Sök i Ratio Lex

Angående landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m

1963-05-31 · 125 sidor, varav 121 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 121 av 125 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:171, Angående landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

1

Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående landstingskommunernas

övertagande av statens mentalsjukvård m. m.;

given Stockholms slott den 31 maj 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att landstingskommunerna den 1 januari 1967

skall övertaga huvudmannaskapet för den av staten bedrivna mentalsjukvården

och vården av epileptiker. Huvudmannaskapet för specialvården av

s. k. psykopater skall dock, om ej annorlunda överenskommes, övertagas

senast den 1 januari 1970. Från övertagandet undantages undervisningen

och vården av sådana psykiskt efterblivna, som skall mottagas vid statens

blind- och dövskolor.

Förslaget innebär, att landstingskommunernas huvudmannaansvar i princip

kommer att omfatta alla former av sluten och öppen mentalsjukvård

inklusive undervisningen och vården av psykiskt efterblivna samt epileptikervården.

Detta medför att kropps- och mentalsjukvården kan samordnas

under enhetligt landstingskommunalt huvudmannaskap.

På grundval av resultaten av överläggningar mellan företrädare för staten

och landstingskommunerna framlägges i propositionen förslag till de

allmänna bestämmelser, som skall ligga till grund för de olika landstingskommunernas

övertagande av den statliga mentalsjukvården. Reformens

genomförande förutsätter därutöver att särskilda avtal härom upprättas

mellan staten och respektive landstingskommun.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 171

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 är 1963

I de allmänna bestämmelserna är intagna vissa grundläggande villkor

såsom att landstingskommunerna vederlagsfritt skall övertaga statens mentalsjukhus

m. m. samt att staten skall lämna bidrag till investerings- och

driftkostnader. Vårdorganisationen skall angivas i särskilda vård- och regionplaner.

De föreslagna bestämmelserna inskränker i princip icke landstingskommunernas

frihet att själva disponera de övertagna institutionerna

och organisationen av mentalsjukvården. Statens förpliktelser mot sjukhusens

personal skall övertagas av landstingskommunerna med garanti av

dessa, att de anställda, så länge de innehar samma eller motsvarande tjänst,

skall vidblivas för dem vid avtalens ikraftträdande gällande statliga anställningsvillkor

därest dessa icke dessförinnan ersatts av andra bestämmelser,

tillkomna efter förhandlingar mellan landstingskommunerna och berörda

personalorganisationer.

De ekonomiska villkoren i de allmänna bestämmelserna skall tillämpas

under fem år, d. v. s. intill utgången av år 1971. Dessförinnan skall förutsättningslösa

förhandlingar upptagas mellan parterna beträffande statens

bidrag så att nya överenskommelser om de ekonomiska villkoren kan tilllämpas

från och med år 1972.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 31 maj 1963.

Närvarande;

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om landstingskommunernas

övertagande av statens mentalsjukvård m. m. samt anför.

I. Inledning

Genom beslut den 25 november 1955 uppdrog Kungl. Maj :t åt statsrådet

och chefen för inrikesdepartementet att inom den med stöd av Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 30 april 1954 utsedda kommittén för översyn av hälsooch

sjukvården i riket (ÖHS-kommittén) utse sakkunniga att såsom en

särskild delegation utreda frågan om mentalsjukvårdens och särskilt den

öppna mentalsjukvårdens organisation, dess samordning med annan sjukvård

samt därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallades samma dag inom kommittén för översyn av hälso- och

sjukvården i riket särskilda sakkunniga, som antog benämningen m e ntalsj

ukvårdsdelegationen1. Efter omorganisation av kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården beslutade Kungl. Maj :t den 23 maj

1958, att mentalsjukvårdsdelegationen skulle fortsätta sitt arbete såsom en

självständig utredning.

Delegationen har avgivit tre betänkanden, det första den 20 augusti 1957

benämnt Psykisk barna- och ungdomsvård (SOU 1957:40), det andra den

31 maj 1958 benämnt Behandlingshem och mentalsjukhem för barn och

ungdomar (SOU 1958: 20) samt det tredje den 11 september 1958, kallat

Mentalsjukvården, Planering och organisation (SOU 1958:38). De båda

förstnämnda betänkandena har efter sedvanligt remissförfarande givit an
-

1 Vid avgivande av sitt tredje och sista betänkande bestod utredningen av dåvarande ledamoten

av riksdagens andra kammare fru Inga Thorsson, ordförande, förbundsdirektören Ivar

Dahlgren, ledamöterna av riksdagens andra kammare Bertil von Friesen och Per Svensson, numera

överläkaren Curt Åmark, docenten Bo Gerle samt numera professorn Gunnar Inghe.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

ledning till promemorior, som upprättats inom inrikesdepartementet, med

rekommendation till sjukvårdens huvudmän om önskvärda åtgärder inom

den psykiska barna- och ungdomsvården. Vidare har i samband med de

olika propositionerna om mentalsjukvårdens successiva utbyggnad ställning

tagits till mentalsjukhusenheter för barn och ungdom.

I förevarande sammanhang kommer blott det tredje betänkandet att vara

av betydelse. Yttranden över betänkandet, som inrymde principförslag om

ett enhetligt huvudmannaskap för mentalsjukvården under landstingen,

har avgivits av medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen,

fångvårdsstyrelsen, statskontoret, centrala sjukvårdsberedningen,

kanslern för rikets universitet — efter hörande av de medicinska fakulteterna

i Uppsala, Lund och Göteborg ävensom lärarkollegiet vid karolinska

institutet — dåvarande statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande,

nykterhetsvårdsutredningen, sinnessjuklagstiftningskommittén, statens

medicinska forskningsråd, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö,

Gävle och Norrköping, Hässleholms stads drätselkammare, svenska stadsförbundet,

svenska landstingsförbundet, förvaltningsutskotten hos Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens, Norrbottens läns landsting och Kalmar

läns norra landsting, svenska socialvårdsförbundet, Sveriges läkarförbund

och svenska psykiatriska föreningen, svenska läkaresällskapet, svensk sjuksköterskeförening,

föreningen Sveriges arbetsterapeuter, statens sjukhuspersonals

förbund, Sveriges socionomförbund, svenska föreningen för psykisk

hälsovård, svenska nykterhetsvårdsförbundet, svenska läkarföreningen

för bekämpande av alkoholsjukdomar, svensk kuratorsförening, de erkända

alkoholistanstalternas centralorganisation, de enskilda anstalternas förbund,

svenska kyrkans diakonistyrelses sociala utskott, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund samt svenska prästförbundet.

Vid medicinalstyrelsens remissvar har fogats yttranden från direktionerna

vid Ulleråkers, S:t Lars’, Ryhovs, S:t Sigfrids, S:ta Maria, S:t Jörgens,

Restads, Säters, Gådeå och Furunäsets sjukhus. Socialstyrelsen har till

närmare klarläggande av sin inställning till psykiatrisk vård och medverkan

av psykiater inom nykterhetsvården bilagt ett av styrelsen den 17 december

1958 avgivet yttrande till justitieombudsmannen. Det av Sveriges

läkarförbunds och svenska psykiatriska föreningens gemensamt avgivna

yttrandet har utarbetats av en kommitté inom nämnda förbund bestående

av representanter för svenska barnpsykiatriska föreningen, svenska industriläkarföreningen,

svenska lasarettsföreningen, svenska provinsialläkarföreningen,

svenska psykiatriska föreningen, svenska rättspsykiatriska föreningen,

svenska stadsläkarföreningen och Sveriges praktiserande läkares

förening. Till yttrandena från stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

har fogats utlåtanden avgivna av sjukvårdsstyrelserna i de båda städerna.

Svenska stadsförbundet åberopar som eget yttrande ett av dess sjukvårdsdelegation

avgivet utlåtande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 6 juni 1957 tillkallade statsrådet

och chefen för inrikesdepartementet den 20 september 1957 särskilda

sakkunniga för att utreda frågan om de ekonomiska villkoren för överförande

av huvudmannaskapet för mentalsjukvården till landstingen och

städerna utanför landsting samt för driften av vårdgrenen genom dessa

huvudmän ävensom därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga

antog benämningen mentalsj ukvårdens statsbidragsutredning.

1 För att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget överlämnades

till statsbidragsutredningen bl. a. mentalsjukvårdsdelegationens betänkande

»Mentalsjukvården, Planering och organisation».

Direktiven för mentalsjukvårdens statsbidragsutredning är intagna i ett

anförande till statsrådsprotokollet över inrikesärenden den 6 juni 1957

av chefen för inrikesdepartementet.

Enligt direktiven skulle utredningen klarlägga, hur frågorna om de ekonomiska

villkoren för överförandet och driften av mentalsjukvården till

landstingen skulle lösas, därest huvudmannaskapet för vårdgrenen i princip

skulle åvila landstingen och städerna utanför landsting.

Statsbidragsutredningen har den 16 februari 1960 avgivit betänkande

med förslag rörande de ekonomiska villkoren för en huvudmannaskap sr eform

inom mentalsjukvården (SOU 1960: 9).

Yttranden över detta betänkande har avgivits av medicinalstyrelsen, styrelsen

för centrala sjukvårdsberedningen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,

riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, mentalsjukvårdsberedningen,

byggnadsbesparingsutredningen, svenska landstingsförbundet,

förvaltningsutskotten i samtliga läns landstingskommuner, svenska stadsförbundet,

stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,

Hälsingborg och Gävle ävensom styrelsen för de enskilda anstalternas förbund.

Statsbidragsutredningens förslag innebar ett samordnat driftbidrag till

alla former av mentalsjukvård under landstingskommunalt huvudmannaskap

samt vissa investeringsbidrag till den del av mentalsjukvården, som

av landstingskommunerna skulle övertagas av staten.

Inom mentalsjukvårdsberedningen, som tillkallats enligt

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1959 för att inom inrikesdepartementet

biträda vid handläggningen av frågorna om mentalsjukvårdens utbyggande

och upprustning jämte därmed sammanhängande spörsmål, har

1 Kommittén bestod vid betänkandets avlämnande av generaldirektören Bertil Olsson, ordförande,

överdirektören Erik Björkquist, förbundsdirektören Ivar Dahlgren, förbundsdirektören

Sixten Humble, numera riksgäldsdirektören Georg Ringström, ledamöterna av riksdagens första

kammare Johan Sunne och Sten Söderberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare Lennart

Stiernstedt och Per Svensson samt numera expeditionschefen Bengt Söderqvist.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

utarbetats två stencilerade utredningar angående dels specialvården av vissa

psykiskt sjuka och abnorma, dels enhetligt huvudmannaskap för undervisningen

och vården av psykiskt efterblivna, vilka överlämnats till chefen för

inrikesdepartementet den 25 januari 1963 respektive den 24 maj 1962.1 Över

den förstnämnda utredningen har yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen

efter hörande av direktionerna för S:ta Gertruds, S:t Sigfrids,

Säters och Sidsjöns sjukhus, centrala sjukvårdsberedningen, socialstyrelsen,

kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska fakulteterna

i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå samt lärarkollegiet vid karolinska

institutet, sinnessjuklagstiftningskommittén, stadsfullmäktige i

Stockholm, Göteborg och Malmö, svenska stadsförbundet, landstingens förvaltningsutskott

i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, svenska landstingsförbundet,

svenska socialvårdsförbundet, Sveriges läkarförbund, svenska

psykiatriska föreningen, statens sjukhuspersonals förbund samt svensk

sjuksköterskeförening.

Den andra utredningen är ett delförslag av den översyn av 1954 års lag

om undervisning och vård av psykiskt efterblivna, som Kungl. Maj :t genom

beslut den 2 februari 1961 uppdrog åt mentalsjukvårdsberedningen att

verkställa. Yttranden över förslaget har avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket,

medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, skolöverstyrelsen,

socialstyrelsen, kanslern för rikets universitet, byggnadsstyrelsen,

domänstyrelsen, sinnessjuklagstiftningskommittén, 1957 års epileptikerutredning,

utredningen rörande blind- och dövskoleväsendets utbildningsmål

och organisation, barnanstaltsutredningen, stadsfullmäktige i

Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, svenska stadsförbundet,

landstingens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens

samt Norrbottens län, svenska landstingsförbundet, svenska socialvårdsförbundet,

föreningen sävstaholmsskolorna, svenska läkaresällskapet, Sveriges

läkarförbund, svenska psykiatriska föreningen, svenska barnpsykiatriska

föreningen, de enskilda anstalternas förbund, riksförbundet för utvecklingsstörda

barn (FUB), svenska föreningen för psykisk hälsovård,

särskolornas rektorsförening, svenska särskolornas lärarförening, statens

sjukhuspersonals förbund, svensk sjuksköterskeförening, föreningen för

1 Vid avlämnandet av utredningarna bestod mentalsjukvårdsberedningen av statssekreterare

Carl G. Persson, ordförande, landstingsman Torsten Andrée, dåvarande ledamoten av riksdagens

första kammare Emanuel Birke, professorn Hans Brunnberg, förbundsdirektören Ivar Dahlgren,

generaldirektören Arthur Engel och generaldirektören Vidar Fahlander.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

kuratorer inom efterblivenhets- och epileptikervården, riksförbundet Sveriges

föräldraförening för cp-barn samt vårdföreståndarnas förening. Till medicinalstyrelsens

yttrande har bifogats yttranden av direktionerna för mentalsjukhusen

Källshagen, Västra Mark, Västra Ny, Salberga och Vipeholm

samt direktionen för Vilhelmsro sjukhus samt till skolöverstyrelsens yttrande

utlåtanden av styrelserna för statens skol- och yrkeshem på Salbohed och

i Vänersborg ävensom styrelserna för vårdanstalten i Lund för blinda med

komplicerat lyte samt för skol- och arbetshemmet för döva å Mogård. Yttranden

från de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg samt

lärarkollegierna vid karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå

har fogats till universitetskanslerns remissvar.

Flertalet remissinstanser har i yttrandena över de olika utredningarna

tillstyrkt ett överförande av statens mentalsjukvård till landstingskommunalt

huvudmannaskap. Erinringar har rests mot delar av statsbidragsutredningens

förslag till ekonomisk uppgörelse vid huvudmannaskapsreformen.

Därjämte har mentalsjukvårdsberedningens förslag att jämväl psykopatvården

och statens undervisning och vård av psykiskt efterblivna samt

vården av vissa epileptiker skulle inrymmas i reformen, som därigenom

skulle bli total, väckt erinringar från vissa håll.

Statens mentalsjukvårdsorganisation innesluter icke mentalsjukvården

i de utanför landstingskommunerna stående städerna, d. v. s. Stockholm,

Göteborg och Malmö. Dessa omhänderhar, med vissa undantag, sedan 1920- talet mentalsjukvården i respektive stad efter särskilda avtal med staten.

En avlösning av dessa avtal kommer att upptagas till behandling i annat

sammanhang, varför mentalsjukvården där och villkoren i avtalen härför

icke direkt beröres i detta sammanhang. Jämväl bör erinras om att Norrköping

driver eget mentalsjukhus, ehuru stadens invånare eljest replierar

på i första hand S:ta Gertruds sjukhus i Västervik. Det förutsättes, att frågan

om stadens mentalsjukvård kommer att lösas i samband med den pågående

utredningen om stadens inträde i Östergötlands läns landstingskommun.

I varje fall måste stadens mentalsjukvård efter en huvudmannaskapsreform

ombesörjas i samråd med Östergötlands läns landsting.

Vid departementsberedningen av ärendet har överläggningar hållits förutom

med representanter för landstings- och stadsförbunden även med berörda

personalorganisationer. På grundval av de ställningstaganden som

därvid gjorts har överenskommelse träffats med svenska landstingsförbundet

angående de allmänna bestämmelser som skall gälla för landstingskommunernas

övertagande av statens mentalsjukvård. Bestämmelserna kommer

att läggas till grund för de särskilda avtal, som för reformens genomförande

måste upprättas mellan kronan, a ena, och respektive landstingskommun

å andra sidan ävensom för fortsatta förhandlingar med berörda

personalorganisationer.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga de grundläggande organi
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

satoriska och ekonomiska spörsmålen i frågan om landstingskommunalt

huvudmannaskap för mentalsjukvården och därmed sammanhängande

frågor.

II. Allmänna synpunkter på mentalsjukvården

A. Mentalsjukvårdsdelegationen

Genom 1862 års kommunallagstiftning tillskapades landstingen, som

bl. a. fick till uppgift att fastställa storleken av den allmänna sjukvårdsavgift,

som var avsedd att finansiera lasarettsvården. Med 1864 års lasarettsförordningar

överlämnades den administrativa och ekonomiska omsorgen

om lasaretten helt åt landstingen. Därigenom fick kroppssjukvården sin

nuvarande förankring hos det moderna svenska landstinget. Hospitalen,

vilka under 1800-talets förra hälft börjat reserveras för sinnessjukvård,

kvarstod däremot under statligt huvudmannaskap, fr. o. m. år 1876 under

sundhetskollegii, sedermera medicinalstyrelsens, överinseende.

Utvecklingen har sedan gått därhän att den egentliga mentalsjukvården,

d. v. s. vården av mentalt sjuka, som kräver fullständig medicinsk utrustning

eller kontinuerlig övervakning, omhänderhas av staten. Enligt särskilda

avtal omhänderhar dock städerna Stockholm, Göteborg och Malmö

mot särskilda statsbidrag vården av större delen av detta klientel inom

respektive stad. Därutöver finns några mindre primärkommunala mentalsjukhus.

Landstingskommunerna och de s. k. landstingsfria städerna är

huvudmän för vården av de lättskötta psykiskt sjuka ävensom av personer

med lindrigare psykiska besvär, det s. k. neurosklientelet. Vården av dessa

sjuka sker på sjukhem respektive psykiatriska kliniker vid lasarett. Vidare

omhänderhar landstingskommunerna och de till dessa kommuner ej

hörande städerna ansvaret för den psykiska barna- och ungdomsvården

samt undervisningen och vården av psykiskt efterblivna. Undervisningen

och vården av svårskötta psykiskt efterblivna samt av vissa epileptiker bär

dock staten ansvaret för.

Psykiatrins utveckling har så småningom medfört krav på en helt annorlunda

organisation av mentalsjukvården än tidigare. Av särskild betydelse

har därvid varit tillkomsten av nya behandlingsmetoder samt det

förhållandet, att psykiatrin alltmer kommit att ta befattning med neuroser

och därmed likartade symtomatiskt lättare former av psykiska sjukdomstillstånd.

Om de psykiska sjukdomarna anför mentalsjukvårdsdelegätionen

bl. a. följande.

Från en tidigare inställning, att mentalsjukvården skulle bestå i ett omhändertagande

av sådana sjuka och abnorma, som på grund av sina avvikelser

kunde betraktas som farliga för sig själva eller andra, har en om
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

svängning skett till ett allt klarare medvetande om behovet av en dels förebyggande

och dels aktivt resocialiserande vård. Samhällets allmänna utveckling

i form av förbättrade kommunikationer på olika områden, befolkningens

inflyttning till städer och tätorter, den allmänna ökningen av livstempot

m. m. har haft stor betydelse på detta område. En nedsatt motståndskraft

eller ett avvikande beteende avslöjas nu ofta snabbt och obevekligt

och leder till ett vårdbehov, som inte kan avvisas. För sjukhusens huvudmän

framstår kravet på bättre medicinsk vård för psykiskt sjuka och abnorma

numera som trängande. Medvetandet härom har också lett till vittomfattande

planer och åtgärder samt en ivrig önskan från olika håll att så

snart som möjligt få medverka vid utbyggnaden av vården för ifrågavarande

patientgrupper. Varje psykiskt sjuk eller abnorm människa har sina

individuella problem och ställer sina speciella krav på en just för henne

avpassad vård.

Delegationen framhåller vidare, att för planering av den psykiska hälsooch

sjukvårdens omfattning och organisation samt dess fördelning på öppna

och slutna vårdformer erfordras en ingående kännedom om det psykiatriska

klientelets storlek och struktur samt om vårdbehovet.

Betydelsefulla i detta sammanhang är undersökningar rörande

de psykiska sjukdomarnas utbredning i olika länder och sociala grupper.

En exakt kännedom om utbredningen är emellertid, som företagna undersökningar

av detta slag utvisar, mycket svår att erhålla.

Vårdplatsbehovet varierar från den ena tidsperioden till den andra men

också i olika geografiska områden. Flera undersökningar i skilda länder

rörande sjukdomsfrekvens och sjukdomsrisk har visat, att antalet psykiskt

sjuka i samhället är betydande. Resultaten varierar dock avsevärt beroende

på undersökningarnas utförande, sjukdomarnas avgränsning och en rad

andra faktorer av demografisk, geografisk och kulturell natur. Vissa av

dessa faktorer synes icke vara tillräckligt kända. Vårdplatsbehovet påverkas

också av behandlingsresurserna, lagstiftning, allmänhetens inställning

och många andra omständigheter.

Verksamheten vid mentalsjukhusen under senare år har -— erinrar delegationen

— fått en vidare omfattning än tidigare. Ett allt större antal personer

intas på sjukhusen men patientomsättningen ökar också. Detta sammanhänger

i viss mån med förändringar i klientelets sammansättning. Det

har sålunda på senare tid blivit en större andel fall med lindriga sjukdomsbilder

och ett mera kortvarigt vårdbehov. Samtidigt pågår förskjutning

i patientgruppernas sammansättning i riktning mot eu större andel åldringar.

En av Stockholms läns landstingskommun år 1955 företagen utredning

rörande vårdplatsbehov in. m. för mentalsjukvården inom Stockholms län

avsåg bl. a. att ge mera exakta hållpunkter för beräkning av vårdplatsbehovets

storlek än vad de av statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyg1*—Bihang

till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 171

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

gande i förslaget till reviderad generalplan år 1954 utförda beräkningarna

syntes ge. Det framstod därvid som nödvändigt att utföra kalkylerna rörande

vårdplatsbehovet på grundval av fältundersökningar i stället för på sjukhusstatistik.

Undersökningen avsåg samtliga i länet bosatta patienter, intagna

å mentalsjukhus och landstingskommunens sjukhem för lättskötta

psykiskt sjuka, i familjevård utackorderade, försöksutskrivna och exspektanter

ävensom det psykiatriska klientelet å ålderdomshem och hem för kroniskt

sjuka. Sammanlagda antalet psykiskt sjuka i länet motsvarade 5,6

promille av länets dåvarande folkmängd. Behovet av vårdplatser bedömdes

totalt sett motsvara 4,7 promille av befolkningen, varav 1,6 promille på

s. k. primäravdelningar och 2,7 promille på s. k. sekundäravdelningar samt

0,4 promille i familjevård.

En liknande fältundersökning i Hallands län företogs av mentalsjukvårdsdelegationen

i samverkan med landstinget därstädes. Länet ansågs

ha en någorlunda enhetlig befolkning och även erbjuda intresse med hänsyn

till att det saknar mentalsjukhus inom sitt område och helt ingår i upptagningsområdet

för ett enda statligt sjukhus, S:ta Maria i Hälsingborg.

Till skillnad från undersökningen i Stockholms län hänförde sig hallandsundersökningen

till förhållandena vid en bestämd tidpunkt, den 1 februari

1957. Undersökningen avsåg att klargöra den aktuella frekvensen av psykiska

sjukdomar inom länet samt i anslutning därtill dimensioneringen av

de slutna och öppna vårdformerna inom länets mentalsjukvård. Undersökningen

gick bl. a. ut på att registrera psykiskt sjuka och misstänkt psykiskt

sjuka inom länet, oberoende av om de var intagna på sjukhus, vårdhem,

ålderdomshem m. m. eller om de var omhändertagna i sina hem eller på

annat sätt. Varje registrerad patient blev därefter föremål för personlig

undersökning av läkare. Undantag gjordes dock för patienter, som nyligen

besökt dennes mottagning eller som han på annat sätt hade personlig kännedom

om samt för sådana fall där man genom journaluppgifter eller direkta

läkarkontakter ansåg sig ha tillräcklig kännedom om fallen.

Enligt denna undersökning uppgick antalet psykiskt sjuka inom Hallands

län till 7,3 promille av länets folkmängd den 31 december 1950. De

vårdbehövandes andel av totalbefolkningen bedömdes uppgå till omkring

5 promille, varav på mentalsjukhus 2,5 promille och på vårdhem för lättskötta

psykiskt sjuka 1,7 promille.

En annan av mentalsjukvårdsdelegationen åberopad undersökning avsåg

förekomsten av psykiska sjukdomar bland 500 personer i Stockholm

med samma ålder, socialgrupp m. m. som en grupp understödstagare, vilka

varit föremål för närmare undersökning.

Vidare redovisas av delegationen en undersökning rörande andelen psykiskt

sjuka i en tjänsteläkares klientel med bearbetning av patientkartotek

i Torshälla extra provinsialläkardistrikt från åren 1948—1950.

För att få en uppfattning om vårdbehov och konsultationsbehov i öppen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

vård för patienter med lättare psykiska och nervösa sjukdomstillstånd verkställde

delegationen i samarbete med Stockholms stads sjukhusdirektion

och statistiska centralbyråns utredningsinstitut en intervjuundersökning

bland omkring 500 stockholmare över 20 år. Intervjuerna avsåg förekomsten

av olika nervösa symtom, behovet av konsultation hos psykiatriker, vård

å dagsjukhus m. m.

Beträffande resultaten av nämnda undersökningar drar delegationen

följande allmänna slutsatser om vårdbehovet.

Det totala vårdplatsbehovet för psykiskt sjuka på mentalsjukhus och

mentalsjukhem synes uppgå till omkring 5 promille av befolkningen. Platsbehovets

fördelning på olika mentalsjukvårdande institutioner har även

analyserats. Här är dock resultaten mindre klara. Endast omkring 2—2,5

promille av befolkningen behöver enligt de undersökande läkarnas uppfattning

synnerligen kvalificerade sjukvårdsresurser. Delegationen har

dock beträffande de övriga kommit till den uppfattningen, att flertalet

bör vårdas inom eller i anslutning till samma sjukhusanläggning som patienterna

med kvalificerat vårdbehov. Om sådana fall, som inte kräver

kvalificerade sjukvårdsresurser, hänvisas till perifert belägna sekundäravdelningar

utan organisatoriskt samband med mentalsjukhus, löper man

risk att få en splittring av mentalsjukvården i en sjukhusvård och en

asylvård. Delegationen utgår därför ifrån att 4 promille av befolkningen

behöver vård på mentalsjukhus och att 1 promille kan omhändertagas på

mentalsjukhem, förlagda i anslutning till perifera bebyggelsecentra, eller

i familjevård. Andelen vårdbehövande är emellertid större i storstäderna,

uppskattningsvis omkring 4,5 promille resp. 1 å 1,5 promille.

I sina uppskattningar av vårdplatsbehovet för psykiatriska lasarettsavdelningar

utgår delegationen från 0,4 promille av befolkningen. För storstädernas

del torde dock detta vara för lågt räknat. Man bör där räkna

med ett platsbehov, uppgående till 0,5 promille av befolkningen. Införande

av intagning utan retentionsrätt och öppna intagningsavdelningar på mentalsjukhusen

kommer sannolikt, påpekar delegationen, att i viss mån påverka

vårdplatsbehovet för lasarettsavdelningar.

Undersökningarna har vidare givit vid handen, att frekvensen av neuroser

och andra lättare psykiska insufficienstillstånd i befolkningen är mycket

hög. Uppskattningsvis företer enligt delegationen 30—40 procent av befolkningen

över 20 år sådana tillstånd. Konsultations- och behandlingsbehovet

för dessa tillstånd är också betydande. Undersökningar från bl. a. Danmark

och Norge tyder på att omkring 30 procent av de patienter, som vårdas

på internmedicinska avdelningar, företer psykiska och nervösa sjukdomar

eller somatiska sjukdomar med psykiska komponenter. Torshällaundersökningen

utvisar, att av de personer, som under eu 2-årspcriod sökt provinsialläkaren

där, företer 15 procent psykiska och nervösa sjukdomstillstånd.

Intervjuundersökningen i Stockholm visar, att omkring 25 procent av den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

vuxna befolkningen (5 procent svåra och 20 procent lätta fall) är i behov

av konsultation hos psykiater eller inom en mentalhygienisk rådgivningsverksamhet.

Mentalsjukvårdsdelegationen uttalar, att de anförda siffrorna

möjligen icke är representativa för hela landet. Vid sina beräkningar av

personalbehovet har delegationen därför utgått ifrån, att genomsnittet för

totala vårdbehovet inom hela landet ligger något lägre och uppgår till omkring

20 procent av befolkningen.

Undersökningar rörande vårdplatsbehov och klientelstruktur bör enligt

mentalsjukvårdsdelegationens mening framdeles företagas med jämna

mellanrum. I enlighet med uppdrag av Kungl. Maj :t har delegationen prövat

frågan om vilka undersökningsmetoder, som bör komma till användning.

Delegationen har därvid kommit till den uppfattningen, att den metodik,

som den använt i hallandsundersökningen, kan vara för praktiskt

bruk tillräcklig. Undersökningar enligt denna modell bör företagas vart

femte år och bör anknytas till en psykiatrisk universitetsklinik och utföras

som en kvalificerad forskningsuppgift. Den är dock, betonar delegationen,

icke exakt. Därför rekommenderas, att det vid något tillfälle genomföres

en undersökning med mantalsregistermetodik inom ett landstingsområde,

varvid ett relativt stort antal slumpvis uttagna personer bör bli föremål för

personlig undersökning och bedömning av läkare och tränade socialarbetare.

Först genom en sådan undersökning kan ett exakt mått på utbredningen

av psykiska sjukdomar och vårdplatsbehovet erhållas.

Det är vidare angeläget, understryker delegationen, att klientelstrukturen

och patientomsättningen på mentalsjukhusen kan följas på ett effektivare

sätt än hittills. Härför erfordras dock en omläggning av det för mentalsjukvården

tillämpade diagnosschemat samt en förbättrad statistisk

analys av sjukhusens klientel. Uppgifter av detta slag bör åvila medicinalstyrelsens

statistiska avdelning, som bör utrustas med personal och maskiner

i erforderlig utsträckning.

Delegationen övergår därefter till att för det dåvarande redogöra för mentalsjukvårdens

resurser och utformning, vilka belyses

kritiskt. Delegationen anför.

Sedan åtskilliga år tillbaka har förhållandena inom mentalsjukvården

varit sådana, att de ej på långt när motsvarar standarden inom andra sjukvårdsområden.

Delvis har detta berott på att den psykiatriska forskningen

först under senare tid givit upphov till väsentligt ökade diagnostiska och

terapeutiska möjligheter. Betydande insatser har emellertid under senare

år gjorts från samhällets sida att råda bot på missförhållandena. Oavsett

att en fortsatt upprustning under lång tid framåt måste äga rum, kommer

emellertid vissa brister att kvarstå, om inte organisatoriska förutsättningar

för en ändamålsenlig utveckling tillskapas inom hela vårdområdet.

Det är en betydande olägenhet, att vissa landstingsområden saknar egna

mentalsjukhus. De nuvarande mentalsjukhusen är i många fall ogynnsamt

belägna; relativt nya sjukhus har visserligen uppförts i städer med centrallasarett

men ändock på ett ganska långt avstånd från dessa sjukvårdsin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

rättningar. Förutom att den för all sjukvård så betydelsefulla kontakten

mellan olika slag av specialister försvårats genom avstånden, innebär detta

också besvärande tidsförluster genom att långa patienttransporter alltsomoftast

måste komma till stånd.

Överbeläggningen vid sjukhusen är ett av de största hindren för utövande

av en adekvat vård. Vid en del vårdavdelningar uppgick den, vid delegationens

undersökningar, till över 50 procent av det fastställda vårdplatsantalet.

Platsbristen medför långa väntetider, t. o. m. för fall med trängande

vårdbehov och den förorsakar även att ett icke ringa antal mentalt sjuka

vårdas på ålderdomshem. Därjämte finns på sjukhemmen för lättskötta

psykiskt sjuka ett stort antal patienter, som egentligen borde vårdas på

mentalsjukhus.

I samband med inrättandet av psykiatriska lasarettsavdelningar har dock

inträffat en glädjande ökning av de öppna vårdresurserna inom mentalsjukvården.

Tillströmningen av patienter har emellertid varit så stor att

väntetiderna på många håll blivit betydande. För psykiskt sjuka — ofta

svårt ångestfyllda, olyckliga och lidande människor — är tvånget att vänta

i veckor och t. o. m. månader på ett första samtal med läkaren en mycket

svår press. De mest akuta fallen kan stundom men ingalunda alltid mottagas

i förtur. Beträffande den till mentalsjukhusen knutna hjälpverksamheten

framhålles, att den i stort sett är väl organiserad, ehuru dock alltför

arbetsbelastad.

Den särskilt påtagliga bristen på läkarpersonal vid de statliga mentalsjukhusen

medför, att de tjänstgörande läkarna inte ens tillnärmelsevis

hinner med sina arbetsuppgifter, som ju i första hand bör vara att bereda

de psykiskt sjuka en ändamålsenlig vård. Endast vissa patienter kan bli

föremål för djupare penetrering; kriminalpatienter och liknande patientkategorier

måste på grund av särskilda bestämmelser ägnas en betydande

del av arbetstiden till förfång för övriga. Även bland sjukvårdspersonalen

förekom vid utredningstillfället rekryteringssvårigheter vid de statliga

sjukhusen.

Verkställda undersökningar visade att i mentalsjukvård specialutbildad

personal i stor utsträckning sysslar med arbetsuppgifter, som ej innebär

handledning av patienter. Patienternas sysselsättning var vid fyra av de

av delegationen undersökta sjukhusen av ringa omfattning.

Vårdavdelningsstandarden och renoveringsbehovet vid de statliga mentalsjukhusen

samt vid de statliga sjukhusen för psykiskt etterblivna har

även blivit föremål för undersökning. En inventering av avdelningsbeståndet

vid årsskiftet 1956/57 gav belägg för ett i materiellt hänseende grundligt

eftersatt vårdområde. Renoveringsbehovet vid de statliga mentalsjukhusens

vårdavdelningar var sålunda av betydande omfattning.

B. Remissyttranden

Från remissmyndigheternas sida har i allmänhet behovet av en utbyggnad

av mentalsjukvårdens organisation understrukits och flera uttalar

sin uppskattning av mentalsjukvårdsdelegationens utredning.

Mera generellt kritiskt mot betänkandet är endast statens sjukhuspersonals

förbund, som bl. a. anser, att slutresultatet av utredningen mera

bar utmynnat i ett önskeprogram än i ett verkligt handlingsprogram.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

De remissorgan som behandlat spörsmålet om de psykiska sjukdomarnas

utbredning och vårdbehovet har i allmänhet

vitsordat önskvärdheten av kontinuerliga utredningar om vårdplatsbehovet.

I flera fall har man dock ställt sig kritisk till delegationens slutsatser om

beräknade normer för olika platsbehov samt till dess sjukdomsbegrepp.

Delegationen anses av några instanser ha överskattat vårdbehovet. Fortsatta

undersökningar av vårdplatsbehovet rekommenderas i allmänhet.

Medicinalstyrelsen framhåller bl.a., att, även om den av delegationen genomförda

intervjuundersökningen i Stockholm bidragit till att skapa en

viss uppfattning om konsultationsbehovet, den lika litet som övriga redovisade

undersökningar har skapat ökad klarhet om behovet av vårdplatser

för lättare fall av den typ, som konstituerar klientelet på en psykiatrisk

lasarettsklinik. I avvaktan på säkrare underlag för bedömning av vårdplatsbehovet

anser styrelsen, att siffran 0,5 promille tillsvidare får godtagas.

Socialstyrelsen menar, att redogörelserna i betänkandet för variationer

i vårdbehovet sammanhängande med sociala förhållanden ger vid handen,

att en betydligt högre frekvens av de svårare mentalsjukdomarna föreligger

bland lägre socialskikt och bland yrkesutövare i okvalificerade yrken. Om

detta resultat är riktigt anser styrelsen, att det utgör en osäkerhetsfaktor

vid beräkning på längre sikt av vårdbehovet i länder sådana som Sverige

där socialskiktens storlek och sammansättning växlar.

Statskontoret finner det angeläget, att utvecklingstendenser och frekvensvariationer

m. in., som kan påverka vårdplatsbehovet inom befolkningen i

dess helhet, respektive i olika landsdelar och inom olika vårdformer, kan

följas med största möjliga noggrannhet. Icke minst de ekonomiska värden,

som kan gå till spillo genom felberäkningar på detta område, representerar

avsevärda belopp och redan på grund härav torde fortlöpande statistiska

undersökningar vara motiverade. Statskontoret har därför i och för sig

intet att erinra mot delegationens förslag i denna del.

Huruvida delegationens undersökningar kan läggas till grund för generella

slutsatser undandrager sig centrala sjukvårdsberedningens förmåga

att bedöma. Då härtill kommer att uppstå — såsom delegationen själv anfört

— stora svårigheter att från det sålunda redovisade vårdbehovet härleda

behandlingsbehovet, måste viss osäkerhet föreligga vid fastställandet

av normerna för såväl vårdplatsantal som behov av öppen vård.

Karolinska institutets lärarkollegium, som inte funnit anledning till erinran

mot de av delegationen gjorda beräkningarna rörande vårdplatsbehovet,

anser däremot resultaten av delegationens utredningar av frekvenser av

neuroser och lättare psykiska insufficienstillstånd jämte konsultations- och

behandlingsbehovet vid dessa tillstånd vara mera anmärkningsvärda. Det

berättigade i att placera de med insufficienser bland det icke friska klientelet

måste starkt ifrågasättas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

Samma inställning har statens medicinska forskningsråd och medicinska

fakulteten vid Göteborgs universitet. Fakulteten anser dessutom att siffran

för vårdplatsbehovet vid psykiatriska lasarettsavdelningar rätteligen bör

ligga icke vid 0,5 utan vid 1,5 promille av befolkningen. Detta skulle innebära,

att antalet behövliga vårdplatser för de egentliga mentalsjukhusen

kunde sänkas till 3,5 promille.

Dåvarande statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande (numera

mentalsjukvårdsberedningen) konstaterar med tillfredsställelse, att den

verkställda utredningen, grundad på mera exakta undersökningar, i sina

slutsatser redovisar värden, som nära ansluter till såväl medicinalstyrelsens

år 1945 redovisade behovssiffror som till de beräkningar av vårdplatsbehovet,

som framlades i kommitténs år 1954 avgivna betänkande med förslag

till reviderad generalplan för sinnessjukvårdens upprustning. Delegationens

behovstal för slutna vårdplatser, motsvarande 4 promille av invånarantalet,

måste uppfattas som ett medeltal och kan alltså icke ligga till grund för

en kommande utbyggnad av mentalsjukvården inom ettvart av landstingens

sjukvårdsområden. Kommittén erinrar även om att den i sitt nyssnämnda

betänkande förordade, att förnyade inventeringar av platsbehovet borde

vidtagas, lämpligen vart femte år. I den mån den nuvarande hjälpverksamheten

vid den statliga mentalsjukvården får tillräckliga resurser torde sådana

undersökningar, sammanställda med en analys av sjukhusens exspektantlistor

och överbeläggning, kunna genomföras till lägre kostnader

än vad delegationen beräknat och ge fullt tillräckliga anvisningar om hur ett

eventuellt utbyggnadsarbete bör fullföljas. Den vetenskapliga bearbetningen

med förfinad teknik av problemet om de psykiska sjukdomarnas utbredning

och om vårdplatsbehovet, som delegationen rekommenderat, angives

vara en kvalificerad forskningsuppgift, vilken bör anknytas till en psykiatrisk

universitetsklinik.

Delegationens slutsatser av de företagna undersökningarna synes enligt

Stockholms stads sjukvårdsstyrelses mening vara på det hela taget väl grundade.

De angivna relationstalen för storstädernas del i fråga om vårdplatsbehovets

fördelning på olika vårdorgan överensstämmer i stort sett med de

resultat, som sjukvårdsförvaltningen på andra vägar kommit fram till för

Stockholms stads vidkommande och som utgör riktlinjer för den vidare

planläggningen och utbyggnaden av stadens sjukvård. Göteborgs sjukvårdsstyrelse

anser att en utökning av stadens resurser för sluten mentalsjukvård

visserligen är ofrånkomlig men en utvidgning enligt de normer, som mentalsjukvårdsdelegationen

föreslagit, är ej erforderlig.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation och svenska landstingsförbundets

styrelse ansluter sig till delegationens förslag om undersökningar

av platsbehovet. Enligt svenska landstingsförbundet, vars uppfattning delas

av flertalet landstings förvaltningsutskott, torde det sålunda vara nödvändigt

att ingående undersökningar göres inom olika sjukvårdsområden, innan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

långsiktiga organisationsplaner fastställes. Förbundet anser emellertid att

det av delegationen angivna genomsnittliga vårdplatsbehovet erbjuder en

praktisk framgångsväg. Det lär dock inte vara möjligt att anpassa organisationen

av mentalsjukvården på grundval av varje dylik undersökning.

Enligt Östergötlands läns landstings förvaltningsutskotts mening är fördelningen

av det beräknade platsbehovet 5 promille på mentalsjukhus och

vårdhem en fråga, som kan vara föremål för kontroversiella meningar. Delegationens

farhågor för uppdelning i en högaktiv och medicinskt fullvärdig

vårdform kontra en asylvård utgör i sig ett organisatoriskt problem, där

olika lösningar är tänkbara. Uppdelningen i 4 promille på mentalsjukhus

och 1 promille på vårdhem är alltså en bedömningsfråga, där proportionerna

kan tänkas annorlunda, beroende på hur nära vårdhemmen knytes till

sjukhusen. Om denna anknytning blir god och vårdhemmen ges karaktär

av aktiva »occupational centers» kan förmodligen, enligt utskottets förmenande,

en större andel av klientelet vårdas där.

Sveriges läkarförbund framhåller, att planering och handlande givetvis

inte kan uppskjutas till dess långsiktiga prognoser kunnat färdigställas.

Förbundet påpekar vidare, att gränsdragningen mellan vad som är en psykisk

egenhet utan praktisk betydelse och en psykisk ömtålighet med hög

insjukningsrisk och risk för nedsättning av arbetsförmågan är utomordentligt

osäker. Mentalsjukvårdsdelegationen har arbetat med ett så vidsträckt

sjukdomsbegrepp, att sådana normala eller i det närmaste normala och

svårvärderade reaktioner, som oro, sömnsvårigheter etc. fått kraftigt påverka

det kalkylerade vårdbehovet. De siffror, som framkom genom 1957

års Stockholmsundersökning rörande förekomsten av psykisk sjukdom,

psykiska särdrag och neuroser, får inte utan vidare undersökningar antagas

vara direkt representativa för hela befolkningen.

Det påvisade behovet av konsultationer hos psykiatriskt skolade läkare

är även med hänsyn tagen till gjord reservation synnerligen stort. Eftersom

mentalsjukvårdens nuvarande resurser är så uppenbart otillräckliga och

eftersom en långvarig och radikal förstärkning av dessa resurser under alla

omständigheter är ofrånkomlig, synes det läkarförbundet mindre angeläget

att söka avpressa föreliggande undersökningar rörande vårdbehovet mera

preciserade slutsatser i väntan på de bredare upplagda, rullande prognosundersökningar,

som delegationen påyrkat.

Svenska läkaresällskapet anser att det är osäkert, huruvida delegationens

föreslagna fördelning med 4 promille av vårdplatserna på mentalsjukhusen

och 0,5 på de psykiatriska lasarettsavdelningarna är den riktiga. Det

måste enligt sällskapets mening överlämnas åt framtida erfarenhet och utveckling

att avgöra om en annan fördelning blir lämpligare. Som en följd

av delegationens utredning torde måhända en förskjutning ske i riktning

mot ett större antal platser vid lasaretten och ett mindre vid mentalsjukhusen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

Några remissinstanser vidrör delegationens redogörelse av och kritik över

mentalsjukvårdens resurser och utformning samt

brister. Mot delegationens understrykande av de otillräckliga materiella

och personella resurser, varmed mentalsjukvården arbetar, finns enligt medicinalstyrelsen

ej anledning att hysa någon avvikande uppfattning. Med

tillfredsställelse bör dock noteras, säger styrelsen, att de senaste åren inneburit

en avsevärd förbättring härvidlag och att fortsatta planenliga åtgärder

kan förväntas i detta hänseende. En viktig förutsättning för ett förbättrat

rekryteringsläge är emellertid, att mentalsjukvården bringas i paritet med

kroppssjukvården med avseende på byggnadstekniska och utrustningsmässiga

resurser.

Centrala sjukvårdsberedningen påpekar, att det stora behovet av upprustning

torde vara ställt utom diskussion och statens kommitté för sinnessjukvårdens

utbyggande framhåller, att nya platser tillkommit efter utredningsarbetets

slutförande och att antalet exspektanter sjunkit samtidigt som

överbeläggningen minskat.

Kommittén är väl medveten om att underhållet av de statliga sjukhusen

på vissa håll är starkt eftersatt men kan också väl förstå, att den för underhållet

ansvariga myndigheten disponerat det relativt begränsade underhållsanslaget

så, att större delen därav använts för underhåll av sådana byggnader

och avdelningar, som kunnat förutses komma att framdeles ingå i de

upprustade, ofta till sin storlek beskurna sjukhusen. I den mån kommittén

hinner fullfölja den nu pågående byggnadsinventeringen och generalplanearbetet

för de äldre sjukhusens upprustning torde riktlinjerna för det löpande

underhållet kunna säkrare angivas.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott menar, att redovisningen av

mentalsjukvårdens brister icke innehåller några principiella nyheter. Det

är, säger utskottet, förvisso intet att säga om att berättigad kritik riktats och

riktas mot mentalsjukvårdens brister, men å andra sidan torde man icke

kunna frånkänna statsmakterna ett erkännande för att under den senaste

tioårsperioden ha vidtagit åtgärder inom ramen för tillgängliga ekonomiska

och personella resurser.

Statens sjukhuspersonals förbund hyser den uppfattningen, att redovisningen

av mentalsjukvårdens brister inte är lika vederhäftig och objektiv

som redogörelsen för mentalsjukvårdens resurser och utformning.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

III. Principiella synpunkter på den statliga mentalsjukvårdens

överförande till landstingskommunerna

A. Mentalsjukvårdsdelegationen

1. Mentalsjukvårdens utformning och huvudmannaskapet

I sin principiella diskussion om mentalsjukvårdens utformning anger

mentalsjukvårdsdelegationen vissa målsättningar.

Mentalsjukvården måste ges en sådan utformning, att psykiskt sjuka

kommer under behandling så tidigt som möjligt. Den viktigaste förutsättningen

såväl härför som för ett gott vårdresultat är, att full paritet åstadkommes

mellan somatisk och psykisk vård såväl medicinskt och organisatoriskt

som författningsmässigt. Som slutmål bör gälla, att mentalsjukvård

och kroppssjukvård sammansmälter såsom olika specialiteter inom samma

sjukvårdsorganisation och i största möjliga utsträckning inom samma sjukhusenheter.

Härför kräves en omfattande utbyggnad med nya sjukhusenheter

och avdelningar samt att personalen ökas i omfattning och ytterligare

differentieras ävensom att arbetsformerna omgestaltas så att de sjuka kan

få en individualiserad behandling med utnyttjande av alla de terapeutiska

resurser som forskningen ställer till förfogande. Ett viktigt krav är vidare,

att öppen och sluten mentalsjukvård planeras som en enhet och erhåller

en utformning, som möjliggör största möjliga utnyttjande av öppna vårdformer.

Angeläget är även att forskningen ytterligare stimuleras och understödjes.

För att de många bristerna inom mentalsjukvården skall kunna elimineras

och angivna målsättningar förverkligas är det nödvändigt med en

allsidig planering, omfattande samtliga verksamhetsgrenar av vårdområdet.

Diskussionen om mentalsjukvården har i mycket hög grad dominerats

av det starkt framträdande behovet att utbygga den slutna vården. Både

när det gäller att tillgodose vårdbehovet och att beräkna behovet av personal

är det emellertid enligt delegationens mening ofta direkt vilseledande

att i första hand ta sikte på platsantalet, bl. a. därför att platserna på ett

mentalsjukhus med hänsyn till sin olikartade karaktär och användning kan

»väga» mycket olika även kvantitativt sett. Den öppna mentalsjukvården

har mindre än den slutna varit föremål för mera ingående principiella och

praktiska överväganden. Bl. a. har den till statens mentalsjukhus anknutna

hjälpverksamheten varit otillräcklig. Även i övrigt har de allmänna mottagningarna

för öppen mentalsjukvård, som på senare år kommit till stånd, avslöjat

ett i många fall latent vårdbehov, som kräver väsentligt ökade resurser.

En god öppen vård samt olika slag av rehabiliteringsåtgärder kan ibland

minska eller uppskjuta behovet av kvalificerad anstaltsvård. Tillgång till

goda övergångsformer mellan anstaltsvården och livet ute i samhället, öka
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

de möjligheter till miljösanering samt förbättrade resurser för eftervård kan

i många fall väsentligt förkorta sjukhusvistelsen och motverka risken för

försämring, som nödvändiggör återintagning.

Delegationen anser, att särskilda bestämmelser om omhändertagande och

vård sannolikt alltid kommer att vara nödvändiga för en del av de psykiskt

sjuka. Men även lagstiftningen måste utformas med hänsyn till den moderna

synen på de psykiska sjukdomarna och deras behandling. För att

mentalsjukvården skall kunna få behövlig »good will» bland allmänheten

måste intagning på sjukhus för behandling av psykisk sjukdom i största

möjliga utsträckning försiggå i samma former som intagning på sjukhus

för behandling av somatisk sjukdom. Tvång bör inte användas annat än

när det är oundgängligen nödvändigt. En lagstiftning, som ger de psykiskt

sjuka en särställning, förhindrar att psykiska och somatiska sjukdomar

jämställes i det allmänna medvetandet. På längre sikt bör därför enligt

delegationens mening målsättningen vara, att sinnessjuklagstiftningen ingår

i en allmän sjukvårdslag, vari även kroppssjukvården regleras.

En verklig integration mellan resurserna för psykisk och somatisk vård

kan på längre sikt väntas förbättra behandlingsresultaten inom dessa båda

vårdområden. Ordnandet av behandlingsmöjligheter för psykiskt sjuka

i anslutning till centrallasaretten är ett av de viktigaste medlen att åstadkomma

tidigbehandling. Av största betydelse är också att övriga anstalter

för vård av psykiskt sjuka —- friliggande mentalsjukhus, vårdhem, konvalescent-

och vilohem etc. —• beredes möjlighet till ett integrerat samarbete

med kroppssjukhusen.

Kravet på en god samordning mellan vården inom och utanför sjukhuset

har vidare ökat i betydelse. Öppen och sluten vård måste betraktas som

delar i en enhetlig vårdorganisation och planeras gemensamt. De såväl av

humanitära som av samhällsekonomiska skäl dikterade strävandena att

förkorta tiden för anstaltsvistelse och i största möjliga utsträckning återföra

patienterna till hälsa och arbetsförmåga ställer betydande krav på sådan

samordning.

Knappheten på investeringsutrymme gör det även än mer angeläget att

planera öppen och sluten mentalsjukvård som en enhet. Om samtidigt med

den successiva utbyggnaden av den slutna vården vid mentalsjukhus ökade

möjligheter till öppen vård och andra mindre kostnadskrävande vårdformer

ställes till förfogande, är det tänkbart, att behovet av en ytterligare ökning

av antalet platser vid en omprövning kan visa sig mindre än vad tidigare

uppskattningar givit vid handen. Under alla förhållanden — betonar

delegationen — måste denna och likartade frågeställningar bli föremål för

kontinuerlig uppmärksamhet vid planeringsarbetet.

Bristen på psykiatrer och annan kvalificerad vårdpersonal är en annan

omständighet som försvårar och försenar på samma sätt som det otillfredsställande

investeringsutryminet hindrar en eljest önskvärd expansion. Att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

avveckla denna brist är emellertid en procedur på lång sikt. En expansion

av mentalsjukvården -— som förutsätter betydligt flera psykiatrer än för

närvarande — måste också ske i konkurrens med andra vårdområden om

nytillskottet på läkare. Hittills har mentalsjukvården stått sig ganska dåligt

i denna konkurrens, framhåller delegationen.

Beträffande huvudmannaskapet för mentalsjukvården erinrar mentalsjukvårdsdelegationen

bl. a. om att statens sinnessjukvårdsberedning såväl

i sitt år 1950 avgivna betänkande med förslag till generalplan för sinnessjukvårdens

tillgodoseende (stencilerat) som i en strax dessförinnan av

beredningen avgiven promemoria upptagit frågan om en omprövning av

huvudmannaskapet till mera djupgående behandling.

I en på tidigt stadium av utredningsarbetet i samverkan med svenska

psykiatriska föreningen gjord enkät tillfrågades landets psykiatrer om deras

inställning till frågan om huvudmannaskapet för mentalsjukvården.

80 procent av de svarande angav, att huvudmannaskapet borde överflyttas

från staten till landstingskommunerna.

Icke heller vid de överläggningar, som delegationen under utredningsarbetets

bedrivande haft med representanter för sjukvårdsstyrelserna i de

olika landstingsområdena, har i flertalet fall några invändningar framkommit

mot ett överförande av mentalsjukhusen och den till dessa anknutna

öppna vården till landstingskommunalt huvudmannaskap. En förutsättning

är dock, säger delegationen, att en tillfredsställande reglering av därmed

sammanhängande ekonomiska frågor kommer till stånd.

Om man helt obunden av den förhandenvarande sjukvårdsorganisationen

i landet skulle framlägga förslag till en ny sådan, skulle det, anför delegationen,

med all sannolikhet anses naturligt att i princip sammanföra all

sjukvård under en och samma huvudman, varvid utan tvivel landstingskommunerna

och de s. k. landstingsfria städerna närmast skulle komma i

fråga. Enligt delegationens uppfattning framtvingar kravet på tidigbehandling,

integration av öppen och sluten mentalsjukvård samt samordning mellan

somatisk och psykisk vård gemensam planläggning och administration

av hela sjukvårdsområdet. Tydligast framträder enligt delegationen olägenheterna

av den rådande ansvarsfördelningen i samband med det alltmer

trängande behovet av samarbete och sammanhang mellan den somatiska och

psykiska vården. Delegationen finner det ådagalagt, att medicinska och

sjukvårdsorganisatoriska skäl klart talar för att ett överförande av huvudmannaskapet

för den statliga mentalsjukvården bör ske till landstingskommunerna

och städer, som icke ingår i landstingsindelningen.

Spörsmålet på vad sätt och vid vilken tidpunkt ett överförande av huvudmannaskapet

bör komma till stånd omfattar enligt delegationen ett stort

antal delvis svårlösta problem. Delegationen förordar emellertid att ett

successivt överförande sker så att enskilda landstingskommuner eller grupper

av dessa med särskilt intresse för att själva organisera och utbygga

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963 21

mentalsjukvården för befolkningen i sina områden snarast möjligt beredes

tillfälle härtill.

Detta principiella ställningstagande utesluter emellertid icke, påpekar

delegationen, att undantag för vissa patientgrupper med speciella vårdproblem

kan göras om så befinnes lämpligt ur praktiska och rationella synpunkter.

Sedermera har undantagsfrågan varit föremål för förnyad utredning

av mentalsjukvårdsberedningen, vars förslag redovisas i det följande.

2. Mentalsjukvårdens organisation

Den ledande principen vid utformningen av mentalsjukvårdens organisation

bör enligt mentalsjukvårdsdelegationens mening vara att åstadkomma

största möjliga integration med kroppssjukvården. Nya mentalsjukvårdsenheter

bör därför uppföras i så nära anslutning till lasarett som

möjligt. En riktlinje vid utarbetandet av delegationens förslag till vårdgrenens

organisation inom ett sjukvårdsområde har alltså varit att få eu

så god samordning med kroppssjukvården som möjligt. Delegationen förordar

därför, att där nytt mentalsjukhus planeras möjligheterna att ansluta

detta till ett lasarett ingående blir prövade.

Inom varje sjukvårdsområde bör finnas ett eller flera psykiatriska centra

med resurser för såväl sluten som öppen vård. Dessa centra kan utgöras

av mentalsjukhus, fristående eller vid lasarett, och av psykiatriska avdelningar

vid lasarett. Vårdenheterna bör förläggas till naturliga befolkningscentra

och verksamhetsområdet bestämmas av tekniska och demografiska

förhållanden.

I fråga om storleken av ett mentalsjukhus konstaterar delegationen, att

några schematiska regler icke kan fastställas. Ur trivselsynpunkt bör sjukhusen

vara förhållandevis små, dock bör tillräckliga möjligheter till differentiering

av patienterna finnas. De nuvarande sjukhusen måste givetvis

bibehållas under ansenlig tid, men platsantalet bör nedbringas till 700 å 800

vårdplatser. En förutsättning för en reducering av antalet vårdplatser på

befintliga sjukhus är givetvis, att nya enheter kommer till stånd, så att

det totala platsbehovet ändå tillgodoses. Dessa enheter bör, som nyss sagts,

helst förläggas i direkt anslutning till lasarett, i första hand centrallasarett

och i andra hand ett väl utbyggt normallasarett, och platsantalet som

regel begränsas till 300 å 400. För nya mentalsjukhus, som på grund av

lokala förhållanden måste uppföras fristående, bör platsantalet bestämmas

till 600—700. Storleken av de psykiatriska lasarettsavdelningarna, vilka

bör inrättas inom varje sjukvårdsområde, föreslås av delegationen icke

överstiga 50 vårdplatser.

De nuvarande av landstingskommunerna och de s. k. landstingsfria städerna

drivna sjukhemmen för lättskötta psykiskt sjuka bör under beteckningen

mentalsjukhem drivas även i fortsättningen och närmast omhändertaga

det klientel, som icke längre kräver sjukhusens medicinska och tera
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

peutiska resurser. En differentiering på skilda hem bör eftersträvas för dels

långvarigt psykiskt sjuka patienter, som är arbetsföra och i kroppsligt avseende

friska och för vilka lämplig form av sysselsättning kan beredas i

eller utanför sjukhus, dels i somatiskt hänseende förhållandevis friska åldringar,

som behöver kontakt med anhöriga och hemorten. Mentalsjukhemmen

bör ha ett förhållandevis litet vårdplatsantal och ges en hemliknande

prägel. Planerade större sjukhem bör därför uppföras i paviljongsystem.

Mottagningar för öppen vård bör förekomma vid såväl mentalsjukhus

som psykiatriska lasarettsavdelningar. Vid dessa mottagningar bör behandlas

psykiskt sjuka, som ej erfordrar sluten vård, och fortsatt behandling

meddelas utskrivna patienter. Vid sidan härav bör finnas särskilda

öppna mottagningar för sådan tillsyn och efterkontroll av de psykiskt

sjuka, som f. n. utövas av den vid de statliga mentalsjukhusen bedrivna

hjälpverksamheten. Denna form av öppen mottagning föreslås få beteckningen

mentalvårdsdispensär. Även familjevård, d. v. s. omhändertagande

i enskilda hem av psykiskt sjuka personer, bör bedrivas i fortsättningen.

Delegationen framhåller vidare, att vid sidan av de nu angivna mentalvårdsenheterna

psykiatriska mottagningar vid lasarett, där sluten psykiatrisk

vård icke förekommer — s. k. psykiatriska filialmottagningar — torde

vara erforderliga.

Till mentalsjukhusen och de psykiatriska lasarettsavdelningarna bör

knytas konvalescenthem dels för omhändertagande av de patienter från

den öppna vården, som ej är i behov av sjukhusvård men väl en tids avkoppling,

och dels för sådana på sjukhus intagna patienter, som inte längre

behöver sjukhusvård men en tids miljöbyte, innan de återgår till sitt vanliga

arbete.

I områden med cirka 50 000 å 60 000 invånare ävensom på andra håll,

där möjlighet föreligger, föreslås att dagsjukhus inrättas som en mellanform

mellan öppen och sluten vård. Dessa sjukhus bör avses för långvarigt

sjuka, som behöver arbetsterapi och annan rehabiliterande behandling,

men som kan tillbringa nätterna i hemmet. Lokalerna kan i vissa fall användas

även som nattsjukhus för patienter, som kan sköta sitt arbete under

dagarna men i övrigt behöver behandling eller omhändertagande. Som en

annan övergångsform mellan sluten och öppen mentalsjukvård kan enligt

delegationen ifrågakomma inackorderingshem för patienter, som genomgått

behandling på sjukhus men ännu ej är så återställda, att de kan reda

sig själva, eller vilkas hemförhållanden gör det nödvändigt, att de viss tid

vistas borta från hemmet.

Vissa arbetsuppgifter inom den öppna mentalsjukvården anses böra

anförtros tjänsteläkare och distriktssköterskor, exempelvis mera okomplicerade

psykiatriska behandlingsåtgärder, första hjälp vid akuta psykiska

sjukdomsfall, viss efterbehandling och tillsyn av försöksutskrivna och utskrivna

patienter m. m.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

Delegationen har slutligen framhållit, att dess förslag till mentalsjukvårdens

organisation endast bör tjäna som allmän riktlinje för den kommande

utvecklingen. Landstingskommunerna bör ha betydande frihet att

utforma organisationen på skiftande sätt allt efter de lokala förhållandena.

En sådan frihet kommer att möjliggöra, att nya vårdformer och tillvägagångssätt

kan prövas, vilket är av grundläggande betydelse för utvecklingen.

De kommande åren kommer att bli en övergångstid, varunder en ny

organisation successivt kan växa fram. Att på nuvarande stadium i planeringen

låsa fast sig vid en bestämd mall kan därför icke vara ändamålsenligt.

Delegationens förslag bör därför endast tjäna som allmän riktlinje

för den kommande utvecklingen.

B. Mentalsjukvårdsberedningen

1. Specialvården av psykiskt sjuka och abnorma

Mentalsjukvårdsberedningen erinrar om att frågan, hur de psykiskt abnorma

— s. k. psykopater — lämpligen bör omhändertagas och vårdas

under de sista årtiondena varit föremål för åtskilliga diskussioner och utredningar.

Att huvudparten av detta klientel inte är lämpat att omhänderhavas

inom de vanliga mentalsjukhusen har man allmänt varit ense om.

1947 års riksdag har också i princip beslutat, att de svårskötta psykopaterna

skall överföras till särskilda sjukhus, anordnade inom mentalsjukvårdens

ram och utformade direkt med tanke på de speciella krav, som vården av

detta klientel ställer. Uppförande i Katrineholm av ett dylikt specialsjukhus

med 245 vårdplatser har sedermera beslutats och står nu inför sitt förverkligande

som ett första led i uppbyggnaden av en särskild vårdorganisation.

Några riktlinjer för organisationens fortsatta utbyggnad har däremot

inte tidigare uppdragits.

Vid övervägandena om en mentalsjukvårdsreform har hittills ifrågasatts,

att bl. a. vården av sådana psykiskt sjuka och abnorma, som behöver vårdas

å specialsjukhus, skulle undantagas och bibehållas som en staten åvilande

vårduppgift. Motiven härför har så gott som uteslutande varit av

praktisk-organiaatorisk natur. Frågan gäller alltså främst, i vad mån en

tänkbar utformning av den framtida vårdorganisationen för denna speciella

grupp av mentalsjukvårdens klientel kan förenas med ett landstingskommunalt

huvudmannaskap. Någon klarläggande diskussion härom har inte

förts. Mentalsjukvårdsberedningen har därför tagit upp spörsmålet till behandling

för att ange några principiella riktlinjer för den framtida vårdorganisatoriska

planläggningen och mot bakgrunden därav pröva huvudmannaskapsfrågan

för denna klientelgrupp.

Beredningen framhåller, att termen psykopati inte betecknar någon bestämd

sjukdomsenhet. Den har använts som en sammanfattande diagnos

för en rad olika psykiska sjukdoms- och dcfekltillstånd. I den officiella

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

diagnoslista, som gällde för mentalsjukhusen intill år 1962, var psykopati

beteckningen för alla tillstånd, som inte kunde rubriceras som någon form

av sinnessjukdom eller psykisk efterblivenhet. Termen psykopati har

samtidigt alltmer kommit att användas som asocialitetsbeteckning, närmast

som ett symtom. Så användes vanligen ordet då psykopatvård diskuteras.

Det som därvid avses är en speciell vårdform för sådana psykiskt sjuka

och defekta — ej mentalt sjuka eller psykiskt efterblivna — som på grund

av svårigheter med den sociala anpassningen är svårskötta på vanliga

mentalsjukhus och i många fall i behov av speciell terapi. Man bör därför

i vårdsammanhang hellre tala om specialvård än psykopatvård.

Beredningen har försökt precisera det aktuella behovet av specialvård

för mentalsjukhusens patienter och låtit företaga en ny inventering av beläggningen

på samtliga mentalsjukhus, statens såväl som storstädernas.

Inventeringen, som utförts av överläkaren vid Lillhagens sjukhus Erik

Kjell Eriksson, baserades på uppgifter från sjukvårdsläkarna om förhållandena

den 30 juni 1962. Antalet inneliggande straffriförklarade uppgick

tillsammans till 1 616. Av dessa hade 762 patienter straffriförklarats på

grund av vanlig psykisk sjukdom, 330 till följd av psykisk efterblivenhet

och 524 med hänsyn till »annan själslig abnormitet». Av samtliga strafffriförklarade

ansågs 471 (437 män och 34 kvinnor) vara i behov av vård

på specialsjukhus. Av 354 icke straffriförklarade patienter med symtomet

»psykopati» på de statliga sjukhusen ansågs 120 (69 män och 51 kvinnor)

vara i behov av vård på specialsjukhus. Av motsvarande patientkategori

på Stockholms, Göteborgs och Malmös mentalsjukhus (tillhopa 118) ansågs

54 (35 män och 19 kvinnor) vara i behov av vård på specialsjukhus. Sammanlagt

uppgavs alltså 645 patienter (541 män och 104 kvinnor) vara i behov

av specialvård. Av dessa var sammanlagt 261 hemmahörande i storstäderna.

Av hela antalet straffriförklarade patienter, som vårdas på de staliga

sjukhusen (1616) har 490, d. v. s. 30%, sin hemort i Stockholm, Göteborg

och Malmö. Antalet försöksutskrivna och exspektanter har inte ansetts

spela någon större roll vid bedömningen av behovet av specialvård.

Inventeringen redovisar även klientelets fördelning på olika sjukhus och

efter hemort.

Sammanfattningsvis har undersökaren betonat, att han fått ett mycket

starkt intryck av att de undersökta patienterna i en helt dominerande omfattning

är psykiskt sjuka eller invalidiserade och att de har ett stort behov

av psykiatrisk-medicinsk vård. Samma utrednings- och behandlingsmöjligheter

behövs för dessa som för övriga patienter på mentalsjukhus och

psykiatriska kliniker: fortlöpande psykiatrisk och allmänmedicinsk observation

med tillgång till förstklassigt laboratorium, elektroencefalografiska

undersökningar, röntgenundersökningar (inklusive encefalografi och

angiografi), samtalsbehandling, gruppbehandling, medikamentell behand
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

ling (där alla former av psykofarmaka måste kunna utnyttjas), elektrochockbehandling,

insulinbehandling, i enstaka fall lobotomi och kastration

etc.

Dessutom har två fundamentala behov i resurserna för behandlingen

påtalats: dels måste aktivitetsterapin inriktas på yrkesutbildning, omskolning

och arbetsträning och dels måste en effektiv öppen psykiatrisk vård

kunna ges under försöksutskrivning liksom efter en definitiv utskrivning.

Bedömningen av vilka patienter som är i behov av specialvård är mycket

svår. Ibland föreligger båda huvudskälen till specialvård — svårsköttbarhet

och behov av avancerad aktivitetsterapi — ibland endast det ena. Andra

faktorer måste också komma med i avvägningen exempelvis betydelsen av

att patienten får vara på ett sjukhus nära sin familj eller att han flyttas

långt från en skadlig miljö. Patienterna bör inte vara fastlåsta vid en viss

vårdform utan alltefter behov kunna vårdas än på ett vanligt mentalsjukhus,

än på ett specialsjukhus.

För omhändertagande och vård av psykiskt abnorma finnes f. n. inom

mentalsjukvården en särskild specialavdelning med 100-tal platser vid

vartdera av S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

Dessa sammanlagt omkring 200 platser är närmast avsedda för svårskötta

manliga patienter, i första hand straffriförklarade. Härutöver finnes

för farliga psykiskt abnorma eller sjuka en s. k. fast paviljong vid vartdera

S:ta Gertruds sjukhus i Västervik och Säters sjukhus med sammanlagt

omkring 70 platser. Det övervägande antalet psykiskt abnorma vårdas

emellertid på samma avdelningar som mentalsjukhusens övriga patienter.

Beredningen avvisar den ibland framförda tanken att de specialvårdsbehövande

psykiskt abnorma borde tagas om hand på särskilda institutioner

för en medicinsk förvaring under kriminalvårdens regi. Den avgörande

synpunkten i sammanhanget måste nämligen vara, att de vårdbehövandes

möjligheter till behandling -—- såväl för straffriförklarade som

för övriga sjuka eller abnorma — helt ligger inom det medicinskt-psykiatriska

verksamhetsfältet. Inom mentalsjukvårdens ram bör dock speciella

anordningar vidtagas för ett humant ordnat omhändertagande jämsides

med en terapeutisk verksamhet, där nya medicinska rön ständigt måste

utnyttjas och tillföras behandlingsarsenalen, om något behandlingsresultat

skall kunna påräknas.

Klientelet vid det nya specialsjukhuset i Katrineholm bör i första hand

begränsas till sådana patienter, som visat sig besvärliga och inte lämpade

för vård på vanliga mentalsjukhus men som med tillämpning av speciella

vårdprinciper och med olika medicinska ingrepp kan påverkas i gynnsam

riktning.

Intill dess ytterligare specialenheter med erforderliga terapimöjligheter

tillskapats bör de båda nuvarande specialavdelningarna helt tagas i anspråk

för vård av sådana patienter som inte lämpligen bör omhändertas

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

på det nya sjukhuset. På längre sikt får det emellertid anses vara till avgjord

nackdel för den egentliga mentalsjukvården att omhänderha ifrågavarande

klientel i omedelbar anslutning till mentalsjukhusens vanliga vårdavdelningar.

Bland ledmotiven för den framtida vårdorganisatoriska planläggningen

framhålles också att om den från terapeutisk synpunkt nödvändiga liberaliseringen

av vårdformerna vid de vanliga mentalsjukhusen helt skall

kunna genomföras, måste sjukhusen befrias från det svårskötta och för vården

i övrigt störande klientelet. Den kliniska bedömningen har givit stöd

för åsikten, att behandlingen av detta rikt fasetterade klientel kräver minst

lika goda diagnostiska och terapeutiska resurser som de i egentlig mening

mentalt sjuka.

Eftervården, som är av största betydelse för klientelets rehabilitering och

återanpassning i samhällslivet, måste uppläggas i samråd med öppenvård-verksamheten

vid den psykiatriska vårdinstitutionen i patientens hemortslän,

till vilken denna vård i fortsättningen lämpligen bör vara knuten

och där den vid specialsjukhuset påbörjade behandlingen skall fullföljas

med regelbundna besök hos psykiater. Avståndet mellan specialsjukhuset

och patientens hemortslän får inte vara alltför stort. En spridning av klientelet

bör därför ske på flera regionalt ordnade vårdenheter, ettvart med

flera län som upptagningsområde.

En indelning av landet i upptagningsområden för exempelvis fyra sådana

vårdenheter redovisas i promemorian. För att möjliggöra erforderlig enhetlighet

i den medicinska ledningen bör varje enhet inte vara större än

att den utgör ett lämpligt underlag för en överläkaravdelning och inte omfatta

mer än högst 125 patienter.

Skulle Katrineholmssjukhuset inte kunna inpassas i en dylik trängre

regional organisation, bör det inte vara omöjligt att till sjukhuset knyta

vissa former av specialbehandling av patientkategorier från en större del

av landet, eventuellt från hela riket.

Beträffande specialvårdenheternas lokalisering anses hinder inte möta

mot att en enhet inrättas såsom en till ett större mentalsjukhus knuten

specialinstitution och förlägges på ett avstånd från sjukhuset, som inte

är större än att det möjliggör en administrativ och driftsmässig samordning

med detta men samtidigt tillräckligt för att icke medföra några störningar

för vården vid huvudsjukhuset. Vidare bör man tillvarataga möjligheterna

att förlägga en vårdenhet i närheten av ett medicinskt utbildningscentrum.

En oviss faktor, som inverkar på vårdorganisationen, är hur den specifikt

medicinska alkoholistvården kommer att utformas. De mera svårskötta

nykterhetsvårdsfallen, ofta utpräglat asociala och med psykiska avvikelser,

torde delvis utgöras av gravt psykopatologiska fall, som kan behöva en

speciell psykiatrisk behandling av i stort sett samma art som i fråga om

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

andra typer av psykiskt abnorma. En annan till omfattning och ur vårdbehovssynpunkt

oviss kategori är det främst i storstäderna förekommande

lösdrivarklientelet. Även inom detta är en del fall att anse som hänförliga

till det klientel, för vilket den psykiatriska vården inrymmer de mest adekvata

behandlingsformerna.

Beträffande det kvinnliga klientelet anses problemen vara betydligt

mindre, såväl numerärt som med hänsyn till graden av svårsköttbarhet.

I den mån behov av en särskild vårdform föreligger bör denna kunna organiseras

i form av särskilt inrättade specialavdelningar — tillsvidare i direkt

anslutning till mentalsjukhus — med samma möjligheter till aktivitetsterapi

och resocialisering som vid specialsjukhusen.

Huvudparten av farliga psykiskt sjuka och abnorma utgöres av psykiskt

sjuka, ofta schizofrena patienter, epileptiker och fall med grava hjärnskador

ävensom enstaka fall med psykisk abnormitet. För detta klientel bör

de s. k. fasta paviljongerna vid Säters och S:ta Gertruds sjukhus tills vidare

kunna bibehållas, efter en genomgripande ombyggnad och modernisering.

På längre sikt kan det vara mest ändamålsenligt, att särskilda avdelningar

för farliga psykiskt sjuka och abnorma inrättas i anslutning till

vårdenheter för det specialvårdsbehövande klientelet i övrigt, i vart fall för

andra än psykopatiska patienter. Skäl kan dock även tala för att inrätta

särskilda mindre avdelningar i anslutning till de gängse mentalsjukhusen

—- förslagsvis en inom varje region — men på sådant avstånd från sjukhusets

huvuddel, att dettas yttre attityd inte blir lidande. Man understryker,

att dessa patienter icke a priori kan räknas till det icke behandlingsbara

klientelet. De kräver samma goda behandlingsmöjligheter som mentalvårdsklientelet

i övrigt.

I huvudmannaskapsfrågan diskuterar beredningen till en början, till vilken

gren av samhällsverksamheten den s. k. psykopatvården rent principiellt

bör anses hänförlig och tillbakavisar sättet att betrakta omhändertagandet

företrädesvis som en form av skyddsåtgärd, där de sociala och

samhällspreventiva synpunkterna är dominerande. De vårdprinciper och

behandlingsmetoder, som bör tillämpas beträffande ifrågavarande klientel,

är till helt övervägande del av sådan beskaffenhet, att de är att hänföra till

det psykiatriska verksamhetsfältet. Vården av detta klientel är därför otvivelaktigt

att inordna under de sjukvårdande uppgifterna som en specialgren

inom mentalsjukvården, en bedömning som också legat bakom statsmakternas

principbeslut 1947. I sammanhanget erinras om att den godtagna

organisationsplanen för vård av mentalt sjuka barn och ungdomar

utformats som specialistsjukvård med anslutning till kroppssjukvårdens

regionindelning. Vidare har förordats en regional fördelning av mentalsjukhemmen

liksom av behandlingshem av typ II.

Av synen på den s. k. psykopatvården som eu specialsjukvård inom mentalsjukvårdens

ram följer givetvis att den enligt uppfattningen om ett önsk
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

värt enhetligt huvudmannaskap för all hälso- och sjukvård i princip bör

vara underställd landstingskommunens huvudmannaansvar. De diskuterade

undantagen från ett enhetligt huvudmannaskap har, understryker beredningen,

icke gällt problem av principiell utan av praktisk natur. Frågan om

ett landstingskommunalt huvudmannaskap för psykopatvården bör begränsas

till en bedömning av om detta ur praktiska lämplighetshänsyn kan

anses organisatoriskt och ekonomiskt rimligt. Under diskussionen om en

huvudmannaskapsreform har bl. a. framhållits att gränserna för huvudmannaansvaret

mellan statliga och kommunala vårduppgifter klart fixeras.

Om den specialiserade vårdformen bibehålies som en statlig uppgift, kan

detta lätt medföra olika gränsdragningsproblem beträffande ifrågavarande

patientgrupper. Inte minst ovissheten om psykopatibegreppets egentliga medicinska

innebörd kan föranleda divergerande uppfattningar om huvudmannaansvaret

för det enskilda vårdfallet. Vidare erinras om den samordning

med mentalsjukvården i övrigt, som på olika sätt är nödvändig för

behandling av det specialvårdsbehövande klientelet, i synnerhet i fråga om

eftervården. Här måste möjligheter finnas att utan besvärande formaliteter

överföra patienten från specialvården och på lämpligt sätt infoga honom

i den öppna vården inom den ordinarie mentalsjukvården.

Det bör icke vara uteslutet att på liknande sätt som skett i fråga om

vissa av kroppssjukvårdens specialiteter åstadkomma en regional organisation

även för psykiatrisk specialistbehandling. Den vidtagna patientinventeringen

anses ha visat, att det finns förutsättningar för en fördelning

på upptagningsområden med så stort befolkningsunderlag, som en

rationellt bedriven vård kan anses kräva. En sådan regional vård inom mentalsjukvården

bör så nära som möjligt samordnas med den specialiserade

kroppssjukvården i fråga om organisatoriska och administrativa problem,

planeringsuppgifter som liksom på andra vårdområden bör kunna lösas

genom samverkan landstingen emellan genom anknytning till deras planeringsorgan

för regionsjukvården, som kan förstärkas med psykiatrisk expertis.

Det bör även vara organisatoriskt möjligt att liksom inom kroppssjukvården

inrätta en vårdinstitution (specialitet) för mer än en region.

Ett interregional! samarbete torde i så fall kunna anknytas till de organ,

som har närmaste motsvarande uppgifter i fråga om kroppssjukvården,

bl. a. centrala regionsjukvårdsnämnden. Den principiella planläggningen i

stort bör givetvis ske i samråd mellan berörda regionala organ och vederbörande

centrala myndigheter, bl. a. mentalsjukvårdsberedningen, medicinalstyrelsen

och centrala sjukvårdsberedningen.

Beredningen har såsom odiskutabelt utgått ifrån att bland de specialvårdbehövande

bör inräknas även de farliga psykiskt sjuka eller abnorma

patienter, som är omhändertagna på s. k. fast paviljong.

Beredningens ställningstagande i huvudmannaskapsfrågan gäller i förhållande

till såväl landstingskommunerna som de s. k. landstingsfria stä
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963 29

derna. De mellan staten och storstäderna träffade överenskommelserna rörande

vården av straffriförklarade och — om än mot viss ersättning — omhändertagande

av vissa psykiskt abnorma kan i realiteten sägas ha inneburit

ett åtagande från statens sida att svara för psykopatvården i dessa

städer. Bortsett från dessa avtal anser beredningen det inte vara möjligt

att andraga några vägande skäl för att vid en huvudmannaskapsreform

undantaga den enbart geografiskt avgränsade del av vårdklientelet, som de

i storstäderna hemmahörande patienterna utgör, och bibehålla dessa under

statens huvudmannaskap. Ett dylikt dubbelt huvudmannaskap skulle tvärtom

leda till betydande vårdorganisatoriska och administrativa svårigheter.

Principen bör i stället vara att alla lokala huvudmän skall ha samma sjukvårdansvar.

De befintliga specialavdelningarna för vård av s. k. psykopater (vid S:t

Sigfrids och Sidsjöns sjukhus) och de s. k. fasta paviljongerna (å S:ta

Gertruds och Säters sjukhus) måste som nämnts bibehållas under ett övergångsskede,

varunder den planerade huvudmannaskapsreformen bör hinna

genomföras. Dessa vårdenheter bör underställas de nya huvudmännen för

de mentalsjukhus, till vilka de är anslutna, d. v. s. vederbörande landsting.

Mellan dessa och övriga lokala huvudmän bör kostnaderna för enheternas

underhåll och drift m. m. fördelas efter respektive huvudmans utnyttjande

av desamma. 2

2. Undervisningen och vården av psykiskt efterblivna

Bakgrunden till mentalsjukvårdsberedningens utredning är bl. a. den

kritik som riktats mot svårigheterna att komma tillrätta med gränsdragningen

mellan det statliga och landstingskommunal huvudmannaskapet

för undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna. Med hänsyn till

att olika gränsdragningsproblem aktualiserats i samband med frågan om

landstingskommunernas övertagande av den statliga mentalsjukvården har

det vidare från inrikesdepartementets sida ansetts lämpligt, att huvudmannaskapsfrågan

för detta klientel tages upp till övervägande och beslut vid

statsmakternas principiella ställningstagande till huvudmannaskapet för

den egentliga mentalsjukvården.

Gränsdragningen mellan statens och landstingskommunernas huvudmannaskap

för undervisning och vård av psykiskt efterblivna framgår huvudsakligen

av de inledande bestämmelserna i 1954 års lag om undervisning

och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Lagens tillämpningsområde angives i 1 §, som reglerar undervisningen

och vården av dels barn under skolåldern, som på grund av allmän psykisk

efterblivenhet icke kan erhålla tillfredsställande vård i enskilt hem, dels

andra barn under aderton år, som av sådan orsak icke kan tillgodogöra sig

folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning, dels ock per
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

soner över aderton år, som av samma grund är ur stånd att taga vård om

sig själva. Från lagens tillämpning undantages de som är intagna på eller

försöksutskrivna från mentalsjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt

efterblivna.

De psykiskt efterblivnas undervisning och vård enligt 1954 års lag och

med stöd därav meddelade föreskrifter handhas av landstingskommunerna.

Undantagen från huvudmannaskapet finns intagna i lagens 4 § och omfattar

följande kategorier:

a) psykiskt efterblivna, som är blinda, dövstumma, höggradigt vanföra,

epileptiska, eller som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande,

hypersexualitet eller av annat liknande skäl svårligen kan undervisas

eller vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna, samt

b) höggradigt efterblivna, som är så svårskötta, att de fordrar vård å

specialanstalt, eller som lider av tuberkulos i smittsamt skede.

Det undantagna klientelet omhändertages på följande institutioner:

1) Psykiskt efterblivna, som är blinda, omhändertagas på vårdanstalten

i Lund för blinda med komplicerat lyte (175 platser). Institutionen är uppdelad

på tre avdelningar: skolhem (50 pl.), arbetshem (66 pl.) och vårdhem

(59 pl.). Flertalet av de vårdade utgöres av blinda tillika psykiskt efterblivna.

2) Psykiskt efterblivna, som är dövstumma mottages å vårdanstalten

för döva med komplicerat lyte, Mogård, Finspång (105 platser). Anstalten

utgöres både av skolhem (25 pl.) och arbetshem (40 + 40 pl.).

3) Psykiskt efterblivna, som är höggradigt vanföra vårdas på Kronprinsessan

Victorias kustsanatorium, Barkåkra, Vejbystrand.

Enligt avtal mellan medicinalstyrelsen för statens räkning och direktionen

för kustsanatoriet, som ägs av en förening men helt drives med statsmedel,

mottages vid sanatoriet 140 vanföra, ortopediskt behandlingsbara, psykiskt

efterblivna.

4) Psykiskt efterblivna, som är särskolepliktiga och som på grund av

asocialitet, indisciplinärt uppträdande, hypersexualitet eller av annat liknande

skäl svårligen kan undervisas tillsammans med andra psykiskt efterblivna

brukar betecknas såsom barn med komplicerad utvecklingshämning.

Den nuvarande vårdorganisationen för detta klientel omfattar dels

två statliga skol- och yrkeshem, ett för pojkar på Salbohed, utanför Sala,

och ett för flickor i Vänersborg, dels ock två enskilda, enligt särskilda avtal

med bidrag av statliga medel drivna riksanstalter: Sävstaholms skolhem

för pojkar i Vingåkers kommun och Söderhaga skolhem för flickor i Drevviken

utanför Stockholm. Huvudman för de båda sistnämnda skolhemmen

är Föreningen Sävstaholmsskolorna.

De statliga skol- och yrkeshemmen Salbohed och Vänersborg är närmast

avsedda att mottaga de mest svårskötta med komplicerade psykiska rubbningar,

medan de enskilda skolhemmen Sävstaholm och Söderhaga avses

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

skola tillgodose vårdbehovet för dylika barn med något lättare psykiska

eller nervösa rubbningar.

Statens skol- och yrkeshem för pojkar på Salbohed utgöres av dels en

skolhemsavdelning med 35 platser och dels en yrkeshemsavdelning med

40 platser. Statens skol- och yrkeshem för flickor i Vänersborg har totalt

38 platser. Huvuddelen av eleverna är yrkeshemsklientel. Hemmens platser

kan dock ej helt utnyttjas på grund av lokalernas utformning.

5) Psykiskt efterblivna, som är asociala och som erfordrar vård, mottages

på mentalsjukhusen a) Salberga sjukhus, Sala (334 pl.), b) Källshagens

sjukhus, Vänersborg, en avdelning (266 pl. se även nedan under

C.), c) Västra Ny sjukhus, Motala (203 pl.), d) Västra Marks sjukhus, Örebro

(380 pl.).

De tre förstnämnda är avsedda för manligt klientel och det sistnämnda

för kvinnligt. På dessa sjukhus mottages dels psykiskt efterblivna, som

är straffriförklarade, dels psykiskt efterblivna, som på grund av asocialitet,

indisciplinärt uppträdande, hypersexualitet eller av annat liknande skäl bör

vårdas å sluten vårdinstitution. Sjukhusen är mentalsjukhus och omfattas

av sinnessjuklagstiftningen. Intagning för vård på här nämnda specialsjukhus

sker sålunda enligt sinnessjuklagen. Vid sjukhusen finns organiserad

kontrollerad familjevård. Psykiskt efterblivna, som är psykiskt sjuka,

bör icke vårdas på dessa sjukhus; de skall vårdas på vanliga mentalsjukhus.

6) Psykiskt efterblivna, som är svårskötta, vårdas på Vipeholms sjukhus

(902 pl.) i Lund. Sjukhuset, vars medelbeläggning 1960 var 945, har

både manliga (600) och kvinnliga (302) platser. Patienterna är intagna

på grund av våldsamhet, förstörelsetendenser, oro, skrik och oljud eller

grov osnygghet, som gör att de icke kan vårdas på vanliga vårdhem. Jämväl

på Källshagens sjukhus finns sedan år 1961 en avdelning för s. k. vipeholmsklientel.

Avdelningen (34 pl.) är avsedd för kvinnliga patienter och

är inrymd i byggnad, i vilken eljest vårdas mentalt sjuka.

Vipeholm är mentalsjukhus och sinnessjuklagstiftningen är tillämplig

på detsamma. Detta innebär bl. a., att patienterna intages och vårdas enligt

sinnessjuklagen.

På särskilt uppdrag av medicinalstyrelsen företog åren 1955—1959 numera

professor H. Forssman, som lett mentalsjukvårdsberedningens arbetsgrupp

för utredningen, en inventering av hela det psykiskt efterblivna klientelet

i landet för vilken utredning redogöres i mentalsjukvårdsberedningens

förslag.

Enligt inventeringen utgjorde klientelet totalt 12 903 elever och patienter,

som fördelade sig på följande olika kategorier av anstalter:

Statliga anstalter ............................ 2 436 19 %

Enskilda anstalter ......................... 3 012 23 »

Kommunala anstalter ........................ 7 455 58 »

12 903

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

I sin slutrapport uttalade Forssman bl. a., att om man såg på hela organisationen

för omhändertagandet av psykiskt efterblivna, så föreföll denna

att vara riktigt och ändamålsenligt utformad i den nya lagen i alla avseenden

utom i vad rörde avgränsningen mellan landstingens och statens skyldigheter.

Enligt Forssmans uppfattning borde 4 § i 1954 års lag helt omarbetas

eller möjligen slopas. De olika kriterierna i 4 § var nämligen i allmänhet

vaga och oklara, svårdefinierbara och elastiska samt gav utrymme åt alltför

mycket av subjektiva bedömningar.

Även om den synnerligen knappa tillgången på statliga vårdplatser hittills

hade gjort, att de på statliga sjukhusen intagna med mycket få undantag

var kvalificerat svårskötta patienter, var det likväl också så, upplyste Forssman,

att ett stort antal lika svårskötta kvarblivit i landstingskommunernas

vård. Han ansåg sålunda, att det var varjehanda tillfälligheter, som i talrika

fall bestämde, huruvida ett enskilt fall skulle komma att hänföras

till statlig vård eller icke.

Uppföranderubbningar och svårskötthet hos lågtstående var så vanliga

fenomen, att alla vårdområden måste ha ett stort antal patienter med dessa

symtom. Det saknades därför anledning, påpekade Forssman, att förlägga

differentieringen utom landstingskommunen, den borde ske inom

landstingskommunens egen administration. Det borde vara samma centralstyrelse,

som höll alla elever och patienter under sin kontroll. Den lösning

man enligt professor Forssmans uppfattning borde arbeta på val*

regionssjukhusens, där ett antal landstingskommuner fick förvalta och

driva sjukhusen i egen regi och där kostnaderna uppdelades efter det antal

underhållsdagar, som kom på vart och ett av de deltagande landstingen.

Man skulle komma ifrån den svåra tröghet i utbytet mellan statliga sjukhus

och landstingsanstalter, som nu låste patientomsättningen så svårt.

I mentalsjukvårdsberedningens förslag, som i stort

sett ansluter sig till professor Forssmans synpunkter, heter det, att den rådande

faktiska gränsdragningen mellan den statliga och landstingskommunal

undervisningen och vården av psykiskt efterblivna synes vara föranledd

av de praktiska åtgärder, som framtvingats för klientelets omhändertagande.

Därvid förefaller icke ha lagts andra synpunkter på huvudmannaskapet

än att staten skulle svara för det svårskötta och störande klientelet.

Det framgår emellertid av redogörelserna för statens organisation

och utbyggnadsplaner samt av professor Forssmans rapport, att vårdresurserna

för det statliga klientelet kvantitativt alltjämt är otillfredsställande

och att en stor del av det statliga klientelet därför omhändertages på

landstingens skolor och vårdhem.

En översyn av gränsdragningen mellan statens och landstingens huvudmannaskap

inom vårdområdet bör ägnas åt vad som ur undervisnings- och

vårdsynpunkt är mest ändamålsenligt. I detta ingår frågan om vad som

är organisatoriskt lämpligast med hänsyn till en rationellt uppbyggd och

driven undervisnings- och vårdorganisation.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

Det bör i sammanhanget kunna konstateras, heter det i principförslaget,

att undervisningen och vården av psykiskt efterblivna visserligen är av särpräglad

natur men att den kan betraktas som en del av den hälso- och sjukvård,

som ombesörjes av samhället och som till sin huvudsakliga del numer

omhänderhaves av landstingen. Den i olika sammanhang accepterade

principen om enhetligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården bör sålunda

vara godtagbar även ifråga om undervisningen och vården av psykiskt

efterblivna.

Enligt den sjukvårdspolitiska uppfattning, som numera råder, kan det

icke vara försvarligt att ha olika organisation för i princip ett och samma

klientel. Om man helt obunden av den förhandenvarande organisationen

för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna i landet skulle framlägga

förslag till en ny sådan, skulle det sannolikt anses rimligt och riktigt

att i princip sammanföra ansvaret för all undervisning och vård av psykiskt

efterblivna under en och samma huvudman. Att landstingskommunerna

därvid skulle ligga närmast till hands för uppgiften är en given sak. Det

sagda, påpekar mentalsjukvårdsberedningen, överensstämmer med mental - sjukvårdsdelegationens uttalande vid dess bedömning av mentalsjukvårdens

huvudmannaskap, därvid delegationen till mentalsjukvård principiellt

hänförde den undervisning och vård av psykiskt efterblivna staten omhänderhar

enligt 4 § i 1954 års lag. Det framhålles vidare, att omhändertagandet

av de psykiskt efterblivna — speciellt vården av dem som vårdas på statens

sjukhus men även andra vårdfall, som för övrigt av flera skäl tenderar

att öka — är av sådan karaktär, att dess allmänorganisatoriska anknytning

till hälso- och sjukvården i dess helhetsbetydelse bör beaktas. Det skulle

icke minst av denna anledning vara olyckligt, betonar mentalsjukvårdsberedningen,

om enhetsverket inom hälso- och sjukvården, d. v. s. den statliga

mentalsjukvårdens och den öppna kroppssjukvårdens överförande till

landstingskommunerna, icke skulle fullföljas jämväl i fråga om den statliga

undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna, inom vilken

statens mentalsjukhus för psykiskt efterblivna är den dominerande delen.

Detta principiella ställningstagande innebär, till skillnad mot mentalsjukvårdsdelegationcns

på sin tid gjorda gränsdragning, ett odelbart huvudmannaskap.

Fortsatta gränsdragningar med delat huvudmannaskap till förfång

för omhändertagandet av psykiskt efterblivna bör därför undvikas.

Detta innebär icke ett förminskande av statens ansvar att fullfölja upprustningen

av vårdresurserna för det klientel, varom är fråga i utredningen.

Den vård av de psykiskt efterblivna, som kräver omhändertagande på

specialanstalter, bör enligt beredningen med fördel kunna anordnas regionalt

och därvid med en bättre geografisk fördelning än f. n. De kända

synpunkter som lagts på en regionsjukvård för den högspecialiserade

kroppssjukvårdens del torde vara giltiga även för undervisningen och vården

av psykiskt efterblivna. De mer exklusiva, f. n. statliga enheterna för

2—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 171

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

psykiskt efterblivna, bör i princip kunna organiseras på basis av regioner

med ett så stort befolkningsunderlag, att en rationellt bedriven undervisning

och vård av särklientelet bland de psykiskt efterblivna sammanfallande

med de sex regioner, som landet är indelat i för den högspecialiserade

kroppssjukvården, bör kunna medge möjligheter till en smidig organisation

och anpassning till det aktuella undervisnings- och vårdbehovet.

Detta utesluter icke, att det för någon eller några grupper ej är nödvändigt

med anstalter inom varje region. I likhet med inom andra vårdområden

kan det nämligen vara nödvändigt eller praktiskt, att viss specialundervisning

och specialvård av ett till antalet mycket litet klientel förlägges till

ett färre antal institutioner, avsedda att bejäna en eller flera regioner eller

t. o. m. hela riket. Avgörande är, att icke fortsättningsvis ett dubbelt huvudmannaskap

försvårar en rationell utveckling av undervisningen och vården.

Allmänna erfarenheter pekar på att det blir ett bättre resultat av verksamheten

och ett smidigare förfarande i administrationen och samarbetet

mellan landstingskommunal institutioner än mellan statliga och landstingskommunala

institutioner. Det torde icke föreligga några formella

eller praktiska svårigheter för landstingskommunerna att etablera regionalt

samarbete.

Mentalsjukvårdsberedningens förslag om att landstingskommunerna skall

övertaga hela huvudmannaskapet för de psykiskt efterblivna innefattar i

princip alla psykiskt efterblivna oavsett om det med efterblivenheten är

förenat något lyte eller svårskötthet. Av praktiska skäl bör dock staten

fortsätta att ansvara för undervisningen av blinda och döva särskolebarn.

För dessa erfordras särskilda undervisningsanordningar och de kan som

nu undervisas tillsammans med andra barn med komplicerat lyte. Statens

undervisningsansvar utesluter icke landstingsansvaret för senare omvårdnad,

enär alla psykiskt efterblivna förutsättes bli inskrivna hos respektive

centralstyrelse.

Om de straffriförklarade psykiskt efterblivna påpekas, att detta kriterium

till synes är mycket enkelt och icke borde vålla några svårigheter. Det

framhålls, att den psykiskt efterblivne som begår brottslig gärning riktad

mot annans personliga säkerhet, ej alltid blir åtalad (s. k. O-fall). En psykiskt

efterbliven, som begått brottslig gärning, kan sålunda lika väl bli

åtalad med åtföljande straffriförklaring som slippa åtal. I förstnämnda hänseende

blir den psykiskt efterblivne ett N-fall, i det senare O-fall. Ur huvudmannaskapssynpunkt

kan det icke finnas någon rimlig anledning att

skilja på omhändertagandet av dessa psykiskt efterblivna sinsemellan och

andra psykiskt efterblivna (s. k. P-fall). Bland de senare kan för övrigt

förekomma asociala element, som över huvud genom ett omhändertagande

hindras från att begå brottsliga gärningar. Kriteriet för omhändertagandet

bör vara den psykiska efterblivenheten. Den efterblivne skall omhändertagas

enligt lagen om undervisning och vård av psykiskt efterblivna, undan
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

tag härifrån bör icke få ske med mindre än att ett annat omhändertagande

kan »ta över» den psykiska efterblivenheten.

I sammanhanget erinras om att mentalsjukvårdsdelegationen i sitt förslag

till mentalsjukvårdens överförande till landstingen icke undantog

straffriförklarade med mindre än att de var psykiskt abnorma.

Oaktat att de ekonomiska villkoren för ett överförande till landstingskommunerna

av statens anstalter för undervisning och vård av psykiskt efterblivna

faller utanför uppdraget, framhålles dock att villkoren i princip

bör regleras i enlighet med vad som föreslagits för den egentliga mentalsjukvårdens

del. Statens ekonomiska ansvar för drift och investeringar

på detta område understrykes. Driftbidragen för övertagna eller nya anstalter,

avsedda för hittillsvarande statligt klientel, bör utgå efter samma

grunder, som kan komma att gälla för mentalsjukhusen. Den allmänna

principen bör här som inom mentalsjukvården i övrigt vara den, att landstingskommunerna

antingen skall övertaga fullt upprustade anstalter eller

eljest åtnjuta upprustnings- och/eller anläggningsbidrag. I det senare fallet

måste hänsyn tagas till de olika former av vårdplatstyper, som här är aktuella.

Omfånget av den statliga vårdorganisationen, som landstingskommunen

skall övertaga, bör — i likhet med vad som förutsatts inom mentalsjukvården

— grundas på en bedömning av platsbehovet för respektive landstingsområde

och region. Inventeringen av år 1954 och professor Forssmans

undersökning bör därvid kunna »följas upp» och det därpå baserade utbyggnadsförslaget

tjäna som underlag för en ny bedömning av platsbehovet.

Det förutsättes eljest, att staten fortsätter och fullföljer föreliggande

planer på erforderlig utbyggnad av berörda anstalter och sjukhus i avvaktan

på de överenskommelser med landstingskommunerna, som kommer att

bli nödvändiga för huvudmannaskapets genomförande.

överförandet bör lämpligen ske vid samma tidpunkt som kommer att

gälla för mentalsjukvården i övrigt. Ett samtidigt överförande av hela

verksamhetsgrenen bör lämpligen ske.

Mentalsjukvårdsberedningen menar att den planering, som kan komma

att behövas för regionvård av psykiskt efterblivna icke torde behöva bli

alltför komplicerad. Landstingskommunerna är redan med nu gällande

bestämmelser skyldiga att upprätta och driva sin undervisning och vård

av psykiskt efterblivna enligt av Kungl. Maj :t godkända planer. Den planläggning,

som kommer att erfordras för att enhetligt huvudmannaskap,

torde lämpligen kunna ske såväl landstingsvis som regionvis. Det finns

skäl för att det kan bli till fördel om landstingskommunernas regionvårdsorgan

efter reformen jämväl får sig anförtrott den regionala organisationen

för psykiskt efterblivna. Självklart förutsätter detta samarbete med vederbörande

centralstyrelser samt anlitande av erforderliga sakkunniga. Vidare

torde samråd med vederbörande myndigheter — medicinalstyrelsen,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

mentalsjukvårdsberedningen och skolöverstyrelsen — bli nödvändiga. Med

hänsyn till att det för viss särundervisning och specialvård kan behövas

större upptagningsområden än gällande regioner vore måhända lämpligt

med interregionalt samarbete.

Särskilda yttranden föreligger från fem experter i den särskilda arbetsgrupp

som utarbetat förslaget åt mentalsjukvårdsberedningen. Dessa vill

icke betrakta undervisningen och vården av psykiskt efterblivna som en

del av hälso- och sjukvården. Ett överförande av statens undervisning och

vård av psykiskt efterblivna tillstyrkes emellertid av det skälet, att de gångna

årens erfarenheter har visat att berörda grupper med nuvarande ordning

icke får den hjälp och det stöd, som tillkommer andra psykiskt efterblivna

och att staten icke i erforderlig omfattning byggt ut sin vårdorganisation

för att kunna mottaga det svårvårdade och svårskötta klientelet såsom förutsattes

vid lagens tillkomst.

Från ett överförande till landstingskommunalt huvudmannaskap göres

dock undantag. Det anses att staten alltjämt bör ansvara för undervisning

av blinda och döva, vård av blinda och döva arbetshemselever, undervisning

av elever med komplicerad utvecklingshämning, undervisning och

vård av behandlingsbara höggradigt vanföra, vård av efterblivna med tuberkulos

i smittosamt skede. Som skäl härför anföres att staten bör ombesörja

sådana speciella och begränsade uppgifter, som med hänsyn till

klientelets numerär och särart måste handhas på institutioner av rikskaraktär.

Någon ändring av statens åtaganden beträffande dessa institutioner

bör i varje fall ej ske förrän landstingskommunerna hunnit bygga ut och

organisera sin läns- och regionvård i anslutning till det framlagda principförslaget,

särskilt som det f. n. icke är möjligt att överblicka de organisatoriska

och andra problem, som sammanhänger med landstingens anordnande

och drift av riksinstitutioner.

Innan ett ställningstagande sker beträffande de straffriförklarade, bör

fastställas i vilken omfattning klientelet är att hänföra till centralstyrelsernas

verksamhet respektive bör kvarstanna inom mentalsjukvården.

Dessutom betonas betydelsen av att de särskilda statsbidragen på området

bibehålies, då de såsom erfarenheten visat, utgör en betydande stimulans

för huvudmännen att utveckla och förbättra verksamheten. Det är emellertid

därvid angeläget att bidragen revideras med hänsyn till kostnadsökningen.

Ledamoten av mentalsjukvårdsberedningen generaldirektör A. Engel har

jämväl avgivit särskilt yttrande. Han delar dock uppfattningen, att ett enhetligt

huvudmannaskap bör eftersträvas i fråga om undervisning och

vård av psykiskt efterblivna. Intet hinder föreligger för att detta huvudmannaskap

tilldelas landstingskommunerna, även om dessa vid fullgörande

av sin uppgift måste samarbeta genom interregionala avtal. Ett sådant samarbete

kan dock komma att te sig opraktiskt och icke ägnat att föra sjukvården

framåt i jämförelse med ett huvudmannaskap utövat av staten i

sådana fall, då praktiskt taget landets samtliga landstingskommuner skulle

komma att samarbeta i fråga om några få eller rentav en anstalt. En sådan

tveksamhet yppar sig i fråga om vården av de vanföra psykiskt efterblivna,

vilka torde behöva sammanföras till högst två anstalter. Den ställning, som

efterblivenhetsvårdens ungdomsvårdsskolor, d. v. s. skol- och yrkeshemmen

för barn med komplicerad utvecklingshämning, bör inta, bör bli före
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

mål för ytterligare prövning. Dessa närmar sig enligt reservantens mening

så starkt övriga ungdomsvårdsskolor att socialstyrelsen ganska naturligt

framstår som den lämpliga tillsynsmyndigheten.

C. Remissyttranden

1. Mentalsjukvårdsdelegationens principresonemang om mentalsjukvårdens

utformning och huvudmannaskapet

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till delegationens synpunkter.

Den öppna vårdens betydelsefulla roll understrykes av flera bland remissmyndigheterna,

som eljest behandlar de principiella frågorna i direkt anknytning

till delegationens förslag om ändrat huvudmannaskap. Denna fråga

intar central ställning i remissyttrandena. På några undantag när delar remissinstanserna

mentals jukvårdsdelegationens uppfattning att — sett ur

medicinska och sjukvårdsorganisatoriska synpunkter — en huvudmannaskapsreform

bör komma till stånd. Från landstingshåll betonas emellertid

samstämmigt, att en förutsättning för en reform är, att ekonomisk uppgörelse

kan träffas mellan staten och landstingskommunerna om bestridandet

av de framtida kostnaderna för mentalsjukvården.

De centrala ämbetsverken, d. v. s. medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och

statskontoret, delar mentalsjukvårdsdelegationens uppfattning om att huvudmannaskapet

för mentalsjukvården bör överflyttas till landstingskommunerna

och de s. k. landstingsfria städerna. Medicinalstyrelsen ansluter

sig därvid till den samstämmiga positiva uppfattning härom som uttalats

av de direktioner för statens mentalsjukhus, vilka beretts tillfälle att yttra

sig över betänkandet. En genom statens försorg med kraft fortsatt och

fullföljd upprustning av mentalsjukvården förutsättes emellertid av styrelsen

böra föregå ett övertagande.

Statskontoret erinrar om att ämbetsverket för sin del tagit principiell

ställning i huvudmannaskapsfrågan redan i sitt remissutlåtande över sinnessjukvårdsberedningens

år 1950 avgivna betänkande med förslag till

generalplan för sinnessjukvårdens tillgodoseende. I nämnda utlåtande förklarade

sig ämbetsverket finna avsevärda fördelar vara förenade med ett

gemensamt huvudmannaskap för såväl kropps- som sinnessjukvården. Då

mcntalsjukvårdsdelegationen nu anser det ådagalagt, att medicinska och

sjukvårdsorganisatoriska skäl klart talar för att ett överförande av huvudmannaskapet

bör ske, ger statskontoret sålunda helt sin anslutning till

denna uppfattning.

Även lärarkollegiet vid Karolinska institutet, medicinska fakulteterna vid

Lunds, Göteborgs och Uppsala universitet samt centrala sjukvårdsberedningen

ansluter sig till mentalsjukvårdsdclegationens mening i huvudmannaskapsfrågan.

Medicinska fakulteten i Lund framhåller, att samarbetet

mellan mentalsjukhusen och de psykiatriska lasarettsavdelningarna skulle

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

underlättas genom en huvudmannaskapsreform. Fakulteten framhåller,

att man emellertid måste vara mycket liberal ifråga om möjligheterna för

patienter att vårdas inom annat upptagningsområde än det egna eftersom

vid psykisk sjukdom ofta, och i långt högre grad än vid kroppsliga sjukdomar,

diskretionssynpunkter spelar in. Därtill kommer för båda sjukhustyperna

det speciella behov av utomlänspatienter, som betingas av undervisningens

och forskningens behov. Medicinska fakulteten vid Göteborgs

universitet anser, att erfarenheten klart visat, att landstingskommunernas

omsorg om sina egna sjukvårdsinrättningar medfört en i många stycken

bättre sjukvård än de statliga anstalterna kunnat prestera. Medicinska fakulteten

vid Uppsala universitet framhåller, att för Uppsalas vidkommande

skulle en huvudmannaskapsreform få den konsekvensen, att Ulleråkers

sjukhus övertoges av Uppsala läns landstingskommun, varigenom den planerade

psykiatriska kliniken vid Ulleråkers sjukhus skulle bli en ren länskommunal

institution, därest icke denna klinik från början finge samma

ställning som övriga kliniker vid Akademiska sjukhuset, alltså med ett mellan

landstingskommunen och staten delat huvudmannaskap. Den mest rationella

lösningen av denna fråga skulle enligt fakultetens mening vara en

organisatorisk sammanslagning av Akademiska sjukhuset och hela Ulleråkers

sjukhus under en gemensam administrativ ledning. Detta uttalande

får stöd av Uppsala läns landstings förvaltningsutskott.

Även enligt den dåvarande statens kommittés för sinnessjukvårdens utbyggande

mening bör en ändamålsenlig organisation av mentalsjukvården

vara anknuten till indelningen i landstingsområden. Kommittén framhåller

i sitt utlåtande, att den i överensstämmelse härmed planlagt vissa av statsmakterna

godtagna förslag till nybyggnader och upprustningar av de statliga

sjukhusen.

Bland övriga remissorgan i princip instämmande i mentalsjukvårdsdelegationens

synpunkter på huvudmannaskapsfrågan må nämnas sjukvårdsstyrelserna

i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka avgivit yttranden åberopade

av stadsfullmäktige i respektive stad.

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse framhåller därvid de överlag goda erfarenheter

som man haft både av det samarbete, som på kroppssjukvårdens

område sker med landstingskommunerna och städerna utanför landsting,

bl. a. inom ramen för det s. k. utomlänsavtalet. Från de synpunkter, som

sjukvårdsförvaltningen har anledning att anlägga, skulle det vara värdefullt,

framhåller styrelsen vidare, om i det samarbete som går utanför

de egna kommunala gränserna samma parter svarade för både kroppssjukvård

och mentalsjukvård.

Svenska stadsförbundets styrelse åberopar ett av dess sjukvårdsdelegation

avgivet yttrande i ärendet, vari bl. a. framhålles, att den utförliga argumentering,

som utredningen framlägger för genomförandet av en huvudmannaskapsreform,

synes välgrundad.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

39

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller i sitt yttrande, att

det med hänsyn till de diskussioner, som under senare år förts rörande

ett eventuellt landstingsövertagande av den statliga mentalsjukvården, är

tacknämligt, att frågan om hur en länsvis uppbyggd mentalsjukvård bör

utformas och fungera blivit utredd. Förbundsstyrelsen, som instämmer i

att det är uppenbart att en samordning mellan kroppssjukvård och mentalsjukvård

bör eftersträvas, betonar att en dylik samordning underlättas,

därest det är en och samma huvudman för de båda vårdformerna även om

en ökad samordning är möjlig också vid ett differentierat huvudmannaskap.

Styrelsen erinrar om att den i tidigare remissyttranden förklarat sig införstådd

med att starka skäl kan anföras för en överflyttning av huvudmannaskapet.

Förvaltningsutskotten i Uppsala, Gävleborgs och Västerbottens läns landstingskommuner

instämmer i princip med det av landstingsförbundet avgivna

utlåtandet. Det förstnämnda förvaltningsutskottet anser emellertid,

att en upprustning av mentalsjukvården och en bättre samordning mellan

denna vårdgren och kroppssjukvården inte behöver vara beroende av ett

ändrat huvudmannaskap; även med ett fortsatt statligt huvudmannaskap

torde samma förbättringar i dessa avseenden kunna genomföras.

Klart positiva till tanken på en huvudmannaskapsreform är även flertalet

av de övriga förvaltningsutskotten såsom de i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar läns norra, Kristianstads,

Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens läns

landsting. Men även i de av dessa remissorgan avgivna utlåtandena anges

emellertid regelmässigt som en förutsättning för reformens genomförande,

att en tillfredsställande ekonomisk uppgörelse kommer till stånd ifråga

om bestridandet av de framtida kostnaderna för mentalsjukvården. I flera

av yttrandena framhålles även vikten av att mentalsjukvården erhåller en

godtagbar materiell och personell upprustning.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför betänkligheter

emot att övertaga en vårdorganisation, som i stor utsträckning icke blivit

utformad efter moderna behandlingsprinciper och icke heller från geografiska

och kommunikationstekniska synpunkter anpassats efter länets särskilda

behov. Förvaltningsutskottet understryker särskilt nödvändigheten

av att principbeslut snarast möjligt kommer till stånd om ett övertagande

av huvudmannaskapet. Först på basen av ett sådant blir det möjligt att

med full kraft planera för den kommande utvecklingen. I annat fall föreligger

enligt utskottets mening risker att nu förefintliga möjligheter för

ändamålsenlig planering förspilles.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att vad som

gör landstingen tveksamma att påtaga sig nya och kostnadskrävande förvaltningsuppgifter

är risken för att detta kan på längre sikt medföra en

ökad ekonomisk belastning, som landstingskommunerna har svårt att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

bära. Förvaltningsapparaten sväller och förtroendemännens medverkan

kan därigenom minskas.

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott anser, att det delade huvudmannaskapet

försvårar en rationellt bedriven mentalsjukvård, särskilt

som gränsen mellan mentalsjukhusens och sjukhemmens klientel är i hög

grad flytande. I valet mellan staten och landstingskommunerna som huvudmän

för mentalsjukvården talar enligt utskottet övervägande skäl för ett

landstingskommunalt huvudmannaskap.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott anser mentalsjukvårdsdelegationens

målsättningar vid planeringen inom mentalsjukvården vara

riktiga och mot bakgrunden av dessa målsättningar står det även klart, att

huvudmannaskapet för mentalsjukvården bör vara i princip enhetligt. Utskottet

fortsätter:

På sätt mentalsjukvårdsdelegationen nu på ett övertygande sätt visat,

talar medicinska och sjukvårdsorganisatoriska skäl för att huvudmannaskapet

för mentalsjukvård överföres till landstingen och de landstingsfria

städerna. Farhågorna för att denna uppgift skulle innebära en alltför stark

belastning på landstingen såväl arbetsmässigt som ekonomiskt synes knappast

berättigade. Så har landstingen redan nu ansvaret för stora delar av

mentalsjukvården, och de vid en huvudmannaskapsreform tillkommande

arbetsuppgifterna ter sig trots allt rätt måttliga i jämförelse med de uppgifter

landstingen har att sörja för på bl. a. hälso- och sjukvårdens samt

undervisningens vida fält.

Andra landstings förvaltningsutskott ger uttryck för en försiktigare inställning,

även om man i sak tillstyrker en huvudmannaskapsreform.

Malmöhus läns landstings sjukvårdsstyrelse samt Gotlands läns landstings

förvaltningsutskott uttalar att de finner frågorna om huvudmannaskapet

och de ekonomiska förutsättningarna för en ändring av detsamma äga

sådant sammanhang att de icke utan klart besked om nämnda förutsättningar

anser sig böra taga ställning till den organisatoriska frågan.

Kopparbergs och Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott ävensom

Norrköpings stads hälso- och sjukvårdsstyrelse är inne på samma tankegång

och anser, att ställningstagande ej är möjligt så länge de ekonomiska

konsekvenserna ej klarlagts.

Hallands låns landstings förvaltningsutskott anser det icke kan undvikas,

att mentalsjukvården i landstingsregi kommer att få konkurrera med andra

landstingsuppgifter inom sjukvården eller andra grenar, likaväl som mentalsjukvården

nu på det statliga området i kostnadshänseende konkurrerar

med andra uppgifter för den statliga verksamheten. Men utskottet vill givetvis

på intet sätt förneka, att utvecklingen måhända måste gå i den riktning,

som mentalsjukvårdsdelegationen skisserat.

Av landstingskommunerna motsätter sig endast Värmlands läns landstings

förvaltningsutskott mentalsjukvårdsdelegationens förslag om ett ändrat

huvudmannaskap. Enligt utskottets mening kan knappast landstings
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

kommunerna ha större möjligheter att anskaffa erforderlig sjukvårdspersonal

m. m. eller att över huvud taget bedriva en mera rationell mentalsjukvård

än staten. Även om en samordning mellan mentalsjukvård och

kroppssjukvård bör eftersträvas, synes denna enligt utskottets mening

kunna ske även vid ett differentierat huvudmannaskap. Utanför landstingskretsarna

är det eljest blott statens sjukhuspersonals förbund, som intar en

negativ ståndpunkt. Enligt förbundets mening torde en fullständig samordning

av kroppssjukvård och mentalsjukvård komma att dröja »om den ens

någon gång kan bli verklighet». Förbundet är av den bestämda uppfattningen,

att en ändring av huvudmannaskapet icke vore till gagn för de

psykiskt sjuka.

Bland de remissorgan, vilka odelat ansluter sig till mentalsjukvårdsdelegationen

i huvudmannaskapsfrågan, må även nämnas svenska socialvårdsförbundet,

Sveriges läkarförbund jämte svenska psgkiatriska föreningen,

svenska läkaresällskapet, svensk sjuksköterskeförening och svenska föreningen

för psykisk hälsovård.

2. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande specialvården av psykiskt

sjuka och abnorma

Flertalet av remissmyndigheterna ansluter sig till mentalsjukvårdsberedningens

förslag att specialvården av psykiskt sjuka och abnorma skall

ingå i en huvudmannaskapsreform inom mentalsjukvården. På några håll

avstyrkes emellertid förslaget.

Av de statliga remissmyndigheterna tillstyrker statskontoret, centrala

sjukvårdsberedningen, medicinalstyrelsen samt kanslern för rikets universitet

beredningens förslag. Statskontoret påpekar, att, om specialvården av

psykiskt sjuka och abnorma skall kvarstå under statligt huvudmannaskap,

ett särskilt organ för ledning och drift av denna till omfattningen föga betydande

del av mentalsjukvården därvid är behövlig. En utveckling efter

denna linje medför enligt statskontorets uppfattning en oproportionerligt

dyrbar och tyngande administration. Intagningen av patienter på psykopatsjukhuset

i Katrineholm, specialavdelningarna samt de fasta paviljongerna

torde enligt medicinalstyrelsen tills vidare böra ske efter bestämmande av

densamma.

Socialstyrelsen har icke tillstyrkt förslaget i den del denna avser psykopatklientelet

emedan styrelsen anser, att klientelet är av samma karaktär som

abnormklientelet inom nykterhetsvårdsorganisationen. Eftervården av

klientelet bör innefatta åtgärder av social karaktär vid sidan av de medicinska

momenten. Dessa uppgifter ter sig enligt styrelsen främmande för

landstingskommunerna och styrelsen ifrågasätter om inte mentalsjukvårdsberedningens

förslag i huvudmannaskapsfrågan borde tagas under förnyat

övervägande.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 171

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1963

Universitetskanslern hänvisar i sin tillstyrkan av förslaget till yttranden

från de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg samt lärarkollegierna

vid Karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå. Alla

utom Karolinska institutets lärarkollegium tillstyrker huvudmannaskapsreformen

även i fråga om specialvården. Karolinska institutets lärarkollegium

avstyrker beredningens förslag i fråga om utbyggnaden, eftersom beredningens

förslag i denna del ej ger tillräcklig vägledning. Kollegiet anser

sig därför sakna anledning att närmare diskutera frågan om huvudmannaskapet.

I övriga nu nämnda yttranden understrykes, att vården av de svårskötta

patienterna, antingen de är mentalt sjuka och/eller abnorma människor,

i huvudsak är ett medicinskt problem. I medicinska fakultetens i Göteborg

utlåtande heter det bl. a., att det för specialvården är logiskt att kräva

samma resurser som för varje modern mentalsjukvård och därjämte speciella

möjligheter för långtidsrehabilitering och socialiserande åtgärder. Omhändertagandet

och vården av de psykiskt abnorma bör enligt lärarkollegiet

vid högskolan i Umeå uppfattas som en specialgren inom mentalsjukvården

och enligt uppfattningen om ett enhetligt huvudmannaskap för all hälso- och

sjukvård bör även denna sektor vara underställd landstingens huvudmannaansvar.

Kollegiet känner sig också övertygat om beredningens argumentering,

att även organisatoriska skäl talar för att vården av specialklientelet ej

bör undantagas vid en huvudmannaskapsreform. Delat huvudmannaansvar

torde ge upphov till osmidighet och tungroddhet, då det gäller att överföra

en patient från specialvård till vanlig mentalsjukvård eller vice versa eller

att infoga honom i en öppen vårdform. I övrigt framhålles i här berörda yttranden,

att specialsjukhusen ej bör ha fler än 100 vårdplatser. Enligt fakultetens

i Lund uppfattning bör vid samtliga befintliga mentalsjukhus inrättas

en specialavdelning om högst 30 platser. Varje sådan avdelning bör

vara anknuten till sjukhuset men likväl avlägset belägen inom detta. Direktionen

för Säters sjukhus, vars utlåtande liksom utlåtandena från direktionerna

för S:t Sigfrids, S:ta Gertruds och Sidsjöns sjukhus är fogade till

medicinalstyrelsens yttrande, är inne på en liknande tankegång, som dock

icke helt delas av de andra direktionerna. Samtliga direktioner för nämnda

sjukhus, till vilka hör fasta paviljonger respektive specialavdelningar, tillstyrker

eljest beredningens förslag.

Sinnessjuklagstiftningskommittén, som ej ansett sig böra ta ställning till

frågan om huvudmannaskapsreformen på detta område, framhåller, att

från lagstiftningssynpunkt icke några större svårigheter torde komma att

föranledas av den föreslagna reformen. Särskild uppmärksamhet torde dock

frågan om behörighet att besluta om intagning på specialanstalter komma

att kräva. Kommittén utgår ifrån att medicinalstyrelsen, i vart fall så länge

tillgången på vårdplatser för ifrågavarande klientel icke motsvarar efterfrågan,

måste tillerkännas ett avgörande inflytande på fördelningen av

platserna.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungi. Maj:ts proposition nr 111 år 1963

Inom den landstingskommunal sektorn accepteras i stor utsträckning

mentalsjukvårdsberedningens förslag, som bl. a. tillstyrkes av förvaltningsutskotten

i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands,

Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län ävensom av förvaltningsutskotten

i Kalmar läns norra och södra landsting. Svenska landstingsförbundets

styrelse har ansett sig icke kunna ta ställning till huvudmannaskapsfrågan,

då denna vid remisstillfället var föremål för förhandlingar med

inrikesdepartementet. Liknande yttranden föreligger från förvaltningsutskotten

i Jönköpings och Västmanlands läns landsting. Några förvaltningsutskott

har av samma skäl ej alls velat yttra sig. Förslaget har däremot icke

kunnat accepteras exempelvis av förvaltningsutskotten i Uppsala, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens

läns landsting. Flera förvaltningsutskott kritiserar, att den föreslagna

regionindelningen ej överensstämmer med den som finns inom kroppssjukvården.

Av särskilt intresse är, att förslaget omfattas med intresse och tillstyrkan

av förvaltningsutskotten i de landstingskommuner, inom vilka f. n. specialvårdsenheterna

är lokaliserade och som vid reformens genomförande skall

övertagas av vederbörande landstingskommun. Förvaltningsutskottet i Södermanlands

läns landsting, inom vars område det nya psykopatsjukhuset i

Katrineholm är beläget, delar mentalsjukvårdsberedningens uppfattning, att

svårigheter skulle möta att klart avgränsa det psykopatklientel, som fortsättningsvis

skulle vårdas på mentalsjukhusen och det som skulle vårdas

på speciella psykopatsjukhus samt att svårigheter jämväl skulle uppstå

vid en utväxling av patienter mellan sådana sjukhus under olika huvudmannaskap.

Utskottet biträder förslaget om ett gemensamt, landstingskommunalt

huvudmannaskap för all mentalsjukvård under förutsättning att

psykopatbegreppet begränsas till det klientel, som för närvarande vårdas

på mentalsjukhusen. Det måste även klart fastställas, att det klientel, som

f. n. vårdas på andra anstalter, sorterande under fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen

m. fl. dylika myndigheter, icke hänföres till det psykopatklientel,

som skall ingå i en överlåten mentalsjukvård.

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att den oklarhet,

som vidlåder själva psykopatibegreppet, måste komma att leda till olika

uppfattningar om huvudmannaskapet för det enskilda vårdfallet. En vårdorganisation,

som inbjuder till sådana tolkningstvister, kan enligt utskottets

mening ej anses vara uppbyggd på ett ändamålsenligt sätt. Från denna

utgångspunkt samt med beaktande av de organisatoriska och sjukvårdsmässiga

synpunkter, som mentalsjukvårdsberedningen i övrigt anfört, finner

utskottet övervägande skäl tala för att ett överförande av ansvaret för

mentalsjukvården till landstingskommunerna skall inbegripa även de s. k.

psykiskt abnorma, som är i behov av specialvård på särskilda institutioner

utanför de egentliga mentalsjukhusen. Ett oeftergivligt villkor för lands
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

tingskommunernas övertagande av klientelet är emellertid, att alla sjukvårdshuvudmän,

således även storstäderna, skall ha samma sjukvårdsansvar.

Under hänvisande till sitt yttrande över statsbidragsutredningens betänkande

betonar Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott att det

inte har något att invända mot att psykopatklientelet inordnas inom mentalsjukvårdens

ram i samband med en huvudmannaskapsreform. Ej heller anser

sig utskottet ha någon anledning att erinra mot den föreslagna organisatoriska

uppläggningen av specialvården. Förvaltningsutskottet i Örebro

läns landsting understryker — liksom andra förvaltningsutskott -—- att en

förutsättning för huvudmannaskapsreformen är att de ekonomiska villkoren

utformas på sådant sätt, att landstingskommunerna verkligen erhåller

full kostnadstäckning för de betydande kostnader, som kommer att förenas

med specialvården.

I det av Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott avgivna yttrandet

heter det bl. a., att utskottet med stort intresse tagit del av den patientundersökning,

som redovisats i utredningen. Av de resultat, som därvid

framkommit torde, säger utskottet, framgå att psykopatklientelet är och

kommer att bli föremål för sjukvårdsbehandling i någon form. Då en allmän

strävan för närvarande är att till landstingskommunerna överföra all

sjukvård synes det vara konsekvent, att landstingskommunerna även svarar

för vården av de farligt psykiskt sjuka och abnorma. Ett annat ställningstagande

skulle, understryker utskottet, otvivelaktigt medföra många

och svåra gränsdragningar, som knappast skulle bli till nytta för patienterna.

Det synes därför förvaltningsutskottet som det enda riktiga, att vid

en huvudmannaskapsreform även vården av de farligt psykiskt sjuka eller

abnorma patienterna skall ingå i landstingskommunernas sjukvårdsuppgifter.

Ett delat huvudmannaskap skulle för övrigt, så länge de nuvarande

fasta paviljongerna behållas, komma att medföra två olika huvudmän vid

en och samma anstalt, vilket icke kan anses ändamålsenligt eller rationellt.

Förvaltningsutskottet i Västernorrlands läns landsting tillstyrker i princip

det föreslagna övertagandet av specialvården av psykiskt sjuka och abnorma

men med det uttryckliga förbehållet, att landstingskommunerna erhåller

full kostnadstäckning för dessa nya arbetsuppgifter. Förvaltningsutskottet

framhåller vidare som sin bestämda uppfattning, att lokaliseringsfrågan

för de nya enheterna icke blir föremål för ytterligare överväganden

och ställningstaganden utan att de blivande sjukvårdshuvudmännen beredes

möjlighet att från början delta i de erforderliga överläggningarna.

I de negativa yttrandena märks den synpunkten, att man främst uppfattar

patientklientelet, varom här är fråga, såsom utgörande personer, för

vilka övriga medborgare måste skyddas. Sålunda menar förvaltningsutskott

tet i Västerbottens läns landsting, att uppgiften att omhänderha och vårda

dessa personer alltjämt måste anses vara en statlig uppgift att tillgodose.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

Ej endast de alldeles speciella bevakningsanordningar som erfordras bör

motivera detta, utan även, säger utskottet, det förhållandet, att antalet dylika

vårdfall för landet i dess helhet icke är så många, att varje landstingsområde

är i behov av egen anstalt. Detta måste innebära, att en regionplanering

med ett stort antal sjukvårdsområden blir nödvändig och organisationsproblemen

i samband med en dylik samverkan synnerligen svårbemästrade.

Liknande uttalande föreligger från Värmlands läns landstings förvaltningsutskott,

som dock tillstyrker förslag till regionplanering med den ändringen,

att Värmlands län bör tillhöra västra upptagningsområdet i stället för det

norra upptagningsområdet, inom vilket specialvårdenhet skulle finnas i

Umeå. I denna fråga har f. ö. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott

anfört, att Värmlands län i stället för Jönköpings län bör höra till

det östra området, som skall repliera på sjukhuset i Katrineholm. Även

Örebro läns landstings förvaltningsutskott har påpekat olägenheten av att

Värmlands län skulle hänföras till upptagningsområdet för Norrland.

Stadsfullmäktige i Stockholm och Malmö liksom svenska stadsförbundet,

som åberopar yttrande av förbundets sjukvårdsdelegation som sitt eget,

ställer sig i det stora hela avvisande till beredningens förslag. Sålunda framhåller

stadsfullmäktige i Stockholm, att det framförallt ur praktiska synpunkter

måste anses såsom en dålig och utomordentligt svåradministrerad

lösning, att kommunerna skall stå som huvudmän för fyra specialanstalter

av rikskaraktär. Den nuvarande avvägningen mellan storstäderna och staten

i fråga om vården av bl. a. svårskötta psykopater och särskilt farliga

psykiskt sjuka abnorma synes väl avvägt. Då emellertid frågan om huvudmannaskapet

torde komma att aktualiseras i samband med den förutsatta

revisionen av de s. k. storstadsavtalen saknar fullmäktige emellertid anledning

att i detta sammanhang ytterligare kommentera mentalsjukvårdsberedningens

förslag. Liknande uttalanden föreligger från stadsfullmäktige i

Malmö samt svenska stadsförbundet. Stadsfullmäktige i Göteborg ställer

sig dock positiv till förslaget och uttalar, att mentalsjukvårdsberedningens

ställningstagande är riktigt och att det är den bästa lösningen, att i landstingskommunal

regi överföra hela mentalsjukvården sålunda även specialvården

av de svårskötta mentalt sjuka och/eller psykiskt abnorma. Skulle

emellertid en godtagbar lösning icke vinnas vid en revision av de s. k. storstadsavtalen,

torde enligt stadsfullmäktige staten i fortsättningen böra svara

för vården av straffriförklarade på statliga mentalsjukhus.

Mentalsjukvårdsberedningens förslag tillstyrkes i övrigt av Sveriges läkarförbund,

svenska psykiatriska föreningen och svensk sjuksköterskeförening.

Psykiatriska föreningen understryker nödvändigheten av att planeringen

av den fortsatta utbyggnaden påskyndas och att åtminstone de befintliga

specialavdelningarna med det snaraste flyttas till fristående specialsjukhus

och ej i onödan behållas under en kanske lång övergångstid. Statens

sjukhuspersonals förbund uttalar i fråga om huvudmannaskapet, att med

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

den utformning och lokalisering av vården, som föreslagits och som förbundet

ansluter sig till, bör vården av specialklientelet anförtros åt huvudmannen

för mentalsjukvården.

3. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande undervisningen och vården

av psykiskt efterblivna

Övervägande antalet remissinstanser ansluter sig i princip till förslaget,

att den statliga undervisningen och vården av psykiskt efterblivna, d. v. s.

det s. k. § 4-klientelet, överflyttas till landstingskommunalt huvudmannaskap

i samband med mentalsjukvårdsreformen. I några fall har dock förslaget

icke vunnit bifall.

Mentalsjukvårdsberedningens motiv för en reform, att undervisningen

och vården av psykiskt efterblivna liksom all hälso- och sjukvård i övrigt

bör omhänderhavas av en och samma huvudman har accepterats av flertalet

remissmyndigheter. Denna synpunkt har bl. a. kommit till uttryck i

yttranden avgivna av statskontoret, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,

socialstyrelsen, kanslern för rikets universitet, barnanstaltutredningen,

stadsfullmäktige i Norrköping, förvaltningsutskotten i Jönköpings,

Kronobergs, Hallands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands

och Norrbottens läns landsting samt i Kalmar läns norra

och södra landsting, svenska landstingsförbundet, svenska socialvårdsförbundet,

svenska läkaresällskapet, riksförbundet för utvecklingsstörda barn

(FUB), svensk sjuksköterskeförening, vård föreståndarnas förening, föreningen

för kuratorer inom efterblivenhets- och epileptikervården samt

riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för CP-barn.

Reservanternas uppfattning, att en reform främst kan motiveras av bristande

utbyggnad och resurser inom den statliga sektorn och att en utbyggd

statlig vårdorganisation ej skulle behövt föranleda någon ändring i huvudmannaskapet

delas av stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och

Malmö, svenska stadsförbundet samt särskolornas rektorsförening och

svenska särskolornas lärarförening.

Avvisande till en huvudmannaskapsreform ställer sig förvaltningsutskotten

i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västerbottens

läns landsting. Uppsala och Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott

anser att principförslaget bör bli föremål för översyn. Statens

sjukhuspersonals förbund hänvisar till sitt tidigare, negativa ställningstagande

till en reform inom mentalsjukvården. Om en reform genomföres,

bör den enligt förbundet emellertid även omfatta de psykiskt efterblivna.

Från den principiella uppfattningen om huvudmannaskapsreformens

omfattning, d. v. s. att landstingskommunerna skall omhändertaga all undervisning

och vård av psykiskt efterblivna med undantag för de särskoleelever

som är blinda och döva, gör dock flera remissmyndigheter avsteg,

varvid man mer eller mindre ansluter sig till de särskilda uttalandena.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

Flera anser sålunda, att staten alltjämt bör ansvara för icke blott undervisningen

av blinda och döva utan även för vården av blinda och döva arbetshemselever,

undervisning av elever med komplicerad utvecklingshämning,

undervisning och vård av efterblivna med svår epilepsi, undervisning

och vård av behandlingsbara höggradigt vanföra samt vård av efterblivna

med tuberkulos i smittosamt skede. Vidare har den åsikten vunnit viss

anslutning, att ett ställningstagande icke bör ske beträffande straffriförklarade

förrän det klargjorts, i vilken omfattning klientelet är att hänföra

till centralstyrelsernas verksamhet respektive bör kvarstanna inom

mentalsjukvården. Även om man på landstingshåll accepterar principförslaget

yppas en viss tveksamhet inför de praktiska möjligheterna att ansvara

för de till antalet små vård- och undervisningsgrupperna. Då frågan om

huvudmannaskapsreformen för mentalsjukvården var föremål för förhandlingar

vid tidpunkten för remissbehandlingen avstod svenska landstingsförbundet

och flera förvaltningsutskott från definitivt ställningstagande till

principförslaget om att reformen jämväl skulle omfatta de psykiskt efterblivna.

En begränsad huvudmannaskapsreform har bl. a. förordats av socialstyrelsen,

stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö samt av svenska

stadsförbundet ävensom av Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Älvsborgs,

Gävleborgs och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott

samt av Sveriges läkarförbund, barnpsykiatriska föreningen, de enskilda

anstalternas förbund, särskolornas rektorsförening samt svenska särskolornas

lärarförening.

De skilda uppfattningarna i denna del av mentalsjukvårdens huvudmannaskapsreform

kan åskådliggöras genom följande exempel ur remissutlåtandena.

Medicinalstyrelsen, som i princip delar förslaget om ett enhetligt landstingskommunalt

huvudmannaskap, frånsett undervisningen av blinda och

döva, anser att det klientel, som mottages vid statens skol- och yrkeshem

på Salbohed samt statens skol- och yrkeshem i Vänersborg, bildar

en grupp för sig. Detta klientel har i stor utsträckning omhändertagits

på sociala indikationer jämlikt barnavårdslagen och sambandet med det

klientel, som intages på ungdomsvårdsskolorna, är påtagligt. Så länge

dessa bibehålies hos staten synes de båda anstalterna enligt medicinalstyrelsen

böra kvarstå såsom statliga institutioner och därvid lämpligen överföras

till socialstyrelsens ungdomsvårdsskoleorganisation. Förslaget om

att inordna berörda skolhem i organisationen för ungdomsvårdsskolorna

har godtagits av socialstyrelsen, som anför, att styrelsen framstår som den

lämpliga tillsynsmyndigheten, särskilt med hänsyn till barnavårdsnämndernas

relationer til! verksamheten. Enligt socialstyrelsens erfarenhet har

det ofta visat sig svårt att dra eu gräns mellan ungdomar, som bör intagas

på ungdomsvårdsskola, och sådana som bör placeras på de till efterbliven
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

hetsvård hänförliga anstalterna. Staten bör därför bibehålla huvudmannaskapet

för skol- och yrkeshemmen i Vänersborg och Salbohed samt övertaga

huvudmannaskapet för de två enskilda riksanstalter, soin ägs av*

föreningen Sävstaholmsskolorna, samt inordna dessa anstalter i ungdomsvårdsskoleorganisationen.

Föreningen Sävstaholmsskolorna har icke någon erinran mot ett överförande

av huvudmannaskapet för undervisningen och vården av psykiskt

efterblivna till landstingskommunerna. Vid en huvudmannaskapsreform

måste emellertid de under föreningen lydande skolhemmens Sävstaholm och

Söderhaga ställning lösas.

Skolöverstyrelsen delar mentalsjukvårdsberedningens uppfattning att ett

enhetligt huvudmannaskap ur flera synpunkter är önskvärt. Överstyrelsen

syftar då framförallt på de kategorier barn och vuxna, som ej är beroende

av specialvård eller specialundervisning utöver vad som kan erbjudas inom

klientens eget landstingsområde eller regionalt. Något tveksammare anser

överstyrelsen det vara för vissa andra grupper, där en psykisk efterblivenhet

är förenad med ett annat handikapp av specifik natur. Styrelsen, som

i stort sett följer beredningens förslag, anför följande.

Undervisningen av psykiskt efterblivna blinda bör fortsättningsvis samordnas

med undervisningen för blinda med annat handikapp i en statlig

riksanstalt, allt i enlighet med mentalsjukvårdsberedningens förslag. Överstyrelsen

delar även beredningens uppfattning att blinda vårdfall lämpligen

bör kunna omhändertagas på landstingskommunernas anstalter. Beträffande

blinda arbetshemsfall framhålles att dessa inte bör spridas

ut på landstingskommunernas arbetshem eftersom dessa hem svårligen

kan ges personella och materiella resurser för den specifika blindpedagogik

och blindterapi, som är önskvärt för att bygga vidare på de

färdigheter som inhämtats vid blindskolan. De blinda arbetshemsfallen bör

på grund av de speciella omständigheterna i samband med deras sysselsättning,

utbildning och vård även i fortsättningen sammanhållas i särskilda

arbetshem under statligt huvudmannaskap. Motsvarande inställning har

överstyrelsen i fråga om undervisning av psykiskt efterblivna döva elever

och döva arbetshemsfall. Överstyrelsen delar icke motiveringen för överförande

av huvudmannaskapet för elever med komplicerad utvecklingshämning

till landstingskommunerna. Emellertid hör denna grupp nära

samman med övrig undervisning av psykiskt efterblivna. Den ställning

landstingskommunerna numera intar på detta vårdområde liksom de positiva

erfarenheter av regionalt samarbete, som föreligger på hälso- och sjukvårdens

område, utgör dock för överstyrelsen ytterligare argument vid ett

ställningstagande i frågan. Överstyrelsen bör fortlöpande kunna bevaka

verksamheten och vidtaga de åtgärder som därvid kan befinnas påkallade.

Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot att de psykiskt efterblivna med

svår epilepsi eller behandlingsbar vanförhet överföres till landstingskommunalt

huvudmannaskap under förutsättning att barnantalet inom varje

region ej blir lägre än att ur pedagogisk synpunkt lämpliga skolenheter kan

bildas.

Till skolöverstyrelsens yttrande är fogat yttranden från styrelserna för

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

statens skol- och yrkeshem på Salbohed, statens skol- och yrkeshem i Vänersborg,

vårdanstalten i Land för blinda med komplicerat lyte samt för

skol- och yrkeshemmet för döva å Mogård. Av dessa tillstyrker styrelserna

för skolhemmen i Vänersborg och Mogård mentalsjukvårdsberedningens

förslag. Salbohedshemmet avstyrker en överflyttning av huvudmannaskapet

till landstingskommunerna. Beträffande styrelsen för blindanstalten i

Lund har denna uttalat, att de blinda arbetshemsfallen med komplicerat

lyte även fortsättningsvis bör sammanhållas i särskilda arbetshem. I frågan

om huvudmannaskapet för dessa arbetshem har styrelsen avstått från

att yttra sig.

Sinnessjuklagstiftningskommittén, som tillstyrker principförslaget, understryker

att genomförandet av ett landstingskommunalt huvudmannaskap

för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna bör ha till följd att

samtliga bestämmelser, som erfordras för omhändertagande av sådana patienter,

upptagas i en och samma lag. Denna bör således, såsom beredningen

för övrigt synes ha förutsatt, vara tillämplig även på personer, som

av domstol överlämnas till vård enligt bestämmelser därom i den nya brottsbalken.

Det synes därför icke enligt kommittén böra ifrågakomma, att vissa

anstalter för psykiskt efterblivna bibehålies som mentalsjukhus.

Utredningen rörande blind- och dövskoleväsendets utbildningsmål och

organisation anser, att staten alltjämt skall svara inte bara för blinda och

döva särskoleelever utan även för blinda och döva arbetshemselever.

Barnanstaltsutredningen lägger synpunkter enbart på omhändertagandet

av barnen bland de psykiskt efterblivna. I yttrandet understrykes, att det är

väsentliga skillnader mellan statlig och landstingskommunal organisation

och förvaltning. Den närmare kontakt med exempelvis anstalter och de beslutande

organen, som man på landstingshåll har, verkar dels stimulerande

på initiativen, dels leder till enklare och snabbare handläggning av uppkommande

problem. Utredningen anser, att vissa omständigheter talar för att

staten — som beredningen föreslagit — skall svara för undervisningen och

vården av blinda respektive döva särskoleelever och tillstyrker i övrigt att

landstingskommunerna övertager huvudmannaansvaret för barnen bland

s. k. § 4-fallen.

Beträffande blinda resp. döva vårdfall anföres, att antalet måste vara

tämligen litet men i de flesta fall kan det varken för klientelet eller huvudmannen

innebära några påtagbara nackdelar att detta klientel omhändertages

vid landstingskommunernas vårdanstalter tillsammans med seende och

börande, i den mån de inte skall hänföras till den svårskötta kategorien. Det

bör dock övervägas om inte regionala separata institutioner behöver inrättas.

På motsvarande sätt yttrar sig utredningen om de blinda respektive döva

arbetshemsfallen och understryker kravet på att både de blinda och döva

ombändertages på ett sådant sätt, att deras speciella vårdkrav tillgodoses.

Rörande de vanföra efterblivna, som är ortopediskt behandlingsbara, konstateras,

att det redan nu är landstingskommunerna och inte staten, som bar

tillgång till ortopedisk expertis. Då avsikten är alt dessa vanföra skall be
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

redas korttidsvård jämte i förekommande fall undervisning och därefter

återgå till respektive landstingsanstalt talar dessa förhållanden avgjort för

en regional organisation i landstingskommunal regi. Barn och ungdomar

med komplicerad utvecklingshämning bör bibehållas i den organisation,

som från början tagit hand om dem och som har lokala specialorgan för att

bistå eleverna efter avslutad skolgång. Ett fortsatt statligt huvudmannaskap

skulle accentuera de gränsdragningssvårigheter, som redan finns för

detta klientel. Landstingskommunalt huvudmannaskap är att föredraga

framförallt med hänsyn till de särskilda krav som måste ställas på omhändertagandet

av psykiskt efterblivna och till det förhållandet, att landstingskommunerna

har en väl uppbyggd organisation härför. Eftersom landstingskommunerna

har lagstadgat huvudmannaskap för epileptikervården och med

hänsyn till gränsdragningssvårigheterna, måste ett landstingskommunalt

huvudmannaskap för de epileptiska efterblivna enligt barnanstaltsutredningen

anses mest praktiskt och följdriktigt.

Barnanstaltsutredningen anser, att organisatoriska och andra svårigheter

i samband med relativt många olika regionbildningar icke skall överbetonas.

I praktiken torde det icke bli några större skillnader mellan dessa

nya organs sätt att fungera och landstingskommunernas tidigare befintliga

verkställande myndigheter av skilda slag. Den stora förekomsten av mer

eller mindre svårartade komplikationer till den psykiska efterblivenheten

gör också, att differentieringen av klientelet troligen bäst kan bli tillgodosedd

inom en och samma organisation. Irritation inför avgörandet vem som

i det individuella fallet egentligen skall la hand om vederbörande kan då

även undvikas.

Det av mentalsjukvårdsberedningen framförda argumentet, att vårdintressena

bättre kan tillgodoses vid ett enhetligt huvudmannaskap under

landstingskommunerna än om staten är huvudman anses av stadsfullmäktige

i Stockholm ej få vara utslagsgivande. Det vore otillfredsställande, om

de otillräckliga resurserna inom den statliga sektorn skulle bli det »instrument»,

med vilket allt större vårduppgifter skjutes över från stat till kommun.

Det finns icke något sakligt hinder för en välrustad statlig vårdverksamhet

på de avgränsade områden det här är fråga om. Liknande synpunkter

framföres av stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö. Stadsfullmäktige i

Norrköping tillstyrker däremot förslaget med framhållande, att den ståndpunkt

som mentalsjukvårdsberedningen intar synes vara väl underbyggd

och att det inte torde finnas några starka skäl, som motiverar undantag från

den fastslagna huvudprincipen.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott, som i princip ansluter

sig till beredningens förslag, delar generaldirektör Engels uppfattning om

att regionalt samarbete i vissa fall kan te sig opraktiskt. Förvaltningsutskottet

förordar därför att staten bibehåller huvudmannaskapet för de anstalter,

vars upptagningsområden blir så stora, att praktiska svårigheter ur

administrativa synpunkter uppstår för landstingskommunerna att driva

desamma.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1963

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott anser, att staten alltjämt bör

omhänderha vården av straffriförklarade psykiskt efterblivna liksom de

svårskötta psykiskt efterblivna, d. v. s. det s. k. Vipeholmsklientelet, döva

och blinda samt ungdomar med komplicerad utvecklingshämning. En kritisk

inställning till reformen har Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott.

Landstingskommunen uppges sakna resurser för att överta den verksamhet,

som omfattas av det s. k. Vipeholmsklientelet. Utredningen ger för

övrigt enligt utskottets uppfattning icke tillfredsställande stöd för bedömning

av de organisatoriska och andra problem, som uppstår om landstingskommunerna

skall samarbeta om en eller några få anstalter för vården.

Utskottet motsätter sig att landstingskommunen skulle övertaga Vipeholms

mentalsjukhus eller att landstingskommunen eljest skulle gemensamt för

ett större antal landstingskommuner anordna ifrågavarande verksamhet.

En positivare inställning har Örebro läns landstings förvaltningsutskott,

som liksom Malmöhus läns landstingskommun inom sitt område har statliga

institutioner för vård och undervisning av psykiskt efterblivna. Utskottet

anför, att när det gäller de specialgrupper, som till numerären är så små,

att vårdtekniska enheter icke med fördel kan upprättas inom sjukvårdsregionen

har förvaltningsutskottet den åsikten, att dessa grupper bäst betjänas

av ett fåtal institutioner, av rikskaraktär, vilka kan ordnas under landstingskommunalt

huvudmannaskap. Man kan här exempelvis, säger utskottet,

tänka sig att två eller tre sjukvårdsregioner går samman om dylika

institutioner. Enligt Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott bör

reformens genomförande icke hindras genom att det för vissa vårdanstalter

icke finns underlag för dessa inom varje landstingsområde. Det påpekas, att

landstingskommunerna redan nu samarbetar över länsgränserna, t. ex. vid

regionplanering av sjukvården. De ekonomiska mellanhavandena bör vid

driften av gemensamma anstalter regleras på så sätt att gästlandstingen

erlägger självkostnadsavgift för vård av psykiskt efterblivna från det egna

landstingsområdet, d. v. s. samma princip som gäller för regionsjukvården.

Erfarenheterna från samarbetet inom regionsjukvården borgar för att även

samordningen för ordnande av vården för de psykiskt efterblivna blir smidig

och praktisk. Liknande uttalande föreligger från förvaltningsutskottet i

Västmanlands läns landsting. Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns landsting

påpekar, att det rent allmänt och principiellt samt praktiskt-organisatoriskt

finns goda skäl för den utveckling, som dragits upp av mentalsjukvårdsberedningen.

Svenska socialvårdsförbundet anför, att — såsom i de särskilda yttrandena

framhållits — det onekligen föreligger vissa skäl, att staten kvarstår som

huvudman för sådana speciella och begränsade uppgifter som med hänsyn

till klientelets numerär och särart måste handhas på institutioner av rikskaraktär.

Administrativt kan det sålunda förefalla tungrott att låta alla

eller flertalet landstingskommuner samarbeta om ett fåtal fall. Dessa admi
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

nistrativa svårigheter synes emellertid inte böra överbetonas och förbundet

framhåller, att på andra områden har landstingskommunerna visat, att

det i praktiken går att förverkliga ett långtgående samarbete. Socialvårdsförbundet

hyser därför den uppfattningen, att landstingskommunerna har

förutsättningar att administrera även anstalter med rikskaraktär.

Svenska läkaresällskapet ansluter sig i princip till beredningens förslag

men ifrågasätter, om icke staten bör ansvara för undervisningen och vården

av blinda, döva och dövstumma samt behandlingsbara höggradigt vanföra.

I övrigt understryker sällskapet, att erfarenheter från större sjukhus

för psykiskt efterblivna visat, att det är fullt genomförbart att inrätta specialavdelningar.

Där så erfordras torde vården och undervisningen av dessa

kategorier kunna ordnas enligt samma principer som beträffande den regionala

sjukvården i övrigt. Sveriges läkarförbund och svenska psykiatriska

föreningen har i ett gemensamt yttrande i princip tillstyrkt förslaget om

enhetligt huvudmannaskap men kan icke tillstyrka en sådan reform för de

kategorier, för vilka landstingskommunerna skulle vara tvungna att samarbeta

i större enheter än i en sjukvårdsregion.

Liknande synpunkter anföres av svenska barnpsykiatriska föreningen.

Särskolornas rektorsförening, som ansluter sig till de särskilda yttrandena

i utredningen, vänder sig med skärpa mot att man i utredningen hänfört

undervisningen och vården av psykiskt efterblivna till mentalsjukvården.

För föreningen framstår det som ett obestridligt faktum, att särskoleverksamheten

till övervägande del är en pedagogisk uppgift. Resultatet av undervisningen

och fostran av psykiskt efterblivna är endast till ytterst ringa

del beroende av medicinska behandlingsmetoder, varför det nära sambandet

med hälso- och sjukvården, som beredningen hävdar, icke har något

reellt samband med den stora grupp av ifrågavarande klientel, som är i stånd

att tillgodogöra sig undervisning vid särskolor och yrkesskolor. Det påpekas

vidare, att det ligger helt utanför landstingskommunernas erfarenheter

att driva riksanstalter och att dylikt i viss mån rent principiellt synes vara

främmande för landstingskommunal verksamhet. Risk finns också för att,

om landstingskommunerna pålägges alltför många uppgifter, reformen kan

bli till förfång för de mycket stora och viktiga uppgifter landstingen redan

har.

Svenska särskolornas lärarförening betonar, att undervisningen av psykiskt

efterblivna barn bör tillhöra det allmänna skolväsendet och att tiden

nu är mogen för en undersökning av möjligheterna att knyta särskoleundervisningen

direkt till det allmänna skolväsendet. Föreningen vänder sig

mot uppfattningen, att skolorna för undervisning av barn och ungdomar

med komplicerad utvecklingshämning skall hänföras till ungdomsvårdsskolorganisationen.

Det klientel, som undervisas i dessa skolor, kan inte anses

jämförbart med ungdomsvårdsskolornas. Snarare kan dessa skolor, menar

föreningen, jämföras med den allmänna skolans observationsklasser.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1963

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) erinrar om att förbun»

det i tidigare sammanhang starkt kritiserat det splittrade huvudmannaskapet.

Det är därför med stor tillfredsställelse, som förbundet nu konstaterar,

att ett förslag om enhetligt huvudmannaskap framlägges. Förbundet godtar

de undantag, som har skett i beredningens förslag för döva och blinda särskoleelever.

Däremot vänder sig förbundet med skärpa mot de särskilda

yttrandena i utredningen.

Beträffande de vanföra påpekas sålunda, att där det finns möjlighet att

ta hand om vederbörande lokalt eller inom respektive län får inte en centraliseringsregel

ta överhand. Sådan möjlighet torde föreligga där en vård- eller

undervisningsenhet är belägen i närheten av lasarett med goda ortopediska

resurser. I andra fall får landstingsvis eller regionvis tillskapas mindre speciella

vård- eller undervisningsenheter i anslutning till lasarett med ortopediska

resurser. Vad angår undervisning och vård av barn och ungdomar

med komplicerad utvecklingshämning förordar förbundet mindre enheter

med hemliknande atmosfär och kvalificerad personal med läkepedagogisk

utbildning. Det understrykes, att de elever det här gäller i stort sett inte

kan jämställas med de väsentligen milj oskadade ungdomar, som undervisas i

ungdomsvårdsskolor, utan genomgående karakteriseras av psykiska rubbningar

av i stort sett annan karaktär. Även om otvivelaktigt åtskilliga gränsfall

förekommer, föreligger i detta avseende en principiell skillnad, som

talar för att här ifrågavarande ungdomar skall hänföras till sjukvårdsområdet

och icke samordnas med den organisation, som står under tillsyn av socialstyrelsen.

Förbundets uppfattning om de straffriförldarade är, att de

bland dem som är psykiskt utvecklingsstörda bör hänföras under centralstyrelsernas

ansvar och icke under mentalsjukhusens. Vidare betonas, att

särskilt för detta klientel ofta är en ren tillfällighet, huruvida vederbörande

blir straffriförldarad eller inte. Dessa tillfälligheter har ingenting att göra

med vad som är den ur vårdsynpunkt lämpliga huvudmannen. Vad angår de

blinda och döva arbetshemseleverna understrykes, att allmänna segregationsregler,

som utesluter möjligheterna till lokalt omhändertagande, där

förutsättningar härtill finns, måste betraktas som förkastliga. Där det i

särskilda fall är möjligt att ge tillfredsställande vård med lokala resurser

bör detta också ske. Om å andra sidan i vissa enskilda fall, sådana möjligheter

inte står till buds, bör det enligt FUB ej föranleda ändrat huvudmannaskap,

ty på individuella grunder fattade beslut om särskilt huvudmannaskap

kan lätt leda till att andra synpunkter gör sig gällande än just

lämpligheten av olika vårdformer i det särskilda fallet. Förbundet fastliåller

vid principen, att landstingskommunerna skall handha huvudmannaskapet

även för denna grupp men att, där så är nödvändigt, man tillskapar regionala

resurser. Motsvarande synpunkter lägges på epileptiker- och tuberkulosfallcn.

Svensk sjuksköterskeförening anammar med tillfredsställelse principen,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

att landstingskommunerna skall ha huvudmannaskapet för undervisningen

och vården av samtliga psykiskt efterblivna med de undantag som angivits

av mentalsjukvårdsberedningen.

Det är föreningens övertygelse, att det hittillsvarande statliga klientelet

som allmänt betecknas som svårskött skulle minska i omfattning, om vården

av detta blev mera differentierad så att alla patienter kunde utvecklas till

större självverksamhet och arbetsförmåga. Den huvudman, som har ansvaret

för hela vårdområdet, torde lättare än den som därav endast har en

del inse orsak och verkan och finna att det lönar sig att satsa på vård och

utbildning av de psykiskt utvecklingsstörda.

Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för CP-barn framhåller, att

det är av central betydelse, att man ifråga om både vården och undervisning

av psykiskt efterblivna kan arbeta med så små grupper som möjligt

samtidigt som det är angeläget att så långt förutsättningarna medger skapa

ur vård- och undervisningssynpunkt homogena grupper för att kunna uppnå

bästa möjliga resultat. Beredningens förslag innebär, att kravet på små enheter

lättare kan tillgodoses. Landstingskommunerna har också genom

sina samlade resurser på sjukvårdens område betydande förutsättningar att

ändamålsenligt lösa vårdproblemen för denna kategori. De har även goda

förutsättningar att i samarbete med skolmyndigheter skapa en effektiv undervisning

för psykiskt efterblivna. Decentraliseringen till landstingskommunalt

huvudmannaskap skulle enligt förbundet underlätta kontakten mellan

barnen och föräldrarna och mellan de sistnämnda och barnens lärare

eller vårdare, vilket torde vara av betydelse för ett gynnsamt resultat. Förbundet

ansluter sig därför helhjärtat till beredningens förslag om enhetligt

huvudmannaskap. Det understrykes samtidigt, att en centralisering icke

bör övervägas annat än att man därigenom anser sig nå bättre resultat. Förbundet

ställer sig sålunda tveksamt till de särskilda yttrandena om undantag

från landstingskommunalt huvudmannaskap. Även för dessa grupper

bör nämligen en lösning eftersträvas i främsta rummet på det regionala planet

och riksanstalt tillgripas enbart i de fall där regional lösning är möjlig

endast genom samverkan mellan ett alltför stort antal landstingskommuner

eller då speciell experthjälp eller utrustning är nödvändig. Detta torde

gälla — som mentalsjukvårdsberedningen föreslagit — psykiskt efterblivna

blinda och döva. Förbundet understryker, att epileptikerfallen inte bör skiljas

från andra psykiskt efterblivna och att skolhemmen för barn och ungdom

med komplicerad utvecklingshämning hänföres till sjukvårdsområdet. 4

4. Mentalsjukvårdsdelegationens förslag till mentalsjukvårdens organisation

Förslagen i denna del har rönt livligt intresse och mötts av en mångfald

positiva men även av kritiska uttalanden ävensom andra synpunkter och

förslag.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1963

Beträffande den av delegationen föreslagna organisationen av mentalsjukvården

inom ett landstingsområde anser medicinalstyrelsen det synnerligen

väsentligt att öppen vård organiseras vid såväl psykiatriska lasarettsavdelningar

som mentalsjukhus. Enligt styrelsen får det anses tveksamt, om den

föreslagna uppspaltningen av den öppna vården på en mängd olika verksamhetsgrenar,

såsom alkoholistvård, familjerådgivning etc. verkligen kan

skapa förutsättningar för en ökad effektivitet. Med hänsyn till den begränsade

tillgången på psykiatrer bör om möjligt en samordning ske av de erforderliga

resurserna, vilket dock inte hindrar, att en viss specialisering

kan anses motiverad i våra större städer med deras rikligare tillgång på

specialister av olika slag. Styrelsen anför vidare, att ett betydande behov av

konsultation skulle kunna tillgodoses genom privatpraktiserande läkare. De

föreslagna dag- och nattsjukhusen gör det synnerligen önskvärt, att försöksverksamhet

kommer i gång så snart som möjligt. Vad gäller föreslagen

placering av nya mentalsjukhus påpekar medicinalstyrelsen, att den hävdat,

att betydande fördelar kan vinnas genom att dessa förläggas i så nära anslutning

som möjligt till centrallasarett, varigenom ett intimare samarbete

kan etableras med kroppssjukvårdens olika discipliner.

Vad delegationen anfört rörande de öppna vårdformernas mindre kostnadskrävande

natur synes statskontoret vara värt att noga beakta, särskilt

som ökade möjligheter till öppen vård bör kunna medföra en minskning

i fråga om det beräknade behovet av vårdplatser på mentalsjukhus. Lösligheten

i de i organisationsplanen framlagda exemplen och förslagen gör enligt

statskontorets mening, att de undandrar sig varje möjlighet till saklig

provning i nuvarande läge. Frågorna om olika vårdformers avvägning mot

varandra, om mentalsjukhusens optimala storlek och om vårdavdelningarnas

dimensionering och personalbehov kan prövas först på ett senare stadium,

då samtliga inverkande omständigheter kan tagas i beaktande. Härtill

kommer — som delegationen själv påpekat — att alla planer på detta

område måste ses mot bakgrunden av det begränsade investeringsutrymmet

och mot den stora bristen på psykiatrer och annan kvalificerad personal.

Det synes ämbetsverket angeläget att några mera definitiva slutsatser rörande

de personalorganisatoriska förhållandena icke dragés, förrän läget

kan bättre skärskådas.

Vad beträffar uppdelningen av klientelet mellan å ena sidan mentalsjukhusen

och å andra sidan de psykiatriska lasarettsavdelningarna varnar medicinska

fakulteten vid Lunds universitet för alt söka uttrycka denna differentiering

som en olikhet i diagnoser, exempelvis så att i princip psykoser

skulle vårdas på mentalsjukhus och neuroser eller alkoholister på psykiatriska

lasarettsavdelningar. Den naturliga uppdelningen och den som över

huvud taget framtvingar den särskilda sjukvårdsform, som mentalsjukhusen

utgör, torde snarare vara av vårdteknisk innebörd och gälla i vilken

grad patienten är ur olika synpunkter störande eller farlig, eller är i behov

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

av vid mentalsjukhusen förekommande terapi, däribland mera långvarig

vård och behandling.

Dåvarande statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande har i princip

inte något att invända mot delegationens idealprogram. Utbyggnaden av

vården — även efter ett förändrat huvudmannaskap — torde emellertid,

framhåller kommittén, kunna ske endast i mycket långsam takt framför allt

med hänsyn till bristen på läkare över huvud taget och på psykiatrer i synnerhet;

kraftiga åtgärder måste därför vidtagas för att göra psykiaterbanan

mera lockande än vad nu är fallet. Kommittén understryker önskvärdheten

av att familjevården och eftervården utbygges med hänsyn till såväl de

viktiga vårduppgifter de har att fylla som att de ställer sig ekonomiskt fördelaktiga

för huvudmännen. Särskilt i områden med större folktäthet synes

konvalescenthemmen och inackorderingshemmen kunna avsevärt förkorta

vårdtiderna både vid de slutna sjukhusen och vid lasarettsavdelningarna.

Angående avvägningen av behoven av att utbygga och förbättra den slutna

vården av andra mentalsjukvårdsformer uttalar sinnessjuklagstiftningskommittén,

att det ligger i sakens natur, att en sådan avvägning med hänsyn

till ett flertal svårbestämbara omständigheter alltid måste präglas av

viss osäkerhet. Anspråken på starkt ökade resurser för den slutna vårdens

del är starkt dokumenterade, och skall över huvud en fullt godtagbar standard

kunna uppnås inom rimlig tid torde långtgående insatser erfordras

under åtskilliga år framåt. En utbyggnad av den öppna vården är emellertid

otvivelaktigt även ett angeläget intresse framhåller kommittén. Särskilt

måste beaktas, att en ökning av resurserna på detta område kan leda till

minskat behov av vårdplatser. Kommittén anser, att det framstår som en

brist i planeringen att underlag saknas för bestämmande, i vilken utsträckning

en utbyggd öppen vård skulle kunna påverka behovet av vårdplatser.

Det är önskvärt att klarhet i möjligaste mån skapas i fråga om detta spörsmål.

Enligt styrelsens för svenska landstingsförbundet mening torde åtskilliga

detaljproblem i delegationens förslag rörande mentalsjukvårdens regionala

organisation kräva närmare undersökningar. Förbundsstyrelsen framhåller

vikten av att organisationen utformas flexibelt och att lokalplanläggningen

göres så att den kan anpassas till ändrade förhållanden.

Även enligt styrelsens mening framstår som ett angeläget önskemål att

sluten och öppen vård samordnas i största möjliga utsträckning.

Som en yttersta länk i den lokala organisationen av mentalsjukvården har

delegationen placerat distriktssköterskan. Förbundsstyrelsen har intet att

invända mot den principiella inställning delegationen deklarerat i detta hänseende,

men den kan icke finna det möjligt att inom överskådlig framtid i

någon väsentligare omfattning utnyttja distriktssköterskorna för dessa arbetsuppgifter.

kj heller torde det vara möjligt att pålägga distriktssköterskorna

arbesuppgifter inom den somatiska vården vid mentalsjukhemmen.

Föreståndarinnor och sjuksköterskor vid dessa hem bör ha sådan utbildning,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

att de skall kunna omhänderha den okomplicerade kroppssjukvård, som där

kan komma i fråga.

I fråga om den regionala organisationen av mentalsjukvården understryker

förbundsstyrelsen vad delegationen uttalat rörande sekundärvårdens behov

av anknytning till primärvården. Erfarenheterna från mentalsjukhusens

kronikeravdelningar ger anledning till antagandet att de fall, som i dag betraktas

som vårdhemsfall, inom en icke alltför avlägsen framtid kan bli behandlingsbara

med kommande behandlingsmetoder, och det är då angeläget

att möjligheter finns att utnyttja centralsjukhusens resurser även för dem.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott framhåller nödvändigheten

av att det i fråga om sjukhemmen för lättskötta psykiskt sjuka — i betänkandet

benämnda mentalsjukhem -— klart utsäges, att vid dessa hem enbart

skall vårdas sådana patienter, som inte kräver mera kvalificerad vård och

att i stället till dessa hem hänvisas sådana som kan meddelas terapi av olika

slag och i stort sett kan sköta sig själva. En försämring av klientelets karaktär

har under senare år skett så att både sängliggande och svårskötta åldringar

utflyttas till sjukhemmen som härigenom förlorat sin ursprungliga

karaktär.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott erinrar om att de psykiatriska

lasarettsavdelningarnas uppgifter i betänkandet antytts på så sätt,

att dessa avdelningar skulle ta hand om symtomatiskt lättare fall av mentalsjukdom;

avdelningarna förutsättes t. ex. bli viktiga centra för alkoholistvården,

fall av delirium tremens skulle emellertid vårdas på mentalsjukhusen.

En sådan uppdelning torde, enligt förvaltningsutskottets mening, bli

mycket svår att upprätta i realiteten och i hög grad beroende av lasarettsavdelningens

och mentalsjukhusets inbördes belägenhet, över huvud taget

måste ifrågasättas om man i framtiden bör åtskilja lasarettsavdelningar

och mentalsjukhus som nu göres. Uppdelningen synes ur medicinsk synpunkt

vara artificiell och mest tillkommen som ett första försök att införa

mentalsjukvården där den hör hemma — nämligen bland annan sjukvård;

man började med den mest »acceptabla» delen, den som låg närmast allmän

erfarenhet och var minst belastad med fördomar och primitiv skräck för

det oförståeliga. För förvaltningsutskottet ter sig uppdelningen emellertid

lika konstlad, som om man inrättade olika vårdenheter för hjärntumörer

— med och utan epilepsi, eller olika avdelningar för hjärtsjukdomar — med

och utan inkompensation. Gränslinjerna mellan framtidens olika psykiatriska

specialiteter kommer enligt utskottet sannolikt att få dras efter andra

principer än de som i dag gäller mellan lasarettsavdelningar och mentalsjukhus.

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott menar att, om distriktssköterskorna

skall inordnas i mcntalsjukvårdsorganisationen, det torde bli

nödvändigt att förutsätta en ytterligare minskning av distrikten och sålunda

en ökning av distriktssköterskekåren. Då det redan nu råder en avsevärd

brist på distriktssköterskor, torde det inte bli möjligt att inom överskådlig

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

tid utnyttja distriktssköterskorna inom mentalsjukvården. Liknande utalande

göres av Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott. Hallands

läns landstings förvaltningsutskott betonar, att väsentligast är och förblir

att möjligheter skapas för utbildning och forskning. En utvidgad utbildningskapacitet

liksom över huvud lösandet av vårdproblemen förutsätter

väsentligt ökade lärar- och forskningsresurser. Den psykiska forskningen

får icke komma i efterhand vid jämförelse med andra medicinska vetenskaper.

Även beträffande andra personalkategorier måste utbildningskapaciteten

väsentligt ökas, om man skall praktiskt lyckas genomföra vad delegationen

föreslagit. Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott understryker

delegationens uttalande, att huvudmännen bör ha en betydande frihet

att utforma organisationen på skiftande sätt allt efter de lokala förhållandena

samt att förslagen därför endast bör tjäna som allmän riktlinje för

den kommande utvecklingen.

Svenska socialvårdsförbundet markerar i sitt yttrande behovet av särskilda

geriatriska avdelningar inom mentalsjukhusen för vården av det

växande åldringsklientelet.

Svenska läkaresällskapet, som livligt tillstyrker förslaget att utbygga den

öppna vården vid mentalsjukhus och lasarettsavdelningar, anser det dock

knappast finns någon anledning att anordna ett antal parallella öppna vårdorganisationer

för olika kategorier av psykiskt sjuka. Den naturliga samlingsplatsen

för all öppen psykiatrisk verksamhet är lasaretten. Ett sammankopplande

av mentalsjukhusens och lasarettsavdelningarnas öppna vård

kommer helt säkert att bidraga till ett smidigare samarbete mellan dessa

olika vårdformer.

Svensk sjuksköterskeförening hälsar med tillfredsställelse delegationens

förslag om distriktssköterskornas inlemmande i den perifera, öppna mentalsjukvården.

Distriktssköterskan som »den yttersta länken inom mentalsjukvårdsorganisationen»

har mycket stora möjligheter att bidraga till

att psykisk ohälsa förebygges. De nya arbetsuppgifterna kräver dock enligt

föreningens mening viss ökad utbildning i mentalsjukvård för den blivande

distriktssköterskan.

Bland de i betänkandet framlagda förslagen vill svensk kuratorsförening

speciellt understryka betydelsen av att det inrättas mentalvårdsdispensärer.

Verksamheten vid dessa skulle i väsentlig grad bidraga till att minska antalet

vårddagar vid mentalsjukhus och psykiatriska lasarettsavdelningar.

Föreningen vill likaså framhålla det stora behovet av inackorderingshem för

patienter, vilka inte helt kan klara sig på egen hand ute i samhället.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

59

IV. De ekonomiska villkoren för mentalsjukvårdsreformen

A. Statsbidragsutredmngen

1. Allmänna synpunkter

I sin principdeklaration om de ekonomiska verkningarna av en huvudmannaskapsreform

påpekar mentalsjukvårdens statsbidragsutredning att ett

överförande av den egentliga mentalsjukvården till landstingskommunerna

utan ekonomisk kompensation skulle för dem framtvinga betydande utdebiteringshöjningar.

Även om en mindre kostnadsdel lägges på landstingskommunerna,

kan en härav föranledd utgiftshöjning leda till utdebiteringsökningar.

Huruvida detta är att föredraga framför en finansiering även till

denna del genom statliga bidrag är en fråga, som ytterst bör bedömas med

beaktande av de olika grunderna för statlig och kommunal beskattning.

Det förhållandet, att en huvudmannaskapsreform inte i och för sig har till

syfte att ändra sättet för finansieringen av mentalsjukvården talar enligt

utredningens mening närmast för att de kommunala huvudmännen beredes

ersättning av staten med belopp, som ger dem en i princip hundraprocentig

täckning för den merkostnad, som deras övertagande av den egentliga mentalsjukvården

medför. Ersättningen bör därför bestämmas med utgångspunkt

från statens nuvarande kostnader för denna vårdgren och avvägas

så att den i ett utgångsläge i stort sett motsvarar dessa. En huvudmannaskapsreform

bör följaktligen i utgångsläget principiellt sett icke komma

att verka höjande på statens utgiftsnivå för ifrågavarande vårdsektor och

icke heller medföra någon ekonomisk uppoffring för landstingskommunerna.

Ersättningen bör vidare i görligaste mån anknytas till kostnadsutvecklingen

på området. I anslutning härtill betonar utredningen, att reformen

bör genomföras efter så enhetliga riktlinjer som möjligt. Några principiella

olikheter i villkoren mellan de olika landstingskommunerna bör icke förekomma

varken i fråga om vårdåtagande eller i fråga om ekonomiskt bistånd.

Såvitt möjligt bör undvikas att intrång göres i huvudmännens handlingsfrihet

i vårdorganisatoriska frågor.

I enlighet med sina direktiv har statsbidragsutredningen prövat frågan,

i vad mån nu utgående statliga bidrag till mentalsjukvårdsgrenar, som redan

omhänderhas av landstingskommunerna, lämpligen kan samordnas

med förordade nya bidrag för den egentliga mentalsjukvården. De här

aktuella bidragen avser psykiatriska lasarettsavdelningar (vuxenklientel),

sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka, anstalter för psykopatiska och nervösa

barn samt undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna ävensom

psykisk barna- och ungdomsvård.

De nu utgående byggnadsbidragen till skilda slag av sjukvårdsinstitutioner

har utredningen, med hänsyn till den olika graden av utbyggnad inom

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

de olika landstingsområdena, ansett tills vidare böra bibehållas som separata

bidrag.

Däremot framstår det enligt utredningen som naturligt, att statens ekonomiska

bistånd till driftkostnaderna lämnas som ett för hela vårdområdet

gemensamt, enhetligt driftbidrag. De nuvarande driftbidragen till de landstingsdrivna

vårdgrenarna föreslås därför bli samordnade med ett bidrag till

driften av den egentliga mentalsjukvården. Dessutom talar praktiska skäl

för att även driftbidragen till epileptikeranstalter samordnas med ett generellt

mentalsjukvårdsbidrag. Då den aktuella huvudmannaskapsreformen

inte i och för sig påfordrar en översyn av de nuvarande driftbidragens storlek,

har utredningen vid avvägningen av ett nytt enhetligt driftbidrag utgått

ifrån de nuvarande bidragsbeloppen.

Om primärkommunala mentalsjukvårdsinrättningar alltjämt finns vid

huvudmannaskapsreformens genomförande, föreslås, att vederbörande kommun

med respektive landstingskommun får träffa överenskommelse om bestridandet

av kostnaderna för den fortsatta driften av dylika sjukhus.

2. Sjukhusanläggningarnas övertagande

Statsbidragsutredningen förutsätter att landstingskommunerna vederlagsfritt

skall övertaga statens befintliga sjukhusanläggningar med den mark,

som är erforderlig för sjukvårdsverksamheten.

De statliga mentalsjukhusen har sedan gammalt disponerat stora markområden

av olika slag, park-, åker- och skogsmark in. in., för jordbruk m. fl.

näringar, inom vilka patienterna sysselsatts. Då dessa former för arbetsterapi

minskat i betydelse har dessa näringsgrenar i många fall nedlagts

och djurbesättningar avvecklats. Även om markområden därvid försålts

eller utarrenderats kommer sjukhusen i många fall att disponera markområden,

som måste anses vara alltför stora enligt nuvarande uppfattning.

Numera torde man enligt utredningen räkna med ett normalt markbehov av

ca 300 000 å 400 000 m2 för ett sjukhus om 600 å 800 vårdplatser. Sjukhusens

markområden är i flertalet fall av sådan storlek, att enligt denna

norm ett visst »överskott» av mark kommer att föreligga. Utredningen förordar,

att staten vid ett överlämnande av sjukhusbyggnaderna principiellt

icke avhänder sig större markområden än vad som kan anses erforderligt

för respektive sjukhus vårduppgifter. Storleken av det tomtområde, som

bör ingå i en eventuell överlåtelse, bör enligt utredningens uppfattning bedömas

från fall till fall. Som en lämplig norm för bestämmandet av sjukhusområdenas

omfattning torde kunna tjäna de beräkningar av markbehovet,

som under senare år tillämpats vid avtal om markförvärv för planerade nya

sjukhus.

Mark, som vid överlämnandet av sjukhusbyggnaderna kan komma att

friställas och som staten ej önskar disponera, torde i första hand böra hembjudas

vederbörande landstingskommun till inlösen. Eventuellt bör den nye

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

huvudmannen tills vidare medgivas dispositionsrätt till marken, så länge

den användes för mentalsjukvårdsändamål. Skulle huvudmannen vilja utnyttja

marken för annat ändamål föreslås, att förhandlingar om inlösen

upptagas. I annat fall bör den friställda marken utbjudas till försäljning, i

första hand till annan intresserad köpare. En dylik försäljning torde i förekommande

fall böra förbindas med villkor, att marken icke användes för

ändamål, som kan anses olämpligt med hänsyn till det intilliggande sjukhuset.

3. Investeringsbidrag

För ett övertagande av den egentliga mentalsjukvården är förutsättningarna

beträffande vårdresurser f. n. helt olika inom olika landstingsområden.

I de flesta län finns mentalsjukhus av en storlek, som mer än väl täcker det

föreliggande vårdbehovet inom länet i fråga —- sjukhusens storlek har

vanligen bestämts med tanke på att tillgodose vårdbehovet inom flera län.

Endast något enstaka av de befintliga sjukhusen kan anses vara i stort sett

färdigrustat medan i fråga om merparten upprustningen fortgår. Flera

landstingsområden saknar mentalsjukhus och deras vårdbehövande klientel

hänföres till ett eller flera sjukhus inom närbelägna sjukvårdsområden.

Med hänsyn till dessa förhållanden skulle det enligt utredningen ligga

närmast till hands att låta ett överförande till enskilt landsting av huvudmannaskapet

ske i län, där ett färdigrustat eller nytt mentalsjukhus redan

finns och har sådan storlek, att det kan tillgodose länets vårdbehov.

Hinder bör dock icke möta mot ett överförande även inom ett landstingsområde,

där ett sjukhus finns, vars upprustning ännu inte hunnit slutföras

och vars platsantal icke täcker vårdbehovet. 1 dylikt fall kan upprustningen

av ett övertaget sjukhus eller den del av upprustningen, som ännu återstår,

förutsättas komma att ombesörjas av den nye huvudmannen. I 1956 års

reviderade generalplan (se prop. nr 106 år 1956) redovisade investeringsberäkningar

för den pågående upprustningen och utbyggnaden av mentalsjukvården

upptager bl. a. kostnader för ombyggnad och modernisering av

de befintliga sjukhusen. Dessa kostnader har alltså förutsatts skola bestridas

av staten. Skäl synes därför tala för att dessa statens kostnader nedlägges

i form av bidrag till landstingskommunerna. Det förordas, att sådana

bidrag utgår i form av upprustnings b idrag. Detta bidrag kommer

sålunda att vara ett engångsbidrag och utgå endast i samband med att

en huvudmannaskapsreform genomföres för ett landstingsområde, då ett

inom området befintligt statligt mentalsjukhus samtidigt övertages av landstingskommunen

och upprustas genom dess försorg.

Med hänsyn till utvecklingen på vårdområdet efter antagandet av 1956

års reviderade generalplan har man tvingats att i många fall frångå de i

planen upptagna förslagen. Mentalsjukvårdsberedningens byggnads- och

utrustningsdelegation har börjat utarbeta moderniserade planer, som, i den

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

mån de godkännes av utredningen, förordas böra vinna tillämpning vid bestämmandet

av upprustningens omfattning.

Storleken av upprustningsbidragen bör enligt utredningen bestämmas från

fall till fall i samband med förhandlingar med vederbörande landstingskommun

om huvudmannaskapets övertagande. Man bör därvid utgå från de

kostnader, som statsmakterna varit beredda att nedlägga, därest upprustningen

fullföljts i statlig regi. Av statsmakterna godtagna beräkningar av

kostnader för sjukhusens planerade upprustning bör därför i det enskilda

fallet vara normerande för bidragens bestämmande med de justeringar, som

kan föranledas av förändringar i det allmänna byggnadskostnadsläget. Om

individuella planer inte blivit upprättade, bör underlag för bedömandet av

bidragets storlek kunna erhållas i kostnadsberäkningar, avseende den under

senare år genomförda upprustningen av befintliga sjukhus.

Vid sina beräkningar har utredningen utgått ifrån att kostnaderna per

vårdplats för nybyggda ersättningsplatser vid befintliga sjukhus respektive

för ombyggnad och modernisering av befintliga platser belöper sig till ungefär

25 000 respektive 18 000 kronor. Man bör, betonar utredningen, skilja

mellan kostnaderna för upprustningen av den del av ett sjukhus, som definitivt

iståndsättes, och kostnaderna för en mera begränsad modernisering

av sådana vårdplatser, som under en övergångstid bibehålies vid sjukhuset.

Sistnämnda kostnader kommer såtillvida att intaga en särställning i bidragshänseende,

då en slutlig reglering av desamma synes böra ske i samband

med beräkningen av de anläggningsbidrag, som kan utgå, då övergångsplatserna

framdeles ersättes med definitiva platser. I bidraget bör inräknas ersättning

för anskaffande av erforderlig utrustning för sjukhusen. Denna

ersättning bör, menar utredningen, bestämmas med ledning av de kostnader

för anskaffande av utrustning till moderniserade sjukhus, som erfarenhetsmässigt

föreligger vid tiden för förhandlingarna. Upprustningsbidragets fastställande

innebär en slutlig uppgörelse mellan huvudmannen och staten

om ersättning för den vid tidpunkten för övertagandet återstående upprustningen

av ett sjukhus och någon omprövning av bidraget bör således inte

kunna komma i fråga.

De sjukhus, som i samband med reformen överlämnas till de nya huvudmännen,

kan i allmänhet inte, konstaterar statsbidragsutredningen, beräknas

komma att täcka vårdplatsbehovet inom respektive sjukvårdsområde.

En fortsatt utbyggnad blir därför erforderlig i flertalet fall. Denna måste

ske genom att antingen tillskapa nya självständiga sjukhus eller inrätta

ytterligare vårdplatser vid befintliga vårdenheter. Utredningen förordar att

staten skall bidraga till kostnaderna härför i form av anläggningsbidrag.

Det erinras i utredningen om att företagna undersökningar av vårdplatsbehovet

inom den egentliga mentalsjukvården givit vid handen, att behovet

av platser är beroende av en rad olika omständigheter, vars verkningar inte

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

i förväg låter sig överblickas. Ett framtida platsbehov kan därför inte definitivt

fastställas. Man bör i första hand hålla sig till de beräkningar, som redovisats

i 1956 års reviderade generalplan och mentalsjukvårdsdelegationens

huvudbetänkande. I generalplanen beräknas ett platsbehov för varje landstingsområde,

som i medeltal för hela landet motsvarade omkring 3,5 promille

av befolkningen. Delegationen har uppskattat platsbehovet till i

genomsnitt 4 promille. Enligt statsbidragsutredningens mening bör sistnämnda

behovstal gälla som en generell övre gräns vid bedömningen av

utbyggnadsbehovet inom ett sjukvårdsområde. Undersökningar har emellertid

visat, att på mentalsjukhusen intagna patienter från samma landstingsområde

redan nu på vissa håll uppgår till antal, som betydligt överstiger

denna gräns. I dylika fall bör det manifesterade faktiska vårdbehovet tills

vidare vara den övre gränsen för utbyggnadens omfattning.

Utredningen anser, att en prövning från statens sida av vårdorganisationen

inom ett sjukvårdsområde efter en huvudmannaskapsreform kan

begränsas till ett allmänt bedömande av, hur olika vårdresurser inom mentalsjukvården

i dess helhet mest rationellt bör fördelas inom området. Bedömningen

bör bl. a. bygga på 1956 års reviderade generalplan, som överarbetats

av mentalsjukvårdsberedningens byggnads- och utrustningsdelegation. Denna

överarbetning bör liksom hittills bedrivas i samråd med de presumtiva

huvudmännen. Vårdgrenens utveckling inom sjukvårdsområdet bör emellertid

inte bindas vid en bestämd vårdorganisation utan måste bli beroende

av då föreliggande erfarenheter, bl. a. i fråga om den öppna vårdens betydelse.

Det är av vikt, understryker utredningen, att huvudmännens framtida

handlingsfrihet i dessa frågor inte inskränkes.

Anläggningsbidraget bör bestämmas enligt vissa i utgångsläget fixerade

ersättningsnormer. Dessa bör gälla dels uppförande av nya självständiga

mentalsjukhus och dels tillskapande av nya vårdplatser vid redan befintliga

vårdenheter inom mental- och kroppssjukvården. Normerna bör närmast

bestämmas med utgångspunkt från de erfarenhetskostnader, som den hittills

i statlig regi genomförda utbyggnaden av vårdgrenen givit. Kostnaderna för

uppförande av nya sjukhus enligt dittillsvarande principer i fråga om storlek

samt planläggning och utformning kan enligt utredningen anses belöpa

sig till i medeltal 45 500 kronor per vårdplats enligt prisläget den 1 juli

1959. Beräkningen har gjorts på byggnadskostnaderna för de nya mentalsjukhusen

Falbygden (784 pl.), Mellringe (720 pl.) och Bollnäs (660 pl.)

ävensom det på sin tid planerade sjukhuset i Upplands Väsby (627 pl.). Den

genomsnittliga beräknade platskostnaden för dessa sjukhus (inklusive

vissa alternativ) var 45 370 kronor. Högsta belopp var beräknat för Bollnässjukhuset

—- 48 500 kronor — och lägsta beloppet för Falbygdens sjukhus

i Falköping — 42 300 kronor.

En utbyggnad av den slutna mentalsjukvårdens resurser genom tillskapande

av nya vårdplatser vid redan befintliga vårdinstitutioner kan bli

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

aktuell på olika sätt. En eventuellt ändrad uppfattning om den lämpligaste

storleken av ett mentalsjukhus kan medföra, säger utredningen, att en utbyggnad

kommer till stånd vid det sjukhus, som övertagits av landstingskommunen

i samband med reformen eller uppförts av landstingskommunen

i anslutning till denna eller inrättats först som ett led i den fortsatta utbyggnaden.

Man kan inte heller utesluta, att en utbyggnad sker genom att

tillskapa platser för mentalsjukvård i anslutning till vårdenheter för andra

grenar av sjukvården.

Till grund för bedömandet av kostnaderna för dylika åtgärder lägger

utredningen de beräknade kostnaderna för enbart vårdpaviljongerna vid de

nya, nyss nämnda statliga mentalsjukhusen, vilka kostnader efter vad utredningen

inhämtat kan anses vara representativa. Den genomsnittliga kostnaden

härför är 24 500 kronor per plats, vilket belopp föreslås vara normgivande

för det anläggningsbidrag, som skall utgå till kostnaderna för

anordnande av ytterligare vårdplatser vid befintliga sjukhus.

Skulle en utbyggnad av platsantalet vid en vårdinrättning ställa ökade

krav på kapaciteten hos sjukhusets gemen sa in hetsanordningar

(kök, panncentral, behandlings- och administrationslokaler m. m.), har utredningen

ansett skäligt, att bidrag utgår även till härav föranledda utbyggnadsåtgärder

med belopp, som motsvarar de verkliga kostnaderna.

Då bidragsfrågan aktualiseras, förordar utredningen, att beloppen justeras

med hänsyn till förändringar i det allmänna byggnadskostnadsläget,

lämpligen genom en anknytning till byggnadsstyrelsens

byggnadskostnadsindex.

De rekommenderade beloppen grundar sig på kostnaderna för uppförande

av nya mentalsjukhus eller tillskapande av nya vårdplatser enligt den

vid utredningstillfället rådande uppfattningen om den erforderliga standarden

vid sjukhusen. I den mån under utbyggnadsskedet fråga uppkommer

om en reglering av de av utredningen förordade bidragsbeloppen med hänsyn

till en ändrad standard vid sjukhusen, torde spörsmålet enligt utredningens

uppfattning få bli föremål för förhandlingar mellan berörda parter.

Sedan landstingskommunerna genom dessa åtgärder från statens sida

erhållit ett modernt och i stort sett likvärdigt sjukhusbestånd, bör mellanhavandet

mellan staten och landstingskommunerna i denna del rimligen

anses avslutat. Det torde därför få bli en de nya huvudmännens angelägenhet

att ombesörja och ekonomiskt svara för uppförande av erforderliga

ersättningsbyggnader. Mot bakgrunden härav har utredningen ansett sig icke

böra föreslå en statlig bidragsgivning till kostnader för framtida ersättningsanskaffningar.

I det vederlagsfria överlämnandet har ansetts böra ingå så stor del av de

till sjukhusen hörande markområdena, som erfordras för de sjukvårdande

uppgifterna. Utredningen har därvid förordat en begränsning av markområdets

storlek till omkring 30 ä 40 hektar för ett sjukhus om 600 å 800 plat
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

ser. För markområden, som tagits i anspråk för de under senare år beslutade

sjukhusen, har med undantag av sjukhuset i Sala för höggradigt

psykiskt efterblivna ersättning däremot erlagts med belopp ej överstigande 1

krona per kvadratmeter. I den mån de nya huvudmännen icke själva disponerar

lämpliga markområden, torde man få räkna med att ersättning även

framdeles kommer att krävas för mark, som ianspråktages för utbyggnaden

inom mentalsjukvården. Det bör också förutsättas, att staten skulle få vidkännas

dessa kostnader vid ett oförändrat huvudmannaskap. I förekommande

fall synes därför i princip bidrag böra utgå även till kostnaderna för

lösen av erforderliga markområden. Några normer för beräkningen

av detta bidrag kan naturligen icke angivas. Bidragsbeloppet

torde, menar statsbidragsutredningen, därför få bestämmas efter prövning

från fall till fall.

I samband med den fortsatta utbyggnaden av vårdgrenen aktualiseras

även frågan om ersättning för kostnaderna för utrustning av

nya vårdenheter. Principiellt sett synes denna böra bedömas på samma sätt

som beträffande upprustningen av befintliga sjukhus och bidrag till utrustningskostnaderna

böra utgå. Storleken av ett blivande statligt bidrag till

utrustningskostnader bör alltså enligt utredningens mening upptagas till

prövning och bestämmas på grundval av de erfarenhetsmässiga kostnader

per vårdplats, som färdigställandet av nya statliga sjukhus kommer att ge,

såväl när det gäller utrustning av ett helt nytt sjukhus som i fråga om utrustning

av nya vårdavdelningar vid ett befintligt sjukhus. 4

4. Driftbidrag

I fråga om utformningen av ett enhetligt bidrag till driftkostnaderna inom

mentalsjukvården har utredningen bl. a. övervägt möjligheterna att tillämpa

de olika förslag till lösning av motsvarande problem på den slutna kroppssjukvårdens

område, som prövades av 1946 års statsbidragssakkunniga för

hälso- och sjukvården i dess år 1948 avgivna betänkande (SOU 1948:48).

Sålunda har undersökts fyra alternativa utformningar av bidraget, nämligen

som ett procentbidrag, ett vårddagsbidrag, ett standardbidrag per invånare

eller som ett kombinerat invånar- och vårddagsbidrag.

Statsbidragsutredningen har i likhet med 1946 års sakkunniga funnit,

att ett kombinerat invånar- och vårddagsbidrag bör väljas. Ur förenklingssynpunkt

har emellertid den del av bidraget, som hänför sig till antalet

vårddagar i stället ansetts böra beräknas med anknytning till antalet vårdplatser

inom varje landstings sjukvårdsområde. Utredningen förordar

sålunda, att principen med ett kombinerat invånar- och vårdplatsbidrag lägges

till grund för utformningen av ett generellt driftbidrag till mentalsjukvården,

i vart fall under den pågående upprustnings- och utbyggnadsperioden.

I ett läge, då den pågående upprustnings- och utbyggnadsperioden kan

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 171

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

anses i huvudsak slutförd, kan det bli möjligt att övergå till ett än mer förenklat

bidragssystem. Vid avvägningen av de båda bidragsdelarnas inbördes

storlek har utredningen ansett, att driftbidraget tills vidare lämpligen

bör utgå med i stort sett likvärdiga delar i form av invånar- respektive vårdplatsbidrag.

Detta resultat erhålles, om man utgår ifrån proportionen mellan

antalet vårddagar i landet inom mentalsjukvården och invånarantalet

i riket.

Det enhetliga driftbidraget föreslås av utredningen i utgångsläget grunda

sig på dels statens driftkostnader för egentlig mentalsjukvård, reducerade

med kostnaderna för de från en huvudmannaskapsreform undantagna patientkategorierna,

dels statens kostnader för sådana nu utgående bidrag

till redan landstingsdrivna mentalsjukvårdsgrenar, beträffande vilka förutsättningar

för en samordning befunnits föreligga. Summan av dessa kostnader

har utredningen kallat bidragsunderlag.

Det totala kostnadsbelopp, som i utgångsläget utgör underlag för fixerandet

av ett enhetligt driftbidrag till mentalsjukvården, har av utredningen

beräknats till 177,7 milj. kronor. Verkställda beräkningar av beloppet för

respektive bidragsdelar har visat, att såväl totalt som för de flesta landstingskommuner

en relativt god överensstämmelse med bidragsunderlaget

ernås, om bidraget per invånare bestämmes till 14 kronor och bidraget för

varje vårdplats till 2 550 kronor.

Utredningen har även sökt belysa, vilka ekonomiska konsekvenser, som

en tillämpning av det förordade bidragssystemet skulle ha haft för de lokala

huvudmännen, om utbyggnaden av mentalsjukvården varit helt genomförd

redan i utgångsläget. Undersökningen har sålunda begränsats till de

förändringar i tillgången på vårdplatser inom respektive grenar av mentalsjukvården,

som utbyggnaden kan anses medföra, och i övrigt utgått ifrån

oförändrade förhållanden. Enligt utredningens mening bör mentalsjukvårdsdelegationens

uppskattningar av vårdplatsbehovet gälla som en generell

övre gräns vid bedömningen av det bidragsberättigande utbyggnadsbehovet

inom ett sjukvårdsområde, d. v. s. vid egentliga mentalsjukhus

motsvarande i genomsnitt 4 promille av befolkningen (inklusive mentalsjukhus

och mentalsjukhem för barn och ungdomar), vid vårdhem för lättskötta

mentalt sjuka 1 promille samt vid psykiatriska lasarettsavdelningar

0,4 promille. Vid beräkningarna av den framtida platstillgången har utredningen

förutsatt en utbyggnad av denna omfattning. I de fall där antalet

platser redan i utgångsläget överstiger det av delegationen antagna behovet,

har platsantalet bibehållits oförändrat. Beträffande psykiskt efterblivna har

medicinalstyrelsen uppgivit, att man för detta klientel bör räkna med ett

framtida platsbehov, motsvarande i runt tal 2 promille. För barn- och ungdomspsykiatriska

lasarettsavdelningar samt de av delegationen föreslagna

behandlingshemmen typ I och II har utredningen med undantag för Gotlands

län beräknat 22 platser per 100 000 invånare.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

Undersökningen har visat, att summan av de kostnader, som staten enligt

gällande ordning och bidragsbestämmelser skulle svara för och alltså

utgöra underlag för ett enhetligt driftbidrag vid full utbyggnad inom vårdområdet,

belöpte sig till i runt tal 215 milj. kronor. Tillämpningen av det

kombinerade invånar- och vårdplatsbidraget skulle giva sammanlagt ungefär

206,3 milj. kronor. För landstingskommunerna skulle sålunda uppkomma

en underkompensation med omkring 8,7 milj. kronor, motsvarande en

ökad utdebitering av i medeltal 3,6 öre.

Utredningen förordar vidare, att det enhetliga driftbidraget, i vart fall

till den del det avser den egentliga mentalsjukvården och under tiden

för den planerade utbyggnaden och upprustningen av denna vårdgren,

göres i möjligaste mån värdebeständigt med hänsyn både till den allmänna

löne- och kostnadsutvecklingen och till den ökning av driftkostnaderna,

som en av statsmakterna godtagen standardhöjning framkallar.

Värdebeständighetsfrågan bör principiellt lösas genom att en successiv

justering av bidraget göres avhängig av utvecklingen inom den dominerande

driftkostnadsdelen, d. v. s. personalkostnaderna. Justeringen bör fördelas

på två moment med hänsyn till dels den allmänna löneutvecklingen och dels

förskjutningar i personalens antal, sammansättning och löneställning.

En anpassning av det enhetliga driftbidraget till den allmänna löneutvecklingen

kan enligt utredningen åstadkommas genom dess anknytning till

det genomsnittliga procenttal, som vid varje tidpunkt kan gälla för uppräkningen

av lönerna för statliga befattningshavare.

I fråga om justeringen av bidraget med hänsyn till förändringar i personalens

antal, sammansättning och löneställning, anser utredningen enda utvägen

vara att vid beslutet om reformen i princip fastslå, dels att en justering

av driftbidraget i nu berörda hänseende successivt bör ske i den mån

en av statsmakterna godtagen standardhöjning föranleder ökning av personalkostnaderna,

och dels att tillämpningen av denna princip skall bli

beroende av särskilda, förslagsvis vart tredje år återkommande överväganden,

vid vilka även de kommunala huvudmännen skall vara företrädda.

I en till statsbidragsutredningen gjord reservation anföres bl. a.:

Det föreslagna driftbidragssystemet karakteriseras av brist på enkelhet

och administrativ hanterlighet. Utredningens förslag bör under alla förhållanden

betraktas som ett provisorium. Vad angår de olika ekonomiska1

punkterna hävdas, att landstingskommunerna bör ersätta staten för all

mark vid övertagandet av sjukhus och att ersättning icke skall utgå vid

förvärv av mark till nya sjukhusenheter. Anläggningsbidraget bör i princip

vara fast, motsvarande oförändrad standard. Innan ett principbeslut fattas

om reformen måste ökad klarhet skapas om vad som skall anses vara »full

utbyggnad» i vad avser antalet vårdplatser hos landstingskommunerna

och därav följande investeringsbehov. Det föreslagna driftbidraget kan accepteras

som en tillfällig lösning men ett rent invånarbidrag är alt föredraga.

Reservanten anser sig kunna tillstyrka driftbidragets värdebestän
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

dighet under utbyggnadsskedet i form av en anpassning till lönenivåns generella

förskjutning. Frågan om värdebeständigheten kan visserligen icke lösas

utifrån principiella synpunkter utan är att betrakta som en lämplighetsfråga.

Det gäller här i första hand en lämplig avvägning mellan statlig och

kommunal beskattning i framtiden, en fråga där det icke finns möjlighet

att nu ta en definitiv ställning. Däremot kan ej accepteras att i princip full

kompensation skall utgå även för kostnadsökningar föranledda av fortsatt

höjning av vårdstandarden. Statsbidragsutredningens princip innebär, att

landstingen skall bestämma över utgifter, för vilka de själva ej behövt ta

det ekonomiska ansvaret. Landstingen bör vara beredda att ta det ekonomiska

ansvaret för den del av den framtida utgiftsstegringen, som motsvarar

standardstegringen. Självfallet kan detta innebära, att utdebiteringshöjningar

blir nödvändiga. En annan sak är, att olika förhållanden kan tänkas

föranleda en omprövning av bidragsbeloppen, exempelvis utifrån skattepolitiska

utgångspunkter. Detta bör emellertid ske i ett större sammanhang

och utan sammankoppling med frågan om standardutvecklingen på

mentalsjukvårdens område.

B. Remissyttranden

1. Allmänna synpunkter

Även i den principiella diskussionen av statsbidragsutredningens betänkande

ansluter sig nästan alla remissinstanserna, d. v. s. framförallt landstingens

förvaltningsutskott, till uppfattningen, att landstingskommunerna

bör övertaga huvudmannaskapet för mentalsjukvården.

Huvudtemat i de yttranden över mentalsjukvårdsdelegationens och statsbidragsutredningens

båda betänkanden, som avgivits av landstingens förvaltningsutskott

är, att man är införstådd med behovet av en huvudmannaskapsreform,

därför att en sådan är medicinskt och sj ukvårdsorganisatoriskt

önskvärd, men att reformen endast kan tänkas under förutsättning att

landstingen erhåller full täckning för kostnaderna samt att de får frihet

att organisera mentalsjukvården efter egen uppfattning. Landstingskommunerna

accepterar av denna anledning i och för sig statsbidragsutredningens

allmänna synpunkter, men i flera fall är man emellertid skeptiskt

inställd till den föreslagna utformningen av statsbidragen, som ej anses

praktisk. Särskilt kritiseras, att driftbidragsreglerna ej kunnat göras enklare

och mindre svårhanterliga. Därtill kommer vissa allmänt kritiska uttalanden,

i vilka vissa betänkligheter kommer till uttryck. Flera utskott har

anfört, att den utformning, som de statliga bidragen erhållit, icke kan godtagas.

Detta har särskilt kommit till uttryck i yttranden av Uppsala, Jönköpings,

Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Våsternorrlands,

Jämtlands och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Man understryker kraftigt utredningens uttalande om full likställighet

mellan de blivande huvudmännen i vad avser deras vårdåtagande och rät
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

tigheter till ekonomiskt bistånd. Vidare poängteras uttalandet, att landstingskommunerna

skall ha största möjliga frihet att anordna och genomföra

för dem lämpliga vårdorganisationer. Farhågor yppas dock, att bidragssystemets

utformning kan komma att menligt inkräkta på denna frihet.

Med hänsyn till att den förhållandevis snabba utveckling, som under

senare årtionden skett inom den somatiska sjukvården, har medfört betydande

kostnadsstegringar och därmed ökade uttaxeringsbehov inom landstingskommunerna,

är det enligt Örebro läns landstings förvaltningsutskott

en avgjord förutsättning för en huvudmannaskapsreform, att denna inte

får medföra någon kostnadsökning för de nya huvudmännen. Då den ifrågasatta

huvudmannaskapsförändringen inte heller motiveras från några skattetekniska

utgångspunkter utan endast med syfte att åstadkomma en för

sjukvården ändamålsenligare organisation, synes det rimligt att kostnaderna

för den egentliga mentalsjukvården även i fortsättningen kommer att helt

stanna på statsverket. Det av utredningen framlagda förslaget syftar även

till en sådan lösning, dock att de nya huvudmännen inte skall få ersättning

för kostnader som föranledas av att de rustar upp mentalsjukvården iJiPSr

tigare takt än staten skulle ha gjort vid en i statlig regi bibehållen: ineritah

sjukvård. rnhuvuri

f t j + g p} fj p {

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott, som anser, att utredriingr

en kommit fram till ganska komplicerade och oöverskådliga regler för fördelningen

mellan staten och landstingen av mentalsjukvårdens upprustning

och drift, har i princip ingen erinran mot grunderna för finansieringen av

mentalsjukvården. Men det förefaller utskottet uppenbart att de av utredningen

förutsatta förhandlingarna landstingskommun för landstingskommun

måste komma att bli mycket tungrodda och »svårligen kunna leda till

den enhetlighet i fråga om kostnadsfördelningen vid en efter övertagandet

fortsatt utbyggnad och upprustning på vårdområdet, som man i princip

ansett vara en förutsättning för reformens genomförande». Statsbidragen

bör inte få en sådan utformning, att de leder till en »centraldirigering» av

mentalsjukvården. Uttalande av samma innehåll har gjorts av Gävleborgs

läns landstings förvaltningsutskott.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott, som anser, att utredningen

så långt möjligt är, löst den ekonomiska sidan på ett för landstingen i det

stora hela tillfredsställande sätt, har i övrigt antytt önskvärdheten av ett

enhetligt statsbidrag till all hälso- och sjukvård. Utskottet förutsätter, att

de blivande statsbidragsbestämmelserna för mentalsjukvården skall inarbetas

i statsbidragsbestämmelser, som framdeles kan komma att bestämmas

för hälso- och sjukvården i dess helhet.

Från ett par av de statliga remissmyndigheternas sida anlägges i viss

mån eu annan syn på den ekonomiska uppgörelsen om mentalsjukvården.

Sålunda är statskontorets principiella uppfattning den, att statsbidragets

funktion bör vara att för landstingskommunerna underlätta själva överta
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposilion nr 171 år 1963

gandet, däremot inte med nödvändighet att bereda dem täckning för de

kostnader, som mentalsjukvården i framtiden kommer att draga.

Några principiella skäl för att staten även efter en huvudmannaskapsreform

skulle bära kostnaderna för mentalsjukvården kan knappast andragas,

säger statskontoret vidare. Den omständigheten, att staten hittills

svarat för mentalsjukvården kan sålunda i och för sig ej grundlägga sådan

skyldighet för staten. Det bör beaktas, att statens hittillsvarande kostnader

för mentalsjukvården framstår som relativt blygsamma i jämförelse

med landstingskommunernas totala sjukvårdsutgifter och skulle fördelade

på landstingen medföra endast en begränsad höjning av deras utdebitering.

Det bör härjämte även ihågkommas, att huvudmannaskapsreformen sedd

från landstingens synpunkt icke blott är en genomgripande sjukvårdsreform

utan dessutom innebär, att mentalsjukvården ekonomiskt och organisatoriskt

inlemmas i en befintlig stor sjukvårdsadministration. Något av

stordriftens fördelar måste därför komma att göra sig gällande i form av

lägre relativa vårdkostnader för mentalsjukvården, sedan denna övertagits

av landstingen. Obundenheten vid fixerade vårdformer bör kunna leda till

at^den öppna vården utökas relativt mera än den slutna, varigenom kostriaiisimnskningar

kan uppstå landstingen tillgodo. En under landstingens

huvudmannaskap bedriven mentalsjukvård kan vidare repliera på den för

landstingen gemensamma upphandlingsorganisationen, vilket förhållande

jämväl torde innebära stora möjligheter till besparingar och kostnadsreduceringar.

Nu anförda omständigheter talar enligt statskontorets mening för

att staten ej bör åtaga sig att för framtiden svara för driftkostnaderna för

mentalsjukvården. Det statsbidrag som erfordras för att för landstingen

underlätta själva övertagandet av de nya uppgifterna bör alltså givas en

tidsbegränsad giltighet.

Mentalsjukvårdsberedningen, som inte vill motsätta sig utredningens förslag

som ett provisorium, anser även att landstingskommunerna i framtiden

själva bör svara för även mentalsjukvårdens kostnader såsom de nu svarar

för kropp ssjukvårdens. Beredningen finner dock kostnaderna för mentalsjukvården

vara av den storleksordningen, att de — med hänsyn till de

uppgifter, som redan åvilar landstingskommunerna — inte utan vidare

synes böra åläggas landstingen. Först i samband med att skattesystemets utformning

tages upp till övervägande kan man enligt beredningen diskutera

att pålägga landstingskommunerna kostnader av ifrågavarande art och

storlek. Utgångspunkten för reformen bör därför vara den av utredningen

förordade, att landstingskommunerna erhåller i princip hundraprocentig

täckning för den merkostnad, som deras övertagande av mentalsjukvården

medför.

Beredningen konstaterar att det är en svaghet, att bidragsreglerna inte

kunnat göras enklare och ur administrativ synpunkt lätthanterligare. Det

synes i hög grad angeläget, att man når fram till enklare och såvitt möjligt

generella regler. Reglerna bör därför sedermera — såsom utredningen själv

förutsatt — bli föremål för omprövning i förenklande syfte. Beredningen be
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

tonar även, att huvudmännen själva bör få avväga behovet av olika vårdformer

så långt detta är möjligt och skapa en med hänsyn till de lokala förutsättningarna

ändamålsenlig och rationell vårdorganisation.

Förslaget till samordning av driftbidraget till egentlig

mentalsjukvård med nu utgående bidrag till landstingskommunernas mentalsjukvårdande

verksamheter har, i den mån frågan berörts, i allmänhet

accepterats av remissinstanserna.

2. Sjukhusanläggningarnas övertagande

Statsbidragsutredningens förslag, att landstingskommunerna i princip vederlagsfritt

skall övertaga de statliga mentalsjukhusen, betraktas i remisssvaren

på landstingshåll i allmänhet som en självklarhet. Bland de statliga

remissorganen är meningarna delade om ersättning för mark.

Centrala sjukvårdsberedningen påpekar, att då landstingskommunerna i

vissa fall får övertaga nybyggda sjukhus, nyupprustade sjukhus eller i

andra fall erhåller bidrag för upprustning eller nybyggnad, kommer landstingen

sinsemellan att få mycket varierande ekonomiska utgångspunkter

i fråga om anläggningar, vilket ur rättvisesynpunkt bör beaktas vid förhandlingarna

om övertagandet.

Statskontoret har ingen erinran mot att landstingskommunerna får övertaga

sjukhusen utan vederlag och utan förbehåll, men överlåtelsen bör icke

inbegripa till sjukhusen hörande markområden, eftersom dessa är av olika

värde och beskaffenhet i olika landsting. Om de nya huvudmännen i stället

får utge ersättning för dessa markområden vinnes även ur landstingskommunernas

egen synpunkt den fördelen, att omradena icke blir bundna för

all framtid till en viss användning utan kan disponeras fritt på det sätt som

respektive landstingskommun finner mest ändamålsenligt.

Riksrevisionsverket anser icke, att de nya huvudmännen bör ersätta den

mark, som medföljer de befintliga anläggningarna, då kronan inte haft

att vidkännas några nämnvärda kostnader härför.

Domänstyrelsen delar utredningens uppfattning, att staten vid överlämnande

av sjukhusbyggnaderna inte bör avhända sig större markområden

än vad som kan anses erforderligt för respektive sjukhus vårduppgifter.

Mentalsjukvårdsberedningen finner det icke rimligt, att staten skulle

uttaga ersättning för befintliga sjukhusanläggningar, utan dessa hör med

tillhörande mark överlåtas på landstingskommunerna utan vederlag. Det

framhålles, att det inte kan åberopas något sakligt skäl för att särskilja marken

från anläggningen i övrigt. Att vidtaga ett särskilt värderingsförfarande

för just marken, som ju utgör en förhållandevis liten del av anläggningens

värde, synes enligt beredningen inte höra ske. I konsekvens härmed bör staten

även bidraga till kostnaderna för sådan mark, som huvudmännen framdeles

måste förvärva för en erforderlig utbyggnad.

Från landstingshåll betonas givetvis, att ett villkor för eu reform måste

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr i71 år 1963

vara att anläggningarna får övertagas vederlagsfritt. Enligt styrelsen för

svenska landstingsförbundet måste det betraktas som självklart, att de befintliga

anläggningarna utan vederlag överlämnas till landstingen. Styrelsen

har intet att erinra mot att överlåtelsen omfattar endast en del av marken,

som erfordras för sjukhusens behov. Styrelsen vänder sig däremot med

skärpa mot uttalandet, att landstingen bör utge ersättning för all mark, som

medföljer anläggningarna.

3. Investeringsbidrag

Vissa av remissmyndigheterna har uttryckligen förklarat, att de ej har

något att erinra mot utredningens förslag om upprustningsbidrag.

Detta är fallet beträffande statskontoret, svenska landstingsförbundet samt

Kronobergs och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott menar, att valfrihet

måste tillerkännas de nya huvudmännen antingen att godtaga ett upprustningsbidrag

och själva ombesörja upprustningen eller kräva att upprustningen

ombesörjes och bekostas av mentalsjukvårdsberedningens byggnadsoch

utrustningsdelegation som verkställt kostnadsberäkningarna och därför

ensamt kan svara för dessas tillförlitlighet. Den nye huvudmannen bör

äga frihet att avyttra eller på annat sätt tillgodogöra sig det förefintliga

sjukhuset och i stället anordna nya platser till motsvarande antal i anslutning

till ett lasarett. De föreslagna grunderna för upprustningsbidrag

ger mycket liten vägledning för de ekonomiska bedömanden, som är påkallade.

Utskottet beklagar därför att upprustningsplanerna inte färdigställts

och redovisats i samband med betänkandet, varvid mera påtagliga fakta för

ett realistiskt bedömande av utredningens förslag förelegat. Planerna för

upprustning av äldre sjukhus bör givas en sådan utformning och omfattning,

att de motsvarar de senast nybyggda mentalsjukhusen. Utskottet anser

detta vara av den vikt och betydelse att ett klart och otvetydigt uttalande

härutinnan från statsmakternas sida bör lämnas som direktiv till

byggnads- och utrustningsdelegationen.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att ersättning för

framtida upprustning av sjukhusen bör utgå, vilket bidrag kan tänkas inarbetas

i driftkostnadsbidraget.

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott finner det oskäligt, att upprustningen

normeras till de av delegationen beräknade kostnaderna. Kostnadsberäkningar

är ofta otillförlitliga. Det torde med fog kunna antagas,

säger utskottet, att rimliga överenskommelser kan träffas med de tilltänkta

huvudmännen om ersättning för verkliga kostnader. Uppgår den

verkliga kostnaden i något fall inte till den beräknade bör det för övrigt ligga

i statens intresse att inte behöva betala mer än den verkliga kostnaden.

Om anläggningsbidragen bryter sig till vissa delar åsikterna. Bland de

statliga myndigheternas yttranden märks statskontorets och mentalsjuk
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

vårdsberedningens uppfattning, att en reglering av bidragsbeloppen med

hänsyn tagen till en under utbyggnadsskedet inträffad förändring i fråga

om lämplig sjukhusstandard strider mot principen om lika behandling. De

ansluter sig därför till reservantens i utredningen uppfattning, att eu sådan

reglering skulle vara ägnad att skärpa den ojämnhet mellan landstingskommunerna

som ligger redan däri, att respektive landstingskommuner kommer

att förfoga över sjukhus av olika ålder och förslitningsgrad.

Statskontoret framhåller vidare, att det bör ligga i sakens natur, att staten

såsom finansiär av den kapitalslukande upprustningen inom vårdgrenen

även skall äga bestämma, vilken andel av den totala investeringsvolymen,

som under respektive år kan reserveras för här ifrågavarande ändamål.

Från mentalsjukvårdsberedningens sida anföres, att det beträffande investeringskostnaderna

inte bör råda någon tvekan om att kostnaderna för

fullföljandet av den pågående upprustningen bör åvila staten. En annan

ordning skulle medföra en orimlig belastning för det landsting, inom vars

område ännu inte finns något mentalsjukhus eller något upprustat sådant

sjukhus.

Beredningen tillstyrker metoden för anläggningsbidragens beräkning. De

principer i fråga om storlek samt planläggning och utformning, som tillämpas

vid de nya sjukhusen, bör enligt beredningens mening ge uttryck för en

uppfattning om den erforderliga standarden vid sjukhusen, som för den

överblickbara utbyggnadsperioden får anses fullt acceptabel och riktig.

Byggnadsbesparingsutredningen framhåller, att det föreslagna systemet

kan medföra risk för att byggnader, som borde ersättas, kommer att utnyttjas

även sedan de blivit omoderna och mer personalkrävande än de moderna

anläggningarna.

På landstingshåll hyser man en gentemot de statliga remissmyndigheterna

motsatt uppfattning, även om de av utredningen föreslagna bidragsbeloppen

som sådana accepteras. Då utredningen föreslagit, att anläggningsbidraget

skall bestämmas efter vissa i utgångsläget fixerade ersättningsnormer

är det enligt svenska landstingsförbundets styrelse nödvändigt, att bidraget

justeras med hänsyn till förändringar i det allmänna byggnadskostnadsläget.

Rimligt är även, säger förbundsstyrelsen, att bidraget anpassas efter

de standardförändringar, som inträder under utbyggnadsperioden. Eftersom

någon automatiskt verkande formel härför inte torde kunna finnas, torde

man, såsom utredningen föreslagit, bli hänvisad aLt lösa denna fråga förhandlingsvägen.

Förbundsstyrelsen anser i motsats till utredningen, att ersättning

till framtida förnyelser av sjukvårdsanläggningarna och ersättning

för avskrivningskostnader borde ha inarbetats i driftkostnadsbidraget.

Landstingsförbundets inställning stöds av flertalet förvaltningsutskott, av

vilka flera framför principiella synpunkter. En av dessa är, att bidrag bör

utgå till kostnader för lösen av erforderliga markområden vid nyanläggning

av sjukhus, vilket reservanten motsatt sig. Dennes uppfattning delas

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 171

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

eljest av statskontoret och riksrevisionsverket men även av Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott.

Eftersom byggnadskostnaderna varierar i landet, måste enhetligt anläggningsbidrag

innebära ett avsteg från förslaget om likställighet, påpekar

Kristianstads och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott. En generell

byggnadskostnad är orealistisk, säger det förstnämnda utskottet,

allra helst som det rekommenderats att sjukhus, som uppföres i anslutning

till lasarett, lämpligen bör omfatta 300—400 vårdplatser.

Förvaltningsutskottet i Blekinge läns landsting ifrågasätter, om icke den

landstingskommun som övertager ett upprustat, äldre sjukhus, som inom en

begränsad tidrymd behöver ersättas, borde vara berättigat alt vid uppförandet

av nytt sjukhus erhålla ett visst anläggningsbidrag.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott frågar sig vad utredningen

avsett beträffande omfattningen av anläggningsbidrag. Skall dylikt bara utgå

till det första av de två mentalsjukhus, som mentalsjukvårdsdelegationen

föreslagit för Hallands del, kan förvaltningsutskottet knappast vara intresserat

av mentalsjukvårdens uppdelning på två mindre sjukhus. Det synes

utskottet som behövligt att begreppet »full utbyggnad» klart definieras och

specificeras.

Ersättning för de verkliga investeringskostnaderna förordas i remissyttranden

från Malmöhus, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands läns

landstings förvaltningsutskott. Beträffande anläggnings- och utrustningsbidragen

förutsätter det förstnämnda utskottet, att utbetalningen av dessa

icke fördröjes, sedan de blivit beviljade och att landstingskommunerna inte

skall påföras oproportionerliga kostnader för medicinskt erforderliga åtgärder.

Då utskottet anser, att fler platser än 4 promille kan vara erforderliga,

bör generella bidrag utgå för merbehovet av platser. Även dessa bidrag bör

utgå efter den verkliga kostnaden.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att anläggningsbidrag

skall utgå till en utbyggnad av den omfattning som erfordras för att meddela

adekvat vård åt de mentalt sjuka inom landet. Utgivandet av anläggningsbidrag

får därför icke upphöra vid en i förväg bestämd tidpunkt utan

först då platstillgången vid mentalsjukhus blivit tillräcklig i förhållande till

föreliggande behov.

Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott har ingen erinran mot

föreslagna investeringsbidrag, men om staten inte skall bidraga till kostnader

för framtida ersättningsanskaffningar instämmer utskottet endast

under förutsättning, att staten ersätter de verkliga driftkostnaderna.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott reagerar mot att den

framtida förnyelsen kostnadsmässigt skall helt falla på de nya huvudmännen.

Förslaget härutinnan anses strida mot den föreslagna principen,

att reformen inte skulle föranleda kostnadsökningar för de blivande kommunala

huvudmännen.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

Beträffande utredningens uppfattning, att mentalsj ukvårdsdelegationens

uppskattningar av vårdplatsbehovet bör gälla som en generell övre gräns

vid bedömningen av det bidragsberättigande utbyggnadsbehovet inom ett

sjukvårdsområde, har några remissinstanser framfört vissa principiella

påpekanden. På landstingshåll är man betänksam mot en eventuellt fastlåst

promilleregel.

Centrala sjukvårdsberedningen erinrar om att behovet av vårdplatser varierar

inom olika områden och påverkas av olika faktorer. Vid behovsberäkningarna

bör beaktas bl. a. vårdens intensitet, mer eller mindre väl

differentierade vårdformer, exempelvis i fråga om sjukhemsvård, samt den

öppna vårdens inverkan.

Statskontoret utgår ifrån att under utbyggnadsstadiet betryggande kontroll

över vårdplatsbehovet inom de olika landstingsområdena kommer att

utövas, så att upprustningen totalt sett kan hållas inom en generell gräns

för vårdplatsbehovet, beräknat efter 4 promille av befolkningen.

En av de faktorer, som mentalsjukvårdsberedningen funnit böra uppmärksammas

i detta sammanhang, är den förändring av vårdtiderna och

därav följande inverkan på vårdplatsbehovet, som kan betingas av en under

senare år intensifierad aktiv psykiatrisk terapi jämte utvecklingen av de

farmakologiska behandlingsmetoderna. En expertgrupp inom beredningen

är f. n. sysselsatt med en undersökning av den ökade patientomsättningens

betydelse för platsbehovet. Enligt beredningen kan det vara skäl att avvakta

undersökningens resultat, innan man fastställer det antal platser, som utöver

de befintliga skall utgöra normen för erhållande av anläggningsbidrag.

Den schematiska gränsen för utbyggnaden kan enligt svenska landstingsförbundets

styrelse självfallet underskridas i vissa områden och överskridas

i andra. Bidrag bör i varje särskilt fall utgå för det antal vårdplatser,

som erfordras för vårdbehovets tillgodoseende.

Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra landsting, som förutsatts repliera

på mentalsjukhuset i det norra landstingsområdet, erinrar om att det

efter reformens genomförande kan uppstå det egendomliga förhållandet,

att den som utnyttjar sjukhuset mest får ringa eller intet inflytande på

dess utformning eller drift. Att tvister därvid kan uppstå är lätt tänkbart.

Utskottet framhåller som önskvärt att allmänna riktlinjer uppdrages för

förvaltningen av de sjukhus, som de närmaste åren efter reformens genomförande

kommer att ha upptagningsområden större än det egna landstingets.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott understryker att vid bestämmandet

av anläggningsbidragen är det angeläget att tillräcklig hänsyn

tages till sjuklighetens omfattning i respektive huvudmannaområde.

4. Driftbidrag

Spörsmålen kring driftbidraget har livligt diskuterats av de olika remissorganen,

därvid så gott som samtliga landsting i olika avseenden visat tvek
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

samhet inför utredningens förslag. Majoriteten understryker även i denna

bidragsfråga, att en reform måste förutsätta, att de nya huvudmännen tillförsäkras

ersättning för de verkliga kostnaderna. Varken från dessa remissinstansers

sida eller från alla statliga myndigheters sida gives någon principiell

tillstyrkan av utredningens förslag. Särskilt bryter sig meningarna

om standardhöjning och nästan alla instanser påtalar, att bidragssystemet

är föga lätthanterligt. Enklare och såvitt möjligt generella regler efterlyses.

Blott några få remissinstanser tillstyrker klart ett driftbidrag i form av ett

kombinerat invånar- och vårdplatsbidrag, och även i dessa fall förekommer

reservationer.

Statskontorets synpunkter på driftbidraget bygger på den av ämbetsverket

intagna principiella ståndpunkten, att statsbidragens funktion skall

underlätta övertagande men inte nödvändigtvis bereda täckning för framtida

kostnader.

Det är ur flera synpunkter otillfredsställande, säger statskontoret sålunda,

att någon klar slutgräns inte satts för den tidsperiod, under vilken landstingskommunerna

över huvud taget skall ha rätt att uppbära statsbidrag

till täckande av de med mentalsjukvården förenade driftkostnaderna. Vägande

skäl talar för att även driftbidragen på längre sikt bör successivt

avvecklas, så att landstingen i framtiden själva får övertaga kostnaderna

för mentalsjukvården på samma sätt som fallet redan är beträffande kostnaderna

för kroppssjukvården. Statskontoret håller före, att ett bibehållande

på längre sikt av separata driftbidrag skulle verka konserverande på

gränsdragningen mellan mentalsjukvård och kroppssjukvård. Statskontoret

har dock inte något att andraga emot att driftbidraget, under den tid

det skall utgå, konstrueras som ett kombinerat invånar- och vårdplatsbidrag.

Medicinalstyrelsen tillstyrker också det kombinerade systemet tills vidare

under vårdgrenens fortsatta utbyggnad. När vården är utbyggd, bör ett

enklare driftbidragssystem införas. Betydande fördelar ur förenklingssynpunkt

hade otvivelaktigt vunnits om driftbidraget kunnat grundas på invånarantalet.

Det bör övervägas om icke vissa förenklingar skulle kunna

uppnås genom ett mindre strängt upprätthållande av principerna om en

hundraprocentig kostnadstäckning och full likställighet de olika huvudmännen

emellan, anser riksrevisionsverket.

Statens byggnadsbesparingsutredning föreslår, att de nya huvudmännen

beredes ersättning för sina ökade kostnader med ett enhetligt belopp per

invånare motsvarande statens vid bibehållet delat huvudmannaskap beräknade

kostnader vid full utbyggnad enligt av statsmakterna godkända planer.

Centrala sjukvårdsberedningen framhåller, att bidragets konstruktion med

en del i form av bidrag per vårdplats kan medföra, att en landstingskommun,

som ordnat sin mentalsjukhusfråga med snabb patientomsättning och

således procentuellt mindre vårdplatsbehov, erhåller mindre driftbidrag än

övriga. Någon stimulans till intensifierad vård och som följd härav minska
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

de utbyggnadsbehov föreligger således ej genom konstruktionen av bidraget.

Med hänsyn till den rådande bristen på kvantitativa vårdresurser kan den

föreslagna utformningen av driftbidraget vara motiverad, säger mentalsjukvårdsberedningen,

som emellertid även i detta sammanhang är angelägen

framhålla, att förslaget endast bör accepteras som ett provisorium

för en begränsad tidsperiod såsom en övergång till en mera förenklad konstruktion,

som så småningom bör kunna utsträckas att gälla sjukvården i

sin helhet. Ett invånarbidrag kan vara en tänkbar lösning.

Från förvaltningsutskottets i Malmöhus läns landsting sida göres inte

någon erinran mot driftbidragets konstruktion, även om, heter det, ett rent

invånarbidrag skulle medföra fördelar ur förenklingssynpunkt. Det synes

utskottet lämpligt, att det föreslagna bidraget något så när följer vårdens

intensitet. Man framhåller dock, att de sakkunnigas jämförelse mellan kostnaden

före och efter ett övertagande inte är rättvisande, enär flertalet av

de nu utgående bidrag, som medräknats, inte längre motsvarar, vad de ursprungligen

avsetts utgöra. Statsbidraget får inte utformas på ett sådant

sätt, att ett landsting lockas säga sig att en eller annan åtgärd inte skall

vidtagas därför att statsbidrag inte utgår. Detta vore föga tilltalande, framhåller

förvaltningsutskottet.

Andra ställer sig än mer kritiska och framför även de i viss utsträckning

andra bidragsförslag, i vilka jämväl efterlyses bidrag anpassade till landstingens

varierande skatteunderlag.

Stockholms låns landstings förvaltningsutskott föreslår, att av utskottet

förordade interimistiska avtal för de landstingskommuner, som successivt

önskar övertaga mentalsjukvården, utformas så att landstingen i princip

kan erhålla full ersättning för kostnader förenade med en med hänsyn till

utvecklingen inom mentalsjukvården fullt tidsenlig vård. Statens ersättning

till driftkostnaderna bör kunna bestämmas på förhand på basis av upprättade

statförslag.

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott anför, att utredningens

olika alternativ för landstingets del skulle komma att medföra en ej oväsentlig

ökning av landstingets utgifter och därmed också av landstingets utdebitering.

Därest ett system med bidrag differentierat efter landstingens relativa

skatteunderlag skulle leda till ett rättvisare resultat, bör enligt utskottets

mening detta prövas. Utskottet har också övervägt, huruvida icke bidraget

skulle kunna givas formen av ett modifierat invånarbidrag med olika bidragsbelopp

per invånare med hänsyn tagen till skatteunderlaget per invånare

inom de olika landstingskommunerna. Det synes utskottet obilligt, att

just de landsting, som har det lägsta antalet skattekronor per invånare, skall

få sin skattebörda ytterligare ökad genom den ifrågasatta huvudmannaskapsreformcn.

En omprövning av driftbidragets utformning så att samtliga

landstingskommuner erhåller full kompensation synes utskottet ofrån
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

komligt för att landstinget skall vara berett att åtaga sig huvudmannaskapet

för mentalsjukvården.

Då Göteborgs och Dohus läns landstings förvaltningsutskott hesiterar inför

utredningens förslag, så beror detta i första hand på att utredningens

förslag förmodas kunna motivera en statlig dirigering av helt andra mått

än vad som ifrågasattes för landstingskommunens sjukvårdande verksamhet

i övrigt. Även detta utskott kommer in på ett resonemang om skattekraften

och utdebiteringen.

Med hänsyn i första hand till de olika grunderna för statlig och kommunal

beskattning krävs det självfallet ingående bedömningar i större sammanhang

för att besvara frågan, huruvida nuvarande proportioner mellan

statens och de kommunala huvudmännens skatteuttag är de lämpligaste.

Men om bibehållande av nuvarande proportioner så långt möjligt bör eftersträvas,

vilket utredningen utgått från, kvarstår dock den olägenheten, att

den kommunala utdebiteringen även vid lika standard varierar avsevärt

på grund av samfälligheternas större eller mindre skattekraft. För landstingens

del varierar skattekraften enligt senast tillgängliga uppgifter mellan

dl: 10 och 53: 73 kronor per invånare — medtages även storstäderna som

förutsatts få driftbidrag enligt samma grunder, blir jämförelsen ännu mera

talande. Behovet av skatteutjämnande åtgärder är sålunda stort.

Förvaltningsutskottet ifrågasätter om inte de avsevärda belopp, som

driftbidrag med värdebeständighetsgaranti skulle åsamka staten, i stället

borde disponeras för statsbidrag till landstingens sjukvårdande verksamhet

över huvud taget och konstrueras mera med tanke på att åstadkomma skatteutjämnande

effekt än på att åstadkomma full täckning för kostnaderna för

viss prestation. Därmed skulle också landstingskommunerna kunna garanteras

samma rörelsefrihet i fråga om mentalsjukvården som de redan har

beträffande sin övriga sjukvårdande verksamhet. Även förvaltningsutskottet

i Västerbottens läns landsting finner skäl tala för en gruppering av statsbidraget

efter skattekraften hos landstingen. Svenska landstingsförbundets

styrelse, som erinrar om att den i olika sammanhang påtalat den betydande

spännvidden i landstingskommunernas skatteunderlag, menar, att, vid en

övergång till ett enklare bidragssystem än det föreslagna, man inte kan

undgå att närmare pröva möjligheterna till ett på skatteunderlagen graderat

bidrag.

Driftbidraget borde anknytas till de verkliga kostnaderna hävdar bl. a.

förvaltningsutskotten i Kristianstads, Kopparbergs och Västernorrlands läns

landsting samt i Kalmar läns norra landsting. Det förstnämnda utskottet

föreslår procentbidrag så att följsamhet erhålles till ökade kostnader vid

standardförbättring. Förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns landsting

förordar individuella bidrag beroende på respektive mentalsjukhus verkliga

driftkostnader vid överlämnandet. Värdebeständigheten bör garanteras genom

tilläggsbidrag. Enligt förvaltningsutskottet i Västernorrlands läns

landsting bör driftbidraget beräknas på statens verkliga kostnader för det

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 är 1963

beräknade vårdbehovet i varje landstingsområde. De verkliga kostnaderna

vid de modernaste mentalsjukhusen bör därvid tjäna som utgångspunkt för

beräkningen. Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott anser att

bidraget bör kunna beräknas på hela eller viss del av medeltalet av driftkostnaderna

vid mentalsjukhusen i riket.

Förändringar i befolkningsmängden kan medföra en snedvridning av

bidraget, framhåller några förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs

läns landsting uttalar, att det föreslagna driftbidraget till synes kan

förefalla väl avvägt. Utskottet kan emellertid ej undgå att med viss skärpa

framhålla, att det föreslagna driftbidraget måste anses lika ogynnsamt för

de sjukvårdsområden, som har ett vikande eller stagnerande befolkningsunderlag,

som det är gynnsamt för de områden, där befolkningsunderlaget

är i starkt stigande. Med ett sjunkande befolkningsunderlag, påpekar utskottet,

följer nära nog undantagslöst ett relativt sett lägre skatteunderlag

som kan skapa stora svårigheter för vederbörande huvudman att ekonomiskt

klara driften av sina sjukhusanläggningar av skilda slag. Områden med en

stagnerande och åldrande befolkning kan få större vårdbehov än i områden,

där befolkningstillväxten är stor. Förvaltningsutskottet ställer sig därför

tveksamt till ett bidragssystem, som med hänsyn till sin avvägning mellan

invånar- och vårdplatsbidrag till synes är särskilt ogynnsamt för de ej

expanderande sjukvårdsområdena, som redan tidigare har ett betydligt lägre

skatteunderlag per capita räknat, än de enligt förslagen mera gynnade

landstingskommunerna. Med den erfarenhet landstingen har i fråga om

statsbidrag bör man enligt utskottets mening »kräva en klart garanterad

skyldighet för staten att kontinuerligt reglera sitt driftbidrag i relation till

de framtida verkliga driftkostnaderna». Liknande uttalande har gjorts av

Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott.

För de områden som har ett vikande befolkningsunderlag förordar Jämtlands

läns landstings förvaltningsutskott ett rent vårdplatsbidrag. Den ej

oväsentliga skillnaden i driftkostnaderna mellan de olika mentalsjukhusen,

som uppstår genom dyrortsgraderingen, bör enligt utskottet bli föremål

för överväganden och beaktanden.

Den metod för de med jämna mellanrum återkommande omprövningarna

av driftbidraget, som utredningen föreslagit, finner statskontoret vara

alltför ohanterligt i praktiken för att kunna godtagas. Oavsett huru driftbidraget

i övrigt må utformas, anser ämbetsverket sig därför böra avstyrka,

att detta bidrag göres värdebeständigt i förhållande till en av statsmakterna

godtagen standardhöjning. Däremot accepteras tanken, att driftbidraget, i

vart fall till den del det avser den egentliga mentalsjukvården och under

tiden för den planerade utbyggnaden och upprustningen av denna vårdgren,

göres i möjligaste mån värdebeständigt med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen.

Vid den justering av driftbidraget som föreslagits skola ske vart tredje år

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

förutsätter medicinalstyrelsen att hänsyn tages till de rationaliseringsåtgärder

som kan bli resultatet av personaldelegationens inom mental sjukvårdsberedningen

arbete, även om detta skulle innebära en minskning av personalkostnaderna.

Riksrevisionsverket ifrågasätter lämpligheten av att driftbidraget även

skall innefatta kompensation för kostnadsökningar, som föranleds av en

fortsatt höjning av vårdstandarden. En viktig avvägning i nu nämnda avseende

torde komma att stöta på stora praktiska svårigheter och vara förenat

med betydande administrativt besvär.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet anför, att stor vikt måste helt

naturligt läggas vid möjligheterna att inom det föreslagna systemet bibehålla

driftbidraget vid dess realvärde. För värdebeständigheten vid lika

standard torde någorlunda tillfredsställande garantier ha erhållits genom

det föreslagna systemet, men frågan om anpassning av ersättningen vid

standardhöjningar hade förtjänat att ytterligare övervägas. Styrelsen anser

det angeläget understryka, att en stor del av de väntade fördelarna med överförandet

till landstingen av mentalsjukvården kan väntas utebli, om verksamheten

skall detaljregleras från staten. Dessutom erinras om att ett förhållande

motsatt det av reservanten omnämnda inte är alldeles sällsynt,

d. v. s. att staten genom detaljreglering bestämmer kommunala utgifter,

för vilka staten endast i viss —- stundom ringa — utsträckning behöver ta

det ekonomiska ansvaret. Landstingskommunerna kommer med all säkerhet

att förorsakas betydande kostnader genom övertagandet av huvudmannaskapet

för mentalsjukvården, och det är därför naturligt, att de önskar

garantier för att inte ensamma behöva hära kostnaderna för standardhöjningen.

Enligt förbundsstyrelsens mening är det därför nödvändigt att

bidragets anpassning till standardförbättringar innefattas i ett automatiskt

verkande system, som bör fungera helt fritt från överväganden rörande det

statsfinansiella läget vid varje framtida anpassningstillfälle. Liknande uttalanden

föreligger från olika förvaltningsutskott.

V. Departementschefen

1. Principiell diskussion om huvudmannaskapsreformen och

mentalsjukvårdens utformning

Hälso- och sjukvårdens problem står i dag mer än någonsin i centrum för

samhällsdebatten såväl i vårt land som i andra länder. Denna för den enskilda

människan och för samhället i dess helhet vitala verksamhetsgren erbjuder

mångskiftande aspekter utifrån olika intressen, för vilka dock alla brukar

angivas det gemensamma målet att på bästa sätt söka främja den enskilda

människans hälsa och att bota eller lindra hennes sjukdomar. I samband

med planeringen för den under det senaste årtiondet kraftigt expanderande

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

hälso- och sjukvården har debatten ofta rört sig kring det mellan staten

och landstingskommunerna delade huvudmannaansvaret för sjukvårdens

organisation. Denna uppdelning har med skärpa kritiserats och har särskilt

ur vårdsynpunkt ansetts vara förkastlig, därest en ändamålsenlig sjukvård

skall kunna bedrivas.

Staten har av ålder ombesörjt tjänsteläkarväsendet, d. v. s. provinsialläkarväsendet,

och den s. k. egentliga mentalsjukvården samt verksamheten

vid vissa undervisningssjukhus. Landstingskommunerna har sedan sin tillkomst

för hundra år sedan anförtrotts huvudparten av hälso- och sjukvården

och är nu huvudmän för bl. a. kroppssjukvård, distriktsvård, dispensärvård,

förebyggande mödra- och barnavård samt folktandvård m. m. ävensom

den del av mentalsjukvården, som omfattat av psykiatriska kliniker och

sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka samt den psykiska barna- och ungdomsvården

jämte huvuddelen av undervisningen och vården av psykiskt

efterblivna. Den splittrade organisationen av hälso- och sjukvården har inte

motsvarat de krav, som numera ställs och måste ställas på en ändamålsenlig

planering och en adekvat vård. Både humanitära och samhällsekonomiska

intressen torde bäst gagnas om den hälso- och sjukvårdande verksamheten

samordnas under enhetlig ledning.

En betydelsefull åtgärd i denna riktning har vidtagits genom statsmakternas

beslut att från och med den 1 juli 1963 överföra tjänsteläkarväsendet

till landstingskommunalt huvudmannaskap (prop. 1961: 181; SU 186; rskr.

394). Målet har därvid varit att åstadkomma en rationell samordning mellan

den slutna kroppssjukvården och den öppna sjukvården utanför sjukhus.

Denna samordning har accentuerats genom tillkomsten av 1962 års sjukvårdslag

(prop. 1962: 122; SU 30; rskr. 156), enligt vilken landstingskommunerna

i princip skall svara för ej blott, såsom nu, sluten sjukvård utan

även öppen sjukvård.

Det andra steget i hälso- och sjukvårdens sammanförande under enhetligt

huvudmannaskap är mentalsjukvårdens fullständiga samordning med

kroppssjukvården. Frågan om den statliga mentalsjukvårdens överförande

till landstingskommunerna har varit föremål för omfattande utredningar

och debatter sedan lång tid tillbaka. Undan för undan har den uppfattningen

kommit att nästan helt dominera, att mentalsjukvårdens isolering

från sjukvårdsorganisationen i övrigt varit till nackdel ur såväl organisatoriska

som sjukvårdsmässiga synpunkter. Ett brytande av denna isolering

genom mentalsjukvårdens sammansmältning med kroppssjukvården skulle

också skapa bättre förutsättningar för att det ur allmänmänsklig synvinkel

olyckliga förhållandet, att mentalsjukdomarna och vården för dem uppfattas

som något särpräglat. Ett steg i denna riktning kan sägas redan ha

tagits genom att det numera finns möjlighet att söka vård vid mentalsjukhus

liksom på kroppssjukhus utan att intagningen medför tvång att kvarstanna

på mentalsjukhuset.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

Som bakgrund till sitt förslag om mentalsjukvårdens planering och organisation

har mentalsjukvårdsdelegationen kartlagt de psykiska sjukdomarnas

utbredning och vårdbehovet. I anslutning härtill har delegationen

även redogjort för mentalsjukvårdens dåvarande utformning och resurser,

varvid kritik riktats mot brister inom särskilt den statliga mentalsjukvården.

Genom egna och andra undersökningar har mentalsjukvårdsdelegationen

visat, att vårdbehovet inom mentalsjukvården är både kvantitativt och kvalitativt

omfattande. De undersökningar av platsbehovet och sjukdomarnas

utbredning, som delegationen redovisat utgör en god grund för en bedömning

av det totala vårdbehovet inom mentalsjukvården. Enligt delegationens

beräkningar skulle vårdplatsbehovet inom den s. k. egentliga mentalsjukvården,

d. v. s. vid mentalsjukhusen, uppgå till i genomsnitt 4 promille av befolkningen.

Platsbehovet för vård på mentalsjukhem skulle motsvara 1 promille

och för vård på lasarettspsykiatriska kliniker 0,4 promille av befolkningen.

För storstädernas del beräknades något högre promilletal.

Även om jag delar vissa remissinstansers uppfattning, att delegationen haft

ett vittomfattande sjukdomsbegrepp, måste det enligt min mening vara

ofrånkomligt att erkänna, att de psykiska sjukdomarna och besvären framträtt

allt tydligare i det moderna samhället. Samtidigt har emellertid den

medicinska forskningen på området nått givande resultat och lett till att behandlingsmetoderna

kunnat avsevärt förbättras. Sålunda vill jag erinra

om att man nu kan ingripa på ett helt annat sätt än tidigare mot de traditionella

psykiska sjukdomarna, psykoserna, och mot de i stor utsträckning

av olika samhällsförhållanden beroende psykiska insufficienstillstånden,

d. v. s. neuroser och andra brister i den psykiska funktionsdugligheten.

Framför allt har under de senaste åren den medikamentella behandlingen

genom nya preparat fått mycket stor betydelse för mentalsjukvården,

vartill kommit andra nya terapeutiska metoder. Även en ny syn på mentalsjukvårdsklientelet

som sådant börjar vinna ökad terräng innebärande

att det ej anses nödvändigt att i lika stor utsträckning som hittills varit

fallet differentiera det s. k. lättare klientelet från det s. k. svårare. Nya organisationsformer

för vården har härvid kommit att prövas. Möjligheterna

att i tillräcklig omfattning ta i bruk de nya hjälpmedlen eller vårdformerna

har dock stundom hämmats av bristande materiella och personella resurser.

Mentalsjukvårdsdelegationen har pekat på flera av de faktorer, som påverkar

vårdplatsbehovet i dess helhet. För att kunna följa dessas betydelse

för bl. a. vårdorganisationens materiella och personella utveckling och

ändamålsenliga dimensionering har delegationen föreslagit att undersökningar

med prognoser, snarlika den s. k. hallandsundersökningen, skulle

genomföras exempelvis vart femte år. I den mån remissinstanserna yttrat

sig häröver har de givit sin anslutning till förslaget. Från landstingshåll

har dock påpekats, att det icke är möjligt att anpassa mentalsjukvårdens

organisation efter varje sådan undersökning.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

För egen del är jag ense med delegationen och remissinstanserna om det

önskvärda och nödvändiga i att få säkrare underlag för bedömningen av

vårdbehovet och dess tillgodoseende. Jag vill dock i detta sammanhang

understryka, att, sedan mentalsjukvårdsdelegationen avslutat sitt arbete

år 1958, inom mentalsjukvårdsberedningen har företagits kontinuerliga undersökningar

av vårdplatsbehovet. Inom beredningen har sålunda vårdplatsbehovet

inom de olika sjukvårdsområdena undersökts i förhållande till beläggning

och exspektantlistor vid mentalsjukhusen. Framför allt för att söka

få en mera ingående uppfattning om de moderna behandlingsmetoderna,

den ökande patientomsättningens och klientelförändringens inverkan på

vårdtider och platsbehov har vidare inom mentalsjukvårdsberedningen genomförts

vissa undersökningar av vårdbehovet och dess förändringar inom

några sjukvårdsområden. Sålunda har bl. a. i samråd med berörda landstingskommuner

särskilda undersökningar företagits dels rörande klientelet

och dess förändringar m. m. under en femtonårsperiod vid Sidsjöns sjukhus,

dels rörande det totala vårdbehovet och dess fördelning på olika vårdformer

inom några landstingsområden.

Det av mentalsjukvårdsdelegationen framräknade riksmedeltalet för

platsbehovet inom mentalsjukvården om 4 promille av befolkningen har av

mentalsjukvårdsberedningen i dess utbyggnadsplaner i stor utsträckning

måst frångås generellt. De faktiska omständigheterna, d. v. s. sjuklighetens

olika utbredning, gör att vårdplatsbehovet inom vissa områden kan vara

väsentligt större och i andra ej obetydligt mindre än 4 promille. De av beredningen

företagna inventeringarna har sålunda visat variationer i vårdplatsbehovet

mellan 2,5 och 6 promille av befolkningen. Härtill kommer att

de snabbt förbättrade möjligheterna att bota och lindra psykiska sjukdomar

— ej endast i sluten vård utan även inom olika former av öppen vård — har

medfört, att såväl delegationens som andra äldre platsbehovssiffror ansetts

kunna reduceras. Hänsyn härtill har givetvis tagits i den »rullande» planering,

som mentalsjukvårdsberedningen företager för den statliga mentalsjukvårdens

utbyggnad. Detta framgår för övrigt av vad som anförts senast i

propositionen nr 63 till årets riksdag angående anslag för budgetåret 1963/64

till vissa byggnadsarbeten vid statens mentalsjukhus m. in.

Återkommande undersökningar rörande vårdbehovet är överhuvud erforderliga

för all sjukvårdsplanering, sålunda ej enbart för mentalsjukvårdens

planering. Det synes mig i detta sammanhang inför hälso- och sjukvårdens

samordning under enhetligt huvudmannaskap vara anledning att

framhålla den allmänna betydelsen härav. De landstingskommunala huvudmännen

torde i ökad omfattning komma att behöva bygga sina ställningstaganden

inom hälso- och sjukvården på väl dokumenterade undersökningar

och prognoser rörande utvecklingen av efterfrågan på och behov av hälsooch

sjukvård. I framtiden torde det icke i första band böra ankomma på

staten att vidtaga undersökningar av det slag mentalsjukvårdsdelegationen

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

föreslagit. Självfallet måste likväl staten ha ett allmänt intresse av att vårdbehovet

inom mentalsjukvården kan följas. Någon principiell invändning

mot delegationens förslag att medicinalstyrelsen mer effektivt än hittills

bör ha möjlighet att följa klientelstrukturen och patientomsättningen på

mentalsjukhusen, har jag därför icke. Sådan möjlighet har numera givits

styrelsen genom den under år 1962 påbörjade omläggningen av mentalsjukhusens

patientregister.

Frågan om mentalsjukvårdsdelegationens förslag till mer omfattande,

periodvis återkommande undersökningar bör enligt min åsikt lösas i särskild

ordning, varvid statens och de lokala huvudmännens olika ansvar

och intressen bör avgränsas. Jag finner icke skäl att i detta sammanhang

ta ytterligare ställning till förslaget. De undersökningar, som erfordras för

statens fortsatta utbyggnad av vårdgrenen, göres, som jag nyss framhöll,

av mentalsjukvårdsberedningen i samråd med vederbörande landstingskommun.

Till frågan om vårdorganisationens bestämmande i samband med

den föreslagna huvudmannaskapsreformen återkommer jag i det följande.

De brister inom mentalsjukvården, som delegationen påtalade i sitt år

1958 avlämnade betänkande och som i stor utsträckning hänför sig till

förhållanden under första hälften av femtiotalet, var utan tvekan betydande.

Jag vill emellertid erinra om att sedan delegationen slutfört sitt arbete

har den under senare år i stegrad takt pågående såväl materiella som

personella upprustningen inom mentalsjukvården varit betydande och i stor

utsträckning eliminerat tidigare brister och avsevärt förbättrat förhållandena

inom vårdområdet. Antalet vårdplatser har under senare år ökat i

rask takt samtidigt som effektivare behandlingsmetoder jämte förbättrade

materiella och personella resurser ökat patientomsättningen och nedbringat

en betydande del av överbeläggningen och antalet exspektanter. Som exempel

på upprustningen och utbyggnaden av statens mentalsjukvård kan först

nämnas att statsmakterna alltsedan budgetåret 1958/59 anvisat i runt tal

310 miljoner kronor för byggnadsarbeten och inköp av utrustning m. m.

Platsantalets utveckling belyser också det pågående reformarbetet. År 1949

var antalet fastställda vårdplatser vid de egentliga mentalsjukhusen 18 235,

vilket antal år 1961 ökat till 21 551 eller med 3 316. Ökningen av platsantalet

har varit särskilt stor under perioden 1955—1959, då ökningen var närmare

2 000 platser. Överbeläggningen har minskat från 14 procent av det

godkända platsantalet år 1955 till omkring 3,4 procent år 1960 och har numera

totalt sett upphört. Åtskilliga sjukhus har dock fortfarande en ej

obetydlig överbeläggning. Antalet exspektanter har under åren 1955—1961

minskat med mer än 40 procent. Patientomsättningen, d. v. s. antalet intagna

med nytt patientnummer i procent av medelbeläggningen, har vid primärsjukhusen

stigit från 57 procent år 1955 till 96 procent år 1961, d. v. s.

med cirka 80 procent. År 1949 var patientomsättningen blott 41 procent,

vilket innebär att mer än en fördubbling av antalet nyintagna uppnåtts

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Mnj.ts proposition nr 171 år 1963

mellan åren 1949 och 1961. Räknat per läkartjänst har omsättningen under

tiden 1955—1961 ökat från 78 till 88 eller med nära 13 procent. Antalet

läkartjänster ökade samtidigt med omkring 45 procent.

Jämväl på personalsidan har en betydande upprustning ägt rum. De senaste

fem budgetåren, d. v. s. 1958/59—1962/63, har tillkommit sammanlagt

för nya och befintliga sjukhus 2 000 nya tjänster. Brist råder dock alltjämt

på personal, särskilt läkare, men det är att hoppas, att också dessa

brister i vårdgrenens resurser skall successivt kunna avhjälpas, t. ex. genom

ökad läkarutbildning samt den kvalitativa och kvantitativa förbättringen av

mentalsjukvårdspersonalens utbildning, som ägt rum under senare år. Inom

mentalsjukvårdsberedningen arbetar f. n. en särskild delegation med uppgift

att utreda och föreslå en rationellare personalorganisation vid mentalsjukhusen,

varigenom personalförhållandena ytterligare bör kunna förbättras.

Även om hänsyn tages till de förhållanden, som rådde vid tiden för mentalsjukvårdsdelegationens

arbete, kan delegationens kritiska beskrivning

av och uttalanden om mentalsjukvårdens belägenhet följaktligen synas

väl mörka. De betydande insatser som skett inom området och som exemplifierats

bör icke förglömmas, men jag vill också understryka, vad jag anfört

i tidigare uttalanden i andra sammanhang, att otillfredsställande vårdförhållanden

alltjämt råder inom vissa delar av mentalsjukvården. Den utomordentligt

angelägna upprustningen av våra mentalsjukhus eller tillkomsten

av nya sådana, särskilt i de landstingsområden som saknar mentalsjukhus,

måste sålunda genomföras med all kraft. Det är min förhoppning, att den

hittills gjorda men även den fortsatta upprustningen jämte den medicinska

utvecklingen på området för framtiden skall ge mentalsjukvården bättre

förutsättningar att lösa sina vårdproblem än den tidigare har haft. De medicinska

och sjuk vårdsorganisatoriska bristerna kvarstår emellertid så länge

som mentalsjukvården förblir en sjukvård utan medicinsk och organisatorisk

samhörighet med övrig sjukvård. Så länge dessa brister får bestå,

kommer det enligt min uppfattning fortfarande att finnas en för de av sjukdomar

lidande människorna olycklig gränsdragning mellan somatisk och

psykisk sjukvård.

Såsom mentalsjukvårdsdelegationen understrukit är det angeläget att de

psykiskt sjuka kommer under behandling så tidigt som möjligt. Den viktigaste

förutsättningen för både »tidigbehandling» och ett tillfredsställande

vårdresultat är, att full likställdhet ernås mellan kroppssjukvård och mentalsjukvård.

Tidigbehandling, samordning av sluten och öppen mentalsjukvård

samt av mentalsjukvård och kroppssjukvård kräver gemensam planläggning

och förvaltning av hela vårdområdet. Slutmålet skall vara, att de

båda huvudvårdgrenarna sammansmälter inom en och samma sjukvårdsorganisation.

Såväl medicinska som sjukvårdsorganisatoriska skäl talar sålunda

klart för ett gemensamt huvudmannaskap.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

Det är därför med tillfredsställelse jag konstaterar, att en så gott som enhällig

remissopinion är införstådd med att det medicinskt och sjukvårdsorganisatoriskt

ej är tillfredsställande med fortsatt delat huvudmannaskap

för vården av de mentalt sjuka. I de undantagsfall där en viss tvekan yppats

mot reformen har icke framförts några bärande argument för att mentalsjukvården

skulle förbliva under statligt huvudmannaskap. Övervägande

antalet remissinstanser är också ense om att sjukvården bör ses som en

helhet under enhetlig ledning. I likhet med mentalsjukvårdsdelegationen

och den så gott som enhälliga remissopinionen finner jag sålunda klart

ådagalagt, att medicinska och sjukvårdsorganisatoriska skäl talar för att

den statliga mentalsjukvården överföres till landstingskommunerna. Jag

föreslår därför också för egen del att den statliga mentalsjukvården i princip

överföres till och ställes under landstingskommunalt huvudmannaskap.

Från flera remissinstanser har såsom en förutsättning för en huvudmannaskapsreform

rests krav på en tillfredsställande ekonomisk uppgörelse

samt på en materiell och personell upprustning. Det är min förhoppning,

att den tveksamhet, som av dessa skäl kan råda, skall undanröjas

genom det förslag till allmänna bestämmelser för reformens genomförande,

som jag framlägger i det följande. Vissa farhågor har framkommit för att

landstingen genom övertagandet av statens mentalsjukvård får en sådan

ökning av förvaltningsuppgifterna att förtroendemännens medverkan i

landstingsförvaltningen skulle minska. Tillkomsten av mentalsjukhus i

varje enskild landstingskommun behöver dock ej i och för sig betyda någon

större ansvällning av den landstingskommunal förvaltningsorganisationen.

Tillsammantaget med andra reformer och med hänsyn till nödvändigheten

av en vidgad planering kan dock huvudmannaskapsreformen medföra, att

landstingskommunerna behöver utöka sin centrala förvaltningsapparat. Den

nuvarande landstingslagen ger dock uppenbarligen landstingen möjlighet

bl. a. att tillförsäkra oinskränkt och avgörande medverkan från förtroendemännens

sida i olika styrelser och nämnder. Härtill vill jag även erinra om

att av mig särskilt tillkallade sakkunniga, den s. k. landstingsutredningen,

f. n. genomför en översyn av landstingens arbetsformer och organisation. I

utredningsuppdraget ingår att söka utforma landstingens organisation och

verksamhetsformer så att de blir i stånd att handha ytterligare uppgifter.

Det finns följaktligen anledning vänta att eventuella olägenheter för landstingsmännens

medverkan i handhavandet av landstingskommunernas angelägenheter

kommer att beaktas av landstingsutredningen.

På remisshåll har också anförts, att mentalsjukvården under landstingskommunernas

huvudmannaskap skulle komma att konkurrera med andra

landstingsuppgifter inom sjukvården liksom mentalsjukvården på det statliga

området i kostnadshänseende konkurrerar med andra statliga verksamhetsgrenar.

Enär de statliga bidragen i princip kommer att täcka hela kostnaden

för mentalsjukvården även efter dess överförande till landstingskom
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

munerna bör dock en dylik konkurrens knappast bli aktuell. Den statliga

mentalsjukvårdens överförande till landstingskommunerna bör innebära

dess likaberättigande med kroppssjukvården på ett sådant sätt, att det totala

sjukvårdsbehovet framdeles kan bli enhetligt bedömt och tillgodosett genom

en samordnad planering. Vårdgrenen mentalsjukvård bör bli en gren vid

sidan av lasarettsvård, sanatorievård, epidemivård etc. och följaktligen assimileras

medicinskt och organisatoriskt med sjukvården i övrigt. En väsentlig

bevekelsegrund för huvudmannaskapsreformen skulle enligt min bestämda

uppfattning undanryckas om efter en reform något slags principiell

åtskillnad i nämnt hänseende skulle göras mellan mentalsjukvård och

kroppssjukvård. En huvudmannaskapsreform för mentalsjukvårdens del

avser in. a. o. att möjliggöra en lösning av sjukvårdens problem i dess helhet,

i vilken mentalsjukvården bör intaga sin naturliga plats vid sidan av övriga

sj uk vårdsgrenar.

2. Huvudmannaskapsreformens omfattning m. m.

Från förslaget till huvudmannaskapsreform har mentalsjukvårdsdelegationen

undantagit dels de psykiskt sjuka, som kallas psykopater, dels de

särskilt farliga psykiskt sjuka och abnorma, vilka kräver specialvård, dels

de psykiskt efterblivna, som vårdas på statliga anstalter och ej omfattas

av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels

epileptiker, som vårdas på statliga anstalter och ej omfattas av 1954 års

lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels ock epileptiker

i övrigt, som vårdas på statliga institutioner. Mentalsjukvårdsdelegationen

har som skäl för denna sin ståndpunkt bl. a. hävdat, att den var

mer av praktisk än principiell natur.

Delegationens förslag om vissa »statliga» patientkategorier inom mentalsjukvården

har av flera remissinstanser påtalats bl. a. medföra svårighet

att draga en konsekvent gräns mellan »landstingskommunal» och »statliga»

patienter. Bl. a. på grund härav har dessa frågor sedermera varit föremål

för särskilda utredningar inom mentalsjukvårdsberedningen. Svårigheterna

i delegationens gränsdragning har därvid klart åskådliggjorts. Mentalsjukvårdsberedningens

förslag innebär därför att den tilltänkta huvudmannaskapsreformen

skulle bli praktiskt taget total och i princip omfatta

all mentalsjukvård.

Vad först angår psykopatvården vill jag erinra att frågan om dess organisation

senast behandlades vid 1959 års riksdag, som i enlighet med proposition

nr 87 beslutade om uppförandet av psykopatsjukhuset i Katrineholm.

De båda specialavdelningarna vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus

skulle enligt samma beslut tills vidare tagas i anspråk för vård av sådana

manliga psykopater, vilka icke lämpligen borde omhändertagas på det nya

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

sjukhuset. Jag framhöll i nämnda proposition, att jag med sjukhusets i

Katrineholm uppförande icke tagit ställning till frågan om huvudmannaskapet

på längre sikt för psykopatvården inom mentalsjukvården. Likheten

i klientelets art kunde anses tala för att såväl s. k. egentlig mentalsjukvård

som psykopatvård också i fortsättningen borde handhas av samma

huvudman, medan å andra sidan vissa organisatoriska skäl möjligen kunde

motivera ett fortsatt statligt huvudmannaskap, även om mentalsjukvården

i övrigt överfördes till landstingen. Frågan borde därför prövas i sammanhang

med ställningstagande till mentalsjukvårdsdelegationens utredning.

Av mentalsjukvårdsberedningens utredning framgår att man på medicinskt

ansvarigt håll till alldeles övervägande del ansluter sig till uppfattningen,

att i begreppet psykopati på ett oriktigt sätt införts en social värdering,

innebärande att en psykopat är en för samhället misslyckad eller obehaglig

individ. Det torde i stället vara så, att det är fråga om ett psykiskt

abnormtillstånd, som kan vara lesionellt betingat och utgöra defekttillstånd

efter hjärnskador, vilka kan ligga mycket långt tillbaka i tiden. Huruvida

ett psykiskt abnormtillstånd, som kräver vård och omhändertagande på

mentalsjukhus, har föranlett patientens straffriförklaring eller inte, bör här

lika litet som beträffande andra mentalt sjuka ej ha någon inverkan på vårdansvaret

som sådant. Anser den medicinska sakkunskapen att en psykiskt

abnorm människa, s. k. psykopat, eller farligt psykiskt sjuk är i behov av

omhändertagande på mentalsjukhus för specialvård eller för gängse mentalsjukvård,

bör allt detta enligt min uppfattning ske inom ramen för mentalsjukvården

och icke i en utanför denna särskilt tillskapad vårdgren under

annan huvudman. Utöver vad jag nu anfört vill jag särskilt understryka vad

som framkom i mentalsjukvårdsberedningens inventering av patientklientelet,

nämligen att de undersökta patienterna i en helt dominerande omfattning

är psykiskt sjuka i stort behov av psykiatrisk-medicinsk vård och av

samma utrednings- och behandlingsmöjligheter som övriga patienter på

mentalsjukhus och psykiatriska kliniker. Det är uppenbarligen ur vårdsynpunkt

av fundamental betydelse, att även psykopatpatienterna liksom mentalsjukvårdens

övriga patienter inte är fastlåsta vid en viss vårdform utan

att de alltefter behov kan vårdas än på allmänna vårdavdelningar än på specialvårdavdelningar.

På många håll råder den uppfattningen att landstingskommunerna genom

övertagandet av specialvården av s. k. psykopater och de särskilt farliga

psykiskt sjuka kommer att bli huvudmän för något som kunde betraktas

som kriminalvård. Vissa förvaltningsutskott har betonat, att man

icke vill åtaga sig något vårdansvar beträffande patienter, för vilka övriga

medborgare måste skyddas. Gentemot denna uppfattning vill jag framföra

att till mentalsjukvården skall givetvis icke hänföras klientel, som icke av

medicinska skäl behöver omhändertagas och vårdas på mentalsjukhus. Jag

vill bestämt understryka, att det är fråga om ett patientklientel i behov av

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

specialvård inom mentalsjukvården oavsett om straffriförklaring föreligger

eller ej. Det avgörande är behovet av specialsjukvård, som måste finnas inom

alla grenar av sjukvården. Behovet av specialvård inom mentalsjukvården

avgöres liksom inom sjukvården i övrigt av vederbörande läkare på medicinska

grunder. Det är in. a. o. behovet av vård inom ramen för sjukvården

som är och förblir det avgörande kriteriet.

Vad jag anfört om psykopatvården gäller i princip även vården av de farliga

psykiskt sjuka ävensom undervisningen och vården av de svårskötta

psykiskt efterblivna, d. v. s. det s. k. § 4-klientelet, samt vården av epileptiker

vid statliga institutioner.

Rörande de nämnda psykiskt efterblivna kan urskiljas dels de som vårdas

på särskilda mentalsjukhus, vilka är det stora flertalet, och dels de som

undervisas och vårdas på vissa skolhem. Svårigheten att upprätthålla en

klar gränsdragning mellan statligt och landstingskommunalt klientel har

påvisats inom så gott som alla grupper av psykiskt efterblivna. Gällande kriterier

på den form av efterblivenhet, som skall indicera statligt vårdansvar,

har kritiserats både i mentalsjukvårdsberedningens principförslag och i

remissvaren. Den av mentalsjukvårdsdelegationen gjorda principdeklarationen

för ett enhetligt huvudmannaskap för mentalsjukvården har åberopats

såsom i princip även tillämplig på frågan om huvudmannaskapet

för undervisningen och vården av psykiskt efterblivna. Kritik har från

några håll riktats mot att undervisningen av psykiskt efterblivna, d. v. s.

både den nuvarande landstingskommunal och den statliga skolhemsorganisationen

för psykiskt efterblivna, hänförts till sjukvårdsorganisationen.

Till detta vill jag anföra, att enighet torde råda om att den del av verksamheten,

som tar sikte på både undervisning och vård, till väsentlig del omfattar

skolundervisning som så långt möjligt är till sin karaktär bör ställas

i paritet med den vid vanliga skolor. Det kan likväl icke vara till nytta varken

för klientelet eller för behovet av ett samlat grepp över omhändertagandet

av de psykiskt efterblivna att separera skolhemmens klientel från

ett enhetligt huvudmannaskap. Detta skulle leda till en återgång till förhållandena

före den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande och innebära

en tudelning av klientelet, som ur både organisatoriska och andra synpunkter

vore olämplig. Det primära i sammanhanget är, vilket icke minst understrukits

av föräldraorganisationerna, att omhändertagandet av alla psykiskt

efterblivna organisatoriskt bör ombesörjas av samma huvudman. Jag vill

understryka det önskvärda i att de nuvarande statliga skolhemmen för barn

med komplicerad utvecklingshämning på ett naturligt sätt inlemmas i landstingens

särskoleorganisation så att de för denna kan tjänstgöra som specialskolhem

i intimt samarbete med särskolorna på länsplanet. Kan specialvård

bedrivas inom den psykiska barna- och ungdomsvården liksom inom sjukvården

och barnhemsvården i övrigt bör jämväl speciel 11 omhändertagande

av barn med komplicerad utvecklingshämning rimligen kunna åstadkommas

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

av landstingskommunerna utan några större svårigheter. Härpå har landstingskommunerna

givit utomordentliga exempel i andra sammanhang, då

det ur vårdsynpunkt gällt att skapa små enheter, inom vilka exempelvis hänsyn

kunnat tagas till önskemål om differentierad vård.

Oavsett vilken klientelgrupp det är fråga om har jag den uppfattningen,

att en på regioner ordnad landstingsvård är möjlig att åstadkomma inom

mentalsjukvården liksom fallet är inom kroppssjukvården. Det förefaller

mig föga rationellt att vid en huvudmannaskapsreform utbryta en del av

mentalsjukvården och låta denna kvarbliva under statligt huvudmannaskap

med ty åtföljande svårigheter att bestämma vilka som skall vara statens

respektive landstingskommunernas patienter. De skäl som anförts för

en samordnad mentalsjukvård och kroppssjukvård är följaktligen enligt

min uppfattning allmängiltiga för all hälso- och sjukvård och bör i princip

utesluta undantag. Det kan icke vara till gagn, humanitärt, organisatoriskt

eller samhällsekonomiskt med ett splittrat huvudmannaansvar inom hälsooch

sjukvården i dess vidare bemärkelse. De praktiskt organisatoriska svårigheterna

för inordnandet av de till antalet få patientkategorierna krävande

specialvård under landstingskommunernas vårdansvar bör icke hindra

den fullständiga samordningen av all sjukvård under enhetligt huvudmannaskap.

Mentalsjukvårdsberedningens förslag att staten alltfort skulle svara för

undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna döva och blinda barnen

vid skolhemmen för barn med komplicerat lyte är givetvis ett avsteg

från den uttalade principen. Men det ligger här — som markerats i utredningen

och i flera remissvar — i uppenbar dager, att dessa barn kräver en

specialundervisning av alldeles särskild karaktär, som också innesluter

andra barn med motsvarande lyten. Med hänsyn härtill och då även dövoch

blindskolorna i övrigt drivs av staten, ansluter jag mig till beredningens

förslag, att döva och blinda särskolebarn skall omhändertagas för undervisning

och vård på statliga skolhem. Även dessa psykiskt efterblivna bör dock

vara inskrivna hos sina hemortslandstings centralstyrelser och eljest underställas

dessa för erforderlig omvårdnad, då vistelsen vid de statliga skolhemmen

upphör.

I anslutning till det nu anförda bör sålunda landstingskommunerna såvitt

angår patienter från landstingsområdena övertaga huvudmannaskapet för den

av staten bedrivna mentalsjukvården och vården av epileptiker. Till den av

staten bedrivna mentalsjukvården hänföres därvid dels den i anslutning till

statens mentalsjukhus drivna slutna och öppna vården, till vilken hör specialvården

av psykiskt sjuka med tuberkulos i smittsamt skede, psykiskt

sjuka barn och ungdomar, särskilt farliga psykiskt sjuka, psykiskt abnorma

(s. k. psykopater) och psykiskt efterblivna, dels den undervisning och vård

av psykiskt efterblivna, som meddelas vid andra statliga institutioner än vid

mentalsjukhusen, dels ock sådan mentalsjukvård samt undervisning och

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 är 1963

vård av psykiskt efterblivna vid institutioner, till vilkas drift staten bidrager

enligt särskilt avtal. Till den öppna vården hör bl. a. hjälpverksamhet och

familjevård. Från övertagandet bör dock undantagas undervisningen och

vården av sådana blinda och döva psykiskt efterblivna barn, som skall mottagas

vid statens blind- och dövskolor.

Vad jag här förordat har intagits i förslaget till allmänna bestämmelser

om landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård. Jag

konstaterar med tillfredsställelse att man från landstingskommunernas sida

vid de förda överläggningarna i princip godtagit den föreslagna omfattningen

av reformen. Det är min förhoppning, att de eventuella organisatoriska

svårigheterna kommer att smidigt lösas i samförstånd mellan berörda

myndigheter och landstingskommuner i samband med upprättandet av de

vård- och regionvårdplaner, som enligt förslaget till bestämmelser om reformens

genomförande förutsättes skola ingå i de separata avtalen med

landstingen. Vid de överläggningar som hållits med representanter för landstingsförbundet

har enighet nåtts om att ett samtidigt genomfört övertagande

av huvudmannaskapet är att föredraga framför ett successivt.

Den pågående upprustningen av mentalsjukvården och landstingskommunernas

omedelbart förestående övertagande av tjänsteläkarväsendet men

även pågående utredning om landstingens arbetsformer och organisation

samt olika detalj spörsmål i samband med de kommande lokala förhandlingarna

på området medför dock att en reform bör ses på någon sikt efter

fattandet av principbeslutet härom. Med hänsyn härtill och i enlighet med

därom träffad överenskommelse föreslår jag, att reformen genomföres

fr. o. in. den 1 januari 1967 utom beträffande huvudmannaskapet för psykopatvården,

vilket bör övertagas av landstingskommunerna senast den

1 januari 1970.

Den bedömning av angelägenheten att se mentalsjukvården som en helhet

kommer därigenom beklagligtvis att icke omedelbart resultera i denna

specialvårds inlemmande i hälso- och sjukvårdens allmänna organisation

och samordning, trots att det här är fråga om specialvård inom mentalsjukvården.

Det nu sagda utesluter givetvis icke att landstingskommun dessförinnan

träffar överenskommelse med staten om uppförande och drift av nytt sjukhus

eller om drift av nytt sjukhus, som staten uppfört. Självfallet bör de

allmänna bestämmelserna i förslaget ligga till grund för en dylik överenskommelse.

Det som här åsyftas är närmast sådana överenskommelser som

Örebro och Gävleborgs läns landstings övertagande av driften vid Mellringe

respektive Hälsinge mentalsjukhus.

Från landstingshåll har i samband med diskussionen om en huvudmannaskapsreform

betonats, att de tilltänkta huvudmännen i avvaktan på övertagandet

bör ha möjlighet till medinflytande på mentalsjukvårdens planering

och utbyggnad. I anledning härav vill jag ånyo erinra om att samarbete

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

och samråd därutinnan redan nu sker mellan mentalsjukvårdsberedningen

med dess olika organ och vederbörande landstingskommuner, vilka därvid

äger möjlighet att få sina sjukvårdsorganisatoriska intressen beaktade. Inför

beslutet om överförandet av den statliga mentalsjukvården till landstingskommunerna

och med hänsyn till de planer, som skall ligga till grund

för den fortsatta utbyggnaden inom vårdgrenen enligt kommande avtal,

är det både angeläget och nödvändigt för reformens genomförande att samarbetet

och samrådet mellan mentalsjukvårdsberedningen och de nya huvudmännen

intensifieras under tiden fram till reformens genomförande.

3. Mentalsjukvårdens organisation

Vid remissbehandlingen har man i stort sett godtagit mentalsjukvårdsdelegationens

förslag till mentalsjukvårdens organisation inom ett landstingsområde

såsom allmän riktlinje för vårdgrenens fortsatta lokala utbyggande.

Delegationens betydelsefulla uttalande, att de nya huvudmännen bör

ha frihet att planera och utforma organisationen, anses särskilt på landstingshåll

såsom en självklar och rimlig princip. Också för egen del ansluter

jag mig till denna uppfattning, vilken ju är grundläggande för mentalsjukvårdens

organiska sammansmältning med den av landstingskommunerna i

övrigt bedrivna sjukvården. Det vårdorganisatoriska ansvaret för mentalsjukvården

bör alltså för de nya huvudmännen bli av samma slag, som föreligger

inom kroppssjukvården.

Vad delegationen eljest föreslagit beträffande organisationen har kritiserats

såsom alltför lösligt av bl. a. statskontoret och centrala sjukvårdsberedningen,

som ställer sig något tveksamma om tillräckligt underlag funnits för

att motivera en så stark standardhöjning som skisserats. Denna i viss mån

skeptiska inställning, som delas av andra remissorgan, är ingalunda orealistisk,

men det bör samtidigt hållas i minnet, att delegationens organisationsförslag

är att betrakta som en rekommendation och som ett önskemål. I den

upprustning av mentalsjukvården, som nu pågår från statens sida och i

samarbete med landstingskommunerna, beaktas delegationens allmänna

riktlinjer med hänsynstagande till den snabba utvecklingen inom mentalsjukvården.

Efter reformens genomförande måste det bli de nya huvudmännens

sak att söka sig fram till den för varje huvudman mest lämpliga organisationen.

Härvid kan delegationens riktlinjer tjäna som vägledning.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ett av skälen till huvudmannaskapsreformen

är, att den moderna mentalsjukvården undan för undan håller

på att vårdorganisatoriskt splittras mellan mentalsjukhus under statens

ansvar och landstingskommunernas psykiatriska lasarettskliniker m. in. Det

vore enligt min uppfattning olyckligt om denna »inre splittring» finge fortgå

utan att man beaktar vad som sker ej endast inom psykiatrin utan även

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

inom den medicinska vetenskapen i övrigt och som klart accentuerar behovet

av intimt samarbete mellan psykiatrin och övriga specialiteter. Detta

leder i sin tur såsom flertalet remissinstanser också betonat naturligen till

att krav reses på en organisatorisk och byggnadsmässig sammansmältning

av de olika specialiteterna. Det skulle — som bl. a. påpekats av Östergötlands

läns landstings förvaltningsutskott — vara föga lyckligt, om det ur

medicinska synpunkter blev en konstlad uppdelning mellan vård å mentalsjukhus

och å psykiatrisk klinik. Det är — som jag tidigare anfört —

väsentligt, att det även inom vårdgrenen som sådan sker en samordning

av resurser, organisation och utbyggnad också av det skälet att diskrimineringen

av de mentalt sjuka och deras sjukdomar i det allmänna medvetandet

därigenom motverkas. Medicinska fakultetens i Lund yttrande, att

differentieringen av mentalvårdspatienter snarare bör vara vårdteknisk än

diagnosmässig, finner jag därför vara värd att uppmärksamma icke minst

med tanke på att landstingskommunerna jämväl föreslås omhänderha specialvården

av psykiskt sjuka och abnorma samt av psykiskt efterblivna.

Jag vill även poängtera nödvändigheten av att uppmärksamhet i ökad

omfattning ägnas åt sambandet mellan sjukhemmen för de lättskötta psykiskt

sjuka och övriga sjukvårdsinstitutioner. Det har påtalats, att det på

sjukhemmen förekommer ett stort antal patienter, som rätteligen borde

vårdas på mentalsjukhusen. Men även det motsatta förhållandet är ett faktum.

Vad som här är av speciell betydelse är dock vården av det växande

åldringsklientelet. I anslutning till svenska socialvårdsförbundets yttrande

synes det mig nödvändigt framhålla att man i högre grad än hittills tar hänsyn

till de gamlas psykiska och fysiska besvär även om dessa inte alltid kan

klassificeras under det sjukdomsbegrepp som kräver sjukhusvård i egentlig

mening. Jag vill här också understryka vad särskilt styrelsen för svenska

landstingsförbundet anfört, nämligen att i en ej alltför avlägsen framtid

kan de, som i dag betraktas som sjukhemsfall, bli behandlingsbara med

kommande behandlingsmetoder. För dessa bör då finnas möjlighet att anlita

resurserna vid primär- eller centralsjukhusen.

Vad angår delegationens förslag rörande mentalsjukhusens storlek vill

jag påminna om att de statliga fristående mentalsjukhus som planerats

och uppförts under 1950-talet har det av delegationen rekommenderade

platsantalet om 600 å 700 platser. Mentalsjukvårdsberedningens byggnadsoch

utrustningsdelegation, som handlägger ärenden rörande planering och

projektering av nya mentalsjukhus ävensom upprustning av befintliga sjukhus,

utgår givetvis i sin fortsatta planering från att sjukhusen får en storlek

som överensstämmer med vad som är både vårdmässigt och driftsekonomiskt

önskvärt. Det sedan flera år tillbaka pågående planeringsarbetet

avser mindre enheter i direkt anslutning till nya eller befintliga lasarett.

Den alltmer av olika skäl ökade betydelsen av öppen vård i olika former

påverkar intimt den slutna vårdens utbyggnad. I mentalsjukvårdsdelegatio
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 är 1963

nens utredning har kraftigt markerats nödvändigheten av att den öppna

mentalsjukvården intensifieras och att denna blir föremål för principiella

och praktiska överväganden. Denna uppfattning delas i stort sett av remissinstanserna,

även om tveksamhet kommer till synes inför den långtgående

uppspaltning av organisationen som föreslagits. Jag vill starkt understryka

vikten av att den öppna vården och därvid icke minst familjevården utbyggs

och förstärkes. Jag vill också framhålla önskvärdheten av att dagsjukhus,

inackorderingshem eller andra anordningar för s. k. halvöppen eller halvsluten

vård kommer till stånd. Erfarenheterna av dylika institutioner från

andra länder och av bedriven försöksverksamhet i vårt land anses vara goda

och det är min uppfattning, att de bör väsentligt kunna medverka till skapandet

av en ändamålsenlig vårdorganisation som supplement till sjukhusen

och som betydelsefullt stöd åt andra vårdformer. En god öppen vård har sin

givna betydelse särskilt då det gäller att tillgodose kravet på tidigbehandling.

Härvid bör också — som antytts av delegationen och vissa remissorgan

— de finansiella intressena för en ändamålsenlig ekonomisering av sjukvårdens

resurser bättre kunna tillvaratagas. Jag vill i denna del slutligen

erinra om att en särskild expertgrupp för utredning om den öppna mentalsjukvårdens

utbyggnad har tillsatts inom mentalsjukvårdsberedningen. På

grundval av förslag från beredningen har försöksverksamhet beslutats och

påbörjats, som i sinom tid bör kunna ge lämpliga riktlinjer för en mer funktionell

öppen vård. Bl. a. bör underlag kunna erhållas för bestämning, i vilken

utsträckning en utbyggd öppen vård kan påverka vårdplatsbehovet.

Jämväl frågan om provinsialläkarnas och distriktssköterskornas medverkan

i den öppna mentalsjukvården torde bli föremål för gruppens överväganden.

4. Allmänna bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av statens

mentalsjukvård m.m.

Såsom förut nämnts har överläggningar förts mellan företrädare för inrikesdepartementet

och svenska landstingsförbundet om de bestämmelser,

som skall gälla för överförandet av statens mentalsjukvård till landstingskommunerna.

Resultatet framgår av det protokoll jämte förslag till allmänna

bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av den statliga

mentalsjukvården, som här bifogats. Innan jag övergår till att i det följande

redogöra för innebörden av de olika villkoren i förslaget skall jag

beröra vissa principiella spörsmål i fråga om reformens genomförande.

Först vill jag därvid framhålla, att de föreslagna bestämmelserna

för huvudmannaskapsreformens genomförande är att betrakta som

ett principavtal, vilket enligt vad jag förordar skall läggas till grund för de

olika avtal, som för landstingskommunernas övertagande av den statliga

mentalsjukvården skall upprättas mellan kronan, å ena, och respektive

landsting å andra sidan. Statsbidragsutredningens och remissorganens uppfattning,

att ett överförande bör ske efter så enhetliga riktlinjer som möj
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

ligt liksom även att full likställighet bör råda mellan de nya huvudmännen

måste således vara grundläggande även för de fortsatta förhandlingarna.

Avvikelser från »ramavtalet» kan dock komma i fråga t. ex. beträffande

bidrag till sjukhus, som avses för medicinsk utbildning eller för specialvård

av farliga psykiskt sjuka. Med hänsyn till de speciella omständigheterna i

samband med utbyggnaden av undervisningssjukhuset i Lund anser jag mig

vidare kunna godtaga att Vipeholms sjukhus i Lund skall övertagas av

Malmöhus läns landstingskommun senast den 1 januari 1970.

De särskilda avtalen förutsättes kunna ingås mellan av Kungl. Maj :t och

respektive landsting särskilt förordnade förhandlingsdelegationer. Då landstingskommunernas

övertagande av den statliga mentalsjukvården föreslagits

ske den 1 januari 1967 måste med hänsyn härtill de lokala avtalen ha

ingåtts i god tid dessförinnan, icke minst med tanke på att landstingen

senast vid 1966 års lagtima landstingsmöten skall ha tillfälle att fatta de

beslut, som erfordras för mentalsjukvårdens landstingskommunala förvaltning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela nödvändiga föreskrifter

om den förhandlingsorganisation, som erfordras för genomförandet

av förhandlingarna med de tjugofem landstingen.

Grunderna för de ekonomiska villkoren för landstingskommunernas övertagande

av statens mentalsjukvård skall enligt förslaget gälla i fem år,

d. v. s. intill den 1 januari 1972. I god tid dessförinnan skall förutsättningslösa

förhandlingar upptagas mellan staten och landstingskommunerna beträffande

statens fortsatta bidrag till den övertagna vården. Bestämmelsen

härom, som avslutar principavtalet (punkt 27), möjliggör en fullständig

omprövning av grunderna för de ekonomiska villkoren ävensom av föreslagna

bidragsbelopp. Under femårsperioden bör man på ömse sidor kunna

få underlag såväl för en eventuell omprövning av bidragen som för överväganden

om samordning av statens bidrag till hälso- och sjukvården i dess

helhet. Från landstingssidan har både i remissyttrandena över statsbidragsutredningens

betänkande och under överläggningarna om de allmänna bestämmelserna

med eftertryck framhållits nödvändigheten av statsbidragens

värdebeständighet och följsamhet i förhållande till ökade kostnader vid förbättring

av vårdstandarden. De nu föreslagna bidragens konstruktion måste

emellertid anses på ett skäligt sätt tillgodose dessa synpunkter samtidigt som

den korta avtalstiden medger tillfälle till en eventuell omprövning av de ekonomiska

villkoren även utifrån dessa synpunkter.

Av vad nu sagts framgår, att det endast är de ekonomiska villkoren och

grunderna för dessa som kan omprövas. Huvudmannaskapet för mentalsjukvården

som sådant kan icke omprövas utan är definitivt från och med

den 1 januari 1967 med undantag för psykopatvården, där ansvaret övergår

från staten till landstingskommunerna senast den 1 januari 1970. Landstingskommunernas

huvudmannaansvar för mentalsjukvården kommer från

nämnda tidpunkter att regleras jämlikt sjukvårdslagen, enligt vars 3 § det

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

åligger landstingskommun att för dem, som är bosatta inom landstingsområdet,

ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel

och barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg härom. Samma

vårdskyldighet åvilar landstingskommunen för dem, som vistas inom landstingsområdet

utan att vara där bosatta, därest behov av omedelbar vård

föreligger. I dylikt fall gäller som bekant skyldigheten att bereda sluten

vård endast så länge som den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till

sjukhus, där den landstingskommun, i vilken den sjuke är bosatt, förfogar

över vårdplatser.

Medicinska fakulteten i Lund har i samband med principförslaget om

reformen påtalat önskvärdheten av att underlätta möjligheterna för patienter

att vårdas inom annat län än det egna. Som skäl härför har anförts,

att vid psykisk sjukdom ofta, och i långt högre grad än vid kroppsliga sjukdomar,

diskretionssynpunkter spelar in samt att undervisningen och forskningen

kan ha behov av s. k. utomlänspatienter. I anledning härav vill jag,

utöver vad förut anförts, understryka, att den föreslagna reformen givetvis

innebär att varje landstingsområde kommer att utgöra ett eget upptagningsområde

för de mentalt sjuka som är bosatta inom området liksom nu är

fallet med andra sjuka. Härtill kommer skyldigheten att för erforderlig sjukhusvård

omhändertaga alla inom landstingsområdet akut insjuknade eller

att eljest mottaga för specialistvård remitterade patienter. Bestämmelserna

för denna s. k. utomlänsvård finns f. n. beträffande kroppssjukvården reglerat

i två mellan landstingskommunerna och städerna utanför landsting upprättade

avtal om dels s. k. utomlänsvård dels ock specialistvård inom

regionsjukvården. I avtalen regleras bl. a. rätten för läkare att för specialistvård

remittera patienter och huvudmännens ekonomiska förpliktelser sinsemellan

för meddelad utomlänsvård åt patienter vid annat sjukhus än hemortssjukhus.

Jag förutsätter, att de båda avtalen kommer att göras tillämpliga

även på de mentalt sjuka och att man därvid för dessa tillämpar samma

möjligheter till vård inom annat sjukvårdsområde än det egna. Humanitära

och sociala skäl bör även vid psykiska sjukdomar tala för en liberal tillämpning

av avtalen. Specialistvården inom mentalsjukvården torde komma att

kräva ett remissförfarande och läkarna vid mentalsjukhusen bör få rätt att

remittera patienter för specialistvård vid andra sjukhus än mentalsjukhus.

Självfallet gäller i övrigt här de särskilda författningar och andra bestämmelser

som finns eller kommer att utfärdas angående intagning på mentalsjukhus.

Beträffande de psykiskt efterblivna bör observeras, att sjukvårdslagen

icke är tillämplig för deras omhändertagande. Med hänsyn till att vården

av dessa uttömmande reglerats i 1954 års lag om undervisning och vård

av vissa psykiskt efterblivna ansågs denna vård vid utarbetande av 1959

års sjukhuslag över huvudtaget inte böra behandlas i sjukhuslagen. 1954

års lag är -— som jag omnämnt i annat sammanhang — f. n. föremål för

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

översyn inom mentalsjukvårdsberedningen. Jag förutsätter att man därvid

kommer att beakta huvudmannaskapsreformens innebörd för detta klientel

och att frågan löses om den rättsliga regleringen av vården av de psykiskt

efterblivna, som f. n. är intagna för specialvård på bl. a. statliga mentalsjukhus.

I detta sammanhang bör framhållas att i avtalet med vård i förekommande

fall likställes även undervisning av psykiskt efterblivna. Till begreppet

mentalsjukvård hänföres i det följande även vården av epileptiker. Om

ej annat sägs avses med sjukhus statens mentalsjukhus och epilepsisjukhus,

statens skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning

samt statens arbetshem och vårdhem för blinda och döva med komplicerat

lyte eller andra institutioner för mentalsjukvård, till vilkas drift staten bidrager

enligt särskilda avtal. De sjukhus som enligt den 1 januari 1963 gällande

organisation omfattas av huvudmannaskapsreforinen är förtecknade

i anslutning till punkt 1 i förslaget. I de särskilda avtalen med landstingskommunerna

skall fastställas dels en vårdplan för den mentalsjukvård, som

ej är specialvård och som skall tillgodoses landstingsvis, dels ock en regionvårdplan

för den specialvård, som skall omfatta flera sjukvårdsområden. I

dessa planer skall anges dels antalet fullgoda platser vid befintliga sjukhus,

som skall övertagas av landstingskommunen, dels antalet platser som är i

behov av upprustning, dels ock antalet tillkommande, helt nya vårdplatser

för att täcka eventuellt platsunderskott (punkt 3 och i).

Regionvårdplanerna är nödvändiga icke minst för att underlätta och säkra

samarbetet inom specialvården, som i likhet med t. ex. kroppssjukvårdens

och barnhemsvårdens specialvård kan kräva större upptagningsområden

än en landstingskommun. I regionvårdplanerna skall jämväl ingå de platser

som erfordras för specialvård av patienter från de s. k. landstingsfria

städerna, vilka ju utgör egna sjukvårdsområden. Så långt möjligt synes den

inom kroppssjukvården tillämpade regionvårdindelningen böra användas

som underlag för en regional vårdorganisation inom mentalsjukvården.

De olika vård- och regionvårdplanerna förutsättes bli utarbetade gemensamt

av berörda statliga myndigheter och sjukvårdshuvudmän. Till grund

för planerna bör liksom beträffande driftbidraget läggas det antal inom

respektive landstingsområde mantalsskrivna patienter som året före reformens

ikraftträdande är intagna vid sjukhusen i fråga. Under överläggningarna

med inrikesdepartementet har från landstingssidan önskemål framförts

att, där mera avsevärda ändringar i befolkningens antal och sammansättning

inträffar under avtalsperioden, förhandlingar om revision av vårdplanerna

skall kunna upptagas. Efter vad som erfarenhetsmässigt kan bedömas, torde

det knappast under femårsperioden 1967—1971 förväntas bli sådana avsevärda

ändringar i befolkningens antal och sammansättning, att övertagna och

planerade vårdresurser kommer att bli otillräckliga. Spörsmålet om en revision

av vårdplanerna bör enligt min uppfattning naturligen övervägas i

4 — B ihan g till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 171

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr ill är 1963

samband med de förutsättningslösa förhandlingar, som skall upptagas mellan

parterna före år 1972.

Det är att märka, att landstingskommunerna icke blir bundna av att upprusta

eller uppföra nya platser enligt planerna. I och med övertagandet av

vården regleras landstingskommunernas ansvar som sjukvårdshuvudmän

enligt sjukvårdslagen och de kan inom gränserna för sitt ansvar enligt avtalet

fritt vidtaga erforderliga dispositioner för att åstadkomma en ändamålsenlig

vårdorganisation. Med hänsyn till att andra huvudmäns vårdintressen

kan beröras, exempelvis inom den regionala vården eller i de fall

landstingskommun under en övergångstid måste repliera på sjukhus inom

annat sjukvårdsområde, är det emellertid ofrånkomligt med inskränkningar

i denna rätt (punkt 9). I varje fall bör detta gälla till dess de nya huvudmännen

själva överenskommer om annan organisation.

övertagandet av befintliga sjukhus. I likhet med remissinstanserna

anser jag mig kunna tillstyrka statsbidragsutredningens förslag,

att landstingskommunerna vederlagsfritt skall övertaga i statens ägo

befintliga sjukhus med tillhörande markområde, dock icke mer mark än

vad som erfordras för varje sjukhus. Självfallet skall i förekommande fall

klausul härom intagas i de olika avtalen (punkt 5).

Endast sådan fast egendom, som erfordras för sjukhusanläggningarnas

verksamhet och fortsatta bestånd, skall övertagas. Vad statsbidragsutredningen

i övrigt anfört om övertagandet av anläggningar och markområden

torde i tillämpliga delar kunna beaktas vid träffandet av lokala avtal.

I övertagandet skall inbegripas ej endast byggnader och mark utan även

alla inventarier och annan utrustning, som är erforderlig för verksamheten

(punkt 6), samt alla till den övertagna egendomen knutna rättigheter och

skyldigheter (punkt 5). Staten kommer under tiden fram till övertagandetillfället

självfallet icke att ge avkall på normalt underhåll av byggnader

och inventarier.

Övertagandet av rättigheter och skyldigheter knutna till fastigheterna

avser bl. a. donationer, servitut och andra onera belastande eller hörande

till sjukhusen.

Vidare måste hänsyn tagas till avtal mellan staten och tredje man om

leverans av värme, elkraft och andra nyttigheter m. m. Landstingskommunen

bör här inträda i statens skyldigheter och rättigheter, vilket kan förutsätta

tredje mans medgivande. Jag utgår från, att man från statens sida

kommer att tillse att erforderliga medgivanden inhämtas (punkt 7).

överförandet av statliga fastigheter till landstingskommunal ägo innebär

även att landstingskommunerna i egenskap av nya ägare skall söka lagfart

på de övertagna fastigheterna. Landstingskommunerna bör vid sökande av

lagfart befrias från alla lagfartskostnader (punkt 8).

Från principen att landstingskommun skall övertaga inom landstingsområdet

för mentalsjukvården befintliga och erforderliga anläggningar kan

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

undantag bli erforderliga. Sålunda måste Göteborgs och Bohus läns landstingskommun

övertaga det inom Göteborgs stad befintliga S:t Jörgens sjukhus

för att landstingskommunen skall kunna svara för huvudmannaskapet

för sin mentalsjukvård i enlighet med sjukvårdslagens förutsättningar.

Vissa landstingskommuner saknar mentalsjukhus inom sitt område och

måste därför tills vidare repliera på sjukhus inom annat eller andra sjukvårdsområden.

Så t. ex. är Ulleråkers södra sjukhus i huvudsak upplåtet för

patienter från Stockholms läns landstingskommun. Om denna del av sjukhuset,

som beräknas bli använd endast under en övergångstid, skall övertagas

av Uppsala eller Stockholms läns landstingskommun torde bli föremål

för särskilda överväganden i samband med de lokala förhandlingarna. De

landstingskommuner, som har regionvårdsjukhus inom sina områden, måste

givetvis övertaga dessa fastän de ej är erforderliga enbart för mentalsjukvården

inom det egna landstingsområdet. Detta är nödvändigt med hänsyn

till kraven på regionvård enligt de antagna regionvårdplanerna. Även de s. k.

sekundäravdelningarna skall i princip övertagas av de landstingskommuner,

inom vars områden de är belägna.

Angående de sjukhus till vilkas drift staten bidrager enligt särskilda avtal

har i de allmänna bestämmelserna förutsatts, att statens driftansvar för

dessa övertages av de landstingskommuner, inom vilkas områden de är belägna.

Självklart förutsätter en dylik anordning, att genom statens medverkan

överenskommelse härom kan träffas med ägarna till dessa institutioner.

Investeringsbidrag. Till de sjukhus, som enligt planerna helt

eller delvis skall bibehållas men som ej är upprustade vid tidpunkten för

övertagandet, skall utgå upprustningsbidrag (punkt 10).

Omfattningen av upprustningen skall fastställas i de olika avtalen med

respektive landstingskommun. Upprustningen skall bestämmas till den

standard, som är likvärdig med och som är accepterad av statsmakterna

för de intill tidpunkten för reformens genomförande senast upprustade

sjukhusen av motsvarande karaktär. Upprustningsbidraget skall utgå med

belopp motsvarande de av staten i samråd med varje landstingskommun

beräknade kostnaderna för upprustningen, dock högst med verkliga kostnaden.

Upprustningsbidraget göres värdebeständigt genom dess anknytning

till byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex (punkt 15).

För varje befintligt sjukhus måste i respektive plan fixeras det antal

platser som av staten skulle ha upprustats vid fortsatt statligt huvudmannaskap.

Jämväl angives annan erforderlig upprustning av sjukhuset. Till platser

eller motsvarande som ej skall definitivt upprustas utan utgå ur vårdorganisationen

kan visst bidrag utgå om de övergångsvis skall bibehållas

i avvaktan på nya vårdplatser enligt planen. Då ett sjukhus i behov av upprustning

övertages men vederbörande landstingskommun ej önskar upprusta

detsamma enligt vård- eller regionvårdplanen, står det landstingskom
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

munen fritt att — om ej annat överenskommes — använda högst det framräknade

upprustningsbidraget för andra vårdanordningar inom mentalsjukvården

ävensom att fritt disponera det övertagna sjukhuset för annat

ändamål. Självfallet kan i dylikt fall icke något annat bidrag än upprustningsbidraget

eller del därav utgå för de andra investeringar den nye huvudmannen

företager i stället för upprustningen enligt planen. Upprustningsbidraget

har —- såsom förut nämnts — beräknats utgå för sjukhus, som

skall bibehållas helt eller delvis. Emellertid kan i något undantagsfall ett

helt sjukhus bedömas inte böra bibehållas och upprustas utan i stället ersättas

med nya platser. Intill dess så sker kan det dock bli fråga om såväl

visst underhåll som upprustning för en övergångstid av sjukhuset. I ett

sådant fall bör sjukhuset jämte erforderlig mark övertagas av landstingskommunen,

som därjämte bör erhålla upprustningsbidrag med ett belopp

motsvarande högst anläggningsbidraget till nya sjukhus. Den nye huvudmannen

får med detta bidrag svara för den nödvändiga upprustningen av

sjukhuset under övergångstiden och med återstoden av bidraget bestrida

nybyggnadskostnaderna. Några andra investeringsbidrag kan icke komma

ifråga. Det övertagna sjukhuset får i vanlig ordning fritt disponeras, om

ej annat avtalats. Genom detta förfarande erhålles viss motsvarighet till

den s. k. avräkningsregeln (punkt 14-), till vilken jag skall återkomma.

För inrättande av nya platser enligt de olika vårdplanerna skall jämväl

i överensstämmelse med statsbidragsutredningens förslag av statsmedel

utgå anläggningsbidrag. Enligt statsbidragsutredningen borde anläggningsbidrag

bestämmas enligt vissa i utgångsläget fixerade ersättningsnormer.

Dessa borde gälla dels uppförande av nya självständiga mentalsjukhus och

dels tillskapande av nya platser vid redan befintliga vårdenheter inom mental-

och kroppssjukvården.

Några remissinstanser har invänt, att de varierande byggnadskostnaderna

i landet vid ett enhetligt bidrag icke medför likställighet mellan landstingskommunerna.

Därför har önskemål uttalats, att anläggningsbidraget skulle

utgå efter de verkliga byggnadskostnaderna. Till delta må först anföras,

att den av utredningen åberopade kostnadsberäkningen baserats på olika

mentalsjukhusprojekt i skilda delar av landet, även om icke övre Norrland

och södra delen av landet därvid varit representerade. Beräkningen måste

sålunda anses väl överensstämma med de verkliga genomsnittskostnader

staten haft för uppförande av nya mentalsjukhus och därför också vara så

rättvis, som rimligtvis kan åstadkommas. Ett bidrag motsvarande landstingens

verkliga kostnader skulle vidare leda till att sjukhusanläggningarnas

utformning i detalj måste regleras och avtalas mellan parterna, vilket ej kan

anses eftersträvansvärt eller ändamålsenligt. En dylik detaljreglering torde

nämligen vara oundviklig, både för att staten därvid måste tillse, att ingen

orättvisa skulle ske de nya huvudmännen emellan men även därför att det

vore uppenbart orimligt, att landstingskommunerna skulle ha frihet att helt

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963 101

på egen hand vidtaga investeringar för vars kostnader staten oinskränkt

skulle svara.

Vid de överläggningar som hållits med landstingsförbundets representanter

har från inrikesdepartementets sida förordats den av statsbidragsutredningen

föreslagna utformningen av anläggningsbidraget, dock att särskilda

anläggningsbidrag bör utgå för platser inom specialvården av psykiskt sjuka

barn och s. k. psykopater (punkt 11).

De av statsbidragsutredningen nämnda bidragsbeloppen, som avsåg kostnadsläget

den 1 juli 1959, har på grundval av inträffade kostnadsökningar

framräknats till kostnadsläget den 1 juli 1962 samt därutöver justerats

uppåt. Här kan sålunda nämnas, att det av utredningen föreslagna bidraget

om 45 500 kronor per plats vid nytt sjukhus enligt prisläget vid sistnämnda

datum skulle uppgått till 51 500 kronor. I avtalsförslaget föreslås emellertid

ett per den 1 juli 1962 beräknat, generellt bidrag om 55 000 kronor per plats

vid helt nya sjukhus. Statsbidragsutredningens beräknade bidrag om 24 500

kronor per tillkommande plats vid i avtalet avsedda eller eljest befintliga

sjukhus och institutioner har förordats utgå med ett till 30 000 kronor förhöjt

bidrag per plats. De föreslagna bidragsbeloppen skall ej endast utgå

för platser vid mentalsjukhus av vanligt slag utan även för platser inom

den del av vården och undervisningen av psykiskt efterblivna och av epileptikervården,

som övertas från staten.

Vid de föreslagna anläggningsbidragens bestämmande har beaktats den

utveckling som skett sedan statsbidragsutredningen framlagt sitt betänkande.

Det av utredningen föreslagna utgångsbeloppet om 45 500 kronor

per plats var sålunda beräknat på fristående mentalsjukhus med omkring

700 platser. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de verkliga byggnadskostnaderna

för dessa sjukhus varierat mellan 34 600 kronor och 51 500

kronor per plats. Sålunda var platskostnaden vid Falbygdens sjukhus

34 600 kronor och vid Gullberna sjukhus 40 400 kronor. Vid de nu landstingsdrivna

Mellringe och Hälsinge sjukhus var byggnadskostnaderna

48 600 respektive 51 500 kronor per vårdplats. Numera planeras sjukhus

med mindre antal platser men i anslutning till lasarett eller andra sjukhus.

De relativt sett större byggnadskostnaderna per vårdplats vid mindre sjukhusenheter

har därför, även om kostnadsberäkningen genom samordningen

i olika hänseenden med lasarett in. m. verkar i motsatt riktning, ansetts

motivera den förut nämnda uppräkningen av anläggningsbidraget från

51 500 kronor till 55 000 kronor per sjukhusplats. På motsvarande sätt har

anläggningsbidraget per tillkommande plats vid befintligt sjukhus justerats.

Inom specialvården av psykiskt sjuka barn och s. k. psykopater,

föreslås anläggningsbidragen utgå med i princip 70 000 kronor per plats

vid helt nya sjukhus och 45 000 kronor per plats vid befintligt sjukhus.

Särskild hänsyn har sålunda tagits till det förhållandet att platserna för

special vård regelmässigt är dyrare på grund av mindre enheter och mer

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungi. Mcij:ts proposition nr 17i år 1963

kostnadskrävande anordningar. Motsvarande bestämmelser saknades i statsbidragsutredningens

förslag och får — liksom justeringen av anläggningsbidragen

i övrigt —- ses som en ej oväsentlig förbättring i förhållande till

statsbidragsutredningens förslag. Till vad nu sagts kommer möjligheten att

ompröva det föreslagna anläggningsbidraget för platser avsedda för specialvård

av psykiskt sjuka barn, när erfarenhet vunnits om de faktiska

byggnadskostnaderna för sådana platser uppförda i statlig regi. Omprövningen

skall ske vid överläggningar mellan berörda parter. Bestämmelsen

härom är tillkommen i anledning av att statens utbyggnad av dessa platser

vid tidpunkten för förhandlingarna icke kommit så långt, att några erfarenheter

vunnits beträffande de verkliga kostnaderna. Anläggningsbidragens

värdebeständighet per den 1 juli 1962 är garanterad genom anknytningen

till byggnadskostnadsindex (punkt 15).

Även frågan om en ortsindexering av anläggningsbidragen har varit föremål

för överväganden under förhandlingarna. Variationerna i bostadsstyrelsens

ortskoefficient, delserien ortsindex för byggkostnad (BKO), som

är enda tillgängliga index i sammanhanget och som användes vid bidragen

till skolbyggen, är dock icke större än att de flesta i sammanhanget aktuella

orterna ligger inom en marginal av ± 5 enheter. Inom marginalen ± 10

ligger samtliga orter utom Lund, Östersund och Norrbottens län. För Lund

är index 88, för Östersund 112 samt för Norrbotten, representerat av Gällivare,

135. Bortsett från Östersund och Gällivare motiverar de angivna skillnaderna

enligt min mening knappast någon ortsindexering. Beträffande

Östersund planeras inget nytt sjukhus och för ett nytt sjukhus i Gällivare

har ett särskilt bidrag ställts i utsikt.

Vad angår anläggningsbidragen per tillkommande vårdplats vid befintligt

sjukhus bör observeras, att de ej endast avser nya platser vid befintliga

sjukhus enligt vårdplaner och regionvårdplaner utan även tillkommande

platser vid andra institutioner, t. ex. vid lasarett eller sjukhem för lättskötta

psykiskt sjuka. Om nytt mentalsjukhus uppföres i anslutning till lasarett

utgår bidraget självfallet med 55 000 kronor per plats. Vad som är att anse

som ett nytt mentalsjukhus i anslutning till befintligt sjukhus och tillkommande

platser vid sådant sjukhus anser jag böra bedömas från fall till fall

med beaktande av utbyggnadens storlek och utformning.

Om en landstingskommun kan tillgodose mentalsjukvårdens behov genom

investeringar i annan form än sluten vård, exempelvis genom inrättandet

av s. k. dagsjukhus eller genom andra anordningar för öppen vård,

skall investeringsbidrag utgå med verkliga kostnaden härför, dock med

högst det belopp, som skulle ha utgått vid upprustning eller nybyggnad av

motsvarande plats i sluten vård (punkt 12). Avsikten med denna bestämmelse

är att tillförsäkra landstingskommunerna investeringsbidrag till den

form av mentalsjukvård, som av de nya huvudmännen befinnes lämplig

för de olika patientkategorierna. I sista hand ankommer det på medicinal
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

styrelsen att i egenskap av tillsynsmyndighet tillse, att mentalsjukvården

liksom annan sjukvård drives och ombesörjes enligt sjukvårdslagen och

övriga sjukvårdsförfattningar.

Såsom statsbidragsberedningen påpekat är det uppenbart att en större

utbyggnad av platsantalet vid ett befintligt sjukhus kan ställa krav på ökad

kapacitet hos sjukhusens gemensamhetsanordningnr såsom dess kök, panncentral

m. m. Kostnaderna för härav föranledda utbyggnadsåtgärder vid

sjukhuset måste bli helt olika från fall till fall. Av den anledningen bör bidrag

i princip utgå med belopp motsvarande de av utbyggnaden föranledda

verkliga kostnaderna. I avtalsförslaget har en ersättningsklausul av denna

innebörd införts, därvid dock bidraget avsetts böra maximeras till högst

20 000 kronor per tillkommande plats (punkt 13). Inberäknat vårdplatsbidraget

kan bidrag i dylika fall således utgå med sammanlagt högst 50 000

kronor per plats. Bidrag till gemensamhetsanordningar skall utgå vid en

utökning av desammas kapacitet såväl vid sjukhus övertagna enligt avtalet

sorn vid eljest förekommande sjukhus och institutioner, till vilka mentalsjukvårdsplatser

anslutes. Om gemensamhetsanordningar måste utökas

på grund av en utbyggnad av andra former för mentalsjukvård än sluten

vård bör ersättning jämväl kunna utgå.

I vissa fall kan de befintliga mentalsjukhusen komma att innefatta ett

antal vårdplatser, som endast under en övergångsperiod skall bibehållas

vid sjukhusen. Av rättviseskäl landstingskommunerna emellan finner jag

det i överensstämmelse med vad statsbidragsutredningen anfört påkallat,

att de kostnader, som utöver sedvanligt underhåll måste nedläggas för att

kunna bibehålla övergångsplatserna, avräknas från anläggningsbidragen till

eu sedermera vidtagen utbyggnad av vårdresurserna. Avräkningsbeloppet

skall följaktligen bestämmas till så stor del av den nedlagda kostnaden per

plats, som vid tidpunkten för respektive sjukhus övertagande hänför sig till

den enligt vårdplanen respektive regionvårdplanen återstående tiden för

platsernas användning (punkt H). Jag vill understryka att avräkningsförfarandet

är motiverat ej endast i det fall staten nedlagt kostnader för övergångsplatser

före reformens ikraftträdande utan även då landstingskommun

övertager sjukhus, som enligt vårdplan eller regionvårdplan skall utgå

och ersättas med nytt men staten vid reformens genomförande ej kunnat

vidtaga åtgärder för dess övergångsvisa bibehållande. Landstingskommunen

får då ett upprustningsbidrag som i princip högst kan motsvara anläggningsbidraget.

Härigenom får landstingskommunen göra en intern avräkning

mellan det sålunda erhållna bidraget mot dess kostnader för att övergångsvis

hålla sjukhuset i stånd.

I den mån de nya huvudmännen icke själva disponerade lämpliga markområden

för nya mentalsjukhus ansåg statsbidragsutredningen att man fick

räkna med att ersättning framdeles skulle komma att krävas för mark,

som ianspråktages för utbyggnaden inom mentalsjukvården. Det kunde

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

också förutsättas, att staten skulle få vidkännas dessa kostnader vid ett

oförändrat huvudmannaskap. I princip borde bidrag därför utgå även för

de kostnader, som var förenade med lösen av erforderliga markområden.

Då några normer för beräkningen av dylikt bidrag icke kunde angivas, ansåg

statsbidragsutredningen att bidragsbeloppet borde få bestämmas efter

prövning från fall till fall. Remissopinionen var på denna punkt icke fullt

enhällig. Sålunda ansåg några remissinstanser att bidrag icke borde utgå till

kostnader för lösen av erforderliga markområden. Flertalet landstings förvaltningsutskott

var eljest av den uppfattningen att bidrag borde utgå. I

avtalsförslaget har förutsatts, att bidrag skall utgå till köp av erforderlig

mark för nya platser enligt vård- eller regionvårdplanerna med högst det

belopp, som motsvarar statens genomsnittliga kostnader för jämförbar sjukhusmark

under åren 1960—1966 (punkt 16). Om landstingskommunens

beräknade kostnader för ett eventuellt markköp skulle väsentligen överstiga

statens bidrag, skall möjlighet föreligga för landstingskommunen att påkalla

överläggningar om ersättning för det belopp, varmed landstingskommunens

kostnad överstiger nämnda genomsnittsbelopp. Dylika överläggningar skall

upptagas i sådan tid, att staten kan medverka i förhandlingarna om det

eventuella markförvärvet. Jag vill här tillfoga att det måste ankomma på

vederbörande landstingskommun att svara för att dylik representation möjliggöres.

I analogi med upprustnings- och anläggningsbidragen föreslås i avtalsförslaget

att utrustning sbidrag skall utgå till såväl upprustade och nya platser

som anordningar för annan än sluten vård (punkterna 17 och 18). Förslaget

följer härvid i princip vad statsbidragsutredningen rekommenderat.

I fråga om platser vid helt nya sjukhus föreslås ett utrustningsbidrag om

5 000 kronor och för tillkommande plats vid i avtalet avsedda eller eljest

befintliga sjukhus och institutioner 2 500 kronor. Motsvarande bidrag för

utrustning av platser avseende såväl psykiskt sjuka barn som s. k. psykopater

föreslås utgå med 7 000 kronor respektive 3 000 kronor per plats. De

olika utrustningsbidragens värdebeständighet garanteras genom att bidragen

skall förändras i relation till ändringar i omsättningsskatt och kommerskol

legii partiprisindex (generalindex) efter den 1 juli 1962. De nu angivna

bidragsbeloppen har framräknats på grundval av kostnaderna för anskaffande

av utrustning till de senast uppförda statliga mentalsjukhusen.

Den f. n. i statlig regi pågående utbyggnaden inom mentalsjukvården är

omfattande och innebär en väsentlig standardhöjning av vården som sådan.

Den byggnadsmässiga upprustningen har under de senaste åren väsentligt

kunnat ökas och för ändamålet står för budgetåret 1963/64 75 miljoner

kronor till förfogande. Då mentalsjukvårdens investeringar enligt här föreslagna

villkor för huvudmannaskapsreformen skall bekostas av staten,

måste de naturligen inrymmas inom den statsfinansiella ramen för statens

investeringar. Detta leder till att de statliga investeringsbidragen efter men
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

talsjukvårdens överförande till landstingskommunerna icke kan utgå i annan

takt än den som anges i en av statsmakterna godkänd investeringsplan

(punkt 19). Investeringsplanen skall fastställas i samråd med landstingskommunerna.

Dessa är dock ej — såsom förut poängterats -— bundna av

investeringsplanen i sitt handlande, utan äger själva att besluta och genomföra

sina utbyggnadsplaner enligt eljest gällande förutsättningar. Men de

statliga investeringsbidragen kan ej utgå i annan tidsordning än som fastställes

i investeringsplanen. Detta bör ur landstingskommunernas synvinkel

kunna vara till fördel vid deras egen planering. Givetvis kan inte några investeringsbidrag

utgå med mindre än att investeringarna för mentalsjukvårdens

utbyggnad enligt vård- och regionvårdplanerna verkligen äger rum.

Utöver vad som anförts bör även framhållas, att investeringsbidragen till

regionvårdplatser städse skall utgå till de landstingskommuner, som enligt

regionvårdplanerna skall svara för de olika enheterna för specialvård. Kommer

de nya huvudmännen sedermera överens om en annan organisation

och fördelning av regionvårdsenheterna, torde emellertid överenskommelse

kunna träffas med staten om en ändring beträffande den huvudman, som

skall äga rätt att uppbära bidragen.

Driftbidragen. Den kritik som mött statsbidragsutredningens förslag

till driftbidrag har medfört, att detsamma ej ansetts kunna förordas.

Vid de överläggningar, som hållits med landstingsförbundets förhandlingsdelegerade,

har med hänsyn härtill andra alternativ diskuterats. Därvid

har konstaterats det angelägna i att åstadkomma ett så enkelt och rättvist

system som är möjligt. Efter ingående prövningar har man därvid stannat

för det förslag som intagits under punkt 20 i avtalsförslaget. Driftbidraget

föreslås sålunda utgå dels till platser vid andra sjukhus än psykopatsjukhus

och dels till platser vid psykopatsjukhus och vid specialavdelningar för

psykopater. Såsom bas för driftbidraget lägges den genomsnittliga vårddagskostnaden

vid de av staten drivna sjukhusen utom Furunäsets sjukhus (för

s. k. psykopater dock enbart vårddagskostnaden vid Katrineholms sjukhus)

året före avtalets ikraftträdande, d. v. s. år 1966 (år 1969 för psykopatplatser)

multiplicerad med dels det antal inom respektive landstingskommun

mantalsskrivna patienter, som i genomsnitt under år 1966 (år 1969 för s. k.

psykopater) är intagna vid här avsedda sjukhus, dels ock talet 365. I realiteten

erhålles härigenom ett bidrag, som motsvarar medelkostnaden per

vårdplats multiplicerad med patientantalet. För Norrbottens läns landsting

beräknas bidragsunderlaget på grundval av vårddagskostnaden vid Furunäsets

sjukhus.

Vårddagskostnaden beräknas på samtliga institutioner, sålunda även de

sjukhus och skolhem, till vilkas drift staten bidrager enligt särskilda avtal.

Det bör här nämnas, att de statliga mentalsjukhusens vårddagskostnader

icke är jämförbara med kroppssjlikhusens vårddagskostnader beroende

på olika beräkningsmetoder.

4*— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 171

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

En väsentlig fördel för landstingskommunerna är, att vid beräkningen

av vårddagskostnaden personalkostnaderna skall grundas på den förutsättningen,

att alla enligt gällande personalplan för varje sjukhus inrättade

tjänster varit besatta med placering i näst högsta löneklassen under hela

det år, som skall ligga till grund för beräkningen av vårddagskostnaden.

I anslutning härtill vill jag erinra om att statsmakterna eftersträvar att ge

de statliga mentalsjukhusen en likvärdig personalstandard. Att antalet befattningar

vid sjukhusen under de senaste åren ökat väsentligt framgår

av vad jag i det föregående redovisat i fråga om den materiella och personella

upprustningen av mentalsjukvården. Något avkall på dessa strävanden

kommer givetvis icke att göras. Vidare skall till medelkostnaden

per plats läggas pensionskostnader, inklusive socialförsäkringsavgifter, beräknade

till 20 procent av den avlöningssumma som ingår i medelkostnaden

(punkt 22).

För varje kalenderår anpassas driftbidraget dels till den årliga procentuella

förändringen av lönerna för statens tjänstemän, det s. k. procenttillägget,

dels ock till den genomsnittliga förhöjningen av lönerna för tjänsterna

inom den statliga sektorn vid s. k. B-listeförhandlingar, d. v. s. lönegradshöjningarnas

procentuella värde (punkt 21). Värdet av dessa dubbla procenttillägg

på driftbidraget ävensom sättet för personalkostnadernas beräkning

och tillägget för pensionskostnaderna måste anses fördelaktigt för

de nya huvudmännen, särskilt som procenttilläggen utgår på alla driftbidragets

komponenter, d. v. s. även andra kostnader än personalkostnader.

Avsikten har varit att söka åstadkomma en bidragskonstruktion, som såväl

i och för sig som genom möjligheter till rationaliseringsvinster kan förväntas

ge de nya huvudmännen utrymme för en standardhöjning.

Bidragskonstruktionen avser icke blott att tillförsäkra landstingskommunerna

fullgod täckning av driftkostnaderna som sådana utan även att åstadkomma

ett så enkelt och lätthanterligt system som möjligt. Att exempelvis

— såsom föreslagits under överläggningarna om villkoren för reformen -—

beräkna driftbidraget blott på de sjukhus, vid vilka patienter från respektive

landstingsområde varit intagna, vore att frångå den principiella uppläggningen

av systemet. Med hänsyn till spridningen av patienterna på olika

sjukhus torde för övrigt utgångsläget för landstingskommunernas del knappast

kunna förbättras. Skall man tillgodose både rättvisekrav och strävanden

till enkelhet med rimligt hänsynstagande till vad som kan vara allmänt

skäligt måste en ändring från ett riksmedeltal till ett helt slumpmässigt

»landstingsmedeltal» anses olämplig.

Även frågan om att statsbidraget skulle beräknas med tillägg för antalet

exspektanter har varit föremål för diskussion. Ett bidrag kan emellertid

icke rimligen beräknas på personer, som ej är omhändertagna för vård och

som följaktligen ej heller föranleder några vårdkostnader. Det torde vidare

framstå som självklart, att en person som är exspektant ej av den anled
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

ningen är ett givet vårdfall. Mentalsjukvårdens förbättrade resurser har

dessutom medfört att antalet exspektanter inom hela den statliga mentalsjukvården

sjunkit från 1 935 år 1955 till 962 år 1962 och för den s. k. egentliga

mentalsjukvården från 1 517 till 675 år 1962 och kan förväntas upphöra

till år 1967.

Vidare har förslag framförts om att de psykiskt efterblivna, vilka enligt

§ 4 i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna

skall ha vård på statens sjukhus men som av platsbrist på dessa vårdas på

landstingskommunal institutioner, borde inräknas i det antal patienter,

som skall ligga till grund för driftbidraget. Till detta vill jag erinra om att i

mentalsjukvårdsberedningens utredning om psykiskt efterblivna klargjorts

svårigheterna att draga en klar gräns mellan statligt (§ 4-fall) och landstingsklientel.

Detta är — såsom förut påpekats — en av anledningarna till

att det enhetliga huvudmannaskapet för mentalsjukvården även föreslagits

omfatta § 4-fallen. I den mån man nu kan klart urskilja § 4-klientelet, omfattar

detta framför allt vissa handikappade och särskilt svårskötta, gravt

psykiskt efterblivna. Det tryck för vilket en del landstingsinrättningar varit

utsatta genom att vårda sådana svårskötta torde till större delen bli eliminerat

genom bl. a. färdigställandet av det nya sjukhuset i Sala. Om man

härutöver skulle avskilja hithörande klientel på landstingsinstitutioner,

skulle detta å andra sidan leda till att man för driftbidrag exempelvis undantog

de patienter på mentalsjukhusen, som kan bedömas rätteligen böra vårdas

på landstingskommunernas sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka o. s. v.

Driftbidraget får användas av de nya huvudmännen efter eget skön och

är icke bundet till någon särskild vårdform. Bidragets konstruktion medger

tyvärr icke nu exemplifiering av hur det beloppsmässigt skulle utfalla för

landstingskommunerna. Såsom förut anförts måste emellertid såväl bidragets

konstruktion som omfattning komma att bereda utrymme för rationaliseringsvinster

och standardförbättringar under den tid bidragsvillkoren

avses skola gälla. I anledning av att vissa remissinstanser påpekat önskvärdheten

av en översyn av frågan om hälso- och sjukvårdens finansiering i syfte

att ernå en skatte- och kostnadsutjämning landstingskommunerna emellan

vill jag nämna, att 1958 års skatteutjämningskommitté i tilläggsdirektiv

den 26 april 1963 fått i uppdrag att verkställa utredning rörande skatteutjämning

mellan landstingskommunerna.

Varje landstingskommun skall enligt avtalet uppbära sitt driftbidrag. I

den mån patienter kommer att vistas på sjukhus inom annan landstingskommun

än den i vilken de är hemmahörande, måste givetvis hemlandstinget

ersätta värdlandstinget för vården av dessa patienter. I det föregående

har jag berört önskvärdheten ur patientsynpunkt av s. k. utomlänsavtal

även för mentalsjukvårdens del. Även de ekonomiska mellanhavandena

de nya huvudmännen emellan nödvändiggör utomlänsavtal. Den interna

ersättningen landstingskommunerna emellan blir — förutom beträf
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

fande landstingskommuner som nu saknar egna sjukhus — framför allt

aktuell inom specialvården av psykiskt sjuka och efterblivna samt epileptiker.

Därest specialvården av psykopater icke övertages av landstingskommunerna

förrän den 1 januari 1970 måste förutsättas, att särskild överenskommelse

träffas om statens ersättning för vård av dessa patienter vid de

specialavdelningar som tillhör av landstingskommuner övertagna sjukhus.

Till de med utbildningen av mentalsjukvårdspersonal förenade kostnaderna

skall särskilt driftbidrag utgå (punkt 23). Bidraget skall utgå på

grundval av de kostnader staten har för dylik utbildning av sin personal

vid mentalsjukhusen året före avtalets ikraftträdande och göres värdebeständigt

på samma sätt som driftbidraget till vården. Enligt särskild anteckning

skall bidraget i framtiden ersättas med det statliga bidrag till

yrkesutbildning inom vårdnadsyrkena, som kan komma att införas i särskild

ordning, överläggningar mellan parterna må upptagas om de problem,

som kan uppstå i samband med övergång till det nya bidragssystemet. Rimligen

kan detta driftbidrag allenast utgå under förutsättning att landstingskommunerna

fortsätter en vårdutbildning, motsvarande i princip den för

vilken staten svarat.

Vad angår sättet för driftbidragets beräkning torde icke några större

svårigheter finnas även om kostnaderna skall beräknas per kalenderår och

icke per budgetår. Redan nu för medicinalstyrelsen kostnadsstatistik per

kalenderår för mentalsjukhusens del. Särskilda beräkningar måste dock

göras för bl. a. skol- och yrkeshemmen. På dessa institutioner bör med vårddag

likställas alla dagar, under vilka klientelet vistats vid hemmen.

Statsbidragens utbetalning. De olika investeringsbidragen,

d. v. s. upprustnings-, anläggnings- och utrustningsbidragen samt bidrag till

marklösen, skall utbetalas kvartalsvis i efterskott (punkt 2b). Utbetalningen

skall ske i takt med realiserandet av den överenskomna vårdplanen respektive

regionvårdplanen samt investeringsplanen.

Någon annan prövning av anläggningarna än vad som gäller för deras

godkännande enligt sjukvårdslagen och sjukvårdsstadgan skall icke förekomma.

Vad angår sättet för bidragens rekvisition och utbetalande föreslår

jag, att det får ankomma på Kungl. Maj :t att efter samråd med de nya

huvudmännen i sinom tid få utfärda föreskrifter härom. Avsikten är att

därvid eftersträva största möjliga enkelhet i förfarandet och administrationen.

Vissa kontrolluppgifter kan dock bli erforderliga, exempelvis i det

fall bidrag skall utgå för de faktiska utgifterna för anordningar för öppen

vård i stället för platser i sluten vård enligt vårdplanen. Den sakgranskning

det här kan bli fråga om, må ej gå längre än att pröva, att det ej är fråga om

kostnader för andra ändamål än vad som ryms inom en adekvat mentalsjukvård.

Eventuella tvistigheter på denna punkt torde lämpligen kunna

avgöras inom ramen för medicinalstyrelsens befogenheter som tillsynsmyndighet.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

Driftbidragen skall erläggas månadsvis i efterskott i form av utbetalningar

å conto motsvarande V12 av det belopp, vartill bidragen uppgått för

det senast slutligt reglerade kalenderåret. Slutlig reglering av driftbidraget,

d. v. s. dess anpassning efter de procentuella tilläggen, skall ske kalenderårsvis

i efterskott (punkt 25).

För att de statliga myndigheterna och landstingen skall kunna göra en

ungefärlig beräkning av storleken av driftbidraget för ar 1967, d. v. s. det

första avtalsåret, bör en preliminär uträkning ske på grundval av 1965 års

siffror. Det resultat man härvid erhåller bör läggas till grund för driftbidragets

utbetalande under det första halvåret 1967. Därefter bör driftbidraget

kunna regleras och utgå på basis av de i avtalet förutsatta beräkningsgrunderna

för år 1966. Det är för landstingens statbehandling av vikt

att de i god tid och senast den 1 juli 1966 erhåller uppgift om vilka bidrag

som kan påräknas enligt de på år 1965 tillämpade beräkningsgrunderna. På

motsvarande sätt bör en preliminär beräkning göras för driftbidraget till

psykopatvården under år 1970.

Personalfrågorna. I likhet med vad jag anförde i proposition nr

181 år 1961 angående hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena

m. m. beträffande provinsialläkarnas övergång till landstingskommunal

tjänst anser jag, att, oavsett vilka legala förutsättningar, som finns för ett

överförande av innehavare av statliga fullmakter och konstitutorial till landstingskommunal

tjänst, det är avgörande för reformens framgångsrika och

snabba genomförande, att de anställda frivilligt medverkar till en huvudmannaskapsändring.

I syfte att underlätta denna medverkan har i principavtalet föreskrivits,

att statens förpliktelser mot sjukhusens personal skall övertagas av landstingskommunerna

med garanti av de nya huvudmännen, att de anställda,

så länge de innehar samma eller motsvarande tjänst, skall vidbliva de för

dem vid avtalets ikraftträdande gällande statliga anställningsvillkoren därest

dessa icke dessförinnan ersätts av andra bestämmelser, tillkomna efter förhandlingar

mellan landstingskommunerna och berörda personalorganisationer

(punkt 26). Med sjukhusens personal avses alla vid sjukhusen anställda,

oavsett anställningsform, och med statliga anställningsvillkor avses

samtliga statliga avlönings- och pensionsbestämmelser ävensom övriga bestämmelser

reglerande de anställningsvillkor, som är tillämpliga a de anställda

intill tidpunkten för landstingskommunernas övertagande av sjukhusen.

Även om den föreslagna garantin i princip godtagits vid de överläggningar

som från inrikesdepartementets sida förts med företrädare för berörda

personalorganisationer och landstingsförbundet har från båda sidor

berörts olika personalproblem, som man ej anser lösta med den utformning

övergångsklausulen fått i principavtalet. Från personalens sida har exempelvis

påpekats, att man trots garantin kan komma att mista vissa av de befordringsmöjligheter,

som staten nu erbjuder. Vidare har framhållits, att be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1963

svärsinstitutet är bättre utformat inom den statliga sektorn än inom den

landstingskommunal. Även andra villkor av olika innebörd och värde har

anförts såsom exempel på att personalen skulle gå förlustig skilda förmåner

vid övergång till landstingskommunal tjänst. Sålunda har statens sjukhuspersonals

förbund uttalat, att de statliga anställningsvillkoren för all berörd

personal borde bibehållas i sin helhet och personalens förmåner icke försämras

vid sjukhusens överförande från staten till landstingskommunerna.

Även från Sveriges akademikers centralorganisation, tjänstemännens centralorganisation

samt stat stjänstemännens riksförbunds sida har framförts

liknande synpunkter på innehållet i den föreslagna personalklausulen. Enighet

har emellertid nåtts om att de spörsmål, som vid överläggningarna varit

föremål för diskussion ävensom övriga problem i sammanhanget, skall upptagas

till gemensamma förhandlingar mellan företrädare för staten, landstingen

och personalorganisationerna under tiden fram till huvudmannaskapsreformens

genomförande. Förhandlingarna bör föras på ett sådant sätt

att avtal om de villkor, som skall gälla för övergång till landstingskommunal

tjänst, kan träffas före den 1 januari 1967 för att träda i kraft samtidigt

med landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård. Det

är min förhoppning, att dessa gemensamma förhandlingar skall leda till en

lösning av de problem som sammanhänger med personalens övergång till

landstingskommunal tjänst och landstingskommunernas emottagande av nu

på statliga villkor anställd personal. Med hänsyn till att fråga uppkommit

rörande bl. a. besättandet av de ordinarie statliga befattningarna i avvaktan

på reformens genomförande, anser jag det rimligt, att några inskränkningar

icke sker i tillsättandet av ordinarie eller andra befattningar fram till den

1 januari 1967. Dock bör i förekommande fall vid de olika tjänsternas utannonsering

och tillsättande förbehåll göras, att vederbörande befattningshavare

skall vara skyldig att den 1 januari 1967 eller vid motsvarande tidpunkt

övergå till landstingskommunal tjänst.

Statens pensionsförpliktelser enligt avtalsförslaget är utformade analogt

med vad som föreskrivits i samband med polisväsendets förstatligande. För

de framtida pensionskostnader, d. v. s. även kostnader för livräntor, som

avser tjänstetid hos staten, skall staten således ansvara. Kostnader för pensioner,

som börjat utgå före övertagandet, bestrides av staten. Pensionsrätten

grundar sig därvid på statens allmänna tjänstepensions reglemente

(SPR). Pensionskostnaderna fördelas emellan staten och landstingskommunerna

i princip i förhållande till antalet år, under vilka befattningshavaren

varit underkastad SPR eller tidigare gällande statliga pensionsreglementen

respektive landstingens pensionsreglemente (LPR). Om en skötare t. ex.

pensioneras 23 år efter avtalets ikraftträdande och har tio SPR-år före denna

tidpunkt, fördelas i princip pensionskostnaden i proportion — och —•. Ana
33

33

logt med vad som skett i samband med beslutet om polisväsendets förstat
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

ligande bör statens andel sålunda låsas till den pensionsnivå, som gäller

omedelbart före avtalets ikraftträdande, därvid med pensionsnivå avses bruttonivå

enligt SPR.

Sammanfattningsvis vill jag understryka, att huvudmannaskapsreformen

inom mentalsjukvården ej endast är av utomordentligt stor betydelse för

åstadkommandet av en ändamålsenlig sjukvård under enhetligt, landstingskommunalt

huvudmannaskap utan även innebär en förändring i den statliga

och landstingskommunala förvaltningen. Staten upphör i stort sett att

ha det omedelbara ansvaret för någon del av sjukvården under det att landstingskommunerna

får en vidgad verksamhet att ansvara för. Sålunda kommer

de tjugofem landstingskommunerna att få övertaga omkring 25 000

vårdplatser fördelade på drygt 40 olika institutioner vid vilka f. n. mer än

12 000 fasta tjänster finns inrättade. Det ligger i sakens natur, att reformens

genomförande kommer att kräva stora arbetsinsatser av alla, som

därav är berörda. Det principavtal, som jag här har förordat, kommer visserligen

att vara grundläggande för uppläggningen av reformens genomförande

men löser ingalunda alla de formella och materiella spörsmål av

skilda slag, som kommer att uppstå, då reformen skall föras ut på det praktiska

fältet. Icke mindre än tjugofem olika avtal skall således upprättas,

varvid för varje landstingsområde skall förhandlas först och främst rörande

omfattningen av både vårdplan och regionvårdplan. Med hänsyn bl. a. till

de olika investeringsbidragen måste därvid ingående organisatoriska avvägningar

göras såväl landstingsvis som regionvis. De regionala anordningarna

för specialvården inom mentalsjukvården kommer att fordra speciella överväganden

i fråga om både utbyggnad och organisation. I samband därmed

måste även förhandlingar föras med städerna utanför landsting. Att i varje

avtal fastställa omfattningen av alla i principavtalet beskrivna platstyper

kräver grundlig genomgång av platsbeståndet samt ingående överläggningar

om planernas innehållsmässiga utförande. Principavtalet innebär vidare,

att omfattningen av de anläggningar och markområden, inventarier m. m.,

som skall övertagas, skall fastställas i varje avtal. Särskilda förhandlingar

blir vidare erforderliga med tredje man, med vilken staten har bindande

avtal om leveranser av nyttigheter o. d. För de sjukhus, som skall vara

regionsjukhus eller eljest tills vidare skall betjäna annat landstingsområde

än det egna, måste överenskommelser träffas med landstingen om rätten

till vård på dessa sjukhus.

Ett stort antal av de statliga sjukhusen kommer vid överförandet till

landstingskommunal ägo att vara i behov av upprustning. Omfattningen av

denna och det upprustningsbidrag, som skall utgå måste ävenledes bli föremål

för ingående prövningar och förhandlingar. På motsvarande sätt måste

överenskommas om det utrustningsbidrag, som skall utgå till upprustade

vårdplatser. Även beträffande övriga investeringar och bidrag härtill måste

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

förhandlingar föras i samband med de olika avtalens upprättande. Jag kan

här peka på de frågor som rör markförvärv, avräkning av kostnader, som

staten tidigare nedlagt ävensom bidrag till s. k. gemensamhetsanordningar.

Vidare måste investeringstakten som sådan bli föremål för överläggningar

med landstingen, innan statsmakterna fastställer investeringsplanen för

bidragen till den övertagna mentalsjukvården. Beräkningen av driftbidragens

storlek måste givetvis föreligga innan ett övertagande kan ske. Speciella

förhandlingsproblem medför — såsom jag förut särskilt markerat — personalens

övergång till landstingskommunal tjänst.

Vad jag nu anfört innebär ett konstaterande, att så gott som varje punkt

i principavtalet kräver både omfattande utredningsarbeten och särskilda

överläggningar eller förhandlingar med såväl de nya huvudmännen som

andra myndigheter, organisationer och övriga, som kan beröras av reformen.

Det föreslagna principavtalet är avsett att tjäna som grundval för de

tjugofem olika avtalens upprättande. Detta synnerligen omfattande förhandlingsarbete

måste vara i princip slutfört före våren 1966, vilket betyder

att ungefär två år står till förfogande för förhandlingsarbetet.

Arbetets omfång och den relativt korta tid, som kommer att stå till buds

för ett realiserande av reformen fordrar en effektiv och snabbt arbetande

förhandlingsorganisation, som med hjälp av mentalsjukvårdsberedningen

samt dess byggnads- och utrustningsdelegation snarast bör träda i verksamhet

för att den föreslagna huvudmannaskapsreformen skall kunna genomföras.

Jag har i det föregående föreslagit, att Kungl. Maj :t bör bemyndigas

att sluta de olika avtalen och att det bör ankomma på Kungl. Maj :t

att meddela erforderliga föreskrifter om den förhandlingsorganisation, som

erfordras.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

113

VI. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) besluta, att huvudmannaskapet för den av staten drivna

mentalsjukvården m. m. skall enligt de förutsättningar samt

i den omfattning och på de villkor jag i det föregående förordat

överföras till landstingskommunerna den 1 januari

1967;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna avtal med

landstingen om deras övertagande av mentalsjukvården m. m.

i huvudsak enligt av mig i det föregående förordat principavtal

och eljest angivna grunder.

Med bifall till vad föredraganden med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Segerfalk

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

Bilaga A.

Protokoll, hållet vid överläggningar

den 8 maj 1963 mellan

företrädare för inrikesdepartementet,

å ena sidan, samt för

svenska landstingsförbundet, å

andra sidan, angående landstingskommunernas

övertagande

av statens mentalsjukvård m. m.

§ 1.

Efter förda överläggningar angående omfattningen av och villkoren för

överförandet av den statliga mentalsjukvården m. m. till landstingskommunalt

huvudmannaskap framlades från inrikesdepartementet det förslag häröver,

som framgår av till detta protokoll fogad bilaga. Företrädarna för inrikesdepartementet

förklarade att avsikten var att framlägga förslaget i en

kommande proposition om landstingskommunernas övertagande av statens

mentalsjukvård m. m. I propositionen skulle bl. a. hemställas, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen att dels besluta, att huvudmannaskapet för

den av staten drivna mentalsjukvården m. m. skulle enligt de förutsättningar

samt i den omfattning och på de villkor, som förslaget omfattade,

överföras till landstingskommunerna den 1 januari 1967, dels ock bemyndiga

Kungl. Maj :t att godkänna för reformen erforderliga avtal med respektive

landstingskommun.

§ 2.

Företrädarna för svenska landstingsförbundets styrelse och förhandlingsdelegation

meddelade, att i § 1 omnämnt förslag av förbundets styrelse underställts

landstingens förvaltningsutskott för granskning varjämte förslaget

behandlats vid en konferens med representanter för utskotten. Därvid

hade framkommit erinringar mot åtskilliga punkter i bestämmelserna. Vid

förnyat övervägande av frågan hade förbundsstyrelsen och dess förhandlingsdelegation

funnit bestämmelserna i vissa avseenden alltjämt otillfredsställande.

Landstingsförbundets företrädare ville sålunda anmäla, att det inom förbundsstyrelsen

och dess förhandlingsdelegation förelåg betänkligheter t. ex.

i fråga om de föreslagna anläggningsbidragen, vilka syntes otillräckliga,

främst vad det gällde uppförande av mindre mentalsjukhus. Även utrust
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

ningsbidragen ansågs alltför små. Svårigheter förelåg vidare att bedöma,

hur det föreslagna driftbidraget skulle utfalla, men så mycket syntes tydligt,

att det icke torde komma att täcka de kostnader en modern, intensivt

bedriven mentalsjukvård betingade. Utformningen av bestämmelserna om

landstingens övertagande av mentalsjukhusens personal gav också anledning

till bekymmer med anledning av de konsekvenser, främst på det administrativa

området, som därmed var förbundna. Landstingsförbundet

hade framhållit önskvärdheten av att erforderliga förhandlingar med personalorganisationerna

kunde slutföras före 1967. I anslutning till punkt 26

hade landstingsförbundet vidare för sin del fogat följande tillägg till protokollsanteckningen.

Tillägg till protokollsanteckning, punkt 26.

Landstingsförbundet förutsätter, att punkt 26 tillkommit för att skydda

den personal, som vid övertagandetillfället har fast anställning vid sjukhusen,

mot försämring av anställningsvillkoren sedda som helhet. Förbundet

utgår därför ifrån att för den personal som övergår till landstingsanställning

kommer att gälla landstingens anställnings- och avlöningsbestämmelser

med de övergångsbestämmelser, som för detta ändamål kan vara erforderliga

och varom överenskommelse kan träffas med vederbörande personalorganisation

före sjukhusens överförande till respektive landsting.

Landstingsförbundet har vidare omnämnt, att Malmöhus läns landsting

yrkat att tidpunkten för övertagande av Vipeholms sjukhus flyttas till den

1 januari 1971 samt att krav på förhöjda anläggningsbidrag till mentalsjukhusen

även i vissa i bestämmelserna ej omnämnda Norrlandslän förelåg med

hänsyn till byggnadskostnadernas storlek i dessa län.

Trots sålunda föreliggande allvarliga betänkligheter hade dock styrelsen

och dess förhandlingsdelegation, med hänsyn till önskvärdheten att erhålla

en rationell organisation av mentalsjukvården och till angelägenheten att

förbättra de mentalt sjukas vårdförhållanden, ansett sig böra godtaga det av

inrikesdepartementet framlagda förslaget till allmänna bestämmelser för

landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård.

Ledamoten av landstingsförbundets styrelse herr Pålsson i Lit hade inom

förbundsstyrelsen anmält avvikande mening under uttalande, att han ansett,

att styrelsen i nuvarande läge hade bort avstyrka förslaget.

Vid protokollet:

För inrikesdepartementet

Rune B. Johansson

För svenska landstingsförbundet

Fridolf Thapper

Axel Mannerskantz

Carl G. Persson

loar Dahlgren

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

Bilaga till förhandlingsprotokoll den 8 maj 1963.

Allmänna bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av

statens mentalsjukvård m.m.

1. Landstingskommunerna övertager såvitt angår patienter från landstingsområdena

den 1 januari 1967 huvudmannaskapet för den av staten

bedrivna mentalsjukvården och vården av epileptiker. Huvudmannaskapet

för specialvården av psykopater skall dock, om ej annorlunda överenskommes,

övertagas senast den 1 januari 1970.

Från övertagandet undantages undervisningen och vården av sådana blinda

och döva psykiskt efterblivna, som skall mottagas vid statens blind- och

dövskolor.

Anteckning till punkt 1.

a) Den av staten bedrivna mentalsjukvården omfattar dels den i anslutning

till statens mentalsjukhus drivna slutna och öppna vården, till vilken

hör specialvården av psykiskt sjuka med tuberkulos i smittsamt skede,

psykiskt sjuka barn, särskilt farliga psykiskt sjuka, psykiskt abnorma, s. k.

psykopater, och psykiskt efterblivna, dels den undervisning och vård av

psykiskt efterblivna, som meddelas vid andra statliga institutioner än vid

mentalsjukhus, dels ock mentalsjukvård samt undervisning och vård av

psykiskt efterblivna vid institutioner, till vilkas drift staten bidrager enligt

särskilda avtal. Till den öppna vården hör bl. a. hjälpverksamhet och familjevård.

b) Till begreppet mentalsjukvård hänföres i det följande även vården

av epileptiker. Med vård likställes i förekommande fall även undervisning

av psykiskt efterblivna.

c) Med sjukhus avses i det följande — om ej annat sägs statens mentalsjukhus

och epilepsisjukhus, statens skol- och yrkeshem för barn med

komplicerad utvecklingshämning samt statens arbetshem och vårdhem för

blinda och döva med komplicerat lyte eller andra institutioner för mentalsjukvård,

till vilkas drift staten bidrager enligt särskilda avtal.

d) I punkt 1 avsedda institutioner omfattar den 1 januari 1963 följande

sjukhus:

(1) Mentalsjukhus

Ulleråkers sjukhus, Uppsala, Uppsala län

S:ta Anna sjukhus, Nyköping, Södermanlands län

Sundby sjukhus, Strängnäs, Södermanlands län

(med sekundäravdelningar i Ribbingelund, Ärla, och Rosöga, Härad)

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

Birgittas sjukhus, Vadstena, Östergötlands län

(med sekundäravdelning i Hammar)

Ryhovs sjukhus, Jönköping, Jönköpings län

S:t Sigfrids sjukhus, Växjö, Kronobergs län

(med specialavdelning och Korsberga centralhem)

S:ta Gertruds sjukhus, Västervik, Kalmar län

(med fast paviljong)

S:t Olofs sjukhus, Visby, Gotlands län

Gullberna sjukhus, Karlskrona, Blekinge län

S:t Lars sjukhus, Lund, Malmöhus län

S:ta Maria sjukhus, Hälsingborg, Malmöhus län

S:t Jörgens sjukhus, Lillhagen, Göteborgs och Bohus län

Restads sjukhus, Vänersborg, Älvsborgs län

(med sekundäravdelning i österängen)

Källshagens sjukhus, Vänersborg, Älvsborgs län

Falbygdens sjukhus, Falköping, Skaraborgs län

Mariebergs sjukhus, Kristinehamn, Värmlands län

Mellringe sjukhus, Örebro, Örebro län

Säters sjukhus, Kopparbergs län

(med fast paviljong samt med sekundäravdelningar i Pärlby, Grangärde,

och Olofsfors, Avesta)

Häls inge sjukhus, Bollnäs, Gävleborgs län

Sidsjöns sjukhus, Sundsvall, Västernorrlands län

(med specialavdelning)

Gådeå sjukhus, Härnösand, Västernorrlands län

Frösö sjukhus, Östersund, Jämtlands län

(med sekundäravdelning i Järvsö)

Umedalens sjukhus, Umedalen, Västerbottens län

Furunäsets sjukhus, Piteå, Norrbottens län

(2) Mentalsjukhus för psykopater

Sjukhuset i Katrineholm, Katrineholm, Södermanlands län

(under uppförande)

(3) Mentalsjukhus för psykiskt efterblivna

Västra Marks sjukhus, Örebro, Örebro län

Västra Ny sjukhus, Motala, Östergötlands län

Vipeholms sjukhus, Lund, Malmöhus län

Källshagens sjukhus, Vänersborg, Älvsborgs län

(jämför under (1))

Salberga sjukhus, Sala, Västmanlands län

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

(4) Statens epilepsisjukhus

Vilhelmsro sjukhus, Jönköping, Jönköpings län

(5) Statens skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utveckling shäm
ning

m. fl.

Statens skol - och yrkeshem för flickor i Vänersborg,

(Laxå), Älvsborgs (Örebro) län

Statens skol- och yrkeshem för pojkar på Salboh

e d, Västmanlands län

Statens vård- och arbetshem för blinda med komplicerat

lyte, Lund, Malmöhus län

Vårdanstalten för döva med komplicerat lyte, Mogård,

Finspång, Östergötlands län

(6) Institutioner för mentalsjukvård, till vilkas drift staten bidrager enligt

särskilda avtal

Kronprinsessan Victorias kustsanatorium, tillhörande

föreningen med samma namn, Vejbystrand, Kristianstads län,

Skolhemmen Sävstaholm, Vingåker, Södermanlands län, samt

Söderhaga, Drewiken, Stockholms län, tillhörande Föreningen Sävstaholmsskolorna,

Mellansjö skolhem, tillhörande föreningen med samma namn, Täby,

Stockholms län.

Statens nuvarande ansvar för driften vid dessa inrättningar upphör vid

landstingens övertagande av huvudmannaskapet för mentalsjukvården för

att i första hand övertagas av de landstingskommuner, inom vilka inrättningarna

är belägna, de s. k. värdlandstingen.

e) Före den 1 januari 1967 må på grundval av de allmänna bestämmelserna

överenskommelse träffas mellan staten och landstingskommun om

uppförande och/eller drift av nytt sjukhus.

f) Malmöhus läns landstingskommun skall övertaga Vipeholms sjukhus,

Lund, senast den 1 januari 1970.

2. Mellan staten och envar landstingskommun upprättas avtal, nedan

kallat avtalet, om de särskilda bestämmelser för landstingskommunens övertagande

av den statliga mentalsjukvården, som — utöver vad i det följande

angives — erfordras.

3. I en för varje landstingsområde upprättad vårdplan fastställes i avtalet

för den del av mentalsjukvården, som ej omfattas av specialvården

enligt punkt 4, dels antalet fullgoda platser vid befintliga sjukhus, som

skall övertagas av landstingskommunen, dels antalet platser i behov av

upprustning vid sådana sjukhus, dels ock antalet erforderliga nya platser.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

4. I en för flera sjukvårdsområden (»regioner») upprättad regionvårdplan

fastställes i avtalet för specialvården av

a) psykiskt sjuka med tuberkulos i smittsamt skede,

b) psykiskt sjuka barn,

c) särskilt farliga psykiskt sjuka,

d) psykiskt abnorma, s. k. psykopater,

e) psykiskt efterblivna, samt

f) epileptiker

dels antalet fullgoda platser vid befintliga sjukhus, som skall övertagas

av respektive landstingskommun, dels antalet platser i behov av upprustning

vid sådana sjukhus, dels ock antalet erforderliga nya platser.

Anteckning till punkt 3 och 4.

Vårdplanen respektive regionvårdplanen är icke bindande för landstingskommunen

i dess ansvar för mentalsjukvården enligt sjukvårdslagen och

enligt de andra författningar, i vilka vården eller undervisningen av i avtalet

omnämnt klientel regleras.

5. Vid avtalets ikraftträdande övertager landstingskommunen vederlagsfritt

och med full äganderätt samtliga av staten ägda inom landstingsområdet

för mentalsjukvården befintliga och erforderliga anläggningar jämte

markområden med därtill knutna rättigheter och skyldigheter.

Markområdenas omfattning fastställes i avtalet.

Anteckning till punkt 5.

a) Det förutsättes, att anläggningar och mark, som icke överlåtes till

landstingskommunen, icke skall komma att nyttjas på ett för sjukvården

störande eller menligt sätt.

b) Beträffande övertagande av rättigheter och skyldigheter antecknas,

att däri ingår donationer, servitut och andra onera belastande eller hörande

till övertagna sjukhus. Inkomster och utgifter, som avser tiden före övertagandet,

skall tillkomma respektive falla på statsverket.

c) I det fall primärsjukhus är beläget utanför den landstingskommun,

som utgör sjukhusets egentliga upptagningsområde, skall sjukhuset — såvida

ej annat överenskommes — övertagas av landstingskommunen ifråga.

6. I övertagandet av anläggningar ingår för mentalsjukvården befintliga

och erforderliga inventarier och annan utrustning.

7. Därest avtal föreligger mellan staten och tredje man om leverans av

nyttigheter e. d. inträder landstingskommunen i statens rättigheter och

skyldigheter enligt avtalet.

8. övertagandet av anläggningar och markområden medför icke skyldighet

för landstingskommunen att erlägga lagfartskostnader.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

9. Den nye huvudmannens förfoganderätt till övertagna anläggningar

skall i princip icke inskränkas. Undantag härifrån skall göras i de fall landstingskommun

övertager sjukhus, som i enlighet med vårdplanen respektive

regionvårdplanen skall mottaga patienter från annat sjukvårdsområde än

det inom vars område sjukhuset är beläget.

10. För de sjukhus, som enligt vårdplanen respektive regionvårdplanen

helt eller delvis skall bibehållas men som ej är definitivt upprustade vid

tidpunkten för övertagandet, skall av statsmedel utgå upprustningsbidrag.

Upprustningens omfattning fastställes i avtalet och bestämmes därvid

till den standard, som är likvärdig med och av statsmakterna accepterad

för de — intill tidpunkten för avtalets ikraftträdande —- senast upprustade

sjukhusen av motsvarande karaktär. Upprustningsbidraget utgår med belopp

motsvarande de av staten i samråd med landstingskommunen beräknade

kostnaderna för upprustningen, dock högst med verkliga kostnaden.

11. Till det i vårdplanen respektive regionvårdplanen angivna antalet

nya platser utgår av statsmedel anläggningsbidrag, beräknat per den 1 juli

1962, med ett belopp om 55 000 kronor per plats i sluten vård vid helt nya

sjukhus och 30 000 kronor per tillkommande sådan plats vid i avtalet avsedda

eller eljest befintliga sjukhus och institutioner. Vid anläggning för

specialvård av psykiskt sjuka barn och s. k. psykopater utgår dock anläggningsbidraget

med 70 000 kronor per plats i sluten vård vid helt nya sjukhus

och 45 000 kronor per tillkommande sådan plats vid i avtalet avsedda

eller eljest befintliga sjukhus och institutioner.

Anteckning till punkt 11.

a) För uppförande av ett nytt mentalsjukhus i Gällivare skall följande

gälla: Därest det efter sjukhusets färdigställande med hänsyn till de särskilda

förhållandena i Norrbottens län skulle visa sig att ett anläggningsbidrag

om 55 000 kronor per plats är otillräckligt, skall särskild ersättning

utgå med skäligt belopp för eventuella merkostnader utöver anläggningsbidraget.

Staten skall därvid tillförsäkras inflytande vid sjukhusets projektering.

b) Anläggningsbidraget till platser avsedda för specialvård av psykiskt

sjuka barn skall omprövas vid överläggningar mellan parterna när erfarenhet

vunnits om de faktiska byggnadskostnaderna för sådana platser uppförda

i statlig regi.

12. Sker ej upprustning av befintligt sjukhus eller nybyggnad av platser

till det antal som angives i vårdplanen respektive regionvårdplanen utgår

icke upprustnings- eller anläggningsbidrag till de platser, som sålunda ej

komma till utförande. Om platserna i respektive plan ersättes genom

investeringar på annat sätt än nu nämnts må dock bidrag utgå med verk
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1963

liga kostnaden, dock med högst det belopp, som skulle ha utgått vid upprustning

eller nybyggnad av motsvarande plats i sluten vård.

13. För investeringar i gemensamhetsanordningar, vilkas kapacitet vid

en utbyggnad måste ökas, utgår anläggningsbidrag med den del av den

verkliga kostnaden, som hänför sig till nytillskottet av platser, dock med

högst 20 000 kronor per tillkommande plats.

14. I det fall staten nedlagt kostnader utöver sedvanligt underhåll för

att vid befintligt sjukhus under en övergångstid bibehålla ett antal platser

i avvaktan på deras definitiva förläggning, göres avräkning härför i avtalet.

Avräkningsbeloppet bestämmes till så stor del av den nedlagda kostnaden

per plats, som vid tidpunkten för sjukhusets övertagande hänför sig

till den enligt vårdplanen respektive regionvårdplanen återstående tiden

för platsernas användning.

15. Upprustnings- och anläggningsbidragen göres värdebeständiga genom

anknytning till byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex. Anläggningsbidragen

göres värdebeständiga per den 1 juli 1962.

16. Bidrag till köp av erforderlig mark för nya platser m. m. enligt vårdplanen

resp. regionvårdplanen utgår med högst det belopp, som motsvarar

statens genomsnittliga kostnad för jämförbar sjukhusmark under åren

1960—1966.

Därest landstingskommunens beräknade kostnad för ett eventuellt markköp

skulle väsentligen överstiga statens bidrag, må landstingskommunen

påkalla överläggningar om ersättning för det belopp, varmed landstingskommunens

kostnad överstiger nämnda bidrag. Dylika överläggningar skall upptagas

i sådan tid, att staten kan medverka i förhandlingarna om det eventuella

markförvärvet.

17. Ersättning för anskaffning av erforderlig utrustning, utrustningsbidrag,

skall utgå av statsmedel till såväl upprustade och nya platser som anordningar

enligt punkt 12. I samband med upprustningsbidrag utgår ersättningen

i den man så erfordras för att uppnå i punkt 10 angiven upprustningsstandard.

18. Utrustningsbidraget utgår med ett belopp om 5 000 kronor per plats

vid helt nya sjukhus och med 2 500 kronor per tillkommande plats vid i

avtalet avsedda eller eljest befintliga sjukhus och institutioner.

Vid anläggning för vård av psykiskt sjuka barn och s. k. psykopater utgår

utrustningsbidrag med 7 000 kronor per plats vid helt nya sjukhus och

med 3 000 kronor per tillkommande plats vid i avtalet avsedda eller eljest

befintliga sjukhus och institutioner.

För de sjukhus, som upprustats enligt punkt 10, utgår utrustningsbidrag

i överensstämmelse med de grunder, som gäller för upprustningsbidrag.

För de anordningar, som vidtages enligt punkt 12, utgår utrustningsbi
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963

drag i överensstämmelse med de grunder, som gäller för bidrag enligt nämnda

punkt.

Bidragen skall förändras i relation till ändringar i omsättningsskatt och

kommerskollegii partiprisindex (generalindex) efter den 1 juli 1962.

19. Takten i upprustningen och utbyggnaden enligt vårdplanen respektive

regionvårdplanen fastställes i samråd med landstingskommunen i en

av statsmakterna godkänd investeringsplan.

20. Som ersättning för mentalsjukvårdens driftkostnader utgår av statsmedel

till landstingskommunen driftbidrag i form av bidrag dels till platser

vid andra sjukhus än psykopatsjukhus, dels ock till platser vid psykopatsjukhus

samt vid specialavdelning för psykopater.

a) Såsom bas för driftbidraget till platser vid andra sjukhus än psykopatsjukhus

lägges beträffande Norrbottens läns landstingskommun den genomsnittliga

vårddagskostnaden vid Furunäsets sjukhus samt beträffande

andra landstingskommuner den genomsnittliga vårddagskostnaden vid övriga

av staten drivna sjukhus året före avtalets ikraftträdande, multiplicerad

med dels det antal inom landstingskommunen mantalsskrivna patienter,

som i genomsnitt under år 1966 är intagna vid här avsedda sjukhus

inom riket, dels ock talet 365.

b) Såsom bas för driftbidraget till platser vid psykopatsjukhus samt vid

specialavdelning för psykopater lägges den genomsnittliga vårddagskostnaden

vid Katrineholms sjukhus år 1969, multiplicerad med dels det antal

inom landstingskommunen mantalsskrivna patienter, som i genomsnitt under

år 1969 är intagna vid psykopatsjukhus samt specialavdelning för psykopater,

dels ock talet 365.

Anteckning till punkt 20.

a) Vårddagskostnaden beräknas på följande sätt: Personalkostnaderna

och omkostnaderna för sjukhusvården, familjevården och hjälpverksamheten

samt utgifter för fastigheters reparation och underhåll ävensom för hyror

och arrenden minskas med inkomster av hyror, arrenden o. d. samt

vårdavgifter. Erhållen summa divideras med antalet vårddagar vid samtliga

sjukhus — vårddagskostnaden.

b) Vid beräkningen av personalkostnaderna förutsättes att alla enligt

gällande personalplan för varje sjukhus inrättade tjänster varit besatta

med placering i näst högsta löneklassen under hela det år, som skall ligga

till grund för beräkningen av vårddagskostnaden.

c) Utgifterna för fastigheters underhåll och reparation beräknas efter

de normer, som gäller för de olika sjukhusen vid beräkningen av medicinalstyrelsens

medelsbehov under styrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

De för statens sjukhus erforderliga underhållsmedlen beräknas efter fastställda

riktlinjer, innebärande bl. a. att procentsatserna 1,5, 1,0 och 0,5

tillämpas för äldre byggnader, nya byggnader över åtta år respektive nya

byggnader ej över åtta år.

21. Driftbidraget anpassas för varje kalenderår dels till den årliga procentuella

förändringen av lönerna för statens tjänstemän, dels ock till den

genomsnittliga förhöjningen av lönerna för tjänsterna inom den statliga

sektorn vid s. k. B-listeförhandlingar.

22. Såsom gottgörelse för kostnaderna för sjukhuspersonalens pensionering

m. m. ökas den genomsnittliga vårddagskostnaden med pensionskostnader,

inklusive socialförsäkringsavgifter, beräknade till 20 procent av den

avlöningssumma, som ingår i genomsnittskostnaden.

23. Som ersättning för de med utbildningen av mentalsjukvårdspersonal

förenade kostnaderna utgår av statsmedel särskilt driftbidrag med utgångspunkt

från de kostnader staten har för sådan utbildning året före avtalets

ikraftträdande.

Denna kostnad fördelas på respektive landstingskommun i förhållande

till det genomsnittliga antal inom landstingskommunen mantalsskrivna patienter,

som under år 1966 är intagna på sjukhus enligt punkt 20 a). Bidraget

anpassas för varje kalenderår dels till den årliga procentuella förändringen

av lönerna för statens tjänstemän, dels ock till den genomsnittliga

förhöjningen av lönerna för tjänsterna inom den statliga sektorn vid

s. k. B-listeförhandlingar.

Anteckning till punkt 23.

Parterna är ense om principen, att vid den tidpunkt, då yrkesutbildningen

inom vårdnadsyrkena och statens bidrag till kostnaderna härför regleras

i annan ordning, detta skall gälla även förevarande område, överläggningar

mellan parterna må upptagas om de problem, som kan uppstå i samband

med övergång till det nya bidragssystemet.

24. Upprustnings-, anläggnings- och utrustningsbidrag samt bidrag till

marklösen utbetalas kvartalsvis i efterskott i takt med realiserandet av den

överenskomna vårdplanen respektive regionvårdplanen samt investeringsplanen.

För anläggningarnas godkännande gäller bestämmelserna i sjukvårdslagen

och sjukvårdsstadgan eller motsvarande författningar.

25. I avtalet omförmälda ersättningar till landstingskommunen för driftkostnader

skall erläggas månadsvis i efterskott i form av utbetalningar å

conto motsvarande V12 av det belopp, vartill ersättningarna uppgått för det

senast slutligt reglerade kalenderåret. Slutlig reglering av driftbidragen avseende

anpassning enligt punkt 21 skall ske kalenderårsvis i efterskott.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1963

26. Statens förpliktelser mot sjukhusens personal övertages av landstingskommunen

med garanti av landstingskommunen, att de anställda, så länge

de innehar samma eller motsvarande tjänst, skall vidbliva för dem vid avtalets

ikraftträdande gällande statliga anställningsvillkor, därest dessa icke

dessförinnan ersatts av andra bestämmelser, tillkomna efter förhandlingar

mellan landstingskommunen och berörda personalorganisationer. Staten

skall ansvara för de framtida pensionskostnader, som avse tjänstetid hos

staten.

Anteckning till punkt 26.

Kostnader för pensioner och livräntor, som börjat utgå före övertagandet,

bestrides av staten. I fråga om pensionskostnader för den personal, som

innehar fortlöpande anställning vid övertagandet, skall staten ansvara för

de pensionskostnader som hänför sig till tiden före övertagandet.

Statens andel fastställes till den pensionsnivå, som gäller omedelbart före

övertagandet, därvid med pensionsnivå avses bruttonivå enligt statens pensionsreglemente

(SPR).

27. Dessa bestämmelser skall i vad avser de ekonomiska villkoren tilllämpas

t. o. m. utgången av år 1971. Förutsättningslösa förhandlingar mellan

parterna beträffande statens bidrag till den av landstingen då övertagna

vården skall upptagas i sådan tid, att en ny överenskommelse skall kunna

tillämpas fr. o. m. 1972.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1963 125

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning ........................................................ 3

II. Allmänna synpunkter på mentalsjukvården........................... 8

A. Mentalsjukvårdsdelegationen.................................... 8

B. Remissyttranden............................................... 13

III. Principiella synpunkter på den statliga mentalsjukvårdens överförande till

landstingskommunerna............................................. 18

A. Mentalsjukvårdsdelegationen.................................... 18

1. Mentalsjukvårdens utformning och huvudmannaskapet.......... 18

2. Mentalsjukvårdens organisation............................... 21

B. Mentalsjukvårdsberedningen..................................... 23

1. Specialvården av psykiskt sjuka och abnorma................. 23

2. Undervisningen och vården av psykiskt efterblivna............. 29

C. Remissyttranden............................................... 37

1. Mentalsjukvårdsdelegationens principresonemang om mentalsjukvårdens

utformning och huvudmannaskapet................... 37

2. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande specialvården av psykiskt

sjuka och abnorma.................................... 41

3. Mentalsjukvårdsberedningens förslag rörande undervisningen och

vården av psykiskt efterblivna............................... 46

4. Mentalsjukvårdsdelegationens förslag till mentalsjukvårdens organisation

.................................................... 54

IV. De ekonomiska villkoren för mentalsjukvårdsreformen................... 59

A. Statsbidragsutredningen........................................ 59

1. Allmänna synpunkter........................................ 59

2. Sjukhusanläggningarnas övertagande.......................... 60

3. Investeringsbidrag........................................... 61

4. Driftbidrag................................................. 65

B. Remissyttranden............................................... 68

1. Allmänna synpunkter........................................ 68

2. Sjukhusanläggningarnas övertagande.......................... 71

3. Investeringsbidrag........................................... 72

4. Driftbidrag................................................. 75

V. Departementschefen................................................ 80

1. Principiell diskussion om huvudmannaskapsreformen och mentalsjukvårdens

utformning...................................... 80

2. Huvudmannaskapsreformens omfattning m. m.................. 87

3. Mentalsjukvårdens organisation............................... 92

4. Allmänna bestämmelser för landstingskommunernas övertagande av

statens mentalsjukvård m. m................................. 94

VI. Hemställan....................................................... 113

Bilaga A. Förhandlingsprotokoll av den 8 maj 1963...................... 114

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:403 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m. a1 i texten
  2. SU 1963:210 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten