Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 2i6) samt lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

1963-02-15 · 60 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 58 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:47, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 2i6) samt lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

1

Nr 47

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen

den 3 juni 1960 (nr 2i6) samt lag om ersättning för

skada i följd av atomfartygs drift; given Stockholms

slott den 15 februari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1960 (nr 246) om

ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag)

; samt

2) lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att atomansvarighetslagen, som har avseende å

landbaserade atomanläggningar och vars giltighetstid utgår den 31 december

1963, får fortsatt giltighet t. o. m. den 31 december 1965. Vidare föreslås

en särskild lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift med

samma giltighetstid som atomansvarighetslagen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 47

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1960 (nr 246) om ersättning

för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag)

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1960 om ersättning för skada

i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag), vilken gäller till

och med den 31 december 1963, skall äga fortsatt giltighet till och med den

31 december 1965.

Förslag

till

Lag

om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

atomfartyg: fartyg som är utrustat med anläggning för utvinning av atomenergi

(atomreaktor), vilken användes eller är avsedd att användas såsom

kraftkälla, vare sig för framdrivande av fartyget eller för annat ändamål;

innehavare av atomfartyg: den som med tillstånd enligt atomenergilagen

den 1 juni 1956 eller eljest driver eller innehar sådant fartygs atomreaktor;

atomolycka: skadeorsakande händelse, vars skadeverkningar helt eller

delvis orsakats av radioaktiva, giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper

hos atombränsle, som nyttjats eller vid tiden för händelsen nyttjades

eller var avsett att nyttjas i atomfartygs reaktor, eller av sådana egenskaper

hos atomprodukt, vilken alstrats i dylik reaktor.

Uttrycken atombränsle och atomprodukt hava i denna lag den innebörd

som angives i 1 § atomansvarighetslagen den 3 juni 1960.

Bestämmelserna i denna lag gälla icke atomolycka som är en följd av

krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig

eller uppror.

2 §.

Vad i denna lag stadgas angående ansvarighet för skada i följd av atomolycka

skall äga tillämpning allenast såframt Konungen beträffande visst

atomfartyg förordnar därom.

3 §•

Såvitt annat icke följer av vad nedan stadgas skola beträffande ansvarighet

för skada i följd av atomolycka bestämmelserna i 4—15 §§ atomansvarighetslagen

äga motsvarande tillämpning med iakttagande av att vad där

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963

sägs om atomanläggning och atomskada i stället skall avse atomfartyg och

skada i följd av atomolycka.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 4 § atomansvarighetslagen skall

atombränsle eller atomprodukt icke anses vara under transport, då bränslet

eller produkten för atomfartygsinnehavares egen räkning föres å fartyget.

4 §‘

bör skada å atomfartyget eller å egendom, som vid tiden för atomolyckan

lanns å fartyget och nyttjades eller var avsedd att nyttjas i förbindelse med

fartygets drift, utgår ej ersättning enligt denna lag.

5 §.

Atomfartygsinnehavares ansvarighet för skada i följd av en och samma

atomolycka skall vara begränsad till belopp som Konungen för varje särskilt

fartyg bestämmer.

Yad i ® § andra stycket atomansvarighetslagen är stadgat skall ej äga

tillämpning i fråga om skada i följd av atomolycka.

Belopp som i första stycket sägs innefattar ej ränta och ersättning för

rättegångskostnader, såvida icke Konungen beträffande visst atomfartyg

förordnar annorlunda.

6 §.

Anspråk på ersättning för skada i följd av atomolycka må göras gällande

allenast mot innehavaren av atomfartyget eller, i fall som avses i 13 §

atomansvarighetslagen, mot staten, såframt ej annat följer av internationellt

fördrag, som tillträtts av Sverige, eller av bestämmelser grundade på

sådant fördrag.

7 §•

Vid tillämpning beträffande atomfartyg av bestämmelserna i 10 § atomansvarighetslagen

skall, i fall som avses i paragrafens tredje stycke första

punkten, försäkringsbeloppet uppgå till minst det för fartygets innehavare

fastställda ansvarighetsbeloppet ökat med en femtedel. Skyldighet att taga

tilläggsförsäkring, varom i nämnda stycke stadgas, skall inträda så snart

försäkringsbeloppet i följd av inträffat försäkringsfall kan antagas komma

att understiga ansvarighetsbeloppet.

8 §.

Har förordnande jämlikt 15 § första stycket atomansvarighetslagen meddelats

med avseende å ersättning för skada i följd av atomolycka, skall i

stället för vad som stadgas i andra stycket av samma paragraf gälla, att förordnandet

icke leder till inskränkning i ansvarighet som följer av fördrag

eller bestämmelser varom ovan i 6 § sägs.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar och äger giltighet

under samma tid som atomansvarighetslagen den 3 juni 1960.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, frågor angående fortsatt giltighet

av atomansvarighetslagen och angående lagstiftning om ersättning

för skada i följd av atomfartygs drift samt anför därvid följande.

Förenta Staternas regering har under våren 1961 hos Kungl. Maj:t gjort

framställning om tillstånd för det av Förenta Staterna genom United States

Maritime Administration innehavda atomdrivna handelsfartyget N. S. Savannah

att besöka Sverige och därvid angöra av svenska regeringen anvisade

hamnar. Framställningen har karaktären av en ansökan om tillstånd jämlikt

atomenergilagen den 1 juni 1956 att å svenskt territorium innehava och

driva fartygets atomreaktoranläggning. Ansökningen behandlas f. n. inom

handelsdepartementet.

Det ifrågasatta besöket av Savannah har bl. a. aktualiserat behovet av en

legislativ reglering av frågor rörande ersättning för skador, som orsakas i

samband med driften av atomdrivna fartyg. De i fråga om arten och omfattningen

extraordinära skaderisker, som är förbundna med driften av

atomreaktoranläggningar och det fredliga utnyttjandet av atomenergin över

huvud, har tidigare föranlett speciallagstiftning rörande vissa skadeståndsoch

försäkringsfrågor sammanhängande med atomreaktordrift. En provisorisk

atomansvarighetslag trädde sålunda i kraft den 1 juli 1960 och gäller till

och med den 31 december 1963. Lagen är emellertid tillämplig endast beträffande

landbaserade atomanläggningar och omfattar icke skador, som

uppkommer i samband med driften av atomreaktorer i fartyg eller andra

transportmedel.

Inom justitiedepartementet har under hösten 1962 utarbetats en promemoria

med förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs

drift. Förslaget torde få åtfölja statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga

(bilaga B).

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för

Västra Sverige, Göteborgs rådhusrätt, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,

sjöfartsstyrelsen, försäkringsinspektionen, delegationen för atomenergifrågor,

sjölagskommittén, Aktiebolaget Atomenergi, Svenska försäkringsbolags

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1963

5

riksförbund, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, Sveriges fartygsbefälsförening,

Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges redareförening, Sjöassuradörernas

förening, Sveriges ångfartygs assurans förening, dispaschören i Göteborg,

Svenska hamnförbundet och Näringslivets trafikdelegation.

Jag anhåller nu att få upptaga den i departementspromemorian behandlade

frågan och i anslutning härtill även frågan om fortsatt giltighet av

atomansvarighetslagen.

Inledning

Den allmänna bakgrunden

Atomenergin har under de senaste åren kommit att tagas i anspråk även

inom sjöfarten. Atomdrivna fartyg till ett växande antal trafikerar världshaven

sedan flera år tillbaka. Förenta Staternas örlogsflotta torde numera

räkna ett 80-tal atomdrivna enheter, huvudsakligen u-båtar, och antalet

beräknas år 1970 uppgå till cirka 150. Ehuru några säkra uppgifter icke

föreligger, torde också finnas ett antal sovjetryska atomdrivna örlogsfartyg.

Även Storbritannien har numera åtminstone en atomdriven ubåt.

Hittills har emellertid endast två atomdrivna handelsfartyg tagits i drift.

Den ryska atomisbrytaren Lenin opererar sedan flera år tillbaka i Norra

Ishavet och passerade redan år 1960 genom Östersjön och Stora Bält. Det

amerikanska statsägda atomdrivna handelsfartyget Savannah sjösattes år

1959 men företog först i mars 1962 den första provtur, vid vilken reaktoranläggningen

utnyttjades för fartygets framdrivande. Även de resor Savannah

härefter företagit har närmast haft karaktären av provturer.

På amerikansk sida har man redan på ett tidigt stadium inriktat sig på

att göra en »good-will-resa» med Savannah till de västeuropeiska länderna.

Förhandlingar med flera av dessa länder inleddes redan år 1960 med syfte

att få till stånd överenskommelser rörande de säkerhets- och ansvarighetsfrågor

och liknande problem, som aktualiseras i samband med ett besök av

fartyget i dessa länders territorialvatten och hamnar. Enligt föreliggande

uppgifter kommer Europa-resan att genomföras under våren 1963, sannolikt

i april—maj.

Förenta Staterna har under 1962 träffat avtal med Grekland och Västtyskland.

Förhandlingarna med Norge har också avancerat långt. Med Sverige

upptogs på sedvanlig diplomatisk väg preliminära förhandlingskontakter

i början av år 1961. Förhandlingarna har från svensk sida förts under

ledning av utrikesdepartementets rättsavdelning. Vid förhandlingar i januari

och november 1961 samt i november 1962 med representanter för

United States Maritime Administration — del statliga organ som närmast

är ansvarigt för fartyget — och för United States Atomic Energy Commission

har på svensk sida även deltagit representanter för bl. a. handels- och

justitiedepartementen, sjöfartsstvrelsen samt delegationen för atomenergifrågor.

Avsikten är att avslutande förhandlingar skall äga rum under våren

1963, sannolikt i mars.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1963

Vid förhandlingarna har från amerikansk sida framlagts vissa förslag till

avtal mellan de båda regeringarna rörande Savannah’s planerade besök i

Sverige. Avtalsförslagen berör dels säkerhets- och ordningsfrågor, dels frågor

rörande skadeståndsansvar för atomskador, som kan uppkomma i Sverige

som följd av olyckor vartill fartyget kan ge upphov under eller i anslutning

till besök här i landet.

Såvitt gäller ordnings- och säkerhetsfrågorna erbjuder den svenska koncessionslagstiftningen

— atomenergilagen den 1 juni 1956 — en legislativ ram

inom vilken dessa spörsmål, på grundval av bilaterala förhandlingar, kan

få en tillfredsställande lösning. De säkerhetsåtgärder som bör vidtagas och

de ordningsföreskrifter som av säkerhetsskäl bör meddelas kan intagas såsom

villkor i ett av Kungl. Maj :t med stöd av atomenergilagen meddelat tillstånd

för Förenta Staterna (U. S. Maritime Administration) att inom

svenskt territorium inneha och driva Savannah’s reaktoranläggning (se särskilt

2 § och 4 § andra stycket atomenergilagen). Ansökan om sådant tillstånd

ingavs av den amerikanska regeringen till Kungl. Maj:t på försommaren

1961. Ansökningen behandlas f. n. inom handelsdepartementet, och

beredningen av ärendet har nu avancerat så långt, att ett slutligt ställningstagande

torde kunna ske under våren 1963.

Vad återigen skadeståndsfrågorna beträffar är situationen mer komplicerad.

En i och för sig tilltalande och smidig lösning skulle givetvis vara,

att det inom ramen för ett bilateralt avtal etablerades ett fristående och av

vanliga civilrättsliga regler om utomobligatoriskt skadeståndsansvar i princip

oberoende ersättningssystem, som beredde eventuella skadelidande i

händelse av en olycka ett från svensk synpunkt godtagbart och effektivt

ekonomiskt skydd. Det har emellertid under förhandlingarna från amerikansk

sida gjorts klart, att en dylik lösning icke ligger inom räckhåll. Av

konstitutionella skäl torde nämligen Förenta Staternas regering vara förhindrad

att i ett bilateralt avtal intaga några som helst materiella ersättningsregler,

Problemet måste därför i stället lösas på grundval av ett skadeståndsrättsligt

ersättningssystem. Förenta Staternas regering är å andra

sidan härvid beredd att genom avtal förplikta amerikanska staten att icke

åberopa immunitet i mål, som anhängiggöres vid svensk domstol och avser

anspråk på ersättning för skador i följd av eu utav Savannah orsakad

»atomolycka» — och att sålunda underkasta sig svensk domstols

jurisdiktion -— ävensom att icke beträffande dylika anspråk påkalla tilllämpning

av regler i svensk eller annan lagstiftning om begränsning av

redares skadeståndsansvar. Under hänvisning till vissa regler i den amerikanska

atomenergilagstiftningen angående s. k. indemnification agreements

erinras i de från amerikansk sida framlagda avtalsförslagen tillika om

att enligt ett för Savannah gällande indemnification agreement den amerikanska

staten håller envar, som enligt lag kan komma att göras ansvarig

för skada i följd av en utav Savannah orsakad atomolycka, skadeslös intill

ett belopp av 500 miljoner dollar för varje olycka.

För den händelse Savannah under eller i anslutning till ett besök i Sve
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

rige orsakar en olycka eller eljest här ger upphov till skador blir svensk

domstol enligt interna svenska kompetensregler i och för sig behörig att

handlägga de anspråk på skadeersättning, vartill händelsen må föranleda.

Helt oberoende av det åtagande i immunitetsfrågan, som från amerikansk

sida ställts i utsikt, torde Förenta Staternas regering icke i mål angående

dylika ersättningsanspråk åtnjuta immunitet vid svensk domstol. Savannah

är visserligen i och för sig att anse som statsfartyg. Det drives enligt föreliggande

uppgifter av U.S. Maritime Administration, ett statligt (federalt)

organ med offentligrättsliga funktioner, som vid utövande av sin verksamhet

med avseende å Savannah företräder amerikanska staten såsom fartygets

ägare och »operatör». Detta oaktat lärer fartyget knappast kunna anses

nyttjat för »statsändamål»; det torde i stället få anses nyttjat för »affärsdrift»,

i all synnerhet som det enligt uppgift kommer att föra last och

passagerare under resan till Europa. Vid sådant förhållande kan Förenta

Staterna med hänsyn till bestämmelserna i 1—3 §§ lagen den 7 juni 1938

med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg m. m. icke åberopa immunitet.

Det bör dock framhållas, att man numera på amerikansk sida

syns vilja hävda att fartyget åtminstone under sin första resa till Europa

bör anses nyttjat uteslutande för statsändamål. Om denna uppfattning skulle

vara riktig, blir emellertid resultatet i praktiken detsamma som om fartyget

ansetts nyttjat för affärsdrift, eftersom amerikanska regeringen som

nämnts kommer att förbinda sig att icke åberopa immunitet i händelse av

en av Savannah orsakad atomolycka.

I mål vid svensk domstol mot amerikanska staten (U.S. Maritime Administration)

om ersättning för (atom-)skada, vartill fartyget givit upphov i

Sverige, torde enligt svenska internationelltprivaträttsliga regler i princip

svensk lag bli tillämplig. I och för sig skulle visserligen kunna ifrågakomma

att i avseende å grunderna för beräkningen av det begränsade redareansvarets

omfattning i stället tillämpa flaggans lag1, d. v. s. beträffande

Savannah amerikansk rätt. Detta blir dock i förevarande fall utan betydelse

med hänsyn till Förenta Staternas avtalsmässiga åtagande att i mål av

förevarande art inför svensk domstol över huvud icke åberopa några regler

i vare sig svensk eller utländsk rätt angående redareansvarets begränsning.

I fråga om ansvarighetsgrunden, skadeståndens beräkning, verkan av

medvållande etc. har man sålunda att räkna med att svensk lag blir tillämplig.

Då det f. n. i svensk rätt icke finns några speciella regler angående ansvarighet

för skada orsakad av atomdrivet fartyg, innebär detta, att — med

nyss angivna undantag för reglerna om begränsning av redareansvaret —

ersättningsfrågorna kommer att bedömas enligt allmänna sjörättsliga skadeståndsregler.

I departementspromemorian ifrågasättes, huruvida dessa skadeståndsregler

kan anses erbjuda de skadelidande ett tillfredsställande skydd. Man har

1 Nordiske domme i sjöfartsanliggender (ND) 1958 s. 1 och s. 45; jfr 1959 s. 376 och 1961)

s. 229.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963

på förevarande område att göra med skaderisker och skadeverkningar av

exceptionell art och extraordinär omfattning. I detta hänseende må hänvisas

till den redogörelse för atomenergin, den radioaktiva strålningens medicinska

verkningar samt olycksfallsriskerna i atomanläggningar, som lämnats

i proposition 1960: 140 med förslag till provisorisk lagstiftning om ersättning

för skada i följd av atomreaktordrift in. in. (s. 7 ff). Vad där sägs

har visserligen i första hand avseende å landbaserade atomreaktorer och

andra atomanläggningar men äger fullt ut giltighet även då det gäller atomreaktorer

i fartyg (eller andra transportmedel). Snarast torde det förhålla

sig så, att riskerna för att en olycka skall få en katastrofartad omfattning

är större beträffande atomreaktorer i fartyg, eftersom man här har att göra

med rörliga reaktorer, som kan komma att befinna sig inom eller i omedelbar

närhet av mycket tätbebyggda områden, såsom exempelvis större

hamnstäder.

Redan med hänsyn till vad nu sagts synes det stå klart, att det från principiella

och sakliga synpunkter icke finns anledning att bedöma skadeståndsoch

ersättningsfrågorna annorlunda då det gäller skador, som uppkommer

i följd av driften av atomfartyg, än då fråga är om skador, till vilka driften

vid de landbaserade atomreaktoranläggningarna kan ge upphov. I vart fall

bör de skadelidande i det förra fallet icke i ersättningshänseende bli sämre

ställda än de som drabbas av skador i följd av olyckor i landbaserade anläggningar.

De speciella förhållanden, som i fråga om skadornas art och skaderiskernas

omfattning råder på atomenergiområdet, har i ett flertal länder föranlett

skadeståndsrättslig speciallagstiftning för detta verksamhetsområde.

Nationell lagstiftning i detta hänseende finns sålunda numera i bl. a. Förenta

Staterna, Storbritannien, Västtyskland, Schweiz, Danmark, Belgien och

Japan. I Sverige gäller sedan den 1 juli 1960 lagen den 3 juni 1960 om ersättning

för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslagen).

Lagen är av provisorisk karaktär; dess giltighetstid är begränsad och

utgår den 31 december 1963. Den är tillämplig endast beträffande landbaserade

atomanläggningar. Utmärkande för flertalet av här åsyftade nationella

lagar — däribland även den svenska — är att den som bedriver atomenergiverksamhet

härigenom ålägges ett i flera avseenden strängare och

längre gående ansvar än som gäller enligt eljest tillämpliga, allmänna skadeståndsregler.

Den svenska atomansvarighetslagen har tillkommit|i nära anslutning till det

mellanstatliga lagstiftningssamarbete, som under senare år i vidgad omfattning

bedrivits -— och fortfarande bedrives — på förevarande rättsområde och

som framför allt betingats av atomenergiverksamhetens utpräglat internationella

karaktär. Sverige har medverkat och medverkar alltjämt aktivt i

detta samarbete. Man har också anledning räkna med, att det svenska lagstiftningsarbetet

även i framtiden kommer att bedrivas i nära anslutning

till det internationella samarbetet och att vår lagstiftning kommer att utformas

på grundval av de överenskommelser vari detta arbete delvis redan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1963

har resulterat och framdeles kan komma att resultera. Med hänsyn härtill

synes det motiverat att — innan en redogörelse lämnas för den svenska

atomansvarighetslagens innehåll — i korthet redovisa det aktuella läget beträffande

det internationella lagstiftningssamarbetet. Detta är så mycket

mera påkallat som detta arbete under de senaste åren också direkt avsett

frågan om ansvarighet för skador orsakade av atomfartyg.

Det internationella lagstiftningssamarbetet

htt under åren 1957—1960 inom dåvarande organisationen för europeiskt

ekonomiskt samarbete (OEEC), numera organisationen för ekonomiskt samarbete

och utveckling (OECD), under svensk medverkan bedrivet konventionsarbete

ledde till att organisationens råd den 29 juli 1960 antog en »Konvention

angående skadeståndsansvar på atomenergins område» (»Convention

on third party liability in the field of nuclear energy»). Konventionen

gäller endast landbaserade atomanläggningar. Den har signerats av sexton

av organisationens medlemsländer, däribland Sverige, som undertecknade

konventionen den 17 september 1960. Konventionen träder i kraft, när den

ratificerats av fem signatärmakter. Den har hittills ratificerats av två stater,

nämligen Spanien och Turkiet.

OECD-konventionen innehåller bl. a. regler om att atomanläggningsinnehavares

skadeståndsansvar skall vara begränsat till lägst 5 miljoner dollar

(»europeiska betalningsenheter»). Redan under konventionsförhandlingarna

framkom emellertid från vissa av de till den europeiska ekonomiska

gemenskapen (EEC) anslutna ländernas sida missnöje med denna reglering;

man önskade ett väsentligt högre ersättningsbelopp. Inom sex-staternas

atomenergiorgan Euratom upptogs därför redan år 1959 arbete på en tillläggskonvention

till OECD-konventionen. Detta arbete syftade till att regionalt

inom EEC-ländernas område etablera ett ersättningssystem, delvis

byggt På ömsesidigt och kollektivt statsansvar, som skulle tillförsäkra de

skadelidande ett ersättningsbelopp på sammanlagt 120 miljoner dollar för

varje olycka. Då detta arbete i slutet av år 1961 närmade sig sin fullbordan,

inbjöd Euratoin-länderna övriga OEGD-konventionens signatärmakter att

deltaga i det avslutande konventionsarbetet inom Euratom med sikte på att

vinna största möjliga anslutning till tilläggskonventionen. Inbjudan antogs

av samtliga berörda stater, och det fortsatta konventionsarbetet inom Euratom

har under våren 1962 bedrivits under medverkan av bl. a. de skandinaviska

länderna. Arbetet på expertnivå avslutades i juni 1962, och ett konventionsutkast

har remitterats till de deltagande ländernas regeringar för

eventuella yttranden. En diplomatisk konferens för slutbehandling av frågan

har sammankallats till slutet av januari 1963.

Delvis parallellt med arbetet inom OECD har i regi av Förenta Nationernas

atomenergiorgan, »International Atomic Energy Agency» (IAEA), med säte

i Wien, bedrivits arbete för att upprätta en världsomfattande konvention rörande

landbaserade atomanläggningar. Även i detta arbete har Sverige i viss

mån medverkat. Arbetet inom eu våren 1961 tillsatt grupp av regeringsex
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nv 47 år 1963

perter avslutades vid ett möte mellan experterna i oktober 1962. Eu diplomatisk

konferens har sammankallats till den 29 april 1963 för att om möjligt

slutföra arbetet och antaga en konvention.

Beträffande såväl OECD-konventionen som IAEA-utkastet till eu världskonvention

gäller som redan nämnts, att tillämpningsområdet är begränsat

till skador som uppkommer i samband med driften av landbaserade atomanläggningar.

Atomdrivna fartyg och över huvud atomreaktorer i fartyg

eller andra transportmedel är enligt uttryckliga stadganden undantagna

från konventionernas tillämpningsområden.

Frågan om tillskapandet av en internationell konvention angående skadeståndsansvar

för s. k. atomfartyg aktualiserades emellertid redan år 195S

inom »Comité Maritime International» (CMI). Inom CMI utarbetades hösten

1959 ett konventionsutkast. Frågan togs därefter upp även inom IAEA. Vid

en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel i maj 1962, vid vilken Sverige

var representerat, antogs en »Konvention angående skadeståndsansvar för

redare (operatörer) av atomfartyg» (»Convention on the Liability of Operators

of Nuclear Ships»). Konventionen signerades av tio stater, dock icke

något av de länder som f. n. har atomfartyg i sina örlogs- eller handelsflottor

(Förenta Staterna, Sovjetunionen och Storbritannien). Sverige har

icke undertecknat konventionen.

Man uppnådde redan tidigt under de internationella överläggningarna

enighet om huvudprinciperna för den rättsliga regleringen av ansvarighetsoch

ersättningsfrågorna. Dessa grundläggande principer, på vilka de här

ifrågavarande konventionerna vilar, avviker i flera hänseenden väsentligt

från de hos oss och i flertalet andra länder gällande allmänna skadeståndsrättsliga

grundsatserna. Konventionernas reglering innebär, att atomenergiverksamhetens

utövare skall bära ett strängare och mera vittgående ansvar

än som skulle följa av eljest tillämpliga skadeståndsregler. Skälen

härtill har redan berörts i det föregående: skadeverkningarnas mycket

speciella art och extraordinära omfattning samt möjligheterna av olyckor

av ren katastrofkaraktär med både i tid och rum hart när oöverskådliga

verkningar — som icke kan helt elimineras genom aldrig så rigorösa säkerhetsföreskrifter

— skjuter allmänhetens berättigade intresse av att erhålla

ett betryggande ekonomiskt skydd i händelse av en atomolycka i förgrunden

och framtvingar en specialreglering av ersättningsfrågorna. Vid reglernas

utformning har man å andra sidan också haft att taga hänsyn till betydelsen

av att icke atomenergiverksamhetens fortsatta utveckling onödigtvis

hämmas eller förhindras.

De huvudprinciper som här avses kan sammanfattas i följande fyra

punkter:

1. Ansvarighet för atomskada skall åvila innehavaren av vederbörande

atomanläggning (atomfartyg) på rent strikt grund.

2. Ansvarigheten skall vara begränsad till beloppet och i tiden (frågan om

ansvarighetens begränsning i tiden är av särskild betydelse med hänsyn

till förekomsten av »sena skador»).

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 är 1963

•j- Anläggningsinnehvaren skall täcka sin ansvarighet genom försäkring

eller annan likvärdig säkerhet.

4. Ansvaret skall kanaliseras till anläggningsinnehavaren, d. v. s. ingen

annan än denne skall kunna göras ansvarig för atomskada, och innehavarens

regressrätt mot tredje man skall i avsevärd mån begränsas.

Beträffande de närmare överväganden, som ligger till grund för dessa

principer, må här ytterligare hänvisas till vad som anföres i atomskadeutredningens

betänkande »Atomansvarighet I», s. 24 ff (SOU 1959:34).

Ehuru konventionerna och konventionsförslagen företer delvis betydande

olikheter på enskilda punkter, är de dock samtliga uppbyggda på angivna

grundsatser. Ett i princip och i sina huvuddrag enhetligt ersättningssystem

kommer alltså att gälla för såväl innehavare av landbaserade atomanläggningar

soin redare av atomfartyg. Skiljaktigheter av stor praktisk om än

icke principiell betydelse föreligger dock i två hänseenden mellan dessa

båda grupper av »operatörer». Det gäller främst ansvarighetsbeloppets storlek.

Enligt OECD-konventionen skall detta som nämnts utgöra lägst 5 miljoner

dollar för varje händelse — beloppet kan alltså genom nationell lagstiftning

sättas högre — under det att motsvarande belopp fixerats till 100

miljoner dollar i fartygskonventionen. Detta sammanhänger främst med

att såsom tidigare antytts riskerna för omfattande skador måste anses vara

större i fråga om rörliga reaktoranläggningar på fartyg än då det gäller

landbaserade anläggningar. Emellertid bör uppmärksammas, att i de OECDländer

som eventuellt i en framtid ansluter sig till Euratom-konventionen

det totala ersättningsbeloppet — men på grund av konventionens system

icke nödvändigtvis operatörens ansvarighetsbelopp — kommer alt bli 120

miljoner dollar för de landbaserade anläggningarna. Vidare föreligger den

skillnaden, att enligt fartygskonventionen vederbörande fartygs hemland (»licensstat»)

skall bära ett garantiansvar för den del av ansvarighetsbeloppet,

som icke kan täckas genom försäkring, och att ett dylikt garantiansvar

föreligger även för ersättningar, som av någon anledning ej kan utgå av

törsäkringen, under det att något statligt garantiansvar ej finns uttryckligen

stadgat i OECD-konventionen. I praktiken torde dock skillnaden ej bli så

stor, eftersom det finns anledning räkna med att flertalet OECD-länder av

omsorg om de skadelidande kommer att genom nationell lagstiftning införa

något slags garantiansvar för staten. De olikheter i övrigt i avseende å de

materiella ersättningsreglerna, som fartygskonventionen företer i jämförelse

med konventionerna för landbaserade anläggningar, är närmast att betrakta

som smärre modifikationer utan principiell räckvidd; till dels är

dessa olikheter betingade av speciella hänsyn till de sjörättsliga förhållandena.

/ten snenska atonumsvnrighetslrigen

Den provisoriska atomansvarighetslagen är baserad på OECD-konventionens

huvudprinciper. Atomanläggningsinnehavare skall sålunda enligt lagen

vara ansvarig för atomskada på rent strikt grund. Hans ansvarighet är begränsad

till 25 miljoner kronor för atomskador i följd av eu och samma

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

händelse. Vidare stadgas obligatorisk försäkringsplikt. Preskriptionstiden

liar i överensstämmelse med OECD-konventionens reglering satts till tio är

från den händelse, som gav upphov till skadan. Ansvaret kanaliseras till uniäggningsinnehavaren

— undantag göres blott, av hänsyn till äldre internationella

konventioner, för skador som uppkommer i t Öl j d av begagnande av

fartyg eller andra transportmedel. Anläggningsinnehavarens regressrätt är

begränsad till fall av uppsåtligt handlande pa den skadevållandes sida.

Slutligen innehåller lagen vissa bestämmelser om statsansvar. Staten skall

dels bära ett subsidiärt garantiansvar för de ersättningar anläggningsinnehavaren

är skyldig att utge, dels svara direkt gentemot de skadelidande för

skador, som yppas först efter den tioåriga preskriptionstidens utgång men

inom trettio år från olyckan, dels ock — enligt grunder som bestämmes av

Kungl. Maj :t och riksdagen i varje enskilt fall — utge ersättning lör skador,

som icke täcks av ansvarighetsbeloppet.

Lagen utarbetades med sikte på att icke försvåra genomförandet av en

permanent lagstiftning, helt byggd på OECD-konventionen. Skälet till att

en provisorisk lagstiftning över huvud genomfördes, innan konventionsarbetet

inom OECD avslutats, var att Aktiebolaget Atomenergis materialprovningsreaktor

i Studsvik (R 2) skulle tagas i bruk (»gå kritisk») på försommaren

1960; man ansåg i det läget nödvändigt att få en speciallagstiftning,

som tillgodosåg kravet på ett tillfredsställande ekonomiskt skydd mot

skador som kunde uppkomma i händelse av en olycka i denna anläggning

eller i samband med transporter av atombränsle m. m. till och från anläggningen.

Med denna utgångspunkt ansågs det icke vara skäl att sträcka sig

längre än till en nödvändig »minimireglering» av skadestånds- och försäkringsfrågorna.

Tillämpningsområdet är sålunda begränsat till olyckor, som

inträffar inom riket — internationella transporter berörs icke i denna lag.

Vidare sattes ansvarighetsbeloppet till det i OECD-konventionen fastställda

minimibeloppet, 5 miljoner dollar (25 miljoner kronor); frågan huruvida

beloppet i en framtida permanent lagstiftning möjligen borde sättas högre

lämnades öppen. Spörsmålet om ansvarighetsbeloppets storlek var från de

skadelidandes synpunkt av mindre betydelse i betraktande av att i lagen också

intogs bestämmelser om statligt ansvar för såväl katastrofskador som

»sena skador».

Den provisoriska lagens bestämmelser kommer att närmare beröras i det

följande i samband med motiven till det nu framlagda lagförslaget. Det bär

dock redan i detta sammanhang påpekas, alt den provisoriska lagen i likhet

med OECD-konventionen uttryckligen gör undantag från tillämpningsområdet

för »atomreaktor som begagnas i fartyg eller annat transportmedel».

Nuvarande rättsläge beträffande atomfartggsinnehavares ansvarighet

Då atomansvarighetslagen icke är tillämplig å atomreaktor som begagnas

i fartyg, blir som tidigare nämnts allmänna och sjörättsliga skadeståndsregler

att tillämpa beträffande skador orsakade i samband med driften av atomfartyg.

Detta säges i departementspromemorian innebära, att ersättnings
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1963

13

skyldighet kan åläggas fartygets redare endast enligt den allmänna culparegeln

eller enligt reglerna om principalansvar i 8 § sjölagen. En förutsättning

för ansvarighet är sålunda enligt promemorian, att vållande till skadan ligger

antingen redaren själv till last eller att sådant vållande kan påvisas hos

någon av fartygets besättning eller hos lots eller annan, som på redarens eller

befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst. Är redaren själv

fri från vållande, äger han rätt att jämlikt reglerna i 254—266 §§ sjölagen

begränsa sitt ansvar. För Savannah’s vidkommande skulle — med utgångspunkt

från föreliggande uppgifter om fartygets dräktighet — begränsningsreglerna

medföra, att det totala ansvarighetsbeloppet i händelse av en olycka

skulle stanna vid cirka tre och en halv miljoner kronor. Som tidigare anmärkts

har emellertid Förenta Staternas regering förklarat sig beredd att

avstå från att påkalla tillämpning av begränsningsreglerna.

Enligt svensk rätt är redare icke skyldig att hålla ansvarsförsäkring eller

ställa annan säkerhet för den ansvarighet han må kunna ådraga sig för

skador, som orsakas i samband med fartygets drift. Bestämmelserna i atomansvarighetslagen

om obligatorisk försäkringsplikt för innehavare av atomanläggning

saknar sålunda motsvarighet beträffande redare av atomfartyg.

Reglerna i atomansvarighetslagen om kanalisation av ansvaret till atomanläggningens

innehavare saknar motsvarighet inom sjörätten. I händelse

ett atomdrivet fartyg orsakar skada, föreligger sålunda icke hinder mot att

ersättningstalan föres mot annan än fartygets redare. Till skillnad från vad

som gäller beträffande en atomanläggningsinnehavare har också redaren

av ett atomfartyg i princip oinskränkt regressrätt mot skadevållande tredje

man.

Det finnes icke i svensk rätt några mot atomansvarighetslagens regler

svarande bestämmelser om statsansvar, såvitt gäller skador orsakade avfartyg.

En det begränsade redareansvaret supplerande ersättning av statsmedel

kan således ej utgå, med mindre särskilda bestämmelser utfärdas

därom.

För att särskilt belysa det rättsläge, som råder beträffande Savannah,

torde här även böra redovisas vissa bestämmelser, som i kraft av den amerikanska

atomenergilagstiftningen gäller för detta fartyg.

Den amerikanska atomenergilagen (»Atomic Energy Ad» eller »PriceAnderson

Ad» av år 1954) innehåller praktiskt taget icke några materiellrättsliga

skadeståndsregler. Skadeståndsrätten regleras i Förenta Staterna

huvudsakligen genom delstaternas interna lagstiftning. Atomenergilagen —

vari huvudsakligen upptagits regler rörande organisation, forskning, produktion,

koncessionstvång, patent etc. på atomenergiverksamhetens område

— innehåller detta oaktat vissa bestämmelser av stort intresse i förevarande

sammanhang.

Lagen ger inledningsvis en rad definitioner, av vilka särskilt må nämnas

definitionerna av »nuclear incident» och »public liability»; den närmare

innebörden av dessa uttryck beröres i det följande. Enligt section 170 a skall

i varje licens, som enligt lagens koncessionsregler utfärdas av den ameri
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr M år 7.9(13

kanska atomenergikommissionen (»Atomic Energy Commission», i fortsättningen

kallad AEC), såsom ett koncessionsvillkor föreskrivas, att licensinnehavaren

skall ställa och vidmakthålla finansiell garanti (»financial

protection») för täckning av »public liability claims», d. v. s. å legala ansvarighetsregler

grundade anspråk i anledning av atomolycka (»nuclear

incident»). Enligt section 170 b skall denna finansiella garanti avse belopp,

som motsvarar vad som kan täckas genom privat ansvarsförsäkring, med

möjligheter dock för AEC att under vissa betingelser fastställa ett lägre

belopp. I section 170 a föreskrives vidare, att licensinnehavaren skall med

AEC ingå och vidmakthålla ett s. k. »indemnification agreement». Innebörden

av ett dylikt avtal är, enligt section 170 c, att kommissionen förbinder

sig att hålla licensinnehavaren och envar annan, som enligt lag kan komma

att hållas ansvarig för skador i följd av atomolycka (»persons indemnified»),

skadeslösa i avseende å dylikt ansvar (»public liability») intill ett

sammanlagt belopp av 500 miljoner dollar för varje olycka utöver beloppet

av sådan finansiell garanti, som avses i section 170 a och b. Avtalet skall

täcka »public liability arising from nuclear incidents» och »arising out of

or in connection with the licensed activity». I det angivna beloppet inräknas

rättegångskostnader (»reasonable costs of investigating and settling

claims and defending snits for damage»).

Enligt section 170 c skall ansvarigheten i anledning av en atomolvcka för

licensinnehavaren och envar annan, som må kunna göras ansvarig för

skada i följd av olyckan (»liability for a single nuclear incident of persons

indemnified»), vara begränsad till ett sammanlagt belopp motsvarande summan

av vad som täckes genom »financial protection» och 500 miljoner dollar,

rättegångskostnader inräknade. I denna del innehåller sålunda lagen

en materiellrättslig skadeståndsregel.

Savannah och dess reaktoranläggning torde visserligen i och för sig omfattas

av bestämmelserna i Price-Anderson Act. Enligt uttryckligt stadgande

i section 103 d må emellertid licens icke utfärdas för anläggningar,

som ej befinner sig under Förenta Staternas jurisdiktion. Ett »indemnification

agreement», som AEC ingår beträffande Savannah, skulle sålunda

icke avse skador, som uppkommer under det Savannah befinner sig i annat

land än hemlandet, eftersom ett dylikt avtal endast kan ingås beträffande

licensierade anläggningar. Detta torde vara anledningen till att man

år 1959 införde en särskild bestämmelse beträffande Savannah i form av

en ny »subsection 1» till section 170 (Public Law 85—602). Enligt denna

bestämmelse bemyndigas AEC för tiden intill den 1 augusti 1967 att ingå

»indemnification agreement» beträffande Savannah med envar som är sysselsatt

med planering, utveckling, konstruktion, reparation, underhåll eller

nyttjande av fartyget. AEC äger härvid kräva, att vederbörande håller finansiell

garanti till täckande av ansvarighet för skada i följd av atomolvcka,

som uppkommer i samband med fartygets drift, reparation, underhåll

etc. Garantins belopp och de villkor i övrigt, som skall gälla beträffande

denna, fastställes av AEC. Genom »indemnification agreement» skall

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

i övrigt AEC förbinda sig att hålla envar, som kan göras ansvarig i anledning

av en dylik olycka (»person indemnified»), skadeslös intill ett belopp

av 500 miljoner dollar utöver beloppet av den finansiella garantin, rättegångskostnader

inberäknade.

I samband med införandet av den särskilda bestämmelsen beträffande

Savannah gjordes en utvidgning av definitionen av begreppet »nuclear incident».

Denna definition avsåg ursprungligen uteslutande händelser, som

inträffade inom Förenta Staterna. Härtill gjordes nu det tillägget, att begreppet

vid tillämpning av nämnda bestämmelse i stället skulle avse händelser

utanför Förenta Staternas territorium.

Enligt det förslag till avtal rörande Savannah’s tilltänkta besök i Sverige,

som framlagts från amerikansk sida, är ett »indemnification agreement»

enligt section 170(1) i Price-Anderson Act i kraft mellan AEC och U.S. Maritime

Administration. Hittills har icke för Savannah tecknats någon försäkring

eller ställts annan finansiell garanti, och ansvarigheten är därför

f. n. uteslutande täckt av berörda »indemnification agreement», vilket avser

ett ersättningsbelopp å tillhopa 500 miljoner dollar för varje atomolycka.

I departementspromemorian uttalas sammanfattningsvis, att situationen

i huvudsak skulle bli följande, om avtal slutes mellan Förenta staterna och

Sverige enligt tidigare angivna riktlinjer men några lagstiftningsåtgärder

icke vidtages här i landet för att reglera frågan om ansvarighet för skador,

till vilka av Savannah orsakad atomolycka kan ge upphov.

Svensk domstol blir i enlighet med allmänna regler om svensk domstols

behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål och utan hinder av

eljest möjligen gällande immunitetsregler behörig att handlägga mot Förenta

Staternas regering eller U.S. Maritime Administration riktade anspråk

på skadeersättning. Frågan, huruvida skadeståndsskyldighet föreligger eller

ej blir att bedöma enligt allmänna sjörättsliga skadeståndsregler, vilket

i princip synes innebära, att ansvar förutsätter styrkt culpa hos fartygets

redare eller någon för vilken han enligt 8 § sjölagen svarar. Reglerna

i den svenska sjölagen om redareansvarets begränsning blir ej tillämpliga,

enär dessa regler torde vara dispositiva i den meningen, att redaren kan

med bindande verkan avstå från att påkalla deras tillämpning, samt Förenta

Staternas åtagande i detta hänseende torde innefatta tillfyllestgörande garantier

för att åtagandet infrias även i förhållande till enskilda skadelidande

vid tvist inför svensk domstol. Såvitt gäller ersättningsbelopp intill eu

sammanlagd summa av 500 miljoner dollar eller cirka 2,5 miljarder kronor

kommer i kraft av »indemnification agreement» garantier att finnas

för att de utdömda ersättningarna också betalas. Det förutsättes härvid, att

Förenta Staternas avtalsmässiga åtaganden uttryckligen eller underförstått

också innefattar förpliktelse för Förenta Staternas regering att för tillgodoseende

av ersättningsanspråk, som blivit domfästa genom svensk domstols

laga kraft ägande dom i mål mot nämnda regering eller U.S. Maritime

Administration, ställa erforderliga medel till förfogande intill nyss angivna

maximibelopp, och detta oavsett huruvida anspråken enligt de interna ame
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr kl år 1963

rikanska reglerna är täckta av privat finansiell garanti eller — såsom för

närvarande — omfattas av föreliggande »indemnification agreement».

I och för sig föreligger icke hinder mot att anspråk på ersättning för skador

varom här är fråga riktas mot annan än fartygets redare (»operatör»),

exempelvis mot redare av annat fartyg, som till följd av vållande å detta

fartygs sida kolliderat med Savannah och därigenom orsakat olyckan, eller

mot annan person som varit vållande till skadorna. Den rent ekonomiska

betydelsen härav är emellertid ringa i betraktande av att föreliggande »indemnification

agreement» gäller till förmån icke blott för Savannah’s redare

eller operatör utan även för envar annan, som må kunna göras ansvarig

för skador i följd av en utav Savannah orsakad atomolycka. Detsamma

gäller i avseende å de regressanspråk, som fartygets redare må kunna rikta

mot skadevållande tredje man.

Huvuddragen av förslaget

Departementspromemorian

I fråga om behovet av en speciallagstiftning för atomfartgg framhålles i

promemorian, att det rådande rättsläget från flera synpunkter är otillfredsställande.

För det första måste det anses utgöra ett oeftergivligt krav, att

ansvar för sådana skador som här avses — i likhet med vad som nu gäller

enligt den svenska atomansvarighetslagen beträffande atomskador i följd

av olyckor i landbaserade atomanläggningar — skall kunna åläggas redaren

(»operatören») på rent strikt grund. Det är enligt promemorian vidare

angeläget, att även beträffande nu ifrågavarande skador en kanalisering

av ansvaret till vederbörande operatör kommer till stånd. Såvitt avser Savannah

täcker visserligen föreliggande »financial protection» eller »indemnification

agreement» som nämnts skadeståndsansvar för envar, som kan

göras ansvarig i anledning av en olycka. Detta oaktat måste det anses vara

ett önskemål, att redan möjligheten till processer mot andra än atomfartygsinnehavaren

elimineras. I synnerhet föreligger ett behov av skydd för

redare av svenska konventionella fartyg mot att deras fartyg beläggs med

kvarstad eller att liknande säkerhetsåtgärder vidtas; eventuella förluster i

anledning av dylika åtgärder kan icke med säkerhet förväntas bli täckta

med amerikanska statsmedel i kraft av ett »indemnification agreement».

Gällande skadeståndsregler erbjuder icke heller något som helst skydd för

de skadelidande, vilkas skador yppas först efter utgången av den allmänna

tioåriga preskriptionstiden.

Mot denna bakgrund synes det enligt promemorian stå klart, att det icke

bör ifrågakomma att Savannah medges tillträde till svenska farvatten och

hamnar utan att ansvarighets- och ersättningsfrågorna erhåller en från

eventuella skadelidandes och andra svenska intressenters synpunkt mer

tillfredsställande lösning. Detta ändamål torde ej kunna tillgodoses på annas

sätt än genom lagstiftning. Även om det skulle vara möjligt att få till

stånd ett avtal med Förenta Staternas regering, i vilket såväl det strikta

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

17

ansvarets princip som kanalisationsprincipen kom till klart uttryck, skulle

ett dylikt avtal likväl icke bli bindande för svenska domstolar, med mindre

det transformerades i intern svensk lag. Av de hittills förda förhandlingarna

med representanter för vederbörande amerikanska myndigheter har dessutom

framgått, att Förenta Staternas regering av konstitutionella skäl icke

kan sluta ett avtal med dylikt innehåll. Man är därför i realiteten helt hänvisad

till att i stället vidtaga erforderliga ändringar i den svenska lagstiftningen.

1 detta läge synes enligt promemorian något annat alternativ icke stå till

buds än att rörande de aktuella ersättningsfrågorna införa en speciallagstiftning,

vid vars utformning man har att särskilt beakta de speciella förhållanden,

som i kraft av den amerikanska atomenergilagstiftningen råder

beträffande Savannah.

Vad beträffar formerna för en speciallagstiftning kan, enligt vad i promemorian

anföres, en dylik lagstiftning i princip tänkas utformad på två

sätt: antingen som en helt självständig lag, innefattande samtliga erforderliga

bestämmelser, eller såsom en till atomansvarighetslagen knuten lagstiftning,

enligt vilken nämnda lag skall i princip men med vissa i den särskilda

lagen angivna modifikationer äga tillämpning även i fråga om atomfartyg.

I båda fallen bör enligt promemorian lagen erhålla karaktären av en

fullmaktslag, genom vilken det överlämnas åt Kungl. Maj :t att beträffande

visst fartyg sätta lagens bestämmelser i kraft.

Även en tredje möjlighet, nämligen att införa en fullmaktslag av helt generell

karaktär — d. v. s. en lagstiftning enligt vilken Kungl. Maj :t skulle erhålla

helt fria händer att meddela de bestämmelser i förevarande hänseende,

som må befinnas lämpliga och erforderliga — diskuteras i promemorian

men avvisas på däri närmare angivna skäl.

En ratifikation från Sveriges sida av 1962 års atomfartygskonvention

torde enligt vad i promemorian uttalas icke f. n. vara aktuell. Bortsett från

att konventionens ansvarighetsbelopp är väsentligt högre än man åtminstone

hittills på svensk sida ansett sig kunna acceptera och att konventionen

även på vissa andra punkter innehåller bestämmelser — bl. a. om verkställighet

av domar — inför vilka man har anledning att ställa sig tveksam,

framhålles i promemorian, att det icke f. n. kan sägas föreligga något praktiskt

behov av en generell lagstiftning på detta område. Atomfartyg torde icke

komma att införlivas med den svenska handelsflottan på de närmaste tio

åren. Av de länder som f. n. har atomfartyg — Förenta Staterna, Sovjetunionen

och Storbritannien — lärer de båda förstnämnda med visshet icke komma

att inom överskådlig tid ratificera konventionen; från såväl amerikansk

som sovjetrysk sida har klart sagt ifrån, att man icke är beredd att ansluta

sig till en konvention som i likhet med den nu föreliggande omfattar

även krigsfartyg. Pbl svensk ratifikation av konventionen kan följaktligen

icke heller motiveras med intresset att hereda skydd åt dem som må kunna

lida skada i Sverige till följd av en olycka med ett amerikanskt eller sovjetiskt

atomfartyg. Det torde visserligen kunna förväntas, att Storbritannien

2 Ililiang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. AV 47

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

i sinom tid ratificerar konventionen, som därmed och under förutsättning

av ratifikation från ytterligare blott en stat träder i kraft och blir tillämplig

på atomfartyg som licensierats i Storbritannien. Av dylika finnes dock enligt

promemorian f. n. endast en atomdriven u-båt, och antalet atomdrivna engelska

örlogsfartyg kan väntas öka endast i långsam takt; veterligen har

man i Storbritannien ännu icke några planer på att införliva atomdrivna fartyg

med den brittiska handelsflottan. Såvitt gäller skador orsakade av brittiska

atomdrivna örlogsfartyg skulle för övrigt, framhålles det vidare i promemorian,

en svensk lagstiftning på konventionens grundval vara av föga

eller intet värde; enligt konventionen skall nämligen domstolarna i fartygets

hemland städse vara exklusivt behöriga att handlägga mål om anspråk

på ersättning för skador som orsakas av krigsfartyg. Även i fråga om i Sverige

uppkomna skador, orsakade av ett brittiskt örlogsfartyg, skulle sålunda

de brittiska domstolarna ensamma äga jurisdiktion och engelsk lag i princip

bli tillämplig.

Man torde sålunda enligt vad i promemorian anföres kunna utgå från att

vi under överskådlig tid icke kommer att få någon på atomfartygskonventionen

grundad generell lagstiftning angående ansvarighet för skador orsakade

av atomfartyg. Det får å andra sidan anses uteslutet att utan samband

med en ratifikation av konventionen på detta område införa en fristående

lagstiftning med generell räckvidd. Härigenom skulle ett eventuellt framtida,

på konventionen baserat lagstiftningsarbete på ett olyckligt sätt komma

att föregripas. Det betonas vidare i promemorian, att den tid som nu

står till buds att lösa de speciella problem som uppkommer i samband med

ett besök av Savannah är kort och icke medger ett så fullständigt utredningsarbete

som måste förutsättas komma till stånd, innan en lagstiftning

med generell giltighet kan genomföras. Såvitt gäller krigsfartyg skulle för

övrigt en dylik lagstiftning i praktiken bli helt verkningslös med hänsyn till

den immunitet dylika fartyg enligt internationellrättsliga regler åtnjuter.

Detsamma torde också gälla beträffande isbrytaren Lenin. Lagstiftningen

skulle alltså få betydelse endast beträffande Savannah. En legislativ reglering

av ansvarighetsfrågorna för Savannah måste emellertid enligt vad som

framhålles i promemorian direkt anpassas till de speciella förhållanden, som

råder beträffande detta fartyg. En eventuell lagstiftning bör därför erhålla

provisorisk karaktär och begränsad giltighetstid samt även i övrigt erhålla

formen av en »Lex Savannah».

Dessa överväganden utmynnar i promemorian i slutsatsen, att man bör ge

lagstiftningen formen av en till atomansvarighetslagen knuten lag.

Härvid måste emellertid uppmärksammas, att atomskadeutredningen numera

framlagt förslag till ny atomansvarighetslag (se »Atomansvarighet II»,

SOU 1962: 14), avsedd att ersätta den provisoriska lagen och få permanent

karaktär. Förslaget är i sin helhet byggt på OECD-konventionen och har utarbetats

med sikte på att Sverige skall ratificera denna konvention. I förhållande

till den provisoriska lagen innebär förslaget icke några nyheter av

principiellt intresse; det är närmast fråga om en av de internationella för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

19

hållandena betingad utbyggnad av den gällande lagen. Det bör dock nämnas

att utredningen — i likhet med de övriga nordiska ländernas motsvarande

utredningskommittéer — föreslagit, att ansvarighetsbeloppet skall höjas

till 50 miljoner kronor. Även enligt det nya förslaget gäller, att atomfartyg

är undantagna från tillämpningsområdet.

Remissbehandlingen av förslaget till ny atomansvarighetslag har nyligen

avslutats. I departementspromemorian framhålles, att det ännu icke är möjligt

att uttala, huruvida förslaget redan inom den närmaste tiden kommer

att föranleda lagstiftningsåtgärder. Vissa skäl talar möjligen för att man

tills vidare avvaktar utvecklingen på det internationella planet. Det är därvid

framför allt arbetet inom IAEA på en världskonvention, som kommer i

blickfältet, men även arbetet inom Euratom på en tilläggskonvention till

OECD-konventionen måste uppmärksammas. Mycket talar enligt promemorian

i vart fall för att definitiv ståndpunkt icke fattas förrän resultatet av

den diplomatiska konferens föreligger som kommer att äga rum våren 1963

rörande den planerade världskonventionen. Det finns därför anledning räkna

med att en ny atomansvarighetslag i vart fall icke kommer att träda i

kraft förrän tidigast vid utgången av den provisoriska lagens giltighetstid

eller den 1 januari 1964. Skulle man finna förhållandena påkalla ytterligare

uppskov, synes det enligt vad i promemorian uttalas i och för sig icke behöva

medföra några omedelbara olägenheter att förlänga den provisoriska

lagens giltighetstid med något eller ett par år.

Under dessa förhållanden och då Savannah’s besök, om det kommer till

stånd, med all säkerhet kommer att äga rum under år 1963, bör det enligt

promemorian icke möta något hinder att utforma en »lex Savannah» såsom

en till den provisoriska atomansvarighetslagen knuten fullmaktslag. Lagen

bör därvid, framhålles det, erhålla en rent provisorisk karaktär och begränsad

giltighetstid. Den bör över huvud få en utformning som gör det klart,

att lagstiftningen icke avses i någon mån skola prejudicera en framtida generell

lagstiftning om ansvarighet för skador orsakade av atomfartyg. Del

synes enligt promemorian från lagtekniska synpunkter fullt möjligt att

inom ramen för en dylik fullmaktslag av begränsad omfattning uppnå en i

materiellt hänseende tillfredsställande lösning av de aktuella problemen;

modifikationer i atomansvarighetslagen behöver vidtagas blott i några få

hänseenden.

I enlighet med dessa överväganden har lagen i det vid promemorian fogade

förslaget utformats såsom en till atomansvarighetslagen knuten fullmaktslag;

enligt 2 § skall lagens bestämmelser äga tillämpning endast såframt

Kungl. Maj:t beträffande visst atomfartyg förordnar därom. Förslaget

har visserligen i första hand utformats med tanke på Savannah, och eu

anpassning av lagens bestämmelser har sålunda skett till de för detta fartyg

rådande speciella förhållandena. Det har dock enligt vad i promemorian

betonas samtidigt varit en strävan att ge bestämmelserna sådan utformning,

att lagen i en framtid vid behov kan göras tillämplig även på andra atomfartyg.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

I 1 § av förslaget upptas i första och andra styckena vissa definitioner

— vilka delvis överensstämmer med motsvarande definitioner i 1 § atomansvarighetslagen

och delvis saknar motsvarighet i nämnda lag — samt i

tredje stycket en mot 2 § d) atomansvarighetslagen svarande bestämmelse

om viss inskränkning i lagens tillämpningsområde. Lagens huvudstadgande,

enligt vilket 4—15 §§ atomansvarighetslagen, med de undantag som

följer av lagens efterföljande bestämmelser, skall äga motsvarande tilllämpning

beträffande atomfartyg, har upptagits i 3 § första stycket. I andra

stycket av denna paragraf återfinnes en rent förtydligande bestämmelse

rörande innebörden av 4 § atomansvarighetslagen vid dess tillämpning beträffande

atomfartyg. Undantagsbestämmelserna i 2 § a) och b) atomansvarighetslagen

liksom den särskilda bestämmelsen i 3 § nämnda lag rörande

två eller flera atomanläggningar, som är belägna i varandras närhet,

kommer enligt förslaget att sakna motsvarighet i den särskilda lagen; enligt

vad i promemorian uttalas föreligger icke här något behov av dylika

bestämmelser. I kraft av huvudregeln i 3 § i förslaget kommer av atomansvarighetslagens

bestämmelser ansvarighetsreglerna i 4 §, bestämmelserna

om ansvarighetsgrunden in. m. i 5 §, reglerna i 7 § om nedsättning av ersättningarna

vid katastrofolyckor, preskriptionsbestämmelserna i 8 §, regressbestämmelserna

i 9 g andra och tredje styckena, bestämmelserna om

försäkring i 10 § (med viss mindre modifikation) och 11—12 gg, reglerna

om statsansvar i 13 g, straffbestämmelsen i 14 g samt stadgandet i 15 g

första stycket att i princip bli direkt tillämpliga i fråga om atomfartyg.

1 4—8 gg i förslaget har upptagits vissa särbestämmelser, innefattande en

från motsvarande stadganden i 6 g, 9 g första stycket, 10 g tredje stycket

samt 15 g andra stycket atomansvarighetslagen avvikande reglering.

Till skillnad från vad som enligt atomansvarighetslagen gäller beträffande

landbaserade anläggningar (se definitionen av »atomanläggning» i 1 g)

kommer enligt den i promemorian föreslagna lagen beträffande olyckor i

eller på själva atomfartyget icke att gälla någon begränsning av det geografiska

tillämpningsområdet. I princip blir alltså lagen tillämplig även med

avseende å olyckor, som inträffar på internationellt vatten eller t. o. m. inom

annat lands territorium. En tillämpning av lagen i dylika fall lärer

dock endast få aktualitet, därest olyckan givit upphov till skador på svenskt

område eller eljest på svenska intressen. Här medför alltså de allmänna

reglerna om svensk domstols behörighet och internationelltprivaträttsliga

regler om tillämplig lag en automatisk begränsning. Att tillämpningsområdet

på detta sätt utsträckts utöver vad som gäller enligt atomansvarighetslagen

sammanhänger givetvis med att man ej kan bortse från risken

av att även en olycka med fartyget utanför Sveriges gränser kan medföra

skador här och att man från amerikansk sida är villig att beträffande

Savannah utsträcka åtagandena enligt det föreslagna avtalet också till dylika

fall.

I promemorian uttalas, att det måhända vore mest konsekvent att före
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

21

skriva en motsvarande utvidgning av tillämpningsområdet beträffande

olyckor under transport av atommaterial till och från fartyget. Detta skulle

emellertid nödvändiggöra en specialreglering, innefattande avvikelse från

bestämmelserna i 4 § andra stycket atomansvarighetslagen. Då det i praktiken

torde kunna anses så gott som helt uteslutet, att en transportolycka

utanför svenskt territorium skulle kunna orsaka skador i Sverige — åtminstone

av någon nämnvärd omfattning — har det dock icke ansetts att

lagtexten bör kompliceras med en sådan specialreglering.

Det är i övrigt enligt promemorian framför allt i tre väsentliga hänseenden,

som modifikationer i atomansvarighetslagen befunnits erforderliga.

Det gäller omfattningen av lagens skadebegrepp, ansvarighetsbeloppets

storlek samt kanalisationsreglerna. Härutinnan anföres i promemorian följande.

Den särskilda lagens materiella tillämpningsområde bör åtminstone på

det sätt bringas i överensstämmelse med tillämpningsområdet för det »indemnification

agreement», som gäller beträffande Savannah, att lagens skadebegrepp

får minst lika stor omfattning som det skadebegrepp, med vilket

Price-Anderson Act laborerar och till vilket följaktligen nämnda »indemnification

agreement» hänför sig. Lagens regler om strikt ansvar och om

kanalisation av ansvarigheten bör m. a. o. göras tillämpliga beträffande

alla de slags skador, för vilkas ersättande de 500 miljonerna dollar i och

för sig står till förfogande. Atomansvarighetslagens atomskadebegrepp är

emellertid icke obetydligt snävare än motsvarande skadebegrepp i PriceAnderson

Act, vilket indirekt kommer till uttryck i definitionen av »public

liabiiity» och i sak kan formuleras såsom »damage arising out of or

resulting from a nuclear incident». Det har därför ansetts lämpligt att i

den särskilda lagen, efter mönster av den amerikanska lagen, upptaga en

definition av begreppet »atomolycka», vilken till sitt sakliga innehåll överensstämmer

med motsvarande definition i den amerikanska lagen, samt att

i övrigt genomgående ersätta atomansvarighetslagens atomskadebegrepp

med begreppet »skada i följd av atomolycka» (jfr i denna del atomskadeutredningens

förslag till ny atomansvarighetslag 1 § första stycket, där en

motsvarande teknik kommit till användning då det gällt att definiera skadebegreppet).

Enligt atomansvarighetslagen är anläggningsinnehavarens ansvarighet

begränsad till 25 miljoner kronor för varje »händelse». Då det gäller skador

orsakade av Savannah kommer ju emellertid de facto minst 500 miljoner

dollar eller i runt tal 2 500 miljoner kronor att stå till förfogande

vid varje olycka. Ansvarighetsbeloppet bör enligt promemorian därför höjas

till motsvarande belopp. Det har emellertid med tanke på ett eventuellt framtida

behov alt kunna tillämpa lagstiftningen med avseende å andra atomfartyg

icke ansetts lämpligt att direkt i lagtexten fixera ansvarighetsbeloppet

till denna exceptionellt höga summa. I stället har enligt förslaget Kungl. Maj :t

lillagts befogenhet att upp till ett maximalt belopp av 2 500 miljoner kronor

fastställa ansvarighetsbeloppet för varje särskilt fartyg, beträffande vilket

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

lagen enligt Kungl. Maj:ts förordnande skall äga tillämpning (jfr 5 § första

stycket).

Det har i detta sammanhang, med hänsyn till det höga ansvarighetsbeloppet,

icke ansetts erforderligt eller ens lämpligt att bibehålla atomansvarighetslagens

bestämmelse i 6 § andra stycket om begränsning av ersättningen

vid personskada till visst belopp (200 000 kronor) för varje dödad

eller skadad person. Ett uttryckligt stadgande härom har upptagits i 5 §

andra stycket i förslaget.

Den särskilda begränsningsregel för atomfartyg, som på detta sätt lagfästes,

kommer obestridligen i konflikt med sjölagens regler om redareansvarets

begränsning. Sistnämnda regler är generellt tillämpliga beträffande

alla fartyg och gäller således även till förmån för redare av fartyg hemmahörande

i stater, som i likhet med Förenta Staterna icke anslutit sig till

1924 års Brysselkonvention angående redareansvarets begränsning. Det kan

i och för sig inge vissa betänkligheter att genom en speciallagstiftning av

rent provisorisk och tillfällig karaktär göra ingrepp i och partiellt åsidosätta

ett regelkomplex av så central betydelse som sjölagens begränsningsregler.

Denna konsekvens torde emellertid vara oundviklig, om man över

huvud taget skall få en tillfredsställande lösning av ansvarighetsfrågorna.

Det är ju också fråga om ett ingrepp av utomordentligt begränsad räckvidd.

I sak skulle i fråga om Savannah samma resultat uppnås, om någon

begränsningsregel ej infördes, eftersom Förenta Staterna genom det tilltänkta

avtalet kommer att förbinda sig att ej påkalla tillämpning av sjölagens

begränsningsregler. Denna väg torde emellertid icke vara framkomlig;

på amerikansk sida synes man nämligen av principiella skäl icke kunna

acceptera ett obegränsat ansvar, trots att den önskade begränsningen till

500 miljoner dollar i praktiken ändock skulle kunna upprätthållas genom

att man från amerikansk sida i praktiken omöjliggjorde verkställighet av

svenska domar till högre sammanlagt belopp än de 500 miljoner dollar som

avses med »indemnificalion agreement».

Kanalisationsprincipen har i atomansvarighetslagen kommit till uttryck i

stadgandet i 9 § första stycket. Med hänsyn till de förpliktelser att tillåta

skadeståndsanspråk även mot andra än atomanläggningens innehavare, som

må kunna härflyta ur vissa av Sverige tillträdda internationella fördrag på

transportväsendets område — bl. a. vissa sjörättsliga konventioner — var

det emellertid nödvändigt att göra härav betingade undantag från kanalisationsprincipen.

I och för sig hade det varit tillfyllest att göra undantag endast

med avseende å sådana mot tredje man riktade ersättningsanspråk

som — direkt eller indirekt — grundar sig på dylika internationella fördrag.

Man ansåg det emellertid från lagtekniska synpunkter enklare att göra ett

generellt undantag beträffande alla skador, som uppkommer under transport

av atommaterial eller eljest i följd av begagnande av transportmedel.

Det var så mycket mindre anledning att snävt avgränsa undantagsregelns

tillämpningsområde, som man dels kunde räkna med att då det gällde landbaserade

anläggningar skadeverkningarna i följd av sådana transportolyckor

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963

som kunde komma att falla in under undantagsbestämmelsen regelmässigt

måste bli av begränsad omfattning och icke skulle komma att gälla några

högre belopp, dels samtidigt i lagen införde en regel om rätt för tredje man,

som i följd av undantagsregeln kunde nödgas utge ersättning för atomskada,

att återkräva ersättningen av den ansvarige anläggningsinnehavaren (9 §

andra stycket).

Då det gäller den nu aktuella lagstiftningen beträffande atomfartyg är

läget ett annat. Därest undantagsbestämmelsen i 9 § första stycket atomansvarighetslagen

bibehålies oförändrad i den särskilda lagen, skulle detta

i realiteten innebära att kanalisationsregeln helt sättes ur spel. Beträffande

varje olycka som ett atomfartyg orsakar gäller ju, att skadeverkningarna

uppkommit i följd av begagnande av transportmedel. Undantagsregeln skulle

in. a. o. i själva verket bli huvudregel, och tredje man skulle bli utan det

skydd som kanalisationsprincipen avser att ge. Tredje man skulle visserligen

vara skyddad mot risken att drabbas av ett slutligt ansvar för skada i följd

av en atomolycka; här kommer regressregeln i 9 § andra stycket atomansvarighetslagen

till hans undsättning. Han löper emellertid icke blott

risken, att hans egendom blir utsatt för kvarstads- eller liknande säkerhetsåtgärder;

regressbestämmelsen skyddar honom i och för sig icke heller mot

exekutiva åtgärder från den skadelidandes sida. En dylik ordning framstår

emellertid, med hänsyn till att man här måste räkna med skadeverkningar

av betydande omfattning, icke som acceptabel.

Det kan å andra sidan hävdas, att kanalisationsregeln i praktiken icke

kan bli av någon betydelse för tredje man, då det gäller Savannah. Ansvarighetsbeloppet

kommer att vara täckt av ett »indemnification agreement»

för fartyget (ev. även av »financial protection»), och följaktligen kommer

även tredje man att hållas helt skadeslös av amerikanska staten. Han löper

icke risken att ens behöva förskottera ersättningsbeloppen av egna medel;

i praktiken bör han då icke heller behöva befara, att hans tillgångar tas i

anspråk för exekutiva åtgärder.

Bortsett från att särskilt redare av konventionella fartyg har ett intresse

av att deras egendom icke i onödan blir föremål för säkerhetsåtgärder, har

dock i detta sammanhang följande synpunkt särskilt ansetts böra framhållas

i departementspromemorian. I händelse av en olycka av större omfattning

är det i särskild grad angeläget, att skaderegleringen kan ske snabbt,

effektivt och till lägsta möjliga kostnader. Dessa önskemål tillgodoses bäst,

om utredningen i anledning av skadeståndsanspråken sker i ett sammanhang

och om handläggningen av skadeståndsmålen koncentreras till endast

ett fåtal rättegångar. Eu dylik tids- och kostnadsbesparande koncentration

av skaderegleringen kan endast säkerställas, om det finns garantier för att

samtliga ersättningsanspråk kommer att riktas mot en enda person, nämligen

den primärt ansvarige innehavaren av vederbörande atomfartyg.

Ytterligare påpekas i promemorian, att man även i förevarande hänseende

bör taga hänsyn till möjligheten av att behov framdeles uppkommer att

sätta den särskilda lagens bestämmelser i kraft beträffande andra atomfar
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1963

tyg än Savannah. Kanalisationsreglerna bör därför utformas utan hänsyn

till det speciella »indemnification-system» som gäller för Savannah.

I enlighet med dessa överväganden har i 6 § av förslaget upptagits kanalisationsbestämmelser,

som är mera vittgående än motsvarande regler i 9 §

atomansvarighetslagen. Undantag från huvudregeln om ansvarighetens kanalisering

till atomfartygsinnehavaren har sålunda gjorts endast för det

fall, att ett mot tredje man riktat ersättningsanspråk grundar sig på ett av

Sverige tillträtt internationellt fördrag. Ett dylikt undantag är oundgängligen

nödvändigt med hänsyn till de folkrättsliga förpliktelser, som kan föreligga

gentemot skadelidande medborgare i annan stat, vilken i likhet med

Sverige anslutit sig till ett dylikt fördrag, att tillämpa fördragets ansvarighetsregler

och sålunda medge att ersättningstalan riktas även mot annan

person än innehavaren av vederbörande atomfartyg.

Det är som tidigare anmärkts enligt förslaget avsett, att reglerna i 13 §

atomansvarighetslagen om statsansvar skall äga tillämpning även beträffande

atomfartyg. Såvitt gäller bestämmelserna om katastrofansvar i 13 §

tredje stycket torde detta med hänsyn till det höga ansvarighetsbelopp som

avses skola gälla för Savannah komma att helt sakna praktisk betydelse.

Om emellertid trots allt skulle inträffa en olycka av sådan omfattning, att

detta ansvarighetsbelopp icke förslår, synes dock naturligt, att staten liksom

vid naturkatastrofer eller liknande händelser rycker in och sörjer för

att de skadelidandes anspråk på gottgörelse blir tillgodosedda i rimlig omfattning.

Enligt departementspromemorian finns i denna del icke någon anledning

att avvika från den princip, som redan knäsatts genom atomansvarighetslagen

i fråga om olyckor i landbaserade atomanläggningar. Enligt

atomskadeutredningens förslag till ny atomansvarighetslag skall staten bära

ett dylikt katastrofansvar med avseende å här i riket uppkomna skador,

även då innehavare av utländsk atomanläggning är primärt ansvarig för

olyckan (jfr 27 § i nämnda förslag).

Vad beträffar statens subsidiära ansvar enligt 13 § första stycket atomansvarighetslagen

och statsansvaret för s. k. »sena» skador jämlikt andra

stycket i nämnda paragraf framhålles i promemorian, att saken är något

mera tveksam. Förslaget har emellertid utarbetats med utgångspunkt från

antagandet, att såvitt gäller Savannah hela ansvarighetsbeloppet kommer

att vara täckt av ett »indemnification agreement» eller m. a. o. av en amerikansk

statsgaranti. Svenska statens subsidiära ansvar enligt 13 § första

stycket nämnda lag kommer under denna förutsättning uppenbarligen icke

att över huvud aktualiseras. Detsamma torde i själva verket bli fallet även

i vad avser statens ansvar för sena skador. Den ansvarighet, som i sistnämnda

hänseende åvilar svenska staten jämlikt 13 § andra stycket atomansvarighetslagen,

är nämligen av rent civilrättslig karaktär. Det är följaktligen

fråga om ett ansvar av sådan art, som i Price-Anderson Act betecknas

som »public liability» och som därmed också är täckt av »indemnification

agreement». Ett dylikt bereder ju skydd mot »public liability»

icke blott för den primärt ansvarige operatören utan även för envar annan,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

som lagligen må kunna göras ansvarig för skada i följd av atomolycka

(»person indemnified»). Den omständigheten, att operatörens ansvarighet

upphört på grund av preskriptionsbestämmelserna i 8 § atomansvarighetslagen

(jämförd med 3 § första stycket i förslaget), måste i och för sig vara

utan betydelse och kan icke medföra någon inskränkning i det skydd, som

svenska staten åtnjuter i kraft av »indemnification agreement». De ersättningar

svenska staten kan åläggas att utge på grund av stadgandet i 13 §

andra stycket sagda lag kommer alltså att de facto betalas av amerikanska

staten. Svenska staten löper in. a. o. icke heller i dessa fall någon ekonomisk

risk.

Det kan å andra sidan sägas innebära en viss olägenhet för svenska staten

att behöva uppträda såsom svarande inför svensk domstol i mål om ersättning

för »sena» skador i följd av en utav Savannah orsakad atomolycka

och att över huvud behöva aktivt engagera sig i skaderegleringsförfarandet

i anledning av sådan olycka. En sådan ordning är försvarlig, då det gäller

inhemska atomanläggningar, men framstår som mera betänklig, då det

som här är fråga om anläggningar som ägs och drivs av utländska intressenter.

I praktiken torde dock några egentliga problem icke uppkomma.

Man lärer nämligen kunna utgå från att amerikanska staten med hänsyn

till sitt ekonomiska intresse i saken kommer att hysa en positiv önskan att

få medverka i skaderegleringen även beträffande de sena skadorna. I departementspromemorian

framhålles, att svenska statens ställning såsom

svarandepart och gentemot de skadelidande ansvarig för skadorna i realiteten

torde komma att bli av rent formell karaktär och icke medföra några

som helst praktiska konsekvenser. En annan sak är att den nu förordade

ordningen möjligen icke kommer att lämpa sig lika väl, om fråga framdeles

uppkommer att tillämpa lagen beträffande något annat (utländskt)

atomfartyg, beträffande vilket något »indemnification-system» av amerikansk

typ icke gäller. Det synes dock icke vara anledning att i detta sammanhang

uteslutande av hänsyn till en dylik hypotetisk möjlighet avstå

från att välja den i den aktuella situationen smidigaste och från lagtekniska

synpunkter enklaste lösningen.

Från rätts- och lagtekniska synpunkter erbjuder sig i och för sig åtminstone

ett alternativ för en lösning av förevarande problem — en lösning som

för övrigt också skulle omedelbart tillgodose intresset av att kunna göra lagen

tillämplig beträffande andra atomfartyg. Man kunde sålunda tänka sig,

alt man i den särskilda lagen dels uttryckligen förklarade, att reglerna i

13 § andra stycket atomansvarighetslagen om statsansvar för sena skador

ej skall gälla beträffande atomfartyg, och dels samtidigt införde en bestämmelse

om att atomfartygsinnehavarens ansvarighet skall upphöra först

trettio år efter olyckan och icke såsom nu i 8 § atomansvarighetslagen stadgas

tio år efter olyckan. Enligt departementspromemorian inger det emellertid

betänkligheter att genom en provisorisk speciallagstiftning på ett isolerat

område införa eu från de allmänna reglerna om fordringspreskription

så markant avvikande bestämmelse.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

Om emellertid den tidigare angivna förutsättningen brister, d. v. s. om

ansvarigheten för Savannah icke kommer att helt täckas av den amerikanska

statsgarantin utan till viss del i stället kommer att vara täckt av försäkring

eller annan privat garanti, kommer frågan i viss mån i ett annat läge. Visserligen

skall enligt Price-Anderson Ad sådan »financial protection» gälla

mot all »public liability» eller m. a. o. gälla till förmån för envar, som kan

lagligen göras ansvarig för skada i följd av atomolycka. En eventuell försäkring

eller annan garanti kommer sålunda att omfatta och gälla även mot

svenska statens ansvarighet för sena skador enligt 13 § andra stycket atomansvarighetslagen.

Här måste man emellertid på ett sätt som icke är aktuellt,

då ansvarigheten är täckt av ett »indemnification agreement», beakta

möjligheten av att försäkringsgivaren (garanten) är insolvent eller att av

annat skäl ersättning ej kan utgå ur försäkringen eller garantin. Såväl det

subsidiära ansvaret för staten enligt 13 § första stycket som statsansvaret

för sena skador kan i dylikt fall bli en ekonomisk realitet. Detta är emellertid

knappast en godtagbar ordning. Då det som här gäller en utländsk anläggning,

synes det icke finnas skäl, att svenska staten skall stå risken för

utländska försäkringsgivares och andra garanters insolvens. Denna fråga synes

emellertid icke böra lösas genom intern svensk lagstiftning utan inom

ramen för det tilltänkta bilaterala avtalet mellan Förenta Staternas och Sveriges

regeringar. Man bör sålunda utgå från att det från svensk sida uppställes

såsom villkor för att Savannah över huvud skall beredas tillträde till

svenska farvatten, antingen att ansvarigheten för envar — inklusive staten

— som enligt svensk lag kan göras ansvarig för skada i följd av en utav

fartyget orsakad olycka skall i sin helhet vara täckt av ett »indemnification

agreement» i enlighet med bestämmelserna i Price-Anderson Ad, eller ock

att amerikanska staten ikläder sig ett subsidiärt ansvar även för den del av

ansvarighetsbeloppet som täcks av »financial protection» eller in. a. o. att

amerikanska staten står risken för att försäkringsgivaren (garanten) är insolvent

eller att eljest ersättning visar sig ej kunna utgå ur försäkringen

(garantin). Det finns anledning förmoda, att svårigheter icke skall yppa sig

att nå en överenskommelse med amerikanska regeringen enligt något av

dessa alternativ.

De hittills icke berörda stadgandena i 1, 4, 7 och 8 §§ i förslaget kommer

att behandlas i anslutning till den speciella motiveringen.

Yttrandena

I fråga om behovet av en speciallagstiftning på förevarande område har

flertalet remissorgan uttalat att de funnit ett dylikt behov ådagalagt; motsatt

uppfattning har icke från något håll kommit till uttryck. Hovrätten för

Västra Sverige har emellertid — under erinran att lagförslaget närmast föranletts

av Savannah’s besök — framhållit att det kanske viktigaste motivet

för att tillgripa en speciallagstiftning bortfallit i och med att Förenta Staternas

regering förklarat sig skola avstå från att påkalla tillämpning av sjölagens

regler om begränsning av redareansvaret. Efter hänvisning till vad

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963

27

i promemorian uttalats därom, att enligt gällande rätt ersättningsskyldighet

kan åläggas redaren av ett atomfartyg endast enligt den allmänna culparegeln

eller reglerna om principalansvar i 8 § sjölagen, anför hovrätten vidare:

Kravet på vållande torde, med den stränga bedömning av aktsamheten

som domstolarna kan väntas anlägga, i praktiken icke hindra ansvaret från

att bli strikt, eller i varje fall nära nog strikt. Emellertid är det knappast

oomtvistligt, att rättsläget för närvarande i själva verket är det i promemorian

skisserade. I och för sig vore det icke alldeles otänkbart att eu svensk

domstol skulle finna en reaktorskada från ett fartyg utgöra ett sådant undantagsfall,

i vilket man utdömer strikt ansvar på grund av s. k. farlig verksamhet

(jfr SOU 1959: 34 s. 24 f.). Kanske man också skulle anse reaktorskadan

utgöra ett förverkligande av en för sjöfartsverksamhet i och för sig

helt främmande skaderisk och redan därför vägra att tillämpa begränsnings*- reglerna. Tendenser i angivna riktning kan avläsas i norsk rättspraxis (ND

1921 s. 401 och 1952 s. 320) och även i skandinavisk doktrin har ibland liknande

synpunkter gjort sig gällande (se t. ex. Klingenberg i Arkiv för sjörett

Bd 2 s. 532 ff. och Beckman, Handbok i sjörätt, 4. uppl. Helsingfors

1961, s. 41).

Hovrätten finner likväl, att redan osäkerheten om innehållet i gällande

rätt kan vara ett tillräckligt skäl för att ingripa med en speciallagstiftning,

samt uttalar att hovrätten, ehuru från principiell synpunkt åtskilliga invändningar

kan anföras mot en lagstiftning av så speciellt slag, att den tar

sikte på i stort sett ett enda konkret tillfälle, mot bakgrunden av det sagda

icke i detta fall har någon erinran mot att man tillgriper en speciallagstiftning

av föreslagen karaktär.

Sjöassuradörernas förening har i sitt yttrande erinrat om att vissa uppgifter

från Storbritannien tyder på att man där umgås med planer på att

införliva atomdrivna försöksfartyg med den brittiska handelsflottan och att

projekteringsarbetet för ett franskt atomdrivet havsforskningsfartyg är långt

framskridet; det är därför enligt föreningens mening icke uteslutet, att jämväl

andra fartyg än Savannah kan skapa behov av lagstiftning av nu ifrågavarande

art.

Beträffande förslagets principiella uppläggning såsom en till atomansvarighetslagen

knuten fullmaktslag har bland remissinstanserna i stort sett

rått enighet om att i nuvarande läge den föreslagna lagstiftningsmetoden är

lämplig. Hovrätten för Västra Sverige har dock påpekat att denna metod

medfört, att avfattningen av några paragrafer blivit svårtydbar. I anslutning

härtill anför hovrätten:

I synnerhet erbjuder 6 och 8 §§ betydande vanskligheter med sina hänvisningar

både inom lagförslaget och till atomansvarighetslagen. Den i nämnda

lagrum begagnade juridiska konstruktionen, att vederbörande anspråk

skall grunda sig direkt på ett av Sverige ratificerat internationellt fördrag,

bidrar icke till att göra stadgandena mera förståeliga. Vidare kan ifrågasättas,

om hänvisningen i 3 § såvitt avser 6 § atomansvarighetslagen har någon

uppgift alt fylla. Även om man på en lagstiftningsprodukt av här ifrågavarande

slag icke nödvändigtvis behöver ställa lika höga krav på överskådlighet

och lättillgänglighet, som när det gäller en lag med mycket stora medborgargrupper

såsom adressater och eu betydande frekvens i tillämpningen,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr kl år 1963

synes det dock hovrätten önskvärt att ernå större tydlighet. Hovrätten vill

förorda, att man undersöker möjligheten alt — för undvikande av hänvisningar

till atomansvarighetslagen — direkt införliva tillämpliga delar av sistnämnda

lag med lagförslaget om atomfartyg.

Delvis liknande synpunkter har framförts av Göteborgs rådhusrätt, dispaschören

i Göteborg och av sjölagskommittén, som härutinnan anfört bl. a.:

Huvudsladgandet i lagförslaget, 3 § första stycket, innebär att med vissa

undantag atomansvarighetslagens regler i 4—15 §§ skall äga motsvarande

tillämpning beträffande atomfartyg. Av särbestämmelserna i lagförslaget

följer emellertid, förutom vissa modifikationer vid tillämpningen av sagda

regler, att atomansvarighetslagens bestämmelser i 6 § angående ansvarighetsbegränsning

helt sättas ur spel beträffande atomfartyg. Samma är förhållandet

med 9 § första stycket nämnda lag. Det förefaller som om lagförslaget

skulle vinna i tydlighet, om i varje fall de grundläggande reglerna

om ansvarighet och ansvarighetsgrunder samt ansvarsbegränsning utformades

såsom självständiga och uttömmande stadganden i lagförslaget.

Efter förslagets 2 § skulle således kunna införas motsvarighet till dels

atomansvarighetslagens 4 § (med modifikation enligt lagförslagets 3 § andra

stycket) dels lagens 5 §. Härefter kunde upptagas lagförslagets begränsningsstadgande

i 5 § första stycket ävensom en hänvisning till atomansvarighetslagen,

såsom i lagförslagets 3 § första stycket, men inskränkt till att

omfatta lagens 7 och följande §§.

Lämpligheten av att — för ernående av en anpassning till de i den interna

amerikanska lagstiftningen gällande bestämmelserna för Savannah

— i den föreslagna lagen upptaga särbestämmelser beträffande främst tiillämpningsområdet,

ansvarighetsbeloppets storlek och kanalisationsprincipens

tillämpning, vilka innebär vissa avvikelser från motsvarande bestämmelser

i atomansvarighetslagen, har icke från något håll ifrågasatts. Hovräiten

för Västra Sverige har emellertid framhållit, att den i promemorian

angivna dubbla målsättningen, att å ena sidan anpassa lagens bestämmelser

till de särskilda förhållanden, som gäller beträffande Savannah, och å

andra sidan ge lagen sådan utformning, att den i en framtid skall vid behov

kunna tillämpas även på annat atomfartyg, medfört oklarheter och inkonsekvenser

på vissa punkter i motivuttalandena i promemorian; hovrätten

har likväl icke på denna grund gjort någon erinran mot lagtextens

utformning. Aktiebolaget Atomenergi har uttalat, att det allmänt sett varit

önskvärt att få en lagstiftning om ersättning för skada i följd av atomfartygs

drift, som gjorts mera generell, men finner på skäl som anförts i promemorian,

att den aktuella lagstiftningen bör få en in-casu-karaktär, desto

mer som några ytterligare besök av atomdrivna fartyg i Sverige inte kan

förutses den närmaste tiden. Bolaget förutsätter, att en kommande definitiv

lagstiftning beträffande ansvar i följd av atomfartygs drift kommer att

närmare anknyta till eljest gällande bestämmelser om atomansvarighet.

Näringslivets trafikdelegation påpekar, att förslaget genom anpassningen till

den amerikanska lagstiftningen kommit att i vissa delar avvika från innehållet

i 1962 års atomfartygskonvention, samt anför att, även om denna

avvikelse inger vissa betänkligheter, delegationen likväl icke vill i detta

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

speciella lall motsätta sig att den nu aktuella provisoriska lagstiftningen

anpassas efter motsvarande regler i Förenta Staterna, eftersom lagförslaget

närmast syftar till att reglera ansvarighets- och ersättningsfrågorna i samband

med att det amerikanska handelsfartyget Savannah eventuellt medgives

tillträde till svenska farvatten och hamnar.

Det har bland remissorganen rått full enighet om att på sätt i promemorian

föreslagits den ifrågasatta lagstiftningen bör erhålla provisorisk

karaktär och begränsad giltighetstid.

Svenska hamnförbundet har i sitt yttrande ifrågasatt huruvida icke, för

det fall att skada uppkommer från atomfartyg i utländsk innehavares besittning,

svenska staten lämpligen bör förskottera skadestånd till följd av

atomolycka, samt anför härutinnan vidare:

km process mot utländsk innehavare torde, även om innehavarens möjlighet

alt fullgöra skadeståndsskyldigheten är obestridd, bliva av synnerligen

komplicerad och långvarig beskaffenhet. En förskottsersättning från

svenska staten efter preliminär uppskattning av domstol skulle helt visst

för eventuella skadelidande, icke minst för kommunerna, erbjuda ett trygghetsmoment

med hänsyn dels till att därigenom resurser omedelbart skulle

stå till förfogande för begränsning och undanröjande av skadeverkningarna,

dels till den enligt 6 § lagen den 3 juni 1960 om skyddsåtgärder vid olyckor

i atomanläggningar kommunmedlem åvilande skyldigheten alt på begäran

av länsstyrelse lämna erforderligt bistånd för skyddsåtgärder enligt lagen.

Sjöfartsstyrelsen har riktat uppmärksamheten på att antalet atomfartyg

i världen ledan nu är betydande och kan antagas snabbt öka samt att på

grund härav risken för skador till följd av atomolycka å sådant fartyg blir

allt större. I anslutning härtill anför styrelsen vidare:

Med den geografiska räckvidd en sådan olycka kan tänkas få, synes det

icke kunna uteslutas att även svenska fartyg liksom personer i Sverige

skulle kunna drabbas av skada även om olyckan icke inträffar då atomfartyg

med vederbörligt tillstånd uppehåller sig på svenskt territorialvatten.

Särskilt om eu atomolycka å fartyg skulle inträffa i omedelbar närhet

av den svenska territorialvattengränsen, t. ex. i Öresund, svnes sådana

risker vara påtagliga. Mot bakgrunden härav synes det sjöfartsstyrelsen,

i-Sn?a styrelsen tidigare framhållit i andra sammanhang, vara uppenbart

otillfredsställande att skadelidande i Sverige och å svenska fartyg i sådant

tall helt är hänvisade till de vanliga skadeståndsreglerna med sjölagens begransnmgsrättigheter.

Även om det står fullt klart för sjöfartsstyrelsen atl

det mutor avseyarda svårigheter att få till stånd en lagstiftning som ger ett

Ilande skydd för skadelidande i en sådan situation, kan styrelsen

hk val icke underlåta atl ånyo framhålla vikten av att åtminstone provisof1S

* JHiöres regler, som till skydd för såväl sjöfarande som personer i land

tastslår en vidare skadeståndsrätt vid atomolycka i fartyg än som gäller vid

annan sjöolycka. Ehuru den föreslagna provisoriska fullmaktslagen utformals

med sikte narmast på Savannah-fallct, förefaller det styrelsen som

om lagförslaget i det väsentliga skulle kunna godtagas jämväl ur den förutnämnda

bredare aspekten.

Sjöfartsstyrelsen har vidare under hänvisning till det nära samarbete på

sjöfartens område som sedan länge upprätthållits de nordiska länderna

emellan förordat, att även i nu förevarande avseende erforderlig nordisk

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr tf år 1963

samordning kommer till stånd. Svenska sjöfolks förbundet har givit uttryck

åt liknande synpunkter och har betonat önskvärdheten av att det föreliggande

förslaget i angivna syfte förelägges Nordiska rådet.

Departementschefen

Ett eventuellt besök i svenska farvatten och hamnar av det amerikanska

atomdrivna handelsfartyget Savannah aktualiserar frågan om behovet av en

specialreglering av ansvarighetsfrågorna i händelse fartyget under eller i

anslutning till besöket ger upphov till en olyckshändelse med atomskador

som följd. Den provisoriska atomansvarighetslagen gäller endast beträffande

landbaserade atomanläggningar, och om någon specialreglering beträffande

atomdrivna fartyg icke kom till stånd skulle följaktligen ansvarsfrågorna

komma att regleras av allmänna och sjörättsliga skadeståndsregler.

Då man emellertid här har att göra med skadeverkningar av mycket

speciell art och även måste laga möjligheten av olyckshändelser av ren

katastrofkaraktär i betraktande, är en dylik ordning icke tillfredsställande.

Framför allt bör det genom en uttrycklig lagregel slås fast, att redaren av ett

atomfartyg i likhet med innehavaren av en landbaserad atomanläggning

skall på strikt grund svara för atomskada. Det är visserligen tänkbart,

att domstolarna under hänvisning till atomenergiverksamhetens i viss mening

»farliga» karaktär skulle även utan stöd av lag ålägga redaren strikt

ansvar — i vart fall skulle aktsamhetskravet sannolikt komma att sättas

så högt, att man i praktiken skulle komma det strikta ansvaret mycket

nära — men redan den ovisshet som råder rörande rättsläget och som

skulle kunna ge upphov till långvariga och kostnadskrävande rättegångar

synes motivera, att man tillgriper en speciallagstiftning, som undanröjer

oklarheterna och som erbjuder de presumtivt skadelidande i händelse av

en atomolycka ett i alla hänseenden effektivt ekonomiskt skydd. Även behovet

av att genom s. k. kanalisation av skadeståndsansvaret skydda andra

personer än atomfartygets redare från risken att få bära ett betungande ansvar

för atomskada, som uppkommit i följd av fartygets drift, talar för att

en speciallagstiftning kommer till stånd.

En sådan speciallagstiftning bör uppenbarligen så nära som möjligt

anpassas till de regler som enligt atomansvarighetslagen gäller beträffande

landbaserade atomanläggningar — givetvis under tillbörligt hänsynstagande

till att man här har att göra med rörliga reaktoranläggningar och med beaktande

av de speciella sjörättsliga förhållandena. I betraktande av det pågående

internationella lagstiftningssamarbetet på detta område och då med

hänsyn till det ännu ringa antalet atomdrivna fartyg icke kan anses föreligga

behov av en mera permanent lagstiftning, bör den ifrågasatta lagstiftningen

erhålla provisorisk karaktär.

Det nu framlagda förslaget till lag om ersättning för skada i följd av

atomfartygs drift har utformats såsom en till den provisoriska atomansvarighetslagen

knuten fullmaktslag. Förslaget innebär, att med vissa i lagen

angivna modifikationer i fråga om tillämpningsområdet, ansvarighetsbelop
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

pels storlek samt den s. k. kanalisationsprincipens tillämpning atomansvarighetslagens

regler skall kunna genom förordnande av Kungl. Maj:t göras

tillämpliga även beträffande atomfartyg. Dylikt förordnande förutsättes

skola meddelas särskilt för varje fartyg, varvid inom en i lagen angiven ram

ansvarighetsbeloppets storlek fastställes av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall.

De särbestämmelser som förslaget innehåller har utformats så, att en anpassning

möjliggöres till de särskilda förhållanden som enligt den interna

lagstiftningen i Förenta Staterna gäller beträffande Savannah, men det har

samtidigt varit en strävan att ge lagen sådan utformning att den vid behov

skall i en framtid kunna tillämpas även beträffande annat atomfartyg.

Förslagets principiella uppläggning har såsom framgår av den i det föregående

lämnade redogörelsen för remissbehandlingen i allt väsentligt godkänts

av de hörda instanserna. Tveksamhet har blott från vissa håll kommit

till uttryck i frågan, huruvida icke lagtexten skulle vinna i tydlighet

och bli mera lättillgänglig, om i viss utsträckning de allmänna hänvisningarna

till atomansvarighetslagens materiella bestämmelser ersattes av direkt

i lagtexten inarbetade materiella regler av motsvarande innehåll.

Även jag anser det i nuvarande läge lämpligt, att en av det förestående

besöket av det amerikanska atomfartyget Savannah föranledd speciallagstiftning

på törevarande område utformas såsom en till atomansvarighetslagen

knuten tullmaktslag. Härigenom uppnås en i och för sig önskvärd enhetlighet

i regelsystemet beträffande landbaserade atomanläggningar och

atomreaktorer i fartyg. Det torde vara oundvikligt, att lagen i vissa hänseenden

får karaktären av en lex in casu, som tar direkt sikte på de förhållanden

som faktiskt råder beträffande Savannah. Man torde därför få

godtaga, alt bestämmelserna rörande lagens tillämpningsområde och ansvarighetsbeloppets

storlek utformas under hänsynstagande till den interna

amerikanska lagstiftningen, även om härigenom vissa avvikelser måste göras

från såväl den svenska atomansvarighetslagens motsvarande bestämmelser

som de regler vilka upptagits i 1962 års under svensk medverkan

tillkomna Brysselkonvention rörande skadeståndsansvar för redare av atomdrivna

fartyg. Utom såvitt angår ansvarighetsbeloppets storlek rör det sig

icke om avvikelser av principiell betydelse. Det bör understrykas, att lagen

enligt förslaget får provisorisk karaktär och — såsom även framhålles i

promemorian icke avses prejudicera en framtida generell lagstiftning.

Att på sätl förslaget förutsätter den särskilda lagen för atomfartyg anknyter

till den gällande atomansvarighetslagen innebär att hänvisningar

till den sistnämnda lagen icke kan undvikas. Det är givet, att lagtexten

med eu sådan teknik blir mindre överskådlig och lättillgänglig än soin i och

lör sig vore önskvärt, men med hänsyn till lagens tillfälliga och provisoriska

karaktär anser jag detta försvarligt. Det synes också önskvärt, att en rent

provisorisk lag icke göres alltför utförlig och tynges med en mängd detaljbestämmelser.

Utformningen av detaljerade regler på förevarande område

bör anstå till dess Irågan om att införa en permanent lagstiftning _ even
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

tuellt byggd på den föreliggande internationella konventionen — blir aktuell.

Jag anser mig därför kunna förorda den uppbyggnad av lagen, som föreslagits

i departementspromemorian.

Enligt förslaget avses atomansvarighetslagens bestämmelser om statsansvar

i princip skola bli tillämpliga även beträffande atomfartyg. Det har

härvid förutsatts, att såvitt särskilt gäller Savannah svenska statens civilrättsliga

ansvarighet för s. k. sena skador enligt 13 § andra stycket atomansvarighetslagen

kommer att omfattas av den amerikanska statsgarantin

enligt den amerikanska atomenergilagen. Då det här gäller en av utländska

intressenter driven reaktoranläggning, synes det väsentligt att denna förutsättning

uppfylles för att den föreslagna ordningen skall kunna godtagas.

Det bör därför framhållas, att i det numera föreliggande utkastet till avtal

mellan Förenta Staternas och Sveriges regeringar intagits en uttrycklig bestämmelse

om att sådan »public liability», som enligt den amerikanska lagstiftningen

omfattas av det för Savannah gällande »indemnification agreement»,

även avser det civilrättsliga ansvar som åvilar svenska staten enligt

den nu föreslagna lagstiftningen. Ett motsvarande problem kan givetvis

framdeles uppkomma, därest det blir aktuellt att göra lagen tillämplig på

annat utländskt atomfartyg än Savannah. Till denna av vissa remissinstanser

berörda fråga återkommer jag i den speciella motiveringen vid behandlingen

av 2 § i förslaget.

De synpunkter som ligger bakom den av Svenska hamnförbundet väckta

tanken att för de fall, då ersättningsskyldighet enligt den föreslagna lagen

åvilar utländsk atomfartygsinnehavare, införa bestämmelser om skyldighet

för svenska staten att utge förskottsbetalning till de skadelidande synes i

och för sig beaktansvärda. Problemet synes emellertid äga en betydligt

större räckvidd och kan uppenbarligen få aktualitet även i ett flertal andra

sammanhang och på andra verksamhetsområden. Behov i händelse av en

katastrofolycka av förskottsbetalningar av detta slag torde f. ö. kunna uppkomma

även då den för olyckan ansvarige icke är utlänning utan svensk

medborgare eller svensk juridisk person. Det synes sålunda knappast vara

anledning att generellt utgå från att skaderegleringen i anledning av en

omfattande olycka — det må röra sig om en atomolycka eller en olyckshändelse

av konventionell natur — i och för sig behöver bli mera tidsödande

då den ansvarige är ett utländskt rättssubjekt; här torde i själva verket helt

andra faktorer bli utslagsgivande. Med hänsyn härtill synes det påtalade

behovet av förskottsbetalningar kunna göra sig gällande icke blott i fråga

om atomolyckor orsakade av utländska atomfartyg ulan även då fråga är om

olyckor i svenska atomanläggningar. Det har emellertid hittills icke ifrågasatts

att i atomansvarighetslagen införa några bestämmelser om skyldighet

för staten att träda in med förskottsbetalningar till dem som lidit skada i

följd av atomolyckor i landbaserade atomanläggningar. Uppenbarligen kan

det icke ifrågakomma att i nu förevarande sammanhang taga upp även detta

spörsmål till behandling.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963

Det av sjöfartsstyrelsen och Svenska sjöfolksförbundet uttalade önskemålet

att redan på detta stadium vinna nordisk rättsenhet på förevarande

område är i och för sig beaktansvärt men torde av olika skäl svårligen

kunna fullt ut tillgodoses. Såsom i promemorian framhållits har det i den

nyligen antagna danska »lov om nukleare anlaeg» — i vilken uttryckligt undantag

från tillämpningsområdet göres för bl. a. atomreaktorer i fartyg —

intagits en bestämmelse om att regler om ansvarighet för skada orsakad

av atomdrivet fartyg kan utfärdas i administrativ ordning. Enligt vad jag

under hand erfarit förbereder man f. n. inom det danska justitsministeriet

utfärdandet av en särskild förordning i detta hänseende beträffande Savannah.

I avseende å de grundläggande principerna torde denna förordning

komma att nära ansluta till det nu framlagda svenska lagförslaget, och i

sakligt hänseende torde några skiljaktigheter av betydelse mellan det danska

och det svenska ersättningssystemet i praktiken icke komma att föreligga.

I Norge är själva utgångsläget såtillvida ett annat, att man där ännu

icke har någon speciallagstiftning om ersättning för atomskada, och detsamma

gäller Finland.

Specialmotivering

I enlighet med vad nu anförts föreligger förslag till lag om ersättning för

skada i följd av atomfartygs drift. Beträffande innehållet i förslaget får jag,

utöver vad som framgår av den föregående framställningen, anföra följande.

1 §•

Denna paragraf innehåller vissa definitioner samt en regel om viss begränsning

av lagens tillämpningsområde.

Departementspromemorian. Begreppet atomfartyg i det vid promemorian

fogade förslaget saknar motsvarighet i atomansvarighetslagen. Definitionen

av detta begrepp har i det vid promemorian fogade förslaget utformats på

grundval av motsvarande definition Onuclear ship») i 1962 års Brysselkonvention

angående skadeståndsansvar för »operatörer» av atomfartyg.

Definitionen av atomfartyg är så utformad, att därunder faller icke blott

fartyg, för vilkas framdrivande atomreaktor utnyttjas, utan även fartyg som

för annat ändamål -— exempelvis leverans av kraft till anläggningar i land

— är utrustat med atomreaktor.

För att ett fartyg skall anses såsom atomfartyg erfordras enligt förslaget,

att det »är utrustat» med reaktoranläggning. Reaktorn skall m. a. o. ha på ett

mera stadigvarande sätt infogats i fartyget; det kan sålunda icke ifrågakomma

att betrakta t. ex. ett fartyg, vilket tillfälligtvis transporterar en

reaktoranläggning, såsom atomfartyg.

Atomansvarighetslagen använder uttrycket »innehavare av atomanläggning»

utan att begreppet blivit definierat i lagen. Det har enligt vad i promemorian

uttalas ansetts lämpligt att i förevarande lag använda ett korres
-

;J llihang till riksdagens protokoll 19113. 1 samt. AV 47

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1963

ponderande begrepp för att beteckna den som skall bära skadeståndsansvaret

enligt lagens bestämmelser. Med hänsyn bl. a. till att ägaren (redaren ) av ett

atomfartyg icke med nödvändighet behöver vara samma person som den vilken

erhållit tillstånd att driva fartygets reaktoranläggning har emellertid

ansetts önskvärt att i lagen upptaga en definition av begreppet innehavare

av atomfartyg. Den föreslagna definitionen har utformats efter mönster av

motsvarande definition i förslaget till ny atomansvarighetslag. (Jfr angående

denna definition SOU 1962: 14 s. 33 f.) Det har dock enligt promemorian

av naturliga skäl icke varit erforderligt eller ens möjligt att göra åtskillnad

mellan anläggningar här i riket och utom riket. Även om ett atomfartyg

blivit licensierat i en främmande stat — såsom fallet är beträffande Savannah

— erfordras tillstånd enligt den svenska atomenergilagen för att fartyget

över huvud skall få tillträde till svenska farvatten, och definitionen är sålunda

fullt användbar för dylika situationer.

Atomansvarighetslagen innehåller icke någon definition av begreppet

alomolycka utan använder i stället begreppet »händelse» utan att detta

definieras i lagen. I gengäld ges en definition av begreppet »atomskada».

Det har i departementspromemorian framhållits, att den nu ifrågasatta lagens

skadebegrepp bör ges ett innehåll, som överensstämmer med motsvarande

skadebegrepp i den amerikanska atomenergilagen. Den amerikanska

lagstiftningen använder emellertid en teknik av annat slag än den som kommit

till användning i den svenska atomansvarighetslagen. Sålunda definieras

begreppet »atomolycka» (»nuclear incident»), men däremot förekommer

icke begreppet atomskada eller något liknande begrepp; lagen förutsätter

begreppet »damage caused by a nuclear incident», ehuru detta icke

förekommer i själva lagtexten. Det har med hänsyn till dessa förhållanden

ansetts ligga närmast till hands att i den nu förevarande lagen utnyttja den

amerikanska tekniken för en definitionsmässig avgränsning av tillämplighetsområdet.

Samma teknik har för övrigt kommit till användning också i

atomskadeutredningens förslag till ny atomansvarighetslag. Som ett ytterligare

skäl mot att i förevarande lag över huvud använda uttrycket »atomskada»

anföres i promemorian, att man i så fall skulle i svensk lagstiftning

få två olika atomskadebegrepp med olika innebörd. Atomansvarighetslagens

atomskadebegrepp är nämligen enligt vad i promemorian framhålles

alltför snävt för att kunna användas i förevarande sammanhang.

I den amerikanska atomenergilagen definieras »nuclear incident» såsom

»any occurrence---causing bodily injury, sickness, disease, or death,

or loss of or damage to property, or loss of use of property, arising out of

or resulting from the radioactive, toxic, explosive, or other hazardous properties

of source, special nuclear, or byproduct material». Den i promemorian

föreslagna definitionen är utformad efter mönster av ifrågavarande

bestämmelse i den amerikanska lagen. Det har dock icke ansetts erforderligt

att medtaga uppräkningen i nämnda bestämmelse av de olika slags

skadeverkningar, till vilka händelsen förntsättes ha givit upphov. De olika

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963

typer av skadeverkningar, som anges i den amerikanska definitionen, torde

samtliga inrymmas under begreppet »skadeverkningar», och detta begrepp

— i förening med uttrycket »skadeorsakande händelse» — har därför i stället

kommit till användning i förslaget.

Förutom att begränsningen i atomansvarighetslagens definition av »atomskada»

till person- och sakskada saknar motsvarighet i det föreliggande förslaget

(liksom i förslaget till ny atomansvarighetslag; jfr härutinnan SOU

1962: 14 s. 36 f) medför den föreslagna definitionen av »atomolycka», att lagens

skadebegrepp även i andra hänseenden får en vidsträcktare omfattning

an begreppet »atomskada». Skador som orsakas av giftiga, explosiva eller

andra farliga egenskaper hos atombränsle eller atomprodukt omfattas av

begreppet »atomskada» enligt atomansvarighetslagen, endast om den händelse

(atomolycka) som medfört skadan även givit upphov till skada genom

radioaktiv strålning (d. v. s. skada som framkallats av ämnenas radioaktiva

egenskaper). Enligt det vid promemorian fogade förslaget kommer emellertid

dvlika förgiftnings- och explosion sskador samt skador, som framkallats

av de ifrågavarande ämnenas »farliga» egenskaper i största allmänhet, att

städse omfattas av lagens ersättningsbestämmelser. Även härutinnan överensstämmer

förslaget med den amerikanska lagstiftningen.

Den amerikanska lagens underförstådda eller förutsatta skadebegrepp

synes emellertid enligt vad i promemorian påtalas icke omfatta enbart skadeverkningar

av det slag, som anges i definitionen av »nuclear incident»,

d. v. s. skador som orsakats av de farliga egenskaperna hos »source, special

nuclear, or byproduct material». I och med att en händelse över huvud orsakar

någon skada av denna art blir enligt nämnda definition händelsen som

sådan kvalificerad såsom en »nuclear incident». Eftersom den amerikanska

lagen definierar »public liability» såsom »legal liability arising out of or

resulting from a nuclear incident» och reglerna om »financial protection»

och »indemnification agreement» har avseende å all »public liability», måste

enligt vad i promemorian uttalas härav slutas, att sistnämnda regler omfattar

samtliga skadeverkningar till vilka en »nuclear incident» ger upphov,

helt oavsett arten av skadorna. Om en händelse orsakar dels skador

härrörande från de farliga egenskaperna hos sådana ämnen som nyss sagts

och händelsen följaktligen blir en »nuclear incident» — dels skador av

rent konventionellt slag, t. ex. brännskador eller krosskador, kommer

in. a. o. även sistnämnda skador att omfattas av föreliggande »financial

protection» och »indemnification agreement». Men skadeverkningarna måste

givetvis ha sitt upphov i en och samma händelse. Ett skadeorsakande händelseförlopp

torde under vissa förhållanden få anses bestå av flera från varandra

mer eller mindre fristående händelser, och i dylikt fall blir endast

den av dessa händelser, vilken direkt orsakat sådana »atomskador» i trängre

mening som avses i den amerikanska definitionen av atomolycka, att anse

som en »nuclear incident». Om exempelvis ett atomfartyg kolliderar med

ett konventionellt fartyg och därvid en läcka i de reaktorn omslutande höljena

uppstår med påföljd att radioaktivitet utsläppes och personer ombord

Bihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt. Xr 47

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

på någotdera fartyget tillfogas strålningsskador, är det enligt promemorian

i vart fall tveksamt huruvida kollisionen som sådan blir att anse som en

»nuclear incident» — med påföljd att bl. a. även de vid själva sammanstötningen

uppkomna skadorna på det konventionella fartygets skrov kommer

att omfattas av den amerikanska lagens »indemnification»-regler — eller

om kollisionen skall anses utgöra en händelse för sig och uppkomsten av

det därav förorsakade läckaget i höljena en annan »händelse». Frågan lärer

endast kunna besvaras under hänsynstagande till omständigheterna i varje

särskilt fall och torde få överlämnas åt rättstillämpningen. Kvar står i vart

fall, att det avgörande icke är skadans art utan frågan, huruvida den skadeorsakande

händelsen över huvud givit upphov till »atomskada» i egentlig

mening och sålunda är att kvalificera såsom en »nuclear incident».

Det är mot denna bakgrund, framhålles det i promemorian, som man har

att se uttrycket »vars skadeverkningar helt eller delvis orsakats av — ---»

i den föreslagna definitionen. Utöver vad redan sagts torde det icke vara

möjligt att ge någon ytterligare vägledning för avgränsningen av händelsebegreppet.

Principen är dock klar: om en händelse till någon del orsakat

skador, som härrör från de farliga egenskaperna hos atombränsle eller

atomprodukt i lagens mening, föreligger en atomolycka och lagen blir tilllämplig

även beträffande övriga av händelsen orsakade skador.

Uttrycken »source material», »special nuclear material» och »byproduct

material» i den amerikanska lagens definition av »nuclear incident» motsvaras

i förslaget av uttrycken »atombränsle» och »atomprodukt». Dessa

begrepp skall enligt uttryckligt stadgande i 1 § andra stycket i förslaget ha

samma innebörd som motsvarande begrepp i atomansvarighetslagen. Ehuru

vissa skiljaktigheter föreligger i utformningen av den amerikanska lagens

definitioner av de nyss angivna begreppen, å ena, samt atomansvarighetslagens

definitioner av »atombränsle» och »atomprodukt», å andra sidan,

torde enligt vad i promemorian uttalas någon saklig skillnad av betydelse i

förevarande sammanhang ej föreligga.

Av lagtekniska skäl har begreppet atomolycka i förslaget tillagts en sådan

begränsning, att det endast kommer att avse olyckor som uppkommit 2

samband med driften av atomfartyg. Atomolycka i lagens mening föreligger

sålunda enligt den föreslagna definitionen allenast under förutsättning,

att det atombränsle respektive den eller de atomprodukter, vilkas i definitionen

angivna farliga egenskaper framkallat skadeverkningarna, vid tiden

för händelsen nyttjades eller var avsedda att nyttjas i atomfartygs reaktoranläggning

respektive alstrats i dylik anläggning. Med denna teknik kan begreppet

atomolycka i fortsättningen användas i lagtexten utan att i varje

särskilt fall den åsyftade begränsningen behöver anges.

I 1 § tredje stycket har upptagits en mot 2 § d) i atomansvarighetslagen

.svarande bestämmelse, enligt vilken från lagens tillämplighetsområde göres

generellt undantag för atomolyckor, vilka inträffar i följd av krigshandling

eller liknande handling under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig eller

uppror. Det betonas i promemorian, att undantaget är nödvändigt även här,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr tf år 1963

37

eu i» r den amerikanska lagstiftningen innehåller ett motsvarande undantag

(i definitionen av »public liability» i section 11 u) och skador i följd av olyckor

som här avses följaktligen icke omfattas av »indemnification»-reglerna.

: anslutning till behandlingen av bestämmelserna i 1 § av det vid promemorian

fogade förslaget framhålles det, att de i 2 § a) och b) atomansvarighetslagen

stadgade undantagen närmast är betingade av att de ämnen som

där avses erbjuder blott obetydliga skaderisker och att man därför icke

ansett sig ha skäl att ålägga dem som innehar och nyttjar eller förvarar

eller låter transportera dylika ämnen det av lagen föreskrivna och med obligatorisk

försäkringsplikt förknippade strikta ansvaret. Då emellertid några

motsvarande undantagsregler icke finns i den amerikanska atomenergilagen

och några sådana hänsyn som nyss sagts följaktligen icke heller gör

sig gällande, har det — alldeles bortsett från att ifrågavarande undantag

torde sakna varje praktisk betydelse då det gäller atomfartyg — icke ansetts

vara anledning att upptaga några motsvarande undantagsbestämmelser

i den särskilda lagen.

Yttrandena. Svenska sjöfolksförbundet har uttalat önskemål om att i definitionen

av begreppet »atomolycka» orden »direkt eller indirekt» inskjutes

mellan orden »eller delvis» och »orsakats av».

Departementschefen. De definitioner, som upptagits i första och andra

styckena av förevarande paragraf i det vid promemorian fogade förslaget,

bär — i överensstämmelse med de av remissorganen i princip godtagna

riktlinjerna för lagens allmänna uppbyggnad — utformats så, att lagens

materiella tillämpningsområde anpassats till tillämpningsområdet för de

enligt den amerikanska lagstiftningen beträffande Savannah gällande ersättnings-

(»indemnification-») reglerna. I den mån det inom denna ram varit

möjligt har definitionerna i övrigt utformats i nära anslutning till motsvarande

definitioner i den svenska atomansvarighetslagen. Vissa av definitionerna

saknar dock av naturliga skäl helt motsvarighet i sistnämnda

lag; detta gäller definitionerna av »atomfartyg» och »innehavare av atomtartyg»

samt begreppet »atomolycka», som utformats så att man icke skall

behöva använda begreppet »atomskada», vilket i atomansvarighetslagen har

ett från den amerikanska lagstiftningens skadebegrepp delvis avvikande

innehåll. Begreppen »atombränsle» och »atomprodukt» har däremot kunnat

ges identiskt samma innehåll som motsvarande uttryck i atomansvarighetslagen.

Det synes mig icke kunna ifrågakomma att i den förevarande lagen införa

ett orsak sbegrepp av annan och vidsträcktare innebörd än det som hittills

enligt allmänna grundsatser tillämpats i svensk skadeståndsrätt. Sålunda

finns icke anledning att i förevarande sammanhang uppge det inom

skadeståndsrätten allmänt upprätthållna kravet på adekvat kausalitet mellan

»händelse» och »skada». Alt på sätt Svenska sjöfolksförbundet föreslagit

i definitionen av »atomolycka» inskjuta orden »direkt eller indirekt»

löre »orsakats av» skulle emellertid kunna föranleda tvekan i detta hänseende

och skulle även i övrigt kunna ge upphov till missförstånd rörande

omfattningen av lagens tillämpningsområde.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj:ts proposition nr tf är 19(>3

För egen del har jag i sakligt hänseende icke funnit anledning iill erinran

mot de föreslagna definitionerna. Jag anser dock, att definitionen av

»atomolycka» bör underkastas eu mindre redaktionell jämkning i syfte

att göra* det fullt klart, att en händelse vars skadeverkningar orsakats - helt eller delvis — av de farliga egenskaperna hos atombränsle, som vid

tiden för händelsen icke längre nyttjades men dessförinnan nyttjats i ett

atomfartygs reaktoranläggning, är att anse som atomolvcka i lagens mening.

I 1 § tredje stycket bör i överensstämmelse med det vid promemorian

fogade förslaget upptagas ett mot 2 § d) atomansvarighetslagen svarande

stadgande om undantag från lagens tillämpningsområde för atomolycka,

som är en följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad

konflikt, invasion, inbördeskrig eller uppror.

2 §•

Stadgandet i denna paragraf ger lagen karaktären av fullmaktslag.

Departementspromemorian. Ehuru i lagtexten talas om »visst atomfartyg»,

skall det enligt promemorian givetvis stå Kungl. Maj :t fritt att på en

gång meddela förordnanden enligt paragrafen för flera atomfartyg. Förordnandet

måste dock, framhålles det, avse vissa bestämda och i förordnandet

individualiserade fartyg.

Utan särskilt stadgande torde det enligt promemorian stå klart, att förordnande

kan meddelas för viss tid eller tills vidare. Men självfallet kan

ett förordnande aldrig avse tid, som infaller efter det lagen upphört att

gälla. —- Det påpekas i promemorian, att Kungl. Maj:t uppenbarligen när

som helst kan upphäva ett givet förordnande, även om den från början

angivna giltighetstiden ännu inte gått till ända.

Yttrandena. Sjölagskommittén har i anslutning till förevarande paragraf

uttalat, att det enligt kommitténs mening icke bör tillåtas ett utländskt

atomfartyg att befara svenskt vatten utan att — utöver fartygsinnehavarens

försäkringsgaranti — den stat i vilken fartyget hör hemma svarar för infriandet

av de ersättningsanspråk mot fartygsinnehavaren, som kan komma

att aktualiseras med anledning av ett sådant besök. Det bör enligt kommitténs

mening övervägas, om ej såsom uttrycklig förutsättning för Kungi.

Maj :ts förordnande om tillämpning av lagstiftningen bör i förevarande paragraf

anges, att förordnandet skall ske i anslutning till överenskommelse

av nu åsyftat innehåll med den främmande stat där atomfartyget hör

hemma.

I anslutning till uttalandet i promemorian, att Kungl. Maj :t uppenbarligen

när som helst kan upphäva ett givet förordnande att lagen skall gälla för

visst fartyg, har Aktiebolaget Atomenergi anfört:

Bolaget vill i detta sammanhang erinra om att det i promemorian tramhålles

såsom åtminstone teoretiskt möjligt att lagen i en framtid göres tilllämplig

på privatägda fartyg. Med anledning härav vill bolaget understryka

att ett dylikt förordnande inte utan tvingande skäl bör återkallas. En reaktorinnehavare

gör vid anskaffandet av en reaktor ekonomiska bedömningar,

varvid han givetvis utgår från att reaktorn skall kunna få användas under

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr i’7 år 1963

39

avsedd tid. Med hänsyn till de betydande ekonomiska intressena i ett ärende

av detta slag hör han kunna räkna med att de tillstånd och förordnanden

som är anknutna till reaktorn icke återkallas såvida icke förutsättningarna

väsentligt ändrats.

Departementschefen. Såsom redan i det föregående anförts biträder jag

i likhet med remissorganen uppfattningen, att den ifrågasatta lagstiftningen

bör utformas såsom en fullmaktslag. Det bör in. a. o. överlämnas åt

Kungl. Maj:t att beträffande varje särskilt atomfartyg meddela förordnande

om att lagens bestämmelser skall äga tillämpning. Förevarande stadgande

ger uttryck åt denna princip, och jag har i den delen icke funnit anledning

till erinran mot paragrafens utformning i det vid promemorian fogade

förslaget.

Då svenska staten enligt förslaget förutsättes skola ikläda sig ett visst både

primärt och subsidiärt civilrättsligt garantiansvar för skador i följd av

atomolycka orsakad av atomfartyg, bör fartyg hemmahörande i främmande

stat icke tillåtas besöka Sverige, med mindre det föreligger betryggande garantier

för att svenska staten icke slutligen kommer att nödgas bära de

ekonomiska konsekvenserna av detta ansvar; ansvaret bör ytterst bäras av

den stat där fartyget hör hemma. Skulle ett främmande atomfartyg utan

tillstånd komma att passera genom eller eljest uppehålla sig på eller i omedelbar

närhet av svenskt territorialvatten, kan det dock bli nödvändigt att

göra lagen tillämplig på dylikt fartyg, även om några sådana garantier icke

föreligger.

Garantier som här avses kan exempelvis åvägabringas genom ett bilateralt

avtal mellan Sverige och den främmande staten — med generell giltighet

eller gällande allenast för visst fartyg. Men det är fullt tänkbart, att

den ifrågavarande statens nationella lagstiftning i och för sig erbjuder tillfredsställande

garantier i detta hänseende; så torde i själva verket åtminstone

f. n. vara fallet beträffande Savannah. I dylikt fall är från nu förevarande

synpunkt ingåendet av ett särskilt avtal med den främmande staten

uppenbarligen icke påkallat. Med hänsyn härtill och under hänvisning

till vad nyss anförts finner jag icke lämpligt att på sätt sjölagskommittén

föreslagit upptaga en uttrycklig bestämmelse om att förordnande enligt

denna paragraf må ske endast i anslutning till en överenskommelse med

den främmande staten i nu berörda hänseende.

Om Kungl. Maj :t genom den föreslagna lagen erhåller fullmakt att i administrativ

ordning sätta lagens bestämmelser i kraft i enskilda fall, lärer

härav följa, att ett en gång givet förordnande också kan återkallas i enahanda

ordning. Men givet är — såsom Aktiebolaget Atomenergi i sitt yttrande

framhållit — att denna möjlighet icke bör av Kungl. Maj :t utnyttjas, med

mindre omständigheterna väsentligt ändrats och gör ett återkallande av förordnandet

oundgängligen nödvändigt. Så kan emellertid bli förhållandet om

ett med eu främmande stat slutet avtal rörande visst i den staten hemmahörande

atomfartyg — innefattande exempelvis bestämmelser om att den

främmande staten skall överta svenska statens supplerande ansvarighet för

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 dr 1963

s. k. sena skador — skulle till följd av uppsägning från någondera sidan

upphöra att gälla före utgången av den tid, för vilken förordnande enligt

denna paragraf ursprungligen meddelats. Huruvida i en dylik situation förordnandet

bör återkallas, måste å andra sidan bli beroende av omständigheterna

i det särskilda fallet; så länge det rent faktiskt föreligger risk för att

fartyget skall ge upphov till atomolycka, som kan medföra skador i Sverige,

bör den särskilda lagens bestämmelser uppenbarligen fortfara att gälla. Det

synes också självklart, att förordnandet icke bör återkallas så länge ett för

fartyget enligt atomenergilagen utfärdat tillstånd gäller.

3 §•

Denna paragraf innehåller lagens huvudstadgande, enligt vilket 4—15 §§

atomansvarighetslagen i princip skall äga tillämpning jämväl beträffande

atomfartyg.

Departementspromemorian. Innebörden av lagens huvudregel i 3 § första

stycket anges i promemorian kort uttryckt vara, att vid tillämpningen av

förevarande lag atomansvarighetslagen skall läsas som om dels på samtliga

de ställen i lagen (4—15 §§), där uttrycken »atomanläggning» och »innehavare

av atomanläggning» (»anläggningsinnehavare») förekommer, i stället

stod »atomfartyg» respektive »innehavare av atomfartyg» (»atomfartygsinnehavare»),

dels på de ställen, där uttrycket »atomskada» förekommer, i

stället stod »skada i följd av atomolycka».

Ifrågavarande stadgande innebär enligt promemorian till eu början, alt

ansvarighetsreglerna i 4 § atomansvarighetslagen blir tillämpliga beträffande

atomfartyg. Innehavaren av dylikt fartyg blir sålunda enligt första stycket

i sagda paragraf ansvarig för olyckor, som inträffar under det de skadeorsakande

ämnena — atombränsle eller atomprodukt -— befinner sig ombord

på fartyget. Även olyckor, som orsakas av fartygets förråd av atombränsle

eller av atomprodukter, som härrör från fartygets reaktoranläggning

och förvaras utanför själva anläggningen men ombord på fartyget i en

behållare eller på annat liknande sätt, kommer enligt förslaget att omfattas

av ansvarighetsreglerna i 4 § första stycket atomansvarighetslagen.

Det skulle enligt promemorian möjligen kunna göras gällande, att atoinbränsle

eller atomprodukt som befinner sig ombord på fartyg alltid är »under

transport». Såvitt gäller olyckor orsakade av ett atomfartygs atombränsle

eller -produkter, vilka vid olyckstillfället befann sig på fartyget,

skulle sålunda vid tillämpningen av nu förevarande lag en konflikt kunna

uppkomma mellan stadgandena i 4 § första respektive andra styckena atomansvarighetslagen.

Det är emellertid givetvis avsikten, att så snart ämnena

kommit ombord på fartyget respektive innan de ännu lämnat detta ansvarigheten

skall exklusivt åvila atomfartygsinnehavaren. I avsikt att undanröja

varje oklarhet på denna punkt har i 3 § andra stycket av det vid promemorian

fogade förslaget upptagits ett stadgande av innebörd, att då atombränsle

eller atomprodukt för atomfartvgsinnehavares egen räkning finns

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kurtgl. Maj.ts proposition nr tf år 1963

ombord på atomfartyget ämnena vid tillämpning av bestämmelserna i 4 §

atomansvarighetslagen icke skall anses vara under transport.

Enligt promemorian torde också genom sistnämnda bestämmelse en lösning

ha åvägabragts av de konflikter, som kan uppkomma mellan å ena sidan

reglerna i 4 § atomansvarighetslagen rörande ansvarighet för innehavare

av landbaserade atomanläggningar med avseende å atomskada uppkommen

under transport av atombränsle eller atomprodukt till eller från en

dylik anläggning samt a andra sidan den nu förevarande lagens regler om

atomfartygsinnehavares ansvarighet för olyckor orsakade av dylika ämnen,

vilka befinner sig ombord på atomfartyget. Därest t. ex. under Savannah’s

besök i Sverige atombränsle levereras och transporteras från en

svensk atomanläggning till fartyget, skall enligt 4 § andra stycket atomansvarighetslagen

den avsändande anläggningens innehavare svara för skador

under transporten. Så snart ämnena kommit ombord på atomfartyget,

kommer emellertid enligt de föreslagna ansvarighetsreglerna atomfartygets

innehavare att bli ansvarig. Stadgandet i 3 § andra stycket i förslaget torde

nämligen göra det fullt klart, att i dylikt fall avsändarens transportansvar

upphör i och med att ämnena kommer ombord på fartyget.

Stadgandet i 4 § tredje stycket atomansvarighetslagen innebär i förevarande

sammanhang, att en atomfartygsinnehavare svarar även för skador,

som orsakas av fartygets atombränsle eller -produkter, då ämnena utan

att vara under transport dock befinner sig utanför fartyget, under förutsättning

att atomfartygsinnehavaren vid tiden för olyckan eller dessförinnan

haft ämnena i sin besittning och att de icke under tiden från det hans

besittning upphörde och intill dess olyckan inträffade övergått i annan atomfartygs-

eller atomanläggningsinnehavares besittning. Bestämmelsen kan

få betydelse exempelvis med avseende å olyckor, som orsakas av en från

fartyget härrörande behållare med atomprodukter, vilken lämpats överbord

eller på annat sätt kommit ur atoinfartygsinnehavarens besittning.

Stadgandet i 5 § första stycket atomansvarighetslagen om strikt ansvar

för atomskada blir i kraft av 3 § första stycket i det vid promemorian fogade

förslaget omedelbart tillämpligt beträffande atomfartygsinnehavares

ansvarighet för skada i följd av atomolycka.

Beträffande stadgandet i 5 § andra stycket atomansvarighetslagen hänvisas

i promemorian till vad som anföres beträffande detta stadgande i

atomskadeutredningens betänkande del I (SOU 1959: 34 s. 45; jfr prop.

1960: 140 s. 37 f). Det anmärkes i detta sammanhang, att den föreslagna

lagen i motsats till atomansvarighetslagen icke begränsats till att gälla person-

och sakskada. I vilken utsträckning ersättning för s. k. allmän förmögenhetsskada

— som ej är att anse som följ dskada i förhållande till personeller

sakskada — skall utgå enligt förevarande lag blir emellertid jämlikt

5 § andra stycket atomansvarighetslagen att bedöma enligt allmänna skadeståndsrättsliga

grundsatser. Dylik ersättning torde i enlighet härmed komma

att utgå endast i undantagsfall (jfr SOU 1962: 14 s. 36 f).

Stadgandena i 6 § atomansvarighetslagen angående ansvarighetsbegräns
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963

ning skall enligt det vid promemorian fogade förslaget ej äga tillämpning

beträffande atomfartyg. Detta framgår av 3 § första stycket iämfort med

5 § i förslaget. I dessa hänseenden skall i stället bestämmelserna i sistnämnda

lagrum gälla.

Reglerna i 7 $ atomansvarighetslagen om proportionell nedsättning av eisättningarna

i händelse av en katastrofolycka av sådan omfattning, att ansvarighetsbeloppet

icke förslår till full gottgörelse åt samtliga skadelidande,

blir jämlikt 3 § första stycket i förslaget i princip tillämpliga aven i fråga

om olyckor orsakade av atomfartyg. Det betonas emellertid i promemorian,

att dessa regler, åtminstone såvitt gäller Savannah, icke torde få någon

praktisk betydelse med hänsyn till det höga ansvarighetsbeloppet.

Det torde ge sig självt, att hänvisningen i 7 § första stycket atomansvarighetslagen

till 6 § första stycket samma lag vid tillämpning av nuJorevarande

lag i stället skall avse stadgandet i 5 § första stycket dan. Något

uttryckligt stadgande härom har ej ansetts erforderligt.

Preskriptionsbestämmelserna i 8 § atomansvarighetslagen blir enligt torslaget

utan inskränkningar eller modifikationer direkt tillämpliga betratfande

atomfartyg. I denna del hänvisas därför i promemorian till vad som

anförts beträffande preskriptionsfrågorna under förarbetena till atomansvarighetslagen

(jfr SOU 1959: 34 s. 34 ff och 48 f, prop. 1960: 140 s 43 f

samt första lagutskottets utlåtande 1960:35 s. 21 f) ävensom till de uttalanden,

som gjorts i promemorian i anslutning till behandlingen av frågan

om statsansvar för skador orsakade av atomfartyg.

Kanalisationsregeln i 9 § första stycket atomansvarighetslagen skall jämlikt

3 § första stycket jämfört med 6 § i förslaget ej aga tillämpning betratfande

atomfartyg. I detta hänseende skall i stället gälla den i sistnamn a

lagrum upptagna särskilda bestämmelsen.

Stadgandena i 9 § andra och tredje styckena atomansvarighetslagen rörande

subrogationsrätt i vissa fall för tredje man med avseende å ersättning

för atomskada respektive atomanlaggnmgsinnehavares regressratt m

tredje man skall däremot jämlikt 3 § första stycket i det vid promemorian

fogade förslaget äga motsvarande tillämpning, nar fråga ar om atomfartyg.

f promemorian erinras om att på sätt tidigare anmärkts bestämmelserna

i jo_12 §§ atomansvarighetslagen om försäkring ehuru e i princip

blir tillämpliga även beträffande atomfartyg - icke kommer att fa någon

praktisk betydelse beträffande Savannah. Det har ju nämligen förutsa ,

att även för det fall att fartygets ansvarighet till någon del kommer att vara

täckt av försäkring (»financial protection») amerikanska staten skall iklada

sig subsidärt garantiansvar även för den del av ansvarighetsbeloppet, som

sålunda icke täcks av »indemnification agreement». Under sådana foihållanden

får det enligt promemorian anses självklart, att Kungl. > aj. me

stöd av 11 § andra stycket atomansvarighetslagen bör helt befria Savannah s

innehavare från försäkringsplikten.

Den möjligheten föreligger dock, att en reell tillämpning av iorsakringsbestämmelserna

kan bli aktuell i fråga om annat atomfartyg an Sa^nnah.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963

dylikt fall kan emellertid enligt promemorian bestämmelserna i 10 § tredje

stycket om försäkringsbeloppets storlek i vissa fall icke vinna direkt tilllämpning

i sin nuvarande utformning, eftersom dessa bestämmelser är

utformade på grundval av ett i atomansvarighetslagen fixerat ansvarighetsbelopp

å 25 miljoner kronor. Enligt förslaget skall emellertid ansvarighetsbeloppet

för atomfartyg i varje särskilt fall fastställas av Kungl. Maj:t; sålunda

fastställda belopp lärer undantagslöst komma att bli väsentligt högre

än 25 miljoner kronor. I 7 § av förslaget har därför upptagits ett stadgande

om en härav påkallad modifikation av nyssnämnda bestämmelser i atomansvarighetslagen.

Det anmärkes i detta sammanhang i promemorian, att hänvisningen i

10 § andra stycket a) atomansvarighetslagen till 6 § samma lag vid tilllämpning

av förevarande lag givetvis i stället skall avse 5 § däri. Det har icke

ansetts erforderligt att i lagtexten särskilt erinra härom.

Såsom i det föregående framhållits kommer enligt det vid promemorian

togade förslaget reglerna i 13 § atomansvarighetslagen angående statsansvar

att vinna oinskränkt tillämpning även med avseende å skador i följd

av atomolycka, som orsakats av atomfartyg. I promemorian erinras om att

hänvisningen i 13 § andra stycket atomansvarighetslagen till 6 § andra

och tredje styckena samma lag vid lagens tillämpning beträffande atomfartyg

i stället kommer att avse motsvarande bestämmelser i 5 § förevarande

lag.

I promemorian påpekas i detta sammanhang, att Kungl. Maj :t, i samband

med att förordnande meddelas med stöd av 2 § i den föreslagna lagen,

även torde böra meddela förordnande med stöd av 13 § andra stycket sista

punkten atomansvarighetslagen (jämförd med 3 § första stycket i förevarande

lag) om behörighet för viss myndighet att mottaga anmälningar

om anspråk mot staten på ersättning för skada i följd av atomolvcka, som

orsakats av det atomfartyg beträffande vilket lagen skall vinna tillämpning.

Bemyndigande som nu avses synes lämpligen böra meddelas överståthållarämbetet.

Straffbestämmelsen i 14 § atomansvarighetslagen kommer uppenbarligen

icke att kunna få någon praktisk betydelse såvitt gäller atomfartyg, som

i likhet med Savannah innehaves av främmande stat. Men det är enligt promemorian

åtminstone teoretiskt möjligt att lagen i en framtid göres tilllämplig

å privatägt fartyg, och bestämmelsen har därför i princip ansetts

böra avse även atomfartyg.

Vad slutligen angår bestämmelserna i 15 § atomansvarighetslagen har

beträffande grunderna för dessa i promemorian hänvisats till vad som anförts

under förarbetena till nämnda lag (SOU 1959:34 s. 56 f). De därvid

anförda synpunkterna gör sig i och för sig också gällande beträffande här

i riket inträffande atomolyckor, som orsakas av atomfartyg. Bestämmelsen

i första stycket bör därför enligt promemorian i princip vara tillämplig även

i fråga om dylika olyckor. Stadgandet i andra stycket har emellertid i detta

sammanhang underkastats viss jämkning; härom hänvisas till vad som

anföres vid 8 §.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

Yttrandena. I anslutning till det i promemorian gjorda uttalandet, att

frågan om ersättning för s. k. allmän förmögenhetsskada, som ej är att anse

som följ dskada i förhållande till person- eller sakskada, blir att bedöma

enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser samt att i följd därav

dylik ersättning torde komma att utgå endast i undantagsfall, uttalar Svenska

hamnförbundet, att då skador av denna art på förevarande område sannolikt

kan bli omfattande berörda förhållande lämpligen bör beaktas vid

ingående av det tilltänkta bilaterala avtalet rörande Savannah’s besök i

Sverige.

Departementschefen. Det vid promemorian fogade förslaget synes i förevarande

avseende icke ge anledning till erinran. I anslutning till Svenska

hamnförbundets uttalande rörande allmän förmögenhetsskada vill jag blott

framhålla, att det över huvud icke torde vara möjligt att uppnå någon överenskommelse

med Förenta Staterna rörande Savannah’s besök, enligt vilken

de skadelidande i anledning av en utav Savannah här orsakad atomolycka

tillförsäkras ersättning i vidare omfattning än som kan utgå enligt svensk

rätt. Att inom ramen för den nu ifrågasatta speciallagstiftningen, med avvikelse

från eljest gällande grundsatser i svensk skadeståndsrätt, genom en

uttrycklig bestämmelse vidga begreppet ersättningsgill skada till att generellt

omfatta även direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada, synes emellertid

icke kunna ifrågakomma.

4 §•

I denna paragraf stadgas undantag från lagens tillämpningsområde för

skador på atomfartyget och på egendom, som nyttjas i förbindelse med

fartygets drift.

Departementspromemorian. Atomansvarighetslagens ansvarighetsbestämmelser

omfattar i och för sig även skada å själva anläggningen och annan

egendom, som finnes inom anläggningens område. I den mån dylik egendom

äges av annan person än anläggningsinnehavaren, kan övriga skadelidande

komma att nödgas konkurrera med egendomens ägare om ersättning

ur ansvarighetsbeloppet. Att man trots detta — i strid mot OECDkonventionens

bestämmelser i art. 3 (b) (i); jfr 10 § första stycket i förslaget

till ny atomansvarighetslag — funnit sig i atomansvarighetslagen

ej behöva göra något särskilt undantag för skador å sådan egendom, sammanhänger

med att man ansett sig kunna utgå från att egendomen undantagslöst

kommer att hållas försäkrad och att enligt försäkringsavtalen försäkringsgivarna

skall förbinda sig att ej utöva regressrätt mot den för

skadan ansvarige (jfr SOU 1959: 34 s. 39).

I den amerikanska atomenergilagen göres emellertid i definitionen av

»public liability» (section 11 u) undantag för egendom, som befinner sig

inom anläggningens område och nyttjas i förbindelse med denna (»is located

åt the site of and used in connection with the activity where the nuclear

incident occurs»). Härav följer att skador på dylik egendom ej omfattas av

»financial protection» eller »indemnification agreement». Den svenska lagstiftningen

bör enligt promemorian anpassas efter dessa förhållanden.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963

45

I 4 § av det vid promemorian fogade förslaget har därför upptagits ett

stadgande av innehåll, att ersättning icke skall utgå för skada å atomfartyget

eller å egendom, som vid tiden för atomolyckan fanns å fartyget och

nyttjades eller var avsedd att nyttjas i förbindelse med fartygets drift. Det

iar enligt vad i promemorian anföres överlämnas åt domstolarna att i det

särskilda fallet, med beaktande av grunderna för undantagsregeln, avgöra

huruvida viss å fartyget befintlig egendom skall anses vara nyttjad eller

avsedd att nyttjas i förbindelse med fartygets drift. Härmed åsyftas icke

blott egendom, som användes i förbindelse med själva reaktor anläggningens

drift; all egendom, som normalt ingår i den till ett fartyg av ifrågavarande

slag hörande utrustningen, omfattas av stadgandet.

Det är ovisst, huruvida i händelse av en transportolycka undantaget i

den amerikanska lagen även omfattar det transportmedel varå de skadeorsakande

ämnena föres; det är här närmast en fråga om tolkningen av uttrycket

»activity where the nuclear incident occurs». [Jfr OECD-konventionen

art. 3 (b) (ii) och 10 § andra stycket förslaget till ny atomansvarighetslag.

] Oavsett huru härmed må förhålla sig, har det ej ansetts nödvändigt

att ett motsvarande undantag göres i den svenska lagen. En transportolycka

kan, framhålles det i promemorian, icke tänkas få någon större

omfattning, och från övriga skadelidandes synpunkt torde det därför med

hänsyn till ansvarighetsbeloppets storlek vara likgiltigt, huruvida skada på

transportmedlet omfattas av atomfartygsinnehavarens ansvarighet eller ej.

Därest det amerikanska undantaget avser även transportmedel i fall av

ifrågavarande art, blir resultatet allenast att svensk dom å ersättning för

skada å transportmedlet icke lärer kunna exekveras mot amerikanska staten.

Yttrandena. Sjölagskommittén har beträffande förevarande paragraf i förslaget

anfört:

En jämförelse mellan å ena sidan bestämmelsen i 4 § av lagförslaget, vilken

kommittén förutsätter vara helt anpassad till motsvarande amerikanska

bestämmelse, och å andra sidan Art. II nr 3 i 1962 års atomfartygskonvention

(»Nuclear damage suffered by the nuclear ship itself, its equipment,

tuel or stores shall not be covered by the operator’s liability as defined in

this Convention») synes ge vid handen, att konventionens ifrågavarande undantag

från rätt till skadestånd har en snävare innebörd än förslagets. Kommittén

saknar underlag för en fullständig bedömning härav. Skulle en sådan

skillnad föreligga, kan det ifrågasättas om icke — för att den föreslagna

lagen skall kunna tillämpas på atomfartyg av annan nationalitet än

Savannah — paragrafen hellre borde utformas i full överensstämmelse med

konventionens nämnda föreskrift med tillägg, att utvidgat undantag från

skadeståndsrätt må av Kungl. Maj:t föreskrivas om så påkallas av hänsyn

till lagen i den stat där fartyget hör hemma.

Dispaschören i Göteborg har givit uttryck åt liknande synpunkter och

har därvid ytterligare anfört:

Konsekvenserna av den föreslagna regeln i 4 § synes bli att annan än

fartygets ägare, som äger apparatur som stadigvarande utnyttjas ombord

(lör att göra en jämförelse med svenska fartyg, t. ex. Telegrafverket för

radiosändaren) i förhyrningskontraktet måste gardera sig mot följderna av

4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Xr 47

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

en atomolycka. För de intressen den tilltänkta lagen är avsedd att skydda

utgör detta, i varje fall teoretiskt, en fördel. Praktiskt lärer frågan om de

utomstående inventarieägarnes ställning vara av tämligen ringa betydelse

i detta sammanhang enär de belopp deras inventarier och/eller utrustning

representera torde utgöra en ringa bråkdel av det maximiansvarighetsbelopp

som synes vara ifrågasatt. Men uteslutet är icke att man även i Bryssel-konventionens---

— text kan inlägga enahanda mening oaktat pro
blemet

veterligen icke berörts under förarbetet till konventionen i fråga.

Departementschefen. Det undantag från lagens tillämpningsområde för

skada å atomfartyget och å egendom som vid tiden för olyckan fanns å fartyget

och nyttjades eller var avsedd att nyttjas i förbindelse med fartygets

drift, som i det vid promemorian fogade förslaget upptagits i förevarande

paragraf, är främst betingat av att ett motsvarande undantag återfinnes i

den amerikanska atomenergilagen och att följaktligen det för Savannah gällande

»indemnification agreement» icke omfattar dylika skador. Det synes

mot denna bakgrund naturligt att utforma undantagsregeln i nära anslutning

till bestämmelsen i den amerikanska lagen. Såsom i ett par remissyttranden

påtalats har emellertid den motsvarande undantagsbestämmelse, som

upptagits i 1962 års Brysselkonvention, erhållit en avfattning som möjligen

innebär att undantaget där får en något snävare omfattning än i den amerikanska

lagen; det talas i konventionen blott om »atomfartyget självt, dess

utrustning, bränsle och förråd». Huruvida någon saklig skillnad verkligen

föreligger synes emellertid ovisst. Det är i vart fall blott fråga om smärre

skiljaktigheter av begränsad räckvidd. Den praktiska betydelsen av den

diskrepans som må föreligga torde under alla förhållanden bli ringa, eftersom

den egendom det här gäller kan förutsättas i normala fall vara i atomfartygsinnehavarens

ägo. Jag vill också erinra om att avfattningen av undantagsbestämmelsen

i det vid promemorian fogade förslaget nära ansluter

till lydelsen av motsvarande undantagsregel i 10 § första stycket i atomskadeutredningens

förslag till ny atomansvarighetslag. Med hänsyn till det anförda

finner jag mig böra godtaga den i promemorian föreslagna lydelsen av

paragrafen.

5 §■

Denna paragraf innehåller bestämmelser om begränsning av atomfartygsinnehavares

skadeståndsansvar.

Departementspromemorian. Det har såsom i annat sammanhang anmärkts

icke ansetts lämpligt att direkt i lagen fixera ett ansvarighetsbelopp. Såvitt

gäller Savannah bör enligt promemorian beloppet rent faktiskt sättas så

högt, att det motsvarar det belopp som omfattas av ett »indemnification

agreement» under den amerikanska atomenergilagen eller 500 miljoner dollar.

Detta belopp är emellertid exceptionellt högt, och det är enligt promemorian

inte realistiskt att räkna med att beloppet kan sättas lika högt för

andra atomfartyg; det erinras i detta sammanhang om att i 1962 års Brysselkonvention

om ansvarighet för atomfartyg ansvarighetsbeloppet utgör 100

miljoner dollar.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Iiiingl. Maj. ts proposition nr 47 år 1903

47

I enlighet härmed har jämlikt stadgandet i första stycket av förevarande

paragraf i förslaget överlämnats åt Ivungl. Maj :t att inom en i lagen angiven

ram fastställa ansvarighetsbeloppet för varje särskilt fartyg, beträffande

vilket lagen enligt ett med stöd av 2 § givet förordnande skall vara tilllämplig.

Maximibeloppet har härvid satts till 2 500 miljoner kronor, vilket

i runt tal motsvarar 500 miljoner dollar. Att härigenom hänsyn icke kan

tas till möjligheten av att det sammanlagda ersättningsbelopp som de facto

står till förfogande beträffande Savannah kan komma att uppgå till högre

belopp — om nämligen ansvarigheten till viss del täcks genom »financial

protection» — torde icke komma att spela någon praktisk ekonomisk roll;

ett ansvarighetsbelopp å 2 500 miljoner kronor får enligt promemorian under

alla förhållanden anses vara fullt betryggande.

Det har i promemorian övervägts att i lagen även skulle fixeras en undre

gräns. Av flera skäl är det dock icke tänkbart att sätta den gränsen så lågt

som vid det i 6 § atomansvarighetslagen stadgade beloppet 25 miljoner kronor.

Då det gäller atomfartyg är ett dylikt belopp under alla förhållanden

för lågt. Men även bortsett därifrån kan det enligt promemorian knappast

ifrågakomma att i lagen laborera med en så vid latitud som 25—2 500 miljoner

kronor. Å andra sidan har det ej ansetts möjligt och ej heller lämpligt

att i nu förevarande sammanhang taga upp frågan, var den undre gränsen

för atomfartygsinnehavares ansvarighet bör sättas, till prövning i hela

dess vidd. Detta spörsmål bör lösas först i samband med att en mera permanent

lagstiftning införes på förevarande område. Under dessa förhållanden

har det ansetts lämpligast att nu lämna frågan öppen.

Enligt 6 § tredje stycket atomansvarighetslagen skall i ansvarighetsbeloppet

icke inräknas vare sig ränta eller rättegångskostnader. I det belopp å

500 miljoner dollar som avses med ett »indemnification agreement» under

den amerikanska atomenergilagen skall emellertid enligt uttryckligt stadgande

i den amerikanska lagen även inräknas rättegångskostnader Oreasonable

costs of investigating and settling claims and defending suits for damages’).

Något särskilt stadgande beträffande ränta finns ej i den amerikanska lagen,

men lagens tystnad på denna punkt torde få tolkas så, att även räntor

skall inräknas.

Vid angivna förhållanden har det icke ansetts, att nyssnämnda regel i

atomansvarighetslagen kan upprätthållas. Det skulle enligt promemorian

i själva verket medföra, att de skadelidande i en katastrofsituation berövades

möjligheten att få någon ränta på ersättningsbeloppen eller att få utdömda

rättegångskostnader betalda; till den del utdömda skadestånd tillsammans

med räntor och utdömda kostnader i ett sådant fall överstege 500

miljoner dollar skulle nämligen domarna med säkerhet ej kunna verkställas

i Förenta Staterna.

Sannolikheten för att det skall inträffa en katastrofolycka av denna

storleksordning är visserligen försvinnande liten, och frågan huruvida räntor

och kostnader skall inräknas i ansvarighetsbeloppet eller ej kan därför

sägas vara av ringa om ens någon praktisk betydelse. Det har likväl an
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr tf ur 1963

setts, att den svenska lagstiftningen även på denna punkt hör anpassas

till det amerikanska ersättningssystemet. I enlighet härmed stadgas i 5 §

törsta stycket andra punkten av förslaget, att ansvarighetsbelopp som avses

i första stycket första punkten innefattar jämväl ränta och rättegångskostnader.

I 6 § andra stycket atomansvarighetslagen har upptagits en regel om begränsning

av personskadeersättning till 200 000 kronor för varje dödad

eller skadad person. I fråga om de sakliga grunderna för denna bestämmelse

hänvisas i promemorian till vad som anförts under förarbetena till

nämnda lag (jfr SOU 1959: 34 s. 45 f och prop. 1960: 140 s. 40). De synpunkter

som därvid anförts gör sig dock enligt vad i promemorian uttalas

icke gällande med samma styrka i detta sammanhang och synes vad särskilt

Savannah beträffar helt sakna relevans, i all synnerhet om man tager

i betraktande alt här kommer att gälla ett ansvarighetsbelopp av ansenlig

storlek och att någon begränsningsregel därför icke heller från de skadelidandes

synpunkt är påkallad.

I enlighet med dessa överväganden har i andra stycket av förevarande

paragraf i det vid promemorian fogade förslaget upptagits ett stadgande

av innebörd, att bestämmelsen i 6 § andra stycket atomansvarighetslagen

icke skall gälla i fråga om personskada i följd av atomolycka, som orsakas av

atomfartyg.

Yttrandena. Aktiebolaget Atomenergi har betonat, att det föreslagna maximibeloppet

2 500 miljoner kronor är avsevärt högre än vad som förefaller

rimligt och tillika väsentligt överstiger vad som gäller enligt såväl den nuvarande

svenska atomansvarighetslagen som det förslag till ny atomansvarighetslag

som nyligen framlagts. Med hänsyn till att nämnda belopp likväl

kan komma att stå till förfogande anser dock bolaget anledning icke

finnas att i lagen fastställa ett lägre belopp. Bolaget erinrar i anslutning

härtill om att detta ansvarighetsbelopp kan komma att tagas i anspråk även

för skador, som till följd av en och samma olyckshändelse uppstått i andra

länder än Sverige.

I fråga om den särskilda bestämmelsen rörande ränta och rättegångskostnader

har hovrätten för Västra Sverige anfört:

Det kan ifrågasättas om man har tillräckliga skäl att i en generellt avfattad

lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift frångå den

princip som kommit till uttryck i 6 § tredje stycket atomansvarighetslagen

och som ligger väl i linje med bestämmelser på åtskilliga andra håll i lagstiftningen

(jämför t. ex. 11 och 17 §§ lagen om trafikförsäkring å motorfordon

och 54 kap. 12 § rättegångsbalken). Man kan måhända tänka sig,

att bestämmelsen i 6 § tredje stycket atomansvarighetslagen göres tillämplig

även beträffande atomfartygs drift men att Kungl. Maj :t bemyndigas att

för särskilt fall, exempelvis i samband med fastställande av maximibeloppet

för ansvarighet, göra avsteg från den där uttalade principen.

Departementschefen. Av skäl, som närmare redovisats i promemorian

och även godtagits av remissorganen, bör det ankomma på Kungl. Maj:t

att fastställa ansvarighetsbeloppet för varje särskilt atomfartyg. Med tanke

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1963

49

på det förestående besöket av Savannah bör tydligen en möjlighet finnas

att sätta ansvarighetsbeloppet så högt att det ungefärligen motsvarar vad

som i kraft av den amerikanska lagstiftningen faktiskt kommer att stå till

förfogande för täckande av skador, till vilka fartyget i anslutning till besöket

må kunna ge upphov, b rån den synpunkten kan det i promemorian föreslagna

maximibeloppet 2 500 miljoner kronor synas lämpligt. Jag vill

dock ifrågasätta om det över huvud finns behov av att i lagen fixera ett

maximum. Några olägenheter synes ej vara förenade med att Kungl. Maj:t

i detta hänseende får full frihet att anpassa regleringen i det enskilda fallet

efter faktiskt rådande förhållanden. Jag vill därför förorda, att i lagen ej

bestämmes någon övre gräns för ansvarighetsbeloppet.

Såsom anförts i promemorian torde det icke vara möjligt att i lagen fixera

ett minimibelopp. Det får ankomma på Kungl. Maj:t att vid ansvarighetsbeloppets

bestämmande i det enskilda fallet beakta de presumtivt skadelidandes

intresse av ett effektivt ekonomiskt skydd och att därvid icke

sätta beloppet lägre än som i betraktande av fartygets beskaffenhet och de

risker det erbjuder kan anses erforderligt för att detta intresse skall bli tillgodosett.

De av hovx-ätten för Västra Sverige anförda synpunkterna finner jag förtjäna

beaktande. Det synes icke möta betänkligheter att, samtidigt som i

lagen utsäges att — i överensstämmelse med vad som gäller enligt såväl

den svenska atomansvarighetslagen som 1962 års Brysselkonvention —

ansvarighetsbeloppet icke skall innefatta ränta och rättegångskostnader,

Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att vid bestämmande av ansvarighetsbeloppet

för visst fartyg förordna om avvikelse från denna regel. Det torde

utan särskilt stadgande kunna förutsättas, att förordnande härom icke

meddelas med mindre det påkallas av särskilda skäl.

1 anslutning till uttalanden rörande förslagets principiella uppläggning

har vissa remissorgan, såsom framgått av det föregående, särskilt påpekat

att samtliga bestämmelser i 6 § atomansvarighetslagen i realiteten kommer

alt sättas ur spel och ersättas av reglerna i förevarande paragraf i förslaget

men att förslaget härutinnan företer viss oklarhet. Berörda förhållande

torde komma till uttryck med större tydlighet, därest 5 § i förslaget i lagtekniskt

hänseende erhåller samma uppbyggnad som 6 § atomansvarighetslagen.

Jag vill därför förorda, att bestämmelsen angående ränta och rättegångskostnader

analogt med vad som är fallet i 6 § atomansvarighetslagen

upptages i ett tredje stycke av förevarande paragraf och icke såsom i det vid

promemorian fogade förslaget i första stycket andra punkten.

6 §.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om s. k. kanalisation av ansvarighet

för skada i följd av atomolycka.

Departementspromemorian. Förevarande stadgande skiljer sig sakligt sett

från motsvarande bestämmelse i !) § första stycket atomansvarighetslagen

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr hl år 19(>3

endast såvitt gäller omfattningen av undantaget från kanalisationsprincipen.

Enligt de föreslagna reglerna skall undantag från huvudregeln om

atomfartygsinnehavarens exklusiva ansvarighet för skada i följd av atomolycka

gälla endast för det fall, att ett mot tredje man riktat ersättningsanspråk

grundar sig på ett av Sverige tillträtt internationellt fördrag, under

det att i atomansvarighetslagen gjorts generellt undantag för skador som

uppkommit i transportförhållanden. Till de fördrag som här avses hör bl. a.

Brysselkonventionerna om fartygssammanstötning år 1910 och om konossement

år 1924 samt luftbefordringskonventionen i Warszawa år 1929. Även

de bilaterala avtalen med de övriga nordiska länderna samt Schweiz om

verkställighet av domar kan komma att beröras av undantagsregeln.

För att undantaget skall gälla fordras enligt vad i promemorian uttalas, att

det ifrågavarande anspråket verkligen grundar sig direkt på det internationella

fördraget. Bestämmelser i nationell svensk lag, som införts med anledning

av Sveriges tillträde till ett dylikt fördrag, kan visserligen sägas vara

grundade på fördraget, men det är därmed icke sagt, att varje med stöd av

dylika bestämmelser väckt ersättningsanspråk skall i nu avsedd mening anses

grunda sig å den internationella konventionen. I princip bör sålunda undantagsregeln

gälla endast då det i kraft av bestämmelserna i ett internationellt

fördrag kan sägas föreligga en förpliktelse för Sverige att medge att

ersättningsanspråk vid svensk domstol göres gällande även mot annan än

innehavare av atomfartyg.

Huvudregeln om kanalisation har i förslaget utformats så, att av stadgandet

klart framgår, att kanalisation av ansvarigheten gäller med avseende å

all skada i följd av en atomolycka, vilken över huvud omfattas av lagens bestämmelser.

Det är enligt promemorian icke någon förutsättning för regelns

tillämplighet, att atomfartygsinnehavaren verkligen själv är ansvarig

för skadan. Kanalisationsprincipen gäller sålunda även med avseende

exempelvis å skador, för vilka atomfartygsinnehavaren på grund av stadgandet

i 4 § i förslaget icke är ansvarig. Beträffande dylika skador leder kanalisationen

i realiteten till ett upphävande av allt skadeståndsansvar, som

ej grundar sig på kontrakt, och den skadelidande blir helt hänvisad att

skydda sig genom försäkring. Detta innebär bl. a., att redaren av ett konventionellt

fartyg, vilket kolliderar med ett atomfartyg, icke riskerar att bli ansvarig

för de skador på atomfartyget som är att anse som »skador i följd

av atomolycka», såframt icke anspråk mot redaren kan grundas på ett internationellt

fördrag. Det framhålles vidare i promemorian, att kanalisationsprincipen

kommer att gälla även med avseende å skador, beträffande

vilka atomfartygsinnehavarens ansvarighet upphört på grund av preskriptionsbestämmelserna

i 8 § atomansvarighetslagen.

I förevarande stadgande har — i motsats till vad som gäller beträffande

9 § första stycket atomansvarighetslagen — även staten nämnts vid sidan av

atomfartygsinnehavaren. Detta sammanhänger enligt promemorian med att

det ansetts lämpligen böra på detta sätt markeras, att åtminstone i vissa

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1963

51

fall — de som avses i 13 § första och andra styckena atomansvarighetslagen

— statens ansvarighet är av rent civilrättslig karaktär, eller m. a. o. av

samma »kvalitet» som atomfartygsinnehavarens ansvarighet, och att det sålunda

är fråga om sådan »public liability» som omfattas av ett »indemnification

agreement» (»financial protection») enligt den amerikanska atomenergilagen.

I den mot 9 § atomansvarighetslagen svarande 12 § i förslaget

till ny atomansvarighetslag har ävenledes intagits en erinran om reglerna

om statsansvar; jfr tredje stycket av nämnda paragraf i förslaget.

Såsom tidigare framhållits skall enligt promemorian regressbestämmelserna

i 9 § andra och tredje styckena atomansvarighetslagen äga motsvarande

tillämpning å ersättning för skada i följd av atomolycka, som avses

i förevarande lag. Detta har ansetts med erforderlig tydlighet framgå av

stadgandet i 3 § första stycket i förslaget, jämfört med bestämmelsen i 9 §

atomansvarighetslagen och nu förevarande paragraf. Någon uttrycklig bestämmelse

härom har därför ej ansetts behövlig.

Yttrandena. Sjölagskommittén har anfört:

I 6 §, som föreskriver kanalisering av skadeståndsanspråk till atomfartygets

innehavare resp. i vissa fall staten, undantages från dylik kanalisering

anspråk som »grundas å ett av Sverige tillträtt internationellt fördrag». Därmed

synes vara åsyftade anspråk grundade på författningsbestämmelser —

svenska eller utländska -— vilka tillkommit som en nödvändig följd av sådant

fördrag. Kommittén har i och för sig icke annan erinran mot en sådan

undantagsföreskrift än att den måste beräknas komma att medföra icke oväsentliga

tillämpningssvårigheter. Avfattningen av stadgandet synes kommittén

knappast ge klart uttryck för vad som åsyftas.

Även dispaschören i Göteborg har anmärkt, att den i 6 § av förslaget uttryckta

tankegången att ett anspråk grundas å ett av Sverige tillträtt internationellt

fördrag synes innebära ett något för komprimerat sätt att uttrycka

vad man tycks åsyfta, samt anför vidare:

Ett yrkande inför svensk domstol grundas i regel på svensk lag, endast undantagsvis

på utländsk lag. Däremot grundas det icke på en internationell

konvention till vilken Sverige anslutit sig, även om den åberopade nationella

lagen ytterst skulle bygga på en konvention som ratificerats av Sverige. En

svensk lag grundad på sådan konvention kan innehålla bestämmelser som

ej återfinnas i konventionen, t. ex. av processuell karaktär. Den svenska

lagtekniken innebär i allmänhet att de internationella konventioner till vilka

Sverige anslutit sig inarbetas i lagen och i görligaste mån iklädas svensk

lagstil. Dessa omständigheter tillsammans bidraga att göra det svårt att i

ett konkret fall avgöra huruvida ett yrkande inför svensk domstol i själva

verket grundar sig på nationell lag eller ytterst på en internationell konvention,

som Sverige är folkrättsligt förpliktigad att tillämpa till förmån för

parten.

Departementschefen. I likhet med de remissorgan, som över huvud yttrat

sig i frågan, har jag icke i sakligt hänseende funnit anledning till erinran

mot den i promemorian föreslagna lösningen av kanalisationsproblemet.

Jag delar sålunda den i promemorian hävdade uppfattningen, att undantag

från kanalisationsprincipen bör göras allenast för de fall, då uppfyllandet av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

de folkrättsliga förpliktelser som härflyter ur ett av Sverige tillträtt internationellt

fördrag nödvändiggör avsteg från nämnda princip. Att i det konkreta

fallet avgöra, huruvida och under vilka förutsättningar en dylik situation

föreligger och avsteg från kanalisationsprincipen sålunda får — och

måste — göras, kan onekligen erbjuda betydande svårigheter. Dessa svårigheter

torde dock icke vara oövervinneliga, och det synes icke behöva inge

betänkligheter att överlämna spörsmålet åt rättstillämpningen. Jag vill i

detta sammanhang erinra om att den i promemorian föreslagna regleringen

av kanalisationsfrågorna nära överensstämmer med vad som i motsvarande

hänseende gäller enligt 1962 års Brysselkonvention.

De under remissbehandlingen framförda anmärkningarna mot den redaktionella

utformningen av stadgandet i förevarande paragraf finner jag emellertid

vara befogade. Med hänsyn till att i vissa länder internationella konventioner

även på privaträttens område genom ratificeringen direkt införlivas

med vederbörande stats rättssystem utan att — såsom hos oss — transformeras

i nationell lagstiftning, anser jag dock en hänvisning i paragrafen

till de situationer, då anspråket grundas på internationellt fördrag i och för

sig böra bibehållas. Stadgandet bör emellertid kompletteras med en hänvisning

även till de fall, då anspråket grundas på bestämmelser i svensk eller

utländsk lag, vilka tillkommit såsom en nödvändig följd av ett dylikt fördrag.

Vid en jämförelse mellan å ena sidan 3 § första stycket och 6 § i förslaget

samt å andra sidan 9 § atomansvarighetslagen torde framgå att andra och

tredje styckena i sistnämnda lagrum skäll — på sätt också framhållits i promemorian

— äga motsvarande tillämpning beträffande atomfartyg.

7 §•

Bestämmelserna i 10 § atomansvarighetslagen angående försäkringsplikt

kommer som tidigare anmärkts i princip att bli tillämpliga även beträffande

atomfartyg, ehuru de i fråga om Savannah av förut anförda skäl ej lärer

få någon praktisk betydelse. Den möjligheten finns emellertid, att dessa regler

kan få aktualitet, om den särskilda lagen skall göras tillämplig beträffande

annat atomfartyg. I förevarande paragraf — som lämnats utan erinran

under remissbehandlingen — bär upptagits ett stadgande av innebörd, att

de i 10 § tredje stycket atomansvarighetslagen angivna beloppen å 30 och 25

miljoner kronor vid tillämpning av den nu föreslagna lagen i stället skall

utgöra det med stöd av 5 § första stycket i förslaget fastställda ansvarighetsbeloppet

ökat med en femtedel därav, respektive nämnda ansvarighetsbelopp.

Stadgandets utformning är betingad av att den särskilda lagen icke

föreskriver något visst fixerat ansvarighetsbelopp. Det belopp å 30 miljoner

kronor, som i 10 § atomansvarighetslagen för vissa fall föreskrives såsom

försäkringsbelopp, motsvarar ansvarighetsbeloppet (25 miljoner kronor)

ökat med 20 procent därav. Denna relation mellan försäkrings- och ansvarighetsbelopp

har ansetts lämpligen böra upprätthållas även i fråga om

atomfartyg.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

Det har i detta sammanhang i departementspromemorian anmärkts, att

atomansvarighetslagens försäkrings- och säkerhetsbestämmelser icke torde

lägga hinder i vägen tör en kombination av försäkring och annan säkerhet,

innebärande att Kungl. Maj:t medger en blott partiell befrielse från försäk1

ingsplikten. En dylik kombination av försäkring och annan säkerhet får

under motsvarande förutsättningar antagas kunna tillåtas även i fråga om

atomfartyg. Med hänsyn till å ena sidan storleken av de ansvarighetsbelopp

man även för andra atomfartyg än Savannah har att räkna.med samt å andra

sidan försäkringsmarknadens begränsade kapacitet torde i själva verket

det praktiska behovet av att kunna förfara på detta sätt vara särskilt framträdande,

då det gäller dylika fartyg.

3 §•

Paragrafen innehåller en bestämmelse om viss modifikation av stadgandet

i 15 § andra stycket atomansvarighetslagen för det fall, att bestämmelsen

i första stycket av nämnda paragraf vinner tillämpning å skada i följd

av atomolycka. Denna modifikation är påkallad av skäl väsentligen motsvarande

dem som föranlett, att kanalisationsregeln i 6 § av förslaget givits en

från motsvarande bestämmelse i 9 § första stycket atomansvarighetslagen

delvis avvikande utformning. Stadgandet i nu förevarande paragraf bör

emellertid redaktionellt jämkas med hänsyn till den ändring av 6 § första

stycket som tidigare förordats.

Ikraftträdande och giltighetstid

Departementspromemorian. Under hänvisning till att Savannah’s Europabesök

kunde väntas äga rum tidigast i mars 1963 har i departementspromemorian

föreslagits, att den särskilda lagen för atomfartyg skall träda i

kraft den 1 mars 1963. Enligt numera töreliggande upplysningar har man

emellertid icke att vänta besök av fartyget i Sverige eller i Europa över

huvud förrän tidigast någon gång under april 1963. Det torde lämpligen

höra ankomma på Kungl. Maj:t att förordna om lagens ikraftträdande.

Såsom framgått av det föregående har under remissbehandlingen rått enighet

om att den föreslagna lagen hör erhålla provisorisk karaktär och begränsad

giltighetstid; detta lärer f. ö. automatiskt följa av att lagen direkt

anknutits till den provisoriska atomansvarighetslagen, vars giltighetstid

utgår den 31 december 1963. Under hänvisning till att av olika i departementspromemorian

närmare anförda skäl eu förlängning av giltighetstiden

för atomansvarighetslagen kan bli aktuell har i promemorian föreslagits, att

den nu förevarande Jagen skall äga giltighet under samma tid som atomansvarighetslagen.

Departementschefen. Under remissbehandlingen har inte rests några invändningar

mot att anknyta den föreslagna lagens giltighetstid till den

provisoriska atomansvarighetslagens, och jag vill för egen del biträda förslaget

härom.

Som jag tidigare omtalat har atomskadeutredningen i mars 1962 fram
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

lagt förslag till ny atomansvarighetslag. Förslaget har tillkommit i nordiskt

samarbete och bygger på den förut nämnda OECD-konventionen

angående skadeståndsansvar på atomenergins område. Remissbehandlingen

av förslaget har nyligen avslutats.

Frågan huruvida detta förslag nu bör läggas till grund för lagstiftning

och den provisoriska atomansvarighetslagen vid utgången av dess giltighetstid

sålunda bör avlösas av en på OECD-konventionen byggd, permanent lag

bör ses i belvsning av det pågående internationella lagstiftningssamarbetet

på förevarande rättsområde. Jag har tidigare i korthet redogjort för detta

samarbete och de konventionsförslag, som utarbetats inom det internationella

atomenergiorganet i Wien, IAEA, och inom de s. k. sex-staternas

organ för atomenergifrågor, Euratom. Enligt min mening bör ett ställningstagande

till frågan om ratifikation från Sveriges sida av OECD-konventionen

och i samband därmed genomförande av en på denna konvention

byggd lagstiftning uppskjutas till dess det slutliga resultatet av konventionsarbetet

inom IAEA och Euratom föreligger. De inom dessa båda oi - ganisationer utarbetade konventionsutkasten kommer att slutgiltigt behandlas

på diplomatiska konferenser under våren 1963.

Men hänsyn till det anförda är det inte möjligt att redan till innevarande

års riksdag framlägga förslag till ny atomansvarighetslag. En förlängning

av den provisoriska lagens giltighetstid är därför nödvändig. Jag vill förorda,

att lagen ges fortsatt giltighet till och med den 31 december 1965.

Med en sådan förlängning torde utrymme komma att finnas för ytterligare

nordiskt samråd rörande den föreslagna nya atomansvarighetslagen, om

behov härav skulle uppkomma efter avslutandet av det pågående konventionsarbetet.

På grund av det nära samband, som råder mellan den föreslagna

nya lagstiftningen beträffande atomfartyg och den gällande atomansvarighetslagen,

anser jag motiverat att frågan om förlängning av giltighetstiden

för sistnämnda lag avgöres redan nu.

Frågan om följdändringar i andra lagar

Departementspromemorian. Det kan enligt promemorian från lagtekniska

synpunkter ifrågasättas, huruvida man icke i 10 kap. sjölagen borde intaga

en erinran om den särskilda begränsningsregel för atomfartyg, som enligt

förslaget förutsättes bli lagfäst. En dylik åtgärd framstår emellertid enligt

promemorian icke som välbetänkt och för övrigt knappast heller erforderlig.

Det torde i själva verket få anses uteslutet att låta eu rent provisorisk och

tillfällig lagstiftning, som närmast är att betrakta som en lex in casu, föranleda

ändringar i ett centralt civilrättsligt lagkomplex av sjölagens karaktär.

Att lagkonflikten lämnas olöst i lagstiftningen kan enligt promemorian

näppeligen föranleda några svårigheter i rättstillämpningen; det säger sig

självt att den speciella begränsningsregeln skall prevalera och utesluta tilllämpning

av sjölagens allmänna begränsningsiegler.

I promemorian framhålles vidare, att även i avseende å kanalisationsreglerna

vissa konflikter uppkommer med skadeståndsrättslig speciallag
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Ktingl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

stiftning på skilda områden; framför allt gäller detta ansvarighetsreglerna i

7 och 8 §§ sjölagen men åtminstone teoretiskt sett även hl. a. bestämmelserna

i bilansvarighetslagen, järnvägsansvarighetslagen och luftfartsansvarighetslagen

— främst i fråga om olyckor, som uppkommer under eventuella

transporter av atommaterial till eller från atomfartyg — samt vissa ansvarighetsregler

i lagen om elektriska anläggningar och möjligen även i vattenlagen.

Av skäl väsentligen motsvarande dem som nyss anförts i fråga

om uppkommande konflikter med sjölagens regler om ansvarighetsbegränsning

bör det dock enligt promemorian icke ifrågakomma att i detta sammanhang

vidtaga några ändringar i de berörda lagarna. Det anmärkes särskilt

i detta sammanhang, att även atomansvarighetslagens kanalisationsregler

kan ge upphov till motsvarande konflikter såvitt gäller el-lagen och

vattenlagen; med hänsyn just till atomansvarighetslagens provisoriska karaktär

har det emellertid icke ansetts erforderligt att i samband med lagens

genomförande positivt reglera dessa konfliktsituationer genom ändringar i

de äldre lagarna. Det är enligt promemorian så mycket mindre anledning att

i detta sammanhang förfara på annat sätt.

Yttrandena. Här ifrågavarande spörsmål har berörts av blott två av remissorganen,

nämligen sjölagskommittén och Svenska hamnförbundet.

Sjölagskommittén har i denna del anfört:

Sjölagskommittén finner det i och för sig angeläget, att sjölagen upptager

hänvisning till speciell lagstiftning som medför avvikelser från sjölagens

civilrättsliga bestämmelser, men anser det dock försvarligt att icke i nu

förevarande sammanhang företaga en komplettering av sjölagens omförmälda

regler. Frågan förtjänar möjligen att ånyo övervägas vid den revision av

sjölagens 10 kap., som för närvarande förberedes inom justitiedepartementet.

Erinras kan vidare om att förslaget till ny atomansvarighetslag innefattar

ett tillägg till 8 § sjölagen (SOU 1962: 14 s. 101 f).

Svenska hamnförbundet är av avvikande mening och framhåller inledningsvis,

att därest det tilltänkta avtalet mellan Förenta Staternas och Sveriges

regeringar angående Savannah’s besök skulle i juridiskt-tekniskt avseende

förete någon bristfällighet, som kan åberopas av Savannah’s innehavare,

detta skulle kunna leda till att sjölagens begränsningsregler skulle

kunna åberopas. Förbundet anför vidare:

I motiveringen till lagförslaget har tanken på att i sjölagen hänvisa till

den nu föreslagna lagen såvitt angår atomfartyg avvisats. Sådan hänvisning

synes hamnförbundet likväl icke överflödig. Även om den föreslagna lagen

endast får provisorisk karaktär, torde den komma att ersättas med annan

särskild skadeståndslagstiftning om atomfartyg. Det synes därför hamnförbundet

välbetänkt att i sjölagen i vederbörligt sammanhang redan nu intaga

föreskrift av exempelvis denna innebörd: »Angående skada från atomfartyg

till följd av atomolycka är särskilt stadgat». Desto mer befogad synes

"dylik erinran vara som i förarbetena till den permanenta atomansvarighetslagen

en liknande erinran förordats.

Departementschefen. På de skäl som anförts i promemorian finner jag,

i likhet med sjölagskommittén, det icke vara påkallat att f. n. i sjölagen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

införa särskilda bestämmelser med erinran om de mot sjölagens ansvarighets-

och begränsningsregler stridande specialbestämmelser, som genom

den föreslagna lagen kommer att införas beträffande atomfartyg. Icke heller

synes den föreslagna lagen böra föranleda följdändringar i annan skadeståndsrättslig

speciallagstiftning. Vid dessa ställningstaganden fäster jag

särskild vikt vid den nn föreslagna lagstiftningens provisoriska karaktär;

frågan kommer uppenbarligen — liksom då det gäller atomansvarighetslagstiftningen

för landbaserade atomanläggningar — i ett annat läge, då frågan

om införande av en permanent speciallagstiftning aktualiseras.

Svenska hamnförbundets farhågor för att till följd av någon bristfällighet

i det tilltänkta bilaterala avtalet beträffande Savannah fartygets innehavare

trots allt skulle kunna åberopa sjölagens begränsningsregler finner

jag icke vara grundade. I detta sammanhang vill jag dock erinra om att,

så länge Sverige är anslutet till någon av 1924 eller 1957 års Brysselkonventioner

angående redareansvarets begränsning men ej ratificerat 1962 års

konvention rörande atomfartyg, tillämpning av den nu föreslagna lagens

begränsningsregler — såvitt gäller atomfartyg hemmahörande i stat, som

tillträtt samma begränsningskonvention — städse torde förutsätta att det

föreligger en utfästelse från fartygets innehavare att icke påkalla tillämpning

av konventionens begränsningsregler.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1960 (nr 216) om

ersättning för skada i följd av atomreaktordrift in. m. (atomansvarighetslagj;

samt

2) lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll (bilaga A) utvisar,1 måtte för det i

§ 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Larsson i

i Lagförslagen, vilka frånsett vissa redaktionella jämkningar överenstämmer med de vid propositionen

fogade förslagen, har här utelämnats.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 19G3

57

Bilaga B

Det vid departementspromemorian fogade förslaget till lag om ersättning

för skada i följd av atomfartygs drift

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med

atomfartyg: fartyg som är utrustat med eu atomreaktoranläggning, vilken

användes eller är avsedd att användas såsom kraftkälla för framdrivande

av fartyget eller för annat ändamål;

innehavare av atomfartyg; den som enligt atomenergilagen den 1 juni

1956 har eller skall hava tillstånd att driva eller innehava sådant fartygs

reaktoranläggning eller som eljest råder över densamma;

atomolycka: en skadeorsakande händelse, vars skadeverkningar helt eller

delvis orsakats av de radioaktiva, giftiga, explosiva eller andra farliga

egenskaperna hos atombränsle, som vid tiden för händelsen nyttjades eller

var avsett att nyttjas i atomfartygs reaktoranläggning, eller av sådana egenskaper

hos atomprodukt, som alstrats i dylik anläggning.

Uttrycken atombränsle och atomprodukt skola i denna lag ha den innebörd

som angives i 1 § lagen den 3 juni 1960 om ansvarighet för skada i

följd av atomreaktordrift in. m. (atomansvarighetslagen).

Bestämmelserna i denna lag gälla icke atomolycka som är en följd av

krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig

eller uppror.

2 §.

Vad nedan i denna lag stadgas angående ansvarighet för skada i följd av

atomolycka skall äga tillämpning allenast såframt Konungen beträffande

visst atomfartyg förordnar därom.

3 §•

Såvitt annat icke följer av vad nedan sägs, skola bestämmelserna i 4—

15 §§ atomansvarighetslagen angående atomanläggningsinnehavares och statens

ansvarighet för atomskada äga motsvarande tillämpning i fråga om

atomfartygsinnehavares och statens ansvarighet för skada i följd av atomolycka.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 4 § atomansvarighetslagen skall

atombränsle eller atomprodukt icke auses vara under transport, då bränslet

eller produkten för atomfartygsinnehavares egen räkning föres såsom last

eller eljest finnes å fartyget.

4 §■

För skada å atomfartyget eller å egendom, som vid tiden för atomolyckan

fanns å fartyget och nyttjades eller var avsedd att nyttjas i förbindelse

med fartygets drift, utgår ej ersättning enligt denna lag. 5

5 §•

Atomfartygsinnehavares ansvarighet för skada i följd av en och samma

atomolycka skall vara begränsad till belopp som av Konungen för varje sär
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963

skilt fartyg bestämmes, dock högst tvåtusenfemhundra miljoner kronor.

Belopp soin nu sagts innefattar jämväl ränta och ersättning för rättegångskostnader.

Vad i 6 § andra stycket atomansvarighetslagen är stadgat skall ej äga tilllämpning

i fråga om personskada i följd av atomolycka.

6 §.

Anspråk på ersättning för skada i följd av atomolycka må ej göras gällande

mot annan än innehavare av atomfartyg eller, i fall som avses i 13 §

atomansvarighetslagen, staten, med mindre anspråket grundas å ett av Sverige

tillträtt internationellt fördrag.

7 §.

Vid tillämpning beträffande atomfartyg av bestämmelserna i 10 § atomansvarighetslagen

skall, i fall som avses i tredje stycket av sagda paragraf,

försäkringsbelopp som där sägs uppgå till minst det med stöd av denna

lag för fartygets innehavare fastställda ansvarighetsbeloppet ökat med en

femtedel därav; skyldighet att taga tilläggsförsäkring, varom i nämnda lagrum

stadgas, skall inträda så snart försäkringsbeloppet i följd av inträffat

försäkringsfall kan antagas komma att understiga ansvarighetsbeloppet.

8 §.

Har förordnande jämlikt 15 § första stycket atomansvarighetslagen meddelats

med avseende å ersättning för skada i följd av atomolycka, skall

vad i andra stycket av samma paragraf stadgas gälla allenast i fråga om

ansvarighet som grundas å fördrag varom ovan i 6 § sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1963 och äger giltighet under samma

tid som atomansvarighetslagen den 3 juni 1960.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963

59

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 februari

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordstrom,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 29 januari 1963 tillhandakomraet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 12 januari 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den

3 juni 1960 (nr 2A6) om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift

m. m. (atomansvarighetslag) och 2) lag om ersättning för skada i följd av

atomfartygs drift.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Ulf Nordenson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 februari 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 8 februari

1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 12 januari 1963 remitterade

förslagen till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1960 (nr 2i6) om

ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag);

samt

2) lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

Efter anmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer föredraganden,

att lagförslagen måtte, med vissa redaktionella jämkningar,

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

630080

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:120 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 a1 i texten
  2. 1LU 1963:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 a1 i texten