Angående landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m
1963-05-31 · 125 sidor, varav 121 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 121 av 125 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:171, Angående landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
1
Nr 171
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård m. m.;
given Stockholms slott den 31 maj 1963.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att landstingskommunerna den 1 januari 1967
skall övertaga huvudmannaskapet för den av staten bedrivna mentalsjukvården
och vården av epileptiker. Huvudmannaskapet för specialvården av
s. k. psykopater skall dock, om ej annorlunda överenskommes, övertagas
senast den 1 januari 1970. Från övertagandet undantages undervisningen
och vården av sådana psykiskt efterblivna, som skall mottagas vid statens
blind- och dövskolor.
Förslaget innebär, att landstingskommunernas huvudmannaansvar i princip
kommer att omfatta alla former av sluten och öppen mentalsjukvård
inklusive undervisningen och vården av psykiskt efterblivna samt epileptikervården.
Detta medför att kropps- och mentalsjukvården kan samordnas
under enhetligt landstingskommunalt huvudmannaskap.
På grundval av resultaten av överläggningar mellan företrädare för staten
och landstingskommunerna framlägges i propositionen förslag till de
allmänna bestämmelser, som skall ligga till grund för de olika landstingskommunernas
övertagande av den statliga mentalsjukvården. Reformens
genomförande förutsätter därutöver att särskilda avtal härom upprättas
mellan staten och respektive landstingskommun.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 171
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 är 1963
I de allmänna bestämmelserna är intagna vissa grundläggande villkor
såsom att landstingskommunerna vederlagsfritt skall övertaga statens mentalsjukhus
m. m. samt att staten skall lämna bidrag till investerings- och
driftkostnader. Vårdorganisationen skall angivas i särskilda vård- och regionplaner.
De föreslagna bestämmelserna inskränker i princip icke landstingskommunernas
frihet att själva disponera de övertagna institutionerna
och organisationen av mentalsjukvården. Statens förpliktelser mot sjukhusens
personal skall övertagas av landstingskommunerna med garanti av
dessa, att de anställda, så länge de innehar samma eller motsvarande tjänst,
skall vidblivas för dem vid avtalens ikraftträdande gällande statliga anställningsvillkor
därest dessa icke dessförinnan ersatts av andra bestämmelser,
tillkomna efter förhandlingar mellan landstingskommunerna och berörda
personalorganisationer.
De ekonomiska villkoren i de allmänna bestämmelserna skall tillämpas
under fem år, d. v. s. intill utgången av år 1971. Dessförinnan skall förutsättningslösa
förhandlingar upptagas mellan parterna beträffande statens
bidrag så att nya överenskommelser om de ekonomiska villkoren kan tilllämpas
från och med år 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet
å Stockholms slott den 31 maj 1963.
Närvarande;
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,
Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård m. m. samt anför.
I. Inledning
Genom beslut den 25 november 1955 uppdrog Kungl. Maj :t åt statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet att inom den med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 30 april 1954 utsedda kommittén för översyn av hälsooch
sjukvården i riket (ÖHS-kommittén) utse sakkunniga att såsom en
särskild delegation utreda frågan om mentalsjukvårdens och särskilt den
öppna mentalsjukvårdens organisation, dess samordning med annan sjukvård
samt därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallades samma dag inom kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården i riket särskilda sakkunniga, som antog benämningen m e ntalsj
ukvårdsdelegationen1. Efter omorganisation av kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården beslutade Kungl. Maj :t den 23 maj
1958, att mentalsjukvårdsdelegationen skulle fortsätta sitt arbete såsom en
självständig utredning.
Delegationen har avgivit tre betänkanden, det första den 20 augusti 1957
benämnt Psykisk barna- och ungdomsvård (SOU 1957:40), det andra den
31 maj 1958 benämnt Behandlingshem och mentalsjukhem för barn och
ungdomar (SOU 1958: 20) samt det tredje den 11 september 1958, kallat
Mentalsjukvården, Planering och organisation (SOU 1958:38). De båda
förstnämnda betänkandena har efter sedvanligt remissförfarande givit an
-
1 Vid avgivande av sitt tredje och sista betänkande bestod utredningen av dåvarande ledamoten
av riksdagens andra kammare fru Inga Thorsson, ordförande, förbundsdirektören Ivar
Dahlgren, ledamöterna av riksdagens andra kammare Bertil von Friesen och Per Svensson, numera
överläkaren Curt Åmark, docenten Bo Gerle samt numera professorn Gunnar Inghe.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
ledning till promemorior, som upprättats inom inrikesdepartementet, med
rekommendation till sjukvårdens huvudmän om önskvärda åtgärder inom
den psykiska barna- och ungdomsvården. Vidare har i samband med de
olika propositionerna om mentalsjukvårdens successiva utbyggnad ställning
tagits till mentalsjukhusenheter för barn och ungdom.
I förevarande sammanhang kommer blott det tredje betänkandet att vara
av betydelse. Yttranden över betänkandet, som inrymde principförslag om
ett enhetligt huvudmannaskap för mentalsjukvården under landstingen,
har avgivits av medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, statskontoret, centrala sjukvårdsberedningen,
kanslern för rikets universitet — efter hörande av de medicinska fakulteterna
i Uppsala, Lund och Göteborg ävensom lärarkollegiet vid karolinska
institutet — dåvarande statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande,
nykterhetsvårdsutredningen, sinnessjuklagstiftningskommittén, statens
medicinska forskningsråd, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Gävle och Norrköping, Hässleholms stads drätselkammare, svenska stadsförbundet,
svenska landstingsförbundet, förvaltningsutskotten hos Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens, Norrbottens läns landsting och Kalmar
läns norra landsting, svenska socialvårdsförbundet, Sveriges läkarförbund
och svenska psykiatriska föreningen, svenska läkaresällskapet, svensk sjuksköterskeförening,
föreningen Sveriges arbetsterapeuter, statens sjukhuspersonals
förbund, Sveriges socionomförbund, svenska föreningen för psykisk
hälsovård, svenska nykterhetsvårdsförbundet, svenska läkarföreningen
för bekämpande av alkoholsjukdomar, svensk kuratorsförening, de erkända
alkoholistanstalternas centralorganisation, de enskilda anstalternas förbund,
svenska kyrkans diakonistyrelses sociala utskott, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund samt svenska prästförbundet.
Vid medicinalstyrelsens remissvar har fogats yttranden från direktionerna
vid Ulleråkers, S:t Lars’, Ryhovs, S:t Sigfrids, S:ta Maria, S:t Jörgens,
Restads, Säters, Gådeå och Furunäsets sjukhus. Socialstyrelsen har till
närmare klarläggande av sin inställning till psykiatrisk vård och medverkan
av psykiater inom nykterhetsvården bilagt ett av styrelsen den 17 december
1958 avgivet yttrande till justitieombudsmannen. Det av Sveriges
läkarförbunds och svenska psykiatriska föreningens gemensamt avgivna
yttrandet har utarbetats av en kommitté inom nämnda förbund bestående
av representanter för svenska barnpsykiatriska föreningen, svenska industriläkarföreningen,
svenska lasarettsföreningen, svenska provinsialläkarföreningen,
svenska psykiatriska föreningen, svenska rättspsykiatriska föreningen,
svenska stadsläkarföreningen och Sveriges praktiserande läkares
förening. Till yttrandena från stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
har fogats utlåtanden avgivna av sjukvårdsstyrelserna i de båda städerna.
Svenska stadsförbundet åberopar som eget yttrande ett av dess sjukvårdsdelegation
avgivet utlåtande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 6 juni 1957 tillkallade statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet den 20 september 1957 särskilda
sakkunniga för att utreda frågan om de ekonomiska villkoren för överförande
av huvudmannaskapet för mentalsjukvården till landstingen och
städerna utanför landsting samt för driften av vårdgrenen genom dessa
huvudmän ävensom därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga
antog benämningen mentalsj ukvårdens statsbidragsutredning.
1 För att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget överlämnades
till statsbidragsutredningen bl. a. mentalsjukvårdsdelegationens betänkande
»Mentalsjukvården, Planering och organisation».
Direktiven för mentalsjukvårdens statsbidragsutredning är intagna i ett
anförande till statsrådsprotokollet över inrikesärenden den 6 juni 1957
av chefen för inrikesdepartementet.
Enligt direktiven skulle utredningen klarlägga, hur frågorna om de ekonomiska
villkoren för överförandet och driften av mentalsjukvården till
landstingen skulle lösas, därest huvudmannaskapet för vårdgrenen i princip
skulle åvila landstingen och städerna utanför landsting.
Statsbidragsutredningen har den 16 februari 1960 avgivit betänkande
med förslag rörande de ekonomiska villkoren för en huvudmannaskap sr eform
inom mentalsjukvården (SOU 1960: 9).
Yttranden över detta betänkande har avgivits av medicinalstyrelsen, styrelsen
för centrala sjukvårdsberedningen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,
riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, mentalsjukvårdsberedningen,
byggnadsbesparingsutredningen, svenska landstingsförbundet,
förvaltningsutskotten i samtliga läns landstingskommuner, svenska stadsförbundet,
stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg och Gävle ävensom styrelsen för de enskilda anstalternas förbund.
Statsbidragsutredningens förslag innebar ett samordnat driftbidrag till
alla former av mentalsjukvård under landstingskommunalt huvudmannaskap
samt vissa investeringsbidrag till den del av mentalsjukvården, som
av landstingskommunerna skulle övertagas av staten.
Inom mentalsjukvårdsberedningen, som tillkallats enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1959 för att inom inrikesdepartementet
biträda vid handläggningen av frågorna om mentalsjukvårdens utbyggande
och upprustning jämte därmed sammanhängande spörsmål, har
1 Kommittén bestod vid betänkandets avlämnande av generaldirektören Bertil Olsson, ordförande,
överdirektören Erik Björkquist, förbundsdirektören Ivar Dahlgren, förbundsdirektören
Sixten Humble, numera riksgäldsdirektören Georg Ringström, ledamöterna av riksdagens första
kammare Johan Sunne och Sten Söderberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare Lennart
Stiernstedt och Per Svensson samt numera expeditionschefen Bengt Söderqvist.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
utarbetats två stencilerade utredningar angående dels specialvården av vissa
psykiskt sjuka och abnorma, dels enhetligt huvudmannaskap för undervisningen
och vården av psykiskt efterblivna, vilka överlämnats till chefen för
inrikesdepartementet den 25 januari 1963 respektive den 24 maj 1962.1 Över
den förstnämnda utredningen har yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen
efter hörande av direktionerna för S:ta Gertruds, S:t Sigfrids,
Säters och Sidsjöns sjukhus, centrala sjukvårdsberedningen, socialstyrelsen,
kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska fakulteterna
i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå samt lärarkollegiet vid karolinska
institutet, sinnessjuklagstiftningskommittén, stadsfullmäktige i
Stockholm, Göteborg och Malmö, svenska stadsförbundet, landstingens förvaltningsutskott
i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, svenska landstingsförbundet,
svenska socialvårdsförbundet, Sveriges läkarförbund, svenska
psykiatriska föreningen, statens sjukhuspersonals förbund samt svensk
sjuksköterskeförening.
Den andra utredningen är ett delförslag av den översyn av 1954 års lag
om undervisning och vård av psykiskt efterblivna, som Kungl. Maj :t genom
beslut den 2 februari 1961 uppdrog åt mentalsjukvårdsberedningen att
verkställa. Yttranden över förslaget har avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket,
medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen, kanslern för rikets universitet, byggnadsstyrelsen,
domänstyrelsen, sinnessjuklagstiftningskommittén, 1957 års epileptikerutredning,
utredningen rörande blind- och dövskoleväsendets utbildningsmål
och organisation, barnanstaltsutredningen, stadsfullmäktige i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, svenska stadsförbundet,
landstingens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
samt Norrbottens län, svenska landstingsförbundet, svenska socialvårdsförbundet,
föreningen sävstaholmsskolorna, svenska läkaresällskapet, Sveriges
läkarförbund, svenska psykiatriska föreningen, svenska barnpsykiatriska
föreningen, de enskilda anstalternas förbund, riksförbundet för utvecklingsstörda
barn (FUB), svenska föreningen för psykisk hälsovård,
särskolornas rektorsförening, svenska särskolornas lärarförening, statens
sjukhuspersonals förbund, svensk sjuksköterskeförening, föreningen för
1 Vid avlämnandet av utredningarna bestod mentalsjukvårdsberedningen av statssekreterare
Carl G. Persson, ordförande, landstingsman Torsten Andrée, dåvarande ledamoten av riksdagens
första kammare Emanuel Birke, professorn Hans Brunnberg, förbundsdirektören Ivar Dahlgren,
generaldirektören Arthur Engel och generaldirektören Vidar Fahlander.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
kuratorer inom efterblivenhets- och epileptikervården, riksförbundet Sveriges
föräldraförening för cp-barn samt vårdföreståndarnas förening. Till medicinalstyrelsens
yttrande har bifogats yttranden av direktionerna för mentalsjukhusen
Källshagen, Västra Mark, Västra Ny, Salberga och Vipeholm
samt direktionen för Vilhelmsro sjukhus samt till skolöverstyrelsens yttrande
utlåtanden av styrelserna för statens skol- och yrkeshem på Salbohed och
i Vänersborg ävensom styrelserna för vårdanstalten i Lund för blinda med
komplicerat lyte samt för skol- och arbetshemmet för döva å Mogård. Yttranden
från de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg samt
lärarkollegierna vid karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå
har fogats till universitetskanslerns remissvar.
Flertalet remissinstanser har i yttrandena över de olika utredningarna
tillstyrkt ett överförande av statens mentalsjukvård till landstingskommunalt
huvudmannaskap. Erinringar har rests mot delar av statsbidragsutredningens
förslag till ekonomisk uppgörelse vid huvudmannaskapsreformen.
Därjämte har mentalsjukvårdsberedningens förslag att jämväl psykopatvården
och statens undervisning och vård av psykiskt efterblivna samt
vården av vissa epileptiker skulle inrymmas i reformen, som därigenom
skulle bli total, väckt erinringar från vissa håll.
Statens mentalsjukvårdsorganisation innesluter icke mentalsjukvården
i de utanför landstingskommunerna stående städerna, d. v. s. Stockholm,
Göteborg och Malmö. Dessa omhänderhar, med vissa undantag, sedan 1920- talet mentalsjukvården i respektive stad efter särskilda avtal med staten.
En avlösning av dessa avtal kommer att upptagas till behandling i annat
sammanhang, varför mentalsjukvården där och villkoren i avtalen härför
icke direkt beröres i detta sammanhang. Jämväl bör erinras om att Norrköping
driver eget mentalsjukhus, ehuru stadens invånare eljest replierar
på i första hand S:ta Gertruds sjukhus i Västervik. Det förutsättes, att frågan
om stadens mentalsjukvård kommer att lösas i samband med den pågående
utredningen om stadens inträde i Östergötlands läns landstingskommun.
I varje fall måste stadens mentalsjukvård efter en huvudmannaskapsreform
ombesörjas i samråd med Östergötlands läns landsting.
Vid departementsberedningen av ärendet har överläggningar hållits förutom
med representanter för landstings- och stadsförbunden även med berörda
personalorganisationer. På grundval av de ställningstaganden som
därvid gjorts har överenskommelse träffats med svenska landstingsförbundet
angående de allmänna bestämmelser som skall gälla för landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård. Bestämmelserna kommer
att läggas till grund för de särskilda avtal, som för reformens genomförande
måste upprättas mellan kronan, a ena, och respektive landstingskommun
å andra sidan ävensom för fortsatta förhandlingar med berörda
personalorganisationer.
Jag anhåller nu att till behandling få upptaga de grundläggande organi
-
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
satoriska och ekonomiska spörsmålen i frågan om landstingskommunalt
huvudmannaskap för mentalsjukvården och därmed sammanhängande
frågor.
II. Allmänna synpunkter på mentalsjukvården
A. Mentalsjukvårdsdelegationen
Genom 1862 års kommunallagstiftning tillskapades landstingen, som
bl. a. fick till uppgift att fastställa storleken av den allmänna sjukvårdsavgift,
som var avsedd att finansiera lasarettsvården. Med 1864 års lasarettsförordningar
överlämnades den administrativa och ekonomiska omsorgen
om lasaretten helt åt landstingen. Därigenom fick kroppssjukvården sin
nuvarande förankring hos det moderna svenska landstinget. Hospitalen,
vilka under 1800-talets förra hälft börjat reserveras för sinnessjukvård,
kvarstod däremot under statligt huvudmannaskap, fr. o. m. år 1876 under
sundhetskollegii, sedermera medicinalstyrelsens, överinseende.
Utvecklingen har sedan gått därhän att den egentliga mentalsjukvården,
d. v. s. vården av mentalt sjuka, som kräver fullständig medicinsk utrustning
eller kontinuerlig övervakning, omhänderhas av staten. Enligt särskilda
avtal omhänderhar dock städerna Stockholm, Göteborg och Malmö
mot särskilda statsbidrag vården av större delen av detta klientel inom
respektive stad. Därutöver finns några mindre primärkommunala mentalsjukhus.
Landstingskommunerna och de s. k. landstingsfria städerna är
huvudmän för vården av de lättskötta psykiskt sjuka ävensom av personer
med lindrigare psykiska besvär, det s. k. neurosklientelet. Vården av dessa
sjuka sker på sjukhem respektive psykiatriska kliniker vid lasarett. Vidare
omhänderhar landstingskommunerna och de till dessa kommuner ej
hörande städerna ansvaret för den psykiska barna- och ungdomsvården
samt undervisningen och vården av psykiskt efterblivna. Undervisningen
och vården av svårskötta psykiskt efterblivna samt av vissa epileptiker bär
dock staten ansvaret för.
Psykiatrins utveckling har så småningom medfört krav på en helt annorlunda
organisation av mentalsjukvården än tidigare. Av särskild betydelse
har därvid varit tillkomsten av nya behandlingsmetoder samt det
förhållandet, att psykiatrin alltmer kommit att ta befattning med neuroser
och därmed likartade symtomatiskt lättare former av psykiska sjukdomstillstånd.
Om de psykiska sjukdomarna anför mentalsjukvårdsdelegätionen
bl. a. följande.
Från en tidigare inställning, att mentalsjukvården skulle bestå i ett omhändertagande
av sådana sjuka och abnorma, som på grund av sina avvikelser
kunde betraktas som farliga för sig själva eller andra, har en om
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
svängning skett till ett allt klarare medvetande om behovet av en dels förebyggande
och dels aktivt resocialiserande vård. Samhällets allmänna utveckling
i form av förbättrade kommunikationer på olika områden, befolkningens
inflyttning till städer och tätorter, den allmänna ökningen av livstempot
m. m. har haft stor betydelse på detta område. En nedsatt motståndskraft
eller ett avvikande beteende avslöjas nu ofta snabbt och obevekligt
och leder till ett vårdbehov, som inte kan avvisas. För sjukhusens huvudmän
framstår kravet på bättre medicinsk vård för psykiskt sjuka och abnorma
numera som trängande. Medvetandet härom har också lett till vittomfattande
planer och åtgärder samt en ivrig önskan från olika håll att så
snart som möjligt få medverka vid utbyggnaden av vården för ifrågavarande
patientgrupper. Varje psykiskt sjuk eller abnorm människa har sina
individuella problem och ställer sina speciella krav på en just för henne
avpassad vård.
Delegationen framhåller vidare, att för planering av den psykiska hälsooch
sjukvårdens omfattning och organisation samt dess fördelning på öppna
och slutna vårdformer erfordras en ingående kännedom om det psykiatriska
klientelets storlek och struktur samt om vårdbehovet.
Betydelsefulla i detta sammanhang är undersökningar rörande
de psykiska sjukdomarnas utbredning i olika länder och sociala grupper.
En exakt kännedom om utbredningen är emellertid, som företagna undersökningar
av detta slag utvisar, mycket svår att erhålla.
Vårdplatsbehovet varierar från den ena tidsperioden till den andra men
också i olika geografiska områden. Flera undersökningar i skilda länder
rörande sjukdomsfrekvens och sjukdomsrisk har visat, att antalet psykiskt
sjuka i samhället är betydande. Resultaten varierar dock avsevärt beroende
på undersökningarnas utförande, sjukdomarnas avgränsning och en rad
andra faktorer av demografisk, geografisk och kulturell natur. Vissa av
dessa faktorer synes icke vara tillräckligt kända. Vårdplatsbehovet påverkas
också av behandlingsresurserna, lagstiftning, allmänhetens inställning
och många andra omständigheter.
Verksamheten vid mentalsjukhusen under senare år har -— erinrar delegationen
— fått en vidare omfattning än tidigare. Ett allt större antal personer
intas på sjukhusen men patientomsättningen ökar också. Detta sammanhänger
i viss mån med förändringar i klientelets sammansättning. Det
har sålunda på senare tid blivit en större andel fall med lindriga sjukdomsbilder
och ett mera kortvarigt vårdbehov. Samtidigt pågår förskjutning
i patientgruppernas sammansättning i riktning mot eu större andel åldringar.
En av Stockholms läns landstingskommun år 1955 företagen utredning
rörande vårdplatsbehov in. m. för mentalsjukvården inom Stockholms län
avsåg bl. a. att ge mera exakta hållpunkter för beräkning av vårdplatsbehovets
storlek än vad de av statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyg1*—Bihang
till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 171
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
gande i förslaget till reviderad generalplan år 1954 utförda beräkningarna
syntes ge. Det framstod därvid som nödvändigt att utföra kalkylerna rörande
vårdplatsbehovet på grundval av fältundersökningar i stället för på sjukhusstatistik.
Undersökningen avsåg samtliga i länet bosatta patienter, intagna
å mentalsjukhus och landstingskommunens sjukhem för lättskötta
psykiskt sjuka, i familjevård utackorderade, försöksutskrivna och exspektanter
ävensom det psykiatriska klientelet å ålderdomshem och hem för kroniskt
sjuka. Sammanlagda antalet psykiskt sjuka i länet motsvarade 5,6
promille av länets dåvarande folkmängd. Behovet av vårdplatser bedömdes
totalt sett motsvara 4,7 promille av befolkningen, varav 1,6 promille på
s. k. primäravdelningar och 2,7 promille på s. k. sekundäravdelningar samt
0,4 promille i familjevård.
En liknande fältundersökning i Hallands län företogs av mentalsjukvårdsdelegationen
i samverkan med landstinget därstädes. Länet ansågs
ha en någorlunda enhetlig befolkning och även erbjuda intresse med hänsyn
till att det saknar mentalsjukhus inom sitt område och helt ingår i upptagningsområdet
för ett enda statligt sjukhus, S:ta Maria i Hälsingborg.
Till skillnad från undersökningen i Stockholms län hänförde sig hallandsundersökningen
till förhållandena vid en bestämd tidpunkt, den 1 februari
1957. Undersökningen avsåg att klargöra den aktuella frekvensen av psykiska
sjukdomar inom länet samt i anslutning därtill dimensioneringen av
de slutna och öppna vårdformerna inom länets mentalsjukvård. Undersökningen
gick bl. a. ut på att registrera psykiskt sjuka och misstänkt psykiskt
sjuka inom länet, oberoende av om de var intagna på sjukhus, vårdhem,
ålderdomshem m. m. eller om de var omhändertagna i sina hem eller på
annat sätt. Varje registrerad patient blev därefter föremål för personlig
undersökning av läkare. Undantag gjordes dock för patienter, som nyligen
besökt dennes mottagning eller som han på annat sätt hade personlig kännedom
om samt för sådana fall där man genom journaluppgifter eller direkta
läkarkontakter ansåg sig ha tillräcklig kännedom om fallen.
Enligt denna undersökning uppgick antalet psykiskt sjuka inom Hallands
län till 7,3 promille av länets folkmängd den 31 december 1950. De
vårdbehövandes andel av totalbefolkningen bedömdes uppgå till omkring
5 promille, varav på mentalsjukhus 2,5 promille och på vårdhem för lättskötta
psykiskt sjuka 1,7 promille.
En annan av mentalsjukvårdsdelegationen åberopad undersökning avsåg
förekomsten av psykiska sjukdomar bland 500 personer i Stockholm
med samma ålder, socialgrupp m. m. som en grupp understödstagare, vilka
varit föremål för närmare undersökning.
Vidare redovisas av delegationen en undersökning rörande andelen psykiskt
sjuka i en tjänsteläkares klientel med bearbetning av patientkartotek
i Torshälla extra provinsialläkardistrikt från åren 1948—1950.
För att få en uppfattning om vårdbehov och konsultationsbehov i öppen
11
Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
vård för patienter med lättare psykiska och nervösa sjukdomstillstånd verkställde
delegationen i samarbete med Stockholms stads sjukhusdirektion
och statistiska centralbyråns utredningsinstitut en intervjuundersökning
bland omkring 500 stockholmare över 20 år. Intervjuerna avsåg förekomsten
av olika nervösa symtom, behovet av konsultation hos psykiatriker, vård
å dagsjukhus m. m.
Beträffande resultaten av nämnda undersökningar drar delegationen
följande allmänna slutsatser om vårdbehovet.
Det totala vårdplatsbehovet för psykiskt sjuka på mentalsjukhus och
mentalsjukhem synes uppgå till omkring 5 promille av befolkningen. Platsbehovets
fördelning på olika mentalsjukvårdande institutioner har även
analyserats. Här är dock resultaten mindre klara. Endast omkring 2—2,5
promille av befolkningen behöver enligt de undersökande läkarnas uppfattning
synnerligen kvalificerade sjukvårdsresurser. Delegationen har
dock beträffande de övriga kommit till den uppfattningen, att flertalet
bör vårdas inom eller i anslutning till samma sjukhusanläggning som patienterna
med kvalificerat vårdbehov. Om sådana fall, som inte kräver
kvalificerade sjukvårdsresurser, hänvisas till perifert belägna sekundäravdelningar
utan organisatoriskt samband med mentalsjukhus, löper man
risk att få en splittring av mentalsjukvården i en sjukhusvård och en
asylvård. Delegationen utgår därför ifrån att 4 promille av befolkningen
behöver vård på mentalsjukhus och att 1 promille kan omhändertagas på
mentalsjukhem, förlagda i anslutning till perifera bebyggelsecentra, eller
i familjevård. Andelen vårdbehövande är emellertid större i storstäderna,
uppskattningsvis omkring 4,5 promille resp. 1 å 1,5 promille.
I sina uppskattningar av vårdplatsbehovet för psykiatriska lasarettsavdelningar
utgår delegationen från 0,4 promille av befolkningen. För storstädernas
del torde dock detta vara för lågt räknat. Man bör där räkna
med ett platsbehov, uppgående till 0,5 promille av befolkningen. Införande
av intagning utan retentionsrätt och öppna intagningsavdelningar på mentalsjukhusen
kommer sannolikt, påpekar delegationen, att i viss mån påverka
vårdplatsbehovet för lasarettsavdelningar.
Undersökningarna har vidare givit vid handen, att frekvensen av neuroser
och andra lättare psykiska insufficienstillstånd i befolkningen är mycket
hög. Uppskattningsvis företer enligt delegationen 30—40 procent av befolkningen
över 20 år sådana tillstånd. Konsultations- och behandlingsbehovet
för dessa tillstånd är också betydande. Undersökningar från bl. a. Danmark
och Norge tyder på att omkring 30 procent av de patienter, som vårdas
på internmedicinska avdelningar, företer psykiska och nervösa sjukdomar
eller somatiska sjukdomar med psykiska komponenter. Torshällaundersökningen
utvisar, att av de personer, som under eu 2-årspcriod sökt provinsialläkaren
där, företer 15 procent psykiska och nervösa sjukdomstillstånd.
Intervjuundersökningen i Stockholm visar, att omkring 25 procent av den
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
vuxna befolkningen (5 procent svåra och 20 procent lätta fall) är i behov
av konsultation hos psykiater eller inom en mentalhygienisk rådgivningsverksamhet.
Mentalsjukvårdsdelegationen uttalar, att de anförda siffrorna
möjligen icke är representativa för hela landet. Vid sina beräkningar av
personalbehovet har delegationen därför utgått ifrån, att genomsnittet för
totala vårdbehovet inom hela landet ligger något lägre och uppgår till omkring
20 procent av befolkningen.
Undersökningar rörande vårdplatsbehov och klientelstruktur bör enligt
mentalsjukvårdsdelegationens mening framdeles företagas med jämna
mellanrum. I enlighet med uppdrag av Kungl. Maj :t har delegationen prövat
frågan om vilka undersökningsmetoder, som bör komma till användning.
Delegationen har därvid kommit till den uppfattningen, att den metodik,
som den använt i hallandsundersökningen, kan vara för praktiskt
bruk tillräcklig. Undersökningar enligt denna modell bör företagas vart
femte år och bör anknytas till en psykiatrisk universitetsklinik och utföras
som en kvalificerad forskningsuppgift. Den är dock, betonar delegationen,
icke exakt. Därför rekommenderas, att det vid något tillfälle genomföres
en undersökning med mantalsregistermetodik inom ett landstingsområde,
varvid ett relativt stort antal slumpvis uttagna personer bör bli föremål för
personlig undersökning och bedömning av läkare och tränade socialarbetare.
Först genom en sådan undersökning kan ett exakt mått på utbredningen
av psykiska sjukdomar och vårdplatsbehovet erhållas.
Det är vidare angeläget, understryker delegationen, att klientelstrukturen
och patientomsättningen på mentalsjukhusen kan följas på ett effektivare
sätt än hittills. Härför erfordras dock en omläggning av det för mentalsjukvården
tillämpade diagnosschemat samt en förbättrad statistisk
analys av sjukhusens klientel. Uppgifter av detta slag bör åvila medicinalstyrelsens
statistiska avdelning, som bör utrustas med personal och maskiner
i erforderlig utsträckning.
Delegationen övergår därefter till att för det dåvarande redogöra för mentalsjukvårdens
resurser och utformning, vilka belyses
kritiskt. Delegationen anför.
Sedan åtskilliga år tillbaka har förhållandena inom mentalsjukvården
varit sådana, att de ej på långt när motsvarar standarden inom andra sjukvårdsområden.
Delvis har detta berott på att den psykiatriska forskningen
först under senare tid givit upphov till väsentligt ökade diagnostiska och
terapeutiska möjligheter. Betydande insatser har emellertid under senare
år gjorts från samhällets sida att råda bot på missförhållandena. Oavsett
att en fortsatt upprustning under lång tid framåt måste äga rum, kommer
emellertid vissa brister att kvarstå, om inte organisatoriska förutsättningar
för en ändamålsenlig utveckling tillskapas inom hela vårdområdet.
Det är en betydande olägenhet, att vissa landstingsområden saknar egna
mentalsjukhus. De nuvarande mentalsjukhusen är i många fall ogynnsamt
belägna; relativt nya sjukhus har visserligen uppförts i städer med centrallasarett
men ändock på ett ganska långt avstånd från dessa sjukvårdsin
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
rättningar. Förutom att den för all sjukvård så betydelsefulla kontakten
mellan olika slag av specialister försvårats genom avstånden, innebär detta
också besvärande tidsförluster genom att långa patienttransporter alltsomoftast
måste komma till stånd.
Överbeläggningen vid sjukhusen är ett av de största hindren för utövande
av en adekvat vård. Vid en del vårdavdelningar uppgick den, vid delegationens
undersökningar, till över 50 procent av det fastställda vårdplatsantalet.
Platsbristen medför långa väntetider, t. o. m. för fall med trängande
vårdbehov och den förorsakar även att ett icke ringa antal mentalt sjuka
vårdas på ålderdomshem. Därjämte finns på sjukhemmen för lättskötta
psykiskt sjuka ett stort antal patienter, som egentligen borde vårdas på
mentalsjukhus.
I samband med inrättandet av psykiatriska lasarettsavdelningar har dock
inträffat en glädjande ökning av de öppna vårdresurserna inom mentalsjukvården.
Tillströmningen av patienter har emellertid varit så stor att
väntetiderna på många håll blivit betydande. För psykiskt sjuka — ofta
svårt ångestfyllda, olyckliga och lidande människor — är tvånget att vänta
i veckor och t. o. m. månader på ett första samtal med läkaren en mycket
svår press. De mest akuta fallen kan stundom men ingalunda alltid mottagas
i förtur. Beträffande den till mentalsjukhusen knutna hjälpverksamheten
framhålles, att den i stort sett är väl organiserad, ehuru dock alltför
arbetsbelastad.
Den särskilt påtagliga bristen på läkarpersonal vid de statliga mentalsjukhusen
medför, att de tjänstgörande läkarna inte ens tillnärmelsevis
hinner med sina arbetsuppgifter, som ju i första hand bör vara att bereda
de psykiskt sjuka en ändamålsenlig vård. Endast vissa patienter kan bli
föremål för djupare penetrering; kriminalpatienter och liknande patientkategorier
måste på grund av särskilda bestämmelser ägnas en betydande
del av arbetstiden till förfång för övriga. Även bland sjukvårdspersonalen
förekom vid utredningstillfället rekryteringssvårigheter vid de statliga
sjukhusen.
Verkställda undersökningar visade att i mentalsjukvård specialutbildad
personal i stor utsträckning sysslar med arbetsuppgifter, som ej innebär
handledning av patienter. Patienternas sysselsättning var vid fyra av de
av delegationen undersökta sjukhusen av ringa omfattning.
Vårdavdelningsstandarden och renoveringsbehovet vid de statliga mentalsjukhusen
samt vid de statliga sjukhusen för psykiskt etterblivna har
även blivit föremål för undersökning. En inventering av avdelningsbeståndet
vid årsskiftet 1956/57 gav belägg för ett i materiellt hänseende grundligt
eftersatt vårdområde. Renoveringsbehovet vid de statliga mentalsjukhusens
vårdavdelningar var sålunda av betydande omfattning.
B. Remissyttranden
Från remissmyndigheternas sida har i allmänhet behovet av en utbyggnad
av mentalsjukvårdens organisation understrukits och flera uttalar
sin uppskattning av mentalsjukvårdsdelegationens utredning.
Mera generellt kritiskt mot betänkandet är endast statens sjukhuspersonals
förbund, som bl. a. anser, att slutresultatet av utredningen mera
bar utmynnat i ett önskeprogram än i ett verkligt handlingsprogram.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
De remissorgan som behandlat spörsmålet om de psykiska sjukdomarnas
utbredning och vårdbehovet har i allmänhet
vitsordat önskvärdheten av kontinuerliga utredningar om vårdplatsbehovet.
I flera fall har man dock ställt sig kritisk till delegationens slutsatser om
beräknade normer för olika platsbehov samt till dess sjukdomsbegrepp.
Delegationen anses av några instanser ha överskattat vårdbehovet. Fortsatta
undersökningar av vårdplatsbehovet rekommenderas i allmänhet.
Medicinalstyrelsen framhåller bl.a., att, även om den av delegationen genomförda
intervjuundersökningen i Stockholm bidragit till att skapa en
viss uppfattning om konsultationsbehovet, den lika litet som övriga redovisade
undersökningar har skapat ökad klarhet om behovet av vårdplatser
för lättare fall av den typ, som konstituerar klientelet på en psykiatrisk
lasarettsklinik. I avvaktan på säkrare underlag för bedömning av vårdplatsbehovet
anser styrelsen, att siffran 0,5 promille tillsvidare får godtagas.
Socialstyrelsen menar, att redogörelserna i betänkandet för variationer
i vårdbehovet sammanhängande med sociala förhållanden ger vid handen,
att en betydligt högre frekvens av de svårare mentalsjukdomarna föreligger
bland lägre socialskikt och bland yrkesutövare i okvalificerade yrken. Om
detta resultat är riktigt anser styrelsen, att det utgör en osäkerhetsfaktor
vid beräkning på längre sikt av vårdbehovet i länder sådana som Sverige
där socialskiktens storlek och sammansättning växlar.
Statskontoret finner det angeläget, att utvecklingstendenser och frekvensvariationer
m. in., som kan påverka vårdplatsbehovet inom befolkningen i
dess helhet, respektive i olika landsdelar och inom olika vårdformer, kan
följas med största möjliga noggrannhet. Icke minst de ekonomiska värden,
som kan gå till spillo genom felberäkningar på detta område, representerar
avsevärda belopp och redan på grund härav torde fortlöpande statistiska
undersökningar vara motiverade. Statskontoret har därför i och för sig
intet att erinra mot delegationens förslag i denna del.
Huruvida delegationens undersökningar kan läggas till grund för generella
slutsatser undandrager sig centrala sjukvårdsberedningens förmåga
att bedöma. Då härtill kommer att uppstå — såsom delegationen själv anfört
— stora svårigheter att från det sålunda redovisade vårdbehovet härleda
behandlingsbehovet, måste viss osäkerhet föreligga vid fastställandet
av normerna för såväl vårdplatsantal som behov av öppen vård.
Karolinska institutets lärarkollegium, som inte funnit anledning till erinran
mot de av delegationen gjorda beräkningarna rörande vårdplatsbehovet,
anser däremot resultaten av delegationens utredningar av frekvenser av
neuroser och lättare psykiska insufficienstillstånd jämte konsultations- och
behandlingsbehovet vid dessa tillstånd vara mera anmärkningsvärda. Det
berättigade i att placera de med insufficienser bland det icke friska klientelet
måste starkt ifrågasättas.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Samma inställning har statens medicinska forskningsråd och medicinska
fakulteten vid Göteborgs universitet. Fakulteten anser dessutom att siffran
för vårdplatsbehovet vid psykiatriska lasarettsavdelningar rätteligen bör
ligga icke vid 0,5 utan vid 1,5 promille av befolkningen. Detta skulle innebära,
att antalet behövliga vårdplatser för de egentliga mentalsjukhusen
kunde sänkas till 3,5 promille.
Dåvarande statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande (numera
mentalsjukvårdsberedningen) konstaterar med tillfredsställelse, att den
verkställda utredningen, grundad på mera exakta undersökningar, i sina
slutsatser redovisar värden, som nära ansluter till såväl medicinalstyrelsens
år 1945 redovisade behovssiffror som till de beräkningar av vårdplatsbehovet,
som framlades i kommitténs år 1954 avgivna betänkande med förslag
till reviderad generalplan för sinnessjukvårdens upprustning. Delegationens
behovstal för slutna vårdplatser, motsvarande 4 promille av invånarantalet,
måste uppfattas som ett medeltal och kan alltså icke ligga till grund för
en kommande utbyggnad av mentalsjukvården inom ettvart av landstingens
sjukvårdsområden. Kommittén erinrar även om att den i sitt nyssnämnda
betänkande förordade, att förnyade inventeringar av platsbehovet borde
vidtagas, lämpligen vart femte år. I den mån den nuvarande hjälpverksamheten
vid den statliga mentalsjukvården får tillräckliga resurser torde sådana
undersökningar, sammanställda med en analys av sjukhusens exspektantlistor
och överbeläggning, kunna genomföras till lägre kostnader
än vad delegationen beräknat och ge fullt tillräckliga anvisningar om hur ett
eventuellt utbyggnadsarbete bör fullföljas. Den vetenskapliga bearbetningen
med förfinad teknik av problemet om de psykiska sjukdomarnas utbredning
och om vårdplatsbehovet, som delegationen rekommenderat, angives
vara en kvalificerad forskningsuppgift, vilken bör anknytas till en psykiatrisk
universitetsklinik.
Delegationens slutsatser av de företagna undersökningarna synes enligt
Stockholms stads sjukvårdsstyrelses mening vara på det hela taget väl grundade.
De angivna relationstalen för storstädernas del i fråga om vårdplatsbehovets
fördelning på olika vårdorgan överensstämmer i stort sett med de
resultat, som sjukvårdsförvaltningen på andra vägar kommit fram till för
Stockholms stads vidkommande och som utgör riktlinjer för den vidare
planläggningen och utbyggnaden av stadens sjukvård. Göteborgs sjukvårdsstyrelse
anser att en utökning av stadens resurser för sluten mentalsjukvård
visserligen är ofrånkomlig men en utvidgning enligt de normer, som mentalsjukvårdsdelegationen
föreslagit, är ej erforderlig.
Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation och svenska landstingsförbundets
styrelse ansluter sig till delegationens förslag om undersökningar
av platsbehovet. Enligt svenska landstingsförbundet, vars uppfattning delas
av flertalet landstings förvaltningsutskott, torde det sålunda vara nödvändigt
att ingående undersökningar göres inom olika sjukvårdsområden, innan
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
långsiktiga organisationsplaner fastställes. Förbundet anser emellertid att
det av delegationen angivna genomsnittliga vårdplatsbehovet erbjuder en
praktisk framgångsväg. Det lär dock inte vara möjligt att anpassa organisationen
av mentalsjukvården på grundval av varje dylik undersökning.
Enligt Östergötlands läns landstings förvaltningsutskotts mening är fördelningen
av det beräknade platsbehovet 5 promille på mentalsjukhus och
vårdhem en fråga, som kan vara föremål för kontroversiella meningar. Delegationens
farhågor för uppdelning i en högaktiv och medicinskt fullvärdig
vårdform kontra en asylvård utgör i sig ett organisatoriskt problem, där
olika lösningar är tänkbara. Uppdelningen i 4 promille på mentalsjukhus
och 1 promille på vårdhem är alltså en bedömningsfråga, där proportionerna
kan tänkas annorlunda, beroende på hur nära vårdhemmen knytes till
sjukhusen. Om denna anknytning blir god och vårdhemmen ges karaktär
av aktiva »occupational centers» kan förmodligen, enligt utskottets förmenande,
en större andel av klientelet vårdas där.
Sveriges läkarförbund framhåller, att planering och handlande givetvis
inte kan uppskjutas till dess långsiktiga prognoser kunnat färdigställas.
Förbundet påpekar vidare, att gränsdragningen mellan vad som är en psykisk
egenhet utan praktisk betydelse och en psykisk ömtålighet med hög
insjukningsrisk och risk för nedsättning av arbetsförmågan är utomordentligt
osäker. Mentalsjukvårdsdelegationen har arbetat med ett så vidsträckt
sjukdomsbegrepp, att sådana normala eller i det närmaste normala och
svårvärderade reaktioner, som oro, sömnsvårigheter etc. fått kraftigt påverka
det kalkylerade vårdbehovet. De siffror, som framkom genom 1957
års Stockholmsundersökning rörande förekomsten av psykisk sjukdom,
psykiska särdrag och neuroser, får inte utan vidare undersökningar antagas
vara direkt representativa för hela befolkningen.
Det påvisade behovet av konsultationer hos psykiatriskt skolade läkare
är även med hänsyn tagen till gjord reservation synnerligen stort. Eftersom
mentalsjukvårdens nuvarande resurser är så uppenbart otillräckliga och
eftersom en långvarig och radikal förstärkning av dessa resurser under alla
omständigheter är ofrånkomlig, synes det läkarförbundet mindre angeläget
att söka avpressa föreliggande undersökningar rörande vårdbehovet mera
preciserade slutsatser i väntan på de bredare upplagda, rullande prognosundersökningar,
som delegationen påyrkat.
Svenska läkaresällskapet anser att det är osäkert, huruvida delegationens
föreslagna fördelning med 4 promille av vårdplatserna på mentalsjukhusen
och 0,5 på de psykiatriska lasarettsavdelningarna är den riktiga. Det
måste enligt sällskapets mening överlämnas åt framtida erfarenhet och utveckling
att avgöra om en annan fördelning blir lämpligare. Som en följd
av delegationens utredning torde måhända en förskjutning ske i riktning
mot ett större antal platser vid lasaretten och ett mindre vid mentalsjukhusen.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Några remissinstanser vidrör delegationens redogörelse av och kritik över
mentalsjukvårdens resurser och utformning samt
brister. Mot delegationens understrykande av de otillräckliga materiella
och personella resurser, varmed mentalsjukvården arbetar, finns enligt medicinalstyrelsen
ej anledning att hysa någon avvikande uppfattning. Med
tillfredsställelse bör dock noteras, säger styrelsen, att de senaste åren inneburit
en avsevärd förbättring härvidlag och att fortsatta planenliga åtgärder
kan förväntas i detta hänseende. En viktig förutsättning för ett förbättrat
rekryteringsläge är emellertid, att mentalsjukvården bringas i paritet med
kroppssjukvården med avseende på byggnadstekniska och utrustningsmässiga
resurser.
Centrala sjukvårdsberedningen påpekar, att det stora behovet av upprustning
torde vara ställt utom diskussion och statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande framhåller, att nya platser tillkommit efter utredningsarbetets
slutförande och att antalet exspektanter sjunkit samtidigt som
överbeläggningen minskat.
Kommittén är väl medveten om att underhållet av de statliga sjukhusen
på vissa håll är starkt eftersatt men kan också väl förstå, att den för underhållet
ansvariga myndigheten disponerat det relativt begränsade underhållsanslaget
så, att större delen därav använts för underhåll av sådana byggnader
och avdelningar, som kunnat förutses komma att framdeles ingå i de
upprustade, ofta till sin storlek beskurna sjukhusen. I den mån kommittén
hinner fullfölja den nu pågående byggnadsinventeringen och generalplanearbetet
för de äldre sjukhusens upprustning torde riktlinjerna för det löpande
underhållet kunna säkrare angivas.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott menar, att redovisningen av
mentalsjukvårdens brister icke innehåller några principiella nyheter. Det
är, säger utskottet, förvisso intet att säga om att berättigad kritik riktats och
riktas mot mentalsjukvårdens brister, men å andra sidan torde man icke
kunna frånkänna statsmakterna ett erkännande för att under den senaste
tioårsperioden ha vidtagit åtgärder inom ramen för tillgängliga ekonomiska
och personella resurser.
Statens sjukhuspersonals förbund hyser den uppfattningen, att redovisningen
av mentalsjukvårdens brister inte är lika vederhäftig och objektiv
som redogörelsen för mentalsjukvårdens resurser och utformning.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
III. Principiella synpunkter på den statliga mentalsjukvårdens
överförande till landstingskommunerna
A. Mentalsjukvårdsdelegationen
1. Mentalsjukvårdens utformning och huvudmannaskapet
I sin principiella diskussion om mentalsjukvårdens utformning anger
mentalsjukvårdsdelegationen vissa målsättningar.
Mentalsjukvården måste ges en sådan utformning, att psykiskt sjuka
kommer under behandling så tidigt som möjligt. Den viktigaste förutsättningen
såväl härför som för ett gott vårdresultat är, att full paritet åstadkommes
mellan somatisk och psykisk vård såväl medicinskt och organisatoriskt
som författningsmässigt. Som slutmål bör gälla, att mentalsjukvård
och kroppssjukvård sammansmälter såsom olika specialiteter inom samma
sjukvårdsorganisation och i största möjliga utsträckning inom samma sjukhusenheter.
Härför kräves en omfattande utbyggnad med nya sjukhusenheter
och avdelningar samt att personalen ökas i omfattning och ytterligare
differentieras ävensom att arbetsformerna omgestaltas så att de sjuka kan
få en individualiserad behandling med utnyttjande av alla de terapeutiska
resurser som forskningen ställer till förfogande. Ett viktigt krav är vidare,
att öppen och sluten mentalsjukvård planeras som en enhet och erhåller
en utformning, som möjliggör största möjliga utnyttjande av öppna vårdformer.
Angeläget är även att forskningen ytterligare stimuleras och understödjes.
För att de många bristerna inom mentalsjukvården skall kunna elimineras
och angivna målsättningar förverkligas är det nödvändigt med en
allsidig planering, omfattande samtliga verksamhetsgrenar av vårdområdet.
Diskussionen om mentalsjukvården har i mycket hög grad dominerats
av det starkt framträdande behovet att utbygga den slutna vården. Både
när det gäller att tillgodose vårdbehovet och att beräkna behovet av personal
är det emellertid enligt delegationens mening ofta direkt vilseledande
att i första hand ta sikte på platsantalet, bl. a. därför att platserna på ett
mentalsjukhus med hänsyn till sin olikartade karaktär och användning kan
»väga» mycket olika även kvantitativt sett. Den öppna mentalsjukvården
har mindre än den slutna varit föremål för mera ingående principiella och
praktiska överväganden. Bl. a. har den till statens mentalsjukhus anknutna
hjälpverksamheten varit otillräcklig. Även i övrigt har de allmänna mottagningarna
för öppen mentalsjukvård, som på senare år kommit till stånd, avslöjat
ett i många fall latent vårdbehov, som kräver väsentligt ökade resurser.
En god öppen vård samt olika slag av rehabiliteringsåtgärder kan ibland
minska eller uppskjuta behovet av kvalificerad anstaltsvård. Tillgång till
goda övergångsformer mellan anstaltsvården och livet ute i samhället, öka
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
de möjligheter till miljösanering samt förbättrade resurser för eftervård kan
i många fall väsentligt förkorta sjukhusvistelsen och motverka risken för
försämring, som nödvändiggör återintagning.
Delegationen anser, att särskilda bestämmelser om omhändertagande och
vård sannolikt alltid kommer att vara nödvändiga för en del av de psykiskt
sjuka. Men även lagstiftningen måste utformas med hänsyn till den moderna
synen på de psykiska sjukdomarna och deras behandling. För att
mentalsjukvården skall kunna få behövlig »good will» bland allmänheten
måste intagning på sjukhus för behandling av psykisk sjukdom i största
möjliga utsträckning försiggå i samma former som intagning på sjukhus
för behandling av somatisk sjukdom. Tvång bör inte användas annat än
när det är oundgängligen nödvändigt. En lagstiftning, som ger de psykiskt
sjuka en särställning, förhindrar att psykiska och somatiska sjukdomar
jämställes i det allmänna medvetandet. På längre sikt bör därför enligt
delegationens mening målsättningen vara, att sinnessjuklagstiftningen ingår
i en allmän sjukvårdslag, vari även kroppssjukvården regleras.
En verklig integration mellan resurserna för psykisk och somatisk vård
kan på längre sikt väntas förbättra behandlingsresultaten inom dessa båda
vårdområden. Ordnandet av behandlingsmöjligheter för psykiskt sjuka
i anslutning till centrallasaretten är ett av de viktigaste medlen att åstadkomma
tidigbehandling. Av största betydelse är också att övriga anstalter
för vård av psykiskt sjuka —- friliggande mentalsjukhus, vårdhem, konvalescent-
och vilohem etc. —• beredes möjlighet till ett integrerat samarbete
med kroppssjukhusen.
Kravet på en god samordning mellan vården inom och utanför sjukhuset
har vidare ökat i betydelse. Öppen och sluten vård måste betraktas som
delar i en enhetlig vårdorganisation och planeras gemensamt. De såväl av
humanitära som av samhällsekonomiska skäl dikterade strävandena att
förkorta tiden för anstaltsvistelse och i största möjliga utsträckning återföra
patienterna till hälsa och arbetsförmåga ställer betydande krav på sådan
samordning.
Knappheten på investeringsutrymme gör det även än mer angeläget att
planera öppen och sluten mentalsjukvård som en enhet. Om samtidigt med
den successiva utbyggnaden av den slutna vården vid mentalsjukhus ökade
möjligheter till öppen vård och andra mindre kostnadskrävande vårdformer
ställes till förfogande, är det tänkbart, att behovet av en ytterligare ökning
av antalet platser vid en omprövning kan visa sig mindre än vad tidigare
uppskattningar givit vid handen. Under alla förhållanden — betonar
delegationen — måste denna och likartade frågeställningar bli föremål för
kontinuerlig uppmärksamhet vid planeringsarbetet.
Bristen på psykiatrer och annan kvalificerad vårdpersonal är en annan
omständighet som försvårar och försenar på samma sätt som det otillfredsställande
investeringsutryminet hindrar en eljest önskvärd expansion. Att
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
avveckla denna brist är emellertid en procedur på lång sikt. En expansion
av mentalsjukvården -— som förutsätter betydligt flera psykiatrer än för
närvarande — måste också ske i konkurrens med andra vårdområden om
nytillskottet på läkare. Hittills har mentalsjukvården stått sig ganska dåligt
i denna konkurrens, framhåller delegationen.
Beträffande huvudmannaskapet för mentalsjukvården erinrar mentalsjukvårdsdelegationen
bl. a. om att statens sinnessjukvårdsberedning såväl
i sitt år 1950 avgivna betänkande med förslag till generalplan för sinnessjukvårdens
tillgodoseende (stencilerat) som i en strax dessförinnan av
beredningen avgiven promemoria upptagit frågan om en omprövning av
huvudmannaskapet till mera djupgående behandling.
I en på tidigt stadium av utredningsarbetet i samverkan med svenska
psykiatriska föreningen gjord enkät tillfrågades landets psykiatrer om deras
inställning till frågan om huvudmannaskapet för mentalsjukvården.
80 procent av de svarande angav, att huvudmannaskapet borde överflyttas
från staten till landstingskommunerna.
Icke heller vid de överläggningar, som delegationen under utredningsarbetets
bedrivande haft med representanter för sjukvårdsstyrelserna i de
olika landstingsområdena, har i flertalet fall några invändningar framkommit
mot ett överförande av mentalsjukhusen och den till dessa anknutna
öppna vården till landstingskommunalt huvudmannaskap. En förutsättning
är dock, säger delegationen, att en tillfredsställande reglering av därmed
sammanhängande ekonomiska frågor kommer till stånd.
Om man helt obunden av den förhandenvarande sjukvårdsorganisationen
i landet skulle framlägga förslag till en ny sådan, skulle det, anför delegationen,
med all sannolikhet anses naturligt att i princip sammanföra all
sjukvård under en och samma huvudman, varvid utan tvivel landstingskommunerna
och de s. k. landstingsfria städerna närmast skulle komma i
fråga. Enligt delegationens uppfattning framtvingar kravet på tidigbehandling,
integration av öppen och sluten mentalsjukvård samt samordning mellan
somatisk och psykisk vård gemensam planläggning och administration
av hela sjukvårdsområdet. Tydligast framträder enligt delegationen olägenheterna
av den rådande ansvarsfördelningen i samband med det alltmer
trängande behovet av samarbete och sammanhang mellan den somatiska och
psykiska vården. Delegationen finner det ådagalagt, att medicinska och
sjukvårdsorganisatoriska skäl klart talar för att ett överförande av huvudmannaskapet
för den statliga mentalsjukvården bör ske till landstingskommunerna
och städer, som icke ingår i landstingsindelningen.
Spörsmålet på vad sätt och vid vilken tidpunkt ett överförande av huvudmannaskapet
bör komma till stånd omfattar enligt delegationen ett stort
antal delvis svårlösta problem. Delegationen förordar emellertid att ett
successivt överförande sker så att enskilda landstingskommuner eller grupper
av dessa med särskilt intresse för att själva organisera och utbygga
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963 21
mentalsjukvården för befolkningen i sina områden snarast möjligt beredes
tillfälle härtill.
Detta principiella ställningstagande utesluter emellertid icke, påpekar
delegationen, att undantag för vissa patientgrupper med speciella vårdproblem
kan göras om så befinnes lämpligt ur praktiska och rationella synpunkter.
Sedermera har undantagsfrågan varit föremål för förnyad utredning
av mentalsjukvårdsberedningen, vars förslag redovisas i det följande.
2. Mentalsjukvårdens organisation
Den ledande principen vid utformningen av mentalsjukvårdens organisation
bör enligt mentalsjukvårdsdelegationens mening vara att åstadkomma
största möjliga integration med kroppssjukvården. Nya mentalsjukvårdsenheter
bör därför uppföras i så nära anslutning till lasarett som
möjligt. En riktlinje vid utarbetandet av delegationens förslag till vårdgrenens
organisation inom ett sjukvårdsområde har alltså varit att få eu
så god samordning med kroppssjukvården som möjligt. Delegationen förordar
därför, att där nytt mentalsjukhus planeras möjligheterna att ansluta
detta till ett lasarett ingående blir prövade.
Inom varje sjukvårdsområde bör finnas ett eller flera psykiatriska centra
med resurser för såväl sluten som öppen vård. Dessa centra kan utgöras
av mentalsjukhus, fristående eller vid lasarett, och av psykiatriska avdelningar
vid lasarett. Vårdenheterna bör förläggas till naturliga befolkningscentra
och verksamhetsområdet bestämmas av tekniska och demografiska
förhållanden.
I fråga om storleken av ett mentalsjukhus konstaterar delegationen, att
några schematiska regler icke kan fastställas. Ur trivselsynpunkt bör sjukhusen
vara förhållandevis små, dock bör tillräckliga möjligheter till differentiering
av patienterna finnas. De nuvarande sjukhusen måste givetvis
bibehållas under ansenlig tid, men platsantalet bör nedbringas till 700 å 800
vårdplatser. En förutsättning för en reducering av antalet vårdplatser på
befintliga sjukhus är givetvis, att nya enheter kommer till stånd, så att
det totala platsbehovet ändå tillgodoses. Dessa enheter bör, som nyss sagts,
helst förläggas i direkt anslutning till lasarett, i första hand centrallasarett
och i andra hand ett väl utbyggt normallasarett, och platsantalet som
regel begränsas till 300 å 400. För nya mentalsjukhus, som på grund av
lokala förhållanden måste uppföras fristående, bör platsantalet bestämmas
till 600—700. Storleken av de psykiatriska lasarettsavdelningarna, vilka
bör inrättas inom varje sjukvårdsområde, föreslås av delegationen icke
överstiga 50 vårdplatser.
De nuvarande av landstingskommunerna och de s. k. landstingsfria städerna
drivna sjukhemmen för lättskötta psykiskt sjuka bör under beteckningen
mentalsjukhem drivas även i fortsättningen och närmast omhändertaga
det klientel, som icke längre kräver sjukhusens medicinska och tera
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
peutiska resurser. En differentiering på skilda hem bör eftersträvas för dels
långvarigt psykiskt sjuka patienter, som är arbetsföra och i kroppsligt avseende
friska och för vilka lämplig form av sysselsättning kan beredas i
eller utanför sjukhus, dels i somatiskt hänseende förhållandevis friska åldringar,
som behöver kontakt med anhöriga och hemorten. Mentalsjukhemmen
bör ha ett förhållandevis litet vårdplatsantal och ges en hemliknande
prägel. Planerade större sjukhem bör därför uppföras i paviljongsystem.
Mottagningar för öppen vård bör förekomma vid såväl mentalsjukhus
som psykiatriska lasarettsavdelningar. Vid dessa mottagningar bör behandlas
psykiskt sjuka, som ej erfordrar sluten vård, och fortsatt behandling
meddelas utskrivna patienter. Vid sidan härav bör finnas särskilda
öppna mottagningar för sådan tillsyn och efterkontroll av de psykiskt
sjuka, som f. n. utövas av den vid de statliga mentalsjukhusen bedrivna
hjälpverksamheten. Denna form av öppen mottagning föreslås få beteckningen
mentalvårdsdispensär. Även familjevård, d. v. s. omhändertagande
i enskilda hem av psykiskt sjuka personer, bör bedrivas i fortsättningen.
Delegationen framhåller vidare, att vid sidan av de nu angivna mentalvårdsenheterna
psykiatriska mottagningar vid lasarett, där sluten psykiatrisk
vård icke förekommer — s. k. psykiatriska filialmottagningar — torde
vara erforderliga.
Till mentalsjukhusen och de psykiatriska lasarettsavdelningarna bör
knytas konvalescenthem dels för omhändertagande av de patienter från
den öppna vården, som ej är i behov av sjukhusvård men väl en tids avkoppling,
och dels för sådana på sjukhus intagna patienter, som inte längre
behöver sjukhusvård men en tids miljöbyte, innan de återgår till sitt vanliga
arbete.
I områden med cirka 50 000 å 60 000 invånare ävensom på andra håll,
där möjlighet föreligger, föreslås att dagsjukhus inrättas som en mellanform
mellan öppen och sluten vård. Dessa sjukhus bör avses för långvarigt
sjuka, som behöver arbetsterapi och annan rehabiliterande behandling,
men som kan tillbringa nätterna i hemmet. Lokalerna kan i vissa fall användas
även som nattsjukhus för patienter, som kan sköta sitt arbete under
dagarna men i övrigt behöver behandling eller omhändertagande. Som en
annan övergångsform mellan sluten och öppen mentalsjukvård kan enligt
delegationen ifrågakomma inackorderingshem för patienter, som genomgått
behandling på sjukhus men ännu ej är så återställda, att de kan reda
sig själva, eller vilkas hemförhållanden gör det nödvändigt, att de viss tid
vistas borta från hemmet.
Vissa arbetsuppgifter inom den öppna mentalsjukvården anses böra
anförtros tjänsteläkare och distriktssköterskor, exempelvis mera okomplicerade
psykiatriska behandlingsåtgärder, första hjälp vid akuta psykiska
sjukdomsfall, viss efterbehandling och tillsyn av försöksutskrivna och utskrivna
patienter m. m.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
Delegationen har slutligen framhållit, att dess förslag till mentalsjukvårdens
organisation endast bör tjäna som allmän riktlinje för den kommande
utvecklingen. Landstingskommunerna bör ha betydande frihet att
utforma organisationen på skiftande sätt allt efter de lokala förhållandena.
En sådan frihet kommer att möjliggöra, att nya vårdformer och tillvägagångssätt
kan prövas, vilket är av grundläggande betydelse för utvecklingen.
De kommande åren kommer att bli en övergångstid, varunder en ny
organisation successivt kan växa fram. Att på nuvarande stadium i planeringen
låsa fast sig vid en bestämd mall kan därför icke vara ändamålsenligt.
Delegationens förslag bör därför endast tjäna som allmän riktlinje
för den kommande utvecklingen.
B. Mentalsjukvårdsberedningen
1. Specialvården av psykiskt sjuka och abnorma
Mentalsjukvårdsberedningen erinrar om att frågan, hur de psykiskt abnorma
— s. k. psykopater — lämpligen bör omhändertagas och vårdas
under de sista årtiondena varit föremål för åtskilliga diskussioner och utredningar.
Att huvudparten av detta klientel inte är lämpat att omhänderhavas
inom de vanliga mentalsjukhusen har man allmänt varit ense om.
1947 års riksdag har också i princip beslutat, att de svårskötta psykopaterna
skall överföras till särskilda sjukhus, anordnade inom mentalsjukvårdens
ram och utformade direkt med tanke på de speciella krav, som vården av
detta klientel ställer. Uppförande i Katrineholm av ett dylikt specialsjukhus
med 245 vårdplatser har sedermera beslutats och står nu inför sitt förverkligande
som ett första led i uppbyggnaden av en särskild vårdorganisation.
Några riktlinjer för organisationens fortsatta utbyggnad har däremot
inte tidigare uppdragits.
Vid övervägandena om en mentalsjukvårdsreform har hittills ifrågasatts,
att bl. a. vården av sådana psykiskt sjuka och abnorma, som behöver vårdas
å specialsjukhus, skulle undantagas och bibehållas som en staten åvilande
vårduppgift. Motiven härför har så gott som uteslutande varit av
praktisk-organiaatorisk natur. Frågan gäller alltså främst, i vad mån en
tänkbar utformning av den framtida vårdorganisationen för denna speciella
grupp av mentalsjukvårdens klientel kan förenas med ett landstingskommunalt
huvudmannaskap. Någon klarläggande diskussion härom har inte
förts. Mentalsjukvårdsberedningen har därför tagit upp spörsmålet till behandling
för att ange några principiella riktlinjer för den framtida vårdorganisatoriska
planläggningen och mot bakgrunden därav pröva huvudmannaskapsfrågan
för denna klientelgrupp.
Beredningen framhåller, att termen psykopati inte betecknar någon bestämd
sjukdomsenhet. Den har använts som en sammanfattande diagnos
för en rad olika psykiska sjukdoms- och dcfekltillstånd. I den officiella
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
diagnoslista, som gällde för mentalsjukhusen intill år 1962, var psykopati
beteckningen för alla tillstånd, som inte kunde rubriceras som någon form
av sinnessjukdom eller psykisk efterblivenhet. Termen psykopati har
samtidigt alltmer kommit att användas som asocialitetsbeteckning, närmast
som ett symtom. Så användes vanligen ordet då psykopatvård diskuteras.
Det som därvid avses är en speciell vårdform för sådana psykiskt sjuka
och defekta — ej mentalt sjuka eller psykiskt efterblivna — som på grund
av svårigheter med den sociala anpassningen är svårskötta på vanliga
mentalsjukhus och i många fall i behov av speciell terapi. Man bör därför
i vårdsammanhang hellre tala om specialvård än psykopatvård.
Beredningen har försökt precisera det aktuella behovet av specialvård
för mentalsjukhusens patienter och låtit företaga en ny inventering av beläggningen
på samtliga mentalsjukhus, statens såväl som storstädernas.
Inventeringen, som utförts av överläkaren vid Lillhagens sjukhus Erik
Kjell Eriksson, baserades på uppgifter från sjukvårdsläkarna om förhållandena
den 30 juni 1962. Antalet inneliggande straffriförklarade uppgick
tillsammans till 1 616. Av dessa hade 762 patienter straffriförklarats på
grund av vanlig psykisk sjukdom, 330 till följd av psykisk efterblivenhet
och 524 med hänsyn till »annan själslig abnormitet». Av samtliga strafffriförklarade
ansågs 471 (437 män och 34 kvinnor) vara i behov av vård
på specialsjukhus. Av 354 icke straffriförklarade patienter med symtomet
»psykopati» på de statliga sjukhusen ansågs 120 (69 män och 51 kvinnor)
vara i behov av vård på specialsjukhus. Av motsvarande patientkategori
på Stockholms, Göteborgs och Malmös mentalsjukhus (tillhopa 118) ansågs
54 (35 män och 19 kvinnor) vara i behov av vård på specialsjukhus. Sammanlagt
uppgavs alltså 645 patienter (541 män och 104 kvinnor) vara i behov
av specialvård. Av dessa var sammanlagt 261 hemmahörande i storstäderna.
Av hela antalet straffriförklarade patienter, som vårdas på de staliga
sjukhusen (1616) har 490, d. v. s. 30%, sin hemort i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Antalet försöksutskrivna och exspektanter har inte ansetts
spela någon större roll vid bedömningen av behovet av specialvård.
Inventeringen redovisar även klientelets fördelning på olika sjukhus och
efter hemort.
Sammanfattningsvis har undersökaren betonat, att han fått ett mycket
starkt intryck av att de undersökta patienterna i en helt dominerande omfattning
är psykiskt sjuka eller invalidiserade och att de har ett stort behov
av psykiatrisk-medicinsk vård. Samma utrednings- och behandlingsmöjligheter
behövs för dessa som för övriga patienter på mentalsjukhus och
psykiatriska kliniker: fortlöpande psykiatrisk och allmänmedicinsk observation
med tillgång till förstklassigt laboratorium, elektroencefalografiska
undersökningar, röntgenundersökningar (inklusive encefalografi och
angiografi), samtalsbehandling, gruppbehandling, medikamentell behand
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
ling (där alla former av psykofarmaka måste kunna utnyttjas), elektrochockbehandling,
insulinbehandling, i enstaka fall lobotomi och kastration
etc.
Dessutom har två fundamentala behov i resurserna för behandlingen
påtalats: dels måste aktivitetsterapin inriktas på yrkesutbildning, omskolning
och arbetsträning och dels måste en effektiv öppen psykiatrisk vård
kunna ges under försöksutskrivning liksom efter en definitiv utskrivning.
Bedömningen av vilka patienter som är i behov av specialvård är mycket
svår. Ibland föreligger båda huvudskälen till specialvård — svårsköttbarhet
och behov av avancerad aktivitetsterapi — ibland endast det ena. Andra
faktorer måste också komma med i avvägningen exempelvis betydelsen av
att patienten får vara på ett sjukhus nära sin familj eller att han flyttas
långt från en skadlig miljö. Patienterna bör inte vara fastlåsta vid en viss
vårdform utan alltefter behov kunna vårdas än på ett vanligt mentalsjukhus,
än på ett specialsjukhus.
För omhändertagande och vård av psykiskt abnorma finnes f. n. inom
mentalsjukvården en särskild specialavdelning med 100-tal platser vid
vartdera av S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.
Dessa sammanlagt omkring 200 platser är närmast avsedda för svårskötta
manliga patienter, i första hand straffriförklarade. Härutöver finnes
för farliga psykiskt abnorma eller sjuka en s. k. fast paviljong vid vartdera
S:ta Gertruds sjukhus i Västervik och Säters sjukhus med sammanlagt
omkring 70 platser. Det övervägande antalet psykiskt abnorma vårdas
emellertid på samma avdelningar som mentalsjukhusens övriga patienter.
Beredningen avvisar den ibland framförda tanken att de specialvårdsbehövande
psykiskt abnorma borde tagas om hand på särskilda institutioner
för en medicinsk förvaring under kriminalvårdens regi. Den avgörande
synpunkten i sammanhanget måste nämligen vara, att de vårdbehövandes
möjligheter till behandling -—- såväl för straffriförklarade som
för övriga sjuka eller abnorma — helt ligger inom det medicinskt-psykiatriska
verksamhetsfältet. Inom mentalsjukvårdens ram bör dock speciella
anordningar vidtagas för ett humant ordnat omhändertagande jämsides
med en terapeutisk verksamhet, där nya medicinska rön ständigt måste
utnyttjas och tillföras behandlingsarsenalen, om något behandlingsresultat
skall kunna påräknas.
Klientelet vid det nya specialsjukhuset i Katrineholm bör i första hand
begränsas till sådana patienter, som visat sig besvärliga och inte lämpade
för vård på vanliga mentalsjukhus men som med tillämpning av speciella
vårdprinciper och med olika medicinska ingrepp kan påverkas i gynnsam
riktning.
Intill dess ytterligare specialenheter med erforderliga terapimöjligheter
tillskapats bör de båda nuvarande specialavdelningarna helt tagas i anspråk
för vård av sådana patienter som inte lämpligen bör omhändertas
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
på det nya sjukhuset. På längre sikt får det emellertid anses vara till avgjord
nackdel för den egentliga mentalsjukvården att omhänderha ifrågavarande
klientel i omedelbar anslutning till mentalsjukhusens vanliga vårdavdelningar.
Bland ledmotiven för den framtida vårdorganisatoriska planläggningen
framhålles också att om den från terapeutisk synpunkt nödvändiga liberaliseringen
av vårdformerna vid de vanliga mentalsjukhusen helt skall
kunna genomföras, måste sjukhusen befrias från det svårskötta och för vården
i övrigt störande klientelet. Den kliniska bedömningen har givit stöd
för åsikten, att behandlingen av detta rikt fasetterade klientel kräver minst
lika goda diagnostiska och terapeutiska resurser som de i egentlig mening
mentalt sjuka.
Eftervården, som är av största betydelse för klientelets rehabilitering och
återanpassning i samhällslivet, måste uppläggas i samråd med öppenvård-verksamheten
vid den psykiatriska vårdinstitutionen i patientens hemortslän,
till vilken denna vård i fortsättningen lämpligen bör vara knuten
och där den vid specialsjukhuset påbörjade behandlingen skall fullföljas
med regelbundna besök hos psykiater. Avståndet mellan specialsjukhuset
och patientens hemortslän får inte vara alltför stort. En spridning av klientelet
bör därför ske på flera regionalt ordnade vårdenheter, ettvart med
flera län som upptagningsområde.
En indelning av landet i upptagningsområden för exempelvis fyra sådana
vårdenheter redovisas i promemorian. För att möjliggöra erforderlig enhetlighet
i den medicinska ledningen bör varje enhet inte vara större än
att den utgör ett lämpligt underlag för en överläkaravdelning och inte omfatta
mer än högst 125 patienter.
Skulle Katrineholmssjukhuset inte kunna inpassas i en dylik trängre
regional organisation, bör det inte vara omöjligt att till sjukhuset knyta
vissa former av specialbehandling av patientkategorier från en större del
av landet, eventuellt från hela riket.
Beträffande specialvårdenheternas lokalisering anses hinder inte möta
mot att en enhet inrättas såsom en till ett större mentalsjukhus knuten
specialinstitution och förlägges på ett avstånd från sjukhuset, som inte
är större än att det möjliggör en administrativ och driftsmässig samordning
med detta men samtidigt tillräckligt för att icke medföra några störningar
för vården vid huvudsjukhuset. Vidare bör man tillvarataga möjligheterna
att förlägga en vårdenhet i närheten av ett medicinskt utbildningscentrum.
En oviss faktor, som inverkar på vårdorganisationen, är hur den specifikt
medicinska alkoholistvården kommer att utformas. De mera svårskötta
nykterhetsvårdsfallen, ofta utpräglat asociala och med psykiska avvikelser,
torde delvis utgöras av gravt psykopatologiska fall, som kan behöva en
speciell psykiatrisk behandling av i stort sett samma art som i fråga om
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
andra typer av psykiskt abnorma. En annan till omfattning och ur vårdbehovssynpunkt
oviss kategori är det främst i storstäderna förekommande
lösdrivarklientelet. Även inom detta är en del fall att anse som hänförliga
till det klientel, för vilket den psykiatriska vården inrymmer de mest adekvata
behandlingsformerna.
Beträffande det kvinnliga klientelet anses problemen vara betydligt
mindre, såväl numerärt som med hänsyn till graden av svårsköttbarhet.
I den mån behov av en särskild vårdform föreligger bör denna kunna organiseras
i form av särskilt inrättade specialavdelningar — tillsvidare i direkt
anslutning till mentalsjukhus — med samma möjligheter till aktivitetsterapi
och resocialisering som vid specialsjukhusen.
Huvudparten av farliga psykiskt sjuka och abnorma utgöres av psykiskt
sjuka, ofta schizofrena patienter, epileptiker och fall med grava hjärnskador
ävensom enstaka fall med psykisk abnormitet. För detta klientel bör
de s. k. fasta paviljongerna vid Säters och S:ta Gertruds sjukhus tills vidare
kunna bibehållas, efter en genomgripande ombyggnad och modernisering.
På längre sikt kan det vara mest ändamålsenligt, att särskilda avdelningar
för farliga psykiskt sjuka och abnorma inrättas i anslutning till
vårdenheter för det specialvårdsbehövande klientelet i övrigt, i vart fall för
andra än psykopatiska patienter. Skäl kan dock även tala för att inrätta
särskilda mindre avdelningar i anslutning till de gängse mentalsjukhusen
—- förslagsvis en inom varje region — men på sådant avstånd från sjukhusets
huvuddel, att dettas yttre attityd inte blir lidande. Man understryker,
att dessa patienter icke a priori kan räknas till det icke behandlingsbara
klientelet. De kräver samma goda behandlingsmöjligheter som mentalvårdsklientelet
i övrigt.
I huvudmannaskapsfrågan diskuterar beredningen till en början, till vilken
gren av samhällsverksamheten den s. k. psykopatvården rent principiellt
bör anses hänförlig och tillbakavisar sättet att betrakta omhändertagandet
företrädesvis som en form av skyddsåtgärd, där de sociala och
samhällspreventiva synpunkterna är dominerande. De vårdprinciper och
behandlingsmetoder, som bör tillämpas beträffande ifrågavarande klientel,
är till helt övervägande del av sådan beskaffenhet, att de är att hänföra till
det psykiatriska verksamhetsfältet. Vården av detta klientel är därför otvivelaktigt
att inordna under de sjukvårdande uppgifterna som en specialgren
inom mentalsjukvården, en bedömning som också legat bakom statsmakternas
principbeslut 1947. I sammanhanget erinras om att den godtagna
organisationsplanen för vård av mentalt sjuka barn och ungdomar
utformats som specialistsjukvård med anslutning till kroppssjukvårdens
regionindelning. Vidare har förordats en regional fördelning av mentalsjukhemmen
liksom av behandlingshem av typ II.
Av synen på den s. k. psykopatvården som eu specialsjukvård inom mentalsjukvårdens
ram följer givetvis att den enligt uppfattningen om ett önsk
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
värt enhetligt huvudmannaskap för all hälso- och sjukvård i princip bör
vara underställd landstingskommunens huvudmannaansvar. De diskuterade
undantagen från ett enhetligt huvudmannaskap har, understryker beredningen,
icke gällt problem av principiell utan av praktisk natur. Frågan om
ett landstingskommunalt huvudmannaskap för psykopatvården bör begränsas
till en bedömning av om detta ur praktiska lämplighetshänsyn kan
anses organisatoriskt och ekonomiskt rimligt. Under diskussionen om en
huvudmannaskapsreform har bl. a. framhållits att gränserna för huvudmannaansvaret
mellan statliga och kommunala vårduppgifter klart fixeras.
Om den specialiserade vårdformen bibehålies som en statlig uppgift, kan
detta lätt medföra olika gränsdragningsproblem beträffande ifrågavarande
patientgrupper. Inte minst ovissheten om psykopatibegreppets egentliga medicinska
innebörd kan föranleda divergerande uppfattningar om huvudmannaansvaret
för det enskilda vårdfallet. Vidare erinras om den samordning
med mentalsjukvården i övrigt, som på olika sätt är nödvändig för
behandling av det specialvårdsbehövande klientelet, i synnerhet i fråga om
eftervården. Här måste möjligheter finnas att utan besvärande formaliteter
överföra patienten från specialvården och på lämpligt sätt infoga honom
i den öppna vården inom den ordinarie mentalsjukvården.
Det bör icke vara uteslutet att på liknande sätt som skett i fråga om
vissa av kroppssjukvårdens specialiteter åstadkomma en regional organisation
även för psykiatrisk specialistbehandling. Den vidtagna patientinventeringen
anses ha visat, att det finns förutsättningar för en fördelning
på upptagningsområden med så stort befolkningsunderlag, som en
rationellt bedriven vård kan anses kräva. En sådan regional vård inom mentalsjukvården
bör så nära som möjligt samordnas med den specialiserade
kroppssjukvården i fråga om organisatoriska och administrativa problem,
planeringsuppgifter som liksom på andra vårdområden bör kunna lösas
genom samverkan landstingen emellan genom anknytning till deras planeringsorgan
för regionsjukvården, som kan förstärkas med psykiatrisk expertis.
Det bör även vara organisatoriskt möjligt att liksom inom kroppssjukvården
inrätta en vårdinstitution (specialitet) för mer än en region.
Ett interregional! samarbete torde i så fall kunna anknytas till de organ,
som har närmaste motsvarande uppgifter i fråga om kroppssjukvården,
bl. a. centrala regionsjukvårdsnämnden. Den principiella planläggningen i
stort bör givetvis ske i samråd mellan berörda regionala organ och vederbörande
centrala myndigheter, bl. a. mentalsjukvårdsberedningen, medicinalstyrelsen
och centrala sjukvårdsberedningen.
Beredningen har såsom odiskutabelt utgått ifrån att bland de specialvårdbehövande
bör inräknas även de farliga psykiskt sjuka eller abnorma
patienter, som är omhändertagna på s. k. fast paviljong.
Beredningens ställningstagande i huvudmannaskapsfrågan gäller i förhållande
till såväl landstingskommunerna som de s. k. landstingsfria stä
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963 29
derna. De mellan staten och storstäderna träffade överenskommelserna rörande
vården av straffriförklarade och — om än mot viss ersättning — omhändertagande
av vissa psykiskt abnorma kan i realiteten sägas ha inneburit
ett åtagande från statens sida att svara för psykopatvården i dessa
städer. Bortsett från dessa avtal anser beredningen det inte vara möjligt
att andraga några vägande skäl för att vid en huvudmannaskapsreform
undantaga den enbart geografiskt avgränsade del av vårdklientelet, som de
i storstäderna hemmahörande patienterna utgör, och bibehålla dessa under
statens huvudmannaskap. Ett dylikt dubbelt huvudmannaskap skulle tvärtom
leda till betydande vårdorganisatoriska och administrativa svårigheter.
Principen bör i stället vara att alla lokala huvudmän skall ha samma sjukvårdansvar.
De befintliga specialavdelningarna för vård av s. k. psykopater (vid S:t
Sigfrids och Sidsjöns sjukhus) och de s. k. fasta paviljongerna (å S:ta
Gertruds och Säters sjukhus) måste som nämnts bibehållas under ett övergångsskede,
varunder den planerade huvudmannaskapsreformen bör hinna
genomföras. Dessa vårdenheter bör underställas de nya huvudmännen för
de mentalsjukhus, till vilka de är anslutna, d. v. s. vederbörande landsting.
Mellan dessa och övriga lokala huvudmän bör kostnaderna för enheternas
underhåll och drift m. m. fördelas efter respektive huvudmans utnyttjande
av desamma. 2
2. Undervisningen och vården av psykiskt efterblivna
Bakgrunden till mentalsjukvårdsberedningens utredning är bl. a. den
kritik som riktats mot svårigheterna att komma tillrätta med gränsdragningen
mellan det statliga och landstingskommunal huvudmannaskapet
för undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna. Med hänsyn till
att olika gränsdragningsproblem aktualiserats i samband med frågan om
landstingskommunernas övertagande av den statliga mentalsjukvården har
det vidare från inrikesdepartementets sida ansetts lämpligt, att huvudmannaskapsfrågan
för detta klientel tages upp till övervägande och beslut vid
statsmakternas principiella ställningstagande till huvudmannaskapet för
den egentliga mentalsjukvården.
Gränsdragningen mellan statens och landstingskommunernas huvudmannaskap
för undervisning och vård av psykiskt efterblivna framgår huvudsakligen
av de inledande bestämmelserna i 1954 års lag om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna.
Lagens tillämpningsområde angives i 1 §, som reglerar undervisningen
och vården av dels barn under skolåldern, som på grund av allmän psykisk
efterblivenhet icke kan erhålla tillfredsställande vård i enskilt hem, dels
andra barn under aderton år, som av sådan orsak icke kan tillgodogöra sig
folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning, dels ock per
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
soner över aderton år, som av samma grund är ur stånd att taga vård om
sig själva. Från lagens tillämpning undantages de som är intagna på eller
försöksutskrivna från mentalsjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt
efterblivna.
De psykiskt efterblivnas undervisning och vård enligt 1954 års lag och
med stöd därav meddelade föreskrifter handhas av landstingskommunerna.
Undantagen från huvudmannaskapet finns intagna i lagens 4 § och omfattar
följande kategorier:
a) psykiskt efterblivna, som är blinda, dövstumma, höggradigt vanföra,
epileptiska, eller som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande,
hypersexualitet eller av annat liknande skäl svårligen kan undervisas
eller vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna, samt
b) höggradigt efterblivna, som är så svårskötta, att de fordrar vård å
specialanstalt, eller som lider av tuberkulos i smittsamt skede.
Det undantagna klientelet omhändertages på följande institutioner:
1) Psykiskt efterblivna, som är blinda, omhändertagas på vårdanstalten
i Lund för blinda med komplicerat lyte (175 platser). Institutionen är uppdelad
på tre avdelningar: skolhem (50 pl.), arbetshem (66 pl.) och vårdhem
(59 pl.). Flertalet av de vårdade utgöres av blinda tillika psykiskt efterblivna.
2) Psykiskt efterblivna, som är dövstumma mottages å vårdanstalten
för döva med komplicerat lyte, Mogård, Finspång (105 platser). Anstalten
utgöres både av skolhem (25 pl.) och arbetshem (40 + 40 pl.).
3) Psykiskt efterblivna, som är höggradigt vanföra vårdas på Kronprinsessan
Victorias kustsanatorium, Barkåkra, Vejbystrand.
Enligt avtal mellan medicinalstyrelsen för statens räkning och direktionen
för kustsanatoriet, som ägs av en förening men helt drives med statsmedel,
mottages vid sanatoriet 140 vanföra, ortopediskt behandlingsbara, psykiskt
efterblivna.
4) Psykiskt efterblivna, som är särskolepliktiga och som på grund av
asocialitet, indisciplinärt uppträdande, hypersexualitet eller av annat liknande
skäl svårligen kan undervisas tillsammans med andra psykiskt efterblivna
brukar betecknas såsom barn med komplicerad utvecklingshämning.
Den nuvarande vårdorganisationen för detta klientel omfattar dels
två statliga skol- och yrkeshem, ett för pojkar på Salbohed, utanför Sala,
och ett för flickor i Vänersborg, dels ock två enskilda, enligt särskilda avtal
med bidrag av statliga medel drivna riksanstalter: Sävstaholms skolhem
för pojkar i Vingåkers kommun och Söderhaga skolhem för flickor i Drevviken
utanför Stockholm. Huvudman för de båda sistnämnda skolhemmen
är Föreningen Sävstaholmsskolorna.
De statliga skol- och yrkeshemmen Salbohed och Vänersborg är närmast
avsedda att mottaga de mest svårskötta med komplicerade psykiska rubbningar,
medan de enskilda skolhemmen Sävstaholm och Söderhaga avses
31
Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
skola tillgodose vårdbehovet för dylika barn med något lättare psykiska
eller nervösa rubbningar.
Statens skol- och yrkeshem för pojkar på Salbohed utgöres av dels en
skolhemsavdelning med 35 platser och dels en yrkeshemsavdelning med
40 platser. Statens skol- och yrkeshem för flickor i Vänersborg har totalt
38 platser. Huvuddelen av eleverna är yrkeshemsklientel. Hemmens platser
kan dock ej helt utnyttjas på grund av lokalernas utformning.
5) Psykiskt efterblivna, som är asociala och som erfordrar vård, mottages
på mentalsjukhusen a) Salberga sjukhus, Sala (334 pl.), b) Källshagens
sjukhus, Vänersborg, en avdelning (266 pl. se även nedan under
C.), c) Västra Ny sjukhus, Motala (203 pl.), d) Västra Marks sjukhus, Örebro
(380 pl.).
De tre förstnämnda är avsedda för manligt klientel och det sistnämnda
för kvinnligt. På dessa sjukhus mottages dels psykiskt efterblivna, som
är straffriförklarade, dels psykiskt efterblivna, som på grund av asocialitet,
indisciplinärt uppträdande, hypersexualitet eller av annat liknande skäl bör
vårdas å sluten vårdinstitution. Sjukhusen är mentalsjukhus och omfattas
av sinnessjuklagstiftningen. Intagning för vård på här nämnda specialsjukhus
sker sålunda enligt sinnessjuklagen. Vid sjukhusen finns organiserad
kontrollerad familjevård. Psykiskt efterblivna, som är psykiskt sjuka,
bör icke vårdas på dessa sjukhus; de skall vårdas på vanliga mentalsjukhus.
6) Psykiskt efterblivna, som är svårskötta, vårdas på Vipeholms sjukhus
(902 pl.) i Lund. Sjukhuset, vars medelbeläggning 1960 var 945, har
både manliga (600) och kvinnliga (302) platser. Patienterna är intagna
på grund av våldsamhet, förstörelsetendenser, oro, skrik och oljud eller
grov osnygghet, som gör att de icke kan vårdas på vanliga vårdhem. Jämväl
på Källshagens sjukhus finns sedan år 1961 en avdelning för s. k. vipeholmsklientel.
Avdelningen (34 pl.) är avsedd för kvinnliga patienter och
är inrymd i byggnad, i vilken eljest vårdas mentalt sjuka.
Vipeholm är mentalsjukhus och sinnessjuklagstiftningen är tillämplig
på detsamma. Detta innebär bl. a., att patienterna intages och vårdas enligt
sinnessjuklagen.
På särskilt uppdrag av medicinalstyrelsen företog åren 1955—1959 numera
professor H. Forssman, som lett mentalsjukvårdsberedningens arbetsgrupp
för utredningen, en inventering av hela det psykiskt efterblivna klientelet
i landet för vilken utredning redogöres i mentalsjukvårdsberedningens
förslag.
Enligt inventeringen utgjorde klientelet totalt 12 903 elever och patienter,
som fördelade sig på följande olika kategorier av anstalter:
Statliga anstalter ............................ 2 436 19 %
Enskilda anstalter ......................... 3 012 23 »
Kommunala anstalter ........................ 7 455 58 »
12 903
32
Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
I sin slutrapport uttalade Forssman bl. a., att om man såg på hela organisationen
för omhändertagandet av psykiskt efterblivna, så föreföll denna
att vara riktigt och ändamålsenligt utformad i den nya lagen i alla avseenden
utom i vad rörde avgränsningen mellan landstingens och statens skyldigheter.
Enligt Forssmans uppfattning borde 4 § i 1954 års lag helt omarbetas
eller möjligen slopas. De olika kriterierna i 4 § var nämligen i allmänhet
vaga och oklara, svårdefinierbara och elastiska samt gav utrymme åt alltför
mycket av subjektiva bedömningar.
Även om den synnerligen knappa tillgången på statliga vårdplatser hittills
hade gjort, att de på statliga sjukhusen intagna med mycket få undantag
var kvalificerat svårskötta patienter, var det likväl också så, upplyste Forssman,
att ett stort antal lika svårskötta kvarblivit i landstingskommunernas
vård. Han ansåg sålunda, att det var varjehanda tillfälligheter, som i talrika
fall bestämde, huruvida ett enskilt fall skulle komma att hänföras
till statlig vård eller icke.
Uppföranderubbningar och svårskötthet hos lågtstående var så vanliga
fenomen, att alla vårdområden måste ha ett stort antal patienter med dessa
symtom. Det saknades därför anledning, påpekade Forssman, att förlägga
differentieringen utom landstingskommunen, den borde ske inom
landstingskommunens egen administration. Det borde vara samma centralstyrelse,
som höll alla elever och patienter under sin kontroll. Den lösning
man enligt professor Forssmans uppfattning borde arbeta på val*
regionssjukhusens, där ett antal landstingskommuner fick förvalta och
driva sjukhusen i egen regi och där kostnaderna uppdelades efter det antal
underhållsdagar, som kom på vart och ett av de deltagande landstingen.
Man skulle komma ifrån den svåra tröghet i utbytet mellan statliga sjukhus
och landstingsanstalter, som nu låste patientomsättningen så svårt.
I mentalsjukvårdsberedningens förslag, som i stort
sett ansluter sig till professor Forssmans synpunkter, heter det, att den rådande
faktiska gränsdragningen mellan den statliga och landstingskommunal
undervisningen och vården av psykiskt efterblivna synes vara föranledd
av de praktiska åtgärder, som framtvingats för klientelets omhändertagande.
Därvid förefaller icke ha lagts andra synpunkter på huvudmannaskapet
än att staten skulle svara för det svårskötta och störande klientelet.
Det framgår emellertid av redogörelserna för statens organisation
och utbyggnadsplaner samt av professor Forssmans rapport, att vårdresurserna
för det statliga klientelet kvantitativt alltjämt är otillfredsställande
och att en stor del av det statliga klientelet därför omhändertages på
landstingens skolor och vårdhem.
En översyn av gränsdragningen mellan statens och landstingens huvudmannaskap
inom vårdområdet bör ägnas åt vad som ur undervisnings- och
vårdsynpunkt är mest ändamålsenligt. I detta ingår frågan om vad som
är organisatoriskt lämpligast med hänsyn till en rationellt uppbyggd och
driven undervisnings- och vårdorganisation.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Det bör i sammanhanget kunna konstateras, heter det i principförslaget,
att undervisningen och vården av psykiskt efterblivna visserligen är av särpräglad
natur men att den kan betraktas som en del av den hälso- och sjukvård,
som ombesörjes av samhället och som till sin huvudsakliga del numer
omhänderhaves av landstingen. Den i olika sammanhang accepterade
principen om enhetligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården bör sålunda
vara godtagbar även ifråga om undervisningen och vården av psykiskt
efterblivna.
Enligt den sjukvårdspolitiska uppfattning, som numera råder, kan det
icke vara försvarligt att ha olika organisation för i princip ett och samma
klientel. Om man helt obunden av den förhandenvarande organisationen
för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna i landet skulle framlägga
förslag till en ny sådan, skulle det sannolikt anses rimligt och riktigt
att i princip sammanföra ansvaret för all undervisning och vård av psykiskt
efterblivna under en och samma huvudman. Att landstingskommunerna
därvid skulle ligga närmast till hands för uppgiften är en given sak. Det
sagda, påpekar mentalsjukvårdsberedningen, överensstämmer med mental - sjukvårdsdelegationens uttalande vid dess bedömning av mentalsjukvårdens
huvudmannaskap, därvid delegationen till mentalsjukvård principiellt
hänförde den undervisning och vård av psykiskt efterblivna staten omhänderhar
enligt 4 § i 1954 års lag. Det framhålles vidare, att omhändertagandet
av de psykiskt efterblivna — speciellt vården av dem som vårdas på statens
sjukhus men även andra vårdfall, som för övrigt av flera skäl tenderar
att öka — är av sådan karaktär, att dess allmänorganisatoriska anknytning
till hälso- och sjukvården i dess helhetsbetydelse bör beaktas. Det skulle
icke minst av denna anledning vara olyckligt, betonar mentalsjukvårdsberedningen,
om enhetsverket inom hälso- och sjukvården, d. v. s. den statliga
mentalsjukvårdens och den öppna kroppssjukvårdens överförande till
landstingskommunerna, icke skulle fullföljas jämväl i fråga om den statliga
undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna, inom vilken
statens mentalsjukhus för psykiskt efterblivna är den dominerande delen.
Detta principiella ställningstagande innebär, till skillnad mot mentalsjukvårdsdelegationcns
på sin tid gjorda gränsdragning, ett odelbart huvudmannaskap.
Fortsatta gränsdragningar med delat huvudmannaskap till förfång
för omhändertagandet av psykiskt efterblivna bör därför undvikas.
Detta innebär icke ett förminskande av statens ansvar att fullfölja upprustningen
av vårdresurserna för det klientel, varom är fråga i utredningen.
Den vård av de psykiskt efterblivna, som kräver omhändertagande på
specialanstalter, bör enligt beredningen med fördel kunna anordnas regionalt
och därvid med en bättre geografisk fördelning än f. n. De kända
synpunkter som lagts på en regionsjukvård för den högspecialiserade
kroppssjukvårdens del torde vara giltiga även för undervisningen och vården
av psykiskt efterblivna. De mer exklusiva, f. n. statliga enheterna för
2—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 171
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
psykiskt efterblivna, bör i princip kunna organiseras på basis av regioner
med ett så stort befolkningsunderlag, att en rationellt bedriven undervisning
och vård av särklientelet bland de psykiskt efterblivna sammanfallande
med de sex regioner, som landet är indelat i för den högspecialiserade
kroppssjukvården, bör kunna medge möjligheter till en smidig organisation
och anpassning till det aktuella undervisnings- och vårdbehovet.
Detta utesluter icke, att det för någon eller några grupper ej är nödvändigt
med anstalter inom varje region. I likhet med inom andra vårdområden
kan det nämligen vara nödvändigt eller praktiskt, att viss specialundervisning
och specialvård av ett till antalet mycket litet klientel förlägges till
ett färre antal institutioner, avsedda att bejäna en eller flera regioner eller
t. o. m. hela riket. Avgörande är, att icke fortsättningsvis ett dubbelt huvudmannaskap
försvårar en rationell utveckling av undervisningen och vården.
Allmänna erfarenheter pekar på att det blir ett bättre resultat av verksamheten
och ett smidigare förfarande i administrationen och samarbetet
mellan landstingskommunal institutioner än mellan statliga och landstingskommunala
institutioner. Det torde icke föreligga några formella
eller praktiska svårigheter för landstingskommunerna att etablera regionalt
samarbete.
Mentalsjukvårdsberedningens förslag om att landstingskommunerna skall
övertaga hela huvudmannaskapet för de psykiskt efterblivna innefattar i
princip alla psykiskt efterblivna oavsett om det med efterblivenheten är
förenat något lyte eller svårskötthet. Av praktiska skäl bör dock staten
fortsätta att ansvara för undervisningen av blinda och döva särskolebarn.
För dessa erfordras särskilda undervisningsanordningar och de kan som
nu undervisas tillsammans med andra barn med komplicerat lyte. Statens
undervisningsansvar utesluter icke landstingsansvaret för senare omvårdnad,
enär alla psykiskt efterblivna förutsättes bli inskrivna hos respektive
centralstyrelse.
Om de straffriförklarade psykiskt efterblivna påpekas, att detta kriterium
till synes är mycket enkelt och icke borde vålla några svårigheter. Det
framhålls, att den psykiskt efterblivne som begår brottslig gärning riktad
mot annans personliga säkerhet, ej alltid blir åtalad (s. k. O-fall). En psykiskt
efterbliven, som begått brottslig gärning, kan sålunda lika väl bli
åtalad med åtföljande straffriförklaring som slippa åtal. I förstnämnda hänseende
blir den psykiskt efterblivne ett N-fall, i det senare O-fall. Ur huvudmannaskapssynpunkt
kan det icke finnas någon rimlig anledning att
skilja på omhändertagandet av dessa psykiskt efterblivna sinsemellan och
andra psykiskt efterblivna (s. k. P-fall). Bland de senare kan för övrigt
förekomma asociala element, som över huvud genom ett omhändertagande
hindras från att begå brottsliga gärningar. Kriteriet för omhändertagandet
bör vara den psykiska efterblivenheten. Den efterblivne skall omhändertagas
enligt lagen om undervisning och vård av psykiskt efterblivna, undan
-
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
tag härifrån bör icke få ske med mindre än att ett annat omhändertagande
kan »ta över» den psykiska efterblivenheten.
I sammanhanget erinras om att mentalsjukvårdsdelegationen i sitt förslag
till mentalsjukvårdens överförande till landstingen icke undantog
straffriförklarade med mindre än att de var psykiskt abnorma.
Oaktat att de ekonomiska villkoren för ett överförande till landstingskommunerna
av statens anstalter för undervisning och vård av psykiskt efterblivna
faller utanför uppdraget, framhålles dock att villkoren i princip
bör regleras i enlighet med vad som föreslagits för den egentliga mentalsjukvårdens
del. Statens ekonomiska ansvar för drift och investeringar
på detta område understrykes. Driftbidragen för övertagna eller nya anstalter,
avsedda för hittillsvarande statligt klientel, bör utgå efter samma
grunder, som kan komma att gälla för mentalsjukhusen. Den allmänna
principen bör här som inom mentalsjukvården i övrigt vara den, att landstingskommunerna
antingen skall övertaga fullt upprustade anstalter eller
eljest åtnjuta upprustnings- och/eller anläggningsbidrag. I det senare fallet
måste hänsyn tagas till de olika former av vårdplatstyper, som här är aktuella.
Omfånget av den statliga vårdorganisationen, som landstingskommunen
skall övertaga, bör — i likhet med vad som förutsatts inom mentalsjukvården
— grundas på en bedömning av platsbehovet för respektive landstingsområde
och region. Inventeringen av år 1954 och professor Forssmans
undersökning bör därvid kunna »följas upp» och det därpå baserade utbyggnadsförslaget
tjäna som underlag för en ny bedömning av platsbehovet.
Det förutsättes eljest, att staten fortsätter och fullföljer föreliggande
planer på erforderlig utbyggnad av berörda anstalter och sjukhus i avvaktan
på de överenskommelser med landstingskommunerna, som kommer att
bli nödvändiga för huvudmannaskapets genomförande.
överförandet bör lämpligen ske vid samma tidpunkt som kommer att
gälla för mentalsjukvården i övrigt. Ett samtidigt överförande av hela
verksamhetsgrenen bör lämpligen ske.
Mentalsjukvårdsberedningen menar att den planering, som kan komma
att behövas för regionvård av psykiskt efterblivna icke torde behöva bli
alltför komplicerad. Landstingskommunerna är redan med nu gällande
bestämmelser skyldiga att upprätta och driva sin undervisning och vård
av psykiskt efterblivna enligt av Kungl. Maj :t godkända planer. Den planläggning,
som kommer att erfordras för att enhetligt huvudmannaskap,
torde lämpligen kunna ske såväl landstingsvis som regionvis. Det finns
skäl för att det kan bli till fördel om landstingskommunernas regionvårdsorgan
efter reformen jämväl får sig anförtrott den regionala organisationen
för psykiskt efterblivna. Självklart förutsätter detta samarbete med vederbörande
centralstyrelser samt anlitande av erforderliga sakkunniga. Vidare
torde samråd med vederbörande myndigheter — medicinalstyrelsen,
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
mentalsjukvårdsberedningen och skolöverstyrelsen — bli nödvändiga. Med
hänsyn till att det för viss särundervisning och specialvård kan behövas
större upptagningsområden än gällande regioner vore måhända lämpligt
med interregionalt samarbete.
Särskilda yttranden föreligger från fem experter i den särskilda arbetsgrupp
som utarbetat förslaget åt mentalsjukvårdsberedningen. Dessa vill
icke betrakta undervisningen och vården av psykiskt efterblivna som en
del av hälso- och sjukvården. Ett överförande av statens undervisning och
vård av psykiskt efterblivna tillstyrkes emellertid av det skälet, att de gångna
årens erfarenheter har visat att berörda grupper med nuvarande ordning
icke får den hjälp och det stöd, som tillkommer andra psykiskt efterblivna
och att staten icke i erforderlig omfattning byggt ut sin vårdorganisation
för att kunna mottaga det svårvårdade och svårskötta klientelet såsom förutsattes
vid lagens tillkomst.
Från ett överförande till landstingskommunalt huvudmannaskap göres
dock undantag. Det anses att staten alltjämt bör ansvara för undervisning
av blinda och döva, vård av blinda och döva arbetshemselever, undervisning
av elever med komplicerad utvecklingshämning, undervisning och
vård av behandlingsbara höggradigt vanföra, vård av efterblivna med tuberkulos
i smittosamt skede. Som skäl härför anföres att staten bör ombesörja
sådana speciella och begränsade uppgifter, som med hänsyn till
klientelets numerär och särart måste handhas på institutioner av rikskaraktär.
Någon ändring av statens åtaganden beträffande dessa institutioner
bör i varje fall ej ske förrän landstingskommunerna hunnit bygga ut och
organisera sin läns- och regionvård i anslutning till det framlagda principförslaget,
särskilt som det f. n. icke är möjligt att överblicka de organisatoriska
och andra problem, som sammanhänger med landstingens anordnande
och drift av riksinstitutioner.
Innan ett ställningstagande sker beträffande de straffriförklarade, bör
fastställas i vilken omfattning klientelet är att hänföra till centralstyrelsernas
verksamhet respektive bör kvarstanna inom mentalsjukvården.
Dessutom betonas betydelsen av att de särskilda statsbidragen på området
bibehålies, då de såsom erfarenheten visat, utgör en betydande stimulans
för huvudmännen att utveckla och förbättra verksamheten. Det är emellertid
därvid angeläget att bidragen revideras med hänsyn till kostnadsökningen.
Ledamoten av mentalsjukvårdsberedningen generaldirektör A. Engel har
jämväl avgivit särskilt yttrande. Han delar dock uppfattningen, att ett enhetligt
huvudmannaskap bör eftersträvas i fråga om undervisning och
vård av psykiskt efterblivna. Intet hinder föreligger för att detta huvudmannaskap
tilldelas landstingskommunerna, även om dessa vid fullgörande
av sin uppgift måste samarbeta genom interregionala avtal. Ett sådant samarbete
kan dock komma att te sig opraktiskt och icke ägnat att föra sjukvården
framåt i jämförelse med ett huvudmannaskap utövat av staten i
sådana fall, då praktiskt taget landets samtliga landstingskommuner skulle
komma att samarbeta i fråga om några få eller rentav en anstalt. En sådan
tveksamhet yppar sig i fråga om vården av de vanföra psykiskt efterblivna,
vilka torde behöva sammanföras till högst två anstalter. Den ställning, som
efterblivenhetsvårdens ungdomsvårdsskolor, d. v. s. skol- och yrkeshemmen
för barn med komplicerad utvecklingshämning, bör inta, bör bli före
-
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
mål för ytterligare prövning. Dessa närmar sig enligt reservantens mening
så starkt övriga ungdomsvårdsskolor att socialstyrelsen ganska naturligt
framstår som den lämpliga tillsynsmyndigheten.
C. Remissyttranden
1. Mentalsjukvårdsdelegationens principresonemang om mentalsjukvårdens
utformning och huvudmannaskapet
Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till delegationens synpunkter.
Den öppna vårdens betydelsefulla roll understrykes av flera bland remissmyndigheterna,
som eljest behandlar de principiella frågorna i direkt anknytning
till delegationens förslag om ändrat huvudmannaskap. Denna fråga
intar central ställning i remissyttrandena. På några undantag när delar remissinstanserna
mentals jukvårdsdelegationens uppfattning att — sett ur
medicinska och sjukvårdsorganisatoriska synpunkter — en huvudmannaskapsreform
bör komma till stånd. Från landstingshåll betonas emellertid
samstämmigt, att en förutsättning för en reform är, att ekonomisk uppgörelse
kan träffas mellan staten och landstingskommunerna om bestridandet
av de framtida kostnaderna för mentalsjukvården.
De centrala ämbetsverken, d. v. s. medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och
statskontoret, delar mentalsjukvårdsdelegationens uppfattning om att huvudmannaskapet
för mentalsjukvården bör överflyttas till landstingskommunerna
och de s. k. landstingsfria städerna. Medicinalstyrelsen ansluter
sig därvid till den samstämmiga positiva uppfattning härom som uttalats
av de direktioner för statens mentalsjukhus, vilka beretts tillfälle att yttra
sig över betänkandet. En genom statens försorg med kraft fortsatt och
fullföljd upprustning av mentalsjukvården förutsättes emellertid av styrelsen
böra föregå ett övertagande.
Statskontoret erinrar om att ämbetsverket för sin del tagit principiell
ställning i huvudmannaskapsfrågan redan i sitt remissutlåtande över sinnessjukvårdsberedningens
år 1950 avgivna betänkande med förslag till
generalplan för sinnessjukvårdens tillgodoseende. I nämnda utlåtande förklarade
sig ämbetsverket finna avsevärda fördelar vara förenade med ett
gemensamt huvudmannaskap för såväl kropps- som sinnessjukvården. Då
mcntalsjukvårdsdelegationen nu anser det ådagalagt, att medicinska och
sjukvårdsorganisatoriska skäl klart talar för att ett överförande av huvudmannaskapet
bör ske, ger statskontoret sålunda helt sin anslutning till
denna uppfattning.
Även lärarkollegiet vid Karolinska institutet, medicinska fakulteterna vid
Lunds, Göteborgs och Uppsala universitet samt centrala sjukvårdsberedningen
ansluter sig till mentalsjukvårdsdclegationens mening i huvudmannaskapsfrågan.
Medicinska fakulteten i Lund framhåller, att samarbetet
mellan mentalsjukhusen och de psykiatriska lasarettsavdelningarna skulle
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
underlättas genom en huvudmannaskapsreform. Fakulteten framhåller,
att man emellertid måste vara mycket liberal ifråga om möjligheterna för
patienter att vårdas inom annat upptagningsområde än det egna eftersom
vid psykisk sjukdom ofta, och i långt högre grad än vid kroppsliga sjukdomar,
diskretionssynpunkter spelar in. Därtill kommer för båda sjukhustyperna
det speciella behov av utomlänspatienter, som betingas av undervisningens
och forskningens behov. Medicinska fakulteten vid Göteborgs
universitet anser, att erfarenheten klart visat, att landstingskommunernas
omsorg om sina egna sjukvårdsinrättningar medfört en i många stycken
bättre sjukvård än de statliga anstalterna kunnat prestera. Medicinska fakulteten
vid Uppsala universitet framhåller, att för Uppsalas vidkommande
skulle en huvudmannaskapsreform få den konsekvensen, att Ulleråkers
sjukhus övertoges av Uppsala läns landstingskommun, varigenom den planerade
psykiatriska kliniken vid Ulleråkers sjukhus skulle bli en ren länskommunal
institution, därest icke denna klinik från början finge samma
ställning som övriga kliniker vid Akademiska sjukhuset, alltså med ett mellan
landstingskommunen och staten delat huvudmannaskap. Den mest rationella
lösningen av denna fråga skulle enligt fakultetens mening vara en
organisatorisk sammanslagning av Akademiska sjukhuset och hela Ulleråkers
sjukhus under en gemensam administrativ ledning. Detta uttalande
får stöd av Uppsala läns landstings förvaltningsutskott.
Även enligt den dåvarande statens kommittés för sinnessjukvårdens utbyggande
mening bör en ändamålsenlig organisation av mentalsjukvården
vara anknuten till indelningen i landstingsområden. Kommittén framhåller
i sitt utlåtande, att den i överensstämmelse härmed planlagt vissa av statsmakterna
godtagna förslag till nybyggnader och upprustningar av de statliga
sjukhusen.
Bland övriga remissorgan i princip instämmande i mentalsjukvårdsdelegationens
synpunkter på huvudmannaskapsfrågan må nämnas sjukvårdsstyrelserna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka avgivit yttranden åberopade
av stadsfullmäktige i respektive stad.
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse framhåller därvid de överlag goda erfarenheter
som man haft både av det samarbete, som på kroppssjukvårdens
område sker med landstingskommunerna och städerna utanför landsting,
bl. a. inom ramen för det s. k. utomlänsavtalet. Från de synpunkter, som
sjukvårdsförvaltningen har anledning att anlägga, skulle det vara värdefullt,
framhåller styrelsen vidare, om i det samarbete som går utanför
de egna kommunala gränserna samma parter svarade för både kroppssjukvård
och mentalsjukvård.
Svenska stadsförbundets styrelse åberopar ett av dess sjukvårdsdelegation
avgivet yttrande i ärendet, vari bl. a. framhålles, att den utförliga argumentering,
som utredningen framlägger för genomförandet av en huvudmannaskapsreform,
synes välgrundad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
39
Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller i sitt yttrande, att
det med hänsyn till de diskussioner, som under senare år förts rörande
ett eventuellt landstingsövertagande av den statliga mentalsjukvården, är
tacknämligt, att frågan om hur en länsvis uppbyggd mentalsjukvård bör
utformas och fungera blivit utredd. Förbundsstyrelsen, som instämmer i
att det är uppenbart att en samordning mellan kroppssjukvård och mentalsjukvård
bör eftersträvas, betonar att en dylik samordning underlättas,
därest det är en och samma huvudman för de båda vårdformerna även om
en ökad samordning är möjlig också vid ett differentierat huvudmannaskap.
Styrelsen erinrar om att den i tidigare remissyttranden förklarat sig införstådd
med att starka skäl kan anföras för en överflyttning av huvudmannaskapet.
Förvaltningsutskotten i Uppsala, Gävleborgs och Västerbottens läns landstingskommuner
instämmer i princip med det av landstingsförbundet avgivna
utlåtandet. Det förstnämnda förvaltningsutskottet anser emellertid,
att en upprustning av mentalsjukvården och en bättre samordning mellan
denna vårdgren och kroppssjukvården inte behöver vara beroende av ett
ändrat huvudmannaskap; även med ett fortsatt statligt huvudmannaskap
torde samma förbättringar i dessa avseenden kunna genomföras.
Klart positiva till tanken på en huvudmannaskapsreform är även flertalet
av de övriga förvaltningsutskotten såsom de i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar läns norra, Kristianstads,
Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens läns
landsting. Men även i de av dessa remissorgan avgivna utlåtandena anges
emellertid regelmässigt som en förutsättning för reformens genomförande,
att en tillfredsställande ekonomisk uppgörelse kommer till stånd ifråga
om bestridandet av de framtida kostnaderna för mentalsjukvården. I flera
av yttrandena framhålles även vikten av att mentalsjukvården erhåller en
godtagbar materiell och personell upprustning.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför betänkligheter
emot att övertaga en vårdorganisation, som i stor utsträckning icke blivit
utformad efter moderna behandlingsprinciper och icke heller från geografiska
och kommunikationstekniska synpunkter anpassats efter länets särskilda
behov. Förvaltningsutskottet understryker särskilt nödvändigheten
av att principbeslut snarast möjligt kommer till stånd om ett övertagande
av huvudmannaskapet. Först på basen av ett sådant blir det möjligt att
med full kraft planera för den kommande utvecklingen. I annat fall föreligger
enligt utskottets mening risker att nu förefintliga möjligheter för
ändamålsenlig planering förspilles.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att vad som
gör landstingen tveksamma att påtaga sig nya och kostnadskrävande förvaltningsuppgifter
är risken för att detta kan på längre sikt medföra en
ökad ekonomisk belastning, som landstingskommunerna har svårt att
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
bära. Förvaltningsapparaten sväller och förtroendemännens medverkan
kan därigenom minskas.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott anser, att det delade huvudmannaskapet
försvårar en rationellt bedriven mentalsjukvård, särskilt
som gränsen mellan mentalsjukhusens och sjukhemmens klientel är i hög
grad flytande. I valet mellan staten och landstingskommunerna som huvudmän
för mentalsjukvården talar enligt utskottet övervägande skäl för ett
landstingskommunalt huvudmannaskap.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott anser mentalsjukvårdsdelegationens
målsättningar vid planeringen inom mentalsjukvården vara
riktiga och mot bakgrunden av dessa målsättningar står det även klart, att
huvudmannaskapet för mentalsjukvården bör vara i princip enhetligt. Utskottet
fortsätter:
På sätt mentalsjukvårdsdelegationen nu på ett övertygande sätt visat,
talar medicinska och sjukvårdsorganisatoriska skäl för att huvudmannaskapet
för mentalsjukvård överföres till landstingen och de landstingsfria
städerna. Farhågorna för att denna uppgift skulle innebära en alltför stark
belastning på landstingen såväl arbetsmässigt som ekonomiskt synes knappast
berättigade. Så har landstingen redan nu ansvaret för stora delar av
mentalsjukvården, och de vid en huvudmannaskapsreform tillkommande
arbetsuppgifterna ter sig trots allt rätt måttliga i jämförelse med de uppgifter
landstingen har att sörja för på bl. a. hälso- och sjukvårdens samt
undervisningens vida fält.
Andra landstings förvaltningsutskott ger uttryck för en försiktigare inställning,
även om man i sak tillstyrker en huvudmannaskapsreform.
Malmöhus läns landstings sjukvårdsstyrelse samt Gotlands läns landstings
förvaltningsutskott uttalar att de finner frågorna om huvudmannaskapet
och de ekonomiska förutsättningarna för en ändring av detsamma äga
sådant sammanhang att de icke utan klart besked om nämnda förutsättningar
anser sig böra taga ställning till den organisatoriska frågan.
Kopparbergs och Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott ävensom
Norrköpings stads hälso- och sjukvårdsstyrelse är inne på samma tankegång
och anser, att ställningstagande ej är möjligt så länge de ekonomiska
konsekvenserna ej klarlagts.
Hallands låns landstings förvaltningsutskott anser det icke kan undvikas,
att mentalsjukvården i landstingsregi kommer att få konkurrera med andra
landstingsuppgifter inom sjukvården eller andra grenar, likaväl som mentalsjukvården
nu på det statliga området i kostnadshänseende konkurrerar
med andra uppgifter för den statliga verksamheten. Men utskottet vill givetvis
på intet sätt förneka, att utvecklingen måhända måste gå i den riktning,
som mentalsjukvårdsdelegationen skisserat.
Av landstingskommunerna motsätter sig endast Värmlands läns landstings
förvaltningsutskott mentalsjukvårdsdelegationens förslag om ett ändrat
huvudmannaskap. Enligt utskottets mening kan knappast landstings
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
kommunerna ha större möjligheter att anskaffa erforderlig sjukvårdspersonal
m. m. eller att över huvud taget bedriva en mera rationell mentalsjukvård
än staten. Även om en samordning mellan mentalsjukvård och
kroppssjukvård bör eftersträvas, synes denna enligt utskottets mening
kunna ske även vid ett differentierat huvudmannaskap. Utanför landstingskretsarna
är det eljest blott statens sjukhuspersonals förbund, som intar en
negativ ståndpunkt. Enligt förbundets mening torde en fullständig samordning
av kroppssjukvård och mentalsjukvård komma att dröja »om den ens
någon gång kan bli verklighet». Förbundet är av den bestämda uppfattningen,
att en ändring av huvudmannaskapet icke vore till gagn för de
psykiskt sjuka.
Bland de remissorgan, vilka odelat ansluter sig till mentalsjukvårdsdelegationen
i huvudmannaskapsfrågan, må även nämnas svenska socialvårdsförbundet,
Sveriges läkarförbund jämte svenska psgkiatriska föreningen,
svenska läkaresällskapet, svensk sjuksköterskeförening och svenska föreningen
för psykisk hälsovård.
2. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande specialvården av psykiskt
sjuka och abnorma
Flertalet av remissmyndigheterna ansluter sig till mentalsjukvårdsberedningens
förslag att specialvården av psykiskt sjuka och abnorma skall
ingå i en huvudmannaskapsreform inom mentalsjukvården. På några håll
avstyrkes emellertid förslaget.
Av de statliga remissmyndigheterna tillstyrker statskontoret, centrala
sjukvårdsberedningen, medicinalstyrelsen samt kanslern för rikets universitet
beredningens förslag. Statskontoret påpekar, att, om specialvården av
psykiskt sjuka och abnorma skall kvarstå under statligt huvudmannaskap,
ett särskilt organ för ledning och drift av denna till omfattningen föga betydande
del av mentalsjukvården därvid är behövlig. En utveckling efter
denna linje medför enligt statskontorets uppfattning en oproportionerligt
dyrbar och tyngande administration. Intagningen av patienter på psykopatsjukhuset
i Katrineholm, specialavdelningarna samt de fasta paviljongerna
torde enligt medicinalstyrelsen tills vidare böra ske efter bestämmande av
densamma.
Socialstyrelsen har icke tillstyrkt förslaget i den del denna avser psykopatklientelet
emedan styrelsen anser, att klientelet är av samma karaktär som
abnormklientelet inom nykterhetsvårdsorganisationen. Eftervården av
klientelet bör innefatta åtgärder av social karaktär vid sidan av de medicinska
momenten. Dessa uppgifter ter sig enligt styrelsen främmande för
landstingskommunerna och styrelsen ifrågasätter om inte mentalsjukvårdsberedningens
förslag i huvudmannaskapsfrågan borde tagas under förnyat
övervägande.
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 171
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1963
Universitetskanslern hänvisar i sin tillstyrkan av förslaget till yttranden
från de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg samt lärarkollegierna
vid Karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå. Alla
utom Karolinska institutets lärarkollegium tillstyrker huvudmannaskapsreformen
även i fråga om specialvården. Karolinska institutets lärarkollegium
avstyrker beredningens förslag i fråga om utbyggnaden, eftersom beredningens
förslag i denna del ej ger tillräcklig vägledning. Kollegiet anser
sig därför sakna anledning att närmare diskutera frågan om huvudmannaskapet.
I övriga nu nämnda yttranden understrykes, att vården av de svårskötta
patienterna, antingen de är mentalt sjuka och/eller abnorma människor,
i huvudsak är ett medicinskt problem. I medicinska fakultetens i Göteborg
utlåtande heter det bl. a., att det för specialvården är logiskt att kräva
samma resurser som för varje modern mentalsjukvård och därjämte speciella
möjligheter för långtidsrehabilitering och socialiserande åtgärder. Omhändertagandet
och vården av de psykiskt abnorma bör enligt lärarkollegiet
vid högskolan i Umeå uppfattas som en specialgren inom mentalsjukvården
och enligt uppfattningen om ett enhetligt huvudmannaskap för all hälso- och
sjukvård bör även denna sektor vara underställd landstingens huvudmannaansvar.
Kollegiet känner sig också övertygat om beredningens argumentering,
att även organisatoriska skäl talar för att vården av specialklientelet ej
bör undantagas vid en huvudmannaskapsreform. Delat huvudmannaansvar
torde ge upphov till osmidighet och tungroddhet, då det gäller att överföra
en patient från specialvård till vanlig mentalsjukvård eller vice versa eller
att infoga honom i en öppen vårdform. I övrigt framhålles i här berörda yttranden,
att specialsjukhusen ej bör ha fler än 100 vårdplatser. Enligt fakultetens
i Lund uppfattning bör vid samtliga befintliga mentalsjukhus inrättas
en specialavdelning om högst 30 platser. Varje sådan avdelning bör
vara anknuten till sjukhuset men likväl avlägset belägen inom detta. Direktionen
för Säters sjukhus, vars utlåtande liksom utlåtandena från direktionerna
för S:t Sigfrids, S:ta Gertruds och Sidsjöns sjukhus är fogade till
medicinalstyrelsens yttrande, är inne på en liknande tankegång, som dock
icke helt delas av de andra direktionerna. Samtliga direktioner för nämnda
sjukhus, till vilka hör fasta paviljonger respektive specialavdelningar, tillstyrker
eljest beredningens förslag.
Sinnessjuklagstiftningskommittén, som ej ansett sig böra ta ställning till
frågan om huvudmannaskapsreformen på detta område, framhåller, att
från lagstiftningssynpunkt icke några större svårigheter torde komma att
föranledas av den föreslagna reformen. Särskild uppmärksamhet torde dock
frågan om behörighet att besluta om intagning på specialanstalter komma
att kräva. Kommittén utgår ifrån att medicinalstyrelsen, i vart fall så länge
tillgången på vårdplatser för ifrågavarande klientel icke motsvarar efterfrågan,
måste tillerkännas ett avgörande inflytande på fördelningen av
platserna.
43
Kungi. Maj:ts proposition nr 111 år 1963
Inom den landstingskommunal sektorn accepteras i stor utsträckning
mentalsjukvårdsberedningens förslag, som bl. a. tillstyrkes av förvaltningsutskotten
i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands,
Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län ävensom av förvaltningsutskotten
i Kalmar läns norra och södra landsting. Svenska landstingsförbundets
styrelse har ansett sig icke kunna ta ställning till huvudmannaskapsfrågan,
då denna vid remisstillfället var föremål för förhandlingar med
inrikesdepartementet. Liknande yttranden föreligger från förvaltningsutskotten
i Jönköpings och Västmanlands läns landsting. Några förvaltningsutskott
har av samma skäl ej alls velat yttra sig. Förslaget har däremot icke
kunnat accepteras exempelvis av förvaltningsutskotten i Uppsala, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens
läns landsting. Flera förvaltningsutskott kritiserar, att den föreslagna
regionindelningen ej överensstämmer med den som finns inom kroppssjukvården.
Av särskilt intresse är, att förslaget omfattas med intresse och tillstyrkan
av förvaltningsutskotten i de landstingskommuner, inom vilka f. n. specialvårdsenheterna
är lokaliserade och som vid reformens genomförande skall
övertagas av vederbörande landstingskommun. Förvaltningsutskottet i Södermanlands
läns landsting, inom vars område det nya psykopatsjukhuset i
Katrineholm är beläget, delar mentalsjukvårdsberedningens uppfattning, att
svårigheter skulle möta att klart avgränsa det psykopatklientel, som fortsättningsvis
skulle vårdas på mentalsjukhusen och det som skulle vårdas
på speciella psykopatsjukhus samt att svårigheter jämväl skulle uppstå
vid en utväxling av patienter mellan sådana sjukhus under olika huvudmannaskap.
Utskottet biträder förslaget om ett gemensamt, landstingskommunalt
huvudmannaskap för all mentalsjukvård under förutsättning att
psykopatbegreppet begränsas till det klientel, som för närvarande vårdas
på mentalsjukhusen. Det måste även klart fastställas, att det klientel, som
f. n. vårdas på andra anstalter, sorterande under fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen
m. fl. dylika myndigheter, icke hänföres till det psykopatklientel,
som skall ingå i en överlåten mentalsjukvård.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att den oklarhet,
som vidlåder själva psykopatibegreppet, måste komma att leda till olika
uppfattningar om huvudmannaskapet för det enskilda vårdfallet. En vårdorganisation,
som inbjuder till sådana tolkningstvister, kan enligt utskottets
mening ej anses vara uppbyggd på ett ändamålsenligt sätt. Från denna
utgångspunkt samt med beaktande av de organisatoriska och sjukvårdsmässiga
synpunkter, som mentalsjukvårdsberedningen i övrigt anfört, finner
utskottet övervägande skäl tala för att ett överförande av ansvaret för
mentalsjukvården till landstingskommunerna skall inbegripa även de s. k.
psykiskt abnorma, som är i behov av specialvård på särskilda institutioner
utanför de egentliga mentalsjukhusen. Ett oeftergivligt villkor för lands
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
tingskommunernas övertagande av klientelet är emellertid, att alla sjukvårdshuvudmän,
således även storstäderna, skall ha samma sjukvårdsansvar.
Under hänvisande till sitt yttrande över statsbidragsutredningens betänkande
betonar Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott att det
inte har något att invända mot att psykopatklientelet inordnas inom mentalsjukvårdens
ram i samband med en huvudmannaskapsreform. Ej heller anser
sig utskottet ha någon anledning att erinra mot den föreslagna organisatoriska
uppläggningen av specialvården. Förvaltningsutskottet i Örebro
läns landsting understryker — liksom andra förvaltningsutskott -—- att en
förutsättning för huvudmannaskapsreformen är att de ekonomiska villkoren
utformas på sådant sätt, att landstingskommunerna verkligen erhåller
full kostnadstäckning för de betydande kostnader, som kommer att förenas
med specialvården.
I det av Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott avgivna yttrandet
heter det bl. a., att utskottet med stort intresse tagit del av den patientundersökning,
som redovisats i utredningen. Av de resultat, som därvid
framkommit torde, säger utskottet, framgå att psykopatklientelet är och
kommer att bli föremål för sjukvårdsbehandling i någon form. Då en allmän
strävan för närvarande är att till landstingskommunerna överföra all
sjukvård synes det vara konsekvent, att landstingskommunerna även svarar
för vården av de farligt psykiskt sjuka och abnorma. Ett annat ställningstagande
skulle, understryker utskottet, otvivelaktigt medföra många
och svåra gränsdragningar, som knappast skulle bli till nytta för patienterna.
Det synes därför förvaltningsutskottet som det enda riktiga, att vid
en huvudmannaskapsreform även vården av de farligt psykiskt sjuka eller
abnorma patienterna skall ingå i landstingskommunernas sjukvårdsuppgifter.
Ett delat huvudmannaskap skulle för övrigt, så länge de nuvarande
fasta paviljongerna behållas, komma att medföra två olika huvudmän vid
en och samma anstalt, vilket icke kan anses ändamålsenligt eller rationellt.
Förvaltningsutskottet i Västernorrlands läns landsting tillstyrker i princip
det föreslagna övertagandet av specialvården av psykiskt sjuka och abnorma
men med det uttryckliga förbehållet, att landstingskommunerna erhåller
full kostnadstäckning för dessa nya arbetsuppgifter. Förvaltningsutskottet
framhåller vidare som sin bestämda uppfattning, att lokaliseringsfrågan
för de nya enheterna icke blir föremål för ytterligare överväganden
och ställningstaganden utan att de blivande sjukvårdshuvudmännen beredes
möjlighet att från början delta i de erforderliga överläggningarna.
I de negativa yttrandena märks den synpunkten, att man främst uppfattar
patientklientelet, varom här är fråga, såsom utgörande personer, för
vilka övriga medborgare måste skyddas. Sålunda menar förvaltningsutskott
tet i Västerbottens läns landsting, att uppgiften att omhänderha och vårda
dessa personer alltjämt måste anses vara en statlig uppgift att tillgodose.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Ej endast de alldeles speciella bevakningsanordningar som erfordras bör
motivera detta, utan även, säger utskottet, det förhållandet, att antalet dylika
vårdfall för landet i dess helhet icke är så många, att varje landstingsområde
är i behov av egen anstalt. Detta måste innebära, att en regionplanering
med ett stort antal sjukvårdsområden blir nödvändig och organisationsproblemen
i samband med en dylik samverkan synnerligen svårbemästrade.
Liknande uttalande föreligger från Värmlands läns landstings förvaltningsutskott,
som dock tillstyrker förslag till regionplanering med den ändringen,
att Värmlands län bör tillhöra västra upptagningsområdet i stället för det
norra upptagningsområdet, inom vilket specialvårdenhet skulle finnas i
Umeå. I denna fråga har f. ö. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott
anfört, att Värmlands län i stället för Jönköpings län bör höra till
det östra området, som skall repliera på sjukhuset i Katrineholm. Även
Örebro läns landstings förvaltningsutskott har påpekat olägenheten av att
Värmlands län skulle hänföras till upptagningsområdet för Norrland.
Stadsfullmäktige i Stockholm och Malmö liksom svenska stadsförbundet,
som åberopar yttrande av förbundets sjukvårdsdelegation som sitt eget,
ställer sig i det stora hela avvisande till beredningens förslag. Sålunda framhåller
stadsfullmäktige i Stockholm, att det framförallt ur praktiska synpunkter
måste anses såsom en dålig och utomordentligt svåradministrerad
lösning, att kommunerna skall stå som huvudmän för fyra specialanstalter
av rikskaraktär. Den nuvarande avvägningen mellan storstäderna och staten
i fråga om vården av bl. a. svårskötta psykopater och särskilt farliga
psykiskt sjuka abnorma synes väl avvägt. Då emellertid frågan om huvudmannaskapet
torde komma att aktualiseras i samband med den förutsatta
revisionen av de s. k. storstadsavtalen saknar fullmäktige emellertid anledning
att i detta sammanhang ytterligare kommentera mentalsjukvårdsberedningens
förslag. Liknande uttalanden föreligger från stadsfullmäktige i
Malmö samt svenska stadsförbundet. Stadsfullmäktige i Göteborg ställer
sig dock positiv till förslaget och uttalar, att mentalsjukvårdsberedningens
ställningstagande är riktigt och att det är den bästa lösningen, att i landstingskommunal
regi överföra hela mentalsjukvården sålunda även specialvården
av de svårskötta mentalt sjuka och/eller psykiskt abnorma. Skulle
emellertid en godtagbar lösning icke vinnas vid en revision av de s. k. storstadsavtalen,
torde enligt stadsfullmäktige staten i fortsättningen böra svara
för vården av straffriförklarade på statliga mentalsjukhus.
Mentalsjukvårdsberedningens förslag tillstyrkes i övrigt av Sveriges läkarförbund,
svenska psykiatriska föreningen och svensk sjuksköterskeförening.
Psykiatriska föreningen understryker nödvändigheten av att planeringen
av den fortsatta utbyggnaden påskyndas och att åtminstone de befintliga
specialavdelningarna med det snaraste flyttas till fristående specialsjukhus
och ej i onödan behållas under en kanske lång övergångstid. Statens
sjukhuspersonals förbund uttalar i fråga om huvudmannaskapet, att med
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
den utformning och lokalisering av vården, som föreslagits och som förbundet
ansluter sig till, bör vården av specialklientelet anförtros åt huvudmannen
för mentalsjukvården.
3. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande undervisningen och vården
av psykiskt efterblivna
Övervägande antalet remissinstanser ansluter sig i princip till förslaget,
att den statliga undervisningen och vården av psykiskt efterblivna, d. v. s.
det s. k. § 4-klientelet, överflyttas till landstingskommunalt huvudmannaskap
i samband med mentalsjukvårdsreformen. I några fall har dock förslaget
icke vunnit bifall.
Mentalsjukvårdsberedningens motiv för en reform, att undervisningen
och vården av psykiskt efterblivna liksom all hälso- och sjukvård i övrigt
bör omhänderhavas av en och samma huvudman har accepterats av flertalet
remissmyndigheter. Denna synpunkt har bl. a. kommit till uttryck i
yttranden avgivna av statskontoret, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,
socialstyrelsen, kanslern för rikets universitet, barnanstaltutredningen,
stadsfullmäktige i Norrköping, förvaltningsutskotten i Jönköpings,
Kronobergs, Hallands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands
och Norrbottens läns landsting samt i Kalmar läns norra
och södra landsting, svenska landstingsförbundet, svenska socialvårdsförbundet,
svenska läkaresällskapet, riksförbundet för utvecklingsstörda barn
(FUB), svensk sjuksköterskeförening, vård föreståndarnas förening, föreningen
för kuratorer inom efterblivenhets- och epileptikervården samt
riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för CP-barn.
Reservanternas uppfattning, att en reform främst kan motiveras av bristande
utbyggnad och resurser inom den statliga sektorn och att en utbyggd
statlig vårdorganisation ej skulle behövt föranleda någon ändring i huvudmannaskapet
delas av stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och
Malmö, svenska stadsförbundet samt särskolornas rektorsförening och
svenska särskolornas lärarförening.
Avvisande till en huvudmannaskapsreform ställer sig förvaltningsutskotten
i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västerbottens
läns landsting. Uppsala och Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott
anser att principförslaget bör bli föremål för översyn. Statens
sjukhuspersonals förbund hänvisar till sitt tidigare, negativa ställningstagande
till en reform inom mentalsjukvården. Om en reform genomföres,
bör den enligt förbundet emellertid även omfatta de psykiskt efterblivna.
Från den principiella uppfattningen om huvudmannaskapsreformens
omfattning, d. v. s. att landstingskommunerna skall omhändertaga all undervisning
och vård av psykiskt efterblivna med undantag för de särskoleelever
som är blinda och döva, gör dock flera remissmyndigheter avsteg,
varvid man mer eller mindre ansluter sig till de särskilda uttalandena.
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
Flera anser sålunda, att staten alltjämt bör ansvara för icke blott undervisningen
av blinda och döva utan även för vården av blinda och döva arbetshemselever,
undervisning av elever med komplicerad utvecklingshämning,
undervisning och vård av efterblivna med svår epilepsi, undervisning
och vård av behandlingsbara höggradigt vanföra samt vård av efterblivna
med tuberkulos i smittosamt skede. Vidare har den åsikten vunnit viss
anslutning, att ett ställningstagande icke bör ske beträffande straffriförklarade
förrän det klargjorts, i vilken omfattning klientelet är att hänföra
till centralstyrelsernas verksamhet respektive bör kvarstanna inom
mentalsjukvården. Även om man på landstingshåll accepterar principförslaget
yppas en viss tveksamhet inför de praktiska möjligheterna att ansvara
för de till antalet små vård- och undervisningsgrupperna. Då frågan om
huvudmannaskapsreformen för mentalsjukvården var föremål för förhandlingar
vid tidpunkten för remissbehandlingen avstod svenska landstingsförbundet
och flera förvaltningsutskott från definitivt ställningstagande till
principförslaget om att reformen jämväl skulle omfatta de psykiskt efterblivna.
En begränsad huvudmannaskapsreform har bl. a. förordats av socialstyrelsen,
stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö samt av svenska
stadsförbundet ävensom av Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Älvsborgs,
Gävleborgs och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott
samt av Sveriges läkarförbund, barnpsykiatriska föreningen, de enskilda
anstalternas förbund, särskolornas rektorsförening samt svenska särskolornas
lärarförening.
De skilda uppfattningarna i denna del av mentalsjukvårdens huvudmannaskapsreform
kan åskådliggöras genom följande exempel ur remissutlåtandena.
Medicinalstyrelsen, som i princip delar förslaget om ett enhetligt landstingskommunalt
huvudmannaskap, frånsett undervisningen av blinda och
döva, anser att det klientel, som mottages vid statens skol- och yrkeshem
på Salbohed samt statens skol- och yrkeshem i Vänersborg, bildar
en grupp för sig. Detta klientel har i stor utsträckning omhändertagits
på sociala indikationer jämlikt barnavårdslagen och sambandet med det
klientel, som intages på ungdomsvårdsskolorna, är påtagligt. Så länge
dessa bibehålies hos staten synes de båda anstalterna enligt medicinalstyrelsen
böra kvarstå såsom statliga institutioner och därvid lämpligen överföras
till socialstyrelsens ungdomsvårdsskoleorganisation. Förslaget om
att inordna berörda skolhem i organisationen för ungdomsvårdsskolorna
har godtagits av socialstyrelsen, som anför, att styrelsen framstår som den
lämpliga tillsynsmyndigheten, särskilt med hänsyn till barnavårdsnämndernas
relationer til! verksamheten. Enligt socialstyrelsens erfarenhet har
det ofta visat sig svårt att dra eu gräns mellan ungdomar, som bör intagas
på ungdomsvårdsskola, och sådana som bör placeras på de till efterbliven
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
hetsvård hänförliga anstalterna. Staten bör därför bibehålla huvudmannaskapet
för skol- och yrkeshemmen i Vänersborg och Salbohed samt övertaga
huvudmannaskapet för de två enskilda riksanstalter, soin ägs av*
föreningen Sävstaholmsskolorna, samt inordna dessa anstalter i ungdomsvårdsskoleorganisationen.
Föreningen Sävstaholmsskolorna har icke någon erinran mot ett överförande
av huvudmannaskapet för undervisningen och vården av psykiskt
efterblivna till landstingskommunerna. Vid en huvudmannaskapsreform
måste emellertid de under föreningen lydande skolhemmens Sävstaholm och
Söderhaga ställning lösas.
Skolöverstyrelsen delar mentalsjukvårdsberedningens uppfattning att ett
enhetligt huvudmannaskap ur flera synpunkter är önskvärt. Överstyrelsen
syftar då framförallt på de kategorier barn och vuxna, som ej är beroende
av specialvård eller specialundervisning utöver vad som kan erbjudas inom
klientens eget landstingsområde eller regionalt. Något tveksammare anser
överstyrelsen det vara för vissa andra grupper, där en psykisk efterblivenhet
är förenad med ett annat handikapp av specifik natur. Styrelsen, som
i stort sett följer beredningens förslag, anför följande.
Undervisningen av psykiskt efterblivna blinda bör fortsättningsvis samordnas
med undervisningen för blinda med annat handikapp i en statlig
riksanstalt, allt i enlighet med mentalsjukvårdsberedningens förslag. Överstyrelsen
delar även beredningens uppfattning att blinda vårdfall lämpligen
bör kunna omhändertagas på landstingskommunernas anstalter. Beträffande
blinda arbetshemsfall framhålles att dessa inte bör spridas
ut på landstingskommunernas arbetshem eftersom dessa hem svårligen
kan ges personella och materiella resurser för den specifika blindpedagogik
och blindterapi, som är önskvärt för att bygga vidare på de
färdigheter som inhämtats vid blindskolan. De blinda arbetshemsfallen bör
på grund av de speciella omständigheterna i samband med deras sysselsättning,
utbildning och vård även i fortsättningen sammanhållas i särskilda
arbetshem under statligt huvudmannaskap. Motsvarande inställning har
överstyrelsen i fråga om undervisning av psykiskt efterblivna döva elever
och döva arbetshemsfall. Överstyrelsen delar icke motiveringen för överförande
av huvudmannaskapet för elever med komplicerad utvecklingshämning
till landstingskommunerna. Emellertid hör denna grupp nära
samman med övrig undervisning av psykiskt efterblivna. Den ställning
landstingskommunerna numera intar på detta vårdområde liksom de positiva
erfarenheter av regionalt samarbete, som föreligger på hälso- och sjukvårdens
område, utgör dock för överstyrelsen ytterligare argument vid ett
ställningstagande i frågan. Överstyrelsen bör fortlöpande kunna bevaka
verksamheten och vidtaga de åtgärder som därvid kan befinnas påkallade.
Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot att de psykiskt efterblivna med
svår epilepsi eller behandlingsbar vanförhet överföres till landstingskommunalt
huvudmannaskap under förutsättning att barnantalet inom varje
region ej blir lägre än att ur pedagogisk synpunkt lämpliga skolenheter kan
bildas.
Till skolöverstyrelsens yttrande är fogat yttranden från styrelserna för
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
statens skol- och yrkeshem på Salbohed, statens skol- och yrkeshem i Vänersborg,
vårdanstalten i Land för blinda med komplicerat lyte samt för
skol- och yrkeshemmet för döva å Mogård. Av dessa tillstyrker styrelserna
för skolhemmen i Vänersborg och Mogård mentalsjukvårdsberedningens
förslag. Salbohedshemmet avstyrker en överflyttning av huvudmannaskapet
till landstingskommunerna. Beträffande styrelsen för blindanstalten i
Lund har denna uttalat, att de blinda arbetshemsfallen med komplicerat
lyte även fortsättningsvis bör sammanhållas i särskilda arbetshem. I frågan
om huvudmannaskapet för dessa arbetshem har styrelsen avstått från
att yttra sig.
Sinnessjuklagstiftningskommittén, som tillstyrker principförslaget, understryker
att genomförandet av ett landstingskommunalt huvudmannaskap
för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna bör ha till följd att
samtliga bestämmelser, som erfordras för omhändertagande av sådana patienter,
upptagas i en och samma lag. Denna bör således, såsom beredningen
för övrigt synes ha förutsatt, vara tillämplig även på personer, som
av domstol överlämnas till vård enligt bestämmelser därom i den nya brottsbalken.
Det synes därför icke enligt kommittén böra ifrågakomma, att vissa
anstalter för psykiskt efterblivna bibehålies som mentalsjukhus.
Utredningen rörande blind- och dövskoleväsendets utbildningsmål och
organisation anser, att staten alltjämt skall svara inte bara för blinda och
döva särskoleelever utan även för blinda och döva arbetshemselever.
Barnanstaltsutredningen lägger synpunkter enbart på omhändertagandet
av barnen bland de psykiskt efterblivna. I yttrandet understrykes, att det är
väsentliga skillnader mellan statlig och landstingskommunal organisation
och förvaltning. Den närmare kontakt med exempelvis anstalter och de beslutande
organen, som man på landstingshåll har, verkar dels stimulerande
på initiativen, dels leder till enklare och snabbare handläggning av uppkommande
problem. Utredningen anser, att vissa omständigheter talar för att
staten — som beredningen föreslagit — skall svara för undervisningen och
vården av blinda respektive döva särskoleelever och tillstyrker i övrigt att
landstingskommunerna övertager huvudmannaansvaret för barnen bland
s. k. § 4-fallen.
Beträffande blinda resp. döva vårdfall anföres, att antalet måste vara
tämligen litet men i de flesta fall kan det varken för klientelet eller huvudmannen
innebära några påtagbara nackdelar att detta klientel omhändertages
vid landstingskommunernas vårdanstalter tillsammans med seende och
börande, i den mån de inte skall hänföras till den svårskötta kategorien. Det
bör dock övervägas om inte regionala separata institutioner behöver inrättas.
På motsvarande sätt yttrar sig utredningen om de blinda respektive döva
arbetshemsfallen och understryker kravet på att både de blinda och döva
ombändertages på ett sådant sätt, att deras speciella vårdkrav tillgodoses.
Rörande de vanföra efterblivna, som är ortopediskt behandlingsbara, konstateras,
att det redan nu är landstingskommunerna och inte staten, som bar
tillgång till ortopedisk expertis. Då avsikten är alt dessa vanföra skall be
-
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
redas korttidsvård jämte i förekommande fall undervisning och därefter
återgå till respektive landstingsanstalt talar dessa förhållanden avgjort för
en regional organisation i landstingskommunal regi. Barn och ungdomar
med komplicerad utvecklingshämning bör bibehållas i den organisation,
som från början tagit hand om dem och som har lokala specialorgan för att
bistå eleverna efter avslutad skolgång. Ett fortsatt statligt huvudmannaskap
skulle accentuera de gränsdragningssvårigheter, som redan finns för
detta klientel. Landstingskommunalt huvudmannaskap är att föredraga
framförallt med hänsyn till de särskilda krav som måste ställas på omhändertagandet
av psykiskt efterblivna och till det förhållandet, att landstingskommunerna
har en väl uppbyggd organisation härför. Eftersom landstingskommunerna
har lagstadgat huvudmannaskap för epileptikervården och med
hänsyn till gränsdragningssvårigheterna, måste ett landstingskommunalt
huvudmannaskap för de epileptiska efterblivna enligt barnanstaltsutredningen
anses mest praktiskt och följdriktigt.
Barnanstaltsutredningen anser, att organisatoriska och andra svårigheter
i samband med relativt många olika regionbildningar icke skall överbetonas.
I praktiken torde det icke bli några större skillnader mellan dessa
nya organs sätt att fungera och landstingskommunernas tidigare befintliga
verkställande myndigheter av skilda slag. Den stora förekomsten av mer
eller mindre svårartade komplikationer till den psykiska efterblivenheten
gör också, att differentieringen av klientelet troligen bäst kan bli tillgodosedd
inom en och samma organisation. Irritation inför avgörandet vem som
i det individuella fallet egentligen skall la hand om vederbörande kan då
även undvikas.
Det av mentalsjukvårdsberedningen framförda argumentet, att vårdintressena
bättre kan tillgodoses vid ett enhetligt huvudmannaskap under
landstingskommunerna än om staten är huvudman anses av stadsfullmäktige
i Stockholm ej få vara utslagsgivande. Det vore otillfredsställande, om
de otillräckliga resurserna inom den statliga sektorn skulle bli det »instrument»,
med vilket allt större vårduppgifter skjutes över från stat till kommun.
Det finns icke något sakligt hinder för en välrustad statlig vårdverksamhet
på de avgränsade områden det här är fråga om. Liknande synpunkter
framföres av stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö. Stadsfullmäktige i
Norrköping tillstyrker däremot förslaget med framhållande, att den ståndpunkt
som mentalsjukvårdsberedningen intar synes vara väl underbyggd
och att det inte torde finnas några starka skäl, som motiverar undantag från
den fastslagna huvudprincipen.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott, som i princip ansluter
sig till beredningens förslag, delar generaldirektör Engels uppfattning om
att regionalt samarbete i vissa fall kan te sig opraktiskt. Förvaltningsutskottet
förordar därför att staten bibehåller huvudmannaskapet för de anstalter,
vars upptagningsområden blir så stora, att praktiska svårigheter ur
administrativa synpunkter uppstår för landstingskommunerna att driva
desamma.
51
Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1963
Blekinge läns landstings förvaltningsutskott anser, att staten alltjämt bör
omhänderha vården av straffriförklarade psykiskt efterblivna liksom de
svårskötta psykiskt efterblivna, d. v. s. det s. k. Vipeholmsklientelet, döva
och blinda samt ungdomar med komplicerad utvecklingshämning. En kritisk
inställning till reformen har Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott.
Landstingskommunen uppges sakna resurser för att överta den verksamhet,
som omfattas av det s. k. Vipeholmsklientelet. Utredningen ger för
övrigt enligt utskottets uppfattning icke tillfredsställande stöd för bedömning
av de organisatoriska och andra problem, som uppstår om landstingskommunerna
skall samarbeta om en eller några få anstalter för vården.
Utskottet motsätter sig att landstingskommunen skulle övertaga Vipeholms
mentalsjukhus eller att landstingskommunen eljest skulle gemensamt för
ett större antal landstingskommuner anordna ifrågavarande verksamhet.
En positivare inställning har Örebro läns landstings förvaltningsutskott,
som liksom Malmöhus läns landstingskommun inom sitt område har statliga
institutioner för vård och undervisning av psykiskt efterblivna. Utskottet
anför, att när det gäller de specialgrupper, som till numerären är så små,
att vårdtekniska enheter icke med fördel kan upprättas inom sjukvårdsregionen
har förvaltningsutskottet den åsikten, att dessa grupper bäst betjänas
av ett fåtal institutioner, av rikskaraktär, vilka kan ordnas under landstingskommunalt
huvudmannaskap. Man kan här exempelvis, säger utskottet,
tänka sig att två eller tre sjukvårdsregioner går samman om dylika
institutioner. Enligt Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott bör
reformens genomförande icke hindras genom att det för vissa vårdanstalter
icke finns underlag för dessa inom varje landstingsområde. Det påpekas, att
landstingskommunerna redan nu samarbetar över länsgränserna, t. ex. vid
regionplanering av sjukvården. De ekonomiska mellanhavandena bör vid
driften av gemensamma anstalter regleras på så sätt att gästlandstingen
erlägger självkostnadsavgift för vård av psykiskt efterblivna från det egna
landstingsområdet, d. v. s. samma princip som gäller för regionsjukvården.
Erfarenheterna från samarbetet inom regionsjukvården borgar för att även
samordningen för ordnande av vården för de psykiskt efterblivna blir smidig
och praktisk. Liknande uttalande föreligger från förvaltningsutskottet i
Västmanlands läns landsting. Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns landsting
påpekar, att det rent allmänt och principiellt samt praktiskt-organisatoriskt
finns goda skäl för den utveckling, som dragits upp av mentalsjukvårdsberedningen.
Svenska socialvårdsförbundet anför, att — såsom i de särskilda yttrandena
framhållits — det onekligen föreligger vissa skäl, att staten kvarstår som
huvudman för sådana speciella och begränsade uppgifter som med hänsyn
till klientelets numerär och särart måste handhas på institutioner av rikskaraktär.
Administrativt kan det sålunda förefalla tungrott att låta alla
eller flertalet landstingskommuner samarbeta om ett fåtal fall. Dessa admi
-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
nistrativa svårigheter synes emellertid inte böra överbetonas och förbundet
framhåller, att på andra områden har landstingskommunerna visat, att
det i praktiken går att förverkliga ett långtgående samarbete. Socialvårdsförbundet
hyser därför den uppfattningen, att landstingskommunerna har
förutsättningar att administrera även anstalter med rikskaraktär.
Svenska läkaresällskapet ansluter sig i princip till beredningens förslag
men ifrågasätter, om icke staten bör ansvara för undervisningen och vården
av blinda, döva och dövstumma samt behandlingsbara höggradigt vanföra.
I övrigt understryker sällskapet, att erfarenheter från större sjukhus
för psykiskt efterblivna visat, att det är fullt genomförbart att inrätta specialavdelningar.
Där så erfordras torde vården och undervisningen av dessa
kategorier kunna ordnas enligt samma principer som beträffande den regionala
sjukvården i övrigt. Sveriges läkarförbund och svenska psykiatriska
föreningen har i ett gemensamt yttrande i princip tillstyrkt förslaget om
enhetligt huvudmannaskap men kan icke tillstyrka en sådan reform för de
kategorier, för vilka landstingskommunerna skulle vara tvungna att samarbeta
i större enheter än i en sjukvårdsregion.
Liknande synpunkter anföres av svenska barnpsykiatriska föreningen.
Särskolornas rektorsförening, som ansluter sig till de särskilda yttrandena
i utredningen, vänder sig med skärpa mot att man i utredningen hänfört
undervisningen och vården av psykiskt efterblivna till mentalsjukvården.
För föreningen framstår det som ett obestridligt faktum, att särskoleverksamheten
till övervägande del är en pedagogisk uppgift. Resultatet av undervisningen
och fostran av psykiskt efterblivna är endast till ytterst ringa
del beroende av medicinska behandlingsmetoder, varför det nära sambandet
med hälso- och sjukvården, som beredningen hävdar, icke har något
reellt samband med den stora grupp av ifrågavarande klientel, som är i stånd
att tillgodogöra sig undervisning vid särskolor och yrkesskolor. Det påpekas
vidare, att det ligger helt utanför landstingskommunernas erfarenheter
att driva riksanstalter och att dylikt i viss mån rent principiellt synes vara
främmande för landstingskommunal verksamhet. Risk finns också för att,
om landstingskommunerna pålägges alltför många uppgifter, reformen kan
bli till förfång för de mycket stora och viktiga uppgifter landstingen redan
har.
Svenska särskolornas lärarförening betonar, att undervisningen av psykiskt
efterblivna barn bör tillhöra det allmänna skolväsendet och att tiden
nu är mogen för en undersökning av möjligheterna att knyta särskoleundervisningen
direkt till det allmänna skolväsendet. Föreningen vänder sig
mot uppfattningen, att skolorna för undervisning av barn och ungdomar
med komplicerad utvecklingshämning skall hänföras till ungdomsvårdsskolorganisationen.
Det klientel, som undervisas i dessa skolor, kan inte anses
jämförbart med ungdomsvårdsskolornas. Snarare kan dessa skolor, menar
föreningen, jämföras med den allmänna skolans observationsklasser.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1963
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) erinrar om att förbun»
det i tidigare sammanhang starkt kritiserat det splittrade huvudmannaskapet.
Det är därför med stor tillfredsställelse, som förbundet nu konstaterar,
att ett förslag om enhetligt huvudmannaskap framlägges. Förbundet godtar
de undantag, som har skett i beredningens förslag för döva och blinda särskoleelever.
Däremot vänder sig förbundet med skärpa mot de särskilda
yttrandena i utredningen.
Beträffande de vanföra påpekas sålunda, att där det finns möjlighet att
ta hand om vederbörande lokalt eller inom respektive län får inte en centraliseringsregel
ta överhand. Sådan möjlighet torde föreligga där en vård- eller
undervisningsenhet är belägen i närheten av lasarett med goda ortopediska
resurser. I andra fall får landstingsvis eller regionvis tillskapas mindre speciella
vård- eller undervisningsenheter i anslutning till lasarett med ortopediska
resurser. Vad angår undervisning och vård av barn och ungdomar
med komplicerad utvecklingshämning förordar förbundet mindre enheter
med hemliknande atmosfär och kvalificerad personal med läkepedagogisk
utbildning. Det understrykes, att de elever det här gäller i stort sett inte
kan jämställas med de väsentligen milj oskadade ungdomar, som undervisas i
ungdomsvårdsskolor, utan genomgående karakteriseras av psykiska rubbningar
av i stort sett annan karaktär. Även om otvivelaktigt åtskilliga gränsfall
förekommer, föreligger i detta avseende en principiell skillnad, som
talar för att här ifrågavarande ungdomar skall hänföras till sjukvårdsområdet
och icke samordnas med den organisation, som står under tillsyn av socialstyrelsen.
Förbundets uppfattning om de straffriförldarade är, att de
bland dem som är psykiskt utvecklingsstörda bör hänföras under centralstyrelsernas
ansvar och icke under mentalsjukhusens. Vidare betonas, att
särskilt för detta klientel ofta är en ren tillfällighet, huruvida vederbörande
blir straffriförldarad eller inte. Dessa tillfälligheter har ingenting att göra
med vad som är den ur vårdsynpunkt lämpliga huvudmannen. Vad angår de
blinda och döva arbetshemseleverna understrykes, att allmänna segregationsregler,
som utesluter möjligheterna till lokalt omhändertagande, där
förutsättningar härtill finns, måste betraktas som förkastliga. Där det i
särskilda fall är möjligt att ge tillfredsställande vård med lokala resurser
bör detta också ske. Om å andra sidan i vissa enskilda fall, sådana möjligheter
inte står till buds, bör det enligt FUB ej föranleda ändrat huvudmannaskap,
ty på individuella grunder fattade beslut om särskilt huvudmannaskap
kan lätt leda till att andra synpunkter gör sig gällande än just
lämpligheten av olika vårdformer i det särskilda fallet. Förbundet fastliåller
vid principen, att landstingskommunerna skall handha huvudmannaskapet
även för denna grupp men att, där så är nödvändigt, man tillskapar regionala
resurser. Motsvarande synpunkter lägges på epileptiker- och tuberkulosfallcn.
Svensk sjuksköterskeförening anammar med tillfredsställelse principen,
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
att landstingskommunerna skall ha huvudmannaskapet för undervisningen
och vården av samtliga psykiskt efterblivna med de undantag som angivits
av mentalsjukvårdsberedningen.
Det är föreningens övertygelse, att det hittillsvarande statliga klientelet
som allmänt betecknas som svårskött skulle minska i omfattning, om vården
av detta blev mera differentierad så att alla patienter kunde utvecklas till
större självverksamhet och arbetsförmåga. Den huvudman, som har ansvaret
för hela vårdområdet, torde lättare än den som därav endast har en
del inse orsak och verkan och finna att det lönar sig att satsa på vård och
utbildning av de psykiskt utvecklingsstörda.
Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för CP-barn framhåller, att
det är av central betydelse, att man ifråga om både vården och undervisning
av psykiskt efterblivna kan arbeta med så små grupper som möjligt
samtidigt som det är angeläget att så långt förutsättningarna medger skapa
ur vård- och undervisningssynpunkt homogena grupper för att kunna uppnå
bästa möjliga resultat. Beredningens förslag innebär, att kravet på små enheter
lättare kan tillgodoses. Landstingskommunerna har också genom
sina samlade resurser på sjukvårdens område betydande förutsättningar att
ändamålsenligt lösa vårdproblemen för denna kategori. De har även goda
förutsättningar att i samarbete med skolmyndigheter skapa en effektiv undervisning
för psykiskt efterblivna. Decentraliseringen till landstingskommunalt
huvudmannaskap skulle enligt förbundet underlätta kontakten mellan
barnen och föräldrarna och mellan de sistnämnda och barnens lärare
eller vårdare, vilket torde vara av betydelse för ett gynnsamt resultat. Förbundet
ansluter sig därför helhjärtat till beredningens förslag om enhetligt
huvudmannaskap. Det understrykes samtidigt, att en centralisering icke
bör övervägas annat än att man därigenom anser sig nå bättre resultat. Förbundet
ställer sig sålunda tveksamt till de särskilda yttrandena om undantag
från landstingskommunalt huvudmannaskap. Även för dessa grupper
bör nämligen en lösning eftersträvas i främsta rummet på det regionala planet
och riksanstalt tillgripas enbart i de fall där regional lösning är möjlig
endast genom samverkan mellan ett alltför stort antal landstingskommuner
eller då speciell experthjälp eller utrustning är nödvändig. Detta torde
gälla — som mentalsjukvårdsberedningen föreslagit — psykiskt efterblivna
blinda och döva. Förbundet understryker, att epileptikerfallen inte bör skiljas
från andra psykiskt efterblivna och att skolhemmen för barn och ungdom
med komplicerad utvecklingshämning hänföres till sjukvårdsområdet. 4
4. Mentalsjukvårdsdelegationens förslag till mentalsjukvårdens organisation
Förslagen i denna del har rönt livligt intresse och mötts av en mångfald
positiva men även av kritiska uttalanden ävensom andra synpunkter och
förslag.
55
Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1963
Beträffande den av delegationen föreslagna organisationen av mentalsjukvården
inom ett landstingsområde anser medicinalstyrelsen det synnerligen
väsentligt att öppen vård organiseras vid såväl psykiatriska lasarettsavdelningar
som mentalsjukhus. Enligt styrelsen får det anses tveksamt, om den
föreslagna uppspaltningen av den öppna vården på en mängd olika verksamhetsgrenar,
såsom alkoholistvård, familjerådgivning etc. verkligen kan
skapa förutsättningar för en ökad effektivitet. Med hänsyn till den begränsade
tillgången på psykiatrer bör om möjligt en samordning ske av de erforderliga
resurserna, vilket dock inte hindrar, att en viss specialisering
kan anses motiverad i våra större städer med deras rikligare tillgång på
specialister av olika slag. Styrelsen anför vidare, att ett betydande behov av
konsultation skulle kunna tillgodoses genom privatpraktiserande läkare. De
föreslagna dag- och nattsjukhusen gör det synnerligen önskvärt, att försöksverksamhet
kommer i gång så snart som möjligt. Vad gäller föreslagen
placering av nya mentalsjukhus påpekar medicinalstyrelsen, att den hävdat,
att betydande fördelar kan vinnas genom att dessa förläggas i så nära anslutning
som möjligt till centrallasarett, varigenom ett intimare samarbete
kan etableras med kroppssjukvårdens olika discipliner.
Vad delegationen anfört rörande de öppna vårdformernas mindre kostnadskrävande
natur synes statskontoret vara värt att noga beakta, särskilt
som ökade möjligheter till öppen vård bör kunna medföra en minskning
i fråga om det beräknade behovet av vårdplatser på mentalsjukhus. Lösligheten
i de i organisationsplanen framlagda exemplen och förslagen gör enligt
statskontorets mening, att de undandrar sig varje möjlighet till saklig
provning i nuvarande läge. Frågorna om olika vårdformers avvägning mot
varandra, om mentalsjukhusens optimala storlek och om vårdavdelningarnas
dimensionering och personalbehov kan prövas först på ett senare stadium,
då samtliga inverkande omständigheter kan tagas i beaktande. Härtill
kommer — som delegationen själv påpekat — att alla planer på detta
område måste ses mot bakgrunden av det begränsade investeringsutrymmet
och mot den stora bristen på psykiatrer och annan kvalificerad personal.
Det synes ämbetsverket angeläget att några mera definitiva slutsatser rörande
de personalorganisatoriska förhållandena icke dragés, förrän läget
kan bättre skärskådas.
Vad beträffar uppdelningen av klientelet mellan å ena sidan mentalsjukhusen
och å andra sidan de psykiatriska lasarettsavdelningarna varnar medicinska
fakulteten vid Lunds universitet för alt söka uttrycka denna differentiering
som en olikhet i diagnoser, exempelvis så att i princip psykoser
skulle vårdas på mentalsjukhus och neuroser eller alkoholister på psykiatriska
lasarettsavdelningar. Den naturliga uppdelningen och den som över
huvud taget framtvingar den särskilda sjukvårdsform, som mentalsjukhusen
utgör, torde snarare vara av vårdteknisk innebörd och gälla i vilken
grad patienten är ur olika synpunkter störande eller farlig, eller är i behov
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
av vid mentalsjukhusen förekommande terapi, däribland mera långvarig
vård och behandling.
Dåvarande statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande har i princip
inte något att invända mot delegationens idealprogram. Utbyggnaden av
vården — även efter ett förändrat huvudmannaskap — torde emellertid,
framhåller kommittén, kunna ske endast i mycket långsam takt framför allt
med hänsyn till bristen på läkare över huvud taget och på psykiatrer i synnerhet;
kraftiga åtgärder måste därför vidtagas för att göra psykiaterbanan
mera lockande än vad nu är fallet. Kommittén understryker önskvärdheten
av att familjevården och eftervården utbygges med hänsyn till såväl de
viktiga vårduppgifter de har att fylla som att de ställer sig ekonomiskt fördelaktiga
för huvudmännen. Särskilt i områden med större folktäthet synes
konvalescenthemmen och inackorderingshemmen kunna avsevärt förkorta
vårdtiderna både vid de slutna sjukhusen och vid lasarettsavdelningarna.
Angående avvägningen av behoven av att utbygga och förbättra den slutna
vården av andra mentalsjukvårdsformer uttalar sinnessjuklagstiftningskommittén,
att det ligger i sakens natur, att en sådan avvägning med hänsyn
till ett flertal svårbestämbara omständigheter alltid måste präglas av
viss osäkerhet. Anspråken på starkt ökade resurser för den slutna vårdens
del är starkt dokumenterade, och skall över huvud en fullt godtagbar standard
kunna uppnås inom rimlig tid torde långtgående insatser erfordras
under åtskilliga år framåt. En utbyggnad av den öppna vården är emellertid
otvivelaktigt även ett angeläget intresse framhåller kommittén. Särskilt
måste beaktas, att en ökning av resurserna på detta område kan leda till
minskat behov av vårdplatser. Kommittén anser, att det framstår som en
brist i planeringen att underlag saknas för bestämmande, i vilken utsträckning
en utbyggd öppen vård skulle kunna påverka behovet av vårdplatser.
Det är önskvärt att klarhet i möjligaste mån skapas i fråga om detta spörsmål.
Enligt styrelsens för svenska landstingsförbundet mening torde åtskilliga
detaljproblem i delegationens förslag rörande mentalsjukvårdens regionala
organisation kräva närmare undersökningar. Förbundsstyrelsen framhåller
vikten av att organisationen utformas flexibelt och att lokalplanläggningen
göres så att den kan anpassas till ändrade förhållanden.
Även enligt styrelsens mening framstår som ett angeläget önskemål att
sluten och öppen vård samordnas i största möjliga utsträckning.
Som en yttersta länk i den lokala organisationen av mentalsjukvården har
delegationen placerat distriktssköterskan. Förbundsstyrelsen har intet att
invända mot den principiella inställning delegationen deklarerat i detta hänseende,
men den kan icke finna det möjligt att inom överskådlig framtid i
någon väsentligare omfattning utnyttja distriktssköterskorna för dessa arbetsuppgifter.
kj heller torde det vara möjligt att pålägga distriktssköterskorna
arbesuppgifter inom den somatiska vården vid mentalsjukhemmen.
Föreståndarinnor och sjuksköterskor vid dessa hem bör ha sådan utbildning,
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
att de skall kunna omhänderha den okomplicerade kroppssjukvård, som där
kan komma i fråga.
I fråga om den regionala organisationen av mentalsjukvården understryker
förbundsstyrelsen vad delegationen uttalat rörande sekundärvårdens behov
av anknytning till primärvården. Erfarenheterna från mentalsjukhusens
kronikeravdelningar ger anledning till antagandet att de fall, som i dag betraktas
som vårdhemsfall, inom en icke alltför avlägsen framtid kan bli behandlingsbara
med kommande behandlingsmetoder, och det är då angeläget
att möjligheter finns att utnyttja centralsjukhusens resurser även för dem.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott framhåller nödvändigheten
av att det i fråga om sjukhemmen för lättskötta psykiskt sjuka — i betänkandet
benämnda mentalsjukhem -— klart utsäges, att vid dessa hem enbart
skall vårdas sådana patienter, som inte kräver mera kvalificerad vård och
att i stället till dessa hem hänvisas sådana som kan meddelas terapi av olika
slag och i stort sett kan sköta sig själva. En försämring av klientelets karaktär
har under senare år skett så att både sängliggande och svårskötta åldringar
utflyttas till sjukhemmen som härigenom förlorat sin ursprungliga
karaktär.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott erinrar om att de psykiatriska
lasarettsavdelningarnas uppgifter i betänkandet antytts på så sätt,
att dessa avdelningar skulle ta hand om symtomatiskt lättare fall av mentalsjukdom;
avdelningarna förutsättes t. ex. bli viktiga centra för alkoholistvården,
fall av delirium tremens skulle emellertid vårdas på mentalsjukhusen.
En sådan uppdelning torde, enligt förvaltningsutskottets mening, bli
mycket svår att upprätta i realiteten och i hög grad beroende av lasarettsavdelningens
och mentalsjukhusets inbördes belägenhet, över huvud taget
måste ifrågasättas om man i framtiden bör åtskilja lasarettsavdelningar
och mentalsjukhus som nu göres. Uppdelningen synes ur medicinsk synpunkt
vara artificiell och mest tillkommen som ett första försök att införa
mentalsjukvården där den hör hemma — nämligen bland annan sjukvård;
man började med den mest »acceptabla» delen, den som låg närmast allmän
erfarenhet och var minst belastad med fördomar och primitiv skräck för
det oförståeliga. För förvaltningsutskottet ter sig uppdelningen emellertid
lika konstlad, som om man inrättade olika vårdenheter för hjärntumörer
— med och utan epilepsi, eller olika avdelningar för hjärtsjukdomar — med
och utan inkompensation. Gränslinjerna mellan framtidens olika psykiatriska
specialiteter kommer enligt utskottet sannolikt att få dras efter andra
principer än de som i dag gäller mellan lasarettsavdelningar och mentalsjukhus.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott menar att, om distriktssköterskorna
skall inordnas i mcntalsjukvårdsorganisationen, det torde bli
nödvändigt att förutsätta en ytterligare minskning av distrikten och sålunda
en ökning av distriktssköterskekåren. Då det redan nu råder en avsevärd
brist på distriktssköterskor, torde det inte bli möjligt att inom överskådlig
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
tid utnyttja distriktssköterskorna inom mentalsjukvården. Liknande utalande
göres av Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott. Hallands
läns landstings förvaltningsutskott betonar, att väsentligast är och förblir
att möjligheter skapas för utbildning och forskning. En utvidgad utbildningskapacitet
liksom över huvud lösandet av vårdproblemen förutsätter
väsentligt ökade lärar- och forskningsresurser. Den psykiska forskningen
får icke komma i efterhand vid jämförelse med andra medicinska vetenskaper.
Även beträffande andra personalkategorier måste utbildningskapaciteten
väsentligt ökas, om man skall praktiskt lyckas genomföra vad delegationen
föreslagit. Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott understryker
delegationens uttalande, att huvudmännen bör ha en betydande frihet
att utforma organisationen på skiftande sätt allt efter de lokala förhållandena
samt att förslagen därför endast bör tjäna som allmän riktlinje för
den kommande utvecklingen.
Svenska socialvårdsförbundet markerar i sitt yttrande behovet av särskilda
geriatriska avdelningar inom mentalsjukhusen för vården av det
växande åldringsklientelet.
Svenska läkaresällskapet, som livligt tillstyrker förslaget att utbygga den
öppna vården vid mentalsjukhus och lasarettsavdelningar, anser det dock
knappast finns någon anledning att anordna ett antal parallella öppna vårdorganisationer
för olika kategorier av psykiskt sjuka. Den naturliga samlingsplatsen
för all öppen psykiatrisk verksamhet är lasaretten. Ett sammankopplande
av mentalsjukhusens och lasarettsavdelningarnas öppna vård
kommer helt säkert att bidraga till ett smidigare samarbete mellan dessa
olika vårdformer.
Svensk sjuksköterskeförening hälsar med tillfredsställelse delegationens
förslag om distriktssköterskornas inlemmande i den perifera, öppna mentalsjukvården.
Distriktssköterskan som »den yttersta länken inom mentalsjukvårdsorganisationen»
har mycket stora möjligheter att bidraga till
att psykisk ohälsa förebygges. De nya arbetsuppgifterna kräver dock enligt
föreningens mening viss ökad utbildning i mentalsjukvård för den blivande
distriktssköterskan.
Bland de i betänkandet framlagda förslagen vill svensk kuratorsförening
speciellt understryka betydelsen av att det inrättas mentalvårdsdispensärer.
Verksamheten vid dessa skulle i väsentlig grad bidraga till att minska antalet
vårddagar vid mentalsjukhus och psykiatriska lasarettsavdelningar.
Föreningen vill likaså framhålla det stora behovet av inackorderingshem för
patienter, vilka inte helt kan klara sig på egen hand ute i samhället.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
59
IV. De ekonomiska villkoren för mentalsjukvårdsreformen
A. Statsbidragsutredmngen
1. Allmänna synpunkter
I sin principdeklaration om de ekonomiska verkningarna av en huvudmannaskapsreform
påpekar mentalsjukvårdens statsbidragsutredning att ett
överförande av den egentliga mentalsjukvården till landstingskommunerna
utan ekonomisk kompensation skulle för dem framtvinga betydande utdebiteringshöjningar.
Även om en mindre kostnadsdel lägges på landstingskommunerna,
kan en härav föranledd utgiftshöjning leda till utdebiteringsökningar.
Huruvida detta är att föredraga framför en finansiering även till
denna del genom statliga bidrag är en fråga, som ytterst bör bedömas med
beaktande av de olika grunderna för statlig och kommunal beskattning.
Det förhållandet, att en huvudmannaskapsreform inte i och för sig har till
syfte att ändra sättet för finansieringen av mentalsjukvården talar enligt
utredningens mening närmast för att de kommunala huvudmännen beredes
ersättning av staten med belopp, som ger dem en i princip hundraprocentig
täckning för den merkostnad, som deras övertagande av den egentliga mentalsjukvården
medför. Ersättningen bör därför bestämmas med utgångspunkt
från statens nuvarande kostnader för denna vårdgren och avvägas
så att den i ett utgångsläge i stort sett motsvarar dessa. En huvudmannaskapsreform
bör följaktligen i utgångsläget principiellt sett icke komma
att verka höjande på statens utgiftsnivå för ifrågavarande vårdsektor och
icke heller medföra någon ekonomisk uppoffring för landstingskommunerna.
Ersättningen bör vidare i görligaste mån anknytas till kostnadsutvecklingen
på området. I anslutning härtill betonar utredningen, att reformen
bör genomföras efter så enhetliga riktlinjer som möjligt. Några principiella
olikheter i villkoren mellan de olika landstingskommunerna bör icke förekomma
varken i fråga om vårdåtagande eller i fråga om ekonomiskt bistånd.
Såvitt möjligt bör undvikas att intrång göres i huvudmännens handlingsfrihet
i vårdorganisatoriska frågor.
I enlighet med sina direktiv har statsbidragsutredningen prövat frågan,
i vad mån nu utgående statliga bidrag till mentalsjukvårdsgrenar, som redan
omhänderhas av landstingskommunerna, lämpligen kan samordnas
med förordade nya bidrag för den egentliga mentalsjukvården. De här
aktuella bidragen avser psykiatriska lasarettsavdelningar (vuxenklientel),
sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka, anstalter för psykopatiska och nervösa
barn samt undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna ävensom
psykisk barna- och ungdomsvård.
De nu utgående byggnadsbidragen till skilda slag av sjukvårdsinstitutioner
har utredningen, med hänsyn till den olika graden av utbyggnad inom
60 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
de olika landstingsområdena, ansett tills vidare böra bibehållas som separata
bidrag.
Däremot framstår det enligt utredningen som naturligt, att statens ekonomiska
bistånd till driftkostnaderna lämnas som ett för hela vårdområdet
gemensamt, enhetligt driftbidrag. De nuvarande driftbidragen till de landstingsdrivna
vårdgrenarna föreslås därför bli samordnade med ett bidrag till
driften av den egentliga mentalsjukvården. Dessutom talar praktiska skäl
för att även driftbidragen till epileptikeranstalter samordnas med ett generellt
mentalsjukvårdsbidrag. Då den aktuella huvudmannaskapsreformen
inte i och för sig påfordrar en översyn av de nuvarande driftbidragens storlek,
har utredningen vid avvägningen av ett nytt enhetligt driftbidrag utgått
ifrån de nuvarande bidragsbeloppen.
Om primärkommunala mentalsjukvårdsinrättningar alltjämt finns vid
huvudmannaskapsreformens genomförande, föreslås, att vederbörande kommun
med respektive landstingskommun får träffa överenskommelse om bestridandet
av kostnaderna för den fortsatta driften av dylika sjukhus.
2. Sjukhusanläggningarnas övertagande
Statsbidragsutredningen förutsätter att landstingskommunerna vederlagsfritt
skall övertaga statens befintliga sjukhusanläggningar med den mark,
som är erforderlig för sjukvårdsverksamheten.
De statliga mentalsjukhusen har sedan gammalt disponerat stora markområden
av olika slag, park-, åker- och skogsmark in. in., för jordbruk m. fl.
näringar, inom vilka patienterna sysselsatts. Då dessa former för arbetsterapi
minskat i betydelse har dessa näringsgrenar i många fall nedlagts
och djurbesättningar avvecklats. Även om markområden därvid försålts
eller utarrenderats kommer sjukhusen i många fall att disponera markområden,
som måste anses vara alltför stora enligt nuvarande uppfattning.
Numera torde man enligt utredningen räkna med ett normalt markbehov av
ca 300 000 å 400 000 m2 för ett sjukhus om 600 å 800 vårdplatser. Sjukhusens
markområden är i flertalet fall av sådan storlek, att enligt denna
norm ett visst »överskott» av mark kommer att föreligga. Utredningen förordar,
att staten vid ett överlämnande av sjukhusbyggnaderna principiellt
icke avhänder sig större markområden än vad som kan anses erforderligt
för respektive sjukhus vårduppgifter. Storleken av det tomtområde, som
bör ingå i en eventuell överlåtelse, bör enligt utredningens uppfattning bedömas
från fall till fall. Som en lämplig norm för bestämmandet av sjukhusområdenas
omfattning torde kunna tjäna de beräkningar av markbehovet,
som under senare år tillämpats vid avtal om markförvärv för planerade nya
sjukhus.
Mark, som vid överlämnandet av sjukhusbyggnaderna kan komma att
friställas och som staten ej önskar disponera, torde i första hand böra hembjudas
vederbörande landstingskommun till inlösen. Eventuellt bör den nye
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
huvudmannen tills vidare medgivas dispositionsrätt till marken, så länge
den användes för mentalsjukvårdsändamål. Skulle huvudmannen vilja utnyttja
marken för annat ändamål föreslås, att förhandlingar om inlösen
upptagas. I annat fall bör den friställda marken utbjudas till försäljning, i
första hand till annan intresserad köpare. En dylik försäljning torde i förekommande
fall böra förbindas med villkor, att marken icke användes för
ändamål, som kan anses olämpligt med hänsyn till det intilliggande sjukhuset.
3. Investeringsbidrag
För ett övertagande av den egentliga mentalsjukvården är förutsättningarna
beträffande vårdresurser f. n. helt olika inom olika landstingsområden.
I de flesta län finns mentalsjukhus av en storlek, som mer än väl täcker det
föreliggande vårdbehovet inom länet i fråga —- sjukhusens storlek har
vanligen bestämts med tanke på att tillgodose vårdbehovet inom flera län.
Endast något enstaka av de befintliga sjukhusen kan anses vara i stort sett
färdigrustat medan i fråga om merparten upprustningen fortgår. Flera
landstingsområden saknar mentalsjukhus och deras vårdbehövande klientel
hänföres till ett eller flera sjukhus inom närbelägna sjukvårdsområden.
Med hänsyn till dessa förhållanden skulle det enligt utredningen ligga
närmast till hands att låta ett överförande till enskilt landsting av huvudmannaskapet
ske i län, där ett färdigrustat eller nytt mentalsjukhus redan
finns och har sådan storlek, att det kan tillgodose länets vårdbehov.
Hinder bör dock icke möta mot ett överförande även inom ett landstingsområde,
där ett sjukhus finns, vars upprustning ännu inte hunnit slutföras
och vars platsantal icke täcker vårdbehovet. 1 dylikt fall kan upprustningen
av ett övertaget sjukhus eller den del av upprustningen, som ännu återstår,
förutsättas komma att ombesörjas av den nye huvudmannen. I 1956 års
reviderade generalplan (se prop. nr 106 år 1956) redovisade investeringsberäkningar
för den pågående upprustningen och utbyggnaden av mentalsjukvården
upptager bl. a. kostnader för ombyggnad och modernisering av
de befintliga sjukhusen. Dessa kostnader har alltså förutsatts skola bestridas
av staten. Skäl synes därför tala för att dessa statens kostnader nedlägges
i form av bidrag till landstingskommunerna. Det förordas, att sådana
bidrag utgår i form av upprustnings b idrag. Detta bidrag kommer
sålunda att vara ett engångsbidrag och utgå endast i samband med att
en huvudmannaskapsreform genomföres för ett landstingsområde, då ett
inom området befintligt statligt mentalsjukhus samtidigt övertages av landstingskommunen
och upprustas genom dess försorg.
Med hänsyn till utvecklingen på vårdområdet efter antagandet av 1956
års reviderade generalplan har man tvingats att i många fall frångå de i
planen upptagna förslagen. Mentalsjukvårdsberedningens byggnads- och
utrustningsdelegation har börjat utarbeta moderniserade planer, som, i den
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
mån de godkännes av utredningen, förordas böra vinna tillämpning vid bestämmandet
av upprustningens omfattning.
Storleken av upprustningsbidragen bör enligt utredningen bestämmas från
fall till fall i samband med förhandlingar med vederbörande landstingskommun
om huvudmannaskapets övertagande. Man bör därvid utgå från de
kostnader, som statsmakterna varit beredda att nedlägga, därest upprustningen
fullföljts i statlig regi. Av statsmakterna godtagna beräkningar av
kostnader för sjukhusens planerade upprustning bör därför i det enskilda
fallet vara normerande för bidragens bestämmande med de justeringar, som
kan föranledas av förändringar i det allmänna byggnadskostnadsläget. Om
individuella planer inte blivit upprättade, bör underlag för bedömandet av
bidragets storlek kunna erhållas i kostnadsberäkningar, avseende den under
senare år genomförda upprustningen av befintliga sjukhus.
Vid sina beräkningar har utredningen utgått ifrån att kostnaderna per
vårdplats för nybyggda ersättningsplatser vid befintliga sjukhus respektive
för ombyggnad och modernisering av befintliga platser belöper sig till ungefär
25 000 respektive 18 000 kronor. Man bör, betonar utredningen, skilja
mellan kostnaderna för upprustningen av den del av ett sjukhus, som definitivt
iståndsättes, och kostnaderna för en mera begränsad modernisering
av sådana vårdplatser, som under en övergångstid bibehålies vid sjukhuset.
Sistnämnda kostnader kommer såtillvida att intaga en särställning i bidragshänseende,
då en slutlig reglering av desamma synes böra ske i samband
med beräkningen av de anläggningsbidrag, som kan utgå, då övergångsplatserna
framdeles ersättes med definitiva platser. I bidraget bör inräknas ersättning
för anskaffande av erforderlig utrustning för sjukhusen. Denna
ersättning bör, menar utredningen, bestämmas med ledning av de kostnader
för anskaffande av utrustning till moderniserade sjukhus, som erfarenhetsmässigt
föreligger vid tiden för förhandlingarna. Upprustningsbidragets fastställande
innebär en slutlig uppgörelse mellan huvudmannen och staten
om ersättning för den vid tidpunkten för övertagandet återstående upprustningen
av ett sjukhus och någon omprövning av bidraget bör således inte
kunna komma i fråga.
De sjukhus, som i samband med reformen överlämnas till de nya huvudmännen,
kan i allmänhet inte, konstaterar statsbidragsutredningen, beräknas
komma att täcka vårdplatsbehovet inom respektive sjukvårdsområde.
En fortsatt utbyggnad blir därför erforderlig i flertalet fall. Denna måste
ske genom att antingen tillskapa nya självständiga sjukhus eller inrätta
ytterligare vårdplatser vid befintliga vårdenheter. Utredningen förordar att
staten skall bidraga till kostnaderna härför i form av anläggningsbidrag.
Det erinras i utredningen om att företagna undersökningar av vårdplatsbehovet
inom den egentliga mentalsjukvården givit vid handen, att behovet
av platser är beroende av en rad olika omständigheter, vars verkningar inte
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
i förväg låter sig överblickas. Ett framtida platsbehov kan därför inte definitivt
fastställas. Man bör i första hand hålla sig till de beräkningar, som redovisats
i 1956 års reviderade generalplan och mentalsjukvårdsdelegationens
huvudbetänkande. I generalplanen beräknas ett platsbehov för varje landstingsområde,
som i medeltal för hela landet motsvarade omkring 3,5 promille
av befolkningen. Delegationen har uppskattat platsbehovet till i
genomsnitt 4 promille. Enligt statsbidragsutredningens mening bör sistnämnda
behovstal gälla som en generell övre gräns vid bedömningen av
utbyggnadsbehovet inom ett sjukvårdsområde. Undersökningar har emellertid
visat, att på mentalsjukhusen intagna patienter från samma landstingsområde
redan nu på vissa håll uppgår till antal, som betydligt överstiger
denna gräns. I dylika fall bör det manifesterade faktiska vårdbehovet tills
vidare vara den övre gränsen för utbyggnadens omfattning.
Utredningen anser, att en prövning från statens sida av vårdorganisationen
inom ett sjukvårdsområde efter en huvudmannaskapsreform kan
begränsas till ett allmänt bedömande av, hur olika vårdresurser inom mentalsjukvården
i dess helhet mest rationellt bör fördelas inom området. Bedömningen
bör bl. a. bygga på 1956 års reviderade generalplan, som överarbetats
av mentalsjukvårdsberedningens byggnads- och utrustningsdelegation. Denna
överarbetning bör liksom hittills bedrivas i samråd med de presumtiva
huvudmännen. Vårdgrenens utveckling inom sjukvårdsområdet bör emellertid
inte bindas vid en bestämd vårdorganisation utan måste bli beroende
av då föreliggande erfarenheter, bl. a. i fråga om den öppna vårdens betydelse.
Det är av vikt, understryker utredningen, att huvudmännens framtida
handlingsfrihet i dessa frågor inte inskränkes.
Anläggningsbidraget bör bestämmas enligt vissa i utgångsläget fixerade
ersättningsnormer. Dessa bör gälla dels uppförande av nya självständiga
mentalsjukhus och dels tillskapande av nya vårdplatser vid redan befintliga
vårdenheter inom mental- och kroppssjukvården. Normerna bör närmast
bestämmas med utgångspunkt från de erfarenhetskostnader, som den hittills
i statlig regi genomförda utbyggnaden av vårdgrenen givit. Kostnaderna för
uppförande av nya sjukhus enligt dittillsvarande principer i fråga om storlek
samt planläggning och utformning kan enligt utredningen anses belöpa
sig till i medeltal 45 500 kronor per vårdplats enligt prisläget den 1 juli
1959. Beräkningen har gjorts på byggnadskostnaderna för de nya mentalsjukhusen
Falbygden (784 pl.), Mellringe (720 pl.) och Bollnäs (660 pl.)
ävensom det på sin tid planerade sjukhuset i Upplands Väsby (627 pl.). Den
genomsnittliga beräknade platskostnaden för dessa sjukhus (inklusive
vissa alternativ) var 45 370 kronor. Högsta belopp var beräknat för Bollnässjukhuset
—- 48 500 kronor — och lägsta beloppet för Falbygdens sjukhus
i Falköping — 42 300 kronor.
En utbyggnad av den slutna mentalsjukvårdens resurser genom tillskapande
av nya vårdplatser vid redan befintliga vårdinstitutioner kan bli
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
aktuell på olika sätt. En eventuellt ändrad uppfattning om den lämpligaste
storleken av ett mentalsjukhus kan medföra, säger utredningen, att en utbyggnad
kommer till stånd vid det sjukhus, som övertagits av landstingskommunen
i samband med reformen eller uppförts av landstingskommunen
i anslutning till denna eller inrättats först som ett led i den fortsatta utbyggnaden.
Man kan inte heller utesluta, att en utbyggnad sker genom att
tillskapa platser för mentalsjukvård i anslutning till vårdenheter för andra
grenar av sjukvården.
Till grund för bedömandet av kostnaderna för dylika åtgärder lägger
utredningen de beräknade kostnaderna för enbart vårdpaviljongerna vid de
nya, nyss nämnda statliga mentalsjukhusen, vilka kostnader efter vad utredningen
inhämtat kan anses vara representativa. Den genomsnittliga kostnaden
härför är 24 500 kronor per plats, vilket belopp föreslås vara normgivande
för det anläggningsbidrag, som skall utgå till kostnaderna för
anordnande av ytterligare vårdplatser vid befintliga sjukhus.
Skulle en utbyggnad av platsantalet vid en vårdinrättning ställa ökade
krav på kapaciteten hos sjukhusets gemen sa in hetsanordningar
(kök, panncentral, behandlings- och administrationslokaler m. m.), har utredningen
ansett skäligt, att bidrag utgår även till härav föranledda utbyggnadsåtgärder
med belopp, som motsvarar de verkliga kostnaderna.
Då bidragsfrågan aktualiseras, förordar utredningen, att beloppen justeras
med hänsyn till förändringar i det allmänna byggnadskostnadsläget,
lämpligen genom en anknytning till byggnadsstyrelsens
byggnadskostnadsindex.
De rekommenderade beloppen grundar sig på kostnaderna för uppförande
av nya mentalsjukhus eller tillskapande av nya vårdplatser enligt den
vid utredningstillfället rådande uppfattningen om den erforderliga standarden
vid sjukhusen. I den mån under utbyggnadsskedet fråga uppkommer
om en reglering av de av utredningen förordade bidragsbeloppen med hänsyn
till en ändrad standard vid sjukhusen, torde spörsmålet enligt utredningens
uppfattning få bli föremål för förhandlingar mellan berörda parter.
Sedan landstingskommunerna genom dessa åtgärder från statens sida
erhållit ett modernt och i stort sett likvärdigt sjukhusbestånd, bör mellanhavandet
mellan staten och landstingskommunerna i denna del rimligen
anses avslutat. Det torde därför få bli en de nya huvudmännens angelägenhet
att ombesörja och ekonomiskt svara för uppförande av erforderliga
ersättningsbyggnader. Mot bakgrunden härav har utredningen ansett sig icke
böra föreslå en statlig bidragsgivning till kostnader för framtida ersättningsanskaffningar.
I det vederlagsfria överlämnandet har ansetts böra ingå så stor del av de
till sjukhusen hörande markområdena, som erfordras för de sjukvårdande
uppgifterna. Utredningen har därvid förordat en begränsning av markområdets
storlek till omkring 30 ä 40 hektar för ett sjukhus om 600 å 800 plat
-
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
ser. För markområden, som tagits i anspråk för de under senare år beslutade
sjukhusen, har med undantag av sjukhuset i Sala för höggradigt
psykiskt efterblivna ersättning däremot erlagts med belopp ej överstigande 1
krona per kvadratmeter. I den mån de nya huvudmännen icke själva disponerar
lämpliga markområden, torde man få räkna med att ersättning även
framdeles kommer att krävas för mark, som ianspråktages för utbyggnaden
inom mentalsjukvården. Det bör också förutsättas, att staten skulle få vidkännas
dessa kostnader vid ett oförändrat huvudmannaskap. I förekommande
fall synes därför i princip bidrag böra utgå även till kostnaderna för
lösen av erforderliga markområden. Några normer för beräkningen
av detta bidrag kan naturligen icke angivas. Bidragsbeloppet
torde, menar statsbidragsutredningen, därför få bestämmas efter prövning
från fall till fall.
I samband med den fortsatta utbyggnaden av vårdgrenen aktualiseras
även frågan om ersättning för kostnaderna för utrustning av
nya vårdenheter. Principiellt sett synes denna böra bedömas på samma sätt
som beträffande upprustningen av befintliga sjukhus och bidrag till utrustningskostnaderna
böra utgå. Storleken av ett blivande statligt bidrag till
utrustningskostnader bör alltså enligt utredningens mening upptagas till
prövning och bestämmas på grundval av de erfarenhetsmässiga kostnader
per vårdplats, som färdigställandet av nya statliga sjukhus kommer att ge,
såväl när det gäller utrustning av ett helt nytt sjukhus som i fråga om utrustning
av nya vårdavdelningar vid ett befintligt sjukhus. 4
4. Driftbidrag
I fråga om utformningen av ett enhetligt bidrag till driftkostnaderna inom
mentalsjukvården har utredningen bl. a. övervägt möjligheterna att tillämpa
de olika förslag till lösning av motsvarande problem på den slutna kroppssjukvårdens
område, som prövades av 1946 års statsbidragssakkunniga för
hälso- och sjukvården i dess år 1948 avgivna betänkande (SOU 1948:48).
Sålunda har undersökts fyra alternativa utformningar av bidraget, nämligen
som ett procentbidrag, ett vårddagsbidrag, ett standardbidrag per invånare
eller som ett kombinerat invånar- och vårddagsbidrag.
Statsbidragsutredningen har i likhet med 1946 års sakkunniga funnit,
att ett kombinerat invånar- och vårddagsbidrag bör väljas. Ur förenklingssynpunkt
har emellertid den del av bidraget, som hänför sig till antalet
vårddagar i stället ansetts böra beräknas med anknytning till antalet vårdplatser
inom varje landstings sjukvårdsområde. Utredningen förordar
sålunda, att principen med ett kombinerat invånar- och vårdplatsbidrag lägges
till grund för utformningen av ett generellt driftbidrag till mentalsjukvården,
i vart fall under den pågående upprustnings- och utbyggnadsperioden.
I ett läge, då den pågående upprustnings- och utbyggnadsperioden kan
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 171
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
anses i huvudsak slutförd, kan det bli möjligt att övergå till ett än mer förenklat
bidragssystem. Vid avvägningen av de båda bidragsdelarnas inbördes
storlek har utredningen ansett, att driftbidraget tills vidare lämpligen
bör utgå med i stort sett likvärdiga delar i form av invånar- respektive vårdplatsbidrag.
Detta resultat erhålles, om man utgår ifrån proportionen mellan
antalet vårddagar i landet inom mentalsjukvården och invånarantalet
i riket.
Det enhetliga driftbidraget föreslås av utredningen i utgångsläget grunda
sig på dels statens driftkostnader för egentlig mentalsjukvård, reducerade
med kostnaderna för de från en huvudmannaskapsreform undantagna patientkategorierna,
dels statens kostnader för sådana nu utgående bidrag
till redan landstingsdrivna mentalsjukvårdsgrenar, beträffande vilka förutsättningar
för en samordning befunnits föreligga. Summan av dessa kostnader
har utredningen kallat bidragsunderlag.
Det totala kostnadsbelopp, som i utgångsläget utgör underlag för fixerandet
av ett enhetligt driftbidrag till mentalsjukvården, har av utredningen
beräknats till 177,7 milj. kronor. Verkställda beräkningar av beloppet för
respektive bidragsdelar har visat, att såväl totalt som för de flesta landstingskommuner
en relativt god överensstämmelse med bidragsunderlaget
ernås, om bidraget per invånare bestämmes till 14 kronor och bidraget för
varje vårdplats till 2 550 kronor.
Utredningen har även sökt belysa, vilka ekonomiska konsekvenser, som
en tillämpning av det förordade bidragssystemet skulle ha haft för de lokala
huvudmännen, om utbyggnaden av mentalsjukvården varit helt genomförd
redan i utgångsläget. Undersökningen har sålunda begränsats till de
förändringar i tillgången på vårdplatser inom respektive grenar av mentalsjukvården,
som utbyggnaden kan anses medföra, och i övrigt utgått ifrån
oförändrade förhållanden. Enligt utredningens mening bör mentalsjukvårdsdelegationens
uppskattningar av vårdplatsbehovet gälla som en generell
övre gräns vid bedömningen av det bidragsberättigande utbyggnadsbehovet
inom ett sjukvårdsområde, d. v. s. vid egentliga mentalsjukhus
motsvarande i genomsnitt 4 promille av befolkningen (inklusive mentalsjukhus
och mentalsjukhem för barn och ungdomar), vid vårdhem för lättskötta
mentalt sjuka 1 promille samt vid psykiatriska lasarettsavdelningar
0,4 promille. Vid beräkningarna av den framtida platstillgången har utredningen
förutsatt en utbyggnad av denna omfattning. I de fall där antalet
platser redan i utgångsläget överstiger det av delegationen antagna behovet,
har platsantalet bibehållits oförändrat. Beträffande psykiskt efterblivna har
medicinalstyrelsen uppgivit, att man för detta klientel bör räkna med ett
framtida platsbehov, motsvarande i runt tal 2 promille. För barn- och ungdomspsykiatriska
lasarettsavdelningar samt de av delegationen föreslagna
behandlingshemmen typ I och II har utredningen med undantag för Gotlands
län beräknat 22 platser per 100 000 invånare.
67
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
Undersökningen har visat, att summan av de kostnader, som staten enligt
gällande ordning och bidragsbestämmelser skulle svara för och alltså
utgöra underlag för ett enhetligt driftbidrag vid full utbyggnad inom vårdområdet,
belöpte sig till i runt tal 215 milj. kronor. Tillämpningen av det
kombinerade invånar- och vårdplatsbidraget skulle giva sammanlagt ungefär
206,3 milj. kronor. För landstingskommunerna skulle sålunda uppkomma
en underkompensation med omkring 8,7 milj. kronor, motsvarande en
ökad utdebitering av i medeltal 3,6 öre.
Utredningen förordar vidare, att det enhetliga driftbidraget, i vart fall
till den del det avser den egentliga mentalsjukvården och under tiden
för den planerade utbyggnaden och upprustningen av denna vårdgren,
göres i möjligaste mån värdebeständigt med hänsyn både till den allmänna
löne- och kostnadsutvecklingen och till den ökning av driftkostnaderna,
som en av statsmakterna godtagen standardhöjning framkallar.
Värdebeständighetsfrågan bör principiellt lösas genom att en successiv
justering av bidraget göres avhängig av utvecklingen inom den dominerande
driftkostnadsdelen, d. v. s. personalkostnaderna. Justeringen bör fördelas
på två moment med hänsyn till dels den allmänna löneutvecklingen och dels
förskjutningar i personalens antal, sammansättning och löneställning.
En anpassning av det enhetliga driftbidraget till den allmänna löneutvecklingen
kan enligt utredningen åstadkommas genom dess anknytning till
det genomsnittliga procenttal, som vid varje tidpunkt kan gälla för uppräkningen
av lönerna för statliga befattningshavare.
I fråga om justeringen av bidraget med hänsyn till förändringar i personalens
antal, sammansättning och löneställning, anser utredningen enda utvägen
vara att vid beslutet om reformen i princip fastslå, dels att en justering
av driftbidraget i nu berörda hänseende successivt bör ske i den mån
en av statsmakterna godtagen standardhöjning föranleder ökning av personalkostnaderna,
och dels att tillämpningen av denna princip skall bli
beroende av särskilda, förslagsvis vart tredje år återkommande överväganden,
vid vilka även de kommunala huvudmännen skall vara företrädda.
I en till statsbidragsutredningen gjord reservation anföres bl. a.:
Det föreslagna driftbidragssystemet karakteriseras av brist på enkelhet
och administrativ hanterlighet. Utredningens förslag bör under alla förhållanden
betraktas som ett provisorium. Vad angår de olika ekonomiska1
punkterna hävdas, att landstingskommunerna bör ersätta staten för all
mark vid övertagandet av sjukhus och att ersättning icke skall utgå vid
förvärv av mark till nya sjukhusenheter. Anläggningsbidraget bör i princip
vara fast, motsvarande oförändrad standard. Innan ett principbeslut fattas
om reformen måste ökad klarhet skapas om vad som skall anses vara »full
utbyggnad» i vad avser antalet vårdplatser hos landstingskommunerna
och därav följande investeringsbehov. Det föreslagna driftbidraget kan accepteras
som en tillfällig lösning men ett rent invånarbidrag är alt föredraga.
Reservanten anser sig kunna tillstyrka driftbidragets värdebestän
-
68
Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
dighet under utbyggnadsskedet i form av en anpassning till lönenivåns generella
förskjutning. Frågan om värdebeständigheten kan visserligen icke lösas
utifrån principiella synpunkter utan är att betrakta som en lämplighetsfråga.
Det gäller här i första hand en lämplig avvägning mellan statlig och
kommunal beskattning i framtiden, en fråga där det icke finns möjlighet
att nu ta en definitiv ställning. Däremot kan ej accepteras att i princip full
kompensation skall utgå även för kostnadsökningar föranledda av fortsatt
höjning av vårdstandarden. Statsbidragsutredningens princip innebär, att
landstingen skall bestämma över utgifter, för vilka de själva ej behövt ta
det ekonomiska ansvaret. Landstingen bör vara beredda att ta det ekonomiska
ansvaret för den del av den framtida utgiftsstegringen, som motsvarar
standardstegringen. Självfallet kan detta innebära, att utdebiteringshöjningar
blir nödvändiga. En annan sak är, att olika förhållanden kan tänkas
föranleda en omprövning av bidragsbeloppen, exempelvis utifrån skattepolitiska
utgångspunkter. Detta bör emellertid ske i ett större sammanhang
och utan sammankoppling med frågan om standardutvecklingen på
mentalsjukvårdens område.
B. Remissyttranden
1. Allmänna synpunkter
Även i den principiella diskussionen av statsbidragsutredningens betänkande
ansluter sig nästan alla remissinstanserna, d. v. s. framförallt landstingens
förvaltningsutskott, till uppfattningen, att landstingskommunerna
bör övertaga huvudmannaskapet för mentalsjukvården.
Huvudtemat i de yttranden över mentalsjukvårdsdelegationens och statsbidragsutredningens
båda betänkanden, som avgivits av landstingens förvaltningsutskott
är, att man är införstådd med behovet av en huvudmannaskapsreform,
därför att en sådan är medicinskt och sj ukvårdsorganisatoriskt
önskvärd, men att reformen endast kan tänkas under förutsättning att
landstingen erhåller full täckning för kostnaderna samt att de får frihet
att organisera mentalsjukvården efter egen uppfattning. Landstingskommunerna
accepterar av denna anledning i och för sig statsbidragsutredningens
allmänna synpunkter, men i flera fall är man emellertid skeptiskt
inställd till den föreslagna utformningen av statsbidragen, som ej anses
praktisk. Särskilt kritiseras, att driftbidragsreglerna ej kunnat göras enklare
och mindre svårhanterliga. Därtill kommer vissa allmänt kritiska uttalanden,
i vilka vissa betänkligheter kommer till uttryck. Flera utskott har
anfört, att den utformning, som de statliga bidragen erhållit, icke kan godtagas.
Detta har särskilt kommit till uttryck i yttranden av Uppsala, Jönköpings,
Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Våsternorrlands,
Jämtlands och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott.
Man understryker kraftigt utredningens uttalande om full likställighet
mellan de blivande huvudmännen i vad avser deras vårdåtagande och rät
-
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
tigheter till ekonomiskt bistånd. Vidare poängteras uttalandet, att landstingskommunerna
skall ha största möjliga frihet att anordna och genomföra
för dem lämpliga vårdorganisationer. Farhågor yppas dock, att bidragssystemets
utformning kan komma att menligt inkräkta på denna frihet.
Med hänsyn till att den förhållandevis snabba utveckling, som under
senare årtionden skett inom den somatiska sjukvården, har medfört betydande
kostnadsstegringar och därmed ökade uttaxeringsbehov inom landstingskommunerna,
är det enligt Örebro läns landstings förvaltningsutskott
en avgjord förutsättning för en huvudmannaskapsreform, att denna inte
får medföra någon kostnadsökning för de nya huvudmännen. Då den ifrågasatta
huvudmannaskapsförändringen inte heller motiveras från några skattetekniska
utgångspunkter utan endast med syfte att åstadkomma en för
sjukvården ändamålsenligare organisation, synes det rimligt att kostnaderna
för den egentliga mentalsjukvården även i fortsättningen kommer att helt
stanna på statsverket. Det av utredningen framlagda förslaget syftar även
till en sådan lösning, dock att de nya huvudmännen inte skall få ersättning
för kostnader som föranledas av att de rustar upp mentalsjukvården iJiPSr
tigare takt än staten skulle ha gjort vid en i statlig regi bibehållen: ineritah
sjukvård. rnhuvuri
f t j + g p} fj p {
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott, som anser, att utredriingr
en kommit fram till ganska komplicerade och oöverskådliga regler för fördelningen
mellan staten och landstingen av mentalsjukvårdens upprustning
och drift, har i princip ingen erinran mot grunderna för finansieringen av
mentalsjukvården. Men det förefaller utskottet uppenbart att de av utredningen
förutsatta förhandlingarna landstingskommun för landstingskommun
måste komma att bli mycket tungrodda och »svårligen kunna leda till
den enhetlighet i fråga om kostnadsfördelningen vid en efter övertagandet
fortsatt utbyggnad och upprustning på vårdområdet, som man i princip
ansett vara en förutsättning för reformens genomförande». Statsbidragen
bör inte få en sådan utformning, att de leder till en »centraldirigering» av
mentalsjukvården. Uttalande av samma innehåll har gjorts av Gävleborgs
läns landstings förvaltningsutskott.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott, som anser, att utredningen
så långt möjligt är, löst den ekonomiska sidan på ett för landstingen i det
stora hela tillfredsställande sätt, har i övrigt antytt önskvärdheten av ett
enhetligt statsbidrag till all hälso- och sjukvård. Utskottet förutsätter, att
de blivande statsbidragsbestämmelserna för mentalsjukvården skall inarbetas
i statsbidragsbestämmelser, som framdeles kan komma att bestämmas
för hälso- och sjukvården i dess helhet.
Från ett par av de statliga remissmyndigheternas sida anlägges i viss
mån eu annan syn på den ekonomiska uppgörelsen om mentalsjukvården.
Sålunda är statskontorets principiella uppfattning den, att statsbidragets
funktion bör vara att för landstingskommunerna underlätta själva överta
-
70
Kungl. Maj.ts proposilion nr 171 år 1963
gandet, däremot inte med nödvändighet att bereda dem täckning för de
kostnader, som mentalsjukvården i framtiden kommer att draga.
Några principiella skäl för att staten även efter en huvudmannaskapsreform
skulle bära kostnaderna för mentalsjukvården kan knappast andragas,
säger statskontoret vidare. Den omständigheten, att staten hittills
svarat för mentalsjukvården kan sålunda i och för sig ej grundlägga sådan
skyldighet för staten. Det bör beaktas, att statens hittillsvarande kostnader
för mentalsjukvården framstår som relativt blygsamma i jämförelse
med landstingskommunernas totala sjukvårdsutgifter och skulle fördelade
på landstingen medföra endast en begränsad höjning av deras utdebitering.
Det bör härjämte även ihågkommas, att huvudmannaskapsreformen sedd
från landstingens synpunkt icke blott är en genomgripande sjukvårdsreform
utan dessutom innebär, att mentalsjukvården ekonomiskt och organisatoriskt
inlemmas i en befintlig stor sjukvårdsadministration. Något av
stordriftens fördelar måste därför komma att göra sig gällande i form av
lägre relativa vårdkostnader för mentalsjukvården, sedan denna övertagits
av landstingen. Obundenheten vid fixerade vårdformer bör kunna leda till
at^den öppna vården utökas relativt mera än den slutna, varigenom kostriaiisimnskningar
kan uppstå landstingen tillgodo. En under landstingens
huvudmannaskap bedriven mentalsjukvård kan vidare repliera på den för
landstingen gemensamma upphandlingsorganisationen, vilket förhållande
jämväl torde innebära stora möjligheter till besparingar och kostnadsreduceringar.
Nu anförda omständigheter talar enligt statskontorets mening för
att staten ej bör åtaga sig att för framtiden svara för driftkostnaderna för
mentalsjukvården. Det statsbidrag som erfordras för att för landstingen
underlätta själva övertagandet av de nya uppgifterna bör alltså givas en
tidsbegränsad giltighet.
Mentalsjukvårdsberedningen, som inte vill motsätta sig utredningens förslag
som ett provisorium, anser även att landstingskommunerna i framtiden
själva bör svara för även mentalsjukvårdens kostnader såsom de nu svarar
för kropp ssjukvårdens. Beredningen finner dock kostnaderna för mentalsjukvården
vara av den storleksordningen, att de — med hänsyn till de
uppgifter, som redan åvilar landstingskommunerna — inte utan vidare
synes böra åläggas landstingen. Först i samband med att skattesystemets utformning
tages upp till övervägande kan man enligt beredningen diskutera
att pålägga landstingskommunerna kostnader av ifrågavarande art och
storlek. Utgångspunkten för reformen bör därför vara den av utredningen
förordade, att landstingskommunerna erhåller i princip hundraprocentig
täckning för den merkostnad, som deras övertagande av mentalsjukvården
medför.
Beredningen konstaterar att det är en svaghet, att bidragsreglerna inte
kunnat göras enklare och ur administrativ synpunkt lätthanterligare. Det
synes i hög grad angeläget, att man når fram till enklare och såvitt möjligt
generella regler. Reglerna bör därför sedermera — såsom utredningen själv
förutsatt — bli föremål för omprövning i förenklande syfte. Beredningen be
-
71
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
tonar även, att huvudmännen själva bör få avväga behovet av olika vårdformer
så långt detta är möjligt och skapa en med hänsyn till de lokala förutsättningarna
ändamålsenlig och rationell vårdorganisation.
Förslaget till samordning av driftbidraget till egentlig
mentalsjukvård med nu utgående bidrag till landstingskommunernas mentalsjukvårdande
verksamheter har, i den mån frågan berörts, i allmänhet
accepterats av remissinstanserna.
2. Sjukhusanläggningarnas övertagande
Statsbidragsutredningens förslag, att landstingskommunerna i princip vederlagsfritt
skall övertaga de statliga mentalsjukhusen, betraktas i remisssvaren
på landstingshåll i allmänhet som en självklarhet. Bland de statliga
remissorganen är meningarna delade om ersättning för mark.
Centrala sjukvårdsberedningen påpekar, att då landstingskommunerna i
vissa fall får övertaga nybyggda sjukhus, nyupprustade sjukhus eller i
andra fall erhåller bidrag för upprustning eller nybyggnad, kommer landstingen
sinsemellan att få mycket varierande ekonomiska utgångspunkter
i fråga om anläggningar, vilket ur rättvisesynpunkt bör beaktas vid förhandlingarna
om övertagandet.
Statskontoret har ingen erinran mot att landstingskommunerna får övertaga
sjukhusen utan vederlag och utan förbehåll, men överlåtelsen bör icke
inbegripa till sjukhusen hörande markområden, eftersom dessa är av olika
värde och beskaffenhet i olika landsting. Om de nya huvudmännen i stället
får utge ersättning för dessa markområden vinnes även ur landstingskommunernas
egen synpunkt den fördelen, att omradena icke blir bundna för
all framtid till en viss användning utan kan disponeras fritt på det sätt som
respektive landstingskommun finner mest ändamålsenligt.
Riksrevisionsverket anser icke, att de nya huvudmännen bör ersätta den
mark, som medföljer de befintliga anläggningarna, då kronan inte haft
att vidkännas några nämnvärda kostnader härför.
Domänstyrelsen delar utredningens uppfattning, att staten vid överlämnande
av sjukhusbyggnaderna inte bör avhända sig större markområden
än vad som kan anses erforderligt för respektive sjukhus vårduppgifter.
Mentalsjukvårdsberedningen finner det icke rimligt, att staten skulle
uttaga ersättning för befintliga sjukhusanläggningar, utan dessa hör med
tillhörande mark överlåtas på landstingskommunerna utan vederlag. Det
framhålles, att det inte kan åberopas något sakligt skäl för att särskilja marken
från anläggningen i övrigt. Att vidtaga ett särskilt värderingsförfarande
för just marken, som ju utgör en förhållandevis liten del av anläggningens
värde, synes enligt beredningen inte höra ske. I konsekvens härmed bör staten
även bidraga till kostnaderna för sådan mark, som huvudmännen framdeles
måste förvärva för en erforderlig utbyggnad.
Från landstingshåll betonas givetvis, att ett villkor för eu reform måste
72
Kungl. Maj:ts proposition nr i71 år 1963
vara att anläggningarna får övertagas vederlagsfritt. Enligt styrelsen för
svenska landstingsförbundet måste det betraktas som självklart, att de befintliga
anläggningarna utan vederlag överlämnas till landstingen. Styrelsen
har intet att erinra mot att överlåtelsen omfattar endast en del av marken,
som erfordras för sjukhusens behov. Styrelsen vänder sig däremot med
skärpa mot uttalandet, att landstingen bör utge ersättning för all mark, som
medföljer anläggningarna.
3. Investeringsbidrag
Vissa av remissmyndigheterna har uttryckligen förklarat, att de ej har
något att erinra mot utredningens förslag om upprustningsbidrag.
Detta är fallet beträffande statskontoret, svenska landstingsförbundet samt
Kronobergs och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott menar, att valfrihet
måste tillerkännas de nya huvudmännen antingen att godtaga ett upprustningsbidrag
och själva ombesörja upprustningen eller kräva att upprustningen
ombesörjes och bekostas av mentalsjukvårdsberedningens byggnadsoch
utrustningsdelegation som verkställt kostnadsberäkningarna och därför
ensamt kan svara för dessas tillförlitlighet. Den nye huvudmannen bör
äga frihet att avyttra eller på annat sätt tillgodogöra sig det förefintliga
sjukhuset och i stället anordna nya platser till motsvarande antal i anslutning
till ett lasarett. De föreslagna grunderna för upprustningsbidrag
ger mycket liten vägledning för de ekonomiska bedömanden, som är påkallade.
Utskottet beklagar därför att upprustningsplanerna inte färdigställts
och redovisats i samband med betänkandet, varvid mera påtagliga fakta för
ett realistiskt bedömande av utredningens förslag förelegat. Planerna för
upprustning av äldre sjukhus bör givas en sådan utformning och omfattning,
att de motsvarar de senast nybyggda mentalsjukhusen. Utskottet anser
detta vara av den vikt och betydelse att ett klart och otvetydigt uttalande
härutinnan från statsmakternas sida bör lämnas som direktiv till
byggnads- och utrustningsdelegationen.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att ersättning för
framtida upprustning av sjukhusen bör utgå, vilket bidrag kan tänkas inarbetas
i driftkostnadsbidraget.
Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott finner det oskäligt, att upprustningen
normeras till de av delegationen beräknade kostnaderna. Kostnadsberäkningar
är ofta otillförlitliga. Det torde med fog kunna antagas,
säger utskottet, att rimliga överenskommelser kan träffas med de tilltänkta
huvudmännen om ersättning för verkliga kostnader. Uppgår den
verkliga kostnaden i något fall inte till den beräknade bör det för övrigt ligga
i statens intresse att inte behöva betala mer än den verkliga kostnaden.
Om anläggningsbidragen bryter sig till vissa delar åsikterna. Bland de
statliga myndigheternas yttranden märks statskontorets och mentalsjuk
-
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
vårdsberedningens uppfattning, att en reglering av bidragsbeloppen med
hänsyn tagen till en under utbyggnadsskedet inträffad förändring i fråga
om lämplig sjukhusstandard strider mot principen om lika behandling. De
ansluter sig därför till reservantens i utredningen uppfattning, att eu sådan
reglering skulle vara ägnad att skärpa den ojämnhet mellan landstingskommunerna
som ligger redan däri, att respektive landstingskommuner kommer
att förfoga över sjukhus av olika ålder och förslitningsgrad.
Statskontoret framhåller vidare, att det bör ligga i sakens natur, att staten
såsom finansiär av den kapitalslukande upprustningen inom vårdgrenen
även skall äga bestämma, vilken andel av den totala investeringsvolymen,
som under respektive år kan reserveras för här ifrågavarande ändamål.
Från mentalsjukvårdsberedningens sida anföres, att det beträffande investeringskostnaderna
inte bör råda någon tvekan om att kostnaderna för
fullföljandet av den pågående upprustningen bör åvila staten. En annan
ordning skulle medföra en orimlig belastning för det landsting, inom vars
område ännu inte finns något mentalsjukhus eller något upprustat sådant
sjukhus.
Beredningen tillstyrker metoden för anläggningsbidragens beräkning. De
principer i fråga om storlek samt planläggning och utformning, som tillämpas
vid de nya sjukhusen, bör enligt beredningens mening ge uttryck för en
uppfattning om den erforderliga standarden vid sjukhusen, som för den
överblickbara utbyggnadsperioden får anses fullt acceptabel och riktig.
Byggnadsbesparingsutredningen framhåller, att det föreslagna systemet
kan medföra risk för att byggnader, som borde ersättas, kommer att utnyttjas
även sedan de blivit omoderna och mer personalkrävande än de moderna
anläggningarna.
På landstingshåll hyser man en gentemot de statliga remissmyndigheterna
motsatt uppfattning, även om de av utredningen föreslagna bidragsbeloppen
som sådana accepteras. Då utredningen föreslagit, att anläggningsbidraget
skall bestämmas efter vissa i utgångsläget fixerade ersättningsnormer
är det enligt svenska landstingsförbundets styrelse nödvändigt, att bidraget
justeras med hänsyn till förändringar i det allmänna byggnadskostnadsläget.
Rimligt är även, säger förbundsstyrelsen, att bidraget anpassas efter
de standardförändringar, som inträder under utbyggnadsperioden. Eftersom
någon automatiskt verkande formel härför inte torde kunna finnas, torde
man, såsom utredningen föreslagit, bli hänvisad aLt lösa denna fråga förhandlingsvägen.
Förbundsstyrelsen anser i motsats till utredningen, att ersättning
till framtida förnyelser av sjukvårdsanläggningarna och ersättning
för avskrivningskostnader borde ha inarbetats i driftkostnadsbidraget.
Landstingsförbundets inställning stöds av flertalet förvaltningsutskott, av
vilka flera framför principiella synpunkter. En av dessa är, att bidrag bör
utgå till kostnader för lösen av erforderliga markområden vid nyanläggning
av sjukhus, vilket reservanten motsatt sig. Dennes uppfattning delas
3* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 171
74
Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
eljest av statskontoret och riksrevisionsverket men även av Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott.
Eftersom byggnadskostnaderna varierar i landet, måste enhetligt anläggningsbidrag
innebära ett avsteg från förslaget om likställighet, påpekar
Kristianstads och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott. En generell
byggnadskostnad är orealistisk, säger det förstnämnda utskottet,
allra helst som det rekommenderats att sjukhus, som uppföres i anslutning
till lasarett, lämpligen bör omfatta 300—400 vårdplatser.
Förvaltningsutskottet i Blekinge läns landsting ifrågasätter, om icke den
landstingskommun som övertager ett upprustat, äldre sjukhus, som inom en
begränsad tidrymd behöver ersättas, borde vara berättigat alt vid uppförandet
av nytt sjukhus erhålla ett visst anläggningsbidrag.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott frågar sig vad utredningen
avsett beträffande omfattningen av anläggningsbidrag. Skall dylikt bara utgå
till det första av de två mentalsjukhus, som mentalsjukvårdsdelegationen
föreslagit för Hallands del, kan förvaltningsutskottet knappast vara intresserat
av mentalsjukvårdens uppdelning på två mindre sjukhus. Det synes
utskottet som behövligt att begreppet »full utbyggnad» klart definieras och
specificeras.
Ersättning för de verkliga investeringskostnaderna förordas i remissyttranden
från Malmöhus, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands läns
landstings förvaltningsutskott. Beträffande anläggnings- och utrustningsbidragen
förutsätter det förstnämnda utskottet, att utbetalningen av dessa
icke fördröjes, sedan de blivit beviljade och att landstingskommunerna inte
skall påföras oproportionerliga kostnader för medicinskt erforderliga åtgärder.
Då utskottet anser, att fler platser än 4 promille kan vara erforderliga,
bör generella bidrag utgå för merbehovet av platser. Även dessa bidrag bör
utgå efter den verkliga kostnaden.
Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att anläggningsbidrag
skall utgå till en utbyggnad av den omfattning som erfordras för att meddela
adekvat vård åt de mentalt sjuka inom landet. Utgivandet av anläggningsbidrag
får därför icke upphöra vid en i förväg bestämd tidpunkt utan
först då platstillgången vid mentalsjukhus blivit tillräcklig i förhållande till
föreliggande behov.
Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott har ingen erinran mot
föreslagna investeringsbidrag, men om staten inte skall bidraga till kostnader
för framtida ersättningsanskaffningar instämmer utskottet endast
under förutsättning, att staten ersätter de verkliga driftkostnaderna.
Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott reagerar mot att den
framtida förnyelsen kostnadsmässigt skall helt falla på de nya huvudmännen.
Förslaget härutinnan anses strida mot den föreslagna principen,
att reformen inte skulle föranleda kostnadsökningar för de blivande kommunala
huvudmännen.
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Beträffande utredningens uppfattning, att mentalsj ukvårdsdelegationens
uppskattningar av vårdplatsbehovet bör gälla som en generell övre gräns
vid bedömningen av det bidragsberättigande utbyggnadsbehovet inom ett
sjukvårdsområde, har några remissinstanser framfört vissa principiella
påpekanden. På landstingshåll är man betänksam mot en eventuellt fastlåst
promilleregel.
Centrala sjukvårdsberedningen erinrar om att behovet av vårdplatser varierar
inom olika områden och påverkas av olika faktorer. Vid behovsberäkningarna
bör beaktas bl. a. vårdens intensitet, mer eller mindre väl
differentierade vårdformer, exempelvis i fråga om sjukhemsvård, samt den
öppna vårdens inverkan.
Statskontoret utgår ifrån att under utbyggnadsstadiet betryggande kontroll
över vårdplatsbehovet inom de olika landstingsområdena kommer att
utövas, så att upprustningen totalt sett kan hållas inom en generell gräns
för vårdplatsbehovet, beräknat efter 4 promille av befolkningen.
En av de faktorer, som mentalsjukvårdsberedningen funnit böra uppmärksammas
i detta sammanhang, är den förändring av vårdtiderna och
därav följande inverkan på vårdplatsbehovet, som kan betingas av en under
senare år intensifierad aktiv psykiatrisk terapi jämte utvecklingen av de
farmakologiska behandlingsmetoderna. En expertgrupp inom beredningen
är f. n. sysselsatt med en undersökning av den ökade patientomsättningens
betydelse för platsbehovet. Enligt beredningen kan det vara skäl att avvakta
undersökningens resultat, innan man fastställer det antal platser, som utöver
de befintliga skall utgöra normen för erhållande av anläggningsbidrag.
Den schematiska gränsen för utbyggnaden kan enligt svenska landstingsförbundets
styrelse självfallet underskridas i vissa områden och överskridas
i andra. Bidrag bör i varje särskilt fall utgå för det antal vårdplatser,
som erfordras för vårdbehovets tillgodoseende.
Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra landsting, som förutsatts repliera
på mentalsjukhuset i det norra landstingsområdet, erinrar om att det
efter reformens genomförande kan uppstå det egendomliga förhållandet,
att den som utnyttjar sjukhuset mest får ringa eller intet inflytande på
dess utformning eller drift. Att tvister därvid kan uppstå är lätt tänkbart.
Utskottet framhåller som önskvärt att allmänna riktlinjer uppdrages för
förvaltningen av de sjukhus, som de närmaste åren efter reformens genomförande
kommer att ha upptagningsområden större än det egna landstingets.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott understryker att vid bestämmandet
av anläggningsbidragen är det angeläget att tillräcklig hänsyn
tages till sjuklighetens omfattning i respektive huvudmannaområde.
4. Driftbidrag
Spörsmålen kring driftbidraget har livligt diskuterats av de olika remissorganen,
därvid så gott som samtliga landsting i olika avseenden visat tvek
-
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
samhet inför utredningens förslag. Majoriteten understryker även i denna
bidragsfråga, att en reform måste förutsätta, att de nya huvudmännen tillförsäkras
ersättning för de verkliga kostnaderna. Varken från dessa remissinstansers
sida eller från alla statliga myndigheters sida gives någon principiell
tillstyrkan av utredningens förslag. Särskilt bryter sig meningarna
om standardhöjning och nästan alla instanser påtalar, att bidragssystemet
är föga lätthanterligt. Enklare och såvitt möjligt generella regler efterlyses.
Blott några få remissinstanser tillstyrker klart ett driftbidrag i form av ett
kombinerat invånar- och vårdplatsbidrag, och även i dessa fall förekommer
reservationer.
Statskontorets synpunkter på driftbidraget bygger på den av ämbetsverket
intagna principiella ståndpunkten, att statsbidragens funktion skall
underlätta övertagande men inte nödvändigtvis bereda täckning för framtida
kostnader.
Det är ur flera synpunkter otillfredsställande, säger statskontoret sålunda,
att någon klar slutgräns inte satts för den tidsperiod, under vilken landstingskommunerna
över huvud taget skall ha rätt att uppbära statsbidrag
till täckande av de med mentalsjukvården förenade driftkostnaderna. Vägande
skäl talar för att även driftbidragen på längre sikt bör successivt
avvecklas, så att landstingen i framtiden själva får övertaga kostnaderna
för mentalsjukvården på samma sätt som fallet redan är beträffande kostnaderna
för kroppssjukvården. Statskontoret håller före, att ett bibehållande
på längre sikt av separata driftbidrag skulle verka konserverande på
gränsdragningen mellan mentalsjukvård och kroppssjukvård. Statskontoret
har dock inte något att andraga emot att driftbidraget, under den tid
det skall utgå, konstrueras som ett kombinerat invånar- och vårdplatsbidrag.
Medicinalstyrelsen tillstyrker också det kombinerade systemet tills vidare
under vårdgrenens fortsatta utbyggnad. När vården är utbyggd, bör ett
enklare driftbidragssystem införas. Betydande fördelar ur förenklingssynpunkt
hade otvivelaktigt vunnits om driftbidraget kunnat grundas på invånarantalet.
Det bör övervägas om icke vissa förenklingar skulle kunna
uppnås genom ett mindre strängt upprätthållande av principerna om en
hundraprocentig kostnadstäckning och full likställighet de olika huvudmännen
emellan, anser riksrevisionsverket.
Statens byggnadsbesparingsutredning föreslår, att de nya huvudmännen
beredes ersättning för sina ökade kostnader med ett enhetligt belopp per
invånare motsvarande statens vid bibehållet delat huvudmannaskap beräknade
kostnader vid full utbyggnad enligt av statsmakterna godkända planer.
Centrala sjukvårdsberedningen framhåller, att bidragets konstruktion med
en del i form av bidrag per vårdplats kan medföra, att en landstingskommun,
som ordnat sin mentalsjukhusfråga med snabb patientomsättning och
således procentuellt mindre vårdplatsbehov, erhåller mindre driftbidrag än
övriga. Någon stimulans till intensifierad vård och som följd härav minska
-
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
de utbyggnadsbehov föreligger således ej genom konstruktionen av bidraget.
Med hänsyn till den rådande bristen på kvantitativa vårdresurser kan den
föreslagna utformningen av driftbidraget vara motiverad, säger mentalsjukvårdsberedningen,
som emellertid även i detta sammanhang är angelägen
framhålla, att förslaget endast bör accepteras som ett provisorium
för en begränsad tidsperiod såsom en övergång till en mera förenklad konstruktion,
som så småningom bör kunna utsträckas att gälla sjukvården i
sin helhet. Ett invånarbidrag kan vara en tänkbar lösning.
Från förvaltningsutskottets i Malmöhus läns landsting sida göres inte
någon erinran mot driftbidragets konstruktion, även om, heter det, ett rent
invånarbidrag skulle medföra fördelar ur förenklingssynpunkt. Det synes
utskottet lämpligt, att det föreslagna bidraget något så när följer vårdens
intensitet. Man framhåller dock, att de sakkunnigas jämförelse mellan kostnaden
före och efter ett övertagande inte är rättvisande, enär flertalet av
de nu utgående bidrag, som medräknats, inte längre motsvarar, vad de ursprungligen
avsetts utgöra. Statsbidraget får inte utformas på ett sådant
sätt, att ett landsting lockas säga sig att en eller annan åtgärd inte skall
vidtagas därför att statsbidrag inte utgår. Detta vore föga tilltalande, framhåller
förvaltningsutskottet.
Andra ställer sig än mer kritiska och framför även de i viss utsträckning
andra bidragsförslag, i vilka jämväl efterlyses bidrag anpassade till landstingens
varierande skatteunderlag.
Stockholms låns landstings förvaltningsutskott föreslår, att av utskottet
förordade interimistiska avtal för de landstingskommuner, som successivt
önskar övertaga mentalsjukvården, utformas så att landstingen i princip
kan erhålla full ersättning för kostnader förenade med en med hänsyn till
utvecklingen inom mentalsjukvården fullt tidsenlig vård. Statens ersättning
till driftkostnaderna bör kunna bestämmas på förhand på basis av upprättade
statförslag.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott anför, att utredningens
olika alternativ för landstingets del skulle komma att medföra en ej oväsentlig
ökning av landstingets utgifter och därmed också av landstingets utdebitering.
Därest ett system med bidrag differentierat efter landstingens relativa
skatteunderlag skulle leda till ett rättvisare resultat, bör enligt utskottets
mening detta prövas. Utskottet har också övervägt, huruvida icke bidraget
skulle kunna givas formen av ett modifierat invånarbidrag med olika bidragsbelopp
per invånare med hänsyn tagen till skatteunderlaget per invånare
inom de olika landstingskommunerna. Det synes utskottet obilligt, att
just de landsting, som har det lägsta antalet skattekronor per invånare, skall
få sin skattebörda ytterligare ökad genom den ifrågasatta huvudmannaskapsreformcn.
En omprövning av driftbidragets utformning så att samtliga
landstingskommuner erhåller full kompensation synes utskottet ofrån
-
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
komligt för att landstinget skall vara berett att åtaga sig huvudmannaskapet
för mentalsjukvården.
Då Göteborgs och Dohus läns landstings förvaltningsutskott hesiterar inför
utredningens förslag, så beror detta i första hand på att utredningens
förslag förmodas kunna motivera en statlig dirigering av helt andra mått
än vad som ifrågasattes för landstingskommunens sjukvårdande verksamhet
i övrigt. Även detta utskott kommer in på ett resonemang om skattekraften
och utdebiteringen.
Med hänsyn i första hand till de olika grunderna för statlig och kommunal
beskattning krävs det självfallet ingående bedömningar i större sammanhang
för att besvara frågan, huruvida nuvarande proportioner mellan
statens och de kommunala huvudmännens skatteuttag är de lämpligaste.
Men om bibehållande av nuvarande proportioner så långt möjligt bör eftersträvas,
vilket utredningen utgått från, kvarstår dock den olägenheten, att
den kommunala utdebiteringen även vid lika standard varierar avsevärt
på grund av samfälligheternas större eller mindre skattekraft. För landstingens
del varierar skattekraften enligt senast tillgängliga uppgifter mellan
dl: 10 och 53: 73 kronor per invånare — medtages även storstäderna som
förutsatts få driftbidrag enligt samma grunder, blir jämförelsen ännu mera
talande. Behovet av skatteutjämnande åtgärder är sålunda stort.
Förvaltningsutskottet ifrågasätter om inte de avsevärda belopp, som
driftbidrag med värdebeständighetsgaranti skulle åsamka staten, i stället
borde disponeras för statsbidrag till landstingens sjukvårdande verksamhet
över huvud taget och konstrueras mera med tanke på att åstadkomma skatteutjämnande
effekt än på att åstadkomma full täckning för kostnaderna för
viss prestation. Därmed skulle också landstingskommunerna kunna garanteras
samma rörelsefrihet i fråga om mentalsjukvården som de redan har
beträffande sin övriga sjukvårdande verksamhet. Även förvaltningsutskottet
i Västerbottens läns landsting finner skäl tala för en gruppering av statsbidraget
efter skattekraften hos landstingen. Svenska landstingsförbundets
styrelse, som erinrar om att den i olika sammanhang påtalat den betydande
spännvidden i landstingskommunernas skatteunderlag, menar, att, vid en
övergång till ett enklare bidragssystem än det föreslagna, man inte kan
undgå att närmare pröva möjligheterna till ett på skatteunderlagen graderat
bidrag.
Driftbidraget borde anknytas till de verkliga kostnaderna hävdar bl. a.
förvaltningsutskotten i Kristianstads, Kopparbergs och Västernorrlands läns
landsting samt i Kalmar läns norra landsting. Det förstnämnda utskottet
föreslår procentbidrag så att följsamhet erhålles till ökade kostnader vid
standardförbättring. Förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns landsting
förordar individuella bidrag beroende på respektive mentalsjukhus verkliga
driftkostnader vid överlämnandet. Värdebeständigheten bör garanteras genom
tilläggsbidrag. Enligt förvaltningsutskottet i Västernorrlands läns
landsting bör driftbidraget beräknas på statens verkliga kostnader för det
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 är 1963
beräknade vårdbehovet i varje landstingsområde. De verkliga kostnaderna
vid de modernaste mentalsjukhusen bör därvid tjäna som utgångspunkt för
beräkningen. Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott anser att
bidraget bör kunna beräknas på hela eller viss del av medeltalet av driftkostnaderna
vid mentalsjukhusen i riket.
Förändringar i befolkningsmängden kan medföra en snedvridning av
bidraget, framhåller några förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs
läns landsting uttalar, att det föreslagna driftbidraget till synes kan
förefalla väl avvägt. Utskottet kan emellertid ej undgå att med viss skärpa
framhålla, att det föreslagna driftbidraget måste anses lika ogynnsamt för
de sjukvårdsområden, som har ett vikande eller stagnerande befolkningsunderlag,
som det är gynnsamt för de områden, där befolkningsunderlaget
är i starkt stigande. Med ett sjunkande befolkningsunderlag, påpekar utskottet,
följer nära nog undantagslöst ett relativt sett lägre skatteunderlag
som kan skapa stora svårigheter för vederbörande huvudman att ekonomiskt
klara driften av sina sjukhusanläggningar av skilda slag. Områden med en
stagnerande och åldrande befolkning kan få större vårdbehov än i områden,
där befolkningstillväxten är stor. Förvaltningsutskottet ställer sig därför
tveksamt till ett bidragssystem, som med hänsyn till sin avvägning mellan
invånar- och vårdplatsbidrag till synes är särskilt ogynnsamt för de ej
expanderande sjukvårdsområdena, som redan tidigare har ett betydligt lägre
skatteunderlag per capita räknat, än de enligt förslagen mera gynnade
landstingskommunerna. Med den erfarenhet landstingen har i fråga om
statsbidrag bör man enligt utskottets mening »kräva en klart garanterad
skyldighet för staten att kontinuerligt reglera sitt driftbidrag i relation till
de framtida verkliga driftkostnaderna». Liknande uttalande har gjorts av
Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott.
För de områden som har ett vikande befolkningsunderlag förordar Jämtlands
läns landstings förvaltningsutskott ett rent vårdplatsbidrag. Den ej
oväsentliga skillnaden i driftkostnaderna mellan de olika mentalsjukhusen,
som uppstår genom dyrortsgraderingen, bör enligt utskottet bli föremål
för överväganden och beaktanden.
Den metod för de med jämna mellanrum återkommande omprövningarna
av driftbidraget, som utredningen föreslagit, finner statskontoret vara
alltför ohanterligt i praktiken för att kunna godtagas. Oavsett huru driftbidraget
i övrigt må utformas, anser ämbetsverket sig därför böra avstyrka,
att detta bidrag göres värdebeständigt i förhållande till en av statsmakterna
godtagen standardhöjning. Däremot accepteras tanken, att driftbidraget, i
vart fall till den del det avser den egentliga mentalsjukvården och under
tiden för den planerade utbyggnaden och upprustningen av denna vårdgren,
göres i möjligaste mån värdebeständigt med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen.
Vid den justering av driftbidraget som föreslagits skola ske vart tredje år
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
förutsätter medicinalstyrelsen att hänsyn tages till de rationaliseringsåtgärder
som kan bli resultatet av personaldelegationens inom mental sjukvårdsberedningen
arbete, även om detta skulle innebära en minskning av personalkostnaderna.
Riksrevisionsverket ifrågasätter lämpligheten av att driftbidraget även
skall innefatta kompensation för kostnadsökningar, som föranleds av en
fortsatt höjning av vårdstandarden. En viktig avvägning i nu nämnda avseende
torde komma att stöta på stora praktiska svårigheter och vara förenat
med betydande administrativt besvär.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet anför, att stor vikt måste helt
naturligt läggas vid möjligheterna att inom det föreslagna systemet bibehålla
driftbidraget vid dess realvärde. För värdebeständigheten vid lika
standard torde någorlunda tillfredsställande garantier ha erhållits genom
det föreslagna systemet, men frågan om anpassning av ersättningen vid
standardhöjningar hade förtjänat att ytterligare övervägas. Styrelsen anser
det angeläget understryka, att en stor del av de väntade fördelarna med överförandet
till landstingen av mentalsjukvården kan väntas utebli, om verksamheten
skall detaljregleras från staten. Dessutom erinras om att ett förhållande
motsatt det av reservanten omnämnda inte är alldeles sällsynt,
d. v. s. att staten genom detaljreglering bestämmer kommunala utgifter,
för vilka staten endast i viss —- stundom ringa — utsträckning behöver ta
det ekonomiska ansvaret. Landstingskommunerna kommer med all säkerhet
att förorsakas betydande kostnader genom övertagandet av huvudmannaskapet
för mentalsjukvården, och det är därför naturligt, att de önskar
garantier för att inte ensamma behöva hära kostnaderna för standardhöjningen.
Enligt förbundsstyrelsens mening är det därför nödvändigt att
bidragets anpassning till standardförbättringar innefattas i ett automatiskt
verkande system, som bör fungera helt fritt från överväganden rörande det
statsfinansiella läget vid varje framtida anpassningstillfälle. Liknande uttalanden
föreligger från olika förvaltningsutskott.
V. Departementschefen
1. Principiell diskussion om huvudmannaskapsreformen och
mentalsjukvårdens utformning
Hälso- och sjukvårdens problem står i dag mer än någonsin i centrum för
samhällsdebatten såväl i vårt land som i andra länder. Denna för den enskilda
människan och för samhället i dess helhet vitala verksamhetsgren erbjuder
mångskiftande aspekter utifrån olika intressen, för vilka dock alla brukar
angivas det gemensamma målet att på bästa sätt söka främja den enskilda
människans hälsa och att bota eller lindra hennes sjukdomar. I samband
med planeringen för den under det senaste årtiondet kraftigt expanderande
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
hälso- och sjukvården har debatten ofta rört sig kring det mellan staten
och landstingskommunerna delade huvudmannaansvaret för sjukvårdens
organisation. Denna uppdelning har med skärpa kritiserats och har särskilt
ur vårdsynpunkt ansetts vara förkastlig, därest en ändamålsenlig sjukvård
skall kunna bedrivas.
Staten har av ålder ombesörjt tjänsteläkarväsendet, d. v. s. provinsialläkarväsendet,
och den s. k. egentliga mentalsjukvården samt verksamheten
vid vissa undervisningssjukhus. Landstingskommunerna har sedan sin tillkomst
för hundra år sedan anförtrotts huvudparten av hälso- och sjukvården
och är nu huvudmän för bl. a. kroppssjukvård, distriktsvård, dispensärvård,
förebyggande mödra- och barnavård samt folktandvård m. m. ävensom
den del av mentalsjukvården, som omfattat av psykiatriska kliniker och
sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka samt den psykiska barna- och ungdomsvården
jämte huvuddelen av undervisningen och vården av psykiskt
efterblivna. Den splittrade organisationen av hälso- och sjukvården har inte
motsvarat de krav, som numera ställs och måste ställas på en ändamålsenlig
planering och en adekvat vård. Både humanitära och samhällsekonomiska
intressen torde bäst gagnas om den hälso- och sjukvårdande verksamheten
samordnas under enhetlig ledning.
En betydelsefull åtgärd i denna riktning har vidtagits genom statsmakternas
beslut att från och med den 1 juli 1963 överföra tjänsteläkarväsendet
till landstingskommunalt huvudmannaskap (prop. 1961: 181; SU 186; rskr.
394). Målet har därvid varit att åstadkomma en rationell samordning mellan
den slutna kroppssjukvården och den öppna sjukvården utanför sjukhus.
Denna samordning har accentuerats genom tillkomsten av 1962 års sjukvårdslag
(prop. 1962: 122; SU 30; rskr. 156), enligt vilken landstingskommunerna
i princip skall svara för ej blott, såsom nu, sluten sjukvård utan
även öppen sjukvård.
Det andra steget i hälso- och sjukvårdens sammanförande under enhetligt
huvudmannaskap är mentalsjukvårdens fullständiga samordning med
kroppssjukvården. Frågan om den statliga mentalsjukvårdens överförande
till landstingskommunerna har varit föremål för omfattande utredningar
och debatter sedan lång tid tillbaka. Undan för undan har den uppfattningen
kommit att nästan helt dominera, att mentalsjukvårdens isolering
från sjukvårdsorganisationen i övrigt varit till nackdel ur såväl organisatoriska
som sjukvårdsmässiga synpunkter. Ett brytande av denna isolering
genom mentalsjukvårdens sammansmältning med kroppssjukvården skulle
också skapa bättre förutsättningar för att det ur allmänmänsklig synvinkel
olyckliga förhållandet, att mentalsjukdomarna och vården för dem uppfattas
som något särpräglat. Ett steg i denna riktning kan sägas redan ha
tagits genom att det numera finns möjlighet att söka vård vid mentalsjukhus
liksom på kroppssjukhus utan att intagningen medför tvång att kvarstanna
på mentalsjukhuset.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Som bakgrund till sitt förslag om mentalsjukvårdens planering och organisation
har mentalsjukvårdsdelegationen kartlagt de psykiska sjukdomarnas
utbredning och vårdbehovet. I anslutning härtill har delegationen
även redogjort för mentalsjukvårdens dåvarande utformning och resurser,
varvid kritik riktats mot brister inom särskilt den statliga mentalsjukvården.
Genom egna och andra undersökningar har mentalsjukvårdsdelegationen
visat, att vårdbehovet inom mentalsjukvården är både kvantitativt och kvalitativt
omfattande. De undersökningar av platsbehovet och sjukdomarnas
utbredning, som delegationen redovisat utgör en god grund för en bedömning
av det totala vårdbehovet inom mentalsjukvården. Enligt delegationens
beräkningar skulle vårdplatsbehovet inom den s. k. egentliga mentalsjukvården,
d. v. s. vid mentalsjukhusen, uppgå till i genomsnitt 4 promille av befolkningen.
Platsbehovet för vård på mentalsjukhem skulle motsvara 1 promille
och för vård på lasarettspsykiatriska kliniker 0,4 promille av befolkningen.
För storstädernas del beräknades något högre promilletal.
Även om jag delar vissa remissinstansers uppfattning, att delegationen haft
ett vittomfattande sjukdomsbegrepp, måste det enligt min mening vara
ofrånkomligt att erkänna, att de psykiska sjukdomarna och besvären framträtt
allt tydligare i det moderna samhället. Samtidigt har emellertid den
medicinska forskningen på området nått givande resultat och lett till att behandlingsmetoderna
kunnat avsevärt förbättras. Sålunda vill jag erinra
om att man nu kan ingripa på ett helt annat sätt än tidigare mot de traditionella
psykiska sjukdomarna, psykoserna, och mot de i stor utsträckning
av olika samhällsförhållanden beroende psykiska insufficienstillstånden,
d. v. s. neuroser och andra brister i den psykiska funktionsdugligheten.
Framför allt har under de senaste åren den medikamentella behandlingen
genom nya preparat fått mycket stor betydelse för mentalsjukvården,
vartill kommit andra nya terapeutiska metoder. Även en ny syn på mentalsjukvårdsklientelet
som sådant börjar vinna ökad terräng innebärande
att det ej anses nödvändigt att i lika stor utsträckning som hittills varit
fallet differentiera det s. k. lättare klientelet från det s. k. svårare. Nya organisationsformer
för vården har härvid kommit att prövas. Möjligheterna
att i tillräcklig omfattning ta i bruk de nya hjälpmedlen eller vårdformerna
har dock stundom hämmats av bristande materiella och personella resurser.
Mentalsjukvårdsdelegationen har pekat på flera av de faktorer, som påverkar
vårdplatsbehovet i dess helhet. För att kunna följa dessas betydelse
för bl. a. vårdorganisationens materiella och personella utveckling och
ändamålsenliga dimensionering har delegationen föreslagit att undersökningar
med prognoser, snarlika den s. k. hallandsundersökningen, skulle
genomföras exempelvis vart femte år. I den mån remissinstanserna yttrat
sig häröver har de givit sin anslutning till förslaget. Från landstingshåll
har dock påpekats, att det icke är möjligt att anpassa mentalsjukvårdens
organisation efter varje sådan undersökning.
83
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
För egen del är jag ense med delegationen och remissinstanserna om det
önskvärda och nödvändiga i att få säkrare underlag för bedömningen av
vårdbehovet och dess tillgodoseende. Jag vill dock i detta sammanhang
understryka, att, sedan mentalsjukvårdsdelegationen avslutat sitt arbete
år 1958, inom mentalsjukvårdsberedningen har företagits kontinuerliga undersökningar
av vårdplatsbehovet. Inom beredningen har sålunda vårdplatsbehovet
inom de olika sjukvårdsområdena undersökts i förhållande till beläggning
och exspektantlistor vid mentalsjukhusen. Framför allt för att söka
få en mera ingående uppfattning om de moderna behandlingsmetoderna,
den ökande patientomsättningens och klientelförändringens inverkan på
vårdtider och platsbehov har vidare inom mentalsjukvårdsberedningen genomförts
vissa undersökningar av vårdbehovet och dess förändringar inom
några sjukvårdsområden. Sålunda har bl. a. i samråd med berörda landstingskommuner
särskilda undersökningar företagits dels rörande klientelet
och dess förändringar m. m. under en femtonårsperiod vid Sidsjöns sjukhus,
dels rörande det totala vårdbehovet och dess fördelning på olika vårdformer
inom några landstingsområden.
Det av mentalsjukvårdsdelegationen framräknade riksmedeltalet för
platsbehovet inom mentalsjukvården om 4 promille av befolkningen har av
mentalsjukvårdsberedningen i dess utbyggnadsplaner i stor utsträckning
måst frångås generellt. De faktiska omständigheterna, d. v. s. sjuklighetens
olika utbredning, gör att vårdplatsbehovet inom vissa områden kan vara
väsentligt större och i andra ej obetydligt mindre än 4 promille. De av beredningen
företagna inventeringarna har sålunda visat variationer i vårdplatsbehovet
mellan 2,5 och 6 promille av befolkningen. Härtill kommer att
de snabbt förbättrade möjligheterna att bota och lindra psykiska sjukdomar
— ej endast i sluten vård utan även inom olika former av öppen vård — har
medfört, att såväl delegationens som andra äldre platsbehovssiffror ansetts
kunna reduceras. Hänsyn härtill har givetvis tagits i den »rullande» planering,
som mentalsjukvårdsberedningen företager för den statliga mentalsjukvårdens
utbyggnad. Detta framgår för övrigt av vad som anförts senast i
propositionen nr 63 till årets riksdag angående anslag för budgetåret 1963/64
till vissa byggnadsarbeten vid statens mentalsjukhus m. in.
Återkommande undersökningar rörande vårdbehovet är överhuvud erforderliga
för all sjukvårdsplanering, sålunda ej enbart för mentalsjukvårdens
planering. Det synes mig i detta sammanhang inför hälso- och sjukvårdens
samordning under enhetligt huvudmannaskap vara anledning att
framhålla den allmänna betydelsen härav. De landstingskommunala huvudmännen
torde i ökad omfattning komma att behöva bygga sina ställningstaganden
inom hälso- och sjukvården på väl dokumenterade undersökningar
och prognoser rörande utvecklingen av efterfrågan på och behov av hälsooch
sjukvård. I framtiden torde det icke i första band böra ankomma på
staten att vidtaga undersökningar av det slag mentalsjukvårdsdelegationen
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
föreslagit. Självfallet måste likväl staten ha ett allmänt intresse av att vårdbehovet
inom mentalsjukvården kan följas. Någon principiell invändning
mot delegationens förslag att medicinalstyrelsen mer effektivt än hittills
bör ha möjlighet att följa klientelstrukturen och patientomsättningen på
mentalsjukhusen, har jag därför icke. Sådan möjlighet har numera givits
styrelsen genom den under år 1962 påbörjade omläggningen av mentalsjukhusens
patientregister.
Frågan om mentalsjukvårdsdelegationens förslag till mer omfattande,
periodvis återkommande undersökningar bör enligt min åsikt lösas i särskild
ordning, varvid statens och de lokala huvudmännens olika ansvar
och intressen bör avgränsas. Jag finner icke skäl att i detta sammanhang
ta ytterligare ställning till förslaget. De undersökningar, som erfordras för
statens fortsatta utbyggnad av vårdgrenen, göres, som jag nyss framhöll,
av mentalsjukvårdsberedningen i samråd med vederbörande landstingskommun.
Till frågan om vårdorganisationens bestämmande i samband med
den föreslagna huvudmannaskapsreformen återkommer jag i det följande.
De brister inom mentalsjukvården, som delegationen påtalade i sitt år
1958 avlämnade betänkande och som i stor utsträckning hänför sig till
förhållanden under första hälften av femtiotalet, var utan tvekan betydande.
Jag vill emellertid erinra om att sedan delegationen slutfört sitt arbete
har den under senare år i stegrad takt pågående såväl materiella som
personella upprustningen inom mentalsjukvården varit betydande och i stor
utsträckning eliminerat tidigare brister och avsevärt förbättrat förhållandena
inom vårdområdet. Antalet vårdplatser har under senare år ökat i
rask takt samtidigt som effektivare behandlingsmetoder jämte förbättrade
materiella och personella resurser ökat patientomsättningen och nedbringat
en betydande del av överbeläggningen och antalet exspektanter. Som exempel
på upprustningen och utbyggnaden av statens mentalsjukvård kan först
nämnas att statsmakterna alltsedan budgetåret 1958/59 anvisat i runt tal
310 miljoner kronor för byggnadsarbeten och inköp av utrustning m. m.
Platsantalets utveckling belyser också det pågående reformarbetet. År 1949
var antalet fastställda vårdplatser vid de egentliga mentalsjukhusen 18 235,
vilket antal år 1961 ökat till 21 551 eller med 3 316. Ökningen av platsantalet
har varit särskilt stor under perioden 1955—1959, då ökningen var närmare
2 000 platser. Överbeläggningen har minskat från 14 procent av det
godkända platsantalet år 1955 till omkring 3,4 procent år 1960 och har numera
totalt sett upphört. Åtskilliga sjukhus har dock fortfarande en ej
obetydlig överbeläggning. Antalet exspektanter har under åren 1955—1961
minskat med mer än 40 procent. Patientomsättningen, d. v. s. antalet intagna
med nytt patientnummer i procent av medelbeläggningen, har vid primärsjukhusen
stigit från 57 procent år 1955 till 96 procent år 1961, d. v. s.
med cirka 80 procent. År 1949 var patientomsättningen blott 41 procent,
vilket innebär att mer än en fördubbling av antalet nyintagna uppnåtts
85
Kungl. Mnj.ts proposition nr 171 år 1963
mellan åren 1949 och 1961. Räknat per läkartjänst har omsättningen under
tiden 1955—1961 ökat från 78 till 88 eller med nära 13 procent. Antalet
läkartjänster ökade samtidigt med omkring 45 procent.
Jämväl på personalsidan har en betydande upprustning ägt rum. De senaste
fem budgetåren, d. v. s. 1958/59—1962/63, har tillkommit sammanlagt
för nya och befintliga sjukhus 2 000 nya tjänster. Brist råder dock alltjämt
på personal, särskilt läkare, men det är att hoppas, att också dessa
brister i vårdgrenens resurser skall successivt kunna avhjälpas, t. ex. genom
ökad läkarutbildning samt den kvalitativa och kvantitativa förbättringen av
mentalsjukvårdspersonalens utbildning, som ägt rum under senare år. Inom
mentalsjukvårdsberedningen arbetar f. n. en särskild delegation med uppgift
att utreda och föreslå en rationellare personalorganisation vid mentalsjukhusen,
varigenom personalförhållandena ytterligare bör kunna förbättras.
Även om hänsyn tages till de förhållanden, som rådde vid tiden för mentalsjukvårdsdelegationens
arbete, kan delegationens kritiska beskrivning
av och uttalanden om mentalsjukvårdens belägenhet följaktligen synas
väl mörka. De betydande insatser som skett inom området och som exemplifierats
bör icke förglömmas, men jag vill också understryka, vad jag anfört
i tidigare uttalanden i andra sammanhang, att otillfredsställande vårdförhållanden
alltjämt råder inom vissa delar av mentalsjukvården. Den utomordentligt
angelägna upprustningen av våra mentalsjukhus eller tillkomsten
av nya sådana, särskilt i de landstingsområden som saknar mentalsjukhus,
måste sålunda genomföras med all kraft. Det är min förhoppning, att den
hittills gjorda men även den fortsatta upprustningen jämte den medicinska
utvecklingen på området för framtiden skall ge mentalsjukvården bättre
förutsättningar att lösa sina vårdproblem än den tidigare har haft. De medicinska
och sjuk vårdsorganisatoriska bristerna kvarstår emellertid så länge
som mentalsjukvården förblir en sjukvård utan medicinsk och organisatorisk
samhörighet med övrig sjukvård. Så länge dessa brister får bestå,
kommer det enligt min uppfattning fortfarande att finnas en för de av sjukdomar
lidande människorna olycklig gränsdragning mellan somatisk och
psykisk sjukvård.
Såsom mentalsjukvårdsdelegationen understrukit är det angeläget att de
psykiskt sjuka kommer under behandling så tidigt som möjligt. Den viktigaste
förutsättningen för både »tidigbehandling» och ett tillfredsställande
vårdresultat är, att full likställdhet ernås mellan kroppssjukvård och mentalsjukvård.
Tidigbehandling, samordning av sluten och öppen mentalsjukvård
samt av mentalsjukvård och kroppssjukvård kräver gemensam planläggning
och förvaltning av hela vårdområdet. Slutmålet skall vara, att de
båda huvudvårdgrenarna sammansmälter inom en och samma sjukvårdsorganisation.
Såväl medicinska som sjukvårdsorganisatoriska skäl talar sålunda
klart för ett gemensamt huvudmannaskap.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Det är därför med tillfredsställelse jag konstaterar, att en så gott som enhällig
remissopinion är införstådd med att det medicinskt och sjukvårdsorganisatoriskt
ej är tillfredsställande med fortsatt delat huvudmannaskap
för vården av de mentalt sjuka. I de undantagsfall där en viss tvekan yppats
mot reformen har icke framförts några bärande argument för att mentalsjukvården
skulle förbliva under statligt huvudmannaskap. Övervägande
antalet remissinstanser är också ense om att sjukvården bör ses som en
helhet under enhetlig ledning. I likhet med mentalsjukvårdsdelegationen
och den så gott som enhälliga remissopinionen finner jag sålunda klart
ådagalagt, att medicinska och sjukvårdsorganisatoriska skäl talar för att
den statliga mentalsjukvården överföres till landstingskommunerna. Jag
föreslår därför också för egen del att den statliga mentalsjukvården i princip
överföres till och ställes under landstingskommunalt huvudmannaskap.
Från flera remissinstanser har såsom en förutsättning för en huvudmannaskapsreform
rests krav på en tillfredsställande ekonomisk uppgörelse
samt på en materiell och personell upprustning. Det är min förhoppning,
att den tveksamhet, som av dessa skäl kan råda, skall undanröjas
genom det förslag till allmänna bestämmelser för reformens genomförande,
som jag framlägger i det följande. Vissa farhågor har framkommit för att
landstingen genom övertagandet av statens mentalsjukvård får en sådan
ökning av förvaltningsuppgifterna att förtroendemännens medverkan i
landstingsförvaltningen skulle minska. Tillkomsten av mentalsjukhus i
varje enskild landstingskommun behöver dock ej i och för sig betyda någon
större ansvällning av den landstingskommunal förvaltningsorganisationen.
Tillsammantaget med andra reformer och med hänsyn till nödvändigheten
av en vidgad planering kan dock huvudmannaskapsreformen medföra, att
landstingskommunerna behöver utöka sin centrala förvaltningsapparat. Den
nuvarande landstingslagen ger dock uppenbarligen landstingen möjlighet
bl. a. att tillförsäkra oinskränkt och avgörande medverkan från förtroendemännens
sida i olika styrelser och nämnder. Härtill vill jag även erinra om
att av mig särskilt tillkallade sakkunniga, den s. k. landstingsutredningen,
f. n. genomför en översyn av landstingens arbetsformer och organisation. I
utredningsuppdraget ingår att söka utforma landstingens organisation och
verksamhetsformer så att de blir i stånd att handha ytterligare uppgifter.
Det finns följaktligen anledning vänta att eventuella olägenheter för landstingsmännens
medverkan i handhavandet av landstingskommunernas angelägenheter
kommer att beaktas av landstingsutredningen.
På remisshåll har också anförts, att mentalsjukvården under landstingskommunernas
huvudmannaskap skulle komma att konkurrera med andra
landstingsuppgifter inom sjukvården liksom mentalsjukvården på det statliga
området i kostnadshänseende konkurrerar med andra statliga verksamhetsgrenar.
Enär de statliga bidragen i princip kommer att täcka hela kostnaden
för mentalsjukvården även efter dess överförande till landstingskom
-
87
Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
munerna bör dock en dylik konkurrens knappast bli aktuell. Den statliga
mentalsjukvårdens överförande till landstingskommunerna bör innebära
dess likaberättigande med kroppssjukvården på ett sådant sätt, att det totala
sjukvårdsbehovet framdeles kan bli enhetligt bedömt och tillgodosett genom
en samordnad planering. Vårdgrenen mentalsjukvård bör bli en gren vid
sidan av lasarettsvård, sanatorievård, epidemivård etc. och följaktligen assimileras
medicinskt och organisatoriskt med sjukvården i övrigt. En väsentlig
bevekelsegrund för huvudmannaskapsreformen skulle enligt min bestämda
uppfattning undanryckas om efter en reform något slags principiell
åtskillnad i nämnt hänseende skulle göras mellan mentalsjukvård och
kroppssjukvård. En huvudmannaskapsreform för mentalsjukvårdens del
avser in. a. o. att möjliggöra en lösning av sjukvårdens problem i dess helhet,
i vilken mentalsjukvården bör intaga sin naturliga plats vid sidan av övriga
sj uk vårdsgrenar.
2. Huvudmannaskapsreformens omfattning m. m.
Från förslaget till huvudmannaskapsreform har mentalsjukvårdsdelegationen
undantagit dels de psykiskt sjuka, som kallas psykopater, dels de
särskilt farliga psykiskt sjuka och abnorma, vilka kräver specialvård, dels
de psykiskt efterblivna, som vårdas på statliga anstalter och ej omfattas
av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels
epileptiker, som vårdas på statliga anstalter och ej omfattas av 1954 års
lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels ock epileptiker
i övrigt, som vårdas på statliga institutioner. Mentalsjukvårdsdelegationen
har som skäl för denna sin ståndpunkt bl. a. hävdat, att den var
mer av praktisk än principiell natur.
Delegationens förslag om vissa »statliga» patientkategorier inom mentalsjukvården
har av flera remissinstanser påtalats bl. a. medföra svårighet
att draga en konsekvent gräns mellan »landstingskommunal» och »statliga»
patienter. Bl. a. på grund härav har dessa frågor sedermera varit föremål
för särskilda utredningar inom mentalsjukvårdsberedningen. Svårigheterna
i delegationens gränsdragning har därvid klart åskådliggjorts. Mentalsjukvårdsberedningens
förslag innebär därför att den tilltänkta huvudmannaskapsreformen
skulle bli praktiskt taget total och i princip omfatta
all mentalsjukvård.
Vad först angår psykopatvården vill jag erinra att frågan om dess organisation
senast behandlades vid 1959 års riksdag, som i enlighet med proposition
nr 87 beslutade om uppförandet av psykopatsjukhuset i Katrineholm.
De båda specialavdelningarna vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus
skulle enligt samma beslut tills vidare tagas i anspråk för vård av sådana
manliga psykopater, vilka icke lämpligen borde omhändertagas på det nya
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
sjukhuset. Jag framhöll i nämnda proposition, att jag med sjukhusets i
Katrineholm uppförande icke tagit ställning till frågan om huvudmannaskapet
på längre sikt för psykopatvården inom mentalsjukvården. Likheten
i klientelets art kunde anses tala för att såväl s. k. egentlig mentalsjukvård
som psykopatvård också i fortsättningen borde handhas av samma
huvudman, medan å andra sidan vissa organisatoriska skäl möjligen kunde
motivera ett fortsatt statligt huvudmannaskap, även om mentalsjukvården
i övrigt överfördes till landstingen. Frågan borde därför prövas i sammanhang
med ställningstagande till mentalsjukvårdsdelegationens utredning.
Av mentalsjukvårdsberedningens utredning framgår att man på medicinskt
ansvarigt håll till alldeles övervägande del ansluter sig till uppfattningen,
att i begreppet psykopati på ett oriktigt sätt införts en social värdering,
innebärande att en psykopat är en för samhället misslyckad eller obehaglig
individ. Det torde i stället vara så, att det är fråga om ett psykiskt
abnormtillstånd, som kan vara lesionellt betingat och utgöra defekttillstånd
efter hjärnskador, vilka kan ligga mycket långt tillbaka i tiden. Huruvida
ett psykiskt abnormtillstånd, som kräver vård och omhändertagande på
mentalsjukhus, har föranlett patientens straffriförklaring eller inte, bör här
lika litet som beträffande andra mentalt sjuka ej ha någon inverkan på vårdansvaret
som sådant. Anser den medicinska sakkunskapen att en psykiskt
abnorm människa, s. k. psykopat, eller farligt psykiskt sjuk är i behov av
omhändertagande på mentalsjukhus för specialvård eller för gängse mentalsjukvård,
bör allt detta enligt min uppfattning ske inom ramen för mentalsjukvården
och icke i en utanför denna särskilt tillskapad vårdgren under
annan huvudman. Utöver vad jag nu anfört vill jag särskilt understryka vad
som framkom i mentalsjukvårdsberedningens inventering av patientklientelet,
nämligen att de undersökta patienterna i en helt dominerande omfattning
är psykiskt sjuka i stort behov av psykiatrisk-medicinsk vård och av
samma utrednings- och behandlingsmöjligheter som övriga patienter på
mentalsjukhus och psykiatriska kliniker. Det är uppenbarligen ur vårdsynpunkt
av fundamental betydelse, att även psykopatpatienterna liksom mentalsjukvårdens
övriga patienter inte är fastlåsta vid en viss vårdform utan
att de alltefter behov kan vårdas än på allmänna vårdavdelningar än på specialvårdavdelningar.
På många håll råder den uppfattningen att landstingskommunerna genom
övertagandet av specialvården av s. k. psykopater och de särskilt farliga
psykiskt sjuka kommer att bli huvudmän för något som kunde betraktas
som kriminalvård. Vissa förvaltningsutskott har betonat, att man
icke vill åtaga sig något vårdansvar beträffande patienter, för vilka övriga
medborgare måste skyddas. Gentemot denna uppfattning vill jag framföra
att till mentalsjukvården skall givetvis icke hänföras klientel, som icke av
medicinska skäl behöver omhändertagas och vårdas på mentalsjukhus. Jag
vill bestämt understryka, att det är fråga om ett patientklientel i behov av
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
specialvård inom mentalsjukvården oavsett om straffriförklaring föreligger
eller ej. Det avgörande är behovet av specialsjukvård, som måste finnas inom
alla grenar av sjukvården. Behovet av specialvård inom mentalsjukvården
avgöres liksom inom sjukvården i övrigt av vederbörande läkare på medicinska
grunder. Det är in. a. o. behovet av vård inom ramen för sjukvården
som är och förblir det avgörande kriteriet.
Vad jag anfört om psykopatvården gäller i princip även vården av de farliga
psykiskt sjuka ävensom undervisningen och vården av de svårskötta
psykiskt efterblivna, d. v. s. det s. k. § 4-klientelet, samt vården av epileptiker
vid statliga institutioner.
Rörande de nämnda psykiskt efterblivna kan urskiljas dels de som vårdas
på särskilda mentalsjukhus, vilka är det stora flertalet, och dels de som
undervisas och vårdas på vissa skolhem. Svårigheten att upprätthålla en
klar gränsdragning mellan statligt och landstingskommunalt klientel har
påvisats inom så gott som alla grupper av psykiskt efterblivna. Gällande kriterier
på den form av efterblivenhet, som skall indicera statligt vårdansvar,
har kritiserats både i mentalsjukvårdsberedningens principförslag och i
remissvaren. Den av mentalsjukvårdsdelegationen gjorda principdeklarationen
för ett enhetligt huvudmannaskap för mentalsjukvården har åberopats
såsom i princip även tillämplig på frågan om huvudmannaskapet
för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna. Kritik har från
några håll riktats mot att undervisningen av psykiskt efterblivna, d. v. s.
både den nuvarande landstingskommunal och den statliga skolhemsorganisationen
för psykiskt efterblivna, hänförts till sjukvårdsorganisationen.
Till detta vill jag anföra, att enighet torde råda om att den del av verksamheten,
som tar sikte på både undervisning och vård, till väsentlig del omfattar
skolundervisning som så långt möjligt är till sin karaktär bör ställas
i paritet med den vid vanliga skolor. Det kan likväl icke vara till nytta varken
för klientelet eller för behovet av ett samlat grepp över omhändertagandet
av de psykiskt efterblivna att separera skolhemmens klientel från
ett enhetligt huvudmannaskap. Detta skulle leda till en återgång till förhållandena
före den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande och innebära
en tudelning av klientelet, som ur både organisatoriska och andra synpunkter
vore olämplig. Det primära i sammanhanget är, vilket icke minst understrukits
av föräldraorganisationerna, att omhändertagandet av alla psykiskt
efterblivna organisatoriskt bör ombesörjas av samma huvudman. Jag vill
understryka det önskvärda i att de nuvarande statliga skolhemmen för barn
med komplicerad utvecklingshämning på ett naturligt sätt inlemmas i landstingens
särskoleorganisation så att de för denna kan tjänstgöra som specialskolhem
i intimt samarbete med särskolorna på länsplanet. Kan specialvård
bedrivas inom den psykiska barna- och ungdomsvården liksom inom sjukvården
och barnhemsvården i övrigt bör jämväl speciel 11 omhändertagande
av barn med komplicerad utvecklingshämning rimligen kunna åstadkommas
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
av landstingskommunerna utan några större svårigheter. Härpå har landstingskommunerna
givit utomordentliga exempel i andra sammanhang, då
det ur vårdsynpunkt gällt att skapa små enheter, inom vilka exempelvis hänsyn
kunnat tagas till önskemål om differentierad vård.
Oavsett vilken klientelgrupp det är fråga om har jag den uppfattningen,
att en på regioner ordnad landstingsvård är möjlig att åstadkomma inom
mentalsjukvården liksom fallet är inom kroppssjukvården. Det förefaller
mig föga rationellt att vid en huvudmannaskapsreform utbryta en del av
mentalsjukvården och låta denna kvarbliva under statligt huvudmannaskap
med ty åtföljande svårigheter att bestämma vilka som skall vara statens
respektive landstingskommunernas patienter. De skäl som anförts för
en samordnad mentalsjukvård och kroppssjukvård är följaktligen enligt
min uppfattning allmängiltiga för all hälso- och sjukvård och bör i princip
utesluta undantag. Det kan icke vara till gagn, humanitärt, organisatoriskt
eller samhällsekonomiskt med ett splittrat huvudmannaansvar inom hälsooch
sjukvården i dess vidare bemärkelse. De praktiskt organisatoriska svårigheterna
för inordnandet av de till antalet få patientkategorierna krävande
specialvård under landstingskommunernas vårdansvar bör icke hindra
den fullständiga samordningen av all sjukvård under enhetligt huvudmannaskap.
Mentalsjukvårdsberedningens förslag att staten alltfort skulle svara för
undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna döva och blinda barnen
vid skolhemmen för barn med komplicerat lyte är givetvis ett avsteg
från den uttalade principen. Men det ligger här — som markerats i utredningen
och i flera remissvar — i uppenbar dager, att dessa barn kräver en
specialundervisning av alldeles särskild karaktär, som också innesluter
andra barn med motsvarande lyten. Med hänsyn härtill och då även dövoch
blindskolorna i övrigt drivs av staten, ansluter jag mig till beredningens
förslag, att döva och blinda särskolebarn skall omhändertagas för undervisning
och vård på statliga skolhem. Även dessa psykiskt efterblivna bör dock
vara inskrivna hos sina hemortslandstings centralstyrelser och eljest underställas
dessa för erforderlig omvårdnad, då vistelsen vid de statliga skolhemmen
upphör.
I anslutning till det nu anförda bör sålunda landstingskommunerna såvitt
angår patienter från landstingsområdena övertaga huvudmannaskapet för den
av staten bedrivna mentalsjukvården och vården av epileptiker. Till den av
staten bedrivna mentalsjukvården hänföres därvid dels den i anslutning till
statens mentalsjukhus drivna slutna och öppna vården, till vilken hör specialvården
av psykiskt sjuka med tuberkulos i smittsamt skede, psykiskt
sjuka barn och ungdomar, särskilt farliga psykiskt sjuka, psykiskt abnorma
(s. k. psykopater) och psykiskt efterblivna, dels den undervisning och vård
av psykiskt efterblivna, som meddelas vid andra statliga institutioner än vid
mentalsjukhusen, dels ock sådan mentalsjukvård samt undervisning och
91
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 är 1963
vård av psykiskt efterblivna vid institutioner, till vilkas drift staten bidrager
enligt särskilt avtal. Till den öppna vården hör bl. a. hjälpverksamhet och
familjevård. Från övertagandet bör dock undantagas undervisningen och
vården av sådana blinda och döva psykiskt efterblivna barn, som skall mottagas
vid statens blind- och dövskolor.
Vad jag här förordat har intagits i förslaget till allmänna bestämmelser
om landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård. Jag
konstaterar med tillfredsställelse att man från landstingskommunernas sida
vid de förda överläggningarna i princip godtagit den föreslagna omfattningen
av reformen. Det är min förhoppning, att de eventuella organisatoriska
svårigheterna kommer att smidigt lösas i samförstånd mellan berörda
myndigheter och landstingskommuner i samband med upprättandet av de
vård- och regionvårdplaner, som enligt förslaget till bestämmelser om reformens
genomförande förutsättes skola ingå i de separata avtalen med
landstingen. Vid de överläggningar som hållits med representanter för landstingsförbundet
har enighet nåtts om att ett samtidigt genomfört övertagande
av huvudmannaskapet är att föredraga framför ett successivt.
Den pågående upprustningen av mentalsjukvården och landstingskommunernas
omedelbart förestående övertagande av tjänsteläkarväsendet men
även pågående utredning om landstingens arbetsformer och organisation
samt olika detalj spörsmål i samband med de kommande lokala förhandlingarna
på området medför dock att en reform bör ses på någon sikt efter
fattandet av principbeslutet härom. Med hänsyn härtill och i enlighet med
därom träffad överenskommelse föreslår jag, att reformen genomföres
fr. o. in. den 1 januari 1967 utom beträffande huvudmannaskapet för psykopatvården,
vilket bör övertagas av landstingskommunerna senast den
1 januari 1970.
Den bedömning av angelägenheten att se mentalsjukvården som en helhet
kommer därigenom beklagligtvis att icke omedelbart resultera i denna
specialvårds inlemmande i hälso- och sjukvårdens allmänna organisation
och samordning, trots att det här är fråga om specialvård inom mentalsjukvården.
Det nu sagda utesluter givetvis icke att landstingskommun dessförinnan
träffar överenskommelse med staten om uppförande och drift av nytt sjukhus
eller om drift av nytt sjukhus, som staten uppfört. Självfallet bör de
allmänna bestämmelserna i förslaget ligga till grund för en dylik överenskommelse.
Det som här åsyftas är närmast sådana överenskommelser som
Örebro och Gävleborgs läns landstings övertagande av driften vid Mellringe
respektive Hälsinge mentalsjukhus.
Från landstingshåll har i samband med diskussionen om en huvudmannaskapsreform
betonats, att de tilltänkta huvudmännen i avvaktan på övertagandet
bör ha möjlighet till medinflytande på mentalsjukvårdens planering
och utbyggnad. I anledning härav vill jag ånyo erinra om att samarbete
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
och samråd därutinnan redan nu sker mellan mentalsjukvårdsberedningen
med dess olika organ och vederbörande landstingskommuner, vilka därvid
äger möjlighet att få sina sjukvårdsorganisatoriska intressen beaktade. Inför
beslutet om överförandet av den statliga mentalsjukvården till landstingskommunerna
och med hänsyn till de planer, som skall ligga till grund
för den fortsatta utbyggnaden inom vårdgrenen enligt kommande avtal,
är det både angeläget och nödvändigt för reformens genomförande att samarbetet
och samrådet mellan mentalsjukvårdsberedningen och de nya huvudmännen
intensifieras under tiden fram till reformens genomförande.
3. Mentalsjukvårdens organisation
Vid remissbehandlingen har man i stort sett godtagit mentalsjukvårdsdelegationens
förslag till mentalsjukvårdens organisation inom ett landstingsområde
såsom allmän riktlinje för vårdgrenens fortsatta lokala utbyggande.
Delegationens betydelsefulla uttalande, att de nya huvudmännen bör
ha frihet att planera och utforma organisationen, anses särskilt på landstingshåll
såsom en självklar och rimlig princip. Också för egen del ansluter
jag mig till denna uppfattning, vilken ju är grundläggande för mentalsjukvårdens
organiska sammansmältning med den av landstingskommunerna i
övrigt bedrivna sjukvården. Det vårdorganisatoriska ansvaret för mentalsjukvården
bör alltså för de nya huvudmännen bli av samma slag, som föreligger
inom kroppssjukvården.
Vad delegationen eljest föreslagit beträffande organisationen har kritiserats
såsom alltför lösligt av bl. a. statskontoret och centrala sjukvårdsberedningen,
som ställer sig något tveksamma om tillräckligt underlag funnits för
att motivera en så stark standardhöjning som skisserats. Denna i viss mån
skeptiska inställning, som delas av andra remissorgan, är ingalunda orealistisk,
men det bör samtidigt hållas i minnet, att delegationens organisationsförslag
är att betrakta som en rekommendation och som ett önskemål. I den
upprustning av mentalsjukvården, som nu pågår från statens sida och i
samarbete med landstingskommunerna, beaktas delegationens allmänna
riktlinjer med hänsynstagande till den snabba utvecklingen inom mentalsjukvården.
Efter reformens genomförande måste det bli de nya huvudmännens
sak att söka sig fram till den för varje huvudman mest lämpliga organisationen.
Härvid kan delegationens riktlinjer tjäna som vägledning.
I detta sammanhang vill jag framhålla, att ett av skälen till huvudmannaskapsreformen
är, att den moderna mentalsjukvården undan för undan håller
på att vårdorganisatoriskt splittras mellan mentalsjukhus under statens
ansvar och landstingskommunernas psykiatriska lasarettskliniker m. in. Det
vore enligt min uppfattning olyckligt om denna »inre splittring» finge fortgå
utan att man beaktar vad som sker ej endast inom psykiatrin utan även
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
inom den medicinska vetenskapen i övrigt och som klart accentuerar behovet
av intimt samarbete mellan psykiatrin och övriga specialiteter. Detta
leder i sin tur såsom flertalet remissinstanser också betonat naturligen till
att krav reses på en organisatorisk och byggnadsmässig sammansmältning
av de olika specialiteterna. Det skulle — som bl. a. påpekats av Östergötlands
läns landstings förvaltningsutskott — vara föga lyckligt, om det ur
medicinska synpunkter blev en konstlad uppdelning mellan vård å mentalsjukhus
och å psykiatrisk klinik. Det är — som jag tidigare anfört —
väsentligt, att det även inom vårdgrenen som sådan sker en samordning
av resurser, organisation och utbyggnad också av det skälet att diskrimineringen
av de mentalt sjuka och deras sjukdomar i det allmänna medvetandet
därigenom motverkas. Medicinska fakultetens i Lund yttrande, att
differentieringen av mentalvårdspatienter snarare bör vara vårdteknisk än
diagnosmässig, finner jag därför vara värd att uppmärksamma icke minst
med tanke på att landstingskommunerna jämväl föreslås omhänderha specialvården
av psykiskt sjuka och abnorma samt av psykiskt efterblivna.
Jag vill även poängtera nödvändigheten av att uppmärksamhet i ökad
omfattning ägnas åt sambandet mellan sjukhemmen för de lättskötta psykiskt
sjuka och övriga sjukvårdsinstitutioner. Det har påtalats, att det på
sjukhemmen förekommer ett stort antal patienter, som rätteligen borde
vårdas på mentalsjukhusen. Men även det motsatta förhållandet är ett faktum.
Vad som här är av speciell betydelse är dock vården av det växande
åldringsklientelet. I anslutning till svenska socialvårdsförbundets yttrande
synes det mig nödvändigt framhålla att man i högre grad än hittills tar hänsyn
till de gamlas psykiska och fysiska besvär även om dessa inte alltid kan
klassificeras under det sjukdomsbegrepp som kräver sjukhusvård i egentlig
mening. Jag vill här också understryka vad särskilt styrelsen för svenska
landstingsförbundet anfört, nämligen att i en ej alltför avlägsen framtid
kan de, som i dag betraktas som sjukhemsfall, bli behandlingsbara med
kommande behandlingsmetoder. För dessa bör då finnas möjlighet att anlita
resurserna vid primär- eller centralsjukhusen.
Vad angår delegationens förslag rörande mentalsjukhusens storlek vill
jag påminna om att de statliga fristående mentalsjukhus som planerats
och uppförts under 1950-talet har det av delegationen rekommenderade
platsantalet om 600 å 700 platser. Mentalsjukvårdsberedningens byggnadsoch
utrustningsdelegation, som handlägger ärenden rörande planering och
projektering av nya mentalsjukhus ävensom upprustning av befintliga sjukhus,
utgår givetvis i sin fortsatta planering från att sjukhusen får en storlek
som överensstämmer med vad som är både vårdmässigt och driftsekonomiskt
önskvärt. Det sedan flera år tillbaka pågående planeringsarbetet
avser mindre enheter i direkt anslutning till nya eller befintliga lasarett.
Den alltmer av olika skäl ökade betydelsen av öppen vård i olika former
påverkar intimt den slutna vårdens utbyggnad. I mentalsjukvårdsdelegatio
-
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 är 1963
nens utredning har kraftigt markerats nödvändigheten av att den öppna
mentalsjukvården intensifieras och att denna blir föremål för principiella
och praktiska överväganden. Denna uppfattning delas i stort sett av remissinstanserna,
även om tveksamhet kommer till synes inför den långtgående
uppspaltning av organisationen som föreslagits. Jag vill starkt understryka
vikten av att den öppna vården och därvid icke minst familjevården utbyggs
och förstärkes. Jag vill också framhålla önskvärdheten av att dagsjukhus,
inackorderingshem eller andra anordningar för s. k. halvöppen eller halvsluten
vård kommer till stånd. Erfarenheterna av dylika institutioner från
andra länder och av bedriven försöksverksamhet i vårt land anses vara goda
och det är min uppfattning, att de bör väsentligt kunna medverka till skapandet
av en ändamålsenlig vårdorganisation som supplement till sjukhusen
och som betydelsefullt stöd åt andra vårdformer. En god öppen vård har sin
givna betydelse särskilt då det gäller att tillgodose kravet på tidigbehandling.
Härvid bör också — som antytts av delegationen och vissa remissorgan
— de finansiella intressena för en ändamålsenlig ekonomisering av sjukvårdens
resurser bättre kunna tillvaratagas. Jag vill i denna del slutligen
erinra om att en särskild expertgrupp för utredning om den öppna mentalsjukvårdens
utbyggnad har tillsatts inom mentalsjukvårdsberedningen. På
grundval av förslag från beredningen har försöksverksamhet beslutats och
påbörjats, som i sinom tid bör kunna ge lämpliga riktlinjer för en mer funktionell
öppen vård. Bl. a. bör underlag kunna erhållas för bestämning, i vilken
utsträckning en utbyggd öppen vård kan påverka vårdplatsbehovet.
Jämväl frågan om provinsialläkarnas och distriktssköterskornas medverkan
i den öppna mentalsjukvården torde bli föremål för gruppens överväganden.
4. Allmänna bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av statens
mentalsjukvård m.m.
Såsom förut nämnts har överläggningar förts mellan företrädare för inrikesdepartementet
och svenska landstingsförbundet om de bestämmelser,
som skall gälla för överförandet av statens mentalsjukvård till landstingskommunerna.
Resultatet framgår av det protokoll jämte förslag till allmänna
bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av den statliga
mentalsjukvården, som här bifogats. Innan jag övergår till att i det följande
redogöra för innebörden av de olika villkoren i förslaget skall jag
beröra vissa principiella spörsmål i fråga om reformens genomförande.
Först vill jag därvid framhålla, att de föreslagna bestämmelserna
för huvudmannaskapsreformens genomförande är att betrakta som
ett principavtal, vilket enligt vad jag förordar skall läggas till grund för de
olika avtal, som för landstingskommunernas övertagande av den statliga
mentalsjukvården skall upprättas mellan kronan, å ena, och respektive
landsting å andra sidan. Statsbidragsutredningens och remissorganens uppfattning,
att ett överförande bör ske efter så enhetliga riktlinjer som möj
-
95
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
ligt liksom även att full likställighet bör råda mellan de nya huvudmännen
måste således vara grundläggande även för de fortsatta förhandlingarna.
Avvikelser från »ramavtalet» kan dock komma i fråga t. ex. beträffande
bidrag till sjukhus, som avses för medicinsk utbildning eller för specialvård
av farliga psykiskt sjuka. Med hänsyn till de speciella omständigheterna i
samband med utbyggnaden av undervisningssjukhuset i Lund anser jag mig
vidare kunna godtaga att Vipeholms sjukhus i Lund skall övertagas av
Malmöhus läns landstingskommun senast den 1 januari 1970.
De särskilda avtalen förutsättes kunna ingås mellan av Kungl. Maj :t och
respektive landsting särskilt förordnade förhandlingsdelegationer. Då landstingskommunernas
övertagande av den statliga mentalsjukvården föreslagits
ske den 1 januari 1967 måste med hänsyn härtill de lokala avtalen ha
ingåtts i god tid dessförinnan, icke minst med tanke på att landstingen
senast vid 1966 års lagtima landstingsmöten skall ha tillfälle att fatta de
beslut, som erfordras för mentalsjukvårdens landstingskommunala förvaltning.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela nödvändiga föreskrifter
om den förhandlingsorganisation, som erfordras för genomförandet
av förhandlingarna med de tjugofem landstingen.
Grunderna för de ekonomiska villkoren för landstingskommunernas övertagande
av statens mentalsjukvård skall enligt förslaget gälla i fem år,
d. v. s. intill den 1 januari 1972. I god tid dessförinnan skall förutsättningslösa
förhandlingar upptagas mellan staten och landstingskommunerna beträffande
statens fortsatta bidrag till den övertagna vården. Bestämmelsen
härom, som avslutar principavtalet (punkt 27), möjliggör en fullständig
omprövning av grunderna för de ekonomiska villkoren ävensom av föreslagna
bidragsbelopp. Under femårsperioden bör man på ömse sidor kunna
få underlag såväl för en eventuell omprövning av bidragen som för överväganden
om samordning av statens bidrag till hälso- och sjukvården i dess
helhet. Från landstingssidan har både i remissyttrandena över statsbidragsutredningens
betänkande och under överläggningarna om de allmänna bestämmelserna
med eftertryck framhållits nödvändigheten av statsbidragens
värdebeständighet och följsamhet i förhållande till ökade kostnader vid förbättring
av vårdstandarden. De nu föreslagna bidragens konstruktion måste
emellertid anses på ett skäligt sätt tillgodose dessa synpunkter samtidigt som
den korta avtalstiden medger tillfälle till en eventuell omprövning av de ekonomiska
villkoren även utifrån dessa synpunkter.
Av vad nu sagts framgår, att det endast är de ekonomiska villkoren och
grunderna för dessa som kan omprövas. Huvudmannaskapet för mentalsjukvården
som sådant kan icke omprövas utan är definitivt från och med
den 1 januari 1967 med undantag för psykopatvården, där ansvaret övergår
från staten till landstingskommunerna senast den 1 januari 1970. Landstingskommunernas
huvudmannaansvar för mentalsjukvården kommer från
nämnda tidpunkter att regleras jämlikt sjukvårdslagen, enligt vars 3 § det
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
åligger landstingskommun att för dem, som är bosatta inom landstingsområdet,
ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel
och barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg härom. Samma
vårdskyldighet åvilar landstingskommunen för dem, som vistas inom landstingsområdet
utan att vara där bosatta, därest behov av omedelbar vård
föreligger. I dylikt fall gäller som bekant skyldigheten att bereda sluten
vård endast så länge som den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till
sjukhus, där den landstingskommun, i vilken den sjuke är bosatt, förfogar
över vårdplatser.
Medicinska fakulteten i Lund har i samband med principförslaget om
reformen påtalat önskvärdheten av att underlätta möjligheterna för patienter
att vårdas inom annat län än det egna. Som skäl härför har anförts,
att vid psykisk sjukdom ofta, och i långt högre grad än vid kroppsliga sjukdomar,
diskretionssynpunkter spelar in samt att undervisningen och forskningen
kan ha behov av s. k. utomlänspatienter. I anledning härav vill jag,
utöver vad förut anförts, understryka, att den föreslagna reformen givetvis
innebär att varje landstingsområde kommer att utgöra ett eget upptagningsområde
för de mentalt sjuka som är bosatta inom området liksom nu är
fallet med andra sjuka. Härtill kommer skyldigheten att för erforderlig sjukhusvård
omhändertaga alla inom landstingsområdet akut insjuknade eller
att eljest mottaga för specialistvård remitterade patienter. Bestämmelserna
för denna s. k. utomlänsvård finns f. n. beträffande kroppssjukvården reglerat
i två mellan landstingskommunerna och städerna utanför landsting upprättade
avtal om dels s. k. utomlänsvård dels ock specialistvård inom
regionsjukvården. I avtalen regleras bl. a. rätten för läkare att för specialistvård
remittera patienter och huvudmännens ekonomiska förpliktelser sinsemellan
för meddelad utomlänsvård åt patienter vid annat sjukhus än hemortssjukhus.
Jag förutsätter, att de båda avtalen kommer att göras tillämpliga
även på de mentalt sjuka och att man därvid för dessa tillämpar samma
möjligheter till vård inom annat sjukvårdsområde än det egna. Humanitära
och sociala skäl bör även vid psykiska sjukdomar tala för en liberal tillämpning
av avtalen. Specialistvården inom mentalsjukvården torde komma att
kräva ett remissförfarande och läkarna vid mentalsjukhusen bör få rätt att
remittera patienter för specialistvård vid andra sjukhus än mentalsjukhus.
Självfallet gäller i övrigt här de särskilda författningar och andra bestämmelser
som finns eller kommer att utfärdas angående intagning på mentalsjukhus.
Beträffande de psykiskt efterblivna bör observeras, att sjukvårdslagen
icke är tillämplig för deras omhändertagande. Med hänsyn till att vården
av dessa uttömmande reglerats i 1954 års lag om undervisning och vård
av vissa psykiskt efterblivna ansågs denna vård vid utarbetande av 1959
års sjukhuslag över huvudtaget inte böra behandlas i sjukhuslagen. 1954
års lag är -— som jag omnämnt i annat sammanhang — f. n. föremål för
97
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
översyn inom mentalsjukvårdsberedningen. Jag förutsätter att man därvid
kommer att beakta huvudmannaskapsreformens innebörd för detta klientel
och att frågan löses om den rättsliga regleringen av vården av de psykiskt
efterblivna, som f. n. är intagna för specialvård på bl. a. statliga mentalsjukhus.
I detta sammanhang bör framhållas att i avtalet med vård i förekommande
fall likställes även undervisning av psykiskt efterblivna. Till begreppet
mentalsjukvård hänföres i det följande även vården av epileptiker. Om
ej annat sägs avses med sjukhus statens mentalsjukhus och epilepsisjukhus,
statens skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning
samt statens arbetshem och vårdhem för blinda och döva med komplicerat
lyte eller andra institutioner för mentalsjukvård, till vilkas drift staten bidrager
enligt särskilda avtal. De sjukhus som enligt den 1 januari 1963 gällande
organisation omfattas av huvudmannaskapsreforinen är förtecknade
i anslutning till punkt 1 i förslaget. I de särskilda avtalen med landstingskommunerna
skall fastställas dels en vårdplan för den mentalsjukvård, som
ej är specialvård och som skall tillgodoses landstingsvis, dels ock en regionvårdplan
för den specialvård, som skall omfatta flera sjukvårdsområden. I
dessa planer skall anges dels antalet fullgoda platser vid befintliga sjukhus,
som skall övertagas av landstingskommunen, dels antalet platser som är i
behov av upprustning, dels ock antalet tillkommande, helt nya vårdplatser
för att täcka eventuellt platsunderskott (punkt 3 och i).
Regionvårdplanerna är nödvändiga icke minst för att underlätta och säkra
samarbetet inom specialvården, som i likhet med t. ex. kroppssjukvårdens
och barnhemsvårdens specialvård kan kräva större upptagningsområden
än en landstingskommun. I regionvårdplanerna skall jämväl ingå de platser
som erfordras för specialvård av patienter från de s. k. landstingsfria
städerna, vilka ju utgör egna sjukvårdsområden. Så långt möjligt synes den
inom kroppssjukvården tillämpade regionvårdindelningen böra användas
som underlag för en regional vårdorganisation inom mentalsjukvården.
De olika vård- och regionvårdplanerna förutsättes bli utarbetade gemensamt
av berörda statliga myndigheter och sjukvårdshuvudmän. Till grund
för planerna bör liksom beträffande driftbidraget läggas det antal inom
respektive landstingsområde mantalsskrivna patienter som året före reformens
ikraftträdande är intagna vid sjukhusen i fråga. Under överläggningarna
med inrikesdepartementet har från landstingssidan önskemål framförts
att, där mera avsevärda ändringar i befolkningens antal och sammansättning
inträffar under avtalsperioden, förhandlingar om revision av vårdplanerna
skall kunna upptagas. Efter vad som erfarenhetsmässigt kan bedömas, torde
det knappast under femårsperioden 1967—1971 förväntas bli sådana avsevärda
ändringar i befolkningens antal och sammansättning, att övertagna och
planerade vårdresurser kommer att bli otillräckliga. Spörsmålet om en revision
av vårdplanerna bör enligt min uppfattning naturligen övervägas i
4 — B ihan g till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 171
98
Kungl. Maj.ts proposition nr ill är 1963
samband med de förutsättningslösa förhandlingar, som skall upptagas mellan
parterna före år 1972.
Det är att märka, att landstingskommunerna icke blir bundna av att upprusta
eller uppföra nya platser enligt planerna. I och med övertagandet av
vården regleras landstingskommunernas ansvar som sjukvårdshuvudmän
enligt sjukvårdslagen och de kan inom gränserna för sitt ansvar enligt avtalet
fritt vidtaga erforderliga dispositioner för att åstadkomma en ändamålsenlig
vårdorganisation. Med hänsyn till att andra huvudmäns vårdintressen
kan beröras, exempelvis inom den regionala vården eller i de fall
landstingskommun under en övergångstid måste repliera på sjukhus inom
annat sjukvårdsområde, är det emellertid ofrånkomligt med inskränkningar
i denna rätt (punkt 9). I varje fall bör detta gälla till dess de nya huvudmännen
själva överenskommer om annan organisation.
övertagandet av befintliga sjukhus. I likhet med remissinstanserna
anser jag mig kunna tillstyrka statsbidragsutredningens förslag,
att landstingskommunerna vederlagsfritt skall övertaga i statens ägo
befintliga sjukhus med tillhörande markområde, dock icke mer mark än
vad som erfordras för varje sjukhus. Självfallet skall i förekommande fall
klausul härom intagas i de olika avtalen (punkt 5).
Endast sådan fast egendom, som erfordras för sjukhusanläggningarnas
verksamhet och fortsatta bestånd, skall övertagas. Vad statsbidragsutredningen
i övrigt anfört om övertagandet av anläggningar och markområden
torde i tillämpliga delar kunna beaktas vid träffandet av lokala avtal.
I övertagandet skall inbegripas ej endast byggnader och mark utan även
alla inventarier och annan utrustning, som är erforderlig för verksamheten
(punkt 6), samt alla till den övertagna egendomen knutna rättigheter och
skyldigheter (punkt 5). Staten kommer under tiden fram till övertagandetillfället
självfallet icke att ge avkall på normalt underhåll av byggnader
och inventarier.
Övertagandet av rättigheter och skyldigheter knutna till fastigheterna
avser bl. a. donationer, servitut och andra onera belastande eller hörande
till sjukhusen.
Vidare måste hänsyn tagas till avtal mellan staten och tredje man om
leverans av värme, elkraft och andra nyttigheter m. m. Landstingskommunen
bör här inträda i statens skyldigheter och rättigheter, vilket kan förutsätta
tredje mans medgivande. Jag utgår från, att man från statens sida
kommer att tillse att erforderliga medgivanden inhämtas (punkt 7).
överförandet av statliga fastigheter till landstingskommunal ägo innebär
även att landstingskommunerna i egenskap av nya ägare skall söka lagfart
på de övertagna fastigheterna. Landstingskommunerna bör vid sökande av
lagfart befrias från alla lagfartskostnader (punkt 8).
Från principen att landstingskommun skall övertaga inom landstingsområdet
för mentalsjukvården befintliga och erforderliga anläggningar kan
99
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
undantag bli erforderliga. Sålunda måste Göteborgs och Bohus läns landstingskommun
övertaga det inom Göteborgs stad befintliga S:t Jörgens sjukhus
för att landstingskommunen skall kunna svara för huvudmannaskapet
för sin mentalsjukvård i enlighet med sjukvårdslagens förutsättningar.
Vissa landstingskommuner saknar mentalsjukhus inom sitt område och
måste därför tills vidare repliera på sjukhus inom annat eller andra sjukvårdsområden.
Så t. ex. är Ulleråkers södra sjukhus i huvudsak upplåtet för
patienter från Stockholms läns landstingskommun. Om denna del av sjukhuset,
som beräknas bli använd endast under en övergångstid, skall övertagas
av Uppsala eller Stockholms läns landstingskommun torde bli föremål
för särskilda överväganden i samband med de lokala förhandlingarna. De
landstingskommuner, som har regionvårdsjukhus inom sina områden, måste
givetvis övertaga dessa fastän de ej är erforderliga enbart för mentalsjukvården
inom det egna landstingsområdet. Detta är nödvändigt med hänsyn
till kraven på regionvård enligt de antagna regionvårdplanerna. Även de s. k.
sekundäravdelningarna skall i princip övertagas av de landstingskommuner,
inom vars områden de är belägna.
Angående de sjukhus till vilkas drift staten bidrager enligt särskilda avtal
har i de allmänna bestämmelserna förutsatts, att statens driftansvar för
dessa övertages av de landstingskommuner, inom vilkas områden de är belägna.
Självklart förutsätter en dylik anordning, att genom statens medverkan
överenskommelse härom kan träffas med ägarna till dessa institutioner.
Investeringsbidrag. Till de sjukhus, som enligt planerna helt
eller delvis skall bibehållas men som ej är upprustade vid tidpunkten för
övertagandet, skall utgå upprustningsbidrag (punkt 10).
Omfattningen av upprustningen skall fastställas i de olika avtalen med
respektive landstingskommun. Upprustningen skall bestämmas till den
standard, som är likvärdig med och som är accepterad av statsmakterna
för de intill tidpunkten för reformens genomförande senast upprustade
sjukhusen av motsvarande karaktär. Upprustningsbidraget skall utgå med
belopp motsvarande de av staten i samråd med varje landstingskommun
beräknade kostnaderna för upprustningen, dock högst med verkliga kostnaden.
Upprustningsbidraget göres värdebeständigt genom dess anknytning
till byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex (punkt 15).
För varje befintligt sjukhus måste i respektive plan fixeras det antal
platser som av staten skulle ha upprustats vid fortsatt statligt huvudmannaskap.
Jämväl angives annan erforderlig upprustning av sjukhuset. Till platser
eller motsvarande som ej skall definitivt upprustas utan utgå ur vårdorganisationen
kan visst bidrag utgå om de övergångsvis skall bibehållas
i avvaktan på nya vårdplatser enligt planen. Då ett sjukhus i behov av upprustning
övertages men vederbörande landstingskommun ej önskar upprusta
detsamma enligt vård- eller regionvårdplanen, står det landstingskom
-
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
munen fritt att — om ej annat överenskommes — använda högst det framräknade
upprustningsbidraget för andra vårdanordningar inom mentalsjukvården
ävensom att fritt disponera det övertagna sjukhuset för annat
ändamål. Självfallet kan i dylikt fall icke något annat bidrag än upprustningsbidraget
eller del därav utgå för de andra investeringar den nye huvudmannen
företager i stället för upprustningen enligt planen. Upprustningsbidraget
har —- såsom förut nämnts — beräknats utgå för sjukhus, som
skall bibehållas helt eller delvis. Emellertid kan i något undantagsfall ett
helt sjukhus bedömas inte böra bibehållas och upprustas utan i stället ersättas
med nya platser. Intill dess så sker kan det dock bli fråga om såväl
visst underhåll som upprustning för en övergångstid av sjukhuset. I ett
sådant fall bör sjukhuset jämte erforderlig mark övertagas av landstingskommunen,
som därjämte bör erhålla upprustningsbidrag med ett belopp
motsvarande högst anläggningsbidraget till nya sjukhus. Den nye huvudmannen
får med detta bidrag svara för den nödvändiga upprustningen av
sjukhuset under övergångstiden och med återstoden av bidraget bestrida
nybyggnadskostnaderna. Några andra investeringsbidrag kan icke komma
ifråga. Det övertagna sjukhuset får i vanlig ordning fritt disponeras, om
ej annat avtalats. Genom detta förfarande erhålles viss motsvarighet till
den s. k. avräkningsregeln (punkt 14-), till vilken jag skall återkomma.
För inrättande av nya platser enligt de olika vårdplanerna skall jämväl
i överensstämmelse med statsbidragsutredningens förslag av statsmedel
utgå anläggningsbidrag. Enligt statsbidragsutredningen borde anläggningsbidrag
bestämmas enligt vissa i utgångsläget fixerade ersättningsnormer.
Dessa borde gälla dels uppförande av nya självständiga mentalsjukhus och
dels tillskapande av nya platser vid redan befintliga vårdenheter inom mental-
och kroppssjukvården.
Några remissinstanser har invänt, att de varierande byggnadskostnaderna
i landet vid ett enhetligt bidrag icke medför likställighet mellan landstingskommunerna.
Därför har önskemål uttalats, att anläggningsbidraget skulle
utgå efter de verkliga byggnadskostnaderna. Till delta må först anföras,
att den av utredningen åberopade kostnadsberäkningen baserats på olika
mentalsjukhusprojekt i skilda delar av landet, även om icke övre Norrland
och södra delen av landet därvid varit representerade. Beräkningen måste
sålunda anses väl överensstämma med de verkliga genomsnittskostnader
staten haft för uppförande av nya mentalsjukhus och därför också vara så
rättvis, som rimligtvis kan åstadkommas. Ett bidrag motsvarande landstingens
verkliga kostnader skulle vidare leda till att sjukhusanläggningarnas
utformning i detalj måste regleras och avtalas mellan parterna, vilket ej kan
anses eftersträvansvärt eller ändamålsenligt. En dylik detaljreglering torde
nämligen vara oundviklig, både för att staten därvid måste tillse, att ingen
orättvisa skulle ske de nya huvudmännen emellan men även därför att det
vore uppenbart orimligt, att landstingskommunerna skulle ha frihet att helt
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963 101
på egen hand vidtaga investeringar för vars kostnader staten oinskränkt
skulle svara.
Vid de överläggningar som hållits med landstingsförbundets representanter
har från inrikesdepartementets sida förordats den av statsbidragsutredningen
föreslagna utformningen av anläggningsbidraget, dock att särskilda
anläggningsbidrag bör utgå för platser inom specialvården av psykiskt sjuka
barn och s. k. psykopater (punkt 11).
De av statsbidragsutredningen nämnda bidragsbeloppen, som avsåg kostnadsläget
den 1 juli 1959, har på grundval av inträffade kostnadsökningar
framräknats till kostnadsläget den 1 juli 1962 samt därutöver justerats
uppåt. Här kan sålunda nämnas, att det av utredningen föreslagna bidraget
om 45 500 kronor per plats vid nytt sjukhus enligt prisläget vid sistnämnda
datum skulle uppgått till 51 500 kronor. I avtalsförslaget föreslås emellertid
ett per den 1 juli 1962 beräknat, generellt bidrag om 55 000 kronor per plats
vid helt nya sjukhus. Statsbidragsutredningens beräknade bidrag om 24 500
kronor per tillkommande plats vid i avtalet avsedda eller eljest befintliga
sjukhus och institutioner har förordats utgå med ett till 30 000 kronor förhöjt
bidrag per plats. De föreslagna bidragsbeloppen skall ej endast utgå
för platser vid mentalsjukhus av vanligt slag utan även för platser inom
den del av vården och undervisningen av psykiskt efterblivna och av epileptikervården,
som övertas från staten.
Vid de föreslagna anläggningsbidragens bestämmande har beaktats den
utveckling som skett sedan statsbidragsutredningen framlagt sitt betänkande.
Det av utredningen föreslagna utgångsbeloppet om 45 500 kronor
per plats var sålunda beräknat på fristående mentalsjukhus med omkring
700 platser. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de verkliga byggnadskostnaderna
för dessa sjukhus varierat mellan 34 600 kronor och 51 500
kronor per plats. Sålunda var platskostnaden vid Falbygdens sjukhus
34 600 kronor och vid Gullberna sjukhus 40 400 kronor. Vid de nu landstingsdrivna
Mellringe och Hälsinge sjukhus var byggnadskostnaderna
48 600 respektive 51 500 kronor per vårdplats. Numera planeras sjukhus
med mindre antal platser men i anslutning till lasarett eller andra sjukhus.
De relativt sett större byggnadskostnaderna per vårdplats vid mindre sjukhusenheter
har därför, även om kostnadsberäkningen genom samordningen
i olika hänseenden med lasarett in. m. verkar i motsatt riktning, ansetts
motivera den förut nämnda uppräkningen av anläggningsbidraget från
51 500 kronor till 55 000 kronor per sjukhusplats. På motsvarande sätt har
anläggningsbidraget per tillkommande plats vid befintligt sjukhus justerats.
Inom specialvården av psykiskt sjuka barn och s. k. psykopater,
föreslås anläggningsbidragen utgå med i princip 70 000 kronor per plats
vid helt nya sjukhus och 45 000 kronor per plats vid befintligt sjukhus.
Särskild hänsyn har sålunda tagits till det förhållandet att platserna för
special vård regelmässigt är dyrare på grund av mindre enheter och mer
102
Kungi. Mcij:ts proposition nr 17i år 1963
kostnadskrävande anordningar. Motsvarande bestämmelser saknades i statsbidragsutredningens
förslag och får — liksom justeringen av anläggningsbidragen
i övrigt —- ses som en ej oväsentlig förbättring i förhållande till
statsbidragsutredningens förslag. Till vad nu sagts kommer möjligheten att
ompröva det föreslagna anläggningsbidraget för platser avsedda för specialvård
av psykiskt sjuka barn, när erfarenhet vunnits om de faktiska
byggnadskostnaderna för sådana platser uppförda i statlig regi. Omprövningen
skall ske vid överläggningar mellan berörda parter. Bestämmelsen
härom är tillkommen i anledning av att statens utbyggnad av dessa platser
vid tidpunkten för förhandlingarna icke kommit så långt, att några erfarenheter
vunnits beträffande de verkliga kostnaderna. Anläggningsbidragens
värdebeständighet per den 1 juli 1962 är garanterad genom anknytningen
till byggnadskostnadsindex (punkt 15).
Även frågan om en ortsindexering av anläggningsbidragen har varit föremål
för överväganden under förhandlingarna. Variationerna i bostadsstyrelsens
ortskoefficient, delserien ortsindex för byggkostnad (BKO), som
är enda tillgängliga index i sammanhanget och som användes vid bidragen
till skolbyggen, är dock icke större än att de flesta i sammanhanget aktuella
orterna ligger inom en marginal av ± 5 enheter. Inom marginalen ± 10
ligger samtliga orter utom Lund, Östersund och Norrbottens län. För Lund
är index 88, för Östersund 112 samt för Norrbotten, representerat av Gällivare,
135. Bortsett från Östersund och Gällivare motiverar de angivna skillnaderna
enligt min mening knappast någon ortsindexering. Beträffande
Östersund planeras inget nytt sjukhus och för ett nytt sjukhus i Gällivare
har ett särskilt bidrag ställts i utsikt.
Vad angår anläggningsbidragen per tillkommande vårdplats vid befintligt
sjukhus bör observeras, att de ej endast avser nya platser vid befintliga
sjukhus enligt vårdplaner och regionvårdplaner utan även tillkommande
platser vid andra institutioner, t. ex. vid lasarett eller sjukhem för lättskötta
psykiskt sjuka. Om nytt mentalsjukhus uppföres i anslutning till lasarett
utgår bidraget självfallet med 55 000 kronor per plats. Vad som är att anse
som ett nytt mentalsjukhus i anslutning till befintligt sjukhus och tillkommande
platser vid sådant sjukhus anser jag böra bedömas från fall till fall
med beaktande av utbyggnadens storlek och utformning.
Om en landstingskommun kan tillgodose mentalsjukvårdens behov genom
investeringar i annan form än sluten vård, exempelvis genom inrättandet
av s. k. dagsjukhus eller genom andra anordningar för öppen vård,
skall investeringsbidrag utgå med verkliga kostnaden härför, dock med
högst det belopp, som skulle ha utgått vid upprustning eller nybyggnad av
motsvarande plats i sluten vård (punkt 12). Avsikten med denna bestämmelse
är att tillförsäkra landstingskommunerna investeringsbidrag till den
form av mentalsjukvård, som av de nya huvudmännen befinnes lämplig
för de olika patientkategorierna. I sista hand ankommer det på medicinal
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
103
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
styrelsen att i egenskap av tillsynsmyndighet tillse, att mentalsjukvården
liksom annan sjukvård drives och ombesörjes enligt sjukvårdslagen och
övriga sjukvårdsförfattningar.
Såsom statsbidragsberedningen påpekat är det uppenbart att en större
utbyggnad av platsantalet vid ett befintligt sjukhus kan ställa krav på ökad
kapacitet hos sjukhusens gemensamhetsanordningnr såsom dess kök, panncentral
m. m. Kostnaderna för härav föranledda utbyggnadsåtgärder vid
sjukhuset måste bli helt olika från fall till fall. Av den anledningen bör bidrag
i princip utgå med belopp motsvarande de av utbyggnaden föranledda
verkliga kostnaderna. I avtalsförslaget har en ersättningsklausul av denna
innebörd införts, därvid dock bidraget avsetts böra maximeras till högst
20 000 kronor per tillkommande plats (punkt 13). Inberäknat vårdplatsbidraget
kan bidrag i dylika fall således utgå med sammanlagt högst 50 000
kronor per plats. Bidrag till gemensamhetsanordningar skall utgå vid en
utökning av desammas kapacitet såväl vid sjukhus övertagna enligt avtalet
sorn vid eljest förekommande sjukhus och institutioner, till vilka mentalsjukvårdsplatser
anslutes. Om gemensamhetsanordningar måste utökas
på grund av en utbyggnad av andra former för mentalsjukvård än sluten
vård bör ersättning jämväl kunna utgå.
I vissa fall kan de befintliga mentalsjukhusen komma att innefatta ett
antal vårdplatser, som endast under en övergångsperiod skall bibehållas
vid sjukhusen. Av rättviseskäl landstingskommunerna emellan finner jag
det i överensstämmelse med vad statsbidragsutredningen anfört påkallat,
att de kostnader, som utöver sedvanligt underhåll måste nedläggas för att
kunna bibehålla övergångsplatserna, avräknas från anläggningsbidragen till
eu sedermera vidtagen utbyggnad av vårdresurserna. Avräkningsbeloppet
skall följaktligen bestämmas till så stor del av den nedlagda kostnaden per
plats, som vid tidpunkten för respektive sjukhus övertagande hänför sig till
den enligt vårdplanen respektive regionvårdplanen återstående tiden för
platsernas användning (punkt H). Jag vill understryka att avräkningsförfarandet
är motiverat ej endast i det fall staten nedlagt kostnader för övergångsplatser
före reformens ikraftträdande utan även då landstingskommun
övertager sjukhus, som enligt vårdplan eller regionvårdplan skall utgå
och ersättas med nytt men staten vid reformens genomförande ej kunnat
vidtaga åtgärder för dess övergångsvisa bibehållande. Landstingskommunen
får då ett upprustningsbidrag som i princip högst kan motsvara anläggningsbidraget.
Härigenom får landstingskommunen göra en intern avräkning
mellan det sålunda erhållna bidraget mot dess kostnader för att övergångsvis
hålla sjukhuset i stånd.
I den mån de nya huvudmännen icke själva disponerade lämpliga markområden
för nya mentalsjukhus ansåg statsbidragsutredningen att man fick
räkna med att ersättning framdeles skulle komma att krävas för mark,
som ianspråktages för utbyggnaden inom mentalsjukvården. Det kunde
opaginerad Kontrollera mot PDF
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
också förutsättas, att staten skulle få vidkännas dessa kostnader vid ett
oförändrat huvudmannaskap. I princip borde bidrag därför utgå även för
de kostnader, som var förenade med lösen av erforderliga markområden.
Då några normer för beräkningen av dylikt bidrag icke kunde angivas, ansåg
statsbidragsutredningen att bidragsbeloppet borde få bestämmas efter
prövning från fall till fall. Remissopinionen var på denna punkt icke fullt
enhällig. Sålunda ansåg några remissinstanser att bidrag icke borde utgå till
kostnader för lösen av erforderliga markområden. Flertalet landstings förvaltningsutskott
var eljest av den uppfattningen att bidrag borde utgå. I
avtalsförslaget har förutsatts, att bidrag skall utgå till köp av erforderlig
mark för nya platser enligt vård- eller regionvårdplanerna med högst det
belopp, som motsvarar statens genomsnittliga kostnader för jämförbar sjukhusmark
under åren 1960—1966 (punkt 16). Om landstingskommunens
beräknade kostnader för ett eventuellt markköp skulle väsentligen överstiga
statens bidrag, skall möjlighet föreligga för landstingskommunen att påkalla
överläggningar om ersättning för det belopp, varmed landstingskommunens
kostnad överstiger nämnda genomsnittsbelopp. Dylika överläggningar skall
upptagas i sådan tid, att staten kan medverka i förhandlingarna om det
eventuella markförvärvet. Jag vill här tillfoga att det måste ankomma på
vederbörande landstingskommun att svara för att dylik representation möjliggöres.
I analogi med upprustnings- och anläggningsbidragen föreslås i avtalsförslaget
att utrustning sbidrag skall utgå till såväl upprustade och nya platser
som anordningar för annan än sluten vård (punkterna 17 och 18). Förslaget
följer härvid i princip vad statsbidragsutredningen rekommenderat.
I fråga om platser vid helt nya sjukhus föreslås ett utrustningsbidrag om
5 000 kronor och för tillkommande plats vid i avtalet avsedda eller eljest
befintliga sjukhus och institutioner 2 500 kronor. Motsvarande bidrag för
utrustning av platser avseende såväl psykiskt sjuka barn som s. k. psykopater
föreslås utgå med 7 000 kronor respektive 3 000 kronor per plats. De
olika utrustningsbidragens värdebeständighet garanteras genom att bidragen
skall förändras i relation till ändringar i omsättningsskatt och kommerskol
legii partiprisindex (generalindex) efter den 1 juli 1962. De nu angivna
bidragsbeloppen har framräknats på grundval av kostnaderna för anskaffande
av utrustning till de senast uppförda statliga mentalsjukhusen.
Den f. n. i statlig regi pågående utbyggnaden inom mentalsjukvården är
omfattande och innebär en väsentlig standardhöjning av vården som sådan.
Den byggnadsmässiga upprustningen har under de senaste åren väsentligt
kunnat ökas och för ändamålet står för budgetåret 1963/64 75 miljoner
kronor till förfogande. Då mentalsjukvårdens investeringar enligt här föreslagna
villkor för huvudmannaskapsreformen skall bekostas av staten,
måste de naturligen inrymmas inom den statsfinansiella ramen för statens
investeringar. Detta leder till att de statliga investeringsbidragen efter men
-
105
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
talsjukvårdens överförande till landstingskommunerna icke kan utgå i annan
takt än den som anges i en av statsmakterna godkänd investeringsplan
(punkt 19). Investeringsplanen skall fastställas i samråd med landstingskommunerna.
Dessa är dock ej — såsom förut poängterats -— bundna av
investeringsplanen i sitt handlande, utan äger själva att besluta och genomföra
sina utbyggnadsplaner enligt eljest gällande förutsättningar. Men de
statliga investeringsbidragen kan ej utgå i annan tidsordning än som fastställes
i investeringsplanen. Detta bör ur landstingskommunernas synvinkel
kunna vara till fördel vid deras egen planering. Givetvis kan inte några investeringsbidrag
utgå med mindre än att investeringarna för mentalsjukvårdens
utbyggnad enligt vård- och regionvårdplanerna verkligen äger rum.
Utöver vad som anförts bör även framhållas, att investeringsbidragen till
regionvårdplatser städse skall utgå till de landstingskommuner, som enligt
regionvårdplanerna skall svara för de olika enheterna för specialvård. Kommer
de nya huvudmännen sedermera överens om en annan organisation
och fördelning av regionvårdsenheterna, torde emellertid överenskommelse
kunna träffas med staten om en ändring beträffande den huvudman, som
skall äga rätt att uppbära bidragen.
Driftbidragen. Den kritik som mött statsbidragsutredningens förslag
till driftbidrag har medfört, att detsamma ej ansetts kunna förordas.
Vid de överläggningar, som hållits med landstingsförbundets förhandlingsdelegerade,
har med hänsyn härtill andra alternativ diskuterats. Därvid
har konstaterats det angelägna i att åstadkomma ett så enkelt och rättvist
system som är möjligt. Efter ingående prövningar har man därvid stannat
för det förslag som intagits under punkt 20 i avtalsförslaget. Driftbidraget
föreslås sålunda utgå dels till platser vid andra sjukhus än psykopatsjukhus
och dels till platser vid psykopatsjukhus och vid specialavdelningar för
psykopater. Såsom bas för driftbidraget lägges den genomsnittliga vårddagskostnaden
vid de av staten drivna sjukhusen utom Furunäsets sjukhus (för
s. k. psykopater dock enbart vårddagskostnaden vid Katrineholms sjukhus)
året före avtalets ikraftträdande, d. v. s. år 1966 (år 1969 för psykopatplatser)
multiplicerad med dels det antal inom respektive landstingskommun
mantalsskrivna patienter, som i genomsnitt under år 1966 (år 1969 för s. k.
psykopater) är intagna vid här avsedda sjukhus, dels ock talet 365. I realiteten
erhålles härigenom ett bidrag, som motsvarar medelkostnaden per
vårdplats multiplicerad med patientantalet. För Norrbottens läns landsting
beräknas bidragsunderlaget på grundval av vårddagskostnaden vid Furunäsets
sjukhus.
Vårddagskostnaden beräknas på samtliga institutioner, sålunda även de
sjukhus och skolhem, till vilkas drift staten bidrager enligt särskilda avtal.
Det bör här nämnas, att de statliga mentalsjukhusens vårddagskostnader
icke är jämförbara med kroppssjlikhusens vårddagskostnader beroende
på olika beräkningsmetoder.
4*— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 171
106 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
En väsentlig fördel för landstingskommunerna är, att vid beräkningen
av vårddagskostnaden personalkostnaderna skall grundas på den förutsättningen,
att alla enligt gällande personalplan för varje sjukhus inrättade
tjänster varit besatta med placering i näst högsta löneklassen under hela
det år, som skall ligga till grund för beräkningen av vårddagskostnaden.
I anslutning härtill vill jag erinra om att statsmakterna eftersträvar att ge
de statliga mentalsjukhusen en likvärdig personalstandard. Att antalet befattningar
vid sjukhusen under de senaste åren ökat väsentligt framgår
av vad jag i det föregående redovisat i fråga om den materiella och personella
upprustningen av mentalsjukvården. Något avkall på dessa strävanden
kommer givetvis icke att göras. Vidare skall till medelkostnaden
per plats läggas pensionskostnader, inklusive socialförsäkringsavgifter, beräknade
till 20 procent av den avlöningssumma som ingår i medelkostnaden
(punkt 22).
För varje kalenderår anpassas driftbidraget dels till den årliga procentuella
förändringen av lönerna för statens tjänstemän, det s. k. procenttillägget,
dels ock till den genomsnittliga förhöjningen av lönerna för tjänsterna
inom den statliga sektorn vid s. k. B-listeförhandlingar, d. v. s. lönegradshöjningarnas
procentuella värde (punkt 21). Värdet av dessa dubbla procenttillägg
på driftbidraget ävensom sättet för personalkostnadernas beräkning
och tillägget för pensionskostnaderna måste anses fördelaktigt för
de nya huvudmännen, särskilt som procenttilläggen utgår på alla driftbidragets
komponenter, d. v. s. även andra kostnader än personalkostnader.
Avsikten har varit att söka åstadkomma en bidragskonstruktion, som såväl
i och för sig som genom möjligheter till rationaliseringsvinster kan förväntas
ge de nya huvudmännen utrymme för en standardhöjning.
Bidragskonstruktionen avser icke blott att tillförsäkra landstingskommunerna
fullgod täckning av driftkostnaderna som sådana utan även att åstadkomma
ett så enkelt och lätthanterligt system som möjligt. Att exempelvis
— såsom föreslagits under överläggningarna om villkoren för reformen -—
beräkna driftbidraget blott på de sjukhus, vid vilka patienter från respektive
landstingsområde varit intagna, vore att frångå den principiella uppläggningen
av systemet. Med hänsyn till spridningen av patienterna på olika
sjukhus torde för övrigt utgångsläget för landstingskommunernas del knappast
kunna förbättras. Skall man tillgodose både rättvisekrav och strävanden
till enkelhet med rimligt hänsynstagande till vad som kan vara allmänt
skäligt måste en ändring från ett riksmedeltal till ett helt slumpmässigt
»landstingsmedeltal» anses olämplig.
Även frågan om att statsbidraget skulle beräknas med tillägg för antalet
exspektanter har varit föremål för diskussion. Ett bidrag kan emellertid
icke rimligen beräknas på personer, som ej är omhändertagna för vård och
som följaktligen ej heller föranleder några vårdkostnader. Det torde vidare
framstå som självklart, att en person som är exspektant ej av den anled
-
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
ningen är ett givet vårdfall. Mentalsjukvårdens förbättrade resurser har
dessutom medfört att antalet exspektanter inom hela den statliga mentalsjukvården
sjunkit från 1 935 år 1955 till 962 år 1962 och för den s. k. egentliga
mentalsjukvården från 1 517 till 675 år 1962 och kan förväntas upphöra
till år 1967.
Vidare har förslag framförts om att de psykiskt efterblivna, vilka enligt
§ 4 i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna
skall ha vård på statens sjukhus men som av platsbrist på dessa vårdas på
landstingskommunal institutioner, borde inräknas i det antal patienter,
som skall ligga till grund för driftbidraget. Till detta vill jag erinra om att i
mentalsjukvårdsberedningens utredning om psykiskt efterblivna klargjorts
svårigheterna att draga en klar gräns mellan statligt (§ 4-fall) och landstingsklientel.
Detta är — såsom förut påpekats — en av anledningarna till
att det enhetliga huvudmannaskapet för mentalsjukvården även föreslagits
omfatta § 4-fallen. I den mån man nu kan klart urskilja § 4-klientelet, omfattar
detta framför allt vissa handikappade och särskilt svårskötta, gravt
psykiskt efterblivna. Det tryck för vilket en del landstingsinrättningar varit
utsatta genom att vårda sådana svårskötta torde till större delen bli eliminerat
genom bl. a. färdigställandet av det nya sjukhuset i Sala. Om man
härutöver skulle avskilja hithörande klientel på landstingsinstitutioner,
skulle detta å andra sidan leda till att man för driftbidrag exempelvis undantog
de patienter på mentalsjukhusen, som kan bedömas rätteligen böra vårdas
på landstingskommunernas sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka o. s. v.
Driftbidraget får användas av de nya huvudmännen efter eget skön och
är icke bundet till någon särskild vårdform. Bidragets konstruktion medger
tyvärr icke nu exemplifiering av hur det beloppsmässigt skulle utfalla för
landstingskommunerna. Såsom förut anförts måste emellertid såväl bidragets
konstruktion som omfattning komma att bereda utrymme för rationaliseringsvinster
och standardförbättringar under den tid bidragsvillkoren
avses skola gälla. I anledning av att vissa remissinstanser påpekat önskvärdheten
av en översyn av frågan om hälso- och sjukvårdens finansiering i syfte
att ernå en skatte- och kostnadsutjämning landstingskommunerna emellan
vill jag nämna, att 1958 års skatteutjämningskommitté i tilläggsdirektiv
den 26 april 1963 fått i uppdrag att verkställa utredning rörande skatteutjämning
mellan landstingskommunerna.
Varje landstingskommun skall enligt avtalet uppbära sitt driftbidrag. I
den mån patienter kommer att vistas på sjukhus inom annan landstingskommun
än den i vilken de är hemmahörande, måste givetvis hemlandstinget
ersätta värdlandstinget för vården av dessa patienter. I det föregående
har jag berört önskvärdheten ur patientsynpunkt av s. k. utomlänsavtal
även för mentalsjukvårdens del. Även de ekonomiska mellanhavandena
de nya huvudmännen emellan nödvändiggör utomlänsavtal. Den interna
ersättningen landstingskommunerna emellan blir — förutom beträf
-
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
fande landstingskommuner som nu saknar egna sjukhus — framför allt
aktuell inom specialvården av psykiskt sjuka och efterblivna samt epileptiker.
Därest specialvården av psykopater icke övertages av landstingskommunerna
förrän den 1 januari 1970 måste förutsättas, att särskild överenskommelse
träffas om statens ersättning för vård av dessa patienter vid de
specialavdelningar som tillhör av landstingskommuner övertagna sjukhus.
Till de med utbildningen av mentalsjukvårdspersonal förenade kostnaderna
skall särskilt driftbidrag utgå (punkt 23). Bidraget skall utgå på
grundval av de kostnader staten har för dylik utbildning av sin personal
vid mentalsjukhusen året före avtalets ikraftträdande och göres värdebeständigt
på samma sätt som driftbidraget till vården. Enligt särskild anteckning
skall bidraget i framtiden ersättas med det statliga bidrag till
yrkesutbildning inom vårdnadsyrkena, som kan komma att införas i särskild
ordning, överläggningar mellan parterna må upptagas om de problem,
som kan uppstå i samband med övergång till det nya bidragssystemet. Rimligen
kan detta driftbidrag allenast utgå under förutsättning att landstingskommunerna
fortsätter en vårdutbildning, motsvarande i princip den för
vilken staten svarat.
Vad angår sättet för driftbidragets beräkning torde icke några större
svårigheter finnas även om kostnaderna skall beräknas per kalenderår och
icke per budgetår. Redan nu för medicinalstyrelsen kostnadsstatistik per
kalenderår för mentalsjukhusens del. Särskilda beräkningar måste dock
göras för bl. a. skol- och yrkeshemmen. På dessa institutioner bör med vårddag
likställas alla dagar, under vilka klientelet vistats vid hemmen.
Statsbidragens utbetalning. De olika investeringsbidragen,
d. v. s. upprustnings-, anläggnings- och utrustningsbidragen samt bidrag till
marklösen, skall utbetalas kvartalsvis i efterskott (punkt 2b). Utbetalningen
skall ske i takt med realiserandet av den överenskomna vårdplanen respektive
regionvårdplanen samt investeringsplanen.
Någon annan prövning av anläggningarna än vad som gäller för deras
godkännande enligt sjukvårdslagen och sjukvårdsstadgan skall icke förekomma.
Vad angår sättet för bidragens rekvisition och utbetalande föreslår
jag, att det får ankomma på Kungl. Maj :t att efter samråd med de nya
huvudmännen i sinom tid få utfärda föreskrifter härom. Avsikten är att
därvid eftersträva största möjliga enkelhet i förfarandet och administrationen.
Vissa kontrolluppgifter kan dock bli erforderliga, exempelvis i det
fall bidrag skall utgå för de faktiska utgifterna för anordningar för öppen
vård i stället för platser i sluten vård enligt vårdplanen. Den sakgranskning
det här kan bli fråga om, må ej gå längre än att pröva, att det ej är fråga om
kostnader för andra ändamål än vad som ryms inom en adekvat mentalsjukvård.
Eventuella tvistigheter på denna punkt torde lämpligen kunna
avgöras inom ramen för medicinalstyrelsens befogenheter som tillsynsmyndighet.
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Driftbidragen skall erläggas månadsvis i efterskott i form av utbetalningar
å conto motsvarande V12 av det belopp, vartill bidragen uppgått för
det senast slutligt reglerade kalenderåret. Slutlig reglering av driftbidraget,
d. v. s. dess anpassning efter de procentuella tilläggen, skall ske kalenderårsvis
i efterskott (punkt 25).
För att de statliga myndigheterna och landstingen skall kunna göra en
ungefärlig beräkning av storleken av driftbidraget för ar 1967, d. v. s. det
första avtalsåret, bör en preliminär uträkning ske på grundval av 1965 års
siffror. Det resultat man härvid erhåller bör läggas till grund för driftbidragets
utbetalande under det första halvåret 1967. Därefter bör driftbidraget
kunna regleras och utgå på basis av de i avtalet förutsatta beräkningsgrunderna
för år 1966. Det är för landstingens statbehandling av vikt
att de i god tid och senast den 1 juli 1966 erhåller uppgift om vilka bidrag
som kan påräknas enligt de på år 1965 tillämpade beräkningsgrunderna. På
motsvarande sätt bör en preliminär beräkning göras för driftbidraget till
psykopatvården under år 1970.
Personalfrågorna. I likhet med vad jag anförde i proposition nr
181 år 1961 angående hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena
m. m. beträffande provinsialläkarnas övergång till landstingskommunal
tjänst anser jag, att, oavsett vilka legala förutsättningar, som finns för ett
överförande av innehavare av statliga fullmakter och konstitutorial till landstingskommunal
tjänst, det är avgörande för reformens framgångsrika och
snabba genomförande, att de anställda frivilligt medverkar till en huvudmannaskapsändring.
I syfte att underlätta denna medverkan har i principavtalet föreskrivits,
att statens förpliktelser mot sjukhusens personal skall övertagas av landstingskommunerna
med garanti av de nya huvudmännen, att de anställda,
så länge de innehar samma eller motsvarande tjänst, skall vidbliva de för
dem vid avtalets ikraftträdande gällande statliga anställningsvillkoren därest
dessa icke dessförinnan ersätts av andra bestämmelser, tillkomna efter förhandlingar
mellan landstingskommunerna och berörda personalorganisationer
(punkt 26). Med sjukhusens personal avses alla vid sjukhusen anställda,
oavsett anställningsform, och med statliga anställningsvillkor avses
samtliga statliga avlönings- och pensionsbestämmelser ävensom övriga bestämmelser
reglerande de anställningsvillkor, som är tillämpliga a de anställda
intill tidpunkten för landstingskommunernas övertagande av sjukhusen.
Även om den föreslagna garantin i princip godtagits vid de överläggningar
som från inrikesdepartementets sida förts med företrädare för berörda
personalorganisationer och landstingsförbundet har från båda sidor
berörts olika personalproblem, som man ej anser lösta med den utformning
övergångsklausulen fått i principavtalet. Från personalens sida har exempelvis
påpekats, att man trots garantin kan komma att mista vissa av de befordringsmöjligheter,
som staten nu erbjuder. Vidare har framhållits, att be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1963
svärsinstitutet är bättre utformat inom den statliga sektorn än inom den
landstingskommunal. Även andra villkor av olika innebörd och värde har
anförts såsom exempel på att personalen skulle gå förlustig skilda förmåner
vid övergång till landstingskommunal tjänst. Sålunda har statens sjukhuspersonals
förbund uttalat, att de statliga anställningsvillkoren för all berörd
personal borde bibehållas i sin helhet och personalens förmåner icke försämras
vid sjukhusens överförande från staten till landstingskommunerna.
Även från Sveriges akademikers centralorganisation, tjänstemännens centralorganisation
samt stat stjänstemännens riksförbunds sida har framförts
liknande synpunkter på innehållet i den föreslagna personalklausulen. Enighet
har emellertid nåtts om att de spörsmål, som vid överläggningarna varit
föremål för diskussion ävensom övriga problem i sammanhanget, skall upptagas
till gemensamma förhandlingar mellan företrädare för staten, landstingen
och personalorganisationerna under tiden fram till huvudmannaskapsreformens
genomförande. Förhandlingarna bör föras på ett sådant sätt
att avtal om de villkor, som skall gälla för övergång till landstingskommunal
tjänst, kan träffas före den 1 januari 1967 för att träda i kraft samtidigt
med landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård. Det
är min förhoppning, att dessa gemensamma förhandlingar skall leda till en
lösning av de problem som sammanhänger med personalens övergång till
landstingskommunal tjänst och landstingskommunernas emottagande av nu
på statliga villkor anställd personal. Med hänsyn till att fråga uppkommit
rörande bl. a. besättandet av de ordinarie statliga befattningarna i avvaktan
på reformens genomförande, anser jag det rimligt, att några inskränkningar
icke sker i tillsättandet av ordinarie eller andra befattningar fram till den
1 januari 1967. Dock bör i förekommande fall vid de olika tjänsternas utannonsering
och tillsättande förbehåll göras, att vederbörande befattningshavare
skall vara skyldig att den 1 januari 1967 eller vid motsvarande tidpunkt
övergå till landstingskommunal tjänst.
Statens pensionsförpliktelser enligt avtalsförslaget är utformade analogt
med vad som föreskrivits i samband med polisväsendets förstatligande. För
de framtida pensionskostnader, d. v. s. även kostnader för livräntor, som
avser tjänstetid hos staten, skall staten således ansvara. Kostnader för pensioner,
som börjat utgå före övertagandet, bestrides av staten. Pensionsrätten
grundar sig därvid på statens allmänna tjänstepensions reglemente
(SPR). Pensionskostnaderna fördelas emellan staten och landstingskommunerna
i princip i förhållande till antalet år, under vilka befattningshavaren
varit underkastad SPR eller tidigare gällande statliga pensionsreglementen
respektive landstingens pensionsreglemente (LPR). Om en skötare t. ex.
pensioneras 23 år efter avtalets ikraftträdande och har tio SPR-år före denna
tidpunkt, fördelas i princip pensionskostnaden i proportion — och —•. Ana
33
33
logt med vad som skett i samband med beslutet om polisväsendets förstat
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
in
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
ligande bör statens andel sålunda låsas till den pensionsnivå, som gäller
omedelbart före avtalets ikraftträdande, därvid med pensionsnivå avses bruttonivå
enligt SPR.
Sammanfattningsvis vill jag understryka, att huvudmannaskapsreformen
inom mentalsjukvården ej endast är av utomordentligt stor betydelse för
åstadkommandet av en ändamålsenlig sjukvård under enhetligt, landstingskommunalt
huvudmannaskap utan även innebär en förändring i den statliga
och landstingskommunala förvaltningen. Staten upphör i stort sett att
ha det omedelbara ansvaret för någon del av sjukvården under det att landstingskommunerna
får en vidgad verksamhet att ansvara för. Sålunda kommer
de tjugofem landstingskommunerna att få övertaga omkring 25 000
vårdplatser fördelade på drygt 40 olika institutioner vid vilka f. n. mer än
12 000 fasta tjänster finns inrättade. Det ligger i sakens natur, att reformens
genomförande kommer att kräva stora arbetsinsatser av alla, som
därav är berörda. Det principavtal, som jag här har förordat, kommer visserligen
att vara grundläggande för uppläggningen av reformens genomförande
men löser ingalunda alla de formella och materiella spörsmål av
skilda slag, som kommer att uppstå, då reformen skall föras ut på det praktiska
fältet. Icke mindre än tjugofem olika avtal skall således upprättas,
varvid för varje landstingsområde skall förhandlas först och främst rörande
omfattningen av både vårdplan och regionvårdplan. Med hänsyn bl. a. till
de olika investeringsbidragen måste därvid ingående organisatoriska avvägningar
göras såväl landstingsvis som regionvis. De regionala anordningarna
för specialvården inom mentalsjukvården kommer att fordra speciella överväganden
i fråga om både utbyggnad och organisation. I samband därmed
måste även förhandlingar föras med städerna utanför landsting. Att i varje
avtal fastställa omfattningen av alla i principavtalet beskrivna platstyper
kräver grundlig genomgång av platsbeståndet samt ingående överläggningar
om planernas innehållsmässiga utförande. Principavtalet innebär vidare,
att omfattningen av de anläggningar och markområden, inventarier m. m.,
som skall övertagas, skall fastställas i varje avtal. Särskilda förhandlingar
blir vidare erforderliga med tredje man, med vilken staten har bindande
avtal om leveranser av nyttigheter o. d. För de sjukhus, som skall vara
regionsjukhus eller eljest tills vidare skall betjäna annat landstingsområde
än det egna, måste överenskommelser träffas med landstingen om rätten
till vård på dessa sjukhus.
Ett stort antal av de statliga sjukhusen kommer vid överförandet till
landstingskommunal ägo att vara i behov av upprustning. Omfattningen av
denna och det upprustningsbidrag, som skall utgå måste ävenledes bli föremål
för ingående prövningar och förhandlingar. På motsvarande sätt måste
överenskommas om det utrustningsbidrag, som skall utgå till upprustade
vårdplatser. Även beträffande övriga investeringar och bidrag härtill måste
112 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
förhandlingar föras i samband med de olika avtalens upprättande. Jag kan
här peka på de frågor som rör markförvärv, avräkning av kostnader, som
staten tidigare nedlagt ävensom bidrag till s. k. gemensamhetsanordningar.
Vidare måste investeringstakten som sådan bli föremål för överläggningar
med landstingen, innan statsmakterna fastställer investeringsplanen för
bidragen till den övertagna mentalsjukvården. Beräkningen av driftbidragens
storlek måste givetvis föreligga innan ett övertagande kan ske. Speciella
förhandlingsproblem medför — såsom jag förut särskilt markerat — personalens
övergång till landstingskommunal tjänst.
Vad jag nu anfört innebär ett konstaterande, att så gott som varje punkt
i principavtalet kräver både omfattande utredningsarbeten och särskilda
överläggningar eller förhandlingar med såväl de nya huvudmännen som
andra myndigheter, organisationer och övriga, som kan beröras av reformen.
Det föreslagna principavtalet är avsett att tjäna som grundval för de
tjugofem olika avtalens upprättande. Detta synnerligen omfattande förhandlingsarbete
måste vara i princip slutfört före våren 1966, vilket betyder
att ungefär två år står till förfogande för förhandlingsarbetet.
Arbetets omfång och den relativt korta tid, som kommer att stå till buds
för ett realiserande av reformen fordrar en effektiv och snabbt arbetande
förhandlingsorganisation, som med hjälp av mentalsjukvårdsberedningen
samt dess byggnads- och utrustningsdelegation snarast bör träda i verksamhet
för att den föreslagna huvudmannaskapsreformen skall kunna genomföras.
Jag har i det föregående föreslagit, att Kungl. Maj :t bör bemyndigas
att sluta de olika avtalen och att det bör ankomma på Kungl. Maj :t
att meddela erforderliga föreskrifter om den förhandlingsorganisation, som
erfordras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
113
VI. Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
a) besluta, att huvudmannaskapet för den av staten drivna
mentalsjukvården m. m. skall enligt de förutsättningar samt
i den omfattning och på de villkor jag i det föregående förordat
överföras till landstingskommunerna den 1 januari
1967;
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna avtal med
landstingen om deras övertagande av mentalsjukvården m. m.
i huvudsak enligt av mig i det föregående förordat principavtal
och eljest angivna grunder.
Med bifall till vad föredraganden med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertil Segerfalk
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
Bilaga A.
Protokoll, hållet vid överläggningar
den 8 maj 1963 mellan
företrädare för inrikesdepartementet,
å ena sidan, samt för
svenska landstingsförbundet, å
andra sidan, angående landstingskommunernas
övertagande
av statens mentalsjukvård m. m.
§ 1.
Efter förda överläggningar angående omfattningen av och villkoren för
överförandet av den statliga mentalsjukvården m. m. till landstingskommunalt
huvudmannaskap framlades från inrikesdepartementet det förslag häröver,
som framgår av till detta protokoll fogad bilaga. Företrädarna för inrikesdepartementet
förklarade att avsikten var att framlägga förslaget i en
kommande proposition om landstingskommunernas övertagande av statens
mentalsjukvård m. m. I propositionen skulle bl. a. hemställas, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att dels besluta, att huvudmannaskapet för
den av staten drivna mentalsjukvården m. m. skulle enligt de förutsättningar
samt i den omfattning och på de villkor, som förslaget omfattade,
överföras till landstingskommunerna den 1 januari 1967, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t att godkänna för reformen erforderliga avtal med respektive
landstingskommun.
§ 2.
Företrädarna för svenska landstingsförbundets styrelse och förhandlingsdelegation
meddelade, att i § 1 omnämnt förslag av förbundets styrelse underställts
landstingens förvaltningsutskott för granskning varjämte förslaget
behandlats vid en konferens med representanter för utskotten. Därvid
hade framkommit erinringar mot åtskilliga punkter i bestämmelserna. Vid
förnyat övervägande av frågan hade förbundsstyrelsen och dess förhandlingsdelegation
funnit bestämmelserna i vissa avseenden alltjämt otillfredsställande.
Landstingsförbundets företrädare ville sålunda anmäla, att det inom förbundsstyrelsen
och dess förhandlingsdelegation förelåg betänkligheter t. ex.
i fråga om de föreslagna anläggningsbidragen, vilka syntes otillräckliga,
främst vad det gällde uppförande av mindre mentalsjukhus. Även utrust
-
115
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
ningsbidragen ansågs alltför små. Svårigheter förelåg vidare att bedöma,
hur det föreslagna driftbidraget skulle utfalla, men så mycket syntes tydligt,
att det icke torde komma att täcka de kostnader en modern, intensivt
bedriven mentalsjukvård betingade. Utformningen av bestämmelserna om
landstingens övertagande av mentalsjukhusens personal gav också anledning
till bekymmer med anledning av de konsekvenser, främst på det administrativa
området, som därmed var förbundna. Landstingsförbundet
hade framhållit önskvärdheten av att erforderliga förhandlingar med personalorganisationerna
kunde slutföras före 1967. I anslutning till punkt 26
hade landstingsförbundet vidare för sin del fogat följande tillägg till protokollsanteckningen.
Tillägg till protokollsanteckning, punkt 26.
Landstingsförbundet förutsätter, att punkt 26 tillkommit för att skydda
den personal, som vid övertagandetillfället har fast anställning vid sjukhusen,
mot försämring av anställningsvillkoren sedda som helhet. Förbundet
utgår därför ifrån att för den personal som övergår till landstingsanställning
kommer att gälla landstingens anställnings- och avlöningsbestämmelser
med de övergångsbestämmelser, som för detta ändamål kan vara erforderliga
och varom överenskommelse kan träffas med vederbörande personalorganisation
före sjukhusens överförande till respektive landsting.
Landstingsförbundet har vidare omnämnt, att Malmöhus läns landsting
yrkat att tidpunkten för övertagande av Vipeholms sjukhus flyttas till den
1 januari 1971 samt att krav på förhöjda anläggningsbidrag till mentalsjukhusen
även i vissa i bestämmelserna ej omnämnda Norrlandslän förelåg med
hänsyn till byggnadskostnadernas storlek i dessa län.
Trots sålunda föreliggande allvarliga betänkligheter hade dock styrelsen
och dess förhandlingsdelegation, med hänsyn till önskvärdheten att erhålla
en rationell organisation av mentalsjukvården och till angelägenheten att
förbättra de mentalt sjukas vårdförhållanden, ansett sig böra godtaga det av
inrikesdepartementet framlagda förslaget till allmänna bestämmelser för
landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård.
Ledamoten av landstingsförbundets styrelse herr Pålsson i Lit hade inom
förbundsstyrelsen anmält avvikande mening under uttalande, att han ansett,
att styrelsen i nuvarande läge hade bort avstyrka förslaget.
Vid protokollet:
För inrikesdepartementet
Rune B. Johansson
För svenska landstingsförbundet
Fridolf Thapper
Axel Mannerskantz
Carl G. Persson
loar Dahlgren
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Bilaga till förhandlingsprotokoll den 8 maj 1963.
Allmänna bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av
statens mentalsjukvård m.m.
1. Landstingskommunerna övertager såvitt angår patienter från landstingsområdena
den 1 januari 1967 huvudmannaskapet för den av staten
bedrivna mentalsjukvården och vården av epileptiker. Huvudmannaskapet
för specialvården av psykopater skall dock, om ej annorlunda överenskommes,
övertagas senast den 1 januari 1970.
Från övertagandet undantages undervisningen och vården av sådana blinda
och döva psykiskt efterblivna, som skall mottagas vid statens blind- och
dövskolor.
Anteckning till punkt 1.
a) Den av staten bedrivna mentalsjukvården omfattar dels den i anslutning
till statens mentalsjukhus drivna slutna och öppna vården, till vilken
hör specialvården av psykiskt sjuka med tuberkulos i smittsamt skede,
psykiskt sjuka barn, särskilt farliga psykiskt sjuka, psykiskt abnorma, s. k.
psykopater, och psykiskt efterblivna, dels den undervisning och vård av
psykiskt efterblivna, som meddelas vid andra statliga institutioner än vid
mentalsjukhus, dels ock mentalsjukvård samt undervisning och vård av
psykiskt efterblivna vid institutioner, till vilkas drift staten bidrager enligt
särskilda avtal. Till den öppna vården hör bl. a. hjälpverksamhet och familjevård.
b) Till begreppet mentalsjukvård hänföres i det följande även vården
av epileptiker. Med vård likställes i förekommande fall även undervisning
av psykiskt efterblivna.
c) Med sjukhus avses i det följande — om ej annat sägs statens mentalsjukhus
och epilepsisjukhus, statens skol- och yrkeshem för barn med
komplicerad utvecklingshämning samt statens arbetshem och vårdhem för
blinda och döva med komplicerat lyte eller andra institutioner för mentalsjukvård,
till vilkas drift staten bidrager enligt särskilda avtal.
d) I punkt 1 avsedda institutioner omfattar den 1 januari 1963 följande
sjukhus:
(1) Mentalsjukhus
Ulleråkers sjukhus, Uppsala, Uppsala län
S:ta Anna sjukhus, Nyköping, Södermanlands län
Sundby sjukhus, Strängnäs, Södermanlands län
(med sekundäravdelningar i Ribbingelund, Ärla, och Rosöga, Härad)
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
Birgittas sjukhus, Vadstena, Östergötlands län
(med sekundäravdelning i Hammar)
Ryhovs sjukhus, Jönköping, Jönköpings län
S:t Sigfrids sjukhus, Växjö, Kronobergs län
(med specialavdelning och Korsberga centralhem)
S:ta Gertruds sjukhus, Västervik, Kalmar län
(med fast paviljong)
S:t Olofs sjukhus, Visby, Gotlands län
Gullberna sjukhus, Karlskrona, Blekinge län
S:t Lars sjukhus, Lund, Malmöhus län
S:ta Maria sjukhus, Hälsingborg, Malmöhus län
S:t Jörgens sjukhus, Lillhagen, Göteborgs och Bohus län
Restads sjukhus, Vänersborg, Älvsborgs län
(med sekundäravdelning i österängen)
Källshagens sjukhus, Vänersborg, Älvsborgs län
Falbygdens sjukhus, Falköping, Skaraborgs län
Mariebergs sjukhus, Kristinehamn, Värmlands län
Mellringe sjukhus, Örebro, Örebro län
Säters sjukhus, Kopparbergs län
(med fast paviljong samt med sekundäravdelningar i Pärlby, Grangärde,
och Olofsfors, Avesta)
Häls inge sjukhus, Bollnäs, Gävleborgs län
Sidsjöns sjukhus, Sundsvall, Västernorrlands län
(med specialavdelning)
Gådeå sjukhus, Härnösand, Västernorrlands län
Frösö sjukhus, Östersund, Jämtlands län
(med sekundäravdelning i Järvsö)
Umedalens sjukhus, Umedalen, Västerbottens län
Furunäsets sjukhus, Piteå, Norrbottens län
(2) Mentalsjukhus för psykopater
Sjukhuset i Katrineholm, Katrineholm, Södermanlands län
(under uppförande)
(3) Mentalsjukhus för psykiskt efterblivna
Västra Marks sjukhus, Örebro, Örebro län
Västra Ny sjukhus, Motala, Östergötlands län
Vipeholms sjukhus, Lund, Malmöhus län
Källshagens sjukhus, Vänersborg, Älvsborgs län
(jämför under (1))
Salberga sjukhus, Sala, Västmanlands län
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
(4) Statens epilepsisjukhus
Vilhelmsro sjukhus, Jönköping, Jönköpings län
(5) Statens skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utveckling shäm
ning
m. fl.
Statens skol - och yrkeshem för flickor i Vänersborg,
(Laxå), Älvsborgs (Örebro) län
Statens skol- och yrkeshem för pojkar på Salboh
e d, Västmanlands län
Statens vård- och arbetshem för blinda med komplicerat
lyte, Lund, Malmöhus län
Vårdanstalten för döva med komplicerat lyte, Mogård,
Finspång, Östergötlands län
(6) Institutioner för mentalsjukvård, till vilkas drift staten bidrager enligt
särskilda avtal
Kronprinsessan Victorias kustsanatorium, tillhörande
föreningen med samma namn, Vejbystrand, Kristianstads län,
Skolhemmen Sävstaholm, Vingåker, Södermanlands län, samt
Söderhaga, Drewiken, Stockholms län, tillhörande Föreningen Sävstaholmsskolorna,
Mellansjö skolhem, tillhörande föreningen med samma namn, Täby,
Stockholms län.
Statens nuvarande ansvar för driften vid dessa inrättningar upphör vid
landstingens övertagande av huvudmannaskapet för mentalsjukvården för
att i första hand övertagas av de landstingskommuner, inom vilka inrättningarna
är belägna, de s. k. värdlandstingen.
e) Före den 1 januari 1967 må på grundval av de allmänna bestämmelserna
överenskommelse träffas mellan staten och landstingskommun om
uppförande och/eller drift av nytt sjukhus.
f) Malmöhus läns landstingskommun skall övertaga Vipeholms sjukhus,
Lund, senast den 1 januari 1970.
2. Mellan staten och envar landstingskommun upprättas avtal, nedan
kallat avtalet, om de särskilda bestämmelser för landstingskommunens övertagande
av den statliga mentalsjukvården, som — utöver vad i det följande
angives — erfordras.
3. I en för varje landstingsområde upprättad vårdplan fastställes i avtalet
för den del av mentalsjukvården, som ej omfattas av specialvården
enligt punkt 4, dels antalet fullgoda platser vid befintliga sjukhus, som
skall övertagas av landstingskommunen, dels antalet platser i behov av
upprustning vid sådana sjukhus, dels ock antalet erforderliga nya platser.
119
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
4. I en för flera sjukvårdsområden (»regioner») upprättad regionvårdplan
fastställes i avtalet för specialvården av
a) psykiskt sjuka med tuberkulos i smittsamt skede,
b) psykiskt sjuka barn,
c) särskilt farliga psykiskt sjuka,
d) psykiskt abnorma, s. k. psykopater,
e) psykiskt efterblivna, samt
f) epileptiker
dels antalet fullgoda platser vid befintliga sjukhus, som skall övertagas
av respektive landstingskommun, dels antalet platser i behov av upprustning
vid sådana sjukhus, dels ock antalet erforderliga nya platser.
Anteckning till punkt 3 och 4.
Vårdplanen respektive regionvårdplanen är icke bindande för landstingskommunen
i dess ansvar för mentalsjukvården enligt sjukvårdslagen och
enligt de andra författningar, i vilka vården eller undervisningen av i avtalet
omnämnt klientel regleras.
5. Vid avtalets ikraftträdande övertager landstingskommunen vederlagsfritt
och med full äganderätt samtliga av staten ägda inom landstingsområdet
för mentalsjukvården befintliga och erforderliga anläggningar jämte
markområden med därtill knutna rättigheter och skyldigheter.
Markområdenas omfattning fastställes i avtalet.
Anteckning till punkt 5.
a) Det förutsättes, att anläggningar och mark, som icke överlåtes till
landstingskommunen, icke skall komma att nyttjas på ett för sjukvården
störande eller menligt sätt.
b) Beträffande övertagande av rättigheter och skyldigheter antecknas,
att däri ingår donationer, servitut och andra onera belastande eller hörande
till övertagna sjukhus. Inkomster och utgifter, som avser tiden före övertagandet,
skall tillkomma respektive falla på statsverket.
c) I det fall primärsjukhus är beläget utanför den landstingskommun,
som utgör sjukhusets egentliga upptagningsområde, skall sjukhuset — såvida
ej annat överenskommes — övertagas av landstingskommunen ifråga.
6. I övertagandet av anläggningar ingår för mentalsjukvården befintliga
och erforderliga inventarier och annan utrustning.
7. Därest avtal föreligger mellan staten och tredje man om leverans av
nyttigheter e. d. inträder landstingskommunen i statens rättigheter och
skyldigheter enligt avtalet.
8. övertagandet av anläggningar och markområden medför icke skyldighet
för landstingskommunen att erlägga lagfartskostnader.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
9. Den nye huvudmannens förfoganderätt till övertagna anläggningar
skall i princip icke inskränkas. Undantag härifrån skall göras i de fall landstingskommun
övertager sjukhus, som i enlighet med vårdplanen respektive
regionvårdplanen skall mottaga patienter från annat sjukvårdsområde än
det inom vars område sjukhuset är beläget.
10. För de sjukhus, som enligt vårdplanen respektive regionvårdplanen
helt eller delvis skall bibehållas men som ej är definitivt upprustade vid
tidpunkten för övertagandet, skall av statsmedel utgå upprustningsbidrag.
Upprustningens omfattning fastställes i avtalet och bestämmes därvid
till den standard, som är likvärdig med och av statsmakterna accepterad
för de — intill tidpunkten för avtalets ikraftträdande —- senast upprustade
sjukhusen av motsvarande karaktär. Upprustningsbidraget utgår med belopp
motsvarande de av staten i samråd med landstingskommunen beräknade
kostnaderna för upprustningen, dock högst med verkliga kostnaden.
11. Till det i vårdplanen respektive regionvårdplanen angivna antalet
nya platser utgår av statsmedel anläggningsbidrag, beräknat per den 1 juli
1962, med ett belopp om 55 000 kronor per plats i sluten vård vid helt nya
sjukhus och 30 000 kronor per tillkommande sådan plats vid i avtalet avsedda
eller eljest befintliga sjukhus och institutioner. Vid anläggning för
specialvård av psykiskt sjuka barn och s. k. psykopater utgår dock anläggningsbidraget
med 70 000 kronor per plats i sluten vård vid helt nya sjukhus
och 45 000 kronor per tillkommande sådan plats vid i avtalet avsedda
eller eljest befintliga sjukhus och institutioner.
Anteckning till punkt 11.
a) För uppförande av ett nytt mentalsjukhus i Gällivare skall följande
gälla: Därest det efter sjukhusets färdigställande med hänsyn till de särskilda
förhållandena i Norrbottens län skulle visa sig att ett anläggningsbidrag
om 55 000 kronor per plats är otillräckligt, skall särskild ersättning
utgå med skäligt belopp för eventuella merkostnader utöver anläggningsbidraget.
Staten skall därvid tillförsäkras inflytande vid sjukhusets projektering.
b) Anläggningsbidraget till platser avsedda för specialvård av psykiskt
sjuka barn skall omprövas vid överläggningar mellan parterna när erfarenhet
vunnits om de faktiska byggnadskostnaderna för sådana platser uppförda
i statlig regi.
12. Sker ej upprustning av befintligt sjukhus eller nybyggnad av platser
till det antal som angives i vårdplanen respektive regionvårdplanen utgår
icke upprustnings- eller anläggningsbidrag till de platser, som sålunda ej
komma till utförande. Om platserna i respektive plan ersättes genom
investeringar på annat sätt än nu nämnts må dock bidrag utgå med verk
-
121
Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1963
liga kostnaden, dock med högst det belopp, som skulle ha utgått vid upprustning
eller nybyggnad av motsvarande plats i sluten vård.
13. För investeringar i gemensamhetsanordningar, vilkas kapacitet vid
en utbyggnad måste ökas, utgår anläggningsbidrag med den del av den
verkliga kostnaden, som hänför sig till nytillskottet av platser, dock med
högst 20 000 kronor per tillkommande plats.
14. I det fall staten nedlagt kostnader utöver sedvanligt underhåll för
att vid befintligt sjukhus under en övergångstid bibehålla ett antal platser
i avvaktan på deras definitiva förläggning, göres avräkning härför i avtalet.
Avräkningsbeloppet bestämmes till så stor del av den nedlagda kostnaden
per plats, som vid tidpunkten för sjukhusets övertagande hänför sig
till den enligt vårdplanen respektive regionvårdplanen återstående tiden
för platsernas användning.
15. Upprustnings- och anläggningsbidragen göres värdebeständiga genom
anknytning till byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex. Anläggningsbidragen
göres värdebeständiga per den 1 juli 1962.
16. Bidrag till köp av erforderlig mark för nya platser m. m. enligt vårdplanen
resp. regionvårdplanen utgår med högst det belopp, som motsvarar
statens genomsnittliga kostnad för jämförbar sjukhusmark under åren
1960—1966.
Därest landstingskommunens beräknade kostnad för ett eventuellt markköp
skulle väsentligen överstiga statens bidrag, må landstingskommunen
påkalla överläggningar om ersättning för det belopp, varmed landstingskommunens
kostnad överstiger nämnda bidrag. Dylika överläggningar skall upptagas
i sådan tid, att staten kan medverka i förhandlingarna om det eventuella
markförvärvet.
17. Ersättning för anskaffning av erforderlig utrustning, utrustningsbidrag,
skall utgå av statsmedel till såväl upprustade och nya platser som anordningar
enligt punkt 12. I samband med upprustningsbidrag utgår ersättningen
i den man så erfordras för att uppnå i punkt 10 angiven upprustningsstandard.
18. Utrustningsbidraget utgår med ett belopp om 5 000 kronor per plats
vid helt nya sjukhus och med 2 500 kronor per tillkommande plats vid i
avtalet avsedda eller eljest befintliga sjukhus och institutioner.
Vid anläggning för vård av psykiskt sjuka barn och s. k. psykopater utgår
utrustningsbidrag med 7 000 kronor per plats vid helt nya sjukhus och
med 3 000 kronor per tillkommande plats vid i avtalet avsedda eller eljest
befintliga sjukhus och institutioner.
För de sjukhus, som upprustats enligt punkt 10, utgår utrustningsbidrag
i överensstämmelse med de grunder, som gäller för upprustningsbidrag.
För de anordningar, som vidtages enligt punkt 12, utgår utrustningsbi
-
122 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963
drag i överensstämmelse med de grunder, som gäller för bidrag enligt nämnda
punkt.
Bidragen skall förändras i relation till ändringar i omsättningsskatt och
kommerskollegii partiprisindex (generalindex) efter den 1 juli 1962.
19. Takten i upprustningen och utbyggnaden enligt vårdplanen respektive
regionvårdplanen fastställes i samråd med landstingskommunen i en
av statsmakterna godkänd investeringsplan.
20. Som ersättning för mentalsjukvårdens driftkostnader utgår av statsmedel
till landstingskommunen driftbidrag i form av bidrag dels till platser
vid andra sjukhus än psykopatsjukhus, dels ock till platser vid psykopatsjukhus
samt vid specialavdelning för psykopater.
a) Såsom bas för driftbidraget till platser vid andra sjukhus än psykopatsjukhus
lägges beträffande Norrbottens läns landstingskommun den genomsnittliga
vårddagskostnaden vid Furunäsets sjukhus samt beträffande
andra landstingskommuner den genomsnittliga vårddagskostnaden vid övriga
av staten drivna sjukhus året före avtalets ikraftträdande, multiplicerad
med dels det antal inom landstingskommunen mantalsskrivna patienter,
som i genomsnitt under år 1966 är intagna vid här avsedda sjukhus
inom riket, dels ock talet 365.
b) Såsom bas för driftbidraget till platser vid psykopatsjukhus samt vid
specialavdelning för psykopater lägges den genomsnittliga vårddagskostnaden
vid Katrineholms sjukhus år 1969, multiplicerad med dels det antal
inom landstingskommunen mantalsskrivna patienter, som i genomsnitt under
år 1969 är intagna vid psykopatsjukhus samt specialavdelning för psykopater,
dels ock talet 365.
Anteckning till punkt 20.
a) Vårddagskostnaden beräknas på följande sätt: Personalkostnaderna
och omkostnaderna för sjukhusvården, familjevården och hjälpverksamheten
samt utgifter för fastigheters reparation och underhåll ävensom för hyror
och arrenden minskas med inkomster av hyror, arrenden o. d. samt
vårdavgifter. Erhållen summa divideras med antalet vårddagar vid samtliga
sjukhus — vårddagskostnaden.
b) Vid beräkningen av personalkostnaderna förutsättes att alla enligt
gällande personalplan för varje sjukhus inrättade tjänster varit besatta
med placering i näst högsta löneklassen under hela det år, som skall ligga
till grund för beräkningen av vårddagskostnaden.
c) Utgifterna för fastigheters underhåll och reparation beräknas efter
de normer, som gäller för de olika sjukhusen vid beräkningen av medicinalstyrelsens
medelsbehov under styrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.
123
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
De för statens sjukhus erforderliga underhållsmedlen beräknas efter fastställda
riktlinjer, innebärande bl. a. att procentsatserna 1,5, 1,0 och 0,5
tillämpas för äldre byggnader, nya byggnader över åtta år respektive nya
byggnader ej över åtta år.
21. Driftbidraget anpassas för varje kalenderår dels till den årliga procentuella
förändringen av lönerna för statens tjänstemän, dels ock till den
genomsnittliga förhöjningen av lönerna för tjänsterna inom den statliga
sektorn vid s. k. B-listeförhandlingar.
22. Såsom gottgörelse för kostnaderna för sjukhuspersonalens pensionering
m. m. ökas den genomsnittliga vårddagskostnaden med pensionskostnader,
inklusive socialförsäkringsavgifter, beräknade till 20 procent av den
avlöningssumma, som ingår i genomsnittskostnaden.
23. Som ersättning för de med utbildningen av mentalsjukvårdspersonal
förenade kostnaderna utgår av statsmedel särskilt driftbidrag med utgångspunkt
från de kostnader staten har för sådan utbildning året före avtalets
ikraftträdande.
Denna kostnad fördelas på respektive landstingskommun i förhållande
till det genomsnittliga antal inom landstingskommunen mantalsskrivna patienter,
som under år 1966 är intagna på sjukhus enligt punkt 20 a). Bidraget
anpassas för varje kalenderår dels till den årliga procentuella förändringen
av lönerna för statens tjänstemän, dels ock till den genomsnittliga
förhöjningen av lönerna för tjänsterna inom den statliga sektorn vid
s. k. B-listeförhandlingar.
Anteckning till punkt 23.
Parterna är ense om principen, att vid den tidpunkt, då yrkesutbildningen
inom vårdnadsyrkena och statens bidrag till kostnaderna härför regleras
i annan ordning, detta skall gälla även förevarande område, överläggningar
mellan parterna må upptagas om de problem, som kan uppstå i samband
med övergång till det nya bidragssystemet.
24. Upprustnings-, anläggnings- och utrustningsbidrag samt bidrag till
marklösen utbetalas kvartalsvis i efterskott i takt med realiserandet av den
överenskomna vårdplanen respektive regionvårdplanen samt investeringsplanen.
För anläggningarnas godkännande gäller bestämmelserna i sjukvårdslagen
och sjukvårdsstadgan eller motsvarande författningar.
25. I avtalet omförmälda ersättningar till landstingskommunen för driftkostnader
skall erläggas månadsvis i efterskott i form av utbetalningar å
conto motsvarande V12 av det belopp, vartill ersättningarna uppgått för det
senast slutligt reglerade kalenderåret. Slutlig reglering av driftbidragen avseende
anpassning enligt punkt 21 skall ske kalenderårsvis i efterskott.
124
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963
26. Statens förpliktelser mot sjukhusens personal övertages av landstingskommunen
med garanti av landstingskommunen, att de anställda, så länge
de innehar samma eller motsvarande tjänst, skall vidbliva för dem vid avtalets
ikraftträdande gällande statliga anställningsvillkor, därest dessa icke
dessförinnan ersatts av andra bestämmelser, tillkomna efter förhandlingar
mellan landstingskommunen och berörda personalorganisationer. Staten
skall ansvara för de framtida pensionskostnader, som avse tjänstetid hos
staten.
Anteckning till punkt 26.
Kostnader för pensioner och livräntor, som börjat utgå före övertagandet,
bestrides av staten. I fråga om pensionskostnader för den personal, som
innehar fortlöpande anställning vid övertagandet, skall staten ansvara för
de pensionskostnader som hänför sig till tiden före övertagandet.
Statens andel fastställes till den pensionsnivå, som gäller omedelbart före
övertagandet, därvid med pensionsnivå avses bruttonivå enligt statens pensionsreglemente
(SPR).
27. Dessa bestämmelser skall i vad avser de ekonomiska villkoren tilllämpas
t. o. m. utgången av år 1971. Förutsättningslösa förhandlingar mellan
parterna beträffande statens bidrag till den av landstingen då övertagna
vården skall upptagas i sådan tid, att en ny överenskommelse skall kunna
tillämpas fr. o. m. 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963 125
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning ........................................................ 3
II. Allmänna synpunkter på mentalsjukvården........................... 8
A. Mentalsjukvårdsdelegationen.................................... 8
B. Remissyttranden............................................... 13
III. Principiella synpunkter på den statliga mentalsjukvårdens överförande till
landstingskommunerna............................................. 18
A. Mentalsjukvårdsdelegationen.................................... 18
1. Mentalsjukvårdens utformning och huvudmannaskapet.......... 18
2. Mentalsjukvårdens organisation............................... 21
B. Mentalsjukvårdsberedningen..................................... 23
1. Specialvården av psykiskt sjuka och abnorma................. 23
2. Undervisningen och vården av psykiskt efterblivna............. 29
C. Remissyttranden............................................... 37
1. Mentalsjukvårdsdelegationens principresonemang om mentalsjukvårdens
utformning och huvudmannaskapet................... 37
2. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande specialvården av psykiskt
sjuka och abnorma.................................... 41
3. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande undervisningen och
vården av psykiskt efterblivna............................... 46
4. Mentalsjukvårdsdelegationens förslag till mentalsjukvårdens organisation
.................................................... 54
IV. De ekonomiska villkoren för mentalsjukvårdsreformen................... 59
A. Statsbidragsutredningen........................................ 59
1. Allmänna synpunkter........................................ 59
2. Sjukhusanläggningarnas övertagande.......................... 60
3. Investeringsbidrag........................................... 61
4. Driftbidrag................................................. 65
B. Remissyttranden............................................... 68
1. Allmänna synpunkter........................................ 68
2. Sjukhusanläggningarnas övertagande.......................... 71
3. Investeringsbidrag........................................... 72
4. Driftbidrag................................................. 75
V. Departementschefen................................................ 80
1. Principiell diskussion om huvudmannaskapsreformen och mentalsjukvårdens
utformning...................................... 80
2. Huvudmannaskapsreformens omfattning m. m.................. 87
3. Mentalsjukvårdens organisation............................... 92
4. Allmänna bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av
statens mentalsjukvård m. m................................. 94
VI. Hemställan....................................................... 113
Bilaga A. Förhandlingsprotokoll av den 8 maj 1963...................... 114
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1963:403 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m. a1 i texten
- SU 1963:210 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten