Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) m. m

1963-02-15 · 50 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 49 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:46, Med förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

1

Nr 46

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i bgggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

m. m.; given Stockholms slott den 15 februari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni 7947 (nr 385); samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att främja en önskvärd sanering av äldre, från historisk eller kulturhistorisk

synpunkt värdefull bebyggelse föreslås i propositionen viss utvidgning

av byggnadslagens och expropriationslagens inlösningsregler. 1

1 fliliang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 4fi

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att i byggnadslagen den 30 juni 1947 skall införas

en ny paragraf, betecknad 44 a §, av nedan angiven lydelse samt att 45 §

nämnda lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

45 §.

Är, i annat fall än i 44 § sägs, mark

som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd

i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen och kan stads
1

Senaste lydelse av 45 §, se SFS 1953: 329.

(Föreslagen lydelse)

44 a §.

Har fråga väckts om antagande

eller ändring av stadsplan för område

med äldre bebyggelse, som det av

historiska eller kulturhistoriska skäl

är angeläget att hålla i värdigt skick,

och är bebyggelsen vanvårdad eller

företer den eljest väsentliga brister av

beskaffenhet att försvåra genomförandet

av en lämplig stadsplan, må

Konungen, om härav påkallade åtgärder

prövas icke lämpligen kunna

verkställas annorledes än i ett sammanhang,

medgiva staden att i erforderlig

omfattning lösa mark som beröres

av åtgärderna ävensom annan

inom området eller i dess omedelbara

närhet belägen mark, för vars ändamålsenliga

utnyttjande åtgärderna

kunna väntas bliva av väsentlig betydelse.

Vid bestämmande av vad som

må lösas skall skälig hänsyn tagas till

markägares önskemål att förena sig

med staden om åtgärderna och gjorda

utfästelser att bidraga till deras

genomförande.

45 §.

Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §

sägs, mark som ingår i byggnadskvarter

icke bebyggd i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i6 år 1963

3

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

planens genomförande ej förväntas

äga rum inom skälig tid utan stadens

ingripande, må Konungen medgiva

staden att lösa marken i den mån så

erfordras. Kan syftet vinnas genom

att staden allenast löser å marken

uppförd byggnad för nedrivning, må

Konungen lämna tillstånd därtill.

Prövas ansökan

Finnes i---

och kan stadsplanens genomförande

ej förväntas äga rum inom skälig

tid utan stadens ingripande, må

Konungen medgiva staden att lösa

marken i den mån så erfordras. Kan

syftet vinnas genom att staden allenast

löser å marken uppförd byggnad

för nedrivning, må Konungen lämna

tillstånd därtill.

---eller inteckningsboken.

villkorliga fastställelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation

samt rubriken till 108 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastighet, som-----det nödigt:

1. för befästning---— — eller naturminne;

12. för att bevara kulturhistoriskt 12. för att bevara kulturhistoriskt

synnerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig bebyggelse eller

synnerligen märklig fast fornlämning synnerligen märklig fast fornlämning

som ej kan tryggas på annat sätt el- som ej kan tryggas på annat sätt eller

bereda erforderligt utrymme där- ler bereda erforderligt utrymme däromkring;

omkring;

13. för linbana--------nu nämnts.

Särskild rätt--- —---— är sagt.

11. Särskilda bestämmelser om expro- 11. Särskilda bestämmelser om expropriation

för naturskyddsändamål el- priation för naturskyddsändamål eller

för att bevara kulturhistoriskt ler för att bevara kulturhistoriskt

märklig byggnad eller fast fornläm- märklig bebyggelse eller fast fornlämning.

ning.

Expropriation för

gande sätt ansvara för egendomen.

Fråga om expropriation för att bevara

kulturhistoriskt märklig byggnad

eller fast fornlämning eller om

expropriation av mark omkring sådan

byggnad eller fornlämning må

väckas endast av riksantikvarien. Sådan

expropriation må äga rum endast

till förmån för kronan, kommun

eller sådan förening eller stiftelse,

vars huvudsakliga uppgift är ägnad

kulturminnesvård och som kan på ett

betryggande sätt ansvara för egendomen.

108 §.

naturskydd och som kan på ett betryg
Fråga

om expropriation för att bevara

kulturhistoriskt märklig bebyggelse

eller fast fornlämning eller om

expropriation av mark omkring sådan

bebyggelse eller fornlämning må

väckas endast av riksantikvarien. Sådan

expropriation må äga rum endast

till förmån för kronan, kommun eller

sådan förening eller stiftelse, vars

huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård

och som kan på ett

betryggande sätt ansvara för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1958: 436, av 108 § jämte rubrik, se SFS 1952: 689.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963

5

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 februari 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Kling, Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om expropriation för

sanering av äldre, historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse m. m.

och anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 16 december

1960 numera regeringsrådet Voldmar Körlof, ordförande, borgarrådet Joakim

Garpe, ledamoten av riksdagens andra kammare agronomen Erik Grebäck,

ledamöterna av riksdagens första kammare civilingenjören Gustaf

Henry Hansson, förbundsordföranden Knut Johansson och redaktören Birger

Lundström samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare

sågverksarbetaren Olof W. Wiklund att såsom sakkunniga verkställa översyn

av expropriationslagstiftningen. Att såsom experter biträda de sakkunniga

— vilka antagit benämningen expropriationsutredningen — har sedermera

förordnats advokaten Michael Hernmarck, andre förbundsordföranden

Åke Lindh samt stadsjuristen Erik Gustaf Westman.

Sedan överståthållarämbctet med skrivelse den 27 april 1961 till Kungl.

Maj :t överlämnat eu av stadsfullmäktige i Stockholm vid sammanträde den

20 februari samma år beslutad framställning om viss komplettering av inlösningsbestämmelserna

i 44 § byggnadslagen, förordnade Kungl. Maj :t den

27 juli 1961 att skrivelsen jämte därvid fogade handlingar skulle överlämnas

till expropriationsutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörande

av utredningsuppdraget. Till utredningen överlämnades jämväl eu

från styrelsen för Stockholms stads brandförsäkringskontor inkommen

skrift, vari framförts vissa synpunkter på den av staden väckta frågan.

Stockholms stads framställning, vilken är ett led i stadens åtgärder för att

få till stånd en sanering av bebyggelsen inom stadsdelen Gamla Stan (Staden

mellan broarna, Stadsholmen) i Stockholm, har aktualiserat frågan om

behovet av reformer i expropriationslagstiftningen i syfte att främja sådan

saneringsverksamhet, som har till ändamål att åstadkomma eu önskvärd

upprustning av äldre, historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Expropriationsutredningen, som ansett sig böra upptaga denna fråga till

behandling, innan utredningsuppdraget i övrigt slutföres, har den 8 juni

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr ''16 år 1963

1962 avgivit betänkande med förslag om vissa ändringar i byggnadslagen

och i lagen om expropriation (SOU 1962: 24).

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, bostadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, lantmäteristyrelsen, överståthållarämbetet

(efter hörande av stadskollegiet i Stockholm), länsstyrelserna i

Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,

1954 års fastighetsbildningskommitté, Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbund,

Hyresgästernas riksförbund, Handelskamrarnas nämnd,

Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Samfundet för hembygdsvård,

Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Svenska

kommunaltekniska föreningen, Föreningen för samhällsplanering, Näringslivets

byggnadsdelegation och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av överlantmätarna i Stockholms,

Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt

Norrbottens län, länsstyrelsen i Uppsala län av länsarkitekten i länet, landsantikvarien

i Uppland, stadsfullmäktige i Uppsala och Föreningen Vårda

Uppsala, länsstyrelsen i Gotlands län av länsarkitekten och landsantikvarien

i länet samt drätselkammaren i Visby, länsstyrelsen i Malmöhus län avlandsantikvarien

i Lund, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län av länsarkitekten

i länet och byggnadsnämnden i Göteborg samt länsstyrelsen i

Norrbottens län yttranden av länsarkitekten och landsantikvarien i länet.

Slutligen har Konungariket Sveriges stadshypotekskassa överlämnat ett av

Stockholms stadshypoteksförening avgivet yttrande.

Yttrande har därjämte inkommit från Nordiska museets nämnd.

Jag anhåller att nu få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

Gällande rätt

Huvudparten av de bestämmelser, som reglerar marks användning för bebyggande,

finns i byggnadslagen den 30 juni 19''r7 (nr 385) och byggnadsstadgan

den 30 december 1959 (nr 612).

Enligt 2 § byggnadslagen sker den närmare regleringen avbebyggelsen

genom något av planinstituten stadsplan eller byggnadsplan.

Stadsplan, vilket är det äldsta och det alltjämt mest använda planinstitutet,

kan komma till användning inom såväl städer som köpingar, municipalsamhällen

och andra tätare befolkade orter inom landet i övrigt.

Jämlikt 25 § byggnadslagen skall stadsplan utmärka och till gränserna angiva

de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen — nämligen

dels byggnadskvarter, dels gator, torg, parker och andra allmänna platser,

dels specialområden — samt innehålla de ytterligare bestämmelser

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr tö år 1963

angående områdenas bebyggande eller användning i övrigt som finnes erforderliga.

I 28—33 §§ byggnadslagen finns bestämmelser om att byggnadskvarter

skall indelas till tomter samt åtskilliga stadganden om sättet för

tomtindelnings verkställande in. in. — Regler om bvggnadsplan finns i den

avdelning av lagen, som innehåller bestämmelser för landet. De kan emellertid

även vinna tillämpning inom stad. Enligt 107 § byggnadslagen skall

byggnadsplan utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda

områden, som ingår i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och

andra allmänna platser. Om särskilda bestämmelser erfordras angående

områdenas bebyggande eller användning i övrigt, skall sådana bestämmelser

intagas i planen.

Byggnadslagens bestämmelser om planläggning kompletteras i vissa hänseenden

av föreskrifter i byggnadsstadgan. I första hand må nämnas de i

stadgans 9 § meddelade allmänna bestämmelserna om planläggning. Där är

föreskrivet bl. a. att planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän

synpunkt lämplig utveckling inom det område, som planen skall avse.

Tillbörlig hänsyn skall tagas till bl. a. förhållandena inom angränsande områden.

Även enskildas intressen skall tillbörligen beaktas. Bebyggelse med

särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt skall såvitt möjligt

bevaras. Plan får ej göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå

det därmed avsedda syftet. Närmare bestämmelser om stadsplan är meddelade

i 12 § byggnadsstadgan. I fråga om byggnadsplan finns sådana bestämmelser

i stadgans 13 §.

Till stadsplaneinstitutet har knutits vissa rättsverkningar. Enligt 34 §

byggnadslagen gäller sålunda förbud att företaga nybyggnad i strid mot

stadsplan. Som komplement härtill finns i 35 § vissa bestämmelser om förbud

mot nybyggnad sedan beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller

ändring av stadsplan men innan planarbetet fortskridit så långt som till

fastställelse av planen. En annan verkan av stadsplan är att staden och i

vissa fall även enskild markägare kan få rätt att lösa mark, i den mån så

erfordras för att genomföra planen. Enligt 41 § byggnadslagen äger sålunda

staden, när den begär det, lösa i stadsplan ingående mark, som är avsedd

till gata eller annan allmän plats. Annan i stadsplan ingående mark,

som ej är avsedd för enskilt bebyggande, äger staden enligt samma lagrum

lösa, såvitt markens användning för avsett ändamål ej ändock kan anses

säkerställd. I 44 och 45 §§ finns bestämmelser om s. k. zonexpropriation

och tointexpropriation. Dessa expropriationsformer, för vilka en närmare

redogörelse strax skall lämnas, är i motsats till de förut nämnda lösningsrätterna

i första hand avsedda för inlösen av kvartersmark och annan för

enskilt bebyggande avsedd mark. Vidare bör nämnas att 46 och 47 §§ innehåller

bestämmelser om inlösen av mark i syfte att förena tomt i en ägares

hand. Lösningsrätt tillkommer här i första hand ägarna av mark inom

tomten och i andra band staden. I anslutning härtill kan erinras om att

förutsättningarna för ändring av bestående tomtindelning, vilka tidigare

varit mycket restriktiva, år 1959 vidgats. Enligt 31 § byggnadslagen kan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963

sådan ändring numera ske på byggnadsnämnds eller markägares initiativ

bl. a. för det fall, att bebyggelsen är i behov av förnyelse och ändring av

tomtindelningen påkallas för att genomföra den behövliga saneringen.

Bestämmelsen om zonexpropriation i 44 § byggnadslagen syftar på det fall,

att tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller kravet

på ändamålsenlig bebyggelse finnes vara i behov av genomgripande ombyggnad

och denna icke lämpligen kan ske annorledes än i ett sammanhang.

Där sådant fall är för handen, äger Kungl. Maj :t, sedan i anledning

av ombyggnaden fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för

området, medgiva staden att lösa den mark inom området som erfordras

för ombyggnaden ävensom annan inom området eller i dess omedelbara

närhet belägen mark, för vilken planens genomförande kan väntas medföra

väsentligt ökat värde.

Förutsättningar för tomtexpropriation föreligger enligt 45 § byggnadslagen

då mark, som ingår i byggnadskvarter, i annat fall än i 44 § sägs icke

är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och stadsplanens

genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens

ingripande. För att marken skall få lösas erfordras medgivande av Kungl.

Maj :t. Kan syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd

byggnad för nedrivning, äger Kungl. Maj:t lämna tillstånd därtill. Prövas

ansökan om inlösen icke kunna beviljas, därför att stadsplanens genomförande

kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, äger

Kungl. Maj:t jämlikt 45 § andra stycket likväl på stadens begäran föreskriva

viss skälig tid inom vilken bebyggelsen skall ha bragts i överensstämmelse

med stadsplanen, vid äventyr att efter utgången av denna tid

nämnda hinder mot inlösen ej vidare skall anses föreligga. Vidare innehåller

45 § en bestämmelse, som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att meddela

fastställelse å planen eller del därav under villkor att inlösen av viss

i planen ingående mark kommer till stånd inom viss tid, högst ett år, vilken

tid sedermera kan förlängas med högst ett år i sänder. Intill dess inlösen

skett eller tiden därför gått till ända, får nybyggnad ej utan tillstånd

av Kungl. Maj :t företagas å den mark som omfattas av den villkorliga fastställelsen.

Även till byggnadsplaneinstitutet har knutits vissa, ehuru mera begränsade,

rättsverkningar. I likhet med vad som föreskrivits beträffande stadsplan

råder enligt 110 § byggnadslagen förbud att företaga nybyggnad i strid

mot byggnadsplan, varjämte länsstyrelsen enligt 109 § samma lag tillagts befogenhet

att för viss tid förordna om nybyggnadsförbud, när fråga väckts om

upprättande av byggnadsplan för visst område eller om ändring av sådan

plan. Tillkomsten av en byggnadsplan medför emellertid i och för sig icke

någon rätt för kommunen eller markägare att lösa mark inom området.

Beträffande byggnadsverksamheten och underhållet av

b y g g n a d inom planlagt område innehåller byggnadsstadgan åtskilliga

bestämmelser. I nu förevarande sammanhang må särskilt nämnas föreskri!''-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 ur 1963

terna i 38 och 50 §§. Enligt den förstnämnda paragrafen gäller bl. a., alt

byggnad av större värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt icke får

förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse

i grannskapet. I den senare paragrafen stadgas, alt byggnad skall underhållas

så, att hållfastheten icke äventyras samt brandfara, sanitär olägenhet

eller vanprydnad icke uppkommer.

Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas enligt 7 §

byggnadslagen av byggnadsnämnd. Nämnden skall bl. a. övervaka efterlevnaden

av byggnadslagen, byggnadsstadgan och övriga föreskrifter angående

byggandet. Med avseende å nämndens befogenheter må till en början nämnas,

att det enligt 54 § byggnadsstadgan inom planlagt område i regel fordras

byggnadsnämndens lov (byggnadslov) för såväl nybyggnad som åtskilliga

ombyggnads- och ändringsarbeten samt — beträffande stadsplanelagt

område — även för rivning av byggnad. Jämlikt stadgans 68 § äger nämnden

förbjuda fortsättandet av påbörjat byggnadsarbete, som uppenbarligen

strider mot stadgan eller mot fastställd plan eller äventyrar byggnadens

eller närliggande byggnads hållfasthet. Om byggnad uppförts eller annan

åtgärd vidtagits utan byggnadslov, där sådant erfordras, eller i strid mot

godkända ritningar eller av byggnadsnämnden meddelade eller eljest gällande

föreskrifter, kan nämnden med stöd av 70 § byggnadsstadgan förelägga

ägaren att undanröja eller ändra det utförda vid vitespåföljd eller

vid äventyr att åtgärd till vinnande av rättelse i händelse av tredska verkställes

genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad. Befogenhet

att förelägga vite tillkommer enligt samma paragraf nämnden också för den

händelse någon underlåter att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som

åligger honom jämlikt byggnadsstadgan eller med stöd därav meddelat beslut.

För det fall att nybyggnad eller annan åtgärd företagits i strid mot förbud,

som meddelats i byggnadslagen eller med stöd av denna, har byggnadsnämnden

vid sidan av de utvägar, som anvisats i 70 § byggnadsstadgan,

också möjlighet att enligt 148 § hvggnadslagen hos överexekutor påkalla

handräckning till rättelse i vad som olagligen skett.

Av de byggnadsreglerande bestämmelserna i nu berörda författningar bör

slutligen nämnas stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen. Enligt dessa

lagrum kan, för det fall att område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan

finnes böra särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig från historisk

synpunkt värdefull bebyggelse, förordnas att nybyggnad inom området

icke får företagas utan myndighets tillstånd. Tillstånd får dock ej

vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare, utan att

skälig ersättning därför gives.

Lagen (ten !) december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen tar sikte på

behovet av särskilt skydd för märkligare byggnadsverk.

Enligt 1 § gäller sålunda alt byggnad, som bevarar egenarten hos gången

lids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och som

med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig, må förklaras för

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1063

byggnadsminne. Sådan förklaring meddelas av riksantikvarien. I samband

med förklaringen skall enligt 2 g genom skyddsföreskrifter angivas i vilka

delar byggnaden icke får ändras samt i vilka hänseenden och på vad sätt

ägaren har att sörja för vården av byggnaden. Där så erfordras kan också

föreskrivas, att byggnaden kringliggande område skall hållas i sådant skick,

att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas. För ändring av

byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter krävs enligt 3 §

riksantikvariens tillstånd. Försummar ägaren sin vårdnadsplikt, kan enligl

4 § länsstyrelsen på framställning av riksantikvarien förelägga ägaren att

inom viss skälig tid vidtaga erforderliga åtgärder, såvida dessa icke är oskäligt

betungande. Om föreläggandet ej efterkommes, kan länsstyrelsen låta

utföra åtgärderna på ägarens bekostnad. Ägare av byggnad eller område, som

avses med skyddsföreskrifter, är enligt 5 § berättigad till ersättning av

kronan, om föreskrifterna medför sådan inskränkning i rätten att nyttja

egendomen, att han kan förfoga över densamma allenast på sätt, som står i

uppenbart missförhållande till egendomens tidigare värde.

Lagen om byggnadsminnen gäller icke beträffande byggnad, som tillhör

kronan, och ej heller i fråga om kyrkliga byggnader. Bestämmelser till skydd

för märkliga byggnader av dessa kategorier har emellertid meddelats i kungörelsen

den 26 november 1920 (nr 741) med föreskrifter rörande det offentliga

byggnadsväsendet.

Behovet av att freda byggnader och markområden i syfte att tillgodose historiska

eller kulturhistoriska intressen har jämväl beaktats i lagen den 12

maj 1917 (nr 189) om expropriation. 1 1 § första stycket nämnda lag, vari

upptagits de ändamål för vilkas tillgodoseende Kungl. Maj :t äger lämna expropriationsmedgivande,

är i punkt 12 angivet, att så får ske för att bevara

kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig fast

fornlämning, som ej kan tryggas på annat sätt, eller bereda erforderligt utrymme

däromkring. Fråga om expropriation för sådant ändamål väckes enligt

108 § av riksantikvarien, och expropriation får äga rum till förmån

för kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga

uppgift är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt

ansvara för egendomen.

Av expropriationslagens regler bör i sammanhanget även uppmärksammas

stadgandet i 1 § första stycket 16 nämnda lag, enligt vilket expropriation

kan äga rum för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig

för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar, eller

för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för

upplåtelse med tomträtt. Sådan expropriationsrätt må enligt 111 § samma

lag icke beviljas annan än kommun, inom vars område den mark, expropriationen

skall avse, är belägen.

För fullständighets skull bör slutligen nämnas, att de förut omnämnda

inlösningsreglerna i byggnadslagen även gäller kronan tillhörig egendom,

något som däremot icke är fallet med bestämmelserna i expropriationslagen,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

11

samt att stadgandena i 68—70 §§ sistnämnda lag, vilka reglerar rätten att

återlösa exproprierad egendom i fall, då denna ej kommit till användning för

det avsedda ändamålet, icke äger tillämpning i fråga om mark, som inlösts

enligt byggnadslagen.

Utredningen

I sitt betänkande framhåller utredningen inledningsvis, att intresset för

de kulturvärden som finns nedlagda i vårt lands äldre bebyggelse påtagligt

ökats under de senaste årtiondena. Medan man tidigare inriktade sig huvudsakligen

på att söka bevara enstaka monumentala byggnadsverk i offentlig

ägo, är det numera ett önskemål att historiska och kulturhistoriska synpunkter

skall beaktas även i fråga om enklare byggnadsverk, bl. a. sådana

i privat ägo, och att man vid förnyelse av byggnadsbeståndet skall om möjligt

söka bevara också de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna. Nu för tiden

torde det råda enighet om att den äldre bebyggelsens kulturvärde utgör eu

hela folkets tillgång och att det därför är en angelägen uppgift för samhället

att tillse, att detta värde icke förvanskas eller förstöres. Ett tillfredsställande

resultat kan emellertid i regel icke uppnås enbart därigenom, att det

befintliga byggnadsbeståndet musealt konserveras. Vanligen är det önskvärt

eller rent av nödvändigt att bebyggelsen också för framtiden får en lämplig

användning. Härför talar icke blott ekonomiska utan även kulturhistoriska

skäl. I längden är det nämligen just genom ett fortsatt lämpligt utnyttjande,

som bebyggelsen bäst kan bevaras. För att möjliggöra ett fortsatt utnyttjande

av bebyggelsen fordras ofta åtgärder i moderniserande syfte, så att den

någorlunda kommer att motsvara nutida krav på hygien, trevnad och ändamålsenlighet.

Gäller det tätbebyggda områden, räcker det för övrigt icke

alltid med att bota de byggnadstekniska bristerna utan man måste också

avhjälpa stadsplanetekniska missförhållanden. Det står utan vidare klart,

att det här kan bli fråga om företag, som drar betydande kostnader och

berör åtskilliga personers intressen. Ehuru det icke är fråga om en stadsreglering

i egentlig mening, d. v. s. ett företag som tar sikte på en mer eller

mindre tullständig nydaning av ett område med äldre bebyggelse, är det

likväl tydligt att åtgärderna kan bli av sådan omfattning och genomgripande

art, att samordning och konsekvens i verksamheten blir en grundförutsättning

för att få den genomförd på lämpligt sätt och inom rimlig tid.

Utredningen framhåller, att bestämmelserna i byggnadslagen och expropriationslagen

uppenbarligen icke är avfattade med tanke på eu situation

som den nyss avsedda, och anför i anslutning härtill att den fråga som utredningen

har att närmare undersöka, är i vad mån dessa bestämmelser likväl

är lämpade för och i tillräcklig mån fräinjar eller åtminstone icke lägger

hinder i vägen för eu verksamhet av berörd art.

Rörande underlaget för sina bedömanden nämner utredningen bl. a., att

åtskilligt material förebragts vid det utredningsarbete som föregått Stock
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr Ui dr 1963

holms stads begäran om lagstiftningsåtgärder i syfte att möjliggöra en sanering

av stadsdelen Gamla Stan i Stockholm. För vad nämnda material innehåller

lämnas i betänkandet (s. 17—23) en särskild redogörelse, till vilken

här må hänvisas. Ytterligare har i betänkandet (s. 27—30) lämnats en

översiktlig framställning rörande beskaffenheten av åtgärder, som kan tänkas

bli aktuella vid stadsdelens sanering. Även i denna del må hänvisas

till betänkandet. Utredningen nämner vidare bl. a. att den för att få närmare

klarlagt i vad mån behov yppats av åtgärder för att främja sanering av

äldre, historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse på andra håll i

landet haft viss kontakt med riksantikvarieämbetet.

Frågan om behovet av expropriationsregler för att åvägabringa

sanering av historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse har

utredningen bedömt i första hand mot bakgrunden av förhållandena i Gamla

Stan. Vid eu sanering av nämnda stadsdel kan det, framhåller utredningen,

icke bli fråga om att mer eller mindre fullständigt nydana områdets

bebyggelse. Vad man måste taga sikte på är i stället cn upprustning

och modernisering av byggnadsbeståndet med bevarande av bebyggelsens

huvudsakliga karaktär och helst även av åtskilliga detaljer, ingående i vad

som brukar kallas miljön. Utredningen anför i anslutning härtill.

Den nu angivna huvudlinjen för saneringsverksamheten — vilken överensstämmer

med den som Stockholms stad förklarat sig vilja fullfölja — innebär

emellertid icke alt man fullständigt klarlagt vare sig det mål man vill

uppnå genom att rusta upp stadsdelen eller de medel, som man ämnar använda

för att nå detta mål. Såsom inledningsvis betonats, är det varken

lämpligt eller ens möjligt att förvandla en hel stadsdel till ett museum med

ändamål att återspegla livet i staden under en gången tid. Ett av huvudändamålen

med företaget måste därför vara att i görlig mån bereda fullvärdiga

lokaler för dem, som bor inom stadsdelen eller har sin verksamhet

förlagd till densamma. På sakkunnigt håll anser man det för övrigt knappast

ens möjligt att annat än till en del behålla bebyggelsen i dess nuvarande

yttre skick. Det kan således icke enbart bli fråga om att konservera den befintliga

bebyggelsen. I viss omfattning blir det även aktuellt att bygga om

och bygga nytt, låt vara att nybebyggelsen till både omfattning och utformning

bör hållas inom snäva gränser, så att den icke dominerar utan på

lämpligt sätt inpassas i den äldre bebyggelsen.

På grundval av den redogörelse, som i betänkandet lämnats rörande de faktiska

förutsättningarna för en sanering av typen Gamla Stan, konstaterar utredningen,

att man vid planläggningen och genomförandet av verksamheten

måste ha möjlighet att i åtskilliga fall göra rätt betydande jämkningar i

nuvarande fastighetsindelning. Härvidlag nämnes bl. a., att en viktig uppgift

blir att bestämma vad av bebyggelsen som skall bibehållas och vad

som — företrädesvis i kvarterens inre delar — skall rivas för att släppa in

ljus och luft. Åtgärder för gallring av bebyggelsen, för tillskapande av erforderliga

gårdsutrymmen och andra gemensamhetsanordningar och för

restaurering av de enskilda byggnaderna kan i flera fall icke företagas utan

att de olika arbetsmomenten noggrant samordnas. Behovet av att samman
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963

13

slå byggnader och i övrigt åstadkomma lämpliga driftsenheter talar likaledes

för en enhetlig regi. Det konstateras slutligen, att verksamheten kan

vara föga lönande eller rent av förlustbringande. Allt detta gör, framhåller

utredningen, att man endast i begränsad utsträckning kan räkna med, att

upprustningen kommer till stånd på enskilt initiativ.

Vid sin undersökning av vilka möjligheter gällande rätt erbjuder för att

en saneringsverksamhet av här avsedd art skall komma till stånd på lämpligt

sätt, inom rimlig tid och utan onödiga kostnader framhåller utredningen

till en början, att 1960 års lag om byggnadsminnen, som uteslutande

tar sikte på skyddet av individuellt märkliga byggnadsverk jämte ett

snävt begränsat område däromkring, icke tillgodoser behovet av att åvägabringa

sådana mera omfattande och vittsyftande företag, som nu är i fråga.

Vad åter beträffar byggnadslagstiftningens regler om stadsplan och sättet

för dess genomförande konstateras, att ett verkligt tvång att vidtaga byggnadsåtgärder

av större omfattning kan utövas endast indirekt genom de

möjligheter, som föreligger för kommunen eller för annan fastighetsägare

att inlösa mark.

Utredningen uppmärksammar härvid till en början stadgandet om zonexpropriation

i 44 § byggnadslagen och anför i fråga om detta stadgande

bl. a., att det torde förutsätta, att man icke endast syftar till att konservera

den befintliga bebyggelsen utan verkligen har för avsikt att omgestalta behyggelseområdet.

Vissa uttalanden i motiven för stadgandet tyder också på

att man inte tänkt sig, att det skall tillämpas i fråga om mindre områden

än sådana, som omfattar ett eller flera kvarter. Gränsen mellan total ombyggnad

och sådan saneringsverksamhet, som i förevarande fall är aktuell,

är visserligen i någon mån flytande och det är icke uteslutet att man, efter

att ha planlagt verksamheten mera i detalj, kan komma till den slutsatsen,

att åtgärderna åtminstone beträffande vissa delar av bebyggelsen blir av

sådan beskaffenhet och omfattning, som förutsättes för zonexpropriation.

Eftersom expropriationsbestämmelser av här avsedd art bör tolkas restriktivt,

finner utredningen dock övervägande skäl tala för att expropriationsrätt

icke kommer att beviljas annat än möjligen i fråga om sådana större

områden, där eu väsentlig del av byggnadsbeståndet måste förnyas och

tekniska skäl — t. ex. grundläggningsförhållandena — gör det särskilt angeläget

eller ofrånkomligt, att saneringen utföres i ett sammanhang. Slutsatsen

blir, att zonexpropriation knappast är något praktiskt instrument

för att genomföra en saneringsverksamhet av den art det nu gäller.

Beträffande stadgandet om tomtexpropriation i 45 § byggnadslagen anför

utredningen, att detta visserligen kan teoretiskt vara tillämpligt i en del här

avsedda situationer. På grund av att även detta lagrum huvudsakligen tar

sikte på fall, då det är fråga om att radikalt ändra grunddragen av bebyggelsen,

medan situationen vid en sanering av typen Gamla Stan snarast är

den rakt motsatta, finner utredningen emellertid, att lagrummet i flertalet

av de tall, som kan tänkas bli aktuella, icke ger någon godtagbar lösning.

1 fråga om bestämmelserna i 46 och 47 §§ byggnadslagen om samman
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

förande av tomtdelar, som tillhör skilda ägare, anför utredningen att del

kanske icke är uteslutet, att dessa bestämmelser i vissa fall skulle kunna

användas för att genomföra en för saneringen gynnsammare fastighetsbildning.

Att lita enbart till bestämmelser av denna art synes dock vanskligt,

bl. a. därför att lösningsrätten inträder på ett alltför sent stadium och tilllämpningen

av bestämmelserna säkerligen skulle ställa sig mycket komplicerad.

Vad angår expropriationslagens bestämmelser erinrar utredningen först

om, att åtskilliga byggnader i Gamla Stan tillhör den kategori, som avses

med stadgandet i 1 § första stycket 12 nämnda lag. Utredningen konstaterar

emellertid, att det här icke endast gäller att åstadkomma skydd för

vissa särskilda, kulturhistoriskt märkliga byggnader utan att bevara stadsdelen

som helhet i ett värdigt och till det yttre någorlunda orört skick. Det

är därför nödvändigt att saneringen får omfatta icke blott de märkligare

byggnadsverken utan även ett stort antal från historisk eller kulturhistorisk

synpunkt mindre intressanta byggnader. Eftersom ifrågavarande stadgande

icke annat än undantagsvis ger möjlighet att expropriera sådana byggnader,

finner utredningen att det icke är något verksamt medel för att åvägabringa

den önskvärda upprustningen av byggnadsbeståndet. Vad härefter beträffar

stadgandet i 1 § första stycket 16 expropriationslagen anför utredningen,

att tillämpning av detta stadgande i förevarande fall lär vara utesluten,

eftersom det är fråga om redan tätbebyggda områden och någon utökning

av bebyggelsen knappast ifrågakommer.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, alt gällande bestämmelser

icke erbjuder tillräckliga möjligheter för att genomföra en rationell upprustning

av äldre, från historisk eller kulturhistorisk synpunkt märklig

stadsbebyggelse.

Vad gäller frågan, om det på annat sätt än genom lagstiftningsåtgärder

är möjligt att få till stånd en rationell sanering, nämner utredningen som

en tänkbar åtgärd, att verksamheten subventioneras av staten eller kommunen.

Enligt utredningens mening är det i och för sig angeläget att samhällets

resurser att lämna ekonomiskt stöd till sådan verksamhet väsentligt

utökas. Hindren för verksamheten ligger emellertid till stor del på ett

annat plan än det rent ekonomiska. Ett ökat ekonomiskt stöd kan i varje

fall icke ensamt för sig säkerställa, att saneringen kommer till stånd på

lämpligt sätt och inom rimlig tid. Oavsett huruvida och i vilken omfattning

statligt eller kommunalt stöd kan påräknas för saneringsverksamheten,

finner utredningen därför ofrånkomligt att lagregler tillskapas, som gör

det möjligt att genomföra saneringen även om de enskilda markägarna

icke är beredda att medverka. Utredningen håller före, att önskemålet att

skydda och bevara bebyggelse av typen Gamla Stan utan tvekan är av den

styrka, att det motiverar åtgärder av denna karaktär. Om så erfordras, hör

samhället kunna ingripa för att genomföra saneringen i egen regi, och

staden bör få de befogenheter, som krävs för att detta skall kunna ske.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att man redan förut i lag
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1663

15

stiftningen accepterat tanken, att sanering av förslummade bostadsområden

är ett ändamål, som motiverar införande av expropriationsrättsliga regler,

och att de skäl, som talar för dylika regler i det nu aktuella fallet förenar

sig med önskemålet att bevara väsentliga historiska och kulturhistoriska

värden. Vidare framhålles, all ett kommunalt huvudmannaskap för

själva saneringsverksainheten icke nödvändigtvis behöver innebära, att staden

för all framtid behåller den omedelbara förvaltningen av de inlösta

fastigheterna. Tvärtom torde det ligga i stadens intresse att snarast möjligt

minska sina omfattande och, som det kan förmodas, i åtskilliga fall förlustbringande

engagemang genom att upplåta fastigheterna med tomträtt

eller överlåta dem till enskilda intressenter. Hittills vunna erfarenheter av

stadssaneringar ger också vid handen, att det bl. a. med hänsyn till storleken

av de intrångsersättningar, som utgår i samband med expropriation,

är angeläget för staden att i största möjliga utsträckning bereda utrymme

inom saneringsområdet åt dem, som förut bebott området eller bedrivit

verksamhet där.

I enlighet med vad sålunda anförts uttalar utredningen som sin uppfattning,

att önskemålet att åvägabringa sanering inom här avsedda bebyggelseområden

icke kan tillgodoses med mindre en viss utvidgning av lagreglerna

om expropriation kommer till stånd.

Beträffande frågan om den tilltänkta lagstiftningen bör få karaktären av

en speciallag för Gamla Stan eller erhålla allmän räckvidd

nämner utredningen bl. a. att önskemålet att skydda kulturellt värdefulla

miljöer under den senaste tiden aktualiserat stadsplaneändringar även i

andra städer än Stockholm och att med hänsyn härtill torde kunna förutses,

att en saneringsverksamhet av likartad karaktär som den förut beskrivna

kommer att visa sig behövlig även inom andra orter än huvudstaden. Visserligen

har förhållandena i Gamla Stan icke någon direkt motsvarighet på

andra håll. önskemålet att skydda och bevara äldre stadspartier kan emellertid

nödvändiggöra saneringsföretag, vilka i så måtto är jämförbara med

saneringen av Gamla Stan, att de knappast kan förväntas komma till stånd

annat än om möjlighet finns för samhället att vid behov använda expropriation

för ändamålet. Med hänvisning härtill föreslår utredningen, att lagstiftningen

får allmän räckvidd och att erforderliga regler upptages i byggnadslagen

i det avsnitt som handlar om avstående av mark för bl. a. saneringsändamål.

Vid sitt ståndpunktstagande till frågan, hur de erforderliga bestämmelserna

bör vara utformade, har utredningen till en början övervägt spörsmålet

om expropriationsområdets avgränsning. Med hänsyn till

vad förut anförts om förutsättningarna för att genomföra saneringen synes

det utredningen nödvändigt, att staden får en tämligen vittomfattande expropriation

sbefogenhet. Bestämmelserna bör utformas med tanke på att

förfarandet icke får upplösas i en serie detaljaktioner med risk för att expropriationen

av någon eller några utav fastigheterna onödigtvis fördröjes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

!6 Kungl. Maj.ts proposition nr i6 år 1963

Slutsatsen blir, att det för expropriationsområdets avgränsning i princip avgörande

bör vara, vad som från teknisk synpunkt och med hänsyn till

fastigheternas direkta nytta av tillämnade åtgärder utgör en lämplig saneringsenhel.

Rörande de spörsmål, som det gäller att taga ställning till vid avgörande

av saneringsenheternas lämpliga utformning, hänvisar utredningen till sin

redogörelse i fråga om de åtgärder, som kan tänkas bli aktuella vid saneringen

av Gamla Stan (jfr betänkandet s. 27—30). I anslutning till kravet på

att expropriationsområdct principiellt bör omfatta även sådana fastighetei

som, ehuru de rent tekniskt icke berörs av åtgärderna, likväl har direkt

nytta av dessa, anför utredningen därjämte.

Enligt det lagstadgandc, som närmast aktualiseras vid större stadssaneringar,

nämligen 44 § byggnadslagen, kan staden — sedan fråga väckts om

antagande eller ändring av stadsplan för saneringens genomforande — berättigas

lösa icke blott den mark som erfordras för själva saneringen utan

även annan inom saneringsområdet eller i dess omedelbara närhet helagen

mark, för vilken planens genomförande kan väntas medföra väsentligt ökat

värde. De synpunkter som lett till att värdeökningen i och för sig utgör expropriationsgrund

har icke samma aktualitet då det gäller en sanering a\

typen Gamla Stan som vid en egentlig stadsombyggnad. Visserligen kan en

upprustning av ett äldre bebyggelseområde, bl. a. till följd av ökade trivselvärden,

få betydelse även för angränsande bebyggelse såtillvida att denna

blir mera eftertraktad och därigenom lämnar en högre hyresavkastning. Den

värdeökning, varom här är fråga, torde emellertid vid en sanering av torevarande

art bli av måttlig omfattning. Värdestegringssynpunkterna synes

med andra ord vara av underordnad betydelse. Vad man däremot icke kan

bortse från är, att saneringsåtgärder som vidtagits inom ett visst område

stundom medför en direkt nytta även för närliggande fastigheter, i det att

vad som åstadkommits genom saneringen kan väntas bli i väsentlig omfattning

taget i anspråk även av dessa. Ett typexempel utgör det fallet, att eu

gemensam gård anlägges i kvarterets centrum, sedan gårdsbebyggelsen utrivits.

Nyttan av en sådan åtgärd — den ökade tillgången på ljus och luft

samt möjligheten att begagna gården jämte därå utförda anläggningar

kommer regelmässigt till godo kringliggande fastigheter, oavsett om de släppt

till mark för gården eller icke. I sådana fall — där en genom stadens åtgärder

tillskapad nyttighet är av väsentlig betydelse för ett ändamålsenligt

utnyttjande av närliggande fastigheter och därför kan väntas bli ianspiåktagen

av jämväl dessa fastigheter —- är det uppenbarligen angeläget att

saneringsenheten innesluter även grannfastigheterna, vilkas ägare rimligen

bör bidraga till kostnaderna för åtgärderna. För att säkerställa denna bidragsskyldighet

synes det----lämpligast att i princip låta stadens ex
propriationsrätt

omfatta också de närliggande fastigheterna. En annan sak

är att ett utövande av rätten att inlösa sådana fastigheter endast undantagsvis

torde bli aktuellt.

Med tanke på att behovet av lagstiftningsåtgärder för att åvägabringa samverkan

mellan fastigheter för gemensamma ändamål f. n. utredes inom 1954

ärs fastighetsbildningskommitté anför utredningen, att det möjligen kunde

ifrågasättas, om icke införandet av den av utredningen föreslagna expropriationsbefogenheten

skulle i någon mån föregripa resultatet av nyssnämnda

utredning. En lagstiftning om tvångsbildning av samfälligheter kan ernel
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1963

17

lertid näppeligen få ett så vittsyftande innehåll, att det med stöd av den

blir möjligt att övervinna alla de problem, som uppstår vid en sanering avtypen

Gamla Stan. Möjligheten av att en sådan lagstiftning framdeles kommer

till stånd anses därför icke böra inverka på utformningen av de nu aktuella

expropriationsrättsliga bestämmelserna.

Utredningen förklarar, att den självfallet finner det angeläget att tillse,

att lagstiftningen utformas så, att den enskildes intresse av att behålla sin

fastighet icke uppoffras i andra fall än då så är nödvändigt för att tillgodose

saneringsintresset, sådant detta i det föregående preciserats. I sammanhanget

Irambålles, att det inom Gamla Stan torde finnas ett icke obetydligt antal

byggnader, som i flera generationer innehafts av en och samma släkt eller

som förvärvats i syfte att bereda ägaren bostad på äldre dagar, och att åtskilliga

företag sedan länge haft sin verksamhet förlagd till lokaler i egna

fastigheter i stadsdelen.

I nu berört avseende understryker utredningen, att en allmän förutsättning

för att en expropriationsbefogenhet skall få utövas är att tvångsingripande

i det särskilda fallet finnes nödvändigt för att trygga det åsyftade

ändamålet. Detta bör givetvis gälla även här, och det bör ankomma på Kungl.

Maj :t att i varje särskilt fall avgöra, om expropriation skall få äga rum.

Om det vid prövningen av en expropriationsansökan befinnes, att saneringens

ändamålsenliga genomförande kan säkerställas på annat lämpligt sätt

än genom expropriation, bör ansökningen avslås. Utredningen tillägger, att

det säkerligen även för staden ter sig angeläget att icke utnyttja en expropriationsbelogenhet

längre än som är ofi-ånkomligen nödvändigt för att tillgodose

saneringsintresset och att det med hänsyn till de dryga kostnaderna

för företaget från stadens synpunkt framstår såsom önskvärt att kunna

påräkna medverkan från fastighetsägare, vilka är beredda och har resurser

att offra de förhållandevis stora belopp, som fordras för att sätta fastigheterna

i godtagbart skick. Eftersom saneringsverksamheten förmodligen

ter sig mindre lönande från privatekonomisk synpunkt, anser utredningen

emellertid att man kan räkna med, att det icke annat än i ett begränsat antal

fall blir aktuellt för fastighetsägare att påkalla, att hans fastighet skall

ehuru ingående i en i och för sig lämplig saneringsenhet — undantagas

från expropriation. Företrädesvis torde det komma att röra sig om sådana

tall, då expropriationsanspraket omfattar fastighet, som redan befinner sig

i tillfredsställande skick eller med fördel kan iståndsättas för sig, eller ock

en grupp av fastigheter, vilkas ägare förenat sig om att genomföra saneringen

i egen regi.

1 fråga om de synpunkter, som bör beaktas i den mån spörsmålet om att

undantaga fastighet från expropriation aktualiseras, anför utredningen bl a

följande.

Den ledande synpunkten måste uppenbarligen vara att ett undantagande

icke får ske, om detta skulle innebära att fastigheten komme att brytas

ut ur en i och för sig lämplig saneringsenhet och saneringsföretaget i övrigt

härigenom skulle omöjliggöras eller väsentligt försvåras. Fastighet, varom

2 Iiihanq till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 16

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr i6 ur I Uti it

fråga är, måste kunna bestå även efter saneringens genomförande, och

förhållandena får icke vara sådana, att det är behövligt att taga den i anspråk

för att möjliggöra ett ändamålsenligt utnyttjande av intilliggande fastigheter.

Den omständigheten, att en del av en fastighet behöver tagas i anspråk

för en gemensamhetsanordning eller för annan fastighets behov, bör

dock givetvis icke i och för sig medföra att hela fastigheten exproprieras,

om återstoden kan bilda en lämplig fastighetsenhet, antingen för sig eller i

förening med annan mark, som undantages från expropriation. — För den

händelse det vid de förberedande undersökningar av stadsplanefrågorna,

som naturligen måste föregå expropriationsförfarandet, anmäles eller eljest

framstår som troligt, att en grupp av fastighetsägare vill genomföra upprustningen

i egen regi, bör givetvis ingående undersökas i vad mån det genom

att jämka gränserna för en tillämnad saneringsenhet eller på annat

sätt är möjligt att tillgodose de enskilda intressena. Stöd för att så skall

ske står för övrigt att hämta i 4 § byggnadslagen och 9 § byggnadsstadgan.

Fortsättningsvis betonar utredningen bl. a. att det naturligtvis också är

viktigt, att vederbörande fastighetsägare verkligen har vilja och förmåga att

genomföra upprustningen. Skall lagstiftningen fylla sitt syfte, bör enbart

ett påstående från fastighetsägares sida om en nära förestående upprustning

icke vara tillräckligt för att undantaga hans fastighet från expropriation

och det synes ej heller lämpligt att efter mönster av 45 § byggnadslagen utforma

regler, som gör det möjligt att låta frågan om expropriation anstå i

avbidan på att fastighetsägaren vidtager erforderliga saneringsåtgärder.

Eftersom det, såsom beträffande Gamla Stan, mestadels är fråga om hårt

förslummad bebyggelse, förefaller det icke obefogat att låta avgörandet bero

på den utredning fastighetsägaren kan förebringa rörande sin vilja och förmåga

att sätta fastigheten i ett skick, som svarar mot den åsyftade allmänna

standarden inom området. En regel av sådan innebörd kan förmodas

dessutom medföra den eftersträvansvärda effekten, att fastighetsägare,

som verkligen vill rusta upp och för framtiden behålla sina fastigheter, får

intresse av att i ett tidigt skede sätta sig i kontakt med stadens myndigheter

för att få sina önskemål tillgodosedda vid planläggningen och om

möjligt få till stånd överenskommelser med staden om villkoren för saneringens

genomförande. Eftersom det vidare torde ligga i stadens intresse

att fastighetsägarna medverkar vid saneringen, lärer staden icke vara

obenägen att träffa uppgörelse, när så kan ske på rimliga villkor. Med hänsyn

härtill kan man förmoda, att antalet verkliga tvistefrågor icke blir

stort.

Vad gäller kravet på utredning om fastighetsägarens vilja och förmåga

att genomföra upprustningen framhåller utredningen bl. a., att detta krav

naturligtvis måste variera från fall till fall. Där fråga är om en fastighet i

relativt gott skick, torde kravet vanligtvis icke behöva ställas särskilt högt,

varemot det givetvis måste skärpas väsentligt, om fastigheten är i så dåligt

skick, att det ekonomiska utbytet av en upprustning icke kan beräknas

svara mot kostnaderna för åtgärden. Utredningen hänvisar i detta sammanhang

till, att en fastighetsägare, som befarar att avgörandet av expro
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr 46 år 1663

19

priationsfrågan kan komma att gå honom emot, har möjlighet att definitivt

bevisa sin vilja och förmåga att fullgöra sina mot staden gjorda åtaganden

genom att ställa godtagbar säkerhet.

Liknande synpunkter är enligt utredningens mening att anlägga i fall,

då stadens önskemål att få expropriera viss fastighet beror på att fastigheten

drar väsentlig nytta av förbättringsåtgärder på andra fastigheter. Om

stadens lösningsanspråk icke vilar på annan grund än önskemålet att staden

skall få gottgörelse för den nytta fastigheten kan väntas erhålla av

saneringsåtgärder å närliggande fastigheter, är det i och för sig tänkbart

att ersätta expropriationsbefogenheten med en föreskrift om skyldighet för

vederbörande fastighetsägare att utgiva ersättning till staden med vad som

motsvarar nyttan. Av praktiska skäl anses det emellertid mindre lämpligt

att utforma lagbestämmelserna på sådant sätt, och utredningen erinrar härvidlag

om att 44 § byggnadslagen i sin ursprungliga lydelse innehöll en

regel av liknande innebörd, vilken emellertid sedermera slopades. Normalt

bör det dock vara möjligt att komma till en skälig uppgörelse om vad fastighetsägaren

skall betala för att staden skall uppgiva sitt expropriationsanspråk,

allrahelst som staden vid en sanering av förevarande art icke torde

ha några egentliga markpolitiska aspirationer och ej heller lär ha något

intresse av att öka saneringskostnaden genom onödiga markförvärv. Fastighetsägare,

vars anbud icke godtagits av staden, bör kunna få frågan om

anbudets skälighet prövad av Kungl. Maj :t i expropriationsärendet. Utredningen

avser härmed icke, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet

att fastställa det belopp, varmed ersättning skall utgå, utan enbart att

Kungl. Maj :t, om fastighetsägaren bestrider expropriation under hänvisning

till ett av honom gjort anbud om ersättning, skall vid expropriationsfrågans

avgörande beakta, om anbudet varit av beskaffenhet att skäligen

böra godtagas av staden. Anbudet bör icke ha karaktär enbart av förlikningsförslag

utan vara bindande för fastighetsägaren för det fall, att expropriationsansökningen

avslås av Kungl. Maj :t.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att frågan om viss särskild fastighet

i ett givet fall bör undantagas från expropriation icke är ägnad att

lösas genom någon automatiskt verkande regel utan bör få bero på en avvägning

från fall till fall av de omständigheter, som talar för den ena eller

den andra lösningen. I anslutning härtill anför utredningen.

Det kan vid nu anmärkta förhållanden göras gällande, att förutsättningarna

för att fastighet skall undantagas från expropriation icke behöver

särskilt angivas i författningstexten. Eftersom expropriation enligt de tidigare

redovisade principerna ej skall få ske utan Kungl. Maj:ts medgivande,

ankommer det oavsett förefintligheten av en särskild bestämmelse i ämnet

på Kungl. Maj:t att tillse, att expropriationen icke får större omfattning än

som erfordras för att tillgodose expropriationsändamålet. Detta lär i förevarande

sammanhang betyda, att expropriation icke kommer att beviljas i

fall då utredningen ger vid handen, att saneringen med lika eller större fördel

kan ombesörjas på annat sätt än i stadens regi. Emellertid talar också

goda skäl för att författningstexten avfattas så, att den direkt anger de

omständigheter, som är att beakta vid prövningen. Sakägarna får därige21

Dihang till riksdagens protokoll 1963. I samt. Xr 40

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 4(1 dr 1963

nom större möjlighet att inrikta sin argumentering på vad som är väsentligt

i sammanhanget samt får tillika en anvisning om lämpligheten av att

i första hand söka träffa uppgörelse med staden om villkoren för saneringens

genomförande och att framlägga sina önskemål för staden i god

tid innan expropriationsärendet avgöres. — Av nu anförda skäl anser utredningen

det vara lämpligast, att de förutsättningar, som skall gälla för

att en fastighet — ehuru ingående i en i och för sig lämpligt avpassad saneringsenhet

— skall kunna undantagas från expropriation, kommer till

direkt uttryck i författningstexten. Detta synes böra ske genom en föreskrift

om att Kungl. Maj :t vid bestämmande av vad som får lösas skall

taga skälig hänsyn till markägares önskan att förena sig med staden om

saneringsåtgärderna och hans utfästelser att bidraga till deras genomförande.

Till undvikande av missförstånd må framhållas, att uttrycket »förena

sig med staden» syftar icke blott på samgående i förenings- eller bolagsform

e. d. utan över huvud på åtgärder från fastighetsägares sida, som

främjar saneringsverksamheten.

I fråga om den närmare utformningen av lagreglerna

föreslår utredningen till en början, att inlösningsrätten begränsas alt avse

tätbebyggt område för vilket stadsplan finns eller fråga om antagande av

sådan plan blivit väckt. Syftet med inlösningsrätten föreslås komma till

uttryck såsom en expropriationsförutsättning av innebörd, att saneringsbehovet

skall avse ett område med äldre bebyggelse, som det av historiska

eller kulturhistoriska skäl är angeläget att hålla i värdigt skick. I anslutning

härtill anför utredningen, att riksantikvarieämbetet självfallet städse

bör få tillfälle att, innan inlösningsärendet avgöres, framlägga sina synpunkter

på frågan, huruvida området har den angivna karaktären, liksom

ock beträffande lämpligheten från antikvarisk synpunkt av tillämnade saneringsåtgärder.

Särskild bestämmelse härom anser utredningen icke behövlig.

Under hänvisning bl. a. till att det icke bör vara tillräckligt motiv

för inlösen, att smärre missförhållanden kan konstateras i fråga om bebyggelsens

skick, föreslår utredningen, att såsom en ytterligare expropriationsförutsättning

skall gälla, att bebyggelsen är uppenbart vanvårdad eller

eljest företer väsentliga brister av beskaffenhet att försvåra genomförandet

av en lämplig stadsplan. Att expropriationsområdets gränser främst bör avgöras

med hänsyn till vad som från teknisk synpunkt utgör en lämplig saneringsenhet

kan enligt utredningens mening uttryckas så, att det skall vara

fråga om ett område inom vilket saneringsåtgärderna icke lämpligen kan

verkställas annorledes än i ett sammanhang.

Då det i nu förevarande sammanhang gäller att taga ställning icke blott

till antikvariska synpunkter utan även till plansynpunkler och då riksantikvariens

yttrande undantagslöst lär komma att inhämtas i inlösningsärendena,

finner utredningen icke påkallat att efter mönster av 108 § expropriationslagen

införa regler om initiativrätt för riksantikvarien. Utredningen

anser, att fråga om inlösen bör få väckas endast av vederbörande

kommun. Rörande spörsmålet om den utredning, som bör förebringas

vid en ansökan om inlösen anföres i betänkandet, att det självfallet bör

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 16 år 1963

21

ankomma på kommunen att vid ansökan om expropriation förebringa sådan

teknisk och ekonomisk utredning som erfordras för att motivera dess

ståndpunktstagande till frågan om de tillämnade saneringsåtgärdernas behövlighet

och expropriationsområdets närmare avgränsning. Vad som bör

klarläggas är givetvis såväl det nuvarande tillståndet som ock i stora drag

de åsyftade åtgärdernas art och omfattning. Mot bakgrunden av vad förut

anförts är för övrigt att förmoda, att vederbörande fastighetsägare redan

på ett tidigt stadium tagit del av kommunens önskemål i fråga om de erforderliga

åtgärderna. Vid prövningen av en expropriationsansökan har

Kungl. Maj :t givetvis även att taga ställning till spörsmålet, huruvida saneringsprogrammet

i de delar som har samband med expropriationsärendet

är lämpligt utformat. De synpunkter som i detta avseende framförts

från kommunens och fastighetsägares sida kan självfallet komma att kompletteras

vid den remissbehandling, som föregår beslutet i expropriationsfrågan.

Vad slutligen angår spörsmålet om den tidpunkt, då fråga om inlösen

skall kunna väckas, konstaterar utredningen, att förutsättningarna och sättet

för saneringen i praktiken måste vara i huvudsak klarlagda, innan staden

kan definiera och motivera sina anspråk. Då det gäller att i författningstext

ange nämnda tidpunkt, anser utredningen emellertid icke lämpligt

att gå så långt, att man kräver att stadsplan dessförinnan skall vara antagen

eller fastställd. En sådan bestämmelse skulle bl. a. på ett olämpligt sätt

begränsa stadens handlingsfrihet, när det gäller att träffa uppgörelse med

enskilda markägare. Vid utformandet av en lagregel i ämnet synes det därför

icke möjligt att anknyta till annan tidpunkt än den, då fråga väckts

om antagande eller ändring av stadsplan för det aktuella området.

På grundval av sina nu redovisade överväganden har utredningen upprättat

ett förslag till lag om ändring i bgggnadslagen. Enligt detta skall i

byggnadslagen införas ett nytt stadgande, 44 a §, om inlösen av mark. Såsom

förutsättning för inlösen skall gälla, att fråga väckts om antagande eller

ändring av stadsplan för område med äldre bebyggelse, som det av historiska

eller kulturhistoriska skäl är angeläget att hålla i värdigt skick. En ytterligare

förutsättning är att bebyggelsen är uppenbart vanvårdad eller eljest

företer väsentliga brister av beskaffenhet att försvåra genomförandet av en

lämplig stadsplan samt att härav påkallade åtgärder icke lämpligen kan verkställas

annorledes än i ett sammanhang. Om dessa förutsättningar är för

handen, skall Kungl. Maj :t kunna på ansökan medgiva staden att i erforderlig

omfattning lösa mark, som beröres av åtgärderna, ävensom annan inom

området eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vars ändamålsenliga

utnyttjande åtgärderna kan väntas bli av väsentlig betydelse. Vid bestämmande

av vad som må lösas skall skälig hänsyn tagas till markägares

önskemål att förena sig med staden om åtgärderna och gjorda utfästelser

att bidraga till deras genomförande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 ur 1963

I 45 § byggnadslagen bör enligt utredningens förslag undantag göras för

sädana fall, som avses med det av utredningen förordade nya stadgandet.

Det reformbehov, som aktualiserats i förevarande sammanhang, blir enligt

utredningens mening icke fullständigt tillgodosett genom den föreslagna

44 a § i byggnadslagen. För att bevara en kulturhistoriskt synnerligen värdefull

miljö kan det nämligen visa sig behövligt att vidtaga saneringsåtgärder

av mindre omfatttning än de som åsyftats med detta stadgande. Det kan

härvid gälla såväl enstaka byggnader som små grupper av hus och det behöver

icke nödvändigtvis vara fråga om områden med stadsplan eller ens

områden för vilka det är lämpligt att upprätta sådan plan. Exempelvis kan

det tänkas bli aktuellt att vidtaga åtgärder för att sanera och för framtiden

bevara enstaka grupper av särskilt märklig by- eller bruksbebyggelse.

Med tanke på fall av nyss berörd art konstaterar utredningen, att 1 §

första stycket 12 expropriationslagen visserligen kan tillämpas, då fråga är

om byggnader, som individuellt sett är kulturhistoriskt synnerligen märkliga,

men att det i allt fall kan starkt ifrågasättas om bestämmelsen överhuvud

är användbar, när det gäller en grupp av byggnader, där icke varje

enskild byggnad men väl helheten har ett framträdande kulturhistoriskt

värde. Såsom ett annat närliggande exempel nämnes det fall, att det av kulturhistoriska

skäl finnes angeläget att jämte ett märkligt byggnadsverk bevara

en närbelägen byggnad, utan vilken byggnadsminnet framstår som lösryckt

ur sin naturliga miljö. Utredningen anser vidare tveksamt, om expropriationsmöjligheten

står till buds, när ett till kategorien märkliga

byggnadsverk icke hänförligt hus behöver tagas i anspråk av det skälet, att

ett intilliggande byggnadsminne icke kan restaureras utan att ingrepp göres

jämväl på det närbelägna huset.

Utredningen betonar, att den i princip delar den uppfattning, som torde

få anses ligga till grund för den restriktiva avfattningen av bestämmelsen

i 1 § första stycket 12 expropriationslagen, nämligen att expropriation icke

bör komma till användning i andra fall än då åtgärden förestavas av ett

starkt behov. I anslutning härtill ges uttryck för den åsikten, att det icke

vore lyckligt, om expropriation skulle kunna — måhända till stort förfång

för andra intressen — komma till användning för att konservera äldre, uttjänta

byggnadsbestånd, vilkas värde från kulturhistorisk synpunkt icke är

oomtvistligt. Utredningen anför ytterligare.

Oavsett denna principiella inställning anser utredningen emellertid att

starka skäl talar för att nyssberörda bestämmelse i expropriationslagen göres

klart tillämplig även på sådana fall, då en bebyggelsegrupp är att anse

som synnerligen märklig från kulturhistorisk synpunkt och det därför får

anses vara av vikt att den bevaras som helhet, oaktat viss eller vissa av

byggnaderna icke är av större kulturhistoriskt värde i och för sig utan besitter

dylikt värde blott i egenskap av integrerande delar av gruppen. Visserligen

är det här regelmässigt fråga om mindre genomgripande saneringsfall

än som åsyftas i den föreslagna 44 a § byggnadslagen, och de skäl som

uppbär sagda lagregel kan icke annat än delvis åberopas i nu förevarande

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Knngl. Maj:ts proposition nr ''rf år 1963

sammanhang. Det kan likväl icke anses befogat att beträffande de nn aktuella

fallen anlägga ett väsentligt snävare betraktelsesätt än det som kommit

till uttryck i nyssnämnda paragraf. Fastmera måste det anses att avsaknaden

av en möjlighet till expropriation i dessa fall i själva verket skulle

innebära en besvärande lucka i de expropriationsrättsliga bestämmelserna.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att bestämmelsen i 1 §

första stycket 12 expropriationslagen ändras så, att expropriation skall kunna

äga rum för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig bebyggelse,

som ej kan tryggas på annat sätt. I anslutning härtill förordas en redaktionell

jämkning av 108 § samma lag samt av rubriken till denna paragraf.

Utredningen anser, att utbytet av det i gällande lagtext begagnade ordet

»byggnad» mot ordet »bebyggelse» tillfyllest utmärker, att expropriation

skall kunna äga rum oaktat icke varje enskild byggnad för sig är av större

intresse från kulturhistorisk synpunkt, och att det även ger vid handen, att

expropriationen skall kunna avse icke blott själva byggnaderna utan också

ett lämpligt avpassat tomtområde till dessa.

Utredningens experter herrar Hernmarck och Westman har i särskilda

yttranden var för sig utvecklat vissa synpunkter rörande bl. a. anknytningen

mellan stadsplanefrågan och den av utredningen föreslagna inlösningsrätten

enligt 44 a § byggnadslagen.

Hernmarck anför bl. a. att den av utredningen föreslagna lösenrätten i

44 a § byggnadslagen har en betydligt mer svårbedömbar anknytning till

stadsplanefrågan än vad som är fallet beträffande lösenrätt enligt 44 och

45 §§ samma lag. Den svårighet, som uppkommer vid tillämpningen av det

föreslagna lagrummet, består å ena sidan i att tillgodose stadens önskemål

om inlösenrätt redan på utredningsstadiet och å andra sidan i att lämna

markägaren tillräckligt definitiva besked för att denne skall kunna bedöma

sina möjligheter att själv genomföra åtgärderna. Den av utredningen föreslagna

ordningen ger visserligen staden större frihet att under hand ändra

dispositionerna men därav följer jämväl att markägaren måhända icke beredes

tillfälle att från sina synpunkter bedöma den slutgiltiga lösningens

för- och nackdelar. I fortsättningen av sitt yttrande kommer Hernmarck in

på spörsmålet om vilka garantier som bör uppställas för att den markägare,

som styrkt sin vilja och förmåga att själv genomföra åtgärderna eller medverka

till dessa, också genomför sina avsikter. Under hänvisning till att

prövningen härav vid tillämpning av 45 § byggnad slagen torde äga rum

utan att krav reses på bindande utfästelser från markägaren till staden

och än mindre på ställandet av säkerheter, medan nu angivna fordringar

i allmänhet synes komma att ställas på markägaren enligt utredningens

förslag, ifrågasätter Hernmarck, om icke den i övrigt fria prövningen av

lösenrätten bör innebära att angivna villkor icke särskilt uppställes i lagen.

Avslutningsvis framhåller Hernmarck, att oavsett om lösenrätten anknytes

till den ena eller andra tidpunkten i förhållande till stadsplanens faststäl
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963

lelse skäl kan anföras för att det betydelsefullaste momentet i markägarens

ställning kommer till uttryck direkt i lagtexten — något som också

förutskickats i Stockholms stads framställning om lagändring och i överståthållarämbetets

skrivelse till Kungl. Maj:t vid överlämnandet av nämnda

tramställning — varvid lagen skulle angiva, att vid bestämmande av vad

som må lösas hänsyn skall tagas till markägarens vilja och förmåga att

genomföra eller medverka till åtgärderna.

Westman erinrar om att såväl enligt zonexpropriationsbestämmelsen i

44 § byggnadslagen som enligt den av utredningen föreslagna 44 a § för

meddelande av expropriationstillstånd är tillräckligt, att fråga väckts om

antagande eller ändring av stadsplan, och att enligt motiven till förstnämnda

stadgande är tillfyllest med ett utkast till stadsplan, eventuellt upptagande

ilera alternativa lösningar. I sammanhanget nämner Westman, att skälen

till att man icke velat kräva något detalj utformat förslag är flera. Ett av

skälen är att det framlagda stadsplaneförslaget icke skall få verka förhöjande

på expropriationsersättningen, ett annat att det visat sig i hög grad

olämpligt att — såsom skett i 45 § byggnadslagen — binda expropriationen

till en utformad stadsplan. Vid större saneringar visar det sig nämligen

iegelmässigt nödvändigt alt successivt vidtaga ändringar i den ursprungliga

planläggningen. Ett meddelat expropriationstillstånd kan, om det bundits

till ett utformat stadsplaneförslag, komma att hindra i och för sig önskvärda

eller nödvändiga ändringar i planen. Enligt Westmans mening kan

s\årigheter av angiven beskaffenhet inträda om man kräver många detaljer

i ett saneringsprogram för Gamla Stan för att expropriation skulle kunna

medges. Westman fortsätter.

Nu har i utredningens motiv visserligen uttalats, att det stadsplaneutkast

som skall togas tdl expropriationsansökningen endast i stora drag behöver

klarlagga de åsyftade åtgärdernas art och omfattning. Emellertid ingår i utredningens

förslag en regel som korsar detta uttalande. Regeln utgöres av

stadgandet om att vid bestämmande av vad som må lösas skälig hänsyn skall

tagas till markägares önskemål att förena sig med staden om åtgärderna

och gjorda utfästelser att bidraga till deras genomförande. Enligt den tydning^

som denna bestämmelse erhållit i motiven, skulle detta innebära bl. a.

att Kungl. Maj :t, om fastighetsägaren bestrider expropriation under hänvismng

till ett av honom gjort anbud om ersättning, har att vid expropriationstrågans

avgörande beakta, om anbudet varit av beskaffenhet att* skäligen

bora godtagas av staden. Om fastighetsägarna skola kunna lämna anbud och

^aj - t kunna pröva deras skälighet, fordras emellertid noggrann

kännedom om vilka saneringsåtgärder som skola vidtagas. Regeln om*fastiglietsagarens

rätt att fria sig genom penninganbud måste alltså föra till att

vid expropriationsansökningen skall fogas ett utarbetat stadsplaneförslag och

icke ett i stora drag uppgjort utkast. Härmed är emellertid förenade de ovan

nämnda tekniska och ekonomiska olägenheterna. — Utredningen har själv

ifrågasatt, om de föreslagna reglerna angående fastighetsägares rätt att undgå

expropriation äro behövliga och erinrat om att Kungl. Maj :t alltid lär ha

att tillse att expropriationen icke får större omfattning än som erfordras

tor att tillgodose expropriationsändamålet. Regeln är alltså onödig, eftersom

den utan särskilt stadgande iakttages vid meddelandet av expropriationstillstånd

enligt nu gällande lag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 46‘ år 1963

25

Remissyttrandena

Det alldeles övervägande antalet remissorgan tillstyrker, att en lagstiftning

i det av utredningen angivna syftet kommer till stånd. Endast i ett fåtal

fall, närmare bestämt i de yttranden, som inkommit från Näringslivets

byggnadsdelegation jämte dess medlemsorganisationer Sveriges fastighetsägareförbund,

Handelskamrarnas nämnd, Svenska bankföreningen och

Svenska försäkringsbolags riksförbund — vilka samtliga förklarat sig instämma

i delegationens yttrande — avstyrkes helt den föreslagna lagstiftningen.

Någon meningsskiljaktighet framkommer ej i remissyttrandena beträffande

den grundläggande synpunkten, att historiskt eller kulturhistoriskt

värdefulla miljöer vid den fortgående förnyelsen av byggnadsbeståndet bör

såvitt möjligt bevaras som levande inslag i samhällsbilden.

Beträffande behovet av expropriation s regler anför justitiekanslersämbetet

— med särskild syftning på bebyggelse av typen Gamla

Stan — att det allmänna för att åvägabringa en rationell saneringsverksamhet

i sådana fall, där åtgärder från de enskilda fastighetsägarnas sida icke

förslår eller helt uteblir, bör ha möjlighet att direkt engagera sig i verksamheten.

Nu gällande lagbestämmelser kan icke anses tillräckliga för att möjliggöra

ett sådant ingripande och en utvidgning av lagreglerna om expropriation

framstår därför som motiverad. Även Sven hovrätt delar utredningens

åsikt, att varken gällande bestämmelser om skydd för byggnadsminnen eller

reglerna i övrigt i byggnads- och expropriationslagstiftningen ger lämpliga

möjligheter att genomföra en sanering av det slag varom här är fråga. Hovrätten,

som framhåller att det är en viktig uppgift för samhället att värna

vår kulturellt värdefulla bebyggelse, anser det icke tänkbart att enbart lita

till enskildas insatser, när det gäller att få till stånd en sådan sanering, samt

finner det angeläget att erforderlig lagstiftning i ämnet kommer till stånd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att lagförslaget utgår från

den enligt hovrättens mening riktiga, under senare år allmänt accepterade

principen, att den äldre bebyggelsens kulturvärde, liksom landets naturskönhet,

utgör en hela folkets tillgång, och att det därför är en angelägen

uppgift för samhället att tillse, att detta värde icke förvanskas eller förstöres.

De snabba ekonomiska och tekniska omvandlingarna i samhället har så förändrat

förutsättningarna för ett bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

såsom privategendom, att denna på många håll är hotad av förfall

och förstörelse. Endast stat och kommun har tillräckliga möjligheter att ingripa

till skydd för de hotade värdena.

Bgggnadsstgrelsen uppger, alt styrelsen i sin verksamhet som central statsmyndighet

för ärenden rörande planläggning av bebyggelse och byggnadsväsende

i övrigt i skilda sammanhang måst konstatera, alt det ofta stött på

stora, ibland oöverstigliga svårigheter att kunna skydda, bevara och levandegöra

bebyggelsemiljöer av historiskt, kulturhistoriskt, arkitektoniskt eller

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963

konstnärligt värde. Behovet av en sådan lagstiftning som den föreslagna är

således mycket stort. Även om skyddet av värdefulla bebyggelsemiljöer icke

garanteras endast av att marken överföres i det allmännas eller kulturella

sammanslutningars ägo, är dock införandet i byggnads- och expropriationslagstiftningarna

av bestämmelser om rätt till expropriation för att tillgodose

dessa intressen en god grundval för förbättringar på området.

Överståthållarämbetet erinrar om att den med lagändringarna i första

hand åsyftade stadsdelen Gamla Stan representerar utomordentliga historiska

och kulturhistoriska värden. Detta förhållande, liksom det ådagalagda

behovet av betydande ekonomiska insatser från samhällets sida för att fullfölja

en sanering efter tänkta riktlinjer, talar med ovanlig styrka för att det

allmänna i samband med saneringen tillförsäkras möjlighet att förfoga över

mark inom området. Av samma skäl får de betänkligheter, som vid utvidgning

av expropriationsbefogenheterna anmäler sig med hänsyn till ingreppen

i den enskilda äganderätten, anses vara av förhållandevis mindre styrka

i detta fall.

Även de hörda länsstyrelserna är ense om behovet av en vidgad expropriationsrätt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller sålunda, att det ej sällan

stöter på svårigheter att genomföra en upprustning av det slag som nu är

i fråga. Intresset för bevarandet av märkliga och tidstypiska byggnader och

miljöer torde visserligen numera ha vunnit en stark förankring även hos

den stora allmänheten, men av naturliga skäl undgår inte heller ett dylikt

allmänt önskemål i det enskilda fallet påverkan av intressemotsättningar,

där rätten att själv få bestämma över sin egendom, familjetradition, ekonomiska

synpunkter o. s. v. ställs mot det allmännas intresse av samhällsbefrämjande

planläggning och tillbakablickande kulturvård. I de fall då försök

att neutralisera motsättningarna stöter på oöverstigliga hinder kan det

onekligen vara befogat, att samhället för att nå sina syften beredes möjlighet

att tillgripa tvångsåtgärder. Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar bl. a.

om att en upprustning av byggnadsbeståndet ofta kan förväntas bli så kostnadskrävande,

att den icke torde kunna genomföras av annan än samhället

självt eller med dess stöd, och hälsar med tillfredsställelse utredningens

förslag till komplettering av byggnadslagen.

Att gällande lagbestämmelser icke erbjuder tillräckliga medel för att effektivt

genomföra ett sådant saneringsföretag, som Stockholms stad planerat

för stadsdelen Gamla Stan, konstaterar även Sveriges advokatsamfund.

Samfundet delar utredningens uppfattning, att en viss utvidgning av lagreglerna

om expropriation är påkallad för att möjliggöra en rationell upprustning

av äldre från historisk eller kulturhistorisk synpunkt märklig

stadsbebyggelse. Flera remissorgan, däribland Föreningen Sveriges stadsarkitekter

och Svenska kommunaltekniska föreningen, påtalar att skyddet för

kulturhistoriskt värdefulla miljöer för närvarande är otillräckligt. Sistnämnda

förening anser, att bristerna i detta hänseende för de svenska städerna

försvårat och i många fall omöjliggjort bevarandet av områden, vilka speglat

stadsutvecklingen och samtidigt utgjort intressanta och värdefulla inslag

i stadsmiljön.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1U63

27

I sammanhanget bör nämnas, att åtskilliga remissorgan helt allmänt givit

uttryck åt sin tillfredsställelse över de ökade möjligheter att åstadkomma

skydd för värdefulla bebyggelsemiljöer, som en lagstiftning i föreslagen riktning

skulle komma att ge. Till denna grupp hör bland andra riksantikvarieämbetet

och Nordiska museets nämnd.

En tveksam inställning till frågan om behovet av lagstiftningsåtgärder

kommer till synes i det yttrande, som avgivits av Stockholms stadshypoteksförening.

Utan att bestämt avstyrka utredningens förslag framhåller föreningen

— närmast med sikte på saneringen av Gamla Stan — att en lösningsrätt

för staden bör komma i fråga först sedan övriga utvägar att lösa

saneringsproblemet visats icke kunna leda till avsett resultat. Saneringsförctaget

bör stödjas med särskilda statliga eller kommunala lån eller bidrag

och gentemot tredskande ägare kan — i den mån ej redan nu gällande bestämmelser

erbjuder utvägar — ifrågasättas särskilda sanktioner, måhända

i form av vitesföreläggande och lösningsrätt för övriga ägare av fastigheter,

som ingår i företaget. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa hänvisar i

sitt remissyttrande till de synpunkter stadshypoteksföreningen anfört och

betonar härvid särskilt angelägenheten av att upprustningen om möjligt

åstadkommes genom frivilliga insatser från fastighetsägarna.

1 sitt avstyrkande yttrande konstaterar Näringslivets byggnadsdelegation

som anser utredningens förslag böra i första hand bedömas med utgångspunkt

från förhållandena i Gamla Stan — att det inom ramen för de allmänna

riktlinjer, som uppdragits för en upprustning av denna stadsdel,

kan tänkas många varierande lösningar av skilda delproblem. Delegationen

nämner ett flertal exempel på sådana problem och framhåller, att definitiva

lösningar, som kan läggas till grund för det egentliga planarbetet, kan

presenteras först efter det att delproblemen belysts och avvägts. Delegationen

fortsätter.

Det är uppenbart, att den enskilde fastighetsägarens vilja och förmåga

att deltaga i saneringen helt blir beroende av de definitiva lösningarnas

konsekvenser i avseende på fastighetsindelning, ekonomi, förvaltning m. m.

I medvetande härom anser sig delegationen icke på nuvarande stadium av

utredningsverksamheten kunna vitsorda riktigheten av expropriationsutredningens

deklarerade uppfattning, att »man endast i begränsad utsträckning

kan räkna med, att upprustningen kommer till stånd på enskilt initiativ».

Enligt delegationens mening följer av det förestående, att underlag för

närvarande saknas för att man skall kunna med någon grad av säkerhet

bedöma behovet av lagstiftningsåtgärder över huvud taget på hithörande

område. Än mindre kan förutsägas, huruvida ett genomförande av expropriationsutredningens

förslag kan komma att visa sig effektivt och lämpligt.

Motsatsen är icke utesluten. Frågan synes vara för tidigt väckt. Andra utvägar

att stimulera intresset för saneringsverksamheten bör i första hand

prövas.

Efter att i fortsättningen av sill

stöd från det allmännas sida för saneringens genomförande ävensom betydelsen

för Gamla Stans del av fastighelsbildningskommilléns väntade förslag

till lagregler om samverkan för gemensamhetsanordningar, anför delegationen

ytterligare.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr \6 år 1963

Delegationen vill med det anförda ha sagt, att någon utvidgning av expropriationslagstiftningen

enligt utredningens förslag icke bör genomföras

förrän klart kan visas, att behov därav föreligger. Detta kan med så mycket

större skäl hävdas, som det icke synes uteslutet, att gällande lagstiftning

kan — sedan stadsplan med tillhörande bestämmelser upprättats —

visa sig erbjuda tillräckliga garantier för genomförandet av saneringsverksamheten

i Gamla Stan. Delegationen tänker här närmast på en tillämpning

av 46 och 47 §§ byggnadslagen med dessa paragrafers anknytning till 31 g

samma lag samt 1960 års lag om byggnadsminnen. Den enskilde markägaren

bör enligt delegationens mening ges en ärlig chans att bedöma sina förutsättningar

att deltaga i saneringsverksamheten. Härför erfordras ett i

detalj utarbetat program, som även belyser kostnadssidan med särskild uppmärksamhet

riktad på extraordinära, såsom oräntabla ansedda investeringar,

betingade av dåliga grundförhållanden och kulturvårdsintressen. Färdig

stadsplan med tillhörande bestämmelser är en annan förutsättning. Slutligen

bör de eventuella möjligheterna att erhålla statligt eller kommunalt

stöd för verksamheten vara utredda och i förekommande fall regler härför

meddelade.

Med instämmande i det nu berörda remissyttrandet anlägger Sveriges

fastighetsägareförbund och Handelskamrarnas nämnd vissa ytterligare synpunkter

på utredningens förslag. Fastighetsägareförbundet anför bl. a., att

det ligger i sakens natur att fastighetsägarna i Gamla Stan kommer att inrikta

sig på att söka genomföra ett miljöskyddsprogram för stadsdelen, så

snart ett sådant föreligger och, i den mån så kan ske, tagit sig uttryck i

ändrade stadsplaner med därtill hörande bestämmelser. I en sådan situation

kan man också utgå från, att fastighetsägarna betraktar det som mer eller

mindre självfallet, att de åtgärder som påfordras måste samordnas och

bringas till utförande i samverkan med staden och under ledning närmast

av byggnadsnämnden. — Handelskamrarnas nämnd erinrar bl. a. om att

det vid tillkomsten av lagen om byggnadsminnen icke ansetts påkallat att

genom reformer på byggnadslagstiftningens område söka ernå en förstärkning

av skyddet för de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna.

Från flera håll understryks behovet av ekonomiskt stöd från

det allmännas sida för saneringsverksamheten. Justitiekansler sämbetet anser

det sålunda — med hänsyn till att det allmänna har intresse av en fortsatt

och intensifierad saneringsverksamhet i Gamla Stan och till att en sådan

verksamhet från rent ekonomisk synpunkt i regel icke torde vara lönande

— naturligt och riktigt att det allmänna i ökad utsträckning lämnar

ekonomiskt och annat stöd åt de enskilda fastighetsägare, som önskar genomföra

erforderliga saneringsåtgärder. Svea hovrätt hyser en liknande uppfattning

och framför därjämte särskilda synpunkter på frågan om fördelningen

mellan samhället och de enskilda fastighetsägarna av saneringskostnaderna.

Enligt hovrättens mening kan det exempelvis synas påkallat, att

kommunen svarar icke blott för stadsplanetekniska utredningar och anordnande

av allmänna platser utan också för vissa samfällda anordningar, t. ex.

en gemensam värmecentral med huvudledningar. Det kan jämväl övervägas,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr \6 är 1963

i vad mån det allmänna bär bekosta vissa åtgärder, som närmast berör enstaka

fastigheter, såsom nödvändiga grundförstärkningar. Ett klarläggande

av dessa fördelningsfrågor synes ägnat att underlätta såväl frivilliga överenskommelser

med fastighetsägarna som bestämmandet av expropriationscrsättningar

och köpesummor vid senare återförsäljningar efter genomförd

sanering. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att det väl självfallet

förhåller sig så, att kommunerna ofta är närmast till att subventionera en

saneringsverksamhet av nu åsyftad art, men betonar samtidigt, att man icke

enbart bör lita till kommunala insatser. För att verksamheten skall få önskvärd

inriktning och omfattning är det i hög grad påkallat, att statliga organ

har möjlighet att mera effektivt verka för att nödvändiga initiativ tages av

kommunerna. Riksantikvarieämbetet skulle få långt större möjligheter att

verka för sina uppgifter, om detta ämbete inom rimliga gränser kunde utverka

också ett statligt stöd åt önskvärda saneringsåtgärder. Konsekvensen

av att bevarandet av kulturvärdena betraktas som en samhällsuppgift är, att

också statliga medel bör stå till förfogande härför. Länsstyrelsen i Gotlands

län önskar, att frågan hur saneringsföretag med kulturhistoriskt syfte skall

kunna finansieras i städer med mindre stark ekonomisk ställning särskilt

utredes. Liknande krav på utredning om finansieringsfrågorna framföres för

övrigt från flera håll, bl. a. av Föreningen Sveriges stadsarkitekter och Näringslivets

byggnadsdelegation.

Sambandet mellan utredningens förslag och en eventuell lagstiftning

om gemensam hetsanläggningar berörs i flera yttranden. 1954

års fastighetsbildningskommitté, i vars uppdrag ingår att överväga behovet

av en dylik lagstiftning, anför i detta hänseende bl. a., att det knappast kan

göras gällande, att ett genomförande av expropriationsutredningens förslag

i och för sig skulle komma att hindra eller försvåra kommitténs arbete. Å

andra sidan måste beaktas, att den önskvärda saneringen av Gamla Stan och

andra liknande områden till icke ringa del går ut på att inrätta gemensamlietsanläggningar

av samma slag som avses med kommitténs uppdrag. Ett

samband föreligger härigenom uppenbarligen mellan det föreliggande förslaget

och den lagstiftning, som kommittén förbereder. Detta kan måhända

ge anledning att iakttaga viss försiktighet vid lagstiftningsärendets fortsatta

behandling. — Kommittén uppger, att den beräknar inom kort avsluta sitt

arbete i nyss angiven del, och framhåller i anslutning härtill, att dess blivande

förslag åsyftar att lösa de till gemensamhetsanläggningarna hänförliga

problemen även för det fall, alt mark blivit föremål för inlösen enligt

de bestämmelser, som föreslås i expropriationsutredningens betänkande.

Härom anför kommittén ytterligare.

Sedan samtliga aktuella fastigheter kommit i samma ägares — stadens —

band, torde det sålunda bli möjligt att med tillämpning av de regler kommittén

ämnar föreslå inrätta gemensamhctsanläggningar av olika slag för

fastigheterna. Anknytningen mellan dessa och anläggningarna avses vara i

princip orubblig och således äga bestånd även efter det att staden i sin tur

överlåtit fastigheterna på olika händer. För den händelse staden i stället,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

med bibehållande av sin äganderätt, upplåter fastigheterna med tomträtt är

det emellertid tänkbart, att staden anser mera lämpligt att reglera samverkansfrågorna

i tomträttsavtalen.

Frågan huruvida en lagstiftning på området bör ges karaktären av eu

speciallag för Gamla Stan berörs i några yttranden. De flesta remissorganen

förklarar sig härvid biträda utredningens förslag om en för

hela riket gällande lagstiftning. Samtidigt framhålles emellertid i några yttranden

att det, vad gäller saneringsföretag på andra håll än i Gamla Stan,

ofta torde komma att visa sig, att de tekniska problemen överskuggas av ekonomiska

problem. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att Gamla Stan

väl utgör det mest framträdande fallet, där saneringsåtgärder genom samhällets

försorg behöver genomföras inom ett klart avgränsat och särpräglat

område, men att dessa förhållanden dock icke är unika. Ansträngningar från

kommunalt håll att rädda värdefulla miljöer har stundom misslyckats därför

att tillräckligt stöd i lag ej funnits. De tillämnade lagändringarna bör

alltså göras riksgiltiga. Liknande synpunkter framföres av byggnadsstyrelsen,

Svenska stadsförbundet och Samfundet för hembygdsvård.

Att en lagstiftning enligt utredningens förslag kan bli av värde även på

andra håll i landet framhålles jämväl av, bland andra, länsstyrelserna i Gotlands

och Malmöhus län, landsantikvarien i Lund, överlantmätaren i Göteborgs

och Bohus län samt byggnadsnämnden i Göteborg. Exempel har härvid

lämnats på några miljöer, som man strävar att bevara, bl. a. viss stadsbebyggelse

i Visby, Land, Ystad och Göteborg ävensom vissa byggnadsgrupper

inom några mindre samhällen och kyrkbyar i Skåne samt i gotländska

och bohuslänska fiskelägen.

Några remissorgan anser emellertid, att lagstiftningen bör begränsas att

gälla Gamla Stan. Hit hör Riksförbundet Landsbygdens folk samt överlantmätarna

i Stockholms och Örebro län. Handelskamrarnas nämnd berör i sitt

avstyrkande yttrande nu förevarande fråga och framhåller härvid, att förhållandena

i Gamla Stan saknar direkt motsvarighet på andra håll. Den typ

av expropriation som förordats i betänkandet och som löreter stor likhet med

zonexpropriationslagstiftningen — en lagstiftning som tillskapats för att

genomföra mycket omfattande stadsomvandlingar av det slag som äger rum

på Nedre Norrmalm i Stockholm — torde icke utan vidare kunna sägas utgöra

ett lämpligt instrument för att bevara exempelvis den gamla miljön på

Klinten i Visby. Det intresse som finns hos de enskilda fastighetsägarna ute

i landets städer att bevara sina gamla, ofta genom generationer ärvda fastigheter

i värdigt skick bör i första hand stimuleras genom positiva åtgärder.

Ett latent hot om expropriation för sanering »i ett sammanhang» utgör

näppeligen någon stimulans till åtgärder från fastighetsägarnas sida.

Av de allmänna synpunkter på lagförslagen, som framförts

i remissyttrandena, må till en början nämnas, att lantmäteristyrelscn

ifrågasätter, om det principiellt och praktiskt är lämpligt att utan speciella

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

31

skäl införa bestämmelser med identiska syften i två skilda lagar, av vilka

den ena — expropriationslagen — i princip är tillämplig även inom områden,

för vilka de föreslagna reglerna i byggnadslagen är avsedda. Enligt

styrelsens mening bör syftet kunna — efter vissa jämkningar och kompletteringar

av utredningsförslaget — tillgodoses genom den lagändring, som

föreslagits för expropriationslagens del. Hovrätten över Skåne och Blekinge

finner däremot naturligt att komplettera såväl byggnadslagen som expropriationslagen.

Av liknande uppfattning är jämväl justitiekanslersämbetet.

Svea hovrätt framhåller, att ett godtagande av utredningens förslag skulle

innebära, att lagstiftningen till skydd för den äldre bebyggelsen blev än

mera splittrad och oenhetlig än hittills. Enligt hovrättens mening talar dock

starka skäl för att nu genomföra en saneringslagstiftning för kulturell bebyggelse,

medan frågan om en generell lagstiftning till skydd för den äldre

bebyggelsen bör vidare utredas. Hovrätten anser emellertid, att utredningens

lagförslag icke ger tillräckligt klart uttryck åt de tankegångar, som enligt

motiveringen uppbär desamma, samt efterlyser mera klara och detaljerade

bestämmelser.

Sveriges fastighetsägareförbund kan inte finna, att utredningsförslaget

står i överensstämmelse med allmänna expropriationsrättsliga principer, enligt

vilka expropriationsändamålen skall i detalj beskrivas och expropriationen

icke får ges större omfattning än som är nödvändigt. Liknande synpunkter

anföres av Handelskamrarnas nämnd.

Åtskilliga remissinstanser, däribland länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ävensom Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund och stadskollegiet i Stockholm

tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag till författningsregler,

medan från andra håll förordats ändringar eller jämkningar i skilda

avseenden.

Spörsmålet om expropriationsom rådets avgränsning

vid tillämpning av den föreslagna 44 a § byggnadslagen berörs mer eller

mindre ingående i åtskilliga remissyttranden.

Några remissorgan anser, att det när mark icke behöver tagas i anspråk

annat än för exempelvis ledningsändamål bör finnas möjlighet att inlösa

begränsad rätt till marken och att regler härom bör upptagas i författningstexten.

Förslag i sådan riktning har framförts av, bland andra, Svea

hovrätt, lantmäteristyrelsen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Förslaget att inlösen bör kunna äga rum även av mark som, ehuru den

ej direkt berörs av åtgärderna, likväl får väsentlig nytta av dessa, har i allmänhet

ej föranlett någon erinran i remissyttrandena. Svea hovrätt anmäler

dock härutinnan en avvikande mening. Hovrätten är ense med utredningen

därom, att de i detta sammanhang åsyftade grannfastigheterna bör

bidraga till kostnaderna för de åtgärder, som medför nytta för dem. Förslaget

att fastigheterna skall få exproprieras går emellertid längre än som

motiveras av utredningens egna syftemål. Hovrätten anför härutinnan.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

I och för sig hade det varit naturligt att i stället för expropriationsrätt

ha föreskrifter om bidragsplikt i dessa fall. Utredningen har berört denna

möjlighet men har funnit den mindre lämplig av praktiska skäl. Särskilt

har därvid åberopats, att regler av liknande innehåll, vilka tidigare funnits

i 44 § byggnadslagen, hade borttagits i samband med att bestämmelserna

om zonexpropriation infördes. Som skäl för slopandet av bidragsreglerna

angavs då, att de varit alltför komplicerade för att kunna praktiskt användas

och faktiskt aldrig tillämpats (se NJA II 1953 sid. 454 och 461). Emellertid

hade dessa regler en generell räckvidd, och i det nu föreliggande,

mera begränsade sammanhanget synes förhållandet mellan kostnader och

nytta vara mera påtagligt, varför stadganden om bidragsplikt kan tänkas

bli enklare och lättare att tillämpa. I varje fall synes det hovrätten önskvärt

att utreda möjligheterna att på ett direkt sätt reglera bidragsplikten.

Hovrätten vill i detta sammanhang antyda möjligheten att avgöra ekonomiska

frågor genom bestämmelser om obligatorisk skiljedom, förslagsvis

efter mönster av skilj emannaförfarandet i arrendelagstiftningen.

I fråga om lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen om att Kungl.

Maj :t vid bestämmande av vad som må lösas skall taga skälig hänsyn till

markägares önskemål att förena sig med staden om saneringsåtgärderna

och gjorda utfästelser att bidraga till deras genomförande är meningarna

delade.

Av de myndigheter, som intar en kritisk hållning till nämnda bestämmelse

må till en början nämnas juslitiekanslersämbetet. Ämbetet — som i

annat sammanhang framhåller önskvärdheten av att genom skilda åtgärder

främja saneringsverksamhet från de enskilda fastighetsägarnas sida —

finner bestämmelsen något dunkel till sin innebörd mot bakgrunden av att

den allmänna förutsättningen för expropriation bör vara, att tvångsingripande

i det särskilda fallet finnes nödvändigt för att trygga det åsyftade

ändamålet. Under hänvisning härtill och till de svårigheter, som i enlighet

med de vid betänkandet fogade reservationerna från två av utredningens

experter kan i skilda hänseenden befaras uppkomma vid tillämpningen av

stadgandet, förordar ämbetet att stadgandet icke upptages i lagen.

Av samma mening är hovrätten över Skåne och Blekinge, som bl. a. anför.

Ett stadgande av denna innebörd kan väl synas önskvärt ur den synpunkten

att det ger uttryck åt att man i första hand bör söka lösa föreliggande

problem genom förhandling med fastighetsägarna och att inlösningsrätt

enligt det nya stadgandet ej bör användas i större omfattning än som

visar sig nödvändigt. Det kan dock ej bortses från att ett stadgande av

denna innebörd, såsom utredningens expert stadsjuristen Westman framhåller,

medför tekniska och ekonomiska olägenheter. Då stadgandet är avsett

att tillämpas vid prövning av ansökan om lösningsrätt, ställer det Kungl.

Maj :t inför uppgiften att överpröva kommunens ställningstagande under

de förhandlingar som föregått framställningen. Hovrätten finner denna

konsekvens icke vara godtagbar och biträder den av herr Westman uttalade

uppfattningen att sista punkten i paragrafen bör utgå.

Även Sveriges allmännyttiga bostadsföretag anser, att sagda bestämmelse

icke bör upptagas i lagen, och hänvisar härvid bl. a. till att inlösningsregeln

i 44 a § icke är avsedd att utnyttjas som ett markpolitiskt instru
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i ti ur 1963

33

ment, alt expropriation för det åsyftade ändamålet med all säkerhet icke

kan betraktas som ekonomiskt fördelaktig samt att fråga är om en bebyggelse,

som under långliga tider blivit från underhållssynpunkt styvmoderligt

behandlad.

I likhet med utredningen anser Svea hovrätt angeläget, att enskilda fastighetsägares

medverkan tages i anspråk vid saneringen. Hovrätten framhåller,

att syftet med denna form av expropriation icke är att överföra fastigheterna

i allmän ägo utan blott alt få dem sanerade och att kommunernas

kostnader härför säkerligen ofta blir betydande, varför det är önskvärt att

få till stånd saneringar i enskild regi. Utredningens åsikt, att en bestämd

förutsättning härför måste vara, att saneringsföretaget icke omöjliggöres

eller väsentligt försvåras delas av hovrätten, som jämväl anser det nödvändigt

att privat sanering genomföres i lämpliga saneringsenheter, på önskvärt

sätt och inom skälig tid. För att säkerställa detta och samtidigt klargöra

fastighetsägarnas ställning bör emellertid lagtexten utbyggas, eventuellt

efter mönster av 45 § andra stycket byggnadslagen.

Näringslivets byggnadsdelegation framhåller i sitt jdtrande, att Stockholms

stad i sin begäran om lagstiftningsåtgärder uttalat, att enighet förelegat

om att inlösen icke bör tillgripas, då vederbörande fastighetsägare visar

sig beredda och i stånd att på egen hand genomföra ett godtagbart

miljöskyddsprogram. Enligt delegationens åsikt går det föreliggande lagtextförslaget

betydligt utöver vad staden begärt och angivit som erforderligt.

Delegationen hävdar, att den nu ifrågavarande bestämmelsen på utredningsstadiet

förutsätter en viss underkastelse från den enskildes sida i hans

förhållande till staden och uppreser krav på bindande utfästelser i förening

med ställandet av säkerheter. Rimliga skäl för denna skärpning saknas

samtidigt som den synes oförenlig med en fri prövning av lösenrätten. Markägarens

vilja och förmåga att genomföra eller medverka till åtgärderna bör

vara avgörande för frågan om vad som må lösas.

Slutligen må nämnas, att överståthållarämbetct i sitt yttrande framhållit,

att villkoret om att utfästelse skall ges från den enskilde markägarens sida

synes lämpligt med hänsyn till kravet på stadga och resultat i saneringsarbetet

och därför icke bör eftergivas, samt att Svenska stadsförbundet i förevarande

hänseende bl. a. uttalat, att den av utredningen valda lösningen möjligen

kan komma att något komplicera tillämpningen på bekostnad av effektiviteten.

Förbundet tillägger emellertid, att det för sin del tror, att utredningsförslaget

innebär en välavvägd bedömning och att den nu berörda frågan

praktiskt sett har underordnad betydelse.

I anslutning till de nu berörda spörsmålen må slutligen nämnas, att Föreningen

Sveriges stadsarkitekter föreslår, att Kungl. Maj :ts prövning av

framställning om expropriationstillstånd skall avse endast vikten av att i

huvudsak bevara visst stadsparti. Möjligheterna att på ett tidigt stadium

göra närmare överväganden om kostnaderna till grund för anbud från fastighetsägarna

synes nämligen ringa. För säkerställande av skälig hänsyn till

de enskilda fastighetsägarna bör Kungl. Maj :ts beslut ange de närmare för
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr Ui år W63

utsättningar, under vilka expropriation kan få komma till stånd, och det bör

sedan ankomma på expropriationsdoinstol att från fall till fall pröva, i vad

mån förutsättning för inlösen är för handen.

Utredningens förslag om den tidpunkt, då inlösen tidigast

skall kunna medgivas, har lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden.

Svea hovrätt ifrågasätter emellertid, om det är riktigt, att låta eu

tillämnad stadsplanereglering vara förutsättning för inlösen. Hovrätten hänvisar

härvidlag till att saneringsverksamheten — i motsats till vad fallet är

vid ingripanden enligt 44 eller 45 §§ byggnadslagen — icke går ut på att

åstadkomma en helt ny bebyggelse utan i stället syftar till att bevara värdefulla

byggnader och bibehålla bestående stadsplan. Förslaget i denna del är

även ägnat att inge betänkligheter med hänsyn till fastighetsägarnas intressen.

Hovrätten anför härutinnan.

Enligt lagförslaget torde det ej erfordras mera av utredning om de avsedda

saneringsåtgärderna, än att ett mycket allmänt utkast till stadsplan eller

ändring av sådan plan skall ha framlagts. Såsom förebild synes ha anlitats

nyssnämnda bestämmelser i byggnadslagen, särskilt reglerna i 44 § om zonexpropriation.

Vid denna expropriationsform framstår det ofta som nödvändigt

att inskrida på ett mycket tidigt stadium, om man vill motverka påtagliga

risker för en väldig markvärdestegring. Vid här ifrågavarande saneringar

torde däremot, såsom utredningen påpekat, den värdeökning som kan uppstå

bli av måttlig omfattning, och den torde ofta understiga kostnaderna för

saneringen. Det allmänna synes därför knappast ha behov av att inskrida

med expropriationsbeslut på ett tidigt stadium. För fastighetsägarnas del är

det däremot av mycket stor betydelse att kunna överblicka, om de har ekonomiska

möjligheter att själva utföra saneringen eller bidraga till åtgärdernas

genomförande. De behöver därför ha uppgifter om det tillämnade företagets

omfattning och beskaffenhet. På grund härav synes det böra stadgas,

att expropriationsansökan skall vara åtföljd av dylika uppgifter.

Liknande synpunkter framföres i yttrandet från överståthållarämbetet.

Ämbetet framhåller särskilt att, om inlösenförfarandet grundas på en mera

skissartad plan, denna kan senare behöva frångås eller detalj utformas på ett

sätt, som medför att förutsättningarna för av enskild gjord utfästelse brister,

liksom det är möjligt att en fastighetsägare, som icke ansett sig kunna

binda sig genom utfästelse, vid kännedom om de mera detaljerade planerna

finner sig ha bort medverka. Enligt ämbetets mening xore det i och för sig

naturligt att fordra åtminstone av stadsfullmäktige antagen stadsplan. Farhågorna

för att färdiga stadsplaner skall verka förhöjande på inlösensummorna

anser ämbetet icke böra överdrivas med hänsyn till här föreliggande

speciella förhållanden med krav på i huvudsak oförändrat byggnadssätt samt

belydande och osäkra investeringar. Vilka olägenheter ett krav på antagen

stadsplan skulle medföra med hänsyn till de behov av jämkningar, som sedermera

kan finnas behövliga av tekniska skäl, är svårt att överblicka. Ämbetet

har icke blivit övertygat om hållbarheten av de skäl utredningen anfört på

denna punkt. Om krav på fastställd stadsplan anses icke böra uppställas, bör

i allt fall av principiella skäl i lagtexten intagas bestämmelse om att vid an
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr i6 år 1963

sökan om inlösen skall fogas utredning, utvisande de åtgärder, som avses

vidtagna beträffande mark och byggnader inom saneringsområdet, jämte i

förekommande fall erforderliga gemensamhetsanordningar.

Även Sveriges advokatsamfund riktar kritik mot förslaget i denna del. Om

en markägare skall kunna binda sig för att förena sig med staden om ifrågasatta

saneringsåtgärder och göra utfästelser om att bidraga till deras genomförande,

måste han veta vilka åtgärder som skall vidtagas och vilka konsekvenser

åtgärderna kommer att medföra för hans del. Han bör sålunda

ha kännedom om förändringar i stadsplanen och tomtindelningen och huruvida

avsikten är att bebyggelsen på tomten skall stå kvar, till vilken standard

det eventuellt krävs att han skall upprusta sin egen byggnad och i vilken

omfattning gemensamhetsanordningar berörande hans fastighet är avsedda

att komma till stånd. Stadens önskemål att förvärva äganderätt till

marken redan på planeringsstadiet väger icke så tungt, att detta bör ges företräde

framför fastighetsägarnas intresse att, innan de skall bestämma om

de vill göra sådana utfästelser som avses i 44 a § få noggrann kännedom

om vilka saneringsåtgärder som skall vidtagas och vad saneringen kommer

att innebära för deras del. Fastställd stadsplan utgör härvidlag den yttersta

ramen.

Skäl av samma innebörd åberopas jämväl av Näringslivets byggnadsdelegation

mot förslaget på denna punkt. Delegationen hävdar bl. a., att den

rättssäkerhet, som är förknippad med stadsplaneinstitutet, icke får av förhandlingstaktiska

skäl undandragas den enskilde.

Med avseende å begreppet kulturhistoriskt värdefulil bebyggelse

framhåller byggnadsstyrelsen, att detta begrepp givetvis måste

ges en så vidsträckt innebörd, att däri även inrymmes sådan bebyggelse från

olika tider — utan fixerad åldersgräns — som bedömes utgöra en god exponent

för då rådande byggnad sskick. Samfundet för hembygdsvård framhåller,

att bebyggelsetyper, som mera genom sin särart än genom sin ålder

eller estetiska utformning kan betraktas som kulturhistoriskt värdefulla ej

bör förglömmas. I yttrandet av Föreningen för samhälls planering hävdas,

att definitionen av ifrågavarande begrepp måste inrymma totalmiljöer,

inom vilka endast gatulinjer och hushöjder är värda att bevara i en bebyggelse,

där de enskilda byggnaderna var för sig icke kan anses kulturhistoriskt

värdefulla.

Beträffande rekvisitet för inlösen enligt den föreslagna 44 a § byggnadslagen,

att fråga är om uppenbart vanvårdad be bygge Ilse eller

om bebyggelse, som eljest företer väsentliga brister av beskaffenhet att försvåra

genomförandet av en lämplig stadsplan, har några remissinstanser ansett,

att ett sådant krav i alltför hög grad begränsar möjligheterna att tillämpa

paragrafen. Sålunda framhåller riksantikvarieämbetet — till vars mening

Nordiska museets nämnd ansluter sig — att i de fall, då uppenbar vanvård

kan sägas föreligga, förfallet i regel torde ha gått så långt, att islånd
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1963

sättning knappast längre är möjlig. I nu förevarande hänseende bör därför

allenast upptagas den förutsättningen, att bebyggelsen företer väsentliga

brister i fråga om underhåll eller eljest av beskaffenhet att försvåra genomförandet

av en lämplig stadsplan. En liknande uppfattning kommer till uttryck

i yttrandet från Hyresgästernas riksförbund.

Ytterligare må i detta sammanhang nämnas, att såväl riksantikvarieämbetet

som Svenska kommunaltekniska föreningen hemställt, att stadgandet

måtte förtydligas, så att därav klart framgår, att även fastighet mot vars

skick icke kan riktas anmärkning kan få inlösas. Ämbetet framhåller, att det

kan vara nödvändigt att förvärva även sådan fastighet för att genomföra ett

saneringsprojekt av det slag, som 44 a § byggnadslagen avser att möjliggöra.

Från föreningens sida betonas bl. a., att det kan vara angeläget att

bevara även icke vanvårdad byggnad, som exempelvis hotas av rivning.

I ett par yttranden har särskilt uppmärksammats frågan om riksantikvarieämbetets

medverkan vid inlösningsärenden enligt den

föreslagna 44 a § byggnadslagen. Länsstyrelsen i Uppsala län och överlantmätaren

i samma län föreslår sålunda, att uttrycklig föreskrift meddelas

därom, att riksantikvariens yttrande skall inhämtas. Som skäl härför anföres

från länsstyrelsens sida, att det huvudintresse stadgandet skall tillgodose

faller inom riksantikvariens ämbetsområde, samt att vissa garantier torde

vara behövliga mot ett utnyttjande av inlösenmöjligheterna på bevekelsegrunder,

som endast i ringa män anknyter till de syften lagändringen avser

att befrämja. I anslutning härtill må nämnas, att lantmäteristyrelsen i

sitt yttrande ifrågasatt, om icke expropriationslagens bestämmelser om återlösningsrätt

till exproprierad egendom bör vara tillämpliga i de fall som avses

i 44 a § byggnadslagen.

Förutvarande fastighetsägares och hyresgästers rätt till återför värv

av exproprierad egendom efter saneringen har berörts i

några remissyttranden. Justitiekanslersämbetet framhåller sålunda, att en

upplåtelse av fastigheterna med tomträtt i många fall torde vara lämplig.

Med hänsyn särskilt till de nuvarande fastighetsägarnas och hyresgästernas

intressen synes hithörande spörsmål vara förtjänta av att ytterligare uppmärksammas

under lagstiftningsärendets fortsatta behandling. Liknande

synpunkter anföres av Svea hovrätt. Särskilt som det i regel icke torde föreligga

motiv för det allmänna att behålla fastigheterna, finns det enligt hovrättens

mening mycket starka skäl för att i främsta rummet de tidigare ägarna

får tillfälle att förvärva fastigheterna med äganderätt eller tomträtt efter

saneringen. Beträffande tomträttsupplåtelser framhåller hovrätten, att dessa

från de tidigare ägarnas synpunkt har den fördelen att priserna, som efter

saneringen kan väntas stiga avsevärt, blir mindre än vid upplåtelse med

äganderätt. Å andra sidan är det antagligt, att de tidigare ägarna om möjligt

önskar återfå fastigheterna med äganderätt. Vidare framhålles bl. a. att skälig

hänsyn bör tagas till dem som, utan att ha varit fastighetsägare, under

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

längre tider haft sin bostad eller rörelse i sanerade fastigheter. I den män

det visar sig praktiskt ogörligt att lagstifta i dessa frågor, bör åtminstone

eftersträvas att uppdraga vissa allmänna riktlinjer till ledning för kommunernas

handlande och för att få stadga i tillämpningen.

Även i yttrandet från Sveriges advokatsamfund uppmärksammas nyssnämnda

spörsmål. Med hänvisning till att bebyggelsen till övervägande del

icke skall rivas framhåller samfundet, att det i åtskilliga fall kan innebära

ett onödigt kraftigt ingrepp i fastighetsägarens rättssfär att genom eu i vanlig

ordning fullföljd expropriation skilja honom från besittningen till byggnaderna.

Med hänsyn härtill bör övervägas, huruvida expropriationstillstånd

beträffande marken i sådana fall, då bebyggelsen skall kvarstå, på yrkande

av fastighetsägaren skall kunna förknippas med skyldighet för staden att vid

expropriationens fullbordande upplåta mark för befintliga byggnader med

tomträtt. Liknande synpunkter gör sig gällande beträffande hyresgästerna

och det synes sannolikt, att man genom ett arrangemang av antydd art i åtskilliga

fall skulle på ett smidigt sätt kunna tillgodose såväl stadens som

fastighetsägarnas och hyresgästernas berättigade intressen.

Vad slutligen beträffar förslaget om ändring i expropriationslagen

har från några håll förordats modifikationer i ett par hänseenden.

Svea hovrätt anser i likhet med utredningen, att expropriation enligt

den föreslagna lydelsen av 1 § första stycket 12 nämnda lag bör kunna

omfatta också ett lämpligt område omkring byggnaderna, men anser att

detta syfte ej står väl samman med den föreslagna jämkningen av ordalagen

i bestämmelsen. Även vissa andra remissorgan, bland andra lantmäteristyrelsen,

har uttalat önskemål om ett förtydligande av lagtexten i denna del.

I fråga om initiativrätten till expropriation enligt nyssnämnda lagrum hävdar

byggnadsstyrelsen, att denna bör tillkomma styrelsen och riksantikvarien.

Styrelsen anser bl. a., att utvidgningen av lagrummet skapar förutsättningar

för expropriation av bebyggelsegrupper, stadspartier eller hela stadsdelar

— exempelvis Gamla Stan i Stockholm — och att det vid tillämpningen

otvivelaktigt uppkommer bedömningsfrågor av hög valör, vilka förutsätter

ingående kunskaper och erfarenheter även inom andra ämnesområden

än de antikvariska, särskilt beträffande planläggningsfrågorna. Från denna

synpunkt är det icke riktigt att i 108 § expropriationslagen bibehålla regeln

att frågan om expropriation av nu avsett slag må väckas endast av riksantikvarien.

Föreningen för samhällsplanering anser initiativrätten böra tillkomma

endast byggnadsstyrelsen.

3 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 46

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

D epar tementschefen

Byggnadsverksamheten i landet har under de senaste årtiondena nått en

omfattning, som saknar varje tidigare motstycke. Samtidigt som nya markområden

tagits i anspråk för bebyggelse, har arbetet med att åstadkomma

en behövlig förnyelse av äldre byggnadsbestånd skjutit fart. Särskilt inom

de större tätorterna har genomförts omfattande saneringsföretag, vilka lett

till att äldre uttjänt bebyggelse kommit att ersättas med nya hus, trafikleder

och andra anordningar, ägnade att bättre tillgodose en modern tids

fordringar.

Strävandena att åstadkomma en sanering av områden med föråldrad tätbebyggelse

har på senare år föranlett flera reformer inom bl. a. byggnadslagstiftningen.

Här må blott erinras om ett par sådana reformer, nämligen

1953 års lagstiftning om zonexpropriation — tillkommen med tanke företrädesvis

på det fall, att en mera genomgripande stadsreglering erfordras

för att tillgodose den växande trafikens krav — samt den år 1959 genomförda

ändringen i byggnadslagens bestämmelser om tomtindelning, varigenom

erhölls ökade möjligheter att få till stånd en rationell sanering inom

byggnadskvarteren.

Icke sällan ingår i den äldre bebyggelsen enstaka byggnadsverk med ett

från historisk eller kulturhistorisk synpunkt framträdande värde. Det förhållandet,

att byggnadsverksamheten numera är i hög grad inriktad på

uppgiften att sanera områden med äldre bebyggelse, har naturligen medfört

att behovet av skydd för sådana byggnadsverk fått ökad aktualitet.

De brister, som lagstiftningen varit behäftad med när det gällt att tillgodose

detta behov, har i betydande utsträckning avhjälpts genom den år 1960

tillkomna lagen om byggnadsminnen. I själva verket erbjuder denna lag i

förening med de föreskrifter, som i kulturminnesvårdens intresse givits i

byggnads- och expropriationslagstiftningen, goda möjligheter att åstadkomma

skydd för individuellt märkliga byggnadsverk.

I det nu förevarande lagstiftningsärendet har uppmärksamheten riktats

på en saneringssituation, som kännetecknas av att bebyggelsen inom en hel

stadsdel — Gamla Stan i Stockholm — har ett särskilt värde från historisk

och kulturhistorisk synpunkt och därför icke bör ersättas med ny bebyggelse.

Det förhåller sig emellertid här icke så, att varje enskild byggnad har

ett särskilt kulturvärde, utan värdet ligger i helheten, i miljön.

För att avvärja en hotande förslumning av Gamla Stan synes angeläget,

att en upprustning av stadsdelens bebyggelse konuner till stånd utan onödigt

dröjsmål. Stockholms stad har jämväl vidtagit åtgärder i sådant syfte

och är — enligt vad som erfarits — beredd att aktivt engagera sig i denna

kostnadskrävande uppgift. Den huvudlinje för saneringsverksamheten, som

staden förklarat sig vilja fullfölja, innebär — i korthet — att byggnadsbeståndet

skall upprustas och moderniseras, varvid samtidigt skall tillses, att

bebyggelsens huvudsakliga karaktär och helst även åtskilliga detaljer i mil
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963

jön bevaras. Det är emellertid icke meningen, att stadsdelen skall förvandlas

till ett museum, utan den skall för framtiden utgöra ett levande inslag i

stadsbilden. Detta betyder, såsom expropriationsutredningen betonat, att ett

av huvudändamålen med verksamheten blir att bereda i görlig mån fullvärdiga

lokaler för dem, som bor inom stadsdelen eller har sin verksamhet förlagd

till densamma. Från sakkunnigt håll har också uttalats, att bebyggelsen

icke kan helt behållas i sitt nuvarande yttre skick. I viss omfattning måste

man hygga om och bygga nytt.

Utredningen har belyst de många svårigheter, som är förenade med en

upprustning av Gamla Stan. Bebyggelsen är starkt sammanträngd och på

flera håll synnerligen bristfällig. Tomtytorna är i regel mycket små och

byggnaderna ligger invid trånga gator och gränder. Grundläggningsförhållandena

är på sina håll mycket besvärliga. Redan av dessa skäl kan saneringen

i åtskilliga fall icke komma till stånd, med mindre arbetet utföres

gemensamt för en större eller mindre grupp av hus. Men även från andra

synpunkter kan det vara önskvärt eller rent av nödvändigt, att närliggande

fastigheter saneras i ett sammanhang. Byggnader måste ibland sammanslås

för att lämpliga planlösningar och förvaltningsenheter skall kunna åstadkommas.

Den gallring av byggnadsbeståndet, som bör ske för att bostäder

och övriga lokaler skall få tillgång till ljus och luft, innebär att en del fastigheter

frilägges helt eller nästan helt, medan andra får behålla sitt byggnadsbestånd

obeskuret. Av dessa och andra skäl kan det bli nödvändigt att

göra — stundom rätt betydande — jämkningar i nuvarande fastighetsindelning.

I sammanhanget är ytterligare att beakta behovet av gårdsutrymmen

och andra anordningar till gemensam nytta för flera fastigheter.

Till de tekniskt betonade svårigheterna kommer problem av ekonomisk

art. Från privatekonomisk synpunkt lär en sanering av förevarande art knappast

te sig lönande, och det kan förutses, att insatser måste göras från samhällets

sida. Under sådana förhållanden blir det givetvis särskilt angeläget,

att verksamheten bedrivs så rationellt som möjligt och att onödiga kostnader

undviks. Ett krav, som rimligen icke kan lämnas obeaktat, är att samtliga de

fastigheter, som drar en påtaglig nytta av vissa åtgärder — exempelvis en

gårdssanering — också deltar i kostnaderna för dessa åtgärder.

Det hittills sagda har närmast tagit sikte på förhållandena i Gamla Stan

i Stockholm. Bebyggelsen i denna stadsdel har visserligen en för vårt land

unik karaktär, men i sammanhanget kan likväl icke bortses från att det

även på andra håll i landet finns stadsbebyggelse av stort historiskt eller kulturhistoriskt

intresse. En önskvärd upprustning av sådana tätbebyggda områden

kan, såsom utredningen och åtskilliga remissorgan framhållit, vara

förenad med svårigheter av liknande art, som de nyss berörda.

Tydligt är således att verksamhet, som tar sikte på att upprusta och bevara

områden med historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,

kan vara i behov av att i betydande utsträckning samordnas och stå under

enhetlig ledning för alt kunna genomföras på lämpligt sätt, inom skälig

tid och till rimliga kostnader. Med avseende å stora delar av bebyggelsen i

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

Gamla Stan ger det förebragta utredningsmaterialet vid handen, att ett sådant

tillvägagångssätt är den enda möjliga lösningen.

Av det anförda följer att en rationell sanering av här avsedd art icke kan

komma till stånd med mindre enighet föreligger mellan alla berörda markägare

om nödvändigheten av tillämnade åtgärder, om det sätt på vilket åtgärderna

skall genomföras och om hur kostnaderna skall bestridas. Det säger

sig självt, att det mången gång måste stöta på oöverkomliga hinder att

åvägabringa enighet i alla dessa hänseenden. Och även för det fall att ett

positivt intresse för uppgiften finns, kan det av ekonomiska skäl visa sig

ogörligt att fullfölja densamma.

Utredningen har berört spörsmålet, i vad mån det är möjligt att genom

ekonomiskt stöd från det allmännas sida få till stånd en önskvärd, rationell

upprustning av sådan äldre bebyggelse, som nu är i fråga, men funnit

att en åtgärd av dylik innebörd icke ensam för sig kan säkerställa, att saneringen

kommer till stånd på lämpligt sätt och inom skälig tid. Jag delar

denna uppfattning. Med anledning av vad i remissyttrandena anförts beträffande

finansieringsfrågan, vill jag emellertid framföra ytterligare några

synpunkter på denna fråga.

Till en början vill jag härvid erinra om att jag redan tidigare haft anledning

att taga ställning till frågan om ekonomiskt stöd åt sådan verksamhet,

som syftar till att upprusta och bevara enstaka kulturhistoriskt märkliga

byggnadsverk. I prop. 1960: 161 med förslag till lag om byggnadsminnen anförde

jag sålunda, efter samråd med chefen för socialdepartementet, att det

icke borde vara uteslutet att, för det fall att en ombyggnad av kulturhistoriskt

synnerligen märklig byggnad drog avsevärda kostnader och finansieringen

av företaget icke kunde ordnas på sedvanliga villkor, staten tillsköt

ett extra lån. Jag förordade härvid, att den ökade krediten skulle ges i form

av en höjning av det statliga bostadslån, som normalt kunde beviljas, samt

tilläde att det torde ankomma på Kungl. Maj :t att pröva eventuella framställningar

om dylikt extra lån. Detta uttalande föranledde ingen erinran

från riksdagens sida (prop. s. 42, L3U 32; rskr 377).

Givet är att en sanering av här avsedd art kan komma att beröra åtskilliga

byggnader av stort kulturhistoriskt intresse, och jag anser icke uteslutet,

att förhållandena härvid stundom kan vara sådana, att det framstår

som motiverat att i nyss angiven ordning stödja ombyggnad av enstaka synnerligen

märkliga byggnadsverk. Uppenbart är emellertid, att det av finansiella

skäl och av rättvisehänsyn icke kan komma i fråga att för upprustningen

av Gamla Stan tillhandahålla allmänna medel i den omfattning, att

det enbart med sådana åtgärder blir möjligt att åvägabringa en modernisering

av bebyggelsen inom stadsdelen. Om det framdeles vid något tillfälle

skulle visa sig oundgängligen erforderligt att i större omfattning vidtaga

åtgärder för att rädda bebyggelse av omistlig karaktär och ett dylikt företag

icke kan genomföras, med mindre statligt stöd lämnas i vidare omfattning

än nyss sagts, har en helt ny situation inträtt, och frågan om ett vidgat statligt

stöd får då övervägas mot bakgrunden av förhållandena i det särskilda

fallet.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

41

Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande förutsättningarna i

tekniskt och ekonomiskt avseende för att genomföra en saneringsverksamhet

av här avsedd art, anser jag — i likhet med utredningen — att det icke

är att räkna med att upprustningen skall, annat än i begränsad utsträckning,

komma till stånd på enskilt initiativ. Gällande lagregler ger vid andra

saneringssituationer än den nu åsyftade samhället möjlighet att ingripa,

när enskilda markägare icke är beredda att medverka. Tillräckliga möjligheter

i sådant avseende föreligger emellertid icke här. Byggnadslagens inlösningsregler,

som företrädesvis tar sikte på det fall, att befintlig bebyggelse

skall ersättas med ny, kan endast undantagsvis komma till användning,

och bestämmelserna i övrigt i byggnadslagstiftningen, lagen om byggnadsminnen

och expropriationslagen är likaledes otillräckliga.

I det anförda ligger enligt min mening starka skäl för en lagstiftning,

som gör det möjligt för staden att, om så erfordras, ingripa för att genomföra

saneringen i egen regi. En dylik lagstiftning bör därför, såsom utredningen

och flertalet remissorgan förordat, komma till stånd.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att 1954 års fastighetsbildningskommitté

i sitt remissyttrande över expropriationsutredningens förslag

förutskickat, att kommittén inom en nära framtid kommer att framlägga

förslag till lagstiftning om gemensamhetsanläggningar. Det finns skäl

att antaga, att bestämmelser om sådana anläggningar kan bli ett i flera

avseenden värdefullt komplement till den nu förordade lagstiftningen. Mer

än ett komplement därtill kan bestämmelser av antydd art dock icke bli. Det

finns därför icke anledning att — såsom förordats av några remissorgan —

avvakta fastighetsbildningskommitténs förslag.

Den föreslagna lagstiftningen har främst aktualiserats av förhållandena

i Gamla Stan. Med hänsyn till vad jag tidigare anfört bör den emellertid

ges sådan räckvidd, att den vid behov kan tillämpas även inom andra områden.

Tillämpningsområdet bör dock avgränsas så, att lagstiftningen i första

hand tar sikte på situationer, då fråga är om förhållandevis omfattande åtgärder

för upprustning av märklig tätbebyggelse. Med hänsyn härtill synes

lämpligast att de huvudsakliga lagreglerna göres tillämpliga med avseende

å områden, inom vilka bebyggelsen har sådan karaktär, att stadsplan utgör

ett lämpligt instrument för bebyggelseregleringen. Dessa bestämmelser bör

såsom utredningen föreslagit upptagas bland byggnadslagens regler om inlösen

av mark för saneringsändamål genom att omedelbart efter stadgandet

om zonexpropriation i 44 § införes en ny paragraf, betecknad 44 a §. Därjämte

erfordras för genomförande av saneringsåtgärder av mindre omfattning

än nu åsyftats ändring i expropriationslagen. Härtill återkommer jag

i det följande.

Vad angår den närmare utformningen av den föreslagna nya paragrafen

i byggnadslagen anser jag mig böra först taga ställning till frågan om e xpropriation.

sområdets avgränsning.

Av de i det föregående redovisade förutsättningarna för saneringsverksamheten

följer enligt min mening alt lagregeln, om den skall fylla sitt

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 ur 1963

syfte, måste utformas så att garantier vinnes för att saneringen kan genomföras

i lämpliga enheter. Inlösningsbefogenheten bör med hänsyn härtill

i princip avse hela det område, som direkt berörs av tillämnade åtgärder,

d. v. s. vad som från teknisk synpunkt utgör en lämplig saneringsenhet.

Befogenheten kommer därvid att gälla även med avseende å mark, som det

är nödvändigt att taga i anspråk för exempelvis ledningsändamål. Det ligger

emellertid i sakens natur att det endast i sällsynta fall kan komma i

fråga att enbart för sådant ändamål inlösa mark med äganderätt. Spörsmålet

om behovet av att i byggnadslagen upptaga särskilda bestämmelser

om inlösen av begränsad rätt till mark kommer, enligt vad jag inhämtat,

att inom den närmaste tiden utredas av 1954 års fastighetsbildningskommitté.

I avbidan på resultatet av denna utredning är jag icke beredd att i

nu förevarande sammanhang förorda en särbestämmelse av dylik innebörd.

Såsom nyss antytts bör inlösen av mark med äganderätt enligt den nu förordade

lagstiftningen givetvis icke medgivas, om det ändamål, för vilket inlösen

avses skola ske, ändock kan anses säkerställt, t. ex. genom servitutsinteckning.

Jag delar utredningens uppfattning, att det icke finns anledning att i

den förordade lagregeln upptaga en motsvarighet till regeln om värdestegringsexpropriation

i 44 § byggnadslagen. Som jag förut framhållit, är det

emellertid angeläget att tillse att fastigheter, som drar väsentlig nytta av

åtgärder inom saneringsområdet, också deltar i kostnaderna för dessa. För

att säkerställa detta har utredningen föreslagit, att inlösningsbefogenheten

i princip bör omfatta — förutom den av åtgärderna direkt berörda marken

— jämväl annan inom saneringsområdet eller i dess omedelbara närhet

belägen mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna kan väntas

bli av väsentlig betydelse. Samtidigt har emellertid understrukits, att ett

utövande av inlösningsbefogenheten i nu avsedda fall endast undantagsvis

lär bli aktuellt. Utredningen har härvidlag hänvisat till att det i regel bör

vara möjligt att träffa överenskommelser om den bidragsskyldighet, som

bör åvila berörda markägare gentemot staden. I ett remissyttrande har emellertid

den föreslagna inlösningsregeln för hithörande fall avstyrkts. I stället

har föreslagits, att bidragsskyldigheten direkt regleras i lag, varvid tillika

antytts möjligheten av att införa bestämmelser om obligatorisk skiljedom i

ekonomiska frågor. Med anledning av detta förslag vill jag erinra om att

44 § byggnadslagen ursprungligen innehöll en regel av dylik innebörd. Regeln

befanns emellertid olämplig av praktiska skäl och utmönstrades ur

lagstiftningen i samband med 1953 års ändringar i byggnadslagen. Förhållandena

i nu förevarande sammanhang skiljer sig icke så väsentligt från

dem, som avsågs med den slopade regeln, att det kan anses motiverat att

återinföra en dylik reglering. Härtill kommer att behovet av en regel om

tvångsinlösen icke helt undanröjes genom att bidragsfrågan i en eller annan

form regleras i lag. På grund härav och då antalet verkliga tvister om

bidragsskyldighet icke torde komma att bli stort, finner jag icke skäl att i

nu förevarande hänseende frångå utredningens förslag.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

43

För att de synnerligen viktiga sociala och kulturella intressen, som uppbär

den nu förordade lagstiftningen, skall tillgodoses, är det således enligt

min mening nödvändigt att tillskapa en expropriationsbefogenhet med jämförelsevis

vida yttergränser. Härav följer emellertid ingalunda, att befogenheten

i varje situation bör kunna utnyttjas i hela sin vidd. Fastmera ter

det sig från allmän synpunkt angeläget, att den i det särskilda fallet icke

utnyttjas längre än som är ofrånkomligen nödvändigt. Självfallet är det

också önskvärt att enskilda markägare, i den utsträckning så visar sig möjligt,

medverkar till att saneringen genomföres. Till grund för vad jag nu anfört

ligger givetvis den uppfattningen, att det är ett viktigt samhällsintresse,

att den enskilde kan känna trygghet i besittningen av sin egendom. För

expropriationsrättens del har detta trygghetskrav kommit till uttryck i den

av utredningen åberopade allmänna regeln, att expropriation icke får tillgripas

med mindre så är nödvändigt för att tillgodose ett i lag angivet expropriationsändamål.

Av vad nu anförts följer, att jag är ense med utredningen därom, att nyssnämnda

allmänna expropriationsregel bör gälla även här. Det torde ankomma

på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall avgöra, huruvida expropriation

enligt den nu förordade lagstiftningen får äga rum. Härigenom lär i tillräcklig

mån komma att tillgodoses kravet på att inlösen icke bör komma

till stånd, då saneringens ändamålsenliga genomförande kan säkerställas på

annat lämpligt sätt. Om det befinnes, att saneringen med lika eller större

fördel kan verkställas genom markägarnas försorg bör expropriationsansökningen

avslås. Såsom utredningen anfört, lär en dylik princip jämväl stå i

överensstämmelse med stadens intresse att i görlig mån nedbringa kostnaderna

för verksamheten.

Med hänsyn till det sist sagda och till saneringsverksamhetens bristande

lönsamhet torde frågan, huruvida fastighet bör undantagas från expropriation,

icke komma att aktualiseras annat än i ett begränsat antal fall. Såsom

utredningen anfört, lär dessa fall företrädesvis komma att avse situationer,

då expropriationsanspråket omfattar fastighet, vilken redan befinner sig i

tillfredsställande skick eller med fördel kan iståndsättas för sig, eller ock en

grupp av fastigheter, vilkas ägare förenat sig om att genomföra saneringen

i egen regi.

Att, såsom i ett remissyttrande föreslagits, med tanke på dessa fall i författningstexten

införa en regel av ungefär motsvarande innebörd, som den i

45 § andra stycket byggnadslagen införda bestämmelsen — d. v. s. en regel

som väl närmast finge gå ut på att Kungl. Maj :t, vid tvekan om fastighetsägares

vilja och förmåga att ombesörja åtgärderna i egen regi, hade

att föreskriva viss skälig tid inom vilken åtgärderna borde genomföras, vid

äventyr att inlösen eljest finge ske — finner jag icke lämpligt. Byggnadslagens

45 § tar sikte på det fall, att enstaka fastighet behöver saneras för att

bebyggelsen skall bringas i överensstämmelse med fastställd stadsplan. I

förevarande fall åter är fråga om sanering i ett sammanhang av — ofta

starkt förslummad •—- bebyggelse på ett flertal fastigheter. Nödvändigt är

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

sålunda, att åtgärderna genomföres efter en i förväg noga genomtänkt plan

och — ofta — i viss bestämd tidsföljd. Saneringsplanen kan vidare i sin

tur vara beroende av planer för angränsande saneringsenheter, bl. a. såtillvida

att upprustningen inom dessa enheter icke lämpligen kan ske, förrän

förstnämnda fastigheter sanerats. Slutligen är att beakta, att ett dröjsmål

med saneringen stundom kan vara vådligt med hänsyn till det skick

vari bebyggelsen befinner sig. Jag kan följaktligen icke förorda, att i författningstexten

införes en bestämmelse av nyss antytt innehåll. I överensstämmelse

med utredningens förslag synes i stället böra överlämnas åt Kungl.

Maj :t att, under hänsynstagande till samtliga på frågan inverkande omständigheter,

från fall till fall pröva, huruvida fastighet bör omfattas av

expropriationstillstånd.

Redan i det föregående har jag nämnt vissa situationer, då det bör kunna

vara möjligt att undantaga i saneringsenheten ingående fastighet från expropriation.

I detta sammanhang vill jag — med tanke på möjligheten av

att lagstiftning om gemensamhetsanläggningar framdeles kommer till stånd

—- ytterligare framhålla, att expropriation ej heller bör ifrågakomma, för

den händelse saneringsintresset, sådant detta i det föregående preciserats,

med lika eller större fördel kan tillgodoses genom tillämpning av sådan

lagstiftning. I övrigt kan jag beträffande de synpunkter, som bör beaktas vid

prövning av hithörande frågor, i allt väsentligt ansluta mig till vad utredningen

anfört. Jag är medveten om att utredningens ståndpunkt innebär

att kravet på utredning från fastighetsägarens sida rörande dennes vilja

och förmåga att medverka eller eljest bidraga till saneringen kan komma att

upprätthållas med större skärpa än enligt 45 § byggnadslagen. En dylik

skärpning kan emellertid icke anses obefogad, eftersom det här mestadels

är fråga om bebyggelse, som redan är förslummad eller svårt hotad av förslumning.

Utredningen har funnit lämpligt att låta i förslaget inflyta en särskild

föreskrift rörande de omständigheter, som Kungl. Maj :t bör beakta vid

prövningen av nu berörda spörsmål. Föreskriften går ut på att Kungl. Maj :t

vid bestämmande av vad som må lösas skall taga skälig hänsyn till markägares

önskemål att förena sig med staden om tillämnade saneringsåtgärder

och gjorda utfästelser att bidraga till deras genomförande. I denna del

har utredningsförslaget kritiserats av åtskilliga remissorgan. Liksom utredningen

är jag icke främmande för den åsikten, att bestämmelsen lagtekniskt

kan undvaras. Men jag anser också goda skäl tala för att författningstexten

avfattas så, att den direkt anger de omständigheter, som det företrädesvis

blir aktuellt att taga hänsyn till, när markägare påkallar, att hans fastighet

skall undantagas från expropriation. Såsom utredningen anfört, får sakägarna

härigenom bl. a. anvisning om lämpligheten av att i första hand söka

träffa uppgörelse med staden om villkoren för saneringens genomförande

och att framlägga sina önskemål för staden i god tid, innan inlösningsärendet

avgöres. Eftersom en bestämmelse av föreslaget innehåll således kan

vara ägnad att stimulera intresset för frivilliga uppgörelser — och därige
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition, nr 46 år 1963

45

nom i sin mån bidraga till att antalet inlösningsfall nedbringas — anser jag

lämpligast att bestämmelsen får inflyta i författningstexten. — Med avseende

å uttrycket »förena sig med staden» vill jag i likhet med utredningen understryka,

att detta uttryck syftar icke blott på samgående i förenings- eller

bolagsform e. d. utan över huvud på åtgärder från fastighetsägares sida, som

främjar saneringsverksamheten.

Vad härefter beträffar frågan om den tidpunkt, då inlösen tidigast

bör kunna medgivas, har i några remissyttranden förordats,

att inlösen icke bör kunna ske, innan stadsplan fastställts. Såsom

skäl härför har i stort sett anförts, att fastställd stadsplan får anses utgöra

det minimum av utredning rörande åtgärdernas art och omfattning,

som bör föreligga, för att markägare skall kunna närmare bedöma de konsekvenser

åtgärderna kommer att medföra för hans del och de möjligheter

han äger att bidraga eller annorledes medverka till åtgärdernas genomförande.

De anförda skälen äger enligt min mening full giltighet för det fall, att

en stadssanering, i vilken fastighetsägarna förutsättes själva skola deltaga,

går ut på att förändra grunddragen av bebyggelsen. I förevarande sammanhang

åter är situationen en annan. Bebyggelsen skall till övervägande del

behållas i sitt nuvarande yttre skick och gatulinjerna skall i stort sett förbli

oförändrade. Det står vid sådant förhållande klart, att stadsplanen med tillhörande

stadsplanebestämmelser näppeligen kan komma att, annat än på

ett begränsat antal punkter, lämna markägaren de upplysningar, som han

i den åsyftade situationen bör äga tillgång till. Långt viktigare är i detta

avseende vad själva saneringsprogrammet innehåller. Av detta lär nämligen

komma att framgå bl. a. huruvida bebyggelsen på fastigheten skall kvarstå

eller rivas, i vilken omfattning gemensamhetsanläggningar är avsedda att

komma till utförande och vilken allmän standard, som eftersträvas beträffande

bostäder och lokaler inom området. Vad jag förut anfört i frågan om

expropriationsområdets avgränsning torde ge vid handen, att förutsättningarna

och sättet för saneringens genomförande måste vara i huvudsak klarlagda,

innan staden kan definiera och motivera sina expropriationsanspråk.

Vidare bör kunna förutsättas, att markägarna och staden redan på ett tidigt

stadium trätt i förbindelse med varandra. Att så sker är av betydelse

för markägarna, för att de skall kunna få till stånd överenskommelser med

staden om villkoren för saneringens genomförande. Vid angivna förhållanden

saknas anledning att av hänsyn till markägares intressen låta fastställd

stadsplan utgöra förutsättning för inlösen. Härtill kommer, att en sådan

förutsättning kan medföra åtskilliga olägenheter, bl. a. därigenom att staden

onödigt bindes vid de lösningar, som stadsplanen innehåller. Särskilt

vid den saneringstyp, som nu är i fråga, torde det nämligen icke så sällan

komma att visa sig önskvärt eller rent av nödvändigt att under arbetets

tortgång jämka på tidigare accepterade lösningar. Jag anser mig därför i likhet

med utredningen böra förorda, att inlösen skall kunna medgivas, redan

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

innan stadsplan fastställts. Någon särskild bestämmelse om beskaffenheten

av den utredning, som från stadens sida bör förebringas vid ansökan om

inlösen, anser jag icke påkallad.

Rörande författningstextens närmare utformning i

övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningens förslag.

Emellertid synes mig förslaget i ett avseende ha erhållit en väl restriktiv utformning.

Jag syftar härvid på förutsättningen att bebyggelsen är »uppenbart

vanvårdad». När så är förhållandet torde nämligen, såsom i ett remissyttrande

framhållits, förfallet ofta ha gått så långt, att en restaurering icke

längre är möjlig. Såsom förutsättning för stadgandets tillämpning bör ej krävas

mera än att bebyggelsen är vanvårdad eller eljest företer väsentliga brister

av beskaffenhet att försvåra genomförandet av en lämplig stadsplan.

Begreppet historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse måste enligt

min mening ges en restriktiv innebörd i nu förevarande sammanhang.

Det föreslagna stadgandets tillämpningsområde har begränsats att avse sådan

stadsbebyggelse, som av historiska eller kulturhistoriska skäl bör hållas

i värdigt skick. Vad som åsyftas är allenast sådan bebyggelse, som är intimt

förknippad med landets — eller ortens — historiska eller kulturhistoriska

minnen och som bör avsättas som ett slags levande reservat i stadsbilden.

Jag förutsätter, att riksantikvarieämbetets utlåtande kommer att inhämtas,

innan ansökan om inlösen prövas. Skulle i något fall sådant yttrande

ej föreligga dessförinnan, lär det få inhämtas under ärendets handläggning

hos Kungl. Maj:t.

Tillräckliga skäl för att, enbart med sikte på nu förevarande inlösningssituationer

i byggnadslagen, göra expropriationslagens bestämmelser om

återlösningsrätt till exproprierad egendom tillämpliga, synes icke föreligga.

Vad slutligen beträffar den i några remissyttranden berörda frågan om

rätt för markägare och hyresgäster att återförvärva exproprierad egendom

efter saneringen, vill jag erinra om att motsvarande spörsmål ingående

övervägdes i det lagstiftningsärende, som ledde till utfärdandet av den nu

gällande lagregeln om zonexpropriation i 44 § byggnadslagen. Med tanke

på de i nämnda lagrum åsyftade situationerna — där saneringen vanligtvis

medför så avsevärt ändrade förhållanden, att tillämpningsområdet för en

optionsrätt blir ytterst snävt — ansågs icke motiverat att införa regler i sådant

avseende, allrahelst som en lagstiftning i ämnet med nödvändighet

måste bli mycket komplicerad.

Naturligtvis är det önskvärt, att förutvarande markägare i den utsträckning

så visar sig möjligt får tillfälle att återförvärva sina byggnader efter

genomförd sanering. Såsom utredningen anfört ligger det även i stadens intresse

att så sker, eftersom stadens kostnader härigenom lär kunna avsevärt

nedbringas. I regel torde sålunda stadens och markägarens intressen

sammanfalla. Motsvarande synpunkter gör sig gällande i fråga om bostadshavare

och rörelseidkare. Även i nu förevarande saneringsfall kommer emellertid

byggnadsbeståndet att undergå betydande förändringar. Av byggnader

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år W63

47

som försvinner helt kommer endast en del att ersättas med ny bebyggelse.

De byggnader, som står kvar, kommer ofta att vara endast till det yttre

oförändrade.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden finner jag icke lämpligt att föreslå

författningsregler om rätt till återförvärv av exproprierad egendom.

Eftersom de omständigheter som kan inverka på frågan om återförvärv bör

komma till stånd är mycket skiftande, anser jag ej heller möjligt att i detta

sammanhang göra några mera preciserade uttalanden i ämnet.

Såsom utredningen anfört bör från tillämpningsområdet för 45 § byggnadslagen

undantagas fall som avses i det nu förordade stadgandet.

Utredningen har föreslagit, att tillämpningsområdet för stadgandet i 1 §

första stycket 12 expropriationslagen utvidgas. Enligt detta stadgande

kan expropriation få äga rum bl. a. för att bevara kulturhistoriskt

synnerligen märklig byggnad, som ej kan tryggas på annat sätt, eller för

att bereda erforderligt utrymme däromkring. Utredningens förslag är föranlett

av att det stundom även utanför tillämpningsområdet för den föreslagna

44 a § byggnadslagen kan vara från allmän synpunkt angeläget att

skydda smärre grupper av byggnader, där icke varje enskild byggnad men

väl helheten har ett framträdande kulturhistoriskt värde. Såsom exempel

bär nämnts särskilt märklig by- eller bruksbebyggelse. I remissyttrandena

har ytterligare nämnts särskilt värdefulla byggnadsgrupper inom fiskelägen.

Såsom förut antytts finner även jag det motiverat med en expropriationsrätt

för hithörande fall. I överensstämmelse med vad utredningen anfört,

synes ändringen böra gå ut på att expropriation skall kunna äga rum för att

bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig bebyggelse, som ej kan tryggas

på annat sätt. Jämväl ett begränsat område i omedelbar anslutning till sådan

bebyggelse — eller till enstaka märkliga byggnadsverk — bör vid behov kunna

få exproprieras. Detta torde med erforderlig tydlighet komma till uttryck

i författningstexten, om senare ledet i 1 § första stycket 12 expropriationslagen

bibehålies i sin nuvarande lydelse.

Uppenbarligen är det icke förenligt med grunderna för den nu förordade

lagändringen, att med stöd av denna medge expropriation av större bebyggelsegrupper,

såsom stadspartier eller hela stadsdelar, önskemålet att skydda

sådan mera omfattande tätbebyggelse torde få anses i tillräcklig mån tillgodosett

genom det föreslagna stadgandet i 44 a § byggnadslagen. Med

hänsyn härtill saknas jämväl anledning att tillerkänna annan myndighet än

riksantikvarien initiativrätt med avseende å den nu aktuella expropriationsbefogenheten.

Det synes icke nödvändigt att i lagtexten intaga uttrycklig bestämmelse

rörande förhållandet mellan 44 a § byggnadslagen och nu förevarande

expropriationsregel.

Av den nu förordade lagändringen föranledes redaktionella jämkningar

i 108 § expropriationslagen och i rubriken till denna paragraf.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1963.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till

1) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

T. Johansson

1 Förslagen, som frånsett en redaktionell jämkning är likalydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

49

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 14 februari

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 11 februari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 1 februari 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) lag om ändring i byggnadslagen den

30 juni 1947 (nr 385) och 2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Lars Landh.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 februari 1963.

N ärvarande:

tatsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsrådens

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 14 februari

1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 februari 1963 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

630181

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:155 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående älgjakten. a1 i texten
  2. 3LU 1963:13 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 194-7 s. 1 i texten