Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
1963-10-18 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:185, Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1963
1
Nr 185
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193);
given Stockholms slott den 18 oktober 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i utlänningslagen den
30 april 1954 (nr 193).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att avvisning enligt 19 § utlänningslagen skall
kunna ske ej endast såsom för närvarande vid utlännings ankomst till riket
eller omedelbart därefter utan jämväl intill tre månader efter ankomsten. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr lss
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1963
Förslag
till
Lag
om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
Härigenom förordnas, att 19, 20 och 57 §§ utlänningslagen den 30 april
19541 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
19 §.
Utlänning, som ankommer till riket,
må ock avvisas,
1) om han kan antagas komma
att sakna erforderliga medel för sin
vistelse här i riket eller, därest han
ämnar besöka Danmark, Finland eller
Norge, för sin vistelse därstädes
ävensom för sin hemresa;
2) om han ämnar söka sitt uppehälle
här i rikek eller i Danmark,
Finland eller Norge och det skäligen
kan antagas att han icke kommer
att ärligen försörja sig;
3) om han, enligt vad känt är, under
de senast förflutna två åren yrkesmässigt
bedrivit otukt, yrkesmässigt
utnyttjat annans otuktiga levnadssätt
eller yrkesmässigt bedrivit
olovlig införsel eller utförsel;
4) om han tidigare inom eller
utom riket blivit dömd till frihetsstraff
och det skäligen kan befaras
att han kommer att här i riket eller
i Danmark, Finland eller Norge fortsätta
brottslig verksamhet; eller
5) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark,
Finland eller Norge bedriva sabotage,
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.
(Föreslagen lydelse)
Utlänning må ock avvisas,
Dom han kan antagas komma
att sakna erforderliga medel för
sin vistelse här i riket eller, därest
han ämnar besöka Danmark, Finland,
Island eller Norge, för sin vistelse
därstädes ävensom för sin
hemresa;
2) om han ämnar söka sitt uppehälle
här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge och det
skäligen kan antagas att han icke
kommer att ärligen försörja sig;
3) om han, enligt vad känt är, under
de senast förflutna två åren yrkesmässigt
bedrivit otukt, yrkesmässigt
utnyttjat annans otuktiga levnadssätt
eller yrkesmässigt bedrivit
olovlig införsel eller utförsel;
4) om han tidigare inom eller
utom riket blivit dömd till frihetsstraff
och det skäligen kan befaras
att han kommer att här i riket eller i
Danmark, Finland, Island eller Norge
fortsätta brottslig verksamhet; eller
5)
om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge bedriva
sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.
1 Senaste lydelse av 19 och 20 §§ se SFS 1957:697.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1963
(Nuvarande lydelse)
Utlänning må jämväl, på begäran
av den centrala utlänningsmyndigheten
i Danmark, Finland eller Norge,
avvisas i annat fall, om det kan
antagas att han eljest begiver sig till
det land, som framställt sådan begäran.
Vad i-------eller bosättningstillstånd.
(Föreslagen lydelse)
Utlänning må jämväl, på begäran
av den centrala utlänningsmyndigheten
i Danmark, Finland, Island eller
Norge, avvisas i annat fall, om
det kan antagas att han eljest begiver
sig till det land, som framställt
sådan begäran.
20 §.
Avvisning skall ske vid utlännings
ankomst till riket eller omedelbart
därefter; beslut om avvisning
meddelas av polismyndighet.
Avvisning skall ske vid utlännings
ankomst till riket eller omedelbart
därefter; avvisning med
stöd av 19 § må dock ske intill tre
månader efter ankomsten. Beslut
om avvisning meddelas av polismyndighet.
Finner polismyndigheten-----— icke föreligger.
Vad i---------bör avvisas.
57 §.
Beslut om avvisning, som medde- Beslut om avvisning, som medlats
av polismyndighet, skall gå i delats av polismyndighet vid utlänverkställighet
utan hinder av an- ningens ankomst till riket eller ome
-
förda besvär. delbart därefter, skall gå i verk
ställighet
utan hinder av anförda
besvär.
Dom eller — —----avgivit nöjdförklaring.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Vad i 19 § sägs om Island
skall dock träda i tillämpning först den dag Konungen förordnar. Lagen den
1 december 1961 (nr 674) om ändring i utlänningslagen upphäves såvitt
avser nämnda paragraf.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1963
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 4 oktober
1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i
utlänningslagen samt anför.
Frågan om de nordiska ländernas anslutning till Europarådets konvention
den 13 december 1957 om persontrafik m. m. — vilken bl. a. stadgar
att medborgare i fördragsslutande stat skall vid besök upp till tre månader
utan förvärvssyfte kunna inresa till och utresa från annan fördragsslutande
stats område mot företeende av pass eller något av de identitetskort som
finns upptagna i konventionens appendix — har vid flera tillfällen dryftats
inom Nordiska rådet. Vid sin tionde session i mars 1962 i Helsingfors hemställde
rådet, efter förslag av trafikutskottet som ansåg att en nordisk anslutning
borde anstå, i rekommendation nr 17 den 22 mars 1962 till regeringarna
i Danmark, Finland, Norge och Sverige att genomföra en sådan ordning
att bl. a. identitetskort i lämplig utsträckning kan godtagas för inresa i
och vistelse under tre månader inom det nordiska passkontrollområdet samt
att i samband därmed reglera möjligheterna att under samma tid avlägsna
icke önskvärda utlänningar efter i huvudsak enhetliga regler i de berörda
ländernas utlänningslagar.
I november 1962 tillsatte de fyra nordiska länderna en gemensam
expertgrupp med uppdrag att närmare undersöka möjligheterna att genomföra
rekommendationen.
Expertgruppen har i betänkande, som av de svenska ledamöterna avgavs
den 9 april 1963, bl. a. föreslagit — förutom godtagande av vissa
identitetskort för inresa till och vistelse inom det nordiska passkontrollområdet
under tre månader — ändring i den svenska utlänningslagen.
över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, statspolisintendenten,
statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen,
socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrel
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1963
serna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens
län, utlänningsutredningen, Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige.
Överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttrande av poliskammaren
i Stockholm. Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens
län har envar bifogat yttrande från landsfogden i länet varjämte de
överlämnat, länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande från poliskamrarna i
Malmö, Hälsingborg och Lund samt polischefen i Trelleborg och länsstyrelsen
i Norrbottens län yttranden från Föreningen Norrbottens läns landsfiskaler
samt från landsfiskalerna i övertorneå, Paj ala och Kiruna.
I anledning av expertgruppens förslag har efter överläggningar mellan
de nordiska länderna den 20 maj 1963 undertecknats tilläggsprotokoll till
överenskommelsen den 12 juli 1957 mellan Sverige, Danmark, Finland och
Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna.
Efter ytterligare beredning har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 och jag anhåller
nu att få upptaga frågan härom till behandling.
Gällande rätt. I fråga om utlännings rätt att inresa och uppehålla sig i
riket samt inneha anställning gäller enligt utlänningslagen bl. a. följande.
Utlänning som ankommer till riket eller uppehåller sig här skall, därest
Kungl. Maj :t så förordnat, vara försedd med pass (4 §). Vid inresan skall
han, om Kungl. Maj :t ej annorlunda förordnat, uppvisa sitt pass för polismyndighet;
han är även skyldig att lämna de upplysningar som begäres
(5 § första stycket). Enligt 7 § äger Kungl. Maj :t förordna att utlänning icke
utan tillstånd (visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd) må
inresa eller uppehålla sig i riket. 1.15 § stadgas att Kungl. Maj :t äger förordna
att utlänning icke utan tillstånd (arbetstillstånd) får här i riket
inneha anställning eller, i annan egenskap än handelsresande, utöva
verksamhet som föranledes av anställning utomlands.
I anslutning till dessa föreskrifter i utlänningslagen har meddelats utförliga
bestämmelser i utlänningskungörelsen den 4 juni 1954. I fråga
om andra utlänningar än medborgare i de nordiska länderna innebär dessa
bestämmelser bl. a. följande.
Utlänning som ankommer till riket eller uppehåller sig här skall vara
försedd med pass eller annan legitimationshandling vilken enligt närmare
bestämmelser i kungörelsen må gälla såsom pass. Efter ändring
genom kungörelse den 3 maj 1963 (nr 92), vilken trätt i kraft den 1 juni
samma år, gäller av behörig myndighet i vissa angivna länder utställt
identitetskort såsom pass vid inresa i riket och vistelse här intill tre månader
från inresan. Vid utlännings inresa från annat än nordiskt land
skall polismyndigheten förse legitimationshandling med anteckning om
dagen för utlänningens ankomst till riket. Sådan anteckning skall dock ej
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1963
göras å nämnda identitetskort. Utlänning äger icke uppehålla sig i riket
över tre månader utan att inneha uppehållstillstånd. Sådant tillstånd
må som regel icke meddelas utlänning vilkens legitimationshandling utgöres
av identitetskort. Den uppehållstillståndsfria tiden räknas i princip
från dagen för inresan, därvid med dag för inresa i Sverige jämställes
dag för inresa i det övriga nordiska passkontrollområdet. För att utlänningen
här i riket skall få ha anställning eller utöva verksamhet som
föranledes av anställning utomlands fordras regelmässigt att arbetstillstånd
meddelats. Arbetstillstånd må dock ej meddelas utlänning som icke
innehar annan legitimationshandling än identitetskort.
Medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge åtnjuter passfrihet
och är undantagna från skyldighet att inneha uppehålls- eller arbetstillstånd.
Såvitt gäller utlännings avlägsnande från riket skiljer utlänningslagen
mellan fyra olika former för sådant avlägsnande: avvisning, förpassning,
förvisning och utvisning. Avvisningens innebörd är att en utlänning vid
inresan hindras komma in i riket eller i omedelbar anslutning till inresan
avlägsnas ur riket. Skall utlänning först senare avlägsnas ur riket, sker
detta genom förpassning, förvisning eller utvisning.
Bestämmelser angående de omständigheter under vilka en utlänning får
avvisas upptages i 18 och 19 §§ utlänningslagen. Medan 18 § ger formella
awisningsgrunder — avvisning av utlänning som saknar vederbörlig
legitimationshandling eller erforderligt inresetillstånd eller eljest åsidosätter
utlänningslagens föreskrifter angående inresan — är de i 19 § som
awisningsgrunder upptagna omständigheterna av materiell karaktär. Utlänning
må således enligt 19 § första stycket awisas 1) om han kan antagas
komma att sakna erforderliga medel för*sin vistelse här i riket eller, därest
han ämnar besöka Danmark, Finland eller Norge, för sin vistelse därstädes
ävensom för sin hemresa, 2) om han ämnar söka sitt uppehälle inom något
av de nordiska länderna och det skäligen kan antagas att han icke
kommer att ärligen försörja sig, 3) om han, enligt vad känt är, under de
senast förflutna två åren yrkesmässigt bedrivit otukt, yrkesmässigt utnyttjat
annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel
eller utförsel, 4) om han tidigare inom eller utom riket blivit dömd
till frihetsstraff och det skäligen kan befaras att han kommer att fortsätta
brottslig verksamhet inom något av de nordiska länderna, eller 5) om
det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller eljest skäligen kan
befaras att han kommer att här i riket eller i något av de övriga nordiska
länderna bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.
Härjämte stadgas i ett andra stycke av 19 § att utlänning må awisas även
i annat fall än de nu angivna, nämligen på begäran av den centrala utlänningsmyndigheten
i Danmark, Finland eller Norge, om det kan antagas
att han, om han erhöll tillstånd att inresa, skulle bege sig till det land som
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1963
framställt begäran om avvisning. Avvisning med stöd av 19 § får jämlikt
paragrafens tredje stycke ej ske beträffande den som innehar visering, uppehållstillstånd
eller bosättningstillstånd.
Beslut om avvisning meddelas enligt 20 § av polismyndighet; uppkommer
fråga om avvisning av någon som påstår sig vara politisk flykting
eller förekommer anledning till avvisning enligt 19 § andra stycket, skall
dock ärendet avgöras av utlänningskommissionen efter hörande av utlänningsnämnden.
Har beslut om avvisning meddelats av polismyndighet,
skall det jämlikt stadgande i 57 § gå i verkställighet utan hinder av anförda
besvär.
Bland formerna för avlägsnande av utlänning, som kommit in i landet,
är förpassning det förfarande som användes då utlänningen saknar erforderligt
pass eller tillstånd att vistas här i riket (22 §). Förpassningsbeslut
meddelas av utlänningskommissionen efter utlänningsnämndens
hörande (23 §). Förvisning, som beslutas av domstol, förutsätter att utlänningen
dömes till ansvar för brott (26 och 27 §§). Beslut om utvisning
ankommer på länsstyrelse eller — om det är fråga om politisk flykting —
utlänningskommissionen (30 §). Såsom utvisningsgrunder upptages i 29 §
— förutom att utlänning är hemfallen åt alkoholmissbruk eller att han
under de senaste fem åren utom riket ådömts eller undergått frihetsstraff
(punkterna 2 och 4) — att utlänning yrkesmässigt bedriver otukt
eller eljest underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig eller att
utlänning av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrager
sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild
person (punkterna 1 och 3).
Såväl dom eller beslut om förvisning som utvisningsbeslut skall innehålla
förbud för utlänningen att återvända till riket (28 och 32 §§).
Mellan de nordiska länderna har den 12 juli 1957 träffats överenskommelse
om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna.
Överenskommelsen, som utgår från den redan tidigare införda passfriheten
för medborgare i nordisk stat, innebär att passkontroll av ickenordbor
sker vid nordisk yttergräns men icke vid resor inom Norden. De
svenska reglerna i utlänningslagen och utlänningskungörelsen har anpassats
till överenskommelsen. Enligt art. 5 i denna skall uppehållstillstånd
krävas för att viseringsfri utlänning skall få uppehålla sig i vederbörande
stat utöver tre månader efter det han inrest i nordisk stat. I art.
6 upptages bestämmelser om avvisande av utlänning vid nordisk yttergräns
på grunder, som i huvudsak motsvarar vad som stadgas i utlänningslagens
18 och 19 §§.
Reglerna om avvisning av utlänning vid gränserna är i huvudsak lika
i de nordiska länderna. När det gäller möjligheterna att avlägsna icke
önskvärda utlänningar efter inresan men innan uppehållstillstånd kräves
— ett spörsmål som ej regleras i 1957 års överenskommelse — är de
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1963
svenska reglerna snävare än i de andra nordiska länderna. Enligt dansk
lag kan utvisning ske, när utlänningen icke har erforderliga medel till
sitt underhåll och icke är »forsprgelsesberettiget» i Danmark. Enligt finsk
lag kan utlänningen förpassas ur landet, om han genom sitt uppförande
lagt i dagen att hans uppehåll i landet icke är önskvärt. Denna förutsättning
anses föreligga, om utlänningen försatt sig i en sådan situation, att
han icke kan göra rätt för sig. Norsk lag medger bortvisning av utlänning
när det kan antagas att han icke har tillräckliga medel till att uppehålla
sig i riket.
Genom lag den 1 december 1961 (nr 674) har bl. a. 18 och 19 §§ utlänningslagen
ändrats så att vad som där sägs om Danmark, Finland och Norge
även kommer att gälla Island. Lagändringen träder dock icke i kraft förrän
den dag Kungl. Maj :t förordnar.
Expertgruppens förslag. Utgångspunkten för expertgruppens arbete har
varit Nordiska rådets rekommendation nr 17/1962 till regeringarna i de
fyra nordiska länderna att — i samband med godtagandet av identitetskort
m. m. såsom reselegitimation — i huvudsak enhetligt reglera möjligheterna
att avlägsna icke önskvärda utlänningar.
Nämnda rekommendation avgavs efter förslag av trafikutskottet, som
framhöll bl. a. att den allt mer ökande turisttrafiken och intensifieringen
av de mellanstatliga förbindelserna över huvud medfört en omfattande
liberalisering av gränsformaliteterna. Sålunda har åtskilliga icke-nordiska
länder genom anslutning till Europarådets konvention den 13 december
1957 om persontrafik m. m. frånfallit kravet på giltigt pass och godtager
identitetskort jämte vissa andra legitimationshandlingar vid besök under
högst tre månader av medborgare i annan konventionsstat. Utskottet ansåg
visserligen att frågan om en nordisk anslutning till konventionen
borde anstå men att reselivets intressen borde kunna tillgodoses i något
större utsträckning än för närvarande. Ett godtagande av andra identitetshandlingar
än pass — vilket måste ske i samma utsträckning i alla
de nordiska länderna om det nordiska passkontrollområdet skulle kunna
bevaras — förutsatte dock att möjligheterna att avlägsna icke önskvärda
utlänningar under den uppehållstillståndsfria tiden är i huvudsak lika i
de nordiska ländernas utlänningslagar.
Vid övervägandena om en enhetlig reglering har expertgruppen —•
som föreslagit att identitetskort i viss utsträckning skall godtagas som
pass — anfört bl. a., att de grunder på vilka en utlänning kan avvisas vid
ankomsten till vederbörande land, numera är i huvudsak lika i de nordiska
ländernas utlänningslagar. Likaledes gäller i samtliga nordiska länder
att uppehållstillstånd krävs av icke-nordisk medborgare efter tre månaders
vistelse inom det nordiska passkontrollområdet och att uppehållstillstånd
kan vägras efter prövning från fall till fall. Vid prövningen föl
-
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1963
jes, såvitt kan bedömas, enhetlig praxis. Så snart uppehållstillstånd krävs,
ger sålunda lagstiftningen i alla de nordiska länderna möjligheter att förmå
icke önskvärda utlänningar att lämna landet, uttalar expertgruppen.
När det gäller möjligheterna att avlägsna sådana utlänningar efter inresan
men innan uppehållstillstånd krävs, är emellertid lagstiftningen
inom Norden oenhetlig. Medan man i Danmark, Finland och Norge har vida
möjligheter att förmå icke önskvärda utlänningar att återvända till sitt
hemland även under den nppehållstillståndsfria tiden, ger den svenska
lagen i motsvarande fall mycket begränsade möjligheter. Skillnaderna är
särskilt betydelsefulla när det gäller utlänningar som saknar medel till sitt
uppehälle och till återresan, en kategori som under senare år visat tendenser
att öka. Den svenska lagen kräver i sådana fall för utvisning antingen att
utlänningen underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig eller att
han av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrager
sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person.
Expertgruppen anför, att om utlänningen saknar tillgångar och icke
har arbetstillstånd — det är här regelmässigt fråga endast om helt okvalificerad
arbetskraft —• förutsättningarna för utvisning knappast kan bli
uppfyllda. Med nuvarande regler ställs man inför valet att ge utlänningen
socialhjälp till uppehället och återresan eller att ge honom ett arbetstillstånd
eller befria honom från skyldigheten att ha sådant tillstånd för att därmed
bereda honom möjlighet att själv försörja sig och att anskaffa medel
för hemresan.
Expertgruppen framhåller vidare, att utlänningar med enbart identitetskort
såsom reselegitimation icke skall ha rätt att ta anställning eller
bedriva förvärvsverksamhet. Efter godtagandet av identitetskort såsom
reselegitimation är man med oförändrade regler för avlägsnande av icke
önskvärda utlänningar följaktligen hänvisad till att ge medellösa utlänningar
med enbart identitetskort socialhjälp, intill dess skyldighet inträder
för dem att inneha uppehållstillstånd och förpassning därmed kan
ske. Eftersom identitetskortet saknar uppgift om dagen för inresan i det
nordiska området, föreligger risk för att utlänningen oriktigt uppger en
sen inresedag och därmed försäkrar sig om socialhjälp i Sverige under
närmare tre månader.
De olägenheter för utlänningskontrollen som godtagandet av identitetskort
medför gör det enligt expertgruppens mening angeläget att genom eu
ändring av den svenska utlänningslagen åvägabringa en bättre överensstämmelse
med den ordning som gäller i de övriga nordiska länderna. Det
är enligt erfarenheten ganska vanligt att utlänningar som saknar medel
undviker att söka myndigheternas hjälp och i stället för en parasiterande
tillvaro, tar arbete utan att ha arbetstillstånd eller hemfaller åt brottslig
verksamhet. Ytterligare skäl erbjuder hittillsvarande erfarenheter — icke
minst från arbetsmarknadssynpunkt —■ av tillämpningen av det nordiska
10 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1963
passkontrollavtalet. Sverige har nämligen utsatts för en viss belastning av
medellösa och från arbetskraftssynpunkt okvalificerade utlänningar som,
när de i annat nordiskt land hotats av utvisning (förpassning, bortvisning),
begivit sig till Sverige. På grund av frånvaron av gränskontroll vid de internordiska
gränserna har de ej kunnat avvisas vid inresan. De har sedan
måst beredas antingen socialhjälp eller — på samma sätt som utlänningar
som kommit direkt till Sverige utan tillräckliga medel — möjligheter
att ta arbete. Även från dansk, finsk och norsk synpunkt är en ändring
av den svenska lagen på ifrågavarande punkt önskvärd. Nuvarande ordning
leder nämligen till att utlänningar, som myndigheterna i Danmark,
Finland eller Norge vill få återförda till utomnordiskt land, kan hålla sig
kvar i Norden genom att bege sig till Sverige. Då någon gränskontroll icke
upprätthålles vid de internordiska gränserna, kan sådana utlänningar,
när de danska, finska eller norska myndigheterna förlorat dem ur sikte,
okontrollerat återvända.
Expertgruppen har slutligen framhållit att resandeströmmen över de
nordiska yttergränserna under senare år visat en mycket stark ökning.
Antalet inresor till Danmark under 1962 uppgick sålunda till omkring 13
miljoner. Det är givet att kontrollen av inresande icke-nordbor under sådana
förhållanden är synnerligen vansklig att genomföra och att åtskilliga
fall, då avvisning borde ha skett vid nordisk yttergräns, icke uppmärksammas
förrän utlänningarna spritt sig inom det nordiska passkontrollområdet
och kommit under den lokala polisens kontroll.
På grund av det anförda har expertgruppen föreslagit, att den erforderliga
nordiska enhetligheten i fråga om möjligheterna att avlägsna icke
önskvärda utlänningar åvägabringas genom att den svenska utlänningslagen
ändras så, att avvisning på andra än formella grunder får ske icke
endast såsom nu vid ankomsten eller omedelbart därefter utan jämväl intill
tre månader efter inresan. De nämnda awisningsgrunderna bör alltså
bli gällande intill dess skyldighet inträder för utlänningen att inneha
uppehållstillstånd. I samband med denna lagändring föreslås en jämkning
i reglerna om verkställighet av avvisning, innebärande att endast beslut
om avvisning, som meddelas av polismyndighet vid utlänningens ankomst
eller omedelbart därefter, går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.
Remissyttrandena. Socialstyrelsen har uttalat, att den föreslagna ändringen
i utlänningslagen sett enbart från svensk synpunkt icke bör genomföras.
Med hänsyn till den stora betydelsen av enhetliga nordiska
regler på ifrågavarande område vill styrelsen emellertid icke motsätta sig
förslagets genomförande.
Övriga remissmyndigheter har samtliga tillstyrkt expertgruppens förslag.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1963
Departementschefen. De nuvarande bestämmelserna om avlägsnande av
utlänningar från vårt land fick sin principiella utformning genom 1954 års
utlänningslagstiftning. Utlänning kan genom avvisning vid ankomsten till
riket eller omedelbart därefter förhindras att vistas i landet. Har utlänningen
kommit in i landet, kan han avlägsnas genom förpassning, förvisning
eller utvisning. Skillnaden mellan avvisning och andra former för
avlägsnande av utlänningar går tillbaka till vår tidigaste lagstiftning i
ämnet. Under arbetet med den nya utlänningslagen väcktes frågan om icke
avvisning borde kunna ske även inom viss tid efter utlänningens ankomst
till riket. Dåvarande chefen för justitiedepartementet fann emellertid icke
tillräckliga skäl att ge avvisning en vidsträcktare tillämpning än som
dittills gällt.
När utlänningslagen genomfördes uttalades, att förutsättningar icke funnes
för en på fritt folkutbyte grundad utlänningspolitik men att vårt land
borde fullfölja en så fri utlänningspolitik som vid varje tidpunkt visade
sig möjlig. Under årens lopp har samfärdseln inom Norden efter hand underlättats
genom en liberalisering av gränsformaliteterna. Det har manifesterats
i 1957 års överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland
och Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna.
Ytterligare lättnader har genomförts från den 1 juni i år, sedan de
nordiska länderna den 20 maj 1963 undertecknat tilläggsprotokoll till
1957 års överenskommelse. Strävandena att underlätta samfärdseln är
icke begränsad till de nordiska länderna. Den i år genomförda ordningen,
varigenom identitetskort godtages som pass för medborgare i vissa utomnordiska
länder vid inresa i riket, står i överensstämmelse med stadgande
i Europarådets konvention 1957 om persontrafik m. m.
De lättnader som sålunda genomförts har i viss utsträckning försvagat utlänningskontrollen.
Detta är en följd av själva målsättningen för det nordiska
samarbetet, som innebär att resandetrafiken skall underlättas för utlänningar.
Vissa olägenheter för det svenska samhället genom den försvagade
utlänningskontrollen har emellertid som expertgruppen påvisat kommit
att accentueras genom att möjligheterna att avlägsna icke önskvärda utlänningar
är olika i de skilda nordiska länderna. Bestämmelserna härom är snävare
i Sverige än i de andra nordiska länderna. Expertgruppen har även utvecklat
hur olägenheterna kan komma att öka efter de senast genomförda
lättnaderna för resandetrafiken. Uttalanden av remissmyndigheterna bestyrker
detta.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit synes det vara befogat att överväga
en vidgning av möjligheterna att avlägsna utlänning från riket. De vidgade
möjligheterna bör icke vinnas genom en ändring av den generella utlänningspolitiken,
som skulle innebära att kravet på uppehållstillstånd skärpes.
Eu sådan åtgärd skulle stå i direkt slrid med strävandena att underlätta
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1963
den internationella samfärdseln. I stället torde man få inrikta sig på att
ändra de bestämmelser som avser att inskränka utlännings vistelse här i
landet med hänsyn till hans individuella förhållanden.
Expertgruppen har föreslagit, att utlänningslagens regler om avvisning
ändras så, att avvisning skall kunna ske icke endast vid ankomsten till
riket eller omedelbart därefter utan även inom tre månader från inresan.
Tremånaderstiden har valts för att täcka den period under vilken utlänning
får vistas i riket utan uppehållstillstånd. Genom ändringen skulle
de svenska reglerna närmare anpassas till motsvarande danska, finska
och norska bestämmelser. Förslaget står i överensstämmelse med art. 2 i
nyssnämnda tilläggsprotokoll, enligt vilken de riktlinjer som 1957 års överenskommelse
uppställer för avvisning vid nordisk yttergräns skall äga till—
lämpning också när det är fråga om att avlägsna en utlänning från nordiskt
land inom den tidsperiod under vilken uppehållstillstånd icke kräves.
En ändring av avvisningsreglerna på sätt expertgruppen föreslagit medför
att avvisning får en annan innebörd än hittills. Det kunde därför ifrågasättas
att i stället överväga en ändring av utvisningsreglerna, vilka nu
avser utlänningar som befinner sig i riket. En sådan ändring möter emellertid
betänkligheter från andra synpunkter. Utvisningsreglerna tar sikte
på utlänningar som på grund av asocialitet eller kriminalitet icke är önskvärda
här, och beslut om utvisning är alltid förenat med förbud för utlänningen
att återvända hit. Trots vissa principiella betänkligheter är jag
därför beredd att förorda expertgruppens förslag, vilket också accepterats
av samtliga remissmyndigheter.
Förslaget innebär ändring i 19 och 20 §§ utlänningslagen. I enlighet med
detta torde 19 § få ändras så, att den icke endast har avseende på den som
ankommer till riket. Det blir härmed tydligt, att frågan om avvisning skall
avgöras med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för prövningen. Den
som vid inresan saknat medel för sin vistelse här men sedermera —- genom
arbete eller eljest — erhållit medel skall sålunda icke kunna avvisas med
stöd av 19 § 1). Den tid, inom vilken avvisning jämlikt 19 § skall kunna ske,
torde böra täcka den period under vilken utlänning får vistas i riket utan
uppehållstillstånd. Eftersom awisningsreglernas innehåll icke lämpligen
bör göras beroende av Kungl. Maj :ts prövning av i vilken omfattning utlänning
skall vara skyldig att inneha uppehållstillstånd, torde emellertid den
tid, inom vilken avvisning skall kunna ske, icke böra anknytas till den uppehållstillståndsfria
tiden utan uttryckligen anges utgöra tre månader efter
inresan i riket. Bestämmelse härom föreslås intagen i 20 §. Sålunda bestämd
kan den tidrymd inom vilken avvisning må ske i vissa fall bli längre än den
uppehållstillståndsfria tiden eftersom, såvitt gäller skyldighet att söka uppehållstillstånd,
dag för inresa i det övriga nordiska passkontrollområdet
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1963
13
jämställes med dag för inresa i vårt land. Några olägenheter torde dock
icke vara att befara av att möjligheter till avvisning föreligger även efter
det att skyldighet att ha uppehållstillstånd inträtt.
I de fall då utlännings reselegitimation icke förses med anteckning om
dagen för utlänningens ankomst till riket eller till nordisk yttergräns, får
myndigheterna när åtgärd överväges mot utlänningen väsentligen lita till
utlänningens egna uppgifter om dagen för inresan. Den nu förordade ändringen
av avvisningsbestämmelserna torde emellertid medföra, att utlänning
som saknar uppehållstillstånd knappast har anledning att lämna
oriktig uppgift om inresedagen. Om han uppger att inresan ägt rum under
de senaste tre månaderna, blir awisningsreglerna tillämpliga, och om
han uppger att inresan skett tidigare än tre månader tillbaka, kan förpassning
äga rum.
Prövningen av ärende rörande avvisning torde få ankomma på polismyndighet
även i de fall då utlänningen vistas i riket. I fråga om verkställighet
av polismyndighets avvisningsbeslut synes dock nu gällande
regler i 57 § om omedelbar verkställighet böra begränsas till att avse endast
de beslut som för närvarande går i omedelbar verkställighet, nämligen
beslut om avvisning vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart
därefter.
De förordade ändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.
Genom lag den 1 december 1961 (nr 674) har 19 § ändrats. Denna ändring,
som avsåg att infoga Island i kretsen av övriga nordiska länder, träder i
kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Sådant förordnande har hittills icke
meddelats och torde icke komma att meddelas före den 1 januari 1964. övergångsbestämmelserna
till de nu föreslagna ändringarna bör därför avfattas
så att, såvitt gäller tillämpningen i förhållande till Island, ikraftträdandet
alltjämt blir beroende på Kungl. Maj :ts förordnande.
I enlighet med vad som nu anförts föreligger inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193).
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1 måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
1 Lagförslaget, vilket frånsett vissa redaktionella jämkningar överensstämmer med det vid
propositionen fogade förslaget, har här utelämnats.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1963
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17 oktober
1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 16 oktober 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet
Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 4 oktober 1963, hade Kungl.
Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring
i utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Gunvor Bergström.
Lagrådet lämnade — under erinran att, då i 20 § anges inom vilken tid
avvisning skall ske, därmed avses beslutet om avvisning — förslaget utan
anmärkning.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1963
15
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 18 oktober
1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Etter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
cheten för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 17 oktober
1963 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 4 oktober 1963 remitterade
förslaget till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954- (nr
193).
Etter anmälan att lagrådet lämnat förslaget utan anmärkning hemställer
föredraganden, att lagförslaget mätte, med vissa redaktionella jämkningar,
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ulla Larsson
Stockholm 1903. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 63113»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1963:386 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare tillägg å de livräntor som utgå enligt förordningen den 11 juni 19!j3 a1 i texten
- 2LU 1963:77 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 s. 1 i texten