Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i utsökningslagen, m. m

1963-02-08 · 200 sidor, varav 197 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 197 av 200 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:52, Med förslag till lag om ändring i utsökningslagen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

1

Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i utsökningslagen, m. m.; given Stockholms

slott den 8 februari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 november 1845

(nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens

vård kvarbliva;

3) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om

avbetalningsköp;

5) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i

avlöning, pension eller livränta; samt

6) förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av ett delbetänkande från lagberedningen föreslås i propositionen

ett flertal partiella reformer inom utsökningsrätten, i avbidan på den

mera genomgripande omarbetning av utsökningslagstiftningen som ingår i

beredningens uppdrag.

Huvudparten av förslagen rör utmätningsinstitutet. Sålunda föreslås, att

utmätning i likhet med vad som gäller i fråga om införsel skall kunna ske

på grundval av skriftligt avtal om underhållsbidrag. Utmätningsmannen i

gäldenärens hemvist föreslås få generell kompetens att verkställa utmätning

i gäldenärens egendom, oavsett om denna finnes inom utmätningsmannens

distrikt eller icke, med rätt för borgenären att om han det hellre vill vända

sig till utmätningsmannen i den ort, där egendomen finnes. I propositionen

förordas vidare mera tidsenliga former för gäldenärens underrättande om

förestående utmätning och verkställd utmätning. Propositionen innehåller

l B ihan fi till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Kr 52

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

även förslag om befogenhet för utmätningsman att vidtaga interimistiska

åtgärder för att säkerställa eventuell utmätning. Därjämte föreslås utmätningsman

få befogenhet att inom viss kortare tid själv rätta utmätning som

blivit felaktig. Vidare förordas en viss uppmjukning av de tidsfrister, som

nu gäller för vidtagande av olika utmätningsåtgärder.

Vad angår vräkningsinstitutet innehåller propositionen förslag om vidgade

möjligheter att medge anstånd med vräkning.

I införsellagen förordas ändrade regler om preskription av rätten till införsel

för äldre underhållsbidrag. Vidare föreslås rätt att även efter underhållsskyldighetens

upphörande få införsel för oguldna underhållsbidrag. Propositionen

upptager även förslag om rätt till införsel i sjukpenning och annan

dylik dagersättning för uttagande av underhållsbidrag.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

3

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 2, 52, 53, 55, 56, 59, 60, 69, 77, 79, 84, 86, 88 b,

88 c, 183, 185, 193, 201, 202, 203, 210, 216 och 218 §§ utsökningslagen1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt angives i det följande, att 162, 163, 165 och

207 §§ samma lag skola upphöra att gälla samt att i nämnda lag skola införas

sex nya paragrafer, betecknade 12, 54 a, 56 a, 60 a, 208 a och 218 a §§, av följande

lydelse.

(Föreslagen lydelse)2

2 §•

— varderas befattning.

— förrätta utmätning.

Om befogenhet för utmätningsman

att i mål, som upptagits av honom,

påkalla eller själv vidtaga åtgärd

utom tjänstgöringsområdet förordnar

Konungen.

12 §.

Närmare föreskrifter angående förfarandet

i utsökningsmål meddelas av

Konungen.

När underrättelse eller annan

handling skall tillställas någon genom

överexekutors eller utmätningsmans

försorg och särskild ordning

därför ej är föreskriven i lag, må det,

om Konungen så bestämmer, ske genom

delgivning på sätt i rättegångsbalken

är stadgat.

52 §.

Har i tvistemål någon fällts till bo- Har i tvistemål någon fällts till böter

eller vite, må ej beslutet verkstäl- ter eller vite, må ej beslutet verkställas

förrän det vunnit laga kraft; i las förrän det vunnit laga kraft; i fråfråga

om hovrätts icke lagakraftvun- ga om hovrätts icke lagakraftvunna

na beslut skall dock vad i 39 och 40 beslut skall dock vad i 39 och 40 §§

1 Senaste lydelse av 53 § se SFS 1901 nr 38, s. 39, av 59 § se 1920: 418, av 210 § se 1921: 301, av

183 och 185 §§ se 1924:131, av 79 § se 1924: 388, av 2 § se 1932: 264, av 86 § se 1937: 452, av 52, 55,

69, 201—203, 216 och 218 §§ se 1946: 814 samt av 60 och 193 §§ se 1951:111.

88 b § införd genom SFS 1937:129; 88 c § införd genom 1945:284.

! Mindre språkliga ändringar har i regel icke utmärkts genom kursivering.

(Nuvarande lydelse)

Utmätningsman är -—----

Utmätningsman har---—

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

§§ är stadgat om hovrätts dom i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse.

Vad nu sagts gälle ock beträffande utslag

i utsökningsmål, varigenom någon

fällts till böter eller vite eller utmätningsman

dömts att utgiva skadestånd.

Beslut om---------

Huru beslut-------

(Föreslagen lydelse)

är stadgat om hovrätts dom i tillämpliga

delar lända till efterrättelse. Vad

nu sagts gäller även beträffande utslag

i utsökningsmål, varigenom någon

fällts till böter eller vite.

av besvär,

och 7 kap.

53 §.

Annat i ^utsökningsmål meddelat Annat av överexekutor meddelat

beslut än i 51 och 52 §§ sägs gånge i beslut i utsökningsmål än i 51 och 52

verkställighet, ändå att beslutet över- §§ sägs skall, även om det överklagas,

klaSas- gå i verkställighet, såvitt ej annor
lunda

förordnats eller är särskilt

stadgat.

54 a §.

På grund av skriftligt avtal, som

bevittnats av två personer, må utmätning

äga rum för bidrag, som någon

enligt avtalet skolat utgiva till fullgörande

av underhållsskyldighet jämlikt

giftermåls- eller föräldrabalken eller

skolat erlägga till barnavårdsnämnd

såsom ersättning för barns vård jämlikt

barnavårdslagen. Beträffande underhållsbidrag

till make skall dock

vad nu sagts ej äga tillämpning, med

mindre makarna under den lid bidraget

avser levde och alltjämt leva åtskilda

på grund av söndring eller efter

hemskillnad.

Har bidrag som avses i 1 mom. förfallit

till betalning tidigare än tre år

innan ansökan gjordes, må utmätning

på grund av avtalet ej ske, om

gäldenären påstår att bidraget guldits

och invändningen ej kan med hänsyn

till omständigheterna i övrigt lämnas

utan avseende. Vid tillämpning av vad

nu sagts skall bidrag, varom sägs i 7

kap. 10 § föräldrabalken, icke anses

förfallet till betalning innan det blivit

genom avtalet till beloppet bestämt.

Är talan om avtalet anhängig vid

domstol, äger denna förordna, att utmätning

på grund av avtalet tills vidare

ej må äga rum.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Den som vill erhålla utmätning

skall ingiva avtalet i huvudskrift till

utmätningsmannen.

55 §.

För fordran---— • —- trovärdiga män.

Vill någon erhålla utmätning enligt

§■ vad nu sagts, skall skriftlig ansökan

Vill någon erhålla utmätning en- jämte protokollet vid auktionen eller

ligt 55 §, skall skriftlig ansökan jäm- utdrag därav avlämnas till utmätte

protokollet vid auktionen eller ut- ningsmannen.

drag därav till utmätningsmannen

avlämnas. 56 §.

Utmätning sökes, där gäldenär en

har sitt hemvist. Som hemvist anses

den ort där gäldenären är bosatt samt,

i fråga om dödsbo, den ort där den

döde senast var bosatt och, i fråga

om bolag eller annan som avses i 10

kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken,

den ort som enligt nämnda

lagrum gäller som hemvist.

Utmätning av egendom, som finnes

på annan ort än gäldenärens hemvist,

må också sökas, där egendomen är.

Utmätning av fordran i penningar må

jämväl sökas, där den förpliktade är,

även om fordringen skall anses finnas

på annan ort.

Ändå att utmätningsman, hos vilken

utmätning är sökt, ej är behörig

enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs, må

han i brådskande fall, med överlämnande

av målet till behörig utmätningsman,

föranstalta om åtgärd som

stadgas i 60 a §.

Om befogenhet för utmätningsman

att, när fråga är om utmätning av

fast egendom på annan ort, eller i

andra särskilda fall överlämna mål

om utmätning till annan behörig utmätningsman

förordnar Konungen.

56 a §.

Om utmätningsmannen i gäldenärens

hemvist tager fast egendom på

annan ort i mät, skall målet därefter

överlämnas till utmätningsmannen i

den orten för att i fortsättningen, i

vad på utmätningsman ankommer,

handläggas av denne.

Tages viss lös egendom i mät av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

59

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman

sig infinner för att

verkställa utmätning för fordran, som

i 54 § avses; har underrättelse därom,

att utmätning för fordringen är sökt,

blivit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller

är anledning att gäldenären håller

sig undan eller rest bort, förty att han

väntar utmätning; då gånge förrättningen

för sig utan hinder av gäldenärens

frånvaro; dock skall i ty fall

hans make eller husfolk eller annan,

som har egendomen i vård eller besittning,

tillsägas att vid förrättningen

närvara. Finnas ej de, varde närboende

granne, som anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas,

då utmätningsmannen för sådant

ändamål sig inställt, och är fara att

godset under tiden stickes ur vägen;

låte utmätningsmannen, där borgenären

nödig kostnad förskjuter, vård

hållas över godset, till dess utmätning

kan ske.

60

Underrättelse, varom i 59 § sägs,

skall, för att anses giltig, meddelas

gäldenären genom utmätningsman.

Har underrättelsen, av utmätningsmannen

skriftligen utfärdad, bevisligen

kommit gäldenären annorledes

tillhanda eller ock, om han, i sitt hemvist

sökt, ej kunnat där anträffas, blivit

sist dagen före utmätningen meddelad

hans make eller husfolk eller,

om de ej anträffas, i slutet kuvert avlämnad

i hans hemvist eller fäst å

hans husdörr; vare det ock gillt.

(Föreslagen lydelse)

mer än en utmätningsman, skola målen

i fortsättningen handläggas gemensamt

av den som de i samråd besluta

eller utmätningsmannen i gäldenärens

hemvist bestämmer.

Innan utmätningsman enligt 1 eller

2 mom. skiljer sig från målet, skall

han vidtaga i 72 och 85 §§ föreskrivna

åtgärder. Anmälan enligt 85 § 1

mom. sker till överexekutor där egendomen

är.

§.

Innan utmätning verkställes, skall

underrättelse om målet sändas till

gäldenären med posten eller lämnas

på annat lämpligt sätt. Underrättelsen

bär lämnas så tidigt, att gäldenären

kan beräknas få nödigt rådrum

att bevaka sin rätt.

År fara att egendom undanstickes

eller för störes eller är saken eljest

brådskande, erfordras ej, att gäldenären

underrättas. Underrättelse erfordras

ej heller, om gäldenären saknar

känt hemvist och det ej är veterligt,

var han uppehåller sig eller ombud

för honom finnes.

§•

När utmätning skall äga rum för

fordran som avses i 54 eller 54 a §, utgör

gäldenärens frånvaro ej hinder

för förrättningen, med mindre det

finnes erforderligt att gäldenären får

tillfälle att yttra sig.

År gäldenären ej tillstädes vid förrättningen

men anträffas hans make.

någon av hans husfolk eller annan,

som har egendomen i sin vård eller

besittning, skall denne tillsägas att

närvara.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Skall utmätning ske å gäldenåren

tillhörig egendom, som finnes å annan

ort, än där han har sitt hemvist, och

ej blivit av gäldenären till utmätning

uppgiven, bär underrättelse, varom

nu är sagt, jämte uppgift å förrättningsstället

meddelas så tidigt, att

gäldenären kan sin rätt vid utmätningen

bevaka; njute dock ej för sådant

ändamål längre rådrum ån åtta

dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist

i riket och ej heller känt ombud i orten,

dår utmätning skall ske; vare

underrättelse, som nu sagd är, ej av

nöden.

60 a §.

Kan utmätning av lös egendom ej

genast verkställas, må utmätningsmannen,

om det finnes erforderligt,

säkerställa utmätningen genom att

taga vård om egendomen eller meddela

sådant förbud, som stadgas i 7i §

eller 75 § 2 mom. för där avsedda

fall. Gäldenären må därefter ej till

men för borgenären förfoga över

egendomen. Utmätningsmannen skall,

om gäldenären ej är närvarande,

skyndsamt underrätta honom om

åtgärden.

Åtgärden må ej upprätthållas längre

än som oundgängligen erfordras.

Har utmätning ej följt inom två veckor,

skall åtgärden hävas.

Kostnaden för åtgärden skall förskjutas

av borgenären, om utmätningsmannen

begär det.

69 §.

Påstår annan sig vara ägare till lös Påstår annan sig vara ägare till lös

egendom, som i gäldenärs bo finnes, egendom, som finnes i gäldenär bo,

men kan ej genast visa sin rätt, vare men kan ej genast visa sin rätt, vare

hans anspråk ej hinder för egendo- hans anspråk ej hinder för egendomens

utmätande; bjuder han vid ut- mens utmätande; bjuder han vid utmätningen

sannolika skäl för ansprå- mätningen sannolika skal for sitt paket,

hänvise utmätningsmannen ho- stående, skall utmätningsmannen

nom att sin talan efter stämning ut- hänvisa honom att inom en månad

föra, och må det utmätta godset ej väcka talan mot borgenären och galsäljas

förrän tvisten om äganderät- denären vid den domstol, till vilken

ten blivit av domstol prövad; väckc utmätningsmannens tjänstgonngsomdock

han, som godset från utmätning råde hör, vid äventyr att han forlo
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kanyl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

freda vill, inom en månad talan mot

borgenären och gäldenären vid domstol

i orten, där godset finnes, eller

have sin talan mot borgenären förlorat.

Kommer någon efter utmätningen

med anspråk, som nu är sagt, vare

det ej hinder för försäljningen, där

ej överexekutor annorlunda förordnar.

Varder den, som anspråket

väckt, av överexekutor hänvisad att

sin talan efter stämning utföra, åligge

honom att inom en månad därefter

väcka talan vid äventyr, som förut

är nämnt. Vill borgenär själv väcka

talan, stånde det honom fritt.

Vad sålunda —

(Föreslagen lydelse)

rar sin talan mot borgenären; och

må egendomen ej säljas förrän tvisten

blivit prövad eller tiden för talans

väckande utgått.

Kommer någon efter utmätningen

med anspråk, som nu är sagt, och

sker ej rättelse enligt 77 §, skall anspråket

icke utgöra hinder för försäljning,

med mindre överexekutor

förordnar annorlunda. Hänvisar överexekutor

den, som framställt anspråket,

att väcka talan vid domstol enligt

vad i 1 mom. stadgas, skall vad

där sägs om verkan av sådant beslut

äga motsvarande tillämpning,

Vill borgenär själv väcka talan, står

det honom fritt,

freda egendom.

77 S.

Då utmätning av lös egendom så

verkställd är, som i 73 § samt 74, 75

eller 76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt

i det utmätta, efter ty i 17

kap. 8 § handelsbalken stadgas.

Då utmätning av lös egendom är

verkställd så som i 73 § samt 74, 75

eller 76 § sägs, njuter borgenären

förmånsrätt i det utmätta efter vad

som stadgas i 17 kap. 8 § handelsbalken,

såvitt ej utmätningen enligt

vad nedan sägs eller eljest går åter

eller undanröjes.

Finner utmätningsmannen på

grund av anspråk som i 69 § sägs eller

eljest, att egendomen eller del därav

ej bort utmätas, äger han föranstalta

om rättelse, sedan borgenären,

där så kan ske, beretts tillfälle att

yttra sig; dock må sådan rättelse ej

vidtagas senare än två veckor från

det förrättningen ägde rum.

Om åtgärd enligt 2 mom. skall utmätningsmannen

genast underrätta

dem, vilkas rätt är i fråga, så ock

överexekutor, därest klagan förts

över utmätningen.

79 §.

Utmätes fast------och värderade.

Finnes å -—------annan station.

Vad nu------hos överexekutor.

Är egendomen intecknad gemen- Är egendomen intecknad gemensamt

med annan egendom och finnes samt med annan egendom och finför

någon av egendomarna icke upp- nes för någon av egendomarna icke

skattning till allmän bevillning, skall särskilt taxeringsvärde, skall värdevärdering

ske jämväl av den eller de ring ske jämväl av den eller de and
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

andra egendomarna; skolande om

förrättningen ägarna underrättas på

sätt i 60 § stadgas.

84

Vid all utmätning skall, om gäldenär

eller borgenär det äskar, protokoll

över förrättningen genast eller,

där det ej kan ske, nästa dag hållas

honom tillhanda; vare ock utmätningsmannen

pliktig, om protokollet

ej på stället lämnas till gäldenären,

att genast tillställa honom eller, då

han ej är när, annan, som enligt 59 §

varit om förrättningen tillsagd, skriftlig

uppgift på skuldbeloppet till så

kapital, som ränta och lagsökningskostnad,

grunden för utmätningen

och dagen, då den blivit verkställd.

86

Har borgenär, som sökt utmätning,

lämnat gäldenär anstånd med betalningen,

må ej målet därigenom. uppehållas

utöver sex månader från den

dag, då utmätningsmannen mottagit

de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar.

Fortfar anståndet vid utgången

av nämnda tid, vare ansökningen

förfallen och gånge verkställd utmätning

åter.

Har, då genom domstols eller lagsökningsdomares

utslag intecknad

fordran fastställts till betalning ur

fast egendom, borgenären icke sist

två månader efter det utslaget vunnit

laga kraft, antingen med företeende

av bevis därom samt av den

handling i huvudskrift, på grund varav

betalning blivit sökt, begärt försäljning

av egendomen eller ock äskat

tvångsförvaltning, förfalle den

verkan utslaget enligt 77 a § medfört.

Lag samma vare, där borgenären

begärt sådan verkställighet, som

nu sagts, men därefter lämnat gäldenären

anstånd, som fortfar när sex

månader förflutit från det verkställigheten

begärdes.

lf llihang till riksdagens protokoll 196.‘1.

ra egendomarna. Om förrättningen

skola ägarna underrättas på sätt i 59

§ stadgas.

§•

Över verkställd utmätning skall utmätningsmannen,

om gäldenären är

närvarande, genast överlämna bevis.

Är ej gäldenären tillstädes, skall

beviset senast nästa söckendag sändas

till honom med posten eller lämnas

på annat lämpligt sätt. Var någon

som i 60 § 2 mom. sägs tillstädes

vid förrättningen, skall tillika ett exemplar

genast lämnas denne, med anmodan

att underrätta gäldenären därom.

Protokoll över utmätning eller försök

därtill skall, om gäldenär eller

borgenär begär det, hållas honom till

handa utan dröjsmål.

Har borgenären, när intecknad

fordran fastställts till betalning ur

fast egendom, icke sist två månader

efter det beslutet vann laga kraft begärt

försäljning eller tvångsförvaltning

av egendomen, förfaller den verkan

som beslutet enligt 77 a § medfört.

Borgenär, som begär försäljning,

är pliktig att förete lagakraftbevis

samt i huvudskrift den handling på

grund varav betalning blivit sökt. Efterkommer

han ej föreläggande härom,

avskrives framställningen.

1 samt. Nr 52

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

88 b §.

Har fordran------till sammanträdet.

Har fordran eller rättighet tagits i

mät och var, då utmätningen skedde,

fråga om fordringens eller rättighetens

bestånd beroende på särskild

prövning eller avgjord genom beslut

som ej vunnit laga kraft, må det utmätta

ej utan gäldenärens samtycke

säljas förr än tvisten blivit slutligen

avgjord eller ock borgenären ställt

pant eller borgen för den skada som

kan tillskyndas gäldenären genom

försäljningen. Förekommer eljest på

grund av förhållande, som kan antagas

vara av tillfällig natur, anledning

därtill att utmätt fordran eller

rättighet skall säljas till uppenbart

underpris, anmäle utmätningsmannen

det för överexekutor, som äger förordna

om uppskov med försäljningen

på viss tid, överexekutor obetaget att,

om anledning därtill uppkommer,

återkalla beslutet. Det åligger utmätningsmannen

att, sedan tid för uppskov

som nu är sagt gått till ända,

ånyo företaga målet.

88 I

Har fordran eller rättighet tagits i

mät och var, då utmätningen skedde,

fråga om fordringens eller rättighetens

bestånd beroende på särskild

prövning eller avgjord genom beslut

som ej vunnit laga kraft, må det utmätta

ej utan gäldenärens samtycke

säljas förrän tvisten blivit slutligen

avgjord eller borgenären ställt pant

eller borgen för den skada som kan

tillskyndas gäldenären genom försäljningen.

I mål om utmätning skall utmätningsmannen

skyndsamt vidtaga vad

på honom ankommer för att utmätningen

skall verkställas. Såvitt möjligt

skall utmätnings för rättning hållas

inom fyra veckor från det utmätningsmannen

mottog de i 54, 54 a eller

55 § nämnda handlingarna. Lämnar

borgenären anstånd med utmätningen

och fortfar anståndet utöver

sex månader från nämnda tidpunkt,

är ansökningen förfallen.

Sedan utmätning skett, åligger det

utmätningsmannen eller, om målet är

anhängigt hos överexekutor, denne att

utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga

åtgärder för att försäljning

skall komma till stånd. Om ej hinder

möter eller uppskov meddelas enligt

vad nedan stadgas, skall försäljning

ske inom två månader från utmätningen;

dock skall beträffande fast

egendom, fartyg som sägs i 94 §, luft
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ar 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Finnes, då utmätning skett, att gäldenären

till följd av sjukdom eller arbetslöshet

eller på grund av annan

särskild orsak huvudsakligen utan

egen skuld råkat i betalningssvårigheter,

som kunna antagas vara av tillfällig

natur, äge överexekutor, såframt

icke borgenärens rätt till betalning

äventyras eller hans rätt eljest

otillbörligt åsidosättes, förordna om

uppskov med försäljning av egendomen

på viss tid, ej över sex månader

från det utmätningsmannen mottog

de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar.

Överexekutor må föreskriva

villkor för uppskovet och, om anledning

därtill uppkommer, återkalla

förordnandet.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares

utslag intecknad fordran

fastställts till betalning ur fast

egendom, skall tid, som ovan sägs,

räknas från det försäljning av egendomen

begärdes.

Det åligger utmätningsman att, om

skäl till uppskov föreligger i ett av

honom handlagt mål, göra anmälan

därom hos överexekutor. Sedan tid

för uppskov gått till ända, skall utmätningsman

eller överexekutor, hos

vilken målet är anhängigt, ånyo företaga

målet.

fartyg och intecknade reservdelar till

luftfartyg i stället gälla en tid av fyra

månader från utmätningen eller, när

intecknad fordran fastställts till betalning

ur fast egendom, från det försäljning

av egendomen begärdes.

Kan av särskild anledning antagas

att utmätt egendom kommer att säljas

till underpris eller finnes, att gälidenären

av särskild orsak huvudsakligen

utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter

som kunna antagas

vara av tillfällig natur, eller äro eljest

synnerliga skäl till uppskov, äger

utmätningsmannen eller överexekutor,

hos vilken målet är anhängigt,

medgiva uppskov med försäljningen

på viss tid, såframt icke borgenärens

rätt till betalning äventyras eller

hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes.

Uppskov som nu sagts må ej

utsträckas utöver sex månader från

den tidpunkt som angivits i 2 mom.

Medgivandet må förenas med särskilda

villkor och, om anledning förekommer

därtill, återkallas.

Överexekutor äger, därest föreliggande

omständigheter påkalla det,

förordna om ytterligare uppskov med

försäljningen. Det åligger utmätningsman

att, om skäl till sådant

uppskov förekommer i ett av honom

handlagt mål, göra anmälan därom

hos överexekutor.

Lämnar borgenären anstånd med

försäljningen och fortfar anståndet

utöver sex månader från den tidpunkt

som angivits i 2 mom., skall utmätningen

gå åter eller, när fordran fastställts

till betalning ur fast egendom,

den verkan varom i 77 a § sägs förfalla.

Sedan tid för anstånd eller uppskov

gått till ända, skall utmätningsman

eller överexekutor, hos vilken målet

är anhängigt, självmant företaga detta.

162 §.

Är ej utmätning förrättad och, där

lös egendom av annat slag, än i 163

och 165 §§ sägs, tagits i mät, försälj
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

ning därav verkställd inom två månader,

sedan landsfiskal emottagit

de handlingar, som i 54 och 56 §§

nämnas, och inom en månad, sedan

stadsfogde sådana handlingar emottagit;

svare utmätningsmannen själv

för det belopp, varför utmätning bort

ske, i den mån han ej förmår visa, att

skada av dröjsmålet icke uppkommit.

Styrker utmätningsmannen, att

borgenär lämnat gäldenär anstånd

med betalningen eller att för utmätning

eller försäljning mött hinder,

som utmätningsmannen ej kunnat förekomma,

vare han från all ansvarighet

fri. Möter sådant hinder, bär det,

vid äventyr att det eljest ej må till

ursäkt räknas, genast antecknas i den

dagbok, som skall av utmätningsmannen

hållas.

Har för bestämt fall utmätningsman

sist andra söckendagen efter

emottagandet av de i 54 och 56 §§

omförmälda handlingarna i sitt ställe,

enligt vad särskilt finnes stadgat,

satt annan till utmätningsman samt

därom omedelbart gjort anteckning i

dagboken, skall den ansvarighet, som

enligt vad ovan sagts åligger utmätningsmannen,

i stället gälla den till

utmätningsman satte; dock skall hinder,

som avses i andra stycket, för

att lända denne till ursäkt genast

skriftligen anmälas hos utmätningsmannen.

163 §.

År fartyg, i annat fall än i 165 §

sägs, eller gods i fartyg eller i luftfartyg

utmätt, eller skall utmätt fordran

eller rättighet säljas, och varder ej

det utmätta sålt å landet inom tre

månader och i stad inom två månader

efter det utmätningsmannen

emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda

handlingar; vare om ansvarigheten

lag som i 162 § sägs.

165 §.

Har utmätning skett av fast egendom

eller luftfartyg eller intecknade

reservdelar till sådant fartyg, eller, å

(Föreslagen lydelse)

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

landet, av fartyg, som i 94 § sägs,

skall utmätningsmannen så skyndsamt

vidtaga alla de åtgärder, vilka

på honom ankomma, att försäljningen

av det utmätta ej må genom hans

vållande fördröjas, i fråga om fast

egendom, å landet över fyra månader

och i stad över tre månader, samt

beträffande annan egendom, som

nyss är sagd, över tre månader från

mottagandet av de i 54 och 56 §§

nämnda handlingar.

183 §.

Då kvarstad lägges å lös egendom, Då kvarstad lägges å lös egendom,

varde med den så förfaret, som då skall med den så förfaras som då dydylik

egendom utmätes; dock vare, lik egendom ntmätes; om kvarstaden

där kvarstaden ej sker till säkerhet ej sker till säkerhet för fordran, erför

fordran, värdering icke av nöden, fordras dock ej värdering. Vad i 56

och 60 a §§ är föreskrivet i fråga

om utmätning skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å verkställighet

av kvarstad.

Ej må---------- — mät tagas.

Har kvarstad-------egendom stadgas.

185

Lös egendom---------

Vad i 183 § är stadgat om försäljning

av lös egendom, å vilken lagts

kvarstad, skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga om lös egendom,

som ställts under skingringsförbud.

193

Förordnande, varom------

Utmätningsmannen äge, där förhållandena

därtill föranleda, medgiva

skäligt anstånd med vräkningen,

dock högst sex dagar utöver den i 1

mom. stadgade tid.

§•

---— är sagt.

Vad i 56 §1,2 och 4 mom. är föreskrivet

om utmätning skall äga

motsvarande tillämpning med avseende

å verkställighet av skingringsförbud.

Bestämmelsen i 183 § om försäljning

av lös egendom, å vilken

lagts kvarstad, skall gälla även i fråga

om lös egendom, som ställts under

skingringsförbud.

§•

av nöden.

Utmätningsmannen äger, om förhållandena

föranleda därtill, medgiva

särskilt anstånd med vräkningen under

högst en vecka. Äro synnerliga

skäl, må anståndet utsträckas att gälla

högst fyra veckor, om skälig gottgörelse

erlägges för hela den tid anstånd

sålunda medgives utöver den i

1 mom. angivna tiden och i övrigt

otillbörligt intrång i sökandens eller

annans rätt ej vållas.

rum.

Vad här —

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kanyl. Maj:Is proposition nr 52 år 1063

(Nuvarande lydelse)

201

För klagan över utmätning äge

gäldenär tid av femton dagar från det

utmätningen fullbordats eller blivit i

fall, varom i 75 § sägs, bos gäldenären

verkställd. Är borgenär missnöjd

med förrättningen, ingive sin klagoskrift

inom samma Hd från det han

erhöll del av protokollet över utmätningen.

202

Vill någon klaga över utmätningsmans

åtgärd vid auktion å fast egendom,

göre det sist å femtonde dagen

därefter; dock att klagan över borgenärsförteckningen,

där ej fråga är om

bestämmande av lägsta budet eller

andra villkor för försäljningen, skall

föras i den ordning 203 § stadgar.

203

Är någon missnöjd med utmätningsmans

förslag till fördelning av

köpeskilling för utmätningsvis såld

egendom eller av medel, som i 143 §

2 mom. avses eller som influtit under

tvångsförvaltning, ingive sin klagoskrift

till överexekutor sist å tjugonde

dagen från det förslaget avgavs.

207 §.

Yrkar borgenär hos överexekutor,

att utmätningsman skall, efter ty i

162 och 163 §§ stadgas, själv svara

för vad utmätas bort, eller söker någon

eljest hos överexekutor skadestånd

av utmätningsman, förty att

han i utsökningsmål orätt förfarit;

äge överexekutor, där han finner sökandens

rätt uppenbar, honom därtill

förhjälpa. I annat fall varde sökanden

hänvisad att sin talan efter

stämning vid domstol utföra.

(Föreslagen lydelse)

§•

Val gäldenär eller borgenär klaga

över utmätning, skall han inkomma

till överexekutor med klagoskrift

inom tre veckor från den dag, då han

erhöll del av protokoll eller bevis om

utmätningen.

Vidtages rättelse jämlikt 77 § 2

mom., äger borgenären föra talan

däremot inom tre veckor från den

dag, då han erhöll del av protokoll

eller underrättelse om åtgärden.

§•

Vill någon klaga över utmätningsmans

åtgärd vid auktion å fast egendom,

skall han inkomma till överexekutor

med klagoskrift inom tre

veckor från auktionsdagen; dock att

klagan över borgenärsförteckningen,

där ej fråga är om bestämmande av

lägsta budet eller andra villkor för

försäljningen, skall föras i den ordning

203 § stadgar.

§•

År någon missnöjd med utmätningsmans

förslag till fördelning av

köpeskilling för utmätningsvis såld

egendom eller av medel, som avses

i 143 § 2 mom. eller som influtit under

tvångsförvaltning, skall han inkomma

till överexekutor med klagoskrift

inom tre veckor från den dag,

då förslaget avgavs.

208 a §.

Klagan i fråga om utmätningsmans

behörighet må ej föranleda upphä
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposilion nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

vande av redan vidtagen åtgärd, om

den som åtgärden rör skäligen kunnat

tillvarataga sin rätt hos utmätningsmannen

eller hos överexekutor

samt åtgärden i övrigt finnes hava

varit ändamålsenlig och höra till utmätningsmans

åligganden.

Överexekutor äger, när åtgärd av

obehörig utmätningsman undanröjes,

bestämma vilken utmätningsman

som skall företaga målet till ny behandling.

Finnes åtgärden böra bestå,

oaktat målet bort upptagas av annan

utmätningsman, må överexekutor, om

skäl åro därtill, överflytta målets fortsatta

handläggning till denne.

210 §.

Ei må — -----— annorledes förordnar.

Utslag, varigenom överexekutor föreskriver

ändring med avseende å utmätningsmans

åtgärd, skall omedelbart

lända till efterrättelse, om ej annorlunda

förordnas. 1 mål om utmätning

skall dock redan verkställd åtgärd

ej gå åter innan utslaget vunnit

laga kraft, med mindre överexekutor

förordnat därom.

216 §.

Vin någon klaga däröver, att han Vill någon klaga däröver, att han

av överexekutor blivit fälld till an- av överexekutor blivit fälld till ansvar

enligt 11 § eller till skadestånd svar enligt 11 §, och ar utslaget ej

enliqt 207 §, och är utslaget ej för för honom muntligen avkunnat, ålighonom

muntligen avkunnat, åligge ger honom att inom tre veckor från

honom att inom tre veckor från den den dag, utslaget genom overexekuda<*

utslaget genom överexekutors tors försorg delgavs honom, inkomförsorg

honom delgavs, till överexe- ma till överexekutor med besvarsinkutor

inkomma med besvärsinlaga. laga
-

Sedan besvär--

218 §.

---195 § 1 mom. sägs.

Vad i 53 och 210 §§ sägs skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om

verkställighet av hovrätts utslag eller

beslut.

218 a §.

Vad i 208 a § stadgas med avseende

å klagan i fråga om utmätningsmans

behörighet skall äga motsvarande

tillämpning beträffande klagan

över att mål upptagits av överexekutor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

196 4.

Med avseende å lagens ikraftträdande

skall i övrigt gälla följande:

1. 52, 207 och 216 §§ i den äldre

lagen skola alltjämt tillämpas i fall,

då yrkande om skadestånd framställts

hos överexekutor före nya lagens

ikraftträdande.

2. 1 fall, då hänvisning att väcka

talan vid domstol givits enligt 69 §

äldre lydelsen, må den talan, om tiden

ej gått till ända före nya lagens

ikraftträdande, därefter väckas antingen

vid domstol, som var behörig

enligt äldre lag, eller vid domstol,

som stadgas i nya lagen.

3. Bestämmelserna i 88 c § skola

icke äga tillämpning i fråga om uttagande

av böter, viten eller annan

med brott förenad påföljd, som innefattar

betalningsskyldighet, och ej

heller vid indrivning av vad som i

mål eller ärende vid domstol eller eljest

i samband med rättegång utgått

av allmänna medel och enligt domstolens

beslut skall återgäldas.

4. 1 fråga om tid för klagan, när

före nya lagens ikraftträdande utmätningsförrättning

hållits eller utmätningsman

förrättat auktion eller

avgivit för delningsför slag, skall äldre

lydelsen av 201—203 §§ tillämpas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

17

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s.

1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens

vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att i tredje punkten i 3 § förordningen den 20 november

1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens

vård kvarbliva,1 orden »domstolen i den ort, där godset finnes» skola ersättas

med orden »den domstol, till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde

hör».

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

I fall då jäv framställts vid utmätningstillfälle före lagens ikraftträdande,

må talan, om tiden för dess väckande ej gått till ända före ikraftträdandet,

därefter väckas antingen vid domstol, som var behörig enligt äldre lag, eller

vid domstol, som stadgas i nya lagen.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 470.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att punkt 6 i 10 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6. tvist, som angår utmätt lös egen- 6. tvist, som angår utmätt lös egendom

eller giltigheten av lösöreköpsav- dom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling

och enligt lag skall upptagas handling och för vilken behörig domav

rätten i den ort, där egendomen stol är särskilt stadgad; eller

finnes; eller

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1964.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

19

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915

(nr 219) om avbetalningsköp

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

10 §.

Säljaren äge hos utmätningsmannen

i den ort, där godset finnes, söka

handräckning för godsets återtagande,

under förutsättning att om avbetalningsköpet

upprättats en av köparen

underskriven handling, som

1) innehåller förbehåll

2) upptager det —-----betalning; samt

3) angiver vad--—-----till betalning.

Ansökan om -------bestyrkt avskrift.

Kostnaden för--:----av sökanden.

Säljaren äge hos utmätningsman

söka handräckning för godsets återtagande,

under förutsättning att om

avbetalningsköpet upprättats en av

köparen underskriven handling, som

---—---återtaga godset;

Vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen

är föreskrivet i fråga om utmätning

skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å handräckning enligt

denna lag.

Vad i 56, 59, 60 och 60 a §§ utsökningslagen

är föreskrivet i fråga

om utmätning skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å handräckning

enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

196i.

1 Senaste lydelse se SFS 1953:152.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1903

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i

avlöning, pension eller livränta

Härigenom förordnas, att 1, 6, 8, It och 19—21 §§ lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

1 §•

Är någon enligt rättens eller doma- Är någon enligt lagakraftvunnen

rens beslut eller skriftligt, av två per- dom eller beslut, som må verkställas

soner bevittnat avtal pliktig att till lika med sådan dom, eller enligt

fullgörande av lagstadgad underhålls- skriftligt, av två personer bevittnat

skyldighet utgiva underhållsbidrag avtal pliktig att utgiva underhållstill

barn, adoptivbarn, föräldrar, bidrag enligt giftermåls- eller föradoptivföräldrar

eller den, med vil- äldrabalken och underlåter han att

ken han är eller varit gift eller utom betala förfallet belopp, äger den unäktenskap

avlat barn, och underlå- derhållsberättigade erhålla införsel i

ter han att betala förfallet belopp, äge den underhållsskyldiges avlöning för

den till underhåll berättigade erhålla tjänst eller annan arbetsanställning

införsel i den underhållsskyldige till- till gäldande av såväl förfallet belopp

kommande avlöning för tjänst eller som bidraget i övrigt, i den mån det

annan arbetsanställning till gäldan- förfaller till betalning.

de av så väl förfallet belopp som bi- År talan om avtal, som avses i försdraget

i övrigt, i den mån det förfal- ta stycket, anhängig vid domstol,

ler till betalning. äger denna förordna, att införsel på

grund av avtalet tills vidare ej må äga

rum.

6 §•

Införsel må ej beviljas till gäldan- Införsel må ej äga rum till gäldande

av bidragsbelopp, som förfallit till de av bidragsbelopp, som förfallit till

betalning, när fråga är om bidrag betalning tidigare än två år före börsom

foder till barn utom äktenskap jan av den kalendermånad, under villmr

att erlägga till barnets moder, ti- ken verkställigheten skall ske. Vid

digare äii två år samt eljest tidigare tillämpning av vad nu sagts skall biän

ett år, innan beslutet meddelas, drag, varom sägs i 7 kap. 10 § förEj

heller må bestämmelse givas, en- äldrabalken, icke anses förfallet till

ligt vilken avlöning skulle komma att betalning innan det blivit till belopinnehållas

för annat bidragsbelopp pet bestämt.

1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1950: 179, av 8 § se 1925: 71, av 11 § se 1944: 304, av 20 5 se 1924- 370 och av 21 § se 1956: 97.

* Mindre språkliga ändringar har i regel icke utmärkts genom kursivering.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år W63

21

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

än sådant, som är förfallet, då innehållandet

skall äga rum, eller som

näst därefter förfaller.

I beslut om införsel må ej givas

bestämmelse, enligt vilken avlöning

skulle komma att innehållas för annat

bidragsbelopp än sådant som är

förfallet då innehållandet skall äga

rum eller som förfaller näst därefter.

8 §■

Yppas, efter------— sådan jämkning.

Hava förfallna----— ■— utmätningsmannen upphävt.

Sedan underhållskgldigheten upphört,

skall, där ej fråga är om underhållsbidrag,

som foder till barn utom

äktenskap har att erlägga till barnets

moder, beslut om införsel ej vidare

äga tillämpning, ändå att den

underhållsskgldige häftar för oguldet

underhållsbidrag.

11

Det åligge arbetsgivaren att, å tid

som utmätningsmannen bestämmer,

en gång i månaden insätta innehållet

belopp å tjänstepostgirokonto,

som denne anvisar, eller, om något

belopp ej innehållits, med angivande

av orsaken göra anmälan härom till

utmätningsmannen; dock äge denne,

om särskilda skäl därtill föranleda,

bestämma längre tidsmellanrum än

nu sagts.

§•

Det åligger arbetsgivaren att, å tid

som utmätningsmannen bestämmer,

en gång i månaden tillställa utmätningsmannen

innehållet belopp eller,

om något belopp ej innehållits, med

angivande av orsaken göra anmälan

härom till utmätningsmannen; dock

äger denne, om särskilda skäl föranleda

därtill, bestämma längre tidsmellanrum

än nu sagts. Innehållet

belopp skall insättas på tjänstepostgirokonto

som utmätningsmannen

anvisar, om ej Konungen medgivit att

medlen i stället må redovisas på an
-

nat sätt.

Utmätningsmannen äge — ------som innehållits.

Har den — —--------— till utmätningsmannen.

Utmätningsmannen skall--- •—---å införseln.

Till utmätningsmannen------- — är förfallet.

19

Vad i denna lag är stadgat om införsel

i avlöning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om införsel

i underhållsskyldig tillkommande

pension eller livränta, ändock att sådan

pension eller livränta enligt lag

eller Konungens förordnande är undantagen

från utmätning för gäld.

§•

Vad i denna lag är stadgat om införsel

i avlöning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om införsel

i underhållsskyldig tillkommande

pension eller livränta, ändock att sådan

pension eller livränta är undantagen

från utmätning för gäld.

Med underhållsskyldig tillkommande

förmån, som avses i första stycket,

skall jämställas sjukpenning eller an
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

20

Är enskild försörjningsskyldig enligt

myndighets beslut pliktig att till

fattigvårdsstyrelse utgiva bidrag till

den försörjningsberättigades underhåll

för tid efter beslutets meddelande,

skall beträffande sådant bidrag

vad i denna lag är stadgat om införsel

i avlöning, pension eller livränta

för underhållsbidrag, som utgår till

den underhållsberättigade, äga motsvarande

tillämpning.

Lag samma vare beträffande sådant

bidrag till barns vård, som någon enligt

myndighets beslut eller skriftligt,

av två personer bevittnat avtal är

pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldighet

jämlikt lagen om

samhällets barnavård utgiva till barnavårdsnämnd

för tid efter beslutets

meddelande eller avtalets träffande.

Häftar någon----

1) Vad i------

2) Sedan tre-----

3) Beviljas införsel--

Har gäldenär —--

4) Vad i------

5) Det åligge----

6) Arbetsgivaren vare —

7) Ifråga-----

8) Finnes beträffande -—

(Föreslagen lydelse)

nan dagersättning, som utgår på

grund av sjukdom eller olycksfall eller

av annan sådan anledning. Beträffande

ärenden om införsel i dylik ersättning

må dock Konungen stadga de

avvikelser från lagens bestämmelser

om förfarandet som föranledas av

ärendenas beskaffenhet.

§•

Är enskild försörj ningsskyldig enligt

myndighets beslut pliktig att till

socialnämnd utgiva bidrag till den

försörjningsberättigades underhåll för

tid efter beslutets meddelande, skall

beträffande sådant bidrag vad i denna

lag är stadgat om införsel för underhållsbidrag,

som utgår till den underhållsberättigade,

äga motsvarande

tillämpning.

Lag samma vare beträffande sådant

bidrag till barns vård, som någon enligt

myndighets beslut eller skriftligt,

av två" personer bevittnat avtal är

pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldighet

jämlikt barnavårdslagen

utgiva till barnavårdsnämnd för

tid efter beslutets meddelande eller

avtalets träffande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

196 A.

Beslut om införsel, som är gällande

vid lagens ikraftträdande, må jäm
-

21 §.

--och undantag:

— avgiva yttrande.

— -— äga tillämpning.

----bidragets betalning.

• ----efter skatteavdraget.

— äga tillämpning.

--hos denne.

------ hava innehållits.

— meddelade bestämmelser.

-----sådant biträde.

9) Införsel må ej beviljas i sjukpenning

eller annan dagersättning,

som utgår på grund av sjukdom eller

olycksfall eller av annan sådan anledning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

väl därefter tillämpas i enlighet med

äldre lag, intill dess part påkallar tilllämpning

av 6 § i dess nya lydelse eller

eljest beslut om jämkning eller

nytt beslut meddelas. Upphör i sådant

fall underhållsskyldigheten och kan

till följd därav enligt 8 § i dess äldre

lydelse införsel ej vidare äga rum, må

beslutet tillämpas enligt vad i 6 § i

dess nya lydelse sägs, även om beslutet

har annat innehåll.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen den

5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 60 § 3 nu

19531 skall erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

60

3 mom. Vad i utsökningslagen stadgas

om skyldighet för borgenär att i

vissa fall förskjuta kostnad äger ej

tillämpning vid utmätning för skatt.

Utmätning må även i gäldenärens

frånvaro genast förrättas utan att sådan

underrättelse, varom i 59 och 60

§§ utsökningslagen sägs, blivit honom

meddelad. Skall utmätning ske av gäldenären

tillhörig fast egendom, som

finnes å annan ort än där han har sitt

hemvist, skall dock underrättelse

jämte uppgift om förrättningsstället

med rekommenderat tjänstebrev senast

fjorton dagar före förrättningen

avsändas till gäldenären under adress,

som angivits i restlängden eller eljest

kan av utmätningsmannen utrönas.

'' Senaste lydelse se SFS 1954: 340.

om. uppbördsförordningen den 5 juni

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

3 mom. Bestämmelserna i 88 c § utsökningslagen

skola icke äga tillämpning

vid utmätning för skatt, ej heller

vad i nämnda lag stadgas om skyldighet

för borgenär att i vissa fall förskjuta

kostnad.

Denna förordning träder i kraft den

1 januari 1964.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Återkommer brevet såsom obeställbart,

skall utmätningsmannen därom

underrätta överexekutor vid insändandet

av protokoll över utmätningen;

och åligger det i sådant fall överexekutor

att, innan vidare åtgärder

för egendomens försäljning vidtagas,

anställa de ytterligare efterforskningar

rörande gäldenärens vistelseort,

som med hänsyn till av utmätningsmannen

redan vidtagna åtgärder och

övriga omständigheter må anses erforderliga,

samt, om vistelseorten därvid

utrönes, på sätt överexekutor finner

lämpligt lämna gäldenären underrättelse

om utmätningen. Har egendomen

veterligen övergått till ny ägare,

skola åtgärder varom i detta stycke

sägs i stället vidtagas för hans underrattande.

Kan hans adress ej utrönas,

bär dock underrättelse lämnas förre

ägaren.

(Föreslagen lydelse)

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1963

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kung, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagberedningens betänkande

den 6 oktober 1961 — »Utsökningsrätt I» (SOU 1961: 53) — med förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om

avbetalningsköp; samt

3) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,

pension eller livränta.

Föredraganden anför följande.

Genom beslut den 30 september 1960 har Kungl. Maj:t bestämt, att lagberedningen

skulle upptaga frågan om reformering av utsökningslagen och

därmed sammanhängande lagstiftning. Samtidigt utsågs till ordförande i

beredningen justitierådet A. G. Walin och till ledamöter hovrättsråden

C. U. V. Lundvik och H. N. I. Ulveson.

Beredningen är enligt sina direktiv oförhindrad att, i den mån under arbetets

gång anledning därtill yppas, framlägga förslag till partiella reformer

i avvaktan på översynen av lagstiftningen i dess helhet. I enlighet härmed

har beredningen med förtur upptagit ett antal frågor om utmätning,

handräckning och införsel in. in. och därvid begagnat sig av det material

som samlats av den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 september

1957 tillsatta utredningen för förberedande översyn av ulsökningslagen

in. in. Resultatet av arbetet föreligger i form av nyssnämnda betänkande

med förslag till vissa partiella reformer som det funnits angeläget alt

snarast genomföra.1

Beträffande utmätningsinstitutet föreslås, att sådant avtal om underhållsbidrag

som f. n. medför rätt till införsel skall under vissa villkor kunna användas

även för utmätning (54 a § utsökningslagen).

1 Lagberedningen har vid utarbetandet av förslagen samrått med professorn L. T.

Welamsson, vilken beredningen enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 februari 1961

tillkallat att såsom sakkunnig biträda beredningen i dess arbete. Vidare har beredningen

överlagt med förste stadsfogden friherre J. O. Beck-Friis, förste assessorn G. G. Boéthius,

stadsfogden N. O. Frykholm, landsfiskalen A. Gustafson och advokaten H. E. S. Rumstedt,

vilka tidigare deltagit som experter vid den förberedande utredningen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1!)63

Härjämte föreslås en del ändringar beträffande utmätningsmans kompetens

och själva förfarandet. Utmätningsman skall äga påkalla biträde av

annan utmätningsman eller, om det är mera ändamålsenligt, själv bege sig

utom sitt tjänsteområde och vidtaga erforderlig åtgärd (2 §).

Utmätning skall alltid kunna sökas hos utmätningsmannen, där gäldenären

har sitt hemvist, och denne får taga egendom i mät även utom sitt

distrikt. Utmätning av viss egendom får enligt förslaget också sökas där

egendomen finns, varjämte utmätning av gäldenärs fordran i pengar må

sökas där sekundogäldenären är. Utmätningsman skall i viss utsträckning

få överlämna mål till annan behörig utmätningsman, om det är ändamålsenligt

(56 §). Regler föreslås slutligen om samverkan utmätningsmän emellan

m. m.

Mera tidsenliga former föreslås för gäldenärens underrättande före utmätning

(59 §). Vidare föreslås bestämmelser som avser att trygga gäldenärens

intresse av att få kännedom om utmätning som skett i hans frånvaro

(84 §). För det fall att utmätning icke genast kan verkställas, har utmätningsman

tillagts vidgad befogenhet att vidtaga interimistiska åtgärder

för att trygga verkställigheten (60 a §). För att undgå onödig omgång, när

det visar sig att utmätning kommit att omfatta tredje mans egendom eller

eljest varit felaktig, skall utmätningsman också kunna inom viss kortare

tid rätta verkställd utmätning (77 §). Ändrade tidsfrister för utmätning

och försäljning föreslås (88 c §). Utmätningsförrättning skall såvitt möjligt

hållas i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor och försäljning

i regel ske inom tre månader från utmätningen, med möjlighet till

uppskov. I samband härmed föreslås, att det speciella skadeståndsansvar

som gäller för utmätningsman, om han försitter stadgad frist, slopas.

Utmätt lös egendom skall få säljas på auktionskammare i närbelägen stad

eller eljest utom utmätningsmannens distrikt.

Lagberedningen föreslår också vidgade möjligheter för utmätningsman

att giva anstånd med vräkning (193 §). Om synnerliga skäl är därtill, skall

anstånd kunna medgivas intill fyra veckor utöver den obligatoriska varselfristen

om fyra dagar. Längre anstånd än en vecka får dock medgivas allenast

om skälig gottgörelse för anståndstiden erläggs till hyresvärden och i

övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans rätt icke vållas.

Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor har även behandlats. Därvid

föreslås bl. a., att överexekutor vid meddelande av beslut skall kunna förordna,

att detta icke får verkställas förrän det vunnit laga kraft (53 och

210 §§, jfr 218 §). En särskild regel föreslås för det fallet att överexekutor

undanröjer utmätning eller föreskriver ändring däri. Sådant beslut skall

icke lända till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft, om ej överexekutor

förordnar annorlunda (210 §). Fullföljdstiderna i 10 kap. har jämkats

(201—203 §§). Vidare föreslås, att högre instans, även om den finner att utmätningsman

varit obehörig, skall kunna låta vidtagen åtgärd bestå, därest

vederbörande haft tillfälle att tillvarataga sin rätt och åtgärden i övrigt var

ändamålsenlig (208 a och 218 a §§).

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Beträffande avbetalningsköp föreslår beredningen bl. a. ändringar rörande

frågan var handräckning skall sökas vilka korresponderar mot de föreslagna

kompetensreglerna för utmätning (10 § AvbL).

I införsellagen föreslås beträffande de införselberättigade underhållsavtalen

vissa delvis formella jämkningar som ansluter till den föreslagna

54 a § utsökningslagen (1 §). Vidare föreslås ändrade regler i fråga om möjligheten

att uttaga äldre bidragsbelopp genom införsel. Bidrag, som förfallit

till betalning mer än två år före den kalendermånad då verkställigheten

skall ske, må sålunda icke uttagas genom införsel (6 §). När underhållsskyldigheten

upphör, får f. n. med visst undantag införsel ej vidare äga

rum, även om äldre bidrag utestår oguldna. Beredningen föreslår, att inföisel

skall få fortgå under ett år för uttagande av resterande belopp. Om den

underhållsberättigade avlidit eller underhållsskyldigheten mot frånskild make

upphört till följd av att denne gift om sig, skall dock fortsatt införsel

vara utesluten (8 §). En viss jämkning föreslås i reglerna om arbetsgivares

redovisningsskyldighet (11 §). Slutligen föreslås, att införsel skall kunna

erhållas även i sjukpenning och vad därmed kan jämställas (19 §).

Över betänkandet har efter remiss avgivits yttranden av åtskilliga myndigheter

och sammanslutningar. En sammanställning av innehållet i yttrandena

har upprättats inom justitiedepartementet.

I yttrandena har lagberedningens förslag i allmänhet tillstyrkts eller förslagets

huvudgrunder lämnats utan erinran. Pa vissa punkter har emellertid

invändningar framställts.

Det synes lämpligt, att lagrådet nu höres över förslaget. Remissyttrandena

och den däröver gjorda sammanställningen bör överlämnas till lagrådet för

att vara tillgängliga vid dess granskning av förslaget.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över lagberedningens

förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t

Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 maj

1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 5 februari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 12 januari 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över lagberedningens i betänkande den 6 oktober 1961 (SOU 1961:

53) framlagda förslag till lag om ändring i utsökningslagen, lag om ändrad

lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp och lag om ändring

i lagen den 1A juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta,

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten av lagberedningen, hovrättsrådet I. Ulveson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen.

Lagrådet:

2 §•

Vad beredningen föreslagit rörande utmätningsförfarandet lärer icke innebära,

att någon förändring avses i fråga om vilka åtgärder som skola företagas

för att utmätning skall bliva fullbordad eller i fråga om den ordning

som härvid bör iakttagas. Till själva utmätningen skall alltjämt höra att

vidtaga de åtgärder som omförmälas i 73—76 §§ UL och av vilka enligt

77 § borgenärens förmånsrätt är beroende. Endast beträffande fall som avses

i 75 § 2 mom. angives i motiven, att utmätningsbevis skall kunna utfärdas

redan när fordringen eller rättigheten förklarats utmätt.

Med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 2 § kan utmätningsman, hos

vilken ärendet är anhängigt, påkalla biträde av annan utmätningsman. Såsom

exempel härpå nämnes i motiven (s. 66) beträffande utmätning av

lösören bl. a. uppdrag att vidtaga åtgärd som avses i 74 §. I anslutning

härtill framhåller beredningen, att själva utmätningen ej bör förklaras verkställd,

förrän denna åtgärd inrapporterats av den biträdande utmätningsmannen

fjfr uttalandet s. 70 att, när utmätningsman påkallar biträde av

annan utmätningsman för omhändertagande av fartyg som väntas ankomma

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1063

från utrikes ort, han får låta anstå med själva utmätningsförklaringen, till

dess fartyget omhändertagits av denne). Det är således icke meningen att

den utmätningsman, hos vilken ärendet är anhängigt, skall efter rapport om

egendomens omhändertagande anteckna i protokollet, att utmätningen blivit

verkställd genom den inrapporterade åtgärden med angivande av tiden

för åtgärdens vidtagande.

Vid bedömandet av möjligheten för den utmätningsman, som handlägger

ärendet, att anlita annan utmätningsman för sådan åtgärd som den i anförda

exempel angivna måste uppenbarligen 77 § UL beaktas. Enligt detta

lagrum betraktas utmätning av lös egendom såsom fullbordad, då med godset

förfarits på där angivet sätt, och konstitueras därigenom förmånsrätt

för borgenären (NJA II 1877 art. 3 s. 54 ff). Med hänsyn härtill torde anlitande

av biträde för åtgärd enligt 74 § förutsätta, att de båda utmätningsmännens

handlande kan samordnas på ungefär samma sätt som när utmätningsman

begagnar hjälp av underordnad för att utföra med utmätningsförrättning

sammanhängande praktiska bestyr. Endast om den beordrade

åtgärden — omhändertagandet av egendomen eller därmed jämförlig åtgärd

—- och verkställighetsförklaringen efter ingången rapport kunna ske i

nära samband med varandra, lärer utrymme finnas för att låta annan utmätningsman

ombesörja åtgärden. Att förklara utmätning verkställd på

grundval av ett omhändertagande, varom rapport ingått exempelvis först dagen

efter denna åtgärd, skulle komma i strid med vad 77 § giver vid handen

i fråga om tidpunkten för utmätningens fullbordande och förmånsrättens

uppkomst. Det är tydligt, att svårigheter att vid förrättningar på olika orter

hålla snabb och nära kontakt ofta kunna hindra, att utmätningsmannen anlitar

biträde av annan utmätningsman för egendomens omhändertagande

eller därmed jämförlig åtgärd. I sådana fall kan emellertid i stället ifrågakomma

att påkalla biträde för säkerställande av utmätningen enligt 60 a §

i förslaget eller att överlämna ärendet till annan utmätningsman för att av

honom självständigt handläggas (jfr 9 a § i utkastet till kungörelse om

ändring i dagbokskungörelsen).

12 §.

Enligt ett vid förslaget fogat utkast till kungörelse om ändring i dagbokskungörelsen

avses, att beträffande underrättelse till gäldenären om sökt

utmätning, delgivning av utmätningsbevis in. in. bestämmelserna i 33 kap.

8—10 §§ RB skola äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelsen i förevarande paragraf om rätt för Kungl. Maj:t att utfärda

närmare föreskrifter angående förfarandet i utsökningsmål synes emellertid

näppeligen kunna utgöra stöd för att stadga skyldighet jämlikt 33 kap. 10 §

andra stycket RB för den, till vilken handling överlämnats, att svara för att

handlingen så snart kan ske kommer den sökte till handa. Åsidosättande

av sådan skyldighet kan medföra skadeståndsansvar (jfr Gärde in. fl., Nya

RB s. 452). Tillämpligheten i utsökningsmål av de ifrågavarande paragraferna

bör därför begränsas med hänsyn härtill.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

53 §.

Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande må framhållas, att

denna paragraf jämväl i den föreslagna ändrade lydelsen kommer att, till

följd av hänvisningen i 16 § lagsökningslagen till vad i UL är stadgat för

motsvarande fall, vara tillämplig på domstols förordnande om vräkning i

lagsökningsmål.

54 a §.

Enligt den föreslagna lagtexten skall utmätning på grund av skriftligt avtal

få äga rum för underhållsbidrag till make endast om makarna leva åtskilda

på grund av söndring eller efter hemskillnad. I motiven (s. 45) angives

emellertid såsom villkor icke blott att makarna leva åtskilda när utmätning

äger rum utan även att de levat åtskilda under den tid på vilken underhållet

belöper. Lagrådet anser, att även kravet på särlevnad under nämr.da

tid bör komma till uttryck i lagtexten.

56 och 56 a §§.

De skäl vilka föranlett beredningen att såsom huvudregel beträffande utmätningsmans

behörighet föreslå, att utmätning sökes i gäldenärens faktiska

hemvist, d. v. s. dennes boningsort, tala närmast för att dödsbo skall sökas

icke där den döde var mantalsskriven utan där han vid sitt frånfälle var

bosatt. Utmätning hos bolag och andra i 10 kap. 1 § tredje stycket RB angivna

juridiska personer, som sakna bosättning i egentlig mening, bör såsom

föreslagits sökas i den ort, som enligt nämnda lagrum gäller som hemvist.

Behov av en häremot svarande bestämmelse för utmätning hos kronan

synes icke föreligga.

I betraktande av att med hemvist i rättegångsmål i regel enligt 10 kap. 1 §

andra stycket RB förstås mantalsskrivningsorten synes det mindre lämpligt,

att samma uttryck, låt vara att dess särskilda innebörd angives, i utsökningsmål

begagnas för att beteckna den faktiska bosättningen. I all synnerhet

vore olämpligt, om så skedde i en ny utsökningslag.

Lagrådet, som tillika anser önskvärt att uttrycket juridiska personer såvitt

möjligt icke användes i lagspråket, hemställer att 1 mom. ändras i enlighet

med det anförda. Momentet synes kunna få innehålla, i skilda punkter,

att utmätning sökes, där gäldenären är bosatt, att ansökan om utmätning

hos dödsbo göres, där den döde senast var bosatt, samt att om

man vill erhålla utmätning hos bolag eller annan som avses i 10 kap. 1 §

tredje stycket RB ansökan därom göres å ort, som enligt nämnda lagrum

gäller som hemvist.

Beaktas vad nu sagts påkallas därav vissa jämkningar med avseende å

uttrycket hemvist i 56 § 2 mom. samt 56 a § 1 och 2 mom., varemot det ej

synes vara nödvändigt att ändra 59 § 2 mom. eller 193 § 1 mom. Jämkningarna

torde kunna ske så

att i 56 § 2 mom. uteslutas orden »än gäldenärens hemvist», jfr 4 mom

i samma paragraf;

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

att 56 a § 1 inom. får denna avfattning: Om utmätningsman tager i mät

fast egendom inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, skall målet

därefter överlämnas till denne för att i fortsättningen handläggas av

honom, i vad på utmätningsman ankommer;

samt att i 56 a § 2 mom. slutorden få lyda:---- som därtill utses

av dem i samråd eller av utmätningsmannen i den ort som i 56 § 1 mom.

sägs.

59 §.

Vad som anförts i några remissyttranden föranleder tvekan huruvida de

av beredningen föreslagna bestämmelserna om underrättelse till gäldenären

äro praktiskt lämpliga även då utmätning avser skatter. Denna fråga torde

böra ytterligare övervägas. Lagrådet vill framhålla att såvitt angår hänsyn

till gäldenärens intressen skäl icke synas förefinnas att ha olika regler vid

utmätning för skatt och för annan fordran.

60 §.

I anslutning till denna paragraf må jerinras om att, enligt rådande uppfattning,

i vissa fall administrativ myndighets beslut om betalningsskyldighet

kan utan stöd av uttryckligt stadgande godtagas såsom exekutionstitel

och verkställas med analogisk tillämpning av bestämmelser i UL om verkställighet

av domstols dom på betalning. Detta gäller t. ex. länsstyrelses utslag

enligt 39 och 40 §§ lagen om socialhjälp samt enligt 73 § barnavårdslagen

(jfr Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. s. 71 f, Olivecrona, Utsökning, 2

uppl. s. 32 och Wahlberg m. fl., Socialhjälpslagen s. 103). Det av beredningen

i 60 § 1 mom. upptagna stadgandet om utmätning i gäldenärens frånvaro

— vilket genom hänvisningen till 54 § inbegriper fordran enligt dom

—- bör uppenbarligen i den mån så varit fallet med motsvarande bestämmelser

i nuvarande 59 § och 60 § 3 mom. kunna analogiskt tillämpas vid verkställighet

av administrativ myndighets beslut.

69 och 77 §§.

Såsom en följd av att bestämmelser om rättelse införas i 77 § har beredningen

föreslagit, att föreskrifterna i 69 § angående det fall, att tredje man

framställer anspråk på egendom först efter utmätningsförrättningen, flyttas

till 77 § som ett fjärde moment. Emellertid ha nämnda föreskrifter så nära

samband med innehållet i övrigt i 69 § att de — åtminstone vid ifrågavarande

partiella reform — böra få kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för

det fall att rättelse sker kan införas i 69 § 1 mom. som en andra punkt. Beaktas

icke vad nu förordats, synes erforderligt att jämväl i 77 § intaga en

bestämmelse om rätt för borgenären att själv väcka talan. I

I 88 c §.

Vad angår tiden inom vilken försäljning skall ske ha i remissyttranden

anförts vägande skäl för att beträffande fast egendom medge längre rådrum

än tre månader. Å andra sidan synes tiden i vad gäller lös egendom vara

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

längre än i allmänhet bör tillåtas; såvitt gäller fartyg samt luftfartyg och

reservdelar därtill hör dock gälla samma tid som rörande fast egendom.

Lagrådet förordar, att tiden bestämmes så att försäljning, om ej hinder möter

eller uppskov meddelas, skall ske beträffande lös egendom i allmänhet

inom två månader från utmätningen samt beträffande fast egendom och

fartyg, varom i 94 § sägs, samt luftfartyg och intecknade reservdelar till

sådant fartyg inom fyra månader från utmätningen eller, när intecknad

fordran fastställts till betalning ur fast egendom, från det försäljning av

egendomen begärdes.

208 a §.

Av motiven framgår, att bedömandet huruvida den som åtgärden rör

»haft tillfälle att» tillvarataga sin rätt skall innefatta en prövning i vad

mån han skäligen haft erforderliga möjligheter härtill. För att detta skall

bliva tydligare förordas, att de citerade orden utbytas mot »bort kunna»

(jfr 77 § 2 mom.).

218 a §.

Paragrafen torde, enligt vad motiven närmast giva vid handen, böra

begränsas till att avse klagan i fråga om överexekutors behörighet i mål,

som där omedelbart upptages.

övergångsbestämmelserna.

Med förslaget till ändring i UL sammanhängande ändringar i andra författningar

har beredningen såvitt angår 3 § lösöreköpsförordningen och

10 kap. 17 § RB icke, såsom är vanligt i sådant fall, upptagit i särskilda lagar

om ändrad lydelse av dessa paragrafer utan i övergångsbestämmelserna,

punkterna 5 och 6, till den föreslagna lagen om ändring i UL. Det använda

förfaringssättet skulle — särskilt om det mera allmänt lände till efterföljd —

kunna medföra vissa praktiska olägenheter. Med denna metod angivna ändringar

i andra författningar komma icke till synes i de kronologiska registren

till Svensk författningssamling, och risk föreligger att de icke tillräckligt

tydligt redovisas i sakregistret. Det kan därför befaras att dylika

ändringar, när de såsom i förevarande fall ej äro någon självklar följd av

den ifrågavarande lagstiftningen i övrigt, icke alltid komma att vederbörligen

uppmärksammas.

Lagrådet vill på grund av det anförda förorda, att de i punkterna 5 och 6

angivna bestämmelserna upptagas i särskilda lagar om ändrad lydelse av

3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § RB. Det möter icke hinder att

däi vid i huvudsak bibehålla den förenklade avfattning som beredningen

begagnat i nämnda punkter; motsvarighet till stadgandet i andra meningen

av punkten 5 bör dock upptagas såsom övergångsbestämmelse till lagen

om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen, därvid bestämmelsen bör

preciseras att gälla i fall då jäv framställts vid utmätningstillfälle före lagens

ikraftträdande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963 33

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen om avbetalningsköp.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i lagen om införsel i avlöning, pension eller

livränta.

8 §•

Justitieråden Regner, af Trolle och Bomgren:

Enligt 8 § tredje stycket i nuvarande lydelsen må efter underhållsskyldighetens

upphörande beslut om införsel ej vidare äga tillämpning, ändå att

den underhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag; bidrag som fader

till barn utom äktenskap har att erlägga till barnets moder med anledning

av nedkomsten må dock alltjämt uttagas med den tidsbegränsning

som följer av 6 §. Beredningen har föreslagit, att det sålunda stadgade förbudet

mot införsel skall upphävas utom vad gäller de fall att underhållsberättigad

avlider eller underhållsskyldighet mot frånskild make upphör vid

omgifte; införsel skall med dessa undantag få äga rum under viss begränsad

tid.

1 anledning av vad i motiven anförts beträffande fall då underhållsskyldighet

mot barn upphör till följd av att vårdnaden övergår till adoptänt eller

till den förpliktade vill lagrådet framhålla att, om vårdnaden till barn överflyttas

och förfallna bidrag kvarstå obetalda, den förutvarande vårdnadshavaren

icke utan vidare äger göra gällande krav å det obetalda beloppet mot

den underhållsskyldige samt att han icke kan erhålla införsel enbart på grund

av dom eller avtal, varigenom bidrag utdömts eller utfästs till barnet. Även

om en dylik vårdnadshavares regressfordran på underhållsbidrag — bl. a.

i fråga om möjligheten till kvittning mot genfordran — icke i allo har samma

karaktär som fordran på underhållsbidrag, torde det likväl med hänsyn

till rättsförhållandets art få anses tillåtet att införsel beviljas, om regresskravet

fastställts genom dom eller barnets fordran på oguldna bidrag överlåtits

av barnet eller av behörig ställföreträdare på den vårdnadshavare som,

då oguldet bidrag förföll till betalning, var berättigad att uppbära detsamma.

1 enlighet härmed torde det även få antagas att, om införsel beviljats redan

innan vårdnaden övergick, införseln till gäldande av oguldna bidrag kan

fortgå, därest någon invändning icke framställes. önskvärt är att frågan

uppmärksammas vid den förestående omarbetningen av införsellagen.

Vad nu anförts förringar icke i väsentlig mån de skäl som beredningen

anfört och som även enligt lagrådets mening tala för en reform i föreslagen

riktning. Emellertid anser lagrådet tillräcklig anledning icke föreligga att

begränsa reformen genom undantag för vissa fall. Omständigheter av det

slag beredningen åberopat för upphävande av det nuvarande förbudet kunna

förefinnas även i undantagna fall, och jämväl i dessa torde vara påkallat

alt motverka att den underhållsskyldige undandrager sig betalning

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 62

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

under tiden närmast före underhållsskyldighetens upphörande. Det må erinras

om att det gällande förbudet tillkom såsom resultat av överväganden,

som hänförde sig till tidsgränsen i 6 §, och huvudsakligen har till syfte att

förebygga, att efter underhållstidens slut bidrag uttagas för tid som ligger

avsevärt långt tillbaka (NJA II 1917 s. 535—536, jfr 1924 s. 756). Vidare

bör beaktas, att de betänkligheter mot införselinstitutet som hystes vid dess

införande numera, sedan även skatter må uttagas genom införsel, måste

anses ha försvagats och att med hänsyn härtill det icke kan anses stötande

att tillåta införsel under någon kortare tid för förfallna bidrag. Lagrådet

förordar därför, att reformen vidgas att omfatta alla ifrågavarande underhållsbidrag.

För att undgå den olägenhet vid tillämpningen som det skulle

innebära att ha olika tider i 6 och 8 §§ förordar lagrådet vidare, att tidsbestämmelsen

i 6 § får gälla även införsel sedan underhållsskyldigheten

upphört, så att jämväl här möjlighet till införsel står öppen intill två år

efter det bidrag förfallit till betalning.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att tredje stycket i 8 g

utgår.

Regeringsrådet Jarnerup:

I beredningens motiv förekomma beträffande de fall då underhållsskyldighet

mot barn upphör till följd av att vårdnaden övergår till adoptant eller

till den förpliktade uttalanden av innebörd, att den som icke längre har

vårdnaden om barnet skulle vara berättigad att erhålla införsel för oguldna

bidrag, vilka skulle ha betalats till honom, och uppbära genom sålunda erhållen

eller tidigare meddelad införsel inflytande restbelopp. I anledning

härav anmärkes följande. Enligt 1 § införsellagen äger den till underhåll berättigade

erhålla införsel för underhållsbidrag. Om en tidigare vårdnadshavare

fått vidkännas kostnad för underhåll, som skulle ha gäldats av den

underhållsskyldige, kan hans krav på ersättning av denne näppeligen anses

såsom sådan den underhållsberättigade tillkommande fordran "på underhållsbidrag,

som avses i nyssnämnda paragraf. Att kravet fastställts genom

dom eller att barnets fordran på oguldna bidrag överlåtits på den tidigare

vårdnadshavaren torde icke kunna föranleda annan bedömning. Någon

analogisk tillämpning av paragrafen på det ifrågavarande fallet synes

— med hänsyn till att införselinstitutets ändamål begränsats till att, såvitt

nu är i fråga, trygga utbekommande av underhåll — icke vara tillåten. Det

bör framhållas, att en utvidgning av införselrätten till att gälla fattigvårdsstyrelses

(socialnämnds) och barnavårdsnämnds fordran på bidrag från försörjningsskyldig

till nämndens kostnader för försörjningsberättigads underhåll

ansetts erfordra uttryckliga bestämmelser (20 § införsellagen). En

tidigare vårdnadshavare synes därför icke äga erhålla införsel till gäldande

av sitt ifrågavarande krav. Hinder föreligger givetvis icke, att en till förmån

för barnet beviljad införsel fortgår, även efter det vårdnaden övergått.

Införselmedlen böra därvid för barnets räkning utbetalas till den nye vårdnadshavaren.

Denne kan medge att medel tillgodoföras den tidigare vård
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

nadshavaren till gäldande av hans krav. Därest sådant medgivande icke lämnas,

kan möjlighet finnas för den senare att vid domstol föra talan mot

barnets nye ställföreträdare om medlens utfående.

Oavsett vad nu sagts i fråga om underhållsbidrag till barn vid växling av

vårdnadshavare, är även enligt min mening en reform i föreslagen riktning

önskvärd, och jag biträder härutinnan vad lagrådets övriga ledamöter anfört.

Lagrådet:

19 §.

Enligt förslaget skall införsel kunna erhållas i sjukpenning och annan

dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan

sådan anledning. Beredningen har uttalat, att dylik dagersättning stode

mycket nära vanlig livränta och att beredningen därför ansett sig kunna

underlåta att upptaga sjukpenning och annan dagersättning såsom en självständig

inkomstgrupp vid sidan av pension eller livränta. Förevarande

paragraf har därför föreslagits skola ändras sålunda att till densamma fogas

en bestämmelse att till livränta skall hänföras även ifrågavarande dagersättningar.

Vidare har beredningen yttrat, att den utginge från att sådan

dagersättning skulle kunna inbegripas jämväl under 1935 års lag om införsel

i avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguldna utländska

utskylder eller allmänna avgifter utan att någon särskild lagändring erfordrades.

I fråga om den föreslagna utvidgningen av tillämpningen av införsel anser

lagrådet — som härvid beaktat den av riksdagen nu antagna lagen om

allmän försäkring och de ändringar denna medför — skäl icke föreligga till

erinran mot förslaget. Beträffande bestämmelsernas avfattning synes det —

då sjukpenning och annan dagersättning varom här är fråga i princip äro

korttidsersättningar och därför av annan natur än livränta — olämpligt att

till livränta hänföra omförmälda ersättningar. Vid förevarande partiella

reform torde kunna godtagas att genomföra ändringen så, att den andra

punkten får innehålla att detsamma skall gälla beträffande införsel i sjukpenning

eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller

olycksfall eller av annan sådan anledning. I följd härav böra i 20 § första

stycket orden »i avlöning, pension eller livränta» utgå. Därjämte bör till

lagens rubrik fogas »m.m.»

Vidare bör 1935 års lag ändras sålunda, att första punkten kommer att

avse även berörda dagersättningar samt att i andra punkten efter »livränta»

införes »m. m.» I rubriken till lagen bör likaledes inskjutas »m. m.»

Införsel i sjukpenning och annan dagersättning, som här avses, skall

enligt förslaget kunna erhållas även för utskylder, allmänna avgifter, böter

och viten. Med anledning av vad som anförts i några yttranden synes böra

övervägas, huruvida icke större återhållsamhet bör iakttagas i fråga om införsel

för dylika medel än som enligt uttalande i motiven bör föreskrivas

beträffande införsel för underhållsbidrag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Övergångsbestämmelserna.

Beaktas vad lagrådet förordat i fråga om 8 §, erfordras ändring av andra

stycket av övergångsbestämmelserna. Jämväl i övrigt torde jämkning därav

vara påkallad för att göra bestämmelserna mindre svårlästa. Enligt beredningens

motiv skall, om införsel pågår vid lagens ikraftträdande och underhållsskyldigheten

därefter upphör, det tidigare införselbeslutet fortfarande

få tillämpas i den mån det är förenligt med de nya reglerna om fortsatt

införsel sedan underhållsskyldigheten upphört. Syftet med andra punkten

är att detta skall gälla även om beslutet skulle angiva eller kunna anses

innebära att införsel skall upphöra tidigare.

Andra stycket torde kunna erhålla följande avfattning: Beslut om införsel,

som är gällande vid lagens ikraftträdande, må jämväl därefter tillämpas

i enlighet med äldre lag, intill dess jämkat eller nytt beslut meddelas eller

den underhållsskyldige påkallar tillämpning av 6 § i dess nya lydelse. Upphör

i sådant fall underhållsskyldigheten och kan till följd därav enligt 8 §

i dess äldre lydelse införsel ej vidare äga rum, må beslutet tillämpas enligt

vad i 6 § i dess nya lydelse sägs, även om beslutets innehåll föranleder

annat.

De remitterade förslagen upptaga icke bestämmelser om dag för lagarnas

ikraftträdande. Lagrådet har vid granskningen utgått från att förslagen

föreläggas årets riksdag. Därest ikraftträdandet framskjutes med hänsyn till

behovet av nya föreskrifter angående kostnad i utsökningsmål, föranleder

detta, såvitt nu kan bedömas, icke ändring i lagarna eller tillägg till dessa,

önskvärt är att i god tid före ikraftträdandet anvisningar tillhandahållas

utmätningsmännen rörande lagarnas innebörd och den avsedda tillämpningen

av de nya reglerna.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1963

37

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 21 maj 1962

avgivna utlåtande över lagberedningens den 12 januari 1962 till lagrådet remitterade

förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp;

och

3) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,

pension eller livränta.

Föredraganden anför därvid.

När frågan om inhämtande av lagrådets utlåtande över lagberedningens betänkande

»Utsökningsrätt I» (SOU 1961: 53) den 12 januari 1962 anmäldes

i statsrådet, lämnade jag en kortfattad översikt över tillkomsten och den

huvudsakliga innebörden av beredningens förslag. Jag nämnde också, att

yttranden över betänkandet avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar

samt att dessa yttranden och en däröver inom justitiedepartementet

gjord sammanställning borde överlämnas till lagrådet för att vara

tillgängliga vid dess granskning. Det synes mig lämpligt att nu inledningsvis

redogöra för ärendets remissbehandling.

Över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,

riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro,

Västernorrlands och Norrbottens län, överexekutorerna i Göteborg och

Norrköping samt uppbördsutredningen.

överståthållarämbetet har bifogat yttrande av exekutionsdirektören i

Stockholm. Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Malmöhus län

yttranden från överexekutor i Malmö och stadsfogdarna därstädes ävensom

från landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt samt landsfiskalerna

i Höganäs, Mörarps och Svedala distrikt, länsstyrelsen i Örebro län yttranden

från landsfiskalen-utmätningsmannen i Karlskoga distrikt, landsfiskalen

i Lekebergs distrikt och styrelsen för länsavdelningen av föreningen

Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Västernorrlands län yttranden från

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

landsfiskalerna-utmätningsmännen i Sköns och Sollefteå distrikt, landsfiskalerna

i Kramfors, Torps och Ramsele distrikt, stadsfogdarna i Härnösand

och Sundsvall ävensom Västernorrlands länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från

landsfiskalerna-utmätningsmännen i Bodens, Gällivare, Kiruna och Piteå

distrikt och stadsfogden i Luleå. Överexekutorerna i Göteborg och Norrköping

har var för sig bifogat yttranden av förste och andre stadsfogdarna i

staden.

Riksförsäkringsverket har avgivit infordrat utlåtande i vad angår frågan

om införsel i sjukpenning. Ämbetsverket har därvid samrått med Svenska

sjukkasseförbundet och Socialförsäkringsbolagens förening.

Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet har även beretts uppbördsorganisationskommittén,

Sveriges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges

landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens riksförbund,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas

riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Stockholms stads

rättshjälpsanstalt, Göteborgs stads rättshjälpsanstalt, Fredrika-Bremer-Förbundet,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Yttranden har inkommit från samtliga utom uppbördsorganisationskommittén.

Yttranden har jämväl inkommit från Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister

och Svenska företagares riksförbund. Dessutom har besvärssakkunniga

ingivit en av betänkandet föranledd promemoria angående förfarandet

i utsökningsmål.

Sedan ärendet med anledning av lagrådets utlåtande varit föremål för ytterligare

överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag nu att få

upptaga det till behandling.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande utsökningsrätt. Den främsta källan till utsökningsrätten är alltjämt

1877 års utsökningslag (UL), som trädde i kraft den 1 januari 1879

och då ersatte utsökningsbalken i 1734 års lag. UL har under sin giltighetstid

ändrats i åtskilliga avseenden. Mest genomgripande var de ändringar

som skedde genom 1912 års lagstiftning om exekution i fast egendom. När

landsfiskal vid 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningen blev utmätningsman

på landet, vidtogs åtskilliga ändringar av praktisk-organisatorisk

art. År 1919 ändrades reglerna om vad som skall undantagas från utmätning,

de s. k. beneficiumreglerna, vilka även senare jämkats. En reform av principiell

räckvidd skedde genom 1937 års lagsökningslag, som flyttade lagsökningsprocessen

från utsökningsmyndighet till judiciell myndighet. Samma

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

år tillkom den s. k. lex Marsjö med vissa nya bestämmelser om utmätning

och realisation av fordran och annan rättighet. Vidare bär UL år 1946 ändrats

i åtskilliga delar med anledning av nya rättegångsbalken. Under årens

lopp har UL också i övrigt ändrats på olika punkter — ofta i samband med

lagstiftningsarbeten på andra rättsområden.

Vid sidan av utsökningslagen har tillkommit annan exekutionsrättslig lagstiftning,

framför allt 1917 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta

(InfL). Till InfL ansluter sig den samtidigt tillkomna lagen om förbud

för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket. Praktiskt betydelsefulla

är vidare de exekutionsrättsliga bestämmelserna i 1915 års lag om avbetalningsköp

(AvbL).

UL, AvbL och InfL kompletteras av de s. k. dagbokskungörelserna (DbKU

och DbKInf), båda från år 1917. I administrativ ordning har också meddelats

särskilda kungörelser om domsverkställare och om exekutionsbiträden.

Av praktisk vikt särskilt för utmätningsmännens förrättningar enligt UL

och AvbL är vidare 1878 års förordning angående ersättning till förrättningsmän

för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. in.

(ErsF 1878).

På grundval av konventioner med främmande stater har tillkommit flera

lagar om verkställighet av utländska domar m. in. De viktigaste är 1931 års

lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland,

Island eller Norge (Nord IndrL) samt 1932 års lag om erkännande och

verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge

(Nord VerkstL). 1931 års lag har nyligen ersatts av lagen den 21 september

1962 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Danmark,

Finland, Island och Norge.

Bland lagar som kompletterar UL förtjänar slutligen nämnas 1921 års

lag om utmätningsed, som reglerar frågan om utmätningsgäldenärs skyldighet

att under edsplikt uppgiva sina tillgångar, samt 1955 års lag med särskilda

bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

UL äger icke direkt tillämpning på utmätning för utskylder, allmänna

avgifter, expeditionslösen, hantlangning vid laga skifte eller »annat dylikt»

(14 § Up). Genom särskilda stadganden i 1953 års uppbördsförordning

(UppbF) och tillämpningskungörelsen till denna förordning (TK UppbF)

har emellertid bestämmelserna om utmätning i UL med vissa modifikationer

gjorts tillämpliga även i dessa fall. — I fråga om verkställighet av beslut,

varigenom någon i brottmål dömts till böter eller vite m. m., gäller

med visst förbehåll ULs utmätningsbestämmelser enligt särskild föreskrift

i 22 § Up. En undantagsföreskrift som vidgar gäldenärens beneficium meddelas

i 4 § andra stycket av 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff.

Bestämmelserna om verkställighet av anspråk som tillkommer det allmänna

på offentligrätlslig grund har mycket stor betydelse. Restlängder

eller indrivningskort för skatter, respektive saköreslängder eller indrivningskort

för böter är i själva verket de exekutionstitlar som tillämpas

mest.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ls proposition nr 52 dr 1963

Reformkrav och reformförslag. En huvudfråga rörande exekutionsväsendet

som länge varit föremål för reformplaner gäller utsökningsmyndiglieternas

organisation. Sålunda förordade processkommissionen i sitt år 1926

avgivna principbetänkande, att allmän underrätt vid processreformens genomförande

borde övertaga funktionen som högre exekutiv myndighet.

Förslaget kom ej att genomföras, bl. a. därför att det ansågs äga nära

samband med frågan om rådhusrätternas förstatligande. Spörsmålet om

överflyttning av överexekutorsgöromålen till allmän underrätt har emellertid

på senare tid åter aktualiserats av stadsdomstolsutredningen i dess

slutbetänkande »Underrätterna» (SOU 1961:6). Enligt utredningens förslag

skulle allmän underrätt bli exekutionssäte och övertaga flertalet överexekutorsgöromål

såväl i stad som på landet. Vissa utsökningsmål skulle

dock ankomma på länsstyrelse i stället för på rätten. Viktiga frågor rörande

de exekutiva myndigheternas organisation behandlas också i det av 1957 års

polisutredning avlämnade principbetänkandet »Huvudmannaskapet för polisväsendet

m. m.» (SOU 1961:34). På grundval av detta betänkande har

Kungl. Maj :t i propositionen 1962:148 föreslagit, att polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet skall helt förstatligas den 1 januari 1965 och i samband

därmed genomgripande omorganiseras. Förslaget om förstatligande vid sagda

tidpunkt har numera godtagits av riksdagen. Vidare har inom inrikesdepartementet

tillkallats en särskild beredning med uppgift att biträda vid

det ytterligare arbetet med denna vittsyftande reform. Vad angår exekutionsväsendets

organisation skall beredningens arbete bedrivas i nära kontakt

med lagberedningen.

Krav på en mera allmän översyn av utsökningsrätten började framföras

under 1940-talet. Vid 7,945 års riksdag väcktes motioner i ämnet med hemställan

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om revision

av UL och i samband därmed stående lagstiftning. Första lagutskottet framhöll

i avgivet utlåtande bl. a., att UL icke svarade mot nutida krav samt att

bristerna kunde avhjälpas endast genom eu fullständig omarbetning. Enligt

vad utskottet vidare anförde skulle det reformarbete utskottet förordade bli

av stor omfattning och säkerligen taga åtskillig tid i anspråk. Utskottet

fann det därför önskvärt, att utredningsarbetet icke skulle komma att hindra

partiella reformer, vilkas genomförande var så trängande att de ej borde

anstå ända till det stora reformarbetets slut. Riksdagen biföll i enlighet med

utskottets hemställan motionärernas yrkande (LJU 39, Rskr 365).

Under 1940-talet framställdes vidare krav om ändring av utsökningslagstiftningen

på en speciell punkt, nämligen så att införsel skulle kunna

beviljas för skadestånd i brottmål. I motioner vid 7944 års riksdag hemställdes

sålunda om utredning och förslag till sådana ändringar av InfL, att införsel

kunde erhållas jämväl för skadestånd som utdömts på grund av

misshandelsbroti. Första lagutskottet fann förslaget värt beaktande men

hemställde likväl, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens

åtgärd, enär frågan borde lösas i ett större sammanhang. — Frågan om

utvidgning av införselinstitutet till att avse skadeståndsfordringar på grund

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

41

av brott har därefter varit föremål för behandling i olika former vid riksdagarna

1952, 1954, 1957, 1958, 1959, 1960 och 1961. Den bär också berörts

av strafflagberedningen i dess slutbetänkande med förslag till »Skyddslag»

(SOU 1956: 55). På senare tid har röster även höjts för att införselinstitutet

borde ställas till förfogande för indrivning av fordringar i allmänhet.

Under 1950-talet har i åtskilliga sammanhang betonats angelägenheten

av att det genom 1945 års riksdagsskrivelse begärda lagstiftningsarbetet

snarast kom till stånd. Bland annat har riksdagen år 1957 ånyo framhållit,

att den blivande utredningen borde få möjlighet att framlägga förslag, avsedda

att i avbidan på en helt ny utsökningslagstiftning tills vidare komplettera

UL (L1U 9, Rskr 127).

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 september 1957 tillsattes

en särskild utredning för förberedande översyn av UL och därmed

sammanhängande lagstiftning. I direktiven för utredningen angavs, att det

förberedelsearbete som skulle utföras borde taga sikte på att kartlägga

problemen och planlägga en reform av hela utsökningsrätten; i den mån

det emellertid under arbetets gång visade sig, att vissa spörsmål var av

sådan beskaffenhet att de trängde till omedelbar lösning, borde förslag till

erforderliga lagändringar utarbetas och framläggas.

Till utredningen överlämnades, för att tagas i beaktande vid dess arbete,

ett stort antal under årens lopp inkomna framställningar och förslag om

ändringar på utsökningslagstiftningens område jämte material som samlats

i anslutning därtill.

Genom rundfrågor till ett avsevärt antal myndigheter m. fl. insamlade

den förberedande utredningen själv material om de brister som givit sig

till känna på utsökningsrättens område och vad som enligt de olika instansernas

mening borde åtgöras för att komma till rätta med förhållandena.

Utredningen verkställde också specialundersökningar beträffande flera problem,

bl. a. undersökningar av statistisk natur. På utredningens förslag genomfördes

ett par smärre reformer; därjämte utarbetades inom utredningen

preliminära utkast till vissa andra reformer.

Den förberedande utredningen upphörde med utgången av oktober 1960.

Dess material överlämnades därvid till lagberedningen.

Lagberedningens förslag. Beredningen understryker i sitt betänkande, att

frågan om revision av utsökningsrätten rör såväl materiellträttsliga och processuella

som organisatoriska problem samt att beredningen nu ej är beredd

att taga slutlig ståndpunkt i den organisatoriska frågan. Sin preliminära

inställning i denna fråga har beredningen närmare utvecklat i remissutlåtanden

över stadsdomstolsutredningens och polisutredningens betänkande

n.

Bland de önskemål som i övrigt framställts om ändringar inom utsökningsrätten

finns enligt beredningen flera som vart för sig rör mera begränsade

praktiska spörsmål, särskilt beträffande utmätning och införsel, och

som i viss utsträckning kan upptagas till behandling utan samband med

2t Iiihang till riksdagen!! protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Ma j:ls proposition nr 52 år 1963

en mer eller mindre djupgående organisatorisk omdaning och utan avvaktan

på fullständig genomgång av ämnet. Visserligen kan det — anför beredningen

— alltid befaras, att partiella ändringar på området kan behöva

framdeles modifieras. Enligt beredningens mening kan dock denna invändning

ej tillmätas avgörande vikt, när det gäller aktuella missförhållanden

som i dagliga livet gör sig gällande. Beredningen har ansett, att med

förtur bör upptagas dels ett antal spörsmål om utmätning och handräckning,

dels hela införselinstitutet och har planlagt sitt arbete därefter. Under det

fortsatta arbetet får visa sig, huruvida även andra spörsmål ägnar sig för

att upptagas med förtur.

Beredningen framhåller, att de partiella reformerna bör begränsas till

sådana frågor som är särskilt aktuella och som kan behandlas utan större

risk för att därå nedlagt arbete skall vara bortkastat vid den allmänna översynen

av utsökningsrätten. Uppgiften bör enligt beredningens mening också

avgränsas så, att den snabbt kan genomföras och de ändrade bestämmelserna

hinner vara till nytta någon tid innan ett större förslag kan väntas

bli genomfört. Hur ett urval lämpligen bör äga rum, kan självfallet

vara föremål för delade meningar. Beredningen finner det också tydligt,

att ämnet för eu partiell reform som ej genomförs efter systematiska grunder

blir ganska heterogent. Detta har beredningen dock ej ansett i och för

sig böra avskräcka, om det ej medför praktiska svårigheter i tillämpningen.

Beredningen har beslutat att först framlägga förslag rörande vissa frågor

som huvudsakligen rör utmätningsinstitutet samt att samtidigt upptaga ett

par begränsade spörsmål beträffande införsel.

I fråga om införsel har även andra viktiga önskemål framställts, och

enligt beredningens mening är införselinstitutet överhuvud ej så väl infogat

i rättssystemet. Av särskild betydelse beträffande införsel är — framhåller

beredningen — huruvida institutet i en eller annan form skall komma

till användning även för indrivning av andra fordringar än som nu

omfattas av införsellagen. Detta är tydligen en ömtålig och svårlöst fråga.

Även andra alternativ än utvidgning av det nuvarande införselinstitutet behöver

närmare prövas. Beredningen har trott det vara lämpligt att i ett

senare delbetänkande framlägga förslag om införselinstitutet i dess helhet.

Bland de spörsmål rörande utmätningsinstitutet som beredningen valt

att nu behandla står till en början frågan om rätt att erhålla utmätning

på grund av avtal om underhållsbidrag m. in. (54 a § i

förslaget till lag om ändring i UL). Beredningens förslag i denna del innebär

i stort sett en parallell till vad som redan gäller om införsel. Enligt den

föreslagna huvudregeln skall, på grund av skriftligt avtal som bevittnats

av två personer, utmätning få äga rum för bidrag, som någon enligt avtalet

skolat utgiva till fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt giftermålseller

föräldrabalken.

Beredningen har också upptagit ett antal viktiga spörsmål beträffande

utmätningsmans lokala kompetens (2, 56, 56 a, 69, 183 och

185 §§ i nyssnämnda förslag). Utmätning skall enligt förslaget alltid få

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

43

sökas hos utmätningsmannen där gäldenären har sitt hemvist. I fråga om

egendom som finns på annan ort skall emellertid utmätning också få sökas

där egendomen är, och utmätning av fordran i pengar skall därjämte få

sökas där den förpliktade, sekundogäldenären, är. Utmätningsman som enligt

någon av dessa behörighetsregler upptagit mål om utmätning till behandling

skall, för det fall att åtgärd erfordras inom annan utmätningsmans

område, ha flera olika möjligheter att åstadkomma en lämplig lösning.

Dels skall han själv kunna vidtaga åtgärden, genom att bege sig in på

den andre utmätningsmannens område. Dels skall han äga påkalla biträde

med åtgärden av den andre utmätningsmannen. Slutligen skall han också

få överlämna hela målet till den andre, om det är ändamålsenligt. Förslaget

innebär bland annat större frihet att välja lämplig plats för exekutiv auktion

å lös egendom, varigenom man hoppas att ett bättre ekonomiskt resultat

av verkställigheten skall kunna vinnas.

En fråga som enligt beredningens mening bör särskilt övervägas är, huruvida

bestämmelserna om överlämnande av mål lämpligen kan göras tilllämpliga

i fråga om utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande

beträffande böter, skatter o. 1., och huruvida man i så fall bör ändra gällande

föreskrifter om handräckning i sådana ärenden. Till denna fråga anser

sig beredningen icke böra taga ställning. Beredningen framhåller emellertid,

att anledning torde finnas att överse de författningar som närmare

reglerar skatte- och bötesindrivningen för att i den mån så prövas lämpligt

bringa dem till överensstämmelse med den ordning som föreslås för de

enskilda målen.

Vidare har beredningen upptagit frågor angående gäldenär ens underrättande

i mål om utmätning (59, 60, 79 och 84 §§ i förslaget

till lag om ändring i UL). Mera tidsenliga former föreslås för gäldenärens

underrättande före utmätning, och förslaget innehåller även bestämmelser

som avser att trygga gäldenärens intresse av att få kännedom om

utmätning som skett i hans frånvaro. Detalj föreskrifter i dessa hänseenden

skall enligt förslaget meddelas i administrativ väg. Beredningen menar, att

de av beredningen föreslagna underrättelsebestämmelserna skall användas

även vid utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande beträffande

skatter, böter o. 1.

Vidgad befogenhet att tillgripa interimistiska åtgärder skall

enligt förslaget tilläggas utmätningsman för det fall att utmätning eller

kvarstad icke genast kan verkställas (60 a och 183 §§). Sådan åtgärd skall

emellertid ej få upprätthållas längre än som oundgängligen erfordras och

högst två veckor.

En annan ökning av utmätningsmans befogenheter innefattas i förslaget

att utmätningsman själv skall äga föranstalta om rättelse av utmätning,

när det visar sig att den kommit att omfatta tredje mans egendom

eller egendom som eljest ej hort utmätas (77 (O. Rättelse skall dock ej få

vidtagas senare än två veckor från det förrättningen ägde rum.

ULs regler angående tidsfrister och utmätningsmans an
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

svar i mål o in utmätning föreslås ändrade i viktiga hänseenden

(52, 86, 88 b, 88 c, 162, 163, 165, 207 och 216 §§). Huvudprinciperna skall

vara, att utmätningsman skyndsamt skall vidtaga vad på honom ankommer

för att utmätningen skall verkställas och att han, sedan utmätning väl skett,

skall utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åtgärder för att försäljning

skall komma till stånd. Utmätningsförrättning skall såvitt möjligt hållas

i stad inom två veckor och på landet inom fyra veckor och försäljning i regel

ske inom tre månader från utmätningen, med möjlighet till uppskov.

Tidsfristerna för försäljning av utmätt egendom skall äga tillämpning även

beträffande överexekutor och särskilt förordnad auktionsförrättare, t. ex.

vid exekutiv försäljning av fast egendom. Det speciella skadeståndsansvar

som nu gäller för utmätningsman, om han försitter stadgad frist, föreslås

slopat. Enligt förslaget skall vidare borgenärens befogenhet att lämna anstånd

vidgas så, att en särskild sexmånadersfrist införes för anstånd med

själva utmätningsförrättningen och en annan frist av samma längd stadgas

för anstånd med realisationsförfarandet.

Beredningens förslag innefattar också vidgade möjligheter för utmätningsman

att lämna anstånd med vräkning (193 §). Om synnerliga

skäl är därtill, skall anstånd kunna medges intill fyra veckor utöver

den obligatoriska varselfristen om fyra dagar. Längre anstånd än en vecka

tår dock lämnas endast om skälig gottgörelse för hela anståndstiden erläggs

till hyresvärden och i övrigt otillbörligt intrång i sökandens eller annans

rätt icke vållas.

I ett särskilt avsnitt av beredningens förslag behandlas vissa verkställighets-

och full följdsfrågor (53, 201—203, 208 a, 210,

218 och 218 a §§). Vid meddelande av beslut i utsökningsmål skall överexekutor

och hovrätt kunna förordna, att beslutet icke får verkställas förrän

det vunnit laga kraft. En särskild regel föreslås emellertid för det fallet att

överexekutor eller hovrätt undanröjer utmätning eller eljest föreskriver

ändring däri. I sådant fall skall redan verkställd åtgärd ej gå åter innan

ändringsbeslutet vunnit laga kraft, om ej annorlunda förordnats. — Klagotiderna

i mål om utmätning föreslås jämkade så att de bättre skall tillgodose

rättssäkerhetens krav. Den viktigaste ändringen innebär, att klagotiden

vad angår själva utmätningen för både borgenär och gäldenär utsträcks

från 15 dagar till tre veckor och skall räknas från delfåendet av

protokoll eller bevis om utmätningen. — Vidare föreslås att högre instans,

även om den finner att utmätningsman saknat lokal kompetens, skall kunna

låta vidtagen åtgärd bestå, om vederbörande haft tillfälle att tillvarataga

sin rätt och åtgärden i övrigt var ändamålsenlig.

I fråga om handräckning enligt lagen o in avbetalningsköp

har beredningen funnit lämpligt föreslå några ändringar, som

direkt ansluter sig till vissa av reformerna rörande utmälningsinstitutel

(se förslaget till ändrad lydelse av 10 § AvbL). Ändringarna avser frågorna

om utmätningsmans lokala kompetens, om underrättande av gäldenärenköparen

före handräckningen och om befogenhet för utmätningsmannen att

vidtaga interimistiska åtgärder.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr ö2 år 1963

De förslag till ändringar i införsellagen soin beredningen

ansett sig böra framlägga i detta sammanhang ansluter sig endast på en

punkt direkt till ändringsförslagen rörande UL. Det gäller 1 § InfL — dess

innehåll har i redaktionellt och delvis även i sakligt hänseende jämkats till

överensstämmelse med den föreslagna 54 a § UL. Vidare föreslås ändrade

regler i fråga om möjligheten att uttaga äldre bidragsbelopp genom införsel.

Enligt förslaget skall införsel ej få äga rum till gäldande av bidragsbelopp,

som förfallit till betalning tidigare än två år före början av den

kalendermånad, under vilken verkställigheten skall ske (6 §). Sedan underhållsskyldigheten

upphört, får nu i regel införsel ej äga rum, även om

äldre bidrag utestår oguldna; undanlag härifrån gäller endast i fråga om

underhållsbidrag som fader till barn utom äktenskap har alt erlägga till

barnets moder. Beredningen föreslår i stället som huvudregel, att införsel

utan hinder av underhållsskyldighetens upphörande skall få fortgå intill

ett år därefter. Om den underhållsberättigade avlidit eller underhållsskyldigheten

mot frånskild make upphört till följd av att denne gift om sig,

skall dock fortsatt införsel vara utesluten (8 §). En mindre jämkning föreslås

i reglerna om arbetsgivares redovisningsskyldighet. Det skall enligt

förslaget öppnas möjlighet till redovisning även i annan ordning än genom

insättning på tjänstepostgirokonto som utmätningsmannen anvisar (11 §).

Slutligen föreslås, att införsel skall kunna erhållas också i sjukpenning och

annan dagersättning som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller

av annan sådan anledning (19 §).

Vid ett möte med delegerade från Danmark, Finland och Norge har beredningens

förslag genomgåtts i huvudsakliga delar. Man enades därvid

om att det icke med hänsyn till det nordiska lagsamarbetet

på utsökningsrättens område kan anses möta något hinder att omedelbart

genomföra de av beredningen planerade partiella reformerna.

1 anslutning till de föreslagna lagändringarna har beredningen också

upprättat utkast till administrativa föreskrifter. Vidare har

beredningen förordat, att frågan om införande av en schablonmässigt beräknad

exekutionsavgift görs till föremål för särskild utredning.

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag har i flertalet yttranden hälsats

med tillfredsställelse. Behovet av omedelbara lagstiftningsåtgärder på

utsökningsrättens område har allmänt vitsordats, och beredningens urval

av ämnen för en partiell reform har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Emellertid har från några håll framförts önskemål om ytterligare

lagändringar, främst i utsökningslagen.

Även de sakliga lösningar som beredningen föreslår har i allmänhet tillstyrkts

eller till sina huvudgrunder lämnats utan erinran. De invändningar

som framställts gäller alltså i regel detaljfrågor.

Bland dem som lämnat förslaget helt utan erinran må nämnas styrelserna

för Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Mai:ts proposition nr 52 år 1963

Riksförbundet Landsbygdens folk, styrelsen för Göteborgs stads rättshjälpsanstalt

och Föreningen Sveriges rättshjälps jurister. Styrelsen för Svenska

landskommunernas förbund betecknar förslaget som ägnat att avhjälpa förefintliga

brister och att effektivisera utsökningsväsendet; och Riksförbundet

Landsbygdens folk biträder förslaget till alla delar. Styrelsen för Göteborgs

stads rättshjälpsanstalt anför som sin mening, att de av beredningen

töreslagna lagändringarna innebär en angelägen och önskvärd reformering

av utmätningsinstitutet och övriga i betänkandet berörda verkställighetsformer.

Allmänt positiva omdömen om förslaget uttalas också av åtskilliga andra

remissinstanser. Enligt styrelsen för Sveriges advokatsamfund är de föreslagna

ändringarna väl ägnade att genomföra eu önskvärd förenkling och

effektivisering. Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler ansluter sig

till tanken att upptaga särskilt trängande spörsmål till särbehandling och

instämmer i beredningens uttalanden rörande de allmänna riktlinjerna för

sådana partiella reformer. Likaså ger flera enskilda landsfiskaler uttryck

åt sin uppskattning av förslaget. Även Svenska exekutionsmännens riksförbund

finner reformerna välbetänkta. Länsstyrelsen i Örebro län anser,

att förslaget kommer att undanröja vissa praktiska olägenheter med den

nuvarande lagstiftningen samt medverka till ett effektivare och tidsenligare

utsökningsförfarande, och tillstyrker därför i princip att förslaget läggs till

grund för lagstiftning. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller särskilt,

att utsökningsförfarandet utan tvekan kommer att vinna i smidighet genom

förslagets genomförande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att flera av de föreslagna nya bestämmelserna,

exempelvis de som rör gäldenärens underrättande och olika

slag av anstånd, lämnar utmätningsinännen ett relativt vidsträckt utrymme

för fritt bedömande av de åtgärder som i det enskilda fallet bör vidtagas.

Länsstyrelsen fortsätter.

Detta förhållande kan tänkas stundom ge upphov till viss tvekan om vilka

åtgärder, som är erforderliga, och därjämte föranleda en viss oenhetlighet

i tillämpningen. Bestämmelserna om utmätningsmans lokala kompetens

kan vidare i vissa fall förorsaka kompetenskonflikter av skilda slag. Detaljerade

regler i hithörande avseenden torde emellertid knappast kunna uppställas

och synes ej heller vara nödvändiga eller ens önskvärda om den av

lagberedningen eftersträvade effektiviseringen av indrivningsarbetet skall

kunna uppnås. Nämnda verkningar av förslaget bör därför icke få hindra

genomförande av de föreslagna reformerna, vilka enligt länsstyrelsens mening

synes medföra såväl praktiska fördelar som en effektivisering av det

exekutiva förfarandet. De föreslagna administrativa tillämpningsföreskrifterna

torde lämna utmätningsinännen god vägledning för deras handlande

i olika situationer.

Överexekutor i Göteborg åberopar som eget utlåtande yttranden från förste

och andre stadsfogdarna i staden. Förste stadsfogden i Göteborg finner

de föreslagna lagändringarna i princip sådana att de torde kunna mottagas

med synnerlig tillfredsställelse av såväl utsökningsmyndigheter som parter.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år W63

Han framhåller som en generell iakttagelse, att reformerna kännetecknas

av att borgenärerna skall få ökat bistånd av utmätningsmannen, att utmätningsmannen

skall taga större hänsyn till gäldenärernas intressen i det enskilda

fallet samt att utmätningsmannen i stor utsträckning far traffa avgöranden

efter skön. Detta jämte vissa föreskrifter av kontorstekmsk natur

kommer att öka utmätningsmannens arbetsbörda. Han anser därför, att

lians e°en tjänsteorganisation icke kan bibehållas efter förslagets genomförande

utan att en personalökning blir erforderlig. När det gäller en sa

viktig samhällsuppgift som utsökningsväsendet bör emellertid de ekonomiska

synpunkterna enligt hans mening icke tillåtas öva mera betydande

inflvtande. — Andre stadsfogden i Göteborg uttalar, att de föreslagna reformerna

synes ägnade att effektivisera och underlätta arbetet såvitt gäller

hans ämbetsområde.

Synpunkter liknande dem förste stadsfogden i Göteborg anfor kommer

också till uttryck i några andra remissyttranden. Landsfiskalen-iitmätmngsmannen

i Kiruna distrikt framhåller sålunda som en fördel att utmätningsmannen

får större utrymme för egna bedömanden men understryker samtidigt,

att utmätningsmannens arbete därigenom blir mera tidskrävande.

Stadsfogden i Sundsvall finner, att reformerna i huvudsak syftar till att

bereda borgenärerna ökad service och att ge gäldenärerna ökad rättssäkerhet.

Enligt hans mening torde de också i stort sett komma att tjäna dessa

svften Han anser sig emellertid kunna konstatera, att de exekutiva organen

kommer att få väsentligt ökat arbete och att de nuvarande personalresurserna

blir otillräckliga. — Förslagets konsekvenser för utmätnmgsmännens

arbetsförhållanden behandlas särskilt ingående av forste stadsfogden

i Malmö. Denne framhåller i flera sammanhang, att de föreslagna

ändringarna kommer att innebära en avsevärd arbetsökning. Enligt hans

mening kommer denna ökning, i varje fall för Malmös vidkommande, att

medföra behov av personalförstärkning särskilt beträffande fältpersonalen

och med all sannolikhet även beträffande kanslipersonalen.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anser sig böra tillstyrka förslaget men

framhåller att detta icke innebär att föreningen reservationslöst accepterar

betänkandet. Det heter i föreningens yttrande vidare.

Åtskilliga av de föreslagna bestämmelserna innefattar sådana avvikelser

från vad nu gäller att det är svårt att på förhand göra något uttalande, hur

bestämmelserna kommer att verka i det praktiska arbetet. Sålunda mnebär

först och främst kompetensreglerna en synnerligen omfattande utvidgning

av de enskilda parternas möjligheter att påkalla exekution men darmed

kanske även svårigheter med avseende på utmätningsmannens arbetsförhållanden

och möjligheter att med önskad snabbhet genomfora exekutionen.

önskvärdheten av att bereda de enskilda rättsägarna de här avsedda

lättnaderna framstår emellertid såsom synnerligen stark och föreningen

anser därför, att de föreslagna reglerna bör provas. Därest det

såväl i nu ifrågavarande hänseende som beträffande Övriga av beredningen

föreslagna reformer, beträffande vilka man icke på förhand kan förutse de

praktiska verkningarna, framdeles skulle visa sig att en tillämpning av reglerna

medför såväl svårigheter som andra mindre önskvärda konsekvenser,

bör man kunna taga upp bestämmelserna i fråga till ny granskning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Föreningen anser det alltså önskvärt, alt de nu framlagda partiella retormtörslagen

icke betraktas som helt detinitiva, utan att man framdeles

bör kunna komplettera eller justera dem med hänsyn till de praktiska erfarenheterna.

Att man på så sätt under något eller några år skulle ha möjligheter

att pröva sig fram beträffande vissa nya bestämmelser skulle enligt

föreningens mening vara synnerligen värdefullt.

Fn mera kritisk syn på lagberedningens förslag har överståthållarämbetet.

Flertalet avsnitt i förslaget har visserligen icke givit ämbetet anledmng

till erinringar. Med hänsyn främst till erfarenheterna från tillvägagångssättet

vid skatteexekutionen avstyrker ämbetet emellertid förslaget i

fråga om utmätningsmans lokala kompetens och förordar i denna del en

reform av mindre räckvidd. Ämbetet avstyrker också, att de i 59 § UL föreslagna

underrättelsebestämmelserna görs tillämpliga beträffande utmätning

för skatter. Överhuvud vänder sig ämbetet mot att förslagets konsekvenser

för skatteindrivningen icke närmare berörts i betänkandet. Enligt

ämbetets mening är en undersökning härav under alla omständigheter nödvändig,

innan ställning tages till ändringarnas genomförande. Ämbetet fortsätter.

Lagberedningens förslag måste ses i belysning av vad därvid framkommer;

nödiga garantier för en smidig anpassning till förhållandena vid skatteindrivningen

saknas eljest. Av vikt är även att man tillvaratager de möiigheter

till förbättrad samordning av skatteärenden med enskilda mål som

kan tinnas. Det kan ej heller bortses från att man vid ändringar i utsökningslagen

bör taga hänsyn till den framtida organisationen av indrivmngsvasendet.

Resultatet av den snart avslutade utredningen angående städernas

särskilda rättigheter och skyldigheter torde därför böra avvaktas.

Frågan i vad mån de föreslagna kompetensreglerna bör göras tillämpliga

■vid utmätning för skatter, böter o. 1. har ägnats ganska stor uppmärksamhet

i flera andra remissyttranden, och tanken att den föreslagna regleringen

av underrättelseförfarandet skulle gälla även vid sådana utmätningar

liar stött på motstånd från åtskilliga håll. Härom hänvisas till den

t oljande framställningen. Redan i förevarande sammanhang må emellertid

anmärkas, att exekutionsdirektören i Stockholm — som är kritiskt inställd

till flera detaljer i förslaget — anser att det kan vara lämpligt att låta anstå

med lagfastande av de föreslagna kompetensreglerna till dess hela landets

exekutionsväsen är förstatligat.

En annan fråga som också givit anledning till delade meningar är den om

behovet av bestämmelser om frist för utmätningsförrättnings hållande och

den lämpliga längden av dylik frist.

önskemålen om ytterligare lagändringar — utöver dem beredningen föreslagit

— kommer att huvudsakligen redovisas i anslutning till sådana i

det följande behandlade frågor, med vilka de har samband. Några av dem

saknar emellertid anknytning till spörsmål som beredningen nu upptagit

och ma därför här i korthet omnämnas.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

49

Exekutionsdirektören i Stockholm ifrågasätter, huruvida bestämmelserna

om utmätningsordningen i 62—64 §§ UL bör bibehållas. Enligt hans mening

kan det vara tillfyllest med bestämmelser om att utmätningsmannen

avgör vilken egendom som skall utmätas, under beaktande av vissa angivna

intressen och önskemål. Vidare kritiserar exekutionsdirektören det förfarande

som nu tillämpas vid utmätning — särskilt besöken i hemmen och

granskningen av där befintlig egendom — samt framhåller, att det vore i

högsta grad önskvärt med en fullständig förteckning över gäldenärens tillgångar

och skulder. En sådan skulle uppgöras av gäldenären själv på särskilt

utarbetad och tillhandahållen blankett. Enligt exekutionsdirektörens

mening skulle med ledning av förteckningen ofta kunna verkställas s. k.

kontorsmässig utmätning å förrättningsmannens kontor.

Ett par remissinstanser har särskilt intresserat sig för beneficiumreglerna.

Förste stadsfogden i Norrköping föreslår, att i 65 § UL intages en särskild

benificiumregel av innebörd att från utmätning även skall undantagas

fordran å överskjutande preliminär skatt intill ett belopp av 1 200

kronor. Undantaget skulle dock ej gälla vid utmätning för fordran som avses

i införsellagen eller fordran å vad någon förpliktats utge på grund

av brott. Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler

framhåller mera allmänt, att beneficiumreglerna är föråldrade, att värdegränserna

bör väsentligt höjas och att en översyn av reglerna överhuvud

är erforderlig redan i samband med de partiella reformerna.

Beredningens förslag att frågan om införande av en schablonmässigt beräknad

exekutionsavgift görs till föremål för särskild utredning tillstyrkes

i flera yttranden. Stgrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att

det bland annat med hänsyn till reglerna om samverkan utmätningsmän

emellan är nödvändigt med övergång till en sådan avgift och att utredningen

härom bör verkställas med största skyndsamhet. Länsstyrelsen i Malmöhus

län framhåller också angelägenheten av att denna fråga snarast får sin

lösning. Förste stadsfogden i Malmö menar, att förslaget om underrättelsebestämmelser

icke är praktiskt genomförbart utan alt en enhetlig exekutionsavgift

införes och att detsamma gäller i fråga om ändringarna i handräckningsförfarandet

enligt AvbL. Särskilt utförligt behandlas frågan av

landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt. Även denne finner en

ändring i fråga om exekulionsavgifterna ofrånkomlig för att de nu föreslagna

bestämmelserna överhuvud skall kunna tillämpas.

Departementschefen. Under de cirka 85 år som förflutit sedan ULs tillkomst

bär de sociala och ekonomiska förhållandena i vårt samhälle radikalt förändrats.

Även om flera reformer under denna tid genomförts på olika områden

av utsökningsrätten, har likväl utsökningslagstiftningens huvudgrunder

i mångt och mycket lämnats orubbade. Det är därför naturligt, att denna

lagstiftning med tiden blivit i åtskilliga hänseenden föråldrad. En fullständig

översyn av utsökningslagen och därmed sammanhängande lagstift
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

ning har med hänsyn härtill igångsatts. Uppdraget att verkställa en sådan

översyn har anförtrotts lagberedningen.

När lagberedningen genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 september 1960

erhöll detta uppdrag, framhöll jag, att det är många frågor av svårlöst och

komplicerad natur som ingår i detta lagstiftningskomplex och att det med

hänsyn till lagstiftningens otidsenlighet kan finnas behov av att vissa frågor

bringas till en snar lösning. Jag förordade därför, att lagberedningen

skulle vara oförhindrad att framlägga förslag till partiella reformer i avvaktan

på översynen av lagstiftningen i dess helhet.

Ett betänkande med förslag till sådana reformer föreligger nu. Huvudparten

av förslagen avser utmätningsinstilutet. Sålunda föreslås, att utmätning

under liknande förutsättningar som gäller för införsel skall kunna

erhållas på grundval av underhållsavtal. Vidare har frågan om utmätningsmans

lokala kompetens upptagits till närmare behandling. I denna del föreslås

bl. a. att utmätningsmannen i gäldenärens hemvist skall vara behörig

att verkställa utmätning av egendom oavsett om egendomen finnes inom

hans distrikt eller icke, med rätt för borgenären att om han det hellre vill

vända sig till utmätningsmannen i den ort där egendomen finnes. I anslutning

härtill förordas, att utmätningsman skall kunna erhålla befogenhet att

själv eller med biträde av annan utmätningsman vidtaga exekutiv åtgärd

utanför det egna tjänstgöringsområdet samt att i vissa fall överlämna mål

om utmätning till annan behörig utmätningsman. I betänkandet förordas

också mera tidsenliga former för gäldenärens underrättande före och efter

utmätning. Betänkandet innehåller även förslag om vidgade möjligheter för

utmätningsman att vidtaga interimistiska åtgärder till säkerställande av

utmätning. I betänkandet föreslås också den nyheten, att utmätningsman

skall inom viss kortare tid kunna själv rätta utmätning, som blivit felaktig.

Den nuvarande regleringen av de tider, inom vilka olika utmätningsåtgärder

skall vidtagas, föreslås uppmjukad, så att större utrymme beredes

utmätningsmännen att förfara efter vad som påkallas av omständigheterna

i det enskilda fallet. Även andra frågor på utmätningsinstitutets område har

upptagits till behandling. Hit hör exempelvis frågan om mera enhetliga klagotider

än de som för närvarande gäller. Jämväl på andra områden än utmätningsinstitutets

föreslås nu reformer. Sålunda förordas en utvidgning av

möjligheterna att medge anstånd med vräkning. I fråga om handräckning

för återtagande av avbetalningsgods ansluter sig dessa nära till vissa av de

reformer, som föreslagits för utmätningsmålens vidkommande. På införselinstitutets

område är däremot väsentligen fråga om mera fristående reformåtgärder.

Vissa av dem tager sikte på att förbättra den underhållsberättigades

möjligheter att verkligen få ut det underhåll, som tillkommer honom.

För detta ändamål föreslås t. ex. en avsevärd utvidgning av rätten att utan

hinder av underhållsskyldighetens upphörande få fortsatt införsel för utestående

underhållsbidrag. Slutligen föreslås att möjlighet införes att erhålla

införsel i sjukpenning och vissa andra dagsersättningar.

Att behov av snara reformer föreligger på de områden av exekutionsrät
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

ten, som upptagits till behandling i det framlagda förslaget, bär knappast

ifrågasatts från något håll. Ej heller eljest har urvalet av ämnen för en partiell

reform mött någon nämnvärd kritik från remissorganens sida. Även enligt

mitt bedömande förefaller urvalet lämpligt såväl med hänsyn till reformbehov

som ur de övriga synpunkter, som är av betydelse när det gäller

att bestämma föremålet för en partiell reform. Sant är, att förslagen rör

tämligen olikartade ämnen och därför, såsom lagberedningen själv framhållit,

kan synas något heterogena. Förslagen uppbäres emellertid i stor utsträckning

av gemensamma syften. Ett sådant syfte är att öka utsökningsväsendets

smidighet och effektivitet. Ett annat för olika förslag återkommande

motiv är önskemålet att stärka rättssäkerheten. Strävan att bereda

större utrymme för sociala hänsynstaganden framträder också i skilda förslag.

De sakliga lösningar, som beredningen föreslagit i de olika behandlade

frågorna, har i allmänhet rönt ett gynnsamt mottagande från remissorganens

sida, även om en del kritik på vissa vanligen begränsade punkter

förekommit. Icke heller lagrådets anmärkningar avser annat än enskildheter

i förslagen. För egen del hyser jag också den uppfattningen, att förslagen

är väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. I anslutning till vad som

anförts i remissvaret från Föreningen Sveriges stadsfogdar vill jag framhålla,

att hinder icke bör möta att framdeles vidtaga jämkningar och justeringar

av den nu föreslagna lagstiftningen, om detta påkallas av erfarenheterna

vid den praktiska tillämpningen. På utsökningsrättens område, där

uppkommande frågor ofta måste lösas efter praktiska överväganden, är det

av värde, att regleringen av sådana frågor får prövas någon tid i praktiken,

innan den samlade översynen av lagstiftningen slutföres.

Under remissbehandlingen har från vissa håll hävdats, att den föreslagna

lagstiftningen kommer att medföra ökad arbetsbörda för utmätningsmännen.

Det är sannolikt att somliga bestämmelser i den föreslagna lagstiftningen

kommer att förorsaka utmätningsmännen mera arbete än motsvarande

regler i gällande rätt, om man skall nå syftet att i utsökningsförfarandet

vinna bättre resultat och större säkerhet än för närvarande. Andra

bestämmelser i förslagen torde åter öppna möjligheter till arbetsekonomiska

rationaliseringar. Med hänsyn härtill och till den förestående omorganisationen

av exekutionsväsendet är det vanskligt att nu uttala sig om det framtida

personalbehovet. Frågan om reformens inverkan på personalbehovet

torde få följas med uppmärksamhet under den närmaste tiden efter ikraftträdandet.

Eu fråga som tilldragit sig stort intresse under remissbehandlingen är

spörsmålet i vad mån den föreslagna lagstiftningen bör vara tillämplig vid

indrivning av böter, skatter, allmänna avgifter och dylikt. Om den föreslagna

lagstiftningen genomföres, lärer det enligt min mening vara påkallat

att göra eu översyn av den administrativa regleringen av förfarandet vid

indrivning av böter, skatter och liknande avgifter. Därvid torde fä närmare

övervägas i vad mån avvikande bestämmelser kan erfordras med hänsyn

till indrivningsförfarandets särart.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Den uppmärksamhet, som under remissbehandlingen ägnats frågan om

införande av en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift ger mig slutligen

anledning anmärka, att Kungl. Maj:t den 1 december 1901 på förslag

av chefen för inrikesdepartementet förordnat sakkunnig att verkställa utredning

av denna fråga. Utredningsarbetet pågår.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de olika förslagen.

FÖRSLAGET TILL LAG OM ÄNDRING I

UTSÖKNINGSLAGEN

1. Utmätning på grund av avtal om underhållsbidrag

Gällande rätt. Till grund för utmätning ligger mestadels en offentlig exekutionstitel

— en urkund som tillkommit genom domstols eller annan

myndighets avgörande eller i allt fall under dess medverkan. UL nämner,

utom skiljedom, endast ett slag av enskild utmätningstitel, nämligen auktionsprotokoll.

Enskilda förbindelser eller avtal godtages icke enligt svensk

rätt som grund för utmätning utan att betalningsskyldigheten blivit fastställd.

Beträffande exekution i form av införsel är förhållandet ett annat. Införsel

kan erhållas såväl på grund av dom eller annat rättens beslut som på

grund av avtal, om detta uppfyller vissa i lagen angivna villkor. Härom

stadgas i 1 § InfL, alt införsel må beviljas om någon är enligt skriftligt,

av två personer bevittnat avtal pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar,

adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom äktenskap

avlat barn, och han underlåter att betala förfallet belopp. Införsel

sökes hos utmätningsmannen och kan erhållas i den underhållsskyldige tillkommande

avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning samt i pension

eller livränta, som utgår till den underhållspliktige. I 20 § InfL stadgas vidare,

att om enskild försörjningsskyldig enligt myndighets beslut är pliktig

att till vederbörande kommun utgiva bidrag till den försörjningsberättigades

underhåll för tid efter beslutets meddelande, beträffande sådant bidrag skall

gälla vad i InfL är stadgat om införsel för underhållsbidrag. Enligt andra

stycket i samma lagrum skall det sagda gälla även beträffande sådant bidrag

till barns vård som någon enligt myndighets beslut eller skriftligt av två

personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldighet

jämlikt barnavårdslagen utgiva till barnavårdsnämnd för tid efter beslutets

meddelande eller avtalets träffande.

Lagberedningen framhåller, alt den omständigheten att avtal om underhållsbidrag

ej kan åberopas som exekutionstitel för utmätning visat sig medföra

avsevärda olägenheter. Mot underhållspliktig, som är egen företagare

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år J963

53

eller eljest icke anställd och som icke åtnjuter pension eller livränta, kan

sålunda införsel icke användas utan endast utmätning. Utmätning är också

den enda exekutionsform som står öppen sedan preskription inträtt beträffande

möjligheten att uttaga underhållet genom införsel. Vidare kan införsel

icke användas för att uttaga fordran ur överskjutande preliminär skatt,

en tillgång som fått förhållandevis stor betydelse för indrivningsverksamheten.

Beredningen finner det otillfredsställande, att samma handling som ger

rätt till införsel ej vid behov skall kunna av den underhållsberättigade användas

för erhållande av utmätning. För närvarande söker man reda sig

genom lagsökning, eventuellt kombinerad med kvarstad, men detta är en

obekväm omgång. Ett smidigare system beträffande underhåll anser beredningen

behövligt. I våra nordiska grannländer kan också utmätning i viss

utsträckning erhållas på grund av skriftlig förbindelse.

Enligt beredningens mening kan några större betänkligheter icke anses

förenade med att låta de avtal som enligt InfL ger rätt till införsel gälla även

som exekutionstitlar för utmätning. Beredningen understryker, att man i regel

icke har anledning tro, att avtalen är otillförlitliga som urkunder. Visserligen

ryggas ett eller annat avtal om underhåll till barn utom äktenskap på

grund av nytillkomna omständigheter, främst nya blodundersökningar, men

detta gäller även när faderskap fastställts genom dom och är sålunda icke

något specifikt för de fall då faderskap fastställts och underhållsbidrag bestämts

på frivillighetens väg. Och vad angår andra fall då underhållsbidrag

fastställts genom avtal, t. ex. i samband med skilsmässa, är ej heller känt

att avtalen visat sig för lösligt tillkomna, även om jämkning på grund av

uppenbar obillighet förekommer någon gång. Enligt beredningens mening

saknas också anledning befara, att sådana avtal som avses i 20 § andra stycket

InfL ej skulle vara betryggande.

Jämfört med införsel kan utmätning — fortsätter beredningen — innebära

den särskilda olägenheten för gäldenären, att förfarandet vållar förlust

när försäljningen ger dåligt resultat, och han får dessutom bära exekutionskostnad.

Risken för att utmätning på grund av ifrågavarande avtal

skulle komma till stånd obehörigen får dock anses mycket liten. Det nuvarande

systemet har för övrigt sina nackdelar även för gäldenären. För att

kunna få utmätning måste nämligen den underhållsberättigade för närvarande

först skaffa sig dom eller utslag, och kostnaden härför drabbar ytterst

gäldenären, om den kan uttagas av honom.

Med hänsyn till det anförda tvekar beredningen ej att förorda, att utmätning

skall få vinnas direkt på grund av sådana avtal som avses i 1 § och

20 § andra stycket InfL.

Vad angår utformningen av huvudregeln i ämnet, vilken upptagits i 54 a §

1 mom. första punkten i förslaget till lag om ändring i UL, anser beredningen,

att avtalen bör beskrivas på ett kortare och samtidigt tydligare sätt

än vad som är fallet i InfL. Beredningen påpekar, att 1 § InfL icke nämner

styvbarn, som däremot uttryckligen upptagits i 1931 års lag om in
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Knngl. Maj. ts proposition nr .32 år 1963

drivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island

eller Norge, och att ingendera lagen uttryckligen nämner underhåll till

kvinnan, när barnet i utomäktenskapligt förhållande födes dött eller havandeskapet

avbrutits. Det synes beredningen lämpligt att vid införande av bestämmelser

i UL om rätt att vinna utmätning på grund av underhållsavtal

använda en lydelse som ej lämnar utrymme för tvekan på dessa punkter.

Beredningen föreslår därför, att såsom exekutionstitel anges avtal, som avser

utgivande av bidrag till fullgörande av underhållsskyldighet jämlikt giftermåls-

eller föräldrabalken. Dessa balkar upptager samtliga nu gällande bestämmelser

om underhållsskyldighet på familjerättslig grund. Avtalet skall

enligt förslaget vara skriftligt och bevittnat av två personer på sätt krävs

i InfL. Att bidrag, för vilket utmätning skall äga rum, förutsattes vara förfallet

och oguldet finner beredningen självfallet och har ej ansetts behöva

utmärkas i lagtexten på annat sätt än som följer av det där använda uttrycket

»skolat utgiva». Beredningen anmärker, att förslaget ej omfattar avtal

om underhåll till dödsbodelägare enligt 18 kap. 5 § ÄB.

Förslaget ger i 54 a § 1 mom. första punkten UL också möjlighet att erhålla

utmätning på grund av avtal som avses i 20 § andra stycket InfL.

Förutsättningarna är enligt förslaget även här, att det upprättats skriftligt

avtal, som bevittnats av två personer. Utmätning skall kunna erhållas för

bidrag, som någon enligt dylikt avtal skolat erlägga till barnavårdsnämnd

såsom ersättning för barns vård jämlikt barnavårdslagen. Beloppet förutsättes

vara förfallet och oguldet. Något krav har icke uppställts, att bidragen

skall avse tid efter avtalets ingående.

Enligt lagberedningen har erfarenheten visat, att makar emellanåt tillskapar

skenfordringar och tillgriper exekutiva åtgärder i syfte att förekomma

att mannens tillgångar utmäts för utomståendes fordringar. Att helt förebygga

sådana otillbörliga åtgärder låter sig enligt beredningens mening icke

göra. Ett sätt att komma till rätta med vederbörande är att söka honom i

konkurs. I viss utsträckning kan också ingripande ske på straffrättslig

väg. Beredningen har emellertid med hänsyn till farhågan för sådant samspel

som här nämnts ansett det påkallat att meddela en undantagsbestämmelse

beträffande avtal mellan makar. Denna bestämmelse har upptagits i

54 a § 1 mom. andra punkten i förslaget till lag om ändring i UL. Exekution

i form av utmätning skall enligt denna bestämmelse ej kunna erhållas

för oguldet underhåll till make, med mindre makarna lever åfskilda

på grund av söndring eller efter hemskillnad. Beredningen understryker,

att härvid får krävas såväl att makarna levde åtskilda under den

tid, på vilken underhåll belöper, som att de alltjämt lever åtskilda, när

utmätning skall äga rum. Med underhåll till make åsyftas, i fall som avses

i 5 kap. 2—6 §§ GB, allt som hör till familjens (även barnens) underhåll.

Beredningen föreslår även ett annat undantag från huvudregeln i 54 a §

1 mom. första punkten. I 2 mom. av nämnda paragraf förordar beredningen

nämligen ett stadgande av innebörd, att om bidrag, som avses i 1 mom.,

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes, utmätning

på grund av avtalet ej må ske, om gäldenären påstår att bidraget guldits

och invändningen ej kan med hänsyn till omständigheterna i övrigt lämnas

utan avseende. Som motiv för detta stadgande framhåller beredningen

att det, när underhåll utgår eller skall utgå under längre tid, givetvis kan

inträffa, att parternas anteckningar om erlagda belopp är bristfälliga eller

förkommit. Gällande lagstiftning innehåller ej något till skydd mot att

exekution fortgår även i sådana fall utan förutsätter, att den betalningsskyldige

skyddar sig genom att bevara kvitton på vad som erlagts. Såväl

vid införsel som vid utmätning för betalningsskyldighet som fastställts genom

dom fortgår sålunda verkställigheten, om det ej styrks att betalning

erlagts. I fråga om införsel innebär dock reglerna om preskription av rätten

att vinna sådan exekution en viss begränsning. Beredningen har tvekat

att utan någon reservation medgiva utmätning på grund av skriftligt avtal

för längre tid tillbaka.

I fråga om bidrag varom sägs i 7 kap. 10 § FB, d. v. s. ersättning för

förlossningskostnader åt moder till barn utom äktenskap m. in., erfordras

enligt beredningens mening eu särregel. Sådant bidrag avser i regel tiden

sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten och anses i praxis förfalla

till betalning vid utgången av denna tid eller möjligen redan tidigare.

Innan bidraget fastställts kan det emellertid icke bli fråga om utmätning,

och fastställandet drar ofta ut på tiden i flera år. När utmätning begäres,

kan treårstiden redan ha utlöpt, och det kan då bli svårt för modern att utfå

bidraget, om gäldenären utan fog påstår att han betalat. Vid tillämpningen

av stadgandet i 2 mom. skall därför enligt beredningens förslag

bidrag som nu nämnts icke anses ha förfallit till betalning förrän det blivit

genom avtalet bestämt. Ett liknande problem uppkommer vid en ändring

som beredningen föreslår i 6 § InfL.

Beredningen finner det kunna övervägas, huruvida icke en motsvarande

begränsning kunde vara praktiskt motiverad även när utmätning begärs på

grund av dom, som innefattar skyldighet att utgiva underhåll. Denna fråga

är emellertid av mera vittutseende innebörd och sammanhänger med spörsmålet,

om exekutionstitel över huvud skall även efter en längre tid kunna

utan någon form av kontrollerande prövning användas för omedelbar exekution.

Beredningen har ej ansett sig kunna upptaga detta större spörsmål

i nu förevarande sammanhang.

I 54 a § 3 mom. i förslaget till lag om ändring i UL förordar lagberedningen

en bestämmelse om att domstol, där talan om avtalet är anhängig,

skall äga förordna, att utmätning på grund av avtalet tills vidare ej må äga

rum. Som grund för denna bestämmelse anför beredningen, att det kan vara

stötande, om utmätning och försäljning av utmätt gods utan vidare får

fortgå, när underhållsavtal är föremål för klandertalan vid domstol. Liksom

rätten, då äktenskaps- eller faderskapsmål anhängiggjorts, prövar, huruvida

underhåll skall utgå omedelbart, bör domstolen, när avtal klandras, efter i

huvudsak motsvarande grunder pröva, huruvida de anmärkningar som fram
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

ställts mot avtalet är så allvarliga, att exekution ej bör få fortgå. I viss utsträckning

torde domstolen ha möjlighet att göra ett sådant ingripande med

stöd av bestämmelser som redan finns i giftermålsbalken, föräldrabalken

och rättegångsbalken. Det har emellertid synts beredningen önskvärt att

undanröja tvivelsmål på denna punkt och säkerställa, att inhibition må

kunna äga rum så snart det är påkallat.

Beredningen erinrar i detta sammanhang om att förordnande enligt 3

mom. kan, jämlikt rättegångsbalken, meddelas utan huvudförhandling och

ges omedelbar verkan samt att det när som helst kan återkallas.

Slutligen föreslår beredningen, att den som vill erhålla utmätning skall

ingiva avtalet i huvudskrift till utmätningsmannen (54 a § 4 mom. i förslaget

till lag om ändring i UL).

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag har i förevarande del fått mycket

gynnsamt mottagande. Det stora flertalet remissinstanser har reservationslöst

anslutit sig till beredningens tankegångar, och ingen har motsatt

sig förslagets genomförande.

Bland dem som uttalat sig allmänt uppskattande om förslaget kan särskilt

nämnas socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, styrelsen för

Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska socialvårdsförbundet,

styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt, FredrikaBremer-Förbundet,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Yrkeskvinnors

samarbetsförbund. Socialstyrelsen förklarar sålunda bland annat,

att de föreslagna bestämmelserna utgör ett nödvändigt komplement till införsellagens

bestämmelser och att styrelsen varmt tillstyrker dem. Advokatsamfundets

styrelse betecknar för sin del förslaget som en naturlig konsekvens

av det förhållandet att avtalen i fråga utgör exekutionstitel för den

mera ingripande verkställighetsåtgärd, som införsel i lön innebär. Styrelsen

för Stockholms stads rättshjälpsanstalt framhåller, att avtalets bristande

värde som exekutionstitel många gånger medför att förhandlingar rörande

underhållsbidrag, när den bidragsskyldige ej har införselbar inkomst, brytes

på ett tidigt stadium till följd av fördelen ur verkställighetssynpunkt med en

dom. Enligt styrelsens mening är det därför anledning antaga, att en lagändring

enligt beredningens förslag skulle minska antalet rättegångar i dylika

mål. Från flera håll understrykes betydelsen av att utan omgång kunna

få utmätning i överskjutande preliminär skatt.

Föreningen Sveriges stadsfogdar uttalar sig också närmare om de praktiska

konsekvenser, som den föreslagna bestämmelsen kan väntas få, och anför

därvid:

De fördelar som en dylik lagbestämmelse kommer att medföra torde vara

så övervägande, att man helt kan bortse från eventuella nackdelar, i form av

exempelvis förlust för gäldenären genom dåligt försäljningsresultat vid exekutiv

auktion å det utmätta. Risk för dylika förluster föreligger ju vid all

annan exekutiv försäljning av utmätt gods. Dessutom torde riskerna för dylika

förluster bli avsevärt mindre, därest beredningens förslag angående

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

57

försäljning av utmätt egendom genomföres. Med hänsyn till att utmätningsmannen

redan nu har att företaga en viss prövning av avtalen i samband

med att han beviljar införsel, synes den prövning han har att göra i samband

med utmätning på grund av ett avtal icke innebära några egentliga nyheter.

Enligt vad föreningen har sig bekant torde den prövning av exekutionsurkunden

som utmätningsmannen hittills verkställt icke heller ha medfört anmärkningar

från parternas sida.

Beredningens förslag att tillåta utmätning på grund av avtal för bidrag

som är upp till tre år gamla synes icke kunna medföra några olägenheter,

enär möjlighet för närvarande förefinns att erhålla domstols dom på underhållsbidrag

som är förfallna till betalning för flera år sedan.

Exekutionsdirektören i Stockholm befarar däremot, att vissa svårigheter

skall uppkomma för utmätningsmännen. Han anser, att den i 54 a § 1 mom.

föreslagna undantagsföreskriften beträffande underhållsbidrag till make väl

i och för sig är befogad men att den otvivelaktigt kan medföra synnerligen

tidsödande och ömtåliga utredningar, även om förefintligheten av bestämmelsen

i någon mån kan vara ägnad att förhindra uppkomsten av sådana

fall. Beträffande den i 54 a § 2 mom. intagna föreskriften rörande underhållsbidrag,

som förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes,

anför exekutionsdirektören bland annat, att bedömningen huruvida invändning

med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan lämnas utan avseende

måste vara synnerligen vansklig att göra, när borgenären och gäldenären

har mot varandra stridande uppfattningar i betalningsfrågan. Svårigheterna

skulle enligt hans mening kanske bli mindre, om det utöver gäldenärens

påstående om betalning såsom andra förutsättning angavs, att ingen

omständighet framkommit som med säkerhet tyder på att bidraget icke gnidits.

Också styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt behandlar undantagsföreskriften

i 54 a § 1 mom. och bestämmelserna i 2 mom. av samma

paragraf. Då det i förstnämnda stadgande upptagna villkoret om söndring

som orsak till särlevnaden tillkommit för att hindra skenavtal mellan makar,

måste enligt styrelsens mening däri ligga ett krav på att söndringen

skall styrkas på något sätt och att enbart makarnas uppgift härom i eller

vid sidan av avtalet icke kan vara tillräcklig för att avtalet skall kunna användas

som exekutionstitel. Betänkandet innehåller icke några anvisningar

om de krav som skall ställas på denna bevisning. Till undvikande av osäkerhet

och till förekommande av skiftande praxis på olika orter anser styrelsen

det önskvärt med vägledande anvisningar i detta hänseende under det

fortsatta lagstiftningsarbetet. Styrelsen fortsätter:

Lagberedningen har i betänkandet uttalat, att kravet på särlevnad efter

dom å hemskillnad eller till följd av söndring innebär såväl att makarna

levat åtskilda under den tid, på vilken underhållsbidraget belöper, som att

de lever åtskilda, när utmätning skall äga rum. Detta så att säga dubbla

krav, gentemot vilket det icke finnes något att invända, framgår emellertid

icke med full tydlighet av den föreslagna ordalydelsen av § 54 a, varför ett

förtydligande i lagtexten vore önskvärt.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år W63

Styrelsen framhåller vidare, att erfarenheten av arbetet på rättshjälpsanstalten

visar, att parterna när det gäller underhållsbidrag i inånga fall

för bristfälliga anteckningar om eller slarvar med kvitton å gjorda inbetalningar.

Med hänsyn härtill finner styrelsen den av beredningen i 2 mom.

gjorda inskränkningen av rätten till utmätning motiverad och tiden väl avvägd.

Förste stadsfogden i Göteborg menar visserligen, att den enhetligare reglering

som förslaget innebär kommer att vara lätlfattligare för de rättssökande

och framstå som förnuftig, vilket underlättar arbetet för utsökningsmyndigheterna.

Emellertid framhåller han i anslutning därtill önskvärdheten

av alt de preskriptionsregler som finnes på olika håll i förslaget och

i gällande rätt göres mera enhetliga.

Beträffande utformningen av laxtexten ifrågasätter slutligen Föreningen

Sveriges stadsfogdar, om icke första punkten i 2 mom. av 54 a § borde ändras

så att i fråga om tidsbestämningen »tre år innan ansökan gjordes»

överensstämmelse erhålles med bestämmelserna i 88 c § 1 mom., där tiden

räknas från det utmätningsmannen mottog ansökningshandlingarna.

Lagrådet förordar, att — i 54 a § 1 mom. andra punkten — även kravet

på särlevnad under den tid på vilken underhållet belöper kommer till uttryck

i lagtexten.

Departementschefen. Familjerättsliga underhållsbidrag fastställes numera

i stor utsträckning genom avtal. Har avtalet upprättats skriftligen och

bevittnats av två personer, kan den underhållsberättigade på grund av avtalet

erhålla införsel i den underhållsskyldiges lön eller därmed i införselhänseende

jämställd inkomst. Såvitt känt är, har användningen av underhållsavtalet

såsom exekutionstitel för införsel givit goda erfarenheter.

Införsel är emellertid icke alltid tillfyllest för att den underhållsberättigade

skall utfå vad honom tillkommer. Mot underhållsskyldig, som är egen

företagare eller eljest icke har inkomst av arbetsanställning och som ej heller

åtnjuter pension eller livränta, är införselinstitutet obrukbart. I den

mån underhållsberättigad icke införselvägen kan uttaga sitt underhållsbidrag,

kan det bli erforderligt att tillgripa utmätning. För närvarande kan

emellertid utmätning för underhållsbidrag icke ske på grundval av ett därom

träffat avtal. Sådan åtgärd förutsätter, att den underhållsskyldige först

blivit av domstol eller annat behörigt organ förpliktad att utge underhållsbidraget.

Såsom lagberedningen framhållit, är denna ordning behäftad med

påtagliga olägenheter. En föregående prövning av den underhållspliktiges

betalningsskyldighet enligt ett av honom slutet avtal kräver omgång och

kostnader och kan i brådskande lägen menligt inverka på den underhållsberättigades

möjligheter att uttaga sitt underhållsbidrag. Med hänsyn bl. a.

till de erfarenheter, som på införselinstitutets område vunnits av underhållsavtalets

användning såsom exekutionstitel, lärer man kunna utgå ifrån

att en dylik prövning i de allra flesta fall icke är ur säkerhetssynpunkt be
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 ur 1963 59

hövlig. Tiden får därför anses mogen att väsentligen efter förebild av införselreglerna

öppna möjlighet att vinna utmätning på grund av underhållsavtal.

Det mottagande, som lagberedningens förslag härom fått från remissorganens

sida, tyder också på att allmän enighet råder om lämpligheten av

en sådan reform.

I likhet med vad som gäller på införselinstitutets område bör för rätt till

utmätning på grund av underhållsavtal i formellt hänseende krävas, att avtalet

upprättats skriftligen och bevittnats av två personer. Vad angår underhållsbidragets

karaktär föreligger för närvarande rätt till införsel för bidrag,

som någon till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet är

pliktig att utge till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den,

med vilken han är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn. Med

hänsyn till den tvekan, som råder rörande möjligheten att bevilja införsel

för underhållsbidrag till styvbarn och för vissa andra familjerättsliga underhållsbidrag

av mera speciell typ, föreslår jag i det följande sådan formulering

av införselreglerna, att därav tydligt framgår, att införselinstitutet

skall stå öppet för uttagande av alla slags underhållsbidrag enligt giftermålsbalken

och föräldrabalken. För vinnande av önskvärd korrespondens

med införselinstitutet bör följaktligen rätt till utmätning på grund av underhållsavtal

föreligga, om avtalet avser bidrag till fullgörande av underhållsskyldighet

enligt giftermålsbalken och föräldrabalken. Införsel kan vidare

jämlikt 20 g andra stycket införsellagen beviljas för sådant bidrag till

barns vård, som någon enligt i vederbörlig form upprättat avtal är pliktig

att till fullgörande av ersättningsskyldighet jämlikt lagen om samhällets

barnavård utge till barnavårdsnämnd för tid efter avtalets ingående. Avtal

om sådant bidrag bör jämväl grunda rätt till utmätning. Att på utmätningsinstitutets

område begränsa dylikt avtals exigibilitet till bidrag, som avser

tiden efter avtalets tillkomst, synes icke påkallat. På grund av vad sålunda

anförts förordar jag i överensstämmelse med lagberedningens förslag den

regeln, att utmätning på grund av skriftligt, av två personer bevittnat avtal

skall få ske för bidrag, som någon enligt avtalet skolat utgiva till fullgörande

av underhållsskyldighet jämlikt giftermålsbalken eller föräldrabalken

eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd såsom ersättning för barns

vård jämlikt barnavårdslagen (54 a § 1 mom. förslaget till lag om ändring

i UL). Av regelns formulering torde med tillräcklig tydlighet framgå, att

bidraget skall vara förfallet och oguldet för att utmätning skall få ske.

Den sålunda uppställda regeln kan emellertid icke gärna vara utan undantag.

Såsom lagberedningen påpekat, förekommer det emellanåt, att makar

tillskapar skenfordringar och vidtager exekutiva åtgärder för att skydda

någondera makens egendom mot utmätning för utomståendes fordringar.

Det kan ligga nära till hands att begagna sig av underhållsavtal som form

för sådana illojala förfaranden. För att så långt möjligt förebygga risken

för skenmanövrer har lagberedningen föreslagit, att utmätning på grund

av underhållsavtal icke skall få ske för underhållsbidrag till make, med

mindre makarna lever åtskilda på grund av söndring eller efter hemskill
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

nåd (54 a § 1 mom. andra punkten förslaget till lag om ändring i UL).

Därmed har lagberedningen avsett att som villkor för utmätning kräva

icke blott att makarna lever åtskilda när utmätning äger rum utan även

att de levat åtskilda under den tid, på vilken underhållsbidraget belöper. I

likhet med åtskilliga remissorgan anser jag en undantagsregel av den sakliga

innebörd lagberedningen åsyftat vara av behovet påkallad. Såsom lagrådet

och ett remissorgan förordat, bör emellertid regeln så formuleras,

att kravet på särlevnad under den tid, som underhållsbidraget avser, kommer

till klarare uttryck. I allmänhet torde utmätningsmannen av föreliggande

yttre omständigheter kunna konstatera, huruvida makarna vid utmätningstillfället

lever åtskilda eller icke. Vilka krav som bör ställas på utredningen

om särlevnad under den tid bidraget avser, får bedömas från fall

till fall. Har hemskillnadsdom meddelats före den tid, varpå bidraget belöper,

lärer utmätningsmannen vanligtvis kunna utgå ifrån att makarna

under nämnda tid levat åtskilda. I andra fall kan det bliva erforderligt att

exempelvis genom intyg av den typ, som förekommer i mål om äktenskapsskillnad

efter hemskillnad, förebringa särskild utredning om särlevnaden.

— Då makar lever åtskilda efter vunnen hemskillnad, kräves enligt den

föreslagna undantagsbestämmelsen icke, att make, som vill erhålla utmätning

på grund av underhållsavtalet, förebringar någon utredning om söndring

i äktenskapet. Sådan utredning erfordras däremot vid faktisk särlevnad.

Vilken utredning som behöves härutinnan får bero på omständigheterna.

Har makarna sedan längre tid tillbaka bott i skilda lägenheter på

samma ort, torde utmätningsmannen exempelvis normalt kunna sätta tilltro

till makes uppgift, att särlevnaden beror på söndring. I andra fall kan

make genom intyg av trovärdiga personer, bevis om medling eller medlingsförsök

enligt giftermålsbalken eller annan utredning behöva göra sannolikt,

att orsaken till särlevnaden är söndring i äktenskapet.

Familjerättsliga underhållsbidrag utgår vanligtvis under lång tid och

förfaller regelmässigt till betalning månadsvis. 1 långvariga skuldförhållanden

med tätt återkommande betalningstillfällen inträffar det lätt, att

parts anteckningar om erlagda belopp blir ofullständiga eller att kvitto å

belopp, som betalats för lång tid sedan, icke längre kan tillrättaskaffas.

Det möter därför vissa betänkligheter att utan restriktioner medge rätt till

utmätning på grund av underhållsavtal för bidrag, som förfallit till betalning

för lång lid sedan. På införselinstitutets område verkar reglerna

om preskription av rätt till införsel som ett skydd för den underhållsskyldige

mot exekution för äldre bidrag. Även på utmätningsinstitutets område

föreligger ett visst behov av skydd i detta hänseende. Lagberedningen har

med hänsyn härtill föreslagit, att utmätning på grund av underhållsavtal

icke skall få ske för bidrag, som förfallit till betalning mer än tre år före

utmätningsansökan, om gäldenären påstår att bidraget guldits och invändningen

med hänsyn till omständigheterna i övrigt icke kan lämnas utan avseende

(54 a § 2 mom. förslaget till lag om ändring i UL). Tanken kan

sägas vara, att gäldenären i sådant fall bör, innan utmätning får ske,

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

ha beretts tillfälle att i rättegång, där möjligheterna till bevisning är avsevärt

större än i utmätningsförfarandet, styrka sin betalningsinvändning. I

likhet med det stora flertalet remissorgan kan jag godtaga detta förslag,

som även av lagrådet lämnats utan erinran. Frågan om införande av ett

liknande gäldenärsskydd beträffande domfästa underhållsbidrag torde däremot,

såsom lagberedningen förordat, få anstå, till dess det principiella

spörsmålet om en begränsning av domars exigibilitet blivit närmare undersökt.

Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande rörande

vanskligheterna att bedöma sanningsenligheten av framställd betalningsinvändning

vill jag framhålla, att om tvekan råder, huruvida ett mer än

tre år gammalt underhållsbidrag guldits eller icke, utmätning enligt den

föreslagna regeln ej får ske. Vid tillämpningen av den föreslagna regeln

bör, på sätt lagberedningen förordat, det i 7 kap. 10 § föräldrabalken avsedda

bidraget till utomäktenskapligt barns moder icke anses förfallet till

betalning förrän det genom avtalet blivit till beloppet bestämt (jfr 6 §

InfL). En uttrycklig bestämmelse härom föreslås i 54 a § 2 mom. UL.

I viss analogi med vad som gäller enligt 49 och 51 §§ UL bör det, såsom

lagberedningen föreslagit, i rättegång rörande klander av underhållsavtal

tiUkomma domstolen att förordna, att utmätning på grund av avtalet tills

vidare ej må äga rum. En regel härom upptages i 54 a § 3 mom. i förslaget

till lag om ändring i UL. Sådant beslut torde icke böra meddelas, om ej

stor sannolikhet talar för att klandertalan kommer att bifallas.

Slutligen föreslår jag i överensstämmelse med lagberedningens förslag,

att den som begär utmätning på grund av underhållsavtal skall inge avtalet

i original till utmätningsmannen (54 a § 4 mom. i förslaget till lag om

ändring i UL).

2. Utmätningsmans lokala kompetens

Gällande rätt. Utmätningsman är, enligt 2 § UL, på landet landsfiskal,

var inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad stadsfogde. Genom detta stadgande

utsäges indirekt grundsatsen, att fördelningen av arbetsuppgifter

mellan olika utmätningsmän i första hand bestämmes av de tjänstgöringsområden

som anvisats dem. I UL finns däremot icke några föreskrifter som

reglerar hos vilken utmätningsman utmätning eller annan åtgärd skall

sökas. Ej heller InfL innehåller några regler om utmätningsmans lokala

kompetens. En hävdvunnen princip, vilken kommit till uttryck såväl i vissa

speciallagar som i rättspraxis och den juridiska litteraturen, är emellertid

att utmätningsmans behörighet i lokalt hänseende begränsas till tjänstgöringsområdet

och att frågan, var utmätning eller annan åtgärd skall sökas,

bestämmes av platsen där verkställigheten skall ske, d. v. s. där objektet

för åtgärden finns. Bland annat anses med stöd av ett äldre rättsfall

(NJA 1907 s. 193) att utmätningsman, som har sitt kontor utom tjänstgöringsområdet,

icke är behörig att på kontoret utmäta där befintlig egendom.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Att avgöra var eu tillgång finns möter i allmänhet icke någon svårighet.

I fråga om fast egendom, lösa saker eller reda pengar kan något tvivel

knappast råda; ej heller beträffande fordran eller rättighet som grundas

på löpande förbindelse eller annat presentationspapper, t. ex. obligationer

och aktier. Vad som däremot kan vålla tvekan är fordringar och rättigheter

av annat slag än nyss sagts, t. ex. fordran enligt vanligt enkelt skuldebrev,

fordran på grund av försäkringsavtal, rätt till andel i dödsbo, i handelsbolag

eller förening. Sådana tillgångar har ansetts vara i utsökningsrättsligt

hänseende lokaliserade till den ort där den berättigade — d. v. s. utmätningsgäldenären

— har sitt hemvist. Om den berättigade ej har hemvist här

i riket, anses de befintliga i den förpliktades — sekundogäldenärens —

hemvistort. Det har dock ifrågasatts, om icke fordran, som ej grundar sig

på presentationspapper, regelmässigt bör anses befintlig hos sekundogäldenären.

Fordran å pengar, som innestår i bank, hos försäkringsbolag eller i

annan dylik inrättning och som genast eller nästan genast kan lyftas, brukar

i utmätningsmännens praxis betraktas som kontanter och anses då befintlig

hos banken eller inrättningen. Tvekan har dock yppats om hur långt

man kan gå härvidlag — om t. ex. fordran får jämställas med kontanter

även om den kan lyftas först efter någon tid.

UL upptager icke några föreskrifter om samverkan mellan utmätningsinän.

Utmätningsman, som är behörig att företaga viss utsökningsåtgärd,

äger emellertid enligt 9 § DbKU att för delgivning av underrättelse, anmaning

eller förbud anlita utmätningsmannen i den ort där delgivningen skall

ske. 1 detta sammanhang förtjänar också anmärkas, att gällande författningar

om indrivning av böter, restförd skatt in. m. innehåller bestämmelser

om handräckning utmätningsmän emellan (se § 9 BötesindrF samt 32

—34 §§ TK UppbF). Bestämmelserna är av stor praktisk betydelse just vid

utmätning.

Utmätningsman skall ex officio pröva sin behörighet. Om utsökningsåtgärd

vidtagits av obehörig utmätningsman, blir den emellertid icke utan

vidare en nullitet. Föres ej klagan över åtgärden, står den fast. överklagas

åtgärden i laga ordning på grund av utmätningsmannens bristande behörighet,

anses den skola undanröjas av den högre myndigheten, även om den

i övrigt är riktig. Det har gjorts gällande, att det vid överklagande av annat

skäl åligger den högre myndigheten att ex officio beakta den lägre myndighetens

behörighet.

Lagberedningen. Tillämpningen av de oskrivna regler som anses gälla

om utmätningsmans lokala kompetens har enligt beredningens mening varit

förenad med avsevärda praktiska olägenheter.

Ett ofta framfört önskemål är — anför beredningen — att när utmätningsman

har sitt kontor utom distriktet, han skall få behörighet att på

kontoret verkställa utmätning och andra förrättningar beträffande där befintlig

egendom, t. ex. försäljning av utmätt gods och återtagande av avbetalningsgods.

Det har också förordats, att behörigheten därvid utsträckes

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

jämväl till utmätning eller återtagande av bil som parkerats utanför kontoret

och hållande av auktion i kontorets närhet.

Av vikt för tillämpningen finner beredningen vidare vara frågan om kompetensen

vid utmätning av fordran. Önskemål om reglering av denna

fråga har framställts från åtskilliga håll, bl. a. av Föreningen Sveriges stadsfogdar.

Enligt vad föreningen framhållit är det mången gång svårt att avgöra,

huruvida en fordran föreligger eller om det i stället är fråga om ett

kontant tillgodohavande, vilket skall utmätas där tillgodohavandet finns.

I många fall kan utmätningsmannen icke erhålla några uppgifter av gäldenären

angående fordringen. Det skulle då enligt föreningens mening vara

lämpligare, alt utmätningen gjordes i den ort där sekundogäldenären finns

eller där den finns som har att utgiva betalning, så att utmätningen hade

anknytning till en person som kan lämna upplysningar angående fordringens

innehåll. Vad föreningen uttalat gäller även annan rättighet som riktar

sig mot person än fordran.

Beredningen framhåller, att anmärkning även mera allmänt framställts

mot den nuvarande principen för utmätningsmans lokala kompetens med

begäran om en mera praktisk reglering som vållar den rättssökande mindre

omgång och lättare leder till resultat. Bestämmelser om samverkan mellan

utmätningsmän och om befogenhet för utmätningsman att påkalla eller

själv vidtaga åtgärder inom annan utmätningsmans tjänslgöringsområde

har efterlysts i flera sammanhang. Särskilt har man uttalat sig för att möjlighet

skulle öppnas att realisera utmätt lös egendom inom annan utmätningsmans

distrikt, t. ex. i en närbelägen större stad, där det finns auktionskaramare.

Mot nuvarande regler kan enligt beredningens mening vidare nr gäldenärens

synpunkt erinras, att de lätt kan leda till att grundläggande bestämmelser

för utmälningsförfarandet åsidosätts, särskilt reglerna om beneficium

och utmätningsordning.

Vad först angår frågan om utmätningsmans tjänstgöring sområde

har beredningen som 3 mom. i 2 § UL upptagit en bestämmelse

som avser att bereda möjlighet att tillgodose vissa praktiska krav. Bestämmelsen

innehåller, att Kungl. Maj :t äger förordna om befogenhet för utmätningsman

att i mål, som upptagits av honom, påkalla eller själv vidtaga

åtgärd utom tjänstgöringsområdet. Eftersom Kungl. Maj :t är den myndighet

som bestämmer utmätningsmännens distrikt, har beredningen ansett det

följdriktigt, att Kungl. Maj :t också får i administrativ ordning föreskriva

i vad mån den ene utmätningsmannen med överskridande av sitt distrikts

gränser må handla inom annan utmätningsmans område.

Enligt vad beredningen framhåller syftar bestämmelsen ej på önskemålet

all utmätningsman skall få verkställa utmätning av egendom som finns i

lians tjänstelokal, även om denna är belägen utanför lians distrikt. Detta

önskemål anser beredningen nämligen kunna tillgodoses utan stöd av något

särskilt bemyndigande för Kungl. Maj :t. Hinder skulle sålunda enligt be
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1063

redningens mening icke möta för Kungl. Maj:t att i administrativ ordning

bestämma, att utmätningsmans tjänstelokal såvitt angår hans tjänsteåligganden

skall anses tillhöra hans distrikt. Att ett sådan klargörande behövs

finner beredningen uppenbart.

Beträffande tillämpningen av det föreslagna bemyndigandet utgår beredningen

till en början från sitt i det följande närmare behandlade förslag

att utmätning städse skall få sökas hos utmätningsmannen i gäldenärens

hemvist, oavsett om gäldenären har egendom där eller icke. Beredningen

framhåller, att det vid förrättning som i enlighet härmed företages i hemvistorten

kan komma att upplysas, att gäldenären har egendom som finns

utanför utmätningsmannens distrikt. Han har exempelvis en bil som för tillfället

finns på sommarställe. Eller utmätning har sökts hos en affärsidkare,

som är bosatt utanför en större stad men har sin affärslokal och utmätningsbar

egendom innanför stadens gräns. Enligt beredningens mening bör

utmätningsmannen i hemvistorten i sådana fall kunna påkalla biträde för

att omhändertaga egendomen eller, om det är mera praktiskt, själv begiva

sig utanför sitt distrikt för sådant ändamål. Vidare bör utmätningsmannen

själv kunna handla, om han har sitt kontor utanför tjänstgöringsområdet

och det i ett hos honom anhängigt mål uppkommer fråga om utmätning

av en bil som gäldenären kört till platsen och parkerat utanför

kontoret.

Motsvarande befogenheter anser beredningen böra tillkomma utmätningsmannen

även när hans behörighet grundas på annan omständighet än den

att gäldenären har sitt hemvist inom distriktet (jfr 56 § 2 mom. i förslaget).

Som exempel nämnes det fallet, att mål om utmätning upptagits av

utmätningsmannen i ort, där gäldenären tillhörig egendom finns men han

ej har sitt hemvist, och egendomen efter det målet upptagits föres från orten.

Ett annat praktiskt fall anges vara, att utmätningsman behöver tillgång

till fordringsbevis eller annan handling som är av betydelse för utmätningens

genomförande och som finns utom hans distrikt. Beredningen framhåller

emellertid, att åtgärd som här avses kan innefatta annat än omhändertagande

av egendom, t. ex. värdering och delgivning.

Enligt beredningens mening bör man utan risk för missbruk kunna lämna

utmätningsmännen ganska vida befogenheter. Med stöd av det i 2 § 3

mom. föreslagna bemyndigandet anser beredningen det alltså kunna helt

allmänt föreskrivas, att om utmätningsman finner att åtgärd — såsom omhändertagande

av viss egendom, värdering eller delgivning — erfordras

inom annan utmätningsmans distrikt, han äger påkalla biträde av denne.

Om det med beaktande jämväl av kostnaderna finnes mera ändamålsenligt,

bör han äga att själv vidtaga erforderliga åtgärder utom distriktet.

Beredningen riktar vidare uppmärksamheten på den konsekvensen av

nuvarande behörighetsregler, att utmätningsmannen anses förhindrad att

själv sälja eller genom annan låta sälja utmätt gods på auktion som förrättas

utanför hans eget distrikt. Enligt beredningens mening kan det vara

uppenbart, att egendomen ej har någon marknad inom distriktet eller att

i allt fall väsentligt bättre utbyte av försäljningen kan vinnas, om egendo
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

65

men försäljes vid auktion på annan ort, t. ex. av auktionskammare i närbelägen

stad. Även i detta hänseende anser beredningen utmätningsman böra

få vidgad kompetens. Han bör sålunda, när det finnes ändamålsenligt, äga

att själv förrätta auktion utanför sitt distrikt, och han bör också kunna

hos utmätningsman i annat distrikt påkalla biträde för försäljningen. Även

i dessa hänseenden bör enligt beredningens mening föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.

Beredningen anser, att om utmätningsmannen får befogenhet att i enlighet

med Kungl. Maj :ts föreskrifter med avseende å utmätning och vad som

därmed äger samband påkalla eller själv vidtaga åtgärder utanför sitt

tjänstgöringsområde, motsvarande befogenhet bör tillkomma honom även i

andra mål som han har att upptaga. Detta gäller såväl åtgärder inom ULs

ram — t. ex. verkställighet av kvarstad eller skingringsförbud — som åtgärder

i enlighet med andra författningar som hänvisar till UL eller anses

bygga på dess grund. Beredningen finner betänkligheter icke möta mot att

jämväl för dessa fall låta Kungl. Maj :t meddela bestämmelser i ämnet.

Även sådana föreskrifter bör alltså enligt beredningens mening kunna utfärdas

med stöd av det i 2 § 3 mom. inskrivna bemyndigandet.

Förslag till grundläggande regler om utmätningsmans

behörighet i mål om utmätning har beredningen upptagit i

56 § UL.

Beredningen framhåller, att det för den som måste anlita utmätningsman

för att komma till sin rätt ligger nära till hands att vända sig till utmätningsmannen

i den ort där gäldenären är bosatt. Endast den borgenär

som kan anvisa tillgång på annan ort har anledning att vända sig till utmätningsmannen

i den orten. Enligt beredningens mening är det också med

hänsyn till utmätningsärendets handläggning naturligt att vända sig till

utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. Förrättningen bör äga rum på en

plats där man kan påräkna att träffa gäldenären. Utmätningsmannen på

den platsen är bäst ägnad att verkställa utredning om gäldenärens beneficium.

Samme utmätningsman har också regelmässigt lättast att pröva utmätningsordningen.

Från nu angivna utgångspunkter har beredningen övervägt, att utmätningsmannen

i gäldenärens hemvist skulle förklaras ensam behörig att

upptaga ansökan om utmätning hos denne. En sådan regel om exklusiv

behörighet för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist måste emellertid —

framhåller beredningen — under alla omständigheter kompletteras med möjlighet

att vända sig till utmätningsman där egendom finns, såväl när gäldenären

är bosatt utomlands som när upplysning ej kan vinnas om var gäldenären

är bosatt. Men även eljest ligger det uppenbarligen nära till hands

för borgenär, som vet var utmätningsbar egendom finns, alt vända sig till

utmätningsmannen just i den orten. Beredningen har därför funnit, att

man i allt fall tills vidare ej bör gå längre än till att medge kompetens för

såväl utmätningsmannen i gäldenärens hemvist som utmätningsmannen

8 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr J2 år 1963

där egendom finns. Gäldenärens hemvist är generellt kompetensgrundande

faktum (se 56 § 1 mom. i förslaget). Utmätningsmannen i den orten är

alltså enligt förslaget behörig att verkställa utmätning såväl i gods som

finns i bostadsorten som i egendom, vilken finns utanför utmätningsmannens

distrikt. Platsen, där viss egendom finns, är enligt förslaget alternativt

kompetensgrundande faktum som må åberopas allenast beträffande

den egendomen (56 § 2 mom. första punkten). Kompetensen för utmätningsmannen

på sistnämnda ort är sålunda begränsad. En särskild alternativ

kompetensregel föreslår beredningen beträffande utmätning av fordran

i pengar (56 § 2 mom. andra punkten). I det fallet tillerkännes begränsad

kompetens åt den utmätningsman, där den förpliktade — sekundogäldenären

— är.

Beredningen understryker, att gäldenärens hemvist som kompetensgrundande

faktum har flera fördelar. Borgenären behöver ej själv undersöka

var egendom finns eller söka avgöra var den skall anses lokaliserad. Om

det gäller att utmäta fordran, är han t. ex. icke beroende av om denna

grundas på presentationspapper eller ej, något varom han kanske ej har

möjlighet att på förhand skaffa sig kännedom. Vidare är hemvistet i allmänhet

av varaktig natur. Bilar, båtar och andra lösa saker kan däremot

snabbt flyttas, varför egendomen kan ha försvunnit från platsen, när utmätning

sökes.

Med avseende på borgenärens förhållanden framhåller beredningen även

en annan omständighet, nämligen att borgenären enligt 54 § UL skall vid

ansökan om utmätning i huvudskrift ingiva fordringsbevis, när sådant

finns. Detta leder till svårigheter, om utmätning'' behöver ske på flera håll.

Får ansökan alltid göras i gäldenärens hemvist, är kravet uppfyllt genom

fordringsbevisets ingivande till utmätningsmannen därstädes, och denne

kan därefter rikta sina åtgärder åt olika håll.

Av förslaget följer — anför beredningen vidare — att utmätningsman ej

kan avsluta hos honom anhängigt utmätningsmål endast därför att utmätningsbar

egendom ej påträffats inom hans tjänstgöringsområde, när hans

kompetens är grundad på att gäldenären har sitt hemvist där. Han bör,

om anledning är till antagande att utmätningsbar egendom finns på annat

håll, vara verksam för att undersöka den möjligheten. Enligt beredningens

mening är det tydligt, att anspråken ej kan drivas för långt. Om ej gäldenären

själv lämnar upplysningar i saken, bör efterforskning ej anses påkallad

annat än om borgenären lämnat användbara uppgifter eller utmätningsmannen

själv sitter inne med kunskaper om var egendom finns utanför

hans distrikt.

I detta sammanhang påpekar beredningen också, att förslaget bör förstås

så, att utmätningsman alltid är kompetent, om gäldenären har sitt hemvist

eller egendomen finns i orten vid den tidpunkt när ansökan om utmätning

göres. Härmed bör jämställas, att gäldenären, efter det ansökan gjorts,

bosatt sig i orten eller egendom förts dit medan ansökningen ännu är anhängig.

Konsekvensen kräver enligt lagberedningens mening, att kompetensen

består även om gäldenären, sedan kompetens uppkommit, flyttar —-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

eller avlider -— eller egendomen åter föres från orten. En annan sak är, att

det kan vara praktiskt att målet då vidarebefordras till annan utmätningsman.

Beredningen har särskilt övervägt frågan, huruvida med hänsyn till egendomens

art några särskilda undantag bör göras från bestämmelsen att utmätning

får sökas i gäldenärens hemvist. Efter en utförlig diskussion rörande

bestämmelsens verkningar med avseende på olika slag av tillgångar

besvarar beredningen denna fråga nekande. Härom torde få hänvisas till betänkandet

s. 59—60.

En annan fråga som beredningen tagit ställning till är, om särskilda regler

erfordras för det fall att gäldenären driver rörelse på annan ort än den

där han har hemvist (jfr 10 kap. 5 § RB). Även denna fråga besvaras nekande

(betänkandet s. 60—61).

Enligt beredningens förslag under 1 mom. av 56 § skall som fysisk persons

hemvist anses den ort där han är bosatt. Uttrycket hemvist föiekommer

nu i 60 och 193 §§ UL och anses där ha betydelsen faktiskt hemvist,

d. v. s. boningsorten och ej mantalsskrivningsorten. Beredningen har

övervägt, om ej beträffande fysiska personer mantalsskrivningsorten borde

få grunda utmätningsmans kompetens, men har ansett, att åtminstone tills

vidare det faktiska hemvistet — »den regelmässiga stadiga vistelsen» —

bör liksom hittills vara avgörande.

Beredningen framhåller, att om en person har både sommarbostad och

vinterbostad, den senare bör vara avgörande. Enligt beredningens mening

kan regeln i övrigt möjligen ibland vålla någon tvekan i tillämpningen i fall

då gäldenären brukar vistas på flera håll och någon viss bostad ej i och

för sig överväger. Är han kyrkoskriven på något av dessa ställen, bör hans

bostad anses vara på den orten. I sista hand får utmätningsmannen på varje

särskilt ställe anses kompetent. Beredningen håller före, att dessa teoretiska

olägenheter torde sakna nämnvärd praktisk betydelse och att man

kan bortse från dem.

Juridisk persons hemvist skall enligt förslaget anses vara den ort som

enligt 10 kap. rättegångsbalken betingar domstols behörighet i tvistemål i

allmänhet. Beredningen framhåller, att den allmänna forumregeln i 10 kap.

1 § RB redan enligt gällande rätt torde tillämpas analogiskt, när det gäller

att i utsökningsmål bestämma var en juridisk person skall anses ha sitt

hemvist. För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan

inrättning gäller enligt tredje stycket i nämnda lagrum, att som hemvist

anses den ort där styrelsen har sitt säte eller, om säte för styrelsen ej

är bestämt eller styrelse ej finns, där förvaltningen föres. Vidare meddelas

bestämmelse om kommun och annan menighet. I fråga om dödsbo stadgas i

fjärde stycket av samma paragraf, att boet sökes vid den rätt där den döde

skolat svara. Enligt lagberedningens mening torde detta i förevarande sammanhang

få anses innebära att dödsboet anses ha sitt hemvist där. Beredningen

erinrar vidare om att bestämmelse om forum i mål mot kronan

lämnas i 10 kap. 2 § RB.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I 56 § 2 mom. andra punkten föreslår beredningen en särskild alternativ

kompetensregel beträffande utmätning av fordran i pengar.

Utmätning skall i det fallet få sökas där den förpliktade är, även om fordringen

skall anses finnas på annan ort.

1 motiveringen till detta förslag framhåller beredningen inledningsvis,

att den tveksamma frågan, var en viss fordran skall anses befintlig, i och

för sig får minskad betydelse både till följd av den föreslagna huvudregeln

om generell kompetens för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist och

till följd av förslaget om befogenhet för utmätningsman att vidtaga interimistiska

åtgärder men att det praktiska behovet av klargörande bestämmelser

det oaktat kvarstår med en viss styrka.

Beredningen har övervägt att föreslå samma regler om var fordran skall

eller må anses befintlig som upptages i 10 kap. RB. Detta kap. innehåller

i 3 § andra stycket stadgande, att fordran, som grundas på löpande skuldebrev

eller annan handling vars företeende utgör villkor för rätt att kräva

betalning, anses finnas där handlingen är. Annan fordran anses finnas, där

gäldenären (d. v. s. tillämpat på utmätning sekundogäldenären) har sitt

hemvist. Är pant ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten

är.

Emellertid finner beredningen det ej lämpligt att utsträcka denna reglering,

som nu är direkt tillämplig allenast i de fall som avses i nämnda paragraf,

till utmätning, överhuvud inställer sig enligt beredningens mening

betänkligheter mot att radikalt bryta med vad som i utsökningsmål allmänt

ansetts gälla om lokaliseringen av fordringar, vilka ej grundas på presentationspapper.

Beredningen framhåller, att den nu föreslagna lösningen — utan att bestämma

var en fordran skall anses finnas — ger ett praktiskt tillfredsställande

svar för de fall som föranlett tvekan i tillämpningen samt att stadgandet

även medför den fördelen, att det i utmätningsärendet blir lättare

att inhämta upplysningar om fordringen från sekundogäldenären. Vidare

påpekas, att stadgandet endast avser att ge ett nytt alternativ och sålunda

ej utesluter att utmätning sker genom utmätningsmannen i gäldenärens

hemvist eller genom utmätningsmannen på annan ort, där fordringen må

anses lokaliserad.

Ehuru några svårigheter ur lokaliseringssynpunkt ej i allmänhet bör vara

förknippade med fordringar som grundas på presentationspapper, har beredningen

utformat stadgandet så att det blir tillämpligt även på fordringar

av detta slag. Beredningen erinrar om att det kan inträffa, att handlingen

är förkommen och att dödningsförfarande pågår eller är aktuellt. Vidare

kan hända, att gäldenären undanhåller värdehandlingen, t. ex. en bankbok.

Man vet ej då, var fordringen skall anses lokaliserad. I andra fall

är det ovisst, om fordringen är grundad på presentationspapper eller ej,

t. ex. om en köpeskillingsfordran utbytts mot en inteckningsrevers. En ansökan

om att utmätning i dylika fall förrättas hos den förpliktade bör ej

avvisas därför att fordringen måhända rätteligen skall anses lokaliserad

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

på annan ort. Beredningen understryker, att den föreslagna regleringen av

kompetensfrågan givetvis icke undanröjer de svårigheter som i övrigt kan

finnas att utmäta fordran som grundas på presentationspapper, när detta

ej kan tillrättaskaffas. Utmätningen anses ju ej bli fullbordad utan att värdehandlingen

omhändertagits. Beredningen har ej ansett sig kunna i förevarande

sammanhang upptaga detta mera komplicerade spörsmål.

Skäl kan enligt beredningens mening anföras för att utsträcka bestämmelsen

till att gälla fordringar och rättigheter i allmänhet. När beredningen

stannat för att begränsa regeln till att avse endast fordringar i pengar, har

skälen därtill varit dels att det är beträffande fordringar av detta slag som

behovet av en sådan bestämmelse gjort sig praktiskt kännbart, dels att

konsekvenserna i fråga om andra fordringar och rättigheter är svåröverskådliga.

Enligt beredningens mening är det emellertid tänkbart, att man

vid den allmänna reformen av utsökningsrätten kan finna det lämpligt att

låta den ifrågavarande alternativa kompetensregeln gälla fordringar och

rättigheter av alla slag.

Beredningen är medveten om att mot den föreslagna bestämmelsen kan

anföras, att konkurrerande kompetens för olika utmätningsmän kan medföra

vissa kompetenskonflikter. Emellertid har beredningen ej trott sig behöva

i detta hänseende befara några praktiska olägenheter av bestämmelsen

som för de viktigare fallen ansluter sig till rådande praxis. Beredningen

erinrar i detta sammanhang om att det för att utmätning av fordran

som grundas på presentationspapper skall fullbordas kräves, att handlingen

omhändertages, och att vid utmätning av fordran som icke är grundad på

presentationspapper förbud skall delgivas sekundogäldenären att utge betalning

till annan.

Med den lösning som föreslås av kompetensfrågan vid utmätning av

fordringar i pengar har beredningen ansett sig nu ej behöva gå närmare

in på de spörsmål som kan uppkomma, när det gäller att bestämma var

olika slags tillgångar skall anses lokaliserade. Det överlämnas sålunda enligt

förslaget alltjämt åt rättstillämpningen att pröva, var exempelvis en

enkel fordran, en nyttjanderätt eller en patenträtt skall anses finnas.

Beredningen framhåller, att dess förslag till kompetensregler kräver

samverkan mellan utmätningsmännen. Enligt beredningens

mening bör en reglering av viktigare samarbetsfrågor meddelas i administrativ

ordning, och beredningen har vid sitt betänkande fogat utkast

till bestämmelser i ämnet (se betänkandet s. 150—151, 9 § och 9 b §).

I anslutning till redogörelsen för dessa bestämmelser understryker beredningen,

att införandet av möjligheten för utmätningsman att själv vidtaga

åtgärd utanför sitt distrikt för att på det sättet genomföra utmätning icke i

och för sig bör vålla större svårigheter. Beredningen anser det i administrativ

ordning böra föreskrivas, att åtgärden skall vidtagas på sådant sätt

att den ej hindrar den andre utmätningsmannens verksamhet. I övrigt synes

man kunna överlämna åt utmätningsmännen att själva sörja för den samverkan

som kan vara behövlig. Enligt beredningens mening kan det vara

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

lämpligt att exempelvis mellan utmätningsmännen i en större stad och i

dennas förorter sluta närmare överenskommelse, hur man bäst skall gå till

väga.

Större uppmärksamhet förtjänar — anför beredningen — de fall då utmätningsman

påkallar biträde av utmätningsmannen i annat distrikt för

att där få åtgärder vidtagna för utmätnings genomförande. De i 73—76 och

79 §§ UL meddelade bestämmelserna om sättet för utmätningsåtgärds vidtagande

i olika fall torde utgå från att behörig utmätningsman själv har

att infinna sig på viss plats, förrättningsstället, och där vidtaga erforderliga

åtgärder. Tydligt är att bestämmelsernas tillämpning måste anpassas

efter den nya situation som inträder, när utmätningsåtgärd skall komma

till stånd genom samverkan av två utmätningsmän, av vilka den ene

handlägger själva målet och bestämmer vad som skall göras under det att

den andre endast har alt på begäran biträda med handgripliga åtgärder.

Den utmätningsman som handlägger målet — i regel utmätningsmannen

där gäldenären har sitt hemvist — är den som svarar för utmätningen.

Han måste — framhåller beredningen — förvissa sig om att förutsättningarna

för utmätning är för handen och genom besök hos gäldenären eller

på annat sätt inhämta om och var det finns utmätningsbar egendom. Endast

om det då visar sig att biträde erfordras av utmätningsmannen på annan

ort har han enligt beredningens mening anledning att sätta sig i förbindelse

med denne. Det kan t. ex. hända, alt utmätningsgäldenären själv

till utmätning anvisar närmare specificerad egendom på den andra orten.

Vanligare torde emellertid vara, att borgenären tillhandagår med uppgifter

härom, under det att gäldenären förhåller sig passiv.

Beredningen går härefter närmare in på frågan om själva tillvägagångssättet.

Innan den utmätningsman som handlägger målet tager ställning till

frågan om utmätning skall ske och vad den skall omfatta kan han från

den andra utmätningsmannen behöva införskaffa uppgifter till ledning vid

identifiering och värdering av egendomen. Utmätning av lösöre och av

fordran som grundas på presentationspapper förutsätter för närvarande

och skall alltjämt förutsätta, att objektet är tillgängligt för utmätningsmannen.

Om objektet finns på annan ort, kan uppdragas åt utmätningsmannen

därstädes att vidtaga åtgärd som avses i 74 g, eventuellt omhändertaga

egendomen med stöd av 60 a § i förslaget. Vid verkställigheten bör vittne

närvara. Själva utmätningen bör enligt beredningens mening ej förklaras

verkställd förrän åtgärd som nyss nämnts inrapporterats. Först därefter

kan bevis om utmätningen enligt bestämmelserna i 84 g UL tillställas gäldenären.

Beredningen påpekar, att talan mot utmätningen skall fullföljas

hos överexekutor, under vilken den utmätningsman som handlägger själva

målet lyder, och att det är den utmätningsmannen som äger föranstalta

om eventuell rättelse enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 77 §.

Vad angår förhållandet utmätningsmännen emellan anser beredningen

det följa av sakens natur, att utmätningsmans skyldighet att lämna sådant

biträde som begäres av utmätningsman på annat håll måste bedömas med

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

hänsyn tagen även till hans egna arbetsförhållanden. I fråga om utmätning

i lön kan det t. ex. möta samma praktiska svårigheter för honom att vid

bestämd tidpunkt infinna sig där lönen utbetalas som erfarenhetsmässigt

föreligger i hans egna utmätningsmål. De överenskommelser utmätningsmän

emellan som i det föregående rekommenderats bör enligt beredningens

mening lämpligen omfatta även problem av sådant slag.

Beredningen övergår härefter till frågan om överlämnande av

mål innan egendom utmätts. I detta hänseende upptager beredningens

förslag i 56 § 4 inom. ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att

meddela föreskrifter om befogenhet för utmätningsman att, när fråga är

om utmätning av fast egendom på annan ort, eller i andra särskilda fall

överlämna målet till annan behörig utmätningsman.

I sin motivering framhåller beredningen, att man får räkna med att genomförande

av utmätning av egendom på annan ort ibland kan bli alltför

tyngande, om målet skall handläggas av utmätningsmannen i gäldenärens

hemvist. Det torde därför icke böra i lagen fastställas som en ovillkorlig

tjänsteplikt för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist att handlägga

målet. Flera alternativ för handläggningen bör stå till buds, såväl när det

gäller lös egendom som beträffande fast egendom. Utmätningsmannen bör

alltså ha viss befogenhet att överlämna frågan om utmätning till annan

behörig utmätningsman. Enligt beredningens mening bör det ankomma på

Kungl. Maj :t att i administrativ ordning reglera, hur utmätningsmannen

lämpligen bör förfara. Spörsmålet huruvida utmätningsmannen, när fråga

uppkommit om utmätning av egendom inom annan utmätningsmans distrikt,

bör själv handlägga målet eller i stället överlämna det till den andre, inrymmer

visserligen praktiska överväganden som ej i detalj kan författningsmässigt

regleras. Även om de administrativa bestämmelserna därför med

nödvändighet måste lämna visst utrymme för utmätningsmannens eget bedömande,

kan det dock i det väsentliga klargöras vad man förväntar av honom.

Man har — fortsätter beredningen -— i övrigt anledning tro, att utmätningsmännen

själva skall vara angelägna att genomföra förrättningarna

på lämpligt sätt. Skulle någon utmätningsman till äventyrs i för stor omfattning

begagna sig av befogenhet att överlämna mål till annan, blir följden

härav ej, att läget för borgenären blir sämre än enligt nuvarande ordning.

Snarare blir denne även då, om ej utmätningsmannen gör sig skyldig till

dröjsmål, bättre ställd än nu, eftersom det skall ankomma på utmätningsmannen

att själv vidarebefordra ansökningen. Han bör därvid även bifoga

erforderliga uppgifter om verkställd utredning beträffande gäldenärens personliga

och ekonomiska förhållanden. Beredningen utgår vidare från att utmätningsman

i gäldenärens hemvist städse och särskilt i brådskande fall

skall söka handla så att borgenären ej lider förlust. Den befogenhet att vidtaga

interimistiska åtgärder som beredningen under 60 a § föreslår bör också

i sin mån möjliggöra för utmätningsman att förekomma förlust för borgenären.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Beredningen liar i ett vid betänkandet fogat författningsutkast närmare

angivit, kur de administrativa bestämmelserna om överlämnande av mål enligt

beredningens mening bör kunna utformas (se betänkandet s. 150—151,

9 a §).

Som tidigare nämnts har beredningen ansett det böra i särskild ordning

övervägas, huruvida bestämmelserna om överlämnande lämpligen kan göras

tillämpliga i fråga om utmätning, vilken ingår som led i indrivningsförfarande

beträffande böter, skatter o. 1.

Beredningen har också till behandling upptagit frågan om måls överlämnande

efter verkställd utmätning. Om utmätningsmannen

i gäldenärens hemvist blir generellt kompetent att upptaga mål om

utmätning, följer därav, att han kan komma att taga i mät fast egendom

utanför sitt tjänstgöringsområde. Ehuru det icke är uteslutet, att samme

utmätningsman skulle kunna handlägga målet även i fortsättningen, har

beredningen ansett det vara att föredraga, att utmätningsmannen städse

överlämnar målets fortsatta handläggning till utmätningsmannen där egendomen

ligger. En bestämmelse härom föreslås i 56 a § 1 mom. UL. Innan

han skiljer sig från målet, bör det åligga honom att vidtaga sådana expeditionella

åtgärder, som avses i 85 § UL, d. v. s. underrättelse till inskrivningsdomaren

och anmälan till överexekutor. Sådan anmälan bör enligt beredningens

mening riktas till överexekutor där egendomen ligger. Bestämmelser

härom föreslås i 56 a § 3 mom. UL. Enligt beredningens mening är

det självfallet, att den utmätningsman, som tagit fast egendom i mät, även

bör omhändertaga de handlingar rörande fastigheten som finns tillgängliga

hos gäldenären. I övrigt skall det åligga utmätningsmannen i den ort,

där fastigheten ligger, att vidtaga de åtgärder som ankommer på utmätningsman,

främst enligt 79 § som bland annat handlar om beskrivning och

värdering av fastigheten. Beredningen förutsätter, att den utmätningsman

som tagit fastigheten i mät kommer att vid överlämnande av målet lämna

redogörelse för de åtgärder som redan vidtagits, t. ex. genom utdrag av dagboken.

Utmätningsman, där fastigheten ligger, skall sedermera enligt 99 §

redovisa målet till överexekutor, som ju enligt UL har att handlägga frågan

om fastighetens försäljning. Beredningen framhåller, att det föreslagna förfarandet

leder till att målet, utan särskild föreskrift, kommer att lämnas

till behörig överexekutor, även om den utmätningsman som tog fastigheten

i mät hade sitt tjänstgöringsområde utanför den behörige överexekutorns

kompetensområde.

Med de i 56 § 1 och 2 mom. föreslagna kompetensreglerna kan det —

påpekar beredningen — inträffa, att viss lös egendom tages i mät såväl av

utmätningsmannen i gäldenärens hemvist som av utmätningsmannen i annan

ort. Det kan också tänkas, att två utmätningsmän grundar sin kompetens

på de olika punkterna i 56 § 2 mom. UL. När något sådant undantagsvis

händer, bör målen enligt beredningens mening på lämpligt sätt sammanföras.

Det måste bestämmas, vilken utmätningsman som skall taga

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

hand om eventuell försäljning av den utmätta egendomen. Beredningen utgår

från att det mest praktiska — t. ex. i fråga om maskiner och andra inventarier

— är att försäljning ombesörjes av utmätningsmannen där egendomen

finns. Enligt beredningens mening bör emellertid utmätningsmannen

samråda om vad som är lämpligast. Är de oense, bör utmätningsmannen

i gäldenärens hemvist få bestämma, vilken utmätningsman som skall

handlägga målen. Bestämmelse härom föreslås upptagen i 56 a § 2 mom.

UL. Utmätningsmannen i gäldenärens hemvist kan förmodas vara den som

har den bästa överblicken över andra omständigheter som kan vara av betydelse

i saken, däribland gäldenärens personliga förhållanden. Gäldenärens

hemvist skall ju också enligt beredningens förslag vara generellt kompetensgrundande

faktum för utmätning, och detta betraktelsesätt återverkar

i sin mån även här. Tänkbart är — anför beredningen vidare — att utmätningsmannen

i gäldenärens hemvist får träffa avgörandet även i fall da

han själv icke tagit egendomen i mät. Detta anser beredningen ej böra möta

några betänkligheter. Om gäldenären över huvud ej har hemvist här i riket,

torde utmätningsmän som ej enas lämpligen böra hänvända sig till överexekutor.

Innan utmätningsman skiljer sig från mål med stöd av den föreslagna

bestämmelsen i 56 a § 2 mom., bör det enligt beredningens åsikt åligga honom

att vidtaga sådana expeditionella åtgärder, som avses i 72 och 85 §§

(56 a § 3 mom. i förslaget). Även här anser beredningen böra gälla, att

anmälan enligt 85 § 1 mom. UL skall riktas till den överexekutor där egendomen

finns.

Beredningen bär ansett sig böra särskilt framhålla, att de föieslagna kompetensreglerna

icke är avsedda att lösa några internationellträtts1

i g a spörsmål. Huruvida utmätningsman i Sverige överhuvud kan

taga viss egendom i mät, får sålunda bedömas enligt andra överväganden.

Tveksamma spörsmål kan uppkomma, särskilt när det gäller utmätning av

fordran eller rättighet. I sistnämnda hänseende påpekar beredningen, att

regeln i 56 § 2 mom., enligt vilken utmätning av fordran i pengar får sökas

där den förpliktade är, icke kan sägas innebära någon principiell nyhet.

Den ställer det endast utom all tvekan, att lokalt kompetent utmätningsman

finns att tillgå i Sverige, när den mot vilken fordringen riktas finns

här (jfr NJA 1938 s. 322). I fråga om fordran som grundas å löpande

skuldebrev eller annat presentationspapper kan kompetensregeln svårligen

få någon självständig betydelse, eftersom utmätningens genomförande torde

förutsätta att handlingen är tillgänglig.

Enligt beredningens mening kan däremot regeln om generell behörighet

för utmätningsmannen i gäldenärens hemvist ge större möjligheter att genomföra

utmätning i vissa fall som har internationell anknytning. Om utmätning

sökts i gäldenärens hemvist och det vid målets handläggning

framkommer, att viss gäldenären tillhörig egendom som för närvarande

finns utomlands, t. ex. ett fartyg eller en bil, snart är att vänta till Sverige,

i}f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

kan utmätningsmannen ingripa och förordna om åtgärd enligt 60 a §, som

kan genomföras så snart fartyget eller bilen kommer hit oavsett var detta

äger rum. Vidare kan han, då han är beredd att taga egendomen i mät, påkalla

biträde för utmätningens omedelbara genomförande så snart fartyget

eller bilen anländer. Han får emellertid låta anslå med själva utmätningsförklaringen

till dess egendomen på dylikt sätt omhändertagits.

I förevarande sammanhang behandlar beredningen också vissa andra

kompetensfrågor. Sålunda föreslår beredningen, att de nya kompetensreglerna

för utmätning också bör gälla vid verkställighet av kvarstad

och skingringsförbud. Bestämmelser härom har upptagits i 183 och 185 §§

UL. Den som söker sådan verkställighet bör alltså kunna vända sig antingen

till utmätningsmannen i gäldenärens hemvist eller till utmätningsman,

som ar kompetent enligt 56 § 2 mom. i förslaget. Såsom senare skall beröras,

toreslår beredningen även ändring av kompetensreglerna vid handräckning

enligt AvbL. Beträffande införsel anmärker beredningen, att dess förslag till

ändring av UL icke torde inverka på frågan om utmätningsmans kompetens

i ärenden om införsel. Enligt motiven till InfL bör i sådana ärenden den utmätningsman

anses behörig inom vars tjänstgöringsområde den huvudsakliga

verkställigheten, d. v. s. avlöningsbeloppens innehållande, skall äga

rum (jfr 4 § andra stycket och 9 § andra stycket InfL).

Beredningen understryker att dess förslag ej ens inom ULs eget område

innebär någon fullständig reglering av frågan om utmätningsmans lokala

kompetens. Av flera skäl har beredningen funnit sig böra tills vidare begränsa

de grundläggande kompetensreglerna i UL till att gälla utmätning

kvarstad och skingringsförbud. Det är endast beträffande dessa institut som

UL i övrigt meddelar närmare föreskrifter, och det är på detta område som

ett praktiskt behov av reformer särskilt givit sig till känna. Som framgår

a\ vad tidigare anförts är det emellertid beredningens mening, att med stöd

av 2 § 3 mom. utfärdade administrativa bestämmelser om befogenhet för

utmätningsman att påkalla eller själv vidtaga åtgärder utom tjänstgöringsomradet

skall gälla också i fråga om Övriga institut inom ULs ram. Enligt

beredningens mening bör regeln om generell kompetens för utmätningsmannen

i gäldenärens hemvist kunna få analogisk tillämpning t. ex. när det

galler att verkställa dom om utgivande av visst gods. Att utmätningsmannen

J den ort dar åtgärden skall vidtagas alltjämt förblir lokalt kompetent är

självfallet.

I detta sammanhang påpekar beredningen vidare, att dess förslag ej behandlar

overexekutors kompetens. UL innehåller ej närmare bestämmelser

arom bortsett från vad som i 98 § 3 mom. stadgas om fast egendom inom

särskilda overexekutorers områden. När fråga är om klagan över utmätning

ferf4.det, sig regelmässigt självt, vilken överexekutor som är behörig Beträffande

åter mål som anhängiggörs direkt hos överexekutor lär finnas

ett visst utrymme för att handla efter omständigheterna. Man torde sålunda

- fortsätter beredningen - redan nu i fråga om kvarstad och skingrings
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

förbud vända sig antingen till överexekutor, där gäldenären har sitt hemvist,

eller till överexekutor, där egendom finns. Det är här på sin plats att

jämföra med RB, enligt vilken domstol är behörig att förordna om kvarstad

eller skingringsförbud även om egendomen ej finns inom rättens domvärj

o. Om likväl nämnda praxis för överexekutors del ej skulle anses säkert

grundad enligt nu gällande rätt, torde det i allt fall vara uppenbart,

att den av beredningen föreslagna kompetensregleringen för utmätning kan

åberopas som stöd för att analogivis bedöma överexekutors kompetens att

bevilja kvarstad och skingringsförbud på samma sätt. I övrigt har beredningen

ej ansett praktiskt behov föreligga att nu närmare överväga en reglering

av överexekutors lokala kompetens.

I 69 § UL regleras det fallet att tredje man påstår sig vara ägare till lös

egendom, som finns i gäldenärens bo, men ej förmår visa sin rätt. Hans

anspråk hindrar då icke att egendomen utmätes. Om han bjuder sannolika

skäl för sitt påstående, skall utmätningsmannen hänvisa honom att instämma

sin talan till domstol. I avbidan på domstolens avgörande får det utmätta

ej säljas. Hänvisning att stämma kan också ges av överexekutor, om tredje

man vänder sig dit med sitt påstående. Behörig domstol för prövning av

sådan talan är rätten i den ort där godset finns.

Frågan om behörig domstol i mål om bättre rätt till

utmätt lös egendom röner inverkan av beredningens regler om utmätningsmans

lokala kompetens. Enligt dessa regler kan utmätningsman

komma att handlägga mål, i vilket den egendom som utmätes finns på ort

utom hans tjänstgöringsområde och kanske också får bli kvar där fram

till försäljningen. Beredningen anser det naturligt, att därest i en sådan situation

tvist uppkommer om bättre rätt till egendomen, tvisten får prövas av

den domstol till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör och

icke av den domstol där egendomen råkat påträffas. En regel att tvist om

bättre rätt till utmätt lös egendom skall prövas av förstnämnda domstol

är enligt beredningens mening förenad med fördelar även i andra hänseenden.

Tvekan om domstolens behörighet behöver sålunda icke uppkomma i

fall då egendomen flyttats efter utmätningen. Ej heller behöver frågan, var

utmätt fordran eller rättighet skall anses vara lokaliserad, vålla några problem.

Beredningen föreslår därför i första hand den ändringen i 69 § UL, att

talan som där avses skall väckas vid den domstol, till vilken utmätningsmannens

tjänstgöringsområde hör. Beredningen påpekar, att det i något

enstaka fall förekommer att utmätningsmans tjänstgöringsområde faller

inom mer än en domkrets. Det ligger i sakens natur, att talan i sådant fall

skall väckas vid domstolen för den del av tjänstgöringsområdet, till vilken

målet är att anse som lokaliserat med hänsyn till den omständighet som

betingat utmätningsmannens kompetens. I regel grundas kompetensen på

att gäldenären har sitt hemvist inom tjänstgöringsområdet, och behörig

domstol blir då rätten i hemvistorten. För att den som vill väcka talan icke

skall behöva tveka vid valet av domstol bör det — framhåller beredningen

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

—• ankomma på utmätningsmannen att angiva var talan skall väckas. Det

bör vidare åligga utmätningsmannen att vid meddelande av hänvisning angiva

mot vilka talan skall väckas liksom tiden inom vilken det skall ske

och äventyret om något av detta försummas.

Remissyttrandena. I det stora flertalet remissyttranden har lagberedningens

förslag i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland dem som

i princip godtagit förslagen har emellertid några framställt anmärkningar

mot vissa detaljer. En fråga som ägnats ganska stor uppmärksamhet är, som

tidigare nämnts, i vad mån de föreslagna kompetensreglerna bör göras tilllämpliga

även vid utmätning för skatter, böter och dylikt.

Riksrevisionsverket framhåller, att de föreslagna reglerna medför möjlighet

till ett snabbare förfarande i enskilda fall och undanröjer tveksamhet

från de rättssökandes sida. Enligt ämbetsverkets mening ställer systemet

emellertid ej blott stora krav på den enskilde utmätningsmannens bedömningsförmåga

utan förutsätter också, om de tänkta fördelarna skall vinnas,

en smidig samarbetsförmåga inom hela den i viss mån som en enda enhet

arbetande indrivningsorganisationen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betecknar förslaget som värdefullt. Enligt

länsstyrelsens uppfattning torde man icke behöva befara komplikationer genom

den möjlighet att i vissa fall välja utmätningsman som beredningen föreslagit.

En förutsättning härför är emellertid givetvis, att förutsatt samverkan

mellan utmätningsmännen verkligen kommer till stånd.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anser sig, med hänsyn till de nyheter som

de föreslagna bestämmelserna innebär, icke böra göra något mera ingående

uttalande angående den verkan som dessa regler kan komma att få på det

praktiska genomförandet av exekutionen. Enligt föreningens mening står

det dock klart, att reglerna i åtskilliga fall, såsom exempelvis då det gäller

möjligheten för utmätningsmannen att verkställa utmätning av egendom

som finns på annan ort än där han har sitt säte, är ägnade att medföra en

snabbare och säkrare exekution. Föreningen fortsätter.

Å andra sidan måste viss tveksamhet sägas föreligga beträffande bestämmelserna

om samverkan mellan utmätningsmännen och överlämnande av

mål innan egendom utmätts, ävensom över huvud taget reglerna angående

samarbete mellan utmätningsmännen. Det torde finnas anledning antaga,

att genom vidaresändande av utmätningsmål till utmätningsmän i andra orter

vissa svårigheter kan uppstå. De farhågor som man här skulle kunna andraga

synes emellertid föreningen icke vara av sådan karaktär, att man därför

bör ställa sig negativ till de föreslagna reglerna med alla de fördelar de

erbjuder allmänheten.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler instämmer i stort sett i

vad beredningen anfört.

Förste stadsfogden i Malmö anser, att de föreslagna ändringarna är ägnade

att helt omgestalta det nuvarande förfarandet och att de säkerligen kommer

att medföra en avsevärd ökning av utmätningsmannens expeditionella

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

arbete. Trots detta synes honom förslaget vara sådant att det bör genomföras

och prövas i praktiken.

Landsfiskalen-utmätningsmannen i Sköns distrikt finner det däremot troligt,

att några större ändringar i nuvarande praxis icke kommer att vidtagas,

i all synnerhet som förslaget förefaller ge utrymme härför vid ett friktionsfritt

samarbete utmätningsmannen emellan.

Förste stadsfogden i Göteborg menar, att lagberedningen löst de hithörande

svårreglerade problemen på ett elegant sätt genom att i huvudsak anknyta

verkställigheten till utmätningsgäldenärens hemvist, med befogenhet

för utmätningsmannen att överlämna mål, införskaffa utredning, påkalla

biträde för åtgärd på annan ort m. fl. möjligheter till samverkan mellan utmätningsmän.

Han hyser dock vissa betänkligheter om hur denna samverkan

skall komma att fungera i praktiken. Vidare framhåller han, att hemvistbestämningen

torde komma att vålla vissa praktiska problem även om de flesta

kan lösas genom interimistiska ingripanden, och anför i anslutning härtill

bland annat.

När det gäller t. ex. kringresande arbetstagare eller »lösker man», torde

det vara lämpligt, att den utmätningsman, som anträffar gäldenären, också

är behörig. Motiven ger också visst stöd härför men förutsätter en utredning,

som kan bli rätt omständlig, om stadigvarande hemvist och kyrkoskrivning.

Enligt den alternativa behörighetsregeln må utmätning av egendom,

som finns på annan ort än gäldenärens hemvist, sökas där egendom är.

Borgenär, som icke kan anvisa eller göra sannolikt, att gäldenär har utmätningsbar

egendom på den ort, där gäldenären tillfälligt vistas, kan ha intresse

av att en undersökning där sker omedelbart. Ehuru lagförslaget eller motiven

icke uttalar sig härom, synes dock avsikten vara, att utmätningsmannen

i den orten är skyldig upptaga en sådan ansökan och behörig icke blott

att utmäta gods utan även att konstatera, att gäldenären där saknar utmätningsbara

tillgångar.

Detta spörsmål har också berörts av andre stadsfogden i Malmö och Svenska

exekutionsmännens riksförbund. Enligt deras uppfattning täcker de föreslagna

reglerna icke det vid skatte- och bötesindrivning mycket vanliga

forum: där gäldenären tillfälligt vistas. De yttrar samstämmigt.

I de fall då den tillfälliga vistelsen på en ort beror på att personen i fråga

är intagen på sjukhus, fångvårdsanstalt eller dylikt förorsakar ärendenas

översändande till vistelseorten ett arbete, som icke på något sätt står i rimlig

proportion till vad man någon enstaka gång kan lyckas uttaga. Om —

såsom lagberedningen föreslår — reglerna för handräckning enligt bötesoch

skatteindrivningsförfattningarna görs till föremål för översyn, bör berörda

spörsmål då upptagas till behandling.

Ett annat spörsmål som förste stadsfogden i Göteborg närmare behandlar

är frågan när egendom skall anses utmätt i det fallet att utmätningsmannen

för utmätningens genomförande påkallat biträde av utmätningsmannen i

annat distrikt. Efter att ha hänvisat till vissa uttalanden av lagberedningen

anför han.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

I vilket skede skall då egendom anses utmätt: när utmätningsmannen beslutar

att utmätning skall ske, när de i 74 § angivna åtgärderna vidtagits

eller när »själva utmätningsförklaringen» avgivits? Ett lagstadgande härom

torde vara nödvändigt för bestämmande av förmånsrätt mellan flera utmätningar

i samma egendom, återgång av utmätning i konkurs (§ 31 KL)

m. m. Det förefaller vidare egendomligt, om den biträdande utmätningsmannen

skall kunna omhändertaga gods med tillkännagivande, att det sker för

att utmätningsman å annan ort sedermera skall avgiva utmätningsförklaring.

För närvarande torde utsökningslagen förutsätta, att egendom först

förklaras utmätt, upptecknas och värderas samt därefter säkerställes, d. v. s.

omhändertages, utmärkes etc.--- —■ Skall nu säkerställande kunna ske

för utmätningens omedelbara genomförande utan åberopande av 60 a §, men

före utmätningsförklaringen, torde även därom givas en uttrycklig regel i

lagtexten.

Vad härefter angår frågan i vad mån de föreslagna kompetensreglerna

bör göras tillämpliga vid utmätning vilken ingår som led i indrivningslörfarande

beträffande böter, skatter o. 1. uttalar till en början andre stadsfogden

i Malmö, att utmätningsman vid verkställighet i skatte- och böiesmål

bör få samma befogenhet som i enskilt mål att utom sitt tjänsteområde

själv vidtaga erforderlig åtgärd och att påkalla biträde hos annan utmätningsman.

överexekutor i Malmö finner detta vara värt beaktande.

Riksrevisionsverket anser, att vissa fördelar givetvis vore att vinna genom

att de möjligheter till snabbare ingripande som det nya systemet medför

görs tillämpliga även på indrivning av skatter och allmänna avgifter som

ofta avser betydande belopp och ställer stora krav på effektiva åtgärder.

Emellertid framhåller ämbetsverket, att det i uppbördsförfattningarna föreskrivna

liandräckningsförfarandet visat sig fungera i stort sett väl. Enligt

ämbetsverkets mening bör ett dylikt mera formbundet förfarande i huvudsak

bibehållas i fråga om skatte- och bötesindrivningen. En fast arbetsrutin

av sådant slag torde nämligen vara ofrånkomlig med hänsyn till ärendenas

stora antal och av redovisningsskäl. Detta utesluter icke att i särskilda

fall de vidare kompetensreglerna enligt förslaget även skulle kunna

tillämpas. Såsom handhavare av skatteindrivningen intager utmätningsmännen

en annan ställning än när det gäller deras befattning med enskilda

mål. Ämbetsverket erinrar om att i andra sammanhang från utmätningsmäns

sida framkommit önskemål om en särskild författning, som reglerar

förfarandet vid indrivning av skatter och allmänna avgifter. Under alla

förhållanden anser ämbetsverket det böra särskilt utredas, i vilken utsträckning

en lagstiftning av den nu föreslagna innebörden lämpligen bör slå igenom

i fråga om skatteindrivningen.

Även uppbördsutredningen finner de nuvarande kompetensreglerna ändamålsenliga

såvitt angår skatteområdet. Utredningen har sig icke bekant,

att önskemål framförts om ändring av reglerna för skatteindrivning i förevarande

hänseenden, och utredningen kan ej heller på grundval av det nu

föreliggande materialet tillstyrka att sådan ändring sker. Enligt utredningens

mening måste vid ställningstagandet till kompetensreglerna för enskilda

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

79

mål beaktas, att dessa regler behöver samordnas med motsvarande regler

i fråga om indrivning av skatt o. 1. Med hänsyn härtill hyser utredningen

viss tvekan om lämpligheten av den i betänkandet förordade regleringen

av utmätningsmans lokala kompetens. Till vissa av dessa regler ställer sig

utredningen dock positiv. Utredningen anför härom.

I och för sig kan det i vissa fall vara av betydelse att ett utmätningsärende

oavsett var egendomen är belägen kan handläggas och dirigeras av en och

samme utmätningsman. Som regel torde det dock vara mest praktiskt att

ärendet handlägges av utmätningsmannen på den ort där egendomen finns.

Om den utmätningsbara egendomen är belägen i närheten av utmätningsmannens

tjänsteområde bör han dock i brådskande fall ha möjlighet att på

sätt lagberedningen föreslagit bege sig utanför sitt eget tjänsteområde för

att själv verkställa utmätningen.

Även om nuvarande kompetensregler helt eller delvis skulle bibehållas,

synes'' ansökan om utmätning, i enlighet med lagberedningens förslag, alltid

böra få inges till utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. I förekommande

fall får denne utmätningsman därvid vidarebefordra ansökningen

till behörig utmätningsman.

Mera avvisande till lagberedningens förslag ställer sig några remissinstanser.

Exekutionsdirektören i Stockholm framställer visserligen icke i och för sig

några anmärkningar mot de föreslagna reglernas innehåll, men gör gällande,

att det kan vara lämpligt att låta anstå med lagfästande av reglerna

— vilkas ekonomiska konsekvenser icke kan överblickas — till dess hela

landets exekutionsväsen är förstatligat. Han befarar nämligen, att ett lagfästande

av förslagen kan medföra förskjutning av arbetsuppgifterna och

därmed av kostnaderna mellan vissa utmätningsmannadistrikt. Vidare hänvisar

han till de av stadsdomstolsutredningen och 1957 års polisutredning

framlagda förslagen rörande exekutionsväsendet. Han framhåller därvid,

att värdet av den föreslagna tilläggsbestämmelsen i 2 § UL skulle i viss

mån förringas, om utmätningsmannadistrikten får den omfattning som polisutredningen

förordar. Slutligen framhåller han, att det vid utformningen

av kompetensreglerna är önskvärt, att överensstämmelse mellan bestämmelserna

för enskilda mål och bestämmelserna för skatter uppnås så långt detta

är möjligt.

Öoerståthållarämbetet finner sig som nämnts icke kunna biträda lagberedningens

förslag i kompetensfrågan. Enligt ämbetets mening har anmärkningarna

mot det nuvarande systemet fått för stora proportioner. Bristen

på kompetensbestämmelser i UL torde icke vara av så allvarlig art som

beredningen vill göra gällande, och ämbetet kan icke finna behovet styrkt

av så genomgripande reformer som beredningen föreslagit. Som ett argument

mot förslaget åberopar ämbetet också, att reglerna blivit invecklade och detaljerade,

samt fortsätter.

Det kan befaras, alt de föreslagna kompetensreglerna kommer att i praktiken

medföra stora olägenheter och snarare vara ägnade att tillskapa än

att förhindra kompetenskonflikter. Med ett system som det föreslagna torde

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

det vidare vara svårt att tillämpa den i 58 § UL givna regeln om samtidig

utmätning vid konkurrens mellan olika borgenärer. Det skulle även kunna

inträffa, att besvär över utmätning av en och samma egendom finge anföras

hos skilda överexekutorer.

Överståthållarämbetet anmärker vidare på att viktiga bestämmelser, bland

annat regeln om utmätningsmans rätt att vidtaga åtgärder utom sitt tjänsteområde,

skulle komma att meddelas i administrativ ordning. — Enligt ämbetets

mening fungerar det nuvarande systemet i stort sett tillfredsställande,

även om viss omgång kan uppkomma på grund av det bristande samarbetet

mellan utmätningsmännen, när det gäller enskilda mål. Ämbetet

uppehåller sig vid det tillvägagångssätt som nu tillämpas vid skatteexekutionen

och gör gällande, att de erfarenheter som därvid vunnits bör läggas till

grund för det reformarbete som närmast tar sikte på de enskilda målen.

Skulle det därvid framstå som lämpligt med ett längre drivet samarbete

mellan olika utmätningsmän än vad nu förekommer i fråga om skatteexekutionen,

bör å andra sidan de bestämmelser som kan komma att utfärdas

därom göras tillämpliga även beträffande skatteexekutionen. Ämbetets slutsatser

blir följande.

Kompetensfrågan torde lättast och bäst lösas genom att möjlighet gives

att söka utmätning i gäldenärens hemort, men att — därest utmätningsbar

egendom ej skulle finnas i hemorten — skyldighet stadgas för utmätningsmannen

där att överlämna ärendet till utmätningsmannen där godset finnes.

Härigenom skulle till huvudsaklig del elimineras den nuvarande olägenheten

vid utmätning i så kallade enskilda mål, som ligger däri att ansökningen

regelmässigt avvisas, om utmätningsbar egendom ej finnes å den

ort ansökningen göres. Det förefaller överståthållarämbetet naturligt, att

möjlighet bör finnas för borgenär att ansöka om utmätning i gäldenärens

hemort. Oavsett var ansökningen gjorts, måste man emellertid hålla fast

vid att utmätningsmannens behörighet konstitueras av att utmätningsbar

egendom finnes inom hans tjänstgöringsområde. Undantag från denna regel

bör medgivas endast i vissa i UL angivna fall, där ett undantag framstår

som särskilt motiverat, exempelvis om utmätningsmannen har sitt kontor

utom distriktet och egendomen finnes där.

Överståthållarämbetet framhåller slutligen, att om reformen begränsas

på sätt ämbetet förordar, återverkningarna på skatteindrivningen blir ringa.

En lösning av huvudsakligen samma innebörd som överståthållarämbetet

angivit förordar också stadsfiskalen i Luleå och landsfiskalen i Mörarps

distrikt. Stadsfiskalen i Luleå tillstyrker emellertid den i 56 § 2 mom.

andra punkten upptagna regeln om utmätning av fordran i penningar.

Lagrådet har under 2 § i förslaget till lag om ändring i UL berört möjligheterna

för utmätningsman, som handlägger utmätningsärende, att anlita

annan utmätningsman för åtgärd, som avses i 74 § UL. Därvid har lagrådet

på skäl, som närmare redovisas i dess protokoll, kommit till den uppfattningen,

att utrymme för att låta annan utmätningsman ombesörja dylik

åtgärd endast torde finnas, om åtgärden och verkställighetsförklaringen

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

81

efter därom ingången rapport kan ske i nära samband med varandra. Att

förklara utmätning verkställd på grundval av ett omhändertagande, varom

rapport ingått exempelvis först dagen efter denna åtgärd, skulle enligt

lagrådet komma i strid med vad 77 § UL ger vid handen i fråga om tidpunkten

för utmätningens fullbordande och förmånsrättens uppkomst.

Under 56 och 56 a §§ i nyssnämnda förslag förordar lagrådet, som anser

det mindre lämpligt att i utsökningsmål begagna uttrycket hemvist som

beteckning på den faktiska boningsorten, att huvudregeln om utmätningsmans

behörighet formuleras så, att utmätning sökes där gäldenären är bosatt.

Enligt lagrådets mening bör vidare utmätning hos dödsbo sökas där

den döde senast var bosatt och icke där han var mantalsskriven. Lagrådet

anser tillika önskvärt att uttrycket juridiska personer såvitt möjligt undvikes

i lagspråket. För den händelse dessa synpunkter beaktas, föreslår lagrådet

vissa följdändringar i 56 § 2 mom. samt 56 a § 1 och 2 mom. i förslaget

till lag om ändring i UL.

Departementschefen. Enligt nuvarande ordning kan utmätning i princip

endast verkställas av utmätningsmannen i det distrikt, där gäldenären tillhörig

egendom finnes. En sådan ordning förefaller onödigt stel. Olägenheterna

härav kommer framför allt till synes därigenom att borgenär, som

på exekutiv väg vill komma till sin rätt, emellanåt kan få underkasta sig

åtskillig omgång. Det kan sålunda bli nödvändigt för honom att i tur och

ordning söka utmätning på flera håll. Saknar gäldenären utmätningsbar

egendom i det första distriktet eller förslår egendomen där icke till gäldande

av exekutionsfordringen, måste borgenären för att få sin fordran täckt

vända sig till utmätningsmannen i nästa distrikt. I ogynnsamma fall kan

denna procedur få upprepas många gånger. I syfte att öka exekutionsväsendets

effektivitet har lagberedningen i 56 § 1 mom. UL föreslagit, att utmätningsmannen

i gäldenärens hemvist, varmed avses den faktiska bosättningsorten,

skall vara behörig att verkställa utmätning, oavsett var gäldenärens

egendom finnes. Denna grundläggande behörighetsregel kompletteras

i förslaget med vissa alternativa kompetensregler. Utmätning av sådan

egendom, som finnes på annan ort än i gäldenärens hemvist, skall sålunda

jämväl få verkställas av utmätningsmannen på den plats, där egendomen

finnes (56 § 2 mom. UL). Utmätning av gäldenärens penningfordran mot

tredje man skall enligt förslaget också få verkställas av utmätningsmannen

i det distrikt, där tredje man är, även om fordringen skulle anses lokaliserad

till annan ort (56 § 2 mom. UL). Vad lagberedningen sålunda föreslagit

har i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran av remissorganen.

Ej heller från lagrådets sida har tanken att göra utmätningsmannen

i gäldenärens bosättningsort generellt behörig att verkställa utmätning av

gäldenärens egendom oberoende av dess lokalisering eller de föreslagna alternativa

kompetensreglerna föranlett någon anmärkning. För egen del hyser

jag den uppfattningen, att den av lagberedningen föreslagna ordningen,

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

framför allt den förordade regeln om generell kompetens för viss utmätningsman,

är ägnad att höja exekutionsväsendets funktionsduglighet samt

att den jämväl i övrigt innebär en i sak tillfredsställande lösning av frågan

om utmätningsmans lokala behörighet. Jag vill alltså förorda, att denna

ordning genomföres.

Huvudregeln om generell kompetens för viss utmätningsman har i 56 §

1 mom. i lagberedningens förslag uttryckts så, att utmätning sökes, där

gäldenärens hemvist är, samt att den ort, där gäldenären är bosatt, skall

anses som hans hemvist. Lagrådet har — i betraktande av att med hemvist

i rättegångsmål i regel enligt 10 kap. 1 § andra stycket RB förstås mantalsskrivningsorten

— funnit det mindre lämpligt, att samma uttryck, låt vara

att dess särskilda innebörd anges, i utmätningsmål begagnas för att beteckna

den faktiska bosättningen. I all synnerhet är det enligt lagrådets

mening olämpligt, om så sker i en ny utsökningslag. När det gäller att taga

ställning till detta terminologiska spörsmål, är till en början att beakta, att

användningen av uttrycket hemvist såsom beteckning på den faktiska bosättningen

icke innebär någon för RB främmande terminologi. Uttrycket

brukas nämligen i denna betydelse i 10 kap. 1 § första stycket RB, låt vara

att de fall som omfattas av lagrummet icke är särskilt frekventa. Risken

för att bruket av termen hemvist i UL skall, under inflytande av andra forumregler

i RB, ge upphov till missförstånd förefaller helt ringa, om termens

innebörd, såsom lagberedningen förordat, uttryckligen anges i UL.

Med hänsyn härtill och till att UL redan nu begagnar ordet hemvist såsom

beteckning på den faktiska bosättningsorten har jag ej ansett tillräcklig

anledning föreligga att frångå den av lagberedningen föreslagna terminologin.

— Enligt lagberedningens förslag i 56 § 1 mom. UL skall vidare såsom

hemvist för juridisk person anses den ort som enligt 10 kap. RB betingar

domstols behörighet i tvistemål i allmänhet. För dödsbos vidkommande

innebär detta, att generell kompetens normalt skall tillkomma utmätningsmannen

i den ort, där den döde var mantalsskriven. I likhet med

lagrådet anser jag det lämpligare att generell kompetens tillägges utmätningsmannen

i den ort, där den döde senast var bosatt. I övrigt torde regeln

till undvikande av uttrycket juridisk person kunna formuleras så, att

i fråga om bolag eller annan, som avses i 10 kap. 1 § tredje stycket RB, skall

som hemvist anses den ort, som enligt nämnda lagrum gäller som hemvist.

Vid utmätning hos bolag, förening eller annat liknande rättssubjekt blir

härigenom utmätningsmannen på den ort, där styrelsen har sitt säte, i regel

generellt kompetent verkställighetsorgan. I likhet med lagrådet anser

jag behov icke föreligga av någon bestämmelse rörande kompetensen vid

utmätning hos kronan.

Lagberedningen har vidare i 2 § 3 mom. UL föreslagit, att det skall tillkomma

Kungl. Maj :t att i administrativ ordning utfärda bestämmelser om

befogenhet för utmätningsman att i mål, som upptagits av honom, påkalla

eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet. I anslutning härtill

har lagberedningen för de enskilda målens del framlagt förslag till admi
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

83

nistrativa bestämmelser i detta ämne (bet. s. 151). Att en sådan befogenhet

i viss utsträckning bör tillkomma utmätningsman för att utsökningsväsendet

skall fungera snabbt, smidigt och effektivt, står enligt min mening

utom tvivel. Särskilt om viss utmätningsman, såsom förut förordats,

erhåller generell kompetens att utmäta gäldenärens egendom oberoende av

dess lokalisering, lärer man svårligen kunna undvika att förläna åtminstone

denne en viss befogenhet att agera utanför sitt tjänstgöringsområde antingen

själv eller med biträde av annan utmätningsman. Men även utanför den

generella kompetensregelns tillämplighetsområde, kan en dylik befogenhet

mången gång befrämja en ändamålsenlig handläggning av ett verkställighetsärende.

Då utmätning sker i den ort, där egendomen finnes, kan det —

för att endast taga ett exempel — vara i hög grad lämpligt, att utmätningsmannen

där har möjlighet att själv eller med biträde av annan utmätningsman

sälja det utmätta godset på annan ort, där ett fördelaktigare försäljningsresultat

står att uppnå. Ett sådant tillvägagångssätt tillgodoser bäst

såväl borgenärens som gäldenärens berättigade intressen, över huvud synes

en dylik befogenhet vara ett naturligt led i strävan att så långt det lämpligen

kan ske låta hela exekutionsväsendet fungera som en organisk enhet.

Bestämmelser, varigenom utmätningsman förlänas befogenhet att påkalla

eller själv vidtaga åtgärd utanför sitt eget distrikt, torde, såsom lagberedningen

föreslagit, kunna meddelas i administrativ ordning, i vart fall sålänge

den pågående revisionen av utsökningsrätten ännu befinner sig på

begynnelsestadiet. Jag vill alltså förorda lagberedningens förslag om ett bemyndigande

för Kungl. Maj :t att utfärda dylika bestämmelser.

Som ytterligare exempel på åtgärder, som det framför allt kan ifrågakomraa

att låta utmätningsman, själv eller med biträde av annan utmätningsman,

vidtaga utanför sitt tjänstgöringsområde, kan nämnas delgivning av

handlingar, värdering av egendom, omhändertagande av gods enligt 74 §

UL eller annan där angiven säkringsåtgärd samt interimistiskt omhändertagande

av egendom enligt 60 a § i förslaget. Om utmätningsman erhåller

befogenhet att påkalla biträde av utmätningsman i annat distrikt jämväl

för att där omhändertaga egendom enligt 74 § UL eller vidtaga annan

i nämnda lagrum angiven säkringsåtgärd, uppkommer den av lagrådet

berörda frågan vilket utrymme som finnes för ianspråktagande av denna

befogenhet. Stadgandet i 74 § UL kräver enligt min mening, att ett

nära tidssamband upprätthålles mellan utmätningsförklaring, å ena, samt

godsets omhändertagande eller därmed jämförlig säkringsåtgärd, å andra

sidan. Härav följer, att utrymme för att begära biträde med godsets omhändertagande

enligt 74 § UL eller vidtagande av annan där angiven säkringsåtgärd

endast finnes, om den beordrade åtgärden och utmätningsförklaringen

kan ske i nära anslutning till varandra. När tillräckligt snabb kontakt

icke kan etableras mellan utmätningsmannen där ärendet är anhängigt och

utmätningsmannen där säkringsåtgärden skulle vidtagas, kan, såsom lagrådet

påpekat, i stället andra förfaringssätt ifrågakomma, t. ex. påkallande

av biträde med åtgärd enligt 60 a § i förslaget eller överlämnande av ären
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

det i dess helhet till utmätningsmannen där godset finnes för att av honom

självständigt handläggas.

Även om utmätningsman erhåller befogenhet att påkalla eller själv vidtaga

exekutiv åtgärd utom tjänstgöringsområdet, kan det, som nyss antytts,

likväl emellanåt inträffa, att ärende, som rätteligen anhängiggjorts hos

viss utmätningsman, lämpligen bör i sin helhet handläggas av annan behörig

utmätningsman. Behov föreligger därför av en befogenhet för utmätningsman

att redan innan utmätningsåtgärd vidtages överlämna målet till

annan kompetent utmätningsman. Då i utmätningsärende, som är anhängigt

hos utmätningsmannen i gäldenärens hemvist, fråga uppkommer om utmätning

av fast egendom på annan ort, kan det t. ex. förhålla sig så, att saken

icke utan omgång eller annan avsevärd olägenhet kan handläggas av utmätningsmannen

i gäldenärens hemvist och därför med fördel kan övertagas av

utmätningsmannen där fastigheten ligger. Situationen kan vara likartad

t. ex vid utmätning av tomträtt, vattenfallsrätt, byggnad på ofri grund eller

en stor och svårvärderad maskinpark. Jämväl i andra fall kan det vara

mest ändamålsenligt att utmätningsman överlämnar ett av honom upptaget

verkställighetsärende till annan behörig utmätningsman och därigenom skiljer

sig från saken. Med hänsyn till stadgandet i 58 § UL kan exempelvis ett

sådant förfaringssätt te sig närliggande, då mål om utmätning för olika

borgenärers fordringar mot samma gäldenär samtidigt är anhängiga hos

skilda utmätningsmän. Hit hör även det förut berörda utmätningsfallet, då

tillräckligt snabb kommunikation utmätningsmännen emellan icke går att

upprätthålla. I anledning av vissa farhågor, som uttalats under remissbehandlingen,

vill jag som min åsikt tillkännage, att jag har svårt att tro, att

en befogenhet att överlämna mål till annan behörig utmätningsman skulle

komma att missbrukas av våra exekutiva myndigheter. I likhet med lagberedningen

anser jag att bestämmelser, som reglerar ifrågavarande befogenhet,

bör kunna utfärdas i administrativ ordning. Jag förordar alltså lagberedningens

av lagrådet och flertalet remissorgan godtagna förslag att Kungl.

Maj :t skall äga förordna om befogenhet för utmätningsman att när fråga

är om utmätning av fast egendom på annan ort än gäldenärens hemvist eller

i andra särskilda fall överlämna mål om utmätning till annan behörig utmätningsman.

Stadgandet härom kan, såsom lagberedningen förordat, lämpligen

införas i 56 § 4 mom. UL.

Nyssnämnda stadgande avser måls överlämnande innan utmätning skett.

Ibland kan emellertid mål behöva överlämnas till annan behörig utmätningsman

efter det utmätning kommit till stånd. Om utmätningsmannen i

gäldenärens hemvist med stöd av sin generella kompetens utmätt fast egendom

utom det egna distriktet, torde målet, såsom lagberedningen i 56 a §

1 mom. UL förordat, därefter böra överlämnas till utmätningsmannen där

fastigheten ligger för att i fortsättningen handläggas av honom i vad på

utmätningsman ankommer. Sådana åtgärder som beskrivning och värdering

av fastigheten kommer därmed att åvila denne. När han fullgjort vad

på honom ankommer, har han att enligt 99 § UL redovisa målet till den

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

85

överexekutor, under vilken han lyder. Frågan om försäljning av utmätt

fast egendom handlägges nämligen enligt UL av överexekutor. Även när

viss lös egendom utmätts av mer än en utmätningsman, bör, på sätt lagberedningen

i 56 a § 2 mom. UL föreslagit, överlämnande ske, så att målen i

fortsättningen kommer att handläggas endast av en av utmätningsmännen.

Om dessa icke kan enas om vem av dem som skall handlägga målen, bör

bestämmanderätten i enlighet med lagberedningens förslag tillkomma utmätningsmannen

i gäldenärens hemvist. Även de bestämmelser, som lagberedningen

i 56 a § 3 mom. UL föreslagit rörande förfarandet vid måls överlämnande

efter verkställd utmätning synes vara ändamålsenliga.

En särskild fråga är i vad mån reglerna om utmätningsmans lokala kompetens

och hans befogenhet att själv eller med biträde av annan utmätningsman

agera utanför sitt tjänstgöringsområde och att överlämna mål till

annan behörig utmätningsman bör vinna tillämpning vid utmätning, som

ingår såsom led i indrivningsförfarande rörande skatter, böter och dylikt.

Beträffande indrivning av skatt, som upptagits i restlängd, gäller för närvarande,

att restlängden överlämnas till utmätningsmannen i det distrikt,

där skatten påförts (skatteortens utmätningsman). Oftast sammanfaller

detta med det distrikt, där den skattskyldige har sitt hemvist. Med nuvarande

ordning är skatteortens utmätningsman — vare sig den skattskyldige

har sitt hemvist i hans distrikt eller icke —- endast behörig att verkställa

utmätning, om gäldenären har för utmätning tillgänglig egendom

inom distriktet. Finnes tillgång till skattens gäldande inom distriktet, skall

å andra sidan indrivning av skatten normalt ske där. Eljest inkopplas annan

utmätningsman på indrivningen av skatten. Framgår av utredningen i

ärendet, att den skattskyldige vistas inom annat utmätningsmansdistrikt

eller kan av annan anledning antagas, att skatten kan indrivas inom annat

utmätningsmansdistrikt, skall skatteortens utmätningsman begära handräckning

för skattens uttagande hos utmätningsmannen i detta distrikt. Det regelmässiga

är, att handräckning begäres hos utmätningsmannen i den ort,

där den skattskyldige vid tiden för indrivningen vistas. Då vistelseort och

hemvist av naturliga skäl i regel sammanfaller, blir indrivningsärendet även

på denna väg ofta anhängigt hos utmätningsmannen i gäldenärens hemvist.

Anmärkas bör, att utmätningsmannen i gäldenärens vistelseort — oavsett

om denna sammanfaller med hemvistet eller ej — icke på den grund, att

gäldenären uppehåller sig i hans distrikt, är behörig att verkställa utmätning

av gäldenärens egendom. Sådan behörighet tillkommer honom i gällande

rätt allenast om gäldenären har utmätningsbar egendom inom distriktet

och behörigheten är då begränsad till denna egendom. Även om skatteortens

utmätningsman, då han ej själv kan uttaga skatten, vanligen vänder

sig till vistelseortens utmätningsman, förekommer del dock någon gång,

att handräckning i stället begäres hos utmätningsman i annat distrikt, om

man kan antaga att gäldenären tillhörig egendom finnes där. Om den skattskyldige

icke kan anträffas på handräckningsorten och skatten ej kan där

uttagas, vidtager eu ny fas i indrivningsförfarandet. Utmätningsmannen i

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år J963

handräckningsorten skall nämligen i så fall vidarebefordra handräckningsärendet

till utmätningsmannen i annat distrikt, där gäldenären må kunna

anträffas eller skatten av annan anledning bör indrivas. I den mån indrivningsärendet

icke i ett tidigare skede varit anhängigt hos utmätningsmannen

i gäldenärens hemvist, kan det alltså i denna omgång komma att handläggas

av honom. Gången vid indrivningen av böter påminner i mångt och

mycket om förfarandet vid skatteindrivning (se K.F. den 14 december 1917

angående indrivning och redovisning av böter). Av det sagda torde framgå,

att ärende om indrivning av skatt eller böter i stor utsträckning — antingen

direkt eller efter handräckningsförfarande — hamnar hos utmätningsmannen

i den ort, där gäldenären är bosatt. Att så sker är önskvärt, bl. a.

därför att gäldenären vanligen har större delen av sin egendom där, även

om gäldenären i en del fall även kan ha egendom på annan ort. Med hänsyn

härtill innebär det enligt min mening en rationalisering, om utmätningsmannen

i gäldenärens hemvist — såsom lagberedningen föreslagit —

jämväl i ärende om uttagande av skatt, böter och dylikt blir generellt behörig

att verkställa utmätning i all gäldenärens egendom, oavsett var denna

är lokaliserad. Härigenom kan det omständligare handräckningsförfarandet

i viss utsträckning undvikas eller begränsas. Även de alternativa behörighetsreglerna

i 56 § 2 mom. UL bör enligt min mening vara tillämpliga på

utmätning för skatt, böter och dylikt. Allmänt sett är det önskvärt, att reglerna

om utmätning för skatt, böter och dylikt så långt möjligt överensstämmer

med de utmätningsregler, som gäller i alla andra fall. Jag är alltså

icke benägen att föreslå sådan begränsning i 60 § uppbördsförordningen

eller 22 § ITP, varigenom de grundläggande reglerna i 56 § 1 och 2 mom.

i förslaget om ändring i UL skulle helt eller delvis komma att sakna tilllämplighet

vid utmätning för skatt, böter och dylikt.

Bemyndigandet i 2 § 3 mom. UL, med stöd varav utmätningsman i administrativ

väg kan tilläggas befogenhet att påkalla eller själv vidtaga exekutiv

åtgärd utanför sitt distrikt, bör, såsom lagberedningen föreslagit, även

omfatta ärenden om indrivning av skatt, böter och dylikt, särskilt som en

befogenhet för utmätningsman att så förfara hör nära samman med den

generella kompetens, som jämväl på bötes- och skatteindrivningens område

bör tillkomma utmätningsmannen i gäldenärens hemvist. Något förslag till

administrativa bestämmelser om dylik befogenhet föreligger för närvarande

icke för bötes- och skatteindrivningsmålens del. Frågan om sådana bestämmelser

på nyssnämnda område torde, såsom lagberedningen ock synes

ha förutsatt (jfr bet. s. 125), få närmare övervägas i samband med den

översyn av de administrativa författningarna rörande bötes- och skatteindrivningen,

som lärer bli erforderlig, därest förslagets grundläggande regler

om utmätningsmans lokala kompetens göres tillämpliga även på utmätning

för skatt, böter och dylikt.

Ej heller i frågan, om eller i vad mån utmätningsman på bötes- och skatteindrivningens

område bör äga befogenhet att innan utmätning skett överlämna

mål om utmätning till annan utmätningsman och därmed slutgiltigt

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

skilja sig från saken, föreligger för närvarande något utarbetat förslag.

Detta spörsmål bör, under beaktande bl. a. av de redovisningstekniska hänsyn

som kan tala emot en dylik befogenhet på förevarande område, likaledes

upptagas till behandling vid den översyn, jag nyss nämnt. Det torde icke

vara förenat med någon olägenhet, att såsom lagberedningen föreslagit

låta själva bemyndigandet att förordna om dylik befogenhet avse jämväl

mål om utmätning för skatt, böter och dylikt, även om det för ögonblicket

ter sig ovisst, om bemyndigandet behöver tagas i anspråk för sådana måls

vidkommande.

Bestämmelserna i 56 a § i förslaget till lag om ändring av UL torde kunna

tillämpas även vid utmätning för skatt, böter och dylikt.

Lagberedningen har föreslagit, att bestämmelsen om generell kompetens

för utmätningsman i gäldenärens hemvist, de alternativa behörighetsreglerna

samt bemyndigandet att förordna om rätt för utmätningsman att överlämna

mål om utmätning till annan behörig utmätningsman skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å kvarstad och skingringsförbud (183

och 185 §§ förslaget till lag om ändring i UL). Jämväl i denna del kan jag

biträda lagberedningens förslag, som härutinnan godtagits eller lämnats

utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan. Anmärkas må, att det

föreslagna bemyndigandet att förordna om befogenhet för utmätningsman

att påkalla eller själv vidtaga åtgärd utom tjänstgöringsområdet redan enligt

sitt eget innehåll omfattar såväl utmätningsmål som andra mål, vilka

upptagits av utmätningsman. Till frågan, i vad mån 56 § i förslaget till lag

om ändring av UL bör äga motsvarande tillämpning vid handräckning enligt

AvbL, återkommer jag i det följande.

Mot den av lagberedningen förordade ändringen av forumregeln i 69 §

UL har jag intet att erinra. Även förslaget om förtydligande av sådan hänvisning,

som avses i nämnda lagrum, kan jag godtaga.

3. Gäldenärens underrättande i mål om utmätning

Gällande rätt. UL ger i 59 och 60 §§ regler om gäldenärens underrättande

innan utmätning äger rum samt meddelar i 84 § vissa bestämmelser om protokoll

och s. k. utmätningsbevis som avser att gäldenären efter verkställd

ulmätningsförrättning skall få besked om vad som förekommit.

I ett fall följer av ULs bestämmelser, att gäldenären måste vara tillstädes

för att utmätning skall få äga rum. Det är när utmätning enligt 55 §

sökts på grund av auktionsprotokoll. Utmätning får då ske endast om gäldenären

vid utmätningstillfället utan jäv erkänner skulden. Någon föregående

underrättelse är ej nödvändig.

Utmätning får alltid företagas om gäldenären anträffas, alldeles oavsett

om han på förhand underrättats eller ej. I praxis brukar man emellertid i

regel ej använda denna möjlighet till omedelbar utmätning. Om utmätningsmannen

infinner sig utan föregående underrättelse, framstår hans tillväga
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

gångssätt ofta som onödigt bryskt. Vidare riskerar han att gå förgäves. Huvudregeln

i 59 § är nämligen, att om gäldenären ej anträffas, utmätning får

äga rum endast under förutsättning att gäldenären i viss ordning underrättats

på förhand. De närmare bestämmelserna om underrättelsens meddelande

lämnas i 60 §.

Från huvudregeln att gäldenären skall vara underrättad upptager UL —

utom det fallet att gäldenären är tillstädes vid utmätningen — ytterligare två

undantag. Enligt 59 § 1 mom. är underrättelse ej av nöden, när det är anledning

antaga att gäldenären håller sig undan därför att han väntar utmätning.

Och enligt 60 § 3 mom. gäller motsvarande, om gäldenären ej har stadigt

hemvist i riket och ej heller känt ombud i orten, där utmätning skall

ske.

Om utmätningsförrättning hålles utan att gäldenären är tillstädes, skall

utmätningsmannen enligt 59 § 1 mom. tillsäga hans make eller husfolk eller

annan, som har egendomen i sin vård eller besittning, att närvara vid förrättningen.

I sista hand får han rikta sådan anmodan till närboende granne

som anträffas.

I 59 § stadgas, att underrättelsen skall innehålla meddelande om att utmätning

för fordringen blivit sökt. Det anses, att därvid fordringens belopp,

utmätningstiteln samt borgenärens namn skall upptagas. Däremot behöver

underrättelsen icke innehålla uppgift om tid för förrättningen. Och platsen

för förrättningen behöver anges endast för det fallet att utmätningen skall

äga rum på annan ort än den, där gäldenären har sitt hemvist, och avse egendom

som gäldenären ej uppgivit till utmätning (se 60 § 2 mom.). I praktiken

intages ofta i underrättelsen en anmodan till gäldenären att betala fordringen

inom viss kortare tid, vid äventyr att utmätning eljest kommer att

verkställas. Detta är emellertid ej föreskrivet.

De närmare bestämmelserna om underrättelsens meddelande lämnas som

förut nämnts i 60 §. Huvudregeln är, att underrättelsen för att anses giltig

skall meddelas gäldenären genom utmätningsmannen. För det fall att denne

själv lämnar gäldenären personlig underrättelse uppställes ej något formkrav;

underrättelsen kan då även meddelas muntligen. Eljest skall underrättelsen

vara skriftligen utfärdad av utmätningsmannen. Varje bevislig delgivning

av sådan underrättelse med gäldenären personligen godtages.

Hur delgivningen skall gå till, är icke närmare reglerat. De allmänna reglerna

i 33 kap. 25 § RB om att intyg av stämningsman eller offentlig befattningshavare

av visst slag skall gälla som fullt bevis är givetvis tillämpliga.

Däremot kan underrättelsen icke meddelas genom postdelgivning enligt 1947

års kungörelse om delgivning i mål och ärenden vid domstol.

En fördel med att anlita stämningsman följer av de i 60 § 1 mom. meddelade

bestämmelserna om surrogatdelgivning. Har gäldenären blivit sökt

i sitt hemvist men ej kunnat anträffas där, får skriftlig underrättelse lämnas

hans make eller husfolk eller, om ej heller de anträffas, avlämnas i slutet

kuvert i hans hemvist eller, som sista utväg, fästas på hans husdörr.

Stämningsmannadelgivning genom besök i gäldenärens hemvist kan alltså

regelmässigt genomföras utan uppskov.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

UL innehåller ej några särskilda bestämmelser om sättet för delgivning

med juridisk person. I denna del torde emellertid reglerna i 33 kap. RB, särskilt

de i 17—19 §§, följas i tillämpliga delar.

För det vanliga fallet att underrättelsen genom utmätningsmannen eller

eljest bevisligen delgives gäldenären (eller ombud för honom) personligen

är ej stadgat, att någon viss tid regelmässigt skall förflyta mellan delgivningen

och förrättningen. Utmätningen kan alltså äga rum samma dag utan att

gäldenären är tillstädes, men denna möjlighet torde sällan utnyttjas. Om

underrättelsen åter meddelas genom surrogatdelgivning, får utmätning äga

rum tidigast dagen efter delgivningen. Och om utmätning skall ske av egendom,

som finns på annan ort än där gäldenären bär sitt hemvist och som han

ej själv anvisat till utmätning, bör underrättelsen oavsett delgivningsmetoden

meddelas så tidigt att gäldenären kan bevaka sin rätt vid utmätningen.

Längre rådrum än åtta dagar skall dock ej lämnas honom (60 § 2 mom.).

Reglerna om underrättelse före utmätning anses icke analogt tillämpliga

beträffande andra utsökningsformer. Det hänvisas emellertid i 79 § 4 mom.

UL för ett speciellt fall till 60 §. I 193 § 1 mom. meddelas särskilda föreskrifter

om underrättelse före verkställighet av vräkningsbeslut. Dessa senare

föreskrifter ansluter sig i sak helt till 60 § 1 mom. utom beträffande tidsfristen.

Vidare är att märka, att reglerna i 59 och 60 §§ till följd av hänvisningar

i speciallagstiftning skall tillämpas vid vissa särskilda utsökningsformer.

Sådana hänvisningar finns i 10 § AvbL samt i 15 § 1924 års lag om

viss panträtt i spannmål och 15 § 1942 års lag om viss panträtt i spånadslin

och hampa.

Reglerna i 59 och 60 §§ gäller icke heller vid alla utmätningar. Enligt 60 §

3 mom. andra stycket UppbF får nämligen utmätning för skatt även i gäldenärens

frånvaro genast förrättas utan att sådan underrättelse, varom i 59

och 60 §§ UL sägs, meddelats honom. Och detsamma gäller enligt 38 § TK

UppbF vid utmätning för allmänna avgifter och liknande. Skall utmätning

i dessa fall ske av gäldenären tillhörig fast egendom som finns på annan ort

än där han har sitt hemvist, måste emellertid underrättelse jämte uppgift

om förrättningsstället senast 14 dagar före förrättningen avsändas till gäldenären

med rekommenderat tjänstebrev. Återkommer brevet som obeställbart,

skall utmätningsmannen underrätta överexekutor härom vid insändandet

av protokoll över utmätningen, och överexekutor skall sedan anställa efterforskningar

innan egendomen försäljes (se 60 § 3 mom. UppbF). — Föreskrifter

om undantag från ULs underrättelseregler vid utmätning för skatter

och allmänna avgifter har funnits sedan ULs tillkomst. På senare tid har

i uppbördsförfattningarna införts bestämmelser om anmaningar, som i viss

mån ersätter underrättelserna i enskilda mål. Enligt 31 § 2 mom. TK UppbF

skall skattskyldig, då indrivning av skatt skall ske, genom tjänstebrev eller

annorledes anmanas alt fullgöra sin betalningsskyldighet. I anmaning brukar

intagas, att utmätning kan komma att ske, om skatten icke betalas. Vad

som skiljer anmaning från underrättelse enligt ULs bestämmelser blir då

främst, att något krav på delgivning icke uppställs.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I fråga om verkställighet av beslut, varigenom någon i brottmål dömts till

böter eller vite, gäller ULs utmätningsbestämmelser enligt särskild föreskrift

i 22 § UP. Någon föreskrift om undantag från underrättelsereglerna har icke

meddelats. I praxis torde man dock ofta förfara på samma sätt vid bötesutmätning

som vid utmätning för skatt, d. v. s. tillämpa anmaningssystemet.

I 84 § UL meddelas bestämmelser om protokoll över utmätningsförrättning

och om s. k. utinätningsbevis.

Lagen utgår från att protokoll skall föras över varje utmätningsförrättning.

84 § innehåller först den regeln, att utmätningsprotokoll, om gäldenär

eller borgenär begär det, skall hållas honom till handa genast eller, när det

ej kan ske, nästa dag. Någon skyldighet för part att lösa protokollet föreligger

ej (§ 12 i 1883 års lösenförordning). Om part vill ha protokollsutskrift,

får han betala lösen och stämpel i vanlig ordning. I regel begär part

därför ej utskrift i annat fall än då han överväger att klaga.

När protokollet ej på stället lämnas till gäldenären, skall skriftligt utmätningsbevis

enligt 84 § genast tillställas honom eller, om han ej är närvarande,

annan som enligt 59 § varit tillsagd om förrättningen. Sådant bevis skall lämnas

utan begäran och är fritt från avgift. I beviset skall upptagas skuldbeloppet

till kapital och ränta samt lagsökningskostnad, d. v. s. rättegångs- och

därmed jämförlig kostnad ävensom kostnaden för utmätningen. Vidare skall

angivas grunden för utmätningen, d. v. s. exekutionstiteln, samt dagen då

förrättningen ägde rum. Därjämte specificeras ofta den utmätta egendomen

med åsatt värde. Det är också vanligt, att ulmätningsbeviset avslutas med

fullföljdshänvisning. Intetdera av sistnämnda två led är emellertid föreskrivet.

Om gäldenären är närvarande vid förrättningen, får han genom utmätningsbeviset

tillfredsställande besked om vad som förekommit. Sker förrättningen

utan att han är närvarande, skall beviset som redan antytts överlämnas

till hans make, husfolk eller annan som enligt bestämmelserna i 59 §

tillsagts att närvara. Uppenbarligen har man räknat med att denne skall vidarebefordra

beviset eller dess innehåll till gäldenären. Någon garanti för att

så sker finns emellertid ej. Och om förrättningen äger rum utan att någon

tillsägelse kunnat ske, förfaller frågan om bevisets överlämnande. I praktiken

lämnas då beviset i regel kvar på förrättningsplatsen, till den verkan

det kan ha. Om förrättningen äger rum på utmätningsmannens kontor utan

att någon annan än utmätningsmannen och vittnet är närvarande, är emellertid

detta meningslöst. För ett speciellt fall har i administrativ ordning

meddelats bestämmelser om översändande av utinätningsbevis. När fordran

på överskjutande preliminär skatt tages i mät, skall sålunda utmätningsbeviset,

om utmätningen ej verkställts hos den skattskyldige, ofördröjligen

översändas till denne i tjänstebrev, och beviset skall då också innehålla fullföljdshänvisning

(kungörelsen den 15 september 1960, nr 539, med särskilda

föreskrifter om utmätning av fordran å överskjutande preliminär skatt).

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Bestämmelserna i 84 § UL äger tillämpning även vid utmätning för skatter,

böter och liknande. Däremot torde där givna regler om utmätningsbevis

icke utan vidare vara analogi tillämpliga vid andra utsökningsformer, t. ex.

handräckning för återtagande av avbetalningsgods.

Lagberedningen. Bestämmelserna om gäldenärens underrättande har

framhåller beredningen — i huvudsak varit oförändrade sedan ULs tillkomst.

Det är därför enligt beredningens mening ej ägnat att förvåna att de

nu är föråldrade. Förr kunde man i större utsträckning räkna med att vid

ett besök under dagen träffa en gäldenär i bostaden eller på hans ägor eller

alt där åtminstone komma i förbindelse med någon medlem av hans hushåll.

Beträffande större delen av befolkningen är detta ej längre förhållandet.

Om en utmätningsman under dagen söker gäldenären i hans hem, träffas

ofta ingen där. Ändrade regler om sättet för gäldenärens underrättande anser

beredningen därför påkallade.

Beredningens förslag till ändrad lydelse av 59 § 1 mom. innehåller i detta

hänseende som huvudregel, att underrättelse skall lämnas innan utmätning

verkställes och att det bör ske så tidigt att gäldenären kan beräknas få nödigt

rådrum att bevaka sin rätt. I 59 § 2 mom. stadgas undantag härifrån, om

fara är att egendom undanstickes eller förstöres eller saken eljest är brådskande,

liksom då gäldenären saknar känt hemvist och det ej är veterligt var

han uppehåller sig eller ombud för honom finns.

I sin motivering till dessa stadganden framhåller beredningen, att underrättelseförfarandet

bör utformas så, att gäldenären såvitt möjligt får tillfälle

att bevaka sina intressen antingen före eller vid själva utmätningsförrättningen.

Någon bestämd tid som måste förflyta mellan underrättelse och

utmätning torde icke kunna anges i lagen. Det rådrum som gäldenären kan

få för att bevaka sin rätt måste ofta bli kort. Utmätningsmannen måste emellertid

— fortsätter beredningen — väga borgenärens intresse av att komma

till sin rätt mot gäldenärens intresse av att bli varskodd. Han måste därvid

taga hänsyn till målets beskaffenhet och vad som är känt om gäldenären.

Exekutionstitelns eller fordringens art kan enligt beredningens mening

ibland motivera, alt gäldenären får ett icke alltför obetydligt rådrum. Det

kan t. ex. vara fråga om en fordran på underhållsbidrag som förfallit till

betalning under loppet av åtskilliga år. Ibland bör också utmätningsmannen,

med den kännedom han har om gäldenären, kunna ge ett något längre rådrum

för att gäldenären skall få tillfälle att betala frivilligt, om borgenären

ej därigenom löper någon risk. Är åter gäldenären känd för att vilja undandraga

sig sina skyldigheter, måste utmätningsmannen handla snabbt. I fall,

då en underrättelse kan antagas leda till att gäldenären sticker undan eller

förstör egendom, bör någon underrättelse överhuvud ej lämnas. Beredningen

framhåller, att utmätning även i andra fall kan vara så brådskande, att

underrättelse ej bör meddelas före förrättningen. Det kan l. ex. vara fråga

om alt snabbi omhändertaga en bil eller annat fordon som man har anledning

befara snart komma all föras från orten eller om att utmäta ett kon
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

tant tillgodohavande som gäldenären väntas lyfta inom den närmaste tiden.

Gäldenären kan stå i begrepp att ge sig ut på en längre resa o. s. v.

Enligt gällande rätt är som förut nämnts underrättelse ej av nöden, om

gäldenären icke har stadigt hemvist i riket och ej heller har känt ombud i

den ort där utmätning skall ske. Denna begränsning anser beredningen ej

vara påkallad eller lämplig. Det är bl. a. otillfredsställande, att gäldenär, som

har hemvist i något av våra nordiska grannländer eller uppehåller sig på

känd adress där, icke skall underrättas. Enligt beredningens mening bör gäldenären

i princip underrättas oavsett var han bor. Med nutida kommunikationer

finns ej något praktiskt behov av att undantaga de fall då gäldenären

möjligen någon gång vistas i mera avlägset land. En annan sak är —

framhåller beredningen — att gäldenären ej alltid kan påräkna att få underrättelse

i så god tid att han hinner låta sig representeras vid utmätningsförrättning.

Utmätningsmannen bör emellertid såvitt möjligt taga hänsyn till

särskilda svårigheter för gäldenären, om det kan ske utan att utmätningen

äventyras.

Beredningen behandlar också närmare frågan om för hands underrättelsens

innehåll. Enligt beredningens mening bör underrättelsen

innehålla uppgift om borgenären, utmätningstiteln, fordringen till kapital

och ränta samt utdömd rättegångskostnad och beräknad exekutionskostnad.

När fråga är om successivt förfallande underhållsbidrag och dylikt,

bör anges, på vilken tid fordringen belöper. Vidare bör gäldenären anmanas

att betala fordringen till utmätningsmannen eller att sätta sig i förbindelse

med denne samt underrättas, när och hur det lämpligen kan ske.

Ett annat önskemål är — fortsätter beredningen — att tid och plats för utmätningsförrättningen

anges i underrättelsen. Att konsekvent genomföra

en sådan ordning stöter emellertid på stora praktiska svårigheter, kanske

särskilt för landsfiskaler som samtidigt är polischefer och åklagare. Utmätningsmännen

får räkna med att planerade utmätningsförrättningar ofta inställes

eller uppskjutes därför att gäldenären betalar eller borgenären medger

anstånd med förrättningen. Det är därför mycket svårt att fixera arbetsprogrammet

så noga att bestämda tider hålles. Ä andra sidan får beaktas,

att utmätningsmannen, därest han icke på förhand underrättat gäldenären

om tid och plats för förrättningen, utsätter sig för risken att utmätningen

icke genast kan genomföras när han infinner säg för sådant ändamål.

Om utmätningsmannen icke i själva underrättelsen kan sätta ut tid

och plats för förrättningen, bör han om möjligt senare per telefon eller på

annat sätt söka meddela gäldenären när utmätning förestår. Särskilt angeläget

är detta, om våld skulle behöva användas för den händelse gäldenären

eller annan som kan lämna utmätningsmannen erforderligt tillträde icke

är tillstädes. Att våld så långt möjligt bör undvikas finner beredningen

uppenbart. Vissa råd och anvisningar om vad som i dessa och liknande hänseenden

bör iakttagas kan meddelas i administrativ ordning. Icke minst

viktigt anser beredningen det vara, att goda blanketter till underrättelser

in. m. utarbetas och tillhandahålles.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 dr 1963

93

Vad härefter angår sättet att överbringa för han dsunde rrättelsen

anser beredningen det otillfredsställande att upprätthålla två

skilda system så som nu sker. Även vid utmätning för skatter och dylikt

har gäldenären intresse av att kunna bevaka sin rätt. Därmed är enligt beredningens

mening ej sagt, att det system som nu tillämpas vid skatteindrivning

alltid är oförmånligare för gäldenären än det i UL stadgade delgivningssystemet.

Beredningen anser, att man bör kunna använda en gemensam

ordning för båda de tillämpningsområden som här nämnts och att

man därvid bör i viss utsträckning kunna närma sig vad som nu gäller inom

uppbördsväsendet.

Enligt beredningens förslag i 1 mom. av 59 § skall underrättelsen till

gäldenären sändas med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Närmare

bestämmelser om hur utmätningsmannen bör förfara anser beredningen

lämpligen kunna utfärdas av Kungl. Maj :t. Som normal metod anser beredningen

böra godtagas att underrättelsen sändes till gäldenären i tjänstebrev

med begäran att han tecknar erkännande av mottagandet på bilagd blankett

och skickar det till utmätningsmannen. Erkännandet bär få avlämnas

till postbefordran avgiftsfritt. Underrättelsen bör också kunna överlämnas

genom bud eller på annat dylikt sätt. Den för närvarande på åtskilliga håll

använda metoden att sända underrättelsen i rekommenderat brev med mottagningsbevis

bör enligt beredningens mening fortfarande få tillämpas, när

den finnes ändamålsenlig.

Om gäldenären icke insänder erkännande av mottagen underrättelse eller

ej utlöser rekommenderad försändelse, anser beredningen det få bero på

omständigheterna i det särskilda fallet, om ytterligare åtgärd skall vidtagas.

En stor del av utmätningsansökningarna riktar sig mot personer som är

väl kända för utmätningmannen från tidigare mål. Ofta saknar dessa gäldenärer

utmätningsbar egendom eller har eljest uppenbarligen icke nämnvärt

intresse av att få del av underrättelsen. För att icke förfarandet skall

bli alltför betungande bör utmätningsmannen — anför beredningen vidare —

ej vara skyldig att vidtaga ytterligare åtgärd för gäldenärens underrättande

i sådana fall. I andra fall kan utmätningsmannen lämpligen söka kontakt

per telefon med gäldenären och fråga denne, huruvida han mottagit underrättelsen.

Svarar gäldenären jakande, gör utmätningsmannen anteckning härom

i dagboken. Ytterligare bevis om mottagandet kan icke anses erforderligt.

Erfar däremot utmätningsmannen vid telefonsamtalet att underrättelsen

icke nått gäldenären, kan han begagna tillfället att framföra muntlig

underrättelse till denne.

Om utmätningsmannen icke når kontakt med gäldenären på nu angivet

sätt och målets beskaffenhet påkallar att gäldenären får kännedom om att

utmätning begärts, bör utmätningsmannen enligt beredningens mening försöka

alt enligt RBs regler delgiva gäldenären underrättelsen. Eu situation

då det får anses vara av särskild vikt att gäldenären får del av underrättelsen

är, när utmätning begärts på grund av dom som ej vunnit laga

kraft. Ett annat fall är, att utmätning begärts på grund av avtal om under
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

liållsbidrag enligt 54 a § i förslaget. Beredningen nämner vidare sådana fall

som alt anledning finns till antagande att gäldenären vill anvisa viss egendom

till utmätning eller att utmätningen kan komma att omfatta för gäldenären

betydelsefull egendom, såsom fastighet där han bor, bostadsrätt

o. s. v. Enligt beredningens mening bör alltså utmätningsmannen i dessa

och liknande fall, om bevis icke erhållits om att gäldenären mottagit underrättelsen

och det icke ändå är känt att han fått del därav, söka själv

eller genom stämningsman delgiva underrättelsen med gäldenären. Vid behov

bör surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 eller 9 § RB få användas.

Beredningen framhåller, att det ibland kan vara praktiskt att utmätningsmannen

omedelbart använder sig av delgivning i stället för att först

sända underrättelsen med posten eller på liknande sätt. Ett sådant förfarande

bör därför enligt beredningens mening vara tillåtet.

Vidare understryker beredningen, att underrättelsen givetvis såvitt möjligt

bör vara skriftlig. Att ovillkorligen kräva detta finner beredningen dock

icke lämpligt. Om gäldenären underrättas muntligen, bör underrättelse, när

tiden medger det, efterföljas av skriftlig bekräftelse i tjänstebrev. Att underrättelse

först lämnas muntligen kan enligt beredningens mening innebära

en värdefull kontakt för det fortsatta förfarandet.

Som förut nämnts anser beredningen, att gäldenären i princip bör underrättas

även om han vistas utom riket. Beredningen menar, att underrättelsen

jämväl i dessa fall lämpligen kan sändas i brev med begäran om erkännande

av mottagandet. Utmätningsmannen bör iakttaga, att handlingen avfattas

på ett språk som gäldenären kan antagas förstå. Han bör vid behov

få anlita hjälp av utrikesdepartementet med översättning. Beredningen utgår

från att besväret härmed icke kommer att få någon större omfattning.

För att icke förfarandet skall bli för betungande och tidsödande bör ytterligare

åtgärd i regel icke krävas, om mottagningsbevis icke inkommer. Undantagsvis

bör delgivning kunna äga rum genom utrikesdepartementets försorg,

när det kan anses vara av särskild vikt att gäldenären får tillfälle att

bevaka sin rätt. Har gäldenären känt ombud i riket, bör underrättelsen i

stället meddelas denne enligt vanliga regler.

Utkast till administrativa bestämmelser i enlighet med vad nu sagts har

fogats vid betänkandet (se s. 151—153, 9 c § 1, 2 och 6 mom.).

Beredningen påpekar, att ändringen i 59 § UL påkallar en följdändring i

79 § 4 mom. UL.

Som framgår av det anförda bör de nya underrättelsebestämmelserna

enligt beredningens mening kunna tillämpas i utmätningsmål av alla slag,

alltså även vid utmätning för skatter, allmänna avgifter och dylikt. Till följd

härav föreslår beredningen, att även 60 § UppbF ändras. Något författningsförslag

i detta hänseende har beredningen emellertid ej utarbetat.

Beredningen framhåller, att utmätning i regel måste kunna försiggå utan

hinder av gäldenärens frånvaro. I annat fall skulle förfarandet

bli alldeles för tungt. Rättssäkerheten bör enligt beredningens mening i stället

så långt möjligt tillgodoses genom gäldenärens underrättande om skedd

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

95

utmätning. Men dessutom bör utmätningsmannen vid behov kunna uppskjuta

förrättningen. Ett specialfall är — fortsätter beredningen — att utmätning

enligt 55 § söks på grund av protokoll över offentlig auktion. Här

förutsätts för utmätning, att gäldenären utan jäv vid utmätningstillfället

erkänner skulden. Utmätning kan därför ej ske i gäldenärens frånvaro.

I 60 § 1 mom. föreslår beredningen den regeln, att gäldenärens frånvaro,

frånsett de fall som avses i 55 §, ej utgör hinder för utmätningsförrättning,

med mindre det finnes erforderligt att gäldenären får tillfälle att yttra sig.

Beredningen framhåller, att prövningen av frågan om sådant hinder föreligger

bör göras med hänsyn till fordringens och exekutionstitelns art samt

beskaffenheten av de tillgångar som kommer i fråga för utmätning men att

naturligtvis även andra omständigheter får beaktas, icke minst den kännedom

om gäldenärens förhållanden som utmätningsmannen kan ha förvärvat

i tidigare mål eller på annat sätt.

När gäldenären icke själv eller genom ställföreträdare är tillstädes vid

utmätningsförrättning, bör utmätningsmannen enligt beredningens mening

söka anlita andra upplysningskällor. Det är i den situationen önskvärt, att

någon som kan antagas vilja bevaka gäldenärens intressen får tillfälle att

övervara förrättningen. I nära anslutning till gällande bestämmelser i 59 §

1 mom. föreslår beredningen därför i 60 § 2 mom. den regeln, att om gäldenären

ej är tillstädes men utmätningsmannen vid förrättningen anträffar

hans make, någon av hans husfolk eller annan som har egendomen i sin

vård eller besittning, denne skall tillsägas att närvara. I gällande lag stadgas

dessutom, att närboende granne som anträffas skall tillsägas för det fall att

någon sådan person som nyss nämnts ej finns. Denna bestämmelse har

beredningen ansett olämplig bl. a. av diskretionshänsyn, och den saknar

därför motsvarighet i förslaget.

Det från gällande lag övertagna uttrycket husfolk torde i praxis tolkas

ganska vidsträckt. Bl. a. synes det tillämpas på biträde som är anställt hos

bolag eller annan juridisk person och anträffas på dess kontor (jfr 33 kap.

9 § RB). Någon ändring i denna praxis har beredningen ej avsett.

Beredningen övergår härefter till frågan om gäldenärens underlättande

efter det att utmätning skett.

De nuvarande bestämmelserna härom i 84 § UL anser beredningen vara

uppenbart bristfälliga. Om man lättar på formföreskrifterna om underrättelse

innan utmätningsförrättning äger rum, är det enligt beredningens mening

av särskild betydelse, att reglerna i 84 § omarbetas i syfte att bättre

tillgodose rättssäkerhetssynpunkten. Man måste eftersträva ökade garantier

för att bevis om utmätningen når gäldenären, när denne har något intresse

av saken. Det bör bli en ovillkorlig regel att utmätningsbevis utfärdas, när

utmätning skett.

Beredningen framhåller särskilt, att utmätningsbevisets innehåll

bör göras något mera omfattande än nu. Utöver uppgifter om borgenären,

utmätningstiteln, fordringsbeloppet jämte kostnader (även exekutionskostnaden)

samt dagen, då utmätningen verkställdes, bör uppgifter

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

meddelas om den utmätta egendomen. Uppgifterna bör vara sådana att gäldenären

verkligen får besked om vad som är utmätt. Däremot torde ej böra

krävas, att utmätningsbeviset upptager de värden som åsatts det utmätta.

Redan nu torde utmätningsbevisen vanligen avslutas med besked om vad

den som vill söka ändring i utmätningen bär att iakttaga (jfr 204 § 2 inom.).

Denna praxis bör enligt beredningens mening göras till regel. Däremot torde

det icke vara nödvändigt att i fullföljdshänvisningen erinras om befogenheten

för utmätningsmannen att själv inom viss kortare tid rätta utmätningen.

Liksom när det gäller underrättelserna före utmätning anser

beredningen det lämpligt, att beträffande utmätningsbevisen närmare anvisningar

meddelas i administrativ ordning (se författningsutkast i betänkandet

s. 152, 9 c § 3 inom.). Att belasta lagen med bestämmelser om bevisens

innehåll finner beredningen alltså ej erforderligt.

Spörsmålet om sättet för utmätningsbevisets överbringande

skall enligt förslaget lösas olika för olika fall. Om gäldenären är

tillstädes, personligen eller genom ombud, skall beviset genast överlämnas

till honom. Föreskrift av denna innebörd upptages i 84 § 1 mom. Att gäldenären

till äventyrs vägrar att mottaga handlingen kan ej tillmätas någon

betydelse (jfr 33 kap. 6 § RB). Beviset får lämnas på bordet eller på annan

plats hos gäldenären.

Frågan hur överbringandet skall ske, när gäldenären icke är tillstädes

sammanhänger med hur klagotiden skall beräknas. Beredningen föreslår,

att tiden räknas från den dag då gäldenären erhöll del av utmätningsbeviset

(eller protokollet, se 201 §). Vid valet av metod för överbringandet bör

hänsyn därför tagas till önskemålet att få bevis om dagen då gäldenären

mottog handlingen. Å andra sidan får förfarandet ej bli alltför betungande.

En lämplig ordning anser beredningen vara, att utmätningsbeviset sändes till

gäldenären i rekommenderat tjänstebrev med begäran om mottagningsbevis.

För att brevet verkligen skall nå gäldenären bör utmätningsmannen på

försändelsen ange, att den får utkvitteras endast av adressaten personligen.

Inkommer icke mottagningsbevis, måste det fortsatta förfarandet enligt

beredningens mening få bero av omständigheterna. Har utmätningen

omfattat fastighet, tomträtt, vattenfallsrätt, byggnad på ofri grund, bostadsrätt

eller annan egendom av mera betydande värde för gäldenären, bör del

åligga utmätningsmannen att söka delgiva beviset med gäldenären efter

samma regler som föreslagits för underrättelse. Hur stora ansträngningar

som skall nedläggas på att nå gäldenären får bero av sakens vikt och förhållandena

i övrigt. Under alla omständigheter skall — fortsätter beredningen

— åtminstone ett allvarligt delgivningsförsök göras. I andra fall

åter, när utmätningen icke kan anses ha någon mera allvarlig verkan för

gäldenären, synes varken intresset att gäldenären får säker kännedom om

vad som förevarit eller önskemålet att få en utgångspunkt för klagotiden

motivera att utmätningsmannen vidtager ytterligare åtgärd, om mottagningsbevis

ej inkommer. — Utmätningsmannen bör enligt beredningens

mening vidare ha möjlighet att omedelbart föranstalta om delgivning i

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

97

stället för att först pröva metoden med rekommenderat brev. Till gäldenär

som vistas utom riket bör beviset i regel sändas i vanligt — alltså icke rekommenderat

— brev med begäran att han lämnar erkännande av mottagandet.

Delgivning genom utrikesdepartementet bör också kunna förekomma

men bör reserveras för särskilt viktiga fall.

Beredningen finner det vara ett starkt önskemål, att gäldenären får del

av beviset så snart som möjligt efter utmätningen. Regelmässigt bör utmätningsmannen

kunna expediera beviset redan samma dag utmätningen ägt

rum eller senast nästa söckendag.

Förslaget innebär, att utmätningsbevis skall sändas till gäldenären även

om vid förrättningen närvarit någon som enligt 60 § 2 mom. tillsagts därom

av utmätningsmannen. Beredningen finner det emellertid naturligt, att ett

särskilt exemplar av beviset lämnas till den som på detta sätt bevakat gäldenärens

intressen och att denne anmodas att underrätta gäldenären därom.

En sådan åtgärd bör enligt beredningens mening bidraga till att gäldenären

så snart som möjligt får kännedom om utmätningen.

Beredningen understryker, att man kan utgå från att med det föreslagna

underrättelsesystemet endast sällan kommer att inträffa att gäldenären ej

får kännedom om verkställd utmätning. I allt fall är risken härför mycket

ringa, om han — såsom normal aktsamhet kräver — utlöser rekommenderade

brev. För den som ej fått del av utmätningsbeviset innebär beredningens

förslag den förbättringen i förhållande till gällande rätt, att han icke

blir bunden av bestämd klagotid. Detta bör enligt beredningens mening

icke vålla några betänkligheter med hänsyn till borgenären. Oavsett gäldenärens

klagomöjlighet fortsätter ju förfarandet i vanlig ordning fram till

försäljning och redovisning, om ej inhibition sker.

Huvudparten av de nu föreslagna reglerna anser beredningen lämpligen

böra intagas i administrativ författning (se författningsutkast i betänkandet

s. 152—153, 9 c § 4 och 6 mom.). I lagtexten har under 84 § 2 mom. endast

upptagits, att utmätningsbevis skall, om gäldenären ej är tillstädes, senast

nästa söckendag sändas till honom med posten eller lämnas på annat lämpligt

sätt. Vidare stadgas, att om någon som avses i 60 § var tillstädes, ett

exemplar av beviset tillika skall genast överlämnas till honom med anmodan

alt underrätta gäldenären därom.

Beredningen understryker, att den nuvarande bestämmelsen att protokoll

genast skall tillhandahållas har endast ringa betydelse. Protokoll utfärdas

endast på begäran, och det torde höra till sällsyntheterna, att protokollsutskrift

begäres och mot föreskriven avgift expedieras redan på förrättningsstället.

Bestämmelsen skall därför enligt förslaget ersättas med en

föreskrift att protokoll över utmätning eller försök därtill skall, om gäldenär

eller borgenär begär det, tillhandahållas utan dröjsmål (84 § 3 mom.).

Remissyttrandena. Lagberedningens förslag till reglering av underrättelseförfarandet

före utmätning har i och för sig godtagits av det alldeles

4 Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 52

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

övervägande antalet remissinstanser. Tanken att denna reglering skulle

gälla även vid utmätningar för skatter och dylikt har emellertid som förut

nämnts stött på motstånd från åtskilliga håll. Däremot har förslaget i fråga

om gäldenärens underrättande efter det utmätning skett allmänt accepterats

också vad dessa utmätningar angår; och de i 60 § i förslaget upptagna

reglerna om betydelsen av gäldenärens frånvaro har lämnats så gott som

helt utan erinran.

Bland dem som lämnat hela avsnittet om gäldenärens underrättande väsentligen

utan erinran kan nämnas länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och

Norrbottens län, överexekutor i Norrköping, uppbördsutrcdningen, styrelsen

för Sveriges advokatsamfund och styrelsen för Föreningen Sveriges

landsfiskaler. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner, att genom förslaget

motstridiga intressen tillgodosetts så långt det är möjligt och alt skäl att

bibehålla särbestämmelsen i 60 § UppbF icke synes föreligga. Uppbördsutredningen

konstaterar, att de föreslagna reglerna i förhållande till UppbF

innebär en skärpning men att de utan olägenhet synes kunna göras tillämpliga

även i fråga om utmätning för skatt. Landsfiskalsföreningens styrelse

anser, att underrättelserna lämpligen bör kunna delgivas gäldenären på

sätt lagberedningen föreslagit.

Förslaget att göra den nya regleringen av underrättelseförfarandet tilllämplig

även vid utmätningar för skatter och dylikt avstyrkes av överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Västernorrlands län, andre stadsfogden i Göteborg,

överexekutor och andre stadsfogden i Malmö, Föreningen Sveriges

stadsfogdar och Svenska exekutionsmännens riksförbund ävensom av ytterligare

några enskilda utmätningsmän. Också riksrevisionsverket synes ha

en övervägande negativ inställning i denna del.

överståthållarämbetet finner de för skatter gällande bestämmelserna väl

avvägda med hänsyn såväl till de skattskyldigas som till myndigheternas

intressen, och några rättsförluster till följd av desamma har ej försports.

Om det förbättrade underrättelseförfarandet beträffande verkställd utmätning

genomföres, kommer rättssäkerheten att öka, varför farhågor i denna

riktning torde vara obefogade. Att belasta utmätningsmannen med ökade

underrättelseplikter vid skatteindrivningen anser ämbetet föga rationellt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser för sin del, att tillräckliga skäl

för en övergång till ett enhetligt underrättelsesystem ej anförts. Härutinnan

ansluter sig länsstyrelsen till synpunkter som framförts av stadsfogden i

Sundsvall. Denne framhåller bland annat, att det nuvarande förfaringssättet

vid utmätning för skatter bör bibehållas och tillämpas även vid utmätning

för böter.

Andre stadsfogden i Göteborg menar, att redan mängden av ärenden om

utmätning för skatt skulle göra ett underrättelseförfarande i den ordning

beredningen föreslår betungande, och anför vidare.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Att utsända alla dessa underrättelser i två exemplar med begäran om erkännande

av mottagandet å ena exemplaret kan icke anses vara en rationell

ordning. I allmänhet har den skattskyldige avkrävts beloppet i fråga både

per brev och vid personligt besök, innan utmätning tillgripes. Han har kanske

flera gånger hotats med utmätning men ändå underlåtit att betala. Utmätningen

torde därför i regel vara väntad, när den äntligen kommer, och

en enkel underrättelse i vanligt brev, den form som nu praktiseras, torde

därför kunna anses tillfyllest. Jag föreslår därför att undantagsbestämmelsen

i 60 § UppbF bibehålies och vill i detta sammanhang föreslå att en

liknande undantagsregel införes också beträffande utmätning för böter och

viten.

I det hela överensstämmande synpunkter anförs av andre stadsfogden i

Malmö.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anser också, att det vid skatte- och bötesindrivning

är tillräckligt att gäldenären i tjänstebrev erhållit underrättelse

om den ifrågavarande skulden. Föreningen yttrar bland annat.

Enligt vad föreningen har sig bekant torde det icke ha inträffat några

»olyckshändelser» till följd av att gäldenären icke erhållit en särskild underrättelse

om själva utmätningen. I nära nog samtliga fall har också, innan

utmätning för skatt vidtagits, skatteindrivaren vid flera tillfällen varit i

förbindelse med gäldenären och utmätningen kommer sålunda ingalunda

överraskande för denne. Det förekommer också endast i undantagsfall att

låssmed användes vid utmätning för skatt. I dylika fall är det uteslutande

fråga om gäldenärer som tredskas, d. v. s. icke lämnar tillträde till sin bostad.

I stort sett samma inställning redovisar Svenska exekutionsmännens riksförbund

i sitt yttrande.

Riksrevisionsverket anser synpunkten att en utmätning för skatter bör

kringgärdas med samma skydd för den enskilde som varje annan utmätning

vara i och för sig naturlig men framhåller att mot denna synpunkt

står i fråga om skatterna ett allmänt intresse av särskild snabbhet. Ämbetsverket

fortsätter.

Man torde ej heller kunna bortse från kravet på att förfarandet icke får

bli för omständligt. Beträffande särskilt utmätning i överskjutande skatt,

ett område där kraven på formellt underrättelseförfarande kommer i ett

påtagligt motsatsförhållande till nödvändigheten av snabba åtgärder, vill

riksrevisionsverket erinra om att nuvarande otillfredsställande förhållanden

föranlett ämbetsverket att i underdånigt yttrande den 27 juli 1961

ifrågasätta om icke överskjutande skatt borde helt undantagas från utmätning.

Förslaget om för hands underrättelsens innehåll har föranlett

endast få erinringar.

Förste stadsfogden i Göteborg vänder sig mot tanken att i underrättelsen

skall upptagas anmaning att betala till utmätningsmannen. Han anser det

långt viktigare, att den innehåller en anmaning att betala till borgenären

eller att söka kontakt med denne, och åberopar som skäl härför.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Det är oftast fråga om avbetalningar och begäran om anstånd med utmätningar.

I kontakten med utmätningsmannen kan denne blott meddela

gäldenären, att han i dessa frågor har att vända sig till borgenären. Nästan

alla gäldenärer som erlägger avbetalning får anstånd. Det är onödig omgång

att gäldenären gör en avbetalning till utmätningsmannen —--.

Liknande synpunkter anföres av förste stadsfogden i Malmö, som uttalar

farhågor för att utmätningsmannen skulle kunna bli förvandlad till en inkassomyndighet.

Förste stadsfogden i Göteborg meddelar vidare, att de underrättelser som

nu användes i Göteborg innehåller upplysning om att förrättningen kan

företagas med anlitande av låssmed, om ingen öppnar. Han finner det

rimligt, att gäldenären får vetskap härom, och anser att det ofta är detta

som förmår gäldenären att kontakta utmätningsmannen eller borgenären

före utmätningen. Blanketter innehållande sådan upplysning bör därför

tillhandahållas.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler liksom flera skilda utmätningsmän

understryker starkt svårigheten att redan i förhandsunderrättelsen

angiva tid och plats för utmätningen. Stadsfogden i Sundsvall anser,

att det bör helt överlämnas till utmätningsmannens bedömande, huruvida

uppgift skall lämnas om var och när utmätning skall äga rum. Han

framhåller därvid, att det i ett stort antal fall torde vara olämpligt att sådan

uppgift lämnas, med hänsyn till frestelsen för gäldenären att tillfälligt undanskaffa

värdefullare egendom.

Också själva förslaget om sättet att överbringa förh andsmeddelanden

i enskilda mål har i allmänhet lämnats utan invändning.

Några remissinstanser — särskilt Föreningen Sveriges stadsfogdar,

exekutionsdirektören i Stockholm och förste stadsfogden i Göteborg — har

emellertid ägnat betänkandet i denna del en utförlig granskning och framställt

vissa erinringar.

Stadsfogdeföreningen anmärker, att ett förfarande, som går ut på att

översända skriftlig underrättelse med begäran om erkännande av mottagandet,

nu tillämpas bland annat i Stockholm men att det där visat sig

vara mindre effektivt i det att endast cirka 20 procent av gäldenärerna insänt

sådant erkännande. Föreningen fortsätter.

Eljest torde i de flesta utmätningsdistrikten delgivning av underrättelse

ske uteslutande genom exekutionsbiträde eller annan tjänsteman hos utmätningsman.

Ett sådant tillvägagångssätt är också synnerligen fördelaktigt

ur olika synpunkter. Först och främst har utmätningsmannen, genom

att stämningsmannen uppsöker gäldenären, möjlighet att erhålla noggranna

uppgifter om gäldenärens bostad. Det kan exempelvis vara fråga

om en större fastighet med flera uppgångar, i vilka ett vanligt namn —

exempelvis Andersson -— kan förekomma i ett flertal olika våningsplan. I

det fall, då ansökan icke innehåller noggranna uppgifter om var gäldenären

bor, erhåller utmätningsmannen kännedom därom genom exekutionsbiträdets

delgivningsrapport. Härigenom undvikes att förrättningen försinkas

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

eller rent av förhindras på grund av att utmätningsmannen eller substitutet

icke genast har upplysning om var gäldenären bor då de inställer sig för

verkställighet. Speciellt i de fall då låssmed medföljer förrättningsmannen

_vilket vanligtvis sker i Stockholm — är det av vikt att förrättningsmannen

omedelbart kan gå direkt på gäldenärens bostad eller lokal. En icke

mindre viktig sak är att delgivningsmannen, vilken ofta sedermera är vittne

åt förrättningsmannen, har möjlighet att i förväg göra upp om en lämplig

tidpunkt för förrättningen ävensom meddela gäldenären vad denne bär

alt iakttaga med anledning av utmätningsansökan, exempelvis beträffande

gäldenärens möjligheter att betala skulden, att kontakta borgenären för

att erhålla anstånd eller avbetalning etc. — — — Alla dessa iakttagelser

som stämningsmannen sålunda kan göra har ett mycket stort värde för förrättningsmannen,

för att denne på ett snabbt och effektivt sätt skall kunna

genomföra förrättningen.

Föreningen förklarar sig med det anförda vilja framhålla, att delgivning

genom stämningsman är det praktiskt sett mest lämpliga underrättelseförfarandet

och alt detta bör få komma till användning i samma utsträckning

som nu är fallet. Att som huvudregel ange att personlig delgivning

ej bör förekomma innan andra underrättelseformer företagits anser

föreningen mindre lämpligt. Författningstextens ordalydelse synes emellertid

ej lägga hinder i vägen för det förfarande som föreningen sålunda

förordar.

Förste stadsfogden i Göteborg argumenterar för omedelbar stämningsmannadelgivning

under åberopande av huvudsakligen samma skäl som

stadsfogdeföreningen och anser liksom föreningen, att författningstexten

medger att denna metod användes generellt. Emellertid gör han också gällande,

att särskilda skäl för ett formellt delgivningsförfarande med hänsyn

till målens beskaffenhet skulle föreligga i fall som icke berörts av lagberedningen.

Han nämner därvid främst fall då utmätning sökes på grund av

bevis i mål om betalningsföreläggande, lagsökningsutslag och tredskodomar

_ de till antalet helt dominerande exekutionsurkunderna — samt anför

vidare.

Enligt min erfarenhet är det vid verkställighet av dessa ganska vanligt

att gäldenären icke vet om, att han blivit förpliktad betala — något som

alltid gäldenären i 39 §-situationen vet. Många gånger har han icke förstått

eller brytt sig om att få något sammanhang i det rutindelade, finstilta papperet

om betalningsföreläggande. Andra gånger har han tagit kontakt med

inkassobyrån eller skickat in kapitalbeloppet till borgenären och därmed

trott frågan vara utagerad. Han kan också ha ingivit ett bestridande för

sent eller så utformat, att det t. ex. i lagsökningsmål saknat relevans. Det

synes därför angeläget att även i utsökningsmål, som grundar sig på angivna

exekutionstitlar och i vilka gäldenären har möjlighet alt avvärja

utmätning genom ansökan om återvinning och inhibition, utmätningsmannen

skall vara förvissad om, att gäldenären erhållit del av underrättelsen,

innan ett ingripande sker.

Sammanfattningsvis anför förste stadsfogden i Göteborg, all han finner

det vanskligt att lätta på formföreskrifterna i den utsträckning som beredningen

föreslagit samt alt han befarar, att en fakultativ prövning huru
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1963

vida delgivning skall äga rum kommer att bli betungande i de större

distrikten och göra det svårt att organisera arbetet så att handläggningen

icke försinkas.

En helt annan inställning har exekutionsdirektören i Stockholm. Han

finner det önskvärt, att formföreskrifterna ytterligare förenklas. Detta anser

han vara möjligt med hänsyn till den omständigheten att skada av mera

allvarlig beskaffenhet kan tillfogas gäldenären som regel först i och med

försäljning av den utmätta egendomen. Han fortsätter.

Dessförinnan skulle det förekomma endast undantagsvis, t. ex. då gäldenärens

namn i en dom är så ofullständigt, att personförväxling kan riskeras

och att därför erforderliga undersökningar måste göras till förebyggande

av att annan person än gäldenären erhåller underrättelse, eventuellt också

får sin egendom utmätt. Före utmätningen torde det i regel räcka med

underrättelse i vanligt tjänstebrev i enlighet med vad som i allmänhet

gäller för skatter och efter utmätningen, om gäldenären icke varit närvarande

vid förrättningen, genom bevis översänt i rekommenderat brev med

mottagningsbevis. Då åtskilliga icke löser ut sådana försändelser, bör returnerad

sådan ånyo sändas ut men då i vanligt tjänstebrev. Härmed erhål - les vissa garantier för att gäldenären erhåller kännedom om utmätningen.

Uppkommer fråga om försäljning bör mycken energi utvecklas för att gäldenären

skall bli delgiven underrättelse härom. Jämförelsevis god tid skulle

även kunna anslås för detta arbete på grund av de föreslagna tidsfristerna

(88 c §) och på grund av att antalet försäljningsärenden jämfört med

antalet utmätningar är ringa. Sålunda skulle det vara angeläget att t. ex.

underrätta personer bosatta under känd adress i utlandet om en förestående

försäljning. Gäldenär, som först i samband med underrättelse om försäljning

erhållit kännedom om verkställd utmätning, hade då tillfälle att

överklaga utmätningen.

Förste stadsfogden i Norrköping anser det för sin del mycket viktigt att

underrätta gäldenären om den blivande auktionen och föreslår att i 89 § UL

skall intagas en föreskrift av innebörd att både gäldenär och borgenär skall

i god tid underrättas om tid och plats för auktionen och om vilken egendom

som skall säljas. Även överexekutor i Norrköping uttalar viss sympati

för en sådan bestämmelse.

De i 60 § lagförslaget upptagna reglerna om betydelsen av g ä 1 d enärens

frånvaro vid utmätningsförrättning har föranlett erinran

endast från förste stadsfogden i Norrköping. Denne hävdar, att gäldenärens

närvaro ej erfordras när gäldenärens make är tillstädes. Han efterlyser

vidare konkreta anvisningar om hur utmätningsmannen skall ställa sig,

när gäldenären är frånvarande.

Förslaget i fråga om gäldenärens underrättande efter

det utmätning skett har som redan antytts fått mycket gott mottagande.

Från flera håll har understrukits, att det är av stor betydelse för att

bereda gäldenären ökad rättssäkerhet. Ingen har ifrågasatt, att på denna

punkt särregler skulle gälla vid utmätning för skatter och dylikt. Antalet

erinringar mot förslaget är över huvud få.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

överståthållarämbetet anser det angeläget, att i utmätningsbevis intages

erinran om befogenheten för utmätningsman att själv inom viss kortare hd

rätta utmätningen. Enligt ämbetets mening skulle de exekutiva myndigheterna

därigenom kunna besparas åtskilligt besvär.

Ett par landsfiskaler menar, att det kan bli besvärligt att förteckna den

utmätta egendomen i utmätningsbeviset.

Stadsfogden i Sundsvall och landsfiskalen i Svedala distrikt gör gällande,

att det är överflödigt att sända utmätningsbevis till gäldenären i det fallet

att ett exemplar vid förrättningen överlämnas till någon av hans husfolk,

och förste stadsfogden i Norrköping hävdar, att gäldenärens make aven i

detta fall bör få ersätta gäldenären.

Lagrådet anför under 59 §, att det torde böra ytterligare övervägas, huruvida

de föreslagna bestämmelserna om underrättelse till gäldenären är praktiskt

lämpliga även då utmätning avser skatter. Emellertid framhåller lagrådet,

att såvitt angår hänsyn till gäldenärens intressen skal icke synes forefinnas

att ha olika regler vid utmätning för skatt och för annan fordran.

I anslutning till 60 § påpekar lagrådet, att det i 1 mom. i denna paragraf

upptagna stadgandet om utmätning i gäldenärens frånvaro uppenbarligen

bör kunna analogiskt tillämpas vid verkställighet av administrativ myndighets

beslut, i den mån så varit fallet med motsvarande bestämmelser i nuvarande

59 § och 60 § 3 mom.

Departementschefen. Vad först angår frågan om gäldenärs underrättande

rörande förestående utmätning bör underrättelseförfarandet — liksom utmätningsförfarandet

i övrigt — vara så uppbyggt, att skälig hänsyn tages

såväl till rättssäkerhetens krav som till önskvärdheten av att verkställigheten

kan fortgå snabbt, smidigt och effektivt. I båda dessa hänseenden är det

nuvarande förfarandet behäftat med brister. Såsom framgår av redogörelsen

för gällande rätt, präglas det nuvarande förfarandet av en viss formell

omgång, som i viss utsträckning kommer förfarandet att framstå såsom

onödigt tungt och stelt. Det är tänkbart, att denna svaghet hos gällande underrättelseregler

framträdde mindre under äldre samhällsförhållanden, då

utmätningsmannen i allmänhet kunde påräkna att träffa gäldenären i hans

hemvist vid sitt första besök där och underrättelseförfarandet därför måhända

icke behövde komma till användning i så stor utsträckning för att

få utmätning genomförd. Med hänsyn bl. a. till befolkningens rörlighet i

dagens samhälle har det något tungrodda underrättelsesystemet numera

kommit att ingå som ett normalt led i handläggningen av enskilda utmätningsmål.

Icke heller ur rättssäkerhetssynpunkt är det nuvarande underrättelseförfarandet

tillfredsställande. En väsentlig olägenhet är sålunda, att

underrättelseförfarandet icke i tillräcklig grad är ägnat att leda till någon

personlig kontakt mellan utmätningsman och gäldenär. Underrättelsen, som

endast behöver innehålla uppgift om att utmätning är sökt, lämnas ofta i

gäldenärens bostad, medan han på grund av sitt arbete eller av annan or
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

sak är borta, och även den sedermera följande utmätningen försiggår ej sällan

i gäldenärens frånvaro ofta beroende på att tid och plats för förrättningen

icke varit för honom kända. I likhet med lagberedningen anser jag

därför, att en modernisering av underrättelseförfarandet nu är påkallad.

I 59 § i förslaget till lag om ändring i UL har lagberedningen förordat

den huvudregeln, alt innan utmätning verkställes, underrättelse om målet

skall sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt.

Regeln innebär framför allt, att underrättelseförfarandet frigöres från de

fixerade former, i vilka det nu är byggt, och att möjlighet skapas att begagna

sig av den underrättelsemetod, som med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna befinnes mest ändamålsenlig. Bestämmelsen har, åtminstone

i vad den angår enskilda utmätningsmål, allmänt godtagits av remissorganen

och jämväl lämnats utan erinran av lagrådet. Även för egen del

anser jag den föreslagna huvudregeln tillfredsställande och vill alltså förorda

dess genomförande. Till frågan om dess tillämplighet på utmätning

för skatter eller andra offentligrättsliga fordringar återkommer jag i det

följande.

Spörsmålet vad eu förhandsunderrättelse lämpligen bör innehålla påkallar

uppmärksamhet i detta sammanhang. Det torde knappast råda någon

meningsskiljaktighet om att underrättelsen bör innehålla uppgift om borgenären,

ulmätningstiteln och fordringsbeloppets storlek till kapital och

ränta samt utdömd rättegångskostnad och beräknad exekutionsavgift. Det

kan också förefalla naturligt, alt gäldenären, såsom på sina håll redan sker,

erinras om vad han kan göra för att avvärja utmätningen. En anmaning till

gäldenären att inom viss kortare tid erlägga betalning för skulden antingen

till borgenären eller till utmätningsmannen kan därför fylla en uppgift i

underrättelsesystemet. Enligt vad erfarenheten visar, är vidare en personlig

kontakt mellan utmätningsman och gäldenär mången gång värdefull. Med

hänsyn härtill kan också ifrågakomma att i underrättelsen rikta en uppmaning

till gäldenären att sätta sig i förbindelse med utmätningsmannen med

uppgift tillika när och hur det lämpligen kan ske. Av betydelse är också

att gäldenären får kännedom om när och var utmätning i händelse av utebliven

betalning kan beräknas äga rum. Det är därför önskvärt att uppgift

harom såvitt möjligt lämnas i underrättelsen. Emellanåt kan dock hinder

härför möta. För en utmätningsman är nämligen arbetsuppgifterna och

tjänstgöringsförhållandena i övrigt ej sällan sådana, att stora svårigheter

möter för honom att fixera ett arbetsprogram någon längre tid i förväg. Om

bestämd tid och plats för utmätningen icke kunnat anges i den ursprungliga

underrättelsen, framstar det som ett önskemål att gäldenären såvitt möjligt

senare underrättas därom per telefon eller i annan form. Det förefaller

särskilt angeläget, att uppgift om tid och plats för utmätningen lämnas i de

fall, då fråga kan uppkomma att utan medverkan från gäldenären eller hans

husfolk bereda sig tillträde till hans bostad, kontor eller annan av honom

disponerad lokal. Även andra uppgifter än de nu berörda kan tänkas böra

inflyta i underrättelsen. Om det rent praktiska ämne, som frågan om un
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

105

derättelsens innehåll utgör torde, med stöd av bemyndigandet i 12 § i förslaget

till lag om ändring i UL, särskilda bestämmelser till vägledning för

rättstillämpningen böra utfärdas i administrativ ordning. Förslag till sådana

bestämmelser har för de enskilda målens del utarbetats av lagberedningen

(bet. s. 151 f). Ett närmare ställningstagande till detta förslag torde

få ske, då frågan om en administrativ reglering blir aktuell.

Ett praktiskt spörsmål är också, på vilket sätt underrättelsen bör överbringas

till gäldenären. Den föreslagna huvudregeln i 59 § UL öppnar härvid

möjlighet att använda vilket kommunikationssätt som helst, som med

hänsyn till omständigheterna kan anses för ändamålet tillfyllest, alltifrån

formlig delgivning med gäldenären av skriftlig underrättelse till muntlig underrättelse

exempelvis vid telefonsamtal. Såsom antydes i stadgandet, lärer

dock företrädesvis böra ifrågakomma att sända underrättelsen med posten.

När det gäller att bestämma vilket postbefordringssätt som normalt bör

komma till användning är bl. a. att beakta, att den utsträckning, vari utmätningsmannen

erhåller bevis om att underrättelsen nått gäldenären, kan

komma att inverka på omfattningen av hans fortsatta arbete med underrättelsebestyren.

Med hänsyn härtill förefaller två postbefordringssätt mera

lämpade än andra att användas som normalmetod, nämligen försändelse i

rekommenderat tjänstebrev med mottagningsbevis och försändelse i vanligt

tjänstebrev med begäran att adressaten undertecknar och återställer ett bifogat

erkännande av mottagandet. På många håll förhåller det sig sannolikt

så, att antalet gäldenärer, som underlåter att utlösa en värdepostförsändelse,

kommer att bli betydligt färre än antalet gäldenärer, som underlåter att

återställa ett inottagningserkännande. Där så är fallet, ter sig försändelse i

rekommenderat brev med mottagningsbevis av allt att döma som den mest

arbetsekonomiska normalmetoden. På andra håll åter kan det tänkas vara

förenat med sådan olägenhet för en adressat att under expeditionstid inställa

sig på visst postkontor för att utlösa en postförsändelse, att utlösningsfrekvensen

blir tämligen låg. I sådana fall kan det andra försändelsesättet

vara att föredraga som normalmetod. Med hänsyn till svårigheterna att generellt

ange ett visst försändelsesätt som den bästa normalmetoden får man

överlämna åt utmätningsmannen att med ledning av den praktiska erfarenheten

inom hans verksamhetsområde avgöra vilket av de båda befordringssätten

som normalt bör komma till användning inom hans distrikt. Om den

rekommenderade försändelsen icke utlöses eller begäran om mottagningserkännandc

ej efterkommes, torde det få bero på omständigheterna, om ytterligare

underrättelseåtgärd skall vidtagas. 1 en stor del av dessa full är det

antagligen fråga om gäldenärer, som utmätningsmannen veterligt saknar utmätningsbara

tillgångar eller eljest uppenbarligen saknar nämnvärt intresse

av att få del av underrättelsen. Ligger saken så till, kan det synas överflödigt

alt vidtaga ytterligare mått och steg för gäldenärens underrättande.

För de kvarstående fallens del kan man — när underrättelse sänls i vanligt

tjänstebrev — överväga den ordningen, att utmätningsmannen söker kontakt

med gäldenären per lelefon för att efterhöra, huruvida han mottagit

4| Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

underrättelsen. Svarar gäldenären jakande, skulle utmätningsmannen i dagboken

kunna anteckna, att underrättelsen nått gäldenären. Vid nekande

svar skulle utmätningsmannen kunna begagna tillfället att muntligen underrätta

gäldenären. Även när underrättelsen sänts i rekommenderat brev med

mottagningsbevis men försändelsen återkommit outlöst, kan det vara lämpligt

att utmätningsmannen söker telefonkontakt med gäldenären för att

muntligen underrätta honom. Misslyckas försöken att nå telefonkontakt

med gäldenären, bör utmätning likväl i allmänhet få äga rum utan ytterligare

åtgärder till gäldenärens underrättande. I vissa mera speciella fall, där

det med hänsyn till exekutionstitelns art eller målets beskaffenhet i övrigt

är särskilt angeläget att gäldenären får del av underrättelsen, kan det dock

tänkas erforderligt att göra ytterligare ansträngningar för att bringa underrättelsen

till gäldenärens kännedom. Exempel på sådana fall är att utmätning

sökts på grund av icke lagakraftvunnen dom eller sådant avtal, som

avses i 54 a § i förslaget till lag om ändring i UL, eller att fast egendom, bostadsrätt

eller annan för gäldenären särskilt värdefull egendom kan ifrågakomrna

för utmätning. I dessa och liknande fall kan som en sista utväg ifrågakomma

att genom formlig delgivning söka nå gäldenären med underrättelsen.

Vid behov skulle härvid surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 ooch 9 §§

rättegångsbalken kunna få användas. Hinder skulle givetvis icke möta att

i exempelvis dessa specialfall tillgripa formlig delgivning redan från början,

om så finnes vara mera ändamålsenligt. Det är önskvärt att till ledning

för rättstillämpningen utfärda närmare bestämmelser om tillvägagångssättet

vid gäldenärens underrättande. Detta kan lämpligen ske i administrativ

ordning. De bestämmelser, som här erfordras, torde kunna utfärdas med

stöd av det bemyndigande, som jag föreslår i 12 § UL och som jag i det följande

skall närmare beröra. Ett förslag till administrativa bestämmelser om

sättet att underrätta gäldenären om sökt utmätning har utarbetats av lagberedningen,

såvitt de enskilda målen angår (bet. s. 152 f). Ett närmare

ställningstagande till detta förslag torde få anstå, till dess frågan om en administrativ

reglering i ämnet blir aktuell.

Om underrättelsen skall kunna fylla sin uppgift, bör den uppenbarligen

lämnas gäldenären så tidigt, att han kan beräknas få nödigt rådrum att bevaka

sin rätt. Den regel, som lagberedningen i 59 § 1 mom. föreslagit härom

och om vilken allmän enighet synes råda, kan jag alltså förorda. Vad som

är att anse som nödigt rådrum, torde, såsom lagberedningen framhållit, få

avgöras genom en avvägning mellan gäldenärens intresse att bli varskodd och

borgenärens intresse att komma till sin rätt. Exekutionstitelns art, målets

beskaffenhet, gäldenärens vistelseort och vad som är känt om gäldenärens

person utgör exempel på omständigheter, som kan inverka på denna avvägning.

Det ligger i utmätningsförfarandets natur, att tiden ofta måste bliva

kort.

En regel om att gäldenären skall underrättas om förestående utmätning

kan icke gärna vara undantagslös. Hänsyn till utsökningsväsendets effektivitet

kräver emellanåt, att utmätning får ske utan att gäldenären i förväg

underrättats. I gällande rätt får utmätning utan förhandsunderrättelse

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

107

äga rum — förutom då gäldenären är tillstädes vid förrättningen -— då anledning

är att antaga, att gäldenären håller sig undan, därför att han väntar

utmätning, samt då gäldenären saknar stadigt hemvist i riket och ej heller

har känt ombud i den ort, där utmätning skall ske. Lagberedningen har

föreslagit undantag från underrättelseskyldigheten, dels då fara föreligger,

att egendomen undanstickes eller förstöres, eller saken eljest är brådskande,

dels ock då gäldenären saknar känt hemvist och det ej är bekant,,

var han eller ombud för honom finnes (59 § 2 mom. förslaget till lag om

ändring i UL). I förhållande till gällande rätt innebär förslaget i huvudsak

den förändringen, att underrättelsekravet å ena sidan slopas icke i vissa

utan i alla brådskande situationer och å andra sidan upprätthålles oavsett

var gäldenären befinner sig, om blott hans hemvist eller uppehållsort är

känd. Att döma av vad som förekommit under remissbehandlingen och

lagrådsgranskningen synes i stort sett enighet råda om lämpligheten av

vad lagberedningen härutinnan förordat och jag hyser även själv den uppfattningen,

att förslaget i denna del bör genomföras.

Vad angår verkan av gäldenärens frånvaro måste i effektivitetens intresse

principen vara, att utmätning försiggår utan hinder av att gäldenären icke

är tillstädes. Detta gäller vare sig fallet omfattas av skyldigheten att lämna

förhandsunderrättelse eller icke. Som motvikt till denna princip bör man,

såsom lagberedningen framhållit, i stället så långt möjligt sörja för att

gäldenären blir underrättad om skedd utmätning. Dessutom lärer man utan

större olägenhet kunna i någon mån modifiera principen. Klart är nämligen,

att fall emellanåt kan förekomma, där starka skäl talar för att i

gäldenärens frånvaro icke genast genomföra förrättningen, och uppskov

bör då kunna medgivas. Den ordning som sålunda bör gälla har enligt

min mening på ett godtagbart sätt kommit till uttryck i det av lagberedningen

i 60 § 1 mom. UL föreslagna stadgandet, att när utmätning skall

äga rum för fordran, som avses i 54 § UL (d. v. s. fordran på grund av

dom eller utslag å betalningsskyldighet) eller 54 a § i förslaget till lag om

ändring i UL (d. v. s. fordran på grund av skriftligt, bevittnat underhållsavtal),

gäldenärens frånvaro ej utgör hinder för förrättningen, med mindre

det finnes erforderligt att gäldenären får tillfälle att yttra sig. Stadgandet

har ej heller rönt något motstånd vare sig under remissbehandlingen eller

vid lagrådsgranskningen. Tydligt är, att utrymmet för uppskov måste bli

mycket begränsat i sådana fall, där underrättelsen om tid och plats för förrättningen,

enligt vad utmätningsmannen har sig bekant, kommit gäldenären

tillhanda. Uppskovsmöjligheten torde här i huvudsak kunna inskränkas

till situationer, där anledning förekommer till antagande, att gäldenären

på grund av sjukdom eller annat laga förfall varit förhindrad att inställa

sig. Är det åter ovisst, huruvida förhandsunderrättelse, där sådan

skall lämnas, kommit gäldenären tillhanda, synes de undantagsfall, då uppskov

kan böra meddelas, främst kunna avgränsas med hänsyn till fordringens

och utmätningstitelns art samt beskaffenheten av den egendom,

som kommer i fråga för utmätning. Att utmätning sökts på grund av icke

lagakraftvunnen dom eller skriftligt underhållsavtal eller för fordran, som

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

successivt förfallit till betalning under längre tid, eller att fast egendom,

bostadsrätt eller annan för gäldenären särskilt värdefull egendom ifrågakommer

till utmätning, är exempel på omständigheter, som här kan tala

för uppskov. Vad slutligen angår det fall, att det förekommer positiv anledning

förmoda, att förhandsunderrättelsen, där sådan skall lämnas, icke

kommit gäldenären tillhanda, lärer en mera generös tillämpning av uppskovsregeln

ej sällan te sig befogad.

Såsom lagrådet påpekat, bör det föreslagna stadgandet om utmätning i

gäldenärens frånvaro kunna — i den mån så varit fallet med motsvarande

bestämmelser i gällande rätt — analogiskt tillämpas vid verkställighet av

administrativ myndighets beslut.

För att utmätning skall få ske för fordran på grund av auktionsprotokoll

bör i likhet med vad nu gäller krävas, att gäldenären är tillstädes och utan

jäv erkänner skulden.

Då utmätning skall ske i gäldenärens frånvaro, bör liksom för närvarande

gäldenärens make, någon av hans husfolk eller annan, som har

egendomen i sin vård eller besittning, anmodas att närvara, om de anträffas

vid förrättningen (60 § 2 mom. i förslaget till lag om ändring i UL).

Såsom lagberedningen funnit, är det däremot olämpligt att tillsäga gäldenärens

granne att närvara. Någon motsvarighet till den nuvarande regeln

härom, vill jag därför icke föreslå.

I det föregående har jag närmast med tanke på de enskilda utmätningsmålen

behandlat frågan om gäldenärens underrättande om förestående utmätning

och om verkan av gäldenärens utevaro. Ett särskilt spörsmål är,

huruvida de regler, som föreslagits härom i 59 och 60 §§ UL, bör göras tilllämpliga

jämväl vid utmätning för fordran på skatt eller annan offentligrättslig

fordran. Vad först angår skatteutmätningarna föreligger på detta

område — med visst undantag, varom mera i det följande — icke nu någon

skyldighet att underrätta gäldenären om förestående utmätning. I 60 § 3

mom. uppbördsförordningen stadgas nämligen, med nyss antydda undantag,

att utmätning får även i gäldenärens frånvaro genast förrättas utan att sådan

underrättelse, som avses i nuvarande 59 och 60 §§ UL, meddelats honom.

Regeln bör ses mot bakgrunden av att skattegäldenären i allmänhet på

annat sätt får kännedom om att indrivning av skatten pågår. Vid indrivning

av restförd skatt åligger det nämligen indrivningsmyndigheten att genom

tjänstebrev eller annorledes anmana gäldenären att fullgöra sin betalningsskyldighet

(31 § 2 mom. TK UppbF). I praktiken brukar detta ofta ske på

det sättet, att gäldenären uppmanas att betala den resterande skatten inom

viss tid, vid äventyr att utmätning eljest kommer att ske. I denna form synes

anmaningen i och för sig kunna hänföras till vad som i 59 § i förslaget

till lag om ändring i UL benämnes underrättelse om målet, ehuru det i allmänhet

är lämpligt att dylik underrättelse ges ett något fylligare innehåll.

Det finns därför icke anledning att i uppbördsförordningen längre bibehålla

ett stadgande, som efterger det eljest gällande kravet på förhandsunderrättelse.

— Det undantagsfall, då skyldighet föreligger att underrätta gäl
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

denären om förestående skatteutmätning, avser den situationen, att utmätning

skall ske av fast egendom, som finnes på annan ort än gäldenarens

hemort. Enligt 60 § 3 mom. UppbF skall då underrättelse med uppgift om

förrättningsstället i rekommenderat tjänstebrev senast 14 dagar före förrättningen

avsändas till gäldenären under adress, som angivits i restlängden

eller eljest kan av utmätningsmannen utrönas. Något behov att efter ett genomförande

av de föreslagna reglerna i 59 § UL bibehålla detta särstadgande

synes knappast föreligga. Stadgandena i nämnda lagrum syftar ju till en

ordning, där hänsyn skall tagas till utmätningsmålets beskaffenhet, när

det gäller att bestämma tid och form för förhandsunderrättelse. Utmätning

av fast egendom tillhör uppenbarligen de fall, då önskemålet att verkligen

nå gäldenären med förhandsunderrättelse i så god tid, att han kan bevaka

sin rätt, framträder med särskild styrka. Vad i 60 § 3 mom. UppbF stadgas

om verkan av gäldenärens utevaro lärer icke lägga hinder i vägen för att

uppskjuta en skatteutmätning, när ett uppskov framstår såsom av omständigheterna

påkallat. Med denna innebörd ansluter sig stadgandet i denna

del så nära till den grundsats, varpå 60 § UL i dess föreslagna lydelse bygger,

att det icke heller i fråga om verkan av gäldenärens utevaro finnes anledning

att bibehålla en särreglering i UppbF. Jag vill alltså efter samråd

med chefen för finansdepartementet förorda, att de föreslagna reglerna i 59

och 60 §§ UL om förhandsunderrättelse och om verkan av gäldenärens frånvaro

skall äga tillämpning jämväl vid skatteutmätning i stället för de särregler,

som i nämnda ämnen meddelas i UppbF. Förslag till ändring av 60

§ 3 mom. UppbF framlägges i det följande.

Därmed är emellertid icke utan vidare sagt, att de administrativa bestämmelser,

som avses skola komplettera stadgandet i 59 § UL, också kan utformas

så, att ett i allo gemensamt underrättelsesystem skapas för utmätning

i enskilt mål och utmätning för skattefordran. Särskilt ur gäldenärens synpunkt

ter sig ett sådant system som ett befogat önskemål. Huruvida det med

beaktande jämväl av andra intressen låter sig göra att till fullo realisera detta

önskemål, torde få upptagas till slutgiltig prövning i anslutning till den

genomgång av vissa administrativa författningar på skatteindrivningens område,

som ett genomförande av föreliggande förslag till lag om ändring i UL

synes aktualisera.

De föreslagna reglerna i 59 och 60 §§ UL bör liksom nuvarande bestämmelser

i dessa lagrum vara tillämpliga vid utmätning för böter. Med hansyn

till stadgandet i 22 § UP erfordras icke i detta sammanhang någon

särskild bestämmelse härom. Huruvida utmätning för böter kraver någon

särbehandling vid den administrativa regleringen av underrättelseförfarandet,

torde få bedömas i samband med den omprövning av bötesindrivningsförordningens

bestämmelser, som torde böra ske, om föreliggande förslag

till ändring av UL genomföres.

Såsom beredningen funnit, föranleder ändringen i 59 § UL en följdändring

i 79 § 4 mom. UL. ......

59 § UL i dess föreslagna lydelse torde kunna komma tdl användning jam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungi. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

val i andra fall, då underrättelse, anmaning eller förbud skall meddelas i

mål som avses i UL eller sådan speciallagstiftning, som hänvisar till ULs

underrättelseregler (se 15 § i 1942 års lag om viss panträtt i spånadslin och

hampa samt 10 § AvbL). Även i denna del torde närmare bestämmelser till

ledning för rättstillämpningen få utfärdas i administrativ ordning.

Vad härefter angår gäldenärens underrättande om verkställd utmätninggäller

för närvarande enligt 84 § UL, att om gäldenär eller borgenär det begär,

protokoll över utmätningen skall tillhandahållas honom genast eller,

där det ej kan ske, nästa dag. Om protokollet icke genast lämnas till gäldenären,

åligger det enligt samma lagrum utmätningsmannen att genast tillställa

honom ett bevis om utmätningen. Är gäldenären icke närvarande skall

beviset i stället tillställas hans make, husfolk eller annan, som enligt 59 §

tillsagts att övervara förrättningen. Av dessa bestämmelser framgår motsättmngsvis,

att något bevis om utmätningen icke expedieras i de fall, då utmätningen

försiggått utan att vare sig gäldenären eller hans make, husfolk

eller annan, som har egendomen i sin vård eller besittning, varit tillstädes.

Nar utmätningsbevis skall överlämnas till någon, som av utmätningsmannen

tillsagts att närvara i gäldenärens ställe, föreligger heller icke alltid tillräcklig

säkerhet för att gäldenären verkligen får del av utmätningsbeviset.

Gäldenären har givetvis regelmässigt stort intresse av att snabbt och säkert

få kännedom om den verkställda förrättningen och dess resultat. Särskilt

om man — såsom förut föreslagits — uppmjukar formföreskrifterna för gäldenärens

underrättande om förestående utmätning, är det angeläget att söka

bättre än för närvarande tillgodose detta intresse. Lagberedningen har i sådant

syfte föreslagit, att skyldighet att genom utmätningsbevis underrätta

gäldenären om skedd utmätning skall föreligga oberoende av om gäldenären

är tillstädes vid förrättningen eller icke. Är han närvarande, skall beviset

enligt förslaget liksom i gällande rätt genast överlämnas till honom. I annat

fall skall jämlikt förslaget utmätningsbevis senast nästa söckendag sändas

till gäldenären med posten eller lämnas honom på annat lämpligt sätt.

Den som av utmätningsman tillsagts att i gäldenärens frånvaro övervara

förx-ättningen föreslås dessutom skola erhålla ett exemplar av utmätningsbeviset

med anmodan att underrätta gäldenären därom. Förslaget, som allmänt

godtagits av remissorganen och lämnats utan erinran av lagrådet, innebär

en önskvärd förstärkning av rättsskyddet på förevarande område. Jagvill

därför förorda, att förslaget genomföres. Likaledes kan jag biträda lagberedningens

förslag därom att protokoll över utmätning eller utmätningsförsök

skall, om gäldenär eller borgenär det begär, tillhandahållas honom

utan dröjsmål. Reglerna om expediering av utmätningsbevis och tillhandahållande

av protokoll torde böra gälla även vid utmätning för skattefordran

eller annan offentligrättslig fordran.

Närmare bestämmelser om vad utmätningsbevis skall innehålla och hur

det skall överbringas till gäldenären torde med stöd av den föreslagna 12 §

UL kunna meddelas i administrativ ordning. Förslag till dylika bestämmelser

har framlagts av lagberedningen (bet. s. 152). Utan att nu i detalj taga

ståndpunkt till detta förslag vill jag framhålla, att det förefaller angeläget

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

att i utmätningsbevis intaga — förutom sådana uppgifter som borgenärens

namn, exekutionstitelns art och fordringens storlek — uppgift om vad som

blivit utmätt och vad gäldenären har att iakttaga, om han vill klaga hos

överexekutor. Vad angår sättet att överbringa beviset till gäldenär, som ej

är tillstädes vid förrättningen, vill det synas som om mycket talade för att

normalt sända beviset i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Detta

utesluter emellertid icke, att formlig delgivning kan få tillgripas i vissa fall.

4. Interimistiska åtgärder

Gällande rätt. I anslutning till regeln i 59 § 1 mom. UL, att gäldenären

för att utmätning skall få ske — skall vara antingen på förhand underrättad

eller också vid förrättningen närvarande, meddelas i 2 mom. av samma

paragraf en bestämmelse om rätt för utmätningsman att föranstalta om

interimistiska åtgärder för att säkerställa utmätning, som icke omedelbart

kan genomföras. Enligt denna bestämmelse äger utmätningsmannen, därest

utmätningen icke genast kan företagas och fara föreligger för att godset

under tiden stickes ur vägen, låta hålla vård över godset, till dess utmätning

kan ske. Bestämmelsens innebörd är icke alldeles klar. Tvekan har

sålunda yppats huruvida vårdhållningsinstitutet är begränsat till fall, där

det enbart är gäldenärens frånvaro som hindrar utmätningen, eller har ett

vidsträcktare tillämpningsområde. Lagen förutsätter, att vårdhållning kan

draga särskilda kostnader. Som villkor för vårdhållning har nämligen

i 59 § 2 mom. uppställts, att borgenären förskjuter nödig kostnad.

Lagberedningen framhåller, att genomförandet av utmätning kan möta

hinder av olika slag. Utmätningsmannen har t. ex. att ex officio pröva,

om hinder mot utmätning av viss egendom föreligger med hänsyn till reglerna

om utmätningsordning och om gäldenärens beneficium. Beträffande

sådana invändningar från gäldenärens sida som påstående att betalning

erlagts eller att han har kvittningsgill motfordran är gäldenären i regel

bevisskyldig. Gäldenären kan givetvis icke alltid vara beredd att genast

styrka sådan invändning, och enligt beredningens mening kan det vara

rimligt att han får visst rådrum för sådant ändamål. Ibland är det tveksamt

— framhåller beredningen vidare — om gäldenären är rätt ägare till

egendom som påträffas eller anvisas av borgenären för utmätning. Gäldenären

påstår t. ex., att uppgiven fordran hos tredje man är överlåten. Närmare

upplysningar kan då böra inhämtas innan utmätning lämpligen böi

äga rum. Även andra anledningar till uppskov kan förekomma. Så kan

det, om utmätning ifrågasättes av egendom på annan ort än där gäldenären

är bosatt, erfordras att utmätningsmannen i gäldenärens hemort höres om

dennes personliga och ekonomiska förhållanden. Besked härom kan givetvis

mera sällan lämnas på stående fot.

Enligt beredningens mening bör man visserligen eftersträva, att utmätningsmannen

ej skall behöva göra mer än ett enda besök hos gäldenären för

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

att genomföra sökt utmätning. Om berättigad tvekan föreligger, bör utmätning

emellertid ej utan vidare äga rum. Tydligt är, att utmätningsmannen

1 sadana fall utan att åsidosätta borgenärens intresse lättare kan medge

“PPsk°v> om det «nnes möjlighet att vidtaga någon interimistisk åtgärd.

UL finnes som förut nämnts ej annat stadgande om sådan åtgärd än 59 §

2 inom., enligt vilket utmätningsmannen kan taga vård om lös egendom,

nar fara föreligger att den stickes ur vägen. Beredningen föreslår, att i

låga om lös egendom även andra interimistiska åtgärder skall stå till buds.

Förslaget ansluter på denna punkt till de bestämmelser som i 74 § och 75 §

2 mom. meddelas om utmätnings genomförande. Enligt 1 mom. av 60 a §

1 försla8et ska11 sålunda som interimistiska åtgärder kunna ifrågakomma

saväl fysiska åtgärder beträffande lös egendom som meddelandet av rättsliga

förbud. Alla sådana åtgärder som kan betecknas såsom vård om egendomen

kan användas i det förra hänseendet. Sålunda kan — framhåller

beredningen t. ex. en bil, en bankbok eller ett skuldebrev omhändertagas

I fråga om lösa saker som ej lämpligen kan föras från platsen bör vården

taga sig uttryck i att utmätningsmannen lämnar erforderliga föreskrifter

om egendomens förvaring och förser den med tjänstemärken. Vad angår

forbud av den typ som avses i 74 § och 75 § 2 mom. påpekar beredningen,

att lagrummen förutsätter att utmätning redan skett och att förbuden sålunda

skall skydda den, till vilken på grund av utmätningen gäldenärens

ratt kan komma att övergå. I de fall som avses i 60 a g i förslaget har någon

utmätning ännu ej skett. En motsvarande tillämpning av förbud i de fall

som avses i 60 a § förutsätter därför enligt beredningens mening eu något

andrad avfattning av förbudet, vilket ju skall skydda utmätningssökanden

pa ett tidigare stadium än 74 § och 75 § 2 inom., liksom den till vilken rättigheten

efter den åsyftade utmätningen kan komma att övergå.

I 1 mom. angives såsom en konsekvens av vidtagen interimistisk åtgärd,

att darav följer förbud för gäldenären att till men för utmätningssökanden

forfoga over egendomen. Beredningen framhåller, att överträdelse av förbudet

är straffbelagd enligt 10 kap. 12 § SL. Om åtgärden måste självfallet

besked lämnas gäldenären.

Beredningen påpekar, att beneficiumreglerna bör iakttagas även när del

gäller interimistisk åtgärd som är avsedd att säkerställa senare utmätning.

Om åtgärden just påkallas av att utredning i detta hänseende måste införskaffas

från utmätningsmannen i gäldenärens hemvist, ligger det emellertid

enligt beredningens mening i sakens natur, att tillämpningen av nämnda

regler i viss grad får suspenderas till dess utredningen inkommit.

Det är icke beredningens avsikt, att interimistisk åtgärd skall få bestå

under längre tid. Förfarandet bör så snart som möjligt avslutas med utmätning

av egendomen, om denna åtgärd finnes lagligen grundad. Som

huvudregel beträffande tiden för åtgärdens bestånd föreslår beredningen i

2 mom. av 60 a §, att åtgärden ej skall få upprätthållas längre än som

oundgängligen erfordras. Om utmätning ej följt inom två veckor, skall åtgärden

enligt förslaget hävas. Tydligt är — framhåller beredningen — att

om tredje man framträder och visar sig vara behörig innehavare av ford
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

113

rån eller rättighet som omfattats av meddelat förbud, utmätningsmannen

skall omedelbart häva förbudet.

Såsom 3 mom. i 60 a § upptager förslaget stadgande, att kostnaden för åtgärden

skall förskjutas av borgenären, om utmätningsmannen begär det.

Beredningen anser, att interimistisk åtgärd kan vara särskilt påkallad, när

ansökan inkommer till utmätningsman som ej är behörig och saken är

brådskande. En bestämmelse om detta fall har upptagits i 56 § 3 mom. Beträffande

åtgärder som står till buds hänvisar bestämmelsen endast till 60

a §. Sedan åtgärd vidtagits, skall målet omedelbart överlämnas till behörig

utmätningsman. Det ankommer därefter på denne att handlägga frågan om

åtgärdens hävande eller bestånd. Särskild föreskrift härom har beredningen

icke ansett erforderlig.

Beredningen understryker, att stadgandet i 56 § 3 mom. givetvis kan tilllämpas

även när utmätningsmannen ej är beredd att avvisa målet men är

oviss, huruvida han enligt reglerna om den lokala kompetensen är behörig

eller ej.

Enligt beredningens mening föreligger det stundom behov att säkerställa

även kvarstad genom interimistisk åtgärd. Beredningen föreslår därför, att

reglerna i 60 a § skall äga motsvarande tillämpning med avseende å verkställighet

av kvarstad (183 § UL).

Remissyttrandena. Endast ett mindre antal remissinstanser har närmare

berört förslaget i förevarande del. Det stora flertalet har lämnat det helt

utan erinran.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, att vad lagberedningen

härvidlag föreslår torde väsentligt öka utsökningsförfarandets

smidighet och slagkraft. Enligt styrelsens mening har bestämmelserna fått

sådan utformning att varken gäldenärens eller tredje mans intressen åsidosättes

i nämnvärd grad.

Föreningen Sveriges stadsfogdar har sig bekant, att vissa utmätningsmän

givit vårdhållningsinstitutet i 59 § 2 mom. UL en vidgad tillämpning i det

att man — särskilt då det varit ovisst, huruvida en tillgång skulle utmätas

som kontanta penningar eller som fordran — »hållit vård» över tillgången,

innebärande bl. a. att sekundogäldenären erhållit ett utgivningsförbud.

Man har således använt vårdhållningsinstitutet som en säkerhetsåtgärd i

fall, då gäldenären icke varit underrättad. Föreningens styrelse och flertalet

av föreningens medlemmar har emellertid ansett det felaktigt att förfara på

detta sätt. Med hänsyn till att förfarandet i åtskilliga fall visat sig vara effektivt

för att säkerställa en gäldenärs tillgång så att den sedermera kunnat

utmätas, har föreningen ej något att erinra mot att föreliggande förslag genomföres.

Förste stadsfogden i Göteborg anser, att det vore en praktisk förenkling,

om den interimistiska åtgärden förföll efter utgången av två veckor utan att

behöva hävas genom särskilt beslut. Han anför.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

Redan vid »vårdtagningen» skulle då i underrättelsen till gäldenären eller

förbudet till tredje man kunna intagas t. ex. »Vårdtagningen förfaller den

29 september 1963 om icke dessförinnan utmätning sker eller annorlunda

förordnas». I de flesta fall kommer säkert »vårdtagningar» liksom utmätningar

att resultera i uppgörelser med borgenärerna, som återkallar eller

meddelar anstånd. Vid en återkallelse går gjord utmätning åter, men något

beslut härom meddelas icke annat än efter ansökan.

Förste stadsfogden i Norrköping menar, att två veckor är för kort tid, om

gäldenären vistas på annan ort och underrättelse om sökt utmätning skall

delgivas honom efter den interimistiska åtgärden. Han föreslår därför, alt tiden

förlängs till fyra veckor.

Lagrådet har lämnat förslaget i förevarande delar utan erinran.

Departementschefen. Ehuru frågan, huruvida utmätning skall komma till

stånd eller icke, i så stor utsträckning som möjligt bör avgöras redan vid

första förrättningstillfället, är det likväl icke alltid lämpligt att så förfara.

Frågor, som kan vara vanskliga att avgöra på stående fot, uppkommer ej

sällan i utmätningsmål. Det kan t. ex. vara tveksamt, om viss egendom tillhör

gäldenären eller eljest är tillgänglig för utmätning eller om gäldenären

betalt skulden eller har kvittningsgill motfordran. Då saken i ett eller annat

hänseende är tveksam och anledning förekommer, att större klarhet kan

vinnas genom ett uppskov, bör sådant kunna komma till stånd. Emellertid

kan ett uppskov ha sina risker för borgenären, framför allt såtillvida att

egendom under mellantiden kan göras oåtkomlig för utmätning. Om man

bortser från stadgandet i 59 § 2 mom. UL, vilket allenast torde ha begränsad

x’äckvidd, ställer utsökningslagen för närvarande icke några medel till förfogande

för att i hithörande situationer säkerställa en eventuell framtida utmätning.

Detta är enligt min mening en brist. Lika med lagberedningen anser

jag därför, att om utmätning av lös egendom icke genast kan företagas,

det bör tillkomma utmätningsmannen att då så erfordras vidtaga interimistiska

åtgärder till säkerställande av utmätningen. Härigenom kan förhastade

utmätningsbeslut förebyggas utan att borgenärens rätt i alltför hög

grad eftersättes. Såsom lagberedningen funnit, bör de interimistiska åtgärderna

så nära som möjligt korrespondera med de åtgärder, varigenom beslutad

utmätning tryggas. Utmätningsmannen bör alltså i avbidan på beslut

i utmätningsfrågan kunna taga vård om lös egendom eller meddela förbud

motsvarande de i 74 § och 75 § 2 mom. UL angivna. Interimistisk åtgärd

bör i överensstämmelse med lagberedningens förslag få till konsekvens, att

gäldenären blir vid ansvar, som anges i 10 kap. 12 § strafflagen, förbjuden

att förfoga över egendomen till men för borgenären. Med hänsyn bl. a. härtill

bör gäldenären skyndsamt underrättas om åtgärden.

Det ligger i sakens natur att interimistisk åtgärd icke bör få äga bestånd

längre än som oundgängligen erfordras. Jag delar lagberedningens uppfattning,

att åtgärden icke bör bestå längre än två veckor. Har utmätning icke

följt inom denna tid, skall alltså åtgärden hävas.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

115

Liksom lagberedningen anser jag det böra åligga borgenären att förskjuta

eventuell kostnad för interimistisk åtgärd, därest utmätningsmannen det

begär.

Regler i enlighet med vad nu sagts föreslås upptagna i 60 a § UL.

Befogenhet att föranstalta om interimistisk åtgärd bör emellanåt tillkomma

även annan utmätningsman än den, som är behörig att pröva utmätningsmålet.

Har detta anhängiggjorts hos utmätningsman, som saknar lokal

kompetens att pröva utmätningsfrågan, bör denne i brådskande fall likväl

äga att, med överlämnande av målet till behörig utmätningsman, föranstalta

om interimistisk åtgärd. Det stadgande härom, som lagberedningen

föreslagit i 56 § 3 mom. UL, kan jag alltså godtaga. Sedan målet överlämnats

till behörig utmätningsman, ankommer det uppenbarligen på denne att

handlägga frågan om åtgärdens bestånd.

Såsom lagberedningen förordat, bör reglerna i 60 a § UL äga motsvarande

tillämpning i kvarstadsmål. Jag föreslår därför en bestämmelse härom i

183 § UL.

5. Rättelse av utmätning

Gällande rätt. Den som vill påkalla rättelse av verkställd utmätning är i

regel hänvisad att klaga hos överexekutor. Innan utmätt egendom sålts,

kan utmätningsmannen emellertid med sökandens medgivande låta förfarandet

återgå eller ändra redan verkställd åtgärd till gäldenärens fördel.

Enligt uppgift förekommer det, att en utmätningsman som inser att fel

begåtts utverkar sökandens tillstånd att rätta felet.

Vid utmätning för skatter, allmänna avgifter och böter synes det icke

vara ovanligt, att utmätningsmannen själv rättar sina åtgärder till gäldenärens

fördel. Han torde då handla i den uppfattningen att han som indrivningsmyndighet

är representant för staten-borgenären.

Enligt 8 § InfL äger utmätningsman jämka de i ett införselbeslut meddelade

bestämmelserna, om anledning därtill yppas. I regel ges jämkningsbeslutet

på hemställan av part, men utmätningsmannen kan ex officio besluta

om jämkning, t. o. m. utan att höra parterna. Jämkningsinstitutet är

främst avsett att användas vid ändrade faktiska förhållanden, men något

hinder för utmätningsmannen att jämka ett införselbeslut därför att det

vid sin tillkomst grundats på felaktiga uppgifter om förhållandena anses

icke föreligga.

Domstol har enligt 17 kap. 15 § (jfr 30 kap. 13 §) RB en strängt begränsad

befogenhet att själv rätta dom eller beslut. Finner rätten på grund av

anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräkning

eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall

den meddela beslut om rättelse, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra

sig. Eu analogisk tillämpning av denna bestämmelse torde ofta vara befogad

beträffande utsökningsmyndigheterna och deras avgöranden.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

I de vanliga förvaltningsmyndigheternas verksamhet finnes i viss utsträckning

möjlighet till självrättelse. Även inom förvaltningen anses dock

gälla, att ett beslut, som skapat en rättighet eller liknande anspråk för enskild

person, i regel icke kan rättas utan dennes medgivande, ehuru åtskilliga

undantag härifrån förekommer.

Lagberedningen finner det ur flera synpunkter otillfredsställande, att utmätningsmannen

ej skall kunna rätta misstag utan borgenärens medverkan.

För att utmätningsförfarandet ej skall bli för omständligt bör utmätningsmannen

kunna handla medan han är på platsen, men det är enligt

beredningens mening för alla parter till fördel om, i händelse av misstag,

rättelse kan ske utan större omgång. Beredningen framhåller, att möjlighet

alt vidtaga interimistisk åtgärd visserligen öppnas genom 60 a § i förslaget

men att sådan åtgärd lätt medför dubbelarbete och ej ger samma skydd

som utmätning. Om gäldenären t. ex. uppger att egendom är köpt på avbetalning

med äganderättsförbehåll men ej kan förebringa någon bevisning

därom, är det mest praktiskt att — om ej annat finns att taga

egendomen genast utmätes. Därefter kan utmätningsmannen taga förbindelse

med uppgiven avbetalningssäljare och uppmana honom att styrka sin

rätt. Om denne inkommer med vederbörligt kontrakt inom en kortare frist,

bör utmätningsmannen kunna låta utmätningen gå åter. När tredje mannen,

såsom nu är fallet, måste klaga hos överexekutor för att komma till

sin uppenbara rätt, medför detta onödigt besvär både för honom själv och

för utsökningsmyndigheterna.

Beredningen erinrar om att utmätning i stor omfattning verkställes av

domsverkställare och, när det gäller uttagande av skatter, böter eller liknande,

även av exekutionsbiträden. Enligt beredningens mening bör utmätningsmannen

kunna rätta misstag som hans medhjälpare begått. Däremot bör

domsverkställare eller exekutionsbiträde ej själv få vidtaga rättelse. Denna

kompetensbegränsning finner beredningen kunna intagas i de administrativa

författningarna om domsverkställare och exekutionsbiträden.

Beredningen anser, att sådan befogenhet att rätta verkställd utmätning

som här avses åtminstone tills vidare ej bör gälla annat än när lös egendom

utmätts. I fråga om fast egendom är det mera sällan som direkta misstag

kan begås, och beträffande möjligheterna för tredje man att tillvarataga

och styrka sin rätt är särskilda bestämmelser meddelade i 82 § UL.

Beredningen framhåller, att huvudfallet, då ändring aktualiseras, är att

tredje man framställt anspråk som avses i 69 § UL, d. v. s. om bättre rätt

till godset. Det kan emellertid även tänkas andra fall, då det efteråt befinnes

att utmätning ej bort äga rum. Man får sålunda räkna med att utmätning

ibland sker av egendom som på grund av villkor eller särskild bestämmelse

ej kan överlåtas och alltså ej heller bort utmätas. Vidare kan

tänkas, att utmätning någon gång kan äga rum i strid mot beneficiumreglerna

eller utmätningsordningen.

Beredningen föreslår i 77 § 2 mom. UL en regel om generell befogenhet

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år WG3

för utmätningsman att föranstalta om rättelse, därest han på grund a\

anspråk som i 69 § UL sägs eller eljest finner att egendomen ej bort utmätas.

Lydelsen syftar närmast på det fallet att utmätningsmannen finner

att utmätning över huvud ej bort ske, men beredningen avser, att den skall

innefatta jämväl det fallet att utmätning ej bort ske villkorslöst utan att

tredje man bort erhålla hänvisning att stämma till domstol om bättre rätt

till egendomen. Detta har ej ansetts behöva särskilt utmärkas. Talan skall i

sådant fall liksom eljest väckas inom en månad från det hänvisningen gavs.

Beträffande förfarandet bör enligt beredningens mening gälla, att borgenären,

där så kan ske, beredes tillfälle att yttra sig. Beredningen påpekar,

att borgenären visserligen i allmänhet ej har kännedom om vad som försiggått

vid utmätningsförrättningen och att det fördenskull kunde ifrågasättas,

huruvida anledning finns att höra honom. Det bör emellertid förebyggas,

att utmätningsmannen utan tillräckliga skäl ryggar en redan verkställd

åtgärd. Borgenärens hörande utgör en kontroll i detta hänseende. I

sådana fall då borgenären icke är anträffbar anser beredningen dock hinder

ej böra möta att vidtaga rättelse.

Beredningen framhåller, att det ej bör få förekomma att utmätningsmannen

vidtager rättelse efter någon längre tid. Enligt förslaget begränsas

tiden till två veckor från det förrättningen ägde rum. Bestämmelsen bör

jämföras med vad beredningen föreslår under 201 § UL. Tiden för klagan

til! överexekutor föreslås där utsträckt till tre veckor från det gäldenär

eller borgenär erhöll del av utmätningsbevis eller protokoll. Om rättelse

ej vinnes hos utmätningsmannen, står sålunda minst en vecka öppen för

klagan till överexekutor. För tredje man är tiden för klagan till överexekutor

obegränsad.

Om rättelse vidtages, bör det enligt beredningens mening åligga utmätningsmannen

att genast underrätta dem, vilkas rätt är i fråga. En bestämmelse

härom föreslås i 77 § 3 mom. UL. Det är främst borgenären och tredje

man som här åsyftas, men även gäldenären bör erhålla meddelande om vad

som inträffat. Beredningen har icke ansett erforderligt att föreslå någon

särskild föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen att till den som

begärt rättelse lämna något meddelande om att någon sådan ej skett. Enligt

beredningens mening ligger det emellertid i sakens natur, att utmätningsmannen

bör besvara allvarligt menade framställningar.

Beredningen påpekar, att det kan inträffa att framställning göres hos

utmätningsmannen om rättelse samtidigt som klagan föres hos överexekutor.

Om utmätningsmannen känner till sistnämnda klagan, skall lian

enligt förslaget underrätta överexekutor om vidtagen rättelse. Någon särskild

efterforskningsplikt bar ej stadgats. I allmänhet gar klagomål hos

överexekutor på remiss till utmätningsmannen, och risken för förbiseende

är även av andra skäl ringa. Beredningen åberopar i detta sammanhang, att

UL ej innehåller några bestämmelser om underrättelse till överexekutor när

utmätning av andra anledningar går åter och att detta ej veterligen föranlett

praktiska olägenheter.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Som en följdändring med anledning av de nya bestämmelserna i 77 § 2

och 3 mom. UL föreslår beredningen, att de nu i 69 § meddelade föreskrifterna

om det fall att tredje man först efter utmätningen framställer påstående

om bättre rätt till lös egendom flyttas till 77 § UL och där placeras i

4 mom. Detta mom. i förslaget innehåller föreskrift, att om anspråk som i

69 § UL sägs framställes efter utmätningen, detta förhållande — om ej

rättelse sker enligt 2 mom. — icke skall utgöra hinder mot försäljning, med

mindre överexekutor förordnar annorlunda. Vidare stadgas, att om sannolika

skäl för anspråket förebringas hos överexekutor, denne skall hänvisa

klaganden att väcka talan vid domstol enligt vad i 69 § UL stadgas. Reglerna

i nämnda paragraf om behörig domstol, om tid för talans väckande

— en månad från det hänvisningen gavs — om skyldighet att instämma

såväl borgenär som gäldenär samt om äventyret, därest vad nu sagts försummas,

blir alltså tillämpliga. Överexekutor har att i hänvisningen erinra

klaganden om vad han har att iakttaga. En uttrycklig föreskrift har upptagits

om tillämpning av vad 69 § UL stadgar rörande verkan av hänvisningsbeslut.

Egendomen får alltså icke säljas förrän tvisten prövats eller

tiden för talans väckande utgått.

Slutligen påpekar lagberedningen, att de nya bestämmelserna i 77 § UL ej

avses skola inverka på den befogenhet som må tillkomma utmätningsman

att, med analogisk tillämpning av 17 kap. 15 § RB, rätta skrivfel och dylikt.

Remissyttrandena. Förslaget om befogenhet för utmätningsman att själv

föranstalta om rättelse av verkställd utmätning har mottagits med allmän

uppskattning. Mot ett par detaljer har dock kritik framförts från några

håll, och en remissmyndighet ställer sig i princip tveksam till lämpligheten

av det föreslagna institutet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker, att det givetvis kommer att

vara till fördel för både borgenär och överexekutor om besvärsförfarandet

kan undvikas i fall då etter utmätning framkommer omständighet som

uppenbarligen bör medföra ändring av utmätningen.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att beredningens

förslag innebär en väsentlig ökning av utmätningsförfarandets smidighet

och att det fyller ett länge känt behov.

Föreningen Sveriges stadsfogdar lämnar förslaget utan erinran men framhåller

— vad beträffar utmätning för skatter, böter o. 1. — att de föreslagna

bestämmelserna icke torde innebära ändring i utmätningsmannens möjligheter

att som representant för staten-borgenären ändra eller återkalla verkställd

utmätning.

Svenska exekutionsmännens riksförbund finner förslaget välbetänkt. Då

emellertid domsverkställare och exekutionsbiträde, som på utmätningsmans

uppdrag förrättar utmätning, torde vara att jämställa med utmätningsman,

ifrågasätter förbundet om icke domsverkställare och exekutionsbiträde bör

tillerkännas befogenhet att rätta verkställd utmätning i de fall då det inom

kort tid, t. ex. innan utmätningsprotokoll överlämnats till utmätningsman
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

119

nen, styrkes att det utmätta icke tillhör gäldenären. Ett sådant förfaringssätt

skulle enligt förbundets mening eliminera en del onödigt arbete särskilt

inom sådana distrikt där utmätningsmannen och förrättningsmannen

är stationerade på olika orter.

Länsstyrelsen i Västernorrlancls län understryker vikten av att alla framställningar

om rättelse skyndsamt besvaras och framhåller därvid, att det

eljest kan inträffa att vederbörande i väntan på rättelse försitter tiden för

klagan hos överexekutor. I samma riktning uttalar sig också Svenska företagares

riksförbund.

Några enskilda utmätningsmän anser, att den föreslagna tidsfristen av

två veckor är för kort. Stadsfogden i Sundsvall föreslår sålunda, att den

skall utsträckas till tre veckor. Förste stadsfogden i Norrköping menar, att

det avgörande hör vara att begäran om rättelse inkommer till utmätningsmannen

inom två veckor från det förrättningen ägde rum samt att man

skulle kunna överväga att helt borttaga tidsfristen för det fall att rättelse

begäres av tredje man. Andre stadsfogden i Malmö gör däremot gällande,

att tvåveckorsfristen för gäldenär bör räknas på samma sätt som klagotiden

enligt 201 § i förslaget eller sålunda från den dag, då gäldenären fick del

av protokoll eller utmätningsbevis.

Även Svenska företagares riksförbund anser tiden för snävt tilltagen. Enligt

förbundets mening bör den utsträckas till tre veckor för att avbetalningssäljare

skall få tillfälle att göra sin rätt gällande.

Några remissinstanser har kritiserat föreskriften att borgenären, där så

kan ske, skall före rättelsen beredas tillfälle att yttra sig. De anser i huvudsak,

att bestämmelsen såsom onödig och opraktisk bör slopas. Till denna

grupp bör överexekutor och förste stadsfogden i Malmö, stadsfogden i Luleå

och Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Den remissmyndighet som ställer sig tveksam till lämpligheten av institutet

rättelse av utmätning är överexekutor i Norrköping. Han framhåller

till en början, att det här icke är fråga om rättelse av en av förbiseende

tillkommen mindre oriktighet utan om en materiell ändring ända därhän

att ett meddelat beslut helt upphäves, alltså om ett nytt rättsmedel. Införandet

av detta rättsmedel skulle otvivelakigt vara förenat med vissa fördelar.

Emellertid bar han bland annat följande att invända:

Omgången skulle knappast bli mindre än med klagan till överexekutor.

I många fall skulle utmätningsmannen ej medhinna att, om rättelse är påkallad,

meddela beslut därom inom två veckor. Rättsmedlets införande skulle

i realiteten innebära, att mellan utmätningsmannens prövning vid förrättningen

och överexekutors prövning inskjutes eu omprövning av utmätningsmannen

själv. Det kan då befaras, att utmätningsmannens första prövning

kommer att uppfattas som endast preliminär och verkligen också får

karaktären av ett preliminärt avgörande. En sådan syn skymtar i lagberedningens

eget skrivsätt, då det---säges vara mest praktiskt, att egen
domen

genast utmätes, och tillägges, att utmätningsmannen därefter kan

taga förbindelse med uppgiven avbetalningssäljare och uppmana honom att

styrka sin rätt. Det förefaller, som om det i en dylik situation är mest naturligt,

att utmätningsmannen, om han nu skall ta initiativ för införskaf
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

lande av utredning, gör detta, innan han avslutar förrättningen, och i avbidan

härpå med användande av den föreslagna möjligheten till interimistisk

åtgärd tager vård om egendomen.

Vidare ifrågasätter överexekutor, om ej gäldenären behöver en förlängning

av klagotiden för det fall att han begärt rättelse men fått avslag. Han

anser också, att en särskild föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen

att lämna underrättelse om avslag på framställning om rättelse är lika behövlig

som föreskriften om underrättelser rörande vidtagen åtgärd.

Lagrådet anser, att föreskrifterna om det fall att tredje man framställer

ansprak pa egendom först efter utmätningen har så nära samband med

innehållet i övrigt i 69 §, att de åtminstone vid ifrågavarande partiella reform

bör få kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för det fall att rättelse sker

kan enligt lagrådets mening införas i 69 § 1 mom. såsom en andra punkt.

Departementschefen. I 69 g UL stadgas, att om tredje man påstår sig vara

ägare till lös egendom, som finnes i gäldenärens bo, men icke genast kan

visa sin rätt, hans anspråk icke utgör hinder för att utmäta egendomen.

Även bortsett från denna situation förhåller det sig så, att utmätningsmannen

till undvikande av ett alltför tungrott förfarande ofta har att taga ställning

till utmätningsfrågan, medan han befinner sig på förrättningsplatsen,

och förty grunda sitt avgörande på den utredning, som då finnes till hands.

Med en dylik av effektivitetshänsyn förestavad ordning kan det svårligen

undvikas, att egendom emellanåt tages i mät, ehuru den enligt vad senare

tillkommen utredning visar eller eljest i efterhand kan konstateras rätteligen

icke bort utmätas. Så mycket mera angeläget ter det sig, att möjlighet

finnes att snabbt och utan onödiga formaliteter få rättelse till stånd, där

misstag förelupit. För närvarande är den som vill påkalla rättelse, vare sig

fråga är om gäldenären själv eller en tredje man, vars egendom kommit

att tagas i mät för annans gäld, hänvisad att klaga hos överexekutor, i vart

fall om icke borgenärens tillstånd att rätta felet kan anses föreligga. Lagberedningen

har, såvitt angår utmätt lös egendom, föreslagit, att befogenhet

införes för utmätningsman att även utan borgenärs samtycke själv föranstalta

om rättelse, när han på grund av äganderättsanspråk från tredje

mans sida eller eljest finner, att egendomen eller del därav icke bort utmätas.

Vad lagberedningen sålunda föreslagit har i många remissyttranden

hälsats med tillfredsställelse och ansetts fylla ett länge känt behov. Även

lagrådet har lämnat det föreslagna självrättelseinstitutet utan erinran. Tydligt

är också, att man med den föreslagna anordningen öppnar en enklare,

snabbare och bekvämare väg att nå rättelse än vad besvärsinstitutet erbjuder.

Jag kan därför tillstyrka, att utmätningsman erhåller den föreslagna

befogenheten. Det kan förtjäna framhållas, att självrättelseinstitutet givetvis

icke är avsett för andra fall än då det står utom tvivel, att utmätningen

blivit felaktig.

Självrättelse bör icke få ske någon längre tid efter förrättningen. Lag
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition, nr 52 år 1963

121

beredningen har föreslagit, att tiden begränsas till två veckor. Denna tid

anser jag lämpligt avvägd. I ett följande avsnitt kommer jag att föreslå att

tiden för klagan till överexekutor utsträckes till tre veckor från det gäldenär

eller borgenär erhöll del av utmätningsbevis eller protokoll. Om rättelse

ej vinnes hos utmätningsman, kommer följaktligen minst en vecka att

stå till förfogande för klagan till överexekutor.

Såsom lagberedningen förordat, bör borgenären om möjligt få tillfälle att

yttra sig, innan rättelse sker. Därmed vinnes större säkerhet för att verkställd

utmätning icke av utmätningsman rubbas utan att förutsättningar

härför verkligen föreligger. Om vidtagen rättelse bör utmätningsmannen

genast underrätta dem, som beröres av saken. Har talan mot utmätningsbeslutet

fullföljts till överexekutor, bör jämväl denne underrättas om vidtagen

rättelse. Det ligger i sakens natur, att utmätningsmannen, om rättelse

trots därom gjord framställning icke sker, skyndsamt bör härom underrätta

den som påkallat rättelse.

Reglerna om självrättelse kan, såsom lagberedningen förordat, lämpligen

upptagas som 2 och 3 mom. i 77 § UL. I anslutning härtill bör bestämmelsen

om förmånsrätt i 77 § UL undergå en viss jämkning med tanke på det

fall, att utmätningen genom självrättelse eller eljest går åter eller undanröjes.

Lagberedningen har föreslagit, att de nu i 69 § UL upptagna reglerna om

det fall att tredje man efter utmätningen framställer anspråk på äganderätt

till utmätt gods flyttas till 77 § UL. Såsom lagrådet funnit, torde emellertid

dessa regler med hänsyn till sitt nära samband med 69 § i övrigt böra

kvarstå i denna paragraf. Förbehåll för det fall att rättelse sker kan, såsom

lagrådet anmärkt, lämpligen införas i 69 § UL.

6. Tidsfrister i mål om utmätning m. m.

Gällande rätt. Lagbestämmelser om tid, inom vilken utsökningsåtgärd

skall företagas, finns endast i fråga om utmätningsförfarandet. De är i regel

förenade med stadganden om särskilt ansvar för utmätningsman, som

överskrider sådan frist.

Den grundläggande bestämmelsen meddelas i 162 § UL. Enligt denna

skall utmätning och, om lös egendom av vanligt slag tages i mät, även försäljningen

därav vara verkställd inom två månader sedan landsfiskal och

inom en månad sedan stadsfogde mottagit fullständiga handlingar i målet.

Utmätes fartyg, gods i fartyg eller gods i luftfartyg eller skall utmätt fordran

eller rättighet säljas, skall enligt 163 § försäljningen med visst undantag

ha skett på landet inom tre månader och i stad inom två månader,

allt räknat från nyss angiven tidpunkt. Avser utmätningen fast egendom,

luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant fartyg eller, på landet, fartyg

som sägs i 94 §, gäller däremot ej några direkta regler angående den tid

inom vilken realisation skall äga rum. Utmätningsmannen, som i dessa fall

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

icke är auktionsförrättare, skall enligt 165 § vidtaga alla på honom ankommande

åtgärder så skyndsamt att försäljningen av det utmätta ej genom

hans förvållande fördröjes utöver närmare angivna tidsfrister, i fråga

om fast egendom på landet fyra månader och eljest tre månader. I dessa

fall gäller ej heller någon särskild ansvarighetsregel för utmätningsmannen.

Gör han sig skyldig till försummelse, kan han bli ersättningsskyldig

endast enligt allmänna skadeståndsregler.

De särskilda ansvarighetsreglerna är alltså begränsade till de i 162 och

163 §§ behandlade fallen. Påföljden av att utmätning och försäljning icke

ägt rum inom föreskriven tid är, att utmätningsmannen själv far svara för

det belopp för vilket utmätning bort ske, i den mån han ej förmår visa att

skada icke uppkommit genom dröjsmålet. En omstridd fråga är, huruvida

en utmätningsman i fall då han iakttagit den föreskrivna fristen ändock

kan dömas till straff eller skadestånd för obehörigt dröjsmål. Å ena sidan

har gjorts gällande, att utmätningsman kan utan risk för sådan påföljd

inom fristen bestämma tiden för förrättningen. Å andra sidan har framhållits,

att det trots att uttrycklig föreskrift ej meddelats ligger i sakens

natur att utsökningsärenden skall handläggas så skyndsamt som omständigheterna

medger och deras art kräver, samt att ett obehörigt dröjsmål

därför enligt allmänna regler kan ådraga utmätningsmannen såväl straff

för tjänstefel som skadeståndsskyldighet, även om han hållit sig inom föreskriven

frist. Den som för talan om skadestånd har då naturligtvis att

styrka både att sådana omständigheter förelegat som innebär försumlighet

i tjänsteutövningen och att skada uppkommit.

Att märka är, att de i 162 och 163 §§ stadgade tidsfristerna icke är absoluta.

Om utmätningsmannen kan styrka att borgenären lämnat gäldenären

anstånd med betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött

hinder som utmätningsmannen ej kunnat förekomma, blir han fri från

ansvar. För att han skall kunna åberopa hinder som ursäkt måste han

emellertid genast ha antecknat det i sin dagbok. Anstånd och hinder medför,

att de lagstadgade fristerna förlänges.

Bestämmelserna i 162 och 163 §§ anses ej äga tillämpning vid utmätning

för skatter, böter och liknande. Utmätningsmannen kan i dessa fall efter

egen prövning låta anstå med både utmätning och utmätt egendoms försäljning

utan risk att utsättas för det speciella skadeståndsansvaret.

I § 86 UL meddelas bestämmelser om tidsfrister, som riktar sig mot

borgenären och begränsar dennes rätt att medge anstånd. Har borgenär

som sökt utmätning lämnat gäldenären anstånd med betalningen, får målet

ej därigenom uppehållas utöver sex månader från den dag, då utmätningsmannen

mottog fullständiga handlingar. Fortfar anståndet vid utgången

av denna tidsfrist, är ansökningen förfallen, och verkställd utmätning

går åter. Dessa bestämmelser avser, liksom 162 och 163 §§, både själva

utmätningen och den efterföljande realisationen. Har utmätning på grund

av anstånd, som borgenären medgivit, ej alls kommit till stånd inom sex
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

månadersfristen, är ansökningen förfallen. Om utmätning väl skett men

realisationen genom anståndet fördröjts utöver fristen, återgår utmätningen.

Ett anstånd som meddelas efter de sex månaderna anses innebära, att

ansökningen återtages. I samtliga fall är borgenären oförhindrad att omedelbart

göra en ny ansökan.

86 § 2 mom. innehåller bestämmelser, som främst tjänar syftet att hindra

att förmånsrätt för ränta å intecknad fordran skall kunna äga rum under

alltför lång tid. Bestämmelserna avser det fallet att intecknad fordran

genom domstols avgörande, vanligtvis utslag i lagsökningsmål, fastställts

till betalning ur fast egendom. Ett sådant avgörande har enligt 77 a § samma

verkan som om egendomen blivit utmätt. I 86 § 2 mom. stadgas nu,

att denna verkan förfaller om borgenären icke sist två månader efter det

avgörandet vunnit laga kraft antingen begärt försäljning av egendomen

eller ansökt om tvångsförvaltning. Och samma påföljd inträder, om borgenären

begärt sådan verkställighet men därefter lämnat gäldenären anstånd

som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes.

Bestämmelserna i 86 § tillämpas ej vid utmätning för skatter och torde

ej heller gälla vid utmätning för böter och liknande.

Beträffande hinder som medför uppskov med realisation må anmärkas

följande.

Vid försäljning av utmätt fordran eller rättighet är risken för realisationsförlust

stor, särskilt när tillgången är tvistig. I syfte att såvitt möjligt hindra

dylika förluster genomfördes år 1937 den s. k. lex Marsjö, vilken på flera

punkter ändrade ULs bestämmelser. Enligt den då tillkomna 88 b § skall

man icke omedelbart sälja utmätt penningfordran utan i första hand söka

anlita metoden att indriva fordringen hos sekundogäldenären. Ibland måste

emellertid försäljning tillgripas. Därvid kan det bli fråga om uppskov enligt

bestämmelserna i 2 mom. samma paragraf. Om fordran eller rättighet var

tvistig när utmätningen skedde — d. v. s. frågan om dess bestånd var då beroende

på särskild prövning eller avgjord genom beslut som ej vunnit laga

kraft — får det utmätta överhuvud ej säljas utan gäldenärens samtycke

förrän tvisten blivit slutligen avgjord eller borgenären ställt säkerhet för den

skada som kan tillfogas gäldenären genom försäljningen. Enligt denna regel

är alltså uppskov i vissa situationer obligatoriskt. Lagen ger emellertid

också en fakultativ uppskovsregel. Om det i andra fall på grund av förhållande

som kan antagas vara av tillfällig natur är anledning förmoda att utmätt

fordran eller rättighet skall säljas till uppenbart underpris, äger överexekutor

förordna om uppskov med försäljningen på viss tid (någon maximitid

anges ej). Behov av uppskov enligt denna regel kan föreligga t. ex.

när tvist om utmätt fordran väckts först efter utmätningen, när fordringen

förfaller först efter någon tid och när arvslott utmätts och boutredningen

ännu ej är klar.

Enligt 88 c § kan uppskov med försäljning av utmätt egendom också be
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

viljas av sociala skäl. Om gäldenären till följd av sjukdom eller arbetslöshet

eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i

betalningssvårigheter som kan antagas vara av tillfällig natur, äger överexekutor

förordna om uppskov med försäljningen på viss tid, högst sex

månader från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i målet.

Förutsättning är emellertid, att icke borgenärens rätt till betalning äventyras

eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes. Det ligger i överexekutors

hand att föreskriva villkor för uppskovet. —- En uppskovsregel, utformad

efter förebild av 88 c §, finns i 12 § AvbL. Det har där anförtrotts utmätningsmannen

att besluta i frågan.

Slutligen bör nämnas, att även andra hinder för försäljning än de här berörda

kan föreligga samt att de kan vara av både rättslig och faktisk natur.

Lagberedningen. Efter att ha erinrat om att krav på ändringar i 162, 163

och 165 §§ UL framförts från flera håll uttalar beredningen för sin del den

övertygelsen, att nuvarande regler om tidsfrister och om särskilt ansvar för

utmätningsman, som överskrider sådan frist, medför ogynnsamma verkningar

i flera hänseenden. Den stränga bundenheten vid fixa frister anser

beredningen ägnad att alltför mycket inrikta utmätningsmännen på snabbt

fullgörande av vissa formella prestanda och att motverka ett mera metodiskt

och ändamålsenligt tillvägagångssätt. Det händer ofta — fortsätter beredningen

— att någon direkt kontakt mellan utmätningsman och gäldenär icke

kommer till stånd. Som förklaring härtill anföres, att utmätningsmannen för

att iakttaga stadgad frist måste, efter det underrättelse om målet rutinmässigt

meddelats i gäldenärens hemvist, snarast möjligt inställa sig där för förrättning

och, om då ingen utmätningsbar egendom anträffas, avsluta målet.

Mera planmässiga försök att komma i förbindelse med gäldenären medhinnes

icke, ej heller grundligare efterforskningar rörande hans tillgångar. Detta

strider naturligtvis mot borgenärens intresse. Men även gäldenärens intressen

kan komma i fara. Prövningen av utmätningsordningen och beneficium

kan sålunda komma att behandlas alltför summariskt. Vidare hindras

utmätningsmannen ibland av bestämmelserna om tidsfrister att förlägga

realisationen av utmätt gods till lämplig tidpunkt. Den förlust som därigenom

kan uppkomma drabbar ej bara borgenären, när denne ej får fullt, utan

även gäldenären.

Beredningen finner därför en omläggning av det nuvarande systemet med

tidsfrister påkallad. Icke minst vill beredningen lämna utmätningsmännen

friare händer att välja tidpunkten för realisation av utmätt egendom. Däremot

anser beredningen icke lämpligt, att alla tidsfrister för utmätningsmännen

slopas.

I samband med en omläggning av tidsfristerna bör enligt beredningens mening

bestämmelserna om utmätningsmans ersättningsskyldighet utgå såsom

otidsenliga. Under senare år torde det — anför beredningen — endast i sällsynta

undantagsfall ha inträffat, att borgenär med åberopande av dessa regler

framställt skadeståndskrav mot utmätningsman. Bestämmelserna har

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

naturligtvis det oaktat haft sin betydelse. Det kan dock ej anses tillräckligt

motiverat att på detta område ha en särregel om skadeståndsansvar som saknar

motsvarighet för andra tjänstemän. Ansvaret för tjänstefel bör vara tillfyllest

i förening med den skadeståndsskyldighet som enligt allmänna regler

följer av försummelse.

Beredningens förslag i förevarande del berör 52, 86, 88 b, 88 c, 162, 163,

165, 207 och 216 §§ UL. Nya bestämmelser om tidsfrister har i förslaget

upptagits under 88 c §. Den viktigaste nyheten är, att frågan om tiden för

själva utmätningen och frågan om tiden för realisationen av det utmätta

regleras var för sig.

Beträffande tiden för själva utmätningsåtgärden föreslås

i första punkten av 88 c § 1 mom. en allmän föreskrift om att utmätningsmannen

i mål om utmätning skall skyndsamt vidtaga vad på honom

ankommer för att utmätningen skall verkställas (jfr 12 § första stycket InfL).

Som motiv härför anför beredningen följande.

I fråga om utmätningen är betydelsen av skyndsamhet uppenbar. Det gäller

att förekomma att gäldenärens tillgångar försvinner. Borgenären bör

också, med tanke på konkurrerande borgenärer, få den förmånsrätt som utmätningen

medför.

När en utmätningsansökan inkommer, har utmätningsmannen att ex officio

undersöka, om de formella förutsättningarna är för handen. Denna

prövning skall bl. a. avse, om utmätningsmannen har lokal kompetens, om

laga utmätningstitel eller annan rättsgrund för utmätning visats och om

handlingarna är fullständiga. Föreligger någon brist i de formella förutsättningarna,

bör borgenären genast underrättas. I annat fall kan värdefull tid

gå förlorad. Gäller bristen utmätningsmannens lokala kompetens, kan det

vara lämpligt att målet överlämnas direkt till behörig utmätningsman, sedan

eventuellt interimistisk åtgärd vidtagits (jfr 56 § 3 mom. i förslaget).

Som andra punkt i 88 c § 1 mom. föreslår beredningen den regeln att utmätningsförrättning

såvitt möjligt skall hållas i stad inom två veckor och

på landet inom fyra veckor från det utmätningsmannen mottog de i 54, 54 a

eller 55 § nämnda handlingarna. Beredningen framhåller, att åtgärderna för

gäldenärens underrättande kan kräva längre eller kortare tid, allt efter omständigheterna.

Enligt beredningens mening kan det svårligen föreskrivas

en absolut frist, inom vilken utmätningsförrättning skall företagas. Däremot

finner beredningen det lämpligt, att lagen anger en frist, inom vilken

utmätningsförrättning regelmässigt bör medhinnas. Som framgår av förslaget

anser beredningen fristen böra räknas från den dag, då utmätningsmannen

mottog fullständiga handlingar i målet, och med hänsyn till de olikartade

förhållandena bestämmas längre för landet än för stad. Landsfiskalerna

är i regel ej blott utmätningsmän utan också polischefer och åklagare

och har därför svårare att disponera tid för utmätningsförrättningar som

kräver resor. Vissa landsfiskaler har också mycket vidsträckta distrikt. Beredningen

understryker, att av en jämförelse med första punkten i förcva
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

rande mom. torde framgå, att fristen icke bör utnyttjas när målet är brådskande.

Å andra sidan är fristen ej ovillkorlig med hänsyn till att det kan

möta något särskilt hinder att iakttaga den. Härmed åsyftar beredningen ej,

att utmätningsmannen utan vidare skall få åberopa att hans tid ej räckt till;

vid behov får han taga initiativ till att ersättare anskaffas. Utmätningsman,

som överskrider fristen, måste städse vara beredd att redovisa skälet härtill.

Anteckning om skälet bör ske i dagboken.

Beredningen framhåller vidare att, sedan utmätningsmannen inställt sig

till förrättning, uppskov med dess företagande ej får äga rum utan fullgoda

skäl. Ett fall, när förrättning måste uppskjutas, har beredningen behandlat

i anslutning till 60 §, nämligen då gäldenären är frånvarande och

det prövas erforderligt, att han får tillfälle att yttra sig. I anslutning till

60 a § har beredningen givit exempel på vissa andra situationer, då hinder

att genast företaga utmätning, får anses föreligga. Huvudregeln skall emellertid

— anför beredningen — fortfarande vara, att ej mer än ett förrättningstillfälle

skall förekomma och att frågan om utmätning därvid skall

slutbehandlas. Uppskjutes målet, bör anledningen härtill angivas i protokollet

över förrättningen. Och även i uppskovsfallen gäller den allmänna

regeln om skyndsamhet. Målet bör alltså återupptagas till behandling så

snart förhållandena medgiver det.

Enligt beredningens mening bör borgenärens befogenhet att

lämna anstånd vidgas så, att en särskild sexmånadersfrist införes

för själva utmätningsförrättningen och en annan frist av samma längd stadgas

för realisationsförfarandet. I det förra hänseendet föreslås bestämmelser

i tredje punkten av 1 mom. i 88 c §, i det senare hänseendet i 5 mom.

Enligt vad i 1 mom. sägs skall ansökningen vara förfallen, om borgenären

lämnar anstånd med utmätningen och anståndet fortfar utöver sex månader

från det utmätningsmannen mottog handlingarna i målet.

Vad härefter angår tiden för realisationen innehåller förslaget

bestämmelser därom i 88 c § 2—5 mom.

Beredningen framhåller inledningsvis, att som verkställighetsmyndighet

under realisationsförfarandet fungerar icke blott utmätningsmannen utan

också i vissa fall överexekutor. På överexekutor ankommer sålunda att

hålla exekutiv auktion för försäljning av fast egendom och vissa andra specialobjekt.

överexekutor kan emellertid i vissa fall i sitt ställe förordna

särskild auktionsförrättare. Även utmätningsmannen har vissa möjligheter

att sätta annan i sitt ställe. I städerna uppdrages i betydande omfattning

åt auktionsverk eller auktoriserad mäklare att hålla auktion för försäljning

av utmätt lös egendom (jfr 10 § DbKU). För närvarande är det en omtvistad

fråga, huruvida de i 165 § meddelade reglerna om tidsfrister vid

försäljning av specialobjekt är tillämpliga även beträffande överexekutor

och särskilt förordnad auktionsförättare. Beredningen har funnit det önskvärt,

att denna ovisshet undanröjes, och har genomgående utformat förslå
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

get på sådant sätt att bestämmelserna skall få tillämpning oavsett på vem

det ankommer att ombesörja realisationen.

Enligt första punkten i 88 c § 2 mom. i förslaget skall det åligga utmätningsmannen

och, om målet är anhängigt hos överexekutor, denne att

utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åtgärder för att försäljning skall

komma till stånd.

Beredningen påpekar, att utmätningsmannen även då det gäller att planera

förfarandet efter utmätningen har att i det konkreta fallet göra en

avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen. Undantagsvis är

situationen sådan, att den som ombesörjer realisationen måste handla med

särskild skyndsamhet. I 90 § 2 mom. stadgas sålunda om egendom, som är

av sådan beskaffenhet att den ej tål förvaring utan att förstöras eller väsentligen

försämras. I andra fall är det lämpligt att avvakta gynnsam tid för

realisationen. Erfarenheten säger t. ex. att det i regel är olämpligt att anordna

exekutiv auktion på lös egendom i anslutning till någon av de stora

helgerna. Vidare är efterfrågan på vissa slag av egendom säsongbetonad.

Det kan då vara befogat att vänta med realisationen till dess den lämpliga

tiden kommer. För att nedbringa kostnaden och även eljest nå bättre resultat

kan det också vara skäl att sammanföra lös egendom från flera utmätningar

till en auktion o. s. v.

Beredningen understryker, att det vid bestämmandet av lämplig frist för

realisationen måste uppmärksammas att realisationsförfarandet är olika

för olika slag av egendom och fordrar olika lång tid. Realisationen av en

fastighet kräver t. ex. normalt väsentligt längre tid än försäljning av vanlig

lös egendom. För att undvika detaljerade regler föreslår beredningen

likväl en gemensam tidsfrist. I andra punkten av 88 c § 2 mom. stadgas sålunda

som huvudregel, att försäljning skall ske inom tre månader från det

utmätningsförrättningen ägde rum (i fall som avses i 75 § 2 mom. UL skall

tiden enligt förslaget räknas från det fordringen förklarades utmätt) eller,

när intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, försäljning

av egendomen begärdes, såframt ej hinder möter eller uppskov meddelas

enligt någon av reglerna i paragrafens fortsättning. Beredningen förutsätter,

att så lång frist som tre månader normalt ej skall utnyttjas i fråga om

vanligt lösöre eller annan egendom som lätt kan realiseras.

Förslaget innebär, att om legalt eller faktiskt hinder möter mot försäljning,

utmätningsmannen vid behov får taga längre tid på sig. Anteckning

om hinder bör göras i dagboken (jfr 2 § 7 DbKU). Föreligger ej hinder

mot realisation eller medgivande om anstånd från borgenärens sida, får

realisationsfristen enligt förslaget ej överskridas utan att särskilt beslut

om uppskov meddelats enligt 3 eller 4 mom. i 88 c §. Beslut bör motiveras.

Till 88 c § 3 mom. har beredningen sammanfört regler, som i gällande lag

har sin motsvarighet dels i näst sista punkten av 88 b § 2 mom., dels i 88 c §

t mom. De ganska snävt begränsade möjligheter till u p p s k o v som föreligger

enligt dessa regler anser beredningen böra vidgas.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 dr 1963

Beredningen framhåller, att en övergående risk för försäljning till underpris

kan föreligga även beträffande andra tillgångar än fordringar och rättigheter.

Säsongbetonade fluktuationer bör exempelvis beaktas. Ofta torde

borgenären vara benägen att medverka till anstånd i sådana fall, men det

bör enligt beredningens mening likväl finnas möjlighet att, om skälen är

tillräckligt starka, även mot hans bestridande skjuta på realisationen utöver

den normala fristen, om borgenärens rätt ej otillbörligen åsidosattes.

Något krav på att det befarade underpriset skall kunna betecknas som

uppenbart finner beredningen ej befogat. — Möjligheten att besluta om

uppskov med hänsyn till gäldenärens ekonomiska situation är nu bl. a.

beroende av om han själv har skulden därtill. Detta kan — framhåller beredningen

— leda till att uppskov måste vägras även när gäldenären skulle

kunna reda upp situationen. Beredningen förordar därför, att utsökningsmyndighet

får jämväl en allmän befogenhet att medge uppskov då synnerliga

skäl föreligger.

En prövning av det slag som här anges bör enligt beredningens mening

kunna anförtros även åt utmätningsman, om uppskovsmöjligheten på

lämpligt sätt begränsas till tiden. Beredningen anser det opraktiskt, om utmätningsmannen

i alla fall då anledning till uppskov utöver den normala

fristen föreligger skulle behöva hänskjuta frågan till överexekutor. Till

jämförelse nämner beredningen att utmätningsman i 12 § AvbL betrotls

med befogenhet att meddela uppskov av sociala skäl. Tidsgränsen finner beredningen

böra bestämmas till sex månader från den i 2 mom. angivna tidpunkten,

d. v. s. från det utmätningsförrättningen ägde rum respektive

ansökan gjordes om försäljning av fastighet som dömts i mät. Med hänsyn

till borgenären uppställes den föreskriften, att uppskov ej får leda till att

borgenärens rätt till betalning äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt

åsidosättes. Betydelsen för honom av att utan onödigt dröjsmål få betalt får

sålunda icke lämnas obeaktad. I övrigt får ej förbises, att anstånd kan medföra

att ränta löper och uppgår till avsevärda belopp.

Slutligen framhåller beredningen, att uppskov bör kunna förenas med

särskilda villkor och, om anledning därtill förekommer, återkallas.

Den nu föreslagna sexmånadersfristen kan — fortsätter beredningen _

ibland vara otillräcklig. Behov av längre uppskov kan särskilt tänkas

uppkomma, när fråga är om realisation av fordran eller rättighet, t. ex.

då arvslott utmätts och boutredningen ännu ej är avslutad. Gällande lag

ger för fall av denna art möjlighet till uppskov utan någon maximigräns

(88 b § 2 mom.). Även vid realisation av fastighet eller annat specialobjekt

kan det ibland vara behövligt att ha längre tid till förfogande. Beredningen

föreslår därför i 4 mom. av 88 c §, att överexekutor skall äga förordna om

ytterligare uppskov med försäljningen, därest föreliggande omständigheter

påkallar det. I anslutning härtill föreskrives, att utmätningsman har att göra

anmälan till överexekutor om skäl till sådant uppskov föreligger i något

av honom handlagt mål. Utmätningsman skall däremot ej själv kunna ge

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

uppskov enligt 4 mom. Uppskov bör avse viss tid. Beredningen understryker,

att redan för tillämpning av uppskovsregeln i 3 mom. förutsättes synnerliga

skäl och särskilt beaktande av borgenärens rätt. Om ytterligare

uppskov skall få förekomma, måste tydligen föreligga omständigheter av

alldeles speciellt slag.

Förut har framhållits, att utmätningsmannen, om hinder möter mot försäljning,

vid behov får taga längre tid på sig än som eljest gäller. Hindret

kan ibland vara mycket långvarigt, t. ex. om utmätning skett på grund av

dom som ej vunnit laga kraft. Utmätningsmannen har då — påpekar beredningen

— att föranstalta om försäljning så snart det lämpligen låter sig

göra. Om hindret varat mer än sex månader efter utmätningen, kan formligt

beslut om uppskov enligt 3 mom. icke meddelas av honom men, om

behov därav föreligger, kan sådant beslut enligt 4 mom. meddelas av överexekutor.

Som förut antytts upptager beredningens förslag vidare i 5 mom. av 88 c §

föreskrifter om borgenärens befogenhet att lämna anstånd med försäljning

av utmätt egendom. Enligt förslaget går utmätning åter, om

sådant anstånd fortfar utöver sex månader från det utmätningen skedde.

Har intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, förfaller

fastställelsebeslutets utmätningsverkan, om anståndet fortfar utöver nämnda

tid från det försäljning av egendomen begärdes. Begränsningarna motiveras

främst av att den förmånsrätt som utmätningen resp. fastställelsebeslutet

medför icke lämpligen bör få bestå under alltför lång tid. Särskilt

då det gäller förmånsrätt för ränta å intecknad fordran skulle det — framhåller

beredningen — vara förenat med olägenheter, om borgenären hade

obegränsad möjlighet att medgiva anstånd.

Slutligen föreskrivs i 6 mom. av 88 c §, att sedan tid för anstånd eller uppskov

gått till ända, utmätningsman eller överexekutor, hos vilken målet är

anhängigt, skall självmant företaga detta. Bestämmelser av i huvudsak

samma innehåll finns nu i 88 b § 2 mom. och 88 c § 3 mom. Beredningen

understryker, att de i 1 respektive 2 mom. meddelade allmänna reglerna

om skyndsamhet gäller när målet på nytt tages upp till behandling. Av de

omständigheter som föranlett anstånd eller uppskov eller av uppskovsbeslutets

eget innehåll kan emellertid följa, att större skyndsamhet än eljest

är påkallad. Under alla förhållanden bör utmätning respektive försäljning

ske inom angiven frist, räknad från målets återupptagande.

Beredningen påpekar, att den föreslagna 88 c § påkallar följdändringar i

86 § och 88 b § 2 mom. I anslutning till följdändringen i 86 § föreslår beredningen

en jämkning beträffande där stadgade formaliteter vid ansökan om

försäljning av fast egendom.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 52

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

En fråga som beredningen särskilt uppmärksammat är, i vad mån de

nya bestämmelserna i 88 c § bär få tillämpning vid indrivning av

skatter, allmänna avgifter, böter och liknande eller

med andra ord vid utmätning, vilken ingår som led i ett offentligrättsligt

reglerat indrivningsförfarande.

Vad angår bestämmelserna i 1 mom. följer enligt beredningens mening

delvis av särskilda regler för förfarandet, att utmätningsmannen icke kan

eller lämpligen bör vara bunden av så snäva frister för hållande av utmätningsförrättning

som de i 88 c § stadgade. Det ligger också i sakens natur

— anför beredningen — att stort utrymme bör finnas för utmätningsman

att förfara efter omständigheterna vid den indrivningsverksamhet som här

är i fråga. Det rör sig icke här om ansökningar, som skall handläggas i ULs

ordning, utan om ett fortlöpande indrivningsförfarande, under vilket utmätningsmannen

har att vidtaga olika åtgärder, inriktade på att förmå gäldenären

att betala. I regel uppkommer fråga om utmätning först när andra

åtgärder misslyckats. Sedan utmätning väl skett, ändras läget i viss mån.

Samma skäl som motiverar att utmätning i enskilt mål icke bör få bestå

under alltför lång tid finner beredningen också tala för att utmätningsmannen

efter en utmätning, vilken ingått som led i indrivningsförfarande!

beträffande en offentligrättslig fordran, icke skall ha obegränsad möjlighet

att låta anstå med realisationen. Mot att göra bestämmelserna i 88 c §

2—5 mom. tillämpliga i förevarande fall anser beredningen emellertid kunna

åberopas praktiska och sociala skäl. Som förut nämnts tillämpas de nu

stadgade begränsningarna i anståndsmöjligheterna icke i indrivningsförfarandet.

Om man gjorde indrivningsmyndigheterna bundna av det nya fristsystemet,

skulle detta — fortsätter beredningen —- med all sannolikhet

medföra hårdare indrivningstakt och bli till allvarligt men för ett stort

antal gäldenärer. Erfarenheterna från det nuvarande indrivningsförfarandet

synes i det stora hela vara goda. Antalet utmätningar är ganska stort,

men utmätningarna leder endast i mycket begränsad utsträckning till försäljning

av det utmätta. Gäldenärerna förmås ofta att betala frivilligt, om

de blott får tillräcklig tid på sig. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar

beredningen, att bestämmelserna i 88 c § undantages från tillämpning

i de fall som här avses (se beträffande böter och dylikt punkt 3 i övergångsbestämmelserna

till lagförslaget om ändring i UL). På skatteindrivningens

område bör stadgande härom meddelas i 60 § 3 mom. UppbF.

Remissyttrandena. De grundläggande tankarna alt det nuvarande systemet

med tidsfrister bör reformeras och de särskilda bestämmelserna om

utmätningsmans ansvar slopas har vunnit allmän anslutning i remissyttrandena.

Särskilt i fråga om behovet av bestämmelser om frist för utmätningsförrättnings

hållande och den lämpliga längden av dylik frist har

emellertid delade meningar gjort sig gällande. Även förslaget att försäljning

normalt skall äga rum inom tre månader har kritiserats från några håll.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Knngl. \Iaj:ts proposition nr 52 år 1963

Bland dem som lämnat hela det ifrågavarande avsnittet väsentligen utan

erinran är riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens

lön, förste stadsfogden i Göteborg, överexekutor i Norrköping, uppbördsutredningen,

styrelsen för Sveriges advokatsamfund, Svenska exekutionsmännens

riksförbund och styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt.

överexekutor i Norrköping anser lika med lagberedningen, att det är lämpligt

att lagen anger viss frist inom vilken utmätningsförrättning regelmässigt

bör medhinnas. Han finner också, att det med hänsyn till de olikartade

förhållandena icke torde kunna undvikas, att fristen bestämmes längre

för landet än för stad. Riksrevisionsverket framhåller särskilt, att förslaget

om slopande av utmätningsmännens strikta ansvar står i god överensstämmelse

med avskaffandet av redogöraransvaret och dettas ersättande med

vanligt tjänsteansvar och skadeståndsskyldighet.

Flera remissinstanser — särskilt talesmän för stadsfogdekåren — gör

gällande, att något behov av bestämmelser om frist för utmätningsf

örrättnings hållande icke föreligger samt att, om sådan frist

skall stadgas, den i vart fall bör vara lika för land och stad.

Föreningen Sveriges stadsfogdar erinrar inledningsvis om att föreningen

tidigare i olika sammanhang krävt ändring av bestämmelserna i 162, 163

och 165 §§ UL samt att några verkställighetsfrister icke gäller för det fall

att en utmätning överklagas, överexekutor och överordnade instanser kan

teoretiskt sett dröja avsevärd tid med att avgöra besvären. Föreningen hävdar

bestämt, att det borde räcka med en bestämmelse av innehåll att ärendena

skall handläggas med tillbörlig skyndsamhet. Den bestämmelse härom

som finns i 12 § InfL har veterligen icke föranlett någon erinran. Ej

heller har föreningen sig bekant, att frånvaron av verkställighetsfrister i

AvbL medfört några olägenheter. Föreningen fortsätter.

Den oro, som man på visst håll synes hysa för att borttaga tidsfristerna,

borde mycket väl kunna tillfredsställas genom hänvisning till bestämmelserna

att det åligger överexekutor att minst en gång om året granska dagböckerna.

Det bör vidare uppmärksammas, att det ligger i borgenärernas

intresse att få exekutionen genomförd så snabbt som möjligt för att kunna

erhålla betalning för sin fordran och att borgenärerna ofta har advokater

eller andra ombud, vilka ingalunda är overksamma utan önskar omedelbar

exekution och även i övrigt påskyndar slutförandet av ärendet.

I andra hand hävdar föreningen som redan antytts, att i vart fall enhetliga

bestämmelser bör gälla för stad och land. Föreningen menar, att fristerna

väl huvudsakligen tillkommit i borgenärernas intresse och att man

då icke kan finna det annat än ologiskt att en borgenärs möjligheter att

få snabb exekution skall vara beroende av om hans gäldenär bor i staden

eller omedelbart utanför densamma, t. ex. i Stockholm eller Solna. Vidare

anför föreningen bland annat.

De speciella förhållanden som är rådande i våra större städer — med bl. a.

befolkningens rörlighet — gör att det mången gång är svårt att anträffa

gäldenärerna utan ett besvärligt och tidsödande spaningsarbete. Den lag
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

stadgade semestern, som nu är tre veckor men som kanske om något år utsträckts

till fyra veckor, medför också svårigheter att anträffa gäldenärerna.

Vidare har stadsfogdarna, åtminstone i de större städerna, under de

senaste åren fått en ökad arbetsbörda. Sålunda har bl. a. utvecklingen av

skatteindrivningen gått i den riktningen, att arbetet blivit mer och mer

komplicerat. Vidlyftiga och tidsödande utredningar rörande arbetsgivaransvar

in. m. hör numera till ordningen för dagen. Likaså har antalet besvärliga

utmätningar med invecklade och svåra juridiska spörsmål avsevärt

ökat. Det hårda skattetrycket har nämligen fört med sig, att skattskyldiga

i allt större utsträckning vidtager allehanda transaktioner i syfte att

göra sina tillgångar oåtkomliga för exekutiva åtgärder. I ärendena uppkommer

sålunda ofta svårbedömda rättsfrågor som är tids- och arhetskrävande.

Slutligen anser föreningen, att den omständigheten att de flesta landsfiskalerna

även är polischefer och åklagare icke kan vara giltigt skäl för att

tidsfristerna skulle vara längre för dem än för stadsfogdarna. Något förslag

om en lämplig gemensam frist framlägger föreningen icke.

Liknande synpunkter framförs av förste stadsfogden i Malmö, stadsfogden

i Luleå och landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt. Den

senare åberopar som skäl mot att bibehålla skillnaden mellan land och stad

särskilt den inledda tudelningen mellan polis- och utsökningsväsendet.

Förste stadsfogden i Malmö understryker kraftigt, att två veckor enligt

hans mening är för kort tid i stad och att de föreslagna tidsfristerna överhuvud

icke är ägnade att främja ett effektivare förfarande.

Även länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida det kan vara erforderligt

med någon särskild föreskrift om den tid, inom vilken utmätningsförrätlning

skall ske.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, överexekutor i Malmö, förste och

andre stadsfogdarna i Norrköping samt stadsfogdarna i Sundsvall och Härnösand

ifrågasätter icke behovet av en föreskrift om verkställighetsfrist

men gör gällande, att fristen bör vara lika för land och stad samt bestämmas

till fyra veckor (stadsfogden i Härnösand: åtminstone tre veckor;

andre stadsfogden i Norrköping: fyra — möjligen tre — veckor). Flera av

dem åberopar därvid också som skäl, att två veckor är för kort tid i stad.

Andre stadsfogden i Norrköping anför följande särskilda motivering.

Ur borgenärernas synpunkt lär det väl vara lika angeläget att erhålla

samma skyndsamhet på landet som i stad och ur gäldenärernas synpunkt

vill väl dessa i stad och på landet ha samma möjligheter till rådrum för

att anskaffa medel till betalning innan verkställighet sker. I flera städer

ingår dessutom stora landsbygdsliknande områden, vilka kan tänkas bli

ännu större i samband med en väntad ny kommunindelning. Även med

tanke på de förslag, som 1957 års polisutredning framfört i fråga om utformningen

av utmätningsmännens tjänstgöringsområden, synes anledning

finnas att nu fastställa samma verkställighetstider för stad och land. Eftersom

åtgärder alltid--— skall ske skyndsamt, bör en begränsning i

tiden för utmätningsförrättningarnas verkställande inom hela riket kunna

ske till fyra (möjligen tre) veckor från det utmätningsmannen mottagit

samtliga handlingar. En sådan bestämmelse torde ge en betryggande garanti

för att utmätning kommer till stånd inom lämplig tid.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Från landsfiskalshåll är inställningen till förslaget om verkställighetsfrister

mera positiv. Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler finner

det möjligt att en tidsfrist för utmätningsförrättning om i stad två och på

landet fyra veckor i vissa fall kan vara tillräcklig, men styrelsen ifrågasätter

om icke tiden bör utsträckas till tre respektive fem veckor, särskilt som

det anses angeläget att tidsunderrättelse om förrättning lämnas gäldenären

och detta ofta måste ske separat. Enligt föreningens mening är det bland

annat ur kostnadssynpunkt önskvärt att verkställighetstiden icke blir alltför

kort, då om kort tid står till buds svårigheter att samordna resor kan

uppstå och resekostnaderna i all synnerhet i de mycket stora distrikten

stiger högst betydligt. Några enskilda landsfiskaler gör mera bestämt gällande,

att tidsfristen fyra veckor är för knappt tilltagen. Landsfiskalenutmät

ning smannen i Gällivare distrikt anser, att fristen i fråga kan vara

tillräcklig i normaldistrikten men att den i hans distrikt — med befolkningen

spridd över 160 kvadratmil — och i liknande distrikt i norra delen

av riket skulle komma att bereda vissa svårigheter. Västernorrlands länsavdelning

av Föreningen Sveriges landsfiskaler finner i och för sig intet att

erinra mot de föreslagna fristerna men anser att dessa bör räknas från den

dag då delgivning av förhandsunderrättelse skett.

Mot förslaget att slopa de särskilda bestämmelserna om utmätningsmans

erättningsskyldighet har icke framkommit

någon erinran.

Förslaget om vidgning av borgenärens befogenhet att lämn

a anstånd så, att en särskild sexmånadersfrist införes för själva utmätningsförrättningen

och en annan frist av samma längd stadgas för realisationsförfarandet,

har ej heller föranlett någon erinran. Västernorrlands

länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler anser det emellertid

önskvärt, att dessa regler kompletteras med en bestämmelse att anstånd med

utmätning ej får meddelas mer än en gång och anstånd med realisation ej

mer än två gånger, detta för att hindra att utmätningsmannen utnyttjas

som en billig men effektiv inkasserare.

De i 88 c § 2—5 mom. föreslagna reglerna om tiden för realisation

av utmätt egendom har som nämnts väckt kritik från några

håll.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter till en början, huruvida det överhuvud

kan vara erforderligt med någon särskild föreskrift om den tid inom

vilken försäljning skall ske. Anses emellertid föreskrift därom böra meddelas,

vill länsstyrelsen framhålla, att den i förslaget angivna tremånadersfristen

är för knappt tilltagen vad gäller försäljning av fast egendom och att någon

fastighetsförsäljning inom denna tid i regel icke torde kunna ske. Länsstyrelsen

föreslår därför, att fristen för försäljning av fast egendom i så fall

bestäms till sex månader från det försäljning begärdes. Till stöd för sin

uppfattning om tremånadersfristens otillräcklighet åberopar länsstyrelsen

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

flera omständigheter. Sålunda uppger länsstyrelsen, att det brukar dröja

en till två månader, ibland även längre tid, innan länsstyrelsen från inskrivningsdomaren

erhåller beställda gravations- och äganderättsbevis. Med

hänsyn till den arbetsbörda som åligger landsfiskalerna anser länsstyrelsen

sig vidare icke kunna föreskriva kortare tid än tre veckor för verkställandet

av beskrivning och värdering av fastigheten. Och först sedan gravations-

och äganderättsbevisen samt protokollen över beskrivning och värdering

inkommit och granskats, anser sig länsstyrelsen kunna bestämma

tiden för den exekutiva auktionen. Kungörelsen om auktionen brukar länsstyrelsen

intaga i länskungörelserna cirka sex veckor före auktionsdagen,

detta för att kungörelsen med säkerhet skall liinna anslås i kyrkorna inom

den i 101 § UL angivna tiden av fyra veckor före nämnda dag. Länsstyrelsen

framhåller också, att det på grund av personalbrist skulle föreligga

stora svårigheter att under semestermånaderna handlägga försäljningsärenden

med den snabbhet som skulle erfordras om lagberedningens förslag

genomföres samt att representanter för kreditinrättningar brukar hemställa,

att länsstyrelsen icke skall utsätta någon auktion under juli och

augusti.

Överståthållarämbetet anser det med tanke på stadgandet i 101 § UL böra

övervägas, huruvida icke tidsfristen i fråga om fast egendom bör utsträckas

till fyra månader; och länsstyrelsen i Västernorrlands län finner för

sin del en sådan förlängning erforderlig.

Förste stadsfogden i Göteborg riktar i stället uppmärksamheten på tremånadersfristens

innebörd i fråga om realisation av lös egendom. Han citerar

lagberedningens uttalande att så lång frist som tre månader normalt

icke skall utnyttjas för försäljning av vanligt lösöre och gör gällande att

— »såsom 88 c § 2 mom. utformats och med erfarenhet av de starka påtryckningar

och vädjanden som utmätningsmännen utsätts för» — det dock

torde komma att efter en tid visa sig att fristen i regel blir utnyttjad.

Lagberedningens skäl mot att göra de föreslagna bestämmelserna i 88 c §

tillämpliga vid utmätning, vilken ingår som led i ett offentligrättsligt reglerat

indrivningsförfarande anser Föreningen Sveriges stadsfogdar och

andre stadsfogden i Malmö vara bärande. Någon erinran mot förslaget i

denna del har icke försports.

Lagrådet förordar i fråga om 88 c § 2 mom. i lagberedningens förslag,

att tiden bestämmes så att försäljning, om ej hinder möter eller uppskov

meddelas, skall ske beträffande lös egendom i allmänhet inom två månader

från utmätningen samt beträffande fast egendom och fartyg, varom i 94 §

sägs, samt luftfartyg och intecknade reservdelar till sådant fartyg inom fyra

månader från utmätningen eller, när intecknad fordran fastställts till betalning

ur fast egendom, från det försäljning av egendomen begärdes.

Departementschefen. Det ligger i sakens natur, att utmätningsmål bör

handläggas med skyndsamhet. Av särskild vikt är, att själva utmätningen,

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år li)C>3

när förutsättningar för denna exekutionsform föreligger, kommer till stånd

så fort som möjligt. Även om behovet av snabbhet i förfarandet i allmänhet

icke framträder med samma styrka, när det gäller att försälja utmätt

gods, gör sig dock behovet i viss mån gällande även på detta stadium av

förfarandet. Kravet på snabbhet i förfarandet får emellertid icke drivas så

långt, att hänsyn icke i önskvärd utsträckning kan tagas till vad rättssäkerheten

kräver och förfarandets syfte att uppnå ett materiellt tillfredsställande

verkställighetsresultat fordrar. För att främja en skyndsam handläggning

innehåller vår nuvarande utsökningslag ett system av regler med relativt

korta och fixa frister för verkställande av utmätning och försäljning av

utmätt egendom och med jämförelsevis strängt ansvar för utmätningsman,

som överskrider dylik frist. Enligt vad erfarenheten visar, kan denna ordning

emellanåt leda till alltför forcerade handläggningsformer, som icke i

tillbörlig mån beaktar rättssäkerhetens och ändamålsenlighetens krav. Liksom

lagberedningen anser jag det därför av behovet påkallat att reformera

den tidsmässiga regleringen av utmätningsmålens handläggning och vad

därmed sammanhänger. Såsom lagberedningen funnit, synes det härvid

lämpligt att skilja mellan olika till utmätningsförfarandet hörande åtgärder.

Vad först angår tiden för verkställande av utmätning bör, såsom lagberedningen

förordat, i utsökningslagen stadgas skyldighet för utmätningsman

att "skyndsamt vidtaga vad på honom ankommer för att utmätningen skall

verkställas (88 c § 1 mom.). För att klargöra vad därmed i allmänhet bör

förstås och för att vinna en någorlunda enhetlig tillämpning synes det erforderligt

att i lagen ange en viss tid, inom vilken utmätning normalt bör

vara verkställd. Hur lång denna frist lämpligen bör vara, kan naturligtvis

vara föremål för delade meningar. Lagberedningen har förordat en tid av

två veckor i stad och fyra veckor pa landet, räknad från det utmätningsmannen

mottog fullständiga handlingar i målet. Den föreslagna skillnaden mellan

land och stad har framför allt motiverats med att landsfiskal i regel är

icke blott utmätningsman utan även åklagare och polischef och därför har

svårare att disponera tid för utmätning, som kräver resor. Den organisatoriska

olikhet, som sålunda förefinnes mellan exekutionsväsendet i stad och

på landet, kan emellertid väntas inom en nära framtid upphöra i samband

med det förestående förstatligandet av exekutionsväsendet. Särskilt med

hänsyn härtill vill jag för min del föreslå en för land och stad gemensam

frist, inom vilken utmätning i normala fall senast bör vara verkställd. Denna

frist kan lämpligen sättas till fyra veckor från det utmätningsmannen

mottog erforderliga handlingar i saken (88c § 1 inom.). Fristen fritager

givetvis icke utmätningsmannen från hans allmänna skyldighet att skyndsamt

handlägga förekommande utmätningsmål. Härav följer, att fristen

ingalunda alltid kan till fullo utnyttjas. Är situationen på grund av risken

för egendomens undanstickande eller av annan anledning särskilt brådskande,

har utmätningsmannen att skrida till utmätning tämligen omgående.

Även om ett omedelbart ingripande icke är påkallat, kan det likväl förhålla

sig så, att det icke finnes godtagbart skäl alt vänta med utmätningen till slutet

av fristen. Omvänt kan fall tänkas, där fristen icke är tillräcklig. Såsom

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kun tji. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

i det föregående antytts, kan fristen därför icke vara absolut. Då det undantagsvis

blivit erforderligt att uppskjuta påbörjad utmätningsförrättning, kan

det t. ex. bli omöjligt att medhinna utmätning inom den för mera normala

fall avsedda fristen. Detsamma kan inträffa, då borgenären lämnat anstånd

med utmätningen och anståndet utlöper efter eller kort före fristens utgång.

I sådana och andra fall, där hinder möter att iakttaga fristen, måste denna

alltså få överskridas.

Vad angår tiden för realisation av utmätt egendom, bör det, såsom lagberedningen

förordat, åligga utmätningsmannen eller, om målet är anhängigt

hos övei exekutor, denne att utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga åtgärder

för att försäljning skall komma till stånd (88 c § 2 mom.). Även för

försäljning av utmätt gods synes det lämpligt att stipulera en viss tid, inom

vilken åtgärden normalt skall ske. Lagberedningen har föreslagit, att utmätt

egendom i allmänhet skall försäljas inom tre månader från det utmätningen

ägde rum eller, när intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom,

försäljning av egendomen begärdes. Såsom lagrådet framhållit, synes

denna frist, i vad den gäller lös egendom utan specialobjekts karaktär, vara

längre än normalt bör tillåtas. Till jämförelse kan nämnas, att den nuvarande

för utmätning och försäljning av dylik egendom gemensamma fristen

är satt till en månad i stad och två månader på landet. Å andra sidan förefaller

den föreslagna realisationsfristen, på sätt påpekats av bl. a. länsstyrelsen

i Örebro län och lagrådet, vara väl kort, såvitt den avser fast egendom

och lös egendom av specialobjekts natur. I likhet med lagrådet vill jag därför

förorda, att tiden, inom vilken försäljning regelmässigt skall ha skett,

bestämmes för lös egendom i allmänhet till två månader från utmätningen

och för fast egendom till fyra månader från utmätningen eller, då intecknad

fordran fastställts till betalning ur fast egendom, från det försäljning av

egendomen begärdes. Jämväl för lös egendom av specialobjekts natur synes

en tid av fyra månader från utmätningen vara lämplig. Till dylik egendom

bör liksom i gällande rätt hänföras fartyg, varom i 94 § UL sägs, luftfartyg

och intecknade reservdelar till luftfartyg.

Realisationsfristen anger den tid, inom vilken försäljning i normala fall

senast skall ha ägt rum. Vid vilken tidpunkt inom fristen försäljning lämpligen

bör ske, beror på omständigheterna i varje särskilt fall. När det utmätta

godset icke tål förvaring eller eljest särskild skyndsamhet undantagsvis

är av nöden, måste godset försäljas redan i början av fristen. I andra

fall kan det vara befogat att förlägga realisationen till fristens senare del,

t. ex. om kostnaden för försäljningen därigenom kan nedbringas eller eljest

ett bättre försäljningsresultat uppnås.

Såsom tidigare antytts måste realisationsfristen i vissa särfall få överskridas.

Detta gäller till en början, om faktiskt eller rättsligt hinder för försäljning

inom fristen skulle möta. Exempel på rättsligt hinder erbjuder det

principiella förbudet i 88 b § UL att sälja utmätt fordran eller rättighet,

som är föremål för tvist. Även i fall, där det i och för sig skulle vara möjligt

att försälja egendomen inom fristen, kan emellanåt starka lämplighets
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

137

skäl tala för att likväl skjuta på försäljningen. Lagberedningen har med

hänsyn härtill föreslagit, att uppskov med försäljningen skall kunna meddelas,

dels när man av särskild anledning kan antaga, att utmätt egendom

kommer att säljas till underpris, dels när gäldenären av särskild orsak huvudsakligen

utan egen skuld råkat i tillfälliga betalningssvårigheter, dels

ock när eljest synnerliga skäl talar för uppskov, allt under förutsättning att

borgenärens rätt till betalning icke äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt

åsidosättes (88 c § 3 mom.). Detta förslag, som i allmänhet godtagits av remissorganen

och lämnats utan erinran av lagrådet, kan jag biträda. I förhållande

till gällande rätt innebär förslaget, att uppskovsmöjligheterna vidgas.

I motsats till vad nu gäller blir det sålunda enligt förslaget möjligt att

av hänsyn till risken för ogynnsamt försäljningsresultat medge uppskov,

även om den utmätta egendomen utgöres av annat än fordran eller rättighet

och även om det befarade underpriset icke är av den storleksordning, att det

kan betecknas såsom uppenbart. Den föreslagna allmänna befogenheten att

medge uppskov, när synnerliga skäl talar härför, saknar likaledes motsvarighet

i gällande rätt.

Såsom lagberedningen funnit, bör det tillkomma utmätningsmannen eller,

då målet är anhängigt hos överexekutor, denne att på nyss angivna grunder

meddela beslut om uppskov (88 c § 3 mom.). Jag kan också biträda förslaget

att sådant uppskov icke skall få utsträckas utöver sex månader från den

dag, som gäller såsom utgångspunkt för den normala försäljningsfristen.

Då behov av ytterligare uppskov föreligger, bör det, såsom lagberedningen

förordat, ankomma på överexekutor att meddela beslut härom, i förekommande

fall efter därom gjord anmälan från utmätningsmannen (88 c § 4

mom.). Behov av ytterligare uppskov kan framför allt tänkas uppkomma,

när fråga är om försäljning av utmätt fordran eller rättighet, t. ex. då arvslott

utmätts under pågående boutredning. Jämväl vid realisation av fast

egendom eller lös egendom av specialobjekts karaktär kan någon gång behov

av ytterligare uppskov föreligga.

Vad härefter angår utmätningsborgenärens befogenhet alt medge anstånd

med betalningen och därigenom uppehålla utmätningsärendet är denna befogenhet

enligt 86 § UL för närvarande begränsad till alt avse sex månader

från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i målet. Fortfar

anståndet längre, är utmätningsansökan förfallen. Har utmätning verkställts,

går den åter. För det fall att intecknad fordran fastställts till betalning

ur fast egendom, gäller en längsta anståndstid av sex månader från

det försäljning eller tvångsförvaltning begärdes, vilket skall ske inom två

månader från det beslutet om betalningsfastställelse vann laga kraft. Lagberedningen

har föreslagit en utvidgning av borgenärens befogenhet att medge

anstånd. Enligt 88 c § 1 och 5 mom. i beredningens förslag skall borgenären

sålunda kunna lämna anstånd dels med själva utmätningen i sex månader

från det utmätningsmannen mottog fullständiga handlingar i saken,

dels ock med försäljningen av den utmätta egendomen i likaledes sex månader

från utmätningen eller, då intecknad fordran fastställts till betalning ur

")•(■ Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr62

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

fast egendom, från det ansökan om försäljning gjordes. Förslaget har allmänt

godtagits av remissorganen och lämnats utan anmärkning av lagrådet.

Även för egen del anser jag förslaget lämpligt och vill alltså förorda dess genomförande.

De nuvarande i 162 och 163 §§ UL stadgade fristerna för verkställande avutmätning

och försäljning av utmätt gods anses icke tillämpliga vid utmätning

för skatter, böter och liknande offentligrättsliga fordringar. Detsamma

gäller reglerna om begränsning av borgenärs befogenhet att medge anstånd.

På skäl, som lagberedningen anfört, synes icke heller de nu föreslagna fristerna

för verkställande av utmätning och för realisation av utmätt egendom

eller de nya bestämmelserna om borgenärs rätt att medge anstånd med

utmätning eller försäljning böra äga tillämpning vid utmätning för skatter,

böter eller liknande offentligrättsliga fordringar. Jag föreslår särskilda bestämmelser

härom dels i tredje punkten i övergångsbestämmelserna till förslaget

om ändring i UL, dels ock i 60 § 3 mom. uppbördsförordningen.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt är utmätningsman, som

överskrider stadgad frist för utmätning och försäljning av utmätt gods, underkastad

ett speciellt ansvar. Han drabbas nämligen i princip av skyldighet

att betala det belopp, för vilket utmätning bort ske, i den mån han icke förmår

styrka, att dröjsmålet icke förorsakat någon skada. I likhet med lagberedningen

anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att för utmätningsmän

upprätthålla andra ansvarighetsregler än som gäller för tjänstemän i allmänhet.

Även på utmätningsmännens verksamhetsområde bör det vara tillfyllest,

att ansvar och skadeståndsskyldighet kan inträda för fel eller försummelse

i tjänsten. Jag föreslår därför, att de i 162, 163 och 207 §§ UL

upptagna reglerna om särskilt ansvar för utmätningsmän och om ordningen

för dess utkrävande upphäves. Som följd härav bör 52 och 216 §§ undergå

vissa jämkningar.

Såsom beredningen påpekat, föranleder den föreslagna 88 c § följdändringar

i 86 § och 88 b § 2 mom. Mot den förordade jämkningen av de i 86 g

föreskrivna formaliteterna vid ansökan om försäljning av fast egendom har

jag intet att erinra.

7. Bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter

Lagberedningen. Såsom förut framgått, har lagberedningen utgått ifrån

att närmare föreskrifter om underrättelser i utmätningsmål och delgivning

skall utfärdas i administrativ ordning. Lagberedningen påpekar, att tilllämpningsföreskrifter

också erfordras för att reglera samverkan mellan utmätningsmän.

I 12 § i förslaget till lag om ändring i UL förordar lagberedningen

ett nytt stadgande, enligt vilket Kungl. Maj :t bemyndigas att utfärda

närmare föreskrifter angående förfarandet i utsökningsmål. Lagberedningen

framhåller, att bemyndigandet fått generell avfattning för att

möta även andra behov än de nyss antydda. Enligt vad beredningen understryker,

innebär stadgandet icke någon befogenhet att i den administrativa

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 52 år 1963 139

regleringen avvika från lagens bestämmelser i processuellt eller materiellt

hänseende.

Ett av lagberedningen utarbetat utkast till vissa tillämpningsföreskrifter

har i form av förslag till ändring av eller tillägg till kungörelsen om landsfiskals

och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens

tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas bilagts betänkandet

(se bet. s. 150 ff). I detta utkast förutsättes Kungl. Maj:t meddela

bestämmelser bl. a. därom att reglerna i 33 kap. 8—10 §§ rättegångsbalken

om s. k. surrogatdelgivning skall äga motsvarande tillämpning vid

delgivning av underrättelse om förestående utmätning, bevis om verkställd

utmätning och vissa andra underrättelser m. m. i utsökningsmål. Lagberedningen

fäster uppmärksamheten på att dess utkast till administrativa tilllämpningsföreskrifter

icke är fullständigt utan behöver kompletteras i olika

avseenden (bet. s. 112).

Remissyttranden. Lagberedningens förslag har i denna del berörts endast

av ett mindre antal remissinstanser. I den mån så skett har det tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Förste stadsfogden i Göteborg anför dock följande.

Utsökningslagen saknar i alltför stor utsträckning processuella och materiella

bestämmelser, varför bemyndigandet för Konungen är vittomfattande.

Enligt direktiven (s. 36 m) borde de väsentliga delarna av lagstiftningen

sammanföras i en balk. I förslaget utflyttas nu en för rättssäkerheten

så väsentlig regel som vilka åtgärder skall vidtagas för gäldenärens

underrättande, innan exekutiva ingripanden får ske, från utsökningslagen

till dagbokskungörelsen. — ■—■ -— Även om det torde vara en fördel att i

administrativ ordning utfärda föreskrifter, vars praktiska konsekvenser

är mycket svåra att överblicka, synes en slutgiltig reglering av processuellt

eller civilrättsligt grundläggande frågor dock böra inflyta i lagtext.

Lagrådet har under 12 § i förslaget till lag om ändring i UL anmärkt, att

det där upptagna bemyndigandet näppeligen synes kunna utgöra stöd för

att —- såsom skett i lagberedningens författningsutkast — stadga skyldighet

jämlikt 33 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken för den, till vilken

handling överlämnats, att svara för att handlingen så snart ske kan kommer

den för delgivning sökte tillhanda.

Departementschefen. Det föreliggande förslaget till lag om ändring i UL

innehåller åtskilliga grundläggande regler om förfarandet i utsökningsmål.

En del av dem behöver emellertid kompletteras med närmare tillämpningsföreskrifter

för att tillgodose det praktiska rättslivets behov. De föreslagna

kompetensreglerna kräver t. ex. på vissa punkter en kompletterande reglering

om samverkan mellan olika utmätningsmän. Likaledes behöver de i

UL föreslagna stadgandena om gäldenär underrättande fullständigas med

mera konkreta bestämmelser om hur man i praktiken vanligtvis bör gå

till väga vid gäldenärens underrättande. Även eljest kan rörande förfarandet

i utsökningsmål behov föreligga av bestämmelser till komplettering av ULs

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

regler. Åtminstone på reformarbetets nuvarande stadium, där det i någon

mån gäller att i praktiken pröva sig fram till lämpliga handläggningsformer,

synes utfyllande bestämmelser rörande olika enskildheter i förfarandet

kunna utfärdas i administrativ ordning. Jag tillstyrker därför det av

lagberedningen i 12 § UL föreslagna stadgandet om bemyndigande för

Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter rörande förfarandet i utsökningsmål.

Sedan praktiska erfarenheter vunnits av de partiella reformer,

om vilka i detta sammanhang är fråga, torde under det fortsatta reformarbetet

få närmare övervägas, om förfarandet i utsökningsmål bör i

-större utsträckning än nu föreslagits regleras i själva UL.

Såsom antytts i avsnittet om gäldenärs underrättande, kan det ifrågakomma

att göra rättegångsbalkens regler om surrogatdelgivning tillämpliga

i utsökningsmål. Vad lagrådet anfört under 12 § i förslaget till lag om

ändring i UL ger emellertid anledning till tvekan, huruvida det där upptagna

bemyndigandet kan åberopas som grund för att i allo bringa surrogatdelgivningsreglerna

i tillämpning på underrättelseförfarandet i utsökningsmål.

För att undanröja denna tvekan vill jag föreslå ett tillägg till

12 § UL av innebörd, att då underrättelse eller annan handling skall tillställas

någon genom överexekutors eller utmätningsmans försorg och särskild

ordning härför ej är föreskriven i lag, delgivning må ske enligt rättegångsbalkens

regler, om Kungl. Maj :t så bestämmer.

8. Anstånd med vräkning

Gällande rätt. Enligt 193 § i dess gällande lydelse får vräkning icke verkställas,

om ej den som skall vräkas sist fyra dagar före vräkningen erhållit

underrättelse genom utmätningsmannen om att verkställighet sökts. Underrättelse

erfordras dock icke, om den som skall vräkas saknar stadigt

hemvist i riket och ej heller har känt ombud i orten. Om förhållandena föranleder

därtill, äger utmätningsmannen medge skäligt anstånd med vräkningen,

dock högst sex dagar utöver nyss angivna tid.

Dessa bestämmelser är tillämpliga såväl när överexekutor med stöd av

192 § förordnat om vräkning som eljest när vräkning enligt UL skall äga

rum från fast egendom eller ur hus, alltså även vid verkställighet av bl. a.

domstols dom å vräkning. Vräkning innebär vanligen, att någon med husfolk

och bohag avhyses från en bostadslägenhet. Förrättningen kan dock

även avse att tvångsvis skilja någon från besittningen av en kontors- eller

verkstadslokal, ett magasin eller en upplagsplats, en jordbruksfastighet eller

annat dylikt.

Lagberedningen framhåller, att frågan om en förlängning av anståndstiden

under senare år aktualiserats i olika sammanhang och då särskilt vad angår

vräkning från bostadslägenheter. Med den bostadsbrist som alltjämt

råder, framför allt i de större städerna, medför praktiskt taget varje sådan

vräkning svårigheter. Vräkningen kommer visserligen icke helt oväntat för

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

hyresgästen eller den som eljest skall vräkas, eftersom förrättningen föregåtts

av domstols eller överexekutors avgörande. Det förekommer vidare

ofta, alt hyresvärden lämnar anstånd utöver den i lag bestämda tiden, i

varje fall om vräkningen skulle medföra alltför svåra konsekvenser för hyresgästen.

Ytterligare är enligt beredningens mening att beakta, att socialvårdsmyndighet

eller lokal bostadsförmedling mestadels nedlägger stor möda

på att anskaffa ny bostad åt vederbörande. Bostadsbristen gör det dock

mycket svårt, ibland omöjligt, för den som skall vräkas att ens med hjälp

av socialvård eller bostadsförmedling finna en någorlunda godtagbar bostad

inom den tid som står till buds. Icke heller har man alltid kunnat lita till

att hyresvärden skall avstå från att framtvinga sin rätt, även om det skulle

få svåra konsekvenser för den vräkte och hans familj. I sista stund brukar

visserligen i kritiska fall en tillfällig inlogering kunna ordnas, men därvid

måste familjen ofta splittras. Det är enligt beredningens mening av humanitära

skäl angeläget, att lagstiftningen på denna punkt ger vidgade anståndsmöjligheter.

Även om lagändringen främst framtvingas av bostadsbristen,

anser beredningen, att den ej bör göras tidsbegränsad. Jämväl eljest

är det önskvärt, att större rådrum står till buds än nu.

Frågan hur långt man härvid kan gå anser beredningen innefatta en ömtålig

avvägning mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen. Men även

en tredje parts intressen kan beröras. Anståndstiden kan därför enligt beredningens

mening icke göras alltför lång. Beredningen föreslår, att 193 §

UL får upptaga — utöver fyradagarsfristen — två anståndstider, en kortare

och en längre. Den kortare föreslås till en vecka, vilket innebär en dags

förlängning jämfört med den nuvarande tiden sex dagar. Den längre anståndstiden

finner beredningen kunna bestämmas till sammanlagt fyra veckor.

För att hyresgästen skall kunna sitta kvar utöver fyradagarsfristen

och ytterligare en vecka bör enligt beredningens mening i hyresvärdens intresse

rimligen fordras, att skälig gottgörelse erlägges för anståndstiden,

d. v. s. för hela tiden efter fyradagarsfristens utgång och alltså även för

den första veckan.

För de fall då hyresgästen icke är i stånd att själv erlägga gottgörelsen

kan det enligt beredningens mening antagas att socialvårdsmyndighet mången

gång skall vara beredd att förskjuta beloppet. Är läget så tillspetsat att

socialvården måste inskrida för att icke familjen skall stå ulan tak över

huvudet, kan det ofta vara billigare att familjen bor kvar och socialvården

betalar ersättningen för anståndstiden än att provisorisk bostad ordnas på

annat håll. I allt fall kan det förra alternativet vara fullt försvarligt ur

kommunens synpunkt.

Anstånd under längre lid än en vecka utöver fyradagarsfristen skall enligt

förslaget få medges endast om synnerliga skäl talar därför. Vidare skall

fordras, att kvarsittandet icke leder till otillbörligt intrång i hyresvärdens

eller annans — t. ex. en tillträdande hyresgästs — rätt. Beredningen understryker,

ali det icke får bli regel att utsträcka anståndstiden till fyra veckor,

så snart föreskriven gottgörelse betalas. Utmätningsmannen måste

taga kontakt med hyresvärden och eventuell tillträdande hyresgäst och

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

därefter bedöma skälen för och emot. Han bör därvid även beakta, huruvida

hyresgästen länge varit medveten om att han skulle nödgas flytta

eller om vräkningen kommer mer eller mindre överraskande för honom.

Självfallet bör i förekommande fall icke hela nämnda tid av fyra veckor

utnyttjas, om detta icke är oundgängligt. Utmätningsmannen bör från fall

till fall pröva, hur långt anstånd som är rimligt.

Beredningen hävdar, att behovet av att kunna lämna längre anstånd ej

är inskränkt till bostadslägenheter utan gör sig gällande även i andra fall.

Som exempel härpå nämner beredningen s. k. kombinerade lägenheter (såsom

butiks- och bostadslägenheter), rena affärslägenheter och jordbruksarrenden.

När förrättningen skall omfatta annat eller mera än vräkning från en

bostad, kräver enligt beredningens mening motpartens intresse synnerligt

beaktande. Beredningen framhåller, att uppskov understundom kan medföra

betydande förlust för den som påkallar vräkning eller annan som

skall tillträda. Finns grundad anledning att befara en kännbar förlust, kan

anstånd icke komma i fråga. En viss sammanjämkning av motsatta intressen

kan emellertid — fortsätter beredningen — ibland tänkas genomförbar

så att förluster undviks. När det gäller att vräka arrendator från

jordbruksfastighet, bör exempelvis anståndet med avflyttning begränsas

till vissa utrymmen. I fråga om bostadslägenheter kan det i allmänhet

knappast komma i fråga att på motsvarande sätt verkställa vräkningen i

två etapper. Någon uppdelning i överensstämmelse med 3 kap. 4 § andra

stycket nyttjanderättslagen anser beredningen sålunda knappast vara att

räkna med. Ej heller torde någon uppdelning i allmänhet vara att räkna

med beträffande kombinerade affärs- och bostadslägenheter.

Beredningen har övervägt, om det icke bör tillåtas att den som önskar

åtnjuta den längre anståndstiden ställer säkerhet för gottgörelsen till motparten

i stället för att omedelbart betala beloppet, men har ej ansett sig

böra framlägga något förslag härom. Beredningen har nämligen ansett, att

vissa komplikationer skulle följa av en sådan ordning och att den som sökt

vräkning skulle kunna åsamkas svårigheter att utfå gottgörelsen ur säkerheten.

Om den som skall vräkas har säkerhet att erbjuda, bör det enligt

beredningen också i regel vara möjligt för honom att få ett förskott från

socialvården eller från annat håll.

Av det av beredningen föreslagna stadgandet i 193 § UL framgår, att anstånd

kan medges för en vecka, utan att någon gottgörelse erlägges. Hinder

möter icke mot att ett sådant, till en vecka begränsat anstånd förlänges

till högst fyra veckor, om vederbörande erlägger gottgörelse för hela anståndstiden

innan vräkning kommit till stånd. Har en del av den längre

anståndstiden tagits i anspråk, kan ytterligare anstånd mot ny betalning

också komma i fråga inom den angivna maximitiden. Successiva beslut om

anstånd vållar dock lätt ökade svårigheter för fastighetsägaren och bör

därför enligt beredningens mening tillämpas med försiktighet.

Bedömningen av vilken gottgörelse som måste lämnas för att anstånd

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

skall kunna medges ankommer enligt förslaget på utmätningsmannen.

Gottgörelsen skall först och främst omfatta normal ersättning för lägenhetens

eller fastighetens nyttjande under anståndstiden. I regel torde det

— anför beredningen — komma att röra sig om en tidigare uthyrd lägenhet,

och ersättningen kan då bestämmas med ledning av den hyra som

tidigare utgått. Medges arrendator kvarsitta på en jordbruksfastighet, kan

enligt sakens natur den tidigare arrendeavgiften icke på samma sätt tjäna

som utgångspunkt vid fastställandet av ersättningen, utan denna får bestämmas

efter ren skälighetsbedömning. En sådan prövning får också

göras, när medgivandet att kvarsitta avser endast en del av en tidigare

uthyrd lägenhet. — Enligt beredningens mening bör gottgörelsen vidare

omfatta ersättning för särskild förlust som uppkommer för sökanden till

följd av att vräkningen uppskjutes. Som exempel nämner beredningen det

fallet, att hyresvärden nödgas ersätta tillträdande hyresgäst för hotellvistelse

under tid, då denne förhindras disponera över lägenheten. Ett annat

exempel är, att anstånd utverkats så sent att kostnader, som blir

onyttiga, redan uppkommit i vräkningsärendet. Beredningen understryker,

att ersättning givetvis ej kan fastställas för annan förlust än sådan som

kan till beloppet någorlunda beräknas. Om annan förlust av någon betydenhet

kan befaras, bör anstånd ej medges. Sökanden äger — påpekar

beredningen -— vid domstol väcka talan mot motparten i vräkningsärendet

och yrka ersättning för förlust som utmätningsmannen ej tagit i beräkning.

'' Även i övrigt äger han påkalla domstols prövning, om den gottgörelse

som utmätningsmannen föreskrivit är tillfyllest.

Beredningen framhåller, att meningen är att gottgörelsen genast skall

komma sökanden till godo. Den skall alltsa icke deponeras hos utmätningsmannen

eller annan myndighet. Utmätningsmannen bör äga mottaga

beloppet för vidare befordran till sökanden. Självfallet står det dock

den som skall vräkas fritt att erlägga beloppet direkt till sökanden och

sedan med företeende av kvitto hos utmätningsmannen styrka, att gottgörelsen

guldits.

Remissyttrandena. Behovet av ökade anståndsmöjligheter har allmänt vitsordats,

och det stora flertalet remissinstanser har också godtagit den lösning

beredningen förordar. Från några håll har emellertid framförts

önskemål om tillägg till, begränsningar av eller andra modifikationer i

förslaget.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget under framhållande av att det står

i samklang med den förstärkning av hyresgästens ställning som den senare

tidens hyreslagstiftning givit uttryck åt.

Svenska socialvurdsförbundet framhåller, att ärenden röiande vräkning

av hyresgäster tid efter annan vållar de sociala myndigheterna svårigheter.

Ofta blir det dessa myndigheter som får bistå hyresgäst med anskaffande

av ny bostad. Då den av beredningen föreslagna förlängningen av anståndstiden

ger ett mera skäligt rådrum, tillstyrker förbundet förslaget

i denna del, trots de olägenheter som kan uppstå för hyresvärden.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt finner förslaget innefatta

möjlighet till en lämplig avvägning mellan hyresvärdens och hyresgastens

kolliderande intressen. I rättshjälpsanstaltens verksamhet har det

många gånger visat sig, att hustrun av den försumlige familjeförsörjaren

hållits okunnig om hyresrättens förverkande och de inledda vräknings
åtgärderna.

Den nuvarande korta anståndstiden har då tett sig särskilt

hård.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser, att någon erinran mot de

föreslagna socialt motiverade ändringarna i 193 § UL icke kan framställas,

med hänsyn till föreskriften att anståndet endast får medges då synnerliga

skal föreligger och med villkor att vräkningssökanden erhåller skälig gottgörelse.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler har i huvudsak ingen erinran

mot förslaget. Enligt styrelsens mening kräver dock bestämmelsen

om gottgörelse förtydligande i någon form. Landsfiskalen-utmätningsmannen

i Bodens distrikt förklarar sig vara särskilt tillfredsställd över den föreslagna

ändringen av anståndstiden vid vräkning. Som i det följande närmare

skall utvecklas har emellertid några enskilda utmätningsmän kritiska

synpunkter att framföra mot förslaget.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anför, att förhållandena på bostadsmarknaden

numera är sådana, att det är uppenbart att den skyndsamhet varmed

vräkning skall ske i de allra flesta fall blir till stort men för hyresgästen

och kan framstå som onödigt hård för denne. Utmätningsmännen torde

också var och en på sitt håll, genom att kontakta sociala myndigheter och

kommunala bostadsförmedlingar på alla sätt söka medverka till att personer

som skall vräkas får annan bostad. Icke alltid har emellertid detta lyckats

med hänsyn till den korta tid som stått till buds. Den ytterligare frist

som i särskilda fall kan komma att tillämpas är därför enligt föreningens

mening mycket väl motiverad. Föreningen framhåller vidare, att man icke

torde behöva hysa alltför stora farhågor för att den utsträckta anståndstiden

skall leda till otillbörligt intrång i hyresvärdens eller tredje mans rätt.

I denna del yttrar föreningen.

Alltsedan hyresregleringslagens tillkomst år 1942 torde hyresvärdarna i

landet mer och mer ha kommit till insikt om svårigheterna "att snabbt bliva

av med för dem icke önskvärda hyresgäster; främst genom de hvresreglerande

myndigheternas rätt att förklara vanliga uppsägningar ogiltiga. Erfarenheterna

har även givit vid handen, att hyresgästen oftast icke fäster

nagon större vikt vid rättens eller överexekutors beslut om att han skall

avhysas. En hyresvärd torde endast i sällsynta undantagsfall kunna förmå

en hyresgäst att avflytta enbart under hänvisning till avhysningsbeslutet.

Först då hyresgästen erhåller underrättelsen från utmätningsmannen om

att avhysning skall äga rum, blir han medveten om att han måste lämna sin

lagenhet och vidtager åtgärder härför. Det sagda torde ha medfört, att hyresvärdarna

nu för tiden endast sällan träffar avtal om ny uthyrning av lägenhet,

beträffande vilken beslut föreligger att hyresgästen skall avhysas,

innan hyresgästen frivilligt avflyttar eller avhysning skett och lägenheten

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

145

sålunda verkligen blivit friställd. Med andra ord bör det icke så ofta uppstå

olägenheter för en hyresvärd, därest den avhysningsålagde hyresgästen får

kvarstanna ytterligare fyra veckor i lägenheten.

Av de organisationer som företräder parterna på hyresmarknaden ställer

sig Hyresgästernas riksförbund positivt till förslaget. Förbundet understryker

starkt behovet av mindre rigorösa vräkningsbestäinmelser och framhåller

därvid, att otillfredsställande provisoriska lösningar, splittrade familjer,

skilsmässor, förvärrade sjukdomstillstånd, svårigheter att fullgöra

arbetsprestationer och uppehålla anställningar, besvärligheter med magasinerade

möbler m. m. ofta blivit följden av att hyresgästen icke fått tillräckligt

rådrum för att själv eller med de sociala myndigheternas hjälp godtagbart

ordna sin bostadsfråga. Vidare påpekar förbundet, att möjligheten att

bevilja något längre anstånd med verkställigheten självfallet får sin största

betydelse under lägen med påtaglig bostadsbrist men att i en sådan hvresmarknadssituation

samtidigt möter mindre betänkligheter med hänsyn till

fastighetsägarintresset att medge längre anstånd än eljest, eftersom svårighet

icke föreligger att omgående erhålla ny hyresgäst och hyresvärden kan

vänta med att binda sig genom nytt hyresavtal till dess han med säkerhet

vet när lägenheten blir disponibel. Förbundet har icke något att erinra mot

de föreslagna fristerna. Beträffande regeln om krav på skälig gottgörelse

anför förbundet.

När det gäller den ersättning hyresgäst skulle ha att erlägga för att komma

i åtnjutande av längre anstånd än de fyra obligatoriska dagarna, förefaller

det rimligt att densamma utmätes med hänsyn till den hyra som gällt

under tiden närmast före avhysningen. Däremot synes det mer tveksamt om

man bör räkna även med särskilda förluster som kan uppstå för hyresvärden

till följd av avtal med ny hyresgäst. Det finns risk för att den av vräkning

hotade hyresgästen därigenom kan ställas inför krav på kostnader

som icke varit ofrånkomliga. Det förtjänar dessutom att påpekas att hyresvärd

genom bestämmelse i hyreskontraktet kan gardera sig mot att få vidkännas

annat än nedsättning i hyran, för den tid lägenheten icke kan disponeras

av den tillträdande hyresgästen.

Sammanfattningsvis förklarar förbundet emellertid, att det tillstyrker förslaget

till bestämmelser om anstånd med vräkning.

Sveriges fastighetsägareförbund har ej något att erinra mot att den kortare

anståndstiden förlängs till en vecka men föreslår, att den längre anståndstiden

bestämmes till högst två veckor och blir tillämplig endast på

bostadslägenheter. Som motivering härför åberopar förbundet till en början,

att ett avhysningsärende redan nu tar avsevärd tid i anspråk och är förenat

med åtskilliga kostnader för hyresvärden. Förbundet redogör för gången av

ett vräkningsärende som grundas på bristande hyresbetalning och gör gällande,

att hyresgästen redan innan anstånd enligt utsökningslagen beviljas

regelmässigt erhållit ett faktiskt anstånd som i praktiken uppgår till minst

sex veckor. Förbundet fortsätter.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Att härutöver medgiva anstånd under så lång tid som fyra veckor kan enligt

förbundets mening icke vara nödvändigt. De skäl som lagberedningen

anfört för den längre anståndstiden synes icke heller övertygande. Nuvarande

stadgande har enligt beredningen på grund av bostadsbristen visat sig

medföra svårigheter vid avhysning från bostadslägenheter. Fastän lagändringen

således föranletts av bostadsbristen, har beredningen ansett, att den

ej bör göras tidsbegränsad, enär det »jämväl eljest» skulle vara önskvärt

att större rådrum stode till buds. Under vilka omständigheter det i en balanserad

bostadsmarknad skulle vara påkallat med ytterligare anstånd, har

dock icke angivits. Bekymret för hyresgästen eller socialvårdsmyndigheten

med att uppleta ersättningsbostad bortfaller ju under normala förhållanden.

Om en längre anståndstid överhuvud taget skall införas, anser förbundet

att den bör bestämmas till högst två veckor med samma begränsningar

i övrigt som lagberedningen föreslagit d. v. s. med gottgörelse och

under förutsättning att icke otillbörligt intrång i sökandens eller annans

rätt vållas samt med det tillägget att ersättning även lämnas för vräkningskostnaden.

I fråga om begränsningen till bostadslägenheter anför förbundet, att de

sociala skäl som kan motivera ett längre anstånd icke föreligger för kommersiella

lokaler. Enligt förbundets mening skulle det för övrigt i praktiken

sällan förekomma, att en rörelseidkare försummar såväl hyrans förfallodag

som den i nyttjanderättslagen stadgade tolvdagarsfristen men därefter

är i stånd att erlägga gottgörelse för en längre anståndstid.

Även Svenska företagares riksförbund anser, att den längre anståndsliden

— om den överhuvud skall införas — bör begränsas till högst två veckor.

Det må anmärkas, att bland dem som lämnat förslaget i förevarande del

helt utan erinran är styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

landskommunernas förbund samt Riksförbundet Landsbygdens folk.

Stadsfogden i Luleå menar, att de föreslagna bestämmelserna i de flesta

fall torde vara tillfyllest för att bidraga till lösningen av uppkomna nödfallssituationer

men att det i praktiken fortfarande kan uppstå fall som är

svåra att komma till rätta med och där utmätningsmannen kan anses ha

bärande humanitära skäl för att uppskjuta verkställigheten. Han påpekar

emellertid, att det står part öppet att underkasta frågan om sådant hinder

förnyad prövning av överexekutor.

Landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt anser, att det snarast

är den i 193 § 1 mom. stadgade varselfristen om fyra dagar som bör

förlängas. Han förordar, att detta rådrum görs så långt att det kan fylla

en uppgift, förslagsvis tio dagar, och att i stället särskilt anstånd slopas.

Styrelsen för Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler

finner också fyradagarsfristen för kort och föreslår, att anståndsmöjligheterna

bestämmes till endast två perioder, nämligen en första frist

på en vecka jämte möjlighet till förlängning med högst fyra veckor i den

mån så prövas oundgängligen nödvändigt. Det vore enligt styrelsens mening

ytterst tacknämligt, om utmätningsmännen på detta sätt finge friare händer

att handla som omständigheterna kräver från fall till fall. Något ovill
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

147

korligt samband mellan förlängd anståndstid och hyresgottgörelse anser

styrelsen däremot icke böra finnas; även i detta avseende bör utmätningsmannen

ha fria händer att laga efter lägligheten.

Länsstyrelsen i Västernorrlnnds län föreslår, att i 193 § UL vidtages endast

den ändring att den särskilda anståndstiden förlängs från sex till fjorton

dagar. Enligt länsstyrelsens mening bör frågan i övrigt lösas inom nyttjanderättslagstiftningens

ram. Som motiv härför åberopas.

Förslaget innebär att på utmätningsmännen lägges uppgifter, som lämpligen

borde ankomma på domstolar och hyresnämnder. Det är svåra och

ömtåliga frågor att väga nyttjanderättshavarens, ägarens och tredje mans

intressen mot varandra samt att bestämma ersättningen till ägaren med

hänsyn icke blott till nyttjanderättsobjektets värde utan även till de särskilda

förluster, som kan uppkomma för ägaren till följd av att vräkningen uppskjutes.

Härtill kommer att det måste anses tvivelaktigt om förslaget för nyttjanderättshavarna

innebär en tillfredsställande lösning. Är bostadsbristen

svår, torde de tre veckornas anstånd i många fall ej komma att vara tillfyllest.

Anståndet skulle antagligen ofta nog behöva förlängas flera månader.

Även förste stadsfogden i Norrköping anser, att utmätningsmännen bör

få ökade möjligheter att lämna rådrum.

Förste stadsfogden i Göteborg anför som sin mening, att den första anståndsfristen

bör utsträckas från sex dagar till två veckor om man verkligen

vill förlänga fristen för hyresgästen. Han befarar, att en kortare förlängning,

med eller utan ersättning för anståndstiden, ej skulle innebära

någon större ändring. Enligt hans mening kommer hyresvärdarna att söka

erhålla största möjliga gottgörelse. Därigenom kan omöjliggöras att anstånd

lämnas utöver den första fristen. Vidare framhåller han, att den

prövning av målet som beredningen förutsätter i fråga om synnerliga skäl

och gottgörelsens storlek tarvar tid. Utmätningsmannen bör ha befogenhet

att till sammanträde kalla parterna och övriga berörda, t. ex. inflyttande

hyresgäst samt företrädare för social- och barnavården och bostadsförmedlingen.

Man kan enligt stadsfogdens mening ifrågasätta lämpligheten av

att överhuvud införa den andra, villkorade fristen. Han har emellertid icke

velat göra detta, enär samhället för närvarande icke är utrustat med s. k.

genomgångsfastigheter i erforderlig utsträckning.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser, att den kortare anståndsfristen

bör förlängas till tio dagar — detta med hänsyn till att den längre anståndsfristen

enligt beredningens förslag bör tillämpas i hög grad restriktivt.

Lagrådet har lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Departementschefen. Enligt 193 § UL får vräkning i princip icke verkställas,

med mindre den som skall vräkas senast fyra dagar före vräkningen

av utmätningsmannen underrättats om att verkställighet sökts. Därutöver

kan emellertid visst anstånd med avhysningen ifrågakomina. Jämlikt

nyssnämnda lagrum äger nämligen utmätningsmannen, om förhållandena

föranleder därtill, bevilja anstånd med vräkningen högst sex dagar ut
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

över varselfristen. Anståndsregeln är tillämplig såväl vid avhysning från

bostadslägenhet som vid vräkning från annat nyttjanderättsobjekt.

Frågan om anståndstidens längd har på senare tid tilldragit sig uppmärksamhet

i olika sammanhang. Den nuvarande anståndstiden har, särskilt

under bostadsbrist, ansetts för knappt tillmätt för att möjliggöra för

den vräkningshotade och de socialvårdsmyndigheter, som har att bistå honom,

att lösa hans bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt. I den offentliga

debatten berördes frågan om anståndstidens längd bl. a. i en interpellation

vid 1959 års riksdag. 1 svaret på denna interpellation framhöll jag bl. a.,

att vräkningen i det enskilda fallet kan framstå som en mycket ingripande,

ibland onödigt hård åtgärd och att det i vårt samhälle icke kan tolereras,

att en person, efter det han blivit vräkt, lämnas vind för våg utan tak över

huvudet. Samtidigt underströk jag, att det i praxis förekommer ett livligt

samarbete mellan utmätningsmännen och de socialvårdande myndigheterna

för att hindra skadliga konsekvenser av vräkning. Jag hänvisade även till

att utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen övervägde

möjligheten att som en delreform — med syfte att underlätta frivilliga uppgörelser

och andra åtgärder för att avvärja vräkningarnas skadeverkningar

— vidga utmätningsmans befogenheter att lämna anstånd med vräkning.

Sedan lagberedningen trätt i den förberedande utredningens ställe, har

dessa överväganden resulterat i det föreliggande förslaget om vidgad möjlighet

att medge anstånd med vräkning. Lagberedningen har till en början

förordat sådan ändring av den nuvarande anståndsregeln, att uppskov med

avhysning skall kunna ske i en vecka i stället för sex dagar. Denna ändring,

mot vilken intet finnes att erinra, är emellertid endast en detalj i lagberedningens

förslag. Vad som har något att betyda, är i stället den nya

av lagberedningen föreslagna regeln om utsträckt anstånd. Om synnerliga

skäl föreligger, skall utmätningsmannen enligt denna i 193 § 2 mom. UL

upptagna regel kunna bevilja anstånd med vräkning i högst fyra veckor,

såframt skälig gottgörelse erlägges för hela anståndstiden och i övrigt otillbörligt

intrång i sökandens eller annans rätt ej vållas.

Frågan om anstånd med vräkning innefattar svåra och ömtåliga avvägningsproblem.

Hänsyn är att taga icke blott till den vräkningshotades behov

av rådrum för att kunna själv eller med medverkan av vederbörande

socialvårdande organ reda upp situationen på ett ur humanitär eller social

synpunkt godtagbart sätt utan även till behovet av skydd mot de ekonomiska

risker och andra olägenheter, som ett anstånd med avflyttningen

kan medföra för vräkningssökanden. Även tredje mans intresse kan,

stundom på mycket ingripande sätt, beröras av ett vräkningsanstånd och

tarvar därför beaktande. För exempelvis en nytillträdande hyresgäst, som

i förlitande på ett hyresavtal med vräkningssökanden lämnat sin tidigare

lägenhet, kan det, såsom lätt inses, innebära kännbara olägenheter av ekonomisk

och personlig natur att icke på avtalad tid få tillträde till den förhyrda

lägenheten. Enligt min mening synes lagberedningens förslag till

lösning av frågan om vidgade anståndsmöjligheter innefatta en så god

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

149

avvägning mellan motstående intressen, som sakens komplicerade beskaffenhet

medger. Förslaget har också godtagits av det stora flertalet remissorgan

och jämväl lämnats utan erinran av lagrådet. Även för egen del kan

jag ansluta mig till förslaget. Vissa synpunkter, som framkommit under

remissbehandlingen, ger mig emellertid anledning att på vissa punkter

något utveckla min syn på förslaget.

Huruvida synnerliga skäl till utsträckt anstånd föreligger, är att bedöma

med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Av betydelse är

bl. a. sådana faktorer som den vräkningshotades familjeförhållanden, den

tid som denne haft till sitt förfogande för att lösa sin lägenhetsfråga och de

svårigheter, som på grund av marknadsläget eller eljest möter för honom

att uppbringa annan godtagbar lägenhet. Ehuru en mångfald omständigheter

sålunda kan inverka på bedömningen, ligger det dock i sakens natur,

att marknadsläget måste utöva ett dominerande inflytande på anståndsregelns

tillämpning. I marknadssituationer med knapphet på lägenheter

föreligger naturligen mycket ofta synnerliga skäl till utsträckt anstånd.

Omvänt blir i balanserade marknadslägen de fall, då sådana skäl föreligger,

mera tunnsådda. Man kan dock icke, såsom ifrågasatts i något remisssvar,

helt bortse från dessa fall. Även i normala marknadssituationer åtgår

vanligtvis någon tid, innan en spekulant anträffar den lediga lägenhet,

som passar honom och hans förhållanden (jämför de sedvanliga uppsägningstidernas

längd). Har den vräkningshotade uppsagts med ovanligt kort

varsel, kan därför även i balanserade marknadslägen synnerliga skäl tänkas

tala för utsträckt anstånd. I marknadssituationer, där lägenhetsspekulanter

i allmänhet har möjlighet att utan större svårighet förvärva en passande

lägenhet, är det heller icke alltid säkert, att sådan möjlighet står till

buds för den som skall vräkas. Omständigheter av personlig eller ekonomisk

art kan göra, att det ställer sig betydligt svårare för honom och hans familj

än för lägenhetsspekulanter i gemen att snabbt anskaffa en för hans förhållanden

lämpad lägenhet. Jämväl i sådana fall, där fråga emellanåt är

om personer med ovanligt barnrik familj, bör utrymme finnas för förlängt

anstånd. Synnerliga skäl för dylikt anstånd kan, såsom lagberedningen

framhållit, föreligga, även då fråga är om annat än bostadsupplåtelse. Med

de anordningar till skydd för sökandens och tredje mans intressen, som

förslaget innehåller, bör det icke väcka betänkligheter, om regeln om utsträckt

anstånd i likhet med bestämmelsen om kortare anstånd blir tilllämplig

även utanför bostadsupplåtelsernas område.

Utsträckt anstånd skall trots förhandenvaron av synnerliga skäl enligt

förslaget icke beviljas, om otillbörligt intrång därigenom vållas i sökandens

eller annans rätt. Härav torde bl. a. tölja, att sådant anstånd icke

bör meddelas, om sökanden eller tredje man, t. ex. nytillträdande hyresgäst,

genom anståndet skulle komma i ungefär lika brydsam situation som

den vräkningshotade vid vägrat anstånd. Ej heller bör dylikt anstånd

meddelas, om sökanden eller tredje man därigenom kan antagas lida bcaktansvärd

förlust, som i vart fall i vräkningsärendet svårligen låter

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

sig till beloppet närmare uppskattas. Detta kan särskilt tänkas inträffa, när

fråga är om vräkning från annat eller mera än bostadslägenhet.

Den gottgörelse, vars erläggande enligt förslaget skall utgöra villkor för

förlängt anstånd, omfattar till en början skälig ersättning för själva nyttjandet.

I de flesta fall lärer svårighet att bestämma denna ersättning icke

uppkomna, eftersom förut utgående vederlag vanligen kan tjäna till ledning

för bedömandet. Vidare skall gottgörelsen omfatta beräknelig ersättning

för särskild förlust, som föranledes av anståndet, t. ex. hotellkostnad,

som vräkningssökanden har att betala för tillträdande hyresgästs inkvartering

under anståndstiden, eller sådana kostnader för handräckning vid

vräkningsförrättning som kan uppkomma, om begäran om anstånd framställes

på sent stadium, och som blir onyttiga, om anstånd beviljas. Under remissbehandlingen

har från något håll gjorts gällande, att kravet på gottgörelse

för särskild förlust kan komma att ställa den vräkningshotade

inför anspråk på ersättning för kostnader, som icke varit ofrånkomliga.

Av vanliga kausalitetsregler lärer emellertid följa, att ersättning icke skall

utgå för åtgärd, som bort kunna undvikas, och, även om åtgärden i och

för sig varit påkallad, ej heller med högre belopp än som skäligen erfordrats

för ändamålet. Man lärer kunna utgå ifrån att de socialvårdande myndigheterna,

i den mån behov därav föreligger, förskjuter vad som erfordras

till gottgörelse åt vräkningssökanden.

I en till mig inkommen skrift har Svenska lantarbetareförbundet bl. a.

till behandling upptagit frågan om införande av skyldighet för domstol

och överexekutor att vid meddelande av dom eller utslag å vräkning underrätta

vederbörande socialvårdande myndighet härom, så att denna

får tillfälle att inskrida med hjälpåtgärder på ett tidigt stadium. Enligt

förbundet har det, då fråga varit om avhysning av lantarbetare från dennes

tjänstebostad, i flera fall inträffat, att socialvårdsmyndigheten icke

föranstaltat om hjälpåtgärder förrän efter det vräkning skett. Tvekan

kan emellertid råda om lämpligheten av att stadga dylik skyldighet. En

stor del av vräkningsutslagen befordras nämligen aldrig till verkställighet.

I dessa fall är följaktligen någon åtgärd från de socialvårdande mynligheternas

sida icke påkallad. Att vid målens avgörande skilja dessa fall

från fall, där ett hjälpbehov kan komma att aktualiseras, låter sig knappast

göra. Detta kan däremot ske på verkställighetsstadiet. Såsom förut

framgått, tager utmätningsmännen redan nu vanligtvis kontakt med vederbörande

socialvårdsmyndighet, då den som hotas av vräkning kan antagas

vara i behov av socialt bistånd. Att så bör ske, synes utan vidare

vara tydligt, i all synnerhet om den föreslagna regeln om förlängt anstånd

genomföres, eftersom ett av dess viktigaste syften just är att bereda de

socialvårdande myndigheterna ökat rådrum för hjälpåtgärder.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

151

9. Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor

A. Ändring av 53, 210 och 218 §§ UL

Gällande rätt. 53 § UL upptager ett stadgande av innebörd, att annat beslut

i utsökningsmål än sådant som avses i 51 och 52 §§ UL skall gå i

verkställighet, ändå att beslutet överklagas. De beslut i utsökningsmål, som

omnämnes i sistnämnda båda lagrum, är i huvudsak utslag, varigenom

överexekutor ålagt någon betalningsskyldighet eller varigenom någon i

utsökningsmål fällts till böter eller vite, samt beslut angående fördelning

av köpeskilling för utmätt gods. Den allmänna regeln i 53 § UL om omedelbar

verkställighet av beslut i utsökningsmål har både i praxis och i

den juridiska litteraturen ansetts leda till, att överordnad myndighets beslut

i dylikt mål genast skall lända till efterrättelse, jämväl då det innebär

ett undanröjande av exekutiv åtgärd, som underordnad myndighet

vidtagit.

Lagberedningen framhåller, att den ståndpunkt som sålunda vunnit anslutning

vållar avsevärda olägenheter, när klagan föres över utmätning.

Om överexekutor upphäver skedd utmätning, lämnas enligt nämnda uppfattning

egendomen till utmätningsgäldenärens fria rådighet. Härav följer,

att om talan av borgenären föres till hovrätt och denna med ändring

av överexekutors beslut fastställer utmätningen, hovrättens beslut kan

bli meningslöst, emedan egendomen under tiden kan vara konsumerad.

Om penningar tagits i mät är det över huvud knappast möjligt att återställa

utmätningen, eftersom identiteten ej kan fastställas. Vidare skulle i

andra fall för utmätningens genomförande krävas, att egendomen efter

hovrättens beslut ånyo försågs med utmätningstecken eller omhändertogs.

Hur man skall förfara i detta hänseende, är oklart.

Att en sådan ordning måste anses otillfredsställande är enligt beredningens

mening uppenbart. Så länge fråga är om utmätningens vara eller icke

vara, bör icke föremålet för prövningen utan vidare kunna försvinna.

Det har också visat sig, att uppfattningen om innebörden av gällande rätt

på den nu behandlade punkten leder till komplicerade spörsmål, när utmätningsgäldenären

på ett mellanstadium förfogat över den utmätta egendomen

— exempelvis sålt utmätt fast egendom — efter det att överexekutor

upphävt utmätningen men innan hovrätten åter fastställt densamma.

Under hänvisning till uttalanden i ULs förarbeten gör beredningen

gällande, att innebörden av 53 § måhända blivit missuppfattad. Oavsett

detta anser beredningen emellertid, att man nu i princip bör acceptera ståndpunkten

att beslut i utsökningsmål regelmässigt skall lända till omedelbar

efterrättelse, även om det innebär ändring av underordnad myndighets

heslut. Från denna princip bör emellertid enligt beredningens mening avsteg

göras beträffande utmätning. Vidare anser beredningen det böra stå

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

överexekutor fritt att i sitt beslut förordna, att det icke skall gå i verkställighet

förrän det vunnit laga kraft. Anledning meddela sådant förordnande

kan föreligga, när beslutet reglerar en tveksam fråga och omedelbar

verkställighet eller omedelbar ändring av lägre instans åtgärd skulle få

vittgående följder, som svårligen kan repareras om högre instans skulle

komma till annat resultat vid sin prövning. Beredningen har i förslaget

reglerat frågan från dessa utgångspunkter och därvid fördelat bestämmelserna

i ämnet på 53 § samt 210 och 218 §§.

I 53 § bör enligt beredningens mening allenast föreskrivas, att annat

av överexekutor meddelat beslut i utsökningsmål än i 51 och 52 §§ sägs

skall, även om det överklagas, gå i verkställighet, såvitt ej annorlunda

förordnats eller är särskilt stadgat. Att denna princip kommer att gälla

även hovrätts motsvarande utslag eller beslut bekräftas genom förslaget till

ändring av 218 §.

Beredningen anmärker, att ändringen i 53 § torde komma att återverka

på tolkningen av 51 § 4 mom. på så sätt, att hovrätts utslag i utsökningsmål,

varigenom betalningsskyldighet ålagts någon, lärer komma att gå i

verkställighet lika med icke lagakraftvunnen hovrättsdom och ej, såsom

nu anses vara fallet, verkställas genast som om det vore lagakraftägande

(se betänkandet s. 119).

I 210 § UL stadgas för närvarande, att klagan över utmätning ej må

hindra förrättningens fullbordan eller egendomens försäljning eller ställande

under tvångsförvaltning, och att ej heller klagan över annan av

utmätningsman vidtagen åtgärd må verka uppehåll däri, med mindre överexekutor

annorledes förordnar. Beredningen föreslår, att till lagrummet

fogas ett andra mom., vilket direkt tager sikte på det fallet att överexekutor

föreskriver ändring med avseende å utmätningsmans åtgärd. Som huvudregel

anser beredningen böra gälla, att överexekutors beslut skall omedelbart

lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. Så långt överensstämmer

det nya momentet med 53 § UL i den av beredningen föreslagna

lydelsen. I fråga om utmätning föreslås en särskild bestämmelse,

enligt vilken redan verkställd åtgärd ej skall gå åter innan överexekutors

beslut vunnit laga kraft, med mindre överexekutor förordnat därom. Beredningen

utgår från att överexekutor skall begagna sig av sistnämnda befogenhet

allenast i klara fall eller då eljest skälen för upphävande av redan

vidtagen åtgärd har sådan betydande styrka att hänsyn till borgenärens

eventuella möjlighet att vinna ändring i högre instans måste vika.

Vad enligt dessa bestämmelser skall gälla beträffande överexekutors utslag

skall enligt det av beredningen föreslagna 2 mom. i 218 § äga motsvarande

tillämpning i fråga om verkställighet av hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål.

Remissyttrandena. Beredningens förslag i denna del har berörts endast

av ett mindre antal remissinstanser och har därvid i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

153

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner ändringen i 53 § önskvärd men

förutsätter, att den föreslagna formuleringen icke rubbar det förhållandet

att lagrummet är tillämpligt även på lagsökningsutslag om vräkning.

Förste stadsfogden i Göteborg gör gällande, att den i 210 och 218 §§ inskrivna

särregeln om återgång av verkställd åtgärd i mål om utmätning

bör utsträckas att gälla även i mål om kvarstad. Han erinrar därvid om

rättsfallet NJA 1959 s. 161 och fortsätter.

I de flesta utsökningsmål i anledning av kvarstadsbeslut sker verkställigheten

såsom vid utmätning, d. v. s. utmätningsmannen bestämmer, vilken

egendom som skall beläggas med kvarstad. Även i de fall, då föremålet

för en säkerhetsåtgärd, kvarstad eller skingringsförbud, angivits i exekutionstiteln,

torde det finnas anledning att införa en motsvarande regel.

Lagrådet har i sak lämnat förslaget i denna del utan erinran men påpekat,

att 53 § UL även i dess föreslagna lydelse kommer att, till följd av hänvisningen

i 16 § lagsökningslagen, vara tillämplig på domstols förordnande om

vräkning i lagsökningsmål.

Departementschefen, överexekutors och hovrätts beslut i utsökningsmål

länder som allmän regel till omedelbar efterrättelse. Såsom lagberedningen

förordat, bör det emellertid tillkomma överexekutor och hovrätt att då så

anses påkallat av föreliggande omständigheter i beslutet förordna, att det

icke skall gå i verkställighet förrän det vunnit laga kraft.

När överexekutors eller hovrätts beslut innefattar upphävande av vidtagen

utmätningsåtgärd, kan den allmänna regeln lätt leda till mindre tillfredsställande

resultat. Om exempelvis överexekutor i omedelbart exigibelt

beslut upphäver en av utmätningsman verkställd utmätning, ställes den utmätta

egendomen genast till gäldenärens fria disposition. Skulle hovrätten

med ändring av överexekutors beslut fastställa utmätningen, kan hovrättens

beslut bli utan värde, om gäldenären under mellantiden förfogat över

egendomen. Så länge frågan om utmätnings bestånd är eller kan bli föremål

för prövning, bör tydligen gäldenären i allmänhet icke ges tillfälle att

disponera över egendomen. I enlighet härmed bör, såsom lagberedningen

funnit, överexekutors och hovrätts beslut om upphävande av vidtagen utmätningsåtgärd

i princip icke lända till efterrättelse förrän det vunnit laga

kraft. Med tanke närmast på klara fall bör det dock tillkomma överexekutor

och hovrätt att i beslutet förordna om omedelbar exigibilitet.

Jag ansluter mig alltså i denna del helt till lagberedningens förslag, som

i sak lämnats utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan. Erforderliga

bestämmelser i ämnet har upptagits i 53, 210 och 218 §§ UL. Såsom lagrådet

påpekat, kommer 53 § i dess föreslagna lydelse att bli tillämplig även

på domstols vräkningsutslag i lagsökningsmål. Detta innebär, att domstolen

får möjlighet att i utslaget förordna, att det ej skall verkställas förrän

det vunnit laga kraft. Meddelas ej sådant förordnande, kan utslaget liksom

för närvarande verkställas omedelbart.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

B. Ändring av 201—203 §§ UL

Gällande rätt. Beträffande klagan över utmätning gäller nu enligt 201 §

UL, att gäldenär äger inkomma med klagoskrift inom femton dagar från

det utmätningen fullbordats eller blivit i fall varom i 75 § UL sägs verkställd

hos gäldenären. Är borgenär missnöjd med förrättningen, äger han

klaga inom samma tid från det han erhöll del av protokollet över utmätningen.

Beträffande klagan av annan än gäldenär eller borgenär finns ej

någon bestämmelse. Sådan klagan anses ej inskränkt till viss tid.

I 202 § UL stadgas som huvudregel, att den som vill klaga över utmätningsmans

åtgärd vid auktion å fast egendom skall göra det sist på femtonde

dagen därefter.

Enligt 203 § UL skall den som är missnöjd med utmätningsmans förslag

till fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld egendom eller av vissa

andra medel ingiva sin klagoskrift till överexekutor sist å tjugonde dagen

därefter.

Lagberedningen förordar vissa jämkningar av fuliföljdsreglerna i 201 §

UL. Beredningen anser sålunda att klagotiden lämpligen för både gäldenär

och borgenär bör räknas från den dag, då han erhöll del av protokoll eller

bevis om utmätningen och alltså senast fick säker kännedom om vad som

förevarit. Under 84 § UL har beredningen föreslagit, att utmätningsbevis

genast skall överlämnas till gäldenären, om han är närvarande vid utmätningen,

och att beviset i annat fall skall expedieras till honom senast nästa

söckendag. Om gäldenären är närvarande vid utmätningen, blir utgångspunkten

för klagotiden alltså densamma som nu. För andra fall innebär

förslaget, att gäldenären i regel får räkna klagotiden från senare tidpunkt

än för närvarande. Endast i det fallet att utmätning av fordran eller rättighet,

som avses i 75 § 2 mom. UL, skett annorstädes än hos gäldenären, kan

förslaget medföra att klagotiden börjar löpa tidigare än vad som i rättspraxis

nu antages. Det kan någon gång inträffa, att gäldenären icke får del

av utmätningsbeviset eller att det i allt fall icke kan styrkas om och när så

skett. Förslaget medför, att gäldenären i en sådan situation har en till tiden

obegränsad möjlighet att klaga, så länge han icke löst protokoll över utmätningen.

Någon nämnvärd praktisk olägenhet anser beredningen dock

icke behöva befaras härav, eftersom verkställigheten fortgår utan hinder av

att fullföljdstiden icke gått till ända. För borgenären, som förutsättes ej få

del av utmätningsbevis, innebär förslaget icke någon ändring av vad som

nu gäller. Klagan av tredje man beröres icke av förslaget. Klagotiden blir

alltså här även framdeles obegränsad.

Beredningen erinrar om att påföljden av att gäldenär eller borgenär försitter

klagotiden enligt 204 § UL är, att klagan icke upptages till prövning

i den mån den åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd. Någon

skyldighet att göra särskilda efterforskningar om när gäldenär eller

borgenär mottog utmätningsbevis eller protokoll kan enligt beredningens

mening icke anses åvila överexekutor. Endast om det framgår av inkomna

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963 155

handlingar eller eljest styrkes, att klagotiden försuttits, bör klagan lämnas

utan prövning.

Beredningen anser det ligga i sakens natur, att klagan skall ske hos den

överexekutor, under vilken utmätningsmannen lyder, även om någon verkställiglietsåtgärd

skett inom annan överexekutors område. Har i sådant fall

två utmätningsmän samverkat, hör målet till överexekutor för den utmätningsman

som handlägger målet.

Ivlagotidens längd enligt 201 § har beredningen ansett böra bestämmas

så, att tiden för rättelse av utmätning enligt 77 § 2 mom. hunnit gå till ända

före klagotidens utgång. Beredningen föreslår, att klagotiden sättes till tre

veckor.

För det fall att rättelse vidtages jämlikt 77 § 2 mom. skall borgenären

enligt förslaget äga föra talan däremot inom tre veckor från den dag, då

han erhöll del av protokoll eller underrättelse om åtgärden. Gäldenär, som

är missnöjd över att rättelse ej vidtagits eller att den ej gått tillräckligt

långt, har möjlighet att utföra sin talan i saken genom klagan över själva

utmätningen inom den klagotid som räknas från delfåendet av utmätningsbeviset.

Beredningen har ej avsett att överexekutor skall äga att med tilllämpning

av 77 § 2 mom. — självmant eller efter klagan — vidtaga rättelse

av utmätningsmans åtgärd, men naturligen kan överexekutor efter klagan

som nyss nämnts ändra utmätningsbeslutet i vanlig ordning.

I 202 och 203 §§ angivna klagotider, respektive femton och tjugu dagar,

föreslår beredningen ändrade till tre veckor.

Remissyttrandena. Beredningens förslag har i förevarande del berörts endast

av ett mindre antal remissinstanser och därvid i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Från några håll har dock påpekanden och förslag

om modifikationer framförts.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har intet att erinra mot att klagotiderna i

201—203 §§ utökas till tre veckor. Däremot är länsstyrelsen av annan mening

än lagberedningen vad gäller utgångspunkten för den i 201 § 1 mom.

stadgade tiden för klagan över utmätning. Länsstyrelsen anför.

Utmätning verkställes i stor utsträckning i gäldenärens frånvaro. I dessa

fall skulle enligt förslaget besvär kunna anföras praktiskt taget utan tidsbegränsning.

Olägenheterna av en sådan ordning torde icke elimineras genom

att verkställigheten fortgår utan hinder av att fullföljdstiden icke gått

till ända. Frågan om återgång av verkställd utmätning skulle ju ändå hållas

svävande. Länsstyrelsen föreslår att nu gällande bestämmelser i detta

hänseende bibehålies.

Landsfiskalen-ulmätningsmannen i Kiruna distrikt anser att klagotiden,

i fall då gäldenären personligen erhållit del av förhandsunderrättelse om

utmätningen, bör löpa från dagen för förrättningen även om gäldenären då

ej är tillstädes.

Förste stadsfogden i Norrköping menar, att regeln i 201 § 1 mom. om klagolidens

utgångspunkt bör utformas så, att gäldenärens make jämställes

med gäldenären själv. Vidare gör han gällande, att särskild klagotid bör

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

stadgas i fråga om utmätningsmans beslut att icke vidtaga rättelse jämlikt

77 § 2 mom. i förslaget.

Som förut nämnts anser överexekutor i Norrköping det böra övervägas,

om icke tiden för klagan över utmätning, i fall då begäran om rättelse avslagits,

bör räknas från den dag då gäldenären erhöll del av avslagsbeslutet.

Svenska företagares riksförbund, vilket som nämnts föreslår förlängning

av tiden för rättelse till tre veckor, gör i konsekvens därmed gällande, att

klagotiden bör utsträckas till fyra veckor.

Lagrådet lämnar förslaget i förevarande delar utan erinran.

Departementschefen. Lagberedningens förslag till ändring av 201—203 §§

UL, vilket lämnats utan erinran av lagrådet och flertalet remissorgan, kan

jag biträda. Jag vill särskilt framhålla, att den i 201 § UL föreslagna utgångspunkten

för klagotiden medför ökad rättssäkerhet för utmätningsgäldenären

samt att det förordade förenhetligandet av klagotiderna innebär

en påtaglig fördel för det praktiska rättslivet.

C. Verkan av klagan i fråga om utmätningsmans behörighet

Lagberedningen. Som förut framgått, har lagberedningen föreslagit nya

regler om utmätningsmans lokala kompetens. Även om dessa regler genomföres,

kan det enligt beredningen ibland råda tvekan, huruvida utmätningsman

är behörig eller ej. Det kan exempelvis möta svårighet att avgöra, var utmätningsgäldenären

skall anses bosatt, och det kan alltjämt i åtskilliga

fall vara tvivelaktigt, var en tillgång skall anses lokaliserad. Enligt beredningens

mening bör man emellertid icke driva kravet på att lokal kompetens

i det särskilda fallet skall föreligga alltför långt. Kompetensfördelningen

är i främsta rummet endast en fråga om lämplig arbetsfördelning. Framför

allt anser beredningen det icke tillräckligt grundat, att överinstans ex

officio ingår i prövning av underordnat organs behörighet, när någon anmärkning

ur praktisk synpunkt ej är befogad. Att undanröja vidtagen åtgärd

föranleder extra kostnader, omgång och tidsutdräkt och kan leda till

definitiv rättsförlust för utmätningsborgenären. I litteraturen har likväl

den meningen uttalats, att överordnad myndighet är pliktig att ingå på en

dylik officialprövning. Det har också någon gång förekommit, att åtgärd

ex officio undanröjts på grund av utmätningsmans bristande kompetens i

lokalt hänseende. Beredningen finner det därför vara av behovet påkallat,

att en bestämmelse meddelas häremot.

Saken ligger enligt beredningens mening något annorlunda till, när frågan

om utmätningsmans lokala kompetens av part dragés under överexelcutors

prövning. Enligt beredningens åsikt bör man emellertid även i sådana

fall motverka, att en vidtagen åtgärd undanröjes av formella skäl.

Beredningen har i 208 a § 1 mom. UL upptagit en bestämmelse, som närmast

riktar sig mot det fallet, att klagan föres om utmätningsmans behö
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

157

righet, men avser att återverka även på den officialprövning av behörigheten

som kan komma i fråga. Med stadgandet avser beredningen, att klagan

beträffande utmätningsmans behörighet ej skall föranleda upphävande av

redan vidtagen åtgärd, om ej rättssäkerhetsskäl talar därför eller praktiska

olägenheter vållats eller också utmätningsmannen överskridit sin sakliga

kompetens, d. v. s. vidtagit åtgärd av något slag som han överhuvud ej

är berättigad att vidtaga. I förstnämnda hänseende föreslår beredningen, att

undanröjande skall få äga rum, om utmätningsmannen ej haft lokal kompetens

och den som åtgärden rör ej haft tillfälle att tillvarataga sin rätt

vare sig hos utmätningsmannen eller hos överexekutor. Den som klagar kan

ju vanligen åtminstone i samband med fullföljden utveckla sin talan, men

överexekutor bör beakta, om detta undantagsvis skulle vara så betungande

att han ej skäligen må låta sig nöja därmed. Har han ej i klagoskriften utvecklat

sin talan i sak, bör han givetvis få tillfälle därtill, om överexekutor

ej anser skäl föreligga att undanröja åtgärden i fråga. Ur praktisk synpunkt

bör exerexekutor enligt beredningens mening tillse, att utmätningsmannen

ej överskridit sin lokala kompetens på sådant sätt att olägenheter

uppkommer vid fortsatt förfarande eller med hänsyn till möjligen samtidigt

pågående åtgärder på annat håll.

För undvikande av olägenheter vid det fortsatta förfarandet bör överexekutor

emellertid ej vara hänvisad enbart till att upphäva redan vidtagen

åtgärd. Olägenheterna kan undvikas även på annat sätt, t. ex. genom att

målet i fortsättningen får handläggas av behörig utmätningsman. För sådant

ändamål bör överexekutor enligt beredningens mening ha möjlighet

att, utan undanröjande av redan vidtagen åtgärd, för fortsatt handläggning

hänvisa målet till den utmätningsman som finnes behörig. Möjlighet att

hänvisa målet till behörig utmätningsman bör även finnas, om vidtagen åtgärd

undanröjes. Bestämmelser i nyss angivna hänseenden har upptagits i

208 a § 2 mom. UL.

I sitt förslag har lagberedningen vidare som 218 a § upptagit stadgande,

att vad i 208 a § stadgas med avseende å klagan i fråga om utmätningsmans

behörighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande klagan över att

mål upptagits av överexekutor. Att hovrätt har att tillämpa 208 a § även

för det fallet att överexekutor haft att pröva utmätningsmans behörighet,

är enligt beredningens mening självklart. Hovrätten handlar därvid som

överexekutor; den har emellertid att beakta jämväl huruvida vederbörande

sakägare varit i tillfälle att bevaka sin rätt i hovrätten.

Remissyttrandena. Beredningens förslag har icke föranlett några invändningar.

Riksrevisionsverket framhåller särskilt, att det synes vara av värde att

en i övrigt giltig exekutiv förrättning icke, som nu kan vara fallet, undanröjes

på grund av ett formellt fel i fråga om den lokala kompetensen.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Lagrådet förordar en jämkning av lagtexten i 208 a § UL så, att orden

»haft tillfälle att» utbytes mot »bort kunna». Enligt lagrådets mening bör

vidare 218 a § UL begränsas till att avse klagan i fråga om överexekutors

behörighet i mål, som där omedelbart upptages.

Departementschefen. Det är givetvis önskvärt att så långt möjligt förebygga,

att vidtagen exekutiv åtgärd undanröjes på rent formella skäl. Brist

i utmätningsmans lokala kompetens hör till de felaktigheter, som långtifrån

alltid förorsakar några nämnvärda reella olägenheter. I den mån kompetensbristen

icke ur vare sig rättssäkerhets- eller lämplighetssynpunkt eller

eljest i sakligt hänseende haft något att betyda, bör den till undvikande av

onödiga kostnader, omgång och eventuell rättsförlust icke få leda till rubbning

av den exekutiva åtgärden. I överensstämmelse med denna grundsyn

står den av lagberedningen i 208 a § 1 mom. UL föreslagna regeln, att klagan

i fråga om utmätningsmans behörighet ej må föranleda upphävande av

redan vidtagen åtgärd, om den som saken rör haft tillfälle att tillvarataga

sin rätt hos utmätningsmannen eller hos överexekutor samt åtgärden i övrigt

finnes ha varit ändamålsenlig och höra till utmätningsmans åligganden.

Jag kan därför i huvudsak tillstyrka denna regel. Uttrycket »haft tillfälle

att» synes dock i anslutning till den av lagrådet framförda synpunkten

böra utbytas mot orden »skäligen kunnat».

Då utmätningsman med överskridande av sin lokala kompetens vidtagit

viss exekutiv åtgärd, bör möjlighet finnas för överexekutor, som har att pröva

saken, att hänvisa målet till behörig utmätningsman. Har kompetensbristen

ännu icke utövat någon menlig inverkan men kan olägenheter befaras

uppkomma vid sakens fortsatta behandling, kan det sålunda vara rationellt,

att överexekutor låter åtgärden bestå men överflyttar målets fortsatta

handläggning till behörig utmätningsman. Även då den exekutiva åtgärden

undanröjes, kan man undvika omgång och tidsutdräkt, om överexekutor

bestämmer vilken utmätningsman som skall företaga målet till ny behandling.

Jag förordar därför de regler om befogenhet för överexekutor att

hänvisa mål till behörig utmätningsman, som lagberedningen föreslagit i

208 a § 2 mom. UL och som lämnats utan erinran av lagrådet och remissorganen.

Det ligger i sakens natur, att hovrätt har att tillämpa de föreslagna reglerna

i 208 a § UL, då klagan beträffande utmätningsmans lokala kompetens

fullföljts dit. Även vid klagan beträffande överexekutors lokala kompetens

bör dessa regler komma till motsvarande användning. En bestämmelse

härom föreslås i 218 a § UL. Då det i mål, som anhängiggjorts hos

utmätningsman, i allmänhet ger sig självt, vilken överexekutor som har

lokal behörighet att upptaga klagan över utmätningsmannens åtgärder, torde

bestämmelsen i huvudsak komma att få praktisk betydelse för mål, som

överexekutor har att upptaga i första instans. Bestämmelsen bör dock omfatta

jämväl andra fall av klagan beträffande överexekutors lokala behörighet,

även om dessa av antydda skäl måste bli sällsynta.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

159

10. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Lagberedningen har icke föreslagit någon viss tid för lagändringarnas

ikraftträdande.

Vad angår övergångsfrågorna påpekar lagberedningen, att det i åtskilliga

fall ger sig utan särskilt stadgande vad som bör gälla i övergångshänseende

(se härom närmare bet. s. 123 ff). I andra fall påkallas enligt beredningens

mening särskilda övergångsbestämmelser. Härom anför lagberedningen i

huvudsak följande.

Äldre lydelse av 52 och 216 §§ och den enligt förslaget upphävda 207 §

bör alltjämt tillämpas, när yrkande om skadestånd framställts hos överexekutor

före nya lagens ikraftträdande. Stadgande härom har upptagits i

punkt 1 i lagberedningens förslag till övergångsbestämmelser.

Lagberedningen påpekar, att de nya reglerna i 69 § UL om hänvisning

för tredje man att stämma till domstol och om behörig domstol utan vidare

blir tillämpliga, så snart hänvisning ges efter nya lagens ikraftträdande.

Om hänvisning givits före nya lagens ikraftträdande kan det inträffa att

tiden för talans väckande utgår först efter ikraftträdandet. Enligt beredningens

mening bör talan då, även efter ikraftträdandet, få väckas vid den

domstol som var behörig enligt äldre lag. Vederbörande bör emellertid lämpligen

även ha möjlighet att vända sig till den domstol som avses i nya lagen.

Talan bör sålunda icke få avvisas, om någotdera alternativet väljes.

Punkt 2 i förslaget till övergångsbestämmelser har utformats i enlighet

härmed. i ^

Beredningen föreslår i 3 punkten av övergångsbestämmelserna, att reglerna

i 88 c § UL icke bör vara tillämpliga vid indrivning av böter, viten,

annan med brott förenad påföljd, som innefattar betalningsskyldighet, eller

domstolskostnad, som utgått av allmänna medel och enligt domstolens beslut

skall återgäldas. Skälen härför och för motsvarande ordning vid indrivning

av skatt har berörts i avsnittet om tidsfrister i utsökningsmål.

I fråga om fullföljdstiderna i 201—203 §§ UL anser beredningen, att äldre

lag bör tillämpas, när klagan riktar sig mot förrättning eller auktion,

som ägt rum före nya lagens ikraftträdande, eller mot fördelningsförslag,

som framlagts före nämnda tidpunkt. Vid klagan över utmätning bör det

avgörande alltså vara, när förrättningen hölls, och icke när utmätningen

eventuellt fullbordades. Klaganden får i enlighet härmed rätta sig efter den

fullföljdshänvisning som givits vid förrättningen. Regeln bör enligt beredningens

mening gälla även för borgenären, oavsett när han fått del av protokollet.

Punkt 4 i övergångsbestämmelserna har utformats i överensstämmelse

härmed.

Slutligen har beredningen ansett, alt förslaget till ny forumregel i 69 §

UL påkallar följdändringar i 3 § i 1845 års lösöreköpsförordning och 10

kap. 17 § rättegångsbalken. Dessa följdändringar har beredningen upptagit

i punkterna 5 och 6 i sitt förslag till övergångsbestämmelser.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Remissyttranden. Det fåtal remissinstanser som särskilt berört övergångsfrågorna

har lämnat beredningens förslag härutinnan utan erinran.

Lagrådet har vid granskningen utgått ifrån att förslaget skulle föreläggas

1962 års riksdag men påpekar, att om ikraftträdandet framskjutes med

hänsyn till behovet av föreskrifter om kostnad i utsökningsmål, detta icke,

såvitt vid tiden för granskningen kan bedömas, föranleder ändring i lagarna

eller tillägg till dessa. Enligt lagrådets mening är det önskvärt, att anvisningar

i god tid före ikraftträdandet tillhandahålles utmätningsmännen

rörande lagarnas innebörd och den avsedda tillämpningen av de nya reglerna.

Vad angår övergångsbestämmelserna har lagrådet lämnat beredningens

förslag under punkterna 1—4 utan erinran men förordat, att de i punkterna

5 och 6 angivna bestämmelserna upptages i särskilda lagar om ändrad lydelse

av 3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § rättegångsbalken.

Departementschefen. Som jag omnämnt i det inledande avsnittet med allmänna

synpunkter, pågår för närvarande en utredning av frågan om införande

av en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift i stället för de specificerade

exekutionsavgifter, som nu utgår enligt 1878 års förordning angående

ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till

stämningsmän m. m. Klart är, att tillämpningen av vissa av de nya reglerna i

UL skulle underlättas, om en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift vore

genomförd vid dessa reglers ikraftträdande. Under utredningens gång har det

emellertid visat sig, att frågan om en modernisering av bestämmelserna om

exekutionsavgifter hänger nära samman med spörsmål, som måste lösas

i anslutning till exekutionsväsendets förstatligande, och därför icke

lämpligen kan utbrytas till särbehandling nu. Att göra de nya utsökningsreglernas

ikraftträdande beroende av tidpunkten för förstatligandet

skulle emellertid innebära ett uppskov, som med hänsyn till önskvärdheten

att vinna praktiska erfarenheter för det fortsatta reformarbetet på

utsökningsrättens område och jämväl ur andra synpunkter måste betecknas

som föga välkommet. Jag är därför icke benägen att låta med ikraftträdandet

anstå utan förordar, att de nya reglerna träder i kraft den 1 januari

1964. Om det således icke lämpligen låter sig göra att nu vidtaga

en i och för sig önskvärd förenkling av reglerna om exekutionsavgift, bör

man i stället söka på annat sätt förenkla utmätningsmännens dagliga bestyr.

En åtgärd, som skulle underlätta utmätningsmännens dagliga arbete, är

att införa tjänstebrevsrätt för dem jämväl i enskilda mål. Frågan härom

torde få upptagas till övervägande inom kort.

De i punkterna 1—4 i lagberedningens förslag till övergångsbestämmelser

upptagna reglerna, vilka lämnats utan erinran av lagrådet och remissorganen,

kan jag godtaga.

Lika med lagrådet anser jag, att de i punkterna 5 och 6 i beredningens för
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

slag angivna bestämmelserna bör upptagas i särskilda lagar om ändrad lydelse

av 3 § lösöreköpsförordningen och 10 kap. 17 § rättegångsbalken. Förslag

till sådana lagar framlägges i det följande.

ÖVRIGA LAGFÖRSLAG

1. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen

Gällande rätt. Lösöreköp, d. v. s. köp av lösören, som köparen låter säljaren

behålla i sin besittning, skall enligt 1 § lösöreköpsförordningen upprättas i

viss form och bekantgöras i särskild ordning, om köparen vill komma i åtnjutande

av skydd mot säljarens borgenärer. Även om köpeavhandlingen

upprättats och behandlats i föreskriven ordning, blir den sålda egendomen

dock icke fredad från att utmätas, om utmätningen inträffar inom viss kortare

tid, som anges i 3 § lösöreköpsförordningen. Framställes jäv mot en

sålunda upprättad och behandlad avhandling vid utmätningstillfälle, som

inträffar efter utgången av nämnda tid skall utmätningssökanden, om han

vill fullfölja jävet, väcka talan mot säljare och köpare inom viss tid därefter

vid äventyr av talans förlust. Sådan talan skall enligt 3 § lösöreköpsförordningen

väckas vid domstolen i den ort, där godset finnes.

Lagberedningen har i enlighet med de synpunkter, som ligger till grund

för förslaget till ändring av forumregeln i 69 g UL (se s. 75 i prop.), förordat,

att talan enligt 3 § lösöreköpsförordningen skall väckas vid den domstol,

till vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör. Stadgandet

härom har lagberedningen upptagit i första meningen av punkt 5 i övergångsbestämmelserna

till lagen om ändring i UL. I andra meningen av

nämnda punkt har lagberedningen tillika förordat, att samma övergångsbestämmelse

som föreslagits beträffande ändringen av forumregeln i 69 §

UL, också skall gälla ändringen i 3 § löseöreköpsförordningen.

Remissyttranden. Förslaget har i denna del icke föranlett någon erinran

från remissorganens sida.

Lagrådet förordar, såsom förut nämnts, att bestämmelserna i bl. a. punkt

5 i beredningens förslag till övergångsbestämmelser till lagen om ändring i

UL upptages i särskild lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen.

Enligt lagrådets mening möter härvid icke hinder att i huvudsak bibehålla

den förenklade avfattning som beredningen begagnat. Andra meningen

av punkt 5 bör dock — påpekar lagrådet — upptagas såsom övergångsbestämmelse

till lagen om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen, därvid

bestämmelsen bör preciseras att gälla i fall då jäv framställts vid utmätningstillfälle

före lagens ikrafllrädande.

(i Dihang till riksdagens protokoll 1!)G3. 1 samt. Nr 52

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Departementschefen. Jag kan i sak godtaga de bestämmelser, som lagberedningen

föreslagit i punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om

ändring i UL. Som jag förut framhållit, bör bestämmelserna på sätt lagrådet

förordat upptagas i särskild lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen.

De synpunkter, som lagrådet härvid framfört, bör enligt min mening

beaktas.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1964.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken

Gällande rätt. Som allmän princip i tvistemål gäller, att den domstol, vid

vilken talan i första instans anhängiggöres, kan ingå i prövning av sin behörighet

endast om fråga därom väckes av svaranden. Från denna princip förekommer

åtskilliga undantag. I 10 kap. 17 § första stycket RB uppräknas i

särskilda punkter flera fall då domstol har att ex officio pröva sin behörighet.

I 6 punkten i detta lagrum nämnes härvid »tvist som angår utmätt

lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och enligt lag skall

upptagas av rätten i den ort där egendomen finnes».

Lagberedningen. Som följd av de ändringar, som förordats i 69 § UL och

3 § lösöreköpsförordningen, föreslår lagberedningen, att 6 punkten i 10 kap.

17 § första stycket RB ändras, så att den kommer att avse tvist, som angår

utmätt lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och för vilken

behörig domstol är särskilt stadgad. Bestämmelsen härom har i lagberedningens

förslag upptagits i punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen om

ändring i UL.

Remissyttranden. Lagberedningens förslag har i denna del icke givit anledning

till erinran från remissorganens sida.

Lagrådet har hemställt, att regeln i 6 punkten i övergångsbestämmelserna

till lagen om ändring i UL upptages i särskild lag om ändrad lydelse av

10 kap. 17 § RB. Enligt lagrådets mening möter härvid icke hinder att bibehålla

den förenklade avfattning som beredningen använt.

Departementschefen. Som följd av de föreslagna ändringarna i 69 § UL

och 3 § lösöreköpsförordningen bör regeln i 10 kap. 17 § första stycket 6

punkten ändras så, att den kommer att avse tvist, som angår utmätt lös

egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och för vilken behörig

domstol är särskilt stadgad. Som jag i annat sammanhang framhållit, bör

ändringen i enlighet med lagrådets hemställan ske i form av en särskild

lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § RB.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

163

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1915

(nr 219) om avbetalningsköp

Gällande rätt. Enligt 10 § första stycket AvbL söks handräckning för återtagande

av avbetalningsgods hos utmätningsmannen i den ort där godset

finns. Som framgår av det föregående (s. 61 f) överensstämmer denna regel

med vad som nu anses gälla enligt UL.

I 10 § fjärde stycket stadgas, att reglerna i 59 och 60 §§ UL skall äga

motsvarande tillämpning med avseende å handräckning. För innehållet i

dessa regler har närmare redogjorts vid behandlingen av frågorna om gäldenärens

underrättande i mål om utmätning och om interimistiska åtgärder

för säkerställande av utmätning. Här må endast erinras, att det enligt gällande

lag, för att förrättning skall få hållas, i regel erfordras att gäldenärenköparen

är antingen underrättad på förhand eller också närvarande.

De i AvbL meddelade reglerna om handräckning är icke uttömmande. I

16 § upptages därför en erinran om att ULs föreskrifter i tillämpliga delar

skall lända till efterrättelse i fråga om handräckningsförrättning. Hänvisningen

anses närmast gälla ULs allmänna föreskrifter, särskilt de i 1 och 10

kap. upptagna.

Lagberedningen behandlar först frågan om utmätningsmans lokala

kompetens och erinrar därvid, att beredningen under 56 § UL

föreslagit, att utmätningsmannen i gäldenärens hemvist skall få generell lokal

kompetens. Han skall enligt förslaget vara behörig att verkställa utmätning

såväl av gods som finns i hemvistorten som av egendomen utanför

hans distrikt. Platsen, där godset finns, skall emellertid vara alternativt

kompetensgrundande faktum. Beredningen har funnit, att samma principer

med fördel bör kunna tillämpas beträffande handräckning enligt AvbL. Säljaren

får vända sig till utmätningsmannen i köparens hemvist utan att vara

beroende av var avbetalningsgodset råkar finnas, och det blir även i övrigt

lättare att genomföra handräckningsåtgärder beträffande bilar, båtar och annat

avbetalningsgods som lätt kan flyttas. Även för den lojale köparen kan

det — framhåller beredningen — ibland vara till fördel att ansökan får

göras hos utmätningsmannen i hans hemvist. Beredningen föreslår därför

att bestämmelsen om utmätningsmans kompetens i 10 § första stycket AvbL

får utgå och ersättas av en hänvisning till 56 § UL. Denna hänvisning kan

ske i 10 § fjärde stycket AvbL.

Genom sistnämnda hänvisning blir också att tillämpa bestämmelsen i 56 §

3 mom. UL om befogenhet för utmätningsman att i brådskande fall vidtaga

interimistisk åtgärd även om han saknar lokal kompetens. Beredningen menar,

att det knappast kan göras gällande, att bestämmelsens tillämpning

i fråga om handräckning ter sig särskilt praktisk men att någon anledning

att utesluta den från tillämpning icke föreligger. Den kan dock i fråga om

handräckning någon gång tänkas få betydelse i det fallet att utmätnings
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

mannen är oviss om sin lokala kompetens men ej beredd att omedelbart avvisa

målet. Stadgandet i 56 § 4 mom. UL om överlämnande av mål till annan

utmätningsman kan enligt beredningens mening väntas få större betydelse.

1 detta sammanhang framhåller beredningen, att möjligheten att med stöd

av 2 § 3 mom. UL utvidga utmätningsmans lokala kompetens är avsedd att

få tillämpning även i handräckningsmålen. Utmätningsmannen skall sålunda

få bege sig utom sitt tjänstgöringsområde för att hämta exempelvis

en bil eller också, om det är lämpligare, begära biträde av annan utmätningsman

för ändamålet. Den allmänna skyldigheten för utmätningsmännen

att trämja handläggningen genom inbördes samarbete skall gälla även mål

av detta slag.

Beredningen övergår härefter till frågan om köparens underrättande.

I förslaget bibehålies hänvisningen till 59 och 60 §§ UL. Dess sakliga

innebörd blir emellertid en annan genom att nya regler om gäldenär underrättande

m. m. införes i dessa paragrafer. Beredningen anser, att de regler

som föreslagits om gäldenärs underrättande före utmätning bör kunna

tillämpas även vid handräckning enligt AvbL.

Beredningen understryker emellertid, att målets beskaffenhet givetvis

måste beaktas vid tillämpningen. Om vid ett första delgivningsförsök genom

tjänstebrev mottagningsbevis ej inkommer, torde det ofta finnas anledning

för utmätningsmannen att söka själv eller genom annan delgiva

köparen underrättelsen.

Beredningen har ej ansett bestämmelserna i 84 § UL om gäldenärens underrättande

efter utmätningen böra tillämpas i handräckningsmål. Möjligheten

att klaga är här icke begränsad till viss tid. Enligt beredningens mening

bör utmätningsmannen dock även vid handräckning lämna gäldenären-köparen

skriftligt besked om vad som förevarit, vilket bl. a. kan vara av

betydelse för köparens rätt att inom viss tid återlösa godset (jfr 6 § AvbL).

Beskedet bör kunna sändas genom vanligt tjänstebrev utan begäran om mottagningsbevis.

Genom den i 10 § AvbL intagna hänvisningen till nuvarande 59 § UL är

det i 2 mom. av nämnda lagrum omnämnda vårdhållningsinstitutet tillämpligt

i handräckningsmål. I beredningens förslag till ändring i UL har vårdhållningsinstitutet

sin motsvarighet i den nya 60 a § UL. Enligt denna föreligger

väsentligt vidgade möjligheter att företaga interimistiska

åtgärder. Även handräckningsåtgärder kan vara brådskande och möta

hinder som föranleder uppskov. Beredningen föreslår därför, att de nya

reglerna i 60 a § UL om interimistiska åtgärder skall äga motsvarande

tillämpning i handräckningsmål.

Däremot har beredningen ej funnit skäl att i anslutning till de i avsnittet

om tidsfrister behandlade frågorna föreslå någon ändring i AvbL. Enligt

beredningens mening är det emellertid att vänta, att de i 88 c § 1 mom. föreslagna

fristerna kommer att anses vägledande för vad som regelmässigt

kan fordras av en utmätningsman också när det gäller handräckning för

återtagande av avbetalningsgods.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

165

Slutligen anmärker beredningen, att av 16 § AvbL följer, att den nya

208 a § UL och ändringen i 210 § UL har tillämpning även på handräckningsmål

samt att de i AvbL föreslagna ändringarna icke torde påkalla

några övergångsbestämmelser.

Remissyttrandena. Spörsmålen om handräckning enligt AvbL har i allmänhet

icke föranlett några särskilda uttalanden av remissinstanserna. 1

den mån sådana uttalanden förekommer innebär de som regel endast, att

lagberedningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran. På några punkter

har emellertid anmärkningar framförts.

Vad först angår frågan om utmätningsmans lokala kompetens

anser stadsfogden i Sundsvall, att den nuvarande bestämmelsen i

10 § första stycket AvbL är lämplig, eftersom den kan sägas ålägga säljaren

att själv i någon mån efterforska var godset finns. Han avstyrker därför

att bestämmelsen ändras.

Landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt ifrågasätter, om sökande

i handräckningsmål under alla förhållanden kommer att godtaga

att utmätningsmannen i köparens hemvist överlämnar målet till utmätningsmannen

i den ort där godset finns. Godset kan utgöras t. ex. av en bil

som står för reparation i annan landsända eller av ett fiskredskap som

förvaras i en otillgänglig sportstuga. I sådana fall bör sökanden bland annat

få tillfälle att bedöma, om han vill ikläda sig de ytterligare kostnader

som kan uppkomma.

I fråga om köparens underrättande efter handräckning

såtgärden gör Västernorrlands länsavdelning av Föreningen Sveriges

landsfiskaler gällande, att det om gäldenären är personligen tillstädes

Aid förrättningen bör vara helt tillfyllest att han av utmätningsmannen får

muntlig information om beslutet och om sin rätt att lösa godset åter. Någon

skyldighet för utmätningsmannen att i den situationen lämna någon form av

skriftligt besked bör alltså ej föreligga.

Förste stadsfogden i Göteborg vänder sig mot lagberedningens uttalande

att det är anledning vänta, att de i 88 c § 1 mom. UL föreslagna fristerna

kommer att anses vägledande för vad som regelmässigt kan fordras av en

utmätningsman också när det gäller handräckning för återtagande av avbetalningsgods.

Han anför.

För köparen är återtagandet att jämställa med vad försäljningen är för

gäldenären. Det har i praktiken visat sig, att då förrättningar på grund av

arbetsanhopningar utsatts att äga rum först flera veckor eller en månad efter

underrättelsens delgivning med köparen, uppgörelse i handräckningsmålen

träffats i större utsträckning än eljest. Många gånger torde köpare, som

kommit ekonomiskt på efterkälken, icke förrän underrättelsen från utmätningsmannen

kommer, verkligen på allvar söka klara upp sitt mellanhavande

med borgenären. Eftersom köparna huvudsakligen utgörs av löntagare,

är deras möjlighet till uppgörelse beroende av antalet avlöningstillfällen

före verkställigheten. Beredningens uttalande skulle innebära, att den

nu i analogi med vad gäller försäljning i utmätningsmål tillämpade tidsfristen

en månad skulle minskas till två veckor. Härav torde icke säljarna

vara betjänta och alls icke köparna hjälpta.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:Is proposition nr 52 år 1963

Även styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler berör detta spörsmål.

Styrelsen finner det angeläget, att gäldenären får tillräcklig tidsfrist

för anskaffande av medel att betala sin skuld och undvika återtagning. Enligt

styrelsens mening bör genom lagändring föreskrivas, att återtagningsförrättning

såvitt möjligt bör hållas i stad inom en och på landet inom två

månader från det ärendet inkommit till utmätningsmannen.

Lagrådet lämnar beredningens förslag i förevarande delar utan erinran.

Departementschefen. Ansökan om handräckning för återtagande av avbetalningsgods

skall nu — i överensstämmelse med vad för närvarande gäller

i fråga om utmätning — göras hos utmätningsmannen i den ort, där godset

finnes. I det föregående har jag beträffande mål om utmätning förordat nya

regler om utmätningsmans lokala kompetens, vilka upptagits i 56 § UL. Såsom

lagberedningen funnit, lämpar sig dessa regler även för mål om handräckning

för återtagande av avbetalningsgods och jag vill därför föreslå, att

de erhåller motsvarande tillämpning i dylika mål. I huvudsak innebär detta,

att ansökan om handräckning för återtagande av avbetalningsgods kan göras

hos utmätningsmannen i köparens hemvist, oavsett om godset finnes

där eller icke, med möjlighet för säljaren att om han det hellre vill vända

sig till utmätningsmannen i den ort, där godset finnes. I överensstämmelse

med vad som föreslagits i 56 § 4 mom. UL beträffande mål om utmätning

bör det vidare, såsom lagberedningen förordat, tillkomma Kungl. Maj :t att

meddela bestämmelser om befogenhet för utmätningsman att överlämna mål

om handräckning enligt AvbL till annan behörig utmätningsman. I anledning

av vad landsfiskalen-utmätningsmannen i Kiruna distrikt anfört i sitt

remissvar vill jag framhålla, att överlämnande ej bör få ske, om detta ur

kostnadssynpunkt eller eljest länder sökanden till förfång (jfr lagberedningens

utkast till administrativa bestämmelser härom, bet. s. 150 f) samt

att det för bedömande härav stundom kan vara påkallat att höra sökanden,

innan beslut om överlämnande meddelas.

Lika med lagberedningen anser jag, att de nya reglerna i 59 och 60 §§ UL

lämpligen bör komma till motsvarande användning i mål om handräckning

enligt AvbL. Detta innebär, att innan handräckning sker underrättelse om

målet skall sändas till köparen med posten eller lämnas på annat lämpligt

sätt, att underrättelsen bör lämnas så tidigt, att köparen får nödigt rådrum

att bevaka sin rätt, att underrättelse icke behöves, då det föreligger fara för

att godset undanstickes eller förstöres eller saken i annat fall är brådskande,

och i allmänhet icke heller då köparens hemvist och uppehållsort är

okända, att köparens utevaro icke hindrar förrättningen, med mindre det

finnes erforderligt att han får tillfälle att yttra sig samt att köparens make,

husfolk eller annan, som har godset i sin vård eller besittning, skall, om sådan

person anträffas, tillsägas att närvara, när förrättningen äger rum i

köparens frånvaro.

Det i nuvarande 59 § 2 mom. UL reglerade vårdhållningsinstitutet är eu
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

167

ligt hänvisning i 10 § AvbL även tillämpligt i handräckningsmål. De i 60 a §

i förslaget till lag om ändring i UL upptagna reglerna om interimistiska åtgärder

till säkerställande av eventuell utmätning, vilka utgör den närmaste

motsvarigheten till det nuvarande vårdhållningsinstitutet, bör likaledes erhålla

tillämpning i mål om handräckning enligt AvbL.

Hänvisning till de lagrum i UL, som enligt vad nu sagts bör äga motsvarande

tillämpning i handräckningsmål, kan lämpligen intagas i 10 § fjärde

stycket AvbL.

Lagberedningen har förutsatt, att den av beredningen föreslagna normalfristen

för hållande av utmätning, två veckor i stad och fyra veckor på landet,

skulle komma att bli vägledande för vad som i allmänhet kan fordras

av en utmätningsman när det gäller handräckning enligt AvbL. Häremot har

kritik riktats från några remissorgans sida. Med den ändring av lagberedningens

förslag till normalfrist för hållande av utmätning, som jag i ett tidigare

avsnitt förordat, bör denna frist bli mera ägnad att tjäna som ett låt

vara ungefärligt mått på den tid, inom vilken förrättning för handräckning

enligt AvbL i regel bör hållas. I anslutning härtill vill jag erinra om regeln i

12 § AvbL, enligt vilken anstånd med handräckningsåtgärd kan på där angivna

sociala skäl beviljas i tre månader och undantagsvis längre tid.

Den föreslagna ändringen av 10 § AvbL torde böra träda i kraft den 1

januari 1964.

4. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om

införsel i avlöning, pension eller livränta

1 §•

Gällande rätt. Enligt 1 § gäller nu som förutsättning för att införsel skall

kunna erhållas för fordran på underhållsbidrag bl. a., att fråga skall vara

om bidrag, som någon till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet är

pliktig utge till barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den, med

vilken den förpliktade är eller varit gift eller utom äktenskap avlat barn.

Underhållsskyldigheten skall vidare vara fastställd genom rättens eller domarens

beslut eller genom skriftligt, av två personer bevittnat avtal.

Lagberedningen erinrar om att beredningen under 54 a § UL upptagit förslag

till bestämmelser, som innebär att utmätning skall kunna erhållas på

grund av skriftligt, av två personer bevittnat avtal om underhållsbidrag eller

om skyldighet att till barnavårdsnämnd utge ersättning för barns vård

jämlikt barnavårdslagen. Vid beskrivningen av de avtal som åsyftas har beredningen

där valt en annan lydelse än den som nu finns i 1 § InfL. Beredningen

har sålunda i stället för att uppräkna de underhållsberättigade hänvisat

till giftermåls- och föräldrabalkens bestämmelser om underhållsskyldighet.

Härigenom har beskrivningen blivit kortare och tydligare än den i

1 § InfL. Det behöver sålunda ej föreligga någon tvekan om att stadgandet

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

inbegriper jämväl avtal om underhåll till styvbarn och till kvinna, med vilken

den underhållspliktige avlat barn utom äktenskap, även om barnet fötts

dött eller havandeskapet avbrutits. Genomföres vad beredningen föreslagit i

UL, bör 1 § InfL enligt beredningens mening ändras så att dess lydelse överensstämmer

med nya 54 a § UL. Någon saklig ändring innebär detta ej, frånsett

möjligen de punkter som nu enligt vad nyss sagts är oklara.

Enligt beredningens mening bör också det av beredningen som 3 mom. i

54 a § UL upptagna stadgandet om att domstol skall kunna inhibera verkställighet

av avtal lämpligen erhålla en motsvarighet i InfL. Visserligen

möter icke här den risken att exekutionen, såsom ofta sker vid utmätning,

leder till förlust för gäldenären genom att försäljning av utmätt gods ger

dåligt resultat. Ej heller drar införsel med sig några exekutionskostnader för

parterna, men det kan ändå i särskilda fall vara stötande, om införseln skulle

fortgå sedan talan väckts om avtalet. Beredningen understryker emellertid

att den föreslagna möjligheten till inhibition bör utnyttjas med varsamhet,

så att man icke utan vägande skäl berövar en underhållsberättigad hans

underhåll.

Förutom de ändringar som nu angivits föreslår beredningen vissa redaktionella

jämkningar. För att vinna närmare överensstämmelse med RBs terminologi

föreslår beredningen sålunda, att uttrycket »rättens eller domarens

beslut» ersättes med »lagakraftvunnen dom eller beslut, som må verkställas

lika med sådan dom». Att dom måste ha vunnit laga kraft för att införsel

skall få äga rum på grund därav antages redan nu i praxis. Med »beslut»

åsyftas främst interimistiska beslut. I den mån förordnanden enligt 17 kap.

14 § 1 st. RB förekommer i mål om underhåll faller de också in härunder,

liksom tredskodomar och lagsökningsutslag. De redaktionella jämkningar

som i övrigt vidtagits i 1 § InfL anser beredningen icke kräva någon motivering.

Remissyttranden. Förslaget har i denna del lämnats helt utan erinran.

Socialstyrelsen framhåller, att genom den föreslagna lydelsen på ett lyckligt

sätt undanröjs en viss oklarhet i den gällande formuleringen. En fråga

som dock alltjämt kan vara föremål för tvekan är enligt styrelsens mening,

huruvida s. k. intermistiska eller provisoriska avtal är exigibla. Styrelsen

syftar på den form av avtal, där en presumtiv fader till barn utom äktenskap

förbinder sig att utgiva underhållsbidrag i avvaktan på blodundersökning —

utan att erkänna faderskapet. Då avtal av detta slag synes vara relativt vanliga,

anser styrelsen önskvärt, att även osäkerheten på den punkten undanröjs.

Lagrådet lämnar också förslaget i denna del utan erinran.

Departementschefen. Införsellagen innehåller i 1 § en bestämning av de

typer av underhållsbidrag, för vilka införsel kan erhållas. Införsel kan enligt

detta lagrum ifrågakomma för underhållsbidrag, som någon till fullgörande

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

169

av lagstadgad underhållsskyldighet är pliktig att utge till barn, adoptivbarn,

föräldrar, adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller

utom äktenskap avlat barn. Lagberedningen har föreslagit en annan beskrivning

av de slag av underhållsbidrag, för vilka införsel skall kunna ifrågakomma.

Enligt dess förslag skall införsel kunna beviljas för underhållsbidrag

enligt giftermåls- eller föräldrabalken. Denna bestämning, som överensstämmer

med den i 54 a § i förslaget till lag om ändring i UL använda,

är enligt min mening att föredraga framför den nuvarande. Därmed elimineras

den tvekan, som råder rörande möjligheten att bevilja införsel för

underhållsbidrag till styvbarn och för vissa andra familjerättsliga underhållsbidrag

av mera speciell typ.

Den av socialstyrelsen berörda frågan om exigibiliteten av provisoriska avtal

om underhåll till barn utom äktenskap synes mig vara förtjänt att närmare

undersökas under det fortsatta reformarbetet på utsökningsväsendets

område.

Det i 54 a § 3 mom. ÖL föreslagna stadgandet om befogenhet för domstol,

där talan om underhållsavtal är anhängig, att förordna, att utmätning

på grund av avtalet tills vidare ej må äga rum, bör, såsom lagberedningen

förordat, erhålla motsvarighet på införselinstitutets område. Här liksom på

utmätningsinstitutets område är tydligt, att förordnande om inhibition icke

bör meddelas, med mindre stor sannolikhet föreligger för att talan rörande

underhållsavtalet kommer att bifallas.

De ändringar lagberedningen i övrigt föreslagit i 1 § införsellagen är av

redaktionell natur. Även dessa ändringar kan jag godtaga.

6 §•

Gällande rätt. Enligt 6 § i dess gällande lydelse får införsel ej beviljas till

gäldande av bidragsbelopp som förfallit till betalning tidigare än ett år innan

beslutet meddelas. När fråga är om bidrag som fader till barn utom äktenskap

har att erlägga till barnets moder, har tiden genom en år 1950 genomförd

lagändring utsträckts till två år.

Lagberedningen kritiserar till en början den gällande huvudregeln. Verkningarna

av denna beror — påpekar beredningen — helt av hur länge ett

visst införselbeslut får bestå. Om någon jämkning av meddelat införselbeslut

icke äger rum, kan resterande bidragsbelopp från tiden ett år före

införselbeslutet och därefter uttagas så länge underhållsskyldigheten och

anställningen består. Det är härvid att beakta, att man i praxis hävdat, att

belopp som under viss tid uttages genom införsel skall i första hand gälla

som betalning av underhållsbidrag för samma tid. Restantierna kommer därför

att endast långsamt försvinna. Den gällande regleringen är även otillfredsställande

på det sättet att en underhållsskyldig genom att byta anställning

kan påverka underhållsberättigads möjlighet att genom införsel uttaga

resterande bidrag. Bytet kräver nämligen, att nytt införselbeslut meddelas,

och därav följer även, att ny beräkning av tiden bakåt skall äga rum.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 62

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

Samtidigt som å ena sidan regeln i 6 § ibland möjliggör att även mycket

gamla restantier uttages är — fortsätter beredningen — å andra sidan den

underhållsberättigades rätt att utfå äldre restantier mycket prekär. Om

införselbeslutet av en eller annan anledning jämkas eller den underhållsskyldige

framtvingar nytt beslut genom att byta anställning, blir följden, att

oguldna bidrag som utestått mer än ett år faller bort. Har då av den underhållsskyldiges

lön under sista året dragits så mycket som motsvarar det

årets underhåll, är enligt nämnda ståndpunkt i praxis all möjlighet att genom

införsel utfå bidrag för förfluten tid borta. Däremot kvarstår möjligheten att

kräva resterande belopp vid domstol och att därefter erhålla utmätning eller,

om dom redan föreligger, att omedelbart erhålla utmätning. Beredningen

har, som förut nämnts, i fråga om denna alternativa möjlighet till exekution

föreslagit, att utmätning skulle kunna erhållas redan på grund av skriftligt

avtal. Uppenbart är emellertid, att införsel ofta är den enda exekutionsform

som kan ge något resultat.

Det beror enligt vad som framgår av det anförda mer eller mindre av en

slump, om de äldre bidragen kan uttagas genom införsel. Särskilt egendomlig

finner beredningen den konsekvensen av det nuvarande systemet, att en

underhållsberättigad kan gå förlustig rätten att medelst införsel uttaga äldre

restantier genom beslut om jämkning till hans förmån. En underhållsberättigad

nödgas därför mången gång avstå från att påkalla jämkning, trots

att den underhållsskyldiges inkomster skulle lämna utrymme för en snabbare

inkassering av restantierna.

Enligt beredningens mening är det angeläget, att en ändring sker på denna

punkt. Principen att äldre bidragsbelopp ej skall utan begränsning få uttagas

genom införsel anser beredningen uppbäras av vägande skäl. För dess

upprätthållande bör man emellertid icke lita till den mer eller mindre ovissa

möjligheten av mellankommande jämkningsbeslut. Om preskriptionstiden

räknas tillbaka från tiden för innehållandet och ej från den tid då beslutet

om införsel meddelades åvägabringas enligt beredningens mening bättre möjligheter

att komma fram till en rimlig lösning. De äldre restantierna kommer

att efter hand skäras bort från införsel. Någon godtycklig verkan inträder

ej heller av att införselbeslutet jämkas eller att i anledning av anställningsbyte

nytt beslut meddelas. Man vinner en följdriktig ordning och undgår de

olägenheter som enligt vad förut framhållits är förenade med det nuvarande

systemet. Mot regeln kan enligt beredningens uppfattning möjligen anföras,

att den vållar utmätningsmannen ökat besvär. Beredningen tror dock

ej att detta behöver bli så stort, om principen modifieras något och bokföringen

blir ändamålsenlig. I det förra hänseendet synes man kunna räkna

preskriptionstiden bakåt från början av den kalendermånad, under vilken

innehållandet sker. Den ojämnhet som härigenom uppkommer inskränker

sig till högst beloppet för en månad och blir självfallet i regel betydligt

mindre. För att kunna hålla kontroll över att icke för mycket uttages enligt

det angivna systemet torde utmätningsman — fortsätter beredningen — böra

föra sin dagbok på sådant sätt att därav omedelbart framgår vilken månads

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

171

restantier som betalas med innehållet belopp. Med de nya blanketter som

tillhandahållas för dagböcker enligt lösbladssystem bör det icke vara svårt

att genomföra en sådan redovisning. Härtill kommer, att det redan enligt nu

gällande ordning är mycket önskvärt att dagböckerna förs på detta sätt.

Man undgår därigenom de svårigheter som ofta yppar sig, när införselbeslutet

skall jämkas och det gäller att fastställa den införselbara fordringen.

Om man inskränker sig till att ändra metoden för preskriptionstidens beräkning

på angivet sätt, kan det alltemellanåt leda till att den underhållsberättigade

går förlustig nu föreliggande möjlighet att genom införsel uttaga

underhåll som resterar för förfluten tid. Enligt beredningens mening är det

skäligt, att man för att mildra denna verkan utsträcker den nuvarande generella

preskriptionstiden av ett år till två år. Denna tid anser beredningen

vara tillfyllest och ej alltför betungande.

Den sålunda förordade huvudregeln kan enligt beredningens mening icke

utan modifikation tillämpas i fråga om bidrag som fader till barn utom äktenskap

enligt 7 kap. 10 § föräldrabalken har att erlägga till barnets moder.

I så fall skulle moderns möjlighet att genom införsel utfå bidraget kunna

preskriberas alltför snabbt. Erfarenheten har visat, att modern ofta icke har

möjlighet att utverka införsel inom två år och sex veckor från förlossningen

därför att det dröjer innan faderskapsmål är avgjort eller frivilligt avtal ingås.

Enligt beredningens åsikt kan lämpligen stadgas, att bidraget till modern

vid tillämpningen av bestämmelsen icke skall anses förfallet till betalning

innan det blivit till beloppet bestämt, d. v. s. innan lagakraftvunnen

dom eller annan införselurkund föreligger. Om modern begär införsel något

så när snart efter det hon fått en exekutionstitel, bör huvudregeln om en tvåårig

preskriptionstid för införsel i övrigt vara tillfyllest.

Remissyttrandena. Socialstyrelsen anför, att den föreslagna preskriptionstiden

av två år måhända kan synas något lång med hänsyn till införselinstitutets

syfte att garantera framför allt det löpande underhållet. Emellertid anser

styrelsen, att denna synpunkt bör vika för kravet på underhållsskyldighetens

fullgörande. Den förbättrade möjligheten för moder till barn utom

äktenskap att erhålla införsel finner styrelsen särskilt väl påkallad.

Svenska socialvårdsförbundet understryker, att den gällande ordningen

ofta på ett oskäligt sätt gynnar den underhållsskyldige, som genom byte av

anställning lätt kan få oguldna underhållsbidrag att falla bort. En utsträckning

av preskriptionstiden framstår därför som angelägen från den underhållsberättigades

synpunkt, och förbundet tillstyrker förslaget.

Fredrika-Bremer-Förbundet finner förslaget innebära en avsevärd förbättring,

och Yrkeskvinnors samarbetsförbund betecknar den föreslagna ändringen

som synnerligen angelägen.

Bland det stora antal remissinstanser som lämnar betänkandet i denna del

utan erinran befinner sig också Föreningen Sveriges stadsfogdar och styrelsen

för Föreningen Sveriges landsfiskaler. Några enskilda stadsfogdar har

emellertid anmärkningar att framställa.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Exekutionsdirektören i Stockholm finner visserligen i sak intet att erinra

mot förslaget. Han påpekar emellertid, att ändringarna medför vissa komplikationer

i bokföringsarbetet, och anför härom närmare.

Med nu gällande bestämmelser kan den ingående skulden lätt uträknas

liksom de ändringar av densamma, som inträder genom därefter förfallande

bidragsbelopp och verkställda inbetalningar. Genom den föreslagna bestämmelsen

är den ingående skulden icke ett under införselbeslutets (jämkningsbeslutets)

hela fortbestånd fastställt belopp utan densamma ändras från månad

till månad på grund därav att den tidpunkt, från vilken preskriptionstiden

skall räknas, framflyttas. Lämpligen torde för kontroll den underhållsskyldiges

skuldbelopp i regel böra framräknas endast en gång om året, kanske

per den 31 december, såvida icke t. ex. utmätningsförfarande, underhållsskyldighetens

upphörande etc. nödvändiggör fastställande av skulden vid

annan tidpunkt.

Förste stadsfogden i Norrköping gör gällande, att förfarandet blir omständligt

och tidsödande i jämförelse med nuvarande system och att det därför

sannolikt drar med sig ökade personalkostnader. Liknande synpunkter

framförs också av stadsfogden i Sundsvall. Enligt dennes mening bör, om

den nya regeln skall genomföras, i införsellagen föreskrivas, att ansökan om

införsel som avser uttagande även av äldre underhållsbidrag skall åtföljas

av specificerad uppgift rörande bidragens förfallotider och de oguldna beloppen.

Förste stadsfogden i Malmö anser det otvivelaktigt att beredningens förslag

skulle innebära en rationellare ordning men avstyrker ändock dess genomförande,

med hänsyn till det väsentliga merarbete för utmätningsmännen

som det enligt hans mening skulle medföra. Hans avstyrkande gäller

emellertid icke regeln att bidrag enligt 7 kap. 10 § föräldrabalken icke skall

anses förfallet till betalning innan det blivit till beloppet bestämt. -— Till

stöd för sin uppfattning om arbetsökningen åberopar han utförliga exempel.

Han utgår därvid bland annat från att utmätningsmannen enligt det föreslagna

systemet skall föra sin dagbok på sådant sätt att därav omedelbart

framgår vilken månads restantier som betalas med innehållet belopp. Vidare

anför han:

Dagboken kommer att bli mycket omfattande i det att för varje mål måste

uppställas särskilda uppgifter för de oguldna månadsbeloppen. Detta kan

medföra att efterhand ett flertal blad upplägges för varje mål. Visserligen

behöver vid jämkningsbeslut och nya beslut något nytt skuldbelopp ej framräknas,

men denna lättnad uppväger icke tillnärmelsevis merarbetet med

bokföringen. Detta merarbete blir måhända i de mindre utmätningsmannadistrikten,

där de löpande införselmålen uppgår till ett mindre antal, måhända

något hundratal, icke så stort. I de större städerna däremot, där de

löpande målen uppgår till flera tusen (i Malmö finnes f. n. cirka 2 000 löpande

införsehnål) måste merarbetet bli högst väsentligt.--- — Med hän
syn

till att införselmålen är stadda i ständig ökning, aktualiseras i de större

städerna frågan om att införa maskinbokföring av införselbelopp å dagboken,

vilken då måste vara upplagd enligt kortsystem. Den föreslagna ordningen

omöjliggör helt en sådan bokföringsmetod och utgör därför ett absolut

hinder mot en övergång till rationellare kontorsrutiner.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

173

Han ifrågasätter slutligen, om icke hela införseldagboken måste omläggas

vid en övergång till de nya reglerna.

överexekutor i Malmö instämmer i vad förste stadsfogden sålunda anfört

och anser, att frågan om avhjälpande av den nuvarande ordningens olägenheter

snarast bör upptagas till förnyat övervägande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser lämpligt, att endast bidragsbelopp

som ej är äldre än ett år blir införselbara. Så ansträngd som gäldenärens

ställning ofta nog är kan ett ytterligare betungande av honom befaras

äventyra det löpande underhållet till den berättigade. Enligt länsstyrelsens

mening kan utvidgningen i tiden också få den verkan att vederbörande

dröjer att söka införsel, varigenom de oguldna bidragen hopas på gäldenären.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Departementschefen. Enligt 6 § införsellagen kan införsel med visst undantag

icke beviljas för bidrag, som förfallit till betalning tidigare än ett år

innan införselbeslutet meddelades. Preskriptionstiden räknas alltså tillbaka

med utgångspunkt från dagen för införselbeslutet. Denna utgångspunkt är

emellertid föga rationell. Om ett införselbeslut äger bestånd under tillräckligt

lång tid, kan sålunda restantier, vare sig de uppkommit under året närmast

före införselbeslutet eller under beslutets giltighetstid, uttagas genom

införsel, även om de vid tiden för verkställigheten skulle vara många år

gamla. Preskriptionsregeln förfelar i sådana fall sitt syfte att från införsel

utestänga fordran på bidrag som genom sin ålder i viss mån förlorat karaktären

av underhållsfordran och mera blivit att likställa med fordringsanspråk

i allmänhet, samt att förebygga, att den underhållspliktige blir så

betungad, att hans arbetslust och vilja att göra rätt för sig menligt påverkas.

Den nuvarande metoden att beräkna preskriptionstiden medför vidare

slumpartade resultat. Om exempelvis jämkning sker av ett tidigare införselbeslut

eller nytt införselbeslut måste meddelas därför att den unde-rhållsskyldige

bytt anställning, kan den underhållsberättigade gå miste om den

rätt till införsel för äldre bidrag, som skulle ha tillkommit honom, om det

tidigare införselbeslutet fått äga fortsatt giltighet. Såsom lagberedningen

funnit, är det lämpligare att räkna preskriptionstiden tillbaka från början

av den kalendermånad, varunder verkställigheten, d. v. s. innehållandet,

skall ske. Det förslag härom, som lagberedningen framlagt, har också godtagits

av flertalet remissorgan och lämnats utan erinran av lagrådet. Även

om förslagets genomförande, såsom några remissorgan hävdat, i bokföringshänseende

kan vålla utmätningsmännen ett visst merarbete, kan detta förhållande

enligt min mening icke tillmätas sådan betydelse, att man av hänsyn

därtill bör avstå från de obestridliga fördelar, som är förenade med den

föreslagna reformen. Jag vill alltså tillstyrka, alt förslaget genomföres.

Om man begränsar sig till denna ändring av preskriptionstiden, skulle

resultatet ibland kunna bli, att den underhållsberättigade skulle komma i

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

sämre läge än för närvarande med avseende å möjligheten att genom införsel

uttaga underhåll, som resterar för förfluten tid. För att i viss utsträckning

neutralisera denna effekt har lagberedningen föreslagit, att preskriptionstiden

förlänges till två år. Detta förslag, som i flertalet remissvar icke

mött någon gensaga och som lämnats utan anmärkning av lagrådet, synes

mig innefatta en godtagbar avvägning mellan den underhållsberättigades

och den underhållsskyldiges intressen. På skäl, som lagberedningen utvecklat,

erfordras emellertid för bidrag, som fader till barn utom äktenskap

har att utge till barnets moder, en specialregel, enligt vilken sådant bidrag

vid tillämpningen av bestämmelsen om införselpreskription icke skall anses

till betalning förfallet innan det blivit till beloppet bestämt.

8 §.

Gällande rätt. Enligt 8 § tredje stycket skall beslut om införsel ej vidare

äga tillämpning, sedan underhållsskyldigheten upphört, ändå att den underhållsskyldige

häftar för oguldet underhållsbidrag. Bestämmelsen gäller

dock icke underhållsbidrag som fader till barn utom äktenskap har att

erlägga till barnets moder. Sådant bidrag får alltså uttagas även sedan

underhållsskyldigheten upphört.

Lagberedningen. Även om införsel i första hand har till uppgift att trygga

ett aktuellt behov, måste man enligt beredningens mening ifrågasätta lämpligheten

av att möjligheten till införsel regelmässigt går förlorad när underhållsskyldigheten

upphör. Beredningen framhåller härom bland annat

följande.

När hustru i hemskillnadsdom tillerkänts underhållsbidrag men något

underhåll icke skall utgå efter en därpå följande äktenskapsskillnadsdom,

beror detta regelmässigt på en skälighetsbedömning av hustruns behov och

mannens ekonomiska bärkraft. Mannen skall icke i onödan belastas med

underhållsbidrag till hustrun efter hemskillnaden. I och för sig medför icke

äktenskapsskillnaden att hustruns ställning undergått någon väsentlig ändring

till det bättre. En bodelning kan medföra, att hon får sina underhållsbidrag

täckta, inen det är ingalunda alltid förhållandet. Avsikten är givetvis,

att hustrun verkligen skall utfå åtminstone det underhåll som utdömts

för hemskillnadstiden, och när mannen eftersatt sin skyldighet att utge dessa

bidrag torde hustrun mer än väl behöva i efterskott utfå gottgörelse för vad

hon fått förskjuta. Det har också påpekats, att den nuvarande ordningen

försätter hustrun i en dålig situation. På liknande sätt förhåller det sig, om

hustrun i dom å äktenskapsskillnad tillerkänts underhållsbidrag för allenast

ett begränsat antal år. Ofta har man då tänkt sig, att hustrun därefter bör

kunna försörja sig själv; barnen kan t. ex. ha nått sådan ålder att de icke

längre kräver moderns ständiga tillsyn. När underhållsskyldigheten bortfaller

vid den på förhand fastslagna tidpunkten, kan hustrun vara i stort

behov att få ut bidrag som mannen bort betala tidigare men icke guldit. —

I huvudsak detsamma kan enligt beredningens mening sägas om det syn
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

175

nerligen vanliga fallet att bidrag till barns underhåll bestämts att utgå

till dess barnet nått viss ålder. Det är ganska orimligt, att eftersläpande

underhåll för tiden till den bestämda åldersgränsen ej därefter skall kunna

uttagas genom införsel. Regelmässigt har barnets vårdnadshavare eller det

allmänna fått vidkännas ökad börda i dylika fall.

Den nuvarande ordningen har — framhåller beredningen — ej sällan lett

till att den underhållspliktige undandrager sig sina skyldigheter genom att

mot slutet av underhållstiden avhålla sig från arbete eller hålla sig undan,

i vetskap om att han därefter är fri från införsel. Beredningen förordar därför,

att eftersatt underhåll skall i nämnda fall i viss utsträckning få uttagas

även efter det underhållsskyldigheten upphört.

I andra fall finner beredningen frågan mera tveksam. Dör bidragsberättigad

make, frånskild make eller moder till barn utom äkenskap, tillkommer

fordran på oguldet bidrag dödsboet. Dess krav kan i allmänhet icke anses

vara så behjärtansvärt, att det bör säkerställas genom införsel. Om ett

bidragsberättigat barn avlider, kan situationen däremot ofta vara den, att

oguldet bidrag bör tillkomma vårdnadshavare eller annan som fått vidkännas

för stor börda. Vanligt är också att barnavårdsnämnd i ett sådant fall

har att fordra ersättning för utgivet bidragsförskott. Har införsel enligt 20 §

InfL beviljats för socialnämnds eller barnavårdsnämnds ersättningsfordran,

tillkommer en eventuellt kvarstående fordran likaledes det allmänna, och

dess krav är efter dödsfallet lika beaktansvärt som förut. Beredningen har

likväl ansett, att man tills vidare ej bör medge införsel sedan den underhållsberättigade

avlidit.

Ett annat fall, då möjligheten till införsel enligt beredningens mening bör

omedelbart upphöra, är att underhållsberättigad frånskild make gifter om

sig. Rätt till fortsatt införsel för resterande bidrag synes då icke vara så

starkt motiverad.

Underhållsskyldighet till barn kan även upphöra av den anledningen

att barnet adopteras. Det kan anföras skäl både för och emot att införsel

därefter skall få äga rum för resterande underhåll. Enligt beredningens

mening talar övervägande skäl för att införsel alltjämt må ske, och beredningen

förutsätter, att vad som inflyter tillfaller den som fått vidkännas en

alltför tung underhållsbörda i följd av att underhåll ej utgått för barnet,

eller barnavårdsnämnd som har fordran med anledning av att bidragsförskott

utgått. Trots att vårdnaden om barnet övergått på adoptanten bör —

anser beredningen — den tidigare vårdnadshavare!! eller barnavårdsnämnden

kunna uppträda som sökande i införselärendet.

I huvudsak samma synpunkter kan enligt beredningens mening läggas på

de! fallet, att skyldigheten att utgiva underhållsbidrag för barn upphört till

följd av att vårdnaden om barnet övergått till den förpliktade, över huvud

laget anser beredningen det vara lämpligast att låta huvudregeln bli den, att

införseln får fortgå trots att underhållsskyldigheten upphört. Undantag härifrån

finner beredningen påkallade endast för de fallen att den underhållsberättigade

avlider eller att frånskild make gifter om sig. Visserligen kom
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

mer huvudregeln härigenom att omfatta ett och annat fall, då behovet av

fortsatt införsel icke är så trängande, t. ex. då hemskillnad avbrytes genom

att makarna åter flyttar samman eller då äktenskap går åter. Någon praktisk

olägenhet härav befarar beredningen icke.

Beredningen anser, att — i de fall då införsel enligt förslaget får äga

rum trots att underhållsskyldigheten upphört — tiden för denna fortsatta

möjlighet bör begränsas. Enligt beredningens mening kan tiden skäligen

bestämmas till ett år från underhållsskyldighetens upphörande. Det kunde

måhända ifrågasättas att man ej skulle meddela någon särskild preskriptionsregel

utan nöja sig med den tvåårsregel som beredningen tidigare förordat

beträffande införsel för resterande bidrag. Detta alternativ, som skulle

innebära en enklare lösning, kan icke anses ogenomförbart av hänsyn till

den underhållsskyldige. Beredningen har dock tvekat att gå så långt. Enligt

förslaget skall därför dels tvåårsregeln tillämpas, när det gäller att bestämma

för vilka restantier införsel må äga rum, dels gälla den särskilda regeln att

all införsel är utesluten, när ett år gått från det underhållsskyldigheten upphörde.

Enligt beredningens mening bör dock sistnämnda regel icke tillämpas på

de s. k. förlossningskostnaderna. Modern har ju ofta icke någon möjlighet

att påkalla införsel inom ett år och sex veckor efter nedkomsten och, även

om införsel skulle hinna börja inom tiden, torde det i regel icke bli möjligt

att indriva hela hennes fordran före ettårstidens slut. Någon annan tidsbegränsning

än den som följer av 6 § anser beredningen därför icke böra förekomma

i dessa fall. Däremot skall enligt förslaget även här gälla huvudregeln

om att införsel ej ifrågakommer efter den underhållsberättigades död.

I enlighet med det anförda har 8 § tredje stycket i beredningens lagförslag

fått en helt ny utformning.

Remissyttrandena. Även i denna del har beredningens förslag i allmänhet

godtagits eller lämnats utan erinran. De avvikande meningar som kommit

till uttryck i remissyttrandena gäller i huvudsak att möjligheterna att erhålla

införsel efter det underhållsskyldigheten upphört bör ytterligare vidgas

på ett eller annat sätt.

Styrelsen för Stockholms stads rättshjälpsanstalt betecknar förslaget som

en efterlängtad förbättring av den underhållsberättigades ställning.

Socialstyrelsen finner den föreslagna utvidgningen av införselmöjligheterna

synnerligen starkt motiverad men anser det tveksamt, om icke införsel

bör kunna beviljas även i vissa fall då den underhållsberättigade avlider.

En del av de i betänkandet berörda fallen motiverar enligt styrelsens mening

ytterligare utsträckning av möjligheterna till införsel. Då emellertid beredningen

ämnar i ett senare delbetänkande framlägga förslag om införselinstitutet

i dess helhet, har styrelsen avstått från att nu framföra något

yrkande i frågan.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser förslaget väl motiverat men

ifrågasätter, om icke även här den i 6 § föreslagna tvåårsregeln bör gälla.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

Därigenom skulle man uppnå samstämmighet och en enklare lösning. Då

kortare preskriptionstid icke gärna är motiverad med hänsyn till den nnderhållsskyldige

och tvåårsregeln i sin mån kan bidraga till att den underhållsskyldige

finner mindre anledning undandraga sig sina skyldigheter när

underhållstiden närmar sig sitt slut, vore tvåårsregeln enligt styrelsens mening

att föredraga ur alla synpunkter.

Även Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges Husmodersföreningars riksförbund,

Fredrika-Bremer-Förbundet och landsfiskalen i Svedala distrikt uttalar

sig till förmån för tvåårsregeln.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län menar, att huvudregeln om att införsel

för underhållsbidrag skall få fortgå under ett år är lämplig men att

däremot de föreslagna undantagen från denna regel ej är tillräckligt motiverade.

Att t. ex. en kvinna genom införsel kan utfå oguldet underhållsbidrag

för sitt barn ett år efter dess död finner länsstyrelsen skäligt. Även då det

gäller underhållsbidrag till frånskild make, som trätt i nytt gifte, kan det

enligt länsstyrelsens mening föreligga behov av det oguldna bidraget.

Fredrika-Bremer-Förbundet anser också, att möjlighet bör finnas att uttaga

underhållsbidrag genom införsel även om den bidragsberättigade avlidit

eller gift om sig. Ett praktiserande av lagberedningens förslag skulle

kunna medföra, att den bidragsskyldige innehåller bidragsbelopp när han

misstänker att hans tidigare hustru har för avsikt att ingå nytt aktenskap.

Likaså kan en mor eller far, som haft vårdnaden om ett barn och fått ikläda

sig betydande kostnader för barnet innan det avled, vara i behov av det underhållsbidrag

som — om det utbetalats i tid — skulle ha tillfallit barnet.

Förbundet anser, att det här närmast är fråga om ett forskott av vårdnads
havaren.

. ...

Svenska socialvårdsförbundet delar lagberedningens uppfattning att möjligheten

till införsel omedelbart skall upphöra när underhållsberattigad

make gifter om sig men föreslår, att införsel medgives även sedan den underhållsberättigade

avlidit. Som skäl åberopar förbundet, att det ofta masle

anses behjärtansvärt att vårdnadshavare eller annan som fått vidkannas stor

börda erhåller skälig gottgörelse. .

Den ende som ifrågasätter att den av beredningen föreslagna utvidgningen

av införselmöjligheterna skall begränsas i något avseende ar stadsfogden i

Luleå. Denne ställer sig tveksam till förslaget att införsel skall få äga rum

sedan underhållsskyldigheten upphört av den anledningen att ett barn adopterats

eller vårdnaden om barnet övergått till den förpliktade.

Lagrådets ledamöter har ansett reformen icke böra begränsas genom undantag

för vissa uppliörsfall eller genom särskild tidsbegränsning och i enlighet

härmed hemställt, att tredje stycket i 8 § utgår.

Departementschefen. Enligt 8 § tredje stycket InfL gäller som huvudregel,

att beslut om införsel icke vidare skall äga tillämpning, sedan underhållsskyldigheten

upphört, även om den underhållsskyldige da fortfarande haf
7f

Bihang till riksdagens protokoll 11)63. i samt. Nr 52

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

tar för oguldna underhållsbidrag. Numera torde i stort sett enighet råda om

att denna regel, som ursprungligen tillkommit som resultat av överväganden

rörande preskriptionstiden i 6 §, i betydande mån försvagar den underhållsberättigades

möjligheter att verkligen få ut det underhåll, som tillkommer

honom. Det är därför angeläget, att en reform kommer till stånd på

denna punkt. Liksom lagberedningen och praktiskt taget alla remissorgan

JaS förorda, att införsel för oguldna underhållsbidrag åtminstone i allmänhet

får äga rum utan hinder av att underhållsskyldigheten upphört.

Mera tveksam är frågan, om denna princip bör gälla utan undantag. Härom

har olika meningar kommit till synes. Lagberedningen har föreslagit undantag

för det fall att underhållsskyldigheten upphört av den anledningen, att

den underhållsberättigade avlider eller, då fråga är om frånskild make, träder

i nytt gifte. Lagrådet har däremot ansett sådant undantag icke böra uppställas.

Även om möjligheten till införsel i en del hithörande fall måhända

skulle kunna undvaras utan alltför stor olägenhet, kan det i andra sådana

fall vara av omständigheterna påkallat att införselvägen står öppen trots den

underhållsberättigades omgifte eller frånfälle. Om ett utomäktenskapligt

barn avlider och såsom enda dödsbodelägare efterlämnar sin moder, vilken

måhända fått bära den huvudsakliga underhållsbördan, förefaller det skäligt,

att dödsboets fordran på oguldna underhållsbidrag får uttagas genom

införsel, i all synnerhet om andra exekutionsformer, såsom ofta är fallet,

ter sig utsiktslösa. Enligt min mening förefaller det tvivelaktigt, om de

fall, då underhållsskyldigheten upphört på grund av den underhållsberättigades

död eller omgifte, generellt sett skiljer sig från övriga upphörsfall i

sådan mån, att en särreglering är motiverad. Med hänsyn härtill är jag närmast

benägen att i likhet med lagrådet förorda, att möjligheten att efter underhållsskyldighetens

upphörande få införsel för oguldna underhållsbidrag

skall stå öppen oberoende av anledningen till att underhållsskyldigheten

upphört. Jag är icke heller övertygad om lämpligheten av lagberedningens

förslag att stadga en särskild preskriptionstid av ett år för rätten till införsel

efter underhållsskyldighetens upphörande. Liksom lagrådet och vissa remissorgan

hyser jag den uppfattningen, att tidsbegränsningen i 6 § bör vara

tillfyllest jämväl i det fall, att underhållsskyldigheten upphört.

På nu angivna skäl föreslår jag, att tredje stycket i 8 § utgår.

Då vårdnaden om barn övergått från en vårdnadshavare till en annan och

underhållsbidrag för tiden före denna förändring kvarstår oguldna, uppkommer

den i ärendet berörda frågan, vilka möjligheter den tidigare vårdnadshavaren

har att göra gällande krav på dylika underhållsbidrag. Vilken

ståndpunkt gällande rätt intager till detta spörsmål, är väl icke i allo klart.

Såsom antytts i lagrådsledamöternas yttrande, har emellertid frågan icke

någon större betydelse för det nu aktuella lagstiftningsärendet. På grund härav

anser jag det icke behövligt och med hänsyn till spörsmålets vittutseende

karaktär knappast heller lämpligt att i förevarande begränsade sammanhang

lösa frågan. Saken är emellertid förtjänt att närmare uppmärksammas

under det fortsatta reformarbetet på införselinstitutets område.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

179

11 §•

Gällande rätt. Enligt 11 § i dess gällande lydelse åligger det arbetsgivaren

att insätta innehållet belopp å tjänstepostgirokonto som utmätningsmannen

anvisar. Insättandet skall ske en gång i månaden å tid som utmätningsmannen

bestämmer. Denne kan dock bestämma längre tidsmellanrum. Paragrafen

avser införsel för uttagande av underhållsbidrag. På grund av hänvisningar

i 20, 21, 21 a och 22 §§ gäller emellertid även vid införsel för socialnämnds

eller barnavårdsnämnds ersättningsfordran samt för skatter, böter

och dylikt, att innehållet belopp skall insättas på tjänstepostgirokonto. Tidsfristerna

är däremot andra utom vid införsel för ersättningsfordran.

Lagberedningen. Regeln att innehållet belopp skall insättas på tjänstepostgirokonto

vållar, enligt vad lagberedningen erfarit, i vissa fall svårigheter

för arbetsgivare. Vissa företagare verkställer regelmässigt sina utbetalningar

på annat sätt, t. ex. genom check eller bankgiro eller direkt utbetalning

från sitt postgirokonto. Med den tilltagande automationen inom kontorstekniken

vållar varje avvikelse från den eljest tillämpade rutinen svårigheter.

Under förutsättning att betryggande kontroll ändock kan ordnas

bör man därför enligt beredningens mening tillmötesgå näringslivets önskemål

genom att öppna möjlighet till redovisning av innehållna belopp i annan

ordning än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Beredningen föreslår,

att Kungl. Maj :t låter genom kontorsteknisk expertis undersöka vilka

redovisningsmetoder som kan ifrågakomma. Erforderliga bestämmelser anser

beredningen böra utfärdas i administrativ ordning. Det är tänkbart —

framhåller beredningen — att man härvid även kan tillmötesgå ett annat till

beredningen framfört önskemål, nämligen om en snabbare redovisning så att

innehållna belopp fortare kommer de underhållsberättigade till del.

Beredningens förslag innebär, att utmätningsman skall, med Kungl. Maj :ts

medgivande, äga föreskriva att innehållet belopp skall tillhandahållas honom

på annat sätt än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Ett sådant

medgivande kan, om det finnes lämpligt, begränsas till att avse blott vissa

utmätningsmän, hos vilka praktiskt behov av en ny redovisningsmetod yppats.

Självfallet måste utmätningsmannen vid valet av redovisningsmetod

beakta arbetsgivarens intresse. Det kan eventuellt i den tänkta administrativa

författningen stadgas, att annan redovisningsmetod än insättning på

tjänstepostgirokonto får föreskrivas endast på arbetsgivarens begäran eller

med hans samtycke.

Remissyttrandena. Förevarande spörsmål har rönt ringa uppmärksamhet

under remissbehandlingen. Endast en remissmyndighet — länsstyrelsen i

Västernorrlands län — har hävdat, att andra redovisningsmetoder än de nu

gällande icke synes kunna tillstyrkas.

Förste stadsfogden i Malmö framhåller däremot, att det redan nu i praktiken

förekommer att arbetsgivare redovisar innehållna medel på annat sätt

än genom insättning på utmätningsmannens tjänstepostgirokonto och att det

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

därför enbart är att hälsa med tillfredsställelse att man öppnar legal möjlighet

till sådana förfaranden. Några vådor ur kontrollsynpunkt anser han

detta ej behöva medföra.

Svenska företagares riksförbund uttalar den förhoppningen att redovisningsformerna

skall anpassas till arbetsgivarens ordinarie utbetalningsform

och fastställas med arbetsgivarens medverkan.

Landsfiskalen-ntmätningsmannen i Kiruna distrikt finner det synnerligen

önskvärt att den föreslagna undersökningen kommer att omfatta möjligheten

av direkt redovisning från arbetsgivaren till sökanden.

Med anledning av förslaget om undersökning genom kontorsteknisk expertis

framhåller riksrevisionsverket, att det torde ankomma på detta ämbetsverk

att i första hand taga ställning till redovisningsfrågor av hithörande

slag.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Departementschefen. Belopp, som arbetsgivare jämlikt meddelat införselbeslut

innehåller, skall enligt It § införsellagen insättas på tjänstepostgirokonto,

som utmätningsmannen anvisar. Från näringslivets sida har önskemål

uttalats om att även andra redovisningssätt skall få komma till användning.

Med hänsyn härtill har lagberedningen föreslagit en befogenhet för

Kungl. Maj :t att medge, att medel, som innehållits genom införsel, redovisas

på annat sätt än genom insättning på tjänstepostgirokonto. Häremot finnes

enligt min mening intet att erinra. Jag kan därför med en redaktionell ändring

godtaga lagberedningens förslag. Emellertid vill jag understryka, att

andra redovisningssätt än det nu stadgade icke bör få komma till användning,

med mindre de erbjuder tillfälle till effektiv kontroll över medlens

handhavande. I vad mån andra redovisningssätt fyller detta krav, kan svårligen

avgöras på föreliggande utredning. Huruvida medgivande att använda

annan redovisningsform än den för närvarande föreskrivna skall lämnas, får

därför bero på det resultat, vartill en särskild undersökning i ämnet kan leda.

19—21 §§.

Gällande rätt m. m. Såsom framgår av InfLs rubrik och närmare utvecklas

i 1 och 19 §§ kan införsel äga rum i avlöning, pension eller livränta. Under

förarbetena till lagen diskuterades, huruvida icke införsel borde medgivas

även i vissa med pension eller livränta besläktade inkomster, såsom sjukhjälp

enligt då gällande bestämmelser om ersättning för olycksfall i arbete

eller för skada ådragen under militärtjänstgöring eller enligt lagen den 4 juli

1910 om sjukkassor. Man avstod dock från att framlägga något förslag

härom under anförande bl. a. att de belopp som skulle kunna uttagas antagligen

blev ytterst obetydliga och bestämmelsernas tillämpning i många

fall förenad med svårigheter (se NJA II 1917 s. 546).

Sjukhjälp i form av sjukpenning och vad därmed kan jämställas utgår

enligt ett flertal författningar. Även rent privata sjuk- och olycksfallsförsäkringar

förekommer i betydande utsträckning.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

181

Den grundläggande författningen på området är lagen den 25 maj 1962

om allmän försäkring.

Sjukförsäkringen enligt denna lag omfattar i princip alla här i riket bosatta

svenska medborgare samt i åtskilliga fall även utlänningar. Försäkrade

för sjukpenning är de som har årsinkomst av förvärvsarbete om minst

1 800 kr. och därutöver i viss utsträckning gifta kvinnor in. fl. Vid sjukdom

som förorsakar förlust av arbetsförmågan utgår sjukpenning med lägst 5

och högst 28 kr. för dag. Rätten till sjukpenning är numera ej tidsberänsad,

utan den som ej återvinner hälsan äger uppbära sjukpenning till dess han

kommer i åtnjutande av pension. Förorsakar sjukdom, utan att medföra

förlust av arbetsförmågan, nedsättning av denna med minst hälften, utgår

halv sjukpenning. Ersättning utgår ej för de tre första dagarna av varje

sjukperiod. Utöver sjukpenning kan utgå barntillägg med maximalt 3 kr.

för dag. Åtnjuter den försäkrade sjukhusvård, minskas sjukpenningen med

högst 5 kr. för dag. Viss sjukpenning kan även utgå till förvärvsarbetande

kvinna i samband med barnsbörd. Ersättningarna utbetalas av allmän försäkringskassa.

Bestämmelser om sjukpenning m. m. meddelas också i 1954 års lag om

yrkesskadeförsäkring, 1950 års militärersättningsförordning, 1954 års förordningar

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring

i civilförsvaret, och om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under vistelse å anstalt m. m. samt 1956 års lag om ersättning åt smittbärare

(se härom betänkandet s. 140 f). Yrkesskadelagstiftningen är för närvarande

föremål för utredning.

Med anledning av vissa påpekanden av riksdagens revisorer hemställde

riksdagen 1944 (Rskr 455 p. 3), att Kungl. Maj:t ville låta taga under övervägande

frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten

och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel

utbetala sjukpenning till annan än den skadade. Framställningen föranledde

socialvårdskoinmittén att i betänkande nr XIX med förslag till yrkesskadeförsäkringslag

m. m. (SOU 1951:25) förorda den ändringen i 19 § InfL,

att införsel skulle kunna erhållas i dagersättning i anledning av olycksfall

eller sjukdom. Förslaget upptogs dock ej till behandling i denna del. Ärendet

överlämnades till utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen

m. m. och har, sedan utredningen upphört, övertagits av beredningen.

Frågan om införsel i sjukpenning var i anledning av väckta motioner

före även vid 1958 års A-riksdag. Motionerna föranledde dock icke någon

riksdagens åtgärd. Vederbörande utskott (LrU nr 11) hänvisade till att frågan

redan var föremål för behandling vid den förberedande översynen av UL

och till att de belopp som skulle kunna tänkas utgå fick antagas vara förhållandevis

obetydliga.

Lagberedningen. Enligt lagberedningens uppfattning föreligger icke något

principiellt hinder mot införsel i sjukpenning och vad därmed kan järn
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

ställas. I själva verket kan dessa ersättningar jämställas med vanlig livränta,

vari införsel alltifrån InfLs tillkomst kunnat erhållas. Att likställa

dessa ersättningar i införselhänseende ter sig naturligt, eftersom man inom

socialförsäkringen eftersträvar en samordning mellan olika ersättningsformer.

Beredningen understryker, att man — med hänsyn till att sjukpenning

och dylikt i allmänhet utgår med relativt låga belopp — icke kan vänta sig

att några större summor skulle komma att inflyta genom införsel men att

man å andra sidan får beakta, att sjukhjälp i regel är skattefri och icke

belastas med avdrag för preliminär skatt. Har gäldenär icke försörjningsplikt

mot annan än införselsökanden, måste enligt beredningens bedömning

utrymme ofta finnas för införsel, och även i åtskilliga andra fall bör det

vara möjligt att utfå åtminstone någon del av underhållet. Det har förekommit

fall, då en person under lång tid åtnjutit kostnadsfri vård på sjukhus

och samtidigt uppburit en relativt rundlig dagersättning allt under det

att han helt försummat sin underhållsplikt. Såsom särskilt stötande framstår

härvid det förhållandet, att ersättningen delvis är bestämd med hänsyn

till försörjningsbördan (barntilläggen). Även om det i sådana fall icke

är möjligt att uttaga mer än en del av underhållet, talar dock behörig hänsyn

till den underhållsberättigades intresse för att införsel medges i sjukhjälpen.

Genom att införseln kan fortgå en längre tid blir det sammanlagda

indrivna beloppet av betydelse. Vid mera kortvariga sjukdomstillstånd kan

införseln i regel icke väntas inbringa så mycket, och intresset att få införsel

i sjukhjälpen är då mindre. Här tillkommer emellertid den omständigheten

att den underhållsskyldige, om införsel kan erhållas i sjukhjälpen,

icke, såsom för närvarande är fallet, har något att vinna på en sjukskrivning.

Det lär i viss utsträckning förekomma, att personer som drabbas av införsel

i sin lön sjukanmäler sig på svaga grunder och därigenom försvårar eller

omöjliggör uttagande av införselfordringen. En rätt till införsel i sjukpenning

även vid korta sjukdomsfall skulle motverka detta missbruk och därför

— även om det ekonomiska utbytet icke blir så stort i förekommande

fall — stärka den underhållsberättigades ställning.

Vissa praktiska komplikationer av införsel i sjukpenning kan visserligen

förutses, men dessa bör enligt beredningens mening kunna avhjälpas.

För att ett system med införsel i sjukpenning skall kunna fungera måste

sålunda tillses att det icke ställer alltför stora krav på administrationen av

den allmänna sjukförsäkringen samt utmätningsmän och arbetsgivare. Det

är sålunda angeläget att hålla antalet fall, då införsel sker i sjukpenning,

inom måttliga gränser. Det kan därför icke komma i fråga att låta pågående

införsel i lön övergå till införsel i sjukpenning vid varje tillfälligt sjukdomsfall

som gäldenären råkar ut för.

Beredningen förordar, att införsel skall kunna erhållas i sjukpenning och

vad därmed är att jämställa. Även om det i första hand är intresset att kunna

uttaga underhållsbidrag som motiverar en sådan reform, saknas enligt

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963 183

beredningens mening tillräcklig anledning att göra undantag för skatter och

böter.

För att beteckna de ersättningar, i vilka införsel skall få äga rum, har

beredningen valt uttrycket »sjukpenning eller annan dagersättning, som

utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning».

Härunder faller först och främst sjukpenning och barntillägg enligt lagen

om allmän försäkring, lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen.

Även vårdbidragen enligt sistnämnda båda författningar

omfattas av uttrycket. Någon praktisk betydelse får detta dock knappast.

Med hänsyn till att gäldenärens behov är särskilt stora i en situation, då

vårdbidrag utgår, måste, om dessa bidrag medtages, det införselfria beloppet

höjas i motsvarande mån. Vidare medtages de motsvarande ersättningar

som utgår bl. a. enligt de två förordningarna om ersättning för skada ådragen

i civilförsvaret och å anstalt. Ytterligare medtages sjukpenning m. m.

som utgår till tillfällig smittbärare. Ersättningen till kronisk smittbärare

torde i praxis bestämmas på sådant sätt att den utan vidare är att hänföra

till vanlig livränta. Den behöver därför icke här omnämnas. Slutligen omfattar

beredningens förslag även per dag bestämd ersättning som utgår på

grund av privat sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Däremot inbegripes självfallet

icke ersättning för vårdkostnader, såsom läkararvode, medicin o. d.

Såsom redan framhållits står de nu avsedda ersättningarna mycket nära

vanlig livränta. Beredningen har därför ansett sig kunna underlåta att upptaga

sjukpenning m. m. såsom en självständig inkomstgrupp vid sidan av

pension eller livränta. Enligt förslaget skall endast göras det tillägget i 19 §,

att till livränta förklaras vara att hänföra även sjukpenning eller annan dagersättning

som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan

sådan anledning. Beredningen utgår från att sjukpenning och dagersättning

av den natur som här nämnts skall kunna inbegripas jämväl under 1935

års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande av oguldna

utländska utskylder eller allmänna avgifter, utan att någon särskild lagändring

erfordras.

Beredningen räknar med att det torde komma att bli jämförelsevis sällsynt

att införsel beslutas i sjukpenning utan att det dessförinnan förelegat

ett beslut om införsel i lön. Situationen kan enligt beredningens mening

tänkas förekomma vid långvariga sjukdomstillstånd eller om gäldenären är

egen företagare och alltså normalt icke bar sådan inkomst att införsel kan

äga rum. Såsom förut framhållits anser beredningen det icke kunna komma

i fråga att låta införsel i lön övergå till införsel i sjukpenning vid varje sjukdomsfall.

Man kan icke sträcka anspråken längre än att sjukpenningen

skall kunna angripas, om sjukperioden blir långvarig eller om gäldenären

under begränsad tid har upprepade korta sjukperioder. Det bör därför icke

— såsom i och för sig ligger nära till hands — åläggas arbetsgivaren skyldighet

att genast underrätta utmätningsmannen, om införselgäldenärcn insjuknar,

eller att vidtaga åtgärder för att införsel i lön vid sjukdom alltid

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

automatiskt skall övergå till införsel i sjukpenning. Om någon särskild underrättelseskyldighet

icke ålägges arbetsgivaren, kommer det normalt att

förflyta en viss tid innan utmätningsmannen får kännedom om ett sjukdomsfall.

När utmätningsmannen får kännedom om att gäldenären varit

sjuk, torde det enligt beredningens mening ofta icke längre vara aktuellt att

göra införsel i sjukpenningen, enär gäldenären återgått till arbetet. Visserligen

bör beslut om införsel i sjukpenning inom vissa gränser få gälla

även för eventuella framtida sjukperioder. Med hänsyn till de begränsade

resultat som kan vinnas och till det besvär och merarbete som orsakas anser

beredningen det dock i regel icke böra komma i fråga att införsel beslutas i

sjukpenning, om ej gäldenären vid tiden för beslutet faktiskt är sjukskriven.

Anledning kan likväl finnas att meddela sådant beslut, om man på

grund av vad som tidigare förekommit har anledning befara att gäldenären

snart nog åter skall låta sjukskriva sig.

Om man avstår från att kräva att arbetsgivaren genast skall göra anmälan

om sjukdomsfall, torde alltså införsel i sjukpenning i allmänhet komma till

stånd endast vid längre sjukperioder eller vid upprepade kortare sjukperioder.

Någon alltför stor arbetsbelastning behöver därför enligt beredningens

mening icke uppkomma för försäkringsorganen och andra berörda. Å andra

sidan synes man icke behöva befara, att tillämpningen blir så begränsad att

värdet av reformen går om intet. Beredningen anmärker, att den underhållsberättigade

själv kan anmäla till utmätningsmannen att gäldenären insjuknat

och påkalla införsel i sjukpenningen.

Beredningen framhåller vidare, att det beträffande vissa kategorier sällan

torde bli aktuellt att besluta om införsel i sjukpenning. Stats- och kommunaltjänstemän

och i stor omfattning även privatanställda tjänstemän brukar

vara berättigade till lön under sjukdom, åtminstone under viss tid. Så länge

gäldenären åtnjuter lön, saknas praktisk anledning att göra införsel i sjukpenningen.

Lönen brukar visserligen vara lägre under sjuktiden, men hänsyn

kan tagas till sjukpenningen vid bestämmandet av det belopp som skall

förbehållas gäldenären. Beloppet kan ju sättas lägre, om han utöver lönen

har annan säker inkomst. I Stockholm tillämpas redan nu det systemet, att

i det till arbetsgivaren riktade införselbeslutet anges att det förbehållna beloppet

skall vid löntagarens sjukdom minskas med den sjukpenning som utgår

från allmän försäkringskassa. Denna metod anser beredningen lämpligen

böra komma till användning även på andra håll.

Vad sålunda anförts finner beredningen icke påkalla några särskilda bestämmelser.

Däremot erfordras enligt beredningens uppfattning i övrigt vissa

särregler för att ett system med införsel i sjukpenning skall kunna fungera

smidigt. Dessa regler anser beredningen böra meddelas i administrativ

ordning. Ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att beträffande ärenden av ifrågavarande

slag stadga de avvikelser från lagens bestämmelser om förfarandet

som föranledes av ärendenas beskaffenhet har därför i beredningens förslag

skrivits in som ett nytt andra stycke i 19 §. Hur beredningen tänkt sig

att dessa bestämmelser skall utformas framgår av ett vid betänkandet fogat

utkast till författning i ämnet (se betänkandet s. 154 ff; jfr s. 145 f).

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

185

Remissyttrandena. Förslaget att införsel skall få göras även i sjukpenning

och viss annan dagersättning har allmänt godtagits. I den män tvekan

yppats har den huvudsakligen avsett frågan om det kan vara befogat att ur

sjukpenning och annan dagersättning uttaga även skatter, böter och dylikt.

Riksförsäkringsverket, vars yttrande avgavs före tillkomsten av lagen om

allmän försäkring, erinrar om att förslaget, såvitt avser dess ämbetsområde,

innebär att införsel skall få äga rum i sjukpenning och barntillägg samt —•

på grund av frivillig försäkring — sjukpenningtillägg enligt 3 respektive 21

kap. förslaget till lag om allmän försäkring, ersättning åt tillfällig smittbärare

enligt 1956 års lag om ersättning åt smittbärare samt sjukpenning, hempenning,

barntillägg och i samband därmed utgående vårdbidrag enligt 1954

års yrkesskadeförsäkringslag och denna närstående författningar m. m. Ersättningar

enligt 3 och 21 kap. förslaget till lag om allmän försäkring samt

ersättningar åt tillfälliga smittbärare är avsedda att utbetalas av allmänna

försäkringskassor motsvarande de nuvarande allmänna centralsjukkassorna.

Yrkesskadeersättningar och därmed i nu ifrågavarande avseende likställda

ersättningar utbetalas av riksförsäkringsverket, försäkringsbolag som avses

i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, vissa myndigheter, som angives i

2 § kungörelsen den 26 november 1954 (nr 670) med särskilda bestämmelser

om tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring å arbetstagare i statens

tjänst, samt vissa arbetsgivare med särskilda försäkringsavtal. Riksförsäkringsverket

har för sin del intet att erinra mot en utvidgning av införselinstitutet

i föreslagen omfattning. I motsats till de ersättningar å vilka lagen

om införsel i avlöning, pension eller livränta redan är tillämplig är

emellertid sjukpenning och därmed jämförlig dagersättning i princip korttidsersättningar.

Med hänsyn därtill vill verket ifrågasätta lämpligheten

av den valda tekniska metoden att i 19 § hänföra sjukpenning m.m. till livränta

och bibehålla lagens rubrik oförändrad utan antydan om att införsel

kan ske även i andra ersättningar än de där angivna. Mera naturligt finner

verket det vara att i rubriken tillfoga orden »ävensom sjukpenning m. in.»

samt att omformulera det föreslagna första stycket av 19 § på exempelvis

följande sätt.

Vad i denna lag är stadgat om införsel i avlöning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om införsel i underhållsskyldig tillkommande pension

eller livränta ävensom sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på

grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning, ändock

att pensionen, livräntan eller dagersättningen är undantagen från utmätning

för gäld.

Ämbetsverket påpekar, att en sådan lösning synes nödvändiggöra formella

ändringar i 1935 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta

för uttagande av oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter. Alternativt

anser verket det kunna övervägas att inarbeta 1935 års lag i införsellagen.

Svenska sjukkasseförbnndet och Socialförsäkringsbolagens förening, med

vilka riksförsäkringsverket samrått, bar förklarat sig instämma i verkets ut
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186 K ungt. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

talanden i vad avser sjukkassornas respektive socialförsäkringsbolagens

verksamhet.

Socialstyrelsen finner det uppenbart att införsel för underhållsbidrag skall

helt beviljas i belopp, som utgår i form av barntillägg. I övrigt bör enligt

styrelsens mening i detta sammanhang beaktas att sjukdom ofta medför en

tillfällig och kraftig sänkning av inkomsterna, som just på grund av sin tillfälliga

art icke alltid kan kompenseras genom begränsning av utgifterna.

Emellertid har beredningen icke räknat med att införsel skall ske vid kortvarig

sjukdom i andra fall än då sjuktillfällena är ofta återkommande. Med

hänsyn härtill och då det säkerligen torde föreligga ett antal fall, då en avvägning

mellan den underhållsskyldiges och den underhållsberättigades intressen

ger vid handen att införsel i sjukpenning etc. är väl motiverad, finner

styrelsen ej anledning motsätta sig beredningens förslag såvitt angår införsel

för underhållsbidrag. Vad däremot angår införsel i sjukpenning etc.

för oguldna skatter och böter ställer sig styrelsen mera tveksam. Enligt styrelsens

mening torde det ytterst sällan framstå som motiverat att bevilja

införsel i sjukpenning för dylik gäld. Styrelsen vill därför starkt ifrågasätta,

om införsel bör kunna beviljas även i dessa fall.

Riksrevisionsverket har icke någon principiell erinran mot förslaget men

påpekar, att man icke torde böra överskatta den praktiska vinsten av utvidgningen.

Ämbetsverket fortsätter.

Ifråga om enskilda mål torde väl i vissa fall en önskvärd korrigering kunna

vinnas, men när det gäller skatteindrivningen torde nyttan av utvidgningen

icke bli betydande, särskilt sett mot bakgrunden av de komplikationer

av utmätningsmännens arbete förslaget kan komma att medföra. Från

ämbetsverkets sida har stor återhållsamhet rekommenderats utmätningsmännen

beträffande inräknandet i införselbara tillgångar, när det gällt

skatteindrivning, av sådana tillskott som haft social prägel.

Överståthållarämbetet framhåller, att möjligheten till införsel i sjukpenning

synes gott kunna undvaras för skatternas del. Även i övrigt finner ämbetet

institutet införsel i sjukpenning tämligen inpraktikabelt.

Uppbördsutredningen understryker, att den föreslagna regeln bör utnyttjas

med stor försiktighet såvitt angår skatter och böter; och Föreningen

Sveriges stadsfogdar förutsätter, att införsel i sjukpenning till gäldande av

skatter, allmänna avgifter och böter skall ske endast i mycket begränsad omfattning

och med all tillbörlig hänsyn till den betalningsskyldiges förhållanden.

Exekutionsdircktören i Stockholm anser det mycket angeläget, att antalet

fall av införsel i sjukpenning överhuvud hålles inom måttliga gränser. Han

finner det sålunda lämpligt att införsel i sjukpenning för utfående av underhållsbidrag

meddelas endast efter särskild ansökan av den underhållsberättigade.

Utmätningsmannen skulle alltså icke vara skyldig att själv taga initiativ

därtill.

Den som ställer sig mest avvisande till förslaget om införsel i sjukpenning

är landsfiskalen-utmätningsmannen i Eslövs distrikt. Enligt hans me
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

187

ning bör detta förslag med fördel kunna anstå till dess att den förutskickade

fullständiga översynen av InfL är mogen att genomföras. Det föreslagna systemet

förefaller honom invecklat. Utmätningsmännen kommer att ställas

inför avvägningsproblem som ej är lätta att lösa.

Lagrådet har icke funnit skäl till erinran i fråga om den föreslagna utvidgningen

av tillämpningsområdet för införsel. Emellertid föreslår beredningen,

att avfattningen av 19 § ändras samt att vissa ändringar därjämte

göres i 20 § och i lagens rubrik. Enligt lagrådets mening bör ändringar vidare

företages i 1935 års lag om införsel för utländska utskylder m. m. Slutligen

anser lagrådet det böra övervägas, om icke större återhållsamhet bör

iakttagas i fråga om införsel för utskylder, allmänna avgifter, böter m. m. än

som enligt uttalande i motiven bör föreskrivas beträffande införsel för underhållsbidrag.

Departementschefen. För närvarande kan införsel icke meddelas i sjukpenning

eller annan därmed jämställd dagersättning. I den offentliga debatten

har, närmast med sikte på införsel för underhållsbidrag, önskemål uttalats

om en ändring härutinnan. Sålunda framhöll 1944 års riksdag, att det

måste betraktas som mindre tillfredsställande, att en person går fri från

sin underhållsplikt till följd av att möjlighet till införsel i sjukpenning saknas.

Då den sjukpenningberättigade åsidosätter honom åvilande underhållsskyldighet,

oaktat han utan olägenhet kan fullgöra densamma, borde enligt

riksdagens mening införsel i sjukpenning kunna medges. Lagberedningen

har nu föreslagit, att införsel skall få ske i sjukpenning och annan dagersättning,

som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan

sådan anledning. Förslaget har, åtminstone i vad det avser införsel för underhållsbidrag,

i sak godtagits av flertalet remissorgan och även lagrådet har

lämnat den föreslagna utvidgningen av införselinstitutets användningsområde

utan erinran. Tvivelsutan har det i vissa situationer framstått som en

brist, att införsel för underhållsbidrag icke kunnat ske i sjukpenning och

annan därmed jämförlig dagersättning. Sålunda har fall förekommit, där

en person under lång tid åtnjutit kostnadsfri sjukhusvård och därunder

uppburit dagersättning med belopp, som gjort det möjligt för honom att

fullgöra åtminstone en väsentlig del av honom åvilande underhållsplikt,

men likväl icke kunnat förmås att frivilligt eller på exekutiv väg fullgöra

någon del av sin underhållsskyldighet. Särskilt betänklig ter sig frånvaron

av en effektiv exekutionsform för uttagande av underhållsbidrag i sådana

fall, då sjukpenning eller dagersättning utgår med ett på grund av underhållsplikten

förhöjt belopp. Speciellt med tanke på dylika och andra snarlika

fall vill jag tillstyrka, att införsel för underhållsbidrag i enlighet med

de önskemål, som 1944 års riksdag uttalat, skall få ske jämväl i sjukpenning

och annan därmed likställd dagersättning. Även om erfarenheten

visat, att ett visst praktiskt behov föreligger av en rätt till införsel i sjukpenning

och vad därmed kan anses jämställt, ligger det dock i sakens natur,

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963

att man icke kan ställa alltför höga förväntningar på den nu aktuella reformens

förmåga att stärka den till underhållsbidrag berättigades ställning. Enligt

7 § InfL skall införselgäldenären alltid förbehållas ett belopp, som bedömes

motsvara vad han behöver till underhåll för sig själv, make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn. Då en person på grund av sjukdom eller

olycksfall mister sin arbetsförmåga annat än tillfälligtvis, är helt naturligt

situationen ej sällan den, att sjukpenningen eller dagersättningen måste i

sin helhet eller till stor del förbehållas gäldenären. Sant är, att gäldenären

ibland kan uppbära inkomst utöver sjukpenningen eller dagersättningen. I

den mån inkomsten utgår på grund av arbetsanställning och således utgör

lön, är det dock i allmänhet bättre att införselvägen taga lönen i anspråk,

varvid sjukpenningen eller dagersättningen får inverka sänkande på det

införselfria lönebeloppet, än att bevilja införsel i sjukpenningen eller dagersättningen.

Om inkomsten utgöres av annat än lön, kan däremot möjligheten

till införsel i sjukpenning eller dagersättning vara av större värde för den till

underhållsbidrag berättigade.

Lagberedningen har föreslagit, att införsel i sjukpenning och annan därmed

jämställd dagersättning skall få ske även för uttagande av skatt, böter,

viten och dylikt. Emellertid har sjukpenning och övriga hithörande dagersättningar

närmast karaktären av bidrag till den försäkrades och de av honom i

underhållshänseende beroendes livsuppehälle under den tid, då den försäkrade

på grund av sjukdom eller olycksfall är förlustig sin arbetsförmåga

eller en väsentlig del därav. Med hänsyn bl. a. härtill kan man i likhet med

flera remissorgan hysa befogad tvekan rörande lämpligheten aAr att införselvägen

taga sjukpenning och annan sådan dagersättning i anspråk för gäldande

av skatter, böter, viten och dylikt. Härtill kommer, att införsel i sjukpenning

och vad därmed jämställes är ett hittills oprövat institut och det

därför svårligen låter sig göra att med fullständig säkerhet förutsäga, hur

institutet kommer att utfalla i praktiken. På grund härav har jag kommit

till den uppfattningen, att man i vart fall icke för närvarande bör medge införsel

i sjukpenning och annan därmed jämförlig dagersättning mer än för

uttagande av underhållsbidrag. Denna lösning påkallar ett tillägg till 21 §

InfL. Med detta ställningstagande förfaller också lagrådets önskemål om

justeringar i 1935 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta för uttagande

av oguldna utländska utskylder eller allmänna avgifter.

I lagberedningens förslag till lagtext har genom en bestämmelse i 19 §

InfL sjukpenning och annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom

eller olycksfall eller av annan sådan anledning, direkt hänförts till livränta.

Med hänsyn till de anmärkningar som framställts häremot i lagrådets yttrande

och riksförsäkringsverkets remissvar vill jag föreslå, att i ett nytt

andra stycke i 19 § anges, att sjukpenning och annan dagersättning, som

utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning,

skall jämställas med pension och livränta. Samtidigt bör orden »i avlöning,

pension eller livränta» i 20 § första stycket InfL utgå. Någon ändring av lagens

rubrik synes mig icke behöva ske vid ifrågavarande partiella reform.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

189

Rörande förfarandet i ärenden om införsel i sjukpenning och annan dylik

dagersättning erfordras vissa särbestämmelser. Dessa kan lämpligen utfärdas

i administrativ ordning. Jag föreslår därför i 19 § andra stycket InfL

ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela dylika bestämmelser.

Ikraftträdande m. in.

Lagberedningen har icke föreslagit någon viss tid för lagändringarnas

ikraftträdande. Däremot har lagberedningen närmare behandlat frågan om

övergångsbestämmelser.

Enligt beredningens mening föranleder de föreslagna ändringarna i 1, 11

och 19 §§ icke några övergångsbestämmelser.

De nya reglerna i 6 § om möjligheten att uttaga äldre underhållsbidrag

genom införsel bör i princip bli tillämpliga även på bidragsbelopp som

förfallit till betalning före ändringens genomförande. I den mån bidrag kan

uttagas enligt de nya reglerna bör detta alltså få ske, även om införselpreskription

inträtt enligt äldre lag. För att en pågående införsel skall utvidgas

till att avse bidragsbelopp, som icke omfattas av redan meddelat beslut,

bör emellertid fordras ett nytt beslut. Det får ankomma på den underhållsberättigade

att påkalla sådant beslut. Även om utmätningsmannen

emellanåt skulle kunna av sina handlingar utläsa, att äldre, nu uttagbara

restantier finns, bör han sålunda icke ex officio skrida till att uttaga dem.

Såsom förut påpekats leder de nya reglerna i vissa situationer till att

bidragsbelopp som tidigare kunnat uttagas genom införsel avskäres därifrån.

Med hänsyn till att den nuvarande möjligheten att uttaga äldre bidrag

alltid är prekär — den underhållsskyldige kan t. ex. genom att

byta arbetsanställning framtvinga ett nytt införselbeslut och därmed vinna

att äldre bidrag ej längre kan uttagas genom införsel — anser beredningen

hinder icke böra möta mot att låta de nya reglerna bryta igenom även

i detta hänseende. Praktiska skäl motiverar dock här en inskränkning.

Om de nya reglerna genast skulle bli tillämpliga i pågående införselmål,

skulle utmätningsmännen bli nödsakade att i samband med de nya reglernas

ikraftträdande genomgå dagboken för varje mål för att efterse i vad

mån införseln omfattar bidrag, som ej längre kan uttagas, och vidtaga

därav påkallade åtgärder. För att undvika den arbetsbelastning för utmätningsmännen

som skulle följa härav föreslår beredningen, att beslut som

meddelats före ikraftträdandet av ändringslagen skall tills vidare få tillämpas

på samma sätt som tidigare. De nya reglerna blir här icke tillämpliga

förrän beslutet jämkas eller ersättes av ett helt nytt beslut. Förslaget ger

emellertid den underhållsskyldige möjlighet att påkalla tillämpning av 6 g i

dess nya lydelse, om den skulle vara förmånligare för honom.

De föreslagna ändringarna i 8 § — fortsatt införsel i vissa fall sedan

underhållsskyldigheten upphört — anser beredningen böra tillämpas även

om underhållsskyldigheten upphört före lagens ikraftträdande. Om införsel

pågår vid ikraftträdandet och underhållsskyldigheten därefter upphör,

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungi. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

bör det tidigare införselbeslutet fortfarande få tillämpas, i den mån detta

är förenligt med de nya reglerna. Det förefaller beredningen meningslöst

att kräva ett nytt beslut i sådana fall. Med hänsyn till att det gällande beslutet

kan vara så formulerat att det direkt anger att införseln skall upphöra

på angiven dag, och att i andra fall en sådan begränsning möjligen

kan tolkningsvis inläggas i beslutet, har beredningen funnit nödvändigt

föreslå en uttrycklig övergångsbestämmelse om att beslut som är gällande

vid lagens ikraftträdande må, därest underhållsskyldigheten upphör, tilllämpas

därefter, om det är förenligt med 8 § tredje stycket i dess nya lydelse.

I enlighet härmed föreslår lagberedningen följande övergångsbestämmelser:

Beslut om införsel, som är gällande vid lagens ikraftträdande, må tills

vidare tillämpas jämväl därefter utan hinder av 6 § i dess nya lydelse. Sådant

beslut må också, om underhållsskyldigheten upphör, därefter i fall,

som avses i 8 § tredje stycket andra punkten nya lydelsen, tillämpas enligt

vad där sägs.

Remissyttrandena. Beredningens förslag har i denna del föranlett invändningar

endast från ett håll, nämligen från förste stadsfogden i Malmö.

Denne anför.

Beredningens förslag att införselbeslut, som meddelats före ikraftträdandet

av ändringslagen, skall få tillämpas på samma sätt som tidigare, torde

ej få nämnvärd praktisk betydelse, enär säkerligen i de flesta mål jämkning

av besluten kommer att påkallas av någon av parterna. Om därför

ändringarna i 6 § genomföres, torde ett avsevärt merarbete uppstå för utmätningsmannen

genom att uträkna de nya skuldbeloppen och företaga

därav föranledda jämkningar. För övrigt torde det vara mycket opraktiskt

att icke omräkna alla vid reformens genomförande pågående införselmål,

enär i annat fall två skilda system kommer att tillämpas parallellt med

varandra, vilket lätt kan medföra felaktigheter.

Lagrådet, som i motsats till lagberedningen ansett införsel för oguldna

underhållsbidrag böra, oaktat underhållsskyldigheten upphört, få fortgå

utan annan begränsning än den i 6 § angivna, har påpekat, att ändring av de

föreslagna övergångsbestämmelserna erfordras, om lagrådets ståndpunkt

vinner beaktande. Jämväl i övrigt anser lagrådet jämkning av övergångsbestämmelserna

påkallad för att göra dem mindre svårlästa. Lagrådet föreslår,

att övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse: Beslut om införsel,

som är gällande vid lagens ikraftträdande, må jämväl därefter tilllämpas

i enlighet med äldre lag, intill dess jämkat eller nytt beslut meddelas

eller den underhållsskyldige påkallar tillämpning av 6 § i dess nya

lydelse. Upphör i sådant fall underhållsskyldigheten och kan till följd därav

enligt 8 § i dess äldre lydelse införsel ej vidare äga rum, må beslutet

tillämpas enligt vad i 6 § i dess nya lydelse sägs, även om beslutets innehåll

föranleder annat.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1963 191

Departementschefen. Ändringarna i InfL torde böra träda i kraft den 1

januari 1964.

De övergångsbestämmelser, som lagrådet förordat och som — frånsett

vad som föranledes av ställningstagandet till 8 § — i sak torde överensstämma

med lagberedningens förslag, kan jag med vissa redaktionella

jämkningar godtaga.

5. Förslaget till ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen

Departementschefen. Enligt 60 § 2 mom. UppbF skall vid utmätning för

skatt utsökningslagens föreskrifter om bl. a. verkställighet av utmätning lända

till efterrättelse med de förbehåll som framgår av 3 mom. i samma paragraf.

I detta mom. stadgas bl. a., att utmätning må även i gäldenärens frånvaro

genast förrättas utan att sådan underrättelse, varom i nuvarande 59 och

60 §§ UL sägs, meddelats honom. Om utmätning skall ske av sådan gäldenären

tillhörig fast egendom, som finnes på annan ort än där han har sitt

hemvist, skall dock underrättelse jämte uppgift om förrättningsstället med

rekommenderat tjänstebrev minst 14 dagar i förväg avsändas till gäldenären

under adress, som angivits i restlängden och eljest kan av utmätningsmannen

utrönas. Kommer brevet tillbaka såsom obeställbart, skall utmätningsmannen

underrätta överexekutor härom, när han insänder protokoll

över utmätningen till honom. I sådant fall skall överexekutor, innan vidare

åtgärder vidtages för egendomens försäljning, anställa de ytterligare efterforskningar

rörande gäldenärens vistelseort, som må anses erforderliga; och

om kännedom därvid vinnes om vistelseorten underrätta gäldenären om utmätningen

på lämpligt sätt. Har egendomen övergått till ny ägare, skall i

regel denne i stället underrättas om utmätningen.

Enligt de nya reglerna i 59 § UL skall, innan utmätning verkställes, underrättelse

om målet sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat

lämpligt sätt. Underrättelsen bör lämnas så tidigt, att gäldenären kan beräknas

få nödigt rådrum att bevaka sin rätt. Då saken med hänsyn till risken

för egendomens undanstickande eller eljest är brådskande, liksom ock då

gäldenären saknar känt hemvist och det ej är bekant, var han eller ombud

för honom finnes, behövs dock ingen underrättelse. Som jag i ett tidigare avsnitt

framhållit, bör dessa regler gälla även vid utmätning för skatt. Regeln,

att underrättelse skall sändas med posten eller lämnas på annat lämpligt

sätt, innebär, såsom likaledes berörts i det föregående, att de åtgärder, som

bör vidtagas för att nå gäldenären med underrättelsen, varieras med hänsyn

till målets beskaffenhet. I flertalet fall bör någon form av postförsändelse

användas. Är fråga om utmätning av fast egendom eller annan för gäldenären

särskilt värdefull egendom, bör däremot — vare sig egendomen finnes i gäldenärens

hemvist eller annorstädes —- formlig delgivning ske, om gäldenären

icke på annat sätt kunnat nås med underrättelsen. Till vägledning för

rättstillämpningen kommer administrativa bestämmelser att utfärdas till

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

komplettering av ULs underrättelseregler. Med hänsyn till vad nu anförts

synes den särreglering rörande gäldenärs underrättande, som 60 § 3 mom.

UppbF innehåller, kunna undvaras.

Som jag i avsnittet om tidsfrister för olika utmätningsåtgärder framhållit,

bör de föreslagna reglerna i 88 c § UL icke äga tillämpning vid skatteutmätning.

Stadgandet härom föreslås upptaget i 60 § 3 mom. UppbF.

Ändringen i UppbF torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.

Hemställan m. m.

Lagberedningens förslag torde i de delar, i vilka jag i det föregående förordat

ändring, böra såsom bilaga fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer härefter,

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga de i enlighet med det anförda upprättade förslagen

till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 20 november

18b5 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören,

som köparen låter i säljarens vård kvarbliva;

3) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni

1915 (nr 219) om avbetalningsköp;

5) lag angående ändring i lagen den lb juni 1917 (nr 380)

om införsel i avlöning, pension eller livränta; samt

6) förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272).

* Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

193

Bilaga

Utdrag

av

lagberedningens förslag till lagtext i de delar, vari

ändring förordats i propositionen

Förslag

till

Lag om ändring i utsökningslagen

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Närmare föreskrifter angående förfarandet

i utsökningsmål meddelas av

Konungen.

5i a §.

På grund av skriftligt avtal, som

bevittnats av två personer, må utmätning

äga rum för bidrag, som någon

enligt avtalet skolat utgiva till fullgörande

av underhållsskyldighet jämlikt

giftermåls- eller föräldrabalken

eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd

såsom ersättning för barns

vård jämlikt barnavårdslagen. Beträffande

underhållsbidrag till make

skall dock vad nu sagts ej äga tilllämpning,

med mindre makarna leva

åtskilda på grund av söndring eller

efter hemskillnad.

Har bidrag som avses i 1 mom. förfallit

till betalning tidigare än tre år

innan ansökan gjordes, må utmätning

på grund av avtalet ej ske, om

gäldenären påstår att bidraget guldits

och invändningen ej kan med hänsyn

till omständigheterna i övrigt lämnas

utan avseende. Vid tillämpning av vad

nu sagts skall bidrag, varom sägs i 7

kap. 10 § föräldrabalken, icke anses

förfallet till betalning innan det blivit

qenom avtalet till beloppet bestämt.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

69

Påstår annan sig vara ägare till lös

egendom, som i gäldenärs bo finnes,

men kan ej genast visa sin rätt, vare

hans anspråk ej hinder för egendomens

utmätande; bjuder han vid utmätningen

sannolika skäl för anspråket,

hänvise utmätningsmannen honom

att sin talan efter stämning utföra

och må det utmätta godset ej

säljas förr än tvisten om äganderätten

blivit av domstol prövad; väcke

dock han, som godset från utmätning

freda vill, inom en månad talan mot

borgenären och gäldenären vid dom
-

(Föreslagen lydelse)

År talan om avtalet anhängig vid

domstol, äger denna förordna, att utmätning

på grund av avtalet tills vidare

ej må äga rum.

Den som vill erhålla utmätning

skall ingiva avtalet i huvudskrift till

utmätningsmannen.

56 §.

Utmätning sökes, där gäldenärens

hemvist är. Som hans hemvist anses

den ort där han är bosatt eller, i fråga

om juridisk person, den ort som

enligt 10 kap. rättegångsbalken betingar

domstols behörighet i tvistemål

i allmänhet.

Utmätning av egendom, som finnes

på annan ort än gäldenärens hemvist,

må också sökas, där egendomen är.

Utmätning av fordran i penningar må

jämväl sökas, där den förpliktade är,

även om fordringen skall anses finnas

på annan ort.

Ändå att utmätningsman, hos vilken

utmätning är sökt, ej är behörig

enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs, må

han i brådskande fall, med överlämnande

av målet till behörig utmätningsman,

föranstalta om åtgärd som

stadgas i 60 a §.

Om befogenhet för utmätningsman

att, när fråga är om utmätning av

fast egendom på annan ort, eller i

andra särskilda fall överlämna mål

om utmätning till annan behörig utmätningsman

förordnar Konungen.

§•

Påstår annan sig vara ägare till lös

egendom, som finnes i gäldenärs bo,

men kan ej genast visa sin rätt, vare

hans anspråk ej hinder för egendomens

utmätande; bjuder han vid utmätningen

sannolika skäl för sitt påstående,

skall utmätningsmannen

hänvisa honom att inom en månad

väcka talan mot borgenären och gäldenären

vid den domstol, till vilken

utmätningsmannens tjänstgörings om - råde hör, vid äventyr att han förlorar

sin talan mot borgenären; och

må egendomen ej säljas förrän tvis
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

stol i orten, där godset finnes, eller

have sin talan mot borgenären förlorat.

Kommer någon efter utmätningen

med anspråk, som nu är sagt, vare

det ej hinder för försäljningen, där

ej överexekutor annorlunda förordnar.

Varder den, som anspråket

väckt, av överexekutor hänvisad att

sin talan efter stämning utföra, åligge

honom att inom en månad därefter

väcka talan vid äventyr, som

förut är nämnt. Vill borgenär själv

väcka talan, stånde det honom fritt.

Vad sålunda —---— — freda egendom.

(Föreslagen lydelse)

ten blivit prövad eller tiden för talans

väckande utgått. Vill borgenären

själv väcka talan, står det honom

fritt.

77 §.

Då utmätning av lös egendom så

verkställd är, som i 73 § samt 74, 75

eller 76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt

i det utmätta, efter ty i 17

kap. 8 § handelsbalken stadgas.

Då utmätning av lös egendom är

verkställd så som i 73 § samt 74, 75

eller 76 § sägs, njuter borgenären

förmånsrätt i det utmätta efter vad

som stadgas i 17 kap. 8 § handelsbalken,

såvitt ej utmätningen enligt

vad nedan sägs eller eljest går åter

eller undanröjes.

Finner utmätningsmannen på

grund av anspråk som i 69 § sägs eller

eljest, att egendomen eller del därav

ej bort utmätas, äger han föranstalta

om rättelse, sedan borgenären,

där så kan ske, beretts tillfälle att

yttra sig; dock må sådan rättelse ej

vidtagas senare än två veckor från

det förrättningen ägde rum.

Om åtgärd enligt 2 mom. skall utmätningsmannen

genast underrätta

dem, vilkas rätt är i fråga, så ock

överexekutor, därest klagan förts över

utmätningen.

Framställes anspråk som i 69 §

sägs efter utmätningen, skall det, om

ej rättelse sker enligt 2 mom., icke

utgöra hinder mot försäljning med

mindre öxerexekutor förordnar annorlunda.

Förebringas hos överexekutor

sannolika skäl för anspråket, skall

överexekutor hänvisa klaganden att

väcka talan vid domstol enligt vad i

69 § stadgas, och skall vad där sägs

om verkan av sådant beslut gälla

jämväl i fall som här avses.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Finnes, då utmätning skett, att gäldenären

till följd av sjukdom eller arbetslöshet

eller på grund av annan

särskild orsak huvudsakligen utan

egen skuld råkat i betalningssvårigheter,

som kunna antagas vara av tillfällig

natur, äge överexekutor, såframt

icke borgenärens rätt till betalning

äventyras eller hans rätt eljest

otillbörligt åsidosättes, förordna om

uppskov med försäljning av egendomen

på viss tid, ej över sex månader

från det utmätningsmannen mottog

de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar.

överexekutor må föreskriva

villkor för uppskovet och, om anledning

därtill uppkommer, återkalla

förordnandet.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares

utslag intecknad fordran

fastställts till betalning ur fast

egendom, skall tid, som ovan sägs,

räknas från det försäljning av egendomen

begärdes.

Det åligger utmätningsman att, om

(Föreslagen lydelse)

88 c §.

I mål om utmätning skall utmätningsmannen

skyndsamt vidtaga vad

på honom ankommer för att utmätningen

skall verkställas. Såvitt möjligt

skall utmätnings för rättning hållas

i stad inom två veckor och på landet

inom fyra veckor från det utmätningsmannen

mottog de i 54, 54 a eller

55 § nämnda handlingarna. Lämnar

borgenären anstånd med utmätningen

och fortfar anståndet utöver

sex månader från nämnda tidpunkt,

är ansökningen förfallen.

Sedan utmätning skett, åligger det

utmätningsmannen och, om målet är

anhångigt hos överexekutor, denne att

utan onödigt uppehåll vidtaga erforderliga

åtgärder för att försäljning

skall komma till stånd. Försäljning

skall, om ej hinder möter eller uppskov

meddelas enligt vad nedan sägs,

ske inom tre månader från det utmätnings

för rättningen ägde rum eller,

när intecknad fordran fastställts till

betalning ur fast egendom, försäljning

av egendomen begärdes.

Kan av särskild anledning antagas

att utmätt egendom kommer att säljas

till underpris eller finnes, att gäldenären

till följd av särskild orsak

huvudsakligen utan egen skuld råkat

i betalningssvårigheter som kunna

antagas vara av tillfällig natur, eller

äro eljest synnerliga skäl till uppskov,

äger utmätningsmannen eller överexekutor,

hos vilken målet är anhängigt,

medgiva uppskov med försäljningen

på viss tid, såframt icke

borgenärens rätt till betalning äventyras

eller hans rätt eljest otillbörligt

åsidosättes. Uppskov som nu sagts

må ej utsträckas utöver sex månader

från den tidpunkt som angivits i 2

mom. Medgivandet må förenas med

särskilda villkor och, om anledning

förekommer därtill, återkallas.

överexekutor äger, därest föreliggande

omständigheter påkalla det,

förordna om ytterligare uppskov med

försäljningen. Det åligger utmätningsman

att, som skäl till sådant

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

197

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skäl till uppskov föreligger i ett av

honom handlagt mål, göra anmälan

därom hos överexekutor. Sedan tid

för uppskov gått till ända, skall utmätningsman

eller överexekutor, hos

vilken målet är anhängigt, ånyo företaga

målet.

uppskov förekommer i ett av honom

handlagt mål, göra anmälan därom

hos överexekutor.

Lämnar borgenären anstånd med

försäljningen och fortfar anståndet

utöver sex månader från den tidpunkt

som angivits i 2 mom., skall utmätningen

gå åter eller, när fordran fastställts

till betalning ur fast egendom,

den verkan varom i 77a § sägs förfalla.

Sedan tid för anstånd eller uppskov

gått till ända, skall utmätningsman

eller överexekutor, hos vilken målet

är anhängigt, självmant företaga detta.

208 a §.

Klagan i fråga om utmätningsmans

behörighet må ej föranleda upphävande

av redan vidtagen åtgärd, om

den som åtgärden rör haft tillfälle

att tillvarataga sin rätt hos utmätningsmannen

eller hos överexekutor

samt åtgärden i övrigt finnes hava

varit ändamålsenlig och höra till utmätningsmans

åligganden.

överexekutor äger, när åtgärd av

obehörig utmätningsman undanröjes,

bestämma vilken utmätningsman

som skall företaga målet till ny behandling.

Finnes åtgärden böra bestå,

oaktat målet bort upptagas av annan

utmätningsman, må överexekutor,

om skäl äro därtill, överflytta

målets fortsatta handläggning till den

andre.

Denna lag träder i kraft den

Med avseende å lagens ikraftträdande

skall i övrigt gälla följande:

5. Tredje punkten i 3 § förordningen

den 20 november 18b5 i avseende

på handel om lösören, som köparen

låter i säljarens vård kvarbliva, skall

från och med nya lagens ikraftträdande

såtillvida erhålla ändrad lydelse

som orden »domstolen i den

ort, där godset finnes» skola ersättas

med »den domstol, till vilken utmät
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1063

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningsmannens tjänstgöringsområde

hör». Vad under 2 stadgas skall äga

motsvarande tillämpning i fall som

nu sagts.

6. Punkt 6 i 10 kap. 17 § första

stycket rättegångsbalken skall från

och med nya lagens ikraftträdande

lyda: tvist, som angår utmätt lös

egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling

och för vilken behörig

domstol är särskilt stadgad.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,

pension eller livränta

8 §•

Yppas, efter —----sådan jämkning.

Hava förfallna-----utmätningsmannen upphävt.

Sedan underhållsskyldigheten upphört,

skall, där ej fråga är om underhållsbidrag,

som foder till barn utom

äktenskap har att erlägga till barnets

moder, beslut om införsel ej vidare

äga tillämpning, ändå att den

underhålls skyldige häftar för oguldet

underhållsbidrag.

11

Det åligge arbetsgivaren att, å tid

som utmätningsmannen bestämmer,

en gång i månaden insätta innehållet

belopp å tjänstepostgirokonto,

som denne anvisar, eller, om något

belopp ej innehållits, med angivande

av orsaken göra anmälan härom till

utmätningsmannen; dock äge denne,

om särskilda skäl därtill föranleda,

bestämma längre tidsmellanrum än

nu sagts.

Avlider den underhållsberättigade

eller upphör underhållsskyldighet

mot frånskild make till följd av att

denne träder i nytt gifte, må oguldet

belopp ej uttagas genom införsel.

Upphör eljest underhållsskyldigheten,

må införsel äga rum intill ett år

därefter; i fråga om bidrag, varom

sägs i 7 kap. 10 § föräldrabalken, gäller

dock ej annan inskränkning än

som följer av 6 §.

§•

Det åligger arbetsgivaren att, å tid

som utmätningsmannen bestämmer,

en gång i månaden tillställa utmätningsmannen

innehållet belopp eller,

om något belopp ej innehållits, med

angivande av orsaken göra anmälan

härom till utmätningsmannen; dock

äger denne, om särskilda skäl föranleda

därtill, bestämma längre tidsmellanrum

än nu sagts. Innehållet

belopp skall insättas på tjänstepostgirokonto

som utmätningsmannen

anvisar, om ej Konungen medgivit att

medlen i stället må redovisas på an
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

199

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nät sätt som utmätningsmannen föreskriver.

Utmätningsmannen äge-----som innehållits.

Har den-----till utmätningsmannen.

Utmätningsmannen skall-----å införseln.

Till utmätningsmannen----— är förfallet.

19

Vad i denna lag är stadgat om införsel

i avlöning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om införsel

i underhållsskyldig tillkommande

pension eller livränta, ändock att sådan

pension eller livränta enligt lag

eller Konungens förordnande är undantagen

från utmätning för gäld.

§•

Vad i denna lag är stadgat om införsel

i avlöning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om införsel

i underhållsskyldig tillkommande

pension eller livränta, ändock att sådan

pension eller livränta är undantagen

från utmätning för gäld. Till

livränta hänföres även sjukpenning

eller annan dagersättning, som utgår

på grund av sjukdom eller olycksfall

eller av annan sådan anledning.

Beträffande ärenden om införsel

som avses i första stycket må

Konungen stadga de avvikelser från

lagens bestämmelser om förfarandet

som föranledas av ärendenas beskaffenhet.

Denna lag träder i kraft den

Beslut om införsel, som är gällande

vid lagens ikraftträdande, må tills

vidare tillämpas jämväl därefter utan

hinder av 6 § i dess nya lydelse. Sådant

beslut må också, om underhållsskyldigheten

upphör, därefter i fall,

som avses i 8 § tredje stycket andra

punkten nya lydelsen, tillämpas enligt

vad där sägs.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1963

. • irti > .tjh •; -tU-W

Innehållsförteckning

Proposition ................................................ 1

Förslag till lag om ändring i utsökningslagen .................. 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen 17

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken 18

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen om avbetalningsköp 19

Förslag till lag om ändring i införsellagen .................... 20

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom. uppbörds
förordningen

........................................ 23

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 januari 1962 ............ 25

Utdrag av lagrådsprotokollet den 21 maj 1962 ................ 28

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 februari 1963 .............. 37

Allmänna synpunkter ...................................... 38

P’örslaget till lag om ändring i utsökningslagen .............. 52

Utmätning på grund av avtal om underhållsbidrag.......... 52

Utmätningsmans lokala kompetens ........................ 61

Gäldenärens underrättande i mål om utmätning ............ 87

Interimistiska åtgärder .................................. 111

Kättelse av utmätning.................................... 115

Tidsfrister i mål om utmätning .......................... 121

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter

.............................................. 138

Anstånd med vräkning .................................. 140

Vissa verkställighets- och fullföljdsfrågor .................. 151

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ................ 159

Övriga lagförslag

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lösöreköpsförordningen

................................................ 161

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 17 § rättegångsbalken

................................................ 162

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen om avbetalningsköp

.......................................... 163

Förslaget till lag angående ändring i införsellagen .......... 167

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 60 § 3 mom.

uppbördsförordningen .................................. 191

Utdrag av lagberedningens förslag till lagtext .................. 193

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620103

Doktrin (2)

  1. Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis Internationell privat- och processrätt 1976—1980, SvJT 1982 s. 214, på s. 247 · Fritt tillgänglig
  2. Ulf Lundvik, Svensk rättspraxis Exekutionsrätt 1960—1964, SvJT 1966 s. 645, på s. 646 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:207 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skyldighet för åklagare att i brottmål föra talan för försäkringsgivdre m. fl. s. 9 i texten
  2. 1LU 1963:21 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i utsökningslagen, m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. SvJT 1982 s. 214 Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis Internationell privat- och processrätt 1976—1980 s. 247 i texten
  2. SvJT 1966 s. 645 Ulf Lundvik, Svensk rättspraxis Exekutionsrätt 1960—1964 s. 646 i texten