Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om allmänt kriminalregister m. m

1963-02-08 · 75 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 72 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:39, Med förslag till lag om allmänt kriminalregister m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

1

Nr 39

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmänt kriminalregister m. m.; given Stockholms slott

den 8 februari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om allmänt kriminalregister; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937

(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lag om allmänt kriminalregister.

Detta register föreslås få väsentligen samma innehåll och användning som

det nuvarande allmänna straffregistret. Dock skall enligt förslaget uppgifter

och anteckningar icke medtagas i registerutdrag efter viss tids förlopp.

Härigenom motverkas att ett brott fortsätter att vara en belastning för den

dömde också sedan lång tid förflutit utan kriminalvårdande ingripanden.

Förslaget till kriminalregisterlag innehåller vidare bestämmelser om ett vidgat

internationellt samarbete, främst mellan de nordiska länderna, i fråga

om brottsregistrering. Vissa jämkningar i de sekretessbestämmelser, som

hänför sig till brottsregistreringen, nödvändiggöres av reglerna om kriminalregistret.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. i\''r 39

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kimgl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

Förslag

till

Lag

om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas ett allmänt kriminalregister, innehållande

uppgifter som sägs i denna lag.

2 §■

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller

annan myndighet i riket

1. blivit dömda till fängelse, straffarbete, ungdomsfängelse eller förvaring

eller internering i säkerhetsanstalt;

2. erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen

till dagsböter ej under sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen

till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tilllämpning

av 6 § sistnämnda kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas till

ansvar för gärning, om vilken de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

I registret skall antecknas den registrerades namn och vad i övrigt må

erfordras till hans betecknande, brottet eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen

därtill samt uppgift om verkställd personutredning och om domen

eller beslutet. Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, skall

jämväl upplysning om bötesbeslutet antecknas.

3 §.

I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit villkorlig dom prövotiden förlänges eller ock

anståndet förklaras förverkat eller förklaras skola avse jämväl annat brott;

2. om för den som villkorligt frigivits prövotiden förlänges, den villkorligt

medgivna friheten förklaras förverkad eller det förut ådömda straffet

förklaras avse jämväl annat brott; samt

3. om ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

förklaras skola avse jämväl annat brott eller träda i stället för annan påföljd.

4 §•

Registret skall innehålla anteckning om

1. intagning i och frigivning från anstalt av den som dömts till fängelse

eller straffarbete, med angivande vid villkorlig frigivning av den återstående

strafftidens längd;

2. intagning i och utskrivning från anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse

eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över den som på prov utskrivits från förvaring

eller internering i säkerhetsanstalt; samt

4. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

3

Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än

säkerhetsanstalt anteckning skall ske i registret, under vistelsen å anstalten

av dess läkare befunnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan

rubbning av själsverksamheten, skall anteckning därom ske i registret.

5 §•

Anteckning i registret skall jämväl ske

1. om Konungen av nåd efterskänker eller ändrar straff eller annan påföljd,

som skall antecknas i registret; samt

2. om resning beviljas i mål, vari dömts till sådan påföljd.

6 §•

I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt till fångvårdsstyrelsen

inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, isländskt

eller norskt kriminalregister beträffande svensk medborgare eller den som

har hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eller svenskt beslut,

såvitt uppgiftens innehåll motsvarar vad i 2—5 §§ här ovan avses. Detsamma

skall gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige och

annan stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland,

Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet

av straffarbete eller fängelse, övervakning av villkorligt dömd eller

tillsyn över villkorligt frigiven.

Har svensk domstol eller myndighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § lagen

om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m. m. fattat beslut om verkställighet, övervakning, tillsyn

eller förverkande, skall beslutet antecknas i registret. I fråga om den

dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna

i 2—5 §§ här ovan äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Uppgift, som beträffande någon intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, frikänt

honom för den åtalade gärningen eller ock dömt honom allenast till påföljd,

som icke skall antecknas i registret;

2. om överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, befriat honom från

tvångsarbete;

3. om han efter resning frikänts eller dömts till annan påföljd än som

avses i 2 §;

4. när han avlidit; eller

5. när åttio år förflutit från hans födelseår.

8 §•

Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;

2. av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman,

interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt; eller

3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna

om utlämning för brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares

behandling, med anledning av ärende vari fråga uppkommit om

sådan åtgärd.

Till annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall utdrag

av registret lämnas, om Konungen för visst slag av ärenden eller för

särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

9 §.

Till enskild må utdrag av registret beträffande honom lämnas

1. om Konungen medgivit, att utdrag av registret må utlämnas för visst

ändamål och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål;

eller

2. om i annat fall, där den enskilde styrkt, att hans rätt är beroende av

upplysning ur registret, Konungen givit tillstånd därtill.

10 §.

1 registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas,

icke medtagas anteckning om

1. böter, villkorlig dom eller straffriförklaring enligt 2 § 4, sedan tio år

förflutit från domen eller beslutet; samt

2. fängelse eller straffarbete, i annat fall än som avses under 1, ungdomsfängelse,

förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller tvångsarbete,

sedan tio år förflutit från frigivningen eller utskrivningen från anstalt.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo

meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola

båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt

första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu

sagts äga motsvarande tillämpning.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej medtagas

någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga anteckningar,

som må förekomma i registret. I utdrag till domstol eller åklagare

skall dock alltid medtagas anteckning om verkställd sinnesundersökning.

Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträffande

uppgift som antecknats med stöd av 6 §.

11 §.

I fråga om utdrag jämlikt 9 § skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande

tillämpning med följande avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om böter, villkorlig dom, fängelse eller straffarbete

i högst ett år eller ungdomsfängelse skall i stället för den i 10 § första

stycket angivna tiden gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken ådömts endast för gärning som någon

begått innan han fyllt aderton år, skall ej i något fall medtagas.

8. Föreskriften i 10 § tredje stycket andra punkten skall ej gälla.

12 §.

Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga utdrag av registret.

Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem utdragen avse.

För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts

registret, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

13 §.

Till utländsk myndighet må enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen,

redovisas anteckningar i registret rörande medborgare i den staten eller

den som har hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömd eller

tillsyn över villkorligt frigiven överflyttats hit från Danmark, Finland, Island

eller Norge eller härifrån till någon av nämnda stater, må, även i annat

fall än i första stycket sägs, i den ordning Konungen bestämmer til!

myndighet i den stat från eller till vilken överflyttning skett redovisas anteckningar

rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

ma skall gälla i fråga om anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av

14 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m. m.

Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen att, då det för utredning i

brottmål begäres av utländsk domstol eller åklagarmyndighet, meddela utdrag

av registret.

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts

utdrag av registret meddelas, såframt Konungen givit tillstånd därtill.

14 §.

De föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag, meddelar

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, då lagen den 17 oktober 1900 om

straffregister (nr 82 s. 1) upphör att gälla.

De anteckningar, som vid den nya lagens ikraftträdande finnas i det hos

fångvårdsstyrelsen förda straffregistret, skola överföras till det allmänna

kriminalregistret, såvitt anteckningarna äro av beskaffenhet att böra enligt

den nya lagen införas i registret.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att It och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §■

Uppgifter och anteckningar som Uppgifter och anteckningar som

tillhöra det i riket inrättade straff- tillförts det allmänna kriminalregistregistret

må ej utlämnas i annat fall ret må ej utlämnas i annat fall eller

eller annan ordning än i lagen om annan ordning än i lagen om allmänt

straffregister sägs. kriminalregister sägs.

Utslag eller---------Konungen bestämmer.

Vad i------underlydande personal.

16 §.

För statlig eller kommunal statis- För statlig eller kommunal statistik

lämnade uppgifter och myndig- tik lämnade uppgifter och myndighets

bearbetningar därav må, så- hets bearbetningar därav må, såframt

de avse namngivna enskilda framt de avse enskilda personer, bopersoner,

bolag eller andra enskilda lag eller andra enskilda samfällighesamfälligheter,

icke utlämnas förrän ter, vilka äro angivna med namn eller

tjugu år från uppgiftens datum för- annan identitetsbetcckning, icke utflutit,

därest ej den som däri avses lämnas förrän tjugu år från uppgifsamtycker

till ett tidigare utlämnan- tens datum förflutit, därest ej den

de, eller ock, med hänsyn till uppgif- som däri avses samtycker till ett titens

eller bearbetningens natur eller digare utlämnande, eller ock, med

det ändamål för vilket den åstundas hänsyn till uppgiftens eller bearbetoch

omständigheterna i övrigt, trygg- ningens natur eller det ändamål för

het kan anses vara för handen, att ut- vilket den åstundas och omständiglämnandet

ej kommer att missbrukas heterna i övrigt, trygghet kan anses

till hans skada. vara för handen, att utlämnandet ej

kommer att missbrukas till hans

skada.

Vad i------förberedelser därtill.

Då handling------förbehåll göras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1963.

1 Senaste lydelse, se beträffande It § SFS 1939:620 och beträffande 16 § SFS 1947:629.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 74 december 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, förslag till lag om allmänt

kriminalregister samt anför därvid följande.

I. Inledning

Brott och straff registreras för skilda ändamål hos ett flertal olika myndigheter.

Vid 1948 års riksdag avgavs två likalydande motioner (I: 3 och II:

13), vari yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om en allsidig utredning om erforderliga lagändringar till individens skydd

mot ett överdrivet registreringsväsende rörande brott och förseelser. Motionerna

hänsköts till första lagutskottet, som inhämtade yttranden över motionerna

från ett flertal myndigheter. Utskottet fann för sin del (utlåtande nr

44) den kritik, som i ärendet framkommit mot registreringsväsendet, i många

hänseenden välgrundad och hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av gällande bestämmelser angående registrering

av brott och förseelser. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

hemställan.

Kungl. Maj :t uppdrog genom beslut den 21 januari 1949 åt strafflagberedningen

att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Beredningen behandlade

i sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) den

registrering, som sker i det hos fångvårdsstyrelsen förda s. k. allmänna

straffregistret. I betänkandet föreslogs såväl ändringar — väsentligen i inskränkande

riktning — av registreringens omfattning som uteslutning av

vissa äldre anteckningar vid utfärdande av straffregisterutdrag. Beträffande

den registrering, som nu sker hos statens kriminaltekniska anstalt för att

betjäna den polisiära verksamheten, lämnade beredningen endast en summarisk

orientering utan att framlägga några reformförslag. Beredningen

hänvisade därvid till att hithörande problem behandlades av särskilda sakkunniga,

som den 19 maj 1950 tillkallats av chefen för inrikesdepartementet.

Nämnda sakkunniga framlade betänkanden (stencilerade) den 10 september

1952 med allmän motivering och den 13 april 1954 med förslag till för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 3!) år 1963

fattningsbestämmelser. De sakkunniga förordade bl. a. överflyttning av det

allmänna straffregistret till det vid kriminaltekniska anstalten inrättade centrala

polisregistret, utbyggnad av sistnämnda register samt avskaffande av

publikationen Polisunderrättelser, som utges av anstalten.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 mars 1956 tillkallades

inom justitiedepartementet en särskild utredningsman, numera hovrättspresidenten

Maths Heuman, för att överse brottsregistreringen. Enligt direktiven

skulle utredningsmannen behandla både den allmänna brottsregistrering,

som sker i fångvårdsstyrelsens straffregister, och den speciella brottsregistrering,

som förekommer i vissa andra register. Utredningsuppdraget

skulle därjämte avse såväl den centrala som den lokala polisregistreringen.

Utredningsmannen har den 31 december 1960 avgivit betänkande rörande

den allmänna brottsregistreringen samt polisregistreringen (SOU 1961: 11).

Vid betänkandet är fogat ett särskilt yttrande av överdirektören Gerhard von

Sydow, vilken jämte andra biträtt utredningsmannen såsom expert. Betänkandet

innehåller bl. a. förslag till lagar om lokala polisregister m. m., om

centralt polisregister och om straffregister. Utredningsmannens arbete med

översyn av den speciella brottsregistreringen pågår.

Efter remiss har utlåtanden över utredningsmannens betänkande avgivits

av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens kriminaltekniska

anstalt, statspolisintendenten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs

och Jämtlands län, riksarkivet, skolöverstyrelsen, Stockholms och Göteborgs

rådhusrätter, poliskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö, polisväsendets organisationsnämnd,

1956 års eftervårdsutredning och offentlighetskommittén.

Dessutom har utlåtanden avgivits över betänkandet, såvitt det avser av polismyndighet

utfärdade vandelsintyg, av försvarsstaben, arbetsmarknadsstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen och

järnvägsstyrelsen.

Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden, dels av statsåklagaren

i Stockholm, vilken överlämnat yttranden från stadsfiskalerna

Asplund, Mattsson, Meijer och Tisell samt t. f. stadsfiskalen Freijd, dels av

statsåklagarna i Göteborg och Malmö, dels ock av Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Stockholms län yttranden

från landsfogden i länet och Stockholms läns avdelning av Föreningen

Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från

landsfogden i länet, poliskammaren i Uppsala samt Föreningen Uppsala

läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Hallands län yttranden från landsfogden

i länet, poliskammaren i Halmstad, Hallands läns avdelning av Föreningen

Sveriges landsfiskaler samt drätselkammaren i Halmstad, vilken i sin tur

bifogat yttranden av stadens barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd, länsstyrelsen

i Skaraborgs län yttranden från statens socialvårdskonsulent i

nionde distriktet, Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 ur 1963

9

polisförening, stadsfiskalerna i Lidköping och Skövde samt Västergötlands

köpmannaförbund, länsstyrelsen i Kopparbergs län yttranden från landsfogden

i länet, polischefen-åklagaren i Borlänge distrikt samt landsfiskalerna

i Avesta, Ludvika och Stora Kopparbergs distrikt samt slutligen länsstyrelsen

i Jämtlands län yttranden från stadsfiskalen i Östersund och landsfiskalen

i Ströms distrikt.

Tillfälle att avgiva utlåtande över betänkandet har beretts Föreningarna

Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges

landsfiskaler och Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund och

Svenska socialvårdsförbundet samt — såvitt betänkandet avser av polismyndighet

utfärdade vandelsintyg — Aktiebolaget Stockholms spårvägar, Nya

systemaktiebolaget, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Stockholms

frihamnsaktiebolag, Räddningskåren aktiebolag, Sveriges köpmannaförbund,

Stadsbudsföreningen i Stockholm u. p. a. i likvidation, Svenska

droskbilägareförbundet och Tjänstemännens centralorganisation. Yttranden

har inkommit från samtliga utom sistnämnda organisation.

Vissa principiella frågor rörande straffregistrering har även dryftats inom

den nordiska straffrättskommittén, vari ingår en ledamot från vart och ett

av länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige. Kommittén har i skrivelse

den 1 december 1962 uttalat sig i ämnet.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga frågan om den allmänna

registreringen av straff och andra påföljder för brott. Med hänsyn till att

den av riksdagen nyligen antagna brottsbalken, som är avsedd att träda i

kraft den 1 januari 1965, nödvändiggör ändringar i lagen om straffregister,

kunde övervägas att upptaga en reformering av denna lag först i samband

med de övriga lagändringar, som antagandet av brottsbalken föranleder.

Emellertid måste vissa ändringar i straffregisterlagen genomföras redan till

den 1 juli 1963, om riksdagen anlager det förslag till lag om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. in.,

som Kungl. Maj:t framlagt genom proposition den 9 november 1962 (nr

203). Ett ytterligare skäl att redan nu överse reglerna för ifrågavarande

registrering är, att fångvårdsstyrelsens straffregister är i omedelbart behov

av en teknisk översyn och modernisering. För att arbetet härmed skall kunna

bedrivas på ändamålsenligt sätt är det angeläget, att principerna för registrets

framtida anordnande så snart som möjligt blir fastlagda. Det synes

på grund härav vara lämpligt att nu taga ställning till de principiella frågorna

rörande straffregistreringen. Jag avser härvid även de principer, som bör

gälla för den allmänna straffregistreringen efter brottsbalkens genomförande.

Sedermera behöver då vidtagas endast därav påkallade följdändringar.

På grundval av den särskilt tillkallade utredningsmannens betänkande

och de däröver avgivna remissyttrandena har inom justitiedepartementet

utarbetats förslag till lag om allmänt kriminalregister och till lag angående

ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar; förslagen torde få fogas

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

såsom bilaga till protokollet i detta ärende. Den föreslagna lagstiftningen

är avsedd att ersätta lagen den 17 oktober 1900 om straffregister. Ställningstagandet

till utredningsmannens förslag i fråga om polisregistreringen

torde böra anstå, till dess polisväsendets framtida utformning och därmed

behovet av sådan registrering kan närmare överblickas. Ett för åklagare

och domstolar avsett register av det allmänna straffregistrets typ torde under

alla förhållanden erfordras vid sidan om de för polisiära ändamål inrättade

registren. Frågan om straffregistrets utformning synes därför kunna

behandlas skild från problemet om central och lokal polisregistrering.

I det följande redogör jag först för gällande bestämmelser på området.

Jag ämnar därefter närmare behandla det inom justitiedepartementet upprättade

förslaget till lag om allmänt kriminalregister. I anslutning därtill

kommer jag att i erforderliga delar redogöra för det förslag, som avgivits

av den särskilt tillkallade utredningsmannen — vilken åsyftas, när det i

det följande talas om utredningen — samt i viss utsträckning jämväl för

strafflagberedningens förslag i betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m.

och för innehållet i den nordiska straffrättskommitténs tidigare omtalade

skrivelse.

II. Gällande rätt

1 lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister anges förutsättningarna

för att registrering i allmänna straffregistret skall ske och ordningen

för lämnande av uppgifter ur detsamma. Närmare bestämmelser orii

registreringen har meddelats i kungörelse den 26 november 1914 (nr 413)

om uppgifter till straffregistret och om registrets förande. I kungörelse den

19 december 1947 (nr 949) har givits föreskrifter för domstolar och åklagare

om skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret. Stadgande om

sekretess har upptagits i 11 § första stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Registreringens omfattning behandlas i 1, 2, 4 och 5 §§ lagen om straffregister.

Förutsättningarna för att en person skall registreras i straffregistret

anges i 1 §. Enligt detta lagrum skall registret innehålla uppgifter angående

dem som av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning

av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till minst 60 dagsböter

eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt

lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel

till böter eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men

på grund av sinnessjukdom ej kunnat fällas till ansvar, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Tvångsuppfostran ådömes numera ej, sedan lagen den 13 mars 1937 om

tvångsuppfostran upphört att gälla.

Ingen föreskrift finnes om att anteckning skall ske rörande beslut om beviljad

resning eller om rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift

skall lämnas till straffregistret. Ej heller föreskrives registrering av beslut

om åtalseftergift eller av domar, genom vilka domstol med stöd av lagen

den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd för brott

av underårig i stället för att döma underårig lagöverträdare till straff överlämnat

till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande

för samhällsvård.

Att märka är att icke alla frihetsstraff föranleder registrering. Då beslut

meddelas om förvandling av böter till fängelse, anses vederbörande ej ha

blivit dömd till fängelse i straffregisterlagens mening, och någon registrering

sker därför icke på grund av sådant beslut. Har genom villkorlig dom

beviljats anstånd med förvandlingsstraffets verkställande, kommer däremot

— eftersom villkorliga domar alltid skall registreras — uppgift om förvandlingsstraffet

att inflyta i straffregistret. I sistnämnda fall skall jämväl upplysning

om bötesbeslutet intagas i registret.

I 2, 4 och 5 §§ lagen om straffregister lämnas föreskrifter om registrering

av dels domar, avseende sådana påföljder m. in. som uppräknas i 1 §, dels

åtgärder, som vidtages i fråga om redan ådömd påföljd, och dels uppgifter

angående omhändertagande i anstalt av den, som blivit dömd till påföljd av

beskaffenhet att den skall registreras enligt 1 §.

Åtgärder beträffande redan ådömd påföljd registreras i den mån de förändrar

påföljdens utformning eller innebär, att påföljden kommer att avse

också andra gärningar än dem för vilka den ursprungligen ådömts. Sålunda

registreras förlängning av prövotid, förverkande av anstånd vid villkorlig

dom, förordnande att påföljd skall avse jämväl annat brott eller träda i stället

för annan påföljd samt beslut om nåd avseende registrerad påföljd.

Beträffande omhändertagande i anstalt antecknas i registret frigivning eller

utskrivning, även där den sker villkorligt eller på prov, upphörande av

tillsyn beträffande på prov utskriven, återintagning eller återhämtande till

anstalt, förverkande av villkorligt medgiven frihet samt dödsfall före frigivning

eller utskrivning.

De nu behandlade paragraferna innehåller dessutom bestämmelser angående

vem som skall lämna uppgift till registret samt angående de data som

skall redovisas i sådan uppgift. Vidare föreskrives, att anteckning skall göras

om beslut i överklagat eller underställt mål, under förutsättning att fråga

är om påföljd, som skall registreras enligt 1 §. Slutligen skall uppgift

lämnas om den som under vistelse å fångvårdsanstalt av anstaltens läkare

finnes lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

I 3 § föreskrives, att straffuppgifterna skall hållas ordnade efter namnen

på dem uppgifterna angår.

Avskiljande ur registret av straffuppgift skall enligt 7 § ske i tre fall, näm
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

ligen om högre rätt frikänt den registrerade, befriat honom från tvångsarbete

eller, utan samband med villkorlig dom, ådömt annan påföljd än som

avses i 1 §, om den registrerade avlidit samt om 90 år förflutit från hans

uppgivna födelseår.

Förutsättningarna för lämnande av uppgift ur straffregistret är noga reglerade

i 8 och 9 §§.

Myndigheter, berättigade att erhålla fullständiga registerutdrag, är domstolar,

överståthållarämbetet, länsstyrelser, allmänna åklagare, andra myndigheter

som enligt lag äger förordna om häktning, interneringsnämnden,

statens kriminaltekniska anstalt, justitiekanslern och riksdagens ombudsmän.

Kungl. Maj :t kan för särskilt fall ge annan svensk myndighet eller

myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge tillstånd att erhålla fullständigt

registerutdrag. Med stöd av föreskrift i lagen har Kungl. Maj :t bemyndigat

fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag av straffregistret

för utredning i brottmål, då det begäres av domstol eller åklagarmyndighet

i annat nordiskt land. I fråga om uppgifter till myndighet i ickenordiskt

land rörande straffdomar eller beslut om tvångsarbete äger —

under förutsättning av ömsesidighet — Kungl. Maj :t utfärda bestämmelser.

Så har också skett i förhållande till vissa europeiska länder. — Statistiska

centralbyrån skall erhålla för den officiella statistiken erforderliga

utdrag av straffregistret, vilka dock ej får upptaga namnen på dem utdragen

avser.

Enskild person kan med Kungl. Maj :ts eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande

— fångvårdsstyrelsens tillstånd erhålla fullständigt registerutdrag,

om han styrker, att hans rätt är beroende av sådant utdrag. Kungl.

Maj :t har bemyndigat fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag

av straffregistret beträffande enskild person, som begär sådant utdrag rörande

sig själv och styrker att hans rätt är beroende av att han erhåller

utdraget. Begränsat registerutdrag, som blott utvisar, att vederbörande ej

förekommer i registret såvitt angår annat förhållande än bötesdom eller

villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, kan meddelas på begäran av

enskild person, om han med intyg av överståthållarämbetet, länsstyrelse,

underrätt, häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller svenskt

konsulat styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

Beträffande sekretesskyddet stadgas i 11 § lagen om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar, att uppgifter och anteckningar

som tillhör straffregistret ej må utlämnas i annat fall eller i annan ordning

än som sägs i lagen om straffregister. I den tidigare nämnda kungörelsen

om uppgifter till straffregistret och om registrets förande har föreskrivits,

att registerakter och registerblad ävensom övriga till registret hörande handlingar

skall hållas under sådan vård, att obehörigt tillträde till dem förebygges.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

13

III. Allmän motivering

Inledande synpunkter

Utredningen

I frågan om ändamålet med registrering i straffregistret ansluter sig utredningen

till den uppfattning, åt vilken strafflagberedningen givit uttryck

i betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. Beredningen hade framhållit, alt

registret väsentligen bör innehålla endast sådana uppgifter om ådömda bestraffningar

och därmed likställda åtgärder, som är nödvändiga för en rätt

tillämpning av straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande

av anstånd samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må eller

skall tillämpas. Registreringen borde enligt beredningen icke därutöver ha

till syfte att sammanföra data rörande personer för att tjäna till ledning

för rättskipningsorganens val av reaktionsform eller över huvud för straffrättslig

behandling av person. I detta hänseende yttrade beredningen, att

fylliga data angående den registrerades konflikter med samhället visserligen

är till gagn för straffrättskipningen och att registeruppgifter i många fall

kan ge en utgångspunkt för ytterligare personutredning i brottmål men att

å andra sidan vissa skäl talar mot en registrering av denna art och omfattning.

Ett register kan icke i varje situation bli tillräckligt upplysande; ej

heller kan registeruppgifter hållas helt aktuella. Domstolen behöver egentligen

främst ha upplysningar om vederbörandes aktuella status. Avgörande

för beredningens ståndpunkt var dock hänsynen till den registrerade. Sekretessen

kring uppgifterna i straffregistret är visserligen i första hand beroende

av reglerna för uppgiftslämnandet och handhavandet av utlämnade utdrag

av registret, men det är enligt beredningen tydligt att den registrerades

intresse av sekretess är desto bättre tillgodosett ju färre uppgifter som inflyter

i registret och får kvarstå där. Beredningen ansåg, att just hänsynen

till den enskilde måste leda till en kompromiss i fråga om straffregistrets

innehåll och därmed också i fråga om dess ändamål.

I anslutning till vad strafflagberedningen sålunda uttalat framhålles i utredningens

betänkande, att det icke är möjligt att enbart på grundval av

uppgifter om brott och straff skapa en central registrering, som kan ge en

någorlunda fullständig bild av vederbörandes förflutna, ägnad att underlätta

valet av reaktionsform i anledning av brott. För detta ändamål skulle registreringen

behöva omfatta också data om vissa socialvårdande ingripanden.

Utredningen fortsätter:

En dylik registrering skulle enligt utredningens mening i och för sig vara

värdefull. Emellertid framstår det såsom uppenbart att införandet av en dylik

central registrering medför betydande administrativa svårigheter och

kostnader. Det kan ifrågasättas om det över huvud taget är möjligt att på

ett rationellt sätt genomföra den härför erforderliga administrativa organisationen.

Om man därtill beaktar, att de upplysningar, som i varje särskilt

fall kan erhållas från ett sådant i och för sig fylligt register, aldrig kan kom
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

ma att ersätta de särskilda personundersökningarna i brottmål, förefaller

en övergång till det ifrågasatta systemet icke komma att medföra sådana

fördelar att det närmare bör övervägas. Utredningen, som jämväl beaktar

vad strafflagberedningen anfört om hänsynen till den registrerade, anser sig

därför icke kunna förorda en ändring av straffregistrets nuvarande karaktär.

Utredningen instämmer i strafflagberedningens uppfattning att det icke

låter sig göra att begränsa det område, inom vilket straff registret kan och

bör få användas, till straffrättskipningen. Enligt utredningen är det emellertid

klart, att själva innehållet i registret bör bestämmas endast med

hänsyn till straffrättskipningens behov.

De intyg om vandel — strafflöshet, laglydnad och lämplighet — som nu

tillhandahålles enskilda av polismyndigheterna, föreslår utredningen skola

med vissa få undantag bringas att upphöra. Härför talar både principiella

och humanitära skäl samt resocialiseringssynpunkter. Emellertid har utredningen

funnit, att det i vissa fall föreligger ett legitimt intresse av att

utredning om enskilds vandel kan förebringas. Officiella vandelsupplysningar

kan sålunda behövas för anställningsprövning i vissa befattningar,

för tillstånd till inresa, uppehåll och arbete i utlandet och någon gång också

för personliga angelägenheter av olika slag. Utredningen har funnit, alt

i den mån det är påkallat att förebringa vandelsutredning i dylika fall, det

är lämpligare att så sker genom utdrag av allmänna straffregistret. Enskildas

möjligheter att erhålla utdrag av straffregistret föreslås dock bli mycket

begränsade.

Utredningen har avvisat tanken på en fullständig sammanslagning av

straffregistret med det vid statens kriminaltekniska anstalt förda centrala

polisregistret. Emellertid har utredningen efter organisations- och kostnadsundersökningar

kommit fram till att — även om registren hålles åtskilda

— en teknisk samordning av dem skulle innebära fördelar i form

av ökad säkerhet för innehållet i polisregistret och större framtida möjligheter

till effektivisering av registreringsverksamheten. Därför har utredningen

ansett en samordning utan sammanslagning böra genomföras, fastän

den ekonomiska fördelen icke kan väntas bli särskilt stor. Också straffregistret

skulle då förläggas till statens kriminaltekniska anstalt.

Yttrandena

Utredningens uttalanden om ändamålet med registrering i det allmänna

straffregistret vinner instämmanden av hovrätten över Skåne och Blekinge,

fångvårdsstyrelsen och 1956 års eftervårdsutredning. Hovrätten har framhållit,

att straffregistret i princip blott bör innehålla sådana uppgifter, som

är nödvändiga för tillämpning av straffrättens formella regler om verkan

av tidigare bestraffningar. Enbart ett borttagande av den föråldrade återfallsregeln

i 4 kap. 14 § strafflagen skulle väsentligt minska behovet av anteckningar

i straffregistret.

Övriga remissmyndigheter, som uttalat sig beträffande ändamålet med

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.9 år li)63

15

registreringen, har däremot i skilda hänseenden ställt sig kritiska till utredningens

uppfattning. Hovrätten för Nedre Norrland har anmärkt, att

någon skarp skiljelinje knappast kan dragas mellan bedömandet av den

påföljd som lagligen bör tillämpas och valet av reaktionsform. Härutöver

har hovrätten bestämt hävdat rättskipningens behov av att ur straffregistret

kunna inhämta i görligaste mån fullständiga upplysningar rörande eu

tilltalads föregående brottslighet. Det är av avgörande betydelse för domstolen

vid bestämmande av straff eller annan åtgärd beträffande en tilltalad

att ha tillgång till så utförliga och tillförlitliga uppgifter om dennes person

som möjligt. De säkraste upplysningarna om tidigare begångna brott

erhålles genom straffregisterutdraget. Den tilltalade vill ofta icke lämna

uppgifter härom eller minns ej alltid vad som hänt. Naturligtvis kan en

del upplysningar om tidigare belastning erhållas genom personundersökningen

och genom införskaffande av utdrag ur de polisiära registren. Som

utredningen själv framhållit medför detta system dock olägenheter såväl

för domstolarna som för åklagarna. Härigenom blir det till nackdel även för

rättskipningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har hävdat, att domstolars och vissa andra

myndigheters behov av säker information via straffregistret om tilltalads

eller annan persons tidigare brottslighet av icke lindrig art är avsevärt större

än utredningen gjort gällande.

Även från åklagarhåll har framhållits, att straffregistret — förutom att

tjäna det av utredningen angivna ändamålet — bör kunna vara till ledning

för åklagare och domstolar vid valet av påföljd eller behandlingsform. Föreningen

Sveriges landsfiskaler anför härom:

Väl är det som utredningen framhållit knappast möjligt att städse grunda

avgöranden om straffrättslig behandling enbart på uppgifter om brott

och påföljder för brott, och likaledes torde det vara ogörligt att genomföra

en central registrering av alla de faktorer, som kan vara av intresse i sammanhanget,

men detta utgör---icke bärande skäl för att icke göra

registreringen av brott och påföljder så fullständig som möjligt och därigenom

så långt sig göra låter underlätta domstolarnas utformning av brottsreaktionen.

Utredningens ståndpunkt måste anses innebära ett försvårande

av domstolarnas straffrättsskipning.

Föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler har påpekat,

att man i förevarande sammanhang icke torde få bortse från att straffregisterutdrag

enligt utredningens förslag i viss utsträckning skall ersätta

de nuvarande vandelsintygen.

Utredningens förslag om samordning av straffregistret med det centrala

polisregistret har tillstyrkts av vissa remissinstanser, bland dem riksåklagarämbetet,

hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetet, poliskammaren

i Stockholm och statsåklagaren i Göteborg, medan andra ställt sig

kritiska till förslaget. Detta har i och för sig lämnats utan erinran av fångvårdsstyrelsen,

men styrelsen har uttalat vissa farhågor för att en överflyttning

av straffregistret till statens kriminaltekniska anstalt kan inverka

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

menligt på möjligheterna att förvärva erforderlig juridiskt utbildad personal

till registret.

Nordiska straffrättskommittén

Kommittén uttalar, att spörsmålet om straffregistreringen icke förelagts

kommittén med tanke på att härvidlag uppnå egentlig rättsgemenskap. En

sådan gemenskap är av flera orsaker svår att åstadkomma på detta område,

och man kan icke heller här tillmäta enhetlighet i regler och praxis samma

vikt som på mera centrala straffrättsliga områden. Inom kommittén råder

emellertid betydande enighet både om de allmänna riktlinjerna för registreringen

och om särskilda regler. De skillnader, som har konstaterats och

som icke kan väntas bli helt utjämnade, kan i allt väsentligt förklaras med

att olika traditioner, erfarenheter och administrativa förutsättningar gör sig

gällande i de skilda nordiska länderna.

Straffregistren är organiserade på olika sätt i de nordiska länderna. I

Finland, Norge och Sverige finns centrala register, i Finland hörande under

justitieministeriet samt i Norge och Sverige under fångvårdsstyrelsen.

I Danmark däremot har man lokala register, som i Köpenhamn förs av byretten

och i övriga delar av landet av polismästarna. I flera av länderna kan

organisatoriska ändringar komma i fråga. Enhetlighet i detta hänseende

kommer emellertid antagligen icke att uppnås och kan knappast heller anses

vara av stor självständig betydelse. Det väsentligaste intresset knyter sig

till straffregistrets innehåll och användning, icke till dess placering inom

det administrativa systemet.

Det anses i alla de berörda länderna vara nödvändigt att vid sidan av det

allmänna straff registret föra andra register, som tjänar mer speciella ändamål.

Särskilt viktiga är polisens interna arbetsregister och -kartotek. Det

råder, framhåller kommittén, icke på alla punkter enighet mellan de nordiska

länderna om vilka upplysningar de rättslillämpande myndigheterna

bör kunna hämta från straffregistret och vilka man mera ändamålsenligt

kan söka i andra källor. Men i det stora hela bygger man på samma synpunkter.

Enligt kommittén är det önskvärt, att man i största möjliga utsträckning

undviker att inrätta eller upprätthålla speciella register, vilkas funktioner

kan tillvaratagas på annat sätt, t. ex. genom straffregistret eller genom polisregister.

Systematisk insamling av upplysningar om straffade personer

innebär ofta risk för att upplysningarna kommer i orätta händer och vållar

onödig skada för den de avser. Denna allmänna synpunkt bör också hållas

för ögonen, när det gäller användningen av straffregister och polisregister.

Straffregistrets ändamål är enligt kommittén i första hand att skapa

grundlag för pålitliga upplysningar om tidigare avgjorda brottmål till bruk

för de rättstillämpande myndigheterna på detta område. Därjämte kan

straffregistret tillgodose vissa andra offentliga myndigheter, som i kraft av

lagregler eller på andra grunder har krav på sådana upplysningar, och i viss

utsträckning även enskilda medborgare, som önskar straffattester rörande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

17

sig själva. Härtill kommer såsom mera sekundära ändamål, att straffregistreringen

kan utnyttjas för kriminalstatistiska redogörelser och vetenskapliga

undersökningar.

Departementschefen

I vårt land förekommer en tämligen omfattande registrering av begångna

brott och av straff eller andra påföljder, som ådömts för brott. Denna registrering

är uppdelad på ett flertal register, som föres av olika myndigheter.

Här må erinras om det allmänna straffregistret och det centrala fångregistret,

som båda handhaves av fångvårdsstyrelsen, den centrala registrering för

polisiära ändamål, som sker hos statens kriminaltekniska anstalt, och de polisregister

av skiftande omfattning och uppläggning, som föres hos de lokala

polismyndigheterna. Registrering förekommer även för mera speciella

ändamål, bl. a. hos kontrollstyrelsen i fråga om alkoholbrottslighet in. m.,

hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fråga om överträdelser av

trafikförfattningar samt vid militära förband i fråga om brott av krigsmän.

Vidare må nämnas, att utlänningskommissionen registrerar lagöverträdelser

av utlänningar, som vistas här i landet, samt att de kommunala socialvårdsorganen

för register, vilka i viss utsträckning innehåller uppgifter om kriminell

belastning hos dessa organs klientel.

Det kan icke bestridas, att myndigheterna i sin tjänsteutövning ofta är i

behov av sådana upplysningar, som kan utläsas ur de olika registren. Detta

behov framträder givetvis med olika styrka beroende på det ändamål, för

vilket upplysningarna erfordras, och arten av de omständigheter, som upplysningarna

avser. Om enbart myndigheternas behov av upplysningar lägges

till grund för registreringens omfattning, skulle denna kunna göras mycket

vidsträckt. Självfallet måste emellertid hänsyn tagas även till andra

omständigheter. Redan av administrativa och ekonomiska skäl kan en alltför

långtgående registrering icke komma i fråga. För en begränsning härvidlag

talar dock framför allt hänsynen till de personer, som skulle bli föremål

för registrering.

Blotta vetskapen hos en person, att beträffande honom finnes antecknade

uppgifter, som allmänt uppfattas såsom ofördelaktiga, kan i och för sig vara

en börda. Registreringen kan även medföra, att uppgifterna aktualiseras i

sammanhang, där den registrerade har ett starkt intresse av att icke inför

myndigheter eller andra framstå i ogynnsam dager och där de ifrågavarande

uppgifterna — som kan avse förhållanden långt tillbaka i tiden —- är mer

eller mindre opåkallade. Riskerna för att uppgifterna blir tillgängliga för

obehöriga kan ej heller helt elimineras. Omständigheter av detta slag kan i

ogynnsamma fall motverka eller hindra den återanpassning av brottslingar,

till vilken samhällets kriminalvårdande åtgärder syftar.

Av det anförda torde framgå, att spörsmålet, huruvida och i vilken omfattning

brott och brottspåföljder skall registreras, är en avvägningsfråga,

där intresset av att myndigheter och andra skall kunna få så fullständig

kännedom som möjligt i dessa hänseenden måste vägas mot den enskildes

‘2 Ilihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 39

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

önskemål om skydd mot opåkallad insyn i hans privata angelägenheter.

Varje särskilt behov av registrering bör på grund härav noga prövas, innan

registrering beslutas och riktlinjerna därför dragés upp, och alla möjligheter

att begränsa registreringen utan att befogade intressen trädes för nära bör

därvid tillvaratagas. Det nu sagda har främst avseende å register, vilka —

liksom det allmänna straffregistret — användes som offentliga upplysningskällor.

I sin nuvarande utformning innehåller det allmänna straffregistret väsentligen

endast sådana uppgifter om ådömda bestraffningar och därmed

likställda åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av straffrättens

regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd samt för bedömande,

huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Det förhåller sig

emellertid otvivelaktigt så, att straffregisterutdragen i rättskipningen icke

blott fyller den begränsade funktionen att ange, huruvida formella förutsättningar

föreligger för tillämpning av vissa lagregler. De upplysningar,

som erhålles genom utdragen, tillmätes också regelmässigt stor betydelse vid

val av reaktionsform samt vid straffmätning och annan närmare utformning

av den valda reaktionsformen.

Den vikt, som vid personutredning i brottmål tillägges straffregisterutdraget,

beror säkerligen icke minst på att reglerna om vad som skall antecknas

i straffregistret är exakta, uppgiftslämnandet enhetligt och redovisningen

i utdragen — inom ramen för vad registret omfattar — fullständig och tillförlitlig.

Omfattningen av andra officiella register, som redovisar social belastning,

är ej lika noga reglerad. Dessa register fyller ej heller i fråga om

uPP8^ternas riktighet samma krav som det allmänna straffregistret.

Just i straffregisterutdragens tillförlitlighet och exakthet kan emellertid

ligga en fara för att deras värde som moment i personutredningen överskattas.

Det bör framhållas, att ej ens ett mycket utförligt kriminalitetsregister

ger något godtagbart underlag för domstolens bestämmande av samhällsreaktion.

När kritik riktats mot utredningens uttalanden om straffregistrets

ändamål, har man enligt min mening överdimensionerat registrets uppgift

i detta hänseende. Man bör hålla i minnet, att hos oss personundersökning

sker i mycket stor utsträckning och att därvid såväl den misstänktes tidigare

levnadsomständigheter som hans aktuella situation utredes och belyses.

Det har icke ifrågasatts, att straffregistret skulle göras så omfattande, att

all kriminell belastning, som en person ådragit sig och som längre fram kan

få betydelse för bestämmande av ytterligare samhällsreaktioner mot honom,

skulle redovisas där. Vad som på allvar har diskuterats har varit utvidgningar

av registreringen till flera arter av bötesdomar, till beslut om åtalseftergift

och till domar om överlämnande av unga lagöverträdare till samhällsvård.

Jag återkommer längre fram till dessa frågor men vill redan nu

understryka, att straffregistret — även om det skulle utvidgas på sätt nvss

antytts icke kommer att ge någon godtagbar bild av den registrerades

föregående och nuvarande sociala situation. Tyngdpunkten i person
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963 19

utredningen kan uppenbarligen icke läggas på registeranteckningar av olika

slag.

Liksom strafflagberedningen och utredningen anser jag, att straffregistret

i princip bör innehålla endast sådana uppgifter om ådömda straff och

därmed jämförliga åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av

straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd

samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Undantag

från denna princip kan tänkas men bör icke ske utan att vägande skäl

talar därför.

I straffregistret antecknas numera i stor utsträckning även andra reaktionsformer

än straff, och beteckningen straffregister måste därför anses

missvisande. Eftersom det väsentliga är att registrera kriminalitet, som föranlett

vissa åtgärder av myndighet, oavsett huruvida straff ådömts eller ej,

synes mig beteckningen kriminalregister -— ehuru ej heller den fullt adekvat

-— vara att föredraga. Då även hos andra myndigheter förda register avser

kriminalitetsyttringar, kan förevarande register lämpligen benämnas allmänt

kriminalregister.

Utredningen har föreslagit, att vandelsutredning skall kunna förebringas

genom utdrag ur det allmänna kriminalregistret i stället för genom vandelsintyg,

utfärdade av polismyndighet. I denna del har utredningens förslag sådant

samband med frågan om polisverksamhetens organisation och polisregistrens

utformning, att det icke i detta sammanhang kan upptagas till

slutlig behandling. Jag anser emellertid i likhet med utredningen angeläget,

att reglerna om det allmänna kriminalregistret ges sådant innehåll, att registret

vid sidan om sin huvudfunktion att betjäna åklagare och domstolar

också kan läggas till grund för officiella vandelsintyg, i den mån sådana kan

befinnas erforderliga.

Utredningen har förordat, att en samordning sker av straffregistret och

centrala polisregistret. Registren skulle därvid fortfarande hållas åtskilda,

men straffregistret skulle liksom centrala polisregistret förläggas till statens

kriminaltekniska anstalt. Därest en rikspolisorganisation eller därmed jämförlig

central polisledning skulle komma att tillskapas, bör enligt utredningens

mening en överföring av straffregistret dit övervägas.

I proposition nr 148 till 1962 års riksdag angående huvudmannaskapet

för polisväsendet m. m. har föreslagits, att till ett blivande centralt organ

för polisväsendet, rikspolisstyrelsen, skall överföras bl. a. de funktioner,

som med avseende å registrering utövas av statens kriminaltekniska anstalt.

Detta förslag har godtagits av riksdagen.

I nämnda proposition har ej tagits ställning till frågan, huruvida straffregistret

bör överföras till den blivande rikspolisstyrelsen. Denna fråga bör

enligt min åsikt ej heller aktualiseras i nuvarande läge. Ett sådant överlörande,

som skulle innebära mycket begränsade fördelar, bör ej övervägas

lörrän ytterligare klarhet vunnits om den nya polisorganisationens och den

centrala polisregistreringens utformning. Att nu utöka det omfattande ar
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

bete, som polisväsendets förstatligande medför, med de problem, som är

förenade med en överflyttning av straffregistret, är icke tillrådligt. Tillsvidare

bör därför fångvårdsstyrelsen, som förfogar över erforderliga personal-

och lokalresurser, handha den allmänna kriminalitetsregistreringen.

Detta utesluter givetvis icke, att en samordning av uppgiftslämnandet till

kriminal- och polisregistren genomföres, om så skulle visa sig lämpligt.

Vilka uppgifter bör införas i det allmänna kriminalregistret?

Utredningen

Såsom tidigare antytts har diskussionen angående det allmänna kriminalregistrets

omfattning väsentligen gällt frågan om registrering av bötesdomar,

beslut om åtalseftergift samt domar om överlämnande av unga lagöverträdare

till samhällsvård.

Vad först beträffar bötesdomar föreslog strafflagberedningen, att

från anteckning i straffregistret skulle undantagas alla domar å böter. Den

nuvarande registreringen av domar å böter jämlikt 12 eller 20—23 kap.

strafflagen har följt reglerna om dessa domars återfallsverkan. Beredningen

föreslog, att bötesdomar ej längre skulle ha särskild återfallsverkan och att

de därför ej heller skulle registreras i straffregistret. I den mån åklagare

och domstolar behöver utredning också om eventuella bötesdomar, får enligt

beredningen sådan utredning anskaffas på annat sätt än genom utdrag

av straffregistret. Härvid har man att lita till, förutom kontrollstyrelsens

särskilda straffregister och körkortsregistren, de lokala polisiära registren.

— Bötesdomar med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen angav beredningen

vara mycket sällsynta. I den mån de förekommer, torde de icke

ädömas för brott som det finns anledning att särskilt uppmärksamma genom

registrering i allmänna straffregistret. — Enligt beredningens förslag skulle

5 kap. 6 § strafflagen upphävas och i enlighet härmed borde stadgandet

om registrering av bötesdomar med tillämpning av nämnda lagrum utgå.

Utredningen har i sitt betänkande återgivit viss remisskritik, som främst

från domar- och åklagarhåll riktats mot strafflagberedningens förslag att

slopa registreringen av bötesdomar. Denna kritik tog främst sikte på nackdelarna

av att domstolarna kunde komma att vid återfall sakna kännedom

om den tilltalades tidigare brottslighet. Röster höjdes för att utvidga registreringen

av bötesdomar.

För egen del uttalar utredningen, att de krav på registrering av bötesdomar,

som framförts i nämnda remisskritik, borde kunna tillgodoses genom

en av utredningen föreslagen registrering av sådana domar i ett centralt polisregister.

Med hänsyn dessutom till det angelägna i att straffregistreringen i

möjligaste mån begränsas och till att enligt utredningens förslag straffregisterutdrag

skall kunna få meddelas för användning i utlandet, anser sig

utredningen böra ansluta sig till strafflagberedningens förslag att bötesdomar,

som meddelats med tillämpning av 12 och 20—23 kap. strafflagen, icke

skall antecknas i straffregistret. Beträffande bötesdomar, som meddelats med

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

tillämpning av 5 kap. 2 eller 6 § strafflagen, ansluter sig utredningen likaledes

till beredningens åsikt, att registreringen i straffregistret bör upphöra.

Frågan om registrering av beslut om åtalseftergift diskuterades av

strafflagberedningen redan i dess promemoria med förslag till lag om eftergift

av åtal mot minderåriga m. m. (SOU 1942: 28). Något behov av en central

registrering ansåg beredningen ej föreligga. För åklagare och domstol

erforderliga uppgifter angående tidigare meddelade beslut om åtalseftergift

torde enligt beredningen regelmässigt bli tillgängliga genom yttrande av

barnavårdsnämnd eller genom personundersökning. I åtskilliga remissyttranden

över promemorian uttalades emellertid att en central registrering

vore önskvärd. På grundval av promemorian framlade Kungl. Maj :t år 1944

proposition med förslag till den alltjämt gällande lagen om eftergift av åtal

mot vissa underåriga. I propositionen uttalade föredragande departementschefen

att han delade strafflagberedningens mening, att särskilda anordningar

för central registrering av åtalseftergifter icke borde träffas. Till denna

ståndpunkt anslöt sig även första lagutskottet, som i utlåtande över propositionen

anförde, att några straffrättsliga eller straffprocessuella skäl icke

motiverade central registrering av meddelade åtalseftergifter. Denna ståndpunkt

gillades av riksdagen (prop. 1944: 8, första lagutsk. uti. 11, riksdagsskrivelse

157).

I betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. tog strafflagberedningen på

nytt upp frågan om registrering av beslut om åtalseftergift. Beredningen

fann därvid ej skäl föreligga att införa sådan registrering.

Utredningen har i sitt betänkande lämnat en översikt över de faktiska

möjligheter åklagare och domstolar för närvarande har att erhålla upplysningar,

huruvida vass person tidigare erhållit åtalseftergift jämlikt 1944

års lag om åtalseftergift mot vissa underåriga. I anslutning härtill anför utredningen

som sin uppfattning, att åklagarna i åtalseftergiftsärenden genom

de lokala polisregistren och barnavårdsnämndens personutredningar i allmänhet

erhåller för sin bedömning erforderlig kännedom om den misstänktes

tidigare kriminella belastning. Under förutsättning att den nuvarande

ordningen bedömes såsom bristfällig anser utredningen, att åtalseftergifterna

bör registreras i straffregistret, ehuru härigenom avsteg göres från den

av strafflagberedningen och utredningen uppställda principen om straffregistreringens

ändamål. Enligt utredningens mening kan visserligen icke förnekas,

att registrering av åtalseftergifter i slraffregistret skulle medföra bättre

garantier för att upplysningarna om tidigare meddelade åtalseftergifter

blir fullständiga och korrekta. Utredningen stannar emellertid vid att i likhet

med strafflagberedningen anse, att anteckning av åtalseftergifter i straffregistret

knappast skulle medföra någon påtaglig fördel.

Genomföres ej en registrering av åtalseftergifter meddelade jämlikt 1944

års åtalseftergiftslag, saknas enligt utredningens mening jämväl anledning

att registrera av statsåklagare efter lämplighetsprövning enligt barnavårdslagen

meddelade beslut, att åtal ej skall ske mot unga lagöverträdare, som

är omhändertagna i ungdomsvårdsskola. Det sagda gäller även åtalseftergifter

jämlikt 19 § ungdomsfängelsclagen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Utredningen har jämväl diskuterat frågan om registrering av beslut om

åtalseftergift i det centrala polisregistret och därvid kommit till det resultatet,

att det ej för tillgodoseende av brottsspaning och brottsutredning föreligger

något behov av sådan registrering. Erforderliga upplysningar angående

beslut att eftergiva eller underlåta åtal kan enligt utredningens mening

som regel erhållas från barnavårdsnämnderna och de lokala polisregistren.

Dessutom skulle en generell registrering av sådana beslut innebära en vidlyftig

administrativ apparat.

Experten i utredningen, överdirektören von Sydow, har på denna punkt

anmält avvikande mening och förordat, att beslut om åtalseftergift — utom

beträffande ringa brott, som uppenbarligen skett av okynne eller förhastande

— registreras i det centrala polisregistret.

I anslutning till frågan om registrering av åtalseftergifter berör utredningen

även spörsmålet, huruvida i straffregistret bör antecknas domar,

genom vilka domstol — med stöd av lagen den 30 december 1952 med vissa

bestämmelser om påföljd för brott av underårig — i stället för att döma underårig

lagöverträdare till straff överlämnat till barnavårdsnämnd att vidtaga

åtgärd för den unges omhändertagande för sam hällsvård

(vid tiden för avgivandet av utredningens förslag skyddsuppfostran). Under

förarbetena till 1952 års lag avstyrkte strafflagberedningen registrering

under hänvisning till att beslut om åtalseftergift icke registrerades, även om

lagöverträdaren i samband därmed blev föremål för skyddsuppfostran, att

gällande bestämmelser om återfall ej heller gav anledning till registrering av

dom om överlämnande till skyddsuppfostran samt att det icke kunde anses

påkallat att själva sakerförklaringen intogs i straffregistret.

Utredningen förklarar sig icke kunna bestrida, att samma nackdelar som

beträffande åtalseftergifterna följer av att central registrering icke sker av

nu ifrågavarande domar. Den nuvarande ordningen kan emellertid enligt

utredningens mening icke anses förbunden med sådana olägenheter, att tillräckliga

skäl föreligger att genomföra registrering i dessa fall. Utredningen

har därvid beaktat, att dom som nu avses undantagsvis kan meddelas även

i fråga om gärning, som någon begått efter det han fyllt 18 år, och sålunda

vara återfallsgrundande.

Ytterligare några frågor angående registreringens omfattning beröres av

utredningen.

Beslut om resning, som beviljas i mål vari dömts till påföljd som skall antecknas

i straffregistret, bör enligt utredningen anmälas till registret. Likaså

bör anmälan ske, om den registrerade efter resning i målet blivit frikänd

eller dömd endast till påföljd, som icke skall antecknas i registret.

Då domstol jämlikt 30 kapitlet 13 § rättegångsbalken meddelat beslut om

rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift skall lämnas till straffregistret,

ansåg strafflagberedningen skyldighet böra föreligga för domstolen

att anmäla uppgift om rättelse till registret. Utredningen har funnit

skyldigheten så självklar, att någon uttrycklig bestämmelse ej behöver meddelas

härom.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

23

Utredningen påpekar vidare, att det ännu kvarstående stadgandet om registrering

av domar å tvångsuppfostran bör utgå.

Med hänsyn till att domar å frihetsberövande straff och skyddsåtgärder,

som skall antecknas i straffregister, ej längre verkställes i militärhäkte,

föreslår utredningen, att det nuvarande tredje stycket i 5 § straffregisterlagen

skall utgå. Enligt detta stycke åligger viss uppgiftsskyldighet till straffregistret

befälhavare, som har uppsikt över militärhäkte.

Utredningen har jämväl tagit upp frågan, vilka ändringar som bör företagas

beträffande de föreslagna bestämmelserna i lagen om straffregister i

anledning av brottsbalkens påfölj dssystem. Under åberopande att i brottsbalken

bötesdomarnas återfallsverkan slopas har utredningen förordat, att

sådana domar ej längre skall registreras. Beträffande de olika reaktionsformer,

som i brottsbalken rymmes under begreppet särskild vård, föreslår

utredningen, att överlämnande till vård enligt barnavårdslagen över huvud

icke skall registreras, att överlämnande till vård enligt lagen om nykterhets

vård skall registreras endast då påföljden avser brott, varå kan följa

fängelse, samt att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen och öppen

psykiatrisk vård alltid skall registreras. I registret bör vidare antecknas,

när någon som döms till skyddstillsyn begått brottet under inflytande av

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller därmed jämställt tillstånd samt när anstånd

meddelas med verkställigheten av fängelse såsom förvandlingsstraff

för böter.

Yttrandena

Utredningens förslag att bötesdomar icke längre skall registreras

i straffregistret har godtagits av riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen,

länsstyrelsen i Jämtlands län och barnavårdsnämnden i Malmö. Fångvårdsstyrelsen

har upplyst att — med hänsyn till det relativa fåtal bötesdomar

som för närvarande registreras i straffregistret -—- förslagets genomförande

icke kommer att nämnvärt påverka arbetsbördan vid registret.

I motsats till nu nämnda myndigheter har Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges landsfiskaler, landsfogden i Uppsala län

samt stadsfiskalen Asplund hävdat, att den hiitillsvarande registreringen

av bötesdomar bör bestå. Jämväl Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser,

att registreringen av bötesdomar under alla förhållanden bör bibehållas i

hittillsvarande omfattning. Föreningen framhåller, att en uteslutning av

bo tesdomarna ur straff registret kan leda till att åklagarna regelmässigt rekvirerar

och åberopar utdrag ur centrala polisregistret, vilket både för sistnämnda

register och för den registrerade är en nackdel.

Flera remissmyndigheter har uttalat sig för att bötesdomar bör antecknas

i straffregistret i större utsträckning än enligt gällande lag. Sålunda anser

hovrätten för Nedre Norrland, att registrering bör ske i samma utsträckning

som utredningen föreslagit beträffande centrala polisregistret och alltså

avse — förutom domar å 60 dagsböter eller däröver för brott mot 12,

20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen — domar å minst 60 dagsböter för miss
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

handel eller annat brott, som innefattar våld å person eller hot om sådant

våld, samt alla domar för brott mot 18 kap. 13 § strafflagen. Föreningen

Sveriges landsfogdar har -— under erinran om att enligt utredningens förslag

straffregisterutdrag skall ersätta av polismyndighet utfärdade vandelsintyg

-— föreslagit att i registret upptages förutom de nyss nämnda kategorierna

jämväl domar å böter, som ådömts med tillämpning av allmänna

straffnedsättningsregler för brott, varå enligt lag kan följa fängelse. Liknande

åsikter om den omfattning registreringen lämpligen bör ha framföres

av landsfogden i Stockholms län, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och

Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler.

Stockholms rådhusrätt bemöter utredningens förslag att slopa registreringen

av bötesdomar, som ådömts med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen.

Enligt rådhusrättens mening kan det i det särskilda fallet vara av stor

betydelse att få kännedom om att tilltalad underårig tidigare begått brott

som kan föranleda frihetsstraff, och frekvensen av nu ifrågavarande domar

bör därför icke inverka på spörsmålet, huruvida det finns anledning att registrera

dem.

Utredningens uppfattning att det icke kan anses påkallat att införa registrering

av åtalseftergifter i straffregistret delas av länsstyrelsen

i Jämtlands län och landsfiskalen i Ströms distrikt. Länsstyrelsen har

anmält tveksamhet i frågan men har fäst avgörande vikt vid att fördelarna

med en central registrering icke kan förväntas bli så stora, att de motiverar

den vidlyftiga administrativa apparat, som en dylik registrering skulle innebära.

Liknande synpunkter har anförts av barnavårdsnämnden i Halmstad.

Överståthållarämbetet, statsåklagaren i Stockholm och statens socialvårdskonsulent

i nionde distriktet, som i och för sig förordat en central registrering

av ifrågavarande beslut, anser dock icke att registreringen bör ske i

straffregistret.

I motsats härtill har flera remissmyndigheter ansett, att registrering i

allmänna straffregistret av beslut om åtalseftergift är påkallad. Dit hör

riksåklagarämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfiskaler,

Föreningen Sveriges stadsfiskaler samt landsfogdarna i Stockholms, Uppsala

och Hallands län. Statsåklagare i Göteborg och Malmö uttalar, att registreringen

i första hand bör ske i centrala polisregistret och i allmänna

straffregistret endast för den händelse förstnämnda registrering icke skulle

anses ändamålsenlig.

Riksåklagarämbetet har anfört:

Utredningen har---uttalat, att det icke kunde förnekas, att en re
gistrering

av åtalseftergifter i straffregistret skulle medföra bättre garantier

för att upplysningar om tidigare åtalseftergifter bleve fullständiga och

korrekta. I detta hänseende har utredningen bland annat framhållit, att

det på grund av avsaknaden av en central registrering understundom kunde

inträffa att i ett åtalseftergiftsärende tidigare åtalseftergifter varken

komme till polisens eller åklagarens kännedom, att en underlåten registrering

medförde risk för att utredningen i ett brottmål icke lämnade domsto
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

25

len full klarhet om alla kriminalitetsyttringar av den misstänkte samt om

myndigheternas reaktion i varje särskilt fall samt att det nuvarande systemet

med införskaffande av upplysningar från olika håll innebure en viss

belastning för åklagarna. Vad utredningen sålunda anfört innebär enligt

ämbetets mening vägande skäl för en central registrering av åtalseftergifterna.

På grund härav och då några nackdelar med en central registrering

icke torde föreligga — sådana ha ej heller åberopats av utredningen — föreslår

ämbetet---att registrering sker i det centrala polisregistret och

det allmänna straffregistret.

Stockholms rådhusrätt har ingående redovisat skälen för sin ståndpunkt

och därvid framhållit dels vikten av att åklagare och domstolar erhåller

kännedom om den brottsliges tidigare kriminella belastning, dels de med

avsaknaden av en central registrering förenade nackdelarna. Rådhusrätten

anför:

Frågan huru samhället skall komma till rätta med den stegrade ungdomsbrottsligheten

har länge varit föremål för offentlig diskussion. Även

om meningarna därvid i olika avseenden varit delade, torde enighet dock

råda dels beträffande betydelsen av att samhällets ingripande sker snabbt

och dels i fråga om angelägenheten av att man, då en reaktionsform i visst

fall visat sig verkningslös, prövar en annan. En förutsättning för att de

myndigheter som i första hand har att besluta om reaktionsform i det särskilda

fallet, d. v. s. åklagare och domstolar, skall kunna tillämpa angivna

principer är att de erhåller kännedom om huruvida den brottslige tidigare

är kriminellt belastad och i så fall i vilken omfattning. Om en åklagare,

som har att pröva fråga om åtalseftergift eller om anhållande eller häktning

av underårig, icke erhåller kännedom om att vederbörande redan i

anledning av brott varit föremål för korrektionsåtgärd, kommer den brottslige

att bedömas såsom en förstagångsförbrytare. Detta kan leda till att den

unge trots att det är fråga om återfall erhåller en påföljd av så lindrig art,

att den kan av honom tagas till intäkt för den stundom framförda uppfattningen,

att brott icke medför någon beaktansvärd påföljd. Det kan också

leda till att en adekvat behandling icke hinner insättas i tid till förhindrande

av att den unges brottslighet antager en grövre karaktär. Kännedom om

tidigare meddelad åtalseftergift utgör vidare en förutsättning för en riktig

tillämpning av föreskrifterna angående återkallande av åtalseftergift. Slutligen

är kännedom om tilltalads tidigare kriminella belastning av avgörande

betydelse för domstolens möjlighet att träffa riktiga beslut i mål mot underårig

lagöverträdare.

Rådhusrätten uttalar vidare, att det — i motsats till vad utredningen synes

antaga —• ej är tillräckligt väl sörjt för att åklagare och domstolar erhåller

kännedom om åtalseftergifter, som meddelats på annan ort. Det förekommer

sålunda, att domstolen får kunskap om sådant förhållande mer

eller mindre av en slump. Då uppgifter om åtalseftergifter förekommer i

domstolsakterna, är de ofta alltför knapphändiga för att kunna läggas till

grund för rättens avgörande. Tidsödande kompletteringar måste ofta göras.

Mot en registrering i slraffregistret har utredningen •—- förutom antagandet

att sådana avgöranden blir kända även utan registrering — ej åberopat

annat skäl än att registrering skulle strida mot den av utredningen

uppställda principen i fråga om straffregistrets innehåll. Enligt rådhusrät
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

tens mening väger emellertid de praktiska synpunkterna tillräckligt tungt

för att motivera att avsteg göres från denna princip. De i betänkandet återgivna

invändningar, som av strafflagberedningen gjorts mot central registrering

av åtalseftergifterna — att de brott, som föranlett åtalseftergift, ofta

ej skulle inflyta i straffregistret om den brottslige lagfördes för dem samt

att det, som stode att vinna med central registrering, icke syntes motivera

de ansenliga kostnader, som skulle vara förenade härmed —- förlorar i betydelse

om registreringen, på sätt rådhusrätten vill föreslå, begränsas till

att avse beslut om åtalseftergift för brott, som kan föranleda frihetsstraff.

Vidare kommer kostnaderna för registreringen i straffregistret mer än väl

att uppvägas av de arbetsbesparingar, som torde uppkomma hos olika myndigheter,

i första hand åklagare, domstolar och socialvårdsorgan, men även

för företrädare för kriminalstatistik och kriminologisk forskning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har betonat, att genom registrering

i straffregistret åklagaren och därmed domstolen med större säkerhet och

snabbare än nu sker skulle få vetskap om och tillgång till tidigare utförd

barnavårdsnämnds- och annan personundersökning, som ju har väsentlig

betydelse för den individuella behandlingsformen av den unge.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har framhållit, att underlåtenhet att

registrera åtalseftergifter i straffregistret skulle resultera i att utdrag ur

registret för vandelsupplysning kan bli vilseledande. Liknande synpunkter

har anförts av landsfogden i Stockholms län, vilken samtidigt påpekat, att

— därest utredningens förslag att i utdrag till enskilda aldrig skall medtagas

anteckning om gärning, som begåtts före 18 års ålder, genomföres —

hänsynen till den enskilde icke torde kunna åberopas som skäl mot registrering

av åtalseftergifterna i straffregistret.

Stadsfiskalen Mattsson har i förevarande fråga anfört, att åklagare och

domstolar i de fall, då de inhämtar yttranden från barnavårdsnämnden, i

regel torde få kännedom om tidigare meddelad åtalseftergift, varför registrering

i straffregistret för dessa fall icke synes nödvändig. Annorlunda förhåller

saken sig emellertid i fråga om ungdomar, som ställes inför rätta efter

fjTllda 18 år. I dessa fall är det icke alls säkert, att något yttrande inhämtas

från barnavårdsnämnden, och man kan icke vara övertygad om att

en tidigare åtalseftergift framgår av personundersökningen. Vidare fordrar

rättvisesynpunkten att, om man underlåter att registrera åtalseftergifterna,

man ej heller registrerar villkorliga domar beträffande ungdomar under

18 år.

Riksåklagarämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfiskaler,

Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler samt landsfogdarna i Uppsala

och Hallands län har, samtidigt som de förordat registrering av beslut

om åtalseftergift, angivit att icke alla sådana beslut bör registreras. Enligt

riksåklagarämbetets mening är det uppenbart, att en person, som icke skulle

ha registrerats, därest åtal skett, icke heller bör registreras, om åtalseftergift

beviljas honom. Hovrätten för Nedre Norrland har från registrering

velat undantaga fall, då förseelsen kan bedömas som ringa.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

27

Problemen beträffande registrering av beslut om åtalseftergift har av åtskilliga

remissorgan dryftats i anslutning till utredningens förslag, att sådana

beslut ej heller skall registreras i det centrala polisregistret. Av remissorganen

har endast ett fåtal anslutit sig till utredningens uppfattning,

att dylik registrering icke är påkallad. De övriga har uttalat sig för att registreringsfrågan

bör lösas i enlighet med det av överdirektören von Sydow

särskilt avgivna yttrandet.

De myndigheter, som anslutit sig till den av utredningen intagna ståndpunkten,

är i främsta rummet socialstyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands

län. Även en minoritet inom Stockholms stads barnavårdsnämnd samt barnavårdsnämnden

i Halmstad har uttryckt samma uppfattning. Socialstyrelsen

vitsordar, att det nuvarande systemet icke fungerar helt tillfredsställande,

men anser, att rättelse bör kunna ske på annat sätt än genom att

besluten införes i det centrala polisregistret, främst genom förbättrad kontakt

mellan de olika barnavårdsnämnder, som tagit befattning med den underårige.

Ur yttrandena från de remissorgan, som ställt sig kritiska till förslaget

att ej medtaga åtalseftergiftsbeslut i det centrala polisregistret, kan följande

allmänna synpunkter ha intresse också då fråga är, huruvida beslut om

åtalseftergift bör registreras i ett allmänt kriminalregister.

Föreningen Sveriges landsfogdar har påpekat det inkonsekventa i att utredningen

föreslagit, att villkorlig dom skall registreras utan undantag för

unga lagöverträdare, men från registrering velat utesluta bl. a. åtalseftergifter

enligt 1944 års lag. Visserligen kan det sägas, att utredning till bedömande

av åtalsfrågan beträffande lagöverträdare under 18 år kan inhämtas från

vederbörande barnavårdsnämnd. För en säker och snabb undersökning om

tidigare brottslighet torde dock ett centralt register vara att föredraga. Behovet

av ett centralt register över åtalseftergifter torde kanske främst göra sig

gällande, när det gäller brottsfall med gärningsmän i årgångarna närmast

över 18 år. — Skillnaden i registreringshänseende mellan åtalseftergifter och

villkorliga domar har understrnkits jämväl av landsfogden i Stockholms län

samt av statsåklagaren i Stockholm, som därjämte framhållit vikten för

åklagare av att snabbt och tillförlitligt erhålla kännedom om meddelade

åtalseftergifter. Detta är enligt statsåklagaren av betydelse ej blott för att

avgöra frågan, om åtal skall väckas eller åtalseftergift meddelas, och för att

bedöma, huruvida tidigare meddelad eftergift skall återkallas, utan också

för att pröva om anhållande skall ske eller häktning begäras.

Svårigheterna att utan tillgång till ett centralt register få tillförlitliga uppgifter

om unga lagöverträdares tidigare kriminella belastning och olägenheterna

med den nu gällande ordningen har understrukits av såväl domstolar

och åklagarmyndigheter som ett par socialvårdsorgan, nämligen Stockholms

stads barnavårdsnämnd och statens socialvårdskonsulent i nionde distriktet.

Socialvårdskonsulenten anser, alt åtalseftergifter icke bör införas i det allmänna

straffregistret, så som detta f. n. är uppbyggt. Då riksåklagarämbetet

erhåller del av samtliga åtalseftergifter och då ämbetet är den myndighet,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kiingl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

som kan överpröva beslut jämlikt 1944 års åtalseftergiftslag, synes det socialvårdskonsulenten

lämpligt, att riksåklagarämbetet handhar förandet av

ett register över åtalseftergifter.

Ett par remissorgan bär ifrågasatt riktigheten av utredningens uttalande,

att generell registrering av besluten om åtalseftergift skulle innebära en vidlyftig

administrativ apparat. Sålunda bär poliskammaren i Stockholm påpekat,

att beträffande samtliga åtalseftergifter skyldighet redan föreligger att

å särskilt formulär till statistiska centralbyrån inge rättsstatisliska uppgifter.

Å detta formulär skall alla erforderliga identifieringsdata upptagas, varför

formuläret torde vara tillfyllest även för central registrering. Att vid utskrift

av formuläret taga ytterligare ett exemplar för det centrala polisregistrets

räkning torde icke vara förenat med någon större omgång.

De flesta remissorgan, som uttalat sig för registrering i centrala polisregistret

av beslut om åtalseftergift, har emellertid tillika förordat viss begränsning

i registreringen, varvid de i flertalet fall anslutit sig till den av

överdirektören von Sydow framförda meningen, att från registrering bör

uteslutas sådana beslut som har avseende å ringa brott, vilka uppenbarligen

skett av okynne eller förhastande. En efter dylika grunder genomförd begränsning

har dock kritiserats av länsstyrelsen i Jämtlands län, som framhållit,

att ett på så vaga regler grundat registreringssystem icke kan anses

tillfredsställande.

Registrering i allmänna straffregistret av domar varigenom domstol med

stöd av 1952 års lag överlämnat till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för

unga lagöverträdares omhändertagande för samhällsvård

har förordats av åtskilliga remissmyndigheter, bland dem riksåklagarämbetet,

hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Jämtlands län, Stockholms

rådhusrätt, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,

Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler samt landsfogden i Stockholms

län. Statsåklagaren i Stockholm har ansett registrering i straffregistret

kunna underlåtas, om den i stället sker i det centrala polisregistret.

Riksåklagarämbetet anser utredningens avvägning av de med registrering

förbundna för- och nackdelarna ej vara riktig. Ämbetet anför härom:

Såsom utredningen framhållit kan det ej uteslutas, att avsaknaden av en

central registrering kan få till följd, att domstol, åklagare eller socialvårdsorgan

vid återfall i brott av den dömde ej erhåller kännedom om att en dom

å överlämnande till samhällsvård tidigare meddelats beträffande honom.

Särskilt med hänsyn till att det här i allmänhet rör sig om grov brottslighet

måste det angivna förhållandet anses innebära en allvarlig olägenhet. -—•

--Det må i detta sammanhang framhållas, att antalet domar å överlämnande

till samhällsvård kraftigt stegrats, från 60 år 1954 till 383 år 1959.

För en central registrering tala jämväl rättvisesynpunkter. Om t. ex. en nittonårig

rånare överlämnas till samhällsvård, medan en jämnårig kamrat,

som mottagit en del av det stulna, får villkorlig dom för häleri, torde det icke

kunna anses tillfredsställande, att hälaren men icke rånaren på grund av

brottslighet blir förhindrad att erhålla inresevisum till Förenta Staterna.

Några egentliga olägenheter av en central registrering beträffande dessa domar

ha ej påvisats av utredningen och synas ej heller föreligga.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

Liknande synpunkter har anförts av Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen

i Jämtlands län, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och stadsfiskalen Mattsson.

I övrigt har för registrering av ifrågavarande domar åberopats motsvarande

skäl, som anförts i fråga om registrering av åtalseftergifter.

Utredningens förslag att i lagen om straffregister skall intagas uttryckligt

stadgande om att anmälan skall ske till registret, om resning beviljas i ett

mål, har hälsats med tillfredsställelse av fångvårdsstyrelsen. När sådant beslut

anmälts till registret, har enligt praxis, åtminstone under senare år, anteckning

därom skett i utfärdade straffregisterutdrag.

Statsåklagaren i Göteborg har ifrågasatt, om icke jämväl förvandlingsstraff

för böter borde intagas i straffregistret. Icke sällan inträffar det beträffande

samme person att olika bötesbelopp förvandlas kort tid efter varandra.

I sådant fall bör domstolen vid det senare beslutet äga uppgift om det

tidigare ådömda förvandlingsstraffet. I motsats härtill har riksåklagarämbetet

hävdat att tillräckliga skäl icke föreligger för registrering av förvandlingsstraff.

Nordiska straffrättskommittén m. m.

Även om de straffrättsliga påföljdssystemen i de nordiska länderna uppvisar

en rad olikheter beträffande påföljdernas art och förutsättningarna för

deras användning, råder inom kommittén i det stora hela enighet om avgränsningen

av de uppgifter, som bör antecknas i de allmänna kriminalregistren.

På två punkter av icke ringa betydelse har enighet emellertid ej

kunnat nås om riktlinjerna för registreringen, nämligen beträffande bötesdomar

och beslut om åtalseftergifter. Medan man från svensk sida anser,

att sådana domar och beslut i princip icke bör antecknas i ifrågavarande

register, är uppfattningen på dansk sida, att registrering bör ske i viss utsträckning.

När det gäller åtalseftergifterna är man från finsk sida närmast

beredd att sluta sig till den svenska ståndpunkten, medan den norska inställningen

närmast svarar mot den danska. I fråga om registreringen av

bötesstraff har man på finskt och norskt håll icke tagit någon mera bestämd

ståndpunkt. Skiljaktigheterna inom kommittén på dessa punkter

bottnar emellertid icke i några mera väsentliga meningsbrytningar om betydelsen

av att i brottmål få kännedom om tidigare bötesdomar eller beslut

om åtalseftergifter. De olika uppfattningarna gäller främst spörsmålet, huruvida

erforderliga upplysningar i dessa hänseenden skall hämtas ur de

allmänna kriminalregistren eller ur andra källor.

I anslutning till kommitténs överläggningar rörande straffregistrering bar

representanter för de nordiska ländernas justitiedepartement och registreringsmyndigheler

dryftat det samarbete mellan länderna i fråga om straffregistrering,

som avses skola inledas samtidigt med det nordiska samarbetet

i fråga om straffverkställighet in. m. Enligt de för varje land föreslagna lagarna

om sådant samarbete kommer man att kunna från ett nordiskt land

till ett annat överflylta verkställighet av frihetsstraff och ekonomiska brottspåföljder,

övervakning beträffande villkorligt dömda samt tillsyn beträf
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

fande villkorligt frigivna. Lagstiftningen skali därjämte möjliggöra, att villkorlig

dom, som meddelats i ett av de i samarbetet deltagande länderna,

förklaras förverkad i vilket som helst av de andra. Detsamma skall gälla i

fråga om villkorlig frigivning.

Man har under de nordiska överläggningarna enats om den huvudprincipen,

att i varje nordiskt lands kriminalregister bör finnas fullständiga registeranteckningar

beträffande det egna landets medborgare samt beträffande

domar och beslut, som antingen meddelats i det landet eller göres till föremål

för verkställighet där och är av beskaffenhet att skola registreras i kriminalregister.

Det må i detta sammanhang även nämnas, att den i Strasbourg den 20

april 1959 dagtecknade europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i

brottmål innebär viss skyldighet för konventionsstaterna att sinsemellan utväxla

registeruppgifter.

Departementschefen

Såsom jag tidigare framhållit bör det allmänna kriminalregistrets innehåll

i princip begränsas till uppgifter, som erfordras för att tillämpa straffrättens

regler om återfall i brott, brottskonkurrens och förverkande av anstånd

samt för att bedöma, huruvida formella villkor föreligger för tillämpning

av viss påföljd. Avgränsningen av de påföljder, som skall antecknas i

registret, får alltså ske med utgångspunkt härifrån. I enlighet med vad jag

tidigare anlört, bör dock avvikelser kunna ske från den angivna principen,

om vägande skäl talar härför. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag

har beträffande registreringens omfattning framträtt olika meningar

endast såvitt avser bötesdomar, beslut om åtalseftergift och domar om

överlämnande till samhällsvård av unga lagöverträdare.

Den registrering av bötesdomar, som nu förekommer i straffregistret,

är i huvudsak betingad av de gällande återfallsreglerna i strafflagen.

Så länge dessa regler gäller oförändrade, torde även den därav föranledda

registreringen böra bibehållas. Frågan om registrering av bötesdomar kommer

emellertid i ett nytt läge vid genomförande av brottsbalken. I brottsbalken

har nämligen återfallsreglerna givits sådan utformning, att domar å böter

icke längre kommer att vara återfallsgrundande. .lag vill mot bakgrunden

härav i detta sammanhang redogöra för min uppfattning om behovet av

att — efter brottsbalkens ikraftträdande — anteckna bötesdomar i det allmänna

kriminalregistret. Detta är så mycket mera påkallat som vid remissbehandlingen

av utredningens förslag yrkanden framförts om en mera omfattande

registrering av bötesdomar än som nu sker i straffregistret.

Upplysningar om tidigare ådömda bötesstraff kan utan tvivel stundom vara

av intresse för såväl åklagare som domstolar. Därmed är emellertid icke

sagt, att detta intresse behöver tillgodoses genom anteckningar i kriminalregistret.

I den mån upplysningarna är av betydelse vid efterspaning av

brottslingar -— såsom kan vara fallet exempelvis när fråga är om sedlig
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

31

hetsbrott — bör de i stället kunna hämtas ur de polisiära registren. De

upplysningar, som kan utläsas ur dessa register, kan även få betydelse i

brottmål vid val av reaktionsform eller vid straffmätning. Något hinder fö*

religger givetvis icke för åklagaren att i brottmålet åberopa även andra

uppgifter om tidigare ådömda straff än sådana som finns antecknade i kriminalregistret.

Såsom upplysningskälla kan åklagaren härvid använda ej

blott polisiära register utan även andra register, där anteckning sker om

ådömda brottspåföljder. Jag åsyftar härvid närmast kontrollstyrelsens register

rörande fylleri och vissa andra brott och de hos överståthållarämbetet

och länsstyrelserna förda körkortsregistren.

De möjligheter, som sålunda står åklagare och domstolar till buds att införskaffa

erforderliga upplysningar om tidigare ådömda bötesstraff, torde i

stort sett få anses vara tillfyllest. Att därutöver i det allmänna kriminalregistret

införa en registrering av bötesdomar, som icke betingas av återtallsbestämmelser

eller liknande regler, finner jag icke vara påkallat. Den

vinst, som en sådan registrering skulle kunna tänkas medföra, torde ej

uppväga den därmed förenade administrativa bördan. Jag vill för övrigt

peka på svårigheten att skilja ut vissa kategorier av bötesdomar, som skulle

vara så betydelsefulla för valet av reaktionsform eller straffmätningen vid

återfall i brott, att de i motsats till andra bötesdomar bör registreras i kriminalregistret;

någon allmän anteckning däri av bötesstraff kan det uppenbarligen

icke bli tal om.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke biträda tanken på en utvidgad

registrering av bötesdomar i förevarande register utan anser tvärtom

att, när brottsbalken med de ändrade återfallsreglerna träder i kraft, sådana

domar över huvud taget ej bör antecknas i registret. Frågan härom

torde få upptagas vid utarbetandet av följdändringarna till brottsbalken,

intill dess vill jag förorda, att bötesdomar registreras i samma utsträckning

som för närvarande. Även böter, som ådömts med tillämpning av straffnedsättningsreglerna

i 5 kap. 2 och 6 §§ strafflagen torde alltså tills vidare

böra antecknas i kriminalregistret.

Med särskilt eftertryck har remisskritiken riktat sig mot utredningens

åsikt, att beslut om åtalseftergift ej skall registreras. De resonemang,

som därvid förts och som närmast avser beslut enligt 1944 års

lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, följer i flera hänseenden samma

linjer som argumenteringen för att bötesstraff bör registreras i större

utsträckning än nu sker. Från åklagar- och domstolshåll har särskilt framhållits

det värdefulla i att uppgifter om en persons tidigare kriminalitet är

så tullständiga och tillförlitliga som möjligt.

Otvivelaktigt är det av vikt att åklagaren redan på förundersökningsstadiet

får veta huruvida den misstänkte fått åtalseftergift för tidigare brott.

Detta har betydelse ej blott vid prövning, om åtalseftergift skall meddelas

lör det aktuella brottet eller tidigare meddelad åtalseftergift återkallas, utan

också för frågor om tvångsåtgärder sådana som anhållande och häktning.

För domstolen är uppgifter om förut meddelade beslut om åtalseftergift

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

främst av betydelse, då det gäller att bestämma påföljd för den aktuella

brottsligheten. Men också på ett tidigare stadium, t. ex. för att avgöra om

rättspsykiatrisk sakkunskap bör anlitas, kan det vara av vikt att äga kännedom

om tidigare yttringar av kriminalitet hos den tilltalade.

Det synes mig därför uppenbart, att åklagare och domstolar bör ha möjlighet

att erhålla upplysningar om beslutade åtalseftergifter. Åtskilliga beslut

om åtalseftergift enligt 1944 års lag avser emellertid bagatellförseelser,

som om de blivit föremål för lagföring endast skulle ha föranlett obetydliga

bötesstraff. Intresset av att sådana åtalseftergifter bringas till deras kännedom,

som senare har att taga befattning med vederbörande, kan icke anses

vara så stort, att det motiverar en omfattande central registrering.

För närvarande registreras åtalseftergifter tämligen allmänt i de lokala

polisregistren samt dessutom av vederbörande barnavårdsnämnder. Av flera

remissvar framgår, att dessa icke närmare reglerade registreringsformer ej

anses lika tillförlitliga som registrering i straffregistret. Åklagare och domstolar

torde dock icke annat än undantagsvis ha kommit att sakna erforderliga

uppgifter angående beslut om åtalseftergift. Frågan är då, huruvida

man för att vinna en säkerhet, som täcker också vissa undantagsfall, skall

utvidga det allmänna kriminalregistret till att omfatta sådana beslut. Jag

kan trots remisskritiken icke finna, att det skulle vara nödvändigt att av

denna anledning bryta den princip, som enligt vad jag tidigare anfört anger

den naturliga gränsen för det allmänna kriminalregistrets område, nämligen

att registret bör innehålla endast sådana uppgifter som är nödvändiga

för tillämpningen av vissa straffrättsliga regler. Såväl principiella som praktiska

skäl talar emot en dylik utvidgning av den nuvarande straffregistreringen.

Risken för att tidigare meddelat beslut om åtalseftergift stundom kan

förbli okänt för åklagare eller domstol motiverar enligt min mening icke en

allmän anteckning av sådana beslut i kriminalregistret. I fall av svårare

asocialitet torde med hänsyn till de då oftast omfattande personutredningarna

denna risk vara obetydlig. År åter fråga om personer, som i mindre

utsträckning blivit socialt belastade, kan några allvarligare vådor knappast

tänkas uppkomma av att ett åtalseftergiftsbeslut ej blir känt för åklagare

och domstol. I de allra flesta fall torde det för övrigt ej vara förenat

med alltför stort besvär för åklagaren att genom polis- och barnavårdsregister

få riktiga och fullständiga uppgifter om dessa beslut.

Min uppfattning är att de olägenheter, som kan vara förbundna med det

nuvarande systemet för redovisning av beslut om åtalseftergift, ej väger

tyngre än fördelarna av att dessa beslut lämnas utanför kriminalregistret.

Jag vill här framhålla, att de i det föregående berörda fördelarna av en begränsning

av registrets innehåll har särskild betydelse i de fall som nu

avses. Den omständigheten att uppgifter om åtalseftergift hålles utanför

kriminalregistret torde vara ägnad att underlätta återanpassningen av unga

lagöverträdare, vilkas kriminalitet i det alldeles övervägande antalet fall är

av övergående art, och motverka att lagöverträdelserna i fortsättningen tillmätes

överdriven betydelse. Härmed är dock icke sagt, att ej en central

registrering av beslut om åtalseftergift kan vara önskvärd från andra syn
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

33

punkter, t. ex. för vården och behandlingen vid ungdomsvårdsskolorna eller

lör vetenskaplig forskning. I den mån sådana registreringsbehov förefinnes,

får de dock tillgodoses på andra sätt än genom det allmänna kriminalregistret.

Jag ansluter mig alltså till den av utredningen uttalade åsikten, att beslut

om åtalseftergift jämlikt 1944 års lag icke bör antecknas i straffregistret

eller, såsom det kallas i den nu föreslagna lagen, det allmänna kriminalregistret.

I enlighet med utredningens förslag bör ej heller åtalseftergift,

som meddelas med stöd av annan lagstiftning, föranleda anteckning

däri.

Domar, genom vilka överlämnats till barnavårdens organ att vidtaga åtgärder

för unga lagöverträdares omhändertagande för samhäll

s v å r d, torde i registreringshänseende böra behandlas på samma sätt

som beslut om åtalseftergift. Även i fall, där åtalseftergift meddelats enligt

1944 års lag, kan nämligen sådant omhändertagande ha skett och legat till

grund för beslutet att efterge åtal. Domar, som nu avses, antecknas lika litet

som beslut om åtalseftergift i straffregistret, och jag är alltså icke beredd

att förorda någon ändring härvidlag. Med stöd av 1952 års lag med vissa bestämmelser

om påföljd för brott av underårig kan under vissa förutsättningar

överlämnande till samhällsvård ske även beträffande den som är över 18

år, t. ex. när någon, som är intagen i ungdomsvårdsskola, rymt från skolan

och i samband därmed begått brott. Någon särbehandling av dessa fall —

där domen enligt såväl gällande rätt som brottsbalken kan föranleda förhöjt

straff vid återfall i brott — bör emellertid enligt min mening ej övervägas.

Den av mig förordade lösningen innebär, att i fortsättningen liksom nu

samtliga fall, där åklagares eller domstols avgörande innebär att ansvaret

tör unga lagöverträdares behandling lägges på barnavårdens organ, hålles

utanför det allmänna kriminalregistret.

En följd av ett utvidgat registreringssamarbete med andra länder blir, alt

det svenska kriminalregistret kommer att i viss utsträckning tillföras uppgifter

om domar och andra registreringsfakta, som härrör från utländska

domstolar och myndigheter. I fråga om det planerade nordiska samarbetet

beträffande verkställighet av straff m. in. är en sådan utökad registrering

en nödvändig förutsättning för att samarbetet skall kunna fungera. De nordiska

ländernas kriminalregister bör komplettera varandra på det sättet, atl

fullständiga registerupplysningar beträffande någon, som är medborgare i

ett nordiskt land eller har hemvist där, alltid skall kunna fås i det landet.

Det svenska kriminalregistret föreslås därför skola omfatta också uppgifter

om övriga nordiska länders domar, beslut och andra åtgärder beträffande

svenska medborgare och personer utan svenskt medborgarskap men

med hemvist här i landet.

Den europeiska rätlshjälpskonventionen medför vid svensk ratifikation

av densamma, att vi får mottaga registerdata också från andra länder än de

nordiska. Så sker redan för närvarande med stöd av vissa bilaterala över
.

''! Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 39

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

enskommelser med andra stater. Några regler om detta registermaterials användning

finns emellertid icke. Om utväxlingen av registerupplysningar skall

fylla den avsedda funktionen, bör de utifrån kommande registerupplysningarna

infogas i vårt kriminalregister.

Beträffande alla utländska uppgifter, som lämnas till den svenska registreringsmyndigheten,

torde böra gälla, att de skall föranleda anteckning i kriminalregistret

endast i den mån deras innehåll motsvarar vad som gäller

rörande anteckning av svenska domar. Sålunda får t. ex. uppgifter om bötesstraff

för misshandelsbrott och om åtalseftergift lämnas utanför kriminalregistret.

Mot vad utredningen anfört om registrering av beslut om resning, dom

efter sådant beslut och beslut om rättelse av dom eller beslut har jag icke

något att invända. En uttrycklig regel om att rättelse skall anmälas torde

alltså vara överflödig. Skäl att införa registrering av ovillkorliga förvandlingsstraff

för böter anser jag ej föreligga. Det nuvarande stadgandet om

registrering av domar å tvångsuppfostran bör givetvis utgå.

Ett genomförande av brottsbalkens påföljdssystem medför ändringar i

registreringens omfattning. Som jag redan anfört torde, med hänsyn till

återfallsreglernas ändrade utformning, anledning ej längre komma att finnas

att anteckna domar å bötesstraff i kriminalregistret. Vad som skall registreras

blir då domar eller beslut om fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn,

ungdomsfängelse, internering och — så länge lösdrivarlagen gäller —

tvångsarbete. Överlämnande till särskild vård torde, såsom av utredningen

berörts, endast böra antecknas i begränsad omfattning.

Registreringens omfattning efter brottsbalkens ikraftträdande får närmare

övervägas vid utarbetandet av följdändringarna till balken.

Avskiljande av uppgifter från registret

Utredningen

Utredningen redovisar till en början strafflagberedningens förslag i betänkandet

Enhetligt frihetsstraff m. m. att sänka den nuvarande åldersgränsen

för avskiljande av uppgifter ur registret från 90 till 70 år. Beredningen

framhöll, att antalet för straffregisterbrott sakfällda inom åldersgruppen

60—90 år utgjorde ungefär en procent av hela antalet dylika sakfällda

och att man med hänsyn till den låga siffran i och för sig kunde överväga

att sänka åldersgränsen till 60 år. Emellertid bjöd enligt beredningens

mening försiktigheten, att man stannade vid 70 år. För brott åtalade personer

över sistnämnda åldersgräns var mycket få, och av åtalen resulterade

endast en ringa del i ansvar spåföljd av beskaffenhet att böra antecknas i

straffregistret. Från en annan synpunkt skulle, uttalade beredningen vidare,

en sänkning av åldersgränsen få stor betydelse. Om man sänkte gränsen

för avskiljande från 90 till 70 år, skulle straff registret — under förutsättning

av en jämn fördelning av materialet på samtliga åldersklasser — befrias från

omkring 25 procent av sitt material. I realiteten torde dock utgallringen bli

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963 35

något mindre. Minskningen i antalet rekvirerade utdrag skulle uppenbarligen

bli ringa.

Under remissbehandlingen av strafflagberedningens betänkande vann förslaget

att sänka ifrågavarande åldersgräns till 70 år instämmanden från åtskilliga

håll. Röster höjdes emellertid också för att stanna vid 80 år. Del

framhölls därvid, att medellivslängden ökat, att många åldringar befinner

sig vid fullgod vigör och att bl. a. trafikbrott och sedlighetsbrott ej sällan

begås av äldre personer.

Kriminalstatistikutredningen förordade i sitt yttrande över strafflagberedningens

förslag, att inträffade dödsfall skulle rapporteras till straffregistret

för att en tillförlitlig återfallsstatistik skulle möjliggöras. Genom att uppgifter

om dödsfall överlämnades antingen från folkbokföringens länscentraler

eller från dåvarande pensionsstyrelsen, skulle utsorteringen av akterna

regelmässigt kunna ske vid den registrerades död. Därigenom skulle en kraftig

beskärning av antalet registerakter uppnås.

Utredningen har funnit de skäl beaktansvärda, som flera remissorgan anfört

mot strafflagberedningens förslag att straffuppgift skall avskiljas ur

registret, redan när 70 år förflutit från den registrerades uppgivna födelseår.

Att bibehålla 90-årsgränsen finner utredningen visserligen icke påkallat

men anser försiktigheten bjuda, att gränsen icke sättes lägre än vid 80 år.

Utredningen har vidare förordat, att registeruppgifter avskiljes — förutom,

såsom för närvarande, när den registrerade av högre rätt frikänts eller dömts

allenast till påföljd, som icke skall antecknas i registret, när överrätt befriat

från tvångsarbete och när den registrerade avlidit — då den registrerade efter

resning frikänts eller dömts till påföljd, som icke skall vara antecknad

i registret.

Yttrandena

Utredningens förslag har tillstyrkts av Föreningen Sveriges landsfogdar,

varjämte landsfogden i Stockholms län och Föreningen Sveriges landsfiskaler

förklarat sig icke ha något att erinra mot detsamma.

Även fångvårdsstyrelsen har tillstyrkt, att uppgift i straffregistret avskiljes

när 80 år förflutit från den registrerades uppgivna födelseår. Mot den av

strafflagberedningen föreslagna åldersgränsen 70 år talar det förhållandet,

att ett relativt stort antal förfrågningar göres hos straffregistret beträffande

personer som fyllt 70 år. Det torde icke vara oväsentligt för domstolarna att

också i dessa fall genom ett straffregisterutdrag snabbt kunna erhålla en

överskådlig bild av den misstänktes kriminella belastning samt även vägledning

till tidigare personutredningar utan onödig och tidsödande forskning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om icke, med hänsyn

till att kriminaliteten i de högsta åldersskikten har ringa praktisk betydelse,

gränsen kunde sänkas ytterligare, därest tekniska fördelar av betydelse står

att vinna. Man kunde då låta de personer kvarstå i registret, som där blivit

antecknade under de senaste 5—10 åren före gallringen. I så fall skulle på

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

motsvarande sätt de personer över åldersstrecket, som antecknas i registret,

kvarstå där i 5—10 år efter det senaste anteckning gjorts.

Riksarkivet har anfört, att tvekan synes kunna uppstå om innebörden av

termen »avskilja»:

Är avsikten att handlingarna i fråga skola utgallras, d. v. s. förstöras,

---bör detta klart utsägas med ordet utgallra. Är avsikten däremot att

handlingar (registerkort eller dossierer) såsom inaktuella skola uttagas ur

registret och placeras för sig i och för framtida förvaring eller utgallring

efter viss tid, bör termen avställa användas, vilken av riksarkivet användes

i dess allmänna anvisningar till den nya allmänna arkivstadga, som skall

träda i kraft den 1 januari 1962. Är slutligen avsikten att ur registren borttaga

vissa anteckningar, synes »avskilja» ej vara det bästa ordet.

Ändamålet med »avskiljandet», då den registrerade nått viss ålder eller

avlidit, är att göra arbetet med registren lättare genom att deras omfång

begränsas. Denna effekt torde kunna vinnas genom avställning utan samtidig

utgallring. Avställning torde kunna ske tidigare än då vederbörande

uppnår 80-årsåldern, eftersom handlingarna då finnas kvar och lätt kunna

aktualiseras. Frågan om utgallring av de avställda korten och dossiererna bör

prövas på samma sätt som andra utgallringsfrågor. — ---Utgallringsbe
stämmelser

böra självfallet ej givas i lag.

Nordiska straffrätts kommittén

Inom kommittén har man dryftat frågan om att från straffregistren avlägsna

upplysningar om personer, som har avlidit. I samband därmed har

också nämnts, att det bör ske en liknande begränsning av registrens innehåll

beträffande personer, vilka uppnått 80 års ålder. Det har dock icke givits

uttryck åt något definitivt gemensamt ställningstagande till dessa spörsmål,

vilkas lösning delvis beror på de tekniska möjligheterna att avlägsna

upplysningar från vederbörande lands register.

Departementschefen

Under de drygt sextio år, som förflutit sedan det allmänna straffregistret

inrättades, har detta vuxit till en omfattning, som försvårar dess förvaring

och rationella användning. Antalet straffregisterakter anges av utredningen

till omkring 270 000. Dessa akter, som består av inkomna uppgifter inlagda

i omslag, förvaras i kapslar, var och en rymmande 100 akter. Akterna är

kronologiskt och ej alfabetiskt uppställda; eftersökning i registret sker med

hjälp av ett ledkortsregister, som enligt utredningen inklusive hänvisningskort

omfattar cirka 400 000 kort. Någon systematisk utsortering av sådana

akter, som enligt gällande bestämmelser skall avskiljas från registret, har

aldrig skett.

Det är uppenbart, att detta från kontorsteknisk synpunkt föråldrade och

opraktiska registreringssystem med det snaraste måste omläggas, om ej registret

skall spränga tillgängliga utrymmen och bli än mera ohanterligt. Vad

som kan göras för att rent tekniskt modernisera registret torde få övervägas

i administrativ ordning. Det kan nämnas, att statskontoret enligt uppdrag

av Kungl. Maj :t den 13 april 1962 i samråd med fångvårdsstyrelsen ut
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

37

arbetat förslag till en teknisk omläggning av straffregistreringen. I förevarande

sammanhang måste emellertid uppmärksammas den rättsliga grundvalen

för registrets omfattning.

Vid bedömning av frågan, i vilka fall registeruppgifter skall avskiljas från

registret, kan man med hänsyn till vad nyss sagts icke bortse från synpunkter

som gäller registrets hanterlighet. En begränsning av dess omfång får å

andra sidan icke drivas så långt, att den praktiska användbarheten minskas

genom att nödvändiga uppgifter ej kan erhållas ur registret. Hänsyn måste

emellertid också tagas till en synpunkt, som icke direkt tar sikte på registrets

omfång och tekniska gestaltning men som har stor principiell vikt, nämligen

spörsmålet i vilken utsträckning det är rimligt, att anteckningar kvarstår

i registret för att finnas tillgängliga vid efterforskning rörande viss bestämd

person.

I några fall är det lätt att taga ställning till sistnämnda spörsmål. Att registeranteckningar

skall upphöra att ingå i registret, när de avser avlidna,

torde vara självklart. Jag bortser då tills vidare från det intresse sådana anteckningar

kan ha för den vetenskapliga forskningen. Vidare är det naturligt,

att uppgifter om ådömd påföljd avskiljes från registret, då den registrerade

befrias från påföljden genom beslut av högre instans eller efter resning.

Likaledes bör anteckning om påföljd utgå, då visserligen befrielse från

påföljd på sätt nyss angivits ej inträder men det nya beslutet innebär att

påföljden får sådan karaktär, att den i och för sig ej skall registreras.

Den åldersgräns, 90 år, som för närvarande gäller för avskiljande av uppgifter

ur straffregistret, utesluter självfallet varje praktisk möjlighet att registeruppgifter

kommer att utsorteras, medan de fortfarande är av intresse

för åklagare och domstolar. Denna gräns bör otvivelaktigt kunna sänkas.

Sättes den till 70 år, skulle resultatet enligt de gjorda beräkningarna bli en

i och för sig önskvärd kraftig reduktion av registrets omfattning. Med hänsyn

till vad som blivit upplyst om det praktiska behovet av uppgifter också

beträffande högre åldersgrupper synes dock på sätt utredningen föreslagit

ifrågavarande gräns böra dragas vid 80 år.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit en längre gående sänkning

av åldersgränsen, varvid denna skulle kombineras med en spärregel

som anknyter till tidpunkten för anteckning i registret. Denna tanke torde

få ses som en del av den större frågan, om man vid sidan av den absoluta

åldersgränsen bör införa ett system, som innebär att anteckning i registret

får utgå sedan viss tid förflutit från dess införande däri. Till detta spörsmål

återkommer jag i det följande.

Såsom riksarkivet påpekat bör gallringsbestämmelser ej ges i lag. Hur det

skall förfaras med de uppgifter, som skall avskiljas från registret, får regleras

i administrativ väg. Om utsorterade uppgifter skall förstöras eller förvaras

särskilt för att finnas tillgängliga för vetenskaplig forskning, får övervägas

under hänsynstagande såväl till materialets värde för forskningen som

till befintliga förvaringsmöjligheter. För att ej i lagtexten föregripa detta

ställningstagande bör arkivtermer sådana som utgallra och avslälla undvi
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

kas; jag har framför det nu begagnade ordet avskilja föredragit det mera

neutrala uttrycket att uppgiften skall utgå.

Enligt It § första stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar får uppgifter och anteckningar,

som tillhör straffregistret, ej utlämnas i annat fall eller i annan ordning

än straffregisterlagen anger. De uppgifter, som i enlighet med det anförda

avskilts från registret, torde icke kunna sägas tillhöra detta och torde därför

icke omfattas av sekretesskyddet. Några praktiska olägenheter härav torde

hittills icke ha försports. Om emellertid utsortering ur det allmänna kriminalregistret

kan ske mera kontinuerligt än som varit möjligt beträffande

straffregistret och om de utsorterade uppgifterna förvaras i ordnat skick,

måste klart anges, att ej heller detta material kan åtkommas annat än i enlighet

med kriminalregisterlagens bestämmelser. I samband med att hänvisningen

i 11 § av 1937 års lag ändras till att avse lagen om kriminalregister

torde därför böra föreskrivas, att uppgifter och anteckningar, som tillförts

detta register, är underkastade sekretesskydd.

Rehabilitering

utredningen

Utredningen har tagit upp den av strafflagberedningen i betänkandet Enhetligt

frihetsstraff m. m. väckta frågan, huruvida i svensk rätt bör införas

någon form av rehabilitering, antingen så, att anteckning om de förhållanden,

som anses ej längre böra bringas till myndigheters eller enskildas kännedom

genom utdrag av straffregistret, avskiljes därur, eller så, att anteckningen

ej medtages i utdrag, som lämnas ur registret, ehuru den fortfarande

ingår i detta. Beredningen erinrade i detta sammanhang om den intressekollision,

som föreligger i fråga om registreringens omfattning: å ena sidan

önskemålet att domstolar och andra myndigheter förses med så fylliga uppgifter

som möjligt angående den person, beträffande vilken åtgärd skall

beslutas, och å andra sidan synpunkten, att det bör undvikas att menliga

följder uppkommer för den enskilde genom att hans brott kommer till andras

kännedom. För sin del ansåg beredningen, att anteckningarna borde stå

kvar i registret men att man borde underlåta att i utdrag, som utfärdas efter

viss tids förlopp, medtaga anteckning om sådant, från vilket vederbörande

skall anses rehabiliterad. Sådan anteckning borde uteslutas ur utdrag till

såväl myndigheter som enskilda. Dock gjordes undantag beträffande de för

statistiska ändamål meddelade utdragen, vilka saknar namn å den registrerade

och därför ej bör kunna leda till identifiering av denne.

Vad beträffar utdragen till domstolar, åklagare och andra myndigheter

uttalade strafllagberedningen, att det i och för sig innebar en inkonsekvens

att begränsa utdragen. Det kunde sålunda komma att inträffa, att reglerna

i 4 kap. 14 § strafflagen eller i specialstraffrätten om förhöjt straff vid

återfall i brott, trots att förutsättningar därför förelegat, icke tillämpades av

den anledningen, att straffregisterutdraget saknade uppgift om straff som

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

kunnat grunda återfallsverkan. Några olägenheter för straffrättskipningen

av utdragens ofullständighet ansåg beredningen dock knappast behöva uppstå.

Vad särskilt återfallsreglerna angick, utgick beredningen från att de

straff, om vilka anteckning ej kom att medtagas i utdrag, lika litet som for

närvarande är fallet i fråga om så gamla straff skulle tillmätas straff hoj ande

verkan vid återfall, om de blev kända.

I fråga om utdrag till enskilda framhöll beredningen, att det förekommit,

att personer som behövt utdrag ur straffregistret för visst ändamål van

ligen för att företes inför utländsk myndighet — ej vågar begära sådant utdrag,

därför att de flera årtionden tidigare erhållit villkorlig dom för en tämligen

obetydlig förseelse, som föranlett anteckning i straffregistret. I den mån

den utländska myndigheten vidhållit sin begäran om straffregisterutdrag

har vederbörande fått avstå från det tillämnade företaget — resa, bosättning

utomlands o. s. v. — ofta med rättsförlust som följd. Stundom har dessa

konsekvenser tett sig upprörande och orimligt hårda.

Strafflagberedningens förslag upptogs positivt av åtskilliga remissorgan,

som fann en ändring angelägen framför allt med hänsyn till de dömdas lesocialisering.

I andra yttranden åter betonades det allmänna inti esset av att

i straffrättskipningen fullständig och noggrann kännedom om den misstänktes

föregående kan vinnas. Vidare berördes de svårigheter, som ofullständiga

straffregisterutdrag skulle medföra i fråga om tillämpningen a\

4 kap. 3 och 14 §§ samt 5 kap. 18 § strafflagen. Genom tillgång till straffuppgifter

också av äldre datum kunde i många fall kännedom vinnas om

tidigare personundersökningar och rättspsykiatriska utlåtanden. I några remissyttranden

uttalades, att uteslutning av uppgifter lämpligen kunde genomföras

i vad gäller registerutdrag till enskilda.

Utredningen har i sitt betänkande tagit upp tanken, att registrerade belastningar

efter vissa närmare angivna tidsfrister bör uteslutas, när det gäller

registerutdrag till enskilda. Enligt utredningens förslag skall utdrag till

enskilda få användas dels i situationer, där företeende av utdrag utgör villkor

för inresa eller vistelse i annat land eller för rättslig ställning där, dels

vid sökande av vissa befattningar i allmän eller enskild tjänst. För dessa fall

finner utredningen det rimligt, att de hindrande verkningar, som en ådragen

belastning kan medföra för tillstånd eller anställning, efter viss tid av

straffri vandel bringas att upphöra.

Däremot anser utredningen försiktigheten bjuda, att den nuvarande ordningen

bibchålles såvitt angår straffregisterutdrag till de rättsvårdande organen.

Utredningen betonar det angelägna i att domstolar, åklagare och andra

rättsvårdande myndigheter erhåller så fylliga uppgifter som möjligt angående

den person, beträffande vilken åtgärd skall beslutas, och pekar på att

nackdelar kan följa av att ifrågavarande myndigheters möjligheter att taga

del av anteckningarna i straffregistret inskränkes. Dessutom menar utredningen,

att ett system med uteslutning av uppgifter i utdrag till myndigheter

svårligen kan leda till några påtagliga fördelar för den enskilde. Hinder

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

föreligger sålunda icke mot att inför domstol eller annat rättsvårdsorgan

framlägga och åberopa i straffregisterutdrag utelämnade belastningar, om

vilka kännedom kan ha vunnits genom personundersökning, polisiära register

eller andra källor.

Utredningen ansluter sig med angivna begränsning till strafflagberedningens

förslag i fråga om de uppgifter, som bör uteslutas ur registerutdrag,

och de tidsfrister, som bör gälla för sådan rehabilitering. Förslaget innebär,

att i utdrag till enskilda icke skall medtagas anteckning om villkorlig dom,

när åtta år förflutit från domen, ungdomsfängelse, fängelse i högst ett år och

tvångsarbete, när åtta år förflutit från verkställighetens slut, annat fängelsestraff

å viss tid, när femton år förflutit från verkställighetens slut, samt förvaring

eller internering, när femton år förflutit från utskrivningen. Förekommer

två eller flera anteckningar i registret, bör samtliga medtagas i utdrag,

om icke på grund av nyssnämnda regler var och en av dem skall uteslutas.

Härutöver har utredningen föreslagit en allmän bestämmelse om att

i de ifrågavarande utdragen aldrig skall medtagas anteckning om påföljd,

som endast avser gärning, som begåtts innan den person utdraget avser fyllt

aderton år. Med denna bestämmelse åsyftas, att unga lagöverträdare, som

för brott dömts till påföljd vilken skall antecknas i straffregistret, vid sökande

av tillstånd eller rättighet i utlandet eller vid sökande av anställning

skall kunna få blanka straffregisterutdrag på samma sätt som de, vilka

erhållit åtalseftergift eller efter sakerförklaring av domstol överlämnats till

barnavården för tillrättaförande. Utredningen anser vidare, att jämväl anteckningar

om straffriförklaring för brott bör kunna uteslutas ur utdrag

till enskilda, lämpligen sedan tio år förflutit från domen.

Yttrandena

Utredningens förslag i förevarande hänseende har i alla delar tillstyrkts

av fångvårdsstyrelsen och statsåklagaren i Göteborg.

Den kritik, som framförts vid remissbehandlingen, har främst gällt förslaget,

att uteslutning av anteckningar skall ske i registerutdrag till enskilda

men ej i utdrag till myndigheter. Sålunda har 1956 års eftervårdsutredning

framhållit, att anteckningarna i straffregistret blir av mindre värde

ju längre tid som förflyter sedan de gjorts. Efter utgången av de tidsperioder,

som angivits av utredningen, torde anteckningarna i praktiken vara

utan betydelse för domstolar och åklagare. Det bör därför övervägas, om

icke uppgifterna efter föreslagna tidsförlopp bör avskiljas från straf fregistret

eller — om de anses nödvändiga för statistiskt ändamål — i varje fall

uteslutas vid utfärdandet av alla utdrag ur registret.

Sveriges advokatsamfund har förklarat sig biträda strafflagberedningcns

förslag och beträffande utdragen till de rättsvårdande myndigheterna yttrat:

Man kan — — •— fråga sig om ett delgivande av äldre belastningar ur

straffrättskipningssynpunkt har någon funktion. De uppgifter som enligt

strafflagberedningens förslag skall uteslutas är av så gammalt datum att

de icke rimligen bör ha någon betydelse för en straffrättslig bedömning. Den

enskildes krav på att efter lång tid slippa offentligt konfronteras med en

gammal straffdom måste enligt styrelsens mening vara värt större beaktan
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

41

de och kan icke negligeras. Utredningen har uttalat att hinder icke synes

föreligga mot ett framläggande av i straffregisterutdrag utelämnade belastningar,

varom kännedom kan ha vunnits genom personundersökning, polisiära

kriminalitetsregister eller andra källor. Även om styrelsen är medveten

om riktigheten av detta uttalande, torde man vara berättigad hysa den förhoppningen

att ett genomförande av strafflagberedningens förslag kan komma

att medföra en annan syn på äldre belastningar hos såväl åklagare som

domstolar, så att ett åberopande av dylika belastningar småningom kommer

att helt upphöra. Detta önskemål är ur humanitär synpunkt synnerligen beaktansvärt.

Svenska socialvårdsförbundet har uttalat, att det utan tvivel torde vara av

stor psykologisk betydelse, därest man för den dömde kan framhålla, att anteckningarna

i straffregistret om hans brottsliga förfarande efter viss tid

helt försvinner, om han sköter sig. Man borde därför taga under övervägande,

om man icke kan efter viss tid ur straffregistret avskilja de för vederbörande

graverande upplysningarna, därvid tiden får bestämmas så, att

straffrättskipningens behov tillgodoses.

För uteslutning av anteckningar även i utdrag till myndigheter har också

hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat sig, varvid hovrätten framhållit,

att det från principiell och praktisk synpunkt måste anses mindre tillfredsställande,

att ett straffregisterutdrag beträffande samma person får olika innehåll

beroende på det ändamål för vilket utdrag utfärdas. Hovrätten har

ingen invändning mot rehabilitering i föreslagen utsträckning beträffande

samtliga utdrag ur registret, detta dock under förutsättning att tidigare kriminalitet

kan väntas bli tillbörligen beaktad vid personundersökning.

Hovrätten anför vidare att — om en återfallsregel sådan som den i 26 kap.

.‘3 § brottsbalken föreslagna införes — det torde kunna stadgas, att endast de

domar, vilka medtages i registerutdrag, skall beaktas vid prövning huruvida

återfallsskärpning skall inträda.

För en till utdrag åt enskilda begränsad reform uttalar sig däremot fångvårdsstyrelsen.

Styrelsen har visserligen från humanitär synpunkt och med

hänsyn till resocialiseringen funnit starka skäl tala för en uteslutning efter

viss tid av registrerade belastningar jämväl i straffregisterutdrag till de rättsvårdande

organen. Fördelarna för den enskilde med ett sådant system synes

styrelsen dock icke vara så påtagliga, eftersom de belastningar, om vilka

här kan vara fråga, skulle ligga så långt tillbaka i tiden att de ändå knappast

skulle tillmätas straffhöjande verkan. För den som har ansvaret för

begärda straffregisterutdrag skulle det medföra en viss ökning i arbetsbördan,

om en särskild granskning för utrönande av huruvida uteslutning

av registrerade uppgifter kan ifrågakomma alltid blir erforderlig vid utfärdande

av utdrag.

Föreningen Sveriges landsfogdar anser det självklart, att straffregisterutdrag

till rättsvårdande myndigheter alltid skall vara fullständiga.

Utredningens förslag i fråga om de uppgifter, som bör uteslutas ur straffregisterutdrag,

och de tidsfrister, som bör gälla härvid, har föranlett viss

kritik. Sålunda har poliskammaren i Malmö ifrågasatt, huruvida de föreslagna

bestämmelserna medför tillräcklig nyansering av de enskilda fallen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Brottets art bör spela en roll i sammanhanget och de föreslagna tidsfristerna

kan från denna synpunkt beträffande vissa brottstyper bedömas vara väl

långa, beträffande andra återigen för korta.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att de angivna tiderna snarare

är för korta än för långa. Av straffregisterutdraget bör — icke minst om det

är avsett att företes för utländsk myndighet — genom hänvisning till lagen

om straffregister eller annorledes framgå, att det icke är fullständigt. Beträffande

anteckning om straffriförklaring för brott har föreningen förordat

att, därest det icke låter sig göra att bestämma skilda tider med hänsyn till

brottets art och sjukdomens tillfälliga eller bestående natur, sådan anteckning

alltid skall medtagas i utdraget.

Den föreslagna bestämmelsen, att i straffregisterutdrag till enskilda aldrig

skall medtagas anteckning om påföljd, som endast avser gärning som

den registrerade begått innan han fyllt aderton år, har tilldragit sig särskild

uppmärksamhet. Stockholms rådhusrätt framhåller, att man genom en

sådan bestämmelse undviker, att den som erhållit villkorlig dom blir sämre

ställd i anställnings- och emigrationshänseende än den som sakerförklarats

enligt 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.

Enligt rådhusrättens mening är en dylik reform så angelägen, att den

bör vidtagas omedelbart. Även efter en sådan reform skulle emellertid berörda

ojämnhet i behandlingen komma att bestå beträffande å ena sidan

lagöverträdare i åldern 18^—21 år, som omhändertages inom barnavården,

och å andra sidan personer i samma ålder, som erhåller villkorlig dom.

Kritik mot nu ifrågavarande bestämmelse har framförts av hovrätten för

Nedre Norrland, poliskammaren i Malmö samt Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Hovrätten har framhållit, att straffregisterutdrag beträffande unga

lagöverträdare därigenom måste bli missvisande eller värdelösa. Det synes

hovrätten riktigare att också här kräva, att viss tid skall ha förflutit innan

den registrerade uppgiften uteslutes. Tidrymden bör förslagsvis kunna begränsas

till tre år. Poliskammaren i Malmö har anlagt liknande synpunkter

och tillagt, att såsom vandelsbevis avsedda utdrag under inga omständigheter

bör ges sådan avfattning, att den beträffande registreringsreglerna mer

eller mindre okunnige bedömaren förledes till missvisande slutsatser. Föreningen

Sveriges landsfiskaler har understrukit det ansvar, som ■— när

straffregisterutdragets funktion som vandelsintyg godtages — intygsgivaren

har gentemot den, inför vilken intyget, d. v. s. utdraget, skall företes. Registeruppgift

av vad slag det vara må bör enligt föreningens uppfattning icke

uteslutas tidigare än efter åtta år. Svenska socialvårdsförbundet har för nu

förevarande fall föreslagit en rehabiliteringstid av högst fem år.

Nordiska straffrätt skommittén

Kommittén framhåller, att straffregisterutdrag icke generellt bör ges i

form av fullständiga utskrifter av registrets innehåll beträffande de personer,

som utdragen avser. För vissa ändamål är tillräckligt, att det meddelas uppgifter

av mera begränsat innehåll. Det är en allmän erfarenhet, att fram
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

för allt upplysningar om gamla domar och beslut kan vålla den registrerade

onödig skada eller olägenhet, och bortsett från risken härför har man funnit

riktigast, att i vissa sammanhang bortses från upplysningar, som det icke

finns någon rimlig anledning att draga fram. Spörsmålet har särskild betydelse

i fråga om utdrag, som är avsedda att tjäna till upplysning i anställnings-

eller tillståndsärenden, där den anställande eller tillståndsgivande

myndigheten kan komma att fästa avseende vid gamla belastningar, som

förnuftigtvis icke längre bör lända den registrerade till skada.

Medan det sålunda råder enighet i kommittén om att både fullständiga

och begränsade registerutdrag bör komma till användning, har man däremot

icke kunnat enas om helt likartade riktlinjer beträffande den närmare regleringen

härvidlag.

Man är inom kommittén ense om att ändamålet med utdragen i allmänhet

talar med större styrka för fullständiga upplysningar, när utdragen är

avsedda för de rättstillämpande myndigheterna inom straffrätten än när fråga

är om utdrag till enskilda. Vidare är man ense om att vissa andra offentliga

myndigheter än de rättstillämpande kan ha ett berättigat intresse av

fullständiga upplysningar. Man är dock icke på alla håll inställd på att göra

skillnad — eller göra skillnad på samma sätt — mellan myndigheter och

enskilda eller mellan myndigheter av olika kategorier. Enligt ett i Finland

föreliggande preliminärt utkast till nya registreringsbestämmelser begränsas

utdragens innehåll efter vissa tidsfrister, och de begränsas därvid lika i förhållande

till alla mottagare, myndigheter såväl som enskilda. Det föreliggande

svenska utkastet innehåller regler, som medför en kraftigare begränsning

av upplysningarna i utdrag till enskilda än i utdrag till myndigheter,

men även i sistnämnda fall innebär utkastet, att utdragen upphör att

vara fullständiga efter viss tids förlopp utan hänsyn till vilken myndighet

det rör sig om. Enligt ett i Danmark föreliggande utkast till cirkulär rörande

straffregistreringen skall utdrag till rättstillämpande och vissa andra myndigheter

alltid vara fullständiga, medan utdrag till övriga myndigheter och

till enskilda begränsas.

Kommittén uttalar i sin skrivelse, att man från dansk sida med sympati

ser på de ifrågasatta finska och svenska reglerna om att vissa äldre registeranteckningar

skall kunna uteslutas även ur utdrag, som är avsedda att användas

i brottmål. Man betraktar det emellertid såsom vanskligt att uppställa

allmänna kriterier för när registeranteckningar kan anses vara helt

utan betydelse för de rättstillämpande myndigheterna. Den begränsning,

som är påkallad, hör därför enligt dansk uppfattning hellre åstadkommas

genom instruktioner angående användandet av straffregisterutdragen i brottmål.

På norsk sida biträder man i det väsentliga de danska synpunkterna.

Inom kommittén har skilda synpunkter gjort sig gällande rörande de kriterier,

som bör uppställas för begränsning av innehållet i registerutdrag. Mellan

föreliggande nordiska regler och utkast föreligger skiljaktigheter bl. a.

med hänsyn till arlen av de anteckningar, som utgår efter viss tid, längden

av de frister, under vilka anteckningar skall medtagas i utdrag, och utgångs
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

punkten för beräkning av sådana frister. Det rör sig här, framhåller kommittén,

om en detaljreglering, vid vilken varje särskilt land får lägga vikt

vid att nå det resultat, som stämmer bäst med hittillsvarande erfarenheter

och med reglernas ändamål.

Departementschefen

Strafflagberedningens för åtskilliga år sedan framförda förslag om att i

svensk rätt införa ett institut, liknande den i utländsk rätt förekommande

rehabiliteringen, har numera blivit så grundligt genomdiskuterat, att tiden

får anses mogen för ett slutligt ställningstagande.

Till en början må då erinras om att den i diskussionen av bekvämlighetsskäl

ofta använda beteckningen rehabilitering egentligen är missvisande. Den

rehabilitering, som förekommer i främmande rättssystem, har sin största

betydelse i de länder, där någon form av inskränkning i medborgerliga rättigheter

är stadgad såsom brottspåföljd och där alltså rehabiliteringen har

karaktär av återinsättande i fulla sådana rättigheter. Förlust av medborgerliga

rättigheter är här i landet sedan länge avskaffad såsom brottspåföljd,

och förutsättningar för rehabilitering med den innebörd ordet vanligen ges

föreligger följaktligen icke för svensk rätts del.

Oaktat några formella regler om förlust av medborgerliga rättigheter ej

finnes här, är det dock uppenbart, att en påföljd även efter det den verkställts

fortfar att medföra belastande verkningar för den av påföljden drabbade.

Det är ofrånkomligt, att vid straffmätning hänsyn tages till den omständigheten,

huruvida gärningen utgör förstagångsbrott eller återfall i brott.

Också vid val av reaktionsform utgör utfallet av tidigare samhällsreaktioner

en av de faktorer som bör beaktas. Det kan icke heller undvikas, att tidigare

brottslighet av bestämt slag tillmätes betydelse, när det gäller att besätta

vissa befattningar i allmän eller enskild tjänst.

Vad som däremot bör förhindras är, att brott även sedan lång tid förflutit

utan att den dömde varit föremål för nya kriminalvårdande ingripanden

fortfar att i olika sammanhang utgöra en belastning för honom.

Ur de rättsvårdande organens synvinkel måste långt tillbaka liggande

brottspåföljder sakna intresse vid val av påföljd och vid straffmätning,

om ej fråga är om fortsatt kriminalitet av den art, att brotten ingår som

länkar i en sammanhängande kedja. Och i de speciella fall, där andra

än de rättsvårdande myndigheterna får del av registrerade uppgifter om

ådömda påföljder, torde enstaka gamla påföljdsbeslut ej vara av sådan

självständig betydelse, att de behöver redovisas.

Mot varandra står här liksom eljest, när fråga är om brottsregistrering,

myndigheters och enskildas intresse av att kunna få så fullständiga och

vederhäftiga upplysningar som möjligt om en persons förflutna och den

en gång dömdes intresse av att hans kriminella belastning icke i ovidkommande

sammanhang dragés fram till allmänt beskådande. Som jag

redan antytt bör registrerade belastningar icke obegränsat få bringas till

myndigheters eller enskildas kännedom, utan hänsyn bör tagas till den

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

dömdes rehabiliteringsintresse. För att tillbörligen tillgodose detta är den

av mig förordade regeln, att uppgifter som intagits i det allmänna kriminalregistret

skall utgå därur när den registrerade uppnått 80 års ålder,

uppenbarligen icke tillräcklig.

Frågan är då, i vilken utsträckning sådan rehabilitering som här avses

skall kunna tillgodoses, utan att de intressen som det allmänna kriminalregistret

skall tjäna kommer att åsidosättas. Registrets ändamål har angivits

vara att tillhandahålla domstolar och åklagare sådana uppgifter

om ådömda bestraffningar och därmed likställda åtgärder, som är nödvändiga

för att rätt tillämpa straffrättens regler om återfall, konkurrens

och förverkande av anstånd samt för att bedöma, huruvida viss påföljd

lagligen ma tillämpas. Därjämte har framhållits det angelägna i att registret

ges sådan utformning, att det vid sidan av sin huvudfunktion kan läggas

till grund för officiella vandelsintyg, i den mån sådana kan komma

att tillhandahållas såsom utdrag av kriminalregistret.

Det ligger i sakens natur, att vid bedömningen av de tidsfrister, efter

vilka uppgifter lämpligen kan upphöra att medtagas i registerutdrag,

större hänsyn bör tagas till myndigheters än till enskildas intresse av att

få utdrag, som avser förhållandevis långt tillbaka i tiden liggande omständigheter.

Utredningen har tillmätt denna synpunkt sådan vikt, att man

frångått strafflagberedningens tanke att också i utdrag till myndigheter

efter viss tid utesluta registrerade belastningar. Härvid har utredningen

hänvisat till att rehabilitering i utdrag till rättsvårdande myndigheter

svårligen kan leda till några påtagliga fördelar för den enskilde men däremot

till vissa nackdelar för dessa myndigheter. Enligt min mening har utredningen

emellertid underskattat betydelsen för den enskilde av att veta,

att en i kriminalregistret antecknad belastning efter vissa års laglydigt

leverne ej automatiskt framdrages, om han ånyo blir föremål för rättsligt

förfai-ande. Det rör sig visserligen här om svårvägbara psykologiska

faktorer, men de torde icke desto mindre vara realiteter. Exempel torde

ej heller saknas på personliga tragedier, som uppkommit genom att en för

länge sedan begången lagöverträdelse ånyo givits offentlighet i sammanhang,

där den i och för sig varit helt utan betydelse.

Jag anser därför, att starka skäl talar för en begränsning även av

de uppgifter, som meddelas i registerutdrag till de rättsvårdande myndigheterna.

Mot en sådan begränsning kan å andra sidan anföras, att

nämnda myndigheter härigenom kan komma att undandragas uppgifter,

som erfordras för att tillämpa vissa straffrättsliga bestämmelser. Jag åsyftar

härvid närmast vissa regler i strafflagen om brottskonkurrens (4: 3),

återfall i brott (4: 14) och åtalspreskription (5: 18).

Den åsyftade regeln om brottskonkurrens — till vilken viss motsvarighet

finns i brottsbalken — är tillämplig i vissa fall, då den som övertygas

om brott finnes ha begått detta, innan ett honom tidigare ådömt frihetsstraff

börjat verkställas. Regeln kan generellt sett sugas vara till fördel för

den brottslige, och uteslutning ur registerutdrag av uppgifter om det tidi
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

gare frihetsstraffet kan därför tänkas lända honom till förfång. Risken härför

torde emellertid bli obetydlig, om den tidsfrist efter vilken uppgiften

skall uteslutas icke göres alltför kort. Det är vidare att märka, att viss kontroll

beträffande tillämpningen av 4 kap. 3 § utövas av fångvårdsstyrelsen

på grundval av uppgifterna i fångvårdens cenlralregister; för de fall, i vilka

nämnda lagrum icke tillämpats ehuru så bort ske, föreskrives i 4 § av samma

kapitel ett särskilt förfarande. Jag vill för övrigt framhålla, att ett sådant

rehabiliteringssystem, som det ifrågasatta, för de dömda i gemen är en

törmån, som mer än väl torde väga upp de nackdelar i förevarande avseende,

vilka möjligen kan uppkomma i några få fall.

Gällande strafflag anger ej någon bestämd tid, då en straffdoms återfallsverkan

upphör. Detsamma gäller den återfallsregel, som upptagits i

brottsbalken. När förslaget till brottsbalk remitterades till lagrådet, fann

jag mig böra utgå från att fullständiga uppgifter om återfallsgrundande

domar skulle finnas tillgängliga för domstolarna, då tillämpning av återfallsregeln

kom i fråga. I och för sig kan visserligen en tidigare dom tänkas

ha betydelse även efter lång tid vid bedömning av ny brottslighet.

Någon erinran från återfallssynpunkt mot att registerutdrag icke upplyser

om anteckning om tidigare dom torde emellertid icke kunna göras, om

anteckningen utgår först efter så lång tid, att det i praktiken blir uteslutet

att utdraget kommer att sakna upplysningar som fortfarande är av

vikt.

Preskriptionsregeln i 5 kap. 18 § strafflagen är tillämplig beträffande

vissa grövre brott och innebär, att den tid inom vilken åtal för brottet senast

skall ha väckts förlänges, om den brottslige under denna tid begår

nytt brott av viss svårhetsgrad. Ej heller denna bestämmelse, som har eu

motsvarighet i brottsbalken, bör enligt min åsikt förhindra införandet av

i ehabiliteringsregler, även om de undantagsvis kommer att medföra, att i

fall som den ifrågavarande bestämmelsen avser, anteckning om det senare

brottet uteslutes ur registerutdrag, innan det förra ännu är preskriberat.

^ id övervägande av de tider, som bör gälla för uteslutning av registeranteckningar,

måste som jag redan antytt tillses, att tiderna göres så långa

att myndigheternas intresse av att erhålla erforderliga upplysningar ur kriminalregistret

ej eftersättes. Det bör också beaktas, att systemet ej görs

alltför komplicerat från registreringsteknisk synpunkt. Strafflagberedningens

förslag, att anteckningar beroende på sitt innehåll skall uteslutas åtta

eller femton år från domen, straffverkställighetens slut eller utskrivningen

från anstalt, och utredningens motsvarande förslag med tidsfristerna åtta,

tio och femton ar har båda den nackdelen, att de är tämligen invecklade.

Enligt min mening både tillgodoses berättigade intressen och erhålles ett

enkelt system, om tidsfristen beträffande alla i anstalt verkställda påföljder

sättes enhetlig — förslagsvis till tio år — och räknas från den

tidpunkt, då anstaltsvistelsen upphör. Denna tidpunkt skall enligt 4 § i

förslaget antecknas i registret, och registerhandlingarna torde i samband

därmed kunna förses med påskrift eller påstämpling om det år, då ute
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

slutning i utdrag till myndighet tidigast blir aktuell. Ett sådant förfarande

torde icke komma att innebära någon mera avsevärd belastning för registreringsmyndigheten.

Beträffande bötesdomar, villkorliga domar och sådana straffriförklaringar,

som avses i förslagets 2 § 4, torde domens dag böra tagas till utgångspunkt

för tidsberäkningen. Sättes fristen också här till tio år, kommer anteckningarna

ändå att uteslutas ur registerutdrag tidigare än då fråga är

om påföljd, som innebär frihetsberövande. Om i enlighet med vad jag tidigare

uttalat bötesdomar icke bör antecknas i kriminalregistret efter brottsbalkens

ikraftträdande, skall uppgifter om bötesstraff därefter ej heller

medtagas i registerutdrag.

Vad angår straffriförklaringar kan invändas, att det även efter tioårstidens

utgång kan vara av vikt för rättsvårdande myndigheter att få kännedom

härom, främst för att besked skall erhållas att den registrerade varit

föremål för sinnesundersökning. Jag vill då framhålla, att enligt 2 § i det

inom justitiedepartementet utarbetade lagförslaget personutredning, varmed

framför allt förstås personundersökning och sinnesundersökning, skall antecknas

i kriminalregistret liksom nu sker i straff registret. Enligt 10 § i

förslaget skall anteckning om verkställd sinnesundersökning alltid medtagas

i registerutdrag till domstolar och åklagare och alltså även om någon uppgift

angående påföljd eller straffriförklaring icke skall återges däri. Vad

beträffar utredningar enligt lagen om personundersökning i brottmål torde

värdet av att få kännedom om äldre sådana utredningar ej vara så stort,

att en motsvarande undantagsregel för deras del är motiverad.

I de fall, då enskild person avses få möjlighet att erhålla utdrag ur det

allmänna kriminalregistret, synes väsentligt kortare tid för uteslutning av

registeruppgifter kunna tillämpas än i fråga om myndighet. Jag har efter

övervägande av de olika intressen, som här gör sig gällande, stannat vid att

rörande flertalet anteckningar föreslå hälften så långa rehabiliteringstider

som beträffande andra utdrag.

För den närmare utformningen av rehabiliteringsreglerna kommer jag

att redogöra i samband med specialmotiveringen. I ett avseende bör dock

principiell ståndpunkt tagas redan i detta sammanhang. Det gäller, hur man

bör förfara, när beträffande samma person förekommer mer än en anteckning

av det slag, som i och för sig omfattas av uteslutningsreglerna. Enligt

strafflagberedningens och utredningens åsikt borde i sådana fall samtliga

anteckningar medtagas i utdrag, om icke på grund av de särskilda uteslutningsreglerna

var och eu av anteckningarna skulle uteslutas. En sådan regel

synes dock mindre väl överensstämma med de tankar, som ligger bakom

förslaget till rehabilitering. Jag föreslår därför, att de tider, under vilka

registeranteckningar skall återges i utdrag, visserligen förlänges, om —

under del sådan tid löper — dom eller beslut av beskaffenhet att böra antecknas

i registret ånyo meddelas, men att anteckning, beträffande vilken

tidsfristen utlöpt utan att dylikt »preskriptionsavbrott» inlräffat, ej vidare

medtages i registerutdrag. Föreskrives såsom jag här föreslår olika långa

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

tidsfrister beträffande utdrag till myndigheter och till enskilda, medför denna

princip också, att förlängning av tiderna icke sker likformigt. Uppenbarligen

ställer det förordade systemet större krav än det nuvarande på dem,

som har att utfärda utdrag ur registret. De praktiska svårigheterna bör

dock ej överskattas. Med de föreslagna tidsfristerna kommer beträffande

de egentliga återfallsförbrytarna tiderna i allmänhet att förlängas därhän,

att samtliga anteckningar skall medtagas. Beträffande utdrag till enskilda

kan förutses, att sådana huvudsakligen kommer att begäras av personer,

som antingen ej alls förekommer i registret eller blott blivit föremål för någon

enstaka anteckning.

De skäl, som anförts mot att i registerutdrag medtaga påföljder, vilka endast

avser gärningar, begångna före aderton års ålder, anser jag väga tyngre

än de nackdelar, som kan följa av att utdrag icke lämnar upplysning i

detta hänseende. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag, att uppgift

om sådan påföljd aldrig skall medtagas i utdrag till enskilda. Registerutdragens

funktion som vandelsbevis utgör enligt min mening ej tillräcklig

anledning att medtaga dylika uppgifter. I utdrag till myndigheter bör

dock uppgifterna uteslutas endast i enlighet med de förordade rehabiliteringsreglerna;

uppgifterna skall alltså alltid medtagas i utdrag som utfärdas

inom tio år från domen eller, i förekommande fall, från anstaltstidens

slut, eller inom den längre tid som kan föranledas av ny anteckning i registret.

Vad angår behandlingen av de uppgifter, som över huvud ej skall medtagas

i registerutdrag, finnes från rättsvårdens synpunkt icke något att invända

mot att uppgifterna utsorteras ur registret och förstöres. Mot ett sådant

förfarande talar dock dels hänsyn till det intresse och den betydelse,

som uppgifterna kan ha för kriminalvetenskaplig forskning, dels det förhållandet,

att ett kontinuerligt utsorterande av uppgifter, som ej längre

skall medtagas i utdrag, av tekniska skäl torde bli relativt tidsödande.

Från dessa synpunkter är det lämpligare, att uppgifterna fortfarande får

tillhöra registret, och jag förordar därför, att rehabiliteringsreglerna utformas

så, att uppgifterna alltjämt skall tillhöra registret men ej medtages i

registerutdrag.

Finnes i registret beträffande viss person icke någon uppgift av beskaffenhet

att skola medtagas i begärt utdrag, lärer beskedet härom utan att

göras missvisande kunna ges sådan utformning, att det icke antyder förekomsten

av eventuella andra registeruppgifter angående vederbörande.

Myndighets rätt att erhålla utdrag

Utredningen

Varken strafflagberedningen eller utredningen har föreslagit någon ändring

i rätten för domstolar, justitiekanslern, riksåklagaren, riksdagens ombudsmän,

interneringsnämnden och — under förutsättning att registret

också i fortsättningen föres hos fångvårdsstyrelsen — statens kriminaltek
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

niska anstalt att rekvirera utdrag ur straffregistret. Myndighet, som äger

beslut om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning för brott,

utlänningslagen eller lösdrivarlagen, har också ansetts böra äga utan prövning

erhålla utdrag i ärende, vari uppkommit fråga om sådan åtgärd.

De allmänna åklagarnas rätt till utdrag bör enligt utredningen, som även

härvidlag instämmer i strafflagberedningens uppfattning, begränsas till de

fall, då skyldighet att inhämta utdrag är föreskriven eller utdrag eljest erfordras

lör utredning om brott. Beredningen hade framhållit, att åklagarna

borde vara pliktiga att i varje särskilt fall, där skyldighet att rekvirera utdrag

ej föreligger, noga pröva om det kan antagas vara nödvändigt att ha

tillgång till registerutdrag. Utdrag borde ej automatiskt rekvireras i varje

hos åklagare anhängigt ärende.

Beträffande länsstyrelsernas rekvisitionsrätt har rått delade meningar.

Strafflagberedningen ansåg länsstyrelserna icke ha behov av registerutdrag

annat än i ärenden om frihetsberövande enligt utlämnings-, utlännings- och

lösdrivarlagarna. Utredningen har ansett skäl kunna anföras mot en dylik

begränsning av rekvisitionsrätten. Att berättigat behov av utdrag ur straffregistret

i särskilda fall kan föreligga för länsstyrelserna vid handläggning

av frågor rörande allmän ordning och säkerhet och ärenden jämlikt socialvårdslagstiftningen

anser utredningen uppenbart. Det måste vara en onödig

formalitet att länsstyrelserna i dylika fall skulle vara nödsakade att

hos Kungl. Maj :t inhämta tillstånd för erhållande av utdrag. Med hänsyn

härtill och till att någon olägenhet av den hittills gällande ordningen ej påvisats,

föreslår utredningen, att länsstyrelserna bibehålies vid den nu gällande

rekvisitionsrätten.

I fråga om rätt för socialvårdsorgan att erhålla registerutdrag anför utredningen,

att en rätt för socialvårdsorganen att rekvirera utdrag ur straffregistret

skulle leda till att registret i betydande utsträckning skulle komma

att tjäna vandelskontrollens intresse. Detta är från principiella synpunkter

olämpligt. Därtill kommer hänsynen till den registrerade. Denne

måste ha ett berättigat krav på långtgående sekretess. Det synes ofrånkomligt

att sekretesskyddet avsevärt minskar i styrka, därest rekvisitionsrätt

tillerkännes socialvårdsorganen. Utredningen avstyrker följaktligen, att dessa

tillerkännes rätt att utan prövning erhålla registerutdrag. Skulle likväl

sådan rätt anses böra införas, föreslår utredningen att den begränsas till

vissa grupper av ärenden. I straffregisterlagen kunde då lämpligen intagas

eu bestämmelse av innehåll, att utdrag av registret skall lämnas till annan

myndighet än dem som uppräknats i lagen såsom utdragsberättigade, om

Kungl. Maj :t för viss grupp av ärenden har lämnat tillstånd därtill. En

bestämmelse av detta innehåll gör det möjligt för Kungl. Maj :t att exempelvis

medgiva socialstyrelsen rätt till utdrag, då sådant erfordras vid handläggning

av viss grupp av ärenden. Skulle Kungl. Maj :t finna skäl låta

samtliga barnavårdsnämnder i riket få rätt till utdrag vid handläggning av

vissa ärenden, kan också ett sådant medgivande lämnas med stöd av nyssnämnda

bestämmelse.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. År 39

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

Beträffande registerutdrag till utländska myndigheter anför utredningen,

att man med hänsyn till individens behöriga skydd måste iakttaga varsamhet.

Därför bör den principen gälla, att utdrag av registret icke får

lämnas till utländsk myndighet, om ej Kungl. Maj :t efter prövning av framställning

om utdrag i varje särskilt fall givit sitt tillstånd därtill. Den förenklade

ordning för meddelande av utdrag till domstol eller åklagarmyndighet

i de nordiska länderna, som nu gäller, bör emellertid bibehållas. Enligt

utredningens mening bör det ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida

utdrag, som efter bemyndigande utfärdas på begäran av domstol eller

åklagarmyndighet i de nordiska länderna, skall vara fullständigt eller

icke.

I fråga om sådant uppgiftslämnande till myndigheter i icke-nordiskt

land, varom Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet äger utfärda

bestämmelser, anser utredningen, att i lagtexten bör anges, att uppgiftslämnandet

skall ske årligen. Däremot behöver ej i lagtexten lämnas närmare

föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas eller om formerna

för uppgiftslämnandet och ej heller om att ömsesidighetsavtal är förutsättning

för detta slag av generellt uppgiftslämnande.

Yttrandena

Från åklagarhåll har stark kritik riktats mot de av utredningen föreslagna

förutsättningarna för allmän åklagares rätt att erhålla registerutdrag.

Enligt riksåklagarämbetet torde det visserligen vara klart, att åklagare icke

har anledning att begära straffregisterutdrag i andra fall än som angivits

i det föreslagna stadgandet, men enligt ämbetets mening saknas skäl att i

detta hänseende göra skillnad mellan de allmänna åklagarna och de tidigare

i stadgandet uppräknade myndigheterna. Detta har understrukits även

av Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiskaler

samt statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka samtliga ansett

speciella föreskrifter för åklagarna vara helt obehövliga.

Likställda med allmän åklagare i fråga om rätt att erhålla utdrag bör enligt

påpekande från bl. a. riksåklagarämbetet och statsåklagarna i Stockholm

och Malmö vara även sjöåklagaren enligt sjölagen samt särskild åklagare

i mål angående varusmuggling.

Vad angår frågan om socialvårdsorganens rätt att erhålla straffregisterutdrag

har den av utredningen i första hand föreslagna lösningen, nämligen

att dylik rätt skulle vara beroende av prövning i varje särskilt fall, godtagits

endast av en reservant inom socialstyrelsen. Socialstyrelsens majoritet

har anslutit sig till den av utredningen föreslagna alternativa lösningen,

som innebär att generell rekvisitionsrätt för ifrågavarande myndigheter begränsas

till vissa av Kungl. Maj :t bestämda grupper av ärenden. Styrelsen

anför:

Socialstyrelsen är väl medveten om betydelsen av att en sträng sekretess

upprätthålles beträffande straffregistret samt att det för att sekretessen

skall kunna upprätthållas är nödvändigt att snävt begränsa kretsen av ut
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

51

dragsberättigade. Mot dessa synpunkter måste emellertid vägas vikten av

att i vissa socialvårdsärenden få tillgång till upplysningar om en persons

kriminella belastning. Vid denna vägning bör även beaktas, om det icke är

möjligt att finna en medelväg, som, så långt möjligt är, tillgodoser sekretesskyddet

utan att dock helt utesluta socialvårdsorganen från möjlighet

att erhålla upplysningar ur registret. Socialstyrelsen anser, att den av utredningen

föreslagna alternativa lösningen erbjuder en sådan väg. Det torde

om denna lösning av frågan godtages kunna förutsättas, att Kungl. Maj :t

kommer att iakttaga erforderlig restriktivitet i fråga om vilka myndigheter,

som bör få tillgång till upplysningar ur registret, samt att tillstånd att

inhämta utdrag ur registret endast kommer att lämnas beträffande sådana

ärenden, där tillgång till upplysningar ur registret framstår såsom synnerligen

angelägen.

Fångvårdsstyrelsen har förklarat sig förutsätta att de fall, då Kungl.

Maj :t kan komma att lämna tillstånd, skall bli starkt begränsade. Enligt

offentlighetskommittén bör Kungl. Maj :t icke lämna generellt tillstånd att

erhålla straffregisterutdrag åt annan socialvårdsmyndighet än socialstyrelsen.

Barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg har tagit avstånd från

förslaget, att tillstånd skulle erfordras i varje särskilt fall, och framhållit

barnavårdsorganens behov av tillförlitliga kriminalitetsupplysningar och

det sekretesskydd, som tillkommer också barnavårdsnämnds handlingar.

Barnavårdsnämnden i Halmstad har betecknat utredningens alternativa förslag

som en tillfredsställande kompromiss, och även barnavårdsnämnden i

Malmö har en positiv inställning till detta förslag.

Stockholms stads barnavårdsnämnd har kritiserat också den alternativa

lösningen. Visserligen är den utifrån barnavårdsarbetets synpunkt betydligt

fördelaktigare än den i första hand diskuterade, men den har dock den

nackdelen framför en fri rekvisitionsrätt, att det icke är möjligt att på förhand

veta, huruvida den rätt till upplysningar, som skall medges efter den

administrativa prövningen, blir tillräcklig för att tillgodose barnavårdsorganens

behov av upplysningar.

Statsåklagaren i Göteborg samt stadsfiskalerna Meijer och Freijd anser,

att även ungdomsfängelsenämnden bör upptagas bland de rekvisitionsberättigade

myndigheterna.

Nordiska straffrättskommittén

Det står enligt kommittén fast, att straffregistrens centrala funktion

är att till åklagare och domstolar meddela upplysningar, som dessa myndigheter

har bruk för i konkreta mål eller ärenden. Även vissa andra myndigheter

bör emellertid ha möjlighet att rekvirera registerutdrag. Detta

gäller i första hand områden, där offentlig myndighet enligt lagbestämmelser

måste ha tillgång till eventuella slraffuppgifter för att kunna träffa

vissa avgöranden. Det gäller vidare — även i fall då föreskrifter i lag ej ha

meddelats — vissa avgöranden i fråga om anställning, såvida den anställande

myndigheten har ett välgrundat intresse att få veta, om och evenIlihang

till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 39

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

tuellt hur de anställningssökande dömts till påföljd för brott. Slutligen

kan det hos myndigheter förekomma avgöranden av annan art, som också

förutsätter kännedom om straffregistrets innehåll.

Inom kommittén har rått enighet om att icke varje offentlig myndighet

bör kunna rekvirera utdrag ur straffregistret. Man bör följa den principen,

att rätt härtill endast tillägges närmare angivna myndigheter, som

efter noggrann prövning kan sägas ha ett tillräckligt välgrundat intresse

av att få kännedom om straffupplysningar. Det kan icke väntas, att avgränsningen

av dessa myndigheter blir helt densamma i alla nordiska länder;

skilda förutsättningar med hänsyn till de administrativa myndigheternas

uppbyggnad och funktion kan här göra sig gällande. Men principiellt

är det enighet om att kretsen av myndigheter skall specificeras såsom

nämnts. Detta bör dock icke utesluta att, när fråga är om hänvändelser

från andra offentliga myndigheter, en konkret prövning sker av det intresse,

som ligger bakom önskan om upplysningar ur straffregistret.

Departementschefen

Det allmänna kriminalregistret har främst tillkommit i de rent judiciella

myndigheternas intresse. Dessa bör i första hand ha rätt att rekvirera

utdrag ur registret. Anledning att i lagen stadga inskränkningar i rekvisitionsrätten

torde föreligga lika litet beträffande de allmänna åklagarna

som beträffande domstolarna. Självfallet bör rekvisitioner icke göras i andra

ärenden än dem, där rekvisitionsskyldighet är föreskriven i författning

eller där utdrag eljest erfordras för utredning om brott. Skyldigheten

att införskaffa utdrag torde liksom hittills få regleras i administrativ

väg. Därvid synes man böra eftersträva att hålla denna skyldighet inom

en ganska snäv ram. Föreligger icke rekvisitionsskyldighet, bör innan registerutdrag

begäres, noga prövas, huruvida det är nödvändigt att ha tillgång

härtill.

Justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, statens kriminaltekniska anstalt

och interneringsnämnden bör såsom hittills äga rätt att utan prövning erhålla

utdrag. Däremot torde ungdomsfängelsenämnden icke för sin verksamhet

vara i behov av att få rekvirera utdrag ur kriminalregistret. I enlighet

med utredningens förslag bör rekvisitionsrätt tillerkännas myndighet,

som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning

för brott, utlänningslagen eller lagen angående lÖsdrivares behandling.

Mera tveksamt är i vad mån rätt att begära utdrag bör tillerkännas andra

myndigheter än de nu nämnda. Jag har tidigare berört detta problem

vid behandlingen av frågan om det allmänna kriminalregistrets ändamål

och då förklarat, att utredningens förslag att slopa möjligheten att förebringa

vandelsutredning medelst intyg av polismyndighet icke i detta

sammanhang kan upptagas till slutlig behandling. Starka skäl synes emellertid

tala för en inskränkning av den polisiära intygsgivningen. När det

gäller att avgöra i vilken omfattning länsstyrelser och socialvårdsorgan

skall tillerkännas rätt att rekvirera utdrag ur kriminalregistret, torde där
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 39 år 1963

53

för reglerna böra utformas med beaktande av att en sådan inskränkning

kan komma att ske. Inskränkningar i den polisiära intygsgivningen kan

nämligen väntas medföra ökade krav på utdrag ur kriminalregistret. Även

bortsett härifrån är dock tydligt, att nyssnämnda myndigheter kan ha behov

av uppgifter ur detta register.

Då en begränsning av uppgiftslämnandet ur kriminalregistret bör eftersträvas

också i förhållande till myndigheter, är jag icke beredd förorda,

att ifrågavarande myndigheter tillerkännes oinskränkt rekvisitionsrätt.

I stället bör möjlighet öppnas för Kungl. Maj :t att tillåta utlämnande

av uppgifter även i andra fall än de i lagen särskilt angivna, och jag kan

icke finna något hinder föreligga mot att sådant tillstånd lämnas generellt

för visst slag av ärenden. På detta sätt kan viss myndighet eller viss kategori

av myndigheter beredas möjlighet att i avgränsade grupper av ärenden

erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret. En sådan ordning

medger också en smidig reglering, när man vid prövningen av den polisiära

registreringens och intygsgivningens utformning har att mera definitivt

ta ställning till frågan om utfärdande av utdrag ur kriminalregistret

till andra myndigheter än de judiciella.

Med stöd av den föreslagna regleringen kan Kungl. Maj :t tillåta myndighet

att för tillståndsgivning eller anställningsprövning erhålla utdrag

ur registret. Det torde dock för sådana ändamål i regel vara lämpligare, att

möjlighet öppnas för den enskilde att ansöka om registerutdrag för att

företes i tillstånds- eller ansökningsärendet. Att intygen till myndigheter

på grund av rehabiliteringsreglerna kan vara mera omfattande än de intyg,

som utlämnas till enskilda, bör ej få vara skäl att hellre tillåta myndighet

att rekvirera utdrag beträffande enskilda sökande än att ge dessa

tillfälle att inkomma med utdrag i ärendet.

Enskilds rätt att få utdrag rörande sig själv

U tredningen

Utredningen ställer sig kritisk till det nuvarande systemet med dels fullständiga,

dels begränsade registerutdrag till enskilda. Redan strafflagberedningen

föreslog, att de begränsade utdragen skulle avskaffas och att

enskilda, vilkas rätt kunde vara beroende av upplysning ur registret, skulle

kunna erhålla sådan upplysning ur registret som i det särskilda fallet var

erforderlig. Förutsättningen för utfärdande av utdrag borde liksom nu

vara, att vederbörandes rätt bedömdes vara beroende av att upplysning

ur registret meddelades. Prövningen härav borde ankomma på Kungl.

Maj :t.

Utredningen sätter in frågan om registerutdrag till enskilda i ett större

sammanhang genom att föreslå, att de polisiära vandelsintygen med undantag

för vissa s. k. lämplighctsinlyg avskaffas. Härvid har emellertid

utredningen framhållit, att det icke går att helt avskära den enskilde från

möjligheten alt erhålla officiellt hevis om vandel. För vissa ändamål måste

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

han kunna erhålla dylikt bevis. Berättigade behov av officiella vandelsbevis

har utredningen sålunda funnit föreligga för enskilda dels för vissa

ändamål i utlandet, dels för sökande av vissa anställningar och dels för

olika personliga angelägenheter. Utredningens förslag innebär, att straffregisterutdrag

skall få komma till användning för nu angivna ändamål.

Utredningen sammanfattar sitt förslag i fråga om enskilds möjligheter

att erhålla utdrag ur straffregistret på följande sätt:

Utdrag må till en början utlämnas, om den enskilde styrker att företeende

av utdrag utgör villkor för hans inresa eller vistelse i annat land

eller för hans rättsliga ställning där. Vidare skall den enskilde vara berättigad

att erhålla utdrag, om enligt Kungl. Maj:ts medgivande sökande av

viss anställning i allmän eller enskild tjänst må avkrävas utdrag av registret

och den enskilde visar, att han söker sådan anställning. Slutligen

skall enskild tillhandahållas utdrag om i annat fall, där han styrkt att hans

rätt är beroende av upplysning ur registret, Kungl. Maj :t givit tillstånd

därtill.

Prövningen av enskildas framställningar om utdrag bör i fråga om utdrag

för utlands- och anställningsändamål ankomma på registermyndigheten.

Vad beträffar utdrag för andra ändamål — för personliga angelägenheter

— synes övervägande skäl tala för att prövningen skall ankomma

på Kungl. Maj:t. Dessa fall torde i motsats till utlands- och anställningsfallen

bli mycket sällan förekommande.

Beträffande utdrag för personliga angelägenheter förmodar utredningen,

att den enskilde på grund av omständigheterna i det särskilda fallet icke

alltid torde behöva fullständigt utdrag. I åtskilliga fall synes behov föreligga

av utdrag omfattande endast viss begränsad tidrymd eller allenast

särskilda upplysningar ur registret. Utredningen anser därför, att det bör

ankomma på Kungl. Maj:t att vid meddelande av tillstånd till utdrag jämväl

bestämma, huruvida utdraget skall vara fullständigt eller begränsat på

visst sätt.

Utredningen framhåller slutligen, att det till undvikande av missbruk är

lämpligt, att utdrag som utlämnas till enskilda alltid förses med uppgift

om det ändamål för vilket utdraget är avsett.

Yttrandena

Remissinstanserna uppehåller sig främst vid utredningens förslag, att

de polisiära vandelsintygen skall slopas och att, i den mån behov föreligger

av officiella kriminalitetsupplysningar, detta i stället tillgodoses genom

straffregisterutdrag. Då frågan om vandelsintygen som nämnts icke

upptages till behandling i detta sammanhang, föreligger ej anledning att

närmare redovisa remissvaren i denna del. Det må blott nämnas, att utredningens

förslag rönt både kritik och gillande. Som argument för en

övergång till straffregisterutdrag anföres dessa utdrags enhetlighet och

tillförlitlighet. Kritikerna har betonat, att straffregistrets innehåll är mera

begränsat och därför mindre upplysande än de lokala polisregistren.

Av 1956 års eftervårdsutredning framhålles, att straffregisterutdrag, av
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

55

sedda att företes i anställningsärenden, icke bör utfärdas annat än på

begäran av den person utdraget avser. Med hänsyn till risken för obehörigt

utnyttjande av utdragen kan emellertid viss tvekan råda om lämpligheten

av att utdrag utlämnas till den enskilde. Det kan övervägas, om

utdraget icke i stället bör tillställas arbetsgivaren direkt. Liknande synpunkter

har anförts av poliskammaren i Göteborg. Poliskammaren befarar,

att utdrag, avsedda att företes i ärenden angående inrese-, uppehållseller

arbetstillstånd, därest de utlämnas direkt till den enskilde, kommer

att användas för annat ändamål, exempelvis vid sökande av arbetsanställning

i enskild tjänst. Arbetsgivare skulle därigenom på en omväg

kunna tvinga fram ett slags strafflöshetsintyg. Poliskammaren förordar

därför, att utdraget översändes direkt till den myndighet, som handlägger

det ärende vari utdraget skall företes.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att den prövning av

framställningar om utlämnande av registeruppgifter, som enligt utredningens

förslag till lag om straffregister skall åvila Kungl. Maj :t, utan

olägenhet synes kunna överflyttas å registreringsmyndigheten. En sådan

överflyttning står i överensstämmelse med strävandena att reducera konseljärendenas

antal. Även poliskammaren i Malmö har framhållit, att enskilda

hithörande ärenden icke skall behöva belasta Kungl. Maj :t.

Nordiska straff rätt skommittén

I alla nordiska länder är man inställd på att enskilda personer skall kunna

begära utskrift av straffregistret rörande sig själva. Med de ifrågasatta

svenska reglerna kommer detta dock att bli möjligt endast med avseende

ä vissa närmare angivna ändamål; från finsk och norsk sida har man icke

tagit ställning i detalj till spörsmålet.

Departementschefen

I och för sig kan principiella betänkligheter anföras mot att enskilda

över huvud taget beredes möjlighet att erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret.

Det är dock icke praktiskt genomförbart att helt slopa allt

lämnande av officiella vandelsupplysningar. Under sådana omständigheter

måste det betraktas som en fördel, om vandelsupplysningar kan lämnas

i form av tillförlitliga, efter enhetliga normer utfärdade kriminalregisterutdrag

och icke med stöd av de sinsemellan olikartade lokala polisregistren,

som ej fyller samma krav på noggrannhet. Jag har tidigare berört denna

funktion, som utredningen föreslagit tillagd det centrala straffregistret.

Här erbjuder sig otvivelaktigt en möjlighet att undanröja åtminstone en

del av de olägenheter, som är förbundna med nuvarande praxis i fråga om

vandelsintyg.

Det synes ej vara lämpligt att i lagen direkt ange de ändamål, för vilka

utdrag får meddelas. I stället kan man, på samma sätt som jag förordat

beträffande utdrag till vissa myndigheter, lägga prövningen härav hos

Kungl. Maj:t. Det bör då finnas möjlighet att ange vissa ändamål, för vilka

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

utdrag får lämnas, och anförtro prövningen i det enskilda fallet åt registreringsmyndigheten.

Kungl. Maj :t skulle därmed blott behöva pröva framställningar

om utdrag i de förmodligen sällsynta fall, då utdrag begäres

för annat ändamål. För att registerutdrag ej skall kunna missbrukas, är

det nödvändigt, att den enskilde tillförlitligen styrker, att utdraget erfordras

för det uppgivna ändamålet.

Beträffande ifrågavarande utdrags innehåll vill jag hänvisa till vad jag

i det föregående anfört rörande uteslutning av uppgifter efter viss tid. Avsikten

är alltså, att enskild endast skall kunna erhålla utdrag, utfärdade

under hänsynstagande till de kortare rehabiliteringstider, som beträffande

vissa registeranteckningar avses gälla för utdrag till enskilda.

IV. Specialmotivering

Den i det följande lämnade specialmotiveringen hänför sig till det inom

justitiedepartementet upprättade förslaget till lag om allmänt kriminalregister.

Förslag har också upprättats till lag angående ändrad lydelse av

11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar. Sistnämnda förslag torde ej kräva särskild motivering

utöver den som redan lämnats vid behandlingen av frågan om avskiljande

av uppgifter från registret.

1 §•

Denna paragraf motsvarar början av gällande straffregisterlags 1 §. I det

föregående har uttalats, att benämningen kriminalregister bättre än straffregister

torde motsvara registrets innehåll.

2 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 1 § i lagen om straffregister. Det numera

föråldrade stadgandet om registrering av domar å tvångsuppfostran

har strukits. Ej heller har från nuvarande lag medtagits regeln om registrering

av dödsstraff. Sådant straff, som hos oss kan förekomma endast i

vissa fall då riket är i krig, synes icke behöva registreras i kriminalregistret.

Behov av registrering inträder endast om dödsstraff av nåd ändras till

tidsbestämt frihetsstraff eller annan påföljd, som skall antecknas i registret.

I sådant fall torde nådebeslutet i registerhänseende få anses innefatta

ådömande av den nya påföljden; någon särskild bestämmelse om registrering

erfordras därför icke i dessa fall. Det är att märka, att denna paragraf

är tillämplig ej blott å domar eller beslut, som meddelas i första instans,

utan även å överrätts avgöranden. Särskilda regler om hur det skall förfaras,

då avgörandet i underinstansen givit anledning till registrering men

överrätts avgörande ej är av beskaffenhet att skola registreras enligt förevarande

paragraf, ges i 7 §.

Föreskriften att endast omedelbart för brott ådömt fängelse eller straff
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

arbete skall registreras innebär, att beslut om ovillkorligt förvandlingsstraff

för böter liksom för närvarande ej föranleder registrering. Villkorliga domar

registreras däremot undantagslöst, alltså även då de avser förvandlingsstraff.

Ådömes påföljd för brott i samband med beslut om förverkande av

villkorlig dom, skall påföljden givetvis registreras, om den är av sådan art

som avses i förevarande paragraf. Även för flera brott gemensamt straff,

som bestämts i den i 4 kap. 4 § strafflagen föreskrivna ordningen, skall antecknas

i registret.

I andra stycket av paragrafen, vilket närmast motsvarar 2 § 1 mom. i

straffregisterlagen, har angivits de grundläggande data, som registreringen

skall avse. Lagtexten anger icke de myndigheter, som har att lämna meddelanden

om domar, beslut, åtgärder och dylikt till registreringsmyndiglieten.

Ej heller lämnas närmare föreskrifter om vad dessa meddelanden

skall innehålla. Bestämmelser i angivna hänseenden har ansetts höra hemma

i de föreskrifter angående lagens tillämpning, som kommer att meddelas

i administrativ väg.

3—5 §§.

Bestämmelser, motsvarande de i förslagets 3—5 §§ upptagna, återfinnes

i gällande lags 2, 4 och 5 §§.

I den föreslagna 3 § föreskrives, att anteckningar skall göras om vissa

till det ordinära förfarandet hörande beslut angående förändringar av redan

ådömda påföljder. Reglerna angående vad som skall antecknas i fråga

om verkställighet av påföljder har samlats i 4 §. I 5 § har slutligen givits

föreskrifter om anteckning av sådana beslut om förändring av ådömd påföljd,

som meddelas på extraordinär väg.

Hovrätten för Nedre Norrland har påpekat, att registrering varken enligt

nuvarande lag om straffregister eller enligt utredningens förslag skall ske,

då någon intages i anstalt för att börja avtjäna ådömt frihetsstraff. Hovrätten

finner med hänsyn till innehållet i bl. a. 4 kap. 3 § strafflagen och 13 §

lagen om villkorlig frigivning detta vara en brist och hemställer om komplettering

av lagförslaget.

Departementschefen

De i förslagets 3 § intagna föreskrifterna innefattar ej några väsentliga

sakliga ändringar i förhållande till vad som gäller för närvarande. Då villkorligt

anstånd med straffs ådömande förklarats förverkat, skall dock uppgift

om påföljd, som ådömes i samband därmed, registreras endast i den

mån så följer av föreskrifterna i 2 §.

Såsom hovrätten för Nedre Norrland påpekat är vid tidsbestämt frihetsstraff

tidpunkten för verkställighetens början av betydelse i olika hänseenden.

Detsamma gäller verkställighet av ungdomsfängelse samt av förvaring

eller internering men däremot icke verkställighet av tvångsarbete.

Det måste anses önskvärt, att kriminalregistret kan lämna fullständiga

upplysningar rörande de tider, då i registret antecknade brottspåföljder bli
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

vit verkställda. Sålunda bör tidpunkten för verkställighetens början vid de

frihetsberövande påföljderna antecknas liksom också, som för närvarande,

tidpunkten för villkorlig frigivning eller utskrivning från anstalt. Med intagning

i anstalt avses också återintagning och återhämtande.

Verkställighetsanteckningar i den omfattning som nu förordats medför

en viss ökning av registrets arbetsbelastning. Då det allmänna kriminalregistret

föreslås vara förlagt till fångvårdsstyrelsen, bör dock någon förenkling

kunna vinnas genom viss samordning med registreringen i fångvårdens

centralregister, som självfallet måste innehålla fullständiga uppgifter om

verkställighet av frihetsberövande påföljder.

Redan nu gäller, att förändring genom nådebeslut av registrerad påföljd

skall antecknas. Att också beslut om resning bör registreras har tidigare

framhållits. Om den registrerade efter resning frikännes eller dömes till annan

påföljd än som avses i 2 §, skall enligt 7 § 3 uppgiften om den tidigare

beslutade påföljden utgå ur registret. Dömes han till påföljd som avses i

2 §, sker registrering enligt nämnda paragraf.

6 §•

Tillämpningen av den föreslagna lagen om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. kräver

såsom tidigare nämnts ett tämligen omfattande samarbete mellan de nordiska

länderna i fråga om brottsregistrering och utlämnande av registeruppgifter.

Ett liknande samarbete kommer att etableras mellan de till den europeiska

rättshjälpskonventionen anslutna staterna.

Lagstöd för registrering i det svenska kriminalregistret av uppgifter, som

hänför sig till detta internationella registreringssamarbete, föreslås givet i

förevarande paragraf. En lösning av de med straffverkställighetssamarbetet

förknippade brottsregistreringsproblemen har sökts efter den linjen, att i

vårt allmänna kriminalregister skall finnas såvitt möjligt fullständiga registeranteckningar

dels beträffande svenska medborgare, dels om domar

och beslut, som antingen meddelats i Sverige eller gjorts till föremål för

verkställighet här i landet. En genomgående förutsättning för registrering

av utländska åtgärder är dock, att registreringen överensstämmer med de

principer, som ligger till grund för reglerna i 2—5 §§ om registreringens

omfattning.

Likartade lösningar har, såvitt gäller det nordiska samarbetet, valts av

övriga i detta samarbete deltagande länder. De nationella bestämmelserna

är avsedda att gripa in i varandra på sådant sätt, att de tillsammantagna

reglerar hela den för verkställighetssamarbetet nödvändiga brotlsregistreringen.

Reglerna angående denna »nordiska» registrerings omfattning får

kompletteras med regler angående kontinuerligt utbyte av registerdata och

angående internordisk rekvisitionsrätt för de i samarbetet deltagande

myndigheterna. Lagstöd i sistnämnda hänseende föreslås givet i 12 §, där

även motsvarande samarbete med utomnordiska länder regleras.

Reglerna i 6 § första stycket tar ej enbart sikte på det nordiska registre
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

59

ringssamarbetet. Styckets första punkt medför, alt i det svenska kriminalregistret

sker viss parallellregistrering av uppgifter, som primärt intagits

i annat lands register. För de nordiska ländernas del har dylik dubbelregistrering

ansetts önskvärd i två huvudtyper av fall. Dels skall kriminalregistret

i det nordiska land, där vederbörande är medborgare, ge eu samlad

bild av vederbörandes kriminalitet, dels skall alla anteckningar beträffande

samma dom eller beslut återfinnas i kriminalregistret i det land, där

domen eller beslutet meddelats. Med svenska medborgare har i förevarande

hänseende likställts personer, som har hemvist här i riket men icke är

svenska medborgare. Denna princip, som avses genomförd också i de övriga

nordiska länderna, kan i undantagsfall leda till registrering på tre

ställen: om t. ex. en dansk medborgare, som har hemvist i Sverige, av

norsk domstol dömes till påföljd av viss beskaffenhet, sker registrering i

de danska, svenska och norska registren. Vid bedömande av frågan, huruvida

en person skall anses ha hemvist här i riket, bör ej formella kriterier

såsom mantals- och kyrkoskrivning enbart vara avgörande; hänsyn måste

tagas till samtliga kända omständigheter kring vederbörandes vistelse här

i landet. Denna bedömning lärer få ankomma på den myndighet, som lämnar

uppgift till kriminalregistret. Registreringsmyndigheten kan nämligen

ej förutsättas ha praktisk möjlighet att genomgå det material, på vilket

bedömningen skall grundas.

De för olika länder skilda reglerna om vad som skall registreras medför,

att parallelliteten mellan olika registers anteckningar rörande samma

person ej kan bli total. Ingår till det svenska registret meddelande om att

svensk medborgare registrerats i annat land av den anledningen att han

t. ex. dömts till böter för misshandelsbrott eller erhållit åtalseftergift, skall

detta meddelande ej föranleda registrering här. Någon sortering av uppgifterna

avses ej bli gjord av den primärt registrerande myndigheten i det

i samarbetet deltagande länderna, utan alla uppgifter rörande svenska medborgare

eller utlänningar med hemvist här förutsättes bli vidarebefordrade

till fångvårdsstyrelsen såsom registreringsmyndighet. Sedan ankommer det

på styrelsen att avgöra, vad som skall anses motsvara de i 2—5 §§ angivna

åtgärderna och följaktligen registreras. För Sveriges del sker motsvarande

uppgiftslämnande med stöd av 12 § andra stycket.

Enligt 6 § andra stycket skall beslut om överflyttning från Sverige till

annat nordiskt land av verkställighet av straffarbete eller fängelse, övervakning

av villkorligt dömd eller tillsyn över villkorligt frigiven antecknas

i det svenska kriminalregistret. Eftersom beslut om överflyttning alltid

meddelas av myndighet i den mottagande staten, blir det här fråga om

registrering av utländska myndigheters beslut.

Paragrafens tredje stycke gäller överflyttningar i motsatt riktning, nämligen

från annat nordiskt land till Sverige. Vad som skall antecknas är ej

blott det av svensk myndighet meddelade beslutet om överflyttning utan

också det andra landets dom eller beslut, som ligger till grund för straffverkställigheten,

övervakningen eller tillsynen. På grund av alt reglerna

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

om vad som skall registreras ej har samma innehåll i alla nordiska länder

är det ej möjligt att generellt föreskriva, att domslandets anteckningar

skall överföras till det svenska kriminalregistret. Den erforderliga avgränsningen

har liksom i första stycket — som ju äger tillämpning också på hit

meddelade uppgifter från andra länder än de nordiska — gjorts genom

en hänvisning till 2—5 §§. En direkt tillämpning av dessa paragrafer är

givetvis omöjlig redan av den anledningen, att reaktionssystemen är olika

utformade i de nordiska länderna. Någon detaljreglering av frågan, vilka

utländska avgöranden och åtgärder som skall anses motsvara de i 2—5 §§

avsedda, har ej ansetts påkallad; prövningen får i det särskilda fallet ankomma

på registreringsmyndigheten.

7 §•

Bestämmelserna om när uppgift skall utgå ur registret motsvarar i gällande

lags 7 § intagna bestämmelser om när straffuppgift skall avskiljas

ur registret.

Ett systematiskt utsorterande av registerakter vid dödsfall skulle kräva

en i förhållande till det utrymme, som skulle vinnas, alltför omfattande

och dyrbar apparat. Liksom nu torde därför utsortering i anledning av

dödsfall endast komma att ske, då registreringsmyndigheten av inkommande

handlingar erfar, att registrerad person avlidit.

Utgår viss uppgift ur registret, skall givetvis också de anteckningar som

hänför sig till uppgiften utgå.

8 och 9 §§.

Rätten för svenska myndigheter och för enskilda personer att erhålla

registerutdrag regleras i gällande straffregisterlags 8 §, vars 1 och 2 mom.

motsvaras av 8 och 9 §§ i förslaget, medan bestämmelserna i 3 mom. om

utdrag för statistiska ändamål i förslaget placerats i 11 §.

I den i första stycket av den föreslagna 8 § upptagna förteckningen över

de inländska myndigheter, som är berättigade att utan särskild prövning

erhålla registerutdrag, har Konungens befallningshavande strukits, varjämte

»myndighet, som enligt lag äger förordna om häktning» ersatts med

»myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna

om utlämning för brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares

behandling, med anledning av ärende vari uppkommit fråga om sådan åtgärd».

Enligt lagarna den 6 december 1957 om utlämning för brott och

den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och

Norge kan beslut om frihetsberövande fattas —- förutom av domstolar och

åklagarmyndigheter — av bl. a. polismyndigheter, vilka alltså i sådana fall

har rekvisitionsrätt. Utlänningslagen den 30 april 1954 ger Kungl. Maj :t,

den centrala utlänningsmyndigheten (statens utlänningskommission), länsstyrelser

och polismyndigheter möjlighet att besluta om frihetsberövande.

Samma befogenhet tillkommer enligt lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares

behandling länsstyrelser och vissa poliskammare. Enskild polis
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

61

man är icke att anse som myndighet och har därför ej rekvisitionsrätt,

även om han enligt nu nämnda lagar kan anhålla eller gripa.

Åt andra myndigheter än dem, som har generell rätt att erhålla utdrag,

kan Kungl. Maj :t enligt andra stycket i 8 § ge rekvisitionsrätt ej blott såsom

för närvarande i särskilda fall utan även för vissa slag av ärenden.

Frågan om rätt för bl. a. länsstyrelser och socialvårdsorgan att erhålla utdrag

ur kriminalregistret får upptagas till behandling i denna ordning.

I förslagets 9 § regleras enskilds rätt att erhålla utdrag. Nuvarande uppdelning

i fullständiga och begränsade utdrag till enskilda föreslås bli slopad. Beträffande

innehållet i utdrag till enskilda personer har i 10 § andra och

fjärde styckena upptagits särskilda regler. Fångvårdsstyrelsen avses erhålla

bemyndigande att meddela utdrag för de ändamål, som godtages enligt

nuvarande praxis, nämligen främst för att företes inför utländsk myndighet

i samband med ansökan om uppehålls-, arbets- eller bosättningstillstånd

utrikes. En utvidgning av bemyndigandet till att omfatta också utdrag

för att användas som vandelsintyg i anställnings- och tillståndsärenden

hos svenska myndigheter och enskilda får övervägas, då ställning tages

till frågan om de polisiära vandelsintygen.

Hur enskilds behov av utdrag ur registret skall styrkas, har ej angivits

i lagen; vid bedömningen härav måste dock tillses, att icke kraven på utredning

om behovet sättes så lågt, att utomstående kan förmå enskilda personer

att rekvirera utdrag för andra ändamål än de av Kungl. Maj :t godtagna.

Det synes vara lämpligt, att utdrag till enskild förses med uppgift

om det ändamål, för vilket utdraget är avsett.

10 §.

Den principiellt och praktiskt viktigaste nyheten i det här framlagda lagförslaget

— nämligen att registeranteckningar efter viss tid skall kunna utelämnas

vid utfärdande av utdrag ur registret — har inskrivits i denna paragraf.

Utöver vad som anförts i samband med den allmänna motiveringen

torde här följande påpekanden få göras.

När rehabiliteringstiden skall räknas från domen, är dagen för domens

meddelande och ej dagen för lagakraftvinnandet utgångspunkt för tidsberäkningen.

Har genom nåd beslutats om villkorlig dom, får ifrågavarande

tid uppenbarligen räknas från dagen för nådebeslutet.

Om anteckning rörande påföljd ej skall medtagas i registerutdrag, skall

också de anteckningar enligt 3 och 4 §§ om påföljdsförändring, verkställighet

m. m., som direkt anknyter till den ursprungliga anteckningen, uteslutas.

Såsom nämnts i det föregående skall dock i utdrag till domstolar och

åklagare alltid medtagas anteckning om sinnesundersökning. Därvid måste

givetvis av utdraget framgå, i vilket mål sinnesundersökningen verkställts.

I paragrafens tredje stycke föreskrives hur man skall förfara, när beträffande

samma person förekommer mer än en anteckning av det slag, som

i och för sig omfattas av rehabiliteringsreglcrna. Den skillnad i rchabiliteringstidernas

längd, som beror på om utdraget skall lämnas till myndighet

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 39

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

eller enskild, kan leda till att beträffande en serie domsanteckningar rehabilitering

inträder successivt i förhållande till enskilda, medan samtliga

domsanteckningar skall medtagas i utdrag till myndighet.

Eftersom uppgifter om meddelade domar och beslut icke genast kan

komma kriminalregistret till handa, kan undantagsvis inträffa, att uppgift

utelämnas i ett omedelbart efter rehabiliteringstidens utgång utfärdat utdrag,

trots alt ny dom av beskaffenhet att medföra förlängning av tiden

kort dessförinnan meddelats men icke blivit känd för registreringsmyndigheten.

Det torde emellertid knappast vara erforderligt att för att undvika

dylika konsekvenser meddela särskilda bestämmelser i fråga om dessa med

säkerhet sällsynta fall.

Regeln i paragrafens sista stycke tar sikte på de anteckningar, som gjorts

beträffande i utlandet ådömda påföljder. Här måste med nödvändighet lämnas

visst utrymme för en skönsmässig bedömning vid utfärdande av utdrag.

Vid tvekan, huruvida en anteckning om utländskt avgörande skall medtagas

eller ej, torde med hänsyn till intresset av att registreringen blir effektiv

anteckning hellre böra medtagas än uteslutas.

11 §.

Det system, som för närvarande med stöd av 8 § 3 mom. straffregisterlagen

tillämpas beträffande registerutdrag till den officiella statistiken, avses

skola bibehållas. Kopior av de till registreringsmyndigheten insända

uppgifterna om domar och beslut tillställes statistiska centralbyrån, sedan

den registrerades namn borttagits.

Såvitt känt är har de registeruppgifter, som avskilts från straffregistret,

hittills icke efterfrågats såsom material för kriminologisk eller annan vetenskaplig

forskning. Detta kan dock ha berott på att avskilj ning ej skett

systematiskt och på att materialet förvarats på ett svårhanterligt sätt. Ett

tekniskt förbättrat registreringsväsende och en intensifierad forskning kan

leda till att också uppgifter, som utgått ur registret, får betydelse som forskningsmaterial.

Det har därför ansetts påkallat att öppna möjlighet för forskningen

att erhålla tillgång till sådana uppgifter. Enligt det nu framlagda

förslaget till ändring i sekretesslagen skall de omfattas av samma sekretesskydd

som kriminalregistret i övrigt. Avfattningen av förevarande paragraf

medger, att även anteckningar, som enligt 10 § ej skall medtagas i registerutdrag,

kan göras tillgängliga för forskningsändamål.

12 §.

Paragrafen reglerar lämnande av utdrag till utländska myndigheter. Gällande

bestämmelser återfinnes i 9 § straffregisterlagen.

I 6 § första stycket har föreslagits regler om anteckning i vårt kriminalregister

av uppgifter, som beträffande svenska medborgare och andra personer

med hemvist här i riket lämnats från utländska myndigheter. Möjlighet

att på motsvarande sätt överföra här antecknade uppgifter till kriminalregistret

i annat land, där den registrerade är medborgare eller har hem
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

vist, föreslås införd genom 12 § första stycket. Beträffande uttrycket hemvist

hänvisas till vad som därom anförts vid 6 §.

Regeln i första stycket av förevarande paragraf har tillämpning såväl beträffande

det nordiska registreringssamarbetet som beträffande den utväxling

av registeruppgifter, som på grund av den europeiska rättshjälpskonventionen

eller eljest sker med utomnordiska länder. Såsom förutsättning

för att upplysningar skall lämnas till utländska myndigheter torde regelmässigt

böra krävas, att ömsesidiga åtaganden om uppgiftslämnande gjorts.

Vid utlämnande av uppgifter måste beaktas, att de registrerades intresse av

sekretesskydd icke äventyras. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att

meddela föreskrifter om i vilka fall och på vilket sätt uppgifter skall lämnas.

Det nordiska straffverkställighetssamarbetet kräver, såsom tidigare berörts,

ett närmare samarbete också på brottsregistreringens område. I första

hand är det nödvändigt, att registerutdrag kan översändas beträffande de

personer, som beröres av beslut om överflyttning av straffverkställighet,

övervakning eller tillsyn. Detta gäller både då överflyttning sker från Sverige

till annat nordiskt land och då den sker i motsatt riktning. Men också

då i ett nordiskt land meddelad villkorlig dom eller där villkorligt medgiven

frihet förverkas i ett annat i samarbetet deltagande land, bör registrering

ske såväl i det land, där förverkandet beslutas, som i domslandet. I många

fall kan uppgifter av detta slag lämnas med stöd av stadgandets första stycke.

Lagstöd för det registreringssamarbete, som härutöver erfordras, föreslås

givet i paragrafens andra stycke.

Beträffande lämnande av andra registerupplysningar än de nu behandlade

har i tredje stycket prövningsrätten principiellt förbehållits Kungl.

Maj :t, dock med möjlighet att såvitt gäller registerutdrag till domstolar och

åklagarmyndigheter delegera prövningsrätten till fångvårdsstyrelsen. Sådan

delegation har med stöd av straffregisterlagen hittills skett beträffande

utdrag för utredning i brottmål till domstolar och åklagare i övriga nordiska

länder.

13 §.

Den nu gällande kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter till

straffregistret och om registrets förande torde i samband med lagens

ikraftträdande få ersättas med en ny kungörelse med erforderliga tillämpningsföreskrifter.

övergångsbestämmelserna

Såsom inledningsvis anförts torde den föreslagna lagen böra träda i kraft

samtidigt med att det nordiska samarbetet i fråga om straffverkställighet

m. m. tager sin början. Detta beräknas ske den 1 juli 1963.

Den omläggning av straffregistrets tekniska anordnande, som jag berört

i det föregående, avses skola ske på sådant sätt, att det befintliga registermaterialet

skall utan ytterligare bearbetning kunna ingå i ett kri
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

minalregister sådant som det nu föreslagna. Ikraftträdandet av de nya

bestämmelserna skall icke medföra skyldighet att komplettera de från

straffregistret överförda uppgifterna med anteckning av omständigheter,

som ej tidigare skolat antecknas, t. ex. dag för verkställighetens början, om

icke denna omständighet inträffar efter den nya lagens ikraftträdande.

Eftersom domar å tvångsuppfostran ej längre skall vara registrerade, bör

i straffregistret förekommande uppgifter om sådana domar anses utgå ur

registermaterialet, när den nya lagen träder i kraft.

V. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger inom justitiedepartementet

upprättade förslag till

1) lag om allmänt kriminalregister; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 2W)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag

om allmänt kriminalregister måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

65

Bilaga

Förslag

till

Lag

om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas ett allmänt kriminalregister innehållande

uppgifter, som sägs i denna lag.

2 §•

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller

annan myndighet i riket

1. blivit omedelbart för brott dömda till fängelse eller straffarbete eller

dömts till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;
2.

erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen

till dagsböter ej under sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § straff-:

lagen till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med

tillämpning av 6 § samma kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas

till ansvar för gärning, om vilken de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

I registret skall antecknas den registrerades namn och vad i övrigt må

erfordras till hans betecknande, brottet eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen

därtill, verkställd personutredning samt domen eller beslutet.

Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, skall jämväl bötesbeslutet

antecknas.

3 §•

I registret skall anteckning ske

1. om prövotiden förlänges för den som erhållit villkorlig dom eller villkorligt

frigivits från anstalt;

2. om anstånd enligt lagen om villkorlig dom eller villkorligt medgiven

frihet förklaras förverkad;

3. om anstånd enligt lagen om villkorlig dom eller påföljd, som ådömts

för visst brott, förklaras skola avse jämväl annat brott; samt

4. om ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

förklaras skola träda i stället för annan påföljd.

4 §-

Registret skall innehålla anteckning om

1. intagning i och frigivning från anstalt av den som omedelbart för brott

dömts till fängelse eller straffarbete;

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

2. intagning i och utskrivning från anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse

eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över den som på prov utskrivits från förvaring

eller internering i säkerhetsanstalt; samt

4. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än

säkerhetsanstalt anteckning skall ske i registret, under vistelsen å anstalten

av dess läkare befunnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan

rubbning av själsverksamheten, skall anteckning därom ske i registret.

5 §•

Anteckning i registret skall jämväl ske

1. om Konungen av nåd efterskänker eller ändrar straff eller annan påföljd,

som skall antecknas i registret; samt

2. om resning beviljas i mål, vari dömts till sådan påföljd.

6 §•

I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt till fångvårdsstyrelsen

inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, isländskt

eller norskt kriminalregister beträffande svensk medborgare eller den som

har hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eller svenskt beslut,

såvitt uppgiftens innehåll motsvarar vad i 2—5 §§ här ovan avses. Detsamma

skall gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige

och annan stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland,

Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet

av straffarbete eller fängelse, övervakning av villkorligt dömd

eller tillsyn över villkorligt frigiven.

Har svensk domstol eller myndighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 §

lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m. m. fattat beslut om verkställighet, övervakning,

tillsyn eller förverkande, skall beslutet antecknas i registret. I fråga om

den dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna

i 2—5 §§ här ovan äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Uppgift, som intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, frikänt

den registrerade för den gärning som avsågs med åtalet eller ock dömt honom

allenast till påföljd, som icke skall antecknas i registret;

2. om överrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, befriat den

registrerade från tvångsarbete;

3. om den registrerade efter resning i målet frikänts eller dömts till annan

påföljd än som avses i 2 §;

4. när den registrerade avlidit; samt

5. när åttio år förflutit från den registrerades uppgivna födelseår.

8 §''

Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;

2. av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller militicombudsman,

interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt;

eller

3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt la
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

garna om utlämning för brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares

behandling, med anledning av ärende vari fråga uppkommit om

sådan åtgärd.

Till annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall utdrag

av registret lämnas, om Konungen för visst slag av ärenden eller för

särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

9 §.

Till enskild må utdrag av registret lämnas

1. om Konungen medgivit, att utdrag av registret må utlämnas för

visst ändamål och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål;

eller

2. om i annat fall, där enskild styrkt, att hans rätt är beroende av upplysning

ur registret, Konungen givit tillstånd därtill.

10 §.

I registerutdrag skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas, icke

medtagas anteckning om

1. böter, villkorlig dom eller sådan straffriförklaring, som i 2 § 4 sägs,

sedan tio år förflutit från domen; samt

2. fängelse eller straffarbete, i annat fall än som avses under 1, ungdomsfängelse,

förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller tvångsarbete,

sedan tio år förflutit från anstaltsvistelsens slut.

Meddelas utdrag jämlikt 9 § skall, såvitt avser anteckning om böter, villkorlig

dom, fängelse eller straffarbete i högst ett år eller ungdomsfängelse,

i stället för den i första stycket angivna tiden gälla en tid av fem år.

Har enligt 2 § antecknats dom eller beslut, som meddelats före utgången

av den tid som i fråga om annan anteckning beträffande samma person avses

i första eller andra stycket, skola båda uppgifterna medtagas i registerutdrag,

så länge någon av dem skall medtagas vid tillämpning av första

eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar skall vad nu sagts äga

motsvarande tillämpning.

I utdrag enligt 9 § skall ej medtagas anteckning om påföljd, vilken ådömts

endast för gärning som begåtts innan den person utdraget avser fyllt aderton

år.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdrag icke

medtagas någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga anteckningar,

som må förekomma i registret rörande den person utdraget avser.

I utdrag till domstol eller åklagare skall dock alltid medtagas anteckning

om verkställd sinnesundersökning.

Vad i denna paragraf stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

anteckning som gjorts med stöd av 6 §.

11 §•

Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga utdrag av registret.

Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem utdragen avse.

För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts

registret, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

12 §.

Till utländsk myndighet må enligt Konungens bestämmande redovisas

anteckningar i registret rörande medborgare i den staten eller den som har

hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömd eller

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

tillsyn över villkorligt frigiven överflyttats hit från Danmark, Finland, Island

eller Norge eller härifrån till någon av nämnda stater, må, även i annat

fall än i första stycket sägs, i den ordning Konungen bestämmer till

myndighet i den stat från eller till vilken överflyttning skett redovisas anteckningar

rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsamma

skall gälla i fråga om anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av

14 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m. m.

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än i första och

andra styckena sägs utdrag av registret meddelas, såframt Konungen givit

tillstånd därtill. Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen att meddela

sådant utdrag för utredning i brottmål, då det begäres av domstol eller

åklagarmyndighet.

13 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, då lagen den 17 oktober 1900 om

straffregister (nr 82 s. 1) upphör att gälla.

De anteckningar, som vid den nya lagens ikraftträdande finnas i det hos

fångvårdsstyrelsen förda straffregistret, skola överföras till det allmänna

kriminalregistret, såvitt anteckningarna äro av beskaffenhet att böra enligt

den nya lagen införas i registret.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

69

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Uppgifter och anteckningar som Uppgifter och anteckningar som

tillhöra det i riket inrättade straff- tillförts det allmänna kriminalregistregistret

må ej utlämnas i annat fall ret må ej utlämnas i annat fall eller

eller annan ordning än i lagen om annan ordning än i lagen om allmänt

straffregister sägs. kriminalregister sägs.

Utslag eller--— Konungen bestämmer.

Vad i---underlydande personal.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1963.

1 Senaste lydelse se SFS 1939:620.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 1 februari

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 11 januari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 14 december 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om allmänt kriminalregister.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Örjan Wetterberg.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget i allmänhet

Remissprotokollet innefattar ståndpunktstagande i betydelsefulla hänseenden

till vad som för framtiden bör införas i det allmänna kriminalregistret.

Särskilt ha behandlats frågorna om registrering av bötesdomar, beslut om

åtalseftergift samt domar om överlämnande till samhällsvård.

Beträffande bötesdomar avses med det framlagda lagförslaget ej någon

ändring av den nuvarande registreringen. Departementschefen har emellertid

i remissprotokollet uttalat den meningen att, när brottsbalken med ändrade

återfallsregler träder i kraft, bötesdomar ej längre böra upptagas i registret.

Lagrådet har intet att erinra mot detta uttalande.

Frågan huruvida beslut om åtalseftergift — främst sådana enligt 1944

års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga — skola antecknas i det

allmänna kriminalregistret är mera svårbedömd. Departementschefen har

intagit den ståndpunkten att dessa beslut, i likhet med vad som för närvarande

gäller beträffande det allmänna straffregistret, ej skola registreras i

det allmänna kriminalregistret. Lagrådet vill understryka att -— såsom

också departementschefen framhållit — åklagare och domstolar uppenbarligen

böra ha möjlighet att erhålla upplysning om beslutade åtalseftergifter.

Mot en registrering därav i det allmänna kriminalregistret skulle enligt

lagrådets mening icke kunna åberopas några principiella skäl. Om emellertid

det nyss angivna behovet i praktiken kan tillgodoses på annat sätt, bör

någon invändning ej kunna riktas mot att så sker. Departementschefen synes

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

utgå från att åklagare i praktiken ha tillräckliga möjligheter att genom

polis- och barnavårdsregister få riktiga och fullständiga uppgifter rörande

beslut om åtalseftergift. Under denna förutsättning vill lagrådet ej göra någon

erinran mot det ställningstagande i fråga om åtalseftergifterna som innefattas

i remissförslaget. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande

domar om överlämnande till samhällsvård.

Frånsett uteslutandet av bötesdomar ur registret ha de ändringar beträffande

registreringsreglerna, som brottsbalkens genomförande kommer att

medföra, icke närmare behandlats i remissprotokollet. Hithörande spörsmål

avses skola övervägas vid utarbetandet av följdändringar till brottsbalken.

Det har likväl av vissa skäl — främst hänsynen till det nordiska samarbetet

beträffande verkställighet av straff, i vilket avseende det remitterade lagförslaget

förutsätter att det för riksdagen genom propositionen nr 203/1962

framlagda lagförslaget genomföres — ansetts lämpligt att redan innan brottsbalken

träder i kraft erhålla en ny lag om allmänt kriminalregister. Det

förhållandet, att den nya lagen förutsättes skola inom kort tid ändras på

väsentliga punkter, kan ej undgå att påverka bedömningen av lagförslaget.

Till en början kan sålunda ifrågasättas om vissa bestämmelser, som från

den nuvarande lagen överförts till den föreslagna, kunna anses behövliga.

Detta gäller bestämmelsen i förslagets 2 § andra stycket sista punkten om

anteckning av bötesbeslut, när villkorlig dom avser förvandlingsstraff för

böter, och föreskrifterna i 4 § andra stycket om anteckning i vissa fall rörande

sinnessjukdom o. d. Vid den kommande revisionen av den nya lagen

torde frågan om uteslutning av dessa bestämmelser böra upptagas till behandling.

Vad beträffar lagtexten synes man också kunna i avbidan på den kommande

revisionen bibehålla de i den nu gällande lagen förekommande formuleringarna

på punkter, där ej ändring i sak åsyftas. Sålunda synes i 2 §

första stycket under 1 och i 4 § första stycket under 1 kunna användas

uttrycket »dömts till fängelse eller straffarbete» utan att bestämningen

»omedelbart för brott» tillfogas. Nämnda bestämning förekommer ej i gällande

lag, trots att denna ej omfattar ovillkorligt förvandlingsstraff, och

vad i rcmissprotokollct anföres beträffande nådebeslut rörande dödsdömd

och tillämpning av 4 kap. 4 § strafflagen torde vara mindre väl förenligt

med uttrycket »omedelbart för brott».

Av skäl som nyss angivits torde vidare de i 4 § första stycket under 2 och

3 upptagna bestämmelserna, vilka överensstämma med vad som föreskrives

i gällande lag, kunna godtagas, ehuru den skillnad som där göres mellan å

ena sidan ungdomsfängelse och å andra sidan förvaring eller internering i

säkerhetsanstalt knappast synes tillräckligt motiverad.

I vissa fall ådömas flera påföljder samtidigt, såsom avsättning eller suspension

jämte frihetsstraff eller böter jämte villkorligt frihetsstraff. Enligt

vad för lagrådet upplysts antecknas för närvarande i dylika fall båda påföljderna.

Emellertid må i vad gäller böter jämte villkorlig dom hänvisas till

ett uttalande vid 1959 års ändringar i lagen om villkorlig dom, se prop.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

146/1959 s. 20 (NJA II 1959 s. 63). Hithörande frågor kunna lämpligen

upptagas till bedömande vid den kommande revisionen av den nya lagen,

och i avbidan därå torde nuvarande praxis kunna fortgå.

På åtskilliga ställen i lagförslaget talas om att någon blivit »dömd till påföljd»,

som skall antecknas i registret, eller användes liknande uttryckssätt;

se 3 § under 3, 5 § under 2, 7 § under 1 och 3 samt 10 § fjärde stycket.

Dessa uttryck kunna icke anses omfatta straffriförklaring enligt 2 §

första stycket under 4. Detta bör uppmärksammas vid tillämpningen av det

i 10 § fjärde stycket upptagna stadgandet; beträffande övriga nyss nämnda

lagrum torde spörsmålet sakna praktisk betydelse.

I fråga om de särskilda bestämmelserna i förslaget vill lagrådet utöver

vad som framgår av det nu sagda uttala följande.

4 §•

Beträffande anteckning — enligt första stycket under 1 — om villkorlig frigivning

synes liksom för närvarande böra stadgas, att den återstående strafftidens

längd skall angivas.

10 §.

I den allmänna motiveringen uttalar departementschefen, att han anser

angeläget att reglerna om det allmänna kriminalregistret gives sådant innehåll,

att registret vid sidan om sin huvudfunktion också kan läggas till

grund för officiella vandelsintyg, i den mån sådana kunna befinnas erforderliga.

Enligt lagrådets mening kan det emellertid ifrågasättas, om registerutdrag

som på enskilds begäran utfärdas enligt de i denna paragraf

föreslagna bestämmelserna som regel skulle vara ägnade att tjäna som vandelsintyg.

Särskilt betänklig förefaller i detta hänseende föreskriften i

fjärde stycket, att i dylikt utdrag ej skall medtagas anteckning om påföljd,

vilken ådömts endast för gärning som någon begått innan han fyllt

aderton år. Denna regel skulle exempelvis medföra, att den som efter fyllda

aderton år för sådan gärning dömts till ungdomsfängelse skulle kunna få

»blankt» utdrag t. o. m. om han fortfarande är intagen i ungdomsanstalt

eller är allenast villkorligt utskriven. Detsamma skulle gälla den som för

sådan gärning dömts till ett längre frihetsstraff, vilket ännu ej till fullo verkställts,

eller fått villkorlig dom, för vilken prövotiden ej gått till ända.

Enligt lagrådets mening skulle det vara bäst, om vandelsintyg på grundval

av det allmänna kriminalregistret över huvud icke utfärdades. Under

alla förhållanden bör understrykas, att ett officiellt vandelsintyg icke får avfattas

på sådant sätt, att det kan vilseleda den som saknar närmare kännedom

om föreskrifterna angående sådana intygs innehåll; i detta sammanhang

må erinras om att dylika intyg ofta äro avsedda att företes inför utländsk

myndighet. Om de föreslagna bestämmelserna bibehållas, böra därför

enligt lagrådets mening de begränsningar, som gälla angående ifrågavarande

utdrag, uttryckligen angivas på utdragsblanketten.

Vad angår utformningen av paragrafen skulle enligt lagrådets mening

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1963

de föreslagna bestämmelserna vinna i tydlighet om de uppdelas på två paragrafer,

av vilka den första (10 §) upptar föreskrifter om utdrag enligt

8 § och den andra (11 §) anger vilka avvikelser därifrån som skola gälla

beträffande utdrag enligt 9 §. Vid bifall härtill måste 11—13 §§ i det remitterade

förslaget omnumreras.

11 §.

Med det i förevarande lagrum givna stadgandet, enligt vilket vid utdragslämnande

till den officiella statistiken upplysning icke må givas om namnen

på de med utdragen avsedda, åsyftas att tillgodose naturliga sekretessönskemål.

Även om namn icke upptages i utdraget, torde emellertid vederbörandes

identitet tämligen lätt kunna utrönas av den som hos statistiska

centralbyrån genomgår inkomna utdrag; i dessa medtagas nämligen de registrerades

födelsetid och födelsenummer.

Enligt 16 § av 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar gäller som huvudregel förbud att utlämna för statlig

statistik lämnade uppgifter och myndighets bearbetningar därav, såframt de

avse namngivna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter.

Lagrådet vill med hänvisning till det anförda föreslå en jämkning av det

berörda stadgandet i så måtto att det angives omfatta uppgifter och bearbetningar

som avse enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfäliigheter

vilka äro angivna med namn eller annan identitetsbeteckning.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af

Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 1 februari 1963

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 december 1962 remitterade

förslaget till lag om allmänt kriminalregister.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Uttrycket »omedelbart för brott» har i det remitterade förslagets 2 och

4 §§ använts för att tydligt angiva, att stadgandena ej avser ovillkorliga förvandlingsstraff.

Eftersom uttrycket såsom lagrådet anmärkt mindre väl täcker

vissa därmed avsedda fall och eftersom den i gällande lag förekommande

kortare formuleringen icke torde ha givit anledning till tvekan om

innebörden, synes uttrycket på sätt lagrådet förordat kunna utgå ur den

föreslagna texten.

Jag tillstyrker lagrådets förslag om uttryckligt stadgande i 4 § att vid

anteckning om villkorlig frigivning den återstående strafftidens längd skall

angivas. Den av lagrådet föreslagna uppdelningen av 10 § i det remitterade

förslaget synes böra genomföras.

De begränsningar i uppgiftslämnandet som föreslagits i sistnämnda paragraf

utgör enligt min mening icke hinder mot att medelsintyg utfärdas på

grundval av det allmänna kriminalregistret. Frågan huruvida nämnda begränsningar

i någon form bör anges på utdragsblanketter torde få övervägas

vid utarbetandet av tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i förslaget till lag om allmänt

kriminalregister få vidtagas vissa redaktionella jämkningar.

Det är uppenbarligen angeläget, att de med anteckning om födelsetid och födelsenummer

försedda uppgifter till rättsstatistiken, vilka utgör kopior av

uppgifter som lämnas till det allmänna kriminalregistret, icke är tillgängliga

för utomstående. Om dessa statistikuppgifter — såsom torde bli fallet

— förvaras ordnade efter födelsetid och födelsenummer, kommer nämligen

samlingen av uppgifter efter hand att få ett innehåll motsvarande det

allmänna kriminalregistrets. En jämkning av 16 § lagen om inskränkningar

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1963

75

i rätten att utbekomma allmänna handlingar torde därför vara nödvändig.

Stadgandet synes böra avse uppgifter och bearbetningar, som avser enskilda

personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, vilka är angivna med

namn eller annan identitetsbeteckning.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte jämlikt § 87 regeringsformen

föreslå riksdagen att antaga de i enlighet med det anförda utarbetade

förslagen till lag om allmänt kriminalregister och lag om ändrad lydelse

av 11 och 16 §§ lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

621432

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:260 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 39, med förslag till lag om allmänt kriminalregister m. m., såvitt propositionen hänvisats a1 i texten
  2. Rskr. 1963:255 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen den 26 maj 1909 s. 1 i texten
  3. 1LU 1963:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om allmänt kriminalregister m. in. s. 1 i texten