Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m
1963-03-29 · 163 sidor, varav 157 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 157 av 163 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:159, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 19G3
1
Nr 159
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27 maj
1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning,
m. m.; given Stockholms slott den 29 mars
1963.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturutjämning; samt
2) förordning om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid
inkomsttaxeringen.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i lagstiftningen om
konjunkturinvesteringsfonder i syfte att göra denna lagstiftning till ett mera
verksamt medel i konjunkturpolitiken. Sålunda föreslås bl. a. att Kungl.
Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen skall
kunna medgiva företag, som under tider med avsättningssvårigheter fortsätter
sin produktion, att taga investeringsfond i anspråk för överföring till
lagerinvesteringskonto. Efter särskilt medgivande skall investeringsfond
kunna överföras mellan bolag inom en koncern.
För att stimulera ekonomiska föreningar till fondavsättningar föreslås
att insättningsskyldigheten i riksbanken för sådana företag skall sänkas
(från 46) till 40 procent av fondavsättningen. Kungl. Maj:t skall enligt förslaget,
om synnerliga skäl föreligger, äga medgiva befrielse från det tioprocentiga
tillägg, som skall göras då fond återföres till beskattning.
Vidare föreslås att fonderna under vissa förhållanden skall kunna användas
i lokaliseringspolitiskt syfte.
Slutligen framlägges förslag om generella regler av innebörd att Kungl.
Maj:t, om läget på arbetsmarknaden påkallar det, skall äga besluta att rörelseidkare
och jordbrukare som under viss tid anskaffar maskiner och inventarier
får vid taxeringen åtnjuta avdrag för extra avskrivning (initialavskrivning)
å dessa tillgångar med 30 procent och ett särskilt investeringsavdrag
motsvarande 10 procent av anskaffningskostnaden. Även dessa generella
regler skall kunna användas i lokaliseringspolitiskt syfte.
Bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1963.
I llihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 159
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
Härigenom förordnas, att 1, 3 och 5—7 §§, 9 § 1 mom., 10—23, 25, 28 och
30 §§ förordningen den 27 maj 1955 om investeringsfonder för konjunkturutjämning
ävensom anvisningarna till 1, 3 och 11 §§ samma förordning1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1 §•
Vid beräkning av nettointäkt av
jordbruksfastighet och av rörelse enligt
kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt må
svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk
förening åtnjuta avdrag i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning
för belopp, som avsättes till
investeringsfond.
Om företag — ---medgivande
därtill.
3 §•
Avdrag för----av årsvinsten.
Avdrag enligt denna förordning må
åtnjutas allenast därest ett belopp
motsvarande fyrtiosex procent av den
gjorda avsättningen inbetalats å särskilt
konto (konto för investering i
(Föreslagen lydelse)
1 §•
Vid beräkning av nettointäkt av
jordbruksfastighet och av rörelse enligt
kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt må
svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk
förening och svensk sparbank åtnjuta
avdrag i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning för belopp, som
avsättes till investeringsfond.
Om företag--— medgivande
därtill.
3 §•
Avdrag för---av årsvinsten.
Har till lagerinvesteringskonto enligt
13 § överfört belopp återförts till
beskattning, må, utan hinder av vad
i nästföregående stycke stadgas, för
samma beskattningsår avdrag åtnjutas
för avsättning till investeringsfond
för rörelse i den mån avsättningen
icke överstiger det återförda beloppet,
i förekommande fall ökat med
andel, som avses i sista punkten av
nämnda paragraf, överstiger avsättningen
det återförda beloppet jämte
tillägg, må för den överskjutande delen
avdrag åtnjutas med högst fyrtio
procent av årsvinsten.
Avdrag enligt denna förordning må
åtnjutas allenast därest ett belopp
motsvarande, för aktiebolag, fyrtiosex
procent och, för ekonomisk förening
samt sparbank, fyrtio procent
1 Senaste lydelse av 1 och 6 §§ se 1957: 63, av 3, 5, 10, 16, 18 och 22 §§ samt anvisningarna
till 3 § so 1960:236, av 11, 12, 13, 15 och 17 §§ se 1959:69 samt av 20 § se 1957:77.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
3
(Nuvarande lydelse)
skogsbruk respektive i rörelse) i riksbanken.
(Se vidare anvisningarna.)
5 §■
Å konto för investering inbetalade
medel må icke utbetalas i andra fall
än som nedan i denna paragraf samt
i 16, 18 och 22 §■§ stadgas.
Sedan fem år förflutit från ingången
av det kalenderår varunder inbetalningen
verkställts, äger företaget
att efter uppsägning hos riksbanken
uttaga högst trettio procent av det ursprungligen
inbetalta beloppet eller,
i förekommande fall, av vad därav
återstår efter återbetalning enligt 18 §.
Det belopp som sålunda ifrågakommer
till uttag efter uppsägning skall
minskas med vad som må hava återbetalats
med stöd av 16 och 22 §§.
Har uttag efter uppsägning skett, åligger
det riksbanken att lämna underrättelse
därom till länsstyrelsen för
att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet.
Särskild underrättelse
skall lämnas för varje i 3 § angivet
konto från vilket uttag skett samt innehålla
uppgift om företagets namn
och adress ävensom det uttagna beloppets
storlek med angivande jämväl
av hur mycket av de uttagna medlen,
som inbetalats efter den 30 juni 1960.
När medel utbetalas med stöd av
16 och 22 §§, skola tidigare inbetalta
medel tagas i anspråk före senare insättningar.
(Föreslagen lydelse)
av den gjorda avsättningen inbetalats
å särskilt konto (konto för investering
i skogsbruk respektive i rörelse)
i riksbanken.
(Se vidare anvisningarna.)
& §•
A konto för investering inbetalade
medel må icke utbetalas i andra fall
än som nedan i denna paragraf samt
i 17, 18 och 22 §§ stadgas.
Sedan fem år förflutit från ingången
av det kalenderår varunder inbetalningen
verkställts, äger företaget
att efter uppsägning hos riksbanken
uttaga högst trettio procent av det ursprungligen
inbetalta beloppet eller,
i förekommande fall, av vad därav
återstår efter återbetalning enligt 18 §.
Det belopp som sålunda ifrågakommer
till uttag efter uppsägning skall
minskas med vad som må hava återbetalats
enligt 17 och 22 §§ eller
överförts till annat företags konto för
investering enligt 20 § 2 mom. Har
uttag efter uppsägning skett, åligger
det riksbanken att lämna underrättelse
därom till arbetsmarknadsstyrelsen
samt, för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet, länsstyrelsen.
Särskild underrättelse skall
lämnas för varje i 3 § angivet konto
från vilket uttag skett samt innehålla
uppgift om företagets namn och
adress ävensom det uttagna beloppets
storlek med angivande jämväl
av, för aktiebolag, hur mycket av de
uttagna medlen, som inbetalats efter
den 30 juni 1960, samt, för ekonomisk
förening, hur mycket av de uttagna
medlen, som inbetalats efter
nämnda dag men före den 1 juli 1963.
Vad i nästföregående stycke stadgas
angående rätt att uttaga högst
trettio procent av inbetalat belopp
äger icke tillämpning i fråga om belopp,
som enligt 20 § 2 mom. övertagits
från annat företag.
När medel utbetalas enligt 17 och
22 §§ eller övertagas från annat företag
enligt 20 § 2 mom., skola tidiga
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
i
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
(Xuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
re inbetalta medel tagas i anspråk
före senare insättningar.
6 §•
Inbetalning av medel å konto för
investering skall ske till vederbörande
riksbankskontor. Vid inbetalning
skola uppgivas företagets namn och
adress samt det beskattningsår som
inbetalningen avser ävensom det konto
för investering varom fråga är. Avser
inbetalning vid ett och samma tillfälle
konto för investering i såväl
skogsbruk som rörelse, skall angivas
huru stor del av det inbetalta beloppet,
som belöper på vartdera kontot.
I av riksbanken lämnat bevis om
insättning å konto för investering
skall angivas, att, därest avtal om
överlåtelse eller pantsättning av de
insatta medlen träffas, detta skall anmälas
till banken. Har riksbanken erhållit
sådan anmälan, skall banken
verkställa anteckning om det förhållande,
som med anmälan avses, samt
senast inom åtta dagar efter det anmälan
som nyss sagts ingivits översända
underrättelse om vad som förekommit
till länsstyrelsen för att tillställas
vederbörande taxeringsmyndighet.
7 §•
Riksbanken skall senast den 15
april under taxeringsåret till länsstyrelsen
översända uppgifter angående
de för beskattningsåret verkställda inbetalningarna
å konto för investering.
Å uppgiftshandling, som skall upprättas
särskilt för varje företag, skola
angivas företagets namn och adress
samt det beskattningsår och det konto
varå inbetalning skett ävensom det
inbetalta beloppets storlek.
Har inbetalning för beskattningsåret
skett efter den 15 april under
taxeringsåret, skall uppgift som i
6 §•
Inbetalning av medel å konto för
investering skall ske till riksbankskontor.
Medlen skola anses inbetalade
den dag medlen kommit riksbanken
tillhanda. Vid inbetalningen skola
uppgivas företagets namn och adress
samt det beskattningsår som inbetalningen
avser ävensom det konto
för investering varom fråga är. Avser
inbetalning vid ett och samma tillfälle
konto för investering i såväl skogsbruk
som rörelse, skall angivas huru
stor del av det inbetalta beloppet som
belöper på vartdera kontot.
I av riksbanken lämnat bevis om
insättning å konto för investering eller
om överföring från annat företags
konto enligt 20 § 2 mom. skall angivas,
att, därest avtal om överlåtelse
eller pantsättning av de insatta
eller överförda medlen träffas, detta
skall anmälas till banken. Har riksbanken
erhållit sådan anmälan, skall
banken verkställa anteckning om det
förhållande, som med anmälan avses,
samt senast inom åtta dagar efter det
anmälan som nyss sagts ingivits översända
underrättelse om vad som förekommit
till arbetsmarknadsstyrelsen
samt till länsstyrelsen för att tillställas
vederbörande taxeringsmyndighet.
7 §•
Riksbanken skall senast den 15
april under taxeringsåret till arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen
översända uppgifter angående de för
beskattningsåret verkställda inbetalningarna
å konto för investering. A
uppgiftshandling, som skall upprättas
särskilt för varje företag, skola angivas
företagets namn och adress samt
det beskattningsår och det konto varå
inbetalning skett ävensom det inbetalta
beloppets storlek.
Har inbetalning för beskattningsåret
skett efter den 15 april under
taxeringsåret, skall uppgift som i
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
5
(Nuvarande lydelse)
första stycket sägs översändas till
länsstyrelsen snarast möjligt och senast
inom åtta dagar efter det inbetalningen
ägt rum.
9 §•
1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen
äger besluta att investeringsfond under
visst eller vissa beskattningsår
och under villkor i övrigt, som läget å
arbetsmarknaden påkallar, skall eller
må tagas i anspråk för sitt ändamål.
Beslut, varom —--vissa före
tag.
10 §.
Företag, som jämlikt 5 § andra
stycket uttagit medel från konto för
investering, skall det beskattningsår,
varunder sådant uttag gjorts, av vederbörande
investeringsfond för i 11 §
angivet ändamål taga i anspråk ett så
stort belopp att fyrtio procent därav
eller, om uttag sker av medel som inbetalats
efter den 30 juni 1960, fyrtiosex
procent därav motsvarar det
från kontot uttagna beloppet.
11 §•
Tager företag jämlikt 9 eller 10 §
investeringsfond i anspråk under
visst beskattningsår, skall det ske för
ändamål varom här nedan sägs:
investeringsfond för skogsbruk: för
kostnader för arbeten avsedda att
främja skogsbruket, såsom skogsodling
och skogsdikning, röjning, hägnad,
anläggande av flottleder och vägar,
som huvudsakligen avse att direkt
tjäna skogsbruket, ävensom uppförande
och underhåll av för skogsbruket
nödvändiga byggnader; samt
(Föreslagen lydelse)
första stycket sägs översändas till arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen
snarast möjligt och senast inom
åtta dagar efter det inbetalningen ägt
rum.
9 §•
1 mom. Kungl. Maj.t eller, efter
Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen
äger besluta att
investeringsfond under den tid och
under de villkor i övrigt, som läget å
arbetsmarknaden påkallar, skall eller
må tagas i anspråk för sitt ändamål.
Beslut, varom---vissa före
tag.
10 §.
Företag, som jämlikt 5 § andra
stycket uttagit medel från konto för
investering, skall det beskattningsår,
varunder sådant uttag gjorts, av vederbörande
investeringsfond för i 11 §
angivet ändamål taga i anspråk ett så
stort belopp att fyrtio procent därav
eller, om aktiebolag uttagit medel som
inbetalats efter den 30 juni 1960 eller
ekonomisk förening uttagit medel
som inbetalats efter nämnda dag men
före den 1 juli 1963, fyrtiosex procent
därav motsvarar det från kontot
uttagna beloppet.
11 §•
Tager företag jämlikt 9 eller 10 §
investeringsfond i anspråk under
visst beskattningsår och är icke fråga
om fall varom stadgas i 12—li §§,
skall det ske för ändamål varom här
nedan sägs:
investeringsfond för skogsbruk: för
kostnader under beskattningsåret för
arbeten avsedda att främja skogsbruket,
såsom skogsodling och skogsdikning,
röjning, hägnad, anläggande och
underhåll av flottleder och vägar, som
huvudsakligen avse att direkt tjäna
skogsbruket, ävensom uppförande och
underhåll av för skogsbruket nödvändiga
byggnader så ock för bidrag till
ny-, till- eller ombyggnad av bostad
eller vulfärdsanläggning här i riket
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse)
investeringsfond för rörelse:
a) för avskrivning å byggnad, som
ny-, till- eller ombyggts under beskattningsåret,
med högst ett belopp motsvarande
kostnaderna under beskattningsåret
för ny-, till- eller ombyggnaden,
eller för bidrag under samma
år till ny-, till- eller ombyggnad av
bostad eller välfärdsanläggning för
arbetstagare eller förutvarande arbetstagare
utan ledande ställning hos
företaget eller detta närstående företag,
eller, såvitt angår företag som huvudsakligen
bedriver industriell verksamhet,
för kostnaderna för reparations-
och andra underhållsarbeten
under beskattningsåret å byggnad,
som användes i rörelsen;
b) för avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under
beskattningsåret eller, vad angår fartyg,
anskaffats eller ombyggts under
samma år, dock att beträffande ombyggnad
av fartyg avskrivning må ske
med högst ett belopp motsvarande
kostnaderna under beskattningsåret
för ombyggnaden, ävensom för kostnader
för reparation av fartyg;
c) för nedskrivning å lager av råvaror
samt hel- och halvfabrikat
med högst ett belopp, motsvarande
kostnaderna under beskattningsåret
för tillverkning eller anskaffning av
dylika tillgångar, dock att lägre värdesättning
å företagets varulager i
dess helhet vid beskattningsårets utgång
därigenom icke må godtagas än
som enligt kommunalskattelagen är
medgivet; samt
d) för kostnader för undersökningsarbete,
förberedande arbete eller
tillredningsarbete under beskattningsåret
i gruva, stenbrott eller annan liknande
fyndighet.
Därest investeringsfond efter beslut
enligt 9 § 1 eller 3 mom. fått tagas
i anspråk under flera på varandra
(Föreslagen lydelse)
för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare
utan ledande ställning hos
företaget eller detta närstående företag;
samt
investeringsfond för rörelse:
a) för kostnader under beskattningsåret
för reparations- och andra
underhållsarbeten å här i riket belägen
byggnad, som icke utgör lagertillgång,
eller för ny-, till- eller ombyggnad
av sådan byggnad, så ock
för bidrag till ny-, till- eller ombyggnad
av bostad eller välfärdsanläggning
här i riket för arbetstagare eller
förutvarande arbetstagare utan
ledande ställning hos företaget eller
detta närstående företag;
b) för avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under
beskattningsåret och som, såvitt gäller
andra tillgångar än transportmedel
i internationell trafik, åro avsedda
att nyttjas i här i riket bedriven
verksamhet;
c) för kostnader under beskattningsåret
för undersökningsarbete,
förberedande arbete eller tillredningsarbete
i gruva, stenbrott eller annan
liknande fyndighet här i riket.
Därest investeringsfond efter beslut
enligt 9 § 1 eller 3 mom. fått tagas i
anspråk under flera på varandra föl
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse)
följande beskattningsår för ny-, tilleller
ombyggnad eller för underhållsarbeten
å byggnad samt ifrågavarande
arbeten pågått under flera av dessa
år, må företaget, under förutsättning
att avdrag för kostnaderna under de
tidigare åren icke redan skett, under
det sista året taga fonden i anspråk
för avskrivning å byggnaden eller
för täckande av underhållskostnaden
med högst ett belopp motsvarande
de uppkomna kostnaderna under
de ifrågavarande åren. Vad nu
sagts skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om ny- eller ombyggnad
av fartyg.
Kungl. Maj :t---riket tillver
kar.
Vid tillämpning av bestämmelserna
i första stycket skall iakttagas, att
kostnad för anskaffning av begagnade
inventarier icke må medräknas
samt att, då fråga är om inventarier
eller varulager, som av företaget förvärvats
från rörelseidkare med vilken
det är förbundet i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap, anskaffningskostnaden
må medräknas endast
om tillgången tillverkats under beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
12 §.
Kungl. Maj :t må meddela tillstånd
för företag, som verkställt avsättning
till investeringsfond för rörelse, att
taga fonden i anspråk för ändamål
som avses med investeringsfond för
skogsbruk, så ock eljest för investering
i annan förvärvskälla än den, i
vilken avsättning skett.
(Föreslagen lydelse)
jande beskattningsår för ny-, till- eller
ombyggnad eller för underhållsarbeten
å byggnad eller för fasta maskiner
eller andra till byggnad hörande
inventarier, må företaget, under förutsättning
att avdrag för kostnaderna
under de tidigare åren icke redan
skett, under det sista året taga fonden
i anspråk för avskrivning å byggnaden
eller inventarierna eller för
täckande av underhållskostnader
med högst ett belopp motsvarande de
uppkomna kostnaderna under de ifrågavarande
åren. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning i fråga
om anläggande och underhåll av
flottleder och vägar.
Kungl. Maj :t--— riket tillver
kar.
Vid tillämpning av bestämmelserna
i första stycket skall iakttagas, att
kostnad för anskaffning av begagnade
inventarier icke må medräknas
samt att, då fråga är om inventarier,
som av företaget förvärvats från rörelseidkare
med vilken det är förbundet
i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,
anskaffningskostnaden må
medräknas endast om tillgången tillverkats
under beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
12 §.
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.
Maj.ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen
må, om särskilda skäl föreligga,
meddela tillstånd för företag
att taga investeringsfond för skogsbruk
i anspråk för ändamål, som avses
med investeringsfond för rörelse,
och att taga investeringsfond för rörelse
i anspråk för ändamål, som avses
med investeringsfond för skogsbruk,
så ock eljest att, för ändamål
som sägs i 11, 13 och l-l §§, taga investeringsfond
i anspråk i annan förvärvskälla
än den, i vilken avsättning
skett. I fall som avses i 9 § 3 mom.
och 11 § tredje stycket skall dock fråga
som nu sagts alltid prövas av
Kungl. Maj:t.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse)
13 §.
Arbetsmarknadsstyrelsen må, om
särskilda skäl därtill föreligga, medgiva
att investeringsfond för rörelse tages
i anspråk för avskrivning av kostnader
för vägarbete, anordnande av
vatten- och avloppsledningar, iordningställande
i övrigt av tomtområde
för bebyggelse samt liknande arbeten.
I fall som avses i 9 § 3 mom. skall
dock fråga som nu sagts prövas av
Kungl. Maj :t.
U §■
För beskattningsår, under vilket
medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning,
må vid taxeringen avdrag för i
11 § avsedd avskrivning, nedskrivning
eller kostnad eller för där angi
-
(Föreslagen lydelse)
13 §.
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj. ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen
må medgiva att investeringsfond
för rörelse tages i anspråk
för överföring till lagerinvesteringskonto.
Till sådant konto överfört belopp
skall återföras till beskattning
senast vid taxeringen för det tredje
beskattningsåret efter det, under vilket
överföringen verkställts. Kungl.
Maj.t äger, om särskilda skäl föranleda
det, medgiva att återföringen må
ske först vid en senare tidpunkt. 1 sådant
fall skall vid återföringen till beskattning
upptagas jämväl ett belopp
motsvarande viss, av Kungl. Maj. t bestämd
andel av det återförda beloppet.
U§.
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen
må, om särskilda skäl därtill
föreligga, medgiva att investeringsfond
för rörelse tages i anspråk
för kostnader för vägarbete, anordnande
av vatten- och avloppsledningar,
iordningställande i övrigt av tomtområde
för bebyggelse samt liknande
arbeten ävensom för iordningställande
av markområde för sjöreglering
och kraftverksbygge. I fall som avses
i 9 § 3 mom. skall dock fråga som
nu sagts alltid prövas av Kungl.
Maj :t.
Har investeringsfond enligt vederbörligt
beslut fått tagas i anspråk
under flera på varandra följande beskattningsår
för kostnader, som sägs
i första stycket, skola bestämmelserna
i 11 § andra stycket äga motsvarande
tillämpning i fråga om sådana
kostnader.
15 §.
För beskattningsår, under vilket
medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning,
må vid taxeringen avdrag för
avskrivning eller kostnad som avses
i 11 § eller för där angivet bidrag med
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 ar 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
vet bidrag med belopp svarande mot
fondens minskning ej ske, men skall,
där medlen tagits i anspråk för avskrivning
eller nedskrivning, så anses,
som om den ifrågavarande tillgången
i beskattningsavseende avskrivits
eller nedskrivits med det i
anspråk tagna beloppet.
15 §.
Företag, som tagit investeringsfond
i anspråk jämlikt bestämmelserna i
denna förordning utan att fråga är
om fall som i 9 § 3 mom. eller 10 §
sägs, må vid den för taxering till kommunal
och statlig inkomstskatt verkställda
inkomstberäkningen för beskattningsåret
för den förvärvskälla,
varom fråga är, åtnjuta ett extra avdrag
(investeringsavdrag) med belopp
motsvarande tio procent av vad
sålunda tagits i anspråk.
16 §.
Om investeringsfond enligt av
Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen
meddelat beslut skall eller
må tagas helt eller delvis i anspråk,
äger företaget hos riksbanken, i den
ordning nedan sägs, från konto för
investering utfå fyrtio procent eller,
om uttag sker av medel som inbetalats
efter den 30 juni 1960, fyrtiosex prolt
Rihanff till riksdagens protokoll 1963. 1
belopp svarande mot fondens minskning
ej ske, men skall, där medlen
tagits i anspråk för sådana kostnader
som enligt kommunalskattelagens
regler icke må avdragas annat än i
form av årliga avdrag för värdeminskning
å tillgången i fråga, så anses,
som om den ifrågavarande tillgången
i beskattningsavseende avskrivits
med det i anspråk tagna beloppet.
16 §.
Företag, som under visst beskattningsår
tagit investeringsfond i anspråk
jämlikt bestämmelserna i denna
förordning för ändamål som avses
i 11 § må, utom i fall som sägs i 9 §
3 mom. och 10 §, åtnjuta ett extra avdrag
vid inkomstberäkningen för den
förvärvskälla, varom fråga är, (investeringsavdrag)
med belopp motsvarande
tio procent av vad sålunda tagits
i anspråk.
Har investeringsfond enligt vederbörligt
beslut tagits i anspråk för ändamål
som avses i 13 §, äger företaget
åtnjuta investeringsavdrag. Avdraget
åtnjutes för det eller de beskattningsår,
den beslutande myndigheten
bestämmer. Investeringsavdrag
som nu sagts skall motsvara tio procent
av det belopp, varmed värdet av
lagret ökat under beskattningsåret,
dock högst tio procent av belopp som
överförts till lagerinvesteringskonto.
Medgives investeringsavdrag för mer
än ett beskattningsår, må avdragen
sammanlagt ej överstiga tio procent
av till lagerinvesteringskonto överförda
belopp.
17 §.
Beslutar Kungl. Maj.t eller arbetsmarknadsstyrelsen
att investeringsfond
skall eller må helt eller delvis
tagas i anspråk, skall i beslutet angivas
den tid, under vilken ianspråktagandet
skall ske, samt, därest beslutet
avser investering för visst ändamål,
uppgift härom ävensom uppgift
huruvida investeringsavdrag enligt
samt. Nr 159
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse)
cent av det belopp av investeringsfonden
som i enlighet med beslutet skall
eller må tagas i anspråk. Det ankommer
på arbetsmarknadsstyrelsen att
efter därom av företaget gjord framställning
förordna om utbetalning
som nyss sagts. Sedan utbetalning
skett, skall riksbanken lämna underrättelse
därom till arbetsmarknadsstyrelsen,
med angivande av ej mindre
företagets namn och adress samt
det utbetalta beloppets storlek än
även hur mycket av de uttagna medlen,
som inbetalats efter den 30 juni
1960, ävensom från vilket konto för
investering uttag skett.
17 §■
Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat
att investeringsfond skall tagas
i anspråk av samtliga företag, företag
av viss beskaffenhet eller ock
visst eller vissa företag, åligger det
arbetsmarknadsstyrelsen att lämna
underrättelse därom dels till företag
varom fråga är, dels ock till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet.
Har förordnats att investeringsfond
må tagas i anspråk och har företag
i anledning härav enligt 16 § uppburit
medel från konto för investering,
åligger det arbetsmarknadsstyrelsen,
sedan styrelsen erhållit besked från
riksbanken att utbetalning skett, att
till länsstyrelsen, för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet, lämna
underrättelse om att investeringsfonden
skall tagas i anspråk.
Underrättelse som enligt ovan ankommer
på arbetsmarknadsstyrelsen
skall innehålla uppgift om år för vilka
investeringsfond skall tagas i anspråk
samt, därest medgivandet avser
investering för visst ändamål, uppgift
härom ävensom uppgift huruvida
investeringsavdrag enligt 15 §
skall åtnjutas.
(Föreslagen lydelse)
16 § må åtnjutas. Beslutet skall tillställas,
förutom det eller de företag
varom fråga är, länsstyrelsen, för att
överlämnas till vederbörande taxeringsmyndighet,
samt riksbanken.
Har beslut som nu sagts meddelats
och är icke fråga om preliminärt beslut
enligt 9 § 3 mom., äger företaget
hos riksbanken från konto för investering
utfå fyrtio procent eller, om aktiebolag
uttager medel som inbetalats
efter den 30 juni 1960 eller ekonomisk
förening uttager medel som inbetalats
efter nämnda dag men före
den 1 juli 1963, fyrtiosex procent av
det belopp av investeringsfonden som
i enlighet med beslutet skall eller må
tagas i anspråk.
Sedan utbetalning skett, skall riksbanken
lämna underrättelse därom
till arbetsmarknadsstyrelsen samt, för
att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet,
länsstyrelsen, med angivande
av ej mindre företagets namn
och adress samt det utbetalade beloppets
storlek än även, för aktiebolag,
hur mycket av de uttagna medlen,
som inbetalats efter den 30 juni 1960,
och, för ekonomisk förening, hur
mycket av de uttagna medlen, som
inbetalats efter nämnda dag men före
den 1 juli 1963, ävensom från vilket
konto för investering uttag skett.
Har förordnats att investeringsfond
må tagas i anspråk och har företag
i anledning härav uppburit medel
från konto för investering, skall mot
de utbetalade medlen svarande investeringsfond
tagas i anspråk i enlighet
med beslutet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
11
(Nuvarande lydelse)
18 §.
Har företag för visst beskattningsår
å konto för investering inbetalt
mer än fyrtiosex procent av det belopp,
vilket företaget avser att avsätta
till investeringsfond eller för vilket
vid taxeringen avdrag åtnjutits i enlighet
med bestämmelserna i 3 §,
skall länsstyrelsen, på framställning
av företaget, förordna om återbetalning
av det till kontot för mycket inbetalta
beloppet. Vid återbetalning
som nu sagts skola, om insättningar
verkställts vid olika tillfällen, tidigare
för beskattningsåret gjorda inbetalningar
tagas i anspråk före senare
insättningar.
19 §.
Har investeringsfond tagits i anspråk
utan tillstånd och är ej fråga
om fall som i 10 § sägs eller har företag
jämlikt 5 § andra stycket utfått
medel från konto för investering utan
att i sistnämnda fall investeringsfond
i enlighet med bestämmelserna i 10 §
tagits i anspråk eller skall investeringsfond
enligt sådan underrättelse
som arbetsmarknadsstyrelsen enligt
17 § avlämnat tagas i anspråk men
har så ej skett under det eller de beskattningsår
varom fråga är, skall investeringsfonden
eller vederbörlig del
därav omedelbart upptagas såsom
skattepliktig intäkt i den förvärvskälla
däri fondavsättningen gjorts.
Därvid skall till beskattning upptagas
jämväl ett belopp motsvarande en
tiondel av vad som av investeringsfonden
återförts.
Därest fondavsättning återförts till
beskattning, må företaget icke för beskattningsåret
i fråga tillgodonjuta
avdrag för ny avsättning till investeringsfond.
Vid den taxering, då återföringen
sker, må varken nettointäkten eller
den till kommunal inkomstskatt upp
-
(Föreslagen lydelse)
18 §.
Har företag för visst beskattningsår
å konto för investering inbetalt, då
fråga är om aktiebolag, mer än fyrtiosex
procent och, då fråga är om
ekonomisk förening eller sparbank,
mer än fyrtio procent av det belopp,
vilket företaget avser att avsätta till
investeringsfond eller för vilket vid
taxeringen avdrag åtnjutits i enlighet
med bestämmelserna i 3 §, skall länsstyrelsen,
på framställning av företaget,
förordna om återbetalning av
det till kontot för mycket inbetalta
beloppet. Vid återbetalning som nu
sagts skola, om insättningar verkställts
vid olika tillfällen, tidigare för
beskattningsåret gjorda inbetalningar
tagas i anspråk före senare insättningar.
19 §.
Har investeringsfond tagits i anspråk
utan tillstånd och är ej fråga
om fall som i 10 § sägs eller har företag
jämlikt 5 § andra stycket utfått
medel från konto för investering utan
att i sistnämnda fall investeringsfond
i enlighet med bestämmelserna i 10 §
tagits i anspråk eller skall investeringsfond
i enlighet med därom meddelat
beslut tagas i anspråk men har
så ej skett under det eller de beskattningsår
varom fråga är, skall investeringsfonden
eller vederbörlig del
därav omedelbart upptagas såsom
skattepliktig intäkt i den förvärvskälla
däri fondavsättningen gjorts. Därvid
skall till beskattning upptagas
jämväl ett belopp motsvarande en
tiondel av vad som av investeringsfonden
återförts. Kungl. Maj:t må
dock, om synnerliga skäl föreligga,
medgiva att sistnämnda tillägg icke
skall göras.
Vid den taxering, då återföringen
sker, må varken nettointäkten eller
den till kommunal inkomstskatt upp
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse)
skattade inkomsten av den förvärvskälla,
varom fråga är, bestämmas till
lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna
i denna paragraf skall
upptagas såsom skattepliktig intäkt.
20 §.
Har företag —--- likvidation
fattats.
Har genom fusion enligt 174 § 1
mom. lagen den 14 september 1944
om aktiebolag eller 96 § 1 mom. lagen
den 1 juni 1951 om ekonomiska
föreningar företag uppgått i annat företag,
skall investeringsfond hos det
förra företaget, därest investeringsfonden
icke enligt fjärde stycket
övertagits av det senare företaget,
återföras till beskattning för det beskattningsår,
varunder rättens tillstånd
till fusionen registrerats. Därvid
skall till beskattning upptagas
jämväl ett belopp motsvarande en
tiondel av vad som av investeringsfonden
återförts.
Har investeringsfond återförts till
beskattning i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf, skall därvid
vad i 19 § tredje stycket sägs äga
motsvarande tillämpning.
(Föreslagen lydelse)
skattade inkomsten av den förvärvskälla,
varom fråga är, bestämmas till
lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna
i nästföregående stycke
skall upptagas såsom skattepliktig intäkt,
i förekommande fall minskat
med belopp, varmed avdrag för ny
avsättning till investeringsfond i förvärvskällan
medgivits vid samma
taxering.
20 §.
1 mom. Har företag---lik
vidation
fattats.
Har förvärvskälla, vari avsättning
till investeringsfond skett, avvecklats
och har företaget icke trätt i likvidation,
skall fonden, om den alltjämt
kvarstår, återföras till beskattning för
det beskattningsår, varunder avvecklingen
slutförts. Därvid skall så anses
som om fonden nämnda år tagits
i anspråk utan tillstånd. Kungl. Maj:t
eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
arbetsmarknadsstyrelsen må, om
särskilda skäl föreligga, medgiva att
fonden må bibehållas under viss tid.
Efter utgången av denna tid skola
kvarstående fondmedel återföras till
beskattning i enlighet med vad nyss
sagts.
Har genom fusion enligt 174 § 1
mom. lagen den 14 september 1944
om aktiebolag eller 96 § 1 mom. lagen
den 1 juni 1951 om ekonomiska
föreningar företag uppgått i annat företag,
skall investeringsfond hos det
förra företaget, därest investeringsfonden
icke enligt femte stycket övertagits
av det senare företaget, återföras
till beskattning för det beskattningsår,
varunder rättens tillstånd
till fusionen registrerats. Därvid skall
till beskattning upptagas jämväl ett
belopp motsvarande en tiondel av vad
som av investeringsfonden återförts.
Har investeringsfond återförts till
beskattning i enlighet med bestämmelserna
i detta moment, skall därvid
vad i 19 § andra stycket sägs äga
motsvarande tillämpning.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Vid sådan — — — i fråga. Vid sådan — — — i fråga.
Har företag---riksbanken Har företag---i riksbanken
härom, härom.
2 mom. Har svenskt aktiebolag i
direkt ägo aktier motsvarande mer än
nio tiondelar av aktiekapitalet i ett
eller flera andra svenska aktiebolag,
må Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen,
om särskilda skäl föreligga,
medgiva, att investeringsfond hos ett
av bolagen helt eller delvis i beskattningsavseende
övertages av ett annat
av bolagen. 1 beslutet härom skall angivas,
i vilken förvärvskälla hos det
övertagande bolaget, som fonden
skall anses avsatt.
Har det bolag, som önskar övertaga
investeringsfond, icke förvärvskälla
av samma inkomstslag som den, vari
fonden avsatts, må fonden det oaktat
kunna övertagas. Därvid skall så anses
som om förvärvskällan i fråga
hos det övertagande bolaget avvecklats
under det beskattningsår då fonden
övertagits. Beslut, som här avses,
skall jämväl innehålla medgivande
enligt 1 mom. andra stycket, att fonden
må bibehållas under viss tid.
Har beslut om övertagande av investeringsfond
meddelats, skall den
myndighet, som meddelat beslutet,
lämna underrättelse härom till länsstyrelsen,
för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet, samt riksbanken.
Efter därom av det överlåtande
bolaget gjord framställning
skall riksbanken överföra å konto för
investering innestående medel svarande
mot den investeringsfond, som
skall övertagas, å ett motsvarande
konto för investering för det övertagande
bolaget. Om överförandet skall
riksbanken lämna skriftlig underrättelse
till de bolag, varom fråga är, och
arbetsmarknadsstyrelsen ävensom till
länsstyrelsen, för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet.
Har investeringsfond enligt vederbörligt
beslut övertagits, skall så anses
som om det övertagande bolaget
verkställt avsättning till fonden och
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
21 §.
Har avtal--— investeringsfon
den
återförts.
Har investeringsfond återförts till
beskattning i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf, skall därvid
vad i 19 § andra och tredje styckena
sägs äga motsvarande tillämpning.
22 §.
Har investeringsfond helt eller delvis
återförts till beskattning, skall
länsstyrelsen, på framställning av företaget,
förordna om återbetalning
från vederbörligt konto för investering
av ett belopp motsvarande fyrtio
procent eller, om återbetalningen avser
medel som inbetalats efter den
30 juni 1960, fyrtiosex procent av den
återförda fondavsättningen i den mån
medlen icke tidigare återgått till företaget.
Förordnande som nu sagts
må ej utan medgivande av vederbörande
taxeringsintendent meddelas
förrän taxeringen vunnit laga kraft.
23 §.
Har fastighet, å vilken med anlitande
av till investeringsfond avsatta medel
företagits ny-, till- eller ombyggnad,
avyttrats inom tio år från utgången
av det beskattningsår, varunder
medlen tagits i anspråk, och föreligga
icke förutsättningar för beskattning
av realisationsvinst, skall
såsom skattepliktig intäkt upptagas
vad som vid dylik avyttring må hava
återbekommits av belopp, för vilka
företaget tillgodonjutit avdrag enligt
denna förordning. Motsvarande skall
gälla då ersättning utfaller på grund
av försäkring för skada å sådan fastighet
samt skadan inträffat inom
nyss angiven tid.
gjort inbetalning till riksbanken å tid
då det överlåtande bolaget gjort avsättningen
och inbetalningen i fråga.
21 §.
Har avtal —--investeringsfon
den
återförts.
Har investeringsfond återförts till
beskattning i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf, skall därvid
vad i 19 § andra stycket sägs äga
motsvarande tillämpning.
22 §.
Har investeringsfond helt eller delvis
återförts till beskattning, skall
länsstyrelsen, på framställning av företaget,
förordna om återbetalning
från vederbörligt konto för investering
av ett belopp motsvarande fyrtio
procent eller, om återbetalningen avser
medel som aktiebolag inbetalat efter
den 30 juni 1960 eller som ekonomisk
förening inbetalat efter nämnda
dag men före den 1 juli 1963, fyrtiosex
procent av den återförda fondavsättningen
i den mån medlen icke tidigare
återgått till företaget. Förordnande
som nu sagts må ej utan medgivande
av vederbörande taxeringsintendent
meddelas förrän taxeringen
vunnit laga kraft.
23 §.
Har investeringsfond tagits i anspråk
för kostnad för ny-, till- eller
ombyggnad eller grundförbättring av
fastighet eller del därav och har fastigheten
avyttrats inom tio år från utgången
av det beskattningsår, varunder
ianspråktagandet skett, skall såsom
skattepliktig intäkt i den förvärvskälla
i vilken fonden tagits i anspråk
upptagas vad som vid dylik
avyttring må hava återbekommits av
belopp, för vilka företaget tillgodonjutit
avdrag enligt denna förordning,
i den mån det återbekomna beloppet
icke ingår i skattepliktig realisationsvinst.
Motsvarande skall gälla
då ersättning utfaller på grund av
försäkring för skada å sådan fastig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
15
(Nuvarande lydelse)
Vid beräkning---för värde
minskning.
25 §.
Företag, som gjort avsättning till
investeringsfond enligt denna förordning
eller som jämlikt 20 § fjärde
stycket övertagit sådan fond, är pliktigt
att vid självdeklaration för det
beskattningsår, då avsättningen eller
övertagandet ägt rum, ävensom för
varje påföljande beskattningsår intill
dess de avsatta eller övertagna medlen
avförts ur fonden, foga uppgift
enligt formulär, som fastställes av
riksskattenämnden, rörande avsättning
av medel till fonden samt fondens
användning och avveckling. Vid
allmän självdeklaration skall sådan
uppgift fogas i tre exemplar.
Företag som nyss sagts är skyldigt
att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen
lämna de uppgifter i fråga
om fonden, som styrelsen anser erforderliga
från arbetsmarknadssynpunkt.
28 §.
Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall
föras register över investeringsfonder.
30 §.
Åtgärd av riksbanken enligt denna
förordning ankommer på bankens
huvudkontor i Stockholm såvitt avser
företag som skall taxeras till statlig
inkomstskatt i Stockholms stad eller
län samt i övrigt på bankens avdelningskontor
i residensstaden i det län,
där vederbörandes hemortskommun
är belägen.
(Föreslagen lydelse)
het samt skadan inträffat inom nyss
angiven tid.
Vid beräkning---- för värde
minskning.
25 §.
Företag, som gjort avsättning till
investeringsfond enligt denna förordning
eller som jämlikt 20 § / mom.
femte stycket eller 20 § 2 mom. övertagit
sådan fond, är pliktigt att vid
självdeklaration för det beskattningsår,
då avsättningen eller övertagandet
ägt rum, ävensom för varje påföljande
beskattningsår intill dess de
avsatta eller övertagna medlen avförts
ur fonden, foga uppgift enligt formulär,
som fastställes av riksskattenämnden,
rörande avsättning av medel
till fonden samt fondens användning
och avveckling. Vid allmän
självdeklaration skall sådan uppgift
fogas i tre exemplar.
Företag som nyss sagts är skyldigt
att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen
lämna de uppgifter i fråga
om fonden och fondens ianspråktagande
samt planläggningen härför,
vilka styrelsen anser erforderliga från
arbetsmarknadssynpunkt.
28 §.
Hos arbetsmarknadsstyrelsen och
länsstyrelse skall föras register över
investeringsfonder.
30 §.
Hos riksbankens huvudkontor i
Stockholm skall föras register över
samtliga konton för investering.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Anvisninga r
till 1 §.
Företag, som---bokförings
mässiga
grunder.
till 3 §.
Med bruttointäkt —--denna
förordning.
Med årsvinst förstås årsvinsten enligt
vederbörligen fastställd balansräkning
efter avdrag av avskrivningar,
tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen
äro att hänföra till omkostnader
i rörelsen — jämväl om de formellt
utgått av vinstmedel — men
utan avdrag för avsättning till reservfond,
skuldregleringsfond, dispositionsfond,
investeringsfond m. fl. fonder,
donationer o. d. Avdrag skall icke
ske för allmänna svenska skatter vare
sig de erlagts preliminärt eller icke.
Har inbetalning å något i 3 § andra
stycket omförmält konto verkställts
med lägre belopp än som svarar mot
fyrtiosex procent av fondavsättningen,
skall avdrag medgivas med ett så
stort belopp att fyrtiosex procent därav
motsvarar det inbetalta beloppet.
till 11 §.
Investeringsfond för rörelse må tagas
i anspråk för bidrag till bestridande
av kostnader för ny-, tilleller
ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning
för arbetstagare eller
förutvarande arbetstagare, som i
till 1 §.
Sparbank må i balansräkningen
upptaga investeringsfond under benämningen
investeringskonto.
Företag, som —--- bokförings
mässiga
grunder.
till 3 §.
Med bruttointäkt---denna
förordning.
Med årsvinst förstås årsvinsten enligt
vederbörligen fastställd balansräkning
efter avdrag av avskrivningar,
tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen
äro att hänföra till omkostnader
i rörelsen — jämväl om de formellt
utgått av vinstmedel — men utan avdrag
för avsättning till reservfond,
skuldregleringsfond, dispositionsfond,
investeringsfond m. fl. fonder, donationer
o. d. Vid årsvinstens beräkning
skall avdrag icke ske för erlagda eller
beräknade allmänna svenska skatter.
I årsvinsten skall icke inräknas restituerade
sådana skatter och icke heller
belopp, som återförts från lagerinvesteringskonto.
Har investeringsfond enligt 20 § 2
mom. övertagits av annat bolag, skall
med årsvinst förstås den årsvinst,
som skulle hava redovisats om dylikt
övertagande icke skett.
Har inbetalning å något i 3 § tredje
stycket omförmält konto verkställts
med lägre belopp än som svarar mot,
för aktiebolag, fyrtiosex procent och,
för ekonomisk förening eller sparbank,
fyrtio procent av fondavsättningen,
skall avdrag medgivas med
ett så stort belopp att fyrtiosex respektive
fyrtio procent därav motsvarar
det inbetalta beloppet.
till 11 §.
Investeringsfond må tagas i anspråk
för bidrag till bestridande av
kostnader för ny-, till- eller ombyggnad
av bostad eller välfärdsanläggning
för arbetstagare eller förutvarande
arbetstagare, som i 11 § avses,
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
17
11 § avses, vare sig bidraget lämnas
direkt till arbetstagaren eller den förutvarande
arbetstagaren eller till
förening eller annan sammanslutning,
bildad huvudsakligen av personal
hos det ifrågavarande företaget
eller detta närstående företag eller
till sådant närstående företag vars
huvudsakliga uppgift är att uppföra
och tillhandahålla bostäder eller väliardsanläggningar
åt personal, som
nyss sagts.
Med arbetstagare---angivna
ändamål.
Har kostnaden---egna me
del.
vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren
eller den förutvarande arbetstagaren
eller till förening eller
annan sammanslutning, bildad
huvudsakligen av personal hos det
ifrågavarande företaget eller detta
närstående företag eller till sådant
närstående företag vars huvudsakliga
uppgift är att uppföra och tillhandahålla
bostäder eller välfärdsanläggningar
åt personal, som nyss sagts.
Med arbetstagare---angivna
ändamål.
Har kostnaden---egna me
del.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963. I samband med ikraftträdandet
skall följande iakttagas.
1. Äldre bestämmelser skola tillämpas, då fond tagits i anspråk enligt
beslut som meddelats före den 1 juli 1963.
2. Investeringsfond för rörelse enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr
256), som avsatts under beskattningsår för vilket taxering i första instans
ägt rum år 1963 eller tidigare, må jämlikt 10 § eller jämlikt vederbörligt
beslut tagas i anspråk jämväl för i 11 § första stycket vid b) och c) i tidigare
lydelse angivna ändamål. I fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg och
i fråga om nedskrivning å lager skola därvid bestämmelserna i 11 § andra
och fjärde styckena i tidigare lydelse alltjämt gälla.
3. Har företag vid ikraftträdandet av denna förordning investeringsfond
enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) eller konjunkturinvesteringsfond
eller investeringsfond enligt äldre förordningar, vilken avsatts i förvärvskälla
som sedermera avvecklats, skall fonden återföras till beskattning
vid taxeringen för det beskattningsår, då denna förordning träder i
kraft. Därvid skall så anses som om fonden nämnda beskattningsår tagits
i anspråk utan tillstånd. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
arbetsmarknadsstyrelsen må, om särskilda skäl föreligga, medgiva att
fonden må bibehållas under viss tid. Efter utgången av denna tid skola kvarstående
fondmedel återföras till beskattning i enlighet med vad nyss sagts.
4. I stället för vad som stadgas i punkt 1 av övergångsbestämmelserna till
förordningen den 3 april 1959 (nr 69) skall, beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond
och investeringsfond, som bildats före ikraftträdandet av
förordningen den 27 maj 1955 (nr 256), gälla
att fonden efter tillstånd av Kungl. Maj :t eller, om Kungl. Maj :t så förordnat,
av arbetsmarknadsstyrelsen må tagas i anspråk för ändamål, som avses
med investeringsfond för skogsbruk enligt förordningen den 27 maj 1955
(nr 256) i lydelse enligt denna förordning, så ock eljest för investering i annan
förvärvskälla än den i vilken avsättning skett,
att bestämmelserna i 9 § 3 mom., 11 § andra stycket och 14 § andra stycket
förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning
skola äga motsvarande tillämpning,
att bestämmelserna i 16 § första stycket, 17 § första stycket, 20 § 1 mom.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 dr 1963
andra stycket samt 20 § 2 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)
i deras lydelse enligt denna förordning skola i tillämpliga delar gälla,
att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket
vid a) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna
förordning angivna ändamål, samt
att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § förordningen den 2 maj
1947 (nr 174) tillkommer Kungl. Maj:t, må, utom i fall som avses i 9 § 3
mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256), efter Kungl. Maj :ts förordnande,
tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.
5. Denna förordning skall icke äga tillämpning i fråga om 1963 års taxering
eller i fråga om eftertaxering för år 1963 och tidigare år.
Förs''ag
till
Förordning
om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kungl. Maj :t äger, om läget å arbetsmarknaden påkallar det, besluta,
att skattskyldig, som under viss tid anskaffar maskiner och andra döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år avsedda för stadigvarande
bruk i den skattskyldiges rörelse, jordbruk eller skogsbruk eller
tecknar kontrakt om leverans av sådana tillgångar, må under de förutsättningar,
som angivas i beslutet, vid taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt
åtnjuta avdrag för extra avskrivning ävensom särskilt investeringsavdrag
enligt 2—4 §§. Beslut som nu sagts skall gälla alla skattskyldiga
eller ock skattskyldiga som driva verksamhet inom viss del av landet.
Beslut, som sägs i första stycket, må icke avse begagnad tillgång och ej
heller tillgång, som den skattskyldige själv tillverkat, om tillverkningen påbörjats
före den i beslutet angivna tiden. Vidare må inventarier, som förvärvas
från någon, med vilken den skattskyldige är i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,
omfattas av beslutet endast om tillgången tillverkats eller
skall tillverkas av säljaren och tillverkningen icke påbörjats före den i beslutet
angivna tiden. I övrigt må beslutet omfatta alla slag av inventarier,
inklusive fasta maskiner och andra till byggnad hörande inventarier för
vilka särskilt maskinvärde bör redovisas vid fastighetstaxeringen, men må
även begränsas till inventarier av visst slag eller av viss beskaffenhet. Med
anskaffning och beställning av nya inventarier må jämställas ombyggnad
av inventarier samt kontrakt om dylika arbeten ävensom, såvitt gäller särskilt
investeringsavdrag, reparation av fartyg och andra transportmedel. Såsom
anskaffningskostnad för tillgången skall därvid anses kostnaden för
ombyggnaden eller reparationen.
2 §•
Avdrag för extra avskrivning må åtnjutas endast om inkomsten av förvärvskällan
beräknats enligt bokföringsmässiga grunder. Avdraget må för
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
viss tillgång icke överstiga sammanlagt 30 procent av anskaffningskostnaden
eller, om den skattskyldige själv tillverkat densamma eller utfört ombyggnaden,
den kostnad som nedlagts å tillgången under den i Kungl. Maj :ts
beslut angivna tiden eller, om tillgången levererats efter nämnda tid, det
kontraherade priset, därest detta är lägre.
Den extra avskrivningen skall, då fråga är om levererad tillgång, anses
utgöra sådant avdrag för överpris, som avses i punkt 3 c sista stycket och
punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. I
fråga om kontraherad, ej levererad tillgång, är den extra avskrivningen att
anse som sådan nedskrivning av värdet, som omförmäles i punkt 1 tolfte
stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen. Den extra avskrivningen
skall medgivas utöver det överprisavdrag eller den nedskrivning som
eljest skulle hava godkänts.
Vid tillämpning av bestämmelserna i punkt 4 sjätte stycket av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen skall som anskaffningsvärde för
tillgång, för vilken avdrag för extra avskrivning kunnat erhållas om bestämmelserna
i andra stycket nämnda anvisningspunkt tillämpats, anses den
verkliga kostnaden minskad med ett belopp motsvarande sådan avskrivning.
3 §.
Särskilt investeringsavdrag skall utgöra 10 procent av anskaffningskostnaden
för den tillgång varom fråga är eller, om den skattskyldige själv tillverkat
densamma eller utfört ombyggnaden eller reparationen, den kostnad
som nedlagts å tillgången under den i Kungl. Maj:ts beslut angivna tiden
eller, om tillgången levererats efter nämnda tid, det kontraherade priset,
därest detta är lägre. Avdraget skall åtnjutas vid inkomstberäkningen av
förvärvskällan för det beskattningsår, varunder tillgången levererats eller
ombyggts, eller, då fråga är om reparationskostnad, varunder kostnaden
skolat avdragas såsom omkostnad.
4 §.
Har investeringsfond enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) eller
äldre förordningar i enlighet med beslut av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen
tagits i anspråk med avseende å viss tillgång under tid, för vilken
beslut enligt 1 § meddelats, må avdrag enligt denna förordning icke åtnjutas
för tillgången i fråga.
5 §.
För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 196$
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 mars 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändring i 1955
års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m. samt
anför därvid följande.
I. Inledning
Genom 1955 års lagstiftning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
har åsyftats att på beskattningsområdet skapa en anordning, som
kunde bidraga till utjämning i produktion och sysselsättning. Bestämmelserna
innebär, att företagen skattefritt får fondera vinstmedel för framtida
investeringsändamål. Man har velat uppmuntra företagen att uppskjuta investeringar
vid högkonjunkturer och att, under arbetsmarknadsstyrelsens
kontroll, i stället förlägga dem till tider, då en ökad investeringsverksamhet
från sysselsättningssynpunkt befinnes önskvärd. Redan före år 1955 fanns
liknande bestämmelser. Den första lagstiftningen om investeringsfonder
tillkom år 1938 och karakteriserades därvid som en försökslagstiftning.
Lagstiftningen utbyggdes efter hand och gavs år 1947 permanent karaktär.
1947 års förordning upphävdes genom 1955 års lagstiftning; dock äger
förordningen fortfarande tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder,
som bildats jämlikt samma och tidigare förordningar.
Med hänsyn till det konjunkturläge som rådde alltsedan tillkomsten år
1938 av investeringsfondslagstiftningen kom medgivanden att taga investeringsfonderna
i anspråk i större omfattning att lämnas först under åren
1958—1959. De medgivanden som då lämnades var betydande. Det är först
genom dessa medgivanden som erfarenhet vunnits av på vad sätt och i vilken
omfattning investeringsverksamheten kan ökas genom ett frigivande av
investeringsfonder.
Då det syntes önskvärt att förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning
översågs med ledning av vunna erfarenheter anmälde
jag frågan den 19 maj 1961. Jag framhöll därvid bl. a. att erfarenheterna av
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
lagstiftningen om investeringsfonder i det under åren 1958—1959 rådande
konjunkturläget givit vid handen att densamma var ett verksamt medel att
stimulera till investeringar och därigenom skapa ökade sysselsättningsmöjligheter.
Fonderna hade emellertid i främsta rummet använts för investeringar
i byggnader och i sådana maskiner, som installeras i nybyggnader.
Däremot hade lagstiftningen endast i obetydlig utsträckning stimulerat företagen
att under tider med sämre avsättningsmöjligheter öka lagerhållningen.
Detta var, påpekade jag, utan tvivel åtminstone delvis en följd av lagstiftningens
utformning; de förmåner i beskattningshänseende som vinnes
om investeringsfonderna användes för avskrivning av byggnader och maskiner
är nämligen väsentligt större än om fonderna användes för nedskrivning
av lager. Från konjunkturpolitisk synpunkt framstår det som angeläget
att i tider med avsättningssvårigheter kunna intressera företagen att
öka lagerhållningen. Jag framhöll därför att det borde undersökas om
inte investeringsfondslagstiftningen kunde utformas så att den ger större
möjligheter att påverka lagerinvesteringarna. En utredning i ämnet borde
därför komma till stånd.
Utredningens syfte borde vara att undersöka behovet av och framlägga
förslag till ändringar i investeringsfondslagstiftningen i syfte att göra denna
till ett mera verksamt medel i konjunkturpolitiken. En huvuduppgift för
utredningen skulle vara att pröva om de förmåner i beskattningshänseende,
som lagstiftningen erbjuder, är lämpligt avvägda och i främsta rummet vilka
ändringar som kan behöva vidtagas för att stimulera företagen att använda
investeringsfonderna för lagerinvesteringar. Vidare borde undersökas
om det är möjligt att utforma lagstiftningen så att dess investeringsuppskjutande
effekt i högkonjunkturlägen förstärlces utan att företagens villighet
att avsätta till investeringsfonder därigenom i nämnvärd mån minskas.
Det torde emellertid, framhöll jag, vara utredningen obetaget att upptaga
även andra spörsmål, som berör investeringsfondslagstiftningen.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande nyssnämnda dag tillkallade jag
byråchefen i finansdepartementet I. E. Eckersten, ordförande, byråchefen
för lagärenden därstädes S. V. Lundell, dåvarande taxeringsintendenten numera
bankdirektören E. H. Anneli samt dåvarande byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen,
numera generaldirektören i bostadsstyrelsen B. R. Sännås såsom
sakkunniga med uppdrag att verkställa översyn av 1955 års förordning
om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Att såsom expert biträda
de sakkunniga förordnades förste byråsekreteraren i arbetsmarknadsstyrelsen
J. G. H. Nitare.
De sakkunniga, som antagit benämningen investeringsfondsutredningen,
har med skrivelse den 9 juli 1962 överlämnat en (stencilerad) promemoria
med förslag till ändringar i 1955 års förordning om investeringsfonder för
konjunkturutjämning.
Vid promemorian fogat, av de sakkunniga utarbetat författningsförslag
torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.
över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
riksskattenämnden, riksrevisionsverket, kommerskollegium (med överlämnande
av yttranden från samtliga handelskammare i riket), konjunkturinstitutet,
generalpoststyrelsen, riksbanken, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Kooperativa förbundet, Sveriges redareiörening,
Svenska bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
Auktoriserade revisorer, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Svensk industriförening,
Svenska företagares riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Svenska landstingsförbundet, som beretts tillfälle
yttra sig över promemorian, har avstått från att avgiva yttrande i ärendet.
Några av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgivits
av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,
Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Detta
yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skattedelegation.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens
folk har hänfört sig till ett av lantbrukets skattedelegation avgivet utlåtande.
Då det gällt att genom skatteförmåner stimulera företagen att under vissa
tider öka sina investeringar och att medverka till en investeringsutjämning,
har man i vårt land byggt på investeringsfondslagstiftningen. I andra länder
däremot har man i regel valt att ge stimulansen i form av initialavskrivningar
och extra avdrag vid taxeringen. Även i Sverige har i skattediskussionen
framförts förslag om att man borde pröva ett dylikt system, antingen
som en ersättning för investeringsfondslagstiftningen eller som ett
komplement till denna. Man har därvid framhållit att möjligheterna att medelst
investeringsfonder stimulera till investeringar är begränsade genom att
lagstiftningen endast omfattar bolag och föreningar och genom att endast
sådana företag, som gjort avsättningar, kan påverkas.
Investeringsfondsutredningen har i enlighet med sina direktiv begränsat
sig till en översyn av 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
och har inte ingått på prövning av andra former av investeringsfrämjande
åtgärder på skatteområdet. Samtidigt med att utredningens
förslag om en effektivisering av investeringsfondslagstiftningen upptages
till behandling synes emellertid även andra möjligheter att genom skattelättnader
stimulera till investeringar böra prövas.
Jag anhåller nu att få anmäla dessa spörsmål.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
23
II. Historik och gällande rätt m. m.
Såsom bakgrund till sina förslag till ändringar i den nuvarande lagstiftningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning lämnar utredningen
först en redogörelse dels för den lagstiftning som föregått den nu gällande,
dels ock för den huvudsakliga innebörden av nuvarande bestämmelser. Denna
redogörelse, vars syfte är att visa vilka allmänna synpunkter som fram
till den nu aktualiserade utredningen varit bestämmande för lagstiftningen
på området, torde här få återges.
Tidigare lagstiftning
Genom förordningen den 17 juni 1938, nr 384, medgavs svenskt aktiebolag
och svensk ekonomisk förening, som tillgodonjöt fri avskrivning å maskiner
eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, rätt att vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfonder för byggnader
samt för inventarier och varulager. Avsättning till fond för byggnader
fick för visst beskattningsår inte överstiga tio procent av årsvinsten enligt
vederbörligen fastställd balansräkning och ej heller, såvitt angick aktiebolag,
två procent av aktiekapitalet. Till fond för inventarier och varulager medgavs
avsättning med dubbla beloppet. I förordningen, som avsåg allenast
avsättningar under de beskattningsår, för vilka taxering ägde rum åren
1939—1941, meddelades bestämmelser om efterbeskattning av medel, som
inte tagits i anspråk inom föreskriven tid, och medel, som tagits i anspråk
för annat ändamål än det för vilket de avsatts, ävensom föreskrifter om
skyldighet att i viss omfattning erlägga ränta å efterbeskattade medel.
Syftet med denna lagstiftning var att ernå en viss konjunkturutjämnande
etfekt. I den proposition (1938: 319), som låg till grund för ifrågavarande
förordning, betonade departementschefen angelägenheten av att det allmänna
såvitt möjligt bidrog till och underlättade en utjämning av de växlingar i
produktion och sysselsättning, som följde med de ekonomiska konjunkturerna,
samt erinrade om att liknande synpunkter i stigande grad vunnit beaktande
inom olika områden av statsverksamheten. Värdet av de åtgärder,
som vidtagits för att upprätthålla eller öka statens och kommunernas egen
verksamhet under depressionstider, ökades väsentligt, om anpassningen understöddes
av åtgärder, ägnade att öka industrins möjligheter att under en
lågkonjunktur bereda sysselsättning åt sina anställda genom att då verkställa
i och för sig önskvärda byggnadsarbeten, tillverka och anskaffa behövliga
maskiner och andra inventarier samt i viss utsträckning fabricera
varor för användning, när konjunkturen förbättrades.
Genom förordningen den 20 juni 1941, nr 433, utsträcktes bestämmelserna
i 1938 års förordning till att gälla jämväl i fråga om avsättningar under beskattningsår,
för vilka taxering ägde rum åren 1942—1944.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Den under krigsåren rådande avspärrningen och de därigenom uppkomna
svårigheterna för skattskyldiga, som realiserat sina lager, att kunna ersätta
dessa, aktualiserade snart ny lagstiftning på området. Ny lagstiftning tillkom
genom förordningen den 12 juni 1942, nr 371, varigenom 1941 års förordning
upphävdes. Den nya lagstiftningen motiverades främst av angelägenheten
av att bereda möjlighet till uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispositioner,
som i övrigt kunde vara tveksamma men som av företaget — med
hänsyn till skatteeffekten — bedömdes såsom angelägna. Man avsåg med
andra ord att bereda möjlighet till uppskov med den beskattning, som skulle
bli en följd av att reserver i lagret måste framtagas vid av kristiden orsakad
minskad lagerhållning. Härigenom skulle man förhindra att företagen för att
undgå sådan beskattning enbart med hänsyn härtill efterfrågade varor under
en period av varuknapphet. I nämnda förordning stadgades att för de beskattningsår,
för vilka taxering verkställdes åren 1942—1944, avdrag enligt i förordningen
angivna regler fick ske för avsättning till investeringsfonder för
byggnader, för inventarier och varulager, för arbeten i gruva samt för ersättande
av förkrigslager. Bestämmelser upptogs även om s. k. eldsvådefonder,
d. v. s. fonder dit ersättningsbelopp fick avsättas som erhållits i anledning
av att inventarier eller varulager förstörts genom eldsvåda eller av därmed
jämförlig anledning eller blivit föremål för statligt förfogande.
1942 års förordning innebar en utvidgning av kretsen av skattskyldiga,
som ägde rätt att göra fondavsättning. Avdragsrätt för avsättning till investeringsfond
för gruva tillkom varje svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk
förening. Avdragsrätten var sålunda beträffande denna fond inte beroende av
att företaget ägde rätt till fri avskrivning. Rätt till avdrag för avsättning
till investeringsfond för ersättande av förkrigslager tillerkändes varje skattskyldig
rörelseidkare, alltså även fysiska personer.
Genom förordning den 9 juni 1944, nr 279, vidtogs åtskilliga ändringar i
1942 års förordning. Dessa ändringar innebar bl. a. att rätten att göra
avsättning till investeringsfond utsträcktes till de beskattningsår, för vilka
taxering verkställdes åren 1945—1947, samt att avdrag även fick ske för
avsättning till investeringsfond för fartyg. Syftet med sistnämnda avdragsrätt
var att befordra vidmakthållandet av och utvecklingen av den i utrikes
fart gående handelsflottans kapacitet samt att möjliggöra uppskjutandet av
nybyggnader och reparationer till en senare tidpunkt, då tillgången på arbetskraft
och material förbättrats.
Tämligen snart efter tillkomsten av 1942 års lagstiftning om investeringsfonder
framkom yrkanden om ändringar i densamma. Genom 1944 års förordning
hade de dessförinnan framställda ändringsyrkandena blivit delvis
tillgodosedda, men vissa frågor ställdes på framtiden, bl. a. ifrågasatt avdragsrätt
för medel som avsatts till investeringsfond för skogsarbeten ävensom
fråga om åtgärder, avsedda att stimulera bostadsbyggande. I anledning
av motioner vid 1944 års riksdag tillkallades särskilda sakkunniga att verkställa
en allmän översyn av ifrågavarande lagstiftning. De sakkunnigas betänkande
(SOU 1945:49) lades till grund för en proposition (1947:86) i
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
ämnet till 1947 års riksdag. Resultatet blev förordningen den 2 maj 1947 (nr
174) om investeringsfonder. Den nya lagstiftningen innebar alt de äldre provisoriska
bestämmelserna ersattes med en permanent lagstiftning. Denna utformades
främst med tanke på att den skulle erhålla en konjunkturutjämnande
effekt.
I sakkunnigbetänkandet hade härom anförts bl. a. följande.
Det är icke möjligt för samhället att i alla avseenden förutse den framtida
utvecklingen på det ekonomiska området och dess återverkan på arbetsmarknaden.
Den framtida konjunkturutvecklingen kan i bästa fall överblickas
endast i begränsad omfattning och för kortare tid. Nämnda förhållanden
ävensom övriga erfarenheter från tidigare kriser visa angelägenheten av att
samhället i god tid planlägger åtgärder för och därigenom har god beredskap
vid nedgående konjunkturer. När det gäller att använda investeringsfonder
såsom ett medel för arbetslöshetens bekämpande och uppnående av jämnare
produktionsförhållanden, sammanfaller problemställningen delvis med den
aktuella uppgiften att åstadkomma god beredskap för försämrade konjunkturlägen.
Här må erinras om den s. k. investeringsreserven, som av Kungl.
Maj :t framlagts för och godkänts av riksdagen.
Då konjunkturutjämningen är en angelägenhet av särskild vikt och lösandet
av detta problem inrymmer betydande svårigheter, torde varje möjlighet,
som kan lämna ett lämpligt bidrag till frågans lösning, böra tillvaratagas.
En genom fondavsättning tillskapad möjlighet att hålla näringslivet
i gång under lågkonjunktur i större utsträckning än vad eljest skulle vara fallet
bör vara ett gott bidrag till de åtgärder, som i övrigt vidtagas för att möta
cn kommande depression, och ett komplement till eller eu grund för en för
dylika situationer genom det allmännas försorg upplagd investeringsreserv.
Det bör här vara av särskilt värde, att företagarna under en depressions
första skede kunna sysselsätta sina anställda, så att nödigt rådrum för vidtagande
av andra erforderliga, depressionen motverkande åtgärder därigenom
vinnes.
Den med avsättning till investeringsfond förenade skatteförmånen bör under
högkonjunkturer av mera normal beskaffenhet vara ägnad att stimulera
företagarna till konjunkturutjämnande åtgärder, vilka eljest icke skulle
vidtagits eller i varje fall ej vidtagits å härför lämplig tidpunkt.
En fördel med fonderna är vidare att deras ianspråktagande även indirekt
kan påverka näringslivet i gynnsam riktning. Denna effekt är i vissa fall påtaglig;
Byggandet av bostäder och fabriker sprider sålunda sina indirekta
verkningar inom vida grenar av näringslivet. Även andra investeringar kunna
medföra dylika verkningar.
För en fortsatt lagstiftning talar vidare det förhållandet, att det enskilda
näringslivet genom investeringsfonderna mera medvetet dragés in i de samhälleliga
strävandena för jämnare konjunkturer. Härigenom vinnes bl. a. den
fördelen, att vissa åtgärder för motverkande av arbetslöshet komma att omhänderhavas
av företag, vilka hava tillgång till för investeringsuppgiften
skolad och erfaren teknisk och administrativ personal.
Efter att ha berört några vid remissbehandlingen framställda anmärkningar
mot förslaget yttrade departementschefen i propositionen i fråga.
Ytterligare har anmärkts, att rätten till skattefria reserveringar i form av
nedskrivningar å inventarier och varor kunde antagas verka hämmande på
företagens benägenhet att göra avsättning till investeringsfond. Detta lärer
i och för sig vara riktigt, men den föreslagna lagstiftningen om investerings
-
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
fonder torde icke därför kunna betraktas såsom obehövlig eller onyttig.
Beträffande min principiella inställning till förslaget vill jag härefter
nämna, att jag delar de sakkunnigas asikt, att åtgärder från det allmännas
sida i konjunkturutjämnande syfte bliva behövliga även i framtiden och att
de möjligheter till en sådan utjämning, som lagstiftningen om investeringsfonder
inrymmer, därför icke böra prisgivas. Vidare anser jag lika med de
sakkunniga, att tiden nu är mogen för ersättande av gällande provisoriska
bestämmelser med en mera permanent lagstiftning samt att man vid utformningen
av denna lagstiftning bör i möjligaste man bortse från andra synpunkter
än de som sammanhänga med konjunkturutjämningssyftet.
De sakkunniga hade upptagit till behandling även frågan om utsträckning
av avdragsrätten till investeringsfonder i andra förvärvskällor än rörelse.
Vidare hade behandlats spörsmålet om ett utsträckande till fysiska personer
av rätten till avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder i rörelse. Några
förslag i dessa avseenden hade dock inte framlagts av de sakkunniga.
1947 års lagstiftning blev föremål för kritik i olika avseenden. Kritiken
riktades sålunda bl. a. mot att de till fonderna avsatta medlen inte behövt
föranleda motsvarande insättning på spärrat bankkonto eller eljest behövt
avskiljas i räkenskaperna. Härigenom hade företagen fått möjlighet att utan
beskattning av de under högkonjunktur avsatta fondmedlen stärka sin
likviditet och att använda dessa medel till nya investeringar. 1947 års lagstiftning
sattes senare tillfälligt ur kraft. I förordningen den 30 mars 1951
(nr 151) angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar
i varulager och inventarier (investeringsskatt) stadgades sålunda, att den
som vid 1952 års taxering yrkade och erhöll avdrag för avsättning till investeringsfond
enligt 1947 års förordning fick erlägga en investeringsskatt
med tio procent av fondavsättningen. Vidare föreskrevs i förordningen den
6 juni 1952 (nr 380), att vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar avdrag
icke skulle medges för avsättning till investeringsfond enligt 1947 års lagstiftning.
I förordningen den 26 februari 1954 (nr 50) slutligen stadgades,
att icke heller vid 1955 års inkomsttaxering avdrag fick ske för dylik fondavsättning.
1947 års förordning avlöstes av den nu gällande förordningen den 27 maj
1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, som tillämpats
från och med 1956 års taxering. I vissa hänseenden gäller dock 1947 års
förordning —- såvitt avser redan avsatta fondmedel — även efter 1955 års
utgång samtidigt som 1955 års förordning i vissa delar äger tillämpning
jämväl beträffande investeringsfonder avsatta före ikraftträdande av sistnämnda
förordning.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen innehöll 1942 års förordning
bestämmelser om bl. a. avsättning till investeringsfond för ersättande
av förkrigslager och efter 1944 års ändring även bestämmelser om s. k.
eldsvådefonder. Dessa bestämmelser, som hade ett annat syfte än konjunkturutjämning,
gällde till och med 1947 års taxering. De upptogs inte i 1947
och 1955 års lagstiftningar, vilka enbart har konjunkturpolitislct syfte.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Genom förordningen den 4 juni 1948 (nr 278) med provisoriska bestämmelser
om investeringsfond för ersättande av normallager m. m. medgavs
däremot avdrag för liknande avsättningar jämväl vid taxeringarna åren
1948—1950, därvid dock investeringsfonder för ersättande av förkrigslager
benämndes investeringsfond för ersättande av normallager och eldsvådefonden
benämndes särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier.
1948 års förordning ersattes beträffande de beskattningsår, för
vilka taxering verkställdes åren 1951—1953, av förordningen den 11 maj
1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar. Genom förordningar
den 20 februari 1953 (nr 50) och den 16 mars 1956 (nr 90) förlängdes
de sistnämnda bestämmelserna att gälla även taxeringarna 1954—
1959. De dittillsvarande provisoriska bestämmelserna fick permanent karaktär
genom förordningen den 15 maj 1959 (nr 168) om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och lagertillgångar.
Beträffande fartygsfonderna kan nämnas att enligt förordningen den 22
februari 1946 (nr 39) medgavs utvidgad rätt att vid 1946 års taxering åtnjuta
avdrag för avsättning till investeringsfond för fartyg. Genom förordningen
den 19 februari 1954 (nr 256) infördes provisoriska bestämmelser
om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Avdrag för
avsättning enligt denna förordning, som ändrats genom förordningar 1956
(nr 89) och 1957 (nr 64 och 76), kunde — i likhet med avsättning enligt
1951 års förordning om eldsvådefonder —- åtnjutas sista gången vid 1959
års taxering. Bestämmelser av permanent karaktär infördes genom förordningen
den 15 maj 1959 (nr 169) om särskild investeringsfond för avyttrat
fartyg.
Gällande bestämmelser enligt 1955 års förordning
Rätt att göra avsättning enligt 1955 års förordning tillkommer, i likhet
med vad fallet var enligt 1947 års förordning, endast svenskt aktiebolag och
svensk ekonomisk förening (1 §). Avsättning får ske till investeringsfond
för skogsbruk med högst tio procent av den för beskattningsåret redovisade
bruttointäkten av skogsbruk och till investeringsfond för rörelse med högst
fyrtio procent av årsvinsten före skatt (3 §). Avdrag får dock åtnjutas
endast under förutsättning att ett belopp motsvarande fyrtiosex procent (före
den 1 juli 1960 fyrtio procent) av den gjorda avsättningen inbetalats till
ett särskilt räntelöst konto i riksbanken. Inbetalningen skall ha verkställts
senast den dag, då företaget har att avgiva allmän självdeklaration för det
beskattningsår, då avsättning till investeringsfond skett (4 §).
Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta, att investeringsfond under visst
eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden
påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet kan
vara generellt, d. v. s. avse samtliga företag eller företag av viss beskaffenhet
eller ock gälla visst eller vissa företag (9 § 1 mom.). Beslutet kan avse
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
endast fonder som redan existerar, d. v. s. avsatts under tidigare beskattningsår,
och beträffande vilka avdragsrätten prövats vid inkomsttaxeringen.
Om sådant beslut meddelats äger företaget från riksbanken utfå fyrtio
procent eller, om uttag sker av medel, som inbetalats efter den 30 juni 1060,
fyrtiosex procent av det belopp av investeringsfonden, som skall eller må
tagas i anspråk (16 §).
Emellertid äger Kungl. Maj :t efter ansökan från vederbörande företag besluta
att investeringsfond får tagas i anspråk för sitt ändamål under längre
tid än nyss sagts beträffande arbetsmarknadsstyrelsens beslutanderätt. Bestämmelser
härom infördes i 9 § 3 mom. genom förordningen den 3 april
1959 (nr 69). Förutsättningen för sådant beslut är, att det med hänsyn till
läget på arbetsmarknaden och övriga förekommande omständigheter befinnes
vara av synnerlig vikt för det allmänna att viss investering igångsättes.
Under samma förutsättning kan Kungl. Maj :t också meddela preliminärt
beslut att investeringsfond, som framdeles avsättes, får tagas i anspråk för
sitt ändamål. Om sådant preliminärt beslut meddelats, skall arbetsmarknadsstyrelsen
meddela slutligt beslut i enlighet med det preliminära beslutet,
sedan uppgift inkommit från länsstyrelsen om att avdrag för avsättning
till investeringsfond medgivits vid inkomsttaxeringen.
Investeringsfond för skogsbruk får användas för skogsvårdande arbeten i
vidsträckt bemärkelse och investeringsfond för rörelse för avskrivning ä
byggnader och maskiner, för nedskrivning av varulager och för vissa kostnader
för arbeten i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet m. m.
Fråga skall i princip vara om investeringar som verkställts eller kostnader
som uppkommit under det beskattningsår, då fonden tages i anspråk (11 §).
Då avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen för avsättningen till investeringsfond,
följer därav att avdrag icke får åtnjutas för avskrivningar m. in.,
som verkställes med anlitande av fonden.
Kungl. Maj :t äger meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning
till investeringsfond för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål
som avses med investeringsfond för skogsbruk ävensom i övrigt för
investering i annan förvärvskälla än den, i vilken avsättning skett (12 §>.
Vidare får arbetsmarknadsstyrelsen — om särskilda skäl föreligger — medgiva
att investeringsfond för rörelse får tagas i anspråk för vissa speciella
ändamål, såsom för avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av
vatten- och avloppsledningar, iordningställande i övrigt av tomtområden för
bebyggelse samt liknande arbeten, d. v. s. för kostnader vilka eljest i regel
icke är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen eller icke är avdragsgilla i annan
form än genom årliga värdeminskningsavdrag. I sådana fall som avses i
9 § 3 mom. tillkommer dock beslutanderätten Kungl. Maj :t (13 §).
För att stimulera till avsättningar har föreskrivits, att sedan fem år förflutit
från ingången av det år, varunder inbetalningen hos riksbanken verkställts,
företaget äger att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst trettio
procent av det ursprungligen inbetalta beloppet, dock minskat med vad
som eventuellt tidigare återbetalats (5 §). Även denna »fria sektor» av in
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
vesteringsfonden skall emellertid tagas i anspråk för ovannämnda i 11 §
angivna ändamål (10 §). Om så icke sker, skall en mot uttaget svarande
del (beräknad enligt reglerna i 10 §) av investeringsfonden återföras till
beskattning med tillägg av en tiondel av det återförda beloppet (19 §).
I syfte att ytterligare stimulera till avsättningar har föreskrivits, att, om
investeringsfond i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens beslut tagits i anspråk
för sitt ändamål, ett extra avdrag (investeringsavdrag) medgives vid
inkomsttaxeringen. Investeringsavdraget utgör tio procent av ianspråktagna
fondmedel (15 §). Sådant avdrag åtnjutes inte, när företaget utan arbetsmarknadsstyrelsens
tillstånd utnyttjar den fria sektorn och icke heller i de
fall då investeringsfond tages i anspråk enligt de ovannämnda bestämmelserna
i 9 § 3 mom.
Om investeringsfond tages i anspråk utan tillstånd och fråga icke är om
ianspråktagande av den fria sektorn, återföres fonden till beskattning. Samma
gäller om investeringsfond enligt arbetsmarknadsstyrelsens beslut skall
tagas i anspråk för sitt ändamål och så ej sker. Vid återföringen skall till
beskattning upptagas även ett belopp motsvarande en tiondel av vad som
återförts av investeringsfonden. Ny avsättning får inte göras samma år som
fondmedel återföres till beskattning (19 §). Om avtal träffats om överlåtelse,
pantsättning eller annan rätt till medel, som inbetalats i riksbanken, skall
fondmedlen likaledes återföras till beskattning med tillägg av tio procent
(21 §). Har investeringsfond återförts till beskattning, återbetalas de hos
riksbanken insatta medlen. Återbetalning får dock utan medgivande av vederbörande
taxeringsintendent ej ske förrän taxeringen i fråga vunnit laga
kraft (22 §).
Bestämmelser som gäller för kvarstående konjunkturinvesteringsfonder och
investeringsfonder enligt 1947 och äldre års lagstiftningar
Enligt 1947 och äldre års lagstiftningar gällde att investeringsfonderna
skulle, om de inte fått användas för sitt ändamål, återföras till beskattning
efter ett visst antal år. Denna tidsbegränsning upphävdes emellertid i samband
med införandet av 1955 års förordning och vissa fondavsättningar enhgt
tidigare förordningar kvarstår därför alltjämt. Vid utgången av år 1991
uppgick kvarvarande avsättningar enligt 1947 och äldre års förordningar till
66,1 milj. kronor.
Enligt övergångsbestämmelserna till 1947 års förordning äger sistnämnda
förordning tillämpning jämväl å de konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder
enligt tidigare lagstiftningar, vilka alltjämt kvarstår. I
samband med att 1947 års förordning gjordes tillämplig å äldre fonder föreskrevs
dock bl. a. att, vid återföring till beskattning av äldre fonder, tidigare
bestämmelser i avseende å beskattningen skall gälla.
Genom 1955 års lagstiftning om investeringsfonder upphävdes 1947 års
förordning men samtidigt föreskrevs, att reglerna i 1947 års förordning även
i fortsättningen i princip skall gälla beträffande investeringsfonder, som
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
upplagts jämlikt sistnämnda förordning. Vidare skall vad som i övergångsbestämmelserna
till 1947 års förordning stadgas om samma förordnings tilllämpning
å konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder enligt äldre
lagstiftningar även framdeles äga giltighet.
I förordningen den 3 april 1959 (nr 69) föreskrevs vissa ändringar i 1955
års lagstiftning. I samband därmed stadgades i övergångsbestämmelserna till
1959 års förordning beträffande konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder
enligt 1947 och äldre års lagstiftningar,
att fonderna må efter av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk
för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk enligt 1955 års
förordning, så ock eljest för investering i annan förvärvskälla än den i ■vilken
avsättning skett,
att bestämmelserna i 9 § 3 mom., 11 § andra stycket, 15 § samt 17 §
sista stycket i 1955 års förordning skall äga motsvarande tillämpning,
att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första
stycket vid a) i 1955 års förordning angivna ändamål,
att fond för inventarier får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket
vid b) i 1955 års förordning angivna ändamål samt
att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § i 1947 års förordning tillkommer
Kungl. Maj :t, i stället skall, utom i fall som avses i 9 § 3 mom. i
1955 års förordning tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.
Då konjunkturinvesteringsfond och annan investeringsfond, som avsatts
enligt de förordningar som föregick 1947 års lagstiftning, återföres till beskattning,
gäller följande.
Företaget efterbeskattas för de avsatta fonderna, varvid såväl statliga som
kommunala utskylder av vederbörande taxerings- eller prövningsnämnd påföres
företaget med belopp, som vid debitering för det beskattningsår avsättningen
skett, skulle tillkommit för den inkomst som efterbeskattas. Efterbeskattning
sker även för beräknad ränta efter tre procent om året för så
många hela år som antalet av de taxeringsår, som förflutit efter det då avdraget
för avsättningen skett, till och med det då efterbeskattningen sker.
För efterbeskattningen äger taxeringsförordningens bestämmelser i fråga
om eftertaxering motsvarande tillämpning.
Då investeringsfond enligt 1947 års förordning återföres till beskattning
gäller att fonden upptages såsom skattepliktig intäkt för det beskattningsår
då återföring sker. Till beloppet lägges därvid ränta, beräknad efter tre procent
om året för det antal taxeringsår, som förflutit efter det, då avdraget för
avsättningen skett, till och med det då beloppet taxeras. Om återföringen
till beskattning av fonden sker på grund av att företaget upplöses genom likvidation
eller fusion beräknas räntan efter två procent.
Har investeringsfond enligt 1947 års förordning enligt meddelat beslut
skolat tagas i anspråk för visst ändamål men har så ej skett äger arbetsmarknadsstyrelsen
föreskriva att fondavsättningen helt eller delvis skall återföras
till beskattning.
Vid den taxering, då återföring av fondmedel sker — antingen detta sker
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
på grund av att medlen tagits i anspråk utan tillstånd eller att arbetsmarknadsstyrelsen
beslutat om återföring — får varken nettointäkten eller den
till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla,
varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning återförda fondavsättningen
jämte ränta. Motsvarande gäller däremot inte då återföring av fondmedel
sker på grund av att företaget upplöses genom likvidation och fusion.
De särskilda fondavsättningsbestämmelserna vid 1961 och 1962 års taxeringar
Med hänsyn till det konjunkturläge som kunde förväntas under sommaren
och hösten 1960 ansågs det önskvärt att söka dämpa investeringsverksamheten
under nämnda tid bl. a. genom att minska likviditeten inom näringslivet.
Genom förordningen den 3 juni 1960 (nr 236) erbjöds därför de företag,
som vid 1961 års taxering kunde erhålla avdrag för avsättning till investeringsfond
för rörelse, vissa förmåner om de redan under sommaren och
hösten 1960 å investeringskonto i riksbanken inbetalade ett belopp motsvarande
hela den beräknade fondavsättningen. Det belopp som översteg den
obligatoriska insättningen, vilken — som tidigare framhållits — f. n. utgör
fyrtiosex procent av fondavsättningen, skulle återbetalas vid utgången av
år 1961. För den extra inbetalningen i riksbanken erhöll företaget gottgörelse
i form av ett extra avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt år
1961. Det extra avdraget utgjorde tolv procent av den insättning, som verkställdes
före den 1 augusti 1960, och åtta procent av den insättning, som gjordes
fr. o. m. nämnda dag men före den 1 november samma år.
Genom förordningen den 24 november 1961 (nr 529) erbjöds företag liknande
förmåner vid 1962 års taxering, om inbetalningar i riksbanken gjordes
under sommaren och hösten 1961 med belopp motsvarande hela den
kommande fondavsättningen. De inbetalningar, som gjordes utöver den obligatoriska
insättningen, återbetalades vid utgången av år 1962. De extra avdragen
vid taxeringen till statlig inkomstskatt år 1962 utgjorde, för medel
inbetalade före den 1 juli 1961, tolv procent och, för medel inbetalade fr. o. m.
nämnda dag men före den 1 oktober 1961, åtta procent.
Med hänsyn till önskvärdheten av att dämpa företagens investeringar även
i det konjunkturläge som kunde förväntas komma att råda under våren
1962 föreslogs i propositionen nr 193 till 1961 års höstriksdag att företag,
som den 30 december 1961 ägde utfå under år 1960 i riksbanken å konto
för investering i rörelse för mycket inbetalade medel, skulle erbjudas visst avdrag
vid 1962 års taxering till statlig inkomstskatt, om medlen bands ytterligare
ett år. Genom förordningen den 24 november 1961 (nr 529) bestämdes
detta avdrag till 10,5 procent av den extrabetalning, som kvarstod å kontot
i riksbanken till den 31 december 1962.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
III. Investeringsfondslagstiftningens hittillsvarande användning
Utredningen lämnar i sin promemoria å s. 17 ff och i tabeller, som fogats
vid promemorian, vissa uppgifter om storleken av fondavsättningarna och
deras fördelning på län, näringsgrenar och storleksgrupper m. m. Från den
lämnade redogörelsen, till vilken torde få hänvisas, må följande här återges.
Viss komplettering av redogörelsen har därvid skett.
Följande uppställning visar kvarstående fondavsättningar i milj. kronoi
vid utgången av åren 1955—1961.
År
Fonder enligt
1947 och ti- digare års
förordningar
Fonder enligt 1955 års
förordning
Summa
För rörelse
För skogsbruk
1955....................
247,6
142,3
24,4
414,3
1956....................
247,0
253,8
38,2
539,0
1957....................
247,2
461,9
45,2
754,3
1958....................
231,0
865,5
46,7
1143,2
1959....................
115,4
1211,6
37,0
1 364,0
1960....................
67,9
1 935,7
42,7
2 046,3
1961....................
66,1
2 284,3
43,5
2 393,9
Antalet företag med redovisade kvarstående avsättningar till investeringsfonder
enligt 1947 och tidigare års förordningar uppgick vid utgången av
beskattningsåret 1961 till 429, vilket innebär en minskning från närmast
föregående år med 10. Antalet företag som hade investeringsfonder enligt
förordningen före år 1947 utgjorde 206. Antalet företag med avsättningar
enligt 1955 års förordning var vid samma tid 1 520, varav 130 ävenledes hade
fonder avsatta enligt tidigare förordningar. Sammanlagda antalet företag
med investeringsfonder, över vilka arbetsmarknadsstyrelsen har tillsyn, uppgick
således vid 1961 års utgång till 1 819, vilket innebär en ökning från
närmast föregående år med 180.
Såsom tidigare nämnts infördes särskilda avsättningsbestämmelser vid
1961 och 1962 års taxeringar, genom vilka företagen gavs möjlighet till extra
avdrag, om belopp motsvarande hela fondavsättningarna insattes i riksbanken
före viss angiven tidpunkt. På grund av dessa bestämmelser verkställdes
insättningar år 1960 med ca 770 milj. kronor och år 1961 med ca 290 milj.
kronor. Av de år 1960 insatta medlen skulle den extra inbetalningen, d. v. s.
femtiofyra procent av 770 milj. kronor eller ca 415 milj. kronor, återbetalas
den 30 december 1961. Av dessa medel kvarstod dock ca 115 milj. kronor
i riksbanken till den 31 december 1962 på grund av att vissa företag utnyttjade
den möjlighet till extra avdrag vid 1962 års taxering, som erbjöds i den
tidigare omnämnda förordningen den 24 november 1961 (nr 529).
Utredningen konstaterar, att fonderna för första gången kom till användning
i arbetsmarknadspolitiskt syfte då arbetsmarknadsstyrelsen i maj 1958
beslöt att investeringsfonderna skulle få tagas i anspråk.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
I fråga om investeringsfond för skogsbruk gavs generellt tillstånd till företag
att taga verkställda avsättningar i anspråk för kostnader som under
tiden den 15 juli 1958—den 30 juni 1960 lagts ned för arbeten avsedda att
främja skogsbruket. Arbetsmarknadsstyrelsen föreskrev därvid att arbeten,
som skulle finansieras med dessa fondmedel, före igångsättandet skulle
anmälas till länsarbetsnämnderna i det län arbetet skulle bedrivas. Under
1958 togs av dessa fonder i anspråk 7,3 milj. kronor, under 1959 18,3 milj.
kronor och under 1960 7,6 milj. kronor.
Vad beträffar investeringsfonden för rörelse och fonder enligt tidigare förordningar
fattade arbetsmarknadsstyrelsen beslut efter ansökan i varje enskilt
fall. Emellertid gavs för rörelsefonderna bifall till praktiskt taget samtliga
ansökningar som inkom; den formellt individuella behandlingen motiverades
enbart av en önskan att föreskriva vissa tidsplaneringsvillkor i syfte
att optimera projektens arbetsmarknadseffekter ur konjunkturella och säsongmässiga
synpunkter. Besluten var så utformade, att fondmedlen skulle
få tagas i anspråk under viss begränsad tid, som beroende på objektets storlek
och art fastställdes till ett, ett och ett halvt och i enstaka fall två år.
Detta innebar att investeringsfonder kunde användas för finansieringen av
projekt under arbete långt in på år 1960; i vissa fall 1961. För att under
vinterhalvåren 1958/59 och 1959/60 uppnå största möjliga sysselsättningseffekt
uppställdes i fråga om byggnader och anläggningsarbeten i samtliga
fall det villkoret att arbetena skulle bedrivas efter av respektive länsarbetsnämnd
fastställd tidplan.
Tillstånd beviljades till i september 1959 då skäl för fortsatta tillstånd
inte längre ansågs föreligga. Sammanlagt avsåg arbetsmarknadsstyrelsens
beslut i enskilda fall att investeringsfonder för i runt tal 695 milj. kronor
skulle få tagas i anspråk. Besluten avsåg både fonder enligt 1955 års förordning
och äldre fonder. Något åläggande att ta fonder i anspråk har däremot
inte utfärdats. Under 1958 uppgick de i anspråk tagna rörelsefonderna till
22,4 milj. kronor, under 1959 till 289,9 milj. kronor och under 1960 till 372,9
milj. kronor. De fonder som tagits i anspråk under år 1960 torde avse även
investeringar som gjorts under tidigare år, då företag som erhållit medgivande
att taga fonder i anspråk för byggnadsinvesteringar, som löper över
mer än ett beskattningsår, i regel tagit fondmedlen i anspråk under det sista
av dessa år.
Beslut rörande ianspråktagande av investeringsfond för rörelse enligt 1955
och tidigare års förordningar fattades av arbetsmarknadsstyrelsen under
åren 1958 och 1959 i 613 fall avseende 418 företag.
Av en till promemorian fogad tabell (nr 6), till vilken torde få hänvisas,
framgår, att över åttio procent av samtliga berörda företag är att hänföra till
industrinäringen, inklusive kraftverk, och att över åttiosex procent av den
beräknade fondförbrukningen avser denna grupp.
Utöver arbetsmarknadsstyrelsens beslut om ianspråktagande av investeringsfonder
medgav Kungl. Maj :t med stöd av de år 1959 i 9 § 3 mom. av
1955 års förordning införda bestämmelserna att sammanlagt högst 315 milj.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 159
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
kronor av tillgängliga eller framtida avsättningar skulle få brukas för vissa
mer tidskrävande investeringar. Av besluten omfattade drygt 200 milj. kronor
framtida avsättningar. Kungl. Maj :ts beslut i dessa avseenden avser
högst sjuttiofem procent av kvarstående eller framtida fonderingar och
högst sjuttiofem procent av investeringskostnaderna.
Sammanlagt har således genom Kungl. Maj :ts och arbetsmarknadsstyrelsens
beslut före år 1960 medgivanden lämnats att taga investeringsfonder i
anspråk till ett beräknat belopp av ca 1 069 milj. kronor. Man beräknar nu
att ca 90 procent av detta belopp kom att motsvaras av ianspråktagande
av investeringsfonder. Anmärkas kan emellertid, påpekar utredningen, att de
totala kostnaderna för hithörande investeringar varit högre, då fonderna i
allmänhet inte uppgått till sådana belopp att de täckt kostnaderna.
Angående den sysselsättningseffekt, som erhölls genom tillstånden att taga
investeringsfonder i anspråk, anför utredningen.
Större delen av givna tillstånd avsåg investeringar i byggnader och anläggningar.
Tillstånden var ämnade att stimulera till tidigare igångsättning av
planerade byggnadsprojekt i dåvarande konjunkturläge och de i varje särskilt
fall fastställda tidplanerna avsåg att trygga största möjliga vintersysselsättning
under den skärpta säsongavmattningen vintermånaderna
1958/59 och 1959/60. Särskilda undersökningar har företagits rörande antalet
sysselsatta vid byggnadsarbeten för vilka fondmedel användes. Sådana
undersökningar gjordes i november 1958, februari 1959, augusti 1959, februari
1960 samt i augusti 1960. Antalet sysselsatta byggnadsarbetare var vid
dessa tillfällen i runt tal respektive 2 0Ö0, 4 000, 6 400, 6 700 och 6 000. Av
de i februari och augusti 1960 sysselsatta var respektive 400 och 1 100 byggnadsarbetare
verksamma i byggnadsarbeten som kommit till stånd genom
särskilda beslut av Kungl. Maj :t.
Beträffande uppgifterna för augusti 1960 har i en inom arbetsmarknadsutredningen
upprättad promemoria konstaterats, att av de 4 900 byggnadsarbetare,
som vid undersökningen var sysselsatta vid arbeten som påbörjats
efter beslut av arbetsmarknadsstyrelsen, arbetade 2 980 vid projekt
där tillgängliga fondmedel redan förbrukats eller där tidsfristen för
fondmedlens användning överskridits. Dessa byggnadsföretag fullföljdes sålunda
utan att kostnaderna kunde avskrivas medelst investeringsfonder. I
arbeten som täcktes av investeringsfonder, som fick tagas i anspråk, sysselsattes
vid denna tidpunkt 1 920 byggnadsarbetare förutom 1 100 vid arbeten
enligt Kungl. Maj :ts beslut.
Vid promemorian har fogats vissa tabeller (nr 7 och 8), som bl. a. utvisar
sysselsättningen vid byggnadsarbeten finansierade eller igångsatta med stöd
av medel från investeringsfonder samt den totala sysselsättningen i byggnadsarbeten
för industri och handel. Till dessa tabeller torde här få hänvisas.
Utredningen tillägger.
Investeringsfondernas direkta sysselsättningseffekt har undersökts endast
beträffande byggnadsobjekt inom den reglerade byggnadsverksamheten.
Uppgifter från fondernas övriga användningsområden står inte till buds.
Det är inte heller möjligt att med någon säkerhet uppskatta de indirekta
verkningar som denna investeringsstimulans haft på arbetsmarknaden i övrigt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
35
I promemorian återges följande uttalande, som gjorts i konjunkturinstitutets
rapport »Konjunkturläget november 1960» med hänvisning till de
under perioden maj 1958—september 1959 lämnade medgivandena att ta
investeringsfonderna i anspråk.
Betydelsen för investeringsprojektens tidsförläggning och den konjunkturutjämnande
effekten härav är svår att bedöma på grundval av redovisade
siffror. Å ena sidan ger siffrorna uttryck för att igångsättningen kommit
alltför sent för att ha en motkonjunkturell effekt. Den tidigareläggning
av igångsättningen av vissa projekt som investeringsfondslagstiftningen mycket
sannolikt har förorsakat, synes nämligen ha fått mera påtagliga konsekvenser
för investeringsverksamheten först under andra halvåret 1959 och
ett betydande antal projekt kvarstår under byggnation även under 1960. Å
andra sidan kan denna stimulans till tidigareläggning av investeringsprojekt
ha medfört att arbeten var igång vintern 1958/59 då arbetslösheten fortfarande
var relativt hög, som annars skulle ha förskjutits framåt till senare
delen av 1959 och 1960, då byggnads- och anläggningsindustrin haft hög
sysselsättning. När det gäller att bedöma investeringsfondspolitikens verkningar
som helhet under år 1960 bör hänsyn dock även tagas till politikens
likviditetsminskande effekt.
Enligt vad utredningen inhämtat var efter halvårsskiftet 1959 antalet bifallna
framställningar om ianspråktagande av investeringsfonder relativt fåtaliga.
Däremot gavs en hel del tillstånd på våren 1959 med sikte på att få
en god vintersysselsättning 1959/60. Samtidigt begränsades med en del undantag
investeringsfondens användning till utgången av juni 1960. I stor
utsträckning koncentrerade därför företagen mesta möjliga byggnadsverksamhet
till vintersäsongen 1959, vilket ur arbetsinarknadssynpunkt innebar
ett önskat resultat. Största delen av investeringsfondsprojekten blev färdiga
före konjunkturuppgången. Av ungefär 700 bifallna projekt var i augusti
1960 136 igång. Men endast 60 av dessa finansierades med investeringsfonder.
Utredningen tillägger.
För att nå avsedd effekt från konjunktur- och arbetsinarknadssynpunkt
av ett ianspråktagande av investeringsfonderna är självfallet frågan om investeringsprojektens
tidsförläggning av grundläggande betydelse. Vare sig
fonderna frisläppes för tidigt eller för sent ernås icke den bästa effekten
från de synpunkter, varom här är fråga. Erfarenheterna hittills synes emellertid
ge vid handen, att ett förhållandevis tidigt frisläppande av fonderna,
så snart man märker tecken till en konjunkturnedgång, torde ge de bästa
förutsättningarna för en sysselsättningsstimulans, som ger full effekt under
den period, då konjunkturnedgångens följder för arbetsmarknaden är mest
påtagliga. I
I december 1961 gavs företag inom massa- och pappersindustrin tillstånd
att ta investeringsfonder i anspråk. Dessa branscher hade redan drabbats av
den internationella konjunkturavmattningen. Omfattningen av frisläppandet
blev dock ytterst obetydligt — fonder för endast ca 1,5 milj. kronor
kom att beröras. Detta kan vara ägnat att belysa den allmänna problematiken
alt få igång en mera betydande investeringsverksamhet i en bransch
som drabbats av ett akut kapacitetsöverskott.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
De mera betydande åtgärderna kom under våren 1962, då riskerna för en
allmän konjunkturnedgång från och med årets andra hälft framstod som
avsevärda. I början av året hade arbetsmarknadsstyrelsens regionala organ,
länsarbetsnämnderna, tagit kontakt med företag med investeringsfonder
i syfte att höja planeringsberedskapen, och i maj frisläpptes investeringsfonderna
för byggnadsföretag. I likhet med vad som skedde under den föregående
konjunkturnedgången gavs generellt tillstånd att använda investeringsfonder
för skogsbruk. Kostnaderna skulle här nedläggas under perioden
september 1962—april 1963. Beträffande rörelsefonderna var tillståndsgivningen
formellt individuell efter ansökan från vederbörande företag, men
tillstånd beviljades liksom 1958—1959 utan diskriminering. Byggnadsprojekten
skulle påbörjas före november, och fonderna fick utnyttjas för projekt
som utförts under perioden juli 1962—april 1963. Tillståndsgivningen utformades
så att arbetsmarknadseffekterna skulle bli maximala under vintersäsongen.
Vid detta tillfälle medgav Kungl. Maj :t icke några tillstånd för mera långvariga
investeringar.
Totalt beviljades 554 företag att använda investeringsfonder för projekt
kostnadsberäknade till 1 150 milj. kronor, motsvarande en fondåtgång på
ca 700 miljoner. De tre storstadsregionerna (Stockholms stad, Stockholms
län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län) svarar för ca 1/3 av
byggnadskostnaderna, och en något mindre andel faller på norra Sverige
(Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län), där arbetsmarknadsläget är speciellt problematiskt. Knappt 4 procent
av antalet bifallna projekt står för drygt 40 procent av byggnadskostnaderna.
Omfattningen av frisläppandet var denna gång, räknat i beräknad fondförbrukning,
av samma storleksordning som vad gällde de ordinarie fonderna
1958—1959 (ca 700 milj. kronor). Emellertid sattes frisläppandet
in på ett tidigare stadium av konjunkturnedgången, och tidsgränserna sattes
■denna gång så att effekten på kort sikt skulle bli betydligt kraftigare.
På grund av verkstadsindustrins försämrade orderläge beslöts i november
1962 att investeringsfonder skulle få tas i anspråk för maskininvesteringar.
Förutsättningarna var att beställningarna skulle ske före maj 1963, samt
att leveranserna skulle ske inom en sådan tid att sysselsättningseffekter
skulle falla på 1963. Hittills har tillstånd lämnats att i detta syfte ta i anspråk
investeringsfonder uppgående till 270 milj. kronor. Den helt övervägande
delen avser leveranser från den svenska varvs- och verkstadsindustrin,
men beställningar från utlandet täcks även av tillståndsgivningen.
Frisläppandet av investeringsfonder för maskininvesteringar torde tillsammans
med bl. a. påskyndandet av statliga och kommunala beställningar av
verkstadsindustriprodukter komma att ha en ej obetydlig positiv effekt på
sysselsättningsläget inom verkstadsindustrin.
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
37
IV. Investeringsfrämjande skattelättnader
Utredningen
I promemorian konstateras till en början att man även genom andra
skattetekniska anordningar än investeringsfonder kan stimulera
företagen till sysselsättningsfrämjande åtgärder. Utredningen hänvisar till de
investeringsfrämjande skattelättnader, som man medger i vissa andra länder.
Å s. 26 ff i promemorian har en redogörelse lämnats för dylika bestämmelser
i utländsk lagstiftning. Från denna redogörelse må följande här återgivas.
Redogörelsen har i vissa delar kompletterats med bestämmelser, som
tillkommit efter det promemorian avlämnats.
I Danmark medgives möjlighet till förtida avskrivningar på vissa storinvesteringar.
Enligt särskild kungörelse den 5 april 1961 har finansministern
bemyndigats medgiva förtida avskrivning å yrkesmässigt nyttjade maskiner,
inventarier och jämförliga tillgångar, vilka beställts eller planenligt
avses tillverkade i egen verksamhet under det inkomstår som ligger till
grund för skatteåret 1962/63 och vilka avses vara levererade eller färdigtillverkade
under något av de närmast följande fyra åren. Kungörelsens bestämmelser
omfattar även byggnader. Rätten till förtida avskrivning gäller
dock endast under förutsättning att den sammanlagda anskaffningskostnaden
för de under ett år beställda tillgångarna överstiger 1 milj. d. kr. Till
grund för avskrivningen skall ligga den avtalade anskaffningskostnaden. Senare
inträffad prisstegring tages således inte i betraktande. Avskrivningen
får uppgå till högst 30 procent av den del av anskaffningskostnaden som
överstiger 1 milj. d. kr., dock att under ett beskattningsår inte far avskrivas
mer än 15 procent av det överskjutande beloppet.
Sedan leverans verkställts, skall gjorda förtidsavskrivningar avräknas från
anskaffningsvärdet för beräkning av underlaget för de fortsatta avskrivningarna.
Har skattskyldig gjort avsättning till investeringsfond, kan dylik fond
under leveransåret tagas i anspråk för avskrivning å sådan driftstillgång, å
vilken förtidsavskrivning ägt rum. I så fall skall anskaffningsvärdet även
minskas med ianspråktagna fondavsättningar.
Om det visar sig att tillgångarna inte levereras inom föreskriven tid eller
att den verkliga anskaffningskostnaden blir mindre än den avtalade, skall
de taxeringar som berörts av förtidsavdragen i motsvarande man ändras. På
skatt, som den skattskyldige därigenom kan få erlägga i efterhand, skall utgå
1 procent ränta för månad tills betalning sker.
Beträffande fartyg ges möjlighet till förtidsavskrivning om den kontrakterade
byggnadskostnaden överstiger 200 000 d. kr. Avskrivning får ske
med högst 30 procent av kontraktssumman och utnyttjas under kontraktsåret
och de följande åren tills leverans skett. Det årliga avdraget får dock
inte överstiga 15 procent av nämnda summa.
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
Dea finska lagstiftningen använder sig av flera olika metoder för att
genom skattelättnader främja investeringar och sysselsättning. De regler
det här gäller är både sådana med generell inriktning och sådana med speciellt
syfte.
Till den förra gruppen hör bestämmelsen i 26 § tredje stycket i 1943 års
lag om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt denna bestämmelse kan statsrådet,
därest viktig allmän fördel så kräver, på villkor som han uppställt,
bevilja den skattskyldige rätt att under vissa år räkna sig tillgodo större
värdeminskningar än normalt beträffande bl. a. byggnader, maskiner och
inventarier samt andra med dem jämförliga föremål.
Enligt lagen den 28 juni 1958 om skattelättnader för främjande av sjöfarten
medges skattskyldig som bedriver rederirörelse rätt till extra värdeminskningsavdrag
för fartyg av viss storlek, som han under åren 1959—
1965 beställt eller i utlandet inköpt. Därjämte kan sådan skattskyldig genom
att å konto i Finlands Bank insätta medel för framtida anskaffning av
fartyg erhålla uppskov med beskattningen av dylika medel.
Vidare kan nämnas lagen den 30 december 1954 om vissa konjunkturreserveringar
och skattelättnader på grund av dessa. Enligt denna lag kan
aktiebolag och andelslag, som driver träförädlingsindustri för export, å särskilt
konto i Finlands Bank deponera de utländska valutor som bolaget erhållit
för de exporterade produkterna eller deras motvärde. Den skattskyldige
får uppskov tills vidare med den skatt som belöper på det deponerade
beloppet. Detta belopp får lyftas i finskt mynt endast efter finansministeriets
medgivande och användas för anskaffning av virke eller anläggningstillgångar
eller för annat ändamål som kan anses verksamt främja upprätthållandet
av sysselsättningen i landet. Då medlen tages i anspråk beskattas
de efter 62,5 procent av den skatt som skulle ha utgått å det lyftade beloppet
för det ar då detta deponerades. Å de anläggningstillgångar, som anskaffats
medelst de avsatta medlen, får extra värdeminskningsavdrag göras
med belopp motsvarande högst det depositionsbelopp, som lyfts, minskat
med det erlagda skattebeloppet. Värdeminskningsavdragen bör dock fördelas
på ett visst antal år, beträffande maskiner minst fyra år och beträffande
byggnader minst tio år. I
I Norge har man ett system med högre initialavskrivningar samt tillläggsavskrivningar
vid sidan av de vanliga avskrivningarna. Rätten till högre
initialavskrivning (»åpningsavskrivning») avser främst byggnader eller dylikt
jämte därtill hörande maskiner och andra inventarier, avsedda för produktion
av varor m. m. Av anläggningens sammanlagda anskaffningskostnad
får den del som överstiger 500 000 n. kr. under de fem första åren avskrivas
genom initialavskrivning intill 25 procent. Det årliga avdraget får dock
inte överstiga 50 procent av årsinkomsten. Tilläggsavskrivningarna innebär
att de ordinära avskrivningarna förhöjes med 50 procent under de fem
första åren efter det tillgången i fråga tagits i bruk, dock att tillläggsavskrivningen
under vart och ett av dessa år inte får överstiga 2 pro
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
cent. Det sagda betyder, att femtioprocentregeln kan fullt utnyttjas blott på
tillgångar som avskrives efter 4 procent eller lägre, och att, om den ordinära
avskrivningsprocenten är 4 eller mer, sammanlagt 10 procent av tillgångens
anskaffningskostnad får avdragas genom tilläggsavskrivning.
I Frankrike föreskrives bl. a. beträffande industri- och affärsbyggnader,
vilka uppförts före den 1 januari 1966, att investeraren — därest finansministern
lämnat särskilt tillstånd därtill — äger under investeringsåret åtnjuta
initialavskrivning med 25 procent av investeringskostnaden.
I Belgien gäller, att vinstmedel, som under åren 1961 och 1962 eller
under räkenskapsår, vilka avslutas under åren 1962 och 1983, använts för
»kompletterande» investeringar inom industrin för byggnader, markområde
eller andra tillgångar, undantages från beskattning intill 30 procent med 10
procent om året under tre år. Med »kompletterande» investeringar förstås
här nyinvesteringar som inte bara ersätter befintliga investeringar utan som
går därutöver. Investeringen i fråga måste uppgå till minst 30 000 b. francs.
Vinster som användes för vissa arbetarbostäder m. m. undantages till 50
procent från beskattning.
För att stimulera sysselsättningen har man i Nederländerna infört
särskilda bestämmelser angående anskaffning eller förbättring av kapitaltillgångar
som ägs av skattskyldiga, vilka driver rörelse eller annan
dylik förvärvsverksamhet.
Har sådan skattskyldig under visst år åsamkats skulder eller kostnader,
överstigande 3 000 floriner för anskaffning eller förbättring av anläggningstillgångar,
äger han rätt att från vinsten för detta år ävensom för nästföljande
år avdraga 5 procent av skuldernas eller kostnadernas totalbelopp
(beträffande åren 1961 och 1962 i fråga om luft- och andra fartyg för internationell
trafik 8 procent samt fr. o. m. 1 januari 1963 8 procent endast
för luftfartyg avsedda för internationell trafik).
Å andra sidan skall, om anläggningstillgångarna i fråga avyttras för mer
än 3 000 floriner inom tio år efter förvärvet eller förbättringen samt förvärvet
eller förbättringen inte skett före den 1 april 1953, försäljningsvinsten
ökas med 5 procent av försäljningspriset (respektive 8 procent i de
ovannämnda specialfallen).
Bestämmelserna är inte tillämpliga beträffande tomtmark, bostadshus,
värdepapper eller tillgångar av ringa värde.
I Storbritannien gäller för närvarande, att anskaffningsvärdet
för nya maskiner och inventarier kan skrivas av med 30 procent »investment
allowance» samt 10 procent »initial allowance». Nya industribyggnader
kan skrivas av med 15 procent »investment allowance» samt 5 procent
»initial allowance». »Initial allowance» verkar minskande på det ordinära
avskrivningsunderlaget i motsats till »investment allowance» som beräknas
utöver de vanliga avskrivningarna.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
Vidare medges »investment allowance» redan fr. o. m. anskaffningsåret
med 30 procent av anskaffningskostnaden för byggnader, laboratorielokaler,
maskiner och andra tillgångar avsedda för vetenskaplig forskning.
I USA slutligen har under år 1962 införts vissa ändringar i skattelagstiftningen
i syfte att sätta den amerikanska industrin i stånd att bättre
hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden. Vidare skall företagen stimuleras
att förnya sina föråldrade maskinanläggningar.
Bestämmelserna innebär dels en möjlighet till avdrag från bolagsskatt
som påförts företaget och dels rätt till snabbare avskrivning av kostnaderna
för industriell utrustning.
Beträffande avdraget från bolagsskatten, som fått formen av en »credit
of tax», kan nämnas följande. Avdraget kan uppgå till 7 procent av anskaffningskostnaderna
för sådana maskiner och inventarier som betecknas såsom
»qualified investment». Avdrag får dock ej göras för sådana tillgångar
som har kortare varaktighetstid än fyra år. År varaktigheten fyra — fem år,
får en tredjedel av investeringskostnaden läggas till grund för avdraget och
vid en varaktighet av sex — sju år två tredjedelar av kostnaden. Först vid
en varaktighetstid av åtta år eller mer får hela investeringskostnaden läggas
till grund för avdraget.
Det sjuprocentiga skatteavdraget är maximerat till beloppet av den skatt
som påförts, dock att — om skatten överstiger 25 000 dollars — skatteavdraget
för den överskjutande delen inte får överstiga 25 procent. I den mån
skatteavdraget inte kan utnyttjas genom de angivna maximeringarna, skall
emellertid den outnyttjade delen kunna utnyttjas genom »carryback» vid
taxering för något av de tre nästföregående åren, förutsatt att de tilländalupit
efter den 31 december 1961, eller genom »carryforward» vid taxering
för något av de fem följande åren.
Avyttras eller utrangeras tillgång för vilken skatteavdrag erhållits före
den beräknade varaktighetstidens slut, skall skatteavdraget reduceras till
vad som skulle ha medgivits om varaktigheten blivit riktigt beräknad från
början.
Bestämmelserna om skatteavdrag är avsedda att gälla endast tillgångar
som anskaffats och tagits i bruk efter den 31 december 1961. Vissa regler
avser att förhindra missbruk beträffande begagnade inventarier. Sålunda
skall bl. a. skatteavdraget i fråga om begagnad egendom inte beräknas på en
högre anskaffningskostnad än 50 000 dollars per år.
Utredningen har emellertid inte ingått på prövning av dessa olika former
av investeringsfrämjande skattelättnader utan har — i enlighet med sina
direktiv — begränsat sig till en översyn och en effektivisering av investeringsfondslagstiftningen.
I samband därmed har utredningen upptagit frågan,
om rätten att avsätta till investeringsfond bör utsträckas att
avse samtliga skattskyldiga, som har inkomst av rörelse eller
skogsbruk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
41
I promemorian erinras om att enligt 1955 års förordning det endast är
svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar som äger rätt åtnjuta
avdrag för avsättning till investeringsfond. Motsvarande gällde även
i fråga om 1947 års förordning. Utredningen framhåller, att det i olika sammanhang
ifrågasatts om inte avdragsrätten borde utsträckas även till fysiska
personer och att denna fråga diskuterades redan i samband med genomförandet
av 1947 och 1955 års lagstiftningar. Det framhölls då bl. a. att
endast de större företagen kunde väntas lämna bidrag av betydelse för konjunkturutjämning.
Dessa företag drevs i regel i aktiebolags- eller föreningsform.
En utsträckning även till fysiska personer av rätten att avsätta till
investeringsfond skulle medföra besvärligheter av taxeringsteknisk och administrativ
art, vilka inte stod i proportion till värdet från konjunkturpolitisk
synpunkt av de ökade avsättningarna. Därefter anföres i promemorian.
Dessa skäl mot en utvidgning av avdragsrätten äger enligt vår uppfattning
alltjämt giltighet. Därtill kommer att utformningen av 1955 års förordning,
som förutsätter skyldighet att på spärrat konto insätta en på förhand
fixerad del av avsättningens belopp, bygger på att det gäller skattskyldiga
som är proportionellt beskattade. En utsträckning av tillämpningsområdet
till fysiska personer förutsätter därför en delvis annan utformning
av lagstiftningen. Vi har därför vid våra överväganden stannat för att förorda
att nuvarande begränsning till aktiebolag och ekonomiska föreningar
bör kvarstå. Härav följer att ej heller handels- och kommanditbolag, vilkas
inkomst beskattas hos delägarna, äger rätt avsätta till investeringsfond.
Även detta är i enlighet med nuvarande bestämmelser.
I sin redogörelse för utländsk lagstiftning framhåller utredningen att man
även i de övriga nordiska länderna har investeringsfonder. Lagstiftningen
i dessa länder avviker emellertid i vissa avseenden från den svenska. Sålunda
kan i såväl Danmark som Norge avsättning till investeringsfonder göras
av såväl fysiska som juridiska personer.
Den danska investeringsfondslagen av år 1957 innebär i huvudsak
följande. Skattefria avsättningar till investeringsfonder får med vissa undantag
göras av såväl fysiska som juridiska personer. Avsättningarna kan
användas till framtida avskrivningar å maskiner och andra inventarier, fartyg
samt byggnader. Avsättningen till investeringsfond får avse högst 15
procent av verksamhetens överskott, dock minst 500 d. kr. Skattskyldig som
är bokföringspliktig skall efter avsättningsårets utgång men före tiden för
avlämnande av sin deklaration insätta 50 procent av avsättningens belopp
å spärrat konto i bank eller sparkassa. Skattskyldig som inte är bokföringsskyldig
skall insätta ett belopp som svarar mot hela avsättningen.
Avsättningen får inte tagas i anspråk förrän ett år förflutit från kontoinsättningen.
Å andra sidan måste hela avsättningen ha tagits i anspråk
inom tio år från avsättningsårets utgång. De spärrade kontomedlen friges
först allt efter som avsättningen användes för avskrivning. Ianspråktagandct
skall anmälas till vederbörande taxeringsmyndighet. Användes det till
investeringsfond avsatta beloppet i strid med reglerna, skall detsamma be
2f
llihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 159
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 2
Kungl. Maj-.ts proposition nr 159 år 1963
skattas med dubbelt belopp. I den mån avsatt belopp inte tages i anspråk
före tioårsperiodens utgång, beskattas beloppet med tillägg av 5 procent årlig
ränta, räknat från avsättningsårets utgång.
Utredningen konstaterar, att den danska investeringsfondslagen har till
allmänt ändamål att uppmuntra företagarna att använda vinsterna till investeringar
i stället för till utdelningar. Den danska investeringsfondslagstiftningen
har sålunda, i motsats till den svenska lagstiftningen, inte till
syfte att åstadkomma en investerings- och sysselsättningsutjämning. Då målet
varit att öka investeringarna i allmänhet, har man befarat att en stramare
och från statsmakternas sida dirigerad politik beträffande fondernas
användning skulle äventyra målsättningen i fråga.
I Norge har i december 1962 antagits en ny lag om skattefria fondavsättningar.
Denna lag innehåller bestämmelser om dels skattefria avsättningar
till investeringsfond, dels skattefria fondavsättningar för bearbetning
av marknader i utlandet och för forskning dels ock skattefria avsättningar
till driftsfond för »bergverk», d. v. s. gruvor.
Bestämmelserna om investeringsfond ger alla rörelseidkare möjlighet att
med avdragsrätt till sådan fond avsätta medel, som senare skall användas
för köp av avskrivningsbara rörelsetillgångar. Avdragsrätten är av hänsyn
till kommunintresset maximerad till 20 procent av årsvinsten. Från årsvinsten
skall avräknas eventuella andra skattefria fondavsättningar än enligt
nu ifrågavarande bestämmelser. Å andra sidan medgives inte avdrag för
mindre avsatt belopp än 4 000 n. kr. Vidare är avdragsrätten förenad med
villkoret att ett lika stort belopp som det till fonden avsatta insatts på särskilt
konto i Norges Bank. Spärrtiden för bankinsättningen utlöper fyra år
efter utgången av det beskattningsår, då avsättningen gjordes, såvida inte
Konungen dessförinnan förordnat om bankmedlens frisläppande. Under
spärrtiden äger insättaren rätt till 2 procent ränta för år å insatt belopp.
Medger den skattskyldige en längre spärrtid än fyra år, kan Konungen bestämma
räntan till högst 4 procent. Räntan är skattefri.
Rätten till ränta och övriga förmåner bortfaller dock om den skattskyldige
tager ut de i banken deponerade medlen före spärrtidens utgång. Till
dessa andra skattemässiga förmåner hör att den skattskyldige, om han använder
fondavsättningen till nyinköp inom föreskriven tid, såsom skattepliktig
inkomst skall upptaga endast 85 procent av det använda beloppet.
Å andra sidan är han berättigad att, om han så önskar, yrka avdrag för extraordinär
avskrivning med samma belopp. För återstående 15 procent av
de använda fondmedlen åtnjuter den skattskyldige utan vidare skattefrihet.
Bestämmelserna om fondavsättningar för marknadsbearbetning i utlandet
och för forskning har föranletts av de stora förändringar i marknadsförhållandena
och den skärpta konkurrens som kan förväntas under de närmaste
åren. Genom de skattefria fondavsättningarna avses företagare, som
ensamma eller tillsammans med andra önskar göra framstötar på exportmarknaden,
lättare kunna finansiera sina åtgärder i detta syfte. Som villkor
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
43
för rätten att verkställa fondavsättning gäller, beträffande marknadsbearbetning
i utlandet, att de åsyftade åtgärderna kan vara av betydelse för avsättningen
av varor, producerade i Norge och, beträffande forskningen, att
denna är av betydelse för den skattskyldiges rörelse. Avdrag för fondavsättning
för de ifrågavarande ändamålen får inte överstiga 20 procent av årsvinsten
men inte heller understiga 10 000 n. kr. för varje år. Även här gäller
att belopp motsvarande fondavsättningen skall insättas å särskilt konto
i Norges Bank. Likaså gäller bestämmelserna om rätt till ränta och om skattefrihet
för dylik ränta. Någon särskild spärrtid för de å kontot insatta medlen
är emellertid inte föreskriven. Dessa medel får när som helst lyftas och
användas för ett godkänt ändamål. Används de inte för godkänt ändamål,
skall efterbeskattning ske. Emellertid måste de deponerade medlen uttagas
inom fem år efter utgången av det kalenderår under vilket avsättningen
gjordes. I och med att denna femårstid uppnåtts skall nämligen kvarstående
belopp under alla förhållanden beskattas.
Bestämmelserna om avsättning till driftsfond för bergverk slutligen, till
vilka motsvarighet funnits även före den nya lagstiftningen, innebär att
skattskyldig som driver gruvdrift och dylikt medges avdrag för avsättning
till sådan fond, därest gruvdriften utgör hans enda eller huvudsakliga inkomstkälla.
Avdraget är maximerat till 30 procent av årsvinsten efter avdrag
för eventuella andra skattefria fondavsättningar än dem som gjorts enligt
förevarande lag.
Enligt den finska investeringsfondslagstiftningen är aktiebolag eller
andelslag berättigat att vid inkomsttaxeringen erhålla avdrag för belopp som
avsättes till investeringsfond. Avsättningen får ej överstiga 50 procent av
årsvinsten. För att avdrag skall erhållas måste dock i statskontoret deponeras
minst ett belopp, som motsvarar den del av inkomstskatten, från vars
erläggande den skattskyldige befrias genom avdraget. För depositionen gottgöres
ränta enligt Finlands Banks lägsta diskontoränta, överstiger depositionen
det föreskrivna minimibeloppet, skall å den överskjutande delen utgå
ränta som med 3 procent överstiger den ränta, som affärsbankerna beviljar
på depositioner med sex månaders uppsägningstid.
Vid den statliga beskattningen anses erhållen ränta icke utgöra skattepliktig
inkomst. Inte heller räknas deponerade medel såsom skattepliktig
förmögenhet.
Det ankommer på statsrådet att med beaktande av sysselsättningslägets
utveckling i landet besluta om investeringsfondernas användning. Beslutet
kan innefatta såväl tillstånd som förpliktelse att använda fonderna för investeringar
och kan också vara begränsat territoriellt eller med avseende
å företagsbranscher.
Investeringsfonderna får, sedan statsrådet meddelat sitt beslut och finansministeriet
meddelat företaget tillstånd att lyfta depositionen eller del därav,
användas för uppförande av fabriks-, affärs- eller lagerbyggnad, serviceeller
bostadsbyggnad för personal eller för grundförbättring av dylika byggnader,
för anskaffning av nya maskiner, anläggningar eller i hemlandet
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
byggt fartyg eller för väg-, järnvägs- eller avloppsarbeten eller för iståndsättande
av tomtområde eller för annat av finansministeriet godkänt ändamål,
som direkt främjar sysselsättningens upprätthållande.
Har företaget underlåtit att efterkomma skyldighet att företaga investering
enligt åläggande, skall investeringsfonden eller den del därav, som inte
använts till investering, återföras till beskattning. I sådant fall bortfaller
också den förut nämnda räntegottgörelsen på den del av depositionen som
svarar mot minimiavsättningen och som användes för erläggande av skatten.
Vidare skall företag, som fått tillstånd att lyfta deponerade medel men
icke använt dessa för det ändamål som uppgivits vid sökandet av tillstånd,
såsom skattepliktig inkomst upptaga investeringsfonden eller den del därav
som inte använts för nämnda ändamål med tillägg av 5 procent. Därjämte
skall på den del av skatten, som motsvarar denna inkomst, erläggas 5 procent
i årligt skattetillägg, räknat från dagen för den första depositionen.
Har statsrådet inte meddelat beslut om investeringar, äger företaget rätt
att, sedan fem år förflutit, lyfta den del av depositionen som överstiger det
minsta föreskrivna depositionsbeloppet. Sedan sju år förflutit får lyftas ytterligare
en tredjedel samt efter nio år den återstående delen av depositionen.
Då deposition lyftes, utbetalas även den ränta som enligt det förut sagda
gottgöres deponenten.
Utredningen tar även upp frågan om beslutanderätten i fråga
om investeringsfondernas ianspråktagande och konstaterar, att beslutanderätten
enligt gällande bestämmelser i huvudsak ligger hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Således stadgas i 9 § 1 mom. att arbetsmarknadsstyrelsen äger
besluta att investeringsfond under visst eller vissa beskattningsår och under
villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar, skall eller må
tagas i anspråk för sitt ändamål. Enligt 2 mom. samma paragraf stadgas
vidare att det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd
med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens
ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges. Fråga om ianspråktagande
väckes av arbetsmarknadsstyrelsen men även av företag, kommun
och näringsorganisation.
Enligt bestämmelserna i 13 § må arbetsmarknadsstyrelsen, om särskilda
skäl därtill föreligger, medgiva att investeringsfond tages i anspråk för vista
grundförbättringsarbeten.
Över arbetsmarknadsstyrelsens beslut kan enligt 29 § besvär anföras hos
Kungl. Maj :t.
I vissa fall ligger beslutanderätten i fråga om ianspråktagandet av fonderna
hos Kungl. Maj :t. Det gäller beslut enligt 9 § 3 mom. i avseende på
mera långsiktiga investeringar. Enligt 11 § tredje stycket må vidare Kungl.
Maj :t, om särskilda skäl därtill föreligger, medgiva företag, som direkt eller
genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga investeringsfond i anspråk
för kostnader, ämnade att främja avsättningen utomlands av varor
som företaget här i riket tillverkar. Slutligen äger Kungl. Maj :t enligt 12 §
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
45
meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning till investeringsfond
för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som avses med investeringsfond
för skogsbruk, så ock eljest för investering i annan förvärvskälla
än den, i vilken avsättning skett.
Utredningen föreslår att beslutanderätten i fall som avses i 12 § d. v. s.
tillstånd att använda investeringsfond i annan förvärvskälla än där avsättning
skett, överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare föreslår utredningen,
att det skall ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att medgiva att
investeringsfond tages i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto
samt att investeringsfond får överföras till annat bolag inom samma koncern.
Utredningen framhåller att tillståndsgivningen enligt utredningens mening
utan olägenhet bör kunna anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen. I fall
som avses i 9 § 3 mom. och 11 § tredje stycket bör dock enligt utredningen
tillståndsgivningen alltfort ankomma på Kungl. Maj :t. Utredningen understryker
dock att genom den utvidgning av tillämpningsområdet, som utredningen
föreslagit, kommer lagstiftningens betydelse som ett medel i konjunkturpoliliken
att öka.
Då ansvaret för en samordning av olika konjunkturpolitiska medel i första
hand ankommer på Kungl. Maj :t, har inom utredningen ifrågasatts om inte
avgörandet beträffande vid vilken tidpunkt fonderna skall frisläppas borde
ligga hos Kungl. Maj :t. Då utredningen ansett att denna fråga fallit utanför
utredningsuppdraget, som i första hand avsett en teknisk översyn av lagstiftningen,
har utredningen framfört denna synpunkt utan något ståndpunktstagande
från utredningens sida.
Remissyttrandena
Några remissinstanser beklagar, att utredningen i enlighet med sina direktiv
begränsat sig till en översyn av investeringsfondslagstiftningen och inte
ingått på en prövning av andra möjligheter att genom skattelättnader påverka
investeringarna. De synpunkter, som därvid framföres, innefattas i allt
väsentligt i det yttrande som avgivits av Kooperativa förbundet. Förbundet
framhåller till att börja med, att den huvudsakliga effekten av investerings1''ondslagstiftningen
är att i viss omfattning animera till att planlagda investeringar
igångsättes under perioder, då behov av ökad sysselsättning inom
arbetsmarknaden föreligger. Däremot torde enligt förbundets mening effekten
i fråga om att åstadkomma ett uppskjutande av investeringsverksamheten
under högkonjunkturen och en noggrannare planläggning av kommande
investeringar än eljest skulle ske vara av mindre betydelse. Förbundet understryker,
att det inte innebär någon underskattning av effekten även om
den endast är den förbundet antagit. Förbundet anför därefter.
Frågan är emellertid, om icke andra åtgärder i skattelagstiftningen —
ensamma eller vid sidan av gällande bestämmelser om investeringsfonder —
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
kan vidtagas för att ytterligare befrämja dessa syften. Förbundet tänker härvid
främst på den lagstiftning som i andra länder vidtagits i detta hänseende
och som även berörts av de sakkunniga. Den vanligaste formen är därvid att
stimulera investeringar under lågkonjunktur genom att vid taxering för
dessa år medge förhöjda värdeminskningsavdrag i form av s. k. initialavskrivningar.
Görs en jämförelse mellan dessa bestämmelser och våra investeringsfonder
skall man bl. a. finna följande. Incitamentet till igångsättande av
investeringar genom skattepolitiska åtgärder förefinns under våra svenska
förhållanden endast där företaget tidigare avsatt medel till investeringsfond
under det att en generell eller till vissa branscher eller orter begränsad rätt
till höga initialavskrivningar skulle medge alla berörda företag att begagna
sig härav. Även om man kunde bortse från att vissa företag tidigare underlåtit
att avsätta till investeringsfonder, föreligger olikheter mellan de båda
systemen, som kan vara värda att beakta. Om ett företag t. ex. avsatt 1 milj.
kr. till investeringsfond och får tillstånd att begagna fonden för en investering
på 5 milj. kr., blir resultatet en extra engångsnedskrivning av kostnaden
för detta projekt med 20 procent. Skulle ett annat företag med lika stor
investeringsfond utnyttja denna för ett projekt om 1 milj. kr., medför detta
en omedelbar hundraprocentig nedskrivning av denna kostnad. En tillåten
initialavskrivning av t. ex. 20 procent skulle däremot ge en företagen emellan
jämnare verkan. Det synes icke heller vara uteslutet att en sådan anordning
skulle framstå som ett ur samhällets synpunkt lättöverskådligare
och mera tillfredsställande system.
Det skall dock inte förglömmas, påpekar förbundet, att den i vårt land
valda formen med investeringsfonder ger vissa fördelar. Det kan sålunda
göras gällande, att lockelsen med höga initialavskrivningar får föga effekt
under en lågkonjunktur, då räntabilitetsförhållandena kanske inte medger
möjlighet för företaget att utnyttja dessa, under det att avsättningarna till
investeringsfonder i praktiken äger rum och utnyttjas under högkonjunktur.
Förbundet fortsätter.
Medges emellertid företagen rätt att förskjuta de förhöjda avdragen i tiden,
minskar den nu berörda olägenheten. Vidare bidrar nuvarande system
med investeringsfonder delvis till att underlätta finansiering av investeringar
under lågkonjunktur genom de uttag från riksbanken av deponerade medel,
som får ske. Även här synes dock möjligheter föreligga att utforma bestämmelser
om initialavskrivningar, så att liknande effekt uppnås, t. ex. genom
att lämna lån från riksbanken eller annan statlig institution, vilka amorteras
genom att avskrivningsunderlaget för ifrågavarande investering minskas
med lånebeloppet.
Förbundet säges endast ha velat påvisa, vad som vid den praktiska tilllämpningen
framstått som brister i våra nuvarande bestämmelser om investeringsfonder.
Förbundet understryker, att detta inte innebär att förbundet
vill förorda ett upphävande av nuvarande lagstiftning. Det bör emellertid,
enligt förbundets mening, övervägas, huruvida inte ytterligare bestämmelser
liknande dem som förekommer i andra länder skulle kunna med fördel införas
som komplettering till investeringsfonderna. Förbundet tillägger.
Den väsentliga avsikten med inrättandet av investeringsfonderna har varit
att vid lågkonjunktur kunna påverka investeringarnas volym och inriktning
i produktions- och sysselsättningsfrämjande riktning. Förbundet anser, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
47
denna avsikt helt överensstämmer med de riktlinjer för vår ekonomiska politik,
vilka godtagits av statsmakterna och torde ha full anslutning hos den
vida övervägande delen av vårt näringsliv. En så ändamålsenlig utformning
som möjligt av de konjunkturstimulerande åtgärder, vilka innefattas i förordningen
om investeringsfonderna, förhöjer i sin mån den samlade effekten
av fondanordningen. Även om totaleffekten fortfarande kan förväntas bli
blygsam i förhållande till vad som kan ernås med andra medel, finns dock,
som redan anförts, ingen anledning att avstå från de fördelar den kan medföra.
Med anledning av utredningens förslag att investeringsfonderna skall i
ökad omfattning få tagas i anspråk för lagerinvesteringar framhåller förbundet
följande.
Förbundet anser emellertid för sin del, att mer effektiva verkningar för det
avsedda syftet skulle åstadkommas genom att medge tillfälliga lättnader i de
ordinarie bestämmelserna för nedskrivningar å lager. Då en kraftigt insättande
konjunkturförsämring kan antas komma att direkt eller indirekt
drabba hela vårt företagsliv, syns generellt verkande åtgärder icke bara vara
fullt försvarliga utan också vara mera ändamålsenliga och lättare att sätta
igång än ingripanden på enstaka punkter i företagslivet, däri inbegripna här
föreslagna anordningar för uppmuntran till frivilliga initiativ av företagen.
Konjunkturinstitutet betonar vikten av att, allteftersom empirisk kunskap
om investeringsfondernas funktionssätt framkommer, en fortskridande revidering
av investeringsfondernas bestämmelser och handläggande vidtages.
Institutet fortsätter.
Som underlag för dylika revideringar finns all anledning att framdeles
ägna investeringsfondslagstiftningen ett intensifierat empiriskt studium,
inte minst beträffande tidsfördelningen av verkningarna av fondernas ianspråktagande.
Det är ju lika viktigt att veta när en åtgärds verkningar inträffar
som att veta i vilken riktning den verkar, för alt det skall vara möjligt
att föra en konjunkturstabiliserande politik. För närvarande finns beträffande
investeringsfondslagstiftningen endast uppgifter om antalet sysselsatta
och nedlagda kostnader vid vissa tidpunkter för projekt som finansieras
med i anspråk tagna investeringsfondsmedel. Däremot har man ingen
uppfattning om när den sysselsättningseffekt inträffar och hur stor den sysselsättningseffekt
är, som blir följden av beställningen till ifrågavarande
projekt. För en slutgiltig bedömning av de i anspråk tagna investeringsfondernas
verkningar behövs dessutom en uppskattning av multiplikatoreffektens
storlek och tidsstruktur. I
I flera yttranden hemställes att förordningens bestämmelser göres tilllämpliga
även för fysiska personer.
Sveriges köpmannaförbund anser att de svårigheter av taxeringsteknisk
och administrativ art, som utredningen anfört som skäl mot att utsträcka
avdragsrätten även till fysiska personer, hör kunna bemästras. Förbundet
anför.
Studerar man gällande skatteskalor för den statliga beskattningen, finner
man emellertid, att den statliga inkomstskatten redan på eu beskattningsbar
inkomst, som överstiger 30 000 kronor, utgör 43 procent av återstoden för
skattskyldig, som är gift, medan för ogift skattskyldig redan den inkomst,
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
som överstiger 20 000 kronor, beskattas med 41 procent. Beaktar man även
kommunalskatten, vilket bör göras, eftersom avdrag för avsättning till investeringsfond
får åtnjutas även vid kommunal taxering, kan man räkna
med att en fysisk person redan i ett inkomstläge om ca 40 000 kronor kommer
upp till en total beskattning på 40 procent eller mera. Enligt förbundets
mening bör rätten att göra avsättning till investeringsfonder utsträckas även
till fysiska personer, handelsbolag och kommanditbolag. Vill man vinna en
viss likformighet, torde detta kunna ske så, att man begränsar avsättningsrätten
till sådan rörelse, där nettointäkten, om avsättning ej gjorts, skulle
uppgå till minst 40 000 kronor. Man skulle då också vinna, att avsättningar
endast gjordes i sådana fall, där avsättningar, som kan vara av betydelse för
konjunkturerna, kan verkställas.
Enligt förbundets mening bör man i detta sammanhang beakta, att en betydande
strukturförändring pågår inom detaljhandeln. De små enheterna
får i betydande utsträckning vika för större enheter, där avsevärda investeringar
sker i både fastigheter och inventarier. Sålunda innefattar en modern
självbetjäningsbutik investeringar, som är avsevärda. Förbundet tillägger.
Självfallet skulle det vara till stor fördel för utvecklingen inom detaljhandeln,
om man för dessa investeringar kunde få använda investeringsfonder.
Ofta sker emellertid dessa investeringar under ett utbyggnadsskede i ett
samhälle, utan att något direkt samband med konjunkturerna i övrigt föreligger.
Trots detta torde det vara till fördel för det allmänna, om investeringsfonder
kunde komma till användning i detta sammanhang, liksom
även om man inom detaljhandeln genom avsättningar till investeringsfonder
kunde påverka efterfrågan på varor under tider, då konjunkturavmattning
kan förmärkas, och då man inom detaljhandeln eljest strävar efter att minska
sina lager.
Sveriges hantverks- och industriorganisation understryker att de lagar och
regler, som griper in i näringslivets förhållanden och i många avseenden bestämmer
de förutsättningar, varunder företagen arbetar, måste ge alla företag
oavsett juridisk företagsform samma konkurrensmöjligheter. Organisationen
föreslår därför att 1955 års förordning om investeringsfonder göres
tillämplig å alla rörelseidkare och tillägger.
Såsom de sakkunniga framhållit kräver en dylik utsträckning av förordningens
giltighet en ändrad utformning av lagstiftningen. Det bör enligt organisationens
mening ankomma på en förnyad utredning eller på Kungl.
Maj :t att utforma erforderliga regler. Förordningen om taxering för inkomst
av medel, som insatts å skogskonto (1954 nr 142), bör härvid kunna tjäna
som riktmärke. Enligt denna förordning må uppskov med taxering till kommunal
och statlig inkomstskatt kunna erhållas för den del av intäkten, som
insatts å särskilt konto i bank (skogskonto). Uppskovet för ett och samma
beskattningsår må avse högst ett belopp motsvarande summan av 40 % gällande
köpeskilling för avyttrade skogsprodukter eller skogsprodukter som
upptagits för förädling i egen rörelse samt 60 % avseende köpeskilling för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt. På motsvarande
sätt borde rörelseidkare kunna avsätta en till viss procentsats maximerad del
av den bokföringsmässiga nettovinsten.
När det gäller rätten att utnyttja fonderade medel borde man enligt organisationens
uppfattning pröva, huruvida det icke skulle vara möjligt att över
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
låta åt länsarbetsnämnderna att inom de ramar, som arbetsmarknadsstyrelsen
uppställer, lämna fysiska personer tillstånd att uttaga spärrade medel
för att användas för de investeringar, som preciseras i gällande förordning.
Man skulle genom ett dylikt decentraliserat system underlätta för mindre
företag att avsätta och uttaga medel och därigenom bidraga till en konjunkturutjämnande
politik. Under förutsättning att ett relativt stort antal företag
utnyttjar dessa möjligheter, bör, framhåller organisationen, dessa avsättningar
genom sin sammanlagda effekt betyda ett viktigt bidrag till en sysselsättningsskapande
politik.
Svensk industriförening framhåller, att utredningen inte kan kritiseras
för att den icke sökt utforma regler om avsättning till investeringsfond,
vilka skulle kunna vara tillämpliga även på företag, som drivs i den enskilda
firmans form och anför därefter.
För att sådana regler skall kunna utarbetas och bli praktiskt användbara
krävs en annan utformning av företagsbeskattningsbestämmelserna och sannolikt
också tillskapandet av en ny företagsform, ett mellanting mellan
aktiebolag och enskild firma eller aktiebolagsregler, så enkelt utformade att
de lämpar sig även för de minsta företag.
Föreningen vill därför i sammanhanget föreslå — även om förslaget måhända
faller något utanför det ämnesområde som varit utredningens huvuduppgift
att behandla — att en ny utredning tillsättes, som får till uppgift
att undersöka betingelserna för och framlägga förslag om sådan revidering
av företagsbeskattningen att alla dess bestämmelser kan tillämpas på
samtliga företag oavsett i vilken form dessa drives. Skulle det visa sig att
förverkligandet av denna målsättning kräver en reformering av de nuvarande
företagsformerna bör förslag framläggas även om hur och på vilket
sätt detta bör ske.
Svenska företagares riksförbund, Skånes handelskammare och handelskammaren
i Gävle framhåller vikten av att ingående pröva alla möjligheter
som finns att göra investeringsfondsförfarandet tillgängligt även för
andra företag än de som bedrives i form av aktiebolag eller ekonomiska föreningar.
Sveriges redareförening framhåller att, med nu rådande höga anskaffningspriser
å fartyg, det har blivit alltmera vanligt att driva rederirörelse
i form av partrederi. Delägare i ett sådant kan vara såväl svenska aktiebolag
som fysiska personer. Enligt gällande bestämmelser kan ett aktiebolag
såsom delägare i ett partrederi göra avsättning till investeringsfond,
medan en meddelägare såsom fysisk person ej har denna rätt och ej heller
får detta enligt det ifrågavarande förslaget. Ur sjöfartsnäringens synpunkt
är en sådan ordning, enligt föreningens mening, icke tillfredsställande. Föreningen
finner sig därför böra påyrka sådan ändring i förslaget i fråga om
partrederi med delägare av såväl svenska aktiebolag som fysiska personer,
att delägare i partrederi, vilka äro fysiska personer och som hava en på
fullt tillfredsställande sätt ordnad bokföring, även skola äga rätt att göra
avsättning till investeringsfond för klassning och reparation av fartyg ävensom
för om- och nybyggnad av fartyg. Därefter anföres.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Storleken av en dylik avsättning bör därvid beräknas med utgångspunkt
från andelsägarens nettointäkt från partrederiet samt vara maximerad till
fyrtio procent därav. För rätten till dylikt avdrag bör — i likhet med vad
som gäller för aktiebolag — stadgas, att ett belopp motsvarande fyrtiosex
procent av den gjorda avsättningen inbetalats å särskilt konto i riksbanken.
Då de bidrag av betydelse för konjunkturutjämning, varom här är fråga,
kunna röra sig om relativt stora belopp och, då ett utsträckande av rätten
att avsätta till investeringsfond i detta undantagsfall icke torde medföra
några större besvärligheter av taxeringsteknisk och administrativ art, synas
några mera vägande skäl av principiell natur ej kunna resas mot en
dylik reform.
Utredningens förslag att beslutanderätten — utom i fall som i
9 § 3 mom. och 11 § tredje stycket avses — skall ligga hos arbetsmarknadsstyrelsen
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
Några remissinstanser uttalar dock tveksamhet i detta hänseende.
Sålunda framhåller Landsorganisationen i Sverige att den verkligt väsentliga
frågan är, beträffande användandet av investeringsfonder liksom om
övriga delar av konjunkturpolitiken, när motåtgärder för att påverka den
ekonomiska aktiviteten sätts in och inte åtgärdernas detaljmässiga utformning.
Hur man skall kunna säkra att investeringsfonderna utnyttjas under
lämpligaste tid är då främst en fråga om konjunkturprognoser. Organisationen
fortsätter.
Eftersom Finansdepartementet är ansvarigt härför i första hand, ligger
det nära till hands att Kungl. Maj:t borde ha större formellt inflytande över
beslut om fondernas utnyttjande. Man får visserligen förutsätta samråd mellan
regeringen och Arbetsmarknadsstyrelsen och att enighet om konjunkturbedömningen
i sista hand kan uppnås. Enligt LO:s mening borde emellertid
Kungl. Maj :t även formellt ha möjlighet att ingripa beträffande investeringsfondernas
utnyttjande; dess mening kan därigenom väntas vinna
ökad kraft. F. n. kan det sägas att Kungl. Maj :t har rätt endast att låta
fondmedel i ökad utsträckning tas i anspråk för mera tidskrävande investeringar.
Det är så mycket viktigare att utnyttjandet av investeringsfonderna kommer
i gång så snabbt som möjligt vid avmattningstendenser, som deras huvudsakliga
effekt torde ligga just häri. Rent teoretiskt ligger visserligen en
annan effekt i den begränsning av företagens likviditet som åstadkommes
genom inbetalning av fondmedel till Riksbanken under högkonjunktur. LO
vill emellertid inte tillmäta sistnämnda effekt så stor betydelse, eftersom
det med hänsyn till den allmänna överlikviditeten under högkonjunktur
ingalunda kan anses säkert att de företag som gör sådana inbetalningar
verkligen tvingas att därigenom uppskjuta förverkligandet av sina investeringsprojekt
eller tvingas att göra detta i motsvarande grad.
Även Svenska stadsförbundet anser att det bör tillkomma Kungl. Maj:t
att besluta i fråga om tidpunkt för frisläppande, eftersom ett sådant avgörande
förutsätter ett beaktande av flera faktorer, förutom arbetsmarknadsläget
bl. a. även penningpolitiska och näringspolitiska förhållanden.
Näringslivets skattedelegation däremot framhåller, att de hittillsvarande
erfarenheterna ger vid handen, att arbetsmarknadsstyrelsens behandling
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
av uppkomna spörsmål om frisläppande av investeringsfonderna varit helt
i förordningens anda. Någon anledning att räkna med att de nya möjligheter,
som lagstiftningen enligt utredningens förslag skulle erbjuda, skulle
fordra en annan ordning föreligger ej enligt delegationens uppfattning.
Flera remissinstanser understryker svårigheterna för den tillståndsgivande
myndigheten att avgöra när och i vilka fall investeringsfonderna skall
få tagas i anspråk. Sålunda framhåller konjunkturinstitutet beträffande åtgärder
att stimulera lagerinvesteringar följande.
Att bedöma vad som är en konjunkturförsämring innebär i och för sig
stora svårigheter. Exempelvis bör man åtskilja en allmän konjunkturförsvagning
från en som inträffar på ett begränsat område. En konjunkturförsämring
kan med andra ord tänkas ha internationell spridning eller gälla
endast Sverige, den kan gälla hela det svenska näringslivet eller vissa delar
därav, dessa delar kan motsvaras av vissa branscher eller grenar inom dessa
eller vara lokalt begränsade. För dessa olika fall krävs olika överväganden
vad gäller lämpligheten av en åtgärd som avser att stimulera lagerinyesteringarna.
Vad som dessutom gör problemställningen särskilt besvärlig är
svårigheten att avgöra, om en produktionsnedgång över huvud taget är konjunktur-
eller strukturbetonad. År nedgången strukturell, är stimulans till
ökade lagerinvesteringar klart olämplig i samhällsekonomisk mening. Även
om man kan bestämma att en nedgång är konjunkturbetonad, vilket i det
konkreta fallet erbjuder betydande svårigheter, så fordras ändå speciella
överväganden i varje speciellt fall för att man skall kunna avgöra, vilken
effekt ökade lagerinvesteringar får. Exempelvis spelar den förväntade prisutvecklingen
en central roll.
Liknande synpunkter framföres av Kooperativa förbundet och Skånes handelskammare.
Riksskattenämnden framhåller till en början att nämnden ansett sig i huvudsak
böra begränsa sitt yttrande till att avse sådana synpunkter, som
nämnden närmast har att iakttaga, nämligen taxeringstekniska synpunkter
och att nämnden sålunda icke ansett sig böra ingå på den konjunktur- och
arbetsmarknadspolitiska effekten av de föreslagna nya reglerna. Nämnden
tillägger emellertid.
Med anledning av att förslaget i vissa avseenden innefattar, att den Kungl.
Maj :t hittills tillkommande beslutanderätten överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen,
kan riksskattenämnden emellertid icke underlåta att framhålla,
att ju större befogenheter arbetsmarknadsmyndigheterna få på ifrågavarande
område, desto större blir risken för att lagstiftningen kommer i konflikt
med den för all beskattning grundläggande principen att taxeringarna skola
i möjligaste måtto vara likformiga och rättvisa. Riksskattenämnden vill därför
understryka vikten av att lika fall behandlas lika och att förordningen
alltså tillämpas så att större avsteg från nämnda princip icke ske än som ur
konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska synpunkter äro oundgängligen
nödvändiga. Med denna reservation anser sig nämnden böra i huvudsak tillstyrka
promemorians förslag.
Kammarrätten och allmänna ombudet hos mcllankommunala prövningsnämnden
anser alt det bör lagas under övervägande, huruvida inte beslu
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
tanderätten i fall, då investeringsfond skall utnyttjas i annan förvärvskälla
än den vari avsättning skett, liksom hittills bör vara förbehållen Kungl.
Maj:t. Överståthållarämbetet säger sig i princip inte ha något att erinra mot
att tillståndsgivningen enligt 12 § anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen men
tillägger.
Den avvägning mellan skattefrågor och arbetsmarknadsfrågor, som uppkommer
därest förslaget genomföres, torde emellertid i vissa fall kunna bli
synnerligen svår att verkställa, helst som skatteeffekten, sedd på längre sikt,
töretaller mycket svårbedömbar. Överståthållarämbetet ifrågasätter därför
om en total delegation till arbetsmarknadsstyrelsen bör genomföras. I vart
fall synes yttrande från taxeringsmyndighet böra inhämtas innan beslut om
tillstånd lämnas.
Näringslivets skattedelegation understryker, att en överföring till arbetsmarknadsstyrelsen
av befogenheten att medge tillstånd enligt 12 § inte får
medföra att den praxis, som Kungl. Maj :t tillämpat, skärpes.
Departementschefen
Då det gällt att genom skatteförmåner stimulera företagen att göra investeringar
och att medverka till en investeringsutjämning, har man i vårt
land så gott som uteslutande byggt på investeringsfonderna. I andra länder
däremot har man, såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen, i
flertalet fall valt att ge stimulansen i form av ökade avskrivningar och extra
avdrag vid taxeringen utan samband med investeringsfonder. Skattebestämmelser
av sådan innebörd kommer jag i det följande att benämna generella
regler; bestämmelserna gäller i regel alla skattskyldiga, som gör avsedda
investeringar. I Danmark, Norge och Finland har man, såsom även framgått
av det föregående, såväl investeringsfonder av olika typer som generella
regler.
Jag skall först något beröra de fördelar och nackdelar, som kan anses vara
förknippade med de olika systemen, nämligen investeringsfonder och generella
regler. Därvid utgår jag från att syftet med såväl investeringsfondslagstiftningen
som de generella reglerna är att förmå företagen att i större utsträckning
än eljest skulle bli fallet förlägga sina investeringar till tider
med sysselsättningssvårigheter. Det är således i båda fallen fråga om en lagstiftning
med ett konjunkturpolitiskt syfte.
Det kan då till en början konstateras, att ett system med generella regler
kan omfatta alla skattskyldiga, såväl fysiska som juridiska personer, som har
möjlighet att göra avsedda investeringar. Även om rätten att göra avsättning
till investeringsfonder skulle omfatta alla skattskyldiga kan dock endast
de, som tidigare gjort avsättning till fonder, stimuleras till investeringar genom
att fonderna får tagas i anspråk. I övrigt synes emellertid en jämförelse
mellan de båda systemen ge vid handen, att investeringsfondslagstiftningen
tår anses vara ett bättre och effektivare medel i konjunkturpolitiken än ett
system med generella regler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
53
En av fördelarna med investeringsfonderna jämfört med generella regler
ligger t. ex. däri, att fonderna kan utnyttjas oberoende av om företaget visar
vinst eller ej det år då investeringen göres. En rätt till ökad avskrivning ett
visst år kan stimulera till investeringar endast om företaget detta år visar
vinst. Visserligen får förlust ett år kvittas mot vinster ett kommande år men
det kan ifrågasättas om denna möjlighet kan stimulera till investeringar ett
år, då vinsten är otillräcklig. Ett generellt system skulle givetvis kunna kombineras
med en rätt till restitution av tidigare år erlagda skatter eller en rätt
att erhålla bidrag eller lån från staten, men systemet skulle då bli väsentligt
mera komplicerat än en investeringsfondslagstiftning. Om man skall ha
regler, som omfattar alla skattskyldiga, såväl rörelseidkare som jordbrukare,
torde emellertid en nödvändig förutsättning vara att dessa regler är
enkla i tillämpningen.
En annan fördel med investeringsfonderna ligger däri att avsättningar
kan göras under en följd av år, då företaget har goda vinster, varigenom
skapas en fond som kan väsentligt överstiga ett års vinst. Möjligheten att
utnyttja en rätt till ökad avskrivning eller extra avdrag vid ett års taxering
utan samband med investeringsfonder är, som nyss sagts, i princip beroende
av om detta år visar tillräcklig vinst.
Det förhållandet att en återbetalning av i riksbanken insatta medel medför
en omedelbar likviditetsförbättring för företaget i fråga torde utgöra en
större stimulans till investeringar än den skattelättnad, som en ökad avskrivning
innebär. Framför allt gäller detta om den investeringsfond, som får
tas i anspråk, är större än ett års vinst.
Man kan också framhålla att systemet med investeringsfonder kan utnyttjas
för att åstadkomma en likviditetsåtstramning i ett högkonjunkturläge genom
100-procentiga insättningar. Detta har ju prövats ett par år med viss
framgång. Emellertid kan en dylik sterilisering av överskottsmedel även
åstadkommas genom en ökad inlåning till riksbanken utan samband med
investeringsfonder.
En väsentlig fördel från allmän synpunkt med investeringsfonderna torde
vidare ligga däri att man genom fondavsättningarna får kännedom om de
företag, som är villiga att medverka i en investeringsutjämning. Arbetsmarknadsstyrelsen
och dess organ på länsplanet kan ta kontakt med de företag,
som har fonder, för att diskutera investeringsplaner m. m. och eventuellt få
till stånd en rullande långtidsplanering. Man har anledning antaga att dessa
företag är intresserade av att hålla sig med en investeringsplanering som
ligger så långt framme, att företaget bär investeringsobjekt klara när fonderna
får tas i anspråk. Ett företag med investeringsfonder kan också tänkas
uppskjuta investeringar, som inte är omedelbart erforderliga, i hopp
att få utnyttja fonderna för dessa vid en senare tidpunkt. På så sätt kan
en viss förskjutning ske av investeringar från högkonjunktur till lågkonjunktur
även om denna verkan inte får överskattas. Det är knappast sannolikt
att förekomsten av generella regler skulle ge samma effekt.
Såsom redan framhållits kan ett system med generella regler anses ha den
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
fördelen framför nuvarande investeringsfondslagstiftning, att de generella
reglerna kan omfatta alla skattskyldiga. Emellertid kan det förhållandet, att
rätten att göra avsättning till 1955 års investeringsfonder förbehållits bolag
och föreningar, från vissa synpunkter innebära en väsentlig fördel. Antalet
företag med investeringsfonder är nämligen i praktiken så pass begränsat
att det är möjligt att ge tillstånd efter ansökan i det enskilda fallet. Detta är
särskilt betydelsefullt då det gäller byggnadsinvesteringar. Det är beträffande
dylika investeringar angeläget att arbetet igångsättes på sådan tidpunkt
och bedrives på sådant sätt och i sådan takt att maximal effekt från
sysselsättningssynpunkt vinnes under den tid fonderna tages i anspråk. De
ökade arbetsmöjligheter man skapar genom en byggnadsinvestering torde
vidare ofta vara lokalt begränsade till den ort där byggnaden uppföres. Om
tull eller överfull sysselsättning råder på viss ort, föreligger därför i regel
inte anledning att stimulera byggnadsinvesteringar på orten i fråga. Även
om byggnadsinvesteringar givetvis har följdverkningar även i form av ökad
sysselsättning inom byggnadsmaterielbranschen är det i normalfallet inte för
att nå den effekten som man stimulerar byggnadsinvesteringar.
Såsom konjunkturinstitutet framhållit har man för närvarande inte någon
tullständig bild av de direkta och indirekta verkningarna av investeringsfondernas
ianspråktagande. Det är dock utan vidare klart att sysselsättningsmöjligheterna
ökat i icke oväsentlig mån som en följd av att fonderna
tått utnyttjas. Det torde också vara en allmän uppfattning att investeringsfonderna
visat sig vara ett tjänligt instrument för att stimulera investeringsverksamheten
under tider då sysselsättningssvårigheter uppkommer.
Då erfarenheterna av investeringsfondslagstiftningen således är goda och
denna lagstiftning därjämte har vissa obestridliga fördelar framför generella
regler, bör inte ifrågakomma att ersätta 1955 års förordning med ett generellt
system. Däremot synes böra undersökas, om inte investeringsfondslagstiftningen
kan kompletteras med bestämmelser om ökade avskrivningar
och extra avdrag utan samband med fondavsättningar. Innan jag övergår
till att behandla utformningen av dylika regler, skall jag emellertid först
upptaga frågan om möjligheten och önskvärdheten av att utsträcka rätten att
avsätta till investeringsfonder för konjunkturutjämning även till fysiska
personer, önskemål härom har framförts från vissa remissinstansers sida
och i den allmänna skattediskussionen har under senare år den meningen
framförts, att begränsningen av avdragsrätten till bolag och föreningar skulle
innebära en diskriminering av de mindre företagen, varmed man avser enskilda
rörelseidkare samt handels- och kommanditbolag.
Då det främst är de större företagen som normalt har en sådan investeringsvolym
att de kan väntas lämna bidrag till en konjunkturutjämning
och dessa företag i regel drives i aktiebolags- eller föreningsform, är det i
och för sig naturligt att lagstiftningen om investeringsfonder redan av detta
skäl begränsats till att avse aktiebolag och ekonomiska föreningar. Detta
var fallet redan beträffande den första lagstiftningen på området, nämligen
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
55
1938 års förordning om konjunkturinvesteringsfonder. Sistnämnda förordning
betecknades som en åtgärd ägnad att öka industriens möjligheter att
under en lågkonjunktur bereda sysselsättning åt sina anställda genom att då
verkställa i och för sig önskvärda byggnadsarbeten, tillverka och anskaffa
behövliga maskiner och andra inventarier samt, i viss utsträckning, fabricera
varor för användning när konjunkturen åter förbättras.
Vid tillkomsten av 1947 och 1955 års förordningar om investeringsfonder
ifrågasattes, som utredningen framhållit, om inte även fysiska personer borde
ha möjlighet att göra avsättningar. Detta avvisades emellertid under hänvisning
till att de praktiska svårigheter, en sådan utsträckning av rätten att
göra avsättningar skulle medföra, inte stod i proportion till värdet från konjunkturpolitisk
synpunkt av de ökade avsättningarna.
Möjligheten att avsätta till investeringsfond torde i regel ha föga eller intet
värde för de mindre företagen. Jag vill här endast erinra om att — trots
att möjlighet för aktiebolagen att avsätta till investeringsfond funnits i snart
tjugufem år — endast ca 1 800 av de mer än 40 000 aktiebolagen funnit det
med sin fördel förenat att avsätta till dylik fond. Över 70 procent av de avsättningar
som för närvarande kvarstår outnyttjade har verkställts av ca
100 stora bolag, samtliga med mer än 1 000 anställda.
Det är i regel endast de större företagen, som kan hålla sig med en investeringsplanering
omfattande bl. a. byggnadsobjekt, som i en avmattningskonjunktur
kan tidigareläggas vid tillstånd att utnyttja investeringsfonder.
För de mindre företagen ligger det oftast annorlunda till. I den män dylikt
företag över huvud taget bygger sker det endast någon eller några få gånger
under dess verksamhetstid. Motsvarande gäller i fråga om större maskininvesteringar.
Det blir därför mera en tillfällighet om dylika investeringar hos
de mindre företagen råkar bli aktuella vid en tidpunkt, då investeringsfonder
får utnyttjas. De har mycket små möjligheter att planera sina investeringar
så att de förlägges till tider med sysselsättningssvårigheter. Såsom
Sveriges köpmannaförbund framhållit sker t. ex. investeringar inom detaljhandeln
ofta under ett utbyggnadsskede i ett samhälle. I regel torde sysselsättningssvårigheter
på orten i fråga inte då föreligga.
Den nuvarande investeringsfondslagstiftningen har utformats med hänsyn
till att fråga är om företag med proportionell beskattning. Skall rätten att
avsätta till investeringsfond enligt 1955 års förordning utsträckas till enskilda
rörelseidkare samt handels- och kommanditbolag kräves därför en
väsentligt ändrad utformning av lagstiftningen. Det torde, som Sveriges hantverks-
och industriorganisation antyder, bli nödvändigt att kräva insättning
i riksbanken med belopp motsvarande hela avsättningen till investeringsfond.
Utformningen måste ske efter i stort sett samma principer som den
nya norska investeringsfondslagstiftningen. Detta innebär eu så genomgripande
omarbetning att fråga i själva verket blir om en helt ny förordning.
Kompensation måste t. ex. ges för överinsättning, tidsbegränsning av fonderna
måste införas, eventuell återföring till beskattning måste ske i form
av efterbeskattning de. Det må framhållas alt man inte kan tillåta, alt fou
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
derna utnyttjas för progressionsutjämning. I så fall är det fråga om en lagstiftning
med helt annat syfte än konjunkturutjämning.
Det torde, som redan framhållits, vara en allmän uppfattning att vår nuvarande
investeringsfondslagstiftning varit ett verksamt medel i konjunkturpolitiken.
Från konjunkturpolitisk synpunkt är relativt litet att vinna på
att avsättningsrätten utsträckes till enskilda rörelseidkare samt handels- och
kommanditbolag. Det kan därför inte vara motiverat att sätta 1955 års förordning
ur kraft enbart av den anledningen att dessa skattskyldiga inte omfattas
av lagstiftningen. Denna lagstiftning synes därför böra bibehållas för
enbart företag med proportionell beskattning.
Fråga är då om man bör göra en ny särskild investeringsfondslagstiftning
enbart för skattskyldiga med progressiv beskattning. En lagstiftning,
som skall omfatta den stora gruppen enskilda rörelseidkare och jordbrukare
samt handels- och kommanditbolag, måste i sin tillämpning vara enkel. En
komplicerad investeringsfondslagstiftning synes här knappast lämplig. I detta
fall måste avskrivningsregler och avdragsregler utan anknytning till investeringsfonder
vara att föredraga.
En sådan lagstiftning skulle lämpligen kunna utformas så, alt Kungl. Maj :t
bemyndigas föreskriva, att vissa fördelar i beskattningshänseende får åtnjutas
av de skattskyldiga, som under viss tid gör önskvärda investeringar. Även
genom en sådan lagstiftning kan man få en regional och branschmässig lokalisering
av investeringarna men däremot inte en prövning i enskilda fall.
En lagstiftning av detta slag bör i princip omfatta alla skattskyldiga, såväl
fysiska som juridiska personer. Den största effekten av lagstiftningen
från konjunkturpolitisk synpunkt torde man få hos de bolag och föreningar,
som inte gjort avsättning till investeringsfond. Fråga är då, vilka slag av
investeringar man bör stimulera genom dylika generella regler.
Det kan då till en början konstateras, att en lagstiftning av detta slag
lämpar sig särskilt väl för att påverka investeringar i maskiner och andra
inventarier. Verkningarna av dylika investeringar från sysselsättningssynpunkt
kan — i motsats till byggnadsinvesteringarna — i regel inte regionalt
bestämmas. Generella bestämmelser i fråga om maskiner och inventarier
kan t. ex. tillämpas då verkstadsindustrien eller vissa grenar av densamma
får sysselsättningssvårigheter. De särskilda förmånerna vid beskattningen
kan knytas till att den skattskyldige under viss tid anskaffar eller
beställer maskiner och inventarier av visst slag. Det bör i och för sig vara
möjligt att göra sådan avgränsning att man får önskad effekt.
Då det gäller byggnadsinvesteringar kan verkningarna av dessa från sysselsättningssynpunkt,
såsom jag redan framhållit, ofta vara lokalt begränsade.
En tidigareläggning av en byggnadsinvestering kräver vidare en helt
annan uppoffring från företagets sida än att maskiner anskaffas eller beställes
något tidigare än eljest skulle blivit fallet. Byggnadsplaneringen måste
forceras och byggandet ofta utföras under vinterhalvåret med därav föranledda
ökade kostnader. För att kunna stimulera till en tidigareläggning
av byggnadsinvesteringar krävs därför i regel väsentligt större förmåner än
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
57
när det gäller maskinanskaffningar. Generella regler lämpar sig därför
mindre väl för att stimulera byggnadsinvesteringar under en kortare period.
Då man i andra länder medgivit ökade avskrivningar och extra avdrag i
fråga om byggnader, har det främst gällt att över huvud taget öka investeringsverksamheten
i landet och inte att åstadkomma en investeringsutjämning.
Enligt min mening bör stimulansen i fråga om byggnadsinvesteringar
även i fortsättningen ges endast genom investeringsfondslagstiftningen. Ett
ytterligare skäl härför är att byggnadsinvesteringarna främst har betydelse
för de stora bolagen och föreningarna. De mindre företagen bygger, som redan
framhållits, i regel endast någon eller några få gånger under sin verksamhetstid.
Många bedriver verksamheten i förhyrda lokaler.
Några remissinstanser förordar, att även stimulans till lagerinvesteringar
bör ges genom generella regler d. v. s. ökade nedskrivningsmöjligheter under
tider med avsättningssvårigheter. Det synes dock knappast sannolikt att en
ökad nedskrivningsmöjlighet under tider med avsättningssvårigheter skulle
stimulera till lagerökningar. Tvärtom kan man få en stimulans till lagerminskningar,
enär den dolda reserven i lagret genom den ökade nedskrivningsmöjligheten
kan bibehållas även om lagret minskar. Under tider då
vinsterna minskar och lagren ökar torde för övrigt gällande nedskrivningsmöjligheter
ofta inte kunna utnyttjas. Att generellt medgiva investeringsavdrag
för alla former av lagerökning bör inte ifrågakomma. Skall lagerökning
stimuleras, måste det ske efter prövning i varje särskilt fall. Även beträffande
lagerinvesteringar bör därför eventuell stimulans endast ges via investeringsfonder.
Till denna fråga skall jag återkomma i ett följande avsnitt.
De generella reglerna bör sålunda enligt min mening begränsas till att
gälla endast maskininvesteringar. De särskilda förmåner, som skall medges
genom dessa regler, kan vara antingen ökad avskrivning (initialavskrivning)
eller investeringsavdrag eller bådadera.
Kommunalskattelagens avskrivningsregler beträffande maskiner och inventarier
medger så stora avskrivningar —- tillgångarna får med anlitande
av 30-regeln avskrivas med mer än halva beloppet på två år — att det kan
ifrågasättas om möjligheten att erhålla en ökad initialavskrivning innebär
någon större stimulans. Detta gäller maskiner och inventarier, som kan köpas
med omedelbar leverans. Annorlunda kan det förhålla sig med inventarier,
som beställes för framtida leverans t. ex. fartyg och större maskiner.
Möjligheterna alt skriva av på kontrakterade tillgångar är enligt gällande
regler ganska små. Avskrivning å kontrakt medges i princip endast, om den
skattskyldige kan göra sannolikt att priserna fram till leveranstillfället kommer
att sjunka och att han därför då kommer att kunna anskaffa tillgången
för ett lägre pris än beställningspriset. Detta kan den skattskyldige i regel
inte visa. Beträffande kontrakterade fartyg har riksskattenämnden sedan
många år angivit vissa schabloner, efter vilka kontrakt avseende fartyg får
nedskrivas. Vid 1963 års taxering gäller sålunda, att fartyg beställda under
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
1962 med leverans 1963 får nedskrivas med 10 procent och — om leveransen
sker 1964 eller senare — med 15 procent. En rätt till förtidsavskrivning
på kontrakterade tillgångar bör därför innebära en stimulans till beställningar.
Den största stimulansen torde dock ligga i ett investeringsavdrag liknande
det, som medges enligt investeringsfondslagstiftningen.
Den generella lagstiftningen synes böra ha den innebörden, att Kungl.
Maj :t äger besluta att skattskyldig, som under angiven tid anskaffar maskiner
och andra inventarier eller tecknar kontrakt om dylika tillgångar, skall
äga åtnjuta vissa förmåner i beskattningshänseende. En av dessa förmåner
synes, som redan nämnts, böra ges i form av ett extra avdrag vid taxeringen,
investeringsavdrag, beräknat till viss procent av anskaffningskostnaden. 1
investeringsfondslagstiftningen utgör investeringsavdraget 10 procent av de
i anspråk tagna fondmedlen. Då ett medgivande att utnyttja investeringsfond
i fråga om maskiner i regel avser ett belopp, som motsvarar anskaffningskostnaden
för den tillgång det gäller, kommer investeringsavdraget att
motsvara 10 procent av anskaffningskostnaden. Även i den generella lagstiftningen
synes investeringsavdraget kunna bestämmas till 10 procent av
anskaffningskostnaden.
Beträffande kontraherade ej levererade tillgångar synes en förtidsavskrivning
böra medgivas. Såsom jag förut framhållit torde en rätt till nedskrivning
av värdet av rättigheter till leverans av tillgångar enligt ej fullgjorda
köpekontrakt innebära en betydande stimulans till beställningar, framför allt
då det gäller större maskiner och inventarier med relativt lång leveranstid.
Denna förtidsavskrivning bör givetvis inte medföra någon inskränkning i
fråga om den nedskrivning av kontraktsvärdet, som kan medgivas redan enligt
kommunalskattelagens regler. Förtidsavskrivningen skall således medges
utöver sådan nedskrivning. Den extra nedskrivningen bör fastställas till
viss procent av det kontraherade priset. Procentsatsen synes lämpligen kunna
bestämmas till 30 eller den procentsats, med vilken en levererad tillgång
får avskrivas med tillämpning av 30-regeln vid räkenskapsenlig avskrivning.
Då det gäller tillgångar, som anskaffas med omedelbar leverans, torde,
som jag redan framhållit, en ökad initialavskrivning inte innebära samma
stimulans som en förtidsavskrivning beträffande kontraherade tillgångar.
Emellertid synes den omständigheten att tillgången levererats inte böra
medföra att rätten till initialavskrivning bortfaller. Även för levererade maskiner
bör därför införas en extra initialavskrivning å 30 procent. Vid tilllämpning
av kommunalskattelagens regler bör denna initialavskrivning betraktas
som ett sådant avdrag för överpris, som avses i punkt 3 c sista stycket
och punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
och följa bestämmelserna för sådant avdrag. Genom initialavskrivningen
och med tillämpning av 30-regeln vid räkenskapsenlig avskrivning
kan tillgången under anskaffningsåret avskrivas med sammanlagt 51 procent.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
59
I enlighet med det nu anförda har upprättats ett förslag till förordning om
extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen.
Beträffande de föreslagna bestämmelserna torde följande ytterligare kommentarer
få lämnas.
1 §•
Såsom jag redan framhållit bör det ankomma på Kungl. Maj :t att besluta
när de generella reglerna skall tillämpas. Bestämmelserna bör sättas i kraft
t. ex. när sysselsättningsminskning kan befaras inom verkstadsindustrien
eller delar av densamma och bör då i regel avse samtliga skattskyldiga. Där
lokaliseringspolitiska skäl så motiverar, vilket jag i det följande skall närmare
utveckla, bör det jämväl vara möjligt att låta bestämmelserna gälla
endast skattskyldiga inom viss del eller vissa delar av landet. Jag skall senare
återkomma till frågan om de principer, som bör tillämpas för tillståndsgivningen
beträffande såväl de generella reglerna som investeringsfondslagstiftningen.
Kungl. Maj :ts beslut bör innebära, att förordningens bestämmelser blir
tillämpliga beträffande skattskyldiga, som under viss angiven tid anskaffar
eller beställer maskiner och andra inventarier avsedda för stadigvarande
bruk i av den skattskyldige bedriven rörelse eller av honom bedrivet jordbruk
eller skogsbruk. Bestämmelserna bör omfatta såväl fysiska som juridiska
personer och vara tillämpliga även beträffande maskiner i jordbruk.
Den begränsningen synes dock böra göras att fråga skall vara om tillgångar
med en beräknad varaktighetstid överstigande tre år. Bland annat av praktiska
skäl bör tillgångar som mera har karaktär av förbrukningsartiklar undantagas
från bestämmelserna. Motsvarande undantag gjordes för övrigt i
förordningen om investeringsavgift.
Det får ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om den tid, under vilken
maskininvesteringar skall stimuleras. Denna tid behöver givetvis inte sammanfalla
med kalenderår och kan omfatta längre eller kortare tid än ett år.
De särskilda förmånerna bör få åtnjutas i fråga om tillgångar, som anskaffas
eller beställes under denna tid. Tillgångar som beställts före den angivna
tiden omfattas således inte av bestämmelserna även om de levereras under
nämnda tid. De särskilda förmånerna bör få åtnjutas även i fråga om inventarier,
som den skattskyldige själv tillverkar för användning i den egna
rörelsen. En förutsättning härför måste dock vara att tillverkningen igångsättes
under den i beslutet angivna tiden. Har tillverkningen påbörjats redan
dessförinnan blir bestämmelserna inte tillämpliga på tillgången i fråga.
Då det gäller tillgångar, som beställes under den angivna tiden, måste
krävas att fråga är om ett skriftligt avtal som är bindande för den skattskyldige.
Detta avtal måste givetvis ha träffats med annan person. En beställning
från en avdelning till en annan inom ett och samma företag utgör
således inte sådant kontrakt om leverans som här avses.
Kungl. Maj:ts beslut bör i princip kunna omfatta alla slag av maskiner
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
och inventarier, således även sådana fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen
åsättes särskilt maskinvärde, men bör också kunna begränsas till tillgångar
av visst slag eller av viss beskaffenhet. Även i övrigt bör Kungl.
Maj :t kunna föreskriva, att bestämmelserna blir tillämpliga endast under
vissa förutsättningar. Det ligger i sakens natur att fråga endast är om döda
inventarier. Vidare bör förmånerna inte medges vid anskaffning av begagnade
tillgångar. Vid förvärv från någon, med vilken den skattskyldige är i
väsentlig ekonomisk intressegemenskap, bör tillgången få omfattas av bestämmelserna
endast under förutsättning att tillgången tillverkas av säljaren
och tillverkningen inte igångsatts före den i beslutet angivna tiden.
I princip bör de generella bestämmelserna endast omfatta anskaffning och
beställning av nya maskiner. Enligt vad jag erfarit har emellertid arbetsmarknadsstyrelsen
vid prövning av ansökningar från företag att få taga investeringsfonder
i anspråk för maskininvesteringar funnit det vara en brist
att lagstiftningen inte givit utrymme för bifall i vissa fall, som avsett ombyggnad
av maskiner och andra inventarier. Detta har enligt styrelsens mening
varit särskilt beklagligt, då ansökningarna avsett sådana objekt, som
direkt skulle givit sysselsättning åt grenar inom verkstadsindustrien där en
sysselsättningsökning varit särskilt önskvärd på grund av att permitteringar
skett eller permitteringsrisker förelegat. Beslut enligt de generella reglerna
bör därför även kunna avse ombyggnad av inventarier och kontrakt
om sådana arbeten. Liksom för närvarande enligt investeringsfondslagstiftningen
synes även arbeten avseende reparation av fartyg böra få omfattas
av de föreslagna bestämmelserna. Reparation av fartyg innefattar därvid
även kostnader för klassning. Även reparation av andra transportmedel än
fartyg bör — i enlighet med utredningens förslag i fråga om investeringsfonder
— kunna komma i fråga.
2 §•
De föreslagna bestämmelserna omfattar även anskaffning av maskiner
och inventarier i jordbruk med kontantmässig redovisning. I dylikt fall begränsas
emellertid skatteförmånen till investeringsavdraget. Den extra avskrivningen
blir aktuell endast om inkomsten av den förvärvskälla, vari
tillgången ingår, beräknas efter bokföringsmässiga grunder. Den extra avskrivningen
synes, som jag förut framhållit, kunna bestämmas till 30 procent
av anskaffningskostnaden eller — då det gäller kontraherad tillgång
— 30 procent av det kontraherade priset.
Då det gäller av den skattskyldige själv tillverkade tillgångar, skall den
extra avskrivningen beräknas på den del av tillverkningskostnaden, som
belöper på den i beslutet angivna tiden. Skatteförmåner erhålles endast beträffande
tillgångar, som den skattskyldige tillverkat under den tid som angives
i beslutet. Såsom jag redan framhållit blir bestämmelserna tillämpliga
endast om tillverkningen påbörjats först under denna tid. I den tillverkningskostnad,
på vilken den extra avskrivningen skall beräknas, bör få inräknas
kostnaden för det material och det arbete som under nämnda tid nedlagts
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
å tillgången i fråga ävensom skälig andel av indirekta kostnader. Ofta
torde man här få godtaga en ungefärlig uppskattning. Den extra avskrivningen
får åtnjutas för det år, då den tillverkade tillgången upptages å
konto för levererad tillgång. Omfattar Kungl. Maj :ts medgivande även
ombyggnad av tillgång och har företaget självt gjort ombyggnaden i fråga,
gäller det förut sagda även beträffande den extra avskrivning som får åtnjutas
på grund av ombyggnaden.
Såsom redan framhållits bör den extra avskrivningen, då fråga är om
levererad tillgång, vid tillämpning av kommunalskattelagens avskrivningsregler
anses utgöra sådant avdrag för överpris m. m., som avses i punkt 3 c
sista stycket och punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 29 §. För den
extra avskrivningen skall således gälla samma bestämmelser som för dylikt
överprisavdrag.
Då det gäller tillgång, beträffande vilken kontrakt om leverans tecknats
under den tid som angivits i beslutet, men där leverans sker först efter
nämnda tid, skall den extra avskrivningen beräknas å det kontraherade priset,
därest detta är lägre än den slutliga kostnaden. Detta gäller i förekommande
fall även kontrakt avseende ombyggnad av maskiner. Om extra
avskrivning göres innan tillgången levererats, är avskrivningen att anse som
sådan kontraktsnedskrivning, som avses i punkt 1 tolfte stycket av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen. Den extra avskrivningen skall
dock, som redan tidigare framhållits, medgivas utöver den kontraktsnedskrivning
som eljest kan godkännas enligt kommunalskattelagens regler.
Om den skattskyldige så önskar, kan den extra avskrivningen till en del
utnyttjas i form av kontraktsnedskrivning och återstoden när tillgången levereras.
Sammanlagt får dock den extra avskrivningen inte överstiga 30
procent av det lägsta av kontraktspriset eller den slutliga kostnaden.
Då den extra avskrivningen givits karaktär av överprisavdrag innebär
detta, att den, som tillämpar räkenskapsenlig avskrivning, kan utnyttja
detta avdrag endast om avskrivning sker enligt den s. k. 30-regeln. Den
som tillämpar alternativregeln, d. v. s. verkställer avskrivning med 20 procent
per år, erhåller på grund av alternativregelns anknytning till anskaffningsvärdet
inte någon ökad avskrivningsrätt. För att även en dylik skattskyldig
skall ha fördel av det extra avdraget synes böra föreskrivas, att
vid tillämpning av alternativregeln (punkt 4 sjätle stycket av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen) anskaffningsvärdet för de tillgångar,
för vilka extra avskrivning kunnat åtnjutas, skall reduceras med belopp
motsvarande nämnda avskrivning. Anskaffningsvärdet skall med andra ord
i regel anses motsvara 70 procent av den verkliga kostnaden.
3 §•
Det särskilda investeringsavdraget synes, som jag förut framhållit, lämpligen
kunna bestämmas till tio procent av anskaffningskostnaden eller det
kontraherade priset, därest detta är lägre. Avdraget torde böra medgivas
först vid taxeringen för det beskattningsår, varunder tillgången levererats.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Skulle avdraget medgivas redan det år tillgången kontraherats måste särskilda
åtgärder vidtagas, om köpet inte fullföljes. Då en extra kontraktsnedskrivning
medgives med 30 procent, bör investeringsavdraget kunna anstå
till dess tillgången levereras. Det nu sagda gäller även för ombyggnadskostnader.
Leveransåret är beträffande dylika kostnader det år, då kostnaden
skall uppföras å avskrivningsbilaga. Skulle bestämmelserna göras tilllämpliga
även beträffande reparationskostnader, bör avdraget medgivas det
år kostnaderna skall bokföras som omkostnad.
Investeringsavdraget får åtnjutas även av jordbrukare med kontantmässig
redovisning. Samma regler gäller i fråga om den tidpunkt när avdraget får
åtnjutas d. v. s. för det år då tillgången levererats, ombyggnaden verkställts
eller avdrag för reparationskostnader yrkats.
Det må framhållas att investeringsavdraget i förekommande fall får inläknas
i förlustavdrag, som kan utnyttjas vid kommande års taxering.
4 §.
Om investeringsfond enligt 1955 års förordning eller äldre förordningar
fått användas för viss maskininvestering, bör inte förmånerna enligt de geneiella
reglerna få åtnjutas för samma investering. Investeringsfonderna
bör, som jag i ett följande avsnitt närmare skall utveckla, efter tillkomsten
av de generella reglerna i princip endast få användas för fasta maskiner och
andra till byggnad hörande inventarier, vilkas värde inräknas i byggnadsvärde
vid fastighetstaxeringen och för maskinanskaffningar i övrigt som
har samband med byggande. Redan gjorda fondavsättningar bör dock liksom
nu i princip få tagas i anspråk för alla slag av maskininvesteringar.
Det torde nämligen finnas företag, som gjort avsättningar till investeringsfonder,
som endast kan utnyttja fonderna för dylika investeringar.
Beslutanderätten enligt den föreslagna generella lagstiftningen bör, som
redan framhållits, ligga hos Kungl. Maj :t. Det är angeläget att olika konjunkturpolitiska
medel samordnas så att största möjliga effekt erhålles och
ansvaret för denna samordning ankommer i första hand på Kungl. Maj:t.
Såsom de sakkunniga ifrågasatt bör därför avgörandet även i fråga om
tidpunkten, då investeringsfonderna skall frisläppas, ligga hos Kungl. Maj :t.
Detta innebär inte någon större ändring i sak i förhållande till vad hittills
gällt. Det ligger inom arbetsmarknadsstyrelsens befogenheter att göra framställning
till Kungl. Maj :t, när styrelsen anser det lämpligt att investeringsfonderna
skall friges eller att de generella reglerna bör få tillämpas.
Beträffande beslutanderättens fördelning i övrigt då det gäller investeringsfonderna
skall jag återkomma i ett följande avsnitt.
Jag övergår härefter till att något beröra principerna för tillståndsgivningen
i fråga om såväl de generella reglerna som investeringsfondslagstiftningen.
Vid tillkomsten av 1955 ars förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
uttalades bl. a. att i första hand borde gälla att gene
-
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
rellt medgivande till ianspråktagande lämnades. Härigenom bereddes nämligen
alla företag, som gjort fondavsättning, samma skatteförmån. Medgivande
som begränsades till vissa branscher kunde dock, om än mera undantagsvis,
vara påkallat, varför även denna möjlighet borde finnas. Vad
slutligen angick individuella medgivanden borde viss försiktighet iakttagas,
enär ett sådant medgivande kunde innebära ett indirekt ekonomiskt stöd,
som ett annat företag inom samma bransch vilket jämväl gjort fondavsättning
ej erhöll. Å andra sidan kunde individuella medgivanden vara motiverade
från arbetsmarknadssynpunkt. Om den med fondavsättningen avsedda
investeringen inte kunde anstå borde också, om läget på arbetsmarknaden
det medgav, hinder inte föreligga att lämna ett till visst eller vissa företag
begränsat medgivande. Det uttalades vidare att — om synnerligen starka
skäl förelåg -— det kunde ifrågakomma att taga investeringsfonderna i anspråk
för vissa branscher, eller för vissa områden.
De sålunda uttalade synpunkterna finner jag i allt väsentligt bärande.
Jag anser dock, som jag i det följande närmare skall utveckla, att skäl
föreligger att i lokaliseringspolitiskt syfte starkare understryka den selektiva
användningen av såväl investeringsfonder som generella avdrag. Det
huvudsakliga syftet blir dock av naturliga skäl att förmå företagen att under
tider med minskad sysselsättning öka sina investeringar i förhållande
till vad eljest skulle bliva fallet. Hur en lagstiftning, vilken erbjuder skatteförmåner
i fråga om investeringar som utföres under viss tid, än utformas
måste den gynna företag, som just då kan göra lämpliga investeringar, i förhållande
till sådana företag som redan gjort investeringar eller kan göra
investeringar först senare. Detta gäller både investeringsfondslagstiftningen
och de generella reglerna.
Bestämmelserna bör i princip tillämpas så att man får största möjliga effekt
från sysselsättningssynpunkt med minsta möjliga kostnad. Om man
genom en selektiv prövning av ansökningarna att taga investeringsfonder
i anspråk når en bättre effekt från sysselsättningssynpunkt än vid ett gene<
rellt frisläppande, kan någon kritik inte riktas mot en sådan tillämpning
av lagstiftningen. Skatteförmånen är att se som en ersättning för en prestation
från den skattskyldiges sida i form av tidigareläggning av investeringar
och bidrag till ökad sysselsättning eller i form av en från samhällssynpunkt
önskvärd lokaliseringsinsats.
Med den principiella inställning till frågan om tillståndsgivningen, som
jag nu redovisat, bör hinder inte föreligga att utnyttja de generella reglerna
och investeringsfonderna för att ge ett indirekt stöd åt företagsamheten
inom avfolkningsområden. I motioner till riksdagen har bl. a. yrkats att
förhöjt investeringsavdrag skall medgivas, då investeringsfonder tages i anspråk
för investeringar inom dylika områden. Bevillningsutskottet (BevU
1961:34 och 1962:9) har avstyrkt motionerna under hänvisning till att
investeringsfondslagstiftningen endast omfattar aktiebolag och ekonomiska
föreningar och att ett företag, innan investeringsavdrag kan få åtnjutas,
först måste avsätta medel till investeringsfond. En nyetablering av företag
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
kan därför enligt utskottets mening inte stimuleras genom att investeringsfonder
får tagas i anspråk.
Nuvarande investeringsfondslagstiftning lägger inte hinder i vägen för
att medgivande att taga fonder i anspråk begränsas till företag inom vissa
områden. Såsom jag tidigare framhållit bör även de generella reglerna kunna
tillämpas så att förmånerna endast kommer skattskyldiga inom viss del
eller vissa delar av landet till godo. Genom de generella reglerna kan stöd
ges även åt företag, som drives i annan form än aktiebolag och ekonomisk
förening. Förmånerna kommer nyetablerade företag till godo oberoende av
företagsform. Såsom bevillningsutskottet framhållit innebär ett medgivande
att taga investeringsfond i anspråk inte något stöd åt företag, som inte redan
avsatt till dylik fond. Emellertid torde det förhålla sig så att det är de stora,
redan existerande företagen, som har största möjligheterna att bidraga till
ökad sysselsättning inom avfolkningsområden, genom att där starta filialer
eller dotterföretag. Moderföretaget har då i regel investeringsfond. Genom de
ökade möjligheter att utnyttja investeringsfond, bl. a. genom överföring
till ett nybildat dotterföretag, som jag i det följande kommer att föreslå,
kan ett medgivande att taga investeringsfond i anspråk innebära en betydande
stimulans till ökad sysselsättning inom ett avfolkningsområde. I likhet
med bevillningsutskottet anser jag emellertid inte befogat att i fall som
här avses medge speciella förmåner t. ex. i form av högre investeringsavdrag
än vad som föreslås som allmän regel. Med avfolkningsområde avses
här län eller väsentliga delar härav. Mindre områden inom i övrigt
expansiva län bör av flera skäl icke aktualiseras vid användandet av investeringsfonderna
som lokaliseringspolitiskt hjälpmedel.
V. Ändringar i investeringsfondslagstiftningen
Utredningen redovisar sina överväganden och förslag till ändringar i och
tillägg till 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
i den paragrafföljd i vilken bestämmelserna intagits i förordningen.
Det synes därför lämpligt att behandla förslagen i en särskild specialmotivering,
där redogörelse paragrafvis lämnas för utredningens uttalanden och
för remissinstansernas därav föranledda påpekanden. Först skall dock vissa
huvudpunkter i utredningens förslag behandlas, nämligen frågan om åtgärder
att stimulera lagerinvesteringar, om avvägningen av investeringsavdraget,
om överflyttning av fonder inom koncerner samt om beslutanderätten
i fråga om tillståndsgivningen.
Lagerinvesteringar (13 och 16 §§)
Utredningen
Utredningen framhåller att den nuvarande investeringsfondslagstiftningen
visat sig vara ett tjänligt instrument för att stimulera investeringsverksamheten
under tider då sysselsättningssvårigheter uppkommer men kon
-
65
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
staterar samtidigt att de tillstånd att taga investeringsfond i anspråk som
lämnats framför allt avsett investeringar i byggnader. Därjämte bär tillstånden
avsett vissa maskininvesteringar som i regel blivit en följd av dessa
nybyggnader.
Att den investeringsverksamhet som kunnat stimuleras genom investeringsfonderna
huvudsakligen kommit att avse byggnader är, framhåller utredningen,
i och för sig naturligt. Det är främst genom sådana byggnadsarbeten,
som kan igångsättas med kort varsel, som man relativt snabbt kan
skapa ökade sysselsättningsmöjligheter. De företag som legat långt framme
med sin byggnadsplanering har därför haft de största möjligheterna
att få utnyttja investeringsfonderna. Därtill kommer, konstaterar utredningen,
att de förmåner i beskattningshänseende, som investeringsfondslagstiftningen
erbjuder, är särskilt stora i fråga om investeringar i byggnader.
Eftersom dylika tillgångar enligt gällande skatteregler får avskrivas
under en mycket lång tidsperiod innebär möjligheten att genom investeringsfonderna
erhålla en omedelbar avskrivning en avsevärd förmån.
Det särskilda investeringsavdraget — tio procent av de i anspråk tagna
fondmedlen — är vidare detsamma oberoende av för vilken investering
fonden utnyttjas. Då det gäller investeringar i maskiner, som enligt gällande
regler får avskrivas på fem år, är förmånen av en avskrivning på en
gång medelst investeringsfond inte så gynnsam som i fråga om byggnader.
Beträffande investering i lager utgör investeringsavdraget i stort sett den
enda stimulans som investeringsfondslagstiftningen erbjuder. Därefter anföres
i promemorian.
Enligt 11 § c) nuvarande förordning kan företag få tillstånd att taga investeringsfond
för rörelse i anspråk bl. a. för nedskrivning av lager av råvaror
samt hel- och halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaderna
under beskattningsåret för tillverkning eller anskaffning av dylika
tillgångar. Dock godtages inte en lägre värdesättning å företagets varulager
i dess helhet vid beskattningsårets utgång än som kan godkännas enligt
kommunalskattelagens regler. Företaget erhåller således genom att taga investeringsfond
i anspråk för nedskrivning av lager inte någon ökad nedskrivningsmöjlighet
i förhållande till kommunalskattelagens värderingsregler.
De förmåner nuvarande regler erbjuder ett företag, som i en avmattningskonjunktur
överväger att arbeta på lager, ligger — som redan framhållits
— främst i investeringsavdraget.
Med hänsyn till de risker och kostnader, som en ökad lagerhållning medför,
är, framhåller utredningen, den stimulans nuvarande investeringsfondslagstiftning
ger därför i regel otillräcklig för att intressera företag att under
tider med avsättningssvårigheter fortsätta produktionen i normal omfattning
och öka sina lager av hel- och halvfabrikat.
Utredningen konstaterar att gjorda undersökningar visar att lagerförändringarna
under de senaste åren inom den svenska industrien och handeln
varit betydande. I en till promemorian fogad tabell (nr 9), till vilken torde
få hänvisas, återges vissa uppgifter angående lagerförändringarna. Uppgifterna
har hämtats från det av konjunkturinstitutet i november 1901 utgivna
häftet av publikationen Konjunkturläget. Resultatet av en av utredJiihang
till riksdagens protokoll 1963. I samt. Nr ISO
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
ningen verkställd stickprovsundersökning beträffande lagerförändringarna
hos ett antal större företag redovisas å s. 74 i promemorian.
I den aktuella ekonomiska diskussionen har, framhåller utredningen, understrukits
att det från konjunktur synpunkt är angeläget att erhålla ett
medel genom vilket företagens lagerpolitik kan påverkas. Enligt utredningens
mening är emellertid möjligheterna att via investeringsfondslagstiftningen
skapa incitament till en frivillig lagerökning tämligen begränsade.
Vad man kan erbjuda är dels en tillfällig likviditetsförstärkning för företagen
genom att de under viss tid får disponera de i riksbanken insatta
medlen eller del av dessa dels ett extra avdrag Aid taxeringen, investeringsaA''drag.
Värdet av dessa förmåner blir dock, betonar utredningen, beroende
av hur mycket av investeringsfonderna som får tagas i anspråk och under
hur lång tid de i riksbanken insatta medlen får disponeras ävensom storleken
av inv^esteringsavdraget.
De nuvarande bestämmelserna att investeringsfonden, då den får tagas
i anspråk för lagerinvesteringar, skall användas för nedskrivning av lagret
har utredningen funnit olämpliga. Skall företagen ha intresse av att använda
fondmedel för lagernedskrivning torde det enligt utredningens mening
vara nödvändigt att man för det företag, som utnyttjar fonden på
detta sätt, under några år vid inkomsttaxeringen godtager en lägre A''ärdesättning
å lagret än enligt kommunalskattelagens regler. Bestämmelser av
sådan innebörd måste bli relativt komplicerade. Enligt utredningens mening
bör därför kommunalskattelagens v-ärderingsregler gälla ä\''en under
den tid företaget får tillstånd att taga investeringsfond i anspråk för lagerinvesteringar.
Den del av investeringsfonden, som får utnyttjas för lagerinvesteringar,
bör i stället, framhålles i promemorian, överföras till ett särskilt
konto, förslagsvis benämnt lagerinvesteringskonto. Utredningen fortsätter.
Under den tid investeringsfondsmedlen står på detta lagerinvesteringskonto
får företaget disponera de mot det överförda beloppet svarande medlen
i riksbanken. Efter viss tid skall de till lagerinvesteringskontot överförda
medlen återföras till beskattning. En sådan återföring till beskattning
bör enligt vår mening i detta fall kunna ske utan att återföringen föranleder
något extra tillägg vid taxeringen. Om företaget så önskar kan det samma
år som återföringen sker göra ny avsättning till investeringsfond för
rörelse. Avsättning bör därvid få ske med belopp motsvarande hela det
återförda beloppet utan hinder av spärregeln att avsättningen ett visst år ej
må överstiga fyrtio procent av årsvinsten. Det förhållandet att de till lagerureesteringskontot
överförda medlen på detta sätt återföres till investeringsfonden
bör inte förtaga företaget rätt att göra ytterligare avsättning
till in\esteringsfond samma beskattningsår upp till fyrtio procent av årsvinsten.
Om bestämmelserna utformas på sätt nu angivits kan, framhåller utredningen,
det belopp av investeringsfonderna, som maximalt får utnyttjas för
lagerin\resteringar, fastställas efter i princip vilken grund som helst. Utredningen
har övervägt att sätta storleken av de fondmedel, som får disponeras
för lagerinvesteringar, i viss relation till lagrets storlek. Det belopp som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Iiungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
07
får överföras till lagerinvesteringskonto kunde maximeras t. ex. till bokfört
värde å lagret vid ingången av det beskattningsår, då tillstånd att taga fonden
i anspråk lämnas, eller till medeltalet av lagrens bokförda värden under
ett antal år. En sådan maximiregel skulle emellertid, framhåller utredningen,
endast ha till uppgift att förhindra att alltför mycket fondmedel får
tagas i anspråk för lagerinvesteringar. Därefter anföres i promemorian.
Såsom förut framhållits är avsikten med de nu föreslagna bestämmelserna
om lagerinvesteringskonto att söka stimulera företagen att under tider
med avsättningssvårigheter fortsätta sin produktion i större omfattning än
som eljest skulle ha varit fallet. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att, under hänsynstagande till den sysselsättningseffekt som ernås
genom åtgärden, avgöra hur stort belopp av investeringsfondsmedlen, som
får överföras till lagerinvesteringskonto. Om ett företag erhåller tillstånd
av arbetsmarknadsstyrelsen att överföra t. ex. 100 000 kronor från investeringsfond
till lagerinvesteringskonto, innebär detta att företaget äger från
riksbanken uttaga de mot dessa fondmedel svarande inbetalningarna, fyrtio
eller fyrtiosex procent av beloppet i fråga. Senast i balansräkningen för det
räkenskapsår, under vilket uttag från riksbanken skett, skall företaget redovisa
ett lagerinvesteringskonto å 100 000 kronor utgörande från investeringsfond
överförda medel. Har uttag från riksbanken verkställts men någon
överföring till lagerinvesteringskonto inte skett återföres av investeringsfondsmedlen
100 000 kronor till beskattning, varvid tillägg göres med
tio procent därå. I och med att medel uttagits från riksbanken föreligger
nämligen enligt bestämmelserna i 17 § skyldighet att taga investeringsfondsmedlen
i anspråk för avsett ändamål. Detta har inte skett om någon överföring
till lagerinvesteringskonto ej ägt rum. Bestämmelserna i 19 § om återföring
av investeringsfondsmedel till beskattning blir då tillämpliga.
Om rätten att använda investeringsfondsmedel för överföring till lagerinvesteringskonto
skall innebära en verklig stimulans för lagerinvesteringar,
får, framhåller utredningen, den tvångsvisa återföringen från kontot inte
ske alltför snabbt. Det kan i vissa fall taga relativt lång tid innan en lagerökning,
som uppstår under den tid avsättningssvårigheter föreligger, hinner
avvecklas. Under denna tid bör de till lagerinvesteringskonto avsatta medlen
få kvarstå å kontot. Man kan här tänka sig olika lösningar. De medelsom
överföres ett år kan t. ex. få slå orubbade under ett eller två år och därefter
återföras successivt med en viss andel per år. Utredningen har emellertid
av praktiska skäl funnit det lämpligare att den lid, under vilken de till
lagerinvesteringskonto överförda medlen får stå orubbade, sättes något längre
och att återföringen av medlen därefter sker på en gång. Utredningen
förordar därför en regel av innebörd att medel, som under år 1 överföres
till lagerinvesteringskonto, får stå orubbade under åren 2 och ö och återföras
i bokslutet för år. 4. Detta innebär, framhålles i promemorian att, om
företaget erhållit arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd i början av år 1, företaget
får disponera de i riksbanken insatta medlen fram till den tidpunkt
under år 5 då medlen åter måste inbetalas till riksbanken eller skatten på
till beskattning återförda medel skall erläggas. Därefter anföres.
Företaget får således enligt delta förslag disponera medlen under fyra år.
Fyra år avser vi emellertid skall vara eu maximitid. Det bör vara arbetsmarknadsstyrelsen
obetaget att föreskriva att till lagerinvesteringskonto
opaginerad Kontrollera mot PDF
GS
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
överförda medel skall återföras till beskattning vid en tidigare tidpunkt. Då
arbetsmarknadsstyrelsen ger ett företag tillstånd att överföra fondmedel
till lagerinvesteringskonto, bör villkoren härför från sysselsättningssynpunkt
preciseras. Om det visar sig att företaget inte handlar enligt de förutsättningar,
under vilka tillståndet lämnades, bör arbetsmarknadsstyrelsen ha
möjlighet föreskriva att de till lagerinvesteringslcontot överförda medlen
helt eller delvis omedelbart skall återföras till beskattning. Har arbetsmarknadsstyrelsen,
då tillstånd att överföra medel till lagerinvesteringskonto
lämnades, föreskrivit, att fondmedlen skall återföras till beskattning t. ex.
efter ett eller två år, bör styrelsen vid en senare tidpunkt kunna besluta att
medlen får kvarstå längre tid upp till maximitiden.
Förutsättningen för att tillstånd lämnas ett företag att taga investeringsfondsmedel
i anspråk för avsättning till lagerinvesteringskonto skall enligt
förslaget, såsom redan framhållits, vara att företaget därigenom upprätthåller
produktionen i större omfattning än annars skulle varit fallet. Normalt
bör detta, framhåller utredningen, leda till att lagret av inom företaget
tillverkade varor — hel- och halvfabrikat — ökar. Det särskilda investeringsavdrag,
som skall utgöra en ytterligare stimulans till lagerinvesteringar,
bör därför enligt utredningens mening sättas i relation till det värde varmed
inom företaget tillverkade varor ökat under beskattningsåret. Utredningen
föreslår att investeringsavdraget beräknas till viss procent av värdeökningen
under beskattningsåret av sådant lager. I och för sig kunde, framhålles
i promemorian, ifrågasättas att i värdet av den lagerökning å vilket
investeringsavdraget beräknas inräkna endast bearbetningskostnaden och
således inte råvarukostnaden. Utredningen har emellertid ansett praktiska
skäl tala för att räkna med hela lagervärdet av hel- och halvfabrikat. De
lagervärden som skall jämföras är då i regel in- och utgående lager med
frånräknande av lager av råvaror och förbrukningsvaror. Genom att investeringsavdraget
göres beroende av att lagret av inom företaget tillverkade
varor ökar kan, påpekas i promemorian, ett handelsföretag, om det erhåller
tillstånd att avsätta till lagerinvesteringskonto, inte erhålla något investeringsavdrag.
Om investeringsavdraget beräknas på hela tillverkningsvärdet av det ökade
lagret av hel- och halvfabrikat, d. v. s. inklusive råvarukostnaderna, torde,
enligt utredningens mening, även ett tioprocentigt avdrag i många fall
innebära eu betydande förmån. Utredningen har därför varit tveksam om
procentsatsen bör sättas högre än tio. Man kan heller inte, enligt utredningens
mening, helt bortse från att företagen kan vidtaga åtgärder för att lagerökningen
under det beskattningsår, då avdrag får åtnjutas, blir särskilt
stor t. ex. genom omläggning av räkenskapsår. Emellertid är, betonar utredningen,
de risker och kostnader, som följer med ökade lager, ofta betydande
och den stimulans, som kräves för en fortsatt produktion under tider
med avsättningssvårigheter, måste därför sannolikt vara relativt stor. Trots
de betänkligheter, som kan anföras mot en hög procentsats, har utredningen
därför — för att inte de förmåner lagstiftningen erbjuder skall framstå
såsom otillräckliga — stannat för att förorda en procentsats av tjugu. Möjligt
är dock, framhålles i promemorian, att denna procentsats får omprövas
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
69
sedan erfarenhet vunnits av de föreslagna reglerna. Avdraget bör, framhålles
vidare, givetvis maximeras till tjugu procent av det belopp, som överförts
till lagerinvesteringskonto. Medges investeringsavdrag för flera beskattningsår,
får avdragen sammanlagt inte överstiga detta maximibelopp.
Utredningen anför därefter.
De å lagerinvesteringskonto överförda medlen skall emellertid enligt vårt
förslag kunna kvarstå å kontot under sammanlagt fyra år. Investeringsavdraget
bör i princip ges endast för lagerökning, som uppkommer under den
tid avsättningssvårigheter föreligger. Det bör därför få ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att — då tillstånd lämnas om överföring till lagerinvesteringskonto
— även besluta vid vilka års taxeringar investeringsavdrag på
grund av denna överföring skall få åtnjutas. Meddelas tillstånd till överföring
av investeringsfondsmedel vid slutet av ett räkenskapsår kan det vara
anledning att inte medge investeringsavdrag för nämnda år. Har arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt beslut om tillstånd att överföra fondmedel föreskrivit
att investeringsavdrag endast skall få åtnjutas vid taxeringen ett visst
år, bör det vara styrelsen obetaget att vid ett senare tillfälle besluta att investeringsavdrag
skall få åtnjutas även senare år. Om arbetsmarknadsstyrelsen
beslutar att de till lagerinvesteringskonto överförda medlen helt eller
delvis skall återföras till beskattning på grund av att företaget inte uppfyllt
de förutsättningar, på vilka tillståndet till ianspråktagandet byggde, bör styrelsen
äga möjlighet föreskriva att investeringsavdrag icke skall få åtnjutas
vid taxeringen för det beskattningsår, då återföring sker, och för senare år.
Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att man endast beträffande
ett relativt begränsat antal industriföretag torde genom nu föreslagna åtgärder
kunna få till stånd en ökad lagerproduktion. Å andra sidan gäller det
från sysselsättningssynpunkt betydelsefulla industribranscher. I och för sig
kan, framhålles i promemorian, göras gällande att man kan nå en ökad produktion
även om lagren inom handeln ökar och att det därför kunde finnas
anledning att medgiva även företag inom handeln möjlighet att överföra
fondmedel till lagerinvesteringskonto. De föreslagna bestämmelserna lägger,
påpekar utredningen, inte hinder i vägen för arbetsmarknadsstyrelsen
att meddela tillstånd även till ett handelsföretag, om det skulle befinnas vara
av intresse att stimulera till en lagerökning inom företaget. Det får ankomma
på arbetsmarknadsstyrelsen att bedöma om lagerökningen gynnar
svensk produktion och sysselsättning.
Utredningen har vidare övervägt om straffpåföljder bör föreskrivas för
det fall att ett företag inte uppfyller de förutsättningar, på vilka medgivandet
att överföra fondmedel till lagerinvesteringskonto byggde, och arbetsmarknadsstyrelsen
till följd härav föreskriver att medlen omedelbart skall
återföras till beskattning. Utredningen har emellertid inte velat föreslå att
något tioprocentigt tillägg göres i dylika fall.
Remissyttrandena
Utredningens uttalande, att vad man inom investeringsfondslagstiftningens
ram kan erbjuda för att skapa incitament till en frivillig lagerökning är
dels en tillfällig likviditetsförstärkning för företagen genom att de under
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
viss tid får disponera de i riksbanken insatta medlen eller del av dessa, dels
ett extra avdrag vid taxeringen, investeringsavdrag, har lämnats utan erinran
i remissyttrandena. Den principiella utformningen av förslaget i denna
del har således godtagits av remissinstanserna. Däremot har erinringar riktats
mot olika detaljbestämmelser. Värdet av de föreslagna bestämmelserna
har emellertid ifrågasatts i flera yttranden. Främst är det konjunkturinstitutet,
näringslivets skattedelegation, Kooperativa förbundet och vissa handelskammare
som framför kritiska synpunkter.
Konjunkturinstitutet konstaterar till en början, att det inte synes finnas
tillräckliga incitament hos företagen att genom sin lagerpolitik på färdigvarusidan
neutralisera fluktuationer i omsättningen. Den tanken ligger då
nära till hands, framhåller institutet, att staten genom särskilda åtgärder
skulle kunna stimulera företagen till en sådan lagerpolitik. Som ett steg i
riktningen att utöka medelarsenalen för den ekonomiska politiken får förslaget
anses välkommet. Institutet finner emellertid att förslaget i denna del
inle grundas på en tillfredsställande ekonomisk analys. Enligt institutets
mening är det av utredningen föreslagna investeringsavdraget i de allra
flesta fall för litet för att över huvud taget verka som en stimulans till »övernormala
lagerinvesteringar». Institutet anför.
Att kostnaderna för lagerhållningen är stora — ja ibland helt prohibitiva
— och att de växer med tiden beror dels på fysiska orsaker (varorna kan
inte lagras mer än en viss tid, ex. pappersmassa, gummi), dels på modeväxlingar
(ex. stora delar av textil- och beklädnadsindustri, skoindustri), dels
på att produkterna är »skräddarsydda» dvs. görs endast på beställning (hit
hör t. ex. delar av verkstadsindustrin inkl. varven). Man kan uttrycka detta
så att risktagandet är större vid en förskjutning i tiden av investeringarna
i fråga om lager än i fråga om fast kapital. Det av utredningen förordade
avdraget vid lagerinvesteringar — 20 procent av det avsatta beloppet — vilket
betyder ca 10 procent i nettostimulans för företagen (om man räknar
med 48 procents skattesats på bruttovinsten) torde innebära en lockelse till
»övernormal» lagerhållning för ett ytterst ringa antal företag. Redan för
räntekostnader förbrukas en viss del av denna »vinst», vartill kommer kostnader
för lagerlokaler, risken för prisförluster m. m. Det kan i detta sammanhang
påpekas att Bent Hansen (som åberopas av utredningen) i sin artikel
föreslog som komplement prisgarantier för företagen — detta för att
åtminstone reducera denna form av risktagande. Härtill kommer att vetskap
hos köparna om »övernormal» lagerhållning inom de fondmedlen utnyttjande
branscherna kan leda till spekulation i prisfall och köpstrejk, som i och
för sig fördröjer konjunkluruppsvinget. Speciellt känsligt blir det för Sveriges
del i det fall att dylika reaktioner avser utlandet med eventuella förluster
i terms of trade som följd. Av allt att döma är kostnaderna för lagerhållning
mycket varierande olika näringsgrenar emellan. Man borde därför
egentligen kunna tillämpa olika regler för olika branscher. I praktiken torde
detta emellertid ställa sig mycket svårt. I princip borde en liknande differentiering
kunna göras även med hänsyn till skillnader i vinstutvecklingen
mellan olika branscher. Inom gränserna för det praktiskt möjliga är det
emellertid kanske framförallt en variation i ovannämnda procenttal över
tiden och i enlighet med licla näringslivets vinstutveckling, som särskilt kan
och bör beaktas i lagstiftningen.
71
Kiingl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Institutet betonar vidare att förutsättningen för att man skall nå åsyftad
effekt är att man kan få företagen att under tillräckligt lång tid öka sina lager.
Lagerökningen måste bli tillräckligt varaktig i tiden för att en produktionsstabilisering
— sett över hela omsättningscykeln — skall inträda.
Institutet framhåller slutligen att möjligheterna för företagen att göra avsättningar
till investeringsfonder inte är obegränsade. Ju mer fonderna skulle
tas i anspråk för lagerinvesteringar desto mindre återstår för fasta investeringar
och tvärtom. Därefter anför institutet.
Här reser sig frågan om å ena sidan vilka incitament till fondinbetalningar
under högkonjunkturen som över huvud taget skapas genom förslaget och
å andra sidan om inte incitamenten till lagerhållning under omsättningsnedgång
kan erhållas utan fondlagstiftning t. ex. genom avdrag i kombination
med statliga krediter och/eller prisgarantier. Det bör med andra ord
klarläggas om det med hänsyn till svårigheten att avpassa incitamenten i
syfte att åstadkomma en önskvärd investeringsavvägning inte vore lämpligt
att låta bryta ut hela lagerpolitiken till ett från fondlagstiftningen fristående
komplex.
Näringslivets skattedelegation säger sig inte vilja motsätta sig att ett försök
görcs att ge lagstiftningen en sådan utformning, att den erbjuder större
möjligheter än nu att underlätta lagerinvesteringarna, men ifrågasätter om
behov av dylika bestämmelser föreligger. Delegationen anför.
Friställandet av investeringsfonderna under avmattningsperioder har verksamt
bidragit till att motverka sysselsättningssvårigheter. Denna verkan har
åstadkommits trots att de nuvarande bestämmelserna knappast är lämpade
för att stimulera till lagerinvesteringar under vikande konjunkturer. Fonderna
har med nuvarande utformning av författningen av såväl näringslivet
som Kungl. arbetsmarknadsstyrelsen därför främst bedömts som användbara
för investeringar i byggnader och vissa maskiner. Fonderna har
emellertid icke fått betydelse enbart inom byggnadsbranschen — där ett
värdefullt marginaltillskott av arbetstillfällen erhållits — utan i hög grad
ökat sysselsättningen även inom andra grenar av näringslivet såsom inom
verkstadsindustrin m. fl. Mot bakgrunden härav kan ifrågasättas om behov
verkligen föreligger att utvidga lagstiftningens tillämpningsområde i nu
ifrågavarande hänseende.
Beträffande möjligheterna att förmå företag att arbeta på lager anför
delegationen.
I fråga om åtskilliga varor är någon längre tids upplagring otänkbar med
hänsyn till att varorna är underkastade modeväxlingar eller föråldras på
grund av det snabba tekniska framåtskridandet. En enkät inom skogsindustrien
ger vid handen att representanterna för denna industri bedömer möjligheterna
såsom ytterst begränsade att använda den föreslagna lagstiftningen
för ökad lagerproduktion. Man bör därför inte hysa alltför stora förhoppningar
att utredningens förslag även med de i och för sig erforderliga
jämkningar, som nedan anges, skulle kunna medföra några större verkningar
på sysselsättningsläget annat än inom en mycket begränsad krets
företag.
Delegationen understryker vikten av att arbetsmarknadsstyrelsen icke —
som fallet är med flertalet andra investeringsändamål — skall kunna fram
-
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
tvinga ökad lagerhållning. Detta innebär givetvis också, framhåller delegationen,
att även om arbetsmarknadsstyrelsen anser att ett företag hellre bör
använda fondmedlen till lageruppbyggnad än till annat ändamål, detta inte
får hindra att tillstånd ges enligt företagets val, om detta eljest enligt författningens
syfte är motiverat.
Enligt Kooperativa förbundets mening är anordningen med finansieringshjälp
en onödig och för företagen under vissa omständigheter tämligen diskutabel
omväg över en enkel långivning från riksbanken för samma syfte i de
fall företag skulle reflektera på produktion i lager. Förbundet tillägger.
Det överlämnas vidare i förslaget åt arbetsmarknadsstyrelsen att bevilja
tillstånd i enlighet med principen att dessa bör tjäna ett vidmakthållande
av arbetskraftens sysselsättning i så hög grad som möjligt via lagerinvesteringarna.
Detta kan påtagligen endast ske genom eu bedömning av kostnadsstrukturen
inom en industri eller särskilda företag. Utan att ifrågasätta
huruvida inom arbetsmarknadsstyrelsen särskilt utbildade resurser finns
för detta ändamål eller kan ställas till förfogande genom konsultering utifrån,
vill förbundet framhålla, att bedömningen måste vara i hög grad specialiserad.
Tillstånd till en industri, som är högt mekaniserad eller t. o. m
automatiserad och har förhållandevis låga arbetskraftskostnader, d. v. s.
sysselsätter förhållandevis ringa mänsklig arbetskraft, kan icke i samma
grad ha de avsedda verkningarna som tillstånd till industrier av motsatt karaktär.
Förbundet anser för sin del, att mer effektiva verkningar för det avsedda
syftet skulle åstadkommas genom att medge tillfälliga lättnader i de ordinarie
bestämmelserna för nedskrivningar å lager.
Skånes handelskammare säger sig gärna vilja vitsorda, att den inkoppling
på lagerhållningen, i vilken utredningens förslag främst utmynnar, på vissa
avsnitt av näringslivet i många fall skulle för enskilda näringsföretag medtöra
påtagligt ökade möjligheter i fråga om utnyttjandet av investeringsfonderna
och vad därmed äger samband. Dels får företagen genom rätten att
under begränsad tid disponera över tidigare till följd av avsättning till investeringsfond
insatta medel i riksbanken sin likviditet förbättrad och dels
erhåller de genom investeringsavdraget någon kompensation för ökade ränteoch
lagerkostnader och för prisfallsriskerna under lagringstiden. Dessa båda
faktorer kan otvivelaktigt i en del fall utgöra ett incitament till frivillig
lagerökning. Man kan emellertid enligt handelskammarens mening inte
bortse ifrån, att en statlig konjunkturstyrning via företagens lagerhållning
kan få en direkt negativ effekt genom att den vid vikande konjunkturer
motverkar en önskvärd avveckling av alltför stora varulager, vilka merendels
utövar eu pristryckande verkan å marknaden. Förefintligheter av dylika
lager snarast förlänger och skärper konjunkturavmattningen och utgör
ofta ett hinder för ett konjunkturomslag i uppåtgående riktning. Detta gäller
inte minst de industrisektorer, som av utredningen speciellt utpekats
i detta sammanhang nämligen malmbrytning, trä, cellulosa och papper samt
järn och stål.
I yttrandet understrykes vidare svårigheten för arbetsmarknadsstyrelsen
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
73
att i det konkreta fallet bedöma den sysselsättningseffekt, som vinnes genom
viss produktionsåtgärd, och att med ledning därav avgöra, huru stort
belopp av investeringsfondsmedel, som får överföras till lagerinvesteringskonto.
Handelskammaren anför härom.
I denna del torde ämbetsverket i allmänhet böra godtaga den utredning,
som av vederbörande företag förebringas. Vid fastställandet av det belopp,
som får överföras, bör för övrigt hänsyn i första hand tagas till kapitalbehovet
för den lagerökning, som avses att ifrågakomma, under det att sysselsättningseffekten,
mätt i antalet sysselsatta arbetare, måste komma i andra
hand. Sysselsättningen varierar nämligen med graden av rationalisering
inom respektive företag. Om t. ex. vid ett väl rationaliserat företag 100 arbetare
beräknas kunna sysselsättas med produktionen av viss varumängd,
medan ett annat mindre väl rationaliserat företag för motsvarande produktion
skulle sysselsätta 200 arbetare, bör det senare rimligen icke få till lagerinvesteringskonto
överföra ett dubbelt så stort belopp som det förra. I motiven
bör grunderna för ämbetsverkets avgörande på denna punkt närmare
preciseras.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare säger sig särskilt
vilja understryka det uttalande, som gjorts i yttrandet från näringslivets
skattedelegation att man inom skogsindustrien bedömer möjligheterna till
en -— utöver vad nu är fallet — ökad produktion av lager vara ytterst begränsad.
Bortsett från rent kommersiella skäl, som talar mot en ytterligare
ökning av skogsindustriens i lågkonjunktur stora produktlager, uppkommer
dessutom, framhåller handelskammaren, den stora ökningen häri regelmässigt
innan sådana sysselsättningsrubbningar uppstått, som motiverar
frisläppandet av investeringsfondsmedlen. I vad på skogsindustrien ankommer
torde därför, enligt handelskammarens mening, ett genomförande av de
nu föreslagna reglerna om lagerinvesteringskonto icke vara av betydelse ur
sysselsättningssynpunkt.
Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att det synes länsstyrelsen som om
en ökad lagertillgång i en marknad, där efterfrågan är ringa, kommer att
verka ytterligare tryckande på kanske redan hårt pressade priser. Konkurrensen
blir än hårdare, åtminstone på hemmamarknaden, vilket då kommer
att kunna verka i motsatt riktning mot den önskvärda, d. v. s. konjunkturnedgången
kan därigenom komma att förvärras. När det gäller hemmamarknaden
synes, enligt länsstyrelsens mening, verkningarna av överföring
till lagerinvesteringskonto mycket osäkra och problematiska. Länsstyrelsen
fortsätter.
Är det däremot fråga om branscher med tillverkning på i huvudsak export,
och framförallt export av malm, trä, cellulosa och papper, blir förhållandet
annorlunda. Därest tillverkningen kan stimuleras, så att företagen
arbeta på lager vid vikande konjunkturer, så kan delta vara av betydelse för
att få fram eu önskvärd nationell konjunkturutjämning i den mån icke de
svenska exportörerna inbördes konkurrera, då en ökad lagerhållning får
prissänkandc verkan och skärper konkurrensen bolagen emellan. Man kan
dock icke bortse från att ökad lagertillgång verkar förlängande på en rådande
internationell lågkonjunktur, och därför blir, då fråga är om export,
!lf Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 159
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
även utländska konkurrenters lagerhållning av betydelse. De internationella
konjunkturerna efter kriget hava huvudsakligen varit lagerkonjunkturer.
Då rätten till avsättning till konjunkturinvesteringsfond medgives endast
aktiebolag och ekonomiska föreningar förutsätter länsstyrelsen att arbetsmarknadsstyrelsen
söker begränsa sina medgivanden till överföring till lagerinvesteringskonto
till att gälla uppbyggnad av för export avsett lager.
Vidare bör för att förebygga missbruk en fortlöpande lagerökning vara en
förutsättning för åtnjutande av extra investeringsavdrag. Därest förutsättningarna
för överföring till lagerinvesteringskonto icke uppfylles, bör, enligt
länsstyrelsen, stipuleras ett tioprocentigt strafftillägg i enlighet med vad
som övervägts av de sakkunniga.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening bör ett realiserande av förslaget
öka möjligheterna att i lägen där så bedömes lämpligt stimulera företagen
att producera på lager. Värdet av de föreslagna förmånerna för det
enskilda företaget torde, framhåller styrelsen, i allmänhet främst bli beroende
av — förutom investeringsavdragets storlek — dels hur mycket av
investeringsfonderna som får tagas i anspråk, dels under hur lång tid de i
riksbanken insatta medlen får disponeras. Styrelsen delar utredningens uppfattning
att fastställandet av dessa förmåner bör ske under hänsynstagande
till den sysselsättningseffekt som ernås.
Kommerskollegium framhåller, att — då enligt utredningens förslag den
som gör lagerinvestering erhåller påtagligt större förmån än den som gör
annan investering — ett företag kan lockas att välja lagerinvestering även
om ett sådant val i och för sig skulle vara oriktigt och medföra snedvridning.
Detta innebär att den myndighet, som skall pröva gjorda investeringsansökningar,
ställes inför en grannlaga uppgift.
Utredningens förslag, att arbetsmarknadsstyrelsen skall
äga föreskriva villkor i olika hänseenden för fondernas ianspråktagande
för överföring till lagerinvesteringskonto har föranlett erinringar
i flera yttranden.
Näringslivets skattedelegation framhåller, att det över huvud taget inte
är lämpligt att arbetsmarknadsstyrelsen i detalj ger föreskrifter rörande
villkoren för att investeringsfond skall få användas för lagerinvestering. Det
enskilda företaget bör, enligt delegationen, äga självt bedöma, beträffande
vilka varor lageruppbyggnad skall ske. Företaget måste också ha rätt att
självt avgöra om lageruppbyggnaden skall ske under det ena eller andra
avsnittet av den tidsperiod som tillståndet i fråga omfattar, eller vilken personal,
som eventuellt måste friställas. Enligt delegationens uppfattning bör
vidare någon skönsmässig prövning från arbetsmarknadsstyrelsens sida
i fråga om investeringsavdraget inte få förekomma. I princip bör investeringsavdrag
få åtnjutas, om företaget uppfyller de förutsättningar, på vilka
tillståndet till ianspråktagandet bygger. Företaget måste nämligen, framhåller
delegationen, ha underlag för sin bedömning av de fördelar och nackdelar,
som kan vara förenade med en lageruppbyggnad.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
75
Enligt Skånes handelskammare är en förutsättning för att en statlig konjunkturstyrning
via näringslivets lagerhållning skall kunna accepteras,
att myndigheternas bestämmanderätt begränsas till vad som är oundgängligen
nödvändigt för att syftet med förordningen skall kunna uppnås, men
att i övrigt full frihet lämnas åt företagen själva att träffa sina dispositioner
efter vad som är lämpligast ur synpunkten av den egna försäljningspolitiken
eller i övrigt för resp. företags skötsel. Handelskammaren anför
vidare.
Den tillståndsgivning, som skall ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen,
bör därför vara knuten uteslutande till generella sysselsättningsmässiga
faktorer, medan ämbetsverket däremot icke bör äga befogenhet att mer eller
mindre i detalj lämna föreskrifter rörande produktionens uppläggning i
det ena eller andra hänseendet eller sysselsättningen för den ena eller andra
arbetargruppen. Vad nu sagts bör gälla såväl i fråga om tillstånd att använda
investeringsfond för uppläggande av lagerinvesteringskonto som i
fråga om tillstånd att åtnjuta investeringsavdrag. Även tidsmässigt bör restriktioner
i fråga om tillståndens användande undvikas.
Liknande synpunkter anföres av handelskammaren i Gävle.
Kooperativa förbundet finner det otillfredsställande att fondmedlen på
investeringskonto kan när som helst, även före fyraårsperiodens utgång,
återföras till beskattning efter arbetsmarknadsstyrelsens bestämmande. Den
osäkerhet, som härmed skapas för företagen, torde, framhåller förbundet, i
många fall bli avgörande för deras benägenhet att anlita fondmedel för
lagerinvesteringar. En oväntad uppsägning kan ställa ett företag i likviditetssvårigheter
eller hämma utförandet av andra investeringar av betydelse.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller, att sambandet
mellan ianspråktagandet av investeringsfond för överföring till lagerinvesteringskonto
och vederbörande företags faktiska lagringspolitik får förutsättas
bli beroende av arbetsmarknadsstyrelsens ställningstagande. Förbundet
fortsätter.
Den osäkerhet som sålunda föreligger rörande förutsättningarna och villkoren
för ianspråktagande av investeringsfond för överföring till lagerinvesteringskonto
kan i viss mån förta incitamentet att stimulera fondavsättningen.
Här får också beaktas de kostnader som är förenade med en
i sig själv icke produktiv lagerinvestering. För ett företag som kan ha särskilt
intresse av lagerinvestering i vissa lägen ter det sig säkerligen svårt,
i många fall omöjligt, att i förväg beräkna om avsättning till investeringsfond
med detta syfte är lönsam eller ej. Det framstår därför som önskvärt
att om möjligt komplettera utredningens förslag med generella tillämpningsföreskrifter,
som eliminerar den tveksamhet som eljest kan hämma ett önskvärt
ökat utnyttjande av ifrågavarande instrument.
Frågan om den tid, under vilken de till lagerinvesteringskonto
överförda medlen skall få kvarstå å kontot
— enligt förslaget sammanlagt högst fyra år — har berörts i några
yttranden.
Sveriges köpmannaförbund finner de föreslagna bestämmelserna lämpliga
men framhåller att den tidrymd om fyra år, varunder de till lagerinves
-
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
teringskonto överförda medlen enligt utredningens förslag skall få stå orubbade,
möjligen bör utsträckas till fem år. Även Skånes handelskammare
anser att tiden bör utsträckas till fem år. Förkortning av tiden bör föreskrivas
endast då särskilda förhållanden därtill givit anledning.
Näringslivets skattedelegation understryker att — om företaget tvingas
att alltför snart åter insätta medlen i riksbanken eller betala skatt för återförda
medel — detta kan förorsaka lik vidite tssvårigheter, som får återverkningar
i fråga om sysselsättningen. Den föreslagna tiden av fyra år, som
enligt delegationens mening i normalfallet torde vara erforderlig, bör därför
endast undantagsvis förkortas. Av angivna skäl bör också, framhåller delegationen,
möjlighet förefinnas att förlänga tiden, om vid tidpunkten för
återföringen betalningssvårigheter skulle uppkomma.
Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att det väl torde finnas
anledning antaga att normalt den av utredningen föreslagna tidrymden,
inom vilken beloppet skall återföras till beskattning, kan anses vara
lämpligt avvägd men anser, att det i viss situation möjligen kan befinnas
önskvärt att tidrymden något utslräckes.
Utredningens förslag att investeringsavdraget skall beräknas
till tjugu procent av det belopp, varmed värdet av lagret av inom företaget
tillverkade hel- och halvfabrikat ökat under beskattningsåret, dock högst
tjugu procent av belopp som överförts till lagerinvesteringskonto, har föranlett
erinringar i flera remissyttranden.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund konstaterar att förslaget principiellt
siktar på att i vissa lägen stimulera en produktion på lager och det
särskilda incitament, som investeringsavdraget innebär — vilket måhända
i vissa fall är det mest betydelsefulla — är förbehållet investering i sådana
lager som undergått bearbetning inom företaget. Förbundet anför därefter.
Även om det icke direkt uteslutits, att de kreditmässiga fördelar, som förslaget
erbjuder, skall kunna komma ifråga även för ökad lagerhållning av
råvaror synes detta betraktas som undantagsfall. Den ståndpunkt som utredningen
här intagit, kan väl motiveras när det gäller obearbetade, kanske
ofta importerade råvaror. Förhållandena ställer sig emellertid annorlunda
när det gäller sådana råvaror som redan undergått en betydande bearbetning
inom landet. Detta gäller ju i särskild grad skogsindustrins råvarulager,
främst då massaved. Den arbetsinsats som redan ägt rum före råvarans
»ingång» i industrins lager är mångfalt större än som sker vid industrins
vidare bearbetning från råvara till halv- eller helfabrikat. Med tanke på den
normalt höga lagerhållningen av råvaror inom skogsindustrin jämfört med
lagren av hel- eller halvfabrikat är det uppenbart att förändringar i industrins
lagerhållning av råvaror i vissa lägen kan få mycket betydande verkningar
ur samlad arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Även en betydande ökning
av lagren av hel- och halvfabrikat kan om den sker på bekostnad av
en starkt minskad lagerhållning av råvara, vad skogsbruket och skogsindustrin
beträffar, innebära totalt sett negativ verkan på sysselsättningen.
Då de av utredningen framlagda förslagen vad gäller lagerinvestering i
icke ringa grad tar sikte på förhållandena just inom skogsindustrien, krä
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
77
ver, enligt förbundets mening, här sist angivna synpunkter särskilt beaktande.
Förbundet hemställer att bestämmelserna ges sådan utformning att
råvarulager av skogsprodukter inom ett företag, oavsett om de undergått
bearbetning inom företaget, ur denna lagstiftnings synpunkt behandlas och
bedömes på samma sätt som lager av inom företaget bearbetade halv- och
helfabrikat.
Liknande synpunkter framföres av handelskammaren i Gävle och handelskammaren
i Karlstad. Handelskamrarna betonar svårigheten att särskilja
råvaror från hel- och halvfabrikat inom skogsindustrien och viss järnindustri.
Att låta avdragets storlek bli beroende av ökningen av totala lagerhållningen
av hel- och halvfabrikat per bokslutsdagen kan vidare, framhålles
det, leda till att företagsekonomiskt icke motiverade uppskov med varuleveranser
över årsskiftena äger rum.
Även länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att tillverkningsföretagens
lager i viss utsträckning utgöres av sådana råvaror, exempelvis virke och
järnmalm, där lagervariationerna påverkar sysselsättningen i tidigare produktionsled.
Investeringsavdraget bör därför beräknas å värdet av hela lagerökningen.
Länsstyrelsen tillägger.
Mot en sådan utvidgning av rätten att erhålla investeringsavdrag kan visserligen
anmärkas att de avsedda lagerökningarna i viss utsträckning komma
att avse importerade varor, varvid den primära effekten blir en ogynnsam
inverkan på betalningsbalansen medan den direkta inverkan på den
inhemska efterfrågan på arbetskraft får antagas bliva förhållandevis ringa.
Motsvarande synpunkter gälla emellertid även utredningens förslag i de fall
lagerökningen av hel- och halvfabrikat baserats på utländska råvaror. Beträffande
rätten att erhålla investeringsavdrag vid investering i importerade
maskiner och inventarier gäller enahanda förhållande. Sett i ett större sammanhang
torde också den indirekta effekten å den inhemska arbetskraftsefterfrågan
via utrikeshandeln böra beaktas. Om man därtill beaktar de
praktiska fördelar, som en sådan utvidgning i rätten att erhålla investeringsavdrag
medför — bland annat undvikes alla problem med gränsdragning
mellan hel- och halvfabrikat å ena sidan och andra varor å andra sidan
— lärer de befarade negativa verkningarna å betalningsbalansen icke
kunna anses utgöra avgörande hinder för den nu åsyftade utvidgningen i avdragsrätten.
Länsstyrelsen anser det önskvärt att stimulans till konjunkturstabiliserande
lagervariationer beredes även distributionsföretag bl. a. med hänsyn
till önskemålet av ett jämnare utnyttjande av lagerutrymmen och en spridning
av prisfallsriskerna.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Norrbottens län.
Skånes handelskammare anser det utgöra en svaghet i förslaget att endast
hd- och halvfabrikat, som tillverkats inom företaget, får tagas med i
beräkningen av investeringsavdraget men icke råvaror och icke hel- och
halvfabrikat, som inköpts från annat håll. Detta gör bl. a. utt handeln icke
kommer i åtnjutande av avdraget. Även betages, konstaterar handelskammaren,
sådana industriföretag, som i huvudsak bygger på tillverkning genom
underleverantörer, som de dessutom till stor del finansierar, från rät
-
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
ten till lagerinvesteringsavdrag för den del av lagerhållningen, som de ej tillverkar
själva. Handelskammaren anför vidare.
Förutom att en dylik regel kan komma att föranleda omöjliga gränsproblem
genom svårigheten att avgöra vad som i det konkreta fallet är råvara
och vad är hel- och halvfabrikat — och dessutom i bokföringen icke alltid
upprätthålles någon strikt åtskillnad mellan den ena och andra kategorien,
menar Handelskammaren att det sysselsättningsmässiga syftet skulle tillgodoses
lika bra och t. o. m. bättre om det bokförda lagret såsom sådant
tjänar som underlag för beräkningen, oavsett om varorna tillverkats vid
den egna fabriken eller inköpts från annat håll inom landet. Sysselsättningseffekten
skulle därmed spridas över ett större område av näringslivet. Därtill
kommer — vilket i detta sammanhang måste vara av betydelse — att ett
lager, som ligger hos en köpare, enligt all erfarenhet icke utövar samma pristryckande
verkan, som det gör hos säljaren/producenten.
Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund.
Konjunkturinstitutet framhåller, att man — på basis av svensk statistik
samt USA:s korttidsstatistik över lager — kan iakttaga att råvarulagren
svänger tidigare i konjunkturförloppet än färdigvarulagren. Skall man på
ett tidigt stadium påverka en konjunkturnedgång, måste det vara väsentligt
att stoppa avvecklingen av råvarulagren. Institutet tillägger.
Som försvar för utredningens förslag kan anföras, att en stor del av råvarulagren
sannolikt utgörs av importerade varor. En ökning av råvarulagren
skulle under sådana omständigheter endast i mindre utsträckning påverka
produktionen inom landet, om inte motsvarande åtgärder samtidigt
vidtogs utomlands. Dessutom bör påpekas att en internationell konjunkturnedgång,
för ett land med ambitiösare konjunkturpolitik än övriga länder,
medför en risk för kraftig nedgång i valutareserven. Det måste emellertid
påpekas, att åtgärder för att öka färdigvarulagren också medför en stimulans
till importökning. Hur stor del av lagerökningseffekten som stannar
inom landet beror på hur stor del den importerade råvaruandelen är av det
totala varuvärdet. Om man skall stimulera råvarulagren, blir således en
fråga om avvägning mellan konjunkturpolitiska fördelar och valutapolitiska
risker.
Näringslivets skattedelegation framhåller, att lagerförhållandena inom
koncerner med utländska dotterbolag erbjuder ett särskilt problem. För att
minska riskerna med den ökade lagerhållningen kan det tillverkande moderbolaget
tvingas fördela lagret på sina utländska dotterbolag. På grund av
lagstiftning i vissa främmande länder kan moderbolaget t. ex. inte använda
sig av metoden med konsignationslager. Det är, enligt delegationen, rimligt
att för sådana speciella fall möjlighet ges till en helhetsbedömning av koncernens
lager av dylika produkter. Delegationen framhåller vidare.
Det torde förekomma inom företag, som arbetar med olika produkter, att
framställningen av vissa av produkterna har mycket ringa betydelse ur sysselsättningssynpunkt,
medan framställningen av andra produkter är av
mycket stor vikt för upprätthållandet av sysselsättningen. I sådana fall reduceras
värdet av investeringsavdraget, ehuru kostnader och risker inte
minskar. För att kunna fullt utnyttja rätten till investeringsavdrag måste
företaget öka lagret av samtliga produkter, oavsett om tillverkningen därav
79
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
är sysselsättningsfrämjande eller ej. För att få ett mer rättvisande resultat
bör arbetsmarknadsstyrelsen kunna på ansökan av vederbörande foretag
med«e, att vid investeringsavdragets beräknande hänsyn inte skall tas till
andra i lagret ingående produkter än sådana, vilka företaget angivit i sin
ansökan. Én minskning av lagret av övriga produkter skulle därvid icke omintetgöra
rätten till avdrag.
Skånes handelskammare ifrågasätter, huruvida icke vid investeringsavdragets
bestämmande, när särskilda skäl därtill är, hänsyn jämväl bör tagas
till lagerökning, som ägt rum under närmast föregående beskattningsår.
Handelskammaren anför härom.
Bestämmelsen att investeringsavdraget skall hänföra sig till den lagerokning,
som ägt rum under beskattningsåret, innebär, såvitt Handelskammaren
kan bedöma, i det aktuella läget, att de företag, som redan under narmast
föregående år drabbades av avsättningssvårigheter och för att hålla uppe
sysselsättningen redan då nödgades börja arbeta på lager, blir betagen möjligheten
att erhålla investeringsavdraget i förhållande till den lageroknmg,
som skett sistnämnda år. Detta torde bl. a. vara fallet med skogsindustrierna.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar att en konstlad lagerökning,
som åstadkommes genom ändring av bokslutet hos ett företag med
säsongmässigt starkt varierande lager, inte bör godtagas. Länsstyrelsen tilllägger.
Det må framhållas, att utredningens förslag angående avdragets beräkning
icke synes invändningsfritt. Ett företag, som övergår från ett system
med underleverantörer av halvfabrikat till större egen tillverkning harav,
kommer enligt utredningens förslag i åtnjutande av investeringsavdrag, trots
att någon reell ökning av sysselsättningsmöjligheterna i samhället icke agt
rum. Det torde därför som förutsättning för investeringsavdrag bora kravas
såväl att lagret av hel- och halvfabrikat ökat som att lagret i dess helhet undergått
ökning under beskattningsåret. Investeringsavdraget bör därvid utmätas
efter det lägsta belopp, som framkommer vid dessa två beräkningar.
____ vid en beräkning av investeringsavdrag torde beräkningsgrunden
för avdragets bestämmande böra vara entydig. Med hänsyn härtill och då
flertalet företag för närvarande lära inventera sina varulager utan beaktande
av ränta på eget kapital synes bestämmelse böra införas angående inventering
av varulager enligt denna norm för alla företag, som påyrka investeringsavdrag
i anledning av lagerökning.
Liknande synpunkter framföres av kammarrätten.
Att investeringsavdraget enligt förslaget gjorts beroende av ökningen
av lagrets värde har föranlett erinringar i några remissyttianden.
Näringslivets skattedelegation framhåller att, i samband med en vikande
konjunktur, prissänkningar regelmässigt inträder, varför lagret kan öka
volymmässigt sett utan att dess värde stiger. För att investeringsavdraget
skall ge tillräcklig effekt skulle det, enligt delegationen, vara mera ändamålsenligt
att anknyta beräkningen av investeringsavdraget till någon annan faktor
än värdeökningen av lagret, t. ex. till förändringar i lagrets storlek. Investeringsavdrag
borde således kunna utgå med viss procent av värdet av
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1968
den ökade lagervolymen enligt de priser, som rådde vid ansökningstillfället.
Då detta av praktiska skäl endast torde kunna komma i fråga i sådana fall,
då företaget har ett förhållandevis homogent lager, bör, enligt delegationen,
möjlighet finnas för det företag som så önskar att få investeringsavdraget
beräknat på ökningen av lagrets värde.
Liknande synpunkter anföres av Kooperativa förbundet och handelskammaren
i Gävle.
Skånes handelskammare förordar, att avdraget alternativt sättes i förhållande
till värdet av den ökade lagervolymen i enlighet med de priser som utgick
vid beskattningsårets ingång.
Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhåller
att i lagtexten bör angivas att vid beräkning av värdet av lagerökningen lagret
vid beskattningsårets in- och utgång skall beräknas efter enhetliga priser.
Överståthållarämbetet ifrågasätter om icke i förordningen borde intagas
bestämmelser om skyldighet för företag, som visst taxeringsår äger åtnjuta
investeringsavdrag på grund av lagerinvestering, att vid deklarationen foga
uppgift rörande beräkningen av värdeökningen av varulagret under det aktuella
beskattningsåret.
Beträffande storleken av den procentsats, efter vilken investeringsavdraget
skall utgå, framhåller konjunkturinstitutet, att det av utredningen
föreslagna 20-procentsavdraget i de allra flesta fall torde vara för litet
för att över huvud taget verka som stimulans till »övernormala» lagerinvesteringar.
Institutet anser att storleken av nämnda avdrag måste bli föremål
för förnyad prövning innan statsmakterna fattar något beslut i denna
fråga.
Näringslivets skattedelegation anser det inte böra ifrågakomma att sätta
procentsatsen lägre än vad utredningen stannat för, eftersom genomsnittliga
årliga lagringskostnader brukar beräknas uppgå till 15 å 20 procent
av lagrets värde. Snarare föreligger, enligt delegationen, anledning att överväga
om icke procentsatsen bör höjas ytterligare för att därutöver kompensera
förluster på grund av prisfall.
Skånes handelskammare förordar att procentsatsen sättes till 25 procent.
Handelskammaren i Gävle framhåller att det är nödvändigt att företagaren
får skälig tid på sig för att utnyttja avdragen.
Överståthållarämbetet ifrågasätter om inte procentsatsen för investeringsavdraget,
åtminstone till en början, bör sättas till tio. Steget från ett tioprocentigt
till ett tjuguprocentigt avdrag är, framhåller ämbetet, onekligen avsevärt
och det ter sig ur flera synpunkter mindre tillfredsställande att efter
en eventuell omprövning av procentsatsen behöva vidtaga en sänkning av
densamma.
Även länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och
Västmanlands län förordar att investeringsavdraget tills vidare begränsas
till tio procent.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
81
Länsstyrelsen i Värmlands län förordar, för att undvika att en tillfällig
lagerökning i alltför hög grad premieras, att investeringsavdraget fördelas
på två år. Länsstyrelsen fortsätter.
I promemorian framhålles att det kan vara anledning att inte medge investeringsavdrag
för lagerökning om tillstånd till överföring till investeringsfond
meddelas vid slutet av ett räkenskapsår. Länsstyrelsen, som delar
denna uppfattning, ifrågasätter därjämte — med tanke på att en skattepremiering
av lagerökningar av i nästföregående stycke omnämnt slag så långt
möjligt skall undvikas och att det även kan vara av värde att i tiden något
utsträcka den stimulans till investeringar, som avdragsreglerna äro ämnade
att ge — om ej investeringsavdraget kunde utformas exempelvis på det sättet,
att avdraget för lagerökning under ett beskattningsår begränsades till
10 procent av ökningen men att ytterligare avdrag — förutsatt att villkoren
i övrigt för avdragsrätt även äro uppfyllda det efterföljande året —
medgåves med 10 procent av nämnda lagerökning i den mån den vidmakthölles
under det nästfoljande året. Har dessutom ytterligare lagerökning
uppstått under sistnämnda år, skulle även denna ökning berättiga till avdrag
efter samma regel. En sådan uppdelning av avdraget på två år synes ej
nämnvärt öka de praktiska svårigheterna vid förordningens tillämpning.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, för att missbruk skall
förhindras, att ett tillägg bör ske vid återföring av belopp från lagerinvesteringskonto
i de fall företag icke fullgjort vad som förutsatts för avsättning
till dylikt konto. Tillägget torde förslagsvis kunna bestämmas till 20
procent av avsättningens belopp. Ur sysselsättningspolitisk synpunkt synes,
enligt länsstyrelsen, en sådan föreskrift vara till fördel. Procenttalet motsvarar
icke mer än ca 5 procent årlig ränta under en fyraårsperiod å de medel,
som företaget uttagit från riksbanken och under tiden disponerat i
rörelsen.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Malmöhus län.
Flera remissinstanser har helt tillstyrkt utredningens förslag till åtgärder
i syfte att stimulera lagerinvesteringar eller har lämnat förslaget utan erinran.
Hit hör bl. a. lantbrukets skattedelegation, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Sveriges skogsägareförbund, Svenska företagares riksförbund,
Gotlands handelskammare, handelskammaren i Göteborg samt
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Vidare har Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund samt flera länsstyrelser
lämnat förslaget utan erinran.
Även Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation
samt Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker förslaget.
Tjänstemännens centralorganisation tillägger dock.
TCO utgår emellertid från att arbetsmarknadsstyrelsen i början försöker
samla erfarenhet om lagerinvesteringskontonas inverkan på likviditeten och
produktionsplaneringen i företagen så att åtgärderna framdeles kan bli riktigt
avvägda med hänsyn till det syfte investeringsfondspolitiken har. Det
är i detta sammanhang också viktigt framhålla, alt de sysselsättningsstödjande
åtgärderna via investeringsfondspolitiken inte får leda till att hinder
uppslår för eu arbelskraftsrörlighct som i och för sig är önskvärd ur mera
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
långsiktig nationalekonomisk synpunkt. TCO anser, att det genom samordning
av arbetsmarknadsstyrelsens förmedlings- och omskolningsverksamhet
med investeringsfondsbeslut är möjligt att beakta denna synpunkt. I
utredningen har man pekat på möjligheten att lagervariationerna ibland kan
leda till förstärkta konjunktursvängningar lika väl som till utjämnade sådana.
TCO förutsätter att man noga studerar sådana effekter för att investeringsfondspolitiken
framdeles enbart skall främja en produktionsutjämning
via lagerhållningen.
Sveriges advokatsamfund tillstyrker de föreslagna åtgärderna i syfte att
stimulera lagerinvesteringar och tillägger, att styrelsen förutsätter att medgivande
icke kommer att lämnas i andra fall än då en lagerökning är förenlig
med en sund ekonomisk utveckling och att medgivande sålunda i regel
icke kommer att lämnas i de fall då en lågkonjunktur i en viss bransch är
föranledd av strukturförändring eller överkapacitet inom denna bransch.
Näringslivets skattedelegation framhåller följande.
Med hänsyn till de verkningar på avsättningsmöjligheterna och prisbildningen,
som kan följa med en ansökan av ett företag om rätt att få ta investeringsfond
i anspråk för lagerökning, bör ansökan jämte tillhörande
handlingar åtnjuta samma sekretesskydd som deklarationshandlingar.
Departementschefen
Utredningen har konstaterat att de nuvarande möjligheterna att använda
investeringsfond för nedskrivning av lager saknar betydelse i den praktiska
tillämpningen och anser att dessa bestämmelser därför bör utgå. I stället
föreslår utredningen att arbetsmarknadsstyrelsen —• i syfte att stimulera
företag att under tider med avsättningssvårigheter fortsätta sin produktion
och arbeta på lager —- skall kunna medgiva att investeringsfond får tagas i
anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto. Företag som enligt sådant
medgivande överfört fondmedel till lagerinvesteringskonto skall enligt förslaget
från riksbanken äga uttaga mot det överförda beloppet svarande insättning
å konto för investering (40 resp. 46 procent av överfört belopp).
De från riksbanken uttagna medlen får företaget räntefritt disponera under
tid som arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer dock högst under sammanlagt
fyra år. Efter denna tid skall det till lagerinvesteringskontot överförda
beloppet upptagas som skattepliktig intäkt, dock utan det tillägg som är
föreskrivet då fondmedel eljest återföres till beskattning. Företaget skall
samma år som återföringen sker kunna göra ny avsättning till investeringsfond
motsvarande det återförda beloppet.
Enligt förslaget skall vidare företag, som fått taga investeringsfond i anspråk
för överföring till lagerinvesteringskonto, kunna enligt arbetsmarknadsstyrelsens
bestämmande erhålla ett särskilt avdrag, investeringsavdrag,
motsvarande 20 procent av det belopp, varmed värdet av företagets lager av
hel- och halvfabrikat ökat under beskattningsåren i fråga, dock högst 20
procent av det belopp, som överförts till lagerinvesteringskonto. Medgivandet
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 dr 1963
83
att överföra medel till lagerinvesteringskonto skall enligt förslaget inte minska
företagens rätt att nedskriva lagret enligt kommunalskattelagens regler.
Utredningens förslag i denna del har fått ett ganska reserverat mottagande
från näringslivets organisationer och även från andra remissinstanser.
Många anser att de förmåner man kan erbjuda genom investeringsfondslagstiftningen
är för små för att de skall kunna utgöra någon stimulans till frivilliga
lagerökningar. De kostnader och risker som en lagerökning för med
sig är alltför stora. Det framhålles vidare från några i-emissinstansers sida,
att det kan ligga en fara i att stimulera företag att arbeta på lager, enär lagerökningar
kan medföra spekulationer i prisfall och leda till köpstrejk,
varigenom lågkonjunkturen kan förvärras eller förlängas. Vidare framhålles
risken för att man genom den kreditgivning som förslaget innebär stödjer
företag vilka bör avvecklas.
Såsom bl. a. konjunkturinstitutet framhåller torde det inte finnas tillräckliga
incitament hos företagarna att genom sin lagerpolitik på färdigvarusidan
neutralisera fluktuationer i omsättningen. Den tanken ligger därför
nära till hands att det allmänna genom särskilda åtgärder skall kunna
stimulera föi-etagen till en sådan lagerpolitik. Jag delar emellertid den
uppfattning, som kommit till uttryck i många remissyttranden, att de kostnader
och de risker en dylik lagerpolitik medför i regel är så stora att det
allmänna inte kan erbjuda tillräckliga förmåner. Det bör enligt min mening
inte ifrågakomma att det allmänna påtager sig företagens risker genom att
lämna prisgarantier.
De förmåner i skattehänseende in. m. man kan erbjuda genom investeringsfondslagstiftningen
torde aldrig kunna göras så stora, att man genom
dessa förmåner kan stimulera företagen till en lagerproduktion, som är till
skada för företaget. Givetvis kan det aldrig bli fråga om att tvinga ett företag
att överföra medel till lagerinvesteringskonto. Men även om förmånerna
inte skulle vara tillräckliga för att förmå företag att ändra sin lagerpolitik,
torde dock bestämmelser av det slag utredningen förordat inte vara helt
utan värde. Ett företag, som med hänsyn till sina anställda eller av andra
skäl fortsätter sin produktion trots avsättningssvårigheter, kan genom de
föreslagna bestämmelserna få en likviditetsförstärkning och en skattelättnad.
Företaget får härigenom ersättning för de medel, som bundits i det ökade
lagret, och kan genom likviditetsförstärkningen få möjlighet att göra
även andra investeringar än i lager, vilka investeringar eljest kanske skulle
fått anstå. Jag anser därför övervägande skäl tala för att man bör pröva
möjligheten att genom investeringsfondslagstiftningen understödja de förelag,
som av en eller annan orsak fortsätter sin produktion trots avsättningssvårigheter.
Det ligger i sakens natur att rätt att avsätta till lagerinvesteringskonto
endast skall ges efter prövning i det särskilda fallet. En förutsättning
för bifall bör därvid under alla förhållanden vara att det är uppenbart
att fråga inte är om ett företag, som inte har någoix framtid utan bör
avvecklas. Givetvis kan prövningen av ansökningar att få överföra medel
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1993
till lagerinvesteringskonto i vissa fall bli svår att göra. Innan erfarenhet
vunnits av de nya reglerna bör därför viss försiktighet iakttagas i fråga
om tillståndsgivningen.
Utredningens uttalande, att de förmåner som genom investeringsfondslagstiftningen
kan erbjudas företagen är dels en likviditetsförstärkning genom
att företagen under viss tid får disponera de i riksbanken insatta medlen,
dels en skattelättnad i form av ett investeringsavdrag, har lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Även den föreslagna tekniska utformningen
av bestämmelserna har i princip godtagits. För egen del kan jag tillstyrka
att bestämmelserna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag.
Den tid, under vilken företag som fått tillstånd alt överföra fondmedel till
lagerinvesteringskonto skall få räntefritt disponera de i riksbanken inbetalade
medlen, har av utredningen föreslagits till högst fyra år. Enligt förslaget
skall dock arbetsmarknadsstyrelsen kunna föreskriva en kortare tid. Den
föreslagna maximitiden, fyra år, har av remissinstanserna i regel bedömts
vara tillräcklig i normalfallen. Däremot har i flera yttranden framhållits
att maximitiden alltid bör gälla i de fall tillstånd ges och att arbetsmarknadsstyrelsen
inte skall ha möjlighet föreskriva kortare tid.
Enligt utredningens förslag skall det ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att bestämma storleken av det belopp, som i varje särskilt fall får överföras
till lagerinvesteringskonto. Styrelsen har alltså möjlighet att avväga
de förmåner som ges, genom att föreskriva att ett större eller mindre belopp
får överföras. Under sådana förhållanden synes den tid, under vilken företagen
skall få disponera de mot de överförda fondmedlen svarande insättningarna
i riksbanken, kunna vara densamma i samtliga fall då tillstånd
ges. Denna tid synes böra bestämmas till fyra år. Att tvångsvis återföra
fondmedlen till beskattning före utgången av fyraårsperioden anser jag således
inte böra ifrågakomma. Detta förutsätter emellertid att tillstånd ges
först efter noggrann prövning i det enskilda fallet.
Några remissinstanser har framhållit att det bör finnas möjlighet för företag,
som fått överföra medel till lagerinvesteringskonto, att få tiden förlängd
om likviditetssvårigheter alltjämt skulle föreligga då fyraårstiden utgår.
Även enligt min mening är det rimligt att en sådan möjlighet öppnas. Om
tiden förlänges, bör emellertid ränta utgå. De medel som inbetalats i riksbanken
är visserligen formellt företagets medel men de är i realiteten att anse
som skattemedel, enär de motsvarar det belopp som företaget skulle fått erlägga
i skatt, därest avsättning till investeringsfond inte gjorts. Av praktiska
skäl bör räntekompensationen uttagas på det sätt att ett extra tillägg
göres, då fondmedlen återföres till beskattning. Storleken av detta tillägg
blir beroende av den ytterligare tid, som företaget får disponera de i riksbanken
inbetalade medlen. Tillägget bör avvägas så att den ökade skatten
motsvarar skälig ränta. Fråga om dylik förlängning av tiden synes böra avgöras
av Kungl. Maj :t. Det får därvid ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma
det extra tillägg som skall ske vid återföringen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
85
När återföring till beskattning sker av medel, som överförts till lagerinvesteringskonto,
bör företaget, såsom utredningen föreslagit, samma år kunna
verkställa ny avsättning till investeringsfond. Denna nya avsättning skall
alltid kunna motsvara det återförda beloppet jämte eventuellt tillägg.
Beträffande investeringsavdraget synes mig övervägande skäl tala för att
bestämma detta till viss procent av värdet av hela lagerökningen, således
även ökningen av råvarulagret. En viss försiktighet måste dock därvid iakttagas
och jag förordar därför att procentsatsen i vart fall tills vidare inte
sättes högre än tio. Det bör, såsom utredningen föreslagit, ankomma på
den beslutande myndigheten att föreskriva, för vilket eller vilka beskattningsår
investeringsavdrag skall få åtnjutas. Härigenom erhålles bl. a. viss
möjlighet att påverka takten i lageruppbyggnaden.
Investeringsavdraget synes av praktiska skäl böra beräknas till tio procent
av värdet av lagerökningen under det eller de beskattningsår den beslutande
myndigheten föreskriver. Några specialregler för beräkning av värdet
av lagerökningen anser jag inte böra föreskrivas. Företagen skall i sina
deklarationer lämna uppgift om lagrens värde (anskaffnings- och tillverkningsvärdet
eller återanskaffningsvärdet därest detta är lägre) efter avdrag
för inkurans. Värdet av lagerökningen bör beräknas med utgångspunkt från
dessa värden, därvid det förutsättes att inventeringen skett i enlighet med
bestämmelserna i förordningen den 27 maj 1955 (nr 257) om inventering av
varulager för inkomsttaxeringen samt att samma principer tillämpats vid värdesättningen
av lagren vid ingången och utgången av beskattningsåret i fråga.
Ett på dylikt sätt beräknat värde av lagerökningen under året kan påverkas
av många olika faktorer i både höjande och sänkande riktning. Någon
justering av värdet med hänsyn härtill anser jag inte böra ske. En förutsättning
för bestämmelser av det slag här förordats torde nämligen vara att
de inte ställer alltför stora krav på ytterligare kontroll från taxeringsmyndigheternas
sida.
Investeringsavdraget bör sammanlagt inte få överstiga tio procent av det
belopp som överförts till lagerinvesteringskonto.
Utredningens förslag, att nuvarande bestämmelser att investeringsfond
skall kunna användas för nedskrivning av lager skall utgå, har lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Då bestämmelserna torde sakna betydelse i
den praktiska tillämpningen kan jag tillstyrka att de upphäves; dock bör
redan avsatta fonder även i fortsättningen kunna användas för nedskrivning
av lager.
Såsom jag redan tidigare framhållit bör viss försiktighet iakttagas i fråga
om tillståndsgivningen innan erfarenhet vunnits av de nya reglerna. Det är
här i viss mån fråga om en försökslagstiftning och det är därför nödvändigt
att man särskilt noga studerar den effekt, som erhålles genom tillståndsgivningen.
Det torde bli anledning ompröva bestämmelserna sedan viss erfarenhet
vunnits av desamma.
Frågan om sekretesskydd för ansökningshandlingar torde få upptagas i
annat sammanhang.
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
Investeringsavdraget (16 §)
Utredningen
I promemorian erinras till en början om att enligt nuvarande bestämmelser
äger det företag, som enligt vederbörligt tillstånd av Kungl. Maj :t eller
arbetsmarknadsstyrelsen tar investeringsfond i anspråk för sitt ändamål —
utom i fall som avses i 9 § 3 mom. — åtnjuta ett extra avdrag vid taxeringen,
investeringsavdrag, motsvarande tio procent av de i anspråk tagna
fondmedlen. Investeringsavdraget är detsamma oberoende av för vad slags
investering fonden använts. Härigenom kommer, såsom redan framhållits,
de förmåner, som den nuvarande lagstiftningen erbjuder den som ny-, tilleller
ombygger en byggnad, att bli väsentligt större än för den som tar investeringsfond
i anspråk för annat ändamål t. ex. för reparations- och underhållskostnader,
avskrivning å maskiner eller lagernedskrivning. Det är
enligt utredningens mening önskvärt att de förmåner lagstiftningen erbjuder
awäges så att företagen får ökat intresse av att taga fonderna i anspråk
även för andra investeringar än ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.
Då det gäller kostnader för grundförbättringar, vilka kostnader enligt
gällande skatteregler över huvud taget inte får avskrivas vid taxeringen —
här bortses från det undantag som numera gäller för täckdikningar och
skogsvägar — samt kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad,
vilka kostnader normalt får avskrivas under mycket lång tid, är förmånen
att med anlitande av investeringsfond få avskriva kostnaderna på en gång
enligt utredningens mening en fullt tillräcklig stimulans. I princip bör därför,
enligt utredningen, i dylika fall något investeringsavdrag icke få åtnjutas.
Utredningen har emellertid ansett att praktiska skäl talar för att investeringsavdraget
bibehålies oförändrat såvitt gäller investeringar, för vilka
investeringsfond för skogsbruk enligt bestämmelserna i 11 § får tagas i anspråk.
Det blir här, framhålles i promemorian, ofta fråga om generella tillstånd
och svårigheter kan därför uppkomma att avgöra om de olika kostnader,
för vilka fonderna utnyttjats, varit avdragsgilla på en gång vid taxeringen
eller ej. Därtill kommer, påpekar utredningen vidare, att även kostnader
för nyanläggning av permanenta skogsvägar numera till en tredjedel
får avskrivas vid inkomsttaxeringen och att de byggnader, som uppföres
för skogsbrukets behov, ofta har en kort varaktighetstid.
Investeringsavdrag bör däremot, enligt utredningens mening, inte få åtnjutas
då investeringsfond användes för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad
använd för stadigvarande bruk i rörelse. Ej heller bör investeringsavdrag
medgivas då investeringsfond efter särskilt medgivande får användas
för investering i inkomstslaget annan fastighet. Då sådant medgivande lämnas
är det i regel fråga om ny-, till- eller ombyggnad. Utredningen tillägger.
Om vårt under 11 § framförda förslag att investeringsfond för rörelse
skall få användas även för ny-, till- eller ombyggnad av förhyrd byggnad
godtages, kunde ifrågasättas om inte investeringsavdrag borde medgivas då
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
fråga är om dylika kostnader eftersom dessa är avdragsgilla på en gång vid
inkomsttaxeringen. Då hyresgästen bekostar ny-, till- eller ombyggnad föreligger
emellertid ofta intressegemenskap mellan denne och fastighetsägaren
och vi har därför inte velat föreslå någon skillnad i fråga om rätten att åtnjuta
investeringsavdrag, då det gäller investering i egen eller förhyrd fastighet.
Vidare bör enligt vår mening investeringsavdrag inte utgå då arbetsmarknadsstyrelsen
lämnar tillstånd enligt bestämmelserna i nuvarande 13 §
(enligt vårt förslag 14 §) d. v. s. för olika slag av grundförbättringsarbeten,
vilka normalt icke får avskrivas vid taxeringen. Förmånen att få avskriva
dylika kostnader är ännu större än då fråga är om ny-, till- eller ombyggnad
av byggnad.
Enligt utredningens mening kommer företagens intresse av att få disponera
fonderna för investeringar i byggnader och grundförbättringar att
kvarstå även om investeringsavdraget bortfaller. Med nu gällande avskrivningsregler
vid inkomsttaxeringen är, enligt utredningen, förmånen att på
en gång få avskriva kostnader, varom nu är fråga, en fullt tillräcklig stimulans.
Vad man vinner genom att borttaga investeringsavdraget, då det
gäller ny-, till- och ombyggnad av byggnad och grundförbättringar, men
bibehålla detsamma för övriga slag av investeringar är, framhålles i promemorian,
att det blir en bättre balans mellan de förmåner som lagstiftningen
erbjuder för olika investeringar.
Emellertid har, framhåller utredningen, många företag verkställt avsättning
till investeringsfond med tanke på att utnyttja dessa medel för byggnadsinvesteringar.
Därvid har hänsyn tagits till de förmåner nuvarande regler
erbjuder. Utredningen anser därför att borttagandet av investeringsavdraget
i fråga om byggnadsinvesteringar inte bör ges retroaktiv karaktär. De
nya reglerna föreslås därför gälla endast, då framdeles avsatta fondmedel
tages i anspråk. Då särskilt tillstånd ges enligt 13 § (enligt utredningens
förslag 14 §) d. v. s. för grundförbättringar, bör däremot, enligt utredningen,
investeringsavdraget bortfalla även då äldre fonder tages i anspråk.
Då fonderna tages i anspråk för andra investeringar än ny-, till- och ombyggnad
av byggnad och för grundförbättringar, anser utredningen att investeringsavdraget
bör bibehållas oförändrat; dock med undantag för lagerinvesteringar
där utredningen, som redan nämnts, föreslår en höjning. Att
göra någon differentiering av investeringsavdraget för det fall att fonden
användes för anskaffning av maskiner, som får avskrivas på fem år, eller
för kostnader som är avdragsgilla på en gång vid taxeringen, t. ex. reparations-
och underhållskostnader, anser utredningen icke böra ifrågakomma.
Inte heller har utredningen funnit anledning föreslå ändring av investeringsavdraget
för de fall då fondmedlen enligt Kungl. Maj :ts tillstånd användes
för kostnader, ämnade att främja avsättningen utomlands av varor som företaget
här i riket tillverkar.
Utredningens förslag om investeringsavdrag vid lagerinvesteringar har
redan behandlats i det föregående.
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
Remissyttrandena
Utredningens förslag att borttaga investeringsavdraget då fråga är om
ny-, till- eller ombyggnad av byggnad och grundförbättring har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av flertalet hörda myndigheter och av löntagarorganisationerna.
Näringslivets organisationer har dock i regel avstyrkt förslaget
i denna del.
Sålunda framhålles i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet,
att erfarenheterna från de tillfällen då investeringsfondsmedel fått tagas
i anspråk visar, att huvudparten av medlen använts till uppförande av
byggnader. Detta är, enligt delegationen, i och för sig naturligt med hänsyn
till att det vid en mer allmän konjunkturnedgång fordras investeringar av
betydande omfattning, för att de skall få någon reell effekt på sysselsättningen.
Även i fortsättningen måste tyngdpunkten i dylika lägen ligga på
byggnadsinvesteringar, även om förbättrade möjligheter införs att investera
i lager. Därefter anföres.
Ett slopande av investeringsavdraget såvitt avser byggnader skulle således
innebära, att lagstiftningen i ett väsentligt hänseende försämras och
skulle få en ogynnsam inverkan på villigheten att göra fondavsättningar.
Då det för flertalet företag knappast blir fråga om något val mellan lagerinvesteringar
och byggnadsinvesteringar, är det helt obefogat att slopa investeringsavdraget
för byggnader för att göra lagerinvesteringar mera lockande.
Tillika bör framhållas, att detta avdrag är välmotiverat med hänsyn till
de kostnadsfördyringar, som av olika skäl brukar uppkomma, då byggnad
uppföres med anlitande av investeringsfondsmedel. I allmänhet blir det då
fråga om uppförande av byggnad under vinterhalvåret och byggnaden måste
ofta uppföras med förhållandevis kort varsel, vilket allt förorsakar merkostnader,
även om ett grundligt planeringsarbete föregått. Vidare kan extra
kostnader uppkomma genom att erforderliga maskiner, med hänsyn till
den korta tid som står till buds, ej alltid hinner levereras vid önskvärd tidpunkt.
För sådana fördyringar utgör investeringsavdraget en viss kompensation.
Vi avstyrker bestämt, att investeringsavdraget slopas i detta fall.
I särskilt yttrande säger sig Sveriges industriförbund kraftigt vilja understryka
det berättigade i delegerades yrkande om avslag å utredningens
förslag att slopa investeringsavdraget på byggnader.
Kooperativa förbundet framhåller, att byggnadsverksamheten är den, som
i lågkonjunktur kan bereda ett proportionsvis större antal individuella arbetstillfällen
än andra industrier och därjämte har måhända de största
indirekta återverkningarna på en rad andra industrier i byggnadsmaterialoch
inredningsbranscherna och via dem till en hel rad längre bort i kedjan
befintliga industrier och produktionsområden. Även om företagen skulle
visa viss preferens för att använda investeringsfond för avskrivning å byggnader,
anser förbundet icke, att investeringsavdraget bör borttagas för detta
fall. Detta kommer otvivelaktigt att uppfattas som en försämring av gällande
bestämmelser. Dess återverkan på företagens benägenhet att avsätta
till investeringsfonder är svår att förutse. Enligt förbundets mening finns
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 89
därför icke bärande skäl att föreslå borttagandet av investeringsavdraget
för byggnader.
Liknande synpunkter framföres av Svenska företagares riksförbund och
av samtliga de handelskammare som avgivit yttrande. Gotlands handelskammare
anser att innan avdraget helt borttages konsekvenserna härav bör
närmare studeras genom en sänkning till fem procent.
Länsstgrelsen i Malmöhus län finner de skäl som anförts för slopande
av investeringsavdraget i fråga om byggnader inte helt övertygande. Länsstyrelsen
finner investeringar i byggnader och maskiner önskvärda och
lämpliga för att dämpa såväl låg- som högkonjunkturerna. Det föreligger
givetvis ett nära samband mellan byggnads- och maskininvesteringar. Att
slopa investeringsavdraget för investeringar i byggnader kan enligt länsstyrelsens
uppfattning bidraga till att industriens intresse för avsättningar till
investeringsfonder minskar.
Länsstgrelsen i Värmlands län framhåller, att en ökad stimulans till lagerinvesteringar
kan i och för sig anses ägnad att dämpa företagens benägenhet
till investeringar av andra slag och anför därefter.
Utredningen har samtidigt föreslagit att investeringsavdraget för om-, nyeller
tillbyggnad av byggnad samt för grundförbättringsarbeten skall borttagas,
vilket även verkar i samma riktning. Med hänsyn till svårigheten att
nu bedöma effekten av en ändring i reglerna för lagerinvesteringar kan
det dock vara skäl att tillsvidare förhålla sig avvaktande vad beträffar borttagandet
av investeringsavdraget för byggnader. Nuvarande bestämmelser
giva visserligen, som utredningen framhållit, en större förmån vid investeringar
i byggnader och markanläggningar än i maskiner m. in. men detta
synes ej helt omotiverat vad gäller byggnader med hänsyn till att investeringar
i byggnader ofta torde ha nyckelkaraktär och att de med hänsyn
till sin bundenhet kunna te sig särskilt riskabla för företagen under en lågkonjunktur,
vilket framförallt torde gälla anläggningar på mindre orter och
landsbygden.
Icke heller länsstyrelsen i Jämtlands län anser att utredningen förebragt
övertygande skäl för att borttaga investeringsavdraget då fonderna tages
i anspråk för ny-, till- eller ombyggnad och tillägger.
Det nuvarande avdraget vid investering i byggnad torde i vart fall icke
hava medfört någon olämplig inriktning i investeringsverksamheten. I detta
sammanhang synes också böra uppmärksammas sambandet mellan lokaliserings-
och konjunkturpolitiken. Lokaliseringspolitiken är visserligen mera
en struktur- än en konjunkturfråga. Åtgärder i fråga om sysselsättningen
torde dock alltid i lägre eller högre grad öva inverkan på näringslivets
lokalisering.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Norrbottens län.
Riksskattenämnden framhåller, att — om utredningens förslag att borttaga
investeringsavdraget då rörelsefond används för investering i byggnad
— investeringsavdrag inte heller bör få åtnjutas, då skogsfond tages i anspråk
för grundförbättring eller för uppförande av för skogsbruket nödvändiga
byggnader.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Västernorrlands län.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Arbetsmarknadsstyrelsen understryker, att byggnads- och anläggningsinvesteringar
från arbetsmarknadsstrategisk synpunkt har en viktigare roll än
övriga investeringsändamål. Erfarenheterna har nämligen, framhåller styrelsen,
visat att det är möjligt att på detta område åstadkomma en bättre avvägd
utformning av detaljbestämmelserna med hänsyn till den sysselsättningseffekt
som eftersträvas i det enskilda fallet. Skäl kan från dessa synpunkter
anföras för att förmånerna vid fondernas ianspråktagande är större
och att därför det tioprocentiga avdraget bibehålies. Styrelsen tillägger.
Med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter av den alltför begränsade omfattning
i vilken investeringsfonder för skogsbruk tillkommit kan enligt
styrelsens mening skäl anföras för en höjning av investeringsavdraget också
när investeringsfond för skogsbruk utnyttjas. Även för lägen då ökade investeringar
speciellt beträffande maskiner och inventarier åsyftas kan liknande
synpunkter anföras.
Utredningen föreslår den utvidgningen att fond för rörelse även skall få
tagas i anspråk för kostnader för yrkesutbildning och omskolning. Styrelsen
noterar detta förslag med tillfredsställelse men ifrågasätter samtidigt
om det föreslagna investeringsavdraget — 10 procent — ger tillräcklig stimulans
att ianspråktaga fond för ifrågavarande ändamål.
Departementschefen
Enligt nuvarande bestämmelser är investeringsavdraget detsamma oberoende
av för vad slags investering fonden använts. Detta innebär att de
förmåner —- ökad avskrivning och investeringsavdrag -— som lagstiftningen
erbjuder den som ny-, till- eller ombygger en byggnad är betydligt större
än för den, som tar fond i anspråk för annat ändamål. Enligt de sakkunnigas
mening är det önskvärt att de förmåner lagstiftningen erbjuder avvägs
så att företagen får ökat intresse att taga fonderna i anspråk även för andra
investeringar än ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.
I syfte att få en lämpligare avvägning av den stimulans som lagstiftningen
erbjuder för olika slag av investeringar föreslår utredningen, att — då
framtida avsättningar tages i anspråk för ny-, till- och ombyggnad av byggnad
— särskilt investeringsavdrag inte skall utgå. Investeringsavdrag skall
vidare enligt förslaget i intet fall utgå då fond tages i anspråk för grundförbättringar
medan investeringsavdraget bibehålies för övriga slag av investeringar.
Från de remissinstanser, som företräder näringslivet, har förslaget i denna
del bestämt avstyrkts. Ett borttagande av investeringsavdraget skulle,
framhålles det, minska företagens benägenhet att avsätta till investeringsfonder.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att företagens intresse av att få
disponera fonderna för investeringar i byggnader och grundförbättringar
torde komma att kvarstå även om investeringsavdraget skulle bortfalla. Med
nu gällande avskrivningsregler vid inkomsttaxeringen är förmånen att på en
gång få avskriva kostnader, varom nu är fråga, betydande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
91
Hittills har arbetsmarknadsstyrelsen i regel medgivit att hela kostnaden
för byggnaden eller grundförbättringen fått avskrivas, därest företaget haft
investeringsfond av den storleksordningen, vilket inneburit mycket avsevärda
förmåner. Den önskade effekten med investeringsfonderna har härigenom
otvivelaktigt också uppnåtts. Jag är emellertid icke främmande för
att fiskala skäl kan anföras för att förmånen begränsas. Även om sådana
fall kan komma att aktualiseras anser jag mig dock kunna tillstyrka att investeringsavdraget
kvarstår såvitt gäller ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.
Däremot kan jag i likhet med utredningen inte finna det motiverat, att
investeringsavdrag medgives då fonden får användas för kostnader, som över
huvud taget inte är avdragsgilla vid taxeringen d. v. s. sådana kostnader
som avses i 13 § i nuvarande förordning (14 § enligt utredningens förslag).
Överföringar inom koncern (20 § 2 mom.)
Utredningen
Utredningen framhåller, att enligt nuvarande bestämmelser får investeringsfond,
som avsatts i en viss förvärvskälla, i princip tagas i anspråk endast
för investeringar i denna förvärvskälla. Bakom denna huvudregel ligger
bl. a. hänsynstagandet till kommunintressena. Från denna huvudregel
har emellertid, konstaterar utredningen, avsteg gjorts, genom föreskriften i
12 § om att investeringsfond efter särskilt medgivande får användas även i
annan förvärvskälla än där avsättningen gjorts. Detta avsteg från huvudprincipen
har, framhålles i promemorian, befunnits nödvändigt för att öka
möjligheterna att genom frisläppande av investeringsfonder stimulera till
önskvärda investeringar. Det har nämligen stundom visat sig att investeringar,
som i ett visst konjunkturläge varit angelägna att få till stånd, tillhört
annan förvärvskälla än den där avsättning till investeringsfond skett.
Enligt nuvarande bestämmelser kan dock en investeringsfond endast tagas
i anspråk för investeringar, som verkställes av det företag, vilket gjort avsättningen.
Erfarenheten har emellertid, framhåller utredningen, visat att, då det
gäller en koncern, investeringsfond i vissa fall har avsatts i ett företag inom
koncernen men att den investering, som från sysselsättningssynpunkt är
önskvärd, bör ske inom ett annat av koncernens företag, vilket saknar investeringsfond.
Med hänsyn härtill framstår det enligt utredningens mening
som önskvärt att viss möjlighet skapas att överflytta investeringsfond även
mellan företag inom en koncern.
En bestämmelse av innebörd att investeringsfond i beskattningshänseende
får överflyttas mellan företag inom en koncern innebär emellertid, konstaterar
utredningen, att man godkänner vinstöverflyttning mellan företagen
med avdragsrätt för givaren och skattskyldighet för mottagaren. Det
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
överlåtande företaget har fått avdrag vid avsättningen till investeringsfond.
Det mottagande företaget kan sägas i princip vara skattskyldigt för övertagna
fondmedel men erhåller samtidigt avdrag för avsättning till investeringsfond
med motsvarande belopp. Utredningen anför därefter.
Enligt nuvarande skattepraxis godtages avdragsrätt för givaren respektive
skattskyldighet för mottagaren för dylik överföring av vinstmedel mellan
företag, s. k. koncernbidrag, endast om speciella förutsättningar föreligger.
Medgives avdragsrätt för koncernbidrag mellan företag, som driver verksamhet
i olika kommuner, skall vidare — i den mån koncernbidraget innebär
en opåkallad vinstöverflyttning mellan företagen — koncernbidraget till
denna del kommunalt beskattas i den kommun, där givarebolaget driver
verksamhet. Detta följer av bestämmelserna i 57 § 3 mom. kommunalskattelagen.
Frågan om den skatterättsliga behandlingen av koncernbidragen är
för närvarande föremål för utredning genom särskilda sakkunniga, skatteutredningen
angående ackumulerad inkomst m. m.
Det bör enligt utredningens mening inte ifrågakomma att nu medgiva eu
obegränsad rätt att överföra investeringsfond mellan företag inom en och
samma koncern. Man skulle då på en omväg tillåta en överföring av vinstmedel
vid beskattningen, som inte kan godtagas enligt gällande skattepraxis.
Även kommunintressena måste här beaktas. Utredningen har därför ansett
sig kunna förorda en rätt till överföring av fondmedel mellan företag endast
under följande förutsättningar.
1. Överföringen skall ske mellan två aktiebolag. Vi har vid våra undersökningar
funnit att något behov av regler om rätt att överföra fondmedel mellan
två ekonomiska föreningar knappast föreligger. Dylik överföring torde
bli aktuell endast vid fusioner och i dessa fall medger redan gällande regler
att investeringsfond får övertagas. Någon rätt att överföra fondmedel
mellan ett aktiebolag och en ekonomisk förening bör enligt vår mening inte
införas så länge den statliga inkomstskatten utgår efter olika procentsatser
för dessa två företagsformer.
2. överföringen skall ske mellan aktiebolag som står till varandra i förhållande
moderbolag och helägt dotterbolag eller som utgör helägda dotterbolag
till ett och samma moderbolag. Ett dotterbolag anses såsom helägt om
moderbolaget i direkt ägo innehar aktier motsvarande mer än nio tiondedelar
av aktiekapitalet i dotterbolaget. I dylika fall beror det i regel på organisatoriska
eller historiska skäl att verksamheten drives i två eller flera bolag i
stället för hos moderbolaget. Om moderbolaget övertager dotterbolagets
verksamhet kan den investeringsfond, som avsatts hos moderbolaget, användas
för investeringar i den övertagna verksamheten och detta även om den
övertagna verksamheten utgör särskild förvärvskälla hos moderbolaget. En
ligt gällande regler äger, som redan nämnts, Kungl. Maj :t medgiva att investeringsfond,
som avsatts i en förvärvskälla, får användas för investering
i annan förvärvskälla. Tilläggas må att, i fall som här avses, dotterbolaget
kan uppgå i moderbolaget genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14
september 1944 om aktiebolag. Sker sådan fusion äger moderbolaget redan
enligt gällande bestämmelser i regel övertaga investeringsfonder.
Vi har övervägt att som villkor för överföring också föreskriva att fråga
skall vara om två s. k. allmänna aktiebolag, d. v. s. att överföring icke skäll
medgivas då ett av bolagen är ett försäkringsbolag eller ett bankbolag. Vi
har dock inte ansett det nödvändigt att uppställa ett sådant villkor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
93
3. Överföringen skall framstå som angelägen antingen för att stimulera
det mottagande bolaget att verkställa en i ett visst konjunkturläge från arbetsmarknadssynpunkt
önskvärd investering eller för att, på sätt tidigare
beskrivits, förhindra att investeringsfond tvångsvis återföres till beskattning
på grund av de av oss nyss föreslagna reglerna, nämligen då den förvärvskälla,
vari fonden avsatts, upphör. I det förra fallet, nämligen då investeringsfond
överföres för att stimulera det övertagande bolaget till viss investering,
skall regelmässigt inte medgivas överföring av större belopp än som
kräves för den aktuella investeringen.
4. Såsom förutsättning för rätt att överföra investeringsfond för rörelse
bör i princip gälla att det övertagande bolaget driver rörelse och — då fråga
är om investeringsfond för skogsbruk ■— det övertagande bolaget äger jordbruksfastighet
med skog. Har det övertagande bolaget flera förvärvskällor
rörelse respektive jordbruksfastighet skall i beslutet om överföringen angivas,
i vilken förvärvskälla den Övertagna fonden skall anses avsatt.
Emellertid kan, framhåller utredningen, ett bolag, som driver rörelse, vilja
överflytta en investeringsfond för rörelse till ett bolag, som endast äger
jordbruksfastighet, för att där tagas i anspråk för investeringar vilka avses
med investeringsfond för skogsbruk. Även en överföring i motsatt riktning
är tänkbar. Vidare kan ett bolag, som driver rörelse, vilja överflytta investeringsfond
till ett dotterbolag, som endast äger de fastigheter, vari moderbolaget
driver sin verksamhet, för att av dotterbolaget tagas i anspråk för investeringar
i dessa fastigheter. Dotterbolaget har i detta fall inte kunnat
verkställa avsättning till investeringsfond, enär dotterbolaget endast haft
inkomst av annan fastighet. Därefter anföres i promemorian.
Ett bolag, som en gång drivit rörelse eller ägt jordbruksfastighet med
skog och då gjort avsättning till investeringsfond, kan enligt gällande bestämmelser
ha kvar denna investeringsfond trots att bolaget avvecklat sin
rörelse eller sålt sin jordbruksfastighet. Enligt av oss i 20 § 1 mom. föreslagna
regler skall dylikt bolag tvingas återföra investeringsfonden till beskattning,
därest inte arbetsmarknadsstyrelsen medgiver att fonden får kvarstå
viss tid. En överföring t. ex. av investeringsfond för rörelse till ett bolag,
som endast förvaltar fastigheter, bör därför kunna medgivas under förutsättning
att arbetsmarknadsstyrelsen lämnar bolaget i fråga tillstånd att under
viss tid inneha investeringsfond för rörelse. Därvid skall så anses som
om bolaget avsatt den övertagna investeringsfonden under tid, då bolaget
drivit rörelse, men att rörelsen avvecklats samma beskattningsår som övertagandet
av fonden skett. En förutsättning för att överföring skall medgivas
är givetvis att arbetsmarknadsstyrelsen även anser sig kunna medgiva det
övertagande bolaget rätt att använda fonden för investering i en förvärvskälla
som bolaget har. Har det övertagande bolaget inte tagit den övertagna
fonden i anspråk under den tid bolaget enligt arbetsmarknadsstyrelsens beslut
fått rätt inneha fonden, återföres fonden till beskattning hos bolaget enligt
de regler som vi föreslagit beträffande fond som avsatts i förvärvskälla
som sedermera upphört.
Om nu angivna förutsättningar föreligger, bör arbetsmarknadsstyrelsen,
enligt utredningens mening, kunna medgiva att investeringsfond får överföras
från moderbolag till dotterbolag eller tvärtom eller mellan två systerbolag.
Därvid måste arbetsmarknadsstyrelsen givetvis taga skälig hänsyn
till kommunintressena. Trots de föreslagna begränsningarna torde, framhål
-
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
les i promemorian, en överföring av investeringsfond bli möjlig i det helt
övervägande antalet fall, där sådan åtgärd kan anses påkallad. Utredningen
förutsätter att — om framdeles överföring av vinstmedel i form av koncernbidrag
skulle godtagas i beskattningshänseende i större omfattning än nu
är fallet — det får omprövas, huruvida överföring av investeringsfond skall
tillåtas i större utsträckning än här förordats. Utredningen anför därefter.
Har arbetsmarknadsstyrelsen, på sätt nu angivits, beslutat att investeringsfond
må överföras från ett bolag till ett annat kan detta bokföringsmässigt
ske t. ex. på det sättet att överföringen får formen av ett koncernbidrag å
belopp motsvarande den fond, som skall övertagas. Härigenom uppkommer
hos det överlåtande bolaget en skuld å detta belopp och hos det övertagande
en motsvarande fordran. Hos det överlåtande bolaget debiteras investeringsfonden
med ett belopp svarande mot koncernbidraget. Det övertagande företaget
gör en avsättning till investeringsfond motsvarande det erhållna koncernbidraget.
Den skuld, som det överlåtande bolaget fått till det övertagande,
likvideras delvis genom att den mot fondmedlen svarande insättningen i
riksbanken överlåtes på det övertagande bolaget.
I promemorian framhålles, att utredningen inte med det sagda avsett
att lämna föreskrift om hur överförandet bokföringsmässigt bör ske. De
bokföringstransaktioner som göres måste emellertid, framhålles det, för att
övertagandet skall godtagas i beskattningshänseende, resultera i följande.
1. Det överlåtande bolaget skall i utgående balansräkningen för det räkenskapsår,
då övertagandet sker, redovisa en investeringsfond som — om
man bortser från ny avsättning som må ha skett under samma år — minskat
med det belopp som fått övertagas.
2. Det övertagande bolaget skall i utgående balansräkningen för det räkenskapsår,
då övertagandet sker, redovisa den övertagna fonden eller —
om den tagits i anspråk redan under samma år — vad som återstår av densamma.
3. Om överförandet gäller fond enligt 1955 års förordning skall av de i
riksbanken å konto för investering innestående medlen för det övertagande
bolaget ett belopp motsvarande fyrtio eller fyrtiosex procent av den fond,
som får övertagas, överföras till ett motsvarande konto för det övertagande
bolaget.
överföringen av investeringsfond skall givetvis, framhåller utredningen,
inte medföra några konsekvenser i beskattningsavseende för någotdera bolaget.
Inkomsttaxeringen för bolagen skall med andra ord inte påverkas av
överföringen. Något uttryckligt stadgande härom har utredningen inte ansett
erforderligt. Det sagda får, enligt utredningen, anses ligga i uttrycket »att
fonden får i beskattningsavseende övertagas». Det övertagande bolaget träder
i det överlåtande bolagets ställe i fråga om rättigheter och skyldigheter
beträffande övertagen fond.
Ett medgivande om överföring av investeringsfond bör, framhåller utredningen,
alltid avse de äldsta fondavsättningarna hos det överlåtande bolaget.
Har det överlåtande bolaget fondavsättningar enligt 1947 och äldre års
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
95
förordningar skall tillståndet i första hand avse dessa fonder och därefter
de äldsta avsättningarna enligt 1955 års förordning.
Då arbetsmarknadsstyrelsen meddelat beslut, att investeringsfond enligt
1955 års lagstiftning må övertagas skall det överlåtande bolaget, enligt utredningens
förslag, hos riksbanken anhålla att den mot fondmedlen svarande
insättningen överföres å det mottagande bolaget. Därvid skall de av det
överlåtande bolaget tidigast insatta medlen först tagas i anspråk. Det övertagande
bolaget skall anses ha verkställt insättning i riksbanken å tid då det
överlåtande bolaget gjort insättningen i fråga. Den övertagna fonden skall
vidare hos det övertagande bolaget anses avsatt vid den tidpunkt, då fonden
avsattes i det överlåtande bolaget. Så får anses även om det övertagande
bolaget bildats först vid en senare tidpunkt. Detta innebär, framhåller utredningen,
att det övertagande bolaget — om vederbörligt tillstånd därtill
erhållits — kan taga fondmedlen i anspråk redan under det räkenskapsår
då fonden övertages.
Det bolag, som övertagit investeringsfond, har, framhålles i promemorian,
givetvis att hos arbetsmarknadsstyrelsen i vanlig ordning begära att fonden
får tagas i anspråk för investering. Intet hindrar att detta sker redan i ansökan
om rätt att övertaga fonden och att arbetsmarknadsstyrelsen i beslutet
om överföring meddelar tillstånd för det övertagande bolaget att taga
fondmedlen i anspråk. Det blir det övertagande bolaget, som med stöd av
detta medgivande äger uttaga medel från riksbanken. Medlen kan inte uttagas
förrän de överförts å det mottagande bolaget.
Förfaringssättet vid övertagande av investeringsfond blir, framhåller utredningen,
således följande.
1. Ansökan hos arbetsmarknadsstyrelsen ingives gemensamt av det överlåtande
och det övertagande bolaget.
2. I denna ansökan kan det övertagande bolaget även anhålla att omedelbart
få taga den övertagna fonden i anspråk för viss investering.
3. I sitt beslut om övertagande kan arbetsmarknadsstyrelsen i förekommande
fall även medgiva, att det övertagande bolaget får taga fonden i anspråk
under viss tid. Denna tid kan innefatta även det räkenskapsår, då
övertagandet sker.
4. Om beslutet meddelar arbetsmarknadsstyrelsen dels bolagen i fråga,
dels riksbanken, dels ock länsstyrelsen, som i sin tur vidarebefordrar meddelandet
till taxeringsmyndigheten.
5. Är fråga om fond enligt 1955 års förordning hemställer det överlåtande
bolaget hos riksbanken med stöd av beslutet att från dess konto för investering
i riksbanken överföres till ett motsvarande konto för det övertagande
bolaget ett belopp motsvarande fyrtio eller fyrtiosex procent av den fond
som får övertagas.
6. Sedan medlen överförts kan det övertagande bolaget med stöd av beslutet,
om detta även innefattar medgivande att taga fonden i anspråk, uttaga
medel från riksbanken.
7. I utgående balansräkningen för det räkenskapsår, då fonden överförts,
96
Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
minskas investeringsfonden hos det överlåtande bolaget med det belopp som
överföres och ökas investeringsfonden hos det övertagande bolaget med motsvarande
belopp eller med vad därav återstår efter ianspråktagande.
Då överföringen avser fonder enligt 1955 års förordning uppkommer,
framhåller utredningen, frågan, huruvida det övertagande bolaget skall äga
utnyttja den fria sektorn av övertagna fonder. Den fria sektorn kan emellertid
vara helt eller delvis utnyttjad av det överlåtande bolaget. Av praktiska
skäl synes därför, enligt utredningen, böra föreskrivas att rätten att
utnyttja den fria sektorn bortfaller, då investeringsfond överflyttas. I regel
torde investeringsfond, som överflyttas, vara avsedd att omedelbart tagas i
anspråk för sitt ändamål hos det övertagande bolaget. Förlusten av den fria
sektorn har då inte någon betydelse.
Det förhållandet att investeringsfond fått överflyttas mellan två bolag
bör, framhåller utredningen slutligen, inte hindra att bolagen under samma
beskattningsår gör nya avsättningar till investeringsfond. Därvid får
dock, vid tillämpning av spärregeln enligt 3 §, med årsvinst förstås den
årsvinst som skulle ha redovisats om överföring av fondmedel ej skett.
Remissyttrandena
Utredningens förslag om rätt för arbetsmarknadsstyrelsen att medgiva
överföring av investeringsfond mellan bolag inom en koncern har i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Några remissinstanser
förordar dock att förslaget inte nu genomföres. Sålunda framhåller
kammarrätten att den av de sakkunniga föreslagna rätten att överföra
investeringsfond skulle öppna en möjlighet att genom anlitande av
omvägen via investeringsfond erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen för lämnande
av koncernbidrag till alla de ändamål, för vilka investeringsfond må
tagas i anspråk. En sådan ordning skulle, framhåller kammarrätten, innefatta
en väsentlig utvidgning av avdragsrätten för koncernbidrag utöver vad
praxis tillåter. Den vore ägnad att ytterligare öka de risker för intrång
i kommunernas intressen av skatternas fördelning, som redan enligt nu
gällande förordning om investeringsfonder föreligger, och skulle icke överensstämma
med de principer, som ligger till grund för bestämmelsen i 57 §
3 mom. kommunalskattelagen. Då frågan om koncernbidragens skatterättsliga
behandling för närvarande är föremål för utredning genom särskilda
sakkunniga synes kammarrätten angeläget att -— för det speciella fall, då
koncernbidrag lämnas vid investeringsfond —- resultatet av denna utredning
icke föregripes.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Stockholms lån.
överståthållarämbetet ifrågasätter om icke den föreslagna utvidgningen
bör anstå till dess skatteberedningen slutfört sitt arbete. Ämbetet tillägger.
I det nu framlagda förslaget rörande ovannämnda överföring förutsättes,
att aktiebolagen stå till varandra i förhållande moderbolag och helägt dot
-
Kungl. Mai:is proposition nr 159 år 1963
97
terbolag eller utgöra helägda dotterbolag till ett och samma moderbolag.
Utredningen lämnar vidare anvisning om förutsättningarna för att ett dotterbolag
skall anses såsom helägt av moderbolaget. Däremot uppställer utredningen
icke några krav med avseende på tidpunkten för koncernförhållandets
inträdande. Det synes sålunda enligt förslaget vara tillräckligt, att
koncernförhållande råder dä överföringen av fondmedlen verkställes, överståthållarämbetet
ifrågasätter emellertid om icke förordningen borde kompletteras
med bestämmelse av innehåll att föreskrivet koncernförhållande
skall ha rått redan vid den tidpunkt, då det överlåtande företaget verkställt
fondavsättningen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om inte ett av arbetsmarknadsstyrelsen
fattat beslut om medgivande av överföring bör föregås av uttalande
av riksskattenämnden.
Kooperativa förbundet tillstyrker i princip förslaget i nu ifrågavarande
del men vänder sig mot den undantagsställning som getts åt ekonomiska
föreningar. Förbundet anför.
Förbudet mot överföring mellan ekonomiska föreningar motiveras med
icke närmare redovisade »praktiska skäls*. Styrelsen kan svårligen förstå,
att dessa praktiska olägenheter skulle vara av den art att icke samma överföringsrätt
skulle kunna tillerkännas ekonomiska föreningar som aktiebolag.
Utredningen hänvisa)- till att fusion i regel torde äga rum, där överföringsbehov
för ekonomiska föreningar föreligger. Detta synes vara ett alltför
löst grundat antagande. För övrigt förekommer fall, där gällande fusionsregler
icke löser frågan om investeringsfondernas överförande. Styrelsen
syftar här på det fall, som föreligger då en konsumtionsförening eller
annan kooperativ förening fusioneras med en helägd fastighetsförening, som
ju icke anses som kooperativ i detta sammanhang. Styrelsen vill därför
hemställa, att ekonomiska föreningar i förevarande avseende jämställes med
aktiebolag.
Förbudet mot överföring mellan aktiebolag och ekonomisk förening har
motiverats med skillnad i do skattesatser, som gäller för dessa båda företagsformer.
Styrelsen kan förstå motiveringen, även om styrelsen icke anser
den vara alltför tungt vägande i detta sammanhang. Skälet finns f. ö. icke
alls vid överföring från ekonomisk förening till aktiebolag. Även om utredningens
skäl för förbud mot överföring från aktiebolag till ekonomisk förening
godtages, finns dock ingen rimlig anledning att förhindra överföring
mellan två aktiebolag, som båda är dotterföretag till samma ekonomiska förening.
Lagtexten bör därför ändras så, att överföringen mellan aktiebolagen
i detta tänkta fall icke förhindras.
Lantbrukets skattedelegaiion har lämnat utredningens förslag i denna del
utan erinran.
Sveriges köpmannaförbund finner det riktigt att överföring mellan aktiebolag
och ekonomisk förening icke bör ske, så länge olika procentsatser gäller
vid den statliga inkomstskatten för dessa två företagsformer.
Skånes handelskammare framhåller, att bestämmelsen att medgivande
om överföring av investeringsfond endast får lämnas till helägda koncernbolag
innefattar en begränsning, som gör att i många fall överflyttning av
fond från ett bolag till annat icke kan ske, trots att detta i och för sig kan
anses motiverat och skulle möjliggöra ökad sysselsättning. Därefter anföres.
4 Dihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 159
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Handelskammaren tänker härvid på de på senare tid allt vanligare fallen,
att två eller flera bolag i rationaliseringssyfte och för att möjliggöra fabrikation
i långa serier gemensamt skapar ett nytt bolag med ändamål att sörja
för tillverkningen av viss specialartikel. För intetdera av moderbolagen föreligger
förutsättningen för fondöverflyttning d. v. s. att aktieinnehavet motsvarar
mer än nio tiondelar av aktiekapitalet. Även om ur strängt taxeringstekniska
synpunkter betänkligheter måhända förefinnas mot en fondöverflyttning
i detta fall, finner Handelskammaren skäl tala för att arbetsmarknadsstyrelsen
erhåller bemyndigande att efter samråd med vederbörande
taxeringsmyndigheter om särskilda skäl därtill äro lämna sitt medgivande
till en dylik transaktion. Handelskammaren hemställer att lämpligheten av
inrättande av ett dispensförfarande för ändamålet närmare utredes.
Svenska stadsförbundet säger sig vara ense med utredningen om att i vissa
fall motiv kan finnas för avsteg från såväl principen att i viss förvärvskälla
avsatt investeringsfond får tagas i anspråk för investering endast i
denna förvärvskälla som principen att fond får användas endast för investering
i det företag, vilket verkställt fondavsättningen. Men förbundet anser,
att följderna av sådana avsteg icke borde utan vidare behöva gå ut över den
kommun, som vid fondavsättningarna har fått avstå från skatteunderlag.
Därefter anför förbundet.
Enligt förslaget skall under vissa förutsättningar investeringsfond kunna
överflyttas mellan koncernföretag utan att — i det fall företagen beskattas
i skilda kommuner — den kommun, där det fonderande företaget vid taxeringen
åtnjutit avdrag för avsättning, erhåller någon kompensation, medan
den kommun, där det fondövertagande företaget verkställer investeringarna,
får fördelar både i skatteunderlagshänseende och allmänt ekonomiskt till
följd av investeringarna. Enligt förbundets mening är det här i själva verket
fråga om en överflyttning av obeskattade vinstmedel mellan företagen, varför
i princip det överförda fondbeloppet borde återföras till beskattning i
»givareföretagets» kommun och avdrag med motsvarande belopp medges i
»mottagareföretagets» kommun i och med att det senare företaget övertager
fonden. En sådan bestämmelse torde dock möta hinder, bl. a. av den
anledningen att mottagareföretaget i regel icke torde kunna skattemässigt
utnyttja avdraget.
Enligt förbundet bör dock under alla förhållanden föreskrivas skyldighet
för arbetsmarknadsstyrelsen att före meddelande av tillstånd till fondöverflyttningen
inhämta yttrande från givareföretagets kommun.
Svenska landskommunernas förbund har lämnat förslaget utan erinran.
Utredningens förslag att rätten att utnyttja den s. k. fria sektorn skall
bortfalla i fråga om fondmedel som får överföras till annat bolag har mött
erinringar i några remissyttranden. Sålunda anför näringslivets skattedelegalion.
Ur materiell synpunkt finns det inte någon anledning att låta rätten att
utnyttja den fria sektorn gå helt förlorad i dylika fall. Ur fiskal synpunkt
finns inte någon anledning att i detta hänseende ha en annan utformning
än då fråga är om sådana fusioner, som avses i 28 § 3 mom. första eller
andra stycket kommunalskattelagen. Några administrativa svårigheter av
betydelse då det gäller underrättelser och kontroll av utnyttjandet av den
Kimgl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
99
fria sektorn behöver ej befaras. I praktiken torde sådana överföringar kunna
komma i fråga endast i ett begränsat antal fall. Lämpligast torde vara
att det överlåtande företaget förlorar rätten att utnyttja den fria sektorn
i fråga om medel som överförts och att i gengäld det företag, som övertager
fondmedlen, får rätten att använda den outnyttjade delen av den fria sektorn
efter fem år från det medlen ursprungligen inbetalades i riksbanken.
Liknande synpunkter anföres av riksskattenämnden, Kooperativa förbundet
och Föreningen Auktoriserade revisorer.
Departementschefen
Såsom utredningen framhållit har erfarenheten visat, att, då det gäller
en koncern, investeringsfond i vissa fall avsatts i ett företag inom koncernen
men att den investering, som från sysselsättningssynpunkt är önskvärd,
bör ske inom ett annat av koncernens företag. Bland annat för att möjliggöra
att investeringsfond får tagas i anspråk för investeringen även i dylikt fall
infördes genom beslut av 1959 års riksdag (prop. 1959: 6) en bestämmelse i
12 § i nuvarande förordning, att Kungl. Maj :t må meddela tillstånd att en investeringsfond
får tagas i anspråk även i annan förvärvskälla än den i vilken
avsättning skett. Det bolag, som har investeringsfond, kan med stöd av
denna bestämmelse få tillstånd att taga investeringsfonden i anspråk t. ex.
för en byggnad, som skall användas i ett annat bolags rörelse. En förutsättning
härför är dock att det bolag, som har investeringsfond, uppför byggnaden
och äger densamma. Sedan byggnaden uppförts och avskrivits med
anlitande av investeringsfond, har byggnaden i regel försålts till bokfört
värde till det bolag, som skall använda byggnaden i sin rörelse.
Enligt utredningens förslag skall arbetsmarknadsstyrelsen kunna medgiva
att investeringsfond får överföras från moderbolag till helägt dotterbolag
eller tvärtom och även mellan systerbolag, om båda bolagen är helägda
dotterbolag till ett och samma moderbolag. Genom en sådan möjlighet
till överföring av investeringsfond kan investeringen göras i det bolag,
i vars verksamhet tillgången i fråga skall användas. Beträffande utformningen
av de föreslagna reglerna torde jag få hänvisa till den redogörelse
som nyss lämnats för utredningens förslag.
Utredningens förslag i denna del har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser. Även för egen del anser jag det
vara en fördel om investeringsfond i vissa fall kan överföras mellan bolag
inom eu koncern. Om möjligheterna till överföring begränsas på sätt utredningen
föreslagit, synes några betänkligheter inte behöva föreligga mot
att redan nu införa sådana bestämmelser trots att frågan om avdragsrätt
för koncernbidrag vid inkomsttaxeringen är under utredning, .lag är emellertid
inte beredd alt nu tillstyrka att överföring även skall få ske mellan
ekonomiska föreningar samt mellan bolag och ekonomisk förening och icke
heller mellan två bolag, som äges av en och samma förening. Frågan om en
eventuell utökning av överföringsrätten utöver vad utredningen föreslagit
synes lämpligen böra anstå till dess utredningen om koncernbidrag fram4f
Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 169
100
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
lagts. Framhållas må att nuvarande bestämmelser i 12 §, att investeringsfond
skall kunna utnyttjas inom annan förvärvskälla än den där fonden
avsatts, alltjämt kommer att finnas kvar. Möjlighet föreligger således för
en ekonomisk förening, som har investeringsfond, att efter vederbörligt beslut
få taga denna fond i anspråk för en investering, som skall användas
t. ex. i annan förenings rörelse.
Beträffande möjligheten att överföra investeringsfond inom en bolagskoncern
vill jag emellertid i likhet med utredningen understryka, att det
inte är fråga om en obegränsad rätt att överföra investeringsfond mellan
företag inom en och samma koncern. Rätt till överföring skall i enlighet
med utredningens förslag medgivas endast om överföringen framstår som
angelägen antingen för att stimulera det mottagande bolaget att verkställa
en i ett visst konjunkturläge från arbetsmarknadssynpunkt önskvärd
investering, eller för att förhindra att investeringsfond tvångsvis återföres
till beskattning på grund av de bestämmelser utredningen föreslår i 20 §
1 mom., nämligen då den förvärvskälla, vari fonden avsatts, upphör. När
överföring medgives för att stimulera det övertagande bolaget till viss investering,
skall överföring regelmässigt inte medgivas med större belopp
än som kräves för den aktuella investeringen.
Vid prövning av ansökningar om överföring av investeringsfond måste
den myndighet, som meddelar tillstånd, även taga skälig hänsyn till kommunintressena.
Någon skyldighet för myndigheten att höra vederbörande
kommun bör dock inte föreskrivas.
Beträffande den fria sektorn i de fondmedel, som får överföras, delar
jag utredningens uppfattning att rätten att framdeles utnyttja densamma
bör bortfalla i och med överföringen. I princip skall de medel som överföres
omedelbart tagas i anspråk hos det mottagande bolaget. Förhållandet
skall då vara detsamma som om det givande bolaget tagit fondmedlen i anspråk
för egna investeringar. I sistnämnda fall hade den fria sektorn i
första hand tagits i anspråk. Att införa specialregler för de undantagsfall,
då fondmedel överföres utan att omedelbart användas, anser jag inte böra
ifrågakomma.
Beslutanderätten (9 § m. fl.)
Utredningen
Enligt utredningens förslag skall, som redan tidigare nämnts, beslutanderätten
i fråga om investeringsfonderna i allt väsentligt ligga hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Liksom hittills skall styrelsen enligt bestämmelserna
i 9 § 1 mom. äga bestämma, under vilken tid investeringsfonderna skall
frisläppas, samt besluta att investeringsfond skall eller må tagas i anspråk
för sitt ändamål. Vidare skall arbetsmarknadsstyrelsen enligt 13 §
nuvarande bestämmelser — 14 § enligt utredningens förslag — äga med
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
101
giva att fond får tagas i anspråk för vissa grundförbättringsarbeten. Enligt
utredningens förslag skall den befogenhet, som enligt 12 § nuvarande bestämmelser
tillagts Kungl. Maj :t, att besluta bl. a. att investeringsfond får
tagas i anspråk i annan förvärvskälla än den i vilken fonden avsatts, överföras
på arbetsmarknadsstyrelsen. På styrelsen skall vidare, enligt 13 §
i utredningens förslag, ankomma att besluta om överföring till lagerinvesteringskonto
samt, enligt 20 § 2 mom., att besluta om överföring av
fondmedel inom en koncern.
Beslutanderätten i fall som avses i 9 § 3 inom., d. v. s. ianspråktagande
av fondmedel för mera långfristiga investeringar, och i 11 § tredje stycket,
d. v. s. ianspråktagande för kostnader ämnade att främja export, skall
dock alltjämt tillkomma Kungl. Maj :t.
Då ansvaret för en samordning av olika konjunkturpolitiska medel i
första hand ankommer på Kungl. Maj :t, har inom utredningen ifrågasatts
om inte avgörandet beträffande vid vilken tidpunkt fonderna skall frisläppas
borde ligga hos Kungl. Maj :t. Utredningen har emellertid ansett
denna fråga falla utanför utredningsuppdraget.
För remissyttrandena i anledning av utredningens förslag i fråga
om beslutanderätten har redogörelse redan lämnats.
Departementschefen
I det föregående har jag i samband med framläggande av förslag om
generella regler framhållit, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra
såväl när de generella reglerna skall tillämpas som när investeringsfonderna
skall friges. Detta innebär i fråga om investeringsfonderna inte
någon större ändring i sak i förhållande till vad nu gäller. Arbetsmarknadsstyrelsen
har hittills fattat sina beslut om frisläppande av investeringsfonderna
efter samråd med regeringen. Det är av synnerlig vikt att åtgärder i
investeringsstimulerande syfte sättes in och avslutas vid rätt tidpunkt. Ansvaret
för att så sker bör åvila Kungl. Maj :t. Det ligger dock, som jag redan
tidigare understrukit, i sakens natur att arbetsmarknadsstyrelsen har befogenhet
att göra framställning till Kungl. Maj :t, när styrelsen anser del
lämpligt att investeringsfonderna får användas eller att de generella reglerna
bör tillämpas.
Enligt 1947 års förordning om investeringsfonder ligger beslutanderätten
hos Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Kungl. Maj :t har emellertid genom ett förordnande, som
inte är tidsbegränsat, överlåtit beslutanderätten å arbetsmarknadsstyrelsen,
dock med förbehåll att styrelsen har att med eget yttrande till Kungl.
Maj.ts prövning och avgörande hänskjuta sådana ärenden, vilka är av
principiell natur eller eljest av särskild betydelse.
Författningsmässigt synes beslutanderätten kunna regleras på samma
sätt som i 1947 års förordning d. v. s. beslutanderätten tillägges Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen. Be
-
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
stämmelse av denna innebörd torde böra intagas i 9 § 1 mom., 12, 13, 14
och 20 §§ (enligt utredningens paragrafnumrering). I fall som avses i 9 §
3 mom. och 11 § tredje stycket bör beslutanderätten liksom hittills ligga
hos Kungl. Maj :t.
Fördelningen av beslutanderätten mellan Kungl. Maj:t och arbetsmarknadsstyrelsen
får därefter regleras genom ett särskilt förordnande. Tidigare
förordnande beträffande 1947 års fonder bör ersättas med ett nytt förordnande.
Förordnandena kan göras tidsbegränsade.
Specialmotivering till föreslagna ändringar
Utredningens författningsförslag har fogats som bihang till statsrådsprotokollet
i detta ärende. Vissa huvudpunkter i utredningens förslag har redan
berörts. Jag avser nu att behandla övriga ändringsförslag, som utredningen
framlagt, och följer därvid paragraf nummerordningen i författningsförslaget,
därvid redogörelse skall lämnas för utredningens uttalanden och för remissinstansernas
därav föranledda påpekanden. Även överväganden som utredningen
gjort men som inte resulterat i förslag till ändring av gällande
bestämmelser redovisas i anslutning till den paragraf vari bestämmelserna
återfinnes.
1 § och anvisningarna till 1 §.
Utredningen
Utredningen har diskuterat möjligheten att som villkor för avdragsrätt
föreskriva att avsättningen skall vara av viss storlek. Detta kunde, framhålles
det, vara av värde för att begränsa det arbete från taxeringstekniska och
administrativa synpunkter som fondavsättningarna medför. Utredningen
har emellertid inte ansett tillräckliga skäl föreligga att föreslå en sådan begränsning.
I
I promemorian framhålles vidare att enligt gällande regler avsättning till
investeringsfond får ske endast i förvärvskälla som är hänförlig till inkomstslagen
jordbruksfastighet och rörelse. Utredningen har övervägt om
avsättningsmöjligheterna borde utvidgas till att omfatta även förvärvskällor
inom inkomstslaget annan fastighet. En sådan avsättningsmöjlighet
skulle emellertid, framhålles i promemorian, kunna utnyttjas endast
av ett relativt fåtal fastighetsbolag och fastighetsföreningar och någon
väsentligt ökad effekt från konjunkturutjämningssynpunkt skulle därför
inte vinnas. I tidigare lagstiftningssammanhang har framhållits bl. a. att,
om avdragsrätt över huvud skall tillåtas i fråga om annan fastighet, avdragsrätten
för att få betydelse borde gälla även fysiska personer. Då utredningen
inte ansett sig böra förorda att fysiska personer medgives rätt att avsätta
till investeringsfond för konjunktur utjämning och utredningen inte heller
103
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
bedömt det som angeläget från konjunkturutjämningssynpunkt att avsättningsrätt
införes i inkomstslaget annan fastighet, har utredningen icke föreslagit
någon ändring i nu berörda hänseende. I fråga om nyproduktion av
bostadsbyggnader kan, framhålles i promemorian, stimulans ges på andra
vägar. En eventuell utvidgning av det stöd som lämnas bör enligt utredningens
mening ske på annat sätt än genom investeringsfondslagstiftningen.
Utredningen tillägger.
Det må i detta sammanhang framhållas, att möjligheten att använda investeringsfonder
för byggnader, inklusive bostäder, enligt gällande förordning
tillgodosetts såvitt angår sådana byggnader som är hänförliga till rörelse,
som bedrives av aktiebolag och ekonomiska föreningar. Vidare kommer
vi (se nedan under 12 §) att föreslå att den möjlighet som nu finnes för
företag, som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att efter
särskilt tillstånd få taga fonden i anspråk för investering även i annan förvärvskälla
än den, i vilken avsättning skett, och då även i en förvärvskälla
inom inkomstslaget annan fastighet, skall utsträckas att gälla även investeringsfond
för skogsbruk.
I en den 29 oktober 1962 dagtecknad till Kungl. Maj:t ställd skrivelse har
Svenska sparbanksföreningen gjort följande hemställan.
Jämlikt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) äger svenskt aktiebolag
och svensk ekonomisk förening rätt att göra avsättning till investeringsfond
för konjunkturutjämning och därigenom erhålla avdrag vid inkomstbeskattningen
för dylik avsättning. Genom att sparbank icke är uppbyggd vare sig
som aktiebolag eller ekonomisk förening, äger den ej rätt att vid planeringen
av sina investeringar utnyttja de fördelar som investeringsfondslagstiftningen
erbjuder.
Med anledning härav får Svenska sparbanksföreningen hemställa om sådan
ändring av gällande lagstiftning att sparbank må medges rätt till avsättning
till investeringsfond för konjunkturutjämning.
Remissyttrandena
I några yttranden förordas en minimispärr för avsättningarna. Sålunda
anser länsstgrelserna i Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län
att minimibeloppet för avsättning till konjunkturinvesteringsfond bör fastställas
till lägst 10 000 kronor. Näringslivets skattedelegation däremot understryker
angelägenheten av att de mindre aktiebolagens och ekonomiska
föreningarnas möjligheter att använda sig av lagstiftningen inte begränsas i
förhållande till de större företagen, vare sig formellt genom nya spärrar i
lagstiftningen eller i samband med tillståndsgivningen.
Några remissinstanser berör frågan om avsättning i förvärvskällan a nn
a n fastighet. Sålunda uttalar handelskammaren i Gävle att en dylik
rätt till avsättning vore av större betydelse än investeringsfonderna för inventarier.
Sveriges köpmannaförbund framhåller att en sådan utvidgning
skulle få betydelse om avsättning även finge göras av fysiska personer.
104
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
Departementschefen
Även om vissa praktiska skäl kunde tala för att stadga ett minimibelopp
lör avsättningarna, anser jag doek att hittillsvarande erfarenheter inte givit
anledning till att införa en dylik begränsning i avsättningsrätten.
I likhet med utredningen anser jag att eventuell stimulans i fråga om bostadsproduktionen
bör ges på annat sätt än via investeringsfondslagstiftningen.
Jag kan således inte tillstyrka att avsättningsmöjligheterna utvidgas
till att omfatta även förvärvskällor inom inkomstslaget annan fastighet.
Såsom jag tidigare framhållit bör investeringsfondslagstiftningen liksom
hittills endast omfatta skattskyldiga med proportionell beskattning. Då såväl
affärsbankerna, som är aktiebolag, och jordbrukskassorna, vilka är ekonomiska
föreningar, har möjlighet avsätta till investeringsfond, vill jag inte
motsätta mig att även sparbankerna får omfattas av förordningen. Möjligheten
att avsätta till investeringsfond torde dock för sparbankernas del ha
mycket liten betydelse. — Enligt 48 § punkt 9 sparbankslagen må benämningen
fond i balansräkningen för sparbank endast användas för grundfond,
reservfond och garantifond. I anvisningarna till 1 § investeringsfondsförordningen
synes därför böra stadgas, att sparbank i sin balansräkning må upptaga
investeringsfond under benämningen investeringskonto.
3 §■
Utredningen
Utredningen konstaterar till en början, att avdraget för avsättning till
investeringsfond i gällande bestämmelser utformats såsom ett omkostnadsavdrag
i den förvärvskälla, i vilken avsättningen gjorts. Avdraget kommer
därigenom vid fördelning efter gängse grunder av den till kommunal inkomstskatt
skattepliktiga inkomsten att påverka taxeringen inom alla
kommuner där verksamheten bedrives.
Avdrag för avsättning till investeringsfond må för visst beskattningsår
inte överstiga, såvitt avser investeringsfond för skogsbruk, tio procent av
den för beskattningsåret redovisade bruttointäkten av skogsbruk samt,
såvitt avser investeringsfond för rörelse, fyrtio procent av årsvinsten. Utredningen
framhåller, att i den allmänna diskussionen ifrågasatts om inte
t. ex. rörelsens nettointäkt skulle ligga närmare till hands som utgångspunkt
för bestämmande av avsättningens högsta belopp. Utredningen fortsätter.
Såsom på sin tid gjordes av kammarrätten i dess remissyttrande över
1945 års betänkande, kan mot årsvinsten som måttstock invändas att denna
är beroende av de bokföringsmässiga avskrivningar och andra liknande
åtgärder som kan vidtagas av företaget. Vidare kan hävdas att företag,
som har inkomst även i andra förvärvskällor än den, i vilken avsättning
sker, får göra en otillbörligt stor avsättning i den mån årsvinsten innefattar
även inkomsterna i de andra förvärvskällorna, t. ex. inkomst avkapital
eller annan fastighet. I ett sådant fall kan för övrigt fondavsätt
-
105
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
ningen föranleda underskott i den förvärvskälla där avsättningen göres,
vilket underskott får utnyttjas som allmänt avdrag och sålunda avräknas
mot överskott i de andra förvärvskällorna.
Man torde, framhåller utredningen, kunna utgå från att årsvinsten
valts som utgångspunkt för beräkningen av fondavsättningens storlek för
alt företagen skall ha möjlighet att redan i samband med fondavsättningen
och den därmed sammanhängande inbetalningen själva bedöma
hur stor denna avsättning skall vara. Eftersom det här — närmast med
tanke på de kommunala intressena — väsentligen gäller en spärr för den
maximala avsättningen skulle det, framhålles vidare i promemorian, måhända
inte vara förenat med några större olägenheter att i stället använda
nettointäkten enligt deklarationen som utgångspunkt för bedömningen
av avsättningsbeloppet, A andra sidan synes, konstaterar utredningen,
den nuvarande regeln knappast ha vållat några praktiska problem i tilllämpningen.
Enligt utredningens mening bör därför årsvinsten behallas
som riktmärke i förevarande hänseende. Utredningen tillägger.
Emellertid bör i sådana fall som de nyss nämnda, då företaget har inkomst
jämväl i annan förvärvskälla än den, i vilken fondavsättning göres,
fondavsättningen inte rimligen föranleda underskottsavdrag. Detta skulle
ju innebära att avdrag för fondavsättning i realiteten kunde medgivas även
i annan förvärvskälla än i rörelse och jordbruksfastighet. En större fondavsättning
än nettointäkten kan också uppkomma i sådana fall då årsvinsten
inkluderar icke skattepliktiga inkomster. Det synes oss inte heller
i dessa fall motiverat att fondavsättningarna skall kunna ge upphov till
underskott som kan utnyttjas i taxeringshänseende, eventuellt genom förlustavdrag
för senare år än då avsättningen gjordes.
Utredningen föreslår att avdragsrätten genom en uttrycklig bestämmelse
begränsas så att avdrag för fondavsättning ej får överstiga nettointäkten
i den förvärvskälla, i vilken avsättning sker. I promemorian framhålles
att ett företag som driver två rörelser, vilka utgör skilda förvärvskällor,
givetvis samma år kan göra avsättning till investeringsfond för rörelse i
båda dessa förvärvskällor. Vid inbetalning av medel till riksbanken behandlas
båda dessa avsättningar som en fond.
Utredningen har diskuterat lämpligheten av att höja de nuvarande
gränserna för avdragsrätten till exempelvis tjugu procent av
bruttointäkten av skogsbruk respektive femtio procent av rörelsens årsvinst.
Utredningen har emellertid inte ansett tillräckliga skäl föreligga för
en sådan höjning av avdragsrätten. Härom anföres i promemorian.
Vad skogsfondavsättningarna beträffar torde tio procent av bruttointäkten
vara ganska generöst tilltaget. De undersökningar vi gjort visar att år
1955 — det första året avsättningar fick göras — ett relativt stort antal företag
gjorde maximal avsättning. Under följande år däremot har flertalet företag
nöjt sig med mindre avsättningar. Detta torde bl. a. bero på den
försämrade räntabiliteten för skogsbruket. Enligt vår mening finns därför
för närvarande inte behov av eu ökad avsätlningsrätt.
I fråga om rörelsefonderna översteg de under åren 1955 och 1956 verk
-
106 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
ställda avsättningarna i många fall trettio procent av årsvinsten (se SOU
1958: 35 s. 180). De undersökningar vi gjort angående avsättningar under
senare år synes ge vid handen att antalet företag, som gör maximala avsättningar
snarare minskar än ökar. Inte heller beträffande rörelsefonderna
torde därför för närvarande tillräckliga skäl finnas för en höjning
av maximigränsen för avsättningarna.
Om man vill sikta på ökade fondavsättningar från företagens sida särskilt
i högkonjunkturlägen, kunde, framhåller utredningen, möjligen övervägas
att differentiera avdragsrätten så att möjlighet öppnades att i ett
mera markerat högkonjunkturläge medge avsättning till rörelsefond med
exempelvis upp till sextio procent av årsvinsten men eljest med endast
trettio procent. En sådan differentiering har utredningen dock inte velat
föreslå.
För visst fall föreslår dock utredningen undantag från spärregeln, att avsättning
inte må överstiga fyrtio procent av årsvinsten. Det gäller det fall
då till lagerinvesteringskonto överfört belopp återföres till beskattning. Företaget
skall då, som redan framhållits, äga rätt att ånyo överföra medlen
till investeringsfond. Rätt till avdrag för sådan avsättning bör, enligt utredningens
förslag, föreligga utan hinder av den inskränkning, som stadgas i
första stycket av 3 §, om avsättningen inte överstiger det återförda beloppet.
Företaget bör emellertid, framhålles i promemorian, vara obetaget att
göra större avsättning till investeringsfond än som svarar mot det återförda
beloppet. För den överskjutande delen skall dock spärregeln i första stycket
gälla, d. v. s. den överskjutande delen av avsättningen får inte överstiga
fyrtio procent av årsvinsten. I årsvinsten skall därvid, enligt utredningen,
inte inräknas det från lagerinvesteringskonto återförda beloppet.
Beträffande inbetalningen av medel i riksbanken föreslår utredningen
att denna bibehålies vid fyrtiosex procent av fondavsättningen.
Härom anföres i promemorian.
Vid ett nytt ställningstagande till frågan om insättningsskyldighetens omfattning
kan det enligt vår mening fortfarande inte ifrågakomma att överväga
en insättningsskyldighet som skulle avse hela fondavsättningens belopp.
Därvidlag torde vad departementschefen anförde i 1955 års proposition
alltjämt äga giltighet. Däremot kan möjligen skäl anses föreligga för
en höjning av insättningsskyldigheten till femtio procent av avsättningen i
likhet med 1960 års förslag. Då emellertid varje insättningsskyldighet som
går utöver den skatt som eljest skall betalas är ägnad att minska benägenheten
att verkställa fondavsättningar och frågan om en dylik höjning så
pass nyligen avvisats, har vi inte velat aktualisera densamma igen. Vi har
också övervägt att föreslå en skärpning av insättningsskyldigheten till att
avse fyrtioåtta procent av avsättningen. Därigenom skulle insättningen mera
exakt motsvara den skatt som det avsättande bolaget skolat erlägga om någon
avsättning inte gjorts. Med hänsyn till den höjning av insättningsskyldigheten
till fyrtiosex procent som redan företagits vid 1960 års riksdag, betarar
vi emellertid att en höjning nu med ytterligare två procent skulle
framstå som en onödig komplicering av lagstiftningen utan någon mera
väsentlig effekt. Vi har därför avstått från att föreslå en dylik höjning.
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Utredningen framhåller, att den enligt nu gällande regler föreskrivna skyldigheten
att på konto i riksbanken inbetala fyrtiosex procent av avsättningens
belopp närmast är avpassad för aktiebolagen. För de ekonomiska föreningarna,
vilka har att erlägga statlig inkomstskatt med lägre belopp än
aktiebolagen (sammanlagt uppgår de ekonomiska föreningarnas skattebelastning
till ca 42 procent) innebär insättningsskyldigheten att de får inbetala
mer än den skatt de eljest skolat erlägga. De ekonomiska föreningarnas
andel i de hittills gjorda fondavsättningarna har på grund härav varit
obetydlig i förhållande till aktiebolagens. För att ställas i paritet med
aktiebolagen i fråga om avsättningsmöjligheterna borde, konstaterar de
sakkunniga, de ekonomiska föreningarnas insättningsskyldighet ha fått stanna
vid fyrtio procent. Utredningen har dock inte ansett sig böra föreslå speciella
bestämmelser för ekonomiska föreningar.
Utredningen har även övervägt att i 1955 års förordning inarbeta de vid
1961 och 1962 års taxeringar gällande tillfälliga bestämmelserna om 10 0- procentiga insättningar. Bestämmelserna skulle, framhålles i
promemorian, kunna utformas så, att Kungl. Maj :t erhöll befogenhet att —- när så ansågs motiverat med hänsyn till det allmänna konjunkturläget —
föreskriva att för avdragsrätt under viss tid skulle krävas insättning med
100 procent. Som kompensation för skyldigheten att verkställa inbetalning
med större belopp än som krävdes enligt de vanliga reglerna kunde företaget,
utom rätt till återbetalning av det överskjutande beloppet inom viss
tid, tänkas få antingen viss högre ränta å detta belopp eller —- såsom vid
1961 eller 1962 års taxering — ett särskilt extra avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen.
Utredningen har emellertid vid sina överväganden kommit
till att bestämmelser av denna art inte bör inarbetas i den permanenta
lagstiftningen om investeringsfonder. Enligt utredningens mening är det
lämpligare att bestämmelser, som syftar till en tillfällig frivillig sterilisering
av vinstmedel i ett visst konjunkturläge, utformas med hänsyn tagen till de
speciella förhållanden, som råder vid tillfället i fråga.
Remissyttrandena
Vad utredningen anfört angående maxim eringen av det belopp
som för visst år får avsättas till investeringsfond har föranlett erinringar
i några yttranden. Sålunda anser kammarrätten samt länsstyrelserna i Stockholms
och Västmanlands län, att den maximala fondavsättningen bör sättas
i relation till nettointäkten — före den avsedda avsättningen — i den förvärvskälla
i vilken fondavsättning göres.
Näringslivets skattedelegation ifrågasätter om den av utredningen föreslagna
begränsningen, att fondavsättning cj får överstiga nettointäkten i
den förvärvskälla i vilken avsättning sker, har någon uppgift att fylla. Delegationen
anför.
Den skulle närmast komplicera lagstiftningen, eftersom ett företag som
driver flera rörelser, vilka utgör skilda förvärvskällor, kan bli nödsakat att
4ft liihang till riksdagens protokoll 196.1. I samt. Nr 159
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
göra avsättning till investeringsfond för rörelse i samtliga förvärvskällor för
att uppnå önskat avsättningsbelopp. Då det gäller investeringsfond för skogsbruk
skulle en rad ovidkommande faktorer komma att inverka på avsättningens
storlek. Mot förslaget kan också anföras den praktiska invändningen, att
nettointäktens storlek i regel ej är känd vid avsättningstillfället och att den
kan ändras vid taxeringen, eventuellt först sedan fonden fått tas i anspråk.
Vi föreslår därför, att den föreslagna bestämmelsen inte antages.
Enligt Sveriges skogsägare förbund kan den föreslagna begränsningen för
skogsbruksfondens del innebära minskad stimulans till avsättning. Förbundet
anför.
Förhållandet sammanhänger med det sätt, varpå den skattepliktiga inkomsten
beräknas vid jordbruksfastighet resp. rörelse. I båda fallen framräknas
visserligen denna inkomst i princip på enahanda sätt genom att nettointäkten
minskas med det s. k. procentavdraget, f. n. uppgående till 2 1/2 %
av i förvärvskällan ingående taxeringsvärde för fastighet. För den förstnämnda
förvärvskällan, jordbruksfastighet, spelar emellertid denna reduktion
en långt större roll än för förvärvskällan rörelse. Denna omständighet i
samband med den låga och sjunkande räntabilitet, som nu kännetecknar
jord- och skogsbruket, medför att den skattepliktiga inkomsten oftast blir
ingen eller uppgår till ett förhållandevis obetydligt belopp, vilket minskar
möjligheterna för fondavsättning.
Förbundet befarar att, om icke marknadsläget inom skogsbruket snabbt
ändras till det bättre, kommer därför avsättningarna till denna fond att helt
upphöra. Då detta kan verka menligt på sysselsättningen inom skogsbruket
hemställer förbundet, att sådana ändringar vidtas i fondbestämmelserna,
att de mera animerar till avsättningar till investeringsfond för skogsbruk.
En sådan stimulans kan, anser förbundet, exempelvis ges i den form, att det
föreskrives, att underskott i förvärvskällan jordbruksfastighet, som beror på
avsättning till investeringsfond, får avdragas vid inkomstdeklarationen, åtminstone
till ett belopp motsvarande procentavdraget. Härigenom skulle förvärvskällan
jordbruksfastighet i ifrågavarande sammanhang komma i bättre
paritet med förvärvskällan rörelse. Om icke en modifikation av den art som
förbundet föreslagit vidtas i bestämmelserna för investeringsfond för skogsbruk
anser förbundet, att den av utredningen på ifrågavarande punkt föreslagna
nyordningen bör utgå såsom varande avgjort ofördelaktigare för skogsbruket
än nu gällande bestämmelser.
Smålands och Blekinge handelskammare och Gotlands handelskammare
anser att de nuvarande gränserna för avdragsrätten bör höjas till 20 procent
av bruttointäkten av skogsbruk och 50 procent av årsvinsten. Enligt Gotlands
handelskammare kunde gränsen efter prövning i det särskilda fallet
av arbetsmarknadsstyrelsen eventuellt höjas till 60 procent.
Näringslivets skaitedelegation framhåller, med anledning av den av utredningen
framförda tanken att differentiera avdragsprocenten så att möjlighet
öppnades att i ett mera markant högkonjunkturläge medge avsättning
med exempelvis 60 procent men eljest endast med 30 procent, att lagstiftningens
generella karaktär talar emot en sådan differentiering.
Beträffande insättningsskyldigheten i riksbanken anser näringslivets
skaitedelegation att skäl inte föreligger att av de ekonomiska för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
109
eningarna kräva mindre procentuell insättning i riksbanken än som krävs av
aktiebolagen. En sådan åtgärd kunde, framhålles det, innebära att de sakligt
omotiverade skatteförmåner, som de ekonomiska föreningarna redan har
i förhållande till aktiebolagen, ytterligare accentuerades. Kooperativa förbundet,
lantbrukets skattedelegation samt Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund anser däremot att insättningsskyldigheten för ekonomiska föreningar
bör begränsas till 40 procent. Om insättningen i riksbanken överstiger
den skatt, som eljest skolat utgå, måste detta verka i hög grad bromsande
på intresset att avsätta till investeringsfond. Smålands och Blekinge
handelskammare anser att insättningsprocenten för alla företag bör sättas
till 40 procent.
Näringslivets skattedelegation säger sig dela utredningens uppfattning att
några bestämmelser, motsvarande de vid 1961 och 1962 års taxeringar gällande
tillfälliga bestämmelserna om 100-procentiga insättningar, inte bör
intagas i den permanenta lagstiftningen om investeringsfonder. Konjunkturinstitutet
ifrågasätter om man inte borde pröva de metoder som utredningen
diskuterar men avvisar, nämligen dels att låta det procenttal av årsvinsten,
som kan avsättas till investeringsfond, vara konjunkturvariabelt dels att inarbeta
de vid 1961 och 1962 års taxeringar gällande tillfälliga bestämmelserna
om 100-procentiga insättningar.
Departementschefen
Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl för att nu ändra de
spärregler, som i 3 § första stycket föreskrives för avsättning till investeringsfond.
Då till lagerinvesteringskonto överfört belopp återföres till beskattning
bör dock, som utredningen föreslagit, utan hinder av nämnda
spärregler ny avsättning till investeringsfond kunna göras samma beskattningsår
med belopp motsvarande återfört belopp, i förekommande fall
jämte tillägg.
Även om vissa skäl talar för att, som utredningen föreslagit, föreskriva
att avsättning till investeringsfond inte må överstiga nettointäkten av förvärvskällan
i fråga, anser jag mig dock med hänsyn till de erinringar mot
förslaget i denna del som framförts från remissinstansernas sida inte böra
förorda bestämmelser av sådan innebörd.
I likhet med utredningen anser jag mig för närvarande inte böra förorda
en ökad insättningsskyldighet i riksbanken. Den nuvarande insätlningsskyldigheten
med 46 procent inverkar emellertid bromsande på ekonomiska
föreningars intresse av att avsätta till investeringsfond, enär insättningsskyldigheten
för dessa — i motsats till vad fallet är för aktiebolag —
överstiger den skatt som eljest skulle ha erlagts. Då det är angeläget att
även ekonomiska föreningar gör avsättningar till investeringsfond, förordar
jag att insättningsskyldigheten för dessa bestämmes till 40 procent,
d. v. s. något mindre än den skatt, som eljest skall erläggas. Motsvarande
insättningsskyldighet bör då gälla för sparbanker.
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
Jag delar utredningens uppfattning att de vid 1961 och 1962 års taxeringar
gällande tillfälliga bestämmelserna om 100-procentiga insättningar inte bör
inarbetas i den permanenta lagstiftningen. Bestämmelser som syftar till en
tillfällig sterilisering av vinstmedel i ett visst konjunkturläge torde lämpligen
böra ges tillfällig karaktär och utarbetas med hänsyn tagen till de vid
tillfället i fråga rådande förhållandena.
5 §■
Utredningen
Utredningen konstaterar att bestämmelserna i 5 §, som reglerar utbetalningen
av kontomedel från riksbanken, rent logiskt borde komma efter bestämmelserna
i 6 §, vilka reglerar inbetalningen. Utredningen har dock inte
velat föreslå någon omkastning av ordningsföljden beträffande dessa paragrafer.
I andra stycket av 5 § regleras återbetalningen av medel i riksbanken, då
den fria sektorn tages i anspråk. Enligt gällande bestämmelser skall riksbanken
meddela länsstyrelsen om dylika utbetalningar. Utredningen föreslår
att dylik underrättelse även skall lämnas till arbetsmarknadsstyrelsen
lör att möjliggöra för styrelsen att ha en fullständig överblick över de fonder,
som inte tagits i anspråk.
Om de av utredningen föreslagna bestämmelserna angående möjlighet att
överflytta investeringsfond inom en koncern, vilka bestämmelser behandlats
i det föregående, godtages, bör, såsom redan framhållits, rätten att utnyttja
den fria sektorn bortfalla i fråga om insättningar, som i dylikt fall
överföres. Detta föranleder ett tillägg i 5 § andra stycket av innebörd att,
då medel överförts, det i första hand är den fria sektorn som tagits i anspråk.
Vidare föreslås i promemorian att i ett nytt tredje stycke i 5 § införes
bestämmelser av innebörd, att det företag, som övertager fondmedel,
inte får någon fri sektor beträffande dessa medel. I
I sista stycket av 5 § stadgas att då medel utbetalas — på grund av att
Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen lämnat tillstånd att fond må
eller skall tagas i anspråk eller på grund av att investeringsfond återförts
till beskattning —- skall tidigare inbetalade medel tagas i anspråk före senare
insättningar. Motsvarande bör, enligt utredningen, gälla även då medel
med stöd av de i 20 § 2 mom. föreslagna bestämmelserna överföres till annat
bolag inom koncernen.
Enligt vad utredningen säger sig ha erfarit har viss tveksamhet uppstått
bur bestämmelserna i sista stycket av 5 § skall tillämpas, då företag erhållit
tillstånd av Kungl. Maj :t enligt 9 § 3 mom. att taga fondmedel i anspråk.
Beslut som nu sagts får nämligen endast avse sjuttiofem procent av fondmedlen.
Även i dessa fall skall emellertid enligt utredningens mening återbetalning
alltid ske av de tidigast insatta medlen. Detta innebär, framhålles
i promemorian, följande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
in
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1963
Har ett företag under tre år gjort avsättning till investeringsfond med
1 milj. kronor per år och varje år i riksbanken inbetalat 460 000 kronor och
erhåller företaget tillstånd av Kungl. Maj :t enligt 9 § 3 inom. att taga sjuttiofem
procent av de avsatta fondmedlen, 3 milj. kronor, eller 2 250 000 kronor
i anspråk, äger företaget från riksbanken uttaga fyrtiosex procent av
2 250 000 kronor eller 1 035 000 kronor. Om det förutsättes, att företaget
inte har några medel å investeringskontot i riksbanken, som inbetalats före
år 1, skall återbetalningen avse hela inbetalningen för år 1, 460 000 kronor,
hela inbetalningen för år 2, 460 000 kronor, samt 115 000 kronor av inbetalningen
för år 3. Sedan fem år förflutit från ingången av det år inbetalningen
för år 3 verkställdes, äger företaget uttaga vad som återstår av den fria
sektorn för nämnda år eller 460 000 — 115 000 = ] 23 000 kronor.
Remissyttrandena
De uttalanden och förslag som utredningen gjort i anslutning till bestämmelserna
i 5 § har i regel inte föranlett erinringar från remissinstansernas
sida. Kammarrätten framhåller dock att en viss omdisposition av förordningens
olika bestämmelser möjligen skulle kunna bidraga till att göra
författningens innehåll mera lättillgängligt.
Föreningen Auktoriserade revisorer hemställer om sådana anvisningar till
lagtexten att tveksamhet ej behöver föreligga beträffande innebörden av
bestämmelserna i sista stycket av 5 § i det fall, då företag erhållit tillstånd
enligt 9 § 3 mom. att taga fondmedel i anspråk.
Departementschefen
De av utredningen föreslagna ändringarna i 5 § kan jag tillstyrka. Frågan
om behandlingen av den s. k. fria sektorn av fondmedel, som får överföras
mellan bolag inom en koncern, har jag redan berört i det föregående. Den
tolkning utredningen givit av innebörden av bestämmelserna i sista stycket
av 5 § i det fall, då företag erhållit tillstånd enligt 9 § 3 mom. att taga fondmedel
i anspråk, finner jag riktig. Något förtydligande av författningens
bestämmelser på denna punkt anser jag inte erforderligt.
f> §•
Utredningen
Utredningen framhåller, att nuvarande bestämmelser om inbetalning av
medel i riksbanken närmast förutsätter att denna göres direkt hos vederbörande
riksbankskontor. Därefter anföres i promemorian.
Emellertid förekommer att inbetalning sker på annat sätt, t. ex. å postanstalt
genom postgiro. I dylikt fall kan den situationen uppkomma, om inbetalningen
gjorts på postanstalten under någon av den föreskrivna tidsperiodens
sista dagar, att medlen kommit riksbanken tillhanda först efter
periodens utgång. Riksskattenämnden har i ett ärende angående förhandsbesked,
som avsåg inbetalning jämlikt andra stycket p. 2) av övergångsbestämmelserna
till förordningen den 3 juni 1960 (nr 236), förklarat en un
-
112
KungL Maj:ts proposition nr 159 år 1963
der motsvarande omständigheter genom insättning å riksbankens postgirokonto
gjord inbetalning icke ha verkställts inom föreskriven tid, se riksskattenämndens
meddelanden 1961 serie I nr 2: 9.
Även om de nu gällande bestämmelserna angående tid och sätt för inbetalning
måste tolkas i överensstämmelse med det av riksskattenämnden lämnade
beskedet, kan man, uttalas i promemorian, utgå från att det är ganska
främmande för den allmänna uppfattningen, att en inbetalning, som i förhållande
till postverkét verkställts inom den föreskrivna tiden, likväl skall
kunna konstateras vara för sent gjord och medföra rättsförlust därför att
de inbetalta medlen först någon dag senare inkommit till riksbanken. Postverket
är självt eu myndighet och framstår därför, enligt utredningen, helt
naturligt som den som för riksbankens räkning mottager inbetalningen. Med
hänsyn till det anförda och till önskemålet att underlätta inbetalningarna
för företagen föreslår utredningen en bestämmelse, varigenom inbetalning
av kontomedel genom postverket till riksbankens postgirokonto uttryckligen
likställes med sådan inbetalning som sker direkt till vederbörande riksbankskontor.
Utredningen tillägger.
I likhet med vad som gäller enligt 56 § 4 mom. uppbördsförordningen beträffande
skatt som inbetalas till centrala skattekontot, bör även här föreskrivas
att belopp, som inbetalas till postgirokonto, skall anses vara inbetalt
den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit
till postanstalt. De uppgifter som företaget enligt gällande föreskrift
har att lämna i samband med inbetalningen skall givetvis lämnas även i
samband med inbetalning till postgirokonto å inbetalningskortet eller girokortet.
Enligt gällande bestämmelser i 6 § sista stycket skall riksbanken i bevis
om insättning av medel å konto för investering angiva, att anmälan skall göras
till banken om avtal träffas om överlåtelse eller pantsättning av de inbetalade
medlen. Utredningen föreslår, att — om de av utredningen i 20 §
2 mom. föreslagna bestämmelserna, att fondmedel i vissa fall skall få överföras
mellan bolag inom en koncern, godtages —- riksbanken även i bevis
om överföring av medel å konto för investering bör föreskriva motsvarande
anmälningsskyldighet. Skulle anmälan enligt 6 § sista stycket inkomma,
bör, framhålles i promemorian, riksbanken även underrätta arbetsmarknadsstyrelsen
härom.
Rem issy ttrandena
De ändringar i 6 § som utredningen föreslagit har i regel godtagits eller
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Fullmäktige i riksbanken framhåller
dock, att bestämmelsen om att betalning skall anses verkställd den
dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit
till postanstalt, givetvis kommer att medföra att medlens överförande till
riksbanken försenas. Fullmäktige tillägger.
Det torde emellertid med hänsyn till lagstiftningens ändamål vara rimligt
bortse härifrån. Riksbanken saknar emellertid möjlighet att, när inbetalning
sker över postgiro, till vederbörande myndigheter lämna uppgifter
113
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
om annat än den dag då beloppet enligt kontobesked influtit å bankens postgirokonto.
Det måste därför ankomma på postverket att lämna uppgift angående
dagen för försändelsens ankomst till postanstalt.
Enligt fullmäktiges mening bör även 6 § första stycket första punkten
ändras så, att inbetalning kan ske till vilket som helst av riksbankens kontor.
Nuvarande stadgande om att betalning skall ske till vederbörande kontor
är enligt fullmäktige omotiverat från riksbankens synpunkt och kan föranleda
onödiga svårigheter för företagen.
Generalpoststyrelsen tillstyrker utredningens förslag, att belopp avseende
investeringskonto, som inbetalas till postgirokonto, skall anses vara inbetalt
den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit
till postanstalt. Beträffande svårigheterna att bevisa att inbetalning
gjorts i föreskriven tid framhåller styrelsen, att så gott som varje uppbördstermin
enstaka förfrågningar inkommer till postgirot om tidpunkten för
postandet av vissa postgirokuvert innehållande gireringsuppdrag avseende
skattelikvider ävensom begäran om upplysning, huruvida täckning för vederbörande
gireringsuppdrag innestod på kontot i fråga då uppdraget rätteligen
skulle ha bokförts, om försändelsen postats den dag avsändaren gör gällande.
Om undersökningen visar att täckning fanns vid den aktuella tidpunkten
synes enligt postgirots erfarenhet likviden i regel anses vara verkställd
i vederbörlig tid, varför några mera påtagliga olägenheter inte synes föreligga
i här berört avseende. Styrelsen tillägger.
Ovannämnda bevissvårigheter i vissa fall skulle givetvis helt bortfalla,
om bestämmelserna beträffande ifrågavarande gireringsuppdrag utformades
så, att dessa ansågs vara gjorda i behörig tid, om de bokfördes på postgirot
senast sista inbetalningsdagen. Ett dylikt beräknande av fatalietiden är dock
ur flera synpunkter mindre lämpligt. Bland annat skulle det medföra, att
det blev oförmånligare för en inbetalare att girera mellan sitt postgirokonto
än att verkställa betalningen medelst ett inbetalningskort på sin postanstalt.
Vidare skulle en avsändare av gireringsuppdrag — för att vara säker på att
uppdraget skulle hinna fram till postgirokontoret i behörig tid — måhända
bli nödsakad att införskaffa uppgifter om postlägenheter och dylikt, vilket
väl i många fall skulle förorsaka olägenheter och skapa viss osäkerhet.
Näringslivets skattedelegation anser att som lagligt betalningssätt bör omnämnas
även inbetalning till bankgirokonto. Samtidigt bör, framhåller delegationen,
i överensstämmelse med vad utredningen föreslår med avseende
å inbetalning till postgirokonto, föreskrivas att belopp, som inbetalats till
bankgirokonto skall anses inbetalt den dag, då betalningsuppdraget mottagits
av det bankkontor, varifrån det insänts till bankgirocentralen.
Liknande synpunkter framföres av Skånes handelskammare och handelskammaren
i Gävle.
Departementschefen
Inbetalningen till riksbanken kan ske å sedvanliga betalningsvägar; direkt
till riksbankskontor, genom insättning å riksbankskontors postgirokonto, genom
uppdrag åt bank att överföra medel till riksbanken. Såsom inbetalningsdag
bör av praktiska skäl i samtliga fall gälla den dag, då medlen kommit
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
riksbanken till handa. Detta bör utsägas i författningstexten. Något behov av
att för inbetalningar som här avses stadga särskilda bestämmelser, då inbetalningen
sker genom postverket, synes knappast föreligga. En inbetalning å
riksbankens postgirokonto skall i överensstämmelse med riksskattenämndens
förenämnda förhandsbesked anses ha kommit riksbanken tillhanda den
dag beloppet enligt kontobesked influtit å bankens postgirokonto.
9 §•
Utredningen
Utredningen erinrar om att, enligt nuvarande bestämmelser i 9 § 1 mom.,
arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond skall eller må
tagas i anspråk »under visst eller vissa beskattningsår». Arbetsmarknadsstyrelsens
beslut innebär emellertid i regel att fonden får tagas i anspråk för investeringar
under viss i beslutet angiven tid. Inom vilka beskattningsår denna
tid rymmes beror, framhåller utredningen, på vilket räkenskapsår det
företag har, som tar fonden i anspråk. Det är emellertid inte nödvändigt att
arbetsmarknadsstyrelsen i varje enskilt fall konstaterar vilka räkenskapsår,
som beröres av beslutet. Om styrelsen i sitt beslut angiver den tid, under
vilken de investeringar, för vilka fonden får tagas i anspråk, skall vara verkställda,
är detta, enligt utredningens mening, tillfyllest för taxeringsmyndigheterna.
Utredningen föreslår därför att bestämmelserna i 1 mom. utformas
så att arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under
viss tid etc. skall eller må tagas i anspråk.
Beträffande bestämmelserna i 2 mom. gör utredningen följande kommentar.
Enligt 2 mom. ankommer det på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd
med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att
fondens ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges. Om lagstiftningen
skall fylla sin uppgift är det nödvändigt att de investeringar, för vilka
fonden skall tagas i anspråk, kan igångsättas med kort varsel. Det är därför
erforderligt att de företag som har fonder ständigt ligger långt framme
med sina investeringsplaner. Endast de företag som har investeringar så planerade
att de med kort varsel kan igångsättas har möjlighet att utnyttja de
förmåner investeringsfondslagstiftningen erbjuder. Det skulle därför vara
önskvärt att företag med investeringsfonder ålades att så detaljplanera sina
investeringar att arbetena, om det från arbetsmarknadssynpunkt visar sig
önskvärt, omedelbart kan igångsättas. Vi har dock inte ansett oss böra föreslå
sådana bestämmelser.
Remissyttrandena
Vad utredningen anfört angående bestämmelserna i 9 § har i regel lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
framhåller dock, beträffande den av utredningen föreslagna ändringen, att
uttrycket »visst eller vissa beskattningsår» utbytes mot »viss tid», följande.
Då sistnämnda uttryck icke innebär någon begränsning ifråga om tidens
utsträckning, korresponderar formuleringen illa med innehållet i 3 mom.,
115
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
där det stadgas, att Kungl. Maj :t på ansökan, »med avseende å längre tid än
som kan ske enligt 1 mom.,» kan besluta att investeringsfond må tagas i
anspråk. I 1 mom. synes därför böra införas en tidsbegränsning, avpassad
efter det konjunkturpolitiska behovet.
Departementschefen
Beslutanderätten enligt 9 § 1 mom. bör, som jag tidigare framhållit, ligga
hos Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen.
Uttrycket »visst eller vissa beskattningsår» torde som utredningen
föreslår lämpligen böra utbytas. Meningen synes bli klarare, om man utbyter
orden mot »den tid» och därefter fortsätter »och de villkor i övrigt,
som läget å» etc.
I likhet med utredningen vill jag inte förorda, att företag som har investeringsfond
ålägges att detaljplanera sina investeringar. En sådan skyldighet
kan antagas verka återhållande på företagens benägenhet att göra avsättningar.
Emellertid är det synnerligen angeläget att en investeringsplanering
kommer till stånd. Då fråga uppkommer att taga investeringsfond i
anspråk, bör därför särskild hänsyn tagas till de företag, som i samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen verkat för en planläggning av ianspråktagandet av
fonderna.
11 §•
Utredningen
I denna paragraf anges de ändamål, för vilka investeringsfond får tagas i
anspråk. Utredningen anför.
Såvitt angår rörelsefonderna överensstämmer de i den nuvarande förordningen
angivna ändamålen praktiskt taget med de ändamål som omfattades
av 1947 års förordning. Genom 1955 års lagstiftning utvidgades användningsområdet
för dessa fonder till att avse även kostnader för reparations- och
andra underhållsarbeten å i rörelsen använd byggnad, dock endast såvitt
angår företag som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet. Vidare infördes
år 1959 möjligheten att använda fondema för kostnader för reparation
av fartyg. Den väsentliga nyheten i 1955 års lagstiftning var eljest införandet
av skogsfonderna och möjligheten att använda dessa fonder för
vissa skogliga ändamål.
Det kan helt allmänt konstateras, framhålles i promemorian, att de ändamål,
för vilka investeringsfonderna får användas enligt uppräkningen i 11 §,
fortfarande får anses vara de viktigaste från de synpunkter som är av betydelse
i detta sammanhang, nämligen från sysselsättnings- och konjunkturutjäinningssynpunkt.
Det finns därför enligt utredningens mening inte anledning
att föreslå någon mera omfattande förändring av det nuvarande användningsområdet.
Frånsett investeringsfondernas användande för lagerändamål,
varom bestämmelser intagits i 13 §, är det i övrigt blott relativt små
jämkningar som utredningen föreslår i fråga om de i förevarande paragraf
uppräknade ändamålen.
11C Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
Vad först beträffar investeringsfonderna för skogsbruk är den nuvarande
ändamålsbestämningen för dessa fonder genom bestämmelsens avfattning,
enligt utredningens mening, så vidsträckt att det knappast finns utrymme
för någon ytterligare utvidgning av användningsområdet. Utredningen tillägger.
I förtydligande syfte vill vi emellertid likväl föreslå att, utom anläggande
av flottleder och vägar som huvudsakligen avser att direkt tjäna skogsbruket,
även förbättring och underhåll av dylika flottleder och vägar uttryckligen
medtages i detta sammanhang. Dessa sistnämnda åtgärder måste i lika
mån som anläggandet vara ägnade att främja skogsbruket. Likaså torde företagens
anskaffning av maskiner för skogsbruket vara ägnade att rationalisera
avverkningen och skogsvården. Även dylika anskaffningar bör därför
medtagas i uppräkningen. De maskiner som avses är bl. a. vägmaskiner, maskiner
för skogsröjning samt för av- och pålastning.
Liksom rörelsefonderna bör skogsfonderna, enligt utredningen, få användas
för bidrag till personalbostäder m. m. Vidare bör skogsfonderna — i likhet
med vad utredningen föreslår beträffande rörelsefonderna — kunna användas
för kostnader och bidrag för utbildning o. dyl. Utredningen förordar
en sådan utvidgning av användningsområdet.
Vad rörelsefonderna beträffar är det, som förut framhållits, möjligheten
att taga fonderna i anspråk för byggnadsändamål som mest kommit till användning
hittills. Utredningen anför.
Av de olika byggnadsändamål som anges i It § första stycket under a)
har givetvis arbeten avseende ny-, till- eller ombyggnad varit av det största
intresset från investeringsfondssynpunkt. Emellertid tillkom, såsom tidigare
nämnts, genom 1955 års lagstiftning möjligheten att använda investeringsfonderna
även för reparations- och underhållsarbeten å byggnader. Det
ansågs nämligen vara av värde om företagen i en avmattningskonjunktur
hade möjlighet att genom utnyttjande av investeringsfonderna bereda sina
anställda arbete med utförande av reparations- och underhållsarbeten. Men
rätten att utnyttja investeringsfonderna för dylika arbeten begränsades dock
bl. a. i det viktiga hänseendet, att den uteslutande förbehölls företag, som
huvudsakligen bedrev industriell verksamhet.
Företagsbeskattningskommittén framhöll i sitt betänkande bl. a., att med
hänsyn till de administrativa svårigheter, som skulle vara förenade med en
utsträckning av lagstiftningen till reparationsarbeten i allmänhet, en viss
begränsning måste ske. Då endast industriföretagen torde ha reparationsarbeten
av sådan omfattning att de kunde antagas lämna bidrag av betydelse
för konjunkturutjämningen, borde — enligt kommitténs mening — rätten
att taga investeringsfond i anspråk för dylika arbeten förbehållas skattskyldiga
som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet.
Enligt vad utredningen inhämtat rörande de praktiska erfarenheter som
numera vunnits synes inskränkningen till företag, som huvudsakligen bedriver
industriell verksamhet, snarast ha varit till nackdel. I vissa fall hade
det från arbetsmarknadssynpunkt varit önskvärt att även andra företag än
industriföretag fått utnyttja fonderna för reparationsarbeten. Även om dessa
arbeten ofta är av mindre omfattning kan de dock från sysselsättningssynpunkt
vara av betydelse. Utredningen framhåller, att ca tjugu procent
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
av hela antalet företag som under lågkonjunkturen 1958—1959 fick arbetsmarknadsstyrelsens
tillstånd att taga i anspråk investeringsfonder var andra
företag än industriföretag. Bland dessa dominerade större affärsföretag
och rederier.
Inte heller synes, enligt utredningen, de tidigare åberopade administrativa
svårigheterna utgöra ett tillräckligt skäl för den ifrågavarande begränsningen
till företag, som huvudsakligen bedriver industriell verksamhet. Snarare
skulle dylika skäl kunna anföras mot nämnda begränsning. Huruvida
ett företag skall anses huvudsakligen bedriva industriell verksamhet torde
nämligen, framhålles i promemorian, inte alltid vara så enkelt att avgöra.
Därefter anför utredningen.
Frågan om investeringsfondernas ianspråktagande för reparations- och
underhållsarbeten synes även böra ses från en annan synpunkt, nämligen
de mindre företagens — och då även de icke industriidkande företagens
— möjligheter att utnyttja sina fonder. Större företag har i allmänhet
lättare att hålla sig med en investeringsplanering omfattande byggnadsobjekt,
som i en avmattningskonjunktur kan tidigareläggas vid tillstånd
att utnyttja investeringsfonder. För mindre företag ligger det ofta annorlunda
till. Dessa företag bygger vanligen endast några få gånger under
sin verksamhetstid. För dessa mindre företag — industriföretag såväl som
övriga — kan därför reparation och underhållsarbeten vara en utväg att
överhuvud kunna taga sina fonder i anspråk.
Under åren 1958—1959, då investeringsfonderna frisläpptes, nödgades,
enligt vad vi inhämtat, arbetsmarknadsstyrelsen avslå framställningar från
ett antal företag, som önskade utnyttja sina fonder för reparationsarbeten,
på grund av att de icke huvudsakligen bedrev industriell verksamhet.
Vi föreslår därför att den ifrågavarande begränsningen borttages.
En ytterligare jämkning som utredningen föreslår berör också de nyssnämnda
reparations- och underhållskostnaderna och hänför sig till den
andra begränsning som enligt ordalagen gäller för rätten att använda
investeringsfonderna för dessa slags kostnader, nämligen att fråga är om
byggnad som användes i rörelsen. Då utredningen nu föreslår att även
denna begränsning upphäves, är det dock — vilket må särskilt framhållas
— inte med tanke på investeringsfondernas normala användande jämlikt
It §. Utredningen anför härom.
Den normala användningen av investeringsfonderna förutsätter nämligen
att rörelsefond tages i anspråk för investering i förvärvskälla hänförlig
till rörelse och att skogsfond tages i anspråk för investering i jordbruksfastighet
med skog. Så länge fonderna på detta sätt användes inom
respektive inkomstslag innebär det alltså ingen verklig begränsning, när
det som villkor för rätten att taga investeringsfond i anspråk för reparation
och underhåll av byggnad föreskrives att det skall vara fråga om
byggnad i rörelse.
Däremot är läget ett annat, om företaget får tillstånd att använda rörelsefonden
för investering i förvärvskälla som är hänförlig till annat
inkomstslag än inkomst av rörelse. Sådant tillstånd kan för närvarande
meddelas av Kungl. Maj:t enligt 12 §. I sådana fall då dylikt tillstånd erhålles,
skulle alltså det nämnda villkoret innebära en verklig inskränkning.
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965
Från sysselsättningssynpunkt synes det, enligt utredningens mening,
icke uteslutet, att en viss effekt skulle kunna uppnås exempelvis om företag,
som bedriver rörelse endast i en del av sin byggnad, finge taga investeringsfonder
i anspråk för reparation och underhåll av hela byggnaden.
Kostnaderna för reparation och underhåll av byggnad är avdragsgilla vid
taxeringen. Någon skattemässig favör utöver det s. k. investeringsavdraget
erhålles inte därest fond tages i anspråk för reparation och underhåll av
byggnad i en förvärvskälla inom inkomstslaget annan fastighet.
I detta sammanhang nämner utredningen, att riksskattenämnden i en
skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen förklarat att enligt nämndens mening
hinder icke möter mot att taga investeringsfond i anspråk för reparations-
och underhållskostnader i förhyrd byggnad. Begränsningen till förvärvskällan
rörelse och riksskattenämndens tolkning skulle således, påpekar
utredningen, kunna leda till att ett företag, som förhyr byggnad eller
del av byggnad av annat företag, skulle äga taga i anspråk sin investeringsfond
för kostnader för reparation och underhåll av den förhyrda byggnaden
eller byggnadsdelen, medan hinder skulle föreligga för det företag,
som äger byggnaden, att taga i anspråk investeringsfondsmedel för samma
reparationskostnad.
Då rörelsefond enligt det nyss sagda får användas för reparations- och
underhållskostnader avseende förhyrd byggnad, finns enligt utredningens
mening ingen anledning att från fondens användningsområde utesluta kostnader
för ny-, till- eller ombyggnad av förhyrd fastighet. Även dessa kostnader
är liksom reparations- och underhållskostnaderna avdragsgilla rörelsekostnader
för företaget. En sådan användning av fonderna är emellertid,
påpekar utredningen, inte möjlig enligt den nuvarande lydelsen av 11 §.
Då där talas om »avskrivning å byggnad som ny-, till- eller ombyggts under
beskattningsåret», förutsätter detta nämligen att företaget självt är
ägare av fastigheten.
För de syften som investeringsfondslagstiftningen har att tillgodose,
nämligen sysselsättnings- och konjunkturutjämningsintresset, är det, framhålles
i promemorian, givetvis tämligen likgiltigt vem som äger den fastighet
som blir föremål för arbeten av ifrågavarande slag. Enligt utredningens
mening bör det inte vara något hinder för ett företag som förhyr en fastighet
för sin verksamhet att kunna använda sin investeringsfond för ny-, tilleller
ombyggnad av densamma. Därefter anföres.
I vårt förslag till författningstext har ändamålsbeskrivningen i 11 g
under a) för att kunna inrymma även det nu ifrågavarande ändamålet
ändrats så att ordet »avskrivning» utgått och »kostnaderna» för ny-, tilleller
ombyggnaderna i fråga i stället för avskrivningen angivits som det
objekt för vilket investeringsfonden får utnyttjas. Att ianspråktagandet
för företag som självt äger den fastighet i vilken rörelsen bedrives och som
ny-, till- eller ombygger fastigheten med anlitande av fondmedel även med
den av oss föreslagna lydelsen av 11 § sker i form av avskrivning å byggnadskostnaderna
behöver knappast utsägas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
119
Då investeringsfond för rörelse tages i anspråk för byggnadsändamål,
skall det, framhåller utredningen, i princip vara fråga om byggnader, som
användes för stadigvarande bruk i rörelse. Om byggnaden utgör lagertillgång,
vilket t. ex. är fallet beträffande de byggnader ett byggnadsföretag
uppför för försäljning, blir bestämmelserna under 11 § a) inte tillämpliga.
Utredningen föreslår att detta utsäges i lagtexten. Vidare bör enligt utredningens
mening utsägas att investeringsfonderna endast får utnyttjas för
investeringar här i riket. Rätten att utnyttja investeringsfonderna för kostnader
för ombyggnad och reparation av fartyg anser utredningen böra utsträckas
att gälla även andra transportmedel än fartyg.
Såsom tidigare nämnts föreslår utredningen att reglerna om investeringsfondernas
användning för lagerinvesteringar skall utformas på ett annat
sätt än enligt de nuvarande bestämmelserna. Bestämmelsen i 11 § punkt c)
att investeringsfond kan få tagas i anspråk för nedskrivning i viss omfattning
föreslås skola utgå.
Utredningen föreslår vidare den kompletteringen av den i 11 § gjorda ändamålsuppräkningen,
att rörelsefond får tagas i anspråk jämväl för kostnader
under beskattningsåret för yrkesutbildning eller omskolning av arbetskraft
eller andra därmed jämförliga åtgärder i ntbildningssyfte samt för
bidrag till dylik utbildningsverksamhet. Utredningen anför härom.
Yrkesutbildningen ingår som ett viktigt led i en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Traditionellt bedrives yrkesutbildning dels i företagen dels i utbildningsanstalter
av olika slag anordnade i det allmännas regi. Den nuvarande
kapaciteten är emellertid otillräcklig beträffande såväl utbildningen i företagen
som i yrkesskolor och kursverksamhet. En kraftig ökning av den totala
yrkes utbildningskapaciteten i landet är därför i hög grad eftersträvansvärd.
Till yrkesutbildningen i företagen utgår statsbidrag. Dessa är emellertid
förhållandevis blygsamma och har icke visat sig utgöra en tillräcklig stimulans
för att få företagen att öka utbildningsresurserna till den nivå, som
vore önskvärd. I den mån en möjlighet för företagen att få taga i anspråk
investeringsfond för yrkesutbildningsåtgärder skulle kunna stimulera dem
till ökade insatser, måste detta från arbetsmarknadssynpunkt betraktas som
angeläget. Det gäller i fråga om nybörjarutbildningen, där företagen skulle
kunna göra eu väsentligt större insats än hittills. Det gäller också omskolningsverksamheten,
som för framtiden kommer att bli allt viktigare, inte
minst för rörligheten inom företagen. Pågående och väntade strukturförändringar
inom svenskt näringsliv kommer att göra såväl sådan rörlighet
som rörligheten mellan företagen nödvändigare än tidigare. I strävandena
att utnyttja arbetskraften på det mest rationella sättet kommer en omskolning
och fortbildning av de anställda att vara en viktig angelägenhet såväl
för det enskilda företaget som för samhället. Den tekniska utvecklingen ställer
allt större krav på arbetskraften. Arbetet blir alltmera specialiserat. Detta
medför att eu betydande del av yrkesutbildningen bör ske nära arbetsuppgiften.
Med hänsyn till sin stora betydelse för produktionen bör yrkesutbildningen
betraktas som eu lika viktig investering som andra investeringar
för företagets uppbyggnad och drift. Såväl från struktur- som konjunktursynpunkt
är det enligt vår mening i hög grad angeläget att man genom
investeringsfonderna skapar en möjlighet att stärka insatserna på området
för arbetskraftens utbildning.
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
Av andra stycket i It § framgår att, i sådana fall då företag fått tillstånd
att taga investeringsfond i anspråk under flera på varandra följande år för
investering i byggnad, intet hindrar företaget att taga fondmedlen i anspråk
först under det sista året för de byggnadsändamål varom fråga är, försåvitt
avdrag för kostnaderna inte skett under något av de tidigare åren. Motsvarande
gäller då investeringsfond tages i anspråk för ny- eller ombyggnad
av fartyg. Bestämmelsen är tillämplig även för det fall att företaget under
det första året tagit ut hela det belopp som företaget haft rätt att taga ut
från kontot i riksbanken (se riksskattenämndens meddelanden år 1958 nr
5: 2).
över huvud taget gäller, konstaterar utredningen, att — om ett företag fått
tillstånd att taga investeringsfond i anspråk under flera på varandra följande
beskattningsår — företaget kan uttaga de mot fonden svarande medlen
från riksbanken redan under första året. Även om medlen uttagits första
året kan företaget — om tillståndet avser flera år — taga fonden i anspråk
först ett senare år inom perioden. Skall fonden tagas i anspråk för andra investeringar
än i byggnader eller fartyg gäller dock att fonden detta senare
år endast får tagas i anspråk för kostnader, som uppkommit under året i
fråga.
Beträffande bestämmelsen i 11 § tredje stycket att »Kungl. Maj :t må, om
särskilda skäl därtill föreligga, medgiva företag som direkt eller genom dotterföretag
driver rörelse i utlandet, att taga investeringsfond i anspråk för
kostnader, ämnade att främja avsättningen utomlands av varor som företaget
här i riket tillverkar» framhåller utredningen, att bestämmelsens syfte
torde ha varit att fonderna i vissa fall skulle få användas för kostnader för
t. ex. reklam och marknadsundersökningar med sikte på att öka exporten.
Utredningen framhåller, att den nuvarande lagstiftningen får anses ge
uttryck åt den principiella uppfattningen att investeringsfonderna inte skall
användas för utlandsinvesteringar. Det ankommer på den tillståndsgivande
myndigheten att tillse att så inte sker. I den mån den s. k. fria sektorn,
d. v. s. de trettio procent av fonderna som utan tillstånd får användas efter
fem år utnyttjas, föreligger enligt utredningens mening med lagtextens nuvarande
utformning inte något hinder mot att de frigjorda fondmedlen användes
för investeringar utomlands. Men det måste då vara fråga om investeringar
som göres i en verksamhet utomlands som är att anse som en filial
till den i Sverige bedrivna rörelsen. Det får således inte vara fråga om
eu utomlands självständigt bedriven rörelse och givetvis än mindre om en
genom ett utländskt dotterbolag bedriven rörelse. En investeringsfond kan
nämligen, påpekar utredningen, användas endast för investeringar inom den
förvärvskälla, vari fonden avsatts. Inkomst av en utomlands självständigt
bedriven rörelse är i beskattningshänseende att hänföra till inkomst av kapital
och alltså inte till inkomst av rörelse.
Utredningen har diskuterat i vad mån det kan vara ett intresse från arbetsmarknadssynpunkt
att investeringsfonderna får tagas i anspråk för utlandsinvesteringar
och anför härom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
121
Vad först angår anskaffning av utländska maskiner och inventarier finns
enligt vår mening ingen anledning att frångå den ståndpunkt som kommit
till uttryck i det förut nämnda uttalandet i 1945 års betänkande. Det bör alltså
fortfarande ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att i varje särskilt fall
bedöma om och i vad mån ett svenskt företags anskaffningar av maskiner
och andra inventarier från utlandet är ägnade att gagna sysselsättningen
här i riket. Prövas så vara fallet bör alltså investeringsfonderna kunna tagas
i anspråk även för sådana anskaffningar.
Däremot anser vi det vara mycket tveksamt om svenska företags investeringar
i byggnader utomlands kan ha någon nämnvärd effekt på den inhemska
sysselsättningen på kort sikt. Visserligen kan dylika investeringar
— det kan vara fråga om fabriksanläggningar eller andra anläggningar,
t. ex. lagerlokaler eller kontorsbyggnader — i och för sig vara av mycket
stor betydelse för det svenska näringslivet. Även andra intressen, t. ex. strävandena
att bistå utvecklingsländerna, kan göra sådana investeringar angelägna.
Men alla dessa investeringar av olika slag kan endast på längre sikt
skapa ökade sysselsättningsmöjligheter i Sverige. Allmänt sett måste för
övrigt föreligga stora svårigheter för den tillståndsgivande myndigheten att
bedöma effekten här i riket av företagets investeringar t. ex. i byggnader eller
i gruvor och andra fyndigheter utomlands. Det kan vidare framhållas att
de beskattningsföremål som här beröres enligt åtskilliga svenska dubbelbeskattningsavtal
undantages från svensk beskattning. En användning av investeringsfonderna
i dessa fall är oförenlig med investeringsfondslagstiftningens
tekniska utformning och medför skattelättnader som ej avsetts. I
den mån investeringar utomlands anses böra främjas, bör detta enligt vår
mening ske på andra sätt än genom att använda investeringsfonderna.
Vad nu anförts innebär, framhålles i promemorian, att enligt utredningens
mening inte heller den fria sektorn bör få utnyttjas för utländska byggnadsinvesteringar
m. m. Utredningen föreslår därför — för att undvika
oklarhet vid tillämpningen — en komplettering av bestämmelserna i 11 § så
att det klart framgår att fonderna skall få tagas i anspråk endast för sådana
kostnader som hänför sig till här i riket belägna byggnader, gruvor in. in.
Då det gäller maskiner och andra inventarier, bör i princip krävas att tillgångarna
är avsedda att nyttjas i här i riket bedriven verksamhet. Undantag
måste därvid, framhåller utredningen, givetvis göras för transportmedel
i internationell trafik såsom fartyg, flygplan, linjebussar in. in. Därefler anföres.
Frågan om investeringsfondernas användande för investeringar som främjar
den svenska exporten har i någon mån fått ökad aktualitet genom det
förslag i liknande syfte som framlagts i Norge (s. 36 i promemorian). Den
nuvarande bestämmelsen i 11 § tredje stycket i 1955 års förordning får emellertid
anses tillgodose samma syften och vi har inte ansett det erforderligt
att föreslå någon utvidgning av bestämmelsens nuvarande tillämpningsområde,
som redan är ganska vidsträckt. Det är för övrigt, som vi redan framhållit,
här fråga om i och för sig avdragsgilla utgifter. Detsamma gäller kostnader
för forskningsändamål som syftar till ökad avkastning. Någon konjunkturell
effekt på kortare sikt torde investeringsfondernas användande
för forskningsändamål knappast kunna ge.
122
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
Remissyttrandena
Vad utredningen föreslagit i fråga om utvidgning av användningsområdet
för fonderna har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Näringslivets skattedelegntion framhåller — beträffande utredningens
förslag att byggnad, som utgör lagertillgång, skall undantagas från bestämmelserna
— att lagtextens utformning kan medföra rättstvister för byggnadsföretag
om vilka tillgångar, som är hänförliga till lager. Det torde därför
enligt delegationen vara nödvändigt att i anvisningar ange att investeringsfond
för rörelse icke får tagas i anspråk av ett byggnadsföretag för
exempelvis byggnader som uppföres för försäljning, men väl för byggnader,
som dylikt företag uppför för att använda till kontor, verkstad, lager eller
för fabrikation av byggnadsvaror.
Utredningens förslag, att investeringsfond skall kunna tas i anspråk även
för ombyggnad och reparation av andra transportmedel än fartyg, synes,
enligt delegationens mening, kunna bidraga till att upprätthålla sysselsättningen
hos åtskilliga mindre företag och bör genomföras. Vidare anföres.
Investeringsfond skall även enligt utredningens förslag kunna användas
för kostnader för yrkesutbildning eller omskolning av arbetskraft och liknande
åtgärder i utbildningssyfte samt för bidrag till dylik utbildningsverksamhet.
Vi delar uppfattningen, att yrkesutbildningen bör ingå som ett
viktigt led i en aktiv arbetsmarknadspolitik och att det under vikande konjunkturer
kan vara angeläget att friställd arbetskraft får ägna sig åt utbildning
eller omskolning. För att utbildningen skall kunna genomföras
under effektiva former bör den tid, under vilken investeringsfond får användas
för kostnader av denna art, icke sättas alltför kort. Till kostnader
för sådan utbildning eller omskolning hänföres givetvis såväl stipendier
som lön till arbetspersonal, som deltar i utbildningen.
Tjänstemännens centralorganisation understryker utredningens uttalande,
att yrkesutbildningen inom företagen bör stödjas i största möjliga utsträckning
men tillägger.
TCO föreslår, att även sådan yrkesutbildning som stöds via investeringsfondspolitiken
bör följa yrkesöverstyrelsens normer ifråga om sitt innehåll
liksom den statsunderstödda företagsutbildningen. TCO ifrågasätter om det
är realistiskt att räkna med att företagen på detta område har väl planerade
projekt i beredskap för att sättas i verket vid en konjunkturavmattning.
Det synes vara lämpligt att yrkesöverstyrelsen anmodas att med tanke
på konjunkturpolitiken hålla en beredskap för att snabbt kunna hjälpa
företagen med att sätta in utbildningsåtgärder.
Sveriges redareförening konstaterar att utredningen beträffande transportmedel
i internationell trafik, vari inkluderas fartyg, föreslår att investeringsfond
får tagas i anspråk för kostnader under beskattningsåret för
ombyggnad och reparation. Av motiveringen till denna bestämmelse framgår
ej, framhåller föreningen, om i begreppet reparationer även skall inkluderas
klassning av fartyg. Då klassningen i realiteten innebär en av
vederbörande myndigheter beordrad reparation av fartyg anser föreningen
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
123
det vara helt naturligt, att investeringsfond skall få tagas i anspråk även
för täckande av kostnader för klassning. För undvikande av onödiga tvister
bör, enligt föreningen, i anvisningarna till 11 § införas en uttrycklig
föreskrift härom. Därefter anföres.
Den föreslagna författningstexten jämte uttalandena i motiveringen givo
icke en helt klar bild av de regler, som äro avsedda att tillämpas i fråga
om utlandsinvesteringar i byggnader respektive maskiner och andra inventarier.
Tendensen i förslaget är dock att skärpa reglerna och endast i begränsad
omfattning tillåta att de fonderade medlen tagas i anspråk för utlandsinvesteringar.
I fråga om fartyg innebär förslaget, att nybeställningar
vid utländska varv även för framtiden skola kunna ske med begagnande
av medel ur investeringsfonderna men det måste befaras, att tillståndsgivningen
i de konkreta fallen påverkas i inskränkande riktning av uttalandena
i motiveringen.
Redareföreningen vill därför framhålla sjöfartsnäringens utpräglat internationella
inriktning. För en handelsflotta, vars fraktintäkter till cirka
98 procent hänför sig till utrikes fart, ställer det sig naturligt att beställningar
i viss omfattning förläggas till utlandet. Vid prövningen av konkreta
ansökningar angående nybyggnad av fartyg böra därför inga skrankor uppställas
beträffande valet av leverantör.
Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att det — icke minst
under en inhemsk konjunkturavmattning — torde vara i hög grad önskvärt
att stimulera de företag, som är inriktade på export, till ytterligare ansträngningar
att öka sin avsättning utomlands. Därvid torde även en ökad
export på de s. k. utvecklingsländerna bli aktuell. Fn dylik exportfrämjande
politik skulle enligt organisationens mening bli av stort värde för de
inånga mindre företag, vilka arbetar som underleverantörer till exportindustrin.
För att de svenska exportföretagen icke skall få ett sämre utgångsläge
än de norska företagen bör de, framhåller organisationen, ges möjlighet
att taga i anspråk medel, som överförts till investeringsfonder, för exportändamål
av ovan nämnd art.
Skånes handelskammare anser att — även om det självfallet i allmänhet
skulle stå mindre väl i överensstämmelse med förordningens syfte, om fond
toges i anspråk för svenska investeringar i utlandet — något kategoriskt
förbud dock icke bör gälla. Del kan nämligen tänkas hända, alt en investering
utomlands skulle vara ägnad att verksamt befordra avsättningen av
svenska varor utomlands och därmed den inhemska sysselsättningen och
att av denna orsak tillåtelse till investeringsfonds användning för densamma
kan vara motiverad. Handelskammaren kan därför icke förorda
vad i denna del föreslås.
Föreningen Auktoriserade revisorer gör följande uttalande med anledning
av att stadgandet i 11 § punkt c) om investeringsfonds utnyttjande för
nedskrivning av varulager föreslås skola utgå.
Föreningen vill framhålla, alt stadgandet ifråga kan ha praktisk betydelse
bl. a. för företag som åläggs att taga investeringsfond i anspråk, men som
ej har annat godtagbart ändamål till hands vid tidpunkten för åläggandet
än lagernedskrivning. Genom att använda fonden för nedskrivning av varulager
kan företaget undvika det i 19 § omnämnda tillägget av 10 procent.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Föreningen vill på denna punkt föreslå att — om utredningens förslag
att det ifrågavarande stadgandet skall utgå, lägges till grund för ändrad
lagstiftning — i övergångsbestämmelserna intages regler av den innebörden
att stadgandet alltjämt skall gälla beträffande investeringsfond som
avsatts under beskattningsår för vilket taxering i första instans ägt rum år
1962 eller tidigare.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gör följande uttalande.
I fråga om ianspråktagande av investeringsfond enligt 11 § första stycket
i förordningen för skogsbruk för anläggande av exempelvis flottleder
och vägar må anmärkas, att sådant arbete på samma sätt som ny-, tilleller
ombyggnad eller underhållsarbeten å byggnad kan draga ut på tiden
under flera år. Vad som i 11 § andra stycket i förordningen stadgas därom
att investeringsfond får tagas i anspråk för avskrivning å byggnad eller
för täckande av underhållsarbeten å byggnad under det sista av vissa beskattningsår
torde därför böra göras tillämpligt även på arbete inom skogsbruket
av nu nämnt slag. Det motsvarande kan sägas om arbeten enligt
14 § i förslaget, d. v. s. arbeten med vägar, vatten och avlopp, tomter, sjöreglering
etc.
Departementschefen
Den utvidgning av användningsområdet för investeringsfonder, som utredningen
föreslår, kan jag i huvudsak tillstyrka. Enligt min mening är det
dock inte lämpligt att fonderna får tagas i anspråk för kostnader för yrkesutbildning
eller omskolning av arbetskraft o. dyl. Det är som Tjänstemännens
centralorganisation framhåller inte realistiskt att räkna med att
företagen på detta område har väl planerade projekt i beredskap att sättas
i verket i en konjunkturavmattning. Den viktiga frågan om yrkesutbildning
och omskolning bör lösas genom andra åtgärder.
Därest förslaget om generella regler för stimulans av maskininvesteringar
genomföres, bör investeringsfonderna få tagas i anspråk endast för maskinanskaffningar
som har samband med byggande, d. v. s. dels fasta maskiner
och andra till byggnad hörande inventarier, dels maskinanskaffning
i samband med nyetablering och utvidgning av verksamheten. I övrigt
bör stimulansen i fråga om maskininvesteringar endast ges via den
generella lagstiftningen, varigenom förmånerna i princip kan komma alla
skattskyldiga till godo. Begränsningen av möjligheten att använda fond för
maskininvesteringar torde dock inte behöva komma till uttryck i författningstexten.
Det synes kunna överlåtas åt den tillståndsgivande myndigheten
att avgöra, när sådana särskilda omständigheter föreligger i det enskilda
fallet att fonderna bör få utnyttjas för maskininvesteringar. Äldre fonder
bör alltjämt få användas för alla slag av maskininvesteringar i enlighet med
nuvarande bestämmelser. Den s. k. fria sektorn bör, även i fråga om framtida
fondavsättningar, få tagas i anspråk för alla slag av inventarier. På förekommen
anledning vill jag framhålla att begreppet anskaffning av maskin
även innefattar det fall, då den skattskyldige själv tillverkar densamma.
Såsom jag tidigare framhållit kan jag tillstyrka utredningens förslag, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
125
upphäva nuvarande bestämmelser att investeringsfond skall kunna användas
för nedskrivning av varulager. Beträffande redan avsatta fonder bör
dock nuvarande bestämmelser alltjämt gälla. Vad nu sagts gäller alla slag
av lagertillgångar och således även byggnad, som vid inkomsttaxeringen får
nedskrivas enligt de regler, som gäller för lagertillgångar. En byggnad, för
vilken lagervärderingsreglerna får tillämpas, omfattas således ej av bestämmelserna
i It § första stycket vid a).
Med anledning av vad Sveriges redareförening anfört vill jag framhålla,
att kostnader för klassning av fartyg är att hänföra till reparationskostnader.
Äldre fonder kan således tagas i anspråk för klassningskostnader. Dylika
kostnader omfattas även, som jag redan framhållit, av de föreslagna
generella reglerna. Uttryckligt stadgande härom anser jag inte erforderligt.
Vad Sveriges hantverks- och industriorganisation anfört angående ökade
möjligheter att taga fonderna i anspråk för exportändamål anser jag
mig inte kunna tillstyrka. Den möjlighet som redan finnes enligt 11 § tredje
stycket i nuvarande förordning att taga fonderna i anspråk för kostnader
för främjande av export har visat sig föga lockande för företagen. Jag delar
utredningens uppfattning att eventuell stimulans av investeringar utomlands
liksom för forskningsändamål bör ges på annat sätt än genom investeringsfonder.
Såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit bör bestämmelserna
i 11 § andra stycket göras tillämpliga även å kostnader för flottleder
och vägar. Motsvarande regler bör även gälla för grundförbättringskostnader.
Till sistnämnda fråga skall jag återkomma vid behandlingen
av bestämmelserna i 14 §.
Medgivande att taga investeringsfond i anspråk gäller — som under 9 §
framhållits — för viss tid. Om medgivandet avser att taga investeringsfond
i anspråk för byggnadsinvesteringar, kan det tänkas att byggandet fortsätter
även efter den tid medgivandet omfattar. Fråga uppkommer då vilka
kostnader som får avskrivas med anlitande av investeringsfond. På förekommen
anledning vill jag — under erinran om investeringsfondslagstiftningens
särskilda syfte och uppläggning — som min mening framhålla, att
till kostnader, som under den tid medgivandet avser nedlagts på byggnaden
och som får avskrivas med investeringsfond, endast kan hänföras kostnader
för arbeten som nedlagts på och för material som infogats i byggnaden under
den tid medgivandet avser.
12 §.
Utredningen
1 12 § enligt förordningens nuvarande lydelse stadgas, alt Kungl. Maj:t
må meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning till investeringsfond
för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som avses med
investeringsfond för skogsbruk, så ock eljest för investering i annan förvärvskälla
än den, i vilken avsättning skett.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Möjligheten att medgiva ett företag att taga rörelsefond i anspråk för
investering i annan förvärvskälla än den i vilken fonden avsatts tillkom,
framhåller utredningen, genom 1959 års lagstiftning. Dessförinnan kunde
medgivandet avse endast rörelsefonds användande för skogsändamål. Erfarenheterna
hade emellertid visat att det från arbetsmarknadssynpunkt
kunde vara önskvärt att möjlighet öppnades för företagen att få använda
rörelsefonderna även i andra förvärvskällor.
Enligt utredningens mening bör ej heller skogsfonderna vara fastlåsta
vid den ursprungliga ändamålsbestämningen utan, där det allmännas intresse
av full sysselsättning så kräver, kunna användas även i förvärvskälla
inom annat inkomstslag. Därefter anföres.
Som skäl mot att på detta sätt använda skogsfonderna för annat än
rena skogsändamål har tidigare åberopats kommunintresset. Det torde
dock vara mera realistiskt att räkna med att, om överflyttningar av detta
slag aktualiseras, det i praktiken i flertalet fall blir fråga om att använda
rörelsefonderna för skogsändamål. Om det därför i visst fall skulle befinnas
angeläget att taga skogsfondsmedel i anspråk för andra ändamål
än de skogliga, torde det därför, i stort sett, knappast innebära någon väsentlig
nackdel från skogskommunernas synpunkt att så sker. Vi föreslår
således att möjlighet skall finnas att meddela tillstånd för företag att använda
investeringsfond som avsatts i viss förvärvskälla, vare sig densamma
är hänförlig till rörelse eller skogsbruk, i annan förvärvskälla än den
i vilken avsättning skett och även inom en förvärvskälla inom inkomstslaget
annan fastighet. Givetvis bör därvid fortfarande gälla att skälig hänsyn
skall tagas till kommunintresset.
Tillståndsgivningen bör enligt utredningens mening utan olägenhet kunna
anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen. Endast i fall som avses i 9 §
3 mom. och 11 § tredje stycket bör tillståndsgivningen ankomma på Kungl.
Maj :t.
Remissyttrandena
Utredningens förslag att tillståndsgivningen i ärenden som avses i denna
paragraf skall anförtros åt arbetsmarknadsstyrelsen har redan tidigare
berörts. Förslaget att skogsfonderna efter särskilt tillstånd skulle få tagas
i anspråk för ändamål som avses med rörelsefonder har i regel tillstyrkts
av remissinstanserna. I några yttranden har dock erinringar framförts. Sålunda
anför riksskattenämnden.
Utredningen föreslår att möjlighet skall finnas att meddela tillstånd för
företag att använda investeringsfond som avsatts i viss förvärvskälla, vare
sig densamma är hänförlig till rörelse eller skogsbruk, i annan förvärvskälla
än den i vilken avsättningen skett; sålunda även inom en förvärvskälla
inom inkomstslaget annan fastighet. Härav skulle bl. a. följa, att investeringsfond
för skogsbruk, som vid avdrag för avsättningen medfört minskning
av skatteunderlaget i skogskommunen i fråga, skulle få tagas i anspråk
för ändamål, som avses med investeringsfond för rörelse i en annan
kommun, belägen kanske i en helt annan del av riket. Riksskattenämnden
vill starkt framhålla vikten av att mera väsentliga skattebelopp ej på dylikt
127
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
sätt fråntagas en skogskommun med mindre kommunen direkt eller indirekt
får nytta av en investering i rörelsen eller eljest erhåller kompensation
i någon form.
Liknande synpunkter framföres av kammarrätten.
Svenska stadsförbundet framhåller att — eftersom enligt nuvarande bestämmelser
tillstånd kan erhållas att ianspråktaga rörelsefond för skogsändamål
ävensom eljest i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning skett
— förbundet finner motsvarande utvidgning av skogsfonds användningsområde
naturlig och konsekvent. Med hänsyn till kommunintresset anser
emellertid förbundet det böra föreskrivas, att före meddelande av tillstånd
att använda investeringsfond i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning
skett skall, i det fall ianspråktagandet avses äga rum i förvärvskälla
hänförlig till annan kommun än den där avdrag för avsättning åtnjutits,
sistnämnda kommun beredas tillfälle yttra sig. Enligt förbundets
mening är detta ett skäligt krav från den kommun som fått avstå från
skatteunderlag vid fondavsättning men sedan icke får någon kompensation
härför. Utredningens uttalande att vid tillståndsgivningen »skälig hänsyn
skall tagas till kommunintresset» kan icke anses utgöra tillräcklig garanti
för att »avsättningskommunens» intressen blir vederbörligen beaktade. Särskilt
för en mindre kommun, som för sitt skatteunderlag kan vara mycket
beroende av endast ett större företag, kan ett väsentligt bortfall av skatteunderlag
utan någon som helst kompensation te sig orättvist.
Svenska landskommunernas förbund har lämnat förslaget utan erinran.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att företag jämlikt 12 § kan
erhålla tillstånd att använda rörelsefonden för investering i förvärvskälla,
som är hänförlig till annat inkomstslag än inkomst av rörelse, sålunda även
i en förvärvskälla inom inkomstslaget annan fastighet. Länsstyrelsen fortsätter.
Häremot finnes i och för sig intet att erinra. Det torde emellertid icke
sällan förekomma, att företag bedriver rörelse endast i en del av sin byggnad
och att byggnaden i övrigt är av beskaffenhet att inkomstberäkning
skall ske jämlikt bestämmelserna i 24 § 2 mom. kommunalskattelagen
(s. k. schablonmetod), innebärande bl. a. att avdrag icke är medgivet vare
sig för värdeminskning eller för reparation och underhåll av byggnad.
Enligt länsstyrelsens mening borde uttrycklig bestämmelse införas av innebörd
att investeringsfond icke må tagas i anspråk i fråga om fastighet,
för vilken intäkten skall beräknas enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen.
Departementschefen
Såsom jag tidigare framhållit anser jag att beslutanderätten i ärenden,
som avses i denna paragraf, skall ligga hos Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen, dock att i fall som avses i
9 § 3 mom. och It § tredje stycket beslutanderätten inte må överföras å arbetsmarknadsstyrelsen.
Om de bestämmelser, som jag tidigare förordat angående möjlighet att
128
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
överföra fondmedel inom en koncern, genomföres, kommer betydelsen av
bestämmelserna i 12 § att minska. Jag delar emellertid utredningens uppfattning
att möjlighet alltid bör finnas att få utnyttja investeringsfond på
det från sysselsättningssynpunkt lämpligaste sättet. Det ligger i sakens natur
att beslut enligt 12 § måste föregås av en noggrann prövning bl. a. med
hänsyn till kommunintressena. Något remissförfarande av det slag Svenska
stadsförbundet antytt anser jag mig inte kunna tillstyrka.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört vill jag framhålla,
att investeringsfonderna i princip inte bör få tagas i anspråk för fastigheter,
som utnyttjas för bostadsändamål, med mindre fråga är om personalbostäder.
14 § (nuv. 13 §).
Utredningen
Som en följd av den av utredningen förordade omarbetningen av 11 § föreslår
utredningen att orden »avskrivning av» utgår även ur förevarande paragraf.
Utredningen föreslår vidare att bland de ändamål, för vilka fond
skall få tagas i anspråk, även upptages kostnader för iordningställande av
markområden för sjöreglering och kraftverksbyggen.
Remissyttrandena
Näringslivets skattedelegation framhåller att samma skäl, som talar för
den av utredningen föreslagna utvidgningen, enligt delegationens uppfattning
kan anföras för att även kostnader för motverkande av vatten- och luftföroreningar
och liknande upptages i paragrafen. Delegationen tillägger.
I den mån sådana kostnader är hänförliga till byggnader och maskiner
föreligger redan nu möjlighet enligt 11 § att använda fondmedel. En utsträckning
av möjligheterna att använda fondmedel till alla kostnader för
dessa investeringar skulle väsentligt minska olägenheterna av gränsdragningen
mellan kostnader för maskiner och byggnader, å ena sidan, och kostnader
för arbeten å marken o. dyl., å andra sidan. I och för sig föreligger
skäl att — såsom skett i utlandet — införa en vidgad rätt till avdrag vid
inkomsttaxeringen för kostnader av denna art. Denna fråga torde emellertid
komma att behandlas av allmänna skatteberedningen, varför vi inskränker
vårt yrkande till den nu aktuella lagstiftningen.
Även andra förbättringar i 14 § bör övervägas i detta sammanhang. Tillstånd
att ta fondmedel i anspråk för iordningställande av tomtområde bör
t. ex. kunna ges, även om området inte skall användas för bebyggelse utan
såsom parkeringsplats, upplagringsplats eller dylikt.
Även Skånes handelskammare föreslår, att kostnader för parkeringsplatser
ävensom för vägar inom och utom fabriksområdet, gårdsplaner och liknande
anläggningsarbeten upptages i förteckningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
129
Departementschefen
Beslutanderätten enligt denna paragraf bör, såsom redan framhållits, tillkomma
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen,
dock att beslutanderätten i fall som avses i 9 § 3 mom. inte
må överföras å arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt nu ifrågavarande bestämmelser
må, om särskilda skäl föreligger därtill, investeringsfonderna tagas i
anspråk för arbeten av grundförbättrings natur. I författningstexten anges
vissa exempel. Då det här är fråga om kostnader, som inte är avdragsgilla
vid taxeringen, är jag icke beredd att utsträcka exemplifieringen utöver vad
utredningen föreslagit. Det är den beslutande myndigheten som i det enskilda
fallet avgör, om fonderna får tagas i anspråk för viss kostnad.
Har fond fått tagas i anspråk för kostnad, som avses i denna paragraf,
under flera på varandra följande beskattningsår, bör bestämmelserna i 11 §
andra stycket äga motsvarande tillämpning. Bestämmelser härom synes böra
intagas i ett andra stycke i 14 §.
15 § (nuv. 14 §).
Utredningen
Utredningen föreslår viss omarbetning av bestämmelserna i nu ifrågavarande
paragraf för att erhålla bättre anknytning till den av utredningen förordade
lydelsen av 11 §. I sak avses inte någon ändring i förhållande till vad
som nu gäller.
Nuvarande bestämmelser har, framhåller utredningen, i praxis tillämpats
så att — då tillgång fått nedskrivas med anlitande av investeringsfond —
det avskrivningsunderlag varå de årliga värdeminskningsavdragen i fortsättningen
beräknats, reducerats med belopp motsvarande de i anspråk tagna
fondmedlen. I punkt 4 femte stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
har, beträffande inventarier, uttryckligen stadgats att såsom anskaffningsvärde
vid tillämpning av den s. k. 30-regeln skall anses den verkliga
kostnaden minskad med det belopp, varmed avskrivning fått ske med
anlitande av investeringsfond. Därefter anföres i promemorian.
Vad nu sagts gäller i fråga om inventarier och även i fråga om byggnad i
de fall avskrivning å byggnaden sker å anskaffningskostnaden enligt avskrivningsplan.
Normalt skall avdrag för värdeminskning av byggnad som
användes i rörelsen, i likhet med vad som gäller beträffande rörelsetillgångar
i allmänhet, beräknas i förhållande till anskaffningsvärdet, se punkt 7 anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen. I de fall då värdeminskningsavdrag
beräknas på detta sätt uppstår intet problem ur nu ifrågavarande
synpunkt. Anskaffningsvärdet reduceras med det ianspråktagna beloppet.
Men därest utredning saknas om anskaffningsvärdet, har den skattskyldige
rätt att — i analogi med vad som gäller i fråga om annan fastighet — använda
det i taxeringsvärdet ingående byggnadsvärdet såsom avskrivningsunderlag.
I dylikt fall torde någon reducering av avskrivningsunderlaget,
d. v. s. det taxerade byggnadsvärdet, inte ske då byggnaden fått avskrivas
med anlitande av investeringsfond. Därigenom erhåller företaget eu dubbel
130
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
avskrivning av byggnaderna. Det är givetvis vid fastighetsförbättringar i
form av till- eller ombyggnad som frågan närmast blir aktuell.
Möjligheten till dubbelavdrag i det nyssnämnda fallet utgör enligt utredningens
mening en betänklig brist i systemet. Utredningen har därför övervägt
att för fondernas användande för kostnader avseende ny-, till- eller
ombyggnad av byggnad uppställa det villkoret, att avskrivning skall ske å
anskaffningskostnaden enligt plan. En sådan bestämmelse skulle emellertid,
framhålles det, innebära att användningsområdet för fonderna i viss
mån begränsades och bestämmelsen skulle inte kunna ges retroaktiv karaktär.
På grund härav har utredningen inte velat förorda att ett dylikt villkor
för fondernas ianspråktagande införes. Utredningen tillägger.
En möjlighet att komma tillrätta med nu ifrågavarande problem kunde
vara att nuvarande bestämmelser kompletteras med en föreskrift, innebärande
att i sådana fall då investeringsfond tagits i anspråk för kostnader
häntörliga till byggnad beträffande vilken avdrag för värdeminskning beräknas
på grundval av det i taxeringsvärdet ingående byggnadsvärdet, detta
byggnadsvärde skall minskas med det ianspråktagna beloppet. Inte heller en
sådan lösning är emellertid tillfredsställande och skulle innebära komplikationer
vid den praktiska tillämpningen. Liknande problem uppkommer
för övrigt t. ex. då ett företag uppför en byggnad med bidrag från stat eller
kommun och sedan gör avskrivning å taxerat byggnadsvärde. Emellertid
är trågan om underlaget för de fortsatta avskrivningarna å byggnader, beträffande
vilka investeringsfond tagits i anspråk, endast en del av det större
problemet om beräkningen av de skattemässiga värdeminskningsavdragen
i fråga om byggnader överhuvudtaget. Detta större problem är något
som allmänna skatteberedningen enligt sina direktiv har att taga ställning
Utredningen har därför stannat för att inte föreslå några bestämmelser
tör att förhindra att dubbelavskrivning medgives i de fall avskrivning sker
å taxerade byggnadsvärdet. Enligt utredningens mening bör i stället reglerna
för avskrivning å byggnad i rörelse ändras så att avskrivning alltid
skall ske enligt plan och beräknas på företagets verkliga kostnad eller -- där denna inte kan fastställas — på ett beräknat anskaffningsvärde. Metoden
att medgiva avskrivning å taxerade byggnadsvärdet medför för övrigt,
framhålles i promemorian, att avskrivning kan erhållas även sedan den faktiska
anskaffningskostnaden för byggnaden är helt avskriven. Även av det
skälet finns anledning överse avskrivningsreglerna för byggnad.
Remissyttrandena
Frågan om dubbel avskrivning av byggnad, som avskrivits med anlitande
av investeringsfond, har berörts i flera remissyttranden. Sålunda understryker
riksskattenämnden vikten av att en översyn äger rum av avskrivningsreglerna
för byggnad. Några remissinstanser, kammarrätten, länsstyrelserna
i Stockholms och Malmöhus län, samt allmänna ombudet hos meltankommunala
prövningsnämnden anser det motiverat att — i avbidan
på resultatet av en framtida utredning — tillgripa provisoriska specialbe
-
131
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
stämmelser på av de sakkunniga antytt sätt. Enligt allmänna ombudet hos
mellankommunala prövningsnämnden kunde man exempelvis provisoriskt
föreskriva att hälften av den nedskärning som verkställts genom ianspråktagande
av investeringsfond skall avräknas från det vid nästa fastighetstaxering
åsatta byggnadsvärdet och att restvärdet tills vidare upptages som
anskaffningsvärde.
Kooperativa förbundet framhåller att enligt punkt 7 i anvisningarna iill
29 § kommunalskattelagen hinder ej möter att — där utredning rörande
anskaffningsvärde förebringas — för byggnad, vilken är avsedd för användning
i ägarens rörelse, beräkna värdeminskningsavdraget enligt avskrivningsplan.
Enligt nuvarande praxis har, framhåller förbundet, denna bestämmelse
tolkats så att en tillfredsställande utredning om byggnadsanskaffningsvärde
godtages av beskattningsnämnd endast i de fall att mark
och byggnad anskaffas var för sig. Man har med andra ord icke ansett sig
i något fall kunna godtaga en utredning om byggnadsanskaffningsvärde i
det fall att byggnaden förvärvats tillsammans med marken. Förbundet fortsätter.
Styrelsen finner dessa förhållanden otillfredsställande i så måtto att en
från såväl skattemyndigheters som enskilda skattskyldigas synpunkt önskvärd
övergång från avskrivning å taxerat byggnadsvärde till avskrivning
enligt plan förhindrats. Styrelsen vill därför föreslå, att nuvarande regler i
kommunalskattelagen uppmjukas på denna punkt, vilket synes kunna ske
utan att pågående utredningar i allmänna skatteberedningen behöver avvaktas.
Styrelsen vill påminna om att i tidigare sammanhang en proportionering
av anskaffningskostnaden för mark och byggnad enligt gällande
taxeringsvärden godtagits, nämligen ifråga om investeringsavgift. Även om
det icke kan befinnas vara tillrådligt att alltid utan vidare godtaga en så
schablonmässig fördelning, bör det dock vara möjligt att i de flesta fall
finna en tillfredsställande lösning på detta problem. Om gällande bestämmelser
i kommunalskattelagen ändras enligt vad nu här föreslagits, bär
det enligt styrelsens mening icke vara obefogat att, såsom de sakkunniga
övervägt, uppställa villkor om användande av avskrivningsplan för byggnad,
då investeringsfond användes för kostnader för ny-, till- eller ombyggnad
av byggnad.
Riksskattenämnden påpekar att de nya reglerna för avskrivning å kostnader
för skogsvägar kan föranleda tveksamhet, då investeringsfond tages i
anspråk för dylika ändamål. Nämnden anför.
Jämlikt 22 § 1 mom. kommunalskattelagcn i dess lydelse enligt lagen
den 18 maj 1962 (nr 163) om ändring i kommunalskattelagen kan från och
med 1963 års taxering avdrag medgivas för värdeminskning å skogsväg,
varvid jämlikt punkt 2 b) av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
avskrivningsunderlaget skall beräknas till en tredjedel av den skattskyldiges
kostnad för skogsvägen. Fråga kan här uppkomma om avdrag för sådan
värdeminskning alltid skall beräknas före eventuell avskrivning vid
ianspräktagande av investeringsfond för skogsbruk. Enligt riksskattenämndens
mening bör så ske, dock att avskrivningsunderlaget givetvis icke får
(iverstiga den del av kostnaderna, som icke läckts genom ianspräktagande
av investeringsfonden. Om den skattskyldiges kostnad för skogsvägar under
visst beskattningsår uppgått till exempelvis 900 000 kr. och investeringsfond
132
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
fått tagas i anspråk till ett belopp av 600 000 kr., bör alltså avdrag för värdeminskning
få ske med 30 000 kr. för år under 10 år (10 procent av 1/3
av 900 000 kr.) utan hinder av att av kostnaderna för vägen till ett belopp
av 600 000 kr. täckts genom anlitande av investeringsfonden. Har hela kostnaden,
900 000 kr., täckts genom utnyttjande av investeringsfonden, erhålles
givetvis inget årligt värdeminskningsavdrag. Enligt riksskattenämndens
mening är det önskvärt att ett uttalande i frågan göres i propositionen.
Liknande synpunkter anföres av kammarrätten som tillägger.
Även i andra sammanhang kan det inträffa, att kostnaderna för tillgodoseende
av ett och samma ändamål, för vilket fondmedel tagits i anspråk, vid
anlitande av andra medel vid inkomsttaxeringen rönt olika behandling i beskattningsavseende.
Så är t. ex. fallet, då ett byggnadsarbete omfattar såväl
ny-, till- eller ombyggnad som reparation och underhåll. För den händelse
i dylikt fall kostnaderna icke helt täckts med fondmedel utan delvis med
andra medel, uppkommer frågan, för vilka slag av kostnader fondmedlen
skola anses i första hand tagna i anspråk. I det andragna exemplet bliva de
skattemässiga förmånerna praktiskt taget inga, i den mån fondmedlen anses
tagna i anspråk för reparationskostnader, medan vissa skattemässiga
förmåner uppkomma, i den mån fondmedlen anses tagna i anspråk för ny-,
till- eller ombyggnad.
Departementschefen
Såsom utredningen påpekat kan det förhållandet, att det i taxeringsvärdet
ingående byggnadsvärdet får användas som avskrivningsunderlag, medföra
en viss dubbelavskrivning, därest fastigheten fått avskrivas med anlitande
av investeringsfond. Emellertid är, som utredningen även framhållit, frågan
om underlaget för de tortsatta avskrivningarna å byggnader, beträffande
vilka investeringsfond tagits i anspråk, endast en del av det större problemet
om beräkningen av de skattemässiga värdeminskningsavdragen i fråga
om byggnader över huvud taget. Detta större problem har allmänna skatteberedningen
att taga ställning till och jag vill inte nu förorda någon provisorisk
lösning, då en sådan kan tänkas försvåra genomförandet av de slutliga
bestämmelserna.
Vad riksskattenämnden uttalat angående innebörden av bestämmelserna
i det fall, då fond tages i anspråk för skogsvägar, finner jag riktigt. Om fond
iår tagas i anspråk för såväl ombyggnad som reparation av byggnad, äger
vidare den skattskyldige, därest annat inte utsäges i beslutet, i första hand
taga fondmedlen i anspråk för ombyggnadskostnader.
17 § (nuv. 16 och 17 §§).
Utredningen
Innehållet i denna paragraf motsvarar närmast de bestämmelser som nu
finns i 16 och 17 §§. Utredningen har här sammanfört vad som bör gälla
om beslut rörande ianspråktagande av investeringsfond, d. v. s. om beslutets
innehåll och beträffande vad som skall iakttagas i samband med dylikt be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
133
slut. På grundval av vad utredningen inhämtat angående erfarenheterna av
de nuvarande bestämmelserna föreslår utredningen vissa förenklingar i förlarandet.
Beträffande nuvarande regler gäller, framhåller utredningen, i stort sett
följande.
1. Arbetsmarknadsstyrelsen (i förekommande fall Kungl. Maj:t) beslutar
att investeringsfond skall få tagas i anspråk. I fråga om rätt att taga framtida
fondavsättningar i anspråk meddelar Kungl. Maj :t preliminärt beslut
och arbetsmarknadsstyrelsen det slutliga beslutet (9 § 3 mom.).
2. Om beslutet skall arbetsmarknadsstyrelsen underrätta företaget samt
länsstyrelsen, som i sin tur har att vidarebefordra underrättelsen till taxeringsmyndigheten.
3. Företaget skall i anledning av nämnda beslut göra framställning hos
arbetsmarknadsstyrelsen om att styrelsen förordnar om utbetalning av de
medel som innestår i riksbanken.
4. Arbetsmarknadsstyrelsen förordnar om dylik utbetalning.
5. Sedan utbetalning skett, skall riksbanken underrätta arbetsmarknadsstyrelsen
därom.
6. Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat att företaget får (och alltså ej
»skall») taga investeringsfond i anspråk gäller, att arbetsmarknadsstyrelsen,
sedan styrelsen fått besked från riksbanken att utbetalning skett, skall
underrätta länsstyrelsen om att fonden skall tagas i anspråk. Denna underrättelse
skall länsstyrelsen vidarebefordra till taxeringsmyndigheten.
Utredningens förslag innebär, till att börja med, att — sedan Kungl. Maj :t
eller arbetsmarknadsstyrelsen förordnat om investeringsfonds ianspråktagande
— företaget skall med stöd av beslutet, vare sig detta innefattar ett
åläggande eller medgivande att fonden tages i anspråk, äga hos riksbanken
utfå de kontomedel som svarar mot det belopp av investeringsfonden som
enligt beslutet skall eller må tagas i anspråk. Särskilt förordnande om kontouttaget
behöver således inte meddelas. Utredningen tillägger.
Redan nu har arbetsmarknadsstyrelsen i regel i sitt beslut om ianspråktagandet
även förordnat om utbetalning av medel från riksbanken. Något
hinder att förfara på detta sätt torde inte ha förelegat enligt gällande bestämmelser,
åtminstone inte i normalfallet, d. v. s. då beslutet grundar sig
på överläggningar mellan företaget och arbetsmarknadsstyrelsen och beslutet
innebär bifall till en ansökan om att få taga fondmedel i anspråk- se
prop. 1959: 6 s. 17—18.
Beslutet om ianspråktagandet skall, framhåller utredningen, innehålla
uppgift om den tid under vilken investeringsfonden skall eller må tagas i
anspråk samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, uppgift
härom. Vidare skall beslutet innehålla uppgift huruvida det särskilda
investeringsavdraget enligt nya 16 § skall åtnjutas.
Underrättelseförfarandet förenklas, framhåller utredningen, i viss mån
om man i enlighet med utredningens förslag föreskriver, att beslutet skall
tillställas, förutom det eller de företag varom fråga är, länsstyrelsen, som
liar att tillställa detsamma vederbörande taxeringsmyndighet, samt riksbanken.
Då Kungl. Maj :t meddelar beslut enligt 9 § 3 mom. torde detta, frainliålles
i promemorian, i regel avse dels medgivande att taga redan avsatta
5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 159
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
fonder i anspråk dels ock preliminärt beslut att få använda framtida fonder.
Med stöd av dylikt beslut kan företaget givetvis utfå medel från riksbanken
endast i den mån beslutet avser fonder, som funnits avsatta när beslutet
meddelades. Genom det slutliga beslut, som arbetsmarknadsstyrelsen meddelar
med anledning av Kungl. Maj :ts preliminära beslut, äger företaget rätt
utfå medel från riksbanken svarande mot framtida avsättningar. Det slutliga
beslutet meddelas först sedan fondavsättning verkställts och medel inbetalats
i riksbanken i vederbörlig ordning.
Enligt utredningens förslag skall vidare riksbanken underrätta inte bara,
som nu, arbetsmarknadsstyrelsen utan även länsstyrelsen om de kontoutbetalningar
som gjorts. Länsstyrelsen skall i sin tur vidarebefordra underrättelsen
till vederbörande taxeringsmyndighet. Bankens underrättelse skall
innehålla uppgift om företagets namn och adress, det utbetalade beloppets
storlek, hur mycket därav som inbetalats efter den 30 juni 1960 samt från
vilket konto för investering, d. v. s. rörelsekonto eller skogskonto, som uttaget
skett.
Sammanfattningsvis innebär bestämmelserna i 17 § enligt utredningens
förslag följande.
1. Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen meddelar beslut, att investeringsfond
skall eller må tagas i anspråk. I beslutet angives när fonden skall
tagas i anspråk, ändamålet med ianspråktagandet samt om och i vad mån
investeringsavdrag skall åtnjutas.
2. Beslutet skall tillställas det eller de företag, varom fråga är, länsstyrelsen
för att överlämnas till taxeringsmyndigheten samt riksbanken.
3. Med stöd av beslutet äger företaget — såvida fråga inte är om ett av
Kungl. Maj :t meddelat preliminärt beslut enligt 9 § 3 mom. — hos riksbanken
från kontot för investering uttaga fyrtio eller fyrtiosex procent av det
belopp av fonden, som skall eller må tagas i anspråk. Uttag kan ske av hela
beloppet redan första året även om fonden får tagas i anspråk under flera
år.
4. Om kontouttaget skall riksbanken underrätta arbetsmarknadsstyrelsen
samt länsstyrelsen, vilken senare myndighet i sin tur har att vidarebefordra
underrättelsen till taxeringsmyndigheten.
Taxeringsmyndigheten har att iakttaga följande.
1. Om Kungl. Maj :ts eller arbetsmarknadsstyrelsens beslut innebär att
fonden skall tagas i anspråk har taxeringsmyndigheten att kontrollera att
företaget handlar i enlighet med beslutet samt — om fonden inte tages i anspråk
i enlighet med beslutet — att fondmedlen enligt 19 § återföres till beskattning
med vederbörligt tillägg.
2. Om Kungl. Maj :ts eller arbetsmarknadsstyrelsens beslut — vilket i regel
liksom hittills torde bli fallet — innebär att fonden må tagas i anspråk,
har taxeringsmyndigheten att avvakta besked från riksbanken om kontouttag.
Då uttag skett, har taxeringsmyndigheten att kontrollera att av fonden
ett så stort belopp att fyrtio eller fyrtiosex procent därav svarar mot uttaget
tages i anspråk i enlighet med beslutet samt — om så inte sker — beloppet
återföres till beskattning med vederbörligt tillägg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
135
Remissyttrandena
Den av utredningen föreslagna utformningen av bestämmelserna i 17 §
och vad utredningen anfört angående innebörden av nuvarande och föreslagna
regler har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Riksskattenämnden framhåller dock att bestämmelsen i sista stycket
av nuvarande 17 § att arbetsmarknadsstyrelsen skall meddela uppgift
»huruvida investeringsavdrag enligt 15 § skall åtnjutas» har av utredningen
— utan annan ändring än vad som föranletts av annan paragrafnumrering
— uppflyttats till första stycket av den föreslagna 17 §. Enligt nämndens
mening torde emellertid denna bestämmelse böra utgå, enär med nuvarande
lydelse av 15 § frågan, om investeringsavdrag skall åtnjutas eller icke, lärer
vara en taxeringsfråga och det sålunda torde ankomma på taxeringsmyndigheterna
(resp. skattedomstolarna) och icke på arbetsmarknadsstyrelsen
att i enlighet med författningsbestämmelserna pröva »om och i vad mån»
den skattskyldige äger åtnjuta investeringsavdrag eller icke. Däremot kan
det givetvis, framhåller nämnden, vara lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen
i beslut om fonds ianspråktagande upplysningsvis anger, att jämlikt
viss angiven paragraf investeringsavdrag icke åtnjutes vid fonds ianspråktagande
för i paragrafen angivet ändamål. Nämnden tillägger.
Å s. 88 i promemorian har utredningen gjort en sammanfattning av vad
som bör gälla i fråga om beslut rörande ianspråktagande av investeringsfond,
varvid under punkt 2 angivits, att dylikt — av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen
meddelat — beslut skall tillställas företaget i fråga,
länsstyrelsen samt riksbanken. Därest beslutet meddelats av Kungl. Maj :t,
bör givetvis även arbetsmarknadsstyrelsen underrättas.
Departementschefen
Såsom riksskattenämnden framhållit ankommer det ytterst på beskattningsmyndigheterna
att pröva om investeringsavdrag skall åtnjutas. Vad i
beslutet meddelas angående investeringsavdrag är därför — frånsett uppgift
om de år för vilka investeringsavdrag enligt 16 § andra stycket får åtnjutas
— inte bindande för beskattningsmyndigheterna. Emellertid bör det vara av
värde för såväl skattskyldiga som beskattningsmyndigheter att uppgift om
investeringsavdraget lämnas i beslutet.
Det ligger i sakens natur att — då Kungl. Maj:t meddelar beslut i fråga
om investeringsfonder — arbetsmarknadsstyrelsen skall underrättas. Särskild
föreskrift härom synes inte erforderlig.
Vad utredningen i övrigt anfört som kommentar till bestämmelserna i denna
paragraf föranleder inte någon erinran från min sida.
136
Kungl. May.ts proposition nr 159 år 1963
19 §.
Utredningen
Denna paragraf innehåller de allmänna bestämmelser som gäller då investeringsfond
skall återföras till beskattning. Detta till skillnad mot 20 och
21 §§ som reglerar vissa specialfall då sådan återföring skall ske.
I paragrafens första stycke enligt utredningens förslag anges liksom i den
nuvarande förordningen de olika fall då återföring skall äga rum. Häri föreslår
utredningen i princip ingen annan ändring i förhållande till vad som nu
gäller än att hänvisning delvis göres till andra paragrafnummer.
Paragrafens andra stycke enligt förordningens nuvarande lydelse föreskriver
att, därest fondavsättning återförts till beskattning, företaget icke må för
beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till investeringsfond.
I vissa fall kan, framhåller utredningen, detta förbud mot ny avsättning
leda till obilliga resultat. Härom anföres i promemorian.
Det kan t. ex. förekomma att ett företag, som verkställt avsättning till investeringsfond
och erhållit tillstånd att få taga fonden i anspråk för exempelvis
byggnadsändamål och uttagit mot fonden svarande medel från
riksbanken, av någon anledning inte kan taga hela fonden i anspråk i enlighet
med beslutet. Detta kan bero på felaktiga beräkningar eller på ändrade
planer. Den del som inte tages i anspråk måste då återföras till beskattning
jämte tillägg av tio procent. Även om det återförda beloppet är obetydligt i
förhållande till det ianspråktagna beloppet, får företaget inte för samma år
tillgodoräkna sig avdrag för en ny avsättning.
Varken från konjunktur ut jämningssynpunkt eller annan synpunkt synes,
framhåller utredningen, förbudet mot ny avsättning ha någon uppgift att
fylla. Den insättning, som skall göras i riksbanken, motsvarar i stort sett
den som eljest skulle erläggas vid återföringen. Utredningen föreslår därför
att bestämmelsen i andra stycket skall utgå. Utredningen fortsätter.
Något mera tveksamt är det hur man bör ställa sig till kravet enligt nuvarande
tredje stycket i förevarande paragraf att ett återfört belopp skall
effektivt beskattas. Bestämmelsen innebär att investeringsfonderna inte får
utnyttjas för förlustutjämning. Genom 1960 års förordning om förlustutjämning
har emellertid denna princip genombrutits såtillvida att, om ett till
investeringsfond avsatt belopp återföres till beskattning vid taxeringen för
ett visst år, beloppet kan kvittas mot förluster vilka uppkommit under tidigare
år och för vilka förlustavdrag yrkas vid samma taxering (jämför rättsfallet
i riksskattenämndens meddelanden 1961 serie I nr 3:8). Däremot får
det återförda beloppet inte kvittas mot förlust som uppkommit under samma
beskattningsår som återföringen sker. 1957 års skatteutredning, vars
förslag låg till grund för den nyssnämnda förordningen om förlustutjämning,
ifrågasatte om det i ett läge där man genomfört rätt till öppen förlustutjämning
fanns anledning att vidhålla kravet på effektiv beskattning. Utredningen
föreslog att den ifrågavarande bestämmelsen om effektiv beskattning
skulle upphävas. Detta förslag blev dock inte genomfört.
Även om enligt vår mening skäl talar för att frångå det nämnda kravet på
effektiv beskattning har vi i betraktande av att denna fråga helt nyligen varit
föremål för prövning med nämnt resultat, inte ansett oss kunna föreslå
att bestämmelsen upphäves. Viss ändring av bestämmelserna i nuvarande
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
137
tredje stycket blir dock erforderliga om — som vi föreslagit — nuvarande
andra stycket utgår. Gör företaget en ny fondavsättning för samma år som
återföring sker bör nämligen regeln om effektiv beskattning inte äga tilllämpning
i den mån det återförda beloppet inklusive det tioprocentiga tilllägget
motsvaras av den nya fondavsättningen. Uppgår hela det återförda
beloppet inklusive tillägg till 100 000 kronor och den nya fondavsättningen
till 75 000 kronor, skall den effektiva beskattningen avse skillnaden 25 000
kronor. Vi framlägger förslag av denna innebörd. Är den nya avsättningen
lika stor som återfört belopp inklusive tillägg, föreligger inte något krav på
effektiv beskattning. I dylikt fall får avdrag åtnjutas för eventuellt underskott
i förvärvskällan i fråga.
Remissyttrandena
Kammarrätten anser att — om utredningens förslag, att avdrag för ny avsättning
skall medgivas även om äldre investeringsfond samma år återförts
till beskattning, genomföres — arbetsmarknadsstyrelsens befogenhet att
ålägga företag att taga i anspråk investeringsfond för sitt ändamål därigenom
gjorts verkningslös.
Riksskattenämnden konstaterar, att enligt såväl gällande förordning som
utredningens förslag får en under ett visst beskattningsår återförd investeringsfond
icke kvittas mot förlust som uppkommit under samma beskattningsår,
medan däremot enligt det av utredningen åberopade rättsfallet kvittning
får äga rum mot förlust, som uppkommit under tidigare beskattningsår.
Nämnden anför därefter.
Riksskattenämnden anser, att dessa båda fall böra behandlas lika. I vart
fall synes bärande skäl icke föreligga att behandla kvittningsfrågan strängare
då fråga är om en under återföringsåret uppkommen förlust. Nämnden föreslår
därför — om utredningens förslag godtages — att bestämmelser införas
i förlustutjämningsförordningen, vilka förhindra att återförd investeringsfond
kan kvittas mot tidigare års förlust. Alternativet bör vara, att kravet
på effektiv beskattning av återförd investeringsfond helt frångås.
Näringslivets skattedelegation ifrågasätter, om det är motiverat att bibehålla
kravet på att investeringsfonderna inte får utnyttjas för förlustutjämning.
De företag som bestämmelsen träffar är nämligen, framhåller delegationen,
sådana, vilka på grund av tvingande omständigheter, t. ex. likvidation,
måste återföra fondmedel till beskattning under ett förlustår. Delegationen
tillägger.
Utredningens förslag att slopa det nu upprätthållna förbudet mot ny avsättning
till investeringsfond det beskattningsår, då fondavsättning återförts
till beskattning, är i hög grad befogat, då sagda förbud lett till synnerligen
obilliga resultat och vållat betydande svårigheter i flera fall.
Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund och Sveriges
advokatsamfund.
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Departementschefen
En återföring till beskattning av fondmedel bör i princip medföra sådana
konsekvenser, att företagen har intresse av att undvika att återföring sker.
Jag är därför inte beredd tillstyrka att investeringsfonderna får utnyttjas för
täckning av förlust, som uppkommit under samma år som återföringen sker.
Det kan, som riksskattenämnden framhåller, ifrågasättas, om inte sådana
bestämmelser borde införas i förordningen om förlustutjämning, vilka förhindrade
att återförd investeringsfond kunde kvittas mot tidigare års förlust.
Jag vill emellertid inte nu förorda en sådan åtgärd.
Enligt nuvarande bestämmelser gäller vid återföring till beskattning av
fondmedel i fall som avses i denna paragraf att ett extra tillägg göres vid
beskattningen med tio procent av det återförda beloppet. Därjämte gäller att
företaget inte äger rätt att samma år som återföring sker göra en ny avsättning
till investeringsfond.
Utredningen föreslår, att förbudet mot att samma år som återföring sker
göra ny avsättning till investeringsfond borttages. Jag kan i likhet med flertalet
remissinstanser tillstyrka att så sker och vill i samband därmed framhålla
att — om investeringsfond enligt 1947 års förordning återföres till
beskattning — bestämmelsen i 6 § i nämnda förordning givetvis inte utgör
något hinder för att avsättning samma år göres enligt 1955 års förordning.
Däremot föreslår utredningen inte någon ändring i fråga om stadgandet, att
vid återföringen ett tillägg skulle göras med tio procent av det återförda beloppet.
Såsom jag tidigare framhållit är det nödvändigt, att en återföring av fondmedel
får sådana konsekvenser, att företagen har intresse av att undvika att
återföring sker. Ett extra tillägg av tio procent bör därför normalt ske. Erinras
må att företaget genom att göra avsättning till investeringsfond erhåller
en viss skattekredit, enär inbetalningen i riksbanken är lägre än den skatt
som eljest skulle fått erläggas. Om återföring sker på grund av att företaget,
sedan medgivande att taga fond i anspråk erhållits, uttagit större belopp
från riksbanken än som svarar mot de fondmedel som kunnat utnyttjas,
har företaget räntefritt fått disponera de för mycket uttagna medlen
under kanske mer än ett år. Ett extra tillägg vid återföring är därför i
normalfallet berättigat. Det kan dock föreligga sådana förhållanden i samband
med en återföring av fondmedel att det extra tillägget framstår som
oberättigat. Jag föreslår därför, att Kungl. Maj :t tillägges befogenhet att, om
synnerliga skäl föranleder det, medgiva att tillägg inte skall ske. Ett sådant
medgivande kan begränsas till viss eller vissa skattskyldiga men kan
även avse samtliga återföringar under visst eller vissa beskattningsår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 139
20 § 1 mom.
Utredningen
Enligt nuvarande regler gäller att — om ett företag som har investeringsfond
träder i likvidation eller upplöses genom fusion — investeringsfonden
i princip skall återföras till beskattning. Vid vissa fall av fusion får dock
det övertagande företaget övertaga även investeringsfonden. I dessa regler
har utredningen inte funnit anledning föreslå ändring.
Om ett företag gjort avsättning till investeringsfond och därefter upphör
att driva den förvärvskälla, vari avsättningen gjorts, föreligger, konstaterar
utredningen, enligt gällande bestämmelser inte någon skyldighet för företaget
att återföra investeringsfonden till beskattning. Ett företag kan därför
ha investeringsfond även sedan företaget övergått till att bli ett rent förvaltningsbolag
och sedan det är uppenbart att fonden inte kommer att tagas
i anspråk för avsett ändamål. Företaget har ändock intresse av att fonden
kvarstår, enär skatten vid återföringen blir större än det belopp som frigöres
i riksbanken. Gäller det fonder enligt 1947 och äldre års förordningar innebär
en återföring att företaget påföres skatt utan att några medel erhålles
från riksbanken. Utredningen anför därefter.
Det kan inte anses tillfredsställande att investeringsfond kvarstår, då det
framstår som sannolikt att fonden inte kommer att tagas i anspråk för sitt
ändamål. Vi föreslår därför en bestämmelse av innebörd att investeringsfond
skall återföras till beskattning, då företaget upphör att driva den förvärvskälla
vari avsättningen verkställts. Emellertid kan det tänkas att företaget
även i dylikt fall har planer på att fonden skall kunna utnyttjas för
investeringar. Nedläggandet av den verksamhet, som förvärvskällan inneburit,
kanske är avsett att vara tillfälligt eller också avser företaget att begära
tillstånd antingen att fonden får tagas i anspråk i annan förvärvskälla,
som företaget bedriver, eller att — enligt de regler vi i det följande kommer
att föreslå — fonden får övertagas av ett annat företag inom samma koncern.
I dylika fall bör arbetsmarknadsstyrelsen kunna medgiva att fonden
inte behöver återföras till beskattning. Sådant medgivande bör då i regel avse
en viss begränsad tid och beslutet får efter denna tid omprövas med hänsyn
till då föreliggande förhållanden. Återföres fonden till beskattning bör
det ske enligt de regler som gäller, då fonden tages i anspråk utan tillstånd.
I fråga om 1955 års fonder skall således tillägg ske med tio procent av återfört
belopp. Skyldigheten att återföra beloppet till beskattning med ett tioprocentigt
tillägg gör att företagen får intresse av att vidtaga åtgärder för
att tillse att fonderna kan tagas i anspråk för sitt ändamål. Även fond enligt
1947 och tidigare års förordningar bör på motsvarande sätt återföras till beskattning
om den förvärvskälla, vari fonderna avsatts, avvecklas, därvid de
regler som gäller vid återföring av dylika fonder blir tillämpliga.
Det är, framhåller utredningen, sannolikt att det finnes företag, som har
investeringsfonder, vilka — om nu föreslagna regler hade gällt vid tidigare
års taxeringar — redan skulle ha återförts till beskattning. Sådana fonder
bör, enligt utredningen, återföras till beskattning vid den taxering, då de
nya bestämmelserna första gången tillämpas. Även i dylika fall bör, framhålles
vidare, arbetsmarknadsstyrelsen kunna medgiva att fonderna får
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
kvarstå viss tid om det framstår som sannolikt att företaget ämnar vidtaga
sådana åtgärder att fonderna framdeles kan användas för sitt ändamål. Utredningen
har övervägt om investeringsfonder, som redan vid ikraftträdandet
av nu föreslagna bestämmelser förlorat sitt berättigande från lagstiftningens
synpunkt, borde få återföras utan särskild påföljd. Utredningen har
dock inte velat föreslå sådana bestämmelser, då det enligt utredningens mening
är önskvärt att företagen i första hand vidtager åtgärder för att tillse
att fonderna kan utnyttjas för sitt ändamål.
Remissyttrandena
Några remissinstanser framhåller svårigheten att avgöra när en förvärvskälla
skall anses som avvecklad. Sålunda uttalar kammarrätten att i det använda
uttryckssättet att en förvärvskälla har avvecklats inlägges måhända
i allmänhet den innebörden, att samtliga av förvärvskällan härflytande förpliktelser
reglerats. I denna bemärkelse skulle en förvärvskälla icke kunna
vara avvecklad, så länge icke bland annat den villkorliga skatteskuld, som
häftar vid fondavsättningen, är reglerad.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser det önskvärt att i anvisningar till
paragrafen närmare angives de förutsättningar, som skall föreligga för att
rörelsen skall anses ha avvecklats. Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet.
Enligt Kooperativa förbundet är det av betydelse, att tillräckligt rådrum
lämnas beträffande tidpunkten för återförandet. Ett företag, som nedlägger
sin rörelse, kan kanske icke omedelbart avgöra, om nedläggandet verkligen
är definitivt. Svårigheter kan också föreligga att avgöra, när rörelsen verkligen
skall anses vara nedlagd eller endast befinner sig i ett awecklingsskede.
Av dessa och andra liknande skäl bör, enligt förbundet, den föreslagna
bestämmelsen ändras så, att återföring till beskattning vid nedläggande av
rörelse skall ske förslagsvis inom en femårsperiod, efter det att den egentliga
rörelseverksamheten upphört. Förbundet anser vidare, att det av utredningen
föreslagna »strafftillägget» tio procent i allt fall icke bör utgå för de
företag, som då de nya bestämmelserna träder i kraft har nedlagt sin rörelse
och nu enligt förslaget omedelbart efterbeskattas för tidigare avsättningar
till investeringsfond. Detta skulle enligt förbundets mening vara att ge
de nya bestämmelserna en retroaktiv verkan på ett sätt som icke kunde förutses,
då avsättningen ursprungligen skedde.
Näringslivets skattedelegation anser att som regel bör gälla att återföring
må anstå fem år, efter det företaget avvecklat förvärvskällan i fråga med
rätt för arbetsmarknadsstyrelsen att förlänga tidsperioden. En sådan respittid
synes enligt delegationen rimlig för att företaget skall kunna vidta erforderliga
dispositioner eller planera sin framtida verksamhet. Vidare bör,
framhålles det, i dylikt fall återföring kunna ske utan det tioprocentiga tilllägget.
över huvud taget är det enligt delegationen föga tillfredsställande att
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
141
sådant tillägg skall ske även i sådana fall, då återföringen sker på grund av
omständigheter, över vilka företaget inte kunnat råda.
Liknande synpunkter anföres av Skånes handelskammare.
Departementschefen
I likhet med utredningen finner jag det naturligt, att en investeringsfond
skall återföras till beskattning, då det framstår som sannolikt att fonden
inte kommer att tagas i anspråk för sitt ändamål. Om fonden bibehålies,
sedan den förvärvskälla vari den avsatts avvecklats, torde detta i regel endast
bero på att det är förmånligare att låta fonden kvarstå än att återföra
densamma till beskattning. Jag kan således tillstyrka utredningens förslag
i denna del.
De fall då återföring till beskattning framtvingas på grund av nu förordade
bestämmelser torde komma att bli relativt få. I flertalet av dessa
tall torde några svårigheter inte föreligga att avgöra när verksamheten avvecklats.
Jag anser det därför inte nödvändigt att i författningstexten närmare
angiva när en avveckling skall anses slutförd. Det får ankomma på
riksskattenämnden att i mån av behov göra vägledande uttalanden.
Beträffande tillägget å tio procent anser jag att detta i regel bör göras
även vid tvångsåterföring på grund av nu förordade regler. Företaget har,
som jag tidigare påpekat, åtnjutit en viss skattekredit under den tid fondmedlen
varit avsatta. Skulle det förslag jag tidigare framlagt, att Kungl.
Maj :t kan medgiva befrielse från dylikt tillägg, vinna bifall, kan emellertid
fråga om befrielse även uppkomma i fall som här avses.
23 §.
Utredningen
Förevarande paragraf reglerar frågan om beskattningen av ianspråktagna
fondmedel som återvinnes när en fastighet, vilken ny-, till- eller ombyggts
med anlitande av investeringsfond, avyttras.
Föranleder avyttringen realisationsvinstbeskattning, gäller enligt vanliga
regler att, om den avskrivning som anses ha skett genom investeringsfondens
ianspråktagande återvunnits genom avyttringen, skall återvinningen
ingå i den skattepliktiga realisationsvinsten.
Emellertid kan det, framhåller utredningen, inträffa att avskrivning, som
verkställts med anlitande av investeringsfond, återvinnes vid avyttring av
byggnad under sådana omständigheter att beskattning för realisationsvinst
inte kan ske. Så kan bli fallet t. ex. om den mark, varå byggnaden uppförts,
förvärvats mer än tio år före avyttringen. I detta fall inträder ingen realisationsvinstbeskattning
även om den byggnad som ingår i avyttringen är
nyuppförd och således innehafts betydligt kortare tid än tio år. För att
förebygga att de återvunna fondmedlen skulle undgå beskattning i fall som
J of Bihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 159
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
detta infördes redan i 1947 års förordning bestämmelser motsvarande dem
som nu finns i förevarande 23 §.
De nu gällande bestämmelserna innebär således, konstaterar utredningen,
att, om en fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta
medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från
utgången av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, samt
förutsättningar för beskattning av realisationsvinst inte föreligger, såsom
skattepliktig intäkt skall upptagas vad som vid dylik avyttring kan hava
äterbekommits av belopp, för vilka företaget erhållit avdrag enligt förordningen.
Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av försäkring
för skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss angiven
tid. Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid avsättning
till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åtnjutna
avdrag för värdeminskning.
Det har emellertid, framhålles i promemorian, uppmärksammats, att de
ifrågavarande bestämmelserna med sin nuvarande lydelse inte beaktat det
törhållandet, att i sådana fall, då reglerna för beskattningen av realisationsvinster
är tillämpliga, den i 35 § kommunalskattelagen angivna fallande
skalan kan komma att gälla. Detta innebär således att om fastigheten vid
avyttringen innehafts t. ex. nio år men mindre än tio år endast tjugufem
procent av återvinningen beskattas. Avyttras däremot fastigheten mer än
tio år efter det grundläggande förvärvet men inom kortare tid än tio år
från utgången av det beskattningsår då investeringsfondsmedel tagits i anspråk
för byggnadskostnader, skall enligt förevarande bestämmelser i 23 §
de återvunna fondmedlen underkastas full beskattning utan reduktion.
Följaktligen gäller för närvarande, konstaterar utredningen, att återvinningen
kan bli lindrigare beskattad om fastighetsförsäljningen sker inom
tiden för den reducerade realisationsvinstbeskattningen, d. v. s. under de
tre sista åren av den i 35 § kommunalskattelagen föreskrivna tiden, än om
försäljningen sker efter denna tid.
En sådan konsekvens av reglerna för beskattningen av återvunna invesleringsfondsmedel
har, framhålles i promemorian, givetvis inte varit åsyftad.
Avsikten har varit att återvinningen skulle helt beskattas inom den
tioårsperiod som börjar löpa från utgången av det beskattningsår, varunder
fondmedlen tagits i anspråk. Den nuvarande bestämmelsen bör därför
enligt utredningens uppfattning kompletteras så att därav framgår att, om
avyttringen ägt rum inom den sistnämnda tidsperioden, det återbekomna
beloppet skall upptagas till beskattning även till den del detsamma inte beskattats
såsom realisationsvinst. I det nyssnämnda exemplet skall alltså
även återstående sjuttiofem procent beskattas som inkomst. I den mån det
av investeringsmedlen återbekomna beloppet inte beskattas såsom realisationsvinst,
skall beloppet i fråga, enligt utredningens förslag, upptagas såsom
intäkt i den förvärvskälla i vilken medlen tagits i anspråk. Har fondmedlen
använts för kostnader för uppförande av byggnad i en rörelse, skall,
enligt förslaget, återvinningen i samband med avyttringen alltså beskattas
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 143
såsom intäkt av rörelse, i den mån återvinningen inte beskattas som realisationsvinst.
Remissyttrandena
Utredningens förslag till ny lydelse av 23 § har i regel tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kammarrätten framhåller dock
att tillämpningen av bestämmelserna kan ställa sig komplicerad framför
allt om taxering skall ske även för fondmedel, som i skogsbruk använts för
grundförbättring och återvunnits, vilket synes följdriktigt.
Departementschefen
De av utredningen föreslagna ändringarna i denna paragraf kan jag tillstyrka.
Såsom kammarrätten påpekat bör emellertid även återvinning, som
sker av nedskrivning av kostnader för grundförbättring i skogsbruk och enligt
14 §, beskattas. Detta bör komma till uttryck i författningstexten. I vissa
fall kan, som kammarrätten framhåller, tillämpningen av bestämmelserna
i denna paragraf ställa sig komplicerad. Det är dock fråga om fall som mycket
sällan blir aktuella. Bestämmelserna har tillkommit närmast för att förhindra
missbruk.
25, 28 och 30 §§.
Utredningen
I första stycket av 25 § bör enligt promemorieförslaget intagas föreskrift
om att bolag, som fått övertaga investeringsfond enligt de i 20 § 2 mom.
föreslagna bestämmelserna, skall åläggas skyldighet att lämna uppgifter angående
denna fond på sätt gäller beträffande fond som bolaget självt avsatt.
I andra stycket i paragrafens nuvarande lydelse stadgas att företag, som
gjort avsättning till investeringsfond, är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen
lämna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen
anser erforderliga från arbetsmarknadssynpunkt. I förtydligande syfte
föreslår utredningen att det uttryckligen utsäges att uppgiftsskyldigheten
även gäller fondens ianspråktagande och planläggningen härför. Det är,
framhålles det, nödvändigt att arbetsmarknadsstyrelsen erhåller samtliga
de uppgifter angående fonden och dess ianspråktagande m. m. som styrelsen
finner erforderliga.
Den nuvarande förordningen föreskriver icke någon skyldighet för länsstyrelserna
att upprätta något register över de företag, som har investeringsfonder.
På några håll torde man dock, framhåller utredningen, det
oaktat ha uppgifter beträffande fonderna centralt samlade. Enligt utredningens
mening är det bl. a. från kontrollsynpunkt önskvärt att hos länsstyrelserna
föres ett register över de avsättningar till fonder och inbetal
-
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
ningar i riksbanken m. m. som gjorts av företag inom länet. Utredningen
föreslår därför att skyldighet i detta hänseende ålägges länsstyrelserna genom
bestämmelse i 28 §.
För att erhålla en bättre överblick över de insättningar, som finnes å
investeringskonto, föreslår utredningen att hos riksbankens huvudkontor
i Stockholm skall föras register över samtliga konton för investering i riket.
Bestämmelser härom har intagits i 30 §. Önskemål om ett dylikt centralt
register har, framhåller utredningen, framförts särskilt från arbetsmarknadsstyrelsens
sida. Hur detta register skall uppläggas och hur uppgifterna
från de olika avdelningskontoren skall erhållas, får, enligt utredningen,
ankomma på riksbanken att besluta.
Remissyttrandena
De av utredningen föreslagna ändringarna av bestämmelserna i 25, 28 och
30 §§ har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Fullmäktige
i riksbanken framhåller dock beträffande den föreslagna ändringen
av 30 § att ett centralt register visserligen bör finnas men att det kan
ifrågasättas om särskilt stadgande härom är erforderligt. Skulle så bedömas
vara fallet, t. ex. för att vinna likformighet med bestämmelsen i
28 §, har fullmäktige inte något att erinra mot den föreslagna formuleringen.
Beträffande bestämmelserna i nuvarande 30 § (30 § första stycket
enligt utredningens förslag) gör fullmäktige följande uttalande.
Riksbankens handläggning av ärenden angående konton för investering
är f. n. fördelad mellan kontoren enligt 30 § i dess nuvarande lydelse. Det
torde emellertid kunna hävdas, att det är olämpligt att i författningstexten
meddela bestämmelser, som binder riksbankens interna organisation och
som kan skapa svårigheter för förändringar som kan visa sig motiverade
i framtiden. Fullmäktige vill därför föreslå att nuvarande 30 § (30 § första
stycket enligt utredningens förslag) utgår. Bortfallet av bestämmelserna
i denna paragraf torde icke medföra några som helst nackdelar för allmänheten
under den självklara förutsättningen, att varje riksbankskontor
kan ge upplysningar om och biträda vid insättning och uttag å konton.
I konsekvens härmed bör även 6 § första stycket första punkten ändras
så, att inbetalning kan ske till vilket som helst av riksbankens kontor. Nuvarande
stadgande om att betalning skall ske till vederbörande kontor är
omotiverat från riksbankens synpunkt och kan föranleda onödiga svårigheter
för företagen.
Departementschefen
De av utredningen föreslagna ändringarna i 25 och 28 §§ kan jag tillstyrka.
Med hänsyn till vad fullmäktige i riksbanken anfört har jag inte
något att erinra emot att nuvarande bestämmelser i 30 § utgår. Den ändring
av bestämmelserna i 6 §, som i konsekvens härmed bör vidtagas, bär
jag redan tillstyrkt. Stadgande om skyldighet för riksbanken att föra regis
-
145
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
ter synes i enlighet med utredningens förslag böra intagas i 30 § för att
vinna likformighet med bestämmelserna i 28 §.
Anvisningarna till 3 §.
Utredningen
Utredningen föreslår ett förtydligande av den i förevarande anvisningar
lämnade definitionen av vad som skall förstås med årsvinst enligt förordningen.
Det bör, enligt utredningen, tydligt framgå, att vid årsvinstens
beräkning avdrag icke får göras för erlagda eller beräknade skatter, vare
sig preliminära eller slutliga. Vidare bör, framhålles vidare, uttryckligen
utsägas, att å andra sidan i årsvinsten icke skall inräknas restituerade sådana
skatter. Detta har hittills iakttagits i tillämpningen utan uttrycklig
föreskrift därom. Från lagerinvesteringskonto återfört belopp skall,
framhåller utredningen, inte inräknas i årsvinsten.
Om investeringsfond enligt de föreslagna bestämmelserna i 20 § 2 mom.
under räkenskapsåret fått överföras mellan två bolag och något av dessa
bolag under samma år vill göra ny avsättning till investeringsfond, bör
detta enligt utredningens mening vara tillåtet. Vid tillämpning av spärrregeln
i 3 § — fyrtio procent av årsvinsten — bör därvid, föreslår utredningen,
med årsvinst förstås den årsvinst, som skulle ha redovisats, om
överföring av investeringsfond inte skett.
Remissyttrandena
De föreslagna ändringarna i anvisningarna till 3 § har i regel tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att enligt förslaget skall ett
återförande till beskattning av fondmedel icke längre hindra ny avsättning
till investeringsfond under samma beskattningsår, som återförandet
sker. Om detta godtages bör dock återförda medel enligt länsstyrelsens
mening ej få ingå i årsvinsten vid beräknandet av maximibeloppet för ny
avsättning. Länsstyrelsen föreslår därför att i anvisningarna till 3 § i
förordningen angives, att belopp, som återförts från investeringsfond —
liksom lagerinvesteringskonto — icke skall inräknas i årsvinsten.
Departementschefen
De föreslagna ändringarna i anvisningarna till 3 § kan jag i huvudsak
tillstyrka. Med anledning av vad länsstyrelsen i Värmlands län anfört vill
jag framhålla, att det återförda beloppet av investeringsfonden upptages
såsom skattepliktig intäkt och bör därför få öka underlaget för beräkning
av ny avsättning.
146 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
övergångsbestämmelserna
Utredningen
Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna träder i kraft dagen efter
den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.
Såsom under 16 § framhållits föreslår utredningen att rätten till investeringsavdrag
skall kvarstå, när investeringsfond, som avsatts under år 1961
och tidigare år, tages i anspråk för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad.
Bestämmelse härom har intagits i punkt 1 av övergångsbestämmelserna i
utredningens förslag.
Vid behandlingen av 20 § har utredningen föreslagit att investeringsfond,
som avsatts i förvärvskälla vilken redan avvecklats vid ikraftträdandet av
nu ifrågavarande förordning, skall återföras till beskattning. Bestämmelse
härom har i förslaget intagits i punkt 2 av övergångsbestämmelserna. Utredningen
föreslår att arbetsmarknadsstyrelsen skall äga rätt medgiva att
fonden må bibehållas under viss tid.
Bestämmelserna i punkt 3 i utredningens förslag till övergångsbestämmelser
träder i stället för vad som stadgas i punkt 1 av övergångsbestämmelserna
till förordningen den 3 april 1959 (nr 69) angående ändring i 1955 års
förordning om investeringsfonder. Därjämte har bl. a. stadgats att bestämmelserna
i 20 § 1 mom. andra stycket och 20 § 2 mom. i deras lydelse enligt
nu ifrågavarande förordning skall i tillämpliga delar gälla även investeringsfonder
enligt äldre förordningar. Detta innebär, framhåller utredningen,
att investeringsfond enligt 1947 och tidigare års förordningar skall återföras
till beskattning, då den förvärvskälla, vari fonden avsatts, avvecklas.
Vidare kan arbetsmarknadsstyrelsen medgiva att även investeringsfond enligt
äldre förordningar överföres mellan bolag inom samma koncern.
Remissyttrandena
Beträffande övergångsbestämmelserna framhåller näringslivets skattedelegation
bl. a. följande.
Då det gäller anläggningsarbeten enligt förslagets 14 § verkar retroaktiviteten
enligt förslaget på alla tidigare avsättningar. I övergångsbestämmelserna
bör —- för att undvika retroaktiv försämring av villkoren — den ändringen
vidtas, att rätten till investeringsavdrag bör kvarstå när investeringsfond,
som avsatts före lagstiftningens ikraftträdande, tas i anspråk. För att
ernå likställighet och undvika tillämpningssvårigheter är det rationellt att
låta de gamla bestämmelserna gälla beträffande avsättningar som gjorts under
det beskattningsår, för vilket taxering skall ske senast år 1963.
I punkt 2 av övergångsbestämmelserna stadgas att investeringsfond, som
avsatts i förvärvskälla vilken avvecklats vid ikraftträdandet av den föreslagna
förordningen, skall återföras till beskattning vid taxeringen för det beskattningsår,
då förordningen träder i kraft. Vårt förslag under 20 § om en
respittid å fem år bör tillämpas även i de fall, då förvärvskällan redan avvecklats
vid lagstiftningens ikraftträdande.
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
147
Departementschefen
Äldre bestämmelser bör alltjämt gälla, då fond tages i anspråk enligt beslut,
som meddelats före den 1 juli 1963.
Fonder enligt 1955 års förordning, som avsatts under beskattningsår för
vilket taxering ägt rum år 1963 eller tidigare, skall även i fortsättningen få
tagas i anspråk för maskininvesteringar och lagernedskrivning enligt äldre
bestämmelser.
Jag delar utredningens uppfattning att investeringsavdrag i intet fall bör
utgå, då fond får tagas i anspråk för grundförbättringskostnader enligt 14 §.
Detta bör gälla även i fråga om äldre fonder. Företagen har, då avsättning
gjorts, inte haft anledning räkna med att få taga fonderna i anspråk för
dylika kostnader. Sådana tillstånd ges endast i undantagsfall och efter särskild
prövning.
Beträffande återföring till beskattning av investeringsfond, som avsatts i
förvärvskälla som avvecklats, får jag hänvisa till vad jag anfört i denna
fråga vid behandlingen av bestämmelserna i 20 § 1 mom.
VI. Departementschefens hemställan
Det är enligt min mening önskvärt att ändringarna i 1955 års förordning
om investeringsfonder för konjunkturutjämning och de generella reglerna
får träda i kraft redan vid innevarande halvårsskifte. Därest riksdagen emellertid
skulle finna skäl föreligga att uppskjuta den slutliga behandlingen
till årets höstsession, bör tidpunkten för ikraftträdandet framflyttas till den
1 januari 1964 och därav betingade ändringar i bestämmelserna i övrigt vidtagas.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturiitjämning; samt
2) förordning om extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lars Wettergren
148
Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963
Bihang
Investeringsfondsutredningens förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
Härigenom förordnas, att 3 och 5—7 §§, 9 § 1 mom., 11—17, 19—21, 23,
25, 28 och 30 §§ förordningen den 27 maj 1955 om investeringsfonder för
konjunkturutjämning ävensom anvisningarna till 3 § samma förordning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
3 §•
Avdrag för---av årsvinsten.
Avdrag enligt denna förordning
må åtnjutas allenast därest ett belopp
motsvarande fyrtiosex procent
av den gjorda avsättningen inbetalats
å särskilt konto (konto för investering
i skogsbruk respektive i rörelse)
i riksbanken.
(Se vidare anvisningarna.)
5 §.
Å konto för investering inbetalade
medel må icke utbetalas i andra fall
än som nedan i denna paragraf samt
i 16, 18 och 22 §§ stadgas.
Sedan fem år förflutit från ingången
av det kalenderår varunder
(Föreslagen lydelse)
3 §•
Avdrag för---av årsvinsten.
Har till lagerinvesteringskonto enligt
13 § överfört belopp återförts till
beskattning, må, utan hinder av vad
i nästföregående stycke stadgas, för
samma beskattningsår avdrag åtnjutas
för avsättning till investeringsfond
för rörelse i den mån avsättningen
icke överstiger det återförda
beloppet, överstiger avsättningen det
återförda beloppet må för den överskjutande
delen avdrag åtnjutas med
högst fyrtio procent av årsvinsten.
Avdrag enligt denna förordning må
åtnjutas allenast därest ett belopp
motsvarande fyrtiosex procent av den
gjorda avsättningen inbetalats å särskilt
konto (konto för investering i
skogsbruk respektive i rörelse) i riksbanken
och må i intet fall åtnjutas
med högre belopp än som motsvarar
den beräknade nettointäkten av den
förvärvskälla, vari avsättning sker.
(Se vidare anvisningarna.)
5 §•
Å konto för investering inbetalade
medel må icke utbetalas i andra fall
än som nedan i denna paragraf samt
i 17, 18 och 22 §§ stadgas.
Sedan fem år förflutit från ingången
av det kalenderår varunder
1 Senaste lydelse av 3, 5 och 16 §§ samt anvisningarna till 3 § se 1960:236, av 6 § se
1957: 63, av 9, 11, 12, 13, 15 och 17 §§ se 1959: 69 samt av 20 § se 1957: 77.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
149
(Nuvarande lydelse)
inbetalningen verkställts, äger företaget
att efter uppsägning hos riksbanken
uttaga högst trettio procent av
det ursprungligen inbetalta beloppet
eller, i förekommande fall, av vad
därav återstår efter återbetalning enligt
18 §. Det belopp som sålunda
ifrågakommer till uttag efter uppsägning
skall minskas med vad som
må hava återbetalats med stöd av
16 och 22 §§. Har uttag efter uppsägning
skett, åligger det riksbanken
att lämna underrättelse därom
till länsstyrelsen för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet. Särskild
underrättelse skall lämnas för
varje i 3 § angivet konto från vilket
uttag skett samt innehålla uppgift
om företagets namn och adress ävensom
det uttagna beloppets storlek
med angivande jämväl av hur mycket
av de uttagna medlen, som inbetalats
efter den 30 juni 1960.
När medel utbetalas med stöd av
16 och 22 §§, skola tidigare inbetalta
medel tagas i anspråk före senare
insättningar.
6 §■
Inbetalning av medel å konto för
investering skall ske till vederbörande
riksbankskontor. Vid inbetalning
skola uppgivas företagets namn och
adress samt det beskattningsår som
inbetalningen avser ävensom det konto
för investering varom fråga är.
Avser inbetalning vid ett och samma
tillfälle konto för investering i såväl
skogsbruk som rörelse, skall angivas
huru stor del av det inbetalta beloppet,
som belöper på vartdera kontot.
(Föreslagen lydelse)
inbetalningen verkställts, äger företaget
att efter uppsägning hos riksbanken
uttaga högst trettio procent
av det ursprungligen inbetalta beloppet
eller, i förekommande fall, av
vad därav återslår efter återbetalning
enligt 18 §. Det belopp som sålunda
ifrågakommer till uttag efter
uppsägning skall minskas med vad
som må hava återbetalats med stöd
a v 17 och 22 §§ eller överförts till
annat företags konto för investering
med stöd av 20 § 2 mom. Har uttag
efter uppsägning skett, åligger det
riksbanken att lämna underrättelse
därom till arbetsmarknadsstyrelsen
samt, för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet, länsstyrelsen.
Särskild underrättelse skall lämnas
för varje i 3 § angivet konto från vilket
uttag skett samt innehålla uppgift
om företagets namn och adress
ävensom det uttagna beloppets storlek
med angivande jämväl av hur
mycket av de uttagna medlen, som
inbetalats efter den 30 juni 1980.
Vad i nästföregående stycke stadgas
angående rätt att uttaga högst
trettio procent av inbetalat belopp
äger icke tillämpning i fråga om belopp
som med stöd av 20 § 2 mom.
övertagits av annat företag.
När medel utbetalas med stöd av
17 och 22 §§ eller övertagas av annat
företag med stöd av 2Ö § 2 mom.,
skola tidigare inbetalta medel tagas
i anspråk före senare insättningar.
6 §.
Inbetalning av medel å konto för
investering skall ske till vederbörande
riksbankskontor eller genom postverket
till riksbankskontorets postgirokonto.
Belopp, som inbetalas till
postgirokonto, skall anses vara inbetalt
den dag då inbetalningskort
eller försändelse innehållande girokort
inkommit till postanstalt. Vid
inbetalningen skola uppgivas företagets
namn och adress samt det beskattningsår
som inbetalningen avser
ävensom det konto för invesle
-
150
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
I av riksbanken lämnat bevis om
insättning å konto för investering
skall angivas, att, därest avtal om
överlåtelse eller pantsättning av de
insatta medlen träffas, detta skall
anmälas till banken. Har riksbanken
erhållit sådan anmälan, skall
banken verkställa anteckning om det
förhållande, som med anmälan avses,
samt senast inom åtta dagar efter
det anmälan som nyss sagts ingivits
översända underrättelse om
vad som förekommit till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet.
7 §•
Riksbanken skall senast den 15
april under taxeringsåret till länsstyrelsen
översända uppgifter angående
de för beskattningsåret verkställda
inbetalningarna å konto för
investering. Å uppgiftshandling, som
skall upprättas särskilt för varje företag,
skola angivas företagets namn
och adress samt det beskattningsår
och det konto varå inbetalning skett
ävensom det inbetalta beloppets storlek.
Har inbetalning för beskattningsåret
skett efter den 15 april under
taxeringsåret, skall uppgift som i
första stycket sägs översändas till
länsstyrelsen snarast möjligt och senast
inom åtta dagar efter det inbetalningen
ägt rum.
ring varom fråga är. Avser inbetalning
vid ett och samma tillfälle konto
för investering i såväl skogsbruk
som rörelse, skall angivas huru stor
del av det inbetalta beloppet, som belöper
på vartdera kontot. Göres inbetalningen
till postgirokonto, skola
uppgifter som här avses angivas å
inbetalningskortet eller girokortet.
Ej må inbetalnings- eller girokort
avse mer än ett företag.
1 av riksbanken lämnat bevis om
insättning å konto för investering
eller om överföring från annat företags
konto med stöd av 20 § 2 mom.
skall angivas, att, därest avtal om
överlåtelse eller pantsättning av de
insalta eller överförda medlen träffas,
detta skall anmälas till banken.
Har riksbanken erhållit sådan anmälan,
skall banken verkställa anteckning
om det förhållande, som med
anmälan avses, samt senast inom åtta
dagar efter det anmälan som nyss
sagts ingivits översända underrättelse
om vad som förekommit till arbetsmarknadsstyrelsen
samt till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet.
7 §•
Riksbanken skall senast den 15
april under taxeringsåret till arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen
översända uppgifter angående de för
beskattningsåret verkställda inbetalningarna
å konto för investering. Å
uppgiftshandling, som skall upprättas
särskilt för varje företag, skola angivas
företagets namn och adress samt
det beskattningsår och det konto
varå inbetalning skett ävensom det
inbetalta beloppets storlek.
Har inbetalning för beskattningsåret
skett efter den 15 april under
taxeringsåret, skall uppgift som i
första stycket sägs översändas till arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen
snarast möjligt och senast
inom åtta dagar efter det inbetalningen
ägt rum.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
151
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 §•
1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen
äger besluta att investeringsfond under
visst eller vissa beskattningsår
och under villkor i övrigt, som läget
å arbetsmarknaden påkallar, skall
eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.
Beslut varom---vissa före
tag.
11 §•
Tager företag jämlikt 9 eller 10 §
investeringsfond i anspråk under
visst beskattningsår, skall det ske för
ändamål varom här nedan sägs:
investeringsfond för skogsbruk:
för kostnader för arbeten avsedda
att främja skogsbruket, såsom skogsodling
och skogsdikning, röjning,
hägnad, anläggande av flottleder och
vägar, som huvudsakligen avse att
direkt tjäna skogsbruket, ävensom
uppförande och underhåll av för
skogsbruket nödvändiga byggnader;
samt
investeringsfond för rörelse:
a) för avskrivning å byggnad, som
ny-, till- eller ombyggts under beskattningsåret,
med högst ett belopp
motsvarande kostnaderna under beskattningsåret
för ny-, till- eller ombyggnaden,
eller för bidrag under
samma år till ny-, till- eller ombyggnad
av bostad eller välfärdsanläggning
för arbetstagare eller förutvarande
arbetstagare utan ledande ställning
hos företaget eller detta närstående
företag, eller, såvitt angår företag
som huvudsakligen bedriver industriell
verksamhet, för kostnaderna
för reparations- och andra underhållsarbeten
under beskattningsåret
å byggnad, som användes i rörelsen;
9 §.
1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen
äger besluta att investeringsfond under
viss tid och under villkor i övrigt,
som läget å arbetsmarknaden
påkallar, skall eller må tagas i anspråk
för sitt ändamål.
Beslut varom---— vissa före
tag.
11 §•
Tager företag jämlikt 9 eller 10 §
investeringsfond i anspråk under
visst beskattningsår och är icke fråga
om fall varom i 12—It §§ stadgas,
skall det ske för ändamål varom här
nedan sägs:
investeringsfond för skogsbruk: för
kostnader under beskattningsåret för
arbeten avsedda att främja skogsbruket,
såsom skogsodling och skogsdikning,
röjning, hägnad, anläggande
och underhåll av flottleder och vägar,
som huvudsakligen avse att direkt
tjäna skogsbruket, ävensom anskaffning
av maskiner och andra inventarier
för skogsbruket samt uppförande
och underhåll av för skogsbruket
nödvändiga byggnader så ock
för bidrag som avses vid a) nedan
och för kostnader och bidrag enligt
d) nedan; samt
investeringsfond för rörelse:
a) för kostnader under beskattningsåret,
såvitt angår här i riket
belägen byggnad som icke utgör lagertillgång,
för reparations- och andra
underhållsarbeten, för ny-, tilleller
ombyggnad, så ock för bidrag
till ny-, till- eller ombyggnad av bostad
eller vålfärdsanläggning för arbetstagare
eller förutvarande arbetstagare
utan ledande ställning hos företaget
eller detsamma närstående
företag;
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
b) för avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under
beskattningsåret eller, vad angår fartyg,
anskaffats eller ombyggts under
samma år, dock att beträffande ombyggnad
av fartyg avskrivning må
ske med högst ett belopp motsvarande
kostnaderna under beskattningsåret
för ombyggnaden, ävensom för
kostnader för reparation av fartyg;
c) för nedskrivning å lager av råvaror
samt hel- och halvfabrikat med
högst ett belopp, motsvarande kostnaderna
under beskattningsåret för
tillverkning eller anskaffning av dylika
tillgångar, dock att lägre värdesättning
å företagets varulager i dess
helhet vid beskattningsårets utgång
därigenom icke må godtagas än som
enligt kommunalskattelagen är medgivet;
samt
d) för kostnader för undersökningsarbete,
förberedande arbete eller
tillredningsarbete under beskattningsåret
i gruva, stenbrott eller annan
liknande fyndighet.
Därest investeringsfond — — -—
av fartyg.
Kungl. Maj :t —- — —- riket tillverkar.
Vid tillämpning av bestämmelserna
i första stycket skall iakttagas,
att kostnad för anskaffning av begagnade
inventarier icke må medräknas
samt att, då fråga är om inventarier
eller varulager, som av företaget
förvärvats från rörelseidkare
med vilken det är förbundet i väsentlig
ekonomisk intressegemenskap, anskaffningskostnaden
må medräknas
endast om tillgången tillverkats under
beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
b) för avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under
beskattningsåret och som, såvitt
gäller andra tillgångar än transportmedel
i internationell trafik, äro avsedda
att nyttjas i här i riket bedriven
verksamhet, ävensom för kostnader
under beskattningsåret för ombyggnad
och reparation av fartyg och
andra transportmedel;
c) för kostnader under beskattningsåret
för undersökningsarbete,
förberedande arbete eller tillredningsarbete
i gruva, stenbrott eller annan
liknande här i riket belägen fyndighet;
samt
d) för kostnader under beskattningsåret
för yrkesutbildning eller
omskolning av arbetskraft eller därmed
jämförliga åtgärder i utbildningssyfte,
så ock för bidrag till dylik
utbildningsverksamhet.
Därest investeringsfond — — —
av fartyg.
Kungl. Maj :t--— riket till
verkar.
Vid tillämpning av bestämmelserna
i första stycket skall iakttagas,
att kostnad för anskaffning av begagnade
inventarier icke må medräknas
samt att, då fråga är om
inventarier, som av företaget förvärvats
från rörelseidkare med vilken
det är förbundet i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap, anskaffningskostnaden
må medräknas endast
om tillgången tillverkats under beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
153
(Nuvarande lydelse)
12 §.
Kungl. Maj:t må meddela tillstånd
för företag, som verkställt avsättning
till investeringsfond för rörelse, att
taga fonden i anspråk för ändamål
som avses med investeringsfond för
skogsbruk, så ock eljest för investering
i annan förvärvskälla än den, i
vilken avsättning skett.
13 §.
Arbetsmarknadsstyrelsen må, om
särskilda skäl därtill föreligga, medgiva
att investeringsfond för rörelse
tages i anspråk för avskrivning av
kostnader för vägarbete, anordnande
av vatten- och avloppsledningar, iordningställande
i övrigt av tomtområde
för bebyggelse samt liknande arbeten.
I fall som avses i 9 § 3 mom.
skall dock fråga som nu sagts prövas
av Kungl. Maj:t.
(Föreslagen lydelse)
12 §.
Arbetsmarknadsstyrelsen må, om
särskilda skäl därtill föreligga, meddela
tillstånd för företag att taga investeringsfond
för skogsbruk i anspråk
för ändamål, som avses med
investeringsfond för rörelse, och att
taga investeringsfond för rörelse i anspråk
för ändamål, som avses med
investeringsfond för skogsbruk, så
ock eljest att, för ändamål som i
11, 13 och 14 §§ sägs, taga investeringsfond
i anspråk i annan förvärvskälla
än den, i vilken avsättning
skett. I fall som avses i 9 § 3 mom.
och 11 § tredje stycket skall dock fråga
som nu sagts prövas av Kungl.
Maj: t.
13 §.
Arbetsmarknadsstyrelsen må medgiva
att investeringsfond för rörelse
tages i anspråk för överföring till lagerinvesteringskonto.
Till sådant konto
överfört belopp skall återföras till
beskattning vid tidpunkt, som arbetsmarknadsstyrelsen
bestämmer,
dock senast vid taxeringen för det
tredje beskattningsåret efter det, under
vilket överföringen verkställts.
Av 3 § andra stycket framgår, att ny
avsättning till investeringsfond kan
göras samma beskattningsår som
återföringen till beskattning sker.
14 §.
Arbetsmarknadsstyrelsen må, om
särskilda skäl därtill föreligga, medgiva
att investeringsfond för rörelse
tages i anspråk för kostnader för
vägarbete, anordnande av vatten- och
avloppsledningar, iordningställande i
övrigt av tomtområde för bebyggelse
samt liknande arbeten ävensom för
iordningställande av markområde
för sjöreglering och kraftverksbygge.
I fall som avses i 9 § 3 mom. skall
dock fråga som nu sagts prövas av
Kungl. Maj:t.
154
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse)
U §■
För beskattningsår, under vilket
medel avsatta till investeringsfond
tagits i anspråk jämlikt denna förordning,
må vid taxeringen avdrag
för i 11 § avsedd avskrivning, nedskrivning
eller kostnad eller för där
angivet bidrag med belopp svarande
mot fondens minskning ej ske, men
skall, där medlen tagits i anspråk för
avskrivning eller nedskrivning, så
anses, som om den ifrågavarande tillgången
i beskattningsavseende avskrivits
eller nedskrivits med det i anspråk
tagna beloppet.
15 §.
Företag, som tagit investeringsfond
i anspråk jämlikt bestämmelserna i
denna förordning utan att fråga är
om fall som i 9 § 3 mom. eller 10 §
sågs, må vid den för taxering till
kommunal och statlig inkomstskatt
verkställda inkomstberäkningen för
beskattningsåret för den förvärvskälla,
varom fråga är, åtnjuta ett extra
avdrag (investeringsavdrag) med belopp
motsvarande tio procent av vad
sålunda tagits i anspråk.
(Föreslagen lydelse)
15 §.
För beskattningsår, under vilket
medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning,
må vid taxeringen avdrag för
i 11 § avsedd avskrivning eller kostnad
eller för där angivet bidrag med
belopp svarande mot fondens minskning
ej ske, men skall, där medlen
tagits i anspråk för sådana kostnader
som enligt kommunalskattelagens
regler icke äro avdragsgilla annat ån
genom årliga avdrag för värdeminskning
å tillgången i fråga, så anses,
som om den ifrågavarande tillgången
i beskattningsavseende avskrivits
med det i anspråk tagna beloppet.
16 §.
Företag, som under visst beskattningsår
tagit investeringsfond i anspråk
jämlikt bestämmelserna i denna
förordning för annat i 11 § omförmält
ändamål än i första stycket
vid a) nämnda paragraf avsedd kostnad
för ny-, till- eller ombyggnad av
byggnad må, utom i fall som i 9 §
3 mom. eller 10 § sägs, vid inkomsttaxeringen
åtnjuta ett extra avdrag
(investeringsavdrag) vid inkomstberäkningen
för den förvärvskälla, varom
fråga är, med belopp motsvarande
tio procent av vad sålunda tagits
i anspråk.
Har investeringsfond tagits i anspråk
för ändamål som i 13 § avses
äger arbetsmarknadsstyrelsen medgiva
att företaget vid inkomsttaxeringen
för visst eller vissa beskattningsår
må åtnjuta investeringsavdrag.
Investeringsavdrag som nu
sagts skall motsvara tjugu procent
av det belopp, varmed värdet av lagret
av inom företaget tillverkade heleller
halvfabrikat ökat under beskattningsåret,
dock högst tjugu procent
av belopp som överförts till lagerinvesteringskonto.
Medgives investeringsavdrag
för mer än ett beskattningsår,
må avdragen sammanlagt ej
överstiga tjugu procent av till lagerinvesteringskonto
överförda belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
155
(Nuvarande lydelse)
16 §.
Om investeringsfond enligt av
Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen
meddelat beslut skall eller
må tagas helt eller delvis i anspråk,
äger företaget hos riksbanken, i den
ordning nedan sägs, från konto för
investering utfå fyrtio procent eller,
om uttag sker av medel som inbetalats
efter den 30 juni 1960, fyrtiosex
procent av det belopp av investeringsfonden
som i enlighet med beslutet
skall eller må tagas i anspråk. Det
ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen
att efter därom av företaget gjord
framställning förordna om utbetalning
som nyss sagts. Sedan utbetalning
skett, skall riksbanken lämna
underrättelse därom till arbetsmarknadsstyrelsen,
med angivande av ej
mindre företagets namn och adress
samt det utbetalta beloppets storlek
än även hur mycket av de uttagna
medlen, som inbetalats efter den 30
juni 1960, ävensom från vilket konto
för investering uttag skett.
17 §.
Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat
att investeringsfond skall tagas
i anspråk av samtliga företag,
företag av viss beskaffenhet eller ock
visst eller vissa företag, åligger det
arbetsmarknadsstyrelsen att lämna
underrättelse därom dels till företag
varom fråga är, dels ock till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet.
Har förordnats att investeringsfond
må tagas i anspråk och har
företag i anledning härav enligt 16 §
uppburit medel från konto för investering,
åligger det arbetsmarknadsstyrelsen,
sedan styrelsen erhållit
besked från riksbanken att utbetalning
skett, att till länsstyrelsen,
för att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet,
lämna underrättelse
om att investeringsfonden skall tagas
i anspråk.
Underrättelse som enligt ovan ankommer
på arbetsmarknadsstyrelsen
(Föreslagen lydelse)
17 §■
Beslutar Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen
att investeringsfond
skall eller må helt eller delvis
tagas i anspråk, skall i beslutet angivas
den tid, under vilken ianspråktagandet
skall ske, samt, därest beslutet
avser investering för visst ändamål,
uppgift härom ävensom uppgift
huruvida investeringsavdrag enligt
16 § skall åtnjutas. Beslutet skall
tillställas, förutom det eller de företag
varom fråga är, länsstyrelsen, för
att överlämnas till vederbörande taxeringsmyndighet,
samt riksbanken.
Har beslut som nu sagts meddelats
och är icke fråga om preliminärt beslut
enligt 9 § 3 mom., äger företaget
hos riksbanken från konto för
investering utfå fyrtio procent eller,
om uttag sker av medel som inbetalats
efter den 30 juni 1960, fyrtiosex
procent av det belopp av investeringsfonden
som i enlighet med
beslutet skall eller må tagas i anspråk.
Sedan utbetalning skett, skall riksbanken
lämna underrättelse därom
till arbetsmarknadsstyrelsen samt,
för att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet,
länsstyrelsen, med
angivande av ej mindre företagets
namn och adress samt det utbetalade
beloppets storlek än även hur mycket
av de uttagna medlen, som inbetalats
efter den 30 juni 1960, ävensom
från vilket konto för investering
uttag skett.
Har förordnats att investeringsfond
må tagas i anspråk och har
företag i anledning härav uppburit
medel från konto för investering,
skall mot de utbetalade medlen svarande
investeringsfond tagas i anspråk
i enlighet med beslutet.
156
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse)
skall innehålla uppgift om år för
vilka investeringsfond skall tagas i
anspråk samt, därest medgivandet
avser investering för visst ändamål,
uPPgtft härom ävensom uppgift huruvida
investeringsavdrag enligt 15 §
skall åtnjutas.
19 §.
Har investeringsfond tagits i anspråk
utan tillstånd och är ej fråga
om fall som i 10 § sägs eller har företag
jämlikt 5 § andra stycket utfått
medel från konto för investering
utan att i sistnämnda fall investeringsfond
i enlighet med bestämmelserna
i 10 § tagits i anspråk eller
skall investeringsfond enligt sådan
underrättelse som arbetsmarknadsi
styrelsen enligt 17 § avlämnat tagas
i anspråk men har så ej skett under
det eller de beskattningsår varom
fråga är, skall investeringsfonden eller
vederbörlig del därav omedelbart
upptagas såsom skattepliktig intäkt
i den förvärvskälla däri fondavsättningen
gjorts. Därvid skall till beskattning
upptagas jämväl ett belopp
mosvarande en tiondel av vad
som av investeringsfonden återförts.
Därest fondavsättning återförts
till beskattning, må företaget icke
för beskattningsåret i fråga tillgodonjuta
avdrag för ny avsättning till
in ves teringsfond.
Vid den taxering, då återföringen
sker, må varken nettointäkten eller
den till kommunal inkomstskatt uppskattade
inkomsten av den förvärvskälla,
varom fråga är, bestämmas till
lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna
i denna paragraf skall
upptagas såsom skattepliktig intäkt.
20 §.
Har företag — —- — likvidation
fattats.
(Föreslagen lydelse)
19 §.
Har investeringsfond tagits i anspråk
utan tillstånd och är ej fråga
om fall som i 10 § sägs eller har företag
jämlikt 5 § andra stycket utfått
medel från konto för investering
utan att i sistnämnda fall investeringsfond
i enlighet med bestämmelserna
i 10 § tagits i anspråk
eller skall investeringsfond i enlighet
med därom meddelat beslut tagas i
anspråk men har så ej skett under
det eller de beskattningsår varom
fråga är, skall investeringsfonden eller
vederbörlig del därav omedelbart
upptagas såsom skattepliktig intäkt i
den förvärvskälla däri fondavsättningen
gjorts. Därvid skall till beskattning
upptagas jämväl ett belopp
motsvarande en tiondel av vad
som av investeringsfonden återförts.
Vid den taxering, då återföringen
sker, må varken nettointäkten eller
den till kommunal inkomstskatt uppskattade
inkomsten av den förvärvskälla,
varom fråga är, bestämmas till
lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna
i nästföregående stycke
skall upptagas såsom skattepliktig
intäkt, i förekommande fall minskat
med belopp, varmed avdrag för ny
avsättning till investeringsfond i förvärvskällan
medgivits vid samma
taxering.
20 §.
1 mom. Har företag---likvi
dation
fattats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
157
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Har genom fusion enligt 174 § 1
mom. lagen den 14 september 1944
om aktiebolag eller 96 § 1 mom. lagen
den 1 juni 1951 om ekonomiska
föreningar företag uppgått i annat
företag, skall investeringsfond hos det
förra företaget, därest investeringsfonden
icke enligt fjärde stycket
övertagits av det senare företaget,
återföras till beskattning för det beskattningsår,
varunder rättens tillstånd
till fusionen registrerats. Därvid
skall till beskattning upptagas jämväl
ett belopp motsvarande en tiondel
av vad som av investeringsfonden
återförts.
Har investeringsfond återförts till
beskattning i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf, skall därvid
vad i 19 § tredje stycket sägs äga
motsvarande tillämpning.
Vid sådan — — — i fråga.
Har företag — — — riksbanken
härom.
Har förvärvskälla, vari avsättning
till investeringsfond skett, avvecklats
och har företaget icke trätt i likvidation,
skall fonden återföras till beskattning
för det beskattningsår, varunder
avvecklingen skett. Därvid
skall så anses som om fonden nämnda
år tagits i anspråk utan tillstånd.
Arbetsmarknadsstyrelsen må, om
särskilda skäl därtill föreligga, medgiva
att fonden må bibehållas under
viss tid. Efter utgången av denna
tid skola kvarstående fondmedel
återföras till beskattning i enlighet
med vad nyss sagts.
Har genom fusion enligt 174 § 1
mom. lagen den 14 september 1944
om aktiebolag eller 96 § 1 mom.
lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska
föreningar företag uppgått i
annat företag, skall investeringsfond
hos det förra företaget, därest investeringsfonden
icke enligt femte stycket
övertagits av det senare företaget,
återföras till beskattning för det
beskattningsår, varunder rättens tillstånd
till fusionen registrerats. Därvid
skall till beskattning upptagas
jämväl ett belopp motsvarande en
tiondel av vad som av investeringsfonden
återförts.
Har investeringsfond återförts till
beskattning i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf, skall därvid
vad i 19 § andra stycket sägs äga
motsvarande tillämpning.
Vid sådan---i fråga.
Har företag — — —- riksbanken
härom.
2 m o m. Har svenskt aktiebolag i
direkt ägo aktier motsvarande mer
än nio tiondelar av aktiekapitalet i
ett eller flera andra svenska aktiebolag,
må arbetsmarknadsstyrelsen,
om särskilda skäl därtill föreligga,
medgiva, att investeringsfond hos ett
av bolagen helt eller delvis i beskattningsavseende
övertages av ett annat
av bolagen. 1 beslutet härom skall
angivas, i vilken förvärvskälla hos
det övertagande bolaget, som fonden
skall anses avsatt.
158
Kungt. Maj:ts proposition nr 159* år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Har det bolag, som önskar övertaga
investeringsfond, icke förvärvskälla
av samma inkomstslag som den,
vari fonden avsatts, må fonden det
oaktat kunna övertagas. Därvid skall
så anses som om förvärvskällan i
fråga hos det övertagande bolaget avvecklats
under det beskattningsår då
fonden övertagits. Beslut, som här avses,
skall jämväl innehålla medgivande
enligt 1 mom. andra stycket,
att fonden må bibehållas under viss
tid.
Har beslut om övertagande av investeringsfond
meddelats, skall arbetsmarknadsstyrelsen
lämna underrättelse
härom till länsstyrelsen, för
att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet,
samt riksbanken. Efter
därom av det överlåtande bolaget
gjord framställning skall riksbanken
överföra å konto för investering innestående
medel svarande mot den investeringsfond,
som skall övertagas,
å ett motsvarande konto för investering
för det övertagande bolaget. Om
överförandet skall riksbanken lämna
skriftlig underrättelse till de bolag,
varom fråga är, och arbetsmarknadsstyrelsen
ävensom till länsstyrelsen,
för att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet.
Har investeringsfond enligt vederbörligt
beslut övertagits, skall så anses
som om det övertagande bolaget
verkställt avsättning till fonden och
gjort inbetalning till riksbanken å
tid då det överlåtande bolaget gjort
avsättningen och inbetalningen i fråga,
dock att bestämmelserna i 5 §
andra stycket icke äga tillämpning i
fråga om sålunda överförda medel
(se härom 5 § tredje stycket).
21 §. 21 §.
Har avtal — — — investerings- Har avtal — — — investeringsfonden
återförts. fonden återförts.
Har investeringsfond återförts till Har investeringsfond återförts till
beskattning i enlighet med bestäm- beskattning i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf, skall där- melserna i denna paragraf, skall därvid
vad i 19 § andra och tredje styc- vid vad i 19 § andra stycket sägs äga
kena sägs äga motsvarande tillämp- motsvarande tillämpning,
ning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1963
159
(Nuvarande lydelse)
23 §.
Har fastighet, å vilken med anlitande
av till investeringsfond avsatta
medel företagits ny-, till- eller ombyggnad,
avyttrats inom tio år från
utgången av det beskattningsår, varunder
medlen tagits i anspråk, och
föreligga icke förutsättningar för beskattning
av realisationsvinst, skall
såsom skattepliktig intäkt upptagas
vad som vid dylik avyttring må hava
återbekommits av belopp, för vilka
företaget tillgodonjutit avdrag enligt
denna förordning. Motsvarande skall
gälla då ersättning utfaller på grund
av försäkring för skada å sådan fastighet
samt skadan inträffat inom
nyss angiven tid.
Vid beräkning---för värde
minskning.
25 §.
Företag, som gjort avsättning till
investeringsfond enligt denna förordning
eller som jämlikt 20 § fjärde
stycket övertagit sådan fond, är pliktigt
att vid självdeklaration för det
beskattningsår, då avsättningen eller
övertagandet ägt rum, ävensom
för varje påföljande beskattningsår
intill dess de avsatta eller övertagna
medlen avförts ur fonden, foga uppgift
enligt formulär, som fastställes
av riksskattenämnden, rörande avsättning
av medel till fonden samt
fondens användning och avveckling.
Vid allmän självdeklaration skall sådan
uppgift fogas i tre exemplar.
Företag som nyss sagts är skyldigt
att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen
lämna de uppgifter i
fråga om fonden, som styrelsen anser
erforderliga från arbetsmarknadssynpunkt.
28 §.
Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall
föras register över investeringsfonder.
(Föreslagen lydelse)
23 §.
Har investeringsfond tagits i anspråk
för kostnad för ny-, till- eller
ombyggnad av fastighet och har fastigheten
avyttrats inom tio år från
utgången av det beskattningsår, varunder
ianspråktagandet skett, skall
såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla
i vilken fonden tagits i
anspråk upptagas vad som vid dylik
avyttring må hava återbekommits av
belopp, för vilka företaget tillgodonjutit
avdrag enligt denna förordning,
i den mån det återbekomna beloppet
icke ingår i skattepliktig realisationsvinst.
Motsvarande skall gälla
då ersättning utfaller på grund av
försäkring för skada å sådan fastighet
samt skadan inträffat inom nyss
angiven tid.
Vid beräkning —--för värde
minskning.
25 §.
Företag, som gjort avsättning till
investeringsfond enligt denna förordning
eller som jämlikt 20 § 1 mom.
femte stycket eller 20 § 2 mom. övertagit
sådan fond, är pliktigt att vid
självdeklaration för det beskattningsår,
då avsättningen eller övertagandet
ägt rum, ävensom för varje påföljande
beskattningsår intill dess de
avsatta eller övertagna medlen avförts
ur fonden, foga uppgift enligt
formulär, som fastställes av riksskattenämnden,
rörande avsättning
av medel till fonden samt fondens
användning och avveckling. Vid allmän
självdeklaration skall sådan
uppgift fogas i tre exemplar.
Företag som nyss sagts är skyldigt
att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen
lämna de uppgifter i fråga
om fonden och fondens ianspråktagandc
samt planläggningen härför,
vilka styrelsen anser erforderliga från
arbetsmarknadssynpunkt.
28 §.
Hos arbetsmarknadsstyrelsen och
länsstyrelse skall föras register över
investeringsfonder.
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
30 §. 30 §.
Åtgärd av —--är belägen. Åtgärd av — ---är belägen.
Hos riksbankens huvudkontor i
Stockholm skall föras register över
samtliga konton för investering.
Anvisningar
tm 3 §. till 3 §.
Med bruttointäkt---denna
förordning.
Med årsvinst förstås årsvinsten enligt
vederbörligen fastställd balansräkning
efter avdrag av avskrivningar,
tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen
äro att hänföra till omkostnader
i rörelsen — jämväl om de formellt
utgått av vinstmedel — men
utan avdrag för avsättning till reservfond,
skuldregleringsfond, dispositionsfond,
investeringsfond m. fl.
fonder, donationer o. d. Avdrag skall
icke ske för allmänna svenska skatter
vare sig de erlagts preliminärt
eller icke.
Har inbetalning å något i 3 § andra
stycket omförmält konto verkställts
med lägre belopp än som svarar
mot fyrtiosex procent av fondavsättningen,
skall avdrag medgivas
med ett så stort belopp att fyrtiosex
procent därav motsvarar det inbetalta
beloppet.
Med bruttointäkt---denna
förordning.
Med årsvinst förstås årsvinsten enligt
vederbörligen fastställd balansräkning
efter avdrag av avskrivningar,
tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen
äro att hänföra till omkostnader
i rörelsen — jämväl om de
formellt utgått av vinstmedel —- men
utan avdrag för avsättning till reservfond,
skuldregleringsfond, dispositionsfond,
investeringsfond m. fl.
fonder, donationer o. d. Vid årsvinstens
beräkning skall avdrag icke ske
för erlagda eller beräknade allmänna
svenska skatter, vare sig preliminära
eller slutliga. I årsvinsten skall icke
inräknas restituerade sådana skatter
och icke heller belopp, som återförts
från lagerinvesteringskonto.
Har investeringsfond med stöd av
20 § 2 mom. övertagits av annat bolag,
skall med årsvinst förstås den
årsvinst, som skulle hava redovisats
om dylikt övertagande icke skett.
Har inbetalning å något i 3 § tredje
stycket omförmält konto verkställts
med lägre belopp än som svarar mot
fyrtiosex procent av fondavsättningen,
skall avdrag medgivas med ett så
stort belopp att fyrtiosex procent
därav motsvarar det inbetalta beloppet.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Därvid skall iakttagas följande.
1. När investeringsfond enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256),
som avsatts under beskattningsår för vilket taxering i första instans ägt
rum år 1962 eller tidigare, eller konjunkturinvesteringsfond eller investe
-
161
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
ringsfond enligt äldre förordningar jämlikt vederbörligt beslut tages i anspråk
för ny-, till- eller ombyggnad av byggnad, skall, utom i fall som i 9 §
3 mom. sägs, investeringsavdrag åtnjutas med belopp motsvarande tio procent
av vad sålunda tagits i anspråk.
2. Har företag vid ikraftträdandet av denna förordning investeringsfond
enligt förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) eller konjunkturinvesteringsfond
eller investeringsfond enligt äldre förordningar, vilken avsatts i förvärvskälla
som sedermera avvecklats, skall fonden återföras till beskattning
vid taxeringen för det beskattningsår, då denna förordning träder i kraft.
Därvid skall så anses som om fonden nämnda beskattningsår tagits i anspråk
utan tillstånd. Arbetsmarknadsstyrelsen må, om särskilda skäl därtill
föreligga, medgiva att fonden må bibehållas under viss tid. Efter utgången
av denna tid skola kvarstående fondmedel återföras till beskattning
i enlighet med vad nyss sagts.
3. I stället för vad som stadgas i punkt 1 av övergångsbestämmelserna till
förordningen den 3 april 1959 (nr 69) skall, beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond
och investeringsfond, som bildats före ikraftträdandet avförordningen
den 27 maj 1955 (nr 256), gälla
att fonden må efter av arbetsmarknadsstyrelsen meddelat tillstånd tagas
i anspråk för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk enligt
förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning,
så ock eljest för investering i annan förvärvskälla än den i vilken avsättning
skett,
att bestämmelserna i 9 § 3 mom. och 11 § andra stycket förordningen den
27 maj 1955 (nr 256) skola äga motsvarande tillämpning,
att bestämmelserna i 16 § första stycket, 17 § första stycket, 20 § 1 mom.
andra stycket samt 20 § 2 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i
deras lydelse enligt denna förordning skola i tillämpliga delar gälla,
att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket
vid a) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning
angivna ändamål,
att fond för inventarier får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket
vid b) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning
angivna ändamål samt
att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § förordningen den 2 maj
1947 (nr 174) tillkommer Kungl. Maj:t, i stället, utom i fall som avses
i 9 § 3 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256), skall tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.
4. Denna förordning skall icke äga tillämpning i fråga om 1962 års taxering
eller i fråga om eftertaxering för år 1962 och tidigare år.
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963
Innehållsförteckning
Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1
Författningstext .............................................. 2
I. Inledning ........ 20
II. Historik och gällande rått m. m........................... 23
Tidigare lagstiftning ................................... 23
Gällande bestämmelser enligt 1955 års förordning ........ 27
Bestämmelser som gäller för kvarstående konjunkturinvesteringsfonder
och investeringsfonder enligt 1947 och äldre års
lagstiftningar ...... 29
De särskilda fondavsättningsbestämmelserna vid 1961 och
1962 års taxeringar ..................................... 31
III. Investeringsfondslagstiftningens hittillsvarande användning .. 32
IV. Investeringsfrämjande skattelättnader ................. 37
Utredningen .......................................... 37
Remissyttrandena ...................................... 45
Departementschefen .................................... 52
V. Ändringar i investeringsfondslagstiftningen ................ 64
Lagerinvesteringar (13 och 16 §§) ...................... 64
Utredningen ........................................ 64
Remissyttrandena .................................... 69
Departementschefen ................................ 82
Investeringsavdraget (16 §) ............................ 86
Utredningen ........................................ 86
Remissyttrandena .................................... 88
Departementschefen ................................ 90
överföringar inom koncern (20 § 2 mom.) ................ 91
Utredningen ........................................ 91
Remissyttrandena .................................... 96
Departementschefen .................................. 99
Beslutanderätten (9 § m. fl.) ............................ 100
Utredningen ........................................ 100
Departementschefen .................................. 101
Specialmotivering till föreslagna ändringar .............. 102
1 § och anvisningarna till 1 § ........................ 102
3 § ................................................ 104
5 § ................................................ 110
6 § ................................................ 111
9 § ................................................ 114
11 § ................................................ 115
12 § ................................................ 125
14 § (nuv. 13 §) .................................... 128
15 § (nuv. 14 §) .................................... 129
17 § (nuv. 16 och 17 §§) ............................ 132
19 § ................................................ 136
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 163
20 § 1 mom......................................... 139
23 § ................................................ 141
25, 28 och 30 §§ .................................... 143
Anvisningarna till 3 § ................................ 145
övergångsbestämmelserna ............................ 146
VI. Departementschefens hemställan .......................... 147
Bihang .................................................... 148
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 621115
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1963:44 Betänkande i anledning av Kungl. J\Iaj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 s. 1 i texten