Med förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) m. m
1963-02-15 · 50 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 49 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:46, Med förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
1
Nr 46
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i bgggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
m. m.; given Stockholms slott den 15 februari 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni 7947 (nr 385); samt
2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I syfte att främja en önskvärd sanering av äldre, från historisk eller kulturhistorisk
synpunkt värdefull bebyggelse föreslås i propositionen viss utvidgning
av byggnadslagens och expropriationslagens inlösningsregler. 1
1 fliliang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 4fi
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963
Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas, att i byggnadslagen den 30 juni 1947 skall införas
en ny paragraf, betecknad 44 a §, av nedan angiven lydelse samt att 45 §
nämnda lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
45 §.
Är, i annat fall än i 44 § sägs, mark
som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd
i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen och kan stads
1
Senaste lydelse av 45 §, se SFS 1953: 329.
(Föreslagen lydelse)
44 a §.
Har fråga väckts om antagande
eller ändring av stadsplan för område
med äldre bebyggelse, som det av
historiska eller kulturhistoriska skäl
är angeläget att hålla i värdigt skick,
och är bebyggelsen vanvårdad eller
företer den eljest väsentliga brister av
beskaffenhet att försvåra genomförandet
av en lämplig stadsplan, må
Konungen, om härav påkallade åtgärder
prövas icke lämpligen kunna
verkställas annorledes än i ett sammanhang,
medgiva staden att i erforderlig
omfattning lösa mark som beröres
av åtgärderna ävensom annan
inom området eller i dess omedelbara
närhet belägen mark, för vars ändamålsenliga
utnyttjande åtgärderna
kunna väntas bliva av väsentlig betydelse.
Vid bestämmande av vad som
må lösas skall skälig hänsyn tagas till
markägares önskemål att förena sig
med staden om åtgärderna och gjorda
utfästelser att bidraga till deras
genomförande.
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnadskvarter
icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
Kungl. Maj.ts proposition nr i6 år 1963
3
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
planens genomförande ej förväntas
äga rum inom skälig tid utan stadens
ingripande, må Konungen medgiva
staden att lösa marken i den mån så
erfordras. Kan syftet vinnas genom
att staden allenast löser å marken
uppförd byggnad för nedrivning, må
Konungen lämna tillstånd därtill.
Prövas ansökan
Finnes i---
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden allenast
löser å marken uppförd byggnad
för nedrivning, må Konungen lämna
tillstånd därtill.
---eller inteckningsboken.
villkorliga fastställelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation
samt rubriken till 108 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Fastighet, som-----det nödigt:
1. för befästning---— — eller naturminne;
12. för att bevara kulturhistoriskt 12. för att bevara kulturhistoriskt
synnerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig bebyggelse eller
synnerligen märklig fast fornlämning synnerligen märklig fast fornlämning
som ej kan tryggas på annat sätt el- som ej kan tryggas på annat sätt eller
bereda erforderligt utrymme där- ler bereda erforderligt utrymme däromkring;
omkring;
13. för linbana--------nu nämnts.
Särskild rätt--- —---— är sagt.
11. Särskilda bestämmelser om expro- 11. Särskilda bestämmelser om expropriation
för naturskyddsändamål el- priation för naturskyddsändamål eller
för att bevara kulturhistoriskt ler för att bevara kulturhistoriskt
märklig byggnad eller fast fornläm- märklig bebyggelse eller fast fornlämning.
ning.
Expropriation för
gande sätt ansvara för egendomen.
Fråga om expropriation för att bevara
kulturhistoriskt märklig byggnad
eller fast fornlämning eller om
expropriation av mark omkring sådan
byggnad eller fornlämning må
väckas endast av riksantikvarien. Sådan
expropriation må äga rum endast
till förmån för kronan, kommun
eller sådan förening eller stiftelse,
vars huvudsakliga uppgift är ägnad
kulturminnesvård och som kan på ett
betryggande sätt ansvara för egendomen.
108 §.
naturskydd och som kan på ett betryg
Fråga
om expropriation för att bevara
kulturhistoriskt märklig bebyggelse
eller fast fornlämning eller om
expropriation av mark omkring sådan
bebyggelse eller fornlämning må
väckas endast av riksantikvarien. Sådan
expropriation må äga rum endast
till förmån för kronan, kommun eller
sådan förening eller stiftelse, vars
huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård
och som kan på ett
betryggande sätt ansvara för egendomen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.
1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1958: 436, av 108 § jämte rubrik, se SFS 1952: 689.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963
5
Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 februari 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Kling, Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om expropriation för
sanering av äldre, historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse m. m.
och anför därvid följande.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 16 december
1960 numera regeringsrådet Voldmar Körlof, ordförande, borgarrådet Joakim
Garpe, ledamoten av riksdagens andra kammare agronomen Erik Grebäck,
ledamöterna av riksdagens första kammare civilingenjören Gustaf
Henry Hansson, förbundsordföranden Knut Johansson och redaktören Birger
Lundström samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare
sågverksarbetaren Olof W. Wiklund att såsom sakkunniga verkställa översyn
av expropriationslagstiftningen. Att såsom experter biträda de sakkunniga
— vilka antagit benämningen expropriationsutredningen — har sedermera
förordnats advokaten Michael Hernmarck, andre förbundsordföranden
Åke Lindh samt stadsjuristen Erik Gustaf Westman.
Sedan överståthållarämbctet med skrivelse den 27 april 1961 till Kungl.
Maj :t överlämnat eu av stadsfullmäktige i Stockholm vid sammanträde den
20 februari samma år beslutad framställning om viss komplettering av inlösningsbestämmelserna
i 44 § byggnadslagen, förordnade Kungl. Maj :t den
27 juli 1961 att skrivelsen jämte därvid fogade handlingar skulle överlämnas
till expropriationsutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörande
av utredningsuppdraget. Till utredningen överlämnades jämväl eu
från styrelsen för Stockholms stads brandförsäkringskontor inkommen
skrift, vari framförts vissa synpunkter på den av staden väckta frågan.
Stockholms stads framställning, vilken är ett led i stadens åtgärder för att
få till stånd en sanering av bebyggelsen inom stadsdelen Gamla Stan (Staden
mellan broarna, Stadsholmen) i Stockholm, har aktualiserat frågan om
behovet av reformer i expropriationslagstiftningen i syfte att främja sådan
saneringsverksamhet, som har till ändamål att åstadkomma eu önskvärd
upprustning av äldre, historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Expropriationsutredningen, som ansett sig böra upptaga denna fråga till
behandling, innan utredningsuppdraget i övrigt slutföres, har den 8 juni
6
Kungl. Maj:ts proposition nr ''16 år 1963
1962 avgivit betänkande med förslag om vissa ändringar i byggnadslagen
och i lagen om expropriation (SOU 1962: 24).
Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, lantmäteristyrelsen, överståthållarämbetet
(efter hörande av stadskollegiet i Stockholm), länsstyrelserna i
Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,
1954 års fastighetsbildningskommitté, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbund,
Hyresgästernas riksförbund, Handelskamrarnas nämnd,
Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Samfundet för hembygdsvård,
Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Svenska
kommunaltekniska föreningen, Föreningen för samhällsplanering, Näringslivets
byggnadsdelegation och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.
Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av överlantmätarna i Stockholms,
Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt
Norrbottens län, länsstyrelsen i Uppsala län av länsarkitekten i länet, landsantikvarien
i Uppland, stadsfullmäktige i Uppsala och Föreningen Vårda
Uppsala, länsstyrelsen i Gotlands län av länsarkitekten och landsantikvarien
i länet samt drätselkammaren i Visby, länsstyrelsen i Malmöhus län avlandsantikvarien
i Lund, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län av länsarkitekten
i länet och byggnadsnämnden i Göteborg samt länsstyrelsen i
Norrbottens län yttranden av länsarkitekten och landsantikvarien i länet.
Slutligen har Konungariket Sveriges stadshypotekskassa överlämnat ett av
Stockholms stadshypoteksförening avgivet yttrande.
Yttrande har därjämte inkommit från Nordiska museets nämnd.
Jag anhåller att nu få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.
Gällande rätt
Huvudparten av de bestämmelser, som reglerar marks användning för bebyggande,
finns i byggnadslagen den 30 juni 19''r7 (nr 385) och byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612).
Enligt 2 § byggnadslagen sker den närmare regleringen avbebyggelsen
genom något av planinstituten stadsplan eller byggnadsplan.
Stadsplan, vilket är det äldsta och det alltjämt mest använda planinstitutet,
kan komma till användning inom såväl städer som köpingar, municipalsamhällen
och andra tätare befolkade orter inom landet i övrigt.
Jämlikt 25 § byggnadslagen skall stadsplan utmärka och till gränserna angiva
de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen — nämligen
dels byggnadskvarter, dels gator, torg, parker och andra allmänna platser,
dels specialområden — samt innehålla de ytterligare bestämmelser
7
Kungl. Maj:ts proposition nr tö år 1963
angående områdenas bebyggande eller användning i övrigt som finnes erforderliga.
I 28—33 §§ byggnadslagen finns bestämmelser om att byggnadskvarter
skall indelas till tomter samt åtskilliga stadganden om sättet för
tomtindelnings verkställande in. in. — Regler om bvggnadsplan finns i den
avdelning av lagen, som innehåller bestämmelser för landet. De kan emellertid
även vinna tillämpning inom stad. Enligt 107 § byggnadslagen skall
byggnadsplan utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda
områden, som ingår i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och
andra allmänna platser. Om särskilda bestämmelser erfordras angående
områdenas bebyggande eller användning i övrigt, skall sådana bestämmelser
intagas i planen.
Byggnadslagens bestämmelser om planläggning kompletteras i vissa hänseenden
av föreskrifter i byggnadsstadgan. I första hand må nämnas de i
stadgans 9 § meddelade allmänna bestämmelserna om planläggning. Där är
föreskrivet bl. a. att planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän
synpunkt lämplig utveckling inom det område, som planen skall avse.
Tillbörlig hänsyn skall tagas till bl. a. förhållandena inom angränsande områden.
Även enskildas intressen skall tillbörligen beaktas. Bebyggelse med
särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt skall såvitt möjligt
bevaras. Plan får ej göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå
det därmed avsedda syftet. Närmare bestämmelser om stadsplan är meddelade
i 12 § byggnadsstadgan. I fråga om byggnadsplan finns sådana bestämmelser
i stadgans 13 §.
Till stadsplaneinstitutet har knutits vissa rättsverkningar. Enligt 34 §
byggnadslagen gäller sålunda förbud att företaga nybyggnad i strid mot
stadsplan. Som komplement härtill finns i 35 § vissa bestämmelser om förbud
mot nybyggnad sedan beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller
ändring av stadsplan men innan planarbetet fortskridit så långt som till
fastställelse av planen. En annan verkan av stadsplan är att staden och i
vissa fall även enskild markägare kan få rätt att lösa mark, i den mån så
erfordras för att genomföra planen. Enligt 41 § byggnadslagen äger sålunda
staden, när den begär det, lösa i stadsplan ingående mark, som är avsedd
till gata eller annan allmän plats. Annan i stadsplan ingående mark,
som ej är avsedd för enskilt bebyggande, äger staden enligt samma lagrum
lösa, såvitt markens användning för avsett ändamål ej ändock kan anses
säkerställd. I 44 och 45 §§ finns bestämmelser om s. k. zonexpropriation
och tointexpropriation. Dessa expropriationsformer, för vilka en närmare
redogörelse strax skall lämnas, är i motsats till de förut nämnda lösningsrätterna
i första hand avsedda för inlösen av kvartersmark och annan för
enskilt bebyggande avsedd mark. Vidare bör nämnas att 46 och 47 §§ innehåller
bestämmelser om inlösen av mark i syfte att förena tomt i en ägares
hand. Lösningsrätt tillkommer här i första hand ägarna av mark inom
tomten och i andra band staden. I anslutning härtill kan erinras om att
förutsättningarna för ändring av bestående tomtindelning, vilka tidigare
varit mycket restriktiva, år 1959 vidgats. Enligt 31 § byggnadslagen kan
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963
sådan ändring numera ske på byggnadsnämnds eller markägares initiativ
bl. a. för det fall, att bebyggelsen är i behov av förnyelse och ändring av
tomtindelningen påkallas för att genomföra den behövliga saneringen.
Bestämmelsen om zonexpropriation i 44 § byggnadslagen syftar på det fall,
att tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller kravet
på ändamålsenlig bebyggelse finnes vara i behov av genomgripande ombyggnad
och denna icke lämpligen kan ske annorledes än i ett sammanhang.
Där sådant fall är för handen, äger Kungl. Maj :t, sedan i anledning
av ombyggnaden fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för
området, medgiva staden att lösa den mark inom området som erfordras
för ombyggnaden ävensom annan inom området eller i dess omedelbara
närhet belägen mark, för vilken planens genomförande kan väntas medföra
väsentligt ökat värde.
Förutsättningar för tomtexpropriation föreligger enligt 45 § byggnadslagen
då mark, som ingår i byggnadskvarter, i annat fall än i 44 § sägs icke
är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och stadsplanens
genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens
ingripande. För att marken skall få lösas erfordras medgivande av Kungl.
Maj :t. Kan syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd
byggnad för nedrivning, äger Kungl. Maj:t lämna tillstånd därtill. Prövas
ansökan om inlösen icke kunna beviljas, därför att stadsplanens genomförande
kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, äger
Kungl. Maj:t jämlikt 45 § andra stycket likväl på stadens begäran föreskriva
viss skälig tid inom vilken bebyggelsen skall ha bragts i överensstämmelse
med stadsplanen, vid äventyr att efter utgången av denna tid
nämnda hinder mot inlösen ej vidare skall anses föreligga. Vidare innehåller
45 § en bestämmelse, som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att meddela
fastställelse å planen eller del därav under villkor att inlösen av viss
i planen ingående mark kommer till stånd inom viss tid, högst ett år, vilken
tid sedermera kan förlängas med högst ett år i sänder. Intill dess inlösen
skett eller tiden därför gått till ända, får nybyggnad ej utan tillstånd
av Kungl. Maj :t företagas å den mark som omfattas av den villkorliga fastställelsen.
Även till byggnadsplaneinstitutet har knutits vissa, ehuru mera begränsade,
rättsverkningar. I likhet med vad som föreskrivits beträffande stadsplan
råder enligt 110 § byggnadslagen förbud att företaga nybyggnad i strid
mot byggnadsplan, varjämte länsstyrelsen enligt 109 § samma lag tillagts befogenhet
att för viss tid förordna om nybyggnadsförbud, när fråga väckts om
upprättande av byggnadsplan för visst område eller om ändring av sådan
plan. Tillkomsten av en byggnadsplan medför emellertid i och för sig icke
någon rätt för kommunen eller markägare att lösa mark inom området.
Beträffande byggnadsverksamheten och underhållet av
b y g g n a d inom planlagt område innehåller byggnadsstadgan åtskilliga
bestämmelser. I nu förevarande sammanhang må särskilt nämnas föreskri!''-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 46 ur 1963
terna i 38 och 50 §§. Enligt den förstnämnda paragrafen gäller bl. a., alt
byggnad av större värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt icke får
förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse
i grannskapet. I den senare paragrafen stadgas, alt byggnad skall underhållas
så, att hållfastheten icke äventyras samt brandfara, sanitär olägenhet
eller vanprydnad icke uppkommer.
Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas enligt 7 §
byggnadslagen av byggnadsnämnd. Nämnden skall bl. a. övervaka efterlevnaden
av byggnadslagen, byggnadsstadgan och övriga föreskrifter angående
byggandet. Med avseende å nämndens befogenheter må till en början nämnas,
att det enligt 54 § byggnadsstadgan inom planlagt område i regel fordras
byggnadsnämndens lov (byggnadslov) för såväl nybyggnad som åtskilliga
ombyggnads- och ändringsarbeten samt — beträffande stadsplanelagt
område — även för rivning av byggnad. Jämlikt stadgans 68 § äger nämnden
förbjuda fortsättandet av påbörjat byggnadsarbete, som uppenbarligen
strider mot stadgan eller mot fastställd plan eller äventyrar byggnadens
eller närliggande byggnads hållfasthet. Om byggnad uppförts eller annan
åtgärd vidtagits utan byggnadslov, där sådant erfordras, eller i strid mot
godkända ritningar eller av byggnadsnämnden meddelade eller eljest gällande
föreskrifter, kan nämnden med stöd av 70 § byggnadsstadgan förelägga
ägaren att undanröja eller ändra det utförda vid vitespåföljd eller
vid äventyr att åtgärd till vinnande av rättelse i händelse av tredska verkställes
genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad. Befogenhet
att förelägga vite tillkommer enligt samma paragraf nämnden också för den
händelse någon underlåter att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som
åligger honom jämlikt byggnadsstadgan eller med stöd därav meddelat beslut.
För det fall att nybyggnad eller annan åtgärd företagits i strid mot förbud,
som meddelats i byggnadslagen eller med stöd av denna, har byggnadsnämnden
vid sidan av de utvägar, som anvisats i 70 § byggnadsstadgan,
också möjlighet att enligt 148 § hvggnadslagen hos överexekutor påkalla
handräckning till rättelse i vad som olagligen skett.
Av de byggnadsreglerande bestämmelserna i nu berörda författningar bör
slutligen nämnas stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen. Enligt dessa
lagrum kan, för det fall att område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan
finnes böra särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig från historisk
synpunkt värdefull bebyggelse, förordnas att nybyggnad inom området
icke får företagas utan myndighets tillstånd. Tillstånd får dock ej
vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare, utan att
skälig ersättning därför gives.
Lagen (ten !) december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen tar sikte på
behovet av särskilt skydd för märkligare byggnadsverk.
Enligt 1 § gäller sålunda alt byggnad, som bevarar egenarten hos gången
lids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och som
med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig, må förklaras för
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1063
byggnadsminne. Sådan förklaring meddelas av riksantikvarien. I samband
med förklaringen skall enligt 2 g genom skyddsföreskrifter angivas i vilka
delar byggnaden icke får ändras samt i vilka hänseenden och på vad sätt
ägaren har att sörja för vården av byggnaden. Där så erfordras kan också
föreskrivas, att byggnaden kringliggande område skall hållas i sådant skick,
att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas. För ändring av
byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter krävs enligt 3 §
riksantikvariens tillstånd. Försummar ägaren sin vårdnadsplikt, kan enligl
4 § länsstyrelsen på framställning av riksantikvarien förelägga ägaren att
inom viss skälig tid vidtaga erforderliga åtgärder, såvida dessa icke är oskäligt
betungande. Om föreläggandet ej efterkommes, kan länsstyrelsen låta
utföra åtgärderna på ägarens bekostnad. Ägare av byggnad eller område, som
avses med skyddsföreskrifter, är enligt 5 § berättigad till ersättning av
kronan, om föreskrifterna medför sådan inskränkning i rätten att nyttja
egendomen, att han kan förfoga över densamma allenast på sätt, som står i
uppenbart missförhållande till egendomens tidigare värde.
Lagen om byggnadsminnen gäller icke beträffande byggnad, som tillhör
kronan, och ej heller i fråga om kyrkliga byggnader. Bestämmelser till skydd
för märkliga byggnader av dessa kategorier har emellertid meddelats i kungörelsen
den 26 november 1920 (nr 741) med föreskrifter rörande det offentliga
byggnadsväsendet.
Behovet av att freda byggnader och markområden i syfte att tillgodose historiska
eller kulturhistoriska intressen har jämväl beaktats i lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation. 1 1 § första stycket nämnda lag, vari
upptagits de ändamål för vilkas tillgodoseende Kungl. Maj :t äger lämna expropriationsmedgivande,
är i punkt 12 angivet, att så får ske för att bevara
kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig fast
fornlämning, som ej kan tryggas på annat sätt, eller bereda erforderligt utrymme
däromkring. Fråga om expropriation för sådant ändamål väckes enligt
108 § av riksantikvarien, och expropriation får äga rum till förmån
för kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga
uppgift är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt
ansvara för egendomen.
Av expropriationslagens regler bör i sammanhanget även uppmärksammas
stadgandet i 1 § första stycket 16 nämnda lag, enligt vilket expropriation
kan äga rum för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar, eller
för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för
upplåtelse med tomträtt. Sådan expropriationsrätt må enligt 111 § samma
lag icke beviljas annan än kommun, inom vars område den mark, expropriationen
skall avse, är belägen.
För fullständighets skull bör slutligen nämnas, att de förut omnämnda
inlösningsreglerna i byggnadslagen även gäller kronan tillhörig egendom,
något som däremot icke är fallet med bestämmelserna i expropriationslagen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
11
samt att stadgandena i 68—70 §§ sistnämnda lag, vilka reglerar rätten att
återlösa exproprierad egendom i fall, då denna ej kommit till användning för
det avsedda ändamålet, icke äger tillämpning i fråga om mark, som inlösts
enligt byggnadslagen.
Utredningen
I sitt betänkande framhåller utredningen inledningsvis, att intresset för
de kulturvärden som finns nedlagda i vårt lands äldre bebyggelse påtagligt
ökats under de senaste årtiondena. Medan man tidigare inriktade sig huvudsakligen
på att söka bevara enstaka monumentala byggnadsverk i offentlig
ägo, är det numera ett önskemål att historiska och kulturhistoriska synpunkter
skall beaktas även i fråga om enklare byggnadsverk, bl. a. sådana
i privat ägo, och att man vid förnyelse av byggnadsbeståndet skall om möjligt
söka bevara också de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna. Nu för tiden
torde det råda enighet om att den äldre bebyggelsens kulturvärde utgör eu
hela folkets tillgång och att det därför är en angelägen uppgift för samhället
att tillse, att detta värde icke förvanskas eller förstöres. Ett tillfredsställande
resultat kan emellertid i regel icke uppnås enbart därigenom, att det
befintliga byggnadsbeståndet musealt konserveras. Vanligen är det önskvärt
eller rent av nödvändigt att bebyggelsen också för framtiden får en lämplig
användning. Härför talar icke blott ekonomiska utan även kulturhistoriska
skäl. I längden är det nämligen just genom ett fortsatt lämpligt utnyttjande,
som bebyggelsen bäst kan bevaras. För att möjliggöra ett fortsatt utnyttjande
av bebyggelsen fordras ofta åtgärder i moderniserande syfte, så att den
någorlunda kommer att motsvara nutida krav på hygien, trevnad och ändamålsenlighet.
Gäller det tätbebyggda områden, räcker det för övrigt icke
alltid med att bota de byggnadstekniska bristerna utan man måste också
avhjälpa stadsplanetekniska missförhållanden. Det står utan vidare klart,
att det här kan bli fråga om företag, som drar betydande kostnader och
berör åtskilliga personers intressen. Ehuru det icke är fråga om en stadsreglering
i egentlig mening, d. v. s. ett företag som tar sikte på en mer eller
mindre tullständig nydaning av ett område med äldre bebyggelse, är det
likväl tydligt att åtgärderna kan bli av sådan omfattning och genomgripande
art, att samordning och konsekvens i verksamheten blir en grundförutsättning
för att få den genomförd på lämpligt sätt och inom rimlig tid.
Utredningen framhåller, att bestämmelserna i byggnadslagen och expropriationslagen
uppenbarligen icke är avfattade med tanke på eu situation
som den nyss avsedda, och anför i anslutning härtill att den fråga som utredningen
har att närmare undersöka, är i vad mån dessa bestämmelser likväl
är lämpade för och i tillräcklig mån fräinjar eller åtminstone icke lägger
hinder i vägen för eu verksamhet av berörd art.
Rörande underlaget för sina bedömanden nämner utredningen bl. a., att
åtskilligt material förebragts vid det utredningsarbete som föregått Stock
-
12
Kungl. Maj. ts proposition nr Ui dr 1963
holms stads begäran om lagstiftningsåtgärder i syfte att möjliggöra en sanering
av stadsdelen Gamla Stan i Stockholm. För vad nämnda material innehåller
lämnas i betänkandet (s. 17—23) en särskild redogörelse, till vilken
här må hänvisas. Ytterligare har i betänkandet (s. 27—30) lämnats en
översiktlig framställning rörande beskaffenheten av åtgärder, som kan tänkas
bli aktuella vid stadsdelens sanering. Även i denna del må hänvisas
till betänkandet. Utredningen nämner vidare bl. a. att den för att få närmare
klarlagt i vad mån behov yppats av åtgärder för att främja sanering av
äldre, historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse på andra håll i
landet haft viss kontakt med riksantikvarieämbetet.
Frågan om behovet av expropriationsregler för att åvägabringa
sanering av historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse har
utredningen bedömt i första hand mot bakgrunden av förhållandena i Gamla
Stan. Vid eu sanering av nämnda stadsdel kan det, framhåller utredningen,
icke bli fråga om att mer eller mindre fullständigt nydana områdets
bebyggelse. Vad man måste taga sikte på är i stället cn upprustning
och modernisering av byggnadsbeståndet med bevarande av bebyggelsens
huvudsakliga karaktär och helst även av åtskilliga detaljer, ingående i vad
som brukar kallas miljön. Utredningen anför i anslutning härtill.
Den nu angivna huvudlinjen för saneringsverksamheten — vilken överensstämmer
med den som Stockholms stad förklarat sig vilja fullfölja — innebär
emellertid icke alt man fullständigt klarlagt vare sig det mål man vill
uppnå genom att rusta upp stadsdelen eller de medel, som man ämnar använda
för att nå detta mål. Såsom inledningsvis betonats, är det varken
lämpligt eller ens möjligt att förvandla en hel stadsdel till ett museum med
ändamål att återspegla livet i staden under en gången tid. Ett av huvudändamålen
med företaget måste därför vara att i görlig mån bereda fullvärdiga
lokaler för dem, som bor inom stadsdelen eller har sin verksamhet
förlagd till densamma. På sakkunnigt håll anser man det för övrigt knappast
ens möjligt att annat än till en del behålla bebyggelsen i dess nuvarande
yttre skick. Det kan således icke enbart bli fråga om att konservera den befintliga
bebyggelsen. I viss omfattning blir det även aktuellt att bygga om
och bygga nytt, låt vara att nybebyggelsen till både omfattning och utformning
bör hållas inom snäva gränser, så att den icke dominerar utan på
lämpligt sätt inpassas i den äldre bebyggelsen.
På grundval av den redogörelse, som i betänkandet lämnats rörande de faktiska
förutsättningarna för en sanering av typen Gamla Stan, konstaterar utredningen,
att man vid planläggningen och genomförandet av verksamheten
måste ha möjlighet att i åtskilliga fall göra rätt betydande jämkningar i
nuvarande fastighetsindelning. Härvidlag nämnes bl. a., att en viktig uppgift
blir att bestämma vad av bebyggelsen som skall bibehållas och vad
som — företrädesvis i kvarterens inre delar — skall rivas för att släppa in
ljus och luft. Åtgärder för gallring av bebyggelsen, för tillskapande av erforderliga
gårdsutrymmen och andra gemensamhetsanordningar och för
restaurering av de enskilda byggnaderna kan i flera fall icke företagas utan
att de olika arbetsmomenten noggrant samordnas. Behovet av att samman
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963
13
slå byggnader och i övrigt åstadkomma lämpliga driftsenheter talar likaledes
för en enhetlig regi. Det konstateras slutligen, att verksamheten kan
vara föga lönande eller rent av förlustbringande. Allt detta gör, framhåller
utredningen, att man endast i begränsad utsträckning kan räkna med, att
upprustningen kommer till stånd på enskilt initiativ.
Vid sin undersökning av vilka möjligheter gällande rätt erbjuder för att
en saneringsverksamhet av här avsedd art skall komma till stånd på lämpligt
sätt, inom rimlig tid och utan onödiga kostnader framhåller utredningen
till en början, att 1960 års lag om byggnadsminnen, som uteslutande
tar sikte på skyddet av individuellt märkliga byggnadsverk jämte ett
snävt begränsat område däromkring, icke tillgodoser behovet av att åvägabringa
sådana mera omfattande och vittsyftande företag, som nu är i fråga.
Vad åter beträffar byggnadslagstiftningens regler om stadsplan och sättet
för dess genomförande konstateras, att ett verkligt tvång att vidtaga byggnadsåtgärder
av större omfattning kan utövas endast indirekt genom de
möjligheter, som föreligger för kommunen eller för annan fastighetsägare
att inlösa mark.
Utredningen uppmärksammar härvid till en början stadgandet om zonexpropriation
i 44 § byggnadslagen och anför i fråga om detta stadgande
bl. a., att det torde förutsätta, att man icke endast syftar till att konservera
den befintliga bebyggelsen utan verkligen har för avsikt att omgestalta behyggelseområdet.
Vissa uttalanden i motiven för stadgandet tyder också på
att man inte tänkt sig, att det skall tillämpas i fråga om mindre områden
än sådana, som omfattar ett eller flera kvarter. Gränsen mellan total ombyggnad
och sådan saneringsverksamhet, som i förevarande fall är aktuell,
är visserligen i någon mån flytande och det är icke uteslutet att man, efter
att ha planlagt verksamheten mera i detalj, kan komma till den slutsatsen,
att åtgärderna åtminstone beträffande vissa delar av bebyggelsen blir av
sådan beskaffenhet och omfattning, som förutsättes för zonexpropriation.
Eftersom expropriationsbestämmelser av här avsedd art bör tolkas restriktivt,
finner utredningen dock övervägande skäl tala för att expropriationsrätt
icke kommer att beviljas annat än möjligen i fråga om sådana större
områden, där eu väsentlig del av byggnadsbeståndet måste förnyas och
tekniska skäl — t. ex. grundläggningsförhållandena — gör det särskilt angeläget
eller ofrånkomligt, att saneringen utföres i ett sammanhang. Slutsatsen
blir, att zonexpropriation knappast är något praktiskt instrument
för att genomföra en saneringsverksamhet av den art det nu gäller.
Beträffande stadgandet om tomtexpropriation i 45 § byggnadslagen anför
utredningen, att detta visserligen kan teoretiskt vara tillämpligt i en del här
avsedda situationer. På grund av att även detta lagrum huvudsakligen tar
sikte på fall, då det är fråga om att radikalt ändra grunddragen av bebyggelsen,
medan situationen vid en sanering av typen Gamla Stan snarast är
den rakt motsatta, finner utredningen emellertid, att lagrummet i flertalet
av de tall, som kan tänkas bli aktuella, icke ger någon godtagbar lösning.
1 fråga om bestämmelserna i 46 och 47 §§ byggnadslagen om samman
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
förande av tomtdelar, som tillhör skilda ägare, anför utredningen att del
kanske icke är uteslutet, att dessa bestämmelser i vissa fall skulle kunna
användas för att genomföra en för saneringen gynnsammare fastighetsbildning.
Att lita enbart till bestämmelser av denna art synes dock vanskligt,
bl. a. därför att lösningsrätten inträder på ett alltför sent stadium och tilllämpningen
av bestämmelserna säkerligen skulle ställa sig mycket komplicerad.
Vad angår expropriationslagens bestämmelser erinrar utredningen först
om, att åtskilliga byggnader i Gamla Stan tillhör den kategori, som avses
med stadgandet i 1 § första stycket 12 nämnda lag. Utredningen konstaterar
emellertid, att det här icke endast gäller att åstadkomma skydd för
vissa särskilda, kulturhistoriskt märkliga byggnader utan att bevara stadsdelen
som helhet i ett värdigt och till det yttre någorlunda orört skick. Det
är därför nödvändigt att saneringen får omfatta icke blott de märkligare
byggnadsverken utan även ett stort antal från historisk eller kulturhistorisk
synpunkt mindre intressanta byggnader. Eftersom ifrågavarande stadgande
icke annat än undantagsvis ger möjlighet att expropriera sådana byggnader,
finner utredningen att det icke är något verksamt medel för att åvägabringa
den önskvärda upprustningen av byggnadsbeståndet. Vad härefter beträffar
stadgandet i 1 § första stycket 16 expropriationslagen anför utredningen,
att tillämpning av detta stadgande i förevarande fall lär vara utesluten,
eftersom det är fråga om redan tätbebyggda områden och någon utökning
av bebyggelsen knappast ifrågakommer.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, alt gällande bestämmelser
icke erbjuder tillräckliga möjligheter för att genomföra en rationell upprustning
av äldre, från historisk eller kulturhistorisk synpunkt märklig
stadsbebyggelse.
Vad gäller frågan, om det på annat sätt än genom lagstiftningsåtgärder
är möjligt att få till stånd en rationell sanering, nämner utredningen som
en tänkbar åtgärd, att verksamheten subventioneras av staten eller kommunen.
Enligt utredningens mening är det i och för sig angeläget att samhällets
resurser att lämna ekonomiskt stöd till sådan verksamhet väsentligt
utökas. Hindren för verksamheten ligger emellertid till stor del på ett
annat plan än det rent ekonomiska. Ett ökat ekonomiskt stöd kan i varje
fall icke ensamt för sig säkerställa, att saneringen kommer till stånd på
lämpligt sätt och inom rimlig tid. Oavsett huruvida och i vilken omfattning
statligt eller kommunalt stöd kan påräknas för saneringsverksamheten,
finner utredningen därför ofrånkomligt att lagregler tillskapas, som gör
det möjligt att genomföra saneringen även om de enskilda markägarna
icke är beredda att medverka. Utredningen håller före, att önskemålet att
skydda och bevara bebyggelse av typen Gamla Stan utan tvekan är av den
styrka, att det motiverar åtgärder av denna karaktär. Om så erfordras, hör
samhället kunna ingripa för att genomföra saneringen i egen regi, och
staden bör få de befogenheter, som krävs för att detta skall kunna ske.
Utredningen erinrar i detta sammanhang om att man redan förut i lag
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1663
15
stiftningen accepterat tanken, att sanering av förslummade bostadsområden
är ett ändamål, som motiverar införande av expropriationsrättsliga regler,
och att de skäl, som talar för dylika regler i det nu aktuella fallet förenar
sig med önskemålet att bevara väsentliga historiska och kulturhistoriska
värden. Vidare framhålles, all ett kommunalt huvudmannaskap för
själva saneringsverksainheten icke nödvändigtvis behöver innebära, att staden
för all framtid behåller den omedelbara förvaltningen av de inlösta
fastigheterna. Tvärtom torde det ligga i stadens intresse att snarast möjligt
minska sina omfattande och, som det kan förmodas, i åtskilliga fall förlustbringande
engagemang genom att upplåta fastigheterna med tomträtt
eller överlåta dem till enskilda intressenter. Hittills vunna erfarenheter av
stadssaneringar ger också vid handen, att det bl. a. med hänsyn till storleken
av de intrångsersättningar, som utgår i samband med expropriation,
är angeläget för staden att i största möjliga utsträckning bereda utrymme
inom saneringsområdet åt dem, som förut bebott området eller bedrivit
verksamhet där.
I enlighet med vad sålunda anförts uttalar utredningen som sin uppfattning,
att önskemålet att åvägabringa sanering inom här avsedda bebyggelseområden
icke kan tillgodoses med mindre en viss utvidgning av lagreglerna
om expropriation kommer till stånd.
Beträffande frågan om den tilltänkta lagstiftningen bör få karaktären av
en speciallag för Gamla Stan eller erhålla allmän räckvidd
nämner utredningen bl. a. att önskemålet att skydda kulturellt värdefulla
miljöer under den senaste tiden aktualiserat stadsplaneändringar även i
andra städer än Stockholm och att med hänsyn härtill torde kunna förutses,
att en saneringsverksamhet av likartad karaktär som den förut beskrivna
kommer att visa sig behövlig även inom andra orter än huvudstaden. Visserligen
har förhållandena i Gamla Stan icke någon direkt motsvarighet på
andra håll. önskemålet att skydda och bevara äldre stadspartier kan emellertid
nödvändiggöra saneringsföretag, vilka i så måtto är jämförbara med
saneringen av Gamla Stan, att de knappast kan förväntas komma till stånd
annat än om möjlighet finns för samhället att vid behov använda expropriation
för ändamålet. Med hänvisning härtill föreslår utredningen, att lagstiftningen
får allmän räckvidd och att erforderliga regler upptages i byggnadslagen
i det avsnitt som handlar om avstående av mark för bl. a. saneringsändamål.
Vid sitt ståndpunktstagande till frågan, hur de erforderliga bestämmelserna
bör vara utformade, har utredningen till en början övervägt spörsmålet
om expropriationsområdets avgränsning. Med hänsyn till
vad förut anförts om förutsättningarna för att genomföra saneringen synes
det utredningen nödvändigt, att staden får en tämligen vittomfattande expropriation
sbefogenhet. Bestämmelserna bör utformas med tanke på att
förfarandet icke får upplösas i en serie detaljaktioner med risk för att expropriationen
av någon eller några utav fastigheterna onödigtvis fördröjes.
opaginerad Kontrollera mot PDF
!6 Kungl. Maj.ts proposition nr i6 år 1963
Slutsatsen blir, att det för expropriationsområdets avgränsning i princip avgörande
bör vara, vad som från teknisk synpunkt och med hänsyn till
fastigheternas direkta nytta av tillämnade åtgärder utgör en lämplig saneringsenhel.
Rörande de spörsmål, som det gäller att taga ställning till vid avgörande
av saneringsenheternas lämpliga utformning, hänvisar utredningen till sin
redogörelse i fråga om de åtgärder, som kan tänkas bli aktuella vid saneringen
av Gamla Stan (jfr betänkandet s. 27—30). I anslutning till kravet på
att expropriationsområdct principiellt bör omfatta även sådana fastighetei
som, ehuru de rent tekniskt icke berörs av åtgärderna, likväl har direkt
nytta av dessa, anför utredningen därjämte.
Enligt det lagstadgandc, som närmast aktualiseras vid större stadssaneringar,
nämligen 44 § byggnadslagen, kan staden — sedan fråga väckts om
antagande eller ändring av stadsplan för saneringens genomforande — berättigas
lösa icke blott den mark som erfordras för själva saneringen utan
även annan inom saneringsområdet eller i dess omedelbara närhet helagen
mark, för vilken planens genomförande kan väntas medföra väsentligt ökat
värde. De synpunkter som lett till att värdeökningen i och för sig utgör expropriationsgrund
har icke samma aktualitet då det gäller en sanering a\
typen Gamla Stan som vid en egentlig stadsombyggnad. Visserligen kan en
upprustning av ett äldre bebyggelseområde, bl. a. till följd av ökade trivselvärden,
få betydelse även för angränsande bebyggelse såtillvida att denna
blir mera eftertraktad och därigenom lämnar en högre hyresavkastning. Den
värdeökning, varom här är fråga, torde emellertid vid en sanering av torevarande
art bli av måttlig omfattning. Värdestegringssynpunkterna synes
med andra ord vara av underordnad betydelse. Vad man däremot icke kan
bortse från är, att saneringsåtgärder som vidtagits inom ett visst område
stundom medför en direkt nytta även för närliggande fastigheter, i det att
vad som åstadkommits genom saneringen kan väntas bli i väsentlig omfattning
taget i anspråk även av dessa. Ett typexempel utgör det fallet, att eu
gemensam gård anlägges i kvarterets centrum, sedan gårdsbebyggelsen utrivits.
Nyttan av en sådan åtgärd — den ökade tillgången på ljus och luft
samt möjligheten att begagna gården jämte därå utförda anläggningar
kommer regelmässigt till godo kringliggande fastigheter, oavsett om de släppt
till mark för gården eller icke. I sådana fall — där en genom stadens åtgärder
tillskapad nyttighet är av väsentlig betydelse för ett ändamålsenligt
utnyttjande av närliggande fastigheter och därför kan väntas bli ianspiåktagen
av jämväl dessa fastigheter —- är det uppenbarligen angeläget att
saneringsenheten innesluter även grannfastigheterna, vilkas ägare rimligen
bör bidraga till kostnaderna för åtgärderna. För att säkerställa denna bidragsskyldighet
synes det----lämpligast att i princip låta stadens ex
propriationsrätt
omfatta också de närliggande fastigheterna. En annan sak
är att ett utövande av rätten att inlösa sådana fastigheter endast undantagsvis
torde bli aktuellt.
Med tanke på att behovet av lagstiftningsåtgärder för att åvägabringa samverkan
mellan fastigheter för gemensamma ändamål f. n. utredes inom 1954
ärs fastighetsbildningskommitté anför utredningen, att det möjligen kunde
ifrågasättas, om icke införandet av den av utredningen föreslagna expropriationsbefogenheten
skulle i någon mån föregripa resultatet av nyssnämnda
utredning. En lagstiftning om tvångsbildning av samfälligheter kan ernel
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1963
17
lertid näppeligen få ett så vittsyftande innehåll, att det med stöd av den
blir möjligt att övervinna alla de problem, som uppstår vid en sanering avtypen
Gamla Stan. Möjligheten av att en sådan lagstiftning framdeles kommer
till stånd anses därför icke böra inverka på utformningen av de nu aktuella
expropriationsrättsliga bestämmelserna.
Utredningen förklarar, att den självfallet finner det angeläget att tillse,
att lagstiftningen utformas så, att den enskildes intresse av att behålla sin
fastighet icke uppoffras i andra fall än då så är nödvändigt för att tillgodose
saneringsintresset, sådant detta i det föregående preciserats. I sammanhanget
Irambålles, att det inom Gamla Stan torde finnas ett icke obetydligt antal
byggnader, som i flera generationer innehafts av en och samma släkt eller
som förvärvats i syfte att bereda ägaren bostad på äldre dagar, och att åtskilliga
företag sedan länge haft sin verksamhet förlagd till lokaler i egna
fastigheter i stadsdelen.
I nu berört avseende understryker utredningen, att en allmän förutsättning
för att en expropriationsbefogenhet skall få utövas är att tvångsingripande
i det särskilda fallet finnes nödvändigt för att trygga det åsyftade
ändamålet. Detta bör givetvis gälla även här, och det bör ankomma på Kungl.
Maj :t att i varje särskilt fall avgöra, om expropriation skall få äga rum.
Om det vid prövningen av en expropriationsansökan befinnes, att saneringens
ändamålsenliga genomförande kan säkerställas på annat lämpligt sätt
än genom expropriation, bör ansökningen avslås. Utredningen tillägger, att
det säkerligen även för staden ter sig angeläget att icke utnyttja en expropriationsbelogenhet
längre än som är ofi-ånkomligen nödvändigt för att tillgodose
saneringsintresset och att det med hänsyn till de dryga kostnaderna
för företaget från stadens synpunkt framstår såsom önskvärt att kunna
påräkna medverkan från fastighetsägare, vilka är beredda och har resurser
att offra de förhållandevis stora belopp, som fordras för att sätta fastigheterna
i godtagbart skick. Eftersom saneringsverksamheten förmodligen
ter sig mindre lönande från privatekonomisk synpunkt, anser utredningen
emellertid att man kan räkna med, att det icke annat än i ett begränsat antal
fall blir aktuellt för fastighetsägare att påkalla, att hans fastighet skall
ehuru ingående i en i och för sig lämplig saneringsenhet — undantagas
från expropriation. Företrädesvis torde det komma att röra sig om sådana
tall, då expropriationsanspraket omfattar fastighet, som redan befinner sig
i tillfredsställande skick eller med fördel kan iståndsättas för sig, eller ock
en grupp av fastigheter, vilkas ägare förenat sig om att genomföra saneringen
i egen regi.
1 fråga om de synpunkter, som bör beaktas i den mån spörsmålet om att
undantaga fastighet från expropriation aktualiseras, anför utredningen bl a
följande.
Den ledande synpunkten måste uppenbarligen vara att ett undantagande
icke får ske, om detta skulle innebära att fastigheten komme att brytas
ut ur en i och för sig lämplig saneringsenhet och saneringsföretaget i övrigt
härigenom skulle omöjliggöras eller väsentligt försvåras. Fastighet, varom
2 Iiihanq till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 16
18
Kungl. Maj:ts proposition nr i6 ur I Uti it
fråga är, måste kunna bestå även efter saneringens genomförande, och
förhållandena får icke vara sådana, att det är behövligt att taga den i anspråk
för att möjliggöra ett ändamålsenligt utnyttjande av intilliggande fastigheter.
Den omständigheten, att en del av en fastighet behöver tagas i anspråk
för en gemensamhetsanordning eller för annan fastighets behov, bör
dock givetvis icke i och för sig medföra att hela fastigheten exproprieras,
om återstoden kan bilda en lämplig fastighetsenhet, antingen för sig eller i
förening med annan mark, som undantages från expropriation. — För den
händelse det vid de förberedande undersökningar av stadsplanefrågorna,
som naturligen måste föregå expropriationsförfarandet, anmäles eller eljest
framstår som troligt, att en grupp av fastighetsägare vill genomföra upprustningen
i egen regi, bör givetvis ingående undersökas i vad mån det genom
att jämka gränserna för en tillämnad saneringsenhet eller på annat
sätt är möjligt att tillgodose de enskilda intressena. Stöd för att så skall
ske står för övrigt att hämta i 4 § byggnadslagen och 9 § byggnadsstadgan.
Fortsättningsvis betonar utredningen bl. a. att det naturligtvis också är
viktigt, att vederbörande fastighetsägare verkligen har vilja och förmåga att
genomföra upprustningen. Skall lagstiftningen fylla sitt syfte, bör enbart
ett påstående från fastighetsägares sida om en nära förestående upprustning
icke vara tillräckligt för att undantaga hans fastighet från expropriation
och det synes ej heller lämpligt att efter mönster av 45 § byggnadslagen utforma
regler, som gör det möjligt att låta frågan om expropriation anstå i
avbidan på att fastighetsägaren vidtager erforderliga saneringsåtgärder.
Eftersom det, såsom beträffande Gamla Stan, mestadels är fråga om hårt
förslummad bebyggelse, förefaller det icke obefogat att låta avgörandet bero
på den utredning fastighetsägaren kan förebringa rörande sin vilja och förmåga
att sätta fastigheten i ett skick, som svarar mot den åsyftade allmänna
standarden inom området. En regel av sådan innebörd kan förmodas
dessutom medföra den eftersträvansvärda effekten, att fastighetsägare,
som verkligen vill rusta upp och för framtiden behålla sina fastigheter, får
intresse av att i ett tidigt skede sätta sig i kontakt med stadens myndigheter
för att få sina önskemål tillgodosedda vid planläggningen och om
möjligt få till stånd överenskommelser med staden om villkoren för saneringens
genomförande. Eftersom det vidare torde ligga i stadens intresse
att fastighetsägarna medverkar vid saneringen, lärer staden icke vara
obenägen att träffa uppgörelse, när så kan ske på rimliga villkor. Med hänsyn
härtill kan man förmoda, att antalet verkliga tvistefrågor icke blir
stort.
Vad gäller kravet på utredning om fastighetsägarens vilja och förmåga
att genomföra upprustningen framhåller utredningen bl. a., att detta krav
naturligtvis måste variera från fall till fall. Där fråga är om en fastighet i
relativt gott skick, torde kravet vanligtvis icke behöva ställas särskilt högt,
varemot det givetvis måste skärpas väsentligt, om fastigheten är i så dåligt
skick, att det ekonomiska utbytet av en upprustning icke kan beräknas
svara mot kostnaderna för åtgärden. Utredningen hänvisar i detta sammanhang
till, att en fastighetsägare, som befarar att avgörandet av expro
-
Kungl. Muj.ts proposition nr 46 år 1663
19
priationsfrågan kan komma att gå honom emot, har möjlighet att definitivt
bevisa sin vilja och förmåga att fullgöra sina mot staden gjorda åtaganden
genom att ställa godtagbar säkerhet.
Liknande synpunkter är enligt utredningens mening att anlägga i fall,
då stadens önskemål att få expropriera viss fastighet beror på att fastigheten
drar väsentlig nytta av förbättringsåtgärder på andra fastigheter. Om
stadens lösningsanspråk icke vilar på annan grund än önskemålet att staden
skall få gottgörelse för den nytta fastigheten kan väntas erhålla av
saneringsåtgärder å närliggande fastigheter, är det i och för sig tänkbart
att ersätta expropriationsbefogenheten med en föreskrift om skyldighet för
vederbörande fastighetsägare att utgiva ersättning till staden med vad som
motsvarar nyttan. Av praktiska skäl anses det emellertid mindre lämpligt
att utforma lagbestämmelserna på sådant sätt, och utredningen erinrar härvidlag
om att 44 § byggnadslagen i sin ursprungliga lydelse innehöll en
regel av liknande innebörd, vilken emellertid sedermera slopades. Normalt
bör det dock vara möjligt att komma till en skälig uppgörelse om vad fastighetsägaren
skall betala för att staden skall uppgiva sitt expropriationsanspråk,
allrahelst som staden vid en sanering av förevarande art icke torde
ha några egentliga markpolitiska aspirationer och ej heller lär ha något
intresse av att öka saneringskostnaden genom onödiga markförvärv. Fastighetsägare,
vars anbud icke godtagits av staden, bör kunna få frågan om
anbudets skälighet prövad av Kungl. Maj :t i expropriationsärendet. Utredningen
avser härmed icke, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet
att fastställa det belopp, varmed ersättning skall utgå, utan enbart att
Kungl. Maj :t, om fastighetsägaren bestrider expropriation under hänvisning
till ett av honom gjort anbud om ersättning, skall vid expropriationsfrågans
avgörande beakta, om anbudet varit av beskaffenhet att skäligen
böra godtagas av staden. Anbudet bör icke ha karaktär enbart av förlikningsförslag
utan vara bindande för fastighetsägaren för det fall, att expropriationsansökningen
avslås av Kungl. Maj :t.
Sammanfattningsvis anför utredningen, att frågan om viss särskild fastighet
i ett givet fall bör undantagas från expropriation icke är ägnad att
lösas genom någon automatiskt verkande regel utan bör få bero på en avvägning
från fall till fall av de omständigheter, som talar för den ena eller
den andra lösningen. I anslutning härtill anför utredningen.
Det kan vid nu anmärkta förhållanden göras gällande, att förutsättningarna
för att fastighet skall undantagas från expropriation icke behöver
särskilt angivas i författningstexten. Eftersom expropriation enligt de tidigare
redovisade principerna ej skall få ske utan Kungl. Maj:ts medgivande,
ankommer det oavsett förefintligheten av en särskild bestämmelse i ämnet
på Kungl. Maj:t att tillse, att expropriationen icke får större omfattning än
som erfordras för att tillgodose expropriationsändamålet. Detta lär i förevarande
sammanhang betyda, att expropriation icke kommer att beviljas i
fall då utredningen ger vid handen, att saneringen med lika eller större fördel
kan ombesörjas på annat sätt än i stadens regi. Emellertid talar också
goda skäl för att författningstexten avfattas så, att den direkt anger de
omständigheter, som är att beakta vid prövningen. Sakägarna får därige21
Dihang till riksdagens protokoll 1963. I samt. Xr 40
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 4(1 dr 1963
nom större möjlighet att inrikta sin argumentering på vad som är väsentligt
i sammanhanget samt får tillika en anvisning om lämpligheten av att
i första hand söka träffa uppgörelse med staden om villkoren för saneringens
genomförande och att framlägga sina önskemål för staden i god
tid innan expropriationsärendet avgöres. — Av nu anförda skäl anser utredningen
det vara lämpligast, att de förutsättningar, som skall gälla för
att en fastighet — ehuru ingående i en i och för sig lämpligt avpassad saneringsenhet
— skall kunna undantagas från expropriation, kommer till
direkt uttryck i författningstexten. Detta synes böra ske genom en föreskrift
om att Kungl. Maj :t vid bestämmande av vad som får lösas skall
taga skälig hänsyn till markägares önskan att förena sig med staden om
saneringsåtgärderna och hans utfästelser att bidraga till deras genomförande.
Till undvikande av missförstånd må framhållas, att uttrycket »förena
sig med staden» syftar icke blott på samgående i förenings- eller bolagsform
e. d. utan över huvud på åtgärder från fastighetsägares sida, som
främjar saneringsverksamheten.
I fråga om den närmare utformningen av lagreglerna
föreslår utredningen till en början, att inlösningsrätten begränsas alt avse
tätbebyggt område för vilket stadsplan finns eller fråga om antagande av
sådan plan blivit väckt. Syftet med inlösningsrätten föreslås komma till
uttryck såsom en expropriationsförutsättning av innebörd, att saneringsbehovet
skall avse ett område med äldre bebyggelse, som det av historiska
eller kulturhistoriska skäl är angeläget att hålla i värdigt skick. I anslutning
härtill anför utredningen, att riksantikvarieämbetet självfallet städse
bör få tillfälle att, innan inlösningsärendet avgöres, framlägga sina synpunkter
på frågan, huruvida området har den angivna karaktären, liksom
ock beträffande lämpligheten från antikvarisk synpunkt av tillämnade saneringsåtgärder.
Särskild bestämmelse härom anser utredningen icke behövlig.
Under hänvisning bl. a. till att det icke bör vara tillräckligt motiv
för inlösen, att smärre missförhållanden kan konstateras i fråga om bebyggelsens
skick, föreslår utredningen, att såsom en ytterligare expropriationsförutsättning
skall gälla, att bebyggelsen är uppenbart vanvårdad eller
eljest företer väsentliga brister av beskaffenhet att försvåra genomförandet
av en lämplig stadsplan. Att expropriationsområdets gränser främst bör avgöras
med hänsyn till vad som från teknisk synpunkt utgör en lämplig saneringsenhet
kan enligt utredningens mening uttryckas så, att det skall vara
fråga om ett område inom vilket saneringsåtgärderna icke lämpligen kan
verkställas annorledes än i ett sammanhang.
Då det i nu förevarande sammanhang gäller att taga ställning icke blott
till antikvariska synpunkter utan även till plansynpunkler och då riksantikvariens
yttrande undantagslöst lär komma att inhämtas i inlösningsärendena,
finner utredningen icke påkallat att efter mönster av 108 § expropriationslagen
införa regler om initiativrätt för riksantikvarien. Utredningen
anser, att fråga om inlösen bör få väckas endast av vederbörande
kommun. Rörande spörsmålet om den utredning, som bör förebringas
vid en ansökan om inlösen anföres i betänkandet, att det självfallet bör
Kungl. Maj.ls proposition nr 16 år 1963
21
ankomma på kommunen att vid ansökan om expropriation förebringa sådan
teknisk och ekonomisk utredning som erfordras för att motivera dess
ståndpunktstagande till frågan om de tillämnade saneringsåtgärdernas behövlighet
och expropriationsområdets närmare avgränsning. Vad som bör
klarläggas är givetvis såväl det nuvarande tillståndet som ock i stora drag
de åsyftade åtgärdernas art och omfattning. Mot bakgrunden av vad förut
anförts är för övrigt att förmoda, att vederbörande fastighetsägare redan
på ett tidigt stadium tagit del av kommunens önskemål i fråga om de erforderliga
åtgärderna. Vid prövningen av en expropriationsansökan har
Kungl. Maj :t givetvis även att taga ställning till spörsmålet, huruvida saneringsprogrammet
i de delar som har samband med expropriationsärendet
är lämpligt utformat. De synpunkter som i detta avseende framförts
från kommunens och fastighetsägares sida kan självfallet komma att kompletteras
vid den remissbehandling, som föregår beslutet i expropriationsfrågan.
Vad slutligen angår spörsmålet om den tidpunkt, då fråga om inlösen
skall kunna väckas, konstaterar utredningen, att förutsättningarna och sättet
för saneringen i praktiken måste vara i huvudsak klarlagda, innan staden
kan definiera och motivera sina anspråk. Då det gäller att i författningstext
ange nämnda tidpunkt, anser utredningen emellertid icke lämpligt
att gå så långt, att man kräver att stadsplan dessförinnan skall vara antagen
eller fastställd. En sådan bestämmelse skulle bl. a. på ett olämpligt sätt
begränsa stadens handlingsfrihet, när det gäller att träffa uppgörelse med
enskilda markägare. Vid utformandet av en lagregel i ämnet synes det därför
icke möjligt att anknyta till annan tidpunkt än den, då fråga väckts
om antagande eller ändring av stadsplan för det aktuella området.
På grundval av sina nu redovisade överväganden har utredningen upprättat
ett förslag till lag om ändring i bgggnadslagen. Enligt detta skall i
byggnadslagen införas ett nytt stadgande, 44 a §, om inlösen av mark. Såsom
förutsättning för inlösen skall gälla, att fråga väckts om antagande eller
ändring av stadsplan för område med äldre bebyggelse, som det av historiska
eller kulturhistoriska skäl är angeläget att hålla i värdigt skick. En ytterligare
förutsättning är att bebyggelsen är uppenbart vanvårdad eller eljest
företer väsentliga brister av beskaffenhet att försvåra genomförandet av en
lämplig stadsplan samt att härav påkallade åtgärder icke lämpligen kan verkställas
annorledes än i ett sammanhang. Om dessa förutsättningar är för
handen, skall Kungl. Maj :t kunna på ansökan medgiva staden att i erforderlig
omfattning lösa mark, som beröres av åtgärderna, ävensom annan inom
området eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vars ändamålsenliga
utnyttjande åtgärderna kan väntas bli av väsentlig betydelse. Vid bestämmande
av vad som må lösas skall skälig hänsyn tagas till markägares
önskemål att förena sig med staden om åtgärderna och gjorda utfästelser
att bidraga till deras genomförande.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 46 ur 1963
I 45 § byggnadslagen bör enligt utredningens förslag undantag göras för
sädana fall, som avses med det av utredningen förordade nya stadgandet.
Det reformbehov, som aktualiserats i förevarande sammanhang, blir enligt
utredningens mening icke fullständigt tillgodosett genom den föreslagna
44 a § i byggnadslagen. För att bevara en kulturhistoriskt synnerligen värdefull
miljö kan det nämligen visa sig behövligt att vidtaga saneringsåtgärder
av mindre omfatttning än de som åsyftats med detta stadgande. Det kan
härvid gälla såväl enstaka byggnader som små grupper av hus och det behöver
icke nödvändigtvis vara fråga om områden med stadsplan eller ens
områden för vilka det är lämpligt att upprätta sådan plan. Exempelvis kan
det tänkas bli aktuellt att vidtaga åtgärder för att sanera och för framtiden
bevara enstaka grupper av särskilt märklig by- eller bruksbebyggelse.
Med tanke på fall av nyss berörd art konstaterar utredningen, att 1 §
första stycket 12 expropriationslagen visserligen kan tillämpas, då fråga är
om byggnader, som individuellt sett är kulturhistoriskt synnerligen märkliga,
men att det i allt fall kan starkt ifrågasättas om bestämmelsen överhuvud
är användbar, när det gäller en grupp av byggnader, där icke varje
enskild byggnad men väl helheten har ett framträdande kulturhistoriskt
värde. Såsom ett annat närliggande exempel nämnes det fall, att det av kulturhistoriska
skäl finnes angeläget att jämte ett märkligt byggnadsverk bevara
en närbelägen byggnad, utan vilken byggnadsminnet framstår som lösryckt
ur sin naturliga miljö. Utredningen anser vidare tveksamt, om expropriationsmöjligheten
står till buds, när ett till kategorien märkliga
byggnadsverk icke hänförligt hus behöver tagas i anspråk av det skälet, att
ett intilliggande byggnadsminne icke kan restaureras utan att ingrepp göres
jämväl på det närbelägna huset.
Utredningen betonar, att den i princip delar den uppfattning, som torde
få anses ligga till grund för den restriktiva avfattningen av bestämmelsen
i 1 § första stycket 12 expropriationslagen, nämligen att expropriation icke
bör komma till användning i andra fall än då åtgärden förestavas av ett
starkt behov. I anslutning härtill ges uttryck för den åsikten, att det icke
vore lyckligt, om expropriation skulle kunna — måhända till stort förfång
för andra intressen — komma till användning för att konservera äldre, uttjänta
byggnadsbestånd, vilkas värde från kulturhistorisk synpunkt icke är
oomtvistligt. Utredningen anför ytterligare.
Oavsett denna principiella inställning anser utredningen emellertid att
starka skäl talar för att nyssberörda bestämmelse i expropriationslagen göres
klart tillämplig även på sådana fall, då en bebyggelsegrupp är att anse
som synnerligen märklig från kulturhistorisk synpunkt och det därför får
anses vara av vikt att den bevaras som helhet, oaktat viss eller vissa av
byggnaderna icke är av större kulturhistoriskt värde i och för sig utan besitter
dylikt värde blott i egenskap av integrerande delar av gruppen. Visserligen
är det här regelmässigt fråga om mindre genomgripande saneringsfall
än som åsyftas i den föreslagna 44 a § byggnadslagen, och de skäl som
uppbär sagda lagregel kan icke annat än delvis åberopas i nu förevarande
23
Knngl. Maj:ts proposition nr ''rf år 1963
sammanhang. Det kan likväl icke anses befogat att beträffande de nn aktuella
fallen anlägga ett väsentligt snävare betraktelsesätt än det som kommit
till uttryck i nyssnämnda paragraf. Fastmera måste det anses att avsaknaden
av en möjlighet till expropriation i dessa fall i själva verket skulle
innebära en besvärande lucka i de expropriationsrättsliga bestämmelserna.
Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att bestämmelsen i 1 §
första stycket 12 expropriationslagen ändras så, att expropriation skall kunna
äga rum för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig bebyggelse,
som ej kan tryggas på annat sätt. I anslutning härtill förordas en redaktionell
jämkning av 108 § samma lag samt av rubriken till denna paragraf.
Utredningen anser, att utbytet av det i gällande lagtext begagnade ordet
»byggnad» mot ordet »bebyggelse» tillfyllest utmärker, att expropriation
skall kunna äga rum oaktat icke varje enskild byggnad för sig är av större
intresse från kulturhistorisk synpunkt, och att det även ger vid handen, att
expropriationen skall kunna avse icke blott själva byggnaderna utan också
ett lämpligt avpassat tomtområde till dessa.
Utredningens experter herrar Hernmarck och Westman har i särskilda
yttranden var för sig utvecklat vissa synpunkter rörande bl. a. anknytningen
mellan stadsplanefrågan och den av utredningen föreslagna inlösningsrätten
enligt 44 a § byggnadslagen.
Hernmarck anför bl. a. att den av utredningen föreslagna lösenrätten i
44 a § byggnadslagen har en betydligt mer svårbedömbar anknytning till
stadsplanefrågan än vad som är fallet beträffande lösenrätt enligt 44 och
45 §§ samma lag. Den svårighet, som uppkommer vid tillämpningen av det
föreslagna lagrummet, består å ena sidan i att tillgodose stadens önskemål
om inlösenrätt redan på utredningsstadiet och å andra sidan i att lämna
markägaren tillräckligt definitiva besked för att denne skall kunna bedöma
sina möjligheter att själv genomföra åtgärderna. Den av utredningen föreslagna
ordningen ger visserligen staden större frihet att under hand ändra
dispositionerna men därav följer jämväl att markägaren måhända icke beredes
tillfälle att från sina synpunkter bedöma den slutgiltiga lösningens
för- och nackdelar. I fortsättningen av sitt yttrande kommer Hernmarck in
på spörsmålet om vilka garantier som bör uppställas för att den markägare,
som styrkt sin vilja och förmåga att själv genomföra åtgärderna eller medverka
till dessa, också genomför sina avsikter. Under hänvisning till att
prövningen härav vid tillämpning av 45 § byggnad slagen torde äga rum
utan att krav reses på bindande utfästelser från markägaren till staden
och än mindre på ställandet av säkerheter, medan nu angivna fordringar
i allmänhet synes komma att ställas på markägaren enligt utredningens
förslag, ifrågasätter Hernmarck, om icke den i övrigt fria prövningen av
lösenrätten bör innebära att angivna villkor icke särskilt uppställes i lagen.
Avslutningsvis framhåller Hernmarck, att oavsett om lösenrätten anknytes
till den ena eller andra tidpunkten i förhållande till stadsplanens faststäl
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963
lelse skäl kan anföras för att det betydelsefullaste momentet i markägarens
ställning kommer till uttryck direkt i lagtexten — något som också
förutskickats i Stockholms stads framställning om lagändring och i överståthållarämbetets
skrivelse till Kungl. Maj:t vid överlämnandet av nämnda
tramställning — varvid lagen skulle angiva, att vid bestämmande av vad
som må lösas hänsyn skall tagas till markägarens vilja och förmåga att
genomföra eller medverka till åtgärderna.
Westman erinrar om att såväl enligt zonexpropriationsbestämmelsen i
44 § byggnadslagen som enligt den av utredningen föreslagna 44 a § för
meddelande av expropriationstillstånd är tillräckligt, att fråga väckts om
antagande eller ändring av stadsplan, och att enligt motiven till förstnämnda
stadgande är tillfyllest med ett utkast till stadsplan, eventuellt upptagande
ilera alternativa lösningar. I sammanhanget nämner Westman, att skälen
till att man icke velat kräva något detalj utformat förslag är flera. Ett av
skälen är att det framlagda stadsplaneförslaget icke skall få verka förhöjande
på expropriationsersättningen, ett annat att det visat sig i hög grad
olämpligt att — såsom skett i 45 § byggnadslagen — binda expropriationen
till en utformad stadsplan. Vid större saneringar visar det sig nämligen
iegelmässigt nödvändigt alt successivt vidtaga ändringar i den ursprungliga
planläggningen. Ett meddelat expropriationstillstånd kan, om det bundits
till ett utformat stadsplaneförslag, komma att hindra i och för sig önskvärda
eller nödvändiga ändringar i planen. Enligt Westmans mening kan
s\årigheter av angiven beskaffenhet inträda om man kräver många detaljer
i ett saneringsprogram för Gamla Stan för att expropriation skulle kunna
medges. Westman fortsätter.
Nu har i utredningens motiv visserligen uttalats, att det stadsplaneutkast
som skall togas tdl expropriationsansökningen endast i stora drag behöver
klarlagga de åsyftade åtgärdernas art och omfattning. Emellertid ingår i utredningens
förslag en regel som korsar detta uttalande. Regeln utgöres av
stadgandet om att vid bestämmande av vad som må lösas skälig hänsyn skall
tagas till markägares önskemål att förena sig med staden om åtgärderna
och gjorda utfästelser att bidraga till deras genomförande. Enligt den tydning^
som denna bestämmelse erhållit i motiven, skulle detta innebära bl. a.
att Kungl. Maj :t, om fastighetsägaren bestrider expropriation under hänvismng
till ett av honom gjort anbud om ersättning, har att vid expropriationstrågans
avgörande beakta, om anbudet varit av beskaffenhet att* skäligen
bora godtagas av staden. Om fastighetsägarna skola kunna lämna anbud och
^aj - t kunna pröva deras skälighet, fordras emellertid noggrann
kännedom om vilka saneringsåtgärder som skola vidtagas. Regeln om*fastiglietsagarens
rätt att fria sig genom penninganbud måste alltså föra till att
vid expropriationsansökningen skall fogas ett utarbetat stadsplaneförslag och
icke ett i stora drag uppgjort utkast. Härmed är emellertid förenade de ovan
nämnda tekniska och ekonomiska olägenheterna. — Utredningen har själv
ifrågasatt, om de föreslagna reglerna angående fastighetsägares rätt att undgå
expropriation äro behövliga och erinrat om att Kungl. Maj :t alltid lär ha
att tillse att expropriationen icke får större omfattning än som erfordras
tor att tillgodose expropriationsändamålet. Regeln är alltså onödig, eftersom
den utan särskilt stadgande iakttages vid meddelandet av expropriationstillstånd
enligt nu gällande lag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46‘ år 1963
25
Remissyttrandena
Det alldeles övervägande antalet remissorgan tillstyrker, att en lagstiftning
i det av utredningen angivna syftet kommer till stånd. Endast i ett fåtal
fall, närmare bestämt i de yttranden, som inkommit från Näringslivets
byggnadsdelegation jämte dess medlemsorganisationer Sveriges fastighetsägareförbund,
Handelskamrarnas nämnd, Svenska bankföreningen och
Svenska försäkringsbolags riksförbund — vilka samtliga förklarat sig instämma
i delegationens yttrande — avstyrkes helt den föreslagna lagstiftningen.
Någon meningsskiljaktighet framkommer ej i remissyttrandena beträffande
den grundläggande synpunkten, att historiskt eller kulturhistoriskt
värdefulla miljöer vid den fortgående förnyelsen av byggnadsbeståndet bör
såvitt möjligt bevaras som levande inslag i samhällsbilden.
Beträffande behovet av expropriation s regler anför justitiekanslersämbetet
— med särskild syftning på bebyggelse av typen Gamla
Stan — att det allmänna för att åvägabringa en rationell saneringsverksamhet
i sådana fall, där åtgärder från de enskilda fastighetsägarnas sida icke
förslår eller helt uteblir, bör ha möjlighet att direkt engagera sig i verksamheten.
Nu gällande lagbestämmelser kan icke anses tillräckliga för att möjliggöra
ett sådant ingripande och en utvidgning av lagreglerna om expropriation
framstår därför som motiverad. Även Sven hovrätt delar utredningens
åsikt, att varken gällande bestämmelser om skydd för byggnadsminnen eller
reglerna i övrigt i byggnads- och expropriationslagstiftningen ger lämpliga
möjligheter att genomföra en sanering av det slag varom här är fråga. Hovrätten,
som framhåller att det är en viktig uppgift för samhället att värna
vår kulturellt värdefulla bebyggelse, anser det icke tänkbart att enbart lita
till enskildas insatser, när det gäller att få till stånd en sådan sanering, samt
finner det angeläget att erforderlig lagstiftning i ämnet kommer till stånd.
Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att lagförslaget utgår från
den enligt hovrättens mening riktiga, under senare år allmänt accepterade
principen, att den äldre bebyggelsens kulturvärde, liksom landets naturskönhet,
utgör en hela folkets tillgång, och att det därför är en angelägen
uppgift för samhället att tillse, att detta värde icke förvanskas eller förstöres.
De snabba ekonomiska och tekniska omvandlingarna i samhället har så förändrat
förutsättningarna för ett bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
såsom privategendom, att denna på många håll är hotad av förfall
och förstörelse. Endast stat och kommun har tillräckliga möjligheter att ingripa
till skydd för de hotade värdena.
Bgggnadsstgrelsen uppger, alt styrelsen i sin verksamhet som central statsmyndighet
för ärenden rörande planläggning av bebyggelse och byggnadsväsende
i övrigt i skilda sammanhang måst konstatera, alt det ofta stött på
stora, ibland oöverstigliga svårigheter att kunna skydda, bevara och levandegöra
bebyggelsemiljöer av historiskt, kulturhistoriskt, arkitektoniskt eller
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963
konstnärligt värde. Behovet av en sådan lagstiftning som den föreslagna är
således mycket stort. Även om skyddet av värdefulla bebyggelsemiljöer icke
garanteras endast av att marken överföres i det allmännas eller kulturella
sammanslutningars ägo, är dock införandet i byggnads- och expropriationslagstiftningarna
av bestämmelser om rätt till expropriation för att tillgodose
dessa intressen en god grundval för förbättringar på området.
Överståthållarämbetet erinrar om att den med lagändringarna i första
hand åsyftade stadsdelen Gamla Stan representerar utomordentliga historiska
och kulturhistoriska värden. Detta förhållande, liksom det ådagalagda
behovet av betydande ekonomiska insatser från samhällets sida för att fullfölja
en sanering efter tänkta riktlinjer, talar med ovanlig styrka för att det
allmänna i samband med saneringen tillförsäkras möjlighet att förfoga över
mark inom området. Av samma skäl får de betänkligheter, som vid utvidgning
av expropriationsbefogenheterna anmäler sig med hänsyn till ingreppen
i den enskilda äganderätten, anses vara av förhållandevis mindre styrka
i detta fall.
Även de hörda länsstyrelserna är ense om behovet av en vidgad expropriationsrätt.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller sålunda, att det ej sällan
stöter på svårigheter att genomföra en upprustning av det slag som nu är
i fråga. Intresset för bevarandet av märkliga och tidstypiska byggnader och
miljöer torde visserligen numera ha vunnit en stark förankring även hos
den stora allmänheten, men av naturliga skäl undgår inte heller ett dylikt
allmänt önskemål i det enskilda fallet påverkan av intressemotsättningar,
där rätten att själv få bestämma över sin egendom, familjetradition, ekonomiska
synpunkter o. s. v. ställs mot det allmännas intresse av samhällsbefrämjande
planläggning och tillbakablickande kulturvård. I de fall då försök
att neutralisera motsättningarna stöter på oöverstigliga hinder kan det
onekligen vara befogat, att samhället för att nå sina syften beredes möjlighet
att tillgripa tvångsåtgärder. Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar bl. a.
om att en upprustning av byggnadsbeståndet ofta kan förväntas bli så kostnadskrävande,
att den icke torde kunna genomföras av annan än samhället
självt eller med dess stöd, och hälsar med tillfredsställelse utredningens
förslag till komplettering av byggnadslagen.
Att gällande lagbestämmelser icke erbjuder tillräckliga medel för att effektivt
genomföra ett sådant saneringsföretag, som Stockholms stad planerat
för stadsdelen Gamla Stan, konstaterar även Sveriges advokatsamfund.
Samfundet delar utredningens uppfattning, att en viss utvidgning av lagreglerna
om expropriation är påkallad för att möjliggöra en rationell upprustning
av äldre från historisk eller kulturhistorisk synpunkt märklig
stadsbebyggelse. Flera remissorgan, däribland Föreningen Sveriges stadsarkitekter
och Svenska kommunaltekniska föreningen, påtalar att skyddet för
kulturhistoriskt värdefulla miljöer för närvarande är otillräckligt. Sistnämnda
förening anser, att bristerna i detta hänseende för de svenska städerna
försvårat och i många fall omöjliggjort bevarandet av områden, vilka speglat
stadsutvecklingen och samtidigt utgjort intressanta och värdefulla inslag
i stadsmiljön.
Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1U63
27
I sammanhanget bör nämnas, att åtskilliga remissorgan helt allmänt givit
uttryck åt sin tillfredsställelse över de ökade möjligheter att åstadkomma
skydd för värdefulla bebyggelsemiljöer, som en lagstiftning i föreslagen riktning
skulle komma att ge. Till denna grupp hör bland andra riksantikvarieämbetet
och Nordiska museets nämnd.
En tveksam inställning till frågan om behovet av lagstiftningsåtgärder
kommer till synes i det yttrande, som avgivits av Stockholms stadshypoteksförening.
Utan att bestämt avstyrka utredningens förslag framhåller föreningen
— närmast med sikte på saneringen av Gamla Stan — att en lösningsrätt
för staden bör komma i fråga först sedan övriga utvägar att lösa
saneringsproblemet visats icke kunna leda till avsett resultat. Saneringsförctaget
bör stödjas med särskilda statliga eller kommunala lån eller bidrag
och gentemot tredskande ägare kan — i den mån ej redan nu gällande bestämmelser
erbjuder utvägar — ifrågasättas särskilda sanktioner, måhända
i form av vitesföreläggande och lösningsrätt för övriga ägare av fastigheter,
som ingår i företaget. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa hänvisar i
sitt remissyttrande till de synpunkter stadshypoteksföreningen anfört och
betonar härvid särskilt angelägenheten av att upprustningen om möjligt
åstadkommes genom frivilliga insatser från fastighetsägarna.
1 sitt avstyrkande yttrande konstaterar Näringslivets byggnadsdelegation
som anser utredningens förslag böra i första hand bedömas med utgångspunkt
från förhållandena i Gamla Stan — att det inom ramen för de allmänna
riktlinjer, som uppdragits för en upprustning av denna stadsdel,
kan tänkas många varierande lösningar av skilda delproblem. Delegationen
nämner ett flertal exempel på sådana problem och framhåller, att definitiva
lösningar, som kan läggas till grund för det egentliga planarbetet, kan
presenteras först efter det att delproblemen belysts och avvägts. Delegationen
fortsätter.
Det är uppenbart, att den enskilde fastighetsägarens vilja och förmåga
att deltaga i saneringen helt blir beroende av de definitiva lösningarnas
konsekvenser i avseende på fastighetsindelning, ekonomi, förvaltning m. m.
I medvetande härom anser sig delegationen icke på nuvarande stadium av
utredningsverksamheten kunna vitsorda riktigheten av expropriationsutredningens
deklarerade uppfattning, att »man endast i begränsad utsträckning
kan räkna med, att upprustningen kommer till stånd på enskilt initiativ».
Enligt delegationens mening följer av det förestående, att underlag för
närvarande saknas för att man skall kunna med någon grad av säkerhet
bedöma behovet av lagstiftningsåtgärder över huvud taget på hithörande
område. Än mindre kan förutsägas, huruvida ett genomförande av expropriationsutredningens
förslag kan komma att visa sig effektivt och lämpligt.
Motsatsen är icke utesluten. Frågan synes vara för tidigt väckt. Andra utvägar
att stimulera intresset för saneringsverksamheten bör i första hand
prövas.
Efter att i fortsättningen av sill
stöd från det allmännas sida för saneringens genomförande ävensom betydelsen
för Gamla Stans del av fastighelsbildningskommilléns väntade förslag
till lagregler om samverkan för gemensamhetsanordningar, anför delegationen
ytterligare.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr \6 år 1963
Delegationen vill med det anförda ha sagt, att någon utvidgning av expropriationslagstiftningen
enligt utredningens förslag icke bör genomföras
förrän klart kan visas, att behov därav föreligger. Detta kan med så mycket
större skäl hävdas, som det icke synes uteslutet, att gällande lagstiftning
kan — sedan stadsplan med tillhörande bestämmelser upprättats —
visa sig erbjuda tillräckliga garantier för genomförandet av saneringsverksamheten
i Gamla Stan. Delegationen tänker här närmast på en tillämpning
av 46 och 47 §§ byggnadslagen med dessa paragrafers anknytning till 31 g
samma lag samt 1960 års lag om byggnadsminnen. Den enskilde markägaren
bör enligt delegationens mening ges en ärlig chans att bedöma sina förutsättningar
att deltaga i saneringsverksamheten. Härför erfordras ett i
detalj utarbetat program, som även belyser kostnadssidan med särskild uppmärksamhet
riktad på extraordinära, såsom oräntabla ansedda investeringar,
betingade av dåliga grundförhållanden och kulturvårdsintressen. Färdig
stadsplan med tillhörande bestämmelser är en annan förutsättning. Slutligen
bör de eventuella möjligheterna att erhålla statligt eller kommunalt
stöd för verksamheten vara utredda och i förekommande fall regler härför
meddelade.
Med instämmande i det nu berörda remissyttrandet anlägger Sveriges
fastighetsägareförbund och Handelskamrarnas nämnd vissa ytterligare synpunkter
på utredningens förslag. Fastighetsägareförbundet anför bl. a., att
det ligger i sakens natur att fastighetsägarna i Gamla Stan kommer att inrikta
sig på att söka genomföra ett miljöskyddsprogram för stadsdelen, så
snart ett sådant föreligger och, i den mån så kan ske, tagit sig uttryck i
ändrade stadsplaner med därtill hörande bestämmelser. I en sådan situation
kan man också utgå från, att fastighetsägarna betraktar det som mer eller
mindre självfallet, att de åtgärder som påfordras måste samordnas och
bringas till utförande i samverkan med staden och under ledning närmast
av byggnadsnämnden. — Handelskamrarnas nämnd erinrar bl. a. om att
det vid tillkomsten av lagen om byggnadsminnen icke ansetts påkallat att
genom reformer på byggnadslagstiftningens område söka ernå en förstärkning
av skyddet för de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna.
Från flera håll understryks behovet av ekonomiskt stöd från
det allmännas sida för saneringsverksamheten. Justitiekansler sämbetet anser
det sålunda — med hänsyn till att det allmänna har intresse av en fortsatt
och intensifierad saneringsverksamhet i Gamla Stan och till att en sådan
verksamhet från rent ekonomisk synpunkt i regel icke torde vara lönande
— naturligt och riktigt att det allmänna i ökad utsträckning lämnar
ekonomiskt och annat stöd åt de enskilda fastighetsägare, som önskar genomföra
erforderliga saneringsåtgärder. Svea hovrätt hyser en liknande uppfattning
och framför därjämte särskilda synpunkter på frågan om fördelningen
mellan samhället och de enskilda fastighetsägarna av saneringskostnaderna.
Enligt hovrättens mening kan det exempelvis synas påkallat, att
kommunen svarar icke blott för stadsplanetekniska utredningar och anordnande
av allmänna platser utan också för vissa samfällda anordningar, t. ex.
en gemensam värmecentral med huvudledningar. Det kan jämväl övervägas,
29
Kungl. Maj:ts proposition nr \6 är 1963
i vad mån det allmänna bär bekosta vissa åtgärder, som närmast berör enstaka
fastigheter, såsom nödvändiga grundförstärkningar. Ett klarläggande
av dessa fördelningsfrågor synes ägnat att underlätta såväl frivilliga överenskommelser
med fastighetsägarna som bestämmandet av expropriationscrsättningar
och köpesummor vid senare återförsäljningar efter genomförd
sanering. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att det väl självfallet
förhåller sig så, att kommunerna ofta är närmast till att subventionera en
saneringsverksamhet av nu åsyftad art, men betonar samtidigt, att man icke
enbart bör lita till kommunala insatser. För att verksamheten skall få önskvärd
inriktning och omfattning är det i hög grad påkallat, att statliga organ
har möjlighet att mera effektivt verka för att nödvändiga initiativ tages av
kommunerna. Riksantikvarieämbetet skulle få långt större möjligheter att
verka för sina uppgifter, om detta ämbete inom rimliga gränser kunde utverka
också ett statligt stöd åt önskvärda saneringsåtgärder. Konsekvensen
av att bevarandet av kulturvärdena betraktas som en samhällsuppgift är, att
också statliga medel bör stå till förfogande härför. Länsstyrelsen i Gotlands
län önskar, att frågan hur saneringsföretag med kulturhistoriskt syfte skall
kunna finansieras i städer med mindre stark ekonomisk ställning särskilt
utredes. Liknande krav på utredning om finansieringsfrågorna framföres för
övrigt från flera håll, bl. a. av Föreningen Sveriges stadsarkitekter och Näringslivets
byggnadsdelegation.
Sambandet mellan utredningens förslag och en eventuell lagstiftning
om gemensam hetsanläggningar berörs i flera yttranden. 1954
års fastighetsbildningskommitté, i vars uppdrag ingår att överväga behovet
av en dylik lagstiftning, anför i detta hänseende bl. a., att det knappast kan
göras gällande, att ett genomförande av expropriationsutredningens förslag
i och för sig skulle komma att hindra eller försvåra kommitténs arbete. Å
andra sidan måste beaktas, att den önskvärda saneringen av Gamla Stan och
andra liknande områden till icke ringa del går ut på att inrätta gemensamlietsanläggningar
av samma slag som avses med kommitténs uppdrag. Ett
samband föreligger härigenom uppenbarligen mellan det föreliggande förslaget
och den lagstiftning, som kommittén förbereder. Detta kan måhända
ge anledning att iakttaga viss försiktighet vid lagstiftningsärendets fortsatta
behandling. — Kommittén uppger, att den beräknar inom kort avsluta sitt
arbete i nyss angiven del, och framhåller i anslutning härtill, att dess blivande
förslag åsyftar att lösa de till gemensamhetsanläggningarna hänförliga
problemen även för det fall, alt mark blivit föremål för inlösen enligt
de bestämmelser, som föreslås i expropriationsutredningens betänkande.
Härom anför kommittén ytterligare.
Sedan samtliga aktuella fastigheter kommit i samma ägares — stadens —
band, torde det sålunda bli möjligt att med tillämpning av de regler kommittén
ämnar föreslå inrätta gemensamhctsanläggningar av olika slag för
fastigheterna. Anknytningen mellan dessa och anläggningarna avses vara i
princip orubblig och således äga bestånd även efter det att staden i sin tur
överlåtit fastigheterna på olika händer. För den händelse staden i stället,
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
med bibehållande av sin äganderätt, upplåter fastigheterna med tomträtt är
det emellertid tänkbart, att staden anser mera lämpligt att reglera samverkansfrågorna
i tomträttsavtalen.
Frågan huruvida en lagstiftning på området bör ges karaktären av eu
speciallag för Gamla Stan berörs i några yttranden. De flesta remissorganen
förklarar sig härvid biträda utredningens förslag om en för
hela riket gällande lagstiftning. Samtidigt framhålles emellertid i några yttranden
att det, vad gäller saneringsföretag på andra håll än i Gamla Stan,
ofta torde komma att visa sig, att de tekniska problemen överskuggas av ekonomiska
problem. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att Gamla Stan
väl utgör det mest framträdande fallet, där saneringsåtgärder genom samhällets
försorg behöver genomföras inom ett klart avgränsat och särpräglat
område, men att dessa förhållanden dock icke är unika. Ansträngningar från
kommunalt håll att rädda värdefulla miljöer har stundom misslyckats därför
att tillräckligt stöd i lag ej funnits. De tillämnade lagändringarna bör
alltså göras riksgiltiga. Liknande synpunkter framföres av byggnadsstyrelsen,
Svenska stadsförbundet och Samfundet för hembygdsvård.
Att en lagstiftning enligt utredningens förslag kan bli av värde även på
andra håll i landet framhålles jämväl av, bland andra, länsstyrelserna i Gotlands
och Malmöhus län, landsantikvarien i Lund, överlantmätaren i Göteborgs
och Bohus län samt byggnadsnämnden i Göteborg. Exempel har härvid
lämnats på några miljöer, som man strävar att bevara, bl. a. viss stadsbebyggelse
i Visby, Land, Ystad och Göteborg ävensom vissa byggnadsgrupper
inom några mindre samhällen och kyrkbyar i Skåne samt i gotländska
och bohuslänska fiskelägen.
Några remissorgan anser emellertid, att lagstiftningen bör begränsas att
gälla Gamla Stan. Hit hör Riksförbundet Landsbygdens folk samt överlantmätarna
i Stockholms och Örebro län. Handelskamrarnas nämnd berör i sitt
avstyrkande yttrande nu förevarande fråga och framhåller härvid, att förhållandena
i Gamla Stan saknar direkt motsvarighet på andra håll. Den typ
av expropriation som förordats i betänkandet och som löreter stor likhet med
zonexpropriationslagstiftningen — en lagstiftning som tillskapats för att
genomföra mycket omfattande stadsomvandlingar av det slag som äger rum
på Nedre Norrmalm i Stockholm — torde icke utan vidare kunna sägas utgöra
ett lämpligt instrument för att bevara exempelvis den gamla miljön på
Klinten i Visby. Det intresse som finns hos de enskilda fastighetsägarna ute
i landets städer att bevara sina gamla, ofta genom generationer ärvda fastigheter
i värdigt skick bör i första hand stimuleras genom positiva åtgärder.
Ett latent hot om expropriation för sanering »i ett sammanhang» utgör
näppeligen någon stimulans till åtgärder från fastighetsägarnas sida.
Av de allmänna synpunkter på lagförslagen, som framförts
i remissyttrandena, må till en början nämnas, att lantmäteristyrelscn
ifrågasätter, om det principiellt och praktiskt är lämpligt att utan speciella
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
31
skäl införa bestämmelser med identiska syften i två skilda lagar, av vilka
den ena — expropriationslagen — i princip är tillämplig även inom områden,
för vilka de föreslagna reglerna i byggnadslagen är avsedda. Enligt
styrelsens mening bör syftet kunna — efter vissa jämkningar och kompletteringar
av utredningsförslaget — tillgodoses genom den lagändring, som
föreslagits för expropriationslagens del. Hovrätten över Skåne och Blekinge
finner däremot naturligt att komplettera såväl byggnadslagen som expropriationslagen.
Av liknande uppfattning är jämväl justitiekanslersämbetet.
Svea hovrätt framhåller, att ett godtagande av utredningens förslag skulle
innebära, att lagstiftningen till skydd för den äldre bebyggelsen blev än
mera splittrad och oenhetlig än hittills. Enligt hovrättens mening talar dock
starka skäl för att nu genomföra en saneringslagstiftning för kulturell bebyggelse,
medan frågan om en generell lagstiftning till skydd för den äldre
bebyggelsen bör vidare utredas. Hovrätten anser emellertid, att utredningens
lagförslag icke ger tillräckligt klart uttryck åt de tankegångar, som enligt
motiveringen uppbär desamma, samt efterlyser mera klara och detaljerade
bestämmelser.
Sveriges fastighetsägareförbund kan inte finna, att utredningsförslaget
står i överensstämmelse med allmänna expropriationsrättsliga principer, enligt
vilka expropriationsändamålen skall i detalj beskrivas och expropriationen
icke får ges större omfattning än som är nödvändigt. Liknande synpunkter
anföres av Handelskamrarnas nämnd.
Åtskilliga remissinstanser, däribland länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ävensom Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund och stadskollegiet i Stockholm
tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag till författningsregler,
medan från andra håll förordats ändringar eller jämkningar i skilda
avseenden.
Spörsmålet om expropriationsom rådets avgränsning
vid tillämpning av den föreslagna 44 a § byggnadslagen berörs mer eller
mindre ingående i åtskilliga remissyttranden.
Några remissorgan anser, att det när mark icke behöver tagas i anspråk
annat än för exempelvis ledningsändamål bör finnas möjlighet att inlösa
begränsad rätt till marken och att regler härom bör upptagas i författningstexten.
Förslag i sådan riktning har framförts av, bland andra, Svea
hovrätt, lantmäteristyrelsen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.
Förslaget att inlösen bör kunna äga rum även av mark som, ehuru den
ej direkt berörs av åtgärderna, likväl får väsentlig nytta av dessa, har i allmänhet
ej föranlett någon erinran i remissyttrandena. Svea hovrätt anmäler
dock härutinnan en avvikande mening. Hovrätten är ense med utredningen
därom, att de i detta sammanhang åsyftade grannfastigheterna bör
bidraga till kostnaderna för de åtgärder, som medför nytta för dem. Förslaget
att fastigheterna skall få exproprieras går emellertid längre än som
motiveras av utredningens egna syftemål. Hovrätten anför härutinnan.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
I och för sig hade det varit naturligt att i stället för expropriationsrätt
ha föreskrifter om bidragsplikt i dessa fall. Utredningen har berört denna
möjlighet men har funnit den mindre lämplig av praktiska skäl. Särskilt
har därvid åberopats, att regler av liknande innehåll, vilka tidigare funnits
i 44 § byggnadslagen, hade borttagits i samband med att bestämmelserna
om zonexpropriation infördes. Som skäl för slopandet av bidragsreglerna
angavs då, att de varit alltför komplicerade för att kunna praktiskt användas
och faktiskt aldrig tillämpats (se NJA II 1953 sid. 454 och 461). Emellertid
hade dessa regler en generell räckvidd, och i det nu föreliggande,
mera begränsade sammanhanget synes förhållandet mellan kostnader och
nytta vara mera påtagligt, varför stadganden om bidragsplikt kan tänkas
bli enklare och lättare att tillämpa. I varje fall synes det hovrätten önskvärt
att utreda möjligheterna att på ett direkt sätt reglera bidragsplikten.
Hovrätten vill i detta sammanhang antyda möjligheten att avgöra ekonomiska
frågor genom bestämmelser om obligatorisk skiljedom, förslagsvis
efter mönster av skilj emannaförfarandet i arrendelagstiftningen.
I fråga om lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen om att Kungl.
Maj :t vid bestämmande av vad som må lösas skall taga skälig hänsyn till
markägares önskemål att förena sig med staden om saneringsåtgärderna
och gjorda utfästelser att bidraga till deras genomförande är meningarna
delade.
Av de myndigheter, som intar en kritisk hållning till nämnda bestämmelse
må till en början nämnas juslitiekanslersämbetet. Ämbetet — som i
annat sammanhang framhåller önskvärdheten av att genom skilda åtgärder
främja saneringsverksamhet från de enskilda fastighetsägarnas sida —
finner bestämmelsen något dunkel till sin innebörd mot bakgrunden av att
den allmänna förutsättningen för expropriation bör vara, att tvångsingripande
i det särskilda fallet finnes nödvändigt för att trygga det åsyftade
ändamålet. Under hänvisning härtill och till de svårigheter, som i enlighet
med de vid betänkandet fogade reservationerna från två av utredningens
experter kan i skilda hänseenden befaras uppkomma vid tillämpningen av
stadgandet, förordar ämbetet att stadgandet icke upptages i lagen.
Av samma mening är hovrätten över Skåne och Blekinge, som bl. a. anför.
Ett stadgande av denna innebörd kan väl synas önskvärt ur den synpunkten
att det ger uttryck åt att man i första hand bör söka lösa föreliggande
problem genom förhandling med fastighetsägarna och att inlösningsrätt
enligt det nya stadgandet ej bör användas i större omfattning än som
visar sig nödvändigt. Det kan dock ej bortses från att ett stadgande av
denna innebörd, såsom utredningens expert stadsjuristen Westman framhåller,
medför tekniska och ekonomiska olägenheter. Då stadgandet är avsett
att tillämpas vid prövning av ansökan om lösningsrätt, ställer det Kungl.
Maj :t inför uppgiften att överpröva kommunens ställningstagande under
de förhandlingar som föregått framställningen. Hovrätten finner denna
konsekvens icke vara godtagbar och biträder den av herr Westman uttalade
uppfattningen att sista punkten i paragrafen bör utgå.
Även Sveriges allmännyttiga bostadsföretag anser, att sagda bestämmelse
icke bör upptagas i lagen, och hänvisar härvid bl. a. till att inlösningsregeln
i 44 a § icke är avsedd att utnyttjas som ett markpolitiskt instru
-
Kungl. Maj.ts proposition nr i ti ur 1963
33
ment, alt expropriation för det åsyftade ändamålet med all säkerhet icke
kan betraktas som ekonomiskt fördelaktig samt att fråga är om en bebyggelse,
som under långliga tider blivit från underhållssynpunkt styvmoderligt
behandlad.
I likhet med utredningen anser Svea hovrätt angeläget, att enskilda fastighetsägares
medverkan tages i anspråk vid saneringen. Hovrätten framhåller,
att syftet med denna form av expropriation icke är att överföra fastigheterna
i allmän ägo utan blott alt få dem sanerade och att kommunernas
kostnader härför säkerligen ofta blir betydande, varför det är önskvärt att
få till stånd saneringar i enskild regi. Utredningens åsikt, att en bestämd
förutsättning härför måste vara, att saneringsföretaget icke omöjliggöres
eller väsentligt försvåras delas av hovrätten, som jämväl anser det nödvändigt
att privat sanering genomföres i lämpliga saneringsenheter, på önskvärt
sätt och inom skälig tid. För att säkerställa detta och samtidigt klargöra
fastighetsägarnas ställning bör emellertid lagtexten utbyggas, eventuellt
efter mönster av 45 § andra stycket byggnadslagen.
Näringslivets byggnadsdelegation framhåller i sitt jdtrande, att Stockholms
stad i sin begäran om lagstiftningsåtgärder uttalat, att enighet förelegat
om att inlösen icke bör tillgripas, då vederbörande fastighetsägare visar
sig beredda och i stånd att på egen hand genomföra ett godtagbart
miljöskyddsprogram. Enligt delegationens åsikt går det föreliggande lagtextförslaget
betydligt utöver vad staden begärt och angivit som erforderligt.
Delegationen hävdar, att den nu ifrågavarande bestämmelsen på utredningsstadiet
förutsätter en viss underkastelse från den enskildes sida i hans
förhållande till staden och uppreser krav på bindande utfästelser i förening
med ställandet av säkerheter. Rimliga skäl för denna skärpning saknas
samtidigt som den synes oförenlig med en fri prövning av lösenrätten. Markägarens
vilja och förmåga att genomföra eller medverka till åtgärderna bör
vara avgörande för frågan om vad som må lösas.
Slutligen må nämnas, att överståthållarämbetct i sitt yttrande framhållit,
att villkoret om att utfästelse skall ges från den enskilde markägarens sida
synes lämpligt med hänsyn till kravet på stadga och resultat i saneringsarbetet
och därför icke bör eftergivas, samt att Svenska stadsförbundet i förevarande
hänseende bl. a. uttalat, att den av utredningen valda lösningen möjligen
kan komma att något komplicera tillämpningen på bekostnad av effektiviteten.
Förbundet tillägger emellertid, att det för sin del tror, att utredningsförslaget
innebär en välavvägd bedömning och att den nu berörda frågan
praktiskt sett har underordnad betydelse.
I anslutning till de nu berörda spörsmålen må slutligen nämnas, att Föreningen
Sveriges stadsarkitekter föreslår, att Kungl. Maj :ts prövning av
framställning om expropriationstillstånd skall avse endast vikten av att i
huvudsak bevara visst stadsparti. Möjligheterna att på ett tidigt stadium
göra närmare överväganden om kostnaderna till grund för anbud från fastighetsägarna
synes nämligen ringa. För säkerställande av skälig hänsyn till
de enskilda fastighetsägarna bör Kungl. Maj :ts beslut ange de närmare för
-
34
Kungl. Maj:ts proposition nr Ui år W63
utsättningar, under vilka expropriation kan få komma till stånd, och det bör
sedan ankomma på expropriationsdoinstol att från fall till fall pröva, i vad
mån förutsättning för inlösen är för handen.
Utredningens förslag om den tidpunkt, då inlösen tidigast
skall kunna medgivas, har lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden.
Svea hovrätt ifrågasätter emellertid, om det är riktigt, att låta eu
tillämnad stadsplanereglering vara förutsättning för inlösen. Hovrätten hänvisar
härvidlag till att saneringsverksamheten — i motsats till vad fallet är
vid ingripanden enligt 44 eller 45 §§ byggnadslagen — icke går ut på att
åstadkomma en helt ny bebyggelse utan i stället syftar till att bevara värdefulla
byggnader och bibehålla bestående stadsplan. Förslaget i denna del är
även ägnat att inge betänkligheter med hänsyn till fastighetsägarnas intressen.
Hovrätten anför härutinnan.
Enligt lagförslaget torde det ej erfordras mera av utredning om de avsedda
saneringsåtgärderna, än att ett mycket allmänt utkast till stadsplan eller
ändring av sådan plan skall ha framlagts. Såsom förebild synes ha anlitats
nyssnämnda bestämmelser i byggnadslagen, särskilt reglerna i 44 § om zonexpropriation.
Vid denna expropriationsform framstår det ofta som nödvändigt
att inskrida på ett mycket tidigt stadium, om man vill motverka påtagliga
risker för en väldig markvärdestegring. Vid här ifrågavarande saneringar
torde däremot, såsom utredningen påpekat, den värdeökning som kan uppstå
bli av måttlig omfattning, och den torde ofta understiga kostnaderna för
saneringen. Det allmänna synes därför knappast ha behov av att inskrida
med expropriationsbeslut på ett tidigt stadium. För fastighetsägarnas del är
det däremot av mycket stor betydelse att kunna överblicka, om de har ekonomiska
möjligheter att själva utföra saneringen eller bidraga till åtgärdernas
genomförande. De behöver därför ha uppgifter om det tillämnade företagets
omfattning och beskaffenhet. På grund härav synes det böra stadgas,
att expropriationsansökan skall vara åtföljd av dylika uppgifter.
Liknande synpunkter framföres i yttrandet från överståthållarämbetet.
Ämbetet framhåller särskilt att, om inlösenförfarandet grundas på en mera
skissartad plan, denna kan senare behöva frångås eller detalj utformas på ett
sätt, som medför att förutsättningarna för av enskild gjord utfästelse brister,
liksom det är möjligt att en fastighetsägare, som icke ansett sig kunna
binda sig genom utfästelse, vid kännedom om de mera detaljerade planerna
finner sig ha bort medverka. Enligt ämbetets mening xore det i och för sig
naturligt att fordra åtminstone av stadsfullmäktige antagen stadsplan. Farhågorna
för att färdiga stadsplaner skall verka förhöjande på inlösensummorna
anser ämbetet icke böra överdrivas med hänsyn till här föreliggande
speciella förhållanden med krav på i huvudsak oförändrat byggnadssätt samt
belydande och osäkra investeringar. Vilka olägenheter ett krav på antagen
stadsplan skulle medföra med hänsyn till de behov av jämkningar, som sedermera
kan finnas behövliga av tekniska skäl, är svårt att överblicka. Ämbetet
har icke blivit övertygat om hållbarheten av de skäl utredningen anfört på
denna punkt. Om krav på fastställd stadsplan anses icke böra uppställas, bör
i allt fall av principiella skäl i lagtexten intagas bestämmelse om att vid an
-
35
Kungl. Maj.ts proposition nr i6 år 1963
sökan om inlösen skall fogas utredning, utvisande de åtgärder, som avses
vidtagna beträffande mark och byggnader inom saneringsområdet, jämte i
förekommande fall erforderliga gemensamhetsanordningar.
Även Sveriges advokatsamfund riktar kritik mot förslaget i denna del. Om
en markägare skall kunna binda sig för att förena sig med staden om ifrågasatta
saneringsåtgärder och göra utfästelser om att bidraga till deras genomförande,
måste han veta vilka åtgärder som skall vidtagas och vilka konsekvenser
åtgärderna kommer att medföra för hans del. Han bör sålunda
ha kännedom om förändringar i stadsplanen och tomtindelningen och huruvida
avsikten är att bebyggelsen på tomten skall stå kvar, till vilken standard
det eventuellt krävs att han skall upprusta sin egen byggnad och i vilken
omfattning gemensamhetsanordningar berörande hans fastighet är avsedda
att komma till stånd. Stadens önskemål att förvärva äganderätt till
marken redan på planeringsstadiet väger icke så tungt, att detta bör ges företräde
framför fastighetsägarnas intresse att, innan de skall bestämma om
de vill göra sådana utfästelser som avses i 44 a § få noggrann kännedom
om vilka saneringsåtgärder som skall vidtagas och vad saneringen kommer
att innebära för deras del. Fastställd stadsplan utgör härvidlag den yttersta
ramen.
Skäl av samma innebörd åberopas jämväl av Näringslivets byggnadsdelegation
mot förslaget på denna punkt. Delegationen hävdar bl. a., att den
rättssäkerhet, som är förknippad med stadsplaneinstitutet, icke får av förhandlingstaktiska
skäl undandragas den enskilde.
Med avseende å begreppet kulturhistoriskt värdefulil bebyggelse
framhåller byggnadsstyrelsen, att detta begrepp givetvis måste
ges en så vidsträckt innebörd, att däri även inrymmes sådan bebyggelse från
olika tider — utan fixerad åldersgräns — som bedömes utgöra en god exponent
för då rådande byggnad sskick. Samfundet för hembygdsvård framhåller,
att bebyggelsetyper, som mera genom sin särart än genom sin ålder
eller estetiska utformning kan betraktas som kulturhistoriskt värdefulla ej
bör förglömmas. I yttrandet av Föreningen för samhälls planering hävdas,
att definitionen av ifrågavarande begrepp måste inrymma totalmiljöer,
inom vilka endast gatulinjer och hushöjder är värda att bevara i en bebyggelse,
där de enskilda byggnaderna var för sig icke kan anses kulturhistoriskt
värdefulla.
Beträffande rekvisitet för inlösen enligt den föreslagna 44 a § byggnadslagen,
att fråga är om uppenbart vanvårdad be bygge Ilse eller
om bebyggelse, som eljest företer väsentliga brister av beskaffenhet att försvåra
genomförandet av en lämplig stadsplan, har några remissinstanser ansett,
att ett sådant krav i alltför hög grad begränsar möjligheterna att tillämpa
paragrafen. Sålunda framhåller riksantikvarieämbetet — till vars mening
Nordiska museets nämnd ansluter sig — att i de fall, då uppenbar vanvård
kan sägas föreligga, förfallet i regel torde ha gått så långt, att islånd
-
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1963
sättning knappast längre är möjlig. I nu förevarande hänseende bör därför
allenast upptagas den förutsättningen, att bebyggelsen företer väsentliga
brister i fråga om underhåll eller eljest av beskaffenhet att försvåra genomförandet
av en lämplig stadsplan. En liknande uppfattning kommer till uttryck
i yttrandet från Hyresgästernas riksförbund.
Ytterligare må i detta sammanhang nämnas, att såväl riksantikvarieämbetet
som Svenska kommunaltekniska föreningen hemställt, att stadgandet
måtte förtydligas, så att därav klart framgår, att även fastighet mot vars
skick icke kan riktas anmärkning kan få inlösas. Ämbetet framhåller, att det
kan vara nödvändigt att förvärva även sådan fastighet för att genomföra ett
saneringsprojekt av det slag, som 44 a § byggnadslagen avser att möjliggöra.
Från föreningens sida betonas bl. a., att det kan vara angeläget att
bevara även icke vanvårdad byggnad, som exempelvis hotas av rivning.
I ett par yttranden har särskilt uppmärksammats frågan om riksantikvarieämbetets
medverkan vid inlösningsärenden enligt den
föreslagna 44 a § byggnadslagen. Länsstyrelsen i Uppsala län och överlantmätaren
i samma län föreslår sålunda, att uttrycklig föreskrift meddelas
därom, att riksantikvariens yttrande skall inhämtas. Som skäl härför anföres
från länsstyrelsens sida, att det huvudintresse stadgandet skall tillgodose
faller inom riksantikvariens ämbetsområde, samt att vissa garantier torde
vara behövliga mot ett utnyttjande av inlösenmöjligheterna på bevekelsegrunder,
som endast i ringa män anknyter till de syften lagändringen avser
att befrämja. I anslutning härtill må nämnas, att lantmäteristyrelsen i
sitt yttrande ifrågasatt, om icke expropriationslagens bestämmelser om återlösningsrätt
till exproprierad egendom bör vara tillämpliga i de fall som avses
i 44 a § byggnadslagen.
Förutvarande fastighetsägares och hyresgästers rätt till återför värv
av exproprierad egendom efter saneringen har berörts i
några remissyttranden. Justitiekanslersämbetet framhåller sålunda, att en
upplåtelse av fastigheterna med tomträtt i många fall torde vara lämplig.
Med hänsyn särskilt till de nuvarande fastighetsägarnas och hyresgästernas
intressen synes hithörande spörsmål vara förtjänta av att ytterligare uppmärksammas
under lagstiftningsärendets fortsatta behandling. Liknande
synpunkter anföres av Svea hovrätt. Särskilt som det i regel icke torde föreligga
motiv för det allmänna att behålla fastigheterna, finns det enligt hovrättens
mening mycket starka skäl för att i främsta rummet de tidigare ägarna
får tillfälle att förvärva fastigheterna med äganderätt eller tomträtt efter
saneringen. Beträffande tomträttsupplåtelser framhåller hovrätten, att dessa
från de tidigare ägarnas synpunkt har den fördelen att priserna, som efter
saneringen kan väntas stiga avsevärt, blir mindre än vid upplåtelse med
äganderätt. Å andra sidan är det antagligt, att de tidigare ägarna om möjligt
önskar återfå fastigheterna med äganderätt. Vidare framhålles bl. a. att skälig
hänsyn bör tagas till dem som, utan att ha varit fastighetsägare, under
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
längre tider haft sin bostad eller rörelse i sanerade fastigheter. I den män
det visar sig praktiskt ogörligt att lagstifta i dessa frågor, bör åtminstone
eftersträvas att uppdraga vissa allmänna riktlinjer till ledning för kommunernas
handlande och för att få stadga i tillämpningen.
Även i yttrandet från Sveriges advokatsamfund uppmärksammas nyssnämnda
spörsmål. Med hänvisning till att bebyggelsen till övervägande del
icke skall rivas framhåller samfundet, att det i åtskilliga fall kan innebära
ett onödigt kraftigt ingrepp i fastighetsägarens rättssfär att genom eu i vanlig
ordning fullföljd expropriation skilja honom från besittningen till byggnaderna.
Med hänsyn härtill bör övervägas, huruvida expropriationstillstånd
beträffande marken i sådana fall, då bebyggelsen skall kvarstå, på yrkande
av fastighetsägaren skall kunna förknippas med skyldighet för staden att vid
expropriationens fullbordande upplåta mark för befintliga byggnader med
tomträtt. Liknande synpunkter gör sig gällande beträffande hyresgästerna
och det synes sannolikt, att man genom ett arrangemang av antydd art i åtskilliga
fall skulle på ett smidigt sätt kunna tillgodose såväl stadens som
fastighetsägarnas och hyresgästernas berättigade intressen.
Vad slutligen beträffar förslaget om ändring i expropriationslagen
har från några håll förordats modifikationer i ett par hänseenden.
Svea hovrätt anser i likhet med utredningen, att expropriation enligt
den föreslagna lydelsen av 1 § första stycket 12 nämnda lag bör kunna
omfatta också ett lämpligt område omkring byggnaderna, men anser att
detta syfte ej står väl samman med den föreslagna jämkningen av ordalagen
i bestämmelsen. Även vissa andra remissorgan, bland andra lantmäteristyrelsen,
har uttalat önskemål om ett förtydligande av lagtexten i denna del.
I fråga om initiativrätten till expropriation enligt nyssnämnda lagrum hävdar
byggnadsstyrelsen, att denna bör tillkomma styrelsen och riksantikvarien.
Styrelsen anser bl. a., att utvidgningen av lagrummet skapar förutsättningar
för expropriation av bebyggelsegrupper, stadspartier eller hela stadsdelar
— exempelvis Gamla Stan i Stockholm — och att det vid tillämpningen
otvivelaktigt uppkommer bedömningsfrågor av hög valör, vilka förutsätter
ingående kunskaper och erfarenheter även inom andra ämnesområden
än de antikvariska, särskilt beträffande planläggningsfrågorna. Från denna
synpunkt är det icke riktigt att i 108 § expropriationslagen bibehålla regeln
att frågan om expropriation av nu avsett slag må väckas endast av riksantikvarien.
Föreningen för samhällsplanering anser initiativrätten böra tillkomma
endast byggnadsstyrelsen.
3 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 46
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
D epar tementschefen
Byggnadsverksamheten i landet har under de senaste årtiondena nått en
omfattning, som saknar varje tidigare motstycke. Samtidigt som nya markområden
tagits i anspråk för bebyggelse, har arbetet med att åstadkomma
en behövlig förnyelse av äldre byggnadsbestånd skjutit fart. Särskilt inom
de större tätorterna har genomförts omfattande saneringsföretag, vilka lett
till att äldre uttjänt bebyggelse kommit att ersättas med nya hus, trafikleder
och andra anordningar, ägnade att bättre tillgodose en modern tids
fordringar.
Strävandena att åstadkomma en sanering av områden med föråldrad tätbebyggelse
har på senare år föranlett flera reformer inom bl. a. byggnadslagstiftningen.
Här må blott erinras om ett par sådana reformer, nämligen
1953 års lagstiftning om zonexpropriation — tillkommen med tanke företrädesvis
på det fall, att en mera genomgripande stadsreglering erfordras
för att tillgodose den växande trafikens krav — samt den år 1959 genomförda
ändringen i byggnadslagens bestämmelser om tomtindelning, varigenom
erhölls ökade möjligheter att få till stånd en rationell sanering inom
byggnadskvarteren.
Icke sällan ingår i den äldre bebyggelsen enstaka byggnadsverk med ett
från historisk eller kulturhistorisk synpunkt framträdande värde. Det förhållandet,
att byggnadsverksamheten numera är i hög grad inriktad på
uppgiften att sanera områden med äldre bebyggelse, har naturligen medfört
att behovet av skydd för sådana byggnadsverk fått ökad aktualitet.
De brister, som lagstiftningen varit behäftad med när det gällt att tillgodose
detta behov, har i betydande utsträckning avhjälpts genom den år 1960
tillkomna lagen om byggnadsminnen. I själva verket erbjuder denna lag i
förening med de föreskrifter, som i kulturminnesvårdens intresse givits i
byggnads- och expropriationslagstiftningen, goda möjligheter att åstadkomma
skydd för individuellt märkliga byggnadsverk.
I det nu förevarande lagstiftningsärendet har uppmärksamheten riktats
på en saneringssituation, som kännetecknas av att bebyggelsen inom en hel
stadsdel — Gamla Stan i Stockholm — har ett särskilt värde från historisk
och kulturhistorisk synpunkt och därför icke bör ersättas med ny bebyggelse.
Det förhåller sig emellertid här icke så, att varje enskild byggnad har
ett särskilt kulturvärde, utan värdet ligger i helheten, i miljön.
För att avvärja en hotande förslumning av Gamla Stan synes angeläget,
att en upprustning av stadsdelens bebyggelse konuner till stånd utan onödigt
dröjsmål. Stockholms stad har jämväl vidtagit åtgärder i sådant syfte
och är — enligt vad som erfarits — beredd att aktivt engagera sig i denna
kostnadskrävande uppgift. Den huvudlinje för saneringsverksamheten, som
staden förklarat sig vilja fullfölja, innebär — i korthet — att byggnadsbeståndet
skall upprustas och moderniseras, varvid samtidigt skall tillses, att
bebyggelsens huvudsakliga karaktär och helst även åtskilliga detaljer i mil
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1963
jön bevaras. Det är emellertid icke meningen, att stadsdelen skall förvandlas
till ett museum, utan den skall för framtiden utgöra ett levande inslag i
stadsbilden. Detta betyder, såsom expropriationsutredningen betonat, att ett
av huvudändamålen med verksamheten blir att bereda i görlig mån fullvärdiga
lokaler för dem, som bor inom stadsdelen eller har sin verksamhet förlagd
till densamma. Från sakkunnigt håll har också uttalats, att bebyggelsen
icke kan helt behållas i sitt nuvarande yttre skick. I viss omfattning måste
man hygga om och bygga nytt.
Utredningen har belyst de många svårigheter, som är förenade med en
upprustning av Gamla Stan. Bebyggelsen är starkt sammanträngd och på
flera håll synnerligen bristfällig. Tomtytorna är i regel mycket små och
byggnaderna ligger invid trånga gator och gränder. Grundläggningsförhållandena
är på sina håll mycket besvärliga. Redan av dessa skäl kan saneringen
i åtskilliga fall icke komma till stånd, med mindre arbetet utföres
gemensamt för en större eller mindre grupp av hus. Men även från andra
synpunkter kan det vara önskvärt eller rent av nödvändigt, att närliggande
fastigheter saneras i ett sammanhang. Byggnader måste ibland sammanslås
för att lämpliga planlösningar och förvaltningsenheter skall kunna åstadkommas.
Den gallring av byggnadsbeståndet, som bör ske för att bostäder
och övriga lokaler skall få tillgång till ljus och luft, innebär att en del fastigheter
frilägges helt eller nästan helt, medan andra får behålla sitt byggnadsbestånd
obeskuret. Av dessa och andra skäl kan det bli nödvändigt att
göra — stundom rätt betydande — jämkningar i nuvarande fastighetsindelning.
I sammanhanget är ytterligare att beakta behovet av gårdsutrymmen
och andra anordningar till gemensam nytta för flera fastigheter.
Till de tekniskt betonade svårigheterna kommer problem av ekonomisk
art. Från privatekonomisk synpunkt lär en sanering av förevarande art knappast
te sig lönande, och det kan förutses, att insatser måste göras från samhällets
sida. Under sådana förhållanden blir det givetvis särskilt angeläget,
att verksamheten bedrivs så rationellt som möjligt och att onödiga kostnader
undviks. Ett krav, som rimligen icke kan lämnas obeaktat, är att samtliga de
fastigheter, som drar en påtaglig nytta av vissa åtgärder — exempelvis en
gårdssanering — också deltar i kostnaderna för dessa åtgärder.
Det hittills sagda har närmast tagit sikte på förhållandena i Gamla Stan
i Stockholm. Bebyggelsen i denna stadsdel har visserligen en för vårt land
unik karaktär, men i sammanhanget kan likväl icke bortses från att det
även på andra håll i landet finns stadsbebyggelse av stort historiskt eller kulturhistoriskt
intresse. En önskvärd upprustning av sådana tätbebyggda områden
kan, såsom utredningen och åtskilliga remissorgan framhållit, vara
förenad med svårigheter av liknande art, som de nyss berörda.
Tydligt är således att verksamhet, som tar sikte på att upprusta och bevara
områden med historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,
kan vara i behov av att i betydande utsträckning samordnas och stå under
enhetlig ledning för alt kunna genomföras på lämpligt sätt, inom skälig
tid och till rimliga kostnader. Med avseende å stora delar av bebyggelsen i
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
Gamla Stan ger det förebragta utredningsmaterialet vid handen, att ett sådant
tillvägagångssätt är den enda möjliga lösningen.
Av det anförda följer att en rationell sanering av här avsedd art icke kan
komma till stånd med mindre enighet föreligger mellan alla berörda markägare
om nödvändigheten av tillämnade åtgärder, om det sätt på vilket åtgärderna
skall genomföras och om hur kostnaderna skall bestridas. Det säger
sig självt, att det mången gång måste stöta på oöverkomliga hinder att
åvägabringa enighet i alla dessa hänseenden. Och även för det fall att ett
positivt intresse för uppgiften finns, kan det av ekonomiska skäl visa sig
ogörligt att fullfölja densamma.
Utredningen har berört spörsmålet, i vad mån det är möjligt att genom
ekonomiskt stöd från det allmännas sida få till stånd en önskvärd, rationell
upprustning av sådan äldre bebyggelse, som nu är i fråga, men funnit
att en åtgärd av dylik innebörd icke ensam för sig kan säkerställa, att saneringen
kommer till stånd på lämpligt sätt och inom skälig tid. Jag delar
denna uppfattning. Med anledning av vad i remissyttrandena anförts beträffande
finansieringsfrågan, vill jag emellertid framföra ytterligare några
synpunkter på denna fråga.
Till en början vill jag härvid erinra om att jag redan tidigare haft anledning
att taga ställning till frågan om ekonomiskt stöd åt sådan verksamhet,
som syftar till att upprusta och bevara enstaka kulturhistoriskt märkliga
byggnadsverk. I prop. 1960: 161 med förslag till lag om byggnadsminnen anförde
jag sålunda, efter samråd med chefen för socialdepartementet, att det
icke borde vara uteslutet att, för det fall att en ombyggnad av kulturhistoriskt
synnerligen märklig byggnad drog avsevärda kostnader och finansieringen
av företaget icke kunde ordnas på sedvanliga villkor, staten tillsköt
ett extra lån. Jag förordade härvid, att den ökade krediten skulle ges i form
av en höjning av det statliga bostadslån, som normalt kunde beviljas, samt
tilläde att det torde ankomma på Kungl. Maj :t att pröva eventuella framställningar
om dylikt extra lån. Detta uttalande föranledde ingen erinran
från riksdagens sida (prop. s. 42, L3U 32; rskr 377).
Givet är att en sanering av här avsedd art kan komma att beröra åtskilliga
byggnader av stort kulturhistoriskt intresse, och jag anser icke uteslutet,
att förhållandena härvid stundom kan vara sådana, att det framstår
som motiverat att i nyss angiven ordning stödja ombyggnad av enstaka synnerligen
märkliga byggnadsverk. Uppenbart är emellertid, att det av finansiella
skäl och av rättvisehänsyn icke kan komma i fråga att för upprustningen
av Gamla Stan tillhandahålla allmänna medel i den omfattning, att
det enbart med sådana åtgärder blir möjligt att åvägabringa en modernisering
av bebyggelsen inom stadsdelen. Om det framdeles vid något tillfälle
skulle visa sig oundgängligen erforderligt att i större omfattning vidtaga
åtgärder för att rädda bebyggelse av omistlig karaktär och ett dylikt företag
icke kan genomföras, med mindre statligt stöd lämnas i vidare omfattning
än nyss sagts, har en helt ny situation inträtt, och frågan om ett vidgat statligt
stöd får då övervägas mot bakgrunden av förhållandena i det särskilda
fallet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
41
Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande förutsättningarna i
tekniskt och ekonomiskt avseende för att genomföra en saneringsverksamhet
av här avsedd art, anser jag — i likhet med utredningen — att det icke
är att räkna med att upprustningen skall, annat än i begränsad utsträckning,
komma till stånd på enskilt initiativ. Gällande lagregler ger vid andra
saneringssituationer än den nu åsyftade samhället möjlighet att ingripa,
när enskilda markägare icke är beredda att medverka. Tillräckliga möjligheter
i sådant avseende föreligger emellertid icke här. Byggnadslagens inlösningsregler,
som företrädesvis tar sikte på det fall, att befintlig bebyggelse
skall ersättas med ny, kan endast undantagsvis komma till användning,
och bestämmelserna i övrigt i byggnadslagstiftningen, lagen om byggnadsminnen
och expropriationslagen är likaledes otillräckliga.
I det anförda ligger enligt min mening starka skäl för en lagstiftning,
som gör det möjligt för staden att, om så erfordras, ingripa för att genomföra
saneringen i egen regi. En dylik lagstiftning bör därför, såsom utredningen
och flertalet remissorgan förordat, komma till stånd.
I detta sammanhang bör uppmärksammas, att 1954 års fastighetsbildningskommitté
i sitt remissyttrande över expropriationsutredningens förslag
förutskickat, att kommittén inom en nära framtid kommer att framlägga
förslag till lagstiftning om gemensamhetsanläggningar. Det finns skäl
att antaga, att bestämmelser om sådana anläggningar kan bli ett i flera
avseenden värdefullt komplement till den nu förordade lagstiftningen. Mer
än ett komplement därtill kan bestämmelser av antydd art dock icke bli. Det
finns därför icke anledning att — såsom förordats av några remissorgan —
avvakta fastighetsbildningskommitténs förslag.
Den föreslagna lagstiftningen har främst aktualiserats av förhållandena
i Gamla Stan. Med hänsyn till vad jag tidigare anfört bör den emellertid
ges sådan räckvidd, att den vid behov kan tillämpas även inom andra områden.
Tillämpningsområdet bör dock avgränsas så, att lagstiftningen i första
hand tar sikte på situationer, då fråga är om förhållandevis omfattande åtgärder
för upprustning av märklig tätbebyggelse. Med hänsyn härtill synes
lämpligast att de huvudsakliga lagreglerna göres tillämpliga med avseende
å områden, inom vilka bebyggelsen har sådan karaktär, att stadsplan utgör
ett lämpligt instrument för bebyggelseregleringen. Dessa bestämmelser bör
såsom utredningen föreslagit upptagas bland byggnadslagens regler om inlösen
av mark för saneringsändamål genom att omedelbart efter stadgandet
om zonexpropriation i 44 § införes en ny paragraf, betecknad 44 a §. Därjämte
erfordras för genomförande av saneringsåtgärder av mindre omfattning
än nu åsyftats ändring i expropriationslagen. Härtill återkommer jag
i det följande.
Vad angår den närmare utformningen av den föreslagna nya paragrafen
i byggnadslagen anser jag mig böra först taga ställning till frågan om e xpropriation.
sområdets avgränsning.
Av de i det föregående redovisade förutsättningarna för saneringsverksamheten
följer enligt min mening alt lagregeln, om den skall fylla sitt
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 ur 1963
syfte, måste utformas så att garantier vinnes för att saneringen kan genomföras
i lämpliga enheter. Inlösningsbefogenheten bör med hänsyn härtill
i princip avse hela det område, som direkt berörs av tillämnade åtgärder,
d. v. s. vad som från teknisk synpunkt utgör en lämplig saneringsenhet.
Befogenheten kommer därvid att gälla även med avseende å mark, som det
är nödvändigt att taga i anspråk för exempelvis ledningsändamål. Det ligger
emellertid i sakens natur att det endast i sällsynta fall kan komma i
fråga att enbart för sådant ändamål inlösa mark med äganderätt. Spörsmålet
om behovet av att i byggnadslagen upptaga särskilda bestämmelser
om inlösen av begränsad rätt till mark kommer, enligt vad jag inhämtat,
att inom den närmaste tiden utredas av 1954 års fastighetsbildningskommitté.
I avbidan på resultatet av denna utredning är jag icke beredd att i
nu förevarande sammanhang förorda en särbestämmelse av dylik innebörd.
Såsom nyss antytts bör inlösen av mark med äganderätt enligt den nu förordade
lagstiftningen givetvis icke medgivas, om det ändamål, för vilket inlösen
avses skola ske, ändock kan anses säkerställt, t. ex. genom servitutsinteckning.
Jag delar utredningens uppfattning, att det icke finns anledning att i
den förordade lagregeln upptaga en motsvarighet till regeln om värdestegringsexpropriation
i 44 § byggnadslagen. Som jag förut framhållit, är det
emellertid angeläget att tillse att fastigheter, som drar väsentlig nytta av
åtgärder inom saneringsområdet, också deltar i kostnaderna för dessa. För
att säkerställa detta har utredningen föreslagit, att inlösningsbefogenheten
i princip bör omfatta — förutom den av åtgärderna direkt berörda marken
— jämväl annan inom saneringsområdet eller i dess omedelbara närhet
belägen mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna kan väntas
bli av väsentlig betydelse. Samtidigt har emellertid understrukits, att ett
utövande av inlösningsbefogenheten i nu avsedda fall endast undantagsvis
lär bli aktuellt. Utredningen har härvidlag hänvisat till att det i regel bör
vara möjligt att träffa överenskommelser om den bidragsskyldighet, som
bör åvila berörda markägare gentemot staden. I ett remissyttrande har emellertid
den föreslagna inlösningsregeln för hithörande fall avstyrkts. I stället
har föreslagits, att bidragsskyldigheten direkt regleras i lag, varvid tillika
antytts möjligheten av att införa bestämmelser om obligatorisk skiljedom i
ekonomiska frågor. Med anledning av detta förslag vill jag erinra om att
44 § byggnadslagen ursprungligen innehöll en regel av dylik innebörd. Regeln
befanns emellertid olämplig av praktiska skäl och utmönstrades ur
lagstiftningen i samband med 1953 års ändringar i byggnadslagen. Förhållandena
i nu förevarande sammanhang skiljer sig icke så väsentligt från
dem, som avsågs med den slopade regeln, att det kan anses motiverat att
återinföra en dylik reglering. Härtill kommer att behovet av en regel om
tvångsinlösen icke helt undanröjes genom att bidragsfrågan i en eller annan
form regleras i lag. På grund härav och då antalet verkliga tvister om
bidragsskyldighet icke torde komma att bli stort, finner jag icke skäl att i
nu förevarande hänseende frångå utredningens förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
43
För att de synnerligen viktiga sociala och kulturella intressen, som uppbär
den nu förordade lagstiftningen, skall tillgodoses, är det således enligt
min mening nödvändigt att tillskapa en expropriationsbefogenhet med jämförelsevis
vida yttergränser. Härav följer emellertid ingalunda, att befogenheten
i varje situation bör kunna utnyttjas i hela sin vidd. Fastmera ter
det sig från allmän synpunkt angeläget, att den i det särskilda fallet icke
utnyttjas längre än som är ofrånkomligen nödvändigt. Självfallet är det
också önskvärt att enskilda markägare, i den utsträckning så visar sig möjligt,
medverkar till att saneringen genomföres. Till grund för vad jag nu anfört
ligger givetvis den uppfattningen, att det är ett viktigt samhällsintresse,
att den enskilde kan känna trygghet i besittningen av sin egendom. För
expropriationsrättens del har detta trygghetskrav kommit till uttryck i den
av utredningen åberopade allmänna regeln, att expropriation icke får tillgripas
med mindre så är nödvändigt för att tillgodose ett i lag angivet expropriationsändamål.
Av vad nu anförts följer, att jag är ense med utredningen därom, att nyssnämnda
allmänna expropriationsregel bör gälla även här. Det torde ankomma
på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall avgöra, huruvida expropriation
enligt den nu förordade lagstiftningen får äga rum. Härigenom lär i tillräcklig
mån komma att tillgodoses kravet på att inlösen icke bör komma
till stånd, då saneringens ändamålsenliga genomförande kan säkerställas på
annat lämpligt sätt. Om det befinnes, att saneringen med lika eller större
fördel kan verkställas genom markägarnas försorg bör expropriationsansökningen
avslås. Såsom utredningen anfört, lär en dylik princip jämväl stå i
överensstämmelse med stadens intresse att i görlig mån nedbringa kostnaderna
för verksamheten.
Med hänsyn till det sist sagda och till saneringsverksamhetens bristande
lönsamhet torde frågan, huruvida fastighet bör undantagas från expropriation,
icke komma att aktualiseras annat än i ett begränsat antal fall. Såsom
utredningen anfört, lär dessa fall företrädesvis komma att avse situationer,
då expropriationsanspråket omfattar fastighet, vilken redan befinner sig i
tillfredsställande skick eller med fördel kan iståndsättas för sig, eller ock en
grupp av fastigheter, vilkas ägare förenat sig om att genomföra saneringen
i egen regi.
Att, såsom i ett remissyttrande föreslagits, med tanke på dessa fall i författningstexten
införa en regel av ungefär motsvarande innebörd, som den i
45 § andra stycket byggnadslagen införda bestämmelsen — d. v. s. en regel
som väl närmast finge gå ut på att Kungl. Maj :t, vid tvekan om fastighetsägares
vilja och förmåga att ombesörja åtgärderna i egen regi, hade
att föreskriva viss skälig tid inom vilken åtgärderna borde genomföras, vid
äventyr att inlösen eljest finge ske — finner jag icke lämpligt. Byggnadslagens
45 § tar sikte på det fall, att enstaka fastighet behöver saneras för att
bebyggelsen skall bringas i överensstämmelse med fastställd stadsplan. I
förevarande fall åter är fråga om sanering i ett sammanhang av — ofta
starkt förslummad •—- bebyggelse på ett flertal fastigheter. Nödvändigt är
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
sålunda, att åtgärderna genomföres efter en i förväg noga genomtänkt plan
och — ofta — i viss bestämd tidsföljd. Saneringsplanen kan vidare i sin
tur vara beroende av planer för angränsande saneringsenheter, bl. a. såtillvida
att upprustningen inom dessa enheter icke lämpligen kan ske, förrän
förstnämnda fastigheter sanerats. Slutligen är att beakta, att ett dröjsmål
med saneringen stundom kan vara vådligt med hänsyn till det skick
vari bebyggelsen befinner sig. Jag kan följaktligen icke förorda, att i författningstexten
införes en bestämmelse av nyss antytt innehåll. I överensstämmelse
med utredningens förslag synes i stället böra överlämnas åt Kungl.
Maj :t att, under hänsynstagande till samtliga på frågan inverkande omständigheter,
från fall till fall pröva, huruvida fastighet bör omfattas av
expropriationstillstånd.
Redan i det föregående har jag nämnt vissa situationer, då det bör kunna
vara möjligt att undantaga i saneringsenheten ingående fastighet från expropriation.
I detta sammanhang vill jag — med tanke på möjligheten av
att lagstiftning om gemensamhetsanläggningar framdeles kommer till stånd
—- ytterligare framhålla, att expropriation ej heller bör ifrågakomma, för
den händelse saneringsintresset, sådant detta i det föregående preciserats,
med lika eller större fördel kan tillgodoses genom tillämpning av sådan
lagstiftning. I övrigt kan jag beträffande de synpunkter, som bör beaktas vid
prövning av hithörande frågor, i allt väsentligt ansluta mig till vad utredningen
anfört. Jag är medveten om att utredningens ståndpunkt innebär
att kravet på utredning från fastighetsägarens sida rörande dennes vilja
och förmåga att medverka eller eljest bidraga till saneringen kan komma att
upprätthållas med större skärpa än enligt 45 § byggnadslagen. En dylik
skärpning kan emellertid icke anses obefogad, eftersom det här mestadels
är fråga om bebyggelse, som redan är förslummad eller svårt hotad av förslumning.
Utredningen har funnit lämpligt att låta i förslaget inflyta en särskild
föreskrift rörande de omständigheter, som Kungl. Maj :t bör beakta vid
prövningen av nu berörda spörsmål. Föreskriften går ut på att Kungl. Maj :t
vid bestämmande av vad som må lösas skall taga skälig hänsyn till markägares
önskemål att förena sig med staden om tillämnade saneringsåtgärder
och gjorda utfästelser att bidraga till deras genomförande. I denna del
har utredningsförslaget kritiserats av åtskilliga remissorgan. Liksom utredningen
är jag icke främmande för den åsikten, att bestämmelsen lagtekniskt
kan undvaras. Men jag anser också goda skäl tala för att författningstexten
avfattas så, att den direkt anger de omständigheter, som det företrädesvis
blir aktuellt att taga hänsyn till, när markägare påkallar, att hans fastighet
skall undantagas från expropriation. Såsom utredningen anfört, får sakägarna
härigenom bl. a. anvisning om lämpligheten av att i första hand söka
träffa uppgörelse med staden om villkoren för saneringens genomförande
och att framlägga sina önskemål för staden i god tid, innan inlösningsärendet
avgöres. Eftersom en bestämmelse av föreslaget innehåll således kan
vara ägnad att stimulera intresset för frivilliga uppgörelser — och därige
-
Kungl. Maj:ts proposition, nr 46 år 1963
45
nom i sin mån bidraga till att antalet inlösningsfall nedbringas — anser jag
lämpligast att bestämmelsen får inflyta i författningstexten. — Med avseende
å uttrycket »förena sig med staden» vill jag i likhet med utredningen understryka,
att detta uttryck syftar icke blott på samgående i förenings- eller
bolagsform e. d. utan över huvud på åtgärder från fastighetsägares sida, som
främjar saneringsverksamheten.
Vad härefter beträffar frågan om den tidpunkt, då inlösen tidigast
bör kunna medgivas, har i några remissyttranden förordats,
att inlösen icke bör kunna ske, innan stadsplan fastställts. Såsom
skäl härför har i stort sett anförts, att fastställd stadsplan får anses utgöra
det minimum av utredning rörande åtgärdernas art och omfattning,
som bör föreligga, för att markägare skall kunna närmare bedöma de konsekvenser
åtgärderna kommer att medföra för hans del och de möjligheter
han äger att bidraga eller annorledes medverka till åtgärdernas genomförande.
De anförda skälen äger enligt min mening full giltighet för det fall, att
en stadssanering, i vilken fastighetsägarna förutsättes själva skola deltaga,
går ut på att förändra grunddragen av bebyggelsen. I förevarande sammanhang
åter är situationen en annan. Bebyggelsen skall till övervägande del
behållas i sitt nuvarande yttre skick och gatulinjerna skall i stort sett förbli
oförändrade. Det står vid sådant förhållande klart, att stadsplanen med tillhörande
stadsplanebestämmelser näppeligen kan komma att, annat än på
ett begränsat antal punkter, lämna markägaren de upplysningar, som han
i den åsyftade situationen bör äga tillgång till. Långt viktigare är i detta
avseende vad själva saneringsprogrammet innehåller. Av detta lär nämligen
komma att framgå bl. a. huruvida bebyggelsen på fastigheten skall kvarstå
eller rivas, i vilken omfattning gemensamhetsanläggningar är avsedda att
komma till utförande och vilken allmän standard, som eftersträvas beträffande
bostäder och lokaler inom området. Vad jag förut anfört i frågan om
expropriationsområdets avgränsning torde ge vid handen, att förutsättningarna
och sättet för saneringens genomförande måste vara i huvudsak klarlagda,
innan staden kan definiera och motivera sina expropriationsanspråk.
Vidare bör kunna förutsättas, att markägarna och staden redan på ett tidigt
stadium trätt i förbindelse med varandra. Att så sker är av betydelse
för markägarna, för att de skall kunna få till stånd överenskommelser med
staden om villkoren för saneringens genomförande. Vid angivna förhållanden
saknas anledning att av hänsyn till markägares intressen låta fastställd
stadsplan utgöra förutsättning för inlösen. Härtill kommer, att en sådan
förutsättning kan medföra åtskilliga olägenheter, bl. a. därigenom att staden
onödigt bindes vid de lösningar, som stadsplanen innehåller. Särskilt
vid den saneringstyp, som nu är i fråga, torde det nämligen icke så sällan
komma att visa sig önskvärt eller rent av nödvändigt att under arbetets
tortgång jämka på tidigare accepterade lösningar. Jag anser mig därför i likhet
med utredningen böra förorda, att inlösen skall kunna medgivas, redan
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
innan stadsplan fastställts. Någon särskild bestämmelse om beskaffenheten
av den utredning, som från stadens sida bör förebringas vid ansökan om
inlösen, anser jag icke påkallad.
Rörande författningstextens närmare utformning i
övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningens förslag.
Emellertid synes mig förslaget i ett avseende ha erhållit en väl restriktiv utformning.
Jag syftar härvid på förutsättningen att bebyggelsen är »uppenbart
vanvårdad». När så är förhållandet torde nämligen, såsom i ett remissyttrande
framhållits, förfallet ofta ha gått så långt, att en restaurering icke
längre är möjlig. Såsom förutsättning för stadgandets tillämpning bör ej krävas
mera än att bebyggelsen är vanvårdad eller eljest företer väsentliga brister
av beskaffenhet att försvåra genomförandet av en lämplig stadsplan.
Begreppet historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse måste enligt
min mening ges en restriktiv innebörd i nu förevarande sammanhang.
Det föreslagna stadgandets tillämpningsområde har begränsats att avse sådan
stadsbebyggelse, som av historiska eller kulturhistoriska skäl bör hållas
i värdigt skick. Vad som åsyftas är allenast sådan bebyggelse, som är intimt
förknippad med landets — eller ortens — historiska eller kulturhistoriska
minnen och som bör avsättas som ett slags levande reservat i stadsbilden.
Jag förutsätter, att riksantikvarieämbetets utlåtande kommer att inhämtas,
innan ansökan om inlösen prövas. Skulle i något fall sådant yttrande
ej föreligga dessförinnan, lär det få inhämtas under ärendets handläggning
hos Kungl. Maj:t.
Tillräckliga skäl för att, enbart med sikte på nu förevarande inlösningssituationer
i byggnadslagen, göra expropriationslagens bestämmelser om
återlösningsrätt till exproprierad egendom tillämpliga, synes icke föreligga.
Vad slutligen beträffar den i några remissyttranden berörda frågan om
rätt för markägare och hyresgäster att återförvärva exproprierad egendom
efter saneringen, vill jag erinra om att motsvarande spörsmål ingående
övervägdes i det lagstiftningsärende, som ledde till utfärdandet av den nu
gällande lagregeln om zonexpropriation i 44 § byggnadslagen. Med tanke
på de i nämnda lagrum åsyftade situationerna — där saneringen vanligtvis
medför så avsevärt ändrade förhållanden, att tillämpningsområdet för en
optionsrätt blir ytterst snävt — ansågs icke motiverat att införa regler i sådant
avseende, allrahelst som en lagstiftning i ämnet med nödvändighet
måste bli mycket komplicerad.
Naturligtvis är det önskvärt, att förutvarande markägare i den utsträckning
så visar sig möjligt får tillfälle att återförvärva sina byggnader efter
genomförd sanering. Såsom utredningen anfört ligger det även i stadens intresse
att så sker, eftersom stadens kostnader härigenom lär kunna avsevärt
nedbringas. I regel torde sålunda stadens och markägarens intressen
sammanfalla. Motsvarande synpunkter gör sig gällande i fråga om bostadshavare
och rörelseidkare. Även i nu förevarande saneringsfall kommer emellertid
byggnadsbeståndet att undergå betydande förändringar. Av byggnader
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år W63
47
som försvinner helt kommer endast en del att ersättas med ny bebyggelse.
De byggnader, som står kvar, kommer ofta att vara endast till det yttre
oförändrade.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden finner jag icke lämpligt att föreslå
författningsregler om rätt till återförvärv av exproprierad egendom.
Eftersom de omständigheter som kan inverka på frågan om återförvärv bör
komma till stånd är mycket skiftande, anser jag ej heller möjligt att i detta
sammanhang göra några mera preciserade uttalanden i ämnet.
Såsom utredningen anfört bör från tillämpningsområdet för 45 § byggnadslagen
undantagas fall som avses i det nu förordade stadgandet.
Utredningen har föreslagit, att tillämpningsområdet för stadgandet i 1 §
första stycket 12 expropriationslagen utvidgas. Enligt detta stadgande
kan expropriation få äga rum bl. a. för att bevara kulturhistoriskt
synnerligen märklig byggnad, som ej kan tryggas på annat sätt, eller för
att bereda erforderligt utrymme däromkring. Utredningens förslag är föranlett
av att det stundom även utanför tillämpningsområdet för den föreslagna
44 a § byggnadslagen kan vara från allmän synpunkt angeläget att
skydda smärre grupper av byggnader, där icke varje enskild byggnad men
väl helheten har ett framträdande kulturhistoriskt värde. Såsom exempel
bär nämnts särskilt märklig by- eller bruksbebyggelse. I remissyttrandena
har ytterligare nämnts särskilt värdefulla byggnadsgrupper inom fiskelägen.
Såsom förut antytts finner även jag det motiverat med en expropriationsrätt
för hithörande fall. I överensstämmelse med vad utredningen anfört,
synes ändringen böra gå ut på att expropriation skall kunna äga rum för att
bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig bebyggelse, som ej kan tryggas
på annat sätt. Jämväl ett begränsat område i omedelbar anslutning till sådan
bebyggelse — eller till enstaka märkliga byggnadsverk — bör vid behov kunna
få exproprieras. Detta torde med erforderlig tydlighet komma till uttryck
i författningstexten, om senare ledet i 1 § första stycket 12 expropriationslagen
bibehålies i sin nuvarande lydelse.
Uppenbarligen är det icke förenligt med grunderna för den nu förordade
lagändringen, att med stöd av denna medge expropriation av större bebyggelsegrupper,
såsom stadspartier eller hela stadsdelar, önskemålet att skydda
sådan mera omfattande tätbebyggelse torde få anses i tillräcklig mån tillgodosett
genom det föreslagna stadgandet i 44 a § byggnadslagen. Med
hänsyn härtill saknas jämväl anledning att tillerkänna annan myndighet än
riksantikvarien initiativrätt med avseende å den nu aktuella expropriationsbefogenheten.
Det synes icke nödvändigt att i lagtexten intaga uttrycklig bestämmelse
rörande förhållandet mellan 44 a § byggnadslagen och nu förevarande
expropriationsregel.
Av den nu förordade lagändringen föranledes redaktionella jämkningar
i 108 § expropriationslagen och i rubriken till denna paragraf.
Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1963.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till
1) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); samt
2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.
Ur protokollet:
T. Johansson
1 Förslagen, som frånsett en redaktionell jämkning är likalydande med de vid propositionen
fogade lagförslagen, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
49
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 14 februari
1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 11 februari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 1 februari 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag om ändring i byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385) och 2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Lars Landh.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1963
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 februari 1963.
N ärvarande:
tatsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsrådens
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 14 februari
1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 februari 1963 remitterade
förslagen till
1) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); samt
2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.
Föredraganden hemställer, att lagförslagen, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
630181
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1963:155 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående älgjakten. a1 i texten
- 3LU 1963:13 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 194-7 s. 1 i texten