Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 2i6) samt lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift
1963-02-15 · 60 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 58 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:47, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 2i6) samt lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
1
Nr 47
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 2i6) samt lag om ersättning för
skada i följd av atomfartygs drift; given Stockholms
slott den 15 februari 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1960 (nr 246) om
ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag)
; samt
2) lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att atomansvarighetslagen, som har avseende å
landbaserade atomanläggningar och vars giltighetstid utgår den 31 december
1963, får fortsatt giltighet t. o. m. den 31 december 1965. Vidare föreslås
en särskild lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift med
samma giltighetstid som atomansvarighetslagen.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 47
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1960 (nr 246) om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag)
Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1960 om ersättning för skada
i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag), vilken gäller till
och med den 31 december 1963, skall äga fortsatt giltighet till och med den
31 december 1965.
Förslag
till
Lag
om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I denna lag förstås med
atomfartyg: fartyg som är utrustat med anläggning för utvinning av atomenergi
(atomreaktor), vilken användes eller är avsedd att användas såsom
kraftkälla, vare sig för framdrivande av fartyget eller för annat ändamål;
innehavare av atomfartyg: den som med tillstånd enligt atomenergilagen
den 1 juni 1956 eller eljest driver eller innehar sådant fartygs atomreaktor;
atomolycka: skadeorsakande händelse, vars skadeverkningar helt eller
delvis orsakats av radioaktiva, giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper
hos atombränsle, som nyttjats eller vid tiden för händelsen nyttjades
eller var avsett att nyttjas i atomfartygs reaktor, eller av sådana egenskaper
hos atomprodukt, vilken alstrats i dylik reaktor.
Uttrycken atombränsle och atomprodukt hava i denna lag den innebörd
som angives i 1 § atomansvarighetslagen den 3 juni 1960.
Bestämmelserna i denna lag gälla icke atomolycka som är en följd av
krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig
eller uppror.
2 §.
Vad i denna lag stadgas angående ansvarighet för skada i följd av atomolycka
skall äga tillämpning allenast såframt Konungen beträffande visst
atomfartyg förordnar därom.
3 §•
Såvitt annat icke följer av vad nedan stadgas skola beträffande ansvarighet
för skada i följd av atomolycka bestämmelserna i 4—15 §§ atomansvarighetslagen
äga motsvarande tillämpning med iakttagande av att vad där
3
Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963
sägs om atomanläggning och atomskada i stället skall avse atomfartyg och
skada i följd av atomolycka.
Vid tillämpning av bestämmelserna i 4 § atomansvarighetslagen skall
atombränsle eller atomprodukt icke anses vara under transport, då bränslet
eller produkten för atomfartygsinnehavares egen räkning föres å fartyget.
4 §‘
bör skada å atomfartyget eller å egendom, som vid tiden för atomolyckan
lanns å fartyget och nyttjades eller var avsedd att nyttjas i förbindelse med
fartygets drift, utgår ej ersättning enligt denna lag.
5 §.
Atomfartygsinnehavares ansvarighet för skada i följd av en och samma
atomolycka skall vara begränsad till belopp som Konungen för varje särskilt
fartyg bestämmer.
Yad i ® § andra stycket atomansvarighetslagen är stadgat skall ej äga
tillämpning i fråga om skada i följd av atomolycka.
Belopp som i första stycket sägs innefattar ej ränta och ersättning för
rättegångskostnader, såvida icke Konungen beträffande visst atomfartyg
förordnar annorlunda.
6 §.
Anspråk på ersättning för skada i följd av atomolycka må göras gällande
allenast mot innehavaren av atomfartyget eller, i fall som avses i 13 §
atomansvarighetslagen, mot staten, såframt ej annat följer av internationellt
fördrag, som tillträtts av Sverige, eller av bestämmelser grundade på
sådant fördrag.
7 §•
Vid tillämpning beträffande atomfartyg av bestämmelserna i 10 § atomansvarighetslagen
skall, i fall som avses i paragrafens tredje stycke första
punkten, försäkringsbeloppet uppgå till minst det för fartygets innehavare
fastställda ansvarighetsbeloppet ökat med en femtedel. Skyldighet att taga
tilläggsförsäkring, varom i nämnda stycke stadgas, skall inträda så snart
försäkringsbeloppet i följd av inträffat försäkringsfall kan antagas komma
att understiga ansvarighetsbeloppet.
8 §.
Har förordnande jämlikt 15 § första stycket atomansvarighetslagen meddelats
med avseende å ersättning för skada i följd av atomolycka, skall i
stället för vad som stadgas i andra stycket av samma paragraf gälla, att förordnandet
icke leder till inskränkning i ansvarighet som följer av fördrag
eller bestämmelser varom ovan i 6 § sägs.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar och äger giltighet
under samma tid som atomansvarighetslagen den 3 juni 1960.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, frågor angående fortsatt giltighet
av atomansvarighetslagen och angående lagstiftning om ersättning
för skada i följd av atomfartygs drift samt anför därvid följande.
Förenta Staternas regering har under våren 1961 hos Kungl. Maj:t gjort
framställning om tillstånd för det av Förenta Staterna genom United States
Maritime Administration innehavda atomdrivna handelsfartyget N. S. Savannah
att besöka Sverige och därvid angöra av svenska regeringen anvisade
hamnar. Framställningen har karaktären av en ansökan om tillstånd jämlikt
atomenergilagen den 1 juni 1956 att å svenskt territorium innehava och
driva fartygets atomreaktoranläggning. Ansökningen behandlas f. n. inom
handelsdepartementet.
Det ifrågasatta besöket av Savannah har bl. a. aktualiserat behovet av en
legislativ reglering av frågor rörande ersättning för skador, som orsakas i
samband med driften av atomdrivna fartyg. De i fråga om arten och omfattningen
extraordinära skaderisker, som är förbundna med driften av
atomreaktoranläggningar och det fredliga utnyttjandet av atomenergin över
huvud, har tidigare föranlett speciallagstiftning rörande vissa skadeståndsoch
försäkringsfrågor sammanhängande med atomreaktordrift. En provisorisk
atomansvarighetslag trädde sålunda i kraft den 1 juli 1960 och gäller till
och med den 31 december 1963. Lagen är emellertid tillämplig endast beträffande
landbaserade atomanläggningar och omfattar icke skador, som
uppkommer i samband med driften av atomreaktorer i fartyg eller andra
transportmedel.
Inom justitiedepartementet har under hösten 1962 utarbetats en promemoria
med förslag till lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift. Förslaget torde få åtfölja statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga
(bilaga B).
Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för
Västra Sverige, Göteborgs rådhusrätt, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, försäkringsinspektionen, delegationen för atomenergifrågor,
sjölagskommittén, Aktiebolaget Atomenergi, Svenska försäkringsbolags
Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1963
5
riksförbund, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges redareförening, Sjöassuradörernas
förening, Sveriges ångfartygs assurans förening, dispaschören i Göteborg,
Svenska hamnförbundet och Näringslivets trafikdelegation.
Jag anhåller nu att få upptaga den i departementspromemorian behandlade
frågan och i anslutning härtill även frågan om fortsatt giltighet av
atomansvarighetslagen.
Inledning
Den allmänna bakgrunden
Atomenergin har under de senaste åren kommit att tagas i anspråk även
inom sjöfarten. Atomdrivna fartyg till ett växande antal trafikerar världshaven
sedan flera år tillbaka. Förenta Staternas örlogsflotta torde numera
räkna ett 80-tal atomdrivna enheter, huvudsakligen u-båtar, och antalet
beräknas år 1970 uppgå till cirka 150. Ehuru några säkra uppgifter icke
föreligger, torde också finnas ett antal sovjetryska atomdrivna örlogsfartyg.
Även Storbritannien har numera åtminstone en atomdriven ubåt.
Hittills har emellertid endast två atomdrivna handelsfartyg tagits i drift.
Den ryska atomisbrytaren Lenin opererar sedan flera år tillbaka i Norra
Ishavet och passerade redan år 1960 genom Östersjön och Stora Bält. Det
amerikanska statsägda atomdrivna handelsfartyget Savannah sjösattes år
1959 men företog först i mars 1962 den första provtur, vid vilken reaktoranläggningen
utnyttjades för fartygets framdrivande. Även de resor Savannah
härefter företagit har närmast haft karaktären av provturer.
På amerikansk sida har man redan på ett tidigt stadium inriktat sig på
att göra en »good-will-resa» med Savannah till de västeuropeiska länderna.
Förhandlingar med flera av dessa länder inleddes redan år 1960 med syfte
att få till stånd överenskommelser rörande de säkerhets- och ansvarighetsfrågor
och liknande problem, som aktualiseras i samband med ett besök av
fartyget i dessa länders territorialvatten och hamnar. Enligt föreliggande
uppgifter kommer Europa-resan att genomföras under våren 1963, sannolikt
i april—maj.
Förenta Staterna har under 1962 träffat avtal med Grekland och Västtyskland.
Förhandlingarna med Norge har också avancerat långt. Med Sverige
upptogs på sedvanlig diplomatisk väg preliminära förhandlingskontakter
i början av år 1961. Förhandlingarna har från svensk sida förts under
ledning av utrikesdepartementets rättsavdelning. Vid förhandlingar i januari
och november 1961 samt i november 1962 med representanter för
United States Maritime Administration — del statliga organ som närmast
är ansvarigt för fartyget — och för United States Atomic Energy Commission
har på svensk sida även deltagit representanter för bl. a. handels- och
justitiedepartementen, sjöfartsstvrelsen samt delegationen för atomenergifrågor.
Avsikten är att avslutande förhandlingar skall äga rum under våren
1963, sannolikt i mars.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1963
Vid förhandlingarna har från amerikansk sida framlagts vissa förslag till
avtal mellan de båda regeringarna rörande Savannah’s planerade besök i
Sverige. Avtalsförslagen berör dels säkerhets- och ordningsfrågor, dels frågor
rörande skadeståndsansvar för atomskador, som kan uppkomma i Sverige
som följd av olyckor vartill fartyget kan ge upphov under eller i anslutning
till besök här i landet.
Såvitt gäller ordnings- och säkerhetsfrågorna erbjuder den svenska koncessionslagstiftningen
— atomenergilagen den 1 juni 1956 — en legislativ ram
inom vilken dessa spörsmål, på grundval av bilaterala förhandlingar, kan
få en tillfredsställande lösning. De säkerhetsåtgärder som bör vidtagas och
de ordningsföreskrifter som av säkerhetsskäl bör meddelas kan intagas såsom
villkor i ett av Kungl. Maj :t med stöd av atomenergilagen meddelat tillstånd
för Förenta Staterna (U. S. Maritime Administration) att inom
svenskt territorium inneha och driva Savannah’s reaktoranläggning (se särskilt
2 § och 4 § andra stycket atomenergilagen). Ansökan om sådant tillstånd
ingavs av den amerikanska regeringen till Kungl. Maj:t på försommaren
1961. Ansökningen behandlas f. n. inom handelsdepartementet, och
beredningen av ärendet har nu avancerat så långt, att ett slutligt ställningstagande
torde kunna ske under våren 1963.
Vad återigen skadeståndsfrågorna beträffar är situationen mer komplicerad.
En i och för sig tilltalande och smidig lösning skulle givetvis vara,
att det inom ramen för ett bilateralt avtal etablerades ett fristående och av
vanliga civilrättsliga regler om utomobligatoriskt skadeståndsansvar i princip
oberoende ersättningssystem, som beredde eventuella skadelidande i
händelse av en olycka ett från svensk synpunkt godtagbart och effektivt
ekonomiskt skydd. Det har emellertid under förhandlingarna från amerikansk
sida gjorts klart, att en dylik lösning icke ligger inom räckhåll. Av
konstitutionella skäl torde nämligen Förenta Staternas regering vara förhindrad
att i ett bilateralt avtal intaga några som helst materiella ersättningsregler,
Problemet måste därför i stället lösas på grundval av ett skadeståndsrättsligt
ersättningssystem. Förenta Staternas regering är å andra
sidan härvid beredd att genom avtal förplikta amerikanska staten att icke
åberopa immunitet i mål, som anhängiggöres vid svensk domstol och avser
anspråk på ersättning för skador i följd av eu utav Savannah orsakad
»atomolycka» — och att sålunda underkasta sig svensk domstols
jurisdiktion -— ävensom att icke beträffande dylika anspråk påkalla tilllämpning
av regler i svensk eller annan lagstiftning om begränsning av
redares skadeståndsansvar. Under hänvisning till vissa regler i den amerikanska
atomenergilagstiftningen angående s. k. indemnification agreements
erinras i de från amerikansk sida framlagda avtalsförslagen tillika om
att enligt ett för Savannah gällande indemnification agreement den amerikanska
staten håller envar, som enligt lag kan komma att göras ansvarig
för skada i följd av en utav Savannah orsakad atomolycka, skadeslös intill
ett belopp av 500 miljoner dollar för varje olycka.
För den händelse Savannah under eller i anslutning till ett besök i Sve
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
rige orsakar en olycka eller eljest här ger upphov till skador blir svensk
domstol enligt interna svenska kompetensregler i och för sig behörig att
handlägga de anspråk på skadeersättning, vartill händelsen må föranleda.
Helt oberoende av det åtagande i immunitetsfrågan, som från amerikansk
sida ställts i utsikt, torde Förenta Staternas regering icke i mål angående
dylika ersättningsanspråk åtnjuta immunitet vid svensk domstol. Savannah
är visserligen i och för sig att anse som statsfartyg. Det drives enligt föreliggande
uppgifter av U.S. Maritime Administration, ett statligt (federalt)
organ med offentligrättsliga funktioner, som vid utövande av sin verksamhet
med avseende å Savannah företräder amerikanska staten såsom fartygets
ägare och »operatör». Detta oaktat lärer fartyget knappast kunna anses
nyttjat för »statsändamål»; det torde i stället få anses nyttjat för »affärsdrift»,
i all synnerhet som det enligt uppgift kommer att föra last och
passagerare under resan till Europa. Vid sådant förhållande kan Förenta
Staterna med hänsyn till bestämmelserna i 1—3 §§ lagen den 7 juni 1938
med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg m. m. icke åberopa immunitet.
Det bör dock framhållas, att man numera på amerikansk sida
syns vilja hävda att fartyget åtminstone under sin första resa till Europa
bör anses nyttjat uteslutande för statsändamål. Om denna uppfattning skulle
vara riktig, blir emellertid resultatet i praktiken detsamma som om fartyget
ansetts nyttjat för affärsdrift, eftersom amerikanska regeringen som
nämnts kommer att förbinda sig att icke åberopa immunitet i händelse av
en av Savannah orsakad atomolycka.
I mål vid svensk domstol mot amerikanska staten (U.S. Maritime Administration)
om ersättning för (atom-)skada, vartill fartyget givit upphov i
Sverige, torde enligt svenska internationelltprivaträttsliga regler i princip
svensk lag bli tillämplig. I och för sig skulle visserligen kunna ifrågakomma
att i avseende å grunderna för beräkningen av det begränsade redareansvarets
omfattning i stället tillämpa flaggans lag1, d. v. s. beträffande
Savannah amerikansk rätt. Detta blir dock i förevarande fall utan betydelse
med hänsyn till Förenta Staternas avtalsmässiga åtagande att i mål av
förevarande art inför svensk domstol över huvud icke åberopa några regler
i vare sig svensk eller utländsk rätt angående redareansvarets begränsning.
I fråga om ansvarighetsgrunden, skadeståndens beräkning, verkan av
medvållande etc. har man sålunda att räkna med att svensk lag blir tillämplig.
Då det f. n. i svensk rätt icke finns några speciella regler angående ansvarighet
för skada orsakad av atomdrivet fartyg, innebär detta, att — med
nyss angivna undantag för reglerna om begränsning av redareansvaret —
ersättningsfrågorna kommer att bedömas enligt allmänna sjörättsliga skadeståndsregler.
I departementspromemorian ifrågasättes, huruvida dessa skadeståndsregler
kan anses erbjuda de skadelidande ett tillfredsställande skydd. Man har
1 Nordiske domme i sjöfartsanliggender (ND) 1958 s. 1 och s. 45; jfr 1959 s. 376 och 1961)
s. 229.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963
på förevarande område att göra med skaderisker och skadeverkningar av
exceptionell art och extraordinär omfattning. I detta hänseende må hänvisas
till den redogörelse för atomenergin, den radioaktiva strålningens medicinska
verkningar samt olycksfallsriskerna i atomanläggningar, som lämnats
i proposition 1960: 140 med förslag till provisorisk lagstiftning om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift in. in. (s. 7 ff). Vad där sägs
har visserligen i första hand avseende å landbaserade atomreaktorer och
andra atomanläggningar men äger fullt ut giltighet även då det gäller atomreaktorer
i fartyg (eller andra transportmedel). Snarast torde det förhålla
sig så, att riskerna för att en olycka skall få en katastrofartad omfattning
är större beträffande atomreaktorer i fartyg, eftersom man här har att göra
med rörliga reaktorer, som kan komma att befinna sig inom eller i omedelbar
närhet av mycket tätbebyggda områden, såsom exempelvis större
hamnstäder.
Redan med hänsyn till vad nu sagts synes det stå klart, att det från principiella
och sakliga synpunkter icke finns anledning att bedöma skadeståndsoch
ersättningsfrågorna annorlunda då det gäller skador, som uppkommer
i följd av driften av atomfartyg, än då fråga är om skador, till vilka driften
vid de landbaserade atomreaktoranläggningarna kan ge upphov. I vart fall
bör de skadelidande i det förra fallet icke i ersättningshänseende bli sämre
ställda än de som drabbas av skador i följd av olyckor i landbaserade anläggningar.
De speciella förhållanden, som i fråga om skadornas art och skaderiskernas
omfattning råder på atomenergiområdet, har i ett flertal länder föranlett
skadeståndsrättslig speciallagstiftning för detta verksamhetsområde.
Nationell lagstiftning i detta hänseende finns sålunda numera i bl. a. Förenta
Staterna, Storbritannien, Västtyskland, Schweiz, Danmark, Belgien och
Japan. I Sverige gäller sedan den 1 juli 1960 lagen den 3 juni 1960 om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslagen).
Lagen är av provisorisk karaktär; dess giltighetstid är begränsad och
utgår den 31 december 1963. Den är tillämplig endast beträffande landbaserade
atomanläggningar. Utmärkande för flertalet av här åsyftade nationella
lagar — däribland även den svenska — är att den som bedriver atomenergiverksamhet
härigenom ålägges ett i flera avseenden strängare och
längre gående ansvar än som gäller enligt eljest tillämpliga, allmänna skadeståndsregler.
Den svenska atomansvarighetslagen har tillkommit|i nära anslutning till det
mellanstatliga lagstiftningssamarbete, som under senare år i vidgad omfattning
bedrivits -— och fortfarande bedrives — på förevarande rättsområde och
som framför allt betingats av atomenergiverksamhetens utpräglat internationella
karaktär. Sverige har medverkat och medverkar alltjämt aktivt i
detta samarbete. Man har också anledning räkna med, att det svenska lagstiftningsarbetet
även i framtiden kommer att bedrivas i nära anslutning
till det internationella samarbetet och att vår lagstiftning kommer att utformas
på grundval av de överenskommelser vari detta arbete delvis redan
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1963
har resulterat och framdeles kan komma att resultera. Med hänsyn härtill
synes det motiverat att — innan en redogörelse lämnas för den svenska
atomansvarighetslagens innehåll — i korthet redovisa det aktuella läget beträffande
det internationella lagstiftningssamarbetet. Detta är så mycket
mera påkallat som detta arbete under de senaste åren också direkt avsett
frågan om ansvarighet för skador orsakade av atomfartyg.
Det internationella lagstiftningssamarbetet
htt under åren 1957—1960 inom dåvarande organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete (OEEC), numera organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling (OECD), under svensk medverkan bedrivet konventionsarbete
ledde till att organisationens råd den 29 juli 1960 antog en »Konvention
angående skadeståndsansvar på atomenergins område» (»Convention
on third party liability in the field of nuclear energy»). Konventionen
gäller endast landbaserade atomanläggningar. Den har signerats av sexton
av organisationens medlemsländer, däribland Sverige, som undertecknade
konventionen den 17 september 1960. Konventionen träder i kraft, när den
ratificerats av fem signatärmakter. Den har hittills ratificerats av två stater,
nämligen Spanien och Turkiet.
OECD-konventionen innehåller bl. a. regler om att atomanläggningsinnehavares
skadeståndsansvar skall vara begränsat till lägst 5 miljoner dollar
(»europeiska betalningsenheter»). Redan under konventionsförhandlingarna
framkom emellertid från vissa av de till den europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEC) anslutna ländernas sida missnöje med denna reglering;
man önskade ett väsentligt högre ersättningsbelopp. Inom sex-staternas
atomenergiorgan Euratom upptogs därför redan år 1959 arbete på en tillläggskonvention
till OECD-konventionen. Detta arbete syftade till att regionalt
inom EEC-ländernas område etablera ett ersättningssystem, delvis
byggt På ömsesidigt och kollektivt statsansvar, som skulle tillförsäkra de
skadelidande ett ersättningsbelopp på sammanlagt 120 miljoner dollar för
varje olycka. Då detta arbete i slutet av år 1961 närmade sig sin fullbordan,
inbjöd Euratoin-länderna övriga OEGD-konventionens signatärmakter att
deltaga i det avslutande konventionsarbetet inom Euratom med sikte på att
vinna största möjliga anslutning till tilläggskonventionen. Inbjudan antogs
av samtliga berörda stater, och det fortsatta konventionsarbetet inom Euratom
har under våren 1962 bedrivits under medverkan av bl. a. de skandinaviska
länderna. Arbetet på expertnivå avslutades i juni 1962, och ett konventionsutkast
har remitterats till de deltagande ländernas regeringar för
eventuella yttranden. En diplomatisk konferens för slutbehandling av frågan
har sammankallats till slutet av januari 1963.
Delvis parallellt med arbetet inom OECD har i regi av Förenta Nationernas
atomenergiorgan, »International Atomic Energy Agency» (IAEA), med säte
i Wien, bedrivits arbete för att upprätta en världsomfattande konvention rörande
landbaserade atomanläggningar. Även i detta arbete har Sverige i viss
mån medverkat. Arbetet inom eu våren 1961 tillsatt grupp av regeringsex
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nv 47 år 1963
perter avslutades vid ett möte mellan experterna i oktober 1962. Eu diplomatisk
konferens har sammankallats till den 29 april 1963 för att om möjligt
slutföra arbetet och antaga en konvention.
Beträffande såväl OECD-konventionen som IAEA-utkastet till eu världskonvention
gäller som redan nämnts, att tillämpningsområdet är begränsat
till skador som uppkommer i samband med driften av landbaserade atomanläggningar.
Atomdrivna fartyg och över huvud atomreaktorer i fartyg
eller andra transportmedel är enligt uttryckliga stadganden undantagna
från konventionernas tillämpningsområden.
Frågan om tillskapandet av en internationell konvention angående skadeståndsansvar
för s. k. atomfartyg aktualiserades emellertid redan år 195S
inom »Comité Maritime International» (CMI). Inom CMI utarbetades hösten
1959 ett konventionsutkast. Frågan togs därefter upp även inom IAEA. Vid
en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel i maj 1962, vid vilken Sverige
var representerat, antogs en »Konvention angående skadeståndsansvar för
redare (operatörer) av atomfartyg» (»Convention on the Liability of Operators
of Nuclear Ships»). Konventionen signerades av tio stater, dock icke
något av de länder som f. n. har atomfartyg i sina örlogs- eller handelsflottor
(Förenta Staterna, Sovjetunionen och Storbritannien). Sverige har
icke undertecknat konventionen.
Man uppnådde redan tidigt under de internationella överläggningarna
enighet om huvudprinciperna för den rättsliga regleringen av ansvarighetsoch
ersättningsfrågorna. Dessa grundläggande principer, på vilka de här
ifrågavarande konventionerna vilar, avviker i flera hänseenden väsentligt
från de hos oss och i flertalet andra länder gällande allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatserna. Konventionernas reglering innebär, att atomenergiverksamhetens
utövare skall bära ett strängare och mera vittgående ansvar
än som skulle följa av eljest tillämpliga skadeståndsregler. Skälen
härtill har redan berörts i det föregående: skadeverkningarnas mycket
speciella art och extraordinära omfattning samt möjligheterna av olyckor
av ren katastrofkaraktär med både i tid och rum hart när oöverskådliga
verkningar — som icke kan helt elimineras genom aldrig så rigorösa säkerhetsföreskrifter
— skjuter allmänhetens berättigade intresse av att erhålla
ett betryggande ekonomiskt skydd i händelse av en atomolycka i förgrunden
och framtvingar en specialreglering av ersättningsfrågorna. Vid reglernas
utformning har man å andra sidan också haft att taga hänsyn till betydelsen
av att icke atomenergiverksamhetens fortsatta utveckling onödigtvis
hämmas eller förhindras.
De huvudprinciper som här avses kan sammanfattas i följande fyra
punkter:
1. Ansvarighet för atomskada skall åvila innehavaren av vederbörande
atomanläggning (atomfartyg) på rent strikt grund.
2. Ansvarigheten skall vara begränsad till beloppet och i tiden (frågan om
ansvarighetens begränsning i tiden är av särskild betydelse med hänsyn
till förekomsten av »sena skador»).
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 är 1963
•j- Anläggningsinnehvaren skall täcka sin ansvarighet genom försäkring
eller annan likvärdig säkerhet.
4. Ansvaret skall kanaliseras till anläggningsinnehavaren, d. v. s. ingen
annan än denne skall kunna göras ansvarig för atomskada, och innehavarens
regressrätt mot tredje man skall i avsevärd mån begränsas.
Beträffande de närmare överväganden, som ligger till grund för dessa
principer, må här ytterligare hänvisas till vad som anföres i atomskadeutredningens
betänkande »Atomansvarighet I», s. 24 ff (SOU 1959:34).
Ehuru konventionerna och konventionsförslagen företer delvis betydande
olikheter på enskilda punkter, är de dock samtliga uppbyggda på angivna
grundsatser. Ett i princip och i sina huvuddrag enhetligt ersättningssystem
kommer alltså att gälla för såväl innehavare av landbaserade atomanläggningar
soin redare av atomfartyg. Skiljaktigheter av stor praktisk om än
icke principiell betydelse föreligger dock i två hänseenden mellan dessa
båda grupper av »operatörer». Det gäller främst ansvarighetsbeloppets storlek.
Enligt OECD-konventionen skall detta som nämnts utgöra lägst 5 miljoner
dollar för varje händelse — beloppet kan alltså genom nationell lagstiftning
sättas högre — under det att motsvarande belopp fixerats till 100
miljoner dollar i fartygskonventionen. Detta sammanhänger främst med
att såsom tidigare antytts riskerna för omfattande skador måste anses vara
större i fråga om rörliga reaktoranläggningar på fartyg än då det gäller
landbaserade anläggningar. Emellertid bör uppmärksammas, att i de OECDländer
som eventuellt i en framtid ansluter sig till Euratom-konventionen
det totala ersättningsbeloppet — men på grund av konventionens system
icke nödvändigtvis operatörens ansvarighetsbelopp — kommer alt bli 120
miljoner dollar för de landbaserade anläggningarna. Vidare föreligger den
skillnaden, att enligt fartygskonventionen vederbörande fartygs hemland (»licensstat»)
skall bära ett garantiansvar för den del av ansvarighetsbeloppet,
som icke kan täckas genom försäkring, och att ett dylikt garantiansvar
föreligger även för ersättningar, som av någon anledning ej kan utgå av
törsäkringen, under det att något statligt garantiansvar ej finns uttryckligen
stadgat i OECD-konventionen. I praktiken torde dock skillnaden ej bli så
stor, eftersom det finns anledning räkna med att flertalet OECD-länder av
omsorg om de skadelidande kommer att genom nationell lagstiftning införa
något slags garantiansvar för staten. De olikheter i övrigt i avseende å de
materiella ersättningsreglerna, som fartygskonventionen företer i jämförelse
med konventionerna för landbaserade anläggningar, är närmast att betrakta
som smärre modifikationer utan principiell räckvidd; till dels är
dessa olikheter betingade av speciella hänsyn till de sjörättsliga förhållandena.
/ten snenska atonumsvnrighetslrigen
Den provisoriska atomansvarighetslagen är baserad på OECD-konventionens
huvudprinciper. Atomanläggningsinnehavare skall sålunda enligt lagen
vara ansvarig för atomskada på rent strikt grund. Hans ansvarighet är begränsad
till 25 miljoner kronor för atomskador i följd av eu och samma
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
händelse. Vidare stadgas obligatorisk försäkringsplikt. Preskriptionstiden
liar i överensstämmelse med OECD-konventionens reglering satts till tio är
från den händelse, som gav upphov till skadan. Ansvaret kanaliseras till uniäggningsinnehavaren
— undantag göres blott, av hänsyn till äldre internationella
konventioner, för skador som uppkommer i t Öl j d av begagnande av
fartyg eller andra transportmedel. Anläggningsinnehavarens regressrätt är
begränsad till fall av uppsåtligt handlande pa den skadevållandes sida.
Slutligen innehåller lagen vissa bestämmelser om statsansvar. Staten skall
dels bära ett subsidiärt garantiansvar för de ersättningar anläggningsinnehavaren
är skyldig att utge, dels svara direkt gentemot de skadelidande för
skador, som yppas först efter den tioåriga preskriptionstidens utgång men
inom trettio år från olyckan, dels ock — enligt grunder som bestämmes av
Kungl. Maj :t och riksdagen i varje enskilt fall — utge ersättning lör skador,
som icke täcks av ansvarighetsbeloppet.
Lagen utarbetades med sikte på att icke försvåra genomförandet av en
permanent lagstiftning, helt byggd på OECD-konventionen. Skälet till att
en provisorisk lagstiftning över huvud genomfördes, innan konventionsarbetet
inom OECD avslutats, var att Aktiebolaget Atomenergis materialprovningsreaktor
i Studsvik (R 2) skulle tagas i bruk (»gå kritisk») på försommaren
1960; man ansåg i det läget nödvändigt att få en speciallagstiftning,
som tillgodosåg kravet på ett tillfredsställande ekonomiskt skydd mot
skador som kunde uppkomma i händelse av en olycka i denna anläggning
eller i samband med transporter av atombränsle m. m. till och från anläggningen.
Med denna utgångspunkt ansågs det icke vara skäl att sträcka sig
längre än till en nödvändig »minimireglering» av skadestånds- och försäkringsfrågorna.
Tillämpningsområdet är sålunda begränsat till olyckor, som
inträffar inom riket — internationella transporter berörs icke i denna lag.
Vidare sattes ansvarighetsbeloppet till det i OECD-konventionen fastställda
minimibeloppet, 5 miljoner dollar (25 miljoner kronor); frågan huruvida
beloppet i en framtida permanent lagstiftning möjligen borde sättas högre
lämnades öppen. Spörsmålet om ansvarighetsbeloppets storlek var från de
skadelidandes synpunkt av mindre betydelse i betraktande av att i lagen också
intogs bestämmelser om statligt ansvar för såväl katastrofskador som
»sena skador».
Den provisoriska lagens bestämmelser kommer att närmare beröras i det
följande i samband med motiven till det nu framlagda lagförslaget. Det bär
dock redan i detta sammanhang påpekas, alt den provisoriska lagen i likhet
med OECD-konventionen uttryckligen gör undantag från tillämpningsområdet
för »atomreaktor som begagnas i fartyg eller annat transportmedel».
Nuvarande rättsläge beträffande atomfartggsinnehavares ansvarighet
Då atomansvarighetslagen icke är tillämplig å atomreaktor som begagnas
i fartyg, blir som tidigare nämnts allmänna och sjörättsliga skadeståndsregler
att tillämpa beträffande skador orsakade i samband med driften av atomfartyg.
Detta säges i departementspromemorian innebära, att ersättnings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1963
13
skyldighet kan åläggas fartygets redare endast enligt den allmänna culparegeln
eller enligt reglerna om principalansvar i 8 § sjölagen. En förutsättning
för ansvarighet är sålunda enligt promemorian, att vållande till skadan ligger
antingen redaren själv till last eller att sådant vållande kan påvisas hos
någon av fartygets besättning eller hos lots eller annan, som på redarens eller
befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst. Är redaren själv
fri från vållande, äger han rätt att jämlikt reglerna i 254—266 §§ sjölagen
begränsa sitt ansvar. För Savannah’s vidkommande skulle — med utgångspunkt
från föreliggande uppgifter om fartygets dräktighet — begränsningsreglerna
medföra, att det totala ansvarighetsbeloppet i händelse av en olycka
skulle stanna vid cirka tre och en halv miljoner kronor. Som tidigare anmärkts
har emellertid Förenta Staternas regering förklarat sig beredd att
avstå från att påkalla tillämpning av begränsningsreglerna.
Enligt svensk rätt är redare icke skyldig att hålla ansvarsförsäkring eller
ställa annan säkerhet för den ansvarighet han må kunna ådraga sig för
skador, som orsakas i samband med fartygets drift. Bestämmelserna i atomansvarighetslagen
om obligatorisk försäkringsplikt för innehavare av atomanläggning
saknar sålunda motsvarighet beträffande redare av atomfartyg.
Reglerna i atomansvarighetslagen om kanalisation av ansvaret till atomanläggningens
innehavare saknar motsvarighet inom sjörätten. I händelse
ett atomdrivet fartyg orsakar skada, föreligger sålunda icke hinder mot att
ersättningstalan föres mot annan än fartygets redare. Till skillnad från vad
som gäller beträffande en atomanläggningsinnehavare har också redaren
av ett atomfartyg i princip oinskränkt regressrätt mot skadevållande tredje
man.
Det finnes icke i svensk rätt några mot atomansvarighetslagens regler
svarande bestämmelser om statsansvar, såvitt gäller skador orsakade avfartyg.
En det begränsade redareansvaret supplerande ersättning av statsmedel
kan således ej utgå, med mindre särskilda bestämmelser utfärdas
därom.
För att särskilt belysa det rättsläge, som råder beträffande Savannah,
torde här även böra redovisas vissa bestämmelser, som i kraft av den amerikanska
atomenergilagstiftningen gäller för detta fartyg.
Den amerikanska atomenergilagen (»Atomic Energy Ad» eller »PriceAnderson
Ad» av år 1954) innehåller praktiskt taget icke några materiellrättsliga
skadeståndsregler. Skadeståndsrätten regleras i Förenta Staterna
huvudsakligen genom delstaternas interna lagstiftning. Atomenergilagen —
vari huvudsakligen upptagits regler rörande organisation, forskning, produktion,
koncessionstvång, patent etc. på atomenergiverksamhetens område
— innehåller detta oaktat vissa bestämmelser av stort intresse i förevarande
sammanhang.
Lagen ger inledningsvis en rad definitioner, av vilka särskilt må nämnas
definitionerna av »nuclear incident» och »public liability»; den närmare
innebörden av dessa uttryck beröres i det följande. Enligt section 170 a skall
i varje licens, som enligt lagens koncessionsregler utfärdas av den ameri
-
14
Kungl. Maj. ts proposition nr M år 7.9(13
kanska atomenergikommissionen (»Atomic Energy Commission», i fortsättningen
kallad AEC), såsom ett koncessionsvillkor föreskrivas, att licensinnehavaren
skall ställa och vidmakthålla finansiell garanti (»financial
protection») för täckning av »public liability claims», d. v. s. å legala ansvarighetsregler
grundade anspråk i anledning av atomolycka (»nuclear
incident»). Enligt section 170 b skall denna finansiella garanti avse belopp,
som motsvarar vad som kan täckas genom privat ansvarsförsäkring, med
möjligheter dock för AEC att under vissa betingelser fastställa ett lägre
belopp. I section 170 a föreskrives vidare, att licensinnehavaren skall med
AEC ingå och vidmakthålla ett s. k. »indemnification agreement». Innebörden
av ett dylikt avtal är, enligt section 170 c, att kommissionen förbinder
sig att hålla licensinnehavaren och envar annan, som enligt lag kan komma
att hållas ansvarig för skador i följd av atomolycka (»persons indemnified»),
skadeslösa i avseende å dylikt ansvar (»public liability») intill ett
sammanlagt belopp av 500 miljoner dollar för varje olycka utöver beloppet
av sådan finansiell garanti, som avses i section 170 a och b. Avtalet skall
täcka »public liability arising from nuclear incidents» och »arising out of
or in connection with the licensed activity». I det angivna beloppet inräknas
rättegångskostnader (»reasonable costs of investigating and settling
claims and defending snits for damage»).
Enligt section 170 c skall ansvarigheten i anledning av en atomolvcka för
licensinnehavaren och envar annan, som må kunna göras ansvarig för
skada i följd av olyckan (»liability for a single nuclear incident of persons
indemnified»), vara begränsad till ett sammanlagt belopp motsvarande summan
av vad som täckes genom »financial protection» och 500 miljoner dollar,
rättegångskostnader inräknade. I denna del innehåller sålunda lagen
en materiellrättslig skadeståndsregel.
Savannah och dess reaktoranläggning torde visserligen i och för sig omfattas
av bestämmelserna i Price-Anderson Act. Enligt uttryckligt stadgande
i section 103 d må emellertid licens icke utfärdas för anläggningar,
som ej befinner sig under Förenta Staternas jurisdiktion. Ett »indemnification
agreement», som AEC ingår beträffande Savannah, skulle sålunda
icke avse skador, som uppkommer under det Savannah befinner sig i annat
land än hemlandet, eftersom ett dylikt avtal endast kan ingås beträffande
licensierade anläggningar. Detta torde vara anledningen till att man
år 1959 införde en särskild bestämmelse beträffande Savannah i form av
en ny »subsection 1» till section 170 (Public Law 85—602). Enligt denna
bestämmelse bemyndigas AEC för tiden intill den 1 augusti 1967 att ingå
»indemnification agreement» beträffande Savannah med envar som är sysselsatt
med planering, utveckling, konstruktion, reparation, underhåll eller
nyttjande av fartyget. AEC äger härvid kräva, att vederbörande håller finansiell
garanti till täckande av ansvarighet för skada i följd av atomolvcka,
som uppkommer i samband med fartygets drift, reparation, underhåll
etc. Garantins belopp och de villkor i övrigt, som skall gälla beträffande
denna, fastställes av AEC. Genom »indemnification agreement» skall
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
i övrigt AEC förbinda sig att hålla envar, som kan göras ansvarig i anledning
av en dylik olycka (»person indemnified»), skadeslös intill ett belopp
av 500 miljoner dollar utöver beloppet av den finansiella garantin, rättegångskostnader
inberäknade.
I samband med införandet av den särskilda bestämmelsen beträffande
Savannah gjordes en utvidgning av definitionen av begreppet »nuclear incident».
Denna definition avsåg ursprungligen uteslutande händelser, som
inträffade inom Förenta Staterna. Härtill gjordes nu det tillägget, att begreppet
vid tillämpning av nämnda bestämmelse i stället skulle avse händelser
utanför Förenta Staternas territorium.
Enligt det förslag till avtal rörande Savannah’s tilltänkta besök i Sverige,
som framlagts från amerikansk sida, är ett »indemnification agreement»
enligt section 170(1) i Price-Anderson Act i kraft mellan AEC och U.S. Maritime
Administration. Hittills har icke för Savannah tecknats någon försäkring
eller ställts annan finansiell garanti, och ansvarigheten är därför
f. n. uteslutande täckt av berörda »indemnification agreement», vilket avser
ett ersättningsbelopp å tillhopa 500 miljoner dollar för varje atomolycka.
I departementspromemorian uttalas sammanfattningsvis, att situationen
i huvudsak skulle bli följande, om avtal slutes mellan Förenta staterna och
Sverige enligt tidigare angivna riktlinjer men några lagstiftningsåtgärder
icke vidtages här i landet för att reglera frågan om ansvarighet för skador,
till vilka av Savannah orsakad atomolycka kan ge upphov.
Svensk domstol blir i enlighet med allmänna regler om svensk domstols
behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål och utan hinder av
eljest möjligen gällande immunitetsregler behörig att handlägga mot Förenta
Staternas regering eller U.S. Maritime Administration riktade anspråk
på skadeersättning. Frågan, huruvida skadeståndsskyldighet föreligger eller
ej blir att bedöma enligt allmänna sjörättsliga skadeståndsregler, vilket
i princip synes innebära, att ansvar förutsätter styrkt culpa hos fartygets
redare eller någon för vilken han enligt 8 § sjölagen svarar. Reglerna
i den svenska sjölagen om redareansvarets begränsning blir ej tillämpliga,
enär dessa regler torde vara dispositiva i den meningen, att redaren kan
med bindande verkan avstå från att påkalla deras tillämpning, samt Förenta
Staternas åtagande i detta hänseende torde innefatta tillfyllestgörande garantier
för att åtagandet infrias även i förhållande till enskilda skadelidande
vid tvist inför svensk domstol. Såvitt gäller ersättningsbelopp intill eu
sammanlagd summa av 500 miljoner dollar eller cirka 2,5 miljarder kronor
kommer i kraft av »indemnification agreement» garantier att finnas
för att de utdömda ersättningarna också betalas. Det förutsättes härvid, att
Förenta Staternas avtalsmässiga åtaganden uttryckligen eller underförstått
också innefattar förpliktelse för Förenta Staternas regering att för tillgodoseende
av ersättningsanspråk, som blivit domfästa genom svensk domstols
laga kraft ägande dom i mål mot nämnda regering eller U.S. Maritime
Administration, ställa erforderliga medel till förfogande intill nyss angivna
maximibelopp, och detta oavsett huruvida anspråken enligt de interna ame
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr kl år 1963
rikanska reglerna är täckta av privat finansiell garanti eller — såsom för
närvarande — omfattas av föreliggande »indemnification agreement».
I och för sig föreligger icke hinder mot att anspråk på ersättning för skador
varom här är fråga riktas mot annan än fartygets redare (»operatör»),
exempelvis mot redare av annat fartyg, som till följd av vållande å detta
fartygs sida kolliderat med Savannah och därigenom orsakat olyckan, eller
mot annan person som varit vållande till skadorna. Den rent ekonomiska
betydelsen härav är emellertid ringa i betraktande av att föreliggande »indemnification
agreement» gäller till förmån icke blott för Savannah’s redare
eller operatör utan även för envar annan, som må kunna göras ansvarig
för skador i följd av en utav Savannah orsakad atomolycka. Detsamma
gäller i avseende å de regressanspråk, som fartygets redare må kunna rikta
mot skadevållande tredje man.
Huvuddragen av förslaget
Departementspromemorian
I fråga om behovet av en speciallagstiftning för atomfartgg framhålles i
promemorian, att det rådande rättsläget från flera synpunkter är otillfredsställande.
För det första måste det anses utgöra ett oeftergivligt krav, att
ansvar för sådana skador som här avses — i likhet med vad som nu gäller
enligt den svenska atomansvarighetslagen beträffande atomskador i följd
av olyckor i landbaserade atomanläggningar — skall kunna åläggas redaren
(»operatören») på rent strikt grund. Det är enligt promemorian vidare
angeläget, att även beträffande nu ifrågavarande skador en kanalisering
av ansvaret till vederbörande operatör kommer till stånd. Såvitt avser Savannah
täcker visserligen föreliggande »financial protection» eller »indemnification
agreement» som nämnts skadeståndsansvar för envar, som kan
göras ansvarig i anledning av en olycka. Detta oaktat måste det anses vara
ett önskemål, att redan möjligheten till processer mot andra än atomfartygsinnehavaren
elimineras. I synnerhet föreligger ett behov av skydd för
redare av svenska konventionella fartyg mot att deras fartyg beläggs med
kvarstad eller att liknande säkerhetsåtgärder vidtas; eventuella förluster i
anledning av dylika åtgärder kan icke med säkerhet förväntas bli täckta
med amerikanska statsmedel i kraft av ett »indemnification agreement».
Gällande skadeståndsregler erbjuder icke heller något som helst skydd för
de skadelidande, vilkas skador yppas först efter utgången av den allmänna
tioåriga preskriptionstiden.
Mot denna bakgrund synes det enligt promemorian stå klart, att det icke
bör ifrågakomma att Savannah medges tillträde till svenska farvatten och
hamnar utan att ansvarighets- och ersättningsfrågorna erhåller en från
eventuella skadelidandes och andra svenska intressenters synpunkt mer
tillfredsställande lösning. Detta ändamål torde ej kunna tillgodoses på annas
sätt än genom lagstiftning. Även om det skulle vara möjligt att få till
stånd ett avtal med Förenta Staternas regering, i vilket såväl det strikta
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
17
ansvarets princip som kanalisationsprincipen kom till klart uttryck, skulle
ett dylikt avtal likväl icke bli bindande för svenska domstolar, med mindre
det transformerades i intern svensk lag. Av de hittills förda förhandlingarna
med representanter för vederbörande amerikanska myndigheter har dessutom
framgått, att Förenta Staternas regering av konstitutionella skäl icke
kan sluta ett avtal med dylikt innehåll. Man är därför i realiteten helt hänvisad
till att i stället vidtaga erforderliga ändringar i den svenska lagstiftningen.
1 detta läge synes enligt promemorian något annat alternativ icke stå till
buds än att rörande de aktuella ersättningsfrågorna införa en speciallagstiftning,
vid vars utformning man har att särskilt beakta de speciella förhållanden,
som i kraft av den amerikanska atomenergilagstiftningen råder
beträffande Savannah.
Vad beträffar formerna för en speciallagstiftning kan, enligt vad i promemorian
anföres, en dylik lagstiftning i princip tänkas utformad på två
sätt: antingen som en helt självständig lag, innefattande samtliga erforderliga
bestämmelser, eller såsom en till atomansvarighetslagen knuten lagstiftning,
enligt vilken nämnda lag skall i princip men med vissa i den särskilda
lagen angivna modifikationer äga tillämpning även i fråga om atomfartyg.
I båda fallen bör enligt promemorian lagen erhålla karaktären av en
fullmaktslag, genom vilken det överlämnas åt Kungl. Maj :t att beträffande
visst fartyg sätta lagens bestämmelser i kraft.
Även en tredje möjlighet, nämligen att införa en fullmaktslag av helt generell
karaktär — d. v. s. en lagstiftning enligt vilken Kungl. Maj :t skulle erhålla
helt fria händer att meddela de bestämmelser i förevarande hänseende,
som må befinnas lämpliga och erforderliga — diskuteras i promemorian
men avvisas på däri närmare angivna skäl.
En ratifikation från Sveriges sida av 1962 års atomfartygskonvention
torde enligt vad i promemorian uttalas icke f. n. vara aktuell. Bortsett från
att konventionens ansvarighetsbelopp är väsentligt högre än man åtminstone
hittills på svensk sida ansett sig kunna acceptera och att konventionen
även på vissa andra punkter innehåller bestämmelser — bl. a. om verkställighet
av domar — inför vilka man har anledning att ställa sig tveksam,
framhålles i promemorian, att det icke f. n. kan sägas föreligga något praktiskt
behov av en generell lagstiftning på detta område. Atomfartyg torde icke
komma att införlivas med den svenska handelsflottan på de närmaste tio
åren. Av de länder som f. n. har atomfartyg — Förenta Staterna, Sovjetunionen
och Storbritannien — lärer de båda förstnämnda med visshet icke komma
att inom överskådlig tid ratificera konventionen; från såväl amerikansk
som sovjetrysk sida har klart sagt ifrån, att man icke är beredd att ansluta
sig till en konvention som i likhet med den nu föreliggande omfattar
även krigsfartyg. Pbl svensk ratifikation av konventionen kan följaktligen
icke heller motiveras med intresset att hereda skydd åt dem som må kunna
lida skada i Sverige till följd av en olycka med ett amerikanskt eller sovjetiskt
atomfartyg. Det torde visserligen kunna förväntas, att Storbritannien
2 Ililiang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. AV 47
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
i sinom tid ratificerar konventionen, som därmed och under förutsättning
av ratifikation från ytterligare blott en stat träder i kraft och blir tillämplig
på atomfartyg som licensierats i Storbritannien. Av dylika finnes dock enligt
promemorian f. n. endast en atomdriven u-båt, och antalet atomdrivna engelska
örlogsfartyg kan väntas öka endast i långsam takt; veterligen har
man i Storbritannien ännu icke några planer på att införliva atomdrivna fartyg
med den brittiska handelsflottan. Såvitt gäller skador orsakade av brittiska
atomdrivna örlogsfartyg skulle för övrigt, framhålles det vidare i promemorian,
en svensk lagstiftning på konventionens grundval vara av föga
eller intet värde; enligt konventionen skall nämligen domstolarna i fartygets
hemland städse vara exklusivt behöriga att handlägga mål om anspråk
på ersättning för skador som orsakas av krigsfartyg. Även i fråga om i Sverige
uppkomna skador, orsakade av ett brittiskt örlogsfartyg, skulle sålunda
de brittiska domstolarna ensamma äga jurisdiktion och engelsk lag i princip
bli tillämplig.
Man torde sålunda enligt vad i promemorian anföres kunna utgå från att
vi under överskådlig tid icke kommer att få någon på atomfartygskonventionen
grundad generell lagstiftning angående ansvarighet för skador orsakade
av atomfartyg. Det får å andra sidan anses uteslutet att utan samband
med en ratifikation av konventionen på detta område införa en fristående
lagstiftning med generell räckvidd. Härigenom skulle ett eventuellt framtida,
på konventionen baserat lagstiftningsarbete på ett olyckligt sätt komma
att föregripas. Det betonas vidare i promemorian, att den tid som nu
står till buds att lösa de speciella problem som uppkommer i samband med
ett besök av Savannah är kort och icke medger ett så fullständigt utredningsarbete
som måste förutsättas komma till stånd, innan en lagstiftning
med generell giltighet kan genomföras. Såvitt gäller krigsfartyg skulle för
övrigt en dylik lagstiftning i praktiken bli helt verkningslös med hänsyn till
den immunitet dylika fartyg enligt internationellrättsliga regler åtnjuter.
Detsamma torde också gälla beträffande isbrytaren Lenin. Lagstiftningen
skulle alltså få betydelse endast beträffande Savannah. En legislativ reglering
av ansvarighetsfrågorna för Savannah måste emellertid enligt vad som
framhålles i promemorian direkt anpassas till de speciella förhållanden, som
råder beträffande detta fartyg. En eventuell lagstiftning bör därför erhålla
provisorisk karaktär och begränsad giltighetstid samt även i övrigt erhålla
formen av en »Lex Savannah».
Dessa överväganden utmynnar i promemorian i slutsatsen, att man bör ge
lagstiftningen formen av en till atomansvarighetslagen knuten lag.
Härvid måste emellertid uppmärksammas, att atomskadeutredningen numera
framlagt förslag till ny atomansvarighetslag (se »Atomansvarighet II»,
SOU 1962: 14), avsedd att ersätta den provisoriska lagen och få permanent
karaktär. Förslaget är i sin helhet byggt på OECD-konventionen och har utarbetats
med sikte på att Sverige skall ratificera denna konvention. I förhållande
till den provisoriska lagen innebär förslaget icke några nyheter av
principiellt intresse; det är närmast fråga om en av de internationella för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
19
hållandena betingad utbyggnad av den gällande lagen. Det bör dock nämnas
att utredningen — i likhet med de övriga nordiska ländernas motsvarande
utredningskommittéer — föreslagit, att ansvarighetsbeloppet skall höjas
till 50 miljoner kronor. Även enligt det nya förslaget gäller, att atomfartyg
är undantagna från tillämpningsområdet.
Remissbehandlingen av förslaget till ny atomansvarighetslag har nyligen
avslutats. I departementspromemorian framhålles, att det ännu icke är möjligt
att uttala, huruvida förslaget redan inom den närmaste tiden kommer
att föranleda lagstiftningsåtgärder. Vissa skäl talar möjligen för att man
tills vidare avvaktar utvecklingen på det internationella planet. Det är därvid
framför allt arbetet inom IAEA på en världskonvention, som kommer i
blickfältet, men även arbetet inom Euratom på en tilläggskonvention till
OECD-konventionen måste uppmärksammas. Mycket talar enligt promemorian
i vart fall för att definitiv ståndpunkt icke fattas förrän resultatet av
den diplomatiska konferens föreligger som kommer att äga rum våren 1963
rörande den planerade världskonventionen. Det finns därför anledning räkna
med att en ny atomansvarighetslag i vart fall icke kommer att träda i
kraft förrän tidigast vid utgången av den provisoriska lagens giltighetstid
eller den 1 januari 1964. Skulle man finna förhållandena påkalla ytterligare
uppskov, synes det enligt vad i promemorian uttalas i och för sig icke behöva
medföra några omedelbara olägenheter att förlänga den provisoriska
lagens giltighetstid med något eller ett par år.
Under dessa förhållanden och då Savannah’s besök, om det kommer till
stånd, med all säkerhet kommer att äga rum under år 1963, bör det enligt
promemorian icke möta något hinder att utforma en »lex Savannah» såsom
en till den provisoriska atomansvarighetslagen knuten fullmaktslag. Lagen
bör därvid, framhålles det, erhålla en rent provisorisk karaktär och begränsad
giltighetstid. Den bör över huvud få en utformning som gör det klart,
att lagstiftningen icke avses i någon mån skola prejudicera en framtida generell
lagstiftning om ansvarighet för skador orsakade av atomfartyg. Del
synes enligt promemorian från lagtekniska synpunkter fullt möjligt att
inom ramen för en dylik fullmaktslag av begränsad omfattning uppnå en i
materiellt hänseende tillfredsställande lösning av de aktuella problemen;
modifikationer i atomansvarighetslagen behöver vidtagas blott i några få
hänseenden.
I enlighet med dessa överväganden har lagen i det vid promemorian fogade
förslaget utformats såsom en till atomansvarighetslagen knuten fullmaktslag;
enligt 2 § skall lagens bestämmelser äga tillämpning endast såframt
Kungl. Maj:t beträffande visst atomfartyg förordnar därom. Förslaget
har visserligen i första hand utformats med tanke på Savannah, och eu
anpassning av lagens bestämmelser har sålunda skett till de för detta fartyg
rådande speciella förhållandena. Det har dock enligt vad i promemorian
betonas samtidigt varit en strävan att ge bestämmelserna sådan utformning,
att lagen i en framtid vid behov kan göras tillämplig även på andra atomfartyg.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
I 1 § av förslaget upptas i första och andra styckena vissa definitioner
— vilka delvis överensstämmer med motsvarande definitioner i 1 § atomansvarighetslagen
och delvis saknar motsvarighet i nämnda lag — samt i
tredje stycket en mot 2 § d) atomansvarighetslagen svarande bestämmelse
om viss inskränkning i lagens tillämpningsområde. Lagens huvudstadgande,
enligt vilket 4—15 §§ atomansvarighetslagen, med de undantag som
följer av lagens efterföljande bestämmelser, skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande atomfartyg, har upptagits i 3 § första stycket. I andra
stycket av denna paragraf återfinnes en rent förtydligande bestämmelse
rörande innebörden av 4 § atomansvarighetslagen vid dess tillämpning beträffande
atomfartyg. Undantagsbestämmelserna i 2 § a) och b) atomansvarighetslagen
liksom den särskilda bestämmelsen i 3 § nämnda lag rörande
två eller flera atomanläggningar, som är belägna i varandras närhet,
kommer enligt förslaget att sakna motsvarighet i den särskilda lagen; enligt
vad i promemorian uttalas föreligger icke här något behov av dylika
bestämmelser. I kraft av huvudregeln i 3 § i förslaget kommer av atomansvarighetslagens
bestämmelser ansvarighetsreglerna i 4 §, bestämmelserna
om ansvarighetsgrunden in. m. i 5 §, reglerna i 7 § om nedsättning av ersättningarna
vid katastrofolyckor, preskriptionsbestämmelserna i 8 §, regressbestämmelserna
i 9 g andra och tredje styckena, bestämmelserna om
försäkring i 10 § (med viss mindre modifikation) och 11—12 gg, reglerna
om statsansvar i 13 g, straffbestämmelsen i 14 g samt stadgandet i 15 g
första stycket att i princip bli direkt tillämpliga i fråga om atomfartyg.
1 4—8 gg i förslaget har upptagits vissa särbestämmelser, innefattande en
från motsvarande stadganden i 6 g, 9 g första stycket, 10 g tredje stycket
samt 15 g andra stycket atomansvarighetslagen avvikande reglering.
Till skillnad från vad som enligt atomansvarighetslagen gäller beträffande
landbaserade anläggningar (se definitionen av »atomanläggning» i 1 g)
kommer enligt den i promemorian föreslagna lagen beträffande olyckor i
eller på själva atomfartyget icke att gälla någon begränsning av det geografiska
tillämpningsområdet. I princip blir alltså lagen tillämplig även med
avseende å olyckor, som inträffar på internationellt vatten eller t. o. m. inom
annat lands territorium. En tillämpning av lagen i dylika fall lärer
dock endast få aktualitet, därest olyckan givit upphov till skador på svenskt
område eller eljest på svenska intressen. Här medför alltså de allmänna
reglerna om svensk domstols behörighet och internationelltprivaträttsliga
regler om tillämplig lag en automatisk begränsning. Att tillämpningsområdet
på detta sätt utsträckts utöver vad som gäller enligt atomansvarighetslagen
sammanhänger givetvis med att man ej kan bortse från risken
av att även en olycka med fartyget utanför Sveriges gränser kan medföra
skador här och att man från amerikansk sida är villig att beträffande
Savannah utsträcka åtagandena enligt det föreslagna avtalet också till dylika
fall.
I promemorian uttalas, att det måhända vore mest konsekvent att före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
21
skriva en motsvarande utvidgning av tillämpningsområdet beträffande
olyckor under transport av atommaterial till och från fartyget. Detta skulle
emellertid nödvändiggöra en specialreglering, innefattande avvikelse från
bestämmelserna i 4 § andra stycket atomansvarighetslagen. Då det i praktiken
torde kunna anses så gott som helt uteslutet, att en transportolycka
utanför svenskt territorium skulle kunna orsaka skador i Sverige — åtminstone
av någon nämnvärd omfattning — har det dock icke ansetts att
lagtexten bör kompliceras med en sådan specialreglering.
Det är i övrigt enligt promemorian framför allt i tre väsentliga hänseenden,
som modifikationer i atomansvarighetslagen befunnits erforderliga.
Det gäller omfattningen av lagens skadebegrepp, ansvarighetsbeloppets
storlek samt kanalisationsreglerna. Härutinnan anföres i promemorian följande.
Den särskilda lagens materiella tillämpningsområde bör åtminstone på
det sätt bringas i överensstämmelse med tillämpningsområdet för det »indemnification
agreement», som gäller beträffande Savannah, att lagens skadebegrepp
får minst lika stor omfattning som det skadebegrepp, med vilket
Price-Anderson Act laborerar och till vilket följaktligen nämnda »indemnification
agreement» hänför sig. Lagens regler om strikt ansvar och om
kanalisation av ansvarigheten bör m. a. o. göras tillämpliga beträffande
alla de slags skador, för vilkas ersättande de 500 miljonerna dollar i och
för sig står till förfogande. Atomansvarighetslagens atomskadebegrepp är
emellertid icke obetydligt snävare än motsvarande skadebegrepp i PriceAnderson
Act, vilket indirekt kommer till uttryck i definitionen av »public
liabiiity» och i sak kan formuleras såsom »damage arising out of or
resulting from a nuclear incident». Det har därför ansetts lämpligt att i
den särskilda lagen, efter mönster av den amerikanska lagen, upptaga en
definition av begreppet »atomolycka», vilken till sitt sakliga innehåll överensstämmer
med motsvarande definition i den amerikanska lagen, samt att
i övrigt genomgående ersätta atomansvarighetslagens atomskadebegrepp
med begreppet »skada i följd av atomolycka» (jfr i denna del atomskadeutredningens
förslag till ny atomansvarighetslag 1 § första stycket, där en
motsvarande teknik kommit till användning då det gällt att definiera skadebegreppet).
Enligt atomansvarighetslagen är anläggningsinnehavarens ansvarighet
begränsad till 25 miljoner kronor för varje »händelse». Då det gäller skador
orsakade av Savannah kommer ju emellertid de facto minst 500 miljoner
dollar eller i runt tal 2 500 miljoner kronor att stå till förfogande
vid varje olycka. Ansvarighetsbeloppet bör enligt promemorian därför höjas
till motsvarande belopp. Det har emellertid med tanke på ett eventuellt framtida
behov alt kunna tillämpa lagstiftningen med avseende å andra atomfartyg
icke ansetts lämpligt att direkt i lagtexten fixera ansvarighetsbeloppet
till denna exceptionellt höga summa. I stället har enligt förslaget Kungl. Maj :t
lillagts befogenhet att upp till ett maximalt belopp av 2 500 miljoner kronor
fastställa ansvarighetsbeloppet för varje särskilt fartyg, beträffande vilket
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
lagen enligt Kungl. Maj:ts förordnande skall äga tillämpning (jfr 5 § första
stycket).
Det har i detta sammanhang, med hänsyn till det höga ansvarighetsbeloppet,
icke ansetts erforderligt eller ens lämpligt att bibehålla atomansvarighetslagens
bestämmelse i 6 § andra stycket om begränsning av ersättningen
vid personskada till visst belopp (200 000 kronor) för varje dödad
eller skadad person. Ett uttryckligt stadgande härom har upptagits i 5 §
andra stycket i förslaget.
Den särskilda begränsningsregel för atomfartyg, som på detta sätt lagfästes,
kommer obestridligen i konflikt med sjölagens regler om redareansvarets
begränsning. Sistnämnda regler är generellt tillämpliga beträffande
alla fartyg och gäller således även till förmån för redare av fartyg hemmahörande
i stater, som i likhet med Förenta Staterna icke anslutit sig till
1924 års Brysselkonvention angående redareansvarets begränsning. Det kan
i och för sig inge vissa betänkligheter att genom en speciallagstiftning av
rent provisorisk och tillfällig karaktär göra ingrepp i och partiellt åsidosätta
ett regelkomplex av så central betydelse som sjölagens begränsningsregler.
Denna konsekvens torde emellertid vara oundviklig, om man över
huvud taget skall få en tillfredsställande lösning av ansvarighetsfrågorna.
Det är ju också fråga om ett ingrepp av utomordentligt begränsad räckvidd.
I sak skulle i fråga om Savannah samma resultat uppnås, om någon
begränsningsregel ej infördes, eftersom Förenta Staterna genom det tilltänkta
avtalet kommer att förbinda sig att ej påkalla tillämpning av sjölagens
begränsningsregler. Denna väg torde emellertid icke vara framkomlig;
på amerikansk sida synes man nämligen av principiella skäl icke kunna
acceptera ett obegränsat ansvar, trots att den önskade begränsningen till
500 miljoner dollar i praktiken ändock skulle kunna upprätthållas genom
att man från amerikansk sida i praktiken omöjliggjorde verkställighet av
svenska domar till högre sammanlagt belopp än de 500 miljoner dollar som
avses med »indemnificalion agreement».
Kanalisationsprincipen har i atomansvarighetslagen kommit till uttryck i
stadgandet i 9 § första stycket. Med hänsyn till de förpliktelser att tillåta
skadeståndsanspråk även mot andra än atomanläggningens innehavare, som
må kunna härflyta ur vissa av Sverige tillträdda internationella fördrag på
transportväsendets område — bl. a. vissa sjörättsliga konventioner — var
det emellertid nödvändigt att göra härav betingade undantag från kanalisationsprincipen.
I och för sig hade det varit tillfyllest att göra undantag endast
med avseende å sådana mot tredje man riktade ersättningsanspråk
som — direkt eller indirekt — grundar sig på dylika internationella fördrag.
Man ansåg det emellertid från lagtekniska synpunkter enklare att göra ett
generellt undantag beträffande alla skador, som uppkommer under transport
av atommaterial eller eljest i följd av begagnande av transportmedel.
Det var så mycket mindre anledning att snävt avgränsa undantagsregelns
tillämpningsområde, som man dels kunde räkna med att då det gällde landbaserade
anläggningar skadeverkningarna i följd av sådana transportolyckor
23
Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963
som kunde komma att falla in under undantagsbestämmelsen regelmässigt
måste bli av begränsad omfattning och icke skulle komma att gälla några
högre belopp, dels samtidigt i lagen införde en regel om rätt för tredje man,
som i följd av undantagsregeln kunde nödgas utge ersättning för atomskada,
att återkräva ersättningen av den ansvarige anläggningsinnehavaren (9 §
andra stycket).
Då det gäller den nu aktuella lagstiftningen beträffande atomfartyg är
läget ett annat. Därest undantagsbestämmelsen i 9 § första stycket atomansvarighetslagen
bibehålies oförändrad i den särskilda lagen, skulle detta
i realiteten innebära att kanalisationsregeln helt sättes ur spel. Beträffande
varje olycka som ett atomfartyg orsakar gäller ju, att skadeverkningarna
uppkommit i följd av begagnande av transportmedel. Undantagsregeln skulle
in. a. o. i själva verket bli huvudregel, och tredje man skulle bli utan det
skydd som kanalisationsprincipen avser att ge. Tredje man skulle visserligen
vara skyddad mot risken att drabbas av ett slutligt ansvar för skada i följd
av en atomolycka; här kommer regressregeln i 9 § andra stycket atomansvarighetslagen
till hans undsättning. Han löper emellertid icke blott
risken, att hans egendom blir utsatt för kvarstads- eller liknande säkerhetsåtgärder;
regressbestämmelsen skyddar honom i och för sig icke heller mot
exekutiva åtgärder från den skadelidandes sida. En dylik ordning framstår
emellertid, med hänsyn till att man här måste räkna med skadeverkningar
av betydande omfattning, icke som acceptabel.
Det kan å andra sidan hävdas, att kanalisationsregeln i praktiken icke
kan bli av någon betydelse för tredje man, då det gäller Savannah. Ansvarighetsbeloppet
kommer att vara täckt av ett »indemnification agreement»
för fartyget (ev. även av »financial protection»), och följaktligen kommer
även tredje man att hållas helt skadeslös av amerikanska staten. Han löper
icke risken att ens behöva förskottera ersättningsbeloppen av egna medel;
i praktiken bör han då icke heller behöva befara, att hans tillgångar tas i
anspråk för exekutiva åtgärder.
Bortsett från att särskilt redare av konventionella fartyg har ett intresse
av att deras egendom icke i onödan blir föremål för säkerhetsåtgärder, har
dock i detta sammanhang följande synpunkt särskilt ansetts böra framhållas
i departementspromemorian. I händelse av en olycka av större omfattning
är det i särskild grad angeläget, att skaderegleringen kan ske snabbt,
effektivt och till lägsta möjliga kostnader. Dessa önskemål tillgodoses bäst,
om utredningen i anledning av skadeståndsanspråken sker i ett sammanhang
och om handläggningen av skadeståndsmålen koncentreras till endast
ett fåtal rättegångar. Eu dylik tids- och kostnadsbesparande koncentration
av skaderegleringen kan endast säkerställas, om det finns garantier för att
samtliga ersättningsanspråk kommer att riktas mot en enda person, nämligen
den primärt ansvarige innehavaren av vederbörande atomfartyg.
Ytterligare påpekas i promemorian, att man även i förevarande hänseende
bör taga hänsyn till möjligheten av att behov framdeles uppkommer att
sätta den särskilda lagens bestämmelser i kraft beträffande andra atomfar
-
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1963
tyg än Savannah. Kanalisationsreglerna bör därför utformas utan hänsyn
till det speciella »indemnification-system» som gäller för Savannah.
I enlighet med dessa överväganden har i 6 § av förslaget upptagits kanalisationsbestämmelser,
som är mera vittgående än motsvarande regler i 9 §
atomansvarighetslagen. Undantag från huvudregeln om ansvarighetens kanalisering
till atomfartygsinnehavaren har sålunda gjorts endast för det
fall, att ett mot tredje man riktat ersättningsanspråk grundar sig på ett av
Sverige tillträtt internationellt fördrag. Ett dylikt undantag är oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till de folkrättsliga förpliktelser, som kan föreligga
gentemot skadelidande medborgare i annan stat, vilken i likhet med
Sverige anslutit sig till ett dylikt fördrag, att tillämpa fördragets ansvarighetsregler
och sålunda medge att ersättningstalan riktas även mot annan
person än innehavaren av vederbörande atomfartyg.
Det är som tidigare anmärkts enligt förslaget avsett, att reglerna i 13 §
atomansvarighetslagen om statsansvar skall äga tillämpning även beträffande
atomfartyg. Såvitt gäller bestämmelserna om katastrofansvar i 13 §
tredje stycket torde detta med hänsyn till det höga ansvarighetsbelopp som
avses skola gälla för Savannah komma att helt sakna praktisk betydelse.
Om emellertid trots allt skulle inträffa en olycka av sådan omfattning, att
detta ansvarighetsbelopp icke förslår, synes dock naturligt, att staten liksom
vid naturkatastrofer eller liknande händelser rycker in och sörjer för
att de skadelidandes anspråk på gottgörelse blir tillgodosedda i rimlig omfattning.
Enligt departementspromemorian finns i denna del icke någon anledning
att avvika från den princip, som redan knäsatts genom atomansvarighetslagen
i fråga om olyckor i landbaserade atomanläggningar. Enligt
atomskadeutredningens förslag till ny atomansvarighetslag skall staten bära
ett dylikt katastrofansvar med avseende å här i riket uppkomna skador,
även då innehavare av utländsk atomanläggning är primärt ansvarig för
olyckan (jfr 27 § i nämnda förslag).
Vad beträffar statens subsidiära ansvar enligt 13 § första stycket atomansvarighetslagen
och statsansvaret för s. k. »sena» skador jämlikt andra
stycket i nämnda paragraf framhålles i promemorian, att saken är något
mera tveksam. Förslaget har emellertid utarbetats med utgångspunkt från
antagandet, att såvitt gäller Savannah hela ansvarighetsbeloppet kommer
att vara täckt av ett »indemnification agreement» eller m. a. o. av en amerikansk
statsgaranti. Svenska statens subsidiära ansvar enligt 13 § första
stycket nämnda lag kommer under denna förutsättning uppenbarligen icke
att över huvud aktualiseras. Detsamma torde i själva verket bli fallet även
i vad avser statens ansvar för sena skador. Den ansvarighet, som i sistnämnda
hänseende åvilar svenska staten jämlikt 13 § andra stycket atomansvarighetslagen,
är nämligen av rent civilrättslig karaktär. Det är följaktligen
fråga om ett ansvar av sådan art, som i Price-Anderson Act betecknas
som »public liability» och som därmed också är täckt av »indemnification
agreement». Ett dylikt bereder ju skydd mot »public liability»
icke blott för den primärt ansvarige operatören utan även för envar annan,
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
som lagligen må kunna göras ansvarig för skada i följd av atomolycka
(»person indemnified»). Den omständigheten, att operatörens ansvarighet
upphört på grund av preskriptionsbestämmelserna i 8 § atomansvarighetslagen
(jämförd med 3 § första stycket i förslaget), måste i och för sig vara
utan betydelse och kan icke medföra någon inskränkning i det skydd, som
svenska staten åtnjuter i kraft av »indemnification agreement». De ersättningar
svenska staten kan åläggas att utge på grund av stadgandet i 13 §
andra stycket sagda lag kommer alltså att de facto betalas av amerikanska
staten. Svenska staten löper in. a. o. icke heller i dessa fall någon ekonomisk
risk.
Det kan å andra sidan sägas innebära en viss olägenhet för svenska staten
att behöva uppträda såsom svarande inför svensk domstol i mål om ersättning
för »sena» skador i följd av en utav Savannah orsakad atomolycka
och att över huvud behöva aktivt engagera sig i skaderegleringsförfarandet
i anledning av sådan olycka. En sådan ordning är försvarlig, då det gäller
inhemska atomanläggningar, men framstår som mera betänklig, då det
som här är fråga om anläggningar som ägs och drivs av utländska intressenter.
I praktiken torde dock några egentliga problem icke uppkomma.
Man lärer nämligen kunna utgå från att amerikanska staten med hänsyn
till sitt ekonomiska intresse i saken kommer att hysa en positiv önskan att
få medverka i skaderegleringen även beträffande de sena skadorna. I departementspromemorian
framhålles, att svenska statens ställning såsom
svarandepart och gentemot de skadelidande ansvarig för skadorna i realiteten
torde komma att bli av rent formell karaktär och icke medföra några
som helst praktiska konsekvenser. En annan sak är att den nu förordade
ordningen möjligen icke kommer att lämpa sig lika väl, om fråga framdeles
uppkommer att tillämpa lagen beträffande något annat (utländskt)
atomfartyg, beträffande vilket något »indemnification-system» av amerikansk
typ icke gäller. Det synes dock icke vara anledning att i detta sammanhang
uteslutande av hänsyn till en dylik hypotetisk möjlighet avstå
från att välja den i den aktuella situationen smidigaste och från lagtekniska
synpunkter enklaste lösningen.
Från rätts- och lagtekniska synpunkter erbjuder sig i och för sig åtminstone
ett alternativ för en lösning av förevarande problem — en lösning som
för övrigt också skulle omedelbart tillgodose intresset av att kunna göra lagen
tillämplig beträffande andra atomfartyg. Man kunde sålunda tänka sig,
alt man i den särskilda lagen dels uttryckligen förklarade, att reglerna i
13 § andra stycket atomansvarighetslagen om statsansvar för sena skador
ej skall gälla beträffande atomfartyg, och dels samtidigt införde en bestämmelse
om att atomfartygsinnehavarens ansvarighet skall upphöra först
trettio år efter olyckan och icke såsom nu i 8 § atomansvarighetslagen stadgas
tio år efter olyckan. Enligt departementspromemorian inger det emellertid
betänkligheter att genom en provisorisk speciallagstiftning på ett isolerat
område införa eu från de allmänna reglerna om fordringspreskription
så markant avvikande bestämmelse.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
Om emellertid den tidigare angivna förutsättningen brister, d. v. s. om
ansvarigheten för Savannah icke kommer att helt täckas av den amerikanska
statsgarantin utan till viss del i stället kommer att vara täckt av försäkring
eller annan privat garanti, kommer frågan i viss mån i ett annat läge. Visserligen
skall enligt Price-Anderson Ad sådan »financial protection» gälla
mot all »public liability» eller m. a. o. gälla till förmån för envar, som kan
lagligen göras ansvarig för skada i följd av atomolycka. En eventuell försäkring
eller annan garanti kommer sålunda att omfatta och gälla även mot
svenska statens ansvarighet för sena skador enligt 13 § andra stycket atomansvarighetslagen.
Här måste man emellertid på ett sätt som icke är aktuellt,
då ansvarigheten är täckt av ett »indemnification agreement», beakta
möjligheten av att försäkringsgivaren (garanten) är insolvent eller att av
annat skäl ersättning ej kan utgå ur försäkringen eller garantin. Såväl det
subsidiära ansvaret för staten enligt 13 § första stycket som statsansvaret
för sena skador kan i dylikt fall bli en ekonomisk realitet. Detta är emellertid
knappast en godtagbar ordning. Då det som här gäller en utländsk anläggning,
synes det icke finnas skäl, att svenska staten skall stå risken för
utländska försäkringsgivares och andra garanters insolvens. Denna fråga synes
emellertid icke böra lösas genom intern svensk lagstiftning utan inom
ramen för det tilltänkta bilaterala avtalet mellan Förenta Staternas och Sveriges
regeringar. Man bör sålunda utgå från att det från svensk sida uppställes
såsom villkor för att Savannah över huvud skall beredas tillträde till
svenska farvatten, antingen att ansvarigheten för envar — inklusive staten
— som enligt svensk lag kan göras ansvarig för skada i följd av en utav
fartyget orsakad olycka skall i sin helhet vara täckt av ett »indemnification
agreement» i enlighet med bestämmelserna i Price-Anderson Ad, eller ock
att amerikanska staten ikläder sig ett subsidiärt ansvar även för den del av
ansvarighetsbeloppet som täcks av »financial protection» eller in. a. o. att
amerikanska staten står risken för att försäkringsgivaren (garanten) är insolvent
eller att eljest ersättning visar sig ej kunna utgå ur försäkringen
(garantin). Det finns anledning förmoda, att svårigheter icke skall yppa sig
att nå en överenskommelse med amerikanska regeringen enligt något av
dessa alternativ.
De hittills icke berörda stadgandena i 1, 4, 7 och 8 §§ i förslaget kommer
att behandlas i anslutning till den speciella motiveringen.
Yttrandena
I fråga om behovet av en speciallagstiftning på förevarande område har
flertalet remissorgan uttalat att de funnit ett dylikt behov ådagalagt; motsatt
uppfattning har icke från något håll kommit till uttryck. Hovrätten för
Västra Sverige har emellertid — under erinran att lagförslaget närmast föranletts
av Savannah’s besök — framhållit att det kanske viktigaste motivet
för att tillgripa en speciallagstiftning bortfallit i och med att Förenta Staternas
regering förklarat sig skola avstå från att påkalla tillämpning av sjölagens
regler om begränsning av redareansvaret. Efter hänvisning till vad
Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963
27
i promemorian uttalats därom, att enligt gällande rätt ersättningsskyldighet
kan åläggas redaren av ett atomfartyg endast enligt den allmänna culparegeln
eller reglerna om principalansvar i 8 § sjölagen, anför hovrätten vidare:
Kravet på vållande torde, med den stränga bedömning av aktsamheten
som domstolarna kan väntas anlägga, i praktiken icke hindra ansvaret från
att bli strikt, eller i varje fall nära nog strikt. Emellertid är det knappast
oomtvistligt, att rättsläget för närvarande i själva verket är det i promemorian
skisserade. I och för sig vore det icke alldeles otänkbart att eu svensk
domstol skulle finna en reaktorskada från ett fartyg utgöra ett sådant undantagsfall,
i vilket man utdömer strikt ansvar på grund av s. k. farlig verksamhet
(jfr SOU 1959: 34 s. 24 f.). Kanske man också skulle anse reaktorskadan
utgöra ett förverkligande av en för sjöfartsverksamhet i och för sig
helt främmande skaderisk och redan därför vägra att tillämpa begränsnings*- reglerna. Tendenser i angivna riktning kan avläsas i norsk rättspraxis (ND
1921 s. 401 och 1952 s. 320) och även i skandinavisk doktrin har ibland liknande
synpunkter gjort sig gällande (se t. ex. Klingenberg i Arkiv för sjörett
Bd 2 s. 532 ff. och Beckman, Handbok i sjörätt, 4. uppl. Helsingfors
1961, s. 41).
Hovrätten finner likväl, att redan osäkerheten om innehållet i gällande
rätt kan vara ett tillräckligt skäl för att ingripa med en speciallagstiftning,
samt uttalar att hovrätten, ehuru från principiell synpunkt åtskilliga invändningar
kan anföras mot en lagstiftning av så speciellt slag, att den tar
sikte på i stort sett ett enda konkret tillfälle, mot bakgrunden av det sagda
icke i detta fall har någon erinran mot att man tillgriper en speciallagstiftning
av föreslagen karaktär.
Sjöassuradörernas förening har i sitt yttrande erinrat om att vissa uppgifter
från Storbritannien tyder på att man där umgås med planer på att
införliva atomdrivna försöksfartyg med den brittiska handelsflottan och att
projekteringsarbetet för ett franskt atomdrivet havsforskningsfartyg är långt
framskridet; det är därför enligt föreningens mening icke uteslutet, att jämväl
andra fartyg än Savannah kan skapa behov av lagstiftning av nu ifrågavarande
art.
Beträffande förslagets principiella uppläggning såsom en till atomansvarighetslagen
knuten fullmaktslag har bland remissinstanserna i stort sett
rått enighet om att i nuvarande läge den föreslagna lagstiftningsmetoden är
lämplig. Hovrätten för Västra Sverige har dock påpekat att denna metod
medfört, att avfattningen av några paragrafer blivit svårtydbar. I anslutning
härtill anför hovrätten:
I synnerhet erbjuder 6 och 8 §§ betydande vanskligheter med sina hänvisningar
både inom lagförslaget och till atomansvarighetslagen. Den i nämnda
lagrum begagnade juridiska konstruktionen, att vederbörande anspråk
skall grunda sig direkt på ett av Sverige ratificerat internationellt fördrag,
bidrar icke till att göra stadgandena mera förståeliga. Vidare kan ifrågasättas,
om hänvisningen i 3 § såvitt avser 6 § atomansvarighetslagen har någon
uppgift alt fylla. Även om man på en lagstiftningsprodukt av här ifrågavarande
slag icke nödvändigtvis behöver ställa lika höga krav på överskådlighet
och lättillgänglighet, som när det gäller en lag med mycket stora medborgargrupper
såsom adressater och eu betydande frekvens i tillämpningen,
28
Kungl. Maj.ts proposition nr kl år 1963
synes det dock hovrätten önskvärt att ernå större tydlighet. Hovrätten vill
förorda, att man undersöker möjligheten alt — för undvikande av hänvisningar
till atomansvarighetslagen — direkt införliva tillämpliga delar av sistnämnda
lag med lagförslaget om atomfartyg.
Delvis liknande synpunkter har framförts av Göteborgs rådhusrätt, dispaschören
i Göteborg och av sjölagskommittén, som härutinnan anfört bl. a.:
Huvudsladgandet i lagförslaget, 3 § första stycket, innebär att med vissa
undantag atomansvarighetslagens regler i 4—15 §§ skall äga motsvarande
tillämpning beträffande atomfartyg. Av särbestämmelserna i lagförslaget
följer emellertid, förutom vissa modifikationer vid tillämpningen av sagda
regler, att atomansvarighetslagens bestämmelser i 6 § angående ansvarighetsbegränsning
helt sättas ur spel beträffande atomfartyg. Samma är förhållandet
med 9 § första stycket nämnda lag. Det förefaller som om lagförslaget
skulle vinna i tydlighet, om i varje fall de grundläggande reglerna
om ansvarighet och ansvarighetsgrunder samt ansvarsbegränsning utformades
såsom självständiga och uttömmande stadganden i lagförslaget.
Efter förslagets 2 § skulle således kunna införas motsvarighet till dels
atomansvarighetslagens 4 § (med modifikation enligt lagförslagets 3 § andra
stycket) dels lagens 5 §. Härefter kunde upptagas lagförslagets begränsningsstadgande
i 5 § första stycket ävensom en hänvisning till atomansvarighetslagen,
såsom i lagförslagets 3 § första stycket, men inskränkt till att
omfatta lagens 7 och följande §§.
Lämpligheten av att — för ernående av en anpassning till de i den interna
amerikanska lagstiftningen gällande bestämmelserna för Savannah
— i den föreslagna lagen upptaga särbestämmelser beträffande främst tiillämpningsområdet,
ansvarighetsbeloppets storlek och kanalisationsprincipens
tillämpning, vilka innebär vissa avvikelser från motsvarande bestämmelser
i atomansvarighetslagen, har icke från något håll ifrågasatts. Hovräiten
för Västra Sverige har emellertid framhållit, att den i promemorian
angivna dubbla målsättningen, att å ena sidan anpassa lagens bestämmelser
till de särskilda förhållanden, som gäller beträffande Savannah, och å
andra sidan ge lagen sådan utformning, att den i en framtid skall vid behov
kunna tillämpas även på annat atomfartyg, medfört oklarheter och inkonsekvenser
på vissa punkter i motivuttalandena i promemorian; hovrätten
har likväl icke på denna grund gjort någon erinran mot lagtextens
utformning. Aktiebolaget Atomenergi har uttalat, att det allmänt sett varit
önskvärt att få en lagstiftning om ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift, som gjorts mera generell, men finner på skäl som anförts i promemorian,
att den aktuella lagstiftningen bör få en in-casu-karaktär, desto
mer som några ytterligare besök av atomdrivna fartyg i Sverige inte kan
förutses den närmaste tiden. Bolaget förutsätter, att en kommande definitiv
lagstiftning beträffande ansvar i följd av atomfartygs drift kommer att
närmare anknyta till eljest gällande bestämmelser om atomansvarighet.
Näringslivets trafikdelegation påpekar, att förslaget genom anpassningen till
den amerikanska lagstiftningen kommit att i vissa delar avvika från innehållet
i 1962 års atomfartygskonvention, samt anför att, även om denna
avvikelse inger vissa betänkligheter, delegationen likväl icke vill i detta
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
speciella lall motsätta sig att den nu aktuella provisoriska lagstiftningen
anpassas efter motsvarande regler i Förenta Staterna, eftersom lagförslaget
närmast syftar till att reglera ansvarighets- och ersättningsfrågorna i samband
med att det amerikanska handelsfartyget Savannah eventuellt medgives
tillträde till svenska farvatten och hamnar.
Det har bland remissorganen rått full enighet om att på sätt i promemorian
föreslagits den ifrågasatta lagstiftningen bör erhålla provisorisk
karaktär och begränsad giltighetstid.
Svenska hamnförbundet har i sitt yttrande ifrågasatt huruvida icke, för
det fall att skada uppkommer från atomfartyg i utländsk innehavares besittning,
svenska staten lämpligen bör förskottera skadestånd till följd av
atomolycka, samt anför härutinnan vidare:
km process mot utländsk innehavare torde, även om innehavarens möjlighet
alt fullgöra skadeståndsskyldigheten är obestridd, bliva av synnerligen
komplicerad och långvarig beskaffenhet. En förskottsersättning från
svenska staten efter preliminär uppskattning av domstol skulle helt visst
för eventuella skadelidande, icke minst för kommunerna, erbjuda ett trygghetsmoment
med hänsyn dels till att därigenom resurser omedelbart skulle
stå till förfogande för begränsning och undanröjande av skadeverkningarna,
dels till den enligt 6 § lagen den 3 juni 1960 om skyddsåtgärder vid olyckor
i atomanläggningar kommunmedlem åvilande skyldigheten alt på begäran
av länsstyrelse lämna erforderligt bistånd för skyddsåtgärder enligt lagen.
Sjöfartsstyrelsen har riktat uppmärksamheten på att antalet atomfartyg
i världen ledan nu är betydande och kan antagas snabbt öka samt att på
grund härav risken för skador till följd av atomolycka å sådant fartyg blir
allt större. I anslutning härtill anför styrelsen vidare:
Med den geografiska räckvidd en sådan olycka kan tänkas få, synes det
icke kunna uteslutas att även svenska fartyg liksom personer i Sverige
skulle kunna drabbas av skada även om olyckan icke inträffar då atomfartyg
med vederbörligt tillstånd uppehåller sig på svenskt territorialvatten.
Särskilt om eu atomolycka å fartyg skulle inträffa i omedelbar närhet
av den svenska territorialvattengränsen, t. ex. i Öresund, svnes sådana
risker vara påtagliga. Mot bakgrunden härav synes det sjöfartsstyrelsen,
i-Sn?a styrelsen tidigare framhållit i andra sammanhang, vara uppenbart
otillfredsställande att skadelidande i Sverige och å svenska fartyg i sådant
tall helt är hänvisade till de vanliga skadeståndsreglerna med sjölagens begransnmgsrättigheter.
Även om det står fullt klart för sjöfartsstyrelsen atl
det mutor avseyarda svårigheter att få till stånd en lagstiftning som ger ett
Ilande skydd för skadelidande i en sådan situation, kan styrelsen
hk val icke underlåta atl ånyo framhålla vikten av att åtminstone provisof1S
* JHiöres regler, som till skydd för såväl sjöfarande som personer i land
tastslår en vidare skadeståndsrätt vid atomolycka i fartyg än som gäller vid
annan sjöolycka. Ehuru den föreslagna provisoriska fullmaktslagen utformals
med sikte narmast på Savannah-fallct, förefaller det styrelsen som
om lagförslaget i det väsentliga skulle kunna godtagas jämväl ur den förutnämnda
bredare aspekten.
Sjöfartsstyrelsen har vidare under hänvisning till det nära samarbete på
sjöfartens område som sedan länge upprätthållits de nordiska länderna
emellan förordat, att även i nu förevarande avseende erforderlig nordisk
30
Kungl. Maj.ts proposition nr tf år 1963
samordning kommer till stånd. Svenska sjöfolks förbundet har givit uttryck
åt liknande synpunkter och har betonat önskvärdheten av att det föreliggande
förslaget i angivna syfte förelägges Nordiska rådet.
Departementschefen
Ett eventuellt besök i svenska farvatten och hamnar av det amerikanska
atomdrivna handelsfartyget Savannah aktualiserar frågan om behovet av en
specialreglering av ansvarighetsfrågorna i händelse fartyget under eller i
anslutning till besöket ger upphov till en olyckshändelse med atomskador
som följd. Den provisoriska atomansvarighetslagen gäller endast beträffande
landbaserade atomanläggningar, och om någon specialreglering beträffande
atomdrivna fartyg icke kom till stånd skulle följaktligen ansvarsfrågorna
komma att regleras av allmänna och sjörättsliga skadeståndsregler.
Då man emellertid här har att göra med skadeverkningar av mycket
speciell art och även måste laga möjligheten av olyckshändelser av ren
katastrofkaraktär i betraktande, är en dylik ordning icke tillfredsställande.
Framför allt bör det genom en uttrycklig lagregel slås fast, att redaren av ett
atomfartyg i likhet med innehavaren av en landbaserad atomanläggning
skall på strikt grund svara för atomskada. Det är visserligen tänkbart,
att domstolarna under hänvisning till atomenergiverksamhetens i viss mening
»farliga» karaktär skulle även utan stöd av lag ålägga redaren strikt
ansvar — i vart fall skulle aktsamhetskravet sannolikt komma att sättas
så högt, att man i praktiken skulle komma det strikta ansvaret mycket
nära — men redan den ovisshet som råder rörande rättsläget och som
skulle kunna ge upphov till långvariga och kostnadskrävande rättegångar
synes motivera, att man tillgriper en speciallagstiftning, som undanröjer
oklarheterna och som erbjuder de presumtivt skadelidande i händelse av
en atomolycka ett i alla hänseenden effektivt ekonomiskt skydd. Även behovet
av att genom s. k. kanalisation av skadeståndsansvaret skydda andra
personer än atomfartygets redare från risken att få bära ett betungande ansvar
för atomskada, som uppkommit i följd av fartygets drift, talar för att
en speciallagstiftning kommer till stånd.
En sådan speciallagstiftning bör uppenbarligen så nära som möjligt
anpassas till de regler som enligt atomansvarighetslagen gäller beträffande
landbaserade atomanläggningar — givetvis under tillbörligt hänsynstagande
till att man här har att göra med rörliga reaktoranläggningar och med beaktande
av de speciella sjörättsliga förhållandena. I betraktande av det pågående
internationella lagstiftningssamarbetet på detta område och då med
hänsyn till det ännu ringa antalet atomdrivna fartyg icke kan anses föreligga
behov av en mera permanent lagstiftning, bör den ifrågasatta lagstiftningen
erhålla provisorisk karaktär.
Det nu framlagda förslaget till lag om ersättning för skada i följd av
atomfartygs drift har utformats såsom en till den provisoriska atomansvarighetslagen
knuten fullmaktslag. Förslaget innebär, att med vissa i lagen
angivna modifikationer i fråga om tillämpningsområdet, ansvarighetsbelop
-
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
pels storlek samt den s. k. kanalisationsprincipens tillämpning atomansvarighetslagens
regler skall kunna genom förordnande av Kungl. Maj:t göras
tillämpliga även beträffande atomfartyg. Dylikt förordnande förutsättes
skola meddelas särskilt för varje fartyg, varvid inom en i lagen angiven ram
ansvarighetsbeloppets storlek fastställes av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall.
De särbestämmelser som förslaget innehåller har utformats så, att en anpassning
möjliggöres till de särskilda förhållanden som enligt den interna
lagstiftningen i Förenta Staterna gäller beträffande Savannah, men det har
samtidigt varit en strävan att ge lagen sådan utformning att den vid behov
skall i en framtid kunna tillämpas även beträffande annat atomfartyg.
Förslagets principiella uppläggning har såsom framgår av den i det föregående
lämnade redogörelsen för remissbehandlingen i allt väsentligt godkänts
av de hörda instanserna. Tveksamhet har blott från vissa håll kommit
till uttryck i frågan, huruvida icke lagtexten skulle vinna i tydlighet
och bli mera lättillgänglig, om i viss utsträckning de allmänna hänvisningarna
till atomansvarighetslagens materiella bestämmelser ersattes av direkt
i lagtexten inarbetade materiella regler av motsvarande innehåll.
Även jag anser det i nuvarande läge lämpligt, att en av det förestående
besöket av det amerikanska atomfartyget Savannah föranledd speciallagstiftning
på törevarande område utformas såsom en till atomansvarighetslagen
knuten tullmaktslag. Härigenom uppnås en i och för sig önskvärd enhetlighet
i regelsystemet beträffande landbaserade atomanläggningar och
atomreaktorer i fartyg. Det torde vara oundvikligt, att lagen i vissa hänseenden
får karaktären av en lex in casu, som tar direkt sikte på de förhållanden
som faktiskt råder beträffande Savannah. Man torde därför få
godtaga, alt bestämmelserna rörande lagens tillämpningsområde och ansvarighetsbeloppets
storlek utformas under hänsynstagande till den interna
amerikanska lagstiftningen, även om härigenom vissa avvikelser måste göras
från såväl den svenska atomansvarighetslagens motsvarande bestämmelser
som de regler vilka upptagits i 1962 års under svensk medverkan
tillkomna Brysselkonvention rörande skadeståndsansvar för redare av atomdrivna
fartyg. Utom såvitt angår ansvarighetsbeloppets storlek rör det sig
icke om avvikelser av principiell betydelse. Det bör understrykas, att lagen
enligt förslaget får provisorisk karaktär och — såsom även framhålles i
promemorian icke avses prejudicera en framtida generell lagstiftning.
Att på sätl förslaget förutsätter den särskilda lagen för atomfartyg anknyter
till den gällande atomansvarighetslagen innebär att hänvisningar
till den sistnämnda lagen icke kan undvikas. Det är givet, att lagtexten
med eu sådan teknik blir mindre överskådlig och lättillgänglig än soin i och
lör sig vore önskvärt, men med hänsyn till lagens tillfälliga och provisoriska
karaktär anser jag detta försvarligt. Det synes också önskvärt, att en rent
provisorisk lag icke göres alltför utförlig och tynges med en mängd detaljbestämmelser.
Utformningen av detaljerade regler på förevarande område
bör anstå till dess Irågan om att införa en permanent lagstiftning _ even
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
tuellt byggd på den föreliggande internationella konventionen — blir aktuell.
Jag anser mig därför kunna förorda den uppbyggnad av lagen, som föreslagits
i departementspromemorian.
Enligt förslaget avses atomansvarighetslagens bestämmelser om statsansvar
i princip skola bli tillämpliga även beträffande atomfartyg. Det har
härvid förutsatts, att såvitt särskilt gäller Savannah svenska statens civilrättsliga
ansvarighet för s. k. sena skador enligt 13 § andra stycket atomansvarighetslagen
kommer att omfattas av den amerikanska statsgarantin
enligt den amerikanska atomenergilagen. Då det här gäller en av utländska
intressenter driven reaktoranläggning, synes det väsentligt att denna förutsättning
uppfylles för att den föreslagna ordningen skall kunna godtagas.
Det bör därför framhållas, att i det numera föreliggande utkastet till avtal
mellan Förenta Staternas och Sveriges regeringar intagits en uttrycklig bestämmelse
om att sådan »public liability», som enligt den amerikanska lagstiftningen
omfattas av det för Savannah gällande »indemnification agreement»,
även avser det civilrättsliga ansvar som åvilar svenska staten enligt
den nu föreslagna lagstiftningen. Ett motsvarande problem kan givetvis
framdeles uppkomma, därest det blir aktuellt att göra lagen tillämplig på
annat utländskt atomfartyg än Savannah. Till denna av vissa remissinstanser
berörda fråga återkommer jag i den speciella motiveringen vid behandlingen
av 2 § i förslaget.
De synpunkter som ligger bakom den av Svenska hamnförbundet väckta
tanken att för de fall, då ersättningsskyldighet enligt den föreslagna lagen
åvilar utländsk atomfartygsinnehavare, införa bestämmelser om skyldighet
för svenska staten att utge förskottsbetalning till de skadelidande synes i
och för sig beaktansvärda. Problemet synes emellertid äga en betydligt
större räckvidd och kan uppenbarligen få aktualitet även i ett flertal andra
sammanhang och på andra verksamhetsområden. Behov i händelse av en
katastrofolycka av förskottsbetalningar av detta slag torde f. ö. kunna uppkomma
även då den för olyckan ansvarige icke är utlänning utan svensk
medborgare eller svensk juridisk person. Det synes sålunda knappast vara
anledning att generellt utgå från att skaderegleringen i anledning av en
omfattande olycka — det må röra sig om en atomolycka eller en olyckshändelse
av konventionell natur — i och för sig behöver bli mera tidsödande
då den ansvarige är ett utländskt rättssubjekt; här torde i själva verket helt
andra faktorer bli utslagsgivande. Med hänsyn härtill synes det påtalade
behovet av förskottsbetalningar kunna göra sig gällande icke blott i fråga
om atomolyckor orsakade av utländska atomfartyg ulan även då fråga är om
olyckor i svenska atomanläggningar. Det har emellertid hittills icke ifrågasatts
att i atomansvarighetslagen införa några bestämmelser om skyldighet
för staten att träda in med förskottsbetalningar till dem som lidit skada i
följd av atomolyckor i landbaserade atomanläggningar. Uppenbarligen kan
det icke ifrågakomma att i nu förevarande sammanhang taga upp även detta
spörsmål till behandling.
33
Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963
Det av sjöfartsstyrelsen och Svenska sjöfolksförbundet uttalade önskemålet
att redan på detta stadium vinna nordisk rättsenhet på förevarande
område är i och för sig beaktansvärt men torde av olika skäl svårligen
kunna fullt ut tillgodoses. Såsom i promemorian framhållits har det i den
nyligen antagna danska »lov om nukleare anlaeg» — i vilken uttryckligt undantag
från tillämpningsområdet göres för bl. a. atomreaktorer i fartyg —
intagits en bestämmelse om att regler om ansvarighet för skada orsakad
av atomdrivet fartyg kan utfärdas i administrativ ordning. Enligt vad jag
under hand erfarit förbereder man f. n. inom det danska justitsministeriet
utfärdandet av en särskild förordning i detta hänseende beträffande Savannah.
I avseende å de grundläggande principerna torde denna förordning
komma att nära ansluta till det nu framlagda svenska lagförslaget, och i
sakligt hänseende torde några skiljaktigheter av betydelse mellan det danska
och det svenska ersättningssystemet i praktiken icke komma att föreligga.
I Norge är själva utgångsläget såtillvida ett annat, att man där ännu
icke har någon speciallagstiftning om ersättning för atomskada, och detsamma
gäller Finland.
Specialmotivering
I enlighet med vad nu anförts föreligger förslag till lag om ersättning för
skada i följd av atomfartygs drift. Beträffande innehållet i förslaget får jag,
utöver vad som framgår av den föregående framställningen, anföra följande.
1 §•
Denna paragraf innehåller vissa definitioner samt en regel om viss begränsning
av lagens tillämpningsområde.
Departementspromemorian. Begreppet atomfartyg i det vid promemorian
fogade förslaget saknar motsvarighet i atomansvarighetslagen. Definitionen
av detta begrepp har i det vid promemorian fogade förslaget utformats på
grundval av motsvarande definition Onuclear ship») i 1962 års Brysselkonvention
angående skadeståndsansvar för »operatörer» av atomfartyg.
Definitionen av atomfartyg är så utformad, att därunder faller icke blott
fartyg, för vilkas framdrivande atomreaktor utnyttjas, utan även fartyg som
för annat ändamål -— exempelvis leverans av kraft till anläggningar i land
— är utrustat med atomreaktor.
För att ett fartyg skall anses såsom atomfartyg erfordras enligt förslaget,
att det »är utrustat» med reaktoranläggning. Reaktorn skall m. a. o. ha på ett
mera stadigvarande sätt infogats i fartyget; det kan sålunda icke ifrågakomma
att betrakta t. ex. ett fartyg, vilket tillfälligtvis transporterar en
reaktoranläggning, såsom atomfartyg.
Atomansvarighetslagen använder uttrycket »innehavare av atomanläggning»
utan att begreppet blivit definierat i lagen. Det har enligt vad i promemorian
uttalas ansetts lämpligt att i förevarande lag använda ett korres
-
;J llihang till riksdagens protokoll 19113. 1 samt. AV 47
34 Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1963
ponderande begrepp för att beteckna den som skall bära skadeståndsansvaret
enligt lagens bestämmelser. Med hänsyn bl. a. till att ägaren (redaren ) av ett
atomfartyg icke med nödvändighet behöver vara samma person som den vilken
erhållit tillstånd att driva fartygets reaktoranläggning har emellertid
ansetts önskvärt att i lagen upptaga en definition av begreppet innehavare
av atomfartyg. Den föreslagna definitionen har utformats efter mönster av
motsvarande definition i förslaget till ny atomansvarighetslag. (Jfr angående
denna definition SOU 1962: 14 s. 33 f.) Det har dock enligt promemorian
av naturliga skäl icke varit erforderligt eller ens möjligt att göra åtskillnad
mellan anläggningar här i riket och utom riket. Även om ett atomfartyg
blivit licensierat i en främmande stat — såsom fallet är beträffande Savannah
— erfordras tillstånd enligt den svenska atomenergilagen för att fartyget
över huvud skall få tillträde till svenska farvatten, och definitionen är sålunda
fullt användbar för dylika situationer.
Atomansvarighetslagen innehåller icke någon definition av begreppet
alomolycka utan använder i stället begreppet »händelse» utan att detta
definieras i lagen. I gengäld ges en definition av begreppet »atomskada».
Det har i departementspromemorian framhållits, att den nu ifrågasatta lagens
skadebegrepp bör ges ett innehåll, som överensstämmer med motsvarande
skadebegrepp i den amerikanska atomenergilagen. Den amerikanska
lagstiftningen använder emellertid en teknik av annat slag än den som kommit
till användning i den svenska atomansvarighetslagen. Sålunda definieras
begreppet »atomolycka» (»nuclear incident»), men däremot förekommer
icke begreppet atomskada eller något liknande begrepp; lagen förutsätter
begreppet »damage caused by a nuclear incident», ehuru detta icke
förekommer i själva lagtexten. Det har med hänsyn till dessa förhållanden
ansetts ligga närmast till hands att i den nu förevarande lagen utnyttja den
amerikanska tekniken för en definitionsmässig avgränsning av tillämplighetsområdet.
Samma teknik har för övrigt kommit till användning också i
atomskadeutredningens förslag till ny atomansvarighetslag. Som ett ytterligare
skäl mot att i förevarande lag över huvud använda uttrycket »atomskada»
anföres i promemorian, att man i så fall skulle i svensk lagstiftning
få två olika atomskadebegrepp med olika innebörd. Atomansvarighetslagens
atomskadebegrepp är nämligen enligt vad i promemorian framhålles
alltför snävt för att kunna användas i förevarande sammanhang.
I den amerikanska atomenergilagen definieras »nuclear incident» såsom
»any occurrence---causing bodily injury, sickness, disease, or death,
or loss of or damage to property, or loss of use of property, arising out of
or resulting from the radioactive, toxic, explosive, or other hazardous properties
of source, special nuclear, or byproduct material». Den i promemorian
föreslagna definitionen är utformad efter mönster av ifrågavarande
bestämmelse i den amerikanska lagen. Det har dock icke ansetts erforderligt
att medtaga uppräkningen i nämnda bestämmelse av de olika slags
skadeverkningar, till vilka händelsen förntsättes ha givit upphov. De olika
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963
typer av skadeverkningar, som anges i den amerikanska definitionen, torde
samtliga inrymmas under begreppet »skadeverkningar», och detta begrepp
— i förening med uttrycket »skadeorsakande händelse» — har därför i stället
kommit till användning i förslaget.
Förutom att begränsningen i atomansvarighetslagens definition av »atomskada»
till person- och sakskada saknar motsvarighet i det föreliggande förslaget
(liksom i förslaget till ny atomansvarighetslag; jfr härutinnan SOU
1962: 14 s. 36 f) medför den föreslagna definitionen av »atomolycka», att lagens
skadebegrepp även i andra hänseenden får en vidsträcktare omfattning
an begreppet »atomskada». Skador som orsakas av giftiga, explosiva eller
andra farliga egenskaper hos atombränsle eller atomprodukt omfattas av
begreppet »atomskada» enligt atomansvarighetslagen, endast om den händelse
(atomolycka) som medfört skadan även givit upphov till skada genom
radioaktiv strålning (d. v. s. skada som framkallats av ämnenas radioaktiva
egenskaper). Enligt det vid promemorian fogade förslaget kommer emellertid
dvlika förgiftnings- och explosion sskador samt skador, som framkallats
av de ifrågavarande ämnenas »farliga» egenskaper i största allmänhet, att
städse omfattas av lagens ersättningsbestämmelser. Även härutinnan överensstämmer
förslaget med den amerikanska lagstiftningen.
Den amerikanska lagens underförstådda eller förutsatta skadebegrepp
synes emellertid enligt vad i promemorian påtalas icke omfatta enbart skadeverkningar
av det slag, som anges i definitionen av »nuclear incident»,
d. v. s. skador som orsakats av de farliga egenskaperna hos »source, special
nuclear, or byproduct material». I och med att en händelse över huvud orsakar
någon skada av denna art blir enligt nämnda definition händelsen som
sådan kvalificerad såsom en »nuclear incident». Eftersom den amerikanska
lagen definierar »public liability» såsom »legal liability arising out of or
resulting from a nuclear incident» och reglerna om »financial protection»
och »indemnification agreement» har avseende å all »public liability», måste
enligt vad i promemorian uttalas härav slutas, att sistnämnda regler omfattar
samtliga skadeverkningar till vilka en »nuclear incident» ger upphov,
helt oavsett arten av skadorna. Om en händelse orsakar dels skador
härrörande från de farliga egenskaperna hos sådana ämnen som nyss sagts
och händelsen följaktligen blir en »nuclear incident» — dels skador av
rent konventionellt slag, t. ex. brännskador eller krosskador, kommer
in. a. o. även sistnämnda skador att omfattas av föreliggande »financial
protection» och »indemnification agreement». Men skadeverkningarna måste
givetvis ha sitt upphov i en och samma händelse. Ett skadeorsakande händelseförlopp
torde under vissa förhållanden få anses bestå av flera från varandra
mer eller mindre fristående händelser, och i dylikt fall blir endast
den av dessa händelser, vilken direkt orsakat sådana »atomskador» i trängre
mening som avses i den amerikanska definitionen av atomolycka, att anse
som en »nuclear incident». Om exempelvis ett atomfartyg kolliderar med
ett konventionellt fartyg och därvid en läcka i de reaktorn omslutande höljena
uppstår med påföljd att radioaktivitet utsläppes och personer ombord
Bihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt. Xr 47
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
på någotdera fartyget tillfogas strålningsskador, är det enligt promemorian
i vart fall tveksamt huruvida kollisionen som sådan blir att anse som en
»nuclear incident» — med påföljd att bl. a. även de vid själva sammanstötningen
uppkomna skadorna på det konventionella fartygets skrov kommer
att omfattas av den amerikanska lagens »indemnification»-regler — eller
om kollisionen skall anses utgöra en händelse för sig och uppkomsten av
det därav förorsakade läckaget i höljena en annan »händelse». Frågan lärer
endast kunna besvaras under hänsynstagande till omständigheterna i varje
särskilt fall och torde få överlämnas åt rättstillämpningen. Kvar står i vart
fall, att det avgörande icke är skadans art utan frågan, huruvida den skadeorsakande
händelsen över huvud givit upphov till »atomskada» i egentlig
mening och sålunda är att kvalificera såsom en »nuclear incident».
Det är mot denna bakgrund, framhålles det i promemorian, som man har
att se uttrycket »vars skadeverkningar helt eller delvis orsakats av — ---»
i den föreslagna definitionen. Utöver vad redan sagts torde det icke vara
möjligt att ge någon ytterligare vägledning för avgränsningen av händelsebegreppet.
Principen är dock klar: om en händelse till någon del orsakat
skador, som härrör från de farliga egenskaperna hos atombränsle eller
atomprodukt i lagens mening, föreligger en atomolycka och lagen blir tilllämplig
även beträffande övriga av händelsen orsakade skador.
Uttrycken »source material», »special nuclear material» och »byproduct
material» i den amerikanska lagens definition av »nuclear incident» motsvaras
i förslaget av uttrycken »atombränsle» och »atomprodukt». Dessa
begrepp skall enligt uttryckligt stadgande i 1 § andra stycket i förslaget ha
samma innebörd som motsvarande begrepp i atomansvarighetslagen. Ehuru
vissa skiljaktigheter föreligger i utformningen av den amerikanska lagens
definitioner av de nyss angivna begreppen, å ena, samt atomansvarighetslagens
definitioner av »atombränsle» och »atomprodukt», å andra sidan,
torde enligt vad i promemorian uttalas någon saklig skillnad av betydelse i
förevarande sammanhang ej föreligga.
Av lagtekniska skäl har begreppet atomolycka i förslaget tillagts en sådan
begränsning, att det endast kommer att avse olyckor som uppkommit 2
samband med driften av atomfartyg. Atomolycka i lagens mening föreligger
sålunda enligt den föreslagna definitionen allenast under förutsättning,
att det atombränsle respektive den eller de atomprodukter, vilkas i definitionen
angivna farliga egenskaper framkallat skadeverkningarna, vid tiden
för händelsen nyttjades eller var avsedda att nyttjas i atomfartygs reaktoranläggning
respektive alstrats i dylik anläggning. Med denna teknik kan begreppet
atomolycka i fortsättningen användas i lagtexten utan att i varje
särskilt fall den åsyftade begränsningen behöver anges.
I 1 § tredje stycket har upptagits en mot 2 § d) i atomansvarighetslagen
.svarande bestämmelse, enligt vilken från lagens tillämplighetsområde göres
generellt undantag för atomolyckor, vilka inträffar i följd av krigshandling
eller liknande handling under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig eller
uppror. Det betonas i promemorian, att undantaget är nödvändigt även här,
Kungl. Maj.ts proposition nr tf år 1963
37
eu i» r den amerikanska lagstiftningen innehåller ett motsvarande undantag
(i definitionen av »public liability» i section 11 u) och skador i följd av olyckor
som här avses följaktligen icke omfattas av »indemnification»-reglerna.
: anslutning till behandlingen av bestämmelserna i 1 § av det vid promemorian
fogade förslaget framhålles det, att de i 2 § a) och b) atomansvarighetslagen
stadgade undantagen närmast är betingade av att de ämnen som
där avses erbjuder blott obetydliga skaderisker och att man därför icke
ansett sig ha skäl att ålägga dem som innehar och nyttjar eller förvarar
eller låter transportera dylika ämnen det av lagen föreskrivna och med obligatorisk
försäkringsplikt förknippade strikta ansvaret. Då emellertid några
motsvarande undantagsregler icke finns i den amerikanska atomenergilagen
och några sådana hänsyn som nyss sagts följaktligen icke heller gör
sig gällande, har det — alldeles bortsett från att ifrågavarande undantag
torde sakna varje praktisk betydelse då det gäller atomfartyg — icke ansetts
vara anledning att upptaga några motsvarande undantagsbestämmelser
i den särskilda lagen.
Yttrandena. Svenska sjöfolksförbundet har uttalat önskemål om att i definitionen
av begreppet »atomolycka» orden »direkt eller indirekt» inskjutes
mellan orden »eller delvis» och »orsakats av».
Departementschefen. De definitioner, som upptagits i första och andra
styckena av förevarande paragraf i det vid promemorian fogade förslaget,
bär — i överensstämmelse med de av remissorganen i princip godtagna
riktlinjerna för lagens allmänna uppbyggnad — utformats så, att lagens
materiella tillämpningsområde anpassats till tillämpningsområdet för de
enligt den amerikanska lagstiftningen beträffande Savannah gällande ersättnings-
(»indemnification-») reglerna. I den mån det inom denna ram varit
möjligt har definitionerna i övrigt utformats i nära anslutning till motsvarande
definitioner i den svenska atomansvarighetslagen. Vissa av definitionerna
saknar dock av naturliga skäl helt motsvarighet i sistnämnda
lag; detta gäller definitionerna av »atomfartyg» och »innehavare av atomtartyg»
samt begreppet »atomolycka», som utformats så att man icke skall
behöva använda begreppet »atomskada», vilket i atomansvarighetslagen har
ett från den amerikanska lagstiftningens skadebegrepp delvis avvikande
innehåll. Begreppen »atombränsle» och »atomprodukt» har däremot kunnat
ges identiskt samma innehåll som motsvarande uttryck i atomansvarighetslagen.
Det synes mig icke kunna ifrågakomma att i den förevarande lagen införa
ett orsak sbegrepp av annan och vidsträcktare innebörd än det som hittills
enligt allmänna grundsatser tillämpats i svensk skadeståndsrätt. Sålunda
finns icke anledning att i förevarande sammanhang uppge det inom
skadeståndsrätten allmänt upprätthållna kravet på adekvat kausalitet mellan
»händelse» och »skada». Alt på sätt Svenska sjöfolksförbundet föreslagit
i definitionen av »atomolycka» inskjuta orden »direkt eller indirekt»
löre »orsakats av» skulle emellertid kunna föranleda tvekan i detta hänseende
och skulle även i övrigt kunna ge upphov till missförstånd rörande
omfattningen av lagens tillämpningsområde.
38
Kungi. Maj:ts proposition nr tf är 19(>3
För egen del har jag i sakligt hänseende icke funnit anledning iill erinran
mot de föreslagna definitionerna. Jag anser dock, att definitionen av
»atomolycka» bör underkastas eu mindre redaktionell jämkning i syfte
att göra* det fullt klart, att en händelse vars skadeverkningar orsakats - helt eller delvis — av de farliga egenskaperna hos atombränsle, som vid
tiden för händelsen icke längre nyttjades men dessförinnan nyttjats i ett
atomfartygs reaktoranläggning, är att anse som atomolvcka i lagens mening.
I 1 § tredje stycket bör i överensstämmelse med det vid promemorian
fogade förslaget upptagas ett mot 2 § d) atomansvarighetslagen svarande
stadgande om undantag från lagens tillämpningsområde för atomolycka,
som är en följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad
konflikt, invasion, inbördeskrig eller uppror.
2 §•
Stadgandet i denna paragraf ger lagen karaktären av fullmaktslag.
Departementspromemorian. Ehuru i lagtexten talas om »visst atomfartyg»,
skall det enligt promemorian givetvis stå Kungl. Maj :t fritt att på en
gång meddela förordnanden enligt paragrafen för flera atomfartyg. Förordnandet
måste dock, framhålles det, avse vissa bestämda och i förordnandet
individualiserade fartyg.
Utan särskilt stadgande torde det enligt promemorian stå klart, att förordnande
kan meddelas för viss tid eller tills vidare. Men självfallet kan
ett förordnande aldrig avse tid, som infaller efter det lagen upphört att
gälla. —- Det påpekas i promemorian, att Kungl. Maj:t uppenbarligen när
som helst kan upphäva ett givet förordnande, även om den från början
angivna giltighetstiden ännu inte gått till ända.
Yttrandena. Sjölagskommittén har i anslutning till förevarande paragraf
uttalat, att det enligt kommitténs mening icke bör tillåtas ett utländskt
atomfartyg att befara svenskt vatten utan att — utöver fartygsinnehavarens
försäkringsgaranti — den stat i vilken fartyget hör hemma svarar för infriandet
av de ersättningsanspråk mot fartygsinnehavaren, som kan komma
att aktualiseras med anledning av ett sådant besök. Det bör enligt kommitténs
mening övervägas, om ej såsom uttrycklig förutsättning för Kungi.
Maj :ts förordnande om tillämpning av lagstiftningen bör i förevarande paragraf
anges, att förordnandet skall ske i anslutning till överenskommelse
av nu åsyftat innehåll med den främmande stat där atomfartyget hör
hemma.
I anslutning till uttalandet i promemorian, att Kungl. Maj :t uppenbarligen
när som helst kan upphäva ett givet förordnande att lagen skall gälla för
visst fartyg, har Aktiebolaget Atomenergi anfört:
Bolaget vill i detta sammanhang erinra om att det i promemorian tramhålles
såsom åtminstone teoretiskt möjligt att lagen i en framtid göres tilllämplig
på privatägda fartyg. Med anledning härav vill bolaget understryka
att ett dylikt förordnande inte utan tvingande skäl bör återkallas. En reaktorinnehavare
gör vid anskaffandet av en reaktor ekonomiska bedömningar,
varvid han givetvis utgår från att reaktorn skall kunna få användas under
Kungl. Mcij.ts proposition nr i’7 år 1963
39
avsedd tid. Med hänsyn till de betydande ekonomiska intressena i ett ärende
av detta slag hör han kunna räkna med att de tillstånd och förordnanden
som är anknutna till reaktorn icke återkallas såvida icke förutsättningarna
väsentligt ändrats.
Departementschefen. Såsom redan i det föregående anförts biträder jag
i likhet med remissorganen uppfattningen, att den ifrågasatta lagstiftningen
bör utformas såsom en fullmaktslag. Det bör in. a. o. överlämnas åt
Kungl. Maj:t att beträffande varje särskilt atomfartyg meddela förordnande
om att lagens bestämmelser skall äga tillämpning. Förevarande stadgande
ger uttryck åt denna princip, och jag har i den delen icke funnit anledning
till erinran mot paragrafens utformning i det vid promemorian fogade
förslaget.
Då svenska staten enligt förslaget förutsättes skola ikläda sig ett visst både
primärt och subsidiärt civilrättsligt garantiansvar för skador i följd av
atomolycka orsakad av atomfartyg, bör fartyg hemmahörande i främmande
stat icke tillåtas besöka Sverige, med mindre det föreligger betryggande garantier
för att svenska staten icke slutligen kommer att nödgas bära de
ekonomiska konsekvenserna av detta ansvar; ansvaret bör ytterst bäras av
den stat där fartyget hör hemma. Skulle ett främmande atomfartyg utan
tillstånd komma att passera genom eller eljest uppehålla sig på eller i omedelbar
närhet av svenskt territorialvatten, kan det dock bli nödvändigt att
göra lagen tillämplig på dylikt fartyg, även om några sådana garantier icke
föreligger.
Garantier som här avses kan exempelvis åvägabringas genom ett bilateralt
avtal mellan Sverige och den främmande staten — med generell giltighet
eller gällande allenast för visst fartyg. Men det är fullt tänkbart, att
den ifrågavarande statens nationella lagstiftning i och för sig erbjuder tillfredsställande
garantier i detta hänseende; så torde i själva verket åtminstone
f. n. vara fallet beträffande Savannah. I dylikt fall är från nu förevarande
synpunkt ingåendet av ett särskilt avtal med den främmande staten
uppenbarligen icke påkallat. Med hänsyn härtill och under hänvisning
till vad nyss anförts finner jag icke lämpligt att på sätt sjölagskommittén
föreslagit upptaga en uttrycklig bestämmelse om att förordnande enligt
denna paragraf må ske endast i anslutning till en överenskommelse med
den främmande staten i nu berörda hänseende.
Om Kungl. Maj :t genom den föreslagna lagen erhåller fullmakt att i administrativ
ordning sätta lagens bestämmelser i kraft i enskilda fall, lärer
härav följa, att ett en gång givet förordnande också kan återkallas i enahanda
ordning. Men givet är — såsom Aktiebolaget Atomenergi i sitt yttrande
framhållit — att denna möjlighet icke bör av Kungl. Maj :t utnyttjas, med
mindre omständigheterna väsentligt ändrats och gör ett återkallande av förordnandet
oundgängligen nödvändigt. Så kan emellertid bli förhållandet om
ett med eu främmande stat slutet avtal rörande visst i den staten hemmahörande
atomfartyg — innefattande exempelvis bestämmelser om att den
främmande staten skall överta svenska statens supplerande ansvarighet för
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 dr 1963
s. k. sena skador — skulle till följd av uppsägning från någondera sidan
upphöra att gälla före utgången av den tid, för vilken förordnande enligt
denna paragraf ursprungligen meddelats. Huruvida i en dylik situation förordnandet
bör återkallas, måste å andra sidan bli beroende av omständigheterna
i det särskilda fallet; så länge det rent faktiskt föreligger risk för att
fartyget skall ge upphov till atomolycka, som kan medföra skador i Sverige,
bör den särskilda lagens bestämmelser uppenbarligen fortfara att gälla. Det
synes också självklart, att förordnandet icke bör återkallas så länge ett för
fartyget enligt atomenergilagen utfärdat tillstånd gäller.
3 §•
Denna paragraf innehåller lagens huvudstadgande, enligt vilket 4—15 §§
atomansvarighetslagen i princip skall äga tillämpning jämväl beträffande
atomfartyg.
Departementspromemorian. Innebörden av lagens huvudregel i 3 § första
stycket anges i promemorian kort uttryckt vara, att vid tillämpningen av
förevarande lag atomansvarighetslagen skall läsas som om dels på samtliga
de ställen i lagen (4—15 §§), där uttrycken »atomanläggning» och »innehavare
av atomanläggning» (»anläggningsinnehavare») förekommer, i stället
stod »atomfartyg» respektive »innehavare av atomfartyg» (»atomfartygsinnehavare»),
dels på de ställen, där uttrycket »atomskada» förekommer, i
stället stod »skada i följd av atomolycka».
Ifrågavarande stadgande innebär enligt promemorian till eu början, alt
ansvarighetsreglerna i 4 § atomansvarighetslagen blir tillämpliga beträffande
atomfartyg. Innehavaren av dylikt fartyg blir sålunda enligt första stycket
i sagda paragraf ansvarig för olyckor, som inträffar under det de skadeorsakande
ämnena — atombränsle eller atomprodukt -— befinner sig ombord
på fartyget. Även olyckor, som orsakas av fartygets förråd av atombränsle
eller av atomprodukter, som härrör från fartygets reaktoranläggning
och förvaras utanför själva anläggningen men ombord på fartyget i en
behållare eller på annat liknande sätt, kommer enligt förslaget att omfattas
av ansvarighetsreglerna i 4 § första stycket atomansvarighetslagen.
Det skulle enligt promemorian möjligen kunna göras gällande, att atoinbränsle
eller atomprodukt som befinner sig ombord på fartyg alltid är »under
transport». Såvitt gäller olyckor orsakade av ett atomfartygs atombränsle
eller -produkter, vilka vid olyckstillfället befann sig på fartyget,
skulle sålunda vid tillämpningen av nu förevarande lag en konflikt kunna
uppkomma mellan stadgandena i 4 § första respektive andra styckena atomansvarighetslagen.
Det är emellertid givetvis avsikten, att så snart ämnena
kommit ombord på fartyget respektive innan de ännu lämnat detta ansvarigheten
skall exklusivt åvila atomfartygsinnehavaren. I avsikt att undanröja
varje oklarhet på denna punkt har i 3 § andra stycket av det vid promemorian
fogade förslaget upptagits ett stadgande av innebörd, att då atombränsle
eller atomprodukt för atomfartvgsinnehavares egen räkning finns
41
Kurtgl. Maj.ts proposition nr tf år 1963
ombord på atomfartyget ämnena vid tillämpning av bestämmelserna i 4 §
atomansvarighetslagen icke skall anses vara under transport.
Enligt promemorian torde också genom sistnämnda bestämmelse en lösning
ha åvägabragts av de konflikter, som kan uppkomma mellan å ena sidan
reglerna i 4 § atomansvarighetslagen rörande ansvarighet för innehavare
av landbaserade atomanläggningar med avseende å atomskada uppkommen
under transport av atombränsle eller atomprodukt till eller från en
dylik anläggning samt a andra sidan den nu förevarande lagens regler om
atomfartygsinnehavares ansvarighet för olyckor orsakade av dylika ämnen,
vilka befinner sig ombord på atomfartyget. Därest t. ex. under Savannah’s
besök i Sverige atombränsle levereras och transporteras från en
svensk atomanläggning till fartyget, skall enligt 4 § andra stycket atomansvarighetslagen
den avsändande anläggningens innehavare svara för skador
under transporten. Så snart ämnena kommit ombord på atomfartyget,
kommer emellertid enligt de föreslagna ansvarighetsreglerna atomfartygets
innehavare att bli ansvarig. Stadgandet i 3 § andra stycket i förslaget torde
nämligen göra det fullt klart, att i dylikt fall avsändarens transportansvar
upphör i och med att ämnena kommer ombord på fartyget.
Stadgandet i 4 § tredje stycket atomansvarighetslagen innebär i förevarande
sammanhang, att en atomfartygsinnehavare svarar även för skador,
som orsakas av fartygets atombränsle eller -produkter, då ämnena utan
att vara under transport dock befinner sig utanför fartyget, under förutsättning
att atomfartygsinnehavaren vid tiden för olyckan eller dessförinnan
haft ämnena i sin besittning och att de icke under tiden från det hans
besittning upphörde och intill dess olyckan inträffade övergått i annan atomfartygs-
eller atomanläggningsinnehavares besittning. Bestämmelsen kan
få betydelse exempelvis med avseende å olyckor, som orsakas av en från
fartyget härrörande behållare med atomprodukter, vilken lämpats överbord
eller på annat sätt kommit ur atoinfartygsinnehavarens besittning.
Stadgandet i 5 § första stycket atomansvarighetslagen om strikt ansvar
för atomskada blir i kraft av 3 § första stycket i det vid promemorian fogade
förslaget omedelbart tillämpligt beträffande atomfartygsinnehavares
ansvarighet för skada i följd av atomolycka.
Beträffande stadgandet i 5 § andra stycket atomansvarighetslagen hänvisas
i promemorian till vad som anföres beträffande detta stadgande i
atomskadeutredningens betänkande del I (SOU 1959: 34 s. 45; jfr prop.
1960: 140 s. 37 f). Det anmärkes i detta sammanhang, att den föreslagna
lagen i motsats till atomansvarighetslagen icke begränsats till att gälla person-
och sakskada. I vilken utsträckning ersättning för s. k. allmän förmögenhetsskada
— som ej är att anse som följ dskada i förhållande till personeller
sakskada — skall utgå enligt förevarande lag blir emellertid jämlikt
5 § andra stycket atomansvarighetslagen att bedöma enligt allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser. Dylik ersättning torde i enlighet härmed komma
att utgå endast i undantagsfall (jfr SOU 1962: 14 s. 36 f).
Stadgandena i 6 § atomansvarighetslagen angående ansvarighetsbegräns
-
42
Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963
ning skall enligt det vid promemorian fogade förslaget ej äga tillämpning
beträffande atomfartyg. Detta framgår av 3 § första stycket iämfort med
5 § i förslaget. I dessa hänseenden skall i stället bestämmelserna i sistnämnda
lagrum gälla.
Reglerna i 7 $ atomansvarighetslagen om proportionell nedsättning av eisättningarna
i händelse av en katastrofolycka av sådan omfattning, att ansvarighetsbeloppet
icke förslår till full gottgörelse åt samtliga skadelidande,
blir jämlikt 3 § första stycket i förslaget i princip tillämpliga aven i fråga
om olyckor orsakade av atomfartyg. Det betonas emellertid i promemorian,
att dessa regler, åtminstone såvitt gäller Savannah, icke torde få någon
praktisk betydelse med hänsyn till det höga ansvarighetsbeloppet.
Det torde ge sig självt, att hänvisningen i 7 § första stycket atomansvarighetslagen
till 6 § första stycket samma lag vid tillämpning av nuJorevarande
lag i stället skall avse stadgandet i 5 § första stycket dan. Något
uttryckligt stadgande härom har ej ansetts erforderligt.
Preskriptionsbestämmelserna i 8 § atomansvarighetslagen blir enligt torslaget
utan inskränkningar eller modifikationer direkt tillämpliga betratfande
atomfartyg. I denna del hänvisas därför i promemorian till vad som
anförts beträffande preskriptionsfrågorna under förarbetena till atomansvarighetslagen
(jfr SOU 1959: 34 s. 34 ff och 48 f, prop. 1960: 140 s 43 f
samt första lagutskottets utlåtande 1960:35 s. 21 f) ävensom till de uttalanden,
som gjorts i promemorian i anslutning till behandlingen av frågan
om statsansvar för skador orsakade av atomfartyg.
Kanalisationsregeln i 9 § första stycket atomansvarighetslagen skall jämlikt
3 § första stycket jämfört med 6 § i förslaget ej aga tillämpning betratfande
atomfartyg. I detta hänseende skall i stället gälla den i sistnamn a
lagrum upptagna särskilda bestämmelsen.
Stadgandena i 9 § andra och tredje styckena atomansvarighetslagen rörande
subrogationsrätt i vissa fall för tredje man med avseende å ersättning
för atomskada respektive atomanlaggnmgsinnehavares regressratt m
tredje man skall däremot jämlikt 3 § första stycket i det vid promemorian
fogade förslaget äga motsvarande tillämpning, nar fråga ar om atomfartyg.
f promemorian erinras om att på sätt tidigare anmärkts bestämmelserna
i jo_12 §§ atomansvarighetslagen om försäkring ehuru e i princip
blir tillämpliga även beträffande atomfartyg - icke kommer att fa någon
praktisk betydelse beträffande Savannah. Det har ju nämligen förutsa ,
att även för det fall att fartygets ansvarighet till någon del kommer att vara
täckt av försäkring (»financial protection») amerikanska staten skall iklada
sig subsidärt garantiansvar även för den del av ansvarighetsbeloppet, som
sålunda icke täcks av »indemnification agreement». Under sådana foihållanden
får det enligt promemorian anses självklart, att Kungl. > aj. me
stöd av 11 § andra stycket atomansvarighetslagen bör helt befria Savannah s
innehavare från försäkringsplikten.
Den möjligheten föreligger dock, att en reell tillämpning av iorsakringsbestämmelserna
kan bli aktuell i fråga om annat atomfartyg an Sa^nnah.
43
Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963
dylikt fall kan emellertid enligt promemorian bestämmelserna i 10 § tredje
stycket om försäkringsbeloppets storlek i vissa fall icke vinna direkt tilllämpning
i sin nuvarande utformning, eftersom dessa bestämmelser är
utformade på grundval av ett i atomansvarighetslagen fixerat ansvarighetsbelopp
å 25 miljoner kronor. Enligt förslaget skall emellertid ansvarighetsbeloppet
för atomfartyg i varje särskilt fall fastställas av Kungl. Maj:t; sålunda
fastställda belopp lärer undantagslöst komma att bli väsentligt högre
än 25 miljoner kronor. I 7 § av förslaget har därför upptagits ett stadgande
om en härav påkallad modifikation av nyssnämnda bestämmelser i atomansvarighetslagen.
Det anmärkes i detta sammanhang i promemorian, att hänvisningen i
10 § andra stycket a) atomansvarighetslagen till 6 § samma lag vid tilllämpning
av förevarande lag givetvis i stället skall avse 5 § däri. Det har icke
ansetts erforderligt att i lagtexten särskilt erinra härom.
Såsom i det föregående framhållits kommer enligt det vid promemorian
togade förslaget reglerna i 13 § atomansvarighetslagen angående statsansvar
att vinna oinskränkt tillämpning även med avseende å skador i följd
av atomolycka, som orsakats av atomfartyg. I promemorian erinras om att
hänvisningen i 13 § andra stycket atomansvarighetslagen till 6 § andra
och tredje styckena samma lag vid lagens tillämpning beträffande atomfartyg
i stället kommer att avse motsvarande bestämmelser i 5 § förevarande
lag.
I promemorian påpekas i detta sammanhang, att Kungl. Maj :t, i samband
med att förordnande meddelas med stöd av 2 § i den föreslagna lagen,
även torde böra meddela förordnande med stöd av 13 § andra stycket sista
punkten atomansvarighetslagen (jämförd med 3 § första stycket i förevarande
lag) om behörighet för viss myndighet att mottaga anmälningar
om anspråk mot staten på ersättning för skada i följd av atomolvcka, som
orsakats av det atomfartyg beträffande vilket lagen skall vinna tillämpning.
Bemyndigande som nu avses synes lämpligen böra meddelas överståthållarämbetet.
Straffbestämmelsen i 14 § atomansvarighetslagen kommer uppenbarligen
icke att kunna få någon praktisk betydelse såvitt gäller atomfartyg, som
i likhet med Savannah innehaves av främmande stat. Men det är enligt promemorian
åtminstone teoretiskt möjligt att lagen i en framtid göres tilllämplig
å privatägt fartyg, och bestämmelsen har därför i princip ansetts
böra avse även atomfartyg.
Vad slutligen angår bestämmelserna i 15 § atomansvarighetslagen har
beträffande grunderna för dessa i promemorian hänvisats till vad som anförts
under förarbetena till nämnda lag (SOU 1959:34 s. 56 f). De därvid
anförda synpunkterna gör sig i och för sig också gällande beträffande här
i riket inträffande atomolyckor, som orsakas av atomfartyg. Bestämmelsen
i första stycket bör därför enligt promemorian i princip vara tillämplig även
i fråga om dylika olyckor. Stadgandet i andra stycket har emellertid i detta
sammanhang underkastats viss jämkning; härom hänvisas till vad som
anföres vid 8 §.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
Yttrandena. I anslutning till det i promemorian gjorda uttalandet, att
frågan om ersättning för s. k. allmän förmögenhetsskada, som ej är att anse
som följ dskada i förhållande till person- eller sakskada, blir att bedöma
enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser samt att i följd därav
dylik ersättning torde komma att utgå endast i undantagsfall, uttalar Svenska
hamnförbundet, att då skador av denna art på förevarande område sannolikt
kan bli omfattande berörda förhållande lämpligen bör beaktas vid
ingående av det tilltänkta bilaterala avtalet rörande Savannah’s besök i
Sverige.
Departementschefen. Det vid promemorian fogade förslaget synes i förevarande
avseende icke ge anledning till erinran. I anslutning till Svenska
hamnförbundets uttalande rörande allmän förmögenhetsskada vill jag blott
framhålla, att det över huvud icke torde vara möjligt att uppnå någon överenskommelse
med Förenta Staterna rörande Savannah’s besök, enligt vilken
de skadelidande i anledning av en utav Savannah här orsakad atomolycka
tillförsäkras ersättning i vidare omfattning än som kan utgå enligt svensk
rätt. Att inom ramen för den nu ifrågasatta speciallagstiftningen, med avvikelse
från eljest gällande grundsatser i svensk skadeståndsrätt, genom en
uttrycklig bestämmelse vidga begreppet ersättningsgill skada till att generellt
omfatta även direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada, synes emellertid
icke kunna ifrågakomma.
4 §•
I denna paragraf stadgas undantag från lagens tillämpningsområde för
skador på atomfartyget och på egendom, som nyttjas i förbindelse med
fartygets drift.
Departementspromemorian. Atomansvarighetslagens ansvarighetsbestämmelser
omfattar i och för sig även skada å själva anläggningen och annan
egendom, som finnes inom anläggningens område. I den mån dylik egendom
äges av annan person än anläggningsinnehavaren, kan övriga skadelidande
komma att nödgas konkurrera med egendomens ägare om ersättning
ur ansvarighetsbeloppet. Att man trots detta — i strid mot OECDkonventionens
bestämmelser i art. 3 (b) (i); jfr 10 § första stycket i förslaget
till ny atomansvarighetslag — funnit sig i atomansvarighetslagen
ej behöva göra något särskilt undantag för skador å sådan egendom, sammanhänger
med att man ansett sig kunna utgå från att egendomen undantagslöst
kommer att hållas försäkrad och att enligt försäkringsavtalen försäkringsgivarna
skall förbinda sig att ej utöva regressrätt mot den för
skadan ansvarige (jfr SOU 1959: 34 s. 39).
I den amerikanska atomenergilagen göres emellertid i definitionen av
»public liability» (section 11 u) undantag för egendom, som befinner sig
inom anläggningens område och nyttjas i förbindelse med denna (»is located
åt the site of and used in connection with the activity where the nuclear
incident occurs»). Härav följer att skador på dylik egendom ej omfattas av
»financial protection» eller »indemnification agreement». Den svenska lagstiftningen
bör enligt promemorian anpassas efter dessa förhållanden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1963
45
I 4 § av det vid promemorian fogade förslaget har därför upptagits ett
stadgande av innehåll, att ersättning icke skall utgå för skada å atomfartyget
eller å egendom, som vid tiden för atomolyckan fanns å fartyget och
nyttjades eller var avsedd att nyttjas i förbindelse med fartygets drift. Det
iar enligt vad i promemorian anföres överlämnas åt domstolarna att i det
särskilda fallet, med beaktande av grunderna för undantagsregeln, avgöra
huruvida viss å fartyget befintlig egendom skall anses vara nyttjad eller
avsedd att nyttjas i förbindelse med fartygets drift. Härmed åsyftas icke
blott egendom, som användes i förbindelse med själva reaktor anläggningens
drift; all egendom, som normalt ingår i den till ett fartyg av ifrågavarande
slag hörande utrustningen, omfattas av stadgandet.
Det är ovisst, huruvida i händelse av en transportolycka undantaget i
den amerikanska lagen även omfattar det transportmedel varå de skadeorsakande
ämnena föres; det är här närmast en fråga om tolkningen av uttrycket
»activity where the nuclear incident occurs». [Jfr OECD-konventionen
art. 3 (b) (ii) och 10 § andra stycket förslaget till ny atomansvarighetslag.
] Oavsett huru härmed må förhålla sig, har det ej ansetts nödvändigt
att ett motsvarande undantag göres i den svenska lagen. En transportolycka
kan, framhålles det i promemorian, icke tänkas få någon större
omfattning, och från övriga skadelidandes synpunkt torde det därför med
hänsyn till ansvarighetsbeloppets storlek vara likgiltigt, huruvida skada på
transportmedlet omfattas av atomfartygsinnehavarens ansvarighet eller ej.
Därest det amerikanska undantaget avser även transportmedel i fall av
ifrågavarande art, blir resultatet allenast att svensk dom å ersättning för
skada å transportmedlet icke lärer kunna exekveras mot amerikanska staten.
Yttrandena. Sjölagskommittén har beträffande förevarande paragraf i förslaget
anfört:
En jämförelse mellan å ena sidan bestämmelsen i 4 § av lagförslaget, vilken
kommittén förutsätter vara helt anpassad till motsvarande amerikanska
bestämmelse, och å andra sidan Art. II nr 3 i 1962 års atomfartygskonvention
(»Nuclear damage suffered by the nuclear ship itself, its equipment,
tuel or stores shall not be covered by the operator’s liability as defined in
this Convention») synes ge vid handen, att konventionens ifrågavarande undantag
från rätt till skadestånd har en snävare innebörd än förslagets. Kommittén
saknar underlag för en fullständig bedömning härav. Skulle en sådan
skillnad föreligga, kan det ifrågasättas om icke — för att den föreslagna
lagen skall kunna tillämpas på atomfartyg av annan nationalitet än
Savannah — paragrafen hellre borde utformas i full överensstämmelse med
konventionens nämnda föreskrift med tillägg, att utvidgat undantag från
skadeståndsrätt må av Kungl. Maj:t föreskrivas om så påkallas av hänsyn
till lagen i den stat där fartyget hör hemma.
Dispaschören i Göteborg har givit uttryck åt liknande synpunkter och
har därvid ytterligare anfört:
Konsekvenserna av den föreslagna regeln i 4 § synes bli att annan än
fartygets ägare, som äger apparatur som stadigvarande utnyttjas ombord
(lör att göra en jämförelse med svenska fartyg, t. ex. Telegrafverket för
radiosändaren) i förhyrningskontraktet måste gardera sig mot följderna av
4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Xr 47
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
en atomolycka. För de intressen den tilltänkta lagen är avsedd att skydda
utgör detta, i varje fall teoretiskt, en fördel. Praktiskt lärer frågan om de
utomstående inventarieägarnes ställning vara av tämligen ringa betydelse
i detta sammanhang enär de belopp deras inventarier och/eller utrustning
representera torde utgöra en ringa bråkdel av det maximiansvarighetsbelopp
som synes vara ifrågasatt. Men uteslutet är icke att man även i Bryssel-konventionens---
— text kan inlägga enahanda mening oaktat pro
blemet
veterligen icke berörts under förarbetet till konventionen i fråga.
Departementschefen. Det undantag från lagens tillämpningsområde för
skada å atomfartyget och å egendom som vid tiden för olyckan fanns å fartyget
och nyttjades eller var avsedd att nyttjas i förbindelse med fartygets
drift, som i det vid promemorian fogade förslaget upptagits i förevarande
paragraf, är främst betingat av att ett motsvarande undantag återfinnes i
den amerikanska atomenergilagen och att följaktligen det för Savannah gällande
»indemnification agreement» icke omfattar dylika skador. Det synes
mot denna bakgrund naturligt att utforma undantagsregeln i nära anslutning
till bestämmelsen i den amerikanska lagen. Såsom i ett par remissyttranden
påtalats har emellertid den motsvarande undantagsbestämmelse, som
upptagits i 1962 års Brysselkonvention, erhållit en avfattning som möjligen
innebär att undantaget där får en något snävare omfattning än i den amerikanska
lagen; det talas i konventionen blott om »atomfartyget självt, dess
utrustning, bränsle och förråd». Huruvida någon saklig skillnad verkligen
föreligger synes emellertid ovisst. Det är i vart fall blott fråga om smärre
skiljaktigheter av begränsad räckvidd. Den praktiska betydelsen av den
diskrepans som må föreligga torde under alla förhållanden bli ringa, eftersom
den egendom det här gäller kan förutsättas i normala fall vara i atomfartygsinnehavarens
ägo. Jag vill också erinra om att avfattningen av undantagsbestämmelsen
i det vid promemorian fogade förslaget nära ansluter
till lydelsen av motsvarande undantagsregel i 10 § första stycket i atomskadeutredningens
förslag till ny atomansvarighetslag. Med hänsyn till det anförda
finner jag mig böra godtaga den i promemorian föreslagna lydelsen av
paragrafen.
5 §■
Denna paragraf innehåller bestämmelser om begränsning av atomfartygsinnehavares
skadeståndsansvar.
Departementspromemorian. Det har såsom i annat sammanhang anmärkts
icke ansetts lämpligt att direkt i lagen fixera ett ansvarighetsbelopp. Såvitt
gäller Savannah bör enligt promemorian beloppet rent faktiskt sättas så
högt, att det motsvarar det belopp som omfattas av ett »indemnification
agreement» under den amerikanska atomenergilagen eller 500 miljoner dollar.
Detta belopp är emellertid exceptionellt högt, och det är enligt promemorian
inte realistiskt att räkna med att beloppet kan sättas lika högt för
andra atomfartyg; det erinras i detta sammanhang om att i 1962 års Brysselkonvention
om ansvarighet för atomfartyg ansvarighetsbeloppet utgör 100
miljoner dollar.
Iiiingl. Maj. ts proposition nr 47 år 1903
47
I enlighet härmed har jämlikt stadgandet i första stycket av förevarande
paragraf i förslaget överlämnats åt Ivungl. Maj :t att inom en i lagen angiven
ram fastställa ansvarighetsbeloppet för varje särskilt fartyg, beträffande
vilket lagen enligt ett med stöd av 2 § givet förordnande skall vara tilllämplig.
Maximibeloppet har härvid satts till 2 500 miljoner kronor, vilket
i runt tal motsvarar 500 miljoner dollar. Att härigenom hänsyn icke kan
tas till möjligheten av att det sammanlagda ersättningsbelopp som de facto
står till förfogande beträffande Savannah kan komma att uppgå till högre
belopp — om nämligen ansvarigheten till viss del täcks genom »financial
protection» — torde icke komma att spela någon praktisk ekonomisk roll;
ett ansvarighetsbelopp å 2 500 miljoner kronor får enligt promemorian under
alla förhållanden anses vara fullt betryggande.
Det har i promemorian övervägts att i lagen även skulle fixeras en undre
gräns. Av flera skäl är det dock icke tänkbart att sätta den gränsen så lågt
som vid det i 6 § atomansvarighetslagen stadgade beloppet 25 miljoner kronor.
Då det gäller atomfartyg är ett dylikt belopp under alla förhållanden
för lågt. Men även bortsett därifrån kan det enligt promemorian knappast
ifrågakomma att i lagen laborera med en så vid latitud som 25—2 500 miljoner
kronor. Å andra sidan har det ej ansetts möjligt och ej heller lämpligt
att i nu förevarande sammanhang taga upp frågan, var den undre gränsen
för atomfartygsinnehavares ansvarighet bör sättas, till prövning i hela
dess vidd. Detta spörsmål bör lösas först i samband med att en mera permanent
lagstiftning införes på förevarande område. Under dessa förhållanden
har det ansetts lämpligast att nu lämna frågan öppen.
Enligt 6 § tredje stycket atomansvarighetslagen skall i ansvarighetsbeloppet
icke inräknas vare sig ränta eller rättegångskostnader. I det belopp å
500 miljoner dollar som avses med ett »indemnification agreement» under
den amerikanska atomenergilagen skall emellertid enligt uttryckligt stadgande
i den amerikanska lagen även inräknas rättegångskostnader Oreasonable
costs of investigating and settling claims and defending suits for damages’).
Något särskilt stadgande beträffande ränta finns ej i den amerikanska lagen,
men lagens tystnad på denna punkt torde få tolkas så, att även räntor
skall inräknas.
Vid angivna förhållanden har det icke ansetts, att nyssnämnda regel i
atomansvarighetslagen kan upprätthållas. Det skulle enligt promemorian
i själva verket medföra, att de skadelidande i en katastrofsituation berövades
möjligheten att få någon ränta på ersättningsbeloppen eller att få utdömda
rättegångskostnader betalda; till den del utdömda skadestånd tillsammans
med räntor och utdömda kostnader i ett sådant fall överstege 500
miljoner dollar skulle nämligen domarna med säkerhet ej kunna verkställas
i Förenta Staterna.
Sannolikheten för att det skall inträffa en katastrofolycka av denna
storleksordning är visserligen försvinnande liten, och frågan huruvida räntor
och kostnader skall inräknas i ansvarighetsbeloppet eller ej kan därför
sägas vara av ringa om ens någon praktisk betydelse. Det har likväl an
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr tf ur 1963
setts, att den svenska lagstiftningen även på denna punkt hör anpassas
till det amerikanska ersättningssystemet. I enlighet härmed stadgas i 5 §
törsta stycket andra punkten av förslaget, att ansvarighetsbelopp som avses
i första stycket första punkten innefattar jämväl ränta och rättegångskostnader.
I 6 § andra stycket atomansvarighetslagen har upptagits en regel om begränsning
av personskadeersättning till 200 000 kronor för varje dödad
eller skadad person. I fråga om de sakliga grunderna för denna bestämmelse
hänvisas i promemorian till vad som anförts under förarbetena till
nämnda lag (jfr SOU 1959: 34 s. 45 f och prop. 1960: 140 s. 40). De synpunkter
som därvid anförts gör sig dock enligt vad i promemorian uttalas
icke gällande med samma styrka i detta sammanhang och synes vad särskilt
Savannah beträffar helt sakna relevans, i all synnerhet om man tager
i betraktande alt här kommer att gälla ett ansvarighetsbelopp av ansenlig
storlek och att någon begränsningsregel därför icke heller från de skadelidandes
synpunkt är påkallad.
I enlighet med dessa överväganden har i andra stycket av förevarande
paragraf i det vid promemorian fogade förslaget upptagits ett stadgande
av innebörd, att bestämmelsen i 6 § andra stycket atomansvarighetslagen
icke skall gälla i fråga om personskada i följd av atomolycka, som orsakas av
atomfartyg.
Yttrandena. Aktiebolaget Atomenergi har betonat, att det föreslagna maximibeloppet
2 500 miljoner kronor är avsevärt högre än vad som förefaller
rimligt och tillika väsentligt överstiger vad som gäller enligt såväl den nuvarande
svenska atomansvarighetslagen som det förslag till ny atomansvarighetslag
som nyligen framlagts. Med hänsyn till att nämnda belopp likväl
kan komma att stå till förfogande anser dock bolaget anledning icke
finnas att i lagen fastställa ett lägre belopp. Bolaget erinrar i anslutning
härtill om att detta ansvarighetsbelopp kan komma att tagas i anspråk även
för skador, som till följd av en och samma olyckshändelse uppstått i andra
länder än Sverige.
I fråga om den särskilda bestämmelsen rörande ränta och rättegångskostnader
har hovrätten för Västra Sverige anfört:
Det kan ifrågasättas om man har tillräckliga skäl att i en generellt avfattad
lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift frångå den
princip som kommit till uttryck i 6 § tredje stycket atomansvarighetslagen
och som ligger väl i linje med bestämmelser på åtskilliga andra håll i lagstiftningen
(jämför t. ex. 11 och 17 §§ lagen om trafikförsäkring å motorfordon
och 54 kap. 12 § rättegångsbalken). Man kan måhända tänka sig,
att bestämmelsen i 6 § tredje stycket atomansvarighetslagen göres tillämplig
även beträffande atomfartygs drift men att Kungl. Maj :t bemyndigas att
för särskilt fall, exempelvis i samband med fastställande av maximibeloppet
för ansvarighet, göra avsteg från den där uttalade principen.
Departementschefen. Av skäl, som närmare redovisats i promemorian
och även godtagits av remissorganen, bör det ankomma på Kungl. Maj:t
att fastställa ansvarighetsbeloppet för varje särskilt atomfartyg. Med tanke
Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1963
49
på det förestående besöket av Savannah bör tydligen en möjlighet finnas
att sätta ansvarighetsbeloppet så högt att det ungefärligen motsvarar vad
som i kraft av den amerikanska lagstiftningen faktiskt kommer att stå till
förfogande för täckande av skador, till vilka fartyget i anslutning till besöket
må kunna ge upphov, b rån den synpunkten kan det i promemorian föreslagna
maximibeloppet 2 500 miljoner kronor synas lämpligt. Jag vill
dock ifrågasätta om det över huvud finns behov av att i lagen fixera ett
maximum. Några olägenheter synes ej vara förenade med att Kungl. Maj:t
i detta hänseende får full frihet att anpassa regleringen i det enskilda fallet
efter faktiskt rådande förhållanden. Jag vill därför förorda, att i lagen ej
bestämmes någon övre gräns för ansvarighetsbeloppet.
Såsom anförts i promemorian torde det icke vara möjligt att i lagen fixera
ett minimibelopp. Det får ankomma på Kungl. Maj:t att vid ansvarighetsbeloppets
bestämmande i det enskilda fallet beakta de presumtivt skadelidandes
intresse av ett effektivt ekonomiskt skydd och att därvid icke
sätta beloppet lägre än som i betraktande av fartygets beskaffenhet och de
risker det erbjuder kan anses erforderligt för att detta intresse skall bli tillgodosett.
De av hovx-ätten för Västra Sverige anförda synpunkterna finner jag förtjäna
beaktande. Det synes icke möta betänkligheter att, samtidigt som i
lagen utsäges att — i överensstämmelse med vad som gäller enligt såväl
den svenska atomansvarighetslagen som 1962 års Brysselkonvention —
ansvarighetsbeloppet icke skall innefatta ränta och rättegångskostnader,
Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att vid bestämmande av ansvarighetsbeloppet
för visst fartyg förordna om avvikelse från denna regel. Det torde
utan särskilt stadgande kunna förutsättas, att förordnande härom icke
meddelas med mindre det påkallas av särskilda skäl.
1 anslutning till uttalanden rörande förslagets principiella uppläggning
har vissa remissorgan, såsom framgått av det föregående, särskilt påpekat
att samtliga bestämmelser i 6 § atomansvarighetslagen i realiteten kommer
alt sättas ur spel och ersättas av reglerna i förevarande paragraf i förslaget
men att förslaget härutinnan företer viss oklarhet. Berörda förhållande
torde komma till uttryck med större tydlighet, därest 5 § i förslaget i lagtekniskt
hänseende erhåller samma uppbyggnad som 6 § atomansvarighetslagen.
Jag vill därför förorda, att bestämmelsen angående ränta och rättegångskostnader
analogt med vad som är fallet i 6 § atomansvarighetslagen
upptages i ett tredje stycke av förevarande paragraf och icke såsom i det vid
promemorian fogade förslaget i första stycket andra punkten.
6 §.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om s. k. kanalisation av ansvarighet
för skada i följd av atomolycka.
Departementspromemorian. Förevarande stadgande skiljer sig sakligt sett
från motsvarande bestämmelse i !) § första stycket atomansvarighetslagen
50
Kungl. Maj.ts proposition nr hl år 19(>3
endast såvitt gäller omfattningen av undantaget från kanalisationsprincipen.
Enligt de föreslagna reglerna skall undantag från huvudregeln om
atomfartygsinnehavarens exklusiva ansvarighet för skada i följd av atomolycka
gälla endast för det fall, att ett mot tredje man riktat ersättningsanspråk
grundar sig på ett av Sverige tillträtt internationellt fördrag, under
det att i atomansvarighetslagen gjorts generellt undantag för skador som
uppkommit i transportförhållanden. Till de fördrag som här avses hör bl. a.
Brysselkonventionerna om fartygssammanstötning år 1910 och om konossement
år 1924 samt luftbefordringskonventionen i Warszawa år 1929. Även
de bilaterala avtalen med de övriga nordiska länderna samt Schweiz om
verkställighet av domar kan komma att beröras av undantagsregeln.
För att undantaget skall gälla fordras enligt vad i promemorian uttalas, att
det ifrågavarande anspråket verkligen grundar sig direkt på det internationella
fördraget. Bestämmelser i nationell svensk lag, som införts med anledning
av Sveriges tillträde till ett dylikt fördrag, kan visserligen sägas vara
grundade på fördraget, men det är därmed icke sagt, att varje med stöd av
dylika bestämmelser väckt ersättningsanspråk skall i nu avsedd mening anses
grunda sig å den internationella konventionen. I princip bör sålunda undantagsregeln
gälla endast då det i kraft av bestämmelserna i ett internationellt
fördrag kan sägas föreligga en förpliktelse för Sverige att medge att
ersättningsanspråk vid svensk domstol göres gällande även mot annan än
innehavare av atomfartyg.
Huvudregeln om kanalisation har i förslaget utformats så, att av stadgandet
klart framgår, att kanalisation av ansvarigheten gäller med avseende å
all skada i följd av en atomolycka, vilken över huvud omfattas av lagens bestämmelser.
Det är enligt promemorian icke någon förutsättning för regelns
tillämplighet, att atomfartygsinnehavaren verkligen själv är ansvarig
för skadan. Kanalisationsprincipen gäller sålunda även med avseende
exempelvis å skador, för vilka atomfartygsinnehavaren på grund av stadgandet
i 4 § i förslaget icke är ansvarig. Beträffande dylika skador leder kanalisationen
i realiteten till ett upphävande av allt skadeståndsansvar, som
ej grundar sig på kontrakt, och den skadelidande blir helt hänvisad att
skydda sig genom försäkring. Detta innebär bl. a., att redaren av ett konventionellt
fartyg, vilket kolliderar med ett atomfartyg, icke riskerar att bli ansvarig
för de skador på atomfartyget som är att anse som »skador i följd
av atomolycka», såframt icke anspråk mot redaren kan grundas på ett internationellt
fördrag. Det framhålles vidare i promemorian, att kanalisationsprincipen
kommer att gälla även med avseende å skador, beträffande
vilka atomfartygsinnehavarens ansvarighet upphört på grund av preskriptionsbestämmelserna
i 8 § atomansvarighetslagen.
I förevarande stadgande har — i motsats till vad som gäller beträffande
9 § första stycket atomansvarighetslagen — även staten nämnts vid sidan av
atomfartygsinnehavaren. Detta sammanhänger enligt promemorian med att
det ansetts lämpligen böra på detta sätt markeras, att åtminstone i vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1963
51
fall — de som avses i 13 § första och andra styckena atomansvarighetslagen
— statens ansvarighet är av rent civilrättslig karaktär, eller m. a. o. av
samma »kvalitet» som atomfartygsinnehavarens ansvarighet, och att det sålunda
är fråga om sådan »public liability» som omfattas av ett »indemnification
agreement» (»financial protection») enligt den amerikanska atomenergilagen.
I den mot 9 § atomansvarighetslagen svarande 12 § i förslaget
till ny atomansvarighetslag har ävenledes intagits en erinran om reglerna
om statsansvar; jfr tredje stycket av nämnda paragraf i förslaget.
Såsom tidigare framhållits skall enligt promemorian regressbestämmelserna
i 9 § andra och tredje styckena atomansvarighetslagen äga motsvarande
tillämpning å ersättning för skada i följd av atomolycka, som avses
i förevarande lag. Detta har ansetts med erforderlig tydlighet framgå av
stadgandet i 3 § första stycket i förslaget, jämfört med bestämmelsen i 9 §
atomansvarighetslagen och nu förevarande paragraf. Någon uttrycklig bestämmelse
härom har därför ej ansetts behövlig.
Yttrandena. Sjölagskommittén har anfört:
I 6 §, som föreskriver kanalisering av skadeståndsanspråk till atomfartygets
innehavare resp. i vissa fall staten, undantages från dylik kanalisering
anspråk som »grundas å ett av Sverige tillträtt internationellt fördrag». Därmed
synes vara åsyftade anspråk grundade på författningsbestämmelser —
svenska eller utländska -— vilka tillkommit som en nödvändig följd av sådant
fördrag. Kommittén har i och för sig icke annan erinran mot en sådan
undantagsföreskrift än att den måste beräknas komma att medföra icke oväsentliga
tillämpningssvårigheter. Avfattningen av stadgandet synes kommittén
knappast ge klart uttryck för vad som åsyftas.
Även dispaschören i Göteborg har anmärkt, att den i 6 § av förslaget uttryckta
tankegången att ett anspråk grundas å ett av Sverige tillträtt internationellt
fördrag synes innebära ett något för komprimerat sätt att uttrycka
vad man tycks åsyfta, samt anför vidare:
Ett yrkande inför svensk domstol grundas i regel på svensk lag, endast undantagsvis
på utländsk lag. Däremot grundas det icke på en internationell
konvention till vilken Sverige anslutit sig, även om den åberopade nationella
lagen ytterst skulle bygga på en konvention som ratificerats av Sverige. En
svensk lag grundad på sådan konvention kan innehålla bestämmelser som
ej återfinnas i konventionen, t. ex. av processuell karaktär. Den svenska
lagtekniken innebär i allmänhet att de internationella konventioner till vilka
Sverige anslutit sig inarbetas i lagen och i görligaste mån iklädas svensk
lagstil. Dessa omständigheter tillsammans bidraga att göra det svårt att i
ett konkret fall avgöra huruvida ett yrkande inför svensk domstol i själva
verket grundar sig på nationell lag eller ytterst på en internationell konvention,
som Sverige är folkrättsligt förpliktigad att tillämpa till förmån för
parten.
Departementschefen. I likhet med de remissorgan, som över huvud yttrat
sig i frågan, har jag icke i sakligt hänseende funnit anledning till erinran
mot den i promemorian föreslagna lösningen av kanalisationsproblemet.
Jag delar sålunda den i promemorian hävdade uppfattningen, att undantag
från kanalisationsprincipen bör göras allenast för de fall, då uppfyllandet av
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
de folkrättsliga förpliktelser som härflyter ur ett av Sverige tillträtt internationellt
fördrag nödvändiggör avsteg från nämnda princip. Att i det konkreta
fallet avgöra, huruvida och under vilka förutsättningar en dylik situation
föreligger och avsteg från kanalisationsprincipen sålunda får — och
måste — göras, kan onekligen erbjuda betydande svårigheter. Dessa svårigheter
torde dock icke vara oövervinneliga, och det synes icke behöva inge
betänkligheter att överlämna spörsmålet åt rättstillämpningen. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att den i promemorian föreslagna regleringen
av kanalisationsfrågorna nära överensstämmer med vad som i motsvarande
hänseende gäller enligt 1962 års Brysselkonvention.
De under remissbehandlingen framförda anmärkningarna mot den redaktionella
utformningen av stadgandet i förevarande paragraf finner jag emellertid
vara befogade. Med hänsyn till att i vissa länder internationella konventioner
även på privaträttens område genom ratificeringen direkt införlivas
med vederbörande stats rättssystem utan att — såsom hos oss — transformeras
i nationell lagstiftning, anser jag dock en hänvisning i paragrafen
till de situationer, då anspråket grundas på internationellt fördrag i och för
sig böra bibehållas. Stadgandet bör emellertid kompletteras med en hänvisning
även till de fall, då anspråket grundas på bestämmelser i svensk eller
utländsk lag, vilka tillkommit såsom en nödvändig följd av ett dylikt fördrag.
Vid en jämförelse mellan å ena sidan 3 § första stycket och 6 § i förslaget
samt å andra sidan 9 § atomansvarighetslagen torde framgå att andra och
tredje styckena i sistnämnda lagrum skäll — på sätt också framhållits i promemorian
— äga motsvarande tillämpning beträffande atomfartyg.
7 §•
Bestämmelserna i 10 § atomansvarighetslagen angående försäkringsplikt
kommer som tidigare anmärkts i princip att bli tillämpliga även beträffande
atomfartyg, ehuru de i fråga om Savannah av förut anförda skäl ej lärer
få någon praktisk betydelse. Den möjligheten finns emellertid, att dessa regler
kan få aktualitet, om den särskilda lagen skall göras tillämplig beträffande
annat atomfartyg. I förevarande paragraf — som lämnats utan erinran
under remissbehandlingen — bär upptagits ett stadgande av innebörd, att
de i 10 § tredje stycket atomansvarighetslagen angivna beloppen å 30 och 25
miljoner kronor vid tillämpning av den nu föreslagna lagen i stället skall
utgöra det med stöd av 5 § första stycket i förslaget fastställda ansvarighetsbeloppet
ökat med en femtedel därav, respektive nämnda ansvarighetsbelopp.
Stadgandets utformning är betingad av att den särskilda lagen icke
föreskriver något visst fixerat ansvarighetsbelopp. Det belopp å 30 miljoner
kronor, som i 10 § atomansvarighetslagen för vissa fall föreskrives såsom
försäkringsbelopp, motsvarar ansvarighetsbeloppet (25 miljoner kronor)
ökat med 20 procent därav. Denna relation mellan försäkrings- och ansvarighetsbelopp
har ansetts lämpligen böra upprätthållas även i fråga om
atomfartyg.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
Det har i detta sammanhang i departementspromemorian anmärkts, att
atomansvarighetslagens försäkrings- och säkerhetsbestämmelser icke torde
lägga hinder i vägen tör en kombination av försäkring och annan säkerhet,
innebärande att Kungl. Maj:t medger en blott partiell befrielse från försäk1
ingsplikten. En dylik kombination av försäkring och annan säkerhet får
under motsvarande förutsättningar antagas kunna tillåtas även i fråga om
atomfartyg. Med hänsyn till å ena sidan storleken av de ansvarighetsbelopp
man även för andra atomfartyg än Savannah har att räkna.med samt å andra
sidan försäkringsmarknadens begränsade kapacitet torde i själva verket
det praktiska behovet av att kunna förfara på detta sätt vara särskilt framträdande,
då det gäller dylika fartyg.
3 §•
Paragrafen innehåller en bestämmelse om viss modifikation av stadgandet
i 15 § andra stycket atomansvarighetslagen för det fall, att bestämmelsen
i första stycket av nämnda paragraf vinner tillämpning å skada i följd
av atomolycka. Denna modifikation är påkallad av skäl väsentligen motsvarande
dem som föranlett, att kanalisationsregeln i 6 § av förslaget givits en
från motsvarande bestämmelse i 9 § första stycket atomansvarighetslagen
delvis avvikande utformning. Stadgandet i nu förevarande paragraf bör
emellertid redaktionellt jämkas med hänsyn till den ändring av 6 § första
stycket som tidigare förordats.
Ikraftträdande och giltighetstid
Departementspromemorian. Under hänvisning till att Savannah’s Europabesök
kunde väntas äga rum tidigast i mars 1963 har i departementspromemorian
föreslagits, att den särskilda lagen för atomfartyg skall träda i
kraft den 1 mars 1963. Enligt numera töreliggande upplysningar har man
emellertid icke att vänta besök av fartyget i Sverige eller i Europa över
huvud förrän tidigast någon gång under april 1963. Det torde lämpligen
höra ankomma på Kungl. Maj:t att förordna om lagens ikraftträdande.
Såsom framgått av det föregående har under remissbehandlingen rått enighet
om att den föreslagna lagen hör erhålla provisorisk karaktär och begränsad
giltighetstid; detta lärer f. ö. automatiskt följa av att lagen direkt
anknutits till den provisoriska atomansvarighetslagen, vars giltighetstid
utgår den 31 december 1963. Under hänvisning till att av olika i departementspromemorian
närmare anförda skäl eu förlängning av giltighetstiden
för atomansvarighetslagen kan bli aktuell har i promemorian föreslagits, att
den nu förevarande Jagen skall äga giltighet under samma tid som atomansvarighetslagen.
Departementschefen. Under remissbehandlingen har inte rests några invändningar
mot att anknyta den föreslagna lagens giltighetstid till den
provisoriska atomansvarighetslagens, och jag vill för egen del biträda förslaget
härom.
Som jag tidigare omtalat har atomskadeutredningen i mars 1962 fram
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
lagt förslag till ny atomansvarighetslag. Förslaget har tillkommit i nordiskt
samarbete och bygger på den förut nämnda OECD-konventionen
angående skadeståndsansvar på atomenergins område. Remissbehandlingen
av förslaget har nyligen avslutats.
Frågan huruvida detta förslag nu bör läggas till grund för lagstiftning
och den provisoriska atomansvarighetslagen vid utgången av dess giltighetstid
sålunda bör avlösas av en på OECD-konventionen byggd, permanent lag
bör ses i belvsning av det pågående internationella lagstiftningssamarbetet
på förevarande rättsområde. Jag har tidigare i korthet redogjort för detta
samarbete och de konventionsförslag, som utarbetats inom det internationella
atomenergiorganet i Wien, IAEA, och inom de s. k. sex-staternas
organ för atomenergifrågor, Euratom. Enligt min mening bör ett ställningstagande
till frågan om ratifikation från Sveriges sida av OECD-konventionen
och i samband därmed genomförande av en på denna konvention
byggd lagstiftning uppskjutas till dess det slutliga resultatet av konventionsarbetet
inom IAEA och Euratom föreligger. De inom dessa båda oi - ganisationer utarbetade konventionsutkasten kommer att slutgiltigt behandlas
på diplomatiska konferenser under våren 1963.
Men hänsyn till det anförda är det inte möjligt att redan till innevarande
års riksdag framlägga förslag till ny atomansvarighetslag. En förlängning
av den provisoriska lagens giltighetstid är därför nödvändig. Jag vill förorda,
att lagen ges fortsatt giltighet till och med den 31 december 1965.
Med en sådan förlängning torde utrymme komma att finnas för ytterligare
nordiskt samråd rörande den föreslagna nya atomansvarighetslagen, om
behov härav skulle uppkomma efter avslutandet av det pågående konventionsarbetet.
På grund av det nära samband, som råder mellan den föreslagna
nya lagstiftningen beträffande atomfartyg och den gällande atomansvarighetslagen,
anser jag motiverat att frågan om förlängning av giltighetstiden
för sistnämnda lag avgöres redan nu.
Frågan om följdändringar i andra lagar
Departementspromemorian. Det kan enligt promemorian från lagtekniska
synpunkter ifrågasättas, huruvida man icke i 10 kap. sjölagen borde intaga
en erinran om den särskilda begränsningsregel för atomfartyg, som enligt
förslaget förutsättes bli lagfäst. En dylik åtgärd framstår emellertid enligt
promemorian icke som välbetänkt och för övrigt knappast heller erforderlig.
Det torde i själva verket få anses uteslutet att låta eu rent provisorisk och
tillfällig lagstiftning, som närmast är att betrakta som en lex in casu, föranleda
ändringar i ett centralt civilrättsligt lagkomplex av sjölagens karaktär.
Att lagkonflikten lämnas olöst i lagstiftningen kan enligt promemorian
näppeligen föranleda några svårigheter i rättstillämpningen; det säger sig
självt att den speciella begränsningsregeln skall prevalera och utesluta tilllämpning
av sjölagens allmänna begränsningsiegler.
I promemorian framhålles vidare, att även i avseende å kanalisationsreglerna
vissa konflikter uppkommer med skadeståndsrättslig speciallag
-
55
Ktingl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
stiftning på skilda områden; framför allt gäller detta ansvarighetsreglerna i
7 och 8 §§ sjölagen men åtminstone teoretiskt sett även hl. a. bestämmelserna
i bilansvarighetslagen, järnvägsansvarighetslagen och luftfartsansvarighetslagen
— främst i fråga om olyckor, som uppkommer under eventuella
transporter av atommaterial till eller från atomfartyg — samt vissa ansvarighetsregler
i lagen om elektriska anläggningar och möjligen även i vattenlagen.
Av skäl väsentligen motsvarande dem som nyss anförts i fråga
om uppkommande konflikter med sjölagens regler om ansvarighetsbegränsning
bör det dock enligt promemorian icke ifrågakomma att i detta sammanhang
vidtaga några ändringar i de berörda lagarna. Det anmärkes särskilt
i detta sammanhang, att även atomansvarighetslagens kanalisationsregler
kan ge upphov till motsvarande konflikter såvitt gäller el-lagen och
vattenlagen; med hänsyn just till atomansvarighetslagens provisoriska karaktär
har det emellertid icke ansetts erforderligt att i samband med lagens
genomförande positivt reglera dessa konfliktsituationer genom ändringar i
de äldre lagarna. Det är enligt promemorian så mycket mindre anledning att
i detta sammanhang förfara på annat sätt.
Yttrandena. Här ifrågavarande spörsmål har berörts av blott två av remissorganen,
nämligen sjölagskommittén och Svenska hamnförbundet.
Sjölagskommittén har i denna del anfört:
Sjölagskommittén finner det i och för sig angeläget, att sjölagen upptager
hänvisning till speciell lagstiftning som medför avvikelser från sjölagens
civilrättsliga bestämmelser, men anser det dock försvarligt att icke i nu
förevarande sammanhang företaga en komplettering av sjölagens omförmälda
regler. Frågan förtjänar möjligen att ånyo övervägas vid den revision av
sjölagens 10 kap., som för närvarande förberedes inom justitiedepartementet.
Erinras kan vidare om att förslaget till ny atomansvarighetslag innefattar
ett tillägg till 8 § sjölagen (SOU 1962: 14 s. 101 f).
Svenska hamnförbundet är av avvikande mening och framhåller inledningsvis,
att därest det tilltänkta avtalet mellan Förenta Staternas och Sveriges
regeringar angående Savannah’s besök skulle i juridiskt-tekniskt avseende
förete någon bristfällighet, som kan åberopas av Savannah’s innehavare,
detta skulle kunna leda till att sjölagens begränsningsregler skulle
kunna åberopas. Förbundet anför vidare:
I motiveringen till lagförslaget har tanken på att i sjölagen hänvisa till
den nu föreslagna lagen såvitt angår atomfartyg avvisats. Sådan hänvisning
synes hamnförbundet likväl icke överflödig. Även om den föreslagna lagen
endast får provisorisk karaktär, torde den komma att ersättas med annan
särskild skadeståndslagstiftning om atomfartyg. Det synes därför hamnförbundet
välbetänkt att i sjölagen i vederbörligt sammanhang redan nu intaga
föreskrift av exempelvis denna innebörd: »Angående skada från atomfartyg
till följd av atomolycka är särskilt stadgat». Desto mer befogad synes
"dylik erinran vara som i förarbetena till den permanenta atomansvarighetslagen
en liknande erinran förordats.
Departementschefen. På de skäl som anförts i promemorian finner jag,
i likhet med sjölagskommittén, det icke vara påkallat att f. n. i sjölagen
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
införa särskilda bestämmelser med erinran om de mot sjölagens ansvarighets-
och begränsningsregler stridande specialbestämmelser, som genom
den föreslagna lagen kommer att införas beträffande atomfartyg. Icke heller
synes den föreslagna lagen böra föranleda följdändringar i annan skadeståndsrättslig
speciallagstiftning. Vid dessa ställningstaganden fäster jag
särskild vikt vid den nn föreslagna lagstiftningens provisoriska karaktär;
frågan kommer uppenbarligen — liksom då det gäller atomansvarighetslagstiftningen
för landbaserade atomanläggningar — i ett annat läge, då frågan
om införande av en permanent speciallagstiftning aktualiseras.
Svenska hamnförbundets farhågor för att till följd av någon bristfällighet
i det tilltänkta bilaterala avtalet beträffande Savannah fartygets innehavare
trots allt skulle kunna åberopa sjölagens begränsningsregler finner
jag icke vara grundade. I detta sammanhang vill jag dock erinra om att,
så länge Sverige är anslutet till någon av 1924 eller 1957 års Brysselkonventioner
angående redareansvarets begränsning men ej ratificerat 1962 års
konvention rörande atomfartyg, tillämpning av den nu föreslagna lagens
begränsningsregler — såvitt gäller atomfartyg hemmahörande i stat, som
tillträtt samma begränsningskonvention — städse torde förutsätta att det
föreligger en utfästelse från fartygets innehavare att icke påkalla tillämpning
av konventionens begränsningsregler.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1960 (nr 216) om
ersättning för skada i följd av atomreaktordrift in. m. (atomansvarighetslagj;
samt
2) lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll (bilaga A) utvisar,1 måtte för det i
§ 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Ulla Larsson i
i Lagförslagen, vilka frånsett vissa redaktionella jämkningar överenstämmer med de vid propositionen
fogade förslagen, har här utelämnats.
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 19G3
57
Bilaga B
Det vid departementspromemorian fogade förslaget till lag om ersättning
för skada i följd av atomfartygs drift
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I denna lag förstås med
atomfartyg: fartyg som är utrustat med eu atomreaktoranläggning, vilken
användes eller är avsedd att användas såsom kraftkälla för framdrivande
av fartyget eller för annat ändamål;
innehavare av atomfartyg; den som enligt atomenergilagen den 1 juni
1956 har eller skall hava tillstånd att driva eller innehava sådant fartygs
reaktoranläggning eller som eljest råder över densamma;
atomolycka: en skadeorsakande händelse, vars skadeverkningar helt eller
delvis orsakats av de radioaktiva, giftiga, explosiva eller andra farliga
egenskaperna hos atombränsle, som vid tiden för händelsen nyttjades eller
var avsett att nyttjas i atomfartygs reaktoranläggning, eller av sådana egenskaper
hos atomprodukt, som alstrats i dylik anläggning.
Uttrycken atombränsle och atomprodukt skola i denna lag ha den innebörd
som angives i 1 § lagen den 3 juni 1960 om ansvarighet för skada i
följd av atomreaktordrift in. m. (atomansvarighetslagen).
Bestämmelserna i denna lag gälla icke atomolycka som är en följd av
krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, invasion, inbördeskrig
eller uppror.
2 §.
Vad nedan i denna lag stadgas angående ansvarighet för skada i följd av
atomolycka skall äga tillämpning allenast såframt Konungen beträffande
visst atomfartyg förordnar därom.
3 §•
Såvitt annat icke följer av vad nedan sägs, skola bestämmelserna i 4—
15 §§ atomansvarighetslagen angående atomanläggningsinnehavares och statens
ansvarighet för atomskada äga motsvarande tillämpning i fråga om
atomfartygsinnehavares och statens ansvarighet för skada i följd av atomolycka.
Vid tillämpning av bestämmelserna i 4 § atomansvarighetslagen skall
atombränsle eller atomprodukt icke auses vara under transport, då bränslet
eller produkten för atomfartygsinnehavares egen räkning föres såsom last
eller eljest finnes å fartyget.
4 §■
För skada å atomfartyget eller å egendom, som vid tiden för atomolyckan
fanns å fartyget och nyttjades eller var avsedd att nyttjas i förbindelse
med fartygets drift, utgår ej ersättning enligt denna lag. 5
5 §•
Atomfartygsinnehavares ansvarighet för skada i följd av en och samma
atomolycka skall vara begränsad till belopp som av Konungen för varje sär
-
58
Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1963
skilt fartyg bestämmes, dock högst tvåtusenfemhundra miljoner kronor.
Belopp soin nu sagts innefattar jämväl ränta och ersättning för rättegångskostnader.
Vad i 6 § andra stycket atomansvarighetslagen är stadgat skall ej äga tilllämpning
i fråga om personskada i följd av atomolycka.
6 §.
Anspråk på ersättning för skada i följd av atomolycka må ej göras gällande
mot annan än innehavare av atomfartyg eller, i fall som avses i 13 §
atomansvarighetslagen, staten, med mindre anspråket grundas å ett av Sverige
tillträtt internationellt fördrag.
7 §.
Vid tillämpning beträffande atomfartyg av bestämmelserna i 10 § atomansvarighetslagen
skall, i fall som avses i tredje stycket av sagda paragraf,
försäkringsbelopp som där sägs uppgå till minst det med stöd av denna
lag för fartygets innehavare fastställda ansvarighetsbeloppet ökat med en
femtedel därav; skyldighet att taga tilläggsförsäkring, varom i nämnda lagrum
stadgas, skall inträda så snart försäkringsbeloppet i följd av inträffat
försäkringsfall kan antagas komma att understiga ansvarighetsbeloppet.
8 §.
Har förordnande jämlikt 15 § första stycket atomansvarighetslagen meddelats
med avseende å ersättning för skada i följd av atomolycka, skall
vad i andra stycket av samma paragraf stadgas gälla allenast i fråga om
ansvarighet som grundas å fördrag varom ovan i 6 § sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1963 och äger giltighet under samma
tid som atomansvarighetslagen den 3 juni 1960.
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1963
59
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 februari
1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordstrom,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 29 januari 1963 tillhandakomraet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 12 januari 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den
3 juni 1960 (nr 2A6) om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag) och 2) lag om ersättning för skada i följd av
atomfartygs drift.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Ulf Nordenson.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
60
Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1963
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 februari 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 8 februari
1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 12 januari 1963 remitterade
förslagen till
1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1960 (nr 2i6) om
ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. m. (atomansvarighetslag);
samt
2) lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.
Efter anmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer föredraganden,
att lagförslagen måtte, med vissa redaktionella jämkningar,
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
630080
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1963:120 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 a1 i texten
- 1LU 1963:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 a1 i texten