Sök i Ratio Lex

Angående övergång till högertrafik

1963-02-15 · 47 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 47 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:58, Angående övergång till högertrafik

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

1

Nr 58

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående övergång till

högertrafik; given Stockholms slott den 15 februari

1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att principbeslut fattas om övergång till högertrafik

i Sverige. Trafikomläggningen skall avse väg- och gatutrafiken samt

spårvägstrafiken men däremot inte järnvägs- och tunnelbanetrafiken. Omläggningen

förutsättes bli genomförd under år 1967. För administrationen av

omläggningen skall inrättas en särskild kommission.

Kostnaderna för omläggningen beräknas till omkring 400 miljoner kronor.

Ersättning skall i princip utgå för sådana kostnader, som har ett omedelbart

samband med omläggningen. Trafikreformen skall finansieras genom en särskild

beskattning av bilismen. Sålunda föreslås en speciell på registrerade

motorfordon lagd trafikomläggningsskatt. Skatten skall enligt förslaget uttagas

ettvart av budgetåren 1963/64—1966/67 med 20 kronor för motorcykel,

40 kronor för mindre personbil, 75 kronor för medelstor personbil

och 100 kronor för större personbil, lastbil och buss. Skatten skall erläggas

samtidigt med den vanliga bilskatten.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 58

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 februari 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler

— efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter -— fråga

om övergång till högertrafik samt anför därvid följande.

Inledning

Frågan om övergång från vänstertrafik till högertrafik har nu varit aktuell

i vårt land under mer än trettio år. I det följande kommer jag först

att lämna en summarisk redogörelse för frågans behandling under dessa

år, därvid jag i kronologisk följd redovisar i ämnet väckta förslag m. m.

Därefter avser jag att mera utförligt redogöra för föreliggande förslag i vad

angår själva principfrågan, tidpunkten för övergång, kostnaderna, finansieringen

och administrationen. I ett särskilt avsnitt kommer jag sedan att redovisa

mina egna synpunkter och förslag i de olika spörsmål, där det nu

kräves ett ställningstagande. I anslutning härtill torde jag slutligen få framlägga

de förslag till anslagsäskande och beslut i övrigt, som i ärendet torde

böra avlåtas till riksdagen.

De med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1927 tillkallade motorfordonssakkunniga,

vilka hade att göra en revision av bl. a. 1923 års vägtrafikstadga,

föreslog i sitt betänkande (SOU 1929: 16) visserligen bibehållande

av vänstertrafik. Men de sakkunniga förordade en utredning om kostnaderna

för en trafikomläggning, som de ansåg förr eller senare nödvändig.

I proposition 1930: 121 anslöt sig departementschefen till de sakkunnigas

uppfattning och tillstyrkte en utredning. Vid ärendets behandling i riksdagen

uttalade sig andra lagutskottet (uti. nr 34) för en utredning om övergång

till högertrafik. Utskottets uttalande godkändes av första men ej av

andra kammaren. På grundval av ett i vissa frågor upprättat sammanjämkningsförslag

biträdde första kammaren sedermera andra kammarens beslut

i denna del.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

193b års vägsakkunniga förordade i sitt betänkande (SOU 1935: 23) bl. a.,

att övergång till högertrafik skulle ske utan uppskov. Betänkandet föranledde

inte i denna del något förslag till riksdagen.

Vid 1939 års riksdag föreslog andra lagutskottet (uti. nr 24) i anledning

av väckt motion, att en utredning om lämpligheten av en trafikomläggning

skulle verkställas. Förslaget bifölls av riksdagen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet

samma år särskilda sakkunniga — 1939 års högertrafikkommitté

— för att verkställa den begärda utredningen. I sitt betänkande

(SOU 1940: 30) ansåg kommittén, att övervägande skäl talade för en

trafikomläggning, och förordade därför att — därest hinder ej mötte från

statsfinansiella synpunkter eller av andra skäl som undandrog sig kommitténs

bedömande — beslut fattades om övergång till högertrafik. Betänkandet

föranledde emellertid inte någon proposition till riksdagen.

Vid 19bl och 19b3 års riksdagar väckta motioner om införande av högertrafik

föranledde inte någon åtgärd från riksdagens sida.

I motioner vid 19b5 års riksdag framlades återigen förslag om införande

av högertrafik. Samma år hade chefen för kommunikationsdepartementet

anmodat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa utredning av vissa

spörsmål rörande övergång till högertrafik. Styrelsen förordade i sin den

2 mars 1945 redovisade utredning övergång till högertrafik. I sitt över motionerna

avgivna yttrande avstyrkte andra lagutskottets majoritet (uti. nr

62) en trafikomläggning, medan minoriteten föreslog ett principbeslut om

införande av högertrafik. Första kammaren biföll minoritetens förslag, men

andra kammaren gick på avslagslinjen. Motionärernas förslag föll sålunda.

19bb års trafikförfattningssakkunniga tog i sitt betänkande (SOU 1948:

34), som ligger till grund för nu gällande vägtrafikförordning, i enlighet med

utredningsdirektiven inte upp frågan om övergång till högertrafik. De sakkunniga

underströk emellertid de betydande fördelar, som en övergång

skulle medföra, och ansåg angeläget, att frågan vederbörligen uppmärksammades.

Vid 1953 års riksdag väcktes ånyo motioner i högertrafikfrågan. I anledning

av dessa och på förslag av andra lagutskottet (uti. nr 39) beslöt

riksdagen anhålla, att Kungl. Maj :t ville utreda förutsättningarna för vårt

land att under den närmaste framtiden genomföra en övergång till högertrafik

och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde ge

anledning.

Chefen för kommunikationsdepartementet tillkallade, med stöd av Kungl.

Maj:ts bemyndigande, påföljande år särskilda sakkunniga för att verkställa

den av riksdagen begärda utredningen. De sakkunniga, 195b års kommitté

för utredning om högertrafik, föreslog i sitt betänkande (SOU 1954: 30),

att en trafikomläggning skulle genomföras i fråga om väg- och gatutrafiken

men inte beträffande järnvägstrafiken. Häremot reserverade sig kommitténs

ordförande, som föreslog bibehållande av vänstertrafik. En utförligare

redogörelse för kommitténs betänkande och de däröver avgivna remissyttrandena

torde få lämnas i efterföljande avsnitt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

I detta sammanhang bör emellertid framhållas, att kommitténs majoritet

i sitt gemensamma förslag inet berörde frågan om en folkomröstning. Tre

ledamöter ingående i majoriteten gjorde emellertid i särskilda yttranden

vissa uttalanden, som kunde sägas innebära att de i princip godtog tanken

på en folkomröstning i frågan. I proposition 1955: 111 föreslogs — med hänvisning

till ärendets vikt och de delade meningar som yppats i själva sakfrågan

— att en rådgivande folkomröstning skulle anordnas i högertrafikfrågan.

På förslag av statsutskottet (uti. nr 131) biföll riksdagen propositionen.

Vid folkomröstningen, som ägde rum den 16 oktober 1955, utgjorde antalet

röstande 2 581 687 eller cirka 53 procent av hela antalet röstberättigade.

Därvid röstade 400 061 eller 15,5 procent för övergång till högertrafik

och 2 139 996 eller 82,9 procent för bibehållande av vänstertrafik, varjämte

41 630 (1,6 procent) blanka röster avgavs.

Till Nordiska rådets nionde session i februari 1961 väcktes hösten 1960

ett medlemsförslag, att rådet med hänsyn till trafikfrågans stora nordiska

vikt måtte rekommendera Sveriges regering att överväga möjligheterna för

en övergång till högertrafik. Vid medlemsförslagets behandling underströk

trafikutskottet betydelsen av att de nordiska länderna fick enhetliga trafikregler,

främst i fråga om körriktningen, men fann, eftersom frågan tagits

upp från svensk sida, att det ej var behov av någon rekommendation av det

slag medlemsförslaget förordade.

Trafikutskottet syftade därvid bl. a. på att den 2 december 1960, med

Kungl. Maj :ts bemyndigande, en särskild sakkunnig tillkallats för att inom

kommunikationsdepartementet biträda med utredning av kostnaderna vid

övergång till högertrafik. Den sakkunnige, överdirektören i väg— och vattenbyggnadsstyrelsen

G. V. Hall, avgav den 31 oktober 1961 ett betänkande i

ämnet (SOU 1961: 62). I efterföljande avsnitt torde närmare redogörelse få

lämnas för betänkandet och däröver avgivna remissyttranden.

I april 1961 antog Europarådets rådgivande församling en resolution, vari

bl. a. regeringarnas uppmärksamhet fästes på önskvärdheten av en enhetlig

trafikriktning i Europa.

Vid 1961 års riksdag togs högertrafikfrågan på nytt upp genom motioner.

I sitt utlåtande underströk andra lagutskottet (uti. nr 35) angelägenheten

av att frågan om en eventuell trafikomläggning fördes fram till ett skyndsamt

avgörande och föreslog, att detta bringades till Kungl. Maj :ts kännedom.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Utskottets utlåtande

torde få utförligare redovisas i det följande.

I ett medlemsförslag till Nordiska rådets elfte session i februari 1963

har hemställts, att rådet måtte rekommendera Sveriges regering att snarast

vidtaga åtgärder för införande av högertrafik i vårt land.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

5

Principfrågan

1954 års betänkande

I det betänkande, som avgavs av 1954 års kommitté för utredning om

högertrafik, ägnades uppmärksamhet åt frågan i vilken utsträckning det här

förekommer olyckor, som kan stå i samband med det förhållandet att vi har

annan trafikriktning än övriga länder på det europeiska fastlandet. Därvid

erinras om de av trafikförsäkringsföreningen till andra lagutskottet vid 1953

års riksdag lämnade uppgifterna, som bl. a. utvisade att under tiden 1930—

1952 anmälts 1 730 skadefall, i vilka motorfordon från länder med högertrafik

varit inblandade, och att i 556 fall — cirka 32 procent — olyckan skulle

ha berott på den utländske förarens ovana vid vänstertrafik. Därav skulle

259 olyckor eller cirka 15 procent av hela antalet ha helt orsakats av ovana

vid vänstertrafik och 297 — cirka 17 procent — delvis ha haft denna orsak.

Efter framställning från kommittén har trafikförsäkringsföreningen även

undersökt de under år 1953 anmälda skadorna i följd av trafik med utländska

motorfordon; härvid har 112 av 343 skador, cirka 32,5 procent, bedömts

vara helt eller delvis orsakade av ovana vid vänstertrafik. Från de

norska och finska motsvarigheterna till trafikförsäkringsföreningen har inhämtats,

att år 1953 av 154 trafikolyckor i Norge och 11 sådana olyckor i Finland

med svenska bilförare såsom medverkande 112 respektive 8 skulle ha

helt eller delvis berott på den svenske förarens ovana vid högertrafik. Trafiksäkerhetsrådet

har i annat sammanhang uttalat, att trafiksäkerhetsforskningen

inte kan anses ha hittills givit sådana resultat, att man kan säga sig

känna olika orsaksfaktorers frekvens och vara beredd att välja ut de orsaker,

som skulle vara lämpliga att tagas upp på en statistikblankett. De resultat

angående ifrågavarande trafikolyckors orsaker, som trafikförsäkringsföreningen

kommit till, torde därför enligt kommitténs mening inte kunna reservationslöst

accepteras.

Ur statistiska centralbyråns material — som endast avser polisundersökta

vägtrafikolyckor medan trafikförsäkringsföreningen omfattar trafikförsäkringsskador

— har kommittén i 49 fall av de under år 1953 inträffade 32 706

olyckorna kunnat finna något samband med Sveriges från angränsande länder

skiljaktiga trafikriktning.

De anförda uppgifterna utvisar enligt kommittén, att — såsom också 1939

års kommitté framhöll — antalet olyckor som kan tillskrivas utländska förares

ovana vid vänstertrafik är relativt ringa, sett i förhållande till sammanlagda

antalet trafikolyckor. Men fortfarande synes också gälla vad 1939 års

högertrafikkommitté anförde eller att av de olyckor, som uppstått i följd av

trafik med utländska fordon i Sverige, ett proportionsvis stort antal kunde

helt eller delvis tillskrivas förarens ovana vid vänstertrafik. Alt döma av

förenämnda uppgifter från Norge och Finland synes motsvarande också gälla

beträffande olyckor, som uppstått i trafik med svenska motorfordon i

grannländer med högertrafik. Kommittén understryker emellertid att man

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

måste vara försiktig med att av förefintligt material draga bestämda slutsatser

om betydelsen av denna olycksfaktor i den framtida utvecklingen.

Det för den internationella trafiken irrationella förhållandet med olika trafikriktningar

i skilda länder behöver enligt kommittén inte nödvändigtvis

vara en trafiksäkerhetsfråga av större betydelse.

Med avseende pa de särskilda olycksriskerna under övergångsperioden vid

en trafikomläggning har kommittén redogjort för i samband med 1939 års

utredning gjorda försök att beräkna förhållandet vid införande av högertrafik

å ena och bibehållande av vänstertrafik å andra sidan mellan den totala

omfattningen av de skador av trafikolyckor, som de båda alternativen

kunde förväntas var för sig medföra. Dessa försök till beräkningar visade,

anför kommittén, ej alltför gynnsamma resultat beträffande den tidpunkt,

då antalet »vänstertrafikolyckor» vid bibehållen vänstertrafik vore lika med

antalet »högertrafikolyckor» efter en trafikomläggning. 1954 års kommitté

finner för sin del det knappast möjligt att göra några sannolika uppskattningar

av ifrågavarande tidpunkt, enär det inte finnes några säkra utgångspunkter

för bedömning av olycksfrekvensen i de båda alternativen. Till förmån

för införande av högertrafik talade emellertid enligt kommitténs uppfattning

det förhållandet, att hela antalet högertrafikolyckor efter det högertrafik

vid viss tidpunkt infördes komme att understiga hela antalet vänstertrafikolyckor,

som skulle inträffa, därest högertrafik ej infördes vid nämnda

tidpunkt eller senare. Det gäller sedan på hur lång sikt frågan skall bedömas.

En övergång till högertrafik skulle sannolikt innebära en ökning av

antalet trafikolyckor i den nuvarande generationen men en minskning i

kommande generationer. Alla matematiska beräkningar i detta hänseende

torde emellertid, anför kommittén, ge ytterst bristfälliga resultat, eftersom

själva förutsättningarna måste bestå i lösa antaganden.

Frågan blir, huruvida man vill bedöma saken på lång sikt, eller om man

tvekar inför den ökning av olycksriskerna, som kan befaras uppstå på kortare

sikt genom övergång till högertrafik. Kommittén finner för sin del, att

det långsiktiga och mera framsynta perspektivet bör anläggas, när man går

att bedöma frågan om en övergång till högertrafik.

Såsom ett skäl för övergång till högertrafik har, anför kommittén, ibland

åberopats att åtgärden kan väntas få förmånliga verkningar för turisttrafiken.

Kommittén finner emellertid inte tillrådligt att till grund för ett beslut

om högertrafik lägga kalkyler om ekonomisk vinst i form av ökad turisttrafik

från utlandet, enär tillförlitliga beräkningar i detta hänseende ej torde

kunna göras.

Huvudskälet för övergång till högertrafik är enligt kommitténs uppfattning

utvecklingen av den internationella landsvägstrafiken och det därav betingade

intresset av enhetliga trafikregler länderna emellan. Kommittén har

redovisat statistiska uppgifter rörande antalet passeringar med motorfordon

av de svenska gränserna under åren 1952 och 1953. Antalet sådana gräns
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

7

passeringar var 865 241 år 1952, varav 452 598 av svenska och 412 643 av

utländska motorfordon, medan motsvarande siffror för år 1953 var 1 092 549,

663 752 och 428 797. Med ledning av uppgifter för första halvåret 1954 beräknar

kommittén antalet gränspasseringar det året till 1 600 000—1 700 000.

Motorfordonstrafiken över landets gränser skulle sålunda ha nästan fördubblats

från år 1952 till år 1954. Vid ökning av antalet motorfordon torde man

enligt kommittén få räkna med motsvarande ökning av gränstrafiken. Skulle

framdeles tillkomma broförbindelser med Danmark och kontinenten, kommer

detta självfallet, anför kommittén, att inverka på omfattningen av motorfordonstrafiken

från och till Sverige.

Sammanfattningsvis anför kommittén att — såsom även 1939 års kommitté

framhöll — från teoretisk eller teknisk synpunkt företräde ej kan ges

åt vänstertrafik eller högertrafik. De skäl, som kan anföras mot en övergång

till högertrafik, nämligen den sannolika ökningen på kortare sikt av olycksriskerna

efter trafikomläggningen och de stora kostnaderna för omläggningen,

är i och för sig tungt vägande. Med hänsyn till utvecklingen av den

internationella landsvägstrafiken och det därav betingade intresset av enhetliga

trafikregler länderna emellan finner dock kommittén, att övergång till

högertrafik bör genomföras i vårt land för väg- och gatutrafiken. På längre

sikt finner kommittén detta vara fördelaktigt även från trafiksäkerhetssynpunkt.

För järnvägstrafiken bör enligt kommitténs mening vänstertrafiken bibehållas.

Yttranden över 1954 års betänkande

över 1954 års betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits av överbefälhavaren,

arbetsmarknadsstyrelsen, statspolisintendenten, generalpoststyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,

statskontoret, domänstyrelsen, kommerskollegium, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i samtliga län utom Älvsborgs och Gävleborgs,

städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle

och Jönköping, Svenska stadsförbundet, Ingeniörsvetenskapsakademien,

Svenska turisttrafikförbundet, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

(NTF), Svenska järnvägsföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen,

Kungliga automobilklubben (KAK), Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas

helnykterhetsförbund (MHF), Bilverkstädernas riksförbund och

Sveriges automobilhandlareförbund (gemensamt yttrande), Sveriges automobilimportörförbund,

Sveriges automobilindustriförening, Svenska droskbilägareförbundet,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet,

Svenska vägföreningen, Svenska petroleuminstitutet, Sveriges

industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa

förbundet, Handelskamrarnas nämnd, Skogsbrukets motortransportkommitté

samt Svenska transportarbetareförbundet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kiingl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

En övergång till högertrafik under den närmaste framtiden tillstyrkes

klart av generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, trafiksäkerhetsrådet,

domänstyrelsen, statspolisintendenten, femton länsstyrelser

(i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län), städerna Stockholm,

Göteborg, Hälsingborg och Jönköping, Ingeniörsvetenskapsakademien,

turisttrafikförbundet, NTF, KAK, M, MHF, automobilimportörförbundet,

automobilindustriföreningen, vägföreningen, industriförbundet, grossistförbundet,

köpmannaförbundet, lantbruksförbundet, Kooperativa förbundet och

Handelskamrarnas nämnd. I många av dessa yttranden understrykes, att

beslut i frågan bör fattas snarast, eller förordas en snar övergång.

Ett mera ljumt intresse för reformen kommer till uttryck i yttrandena

från överbefälhavaren, som uttalar att konsekvenserna för krigsmaktens

del inte är av den storleksordningen att någon erinran mot övergång kan

göras från försvarets synpunkt, arbetsmarknadsstyrelsen, som lägger huvudvikten

vid att ett definitivt beslut i ärendet fattas i den ena eller andra

riktningen, kommer skollegium och länsstyrelsen i Norrbottens län, vilka uttalar

starka betänkligheter men likväl ej vill motsätta sig reformen, överståthållarämbetet,

som anser sig inte böra avstyrka en omläggning, Svenska

petroleuminstitutet, som tillstyrker såvida inte en säker garanti för vänstertrafik

under överskådlig framtid kan ges, samt skogsbrukets motortransportkommitté,

som anser reformen inte påkallad för skogsbrukets del men

ej vill motsätta sig en övergång. Hantverks- och småindustriorganisationen

uttrycker tveksamhet främst med hänsyn till kostnadernas storlek och de

nödvändiga arbetenas konjunkturpolitiska inverkan men uttalar i princip

sitt positiva intresse för en övergång vid lämplig tidpunkt.

Yttranden i tillstyrkande riktning men med vissa förbehåll har avgivits

av lokaltrafikföreningen, som framhåller att, då föreningens medlemmar

ej har några fördelar av en omläggning, kostnaderna härför inte till någon

del bör bestridas av trafikföretagen, samt bilverkstädernas riksförbund och

automobilhandlareförbundet, vilka tillstyrker under förutsättning att kostnaderna

för omläggningen inte lägges på bilismen och som förordar ytterligare

utredning rörande ersättningsreglerna.

Transportarbetareförbundet har ej något att erinra mot en omläggning,

men anser att finansieringsproblemet m. m. bör ytterligare utredas innan

beslut fattas. En liknande ståndpunkt intager Malmö stad, som förordar

ytterligare utredning men i princip tillstyrker högertrafik.

I de här förut nämnda yttrandena har i allmänhet fästs stor vikt vid kommitténs

huvudargument om utvecklingen av den internationella landsvägstrafiken

och det därav betingade intresset av enhetliga trafikregler länderna

emellan. Flera remissinstanser har i samband härmed — med framhållande

av den betydande ökning av den internationella landsvägstrafiken, som av

flera skäl är att vänta — ansett att kommittén underskattat de framtida

olycksfallsrisker, som sammanhänger med olika trafikriktningsregler. I ett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

9

par yttranden från motororganisationer frainhålles, att en negativ inställning

till högertrafikreformen skulle stå i dålig samklang med landets i andra

sammanhang dokumenterade beredvillighet att bidraga till lösningen av problem

med internationell räckvidd.

Fördelarna från turistsynpunkt med en övergång understrykes i några

yttranden, bl. a. från näringslivets representanter, vilka även framhåller,

att en reform skulle medföra en livligare internationell samfärdsel och handel

och därigenom verka allmänt välståndshöjande.

Några remissinstanser anser det av värde med samma trafikriktning på

landsvägarna som i luften och på sjön.

I några yttranden — av automobilindustriföreningen m. fl. — göres försök

att belysa vilka kostnader, som är förbundna med motorfordonsolyckor

till följd av vänstertrafiken. Antalet sådana olyckor i hela Norden uppskattas

i dessa yttranden till, för det dåvarande, cirka 500 per år och den genomsnittliga

skadan till 30 000 kronor per olycka. Totalkostnaden skulle

alltså då uppgå till 15 miljoner kronor för år och det avsedda omläggningsåret

— 1959 — ha stigit till 30 miljoner kronor, vilket innebär att den för

en omläggning 1959 beräknade kostnaden — 200 miljoner kronor —- skulle

betala sig efter ett fåtal år.

Ett i yttrandena — särskilt länsstyrelsernas — ofta återkommande argument

är att högertrafikfrågan knappast torde komma att avföras från dagordningen,

förrän högertrafik införts, och att kostnaderna för reformen

och olycksriskerna under övergångstiden blir allt större, ju längre omläggningen

uppskjutes.

I flera yttranden — av arbetsmarknadsstyrelsen, Göteborgs stad, lokaltrafikföreningen,

petroleuminstitutet in. fl. — understrykes, att det största

intresset är att komma ur det för investeringsplaner m. m. menliga tillståndet

av osäkerhet om vilken trafikregel som skall gälla för framtiden.

Omläggning till högertrafik avstyrkes av statskontoret, sex länsstyrelser

(i Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Värmlands och Jämtlands

län) samt städerna Norrköping och Gävle. Vidare avstyrker droskbilägareförbundet,

lasttrafikbilägareförbundet och omnibusägareförbundet,

vilka emellertid förklarar sig ej vilja motsätta sig högertrafik, om kostnaderna

ej bestrids med bilskattemedel.

En negativ inställning till reformen kommer även till uttryck i yttrandena

från järnvägsstyrelsen och järnvägsföreningen.

Statskontoret och de sex länsstyrelserna har avstyrkt en övergång till högertrafik

på väsentligen samma grunder. Man anser att de skäl som åberopas

för en trafikomläggning inte är av den styrka, att de uppväger de nackdelar

som ligger i de avsevärda kostnaderna för reformens genomförande

och olycksriskerna i samband med en omställning av trafiken.

I några yttranden — bl. a. av länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands län

uttalas särskilt att en övergång till högertrafik bör stå tillbaka för en

förbättring av vägarnas standard.

tf liihang till riksdagens protokoll It)(Öl. I samt. AV 58

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 58 år 1963

Statskontoret anför att den snabba ökningen av motorfordonstrafiken

över landets gränser visar, att olika trafikriktningsregler i skilda länder

knappast utgör något allvarligare hinder för den internationella samfärdseln.

Ett motverkande av olycksfallen på grund av ovana vid vänstertrafik

borde enligt statskontoret kunna uppnås genom betydligt mindre kostnadskrävande

åtgärder än övergång till högertrafik.

1961 års betänkande

Den år 1960 tillsatta utredningen, som 1961 avgav betänkande rörande

kostnaderna för övergång till högertrafik, tog i enlighet med sina direktiv ej

ställning till frågan huruvida en trafikomläggning bör äga rum. Vid sina

kostnadsberäkningar har utredningen emellertid utgått från att vänstertrafik

skall bibehållas på järnvägarna ävensom — i Stockholm — på tunnelbanorna

och spårvägslinje 12, vilken i sin helhet framgår på egen banvall. I fråga

om järnvägstrafiken har utredningen dock gjort undantag för två linjer,

nämligen Värtan-Lidingöns och Saltholmen-Göteborgs järnvägar, på vilka

övergång till högertrafik anses nödvändig. I fråga om den förstnämnda linjen

gäller detta dock endast sträckan över Lidingöbron.

Yttranden över 1961 års betänkande

Över utredningens betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits av

överbefälhavaren, arbetsmarknadsstyrelsen, statspolisintendenten, generalpoststyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens

trafiksäkerhetsråd, statskontoret, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen,

kommerskollegium, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,

städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Ingeniörsvetenskapsakademiens

transportforskningskommission, Svenska turisttrafiktörbundet,

NTF, Svenska järnvägsföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen,

Svenska kommunal-tekniska föreningen, Trafikförsäkringsföreningen, Svenska

försäkringsbolags riksförbund, Landsorganisationen i Sverige, Svenska

transportarbetareförbundet, Föreningen för vänstertrafik, Cykel- och mopedträmjandet,

Folkrörelsernas motorförbund (FOMO), Motorbranschens riksförbund

och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening (gemensamt yttrande),

Svenska droskbilägareförbundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,

Svenska omnibusägareförbundet, Svenska petroleum institutet och Sveriges

varvsindustriförening. Vidare har gemensamt yttrande avgivits av KAK,

M, MHF och Svenska vägföreningen. Gemensamt yttrande har även, efter

beredning inom Näringslivets trafikdelegation, avgivits av Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa

förbundet och Handelskamrarnas nämnd. Vid vissa remissyttranden har bilagts

skilda utlåtanden som inhämtats från bl. a. handelskamrarna, intresseorganisationer

inom samfärdseln samt kommunala organ.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år lfttitt

Oaktat 1960 års utredning, såsom nämnts, i enlighet med sina direktiv ej

tog ställning till frågan huruvida en övergång till högertrafik bör ske, har

vid remissbehandlingen av utredningens betänkande ett stort antal remissinstanser

uttalat sig i denna fråga. Därvid avstyrkes en trafikomläggning endast

i två yttranden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller att de beräknade kostnaderna

inte är så stora att de bör få utgöra hinder för genomförande av en synnerligen

angelägen trafikreform. Styrelsen understryker angelägenheten av

att principbeslut i frågan fattas redan vid 1962 års vårriksdag. Organisationerna

inom Näringslivets trafikdelegation förordar ävenledes ett principbeslut

år 1962 och framhåller särskilt att trafiken över de svenska gränserna

på senare år kraftigt ökat. Antalet gränspasseringar med motorfordon, som

1960 uppgick till cirka 3,7 miljoner, kan om ett tiotal år komma att tredubblas.

Med hänsyn till utbyggnaden av kommunikationslederna mellan kontinenten

och Sverige — särskilt en eventuell fast förbindelse över Öresund —

synes det organisationerna helt orimligt att i Sverige bibehålla ett avvikande

trafiksystem. Liknande synpunkter framföres av KAK, M, MHF och Svenska

vägföreningen, vilka även anser att Sveriges isolerade förhållande som vänstertrafikland

kan medföra ett bortfall av turisttrafik, som eljest skulle ha

sökt sig hit.

Svenska kommunal-tekniska föreningen finner det av ekonomiska och trafiktekniska

skäl ytterligt angeläget att principbeslut snarast fattas. Föreningen

hänvisar därvid särskilt till att ett uppskov kommer att skapa svårigheter

vid framtida trafikledsbyggen, eftersom lederna då måste anpassas

till båda trafikriktningarna med ofördelaktiga konsekvenser från bl. a. kostnadssynpunkt.

Ett snabbt principbeslut om övergång till högertrafik förordas även av

statspolisintendenten, statens trafiksäkerhetsråd, kommerskollegium, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Västernorrlands och Västerbottens län, stadsfullmäktige i Norrköping,

Svenska petroleum institutet och Svenska turisttrafikförbundet.

Järnvägsstyrelsen uttalar att trafikriktningen i och för sig saknar betydelse

för såväl SJ biltrafik som järnvägstrafiken. Den då och då återkommande

frågan om övergång till högertrafik gör emellertid att ett besvärande

osäkerhet stil Istånd råder vid planering av framför allt materielanskaffningen.

Om beslut ej heller denna gång fattas kommer osäkerhetstillståndet att

kvarstå, eftersom frågan förr eller senare med stor sannolikhet åter måste

tagas upp på grund av såväl framställningar från våra grannländer som av

hänsyn till krav på internationellt enhetliga trafikregler. Sistnämnda synpunkt

framföres även av Svenska lokaltrafikföreningen.

Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening

påpekar att eu internationell standardisering på fordonsområdet försvåras

av skiljaktigheterna i trafiksystemen.

Trafikförsäkringsföreningen bär granskat 743 under år 1960 anmälda ska
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

delall i vilka motorfordon från länder med högertrafik varit inblandade; 167

av dessa skadefall — 22,5 procent— visade sig därvid ha förorsakats av

ovana vid vänstertrafik. Vid olyckorna dödades 10 och skadades svårt 29

personer. I de återstående 576 skadefallen — 77,5 procent — där ovana vid

vänstertrafik ej medverkat till olyckan, dödades 4 och skadades svårt 30

personer. De angivna siffrorna visar enligt trafikförsäkringsföreningens mening

att de olyckor, som orsakas av ovana vid vänsterkörning, ofta blir svåra.

Svenska bilister på resa i länder med högertrafik utgör naturligtvis också

ett betydande osäkerhetsmoment i trafiken, anför föreningen, som vidare

upplyser, att under de nio första månaderna 1961 till de svenska trafikförsäkringsanstalterna

anmälts 1 979 i utlandet inträffade skadefall, i vilka

svenska motorfordon varit inblandade. Föreningen har ej kunnat verkställa

någon närmare granskning av dessa skadefall, enär utredningshandlingarna

förvaras i utlandet. Föreningens norska systerorganisation har emellertid,

anför trafikförsäkringsföreningen, verkställt undersökning av 340 under år

1960 behandlade skadefall, i vilka svenska motorfordon varit inblandade,

och denna undersökning visar att 150 av skadefallen eller 44 procent helt

orsakats av bristande vana vid högertrafik.

Föreningen framhåller avslutningsvis att blandningen i trafiken av förare,

av vilka en del är vana vid en och andra vid en annan trafikriktning,

utgör ett faromoment, som man i längden ej rimligen torde kunna underlåta

att taga hänsyn till.

Svenska stadsförbundet framhåller — utan att ta ställning i huvudfrågan

— att en trafikomläggning kommer att för städerna skapa stora praktiska

och ekonomiska problem, som måste fullt ut beaktas. Ä andra sidan

är det för städerna viktigt att ett klart besked så snart som möjligt

ges i högertrafikfrågan. Den nuvarande ovissheten är besvärande med hänsyn

till bl. a. det ökade behovet av komplicerade trafikanläggningar, av vilka

somliga skall byggas och fungera annorlunda vid högertrafik än vid vänstertrafik.

Stockholms stad uttalar, att staden av trafiksäkerhetsskäl ej kan tillstyrka

utredningens förslag att spårvägslinje 12 i Stockholm skall bibehållas i

vänstertrafik. Linjen passerar nämligen, framhåller staden, på flera ställen

breda gatuområden med annan körtrafik.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att de beräknade kostnaderna för eu

trafikomläggning — 340 miljoner kronor — är av en sådan storleksordning

att de från allmän samhällsekonomisk synpunkt inger allvarliga betänkligheter.

Enligt länsstyrelsens mening finnes flera angelägnare samhällsuppgifter

att lösa inom ramen för ett så betydande belopp. Länsstyrelsen framhåller

vidare att en omläggning utöver de angivna kostnaderna torde komma

att medföra åtskilliga kostnader av indirekt natur, som bör beaktas vid

det slutliga ställningstagandet, varjämte trafikolycksfallsfrekvensen i varje

fall under en övergångstid kan väntas stiga.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 19G3

13

Föreningen för vänstertrafik, vilken på begäran beretts tillfälle att avgiva

yttrande över betänkandet, avstyrker att utredningen lägges till grund för

ett beslut om övergång'' till högertrafik.

Föreningen anser i första hand, att vänstertrafiken bör bibehållas och

i andra hand, att frågan inte rimligen kan föreläggas riksdagen utan en

förnyad folkomröstning. Utöver de direkta kostnaderna för en övergång —

som enligt föreningens mening blivit för lågt beräknade — måste hänsyn

tagas till indirekta kostnader och till ökad olycksfallsfrekvens. Föreningen

ifrågasätter vidare om kostnaderna för en övergång skulle öka ju längre

densamma uppskjutes. En framtida trafikomläggning synes föreningen

snarast förenklas genom tillkomsten av motorvägar och planskilda korsningar.

Enligt föreningens mening måste man vid en bedömning av de

ekonomiska konsekvenserna av ett beslut om trafikomläggning ha tillfredsställande

utredningsmaterial rörande trafiksäkerhetsspörsmålen och

beträffande följderna av en längre tids uppskjutande av frågans avgörande.

Föreningen anser även att ett principbeslut måste föregås av en ingående

utredning om formerna för den eventuella trafikomläggningens genomförande.

I en den 12 januari 1963 inkommen skrivelse har föreningen för vänstertrafik

ytterligare utvecklat sin syn på frågan om en trafikomläggning och

därvid hemställt att förslag om införande av högertrafik inte framlägges för

riksdagen och i varje fall att så inte sker, innan frågan ånyo underställts

folket genom folkomröstning. Därest likväl ett sådant förslag skulle framläggas,

föreslår föreningen, att den eventuella omläggningen till högertrafik

förlägges till en lämpligare tidpunkt än år 1967, att taxibilar, bussar och

lastbilar i yrkesmässig trafik undantages från den för högertrafikens finansiering

planerade extra fordonsskatten, att staten svarar för de kostnader i

samband med högertrafikens införande, som eljest skulle föranlett höjda

bilförsäkringspremier, att den företagna utredningen om kostnaderna för

övergång till högertrafik kompletteras så att svenska samhällets verkliga

kostnader för en trafikomläggning kan bedömas realistiskt samt att förespråkare

för vänstertrafik i Sverige ingår i de särskilda organ, som föreslagits

skola förbereda och administrera övergången till högertrafik.

Föreningen för högertrafik har i skrivelse den 18 oktober 1962 hemställt

att högertrafik snarast måtte genomföras i Sverige. Föreningen framhåller,

att de svårigheter och risker vänstertrafiken i vårt land medför stegras för

varje år allteftersom trafiken över gränserna växer. Norrmännen har enligt

föreningen funnit, att av de 1 100 trafikolyckor, som år 1961 inträffade i

Norge och däri svenska förare varit inblandade, 60 procent förorsakats av

svenskarnas ovana vid högertrafik. Sådana olyckor liksom olyckor förorsakade

av utländska förare i Sverige upphör inte, menar föreningen, förrän

likartade trafikregler införts grannländerna emellan. Varje år av uppskov

med reformen innebär, anför föreningen, att människor döms att bli skadade.

I skrivelsen erinras även om att man i vårt land i andra sammanhang —

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

såsom genom Röda korset och FN — aldrig tvekat att snabbt och effektivt

göra stora humanitära insatser för att skydda människoliv. Föreningen anser

de utredningar och den organisationsplan som framlagts inför övergången

visa, att det totala antalet trafikskadade ej kommer att, som mången

fruktat, öka vid reformens genomförande utan tvärtom minska tack vare

övergångsperiodens intensifierade trafikövervakning.

I högertrafikfrågan har inkommit ytterligare ett antal skrifter.

Högertrafikfrågans behandling vid 1961 års riksdag

Såsom förut berörts var högertrafikfrågan efter motioner uppe till behandling

vid 1961 års riksdag. Andra lagutskottet framhöll därvid i sitt utlåtande

(nr 35) att frågan om en trafikomläggning snarast möjligt borde

bringas i sådant skick, att den kunde föreläggas riksdagen. Oavsett vilken

inställning man hade till spörsmålet om en övergång till högertrafik, var

det nämligen av stor betydelse att snabbt få ett avgörande beslut i saken.

På anförda skäl fann utskottet sannolikt, att det material som 1960 års utredning

komme att redovisa, skulle bli av sådan omfattning att det efter

vederbörlig remissbehandling kunde läggas till grund för ett principavgörande

i huvudfrågan, huruvida en trafikomläggning skall ske. Om så ej

skulle bli fallet, förutsatte utskottet att Kungl. Maj :t utan tidsutdräkt föranstaltade

om sådan komplettering, som befanns erforderlig för ett dylikt

principavgörande. Utskottet fann dock troligt att vissa ytterligare problem,

som sammanhänger med en övergång till högertrafik, kom att återstå. Utredning

av dessa kunde emellertid enligt utskottets uppfattning utan olägenhet

anstå till dess statsmakterna fattat beslut i huvudfrågan. Vad utskottet

anfört om angelägenheten av att frågan om en eventuell trafikomläggning

föres fram till ett skyndsamt avgörande borde bringas till Kungl.

Maj :ts kännedom.

Riksdagen godkände utskottsutlåtandet.

Tidpunkten för övergång

1961 års betänkande

Därest beslut om en trafikomläggning fattas, synes det utredningen från

flera synpunkter önskvärt att omläggningen genomföres så snabbt som

möjligt. Därigenom förkortas den tid, varunder de under alla förhållanden

nödvändiga trafikprovisorierna måste hållas i gång. Av avgörande betydelse

för bestämmande av förberedelsetidens längd är emellertid storleken

av den vagnreserv och den verkstadskapacitet för ombyggnad och nytillverkning

av spårvagnar och bussar, som är tillgänglig inom landet, ävensom

tillgången till yrkeskunnig arbetskraft för sådana arbeten. I den mån

man i samband med eu trafikomläggning kan komma att ersätta spår
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1968

vägslinjer med busslinjer, uppstår också rekryterings-, omskolnings- och

sysselsättningsproblem, vilkas lösning kräver tid.

Med hänsyn till dessa omständigheter har utredningen kommit till den

uppfattningen, att en förberedelsetid av endast tre år är alltför kort. Däremot

bör en omläggning utan alltför stora olägenheter av antytt slag kunna

ske fyra eller fem år, efter det att principbeslut fattats.

Utredningen förordar för sin del, att en eventuell övergång till högertrafik

genomföres efter fyra års förberedelsetid.

Beträffande lämplig tidpunkt på året för en trafikomläggning erinrar

utredningen om att 1954 års kommitté vid sina kostnadsberäkningar utgick

från att eu övergång till högertrafik år 1959 skulle äga rum i början

av juni. Eftersom svårigheterna och kostnaderna för en omställning måste

väntas bli störst i tätorterna, där man hade den från ombyggnadssynpunkt

mest komplicerade spårvagns- och omnibussparken samt de mest utvecklade

trafikanordningarna, borde en trafikomläggning enligt kommittén

förläggas så, att den sammanföll med den trafiknedgång för tätortsföretagen

som så gott som undantagslöst äger rum under sommarmånaderna.

Med hänsyn till att semestrarna vid verkstäderna i regel förlädes efter

midsommar och att en omläggning av trafiken borde äga rum några

veckor före verkstadssemestrarna för att efterarbeten skulle medhinnas,

borde den ske i början av juni.

Utredningen nämner vidare att NTF — vilken på utredningens begäran

avgivit förslag till planläggning av den upplysningsverksamhet som enligt

föreningens mening erfordras vid en övergång till högertrafik — funnit

våren vara en lämplig årstid för omläggningen men anser alt från upplvsningssynpunkt

början av maj är att föredraga framför början av juni.

Utredningen anser att trafikomläggningen onekligen skulle försvåras

för trafikföretagen i de större städerna om den äger rum redan i maj. För

utredningens kostnadsberäkningar erfordras emellertid ej något ställningstagande

till huruvida omläggningen skall ske i början av maj eller juni.

Däremot förutsätter utredningen att tidpunkten på året kommer att bli

fastställd till någon dag på senvåren eller försommaren.

Yttranden

Vid remissvarens avgivande har man i allmänhet förutsatt att beslut om

övergång till högertrafik skulle fattas av 1962 års riksdag.

Flertalet av de remissinstanser, som uttalat sig i frågan, godtager utredningens

förslag om en förberedelsetid av fyra år efter ett principbeslut,

varigenom vid ett beslut år 1962 övergången skulle komma att äga rum

under år 1966. Efter eu analys av behov och kapacitet i fråga om nyproduktion

och ombyggnader av bussar anser sig sålunda Motorbranschens

riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening kunna biträda

utredningens uppfattning att trafikomläggningen utan extraordinära svårigheter

kan genomföras år 1966.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

Några instanser, bl. a. Svenska landskommunernas förbund, förordar en

omläggning redan år 1965 under hänvisning till att övergångstiden främst

av trafiksäkerhetsskäl bör göras så kort som möjligt. Vissa andra remissinstanser

finner emellertid att en förberedelsetid av fyra år är alltför kort.

Sålunda anser Svenska omnibusägareförbundet att så stora krav skulle

ställas på verkstädernas ny- och ombyggnadskapacitet att en förlängning

av förberedelsetiden till cirka fem år framstår som ett säkrare alternativ.

Överståthållarämbetet, Stockholms stadsfullmäktige och Svenska stadsförbundet

framhåller att en omläggning år 1967 bl. a. skulle möjliggöra eu

bättre samordning med avvecklingen av spårvägstrafiken i Stockholm.

Enligt Svenska lokaltrafikföreningens mening talar även andra omständigheter

för en omläggning år 1967, bl. a. att ett års förlängning torde

medgiva en mera omsorgsfull detaljplanering som kan medföra större

ekonomiska vinster än som framkommit i kalkylen. Drätselkammaren i

Malmö anser det inte vara realistiskt att räkna med kortare tid än sex år

mellan tiden för beslutet om en övergång och dess verkställande.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att en längre övergångstid än den av utredningen

förordade kan vara lämplig från arbetsmarknadssynpunkt under

förutsättning av fortsatt hög sysselsättning. Styrelsen delar dock utredningens

uppfattning, att en omläggning utan alltför stora olägenheter

för arbetsmarknaden bör kunna ske efter fyra års förberedelsetid. Därvid

måste emellertid enligt styrelsens mening starkt understrykas vikten även

sådan planläggning av arbetena att de kan fördelas någorlunda jämnt

över perioden och dessutom utföras under säsongmässiga svackor i sysselsättningen.

I händelse av en konjunkturavmattning bör arbetena kunna

utnyttjas som sysselsättningsreserv, varför det enligt styrelsens mening är

angeläget att de planlägges och förberedes på sådant sätt att en forcering

vid behov kan åstadkommas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att ett eventuellt beslut om högertrafik

bör utformas så att Kungl. Maj :t erhåller fullmakt att — därest

konjunkturpolitiska skäl så gör önskvärt — om möjligt förkorta förberedelsetiden.

NTF anser att övergång till högertrafik av trafiksäkerhetsskäl ej bör ske

förrän alla bussar hunnit inrättas för sådan trafik.

Beträffande tiden på året för en omläggning har flertalet av de remissinstanser,

som yttrat sig i frågan, i likhet med utredningen ansett en

övergång böra förläggas till någon av månaderna maj eller juni. Skolöverstyrelsen

anser månadsskiftet maj—juni vara den lämpligaste tidpunkten

för att skolans medverkan skall kunna bli så effektiv som möjligt.

Svenska lokaltrafikföreningen framhåller att den lämpligaste tidpunkten

för flertalet av lokaltrafikföretagen är senare hälften av juni, då de

mest omfattande trafikinskränkningarna genomföres sedan skolorna slutat

i början av månaden. Enligt järnvägsstyrelsens mening är denna tidpunkt

även för SJ fördelaktig.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att vid fortsatt utredning om den

exakta tidpunkten även bör undersökas om inte en omläggning från trafiksäkerhetssynpunkt

borde förläggas till någon av höstmånaderna. Länsstyrelsen

i Jämtlands län anser att senhösten är en lämplig tidpunkt med

hänsyn till den lägre trafikintensiteten.

Kostnaderna

1961 års betänkande

Utredningen har vid beräkningen av kostnaderna för en trafikomläggning

utgått från följande allmänna förutsättningar, nämligen att principbeslut

i frågan om övergång till högertrafik kommer att fattas vid 1962 års

riksdag, att kostnaderna skall beräknas för övergång efter en förberedelsetid

av tre, fyra eller fem år, d. v. s. något av åren 1965, 1966 eller 1967, att en

övergång kommer att förläggas till månaderna maj eller juni, att en övergång

inte skall beröra järnvägs- eller tunnelbanetrafiken samt att en övergång

skall genomföras samtidigt över hela landet.

Vidare bör framhållas att utredningens kostnadsberäkningar är baserade

på 1961 års prisnivå.

I fråga om de åtgärder av kostnadskrävande natur, som är erforderliga

vid en trafikomläggning, erinrar utredningen om att 1954 års kommitté

ansåg dem vara

ombyggnad av viss del av spårvägarnas rullande materiel och fasta anläggningar,

ombyggnad av bussar och vissa fasta, för den yrkesmässiga busstrafiken

erforderliga anläggningar,

ändring av vissa anordningar och anläggningar för väg- och gatuväsendet

samt vissa signal- och säkerhetsanordningar m. m. vid järnvägarna,

flyttning av vägmärken och ombyggnad av snöplogar m. m. för skogsbruket,

ändring av bussar och vissa omläggningsarbeten m. m. inom krigsmakten,

ombyggnad av bensinstationer m. m. samt

åtgärder mot olycksrisker, administration m. m.

Härefter anför 1960 års utredning i kostnadsfrågan följande.

Spårvägstrafik finns endast i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping

och Hälsingborg. Efter samråd med vederbörande trafikföretag samt med

vissa företag inom verkstadsindustrien har utredningen kommit till den

uppfattningen, att kompetens och tillräcklig kapacitet för ombyggnad av

spårvagnar finns inom landet. Trots att någon anskaffning av nya vagnar

för närvarande ej är aktuell väntas den sammanlagda vagnreserven inom

landet öka under de närmaste åren, vilket bör möjliggöra viss utlåning

mellan företagen. De största kostnaderna för en omläggning — cirka 29

miljoner kronor — beräknas komma att uppstå i Göteborg, där någon

■f 2 II i han g till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 58

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

nedläggning av spårvägstrafiken för närvarande ej planeras. I Stockholm,

där enligt föreliggande planer en nedläggning under alla förhållanden

torde vara helt genomförd år 1971, beräknar utredningen omläggningskostnaden

1965 eller 1966 till omkring 14 miljoner kronor. Uppskjutes övergången

till år 1967 avses spårvägstrafiken bli nedlagd i samband med övergången,

varigenom kostnaderna kan begränsas till omkring 7 miljoner kronor.

Kostnaderna för en omläggning i de övriga spårvägsstäderna Malmö,

Norrköping och Hälsingborg beräknas till tillhopa drygt 12 miljoner kronor.

Totalt skulle alltså kostnaderna 1965 eller 1966 uppgå till cirka 55 miljoner

kronor och år 1967 till cirka 48 miljoner kronor.

Omläggningen av busstrafiken väntas svara för huvuddelen av de totala

kostnaderna vid en övergång till högertrafik, eftersom dörrplaceringen

på praktiskt taget hela bussbeståndet måste ändras. Antalet bussar godkända

för linjetrafik 1965, 1966 och 1967 beräknas av utredningen till

6 700, varav hälften s. k. bulldoggbussar och hälften bussar av den modernare

typen med någon dörr framför framaxeln. Flertalet av de bussar,

som byggts efter ett principbeslut om högertrafik, antages vara förberedda

för omläggningen, d. v. s. försedda med dörrar på båda sidor. För att

tylla trafikbehovet under den tid, då ej förberedda bussar är under ombyggnad,

är det enligt utredningen nödvändigt dels att skapa en vagnreserv

utöver de för trafiken erforderliga 6 700 bussarna, dels att under en

övergångstid utnyttja bussar som i fråga om dörrplaceringen inte är anpassade

till gällande trafikriktning, s. k. dispensbussar. Utredningen har

beräknat att 2 800 dispensbussar kan begagnas två år före och ett år efter

omläggningsdagen. Vagnreserven kan erhållas genom att fördröja utrangeringen

av äldre vagnar och genom att i förväg anskaffa högerbussar. Behovet

av högerbussar och förberedda bussar vid omläggningen beräknas till

3 900, ett antal som med hänsyn till den säsongmässiga nedgången i vagnbehovet

under sommarmånaderna vid en övergång i juni kan minskas till

3 700.

Utredningen har företagit en undersökning av tillgänglig verkstadskapacitet

inom landet för nytillverkning och ombyggnad av bussar. Undersökningen

har givit till resultat att kapaciteten är tillräcklig, ehuru viss samordning

erfordras för ett rationellt utnyttjande av resurserna för ombyggnad.

Med utgångspunkt från bussföretagens olika nyanskaffnings- och

utrangeringsprognoser, av bilindustrin och karosseriföretagen beräknade

kostnader för bussombyggnader samt av de större trafikföretagen lämnade

kostnadsuppgifter har utredningen gjort sina kostnadsberäkningar.

Vid en övergång 1965 har därvid de sammanlagda kostnaderna för busstrafiken

uppskattats till cirka 170 miljoner kronor. Vid en omläggning

1966 eller 1967 skulle kostnaderna öka till respektive omkring 174 och

176 miljoner kronor. Ombyggnad av bussar svarar för över hälften av

dessa kostnader, medan den näst största posten utgöres av kapitalkostnader

till följd av tidigarelagd anskaffning eller utrangering.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 58 år 1963

Betydande omläggningskostnader väntas även uppstå för väg- och gatuhållning

samt järnvägar. Uppgifter har begärts från vägförvaltningarna

och från städer och samhällen, som är egna väghållare, angående kostnaderna

för flyttning av vägmärken och trafiksignaler, ändring av trafikplatser

samt nyanskaffning och ändring av vägmaskiner. — Utredningen

förutsätter att vänstertrafiken kommer att behållas vid järnvägarna. Kostnader

kommer dock att uppstå för ändring och flyttning av signalanordningar,

kryssmärken, bommar m. m. — Totalkostnaderna för väg- och

gatuhållningen samt järnvägarna beräknas av utredningen vid en omläggning

1965, 1966 eller 1967 till respektive cirka 79, 83 och 87 miljoner

kronor.

Kostnaderna för skogsbruket beräknas till 2 miljoner kronor och för försvaret

till 1,7 miljoner kronor. På grundval av uppgifter från Svenska petroleum

institutet beräknar utredningen vidare kostnaderna för ändring av

bensinstationer m. m. till 7 miljoner kronor.

NTF har verkställt en översiktlig planläggning av den utbildnings- och

upplysningsverksamhet, som erfordras vid en övergång till högertrafik.

Kostnaderna härför beräknar utredningen till 8 miljoner kronor, vari ingår

kostnader för trafikanternas undervisning i och påminnelse om högertrafiken

genom pressen, radion och televisionen, filmer och affischering m. m.

samt nationalföreningens egna administrationskostnader.

I enlighet med vad som närmare angives i det följande förutsätter utredningen

att den centrala administrationen av trafikreformen anförtros åt vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen. Kostnaderna för en erforderlig förstärkning

av styrelsen och för två särskilda rådgivande nämnder uppskattas till 3,6

miljoner kronor.

De sålunda framräknade kostnaderna för en övergång till högertrafik har

utredningen sammanställt i följande tablå, i vilken även ingår en post för

oförutsedda utgifter.

Kostnader för

övergångskostnader (i mkr.) år

1965

1966

1967

55,5

55,1

48,0

170,6

174,3

176,3

Väg- och gatuhållning samt järnvägar ..........

79,0

2,0

82,9

2,0

87,1

2,0

1,7

1,7

1,7

7,0

7,0

7,0

8,0

3,6

8,0

8,0

3,6

3,6

5,6

5,4

5,3

Summa

333,0

340,0

339,0

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

Med hänsyn till den obetydliga skillnaden mellan totalbeloppen och till

de många ovissa faktorer, som påverkar kostnadsberäkningar av detta slag,

bör enligt utredningens mening vid fortsatt diskussion av frågan om en

övergång till högertrafik kostnaden härför, oberoende av förberedelsetidens

längd, anses uppgå till 340 miljoner kronor.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen för utredningens kostnadsberäkningar

torde få erinras om att kostnaderna för en trafikomläggning

beräknats

av 1939 års kommitté vid övergång 1943 till 16 miljoner kronor,

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid övergång 1946 till 27 miljoner

kronor,

av lngeniörsvetenskapsakademiens transportforskningskommission vid

övergång 1958—1959 till 150 miljoner kronor,

av 1954 års kommitté vid övergång 1959 till 215 miljoner kronor samt

av Allmänna ingenjörsbyrån AB vid övergång 1965 till 325 miljoner kronor.

Utredningen föreslår att alla med en trafikomläggning förenade och såsom

nödvändiga ansedda kostnader skall helt ersättas av statsmedel, samt

att för ändamålet å riksstaten uppföres ett enda anslag, förslagsvis benämnt

anslaget till kostnader vid övergång till högertrafik. Vid detta ställningstagande

utgår utredningen från att plan och kostnadsberäkning för av omläggningen

betingad åtgärd, innan åtgärden vidtages, skall godkännas av det

organ som handhar administrationen av omläggningen.

Yttranden

Utredningens kostnadsberäkningar i stort har av de remissinstanser, som

yttrat sig härom, nästan genomgående betecknats som rimliga och väl underbyggda.

lngeniörsvetenskapsakademiens transportforskningskommission anser

således den nu framlagda beräkningen realistisk och framhåller, att

skiljaktigheterna i förhållande till tidigare beräkningar är motiverade med

hänsyn till ändrade förutsättningar i vissa hänseenden. Motorbranschens

riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening anser att utredningens

beräkning ger ett tillförlitligt och fullständigt underlag för ett principbeslut.

Svenska stadsförbundet finner ej anledning att rikta några huvudsakliga

erinringar mot beräkningarna i vad de gäller städernas kostnader.

Svenska omnibusägareförbundet framhåller att de beräkningar, som

avser busstrafiken, synes vara omsorgsfullt genomförda och ge realistiska

resultat, även om man vid överslagsberäkningar av denna art alltid har att

räkna med vissa osäkerhetsmarginaler. Riksrevisionsverket understryker att

utredningen i flera avseenden måst grunda sina beräkningar på osäkra antaganden.

Statskontoret framhåller, att kostnadsberäkningarna i huvudsak är baserade

på uppgifter, som infordrats från berörda företag och institutioner. I

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

flertalet fall synes utredningen ha helt godtagit uppgiftslämnarnas beräkningar.

Den tillämpade metoden torde enligt statskontoret knappast kunna

medföra en underskattning av de kostnader en trafikomläggning skulle förorsaka.

Även om det förefaller rimligt att antaga att, därest en övergång till

högertrafik genomföres 1966, de totala kostnaderna härför kan hållas under

340 miljoner kronor, vill dock statskontoret med hänsyn till beräkningssvårigheterna

ej resa någon invändning mot det framräknade totalbeloppet.

Även Landsorganisationen anser att beräkningarna ger intryck att vara

tilltagna något i överkant genom att utredningen överskattat vissa konsekvenser

av en övergång.

Stadsfullmäktige i Göteborg hänvisar till ett yttrandet bifogat utlåtande

från stadens spårvägsstyrelse, i vilket angives att de av utredningen beräknade

kostnaderna för en omläggning av spårvägstrafiken i Göteborg bör

ökas med 8,8 miljoner kronor, enär nyanskaffning av 30 spårvagnar — i

motsats till vad utredningen antagit — inte torde kunna undvikas.

Beträffande avgränsningen av de kostnader, som kan komma att bli ersättningsberättigade,

har olika uppfattningar framförts.

Svenska omnibusägareförbundet räknar med att ersättning till trafiktöretagen

skall utgå även för indirekta kostnader av skilda slag. Förbundet

understryker därjämte att även inkomstbortfall kan inträffa och att ersättning

bör utgå härför i den mån det för trafikföretagen är möjligt att redovisa

omfattningen därav. Även Svenska lokaltrafikföreningen förutsätter att

ersättning i skälig utsträckning lämnas för indirekta kostnader och inkomstminskningar

till följd av exempelvis användandet av dispensbussar och

andra vagnprovisorier, trafikregleringar eller dylikt. I sistnämnda hänseende

påpekar föreningen att hastighetsbegränsningar i samband med omläggningen

kan medföra kapacitetsminskningar. Enahanda synpunkter

framföres av drätselkammaren i Malmö.

Svenska stadsförbundet understryker vikten av att reglerna om ersättning

för kostnader föranledda av reformen utformas så, att alla av omläggningen

föranledda kostnader erkänns som ersättningsgilla.

En restriktivare hållning intages av statskontoret, som utgår från att endast

kostnader för sådana åtgärder, som är absolut nödvändiga för trafikomläggningen

såsom sådan, bedömes vara ersättningsberättigade. Kommerskollegium

anser att ersättning ej bör utgå i fall då man vid åtgärder, som

vidtagits efter ett principbeslut om övergång till högertrafik, inte tagit vederbörlig

hänsyn till behovet av ändringsarbeten i samband med omläggningen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län är av den uppfattningen alt ersättning

inte bör utgå för hela kostnaden för omläggning av spårvägstrafiken.

Enligt länsstyrelsens mening är spårvägarna ett föråldrat fortskaffningsmedel,

som med all sannolikhet kommer att avvecklas inom en tämligen kort

tidsperiod. Om staten ersätter hela omläggningskostnaden kan detta, anför

länsstyrelsen, innebära en felinvestering och dessutom medverka till en ej

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

önskvärd försening av övergången till tidsenliga kommunikationsmedel.

Länsstyrelsen anser rödare att kostnaderna för mindre ändringar av bensinstationer

m. in. bör bestridas av bensinföretagen själva.

Landsorganisationen framhåller betydelsen av en noggrann kontroll av

att de kostnader, som angivits av trafikföretagen, verkligen uppkommit

som en följd av trafikomläggningen och att de inte motvägs av ej redovisade

vinster. Landsorganisationen uttalar vidare att ersättning ej synes böra

utgå till affärsdrivande verksamhet, för vilken samhället inte har något

ansvar. Den viktigaste av dessa poster är ersättning för omändring av bensinstationer,

vilket ifrågavarande företag enligt landsorganisationens mening

torde kunna bekosta själva.

Ett antal remissinstanser har i fråga om utredningens kostnadsberäkningar

gjort detaljpåpekanden, till större delen avseende omläggningskostnaderna

för busstrafiken. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse

för vissa av dessa påpekanden.

I fråga om beräkningen av finansieringskostnaderna för kapital, som

läggs ned i tidigarelagd bussanskaffning, anser järnvägsstyrelsen av utredningen

använd metod att beräkna ränta endast för tiden fram till omställningsdagen

vara felaktig. Enligt styrelsens mening bör ränta beräknas fram

till den tidpunkt, då förnyelse normalt skulle ha skett. Samma invändning

framföres av Stockholms stadsfullmäktige, som anser att kostnadskalkylen

enbart för spårvägsbolaget i Stockholm genom utredningens beräkningsmetod

blivit 3—5 miljoner kronor för låg. Svenska omnibusägareförbundet

anser sig ej böra ingå på en detalj granskning av beräkningarna men vill

framhålla att antalet ombyggnadsvagnar kan vara för lågt beräknat. Som

ytterligare exempel på nödvändiga justeringar av kostnadskalkylerna anför

förbundet att i kapitalkostnaderna för tidigarelagd bussanskaffning förutom

ränta måste medräknas viss värdeminskningskostnad till omläggningsdagen,

samt att kostnader måste beräknas för borttagande efter trafikomläggningen

av vänsterdörrarna på bussar, som försetts med dörrar på båda

sidor. Enahanda synpunkter framföres av Svenska lokaltrafikföreningen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att värdeminskning bör beräknas

även för äldre bussar, som uppställes för att användas som dispensbussar

vid en omläggning, emedan dessa bussars bytesvärde därigenom minskar.

Landsorganisationen framhåller att beräkningar av merkostnaderna för tidigarelagd

ersättningsanskaffning av bussar är mycket vanskliga, emedan

ett tidigare utbyte även kan medföra kostnadsminskningar för reparationer

och underhåll m. m. Ersättningen till trafikföretagen bör mycket noga

prövas från denna synpunkt, anför landsorganisationen.

Statskontoret föreslår — såsom tänkbara vägar att nå besparingar i fråga

om busstrafikens omläggningskostnader — att man i större utsträckning

än utredningen tänkt skall förhyra bussar från utlandet och, såväl

antals- som tidsmässigt, ge dispens för trafik med bussar som har en

i förhållande till trafikriktningen felaktig dörrplacering ävensom att man

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

skall söka finna enklare former för ombyggnad av bussar för högertrafik.

För spårvägstrafiken anser statskontoret att de verkliga omläggningskostnaderna

sannolikt kommer att bli lägre än de beräknade, inte minst enär

starka skäl talar för att en trafikomläggning 1966 skulle leda till nedläggande

av betydligt fler spårvägslinjer än utredningen förutsatt.

Generalpoststyrelsen framhåller lämpligheten av att statsmakterna i samband

med ett beslut om trafikomläggning tager principiell ställning till erforderlig

tilldelning av investeringsmedel för postverkets bussanskaffning

under tiden fram till omläggningen, varigenom anskaffningen skulle kunna

ske på fördelaktigaste villkor. Styrelsen påpekar även att det vid en övergång

torde bli nödvändigt att de bilåkande lantbrevbärarna byter ut sina

vänsterstyrda bilar mot högerstyrda. Den maximala kostnaden härför beräknas

till 4,4 miljoner kronor, ehuru den verkliga kostnaden torde stanna

vid ett betydligt lägre belopp.

Järnvägsstyrelsen framhåller att de för övergång till högertrafik erforderliga

ändringsarbetena för vägskyddet — signalanordningar, kryssmärken,

bommar m. m. — kommer att medföra viss inskränkning i fråga om

byggandet av nya vägskyddsanläggningar. SJ kan härigenom komma ati

drabbas av ökade driftkostnader, för vilka SJ i princip anses böra kompenseras.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om det belopp, som utredningen

upptagit för utbildning och upplysning, är tillräckligt. Vad administrationskostnaderna

beträffar framhåller länsstyrelsen, att såväl det för genomförandet

av trafikomläggningen ansvariga organet som andra berörda

myndigheter kommer att få en mångfald komplicerade och personalkrävande

uppgifter. Utredningen synes inte ha beräknat några kostnader för

sistnämnda myndigheter och torde enligt länsstyrelsens mening överhuvudtaget

ha bedömt kostnaderna för administrationspersonal väl snävt.

Även statskontoret finner den av utredningen beräknade kostnaden för administration

lågt beräknad. Beträffande utbildnings- och upplysningsverksamheten

anser emellertid ämbetsverket att kostnadsbesparingar

bör kunna uppnås genom att samarbete etableras med organisationer och

företag, som har intresse av att medverka i propagandakampanjen.

Några remissinstanser anser att utredningen vid sina kostnadsberäkningar

inte tagit full hänsyn till behovet av trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder

vid en trafikomläggning.

Statspolisintendcnten och länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att

en förstärkning av polispersonalen för trafikövervakningen kommer att

medföra kostnader. Länsstyrelsen framhåller vidare att anordnandet av

särskilda hållplatser för s. k. dispensbussar torde taga i anspråk betydande

belopp. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att en väsentligt utökad

investering i förbättrade busshållplatser skulle medföra inte bara ökade

möjligheter att använda dispensbussar utan även långsiktiga vinster från

trafiksäkerhetssynpunkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar att dispensbussar bör tillåtas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

först efter vidtagande av särskilda säkerhetsåtgärder, bl. a. uppsättande av

speciella vägmärken längs vägar som trafikeras med sådana bussar. Svenska

omnibusägareförbundet förutsätter att såväl antalet dispensbussar som

provisorietiden begränsas så mycket som möjligt och att sådana föreskrifter

utfärdas för övrig motorfordonstrafik, att största möjliga hänsyn för

dispensbussar kan påräknas. Ytterst angeläget är även att hållplatsfickor

anordnas. Eftersom dispensbussarna får begränsad användbarhet anser förbundet

skäligt att detta kompenseras genom en viss generell provisorieersättning

för dispensbuss.

Svenska stadsförbundet framhåller att utredningens antaganden rörande

trafiken med dispensbussar kan visa sig vara för optimistiska, i vilket fall

man torde ha att räkna med en viss kostnadsökning.

F inansieringen

1961 års betänkande

Som förut nämnts föreslår 1960 års utredning att alla med en trafikomläggning

förenade och såsom nödvändiga ansedda kostnader helt skall

ersättas av statsmedel.

I fråga om sättet för finansiering av kostnaderna har utredningen inte

ansett sig böra framlägga något förslag. Utredningen hänvisar till att 1954

års kommitté på sin tid föreslog att man under omläggningstiden skulle införa

tilläggsskatter på drivmedel — tre öre per liter bensin, motorsprit och

brännolja under fyra år — och har undersökt, vilka sådana tilläggsskatter

som skulle bli erforderliga för täckande av de av utredningen framräknade

kostnaderna för trafikreformen. Denna undersökning ger vid handen, anför

utredningen, att tilläggsskatter på bensin och brännolja om två öre per liter,

uttagna under de fem budgetåren 1962/63—1966/67, kan beräknas ge omkring

340 miljoner kronor eller sålunda det belopp, vartill omläggningskostnaderna

enligt utredningens beräkningar skulle komma att uppgå.

I förevarande sammanhang nämner utredningen att under utredningsarbetets

gång från flera företags sida framhållits, att det kan komma att

visa sig svårt för de skilda företagen att finansiera ombyggnads- och anskaffningskostnader

för rullande materiel på grund av läget på kapitalmarknaden.

Fråga kan därför enligt utredningen uppkomma om inrättande

av en statlig lånefond för att underlätta företagens kapitalanskaffning.

Utredningen har inte funnit anledning att utarbeta förslag till inrättande

av eller bestämmelser för en sådan fond, men förutsätter, att det statliga

organ, som anförtros genomförandet av omläggningen, om så erfordras

framlägger förslag i ämnet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1 !)(>.]

25

Yttranden

I finansieringsfrågan har vid remissbehandlingen delade meningar uttalats.

Flera remissinstanser ställer sig avvisande till en höjd drivmedelsbeskattning.

Kommerskollegium uttalar att de som beröres av någon i säkerhetsintresse

genomförd reglering vanligen har att själva svara för i samband

därmed uppkommande kostnader. En sådan ordning skulle dock såvitt nu

är fråga kunna leda till orättvisor i det enskilda fallet, varför kollegium anser

skäligt att i stället uttaga generella avgifter på trafiken, lämpligen i form

av en extra drivmedelsskatt.

För en finansiering medelst tilläggsskatt på drivmedel uttalar sig även

länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands

och Kopparbergs län samt Landsorganisationen. Länsstyrelsen i

Stockholms län anser att det — därest denna finansieringsform väljes —

närmare bör övervägas, om inte tilläggsskatterna skulle kunna uttagas under

längre tid än själva omläggningen tager i anspråk. Denna synpunkt

framföres även av Svenska kommunal-tekniska föreningen.

Riksrevisionsverket påpekar att, därest finansiering sker på angivet sätt,

någon särredovisning av inkomstmedlen inte bör ske. Dessa medel bör redovisas

i vanlig ordning som bensinskattemedel och trafikomläggningskostnaderna

bestridas med årliga anslag att avräknas mot automobilskattemedlen.

Ett antal remissinstanser har givit uttryck för tveksamhet inför en finansiering

helt genom tilläggsskatter på drivmedel. Domänstyrelsen framhåller

att samhället i sin helhet kommer att vinna på reformen, varför en

betydande del av kostnaden -— som utgör en engångsutgift för en långsiktig

investering — bör bestridas av allmänna budgetmedel. En beskattning

enbart genom drivmedelsskatter är enligt styrelsens mening orättvis även

såtillvida, att den tunga trafiken får betala mångfalt större avgifter per

fordon än den lätta trafiken, trots att tunga fordon inte kan anses ha

större fördel av trafikomläggningen. Liknande synpunkter framföres av

länsstyrelsen i Hallands län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ställer sig tveksam till en höjning av

drivmedelsskatten med tanke på redan nu rådande svårigheter för linjebuss-

och droskbilsnäringen samt med hänsyn till vad ökade omkostnader

för lastbilstrafiken har för konsekvenser för näringslivets transportkostnader.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att en transportkostnadsfördyring

kommer att försvåra exportindustriernas och kanske främst

skogsindustrins möjligheter att hävda sig i den hårdnande internationella

konkurrensen. Vid det förhållandet att exportvärdet av skogsprodukterna

representerar närmare hälften av landets totala export samt att transportkostnaderna

exempelvis inom Norrbottens läns kustdistrikt torde överskrida

30 procent av virkets värde vid kusten, synes det länsstyrelsen från

nationalekonomisk synpunkt synnerligen angeläget, att kostnaderna för

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 58 år 1963

skogstransporterna inte ytterligare ökas. Länsstyrelsen framhåller vidare

att en höjning av drivmedelskostnaderna kommer att medföra stora olägenheter

för busstrafiken, som i Norrbottens län arbetar under mycket svåra

förhållanden. Även organisationerna inom Näringslivets trafikdelegation

framhåller att en drivmedelsskatt skulle komma att medföra ökade transportkostnader

och därmed stegrade produktionskostnader och höjda konsumtionspriser.

Organisationerna uttalar även att landsvägstrafiken redan

nu genom energiskatt och särskild omsättningsskatt årligen belastas med

närmare 400 miljoner kronor utöver sitt kostnadsansvar för vägväsendet.

De ogynnsamma konsekvenserna för särskilt lokaltrafikföretagens ekonomi

av den ifrågasatta drivmedelsskatten framhålles av några remissinstanser.

Stadsfullmäktige i Stockholm påpekar att skatten för spårvägsbolagets

busstrafik skulle medföra en kostnad av 1,3 miljoner kronor under

en femårsperiod. Stadsfullmäktige förutsätter att kompensation härför komme

att lämnas i särskild ordning. Drätselkammaren i Malmö och Svenska

stadsförbundet framhåller att kollektivtrafiken lämpligen kan undantagas

från verkningarna av den ifrågasatta höjningen av drivmedelsskatterna.

Svenska lokaltrafikföreningen anser att en extra drivmedelsskatt inte bör

påläggas lokaltrafiken.

FOMO menar att kostnaderna för trafikomläggningen med hänsyn till

den förväntade ökningen av fordonsantalet bör kunna täckas med ordinarie

automobilskattemedel — utan någon höjning av dessa — och slås ut över

en längre tidsperiod. Cgkel- och mopedfrämjandet föreslår en blandad finansieringsform.

För att inte motorismen skall beläggas med alltför stora pålagor

bör en tilläggsskatt uttagas med endast ett öre per liter under högst sex

år och de därutöver erforderliga medlen anskaffas via den sedvanliga beskattningen

av motorismen. Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter, om

omläggningskostnaderna i sin helhet bör bestridas av automobilskattemedlen.

I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening i första hand det överskott,

som de närmaste åren eventuellt uppkommer på dessa medel, avsättas

för bestridande av kostnaderna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ställer sig tveksam till en ytterligare

höjning av drivmedelsbeskattningen utöver den, som genomförts sedan utredningen

avgivit sitt betänkande. En förutsättning för att belasta bilismen

med hela kostnaden för trafikomläggningen måste enligt länsstyrelsens

mening i varje fall vara, att nu uttagna bilskattemedel i sin helhet disponeras

för vägändamål så att vägupprustningen, som är ägnad att minska

bilkostnaderna, kan bedrivas i ökad takt.

Vissa remissinstanser ställer sig helt avvisande till en finansiering av

trafikomläggningen över automobilskattemedlens specialbudget. KAK, M,

MHF och Svenska vägföreningen framhåller att en reform av detta slag är

en engångsåtgärd, som för alla leder till framtida nytta, och anser att en finansiering

över allmänna budgeten i princip är den rätta lösningen. Även om

automobilskattemedlen — som till följd av de hösten 1961 höjda drivme
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

delsskatterna kan beräknas väsentligt öka — under kommande budgetår

skulle komma att helt tagas i anspråk för väganslag, tillför bilismen även

på annat sätt statskassan ökade skattemedel genom den särskilda omsättningsskatten

på personbilar och energiskatten. Med hänsyn härtill anser

dessa remissinstanser, att den växande bilismen utan ytterligare särskild

beskattning lämnar ett tillräckligt bidrag till finansieringen av reformen.

Slutligen framhålles att en finansiering med kostnaderna utslagna över en

längre period skulle vara rimlig.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet framhåller att en finansiering genom

tilläggsskatter på drivmedel skulle innebära att den yrkesmässiga lastbilstrafiken

— liksom övrig yrkesmässig trafik, där fordonen har avsevärt

längre årlig körsträcka och högre drivmedelsförbrukning än genomsnittet

av motorfordon i landet — skulle få lämna större bidrag per enhet än annan

trafik. Även Svenska omnibusägareförbundet motsätter sig varje tanke

på finansiering via drivmedelsbeskattningen. Med normal årsförbrukning

av drivmedel skulle busstrafiken belastas med en merkostnad motsvarande

i genomsnitt cirka 1 300 kronor per buss, vilket skulle innebära ett för

busstrafikens del mycket kännbart avsteg från principen om full täckning

av omläggningskostnaderna.

Mot en finansiering genom tilläggsskatt på drivmedel uttalar sig även

länsstyrelserna i Kalmar, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län, Svenska petroleum institutet, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska turisttrafikförbundet, Svenska järnvägsföreningen, Svenska droskbilägareförbundet

samt Svenska transportarbetareförbundet.

Några remissinstanser anser att finansieringsfrågan ej behöver slutgiltigt

avgöras i samband med ett principbeslut om övergång till högertrafik.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar sålunda att det konjunkturpolitiska

läget, sådant det bedömes vid anslagsprövningen, måste inverka på frågan

om hur kostnaderna skall bestridas. Den situationen kan nämligen uppstå,

att allmänna budgetmedel inte kan ställas till förfogande för trafikomläggningens

genomförande. Även om det vore skäligt att kostnaderna till viss

del finge bestridas över allmänna budgeten, bör man därför enligt länsstyrelsen

inte utan vidare avvisa tanken på en finansiering på annat sätt.

Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening

anför att finansieringsfrågan knappast är av omedelbar aktualitet,

då den hösten 1961 genomförda höjningen av drivmedelsskatterna synes ge

tillräckligt utrymme för en finansiering av de närmaste årens kostnader

för högertrafikreformen. Frågan torde därefter lämpligen kunna behandlas

på nytt i samband med den totala omprövning av bilbeskattningen, som

torde bli aktuell inom de närmaste åren.

Ett antal remissinstanser uttalar sig positivt om den av utredningen

ifrågasatta statliga lånefonden. Länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs

län, Svenska stadsförbundet, Motorbranschens riksförbund och Sveriges

bilindustri- och bilgrossistförening anser sålunda att en sådan fond

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

skulle underlätta lösningen av bussföretagens kapitalanskaffningsproblem

i samband med en omläggning. Svenska lokaltrafikföreningen och Svenska

omnibusägareförbundet framhåller härutöver att den ökade vagnanskaffningen

i samband med omläggningen kan medföra rubbningar i bussföretagens

normala avskrivningar, varför företagen bör beredas möjlighet att

under övergångsperioden till en särskild investeringsfond göra skattefria

avsättningar, baserade på inom företagen upprättade investeringsplaner.

Administrationen

1961 års betänkande

Utredningen föreslår att den centrala ledningen för planläggningen och

genomförandet av trafikreformen anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Inom styrelsen bör därvid inrättas en särskild byrå eller avdelning

för högertrafikfrågor. Inrättandet måste ske omedelbart efter ett principbeslut

om övergång till högertrafik och byrån eller avdelningen torde inte

kunna helt slopas förrän ett—två år efter omläggningsdagen. Arbetsuppgifterna

beskrives av utredningen sålunda:

att planlägga genomförandet av trafikomläggningen,

att granska och godkänna trafikföretagens detaljplaner för ombyggnad,

anskaffning och utrangering av rullande materiel, trafikförsörjning under

omställningstiden m. in.,

att medverka till effektivt utnyttjande av den för ombyggnad och ny tillverkning

av fordon tillgängliga verkstadskapaciteten,

att pröva och utbetala ersättningar för med omläggningen förenade kostnader,

att pröva ansökningar om och att utbetala lån för vissa ändrings- och anskaffningskostnader,

att genomföra respektive kontrollera de ändringsarbeten, som erfordras

beträffande väg- och gatuhållningen m. m., samt

att öva överinseende över utbildnings- och upplysningsverksamheten.

Enligt utredningens mening måste väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för

fullgörandet av dessa arbetsuppgifter bedriva ett mycket intimt samarbete

med andra myndigheter, organisationer och företag, som beröres av trafikomläggningen.

Utredningen föreslår att detta samarbete organiseras så, att

till styrelsen knytes två särskilda rådgivande nämnder under gemensam

ordförande. Styrelsen bör därvid vara skyldig att, innan beslut av större

räckvidd meddelas, inhämta yttrande från vederbörande nämnd. Inom den

ena av dessa nämnder skulle handläggas frågor av huvudsakligen tekniskekonomisk

natur. Denna nämnd bör enligt utredningen bestå av representanter

för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, trafikföretagen, städerna, verkstadsindustrien

och trafikförsäkringsföretagen samt eventuellt för arbetsmarknadsstyrelsen

och någon berörd personalorganisation. Den andra

nämnden skulle handlägga frågor rörande utbildning och upplysning, d. v. s.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

29

alla ärenden som berör åtgärder för att minska olycksriskerna vid trafikomläggningen.

Nämndens funktion blir att pröva föreslagna åtgärder. Verkställandet

bör enligt utredningen sedan i huvudsak anförtros åt NTF. Denna

nämnd synes böra bestå av, anför utredningen, representanter för — utom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen -— NTF, statens trafiksäkerhetsråd, skolöverstyrelsen,

medicinalstyrelsen, polismyndigheterna, trafikförsäkringsföretagen

och någon personalorganisation. Antalet ledamöter i nämnderna bör

enligt utredningen kunna begränsas till omkring tio i vardera. Ledamöterna

förutsättes åtnjuta ersättning efter de grunder, som gäller för statens trafiksäkerhetsråds

ledamöter.

Yttranden

De remissinstanser, som uttalat sig i frågan, har med enstaka förbehåll

godtagit utredningens förslag att ansvaret för reformens genomförande bör

anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och att till styrelsen därvid

bör knytas två särskilda rådgivande nämnder. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

förklarar sig beredd att åtaga sig uppdraget under förutsättning att

behovet av personal i vederbörlig utsträckning beaktas både för den tillfälliga

högertrafikorganisationen och för styrelsens ordinarie verksamhet,

som i samband med en trafikomläggning kommer att ytterligare belastas.

Efter ett principbeslut uppkommer omedelbart behov av personalförstärkning,

anför styrelsen.

Några remissinstanser framför önskemål om representation i de föreslagna

särskilda rådgivande nämnderna.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner lämpligt att styrelsen representeras i

den teknisk-ekonomiska nämnden. Svenska landskommunernas förbund

anser att köpingar och landskommuner liksom städerna bör företrädas

i denna nämnd. Landsorganisationen framhåller att båda de berörda fackförbunden

— transport- och kommunalarbetareförbunden — bör representeras.

Svenska lokaltrafikföreningen och Svenska omnibusägareförbundet

anser att busstrafikföretagens representation i den teknisk-ekonomiska

nämnden bör förstärkas med hänsyn till att dessa företag i så hög grad beröres

av en omläggning.

önskemål om representation i den andra nämnden — som avses behandla

trafiksäkerhetsfrågorna — framföres för polisens del av stats polisintendenten.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår att i denna nämnd skall

ingå representanter för var och en av landets tre stora motororganisationer.

Landsorganisationen framhåller att organisationen som största representant

för trafikkonsumenterna och i kraft av sina möjligheter att nå ut

till en stor medlemskrets bör medverka i nämnden. Svenska kommunaltekniska

föreningen anser alt representanter för städerna och kanske också

för press och radio-TV bör ingå.

önskemål om representation i båda nämnderna för krigsmakten framföres

av överbefälhavaren. Stadsfullmäktige i Hälsingborg föreslår att i båda

nämnderna skall ingå representanter för landets motororganisationer.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 är 1963

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det vara mindre ändamålsenligt om

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid handläggningen av frågor i samband

med trafikomläggningen skulle samråda med två särskilt inrättade nämnder.

Länsstyrelsen anser en förstärkning av den särskilda högertrafikbyrån

inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt av nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande vara att avsevärt föredraga. Länsstyrelsen i Hallands

län ställer sig tveksam till en centralisering av ersättningsfrågorna

och ifrågasätter, som inte dessa i viss utsträckning bör handläggas på länsplanet

efter anvisningar, som utfärdats centralt. Länsstyrelsen ifrågasätter

även behovet av särskilda rådgivande nämnder för att åstadkomma samarbete

mellan berörda myndigheter och organisationer. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län anser att skiljemannaförfarande eller särskilda värderingsnämnder

skulle vara en lämpligare form för lösning av tvister om ersättning för

omläggningskostnader än det av utredningen förutsatta administrativa förfarandet.

I ett stort antal remissyttranden framhålles vikten av att en övergång till

högertrafik föregås av noggranna förberedelser — främst i syfte att minska

olycksriskerna vid trafikomläggningen — och av att ett intimt samarbete

äger rum mellan berörda myndigheter och organisationer.

Några myndigheter har närmare angivit vissa insatser, som kan komma

att erfordras från deras sida. Överbefälhavaren framhåller att krigsmakten

torde kunna komma att i viss utsträckning ställa militär personal — delvis

med kvalificerad trafikutbildning -— till förfogande för olika uppgifter i

samband med en övergång. Skolöverstyrelsen avser att i samverkan med

NTF, polisen och andra organ, vilkas insats kan ha betydelse för skolornas

medverkan, förbereda och ge anvisningar om en intensifiering av trafikundervisningen

under en kortare period omedelbart före omläggningsdagen.

överstyrelsen anser i likhet med flera andra remissinstanser att hastighetsbegränsning

måste gälla under den närmaste tiden efter övergången.

Statspolisintendenten framhåller att polisens arbete torde bli så omfattande,

att uppgifterna inte kan lösas inom ramen för de resurser som normalt

står till förfogande. Ehuru betydande svårigheter föreligger att anskaffa

tillfällig personal med erforderliga kvalifikationer finns enligt statspolisintendentens

mening vissa möjligheter att använda nyligen pensionerade

polismän, fältpoliser och personal från civilförsvarets ordningstjänst. För

personal av dessa slag torde emellertid erfordras viss utbildning. Statspolisintendenten

framhåller vidare att en trafikomläggning kommer att ställa

så stora krav på polisen att dessa inte kommer att kunna uppfyllas på ett

tillfredsställande sätt med mindre ett centralt organ inom polisen tillägges

befogenhet att med direktivrätt samordna polisverksamheten.

Några remissinstanser har påpekat vikten av att ersättningsbestämmelserna

göres så enkla som möjligt och att utbetalning av beviljade ersättningsbelopp

kan ske utan dröjsmål.

Enligt statskontorets mening förutsätter en effektiv prövning av ersätt
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 58 år 1963

ningsframställningarna att man i planeringsstadiet konsekvent går in för

att skapa enkla ersättningsnormer och rationella granskningsrutiner. Prövningsarbetet

skulle säkert i väsentlig grad underlättas, om man kunde skapa

ramavtal angående ersättningsgrunderna med trafikföretagens organisationer.

Statskontoret anser vidare lämpligt, att ansökan om ersättning

inlämnas så snart de kostnader, för vilka ersättning skall utgå, kunnat preciseras

och verifieras. Då fråga är om mera omfattande arbeten bör överenskommelse

om uppdelning på dellikvider kunna träffas, varigenom företagens

lånebehov bör minska.

Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening

anför att instruktionen för det ersättningsbeviljande organet bör

utformas så att smidiga och praktiska lösningar kan tillämpas, varvid förenklade

schematiska beräkningsgrunder bör användas för bestämning av

statsbidragens storlek.

Svenska lokaltrafikföreningen anser att räkningar för omläggningskostnader

successivt bör ingivas till det ersättningsbeviljande organet. Svenska

omnibusägareförbundet föreslår att kostnaderna i största möjliga mån direktfaktureras

på detta organ, vilket skulle innebära att de för trafikföretagen

ytterst besvärande finansieringsproblemen minskade. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län anser att man bör överväga att öppna möjlighet till utbetalning

av förskott på ersättning. Länsstgrelsen i Östergötlands län uttalar att

möjlighet bör finnas att i särskilda fall medge ersättning även för åtgärder,

vilka ej i förväg godkänts.

Departementschefen

Principfrågan

På det europeiska fastlandet tillämpas numera högertrafik i alla länder

utom Sverige. Frågan om övergång till högertrafik i vårt land har, sedan den

första gången togs upp i den offentliga debatten under senare hälften av 1920- talet, ständigt varit mer eller mindre aktuell. Med biltrafikens successivt

ökande omfattning har frågan om lämpligheten av att genomföra en trafikomläggning

efter hand väckt ett stigande intresse i allt bredare befolkningslager,

och den har genom sin allmänna men i vissa avseenden likväl komplicerade

karaktär stimulerat till intensiva diskussioner. Frågan om en trafikreform

har också vid åtskilliga tillfällen behandlats av riksdagen. I detta

sammanhang vill jag endast peka på de livliga och utdragna debatterna i ämnet

vid 1945 års riksdag, då första kammarens majoritet röstade för övergång

till högertrafik medan utgången i andra kammaren blev den motsatta,

varför frågan den gången föll. Det var framför allt kostnaderna — beräknade

till 27 miljoner kronor — som då ansågs tala mot en omläggning.

Under årens lopp har de allmänna motiv, som anförts till stöd för kravet

på en trafikomläggning, varit i princip likartade men ansetts kunna åbero
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

pas med växande styrka. Likaså har skälen mot en omläggning i huvudsak

varit desamma.

Som motiv för övergång till högertrafik har — i första hand och med allt

större eftertryck — framhävts, att den kraftigt ökande internationella trafiken

gör behovet av en enhetlig trafikriktningsregel för vårt land, våra nordiska

grannländer och den västeuropeiska kontinenten alltmer trängande,

främst från trafiksäkerhetssynpunkt. Mot en trafikomläggning har framför

allt gjorts gällande, att risken för trafikolyckor vid själva övergången och

under en tidsperiod därefter är avsevärd och därför oroväckande och att de

direkta och indirekta kostnaderna för en trafikreform är betydande.

I den offentliga debatten har i synnerhet under senare år även diskuterats

huruvida höger- eller vänstertrafik är att föredraga från trafiksäkerhetssynpunkt,

om man helt bortser ifrån eller fäster mindre avseende vid värdet

av en enhetlig trafikriktningsregel för alla länder på det europeiska fastlandet.

Härvid har åberopats på olika håll utförda statistiska undersökningar

och på grundval av dessa har som argument anförts exempelvis

relationen mellan å ena sidan antalet svåra trafikolyckor och andra sidan

antalet bilar, bilarnas trafikarbete etc. i vissa länder. Såvitt jag kunnat

finna, går det ej att av dessa undersökningar, som har karaktären av rent

schablonmässiga redovisningar av olika data, hämta något stöd för påståenden

om den ena trafikriktningens företräde framför den andra från trafiksäkerhetssynpunkt.

Trafiksäkerheten i ett land är nämligen beroende av en

mångfald olika faktorer. Det är vidare utomordentligt svårt att med någon

större grad av säkerhet värdera dessa olika faktorers relativa betydelse, och

avsikten med nämnda undersökningar har för övrigt inte heller varit att

söka nå ett klarläggande härav.

Enligt min mening kan sålunda ställning i trafiksäkerhetsfrågan inte tagas

utifrån nyss angivna synpunkt. Huruvida frågan om en trafikomläggning

ånyo bör tagas upp till prövning och huruvida en sådan omprövning bör leda

till en omläggning synes mig i stället få övervägas utifrån i stort sett samma

huvudsynpunkter som tidigare. Avgörande blir då huruvida någon eller några

av dessa huvudsynpunkter vid en aktuell värdering bör tillmätas, relativt

sett, väsentligt större eller mindre betydelse än vid frågans tidigare behandling.

För egen del kan jag inte finna annat än att vid en sådan aktuell värdering

en av dessa huvudsynpunkter — i varje fall sedd i ett mera långsiktigt

tidsperspektiv — måste tilläggas en helt annan och avsevärt mycket större

tyngd än vid en bedömning exempelvis rid mitten av 1950-talet. Vad jag här

syttar på är bilismens och därmed biltrafikens närmast lavinartade utveckling

sedan mitten av 1950-talet och den fortsatta ytterligt snabba expansion,

som enligt föreliggande prognoser nu kan förutses för de närmaste två

å tre årtiondena. Denna faktiska och förväntade utveckling, som jag strax

skall belysa med några siffror, gäller både vårt land och -— i ungefär samma

mån — övriga länder i Norden och på den västeuropeiska kontinenten.

Bilismens expansion har medfört och kommer att medföra även fort
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

33

sättningsvis eu mycket snabbt accelererande ökning av — förutom den

inrikes -— även den internationella biltrafiken. Mot denna bakgrund framträder

självfallet behovet av en enhetlig trafikriktningsregel för den del av

Västeuropa, som jag här avser, såsom alltmer trängande såväl från trafiksäkerhetssynpunkt

som av andra tungt vägande skäl.

Vad jag sammanfattningsvis nyss anförde om bilismens utveckling vill

jag konkretisera med några få men talande siffror. Antalet bilar utgjorde i

vårt land 1955 omkring 0,6 miljoner och kan 1962 beräknas till 1,5 miljoner.

Enligt de senast gjorda prognoserna kan antalet förutses ytterligare stiga till

2,8 miljoner 1975, vilket innebär ungefär en bil på var tredje invånare. Bilismens

expansion är ett kännetecknande drag även för samhällsutvecklingen

i hela Västeuropa och det sammanlagda antalet bilar i berörda länder kan

för angivna år uppskattas till, i avrundade tal, 13 respektive 30 och 60 miljoner.

Av avgörande betydelse för ökningen av biltrafiken över våra gränser är

självfallet även den framtida utbyggnaden av väg- och broförbindelserna

mellan å ena sidan vårt land och å andra sidan de nordiska grannländerna

och — via Danmark — den västeuropeiska kontinenten. Sedan mitten av

1950-talet har skett och sker en omfattande och långsiktig planering på detta

område. En del av projekten är redan färdiga eller på god väg att realiseras

och andra befinner sig på ett mer eller mindre avancerat förberedelsestadium.

Vad först beträffar utbyggnaden av förbindelserna mellan vårt land

samt Danmark och den västeuropeiska kontinenten bör nämnas, att den

s. k. Fågelvägsleden mellan Själland och Västtyskland över Lolland och

Femern kommer att öppnas i maj detta år. Genom öppnandet av denna förbindelse,

där bl. a. färjeöverfarten är väsentligt kortare än på den nuvarande

färjeleden Gedser—Grossenbrode, uppnås en avsevärd kapacitetsökning

för trafiken och en betydande förkortning av restiden. På danskt håll räknar

man vidare med att en ny vägbro över Lilla Bält skall vara färdig 1967—

1968. Det centrala projektet i de aktuella danska brobyggnadsplanerna är

emellertid en bro över Stora Bält. Sedan en omfattande utredning avslutats

för något år sedan, har numera anslag till vissa förberedande arbeten anvisats.

Enligt uttalande från danskt regeringshåll kan man räkna med att

denna bro kan stå färdig 1974—1975. I samband härmed må även nämnas,

att de svenska och danska öresundsdelegationerna för kort tid sedan framlagt

ett betänkande om en fast förbindelse över Öresund. På grundval av

gjorda prognoser anser delegationerna, att en fast förbindelse från trafikala

och ekonomiska synpunkter bör komma till stånd vid mitten av 1970-talet.

Vidare bör nämnas, att i anslutning till den 1950 i Geneve beslutade deklarationen

om tillskapande av internationella huvudtrafikleder numera ett vittgrenat

nät av s. k. europavägar fastställts och att utbyggnaden av dylika vägar

såväl i vårt land som i övriga länder redan givits hög angelägenhetsgrad

i vägbyggnadsprogrammen. Med hänsyn härtill och till det samarbete, som

äger rum inom den europeiska transportministerkonferensen och andra internationella

organ i syfte att samordna trafikinvesteringarna, torde man

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Mcij.ts proposition nr 58 år 1963

kunna räkna med att dessa europavägar i relativt snabb takt kommer att

byggas ut till verkliga trafikpulsådror i det europeiska trafiksystemet. Härjämte

bör erinras om, att mellanriksvägar mellan Sverige och Finland samt

Sverige och Norge successivt byggs ut eller upprustas. Slutligen kan även

framhållas, att bilfärjelederna mellan vårt land, å ena, samt Danmark, Finland,

Norge och Västtyskland, å andra sidan, efter hand ökas ut och förses

med modernare båtmateriel, varigenom de erhåller en allt större överföringskapacitet.

Det framtidsperspektiv, som här tecknats, bygger — såsom jag nyss antydde

— på enskilda projekt och samordnade utbyggnadsplaner. En del av

dem är redan beslutade och håller i vissa fall på att förverkligas, medan en

del f. n. befinner sig på ett mer eller mindre avancerat förberedelsestadium.

Men helhetsbilden torde ändå ge det bestämda intrycket, att vägkommunikationerna

mellan å ena sidan vårt land samt å andra sidan de nordiska grannländerna

och den västeuropeiska kontinenten under de närmaste två å tre

årtiondena kommer att avsevärt byggas ut. Härigenom skapas givetvis ytterst

gynnsamma förutsättningar för en kraftig ökning av den internationella

motortrafiken över våra gränser.

Ifrågavarande motortrafik är redan i dag betydande, och antalet gränspasseringar

med motorfordon kan i år beräknas komma att överstiga 5 miljoner.

Antalet gränspasseringar har under åren 1953—1962 ungefär fyrdubblats,

och på grundval av föreliggande prognoser kan man räkna med en fortsatt

kraftig ökning. Enligt en prognos, som gjorts av de svenska och danska

öresundsdelegationerna, kan antalet överföringar av personbilar över Öresund

vid fortsatt färjedrift väntas bli fördubblat från 1960 till 1970. Om en fast

förbindelse kommer till stånd under 1970-talet, räknar delegationerna med

en tredubbling av trafiken mellan 1970 och 1980. I anslutning härtill bör

påpekas, att personbilarna utgör det dominerande inslaget i den internationella

biltrafiken till och från vårt land och att personbilstrafiken framdeles

kan beräknas expandera i stort sett oberoende av de europeiska inarknadsfrågornas

fortsatta utveckling. Efterfrågan på internationella lastbilstransporter

befinner sig för vårt lands del sedan 1958 på kraftigt uppåtgående,

och lastbilarnas konkurrensförmåga mot andra transportmedel förstärkes

successivt genom vägnätets utbyggnad för tyngre fordon, bilmaterielens

förbättring och utvecklingen mot specialtransporter av olika slag.

Särskilt efter andra världskrigets slut har ett intensivt internationellt samarbete

ägt rum i syfte att skapa enhetliga vägtrafikregler. Den inom Förenta

nationernas ekonomiska kommission för Europa 1949 undertecknade

vägtrafikkonventionen, som antagits av ett stort antal länder över hela världen,

innebar ett betydande framsteg i riktning mot enhetligare regler. Detta

samordningsarbete har därefter vidareförts. Sedan något år tillbaka pågår

inom ramen för den europeiska transportministerkonferensen ett brett upplagt

samarbete för att ytterligare bygga ut det internationellt enhetliga regelsystemet

på vägtrafikens område. Resultatet av koordinationsarbetet beräknas

kunna framläggas för konferensens ministerråd redan nu i vår. Närmast

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 58 år 1908

parallellt med detta arbete har inom den år 1960 tillsatta nordiska vägtrafikkommittén

undersökts möjligheterna att, i ännu högre grad än som synes

möjligt i nyss åsyftade internationella samarbete, uppnå en nordisk samordning

av vägtrafikreglerna. Bakom allt det samarbete på europeisk och

nordisk bas, som här i korthet berörts, ligger självfallet en klart medveten

insikt om att biltrafikens allt starkare internationalisering gör behovet av

enhetliga vägtrafikregler alltmer angeläget. Mot samma bakgrund bör även

ses den av Europarådets rådgivande församling 1961 beslutade resolutionen

rörande enhetlig trafikriktning och de till nordiska rådets sessioner 1961

och 1963 väckta medlemsförslagen angående rekommendation till Sveriges

regering om införande av högertrafik.

I detta sammanhang bör även framhållas, att ett omfattande internationellt

arbete länge pågått och fortfarande pågår för att underlätta villkoren

och förenkla formaliteterna för såväl person- som lastbilstrafiken över gränserna

och att detta arbete successivt lett fram till en betydande uppmjukning

av in- och utresereglerna.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att den fortsatta ökningen av bilbeståndet

och utbyggnaden av vägkommunikationerna, som jag närmare belyst

i det föregående, enligt min mening måste leda till en kraftigt accelererande

ökning av den internationella biltrafiken till och från vårt land under

de närmaste två å tre årtiondena. Vårt land, våra nordiska grannländer

och länderna på den västeuropeiska kontinenten kommer härigenom vad gäller

biltrafiken att integreras till en trafikal enhet. Den bild av den internationella

trafikens framtida utveckling, som jag här tidigare sökt teckna, är

ingalunda visionär utan i stället i hög grad realistisk. Den bygger bl. a. på

att Västeuropa vid slutet av nämnda tidsperiod skall uppnå samma biltäthet,

som USA har i dag. Det kan vidare påpekas, att hittillsvarande prognoser

för bilbeståndets ökning i Västeuropa klart överträffats.

Mot bakgrunden av den enorma expansion, som kan förutses för den internationella

biltrafiken, är det uppenbart att antalet trafikolyckor, vilka

helt eller delvis sammanhänger med att en enhetlig trafikriktning inte tilllämpas

i vårt land, våra nordiska grannländer och länderna på den västeuropeiska

kontinenten, kommer att successivt kraftigt öka. Det under de

närmaste tre årtiondena år efter år ackumulerade antalet olyckor stiger

härigenom till en högst ansenlig summa. Denna kan beräknas mångdubbelt

överstiga det antal olyckor, som vid en övergång till högertrafik för vårt

lands del kan befaras uppkomma på grund av själva omläggningen. Till sistnämnda

fråga ämnar jag närmare återkomma i det följande.

När vi i dag skall ta ståndpunkt till huruvida en trafikomläggning bör genomföras

i vårt land måste detta ställningstagande grundas på en långsiktig

bedömning och baseras på trafikutvecklingen under en tidsperiod, som

omfattar åtminstone de närmaste två ä tre årtiondena. Om vi vid denna

långsiktiga bedömning finner, att eu trafikomläggning måste genomföras

senast i slutet av angivna tidsperiod, bör av huvudsakligen två skål en omläggning

beslutas utan dröjsmål och genomföras så snart erforderliga förbe
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

redelser hunnit vidtagas. Det ena skälet är att de olycksrisker, som är förenade

med en omläggning, med den fortgående trafikökningen tilltager för

varje år. Det andra skälet är att kostncidernci, som föranledes av en omläggning,

likaledes ökar år etter år. Kostnaderna för en omläggning har sålunda,

om en jämförelse göres mellan den beräkning som gjordes vid mitten av

1950-talet och den som utfördes för ett par år sedan, vid oförändrad prisnivå

stigit med i avrundat tal 100 miljoner kronor. En ytterligare synpunkt, som

talar för att beslut fattas snarast möjligt är att ett uppskov med ställningstagandet

konserverar ett osäkerhetstillstånd, vilket medför betydande olägenheter

i skilda hänseenden på kommunikationsväsendets område, exempelvis

beträffande konstruktion av planskilda väg- och gatukorsningar samt investeringar

i bussar och spårvagnar.

Enligt min mening måste en långsiktig bedömning av den framtida trafikutvecklingen

leda fram till det ställningstagandet, att en trafikomläggning

för vårt lands del är ofrånkomlig före utgången av den förut angivna tidsperioden.

Om vårt land skulle tillämpa vänstertrafik under hela denna tidsperiod,

skulle i synnerhet under periodens senare del uppstå utomordentligt svåra

komplikationer. För att något belysa det läge som skulle uppkomma vill jag

aktualisera föreställningen om den trafiksituation, som skulle inträffa exempelvis

i USA om vissa delstater, vilka gränsar till varandra och f. n. har eu

biltäthet av en bil på var tredje invånare, inte skulle tillämpa samma trafikriktning.

Såsom jag förut redovisat har Sverige hittills aktivt deltagit i det internationella

samarbetet för att skapa enhetliga vägtrafikregler i så stor utsträckning

som möjligt. Det skulle vara uppenbart inkonsekvent, om vårt

land i detta betydelsefulla samordningsarbete fortsättningsvis ansåg sig förhindrat

att i fråga om en av de viktigaste och — man kan säga — elementäraste

av alla trafikregler medverka till enhetlighet.

En trafikomläggning är — som jag nyss framhållit — för vårt lands del

ofrånkomlig och jag föreslår därför, att beslut snarast fattas om övergång

till högertrafik och att förslag härom framlägges för årets riksdag. Trafikomläggningen

bör med hänsyn till att olycksriskerna och kostnaderna

i samband med omläggningen ökar för varje år genomföras så snart erforderliga

förberedelser hunnit vidtagas. Såsom jag närmare kommer att

utveckla i det följande bör riktpunkten vara, att omläggningen skall genomföras

1967.

I detta sammanhang anser jag mig även böra erinra om att 1961 års riksdag

uttalade såsom ett önskemål, att frågan om en trafikomläggning snarast

möjligt bringades i ett sådant skick att den kunde föreläggas riksdagen.

Jag vill vidare anmäla att, med hänsyn till frågans karaktär, överläggningar

ägt rum med företrädare för de demokratiska partierna och att därvid

enighet uppnåtts, att beslut bör fattas om övergång till högertrafik, att

ny folkomröstning inte bör anordnas och att proposition med förslag om

en trafikomläggning bör framläggas för årets riksdag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 58 år 1963

37

Vissa särskilda frågor

Jag övergår nu till att behandla vissa särskilda frågor i samband med trafikreformen.

Övergången till högertrafik bör begränsas att gälla väg- och gatutrafiken

samt spårvägstrafiken. Förslaget av 1960 års utredning att bibehålla vänstertrafiken

på spårvägslinje 12 i Stockholm kan jag, på av Stockholms stad anförda

skäl, inte biträda. Vidare bör omläggning ske till högertrafik på två

såsom järnväg koncessionerade linjer. Detta gäller Värtan—Lidingöns och

Saltholmen—Göteborgs järnvägar, den förstnämnda dock endast på sträckan

över Lidingöbron. Banan från Lidingöbron till Humlegården i Stockholm är

spårväg.

Som framgått av den förut lämnade redogörelsen har 1960 års utredning

rekommenderat en förberedelsetid av fyra år för trafikomläggningens genomförande.

Flertalet remissinstanser har ansett denna förberedelsetid

lämpligt avvägd, men röster har även höjts för såväl kortare som längre

tidsperiod. Enligt min mening vågar man inte med säkerhet räkna med att

omläggningen skall kunna genomföras på kortare tid än fyra år, men å

andra sidan bör en förberedelsetid av denna längd vara tillräcklig. Jag förordar

sålunda — såsom jag redan förutskickat — att övergången sker år 1967.

Kungl. Maj :t bör emellertid äga befogenhet att, om nu oförutsedda omständigheter

så påkallar, välja ett annat år för övergången. Likaså bör Kungl.

Maj :t få bestämma vid vilken tid på året övergången skall ske. Som riktpunkt

bör därvid gälla att övergången skall förläggas till senvåren eller försommaren.

En omläggning av trafikriktningen innebär, såsom jag förut understrukit,

en betydande risk för att det — främst i tidsskedet närmast efter omläggningen

— kan inträffa trafikolyckor, som i större eller mindre grad orsakas

av ovana vid den nya trafikriktningen. Det ligger i själva problemets natur,

att det är utomordentligt svårt att ange omfattningen av denna olycksrisk.

Problemets natur är emellertid också sådant, att risken inom rätt vida gränser

kan motverkas genom åtgärder av skilda slag från samhällets sida. Jag

vill härmed ha sagt, att den faktiska olycksfrekvensen under omläggningsskedet

i mycket stor utsträckning kommer att sammanhänga med den grad

av förutseende och omsorg, varmed omläggningen planeras och organiseras,

och den omfattning, vari samhällets resurser på olika områden insättes för

att hålla olyckstalet nere. Självfallet får ingen möda sparas för att åstadkomma

en rationell och effektiv planläggning och organisation för omläggningens

genomförande. Vidare bör eu ingående inventering göras av alla de

potentiella resurser, som kan finnas inom den offentliga och den privata sektorn

av samhället och som med fördel kan utnyttjas för att motverka olycksriskerna.

Såsom led i det system av olycksförebyggande åtgärder, som jag

här avser, måste ingå en omfattande utbildnings- och upplysningsverksamhet,

eu intensiv trafikövervakning och tillämpning av temporär hastighetsbegräns
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

ning. I fråga om utbildnings- och upplysningsverksamheten bör goda resultat

kunna uppnås med stöd av en aktiv medverkan av bl. a. skolmyndigheterna,

NTF, motororganisationerna, tidningspressen samt ljudradion och televisionen.

Särskilt genom ljudradion och televisionen torde finnas möjlighet

att på ett verkningsfullt och lättfattligt sätt sprida information om vad som

från trafiksäkerhetssynpunkt bör iakttagas i samband med trafikomläggningen.

Denna upplysningsverksamhet torde via skolradion och skoltelevisionen

genom programtyper, som är från pedagogisk synpunkt lämpligt differentierade,

kunna speciellt inriktas på skolungdom i olika åldersgrupper.

Genom informativa inslag i den allmänna programverksamheten torde vidare

den övriga delen av befolkningen på ett effektivt sätt kunna bibringas kunskap

om olika detaljer i den omfattande planläggning, som måste ske för att

omläggningen skall kunna genomföras så metodiskt och friktionsfritt som

möjligt. I anslutning härtill kan jag upplysa om att ledningen för Sveriges

radio förklarat sig beredd att genom särskilda programinslag i ljudradion

och televisionen medverka till genomförande av en trafikreform, varom statsmakterna

fattat beslut. Efter ett dylikt beslut avsåg radioledningen att tillsätta

en speciell arbetsgrupp inom företaget med uppgift att i god tid planera

den särskilda programverksamhet, som aktualiseras genom trafikreformen.

När jag nyss nämnde att olycksriskerna främst hänför sig till tidsskedet

närmast efter omläggningen, bortsåg jag därmed inte från de risker, som en

ändring av trafikriktningen medför även under en längre tidsperiod därefter.

Jag förutsätter därför att det organ, som skall svara för administrationen

av omläggningen, särskilt överväger de speciella åtgärder, vilka lämpligen

bör vidtagas för att verksamt minska de olycksrisker, som jag här

åsyftar.

Kostnaderna

Kostnaderna för en trafikomläggning har av 1960 års utredning beräknats

till omkring 340 miljoner kronor, räknat i 1961 års priser. Vid remissbehandlingen

har utredningens beräkningar i allt väsentligt lämnats utan erinran.

Det är emellertid givet att — såsom också en del remissinstanser framhållit

—- beräkningarna måste grundas på en del mer eller mindre osäkra faktorer.

Som helhet torde dock beräkningarna böra godtagas. Med hänsyn till

att de utfördes 1961 och att trafikomläggningen förutsättes skola äga rum

törst 1967 synes det emellertid befogat att räkna med en kostnad av omkring

400 miljoner kronor. Att närmare än så ange kostnadsbeloppet torde inte

vara möjligt.

Den nyss angivna kostnaden för trafikomläggningen är givetvis betydande.

1 detta sammanhang må emellertid erinras om att biltrafikens andel i samhällsekonomien

kan värderas till ett avsevärt belopp. Värdet av de transportprestationer,

som utföres av biltrafiken, kan sålunda uppskattas till inemot

7 miljarder kronor per år.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 58 år 1!)63

39

I likhet med utredningen anser jag att ersättning bör utgå för kostnader,

som har omedelbart samband med trafikomläggningen. Jag vill redan här

förutskicka att jag på skäl som kommer att utvecklas närmare i det följande

förordar, att kostnaderna för omläggningen skall bäras av bilismen.

Enligt min mening bör även kostnaderna för de omändringar av bensinstationer,

som är direkt påkallade av trafikomläggningen, ersättas och inte —

såsom ifrågasatts i ett par yttranden — stanna på företagen själva. Utgifterna

torde både när det gäller statens egna verksamhetsområden och när

det är fråga om bidrag till kommuner eller enskilda företag eller personer

böra bestridas från ett på riksstaten uppfört särskilt anslag, som avräknas

mot automobilskattemedlen.

I det följande kommer jag att — närmast på grundval av de förslag utredningen

framlagt — ange de riktlinjer efter vilka ersättningsreglerna enligt

min mening bör utformas. Det synes däremot inte möjligt att redan nu i detalj

fixera efter vilka närmare grunder som ersättning bör utgå. Den mångfald

olika spörsmål man här ställs inför synes böra närmare utredas och

övervägas av det organ, som anförtros administrationen av trafikomläggningen.

Efter förslag av detta organ torde det få ankomma på Kungl. Maj :t

att fastställa de regler som bör tillämpas vid ersättningsfrågornas bedömning.

Vad beträffar de nyssnämnda riktlinjerna för ersättningsreglernas utformning

vill jag framhålla följande.

Som allmän princip bör gälla att alla för trafikomläggningens genomförande

nödvändiga kostnader skall ersättas. Den som haft sådana kostnader

— det må vara statligt verk, stad, trafikföretag eller annan — bör sålunda

å ena sidan hållas skadeslös men å andra sidan ej göra någon vinst genom

ersättningen. Denna riktlinje innebär att alla direkta kostnader — t. ex.

för ombyggad av bussar och spårvagnar, ändring av trafiksignaler och flyttning

av vägmärken — i regel blir ersättningsgilla. Härvid bör dock den inskränkningen

gälla att i den mån — efter ett principbeslut om en trafikomläggning

— åtgärder vidtages utan vederbörlig hänsyn till vad omläggningen

kräver, ersättning inte bör utgå med högre belopp än som skulle ha

utgått om sådan hänsyn tagits. I överensstämmelse härmed bör således full

ersättning inte utgå exempelvis för ombyggnadskostnad, om man vid nyanskaffning

av buss väljer en som ej är förberedd för högertrafik. Ombyggnadskostnaden

blir nämligen i dylikt fall större än motsvarande kostnad

för en buss, som förberetts för trafikomläggningen. En förberedd huss går

dessutom betydligt lättare och snabbare att i samband med övergången slutligt

omställa för högertrafik. Detta är av väsentlig betydelse även av den

anledningen att de disponibla verkstadsresurserna för ombyggnadsarbeten

under tidsperioden närmast före och efter övergångsdagen sannolikt kommer

att visa sig knappa och därför torde bli hårt ansträngda.

Vad vidare angår den rullande materielen är av särskild vikt alt ersättningsgrunderna

utformas så, att oekonomisk utrangering förhindras. Huruvida

en buss bör byggas om eller bytas ut mot eu ny bör sålunda i princip

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

bedömas efter vad som från företagsekonomiska och samhällsekonomiska

synpunkter är lämpligt. Detta innebär att ersättning för nyanskaffning i

samband med trafikreformen skall bestämmas med beaktande av alla på

frågan inverkande faktorer såsom ränta, avskrivningar, drifts- och reparationskostnader.

Därav följer att ersättningen inte bör få överstiga vad det

skulle ha kostat att bygga om den gamla bussen. Undantag härifrån torde

dock få göras i sådana fall, där nyanskaffningen — såsom ett led i den samlade

planeringen för trafikomläggningens genomförande — sker kortare eller

längre tid före omläggningen och härigenom vissa garagerings- och räntekostnader

uppkommer före den tidpunkt, då bussen får insättas i trafik.

Likaledes bör i den mån en buss — för att verkstadskapaciteten skall kunna

disponeras på bästa sätt — ombygges i förtid ersättning kunna utgå för motsvarande

kostnader, som belöper på tid, då den ombyggda bussen får stå

uppställd i avbidan på att efter övergången åter kunna användas i trafik.

En särskild fråga rörande ombyggnad av bussar för högertrafik är, hur

man skall förfara om en buss till följd av ombyggnaden kommer i en högre

tjänsteviktklass och sålunda får högre fordonsskatt. Att reglera detta förhållande

genom bestämmelser i automobilskatteförordningen — vilket utredningen

förordat — synes emellertid bl. a. från skatteteknisk synpunkt

mindre lämpligt. Man torde i stället vid bestämmande av ersättning för ombyggna<ien,

med beaktande av den återstående brukningstid som kan antagas

för bussen, beräkna gottgörelse även för den eventuella ökning av fordonsskatten,

som föranledes av ombyggnaden.

Vad beträffar spårvägstrafiken har en remissinstans gjort gällande att

ersättning ej bör utgå för hela kostnaden för omläggningen, enär denna trafik

kan väntas bli avvecklad inom en tämligen kort tidsperiod. För egen del

ansluter jag mig till utredningens uppfattning att de kostnader, som uppkommer

för spårvägstrafiken genom trafikomläggningen, i sin helhet bör

kompenseras med ersättning av statsmedel. Härvid bör givetvis hänsyn tagas

till beslutad eller planerad nedläggning, helt eller delvis av spårvägstrafik.

Den granskning av ifrågavarande ersättningsspörsmål, som ägt rum i samband

med högertrafikfrågans beredning inom departementet, har emellertid

givit vid handen, att bl. a. en del frågor avseende spårvägstrafiken bör närmare

utredas och övervägas. Sålunda bör vissa frågor om nedläggning, helt

eller delvis, av spårvägstrafik ytterligare klarläggas. Förhandlingar med städerna

blir härvid erforderliga. Riktpunkten bör här vara att i varje särskilt

fall nå en sådan lösning, som vid en samlad ekonomisk och kommunikationsteknisk

bedömning synes mest lämplig.

Vid ändring av vägar, gator och trafikplatser m. in. bör ersättning — i

överensstämmelse med vad nyss uttalats — självfallet inte utgå för andra

arbeten än sådana, som är direkt betingade av trafikomläggningen, och sålunda

inte för t. ex. breddning av gata i avsikt att tillgodose ett större trafikbehov.

Förutom i nu angivna fall kan det förekomma kostnader för vilka det kan

synas befogat att ersättning får utgå. Det torde böra ankomma på det organ,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år J963

som anförtros administrationen av trafikomläggningen, att närmare utreda

och överväga här ifrågavarande ersättningsspörsmål och för Kungl. Maj :t

framlägga de förslag, vartill utredningen och övervägandena föranleder.

Utredningen har föreslagit att som villkor för ersättning skall gälla, att

plan och kostnadsberäkning för tillämnad åtgärd — ombyggnad, anskaffning

och utrangering av rullande materiel m. m. — skall ha godkänts av

det för omläggningens administration närmast ansvariga organet. Denna

ordning synes mig ändamålsenlig, och jag biträder därför ifrågavarande förslag.

Ett system, som innebär att spårvägs- och bussföretagen skulle ha befogenhet

att helt efter eget bedömande låta ombygga och anskaffa spårvagnar

och bussar och därefter äga utfå ersättning härför av statsmedel

kan sålunda inte godtagas, eftersom administrationsorganet härigenom inte

skulle få möjlighet att i förväg påverka företagens dispositioner, över huvud

taget är det en viktig förutsättning för att administrationsorganet skall kunna

på ett tillfredsställande sätt fylla sin samordnande funktion, att det får

möjlighet att inpassa ombyggnader och nyanskaffningar av rullande materiel

i den samlade planläggningen för trafikreformens genomförande. Endast

härigenom får administrationsorganet också möjlighet att hålla kostnaderna

för reformen under erforderlig kontroll, att tillse att verkstadsindustrins

kapacitet effektivt utnyttjas och att övervaka att tillräckligt antal spårvagnar

och bussar finns disponibla vid bestämda tidpunkter. Från den sålunda

förordade ordningen torde emellertid undantag kunna göras för sådana fall,

där det varit nödvändigt eller ändamålsenligt att vidtaga åtgärd, innan administrationsorganet

börjat sin verksamhet.

Det kan enligt min mening vara välbetänkt att i besparingssyfte, såsom

utredningen och statskontoret berört, närmare undersöka frågan om att i

anslutning till övergången hyra bussar i utlandet. Även andra uppslag, som

kan medföra besparingar, bör självfallet beaktas. Vidare torde böra övervägas

den av statskontoret likaledes framförda tanken, att administrationsorganet

bör med trafikföretagens organisationer söka träffa ramavtal om ersättningsgrunderna.

Därigenom skulle förfarandet vid prövning av ersättningsfrågor

kunna förenklas.

I detta sammanhang vill jag även något beröra frågan om användande av

dispensbussar, d. v. s. högertrafikbussar i vänstertrafik och omvänt. Ett sådant

provisorium är ofrånkomligt om en trafikomläggning skall kunna genomföras

inom rimlig tid och inom ramen för beräknade kostnader. Såsom

framhållits av utredningen och understrukits i vissa remissyttranden är det

emellertid nödvändigt att med avseende på sådana bussar vidtaga särskilda

trafiksäkerhetsåtgärder, såsom utmärkande av att bussen är dispensbuss, anordnande

av hållplatsfickor och, måhända, meddelande av förbud att köra

om stillastående sådan buss.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i enlighet med de huvudsakliga

riktlinjer jag förordat i det föregående fastställa de grunder, enligt vilka ersättning

av statsmedel skall utgå för kostnader i anledning av trafikomlägg
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

ningen. I den mån under det fortsatta utrednings- och planläggningsarbetet

skulle uppkomma särskilda spörsmål, som finnes vara av beskaffenhet att

böra underställas riksdagen, torde detta få ske i samband med de årliga anslagsäskandena

för trafikreformens genomförande.

Finansieringen

Vad beträffar trafikomläggningens finansiering föreslog 1954 års kommitté,

att den skulle ske genom tilläggsskatter på drivmedel. 1960 års utredning

har ej framlagt något eget förslag i detta avseende. Utredningen har

emellertid gjort en beräkning av vilka tilläggsskatter på drivmedel, som

skulle behövas för finansiering av trafikomläggningen. Därvid har utredningen

kommit till att sådana skatter om två öre per liter bensin och brännolja,

uttagna under fem år, skulle inbringa det erforderliga beloppet.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har åtskilliga kritiska

röster höjts mot en finansiering genom beskattning av drivmedlen. Därvid

har framhållits bl. a., att en sådan beskattning vid normal årsförbrukning

skulle medföra en mångdubbelt större kostnad för en buss än för en

personbil. Vissa remissinstanser har mera allmänt uttalat sig för att kostnaderna

för reformen inte alls eller endast till en viss del bör bäras av bilismen.

Enligt dessa remissinstanser bör kostnaderna i stället helt eller delvis

bestridas med allmänna skattemedel.

I fråga om finansieringen vill jag för egen del anföra följande synpunkter.

Motorfordonens höga frekvens och dominerande roll i dagens gatu- och

landsvägstrafik har, främst av trafiksäkerhetsskäl, framtvingat en ingående

och detaljerad författningsmässig och teknisk reglering av trafiken. Med

den motorfordonstäthet, som numera uppnåtts i vårt land, har motorfordonet

sålunda blivit det element i trafiken, som nära nog helt bestämmer dennas

struktur. Mot denna bakgrund synes det mig skäligt att den trafikreform,

som det här gäller och som är av fundamental betydelse för regleringen

av trafiken såväl i städerna som på landsbygden, bekostas av motorfordonsägarna

eller det kollektiv, som i populärt tal brukar kallas bilismen.

Vid de förut nämnda överläggningarna med företrädare för de demokratiska

partierna har enighet också nåtts om att kostnaderna för trafikomläggningen

skall finansieras genom en särskild beskattning av bilismen.

Vad angår beskattningsforinen anser jag mig inte kunna biträda förslaget

om viss höjning av drivmedelsskatterna. Ett bifall till detta förslag

skulle leda till en icke obetydlig ökning av driftkostnaderna i lastbils-, bussoch

drosktrafiken och drabba denna trafik avsevärt hårdare än den privata

personbilstrafiken. En stegring av transportkostnaderna för lastbilarnas godstrafik

skulle vidare oförmånligt påverka produktionskostnaderna inom olika

näringsgrenar, i synnerhet där transportkostnaderna utgör en relativt stor del

av totalkostnaderna. Härjämte bör framhållas att busstrafiken på många håll

i vårt land arbetar under ogynnsamma ekonomiska betingelser, främst därför

att trafikunderlaget uttunnats genom privatbilismens expansion, och

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

43

på grund härav måste subventioneras med statsmedel. Inom de mera glesbefolkade

områdena på landsbygden tenderar även för drosktrafikens del

utvecklingen att gå mot en tydligt försämrad lönsamhet. På grund av här anförda

förhållanden synes trafikreformen lämpligen böra finansieras genom

en särskild trafikomläggningsskatt, lagd på registrerade motorfordon, däremot

inte på mopeder och traktorer.

Ifrågavarande skatt bör inte uttagas under längre tid än som erfordras

för täckande av kostnaderna för omläggningen. Då denna förutsättes ske om

fyra år, bör i överensstämmelse härmed skatten lämpligen uttagas under

budgetåren 1963/64—1966/67.

Den nuvarande fordonsskatten är differentierad efter vissa grunder. Enligt

min mening är en viss ehuru begränsad differentiering även motiverad

när det gäller den särskilda trafikomläggningsskatten. En lämplig avvägning

synes vara, att skatten för år utgår med 20 kronor för motorcykel, 40

kronor för personbil med en högsta tjänstevikt av 1 100 kilogram, 75 kronor

för personbil med en högsta tjänstevikt av 1 500 kilogram och 100 kronor

för övriga personbilar samt för bussar och lastbilar. För bussarna och lastbilarna

blir trafikomläggningsskatten med nu angivna belopp betydligt lägre

i förhållande till den vanliga fordonsskatten än för övriga fordonskategorier.

I överensstämmelse med vad som gäller i fråga om den vanliga fordonsskatten

bör vissa fordon vara eller kunna bli frikallade från skatteplikt.

Detta gäller brandbilar, ambulanser, invalidfordon m. fl.

Skyldig att erlägga trafikomläggningsskatt bör den vara, som vid årets

början är i bilregister antecknad såsom ägare av fordonet. Av huvudsakligen

tekniska skäl bör även i vissa andra fall skattskyldighet föreligga. Trafikomläggningsskatten

bör av praktiska hänsyn uttagas i samband med uppbörden

av den vanliga bilskatten.

Med utgångspunkt från det nuvarande motorfordonsbeståndet och dess

antagna utveckling kan en trafikomläggningsskatt, utformad i enlighet med

vad jag här angivit, för hela fyraårsperioden beräknas inbringa omkring 400

miljoner kronor. För budgetåret 1963/64 kan inkomsterna på ifrågavarande

inkomsttitel beräknas till omkring 90 miljoner kronor. Inkomsttiteln bör

hänföras till automobilskattemedlen. Då kostnaderna för trafikomläggningen

enligt vad jag tidigare föreslagit skall belasta ett enda anslag på riksstaten,

erhålles en enkel inkomst- och utgiftsredovisning för reformen inom ramen

för automobilskatteinedelsbudgeten.

Förslag till förordning om trafikomläggningsskatt kommer senare i dag att

anmälas av chefen för finansdepartementet.

Utredningen bar antytt möjligheten att inrätta en statlig lånefond, avsedd

att underlätta för bussföretagen att finansiera sina kostnader i samband

med omläggningen. För egen del är jag inte beredd att tillstyrka inrättandet

av en sådan lånefond. .lag är emellertid medveten om att det kan uppkomma

fall, där det för omläggningens genomförande framstår såsom absolut

nödvändigt att finansieringsfrågan underlättas. I de relativt få fall, som det

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1963

här kan bli tal om, bör i första hand undersökas om detta kan ske genom

utbetalning av förskott på ersättning, vilken kan beräknas senare tillkomma

bussföretaget.

A dministrationen

Utredningen har föreslagit att administrationen av trafikomläggningen

skulle uppdragas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken också skulle

göra de ytterligare utredningar som erfordras för omläggningens genomförande.

Härför skulle vid styrelsen inrättas en särskild byrå eller avdelning

för högertrafikfrågor. Vidare skulle till styrelsen knytas två rådgivande

nämnder, den ena för huvudsakligen tekniskt-ekonomiska frågor och den

andra främst för trafiksäkerhets-, utbildnings- och upplysningsfrågor.

Mot vad utredningen i denna del föreslagit har i allmänhet inte gjorts

några invändningar vid remissbehandlingen. Då jag likväl inte anser mig

kunna biträda förslaget, är det huvudsakliga skälet härför, att det synes

mig mindre lämpligt att belasta ett redan hårt arbetstyngt verk med en så

komplicerad och omfattande extraordinär uppgift som det här gäller. Vidare

bör påpekas att styrelsen f. n. inte har någon särskild expertis och därmed

speciella förutsättningar för att handlägga de för omläggningen mycket

viktiga och mest kostnadskrävande frågorna, nämligen de som rör ombyggnad

av buss- och spårvägsparken. Enligt min mening bör lämpligen en särskild

kommission tillskapas för administrationen av omläggningen och det

utredningsarbete, som ytterligare erfordras.

Kommissionen synes böra bestå av ordförande och högst sex andra ledamöter.

I kommissionen bör ingå ledamöter med kvalificerad administrativ,

ekonomisk och teknisk sakkunskap. Vidare bör en eller flera av ledamöterna

ha stor erfarenhet i allmänna värv. Till kommissionen bör knytas två rådgivande

delegationer efter mönster av de nämnder som enligt utredningens

förslag skulle biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I den tekniskt-ekonomiska

delegationen synes i första hand väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, spårvägs- och bussföretagen, städerna, verkstadsindutrin

och motororganisationerna böra vara representerade. I delegationen

för trafiksäkerhetsfrågor m. m. torde främst böra ingå representanter för

statens trafiksäkerhetsråd, NTF, polismyndigheterna, motororganisationerna

och trafikförsäkringsföretagen. Vardera delegationen bör bestå av högst

tio ledamöter. Såväl kommissionen som delegationerna bör ha befogenhet

att utnyttja utomstående expertis för speciella uppgifter. Det synes från

samordningssynpunkt och av vissa andra skäl lämpligt, att ordföranden

i kommissionen innehar motsvarande post jämväl i de båda delegationerna.

Till sitt förfogande måste kommissionen ha ett effektivt arbetande kansli.

Under ärendets beredning inom kommunikationsdepartementet har företrädare

för departementet haft överläggningar med utredningen beträffande

den ändamålsenliga organisationen av nämnda kansli, därvid flera alternativ

övervägts. Av olika skäl synes det emellertid mindre lämpligt att nu

mera i detalj ta ställning i denna organisationsfråga. I stället torde det böra

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

ankomma på kommissionen att sedermera utarbeta och framlägga förslag

till kansliorganisation. Här må allenast som en tänkbar organisation anges,

att kansliet uppdelas på skilda enheter för översiktlig planering, samordning

och ekonomi, för buss- och spårvägstrafiken, för vägar, gator och trafiksignaler,

för trafiksäkerhet, utbildning och upplysning samt för juridiska frågor.

Kansliet bör förestås av en chef, som även har säte i kommissionen

och delegationerna. Kommissionens kamerala uppgifter — utbetalning av ersättningar

och löner m. m. — torde kunna ombesörjas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

genom dess administrativa byrå.

Kommissionen synes böra ges befogenhet att delegera avgörandet av vissa

frågor till sin ordförande, chefen för kansliet eller annan högre tjänste
man.

.....

Över beslut av kommissionen, ordförande eller tjänsteman bor i princip

besvär kunna anföras hos Kungl. Maj :t. Huruvida vissa undantag härifrån

av praktiska skäl bör föreskrivas torde få särskilt övervägas under det fortsatta

utredningsarbetet.

Den av mig nu skisserade uppläggningen av administrationen kan beräknas

medföra kostnader av i stort sett samma storleksordning som en administration

utformad i enlighet med utredningens förslag.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, i enlighet med de riktlinjer jag

här angivit, för administrationen av trafikomläggningen inrätta en särskild

kommission med därtill knutna delegationer och kansliorganisation samt bestämma

de arvoden och ersättningar i övrigt som bör utgå till ledamöter, experter

och tjänstemän.

Förslag till de författningsändringar, som erfordras för trafikreformens

genomförande och som kräver riksdagens medverkan, torde vid senare tidpunkt

få framläggas för riksdagen.

Anslagsfrågor

Det torde för närvarande inte vara möjligt att med någon större grad av

tillförlitlighet uppskatta de under nästa budgetår utfallande kostnaderna för

trafikreformen. Då utöver kostnader för kommissionens verksamhet m. m.

vissa ersättningar i samband med ombyggnad av spårvagnar och bussar kan

komma att behöva utbetalas under nämnda budgetår, bor anslagsbehovet

beräknas med beaktande härav. Med hänsyn härtill synes även lämpligt

att beräkna den första medelsanvisningen med en viss marginal. Det i

statsverkspropositionen preliminärt upptagna beloppet av 10 miljoner kronor

torde, såvitt nu kan bedömas, vara lämpligt avvägt från nämnda synpunkt.

.lag förordar sålunda, att ett anslag av angivna storlek upptages på

riksstaten för budgetåret 1963/64. Anslaget torde böra uppföras som reservationsanslag

under rubriken »Kostnader för övergång till högertrafik» och

avräknas mot inflytande automobilskattemedel.

Under de sista omställningsåren före övergången till högertrafik torde

viss prioritet behöva ges åt tillverkningen av bussar för städernas lokal
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1963

trafik. Med hänsyn härtill synes bussanskaffningen för postverket och statens

järnvägar böra till väsentlig del ske under den första delen av omställningsperioden.

Farhågorna för en minskad sysselsättning under den närmaste

tiden inom verkstadsindustrin talar vidare för att sådana beställningar

utlägges redan under innevarande budgetår. Enligt min mening bör

därför i detta sammanhang beräknas ökade medel för anskaffning av bussar

under postverkets och statens järnvägars fonder.

Vad gäller postverket kommer jag i annat sammanhang att förorda, att

ett anslag om 3,4 miljoner kronor anvisas på tilläggsstat II till riksstaten för

budgetåret 1962/63 till anskaffning av bilmateriel för diligensrörelsen. Medelsförbrukningen

för ändamålet beräknar jag till 1,2 miljoner kronor för

budgetåret 1962/63 och 2,2 miljoner kronor för budgetåret 1963/64. Beträffande

statens järnvägar beräknar jag för ändamålet en ökad medelsförbrukning

om 3 miljoner kronor för budgetåret 1962/63 och 3,5 miljoner kronor

för budgetåret 1963/64. Någon särskild medelsanvisning av riksdagen erfordras

emellertid ej under statens järnvägars fond, utan medelsbehovet kan tillgodoses

inom ramen för befintliga anslagsmarginaler. Förslag till beslut

om ifrågavarande ökningar av medelsförbrukningsramarna för postverket

och statens järnvägar torde sedermera få underställas Kungl. Maj:t.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

1. att för sin del besluta om övergång till högertrafik i enlighet

med vad jag förordat i det föregående och bemyndiga

Kungl. Maj:t att bestämma tidpunkten för övergången;

2. att bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med de huvudsakliga

riktlinjer, som jag förordat i det föregående, fastställa

de grunder, enligt vilka ersättning av statsmedel skall

utgå för kostnader i anledning av trafikomläggningen, och

meddela de beslut i övrigt, som erfordras för omläggningen;

samt

3. att till Kostnader för övergång till högertrafik för budgetåret

1963/64 på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln

anvisa ett reservationsanslag av 10 000 000 kronor, att avräknas

mot automobilslcattemedlen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Jan Sylvén

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj.ts proposition nr 58 år 1963

47

Innehåll

Inledning .................................................. 2

Principfrågan ................................................ 5

1954 års betänkande ...................................... 5

Yttranden över 1954 års betänkande ........................ 7

1961 års betänkande........................................ 10

Yttranden över 1961 års betänkande ........................ 10

Högertrafikfrågans behandling vid 1961 års riksdag .......... 14

Tidpunkten för övergång .................................... 14

1961 års betänkande........................................ 14

Yttranden ................................................ 15

Kostnaderna ................................................ 17

1961 års betänkande........................................ 17

Yttranden ................................................ 20

Finansieringen .............................................. 24

1961 års betänkande........................................ 24

Yttranden ................................................ 25

Administrationen ............................................ 28

1961 års betänkande........................................ 28

Yttranden ................................................ 29

Departementschefen ........................................ 31

Principfrågan ............................................ 31

Vissa särskilda frågor ...................................... 37

Kostnaderna .............................................. 38

Finansieringen ............................................ 42

Administrationen .......................................... 44

Anslagsfrågor ............................................ 45

Hemställan .............................................. 46

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630163

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:210 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående övergång till högertrafik, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels oc a1 i texten
  2. Rskr. 1963:208 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående övergång till högertrafik såvitt nämnda proposition avser medelsanvisning. a1 i texten
  3. 3LU 1963:23 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående övergång till högertrafik, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten