Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m

1963-04-05 · 75 sidor, varav 73 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 73 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:163, Med förslag till förordning om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

1

Nr 163

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa

och om stadshypoteksföreningar, m. m.; given Stockholms

slott den 5 april 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av protokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om

stadshypoteksföreningar; samt

2) förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen, som grundar sig på bostadslåneutredningens betänkande

angående stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna (SOU 1962: 31),

innehåller förslag om effektivisering av institutionernas organisation och

verksamhet i skilda hänseenden. Bland annat föreslås nya regler om belåningsvärdenas

bestämmande i syfte att nå en bättre samordning med de

statliga bostadslånen. Vidare föreslås institutionerna få rätt att i viss utsträckning

lämna lån i form av byggnadskreditiv. Ändrade regler för bestämmande

av de orter, där stadshypoteks- och bostadskreditföreningar utan

särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t skall äga driva sin verksamhet, föreslås

även.

De nuvarande förordningarna för stadshypoteks- och bostadskreditväsendet

har i de i propositionen framlagda förslagen till nya författningar undergått

tämligen genomgripande förändringar av dispositionsteknisk och redaktionell

art. De nya förordningarna föreslås i princip träda i kraft den 1 juli

1963.

1 Bihang till riksdagens protokoll i963. 1 samt. Nr 163

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

Förslag

till

Förordning

om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om

stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas som följer.

I Kap. Stadshypotekskassan

Ändamål

1 §•

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att, i enlighet

med bestämmelserna i denna förordning och i reglemente som utfärdas av

Kungl. Maj :t, driva lånerörelse genom att lämna lån åt stadshypoteksföreningar,

varom stadgas i 2 kap.

Styrelse, verkställande direktör och revisorer

2 §.

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består av

nio ledamöter.

Kungl. Maj :t utser, för en tid av tre år i sänder, två ledamöter och två

suppleanter för dem. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en

tid av tre år i sänder, en ledamot och suppleant för honom. Övriga sex ledamöter

jämte sex personliga suppleanter för dem väljas på den i 7 § omnämnda

ordinarie ombudsstämman. Av dem väljas två ledamöter och deras

suppleanter varje år för en tid av tre år. Val av ledamot eller suppleant sker

för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma, som hålles under tredje

året efter det år då valet förrättades.

Avgår vald ledamot eller suppleant innan den tid, för vilken han är vald,

gått till ända, skall vid nästa ordinarie ombudsstämma ny ledamot eller

suppleant väljas för återstående tid.

Kungl. Maj :t förordnar en av de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna att

vara styrelsens ordförande. Den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten

skall vara styrelsens vice ordförande.

Arvoden till de av Kungl. Maj :t och av riksgäldsfullmäktige utsedda ledamöterna

bestämmas av Kungl. Maj :t.

3 §.

Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

4 §.

Beslut om utseende eller entledigande av verkställande direktör, om uppläggande

av obligationslån eller om tillfällig upplåning för anskaffande av

rörelsemedel ävensom beslut om instruktion för värderingsmän och om

formulär för värderingsinstrument må styrelsen icke fatta, med mindre den

är fulltalig. För beslutets giltighet fordras därjämte, att den av Kungl. Maj :t

förordnade ordföranden eller den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten

biträtt beslutet. Beträffande styrelsens beslutförhet i övrigt stadgas i reglementet.

För behandling av frågor, där enligt första stycket beslut fordrar fulltalig

styrelse, må, vid förfall för personlig suppleant, annan suppleant inkallas

i ordning efter den tidpunkt, då han första gången valts till suppleant.

5 §.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen

utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens

ordförande, av Kungl. Maj :t, en av riksgäldsfullmäktige och två på ordinarie

ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal personliga suppleanter. Av

de på ombudsstämma utsedda skall en revisor och hans suppleant vara

auktoriserade av handelskammare i riket eller på annat av Kungl. Maj :t

godkänt sätt. Den andre på ombudsstämma utsedde revisorn och hans suppleant

skola äga insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och

tomträttsbelåning.

Verkställande direktör eller annan befattningshavare hos stadshypoteksförening

eller av kassastyrelsen utsedd ledamot av föreningsstyrelse må ej

vara revisor eller suppleant. Ej heller må den vara revisor eller suppleant

som är befattningshavare hos kassan eller eljest intager en underordnad eller

beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktör eller till

sådan befattningshavare hos kassan, åt vilken uppdragits att ombesörja bokföringen

eller medelsförvaltningen eller kontrollen däröver, ej heller den som

är eller varit gift med eller är trolovad med sådan styrelseledamot eller befattningshavare

som avses i detta stycke eller den som med honom är i rätt

upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det

svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller den

som på grund av adoption står i motsvarande förhållande till styrelseledamot

eller befattningshavare som förut nämnts.

Skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter och revisorer

6 §•

Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning

eller med stöd av förordningen meddelade bestämmelser eller eljest

uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svara för skadan

en för alla och alla för en.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift

eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,

som granskats av dem, eller vid fullgörande av sitt uppdrag visat vårdslöshet,

äro de gentemot kassan ansvariga för all därav uppkommande skada,

en för alla och alla för en.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4: Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

Ombudsstämma

7 §•

Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad sammanträda

till ordinarie ombudsstämma i Stockholm på tid, som kassans styrelse

bestämmer. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter och suppleanter

i kassans styrelse samt av revisorer och suppleanter för dessa, fastställer

balansräkningen och beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna påyrka

det eller styrelsen eljest finner det lämpligt.

Varje förening utser till ombudsstämma ett ombud jämte en suppleant för

varje påbörjat tjugofemtal miljoner kronor av föreningens sammanlagda

oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens senaste bokslut. Förening

må dock ej representeras av flera ombud än fem.

Till ombud må icke utses ledamot eller suppleant i kassans styrelse eller

verkställande direktör eller annan befattningshavare hos kassan.

Ej må någon på ombudsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal

mellan honom och kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga

rörande avtal mellan kassan och tredje man, om han i frågan äger ett

väsentligt intresse som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats

skall äga motsvarande tillämpning beträffande gåva från kassan så ock

beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Verkställande direktör eller annan befattningshavare hos förening eller av

kassan utsedd styrelseledamot hos förening må ej såsom ombud vid ombudsstämma

deltaga i beslut om ansvarsfrihet.

Upplåning

8 §>

För sin lånerörelse utfärdar kassan obligationer, ställda till innehavaren.

Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå

till mera än tio gånger beloppet av den i 16 § angivna grundfonden.

Om grundfonden skulle genom förluster, som uppkommit på kassans rörelse

i dess helhet, nedgå med femton miljoner kronor, må kassan icke upptaga

nytt lån, med mindre Kungl. Maj :t lämnar tillstånd därtill. Om grundfonden

av anledning som nyss sagts skulle nedgå med tjugofem miljoner

kronor, må kassan icke upptaga nytt lån, med mindre riksdagen på framställning

av Kungl. Maj :t medgiver detta.

Tages grundfonden i anspråk för täckande av förluster, skall kassan göra

anmälan därom hos Kungl. Maj :t.

9 §•

De obligationer, som kassan utfärdar, skola enligt bestämmelse i obligationsavtalet

återbetalas genom amortering, på bestämd förfallodag eller efter

uppsägning.

10 §.

De skuldförbindelser med tillhörande säkerheter, som lämnats till föreningarna

för utlämnade lån, skola snarast ställas under offentlig vård på

sätt i reglementet närmare föreskrives.

Skuldförbindelserna jämte säkerheter skola utgöra pantsäkerhet för de

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

5

obligationer, som kassan utgiver, och pantförskrivas till kassan för förenings

lån hos denna. Även de förbindelser för erhållna lån, som förening utfärdar

till kassan, skola tjäna som säkerhet för obligationerna.

Kassans styrelse skall tillse, att föreskriven säkerhet är ställd och hålles

vid makt samt att pantsäkerheten icke understiger det sammanlagda beloppet

av utelöpande obligationer.

11 §.

För tillfälligt behov av rörelsemedel eller för annat tillfälligt behov må

kassan upptaga lån på kort bestämd tid eller med förbehåll om rätt att uppsäga

lånet till återbetalning inom sådan tid.

Utlåning

12 §.

Kassan må till föreningarna utlämna lån att återbetalas på något av följande

sätt:

1. genom viss årlig amortering (amorteringslån);

2. efter förloppet av viss tid, högst tjugo år (fasta lån); eller

3. genom årlig amortering under viss tid och genom betalning av återstoden

vid utgången av denna tid (sammansatta lån).

Förfallotiden för fasta och sammansatta lån skall bestämmas så, att den

är förenlig med villkoren för kassans förbindelser.

Utöver dessa lån må kassan utlämna lån till föreningarna motsvarande

sådana lån för kostnader under byggnadstiden (byggnadskreditiv) som avses

i 28 § tredje stycket.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt den av föreningen

utfärdade skuldförbindelsen eller med den kapitalrabatt, som omständigheterna

må föranleda. Dock må lånesumman utlämnas i kassans obligationer,

beräknade till parikurs, om kassans styrelse finner förhållandena påkalla

detta eller lånesökande begär det och kassans styrelse finner att hinder

däremot ej möter. Därvid äger låntagaren erhålla sådana tillgängliga

obligationer att det belopp, som kan påräknas vid försäljning av samtliga

till honom utlämnade obligationer, så nära som möjligt överensstämmer

med lånesumman.

13 §.

Sedan tio år förflutit efter det alt visst lån utlämnats till förening, äger

föreningen uppsäga lånet till betalning efter ett år, om kassans styrelse icke

finner villkoren för kassans förbindelser utgöra hinder däremot. Härvid har

föreningen att utgiva ersättning för den ränteförlust, som inbetalningen må

föranleda (ränteskillnadsersättning), på det sätt och med det belopp, som

kassans styrelse bestämmer.

När det med hänsyn till kassans förpliktelser finnes kunna ske, må kassans

styrelse medgiva förening att betala lån tidigare än nu är sagt. Styrelsen

äger i sådant fall, utöver erläggande av ränteskillnadsersättning, föreskriva

andra villkor för betalningen.

Angående erläggande av kapitalrabatt och ersättning för andra kostnader,

som kassan fått vidkännas vid upptagande av lån, lämnas föreskrift i reglementet.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

skyldig att på det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent

i månaden.

14 §.

Inflyta medel till kassan, som denna icke genast kan använda till infriande

av sina förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan göra

sådana medel räntebärande genom insättning hos svenskt bankaktiebolag

eller hos svensk sparbank eller på postgiro eller genom placering i svenska

statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks,

Svenska bostadskreditkassans eller kassans egna obligationer

eller genom utlåning mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller av

inteckning i fast egendom i stad eller tomträtt till i stad belägen fastighet.

Föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser

15 §.

För kassans förbindelser äro föreningarna ansvariga i förhållande till de

högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av

föreningarnas lån från kassan. Kan denna icke infria sina förbindelser med

egna medel, äger den i mån av behov erhålla tillskott från föreningarna med

samma fördelning dem emellan.

Kan förening icke fullgöra sin betalningsskyldighet enligt första stycket,

äro övriga föreningar med där angiven fördelning ansvariga för bristen.

Fonder

16 §.

Som grundfond för kassan ställer staten genom riksgäldsfullmäktige till

förfogande svenska statens tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara

från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av en miljard kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten. Så länge kassans

samtliga förbindelser icke äro fullgjorda, äger staten dock ej förfoga över

obligationerna för annat ändamål än här sagts.

17 §.

Efter anmälan till riksgäldskontoret må kassan taga grundfondsobligationer

i anspråk till fullgörande av sina förbindelser, då kassan för tillfället

saknar tillgängliga medel till detta, samt, i den ordning som sägs i 20 §, då

kassan trätt i likvidation.

Då i annat fall än vid kassans likvidation grundfondsobligationer tagits i

anspråk, skall kassan ersätta staten den ränta, som staten med anledning

härav må hava utgivit, och snarast möjligt tillföra grundfonden obligationer

svarande mot de grundfondsobligationer, som tagits i anspråk.

18 §.

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår denna

till två procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst enligt styrelsens

beprövande användas till att främja syfte, som sammanhänger med

kassans ändamål.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kassans styrelse av årsvinsten

bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till att täcka

föreningens förvaltningskostnader.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

Har förening lidit förluster, som den icke kan täcka med sin säkerhetsfond

eller eljest utan anlitande av medlemmarnas ansvarighet för föreningens

förbindelser, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag ur reservfonden

utan återbetalningsskyldighet med belopp motsvarande högst hälften

av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas, med mindre ombud

för föreningarna haft tillfälle att yttra sig i frågan på ombudsstämma.

I övrigt må kassans reservfond användas endast till täckunde av förluster,

som uppkommit på kassans rörelse i dess helhet.

Förvaltnings- och fondbidrag

19 §•

Förening skall, i enlighet med vad kassans styrelse närmare bestämmer,

erlägga förvaltnings- och fondbidrag till kassan. Detta bidrag skall utgå med

belopp, som fordras för att täcka kassans förvaltningskostnader och för att

möjliggöra erforderlig avsättning till reservfonden. Därvid skall tillses att

denna, genom att på föreskrivet sätt tillföras vinst, kommer att inom skälig

tid uppgå till minst en procent av kassans skulder.

Likvidation

20 §.

Om kassans likvidation och om förfarandet därvid förordnar Kungl.

Tvlsj * t

Vid likvidation må grundfondsobligationer tagas i anspråk endast i den

mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Vad som återstår av kassans tillgångar sedan skulderna betalats skall användas

för ändamål, som Kungl. Maj:t bestämmer efter hörande av föreningarna.

2 Kap. Stadshypoteksföreningar

Ändamål

21 §.

Stadshypoteksförening har till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente som utfärdas av Kungl. Maj :t,

tillhandahålla lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.

Förenings bildande och verksamhetsområde

22 §.

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Kungl. Maj:t.

Inom den del av riket, som Kungl. Maj:t bestämmer för förening, äger

denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt i de områden

utom stad eller köping, där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för

hälsovårdstätort gälla, så ock i annat tätare bebyggt område i den mån Kungl.

Maj :t därom förordnar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig

vilja erhålla lån till ett av Kungl. Maj:t bestämt minimibelopp.

Medlemskap

23 §.

Medlem i förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos föreningen

häftar för lån för vilket föreningen erhållit medel från kassan.

Styrelse, verkställande direktör och revisorer

24 §.

Förening förvaltas av en styrelse med säte i den ort Kungl. Maj:t bestämmer.

Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse

och suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant bör utses person

med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.

Övriga styrelseledamöter jämte suppleanter för dem utses på

sätt i reglementet föreskrives.

25 §.

Förenings styrelse utser verkställande direktör. Beslut härom är dock

ej gällande, med mindre det godkänts av kassans styrelse.

26 §.

För revision av föreningsstyrelses förvaltning och förenings räkenskaper

skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. Kassans styrelse utser en

av revisorerna och suppleant för honom.

Den som är befattningshavare hos förening eller eljest intager en underordnad

eller beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktör

eller till sådan befattningshavare hos föreningen, åt vilken uppdragits

att ombesörja bokföringen eller medelsförvaltningen eller kontrollen däröver,

må ej vara revisor eller suppleant i samma förening, ej heller den som

är eller varit gift med eller är trolovad med sådan styrelseledamot eller befattningshavare

som avses i detta stycke eller den som med honom är i rätt

upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det

svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller den

som på grund av adoption står i motsvarande förhållande till styrelseledamot

eller befattningshavare som förut nämnts.

Den av kassan utsedde revisorn och hans suppleant böra äga insikt och

erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.

Föreningsstämma

27 §•

Ordinarie stämma med förenings medlemmar skall hållas årligen. Extra

föreningsstämma skall hållas i de fall, som reglementet angiver.

Lånerörelse

28 §•

Förening må, bortsett från placeringen av den i 32 § angivna säkerhetsfonden,

meddela lån endast mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller

tomträtt. Härvid skall iakttagas, att den fasta egendomen eller den med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

9

tomträtt upplåtna fastigheten är belägen inom föreningens verksamhetsområde,

att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt brandförsäkrad och

som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler,

samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, kassans

styrelse godkänt det gällande tomträttsavtalet. Som byggnad, huvudsakligen

avsedd för bostadsändamål, anses jämväl för flera sådana byggnader gemensam

anläggning för värme, varmvatten, tvätt eller annat liknande ändamål.

I fråga om lån till kommun må förening, i den omfattning och på de villkor

Kungl. Maj :t bestämmer, eftergiva kravet på brandförsäkring.

För att täcka kostnader under tiden för uppförande av byggnad på fast

egendom eller med tomträtt upplåten fastighet må förening meddela lån i

form av byggnadskreditiv. För sådant lån skola i övrigt föreskrifterna i första

stycket äga motsvarande tillämpning. Byggnadskreditiv må dock utlämnas

endast om låntagaren jämte säkerhet, som föreskrives i första stycket,

ställer annan betryggande säkerhet för lånet.

Säkerhet, som angives i första stycket, skall gälla för låntagarens samtliga

förpliktelser till föreningen. Sådan ytterligare säkerhet, som låntagaren ställer

för byggnadskreditiv, skall däremot gälla endast för kreditivets belopp.

29 §.

För förenings utlåning skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna för

utlåning från kassan till föreningarna. Förening skall lämna lån mot samma

villkor som gälla för föreningens motsvarande lån hos kassan. Därjämte

skall förening av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som enligt

denna förordning eller enligt reglementet skola utgå till föreningen eller

från föreningen till kassan.

Förening skall till kassan redovisa alla inflytande medel, vilka icke utgöra

avkastning av den i 32 § angivna säkerhetsfonden, förvaltnings- och fondbidrag

enligt 34 § eller ersättning för förlorade sådana bidrag, vinst vid avyttring

av tillgångar som föreningen förvärvat eller ersättning som föreningen

uppburit för särskilda kostnader.

30 §.

Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för amorteringslån,

skall lyda på minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga

inom hälften av det vid den långivande föreningens värdering uppskattade

värdet av den fasta egendomen eller av byggnad, som uppförts på den med

tomträtt upplåtna fastigheten. Om kassans styrelse medgiver det, må inteckningen

dock ligga inom sex tiondelar av uppskattningsvärdet. Inteckning

skall alltid vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde, där ej

förening enligt 28 § andra stycket eftergivit kravet på brandförsäkring.

Vad sålunda föreskrivits skall gälla även fast eller sammansatt lån med

högst tio års löptid och jämväl sammansatt lån med längre löptid, där amorteringsdelen

av lånet under den forsta tioårsperioden av lånets löptid uppgår

till lägst en tredjedel av lånets belopp.

För annat sammansatt lån än nu nämnts och för fast lån på längre tid än

tio år eller, där bestämmelserna i 12 § andra stycket föranleda eu minimitid

av mer än tio år, på längre tid än denna minimitid skola bestämmelserna i

törsta stycket jämväl äga tillämpning, om huvudbyggnaden på den fasta

egendomen eller på den med tomträtt upplåtna fastigheten är av sten eller

annat lika hållbart byggnadsämne. I annat fall må sådant lån meddelas endast

mot inteckning inom två tredjedelar av eljest tillåten andel av uppsk

attningsvärdet.

Inteckning, som utgör säkerhet för byggnadskreditiv, skall lyda på minst

det belopp, varmed kreditivet tages i anspråk.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

Har i enlighet med gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande

av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad,

bör, om ej särskilda skäl annat föranleda, till grund för bedömandet

av inteckningssäkerheten i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt

nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet,

där denna uppföres.

Föreningsmedlemmarnas ansvarighet för förenings förbindelser

31 §.

För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande till

de högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen

av sina lån från föreningen. Kan denna icke infria sina förbindelser med

egna medel, äger den i mån av behov erhålla tillskott från medlemmarna

med samma fördelning dem emellan.

Kan medlem icke fullgöra sin betalningsskyldighet enligt första stycket,

äro övriga medlemmar med där angiven fördelning ansvariga för bristen.

Säkerhetsfond

32 §.

Förenings behållna årsvinst skall avsättas till en säkerhetsfond.

I den mån förenings medel icke behövas i rörelsen må de på betryggande

sätt göras räntebärande.

33 §.

I samband med beslut, varigenom del av förenings verksamhetsområde

överföres till annan förenings område, må Kungl. Maj :t efter hörande av

kassan och de berörda föreningarna bestämma i vilken utsträckning och

under vilka villkor säkerhetsfonden skall överföras.

Förvaltnings- och fondbidrag

34 §.

Låntagare skall, i enlighet med vad reglementet närmare stadgar, erlägga

förvaltnings- och fondbidrag till sin förening. Detta bidrag skall utgå med

belopp, som fordras för att täcka föreningens förvaltningskostnader och för

att möjliggöra erforderlig avsättning till säkerhetsfonden. Därvid skall tillses

att denna, genom att på föreskrivet sätt tillföras vinst, kommer att inom

skälig tid uppgå till minst en procent av föreningens skulder.

Likvidation

35 §.

Om förenings likvidation och om förfarandet därvid förordnar Kungl.

Maj :t. Innan sådant förordnande meddelas, skall föreningen höras.

Vad som återstår av föreningens tillgångar sedan skulderna betalats skall

överlämnas till kassan. Medel, som härröra från förening vars verksamhetsområde

övertagits av annan förening, må dock, efter Kungl. Maj :ts bestämmande,

överlämnas till sistnämnda förening.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

11

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963, då förordningen den

27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

om stadshypoteksföreningar skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser om

förvaltningsbidrag skola alltjämt äga tillämpning beträffande lån, som utlämnats

före den 1 juli 1963. För tiden intill den 1 juli 1964 skola jämväl

äldre bestämmelser om kassans styrelse samt om revision av styrelsens förvaltning

och kassans räkenskaper äga tillämpning. På den ombudsstämma,

som skall hållas före utgången av juni månad 1964, skola dock väljas ledamöter

och suppleanter i kassans styrelse ävensom revisorer och suppleanter

för dessa i enlighet med de nya bestämmelserna.

I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna

meddelar Kungl. Maj :t de närmare föreskrifter i fråga om bildande av förening,

som finnas behövliga.

Förslag

till

Förordning

om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

Härigenom förordnas som följer.

1 Kap. Bostadskreditkassan

Ändamål

1 §•

Svenska bostadskreditkassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Kungl. Maj :t,

driva lånerörelse genom att lämna lån åt bostadskreditföreningar, varom

stadgas i 2 kap.

Styrelse, verkställande direktör och revisorer

2 §.

Kassan, förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består av

nio ledamöter.

Kungl. Maj:t utser, för en tid av tre år i sänder, två ledamöter och två

suppleanter för dem. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en

tid av tre år i sänder, en ledamot och suppleant för honom. Övriga sex ledamöter

jämte sex personliga suppleanter för dem väljas på den i 7 § omnämnda

ordinarie ombudsstämman. Av dem väljas två ledamöter och deras

suppleanter varje år för en tid av tre år. Val av ledamot eller suppleant sker

för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma, som hålles under tredje

året efter det år då valet förrättades.

Avgår vald ledamot eller suppleant innan den tid, för vilken han är vald,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

gått till ända, skall vid nästa ordinarie ombudsstämma ny ledamot eller

suppleant väljas för återstående tid.

Kungl. Maj:t förordnar en av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna att

vara styrelsens ordförande. Den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten

skall vara styrelsens vice ordförande.

Arvoden till de av Kungl. Maj :t och av riksgäldsfullmäktige utsedda ledamöterna

bestämmas av Kungl. Maj :t.

3 §•

Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen.

4 §•

Beslut om utseende eller entledigande av verkställande direktör, om uppläggande

av obligationslån eller om tillfällig upplåning för anskaffande av

rörelsemedel ävensom beslut om instruktion för värderingsmän och om formulär

för värderingsinstrument må styrelsen icke fatta med mindre den är

fulltalig. För beslutets giltighet fordras därjämte, att den av Kungl. Maj :t

förordnade ordföranden eller den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten

biträtt beslutet. Beträffande styrelsens beslutförhet i övrigt stadgas i reglementet.

För behandling av frågor, där enligt första stycket beslut fordrar fulltalig

styrelse, må, vid förfall för personlig suppleant, annan suppleant inkallas

i ordning efter den tidpunkt då han första gången valts till suppleant.

5 §.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen

utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,

av Kungl. Maj:t, en av riksgäldsfullmäktige och två på ordinarie

ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal personliga suppleanter.

Av de på ombudsstämma utsedda skola en revisor och hans suppleant vara

auktoriserade av handelskammare i riket eller på annat av Kungl. Maj:t

godkänt sätt. Den andre på ombudsstämma utsedde revisorn och hans suppleant

skola äga insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och

tomträttsbelåning.

Verkställande direktör eller annan befattningshavare hos bostadskredilförening

eller av kassastyrelsen utsedd ledamot av föreningsstyrelse må ej

vara revisor eller suppleant. Ej heller må den vara revisor eller suppleant

som är befattningshavare hos kassan eller eljest intager en underordnad eller

beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktör eller till

sådan befattningshavare hos kassan, åt vilken uppdragits att ombesörja bokföringen

eller medelsförvaltningen eller kontrollen däröver, ej heller den

som är eller varit gift med eller är trolovad med sådan styrelseledamot eller

befattningshavare som avses i detta stycke eller den som med honom är i

rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är

i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller

den som på grund av adoption står i motsvarande förhållande till styrelseledamot

eller befattningshavare som förut nämnts.

Skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter och revisorer

6 §.

Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning

eller med stöd av förordningen meddelade bestämmelser eller eljest

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 163 år 1963 13

uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svara för skadan

en för alla och alla för en.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift

eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,

som granskats av dem, eller vid fullgörande av sitt uppdrag visat vårdslöshet,

äro de gentemot kassan ansvariga för all därav uppkommande skada,

en för alla och alla för en.

Ombudsstämma

7 §•

Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad sammanträda

till ordinarie ombudsstämma i Stockholm på tid, som kassans styrelse

bestämmer. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter och suppleanter

i kassans styrelse samt av revisorer och suppleanter för dessa, fastställer

balansräkningen och beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna påyrka

det eller styrelsen eljest finner det lämpligt.

Varje förening utser till ombudsstämma ett ombud jämte en suppleant

för varje påbörjat tiotal miljoner kronor av föreningens sammanlagda oguldna

lånebelopp hos kassan enligt föreningens senaste bokslut. Förening må

dock ej representeras av flera ombud än fem.

Till ombud må icke utses ledamot eller suppleant i kassans styrelse eller

verkställande direktör eller annan befattningshavare hos kassan.

Ej må någon på ombudsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal

mellan honom och kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga

rörande avtal mellan kassan och tredje man, om han i frågan äger ett

väsentligt intresse som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats

skall äga motsvarande tillämpning beträffande gåva från kassan, så ock beträffande

rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Verkställande direktör eller annan befattningshavare hos förening eller

av kassan utsedd styrelseledamot hos förening må ej såsom ombud vid ombudsstämma

deltaga i beslut om ansvarsfrihet.

Upplåning

8 §.

För sin lånerörelse utfärdar kassan obligationer ställda till innehavaren.

Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå

till mera än tio gånger beloppet av den i 16 § angivna grundfonden.

Om grundfonden skulle genom förluster, som uppkommit på kassans rörelse

i dess helhet, nedgå med två miljoner kronor, må kassan icke upptaga

nytt lån med mindre Kungl. Maj :t lämnar tillstånd därtill. Om grundfonden

av anledning som nyss sagts skulle nedgå med fem miljoner kronor, må kassan

icke upptaga nytt lån, med mindre riksdagen på framställning av Kungl.

Maj:t medgiver detta.

Tages grundfonden i anspråk för täckande av förluster, skall kassan göra

anmälan därom hos Kungl. Maj :t.

9 §•

De obligationer, som kassan utfärdar, skola återbetalas genom amortering

enligt plan, som angives i obligationsavtalet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

Kassan skall kunna uppsäga obligationslån till inbetalning på den förfallotid,

som i sådant avseende må vara bestämd i låneavtalet.

10 §.

De skuldförbindelser med tillhörande säkerheter, som lämnats till föreningarna

för utlämnade lån, skola snarast ställas under offentlig vård på

sätt i reglementet närmare föreskrives.

Skuldförbindelserna jämte säkerheter skola utgöra pantsäkerhet för de

obligationer, som kassan utgiver, och pantförskrivas till kassan för förenings

lån hos denna. Även de förbindelser för erhållna lån, som förening utfärdar

till kassan, skola tjäna som säkerhet för obligationerna.

Kassans styrelse skall tillse, att föreskriven säkerhet är ställd och hålles

vid makt samt att pantsäkerheten icke understiger det sammanlagda beloppet

av utelöpande obligationer.

11 §•

För tillfälligt behov av rörelsemedel eller för annat tillfälligt behov må

kassan upptaga lån på kort bestämd tid eller med förbehåll om rätt att uppsäga

lånet till återbetalning inom sådan tid.

Utlåning

12 §.

Kassan må till föreningarna utlämna lån, som skola förräntas och amorteras

genom kontant erlagd annuitet enligt fastställd plan. Amorteringstiden

må ej överstiga fyrtio år.

Utöver dessa lån må kassan utlämna lån till föreningarna motsvarande

sådana lån för kostnader under byggnadstiden (byggnadskreditiv) som avses

i 28 § tredje stycket.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt den av föreningen

utfärdade skuldförbindelsen eller med den kapitalrabatt, som omständigheterna

må föranleda. Dock må lånesumman utlämnas i kassans

obligationer, beräknade till parikurs, om kassans styrelse finner förhållandena

påkalla detta eller lånesökande begär det och kassans styrelse finner

att hinder däremot ej möter. Därvid äger lånesökanden erhålla sådana tillgängliga

obligationer att det belopp, som kan påräknas vid försäljning av

samtliga till honom utlämnade obligationer, så nära som möjligt överensstämmer

med lånesumman.

13 §.

Sedan tio år förflutit efter det att visst lån utlämnats till förening, äger

föreningen uppsäga lånet till betalning efter ett år, om kassans styrelse

icke finner villkoren för kassans förbindelser utgöra hinder däremot. Härvid

har föreningen att utgiva ersättning för den ränteförlust, som inbetalningen

må föranleda (ränteskillnadsersättning), på det sätt och med det

belopp, som kassans styrelse bestämmer.

När det med hänsyn till kassans förpliktelser finnes kunna ske, må kassans

styrelse medgiva förening att betala lån tidigare än nu är sagt. Styrelsen

äger i sådant fall, utöver erläggande av ränteskillnadsersättning, föreskriva

andra villkor för betalningen.

Angående erläggande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan

fått vidkännas vid upptagande av lån, lämnas föreskrift i reglementet.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen

skyldig att på det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv

procent i månaden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

15

14 §.

Inflyta medel till kassan, som denna icke genast kan använda till infriande

av sina förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan göra

sådana medel räntebärande genom insättning hos svenskt bankaktiebolag

eller hos svensk sparbank eller på postgiro eller genom placering i svenska

statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna

hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges statshypotekskassas obligationer

eller genom utlåning mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller

av inteckning i fast egendom i stad eller tomträtt till i stad belägen fastighet.

Föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser

15 §.

För kassans förbindelser äro föreningarna ansvariga i förhållande till de

högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av

föreningarnas lån från kassan. Kan denna icke infria sina förbindelser med

egna medel, äger den i mån av behov erhålla tillskott från föreningarna

med samma fördelning dem emellan.

Kan förening icke fullgöra sin betalningsskyldighet enligt första stycket,

äro övriga föreningar med där angiven fördelning ansvariga för bristen.

Fonder

16 §.

Som grundfond för kassan ställer staten genom riksgäldsfullmäktige till

förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara

från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av tvåhundrafemtio

miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten. Så länge kassans

samtliga förbindelser icke äro fullgjorda, äger staten dock ej förfoga över

obligationerna för annat ändamål än här sagts.

17 §.

Efter anmälan till riksgäldskontoret må kassan taga grundfondsobligationer

i anspråk till fullgörande av sina förbindelser, då kassan för tillfället

saknar tillgängliga medel till detta, samt, i den ordning som sägs i 20 §, då

kassan trätt i likvidation.

Då i annat fall än vid kassans likvidation grundfondsobligationer tagits i

anspråk, skall kassan ersätta staten den ränta, som staten med anledning

härav må hava utgivit, och snarast möjligt tillföra grundfonden obligationer

svarande mot de grundfondsobligationer, som tagits i anspråk.

18 §.

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår denna

till tre procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst enligt styrelsens

beprövande användas till att främja syfte, som sammanhänger med

kassans ändamål.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kassans styrelse av årsvinsten

bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till att täcka

föreningens förvaltningskostnader.

Har förening lidit förluster, som den icke kan täcka med sin säkerhetsfond

eller eljest utan anlitande av medlemmarnas ansvarighet för förening
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

ens förbindelser, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag ur reservfonden

utan återbetalningsskyldighet med belopp motsvarande högst hälften

av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas, med mindre ombud

för föreningarna haft tillfälle att yttra sig i frågan på ombudsstämma.

I övrigt må kassans reservfond användas endast till täckande av förluster,

som uppkommit på kassans rörelse i dess helhet.

Förvaltnings- och fondbidrag

19 §.

Förening skall, i enlighet med vad kassans styrelse närmare bestämmer,

erlägga förvaltnings- och fondbidrag till kassan. Detta bidrag skall utgå med

belopp, som fordras för att täcka kassans förvaltningskostnader och för att

möjliggöra erforderlig avsättning till reservfonden. Därvid skall tillses, att

denna, genom att på föreskrivet sätt tillföras vinst, kommer att inom skälig

tid uppgå till minst tre procent av kassans skulder.

Likvidation

20 §.

Om kassans likvidation och om förfarandet därvid förordnar Kungl.

Maj :t.

Vid likvidation må grundfondsobligationer tagas i anspråk endast i den

mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Vad som återstår av kassans tillgångar sedan skulderna betalats skall användas

för ändamål, som Kungl. Maj :t bestämmer efter hörande av föreningarna.

2 Kap. Bostadskreditföreningar

Ändamål

21 §.

Bostadskreditförening har till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente som utfärdas av Kungl. Maj :t, tillhandahålla

lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.

Förenings bildande och verksamhetsområde

22 §.

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Kungl. Maj :t.

Inom den del av riket, som Kungl. Maj :t bestämmer för förening, äger

denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt i de områden

utom stad eller köping, där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för

hälsovårdstätort gälla, så ock i annat tätare bebyggt område i den mån

Kungl. Maj :t därom förordnar.

Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig

vilja erhålla lån till ett av Kungl. Maj :t bestämt minimibelopp.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963 17

Medlemskap

23 §.

Medlem i förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos föreningen

häftar för lån för vilket föreningen erhållit medel från kassan.

Styrelse, verkställande direktör och revisorer

24 §.

Förening förvaltas av en styrelse med säte i den ort Kungl. Maj :t bestämmer.

Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse och

suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant bör utses person med

insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.

Övriga styrelseledamöter jämte suppleanter för dem utses på sätt i reglementet

föreskrives.

25 §.

Förenings styrelse utser verkställande direktör. Beslut härom är dock ej

gällande, med mindre det godkänts av kassans styrelse.

26 §.

För revision av föreningsstyrelses förvaltning och förenings räkenskaper

skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. Kassans styrelse utser en

av revisorerna och suppleant för honom.

Den som är befattningshavare hos förening eller eljest intager en underordnad

eller beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktör

eller till sådan befattningshavare hos föreningen, åt vilken uppdragits

att ombesörja bokföringen eller medelsförvaltningen eller kontrollen däröver,

må ej vara revisor eller suppleant i samma förening, ej heller den som

är eller varit gift med eller är trolovad med sådan styrelseledamot eller befattningshavare

som avses i detta stycke eller den som med honom är i rätt

upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det

svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller den

som på grund av adoption står i motsvarande förhållande till styrelseledamot

eller befattningshavare som förut nämnts.

Den av kassan utsedde revisorn och hans suppleant böra äga insikt och

erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.

Föreningsstämma

27 §.

Ordinarie stämma med förenings medlemmar skall hållas årligen. Extra

föreningsstämma skall hållas i de fall, som reglementet angiver.

Lånerörelse

28 §.

Förening må, bortsett från placeringen av den i 32 § angivna säkerhetsfonden,

meddela lån endast mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller

tomträtt. Härvid skall iakttagas, att den fasta egendomen eller den med tomträtt

upplåtna fastigheten är belägen inom föreningens verksamhetsområde,

att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt brandförsäkrad och som

huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler, samt att,

2 Dihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 103

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, kassans styrelse

godkänt det gällande tomträttsavtalet. Som byggnad, huvudsakligen avsedd

för bostadsändamål, anses jämväl för flera sådana byggnader gemensam

anläggning för värme, varmvatten, tvätt eller annat liknande ändamål.

I fråga om lån till kommun må förening, i den omfattning och på de villkor

Kungl. Maj:t bestämmer, eftergiva kravet på brandförsäkring.

För att täcka kostnader under tiden för uppförande av byggnad på fast

egendom eller med tomträtt upplåten fastighet må förening meddela lån i

form av byggnadskreditiv. För sådant lån skola i övrigt föreskrifterna i första

stycket äga motsvarande tillämpning. Byggnadskreditiv må dock utlämnas

endast om låntagaren jämte säkerhet, som föreskrives i första stycket, ställer

annan betryggande säkerhet för lånet.

Säkerhet, som angives i första stycket, skall gälla för låntagarens samtliga

förpliktelser till föreningen. Sådan ytterligare säkerhet, som låntagaren ställer

för byggnadskreditiv, skall däremot gälla endast för kreditivets belopp.

29 §.

För förenings utlåning skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna för

utlåning från kassan till föreningarna. Förening skall lämna lån mot samma

villkor som gälla för föreningens motsvarande lån hos kassan. Därjämte

skall förening av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som enligt

denna förordning eller enligt reglementet skola utgå till föreningen eller

från föreningen till kassan.

Förening skall till kassan redovisa alla inflytande medel, vilka icke utgöra

avkastning av den i 32 § angivna säkerhetsfonden, förvaltnings- och

iondbidrag enligt 34 § eller ersättning för förlorade sådana bidrag, vinst vid

avyttring av tillgångar som föreningen förvärvat eller ersättning som föreningen

uppburit för särskilda kostnader.

30 §.

Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för amorteringslån,

skall lyda på minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga

inom tre fjärdedelar av det vid den långivande föreningens värdering uppskattade

värdet av den fasta egendomen eller av byggnad, som uppförts på

den med tomträtt upplåtna fastigheten. Inteckning skall alltid vara belägen

inom gällande brandförsäkringsvärde, där ej förening enligt 28 § andra

stycket eftergivit kravet på brandförsäkring.

Lån må ej meddelas med mindre lån mot säkerhet av inteckning med

bättre förmånsrätt i samma fastighet eller tomträtt prövas vara på betryggande

sätt ordnat. Det åligger föreningen att vid bedömandet härav iakttaga

de närmare föreskrifter, som kassans styrelse meddelar.

Inteckning, som utgör säkerhet för byggnadskreditiv, skall lyda på minst

det belopp, varmed kreditivet tages i anspråk.

Har i enlighet med gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande

av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad,

bör, om ej särskilda skäl annat föranleda, till grund för bedömandet

av inteckningssäkerheten i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt

nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet,

där denna uppföres.

Föreningsmedlemmarnas ansvarighet för förenings förbindelser

31 §•

För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande till

de högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

sina lån från föreningen. Kan denna icke infria sina förbindelser med egna

medel, äger den i mån av behov erhålla tillskott från medlemmarna med

samma fördelning dem emellan.

Kan medem icke fullgöra sin betalningsskyldighet enligt första stycket,

äro övriga medlemmar med där angiven fördelning ansvariga för bristen.

Säkerhetsfond

32 §.

Förenings behållna årsvinst skall avsättas till en säkerhetsfond.

I den mån förenings medel icke behövas i rörelsen må de på betryggande

sätt göras räntebärande.

33 §.

I samband med beslut, varigenom del av förenings verksamhetsområde

överföres till annan förenings område, må Kungl. Maj :t efter hörande av

kassan och de berörda föreningarna bestämma i vilken utsträckning och

under vilka villkor även säkerhetsfonden skall överföras.

Förvaltnings- och fondbidrag

34 §.

Låntagare skall, i enlighet med vad reglementet närmare stadgar, erlägga

särskilt förvaltnings- och fondbidrag till sin förening. Detta bidrag skall

utgå med belopp, som fordras för att täcka föreningens förvaltningskostnader

och för att möjliggöra erforderlig avsättning till säkerhetsfonden. Därvid

skall tillses att denna, genom att på föreskrivet sätt tillföras vinst, kommer

att inom skälig tid uppgå till minst tre procent av föreningens skulder.

Likvidation

35 §.

Om förenings likvidation och om förfarandet därvid förordnar Kungl.

Maj :t. Innan sådant förordnande meddelas, skall föreningen höras.

Vad som återstår av föreningens tillgångar sedan skulderna betalats skall

överlämnas till kassan. Medel, som härröra från förening vars verksamhetsområde

övertagits av annan förening, må dock, efter Kungl. Maj :ts bestämmande,

överlämnas till sistnämnda förening.

Denna förordning Iräder i kraft den 1 juli 1963, då förordningen den 27

mars 1953 (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser om förvaltningsbidrag

och bidrag till säkerhetsfond skola alltjämt äga tillämpning beträffande

lån, som utlämnats före den 1 juli 1963. För tiden intill den 1 juli

1964 skola jämväl äldre bestämmelser om kassans styrelse samt om revision

av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper äga tillämpning. På den

ombudsstämma, som skall hållas före utgången av juni månad 1964, skola

dock väljas ledamöter och suppleanter i kassans styrelse ävensom revisorer

och suppleanter för dessa i enlighet med de nya bestämmelserna.

I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna

meddelar Kungl. Maj:t de närmare föreskrifter i fråga om bildande av förening,

som finnas behövliga.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om stadshgpoteksoch

bostadskreditinstitutionernas organisation och verksamhet samt anför

därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1961 tillkallade jag

sju utredningsmän1 med uppdrag att verkställa viss utredning rörande stadshypoteks-

och bostadskreditinstitutionernas organisation och verksamhet.

Utredningen, som antog namnet bostadslåneutredningen, har med skrivelse

den 20 juni 1962 överlämnat sitt betänkande, benämnt Stadshypoteks- och

bostadskreditinstitutionerna — organisation och verksamhet (SOU 1962:

31).

I sitt betänkande, som är enhälligt, framlägger bostadslåneutredningen

förslag till nya bestämmelser för institutionerna, främst i syfte att göra dessa

bättre lämpade för den expanderande byggnadsverksamhetens krav. I

fråga om institutionernas lånerörelse föreslår utredningen bl. a. att stadshypoteks-

och bostadskreditföreningarna inte längre skall vara bundna av

taxeringsvärden som norm vid belåningen och att institutionerna skall äga

rätt att lämna lån i form av byggnadskreditiv. Ändrade regler föreslås vidare

bl. a. i fråga om bestämmandet av föreningarnas belåningsorter liksom

beträffande institutionernas fondbildning och annan inre organisation.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av bankinspektionen,

försäkringsinspektionen, statskontoret, bostadsstyrelsen, allmänna pensionsfondens

fondstyrelser, fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Söderman
1

Landshövdingen Erik Westerlind, tillika ordförande, bankdirektören Arne Callans, byråchefen

Åke Lundström, numera statssekreteraren Bertil Löfberg, bankdirektören Gunnar

Månsson, direktören Erik Severin och hovrättsrådet Jerker Victor.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

21

lands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro,

Västmanlands, Västernorrlands och Jämtlands län, Konungariket Sveriges

sladshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska

försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna Folket Samarbete

(.Folksam), Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,

Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga

bostadsföretag (SABO), Göteborgs allmännyttiga och kooperativa

bostadsföretag (GAKO) samt Stockholms förorters samarbetsnämnd.

överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttrande av Stockholms

stadskollegium. Vid vissa länsstyrelsers och vid kassornas utlåtanden har

bilagts yttranden av stadshypoteks- och bostadskreditföreningar samt av

dessa föreningars samarbetsnämnd.

Remissinstansernas kritik av utredningsförslaget är övervägande positiv.

1 nästan alla de hänseenden, där utredningen förordat ändringar i gällande

regler eller ansett sig böra föreslå ett bibehållande av de nuvarande normerna,

har förslaget rönt instämmanden från det stora flertalet remissmyndigheter.

Vad gäller tanken att låta institutionerna inträda som byggnadskreditivgivare

har dock ett ganska stort antal remissinstanser intagit en avvisande

ståndpunkt. Även till förslaget att slopa taxeringsvärdena som norm

vid föreningarnas långivning ställer sig flera remissorgan tveksamma.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas

framtida organisation och verksamhet till behandling.

II. Allmänna synpunkter

Huvuddragen av institutionernas nuvarande organisation och verksamhet

Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna är uppbyggda efter i huvudsak

samma principer. Var och en av dem består av en central kassa —

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa respektive Svenska bostadskreditkassan

— samt lokalt verksamma föreningar, stadshypoteks- respektive bostadskreditföreningar.

Kassorna har till uppgift att lämna ut lån till föreningarna,

som sedan i sin tur -— var och en inom sitt område — beviljar

lån till sina medlemmar, de låntagande fastighetsägarna. Varje kassa anskaffar

sina lånemedel genom upplåning mot obligationer. Säkerheten för

dessa utgörs av låntagarnas reverser till föreningarna med tillhörande hypotek.

Föreningarna är solidariskt ansvariga för sin kassas förbindelser i förhållande

till de oguldna beloppen av sina lån hos kassan. För varje förenings

förbindelser är i sin tur denna förenings låntagare solidariskt ansvariga i

förhållande till de oguldna beloppen av erhållna lån. Som cn ytterligare

trygghet finns hos varje kassa en reservfond och hos varje förening en säker
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

hetsfond. Som sista säkerhet för varje kassas förbindelser till obligationsinnehavarna

har kassan en av staten tillskjuten grundfond.

Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas utlåningsverksamhet avser

huvudsakligen primär- och sekundärkrediter mot inteckningssäkerhet i

bostads- och affärsfastigheter. Enligt gällande bestämmelser får föreningarna,

med vissa undantag, bevilja lån mot säkerhet av inteckning, för stadshypoteksföreningarnas

del inom högst 60 procent och för bostadskreditföreningarnas

del inom 75 procent av det lägsta av två värden, nämligen

fastighetens uppskattade värde och dess taxeringsvärde. Stadshypoteksföreningarnas

lån utgörs av dels fasta lån med högst 20 års löptid dels amorteringslån,

medan bostadskreditföreningarnas lån har formen av amorteringslån

med en längsta löptid av 40 år.

Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna har under senare år i

stor utsträckning etablerat samförvaltning. Sålunda driver de båda kassorna

sin verksamhet under ledning av en gemensam verkställande direktör med

gemensamma lokaler och gemensam kontorspersonal. Kassornas styrelser

består av samma personer. Förhållandet är detsamma på föreningsplanet.

Stadshypoteksförening och bostadskreditförening med samma verksamhetsområde

utgör sålunda normalt en samförvaltningsenhet. Formellt är emellertid

kassorna och de olika föreningarna fortfarande särskilda juridiska

personer.

För sin utlåning till föreningarna betingar sig kassorna i princip samma

ränta som belöper på motsvarande upplåning och föreningarna av låntagarna

samma ränta som de har att betala till kassorna. Erforderliga medel till förvaltningskostnader

och för fondering anskaffas genom bidrag från låntagarna

till föreningarna och från föreningarna till kassorna.

Gällande regler om stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas organisation

och verksamhet finns dels i förordningarna den 27 mars 1953 (nr

95 och 97) omKonungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

respektive om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,

dels i reglementena samma dag (nr 96 och 98) för Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar

respektive för Svenska bostadskreditkassan och för bostadskreditföreningar.

Utredningen

I direktiven för bostadslåneutredningen framhölls att de förhållanden,

som rådde vid de båda institutionernas tillkomst år 1909 respektive

1929, numera förändrats väsentligt. En anpassning av verksamheten till rådande

förhållanden borde därför äga rum. Med hänsyn främst till att institutionerna

under årens lopp kommit att fylla en allt viktigare funktion för

bottenkreditgivningen till flerfamiljshus, vilket medfört ökade krav på föreningarnas

kreditgivning, borde utredningen undersöka, om formerna för

verksamheten var lämpligt anpassade för att kunna tjäna den expanderande

byggnadsverksamheten. I samband härmed borde utredningen bl. a. under
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

23

söka möjligheterna att skapa enhetligare värderingsprinciper och en mer

flexibel fördelning av lånemedlen. Eftersom det förelegat svårigheter att

åstadkomma anslutning mellan bostadskreditföreningarnas sekundärlån och

de statliga bostadslånen, skulle utredningen även pröva möjligheterna att nå

en bättre samstämmighet mellan dessa lån. Vad gäller föreningarnas organisatoriska

utformning, borde utredningen undersöka de olägenheter, som

sammanhängde med verksamhetsområdenas bristande anslutning till länsenheterna,

samt de problem, som hade samband med föreningsmedlemmarnas

solidariska ansvar för föreningarnas förbindelser. Utredningen skulle

för övrigt vara oförhindrad att efter eget bedömande pröva de spörsmål, som

uppkom i sammanhanget.

Utredningen har som bakgrund till sina överväganden och förslag inledningsvis

redovisat vissa bedömningar av bostadsbyggandets o mfattning

och finansiering under kommande år, som företagits i

andra sammanhang. Utredningen framhåller sålunda, att bostadsbyggnadsutredningen

i ett betänkande (SOU 1961:51) beräknat det genomsnittliga

produktionsbehovet av nya lägenheter under åren 1961—65 till 76 400 lägenheter

per år. För den senare hälften av 1960-talet var motsvarande siffra enligt

samma kalkyl 84 000. Till jämförelse anför bostadslåneutredningen att

långtidsutredningen (SOU 1962: 10) räknat med ett årligt bostadsbyggande,

som från 1960 års nivå vid cirka 70 000 lägenheter skulle successivt stiga till

85 000 år 1965.

I fråga om bostadsproduktionens inriktning framhåller bostadslåneutredningen,

att bostadsbyggnadsutredningen och långtidsutredningen — åtminstone

på längre sikt — räknat med en förskjutning i efterfrågan mot större

lägenheter, radhus och villor. Bostadslåneutredningen finner att denna förskjutning

redan synes vara igång, åtminstone såvitt man kan utläsa av uppgifterna

om färdigställda och påbörjade lägenheter samt av frekvensen av

ansökningar om statliga egnahemslån. Beträffande lokaliseringen av bostadsbyggandet

inom landet anför utredningen att undersökningar tyder på en

fortgående koncentration inom storstadsområdena.

Vad slutligen angår bostadsproduktionens finansiering presenterar utredningen

uppgifter om fördelningen av bostadslånegivningen under senare år

på olika långivarkategorier. Utredningen konstaterar med ledning av dessa

uppgifter, att bostadsstyrelsens andel av bostadsfinansieringen såväl absolut

som relativt är i sjunkande, medan hypoteksobligationernas andel av den

totala bostadskreditgivningen är i stigande. Fram t. o. in. år 1960 stod stadshypotekskassan

och bostadskreditkassan för praktiskt taget hela obligationsdelen,

medan därefter flera andra hypoteksinstitut i större skala gjort sitt

intåg på marknaden.

I annat sammanhang lämnar utredningen uppgiften, att den totala summan

av stadshypoteksföreningarnas utestående lån den 31 december 1941

utgjorde 1 158 miljoner kronor och den 31 december 1961 6 165 miljoner

kronor. Sålunda skedde eu ökning av utlåningen under perioden 1941—1961

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

med över fem miljarder kronor. Motsvarande siffror för bostadskreditföreningarna

var 151, 1 310 respektive 1 159 miljoner kronor. Av utlåningsökningen

faller betydligt över hälften på de senaste fem åren. Genom att

jämföra, å ena sidan, de beräknade sammanlagda beloppen av primär- och

sekundärlån för flerfamiljshus under de statliga lånen för samma hus samt,

å andra sidan, nettoökningen av stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas

sammanlagda utlåning under motsvarande tid har utredningen kommit

fram till att institutionerna under senare år svarat för mer än hälften av de

underliggande krediterna i statsbelånade flerfamiljshus.

Utredningen sammanfattar sina synpunkter på bostadsproduktionens utveckling

på följande sätt.

Bostadsbyggnadsutredningens och långtidsutredningens bedömningar och

den aktuella utvecklingen på bostadsbyggnadsområdet tyder på en successiv

ökning av bostadsbyggandet från den nivå på i runt tal 70 000 lägenheter

som gällde vid 1960-talets början. Här bör dock beaktas den hämmande

faktor inom bostadsproduktionen, som planeringen för ianspråktagandet av

byggmarken utgör och som i särskilt hög grad är kännbar i storstadsområdena

samt vissa andra områden i landet med starkt expanderande näringsliv,

dit en allt större del av det ökande bostadsbyggandet beräknas bli lokaliserat.

Det utrymme, som detta ökande bostadsbyggande kommer att kräva i krediter,

beräknas år 1965 vid en produktion av 85 000 lägenheter vara av storleksordningen

3,0—3,3 miljarder kr. exklusive de statliga bostadslånen. För

åren 1960 och 1961 har bostadskrediterna exklusive de statliga lånen utgjort

1,8 respektive 2,4 miljarder kr. Inom det totala bostadsbyggandet beräknas

komma att inträffa en förskjutning från flerfamiljshus till småhus. Om så

blir fallet, kommer kreditbehovet för flerfamiljshusen inte att öka i samma

grad som för den totala produktionen.

De långsiktiga krediter, som kan ställas till förfogande genom kapitalanskaffning

mot hypoteksobligationer, har utgjort en betydande och under de

senare åren allt större del av den totala bostadskreditgivningen. Den lättnad

på kapitalmarknaden, som inträtt under våren 1962 och som medfört att

svårigheterna att anskaffa bostadslån minskat, kan man inte utan vidare

räkna med som en bestående företeelse.

Bostadslåneutredningen finner det realistiskt att räkna med att den

ökade bostadsproduktionen under 1960-talet kommer att för sin kreditförsörjning

ställa stora krav på hypoteksinstitutionerna. Utredningen anser det

därför vara väsentligt att sådana former för långivningen till bostadsbyggandet

utvecklas, att en smidig och rationell kreditförsörjning underlättas.

Utredningens översyn av gällande regler för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas

organisation och verksamhet har resulterat i en rad

förslag i syfte att effektivisera och stärka institutionerna med tanke på de

ökade krav, som kan väntas bli ställda på dem. De väsentliga nyheterna i

utredningens förslag anknyter till sådana frågor, som angavs i direktiven

för utredningen. De främsta problemen för utredningen har varit att generellt

nå anslutning mellan bostadskreditföreningarnas sekundärlån och de

statliga bostadslånen samt att öka flexibiliteten i lånemedelsförsörjningen

i förhållande till förändringarna inom bostadsbyggandet. I det förstnämnda

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

hänseendet föreslår utredningen, att föreningarna för sin långivning inte

längre skall vara bundna vid taxeringsvärden som norm utan få tillämpa

egna uppskattningsvärden. En ökad anpassning efter bostadsproduktionens

variationer anser utredningen möjlig bl. a. genom att föreningarna far rätt

att i viss utsträckning lämna byggnadskreditiv men även genom att kretsen

av föreningarnas s. k. fria belåningsorter, d. v. s. de orter där föreningarna

utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t äger driva sin låneverksamhet,

utvidgas.

I många hänseenden låter emellertid utredningen i sitt betänkande den

gällande ordningen bestå. Enligt utredningens mening bör institutionerna

sålunda alltjämt utgöra självständiga juridiska personer i förhållande till

varandra, låt vara med långt driven gemensam förvaltning. Tanken att inrätta

gemensamma primär- och sekundärlån avvisas alltså av utredningen.

Inte heller föreslås någon ändring i fråga om den solidariska ansvarigheten

mellan föreningarna respektive föreningsmedlemmarna. I vissa hänseenden

lägger utredningen dock fram förslag om ändringar i den inre organisationen,

såsom beträffande kassastyrelsernas storlek och förordningarnas jävsbestämmelser.

Utredningen har i samband med utformningen av de olika ändringsförslagen

gjort en ganska genomgripande omdisposition av bestämmelserna i

förordningar och reglementen. Syftet härmed anges ha varit att göra författningstexterna

mer överskådliga inbördes. Samtidigt har en del redaktionella

ändringar i författningstexterna vidtagits. De föreslagna nya författningarna

bör enligt utredningens mening träda i kraft den 1 juli 1963.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att invända mot den

allmänna målsättning, som utredningen mot bakgrund av tillgängliga prognoser

för bostadsbyggandet ställt upp för sitt arbete. Från flera håll understryker

man sålunda vikten av att sådana former för långivningen till bostadsbyggandet

utvecklas, att en smidig och rationell kreditförsörjning underlättas.

Svenska byggnadsarbetareförbundet framhåller bostadskreditmarknadens

stora betydelse för sysselsättningen, speciellt då för byggnadsarbetarna.

Varje åtgärd i syfte att underlätta bostadskreditinstitutionernas

verksamhet är enligt förbundets mening ägnad att bidraga till en hög och

jämn sysselsättning. Svenska riksbyggen uttalar sin tillfredsställelse över

att frågor, som sammanhänger med bostadsfinansieringen, gjorts till föremål

för översyn. Ett bostadsbyggande på hög nivå förutsätter, framhåller

företaget, att kapitalmarknaden anpassas till det ökade kreditbehovet, och

härvid har organisationens utformning en inte ringa betydelse. Även Svenska

byggnadsentreprenörföreningen behandlar mer allmänt frågor, som sammanhänger

med bostadsbyggandets kapitalförsörjning, och anför därvid

bl. a. följande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år It)63

Eftersom bostadsbyggandet är en av de stora kapitalkrävande investeringssektorerna

inom näringslivet och dessutom arbetar nära nog helt med

främmande kapital, ställer en hög produktionsvolym — men kanske ännu

mera en ojämn produktionsvolym — ytterligt stora krav på den allmänna

kapitalmarknaden. Föreningen finner det därför förklarligt att bostadsproduktionens

behov av s. k. långa krediter, trots en viss prioritering, hittills

icke fungerat tillfredsställande. Man kan dock inte stanna vid att enbart

konstatera detta förhållande. Vi har velat taga tillfället i akt att belysa det

behov byggnadsindustrin har av att kunna känna förvissningen om tryggad

tillgång "på krediter till den produktion som igångsättes. Ansvaret för kreditförsörjningen

till nyproducerade fastigheter har nämligen i hög grad

kommit att åvila byggnadsföretagarna själva, icke blott då de arbetar med

bostadsobjekt i egen regi utan även då de uppträder som entreprenörer till

allmännyttiga eller kooperativa byggherrar. Dessa byggherrar saknar oftast

eget kapital och är därför hänvisade till den privata eller statliga kapitalmarknadens

krediter för att kunna fullgöra sitt betalningsansvar enligt träffade

entreprenaduppgörelser. Vi finner det därför nödvändigt att bostadsbyggandet

kan tillförsäkras en kapitalvolym som står i överensstämmelse

med den produktionsomfattning som ur bostads- och arbetsmarknadspolitiska

synpunkter befinnes nödvändig. Eftersom huvuddelen av bostadsproduktionen

finansieras med såväl privata som statliga lån är det även angeläget

att dessa bägge låneformer för varje enskilt objekt kan tillfredsställande

samordnas inom en och samma finansieringsplan med hänsyn till såväl

inteckningslägen som räntesatser.

Departementschefen

Stadshypotekskassan, som inrättades år 1909, och bostadskreditkassan,

som tillkom tjugo år senare, har tillsammans med de föreningar, som hör

till respektive kassa, spelat en mycket betydelsefull roll inom kreditgivningen

för bostadsändamål. Härvid har stadshypoteksinstitutionen medverkat

genom att ställa primärkredit till förfogande och bostadskreditinstitutionen

genom att lämna den däröver liggande sekundärkrediten. Den alltmer ökade

betydelsen av institutionernas verksamhet framgår av att summan av stadshypoteksföreningarnas

utestående lån under tjugoårsperioden 1941—1961

steg från drygt en miljard till drygt sex miljarder kronor, medan summan

av bostadskreditföreningarnas lån under samma period steg från omkring

etthundrafemtio miljoner till inemot en och en halv miljard kronor. Att

utlåningsökningen synes bli allt större framgår av uppgifter för det senast

förflutna året, 1962, vilka visar eu utlåningsökning under året för stadshypotekskassans

del med drygt en miljard kronor och för bostadskreditkassans

del med omkring 350 miljoner kronor.

Bostadslåneutredningen har, liksom tidigare bostadsbyggnadsutredningen

och långtidsutredningen, räknat med en successivt stegrad bostadsproduktion

under hela 1960-talet. De båda sistnämnda utredningarna bedömde

det genomsnittliga antalet färdigställda lägenheter år 1965 till omkring

85 000. Numera tillgängliga uppgifter tyder på att en produktion av denna

omfattning kan komma att uppnås redan under innevarande år. Bostadssty
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

relsen räknar med att den nuvarande höga produktionsnivån skall kunna

bibehållas och eventuellt ytterligare höjas.

Av det redovisade materialet framgår, att stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna

är kraftigt belastade som långivare. En stigande bostadsproduktion

kommer att innebära en successiv ökning av belastningen.

Institutionerna har under senare år beträffande de statsbelånade flerfamiljshusen,

som utgör drygt 90 procent av hela produktionen, svarat för

mer än hälften av krediterna under statslånen. Även i den framtida nyproduktionen

torde institutionernas kreditmässiga andel bli av betydande omfattning.

Såsom utredningen framhållit, ställer de ökande anspråken på kassornas

och föreningarnas kreditgivning även stora krav pa institutionernas allmänna

organisation. Denna bör sålunda medge en ansenlig smidighet i långivningen,

bland annat för att underlätta en tillfredsställande anpassning

efter variationerna i bostadsbyggandet från tid till annan och mellan olika

orter. Jag kommer i det följande att närmare gå in på dessa spörsmål och

ämnar även var för sig ta upp övriga viktigare förslag till ändringar i gällande

regler för institutionerna, som utredningen lagt fram till fullföljande

av sitt uppdrag. I detta sammanhang inskränker jag mig till att instämma i

utredningens allmänna målsättning — att söka skapa sådana former för

långivningen till bostadsbyggandet, att en smidig och rationell kreditförsörjning

underlättas. Samtidigt vill jag redan nu framhålla, att jag i huvudsak

ansluter mig till utredningens förslag som i stort sett även vunnit

remissinstansernas gillande.

Utredningens förslag till nya förordningar för stadshypoteks- respektive

bostadskreditinstitutionerna innefattar, förutom sakliga ändringar av skiftande

betydelse, en genomgripande formell omdisposition av de gällande

författningarna. Denna omdisposition och de redaktionella ändringar, som

utredningen vidtagit i författningstexterna, är enligt min mening i allt väsentligt

ändamålsenliga. Jag har därför, med smärre avvikelser, i detta hänseende

följt utredningen vid upprättandet av förslag till nya författningar

i ämnet men därjämte genomgående försökt att modernisera författningstexten.

De nya förordningarna rörande stadshypoteks- och bostadskreditväsendet

är enligt mitt — liksom utredningens —- förslag avsedda att träda i kraft

den 1 juli 1963, då de äldre förordningarna skall upphöra att gälla. Med

hänsyn till de sakliga ändringar, som föreslås i institutionernas organisation,

fordras vissa övergångsbestämmelser. Dessa synes inte kräva någon

närmare motivering.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

III. Verksamhetsområden och belåningsorter

Gällande regler

Enligt 17 § i gällande förordningar för stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarna

respektive bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna

ankommer det på Kungl. Maj :t att för varje förening bestämma

den del av riket, inom vilken föreningen får utöva verksamhet.

Verksamheten, som enligt 16 § i förordningarna skall gå ut på att tillhandahålla

lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt, får inom

det för föreningen bestämda området drivas i samtliga städer och köpingar

samt andra samhällen, för vilka de för stad meddelade bestämmelserna i

byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan gäller. Föreningen får emellertid

även driva sin verksamhet i annat inom verksamhetsområdet beläget samhälle

eller tätare bebyggt område, som enligt särskilt beslut av Kungl. Maj :t

skall tillhöra verksamhetsområdet.

Utredningen

Vad angår föreningarnas verksamhetsområden erinrar

bostadslåneutredningen till en början om att, sedan 1952 års realkreditutrednings

förslag om en långtgående samförvaltning mellan institutionerna inom

stadshypoteks- och bostadskreditväsendet antagits av statsmakterna, en serie

områdesjusteringar vidtagits. Genom dessa ändringar i områdesindelningen

har — framhåller utredningen — arbetet att över hela linjen åstadkomma

samförvaltning mellan institutionerna i det närmaste avslutats. På

ett par håll i landet är samförvaltningen dock inte genomförd. Sålunda ingår

södra Småland och Blekinge i en och samma bostadskreditförenings

verksamhetsområde, under det att de är uppdelade på två stadshypoteksföreningar.

Förhållandet är det omvända i fråga om Västernorrlands och

Jämtlands län, som alltså var för sig utgör underlag för en bostadskreditförenings

verksamhet men tillsammans ingår i en stadshypoteksförenings verksamhetsområde.

Enligt vad utredningen inhämtat pågår förhandlingar mellan

representanter för kassorna och berörda föreningar i syfte att åstadkomma

samförvaltning. Enligt utredningens uppfattning bör Blekinge län utgöra

ett gemensamt verksamhetsområde för en stadshypoteks- och en bostadskreditförening

i samförvaltning. En ny bostadskreditförening i samförvaltning

med stadshypoteksföreningen i Kalmar bör bildas för återstoden

av den nuvarande bostadskreditföreningens verksamhetsområde. Vad beträffar

Västernorrlands och Jämtlands län bör dessa enligt utredningens

uppfattning lämpligen utgöra gemensamt verksamhetsområde även i fråga

om sekundärlångivningen. Jämtlands läns bostadskreditförening bör således

träda i likvidation, och dess verksamhet bör övertagas av den nuvarande bostadskreditföreningen

i Sundsvall.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 ur 1963

Med hänvisning till det anförda rekommenderar utredningen, att de pågående

förhandlingarna intensifieras i syfte att åstadkomma en lösning enligt

de angivna riktlinjerna.

Enligt utredningens mening kan även vägande skäl anföras för vissa jämkningar

i områdesindelningen för Stockholms län. För närvarande hänförs den

del av länet, som ligger väster om Södertälje kanal till Södermanlands-föreningarnas

verksamhetsfält, samt den norra delen av länet till Norra

Roslags och Upsala stadshypoteks- och bostadskreditföreningars verksamhetsområde.

Utredningen gör gällande, att nu nämnda delar av Stockholms

län har närmare anknytning till Stockholm än till Nyköping respektive Uppsala.

Enligt utredningens mening kan anledning därför föreligga att hänföra

dessa delar till Upplands-föreningarnas område, som nu omfattar övriga

delar av Stockholms län. Vad gäller den del av länet, som för närvarande

ligger under Södermanlands-föreningarna, föreslår utredningen, att kassorna

och berörda föreningar tar upp förhandlingar om en justering av områdesgränsen

i enlighet med vad utredningen uttalat i detta hänseende. En

motsvarande åtgärd i fråga om den norra delen av länet skulle emellertid

medföra en påtaglig minskning av underlaget för Norra Roslags och Upsala

föreningar. Utredningen avstår därför från att framlägga någon rekommendation

i denna del.

Beträffande verksamhetsområdena berör utredningen slutligen frågan om

en generell områdesindelning efter länsgränserna, vilken diskuterats i utredningsdirektiven.

Enligt utredningens uppfattning kan en sådan allmän

anslutning till länsgränserna inte genomgående betecknas som rationell, och

utredningen avvisar därför tanken härpå.

Utredningen behandlar i ett särskilt avsnitt spörsmålet inom vilka andra

belåningsorter än städer och köpingar föreningarna bör äga rätt att

utan särskilt medgivande bedriva sin verksamhet. Här framhåller utredningen

till en början att de äldre byggnads- och hälsovårdsstadgorna, till vilkas

för stad meddelade bestämmelser gällande regler för institutionernas verksamhet

hänvisar, ersatts med nya stadgor, som saknar särskilda bestämmelser

för stad. Som en följd härav har kassornas styrelser, såsom utredningen

påpekar, i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 juni 1960 begärt, att

begreppet hälsovårdstätort i den nya hälsovårdsstadgan förs in i förordningställts,

och då dessutom hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort

avses ett område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts,

och då dessutom hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort

äger tillämpning för ett sådant område, förelåg enligt kassorna

tillräckliga garantier för att området hade en sådan tätortskaraktär att föreningarna

lämpligen borde få utöva låneverksamhet där.

I fortsättningen framhåller utredningen, att institutionerna bedriver utlåningen

med nödig omsorg från säkerhetssynpunkt. Utredningen förordar därför,

alt den behövliga ändringen i författningarna inte i onödan skall begränsa

institutionernas rörelsefrihet. Det gäller enligt utredningens mening att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

finna ett såväl klart och entydigt som ej alltför snävt begrepp för den struktur

ett samhälle eller en tätbebyggelse rimligen bör ha för att låneverksamhet

där skall få utövas utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Utredningen

anser, att begreppet hälsovårdstätort är ett lämpligt och från säkerhetssynpunkt

fullt betryggande kriterium för kvaliteten hos en tätortsbildning

där föreningarna allmänt skall ha rätt att utlämna lån. Begreppet

används också i motsvarande bestämmelser i de av Kungl. Maj :t under åren

1961 och 1962 fastställda bolagsordningarna för vissa obligationsutgivande

inteckningsbolag. Utredningen föreslår, att den ifrågavarande paragrafen i

förordningarna för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna ändras

i överensstämmelse med vad kassastyrelserna föreslagit. I enlighet härmed

upptager författningsförslagen bestämmelsen att förening inom den de! av

riket, som Kungl. Maj :t bestämt, äger utan särskilt medgivande utöva verksamhet

i samtliga städer och köpingar samt »andra samhällen eller delar av

samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort

äga tillämpning».

Detta förslag torde enligt utredningens uppfattning få till följd en viss

utökning av den generella utlåningsrätten för föreningarna och framför allt

innebära, att formella förutsättningar kommer att föreligga för institutionerna

att snabbare än hittills kunna påbörja låneverksamhet i nya, tillfredsställande

planerade tätbebyggelser. Frågan om en snabbare medverkan från

institutionernas sida vid kapitalförsörjningen till nya bostadsområden har,

framhåller utredningen, särskilt tagits upp av Stockholms förorters samarbetsnämnd.

Den har emellertid betydelse även för andra starkt expanderande

områden i landet, där en förskjutning i bostadsbyggandet från redan utbyggda

samhällen till nya orter pågår. Utredningen anser, att den tveksamhet

från föreningsstyrelsernas sida att införliva nya orter i låneverksamheten,

som ibland förekommit, bl. a. varit en konsekvens av nu gällande bestämmelser

jämte rådande knapphet på lånemedel. Det är enligt utredningens

mening av väsentlig betydelse, att de nya bostadsområdena — om de i övrigt

uppfyller kvalifikationerna som belåningsorter — inte kommer i sämre

läge i kredithänseende än de traditionella låneorterna och att institutionerna

snabbt kan acceptera nya tätbebyggelser som underlag för sin kreditgivning.

Utredningen har också funnit att inom institutionerna en strävan föreligger

att söka anpassa långivningen efter bostadsbyggandets förläggning till nya

områden. Denna utveckling skulle enligt utredningens uppfattning avsevärt

underlättas genom den nu förordade författningsändringen i fråga om belåningsorterna.

Remissyttrandena

De remissinstanser, som närmare behandlat samförvaltningsproblemen

och områdesindelningen, har i allmänhet inte haft något att invända

mot utredningens synpunkter. Svenska riksbyggen framhåller visserligen,

att en allmän anslutning till länsgränserna synes böra äga rum, men

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

flertalet remissorgan instämmer i uppfattningen att det inte finns tillräckligt

bärande skäl för en genomgående anpassning till länsenheterna.

Utredningens konkreta förslag med sikte på ändrad indelning av vissa

områden har emellertid föranlett anmärkningar från vissa därav berörda

myndigheter. Länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län motsätter sig

sålunda de förslag till uppdelning respektive sammanslagning, som utredningen

framlagt i fråga om föreningsverksamheten inom dessa län.

Vad beträffar områdesindelningen i Stockholms län understryks utredningens

synpunkter av länsstyrelsen i Stockholms län, som finner den nuvarande

indelningen mindre ändamålsenlig. Stockholms förorters samarbetsnämnd

delar utredningens uppfattning i fråga om hela Södertälj e-områdets

överföring till Upplands-föreningarnas verksamhetsfält. Länsstyrelsen

i Södermanlands län anser däremot, att inga bärande skäl anförts för en

sådan överföring. Länsstyrelsen i Uppsala län slutligen betonar liksom utredningen,

att en minskning av underlaget för Norra Roslags och Upsala

föreningar kunde medföra svårigheter för föreningarna att besta som särskild

förvaltningsenhet.

Kassorna har med anledning av utredningens konkreta synpunkter och

förslag sagt sig vara beredda att föranstalta om förhandlingar i syfte att nå

en områdesindelning i huvudsak efter de riktlinjer, som utredningen dragit

upp, och att för Kungl. Maj :t lägga fram förslag i ämnet.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag till bestämmelser

om belåningsorter eller lämnat dem utan erinran. Förslaget

att en förening skall få utan särskilt tillstånd driva verksamhet inom sitt

område i alla städer och köpingar »samt andra samhällen eller delar av

samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort

äga tillämpning», har sålunda vunnit anslutning från bostadsstyrelsen,

länsstyrelsen i Malmöhus län, kassorna, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Folksam, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,

Svenska byggnadsentreprenörföreningen, HSB, Svenska riksbyggen

och GAKO. Även bankinspektionen tillstyrker förslaget med hänvisning

till att föreningarnas självständiga befogenhet att pröva belåningsort och

kreditobjekt bevaras.

Eu delvis ganska ingående kritik mot förslaget kommer från ett antal

länsstyrelser och från Stockholms förorters samarbetsnämnd. I huvudsak

innebär kritiken, att man framhåller vilken utvidgande respektive inskränkande

effekt i fråga om verksamhetsfältet som de föreslagna reglerna kan

tänkas få i förhållande till gällande bestämmelser. Länsstyrelserna i Uppsala,

Södermanlands, Kronobergs, Örebro och Västmanlands län har i detta

hänseende framfört i huvudsak likartade synpunkter. Länsstyrelsen i Västmanlands

län anför sålunda.

Enligt den föreslagna formuleringen av 20 § i var och eu av de båda förordningarna

skulle i förenings verksamhetsområde ingå, utom städer och

köpingar: »andra samhällen eller delar av samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans

bestämmelser för hälsovårdstätort äga tillämpning». Avsikten sy
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

nes alltså vara att till verksamhetsområdet skall höra ej blott de områden,

som genom fastställelse av stadsplan eller byggnadsplan automatiskt fått

karaktären av hälsovårdstätorter, utan även de icke planlagda områden, där

de för sådan tätort gällande föreskrifterna i särskild ordning förklarats tilllämpliga.

Detta sker enligt hälsovårdsstadgan i den formen att kommunen

antager och länsstyrelsen fastställer en lokal hälsovårdsordning, vari särbestämmelserna

för hälsovårdstätort, eller en del av dem, angivas skola gälla

inom visst område utanför stads- eller byggnadsplan. Prövningen från

kommunens och länsstyrelsens sida sker här givetvis enbart med beaktande

av de sanitära intressena. Att till ett sådant beslut knyta den biverkan

att området i fråga kommer att ingå i ett hypoteksinstituts verksamhetsområde

finner länsstyrelsen olämpligt.

Men även mot tanken att låta varje område, som automatiskt utgör hälsovårdstätort,

ingå i förenings verksamhetsområde synes vägande invändningar

kunna riktas. Långt ifrån alla byggnadsplaneområden är avsedda för

sådan bebyggelse som ur dessa hypoteksinstituts synpunkt kan anses kreditvärdig.

Byggnadsplaner fastställes för en mängd områden, som är helt

eller huvudsakligen avsedda för sommarbebyggelse. Äldre byggnadsplaner

gäller för en del småorter med stagnerande näringsliv och avtagande folkmängd,

där man i framtiden kanske får räkna med sjunkande fastighetsvärden.

Å andra sidan förekommer fortfarande, särskilt i hastigt expanderande industriorter,

att bebyggelse sker innan planen är fastställd. Förslag till stadsplan

eller byggnadsplan är måhända under utarbetande i samförstånd med

de granskande myndigheterna men kan av någon anledning ännu ej slutföras,

antagas eller fastställas, ehuru utformningen av ett visst bebyggelseområde

är fullt klart. I sådana fall sker bebyggelse ofta efter dispens av länsstyrelsen

eller byggnadsnämnden. Det vore beklagligt om utvägen att söka

hypotekslån då skulle vara stängd blott därför att bebyggelseområdet ännu

ej hunnit bli hälsovårdstätort.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län bör man, när man fastställer

kretsen av belåningsorter, helst söka andra utvägar än att anknyta till begreppet

hälsovårdstätort. Länsstyrelsen antyder, att den officiella statistikens

tätortsbegrepp måhända skulle kunna vara vägledande. Länsstyrelserna

i Uppsala och Örebro län menar, att frågan bör ytterligare utredas. Länsstyrelsen

i Södermanlands län gör gällande, att de föreslagna bestämmelserna

— med hänsyn till att byqggnadsplan ej sällan fastställs för fritidsbebyggelseområden

eller liknande områden — bör förses med ganska vittomfattande

undantag. Länsstyrelsen i Kronobergs län menar att utredningen

knappast torde ha avsett att i kretsen av »fria» belåningsorter inkludera

även sådana områden utanför de egentliga hälsovårdstätorterna, där de för

sådan tätort meddelade bestämmelserna gäller på grund av lokal hälsovårdsordning.

Med hänsyn härtill och eftersom begreppet hälsovårdstätort i hälsovårdsstadgan

definieras som ett område, för vilket fastställts stadsplan

eller byggnadsplan, förordar denna länsstyrelse, att i författningstexten uttrycket

»samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för

hälsovårdstätort äga tillämpning», utbytas mot »samhällen, för vilka fastställts

stadsplan eller byggnadsplan».

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition, nr 163 år 1963

33

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att utvidgningen av eu

förenings verksamhetsfält till att omfatta sådana områden, för vilka enligt

lokal hälsovårdsordning särskilda bestämmelser om hälsovårdstätort skall

gälla, ej sällan kommer att innebära att föreningens verksamhet omfattar

områden, för vilka varken byggnadsplan upprättats eller utomplansbestämmelscr

gäller. För länets del torde förslaget, enligt vad länsstyrelsen anför,

innebära, att föreningarnas verksamhetsområden utvidgas till att beröra

samtliga kommuner. En sådan utvidgning kan enligt länsstyrelsens mening

innebära ett ökat risktagande.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tar upp frågan om riskerna

vid olika alternativ för avgränsningen av de s. k. fria belåningsorterna och

framhåller, att lokaliseringsfrågor kan få betydelse vid bestämmande av eu

fastighets kreditvärde. Länsstyrelsen uttalar härefter följande.

Ur andra synpunkter kan lämpligheten av att avgränsa de »fria» belåningsorterna

till enbart områden, för vilka fastställts stadsplan eller byggnadsplan,

ifrågasättas. Avsevärda väntetider kunna av skilda skäl förekomma

i ärenden angående fastställelse av planförslag. Under väntetiden medgiven

dispens för visst byggnadsföretag binder emellertid planförslaget för den av

dispensen direkt berörda delen av detsamma. I andra fall förekommer att

planförslag ej ingivits för fastställelse eller ens upprättats, trots att tätbebyggelse

i byggnadslagens mening bedömes föreligga. I dylika fall jämlikt

56 § byggnadsstadgan medgiven dispens för visst byggnadsföretag torde få

anses binda blivande detaljplaneläggning för det av dispensen direkt berörda

området. Antydda förhållanden kunna förekomma inom sådana kvalificerade

tätortsbildningar eller delar därav, beträffande vilka lokaliseringssynpunkter

och andra synpunkter motivera, att de i avseende å lånemöjligheter

för bostadsproduktion jämställas med områden, för vilka fastställts

stadsplan eller byggnadsplan. För dispenserad bebyggelse av nämnda slag

synes belåningsmöjligheterna böra vara lika goda som i fråga om bebyggelse

inom områden, för vilka fastställts stadsplan eller byggnadsplan.

En omständighet i avseende å belåningsorterna, som ej synes ha berörts

av utredningen, är att avgränsningen av de »fria» belåningsorterna till hälsovårdstätorter

i praktiken kan medföra en minskning av de »fria» belåningsorternas

nuvarande arealer. De municipalsamhällen, som enligt den

tidigare gällande lagen om kommunalstyrelse på landet i regel blev en automatisk

följd av ett förordnande om att byggnadsstadgans eller hälsovårdsstadgans

bestämmelser för stad skulle lända till efterrättelse för ett område

på landet som ej utgjorde egen kommun, motsvarade till arealen de områden,

för vilka dylika förordnanden meddelats och innefattas i sin helhet i

de »fria» belåningsorterna. Stadsplan eller byggnadsplan synes emellertid i

flertalet fall ha fastställts endast för vissa delar av de områden, som ingick

i municipalsamhällena. För detta läns vidkommande, där antalet municipalsamhällen

uppgått till omkring 40, torde därför förslaget om hälsovårdslätorter

såsom »fria» belåningsorter innefatta en viss minskning av de »fria»

belåningsorternas areal. I vad mån förslaget i denna del kan inverka menligt

på bostadsproduktionen har icke klarlagts.

Stockholms förorters samarbetsnämnd anför synpunkter i huvudsak liknande

dem som kommit till uttryck i flertalet länsstyrelsers remissyttranden.

Enligt samarbetsnämndens uppfattning kan det inte anses rationellt

3 IUhang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 163

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

alt författningsmässigt binda institutionernas verksamhet till vissa orter,

som formellt har viss kvalitet. Nämnden ifrågasätter även, om inte ett statligt

belånat objekt bör innebära tillräcklig kreditsäkerhet för institutionerna.

Enligt nämndens mening är bestämmelser om särskilda belåningsorter inte

motiverade. Sådana bestämmelser bör därför, anser nämnden, inte ingå i de

nya förordningarna.

Departementschefen

Utredningen har i fråga om föreningarnas verksamhetsområden

tagit avstånd från tanken, att dessa generellt skall anpassas efter

länsgränserna. De samförvaltade föreningarna bör alltid utgöra tillräckligt

bärkraftiga förvaltningsenheter. Detta förhållande omöjliggör en genomgående

anslutning till länsenheterna. En sådan ordning kan även av andra skäl,

exempelvis från kommunikationssynpunkt, te sig opraktisk. Utredningens

ståndpunkt i denna fråga förefaller därför väl underbyggd. Den har inte

heller rönt egentligt motstånd under remissbehandlingen.

Beträffande vissa enskilda föreningars verksamhetsområden har utredningen

lagt fram ändringsförslag och gjort vissa klarläggande uttalanden.

Dessa är emellertid endast avsedda att tjäna som underlag för blivande överenskommelser

mellan föreningarna. Eftersom det i sista hand ankommer

på Kungl. Maj :t att fastställa nya verksamhetsområden, torde det inte vara

erforderligt att nu närmare gå in på denna fråga.

Enligt gällande regler om föreningarnas belåningsorter äger föreningarna

utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t driva sin verksamhet

i städer, köpingar och »andra samhällen, för vilka de för stad meddelade bestämmelserna

i byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan är gällande». De

stadgor, till vilka förordningarna sålunda hänvisar, har under senare år ersatts

med nya, som saknar särskilda bestämmelser för stad. Såsom utredningen

framhåller, nödvändiggör detta förhållande en ändring av reglerna.

Utredningen erinrar om att man i den nya hälsovårdsstadgan använder begreppet

hälsovårdstätort för område, beträffande vilket fastställts stadsplan

eller byggnadsplan. Termen hälsovårdstätort utgör enligt utredningens uppfattning

ett klart, entydigt och samtidigt inte alltför snävt uttryck för den

struktur ett samhälle eller en tätbebyggelse rimligen bör ha för att låneverksamhet

där skall få utövas utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Utredningen

föreslår med denna motivering att föreningarna skall få driva

verksamhet i sådana områden, där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser

för hälsovårdstätort äger tillämpning. En sådan bestämning skulle enligt

utredningen innebära att kretsen av samhällen, där institutionerna självständigt

kan ta upp låneverksamhet, vidgas. I fråga om vissa nya, tillfredsställande

planerade tätbebyggelser anses förslaget sålunda medföra, att institutionerna

får formella förutsättningar att snabbare än hittills påbörja

sin låneverksamhet. Förslaget i denna del syftar till att underlätta en bättre

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

35

anpassning av långivningen efter bostadsbyggandets variationer än den som

är möjlig med nuvarande regler. Detta har i andra sammanhang ansetts

vara angeläget.

Remissorganen har i allmänhet tillstyrkt utredningens förslag till bestämmelser

om belåningsorter eller lämnat dem utan erinran.

Ett antal länsstyrelser har emellertid anmärkt på den närmare utformningen

av bestämmelserna och därvid gjort gällande, att förslaget kan få en

olämpligt utvidgande effekt. Utredningsförslaget innebär, enligt vad man

framhåller, att till en förenings verksamhetsområde kan höra inte bara de

områden, som genom fastställelse av stadsplan eller byggnadsplan automatiskt

fått karaktären av hälsovårdstätort, utan även sådana inte planlagda

områden, där de för hälsovårdstätort gällande föreskrifterna i särskild ordning

förklarats tillämpliga. Här avses sådana med stöd av hälsovårdsstadgan

meddelade lokala hälsovårdsordningar, vari föreskrivs att stadgans särskilda

bestämmelser för hälsovårdstätort skall gälla även utanför stads- eller

byggnadsplanelagt område. De länsstyrelser, som vänder sig mot förslaget i

denna del, hänvisar till att prövningen, när sådan föreskrift meddelas, tar

sikte enbart på de sanitära intressena. Att till fastställandet av en lokal hälsovårdsordning

knyta den biverkan, att området i fråga kommer att bli belåningsort

för en stadshypoteks- eller bostadskreditförening finner dessa länsstyrelser

mindre lämpligt. Några länsstyrelser anser även en anknytning av

belåningsorterna till de egentliga hälsovårdstätorterna alltför vidsträckt,

främst med hänsyn till att byggnadsplan stundom fastställs för område som

endast är avsett för fritidsbebyggelse.

Mot utredningsförslaget har emellertid även — från en länsstyrelse —

riktats den anmärkningen, att en anknytning av belåningsorterna till begreppet

hälsovårdstätort skulle kunna medföra en minskning av belåningsorternas

areal inom länet. Slutligen har från ett håll ifrågasatts, om det över

huvud taget fordras några bestämmelser om belåningsorter. Enligt den mening,

som därvid framförts, borde exempelvis den omständigheten, att ett

objekt är statligt belånat, innebära en tillräcklig kreditsäkerhet för institutionerna.

Enligt min mening är det av stor vikt att kretsen av föreningarnas belåningsorter

är så vidsträckt, att långivningen i möjligaste mån kan anpassas

efter variationerna i bostadsbyggandet från en ort till en annan. Jag är

emellertid inte beredd alt gå så långt som att slopa varje författningsmässig

begränsning av belåningsorternas krets. Gränsen mellan s. k. fria belåningsorter

och andra områden inom en förenings geografiska verksamhetsfält bör

bestämmas så, att i huvudsak städer, stadsliknande samhällen och övriga

orter med någorlunda tillfredsställande planerad tätbebyggelse faller inom

de fria belåningsorterna samt övriga områden utanför dessa. I det väsentliga

synes begreppet hälsovårdstätort — varmed avses varje stads- eller byggnadsplanerat

område — på ell ändamålsenligt sätt täcka den krets av orter,

där föreningarna bör få utöva låneverksamhet utan särskilt medgivande av

Kungl. Maj:t. Termen hälsovårdstätort är, såsom utredningen påpekat, klar

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

och entydig. Utredningsförslaget innebär emellertid, att även områden utanför

de egentliga hälsovårdstätorterna kan få karaktär av fria belåningsorter.

Den utvidgning av en förenings verksamhetsområde, som kan bli

följden av att en lokal hälsovårdsordning fastställs för ett område utanför

den egentliga hälsovårdstätorten, innebär dock knappast några ökade risker

för obligationsinnehavarna eller föreningsmedlemmarna. Föreningarna torde

sålunda normalt inte bli benägna att inleda låneverksamhet i sådana områden,

som helt saknar tätortskaraktär, även om områdena författningsmässigt

utgör fria belåningsorter. I vissa lägen torde emellertid en ändamålsenlig

och snabb anpassning av långivningen efter bostadsproduktionens förändringar

kunna underlättas just genom att sådana ännu inte planlagda

områden, varom nu är fråga, blir fria belåningsorter. Dessutom torde den

på något håll befarade minskningen av de fria belåningsorternas areal vid

införande av begreppet hälsovårdstätort kunna motverkas genom den konstruktion

förslaget till nya bestämmelser sålunda erhållit.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att i övergångsbestämmelse till

hälsovårdsstadgan föreskrivits att, om uttrycket område där stadgans bestämmelser

för stad gäller förekommer i annan författning, detta uttryck

skall avse område, där den nya stadgans bestämmelser för hälsovårdstätort

äger tillämpning. Här möter alltså samma konstruktion som i utredningsförslaget

används för att bestämma kretsen av fria belåningsorter. Även i

medgivande av Kungl. Maj :t till föreningarna att utöva låneverksamhet har

i avvaktan på ny utformning av författningarna en liknande konstruktion

kommit till användning. Tillämpningen av dessa bestämmelser har, såvitt

känt, inte föranlett några komplikationer.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag i denna del.

Jag vill alltså föreslå rätt för förening att utan medgivande av Kungl. Maj:t

utöva verksamhet inom föreningens område i samtliga städer och köpingar

liksom inom de områden utanför stad eller köping, där hälsovårdsstadgans

särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort gäller. Kungl. Maj:t skall

emellertid fortfarande kunna genom särskilt beslut medge förening rätt att

driva verksamhet även i annat tätare bebyggt område inom den del av landet

som är bestämd för föreningens verksamhet.

IV. Lånerörelsen

Gällande regler

Gällande regler om institutionernas lånerörelse återfinns i 10 § (kassorna)

samt 23 och 24 §§ (föreningarna) av respektive förordning.

I första stycket av 10 § förordningen för stadshypoteksväsendet stadgas,

att kassan får lämna ut lån till föreningarna att återbetalas antingen genom

viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan amortering efter förloppet

av viss tid, högst tjugo år (fasta lån). Förfallotiden för fast lån skall be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

stämmas så, att den är förenlig med villkoren för kassans förbindelser. För

bostadskreditkassan gäller enligt motsvarande författningsrum i förordningen

för bostadskreditväsendet, att endast amorteringslån får utlämnas till föreningarna.

Amorteringstiden får inte överstiga 40 år. Närmare föreskrifter

om villkoren för kassornas utlåning lämnas i de följande styckena av 10 §

respektive förordning.

För förenings utlåning gäller enligt 23 § tredje stycket respektive förordning

i tillämpliga delar samma regler som för kassornas utlåning. Beträffande

föreningarnas lånerörelse i övrigt stadgas i 23 § första stycket, att lån

— bortsett från placeringen av säkerhetsfonden — får meddelas endast mot

säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt. På fastigheten eller tomten,

vilken skall vara belägen inom föreningens verksamhetsområde, skall

finnas nöjaktigt brandförsäkrad byggnad, som huvudsakligen är avsedd för

bostadsändamål eller till affärslokaler. Då fråga är om lån mot säkerhet av

inteckning i tomträtt, skall kassans styrelse ha godkänt tomträttsavtalet.

Enligt sista stycket av 23 § förordningarna skall alla till förening inflytande

medel, vilka inte utgör bidrag till eller avkastning av förenings säkerhetsfond

eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller vinst vid avyttring

av tillgångar som föreningen förvärvat, redovisas till kassan.

Förordningarnas 24 § innehåller stadganden om föreningarnas belåningsgränser.

För stadshypoteksföreningarna gäller att inteckning i fast egendom eller

tomträtt, som utgör säkerhet för amorteringslån, skall lyda på minst det belopp,

till vilket lån beviljas, och ligga inom 50 procent av det lägsta av två

värden, nämligen det vid föreningens värdering uppskattade värdet av egendomen

och taxeringsvärdet för egendomen. I den mån kassastyrelsen medger

det får belåningsgränsen dock sättas vid 60 procent av nämnda värde.

Beträffande fasta lån gäller såtillvida strängare regler, att sådant lån på längre

tid än tio år — med vissa undantag -— får meddelas endast mot inteckning

upp till två tredjedelar av eljest tillåtna gränser. Den årliga avbetalningen

på amorteringslånen skall utgöra minst en halv procent av den ursprungliga

lånesumman, om huvudbyggnaden är av sten eller lika hållbart

byggnadsämne, och annars minst en procent av samma summa.

Vad angår bostadskreditföreningarna skall inteckning till säkerhet för lån

lyda på minst det belopp, vartill lånet beviljas, och ligga inom 75 procent

av det lägsta av de båda nyssnämnda värdena. Lån får inte beviljas, om inte

lån mot säkerhet av inteckning med bättre förmånsrätt i samma fastighet

eller tomträtt anses vara ordnat på betryggande sätt.

För besiktning och värdering av låneobjekt gäller enligt 16 § respektive reglemente

särskilda bestämmelser. Jämlikt andra stycket i författningsrummet

skall för värderingsmännen gälla instruktion, vilken tillika med formulär

för värderingsinstrument fastställs av kassans styrelse. Särskilda beslutförhetsregler

gäller härvidlag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

Utredningen

I avsnittet om institutionernas lånerörelse behandlar utredningen inledningsvis

frågan om kassornas fördelning av lånemedel mellan

föreningarna i tider av medelsbrist. Utredningen erinrar om att kassornas

kapitalanskaffning i mitten av 1950-talet började möta svårigheter och att

balanserna av beviljade men på grund av medelsbrist inte effektuerade låneansökningar

härigenom ökade. Detta nödvändiggjorde en ransonering av

tillgängliga lånemedel till föreningarna. Vid fördelningen av lånemedlen tog

kassorna främst hänsyn till storleken av föreningarnas lånebalanser, övriga

kreditinstituts verksamhet samt bostadsbyggandets omfattning inom respektive

föreningsområden. Utredningen anser, att den sålunda tillämpade fördelningen

områdesvis rätt väl anslutit sig till bostadsbyggandets omfattning,

fastän en viss eftersläpning i följsamheten till förskjutningarna i bostadsbyggandet

på grund av lånebalanserna inte kunnat undvikas.

I detta sammanhang har utredningen särskilt beaktat vissa förhållanden

i fråga om utlåningen från Stockholms respektive Upplands stadshypotekslöreningar,

vilka Stockholms förorters samarbetsnämnd tagit upp i särskild

framställning till Kungl. Maj :t den 1 mars 1961. Nämnden ansåg sig ha funnit

en inte oväsentlig disproportion mellan de båda föreningarnas utlåning

och antalet färdigställda lägenheter. Den totala utlåningen utslagen per färdigställd

lägenhet hade sålunda i Stockholms stad ökat från 7 022 kronor år

1951 till 22 619 kronor år 1960 men inom förortskommunerna minskat från

8 472 kronor år 1951 till 7 682 kronor år 1960. Härav ansåg sig nämnden

kunna konstatera, att kassans utlåning inte anpassats efter den inträffade

förskjutningen i bostadsbyggandet. Med ledning av uppgifter från styrelserna

för stadshypotekskassan och respektive föreningar angående utvecklingen

av utlåningsverksamheten under de senaste åren konstaterar utredningen

emellertid, att en omdisposition vid tilldelningen av nya lånemedel sedermera

genomförts. Till följd av eftersläpningen i utbetalningen av redan beviljade

lån hade denna omdisposition emellertid inte hunnit bli sådan, att

den motsvarat den starka förskjutningen i bostadsproduktionen från Stockholms

stad till förortskommunerna.

Utredningen uttalar som sin uppfattning att den fördelning mellan föreningarna

av tillgängliga lånemedel, som kassorna i ett knapphetsläge på

kapitalmarknaden har att fullgöra, huvudsakligen bör grunda sig på de hos

föreningarna uppmätta balanserna av beviljade lån och bostadsbyggandets

omfattning inom respektive föreningsområden. Samtidigt bör hänsyn även

tas till andra kreditinstituts medverkan. Någon principiell ändring i de fördelningsnormer,

som kassorna enligt uppgift tillämpat under senare år, ifrågasätter

utredningen följaktligen inte. Utredningen understryker emellertid

betydelsen av att kassorna inom ramen för sina resurser vid fördelningen intensifierar

ansträngningarna att anpassa utlåningen till de snabbt ökande

kreditbehov, som uppkommer i kraftigt expanderande områden av landet.

Härvid diskuterar utredningen kassornas möjligheter att omdisponera låne
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

medelsfördelningen på ett tidigare stadium än för närvarande och således

söka förbereda en anpassning till en kommande utveckling. Anpassningsproblemen

skulle enligt utredningens uppfattning lättare kunna lösas, om

låneansökningarna kom in till föreningarna redan på planeringsstadiet. I

detta sammanhang antyder utredningen att det skulle vara rationellt om

institutionerna bereddes möjlighet att inträda som byggnadskreditivgivare

för att, sedan husen färdigställts, lägga om kreditiven till sedvanliga fastighetslån.

I fråga om lånemedelsfördelningen framhåller utredningen slutligen, att

gällande författningsbestämmelser för institutionernas verksamhet inte innehåller

några föreskrifter om hur lånemedelsfördelningen skall ske i en

bristsituation. Enligt utredningens mening finns det inte heller skäl att låsa

fast principerna för lånemedelsfördelningen i författningarna. Den önskvärda

flexibiliteten i medelsfördelningen antas bli bättre tillgodosedd, om

kassorna obundna av formella bestämmelser får anpassa fördelningen efter

rådande förhållanden.

I direktiven för utredningen framhölls bl. a. att gällande bestämmelser för

föreningarnas långivning i åtskilliga fall medför, att föreningarna inte kan

bevilja lån upp till den undre gränsen för ett beviljat statligt bostadslån (tidigare

kallat tertiärlån). Anledningen härtill är att bostadskreditförenings

övre lånegräns i allmänhet ligger vid 75 procent av taxeringsvärdet, medan

det statliga bostadslånets undre gräns utgör 70 procent av ett värde, som det

lånebeviljande organet bestämmer och som i regel inte är obetydligt högre

än taxeringsvärdet. I ett avsnitt om belåningsgränser och värderingsprinciper

behandlar utredningen de problem, som uppkommer

genom den bristande anslutningen mellan bostadskreditföreningarnas

sekundärlån och de statliga bostadslånen.

Utredningen redogör för vissa alternativ till lösning av de föreliggande

svårigheterna, som förts fram vid skilda tillfällen. Sålunda erinrar utredningen

om en av Svenska riksbyggen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 28 januari

1959 framförd tanke, att det statliga låneorganets värde även skulle

bli bestämmande för den underliggande krediten. Vidare nämner utredningen

ett i motioner till 1961 års riksdag (I: 434 och II: 498) framlagt förslag att

höja belåningsgränserna för primär- och sekundärlån samt kombinera dem

med statlig garanti för den lånedel, som ligger över de gällande belåningsgränserna.

Slutligen berör utredningen även de i direktiven antydd möjlighet

att nå anslutning till underliggande kredit genom sänkning av det

statliga lånets nndrc gräns, s. k. fördjupning, intill 60 procent av det statliga

värdet.

Vid sitt övervägande av de nu nämnda förslagen finner utredningen skillnaden

mellan de två sistnämnda alternativen i realiteten obetydlig. I båda

fallen skulle staten helt påta sig ansvaret för de ökade riskerna. Från kapitalmarknadssynpunkt

anses därför bägge alternativen vara att bedöma från

i huvudsak samma utgångspunkter. Eftersom utredningen bl. a. finner det

angeläget att om möjligt nå en ordning som inte förutsätter ett ökat statligt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr t63 år 1963

engagemang i finansiellt hänseende, avvisar den en lösning efter de antydda

linjerna. Den av Svenska riksbyggen ifrågasatta lösningen att låta det statliga

belåningsvärdet bli bestämmande för den underliggande krediten skulle

enligt utredningens mening i och för sig innebära ett enkelt och effektivt

sätt att komma till rätta med det problem, som den bristande anslutningen

mellan de olika lånen utgör. Vidare skulle man vinna en förenkling i handläggningen

vid fastighetsbelåningen genom att endast en värdering, det statliga

låneorganets, blev normgivande i stället före tre olika institutioners bedömningar,

som nu är fallet. Med hänsyn främst till att ett kreditinstitut enligt

utredningens uppfattning bär ha både rätt och skyldighet att på eget ansvar

självständigt pröva de säkerheter som bjuds och sålunda bör ha frihet

att vägra högre lån än institutet från sina utgångspunkter finner försvarligt

anser sig utredningen emellertid inte böra föreslå en lösning, som innebär

att föreningarnas egen värdering av kredit objektet upphör.

Utredningen anser sig härefter kunna konstatera, att svårigheterna att nå

anslutning mellan de olika lånen orsakas i främsta rummet av belåningsgränsernas

relation till taxeringsvärdena och endast i undantagsfall av gränsernas

bundenhet vid de uppskattningsvärden som föreningarna själva har

att fastställa. Med ledning av inhämtade upplysningar finner utredningen

sannolikt, att en belåningsgräns motsvarande 75 procent av föreningarnas

uppskattningsvärden skulle ligga i höjd med det statliga bostadslånets nedre

gräns. Uppskattningsvärdet skulle således i regel kunna antas uppgå till åtminstone

93 procent av det statliga låneorganets värde.

Utredningen undersöker härefter i vad mån ett slopande av bundenheten

vid taxeringsvärdena kan anses innebära väsentligt ökade risker för kreditgivningen

och minskad säkerhet för obligationsinnehavarna. Härvid erinrar

utredningen till en början om den ojämnhet, som taxeringsvärdena uppvisar

inom olika delar av landet. De ifrågavarande anslutningssvårigheterna

uppstår, efter vad utredningen funnit, huvudsakligen inom sådana delar av

landet, där taxeringsvärdena är särskilt låga. Enligt utredningens åsikt är

det föga rationellt att belåningsgränserna skall vara knutna till värden, som

varierar bl. a. efter taxeringsmyndigheternas skiftande praxis. Utredningen

ifrågasätter, om belåningsgränsernas anknytning till taxeringsvärdena i realiteten

medför något betydande skydd för obligationsinnehavare och låntagare.

I samband härmed framhåller utredningen, att institutionernas värderingsteknik

utvecklats successivt och numera bygger på lång tids erfarenheter

samt att värderingarna över hela landet sker efter enhetliga normer.

Enligt utredningen finns det fog för uppfattningen, att föreningarnas uppskattningsvärde

måste tillmätas större betydelse vid säkerhetsbedömningen

än taxeringsvärdena, vilka tillkommit i andra syften än att tjäna som

underlag för fastighetsbelåning.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, som säger sig häri ha

enhälligt stöd från direktörerna för landets samtliga stadshypoteks- och

bostadskreditföreningar, att taxeringsvärdet slopas som norm för föreningarnas

långivning och att föreningarna sålunda vid fastställandet av

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

lånegränserna blir beroende endast av sina egna uppskattningsvärden. Då

utredningen härvidlag anser sig ha anledning räkna med en strävan från

institutionernas sida att såvitt möjligt och utan att ge avkall på tillbörliga

säkerhetskrav söka i sin långivning nå upp till de statliga lånens nedre

gräns, antas problemet med bristande anslutning mellan de statliga lånen

och de underliggande krediterna i framtiden uppkomma endast i undantagsfall.

I dessa få fall får — liksom nu är vanligt -— en kompletterande

kredit anskaffas eller tertiärlånet fördjupas.

Bestämmelserna i respektive reglementen om hur värderingen av kreditobjekten

skall ske inom föreningarna utgör enligt utredningens åsikt en

tillfredsställande författningsmässig grundval för att nå enhetlighet i värderingsprinciperna.

Eftersom också tillämpningen av dessa principer ägnas

fortlöpande uppmärksamhet inom såväl kassor som föreningar, anser

sig utredningen sakna anledning att föreslå ändrade bestämmelser rörande

värderingsprinciperna inom institutionerna. Utredningen föreslår dock

att bestämmelserna angående beslut om instruktion för värderingsmän

och om formulär för värderingsinstrument flyttas till respektive förordning

med hänsyn bl. a. till den större vikt, som i framtiden kan komma att fästas

Aid dessa frågor.

I ett följande avsnitt, som behandlar låneformerna, tar utredningen inledningsvis

upp frågan om sekundärlånets inarbetning i primär

1 å n e t. Den närmaste anledningen härtill är att Svenska riksbyggen

i sin tidigare omnämnda framställning till Kungl. Maj:t begärde, att spörsmålet

skulle tas upp till prövning, och att bostadsstyrelsen i sitt yttrande

ÖA''er framställningen gjorde gällande, att det \_ore en fördel om de båda

krediterna kunde samlas i ett lån med ett gemensamt inteckningsunderlag

samt lämnas från ett och samma kreditinstitut.

Utredningen erinrar om att 1952 års realkreditutredning uttalade, att

en sekundärkreditgivning inom stadshypoteksorganisationens ram kunde

komma att återspegla sig i en ändrad uppfattning om obligationernas värde

som placeringsobjekt med försämring av obligationskurserna och därmed

även av lånevillkoren som följd. Eftersom det vidare fick anses mindre

tilltalande för en låntagare, som endast sökte primärkredit, att behöva

åta sig solidarisk ansvarighet även för sekundärkreditgivning, vralde realkreditutredningen

att i stället för en sammanslagning av institutionerna

— och därmed även av lånen — föreslå en långtgående samförvaltning

mellan organisationerna med bibehållen åtskillnad mellan primär- och

sekundärlån.

Realkreditutredningens förslag tillstyrktes i princip av departementschefen

i prop. 1953: 56, och bostadslåneutredningen konstaterar att den

beslutade samförvaltningen, vilken gett goda erfarenheter, nu praktiskt

taget helt genomförts. En sammanslagning av institutionerna kunde givetvis

till synes innebära en ytterligare rationaliseringsvinst. Enligt utredningens

mening skulle dock inga påtagliga fördelar vinnas därigenom men

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

väl vissa olägenheter uppstå för låntagarna. Bostadslåneutredningen anför

härom.

Stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna har en gemensam blankett

för låneansökan, och ansökningar om primär- och sekundärlån behandlas

samtidigt; ett gemensamt lån med gemensam jämkad ränta och

med viss amortering kunde givetvis innebära en förenkling för låntagare,

som önskar såväl primär- som sekundärlån och som vill ha båda lånen i

samma kreditinstitut. Alla låntagare söker emellertid inte både primäroch

sekundärlån hos institutionerna. Man skulle då behöva röra sig med

såväl primärlån som sekundärlån och sammansatta primär- och sekundärlån

med olika räntesatser, förutsättande tre olika obligationstyper.

Utredningen avvisar med hänsyn till det anförda tanken att slå samman

primär- och sekundärlånen till ett gemensamt bottenlån.

Utredningen uttalar sig rent principiellt till förmån för tanken på en

allmän amortering av primärlånen, vilka enligt gällande

regler kan vara antingen fasta lån eller amorteringslån. I detta sammanhang

erinras om att 1957 års kreditmarknadsutredning i en promemoria

år 1959 lade fram förslag till regler om amortering även av primärlån.

Enligt bostadslåneutredningens uppfattning föreligger redan nu i stort

sett författningsmässiga möjligheter att inom stadshypoteksväsendet mer

allmänt övergå till en sådan ordning. Utredningen inskränker sig därför

till att i detta hänseende förorda vissa klarläggande omformuleringar i författningstexten,

främst för att undanröja den tveksamhet som hittills rått

angående stadshypoteksinstitutionernas rätt att — utöver fasta lån och

amorteringslån — uppta och lämna lån, där viss del av lånets belopp

återbetalas genom amortering och återstoden på en gång. Utredningen

föreslår att amorteringsdelen av sådana lån — av utredningen kallade

»blandade» — skall återbetalas under högst 20 år.

I fråga om sådana »blandade» lån, för vilka gäller högst tio års löptid

eller för vilka amorteringsdelen av lånet under den första tioårsperioden

av lånets löptid uppgår till lägst en tredjedel av lånets belopp, föreslår

utredningen, att samma belåningsgränser skall gälla som beträffande

stadshypoteksföreningarnas amorteringslån. För andra »blandade» lån än

nu nämnts skall däremot i allmänhet de strängare regler tillämpas, som

hittills gällt endast för vissa fasta lån med längre löptid än tio år.

Bestämmelsen i gällande förordning för stadshypoteksväsendet, att den

årliga avbetalningen på amorteringslån skall utgöra

minst en halv procent av den ursprungliga lånesumman, om huvudbyggnaden

är av sten eller lika hållbart byggnadsämne, och annars minst en

procent av samma summa, bör enligt utredningen slopas såsom obehöv
iig
I

det följande utvecklar utredningen närmare sin i avsnittet om lånemedelsfördelningen

framförda tanke att ge institutionerna rätt att i viss

utsträckning lämna byggnadskreditiv. Utredningen erinrar här

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

till en början om att föreningarnas förutsättningar att tillgodose den

ökande byggnadsverksamhetens behov av krediter är begränsade med hänsyn

till kassornas möjligheter att genom upplåning tillföra föreningarna nya

medel för utlåning. Föreningarnas styrelser fattar, framhåller utredningen,

tämligen omgående beslut om ingivna låneansökningar på grundval av vederbörliga

värderingar. När ifrågasatta byggnadsprojekt befinner sig på planeringsstadiet,

lämnar styrelserna även i betydande omfattning förhandsbesked

angående de formella möjligheterna att erhålla lån hos institutionerna.

Besked om att lån i princip kan påräknas är nämligen ofta en

förutsättning för att byggherren skall kunna få byggnadskreditiv hos bank

eller annan kreditinrättning. Detta kreditiv skall normalt avlyftas, sedan

byggnaden färdigställts, och ersättas av en fast och långsiktig belåning

av fastigheten. Såsom utredningen framhåller, kan föreningarna till följd

av knappheten på lånemedel emellertid ofta inte omedelbart verkställa sådan

avlyftning. Förutom att väntetiden — stundom omfattande inemot

halvtannat år — medför högre räntekostnader, ökar den också svårigheten

att erhålla nya byggnadskreditiv. Bristen på kapital tvingar enligt utredningens

mening bankerna och andra kreditivförmedlande inrättningar att

göra avvägningar mellan byggnadskreditiv och andra kreditanspråk, varvid

risken för att kreditiven kan bli bundna under onormalt lång tid gör

kreditinstituten mindre benägna att lämna byggnadskreditiv.

Enligt utredningens uppfattning skulle en rätt för stadshypoteks- och

bostadskreditinstitutionerna att — i likhet med postbanken, kreditaktiebolagen

och andra kreditinstitut som förmedlar bostadslån — i viss utsträckning

lämna byggnadskreditiv vara förenad med uppenbara fördelar

såväl för institutionerna själva som för bostadskreditmarknaden i övrigt.

Härvidlag framhåller utredningen särskilt, att ett sådant komplement till

institutionernas verksamhet skulle stärka deras förmåga att konkurrera

med andra kreditinrättningar genom att ge dem möjligheter att arbeta

på mera jämställd bas och bättre förutsättningar att fylla sina funktioner.

En breddad konkurrens skulle vara av särskild betydelse i orter, där en

stark ökning i bostadsbyggandet av skilda skäl anses angelägen.

Med hänsyn till det anförda framlägger utredningen förslag till författningsbestämmelser,

genom vilka institutionerna får möjlighet att tillhandahålla

byggnadskreditiv. För att motväga de ökade risker som kan vara

förbundna med sådana krediter, för vilka eljest fastställda belåningsgränser

inte kan tillämpas, föreslår utredningen emellertid, att som säkerhet utöver

inteckning skall fordras kommunal borgen till dess kreditiven

lagts om till långsiktiga lån.

Utredningen behandlar slutligen de närmare villkoren för kreditivgivningen

och anför därvid.

Kreditivgivningen bör ske inom ramen för den ordinarie upplåningen.

Det bör därvid erinras om kassornas möjligheter att enligt bestämmelserna

i 7 § i respektive förordningar verkställa kort upplåning, vilket kan

ske antingen i form av kredit i checkräkning eller mot särskilt skuldebrev.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

För att öka smidigheten i kassornas upplåning torde det kunna vara lämpligt

att kassorna i vissa lägen utnyttjar dessa möjligheter för att finansiera

byggnadskreditivgivning. Kreditiven bör omfatta endast en viss del av

kassornas omslutning, men utredningen anser inte att kreditivgivningsmöjligheterna

bör begränsas till visst en gång för alla fastställt belopp eller

till viss bunden relation till kassornas totala omslutning eller fonder. Utredningen

föreslår, att kassastyrelserna själva skall ha rätt att i olika lägen

besluta om kreditivgivningens totala omfattning med hänsynstagande till

bland annat sådana omständigheter som reservfondernas storlek. Likaså

bör kassastyrelserna från fall till fall bestämma, vilka metoder som skall

tillämpas vid handhavandet av verksamheten.

Remissyttrandena

Utredningens principiella uttalanden om angelägenheten av en ökad

flexibilitet vid fördelningen av lånemedel mellan föreningarna

och en anpassning av utlåningen till de snabbt ökande kreditbehoven i kraftigt

expanderande områden av landet har inte gett anledning till någon allvarligare

kritik från remissinstansernas sida. Tvärtom understryker man

från flera håll nödvändigheten av en betydande rörlighet vid medelsfördelningen.

Härvid är remissinstanserna också, med något undantag, ense med

utredningen om att frågan ej bör närmare regleras i författning.

Vad därefter angår frågan om belåningsgränser och värderingsprinciper

har utredningens förslag att frångå taxeringsvärdet

som norm vid belåningen tillstyrkts av det övervägande antalet remissinstanser,

nämligen av bostadsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, länsstyrelserna i

Uppsala, Kronobergs, Västmanlands, Västernorrlands och Jämtlands län, allmänna

pensionsfondens fondstyrelser, kassorna, Sveriges allmänna hypotcksbank,

Svenska bankföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska byggnadsarbetareförbundet,

Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

HSB, Svenska riksbyggen, SABO och GAKO.

De till förslaget i denna del positiva remissorganen motiverar i allmänhet

sin inställning genom en hänvisning till den av utredningen uttalade uppfattningen,

att bindningen till taxeringsvärdena vid belåningen utgör den

främsta anledningen till svårigheterna att nå anslutning mellan bostadskreditinstitutionens

sekundärlån och de statliga bostadslånen.

Det övervägande antalet remissorgan, som tillstyrkt förslaget att slopa

taxeringsvärdena såsom belåningsnorm, tillstyrker också utredningens förslag,

att de av föreningarna fastställda uppskattningsvärdena ensamma

skall tillämpas som sådan norm. I många remissyttranden framhåller man

emellertid härvid vikten av att enhetliga värderingsnormer eller gemensamma

riktlinjer för värderingsarbetet utarbetas. I detta sammanhang antyds

stundom möjligheten att hämta ledning i de värden, som fastställs för den

statliga långivningen. Bostadsstyrelsen framhåller, att andra kreditinstitut

med rätt att ge ut obligationer liksom generalpoststyrelsen, försäkringsbolag

och sparbanker vid långivning till hus uppförda med statliga lån nästan

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 är 1963

undantagslöst utgår från detta värde. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår

som en åtgärd till förekommande av »glapp» mellan tertiärlånet och underliggande

krediter, att föreningarna åläggs att vid sin fastighetsvärdering

hålla kontakt med vederbörande länsbostadsnämnd.

Några remissorgan går längre och förordar för sådana fall, då statliga bostadslån

föreligger, uttryckliga bestämmelser om att de statliga värdena

skall läggas till grund för belåningen eller att egna värden skall åsättas endast

om särskild anledning finns därtill. I detta sammanhang framhåller

man, att en gemensam värdering knappast synes kunna innebära sämre säkerhet

för obligationsinnehavarna — särskilt som utredningen betonat att

hittills rådande skiljaktigheter i fråga om belåningsvärdena enbart berott på

bestämmelserna om taxeringsvärdena som tak. Synpunkter av detta eller liknande

slag anför länsstyrelsen i Kronobergs län, Stockholms stadskollegium

i dess yttrande till överståthållarämbetet, Svenska byggnadsarbetareförbundet,

HSB, Svenska riksbyggen och SABO.

HSB anför bl. a. följande.

Om belåningsgränsen sätts i relation till uppskattningsvärdet på sätt utredningen

föreslagit torde lånegapen i de allra flesta fall försvinna. Det kan

erfarenhetsmässigt konstateras att anslutningsproblemen huvudsakligen förekommit

vid belåning inom sådana delar av landet, där taxeringsvärdena

relativt sett är låga. Den ur alla synpunkter enklaste och effektivaste metoden

att komma till rätta med anslutningsproblemet torde emellertid vara att

i stället för uppskattningsvärdet använda de statliga långivande myndigheternas

belåningsvärde där sådant finnes. Utredningen har avvisat en sådan

lösning under motivering att stadshypoteks- och bostadskreditinstilutionerna

bör ha rätt och skyldighet att på eget ansvar och inom ramen för givna

bestämmelser självständigt pröva de säkerheter som bjuds. De anförda skälen

mot en användning av det statliga belåningsvärdet även för primär- och

sekundärlånen är ej övertygande. Det statliga lånet grundar sig på en återhållsam

värdering av de statliga myndigheterna. En anknytning till det statliga

belåningsvärdet skulle sålunda medföra fullgott skydd för obligationsinnehavarna;

motsatsen har f. ö. icke ifrågasatts av utredningen. En användning

av det statliga belåningsvärdet ger erforderliga garantier för att belåningen

över hela landet sker efter enhetliga principer. Ur synpunkten att

den mest rationella lösningen bör tillämpas torde också det statliga belåningsvärdet

vara tjänligare som belåningsnorm än uppskattningsvärdet. Allmän

enighet torde råda därom att bostadsproduktionen bör göras så rationell

som möjligt. Rationaliseringssträvandena bör härvid självfallet också gälla

finansieringssidan. Att ett och samma projekt först ingående värderas av de

statliga långivande myndigheterna och därefter ånyo värderas av cn institution

med offentligrättslig karaktär är enligt Riksförbundets mening en omgång

som ur alla väsentliga synpunkter torde vara onödig.

Det är i och för sig rimligt att ett kreditinstitut bör ha rätt att självständigt

pröva de säkerheter som bjuds. Med hänsyn till vad som anförts i det

föregående torde emellertid en anknytning till ett statligt belåningsvärde

i stället för till institutionernas egna uppskattningsvärden knappast vara ett

opåkallat ingrepp i institutionernas rörelsefrihet.

Liksom vissa organ sålunda föreslår att de statliga belåningsvärdena skall

tillämpas av föreningarna finns bland remissorganen även företrädare för

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

uppfattningen, att taxeringsvärdena kan slopas endast under förutsättning

att föreningarna äger rätt att självständigt pröva erbjuden säkerhet — d. v s.

fritt värdera låneobjekten. Denna ståndpunkt intar sålunda länsstyrelsen i

Uppsala län, Svenska bankföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund.

De båda organisationerna framhåller härvid följande.

Avkastningsvärdet framräknas på grundval av vissa schablonartade normer

vilka icke medger hänsynstagande till speciella faktorer som i det enskilda

fallet kan vara av stor betydelse för bedömandet av fastighetens värde

som kreditobjekt. Ett slopande av föreningarnas författningsenliga skyldighet

att själva låta verkställa en värdering av låneobjekten skulle dessutom

kunna medföra viss risk för att känslan av ansvar för en noggrann

säkerhetsprövning i någon mån försvagades.

Enligt vår mening måste lösningen därför sökas enligt den av utredningen

föreslagna linjen att långivningens bundenhet vid taxeringsvärdena slopas

och att sålunda föreningarnas egna uppskattningsvärden blir ensamt

avgörande.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen godtar utredningsförslaget men

anmäler likväl vissa betänkligheter i fråga om dess fulla ändamålsenlighet.

Utredningens antagande, att anslutningsproblemet skulle vara eliminerat om

uppskattningsvärdet uppgick till 93 procent av de statliga belåningsvärdena,

visar enligt föreningens mening, att utredningen inte fullt beaktat alla faktorer

som sammanhänger med detta problem. Föreningen understryker behovet

av en verklig samordning av kreditgivningen mellan, å ena sidan,

stadshypoteks- och bostadskreditinstituten och, å andra sidan, de statliga

låneorganen.

Ytterst tveksamma om än ej formellt avvisande till förslaget alt slopa

taxeringsvärdena som belåningsnorm och endast tillämpa föreningarnas

egna uppskattningsvärden ställer sig bankinspektionen, statskontoret, riksgäldsfullmäktige,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt Örebro län ävensom Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Den negativa kritiken går i huvudsak ut på att understryka riskerna av

att på ett isolerat område slopa taxeringsvärdet som norm. Man framhåller

sålunda att frågan bör prövas närmare eller övervägas i ett sammanhang

för samtliga kreditinstitutioner, som nu har att beakta taxeringsvärdena.

Synpunkter av detta slag möter exempelvis i yttrandena från riksgäldsfullmäktige,

överståthållarämbetet och försäkringsbolagens riksförbund. Riksgäldsfullmäktige

pekar på att bestämmelserna om placering av omyndigas

medel och kommunmedel samt regler i bank- och sparbankslagstiftningen

ansluter till taxeringsvärdena. Överståthållarämbetet anser att kompenserande

åtgärder —• bl. a. i form av ökat ansvar för kassastyrelserna, exempelvis

beträffande värderingsmännens verksamhet — är nödvändiga vid en sådan

omläggning som den föreslagna. Försäkringsbolagens riksförbund slutligen

menar, att ett införande av väsentligt avvikande regler för en sektor av kredilmarknaden

kan försvåra ingående av konsortieavtal, vilket utredningen

i annat sammanhang sagt sig vilja underlätta. Samtidigt framhåller förbundet

att en omläggning bör föranleda ändring av reglerna om livförsäkrings
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

47

fond i 274 § lagen om försäkringsrörelse, enligt vilka fonden till 90 procent

skall vara placerad i vissa särskilt angivna värdehandlingar, däribland

obligationer utgivna av kassorna. Försäkringsinspektionen förklarar emellertid

i sitt yttrande, att kassornas obligationer bör kunna kvarstå i nämnda

förteckning över kvalificerade värdehandlingar även efter ett genomförande

av utredningens förslag.

Bankinspektionen betonar att frågan om en höjning av föreningarnas lånegränser

uppenbarligen främst är en säkerhetsfråga, som nära berör obligationshavarnas

ställning. Riskmomenten synes visserligen, framhåller inspektionen,

ha reducerats genom statens stora engagemang i bostadsfinansieringen.

Detta förhållande kan försvara en viss höjning av de faktiska

lånegränserna. Förslaget att slopa bundenheten vid taxeringsvärdena måste

dock mötas med största tvekan. Inspektionen fortsätter.

Lånegränsernas anknytning till taxeringsvärdet i kombination med skyldigheten

för föreningarna att verkställa egna uppskattningar har obestridligen

inneburit eu garanti mot allför höga fastighetsvärden. Slopas det förra

momentet, häves en mycket viktig spärr i sammanhanget och fastighetsvärderingen

kan befaras bli i ökad utsträckning influerad av låntagarintressen,

som ju dominerar inom föreningarna. Sett från obligationshavarnas sida

är detta ägnat att ingiva betänkligheter. Inte heller kan man bortse från risken

att mäktiga låntagargrupper eller institutioner och andra intressenter

i bostadsproduktionen utövar press på föreningarna i syfte att förmå dessa

att anpassa sina värderingsnormer till de gränser och villkor, som gäller eller

kan komma att fastställas för den statliga långivningen. Även om stadshypoteks-

och bostadskreditinstitutionerna i likhet med andra långivare formellt

har full frihet att vägra lån till högre belopp än de från sina egna utgångspunkter

anser försvarligt — utredningen betonar med rätta vikten härav

— kan det dock i sådana situationer vara en styrka att kunna hänvisa till

fastighetsvärden, fastställda av offentlig myndighet i en ordning, som utesluter

ensidigt hänsynstagande till låntagar- eller producentintressen.

Bankinspektionen ifrågasätter, om inte den mest adekvata åtgärden för

att åstadkomma en viss mot de minskade riskerna svarande förskjutning

uppåt av institutionernas faktiska lånegränser skulle vara en reformering

av taxeringsförfarandet. Inspektionen efterlyser en närmare diskussion på

denna punkt med hänsyn till taxeringsväsendets betydelse som norm på

en mängd områden, där gränsdragningar och regleringar ansetts böra baseras

på fastigheternas värde. Vidare anför inspektionen.

För inspektionen ligger det nära till hands att i detta sammanhang hänvisa

till lagstiftningen rörande de institutioner, som är underkastade verkets

tillsyn — banker, sparbanker, jordbrukskassor, hypoteksaktiebolag.

Men även för andra institutioner, som sysslar med faslighetsbelåning och

i sin verksamhet har att följa av statsmakterna fastställda regler, spelar

taxeringsvärdet en viktig roll. Ytterligare må här erinras om att de föreskrifter,

som fastställts för placering av omyndigs medel, liksom placeringsreglerna

för offentliga fonder och kapitalförvaltande institutioner bygger

på detta värde såsom norm i fråga om fastigheter och inteckningar.

På alla de områden, som nu sagts, finnes uppenbarligen behov av ett

efter objektiva och över hela riket likformiga grunder fastställt, realistiskt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

fastighetsvärde. Att ett sådant skulle kunna tillskapas i särskild ordning

— genom det allmännas försorg eller av de stora kreditorganisationerna

och kapitalplacerarna i samverkan — är väl möjligt och blir måhända

ofrånkomligt, om man mera allmänt skulle överge taxeringsvärdet som

norm i förevarande sammanhang. En närmare till hands liggande åtgärd

är dock, som redan framhållits, att undersöka, huruvida icke inom den

allmänna fastighetstaxeringens ram skulle kunna åstadkommas ett värde,

som bättre än det nuvarande taxeringsvärdet kan tjäna såsom underlag

för fastighetsbelåning och kapitalplacering. De brister, som vidlåder det

nuvarande taxeringsförfarandet, synes icke vara av sådan art, att de icke

skulle kunna avlägsnas. Innan ett försök i denna riktning gjorts, är det

enligt inspektionens mening icke lämpligt att lånegränsernas anknytning

till taxeringsvärdet slopas enbart för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas

vidkommande.

Om en översyn av taxeringsförfarandet leder till ett jämnare resultat —

och inspektionen hyser för sin del goda förhoppningar därom — avlägsnas

uppenbarligen en av de väsentligaste orsakerna till anknytningssvårigheterna.

Skulle vidare taxeringen framdeles även generellt sett leda

till mera tillförlitliga värden än nu, skulle inspektionen för sin del icke

reagera mot en viss höjning av det procenttal, som anger läget för de inteckningar,

som må av bostadskreditföreningar godtagas som säkerheter.

Från de synpunkter inspektionen har att beakta vore en sådan åtgärd att

föredraga framför den av utredningen föreslagna — visserligen icke så

i ögonfallande men lika reella — förskjutningen uppåt av de faktiska lånegränserna.

I förra fallet är eftergiften klart definierad, i senare fallet

är den mera oberäknelig till sina konsekvenser.

Statskontoret framhåller bl. a. att den värdering, som görs för fastighetstaxeringen,

visserligen i första hand tjänar beskattningssyften och

inte är avsedd att visa objektens kredit värdighet men att de enligt särskilda

regler tillsatta och verkande offentliga taxeringsorganen dock liksom

de statliga belåningsorganen och hypoteksinstitutens värderingsmän måste

beakta såväl objektets avkastning som det allmänna saluvärdet. Detta

leder enligt statskontorets uppfattning närmast till att man inte bör slopa

taxeringsvärdet som normgivande faktor vid institutionernas utlåningsverksamhet.

Eftersom det ändå kan vara angeläget att motverka de av utredningen

påtalade konsekvenserna vid differens mellan taxerings- och

uppskattningsvärde, bör man enligt statskontorets mening inrikta sig på

en utjämning av ytterlighetsfallen. Statskontoret anser det därför böra

övervägas att medge en jämkning av belåningsgränsen i de fall, där taxeringsvärdet

avsevärt understiger uppskattningsvärdet. I sådana fall borde

gränsen sättas vid den nivå, som erhålles om taxeringsvärdet ökas med viss

procent därav, förslagsvis högst tio.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser ett slopande av taxeringsvärdena

som regulator för belåningen mindre tillrådligt. De önskemål,

som anmälts i sammanhanget, torde enligt länsstyrelsens mening

kunna tillgodoses på ett rimligt sätt genom att den nuvarande belåningsregeln

i princip bibehålls men undantag medges för fastigheter med statliga

bostadslån, d. v. s. genom att ett slags frisektor införs för »skarvlånen»

i statsbelånade hus.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

Utredningens avböjande inställning till frågan om inarbetning

av sekundärlånet i primärlånet har inte mött någon erinran

från det stora flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Malmöhus län och

Svenska försäkringsbolags riksförbund uttrycker sin anslutning till utredningens

uppfattning, att ett system med gemensamma primär- och sekundärlån

inte skulle innebära några påtagliga fördelar i förhållande till nuvarande

ordning.

Bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och Västmanlands län,

HSB och Svenska riksbgggen uttalar sig däremot i princip till förmån för

en sammanslagning av institutionerna och av lånen. Bostadsstyrelsen och

Svenska riksbyggen hänvisar därvid till detta företags tidigare omnämnda

skrivelse i frågan. De båda länsstyrelserna anser att rationaliseringsvinsterna

genom en sammanslagning borde bli betydande, vilket skulle motivera

ett förnyat övervägande av frågan. Liknande synpunkter anför även

länsstyrelsen i Uppsala län.

Utredningens principiella anslutning till tanken på en mer allmän

amortering av primärlånen har inte rönt någon allvarligare

gensaga bland remissorganen. Riksbanksfullmäktige anser det lämpligt,

att sådan amortering kommer till stånd. Länsstyrelsen i Jönköpings län,

kassorna, Folksam och SABO anför liknande synpunkter. Folksam framhåller

sålunda, att ökad amortering ger nya investeringsmöjligheter. Någon

anledning att ändra författningstexten i detta hänseende anses dock inte

föreligga.

HSB ställer sig avvisande till tanken på en vidgad amorteringsskyldigliet

i fråga om primärlånen.

Kassorna framhåller, att den av utredningen föreslagna beteckningen

»blandade» lån för lån, som endast delvis amorteras, kan föranleda förväxling

med eu annan typ av lån, för vilka termen redan vunnit burskap,

nämligen samtidigt utlämnade lån med olika ränta. Till undvikande av

sådan förväxling föreslås i stället benämningen »sammansatt» lån. Samtidigt

ifrågasätter kassorna lämpligheten av att författningsmässigt i tiden begränsa

amorteringsskyldigheten på lånen.

Utredningens förslag att slopa reglerna om årlig avbetalning

på amorteringslån har inte gett anledning till kritik från remissinstansernas

sida.

Utredningens förslag att föreningarna i viss utsträckning skall få lämna

byggnads kreditiv har väckt stort intresse bland remissinstanserna

och åsikterna i denna fråga är mycket delade. Man kan i stort sett konstatera,

att ungefär hälften av remissinstanserna med en eller annan modifikation

tillstyrker den föreslagna reformen, medan den andra hälften av instanserna

avstyrker förslaget eller ställer sig mycket tveksamma därtill.

övervägande positiva till reformförslaget är följande remissorgan: statskontoret,

bostadsstyrelsen, riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige,

länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län, kassorna, Folksam,

4 Hihnng till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 163

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska byggnadsarbetareförbundet,

Svenska riksbyggen och SABO.

Bostadsstyrelsen finner förslaget ändamålsenligt. Riksbanksfullmäktige

framhåller att, om förslaget genomförs, konkurrensen kommer att öka på

ett område av bostadskreditmarknaden, där den är särskilt viktig för den

löpande produktionens finansiering och kostnader samt för en smidig anpassning

av institutionernas verksamhet till bostadsbyggandets aktuella lokalisering.

Riksgäldsfullmäktige anser sig kunna dela utredningens uppfattning

om värdet av att institutionernas konkurrensförmåga förbättras genom

möjligheten att lämna byggnadskreditiv och finner, trots en viss tvekan

med hänsyn till att förslaget anses otillräckligt underbyggt, detta värt

att pröva. Kassorna själva betonar också att möjligheten att i viss utsträckning

lämna byggnadskreditiv är ägnad att underlätta för institutionerna att

fylla sin viktiga uppgift på kreditmarknaden. Majoriteten inom stadsförbundets

styrelse anför liknande synpunkter, liksom även byggnadsarbetareförbundet

och Svenska riksbyggen, vilka dock förutsätter att den detaljmässiga

utformningen i fråga om finansiering och organisation får tas upp särskilt.

Byggnadsarbetareförbundet utgår sålunda från att den år 1962 tillsatta

utredningen rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts

verksamhetsområden (kreditinstitututredningen) får i uppgift att framlägga

konkreta förslag i detta hänseende. Kassorna å sin sida anser, att institutionerna

själva på grundval av successivt vunna erfarenheter bör utforma

de närmare riktlinjerna för verksamheten.

Tanken att låta kreditinstitututredningen ytterligare pröva frågan om

rätt för föreningarna att lämna byggnadskreditiv har tagits upp av statskontoret.

Detta finner i princip inte anledning till erinran mot förslaget men

anser att, eftersom förutsättningarna för bedrivande av den ifrågasatta verksamheten

inte synes helt klarlagda, kreditinstitututredningen bör överväga

spörsmålet om kreditgivning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar

att, även om de avsteg från gällande grunder för föreningsverksamheten

som kreditgivningen innebär får antas medföra fördelar, förslaget i

denna del dock synes böra avvakta den pågående utredningen.

Förslaget om rätt för föreningarna att i någon utsträckning meddela

byggnadskreditiv har avstyrkts eller mötts med största tvekan av bankinspektionen,

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län, allmänna

pensionsfondens fondstyrelser, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, en minoritet inom Svenska

stadsförbundets styrelse, Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen

och HSB.

Flera av de organ, som ställt sig negativa till förslaget, har framhållit att

kreditivgivning skulle innebära ett klart avsteg från institutionernas traditionella

verksamhetsfält, som är långfristig kreditgivning. I vissa yttranden

gör man även gällande att det skulle möta betydande praktiska svårigheter

att ta upp en sådan vidgad verksamhet inom ramen för institutionernas nuvarande

organisation eller på grundval av rådande upplåningsförfarande,

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 dr 1963

framför allt med hänsyn till behovet av noggrann och fortlöpande kontroll

över byggena och medlens användning. Synpunkter av det slag som nu

nämnts framför exempelvis bankinspektionen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Uppsala län, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund och HSB.

Bankinspektionen skärskådar dessutom förslaget närmare från synpunkten

av dess allmännytta. Inspektionen framhåller härvidlag att de påtalade

svårigheterna att erhålla lån under byggnadstiden inte till någon del torde

ha haft sin grund i en svagt utbyggd kreditorganisation utan väsentligen

berott på kapitalmarknadens otillräcklighet för de anspråk som totalt ställts

på marknaden. Till följd av denna otillräcklighet har de interimistiska byggnadslånen

inte i tid kunnat avlyftas. Detta har i sin tur haft till följd, att

nya interimistiska lån inte kunnat beviljas i den takt som varit önskvärd.

Tillkomsten av ytterligare ett antal institut, som erbjuder sina tjänster på

detta område, skulle, framhåller inspektionen, i tider av kapitalbrist inte

innebära, att något nytt kapital ställdes till förfogande för ifrågavarande

ändamål, utan endast medföra, att tidigare tillgängligt kapital fördelades på

flera institut.

Fondstyrelserna, bankföreningen, sparbanksföreningen, fastighetsägareförbundet

och byggnadsentreprenörföreningen ger uttryck åt liknande tankegångar.

Man betonar sålunda, att tidigare svårigheter att erhålla byggnadskreditiv

inte i första hand betingats av institutionella förhallanden utan

varit orsakade av brist på långfristigt kapital. För närvarande sker avlyften

av kreditiven helt friktionsfritt. Fondstyrelserna framhåller emellertid att

den livliga byggnadsverksamheten får antas ställa väsentligt ökade anspråk

på berörda kapitalmarknadsinstitut under senare delen av 19<>3. Att i detta

läge splittra stadshypoteks- och bostadskreditinstitutens resurser förefaller

styrelserna mindre välbetänkt. Första fondstyrelsen tillägger att, om instituten

medges rätt att bevilja även byggnadskreditiv, denna rätt i varje fall

endast bör ges begränsad omfattning.

Även bankföreningen, sparbanksföreningen, fastighetsägareförbundet och

byggnadsentreprenörföreningen gör gällande att, om institutionernas medel

tas i anspråk även för byggnadskreditivgivning, följden därav kan bli en

minskad kapacitet att ge primär- och sekundärlån, vilket ytterligare skulle

försvåra möjligheterna att erhålla avlyft. Statskontoret ger uttryck åt liknande

tankegångar.

I likhet med en del i princip tillstyrkande remissorgan anser vissa av de

avstyrkande instanserna frågan om rätt för institutionerna att meddela

byggnadskreditiv vara ett spörsmål om kreditmarknadens organisation, som

bör hänskjutas till prövning av kreditinstitututredningen. Detta hävdar sålunda

bankinspektionen, bankföreningen, försäkringsbolagens riksförbund,

fastighetsägareförbundet och HSB.

Enligt utredningsförslaget skall byggnadskreditiv — till motverkande av

de med sådan verksamhet förbundna riskerna — få lämnas endast under

förutsättning att kommunal borgen föreligger som säkerhet, intill

4-f llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 163

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

K ungt. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

dess kreditiven lagts om till långsiktiga lån. Flertalet av de remissinstanser,

som i princip godtagit förslaget om byggnadskreditivgivning, har inte haft

någon erinran häremot.

Bostadsstyrelsen gör emellertid gällande att kreditivgivningen inte kan få

någon större omfattning, om ett sådant säkerhetskrav skall tillgodoses. Statskontoret

framhåller att en omedelbar och påtaglig vinst i räntehänseende

kan vinnas för de byggherrar, som kan utverka det kommunala borgensåtagandet.

Såvitt statskontoret kan finna, ligger härutinnan vissa risker för

ett utestängande från bostadsmarknaden av all produktion i annan regi än

kommunernas eller de kommunala bolagens. För undvikande av dessa risker

bör enligt statskontorets mening övervägas om inte även annan tillfredsställande

borgen än kommunal sådan bör godtagas.

Svenska stadsförbundet uttalar, att utredningen saknar bärande skäl för

förslaget i denna del, och efterlyser en närmare undersökning av de verkningar

ett villkor om kommunal borgen kan komma att få för låntagarna

och för kommunerna eller en allmän bedömning härav.

Stadsförbundet anför vidare.

Om stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna genom författningsföreskrift

förpliktas att vid sin kreditivgivning fordra kommunala borgensåtaganden,

skulle detta innebära, att en ny prestation av ekonomisk natur

komme att utkrävas av kommunerna, vilket principiellt sett knappast

kan sägas vara förenligt med de allmänna grunderna för fördelningen mellan

stat och kommun av de bostadspolitiska uppgifterna. En invändning

häremot, att det föreslagna kravet på borgen ej kan anses som ny pålaga

på kommunerna, eftersom ingen byggnadsföretagare ålägges skyldighet att

upptaga kreditiv just hos dessa institutioner och eftersom borgensåtaganden

för kreditiv redan nu förekommer, synes kunna bemötas med påpekandena,

att kommunerna säkerligen ej sällan kommer att försättas i situationer,

där det i själva verket icke finnes någon möjlighet för dem att

vägra ett begärt borgensåtagande för kreditiv hos föreningarna, och att de

borgensengagemang av samma art, som kommunerna för närvarande i

viss utsträckning ikläder sig, har karaktär av frivillig ekonomisk medverkan.

I anslutning till det sist sagda vill styrelsen även framhålla, att

bostadslåneutredningens förslag om kommunal borgen helt torde vara betingat

av önskemålet om en ytterligare säkerhet vid sidan av inteckningar,

men att den borgensteckning, som nu förekommer, är ett utflöde av bostadspolitiska

strävanden, som kommunalrättsligt sett har sitt stöd i 1947

års bostadsförsörjningslag och sålunda syftar till att reducera kreditivkostnaderna

och därmed ytterst till att förbilliga boendekostnaderna. Skulle

någon sådan kostnadssänkande effekt icke uppstå vid borgensåtaganden

i enlighet med de sakkunnigas förslag, kan det vara tveksamt, om åtaganden

av denna art faller inom ramen för den kommunala kompetensen.

Ännu ett skäl mot ett generellt krav på kommunal borgen ligger däri, att

de kommuner, som brukar ikläda sig borgensansvar för byggnadskreditiv,

icke genomgående lämnar sådan borgen åt alla kategorier av i kommunen

verksamma byggnadsföretagare.

Mot det av utredningen förordade generella borgenskravet kan även

göras erinringar av annat och — åtminstone teoretiskt — allvarligare slag.

Av de i betänkandet intagna författningsförslagen synes man kunna utläsa,

att avsikten är, att den, som beviljas lån i form av byggnadskreditiv

hos en förening, därmed automatiskt blir medlem av föreningen. Då ett

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

medlemskap jämväl innebär en delaktighet i ansvarigheten för föreningens

förbindelser, har man anledning ställa sig frågan, hur ansvarsförhållandena

kan komma att utveckla sig i lägen, då en kommun iklätt sig borgen för

en medlems låneförbindelse. Att märka är ju, att medlemmarnas ansvarighet

i princip är obegränsad och att varje låntagare därför ytterst ansvarar

med hela sin förmögenhet. Styrelsen avstår från att här närmare gå in på

dessa spörsmål men vill understryka vikten av att föreskriften om krav

på extra säkerhet i form av kommunal borgen —- om detta krav kommer

att genomföras och om en kreditivtagare även skall bli föreningsmedlem

— kompletteras med bestämmelser, som otvetydigt fastslår, att borgensåtagandet

endast gäller kreditiv och ej låntagarens förpliktelser på grund

av medlemskapet.

I yttrande till överståthållarämbetet behandlar även Stockholms stadskollegium

frågan om kravet på kommunal borgen som förutsättning för

kreditivgivning. Kollegiet framhåller att stadens kammarkontor i tjänsteutlåtande

ifrågasatt, om detta krav är påkallat. Kontoret har sålunda vid

studium av erfarenheterna från Göteborg och Malmö, som sedan länge

iklätt sig sådan borgen, funnit, att endast ett förlustfall förekommit, och

har fått den uppfattningen, att det inte synes nödvändigt med den dubbla

säkerhet som utredningen föreslagit. I varje fall borde kravet på kommunal

borgen inte göras ovillkorligt, då detta kunde få vidsträckta konsekvenser

även beträffande andra kreditinstitutioners anspråk på sådan borgen.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund och HSB finner kravet på

kommunal borgen mindre lämpligt.

Avslutningsvis kan här nämnas att, liksom vissa remissorgan sålunda ansett

kreditivgivningen inte lämpligen böra kombineras med ett krav på kommunal

borgen, vissa andra remissorgan, såsom exempelvis riks gälds fullmäktige

samt länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län, ansett

sig kunna tillstyrka en kreditivgivning endast under förutsättning att borgenskravet

tillgodoses.

HSB och GAKO tar i sina remissyttranden upp frågan om möjlighet att

erhålla lån från institutionerna även för panncentraler, tvättstugor eller

garage eller andra separata serviceanläggningar, avsedda att betjäna

bostadsområden. HSB framhåller, att bostadsbyggandet i allt större

utsträckning innebär produktion i stora enheter och rationella former.

Eu följd härav är, framhåller HSB, att anordningar som tidigare gavs

utrymme i bostadshusen numera ofta inrymmes i särskilda byggnader på

särskilda fastigheter. Enligt HSB:s och GAKO:s mening föreligger behov

av alt kunna belåna dessa kollektiva anordningar i byggnadsform enligt

de regler som gäller för bostadshus.

Departementschefen

Under senare hälften av 1950-talet började kassornas kapitalanskaffning

att möta vissa svårigheter till följd av det allmänna läget på kapitalmarknaden.

Detta nödvändiggjorde en ransonering vid fördelningen

av tillgängliga lånemedel mellan de olika föreningarna. Kassorna tog

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

därvid huvudsakligen hänsyn till föreningarnas lånebalanser och bostadsbyggandets

omfattning inom vederbörande område men beaktade även

andra kreditinstituts medverkan vid finansieringen av bostadsbyggandet.

Utredningen har inte funnit anledning till principiella invändningar mot

de grunder, som sålunda tillämpats vid lånemedelsfördelningen. De anses

nämligen ha medfört en rätt god följsamhet i förhållande till variationerna

i bostadsbyggandets omfattning på olika orter.

Den påtagliga brist på långfristigt lånekapital, som gjorde sig kännbar

ännu vid liden för utredningsarbetets bedrivande, synes inte längre föreligga.

Trots detta kan naturligtvis alltjämt uppstå vissa eftersläpningar i

lånemedelsförsörj ningen till de snabbast expanderande områdena inom

landet. Jag vill därför kraftigt understryka utredningens uttalande om vikten

av att kassorna inom ramen för sina resurser intensifierar ansträngningarna

att anpassa utlåningen till de snabbt ökande kreditbehoven inom sådana

områden. Såsom utredningen funnit och även praktiskt taget alla remissinstanser

ansett, bör dock principerna för lånemedelsförmedlingen inte låsas

fast i författningsbestämmelser.

I sammanhanget framhåller utredningen, att en snabbare anpassning

av kassornas medverkan till förändringarna i bostadsproduktionen synes

kunna ske genom att institutionerna får möjlighet att i viss omfattning

lämna byggnadskreditiv. Jag kommer i det följande att närmare redogöra

för min inställning till frågan om lämpligheten av en sådan utvidgning

av institutionernas verksamhetsfält. Jag vill emellertid redan nu uttala

min anslutning till utredningens uppfattning, att en snabbare anpassning

efter variationerna i bostadsbyggandet i vissa lägen kan underlättas genom

att institutionerna får inträda som byggnadskreditgivare.

En fråga av stort både principiellt och praktiskt intresse, som bostadslåneutredningen

enligt sina direktiv haft att behandla, avser bestämmandet

av de belåningsgränser och värderingsprinciper,

som bör gälla för institutionernas lånerörelse. Frågan är närmast aktualiserad

av att vid föreningarnas långivning svårigheter föreligger att med

nuvarande regler uppnå anslutning mellan å ena sidan primär- och sekundärlånen

samt å andra sidan de statliga bostadslånen, förut kallade tertiärlån.

Dessa svårigheter, som har stor praktisk betydelse med hänsyn till att

mer än 90 procent av nybyggda flerfamiljshus är statligt belånade, beror

främst på att föreningarnas och statens lån bestäms på grundval av skilda

värderingar av låneobjekten. Bostadskreditföreningarna har nämligen rätt

att lämna lån mot säkerhet av inteckning inom 75 procent av det lägsta av

två värden, taxeringsvärdet och ett av föreningarna själva fastställt uppskattningsvärde,

medan den undre gränsen för de statliga lånen ligger vid

70 procent av ett av länsbostadsnämnden fastställt belåningsvärde. Eftersom

taxeringsvärdet i allmänhet är inte obetydligt lägre än det statliga organets

belåningsvärde, uppstår ofta ett »glapprum» mellan föreningarnas lån och

de statliga lånen. För närvarande måste detta överbryggas genom »fördjupning»

av de statliga lånen eller genom separata lån.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1063

Utredningen har intagit den principiella ståndpunkten, att en bättre anslutning

mellan föreningarnas lån och de statliga lånen om möjligt bör

ske genom en ordning som inte förutsätter ökat statligt engagemang i finansiellt

hänseende. Bland annat med hänsyn härtill ställer sig utredningen

avvisande till vissa i utredningsdirektiven antydda alternativ till lösning av

problemet, nämligen å ena sidan ett system med mer eller mindre permanent

»fördjupning» av det statliga lånet intill 60 procent av det statligt fastställda

värdet och å andra sidan en höjning av belåningsgränserna för

bottenlånen i kombination med statlig garanti för institutionernas därigenom

ökade risker. Utredningen tar emellertid även avstånd från en i annat

sammanhang framförd tanke, att institutionerna utan egen bedömning av

kreditobjektets värde och utan bundenhet vid taxeringsvärdet skulle acceptera

70 procent av det statliga lånebeviljande organets värde som övre belåningsgräns.

Ett kreditinstitut bör nämligen enligt utredningens uppfattning

ha både rätt och skyldighet att självständigt pröva de säkerheter som

bjuds. Då emellertid anslutningssvårigheterna anses vara orsakade främst

av belåningsgränsernas bundenhet vid taxeringsvärdena och endast undantagsvis

av gränsernas relation till föreningarnas egna uppskattningsvärden,

föreslår utredningen, att bindningen vid taxeringsvärdena slopas. Enligt

utredningens uppfattning skulle i det stora flertalet fall anslutning ske, om

en belåningsgräns vid 75 procent av föreningarnas egna uppskattningsvärden

tillämpas.

Flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag att slopa taxeringsvärdena

som norm vid föreningarnas långivning och sålunda uteslutande

tillämpa föreningarnas egna uppskattningsvärden. Bland remissorganen

är emellertid även den uppfattningen ganska utbredd att föreningarna

i de fall, då låneobjekten är statligt belånade, inte bör tillämpa egna

uppskattningsvärden utan i stället de statliga belåningsvärdena. Gentemot

denna uppfattning bryter sig den i vissa remissyttranden tydligt tillkännagivna

inställningen, att institutionerna alltid bör ha både rätt och skyldighet

att självständigt bedöma kreditobjektens värde. Slutligen finns bland remissinstanserna

en grupp, som ställer sig avvisande till tanken att slopa

taxeringsvärdena som norm. Som skäl för denna ståndpunkt anförs i allmänhet

att en sådan reform som den föreslagna bör övervägas i ett sammanhang

för alla de kreditinstitutioner, som nu har att beakta taxeringsvärdena.

Bankinspektionen, som i stället för ett slopande av taxeringsvärdena

förordar en reformering av förfarandet vid fastställandet av dessa, anmärker

å sin sida på att en tillämpning av föreningarnas egna uppskattningsvärden

på grund av dominerande låntagarintressen vid fastställande av

dessa värden kan innebära risker, bland annat för obligationsinnchavarna.

Vid bedömande av anslutningsproblemen vill jag till en början slå fast,

att dessa problem är av så stor praktisk betydelse att de snarast bör bringas

till en ändamålsenlig lösning. Jag delar härvid utredningens och flertalet

remissinstansers uppfattning, att reformen inte bör förutsätta ökat statligt

låneengagemang. Tanken på en generell lösning av anslutningsproblemen ge
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

nom statlig kreditgaranti eller genom generell »fördjupning» av de statliga

lånen måste därför avvisas. I stället bör lösningen sökas i en ändring av

villkoren för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas utlåningsverksamhet.

Detta bör ske, även om motsvarande normer för andra kreditinstituts

utlåning inte kan prövas i detta sammanhang.

I detta läge synes man vara hänvisad att överväga en ändring av institutionernas

nuvarande värderingsregler. Utredningens ståndpunkt, att anpassningssvårigheterna

i första hand är föranledda av bundenheten vid

taxeringsvärdena, förefaller odiskutabel. Av statistiska uppgifter framgår

sålunda att saluvärdena för bostadsfastigheter i städer, köpingar och municipalsamhällen

ligger omkring 20 procent över taxeringsvärdena för samma

kategori av fastigheter. Även i förhållande till de främst på grundval av kostnadskalkyler

framräknade statliga belåningsvärdena är taxeringsvärdena

ofla låga. Däremot saknas anledning anta att de uppskattningsvärden, som

föreningarna åsätter sina låneobjekt, i allmänhet skiljer sig i högre grad

från de statliga låneorganens värden. Förmodligen skulle anslutning mellan

de ifrågavarande lånen i flertalet fall kunna uppnås, om föreningarnas långivning

uteslutande baserade sig på föreningarnas egna uppskattningsvärden.

Riskerna av att frångå taxeringsvärdena vid föreningarnas belåning bör

inte överdrivas. Som utredningen påpekar, uppvisar dessa värden inom

olika delar av landet en rätt stor ojämnhet, och anslutningssvårigheter uppstår

huvudsakligen inom sådana delar av landet, där taxeringsvärdena är

särskilt låga. I åtskilliga fall lägger då taxeringsvärdet hinder i vägen för en

väl avvägd belåning, vilken annars skulle kunna betecknas som riskfri, medan

i andra fall en belåning, som i och för sig inte överstiger den tillåtna

relationen till taxeringsvärdet, måste avvisas som alltför riskbetonad. Det

torde därför kunna ifrågasättas, om belåningsgränsernas anknytning till

taxeringsvärdena ens från synpunkten att skydda obligationsinnehavare och

låntagare ter sig särskilt rationell i förevarande fall. Härtill kommer att

föreningarnas värderingar över hela landet sker efter enhetliga principer

och på grundval av detaljerade anvisningar.

Enligt min mening gör sig sålunda säkerhetssynpunkter inte med någon

särskild tyngd gällande till förmån för den nuvarande ordningen. Vid övervägande

av den mest rationella metoden att nå en allmän anslutning av

töreningarnas lån till de statliga bostadslånen kommer emellertid frågan om

tillämpning av de statliga belåningsvärdena in i bilden. Såsom vissa remissinstanser

framhållit, synes i förekommande fall en tillämpning av dessa

värden även för föreningarnas utlåning komma att i än högre grad än ett

anlitande av de egna uppskattningsvärdena leda till ett eliminerande av de

nu föreliggande anslutningssvårigheterna. Sålunda torde vid en tillämpning

av de statliga låneorganens värden något »glapprum» av förevarande slag

inte kunna uppstå. Dessutom synes en viss bindning vid dessa på återhållsamma

beräkningar grundade värden otvivelaktigt innebära en garanti mot

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

att låntagarinlressen i något fall skulle påverka en förenings långivning i en

från säkerhetssynpunkt ogynnsam riktning.

Storleken av ett statligt bostadslån bestämmes enligt gällande bestämmelser

(bostadslånekungörelscn den 5 oktober 1962) på grundval av ett av länsbostadsnämnden

fastställt s. k. låneunderlag. Detta beräknas huvudsakligen

med hänsyn till de för belåning aktuella bostadsutrymmena. För en statsbelånad

fastighet eller byggnad fastställs emellertid även ett s. k. pantvärde.

Detta sammanfaller i allmänhet med låneunderlaget men kan överstiga detta

med värdet av mark, byggnad eller annan nyttighet, vartill hänsyn inte tagits

vid beräkning av låneunderlaget. Av de båda i detta sammanhang fastställda

värdena är således närmast pantvärdet uttryck för belåningsobjektets

marknadsvärde.

Praktiska skäl kan, såsom framgår av det anförda, synas tala till förmån

för att institutionerna vid långivning till statligt belånade flerfamiljshus

tillämpar samma värden som de statliga låneorganen. Av principiella skäl

bör dock dessa värden inte vara automatiskt tillämpliga för föreningarnas

utlåning. Jag delar nämligen utredningens och åtskilliga remissorgans uppfattning,

att föreningarna i princip bör ha både rätt och skyldighet att pröva

erbjudna säkerheter. En lämplig avvägning av de ståndpunkter, som intagits

i denna fråga, synes enligt min mening vara att det för statligt bostadslån

fastställda pantvärdet av en fastighet i regel godtas som belåningsvärde

vid bedömning av inteckningssäkerheten även för utlåning från förening

men att, där omständigheterna föranleder en annan värdering i det

senare hänseendet, ett särskilt uppskattningsvärde tillämpas av föreningen.

Föreningarna får alltså inte utan egen prövning tillämpa de värden, som

fastställts för den statliga långivningen, och blir inte heller utan vidare bundna

av de därvid fastställda värdena. En presumtion skapas emellertid för

ett godtagande av dessa värden. För avvikelse från ett för statligt bostadslån

fastställt pantvärde förutsättes sålunda speciella omständigheter, som

motiverar att detta värde inte godtas såsom föreningens belåningsvärde. Beträffande

fastigheter utan statligt bostadslån bör föreningarna däremot tilllämpa

egna uppskattningsvärden. Med en sådan konstruktion av institutionernas

belåningsregler torde man uppnå en i praktiken långtgående anpassning

till den statliga belåningen samtidigt med att behörig hänsyn tas till

intresset av en självständig värdering från föreningarnas sida. Jag vill emellertid

framhålla att vad jag nu uttalat om en tillämpning av pantvärdet som

belåningsvärde endast syftar till en sådan utformning av säkerhetskravet,

att den eftersträvade anslutningen mellan å ena sidan primär- och sekundärlånen

samt å andra sidan det statliga bostadslånet uppnås. Däremot åsyftas

inte någon ökning av sekundärlånet utöver den nuvarande undre gränsen

för bostadslånet eller någon ändring i relationen mellan sekundär- och primärlånen.

På grund av de nu redovisade övervägandena ansluter jag mig till förslaget

att slopa taxeringsvärdena som norm för säkerhetskravet vid förening
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

arnas långivning. I stället förordar jag, att säkerhetskravet utformas i enlighet

med vad jag anfört om tillämpning av statliga belåningsvärden och särskilda

av föreningarna åsatta uppskattningsvärden. Bestämmelser härom

har upptagits i 30 §. .

Mot utredningens förslag att reglerna angående beslut om instruktion tor

värderingsmän och om formulär till värderingsinstrument hädanefter skall

ges i respektive förordning synes ingenting vara att erinra. Reglerna återfinnes

i författningsförslagens 4 §.

Realkreditutredningen behandlade i sitt betänkande år 1953 spörsmålet

om en eventuell sammanslagning av stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna.

Därvid intog självfallet frågan om sekundär lånets inarbetning

i primärlånet en framskjutande plats. Realkreditutredningen

fann, att en sekundärkreditgivning inom stadshypoteksorganisationens

ram kunde komma att återspeglas i en ändrad uppfattning om

obligationernas värde som placeringsobjekt med försämring av obligationskurserna

och därmed även av lånevillkoren såsom följd. En lantagare, som

endast sökte primärkredit, skulle dessutom efter en sammanslagning få åta

sig solidarisk ansvarighet för sekundärkreditgivning- Bland annat med hänsyn

till dessa förhållanden inskränkte sig realkreditutredningen till att föreslå

samförvaltning mellan institutionerna.

Bostadslåneutredningen har inte funnit anledning frångå realkreditutredningens

ståndpunkt i frågan om sekundärlånets inarbetning i primärlånet.

Förutom de principiellt vägande invändningar, som realkreditutredningen

riktade mot en sådan åtgärd, anför bostadslåneutredningen vissa praktiskt

viktiga olägenheter av en sammanslagning. Vad institutionerna själva beträffar,

kan man numera peka på de goda erfarenheterna av den etablerade

samförvaltningen.

Jag delar bostadslåneutredningens uppfattning, att en sammanslagning av

institutionerna och av de båda lånen inte är ägnad att medföra nagra reella

fördelar i jämförelse med de förhållanden som nu råder. Med hänsyn härtill

är jag inte beredd att tillstyrka någon ändring i gällande regler i detta

hänseende.

I en år 1959 avgiven promemoria framlade 1957 års kreditmarknadsutredning

förslag till bestämmelser om ökad amorteringsskyldighet för lån mot

säkerhet av inteckningar i bostads- och affärsfastigheter. Förslaget syftade

till att få till stånd amortering av primärlånen. Bostadslåneutredningen

ansluter sig rent principiellt till denna tanke och understryker

denna sin inställning genom vissa förtydliganden i den föreslagna författningstexten.

Frågan om vidgad amorteringsplikt behandlade jag i prop. 1961: 160 med

förslag till vissa sparstimulerande åtgärder. I anledning av kreditmarknadsutredningens

förslag om ett ökat bostadssparande uttalade jag där, att man

borde söka nå fram till en amorteringsskyldighet men att man inte borde tillgripa

lagstiftning utan först söka nå det avsedda resultatet genom överenskommelse.

Bostadslåneutredningens ställningstagande överensstämmer med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963 5&

dessa mina intentioner. De föreslagna författningsbestämmelserna ger sålunda

institutionerna rätt att uppställa amorteringsskyldighet som villkor

även för primärlån. Jag tillstyrker därför utredningens förslag, vilket inte

rönt något större motstånd bland remissinstanserna.

Termen »blandade» lån som beteckning för lån, vilka är delvis fasta och

delvis avsedda att amorteras, bör av skäl, som kassorna anfört, bytas ut mot

benämningen »sammansatta» lån. Någon författningsmässig begränsning av

tiden för amorteringsskyldighetens fullgörande synes inte böra uppställas,

då den i vissa lägen skulle kunna utgöra hinder för en rationell låneverksamhet.

Bestämmelsen om storleken av den årliga avbetalningen på

amorteringslån inom stadshypoteksinstitution torde, såsom utredningen

föreslagit, kunna undvaras, och jag tillstyrker därför att den slopas.

Jag återkommer härefter till utredningens förslag om rätt för institutionerna

att i viss utsträckning lämna byggnadskreditiv som komplement

till den vanliga långfristiga långivningen. Som skäl för sitt förslag i

denna del åberopar utredningen det i ett tidigare sammanhang anförda motivet,

att en rätt för institutionerna att bedriva supplementär byggnadskreditivgivning

skulle kunna medverka till en bättre anpassning av lånemedelsfördelningen

efter förskjutningarna i bostadsbyggandets omfattning. Förslaget

motiveras emellertid även av önskan att stärka institutionernas konkurrensförmåga

gentemot andra kreditinstitut och därigenom ge dem bättre

förutsättningar att fylla sin viktiga funktion i fråga om kreditstödet åt bostadsbyggandet.

Affärsbankerna, som för närvarande svarar för huvudparten

av byggnadskreditiven i landet, lämnar även långfristig fastighetskredit

genom särskilda kreditaktiebolag.

Samtidigt med att utredningens förslag hälsats med tillfredsställelse från

flera håll har från andra håll riktats kritik mot förslaget. Sålunda bär invänts,

att en rätt för institutionerna att lämna byggnadskreditiv skulle innebära

ett klart avsteg från deras traditionella verksamhetsfält och dessutom

stöta på betydande praktiska svårigheter. Den omständigheten, att institutionerna

hittills saknat möjlighet att lämna byggnadskreditiv, utgör emellertid

uppenbarligen inte i och för sig något skäl att förkasta utredningsförslaget.

Vissa praktiska bekymmer för institutionerna kan väl tänkas uppstå

vid ett upptagande av den nya verksamheten. Övergångssvårigheter synes

emellertid inte böra lägga hinder i vägen för en önskvärd reform.

Vidare har mot förslaget invänts, att institutionernas resurser skulle

onödigtvis splittras om kreditivgivning ingick i verksamheten och att kapaciteten

att ge primär- och sekundärlån därigenom skulle minska. Det är naturligtvis

obestridligt, att en kreditivgivningsrätt för institutionerna i tider

av kapitalbrist inte skulle innebära att något nytt kapital ställdes till förfogande

från institutionernas sida i vidare mån än en ökad konkurrens mellan

de på fastighetskreditmarknaden verksamma instituten i och för sig

leder till att bostadsbyggandets kreditbehov bättre tillgodoses. Även om det

totala kreditutbudet är opåverkat, utgör detta dock enligt min mening inte

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

någon avgörande invändning mot den föreslagna utvidgningen av institutionernas

verksamhet. För övrigt kan framhållas, att byggnadskreditiv är

en form av kreditgivning, som kan avvecklas på ganska kort tid om verksamheten

i övrigt påfordrar detta.

Några avgörande skäl mot utredningens förslag föreligger således enligt

min mening inte. De skäl utredningen framfört motiverar däremot, att de

nuvarande hindren för byggnadskreditivgivning från institutionerna som

komplement till deras nuvarande verksamhet med långfristig kreditgivning

undanröjs. Härigenom öppnas enligt min uppfattning möjligheter till ökade

insatser och smidigare medverkan från institutionernas sida vid finansieringen

av bostadsbyggandet. Med hänsyn till att institutionerna i första hand

bör vara inriktade på den långfristiga utlåningen är det emellertid uppenbart,

att kreditivgivningen bör bedrivas med försiktighet.

Utredningen föreslår, att kassastyrelserna skall besluta om kreditivgivningens

totala omfattning med hänsyn till bland annat reservfondernas storlek.

Likaså bör enligt utredningens mening kassastyrelserna från fall till fall

bestämma, vilka metoder som skall tillämpas vid handhavandet av verksamheten.

Jag delar denna uppfattning och anser sålunda, att institutionerna

själva på grundval av successivt vunna erfarenheter bör utforma de närmare

riktlinjerna för verksamheten.

För att motverka de ökade risker, som kan vara förbundna med en rätt

att ge byggnadskreditiv, har utredningen föreslagit, att som säkerhet för

kreditiven skall fordras förutom inteckning även kommunal borgen.

Häremot har visserligen en del remissorgan riktat invändningar. De med

byggnadskreditivgivning förenade riskerna synes dock även enligt min mening

motivera ett vidgat säkerhetskrav. Detta förefaller emellertid i första

hand böra tillgodoses annorledes än genom kommunal borgen. Tillfredsställande

borgen av annan än kommun liksom betryggande säkerhet av annat

slag bör sålunda kunna godtas som komplement till den vanliga inteckningssäkerheten.

I den mån sådana möjligheter till säkerhet inte föreligger torde

kommunal borgen kunna komma i fråga. Ett dylikt borgensåtagande synes

dock som regel böra begränsas till statsbelånade fastigheter. Bestämmelser

om säkerhetskravet vid byggnadskreditivgivning i enlighet med vad jag nu

anfört har upptagits i 28 § förordningarna. Bestämmelserna föreslås formulerade

på sådant sätt, att därav klart framgår att den kompletterande säkerheten

krävs endast för kreditivets belopp (28 § fjärde stycket).

I detta sammanhang vill jag med några ord beröra den av ett par remissinstanser

väckta frågan om rätt för institutionerna att belåna panncentraler,

tvättstugor och andra serviceanläggningar i separata enheter.

Sådana anläggningar har i betydande utsträckning ersatt tidigare i bostadshusen

inrymda serviceanordningar. Så länge anläggningarna inrymts i bostadshusen

har uppenbarligen inga hinder mot belåning av anläggningsutrymmena

förelegat. Den omständigheten att serviceanordningarna av ekonomiska,

rättsliga eller planlekniska skäl sammanförs i särskilda enheter synes

inte böra lägga hinder i vägen för en belåning av anläggningarna. Det

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

bör observeras, att reglerna för den statliga långivningen innebär rätt till

sådan belåning. Bostadslånekungörelsen betraktar sålunda en för flera bostadshus

»gemensam anläggning för värme, varmvatten eller tvätt» som

ett utrymme för bostadsändamål (1 § andra stycket bostadslånekungörelsen).

Med hänsyn till det anförda föreslår jag ett förtydligande av bestämmelserna

i 28 § respektive förordning i huvudsaklig överensstämmelse med nyssnämnda

stadgande i bostadslånekungörelsen.

Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att de nu föreslagna ändringarna

i reglerna för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas utlåningsverksamhet

inte kan antas medföra någon märkbar ökning av institutionernas

risktagande. Reglernas konstruktion får anses innebära erforderliga garantier

i detta hänseende. De nu framlagda förslagen bör därför enligt min

mening inte i och för sig kunna föranleda nagon ändrad värdering av institutionernas

obligationer. En ändrad bedömning av obligationernas värde får

för övrigt anses utesluten redan av hänsyn till institutionernas allmänna

uppbyggnad och existensen av de statliga grundfonderna.

V. Fondbildning samt förvaltnings- och fondbidrag

Gällande regler

Enligt 2 § i förordningarna ställer staten till förfogande för kassorna

såsom grundfonder svenska statens obligationer till ett nominellt belopp

av, för stadshypotekskassan en miljard kronor och för bostadskreditkassan

250 miljoner kronor.1

Stadshypotekskassan äger efter anmälan till riksgäldskontoret ta grundfondsobligationer

i anspråk till fullgörande av kassans förbindelser, när

kassan för tillfället saknar användbara medel därtill, och vid kassans likvidation

(4 § förordningen för stadshypoteksväsendet). För bostadskreditkassan

gäller att grundfonden, efter medgivande av riksgäldsfullmäktige,

tillfälligtvis kan få anlitas, varvid dock skall iakttas att fonden inom fem

år skall återställas till sin förutvarande storlek i enlighet med en av riksgäldsfullmäktige

uppgjord plan (4 § förordningen för bostadskreditväsendet).

Kassorna är i allmänhet skyldiga att gottgöra staten vad denna

nödgas utge i ränta på obligationerna.

Kassornas behållna årsvinst skall enligt 8 § i förordningarna avsättas till

reservfond för vardera kassan. Om reservfonden uppgår till, för stadshypolekskassan

två procent och för bostadskreditkassan tre procent av kassans

skulder, får dock uppkommande vinst enligt kassastyrelsens beprövande

användas till att främja något med kassans ändamål sammanhängande

syfte.

1 Genom förordningar den 30 december 1962 (nr 582 och 583) har grundfonderna — efter

särskild framställning av kassornas styrelser — höjts till dessa belopp från 725 respektive 160

miljoner kronor (Prop. 1962: 187; Rskr 381).

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 163

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

För bostadskreditkassans del stadgas vidare i 8 § bl. a. att av reservfonden

minst hälften skall placeras i vissa uppräknade värdehandlingar

eller på annat särskilt angivet sätt.

Enligt 14 § i respektive förordning skall förening erlägga förvaltningsbidrag

till vederbörande kassa. Detta bidrag får innefatta belopp avsett för

avsättning till kassans reservfond. Sådant bidrag får dock inte bestämmas

till högre belopp än som beräknas vara erforderligt för att kassans reservfond

skall, genom att densamma på föreskrivet sätt tillförs vinst, komma

att inom skälig tid uppgå till, beträffande stadshypotekskassan en procent

och beträffande bostadskreditkassan en och en halv procent av kassans

skulder.

För stadshypoteksföreningarna gäller enligt 20 § förordningen

rörande stadshypoteksväsendet att förenings behållna årliga vinst

skall avsättas till en säkerhetsfond. I likhet med vad som stadgas beträffande

kassorna får det bidrag till bestridande av stadshypoteksförenings

förvaltningskostnader, som låntagarna har att erlägga, utgöra ett kombinerat

förvaltnings- och fondbidrag. Bidragen skall enligt 27 § andra stycket

förordningen vara så bestämda, att säkerhetsfonden kan beräknas inom skälig

tid uppgå till minst en procent av förenings skuld till kassan. Enligt

21 § förordningen skall av säkerhetsfonden minst hälften placeras i vissa

närmare angivna värdehandlingar eller på annat särskilt angivet sätt.

Vad bostadskreditföreningarna beträffar föreskrives i 20 §

av den för bostadskreditväsendet gällande förordningen, att förening såsom

säkerhet för fullgörande av sina förbindelser skall avsätta en säkerhetsfond.

Låntagarnas bidragsskyldighet är här uppdelad på ett särskilt

fondbidrag och ett särskilt förvaltningsbidrag. Såsom bidrag till säkerhetsfonden

skall låntagare under tio år räknat från lånets utlämnande erlägga

en avgift motsvarande 0,2 procent av erhållet lån. Bidraget kan dock

under särskilda förutsättningar nedsättas till 0,1 procent och ytterligare

minskas eller helt upphöra, då säkerhetsfonden överstiger sex procent av

föreningens skulder, överskott på rörelsen skall läggas till fonden. Inbetalar

låntagare i förtid sitt lån till fullo kan han, om särskilda skäl föreligger

och kassastyrelsen medger det, helt eller delvis återfå sina till fonden erlagda

avgifter.

Utredningen

I fråga om fondbildningen anser utredningen, att institutionerna

bör inrikta sig på en starkare fondställning än nuvarande regler syftar

till. Fastän institutionernas fonder i absoluta tal under de senaste tio åren

mer än fördubblats, har likväl, uttalas det, den starka expansionen i utlåningsverksamheten

under senare år medfört en sjukande tendens i fondernas

relation till den totala utlåningen. I sakens natur ligger emellertid,

enligt vad utredningen framhåller, att de från denna utlåning härrörande

förvaltnings- eller fondbidragen först i efterhand och endast suc
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

cessivt påverkar relationerna i positiv riktning. När effekten av dessa bidrag

i större utsträckning börjar slå igenom, kan den sjunkande tendensen hos

fondrelationerna väntas bli bruten och bytt i sin motsats.

Med hänsyn till det sålunda anförda och då ökade kostnader för bostadsbyggandet

synes böra undvikas, anser sig utredningen inte böra rekommendera

höjningar i nu utgående förvaltnings- och fondbidrag.

Vad gäller bostadskreditinstitutionen finner utredningen emellertid befogat

att föreslå vissa ändringar i fråga om relationerna mellan reservrespektive

säkerhetsfond å ena och skulder å andra sidan. För närvarande

skall, efter vad utredningen framhåller, bidragen till bostadskreditkassans

reservfond vara så bestämda att fonden inom skälig tid uppgår till en och

en halv procent av skulderna, medan något motsvarande minimirelationstal

inte uppställts för bostadskreditföreningarnas vidkommande. I enlighet

med en hemställan i september 1960 av bostadskreditkassan föreslår utredningen

nu, att minimirelationstalet för kassans del höjs till tre procent.

Samtidigt föreslås i allmänt fondförstärkande syfte en bestämmelse om motsvarande

minimirelation mellan bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder

och deras skulder. I anslutning till kassans hemställan förordar utredningen

även att bestämmelserna om fondbildningen utformas på det

sättet, att institutionerna, även sedan minimirelationen uppnåtts, i ytterligare

fondförstärkande syfte skall äga uppbära bidrag. Med hänsyn till

att institutionerna arbetar utan enskilt vinstintresse föreligger enligt utredningens

mening ingen anledning befara att kassorna kommer att belasta

låntagarna med större bidrag än som kan anses rimligt i syfte att i låntagarnas

eget intresse uppbygga en god fondställning.

Utredningen framhåller vidare att stadshypotekskassan sedan år 1917

inte tar ut något förvaltnings- eller fondbidrag utan får täckning för sina

omkostnader och möjligheter till fondavsättningar genom andra inkomster.

De ytterligare möjligheter, som står till buds att öka fondbildningen utan

att öka kostnaderna för nyproduktionen av bostäder, bör enligt utredningens

mening utnyttjas. I detta syfte förordar utredningen, att kassan framdeles

tillämpar gällande marknadsränta vid omsättning av till betalning

förfallande hypotekslån, som löper med lägre ränta än den aktuella

marknadsräntan och grundar sig på fortfarande utelöpande obligationslån.

Härefter granskar utredningen närmare grunderna för förvaltning soch

fondbidragen, varvid inledningsvis konstateras att dessa varierar

betydligt mellan de olika institutionerna. Utredningen anför härvidlag följande.

Stadshypoteksföreningarna uttar ett kombinerat förvaltnings- och fondbidrag

utgående under lånets hela löptid och beräknat å återstående lånebelopp.

Bostadskreditkassan uttar likaledes ett kombinerat bidrag utgående

under lånets hela löptid men beräknat å ursprungligt belopp. Bostadskreditföreningarna

slutligen uttar dels ett förvaltningsbidrag under lånets hela

löptid, beräknat i allmänhet å lånets ursprungliga belopp men inom tre föreningar

å återstående belopp, och dels därutöver ett särskilt fondbidrag under

tio år å lånets ursprungliga belopp.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

Förekomsten av dessa varierande grunder för bidragsskyldighetens bestämmande

har för utredningen tett sig föga rationell. Det synes önskvärt,

att bidragen inom de båda institutionerna och inom de olika leden av desamma

fastställes efter enhetliga principer. Någon anledning att därvid laborera

med särskilda bidrag utöver den fastställda utlåningsräntan synes heller

inte föreligga, utan utredningen anser, att institutionerna liksom andra

kreditinstitut bör skaffa sig täckning för sina kostnader inklusive möjligheter

till erforderliga fondavsättningar genom en i förhållande till upplåningsräntan

lämpligt avvägd utlåningsränta.

Ett realiserande av utredningens här framlagda förslag kräver beträffande

stadshypoteksinstitutionen ingen saklig omläggning. De inom denna

institution nu utgående bidragen, vilka liksom räntan beräknas å återstående

kapitalbelopp, behöver endast betraktas som ett tillägg till utlåningsräntan.

Inom bostadskreditinstitutionen utgående bidrag måste däremot omräknas

till ett särskilt räntetillägg utöver den nu utgående utlåningsräntan.

I anslutning till det anförda föreslår utredningen, att det nuvarande systemet

med särskilda fond- och förvaltningsbidrag slopas och ersätts med

tillägg till utlåningsräntan. Bestämmelserna härom föreslås bli likformiga för

såväl kassorna som föreningarna och få den innebörden, att räntetillägg

skall uttas av sådan storlek som fordras för att tillsammans med andra i

rörelsen uppkommande inkomster täcka förvaltningskostnader och möjliggöra

sådana avsättningar till reserv- respektive säkerhetsfond att fonden

kan beräknas inom skälig tid uppgå, beträffande stadshypotekskassan och

stadshypoteksföreningarna till en procent samt beträffande bostadskreditkassan

och bostadskreditföreningarna till tre procent av skulderna.

Utredningen föreslår, att den närmare regleringen av bostadskreditkassans

och av stadshypoteksföreningarnas fondmedelsplacering slopas, samt

även i övrigt sådana ändringar, att placeringsbestämmelserna blir enhetliga

för båda institutionerna.

Även i fråga om användandet av grundfonden föreslås enhetliga regler

efter mönster av de nu för stadshypotekskassan gällande.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till förslagen i dessa

stycken eller lämnat dem utan erinran. Utredningens förslag i fråga om

fondbildningen avvisas sålunda inte av något remissorgan, ej heller

förslaget om att tillämpa marknadsränta för stadshypotekslånen.

Riksbanksfullmäktige uttalar tillfredsställelse med förslagen och finner även

tanken att ersätta förvaltnings- och fondbidragen med tilllägg

till utlåningsräntan tilltalande. Sistnämnda ståndpunkt intar även

Svenska byggnadsentreprenörföreningen, HSB och Svenska riksbyggen.

Förslaget om bidrag i form av räntetillägg väcker emellertid en ganska

bestämd gensaga från kassornas sida. Kassorna framhåller till en början, att

detta förslag blivit föremål för delade meningar bland föreningarna. Medan

några föreningar anslutit sig till förslaget eller avstått från att uttala sig därom,

har andra föreningar ställt sig tveksamma under uttalande, att rörelsens

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

kooperativa natur och inte vinstsökande syfte kommer till bättre uttryck

genom den hittills brukade benämningen. Även kassorna ställer sig tveksamma

till förslaget av de skäl som föreningarna åberopat. Kassorna anför

emellertid ytterligare en omständighet, som enligt deras mening talar mot

den ifrågavarande omläggningen.

De nuvarande förvaltningsbidragen kan enligt gällande bestämmelser ändras

under lånets löptid. Samma bestämmelser avses skola gälla beträffande

räntetilläggen. På samma sätt som f. n. sker i fråga om förvaltnings- och

fondbidrag, måste sålunda enligt det föreslagna systemet i reverserna stipuleras

skyldighet för låntagaren att vid sidan av en fast utlåningsränta

även utgiva ett särskilt räntetillägg. Det synes sålunda inte möjligt att

såsom utredningen torde ha tänkt sig — i reverserna endast angiva en viss

utlåningsränta utan att samtidigt redovisa vad som av denna ränta utgör

en rörlig del avsedd att täcka förvaltningskostnader m. m. Den föreslagna

omläggningen synes därför inte resultera i den förenkling, som utredningen

synbarligen åsyftat. Under sådana förhållanden kan det enligt styrelsernas

mening inte anses motiverat att införa begreppet räntetillägg i stället för

benämningen bidrag, som vunnit decenniers hävd och som dessutom för

låntagarna innebär en tydlig upplysning om vad slags kostnader som avses.

Den här intagna ståndpunkten hindrar inte ett realiserande av utredningens

önskemål, att bidragen inom de båda institutionerna och inom de

olika leden av desamma fastställes efter enhetliga principer. Vad utredningen

anfört i detta avseende har inte föranlett någon erinran från styrelsernas

sida. Styrelserna vill sålunda förorda, att inom de olika leden av institutionerna

i män av behov uttages ett kombinerat förvaltnings- och fondbidrag

— benämnt förvaltningsbidrag — beräknat å oguldet kapitalbelopp och

så avvägt att det medger, förutom täckning av förvaltningskostnaderna,

även erforderliga fondavsättningar.

Även Sveriges allmänna hypoteksbank uttalar tvekan angående lämpligheten

av den av utredningen förordade omläggningen. Slutligen må nämnas,

att bostadsstyrelsen befarar att anspråken från andra kreditinstitut

om likformighet beträffande utlåningsränta och räntesubvention skulle komma

att ytterligare accentueras vid ett genomförande av utredningens förslag

i denna del.

Departementschefen

Enligt gällande författningsbestämmelser äger viss fondbildning

rum inom såväl kassorna som föreningarna. Vardera kassan avsätter den

årliga vinsten på rörelsen till en reservfond och äger dessutom från föreningarna

uppbära förvaltningsbidrag, som får innefatta belopp för avsättning till

reservfonden. Inom stadshypoteksföreningarna sker på motsvarande vis avsättning

till en säkerhetsfond, varvid medlemmarna-låntagarna erlägger kombinerade

förvaltnings- och fondbidrag. Även bostadskreditföreningarna avsätter

medel till säkerhetsfonder. Här är emellertid låntagarnas bidragsskyldighet

uppdelad på ett särskilt fondbidrag och ett särskilt förvaltningsbidrag.

Bidragen till kassorna får inte bestämmas till högre belopp än som beräknas

vara erforderligt för att reservfonderna inom skälig tid skall uppgå till, be
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

träffande stadshypotekskassan en procent och beträffande bostadskreditkassan

en och en halv procent av kassans skulder. Bostadskreditkassans

reservfond har för närvarande nått en storlek, som aktualiserar frågan om

en höjning av relationstalet.

Utredningen anser att institutionerna bör inrikta sig på en starkare

fondställning än vad gällande bestämmelser åsyftar. Därför föreslår utredningen

beträffande bostadskreditkassan i enlighet med en framställning

härom från kassastyrelsen till Kungl. Maj:t, att förvaltningsbidrag tills vidare

skall få uttas med oförändrat belopp och att minimirelationen mellan

reservfonden och skulderna höjs till tre procent. Utredningen föreslår också,

att bestämmelserna om fondbildningen överlag utformas på sådant sätt att

institutionerna, även sedan viss minimirelation uppnåtts, skall äga uppbära

bidrag i ytterligare fondförstärkande syfte. Någon generell höjning av

förvaltnings- och fondbidragen anser utredningen emellertid inte vara befogad.

I sammanhanget förordar utredningen däremot att stadshypotekskassan,

som sedan år 1917 inte tar ut något förvaltnings- eller fondbidrag,

framdeles skall tillämpa gällande ma rlcnadsränta vid omsättning

av till betalning förfallande hypotekslån, som löper med lägre ränta

än den aktuella marknadsräntan och grundar sig på fortfarande utelöpande

obligationslån.

Remissorganen har genomgående tillstyrkt utredningens förslag i nu

nämnda hänseenden eller lämnat dem utan erinran, och inte heller jag finner

anledning till anmärkning mot dem.

I fråga om grunderna för förvaltnings- och fondbidragen

föreslår utredningen slutligen, att de nuvarande bidragen ersätts med tillägg

till utlåningsräntan. Beträffande stadshypoteksinstitutionen krävs, framhåller

utredningen, ingen saklig omläggning härför. Nu utgående bidrag beräknas

i likhet med ränta på de återstående kapitalbeloppen och kan i stället

betraktas som tillägg till utlåningsräntan. Inom bostadskreditinstitutionen

utgående bidrag behöver däremot omräknas. Bidragen till bostadskreditkassan

beräknas nämligen under lånets hela löptid på det ursprungliga beloppet.

Detsamma är i allmänhet fallet med de separata förvaltnings- och fondbidragen

till bostadskreditföreningarna.

Kassorna själva har reagerat ganska negativt mot utredningens förslag

i denna del. Dels har man framhållit, att rörelsens kooperativa och inte

vinstsökande natur kommer till bättre uttryck med den nuvarande ordningen,

dels finner man förslaget förenat med praktiska olägenheter. Med

hänsyn till att förvaltningsbidragen måste kunna ändras under lånens

löptid är det sålunda, anför kassorna, inte möjligt att i reverserna endast

ange en viss utlåningsränta utan att samtidigt redovisa i vad mån denna

ränta utgör rörlig del till täckning av förvaltningskostnader. Tvekan om

lämpligheten av den förordade omläggningen har uttalats även från andra

håll.

Den kritik, som sålunda riktats mot utredningsförslaget i denna del, anser

jag mig inte böra förbigå. Det i och för sig vällovliga syftet med för
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 är 1963

slaget synes ha varit att åstadkomma en förenkling i systemet för bidragens

bestämmande. Den föreslagna omläggningen synes emellertid, som

kassorna framhållit, inte medföra detta resultat. Vid detta förhållande

saknas anledning att införa begreppet räntetillägg i stället för de nuvarande

bidragen.

Den rationaliseringen synes dock böra ske, att bidragen inom de olika

leden fastställs efter enhetliga principer. I enlighet med ett förslag av

kassorna förordar jag sålunda att institutionerna i mån av behov tar ut

ett kombinerat förvaltnings- och fondbidrag, som skall vara så avvägt att det

medger — förutom täckning av förvaltningskostnader — även erforderliga

fondavsättningar (19 och 34 §§ i förordningarna).

I överensstämmelse med utredningsförslaget föreslår jag också, att den

närmare regleringen av bostadskreditkassans och stadshypoteksföreningarnas

fondmedelsplacering slopas samt att enhetliga regler införs om anlitande

av grundfond.

VI. Institutionernas inbördes förhållanden m. m.

Gällande regler

Medlemmarna i en stadshypoteks- eller bostadskreditförening — låntagarna

— är solidariskt ansvariga gentemot föreningen för dennas förbindelser,

liksom föreningarna är solidariskt ansvariga gentemot respektive

centrala kassa för dess förbindelser. Detta är den huvudsakliga innebörden

av 19 respektive 9 § i de för institutionerna gällande förordningarna.

Kassorna har genom olika föreskrifter i författningarna tillagts överinseende

och kontroll över föreningarnas låneverksamhet. Enligt 23 § i respektive

förordning skall sålunda för förenings utlåning i tillämpliga delar

lända till efterrättelse de bestämmelser, som gäller för utlåning från kassan

till föreningarna. Vidare skall lån av förening utlämnas till låntagaren

mot samma villkor, under vilka föreningen erhåller motsvarande lån hos

kassan.

Enligt 25 § respektive förordning utser kassastyrelsen en ledamot jämte

suppleant i varje föreningsstyrelse. Enligt samma stadgande är föreningsstyrelses

val av verkställande direktör inte gällande med mindre det godkänts

av kassans styrelse.

Även de för institutionerna gällande reglementena innehåller stadganden,

i vilka kassornas överinseende över föreningarna kommer till uttryck.

I reglementenas 35 § punkt 14 ålägges föreningsstyrelse exempelvis helt

allmänt att »verkställa vad av kassans styrelse kan anbefallas».

Utredningen

I ett särskilt avsnitt behandlar utredningen de frågor som sammanhänger

med gällande regler om den i institutionerna inbyggda solidariska

ansvarigheten. Utredningen erinrar om att denna ansvarig
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

het infördes vid institutionernas tillkomst och betingades av den samverkan

på kooperativ bas som var, och fortfarande är, ett av verksamhetens grunddrag.

Ansvarigheten inom institutionernas båda led ansågs ägnad att hos

obligationsköparna inge sådant förtroende till kassornas obligationer, att

dessa kunde säljas till förmånlig kurs och därmed ge medlemmarna fördelaktiga

lån. Utredningen framhåller vidare, att denna ansvarighet hitintills

aldrig behövt tagas i anspråk genom utdebitering av bidrag. Några

nämnvärda förluster i samband med utlåningen har heller inte drabbat

föreningarna. Även om sådana skulle uppkomma synes dessa enligt utredningens

mening kunna mötas av de inom institutionerna uppbyggda

fonderna.

Utredningen framhåller i anslutning till det anförda att den solidariska

ansvarigheten i praktiken knappast torde behöva tagas i anspråk. Det oaktat

medverkar den enligt utredningens uppfattning till obligationernas privilegierade

ställning. Då ett borttagande av den solidariska ansvarigheten

kan tänkas medföra ett kursfall på obligationerna och en räntehöjning,

anser sig utredningen inte böra föreslå någon ändring i den nu gällande

ordningen.

Gällande regler visar enligt utredningens uppfattning att kassorna har

ett långtgående inflytande över låneverksamheten inom föreningarna och

även i övrigt en betydande direktivrätt i förhållande till föreningsstyrelserna.

Utredningen, som haft att uppmärksamma frågan om förhållandet

mellan institutionerna inbördes, förordar inte någon betydande

ändring härutinnan men anser att kassornas direktivrätt bör komma till

tydligare uttryck i författningarna än för närvarande och föreslår därför

ett tillägg härom i reglementena.

Remissyttrandena

Vad gäller den solidariska ansvarigheten har utredningens

överväganden nästan undantagslöst lämnats utan erinran. Bostadsstyrelsen

ifrågasätter dock om inte förutsättningarna att slopa denna ansvarighet

bör prövas ytterligare, och Svenska riksbyggen är inne på liknande

tankegångar.

Beträffande direktivrätten har utredningsförslaget inte mött någon

gensaga.

Departementschefen

Utredningen har inte funnit anledning föreslå någon ändring i gällande

regler om den i institutionerna inbyggda solidariska ansvarigheten.

Medlemmarna i en stadshypoteks- eller bostadskreditförening avses

sålunda även framgent ytterst skola svara med sin personliga förmögenhet

för alla föreningens förbindelser, liksom föreningarna var för sig svarar

för respektive kassas förbindelser med sina samtliga tillgångar.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

Förslaget att bibehålla den solidariska ansvarigheten har nästan undantagslöst

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag finner inte heller

anledning till invändning häremot. I praktiken torde visserligen denna

ansvarighet knappast någonsin behöva tagas i anspråk, men helt synes man

inte kunna bortse från att ett borttagande av ansvarigheten skulle kunna

få ogynnsamma återverkningar för institutionerna själva, exempelvis genom

en försämrad kurs för obligationerna med åtföljande räntehöjning.

Kassornas direktivrätt i förhållande till föreningarna skall enligt

utredningens förslag uttryckas i reglementena för respektive institutioner.

Jag kommer att senare underställa Kungl. Maj:t förslag till dessa författningar,

vilka inte fordrar riksdagens medverkan. Jag vill emellertid redan i

detta sammanhang nämna, att min avsikt är att därvid tillstyrka utredningens

förslag i denna del.

VII. Vissa inre organisatoriska frågor

Gällande regler

Antalet ledamöter i vardera kassastyrelsen är enligt 11 § i respektive

förordning sju. Av ledamöterna utser Kungl. Maj :t och riksgäldsfullmäktige

vardera en samt en suppleant för denne. Övriga fem ledamöter

samt tre suppleanter för dessa väljs av ombudsstämman. Den av Kungl.

Maj :t utsedde ledamoten är styrelsens ordförande samt den av riksgäldsfullmäktige

utsedde ledamoten dess vice ordförande. Ledamöter och suppleanter

utses för en tid av tre år i sänder.

De gällande författningarna upptar endast i begränsad utsträckning j ä v sbestämmelser

för institutionerna. I 26 § förordningen stadgas emellertid

att till förenings ombud vid ordinarie eller extra ombudsstämma —

kassornas högsta beslutande organ — inte får utses ledamot av kassastyrelsen

eller verkställande direktör eller tjänsteman hos kassan.

Även i reglementena finns vissa jävsregler. Sålunda stadgas att ledamot

av kassa- eller föreningsstyrelse inte får deltaga i avgörande av fråga, som

rör hans enskilda rätt.

Utredningen

Beträffande kassastyrelserna erinrar utredningen till en början

om den framträdande ställning på bostadskreditmarknaden, som institutionerna

kommit att inta. Med hänsyn till styrelsernas ökade ansvar och ständigt

växande arbetsuppgifter föreslår utredningen en ökning av antalet ledamöter

i styrelserna från sju till nio. De två nya mandaten föreslås av utredningen

fördelade sålunda, att Kungl. Maj :t utser en ledamot och ombudsstämman

den andra. Den förstärkta föreningsrepresentationen kan,

framhåller utredningen, vara naturlig med hänsyn till den ökade ansvarighet,

som följt av den starka utlåningsökningen, och kan också underlätta

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

en strävan att låta olika landsändar bli företrädda i de ledande organen.

Med hänsyn till institutionernas offentligrältsliga karaktär, som väsentligen

beror på den av staten tillskjutna grundfonden, och med tanke på att detta

statliga engagemang i och med den starka utlåningsökningen inom institutionerna

successivt ökar, är enligt utredningens uppfattning även ett breddat

offentligt inflytande i kassastyrelserna väl motiverat och ägnat att stärka

institutionernas position på bostadskreditmarknaden.

Utredningen anser vidare, att de av ombudsstämman valda suppleanterna

för ledamöterna i kassornas styrelser i likhet med de av Kungl. Maj :t och

riksgäldsfullmäktige utsedda bör vara personliga, och föreslår härav betingade

ändringar i förordningarna. Slutligen föreslår utredningen, att av de av

ombudsstämman valda ledamöterna och suppleanterna två skall väljas varje

år.

Utredningen behandlar i ett speciellt avsnitt frågan om skärpta j ä v sbestämmelser

för institutionerna. Utredningen erinrar här inledningsvis

om att justitieombudsmannen, med anledning av en till honom ingiven

anmälan, i skrivelse till Kungl. Maj :t den 28 december 1958 uttalat att denna

fråga bör tas under övervägande. I skrivelsen framhölls bl. a. att beträffande

föreningsombuden endast bristfälliga och beträffande revisorerna

inga jävsbestämmelser fanns intagna i gällande författningar samt att det

var av allmänt intresse att den föreskrivna kontrollen av styrelsernas förvaltning

verkställdes av personer som i förhållande till styrelseledamöterna

intog en såvitt möjligt fri och obunden ställning. Vad gällde ombuden hade,

framhöll justitieombudsmannen, anmärkningar riktats mot att till ombud

kunde utses de av föreningsstyrelserna med kassastyrelsernas godkännande

valda verkställande direktörerna eller av kassastyrelserna utsedda ledamöter

av föreningsstyrelser, för vilka båda grupper en viss personlig bundenhet

beträffande kassastyrelsernas åtgärder kunde föreligga. Beträffande revisorerna

hade påtalats att som revisor hos en kassastyrelse fungerade en

föreningsdirektör, oaktat kassastyrelsen medverkat vid tillsättandet av direktörsbefattningen

och direktören i sin tur var underkastad revision av en

ledamot av kassastyrelsen. Vissa jävsanmärkningar mot rådande förhållanden

kunde enligt justitieombudsmannens mening otvivelaktigt anses principiellt

betingade.

Utredningen redogör i fortsättningen för regleringen av jävsförhållandena

på vissa andra områden, såsom inom rättegångsväsendet, inom kommunallagstiftningen

samt inom förenings- och aktiebolagslagstiftningen. I

fråga om domarjäven uttalar utredningen sammanfattningsvis att en domare

anses jävig i alla fall, där någon omständighet föreligger, som är ägnad att

rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Inom de övriga områdena

konstaterar utredningen att man, särskilt såvitt gäller bestämmelserna om

kontrollen över verksamheten, sökt tillgodose kravet på objektivitet hos de

beslutande.

Härefter uttalar utredningen, att den i likhet med justitieombudsmannen

— med hänsyn till den offentligrättsliga ställning som tillagts stadshypo
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

teks- och bostadskreditinstitutionerna och som sammanhänger med deras

handhavande av en omfattande och från samhällets synpunkt mycket viktig

kreditgivning -— anser det vara ett allmänt intresse av betydande styrka, att

förtroendet för dessa institutioner behålles orubbat. Härför är det av väsentlig

betydelse, att kontrollen över kassastyrelsernas och föreningsstyrelsernas

förvaltning verkställs med all tillbörlig objektivitet samt att sådana omständigheter

inte förekommer att misstankar — låt vara sakligt ogrundade

— om bristande objektivitet rimligen kan uppstå.

Med hänsyn härtill föreslår utredningen en modernisering av jävsbestämmelserna

inom institutionerna. Mönster till de föreslagna bestämmelserna

har främst hämtats från förenings- och aktiebolagslagarna.

I fråga om stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna föreslås bestämmelser

i reglementena om att på föreningsstämma ingen själv eller genom

ombud får delta i behandling av frågor, som rör honom själv eller i vilka

han kan ha ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot föreningens,

samt att styrelseledamot eller verkställande direktör i förening på föreningsstämma

inte får delta i beslut om ansvarsfrihet eller i val av revisor. Ledamot

av föreningsstyrelse eller verkställande direktör i förening föreslås vidare

ej få handlägga frågor om avtal mellan honom och föreningen eller

mellan föreningen och tredje man, där ledamoten eller direktören kan ha

ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot föreningens, och ej heller

beträffande gåva från föreningen, om rättegång eller annan talan.

Vad gäller föreningsrevisorer föreslås införandet av en bestämmelse om

att till revisor ej må utses person, som är befattningshavare hos föreningen

eller eljest intar en underordnad ställning till eller står i visst släktskap

till styrelseledamot, verkställande direktör eller sådan befattningshavare i

föreningen som ombesörjer bokföringen eller kontrollen däröver. Med hänsyn

till kassans huvudmannaskap gentemot föreningarna föreslår utredningen

emellertid att kassorna skall äga rätt att till revisor i förening utse styrelseledamot,

verkställande direktör eller befattningshavare hos kassa.

Med hänsyn till kassornas huvudmannaställning anser utredningen även

objektivitetskravet motivera vissa längre gående jävsregler än praktiska

hänsyn i och för sig betingar. Sålunda föreslås att verkställande direktör

eller annan befattningshavare hos förening samt av kassa utsedd styrelseledamot

av förening ej får väljas till revisor i kassa och alt deras befogenheter

som ombud vid ombudsstämma blir begränsade. Utredningen har på

denna punkt stannat för att föreslå, att de ej får delta i beslut om ansvarsfrihet,

men har inte ansett sig böra förvägra dem rätt att delta i val av

revisor. Vidare föreslås att såsom hittills till ombud på ombudsstämma inte

får utses ledamot av kassastyrelse, verkställande direktör eller annan befattningshavare

hos kassan samt att — liksom föreslagits beträffande föreningsstämma

— ingen själv eller genom ombud får delta i behandlingen av

frågor, som rör honom själv eller i vilka han kan ha ett väsentligt intresse

som kan vara stridande mot kassans. Slutligen föreslås en bestämmelse att

till kassarevisor ej får utses person, som är befattningshavare hos kassan

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Alaj:ts proposition nr 163 år 1963

eller eljest intar en underordnad ställning eller står i visst släktskapsförhållande

till styrelseledamot, verkställande direktör eller sådan befattningshavare

i kassan, som ombesörjer bokföringen eller kontrollen däröver (5 §

förordningarna).

I sammanhanget må nämnas, att utredningen föreslår att en av kassarevisorerna

bör äga insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighetsoch

tomträttsbelåning. Även en av föreningsrevisorerna bör äga dessa kvalifikationer.

Remissyttrandena

I fråga om utökningen av kassastyrelserna har utredningens

förslag inte mött någon kritik. Kassorna själva ställer sig dock något tveksamma

beträffande skälen till den föreslagna utvidgningen.

Förslaget till skärpta jävsbestämmelser har i allmänhet inte

mött någon erinran. De tillstyrks av bankinspektionen, länsstyrelserna i

Göteborgs och Bohus län samt Västernorrlands län, kassorna, Svenska

byggnadsentreprenörföreningen samt SABO. Svenska riksbyggen ifrågasätter

endast lämpligheten av förslaget att verkställande direktör eller befattningshavare

i förening eller av kassan utsedd styrelseledamot i förening

skall kunna utses till ombud vid ombudsstämma, om dessa ombud ändå

inte får delta i beslut om ansvarsfrihet för kassastyrelse. Sveriges allmänna

hypoteksbank hänvisar till ett yttrande över justitieombudsmannens ovan

omnämnda skrivelse, vari hypoteksbanken uttalade att de beslutande organen

borde få från fall till fall avgöra uppkommande jävsfrågor med ledning

av jävsbestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar.

Departementschefen

Utredningen har framlagt förslag om utökning av antalet ledamöter i

vardera kassastyrelsen från sju till nio. Av de två nya ledamöterna

avses en bli utsedd av Kungl. Maj :t och en av ombudsstämman. Samtidigt

föreslår utredningen bland annat att alla suppleanter för styrelseledamöterna

skall vara personliga.

Remissinstanserna har överlag lämnat utredningsförslaget i denna del

utan erinran. Med hänsyn till det ökade ansvar och de växande arbetsuppgifter,

som kommit att åvila kassastyrelserna, finner jag den föreslagna

förstärkningen av styrelserna motiverad, och jag tillstyrker den därför.

Även den av utredningen ifrågasatta ändringen av suppleantskapet samt

övriga föreslagna mindre jämkningar i de nuvarande reglerna om val av

styrelseledamöter finner jag befogade. De av Kungl. Maj :t utsedda suppleanterna

bör dock inte vara personliga.

Utredningen förordar en skärpning av gällande jävsbestämmelser

för institutionerna efter huvudsakligt mönster av reglerna i aktiebolags
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

lagen och lagen om ekonomiska föreningar. I förordningarna finns för

närvarande endast den jävsbestämmelsen, att till förenings ombud vid

ombudsstämma inte får utses ledamot av kassastyrelsen eller verkställande

direktör eller tjänsteman hos kassan. Utredningen föreslår i förordningarna

huvudsakligen följande tillägg. Till revisor i kassa respektive förening

skall inte få utses person, som har omedelbar befattning med kassan respektive

föreningen eller står i visst släktskapsförhållande till person med

sådan befattning. Till revisor i kassa skall inte heller få utses befattningshavare

hos förening eller av kassa utsedd styrelseledamot av förening. Sådan

befattningshavare eller styrelseledamot som nu nämnts skall inte få

deltaga i beslut om ansvarsfrihet vid ombudsstämma. Däremot avses hinder

inte föreligga mot att till revisor i förening utse styrelseledamot eller befattningshavare

hos kassan. Dessutom föreslås att vid ombudsstämma ingen

skall få deltaga i behandlingen av fråga, som rör honom själv eller i vilken

han kan ha ett väsentligt intresse som kan strida mot kassans.

Den av utredningen föreslagna skärpningen av jävsbestämmelserna ligger

helt i linje med de synpunkter, som riksdagens justitieombudsman

uttryckt i skrivelse till Kungl. Maj :t den 28 december 1958. Remissorganen

har med något undantag tillstyrkt de föreslagna ändringarna eller lämnat

dem utan erinran. Även jag finner dem ändamålsenliga med hänsyn till vikten

av att varje misstanke om bristande objektivitet i fråga om kontrollen

av institutionerna såvitt möjligt förebyggs. Jag föreslår därför att jävsbestämmelserna

skärps i huvudsak på det sätt utredningen föreslagit (5, 7

och 26 §§ i förordningarna). Även i fråga om de önskvärda kvalifikationerna

för att bli revisor i kassa eller förening följer jag utredningsförslaget.

VIII. Departementschefens hemställan

Med hänsyn till angelägenheten av att övergången till de nya reglerna

för institutionernas verksamhet sker snarast möjligt har i författningsförslagen

tidpunkten för ikraftträdandet av dessa angetts till den 1 juli

1963. Om riksdagen emellertid skulle finna skäl föreligga att uppskjuta

den slutliga behandlingen av förslagen till årets höstsession, torde tidpunkten

för ikraftträdandet böra framflyttas till den 1 januari 1964.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet

upprättade förslag till

1) förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om

stadshypoteksföreningar; samt

2) förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Hummerhielm

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963 75

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag .......................................... 2

Stadshypoteksväsendet .................................... 2

Bostadskreditväsendet ...................................... 11

Statsrådsprotokoll den 5 april 1963 ............................ 20

I. Inledning .............................................. 20

II. Allmänna synpunkter .................................. 21

III. Verksamhetsområden och belåningsorter .................. 28

IV. Lånerörelsen .......................................... 36

V. Fondbildning samt förvaltnings- och fondbidrag .......... 61

VI. Institutionernas inbördes förhållanden m. m............... 67

VII. Vissa inre organisatoriska frågor ........................ 69

VIII. Departementschefens hemställan.......................... 73

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630528

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:349 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om införande av kvalitetsbestämmelser å saluförd frukt. a1 i texten
  2. BU 1963:26 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, in. m s. 1 i texten