Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m

1963-03-29 · 163 sidor, varav 157 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 157 av 163 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:159, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 19G3

1

Nr 159

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 27 maj

1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning,

m. m.; given Stockholms slott den 29 mars

1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)

om investeringsfonder för konjunkturutjämning; samt

2) förordning om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid

inkomsttaxeringen.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i lagstiftningen om

konjunkturinvesteringsfonder i syfte att göra denna lagstiftning till ett mera

verksamt medel i konjunkturpolitiken. Sålunda föreslås bl. a. att Kungl.

Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen skall

kunna medgiva företag, som under tider med avsättningssvårigheter fortsätter

sin produktion, att taga investeringsfond i anspråk för överföring till

lagerinvesteringskonto. Efter särskilt medgivande skall investeringsfond

kunna överföras mellan bolag inom en koncern.

För att stimulera ekonomiska föreningar till fondavsättningar föreslås

att insättningsskyldigheten i riksbanken för sådana företag skall sänkas

(från 46) till 40 procent av fondavsättningen. Kungl. Maj:t skall enligt förslaget,

om synnerliga skäl föreligger, äga medgiva befrielse från det tioprocentiga

tillägg, som skall göras då fond återföres till beskattning.

Vidare föreslås att fonderna under vissa förhållanden skall kunna användas

i lokaliseringspolitiskt syfte.

Slutligen framlägges förslag om generella regler av innebörd att Kungl.

Maj:t, om läget på arbetsmarknaden påkallar det, skall äga besluta att rörelseidkare

och jordbrukare som under viss tid anskaffar maskiner och inventarier

får vid taxeringen åtnjuta avdrag för extra avskrivning (initialavskrivning)

å dessa tillgångar med 30 procent och ett särskilt investeringsavdrag

motsvarande 10 procent av anskaffningskostnaden. Även dessa generella

regler skall kunna användas i lokaliseringspolitiskt syfte.

Bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1963.

I llihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 159

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)

om investeringsfonder för konjunkturutjämning

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 5—7 §§, 9 § 1 mom., 10—23, 25, 28 och

30 §§ förordningen den 27 maj 1955 om investeringsfonder för konjunkturutjämning

ävensom anvisningarna till 1, 3 och 11 §§ samma förordning1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av

jordbruksfastighet och av rörelse enligt

kommunalskattelagen och förordningen

om statlig inkomstskatt må

svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk

förening åtnjuta avdrag i enlighet

med bestämmelserna i denna förordning

för belopp, som avsättes till

investeringsfond.

Om företag — ---medgivande

därtill.

3 §•

Avdrag för----av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning må

åtnjutas allenast därest ett belopp

motsvarande fyrtiosex procent av den

gjorda avsättningen inbetalats å särskilt

konto (konto för investering i

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av

jordbruksfastighet och av rörelse enligt

kommunalskattelagen och förordningen

om statlig inkomstskatt må

svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk

förening och svensk sparbank åtnjuta

avdrag i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning för belopp, som

avsättes till investeringsfond.

Om företag--— medgivande

därtill.

3 §•

Avdrag för---av årsvinsten.

Har till lagerinvesteringskonto enligt

13 § överfört belopp återförts till

beskattning, må, utan hinder av vad

i nästföregående stycke stadgas, för

samma beskattningsår avdrag åtnjutas

för avsättning till investeringsfond

för rörelse i den mån avsättningen

icke överstiger det återförda beloppet,

i förekommande fall ökat med

andel, som avses i sista punkten av

nämnda paragraf, överstiger avsättningen

det återförda beloppet jämte

tillägg, må för den överskjutande delen

avdrag åtnjutas med högst fyrtio

procent av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning må

åtnjutas allenast därest ett belopp

motsvarande, för aktiebolag, fyrtiosex

procent och, för ekonomisk förening

samt sparbank, fyrtio procent

1 Senaste lydelse av 1 och 6 §§ se 1957: 63, av 3, 5, 10, 16, 18 och 22 §§ samt anvisningarna

till 3 § so 1960:236, av 11, 12, 13, 15 och 17 §§ se 1959:69 samt av 20 § se 1957:77.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

3

(Nuvarande lydelse)

skogsbruk respektive i rörelse) i riksbanken.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §■

Å konto för investering inbetalade

medel må icke utbetalas i andra fall

än som nedan i denna paragraf samt

i 16, 18 och 22 §■§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången

av det kalenderår varunder inbetalningen

verkställts, äger företaget

att efter uppsägning hos riksbanken

uttaga högst trettio procent av det ursprungligen

inbetalta beloppet eller,

i förekommande fall, av vad därav

återstår efter återbetalning enligt 18 §.

Det belopp som sålunda ifrågakommer

till uttag efter uppsägning skall

minskas med vad som må hava återbetalats

med stöd av 16 och 22 §§.

Har uttag efter uppsägning skett, åligger

det riksbanken att lämna underrättelse

därom till länsstyrelsen för

att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet.

Särskild underrättelse

skall lämnas för varje i 3 § angivet

konto från vilket uttag skett samt innehålla

uppgift om företagets namn

och adress ävensom det uttagna beloppets

storlek med angivande jämväl

av hur mycket av de uttagna medlen,

som inbetalats efter den 30 juni 1960.

När medel utbetalas med stöd av

16 och 22 §§, skola tidigare inbetalta

medel tagas i anspråk före senare insättningar.

(Föreslagen lydelse)

av den gjorda avsättningen inbetalats

å särskilt konto (konto för investering

i skogsbruk respektive i rörelse)

i riksbanken.

(Se vidare anvisningarna.)

& §•

A konto för investering inbetalade

medel må icke utbetalas i andra fall

än som nedan i denna paragraf samt

i 17, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången

av det kalenderår varunder inbetalningen

verkställts, äger företaget

att efter uppsägning hos riksbanken

uttaga högst trettio procent av det ursprungligen

inbetalta beloppet eller,

i förekommande fall, av vad därav

återstår efter återbetalning enligt 18 §.

Det belopp som sålunda ifrågakommer

till uttag efter uppsägning skall

minskas med vad som må hava återbetalats

enligt 17 och 22 §§ eller

överförts till annat företags konto för

investering enligt 20 § 2 mom. Har

uttag efter uppsägning skett, åligger

det riksbanken att lämna underrättelse

därom till arbetsmarknadsstyrelsen

samt, för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet, länsstyrelsen.

Särskild underrättelse skall

lämnas för varje i 3 § angivet konto

från vilket uttag skett samt innehålla

uppgift om företagets namn och

adress ävensom det uttagna beloppets

storlek med angivande jämväl

av, för aktiebolag, hur mycket av de

uttagna medlen, som inbetalats efter

den 30 juni 1960, samt, för ekonomisk

förening, hur mycket av de uttagna

medlen, som inbetalats efter

nämnda dag men före den 1 juli 1963.

Vad i nästföregående stycke stadgas

angående rätt att uttaga högst

trettio procent av inbetalat belopp

äger icke tillämpning i fråga om belopp,

som enligt 20 § 2 mom. övertagits

från annat företag.

När medel utbetalas enligt 17 och

22 §§ eller övertagas från annat företag

enligt 20 § 2 mom., skola tidiga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

(Xuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

re inbetalta medel tagas i anspråk

före senare insättningar.

6 §•

Inbetalning av medel å konto för

investering skall ske till vederbörande

riksbankskontor. Vid inbetalning

skola uppgivas företagets namn och

adress samt det beskattningsår som

inbetalningen avser ävensom det konto

för investering varom fråga är. Avser

inbetalning vid ett och samma tillfälle

konto för investering i såväl

skogsbruk som rörelse, skall angivas

huru stor del av det inbetalta beloppet,

som belöper på vartdera kontot.

I av riksbanken lämnat bevis om

insättning å konto för investering

skall angivas, att, därest avtal om

överlåtelse eller pantsättning av de

insatta medlen träffas, detta skall anmälas

till banken. Har riksbanken erhållit

sådan anmälan, skall banken

verkställa anteckning om det förhållande,

som med anmälan avses, samt

senast inom åtta dagar efter det anmälan

som nyss sagts ingivits översända

underrättelse om vad som förekommit

till länsstyrelsen för att tillställas

vederbörande taxeringsmyndighet.

7 §•

Riksbanken skall senast den 15

april under taxeringsåret till länsstyrelsen

översända uppgifter angående

de för beskattningsåret verkställda inbetalningarna

å konto för investering.

Å uppgiftshandling, som skall upprättas

särskilt för varje företag, skola

angivas företagets namn och adress

samt det beskattningsår och det konto

varå inbetalning skett ävensom det

inbetalta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattningsåret

skett efter den 15 april under

taxeringsåret, skall uppgift som i

6 §•

Inbetalning av medel å konto för

investering skall ske till riksbankskontor.

Medlen skola anses inbetalade

den dag medlen kommit riksbanken

tillhanda. Vid inbetalningen skola

uppgivas företagets namn och adress

samt det beskattningsår som inbetalningen

avser ävensom det konto

för investering varom fråga är. Avser

inbetalning vid ett och samma tillfälle

konto för investering i såväl skogsbruk

som rörelse, skall angivas huru

stor del av det inbetalta beloppet som

belöper på vartdera kontot.

I av riksbanken lämnat bevis om

insättning å konto för investering eller

om överföring från annat företags

konto enligt 20 § 2 mom. skall angivas,

att, därest avtal om överlåtelse

eller pantsättning av de insatta

eller överförda medlen träffas, detta

skall anmälas till banken. Har riksbanken

erhållit sådan anmälan, skall

banken verkställa anteckning om det

förhållande, som med anmälan avses,

samt senast inom åtta dagar efter det

anmälan som nyss sagts ingivits översända

underrättelse om vad som förekommit

till arbetsmarknadsstyrelsen

samt till länsstyrelsen för att tillställas

vederbörande taxeringsmyndighet.

7 §•

Riksbanken skall senast den 15

april under taxeringsåret till arbetsmarknadsstyrelsen

och länsstyrelsen

översända uppgifter angående de för

beskattningsåret verkställda inbetalningarna

å konto för investering. A

uppgiftshandling, som skall upprättas

särskilt för varje företag, skola angivas

företagets namn och adress samt

det beskattningsår och det konto varå

inbetalning skett ävensom det inbetalta

beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattningsåret

skett efter den 15 april under

taxeringsåret, skall uppgift som i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

5

(Nuvarande lydelse)

första stycket sägs översändas till

länsstyrelsen snarast möjligt och senast

inom åtta dagar efter det inbetalningen

ägt rum.

9 §•

1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen

äger besluta att investeringsfond under

visst eller vissa beskattningsår

och under villkor i övrigt, som läget å

arbetsmarknaden påkallar, skall eller

må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom —--vissa före
tag.

10 §.

Företag, som jämlikt 5 § andra

stycket uttagit medel från konto för

investering, skall det beskattningsår,

varunder sådant uttag gjorts, av vederbörande

investeringsfond för i 11 §

angivet ändamål taga i anspråk ett så

stort belopp att fyrtio procent därav

eller, om uttag sker av medel som inbetalats

efter den 30 juni 1960, fyrtiosex

procent därav motsvarar det

från kontot uttagna beloppet.

11 §•

Tager företag jämlikt 9 eller 10 §

investeringsfond i anspråk under

visst beskattningsår, skall det ske för

ändamål varom här nedan sägs:

investeringsfond för skogsbruk: för

kostnader för arbeten avsedda att

främja skogsbruket, såsom skogsodling

och skogsdikning, röjning, hägnad,

anläggande av flottleder och vägar,

som huvudsakligen avse att direkt

tjäna skogsbruket, ävensom uppförande

och underhåll av för skogsbruket

nödvändiga byggnader; samt

(Föreslagen lydelse)

första stycket sägs översändas till arbetsmarknadsstyrelsen

och länsstyrelsen

snarast möjligt och senast inom

åtta dagar efter det inbetalningen ägt

rum.

9 §•

1 mom. Kungl. Maj.t eller, efter

Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen

äger besluta att

investeringsfond under den tid och

under de villkor i övrigt, som läget å

arbetsmarknaden påkallar, skall eller

må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom---vissa före
tag.

10 §.

Företag, som jämlikt 5 § andra

stycket uttagit medel från konto för

investering, skall det beskattningsår,

varunder sådant uttag gjorts, av vederbörande

investeringsfond för i 11 §

angivet ändamål taga i anspråk ett så

stort belopp att fyrtio procent därav

eller, om aktiebolag uttagit medel som

inbetalats efter den 30 juni 1960 eller

ekonomisk förening uttagit medel

som inbetalats efter nämnda dag men

före den 1 juli 1963, fyrtiosex procent

därav motsvarar det från kontot

uttagna beloppet.

11 §•

Tager företag jämlikt 9 eller 10 §

investeringsfond i anspråk under

visst beskattningsår och är icke fråga

om fall varom stadgas i 12—li §§,

skall det ske för ändamål varom här

nedan sägs:

investeringsfond för skogsbruk: för

kostnader under beskattningsåret för

arbeten avsedda att främja skogsbruket,

såsom skogsodling och skogsdikning,

röjning, hägnad, anläggande och

underhåll av flottleder och vägar, som

huvudsakligen avse att direkt tjäna

skogsbruket, ävensom uppförande och

underhåll av för skogsbruket nödvändiga

byggnader så ock för bidrag till

ny-, till- eller ombyggnad av bostad

eller vulfärdsanläggning här i riket

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse)

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning å byggnad, som

ny-, till- eller ombyggts under beskattningsåret,

med högst ett belopp motsvarande

kostnaderna under beskattningsåret

för ny-, till- eller ombyggnaden,

eller för bidrag under samma

år till ny-, till- eller ombyggnad av

bostad eller välfärdsanläggning för

arbetstagare eller förutvarande arbetstagare

utan ledande ställning hos

företaget eller detta närstående företag,

eller, såvitt angår företag som huvudsakligen

bedriver industriell verksamhet,

för kostnaderna för reparations-

och andra underhållsarbeten

under beskattningsåret å byggnad,

som användes i rörelsen;

b) för avskrivning å maskiner och

andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under

beskattningsåret eller, vad angår fartyg,

anskaffats eller ombyggts under

samma år, dock att beträffande ombyggnad

av fartyg avskrivning må ske

med högst ett belopp motsvarande

kostnaderna under beskattningsåret

för ombyggnaden, ävensom för kostnader

för reparation av fartyg;

c) för nedskrivning å lager av råvaror

samt hel- och halvfabrikat

med högst ett belopp, motsvarande

kostnaderna under beskattningsåret

för tillverkning eller anskaffning av

dylika tillgångar, dock att lägre värdesättning

å företagets varulager i

dess helhet vid beskattningsårets utgång

därigenom icke må godtagas än

som enligt kommunalskattelagen är

medgivet; samt

d) för kostnader för undersökningsarbete,

förberedande arbete eller

tillredningsarbete under beskattningsåret

i gruva, stenbrott eller annan liknande

fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut

enligt 9 § 1 eller 3 mom. fått tagas

i anspråk under flera på varandra

(Föreslagen lydelse)

för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare

utan ledande ställning hos

företaget eller detta närstående företag;

samt

investeringsfond för rörelse:

a) för kostnader under beskattningsåret

för reparations- och andra

underhållsarbeten å här i riket belägen

byggnad, som icke utgör lagertillgång,

eller för ny-, till- eller ombyggnad

av sådan byggnad, så ock

för bidrag till ny-, till- eller ombyggnad

av bostad eller välfärdsanläggning

här i riket för arbetstagare eller

förutvarande arbetstagare utan

ledande ställning hos företaget eller

detta närstående företag;

b) för avskrivning å maskiner och

andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under

beskattningsåret och som, såvitt gäller

andra tillgångar än transportmedel

i internationell trafik, åro avsedda

att nyttjas i här i riket bedriven

verksamhet;

c) för kostnader under beskattningsåret

för undersökningsarbete,

förberedande arbete eller tillredningsarbete

i gruva, stenbrott eller annan

liknande fyndighet här i riket.

Därest investeringsfond efter beslut

enligt 9 § 1 eller 3 mom. fått tagas i

anspråk under flera på varandra föl
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse)

följande beskattningsår för ny-, tilleller

ombyggnad eller för underhållsarbeten

å byggnad samt ifrågavarande

arbeten pågått under flera av dessa

år, må företaget, under förutsättning

att avdrag för kostnaderna under de

tidigare åren icke redan skett, under

det sista året taga fonden i anspråk

för avskrivning å byggnaden eller

för täckande av underhållskostnaden

med högst ett belopp motsvarande

de uppkomna kostnaderna under

de ifrågavarande åren. Vad nu

sagts skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om ny- eller ombyggnad

av fartyg.

Kungl. Maj :t---riket tillver
kar.

Vid tillämpning av bestämmelserna

i första stycket skall iakttagas, att

kostnad för anskaffning av begagnade

inventarier icke må medräknas

samt att, då fråga är om inventarier

eller varulager, som av företaget förvärvats

från rörelseidkare med vilken

det är förbundet i väsentlig ekonomisk

intressegemenskap, anskaffningskostnaden

må medräknas endast

om tillgången tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

Kungl. Maj :t må meddela tillstånd

för företag, som verkställt avsättning

till investeringsfond för rörelse, att

taga fonden i anspråk för ändamål

som avses med investeringsfond för

skogsbruk, så ock eljest för investering

i annan förvärvskälla än den, i

vilken avsättning skett.

(Föreslagen lydelse)

jande beskattningsår för ny-, till- eller

ombyggnad eller för underhållsarbeten

å byggnad eller för fasta maskiner

eller andra till byggnad hörande

inventarier, må företaget, under förutsättning

att avdrag för kostnaderna

under de tidigare åren icke redan

skett, under det sista året taga fonden

i anspråk för avskrivning å byggnaden

eller inventarierna eller för

täckande av underhållskostnader

med högst ett belopp motsvarande de

uppkomna kostnaderna under de ifrågavarande

åren. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning i fråga

om anläggande och underhåll av

flottleder och vägar.

Kungl. Maj :t--— riket tillver
kar.

Vid tillämpning av bestämmelserna

i första stycket skall iakttagas, att

kostnad för anskaffning av begagnade

inventarier icke må medräknas

samt att, då fråga är om inventarier,

som av företaget förvärvats från rörelseidkare

med vilken det är förbundet

i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,

anskaffningskostnaden må

medräknas endast om tillgången tillverkats

under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.

Maj.ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen

må, om särskilda skäl föreligga,

meddela tillstånd för företag

att taga investeringsfond för skogsbruk

i anspråk för ändamål, som avses

med investeringsfond för rörelse,

och att taga investeringsfond för rörelse

i anspråk för ändamål, som avses

med investeringsfond för skogsbruk,

så ock eljest att, för ändamål

som sägs i 11, 13 och l-l §§, taga investeringsfond

i anspråk i annan förvärvskälla

än den, i vilken avsättning

skett. I fall som avses i 9 § 3 mom.

och 11 § tredje stycket skall dock fråga

som nu sagts alltid prövas av

Kungl. Maj:t.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse)

13 §.

Arbetsmarknadsstyrelsen må, om

särskilda skäl därtill föreligga, medgiva

att investeringsfond för rörelse tages

i anspråk för avskrivning av kostnader

för vägarbete, anordnande av

vatten- och avloppsledningar, iordningställande

i övrigt av tomtområde

för bebyggelse samt liknande arbeten.

I fall som avses i 9 § 3 mom. skall

dock fråga som nu sagts prövas av

Kungl. Maj :t.

U §■

För beskattningsår, under vilket

medel avsatta till investeringsfond tagits

i anspråk jämlikt denna förordning,

må vid taxeringen avdrag för i

11 § avsedd avskrivning, nedskrivning

eller kostnad eller för där angi
-

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.

Maj. ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen

må medgiva att investeringsfond

för rörelse tages i anspråk

för överföring till lagerinvesteringskonto.

Till sådant konto överfört belopp

skall återföras till beskattning

senast vid taxeringen för det tredje

beskattningsåret efter det, under vilket

överföringen verkställts. Kungl.

Maj.t äger, om särskilda skäl föranleda

det, medgiva att återföringen må

ske först vid en senare tidpunkt. 1 sådant

fall skall vid återföringen till beskattning

upptagas jämväl ett belopp

motsvarande viss, av Kungl. Maj. t bestämd

andel av det återförda beloppet.

U§.

Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.

Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen

må, om särskilda skäl därtill

föreligga, medgiva att investeringsfond

för rörelse tages i anspråk

för kostnader för vägarbete, anordnande

av vatten- och avloppsledningar,

iordningställande i övrigt av tomtområde

för bebyggelse samt liknande

arbeten ävensom för iordningställande

av markområde för sjöreglering

och kraftverksbygge. I fall som avses

i 9 § 3 mom. skall dock fråga som

nu sagts alltid prövas av Kungl.

Maj :t.

Har investeringsfond enligt vederbörligt

beslut fått tagas i anspråk

under flera på varandra följande beskattningsår

för kostnader, som sägs

i första stycket, skola bestämmelserna

i 11 § andra stycket äga motsvarande

tillämpning i fråga om sådana

kostnader.

15 §.

För beskattningsår, under vilket

medel avsatta till investeringsfond tagits

i anspråk jämlikt denna förordning,

må vid taxeringen avdrag för

avskrivning eller kostnad som avses

i 11 § eller för där angivet bidrag med

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 ar 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vet bidrag med belopp svarande mot

fondens minskning ej ske, men skall,

där medlen tagits i anspråk för avskrivning

eller nedskrivning, så anses,

som om den ifrågavarande tillgången

i beskattningsavseende avskrivits

eller nedskrivits med det i

anspråk tagna beloppet.

15 §.

Företag, som tagit investeringsfond

i anspråk jämlikt bestämmelserna i

denna förordning utan att fråga är

om fall som i 9 § 3 mom. eller 10 §

sägs, må vid den för taxering till kommunal

och statlig inkomstskatt verkställda

inkomstberäkningen för beskattningsåret

för den förvärvskälla,

varom fråga är, åtnjuta ett extra avdrag

(investeringsavdrag) med belopp

motsvarande tio procent av vad

sålunda tagits i anspråk.

16 §.

Om investeringsfond enligt av

Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen

meddelat beslut skall eller

må tagas helt eller delvis i anspråk,

äger företaget hos riksbanken, i den

ordning nedan sägs, från konto för

investering utfå fyrtio procent eller,

om uttag sker av medel som inbetalats

efter den 30 juni 1960, fyrtiosex prolt

Rihanff till riksdagens protokoll 1963. 1

belopp svarande mot fondens minskning

ej ske, men skall, där medlen

tagits i anspråk för sådana kostnader

som enligt kommunalskattelagens

regler icke må avdragas annat än i

form av årliga avdrag för värdeminskning

å tillgången i fråga, så anses,

som om den ifrågavarande tillgången

i beskattningsavseende avskrivits

med det i anspråk tagna beloppet.

16 §.

Företag, som under visst beskattningsår

tagit investeringsfond i anspråk

jämlikt bestämmelserna i denna

förordning för ändamål som avses

i 11 § må, utom i fall som sägs i 9 §

3 mom. och 10 §, åtnjuta ett extra avdrag

vid inkomstberäkningen för den

förvärvskälla, varom fråga är, (investeringsavdrag)

med belopp motsvarande

tio procent av vad sålunda tagits

i anspråk.

Har investeringsfond enligt vederbörligt

beslut tagits i anspråk för ändamål

som avses i 13 §, äger företaget

åtnjuta investeringsavdrag. Avdraget

åtnjutes för det eller de beskattningsår,

den beslutande myndigheten

bestämmer. Investeringsavdrag

som nu sagts skall motsvara tio procent

av det belopp, varmed värdet av

lagret ökat under beskattningsåret,

dock högst tio procent av belopp som

överförts till lagerinvesteringskonto.

Medgives investeringsavdrag för mer

än ett beskattningsår, må avdragen

sammanlagt ej överstiga tio procent

av till lagerinvesteringskonto överförda

belopp.

17 §.

Beslutar Kungl. Maj.t eller arbetsmarknadsstyrelsen

att investeringsfond

skall eller må helt eller delvis

tagas i anspråk, skall i beslutet angivas

den tid, under vilken ianspråktagandet

skall ske, samt, därest beslutet

avser investering för visst ändamål,

uppgift härom ävensom uppgift

huruvida investeringsavdrag enligt

samt. Nr 159

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse)

cent av det belopp av investeringsfonden

som i enlighet med beslutet skall

eller må tagas i anspråk. Det ankommer

på arbetsmarknadsstyrelsen att

efter därom av företaget gjord framställning

förordna om utbetalning

som nyss sagts. Sedan utbetalning

skett, skall riksbanken lämna underrättelse

därom till arbetsmarknadsstyrelsen,

med angivande av ej mindre

företagets namn och adress samt

det utbetalta beloppets storlek än

även hur mycket av de uttagna medlen,

som inbetalats efter den 30 juni

1960, ävensom från vilket konto för

investering uttag skett.

17 §■

Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat

att investeringsfond skall tagas

i anspråk av samtliga företag, företag

av viss beskaffenhet eller ock

visst eller vissa företag, åligger det

arbetsmarknadsstyrelsen att lämna

underrättelse därom dels till företag

varom fråga är, dels ock till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet.

Har förordnats att investeringsfond

må tagas i anspråk och har företag

i anledning härav enligt 16 § uppburit

medel från konto för investering,

åligger det arbetsmarknadsstyrelsen,

sedan styrelsen erhållit besked från

riksbanken att utbetalning skett, att

till länsstyrelsen, för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet, lämna

underrättelse om att investeringsfonden

skall tagas i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer

på arbetsmarknadsstyrelsen

skall innehålla uppgift om år för vilka

investeringsfond skall tagas i anspråk

samt, därest medgivandet avser

investering för visst ändamål, uppgift

härom ävensom uppgift huruvida

investeringsavdrag enligt 15 §

skall åtnjutas.

(Föreslagen lydelse)

16 § må åtnjutas. Beslutet skall tillställas,

förutom det eller de företag

varom fråga är, länsstyrelsen, för att

överlämnas till vederbörande taxeringsmyndighet,

samt riksbanken.

Har beslut som nu sagts meddelats

och är icke fråga om preliminärt beslut

enligt 9 § 3 mom., äger företaget

hos riksbanken från konto för investering

utfå fyrtio procent eller, om aktiebolag

uttager medel som inbetalats

efter den 30 juni 1960 eller ekonomisk

förening uttager medel som inbetalats

efter nämnda dag men före

den 1 juli 1963, fyrtiosex procent av

det belopp av investeringsfonden som

i enlighet med beslutet skall eller må

tagas i anspråk.

Sedan utbetalning skett, skall riksbanken

lämna underrättelse därom

till arbetsmarknadsstyrelsen samt, för

att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet,

länsstyrelsen, med angivande

av ej mindre företagets namn

och adress samt det utbetalade beloppets

storlek än även, för aktiebolag,

hur mycket av de uttagna medlen,

som inbetalats efter den 30 juni 1960,

och, för ekonomisk förening, hur

mycket av de uttagna medlen, som

inbetalats efter nämnda dag men före

den 1 juli 1963, ävensom från vilket

konto för investering uttag skett.

Har förordnats att investeringsfond

må tagas i anspråk och har företag

i anledning härav uppburit medel

från konto för investering, skall mot

de utbetalade medlen svarande investeringsfond

tagas i anspråk i enlighet

med beslutet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

11

(Nuvarande lydelse)

18 §.

Har företag för visst beskattningsår

å konto för investering inbetalt

mer än fyrtiosex procent av det belopp,

vilket företaget avser att avsätta

till investeringsfond eller för vilket

vid taxeringen avdrag åtnjutits i enlighet

med bestämmelserna i 3 §,

skall länsstyrelsen, på framställning

av företaget, förordna om återbetalning

av det till kontot för mycket inbetalta

beloppet. Vid återbetalning

som nu sagts skola, om insättningar

verkställts vid olika tillfällen, tidigare

för beskattningsåret gjorda inbetalningar

tagas i anspråk före senare

insättningar.

19 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk

utan tillstånd och är ej fråga

om fall som i 10 § sägs eller har företag

jämlikt 5 § andra stycket utfått

medel från konto för investering utan

att i sistnämnda fall investeringsfond

i enlighet med bestämmelserna i 10 §

tagits i anspråk eller skall investeringsfond

enligt sådan underrättelse

som arbetsmarknadsstyrelsen enligt

17 § avlämnat tagas i anspråk men

har så ej skett under det eller de beskattningsår

varom fråga är, skall investeringsfonden

eller vederbörlig del

därav omedelbart upptagas såsom

skattepliktig intäkt i den förvärvskälla

däri fondavsättningen gjorts.

Därvid skall till beskattning upptagas

jämväl ett belopp motsvarande en

tiondel av vad som av investeringsfonden

återförts.

Därest fondavsättning återförts till

beskattning, må företaget icke för beskattningsåret

i fråga tillgodonjuta

avdrag för ny avsättning till investeringsfond.

Vid den taxering, då återföringen

sker, må varken nettointäkten eller

den till kommunal inkomstskatt upp
-

(Föreslagen lydelse)

18 §.

Har företag för visst beskattningsår

å konto för investering inbetalt, då

fråga är om aktiebolag, mer än fyrtiosex

procent och, då fråga är om

ekonomisk förening eller sparbank,

mer än fyrtio procent av det belopp,

vilket företaget avser att avsätta till

investeringsfond eller för vilket vid

taxeringen avdrag åtnjutits i enlighet

med bestämmelserna i 3 §, skall länsstyrelsen,

på framställning av företaget,

förordna om återbetalning av

det till kontot för mycket inbetalta

beloppet. Vid återbetalning som nu

sagts skola, om insättningar verkställts

vid olika tillfällen, tidigare för

beskattningsåret gjorda inbetalningar

tagas i anspråk före senare insättningar.

19 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk

utan tillstånd och är ej fråga

om fall som i 10 § sägs eller har företag

jämlikt 5 § andra stycket utfått

medel från konto för investering utan

att i sistnämnda fall investeringsfond

i enlighet med bestämmelserna i 10 §

tagits i anspråk eller skall investeringsfond

i enlighet med därom meddelat

beslut tagas i anspråk men har

så ej skett under det eller de beskattningsår

varom fråga är, skall investeringsfonden

eller vederbörlig del

därav omedelbart upptagas såsom

skattepliktig intäkt i den förvärvskälla

däri fondavsättningen gjorts. Därvid

skall till beskattning upptagas

jämväl ett belopp motsvarande en

tiondel av vad som av investeringsfonden

återförts. Kungl. Maj:t må

dock, om synnerliga skäl föreligga,

medgiva att sistnämnda tillägg icke

skall göras.

Vid den taxering, då återföringen

sker, må varken nettointäkten eller

den till kommunal inkomstskatt upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse)

skattade inkomsten av den förvärvskälla,

varom fråga är, bestämmas till

lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna

i denna paragraf skall

upptagas såsom skattepliktig intäkt.

20 §.

Har företag —--- likvidation

fattats.

Har genom fusion enligt 174 § 1

mom. lagen den 14 september 1944

om aktiebolag eller 96 § 1 mom. lagen

den 1 juni 1951 om ekonomiska

föreningar företag uppgått i annat företag,

skall investeringsfond hos det

förra företaget, därest investeringsfonden

icke enligt fjärde stycket

övertagits av det senare företaget,

återföras till beskattning för det beskattningsår,

varunder rättens tillstånd

till fusionen registrerats. Därvid

skall till beskattning upptagas

jämväl ett belopp motsvarande en

tiondel av vad som av investeringsfonden

återförts.

Har investeringsfond återförts till

beskattning i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf, skall därvid

vad i 19 § tredje stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

skattade inkomsten av den förvärvskälla,

varom fråga är, bestämmas till

lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna

i nästföregående stycke

skall upptagas såsom skattepliktig intäkt,

i förekommande fall minskat

med belopp, varmed avdrag för ny

avsättning till investeringsfond i förvärvskällan

medgivits vid samma

taxering.

20 §.

1 mom. Har företag---lik
vidation

fattats.

Har förvärvskälla, vari avsättning

till investeringsfond skett, avvecklats

och har företaget icke trätt i likvidation,

skall fonden, om den alltjämt

kvarstår, återföras till beskattning för

det beskattningsår, varunder avvecklingen

slutförts. Därvid skall så anses

som om fonden nämnda år tagits

i anspråk utan tillstånd. Kungl. Maj:t

eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,

arbetsmarknadsstyrelsen må, om

särskilda skäl föreligga, medgiva att

fonden må bibehållas under viss tid.

Efter utgången av denna tid skola

kvarstående fondmedel återföras till

beskattning i enlighet med vad nyss

sagts.

Har genom fusion enligt 174 § 1

mom. lagen den 14 september 1944

om aktiebolag eller 96 § 1 mom. lagen

den 1 juni 1951 om ekonomiska

föreningar företag uppgått i annat företag,

skall investeringsfond hos det

förra företaget, därest investeringsfonden

icke enligt femte stycket övertagits

av det senare företaget, återföras

till beskattning för det beskattningsår,

varunder rättens tillstånd

till fusionen registrerats. Därvid skall

till beskattning upptagas jämväl ett

belopp motsvarande en tiondel av vad

som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till

beskattning i enlighet med bestämmelserna

i detta moment, skall därvid

vad i 19 § andra stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid sådan — — — i fråga. Vid sådan — — — i fråga.

Har företag---riksbanken Har företag---i riksbanken

härom, härom.

2 mom. Har svenskt aktiebolag i

direkt ägo aktier motsvarande mer än

nio tiondelar av aktiekapitalet i ett

eller flera andra svenska aktiebolag,

må Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.

Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen,

om särskilda skäl föreligga,

medgiva, att investeringsfond hos ett

av bolagen helt eller delvis i beskattningsavseende

övertages av ett annat

av bolagen. 1 beslutet härom skall angivas,

i vilken förvärvskälla hos det

övertagande bolaget, som fonden

skall anses avsatt.

Har det bolag, som önskar övertaga

investeringsfond, icke förvärvskälla

av samma inkomstslag som den, vari

fonden avsatts, må fonden det oaktat

kunna övertagas. Därvid skall så anses

som om förvärvskällan i fråga

hos det övertagande bolaget avvecklats

under det beskattningsår då fonden

övertagits. Beslut, som här avses,

skall jämväl innehålla medgivande

enligt 1 mom. andra stycket, att fonden

må bibehållas under viss tid.

Har beslut om övertagande av investeringsfond

meddelats, skall den

myndighet, som meddelat beslutet,

lämna underrättelse härom till länsstyrelsen,

för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet, samt riksbanken.

Efter därom av det överlåtande

bolaget gjord framställning

skall riksbanken överföra å konto för

investering innestående medel svarande

mot den investeringsfond, som

skall övertagas, å ett motsvarande

konto för investering för det övertagande

bolaget. Om överförandet skall

riksbanken lämna skriftlig underrättelse

till de bolag, varom fråga är, och

arbetsmarknadsstyrelsen ävensom till

länsstyrelsen, för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet.

Har investeringsfond enligt vederbörligt

beslut övertagits, skall så anses

som om det övertagande bolaget

verkställt avsättning till fonden och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 §.

Har avtal--— investeringsfon
den

återförts.

Har investeringsfond återförts till

beskattning i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf, skall därvid

vad i 19 § andra och tredje styckena

sägs äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Har investeringsfond helt eller delvis

återförts till beskattning, skall

länsstyrelsen, på framställning av företaget,

förordna om återbetalning

från vederbörligt konto för investering

av ett belopp motsvarande fyrtio

procent eller, om återbetalningen avser

medel som inbetalats efter den

30 juni 1960, fyrtiosex procent av den

återförda fondavsättningen i den mån

medlen icke tidigare återgått till företaget.

Förordnande som nu sagts

må ej utan medgivande av vederbörande

taxeringsintendent meddelas

förrän taxeringen vunnit laga kraft.

23 §.

Har fastighet, å vilken med anlitande

av till investeringsfond avsatta medel

företagits ny-, till- eller ombyggnad,

avyttrats inom tio år från utgången

av det beskattningsår, varunder

medlen tagits i anspråk, och föreligga

icke förutsättningar för beskattning

av realisationsvinst, skall

såsom skattepliktig intäkt upptagas

vad som vid dylik avyttring må hava

återbekommits av belopp, för vilka

företaget tillgodonjutit avdrag enligt

denna förordning. Motsvarande skall

gälla då ersättning utfaller på grund

av försäkring för skada å sådan fastighet

samt skadan inträffat inom

nyss angiven tid.

gjort inbetalning till riksbanken å tid

då det överlåtande bolaget gjort avsättningen

och inbetalningen i fråga.

21 §.

Har avtal —--investeringsfon
den

återförts.

Har investeringsfond återförts till

beskattning i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf, skall därvid

vad i 19 § andra stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

22 §.

Har investeringsfond helt eller delvis

återförts till beskattning, skall

länsstyrelsen, på framställning av företaget,

förordna om återbetalning

från vederbörligt konto för investering

av ett belopp motsvarande fyrtio

procent eller, om återbetalningen avser

medel som aktiebolag inbetalat efter

den 30 juni 1960 eller som ekonomisk

förening inbetalat efter nämnda

dag men före den 1 juli 1963, fyrtiosex

procent av den återförda fondavsättningen

i den mån medlen icke tidigare

återgått till företaget. Förordnande

som nu sagts må ej utan medgivande

av vederbörande taxeringsintendent

meddelas förrän taxeringen

vunnit laga kraft.

23 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk

för kostnad för ny-, till- eller

ombyggnad eller grundförbättring av

fastighet eller del därav och har fastigheten

avyttrats inom tio år från utgången

av det beskattningsår, varunder

ianspråktagandet skett, skall såsom

skattepliktig intäkt i den förvärvskälla

i vilken fonden tagits i anspråk

upptagas vad som vid dylik

avyttring må hava återbekommits av

belopp, för vilka företaget tillgodonjutit

avdrag enligt denna förordning,

i den mån det återbekomna beloppet

icke ingår i skattepliktig realisationsvinst.

Motsvarande skall gälla

då ersättning utfaller på grund av

försäkring för skada å sådan fastig
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

15

(Nuvarande lydelse)

Vid beräkning---för värde
minskning.

25 §.

Företag, som gjort avsättning till

investeringsfond enligt denna förordning

eller som jämlikt 20 § fjärde

stycket övertagit sådan fond, är pliktigt

att vid självdeklaration för det

beskattningsår, då avsättningen eller

övertagandet ägt rum, ävensom för

varje påföljande beskattningsår intill

dess de avsatta eller övertagna medlen

avförts ur fonden, foga uppgift

enligt formulär, som fastställes av

riksskattenämnden, rörande avsättning

av medel till fonden samt fondens

användning och avveckling. Vid

allmän självdeklaration skall sådan

uppgift fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyldigt

att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen

lämna de uppgifter i fråga

om fonden, som styrelsen anser erforderliga

från arbetsmarknadssynpunkt.

28 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall

föras register över investeringsfonder.

30 §.

Åtgärd av riksbanken enligt denna

förordning ankommer på bankens

huvudkontor i Stockholm såvitt avser

företag som skall taxeras till statlig

inkomstskatt i Stockholms stad eller

län samt i övrigt på bankens avdelningskontor

i residensstaden i det län,

där vederbörandes hemortskommun

är belägen.

(Föreslagen lydelse)

het samt skadan inträffat inom nyss

angiven tid.

Vid beräkning---- för värde
minskning.

25 §.

Företag, som gjort avsättning till

investeringsfond enligt denna förordning

eller som jämlikt 20 § / mom.

femte stycket eller 20 § 2 mom. övertagit

sådan fond, är pliktigt att vid

självdeklaration för det beskattningsår,

då avsättningen eller övertagandet

ägt rum, ävensom för varje påföljande

beskattningsår intill dess de

avsatta eller övertagna medlen avförts

ur fonden, foga uppgift enligt formulär,

som fastställes av riksskattenämnden,

rörande avsättning av medel

till fonden samt fondens användning

och avveckling. Vid allmän

självdeklaration skall sådan uppgift

fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyldigt

att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen

lämna de uppgifter i fråga

om fonden och fondens ianspråktagande

samt planläggningen härför,

vilka styrelsen anser erforderliga från

arbetsmarknadssynpunkt.

28 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen och

länsstyrelse skall föras register över

investeringsfonder.

30 §.

Hos riksbankens huvudkontor i

Stockholm skall föras register över

samtliga konton för investering.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisninga r

till 1 §.

Företag, som---bokförings
mässiga

grunder.

till 3 §.

Med bruttointäkt —--denna

förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt

vederbörligen fastställd balansräkning

efter avdrag av avskrivningar,

tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen

äro att hänföra till omkostnader

i rörelsen — jämväl om de formellt

utgått av vinstmedel — men

utan avdrag för avsättning till reservfond,

skuldregleringsfond, dispositionsfond,

investeringsfond m. fl. fonder,

donationer o. d. Avdrag skall icke

ske för allmänna svenska skatter vare

sig de erlagts preliminärt eller icke.

Har inbetalning å något i 3 § andra

stycket omförmält konto verkställts

med lägre belopp än som svarar mot

fyrtiosex procent av fondavsättningen,

skall avdrag medgivas med ett så

stort belopp att fyrtiosex procent därav

motsvarar det inbetalta beloppet.

till 11 §.

Investeringsfond för rörelse må tagas

i anspråk för bidrag till bestridande

av kostnader för ny-, tilleller

ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning

för arbetstagare eller

förutvarande arbetstagare, som i

till 1 §.

Sparbank må i balansräkningen

upptaga investeringsfond under benämningen

investeringskonto.

Företag, som —--- bokförings
mässiga

grunder.

till 3 §.

Med bruttointäkt---denna

förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt

vederbörligen fastställd balansräkning

efter avdrag av avskrivningar,

tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen

äro att hänföra till omkostnader

i rörelsen — jämväl om de formellt

utgått av vinstmedel — men utan avdrag

för avsättning till reservfond,

skuldregleringsfond, dispositionsfond,

investeringsfond m. fl. fonder, donationer

o. d. Vid årsvinstens beräkning

skall avdrag icke ske för erlagda eller

beräknade allmänna svenska skatter.

I årsvinsten skall icke inräknas restituerade

sådana skatter och icke heller

belopp, som återförts från lagerinvesteringskonto.

Har investeringsfond enligt 20 § 2

mom. övertagits av annat bolag, skall

med årsvinst förstås den årsvinst,

som skulle hava redovisats om dylikt

övertagande icke skett.

Har inbetalning å något i 3 § tredje

stycket omförmält konto verkställts

med lägre belopp än som svarar mot,

för aktiebolag, fyrtiosex procent och,

för ekonomisk förening eller sparbank,

fyrtio procent av fondavsättningen,

skall avdrag medgivas med

ett så stort belopp att fyrtiosex respektive

fyrtio procent därav motsvarar

det inbetalta beloppet.

till 11 §.

Investeringsfond må tagas i anspråk

för bidrag till bestridande av

kostnader för ny-, till- eller ombyggnad

av bostad eller välfärdsanläggning

för arbetstagare eller förutvarande

arbetstagare, som i 11 § avses,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

17

11 § avses, vare sig bidraget lämnas

direkt till arbetstagaren eller den förutvarande

arbetstagaren eller till

förening eller annan sammanslutning,

bildad huvudsakligen av personal

hos det ifrågavarande företaget

eller detta närstående företag eller

till sådant närstående företag vars

huvudsakliga uppgift är att uppföra

och tillhandahålla bostäder eller väliardsanläggningar

åt personal, som

nyss sagts.

Med arbetstagare---angivna

ändamål.

Har kostnaden---egna me
del.

vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren

eller den förutvarande arbetstagaren

eller till förening eller

annan sammanslutning, bildad

huvudsakligen av personal hos det

ifrågavarande företaget eller detta

närstående företag eller till sådant

närstående företag vars huvudsakliga

uppgift är att uppföra och tillhandahålla

bostäder eller välfärdsanläggningar

åt personal, som nyss sagts.

Med arbetstagare---angivna

ändamål.

Har kostnaden---egna me
del.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963. I samband med ikraftträdandet

skall följande iakttagas.

1. Äldre bestämmelser skola tillämpas, då fond tagits i anspråk enligt

beslut som meddelats före den 1 juli 1963.

2. Investeringsfond för rörelse enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr

256), som avsatts under beskattningsår för vilket taxering i första instans

ägt rum år 1963 eller tidigare, må jämlikt 10 § eller jämlikt vederbörligt

beslut tagas i anspråk jämväl för i 11 § första stycket vid b) och c) i tidigare

lydelse angivna ändamål. I fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg och

i fråga om nedskrivning å lager skola därvid bestämmelserna i 11 § andra

och fjärde styckena i tidigare lydelse alltjämt gälla.

3. Har företag vid ikraftträdandet av denna förordning investeringsfond

enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) eller konjunkturinvesteringsfond

eller investeringsfond enligt äldre förordningar, vilken avsatts i förvärvskälla

som sedermera avvecklats, skall fonden återföras till beskattning

vid taxeringen för det beskattningsår, då denna förordning träder i

kraft. Därvid skall så anses som om fonden nämnda beskattningsår tagits

i anspråk utan tillstånd. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,

arbetsmarknadsstyrelsen må, om särskilda skäl föreligga, medgiva att

fonden må bibehållas under viss tid. Efter utgången av denna tid skola kvarstående

fondmedel återföras till beskattning i enlighet med vad nyss sagts.

4. I stället för vad som stadgas i punkt 1 av övergångsbestämmelserna till

förordningen den 3 april 1959 (nr 69) skall, beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond

och investeringsfond, som bildats före ikraftträdandet av

förordningen den 27 maj 1955 (nr 256), gälla

att fonden efter tillstånd av Kungl. Maj :t eller, om Kungl. Maj :t så förordnat,

av arbetsmarknadsstyrelsen må tagas i anspråk för ändamål, som avses

med investeringsfond för skogsbruk enligt förordningen den 27 maj 1955

(nr 256) i lydelse enligt denna förordning, så ock eljest för investering i annan

förvärvskälla än den i vilken avsättning skett,

att bestämmelserna i 9 § 3 mom., 11 § andra stycket och 14 § andra stycket

förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning

skola äga motsvarande tillämpning,

att bestämmelserna i 16 § första stycket, 17 § första stycket, 20 § 1 mom.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 dr 1963

andra stycket samt 20 § 2 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)

i deras lydelse enligt denna förordning skola i tillämpliga delar gälla,

att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket

vid a) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna

förordning angivna ändamål, samt

att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § förordningen den 2 maj

1947 (nr 174) tillkommer Kungl. Maj:t, må, utom i fall som avses i 9 § 3

mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256), efter Kungl. Maj :ts förordnande,

tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.

5. Denna förordning skall icke äga tillämpning i fråga om 1963 års taxering

eller i fråga om eftertaxering för år 1963 och tidigare år.

Förs''ag

till

Förordning

om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kungl. Maj :t äger, om läget å arbetsmarknaden påkallar det, besluta,

att skattskyldig, som under viss tid anskaffar maskiner och andra döda inventarier

med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år avsedda för stadigvarande

bruk i den skattskyldiges rörelse, jordbruk eller skogsbruk eller

tecknar kontrakt om leverans av sådana tillgångar, må under de förutsättningar,

som angivas i beslutet, vid taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt

åtnjuta avdrag för extra avskrivning ävensom särskilt investeringsavdrag

enligt 2—4 §§. Beslut som nu sagts skall gälla alla skattskyldiga

eller ock skattskyldiga som driva verksamhet inom viss del av landet.

Beslut, som sägs i första stycket, må icke avse begagnad tillgång och ej

heller tillgång, som den skattskyldige själv tillverkat, om tillverkningen påbörjats

före den i beslutet angivna tiden. Vidare må inventarier, som förvärvas

från någon, med vilken den skattskyldige är i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,

omfattas av beslutet endast om tillgången tillverkats eller

skall tillverkas av säljaren och tillverkningen icke påbörjats före den i beslutet

angivna tiden. I övrigt må beslutet omfatta alla slag av inventarier,

inklusive fasta maskiner och andra till byggnad hörande inventarier för

vilka särskilt maskinvärde bör redovisas vid fastighetstaxeringen, men må

även begränsas till inventarier av visst slag eller av viss beskaffenhet. Med

anskaffning och beställning av nya inventarier må jämställas ombyggnad

av inventarier samt kontrakt om dylika arbeten ävensom, såvitt gäller särskilt

investeringsavdrag, reparation av fartyg och andra transportmedel. Såsom

anskaffningskostnad för tillgången skall därvid anses kostnaden för

ombyggnaden eller reparationen.

2 §•

Avdrag för extra avskrivning må åtnjutas endast om inkomsten av förvärvskällan

beräknats enligt bokföringsmässiga grunder. Avdraget må för

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

viss tillgång icke överstiga sammanlagt 30 procent av anskaffningskostnaden

eller, om den skattskyldige själv tillverkat densamma eller utfört ombyggnaden,

den kostnad som nedlagts å tillgången under den i Kungl. Maj :ts

beslut angivna tiden eller, om tillgången levererats efter nämnda tid, det

kontraherade priset, därest detta är lägre.

Den extra avskrivningen skall, då fråga är om levererad tillgång, anses

utgöra sådant avdrag för överpris, som avses i punkt 3 c sista stycket och

punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. I

fråga om kontraherad, ej levererad tillgång, är den extra avskrivningen att

anse som sådan nedskrivning av värdet, som omförmäles i punkt 1 tolfte

stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen. Den extra avskrivningen

skall medgivas utöver det överprisavdrag eller den nedskrivning som

eljest skulle hava godkänts.

Vid tillämpning av bestämmelserna i punkt 4 sjätte stycket av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen skall som anskaffningsvärde för

tillgång, för vilken avdrag för extra avskrivning kunnat erhållas om bestämmelserna

i andra stycket nämnda anvisningspunkt tillämpats, anses den

verkliga kostnaden minskad med ett belopp motsvarande sådan avskrivning.

3 §.

Särskilt investeringsavdrag skall utgöra 10 procent av anskaffningskostnaden

för den tillgång varom fråga är eller, om den skattskyldige själv tillverkat

densamma eller utfört ombyggnaden eller reparationen, den kostnad

som nedlagts å tillgången under den i Kungl. Maj:ts beslut angivna tiden

eller, om tillgången levererats efter nämnda tid, det kontraherade priset,

därest detta är lägre. Avdraget skall åtnjutas vid inkomstberäkningen av

förvärvskällan för det beskattningsår, varunder tillgången levererats eller

ombyggts, eller, då fråga är om reparationskostnad, varunder kostnaden

skolat avdragas såsom omkostnad.

4 §.

Har investeringsfond enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) eller

äldre förordningar i enlighet med beslut av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen

tagits i anspråk med avseende å viss tillgång under tid, för vilken

beslut enligt 1 § meddelats, må avdrag enligt denna förordning icke åtnjutas

för tillgången i fråga.

5 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 196$

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändring i 1955

års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m. samt

anför därvid följande.

I. Inledning

Genom 1955 års lagstiftning om investeringsfonder för konjunkturutjämning

har åsyftats att på beskattningsområdet skapa en anordning, som

kunde bidraga till utjämning i produktion och sysselsättning. Bestämmelserna

innebär, att företagen skattefritt får fondera vinstmedel för framtida

investeringsändamål. Man har velat uppmuntra företagen att uppskjuta investeringar

vid högkonjunkturer och att, under arbetsmarknadsstyrelsens

kontroll, i stället förlägga dem till tider, då en ökad investeringsverksamhet

från sysselsättningssynpunkt befinnes önskvärd. Redan före år 1955 fanns

liknande bestämmelser. Den första lagstiftningen om investeringsfonder

tillkom år 1938 och karakteriserades därvid som en försökslagstiftning.

Lagstiftningen utbyggdes efter hand och gavs år 1947 permanent karaktär.

1947 års förordning upphävdes genom 1955 års lagstiftning; dock äger

förordningen fortfarande tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder,

som bildats jämlikt samma och tidigare förordningar.

Med hänsyn till det konjunkturläge som rådde alltsedan tillkomsten år

1938 av investeringsfondslagstiftningen kom medgivanden att taga investeringsfonderna

i anspråk i större omfattning att lämnas först under åren

1958—1959. De medgivanden som då lämnades var betydande. Det är först

genom dessa medgivanden som erfarenhet vunnits av på vad sätt och i vilken

omfattning investeringsverksamheten kan ökas genom ett frigivande av

investeringsfonder.

Då det syntes önskvärt att förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning

översågs med ledning av vunna erfarenheter anmälde

jag frågan den 19 maj 1961. Jag framhöll därvid bl. a. att erfarenheterna av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

lagstiftningen om investeringsfonder i det under åren 1958—1959 rådande

konjunkturläget givit vid handen att densamma var ett verksamt medel att

stimulera till investeringar och därigenom skapa ökade sysselsättningsmöjligheter.

Fonderna hade emellertid i främsta rummet använts för investeringar

i byggnader och i sådana maskiner, som installeras i nybyggnader.

Däremot hade lagstiftningen endast i obetydlig utsträckning stimulerat företagen

att under tider med sämre avsättningsmöjligheter öka lagerhållningen.

Detta var, påpekade jag, utan tvivel åtminstone delvis en följd av lagstiftningens

utformning; de förmåner i beskattningshänseende som vinnes

om investeringsfonderna användes för avskrivning av byggnader och maskiner

är nämligen väsentligt större än om fonderna användes för nedskrivning

av lager. Från konjunkturpolitisk synpunkt framstår det som angeläget

att i tider med avsättningssvårigheter kunna intressera företagen att

öka lagerhållningen. Jag framhöll därför att det borde undersökas om

inte investeringsfondslagstiftningen kunde utformas så att den ger större

möjligheter att påverka lagerinvesteringarna. En utredning i ämnet borde

därför komma till stånd.

Utredningens syfte borde vara att undersöka behovet av och framlägga

förslag till ändringar i investeringsfondslagstiftningen i syfte att göra denna

till ett mera verksamt medel i konjunkturpolitiken. En huvuduppgift för

utredningen skulle vara att pröva om de förmåner i beskattningshänseende,

som lagstiftningen erbjuder, är lämpligt avvägda och i främsta rummet vilka

ändringar som kan behöva vidtagas för att stimulera företagen att använda

investeringsfonderna för lagerinvesteringar. Vidare borde undersökas

om det är möjligt att utforma lagstiftningen så att dess investeringsuppskjutande

effekt i högkonjunkturlägen förstärlces utan att företagens villighet

att avsätta till investeringsfonder därigenom i nämnvärd mån minskas.

Det torde emellertid, framhöll jag, vara utredningen obetaget att upptaga

även andra spörsmål, som berör investeringsfondslagstiftningen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande nyssnämnda dag tillkallade jag

byråchefen i finansdepartementet I. E. Eckersten, ordförande, byråchefen

för lagärenden därstädes S. V. Lundell, dåvarande taxeringsintendenten numera

bankdirektören E. H. Anneli samt dåvarande byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen,

numera generaldirektören i bostadsstyrelsen B. R. Sännås såsom

sakkunniga med uppdrag att verkställa översyn av 1955 års förordning

om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Att såsom expert biträda

de sakkunniga förordnades förste byråsekreteraren i arbetsmarknadsstyrelsen

J. G. H. Nitare.

De sakkunniga, som antagit benämningen investeringsfondsutredningen,

har med skrivelse den 9 juli 1962 överlämnat en (stencilerad) promemoria

med förslag till ändringar i 1955 års förordning om investeringsfonder för

konjunkturutjämning.

Vid promemorian fogat, av de sakkunniga utarbetat författningsförslag

torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

riksskattenämnden, riksrevisionsverket, kommerskollegium (med överlämnande

av yttranden från samtliga handelskammare i riket), konjunkturinstitutet,

generalpoststyrelsen, riksbanken, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands,

Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, allmänna

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, Sveriges industriförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

hantverks- och industriorganisation, Kooperativa förbundet, Sveriges redareiörening,

Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, Föreningen

Auktoriserade revisorer, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Svensk industriförening,

Svenska företagares riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska stadsförbundet samt Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund. Svenska landstingsförbundet, som beretts tillfälle

yttra sig över promemorian, har avstått från att avgiva yttrande i ärendet.

Några av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgivits

av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,

Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Detta

yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skattedelegation.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens

folk har hänfört sig till ett av lantbrukets skattedelegation avgivet utlåtande.

Då det gällt att genom skatteförmåner stimulera företagen att under vissa

tider öka sina investeringar och att medverka till en investeringsutjämning,

har man i vårt land byggt på investeringsfondslagstiftningen. I andra länder

däremot har man i regel valt att ge stimulansen i form av initialavskrivningar

och extra avdrag vid taxeringen. Även i Sverige har i skattediskussionen

framförts förslag om att man borde pröva ett dylikt system, antingen

som en ersättning för investeringsfondslagstiftningen eller som ett

komplement till denna. Man har därvid framhållit att möjligheterna att medelst

investeringsfonder stimulera till investeringar är begränsade genom att

lagstiftningen endast omfattar bolag och föreningar och genom att endast

sådana företag, som gjort avsättningar, kan påverkas.

Investeringsfondsutredningen har i enlighet med sina direktiv begränsat

sig till en översyn av 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning

och har inte ingått på prövning av andra former av investeringsfrämjande

åtgärder på skatteområdet. Samtidigt med att utredningens

förslag om en effektivisering av investeringsfondslagstiftningen upptages

till behandling synes emellertid även andra möjligheter att genom skattelättnader

stimulera till investeringar böra prövas.

Jag anhåller nu att få anmäla dessa spörsmål.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

23

II. Historik och gällande rätt m. m.

Såsom bakgrund till sina förslag till ändringar i den nuvarande lagstiftningen

om investeringsfonder för konjunkturutjämning lämnar utredningen

först en redogörelse dels för den lagstiftning som föregått den nu gällande,

dels ock för den huvudsakliga innebörden av nuvarande bestämmelser. Denna

redogörelse, vars syfte är att visa vilka allmänna synpunkter som fram

till den nu aktualiserade utredningen varit bestämmande för lagstiftningen

på området, torde här få återges.

Tidigare lagstiftning

Genom förordningen den 17 juni 1938, nr 384, medgavs svenskt aktiebolag

och svensk ekonomisk förening, som tillgodonjöt fri avskrivning å maskiner

eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, rätt att vid taxering

till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfonder för byggnader

samt för inventarier och varulager. Avsättning till fond för byggnader

fick för visst beskattningsår inte överstiga tio procent av årsvinsten enligt

vederbörligen fastställd balansräkning och ej heller, såvitt angick aktiebolag,

två procent av aktiekapitalet. Till fond för inventarier och varulager medgavs

avsättning med dubbla beloppet. I förordningen, som avsåg allenast

avsättningar under de beskattningsår, för vilka taxering ägde rum åren

1939—1941, meddelades bestämmelser om efterbeskattning av medel, som

inte tagits i anspråk inom föreskriven tid, och medel, som tagits i anspråk

för annat ändamål än det för vilket de avsatts, ävensom föreskrifter om

skyldighet att i viss omfattning erlägga ränta å efterbeskattade medel.

Syftet med denna lagstiftning var att ernå en viss konjunkturutjämnande

etfekt. I den proposition (1938: 319), som låg till grund för ifrågavarande

förordning, betonade departementschefen angelägenheten av att det allmänna

såvitt möjligt bidrog till och underlättade en utjämning av de växlingar i

produktion och sysselsättning, som följde med de ekonomiska konjunkturerna,

samt erinrade om att liknande synpunkter i stigande grad vunnit beaktande

inom olika områden av statsverksamheten. Värdet av de åtgärder,

som vidtagits för att upprätthålla eller öka statens och kommunernas egen

verksamhet under depressionstider, ökades väsentligt, om anpassningen understöddes

av åtgärder, ägnade att öka industrins möjligheter att under en

lågkonjunktur bereda sysselsättning åt sina anställda genom att då verkställa

i och för sig önskvärda byggnadsarbeten, tillverka och anskaffa behövliga

maskiner och andra inventarier samt i viss utsträckning fabricera

varor för användning, när konjunkturen förbättrades.

Genom förordningen den 20 juni 1941, nr 433, utsträcktes bestämmelserna

i 1938 års förordning till att gälla jämväl i fråga om avsättningar under beskattningsår,

för vilka taxering ägde rum åren 1942—1944.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Den under krigsåren rådande avspärrningen och de därigenom uppkomna

svårigheterna för skattskyldiga, som realiserat sina lager, att kunna ersätta

dessa, aktualiserade snart ny lagstiftning på området. Ny lagstiftning tillkom

genom förordningen den 12 juni 1942, nr 371, varigenom 1941 års förordning

upphävdes. Den nya lagstiftningen motiverades främst av angelägenheten

av att bereda möjlighet till uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispositioner,

som i övrigt kunde vara tveksamma men som av företaget — med

hänsyn till skatteeffekten — bedömdes såsom angelägna. Man avsåg med

andra ord att bereda möjlighet till uppskov med den beskattning, som skulle

bli en följd av att reserver i lagret måste framtagas vid av kristiden orsakad

minskad lagerhållning. Härigenom skulle man förhindra att företagen för att

undgå sådan beskattning enbart med hänsyn härtill efterfrågade varor under

en period av varuknapphet. I nämnda förordning stadgades att för de beskattningsår,

för vilka taxering verkställdes åren 1942—1944, avdrag enligt i förordningen

angivna regler fick ske för avsättning till investeringsfonder för

byggnader, för inventarier och varulager, för arbeten i gruva samt för ersättande

av förkrigslager. Bestämmelser upptogs även om s. k. eldsvådefonder,

d. v. s. fonder dit ersättningsbelopp fick avsättas som erhållits i anledning

av att inventarier eller varulager förstörts genom eldsvåda eller av därmed

jämförlig anledning eller blivit föremål för statligt förfogande.

1942 års förordning innebar en utvidgning av kretsen av skattskyldiga,

som ägde rätt att göra fondavsättning. Avdragsrätt för avsättning till investeringsfond

för gruva tillkom varje svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk

förening. Avdragsrätten var sålunda beträffande denna fond inte beroende av

att företaget ägde rätt till fri avskrivning. Rätt till avdrag för avsättning

till investeringsfond för ersättande av förkrigslager tillerkändes varje skattskyldig

rörelseidkare, alltså även fysiska personer.

Genom förordning den 9 juni 1944, nr 279, vidtogs åtskilliga ändringar i

1942 års förordning. Dessa ändringar innebar bl. a. att rätten att göra

avsättning till investeringsfond utsträcktes till de beskattningsår, för vilka

taxering verkställdes åren 1945—1947, samt att avdrag även fick ske för

avsättning till investeringsfond för fartyg. Syftet med sistnämnda avdragsrätt

var att befordra vidmakthållandet av och utvecklingen av den i utrikes

fart gående handelsflottans kapacitet samt att möjliggöra uppskjutandet av

nybyggnader och reparationer till en senare tidpunkt, då tillgången på arbetskraft

och material förbättrats.

Tämligen snart efter tillkomsten av 1942 års lagstiftning om investeringsfonder

framkom yrkanden om ändringar i densamma. Genom 1944 års förordning

hade de dessförinnan framställda ändringsyrkandena blivit delvis

tillgodosedda, men vissa frågor ställdes på framtiden, bl. a. ifrågasatt avdragsrätt

för medel som avsatts till investeringsfond för skogsarbeten ävensom

fråga om åtgärder, avsedda att stimulera bostadsbyggande. I anledning

av motioner vid 1944 års riksdag tillkallades särskilda sakkunniga att verkställa

en allmän översyn av ifrågavarande lagstiftning. De sakkunnigas betänkande

(SOU 1945:49) lades till grund för en proposition (1947:86) i

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

ämnet till 1947 års riksdag. Resultatet blev förordningen den 2 maj 1947 (nr

174) om investeringsfonder. Den nya lagstiftningen innebar alt de äldre provisoriska

bestämmelserna ersattes med en permanent lagstiftning. Denna utformades

främst med tanke på att den skulle erhålla en konjunkturutjämnande

effekt.

I sakkunnigbetänkandet hade härom anförts bl. a. följande.

Det är icke möjligt för samhället att i alla avseenden förutse den framtida

utvecklingen på det ekonomiska området och dess återverkan på arbetsmarknaden.

Den framtida konjunkturutvecklingen kan i bästa fall överblickas

endast i begränsad omfattning och för kortare tid. Nämnda förhållanden

ävensom övriga erfarenheter från tidigare kriser visa angelägenheten av att

samhället i god tid planlägger åtgärder för och därigenom har god beredskap

vid nedgående konjunkturer. När det gäller att använda investeringsfonder

såsom ett medel för arbetslöshetens bekämpande och uppnående av jämnare

produktionsförhållanden, sammanfaller problemställningen delvis med den

aktuella uppgiften att åstadkomma god beredskap för försämrade konjunkturlägen.

Här må erinras om den s. k. investeringsreserven, som av Kungl.

Maj :t framlagts för och godkänts av riksdagen.

Då konjunkturutjämningen är en angelägenhet av särskild vikt och lösandet

av detta problem inrymmer betydande svårigheter, torde varje möjlighet,

som kan lämna ett lämpligt bidrag till frågans lösning, böra tillvaratagas.

En genom fondavsättning tillskapad möjlighet att hålla näringslivet

i gång under lågkonjunktur i större utsträckning än vad eljest skulle vara fallet

bör vara ett gott bidrag till de åtgärder, som i övrigt vidtagas för att möta

cn kommande depression, och ett komplement till eller eu grund för en för

dylika situationer genom det allmännas försorg upplagd investeringsreserv.

Det bör här vara av särskilt värde, att företagarna under en depressions

första skede kunna sysselsätta sina anställda, så att nödigt rådrum för vidtagande

av andra erforderliga, depressionen motverkande åtgärder därigenom

vinnes.

Den med avsättning till investeringsfond förenade skatteförmånen bör under

högkonjunkturer av mera normal beskaffenhet vara ägnad att stimulera

företagarna till konjunkturutjämnande åtgärder, vilka eljest icke skulle

vidtagits eller i varje fall ej vidtagits å härför lämplig tidpunkt.

En fördel med fonderna är vidare att deras ianspråktagande även indirekt

kan påverka näringslivet i gynnsam riktning. Denna effekt är i vissa fall påtaglig;

Byggandet av bostäder och fabriker sprider sålunda sina indirekta

verkningar inom vida grenar av näringslivet. Även andra investeringar kunna

medföra dylika verkningar.

För en fortsatt lagstiftning talar vidare det förhållandet, att det enskilda

näringslivet genom investeringsfonderna mera medvetet dragés in i de samhälleliga

strävandena för jämnare konjunkturer. Härigenom vinnes bl. a. den

fördelen, att vissa åtgärder för motverkande av arbetslöshet komma att omhänderhavas

av företag, vilka hava tillgång till för investeringsuppgiften

skolad och erfaren teknisk och administrativ personal.

Efter att ha berört några vid remissbehandlingen framställda anmärkningar

mot förslaget yttrade departementschefen i propositionen i fråga.

Ytterligare har anmärkts, att rätten till skattefria reserveringar i form av

nedskrivningar å inventarier och varor kunde antagas verka hämmande på

företagens benägenhet att göra avsättning till investeringsfond. Detta lärer

i och för sig vara riktigt, men den föreslagna lagstiftningen om investerings
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

fonder torde icke därför kunna betraktas såsom obehövlig eller onyttig.

Beträffande min principiella inställning till förslaget vill jag härefter

nämna, att jag delar de sakkunnigas asikt, att åtgärder från det allmännas

sida i konjunkturutjämnande syfte bliva behövliga även i framtiden och att

de möjligheter till en sådan utjämning, som lagstiftningen om investeringsfonder

inrymmer, därför icke böra prisgivas. Vidare anser jag lika med de

sakkunniga, att tiden nu är mogen för ersättande av gällande provisoriska

bestämmelser med en mera permanent lagstiftning samt att man vid utformningen

av denna lagstiftning bör i möjligaste man bortse från andra synpunkter

än de som sammanhänga med konjunkturutjämningssyftet.

De sakkunniga hade upptagit till behandling även frågan om utsträckning

av avdragsrätten till investeringsfonder i andra förvärvskällor än rörelse.

Vidare hade behandlats spörsmålet om ett utsträckande till fysiska personer

av rätten till avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder i rörelse. Några

förslag i dessa avseenden hade dock inte framlagts av de sakkunniga.

1947 års lagstiftning blev föremål för kritik i olika avseenden. Kritiken

riktades sålunda bl. a. mot att de till fonderna avsatta medlen inte behövt

föranleda motsvarande insättning på spärrat bankkonto eller eljest behövt

avskiljas i räkenskaperna. Härigenom hade företagen fått möjlighet att utan

beskattning av de under högkonjunktur avsatta fondmedlen stärka sin

likviditet och att använda dessa medel till nya investeringar. 1947 års lagstiftning

sattes senare tillfälligt ur kraft. I förordningen den 30 mars 1951

(nr 151) angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar

i varulager och inventarier (investeringsskatt) stadgades sålunda, att den

som vid 1952 års taxering yrkade och erhöll avdrag för avsättning till investeringsfond

enligt 1947 års förordning fick erlägga en investeringsskatt

med tio procent av fondavsättningen. Vidare föreskrevs i förordningen den

6 juni 1952 (nr 380), att vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar avdrag

icke skulle medges för avsättning till investeringsfond enligt 1947 års lagstiftning.

I förordningen den 26 februari 1954 (nr 50) slutligen stadgades,

att icke heller vid 1955 års inkomsttaxering avdrag fick ske för dylik fondavsättning.

1947 års förordning avlöstes av den nu gällande förordningen den 27 maj

1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, som tillämpats

från och med 1956 års taxering. I vissa hänseenden gäller dock 1947 års

förordning —- såvitt avser redan avsatta fondmedel — även efter 1955 års

utgång samtidigt som 1955 års förordning i vissa delar äger tillämpning

jämväl beträffande investeringsfonder avsatta före ikraftträdande av sistnämnda

förordning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen innehöll 1942 års förordning

bestämmelser om bl. a. avsättning till investeringsfond för ersättande

av förkrigslager och efter 1944 års ändring även bestämmelser om s. k.

eldsvådefonder. Dessa bestämmelser, som hade ett annat syfte än konjunkturutjämning,

gällde till och med 1947 års taxering. De upptogs inte i 1947

och 1955 års lagstiftningar, vilka enbart har konjunkturpolitislct syfte.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Genom förordningen den 4 juni 1948 (nr 278) med provisoriska bestämmelser

om investeringsfond för ersättande av normallager m. m. medgavs

däremot avdrag för liknande avsättningar jämväl vid taxeringarna åren

1948—1950, därvid dock investeringsfonder för ersättande av förkrigslager

benämndes investeringsfond för ersättande av normallager och eldsvådefonden

benämndes särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier.

1948 års förordning ersattes beträffande de beskattningsår, för

vilka taxering verkställdes åren 1951—1953, av förordningen den 11 maj

1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar. Genom förordningar

den 20 februari 1953 (nr 50) och den 16 mars 1956 (nr 90) förlängdes

de sistnämnda bestämmelserna att gälla även taxeringarna 1954—

1959. De dittillsvarande provisoriska bestämmelserna fick permanent karaktär

genom förordningen den 15 maj 1959 (nr 168) om särskilda investeringsfonder

för förlorade inventarier och lagertillgångar.

Beträffande fartygsfonderna kan nämnas att enligt förordningen den 22

februari 1946 (nr 39) medgavs utvidgad rätt att vid 1946 års taxering åtnjuta

avdrag för avsättning till investeringsfond för fartyg. Genom förordningen

den 19 februari 1954 (nr 256) infördes provisoriska bestämmelser

om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Avdrag för

avsättning enligt denna förordning, som ändrats genom förordningar 1956

(nr 89) och 1957 (nr 64 och 76), kunde — i likhet med avsättning enligt

1951 års förordning om eldsvådefonder —- åtnjutas sista gången vid 1959

års taxering. Bestämmelser av permanent karaktär infördes genom förordningen

den 15 maj 1959 (nr 169) om särskild investeringsfond för avyttrat

fartyg.

Gällande bestämmelser enligt 1955 års förordning

Rätt att göra avsättning enligt 1955 års förordning tillkommer, i likhet

med vad fallet var enligt 1947 års förordning, endast svenskt aktiebolag och

svensk ekonomisk förening (1 §). Avsättning får ske till investeringsfond

för skogsbruk med högst tio procent av den för beskattningsåret redovisade

bruttointäkten av skogsbruk och till investeringsfond för rörelse med högst

fyrtio procent av årsvinsten före skatt (3 §). Avdrag får dock åtnjutas

endast under förutsättning att ett belopp motsvarande fyrtiosex procent (före

den 1 juli 1960 fyrtio procent) av den gjorda avsättningen inbetalats till

ett särskilt räntelöst konto i riksbanken. Inbetalningen skall ha verkställts

senast den dag, då företaget har att avgiva allmän självdeklaration för det

beskattningsår, då avsättning till investeringsfond skett (4 §).

Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta, att investeringsfond under visst

eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden

påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet kan

vara generellt, d. v. s. avse samtliga företag eller företag av viss beskaffenhet

eller ock gälla visst eller vissa företag (9 § 1 mom.). Beslutet kan avse

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

endast fonder som redan existerar, d. v. s. avsatts under tidigare beskattningsår,

och beträffande vilka avdragsrätten prövats vid inkomsttaxeringen.

Om sådant beslut meddelats äger företaget från riksbanken utfå fyrtio

procent eller, om uttag sker av medel, som inbetalats efter den 30 juni 1060,

fyrtiosex procent av det belopp av investeringsfonden, som skall eller må

tagas i anspråk (16 §).

Emellertid äger Kungl. Maj :t efter ansökan från vederbörande företag besluta

att investeringsfond får tagas i anspråk för sitt ändamål under längre

tid än nyss sagts beträffande arbetsmarknadsstyrelsens beslutanderätt. Bestämmelser

härom infördes i 9 § 3 mom. genom förordningen den 3 april

1959 (nr 69). Förutsättningen för sådant beslut är, att det med hänsyn till

läget på arbetsmarknaden och övriga förekommande omständigheter befinnes

vara av synnerlig vikt för det allmänna att viss investering igångsättes.

Under samma förutsättning kan Kungl. Maj :t också meddela preliminärt

beslut att investeringsfond, som framdeles avsättes, får tagas i anspråk för

sitt ändamål. Om sådant preliminärt beslut meddelats, skall arbetsmarknadsstyrelsen

meddela slutligt beslut i enlighet med det preliminära beslutet,

sedan uppgift inkommit från länsstyrelsen om att avdrag för avsättning

till investeringsfond medgivits vid inkomsttaxeringen.

Investeringsfond för skogsbruk får användas för skogsvårdande arbeten i

vidsträckt bemärkelse och investeringsfond för rörelse för avskrivning ä

byggnader och maskiner, för nedskrivning av varulager och för vissa kostnader

för arbeten i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet m. m.

Fråga skall i princip vara om investeringar som verkställts eller kostnader

som uppkommit under det beskattningsår, då fonden tages i anspråk (11 §).

Då avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen för avsättningen till investeringsfond,

följer därav att avdrag icke får åtnjutas för avskrivningar m. in.,

som verkställes med anlitande av fonden.

Kungl. Maj :t äger meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning

till investeringsfond för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål

som avses med investeringsfond för skogsbruk ävensom i övrigt för

investering i annan förvärvskälla än den, i vilken avsättning skett (12 §>.

Vidare får arbetsmarknadsstyrelsen — om särskilda skäl föreligger — medgiva

att investeringsfond för rörelse får tagas i anspråk för vissa speciella

ändamål, såsom för avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av

vatten- och avloppsledningar, iordningställande i övrigt av tomtområden för

bebyggelse samt liknande arbeten, d. v. s. för kostnader vilka eljest i regel

icke är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen eller icke är avdragsgilla i annan

form än genom årliga värdeminskningsavdrag. I sådana fall som avses i

9 § 3 mom. tillkommer dock beslutanderätten Kungl. Maj :t (13 §).

För att stimulera till avsättningar har föreskrivits, att sedan fem år förflutit

från ingången av det år, varunder inbetalningen hos riksbanken verkställts,

företaget äger att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst trettio

procent av det ursprungligen inbetalta beloppet, dock minskat med vad

som eventuellt tidigare återbetalats (5 §). Även denna »fria sektor» av in
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

vesteringsfonden skall emellertid tagas i anspråk för ovannämnda i 11 §

angivna ändamål (10 §). Om så icke sker, skall en mot uttaget svarande

del (beräknad enligt reglerna i 10 §) av investeringsfonden återföras till

beskattning med tillägg av en tiondel av det återförda beloppet (19 §).

I syfte att ytterligare stimulera till avsättningar har föreskrivits, att, om

investeringsfond i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens beslut tagits i anspråk

för sitt ändamål, ett extra avdrag (investeringsavdrag) medgives vid

inkomsttaxeringen. Investeringsavdraget utgör tio procent av ianspråktagna

fondmedel (15 §). Sådant avdrag åtnjutes inte, när företaget utan arbetsmarknadsstyrelsens

tillstånd utnyttjar den fria sektorn och icke heller i de

fall då investeringsfond tages i anspråk enligt de ovannämnda bestämmelserna

i 9 § 3 mom.

Om investeringsfond tages i anspråk utan tillstånd och fråga icke är om

ianspråktagande av den fria sektorn, återföres fonden till beskattning. Samma

gäller om investeringsfond enligt arbetsmarknadsstyrelsens beslut skall

tagas i anspråk för sitt ändamål och så ej sker. Vid återföringen skall till

beskattning upptagas även ett belopp motsvarande en tiondel av vad som

återförts av investeringsfonden. Ny avsättning får inte göras samma år som

fondmedel återföres till beskattning (19 §). Om avtal träffats om överlåtelse,

pantsättning eller annan rätt till medel, som inbetalats i riksbanken, skall

fondmedlen likaledes återföras till beskattning med tillägg av tio procent

(21 §). Har investeringsfond återförts till beskattning, återbetalas de hos

riksbanken insatta medlen. Återbetalning får dock utan medgivande av vederbörande

taxeringsintendent ej ske förrän taxeringen i fråga vunnit laga

kraft (22 §).

Bestämmelser som gäller för kvarstående konjunkturinvesteringsfonder och

investeringsfonder enligt 1947 och äldre års lagstiftningar

Enligt 1947 och äldre års lagstiftningar gällde att investeringsfonderna

skulle, om de inte fått användas för sitt ändamål, återföras till beskattning

efter ett visst antal år. Denna tidsbegränsning upphävdes emellertid i samband

med införandet av 1955 års förordning och vissa fondavsättningar enhgt

tidigare förordningar kvarstår därför alltjämt. Vid utgången av år 1991

uppgick kvarvarande avsättningar enligt 1947 och äldre års förordningar till

66,1 milj. kronor.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1947 års förordning äger sistnämnda

förordning tillämpning jämväl å de konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder

enligt tidigare lagstiftningar, vilka alltjämt kvarstår. I

samband med att 1947 års förordning gjordes tillämplig å äldre fonder föreskrevs

dock bl. a. att, vid återföring till beskattning av äldre fonder, tidigare

bestämmelser i avseende å beskattningen skall gälla.

Genom 1955 års lagstiftning om investeringsfonder upphävdes 1947 års

förordning men samtidigt föreskrevs, att reglerna i 1947 års förordning även

i fortsättningen i princip skall gälla beträffande investeringsfonder, som

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

upplagts jämlikt sistnämnda förordning. Vidare skall vad som i övergångsbestämmelserna

till 1947 års förordning stadgas om samma förordnings tilllämpning

å konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder enligt äldre

lagstiftningar även framdeles äga giltighet.

I förordningen den 3 april 1959 (nr 69) föreskrevs vissa ändringar i 1955

års lagstiftning. I samband därmed stadgades i övergångsbestämmelserna till

1959 års förordning beträffande konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder

enligt 1947 och äldre års lagstiftningar,

att fonderna må efter av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk

för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk enligt 1955 års

förordning, så ock eljest för investering i annan förvärvskälla än den i ■vilken

avsättning skett,

att bestämmelserna i 9 § 3 mom., 11 § andra stycket, 15 § samt 17 §

sista stycket i 1955 års förordning skall äga motsvarande tillämpning,

att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första

stycket vid a) i 1955 års förordning angivna ändamål,

att fond för inventarier får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket

vid b) i 1955 års förordning angivna ändamål samt

att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § i 1947 års förordning tillkommer

Kungl. Maj :t, i stället skall, utom i fall som avses i 9 § 3 mom. i

1955 års förordning tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.

Då konjunkturinvesteringsfond och annan investeringsfond, som avsatts

enligt de förordningar som föregick 1947 års lagstiftning, återföres till beskattning,

gäller följande.

Företaget efterbeskattas för de avsatta fonderna, varvid såväl statliga som

kommunala utskylder av vederbörande taxerings- eller prövningsnämnd påföres

företaget med belopp, som vid debitering för det beskattningsår avsättningen

skett, skulle tillkommit för den inkomst som efterbeskattas. Efterbeskattning

sker även för beräknad ränta efter tre procent om året för så

många hela år som antalet av de taxeringsår, som förflutit efter det då avdraget

för avsättningen skett, till och med det då efterbeskattningen sker.

För efterbeskattningen äger taxeringsförordningens bestämmelser i fråga

om eftertaxering motsvarande tillämpning.

Då investeringsfond enligt 1947 års förordning återföres till beskattning

gäller att fonden upptages såsom skattepliktig intäkt för det beskattningsår

då återföring sker. Till beloppet lägges därvid ränta, beräknad efter tre procent

om året för det antal taxeringsår, som förflutit efter det, då avdraget för

avsättningen skett, till och med det då beloppet taxeras. Om återföringen

till beskattning av fonden sker på grund av att företaget upplöses genom likvidation

eller fusion beräknas räntan efter två procent.

Har investeringsfond enligt 1947 års förordning enligt meddelat beslut

skolat tagas i anspråk för visst ändamål men har så ej skett äger arbetsmarknadsstyrelsen

föreskriva att fondavsättningen helt eller delvis skall återföras

till beskattning.

Vid den taxering, då återföring av fondmedel sker — antingen detta sker

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

på grund av att medlen tagits i anspråk utan tillstånd eller att arbetsmarknadsstyrelsen

beslutat om återföring — får varken nettointäkten eller den

till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla,

varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning återförda fondavsättningen

jämte ränta. Motsvarande gäller däremot inte då återföring av fondmedel

sker på grund av att företaget upplöses genom likvidation och fusion.

De särskilda fondavsättningsbestämmelserna vid 1961 och 1962 års taxeringar

Med hänsyn till det konjunkturläge som kunde förväntas under sommaren

och hösten 1960 ansågs det önskvärt att söka dämpa investeringsverksamheten

under nämnda tid bl. a. genom att minska likviditeten inom näringslivet.

Genom förordningen den 3 juni 1960 (nr 236) erbjöds därför de företag,

som vid 1961 års taxering kunde erhålla avdrag för avsättning till investeringsfond

för rörelse, vissa förmåner om de redan under sommaren och

hösten 1960 å investeringskonto i riksbanken inbetalade ett belopp motsvarande

hela den beräknade fondavsättningen. Det belopp som översteg den

obligatoriska insättningen, vilken — som tidigare framhållits — f. n. utgör

fyrtiosex procent av fondavsättningen, skulle återbetalas vid utgången av

år 1961. För den extra inbetalningen i riksbanken erhöll företaget gottgörelse

i form av ett extra avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt år

1961. Det extra avdraget utgjorde tolv procent av den insättning, som verkställdes

före den 1 augusti 1960, och åtta procent av den insättning, som gjordes

fr. o. m. nämnda dag men före den 1 november samma år.

Genom förordningen den 24 november 1961 (nr 529) erbjöds företag liknande

förmåner vid 1962 års taxering, om inbetalningar i riksbanken gjordes

under sommaren och hösten 1961 med belopp motsvarande hela den

kommande fondavsättningen. De inbetalningar, som gjordes utöver den obligatoriska

insättningen, återbetalades vid utgången av år 1962. De extra avdragen

vid taxeringen till statlig inkomstskatt år 1962 utgjorde, för medel

inbetalade före den 1 juli 1961, tolv procent och, för medel inbetalade fr. o. m.

nämnda dag men före den 1 oktober 1961, åtta procent.

Med hänsyn till önskvärdheten av att dämpa företagens investeringar även

i det konjunkturläge som kunde förväntas komma att råda under våren

1962 föreslogs i propositionen nr 193 till 1961 års höstriksdag att företag,

som den 30 december 1961 ägde utfå under år 1960 i riksbanken å konto

för investering i rörelse för mycket inbetalade medel, skulle erbjudas visst avdrag

vid 1962 års taxering till statlig inkomstskatt, om medlen bands ytterligare

ett år. Genom förordningen den 24 november 1961 (nr 529) bestämdes

detta avdrag till 10,5 procent av den extrabetalning, som kvarstod å kontot

i riksbanken till den 31 december 1962.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

III. Investeringsfondslagstiftningens hittillsvarande användning

Utredningen lämnar i sin promemoria å s. 17 ff och i tabeller, som fogats

vid promemorian, vissa uppgifter om storleken av fondavsättningarna och

deras fördelning på län, näringsgrenar och storleksgrupper m. m. Från den

lämnade redogörelsen, till vilken torde få hänvisas, må följande här återges.

Viss komplettering av redogörelsen har därvid skett.

Följande uppställning visar kvarstående fondavsättningar i milj. kronoi

vid utgången av åren 1955—1961.

År

Fonder enligt

1947 och ti- digare års

förordningar

Fonder enligt 1955 års

förordning

Summa

För rörelse

För skogsbruk

1955....................

247,6

142,3

24,4

414,3

1956....................

247,0

253,8

38,2

539,0

1957....................

247,2

461,9

45,2

754,3

1958....................

231,0

865,5

46,7

1143,2

1959....................

115,4

1211,6

37,0

1 364,0

1960....................

67,9

1 935,7

42,7

2 046,3

1961....................

66,1

2 284,3

43,5

2 393,9

Antalet företag med redovisade kvarstående avsättningar till investeringsfonder

enligt 1947 och tidigare års förordningar uppgick vid utgången av

beskattningsåret 1961 till 429, vilket innebär en minskning från närmast

föregående år med 10. Antalet företag som hade investeringsfonder enligt

förordningen före år 1947 utgjorde 206. Antalet företag med avsättningar

enligt 1955 års förordning var vid samma tid 1 520, varav 130 ävenledes hade

fonder avsatta enligt tidigare förordningar. Sammanlagda antalet företag

med investeringsfonder, över vilka arbetsmarknadsstyrelsen har tillsyn, uppgick

således vid 1961 års utgång till 1 819, vilket innebär en ökning från

närmast föregående år med 180.

Såsom tidigare nämnts infördes särskilda avsättningsbestämmelser vid

1961 och 1962 års taxeringar, genom vilka företagen gavs möjlighet till extra

avdrag, om belopp motsvarande hela fondavsättningarna insattes i riksbanken

före viss angiven tidpunkt. På grund av dessa bestämmelser verkställdes

insättningar år 1960 med ca 770 milj. kronor och år 1961 med ca 290 milj.

kronor. Av de år 1960 insatta medlen skulle den extra inbetalningen, d. v. s.

femtiofyra procent av 770 milj. kronor eller ca 415 milj. kronor, återbetalas

den 30 december 1961. Av dessa medel kvarstod dock ca 115 milj. kronor

i riksbanken till den 31 december 1962 på grund av att vissa företag utnyttjade

den möjlighet till extra avdrag vid 1962 års taxering, som erbjöds i den

tidigare omnämnda förordningen den 24 november 1961 (nr 529).

Utredningen konstaterar, att fonderna för första gången kom till användning

i arbetsmarknadspolitiskt syfte då arbetsmarknadsstyrelsen i maj 1958

beslöt att investeringsfonderna skulle få tagas i anspråk.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

I fråga om investeringsfond för skogsbruk gavs generellt tillstånd till företag

att taga verkställda avsättningar i anspråk för kostnader som under

tiden den 15 juli 1958—den 30 juni 1960 lagts ned för arbeten avsedda att

främja skogsbruket. Arbetsmarknadsstyrelsen föreskrev därvid att arbeten,

som skulle finansieras med dessa fondmedel, före igångsättandet skulle

anmälas till länsarbetsnämnderna i det län arbetet skulle bedrivas. Under

1958 togs av dessa fonder i anspråk 7,3 milj. kronor, under 1959 18,3 milj.

kronor och under 1960 7,6 milj. kronor.

Vad beträffar investeringsfonden för rörelse och fonder enligt tidigare förordningar

fattade arbetsmarknadsstyrelsen beslut efter ansökan i varje enskilt

fall. Emellertid gavs för rörelsefonderna bifall till praktiskt taget samtliga

ansökningar som inkom; den formellt individuella behandlingen motiverades

enbart av en önskan att föreskriva vissa tidsplaneringsvillkor i syfte

att optimera projektens arbetsmarknadseffekter ur konjunkturella och säsongmässiga

synpunkter. Besluten var så utformade, att fondmedlen skulle

få tagas i anspråk under viss begränsad tid, som beroende på objektets storlek

och art fastställdes till ett, ett och ett halvt och i enstaka fall två år.

Detta innebar att investeringsfonder kunde användas för finansieringen av

projekt under arbete långt in på år 1960; i vissa fall 1961. För att under

vinterhalvåren 1958/59 och 1959/60 uppnå största möjliga sysselsättningseffekt

uppställdes i fråga om byggnader och anläggningsarbeten i samtliga

fall det villkoret att arbetena skulle bedrivas efter av respektive länsarbetsnämnd

fastställd tidplan.

Tillstånd beviljades till i september 1959 då skäl för fortsatta tillstånd

inte längre ansågs föreligga. Sammanlagt avsåg arbetsmarknadsstyrelsens

beslut i enskilda fall att investeringsfonder för i runt tal 695 milj. kronor

skulle få tagas i anspråk. Besluten avsåg både fonder enligt 1955 års förordning

och äldre fonder. Något åläggande att ta fonder i anspråk har däremot

inte utfärdats. Under 1958 uppgick de i anspråk tagna rörelsefonderna till

22,4 milj. kronor, under 1959 till 289,9 milj. kronor och under 1960 till 372,9

milj. kronor. De fonder som tagits i anspråk under år 1960 torde avse även

investeringar som gjorts under tidigare år, då företag som erhållit medgivande

att taga fonder i anspråk för byggnadsinvesteringar, som löper över

mer än ett beskattningsår, i regel tagit fondmedlen i anspråk under det sista

av dessa år.

Beslut rörande ianspråktagande av investeringsfond för rörelse enligt 1955

och tidigare års förordningar fattades av arbetsmarknadsstyrelsen under

åren 1958 och 1959 i 613 fall avseende 418 företag.

Av en till promemorian fogad tabell (nr 6), till vilken torde få hänvisas,

framgår, att över åttio procent av samtliga berörda företag är att hänföra till

industrinäringen, inklusive kraftverk, och att över åttiosex procent av den

beräknade fondförbrukningen avser denna grupp.

Utöver arbetsmarknadsstyrelsens beslut om ianspråktagande av investeringsfonder

medgav Kungl. Maj :t med stöd av de år 1959 i 9 § 3 mom. av

1955 års förordning införda bestämmelserna att sammanlagt högst 315 milj.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 159

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

kronor av tillgängliga eller framtida avsättningar skulle få brukas för vissa

mer tidskrävande investeringar. Av besluten omfattade drygt 200 milj. kronor

framtida avsättningar. Kungl. Maj :ts beslut i dessa avseenden avser

högst sjuttiofem procent av kvarstående eller framtida fonderingar och

högst sjuttiofem procent av investeringskostnaderna.

Sammanlagt har således genom Kungl. Maj :ts och arbetsmarknadsstyrelsens

beslut före år 1960 medgivanden lämnats att taga investeringsfonder i

anspråk till ett beräknat belopp av ca 1 069 milj. kronor. Man beräknar nu

att ca 90 procent av detta belopp kom att motsvaras av ianspråktagande

av investeringsfonder. Anmärkas kan emellertid, påpekar utredningen, att de

totala kostnaderna för hithörande investeringar varit högre, då fonderna i

allmänhet inte uppgått till sådana belopp att de täckt kostnaderna.

Angående den sysselsättningseffekt, som erhölls genom tillstånden att taga

investeringsfonder i anspråk, anför utredningen.

Större delen av givna tillstånd avsåg investeringar i byggnader och anläggningar.

Tillstånden var ämnade att stimulera till tidigare igångsättning av

planerade byggnadsprojekt i dåvarande konjunkturläge och de i varje särskilt

fall fastställda tidplanerna avsåg att trygga största möjliga vintersysselsättning

under den skärpta säsongavmattningen vintermånaderna

1958/59 och 1959/60. Särskilda undersökningar har företagits rörande antalet

sysselsatta vid byggnadsarbeten för vilka fondmedel användes. Sådana

undersökningar gjordes i november 1958, februari 1959, augusti 1959, februari

1960 samt i augusti 1960. Antalet sysselsatta byggnadsarbetare var vid

dessa tillfällen i runt tal respektive 2 0Ö0, 4 000, 6 400, 6 700 och 6 000. Av

de i februari och augusti 1960 sysselsatta var respektive 400 och 1 100 byggnadsarbetare

verksamma i byggnadsarbeten som kommit till stånd genom

särskilda beslut av Kungl. Maj :t.

Beträffande uppgifterna för augusti 1960 har i en inom arbetsmarknadsutredningen

upprättad promemoria konstaterats, att av de 4 900 byggnadsarbetare,

som vid undersökningen var sysselsatta vid arbeten som påbörjats

efter beslut av arbetsmarknadsstyrelsen, arbetade 2 980 vid projekt

där tillgängliga fondmedel redan förbrukats eller där tidsfristen för

fondmedlens användning överskridits. Dessa byggnadsföretag fullföljdes sålunda

utan att kostnaderna kunde avskrivas medelst investeringsfonder. I

arbeten som täcktes av investeringsfonder, som fick tagas i anspråk, sysselsattes

vid denna tidpunkt 1 920 byggnadsarbetare förutom 1 100 vid arbeten

enligt Kungl. Maj :ts beslut.

Vid promemorian har fogats vissa tabeller (nr 7 och 8), som bl. a. utvisar

sysselsättningen vid byggnadsarbeten finansierade eller igångsatta med stöd

av medel från investeringsfonder samt den totala sysselsättningen i byggnadsarbeten

för industri och handel. Till dessa tabeller torde här få hänvisas.

Utredningen tillägger.

Investeringsfondernas direkta sysselsättningseffekt har undersökts endast

beträffande byggnadsobjekt inom den reglerade byggnadsverksamheten.

Uppgifter från fondernas övriga användningsområden står inte till buds.

Det är inte heller möjligt att med någon säkerhet uppskatta de indirekta

verkningar som denna investeringsstimulans haft på arbetsmarknaden i övrigt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

35

I promemorian återges följande uttalande, som gjorts i konjunkturinstitutets

rapport »Konjunkturläget november 1960» med hänvisning till de

under perioden maj 1958—september 1959 lämnade medgivandena att ta

investeringsfonderna i anspråk.

Betydelsen för investeringsprojektens tidsförläggning och den konjunkturutjämnande

effekten härav är svår att bedöma på grundval av redovisade

siffror. Å ena sidan ger siffrorna uttryck för att igångsättningen kommit

alltför sent för att ha en motkonjunkturell effekt. Den tidigareläggning

av igångsättningen av vissa projekt som investeringsfondslagstiftningen mycket

sannolikt har förorsakat, synes nämligen ha fått mera påtagliga konsekvenser

för investeringsverksamheten först under andra halvåret 1959 och

ett betydande antal projekt kvarstår under byggnation även under 1960. Å

andra sidan kan denna stimulans till tidigareläggning av investeringsprojekt

ha medfört att arbeten var igång vintern 1958/59 då arbetslösheten fortfarande

var relativt hög, som annars skulle ha förskjutits framåt till senare

delen av 1959 och 1960, då byggnads- och anläggningsindustrin haft hög

sysselsättning. När det gäller att bedöma investeringsfondspolitikens verkningar

som helhet under år 1960 bör hänsyn dock även tagas till politikens

likviditetsminskande effekt.

Enligt vad utredningen inhämtat var efter halvårsskiftet 1959 antalet bifallna

framställningar om ianspråktagande av investeringsfonder relativt fåtaliga.

Däremot gavs en hel del tillstånd på våren 1959 med sikte på att få

en god vintersysselsättning 1959/60. Samtidigt begränsades med en del undantag

investeringsfondens användning till utgången av juni 1960. I stor

utsträckning koncentrerade därför företagen mesta möjliga byggnadsverksamhet

till vintersäsongen 1959, vilket ur arbetsinarknadssynpunkt innebar

ett önskat resultat. Största delen av investeringsfondsprojekten blev färdiga

före konjunkturuppgången. Av ungefär 700 bifallna projekt var i augusti

1960 136 igång. Men endast 60 av dessa finansierades med investeringsfonder.

Utredningen tillägger.

För att nå avsedd effekt från konjunktur- och arbetsinarknadssynpunkt

av ett ianspråktagande av investeringsfonderna är självfallet frågan om investeringsprojektens

tidsförläggning av grundläggande betydelse. Vare sig

fonderna frisläppes för tidigt eller för sent ernås icke den bästa effekten

från de synpunkter, varom här är fråga. Erfarenheterna hittills synes emellertid

ge vid handen, att ett förhållandevis tidigt frisläppande av fonderna,

så snart man märker tecken till en konjunkturnedgång, torde ge de bästa

förutsättningarna för en sysselsättningsstimulans, som ger full effekt under

den period, då konjunkturnedgångens följder för arbetsmarknaden är mest

påtagliga. I

I december 1961 gavs företag inom massa- och pappersindustrin tillstånd

att ta investeringsfonder i anspråk. Dessa branscher hade redan drabbats av

den internationella konjunkturavmattningen. Omfattningen av frisläppandet

blev dock ytterst obetydligt — fonder för endast ca 1,5 milj. kronor

kom att beröras. Detta kan vara ägnat att belysa den allmänna problematiken

alt få igång en mera betydande investeringsverksamhet i en bransch

som drabbats av ett akut kapacitetsöverskott.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

De mera betydande åtgärderna kom under våren 1962, då riskerna för en

allmän konjunkturnedgång från och med årets andra hälft framstod som

avsevärda. I början av året hade arbetsmarknadsstyrelsens regionala organ,

länsarbetsnämnderna, tagit kontakt med företag med investeringsfonder

i syfte att höja planeringsberedskapen, och i maj frisläpptes investeringsfonderna

för byggnadsföretag. I likhet med vad som skedde under den föregående

konjunkturnedgången gavs generellt tillstånd att använda investeringsfonder

för skogsbruk. Kostnaderna skulle här nedläggas under perioden

september 1962—april 1963. Beträffande rörelsefonderna var tillståndsgivningen

formellt individuell efter ansökan från vederbörande företag, men

tillstånd beviljades liksom 1958—1959 utan diskriminering. Byggnadsprojekten

skulle påbörjas före november, och fonderna fick utnyttjas för projekt

som utförts under perioden juli 1962—april 1963. Tillståndsgivningen utformades

så att arbetsmarknadseffekterna skulle bli maximala under vintersäsongen.

Vid detta tillfälle medgav Kungl. Maj :t icke några tillstånd för mera långvariga

investeringar.

Totalt beviljades 554 företag att använda investeringsfonder för projekt

kostnadsberäknade till 1 150 milj. kronor, motsvarande en fondåtgång på

ca 700 miljoner. De tre storstadsregionerna (Stockholms stad, Stockholms

län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län) svarar för ca 1/3 av

byggnadskostnaderna, och en något mindre andel faller på norra Sverige

(Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län), där arbetsmarknadsläget är speciellt problematiskt. Knappt 4 procent

av antalet bifallna projekt står för drygt 40 procent av byggnadskostnaderna.

Omfattningen av frisläppandet var denna gång, räknat i beräknad fondförbrukning,

av samma storleksordning som vad gällde de ordinarie fonderna

1958—1959 (ca 700 milj. kronor). Emellertid sattes frisläppandet

in på ett tidigare stadium av konjunkturnedgången, och tidsgränserna sattes

■denna gång så att effekten på kort sikt skulle bli betydligt kraftigare.

På grund av verkstadsindustrins försämrade orderläge beslöts i november

1962 att investeringsfonder skulle få tas i anspråk för maskininvesteringar.

Förutsättningarna var att beställningarna skulle ske före maj 1963, samt

att leveranserna skulle ske inom en sådan tid att sysselsättningseffekter

skulle falla på 1963. Hittills har tillstånd lämnats att i detta syfte ta i anspråk

investeringsfonder uppgående till 270 milj. kronor. Den helt övervägande

delen avser leveranser från den svenska varvs- och verkstadsindustrin,

men beställningar från utlandet täcks även av tillståndsgivningen.

Frisläppandet av investeringsfonder för maskininvesteringar torde tillsammans

med bl. a. påskyndandet av statliga och kommunala beställningar av

verkstadsindustriprodukter komma att ha en ej obetydlig positiv effekt på

sysselsättningsläget inom verkstadsindustrin.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

37

IV. Investeringsfrämjande skattelättnader

Utredningen

I promemorian konstateras till en början att man även genom andra

skattetekniska anordningar än investeringsfonder kan stimulera

företagen till sysselsättningsfrämjande åtgärder. Utredningen hänvisar till de

investeringsfrämjande skattelättnader, som man medger i vissa andra länder.

Å s. 26 ff i promemorian har en redogörelse lämnats för dylika bestämmelser

i utländsk lagstiftning. Från denna redogörelse må följande här återgivas.

Redogörelsen har i vissa delar kompletterats med bestämmelser, som

tillkommit efter det promemorian avlämnats.

I Danmark medgives möjlighet till förtida avskrivningar på vissa storinvesteringar.

Enligt särskild kungörelse den 5 april 1961 har finansministern

bemyndigats medgiva förtida avskrivning å yrkesmässigt nyttjade maskiner,

inventarier och jämförliga tillgångar, vilka beställts eller planenligt

avses tillverkade i egen verksamhet under det inkomstår som ligger till

grund för skatteåret 1962/63 och vilka avses vara levererade eller färdigtillverkade

under något av de närmast följande fyra åren. Kungörelsens bestämmelser

omfattar även byggnader. Rätten till förtida avskrivning gäller

dock endast under förutsättning att den sammanlagda anskaffningskostnaden

för de under ett år beställda tillgångarna överstiger 1 milj. d. kr. Till

grund för avskrivningen skall ligga den avtalade anskaffningskostnaden. Senare

inträffad prisstegring tages således inte i betraktande. Avskrivningen

får uppgå till högst 30 procent av den del av anskaffningskostnaden som

överstiger 1 milj. d. kr., dock att under ett beskattningsår inte far avskrivas

mer än 15 procent av det överskjutande beloppet.

Sedan leverans verkställts, skall gjorda förtidsavskrivningar avräknas från

anskaffningsvärdet för beräkning av underlaget för de fortsatta avskrivningarna.

Har skattskyldig gjort avsättning till investeringsfond, kan dylik fond

under leveransåret tagas i anspråk för avskrivning å sådan driftstillgång, å

vilken förtidsavskrivning ägt rum. I så fall skall anskaffningsvärdet även

minskas med ianspråktagna fondavsättningar.

Om det visar sig att tillgångarna inte levereras inom föreskriven tid eller

att den verkliga anskaffningskostnaden blir mindre än den avtalade, skall

de taxeringar som berörts av förtidsavdragen i motsvarande man ändras. På

skatt, som den skattskyldige därigenom kan få erlägga i efterhand, skall utgå

1 procent ränta för månad tills betalning sker.

Beträffande fartyg ges möjlighet till förtidsavskrivning om den kontrakterade

byggnadskostnaden överstiger 200 000 d. kr. Avskrivning får ske

med högst 30 procent av kontraktssumman och utnyttjas under kontraktsåret

och de följande åren tills leverans skett. Det årliga avdraget får dock

inte överstiga 15 procent av nämnda summa.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

Dea finska lagstiftningen använder sig av flera olika metoder för att

genom skattelättnader främja investeringar och sysselsättning. De regler

det här gäller är både sådana med generell inriktning och sådana med speciellt

syfte.

Till den förra gruppen hör bestämmelsen i 26 § tredje stycket i 1943 års

lag om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt denna bestämmelse kan statsrådet,

därest viktig allmän fördel så kräver, på villkor som han uppställt,

bevilja den skattskyldige rätt att under vissa år räkna sig tillgodo större

värdeminskningar än normalt beträffande bl. a. byggnader, maskiner och

inventarier samt andra med dem jämförliga föremål.

Enligt lagen den 28 juni 1958 om skattelättnader för främjande av sjöfarten

medges skattskyldig som bedriver rederirörelse rätt till extra värdeminskningsavdrag

för fartyg av viss storlek, som han under åren 1959—

1965 beställt eller i utlandet inköpt. Därjämte kan sådan skattskyldig genom

att å konto i Finlands Bank insätta medel för framtida anskaffning av

fartyg erhålla uppskov med beskattningen av dylika medel.

Vidare kan nämnas lagen den 30 december 1954 om vissa konjunkturreserveringar

och skattelättnader på grund av dessa. Enligt denna lag kan

aktiebolag och andelslag, som driver träförädlingsindustri för export, å särskilt

konto i Finlands Bank deponera de utländska valutor som bolaget erhållit

för de exporterade produkterna eller deras motvärde. Den skattskyldige

får uppskov tills vidare med den skatt som belöper på det deponerade

beloppet. Detta belopp får lyftas i finskt mynt endast efter finansministeriets

medgivande och användas för anskaffning av virke eller anläggningstillgångar

eller för annat ändamål som kan anses verksamt främja upprätthållandet

av sysselsättningen i landet. Då medlen tages i anspråk beskattas

de efter 62,5 procent av den skatt som skulle ha utgått å det lyftade beloppet

för det ar då detta deponerades. Å de anläggningstillgångar, som anskaffats

medelst de avsatta medlen, får extra värdeminskningsavdrag göras

med belopp motsvarande högst det depositionsbelopp, som lyfts, minskat

med det erlagda skattebeloppet. Värdeminskningsavdragen bör dock fördelas

på ett visst antal år, beträffande maskiner minst fyra år och beträffande

byggnader minst tio år. I

I Norge har man ett system med högre initialavskrivningar samt tillläggsavskrivningar

vid sidan av de vanliga avskrivningarna. Rätten till högre

initialavskrivning (»åpningsavskrivning») avser främst byggnader eller dylikt

jämte därtill hörande maskiner och andra inventarier, avsedda för produktion

av varor m. m. Av anläggningens sammanlagda anskaffningskostnad

får den del som överstiger 500 000 n. kr. under de fem första åren avskrivas

genom initialavskrivning intill 25 procent. Det årliga avdraget får dock

inte överstiga 50 procent av årsinkomsten. Tilläggsavskrivningarna innebär

att de ordinära avskrivningarna förhöjes med 50 procent under de fem

första åren efter det tillgången i fråga tagits i bruk, dock att tillläggsavskrivningen

under vart och ett av dessa år inte får överstiga 2 pro
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

cent. Det sagda betyder, att femtioprocentregeln kan fullt utnyttjas blott på

tillgångar som avskrives efter 4 procent eller lägre, och att, om den ordinära

avskrivningsprocenten är 4 eller mer, sammanlagt 10 procent av tillgångens

anskaffningskostnad får avdragas genom tilläggsavskrivning.

I Frankrike föreskrives bl. a. beträffande industri- och affärsbyggnader,

vilka uppförts före den 1 januari 1966, att investeraren — därest finansministern

lämnat särskilt tillstånd därtill — äger under investeringsåret åtnjuta

initialavskrivning med 25 procent av investeringskostnaden.

I Belgien gäller, att vinstmedel, som under åren 1961 och 1962 eller

under räkenskapsår, vilka avslutas under åren 1962 och 1983, använts för

»kompletterande» investeringar inom industrin för byggnader, markområde

eller andra tillgångar, undantages från beskattning intill 30 procent med 10

procent om året under tre år. Med »kompletterande» investeringar förstås

här nyinvesteringar som inte bara ersätter befintliga investeringar utan som

går därutöver. Investeringen i fråga måste uppgå till minst 30 000 b. francs.

Vinster som användes för vissa arbetarbostäder m. m. undantages till 50

procent från beskattning.

För att stimulera sysselsättningen har man i Nederländerna infört

särskilda bestämmelser angående anskaffning eller förbättring av kapitaltillgångar

som ägs av skattskyldiga, vilka driver rörelse eller annan

dylik förvärvsverksamhet.

Har sådan skattskyldig under visst år åsamkats skulder eller kostnader,

överstigande 3 000 floriner för anskaffning eller förbättring av anläggningstillgångar,

äger han rätt att från vinsten för detta år ävensom för nästföljande

år avdraga 5 procent av skuldernas eller kostnadernas totalbelopp

(beträffande åren 1961 och 1962 i fråga om luft- och andra fartyg för internationell

trafik 8 procent samt fr. o. m. 1 januari 1963 8 procent endast

för luftfartyg avsedda för internationell trafik).

Å andra sidan skall, om anläggningstillgångarna i fråga avyttras för mer

än 3 000 floriner inom tio år efter förvärvet eller förbättringen samt förvärvet

eller förbättringen inte skett före den 1 april 1953, försäljningsvinsten

ökas med 5 procent av försäljningspriset (respektive 8 procent i de

ovannämnda specialfallen).

Bestämmelserna är inte tillämpliga beträffande tomtmark, bostadshus,

värdepapper eller tillgångar av ringa värde.

I Storbritannien gäller för närvarande, att anskaffningsvärdet

för nya maskiner och inventarier kan skrivas av med 30 procent »investment

allowance» samt 10 procent »initial allowance». Nya industribyggnader

kan skrivas av med 15 procent »investment allowance» samt 5 procent

»initial allowance». »Initial allowance» verkar minskande på det ordinära

avskrivningsunderlaget i motsats till »investment allowance» som beräknas

utöver de vanliga avskrivningarna.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Vidare medges »investment allowance» redan fr. o. m. anskaffningsåret

med 30 procent av anskaffningskostnaden för byggnader, laboratorielokaler,

maskiner och andra tillgångar avsedda för vetenskaplig forskning.

I USA slutligen har under år 1962 införts vissa ändringar i skattelagstiftningen

i syfte att sätta den amerikanska industrin i stånd att bättre

hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden. Vidare skall företagen stimuleras

att förnya sina föråldrade maskinanläggningar.

Bestämmelserna innebär dels en möjlighet till avdrag från bolagsskatt

som påförts företaget och dels rätt till snabbare avskrivning av kostnaderna

för industriell utrustning.

Beträffande avdraget från bolagsskatten, som fått formen av en »credit

of tax», kan nämnas följande. Avdraget kan uppgå till 7 procent av anskaffningskostnaderna

för sådana maskiner och inventarier som betecknas såsom

»qualified investment». Avdrag får dock ej göras för sådana tillgångar

som har kortare varaktighetstid än fyra år. År varaktigheten fyra — fem år,

får en tredjedel av investeringskostnaden läggas till grund för avdraget och

vid en varaktighet av sex — sju år två tredjedelar av kostnaden. Först vid

en varaktighetstid av åtta år eller mer får hela investeringskostnaden läggas

till grund för avdraget.

Det sjuprocentiga skatteavdraget är maximerat till beloppet av den skatt

som påförts, dock att — om skatten överstiger 25 000 dollars — skatteavdraget

för den överskjutande delen inte får överstiga 25 procent. I den mån

skatteavdraget inte kan utnyttjas genom de angivna maximeringarna, skall

emellertid den outnyttjade delen kunna utnyttjas genom »carryback» vid

taxering för något av de tre nästföregående åren, förutsatt att de tilländalupit

efter den 31 december 1961, eller genom »carryforward» vid taxering

för något av de fem följande åren.

Avyttras eller utrangeras tillgång för vilken skatteavdrag erhållits före

den beräknade varaktighetstidens slut, skall skatteavdraget reduceras till

vad som skulle ha medgivits om varaktigheten blivit riktigt beräknad från

början.

Bestämmelserna om skatteavdrag är avsedda att gälla endast tillgångar

som anskaffats och tagits i bruk efter den 31 december 1961. Vissa regler

avser att förhindra missbruk beträffande begagnade inventarier. Sålunda

skall bl. a. skatteavdraget i fråga om begagnad egendom inte beräknas på en

högre anskaffningskostnad än 50 000 dollars per år.

Utredningen har emellertid inte ingått på prövning av dessa olika former

av investeringsfrämjande skattelättnader utan har — i enlighet med sina

direktiv — begränsat sig till en översyn och en effektivisering av investeringsfondslagstiftningen.

I samband därmed har utredningen upptagit frågan,

om rätten att avsätta till investeringsfond bör utsträckas att

avse samtliga skattskyldiga, som har inkomst av rörelse eller

skogsbruk.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

41

I promemorian erinras om att enligt 1955 års förordning det endast är

svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar som äger rätt åtnjuta

avdrag för avsättning till investeringsfond. Motsvarande gällde även

i fråga om 1947 års förordning. Utredningen framhåller, att det i olika sammanhang

ifrågasatts om inte avdragsrätten borde utsträckas även till fysiska

personer och att denna fråga diskuterades redan i samband med genomförandet

av 1947 och 1955 års lagstiftningar. Det framhölls då bl. a. att

endast de större företagen kunde väntas lämna bidrag av betydelse för konjunkturutjämning.

Dessa företag drevs i regel i aktiebolags- eller föreningsform.

En utsträckning även till fysiska personer av rätten att avsätta till

investeringsfond skulle medföra besvärligheter av taxeringsteknisk och administrativ

art, vilka inte stod i proportion till värdet från konjunkturpolitisk

synpunkt av de ökade avsättningarna. Därefter anföres i promemorian.

Dessa skäl mot en utvidgning av avdragsrätten äger enligt vår uppfattning

alltjämt giltighet. Därtill kommer att utformningen av 1955 års förordning,

som förutsätter skyldighet att på spärrat konto insätta en på förhand

fixerad del av avsättningens belopp, bygger på att det gäller skattskyldiga

som är proportionellt beskattade. En utsträckning av tillämpningsområdet

till fysiska personer förutsätter därför en delvis annan utformning

av lagstiftningen. Vi har därför vid våra överväganden stannat för att förorda

att nuvarande begränsning till aktiebolag och ekonomiska föreningar

bör kvarstå. Härav följer att ej heller handels- och kommanditbolag, vilkas

inkomst beskattas hos delägarna, äger rätt avsätta till investeringsfond.

Även detta är i enlighet med nuvarande bestämmelser.

I sin redogörelse för utländsk lagstiftning framhåller utredningen att man

även i de övriga nordiska länderna har investeringsfonder. Lagstiftningen

i dessa länder avviker emellertid i vissa avseenden från den svenska. Sålunda

kan i såväl Danmark som Norge avsättning till investeringsfonder göras

av såväl fysiska som juridiska personer.

Den danska investeringsfondslagen av år 1957 innebär i huvudsak

följande. Skattefria avsättningar till investeringsfonder får med vissa undantag

göras av såväl fysiska som juridiska personer. Avsättningarna kan

användas till framtida avskrivningar å maskiner och andra inventarier, fartyg

samt byggnader. Avsättningen till investeringsfond får avse högst 15

procent av verksamhetens överskott, dock minst 500 d. kr. Skattskyldig som

är bokföringspliktig skall efter avsättningsårets utgång men före tiden för

avlämnande av sin deklaration insätta 50 procent av avsättningens belopp

å spärrat konto i bank eller sparkassa. Skattskyldig som inte är bokföringsskyldig

skall insätta ett belopp som svarar mot hela avsättningen.

Avsättningen får inte tagas i anspråk förrän ett år förflutit från kontoinsättningen.

Å andra sidan måste hela avsättningen ha tagits i anspråk

inom tio år från avsättningsårets utgång. De spärrade kontomedlen friges

först allt efter som avsättningen användes för avskrivning. Ianspråktagandct

skall anmälas till vederbörande taxeringsmyndighet. Användes det till

investeringsfond avsatta beloppet i strid med reglerna, skall detsamma be
2f

llihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 159

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159 år 1963

skattas med dubbelt belopp. I den mån avsatt belopp inte tages i anspråk

före tioårsperiodens utgång, beskattas beloppet med tillägg av 5 procent årlig

ränta, räknat från avsättningsårets utgång.

Utredningen konstaterar, att den danska investeringsfondslagen har till

allmänt ändamål att uppmuntra företagarna att använda vinsterna till investeringar

i stället för till utdelningar. Den danska investeringsfondslagstiftningen

har sålunda, i motsats till den svenska lagstiftningen, inte till

syfte att åstadkomma en investerings- och sysselsättningsutjämning. Då målet

varit att öka investeringarna i allmänhet, har man befarat att en stramare

och från statsmakternas sida dirigerad politik beträffande fondernas

användning skulle äventyra målsättningen i fråga.

I Norge har i december 1962 antagits en ny lag om skattefria fondavsättningar.

Denna lag innehåller bestämmelser om dels skattefria avsättningar

till investeringsfond, dels skattefria fondavsättningar för bearbetning

av marknader i utlandet och för forskning dels ock skattefria avsättningar

till driftsfond för »bergverk», d. v. s. gruvor.

Bestämmelserna om investeringsfond ger alla rörelseidkare möjlighet att

med avdragsrätt till sådan fond avsätta medel, som senare skall användas

för köp av avskrivningsbara rörelsetillgångar. Avdragsrätten är av hänsyn

till kommunintresset maximerad till 20 procent av årsvinsten. Från årsvinsten

skall avräknas eventuella andra skattefria fondavsättningar än enligt

nu ifrågavarande bestämmelser. Å andra sidan medgives inte avdrag för

mindre avsatt belopp än 4 000 n. kr. Vidare är avdragsrätten förenad med

villkoret att ett lika stort belopp som det till fonden avsatta insatts på särskilt

konto i Norges Bank. Spärrtiden för bankinsättningen utlöper fyra år

efter utgången av det beskattningsår, då avsättningen gjordes, såvida inte

Konungen dessförinnan förordnat om bankmedlens frisläppande. Under

spärrtiden äger insättaren rätt till 2 procent ränta för år å insatt belopp.

Medger den skattskyldige en längre spärrtid än fyra år, kan Konungen bestämma

räntan till högst 4 procent. Räntan är skattefri.

Rätten till ränta och övriga förmåner bortfaller dock om den skattskyldige

tager ut de i banken deponerade medlen före spärrtidens utgång. Till

dessa andra skattemässiga förmåner hör att den skattskyldige, om han använder

fondavsättningen till nyinköp inom föreskriven tid, såsom skattepliktig

inkomst skall upptaga endast 85 procent av det använda beloppet.

Å andra sidan är han berättigad att, om han så önskar, yrka avdrag för extraordinär

avskrivning med samma belopp. För återstående 15 procent av

de använda fondmedlen åtnjuter den skattskyldige utan vidare skattefrihet.

Bestämmelserna om fondavsättningar för marknadsbearbetning i utlandet

och för forskning har föranletts av de stora förändringar i marknadsförhållandena

och den skärpta konkurrens som kan förväntas under de närmaste

åren. Genom de skattefria fondavsättningarna avses företagare, som

ensamma eller tillsammans med andra önskar göra framstötar på exportmarknaden,

lättare kunna finansiera sina åtgärder i detta syfte. Som villkor

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

43

för rätten att verkställa fondavsättning gäller, beträffande marknadsbearbetning

i utlandet, att de åsyftade åtgärderna kan vara av betydelse för avsättningen

av varor, producerade i Norge och, beträffande forskningen, att

denna är av betydelse för den skattskyldiges rörelse. Avdrag för fondavsättning

för de ifrågavarande ändamålen får inte överstiga 20 procent av årsvinsten

men inte heller understiga 10 000 n. kr. för varje år. Även här gäller

att belopp motsvarande fondavsättningen skall insättas å särskilt konto

i Norges Bank. Likaså gäller bestämmelserna om rätt till ränta och om skattefrihet

för dylik ränta. Någon särskild spärrtid för de å kontot insatta medlen

är emellertid inte föreskriven. Dessa medel får när som helst lyftas och

användas för ett godkänt ändamål. Används de inte för godkänt ändamål,

skall efterbeskattning ske. Emellertid måste de deponerade medlen uttagas

inom fem år efter utgången av det kalenderår under vilket avsättningen

gjordes. I och med att denna femårstid uppnåtts skall nämligen kvarstående

belopp under alla förhållanden beskattas.

Bestämmelserna om avsättning till driftsfond för bergverk slutligen, till

vilka motsvarighet funnits även före den nya lagstiftningen, innebär att

skattskyldig som driver gruvdrift och dylikt medges avdrag för avsättning

till sådan fond, därest gruvdriften utgör hans enda eller huvudsakliga inkomstkälla.

Avdraget är maximerat till 30 procent av årsvinsten efter avdrag

för eventuella andra skattefria fondavsättningar än dem som gjorts enligt

förevarande lag.

Enligt den finska investeringsfondslagstiftningen är aktiebolag eller

andelslag berättigat att vid inkomsttaxeringen erhålla avdrag för belopp som

avsättes till investeringsfond. Avsättningen får ej överstiga 50 procent av

årsvinsten. För att avdrag skall erhållas måste dock i statskontoret deponeras

minst ett belopp, som motsvarar den del av inkomstskatten, från vars

erläggande den skattskyldige befrias genom avdraget. För depositionen gottgöres

ränta enligt Finlands Banks lägsta diskontoränta, överstiger depositionen

det föreskrivna minimibeloppet, skall å den överskjutande delen utgå

ränta som med 3 procent överstiger den ränta, som affärsbankerna beviljar

på depositioner med sex månaders uppsägningstid.

Vid den statliga beskattningen anses erhållen ränta icke utgöra skattepliktig

inkomst. Inte heller räknas deponerade medel såsom skattepliktig

förmögenhet.

Det ankommer på statsrådet att med beaktande av sysselsättningslägets

utveckling i landet besluta om investeringsfondernas användning. Beslutet

kan innefatta såväl tillstånd som förpliktelse att använda fonderna för investeringar

och kan också vara begränsat territoriellt eller med avseende

å företagsbranscher.

Investeringsfonderna får, sedan statsrådet meddelat sitt beslut och finansministeriet

meddelat företaget tillstånd att lyfta depositionen eller del därav,

användas för uppförande av fabriks-, affärs- eller lagerbyggnad, serviceeller

bostadsbyggnad för personal eller för grundförbättring av dylika byggnader,

för anskaffning av nya maskiner, anläggningar eller i hemlandet

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

byggt fartyg eller för väg-, järnvägs- eller avloppsarbeten eller för iståndsättande

av tomtområde eller för annat av finansministeriet godkänt ändamål,

som direkt främjar sysselsättningens upprätthållande.

Har företaget underlåtit att efterkomma skyldighet att företaga investering

enligt åläggande, skall investeringsfonden eller den del därav, som inte

använts till investering, återföras till beskattning. I sådant fall bortfaller

också den förut nämnda räntegottgörelsen på den del av depositionen som

svarar mot minimiavsättningen och som användes för erläggande av skatten.

Vidare skall företag, som fått tillstånd att lyfta deponerade medel men

icke använt dessa för det ändamål som uppgivits vid sökandet av tillstånd,

såsom skattepliktig inkomst upptaga investeringsfonden eller den del därav

som inte använts för nämnda ändamål med tillägg av 5 procent. Därjämte

skall på den del av skatten, som motsvarar denna inkomst, erläggas 5 procent

i årligt skattetillägg, räknat från dagen för den första depositionen.

Har statsrådet inte meddelat beslut om investeringar, äger företaget rätt

att, sedan fem år förflutit, lyfta den del av depositionen som överstiger det

minsta föreskrivna depositionsbeloppet. Sedan sju år förflutit får lyftas ytterligare

en tredjedel samt efter nio år den återstående delen av depositionen.

Då deposition lyftes, utbetalas även den ränta som enligt det förut sagda

gottgöres deponenten.

Utredningen tar även upp frågan om beslutanderätten i fråga

om investeringsfondernas ianspråktagande och konstaterar, att beslutanderätten

enligt gällande bestämmelser i huvudsak ligger hos arbetsmarknadsstyrelsen.

Således stadgas i 9 § 1 mom. att arbetsmarknadsstyrelsen äger

besluta att investeringsfond under visst eller vissa beskattningsår och under

villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar, skall eller må

tagas i anspråk för sitt ändamål. Enligt 2 mom. samma paragraf stadgas

vidare att det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd

med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens

ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges. Fråga om ianspråktagande

väckes av arbetsmarknadsstyrelsen men även av företag, kommun

och näringsorganisation.

Enligt bestämmelserna i 13 § må arbetsmarknadsstyrelsen, om särskilda

skäl därtill föreligger, medgiva att investeringsfond tages i anspråk för vista

grundförbättringsarbeten.

Över arbetsmarknadsstyrelsens beslut kan enligt 29 § besvär anföras hos

Kungl. Maj :t.

I vissa fall ligger beslutanderätten i fråga om ianspråktagandet av fonderna

hos Kungl. Maj :t. Det gäller beslut enligt 9 § 3 mom. i avseende på

mera långsiktiga investeringar. Enligt 11 § tredje stycket må vidare Kungl.

Maj :t, om särskilda skäl därtill föreligger, medgiva företag, som direkt eller

genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga investeringsfond i anspråk

för kostnader, ämnade att främja avsättningen utomlands av varor

som företaget här i riket tillverkar. Slutligen äger Kungl. Maj :t enligt 12 §

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

45

meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning till investeringsfond

för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som avses med investeringsfond

för skogsbruk, så ock eljest för investering i annan förvärvskälla

än den, i vilken avsättning skett.

Utredningen föreslår att beslutanderätten i fall som avses i 12 § d. v. s.

tillstånd att använda investeringsfond i annan förvärvskälla än där avsättning

skett, överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare föreslår utredningen,

att det skall ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att medgiva att

investeringsfond tages i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto

samt att investeringsfond får överföras till annat bolag inom samma koncern.

Utredningen framhåller att tillståndsgivningen enligt utredningens mening

utan olägenhet bör kunna anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen. I fall

som avses i 9 § 3 mom. och 11 § tredje stycket bör dock enligt utredningen

tillståndsgivningen alltfort ankomma på Kungl. Maj :t. Utredningen understryker

dock att genom den utvidgning av tillämpningsområdet, som utredningen

föreslagit, kommer lagstiftningens betydelse som ett medel i konjunkturpoliliken

att öka.

Då ansvaret för en samordning av olika konjunkturpolitiska medel i första

hand ankommer på Kungl. Maj :t, har inom utredningen ifrågasatts om inte

avgörandet beträffande vid vilken tidpunkt fonderna skall frisläppas borde

ligga hos Kungl. Maj :t. Då utredningen ansett att denna fråga fallit utanför

utredningsuppdraget, som i första hand avsett en teknisk översyn av lagstiftningen,

har utredningen framfört denna synpunkt utan något ståndpunktstagande

från utredningens sida.

Remissyttrandena

Några remissinstanser beklagar, att utredningen i enlighet med sina direktiv

begränsat sig till en översyn av investeringsfondslagstiftningen och inte

ingått på en prövning av andra möjligheter att genom skattelättnader påverka

investeringarna. De synpunkter, som därvid framföres, innefattas i allt

väsentligt i det yttrande som avgivits av Kooperativa förbundet. Förbundet

framhåller till att börja med, att den huvudsakliga effekten av investerings1''ondslagstiftningen

är att i viss omfattning animera till att planlagda investeringar

igångsättes under perioder, då behov av ökad sysselsättning inom

arbetsmarknaden föreligger. Däremot torde enligt förbundets mening effekten

i fråga om att åstadkomma ett uppskjutande av investeringsverksamheten

under högkonjunkturen och en noggrannare planläggning av kommande

investeringar än eljest skulle ske vara av mindre betydelse. Förbundet understryker,

att det inte innebär någon underskattning av effekten även om

den endast är den förbundet antagit. Förbundet anför därefter.

Frågan är emellertid, om icke andra åtgärder i skattelagstiftningen —

ensamma eller vid sidan av gällande bestämmelser om investeringsfonder —

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

kan vidtagas för att ytterligare befrämja dessa syften. Förbundet tänker härvid

främst på den lagstiftning som i andra länder vidtagits i detta hänseende

och som även berörts av de sakkunniga. Den vanligaste formen är därvid att

stimulera investeringar under lågkonjunktur genom att vid taxering för

dessa år medge förhöjda värdeminskningsavdrag i form av s. k. initialavskrivningar.

Görs en jämförelse mellan dessa bestämmelser och våra investeringsfonder

skall man bl. a. finna följande. Incitamentet till igångsättande av

investeringar genom skattepolitiska åtgärder förefinns under våra svenska

förhållanden endast där företaget tidigare avsatt medel till investeringsfond

under det att en generell eller till vissa branscher eller orter begränsad rätt

till höga initialavskrivningar skulle medge alla berörda företag att begagna

sig härav. Även om man kunde bortse från att vissa företag tidigare underlåtit

att avsätta till investeringsfonder, föreligger olikheter mellan de båda

systemen, som kan vara värda att beakta. Om ett företag t. ex. avsatt 1 milj.

kr. till investeringsfond och får tillstånd att begagna fonden för en investering

på 5 milj. kr., blir resultatet en extra engångsnedskrivning av kostnaden

för detta projekt med 20 procent. Skulle ett annat företag med lika stor

investeringsfond utnyttja denna för ett projekt om 1 milj. kr., medför detta

en omedelbar hundraprocentig nedskrivning av denna kostnad. En tillåten

initialavskrivning av t. ex. 20 procent skulle däremot ge en företagen emellan

jämnare verkan. Det synes icke heller vara uteslutet att en sådan anordning

skulle framstå som ett ur samhällets synpunkt lättöverskådligare

och mera tillfredsställande system.

Det skall dock inte förglömmas, påpekar förbundet, att den i vårt land

valda formen med investeringsfonder ger vissa fördelar. Det kan sålunda

göras gällande, att lockelsen med höga initialavskrivningar får föga effekt

under en lågkonjunktur, då räntabilitetsförhållandena kanske inte medger

möjlighet för företaget att utnyttja dessa, under det att avsättningarna till

investeringsfonder i praktiken äger rum och utnyttjas under högkonjunktur.

Förbundet fortsätter.

Medges emellertid företagen rätt att förskjuta de förhöjda avdragen i tiden,

minskar den nu berörda olägenheten. Vidare bidrar nuvarande system

med investeringsfonder delvis till att underlätta finansiering av investeringar

under lågkonjunktur genom de uttag från riksbanken av deponerade medel,

som får ske. Även här synes dock möjligheter föreligga att utforma bestämmelser

om initialavskrivningar, så att liknande effekt uppnås, t. ex. genom

att lämna lån från riksbanken eller annan statlig institution, vilka amorteras

genom att avskrivningsunderlaget för ifrågavarande investering minskas

med lånebeloppet.

Förbundet säges endast ha velat påvisa, vad som vid den praktiska tilllämpningen

framstått som brister i våra nuvarande bestämmelser om investeringsfonder.

Förbundet understryker, att detta inte innebär att förbundet

vill förorda ett upphävande av nuvarande lagstiftning. Det bör emellertid,

enligt förbundets mening, övervägas, huruvida inte ytterligare bestämmelser

liknande dem som förekommer i andra länder skulle kunna med fördel införas

som komplettering till investeringsfonderna. Förbundet tillägger.

Den väsentliga avsikten med inrättandet av investeringsfonderna har varit

att vid lågkonjunktur kunna påverka investeringarnas volym och inriktning

i produktions- och sysselsättningsfrämjande riktning. Förbundet anser, att

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

47

denna avsikt helt överensstämmer med de riktlinjer för vår ekonomiska politik,

vilka godtagits av statsmakterna och torde ha full anslutning hos den

vida övervägande delen av vårt näringsliv. En så ändamålsenlig utformning

som möjligt av de konjunkturstimulerande åtgärder, vilka innefattas i förordningen

om investeringsfonderna, förhöjer i sin mån den samlade effekten

av fondanordningen. Även om totaleffekten fortfarande kan förväntas bli

blygsam i förhållande till vad som kan ernås med andra medel, finns dock,

som redan anförts, ingen anledning att avstå från de fördelar den kan medföra.

Med anledning av utredningens förslag att investeringsfonderna skall i

ökad omfattning få tagas i anspråk för lagerinvesteringar framhåller förbundet

följande.

Förbundet anser emellertid för sin del, att mer effektiva verkningar för det

avsedda syftet skulle åstadkommas genom att medge tillfälliga lättnader i de

ordinarie bestämmelserna för nedskrivningar å lager. Då en kraftigt insättande

konjunkturförsämring kan antas komma att direkt eller indirekt

drabba hela vårt företagsliv, syns generellt verkande åtgärder icke bara vara

fullt försvarliga utan också vara mera ändamålsenliga och lättare att sätta

igång än ingripanden på enstaka punkter i företagslivet, däri inbegripna här

föreslagna anordningar för uppmuntran till frivilliga initiativ av företagen.

Konjunkturinstitutet betonar vikten av att, allteftersom empirisk kunskap

om investeringsfondernas funktionssätt framkommer, en fortskridande revidering

av investeringsfondernas bestämmelser och handläggande vidtages.

Institutet fortsätter.

Som underlag för dylika revideringar finns all anledning att framdeles

ägna investeringsfondslagstiftningen ett intensifierat empiriskt studium,

inte minst beträffande tidsfördelningen av verkningarna av fondernas ianspråktagande.

Det är ju lika viktigt att veta när en åtgärds verkningar inträffar

som att veta i vilken riktning den verkar, för alt det skall vara möjligt

att föra en konjunkturstabiliserande politik. För närvarande finns beträffande

investeringsfondslagstiftningen endast uppgifter om antalet sysselsatta

och nedlagda kostnader vid vissa tidpunkter för projekt som finansieras

med i anspråk tagna investeringsfondsmedel. Däremot har man ingen

uppfattning om när den sysselsättningseffekt inträffar och hur stor den sysselsättningseffekt

är, som blir följden av beställningen till ifrågavarande

projekt. För en slutgiltig bedömning av de i anspråk tagna investeringsfondernas

verkningar behövs dessutom en uppskattning av multiplikatoreffektens

storlek och tidsstruktur. I

I flera yttranden hemställes att förordningens bestämmelser göres tilllämpliga

även för fysiska personer.

Sveriges köpmannaförbund anser att de svårigheter av taxeringsteknisk

och administrativ art, som utredningen anfört som skäl mot att utsträcka

avdragsrätten även till fysiska personer, hör kunna bemästras. Förbundet

anför.

Studerar man gällande skatteskalor för den statliga beskattningen, finner

man emellertid, att den statliga inkomstskatten redan på eu beskattningsbar

inkomst, som överstiger 30 000 kronor, utgör 43 procent av återstoden för

skattskyldig, som är gift, medan för ogift skattskyldig redan den inkomst,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

som överstiger 20 000 kronor, beskattas med 41 procent. Beaktar man även

kommunalskatten, vilket bör göras, eftersom avdrag för avsättning till investeringsfond

får åtnjutas även vid kommunal taxering, kan man räkna

med att en fysisk person redan i ett inkomstläge om ca 40 000 kronor kommer

upp till en total beskattning på 40 procent eller mera. Enligt förbundets

mening bör rätten att göra avsättning till investeringsfonder utsträckas även

till fysiska personer, handelsbolag och kommanditbolag. Vill man vinna en

viss likformighet, torde detta kunna ske så, att man begränsar avsättningsrätten

till sådan rörelse, där nettointäkten, om avsättning ej gjorts, skulle

uppgå till minst 40 000 kronor. Man skulle då också vinna, att avsättningar

endast gjordes i sådana fall, där avsättningar, som kan vara av betydelse för

konjunkturerna, kan verkställas.

Enligt förbundets mening bör man i detta sammanhang beakta, att en betydande

strukturförändring pågår inom detaljhandeln. De små enheterna

får i betydande utsträckning vika för större enheter, där avsevärda investeringar

sker i både fastigheter och inventarier. Sålunda innefattar en modern

självbetjäningsbutik investeringar, som är avsevärda. Förbundet tillägger.

Självfallet skulle det vara till stor fördel för utvecklingen inom detaljhandeln,

om man för dessa investeringar kunde få använda investeringsfonder.

Ofta sker emellertid dessa investeringar under ett utbyggnadsskede i ett

samhälle, utan att något direkt samband med konjunkturerna i övrigt föreligger.

Trots detta torde det vara till fördel för det allmänna, om investeringsfonder

kunde komma till användning i detta sammanhang, liksom

även om man inom detaljhandeln genom avsättningar till investeringsfonder

kunde påverka efterfrågan på varor under tider, då konjunkturavmattning

kan förmärkas, och då man inom detaljhandeln eljest strävar efter att minska

sina lager.

Sveriges hantverks- och industriorganisation understryker att de lagar och

regler, som griper in i näringslivets förhållanden och i många avseenden bestämmer

de förutsättningar, varunder företagen arbetar, måste ge alla företag

oavsett juridisk företagsform samma konkurrensmöjligheter. Organisationen

föreslår därför att 1955 års förordning om investeringsfonder göres

tillämplig å alla rörelseidkare och tillägger.

Såsom de sakkunniga framhållit kräver en dylik utsträckning av förordningens

giltighet en ändrad utformning av lagstiftningen. Det bör enligt organisationens

mening ankomma på en förnyad utredning eller på Kungl.

Maj :t att utforma erforderliga regler. Förordningen om taxering för inkomst

av medel, som insatts å skogskonto (1954 nr 142), bör härvid kunna tjäna

som riktmärke. Enligt denna förordning må uppskov med taxering till kommunal

och statlig inkomstskatt kunna erhållas för den del av intäkten, som

insatts å särskilt konto i bank (skogskonto). Uppskovet för ett och samma

beskattningsår må avse högst ett belopp motsvarande summan av 40 % gällande

köpeskilling för avyttrade skogsprodukter eller skogsprodukter som

upptagits för förädling i egen rörelse samt 60 % avseende köpeskilling för

skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt. På motsvarande

sätt borde rörelseidkare kunna avsätta en till viss procentsats maximerad del

av den bokföringsmässiga nettovinsten.

När det gäller rätten att utnyttja fonderade medel borde man enligt organisationens

uppfattning pröva, huruvida det icke skulle vara möjligt att över
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

låta åt länsarbetsnämnderna att inom de ramar, som arbetsmarknadsstyrelsen

uppställer, lämna fysiska personer tillstånd att uttaga spärrade medel

för att användas för de investeringar, som preciseras i gällande förordning.

Man skulle genom ett dylikt decentraliserat system underlätta för mindre

företag att avsätta och uttaga medel och därigenom bidraga till en konjunkturutjämnande

politik. Under förutsättning att ett relativt stort antal företag

utnyttjar dessa möjligheter, bör, framhåller organisationen, dessa avsättningar

genom sin sammanlagda effekt betyda ett viktigt bidrag till en sysselsättningsskapande

politik.

Svensk industriförening framhåller, att utredningen inte kan kritiseras

för att den icke sökt utforma regler om avsättning till investeringsfond,

vilka skulle kunna vara tillämpliga även på företag, som drivs i den enskilda

firmans form och anför därefter.

För att sådana regler skall kunna utarbetas och bli praktiskt användbara

krävs en annan utformning av företagsbeskattningsbestämmelserna och sannolikt

också tillskapandet av en ny företagsform, ett mellanting mellan

aktiebolag och enskild firma eller aktiebolagsregler, så enkelt utformade att

de lämpar sig även för de minsta företag.

Föreningen vill därför i sammanhanget föreslå — även om förslaget måhända

faller något utanför det ämnesområde som varit utredningens huvuduppgift

att behandla — att en ny utredning tillsättes, som får till uppgift

att undersöka betingelserna för och framlägga förslag om sådan revidering

av företagsbeskattningen att alla dess bestämmelser kan tillämpas på

samtliga företag oavsett i vilken form dessa drives. Skulle det visa sig att

förverkligandet av denna målsättning kräver en reformering av de nuvarande

företagsformerna bör förslag framläggas även om hur och på vilket

sätt detta bör ske.

Svenska företagares riksförbund, Skånes handelskammare och handelskammaren

i Gävle framhåller vikten av att ingående pröva alla möjligheter

som finns att göra investeringsfondsförfarandet tillgängligt även för

andra företag än de som bedrives i form av aktiebolag eller ekonomiska föreningar.

Sveriges redareförening framhåller att, med nu rådande höga anskaffningspriser

å fartyg, det har blivit alltmera vanligt att driva rederirörelse

i form av partrederi. Delägare i ett sådant kan vara såväl svenska aktiebolag

som fysiska personer. Enligt gällande bestämmelser kan ett aktiebolag

såsom delägare i ett partrederi göra avsättning till investeringsfond,

medan en meddelägare såsom fysisk person ej har denna rätt och ej heller

får detta enligt det ifrågavarande förslaget. Ur sjöfartsnäringens synpunkt

är en sådan ordning, enligt föreningens mening, icke tillfredsställande. Föreningen

finner sig därför böra påyrka sådan ändring i förslaget i fråga om

partrederi med delägare av såväl svenska aktiebolag som fysiska personer,

att delägare i partrederi, vilka äro fysiska personer och som hava en på

fullt tillfredsställande sätt ordnad bokföring, även skola äga rätt att göra

avsättning till investeringsfond för klassning och reparation av fartyg ävensom

för om- och nybyggnad av fartyg. Därefter anföres.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Storleken av en dylik avsättning bör därvid beräknas med utgångspunkt

från andelsägarens nettointäkt från partrederiet samt vara maximerad till

fyrtio procent därav. För rätten till dylikt avdrag bör — i likhet med vad

som gäller för aktiebolag — stadgas, att ett belopp motsvarande fyrtiosex

procent av den gjorda avsättningen inbetalats å särskilt konto i riksbanken.

Då de bidrag av betydelse för konjunkturutjämning, varom här är fråga,

kunna röra sig om relativt stora belopp och, då ett utsträckande av rätten

att avsätta till investeringsfond i detta undantagsfall icke torde medföra

några större besvärligheter av taxeringsteknisk och administrativ art, synas

några mera vägande skäl av principiell natur ej kunna resas mot en

dylik reform.

Utredningens förslag att beslutanderätten — utom i fall som i

9 § 3 mom. och 11 § tredje stycket avses — skall ligga hos arbetsmarknadsstyrelsen

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Några remissinstanser uttalar dock tveksamhet i detta hänseende.

Sålunda framhåller Landsorganisationen i Sverige att den verkligt väsentliga

frågan är, beträffande användandet av investeringsfonder liksom om

övriga delar av konjunkturpolitiken, när motåtgärder för att påverka den

ekonomiska aktiviteten sätts in och inte åtgärdernas detaljmässiga utformning.

Hur man skall kunna säkra att investeringsfonderna utnyttjas under

lämpligaste tid är då främst en fråga om konjunkturprognoser. Organisationen

fortsätter.

Eftersom Finansdepartementet är ansvarigt härför i första hand, ligger

det nära till hands att Kungl. Maj:t borde ha större formellt inflytande över

beslut om fondernas utnyttjande. Man får visserligen förutsätta samråd mellan

regeringen och Arbetsmarknadsstyrelsen och att enighet om konjunkturbedömningen

i sista hand kan uppnås. Enligt LO:s mening borde emellertid

Kungl. Maj :t även formellt ha möjlighet att ingripa beträffande investeringsfondernas

utnyttjande; dess mening kan därigenom väntas vinna

ökad kraft. F. n. kan det sägas att Kungl. Maj :t har rätt endast att låta

fondmedel i ökad utsträckning tas i anspråk för mera tidskrävande investeringar.

Det är så mycket viktigare att utnyttjandet av investeringsfonderna kommer

i gång så snabbt som möjligt vid avmattningstendenser, som deras huvudsakliga

effekt torde ligga just häri. Rent teoretiskt ligger visserligen en

annan effekt i den begränsning av företagens likviditet som åstadkommes

genom inbetalning av fondmedel till Riksbanken under högkonjunktur. LO

vill emellertid inte tillmäta sistnämnda effekt så stor betydelse, eftersom

det med hänsyn till den allmänna överlikviditeten under högkonjunktur

ingalunda kan anses säkert att de företag som gör sådana inbetalningar

verkligen tvingas att därigenom uppskjuta förverkligandet av sina investeringsprojekt

eller tvingas att göra detta i motsvarande grad.

Även Svenska stadsförbundet anser att det bör tillkomma Kungl. Maj:t

att besluta i fråga om tidpunkt för frisläppande, eftersom ett sådant avgörande

förutsätter ett beaktande av flera faktorer, förutom arbetsmarknadsläget

bl. a. även penningpolitiska och näringspolitiska förhållanden.

Näringslivets skattedelegation däremot framhåller, att de hittillsvarande

erfarenheterna ger vid handen, att arbetsmarknadsstyrelsens behandling

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

av uppkomna spörsmål om frisläppande av investeringsfonderna varit helt

i förordningens anda. Någon anledning att räkna med att de nya möjligheter,

som lagstiftningen enligt utredningens förslag skulle erbjuda, skulle

fordra en annan ordning föreligger ej enligt delegationens uppfattning.

Flera remissinstanser understryker svårigheterna för den tillståndsgivande

myndigheten att avgöra när och i vilka fall investeringsfonderna skall

få tagas i anspråk. Sålunda framhåller konjunkturinstitutet beträffande åtgärder

att stimulera lagerinvesteringar följande.

Att bedöma vad som är en konjunkturförsämring innebär i och för sig

stora svårigheter. Exempelvis bör man åtskilja en allmän konjunkturförsvagning

från en som inträffar på ett begränsat område. En konjunkturförsämring

kan med andra ord tänkas ha internationell spridning eller gälla

endast Sverige, den kan gälla hela det svenska näringslivet eller vissa delar

därav, dessa delar kan motsvaras av vissa branscher eller grenar inom dessa

eller vara lokalt begränsade. För dessa olika fall krävs olika överväganden

vad gäller lämpligheten av en åtgärd som avser att stimulera lagerinyesteringarna.

Vad som dessutom gör problemställningen särskilt besvärlig är

svårigheten att avgöra, om en produktionsnedgång över huvud taget är konjunktur-

eller strukturbetonad. År nedgången strukturell, är stimulans till

ökade lagerinvesteringar klart olämplig i samhällsekonomisk mening. Även

om man kan bestämma att en nedgång är konjunkturbetonad, vilket i det

konkreta fallet erbjuder betydande svårigheter, så fordras ändå speciella

överväganden i varje speciellt fall för att man skall kunna avgöra, vilken

effekt ökade lagerinvesteringar får. Exempelvis spelar den förväntade prisutvecklingen

en central roll.

Liknande synpunkter framföres av Kooperativa förbundet och Skånes handelskammare.

Riksskattenämnden framhåller till en början att nämnden ansett sig i huvudsak

böra begränsa sitt yttrande till att avse sådana synpunkter, som

nämnden närmast har att iakttaga, nämligen taxeringstekniska synpunkter

och att nämnden sålunda icke ansett sig böra ingå på den konjunktur- och

arbetsmarknadspolitiska effekten av de föreslagna nya reglerna. Nämnden

tillägger emellertid.

Med anledning av att förslaget i vissa avseenden innefattar, att den Kungl.

Maj :t hittills tillkommande beslutanderätten överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen,

kan riksskattenämnden emellertid icke underlåta att framhålla,

att ju större befogenheter arbetsmarknadsmyndigheterna få på ifrågavarande

område, desto större blir risken för att lagstiftningen kommer i konflikt

med den för all beskattning grundläggande principen att taxeringarna skola

i möjligaste måtto vara likformiga och rättvisa. Riksskattenämnden vill därför

understryka vikten av att lika fall behandlas lika och att förordningen

alltså tillämpas så att större avsteg från nämnda princip icke ske än som ur

konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska synpunkter äro oundgängligen

nödvändiga. Med denna reservation anser sig nämnden böra i huvudsak tillstyrka

promemorians förslag.

Kammarrätten och allmänna ombudet hos mcllankommunala prövningsnämnden

anser alt det bör lagas under övervägande, huruvida inte beslu
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

tanderätten i fall, då investeringsfond skall utnyttjas i annan förvärvskälla

än den vari avsättning skett, liksom hittills bör vara förbehållen Kungl.

Maj:t. Överståthållarämbetet säger sig i princip inte ha något att erinra mot

att tillståndsgivningen enligt 12 § anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen men

tillägger.

Den avvägning mellan skattefrågor och arbetsmarknadsfrågor, som uppkommer

därest förslaget genomföres, torde emellertid i vissa fall kunna bli

synnerligen svår att verkställa, helst som skatteeffekten, sedd på längre sikt,

töretaller mycket svårbedömbar. Överståthållarämbetet ifrågasätter därför

om en total delegation till arbetsmarknadsstyrelsen bör genomföras. I vart

fall synes yttrande från taxeringsmyndighet böra inhämtas innan beslut om

tillstånd lämnas.

Näringslivets skattedelegation understryker, att en överföring till arbetsmarknadsstyrelsen

av befogenheten att medge tillstånd enligt 12 § inte får

medföra att den praxis, som Kungl. Maj :t tillämpat, skärpes.

Departementschefen

Då det gällt att genom skatteförmåner stimulera företagen att göra investeringar

och att medverka till en investeringsutjämning, har man i vårt

land så gott som uteslutande byggt på investeringsfonderna. I andra länder

däremot har man, såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen, i

flertalet fall valt att ge stimulansen i form av ökade avskrivningar och extra

avdrag vid taxeringen utan samband med investeringsfonder. Skattebestämmelser

av sådan innebörd kommer jag i det följande att benämna generella

regler; bestämmelserna gäller i regel alla skattskyldiga, som gör avsedda

investeringar. I Danmark, Norge och Finland har man, såsom även framgått

av det föregående, såväl investeringsfonder av olika typer som generella

regler.

Jag skall först något beröra de fördelar och nackdelar, som kan anses vara

förknippade med de olika systemen, nämligen investeringsfonder och generella

regler. Därvid utgår jag från att syftet med såväl investeringsfondslagstiftningen

som de generella reglerna är att förmå företagen att i större utsträckning

än eljest skulle bli fallet förlägga sina investeringar till tider

med sysselsättningssvårigheter. Det är således i båda fallen fråga om en lagstiftning

med ett konjunkturpolitiskt syfte.

Det kan då till en början konstateras, att ett system med generella regler

kan omfatta alla skattskyldiga, såväl fysiska som juridiska personer, som har

möjlighet att göra avsedda investeringar. Även om rätten att göra avsättning

till investeringsfonder skulle omfatta alla skattskyldiga kan dock endast

de, som tidigare gjort avsättning till fonder, stimuleras till investeringar genom

att fonderna får tagas i anspråk. I övrigt synes emellertid en jämförelse

mellan de båda systemen ge vid handen, att investeringsfondslagstiftningen

tår anses vara ett bättre och effektivare medel i konjunkturpolitiken än ett

system med generella regler.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

53

En av fördelarna med investeringsfonderna jämfört med generella regler

ligger t. ex. däri, att fonderna kan utnyttjas oberoende av om företaget visar

vinst eller ej det år då investeringen göres. En rätt till ökad avskrivning ett

visst år kan stimulera till investeringar endast om företaget detta år visar

vinst. Visserligen får förlust ett år kvittas mot vinster ett kommande år men

det kan ifrågasättas om denna möjlighet kan stimulera till investeringar ett

år, då vinsten är otillräcklig. Ett generellt system skulle givetvis kunna kombineras

med en rätt till restitution av tidigare år erlagda skatter eller en rätt

att erhålla bidrag eller lån från staten, men systemet skulle då bli väsentligt

mera komplicerat än en investeringsfondslagstiftning. Om man skall ha

regler, som omfattar alla skattskyldiga, såväl rörelseidkare som jordbrukare,

torde emellertid en nödvändig förutsättning vara att dessa regler är

enkla i tillämpningen.

En annan fördel med investeringsfonderna ligger däri att avsättningar

kan göras under en följd av år, då företaget har goda vinster, varigenom

skapas en fond som kan väsentligt överstiga ett års vinst. Möjligheten att

utnyttja en rätt till ökad avskrivning eller extra avdrag vid ett års taxering

utan samband med investeringsfonder är, som nyss sagts, i princip beroende

av om detta år visar tillräcklig vinst.

Det förhållandet att en återbetalning av i riksbanken insatta medel medför

en omedelbar likviditetsförbättring för företaget i fråga torde utgöra en

större stimulans till investeringar än den skattelättnad, som en ökad avskrivning

innebär. Framför allt gäller detta om den investeringsfond, som får

tas i anspråk, är större än ett års vinst.

Man kan också framhålla att systemet med investeringsfonder kan utnyttjas

för att åstadkomma en likviditetsåtstramning i ett högkonjunkturläge genom

100-procentiga insättningar. Detta har ju prövats ett par år med viss

framgång. Emellertid kan en dylik sterilisering av överskottsmedel även

åstadkommas genom en ökad inlåning till riksbanken utan samband med

investeringsfonder.

En väsentlig fördel från allmän synpunkt med investeringsfonderna torde

vidare ligga däri att man genom fondavsättningarna får kännedom om de

företag, som är villiga att medverka i en investeringsutjämning. Arbetsmarknadsstyrelsen

och dess organ på länsplanet kan ta kontakt med de företag,

som har fonder, för att diskutera investeringsplaner m. m. och eventuellt få

till stånd en rullande långtidsplanering. Man har anledning antaga att dessa

företag är intresserade av att hålla sig med en investeringsplanering som

ligger så långt framme, att företaget bär investeringsobjekt klara när fonderna

får tas i anspråk. Ett företag med investeringsfonder kan också tänkas

uppskjuta investeringar, som inte är omedelbart erforderliga, i hopp

att få utnyttja fonderna för dessa vid en senare tidpunkt. På så sätt kan

en viss förskjutning ske av investeringar från högkonjunktur till lågkonjunktur

även om denna verkan inte får överskattas. Det är knappast sannolikt

att förekomsten av generella regler skulle ge samma effekt.

Såsom redan framhållits kan ett system med generella regler anses ha den

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

fördelen framför nuvarande investeringsfondslagstiftning, att de generella

reglerna kan omfatta alla skattskyldiga. Emellertid kan det förhållandet, att

rätten att göra avsättning till 1955 års investeringsfonder förbehållits bolag

och föreningar, från vissa synpunkter innebära en väsentlig fördel. Antalet

företag med investeringsfonder är nämligen i praktiken så pass begränsat

att det är möjligt att ge tillstånd efter ansökan i det enskilda fallet. Detta är

särskilt betydelsefullt då det gäller byggnadsinvesteringar. Det är beträffande

dylika investeringar angeläget att arbetet igångsättes på sådan tidpunkt

och bedrives på sådant sätt och i sådan takt att maximal effekt från

sysselsättningssynpunkt vinnes under den tid fonderna tages i anspråk. De

ökade arbetsmöjligheter man skapar genom en byggnadsinvestering torde

vidare ofta vara lokalt begränsade till den ort där byggnaden uppföres. Om

tull eller överfull sysselsättning råder på viss ort, föreligger därför i regel

inte anledning att stimulera byggnadsinvesteringar på orten i fråga. Även

om byggnadsinvesteringar givetvis har följdverkningar även i form av ökad

sysselsättning inom byggnadsmaterielbranschen är det i normalfallet inte för

att nå den effekten som man stimulerar byggnadsinvesteringar.

Såsom konjunkturinstitutet framhållit har man för närvarande inte någon

tullständig bild av de direkta och indirekta verkningarna av investeringsfondernas

ianspråktagande. Det är dock utan vidare klart att sysselsättningsmöjligheterna

ökat i icke oväsentlig mån som en följd av att fonderna

tått utnyttjas. Det torde också vara en allmän uppfattning att investeringsfonderna

visat sig vara ett tjänligt instrument för att stimulera investeringsverksamheten

under tider då sysselsättningssvårigheter uppkommer.

Då erfarenheterna av investeringsfondslagstiftningen således är goda och

denna lagstiftning därjämte har vissa obestridliga fördelar framför generella

regler, bör inte ifrågakomma att ersätta 1955 års förordning med ett generellt

system. Däremot synes böra undersökas, om inte investeringsfondslagstiftningen

kan kompletteras med bestämmelser om ökade avskrivningar

och extra avdrag utan samband med fondavsättningar. Innan jag övergår

till att behandla utformningen av dylika regler, skall jag emellertid först

upptaga frågan om möjligheten och önskvärdheten av att utsträcka rätten att

avsätta till investeringsfonder för konjunkturutjämning även till fysiska

personer, önskemål härom har framförts från vissa remissinstansers sida

och i den allmänna skattediskussionen har under senare år den meningen

framförts, att begränsningen av avdragsrätten till bolag och föreningar skulle

innebära en diskriminering av de mindre företagen, varmed man avser enskilda

rörelseidkare samt handels- och kommanditbolag.

Då det främst är de större företagen som normalt har en sådan investeringsvolym

att de kan väntas lämna bidrag till en konjunkturutjämning

och dessa företag i regel drives i aktiebolags- eller föreningsform, är det i

och för sig naturligt att lagstiftningen om investeringsfonder redan av detta

skäl begränsats till att avse aktiebolag och ekonomiska föreningar. Detta

var fallet redan beträffande den första lagstiftningen på området, nämligen

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

55

1938 års förordning om konjunkturinvesteringsfonder. Sistnämnda förordning

betecknades som en åtgärd ägnad att öka industriens möjligheter att

under en lågkonjunktur bereda sysselsättning åt sina anställda genom att då

verkställa i och för sig önskvärda byggnadsarbeten, tillverka och anskaffa

behövliga maskiner och andra inventarier samt, i viss utsträckning, fabricera

varor för användning när konjunkturen åter förbättras.

Vid tillkomsten av 1947 och 1955 års förordningar om investeringsfonder

ifrågasattes, som utredningen framhållit, om inte även fysiska personer borde

ha möjlighet att göra avsättningar. Detta avvisades emellertid under hänvisning

till att de praktiska svårigheter, en sådan utsträckning av rätten att

göra avsättningar skulle medföra, inte stod i proportion till värdet från konjunkturpolitisk

synpunkt av de ökade avsättningarna.

Möjligheten att avsätta till investeringsfond torde i regel ha föga eller intet

värde för de mindre företagen. Jag vill här endast erinra om att — trots

att möjlighet för aktiebolagen att avsätta till investeringsfond funnits i snart

tjugufem år — endast ca 1 800 av de mer än 40 000 aktiebolagen funnit det

med sin fördel förenat att avsätta till dylik fond. Över 70 procent av de avsättningar

som för närvarande kvarstår outnyttjade har verkställts av ca

100 stora bolag, samtliga med mer än 1 000 anställda.

Det är i regel endast de större företagen, som kan hålla sig med en investeringsplanering

omfattande bl. a. byggnadsobjekt, som i en avmattningskonjunktur

kan tidigareläggas vid tillstånd att utnyttja investeringsfonder.

För de mindre företagen ligger det oftast annorlunda till. I den män dylikt

företag över huvud taget bygger sker det endast någon eller några få gånger

under dess verksamhetstid. Motsvarande gäller i fråga om större maskininvesteringar.

Det blir därför mera en tillfällighet om dylika investeringar hos

de mindre företagen råkar bli aktuella vid en tidpunkt, då investeringsfonder

får utnyttjas. De har mycket små möjligheter att planera sina investeringar

så att de förlägges till tider med sysselsättningssvårigheter. Såsom

Sveriges köpmannaförbund framhållit sker t. ex. investeringar inom detaljhandeln

ofta under ett utbyggnadsskede i ett samhälle. I regel torde sysselsättningssvårigheter

på orten i fråga inte då föreligga.

Den nuvarande investeringsfondslagstiftningen har utformats med hänsyn

till att fråga är om företag med proportionell beskattning. Skall rätten att

avsätta till investeringsfond enligt 1955 års förordning utsträckas till enskilda

rörelseidkare samt handels- och kommanditbolag kräves därför en

väsentligt ändrad utformning av lagstiftningen. Det torde, som Sveriges hantverks-

och industriorganisation antyder, bli nödvändigt att kräva insättning

i riksbanken med belopp motsvarande hela avsättningen till investeringsfond.

Utformningen måste ske efter i stort sett samma principer som den

nya norska investeringsfondslagstiftningen. Detta innebär eu så genomgripande

omarbetning att fråga i själva verket blir om en helt ny förordning.

Kompensation måste t. ex. ges för överinsättning, tidsbegränsning av fonderna

måste införas, eventuell återföring till beskattning måste ske i form

av efterbeskattning de. Det må framhållas alt man inte kan tillåta, alt fou
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

derna utnyttjas för progressionsutjämning. I så fall är det fråga om en lagstiftning

med helt annat syfte än konjunkturutjämning.

Det torde, som redan framhållits, vara en allmän uppfattning att vår nuvarande

investeringsfondslagstiftning varit ett verksamt medel i konjunkturpolitiken.

Från konjunkturpolitisk synpunkt är relativt litet att vinna på

att avsättningsrätten utsträckes till enskilda rörelseidkare samt handels- och

kommanditbolag. Det kan därför inte vara motiverat att sätta 1955 års förordning

ur kraft enbart av den anledningen att dessa skattskyldiga inte omfattas

av lagstiftningen. Denna lagstiftning synes därför böra bibehållas för

enbart företag med proportionell beskattning.

Fråga är då om man bör göra en ny särskild investeringsfondslagstiftning

enbart för skattskyldiga med progressiv beskattning. En lagstiftning,

som skall omfatta den stora gruppen enskilda rörelseidkare och jordbrukare

samt handels- och kommanditbolag, måste i sin tillämpning vara enkel. En

komplicerad investeringsfondslagstiftning synes här knappast lämplig. I detta

fall måste avskrivningsregler och avdragsregler utan anknytning till investeringsfonder

vara att föredraga.

En sådan lagstiftning skulle lämpligen kunna utformas så, alt Kungl. Maj :t

bemyndigas föreskriva, att vissa fördelar i beskattningshänseende får åtnjutas

av de skattskyldiga, som under viss tid gör önskvärda investeringar. Även

genom en sådan lagstiftning kan man få en regional och branschmässig lokalisering

av investeringarna men däremot inte en prövning i enskilda fall.

En lagstiftning av detta slag bör i princip omfatta alla skattskyldiga, såväl

fysiska som juridiska personer. Den största effekten av lagstiftningen

från konjunkturpolitisk synpunkt torde man få hos de bolag och föreningar,

som inte gjort avsättning till investeringsfond. Fråga är då, vilka slag av

investeringar man bör stimulera genom dylika generella regler.

Det kan då till en början konstateras, att en lagstiftning av detta slag

lämpar sig särskilt väl för att påverka investeringar i maskiner och andra

inventarier. Verkningarna av dylika investeringar från sysselsättningssynpunkt

kan — i motsats till byggnadsinvesteringarna — i regel inte regionalt

bestämmas. Generella bestämmelser i fråga om maskiner och inventarier

kan t. ex. tillämpas då verkstadsindustrien eller vissa grenar av densamma

får sysselsättningssvårigheter. De särskilda förmånerna vid beskattningen

kan knytas till att den skattskyldige under viss tid anskaffar eller

beställer maskiner och inventarier av visst slag. Det bör i och för sig vara

möjligt att göra sådan avgränsning att man får önskad effekt.

Då det gäller byggnadsinvesteringar kan verkningarna av dessa från sysselsättningssynpunkt,

såsom jag redan framhållit, ofta vara lokalt begränsade.

En tidigareläggning av en byggnadsinvestering kräver vidare en helt

annan uppoffring från företagets sida än att maskiner anskaffas eller beställes

något tidigare än eljest skulle blivit fallet. Byggnadsplaneringen måste

forceras och byggandet ofta utföras under vinterhalvåret med därav föranledda

ökade kostnader. För att kunna stimulera till en tidigareläggning

av byggnadsinvesteringar krävs därför i regel väsentligt större förmåner än

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

57

när det gäller maskinanskaffningar. Generella regler lämpar sig därför

mindre väl för att stimulera byggnadsinvesteringar under en kortare period.

Då man i andra länder medgivit ökade avskrivningar och extra avdrag i

fråga om byggnader, har det främst gällt att över huvud taget öka investeringsverksamheten

i landet och inte att åstadkomma en investeringsutjämning.

Enligt min mening bör stimulansen i fråga om byggnadsinvesteringar

även i fortsättningen ges endast genom investeringsfondslagstiftningen. Ett

ytterligare skäl härför är att byggnadsinvesteringarna främst har betydelse

för de stora bolagen och föreningarna. De mindre företagen bygger, som redan

framhållits, i regel endast någon eller några få gånger under sin verksamhetstid.

Många bedriver verksamheten i förhyrda lokaler.

Några remissinstanser förordar, att även stimulans till lagerinvesteringar

bör ges genom generella regler d. v. s. ökade nedskrivningsmöjligheter under

tider med avsättningssvårigheter. Det synes dock knappast sannolikt att en

ökad nedskrivningsmöjlighet under tider med avsättningssvårigheter skulle

stimulera till lagerökningar. Tvärtom kan man få en stimulans till lagerminskningar,

enär den dolda reserven i lagret genom den ökade nedskrivningsmöjligheten

kan bibehållas även om lagret minskar. Under tider då

vinsterna minskar och lagren ökar torde för övrigt gällande nedskrivningsmöjligheter

ofta inte kunna utnyttjas. Att generellt medgiva investeringsavdrag

för alla former av lagerökning bör inte ifrågakomma. Skall lagerökning

stimuleras, måste det ske efter prövning i varje särskilt fall. Även beträffande

lagerinvesteringar bör därför eventuell stimulans endast ges via investeringsfonder.

Till denna fråga skall jag återkomma i ett följande avsnitt.

De generella reglerna bör sålunda enligt min mening begränsas till att

gälla endast maskininvesteringar. De särskilda förmåner, som skall medges

genom dessa regler, kan vara antingen ökad avskrivning (initialavskrivning)

eller investeringsavdrag eller bådadera.

Kommunalskattelagens avskrivningsregler beträffande maskiner och inventarier

medger så stora avskrivningar —- tillgångarna får med anlitande

av 30-regeln avskrivas med mer än halva beloppet på två år — att det kan

ifrågasättas om möjligheten att erhålla en ökad initialavskrivning innebär

någon större stimulans. Detta gäller maskiner och inventarier, som kan köpas

med omedelbar leverans. Annorlunda kan det förhålla sig med inventarier,

som beställes för framtida leverans t. ex. fartyg och större maskiner.

Möjligheterna alt skriva av på kontrakterade tillgångar är enligt gällande

regler ganska små. Avskrivning å kontrakt medges i princip endast, om den

skattskyldige kan göra sannolikt att priserna fram till leveranstillfället kommer

att sjunka och att han därför då kommer att kunna anskaffa tillgången

för ett lägre pris än beställningspriset. Detta kan den skattskyldige i regel

inte visa. Beträffande kontrakterade fartyg har riksskattenämnden sedan

många år angivit vissa schabloner, efter vilka kontrakt avseende fartyg får

nedskrivas. Vid 1963 års taxering gäller sålunda, att fartyg beställda under

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

1962 med leverans 1963 får nedskrivas med 10 procent och — om leveransen

sker 1964 eller senare — med 15 procent. En rätt till förtidsavskrivning

på kontrakterade tillgångar bör därför innebära en stimulans till beställningar.

Den största stimulansen torde dock ligga i ett investeringsavdrag liknande

det, som medges enligt investeringsfondslagstiftningen.

Den generella lagstiftningen synes böra ha den innebörden, att Kungl.

Maj :t äger besluta att skattskyldig, som under angiven tid anskaffar maskiner

och andra inventarier eller tecknar kontrakt om dylika tillgångar, skall

äga åtnjuta vissa förmåner i beskattningshänseende. En av dessa förmåner

synes, som redan nämnts, böra ges i form av ett extra avdrag vid taxeringen,

investeringsavdrag, beräknat till viss procent av anskaffningskostnaden. 1

investeringsfondslagstiftningen utgör investeringsavdraget 10 procent av de

i anspråk tagna fondmedlen. Då ett medgivande att utnyttja investeringsfond

i fråga om maskiner i regel avser ett belopp, som motsvarar anskaffningskostnaden

för den tillgång det gäller, kommer investeringsavdraget att

motsvara 10 procent av anskaffningskostnaden. Även i den generella lagstiftningen

synes investeringsavdraget kunna bestämmas till 10 procent av

anskaffningskostnaden.

Beträffande kontraherade ej levererade tillgångar synes en förtidsavskrivning

böra medgivas. Såsom jag förut framhållit torde en rätt till nedskrivning

av värdet av rättigheter till leverans av tillgångar enligt ej fullgjorda

köpekontrakt innebära en betydande stimulans till beställningar, framför allt

då det gäller större maskiner och inventarier med relativt lång leveranstid.

Denna förtidsavskrivning bör givetvis inte medföra någon inskränkning i

fråga om den nedskrivning av kontraktsvärdet, som kan medgivas redan enligt

kommunalskattelagens regler. Förtidsavskrivningen skall således medges

utöver sådan nedskrivning. Den extra nedskrivningen bör fastställas till

viss procent av det kontraherade priset. Procentsatsen synes lämpligen kunna

bestämmas till 30 eller den procentsats, med vilken en levererad tillgång

får avskrivas med tillämpning av 30-regeln vid räkenskapsenlig avskrivning.

Då det gäller tillgångar, som anskaffas med omedelbar leverans, torde,

som jag redan framhållit, en ökad initialavskrivning inte innebära samma

stimulans som en förtidsavskrivning beträffande kontraherade tillgångar.

Emellertid synes den omständigheten att tillgången levererats inte böra

medföra att rätten till initialavskrivning bortfaller. Även för levererade maskiner

bör därför införas en extra initialavskrivning å 30 procent. Vid tilllämpning

av kommunalskattelagens regler bör denna initialavskrivning betraktas

som ett sådant avdrag för överpris, som avses i punkt 3 c sista stycket

och punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

och följa bestämmelserna för sådant avdrag. Genom initialavskrivningen

och med tillämpning av 30-regeln vid räkenskapsenlig avskrivning

kan tillgången under anskaffningsåret avskrivas med sammanlagt 51 procent.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

59

I enlighet med det nu anförda har upprättats ett förslag till förordning om

extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna torde följande ytterligare kommentarer

få lämnas.

1 §•

Såsom jag redan framhållit bör det ankomma på Kungl. Maj :t att besluta

när de generella reglerna skall tillämpas. Bestämmelserna bör sättas i kraft

t. ex. när sysselsättningsminskning kan befaras inom verkstadsindustrien

eller delar av densamma och bör då i regel avse samtliga skattskyldiga. Där

lokaliseringspolitiska skäl så motiverar, vilket jag i det följande skall närmare

utveckla, bör det jämväl vara möjligt att låta bestämmelserna gälla

endast skattskyldiga inom viss del eller vissa delar av landet. Jag skall senare

återkomma till frågan om de principer, som bör tillämpas för tillståndsgivningen

beträffande såväl de generella reglerna som investeringsfondslagstiftningen.

Kungl. Maj :ts beslut bör innebära, att förordningens bestämmelser blir

tillämpliga beträffande skattskyldiga, som under viss angiven tid anskaffar

eller beställer maskiner och andra inventarier avsedda för stadigvarande

bruk i av den skattskyldige bedriven rörelse eller av honom bedrivet jordbruk

eller skogsbruk. Bestämmelserna bör omfatta såväl fysiska som juridiska

personer och vara tillämpliga även beträffande maskiner i jordbruk.

Den begränsningen synes dock böra göras att fråga skall vara om tillgångar

med en beräknad varaktighetstid överstigande tre år. Bland annat av praktiska

skäl bör tillgångar som mera har karaktär av förbrukningsartiklar undantagas

från bestämmelserna. Motsvarande undantag gjordes för övrigt i

förordningen om investeringsavgift.

Det får ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om den tid, under vilken

maskininvesteringar skall stimuleras. Denna tid behöver givetvis inte sammanfalla

med kalenderår och kan omfatta längre eller kortare tid än ett år.

De särskilda förmånerna bör få åtnjutas i fråga om tillgångar, som anskaffas

eller beställes under denna tid. Tillgångar som beställts före den angivna

tiden omfattas således inte av bestämmelserna även om de levereras under

nämnda tid. De särskilda förmånerna bör få åtnjutas även i fråga om inventarier,

som den skattskyldige själv tillverkar för användning i den egna

rörelsen. En förutsättning härför måste dock vara att tillverkningen igångsättes

under den i beslutet angivna tiden. Har tillverkningen påbörjats redan

dessförinnan blir bestämmelserna inte tillämpliga på tillgången i fråga.

Då det gäller tillgångar, som beställes under den angivna tiden, måste

krävas att fråga är om ett skriftligt avtal som är bindande för den skattskyldige.

Detta avtal måste givetvis ha träffats med annan person. En beställning

från en avdelning till en annan inom ett och samma företag utgör

således inte sådant kontrakt om leverans som här avses.

Kungl. Maj:ts beslut bör i princip kunna omfatta alla slag av maskiner

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

och inventarier, således även sådana fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen

åsättes särskilt maskinvärde, men bör också kunna begränsas till tillgångar

av visst slag eller av viss beskaffenhet. Även i övrigt bör Kungl.

Maj :t kunna föreskriva, att bestämmelserna blir tillämpliga endast under

vissa förutsättningar. Det ligger i sakens natur att fråga endast är om döda

inventarier. Vidare bör förmånerna inte medges vid anskaffning av begagnade

tillgångar. Vid förvärv från någon, med vilken den skattskyldige är i

väsentlig ekonomisk intressegemenskap, bör tillgången få omfattas av bestämmelserna

endast under förutsättning att tillgången tillverkas av säljaren

och tillverkningen inte igångsatts före den i beslutet angivna tiden.

I princip bör de generella bestämmelserna endast omfatta anskaffning och

beställning av nya maskiner. Enligt vad jag erfarit har emellertid arbetsmarknadsstyrelsen

vid prövning av ansökningar från företag att få taga investeringsfonder

i anspråk för maskininvesteringar funnit det vara en brist

att lagstiftningen inte givit utrymme för bifall i vissa fall, som avsett ombyggnad

av maskiner och andra inventarier. Detta har enligt styrelsens mening

varit särskilt beklagligt, då ansökningarna avsett sådana objekt, som

direkt skulle givit sysselsättning åt grenar inom verkstadsindustrien där en

sysselsättningsökning varit särskilt önskvärd på grund av att permitteringar

skett eller permitteringsrisker förelegat. Beslut enligt de generella reglerna

bör därför även kunna avse ombyggnad av inventarier och kontrakt

om sådana arbeten. Liksom för närvarande enligt investeringsfondslagstiftningen

synes även arbeten avseende reparation av fartyg böra få omfattas

av de föreslagna bestämmelserna. Reparation av fartyg innefattar därvid

även kostnader för klassning. Även reparation av andra transportmedel än

fartyg bör — i enlighet med utredningens förslag i fråga om investeringsfonder

— kunna komma i fråga.

2 §•

De föreslagna bestämmelserna omfattar även anskaffning av maskiner

och inventarier i jordbruk med kontantmässig redovisning. I dylikt fall begränsas

emellertid skatteförmånen till investeringsavdraget. Den extra avskrivningen

blir aktuell endast om inkomsten av den förvärvskälla, vari

tillgången ingår, beräknas efter bokföringsmässiga grunder. Den extra avskrivningen

synes, som jag förut framhållit, kunna bestämmas till 30 procent

av anskaffningskostnaden eller — då det gäller kontraherad tillgång

— 30 procent av det kontraherade priset.

Då det gäller av den skattskyldige själv tillverkade tillgångar, skall den

extra avskrivningen beräknas på den del av tillverkningskostnaden, som

belöper på den i beslutet angivna tiden. Skatteförmåner erhålles endast beträffande

tillgångar, som den skattskyldige tillverkat under den tid som angives

i beslutet. Såsom jag redan framhållit blir bestämmelserna tillämpliga

endast om tillverkningen påbörjats först under denna tid. I den tillverkningskostnad,

på vilken den extra avskrivningen skall beräknas, bör få inräknas

kostnaden för det material och det arbete som under nämnda tid nedlagts

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

å tillgången i fråga ävensom skälig andel av indirekta kostnader. Ofta

torde man här få godtaga en ungefärlig uppskattning. Den extra avskrivningen

får åtnjutas för det år, då den tillverkade tillgången upptages å

konto för levererad tillgång. Omfattar Kungl. Maj :ts medgivande även

ombyggnad av tillgång och har företaget självt gjort ombyggnaden i fråga,

gäller det förut sagda även beträffande den extra avskrivning som får åtnjutas

på grund av ombyggnaden.

Såsom redan framhållits bör den extra avskrivningen, då fråga är om

levererad tillgång, vid tillämpning av kommunalskattelagens avskrivningsregler

anses utgöra sådant avdrag för överpris m. m., som avses i punkt 3 c

sista stycket och punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 29 §. För den

extra avskrivningen skall således gälla samma bestämmelser som för dylikt

överprisavdrag.

Då det gäller tillgång, beträffande vilken kontrakt om leverans tecknats

under den tid som angivits i beslutet, men där leverans sker först efter

nämnda tid, skall den extra avskrivningen beräknas å det kontraherade priset,

därest detta är lägre än den slutliga kostnaden. Detta gäller i förekommande

fall även kontrakt avseende ombyggnad av maskiner. Om extra

avskrivning göres innan tillgången levererats, är avskrivningen att anse som

sådan kontraktsnedskrivning, som avses i punkt 1 tolfte stycket av anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen. Den extra avskrivningen skall

dock, som redan tidigare framhållits, medgivas utöver den kontraktsnedskrivning

som eljest kan godkännas enligt kommunalskattelagens regler.

Om den skattskyldige så önskar, kan den extra avskrivningen till en del

utnyttjas i form av kontraktsnedskrivning och återstoden när tillgången levereras.

Sammanlagt får dock den extra avskrivningen inte överstiga 30

procent av det lägsta av kontraktspriset eller den slutliga kostnaden.

Då den extra avskrivningen givits karaktär av överprisavdrag innebär

detta, att den, som tillämpar räkenskapsenlig avskrivning, kan utnyttja

detta avdrag endast om avskrivning sker enligt den s. k. 30-regeln. Den

som tillämpar alternativregeln, d. v. s. verkställer avskrivning med 20 procent

per år, erhåller på grund av alternativregelns anknytning till anskaffningsvärdet

inte någon ökad avskrivningsrätt. För att även en dylik skattskyldig

skall ha fördel av det extra avdraget synes böra föreskrivas, att

vid tillämpning av alternativregeln (punkt 4 sjätle stycket av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen) anskaffningsvärdet för de tillgångar,

för vilka extra avskrivning kunnat åtnjutas, skall reduceras med belopp

motsvarande nämnda avskrivning. Anskaffningsvärdet skall med andra ord

i regel anses motsvara 70 procent av den verkliga kostnaden.

3 §•

Det särskilda investeringsavdraget synes, som jag förut framhållit, lämpligen

kunna bestämmas till tio procent av anskaffningskostnaden eller det

kontraherade priset, därest detta är lägre. Avdraget torde böra medgivas

först vid taxeringen för det beskattningsår, varunder tillgången levererats.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Skulle avdraget medgivas redan det år tillgången kontraherats måste särskilda

åtgärder vidtagas, om köpet inte fullföljes. Då en extra kontraktsnedskrivning

medgives med 30 procent, bör investeringsavdraget kunna anstå

till dess tillgången levereras. Det nu sagda gäller även för ombyggnadskostnader.

Leveransåret är beträffande dylika kostnader det år, då kostnaden

skall uppföras å avskrivningsbilaga. Skulle bestämmelserna göras tilllämpliga

även beträffande reparationskostnader, bör avdraget medgivas det

år kostnaderna skall bokföras som omkostnad.

Investeringsavdraget får åtnjutas även av jordbrukare med kontantmässig

redovisning. Samma regler gäller i fråga om den tidpunkt när avdraget får

åtnjutas d. v. s. för det år då tillgången levererats, ombyggnaden verkställts

eller avdrag för reparationskostnader yrkats.

Det må framhållas att investeringsavdraget i förekommande fall får inläknas

i förlustavdrag, som kan utnyttjas vid kommande års taxering.

4 §.

Om investeringsfond enligt 1955 års förordning eller äldre förordningar

fått användas för viss maskininvestering, bör inte förmånerna enligt de geneiella

reglerna få åtnjutas för samma investering. Investeringsfonderna

bör, som jag i ett följande avsnitt närmare skall utveckla, efter tillkomsten

av de generella reglerna i princip endast få användas för fasta maskiner och

andra till byggnad hörande inventarier, vilkas värde inräknas i byggnadsvärde

vid fastighetstaxeringen och för maskinanskaffningar i övrigt som

har samband med byggande. Redan gjorda fondavsättningar bör dock liksom

nu i princip få tagas i anspråk för alla slag av maskininvesteringar.

Det torde nämligen finnas företag, som gjort avsättningar till investeringsfonder,

som endast kan utnyttja fonderna för dylika investeringar.

Beslutanderätten enligt den föreslagna generella lagstiftningen bör, som

redan framhållits, ligga hos Kungl. Maj :t. Det är angeläget att olika konjunkturpolitiska

medel samordnas så att största möjliga effekt erhålles och

ansvaret för denna samordning ankommer i första hand på Kungl. Maj:t.

Såsom de sakkunniga ifrågasatt bör därför avgörandet även i fråga om

tidpunkten, då investeringsfonderna skall frisläppas, ligga hos Kungl. Maj :t.

Detta innebär inte någon större ändring i sak i förhållande till vad hittills

gällt. Det ligger inom arbetsmarknadsstyrelsens befogenheter att göra framställning

till Kungl. Maj :t, när styrelsen anser det lämpligt att investeringsfonderna

skall friges eller att de generella reglerna bör få tillämpas.

Beträffande beslutanderättens fördelning i övrigt då det gäller investeringsfonderna

skall jag återkomma i ett följande avsnitt.

Jag övergår härefter till att något beröra principerna för tillståndsgivningen

i fråga om såväl de generella reglerna som investeringsfondslagstiftningen.

Vid tillkomsten av 1955 ars förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning

uttalades bl. a. att i första hand borde gälla att gene
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

rellt medgivande till ianspråktagande lämnades. Härigenom bereddes nämligen

alla företag, som gjort fondavsättning, samma skatteförmån. Medgivande

som begränsades till vissa branscher kunde dock, om än mera undantagsvis,

vara påkallat, varför även denna möjlighet borde finnas. Vad

slutligen angick individuella medgivanden borde viss försiktighet iakttagas,

enär ett sådant medgivande kunde innebära ett indirekt ekonomiskt stöd,

som ett annat företag inom samma bransch vilket jämväl gjort fondavsättning

ej erhöll. Å andra sidan kunde individuella medgivanden vara motiverade

från arbetsmarknadssynpunkt. Om den med fondavsättningen avsedda

investeringen inte kunde anstå borde också, om läget på arbetsmarknaden

det medgav, hinder inte föreligga att lämna ett till visst eller vissa företag

begränsat medgivande. Det uttalades vidare att — om synnerligen starka

skäl förelåg -— det kunde ifrågakomma att taga investeringsfonderna i anspråk

för vissa branscher, eller för vissa områden.

De sålunda uttalade synpunkterna finner jag i allt väsentligt bärande.

Jag anser dock, som jag i det följande närmare skall utveckla, att skäl

föreligger att i lokaliseringspolitiskt syfte starkare understryka den selektiva

användningen av såväl investeringsfonder som generella avdrag. Det

huvudsakliga syftet blir dock av naturliga skäl att förmå företagen att under

tider med minskad sysselsättning öka sina investeringar i förhållande

till vad eljest skulle bliva fallet. Hur en lagstiftning, vilken erbjuder skatteförmåner

i fråga om investeringar som utföres under viss tid, än utformas

måste den gynna företag, som just då kan göra lämpliga investeringar, i förhållande

till sådana företag som redan gjort investeringar eller kan göra

investeringar först senare. Detta gäller både investeringsfondslagstiftningen

och de generella reglerna.

Bestämmelserna bör i princip tillämpas så att man får största möjliga effekt

från sysselsättningssynpunkt med minsta möjliga kostnad. Om man

genom en selektiv prövning av ansökningarna att taga investeringsfonder

i anspråk når en bättre effekt från sysselsättningssynpunkt än vid ett gene<

rellt frisläppande, kan någon kritik inte riktas mot en sådan tillämpning

av lagstiftningen. Skatteförmånen är att se som en ersättning för en prestation

från den skattskyldiges sida i form av tidigareläggning av investeringar

och bidrag till ökad sysselsättning eller i form av en från samhällssynpunkt

önskvärd lokaliseringsinsats.

Med den principiella inställning till frågan om tillståndsgivningen, som

jag nu redovisat, bör hinder inte föreligga att utnyttja de generella reglerna

och investeringsfonderna för att ge ett indirekt stöd åt företagsamheten

inom avfolkningsområden. I motioner till riksdagen har bl. a. yrkats att

förhöjt investeringsavdrag skall medgivas, då investeringsfonder tages i anspråk

för investeringar inom dylika områden. Bevillningsutskottet (BevU

1961:34 och 1962:9) har avstyrkt motionerna under hänvisning till att

investeringsfondslagstiftningen endast omfattar aktiebolag och ekonomiska

föreningar och att ett företag, innan investeringsavdrag kan få åtnjutas,

först måste avsätta medel till investeringsfond. En nyetablering av företag

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

kan därför enligt utskottets mening inte stimuleras genom att investeringsfonder

får tagas i anspråk.

Nuvarande investeringsfondslagstiftning lägger inte hinder i vägen för

att medgivande att taga fonder i anspråk begränsas till företag inom vissa

områden. Såsom jag tidigare framhållit bör även de generella reglerna kunna

tillämpas så att förmånerna endast kommer skattskyldiga inom viss del

eller vissa delar av landet till godo. Genom de generella reglerna kan stöd

ges även åt företag, som drives i annan form än aktiebolag och ekonomisk

förening. Förmånerna kommer nyetablerade företag till godo oberoende av

företagsform. Såsom bevillningsutskottet framhållit innebär ett medgivande

att taga investeringsfond i anspråk inte något stöd åt företag, som inte redan

avsatt till dylik fond. Emellertid torde det förhålla sig så att det är de stora,

redan existerande företagen, som har största möjligheterna att bidraga till

ökad sysselsättning inom avfolkningsområden, genom att där starta filialer

eller dotterföretag. Moderföretaget har då i regel investeringsfond. Genom de

ökade möjligheter att utnyttja investeringsfond, bl. a. genom överföring

till ett nybildat dotterföretag, som jag i det följande kommer att föreslå,

kan ett medgivande att taga investeringsfond i anspråk innebära en betydande

stimulans till ökad sysselsättning inom ett avfolkningsområde. I likhet

med bevillningsutskottet anser jag emellertid inte befogat att i fall som

här avses medge speciella förmåner t. ex. i form av högre investeringsavdrag

än vad som föreslås som allmän regel. Med avfolkningsområde avses

här län eller väsentliga delar härav. Mindre områden inom i övrigt

expansiva län bör av flera skäl icke aktualiseras vid användandet av investeringsfonderna

som lokaliseringspolitiskt hjälpmedel.

V. Ändringar i investeringsfondslagstiftningen

Utredningen redovisar sina överväganden och förslag till ändringar i och

tillägg till 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning

i den paragrafföljd i vilken bestämmelserna intagits i förordningen.

Det synes därför lämpligt att behandla förslagen i en särskild specialmotivering,

där redogörelse paragrafvis lämnas för utredningens uttalanden och

för remissinstansernas därav föranledda påpekanden. Först skall dock vissa

huvudpunkter i utredningens förslag behandlas, nämligen frågan om åtgärder

att stimulera lagerinvesteringar, om avvägningen av investeringsavdraget,

om överflyttning av fonder inom koncerner samt om beslutanderätten

i fråga om tillståndsgivningen.

Lagerinvesteringar (13 och 16 §§)

Utredningen

Utredningen framhåller att den nuvarande investeringsfondslagstiftningen

visat sig vara ett tjänligt instrument för att stimulera investeringsverksamheten

under tider då sysselsättningssvårigheter uppkommer men kon
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

staterar samtidigt att de tillstånd att taga investeringsfond i anspråk som

lämnats framför allt avsett investeringar i byggnader. Därjämte bär tillstånden

avsett vissa maskininvesteringar som i regel blivit en följd av dessa

nybyggnader.

Att den investeringsverksamhet som kunnat stimuleras genom investeringsfonderna

huvudsakligen kommit att avse byggnader är, framhåller utredningen,

i och för sig naturligt. Det är främst genom sådana byggnadsarbeten,

som kan igångsättas med kort varsel, som man relativt snabbt kan

skapa ökade sysselsättningsmöjligheter. De företag som legat långt framme

med sin byggnadsplanering har därför haft de största möjligheterna

att få utnyttja investeringsfonderna. Därtill kommer, konstaterar utredningen,

att de förmåner i beskattningshänseende, som investeringsfondslagstiftningen

erbjuder, är särskilt stora i fråga om investeringar i byggnader.

Eftersom dylika tillgångar enligt gällande skatteregler får avskrivas

under en mycket lång tidsperiod innebär möjligheten att genom investeringsfonderna

erhålla en omedelbar avskrivning en avsevärd förmån.

Det särskilda investeringsavdraget — tio procent av de i anspråk tagna

fondmedlen — är vidare detsamma oberoende av för vilken investering

fonden utnyttjas. Då det gäller investeringar i maskiner, som enligt gällande

regler får avskrivas på fem år, är förmånen av en avskrivning på en

gång medelst investeringsfond inte så gynnsam som i fråga om byggnader.

Beträffande investering i lager utgör investeringsavdraget i stort sett den

enda stimulans som investeringsfondslagstiftningen erbjuder. Därefter anföres

i promemorian.

Enligt 11 § c) nuvarande förordning kan företag få tillstånd att taga investeringsfond

för rörelse i anspråk bl. a. för nedskrivning av lager av råvaror

samt hel- och halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaderna

under beskattningsåret för tillverkning eller anskaffning av dylika

tillgångar. Dock godtages inte en lägre värdesättning å företagets varulager

i dess helhet vid beskattningsårets utgång än som kan godkännas enligt

kommunalskattelagens regler. Företaget erhåller således genom att taga investeringsfond

i anspråk för nedskrivning av lager inte någon ökad nedskrivningsmöjlighet

i förhållande till kommunalskattelagens värderingsregler.

De förmåner nuvarande regler erbjuder ett företag, som i en avmattningskonjunktur

överväger att arbeta på lager, ligger — som redan framhållits

— främst i investeringsavdraget.

Med hänsyn till de risker och kostnader, som en ökad lagerhållning medför,

är, framhåller utredningen, den stimulans nuvarande investeringsfondslagstiftning

ger därför i regel otillräcklig för att intressera företag att under

tider med avsättningssvårigheter fortsätta produktionen i normal omfattning

och öka sina lager av hel- och halvfabrikat.

Utredningen konstaterar att gjorda undersökningar visar att lagerförändringarna

under de senaste åren inom den svenska industrien och handeln

varit betydande. I en till promemorian fogad tabell (nr 9), till vilken torde

få hänvisas, återges vissa uppgifter angående lagerförändringarna. Uppgifterna

har hämtats från det av konjunkturinstitutet i november 1901 utgivna

häftet av publikationen Konjunkturläget. Resultatet av en av utredJiihang

till riksdagens protokoll 1963. I samt. Nr ISO

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

ningen verkställd stickprovsundersökning beträffande lagerförändringarna

hos ett antal större företag redovisas å s. 74 i promemorian.

I den aktuella ekonomiska diskussionen har, framhåller utredningen, understrukits

att det från konjunktur synpunkt är angeläget att erhålla ett

medel genom vilket företagens lagerpolitik kan påverkas. Enligt utredningens

mening är emellertid möjligheterna att via investeringsfondslagstiftningen

skapa incitament till en frivillig lagerökning tämligen begränsade.

Vad man kan erbjuda är dels en tillfällig likviditetsförstärkning för företagen

genom att de under viss tid får disponera de i riksbanken insatta

medlen eller del av dessa dels ett extra avdrag Aid taxeringen, investeringsaA''drag.

Värdet av dessa förmåner blir dock, betonar utredningen, beroende

av hur mycket av investeringsfonderna som får tagas i anspråk och under

hur lång tid de i riksbanken insatta medlen får disponeras ävensom storleken

av inv^esteringsavdraget.

De nuvarande bestämmelserna att investeringsfonden, då den får tagas

i anspråk för lagerinvesteringar, skall användas för nedskrivning av lagret

har utredningen funnit olämpliga. Skall företagen ha intresse av att använda

fondmedel för lagernedskrivning torde det enligt utredningens mening

vara nödvändigt att man för det företag, som utnyttjar fonden på

detta sätt, under några år vid inkomsttaxeringen godtager en lägre A''ärdesättning

å lagret än enligt kommunalskattelagens regler. Bestämmelser av

sådan innebörd måste bli relativt komplicerade. Enligt utredningens mening

bör därför kommunalskattelagens v-ärderingsregler gälla ä\''en under

den tid företaget får tillstånd att taga investeringsfond i anspråk för lagerinvesteringar.

Den del av investeringsfonden, som får utnyttjas för lagerinvesteringar,

bör i stället, framhålles i promemorian, överföras till ett särskilt

konto, förslagsvis benämnt lagerinvesteringskonto. Utredningen fortsätter.

Under den tid investeringsfondsmedlen står på detta lagerinvesteringskonto

får företaget disponera de mot det överförda beloppet svarande medlen

i riksbanken. Efter viss tid skall de till lagerinvesteringskontot överförda

medlen återföras till beskattning. En sådan återföring till beskattning

bör enligt vår mening i detta fall kunna ske utan att återföringen föranleder

något extra tillägg vid taxeringen. Om företaget så önskar kan det samma

år som återföringen sker göra ny avsättning till investeringsfond för

rörelse. Avsättning bör därvid få ske med belopp motsvarande hela det

återförda beloppet utan hinder av spärregeln att avsättningen ett visst år ej

må överstiga fyrtio procent av årsvinsten. Det förhållandet att de till lagerureesteringskontot

överförda medlen på detta sätt återföres till investeringsfonden

bör inte förtaga företaget rätt att göra ytterligare avsättning

till in\esteringsfond samma beskattningsår upp till fyrtio procent av årsvinsten.

Om bestämmelserna utformas på sätt nu angivits kan, framhåller utredningen,

det belopp av investeringsfonderna, som maximalt får utnyttjas för

lagerin\resteringar, fastställas efter i princip vilken grund som helst. Utredningen

har övervägt att sätta storleken av de fondmedel, som får disponeras

för lagerinvesteringar, i viss relation till lagrets storlek. Det belopp som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

07

får överföras till lagerinvesteringskonto kunde maximeras t. ex. till bokfört

värde å lagret vid ingången av det beskattningsår, då tillstånd att taga fonden

i anspråk lämnas, eller till medeltalet av lagrens bokförda värden under

ett antal år. En sådan maximiregel skulle emellertid, framhåller utredningen,

endast ha till uppgift att förhindra att alltför mycket fondmedel får

tagas i anspråk för lagerinvesteringar. Därefter anföres i promemorian.

Såsom förut framhållits är avsikten med de nu föreslagna bestämmelserna

om lagerinvesteringskonto att söka stimulera företagen att under tider

med avsättningssvårigheter fortsätta sin produktion i större omfattning än

som eljest skulle ha varit fallet. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen

att, under hänsynstagande till den sysselsättningseffekt som ernås

genom åtgärden, avgöra hur stort belopp av investeringsfondsmedlen, som

får överföras till lagerinvesteringskonto. Om ett företag erhåller tillstånd

av arbetsmarknadsstyrelsen att överföra t. ex. 100 000 kronor från investeringsfond

till lagerinvesteringskonto, innebär detta att företaget äger från

riksbanken uttaga de mot dessa fondmedel svarande inbetalningarna, fyrtio

eller fyrtiosex procent av beloppet i fråga. Senast i balansräkningen för det

räkenskapsår, under vilket uttag från riksbanken skett, skall företaget redovisa

ett lagerinvesteringskonto å 100 000 kronor utgörande från investeringsfond

överförda medel. Har uttag från riksbanken verkställts men någon

överföring till lagerinvesteringskonto inte skett återföres av investeringsfondsmedlen

100 000 kronor till beskattning, varvid tillägg göres med

tio procent därå. I och med att medel uttagits från riksbanken föreligger

nämligen enligt bestämmelserna i 17 § skyldighet att taga investeringsfondsmedlen

i anspråk för avsett ändamål. Detta har inte skett om någon överföring

till lagerinvesteringskonto ej ägt rum. Bestämmelserna i 19 § om återföring

av investeringsfondsmedel till beskattning blir då tillämpliga.

Om rätten att använda investeringsfondsmedel för överföring till lagerinvesteringskonto

skall innebära en verklig stimulans för lagerinvesteringar,

får, framhåller utredningen, den tvångsvisa återföringen från kontot inte

ske alltför snabbt. Det kan i vissa fall taga relativt lång tid innan en lagerökning,

som uppstår under den tid avsättningssvårigheter föreligger, hinner

avvecklas. Under denna tid bör de till lagerinvesteringskonto avsatta medlen

få kvarstå å kontot. Man kan här tänka sig olika lösningar. De medelsom

överföres ett år kan t. ex. få slå orubbade under ett eller två år och därefter

återföras successivt med en viss andel per år. Utredningen har emellertid

av praktiska skäl funnit det lämpligare att den lid, under vilken de till

lagerinvesteringskonto överförda medlen får stå orubbade, sättes något längre

och att återföringen av medlen därefter sker på en gång. Utredningen

förordar därför en regel av innebörd att medel, som under år 1 överföres

till lagerinvesteringskonto, får stå orubbade under åren 2 och ö och återföras

i bokslutet för år. 4. Detta innebär, framhålles i promemorian att, om

företaget erhållit arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd i början av år 1, företaget

får disponera de i riksbanken insatta medlen fram till den tidpunkt

under år 5 då medlen åter måste inbetalas till riksbanken eller skatten på

till beskattning återförda medel skall erläggas. Därefter anföres.

Företaget får således enligt delta förslag disponera medlen under fyra år.

Fyra år avser vi emellertid skall vara eu maximitid. Det bör vara arbetsmarknadsstyrelsen

obetaget att föreskriva att till lagerinvesteringskonto

opaginerad Kontrollera mot PDF

GS

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

överförda medel skall återföras till beskattning vid en tidigare tidpunkt. Då

arbetsmarknadsstyrelsen ger ett företag tillstånd att överföra fondmedel

till lagerinvesteringskonto, bör villkoren härför från sysselsättningssynpunkt

preciseras. Om det visar sig att företaget inte handlar enligt de förutsättningar,

under vilka tillståndet lämnades, bör arbetsmarknadsstyrelsen ha

möjlighet föreskriva att de till lagerinvesteringslcontot överförda medlen

helt eller delvis omedelbart skall återföras till beskattning. Har arbetsmarknadsstyrelsen,

då tillstånd att överföra medel till lagerinvesteringskonto

lämnades, föreskrivit, att fondmedlen skall återföras till beskattning t. ex.

efter ett eller två år, bör styrelsen vid en senare tidpunkt kunna besluta att

medlen får kvarstå längre tid upp till maximitiden.

Förutsättningen för att tillstånd lämnas ett företag att taga investeringsfondsmedel

i anspråk för avsättning till lagerinvesteringskonto skall enligt

förslaget, såsom redan framhållits, vara att företaget därigenom upprätthåller

produktionen i större omfattning än annars skulle varit fallet. Normalt

bör detta, framhåller utredningen, leda till att lagret av inom företaget

tillverkade varor — hel- och halvfabrikat — ökar. Det särskilda investeringsavdrag,

som skall utgöra en ytterligare stimulans till lagerinvesteringar,

bör därför enligt utredningens mening sättas i relation till det värde varmed

inom företaget tillverkade varor ökat under beskattningsåret. Utredningen

föreslår att investeringsavdraget beräknas till viss procent av värdeökningen

under beskattningsåret av sådant lager. I och för sig kunde, framhålles

i promemorian, ifrågasättas att i värdet av den lagerökning å vilket

investeringsavdraget beräknas inräkna endast bearbetningskostnaden och

således inte råvarukostnaden. Utredningen har emellertid ansett praktiska

skäl tala för att räkna med hela lagervärdet av hel- och halvfabrikat. De

lagervärden som skall jämföras är då i regel in- och utgående lager med

frånräknande av lager av råvaror och förbrukningsvaror. Genom att investeringsavdraget

göres beroende av att lagret av inom företaget tillverkade

varor ökar kan, påpekas i promemorian, ett handelsföretag, om det erhåller

tillstånd att avsätta till lagerinvesteringskonto, inte erhålla något investeringsavdrag.

Om investeringsavdraget beräknas på hela tillverkningsvärdet av det ökade

lagret av hel- och halvfabrikat, d. v. s. inklusive råvarukostnaderna, torde,

enligt utredningens mening, även ett tioprocentigt avdrag i många fall

innebära eu betydande förmån. Utredningen har därför varit tveksam om

procentsatsen bör sättas högre än tio. Man kan heller inte, enligt utredningens

mening, helt bortse från att företagen kan vidtaga åtgärder för att lagerökningen

under det beskattningsår, då avdrag får åtnjutas, blir särskilt

stor t. ex. genom omläggning av räkenskapsår. Emellertid är, betonar utredningen,

de risker och kostnader, som följer med ökade lager, ofta betydande

och den stimulans, som kräves för en fortsatt produktion under tider

med avsättningssvårigheter, måste därför sannolikt vara relativt stor. Trots

de betänkligheter, som kan anföras mot en hög procentsats, har utredningen

därför — för att inte de förmåner lagstiftningen erbjuder skall framstå

såsom otillräckliga — stannat för att förorda en procentsats av tjugu. Möjligt

är dock, framhålles i promemorian, att denna procentsats får omprövas

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

69

sedan erfarenhet vunnits av de föreslagna reglerna. Avdraget bör, framhålles

vidare, givetvis maximeras till tjugu procent av det belopp, som överförts

till lagerinvesteringskonto. Medges investeringsavdrag för flera beskattningsår,

får avdragen sammanlagt inte överstiga detta maximibelopp.

Utredningen anför därefter.

De å lagerinvesteringskonto överförda medlen skall emellertid enligt vårt

förslag kunna kvarstå å kontot under sammanlagt fyra år. Investeringsavdraget

bör i princip ges endast för lagerökning, som uppkommer under den

tid avsättningssvårigheter föreligger. Det bör därför få ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen

att — då tillstånd lämnas om överföring till lagerinvesteringskonto

— även besluta vid vilka års taxeringar investeringsavdrag på

grund av denna överföring skall få åtnjutas. Meddelas tillstånd till överföring

av investeringsfondsmedel vid slutet av ett räkenskapsår kan det vara

anledning att inte medge investeringsavdrag för nämnda år. Har arbetsmarknadsstyrelsen

i sitt beslut om tillstånd att överföra fondmedel föreskrivit

att investeringsavdrag endast skall få åtnjutas vid taxeringen ett visst

år, bör det vara styrelsen obetaget att vid ett senare tillfälle besluta att investeringsavdrag

skall få åtnjutas även senare år. Om arbetsmarknadsstyrelsen

beslutar att de till lagerinvesteringskonto överförda medlen helt eller

delvis skall återföras till beskattning på grund av att företaget inte uppfyllt

de förutsättningar, på vilka tillståndet till ianspråktagandet byggde, bör styrelsen

äga möjlighet föreskriva att investeringsavdrag icke skall få åtnjutas

vid taxeringen för det beskattningsår, då återföring sker, och för senare år.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att man endast beträffande

ett relativt begränsat antal industriföretag torde genom nu föreslagna åtgärder

kunna få till stånd en ökad lagerproduktion. Å andra sidan gäller det

från sysselsättningssynpunkt betydelsefulla industribranscher. I och för sig

kan, framhålles i promemorian, göras gällande att man kan nå en ökad produktion

även om lagren inom handeln ökar och att det därför kunde finnas

anledning att medgiva även företag inom handeln möjlighet att överföra

fondmedel till lagerinvesteringskonto. De föreslagna bestämmelserna lägger,

påpekar utredningen, inte hinder i vägen för arbetsmarknadsstyrelsen

att meddela tillstånd även till ett handelsföretag, om det skulle befinnas vara

av intresse att stimulera till en lagerökning inom företaget. Det får ankomma

på arbetsmarknadsstyrelsen att bedöma om lagerökningen gynnar

svensk produktion och sysselsättning.

Utredningen har vidare övervägt om straffpåföljder bör föreskrivas för

det fall att ett företag inte uppfyller de förutsättningar, på vilka medgivandet

att överföra fondmedel till lagerinvesteringskonto byggde, och arbetsmarknadsstyrelsen

till följd härav föreskriver att medlen omedelbart skall

återföras till beskattning. Utredningen har emellertid inte velat föreslå att

något tioprocentigt tillägg göres i dylika fall.

Remissyttrandena

Utredningens uttalande, att vad man inom investeringsfondslagstiftningens

ram kan erbjuda för att skapa incitament till en frivillig lagerökning är

dels en tillfällig likviditetsförstärkning för företagen genom att de under

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

viss tid får disponera de i riksbanken insatta medlen eller del av dessa, dels

ett extra avdrag vid taxeringen, investeringsavdrag, har lämnats utan erinran

i remissyttrandena. Den principiella utformningen av förslaget i denna

del har således godtagits av remissinstanserna. Däremot har erinringar riktats

mot olika detaljbestämmelser. Värdet av de föreslagna bestämmelserna

har emellertid ifrågasatts i flera yttranden. Främst är det konjunkturinstitutet,

näringslivets skattedelegation, Kooperativa förbundet och vissa handelskammare

som framför kritiska synpunkter.

Konjunkturinstitutet konstaterar till en början, att det inte synes finnas

tillräckliga incitament hos företagen att genom sin lagerpolitik på färdigvarusidan

neutralisera fluktuationer i omsättningen. Den tanken ligger då

nära till hands, framhåller institutet, att staten genom särskilda åtgärder

skulle kunna stimulera företagen till en sådan lagerpolitik. Som ett steg i

riktningen att utöka medelarsenalen för den ekonomiska politiken får förslaget

anses välkommet. Institutet finner emellertid att förslaget i denna del

inle grundas på en tillfredsställande ekonomisk analys. Enligt institutets

mening är det av utredningen föreslagna investeringsavdraget i de allra

flesta fall för litet för att över huvud taget verka som en stimulans till »övernormala

lagerinvesteringar». Institutet anför.

Att kostnaderna för lagerhållningen är stora — ja ibland helt prohibitiva

— och att de växer med tiden beror dels på fysiska orsaker (varorna kan

inte lagras mer än en viss tid, ex. pappersmassa, gummi), dels på modeväxlingar

(ex. stora delar av textil- och beklädnadsindustri, skoindustri), dels

på att produkterna är »skräddarsydda» dvs. görs endast på beställning (hit

hör t. ex. delar av verkstadsindustrin inkl. varven). Man kan uttrycka detta

så att risktagandet är större vid en förskjutning i tiden av investeringarna

i fråga om lager än i fråga om fast kapital. Det av utredningen förordade

avdraget vid lagerinvesteringar — 20 procent av det avsatta beloppet — vilket

betyder ca 10 procent i nettostimulans för företagen (om man räknar

med 48 procents skattesats på bruttovinsten) torde innebära en lockelse till

»övernormal» lagerhållning för ett ytterst ringa antal företag. Redan för

räntekostnader förbrukas en viss del av denna »vinst», vartill kommer kostnader

för lagerlokaler, risken för prisförluster m. m. Det kan i detta sammanhang

påpekas att Bent Hansen (som åberopas av utredningen) i sin artikel

föreslog som komplement prisgarantier för företagen — detta för att

åtminstone reducera denna form av risktagande. Härtill kommer att vetskap

hos köparna om »övernormal» lagerhållning inom de fondmedlen utnyttjande

branscherna kan leda till spekulation i prisfall och köpstrejk, som i och

för sig fördröjer konjunkluruppsvinget. Speciellt känsligt blir det för Sveriges

del i det fall att dylika reaktioner avser utlandet med eventuella förluster

i terms of trade som följd. Av allt att döma är kostnaderna för lagerhållning

mycket varierande olika näringsgrenar emellan. Man borde därför

egentligen kunna tillämpa olika regler för olika branscher. I praktiken torde

detta emellertid ställa sig mycket svårt. I princip borde en liknande differentiering

kunna göras även med hänsyn till skillnader i vinstutvecklingen

mellan olika branscher. Inom gränserna för det praktiskt möjliga är det

emellertid kanske framförallt en variation i ovannämnda procenttal över

tiden och i enlighet med licla näringslivets vinstutveckling, som särskilt kan

och bör beaktas i lagstiftningen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kiingl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Institutet betonar vidare att förutsättningen för att man skall nå åsyftad

effekt är att man kan få företagen att under tillräckligt lång tid öka sina lager.

Lagerökningen måste bli tillräckligt varaktig i tiden för att en produktionsstabilisering

— sett över hela omsättningscykeln — skall inträda.

Institutet framhåller slutligen att möjligheterna för företagen att göra avsättningar

till investeringsfonder inte är obegränsade. Ju mer fonderna skulle

tas i anspråk för lagerinvesteringar desto mindre återstår för fasta investeringar

och tvärtom. Därefter anför institutet.

Här reser sig frågan om å ena sidan vilka incitament till fondinbetalningar

under högkonjunkturen som över huvud taget skapas genom förslaget och

å andra sidan om inte incitamenten till lagerhållning under omsättningsnedgång

kan erhållas utan fondlagstiftning t. ex. genom avdrag i kombination

med statliga krediter och/eller prisgarantier. Det bör med andra ord

klarläggas om det med hänsyn till svårigheten att avpassa incitamenten i

syfte att åstadkomma en önskvärd investeringsavvägning inte vore lämpligt

att låta bryta ut hela lagerpolitiken till ett från fondlagstiftningen fristående

komplex.

Näringslivets skattedelegation säger sig inte vilja motsätta sig att ett försök

görcs att ge lagstiftningen en sådan utformning, att den erbjuder större

möjligheter än nu att underlätta lagerinvesteringarna, men ifrågasätter om

behov av dylika bestämmelser föreligger. Delegationen anför.

Friställandet av investeringsfonderna under avmattningsperioder har verksamt

bidragit till att motverka sysselsättningssvårigheter. Denna verkan har

åstadkommits trots att de nuvarande bestämmelserna knappast är lämpade

för att stimulera till lagerinvesteringar under vikande konjunkturer. Fonderna

har med nuvarande utformning av författningen av såväl näringslivet

som Kungl. arbetsmarknadsstyrelsen därför främst bedömts som användbara

för investeringar i byggnader och vissa maskiner. Fonderna har

emellertid icke fått betydelse enbart inom byggnadsbranschen — där ett

värdefullt marginaltillskott av arbetstillfällen erhållits — utan i hög grad

ökat sysselsättningen även inom andra grenar av näringslivet såsom inom

verkstadsindustrin m. fl. Mot bakgrunden härav kan ifrågasättas om behov

verkligen föreligger att utvidga lagstiftningens tillämpningsområde i nu

ifrågavarande hänseende.

Beträffande möjligheterna att förmå företag att arbeta på lager anför

delegationen.

I fråga om åtskilliga varor är någon längre tids upplagring otänkbar med

hänsyn till att varorna är underkastade modeväxlingar eller föråldras på

grund av det snabba tekniska framåtskridandet. En enkät inom skogsindustrien

ger vid handen att representanterna för denna industri bedömer möjligheterna

såsom ytterst begränsade att använda den föreslagna lagstiftningen

för ökad lagerproduktion. Man bör därför inte hysa alltför stora förhoppningar

att utredningens förslag även med de i och för sig erforderliga

jämkningar, som nedan anges, skulle kunna medföra några större verkningar

på sysselsättningsläget annat än inom en mycket begränsad krets

företag.

Delegationen understryker vikten av att arbetsmarknadsstyrelsen icke —

som fallet är med flertalet andra investeringsändamål — skall kunna fram
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

tvinga ökad lagerhållning. Detta innebär givetvis också, framhåller delegationen,

att även om arbetsmarknadsstyrelsen anser att ett företag hellre bör

använda fondmedlen till lageruppbyggnad än till annat ändamål, detta inte

får hindra att tillstånd ges enligt företagets val, om detta eljest enligt författningens

syfte är motiverat.

Enligt Kooperativa förbundets mening är anordningen med finansieringshjälp

en onödig och för företagen under vissa omständigheter tämligen diskutabel

omväg över en enkel långivning från riksbanken för samma syfte i de

fall företag skulle reflektera på produktion i lager. Förbundet tillägger.

Det överlämnas vidare i förslaget åt arbetsmarknadsstyrelsen att bevilja

tillstånd i enlighet med principen att dessa bör tjäna ett vidmakthållande

av arbetskraftens sysselsättning i så hög grad som möjligt via lagerinvesteringarna.

Detta kan påtagligen endast ske genom eu bedömning av kostnadsstrukturen

inom en industri eller särskilda företag. Utan att ifrågasätta

huruvida inom arbetsmarknadsstyrelsen särskilt utbildade resurser finns

för detta ändamål eller kan ställas till förfogande genom konsultering utifrån,

vill förbundet framhålla, att bedömningen måste vara i hög grad specialiserad.

Tillstånd till en industri, som är högt mekaniserad eller t. o. m

automatiserad och har förhållandevis låga arbetskraftskostnader, d. v. s.

sysselsätter förhållandevis ringa mänsklig arbetskraft, kan icke i samma

grad ha de avsedda verkningarna som tillstånd till industrier av motsatt karaktär.

Förbundet anser för sin del, att mer effektiva verkningar för det avsedda

syftet skulle åstadkommas genom att medge tillfälliga lättnader i de ordinarie

bestämmelserna för nedskrivningar å lager.

Skånes handelskammare säger sig gärna vilja vitsorda, att den inkoppling

på lagerhållningen, i vilken utredningens förslag främst utmynnar, på vissa

avsnitt av näringslivet i många fall skulle för enskilda näringsföretag medtöra

påtagligt ökade möjligheter i fråga om utnyttjandet av investeringsfonderna

och vad därmed äger samband. Dels får företagen genom rätten att

under begränsad tid disponera över tidigare till följd av avsättning till investeringsfond

insatta medel i riksbanken sin likviditet förbättrad och dels

erhåller de genom investeringsavdraget någon kompensation för ökade ränteoch

lagerkostnader och för prisfallsriskerna under lagringstiden. Dessa båda

faktorer kan otvivelaktigt i en del fall utgöra ett incitament till frivillig

lagerökning. Man kan emellertid enligt handelskammarens mening inte

bortse ifrån, att en statlig konjunkturstyrning via företagens lagerhållning

kan få en direkt negativ effekt genom att den vid vikande konjunkturer

motverkar en önskvärd avveckling av alltför stora varulager, vilka merendels

utövar eu pristryckande verkan å marknaden. Förefintligheter av dylika

lager snarast förlänger och skärper konjunkturavmattningen och utgör

ofta ett hinder för ett konjunkturomslag i uppåtgående riktning. Detta gäller

inte minst de industrisektorer, som av utredningen speciellt utpekats

i detta sammanhang nämligen malmbrytning, trä, cellulosa och papper samt

järn och stål.

I yttrandet understrykes vidare svårigheten för arbetsmarknadsstyrelsen

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

73

att i det konkreta fallet bedöma den sysselsättningseffekt, som vinnes genom

viss produktionsåtgärd, och att med ledning därav avgöra, huru stort

belopp av investeringsfondsmedel, som får överföras till lagerinvesteringskonto.

Handelskammaren anför härom.

I denna del torde ämbetsverket i allmänhet böra godtaga den utredning,

som av vederbörande företag förebringas. Vid fastställandet av det belopp,

som får överföras, bör för övrigt hänsyn i första hand tagas till kapitalbehovet

för den lagerökning, som avses att ifrågakomma, under det att sysselsättningseffekten,

mätt i antalet sysselsatta arbetare, måste komma i andra

hand. Sysselsättningen varierar nämligen med graden av rationalisering

inom respektive företag. Om t. ex. vid ett väl rationaliserat företag 100 arbetare

beräknas kunna sysselsättas med produktionen av viss varumängd,

medan ett annat mindre väl rationaliserat företag för motsvarande produktion

skulle sysselsätta 200 arbetare, bör det senare rimligen icke få till lagerinvesteringskonto

överföra ett dubbelt så stort belopp som det förra. I motiven

bör grunderna för ämbetsverkets avgörande på denna punkt närmare

preciseras.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare säger sig särskilt

vilja understryka det uttalande, som gjorts i yttrandet från näringslivets

skattedelegation att man inom skogsindustrien bedömer möjligheterna till

en -— utöver vad nu är fallet — ökad produktion av lager vara ytterst begränsad.

Bortsett från rent kommersiella skäl, som talar mot en ytterligare

ökning av skogsindustriens i lågkonjunktur stora produktlager, uppkommer

dessutom, framhåller handelskammaren, den stora ökningen häri regelmässigt

innan sådana sysselsättningsrubbningar uppstått, som motiverar

frisläppandet av investeringsfondsmedlen. I vad på skogsindustrien ankommer

torde därför, enligt handelskammarens mening, ett genomförande av de

nu föreslagna reglerna om lagerinvesteringskonto icke vara av betydelse ur

sysselsättningssynpunkt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att det synes länsstyrelsen som om

en ökad lagertillgång i en marknad, där efterfrågan är ringa, kommer att

verka ytterligare tryckande på kanske redan hårt pressade priser. Konkurrensen

blir än hårdare, åtminstone på hemmamarknaden, vilket då kommer

att kunna verka i motsatt riktning mot den önskvärda, d. v. s. konjunkturnedgången

kan därigenom komma att förvärras. När det gäller hemmamarknaden

synes, enligt länsstyrelsens mening, verkningarna av överföring

till lagerinvesteringskonto mycket osäkra och problematiska. Länsstyrelsen

fortsätter.

Är det däremot fråga om branscher med tillverkning på i huvudsak export,

och framförallt export av malm, trä, cellulosa och papper, blir förhållandet

annorlunda. Därest tillverkningen kan stimuleras, så att företagen

arbeta på lager vid vikande konjunkturer, så kan delta vara av betydelse för

att få fram eu önskvärd nationell konjunkturutjämning i den mån icke de

svenska exportörerna inbördes konkurrera, då en ökad lagerhållning får

prissänkandc verkan och skärper konkurrensen bolagen emellan. Man kan

dock icke bortse från att ökad lagertillgång verkar förlängande på en rådande

internationell lågkonjunktur, och därför blir, då fråga är om export,

!lf Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 159

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

även utländska konkurrenters lagerhållning av betydelse. De internationella

konjunkturerna efter kriget hava huvudsakligen varit lagerkonjunkturer.

Då rätten till avsättning till konjunkturinvesteringsfond medgives endast

aktiebolag och ekonomiska föreningar förutsätter länsstyrelsen att arbetsmarknadsstyrelsen

söker begränsa sina medgivanden till överföring till lagerinvesteringskonto

till att gälla uppbyggnad av för export avsett lager.

Vidare bör för att förebygga missbruk en fortlöpande lagerökning vara en

förutsättning för åtnjutande av extra investeringsavdrag. Därest förutsättningarna

för överföring till lagerinvesteringskonto icke uppfylles, bör, enligt

länsstyrelsen, stipuleras ett tioprocentigt strafftillägg i enlighet med vad

som övervägts av de sakkunniga.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening bör ett realiserande av förslaget

öka möjligheterna att i lägen där så bedömes lämpligt stimulera företagen

att producera på lager. Värdet av de föreslagna förmånerna för det

enskilda företaget torde, framhåller styrelsen, i allmänhet främst bli beroende

av — förutom investeringsavdragets storlek — dels hur mycket av

investeringsfonderna som får tagas i anspråk, dels under hur lång tid de i

riksbanken insatta medlen får disponeras. Styrelsen delar utredningens uppfattning

att fastställandet av dessa förmåner bör ske under hänsynstagande

till den sysselsättningseffekt som ernås.

Kommerskollegium framhåller, att — då enligt utredningens förslag den

som gör lagerinvestering erhåller påtagligt större förmån än den som gör

annan investering — ett företag kan lockas att välja lagerinvestering även

om ett sådant val i och för sig skulle vara oriktigt och medföra snedvridning.

Detta innebär att den myndighet, som skall pröva gjorda investeringsansökningar,

ställes inför en grannlaga uppgift.

Utredningens förslag, att arbetsmarknadsstyrelsen skall

äga föreskriva villkor i olika hänseenden för fondernas ianspråktagande

för överföring till lagerinvesteringskonto har föranlett erinringar

i flera yttranden.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att det över huvud taget inte

är lämpligt att arbetsmarknadsstyrelsen i detalj ger föreskrifter rörande

villkoren för att investeringsfond skall få användas för lagerinvestering. Det

enskilda företaget bör, enligt delegationen, äga självt bedöma, beträffande

vilka varor lageruppbyggnad skall ske. Företaget måste också ha rätt att

självt avgöra om lageruppbyggnaden skall ske under det ena eller andra

avsnittet av den tidsperiod som tillståndet i fråga omfattar, eller vilken personal,

som eventuellt måste friställas. Enligt delegationens uppfattning bör

vidare någon skönsmässig prövning från arbetsmarknadsstyrelsens sida

i fråga om investeringsavdraget inte få förekomma. I princip bör investeringsavdrag

få åtnjutas, om företaget uppfyller de förutsättningar, på vilka

tillståndet till ianspråktagandet bygger. Företaget måste nämligen, framhåller

delegationen, ha underlag för sin bedömning av de fördelar och nackdelar,

som kan vara förenade med en lageruppbyggnad.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

75

Enligt Skånes handelskammare är en förutsättning för att en statlig konjunkturstyrning

via näringslivets lagerhållning skall kunna accepteras,

att myndigheternas bestämmanderätt begränsas till vad som är oundgängligen

nödvändigt för att syftet med förordningen skall kunna uppnås, men

att i övrigt full frihet lämnas åt företagen själva att träffa sina dispositioner

efter vad som är lämpligast ur synpunkten av den egna försäljningspolitiken

eller i övrigt för resp. företags skötsel. Handelskammaren anför

vidare.

Den tillståndsgivning, som skall ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen,

bör därför vara knuten uteslutande till generella sysselsättningsmässiga

faktorer, medan ämbetsverket däremot icke bör äga befogenhet att mer eller

mindre i detalj lämna föreskrifter rörande produktionens uppläggning i

det ena eller andra hänseendet eller sysselsättningen för den ena eller andra

arbetargruppen. Vad nu sagts bör gälla såväl i fråga om tillstånd att använda

investeringsfond för uppläggande av lagerinvesteringskonto som i

fråga om tillstånd att åtnjuta investeringsavdrag. Även tidsmässigt bör restriktioner

i fråga om tillståndens användande undvikas.

Liknande synpunkter anföres av handelskammaren i Gävle.

Kooperativa förbundet finner det otillfredsställande att fondmedlen på

investeringskonto kan när som helst, även före fyraårsperiodens utgång,

återföras till beskattning efter arbetsmarknadsstyrelsens bestämmande. Den

osäkerhet, som härmed skapas för företagen, torde, framhåller förbundet, i

många fall bli avgörande för deras benägenhet att anlita fondmedel för

lagerinvesteringar. En oväntad uppsägning kan ställa ett företag i likviditetssvårigheter

eller hämma utförandet av andra investeringar av betydelse.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller, att sambandet

mellan ianspråktagandet av investeringsfond för överföring till lagerinvesteringskonto

och vederbörande företags faktiska lagringspolitik får förutsättas

bli beroende av arbetsmarknadsstyrelsens ställningstagande. Förbundet

fortsätter.

Den osäkerhet som sålunda föreligger rörande förutsättningarna och villkoren

för ianspråktagande av investeringsfond för överföring till lagerinvesteringskonto

kan i viss mån förta incitamentet att stimulera fondavsättningen.

Här får också beaktas de kostnader som är förenade med en

i sig själv icke produktiv lagerinvestering. För ett företag som kan ha särskilt

intresse av lagerinvestering i vissa lägen ter det sig säkerligen svårt,

i många fall omöjligt, att i förväg beräkna om avsättning till investeringsfond

med detta syfte är lönsam eller ej. Det framstår därför som önskvärt

att om möjligt komplettera utredningens förslag med generella tillämpningsföreskrifter,

som eliminerar den tveksamhet som eljest kan hämma ett önskvärt

ökat utnyttjande av ifrågavarande instrument.

Frågan om den tid, under vilken de till lagerinvesteringskonto

överförda medlen skall få kvarstå å kontot

— enligt förslaget sammanlagt högst fyra år — har berörts i några

yttranden.

Sveriges köpmannaförbund finner de föreslagna bestämmelserna lämpliga

men framhåller att den tidrymd om fyra år, varunder de till lagerinves
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

teringskonto överförda medlen enligt utredningens förslag skall få stå orubbade,

möjligen bör utsträckas till fem år. Även Skånes handelskammare

anser att tiden bör utsträckas till fem år. Förkortning av tiden bör föreskrivas

endast då särskilda förhållanden därtill givit anledning.

Näringslivets skattedelegation understryker att — om företaget tvingas

att alltför snart åter insätta medlen i riksbanken eller betala skatt för återförda

medel — detta kan förorsaka lik vidite tssvårigheter, som får återverkningar

i fråga om sysselsättningen. Den föreslagna tiden av fyra år, som

enligt delegationens mening i normalfallet torde vara erforderlig, bör därför

endast undantagsvis förkortas. Av angivna skäl bör också, framhåller delegationen,

möjlighet förefinnas att förlänga tiden, om vid tidpunkten för

återföringen betalningssvårigheter skulle uppkomma.

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att det väl torde finnas

anledning antaga att normalt den av utredningen föreslagna tidrymden,

inom vilken beloppet skall återföras till beskattning, kan anses vara

lämpligt avvägd men anser, att det i viss situation möjligen kan befinnas

önskvärt att tidrymden något utslräckes.

Utredningens förslag att investeringsavdraget skall beräknas

till tjugu procent av det belopp, varmed värdet av lagret av inom företaget

tillverkade hel- och halvfabrikat ökat under beskattningsåret, dock högst

tjugu procent av belopp som överförts till lagerinvesteringskonto, har föranlett

erinringar i flera remissyttranden.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund konstaterar att förslaget principiellt

siktar på att i vissa lägen stimulera en produktion på lager och det

särskilda incitament, som investeringsavdraget innebär — vilket måhända

i vissa fall är det mest betydelsefulla — är förbehållet investering i sådana

lager som undergått bearbetning inom företaget. Förbundet anför därefter.

Även om det icke direkt uteslutits, att de kreditmässiga fördelar, som förslaget

erbjuder, skall kunna komma ifråga även för ökad lagerhållning av

råvaror synes detta betraktas som undantagsfall. Den ståndpunkt som utredningen

här intagit, kan väl motiveras när det gäller obearbetade, kanske

ofta importerade råvaror. Förhållandena ställer sig emellertid annorlunda

när det gäller sådana råvaror som redan undergått en betydande bearbetning

inom landet. Detta gäller ju i särskild grad skogsindustrins råvarulager,

främst då massaved. Den arbetsinsats som redan ägt rum före råvarans

»ingång» i industrins lager är mångfalt större än som sker vid industrins

vidare bearbetning från råvara till halv- eller helfabrikat. Med tanke på den

normalt höga lagerhållningen av råvaror inom skogsindustrin jämfört med

lagren av hel- eller halvfabrikat är det uppenbart att förändringar i industrins

lagerhållning av råvaror i vissa lägen kan få mycket betydande verkningar

ur samlad arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Även en betydande ökning

av lagren av hel- och halvfabrikat kan om den sker på bekostnad av

en starkt minskad lagerhållning av råvara, vad skogsbruket och skogsindustrin

beträffar, innebära totalt sett negativ verkan på sysselsättningen.

Då de av utredningen framlagda förslagen vad gäller lagerinvestering i

icke ringa grad tar sikte på förhållandena just inom skogsindustrien, krä
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

77

ver, enligt förbundets mening, här sist angivna synpunkter särskilt beaktande.

Förbundet hemställer att bestämmelserna ges sådan utformning att

råvarulager av skogsprodukter inom ett företag, oavsett om de undergått

bearbetning inom företaget, ur denna lagstiftnings synpunkt behandlas och

bedömes på samma sätt som lager av inom företaget bearbetade halv- och

helfabrikat.

Liknande synpunkter framföres av handelskammaren i Gävle och handelskammaren

i Karlstad. Handelskamrarna betonar svårigheten att särskilja

råvaror från hel- och halvfabrikat inom skogsindustrien och viss järnindustri.

Att låta avdragets storlek bli beroende av ökningen av totala lagerhållningen

av hel- och halvfabrikat per bokslutsdagen kan vidare, framhålles

det, leda till att företagsekonomiskt icke motiverade uppskov med varuleveranser

över årsskiftena äger rum.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att tillverkningsföretagens

lager i viss utsträckning utgöres av sådana råvaror, exempelvis virke och

järnmalm, där lagervariationerna påverkar sysselsättningen i tidigare produktionsled.

Investeringsavdraget bör därför beräknas å värdet av hela lagerökningen.

Länsstyrelsen tillägger.

Mot en sådan utvidgning av rätten att erhålla investeringsavdrag kan visserligen

anmärkas att de avsedda lagerökningarna i viss utsträckning komma

att avse importerade varor, varvid den primära effekten blir en ogynnsam

inverkan på betalningsbalansen medan den direkta inverkan på den

inhemska efterfrågan på arbetskraft får antagas bliva förhållandevis ringa.

Motsvarande synpunkter gälla emellertid även utredningens förslag i de fall

lagerökningen av hel- och halvfabrikat baserats på utländska råvaror. Beträffande

rätten att erhålla investeringsavdrag vid investering i importerade

maskiner och inventarier gäller enahanda förhållande. Sett i ett större sammanhang

torde också den indirekta effekten å den inhemska arbetskraftsefterfrågan

via utrikeshandeln böra beaktas. Om man därtill beaktar de

praktiska fördelar, som en sådan utvidgning i rätten att erhålla investeringsavdrag

medför — bland annat undvikes alla problem med gränsdragning

mellan hel- och halvfabrikat å ena sidan och andra varor å andra sidan

— lärer de befarade negativa verkningarna å betalningsbalansen icke

kunna anses utgöra avgörande hinder för den nu åsyftade utvidgningen i avdragsrätten.

Länsstyrelsen anser det önskvärt att stimulans till konjunkturstabiliserande

lagervariationer beredes även distributionsföretag bl. a. med hänsyn

till önskemålet av ett jämnare utnyttjande av lagerutrymmen och en spridning

av prisfallsriskerna.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Skånes handelskammare anser det utgöra en svaghet i förslaget att endast

hd- och halvfabrikat, som tillverkats inom företaget, får tagas med i

beräkningen av investeringsavdraget men icke råvaror och icke hel- och

halvfabrikat, som inköpts från annat håll. Detta gör bl. a. utt handeln icke

kommer i åtnjutande av avdraget. Även betages, konstaterar handelskammaren,

sådana industriföretag, som i huvudsak bygger på tillverkning genom

underleverantörer, som de dessutom till stor del finansierar, från rät
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

ten till lagerinvesteringsavdrag för den del av lagerhållningen, som de ej tillverkar

själva. Handelskammaren anför vidare.

Förutom att en dylik regel kan komma att föranleda omöjliga gränsproblem

genom svårigheten att avgöra vad som i det konkreta fallet är råvara

och vad är hel- och halvfabrikat — och dessutom i bokföringen icke alltid

upprätthålles någon strikt åtskillnad mellan den ena och andra kategorien,

menar Handelskammaren att det sysselsättningsmässiga syftet skulle tillgodoses

lika bra och t. o. m. bättre om det bokförda lagret såsom sådant

tjänar som underlag för beräkningen, oavsett om varorna tillverkats vid

den egna fabriken eller inköpts från annat håll inom landet. Sysselsättningseffekten

skulle därmed spridas över ett större område av näringslivet. Därtill

kommer — vilket i detta sammanhang måste vara av betydelse — att ett

lager, som ligger hos en köpare, enligt all erfarenhet icke utövar samma pristryckande

verkan, som det gör hos säljaren/producenten.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund.

Konjunkturinstitutet framhåller, att man — på basis av svensk statistik

samt USA:s korttidsstatistik över lager — kan iakttaga att råvarulagren

svänger tidigare i konjunkturförloppet än färdigvarulagren. Skall man på

ett tidigt stadium påverka en konjunkturnedgång, måste det vara väsentligt

att stoppa avvecklingen av råvarulagren. Institutet tillägger.

Som försvar för utredningens förslag kan anföras, att en stor del av råvarulagren

sannolikt utgörs av importerade varor. En ökning av råvarulagren

skulle under sådana omständigheter endast i mindre utsträckning påverka

produktionen inom landet, om inte motsvarande åtgärder samtidigt

vidtogs utomlands. Dessutom bör påpekas att en internationell konjunkturnedgång,

för ett land med ambitiösare konjunkturpolitik än övriga länder,

medför en risk för kraftig nedgång i valutareserven. Det måste emellertid

påpekas, att åtgärder för att öka färdigvarulagren också medför en stimulans

till importökning. Hur stor del av lagerökningseffekten som stannar

inom landet beror på hur stor del den importerade råvaruandelen är av det

totala varuvärdet. Om man skall stimulera råvarulagren, blir således en

fråga om avvägning mellan konjunkturpolitiska fördelar och valutapolitiska

risker.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att lagerförhållandena inom

koncerner med utländska dotterbolag erbjuder ett särskilt problem. För att

minska riskerna med den ökade lagerhållningen kan det tillverkande moderbolaget

tvingas fördela lagret på sina utländska dotterbolag. På grund av

lagstiftning i vissa främmande länder kan moderbolaget t. ex. inte använda

sig av metoden med konsignationslager. Det är, enligt delegationen, rimligt

att för sådana speciella fall möjlighet ges till en helhetsbedömning av koncernens

lager av dylika produkter. Delegationen framhåller vidare.

Det torde förekomma inom företag, som arbetar med olika produkter, att

framställningen av vissa av produkterna har mycket ringa betydelse ur sysselsättningssynpunkt,

medan framställningen av andra produkter är av

mycket stor vikt för upprätthållandet av sysselsättningen. I sådana fall reduceras

värdet av investeringsavdraget, ehuru kostnader och risker inte

minskar. För att kunna fullt utnyttja rätten till investeringsavdrag måste

företaget öka lagret av samtliga produkter, oavsett om tillverkningen därav

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

är sysselsättningsfrämjande eller ej. För att få ett mer rättvisande resultat

bör arbetsmarknadsstyrelsen kunna på ansökan av vederbörande foretag

med«e, att vid investeringsavdragets beräknande hänsyn inte skall tas till

andra i lagret ingående produkter än sådana, vilka företaget angivit i sin

ansökan. Én minskning av lagret av övriga produkter skulle därvid icke omintetgöra

rätten till avdrag.

Skånes handelskammare ifrågasätter, huruvida icke vid investeringsavdragets

bestämmande, när särskilda skäl därtill är, hänsyn jämväl bör tagas

till lagerökning, som ägt rum under närmast föregående beskattningsår.

Handelskammaren anför härom.

Bestämmelsen att investeringsavdraget skall hänföra sig till den lagerokning,

som ägt rum under beskattningsåret, innebär, såvitt Handelskammaren

kan bedöma, i det aktuella läget, att de företag, som redan under narmast

föregående år drabbades av avsättningssvårigheter och för att hålla uppe

sysselsättningen redan då nödgades börja arbeta på lager, blir betagen möjligheten

att erhålla investeringsavdraget i förhållande till den lageroknmg,

som skett sistnämnda år. Detta torde bl. a. vara fallet med skogsindustrierna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar att en konstlad lagerökning,

som åstadkommes genom ändring av bokslutet hos ett företag med

säsongmässigt starkt varierande lager, inte bör godtagas. Länsstyrelsen tilllägger.

Det må framhållas, att utredningens förslag angående avdragets beräkning

icke synes invändningsfritt. Ett företag, som övergår från ett system

med underleverantörer av halvfabrikat till större egen tillverkning harav,

kommer enligt utredningens förslag i åtnjutande av investeringsavdrag, trots

att någon reell ökning av sysselsättningsmöjligheterna i samhället icke agt

rum. Det torde därför som förutsättning för investeringsavdrag bora kravas

såväl att lagret av hel- och halvfabrikat ökat som att lagret i dess helhet undergått

ökning under beskattningsåret. Investeringsavdraget bör därvid utmätas

efter det lägsta belopp, som framkommer vid dessa två beräkningar.

____ vid en beräkning av investeringsavdrag torde beräkningsgrunden

för avdragets bestämmande böra vara entydig. Med hänsyn härtill och då

flertalet företag för närvarande lära inventera sina varulager utan beaktande

av ränta på eget kapital synes bestämmelse böra införas angående inventering

av varulager enligt denna norm för alla företag, som påyrka investeringsavdrag

i anledning av lagerökning.

Liknande synpunkter framföres av kammarrätten.

Att investeringsavdraget enligt förslaget gjorts beroende av ökningen

av lagrets värde har föranlett erinringar i några remissyttianden.

Näringslivets skattedelegation framhåller att, i samband med en vikande

konjunktur, prissänkningar regelmässigt inträder, varför lagret kan öka

volymmässigt sett utan att dess värde stiger. För att investeringsavdraget

skall ge tillräcklig effekt skulle det, enligt delegationen, vara mera ändamålsenligt

att anknyta beräkningen av investeringsavdraget till någon annan faktor

än värdeökningen av lagret, t. ex. till förändringar i lagrets storlek. Investeringsavdrag

borde således kunna utgå med viss procent av värdet av

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1968

den ökade lagervolymen enligt de priser, som rådde vid ansökningstillfället.

Då detta av praktiska skäl endast torde kunna komma i fråga i sådana fall,

då företaget har ett förhållandevis homogent lager, bör, enligt delegationen,

möjlighet finnas för det företag som så önskar att få investeringsavdraget

beräknat på ökningen av lagrets värde.

Liknande synpunkter anföres av Kooperativa förbundet och handelskammaren

i Gävle.

Skånes handelskammare förordar, att avdraget alternativt sättes i förhållande

till värdet av den ökade lagervolymen i enlighet med de priser som utgick

vid beskattningsårets ingång.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhåller

att i lagtexten bör angivas att vid beräkning av värdet av lagerökningen lagret

vid beskattningsårets in- och utgång skall beräknas efter enhetliga priser.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om icke i förordningen borde intagas

bestämmelser om skyldighet för företag, som visst taxeringsår äger åtnjuta

investeringsavdrag på grund av lagerinvestering, att vid deklarationen foga

uppgift rörande beräkningen av värdeökningen av varulagret under det aktuella

beskattningsåret.

Beträffande storleken av den procentsats, efter vilken investeringsavdraget

skall utgå, framhåller konjunkturinstitutet, att det av utredningen

föreslagna 20-procentsavdraget i de allra flesta fall torde vara för litet

för att över huvud taget verka som stimulans till »övernormala» lagerinvesteringar.

Institutet anser att storleken av nämnda avdrag måste bli föremål

för förnyad prövning innan statsmakterna fattar något beslut i denna

fråga.

Näringslivets skattedelegation anser det inte böra ifrågakomma att sätta

procentsatsen lägre än vad utredningen stannat för, eftersom genomsnittliga

årliga lagringskostnader brukar beräknas uppgå till 15 å 20 procent

av lagrets värde. Snarare föreligger, enligt delegationen, anledning att överväga

om icke procentsatsen bör höjas ytterligare för att därutöver kompensera

förluster på grund av prisfall.

Skånes handelskammare förordar att procentsatsen sättes till 25 procent.

Handelskammaren i Gävle framhåller att det är nödvändigt att företagaren

får skälig tid på sig för att utnyttja avdragen.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om inte procentsatsen för investeringsavdraget,

åtminstone till en början, bör sättas till tio. Steget från ett tioprocentigt

till ett tjuguprocentigt avdrag är, framhåller ämbetet, onekligen avsevärt

och det ter sig ur flera synpunkter mindre tillfredsställande att efter

en eventuell omprövning av procentsatsen behöva vidtaga en sänkning av

densamma.

Även länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och

Västmanlands län förordar att investeringsavdraget tills vidare begränsas

till tio procent.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

81

Länsstyrelsen i Värmlands län förordar, för att undvika att en tillfällig

lagerökning i alltför hög grad premieras, att investeringsavdraget fördelas

på två år. Länsstyrelsen fortsätter.

I promemorian framhålles att det kan vara anledning att inte medge investeringsavdrag

för lagerökning om tillstånd till överföring till investeringsfond

meddelas vid slutet av ett räkenskapsår. Länsstyrelsen, som delar

denna uppfattning, ifrågasätter därjämte — med tanke på att en skattepremiering

av lagerökningar av i nästföregående stycke omnämnt slag så långt

möjligt skall undvikas och att det även kan vara av värde att i tiden något

utsträcka den stimulans till investeringar, som avdragsreglerna äro ämnade

att ge — om ej investeringsavdraget kunde utformas exempelvis på det sättet,

att avdraget för lagerökning under ett beskattningsår begränsades till

10 procent av ökningen men att ytterligare avdrag — förutsatt att villkoren

i övrigt för avdragsrätt även äro uppfyllda det efterföljande året —

medgåves med 10 procent av nämnda lagerökning i den mån den vidmakthölles

under det nästfoljande året. Har dessutom ytterligare lagerökning

uppstått under sistnämnda år, skulle även denna ökning berättiga till avdrag

efter samma regel. En sådan uppdelning av avdraget på två år synes ej

nämnvärt öka de praktiska svårigheterna vid förordningens tillämpning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, för att missbruk skall

förhindras, att ett tillägg bör ske vid återföring av belopp från lagerinvesteringskonto

i de fall företag icke fullgjort vad som förutsatts för avsättning

till dylikt konto. Tillägget torde förslagsvis kunna bestämmas till 20

procent av avsättningens belopp. Ur sysselsättningspolitisk synpunkt synes,

enligt länsstyrelsen, en sådan föreskrift vara till fördel. Procenttalet motsvarar

icke mer än ca 5 procent årlig ränta under en fyraårsperiod å de medel,

som företaget uttagit från riksbanken och under tiden disponerat i

rörelsen.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Flera remissinstanser har helt tillstyrkt utredningens förslag till åtgärder

i syfte att stimulera lagerinvesteringar eller har lämnat förslaget utan erinran.

Hit hör bl. a. lantbrukets skattedelegation, Sveriges hantverks- och

industriorganisation, Sveriges skogsägareförbund, Svenska företagares riksförbund,

Gotlands handelskammare, handelskammaren i Göteborg samt

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Vidare har Svenska

stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund samt flera länsstyrelser

lämnat förslaget utan erinran.

Även Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation

samt Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker förslaget.

Tjänstemännens centralorganisation tillägger dock.

TCO utgår emellertid från att arbetsmarknadsstyrelsen i början försöker

samla erfarenhet om lagerinvesteringskontonas inverkan på likviditeten och

produktionsplaneringen i företagen så att åtgärderna framdeles kan bli riktigt

avvägda med hänsyn till det syfte investeringsfondspolitiken har. Det

är i detta sammanhang också viktigt framhålla, alt de sysselsättningsstödjande

åtgärderna via investeringsfondspolitiken inte får leda till att hinder

uppslår för eu arbelskraftsrörlighct som i och för sig är önskvärd ur mera

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

långsiktig nationalekonomisk synpunkt. TCO anser, att det genom samordning

av arbetsmarknadsstyrelsens förmedlings- och omskolningsverksamhet

med investeringsfondsbeslut är möjligt att beakta denna synpunkt. I

utredningen har man pekat på möjligheten att lagervariationerna ibland kan

leda till förstärkta konjunktursvängningar lika väl som till utjämnade sådana.

TCO förutsätter att man noga studerar sådana effekter för att investeringsfondspolitiken

framdeles enbart skall främja en produktionsutjämning

via lagerhållningen.

Sveriges advokatsamfund tillstyrker de föreslagna åtgärderna i syfte att

stimulera lagerinvesteringar och tillägger, att styrelsen förutsätter att medgivande

icke kommer att lämnas i andra fall än då en lagerökning är förenlig

med en sund ekonomisk utveckling och att medgivande sålunda i regel

icke kommer att lämnas i de fall då en lågkonjunktur i en viss bransch är

föranledd av strukturförändring eller överkapacitet inom denna bransch.

Näringslivets skattedelegation framhåller följande.

Med hänsyn till de verkningar på avsättningsmöjligheterna och prisbildningen,

som kan följa med en ansökan av ett företag om rätt att få ta investeringsfond

i anspråk för lagerökning, bör ansökan jämte tillhörande

handlingar åtnjuta samma sekretesskydd som deklarationshandlingar.

Departementschefen

Utredningen har konstaterat att de nuvarande möjligheterna att använda

investeringsfond för nedskrivning av lager saknar betydelse i den praktiska

tillämpningen och anser att dessa bestämmelser därför bör utgå. I stället

föreslår utredningen att arbetsmarknadsstyrelsen —• i syfte att stimulera

företag att under tider med avsättningssvårigheter fortsätta sin produktion

och arbeta på lager —- skall kunna medgiva att investeringsfond får tagas i

anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto. Företag som enligt sådant

medgivande överfört fondmedel till lagerinvesteringskonto skall enligt förslaget

från riksbanken äga uttaga mot det överförda beloppet svarande insättning

å konto för investering (40 resp. 46 procent av överfört belopp).

De från riksbanken uttagna medlen får företaget räntefritt disponera under

tid som arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer dock högst under sammanlagt

fyra år. Efter denna tid skall det till lagerinvesteringskontot överförda

beloppet upptagas som skattepliktig intäkt, dock utan det tillägg som är

föreskrivet då fondmedel eljest återföres till beskattning. Företaget skall

samma år som återföringen sker kunna göra ny avsättning till investeringsfond

motsvarande det återförda beloppet.

Enligt förslaget skall vidare företag, som fått taga investeringsfond i anspråk

för överföring till lagerinvesteringskonto, kunna enligt arbetsmarknadsstyrelsens

bestämmande erhålla ett särskilt avdrag, investeringsavdrag,

motsvarande 20 procent av det belopp, varmed värdet av företagets lager av

hel- och halvfabrikat ökat under beskattningsåren i fråga, dock högst 20

procent av det belopp, som överförts till lagerinvesteringskonto. Medgivandet

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 dr 1963

83

att överföra medel till lagerinvesteringskonto skall enligt förslaget inte minska

företagens rätt att nedskriva lagret enligt kommunalskattelagens regler.

Utredningens förslag i denna del har fått ett ganska reserverat mottagande

från näringslivets organisationer och även från andra remissinstanser.

Många anser att de förmåner man kan erbjuda genom investeringsfondslagstiftningen

är för små för att de skall kunna utgöra någon stimulans till frivilliga

lagerökningar. De kostnader och risker som en lagerökning för med

sig är alltför stora. Det framhålles vidare från några i-emissinstansers sida,

att det kan ligga en fara i att stimulera företag att arbeta på lager, enär lagerökningar

kan medföra spekulationer i prisfall och leda till köpstrejk,

varigenom lågkonjunkturen kan förvärras eller förlängas. Vidare framhålles

risken för att man genom den kreditgivning som förslaget innebär stödjer

företag vilka bör avvecklas.

Såsom bl. a. konjunkturinstitutet framhåller torde det inte finnas tillräckliga

incitament hos företagarna att genom sin lagerpolitik på färdigvarusidan

neutralisera fluktuationer i omsättningen. Den tanken ligger därför

nära till hands att det allmänna genom särskilda åtgärder skall kunna

stimulera föi-etagen till en sådan lagerpolitik. Jag delar emellertid den

uppfattning, som kommit till uttryck i många remissyttranden, att de kostnader

och de risker en dylik lagerpolitik medför i regel är så stora att det

allmänna inte kan erbjuda tillräckliga förmåner. Det bör enligt min mening

inte ifrågakomma att det allmänna påtager sig företagens risker genom att

lämna prisgarantier.

De förmåner i skattehänseende in. m. man kan erbjuda genom investeringsfondslagstiftningen

torde aldrig kunna göras så stora, att man genom

dessa förmåner kan stimulera företagen till en lagerproduktion, som är till

skada för företaget. Givetvis kan det aldrig bli fråga om att tvinga ett företag

att överföra medel till lagerinvesteringskonto. Men även om förmånerna

inte skulle vara tillräckliga för att förmå företag att ändra sin lagerpolitik,

torde dock bestämmelser av det slag utredningen förordat inte vara helt

utan värde. Ett företag, som med hänsyn till sina anställda eller av andra

skäl fortsätter sin produktion trots avsättningssvårigheter, kan genom de

föreslagna bestämmelserna få en likviditetsförstärkning och en skattelättnad.

Företaget får härigenom ersättning för de medel, som bundits i det ökade

lagret, och kan genom likviditetsförstärkningen få möjlighet att göra

även andra investeringar än i lager, vilka investeringar eljest kanske skulle

fått anstå. Jag anser därför övervägande skäl tala för att man bör pröva

möjligheten att genom investeringsfondslagstiftningen understödja de förelag,

som av en eller annan orsak fortsätter sin produktion trots avsättningssvårigheter.

Det ligger i sakens natur att rätt att avsätta till lagerinvesteringskonto

endast skall ges efter prövning i det särskilda fallet. En förutsättning

för bifall bör därvid under alla förhållanden vara att det är uppenbart

att fråga inte är om ett företag, som inte har någoix framtid utan bör

avvecklas. Givetvis kan prövningen av ansökningar att få överföra medel

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1993

till lagerinvesteringskonto i vissa fall bli svår att göra. Innan erfarenhet

vunnits av de nya reglerna bör därför viss försiktighet iakttagas i fråga

om tillståndsgivningen.

Utredningens uttalande, att de förmåner som genom investeringsfondslagstiftningen

kan erbjudas företagen är dels en likviditetsförstärkning genom

att företagen under viss tid får disponera de i riksbanken insatta medlen,

dels en skattelättnad i form av ett investeringsavdrag, har lämnats utan

erinran av remissinstanserna. Även den föreslagna tekniska utformningen

av bestämmelserna har i princip godtagits. För egen del kan jag tillstyrka

att bestämmelserna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag.

Den tid, under vilken företag som fått tillstånd alt överföra fondmedel till

lagerinvesteringskonto skall få räntefritt disponera de i riksbanken inbetalade

medlen, har av utredningen föreslagits till högst fyra år. Enligt förslaget

skall dock arbetsmarknadsstyrelsen kunna föreskriva en kortare tid. Den

föreslagna maximitiden, fyra år, har av remissinstanserna i regel bedömts

vara tillräcklig i normalfallen. Däremot har i flera yttranden framhållits

att maximitiden alltid bör gälla i de fall tillstånd ges och att arbetsmarknadsstyrelsen

inte skall ha möjlighet föreskriva kortare tid.

Enligt utredningens förslag skall det ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen

att bestämma storleken av det belopp, som i varje särskilt fall får överföras

till lagerinvesteringskonto. Styrelsen har alltså möjlighet att avväga

de förmåner som ges, genom att föreskriva att ett större eller mindre belopp

får överföras. Under sådana förhållanden synes den tid, under vilken företagen

skall få disponera de mot de överförda fondmedlen svarande insättningarna

i riksbanken, kunna vara densamma i samtliga fall då tillstånd

ges. Denna tid synes böra bestämmas till fyra år. Att tvångsvis återföra

fondmedlen till beskattning före utgången av fyraårsperioden anser jag således

inte böra ifrågakomma. Detta förutsätter emellertid att tillstånd ges

först efter noggrann prövning i det enskilda fallet.

Några remissinstanser har framhållit att det bör finnas möjlighet för företag,

som fått överföra medel till lagerinvesteringskonto, att få tiden förlängd

om likviditetssvårigheter alltjämt skulle föreligga då fyraårstiden utgår.

Även enligt min mening är det rimligt att en sådan möjlighet öppnas. Om

tiden förlänges, bör emellertid ränta utgå. De medel som inbetalats i riksbanken

är visserligen formellt företagets medel men de är i realiteten att anse

som skattemedel, enär de motsvarar det belopp som företaget skulle fått erlägga

i skatt, därest avsättning till investeringsfond inte gjorts. Av praktiska

skäl bör räntekompensationen uttagas på det sätt att ett extra tillägg

göres, då fondmedlen återföres till beskattning. Storleken av detta tillägg

blir beroende av den ytterligare tid, som företaget får disponera de i riksbanken

inbetalade medlen. Tillägget bör avvägas så att den ökade skatten

motsvarar skälig ränta. Fråga om dylik förlängning av tiden synes böra avgöras

av Kungl. Maj :t. Det får därvid ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma

det extra tillägg som skall ske vid återföringen.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

85

När återföring till beskattning sker av medel, som överförts till lagerinvesteringskonto,

bör företaget, såsom utredningen föreslagit, samma år kunna

verkställa ny avsättning till investeringsfond. Denna nya avsättning skall

alltid kunna motsvara det återförda beloppet jämte eventuellt tillägg.

Beträffande investeringsavdraget synes mig övervägande skäl tala för att

bestämma detta till viss procent av värdet av hela lagerökningen, således

även ökningen av råvarulagret. En viss försiktighet måste dock därvid iakttagas

och jag förordar därför att procentsatsen i vart fall tills vidare inte

sättes högre än tio. Det bör, såsom utredningen föreslagit, ankomma på

den beslutande myndigheten att föreskriva, för vilket eller vilka beskattningsår

investeringsavdrag skall få åtnjutas. Härigenom erhålles bl. a. viss

möjlighet att påverka takten i lageruppbyggnaden.

Investeringsavdraget synes av praktiska skäl böra beräknas till tio procent

av värdet av lagerökningen under det eller de beskattningsår den beslutande

myndigheten föreskriver. Några specialregler för beräkning av värdet

av lagerökningen anser jag inte böra föreskrivas. Företagen skall i sina

deklarationer lämna uppgift om lagrens värde (anskaffnings- och tillverkningsvärdet

eller återanskaffningsvärdet därest detta är lägre) efter avdrag

för inkurans. Värdet av lagerökningen bör beräknas med utgångspunkt från

dessa värden, därvid det förutsättes att inventeringen skett i enlighet med

bestämmelserna i förordningen den 27 maj 1955 (nr 257) om inventering av

varulager för inkomsttaxeringen samt att samma principer tillämpats vid värdesättningen

av lagren vid ingången och utgången av beskattningsåret i fråga.

Ett på dylikt sätt beräknat värde av lagerökningen under året kan påverkas

av många olika faktorer i både höjande och sänkande riktning. Någon

justering av värdet med hänsyn härtill anser jag inte böra ske. En förutsättning

för bestämmelser av det slag här förordats torde nämligen vara att

de inte ställer alltför stora krav på ytterligare kontroll från taxeringsmyndigheternas

sida.

Investeringsavdraget bör sammanlagt inte få överstiga tio procent av det

belopp som överförts till lagerinvesteringskonto.

Utredningens förslag, att nuvarande bestämmelser att investeringsfond

skall kunna användas för nedskrivning av lager skall utgå, har lämnats utan

erinran av remissinstanserna. Då bestämmelserna torde sakna betydelse i

den praktiska tillämpningen kan jag tillstyrka att de upphäves; dock bör

redan avsatta fonder även i fortsättningen kunna användas för nedskrivning

av lager.

Såsom jag redan tidigare framhållit bör viss försiktighet iakttagas i fråga

om tillståndsgivningen innan erfarenhet vunnits av de nya reglerna. Det är

här i viss mån fråga om en försökslagstiftning och det är därför nödvändigt

att man särskilt noga studerar den effekt, som erhålles genom tillståndsgivningen.

Det torde bli anledning ompröva bestämmelserna sedan viss erfarenhet

vunnits av desamma.

Frågan om sekretesskydd för ansökningshandlingar torde få upptagas i

annat sammanhang.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Investeringsavdraget (16 §)

Utredningen

I promemorian erinras till en början om att enligt nuvarande bestämmelser

äger det företag, som enligt vederbörligt tillstånd av Kungl. Maj :t eller

arbetsmarknadsstyrelsen tar investeringsfond i anspråk för sitt ändamål —

utom i fall som avses i 9 § 3 mom. — åtnjuta ett extra avdrag vid taxeringen,

investeringsavdrag, motsvarande tio procent av de i anspråk tagna

fondmedlen. Investeringsavdraget är detsamma oberoende av för vad slags

investering fonden använts. Härigenom kommer, såsom redan framhållits,

de förmåner, som den nuvarande lagstiftningen erbjuder den som ny-, tilleller

ombygger en byggnad, att bli väsentligt större än för den som tar investeringsfond

i anspråk för annat ändamål t. ex. för reparations- och underhållskostnader,

avskrivning å maskiner eller lagernedskrivning. Det är

enligt utredningens mening önskvärt att de förmåner lagstiftningen erbjuder

awäges så att företagen får ökat intresse av att taga fonderna i anspråk

även för andra investeringar än ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.

Då det gäller kostnader för grundförbättringar, vilka kostnader enligt

gällande skatteregler över huvud taget inte får avskrivas vid taxeringen —

här bortses från det undantag som numera gäller för täckdikningar och

skogsvägar — samt kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad,

vilka kostnader normalt får avskrivas under mycket lång tid, är förmånen

att med anlitande av investeringsfond få avskriva kostnaderna på en gång

enligt utredningens mening en fullt tillräcklig stimulans. I princip bör därför,

enligt utredningen, i dylika fall något investeringsavdrag icke få åtnjutas.

Utredningen har emellertid ansett att praktiska skäl talar för att investeringsavdraget

bibehålies oförändrat såvitt gäller investeringar, för vilka

investeringsfond för skogsbruk enligt bestämmelserna i 11 § får tagas i anspråk.

Det blir här, framhålles i promemorian, ofta fråga om generella tillstånd

och svårigheter kan därför uppkomma att avgöra om de olika kostnader,

för vilka fonderna utnyttjats, varit avdragsgilla på en gång vid taxeringen

eller ej. Därtill kommer, påpekar utredningen vidare, att även kostnader

för nyanläggning av permanenta skogsvägar numera till en tredjedel

får avskrivas vid inkomsttaxeringen och att de byggnader, som uppföres

för skogsbrukets behov, ofta har en kort varaktighetstid.

Investeringsavdrag bör däremot, enligt utredningens mening, inte få åtnjutas

då investeringsfond användes för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad

använd för stadigvarande bruk i rörelse. Ej heller bör investeringsavdrag

medgivas då investeringsfond efter särskilt medgivande får användas

för investering i inkomstslaget annan fastighet. Då sådant medgivande lämnas

är det i regel fråga om ny-, till- eller ombyggnad. Utredningen tillägger.

Om vårt under 11 § framförda förslag att investeringsfond för rörelse

skall få användas även för ny-, till- eller ombyggnad av förhyrd byggnad

godtages, kunde ifrågasättas om inte investeringsavdrag borde medgivas då

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

fråga är om dylika kostnader eftersom dessa är avdragsgilla på en gång vid

inkomsttaxeringen. Då hyresgästen bekostar ny-, till- eller ombyggnad föreligger

emellertid ofta intressegemenskap mellan denne och fastighetsägaren

och vi har därför inte velat föreslå någon skillnad i fråga om rätten att åtnjuta

investeringsavdrag, då det gäller investering i egen eller förhyrd fastighet.

Vidare bör enligt vår mening investeringsavdrag inte utgå då arbetsmarknadsstyrelsen

lämnar tillstånd enligt bestämmelserna i nuvarande 13 §

(enligt vårt förslag 14 §) d. v. s. för olika slag av grundförbättringsarbeten,

vilka normalt icke får avskrivas vid taxeringen. Förmånen att få avskriva

dylika kostnader är ännu större än då fråga är om ny-, till- eller ombyggnad

av byggnad.

Enligt utredningens mening kommer företagens intresse av att få disponera

fonderna för investeringar i byggnader och grundförbättringar att

kvarstå även om investeringsavdraget bortfaller. Med nu gällande avskrivningsregler

vid inkomsttaxeringen är, enligt utredningen, förmånen att på

en gång få avskriva kostnader, varom nu är fråga, en fullt tillräcklig stimulans.

Vad man vinner genom att borttaga investeringsavdraget, då det

gäller ny-, till- och ombyggnad av byggnad och grundförbättringar, men

bibehålla detsamma för övriga slag av investeringar är, framhålles i promemorian,

att det blir en bättre balans mellan de förmåner som lagstiftningen

erbjuder för olika investeringar.

Emellertid har, framhåller utredningen, många företag verkställt avsättning

till investeringsfond med tanke på att utnyttja dessa medel för byggnadsinvesteringar.

Därvid har hänsyn tagits till de förmåner nuvarande regler

erbjuder. Utredningen anser därför att borttagandet av investeringsavdraget

i fråga om byggnadsinvesteringar inte bör ges retroaktiv karaktär. De

nya reglerna föreslås därför gälla endast, då framdeles avsatta fondmedel

tages i anspråk. Då särskilt tillstånd ges enligt 13 § (enligt utredningens

förslag 14 §) d. v. s. för grundförbättringar, bör däremot, enligt utredningen,

investeringsavdraget bortfalla även då äldre fonder tages i anspråk.

Då fonderna tages i anspråk för andra investeringar än ny-, till- och ombyggnad

av byggnad och för grundförbättringar, anser utredningen att investeringsavdraget

bör bibehållas oförändrat; dock med undantag för lagerinvesteringar

där utredningen, som redan nämnts, föreslår en höjning. Att

göra någon differentiering av investeringsavdraget för det fall att fonden

användes för anskaffning av maskiner, som får avskrivas på fem år, eller

för kostnader som är avdragsgilla på en gång vid taxeringen, t. ex. reparations-

och underhållskostnader, anser utredningen icke böra ifrågakomma.

Inte heller har utredningen funnit anledning föreslå ändring av investeringsavdraget

för de fall då fondmedlen enligt Kungl. Maj :ts tillstånd användes

för kostnader, ämnade att främja avsättningen utomlands av varor som företaget

här i riket tillverkar.

Utredningens förslag om investeringsavdrag vid lagerinvesteringar har

redan behandlats i det föregående.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Remissyttrandena

Utredningens förslag att borttaga investeringsavdraget då fråga är om

ny-, till- eller ombyggnad av byggnad och grundförbättring har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av flertalet hörda myndigheter och av löntagarorganisationerna.

Näringslivets organisationer har dock i regel avstyrkt förslaget

i denna del.

Sålunda framhålles i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet,

att erfarenheterna från de tillfällen då investeringsfondsmedel fått tagas

i anspråk visar, att huvudparten av medlen använts till uppförande av

byggnader. Detta är, enligt delegationen, i och för sig naturligt med hänsyn

till att det vid en mer allmän konjunkturnedgång fordras investeringar av

betydande omfattning, för att de skall få någon reell effekt på sysselsättningen.

Även i fortsättningen måste tyngdpunkten i dylika lägen ligga på

byggnadsinvesteringar, även om förbättrade möjligheter införs att investera

i lager. Därefter anföres.

Ett slopande av investeringsavdraget såvitt avser byggnader skulle således

innebära, att lagstiftningen i ett väsentligt hänseende försämras och

skulle få en ogynnsam inverkan på villigheten att göra fondavsättningar.

Då det för flertalet företag knappast blir fråga om något val mellan lagerinvesteringar

och byggnadsinvesteringar, är det helt obefogat att slopa investeringsavdraget

för byggnader för att göra lagerinvesteringar mera lockande.

Tillika bör framhållas, att detta avdrag är välmotiverat med hänsyn till

de kostnadsfördyringar, som av olika skäl brukar uppkomma, då byggnad

uppföres med anlitande av investeringsfondsmedel. I allmänhet blir det då

fråga om uppförande av byggnad under vinterhalvåret och byggnaden måste

ofta uppföras med förhållandevis kort varsel, vilket allt förorsakar merkostnader,

även om ett grundligt planeringsarbete föregått. Vidare kan extra

kostnader uppkomma genom att erforderliga maskiner, med hänsyn till

den korta tid som står till buds, ej alltid hinner levereras vid önskvärd tidpunkt.

För sådana fördyringar utgör investeringsavdraget en viss kompensation.

Vi avstyrker bestämt, att investeringsavdraget slopas i detta fall.

I särskilt yttrande säger sig Sveriges industriförbund kraftigt vilja understryka

det berättigade i delegerades yrkande om avslag å utredningens

förslag att slopa investeringsavdraget på byggnader.

Kooperativa förbundet framhåller, att byggnadsverksamheten är den, som

i lågkonjunktur kan bereda ett proportionsvis större antal individuella arbetstillfällen

än andra industrier och därjämte har måhända de största

indirekta återverkningarna på en rad andra industrier i byggnadsmaterialoch

inredningsbranscherna och via dem till en hel rad längre bort i kedjan

befintliga industrier och produktionsområden. Även om företagen skulle

visa viss preferens för att använda investeringsfond för avskrivning å byggnader,

anser förbundet icke, att investeringsavdraget bör borttagas för detta

fall. Detta kommer otvivelaktigt att uppfattas som en försämring av gällande

bestämmelser. Dess återverkan på företagens benägenhet att avsätta

till investeringsfonder är svår att förutse. Enligt förbundets mening finns

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 89

därför icke bärande skäl att föreslå borttagandet av investeringsavdraget

för byggnader.

Liknande synpunkter framföres av Svenska företagares riksförbund och

av samtliga de handelskammare som avgivit yttrande. Gotlands handelskammare

anser att innan avdraget helt borttages konsekvenserna härav bör

närmare studeras genom en sänkning till fem procent.

Länsstgrelsen i Malmöhus län finner de skäl som anförts för slopande

av investeringsavdraget i fråga om byggnader inte helt övertygande. Länsstyrelsen

finner investeringar i byggnader och maskiner önskvärda och

lämpliga för att dämpa såväl låg- som högkonjunkturerna. Det föreligger

givetvis ett nära samband mellan byggnads- och maskininvesteringar. Att

slopa investeringsavdraget för investeringar i byggnader kan enligt länsstyrelsens

uppfattning bidraga till att industriens intresse för avsättningar till

investeringsfonder minskar.

Länsstgrelsen i Värmlands län framhåller, att en ökad stimulans till lagerinvesteringar

kan i och för sig anses ägnad att dämpa företagens benägenhet

till investeringar av andra slag och anför därefter.

Utredningen har samtidigt föreslagit att investeringsavdraget för om-, nyeller

tillbyggnad av byggnad samt för grundförbättringsarbeten skall borttagas,

vilket även verkar i samma riktning. Med hänsyn till svårigheten att

nu bedöma effekten av en ändring i reglerna för lagerinvesteringar kan

det dock vara skäl att tillsvidare förhålla sig avvaktande vad beträffar borttagandet

av investeringsavdraget för byggnader. Nuvarande bestämmelser

giva visserligen, som utredningen framhållit, en större förmån vid investeringar

i byggnader och markanläggningar än i maskiner m. in. men detta

synes ej helt omotiverat vad gäller byggnader med hänsyn till att investeringar

i byggnader ofta torde ha nyckelkaraktär och att de med hänsyn

till sin bundenhet kunna te sig särskilt riskabla för företagen under en lågkonjunktur,

vilket framförallt torde gälla anläggningar på mindre orter och

landsbygden.

Icke heller länsstyrelsen i Jämtlands län anser att utredningen förebragt

övertygande skäl för att borttaga investeringsavdraget då fonderna tages

i anspråk för ny-, till- eller ombyggnad och tillägger.

Det nuvarande avdraget vid investering i byggnad torde i vart fall icke

hava medfört någon olämplig inriktning i investeringsverksamheten. I detta

sammanhang synes också böra uppmärksammas sambandet mellan lokaliserings-

och konjunkturpolitiken. Lokaliseringspolitiken är visserligen mera

en struktur- än en konjunkturfråga. Åtgärder i fråga om sysselsättningen

torde dock alltid i lägre eller högre grad öva inverkan på näringslivets

lokalisering.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Riksskattenämnden framhåller, att — om utredningens förslag att borttaga

investeringsavdraget då rörelsefond används för investering i byggnad

— investeringsavdrag inte heller bör få åtnjutas, då skogsfond tages i anspråk

för grundförbättring eller för uppförande av för skogsbruket nödvändiga

byggnader.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker, att byggnads- och anläggningsinvesteringar

från arbetsmarknadsstrategisk synpunkt har en viktigare roll än

övriga investeringsändamål. Erfarenheterna har nämligen, framhåller styrelsen,

visat att det är möjligt att på detta område åstadkomma en bättre avvägd

utformning av detaljbestämmelserna med hänsyn till den sysselsättningseffekt

som eftersträvas i det enskilda fallet. Skäl kan från dessa synpunkter

anföras för att förmånerna vid fondernas ianspråktagande är större

och att därför det tioprocentiga avdraget bibehålies. Styrelsen tillägger.

Med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter av den alltför begränsade omfattning

i vilken investeringsfonder för skogsbruk tillkommit kan enligt

styrelsens mening skäl anföras för en höjning av investeringsavdraget också

när investeringsfond för skogsbruk utnyttjas. Även för lägen då ökade investeringar

speciellt beträffande maskiner och inventarier åsyftas kan liknande

synpunkter anföras.

Utredningen föreslår den utvidgningen att fond för rörelse även skall få

tagas i anspråk för kostnader för yrkesutbildning och omskolning. Styrelsen

noterar detta förslag med tillfredsställelse men ifrågasätter samtidigt

om det föreslagna investeringsavdraget — 10 procent — ger tillräcklig stimulans

att ianspråktaga fond för ifrågavarande ändamål.

Departementschefen

Enligt nuvarande bestämmelser är investeringsavdraget detsamma oberoende

av för vad slags investering fonden använts. Detta innebär att de

förmåner —- ökad avskrivning och investeringsavdrag -— som lagstiftningen

erbjuder den som ny-, till- eller ombygger en byggnad är betydligt större

än för den, som tar fond i anspråk för annat ändamål. Enligt de sakkunnigas

mening är det önskvärt att de förmåner lagstiftningen erbjuder avvägs

så att företagen får ökat intresse att taga fonderna i anspråk även för andra

investeringar än ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.

I syfte att få en lämpligare avvägning av den stimulans som lagstiftningen

erbjuder för olika slag av investeringar föreslår utredningen, att — då

framtida avsättningar tages i anspråk för ny-, till- och ombyggnad av byggnad

— särskilt investeringsavdrag inte skall utgå. Investeringsavdrag skall

vidare enligt förslaget i intet fall utgå då fond tages i anspråk för grundförbättringar

medan investeringsavdraget bibehålies för övriga slag av investeringar.

Från de remissinstanser, som företräder näringslivet, har förslaget i denna

del bestämt avstyrkts. Ett borttagande av investeringsavdraget skulle,

framhålles det, minska företagens benägenhet att avsätta till investeringsfonder.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att företagens intresse av att få

disponera fonderna för investeringar i byggnader och grundförbättringar

torde komma att kvarstå även om investeringsavdraget skulle bortfalla. Med

nu gällande avskrivningsregler vid inkomsttaxeringen är förmånen att på en

gång få avskriva kostnader, varom nu är fråga, betydande.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

91

Hittills har arbetsmarknadsstyrelsen i regel medgivit att hela kostnaden

för byggnaden eller grundförbättringen fått avskrivas, därest företaget haft

investeringsfond av den storleksordningen, vilket inneburit mycket avsevärda

förmåner. Den önskade effekten med investeringsfonderna har härigenom

otvivelaktigt också uppnåtts. Jag är emellertid icke främmande för

att fiskala skäl kan anföras för att förmånen begränsas. Även om sådana

fall kan komma att aktualiseras anser jag mig dock kunna tillstyrka att investeringsavdraget

kvarstår såvitt gäller ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.

Däremot kan jag i likhet med utredningen inte finna det motiverat, att

investeringsavdrag medgives då fonden får användas för kostnader, som över

huvud taget inte är avdragsgilla vid taxeringen d. v. s. sådana kostnader

som avses i 13 § i nuvarande förordning (14 § enligt utredningens förslag).

Överföringar inom koncern (20 § 2 mom.)

Utredningen

Utredningen framhåller, att enligt nuvarande bestämmelser får investeringsfond,

som avsatts i en viss förvärvskälla, i princip tagas i anspråk endast

för investeringar i denna förvärvskälla. Bakom denna huvudregel ligger

bl. a. hänsynstagandet till kommunintressena. Från denna huvudregel

har emellertid, konstaterar utredningen, avsteg gjorts, genom föreskriften i

12 § om att investeringsfond efter särskilt medgivande får användas även i

annan förvärvskälla än där avsättningen gjorts. Detta avsteg från huvudprincipen

har, framhålles i promemorian, befunnits nödvändigt för att öka

möjligheterna att genom frisläppande av investeringsfonder stimulera till

önskvärda investeringar. Det har nämligen stundom visat sig att investeringar,

som i ett visst konjunkturläge varit angelägna att få till stånd, tillhört

annan förvärvskälla än den där avsättning till investeringsfond skett.

Enligt nuvarande bestämmelser kan dock en investeringsfond endast tagas

i anspråk för investeringar, som verkställes av det företag, vilket gjort avsättningen.

Erfarenheten har emellertid, framhåller utredningen, visat att, då det

gäller en koncern, investeringsfond i vissa fall har avsatts i ett företag inom

koncernen men att den investering, som från sysselsättningssynpunkt är

önskvärd, bör ske inom ett annat av koncernens företag, vilket saknar investeringsfond.

Med hänsyn härtill framstår det enligt utredningens mening

som önskvärt att viss möjlighet skapas att överflytta investeringsfond även

mellan företag inom en koncern.

En bestämmelse av innebörd att investeringsfond i beskattningshänseende

får överflyttas mellan företag inom en koncern innebär emellertid, konstaterar

utredningen, att man godkänner vinstöverflyttning mellan företagen

med avdragsrätt för givaren och skattskyldighet för mottagaren. Det

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

överlåtande företaget har fått avdrag vid avsättningen till investeringsfond.

Det mottagande företaget kan sägas i princip vara skattskyldigt för övertagna

fondmedel men erhåller samtidigt avdrag för avsättning till investeringsfond

med motsvarande belopp. Utredningen anför därefter.

Enligt nuvarande skattepraxis godtages avdragsrätt för givaren respektive

skattskyldighet för mottagaren för dylik överföring av vinstmedel mellan

företag, s. k. koncernbidrag, endast om speciella förutsättningar föreligger.

Medgives avdragsrätt för koncernbidrag mellan företag, som driver verksamhet

i olika kommuner, skall vidare — i den mån koncernbidraget innebär

en opåkallad vinstöverflyttning mellan företagen — koncernbidraget till

denna del kommunalt beskattas i den kommun, där givarebolaget driver

verksamhet. Detta följer av bestämmelserna i 57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Frågan om den skatterättsliga behandlingen av koncernbidragen är

för närvarande föremål för utredning genom särskilda sakkunniga, skatteutredningen

angående ackumulerad inkomst m. m.

Det bör enligt utredningens mening inte ifrågakomma att nu medgiva eu

obegränsad rätt att överföra investeringsfond mellan företag inom en och

samma koncern. Man skulle då på en omväg tillåta en överföring av vinstmedel

vid beskattningen, som inte kan godtagas enligt gällande skattepraxis.

Även kommunintressena måste här beaktas. Utredningen har därför ansett

sig kunna förorda en rätt till överföring av fondmedel mellan företag endast

under följande förutsättningar.

1. Överföringen skall ske mellan två aktiebolag. Vi har vid våra undersökningar

funnit att något behov av regler om rätt att överföra fondmedel mellan

två ekonomiska föreningar knappast föreligger. Dylik överföring torde

bli aktuell endast vid fusioner och i dessa fall medger redan gällande regler

att investeringsfond får övertagas. Någon rätt att överföra fondmedel

mellan ett aktiebolag och en ekonomisk förening bör enligt vår mening inte

införas så länge den statliga inkomstskatten utgår efter olika procentsatser

för dessa två företagsformer.

2. överföringen skall ske mellan aktiebolag som står till varandra i förhållande

moderbolag och helägt dotterbolag eller som utgör helägda dotterbolag

till ett och samma moderbolag. Ett dotterbolag anses såsom helägt om

moderbolaget i direkt ägo innehar aktier motsvarande mer än nio tiondedelar

av aktiekapitalet i dotterbolaget. I dylika fall beror det i regel på organisatoriska

eller historiska skäl att verksamheten drives i två eller flera bolag i

stället för hos moderbolaget. Om moderbolaget övertager dotterbolagets

verksamhet kan den investeringsfond, som avsatts hos moderbolaget, användas

för investeringar i den övertagna verksamheten och detta även om den

övertagna verksamheten utgör särskild förvärvskälla hos moderbolaget. En

ligt gällande regler äger, som redan nämnts, Kungl. Maj :t medgiva att investeringsfond,

som avsatts i en förvärvskälla, får användas för investering

i annan förvärvskälla. Tilläggas må att, i fall som här avses, dotterbolaget

kan uppgå i moderbolaget genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14

september 1944 om aktiebolag. Sker sådan fusion äger moderbolaget redan

enligt gällande bestämmelser i regel övertaga investeringsfonder.

Vi har övervägt att som villkor för överföring också föreskriva att fråga

skall vara om två s. k. allmänna aktiebolag, d. v. s. att överföring icke skäll

medgivas då ett av bolagen är ett försäkringsbolag eller ett bankbolag. Vi

har dock inte ansett det nödvändigt att uppställa ett sådant villkor.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

93

3. Överföringen skall framstå som angelägen antingen för att stimulera

det mottagande bolaget att verkställa en i ett visst konjunkturläge från arbetsmarknadssynpunkt

önskvärd investering eller för att, på sätt tidigare

beskrivits, förhindra att investeringsfond tvångsvis återföres till beskattning

på grund av de av oss nyss föreslagna reglerna, nämligen då den förvärvskälla,

vari fonden avsatts, upphör. I det förra fallet, nämligen då investeringsfond

överföres för att stimulera det övertagande bolaget till viss investering,

skall regelmässigt inte medgivas överföring av större belopp än som

kräves för den aktuella investeringen.

4. Såsom förutsättning för rätt att överföra investeringsfond för rörelse

bör i princip gälla att det övertagande bolaget driver rörelse och — då fråga

är om investeringsfond för skogsbruk ■— det övertagande bolaget äger jordbruksfastighet

med skog. Har det övertagande bolaget flera förvärvskällor

rörelse respektive jordbruksfastighet skall i beslutet om överföringen angivas,

i vilken förvärvskälla den Övertagna fonden skall anses avsatt.

Emellertid kan, framhåller utredningen, ett bolag, som driver rörelse, vilja

överflytta en investeringsfond för rörelse till ett bolag, som endast äger

jordbruksfastighet, för att där tagas i anspråk för investeringar vilka avses

med investeringsfond för skogsbruk. Även en överföring i motsatt riktning

är tänkbar. Vidare kan ett bolag, som driver rörelse, vilja överflytta investeringsfond

till ett dotterbolag, som endast äger de fastigheter, vari moderbolaget

driver sin verksamhet, för att av dotterbolaget tagas i anspråk för investeringar

i dessa fastigheter. Dotterbolaget har i detta fall inte kunnat

verkställa avsättning till investeringsfond, enär dotterbolaget endast haft

inkomst av annan fastighet. Därefter anföres i promemorian.

Ett bolag, som en gång drivit rörelse eller ägt jordbruksfastighet med

skog och då gjort avsättning till investeringsfond, kan enligt gällande bestämmelser

ha kvar denna investeringsfond trots att bolaget avvecklat sin

rörelse eller sålt sin jordbruksfastighet. Enligt av oss i 20 § 1 mom. föreslagna

regler skall dylikt bolag tvingas återföra investeringsfonden till beskattning,

därest inte arbetsmarknadsstyrelsen medgiver att fonden får kvarstå

viss tid. En överföring t. ex. av investeringsfond för rörelse till ett bolag,

som endast förvaltar fastigheter, bör därför kunna medgivas under förutsättning

att arbetsmarknadsstyrelsen lämnar bolaget i fråga tillstånd att under

viss tid inneha investeringsfond för rörelse. Därvid skall så anses som

om bolaget avsatt den övertagna investeringsfonden under tid, då bolaget

drivit rörelse, men att rörelsen avvecklats samma beskattningsår som övertagandet

av fonden skett. En förutsättning för att överföring skall medgivas

är givetvis att arbetsmarknadsstyrelsen även anser sig kunna medgiva det

övertagande bolaget rätt att använda fonden för investering i en förvärvskälla

som bolaget har. Har det övertagande bolaget inte tagit den övertagna

fonden i anspråk under den tid bolaget enligt arbetsmarknadsstyrelsens beslut

fått rätt inneha fonden, återföres fonden till beskattning hos bolaget enligt

de regler som vi föreslagit beträffande fond som avsatts i förvärvskälla

som sedermera upphört.

Om nu angivna förutsättningar föreligger, bör arbetsmarknadsstyrelsen,

enligt utredningens mening, kunna medgiva att investeringsfond får överföras

från moderbolag till dotterbolag eller tvärtom eller mellan två systerbolag.

Därvid måste arbetsmarknadsstyrelsen givetvis taga skälig hänsyn

till kommunintressena. Trots de föreslagna begränsningarna torde, framhål
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

les i promemorian, en överföring av investeringsfond bli möjlig i det helt

övervägande antalet fall, där sådan åtgärd kan anses påkallad. Utredningen

förutsätter att — om framdeles överföring av vinstmedel i form av koncernbidrag

skulle godtagas i beskattningshänseende i större omfattning än nu

är fallet — det får omprövas, huruvida överföring av investeringsfond skall

tillåtas i större utsträckning än här förordats. Utredningen anför därefter.

Har arbetsmarknadsstyrelsen, på sätt nu angivits, beslutat att investeringsfond

må överföras från ett bolag till ett annat kan detta bokföringsmässigt

ske t. ex. på det sättet att överföringen får formen av ett koncernbidrag å

belopp motsvarande den fond, som skall övertagas. Härigenom uppkommer

hos det överlåtande bolaget en skuld å detta belopp och hos det övertagande

en motsvarande fordran. Hos det överlåtande bolaget debiteras investeringsfonden

med ett belopp svarande mot koncernbidraget. Det övertagande företaget

gör en avsättning till investeringsfond motsvarande det erhållna koncernbidraget.

Den skuld, som det överlåtande bolaget fått till det övertagande,

likvideras delvis genom att den mot fondmedlen svarande insättningen i

riksbanken överlåtes på det övertagande bolaget.

I promemorian framhålles, att utredningen inte med det sagda avsett

att lämna föreskrift om hur överförandet bokföringsmässigt bör ske. De

bokföringstransaktioner som göres måste emellertid, framhålles det, för att

övertagandet skall godtagas i beskattningshänseende, resultera i följande.

1. Det överlåtande bolaget skall i utgående balansräkningen för det räkenskapsår,

då övertagandet sker, redovisa en investeringsfond som — om

man bortser från ny avsättning som må ha skett under samma år — minskat

med det belopp som fått övertagas.

2. Det övertagande bolaget skall i utgående balansräkningen för det räkenskapsår,

då övertagandet sker, redovisa den övertagna fonden eller —

om den tagits i anspråk redan under samma år — vad som återstår av densamma.

3. Om överförandet gäller fond enligt 1955 års förordning skall av de i

riksbanken å konto för investering innestående medlen för det övertagande

bolaget ett belopp motsvarande fyrtio eller fyrtiosex procent av den fond,

som får övertagas, överföras till ett motsvarande konto för det övertagande

bolaget.

överföringen av investeringsfond skall givetvis, framhåller utredningen,

inte medföra några konsekvenser i beskattningsavseende för någotdera bolaget.

Inkomsttaxeringen för bolagen skall med andra ord inte påverkas av

överföringen. Något uttryckligt stadgande härom har utredningen inte ansett

erforderligt. Det sagda får, enligt utredningen, anses ligga i uttrycket »att

fonden får i beskattningsavseende övertagas». Det övertagande bolaget träder

i det överlåtande bolagets ställe i fråga om rättigheter och skyldigheter

beträffande övertagen fond.

Ett medgivande om överföring av investeringsfond bör, framhåller utredningen,

alltid avse de äldsta fondavsättningarna hos det överlåtande bolaget.

Har det överlåtande bolaget fondavsättningar enligt 1947 och äldre års

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

95

förordningar skall tillståndet i första hand avse dessa fonder och därefter

de äldsta avsättningarna enligt 1955 års förordning.

Då arbetsmarknadsstyrelsen meddelat beslut, att investeringsfond enligt

1955 års lagstiftning må övertagas skall det överlåtande bolaget, enligt utredningens

förslag, hos riksbanken anhålla att den mot fondmedlen svarande

insättningen överföres å det mottagande bolaget. Därvid skall de av det

överlåtande bolaget tidigast insatta medlen först tagas i anspråk. Det övertagande

bolaget skall anses ha verkställt insättning i riksbanken å tid då det

överlåtande bolaget gjort insättningen i fråga. Den övertagna fonden skall

vidare hos det övertagande bolaget anses avsatt vid den tidpunkt, då fonden

avsattes i det överlåtande bolaget. Så får anses även om det övertagande

bolaget bildats först vid en senare tidpunkt. Detta innebär, framhåller utredningen,

att det övertagande bolaget — om vederbörligt tillstånd därtill

erhållits — kan taga fondmedlen i anspråk redan under det räkenskapsår

då fonden övertages.

Det bolag, som övertagit investeringsfond, har, framhålles i promemorian,

givetvis att hos arbetsmarknadsstyrelsen i vanlig ordning begära att fonden

får tagas i anspråk för investering. Intet hindrar att detta sker redan i ansökan

om rätt att övertaga fonden och att arbetsmarknadsstyrelsen i beslutet

om överföring meddelar tillstånd för det övertagande bolaget att taga

fondmedlen i anspråk. Det blir det övertagande bolaget, som med stöd av

detta medgivande äger uttaga medel från riksbanken. Medlen kan inte uttagas

förrän de överförts å det mottagande bolaget.

Förfaringssättet vid övertagande av investeringsfond blir, framhåller utredningen,

således följande.

1. Ansökan hos arbetsmarknadsstyrelsen ingives gemensamt av det överlåtande

och det övertagande bolaget.

2. I denna ansökan kan det övertagande bolaget även anhålla att omedelbart

få taga den övertagna fonden i anspråk för viss investering.

3. I sitt beslut om övertagande kan arbetsmarknadsstyrelsen i förekommande

fall även medgiva, att det övertagande bolaget får taga fonden i anspråk

under viss tid. Denna tid kan innefatta även det räkenskapsår, då

övertagandet sker.

4. Om beslutet meddelar arbetsmarknadsstyrelsen dels bolagen i fråga,

dels riksbanken, dels ock länsstyrelsen, som i sin tur vidarebefordrar meddelandet

till taxeringsmyndigheten.

5. Är fråga om fond enligt 1955 års förordning hemställer det överlåtande

bolaget hos riksbanken med stöd av beslutet att från dess konto för investering

i riksbanken överföres till ett motsvarande konto för det övertagande

bolaget ett belopp motsvarande fyrtio eller fyrtiosex procent av den fond

som får övertagas.

6. Sedan medlen överförts kan det övertagande bolaget med stöd av beslutet,

om detta även innefattar medgivande att taga fonden i anspråk, uttaga

medel från riksbanken.

7. I utgående balansräkningen för det räkenskapsår, då fonden överförts,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

minskas investeringsfonden hos det överlåtande bolaget med det belopp som

överföres och ökas investeringsfonden hos det övertagande bolaget med motsvarande

belopp eller med vad därav återstår efter ianspråktagande.

Då överföringen avser fonder enligt 1955 års förordning uppkommer,

framhåller utredningen, frågan, huruvida det övertagande bolaget skall äga

utnyttja den fria sektorn av övertagna fonder. Den fria sektorn kan emellertid

vara helt eller delvis utnyttjad av det överlåtande bolaget. Av praktiska

skäl synes därför, enligt utredningen, böra föreskrivas att rätten att

utnyttja den fria sektorn bortfaller, då investeringsfond överflyttas. I regel

torde investeringsfond, som överflyttas, vara avsedd att omedelbart tagas i

anspråk för sitt ändamål hos det övertagande bolaget. Förlusten av den fria

sektorn har då inte någon betydelse.

Det förhållandet att investeringsfond fått överflyttas mellan två bolag

bör, framhåller utredningen slutligen, inte hindra att bolagen under samma

beskattningsår gör nya avsättningar till investeringsfond. Därvid får

dock, vid tillämpning av spärregeln enligt 3 §, med årsvinst förstås den

årsvinst som skulle ha redovisats om överföring av fondmedel ej skett.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om rätt för arbetsmarknadsstyrelsen att medgiva

överföring av investeringsfond mellan bolag inom en koncern har i princip

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Några remissinstanser

förordar dock att förslaget inte nu genomföres. Sålunda framhåller

kammarrätten att den av de sakkunniga föreslagna rätten att överföra

investeringsfond skulle öppna en möjlighet att genom anlitande av

omvägen via investeringsfond erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen för lämnande

av koncernbidrag till alla de ändamål, för vilka investeringsfond må

tagas i anspråk. En sådan ordning skulle, framhåller kammarrätten, innefatta

en väsentlig utvidgning av avdragsrätten för koncernbidrag utöver vad

praxis tillåter. Den vore ägnad att ytterligare öka de risker för intrång

i kommunernas intressen av skatternas fördelning, som redan enligt nu

gällande förordning om investeringsfonder föreligger, och skulle icke överensstämma

med de principer, som ligger till grund för bestämmelsen i 57 §

3 mom. kommunalskattelagen. Då frågan om koncernbidragens skatterättsliga

behandling för närvarande är föremål för utredning genom särskilda

sakkunniga synes kammarrätten angeläget att -— för det speciella fall, då

koncernbidrag lämnas vid investeringsfond —- resultatet av denna utredning

icke föregripes.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Stockholms lån.

överståthållarämbetet ifrågasätter om icke den föreslagna utvidgningen

bör anstå till dess skatteberedningen slutfört sitt arbete. Ämbetet tillägger.

I det nu framlagda förslaget rörande ovannämnda överföring förutsättes,

att aktiebolagen stå till varandra i förhållande moderbolag och helägt dot
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:is proposition nr 159 år 1963

97

terbolag eller utgöra helägda dotterbolag till ett och samma moderbolag.

Utredningen lämnar vidare anvisning om förutsättningarna för att ett dotterbolag

skall anses såsom helägt av moderbolaget. Däremot uppställer utredningen

icke några krav med avseende på tidpunkten för koncernförhållandets

inträdande. Det synes sålunda enligt förslaget vara tillräckligt, att

koncernförhållande råder dä överföringen av fondmedlen verkställes, överståthållarämbetet

ifrågasätter emellertid om icke förordningen borde kompletteras

med bestämmelse av innehåll att föreskrivet koncernförhållande

skall ha rått redan vid den tidpunkt, då det överlåtande företaget verkställt

fondavsättningen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om inte ett av arbetsmarknadsstyrelsen

fattat beslut om medgivande av överföring bör föregås av uttalande

av riksskattenämnden.

Kooperativa förbundet tillstyrker i princip förslaget i nu ifrågavarande

del men vänder sig mot den undantagsställning som getts åt ekonomiska

föreningar. Förbundet anför.

Förbudet mot överföring mellan ekonomiska föreningar motiveras med

icke närmare redovisade »praktiska skäls*. Styrelsen kan svårligen förstå,

att dessa praktiska olägenheter skulle vara av den art att icke samma överföringsrätt

skulle kunna tillerkännas ekonomiska föreningar som aktiebolag.

Utredningen hänvisa)- till att fusion i regel torde äga rum, där överföringsbehov

för ekonomiska föreningar föreligger. Detta synes vara ett alltför

löst grundat antagande. För övrigt förekommer fall, där gällande fusionsregler

icke löser frågan om investeringsfondernas överförande. Styrelsen

syftar här på det fall, som föreligger då en konsumtionsförening eller

annan kooperativ förening fusioneras med en helägd fastighetsförening, som

ju icke anses som kooperativ i detta sammanhang. Styrelsen vill därför

hemställa, att ekonomiska föreningar i förevarande avseende jämställes med

aktiebolag.

Förbudet mot överföring mellan aktiebolag och ekonomisk förening har

motiverats med skillnad i do skattesatser, som gäller för dessa båda företagsformer.

Styrelsen kan förstå motiveringen, även om styrelsen icke anser

den vara alltför tungt vägande i detta sammanhang. Skälet finns f. ö. icke

alls vid överföring från ekonomisk förening till aktiebolag. Även om utredningens

skäl för förbud mot överföring från aktiebolag till ekonomisk förening

godtages, finns dock ingen rimlig anledning att förhindra överföring

mellan två aktiebolag, som båda är dotterföretag till samma ekonomiska förening.

Lagtexten bör därför ändras så, att överföringen mellan aktiebolagen

i detta tänkta fall icke förhindras.

Lantbrukets skattedelegaiion har lämnat utredningens förslag i denna del

utan erinran.

Sveriges köpmannaförbund finner det riktigt att överföring mellan aktiebolag

och ekonomisk förening icke bör ske, så länge olika procentsatser gäller

vid den statliga inkomstskatten för dessa två företagsformer.

Skånes handelskammare framhåller, att bestämmelsen att medgivande

om överföring av investeringsfond endast får lämnas till helägda koncernbolag

innefattar en begränsning, som gör att i många fall överflyttning av

fond från ett bolag till annat icke kan ske, trots att detta i och för sig kan

anses motiverat och skulle möjliggöra ökad sysselsättning. Därefter anföres.

4 Dihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 159

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Handelskammaren tänker härvid på de på senare tid allt vanligare fallen,

att två eller flera bolag i rationaliseringssyfte och för att möjliggöra fabrikation

i långa serier gemensamt skapar ett nytt bolag med ändamål att sörja

för tillverkningen av viss specialartikel. För intetdera av moderbolagen föreligger

förutsättningen för fondöverflyttning d. v. s. att aktieinnehavet motsvarar

mer än nio tiondelar av aktiekapitalet. Även om ur strängt taxeringstekniska

synpunkter betänkligheter måhända förefinnas mot en fondöverflyttning

i detta fall, finner Handelskammaren skäl tala för att arbetsmarknadsstyrelsen

erhåller bemyndigande att efter samråd med vederbörande

taxeringsmyndigheter om särskilda skäl därtill äro lämna sitt medgivande

till en dylik transaktion. Handelskammaren hemställer att lämpligheten av

inrättande av ett dispensförfarande för ändamålet närmare utredes.

Svenska stadsförbundet säger sig vara ense med utredningen om att i vissa

fall motiv kan finnas för avsteg från såväl principen att i viss förvärvskälla

avsatt investeringsfond får tagas i anspråk för investering endast i

denna förvärvskälla som principen att fond får användas endast för investering

i det företag, vilket verkställt fondavsättningen. Men förbundet anser,

att följderna av sådana avsteg icke borde utan vidare behöva gå ut över den

kommun, som vid fondavsättningarna har fått avstå från skatteunderlag.

Därefter anför förbundet.

Enligt förslaget skall under vissa förutsättningar investeringsfond kunna

överflyttas mellan koncernföretag utan att — i det fall företagen beskattas

i skilda kommuner — den kommun, där det fonderande företaget vid taxeringen

åtnjutit avdrag för avsättning, erhåller någon kompensation, medan

den kommun, där det fondövertagande företaget verkställer investeringarna,

får fördelar både i skatteunderlagshänseende och allmänt ekonomiskt till

följd av investeringarna. Enligt förbundets mening är det här i själva verket

fråga om en överflyttning av obeskattade vinstmedel mellan företagen, varför

i princip det överförda fondbeloppet borde återföras till beskattning i

»givareföretagets» kommun och avdrag med motsvarande belopp medges i

»mottagareföretagets» kommun i och med att det senare företaget övertager

fonden. En sådan bestämmelse torde dock möta hinder, bl. a. av den

anledningen att mottagareföretaget i regel icke torde kunna skattemässigt

utnyttja avdraget.

Enligt förbundet bör dock under alla förhållanden föreskrivas skyldighet

för arbetsmarknadsstyrelsen att före meddelande av tillstånd till fondöverflyttningen

inhämta yttrande från givareföretagets kommun.

Svenska landskommunernas förbund har lämnat förslaget utan erinran.

Utredningens förslag att rätten att utnyttja den s. k. fria sektorn skall

bortfalla i fråga om fondmedel som får överföras till annat bolag har mött

erinringar i några remissyttranden. Sålunda anför näringslivets skattedelegalion.

Ur materiell synpunkt finns det inte någon anledning att låta rätten att

utnyttja den fria sektorn gå helt förlorad i dylika fall. Ur fiskal synpunkt

finns inte någon anledning att i detta hänseende ha en annan utformning

än då fråga är om sådana fusioner, som avses i 28 § 3 mom. första eller

andra stycket kommunalskattelagen. Några administrativa svårigheter av

betydelse då det gäller underrättelser och kontroll av utnyttjandet av den

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

99

fria sektorn behöver ej befaras. I praktiken torde sådana överföringar kunna

komma i fråga endast i ett begränsat antal fall. Lämpligast torde vara

att det överlåtande företaget förlorar rätten att utnyttja den fria sektorn

i fråga om medel som överförts och att i gengäld det företag, som övertager

fondmedlen, får rätten att använda den outnyttjade delen av den fria sektorn

efter fem år från det medlen ursprungligen inbetalades i riksbanken.

Liknande synpunkter anföres av riksskattenämnden, Kooperativa förbundet

och Föreningen Auktoriserade revisorer.

Departementschefen

Såsom utredningen framhållit har erfarenheten visat, att, då det gäller

en koncern, investeringsfond i vissa fall avsatts i ett företag inom koncernen

men att den investering, som från sysselsättningssynpunkt är önskvärd,

bör ske inom ett annat av koncernens företag. Bland annat för att möjliggöra

att investeringsfond får tagas i anspråk för investeringen även i dylikt fall

infördes genom beslut av 1959 års riksdag (prop. 1959: 6) en bestämmelse i

12 § i nuvarande förordning, att Kungl. Maj :t må meddela tillstånd att en investeringsfond

får tagas i anspråk även i annan förvärvskälla än den i vilken

avsättning skett. Det bolag, som har investeringsfond, kan med stöd av

denna bestämmelse få tillstånd att taga investeringsfonden i anspråk t. ex.

för en byggnad, som skall användas i ett annat bolags rörelse. En förutsättning

härför är dock att det bolag, som har investeringsfond, uppför byggnaden

och äger densamma. Sedan byggnaden uppförts och avskrivits med

anlitande av investeringsfond, har byggnaden i regel försålts till bokfört

värde till det bolag, som skall använda byggnaden i sin rörelse.

Enligt utredningens förslag skall arbetsmarknadsstyrelsen kunna medgiva

att investeringsfond får överföras från moderbolag till helägt dotterbolag

eller tvärtom och även mellan systerbolag, om båda bolagen är helägda

dotterbolag till ett och samma moderbolag. Genom en sådan möjlighet

till överföring av investeringsfond kan investeringen göras i det bolag,

i vars verksamhet tillgången i fråga skall användas. Beträffande utformningen

av de föreslagna reglerna torde jag få hänvisa till den redogörelse

som nyss lämnats för utredningens förslag.

Utredningens förslag i denna del har i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser. Även för egen del anser jag det

vara en fördel om investeringsfond i vissa fall kan överföras mellan bolag

inom eu koncern. Om möjligheterna till överföring begränsas på sätt utredningen

föreslagit, synes några betänkligheter inte behöva föreligga mot

att redan nu införa sådana bestämmelser trots att frågan om avdragsrätt

för koncernbidrag vid inkomsttaxeringen är under utredning, .lag är emellertid

inte beredd alt nu tillstyrka att överföring även skall få ske mellan

ekonomiska föreningar samt mellan bolag och ekonomisk förening och icke

heller mellan två bolag, som äges av en och samma förening. Frågan om en

eventuell utökning av överföringsrätten utöver vad utredningen föreslagit

synes lämpligen böra anstå till dess utredningen om koncernbidrag fram4f

Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 169

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

lagts. Framhållas må att nuvarande bestämmelser i 12 §, att investeringsfond

skall kunna utnyttjas inom annan förvärvskälla än den där fonden

avsatts, alltjämt kommer att finnas kvar. Möjlighet föreligger således för

en ekonomisk förening, som har investeringsfond, att efter vederbörligt beslut

få taga denna fond i anspråk för en investering, som skall användas

t. ex. i annan förenings rörelse.

Beträffande möjligheten att överföra investeringsfond inom en bolagskoncern

vill jag emellertid i likhet med utredningen understryka, att det

inte är fråga om en obegränsad rätt att överföra investeringsfond mellan

företag inom en och samma koncern. Rätt till överföring skall i enlighet

med utredningens förslag medgivas endast om överföringen framstår som

angelägen antingen för att stimulera det mottagande bolaget att verkställa

en i ett visst konjunkturläge från arbetsmarknadssynpunkt önskvärd

investering, eller för att förhindra att investeringsfond tvångsvis återföres

till beskattning på grund av de bestämmelser utredningen föreslår i 20 §

1 mom., nämligen då den förvärvskälla, vari fonden avsatts, upphör. När

överföring medgives för att stimulera det övertagande bolaget till viss investering,

skall överföring regelmässigt inte medgivas med större belopp

än som kräves för den aktuella investeringen.

Vid prövning av ansökningar om överföring av investeringsfond måste

den myndighet, som meddelar tillstånd, även taga skälig hänsyn till kommunintressena.

Någon skyldighet för myndigheten att höra vederbörande

kommun bör dock inte föreskrivas.

Beträffande den fria sektorn i de fondmedel, som får överföras, delar

jag utredningens uppfattning att rätten att framdeles utnyttja densamma

bör bortfalla i och med överföringen. I princip skall de medel som överföres

omedelbart tagas i anspråk hos det mottagande bolaget. Förhållandet

skall då vara detsamma som om det givande bolaget tagit fondmedlen i anspråk

för egna investeringar. I sistnämnda fall hade den fria sektorn i

första hand tagits i anspråk. Att införa specialregler för de undantagsfall,

då fondmedel överföres utan att omedelbart användas, anser jag inte böra

ifrågakomma.

Beslutanderätten (9 § m. fl.)

Utredningen

Enligt utredningens förslag skall, som redan tidigare nämnts, beslutanderätten

i fråga om investeringsfonderna i allt väsentligt ligga hos arbetsmarknadsstyrelsen.

Liksom hittills skall styrelsen enligt bestämmelserna

i 9 § 1 mom. äga bestämma, under vilken tid investeringsfonderna skall

frisläppas, samt besluta att investeringsfond skall eller må tagas i anspråk

för sitt ändamål. Vidare skall arbetsmarknadsstyrelsen enligt 13 §

nuvarande bestämmelser — 14 § enligt utredningens förslag — äga med
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

101

giva att fond får tagas i anspråk för vissa grundförbättringsarbeten. Enligt

utredningens förslag skall den befogenhet, som enligt 12 § nuvarande bestämmelser

tillagts Kungl. Maj :t, att besluta bl. a. att investeringsfond får

tagas i anspråk i annan förvärvskälla än den i vilken fonden avsatts, överföras

på arbetsmarknadsstyrelsen. På styrelsen skall vidare, enligt 13 §

i utredningens förslag, ankomma att besluta om överföring till lagerinvesteringskonto

samt, enligt 20 § 2 mom., att besluta om överföring av

fondmedel inom en koncern.

Beslutanderätten i fall som avses i 9 § 3 inom., d. v. s. ianspråktagande

av fondmedel för mera långfristiga investeringar, och i 11 § tredje stycket,

d. v. s. ianspråktagande för kostnader ämnade att främja export, skall

dock alltjämt tillkomma Kungl. Maj :t.

Då ansvaret för en samordning av olika konjunkturpolitiska medel i

första hand ankommer på Kungl. Maj :t, har inom utredningen ifrågasatts

om inte avgörandet beträffande vid vilken tidpunkt fonderna skall frisläppas

borde ligga hos Kungl. Maj :t. Utredningen har emellertid ansett

denna fråga falla utanför utredningsuppdraget.

För remissyttrandena i anledning av utredningens förslag i fråga

om beslutanderätten har redogörelse redan lämnats.

Departementschefen

I det föregående har jag i samband med framläggande av förslag om

generella regler framhållit, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra

såväl när de generella reglerna skall tillämpas som när investeringsfonderna

skall friges. Detta innebär i fråga om investeringsfonderna inte

någon större ändring i sak i förhållande till vad nu gäller. Arbetsmarknadsstyrelsen

har hittills fattat sina beslut om frisläppande av investeringsfonderna

efter samråd med regeringen. Det är av synnerlig vikt att åtgärder i

investeringsstimulerande syfte sättes in och avslutas vid rätt tidpunkt. Ansvaret

för att så sker bör åvila Kungl. Maj :t. Det ligger dock, som jag redan

tidigare understrukit, i sakens natur att arbetsmarknadsstyrelsen har befogenhet

att göra framställning till Kungl. Maj :t, när styrelsen anser del

lämpligt att investeringsfonderna får användas eller att de generella reglerna

bör tillämpas.

Enligt 1947 års förordning om investeringsfonder ligger beslutanderätten

hos Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, hos arbetsmarknadsstyrelsen.

Kungl. Maj :t har emellertid genom ett förordnande, som

inte är tidsbegränsat, överlåtit beslutanderätten å arbetsmarknadsstyrelsen,

dock med förbehåll att styrelsen har att med eget yttrande till Kungl.

Maj.ts prövning och avgörande hänskjuta sådana ärenden, vilka är av

principiell natur eller eljest av särskild betydelse.

Författningsmässigt synes beslutanderätten kunna regleras på samma

sätt som i 1947 års förordning d. v. s. beslutanderätten tillägges Kungl.

Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen. Be
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

stämmelse av denna innebörd torde böra intagas i 9 § 1 mom., 12, 13, 14

och 20 §§ (enligt utredningens paragrafnumrering). I fall som avses i 9 §

3 mom. och 11 § tredje stycket bör beslutanderätten liksom hittills ligga

hos Kungl. Maj :t.

Fördelningen av beslutanderätten mellan Kungl. Maj:t och arbetsmarknadsstyrelsen

får därefter regleras genom ett särskilt förordnande. Tidigare

förordnande beträffande 1947 års fonder bör ersättas med ett nytt förordnande.

Förordnandena kan göras tidsbegränsade.

Specialmotivering till föreslagna ändringar

Utredningens författningsförslag har fogats som bihang till statsrådsprotokollet

i detta ärende. Vissa huvudpunkter i utredningens förslag har redan

berörts. Jag avser nu att behandla övriga ändringsförslag, som utredningen

framlagt, och följer därvid paragraf nummerordningen i författningsförslaget,

därvid redogörelse skall lämnas för utredningens uttalanden och för remissinstansernas

därav föranledda påpekanden. Även överväganden som utredningen

gjort men som inte resulterat i förslag till ändring av gällande

bestämmelser redovisas i anslutning till den paragraf vari bestämmelserna

återfinnes.

1 § och anvisningarna till 1 §.

Utredningen

Utredningen har diskuterat möjligheten att som villkor för avdragsrätt

föreskriva att avsättningen skall vara av viss storlek. Detta kunde, framhålles

det, vara av värde för att begränsa det arbete från taxeringstekniska och

administrativa synpunkter som fondavsättningarna medför. Utredningen

har emellertid inte ansett tillräckliga skäl föreligga att föreslå en sådan begränsning.

I

I promemorian framhålles vidare att enligt gällande regler avsättning till

investeringsfond får ske endast i förvärvskälla som är hänförlig till inkomstslagen

jordbruksfastighet och rörelse. Utredningen har övervägt om

avsättningsmöjligheterna borde utvidgas till att omfatta även förvärvskällor

inom inkomstslaget annan fastighet. En sådan avsättningsmöjlighet

skulle emellertid, framhålles i promemorian, kunna utnyttjas endast

av ett relativt fåtal fastighetsbolag och fastighetsföreningar och någon

väsentligt ökad effekt från konjunkturutjämningssynpunkt skulle därför

inte vinnas. I tidigare lagstiftningssammanhang har framhållits bl. a. att,

om avdragsrätt över huvud skall tillåtas i fråga om annan fastighet, avdragsrätten

för att få betydelse borde gälla även fysiska personer. Då utredningen

inte ansett sig böra förorda att fysiska personer medgives rätt att avsätta

till investeringsfond för konjunktur utjämning och utredningen inte heller

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

bedömt det som angeläget från konjunkturutjämningssynpunkt att avsättningsrätt

införes i inkomstslaget annan fastighet, har utredningen icke föreslagit

någon ändring i nu berörda hänseende. I fråga om nyproduktion av

bostadsbyggnader kan, framhålles i promemorian, stimulans ges på andra

vägar. En eventuell utvidgning av det stöd som lämnas bör enligt utredningens

mening ske på annat sätt än genom investeringsfondslagstiftningen.

Utredningen tillägger.

Det må i detta sammanhang framhållas, att möjligheten att använda investeringsfonder

för byggnader, inklusive bostäder, enligt gällande förordning

tillgodosetts såvitt angår sådana byggnader som är hänförliga till rörelse,

som bedrives av aktiebolag och ekonomiska föreningar. Vidare kommer

vi (se nedan under 12 §) att föreslå att den möjlighet som nu finnes för

företag, som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att efter

särskilt tillstånd få taga fonden i anspråk för investering även i annan förvärvskälla

än den, i vilken avsättning skett, och då även i en förvärvskälla

inom inkomstslaget annan fastighet, skall utsträckas att gälla även investeringsfond

för skogsbruk.

I en den 29 oktober 1962 dagtecknad till Kungl. Maj:t ställd skrivelse har

Svenska sparbanksföreningen gjort följande hemställan.

Jämlikt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) äger svenskt aktiebolag

och svensk ekonomisk förening rätt att göra avsättning till investeringsfond

för konjunkturutjämning och därigenom erhålla avdrag vid inkomstbeskattningen

för dylik avsättning. Genom att sparbank icke är uppbyggd vare sig

som aktiebolag eller ekonomisk förening, äger den ej rätt att vid planeringen

av sina investeringar utnyttja de fördelar som investeringsfondslagstiftningen

erbjuder.

Med anledning härav får Svenska sparbanksföreningen hemställa om sådan

ändring av gällande lagstiftning att sparbank må medges rätt till avsättning

till investeringsfond för konjunkturutjämning.

Remissyttrandena

I några yttranden förordas en minimispärr för avsättningarna. Sålunda

anser länsstgrelserna i Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län

att minimibeloppet för avsättning till konjunkturinvesteringsfond bör fastställas

till lägst 10 000 kronor. Näringslivets skattedelegation däremot understryker

angelägenheten av att de mindre aktiebolagens och ekonomiska

föreningarnas möjligheter att använda sig av lagstiftningen inte begränsas i

förhållande till de större företagen, vare sig formellt genom nya spärrar i

lagstiftningen eller i samband med tillståndsgivningen.

Några remissinstanser berör frågan om avsättning i förvärvskällan a nn

a n fastighet. Sålunda uttalar handelskammaren i Gävle att en dylik

rätt till avsättning vore av större betydelse än investeringsfonderna för inventarier.

Sveriges köpmannaförbund framhåller att en sådan utvidgning

skulle få betydelse om avsättning även finge göras av fysiska personer.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

Departementschefen

Även om vissa praktiska skäl kunde tala för att stadga ett minimibelopp

lör avsättningarna, anser jag doek att hittillsvarande erfarenheter inte givit

anledning till att införa en dylik begränsning i avsättningsrätten.

I likhet med utredningen anser jag att eventuell stimulans i fråga om bostadsproduktionen

bör ges på annat sätt än via investeringsfondslagstiftningen.

Jag kan således inte tillstyrka att avsättningsmöjligheterna utvidgas

till att omfatta även förvärvskällor inom inkomstslaget annan fastighet.

Såsom jag tidigare framhållit bör investeringsfondslagstiftningen liksom

hittills endast omfatta skattskyldiga med proportionell beskattning. Då såväl

affärsbankerna, som är aktiebolag, och jordbrukskassorna, vilka är ekonomiska

föreningar, har möjlighet avsätta till investeringsfond, vill jag inte

motsätta mig att även sparbankerna får omfattas av förordningen. Möjligheten

att avsätta till investeringsfond torde dock för sparbankernas del ha

mycket liten betydelse. — Enligt 48 § punkt 9 sparbankslagen må benämningen

fond i balansräkningen för sparbank endast användas för grundfond,

reservfond och garantifond. I anvisningarna till 1 § investeringsfondsförordningen

synes därför böra stadgas, att sparbank i sin balansräkning må upptaga

investeringsfond under benämningen investeringskonto.

3 §■

Utredningen

Utredningen konstaterar till en början, att avdraget för avsättning till

investeringsfond i gällande bestämmelser utformats såsom ett omkostnadsavdrag

i den förvärvskälla, i vilken avsättningen gjorts. Avdraget kommer

därigenom vid fördelning efter gängse grunder av den till kommunal inkomstskatt

skattepliktiga inkomsten att påverka taxeringen inom alla

kommuner där verksamheten bedrives.

Avdrag för avsättning till investeringsfond må för visst beskattningsår

inte överstiga, såvitt avser investeringsfond för skogsbruk, tio procent av

den för beskattningsåret redovisade bruttointäkten av skogsbruk samt,

såvitt avser investeringsfond för rörelse, fyrtio procent av årsvinsten. Utredningen

framhåller, att i den allmänna diskussionen ifrågasatts om inte

t. ex. rörelsens nettointäkt skulle ligga närmare till hands som utgångspunkt

för bestämmande av avsättningens högsta belopp. Utredningen fortsätter.

Såsom på sin tid gjordes av kammarrätten i dess remissyttrande över

1945 års betänkande, kan mot årsvinsten som måttstock invändas att denna

är beroende av de bokföringsmässiga avskrivningar och andra liknande

åtgärder som kan vidtagas av företaget. Vidare kan hävdas att företag,

som har inkomst även i andra förvärvskällor än den, i vilken avsättning

sker, får göra en otillbörligt stor avsättning i den mån årsvinsten innefattar

även inkomsterna i de andra förvärvskällorna, t. ex. inkomst avkapital

eller annan fastighet. I ett sådant fall kan för övrigt fondavsätt
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

ningen föranleda underskott i den förvärvskälla där avsättningen göres,

vilket underskott får utnyttjas som allmänt avdrag och sålunda avräknas

mot överskott i de andra förvärvskällorna.

Man torde, framhåller utredningen, kunna utgå från att årsvinsten

valts som utgångspunkt för beräkningen av fondavsättningens storlek för

alt företagen skall ha möjlighet att redan i samband med fondavsättningen

och den därmed sammanhängande inbetalningen själva bedöma

hur stor denna avsättning skall vara. Eftersom det här — närmast med

tanke på de kommunala intressena — väsentligen gäller en spärr för den

maximala avsättningen skulle det, framhålles vidare i promemorian, måhända

inte vara förenat med några större olägenheter att i stället använda

nettointäkten enligt deklarationen som utgångspunkt för bedömningen

av avsättningsbeloppet, A andra sidan synes, konstaterar utredningen,

den nuvarande regeln knappast ha vållat några praktiska problem i tilllämpningen.

Enligt utredningens mening bör därför årsvinsten behallas

som riktmärke i förevarande hänseende. Utredningen tillägger.

Emellertid bör i sådana fall som de nyss nämnda, då företaget har inkomst

jämväl i annan förvärvskälla än den, i vilken fondavsättning göres,

fondavsättningen inte rimligen föranleda underskottsavdrag. Detta skulle

ju innebära att avdrag för fondavsättning i realiteten kunde medgivas även

i annan förvärvskälla än i rörelse och jordbruksfastighet. En större fondavsättning

än nettointäkten kan också uppkomma i sådana fall då årsvinsten

inkluderar icke skattepliktiga inkomster. Det synes oss inte heller

i dessa fall motiverat att fondavsättningarna skall kunna ge upphov till

underskott som kan utnyttjas i taxeringshänseende, eventuellt genom förlustavdrag

för senare år än då avsättningen gjordes.

Utredningen föreslår att avdragsrätten genom en uttrycklig bestämmelse

begränsas så att avdrag för fondavsättning ej får överstiga nettointäkten

i den förvärvskälla, i vilken avsättning sker. I promemorian framhålles

att ett företag som driver två rörelser, vilka utgör skilda förvärvskällor,

givetvis samma år kan göra avsättning till investeringsfond för rörelse i

båda dessa förvärvskällor. Vid inbetalning av medel till riksbanken behandlas

båda dessa avsättningar som en fond.

Utredningen har diskuterat lämpligheten av att höja de nuvarande

gränserna för avdragsrätten till exempelvis tjugu procent av

bruttointäkten av skogsbruk respektive femtio procent av rörelsens årsvinst.

Utredningen har emellertid inte ansett tillräckliga skäl föreligga för

en sådan höjning av avdragsrätten. Härom anföres i promemorian.

Vad skogsfondavsättningarna beträffar torde tio procent av bruttointäkten

vara ganska generöst tilltaget. De undersökningar vi gjort visar att år

1955 — det första året avsättningar fick göras — ett relativt stort antal företag

gjorde maximal avsättning. Under följande år däremot har flertalet företag

nöjt sig med mindre avsättningar. Detta torde bl. a. bero på den

försämrade räntabiliteten för skogsbruket. Enligt vår mening finns därför

för närvarande inte behov av eu ökad avsätlningsrätt.

I fråga om rörelsefonderna översteg de under åren 1955 och 1956 verk
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

ställda avsättningarna i många fall trettio procent av årsvinsten (se SOU

1958: 35 s. 180). De undersökningar vi gjort angående avsättningar under

senare år synes ge vid handen att antalet företag, som gör maximala avsättningar

snarare minskar än ökar. Inte heller beträffande rörelsefonderna

torde därför för närvarande tillräckliga skäl finnas för en höjning

av maximigränsen för avsättningarna.

Om man vill sikta på ökade fondavsättningar från företagens sida särskilt

i högkonjunkturlägen, kunde, framhåller utredningen, möjligen övervägas

att differentiera avdragsrätten så att möjlighet öppnades att i ett

mera markerat högkonjunkturläge medge avsättning till rörelsefond med

exempelvis upp till sextio procent av årsvinsten men eljest med endast

trettio procent. En sådan differentiering har utredningen dock inte velat

föreslå.

För visst fall föreslår dock utredningen undantag från spärregeln, att avsättning

inte må överstiga fyrtio procent av årsvinsten. Det gäller det fall

då till lagerinvesteringskonto överfört belopp återföres till beskattning. Företaget

skall då, som redan framhållits, äga rätt att ånyo överföra medlen

till investeringsfond. Rätt till avdrag för sådan avsättning bör, enligt utredningens

förslag, föreligga utan hinder av den inskränkning, som stadgas i

första stycket av 3 §, om avsättningen inte överstiger det återförda beloppet.

Företaget bör emellertid, framhålles i promemorian, vara obetaget att

göra större avsättning till investeringsfond än som svarar mot det återförda

beloppet. För den överskjutande delen skall dock spärregeln i första stycket

gälla, d. v. s. den överskjutande delen av avsättningen får inte överstiga

fyrtio procent av årsvinsten. I årsvinsten skall därvid, enligt utredningen,

inte inräknas det från lagerinvesteringskonto återförda beloppet.

Beträffande inbetalningen av medel i riksbanken föreslår utredningen

att denna bibehålies vid fyrtiosex procent av fondavsättningen.

Härom anföres i promemorian.

Vid ett nytt ställningstagande till frågan om insättningsskyldighetens omfattning

kan det enligt vår mening fortfarande inte ifrågakomma att överväga

en insättningsskyldighet som skulle avse hela fondavsättningens belopp.

Därvidlag torde vad departementschefen anförde i 1955 års proposition

alltjämt äga giltighet. Däremot kan möjligen skäl anses föreligga för

en höjning av insättningsskyldigheten till femtio procent av avsättningen i

likhet med 1960 års förslag. Då emellertid varje insättningsskyldighet som

går utöver den skatt som eljest skall betalas är ägnad att minska benägenheten

att verkställa fondavsättningar och frågan om en dylik höjning så

pass nyligen avvisats, har vi inte velat aktualisera densamma igen. Vi har

också övervägt att föreslå en skärpning av insättningsskyldigheten till att

avse fyrtioåtta procent av avsättningen. Därigenom skulle insättningen mera

exakt motsvara den skatt som det avsättande bolaget skolat erlägga om någon

avsättning inte gjorts. Med hänsyn till den höjning av insättningsskyldigheten

till fyrtiosex procent som redan företagits vid 1960 års riksdag, betarar

vi emellertid att en höjning nu med ytterligare två procent skulle

framstå som en onödig komplicering av lagstiftningen utan någon mera

väsentlig effekt. Vi har därför avstått från att föreslå en dylik höjning.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Utredningen framhåller, att den enligt nu gällande regler föreskrivna skyldigheten

att på konto i riksbanken inbetala fyrtiosex procent av avsättningens

belopp närmast är avpassad för aktiebolagen. För de ekonomiska föreningarna,

vilka har att erlägga statlig inkomstskatt med lägre belopp än

aktiebolagen (sammanlagt uppgår de ekonomiska föreningarnas skattebelastning

till ca 42 procent) innebär insättningsskyldigheten att de får inbetala

mer än den skatt de eljest skolat erlägga. De ekonomiska föreningarnas

andel i de hittills gjorda fondavsättningarna har på grund härav varit

obetydlig i förhållande till aktiebolagens. För att ställas i paritet med

aktiebolagen i fråga om avsättningsmöjligheterna borde, konstaterar de

sakkunniga, de ekonomiska föreningarnas insättningsskyldighet ha fått stanna

vid fyrtio procent. Utredningen har dock inte ansett sig böra föreslå speciella

bestämmelser för ekonomiska föreningar.

Utredningen har även övervägt att i 1955 års förordning inarbeta de vid

1961 och 1962 års taxeringar gällande tillfälliga bestämmelserna om 10 0- procentiga insättningar. Bestämmelserna skulle, framhålles i

promemorian, kunna utformas så, att Kungl. Maj :t erhöll befogenhet att —- när så ansågs motiverat med hänsyn till det allmänna konjunkturläget —

föreskriva att för avdragsrätt under viss tid skulle krävas insättning med

100 procent. Som kompensation för skyldigheten att verkställa inbetalning

med större belopp än som krävdes enligt de vanliga reglerna kunde företaget,

utom rätt till återbetalning av det överskjutande beloppet inom viss

tid, tänkas få antingen viss högre ränta å detta belopp eller —- såsom vid

1961 eller 1962 års taxering — ett särskilt extra avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen.

Utredningen har emellertid vid sina överväganden kommit

till att bestämmelser av denna art inte bör inarbetas i den permanenta

lagstiftningen om investeringsfonder. Enligt utredningens mening är det

lämpligare att bestämmelser, som syftar till en tillfällig frivillig sterilisering

av vinstmedel i ett visst konjunkturläge, utformas med hänsyn tagen till de

speciella förhållanden, som råder vid tillfället i fråga.

Remissyttrandena

Vad utredningen anfört angående maxim eringen av det belopp

som för visst år får avsättas till investeringsfond har föranlett erinringar

i några yttranden. Sålunda anser kammarrätten samt länsstyrelserna i Stockholms

och Västmanlands län, att den maximala fondavsättningen bör sättas

i relation till nettointäkten — före den avsedda avsättningen — i den förvärvskälla

i vilken fondavsättning göres.

Näringslivets skattedelegation ifrågasätter om den av utredningen föreslagna

begränsningen, att fondavsättning cj får överstiga nettointäkten i

den förvärvskälla i vilken avsättning sker, har någon uppgift att fylla. Delegationen

anför.

Den skulle närmast komplicera lagstiftningen, eftersom ett företag som

driver flera rörelser, vilka utgör skilda förvärvskällor, kan bli nödsakat att

4ft liihang till riksdagens protokoll 196.1. I samt. Nr 159

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

göra avsättning till investeringsfond för rörelse i samtliga förvärvskällor för

att uppnå önskat avsättningsbelopp. Då det gäller investeringsfond för skogsbruk

skulle en rad ovidkommande faktorer komma att inverka på avsättningens

storlek. Mot förslaget kan också anföras den praktiska invändningen, att

nettointäktens storlek i regel ej är känd vid avsättningstillfället och att den

kan ändras vid taxeringen, eventuellt först sedan fonden fått tas i anspråk.

Vi föreslår därför, att den föreslagna bestämmelsen inte antages.

Enligt Sveriges skogsägare förbund kan den föreslagna begränsningen för

skogsbruksfondens del innebära minskad stimulans till avsättning. Förbundet

anför.

Förhållandet sammanhänger med det sätt, varpå den skattepliktiga inkomsten

beräknas vid jordbruksfastighet resp. rörelse. I båda fallen framräknas

visserligen denna inkomst i princip på enahanda sätt genom att nettointäkten

minskas med det s. k. procentavdraget, f. n. uppgående till 2 1/2 %

av i förvärvskällan ingående taxeringsvärde för fastighet. För den förstnämnda

förvärvskällan, jordbruksfastighet, spelar emellertid denna reduktion

en långt större roll än för förvärvskällan rörelse. Denna omständighet i

samband med den låga och sjunkande räntabilitet, som nu kännetecknar

jord- och skogsbruket, medför att den skattepliktiga inkomsten oftast blir

ingen eller uppgår till ett förhållandevis obetydligt belopp, vilket minskar

möjligheterna för fondavsättning.

Förbundet befarar att, om icke marknadsläget inom skogsbruket snabbt

ändras till det bättre, kommer därför avsättningarna till denna fond att helt

upphöra. Då detta kan verka menligt på sysselsättningen inom skogsbruket

hemställer förbundet, att sådana ändringar vidtas i fondbestämmelserna,

att de mera animerar till avsättningar till investeringsfond för skogsbruk.

En sådan stimulans kan, anser förbundet, exempelvis ges i den form, att det

föreskrives, att underskott i förvärvskällan jordbruksfastighet, som beror på

avsättning till investeringsfond, får avdragas vid inkomstdeklarationen, åtminstone

till ett belopp motsvarande procentavdraget. Härigenom skulle förvärvskällan

jordbruksfastighet i ifrågavarande sammanhang komma i bättre

paritet med förvärvskällan rörelse. Om icke en modifikation av den art som

förbundet föreslagit vidtas i bestämmelserna för investeringsfond för skogsbruk

anser förbundet, att den av utredningen på ifrågavarande punkt föreslagna

nyordningen bör utgå såsom varande avgjort ofördelaktigare för skogsbruket

än nu gällande bestämmelser.

Smålands och Blekinge handelskammare och Gotlands handelskammare

anser att de nuvarande gränserna för avdragsrätten bör höjas till 20 procent

av bruttointäkten av skogsbruk och 50 procent av årsvinsten. Enligt Gotlands

handelskammare kunde gränsen efter prövning i det särskilda fallet

av arbetsmarknadsstyrelsen eventuellt höjas till 60 procent.

Näringslivets skaitedelegation framhåller, med anledning av den av utredningen

framförda tanken att differentiera avdragsprocenten så att möjlighet

öppnades att i ett mera markant högkonjunkturläge medge avsättning

med exempelvis 60 procent men eljest endast med 30 procent, att lagstiftningens

generella karaktär talar emot en sådan differentiering.

Beträffande insättningsskyldigheten i riksbanken anser näringslivets

skaitedelegation att skäl inte föreligger att av de ekonomiska för
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

109

eningarna kräva mindre procentuell insättning i riksbanken än som krävs av

aktiebolagen. En sådan åtgärd kunde, framhålles det, innebära att de sakligt

omotiverade skatteförmåner, som de ekonomiska föreningarna redan har

i förhållande till aktiebolagen, ytterligare accentuerades. Kooperativa förbundet,

lantbrukets skattedelegation samt Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund anser däremot att insättningsskyldigheten för ekonomiska föreningar

bör begränsas till 40 procent. Om insättningen i riksbanken överstiger

den skatt, som eljest skolat utgå, måste detta verka i hög grad bromsande

på intresset att avsätta till investeringsfond. Smålands och Blekinge

handelskammare anser att insättningsprocenten för alla företag bör sättas

till 40 procent.

Näringslivets skattedelegation säger sig dela utredningens uppfattning att

några bestämmelser, motsvarande de vid 1961 och 1962 års taxeringar gällande

tillfälliga bestämmelserna om 100-procentiga insättningar, inte bör

intagas i den permanenta lagstiftningen om investeringsfonder. Konjunkturinstitutet

ifrågasätter om man inte borde pröva de metoder som utredningen

diskuterar men avvisar, nämligen dels att låta det procenttal av årsvinsten,

som kan avsättas till investeringsfond, vara konjunkturvariabelt dels att inarbeta

de vid 1961 och 1962 års taxeringar gällande tillfälliga bestämmelserna

om 100-procentiga insättningar.

Departementschefen

Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl för att nu ändra de

spärregler, som i 3 § första stycket föreskrives för avsättning till investeringsfond.

Då till lagerinvesteringskonto överfört belopp återföres till beskattning

bör dock, som utredningen föreslagit, utan hinder av nämnda

spärregler ny avsättning till investeringsfond kunna göras samma beskattningsår

med belopp motsvarande återfört belopp, i förekommande fall

jämte tillägg.

Även om vissa skäl talar för att, som utredningen föreslagit, föreskriva

att avsättning till investeringsfond inte må överstiga nettointäkten av förvärvskällan

i fråga, anser jag mig dock med hänsyn till de erinringar mot

förslaget i denna del som framförts från remissinstansernas sida inte böra

förorda bestämmelser av sådan innebörd.

I likhet med utredningen anser jag mig för närvarande inte böra förorda

en ökad insättningsskyldighet i riksbanken. Den nuvarande insätlningsskyldigheten

med 46 procent inverkar emellertid bromsande på ekonomiska

föreningars intresse av att avsätta till investeringsfond, enär insättningsskyldigheten

för dessa — i motsats till vad fallet är för aktiebolag —

överstiger den skatt som eljest skulle ha erlagts. Då det är angeläget att

även ekonomiska föreningar gör avsättningar till investeringsfond, förordar

jag att insättningsskyldigheten för dessa bestämmes till 40 procent,

d. v. s. något mindre än den skatt, som eljest skall erläggas. Motsvarande

insättningsskyldighet bör då gälla för sparbanker.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Jag delar utredningens uppfattning att de vid 1961 och 1962 års taxeringar

gällande tillfälliga bestämmelserna om 100-procentiga insättningar inte bör

inarbetas i den permanenta lagstiftningen. Bestämmelser som syftar till en

tillfällig sterilisering av vinstmedel i ett visst konjunkturläge torde lämpligen

böra ges tillfällig karaktär och utarbetas med hänsyn tagen till de vid

tillfället i fråga rådande förhållandena.

5 §■

Utredningen

Utredningen konstaterar att bestämmelserna i 5 §, som reglerar utbetalningen

av kontomedel från riksbanken, rent logiskt borde komma efter bestämmelserna

i 6 §, vilka reglerar inbetalningen. Utredningen har dock inte

velat föreslå någon omkastning av ordningsföljden beträffande dessa paragrafer.

I andra stycket av 5 § regleras återbetalningen av medel i riksbanken, då

den fria sektorn tages i anspråk. Enligt gällande bestämmelser skall riksbanken

meddela länsstyrelsen om dylika utbetalningar. Utredningen föreslår

att dylik underrättelse även skall lämnas till arbetsmarknadsstyrelsen

lör att möjliggöra för styrelsen att ha en fullständig överblick över de fonder,

som inte tagits i anspråk.

Om de av utredningen föreslagna bestämmelserna angående möjlighet att

överflytta investeringsfond inom en koncern, vilka bestämmelser behandlats

i det föregående, godtages, bör, såsom redan framhållits, rätten att utnyttja

den fria sektorn bortfalla i fråga om insättningar, som i dylikt fall

överföres. Detta föranleder ett tillägg i 5 § andra stycket av innebörd att,

då medel överförts, det i första hand är den fria sektorn som tagits i anspråk.

Vidare föreslås i promemorian att i ett nytt tredje stycke i 5 § införes

bestämmelser av innebörd, att det företag, som övertager fondmedel,

inte får någon fri sektor beträffande dessa medel. I

I sista stycket av 5 § stadgas att då medel utbetalas — på grund av att

Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen lämnat tillstånd att fond må

eller skall tagas i anspråk eller på grund av att investeringsfond återförts

till beskattning —- skall tidigare inbetalade medel tagas i anspråk före senare

insättningar. Motsvarande bör, enligt utredningen, gälla även då medel

med stöd av de i 20 § 2 mom. föreslagna bestämmelserna överföres till annat

bolag inom koncernen.

Enligt vad utredningen säger sig ha erfarit har viss tveksamhet uppstått

bur bestämmelserna i sista stycket av 5 § skall tillämpas, då företag erhållit

tillstånd av Kungl. Maj :t enligt 9 § 3 mom. att taga fondmedel i anspråk.

Beslut som nu sagts får nämligen endast avse sjuttiofem procent av fondmedlen.

Även i dessa fall skall emellertid enligt utredningens mening återbetalning

alltid ske av de tidigast insatta medlen. Detta innebär, framhålles

i promemorian, följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1963

Har ett företag under tre år gjort avsättning till investeringsfond med

1 milj. kronor per år och varje år i riksbanken inbetalat 460 000 kronor och

erhåller företaget tillstånd av Kungl. Maj :t enligt 9 § 3 inom. att taga sjuttiofem

procent av de avsatta fondmedlen, 3 milj. kronor, eller 2 250 000 kronor

i anspråk, äger företaget från riksbanken uttaga fyrtiosex procent av

2 250 000 kronor eller 1 035 000 kronor. Om det förutsättes, att företaget

inte har några medel å investeringskontot i riksbanken, som inbetalats före

år 1, skall återbetalningen avse hela inbetalningen för år 1, 460 000 kronor,

hela inbetalningen för år 2, 460 000 kronor, samt 115 000 kronor av inbetalningen

för år 3. Sedan fem år förflutit från ingången av det år inbetalningen

för år 3 verkställdes, äger företaget uttaga vad som återstår av den fria

sektorn för nämnda år eller 460 000 — 115 000 = ] 23 000 kronor.

Remissyttrandena

De uttalanden och förslag som utredningen gjort i anslutning till bestämmelserna

i 5 § har i regel inte föranlett erinringar från remissinstansernas

sida. Kammarrätten framhåller dock att en viss omdisposition av förordningens

olika bestämmelser möjligen skulle kunna bidraga till att göra

författningens innehåll mera lättillgängligt.

Föreningen Auktoriserade revisorer hemställer om sådana anvisningar till

lagtexten att tveksamhet ej behöver föreligga beträffande innebörden av

bestämmelserna i sista stycket av 5 § i det fall, då företag erhållit tillstånd

enligt 9 § 3 mom. att taga fondmedel i anspråk.

Departementschefen

De av utredningen föreslagna ändringarna i 5 § kan jag tillstyrka. Frågan

om behandlingen av den s. k. fria sektorn av fondmedel, som får överföras

mellan bolag inom en koncern, har jag redan berört i det föregående. Den

tolkning utredningen givit av innebörden av bestämmelserna i sista stycket

av 5 § i det fall, då företag erhållit tillstånd enligt 9 § 3 mom. att taga fondmedel

i anspråk, finner jag riktig. Något förtydligande av författningens

bestämmelser på denna punkt anser jag inte erforderligt.

f> §•

Utredningen

Utredningen framhåller, att nuvarande bestämmelser om inbetalning av

medel i riksbanken närmast förutsätter att denna göres direkt hos vederbörande

riksbankskontor. Därefter anföres i promemorian.

Emellertid förekommer att inbetalning sker på annat sätt, t. ex. å postanstalt

genom postgiro. I dylikt fall kan den situationen uppkomma, om inbetalningen

gjorts på postanstalten under någon av den föreskrivna tidsperiodens

sista dagar, att medlen kommit riksbanken tillhanda först efter

periodens utgång. Riksskattenämnden har i ett ärende angående förhandsbesked,

som avsåg inbetalning jämlikt andra stycket p. 2) av övergångsbestämmelserna

till förordningen den 3 juni 1960 (nr 236), förklarat en un
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

KungL Maj:ts proposition nr 159 år 1963

der motsvarande omständigheter genom insättning å riksbankens postgirokonto

gjord inbetalning icke ha verkställts inom föreskriven tid, se riksskattenämndens

meddelanden 1961 serie I nr 2: 9.

Även om de nu gällande bestämmelserna angående tid och sätt för inbetalning

måste tolkas i överensstämmelse med det av riksskattenämnden lämnade

beskedet, kan man, uttalas i promemorian, utgå från att det är ganska

främmande för den allmänna uppfattningen, att en inbetalning, som i förhållande

till postverkét verkställts inom den föreskrivna tiden, likväl skall

kunna konstateras vara för sent gjord och medföra rättsförlust därför att

de inbetalta medlen först någon dag senare inkommit till riksbanken. Postverket

är självt eu myndighet och framstår därför, enligt utredningen, helt

naturligt som den som för riksbankens räkning mottager inbetalningen. Med

hänsyn till det anförda och till önskemålet att underlätta inbetalningarna

för företagen föreslår utredningen en bestämmelse, varigenom inbetalning

av kontomedel genom postverket till riksbankens postgirokonto uttryckligen

likställes med sådan inbetalning som sker direkt till vederbörande riksbankskontor.

Utredningen tillägger.

I likhet med vad som gäller enligt 56 § 4 mom. uppbördsförordningen beträffande

skatt som inbetalas till centrala skattekontot, bör även här föreskrivas

att belopp, som inbetalas till postgirokonto, skall anses vara inbetalt

den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit

till postanstalt. De uppgifter som företaget enligt gällande föreskrift

har att lämna i samband med inbetalningen skall givetvis lämnas även i

samband med inbetalning till postgirokonto å inbetalningskortet eller girokortet.

Enligt gällande bestämmelser i 6 § sista stycket skall riksbanken i bevis

om insättning av medel å konto för investering angiva, att anmälan skall göras

till banken om avtal träffas om överlåtelse eller pantsättning av de inbetalade

medlen. Utredningen föreslår, att — om de av utredningen i 20 §

2 mom. föreslagna bestämmelserna, att fondmedel i vissa fall skall få överföras

mellan bolag inom en koncern, godtages —- riksbanken även i bevis

om överföring av medel å konto för investering bör föreskriva motsvarande

anmälningsskyldighet. Skulle anmälan enligt 6 § sista stycket inkomma,

bör, framhålles i promemorian, riksbanken även underrätta arbetsmarknadsstyrelsen

härom.

Rem issy ttrandena

De ändringar i 6 § som utredningen föreslagit har i regel godtagits eller

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Fullmäktige i riksbanken framhåller

dock, att bestämmelsen om att betalning skall anses verkställd den

dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit

till postanstalt, givetvis kommer att medföra att medlens överförande till

riksbanken försenas. Fullmäktige tillägger.

Det torde emellertid med hänsyn till lagstiftningens ändamål vara rimligt

bortse härifrån. Riksbanken saknar emellertid möjlighet att, när inbetalning

sker över postgiro, till vederbörande myndigheter lämna uppgifter

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

om annat än den dag då beloppet enligt kontobesked influtit å bankens postgirokonto.

Det måste därför ankomma på postverket att lämna uppgift angående

dagen för försändelsens ankomst till postanstalt.

Enligt fullmäktiges mening bör även 6 § första stycket första punkten

ändras så, att inbetalning kan ske till vilket som helst av riksbankens kontor.

Nuvarande stadgande om att betalning skall ske till vederbörande kontor

är enligt fullmäktige omotiverat från riksbankens synpunkt och kan föranleda

onödiga svårigheter för företagen.

Generalpoststyrelsen tillstyrker utredningens förslag, att belopp avseende

investeringskonto, som inbetalas till postgirokonto, skall anses vara inbetalt

den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit

till postanstalt. Beträffande svårigheterna att bevisa att inbetalning

gjorts i föreskriven tid framhåller styrelsen, att så gott som varje uppbördstermin

enstaka förfrågningar inkommer till postgirot om tidpunkten för

postandet av vissa postgirokuvert innehållande gireringsuppdrag avseende

skattelikvider ävensom begäran om upplysning, huruvida täckning för vederbörande

gireringsuppdrag innestod på kontot i fråga då uppdraget rätteligen

skulle ha bokförts, om försändelsen postats den dag avsändaren gör gällande.

Om undersökningen visar att täckning fanns vid den aktuella tidpunkten

synes enligt postgirots erfarenhet likviden i regel anses vara verkställd

i vederbörlig tid, varför några mera påtagliga olägenheter inte synes föreligga

i här berört avseende. Styrelsen tillägger.

Ovannämnda bevissvårigheter i vissa fall skulle givetvis helt bortfalla,

om bestämmelserna beträffande ifrågavarande gireringsuppdrag utformades

så, att dessa ansågs vara gjorda i behörig tid, om de bokfördes på postgirot

senast sista inbetalningsdagen. Ett dylikt beräknande av fatalietiden är dock

ur flera synpunkter mindre lämpligt. Bland annat skulle det medföra, att

det blev oförmånligare för en inbetalare att girera mellan sitt postgirokonto

än att verkställa betalningen medelst ett inbetalningskort på sin postanstalt.

Vidare skulle en avsändare av gireringsuppdrag — för att vara säker på att

uppdraget skulle hinna fram till postgirokontoret i behörig tid — måhända

bli nödsakad att införskaffa uppgifter om postlägenheter och dylikt, vilket

väl i många fall skulle förorsaka olägenheter och skapa viss osäkerhet.

Näringslivets skattedelegation anser att som lagligt betalningssätt bör omnämnas

även inbetalning till bankgirokonto. Samtidigt bör, framhåller delegationen,

i överensstämmelse med vad utredningen föreslår med avseende

å inbetalning till postgirokonto, föreskrivas att belopp, som inbetalats till

bankgirokonto skall anses inbetalt den dag, då betalningsuppdraget mottagits

av det bankkontor, varifrån det insänts till bankgirocentralen.

Liknande synpunkter framföres av Skånes handelskammare och handelskammaren

i Gävle.

Departementschefen

Inbetalningen till riksbanken kan ske å sedvanliga betalningsvägar; direkt

till riksbankskontor, genom insättning å riksbankskontors postgirokonto, genom

uppdrag åt bank att överföra medel till riksbanken. Såsom inbetalningsdag

bör av praktiska skäl i samtliga fall gälla den dag, då medlen kommit

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

riksbanken till handa. Detta bör utsägas i författningstexten. Något behov av

att för inbetalningar som här avses stadga särskilda bestämmelser, då inbetalningen

sker genom postverket, synes knappast föreligga. En inbetalning å

riksbankens postgirokonto skall i överensstämmelse med riksskattenämndens

förenämnda förhandsbesked anses ha kommit riksbanken tillhanda den

dag beloppet enligt kontobesked influtit å bankens postgirokonto.

9 §•

Utredningen

Utredningen erinrar om att, enligt nuvarande bestämmelser i 9 § 1 mom.,

arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond skall eller må

tagas i anspråk »under visst eller vissa beskattningsår». Arbetsmarknadsstyrelsens

beslut innebär emellertid i regel att fonden får tagas i anspråk för investeringar

under viss i beslutet angiven tid. Inom vilka beskattningsår denna

tid rymmes beror, framhåller utredningen, på vilket räkenskapsår det

företag har, som tar fonden i anspråk. Det är emellertid inte nödvändigt att

arbetsmarknadsstyrelsen i varje enskilt fall konstaterar vilka räkenskapsår,

som beröres av beslutet. Om styrelsen i sitt beslut angiver den tid, under

vilken de investeringar, för vilka fonden får tagas i anspråk, skall vara verkställda,

är detta, enligt utredningens mening, tillfyllest för taxeringsmyndigheterna.

Utredningen föreslår därför att bestämmelserna i 1 mom. utformas

så att arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under

viss tid etc. skall eller må tagas i anspråk.

Beträffande bestämmelserna i 2 mom. gör utredningen följande kommentar.

Enligt 2 mom. ankommer det på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd

med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att

fondens ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges. Om lagstiftningen

skall fylla sin uppgift är det nödvändigt att de investeringar, för vilka

fonden skall tagas i anspråk, kan igångsättas med kort varsel. Det är därför

erforderligt att de företag som har fonder ständigt ligger långt framme

med sina investeringsplaner. Endast de företag som har investeringar så planerade

att de med kort varsel kan igångsättas har möjlighet att utnyttja de

förmåner investeringsfondslagstiftningen erbjuder. Det skulle därför vara

önskvärt att företag med investeringsfonder ålades att så detaljplanera sina

investeringar att arbetena, om det från arbetsmarknadssynpunkt visar sig

önskvärt, omedelbart kan igångsättas. Vi har dock inte ansett oss böra föreslå

sådana bestämmelser.

Remissyttrandena

Vad utredningen anfört angående bestämmelserna i 9 § har i regel lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

framhåller dock, beträffande den av utredningen föreslagna ändringen, att

uttrycket »visst eller vissa beskattningsår» utbytes mot »viss tid», följande.

Då sistnämnda uttryck icke innebär någon begränsning ifråga om tidens

utsträckning, korresponderar formuleringen illa med innehållet i 3 mom.,

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

där det stadgas, att Kungl. Maj :t på ansökan, »med avseende å längre tid än

som kan ske enligt 1 mom.,» kan besluta att investeringsfond må tagas i

anspråk. I 1 mom. synes därför böra införas en tidsbegränsning, avpassad

efter det konjunkturpolitiska behovet.

Departementschefen

Beslutanderätten enligt 9 § 1 mom. bör, som jag tidigare framhållit, ligga

hos Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen.

Uttrycket »visst eller vissa beskattningsår» torde som utredningen

föreslår lämpligen böra utbytas. Meningen synes bli klarare, om man utbyter

orden mot »den tid» och därefter fortsätter »och de villkor i övrigt,

som läget å» etc.

I likhet med utredningen vill jag inte förorda, att företag som har investeringsfond

ålägges att detaljplanera sina investeringar. En sådan skyldighet

kan antagas verka återhållande på företagens benägenhet att göra avsättningar.

Emellertid är det synnerligen angeläget att en investeringsplanering

kommer till stånd. Då fråga uppkommer att taga investeringsfond i

anspråk, bör därför särskild hänsyn tagas till de företag, som i samråd med

arbetsmarknadsstyrelsen verkat för en planläggning av ianspråktagandet av

fonderna.

11 §•

Utredningen

I denna paragraf anges de ändamål, för vilka investeringsfond får tagas i

anspråk. Utredningen anför.

Såvitt angår rörelsefonderna överensstämmer de i den nuvarande förordningen

angivna ändamålen praktiskt taget med de ändamål som omfattades

av 1947 års förordning. Genom 1955 års lagstiftning utvidgades användningsområdet

för dessa fonder till att avse även kostnader för reparations- och

andra underhållsarbeten å i rörelsen använd byggnad, dock endast såvitt

angår företag som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet. Vidare infördes

år 1959 möjligheten att använda fondema för kostnader för reparation

av fartyg. Den väsentliga nyheten i 1955 års lagstiftning var eljest införandet

av skogsfonderna och möjligheten att använda dessa fonder för

vissa skogliga ändamål.

Det kan helt allmänt konstateras, framhålles i promemorian, att de ändamål,

för vilka investeringsfonderna får användas enligt uppräkningen i 11 §,

fortfarande får anses vara de viktigaste från de synpunkter som är av betydelse

i detta sammanhang, nämligen från sysselsättnings- och konjunkturutjäinningssynpunkt.

Det finns därför enligt utredningens mening inte anledning

att föreslå någon mera omfattande förändring av det nuvarande användningsområdet.

Frånsett investeringsfondernas användande för lagerändamål,

varom bestämmelser intagits i 13 §, är det i övrigt blott relativt små

jämkningar som utredningen föreslår i fråga om de i förevarande paragraf

uppräknade ändamålen.

s. 1963 Kontrollera mot PDF

11C Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Vad först beträffar investeringsfonderna för skogsbruk är den nuvarande

ändamålsbestämningen för dessa fonder genom bestämmelsens avfattning,

enligt utredningens mening, så vidsträckt att det knappast finns utrymme

för någon ytterligare utvidgning av användningsområdet. Utredningen tillägger.

I förtydligande syfte vill vi emellertid likväl föreslå att, utom anläggande

av flottleder och vägar som huvudsakligen avser att direkt tjäna skogsbruket,

även förbättring och underhåll av dylika flottleder och vägar uttryckligen

medtages i detta sammanhang. Dessa sistnämnda åtgärder måste i lika

mån som anläggandet vara ägnade att främja skogsbruket. Likaså torde företagens

anskaffning av maskiner för skogsbruket vara ägnade att rationalisera

avverkningen och skogsvården. Även dylika anskaffningar bör därför

medtagas i uppräkningen. De maskiner som avses är bl. a. vägmaskiner, maskiner

för skogsröjning samt för av- och pålastning.

Liksom rörelsefonderna bör skogsfonderna, enligt utredningen, få användas

för bidrag till personalbostäder m. m. Vidare bör skogsfonderna — i likhet

med vad utredningen föreslår beträffande rörelsefonderna — kunna användas

för kostnader och bidrag för utbildning o. dyl. Utredningen förordar

en sådan utvidgning av användningsområdet.

Vad rörelsefonderna beträffar är det, som förut framhållits, möjligheten

att taga fonderna i anspråk för byggnadsändamål som mest kommit till användning

hittills. Utredningen anför.

Av de olika byggnadsändamål som anges i It § första stycket under a)

har givetvis arbeten avseende ny-, till- eller ombyggnad varit av det största

intresset från investeringsfondssynpunkt. Emellertid tillkom, såsom tidigare

nämnts, genom 1955 års lagstiftning möjligheten att använda investeringsfonderna

även för reparations- och underhållsarbeten å byggnader. Det

ansågs nämligen vara av värde om företagen i en avmattningskonjunktur

hade möjlighet att genom utnyttjande av investeringsfonderna bereda sina

anställda arbete med utförande av reparations- och underhållsarbeten. Men

rätten att utnyttja investeringsfonderna för dylika arbeten begränsades dock

bl. a. i det viktiga hänseendet, att den uteslutande förbehölls företag, som

huvudsakligen bedrev industriell verksamhet.

Företagsbeskattningskommittén framhöll i sitt betänkande bl. a., att med

hänsyn till de administrativa svårigheter, som skulle vara förenade med en

utsträckning av lagstiftningen till reparationsarbeten i allmänhet, en viss

begränsning måste ske. Då endast industriföretagen torde ha reparationsarbeten

av sådan omfattning att de kunde antagas lämna bidrag av betydelse

för konjunkturutjämningen, borde — enligt kommitténs mening — rätten

att taga investeringsfond i anspråk för dylika arbeten förbehållas skattskyldiga

som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet.

Enligt vad utredningen inhämtat rörande de praktiska erfarenheter som

numera vunnits synes inskränkningen till företag, som huvudsakligen bedriver

industriell verksamhet, snarast ha varit till nackdel. I vissa fall hade

det från arbetsmarknadssynpunkt varit önskvärt att även andra företag än

industriföretag fått utnyttja fonderna för reparationsarbeten. Även om dessa

arbeten ofta är av mindre omfattning kan de dock från sysselsättningssynpunkt

vara av betydelse. Utredningen framhåller, att ca tjugu procent

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

av hela antalet företag som under lågkonjunkturen 1958—1959 fick arbetsmarknadsstyrelsens

tillstånd att taga i anspråk investeringsfonder var andra

företag än industriföretag. Bland dessa dominerade större affärsföretag

och rederier.

Inte heller synes, enligt utredningen, de tidigare åberopade administrativa

svårigheterna utgöra ett tillräckligt skäl för den ifrågavarande begränsningen

till företag, som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet. Snarare

skulle dylika skäl kunna anföras mot nämnda begränsning. Huruvida

ett företag skall anses huvudsakligen bedriva industriell verksamhet torde

nämligen, framhålles i promemorian, inte alltid vara så enkelt att avgöra.

Därefter anför utredningen.

Frågan om investeringsfondernas ianspråktagande för reparations- och

underhållsarbeten synes även böra ses från en annan synpunkt, nämligen

de mindre företagens — och då även de icke industriidkande företagens

— möjligheter att utnyttja sina fonder. Större företag har i allmänhet

lättare att hålla sig med en investeringsplanering omfattande byggnadsobjekt,

som i en avmattningskonjunktur kan tidigareläggas vid tillstånd

att utnyttja investeringsfonder. För mindre företag ligger det ofta annorlunda

till. Dessa företag bygger vanligen endast några få gånger under

sin verksamhetstid. För dessa mindre företag — industriföretag såväl som

övriga — kan därför reparation och underhållsarbeten vara en utväg att

överhuvud kunna taga sina fonder i anspråk.

Under åren 1958—1959, då investeringsfonderna frisläpptes, nödgades,

enligt vad vi inhämtat, arbetsmarknadsstyrelsen avslå framställningar från

ett antal företag, som önskade utnyttja sina fonder för reparationsarbeten,

på grund av att de icke huvudsakligen bedrev industriell verksamhet.

Vi föreslår därför att den ifrågavarande begränsningen borttages.

En ytterligare jämkning som utredningen föreslår berör också de nyssnämnda

reparations- och underhållskostnaderna och hänför sig till den

andra begränsning som enligt ordalagen gäller för rätten att använda

investeringsfonderna för dessa slags kostnader, nämligen att fråga är om

byggnad som användes i rörelsen. Då utredningen nu föreslår att även

denna begränsning upphäves, är det dock — vilket må särskilt framhållas

— inte med tanke på investeringsfondernas normala användande jämlikt

It §. Utredningen anför härom.

Den normala användningen av investeringsfonderna förutsätter nämligen

att rörelsefond tages i anspråk för investering i förvärvskälla hänförlig

till rörelse och att skogsfond tages i anspråk för investering i jordbruksfastighet

med skog. Så länge fonderna på detta sätt användes inom

respektive inkomstslag innebär det alltså ingen verklig begränsning, när

det som villkor för rätten att taga investeringsfond i anspråk för reparation

och underhåll av byggnad föreskrives att det skall vara fråga om

byggnad i rörelse.

Däremot är läget ett annat, om företaget får tillstånd att använda rörelsefonden

för investering i förvärvskälla som är hänförlig till annat

inkomstslag än inkomst av rörelse. Sådant tillstånd kan för närvarande

meddelas av Kungl. Maj:t enligt 12 §. I sådana fall då dylikt tillstånd erhålles,

skulle alltså det nämnda villkoret innebära en verklig inskränkning.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

Från sysselsättningssynpunkt synes det, enligt utredningens mening,

icke uteslutet, att en viss effekt skulle kunna uppnås exempelvis om företag,

som bedriver rörelse endast i en del av sin byggnad, finge taga investeringsfonder

i anspråk för reparation och underhåll av hela byggnaden.

Kostnaderna för reparation och underhåll av byggnad är avdragsgilla vid

taxeringen. Någon skattemässig favör utöver det s. k. investeringsavdraget

erhålles inte därest fond tages i anspråk för reparation och underhåll av

byggnad i en förvärvskälla inom inkomstslaget annan fastighet.

I detta sammanhang nämner utredningen, att riksskattenämnden i en

skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen förklarat att enligt nämndens mening

hinder icke möter mot att taga investeringsfond i anspråk för reparations-

och underhållskostnader i förhyrd byggnad. Begränsningen till förvärvskällan

rörelse och riksskattenämndens tolkning skulle således, påpekar

utredningen, kunna leda till att ett företag, som förhyr byggnad eller

del av byggnad av annat företag, skulle äga taga i anspråk sin investeringsfond

för kostnader för reparation och underhåll av den förhyrda byggnaden

eller byggnadsdelen, medan hinder skulle föreligga för det företag,

som äger byggnaden, att taga i anspråk investeringsfondsmedel för samma

reparationskostnad.

Då rörelsefond enligt det nyss sagda får användas för reparations- och

underhållskostnader avseende förhyrd byggnad, finns enligt utredningens

mening ingen anledning att från fondens användningsområde utesluta kostnader

för ny-, till- eller ombyggnad av förhyrd fastighet. Även dessa kostnader

är liksom reparations- och underhållskostnaderna avdragsgilla rörelsekostnader

för företaget. En sådan användning av fonderna är emellertid,

påpekar utredningen, inte möjlig enligt den nuvarande lydelsen av 11 §.

Då där talas om »avskrivning å byggnad som ny-, till- eller ombyggts under

beskattningsåret», förutsätter detta nämligen att företaget självt är

ägare av fastigheten.

För de syften som investeringsfondslagstiftningen har att tillgodose,

nämligen sysselsättnings- och konjunkturutjämningsintresset, är det, framhålles

i promemorian, givetvis tämligen likgiltigt vem som äger den fastighet

som blir föremål för arbeten av ifrågavarande slag. Enligt utredningens

mening bör det inte vara något hinder för ett företag som förhyr en fastighet

för sin verksamhet att kunna använda sin investeringsfond för ny-, tilleller

ombyggnad av densamma. Därefter anföres.

I vårt förslag till författningstext har ändamålsbeskrivningen i 11 g

under a) för att kunna inrymma även det nu ifrågavarande ändamålet

ändrats så att ordet »avskrivning» utgått och »kostnaderna» för ny-, tilleller

ombyggnaderna i fråga i stället för avskrivningen angivits som det

objekt för vilket investeringsfonden får utnyttjas. Att ianspråktagandet

för företag som självt äger den fastighet i vilken rörelsen bedrives och som

ny-, till- eller ombygger fastigheten med anlitande av fondmedel även med

den av oss föreslagna lydelsen av 11 § sker i form av avskrivning å byggnadskostnaderna

behöver knappast utsägas.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

119

Då investeringsfond för rörelse tages i anspråk för byggnadsändamål,

skall det, framhåller utredningen, i princip vara fråga om byggnader, som

användes för stadigvarande bruk i rörelse. Om byggnaden utgör lagertillgång,

vilket t. ex. är fallet beträffande de byggnader ett byggnadsföretag

uppför för försäljning, blir bestämmelserna under 11 § a) inte tillämpliga.

Utredningen föreslår att detta utsäges i lagtexten. Vidare bör enligt utredningens

mening utsägas att investeringsfonderna endast får utnyttjas för

investeringar här i riket. Rätten att utnyttja investeringsfonderna för kostnader

för ombyggnad och reparation av fartyg anser utredningen böra utsträckas

att gälla även andra transportmedel än fartyg.

Såsom tidigare nämnts föreslår utredningen att reglerna om investeringsfondernas

användning för lagerinvesteringar skall utformas på ett annat

sätt än enligt de nuvarande bestämmelserna. Bestämmelsen i 11 § punkt c)

att investeringsfond kan få tagas i anspråk för nedskrivning i viss omfattning

föreslås skola utgå.

Utredningen föreslår vidare den kompletteringen av den i 11 § gjorda ändamålsuppräkningen,

att rörelsefond får tagas i anspråk jämväl för kostnader

under beskattningsåret för yrkesutbildning eller omskolning av arbetskraft

eller andra därmed jämförliga åtgärder i ntbildningssyfte samt för

bidrag till dylik utbildningsverksamhet. Utredningen anför härom.

Yrkesutbildningen ingår som ett viktigt led i en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Traditionellt bedrives yrkesutbildning dels i företagen dels i utbildningsanstalter

av olika slag anordnade i det allmännas regi. Den nuvarande

kapaciteten är emellertid otillräcklig beträffande såväl utbildningen i företagen

som i yrkesskolor och kursverksamhet. En kraftig ökning av den totala

yrkes utbildningskapaciteten i landet är därför i hög grad eftersträvansvärd.

Till yrkesutbildningen i företagen utgår statsbidrag. Dessa är emellertid

förhållandevis blygsamma och har icke visat sig utgöra en tillräcklig stimulans

för att få företagen att öka utbildningsresurserna till den nivå, som

vore önskvärd. I den mån en möjlighet för företagen att få taga i anspråk

investeringsfond för yrkesutbildningsåtgärder skulle kunna stimulera dem

till ökade insatser, måste detta från arbetsmarknadssynpunkt betraktas som

angeläget. Det gäller i fråga om nybörjarutbildningen, där företagen skulle

kunna göra eu väsentligt större insats än hittills. Det gäller också omskolningsverksamheten,

som för framtiden kommer att bli allt viktigare, inte

minst för rörligheten inom företagen. Pågående och väntade strukturförändringar

inom svenskt näringsliv kommer att göra såväl sådan rörlighet

som rörligheten mellan företagen nödvändigare än tidigare. I strävandena

att utnyttja arbetskraften på det mest rationella sättet kommer en omskolning

och fortbildning av de anställda att vara en viktig angelägenhet såväl

för det enskilda företaget som för samhället. Den tekniska utvecklingen ställer

allt större krav på arbetskraften. Arbetet blir alltmera specialiserat. Detta

medför att eu betydande del av yrkesutbildningen bör ske nära arbetsuppgiften.

Med hänsyn till sin stora betydelse för produktionen bör yrkesutbildningen

betraktas som eu lika viktig investering som andra investeringar

för företagets uppbyggnad och drift. Såväl från struktur- som konjunktursynpunkt

är det enligt vår mening i hög grad angeläget att man genom

investeringsfonderna skapar en möjlighet att stärka insatserna på området

för arbetskraftens utbildning.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Av andra stycket i It § framgår att, i sådana fall då företag fått tillstånd

att taga investeringsfond i anspråk under flera på varandra följande år för

investering i byggnad, intet hindrar företaget att taga fondmedlen i anspråk

först under det sista året för de byggnadsändamål varom fråga är, försåvitt

avdrag för kostnaderna inte skett under något av de tidigare åren. Motsvarande

gäller då investeringsfond tages i anspråk för ny- eller ombyggnad

av fartyg. Bestämmelsen är tillämplig även för det fall att företaget under

det första året tagit ut hela det belopp som företaget haft rätt att taga ut

från kontot i riksbanken (se riksskattenämndens meddelanden år 1958 nr

5: 2).

över huvud taget gäller, konstaterar utredningen, att — om ett företag fått

tillstånd att taga investeringsfond i anspråk under flera på varandra följande

beskattningsår — företaget kan uttaga de mot fonden svarande medlen

från riksbanken redan under första året. Även om medlen uttagits första

året kan företaget — om tillståndet avser flera år — taga fonden i anspråk

först ett senare år inom perioden. Skall fonden tagas i anspråk för andra investeringar

än i byggnader eller fartyg gäller dock att fonden detta senare

år endast får tagas i anspråk för kostnader, som uppkommit under året i

fråga.

Beträffande bestämmelsen i 11 § tredje stycket att »Kungl. Maj :t må, om

särskilda skäl därtill föreligga, medgiva företag som direkt eller genom dotterföretag

driver rörelse i utlandet, att taga investeringsfond i anspråk för

kostnader, ämnade att främja avsättningen utomlands av varor som företaget

här i riket tillverkar» framhåller utredningen, att bestämmelsens syfte

torde ha varit att fonderna i vissa fall skulle få användas för kostnader för

t. ex. reklam och marknadsundersökningar med sikte på att öka exporten.

Utredningen framhåller, att den nuvarande lagstiftningen får anses ge

uttryck åt den principiella uppfattningen att investeringsfonderna inte skall

användas för utlandsinvesteringar. Det ankommer på den tillståndsgivande

myndigheten att tillse att så inte sker. I den mån den s. k. fria sektorn,

d. v. s. de trettio procent av fonderna som utan tillstånd får användas efter

fem år utnyttjas, föreligger enligt utredningens mening med lagtextens nuvarande

utformning inte något hinder mot att de frigjorda fondmedlen användes

för investeringar utomlands. Men det måste då vara fråga om investeringar

som göres i en verksamhet utomlands som är att anse som en filial

till den i Sverige bedrivna rörelsen. Det får således inte vara fråga om

eu utomlands självständigt bedriven rörelse och givetvis än mindre om en

genom ett utländskt dotterbolag bedriven rörelse. En investeringsfond kan

nämligen, påpekar utredningen, användas endast för investeringar inom den

förvärvskälla, vari fonden avsatts. Inkomst av en utomlands självständigt

bedriven rörelse är i beskattningshänseende att hänföra till inkomst av kapital

och alltså inte till inkomst av rörelse.

Utredningen har diskuterat i vad mån det kan vara ett intresse från arbetsmarknadssynpunkt

att investeringsfonderna får tagas i anspråk för utlandsinvesteringar

och anför härom.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

121

Vad först angår anskaffning av utländska maskiner och inventarier finns

enligt vår mening ingen anledning att frångå den ståndpunkt som kommit

till uttryck i det förut nämnda uttalandet i 1945 års betänkande. Det bör alltså

fortfarande ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att i varje särskilt fall

bedöma om och i vad mån ett svenskt företags anskaffningar av maskiner

och andra inventarier från utlandet är ägnade att gagna sysselsättningen

här i riket. Prövas så vara fallet bör alltså investeringsfonderna kunna tagas

i anspråk även för sådana anskaffningar.

Däremot anser vi det vara mycket tveksamt om svenska företags investeringar

i byggnader utomlands kan ha någon nämnvärd effekt på den inhemska

sysselsättningen på kort sikt. Visserligen kan dylika investeringar

— det kan vara fråga om fabriksanläggningar eller andra anläggningar,

t. ex. lagerlokaler eller kontorsbyggnader — i och för sig vara av mycket

stor betydelse för det svenska näringslivet. Även andra intressen, t. ex. strävandena

att bistå utvecklingsländerna, kan göra sådana investeringar angelägna.

Men alla dessa investeringar av olika slag kan endast på längre sikt

skapa ökade sysselsättningsmöjligheter i Sverige. Allmänt sett måste för

övrigt föreligga stora svårigheter för den tillståndsgivande myndigheten att

bedöma effekten här i riket av företagets investeringar t. ex. i byggnader eller

i gruvor och andra fyndigheter utomlands. Det kan vidare framhållas att

de beskattningsföremål som här beröres enligt åtskilliga svenska dubbelbeskattningsavtal

undantages från svensk beskattning. En användning av investeringsfonderna

i dessa fall är oförenlig med investeringsfondslagstiftningens

tekniska utformning och medför skattelättnader som ej avsetts. I

den mån investeringar utomlands anses böra främjas, bör detta enligt vår

mening ske på andra sätt än genom att använda investeringsfonderna.

Vad nu anförts innebär, framhålles i promemorian, att enligt utredningens

mening inte heller den fria sektorn bör få utnyttjas för utländska byggnadsinvesteringar

m. m. Utredningen föreslår därför — för att undvika

oklarhet vid tillämpningen — en komplettering av bestämmelserna i 11 § så

att det klart framgår att fonderna skall få tagas i anspråk endast för sådana

kostnader som hänför sig till här i riket belägna byggnader, gruvor in. in.

Då det gäller maskiner och andra inventarier, bör i princip krävas att tillgångarna

är avsedda att nyttjas i här i riket bedriven verksamhet. Undantag

måste därvid, framhåller utredningen, givetvis göras för transportmedel

i internationell trafik såsom fartyg, flygplan, linjebussar in. in. Därefler anföres.

Frågan om investeringsfondernas användande för investeringar som främjar

den svenska exporten har i någon mån fått ökad aktualitet genom det

förslag i liknande syfte som framlagts i Norge (s. 36 i promemorian). Den

nuvarande bestämmelsen i 11 § tredje stycket i 1955 års förordning får emellertid

anses tillgodose samma syften och vi har inte ansett det erforderligt

att föreslå någon utvidgning av bestämmelsens nuvarande tillämpningsområde,

som redan är ganska vidsträckt. Det är för övrigt, som vi redan framhållit,

här fråga om i och för sig avdragsgilla utgifter. Detsamma gäller kostnader

för forskningsändamål som syftar till ökad avkastning. Någon konjunkturell

effekt på kortare sikt torde investeringsfondernas användande

för forskningsändamål knappast kunna ge.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

Remissyttrandena

Vad utredningen föreslagit i fråga om utvidgning av användningsområdet

för fonderna har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Näringslivets skattedelegntion framhåller — beträffande utredningens

förslag att byggnad, som utgör lagertillgång, skall undantagas från bestämmelserna

— att lagtextens utformning kan medföra rättstvister för byggnadsföretag

om vilka tillgångar, som är hänförliga till lager. Det torde därför

enligt delegationen vara nödvändigt att i anvisningar ange att investeringsfond

för rörelse icke får tagas i anspråk av ett byggnadsföretag för

exempelvis byggnader som uppföres för försäljning, men väl för byggnader,

som dylikt företag uppför för att använda till kontor, verkstad, lager eller

för fabrikation av byggnadsvaror.

Utredningens förslag, att investeringsfond skall kunna tas i anspråk även

för ombyggnad och reparation av andra transportmedel än fartyg, synes,

enligt delegationens mening, kunna bidraga till att upprätthålla sysselsättningen

hos åtskilliga mindre företag och bör genomföras. Vidare anföres.

Investeringsfond skall även enligt utredningens förslag kunna användas

för kostnader för yrkesutbildning eller omskolning av arbetskraft och liknande

åtgärder i utbildningssyfte samt för bidrag till dylik utbildningsverksamhet.

Vi delar uppfattningen, att yrkesutbildningen bör ingå som ett

viktigt led i en aktiv arbetsmarknadspolitik och att det under vikande konjunkturer

kan vara angeläget att friställd arbetskraft får ägna sig åt utbildning

eller omskolning. För att utbildningen skall kunna genomföras

under effektiva former bör den tid, under vilken investeringsfond får användas

för kostnader av denna art, icke sättas alltför kort. Till kostnader

för sådan utbildning eller omskolning hänföres givetvis såväl stipendier

som lön till arbetspersonal, som deltar i utbildningen.

Tjänstemännens centralorganisation understryker utredningens uttalande,

att yrkesutbildningen inom företagen bör stödjas i största möjliga utsträckning

men tillägger.

TCO föreslår, att även sådan yrkesutbildning som stöds via investeringsfondspolitiken

bör följa yrkesöverstyrelsens normer ifråga om sitt innehåll

liksom den statsunderstödda företagsutbildningen. TCO ifrågasätter om det

är realistiskt att räkna med att företagen på detta område har väl planerade

projekt i beredskap för att sättas i verket vid en konjunkturavmattning.

Det synes vara lämpligt att yrkesöverstyrelsen anmodas att med tanke

på konjunkturpolitiken hålla en beredskap för att snabbt kunna hjälpa

företagen med att sätta in utbildningsåtgärder.

Sveriges redareförening konstaterar att utredningen beträffande transportmedel

i internationell trafik, vari inkluderas fartyg, föreslår att investeringsfond

får tagas i anspråk för kostnader under beskattningsåret för

ombyggnad och reparation. Av motiveringen till denna bestämmelse framgår

ej, framhåller föreningen, om i begreppet reparationer även skall inkluderas

klassning av fartyg. Då klassningen i realiteten innebär en av

vederbörande myndigheter beordrad reparation av fartyg anser föreningen

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

123

det vara helt naturligt, att investeringsfond skall få tagas i anspråk även

för täckande av kostnader för klassning. För undvikande av onödiga tvister

bör, enligt föreningen, i anvisningarna till 11 § införas en uttrycklig

föreskrift härom. Därefter anföres.

Den föreslagna författningstexten jämte uttalandena i motiveringen givo

icke en helt klar bild av de regler, som äro avsedda att tillämpas i fråga

om utlandsinvesteringar i byggnader respektive maskiner och andra inventarier.

Tendensen i förslaget är dock att skärpa reglerna och endast i begränsad

omfattning tillåta att de fonderade medlen tagas i anspråk för utlandsinvesteringar.

I fråga om fartyg innebär förslaget, att nybeställningar

vid utländska varv även för framtiden skola kunna ske med begagnande

av medel ur investeringsfonderna men det måste befaras, att tillståndsgivningen

i de konkreta fallen påverkas i inskränkande riktning av uttalandena

i motiveringen.

Redareföreningen vill därför framhålla sjöfartsnäringens utpräglat internationella

inriktning. För en handelsflotta, vars fraktintäkter till cirka

98 procent hänför sig till utrikes fart, ställer det sig naturligt att beställningar

i viss omfattning förläggas till utlandet. Vid prövningen av konkreta

ansökningar angående nybyggnad av fartyg böra därför inga skrankor uppställas

beträffande valet av leverantör.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att det — icke minst

under en inhemsk konjunkturavmattning — torde vara i hög grad önskvärt

att stimulera de företag, som är inriktade på export, till ytterligare ansträngningar

att öka sin avsättning utomlands. Därvid torde även en ökad

export på de s. k. utvecklingsländerna bli aktuell. Fn dylik exportfrämjande

politik skulle enligt organisationens mening bli av stort värde för de

inånga mindre företag, vilka arbetar som underleverantörer till exportindustrin.

För att de svenska exportföretagen icke skall få ett sämre utgångsläge

än de norska företagen bör de, framhåller organisationen, ges möjlighet

att taga i anspråk medel, som överförts till investeringsfonder, för exportändamål

av ovan nämnd art.

Skånes handelskammare anser att — även om det självfallet i allmänhet

skulle stå mindre väl i överensstämmelse med förordningens syfte, om fond

toges i anspråk för svenska investeringar i utlandet — något kategoriskt

förbud dock icke bör gälla. Del kan nämligen tänkas hända, alt en investering

utomlands skulle vara ägnad att verksamt befordra avsättningen av

svenska varor utomlands och därmed den inhemska sysselsättningen och

att av denna orsak tillåtelse till investeringsfonds användning för densamma

kan vara motiverad. Handelskammaren kan därför icke förorda

vad i denna del föreslås.

Föreningen Auktoriserade revisorer gör följande uttalande med anledning

av att stadgandet i 11 § punkt c) om investeringsfonds utnyttjande för

nedskrivning av varulager föreslås skola utgå.

Föreningen vill framhålla, alt stadgandet ifråga kan ha praktisk betydelse

bl. a. för företag som åläggs att taga investeringsfond i anspråk, men som

ej har annat godtagbart ändamål till hands vid tidpunkten för åläggandet

än lagernedskrivning. Genom att använda fonden för nedskrivning av varulager

kan företaget undvika det i 19 § omnämnda tillägget av 10 procent.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Föreningen vill på denna punkt föreslå att — om utredningens förslag

att det ifrågavarande stadgandet skall utgå, lägges till grund för ändrad

lagstiftning — i övergångsbestämmelserna intages regler av den innebörden

att stadgandet alltjämt skall gälla beträffande investeringsfond som

avsatts under beskattningsår för vilket taxering i första instans ägt rum år

1962 eller tidigare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gör följande uttalande.

I fråga om ianspråktagande av investeringsfond enligt 11 § första stycket

i förordningen för skogsbruk för anläggande av exempelvis flottleder

och vägar må anmärkas, att sådant arbete på samma sätt som ny-, tilleller

ombyggnad eller underhållsarbeten å byggnad kan draga ut på tiden

under flera år. Vad som i 11 § andra stycket i förordningen stadgas därom

att investeringsfond får tagas i anspråk för avskrivning å byggnad eller

för täckande av underhållsarbeten å byggnad under det sista av vissa beskattningsår

torde därför böra göras tillämpligt även på arbete inom skogsbruket

av nu nämnt slag. Det motsvarande kan sägas om arbeten enligt

14 § i förslaget, d. v. s. arbeten med vägar, vatten och avlopp, tomter, sjöreglering

etc.

Departementschefen

Den utvidgning av användningsområdet för investeringsfonder, som utredningen

föreslår, kan jag i huvudsak tillstyrka. Enligt min mening är det

dock inte lämpligt att fonderna får tagas i anspråk för kostnader för yrkesutbildning

eller omskolning av arbetskraft o. dyl. Det är som Tjänstemännens

centralorganisation framhåller inte realistiskt att räkna med att

företagen på detta område har väl planerade projekt i beredskap att sättas

i verket i en konjunkturavmattning. Den viktiga frågan om yrkesutbildning

och omskolning bör lösas genom andra åtgärder.

Därest förslaget om generella regler för stimulans av maskininvesteringar

genomföres, bör investeringsfonderna få tagas i anspråk endast för maskinanskaffningar

som har samband med byggande, d. v. s. dels fasta maskiner

och andra till byggnad hörande inventarier, dels maskinanskaffning

i samband med nyetablering och utvidgning av verksamheten. I övrigt

bör stimulansen i fråga om maskininvesteringar endast ges via den

generella lagstiftningen, varigenom förmånerna i princip kan komma alla

skattskyldiga till godo. Begränsningen av möjligheten att använda fond för

maskininvesteringar torde dock inte behöva komma till uttryck i författningstexten.

Det synes kunna överlåtas åt den tillståndsgivande myndigheten

att avgöra, när sådana särskilda omständigheter föreligger i det enskilda

fallet att fonderna bör få utnyttjas för maskininvesteringar. Äldre fonder

bör alltjämt få användas för alla slag av maskininvesteringar i enlighet med

nuvarande bestämmelser. Den s. k. fria sektorn bör, även i fråga om framtida

fondavsättningar, få tagas i anspråk för alla slag av inventarier. På förekommen

anledning vill jag framhålla att begreppet anskaffning av maskin

även innefattar det fall, då den skattskyldige själv tillverkar densamma.

Såsom jag tidigare framhållit kan jag tillstyrka utredningens förslag, att

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

125

upphäva nuvarande bestämmelser att investeringsfond skall kunna användas

för nedskrivning av varulager. Beträffande redan avsatta fonder bör

dock nuvarande bestämmelser alltjämt gälla. Vad nu sagts gäller alla slag

av lagertillgångar och således även byggnad, som vid inkomsttaxeringen får

nedskrivas enligt de regler, som gäller för lagertillgångar. En byggnad, för

vilken lagervärderingsreglerna får tillämpas, omfattas således ej av bestämmelserna

i It § första stycket vid a).

Med anledning av vad Sveriges redareförening anfört vill jag framhålla,

att kostnader för klassning av fartyg är att hänföra till reparationskostnader.

Äldre fonder kan således tagas i anspråk för klassningskostnader. Dylika

kostnader omfattas även, som jag redan framhållit, av de föreslagna

generella reglerna. Uttryckligt stadgande härom anser jag inte erforderligt.

Vad Sveriges hantverks- och industriorganisation anfört angående ökade

möjligheter att taga fonderna i anspråk för exportändamål anser jag

mig inte kunna tillstyrka. Den möjlighet som redan finnes enligt 11 § tredje

stycket i nuvarande förordning att taga fonderna i anspråk för kostnader

för främjande av export har visat sig föga lockande för företagen. Jag delar

utredningens uppfattning att eventuell stimulans av investeringar utomlands

liksom för forskningsändamål bör ges på annat sätt än genom investeringsfonder.

Såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit bör bestämmelserna

i 11 § andra stycket göras tillämpliga även å kostnader för flottleder

och vägar. Motsvarande regler bör även gälla för grundförbättringskostnader.

Till sistnämnda fråga skall jag återkomma vid behandlingen

av bestämmelserna i 14 §.

Medgivande att taga investeringsfond i anspråk gäller — som under 9 §

framhållits — för viss tid. Om medgivandet avser att taga investeringsfond

i anspråk för byggnadsinvesteringar, kan det tänkas att byggandet fortsätter

även efter den tid medgivandet omfattar. Fråga uppkommer då vilka

kostnader som får avskrivas med anlitande av investeringsfond. På förekommen

anledning vill jag — under erinran om investeringsfondslagstiftningens

särskilda syfte och uppläggning — som min mening framhålla, att

till kostnader, som under den tid medgivandet avser nedlagts på byggnaden

och som får avskrivas med investeringsfond, endast kan hänföras kostnader

för arbeten som nedlagts på och för material som infogats i byggnaden under

den tid medgivandet avser.

12 §.

Utredningen

1 12 § enligt förordningens nuvarande lydelse stadgas, alt Kungl. Maj:t

må meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning till investeringsfond

för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som avses med

investeringsfond för skogsbruk, så ock eljest för investering i annan förvärvskälla

än den, i vilken avsättning skett.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Möjligheten att medgiva ett företag att taga rörelsefond i anspråk för

investering i annan förvärvskälla än den i vilken fonden avsatts tillkom,

framhåller utredningen, genom 1959 års lagstiftning. Dessförinnan kunde

medgivandet avse endast rörelsefonds användande för skogsändamål. Erfarenheterna

hade emellertid visat att det från arbetsmarknadssynpunkt

kunde vara önskvärt att möjlighet öppnades för företagen att få använda

rörelsefonderna även i andra förvärvskällor.

Enligt utredningens mening bör ej heller skogsfonderna vara fastlåsta

vid den ursprungliga ändamålsbestämningen utan, där det allmännas intresse

av full sysselsättning så kräver, kunna användas även i förvärvskälla

inom annat inkomstslag. Därefter anföres.

Som skäl mot att på detta sätt använda skogsfonderna för annat än

rena skogsändamål har tidigare åberopats kommunintresset. Det torde

dock vara mera realistiskt att räkna med att, om överflyttningar av detta

slag aktualiseras, det i praktiken i flertalet fall blir fråga om att använda

rörelsefonderna för skogsändamål. Om det därför i visst fall skulle befinnas

angeläget att taga skogsfondsmedel i anspråk för andra ändamål

än de skogliga, torde det därför, i stort sett, knappast innebära någon väsentlig

nackdel från skogskommunernas synpunkt att så sker. Vi föreslår

således att möjlighet skall finnas att meddela tillstånd för företag att använda

investeringsfond som avsatts i viss förvärvskälla, vare sig densamma

är hänförlig till rörelse eller skogsbruk, i annan förvärvskälla än den

i vilken avsättning skett och även inom en förvärvskälla inom inkomstslaget

annan fastighet. Givetvis bör därvid fortfarande gälla att skälig hänsyn

skall tagas till kommunintresset.

Tillståndsgivningen bör enligt utredningens mening utan olägenhet kunna

anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen. Endast i fall som avses i 9 §

3 mom. och 11 § tredje stycket bör tillståndsgivningen ankomma på Kungl.

Maj :t.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att tillståndsgivningen i ärenden som avses i denna

paragraf skall anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen har redan tidigare

berörts. Förslaget att skogsfonderna efter särskilt tillstånd skulle få tagas

i anspråk för ändamål som avses med rörelsefonder har i regel tillstyrkts

av remissinstanserna. I några yttranden har dock erinringar framförts. Sålunda

anför riksskattenämnden.

Utredningen föreslår att möjlighet skall finnas att meddela tillstånd för

företag att använda investeringsfond som avsatts i viss förvärvskälla, vare

sig densamma är hänförlig till rörelse eller skogsbruk, i annan förvärvskälla

än den i vilken avsättningen skett; sålunda även inom en förvärvskälla

inom inkomstslaget annan fastighet. Härav skulle bl. a. följa, att investeringsfond

för skogsbruk, som vid avdrag för avsättningen medfört minskning

av skatteunderlaget i skogskommunen i fråga, skulle få tagas i anspråk

för ändamål, som avses med investeringsfond för rörelse i en annan

kommun, belägen kanske i en helt annan del av riket. Riksskattenämnden

vill starkt framhålla vikten av att mera väsentliga skattebelopp ej på dylikt

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

sätt fråntagas en skogskommun med mindre kommunen direkt eller indirekt

får nytta av en investering i rörelsen eller eljest erhåller kompensation

i någon form.

Liknande synpunkter framföres av kammarrätten.

Svenska stadsförbundet framhåller att — eftersom enligt nuvarande bestämmelser

tillstånd kan erhållas att ianspråktaga rörelsefond för skogsändamål

ävensom eljest i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning skett

— förbundet finner motsvarande utvidgning av skogsfonds användningsområde

naturlig och konsekvent. Med hänsyn till kommunintresset anser

emellertid förbundet det böra föreskrivas, att före meddelande av tillstånd

att använda investeringsfond i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning

skett skall, i det fall ianspråktagandet avses äga rum i förvärvskälla

hänförlig till annan kommun än den där avdrag för avsättning åtnjutits,

sistnämnda kommun beredas tillfälle yttra sig. Enligt förbundets

mening är detta ett skäligt krav från den kommun som fått avstå från

skatteunderlag vid fondavsättning men sedan icke får någon kompensation

härför. Utredningens uttalande att vid tillståndsgivningen »skälig hänsyn

skall tagas till kommunintresset» kan icke anses utgöra tillräcklig garanti

för att »avsättningskommunens» intressen blir vederbörligen beaktade. Särskilt

för en mindre kommun, som för sitt skatteunderlag kan vara mycket

beroende av endast ett större företag, kan ett väsentligt bortfall av skatteunderlag

utan någon som helst kompensation te sig orättvist.

Svenska landskommunernas förbund har lämnat förslaget utan erinran.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att företag jämlikt 12 § kan

erhålla tillstånd att använda rörelsefonden för investering i förvärvskälla,

som är hänförlig till annat inkomstslag än inkomst av rörelse, sålunda även

i en förvärvskälla inom inkomstslaget annan fastighet. Länsstyrelsen fortsätter.

Häremot finnes i och för sig intet att erinra. Det torde emellertid icke

sällan förekomma, att företag bedriver rörelse endast i en del av sin byggnad

och att byggnaden i övrigt är av beskaffenhet att inkomstberäkning

skall ske jämlikt bestämmelserna i 24 § 2 mom. kommunalskattelagen

(s. k. schablonmetod), innebärande bl. a. att avdrag icke är medgivet vare

sig för värdeminskning eller för reparation och underhåll av byggnad.

Enligt länsstyrelsens mening borde uttrycklig bestämmelse införas av innebörd

att investeringsfond icke må tagas i anspråk i fråga om fastighet,

för vilken intäkten skall beräknas enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Departementschefen

Såsom jag tidigare framhållit anser jag att beslutanderätten i ärenden,

som avses i denna paragraf, skall ligga hos Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.

Maj :ts bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen, dock att i fall som avses i

9 § 3 mom. och It § tredje stycket beslutanderätten inte må överföras å arbetsmarknadsstyrelsen.

Om de bestämmelser, som jag tidigare förordat angående möjlighet att

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

överföra fondmedel inom en koncern, genomföres, kommer betydelsen av

bestämmelserna i 12 § att minska. Jag delar emellertid utredningens uppfattning

att möjlighet alltid bör finnas att få utnyttja investeringsfond på

det från sysselsättningssynpunkt lämpligaste sättet. Det ligger i sakens natur

att beslut enligt 12 § måste föregås av en noggrann prövning bl. a. med

hänsyn till kommunintressena. Något remissförfarande av det slag Svenska

stadsförbundet antytt anser jag mig inte kunna tillstyrka.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört vill jag framhålla,

att investeringsfonderna i princip inte bör få tagas i anspråk för fastigheter,

som utnyttjas för bostadsändamål, med mindre fråga är om personalbostäder.

14 § (nuv. 13 §).

Utredningen

Som en följd av den av utredningen förordade omarbetningen av 11 § föreslår

utredningen att orden »avskrivning av» utgår även ur förevarande paragraf.

Utredningen föreslår vidare att bland de ändamål, för vilka fond

skall få tagas i anspråk, även upptages kostnader för iordningställande av

markområden för sjöreglering och kraftverksbyggen.

Remissyttrandena

Näringslivets skattedelegation framhåller att samma skäl, som talar för

den av utredningen föreslagna utvidgningen, enligt delegationens uppfattning

kan anföras för att även kostnader för motverkande av vatten- och luftföroreningar

och liknande upptages i paragrafen. Delegationen tillägger.

I den mån sådana kostnader är hänförliga till byggnader och maskiner

föreligger redan nu möjlighet enligt 11 § att använda fondmedel. En utsträckning

av möjligheterna att använda fondmedel till alla kostnader för

dessa investeringar skulle väsentligt minska olägenheterna av gränsdragningen

mellan kostnader för maskiner och byggnader, å ena sidan, och kostnader

för arbeten å marken o. dyl., å andra sidan. I och för sig föreligger

skäl att — såsom skett i utlandet — införa en vidgad rätt till avdrag vid

inkomsttaxeringen för kostnader av denna art. Denna fråga torde emellertid

komma att behandlas av allmänna skatteberedningen, varför vi inskränker

vårt yrkande till den nu aktuella lagstiftningen.

Även andra förbättringar i 14 § bör övervägas i detta sammanhang. Tillstånd

att ta fondmedel i anspråk för iordningställande av tomtområde bör

t. ex. kunna ges, även om området inte skall användas för bebyggelse utan

såsom parkeringsplats, upplagringsplats eller dylikt.

Även Skånes handelskammare föreslår, att kostnader för parkeringsplatser

ävensom för vägar inom och utom fabriksområdet, gårdsplaner och liknande

anläggningsarbeten upptages i förteckningen.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

129

Departementschefen

Beslutanderätten enligt denna paragraf bör, såsom redan framhållits, tillkomma

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen,

dock att beslutanderätten i fall som avses i 9 § 3 mom. inte

må överföras å arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt nu ifrågavarande bestämmelser

må, om särskilda skäl föreligger därtill, investeringsfonderna tagas i

anspråk för arbeten av grundförbättrings natur. I författningstexten anges

vissa exempel. Då det här är fråga om kostnader, som inte är avdragsgilla

vid taxeringen, är jag icke beredd att utsträcka exemplifieringen utöver vad

utredningen föreslagit. Det är den beslutande myndigheten som i det enskilda

fallet avgör, om fonderna får tagas i anspråk för viss kostnad.

Har fond fått tagas i anspråk för kostnad, som avses i denna paragraf,

under flera på varandra följande beskattningsår, bör bestämmelserna i 11 §

andra stycket äga motsvarande tillämpning. Bestämmelser härom synes böra

intagas i ett andra stycke i 14 §.

15 § (nuv. 14 §).

Utredningen

Utredningen föreslår viss omarbetning av bestämmelserna i nu ifrågavarande

paragraf för att erhålla bättre anknytning till den av utredningen förordade

lydelsen av 11 §. I sak avses inte någon ändring i förhållande till vad

som nu gäller.

Nuvarande bestämmelser har, framhåller utredningen, i praxis tillämpats

så att — då tillgång fått nedskrivas med anlitande av investeringsfond —

det avskrivningsunderlag varå de årliga värdeminskningsavdragen i fortsättningen

beräknats, reducerats med belopp motsvarande de i anspråk tagna

fondmedlen. I punkt 4 femte stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

har, beträffande inventarier, uttryckligen stadgats att såsom anskaffningsvärde

vid tillämpning av den s. k. 30-regeln skall anses den verkliga

kostnaden minskad med det belopp, varmed avskrivning fått ske med

anlitande av investeringsfond. Därefter anföres i promemorian.

Vad nu sagts gäller i fråga om inventarier och även i fråga om byggnad i

de fall avskrivning å byggnaden sker å anskaffningskostnaden enligt avskrivningsplan.

Normalt skall avdrag för värdeminskning av byggnad som

användes i rörelsen, i likhet med vad som gäller beträffande rörelsetillgångar

i allmänhet, beräknas i förhållande till anskaffningsvärdet, se punkt 7 anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen. I de fall då värdeminskningsavdrag

beräknas på detta sätt uppstår intet problem ur nu ifrågavarande

synpunkt. Anskaffningsvärdet reduceras med det ianspråktagna beloppet.

Men därest utredning saknas om anskaffningsvärdet, har den skattskyldige

rätt att — i analogi med vad som gäller i fråga om annan fastighet — använda

det i taxeringsvärdet ingående byggnadsvärdet såsom avskrivningsunderlag.

I dylikt fall torde någon reducering av avskrivningsunderlaget,

d. v. s. det taxerade byggnadsvärdet, inte ske då byggnaden fått avskrivas

med anlitande av investeringsfond. Därigenom erhåller företaget eu dubbel

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

avskrivning av byggnaderna. Det är givetvis vid fastighetsförbättringar i

form av till- eller ombyggnad som frågan närmast blir aktuell.

Möjligheten till dubbelavdrag i det nyssnämnda fallet utgör enligt utredningens

mening en betänklig brist i systemet. Utredningen har därför övervägt

att för fondernas användande för kostnader avseende ny-, till- eller

ombyggnad av byggnad uppställa det villkoret, att avskrivning skall ske å

anskaffningskostnaden enligt plan. En sådan bestämmelse skulle emellertid,

framhålles det, innebära att användningsområdet för fonderna i viss

mån begränsades och bestämmelsen skulle inte kunna ges retroaktiv karaktär.

På grund härav har utredningen inte velat förorda att ett dylikt villkor

för fondernas ianspråktagande införes. Utredningen tillägger.

En möjlighet att komma tillrätta med nu ifrågavarande problem kunde

vara att nuvarande bestämmelser kompletteras med en föreskrift, innebärande

att i sådana fall då investeringsfond tagits i anspråk för kostnader

häntörliga till byggnad beträffande vilken avdrag för värdeminskning beräknas

på grundval av det i taxeringsvärdet ingående byggnadsvärdet, detta

byggnadsvärde skall minskas med det ianspråktagna beloppet. Inte heller en

sådan lösning är emellertid tillfredsställande och skulle innebära komplikationer

vid den praktiska tillämpningen. Liknande problem uppkommer

för övrigt t. ex. då ett företag uppför en byggnad med bidrag från stat eller

kommun och sedan gör avskrivning å taxerat byggnadsvärde. Emellertid

är trågan om underlaget för de fortsatta avskrivningarna å byggnader, beträffande

vilka investeringsfond tagits i anspråk, endast en del av det större

problemet om beräkningen av de skattemässiga värdeminskningsavdragen

i fråga om byggnader överhuvudtaget. Detta större problem är något

som allmänna skatteberedningen enligt sina direktiv har att taga ställning

Utredningen har därför stannat för att inte föreslå några bestämmelser

tör att förhindra att dubbelavskrivning medgives i de fall avskrivning sker

å taxerade byggnadsvärdet. Enligt utredningens mening bör i stället reglerna

för avskrivning å byggnad i rörelse ändras så att avskrivning alltid

skall ske enligt plan och beräknas på företagets verkliga kostnad eller -- där denna inte kan fastställas — på ett beräknat anskaffningsvärde. Metoden

att medgiva avskrivning å taxerade byggnadsvärdet medför för övrigt,

framhålles i promemorian, att avskrivning kan erhållas även sedan den faktiska

anskaffningskostnaden för byggnaden är helt avskriven. Även av det

skälet finns anledning överse avskrivningsreglerna för byggnad.

Remissyttrandena

Frågan om dubbel avskrivning av byggnad, som avskrivits med anlitande

av investeringsfond, har berörts i flera remissyttranden. Sålunda understryker

riksskattenämnden vikten av att en översyn äger rum av avskrivningsreglerna

för byggnad. Några remissinstanser, kammarrätten, länsstyrelserna

i Stockholms och Malmöhus län, samt allmänna ombudet hos meltankommunala

prövningsnämnden anser det motiverat att — i avbidan

på resultatet av en framtida utredning — tillgripa provisoriska specialbe
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

stämmelser på av de sakkunniga antytt sätt. Enligt allmänna ombudet hos

mellankommunala prövningsnämnden kunde man exempelvis provisoriskt

föreskriva att hälften av den nedskärning som verkställts genom ianspråktagande

av investeringsfond skall avräknas från det vid nästa fastighetstaxering

åsatta byggnadsvärdet och att restvärdet tills vidare upptages som

anskaffningsvärde.

Kooperativa förbundet framhåller att enligt punkt 7 i anvisningarna iill

29 § kommunalskattelagen hinder ej möter att — där utredning rörande

anskaffningsvärde förebringas — för byggnad, vilken är avsedd för användning

i ägarens rörelse, beräkna värdeminskningsavdraget enligt avskrivningsplan.

Enligt nuvarande praxis har, framhåller förbundet, denna bestämmelse

tolkats så att en tillfredsställande utredning om byggnadsanskaffningsvärde

godtages av beskattningsnämnd endast i de fall att mark

och byggnad anskaffas var för sig. Man har med andra ord icke ansett sig

i något fall kunna godtaga en utredning om byggnadsanskaffningsvärde i

det fall att byggnaden förvärvats tillsammans med marken. Förbundet fortsätter.

Styrelsen finner dessa förhållanden otillfredsställande i så måtto att en

från såväl skattemyndigheters som enskilda skattskyldigas synpunkt önskvärd

övergång från avskrivning å taxerat byggnadsvärde till avskrivning

enligt plan förhindrats. Styrelsen vill därför föreslå, att nuvarande regler i

kommunalskattelagen uppmjukas på denna punkt, vilket synes kunna ske

utan att pågående utredningar i allmänna skatteberedningen behöver avvaktas.

Styrelsen vill påminna om att i tidigare sammanhang en proportionering

av anskaffningskostnaden för mark och byggnad enligt gällande

taxeringsvärden godtagits, nämligen ifråga om investeringsavgift. Även om

det icke kan befinnas vara tillrådligt att alltid utan vidare godtaga en så

schablonmässig fördelning, bör det dock vara möjligt att i de flesta fall

finna en tillfredsställande lösning på detta problem. Om gällande bestämmelser

i kommunalskattelagen ändras enligt vad nu här föreslagits, bär

det enligt styrelsens mening icke vara obefogat att, såsom de sakkunniga

övervägt, uppställa villkor om användande av avskrivningsplan för byggnad,

då investeringsfond användes för kostnader för ny-, till- eller ombyggnad

av byggnad.

Riksskattenämnden påpekar att de nya reglerna för avskrivning å kostnader

för skogsvägar kan föranleda tveksamhet, då investeringsfond tages i

anspråk för dylika ändamål. Nämnden anför.

Jämlikt 22 § 1 mom. kommunalskattelagcn i dess lydelse enligt lagen

den 18 maj 1962 (nr 163) om ändring i kommunalskattelagen kan från och

med 1963 års taxering avdrag medgivas för värdeminskning å skogsväg,

varvid jämlikt punkt 2 b) av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen

avskrivningsunderlaget skall beräknas till en tredjedel av den skattskyldiges

kostnad för skogsvägen. Fråga kan här uppkomma om avdrag för sådan

värdeminskning alltid skall beräknas före eventuell avskrivning vid

ianspräktagande av investeringsfond för skogsbruk. Enligt riksskattenämndens

mening bör så ske, dock att avskrivningsunderlaget givetvis icke får

(iverstiga den del av kostnaderna, som icke läckts genom ianspräktagande

av investeringsfonden. Om den skattskyldiges kostnad för skogsvägar under

visst beskattningsår uppgått till exempelvis 900 000 kr. och investeringsfond

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

fått tagas i anspråk till ett belopp av 600 000 kr., bör alltså avdrag för värdeminskning

få ske med 30 000 kr. för år under 10 år (10 procent av 1/3

av 900 000 kr.) utan hinder av att av kostnaderna för vägen till ett belopp

av 600 000 kr. täckts genom anlitande av investeringsfonden. Har hela kostnaden,

900 000 kr., täckts genom utnyttjande av investeringsfonden, erhålles

givetvis inget årligt värdeminskningsavdrag. Enligt riksskattenämndens

mening är det önskvärt att ett uttalande i frågan göres i propositionen.

Liknande synpunkter anföres av kammarrätten som tillägger.

Även i andra sammanhang kan det inträffa, att kostnaderna för tillgodoseende

av ett och samma ändamål, för vilket fondmedel tagits i anspråk, vid

anlitande av andra medel vid inkomsttaxeringen rönt olika behandling i beskattningsavseende.

Så är t. ex. fallet, då ett byggnadsarbete omfattar såväl

ny-, till- eller ombyggnad som reparation och underhåll. För den händelse

i dylikt fall kostnaderna icke helt täckts med fondmedel utan delvis med

andra medel, uppkommer frågan, för vilka slag av kostnader fondmedlen

skola anses i första hand tagna i anspråk. I det andragna exemplet bliva de

skattemässiga förmånerna praktiskt taget inga, i den mån fondmedlen anses

tagna i anspråk för reparationskostnader, medan vissa skattemässiga

förmåner uppkomma, i den mån fondmedlen anses tagna i anspråk för ny-,

till- eller ombyggnad.

Departementschefen

Såsom utredningen påpekat kan det förhållandet, att det i taxeringsvärdet

ingående byggnadsvärdet får användas som avskrivningsunderlag, medföra

en viss dubbelavskrivning, därest fastigheten fått avskrivas med anlitande

av investeringsfond. Emellertid är, som utredningen även framhållit, frågan

om underlaget för de tortsatta avskrivningarna å byggnader, beträffande

vilka investeringsfond tagits i anspråk, endast en del av det större problemet

om beräkningen av de skattemässiga värdeminskningsavdragen i fråga

om byggnader över huvud taget. Detta större problem har allmänna skatteberedningen

att taga ställning till och jag vill inte nu förorda någon provisorisk

lösning, då en sådan kan tänkas försvåra genomförandet av de slutliga

bestämmelserna.

Vad riksskattenämnden uttalat angående innebörden av bestämmelserna

i det fall, då fond tages i anspråk för skogsvägar, finner jag riktigt. Om fond

iår tagas i anspråk för såväl ombyggnad som reparation av byggnad, äger

vidare den skattskyldige, därest annat inte utsäges i beslutet, i första hand

taga fondmedlen i anspråk för ombyggnadskostnader.

17 § (nuv. 16 och 17 §§).

Utredningen

Innehållet i denna paragraf motsvarar närmast de bestämmelser som nu

finns i 16 och 17 §§. Utredningen har här sammanfört vad som bör gälla

om beslut rörande ianspråktagande av investeringsfond, d. v. s. om beslutets

innehåll och beträffande vad som skall iakttagas i samband med dylikt be
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

133

slut. På grundval av vad utredningen inhämtat angående erfarenheterna av

de nuvarande bestämmelserna föreslår utredningen vissa förenklingar i förlarandet.

Beträffande nuvarande regler gäller, framhåller utredningen, i stort sett

följande.

1. Arbetsmarknadsstyrelsen (i förekommande fall Kungl. Maj:t) beslutar

att investeringsfond skall få tagas i anspråk. I fråga om rätt att taga framtida

fondavsättningar i anspråk meddelar Kungl. Maj :t preliminärt beslut

och arbetsmarknadsstyrelsen det slutliga beslutet (9 § 3 mom.).

2. Om beslutet skall arbetsmarknadsstyrelsen underrätta företaget samt

länsstyrelsen, som i sin tur har att vidarebefordra underrättelsen till taxeringsmyndigheten.

3. Företaget skall i anledning av nämnda beslut göra framställning hos

arbetsmarknadsstyrelsen om att styrelsen förordnar om utbetalning av de

medel som innestår i riksbanken.

4. Arbetsmarknadsstyrelsen förordnar om dylik utbetalning.

5. Sedan utbetalning skett, skall riksbanken underrätta arbetsmarknadsstyrelsen

därom.

6. Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat att företaget får (och alltså ej

»skall») taga investeringsfond i anspråk gäller, att arbetsmarknadsstyrelsen,

sedan styrelsen fått besked från riksbanken att utbetalning skett, skall

underrätta länsstyrelsen om att fonden skall tagas i anspråk. Denna underrättelse

skall länsstyrelsen vidarebefordra till taxeringsmyndigheten.

Utredningens förslag innebär, till att börja med, att — sedan Kungl. Maj :t

eller arbetsmarknadsstyrelsen förordnat om investeringsfonds ianspråktagande

— företaget skall med stöd av beslutet, vare sig detta innefattar ett

åläggande eller medgivande att fonden tages i anspråk, äga hos riksbanken

utfå de kontomedel som svarar mot det belopp av investeringsfonden som

enligt beslutet skall eller må tagas i anspråk. Särskilt förordnande om kontouttaget

behöver således inte meddelas. Utredningen tillägger.

Redan nu har arbetsmarknadsstyrelsen i regel i sitt beslut om ianspråktagandet

även förordnat om utbetalning av medel från riksbanken. Något

hinder att förfara på detta sätt torde inte ha förelegat enligt gällande bestämmelser,

åtminstone inte i normalfallet, d. v. s. då beslutet grundar sig

på överläggningar mellan företaget och arbetsmarknadsstyrelsen och beslutet

innebär bifall till en ansökan om att få taga fondmedel i anspråk- se

prop. 1959: 6 s. 17—18.

Beslutet om ianspråktagandet skall, framhåller utredningen, innehålla

uppgift om den tid under vilken investeringsfonden skall eller må tagas i

anspråk samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, uppgift

härom. Vidare skall beslutet innehålla uppgift huruvida det särskilda

investeringsavdraget enligt nya 16 § skall åtnjutas.

Underrättelseförfarandet förenklas, framhåller utredningen, i viss mån

om man i enlighet med utredningens förslag föreskriver, att beslutet skall

tillställas, förutom det eller de företag varom fråga är, länsstyrelsen, som

liar att tillställa detsamma vederbörande taxeringsmyndighet, samt riksbanken.

Då Kungl. Maj :t meddelar beslut enligt 9 § 3 mom. torde detta, frainliålles

i promemorian, i regel avse dels medgivande att taga redan avsatta

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 159

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

fonder i anspråk dels ock preliminärt beslut att få använda framtida fonder.

Med stöd av dylikt beslut kan företaget givetvis utfå medel från riksbanken

endast i den mån beslutet avser fonder, som funnits avsatta när beslutet

meddelades. Genom det slutliga beslut, som arbetsmarknadsstyrelsen meddelar

med anledning av Kungl. Maj :ts preliminära beslut, äger företaget rätt

utfå medel från riksbanken svarande mot framtida avsättningar. Det slutliga

beslutet meddelas först sedan fondavsättning verkställts och medel inbetalats

i riksbanken i vederbörlig ordning.

Enligt utredningens förslag skall vidare riksbanken underrätta inte bara,

som nu, arbetsmarknadsstyrelsen utan även länsstyrelsen om de kontoutbetalningar

som gjorts. Länsstyrelsen skall i sin tur vidarebefordra underrättelsen

till vederbörande taxeringsmyndighet. Bankens underrättelse skall

innehålla uppgift om företagets namn och adress, det utbetalade beloppets

storlek, hur mycket därav som inbetalats efter den 30 juni 1960 samt från

vilket konto för investering, d. v. s. rörelsekonto eller skogskonto, som uttaget

skett.

Sammanfattningsvis innebär bestämmelserna i 17 § enligt utredningens

förslag följande.

1. Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen meddelar beslut, att investeringsfond

skall eller må tagas i anspråk. I beslutet angives när fonden skall

tagas i anspråk, ändamålet med ianspråktagandet samt om och i vad mån

investeringsavdrag skall åtnjutas.

2. Beslutet skall tillställas det eller de företag, varom fråga är, länsstyrelsen

för att överlämnas till taxeringsmyndigheten samt riksbanken.

3. Med stöd av beslutet äger företaget — såvida fråga inte är om ett av

Kungl. Maj :t meddelat preliminärt beslut enligt 9 § 3 mom. — hos riksbanken

från kontot för investering uttaga fyrtio eller fyrtiosex procent av det

belopp av fonden, som skall eller må tagas i anspråk. Uttag kan ske av hela

beloppet redan första året även om fonden får tagas i anspråk under flera

år.

4. Om kontouttaget skall riksbanken underrätta arbetsmarknadsstyrelsen

samt länsstyrelsen, vilken senare myndighet i sin tur har att vidarebefordra

underrättelsen till taxeringsmyndigheten.

Taxeringsmyndigheten har att iakttaga följande.

1. Om Kungl. Maj :ts eller arbetsmarknadsstyrelsens beslut innebär att

fonden skall tagas i anspråk har taxeringsmyndigheten att kontrollera att

företaget handlar i enlighet med beslutet samt — om fonden inte tages i anspråk

i enlighet med beslutet — att fondmedlen enligt 19 § återföres till beskattning

med vederbörligt tillägg.

2. Om Kungl. Maj :ts eller arbetsmarknadsstyrelsens beslut — vilket i regel

liksom hittills torde bli fallet — innebär att fonden må tagas i anspråk,

har taxeringsmyndigheten att avvakta besked från riksbanken om kontouttag.

Då uttag skett, har taxeringsmyndigheten att kontrollera att av fonden

ett så stort belopp att fyrtio eller fyrtiosex procent därav svarar mot uttaget

tages i anspråk i enlighet med beslutet samt — om så inte sker — beloppet

återföres till beskattning med vederbörligt tillägg.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

135

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna utformningen av bestämmelserna i 17 §

och vad utredningen anfört angående innebörden av nuvarande och föreslagna

regler har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Riksskattenämnden framhåller dock att bestämmelsen i sista stycket

av nuvarande 17 § att arbetsmarknadsstyrelsen skall meddela uppgift

»huruvida investeringsavdrag enligt 15 § skall åtnjutas» har av utredningen

— utan annan ändring än vad som föranletts av annan paragrafnumrering

— uppflyttats till första stycket av den föreslagna 17 §. Enligt nämndens

mening torde emellertid denna bestämmelse böra utgå, enär med nuvarande

lydelse av 15 § frågan, om investeringsavdrag skall åtnjutas eller icke, lärer

vara en taxeringsfråga och det sålunda torde ankomma på taxeringsmyndigheterna

(resp. skattedomstolarna) och icke på arbetsmarknadsstyrelsen

att i enlighet med författningsbestämmelserna pröva »om och i vad mån»

den skattskyldige äger åtnjuta investeringsavdrag eller icke. Däremot kan

det givetvis, framhåller nämnden, vara lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen

i beslut om fonds ianspråktagande upplysningsvis anger, att jämlikt

viss angiven paragraf investeringsavdrag icke åtnjutes vid fonds ianspråktagande

för i paragrafen angivet ändamål. Nämnden tillägger.

Å s. 88 i promemorian har utredningen gjort en sammanfattning av vad

som bör gälla i fråga om beslut rörande ianspråktagande av investeringsfond,

varvid under punkt 2 angivits, att dylikt — av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen

meddelat — beslut skall tillställas företaget i fråga,

länsstyrelsen samt riksbanken. Därest beslutet meddelats av Kungl. Maj :t,

bör givetvis även arbetsmarknadsstyrelsen underrättas.

Departementschefen

Såsom riksskattenämnden framhållit ankommer det ytterst på beskattningsmyndigheterna

att pröva om investeringsavdrag skall åtnjutas. Vad i

beslutet meddelas angående investeringsavdrag är därför — frånsett uppgift

om de år för vilka investeringsavdrag enligt 16 § andra stycket får åtnjutas

— inte bindande för beskattningsmyndigheterna. Emellertid bör det vara av

värde för såväl skattskyldiga som beskattningsmyndigheter att uppgift om

investeringsavdraget lämnas i beslutet.

Det ligger i sakens natur att — då Kungl. Maj:t meddelar beslut i fråga

om investeringsfonder — arbetsmarknadsstyrelsen skall underrättas. Särskild

föreskrift härom synes inte erforderlig.

Vad utredningen i övrigt anfört som kommentar till bestämmelserna i denna

paragraf föranleder inte någon erinran från min sida.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. May.ts proposition nr 159 år 1963

19 §.

Utredningen

Denna paragraf innehåller de allmänna bestämmelser som gäller då investeringsfond

skall återföras till beskattning. Detta till skillnad mot 20 och

21 §§ som reglerar vissa specialfall då sådan återföring skall ske.

I paragrafens första stycke enligt utredningens förslag anges liksom i den

nuvarande förordningen de olika fall då återföring skall äga rum. Häri föreslår

utredningen i princip ingen annan ändring i förhållande till vad som nu

gäller än att hänvisning delvis göres till andra paragrafnummer.

Paragrafens andra stycke enligt förordningens nuvarande lydelse föreskriver

att, därest fondavsättning återförts till beskattning, företaget icke må för

beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till investeringsfond.

I vissa fall kan, framhåller utredningen, detta förbud mot ny avsättning

leda till obilliga resultat. Härom anföres i promemorian.

Det kan t. ex. förekomma att ett företag, som verkställt avsättning till investeringsfond

och erhållit tillstånd att få taga fonden i anspråk för exempelvis

byggnadsändamål och uttagit mot fonden svarande medel från

riksbanken, av någon anledning inte kan taga hela fonden i anspråk i enlighet

med beslutet. Detta kan bero på felaktiga beräkningar eller på ändrade

planer. Den del som inte tages i anspråk måste då återföras till beskattning

jämte tillägg av tio procent. Även om det återförda beloppet är obetydligt i

förhållande till det ianspråktagna beloppet, får företaget inte för samma år

tillgodoräkna sig avdrag för en ny avsättning.

Varken från konjunktur ut jämningssynpunkt eller annan synpunkt synes,

framhåller utredningen, förbudet mot ny avsättning ha någon uppgift att

fylla. Den insättning, som skall göras i riksbanken, motsvarar i stort sett

den som eljest skulle erläggas vid återföringen. Utredningen föreslår därför

att bestämmelsen i andra stycket skall utgå. Utredningen fortsätter.

Något mera tveksamt är det hur man bör ställa sig till kravet enligt nuvarande

tredje stycket i förevarande paragraf att ett återfört belopp skall

effektivt beskattas. Bestämmelsen innebär att investeringsfonderna inte får

utnyttjas för förlustutjämning. Genom 1960 års förordning om förlustutjämning

har emellertid denna princip genombrutits såtillvida att, om ett till

investeringsfond avsatt belopp återföres till beskattning vid taxeringen för

ett visst år, beloppet kan kvittas mot förluster vilka uppkommit under tidigare

år och för vilka förlustavdrag yrkas vid samma taxering (jämför rättsfallet

i riksskattenämndens meddelanden 1961 serie I nr 3:8). Däremot får

det återförda beloppet inte kvittas mot förlust som uppkommit under samma

beskattningsår som återföringen sker. 1957 års skatteutredning, vars

förslag låg till grund för den nyssnämnda förordningen om förlustutjämning,

ifrågasatte om det i ett läge där man genomfört rätt till öppen förlustutjämning

fanns anledning att vidhålla kravet på effektiv beskattning. Utredningen

föreslog att den ifrågavarande bestämmelsen om effektiv beskattning

skulle upphävas. Detta förslag blev dock inte genomfört.

Även om enligt vår mening skäl talar för att frångå det nämnda kravet på

effektiv beskattning har vi i betraktande av att denna fråga helt nyligen varit

föremål för prövning med nämnt resultat, inte ansett oss kunna föreslå

att bestämmelsen upphäves. Viss ändring av bestämmelserna i nuvarande

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

137

tredje stycket blir dock erforderliga om — som vi föreslagit — nuvarande

andra stycket utgår. Gör företaget en ny fondavsättning för samma år som

återföring sker bör nämligen regeln om effektiv beskattning inte äga tilllämpning

i den mån det återförda beloppet inklusive det tioprocentiga tilllägget

motsvaras av den nya fondavsättningen. Uppgår hela det återförda

beloppet inklusive tillägg till 100 000 kronor och den nya fondavsättningen

till 75 000 kronor, skall den effektiva beskattningen avse skillnaden 25 000

kronor. Vi framlägger förslag av denna innebörd. Är den nya avsättningen

lika stor som återfört belopp inklusive tillägg, föreligger inte något krav på

effektiv beskattning. I dylikt fall får avdrag åtnjutas för eventuellt underskott

i förvärvskällan i fråga.

Remissyttrandena

Kammarrätten anser att — om utredningens förslag, att avdrag för ny avsättning

skall medgivas även om äldre investeringsfond samma år återförts

till beskattning, genomföres — arbetsmarknadsstyrelsens befogenhet att

ålägga företag att taga i anspråk investeringsfond för sitt ändamål därigenom

gjorts verkningslös.

Riksskattenämnden konstaterar, att enligt såväl gällande förordning som

utredningens förslag får en under ett visst beskattningsår återförd investeringsfond

icke kvittas mot förlust som uppkommit under samma beskattningsår,

medan däremot enligt det av utredningen åberopade rättsfallet kvittning

får äga rum mot förlust, som uppkommit under tidigare beskattningsår.

Nämnden anför därefter.

Riksskattenämnden anser, att dessa båda fall böra behandlas lika. I vart

fall synes bärande skäl icke föreligga att behandla kvittningsfrågan strängare

då fråga är om en under återföringsåret uppkommen förlust. Nämnden föreslår

därför — om utredningens förslag godtages — att bestämmelser införas

i förlustutjämningsförordningen, vilka förhindra att återförd investeringsfond

kan kvittas mot tidigare års förlust. Alternativet bör vara, att kravet

på effektiv beskattning av återförd investeringsfond helt frångås.

Näringslivets skattedelegation ifrågasätter, om det är motiverat att bibehålla

kravet på att investeringsfonderna inte får utnyttjas för förlustutjämning.

De företag som bestämmelsen träffar är nämligen, framhåller delegationen,

sådana, vilka på grund av tvingande omständigheter, t. ex. likvidation,

måste återföra fondmedel till beskattning under ett förlustår. Delegationen

tillägger.

Utredningens förslag att slopa det nu upprätthållna förbudet mot ny avsättning

till investeringsfond det beskattningsår, då fondavsättning återförts

till beskattning, är i hög grad befogat, då sagda förbud lett till synnerligen

obilliga resultat och vållat betydande svårigheter i flera fall.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund och Sveriges

advokatsamfund.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Departementschefen

En återföring till beskattning av fondmedel bör i princip medföra sådana

konsekvenser, att företagen har intresse av att undvika att återföring sker.

Jag är därför inte beredd tillstyrka att investeringsfonderna får utnyttjas för

täckning av förlust, som uppkommit under samma år som återföringen sker.

Det kan, som riksskattenämnden framhåller, ifrågasättas, om inte sådana

bestämmelser borde införas i förordningen om förlustutjämning, vilka förhindrade

att återförd investeringsfond kunde kvittas mot tidigare års förlust.

Jag vill emellertid inte nu förorda en sådan åtgärd.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller vid återföring till beskattning av

fondmedel i fall som avses i denna paragraf att ett extra tillägg göres vid

beskattningen med tio procent av det återförda beloppet. Därjämte gäller att

företaget inte äger rätt att samma år som återföring sker göra en ny avsättning

till investeringsfond.

Utredningen föreslår, att förbudet mot att samma år som återföring sker

göra ny avsättning till investeringsfond borttages. Jag kan i likhet med flertalet

remissinstanser tillstyrka att så sker och vill i samband därmed framhålla

att — om investeringsfond enligt 1947 års förordning återföres till

beskattning — bestämmelsen i 6 § i nämnda förordning givetvis inte utgör

något hinder för att avsättning samma år göres enligt 1955 års förordning.

Däremot föreslår utredningen inte någon ändring i fråga om stadgandet, att

vid återföringen ett tillägg skulle göras med tio procent av det återförda beloppet.

Såsom jag tidigare framhållit är det nödvändigt, att en återföring av fondmedel

får sådana konsekvenser, att företagen har intresse av att undvika att

återföring sker. Ett extra tillägg av tio procent bör därför normalt ske. Erinras

må att företaget genom att göra avsättning till investeringsfond erhåller

en viss skattekredit, enär inbetalningen i riksbanken är lägre än den skatt

som eljest skulle fått erläggas. Om återföring sker på grund av att företaget,

sedan medgivande att taga fond i anspråk erhållits, uttagit större belopp

från riksbanken än som svarar mot de fondmedel som kunnat utnyttjas,

har företaget räntefritt fått disponera de för mycket uttagna medlen

under kanske mer än ett år. Ett extra tillägg vid återföring är därför i

normalfallet berättigat. Det kan dock föreligga sådana förhållanden i samband

med en återföring av fondmedel att det extra tillägget framstår som

oberättigat. Jag föreslår därför, att Kungl. Maj :t tillägges befogenhet att, om

synnerliga skäl föranleder det, medgiva att tillägg inte skall ske. Ett sådant

medgivande kan begränsas till viss eller vissa skattskyldiga men kan

även avse samtliga återföringar under visst eller vissa beskattningsår.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 139

20 § 1 mom.

Utredningen

Enligt nuvarande regler gäller att — om ett företag som har investeringsfond

träder i likvidation eller upplöses genom fusion — investeringsfonden

i princip skall återföras till beskattning. Vid vissa fall av fusion får dock

det övertagande företaget övertaga även investeringsfonden. I dessa regler

har utredningen inte funnit anledning föreslå ändring.

Om ett företag gjort avsättning till investeringsfond och därefter upphör

att driva den förvärvskälla, vari avsättningen gjorts, föreligger, konstaterar

utredningen, enligt gällande bestämmelser inte någon skyldighet för företaget

att återföra investeringsfonden till beskattning. Ett företag kan därför

ha investeringsfond även sedan företaget övergått till att bli ett rent förvaltningsbolag

och sedan det är uppenbart att fonden inte kommer att tagas

i anspråk för avsett ändamål. Företaget har ändock intresse av att fonden

kvarstår, enär skatten vid återföringen blir större än det belopp som frigöres

i riksbanken. Gäller det fonder enligt 1947 och äldre års förordningar innebär

en återföring att företaget påföres skatt utan att några medel erhålles

från riksbanken. Utredningen anför därefter.

Det kan inte anses tillfredsställande att investeringsfond kvarstår, då det

framstår som sannolikt att fonden inte kommer att tagas i anspråk för sitt

ändamål. Vi föreslår därför en bestämmelse av innebörd att investeringsfond

skall återföras till beskattning, då företaget upphör att driva den förvärvskälla

vari avsättningen verkställts. Emellertid kan det tänkas att företaget

även i dylikt fall har planer på att fonden skall kunna utnyttjas för

investeringar. Nedläggandet av den verksamhet, som förvärvskällan inneburit,

kanske är avsett att vara tillfälligt eller också avser företaget att begära

tillstånd antingen att fonden får tagas i anspråk i annan förvärvskälla,

som företaget bedriver, eller att — enligt de regler vi i det följande kommer

att föreslå — fonden får övertagas av ett annat företag inom samma koncern.

I dylika fall bör arbetsmarknadsstyrelsen kunna medgiva att fonden

inte behöver återföras till beskattning. Sådant medgivande bör då i regel avse

en viss begränsad tid och beslutet får efter denna tid omprövas med hänsyn

till då föreliggande förhållanden. Återföres fonden till beskattning bör

det ske enligt de regler som gäller, då fonden tages i anspråk utan tillstånd.

I fråga om 1955 års fonder skall således tillägg ske med tio procent av återfört

belopp. Skyldigheten att återföra beloppet till beskattning med ett tioprocentigt

tillägg gör att företagen får intresse av att vidtaga åtgärder för

att tillse att fonderna kan tagas i anspråk för sitt ändamål. Även fond enligt

1947 och tidigare års förordningar bör på motsvarande sätt återföras till beskattning

om den förvärvskälla, vari fonderna avsatts, avvecklas, därvid de

regler som gäller vid återföring av dylika fonder blir tillämpliga.

Det är, framhåller utredningen, sannolikt att det finnes företag, som har

investeringsfonder, vilka — om nu föreslagna regler hade gällt vid tidigare

års taxeringar — redan skulle ha återförts till beskattning. Sådana fonder

bör, enligt utredningen, återföras till beskattning vid den taxering, då de

nya bestämmelserna första gången tillämpas. Även i dylika fall bör, framhålles

vidare, arbetsmarknadsstyrelsen kunna medgiva att fonderna får

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

kvarstå viss tid om det framstår som sannolikt att företaget ämnar vidtaga

sådana åtgärder att fonderna framdeles kan användas för sitt ändamål. Utredningen

har övervägt om investeringsfonder, som redan vid ikraftträdandet

av nu föreslagna bestämmelser förlorat sitt berättigande från lagstiftningens

synpunkt, borde få återföras utan särskild påföljd. Utredningen har

dock inte velat föreslå sådana bestämmelser, då det enligt utredningens mening

är önskvärt att företagen i första hand vidtager åtgärder för att tillse

att fonderna kan utnyttjas för sitt ändamål.

Remissyttrandena

Några remissinstanser framhåller svårigheten att avgöra när en förvärvskälla

skall anses som avvecklad. Sålunda uttalar kammarrätten att i det använda

uttryckssättet att en förvärvskälla har avvecklats inlägges måhända

i allmänhet den innebörden, att samtliga av förvärvskällan härflytande förpliktelser

reglerats. I denna bemärkelse skulle en förvärvskälla icke kunna

vara avvecklad, så länge icke bland annat den villkorliga skatteskuld, som

häftar vid fondavsättningen, är reglerad.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det önskvärt att i anvisningar till

paragrafen närmare angives de förutsättningar, som skall föreligga för att

rörelsen skall anses ha avvecklats. Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet.

Enligt Kooperativa förbundet är det av betydelse, att tillräckligt rådrum

lämnas beträffande tidpunkten för återförandet. Ett företag, som nedlägger

sin rörelse, kan kanske icke omedelbart avgöra, om nedläggandet verkligen

är definitivt. Svårigheter kan också föreligga att avgöra, när rörelsen verkligen

skall anses vara nedlagd eller endast befinner sig i ett awecklingsskede.

Av dessa och andra liknande skäl bör, enligt förbundet, den föreslagna

bestämmelsen ändras så, att återföring till beskattning vid nedläggande av

rörelse skall ske förslagsvis inom en femårsperiod, efter det att den egentliga

rörelseverksamheten upphört. Förbundet anser vidare, att det av utredningen

föreslagna »strafftillägget» tio procent i allt fall icke bör utgå för de

företag, som då de nya bestämmelserna träder i kraft har nedlagt sin rörelse

och nu enligt förslaget omedelbart efterbeskattas för tidigare avsättningar

till investeringsfond. Detta skulle enligt förbundets mening vara att ge

de nya bestämmelserna en retroaktiv verkan på ett sätt som icke kunde förutses,

då avsättningen ursprungligen skedde.

Näringslivets skattedelegation anser att som regel bör gälla att återföring

må anstå fem år, efter det företaget avvecklat förvärvskällan i fråga med

rätt för arbetsmarknadsstyrelsen att förlänga tidsperioden. En sådan respittid

synes enligt delegationen rimlig för att företaget skall kunna vidta erforderliga

dispositioner eller planera sin framtida verksamhet. Vidare bör,

framhålles det, i dylikt fall återföring kunna ske utan det tioprocentiga tilllägget.

över huvud taget är det enligt delegationen föga tillfredsställande att

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

141

sådant tillägg skall ske även i sådana fall, då återföringen sker på grund av

omständigheter, över vilka företaget inte kunnat råda.

Liknande synpunkter anföres av Skånes handelskammare.

Departementschefen

I likhet med utredningen finner jag det naturligt, att en investeringsfond

skall återföras till beskattning, då det framstår som sannolikt att fonden

inte kommer att tagas i anspråk för sitt ändamål. Om fonden bibehålies,

sedan den förvärvskälla vari den avsatts avvecklats, torde detta i regel endast

bero på att det är förmånligare att låta fonden kvarstå än att återföra

densamma till beskattning. Jag kan således tillstyrka utredningens förslag

i denna del.

De fall då återföring till beskattning framtvingas på grund av nu förordade

bestämmelser torde komma att bli relativt få. I flertalet av dessa

tall torde några svårigheter inte föreligga att avgöra när verksamheten avvecklats.

Jag anser det därför inte nödvändigt att i författningstexten närmare

angiva när en avveckling skall anses slutförd. Det får ankomma på

riksskattenämnden att i mån av behov göra vägledande uttalanden.

Beträffande tillägget å tio procent anser jag att detta i regel bör göras

även vid tvångsåterföring på grund av nu förordade regler. Företaget har,

som jag tidigare påpekat, åtnjutit en viss skattekredit under den tid fondmedlen

varit avsatta. Skulle det förslag jag tidigare framlagt, att Kungl.

Maj :t kan medgiva befrielse från dylikt tillägg, vinna bifall, kan emellertid

fråga om befrielse även uppkomma i fall som här avses.

23 §.

Utredningen

Förevarande paragraf reglerar frågan om beskattningen av ianspråktagna

fondmedel som återvinnes när en fastighet, vilken ny-, till- eller ombyggts

med anlitande av investeringsfond, avyttras.

Föranleder avyttringen realisationsvinstbeskattning, gäller enligt vanliga

regler att, om den avskrivning som anses ha skett genom investeringsfondens

ianspråktagande återvunnits genom avyttringen, skall återvinningen

ingå i den skattepliktiga realisationsvinsten.

Emellertid kan det, framhåller utredningen, inträffa att avskrivning, som

verkställts med anlitande av investeringsfond, återvinnes vid avyttring av

byggnad under sådana omständigheter att beskattning för realisationsvinst

inte kan ske. Så kan bli fallet t. ex. om den mark, varå byggnaden uppförts,

förvärvats mer än tio år före avyttringen. I detta fall inträder ingen realisationsvinstbeskattning

även om den byggnad som ingår i avyttringen är

nyuppförd och således innehafts betydligt kortare tid än tio år. För att

förebygga att de återvunna fondmedlen skulle undgå beskattning i fall som

J of Bihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 159

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

detta infördes redan i 1947 års förordning bestämmelser motsvarande dem

som nu finns i förevarande 23 §.

De nu gällande bestämmelserna innebär således, konstaterar utredningen,

att, om en fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta

medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från

utgången av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, samt

förutsättningar för beskattning av realisationsvinst inte föreligger, såsom

skattepliktig intäkt skall upptagas vad som vid dylik avyttring kan hava

äterbekommits av belopp, för vilka företaget erhållit avdrag enligt förordningen.

Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av försäkring

för skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss angiven

tid. Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid avsättning

till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åtnjutna

avdrag för värdeminskning.

Det har emellertid, framhålles i promemorian, uppmärksammats, att de

ifrågavarande bestämmelserna med sin nuvarande lydelse inte beaktat det

törhållandet, att i sådana fall, då reglerna för beskattningen av realisationsvinster

är tillämpliga, den i 35 § kommunalskattelagen angivna fallande

skalan kan komma att gälla. Detta innebär således att om fastigheten vid

avyttringen innehafts t. ex. nio år men mindre än tio år endast tjugufem

procent av återvinningen beskattas. Avyttras däremot fastigheten mer än

tio år efter det grundläggande förvärvet men inom kortare tid än tio år

från utgången av det beskattningsår då investeringsfondsmedel tagits i anspråk

för byggnadskostnader, skall enligt förevarande bestämmelser i 23 §

de återvunna fondmedlen underkastas full beskattning utan reduktion.

Följaktligen gäller för närvarande, konstaterar utredningen, att återvinningen

kan bli lindrigare beskattad om fastighetsförsäljningen sker inom

tiden för den reducerade realisationsvinstbeskattningen, d. v. s. under de

tre sista åren av den i 35 § kommunalskattelagen föreskrivna tiden, än om

försäljningen sker efter denna tid.

En sådan konsekvens av reglerna för beskattningen av återvunna invesleringsfondsmedel

har, framhålles i promemorian, givetvis inte varit åsyftad.

Avsikten har varit att återvinningen skulle helt beskattas inom den

tioårsperiod som börjar löpa från utgången av det beskattningsår, varunder

fondmedlen tagits i anspråk. Den nuvarande bestämmelsen bör därför

enligt utredningens uppfattning kompletteras så att därav framgår att, om

avyttringen ägt rum inom den sistnämnda tidsperioden, det återbekomna

beloppet skall upptagas till beskattning även till den del detsamma inte beskattats

såsom realisationsvinst. I det nyssnämnda exemplet skall alltså

även återstående sjuttiofem procent beskattas som inkomst. I den mån det

av investeringsmedlen återbekomna beloppet inte beskattas såsom realisationsvinst,

skall beloppet i fråga, enligt utredningens förslag, upptagas såsom

intäkt i den förvärvskälla i vilken medlen tagits i anspråk. Har fondmedlen

använts för kostnader för uppförande av byggnad i en rörelse, skall,

enligt förslaget, återvinningen i samband med avyttringen alltså beskattas

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 143

såsom intäkt av rörelse, i den mån återvinningen inte beskattas som realisationsvinst.

Remissyttrandena

Utredningens förslag till ny lydelse av 23 § har i regel tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kammarrätten framhåller dock

att tillämpningen av bestämmelserna kan ställa sig komplicerad framför

allt om taxering skall ske även för fondmedel, som i skogsbruk använts för

grundförbättring och återvunnits, vilket synes följdriktigt.

Departementschefen

De av utredningen föreslagna ändringarna i denna paragraf kan jag tillstyrka.

Såsom kammarrätten påpekat bör emellertid även återvinning, som

sker av nedskrivning av kostnader för grundförbättring i skogsbruk och enligt

14 §, beskattas. Detta bör komma till uttryck i författningstexten. I vissa

fall kan, som kammarrätten framhåller, tillämpningen av bestämmelserna

i denna paragraf ställa sig komplicerad. Det är dock fråga om fall som mycket

sällan blir aktuella. Bestämmelserna har tillkommit närmast för att förhindra

missbruk.

25, 28 och 30 §§.

Utredningen

I första stycket av 25 § bör enligt promemorieförslaget intagas föreskrift

om att bolag, som fått övertaga investeringsfond enligt de i 20 § 2 mom.

föreslagna bestämmelserna, skall åläggas skyldighet att lämna uppgifter angående

denna fond på sätt gäller beträffande fond som bolaget självt avsatt.

I andra stycket i paragrafens nuvarande lydelse stadgas att företag, som

gjort avsättning till investeringsfond, är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen

lämna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen

anser erforderliga från arbetsmarknadssynpunkt. I förtydligande syfte

föreslår utredningen att det uttryckligen utsäges att uppgiftsskyldigheten

även gäller fondens ianspråktagande och planläggningen härför. Det är,

framhålles det, nödvändigt att arbetsmarknadsstyrelsen erhåller samtliga

de uppgifter angående fonden och dess ianspråktagande m. m. som styrelsen

finner erforderliga.

Den nuvarande förordningen föreskriver icke någon skyldighet för länsstyrelserna

att upprätta något register över de företag, som har investeringsfonder.

På några håll torde man dock, framhåller utredningen, det

oaktat ha uppgifter beträffande fonderna centralt samlade. Enligt utredningens

mening är det bl. a. från kontrollsynpunkt önskvärt att hos länsstyrelserna

föres ett register över de avsättningar till fonder och inbetal
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

ningar i riksbanken m. m. som gjorts av företag inom länet. Utredningen

föreslår därför att skyldighet i detta hänseende ålägges länsstyrelserna genom

bestämmelse i 28 §.

För att erhålla en bättre överblick över de insättningar, som finnes å

investeringskonto, föreslår utredningen att hos riksbankens huvudkontor

i Stockholm skall föras register över samtliga konton för investering i riket.

Bestämmelser härom har intagits i 30 §. Önskemål om ett dylikt centralt

register har, framhåller utredningen, framförts särskilt från arbetsmarknadsstyrelsens

sida. Hur detta register skall uppläggas och hur uppgifterna

från de olika avdelningskontoren skall erhållas, får, enligt utredningen,

ankomma på riksbanken att besluta.

Remissyttrandena

De av utredningen föreslagna ändringarna av bestämmelserna i 25, 28 och

30 §§ har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Fullmäktige

i riksbanken framhåller dock beträffande den föreslagna ändringen

av 30 § att ett centralt register visserligen bör finnas men att det kan

ifrågasättas om särskilt stadgande härom är erforderligt. Skulle så bedömas

vara fallet, t. ex. för att vinna likformighet med bestämmelsen i

28 §, har fullmäktige inte något att erinra mot den föreslagna formuleringen.

Beträffande bestämmelserna i nuvarande 30 § (30 § första stycket

enligt utredningens förslag) gör fullmäktige följande uttalande.

Riksbankens handläggning av ärenden angående konton för investering

är f. n. fördelad mellan kontoren enligt 30 § i dess nuvarande lydelse. Det

torde emellertid kunna hävdas, att det är olämpligt att i författningstexten

meddela bestämmelser, som binder riksbankens interna organisation och

som kan skapa svårigheter för förändringar som kan visa sig motiverade

i framtiden. Fullmäktige vill därför föreslå att nuvarande 30 § (30 § första

stycket enligt utredningens förslag) utgår. Bortfallet av bestämmelserna

i denna paragraf torde icke medföra några som helst nackdelar för allmänheten

under den självklara förutsättningen, att varje riksbankskontor

kan ge upplysningar om och biträda vid insättning och uttag å konton.

I konsekvens härmed bör även 6 § första stycket första punkten ändras

så, att inbetalning kan ske till vilket som helst av riksbankens kontor. Nuvarande

stadgande om att betalning skall ske till vederbörande kontor är

omotiverat från riksbankens synpunkt och kan föranleda onödiga svårigheter

för företagen.

Departementschefen

De av utredningen föreslagna ändringarna i 25 och 28 §§ kan jag tillstyrka.

Med hänsyn till vad fullmäktige i riksbanken anfört har jag inte

något att erinra emot att nuvarande bestämmelser i 30 § utgår. Den ändring

av bestämmelserna i 6 §, som i konsekvens härmed bör vidtagas, bär

jag redan tillstyrkt. Stadgande om skyldighet för riksbanken att föra regis
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

ter synes i enlighet med utredningens förslag böra intagas i 30 § för att

vinna likformighet med bestämmelserna i 28 §.

Anvisningarna till 3 §.

Utredningen

Utredningen föreslår ett förtydligande av den i förevarande anvisningar

lämnade definitionen av vad som skall förstås med årsvinst enligt förordningen.

Det bör, enligt utredningen, tydligt framgå, att vid årsvinstens

beräkning avdrag icke får göras för erlagda eller beräknade skatter, vare

sig preliminära eller slutliga. Vidare bör, framhålles vidare, uttryckligen

utsägas, att å andra sidan i årsvinsten icke skall inräknas restituerade sådana

skatter. Detta har hittills iakttagits i tillämpningen utan uttrycklig

föreskrift därom. Från lagerinvesteringskonto återfört belopp skall,

framhåller utredningen, inte inräknas i årsvinsten.

Om investeringsfond enligt de föreslagna bestämmelserna i 20 § 2 mom.

under räkenskapsåret fått överföras mellan två bolag och något av dessa

bolag under samma år vill göra ny avsättning till investeringsfond, bör

detta enligt utredningens mening vara tillåtet. Vid tillämpning av spärrregeln

i 3 § — fyrtio procent av årsvinsten — bör därvid, föreslår utredningen,

med årsvinst förstås den årsvinst, som skulle ha redovisats, om

överföring av investeringsfond inte skett.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna i anvisningarna till 3 § har i regel tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att enligt förslaget skall ett

återförande till beskattning av fondmedel icke längre hindra ny avsättning

till investeringsfond under samma beskattningsår, som återförandet

sker. Om detta godtages bör dock återförda medel enligt länsstyrelsens

mening ej få ingå i årsvinsten vid beräknandet av maximibeloppet för ny

avsättning. Länsstyrelsen föreslår därför att i anvisningarna till 3 § i

förordningen angives, att belopp, som återförts från investeringsfond —

liksom lagerinvesteringskonto — icke skall inräknas i årsvinsten.

Departementschefen

De föreslagna ändringarna i anvisningarna till 3 § kan jag i huvudsak

tillstyrka. Med anledning av vad länsstyrelsen i Värmlands län anfört vill

jag framhålla, att det återförda beloppet av investeringsfonden upptages

såsom skattepliktig intäkt och bör därför få öka underlaget för beräkning

av ny avsättning.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

övergångsbestämmelserna

Utredningen

Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna träder i kraft dagen efter

den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling.

Såsom under 16 § framhållits föreslår utredningen att rätten till investeringsavdrag

skall kvarstå, när investeringsfond, som avsatts under år 1961

och tidigare år, tages i anspråk för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.

Bestämmelse härom har intagits i punkt 1 av övergångsbestämmelserna i

utredningens förslag.

Vid behandlingen av 20 § har utredningen föreslagit att investeringsfond,

som avsatts i förvärvskälla vilken redan avvecklats vid ikraftträdandet av

nu ifrågavarande förordning, skall återföras till beskattning. Bestämmelse

härom har i förslaget intagits i punkt 2 av övergångsbestämmelserna. Utredningen

föreslår att arbetsmarknadsstyrelsen skall äga rätt medgiva att

fonden må bibehållas under viss tid.

Bestämmelserna i punkt 3 i utredningens förslag till övergångsbestämmelser

träder i stället för vad som stadgas i punkt 1 av övergångsbestämmelserna

till förordningen den 3 april 1959 (nr 69) angående ändring i 1955 års

förordning om investeringsfonder. Därjämte har bl. a. stadgats att bestämmelserna

i 20 § 1 mom. andra stycket och 20 § 2 mom. i deras lydelse enligt

nu ifrågavarande förordning skall i tillämpliga delar gälla även investeringsfonder

enligt äldre förordningar. Detta innebär, framhåller utredningen,

att investeringsfond enligt 1947 och tidigare års förordningar skall återföras

till beskattning, då den förvärvskälla, vari fonden avsatts, avvecklas.

Vidare kan arbetsmarknadsstyrelsen medgiva att även investeringsfond enligt

äldre förordningar överföres mellan bolag inom samma koncern.

Remissyttrandena

Beträffande övergångsbestämmelserna framhåller näringslivets skattedelegation

bl. a. följande.

Då det gäller anläggningsarbeten enligt förslagets 14 § verkar retroaktiviteten

enligt förslaget på alla tidigare avsättningar. I övergångsbestämmelserna

bör —- för att undvika retroaktiv försämring av villkoren — den ändringen

vidtas, att rätten till investeringsavdrag bör kvarstå när investeringsfond,

som avsatts före lagstiftningens ikraftträdande, tas i anspråk. För att

ernå likställighet och undvika tillämpningssvårigheter är det rationellt att

låta de gamla bestämmelserna gälla beträffande avsättningar som gjorts under

det beskattningsår, för vilket taxering skall ske senast år 1963.

I punkt 2 av övergångsbestämmelserna stadgas att investeringsfond, som

avsatts i förvärvskälla vilken avvecklats vid ikraftträdandet av den föreslagna

förordningen, skall återföras till beskattning vid taxeringen för det beskattningsår,

då förordningen träder i kraft. Vårt förslag under 20 § om en

respittid å fem år bör tillämpas även i de fall, då förvärvskällan redan avvecklats

vid lagstiftningens ikraftträdande.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

147

Departementschefen

Äldre bestämmelser bör alltjämt gälla, då fond tages i anspråk enligt beslut,

som meddelats före den 1 juli 1963.

Fonder enligt 1955 års förordning, som avsatts under beskattningsår för

vilket taxering ägt rum år 1963 eller tidigare, skall även i fortsättningen få

tagas i anspråk för maskininvesteringar och lagernedskrivning enligt äldre

bestämmelser.

Jag delar utredningens uppfattning att investeringsavdrag i intet fall bör

utgå, då fond får tagas i anspråk för grundförbättringskostnader enligt 14 §.

Detta bör gälla även i fråga om äldre fonder. Företagen har, då avsättning

gjorts, inte haft anledning räkna med att få taga fonderna i anspråk för

dylika kostnader. Sådana tillstånd ges endast i undantagsfall och efter särskild

prövning.

Beträffande återföring till beskattning av investeringsfond, som avsatts i

förvärvskälla som avvecklats, får jag hänvisa till vad jag anfört i denna

fråga vid behandlingen av bestämmelserna i 20 § 1 mom.

VI. Departementschefens hemställan

Det är enligt min mening önskvärt att ändringarna i 1955 års förordning

om investeringsfonder för konjunkturutjämning och de generella reglerna

får träda i kraft redan vid innevarande halvårsskifte. Därest riksdagen emellertid

skulle finna skäl föreligga att uppskjuta den slutliga behandlingen

till årets höstsession, bör tidpunkten för ikraftträdandet framflyttas till den

1 januari 1964 och därav betingade ändringar i bestämmelserna i övrigt vidtagas.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet

upprättade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)

om investeringsfonder för konjunkturiitjämning; samt

2) förordning om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Wettergren

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

Bihang

Investeringsfondsutredningens förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)

om investeringsfonder för konjunkturutjämning

Härigenom förordnas, att 3 och 5—7 §§, 9 § 1 mom., 11—17, 19—21, 23,

25, 28 och 30 §§ förordningen den 27 maj 1955 om investeringsfonder för

konjunkturutjämning ävensom anvisningarna till 3 § samma förordning1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

3 §•

Avdrag för---av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning

må åtnjutas allenast därest ett belopp

motsvarande fyrtiosex procent

av den gjorda avsättningen inbetalats

å särskilt konto (konto för investering

i skogsbruk respektive i rörelse)

i riksbanken.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §.

Å konto för investering inbetalade

medel må icke utbetalas i andra fall

än som nedan i denna paragraf samt

i 16, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången

av det kalenderår varunder

(Föreslagen lydelse)

3 §•

Avdrag för---av årsvinsten.

Har till lagerinvesteringskonto enligt

13 § överfört belopp återförts till

beskattning, må, utan hinder av vad

i nästföregående stycke stadgas, för

samma beskattningsår avdrag åtnjutas

för avsättning till investeringsfond

för rörelse i den mån avsättningen

icke överstiger det återförda

beloppet, överstiger avsättningen det

återförda beloppet må för den överskjutande

delen avdrag åtnjutas med

högst fyrtio procent av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning må

åtnjutas allenast därest ett belopp

motsvarande fyrtiosex procent av den

gjorda avsättningen inbetalats å särskilt

konto (konto för investering i

skogsbruk respektive i rörelse) i riksbanken

och må i intet fall åtnjutas

med högre belopp än som motsvarar

den beräknade nettointäkten av den

förvärvskälla, vari avsättning sker.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

Å konto för investering inbetalade

medel må icke utbetalas i andra fall

än som nedan i denna paragraf samt

i 17, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången

av det kalenderår varunder

1 Senaste lydelse av 3, 5 och 16 §§ samt anvisningarna till 3 § se 1960:236, av 6 § se

1957: 63, av 9, 11, 12, 13, 15 och 17 §§ se 1959: 69 samt av 20 § se 1957: 77.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

149

(Nuvarande lydelse)

inbetalningen verkställts, äger företaget

att efter uppsägning hos riksbanken

uttaga högst trettio procent av

det ursprungligen inbetalta beloppet

eller, i förekommande fall, av vad

därav återstår efter återbetalning enligt

18 §. Det belopp som sålunda

ifrågakommer till uttag efter uppsägning

skall minskas med vad som

må hava återbetalats med stöd av

16 och 22 §§. Har uttag efter uppsägning

skett, åligger det riksbanken

att lämna underrättelse därom

till länsstyrelsen för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet. Särskild

underrättelse skall lämnas för

varje i 3 § angivet konto från vilket

uttag skett samt innehålla uppgift

om företagets namn och adress ävensom

det uttagna beloppets storlek

med angivande jämväl av hur mycket

av de uttagna medlen, som inbetalats

efter den 30 juni 1960.

När medel utbetalas med stöd av

16 och 22 §§, skola tidigare inbetalta

medel tagas i anspråk före senare

insättningar.

6 §■

Inbetalning av medel å konto för

investering skall ske till vederbörande

riksbankskontor. Vid inbetalning

skola uppgivas företagets namn och

adress samt det beskattningsår som

inbetalningen avser ävensom det konto

för investering varom fråga är.

Avser inbetalning vid ett och samma

tillfälle konto för investering i såväl

skogsbruk som rörelse, skall angivas

huru stor del av det inbetalta beloppet,

som belöper på vartdera kontot.

(Föreslagen lydelse)

inbetalningen verkställts, äger företaget

att efter uppsägning hos riksbanken

uttaga högst trettio procent

av det ursprungligen inbetalta beloppet

eller, i förekommande fall, av

vad därav återslår efter återbetalning

enligt 18 §. Det belopp som sålunda

ifrågakommer till uttag efter

uppsägning skall minskas med vad

som må hava återbetalats med stöd

a v 17 och 22 §§ eller överförts till

annat företags konto för investering

med stöd av 20 § 2 mom. Har uttag

efter uppsägning skett, åligger det

riksbanken att lämna underrättelse

därom till arbetsmarknadsstyrelsen

samt, för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet, länsstyrelsen.

Särskild underrättelse skall lämnas

för varje i 3 § angivet konto från vilket

uttag skett samt innehålla uppgift

om företagets namn och adress

ävensom det uttagna beloppets storlek

med angivande jämväl av hur

mycket av de uttagna medlen, som

inbetalats efter den 30 juni 1980.

Vad i nästföregående stycke stadgas

angående rätt att uttaga högst

trettio procent av inbetalat belopp

äger icke tillämpning i fråga om belopp

som med stöd av 20 § 2 mom.

övertagits av annat företag.

När medel utbetalas med stöd av

17 och 22 §§ eller övertagas av annat

företag med stöd av 2Ö § 2 mom.,

skola tidigare inbetalta medel tagas

i anspråk före senare insättningar.

6 §.

Inbetalning av medel å konto för

investering skall ske till vederbörande

riksbankskontor eller genom postverket

till riksbankskontorets postgirokonto.

Belopp, som inbetalas till

postgirokonto, skall anses vara inbetalt

den dag då inbetalningskort

eller försändelse innehållande girokort

inkommit till postanstalt. Vid

inbetalningen skola uppgivas företagets

namn och adress samt det beskattningsår

som inbetalningen avser

ävensom det konto för invesle
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I av riksbanken lämnat bevis om

insättning å konto för investering

skall angivas, att, därest avtal om

överlåtelse eller pantsättning av de

insatta medlen träffas, detta skall

anmälas till banken. Har riksbanken

erhållit sådan anmälan, skall

banken verkställa anteckning om det

förhållande, som med anmälan avses,

samt senast inom åtta dagar efter

det anmälan som nyss sagts ingivits

översända underrättelse om

vad som förekommit till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet.

7 §•

Riksbanken skall senast den 15

april under taxeringsåret till länsstyrelsen

översända uppgifter angående

de för beskattningsåret verkställda

inbetalningarna å konto för

investering. Å uppgiftshandling, som

skall upprättas särskilt för varje företag,

skola angivas företagets namn

och adress samt det beskattningsår

och det konto varå inbetalning skett

ävensom det inbetalta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattningsåret

skett efter den 15 april under

taxeringsåret, skall uppgift som i

första stycket sägs översändas till

länsstyrelsen snarast möjligt och senast

inom åtta dagar efter det inbetalningen

ägt rum.

ring varom fråga är. Avser inbetalning

vid ett och samma tillfälle konto

för investering i såväl skogsbruk

som rörelse, skall angivas huru stor

del av det inbetalta beloppet, som belöper

på vartdera kontot. Göres inbetalningen

till postgirokonto, skola

uppgifter som här avses angivas å

inbetalningskortet eller girokortet.

Ej må inbetalnings- eller girokort

avse mer än ett företag.

1 av riksbanken lämnat bevis om

insättning å konto för investering

eller om överföring från annat företags

konto med stöd av 20 § 2 mom.

skall angivas, att, därest avtal om

överlåtelse eller pantsättning av de

insalta eller överförda medlen träffas,

detta skall anmälas till banken.

Har riksbanken erhållit sådan anmälan,

skall banken verkställa anteckning

om det förhållande, som med

anmälan avses, samt senast inom åtta

dagar efter det anmälan som nyss

sagts ingivits översända underrättelse

om vad som förekommit till arbetsmarknadsstyrelsen

samt till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet.

7 §•

Riksbanken skall senast den 15

april under taxeringsåret till arbetsmarknadsstyrelsen

och länsstyrelsen

översända uppgifter angående de för

beskattningsåret verkställda inbetalningarna

å konto för investering. Å

uppgiftshandling, som skall upprättas

särskilt för varje företag, skola angivas

företagets namn och adress samt

det beskattningsår och det konto

varå inbetalning skett ävensom det

inbetalta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattningsåret

skett efter den 15 april under

taxeringsåret, skall uppgift som i

första stycket sägs översändas till arbetsmarknadsstyrelsen

och länsstyrelsen

snarast möjligt och senast

inom åtta dagar efter det inbetalningen

ägt rum.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

151

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen

äger besluta att investeringsfond under

visst eller vissa beskattningsår

och under villkor i övrigt, som läget

å arbetsmarknaden påkallar, skall

eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut varom---vissa före
tag.

11 §•

Tager företag jämlikt 9 eller 10 §

investeringsfond i anspråk under

visst beskattningsår, skall det ske för

ändamål varom här nedan sägs:

investeringsfond för skogsbruk:

för kostnader för arbeten avsedda

att främja skogsbruket, såsom skogsodling

och skogsdikning, röjning,

hägnad, anläggande av flottleder och

vägar, som huvudsakligen avse att

direkt tjäna skogsbruket, ävensom

uppförande och underhåll av för

skogsbruket nödvändiga byggnader;

samt

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning å byggnad, som

ny-, till- eller ombyggts under beskattningsåret,

med högst ett belopp

motsvarande kostnaderna under beskattningsåret

för ny-, till- eller ombyggnaden,

eller för bidrag under

samma år till ny-, till- eller ombyggnad

av bostad eller välfärdsanläggning

för arbetstagare eller förutvarande

arbetstagare utan ledande ställning

hos företaget eller detta närstående

företag, eller, såvitt angår företag

som huvudsakligen bedriver industriell

verksamhet, för kostnaderna

för reparations- och andra underhållsarbeten

under beskattningsåret

å byggnad, som användes i rörelsen;

9 §.

1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen

äger besluta att investeringsfond under

viss tid och under villkor i övrigt,

som läget å arbetsmarknaden

påkallar, skall eller må tagas i anspråk

för sitt ändamål.

Beslut varom---— vissa före
tag.

11 §•

Tager företag jämlikt 9 eller 10 §

investeringsfond i anspråk under

visst beskattningsår och är icke fråga

om fall varom i 12—It §§ stadgas,

skall det ske för ändamål varom här

nedan sägs:

investeringsfond för skogsbruk: för

kostnader under beskattningsåret för

arbeten avsedda att främja skogsbruket,

såsom skogsodling och skogsdikning,

röjning, hägnad, anläggande

och underhåll av flottleder och vägar,

som huvudsakligen avse att direkt

tjäna skogsbruket, ävensom anskaffning

av maskiner och andra inventarier

för skogsbruket samt uppförande

och underhåll av för skogsbruket

nödvändiga byggnader så ock

för bidrag som avses vid a) nedan

och för kostnader och bidrag enligt

d) nedan; samt

investeringsfond för rörelse:

a) för kostnader under beskattningsåret,

såvitt angår här i riket

belägen byggnad som icke utgör lagertillgång,

för reparations- och andra

underhållsarbeten, för ny-, tilleller

ombyggnad, så ock för bidrag

till ny-, till- eller ombyggnad av bostad

eller vålfärdsanläggning för arbetstagare

eller förutvarande arbetstagare

utan ledande ställning hos företaget

eller detsamma närstående

företag;

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

b) för avskrivning å maskiner och

andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under

beskattningsåret eller, vad angår fartyg,

anskaffats eller ombyggts under

samma år, dock att beträffande ombyggnad

av fartyg avskrivning må

ske med högst ett belopp motsvarande

kostnaderna under beskattningsåret

för ombyggnaden, ävensom för

kostnader för reparation av fartyg;

c) för nedskrivning å lager av råvaror

samt hel- och halvfabrikat med

högst ett belopp, motsvarande kostnaderna

under beskattningsåret för

tillverkning eller anskaffning av dylika

tillgångar, dock att lägre värdesättning

å företagets varulager i dess

helhet vid beskattningsårets utgång

därigenom icke må godtagas än som

enligt kommunalskattelagen är medgivet;

samt

d) för kostnader för undersökningsarbete,

förberedande arbete eller

tillredningsarbete under beskattningsåret

i gruva, stenbrott eller annan

liknande fyndighet.

Därest investeringsfond — — -—

av fartyg.

Kungl. Maj :t —- — —- riket tillverkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna

i första stycket skall iakttagas,

att kostnad för anskaffning av begagnade

inventarier icke må medräknas

samt att, då fråga är om inventarier

eller varulager, som av företaget

förvärvats från rörelseidkare

med vilken det är förbundet i väsentlig

ekonomisk intressegemenskap, anskaffningskostnaden

må medräknas

endast om tillgången tillverkats under

beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

b) för avskrivning å maskiner och

andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under

beskattningsåret och som, såvitt

gäller andra tillgångar än transportmedel

i internationell trafik, äro avsedda

att nyttjas i här i riket bedriven

verksamhet, ävensom för kostnader

under beskattningsåret för ombyggnad

och reparation av fartyg och

andra transportmedel;

c) för kostnader under beskattningsåret

för undersökningsarbete,

förberedande arbete eller tillredningsarbete

i gruva, stenbrott eller annan

liknande här i riket belägen fyndighet;

samt

d) för kostnader under beskattningsåret

för yrkesutbildning eller

omskolning av arbetskraft eller därmed

jämförliga åtgärder i utbildningssyfte,

så ock för bidrag till dylik

utbildningsverksamhet.

Därest investeringsfond — — —

av fartyg.

Kungl. Maj :t--— riket till
verkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna

i första stycket skall iakttagas,

att kostnad för anskaffning av begagnade

inventarier icke må medräknas

samt att, då fråga är om

inventarier, som av företaget förvärvats

från rörelseidkare med vilken

det är förbundet i väsentlig ekonomisk

intressegemenskap, anskaffningskostnaden

må medräknas endast

om tillgången tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

153

(Nuvarande lydelse)

12 §.

Kungl. Maj:t må meddela tillstånd

för företag, som verkställt avsättning

till investeringsfond för rörelse, att

taga fonden i anspråk för ändamål

som avses med investeringsfond för

skogsbruk, så ock eljest för investering

i annan förvärvskälla än den, i

vilken avsättning skett.

13 §.

Arbetsmarknadsstyrelsen må, om

särskilda skäl därtill föreligga, medgiva

att investeringsfond för rörelse

tages i anspråk för avskrivning av

kostnader för vägarbete, anordnande

av vatten- och avloppsledningar, iordningställande

i övrigt av tomtområde

för bebyggelse samt liknande arbeten.

I fall som avses i 9 § 3 mom.

skall dock fråga som nu sagts prövas

av Kungl. Maj:t.

(Föreslagen lydelse)

12 §.

Arbetsmarknadsstyrelsen må, om

särskilda skäl därtill föreligga, meddela

tillstånd för företag att taga investeringsfond

för skogsbruk i anspråk

för ändamål, som avses med

investeringsfond för rörelse, och att

taga investeringsfond för rörelse i anspråk

för ändamål, som avses med

investeringsfond för skogsbruk, så

ock eljest att, för ändamål som i

11, 13 och 14 §§ sägs, taga investeringsfond

i anspråk i annan förvärvskälla

än den, i vilken avsättning

skett. I fall som avses i 9 § 3 mom.

och 11 § tredje stycket skall dock fråga

som nu sagts prövas av Kungl.

Maj: t.

13 §.

Arbetsmarknadsstyrelsen må medgiva

att investeringsfond för rörelse

tages i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto.

Till sådant konto

överfört belopp skall återföras till

beskattning vid tidpunkt, som arbetsmarknadsstyrelsen

bestämmer,

dock senast vid taxeringen för det

tredje beskattningsåret efter det, under

vilket överföringen verkställts.

Av 3 § andra stycket framgår, att ny

avsättning till investeringsfond kan

göras samma beskattningsår som

återföringen till beskattning sker.

14 §.

Arbetsmarknadsstyrelsen må, om

särskilda skäl därtill föreligga, medgiva

att investeringsfond för rörelse

tages i anspråk för kostnader för

vägarbete, anordnande av vatten- och

avloppsledningar, iordningställande i

övrigt av tomtområde för bebyggelse

samt liknande arbeten ävensom för

iordningställande av markområde

för sjöreglering och kraftverksbygge.

I fall som avses i 9 § 3 mom. skall

dock fråga som nu sagts prövas av

Kungl. Maj:t.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse)

U §■

För beskattningsår, under vilket

medel avsatta till investeringsfond

tagits i anspråk jämlikt denna förordning,

må vid taxeringen avdrag

för i 11 § avsedd avskrivning, nedskrivning

eller kostnad eller för där

angivet bidrag med belopp svarande

mot fondens minskning ej ske, men

skall, där medlen tagits i anspråk för

avskrivning eller nedskrivning, så

anses, som om den ifrågavarande tillgången

i beskattningsavseende avskrivits

eller nedskrivits med det i anspråk

tagna beloppet.

15 §.

Företag, som tagit investeringsfond

i anspråk jämlikt bestämmelserna i

denna förordning utan att fråga är

om fall som i 9 § 3 mom. eller 10 §

sågs, må vid den för taxering till

kommunal och statlig inkomstskatt

verkställda inkomstberäkningen för

beskattningsåret för den förvärvskälla,

varom fråga är, åtnjuta ett extra

avdrag (investeringsavdrag) med belopp

motsvarande tio procent av vad

sålunda tagits i anspråk.

(Föreslagen lydelse)

15 §.

För beskattningsår, under vilket

medel avsatta till investeringsfond tagits

i anspråk jämlikt denna förordning,

må vid taxeringen avdrag för

i 11 § avsedd avskrivning eller kostnad

eller för där angivet bidrag med

belopp svarande mot fondens minskning

ej ske, men skall, där medlen

tagits i anspråk för sådana kostnader

som enligt kommunalskattelagens

regler icke äro avdragsgilla annat ån

genom årliga avdrag för värdeminskning

å tillgången i fråga, så anses,

som om den ifrågavarande tillgången

i beskattningsavseende avskrivits

med det i anspråk tagna beloppet.

16 §.

Företag, som under visst beskattningsår

tagit investeringsfond i anspråk

jämlikt bestämmelserna i denna

förordning för annat i 11 § omförmält

ändamål än i första stycket

vid a) nämnda paragraf avsedd kostnad

för ny-, till- eller ombyggnad av

byggnad må, utom i fall som i 9 §

3 mom. eller 10 § sägs, vid inkomsttaxeringen

åtnjuta ett extra avdrag

(investeringsavdrag) vid inkomstberäkningen

för den förvärvskälla, varom

fråga är, med belopp motsvarande

tio procent av vad sålunda tagits

i anspråk.

Har investeringsfond tagits i anspråk

för ändamål som i 13 § avses

äger arbetsmarknadsstyrelsen medgiva

att företaget vid inkomsttaxeringen

för visst eller vissa beskattningsår

må åtnjuta investeringsavdrag.

Investeringsavdrag som nu

sagts skall motsvara tjugu procent

av det belopp, varmed värdet av lagret

av inom företaget tillverkade heleller

halvfabrikat ökat under beskattningsåret,

dock högst tjugu procent

av belopp som överförts till lagerinvesteringskonto.

Medgives investeringsavdrag

för mer än ett beskattningsår,

må avdragen sammanlagt ej

överstiga tjugu procent av till lagerinvesteringskonto

överförda belopp.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

155

(Nuvarande lydelse)

16 §.

Om investeringsfond enligt av

Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen

meddelat beslut skall eller

må tagas helt eller delvis i anspråk,

äger företaget hos riksbanken, i den

ordning nedan sägs, från konto för

investering utfå fyrtio procent eller,

om uttag sker av medel som inbetalats

efter den 30 juni 1960, fyrtiosex

procent av det belopp av investeringsfonden

som i enlighet med beslutet

skall eller må tagas i anspråk. Det

ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen

att efter därom av företaget gjord

framställning förordna om utbetalning

som nyss sagts. Sedan utbetalning

skett, skall riksbanken lämna

underrättelse därom till arbetsmarknadsstyrelsen,

med angivande av ej

mindre företagets namn och adress

samt det utbetalta beloppets storlek

än även hur mycket av de uttagna

medlen, som inbetalats efter den 30

juni 1960, ävensom från vilket konto

för investering uttag skett.

17 §.

Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat

att investeringsfond skall tagas

i anspråk av samtliga företag,

företag av viss beskaffenhet eller ock

visst eller vissa företag, åligger det

arbetsmarknadsstyrelsen att lämna

underrättelse därom dels till företag

varom fråga är, dels ock till länsstyrelsen

för att tillställas vederbörande

taxeringsmyndighet.

Har förordnats att investeringsfond

må tagas i anspråk och har

företag i anledning härav enligt 16 §

uppburit medel från konto för investering,

åligger det arbetsmarknadsstyrelsen,

sedan styrelsen erhållit

besked från riksbanken att utbetalning

skett, att till länsstyrelsen,

för att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet,

lämna underrättelse

om att investeringsfonden skall tagas

i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer

på arbetsmarknadsstyrelsen

(Föreslagen lydelse)

17 §■

Beslutar Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen

att investeringsfond

skall eller må helt eller delvis

tagas i anspråk, skall i beslutet angivas

den tid, under vilken ianspråktagandet

skall ske, samt, därest beslutet

avser investering för visst ändamål,

uppgift härom ävensom uppgift

huruvida investeringsavdrag enligt

16 § skall åtnjutas. Beslutet skall

tillställas, förutom det eller de företag

varom fråga är, länsstyrelsen, för

att överlämnas till vederbörande taxeringsmyndighet,

samt riksbanken.

Har beslut som nu sagts meddelats

och är icke fråga om preliminärt beslut

enligt 9 § 3 mom., äger företaget

hos riksbanken från konto för

investering utfå fyrtio procent eller,

om uttag sker av medel som inbetalats

efter den 30 juni 1960, fyrtiosex

procent av det belopp av investeringsfonden

som i enlighet med

beslutet skall eller må tagas i anspråk.

Sedan utbetalning skett, skall riksbanken

lämna underrättelse därom

till arbetsmarknadsstyrelsen samt,

för att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet,

länsstyrelsen, med

angivande av ej mindre företagets

namn och adress samt det utbetalade

beloppets storlek än även hur mycket

av de uttagna medlen, som inbetalats

efter den 30 juni 1960, ävensom

från vilket konto för investering

uttag skett.

Har förordnats att investeringsfond

må tagas i anspråk och har

företag i anledning härav uppburit

medel från konto för investering,

skall mot de utbetalade medlen svarande

investeringsfond tagas i anspråk

i enlighet med beslutet.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse)

skall innehålla uppgift om år för

vilka investeringsfond skall tagas i

anspråk samt, därest medgivandet

avser investering för visst ändamål,

uPPgtft härom ävensom uppgift huruvida

investeringsavdrag enligt 15 §

skall åtnjutas.

19 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk

utan tillstånd och är ej fråga

om fall som i 10 § sägs eller har företag

jämlikt 5 § andra stycket utfått

medel från konto för investering

utan att i sistnämnda fall investeringsfond

i enlighet med bestämmelserna

i 10 § tagits i anspråk eller

skall investeringsfond enligt sådan

underrättelse som arbetsmarknadsi

styrelsen enligt 17 § avlämnat tagas

i anspråk men har så ej skett under

det eller de beskattningsår varom

fråga är, skall investeringsfonden eller

vederbörlig del därav omedelbart

upptagas såsom skattepliktig intäkt

i den förvärvskälla däri fondavsättningen

gjorts. Därvid skall till beskattning

upptagas jämväl ett belopp

mosvarande en tiondel av vad

som av investeringsfonden återförts.

Därest fondavsättning återförts

till beskattning, må företaget icke

för beskattningsåret i fråga tillgodonjuta

avdrag för ny avsättning till

in ves teringsfond.

Vid den taxering, då återföringen

sker, må varken nettointäkten eller

den till kommunal inkomstskatt uppskattade

inkomsten av den förvärvskälla,

varom fråga är, bestämmas till

lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna

i denna paragraf skall

upptagas såsom skattepliktig intäkt.

20 §.

Har företag — —- — likvidation

fattats.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk

utan tillstånd och är ej fråga

om fall som i 10 § sägs eller har företag

jämlikt 5 § andra stycket utfått

medel från konto för investering

utan att i sistnämnda fall investeringsfond

i enlighet med bestämmelserna

i 10 § tagits i anspråk

eller skall investeringsfond i enlighet

med därom meddelat beslut tagas i

anspråk men har så ej skett under

det eller de beskattningsår varom

fråga är, skall investeringsfonden eller

vederbörlig del därav omedelbart

upptagas såsom skattepliktig intäkt i

den förvärvskälla däri fondavsättningen

gjorts. Därvid skall till beskattning

upptagas jämväl ett belopp

motsvarande en tiondel av vad

som av investeringsfonden återförts.

Vid den taxering, då återföringen

sker, må varken nettointäkten eller

den till kommunal inkomstskatt uppskattade

inkomsten av den förvärvskälla,

varom fråga är, bestämmas till

lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna

i nästföregående stycke

skall upptagas såsom skattepliktig

intäkt, i förekommande fall minskat

med belopp, varmed avdrag för ny

avsättning till investeringsfond i förvärvskällan

medgivits vid samma

taxering.

20 §.

1 mom. Har företag---likvi
dation

fattats.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

157

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har genom fusion enligt 174 § 1

mom. lagen den 14 september 1944

om aktiebolag eller 96 § 1 mom. lagen

den 1 juni 1951 om ekonomiska

föreningar företag uppgått i annat

företag, skall investeringsfond hos det

förra företaget, därest investeringsfonden

icke enligt fjärde stycket

övertagits av det senare företaget,

återföras till beskattning för det beskattningsår,

varunder rättens tillstånd

till fusionen registrerats. Därvid

skall till beskattning upptagas jämväl

ett belopp motsvarande en tiondel

av vad som av investeringsfonden

återförts.

Har investeringsfond återförts till

beskattning i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf, skall därvid

vad i 19 § tredje stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

Vid sådan — — — i fråga.

Har företag — — — riksbanken

härom.

Har förvärvskälla, vari avsättning

till investeringsfond skett, avvecklats

och har företaget icke trätt i likvidation,

skall fonden återföras till beskattning

för det beskattningsår, varunder

avvecklingen skett. Därvid

skall så anses som om fonden nämnda

år tagits i anspråk utan tillstånd.

Arbetsmarknadsstyrelsen må, om

särskilda skäl därtill föreligga, medgiva

att fonden må bibehållas under

viss tid. Efter utgången av denna

tid skola kvarstående fondmedel

återföras till beskattning i enlighet

med vad nyss sagts.

Har genom fusion enligt 174 § 1

mom. lagen den 14 september 1944

om aktiebolag eller 96 § 1 mom.

lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska

föreningar företag uppgått i

annat företag, skall investeringsfond

hos det förra företaget, därest investeringsfonden

icke enligt femte stycket

övertagits av det senare företaget,

återföras till beskattning för det

beskattningsår, varunder rättens tillstånd

till fusionen registrerats. Därvid

skall till beskattning upptagas

jämväl ett belopp motsvarande en

tiondel av vad som av investeringsfonden

återförts.

Har investeringsfond återförts till

beskattning i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf, skall därvid

vad i 19 § andra stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

Vid sådan---i fråga.

Har företag — — —- riksbanken

härom.

2 m o m. Har svenskt aktiebolag i

direkt ägo aktier motsvarande mer

än nio tiondelar av aktiekapitalet i

ett eller flera andra svenska aktiebolag,

må arbetsmarknadsstyrelsen,

om särskilda skäl därtill föreligga,

medgiva, att investeringsfond hos ett

av bolagen helt eller delvis i beskattningsavseende

övertages av ett annat

av bolagen. 1 beslutet härom skall

angivas, i vilken förvärvskälla hos

det övertagande bolaget, som fonden

skall anses avsatt.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungt. Maj:ts proposition nr 159* år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har det bolag, som önskar övertaga

investeringsfond, icke förvärvskälla

av samma inkomstslag som den,

vari fonden avsatts, må fonden det

oaktat kunna övertagas. Därvid skall

så anses som om förvärvskällan i

fråga hos det övertagande bolaget avvecklats

under det beskattningsår då

fonden övertagits. Beslut, som här avses,

skall jämväl innehålla medgivande

enligt 1 mom. andra stycket,

att fonden må bibehållas under viss

tid.

Har beslut om övertagande av investeringsfond

meddelats, skall arbetsmarknadsstyrelsen

lämna underrättelse

härom till länsstyrelsen, för

att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet,

samt riksbanken. Efter

därom av det överlåtande bolaget

gjord framställning skall riksbanken

överföra å konto för investering innestående

medel svarande mot den investeringsfond,

som skall övertagas,

å ett motsvarande konto för investering

för det övertagande bolaget. Om

överförandet skall riksbanken lämna

skriftlig underrättelse till de bolag,

varom fråga är, och arbetsmarknadsstyrelsen

ävensom till länsstyrelsen,

för att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet.

Har investeringsfond enligt vederbörligt

beslut övertagits, skall så anses

som om det övertagande bolaget

verkställt avsättning till fonden och

gjort inbetalning till riksbanken å

tid då det överlåtande bolaget gjort

avsättningen och inbetalningen i fråga,

dock att bestämmelserna i 5 §

andra stycket icke äga tillämpning i

fråga om sålunda överförda medel

(se härom 5 § tredje stycket).

21 §. 21 §.

Har avtal — — — investerings- Har avtal — — — investeringsfonden

återförts. fonden återförts.

Har investeringsfond återförts till Har investeringsfond återförts till

beskattning i enlighet med bestäm- beskattning i enlighet med bestämmelserna

i denna paragraf, skall där- melserna i denna paragraf, skall därvid

vad i 19 § andra och tredje styc- vid vad i 19 § andra stycket sägs äga

kena sägs äga motsvarande tillämp- motsvarande tillämpning,

ning.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963

159

(Nuvarande lydelse)

23 §.

Har fastighet, å vilken med anlitande

av till investeringsfond avsatta

medel företagits ny-, till- eller ombyggnad,

avyttrats inom tio år från

utgången av det beskattningsår, varunder

medlen tagits i anspråk, och

föreligga icke förutsättningar för beskattning

av realisationsvinst, skall

såsom skattepliktig intäkt upptagas

vad som vid dylik avyttring må hava

återbekommits av belopp, för vilka

företaget tillgodonjutit avdrag enligt

denna förordning. Motsvarande skall

gälla då ersättning utfaller på grund

av försäkring för skada å sådan fastighet

samt skadan inträffat inom

nyss angiven tid.

Vid beräkning---för värde
minskning.

25 §.

Företag, som gjort avsättning till

investeringsfond enligt denna förordning

eller som jämlikt 20 § fjärde

stycket övertagit sådan fond, är pliktigt

att vid självdeklaration för det

beskattningsår, då avsättningen eller

övertagandet ägt rum, ävensom

för varje påföljande beskattningsår

intill dess de avsatta eller övertagna

medlen avförts ur fonden, foga uppgift

enligt formulär, som fastställes

av riksskattenämnden, rörande avsättning

av medel till fonden samt

fondens användning och avveckling.

Vid allmän självdeklaration skall sådan

uppgift fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyldigt

att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen

lämna de uppgifter i

fråga om fonden, som styrelsen anser

erforderliga från arbetsmarknadssynpunkt.

28 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall

föras register över investeringsfonder.

(Föreslagen lydelse)

23 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk

för kostnad för ny-, till- eller

ombyggnad av fastighet och har fastigheten

avyttrats inom tio år från

utgången av det beskattningsår, varunder

ianspråktagandet skett, skall

såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla

i vilken fonden tagits i

anspråk upptagas vad som vid dylik

avyttring må hava återbekommits av

belopp, för vilka företaget tillgodonjutit

avdrag enligt denna förordning,

i den mån det återbekomna beloppet

icke ingår i skattepliktig realisationsvinst.

Motsvarande skall gälla

då ersättning utfaller på grund av

försäkring för skada å sådan fastighet

samt skadan inträffat inom nyss

angiven tid.

Vid beräkning —--för värde
minskning.

25 §.

Företag, som gjort avsättning till

investeringsfond enligt denna förordning

eller som jämlikt 20 § 1 mom.

femte stycket eller 20 § 2 mom. övertagit

sådan fond, är pliktigt att vid

självdeklaration för det beskattningsår,

då avsättningen eller övertagandet

ägt rum, ävensom för varje påföljande

beskattningsår intill dess de

avsatta eller övertagna medlen avförts

ur fonden, foga uppgift enligt

formulär, som fastställes av riksskattenämnden,

rörande avsättning

av medel till fonden samt fondens

användning och avveckling. Vid allmän

självdeklaration skall sådan

uppgift fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyldigt

att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen

lämna de uppgifter i fråga

om fonden och fondens ianspråktagandc

samt planläggningen härför,

vilka styrelsen anser erforderliga från

arbetsmarknadssynpunkt.

28 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen och

länsstyrelse skall föras register över

investeringsfonder.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 §. 30 §.

Åtgärd av —--är belägen. Åtgärd av — ---är belägen.

Hos riksbankens huvudkontor i

Stockholm skall föras register över

samtliga konton för investering.

Anvisningar

tm 3 §. till 3 §.

Med bruttointäkt---denna

förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt

vederbörligen fastställd balansräkning

efter avdrag av avskrivningar,

tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen

äro att hänföra till omkostnader

i rörelsen — jämväl om de formellt

utgått av vinstmedel — men

utan avdrag för avsättning till reservfond,

skuldregleringsfond, dispositionsfond,

investeringsfond m. fl.

fonder, donationer o. d. Avdrag skall

icke ske för allmänna svenska skatter

vare sig de erlagts preliminärt

eller icke.

Har inbetalning å något i 3 § andra

stycket omförmält konto verkställts

med lägre belopp än som svarar

mot fyrtiosex procent av fondavsättningen,

skall avdrag medgivas

med ett så stort belopp att fyrtiosex

procent därav motsvarar det inbetalta

beloppet.

Med bruttointäkt---denna

förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt

vederbörligen fastställd balansräkning

efter avdrag av avskrivningar,

tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen

äro att hänföra till omkostnader

i rörelsen — jämväl om de

formellt utgått av vinstmedel —- men

utan avdrag för avsättning till reservfond,

skuldregleringsfond, dispositionsfond,

investeringsfond m. fl.

fonder, donationer o. d. Vid årsvinstens

beräkning skall avdrag icke ske

för erlagda eller beräknade allmänna

svenska skatter, vare sig preliminära

eller slutliga. I årsvinsten skall icke

inräknas restituerade sådana skatter

och icke heller belopp, som återförts

från lagerinvesteringskonto.

Har investeringsfond med stöd av

20 § 2 mom. övertagits av annat bolag,

skall med årsvinst förstås den

årsvinst, som skulle hava redovisats

om dylikt övertagande icke skett.

Har inbetalning å något i 3 § tredje

stycket omförmält konto verkställts

med lägre belopp än som svarar mot

fyrtiosex procent av fondavsättningen,

skall avdrag medgivas med ett så

stort belopp att fyrtiosex procent

därav motsvarar det inbetalta beloppet.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Därvid skall iakttagas följande.

1. När investeringsfond enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256),

som avsatts under beskattningsår för vilket taxering i första instans ägt

rum år 1962 eller tidigare, eller konjunkturinvesteringsfond eller investe
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

ringsfond enligt äldre förordningar jämlikt vederbörligt beslut tages i anspråk

för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad, skall, utom i fall som i 9 §

3 mom. sägs, investeringsavdrag åtnjutas med belopp motsvarande tio procent

av vad sålunda tagits i anspråk.

2. Har företag vid ikraftträdandet av denna förordning investeringsfond

enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) eller konjunkturinvesteringsfond

eller investeringsfond enligt äldre förordningar, vilken avsatts i förvärvskälla

som sedermera avvecklats, skall fonden återföras till beskattning

vid taxeringen för det beskattningsår, då denna förordning träder i kraft.

Därvid skall så anses som om fonden nämnda beskattningsår tagits i anspråk

utan tillstånd. Arbetsmarknadsstyrelsen må, om särskilda skäl därtill

föreligga, medgiva att fonden må bibehållas under viss tid. Efter utgången

av denna tid skola kvarstående fondmedel återföras till beskattning

i enlighet med vad nyss sagts.

3. I stället för vad som stadgas i punkt 1 av övergångsbestämmelserna till

förordningen den 3 april 1959 (nr 69) skall, beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond

och investeringsfond, som bildats före ikraftträdandet avförordningen

den 27 maj 1955 (nr 256), gälla

att fonden må efter av arbetsmarknadsstyrelsen meddelat tillstånd tagas

i anspråk för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk enligt

förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning,

så ock eljest för investering i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning

skett,

att bestämmelserna i 9 § 3 mom. och 11 § andra stycket förordningen den

27 maj 1955 (nr 256) skola äga motsvarande tillämpning,

att bestämmelserna i 16 § första stycket, 17 § första stycket, 20 § 1 mom.

andra stycket samt 20 § 2 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i

deras lydelse enligt denna förordning skola i tillämpliga delar gälla,

att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket

vid a) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning

angivna ändamål,

att fond för inventarier får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket

vid b) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning

angivna ändamål samt

att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § förordningen den 2 maj

1947 (nr 174) tillkommer Kungl. Maj:t, i stället, utom i fall som avses

i 9 § 3 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256), skall tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.

4. Denna förordning skall icke äga tillämpning i fråga om 1962 års taxering

eller i fråga om eftertaxering för år 1962 och tidigare år.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningstext .............................................. 2

I. Inledning ........ 20

II. Historik och gällande rått m. m........................... 23

Tidigare lagstiftning ................................... 23

Gällande bestämmelser enligt 1955 års förordning ........ 27

Bestämmelser som gäller för kvarstående konjunkturinvesteringsfonder

och investeringsfonder enligt 1947 och äldre års

lagstiftningar ...... 29

De särskilda fondavsättningsbestämmelserna vid 1961 och

1962 års taxeringar ..................................... 31

III. Investeringsfondslagstiftningens hittillsvarande användning .. 32

IV. Investeringsfrämjande skattelättnader ................. 37

Utredningen .......................................... 37

Remissyttrandena ...................................... 45

Departementschefen .................................... 52

V. Ändringar i investeringsfondslagstiftningen ................ 64

Lagerinvesteringar (13 och 16 §§) ...................... 64

Utredningen ........................................ 64

Remissyttrandena .................................... 69

Departementschefen ................................ 82

Investeringsavdraget (16 §) ............................ 86

Utredningen ........................................ 86

Remissyttrandena .................................... 88

Departementschefen ................................ 90

överföringar inom koncern (20 § 2 mom.) ................ 91

Utredningen ........................................ 91

Remissyttrandena .................................... 96

Departementschefen .................................. 99

Beslutanderätten (9 § m. fl.) ............................ 100

Utredningen ........................................ 100

Departementschefen .................................. 101

Specialmotivering till föreslagna ändringar .............. 102

1 § och anvisningarna till 1 § ........................ 102

3 § ................................................ 104

5 § ................................................ 110

6 § ................................................ 111

9 § ................................................ 114

11 § ................................................ 115

12 § ................................................ 125

14 § (nuv. 13 §) .................................... 128

15 § (nuv. 14 §) .................................... 129

17 § (nuv. 16 och 17 §§) ............................ 132

19 § ................................................ 136

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 163

20 § 1 mom......................................... 139

23 § ................................................ 141

25, 28 och 30 §§ .................................... 143

Anvisningarna till 3 § ................................ 145

övergångsbestämmelserna ............................ 146

VI. Departementschefens hemställan .......................... 147

Bihang .................................................... 148

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 621115

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1963:44 Betänkande i anledning av Kungl. J\Iaj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 s. 1 i texten