Sök i Ratio Lex

Med företag till lag om semester, m. m

1963-03-08 · 73 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 71 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:68, Med företag till lag om semester, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1963

1

Nr 68

* *.; ( il ,’i>l !)•»/• •* * * > ■! J .1 \ _ ii i 1 i <\ } • i. «• ’ -ff, , [»: -i/ • t ''J f r ► jtj’-» / >

Ktingl. Maj:ts proposition till riksdagen med företag till lag om

semester, m. m.; given Stockholms slott den 8 mars

1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om semester och

2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt

arbete.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny semesterlag, som skall ersätta den nu gällande

lagen av år 1945. Förslaget innebär, att den lagstadgade semestern

förlänges från tre till fyra veckor. Eftersom den längre semestern skall

kunna börja intjänas fr. o. m. den 1 juli 1963, blir semestern under 1964

maximalt tre och en halv vecka. Under 1965 kan full fyraveckorssemester

utgå.

Kvalifikationsvillkoren för rätt till semester uppmjukas, vilket blir till

gagn i synnerhet för korttidsanställda och anställda med intermittent arbete.

För månad då arbete utförts å minst 8 dagar skall sålunda en dags semester

utgå. Har arbete utförts å minst 15 dagar blir semestern för den månaden

2 dagar.

Liksom hittills skall beträffande semesterns förläggning gälla, att arbetsgivaren

bestämmer när semester skall utgå men att arbetstagaren har rätt

att påfordra att hela den lagstadgade semestern utlägges i ett sammanhang.

Det skall alltjämt vara tillåtet att träffa överenskommelser, både enskilt och

kollektivt, om uppdelning av semestern på skilda perioder.

Propositionen innehåller vidare förslag om införande av en procentlönemetod

för beräkning av semesterlönen för arbetstagare, som är avlönade

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 68

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

med tim- eller ackordslön eller med provision. Semesterlönen för sådan

arbetstagare skall utgöra 9 procent av arbetstagarens inkomst i anställningen

under kvalifikationsåret. De s. k. okontrollerade arbetstagarna skall

enligt förslaget få särskild semesterlön med 9 procent av all inkomst i

anställningen under kvalifikationsåret. /

Den rätt till sex veckors semester som f. n. enligt en särskild lag av år

1951 tillkommer vissa arbetstagare med radiologiskt arbete föreslås bibehållen

i en ny lag i ämnet.

>jOiq »flllfcli l-ib»; t;.! ! ti-* >''

:b«iln VI /vilt» it-!

{jod/ i / \ < j;>

Vu>, i

r\/t

fuirtanni /wi

K/>»‘

''i f; ■

J tu IIr vi iö 1 '' ''.»Imr

r/f''i h.il Jjfi nwn * >i

itfUUittt.ff; "fUlr ifc* t itViiWii jy

ti:dn.d ,‘Hjefonmu-’A?Avn.• kViU,

‘i

i;

i

jtit r

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

3

il trn-.fi

/''lö! iU l''I illiliiV . d oi TV; i

, löliäb g/iin

^ f i i f t (i v i/ti t m t

Förslag

j;

}(it

till

Lag

om semester

Härigenom förordnas som följer,

Inledande bestämmelser

i (

1 §

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst

med undantag av sådana arbetstagare, för vilka enligt statliga föreskrifter

gälla särskilda bestämmelser rörande semester. Från lagens tillämpning är

ock undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller

som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar

avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner

för arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, är avtalet i sådan del ogiltigt,

med mindre annat angives i lagen.

Arbetstagare äger på grund av det arbete, som han under ett kalenderår

(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla

semester. Såsom kvalifikationsår må, såframt överenskommelse därom

träffas, gälla annan period av samma längd.

Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret; dock må

efter överenskommelse semestern, helt eller delvis, åtnjutas tidigare.

Under semestern skall arbetstagaren åtnjuta lön (semesterlön).

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande, är icke berättigad till semester utan äger i stället uppbära

särskild semesterlön enligt 16 §.

Vad i 3 § första och andra styckena är stadgat om semester skall äga

motsvarande tillämpning beträffande sådan semesterlön.

2 §

3 §

4 §

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

5 §•

Upphör anställning innan arbetstagaren åtnjutit semester eller semesterlön,

vartill han förvärvat rätt enligt denna lag, skall han erhålla ersättning

därför (semesterersättning).

Motsvarande skall gälla, därest arbetstagares anställningsvillkor, utan att

anställningen upphör, ändras så att semester skall utgå under kvalifikationsåret

i stället för under året näst efter detta. I sådant fall skall vid tillämpning

av lagens bestämmelser om semesterersättning så anses som om anställningen

upphört -vid den tidpunkt, från vilken anställningsvillkoren

ändrats.

6 §•

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt

enligt denna lag.

Semesterns längd

7 §•

Semester utgår med två dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete

å minst femton dagar. Har arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört

arbete å minst åtta och högst fjorton dagar under en kalendermånad, utgår

semester för den månaden med en dag.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av sjukdom, dock att dag, som

infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande

från arbetet under sammanlagt nittio dagar av kvalifikationsåret, jämställes

endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke överstigit nittio dagar;

d) fullgjort sådan i 27 § vämpliktslagen eller med stöd därav föreskriven

militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller

direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning

högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren

till godo; eller

e) efter det kalenderår under vilket han fyllt tjugotvå år fullgjort tjänstgöring

i civilförsvaret å annan tid än då civilförsvarsberedskap råder eller då

beredskapsövning må anordnas vid krigsmakten, dock att av tjänstgöring i

civilförsvaret högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas

arbetstagaren till godo.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

som i andra stycket b)—e) sägs, skall icke jämställas med dag å

vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å sådan dag. Har arbetstagaren varit frånvarande från

arbetet av anledning, som i andra stycket b) sägs, och har frånvaron fortgått

oavbrutet under två kvalifikationsår, skall därefter infallande dag av

frånvaroperioden icke jämställas med dag, å vilken arbete utförts.

I fall som avses i andra stycket b) är arbetstagaren skyldig att, om arbetsgivaren

så påfordrar, genom intyg av läkare eller uppgift från allmän

försäkringskassa styrka att han på grund av sjukdom varit oförmögen till

arbetet.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

stadgas i särskild lag.

8 §.

I semestern inräknas icke söndagar. Helgdagar inräknas däri, om semestern

utgår med flera dagar i en följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas i

semestern.

Arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta

ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart

efter semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagare,

varom här är fråga, berättigad till ledighet från arbetet å annan

veckodag än söndag och infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall

den dagen inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall

äga motsvarande tillämpning å sådan helgdag, som icke enligt första stycket

skall inräknas i semestern.

9 §.

Äger arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren rätt till längre semester

än som föreskrives i 7 §, skola övriga bestämmelser i denna lag, i de avseenden

ej annat överenskommits, gälla jämväl beträffande den överskjutande

delen av semestern. I sådant fall skall en tolftedel av semestern anses belöpa

å varje kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppstår vid beräkningen av

semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre

antal dagar.

Semesterns förläggning

10 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom, som inträffat innan semestern

börjat, är oförmögen till arbetet, eller till sådan tid för hans bortovaro från

arbetet, som enligt 7 § andra stycket c)—e) skall jämställas med tid å vilken

arbete utförts. Dylikt medgivande erfordras dock icke, därest arbete

eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å tid som nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren. Överstiger semestertiden

tjugofyra dagar, må dock semestern förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

11 §•

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början på lämpligt sätt

underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör lämnas

såvitt möjligt en månad före semesterns början och må icke i något fall givas

senare än fjorton dagar dessförinnan.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra

skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,

skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i semesterlön;

dock må arbetsgivaren i stället, såframt överenskommelse därom träffas

med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

Semesterlön

12 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

För annan arbetstagare än i första stycket sägs utgör semesterlönen för

hela semestertiden nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst

i anställningen under kvalifikationsåret. Är arbetstagaren berättigad

till längre semester än som föreskrives i 7 §, skall för varje dag, varmed

semestern för år räknat överstiger tjugofyra dagar, semesterlönen höjas med

fyra tiondels procent av inkomsten.

Vid tillämpning av andra stycket skall i arbetsinkomsten icke inräknas

semesterlön, sjuklön eller sådant tillägg till lönen, som utgått för tid utöver

den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidstillägg). För varje

dag som arbetstagaren varit frånvarande från arbetet och som enligt 7 §

andra stycket b)—e) jämställes med dag, å vilken arbete utförts, skall

arbetsinkomsten ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga

dagsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Vid beräkning av semesterlön sikall hänsyn icke tagas till förmån av fri

bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda

kostnader.

För arbetstagare, vars semesterlön helt eller delvis skall beräknas på

sätt i andra stycket sägs, må överenskommelse träffas om annan beräkning

än ovan föreskrives, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal

och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som

enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av dylikt kollektivavtal, må tilllämpa

det jämväl beträffande arbetstagare, vilken ej är medlem av den avtalsslutande

organisationen å arbetstagarsidan men sysselsättes i sådant arbete,

som avses med avtalet; dock gäller vad nu sagts ej arbetstagare, som

omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

13 §.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost, äger för varje dag, då han

under semestern icke till någon del erhåller denna förmån, rätt till skälig

ersättning därför. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag och

helgdag, som infaller under semestern.

14 §.

Semesterlön skall, såvida ej överenskommelse om annat träffas enligt 12 §

sista stycket, utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern.

15 §.

Arbetstagare mister rätten till semesterlön, om han under någon del av

semestern utför avlönat arbete inom sitt yrke. Utan sådan påföljd äger dock

arbetstagare i anställning, som innehaves jämsides med den vari semestern

åtnjutes, utföra arbete som ej går utöver det vanliga.

16 §.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad till särskild semesterlön med

nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren

under kvalifikation såret.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 12 § fjärde

stycket och 13 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30

juni näst efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret

utlöper efter den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

‘ , •. .*.•<. ••''■1 i. ■ . • . .; i, . >

17 §. . V

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning

utfört, förutom arbete som avses i 4 §, jämväl annat arbete utan att semes
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:tg proposition nr 68 år 1963

terlön skall beräknas enligt 12 §, skall jämväl sistnämnda arbete anses vara

utfört under förhållanden, som avses i 4 §, och arbetstagaren förty vara berättigad

till särskild semesterlön för arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna

i 16 §.

Semesterersättning

18 §.

Semesterersättning skall bestämmas enligt de i 12, 13, 16 och 17 §§ stadgade

grunderna. Vid beräkning av semesterersättningens storlek skall, där

arbetstagaren var avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller månad,

av lönen å varje dag, för vilken semesterersättning skall utgå, anses belöpa

vid veckolön en sjättedel och vid månadslön en tjugofemtedel. För arbetstagare

i arbetsgivarens kost skall ersättning för kosten utgå allenast för

det antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare utan invändning mottagit semester, vartill han ännu

icke förvärvat rätt eller som han eljest ännu icke varit berättigad åtnjuta,

må honom tillkommande semesterersättning minskas med så stor del av ersättningen

som svarar mot förhållandet mellan den i förskott åtnjutna

semestern och den semester vartill arbetstagaren vid tidpunkten för anställningens

upphörande förvärvat rätt. Vad nu sagts skall dock ej gälla,

om förskottssemestern åtnjutits mer än fem år före anställningens upphörande.

19 §.

Semesterersättning skall utbetalas inom en vecka från utgången av det

kalenderkvartal, varunder arbetstagarens anställning upphört, eller, därest

arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader, inom en

vecka efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att inom den i första stycket angivna tiden beräkna

semesterersättningens storlek, må semesterersättningen utbetalas senare

än där sägs; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas inom en

vecka sedan hindret upphört.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, skall hai\

gälda, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren

på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen

skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter

av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller om
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

ständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

21 §.

Älägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

22 §.

" i '' - fl!» 1

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,

skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder

arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket

hänför sig. Försummas det, är talan förlorad.

23 §. • '' <.....r
Mål,

som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betalningsföreläggande

för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt

lag må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras

av kollektivavtal, därom är särskilt stadgat.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, från och med vilken dag semesterrätt

enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Beträffande det antal dagar under en kalendermånad, å vilka arbetstagare

skall hava utfört arbete för arbetsgivarens räkning för att bliva berättigad

till semester, skall såvitt avser månad före den 1 januari 1964 i

stället för bestämmelserna i 7 § första stycket nya lagen tillämpas vad som

stadgas i 7 § första stycket i den äldre lagen.

Angående semester, vartill rätt förvärvats före den 1 januari 1964, skola

i stället för bestämmelserna i 12 § andra och tredje styckena nya lagen gälla

bestämmelserna i 14 § andra stycket i den äldre lagen samt i stället för 16

och 17 §§ nya lagen bestämmelserna i 17—19 §§ i den äldre lagen; dock

skall den i 18 § sistnämnda lag avsedda semesterlönen utgöra nio procent

av arbetsinkomst som belöper på tid efter den 30 juni 1963.

Arbetstagare som den 1 juli 1963 förvärvat semesterrätt enligt den äldre

lagen skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda lag tillkommande

förmån, äga åtnjuta semesterförmån enligt bestämmelserna i

den nya lagen, med iakttagande dock av vad i tredje och fjärde styckena

ovan är stadgat.

1* — Bihong till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 68

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Rttiigl. pMpöSitiåh hr (58 åt- 196$

• i-i ■1. , • -iji -.A'' «,*!. . I \» i i »J •!, ■ tgMVl

.. .li I >li »iliv .Vfiijit, i*'','': ■ f. »Hl -«*•!

141

Förslag

till

Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

Härigenom förordnas som följer.

i i

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall utgå med

tre dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning å minst femton dagar utfört radiologiskt

arbete, vari arbetstagaren utsatts för joniserande strålning i sådan

utsträckning, att menlig inverkan därav kan befaras.

Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestämmelserna

i 7 § andra och tredje styckena lagen om semester äga motsvarande

tillämpning. Därvid skall iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom

till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han

omedelbart före och efter semestern utfört arbete, som avses i denna lag,

samt

2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av

anledning, varom förmäles i 7 § andra stycket b)—e) lagen om semester,

icke må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar,

därest arbete, som avses i denna lag, uppenbarligen icke kunnat

beredas honom å sådan dag.

2§-...... . "’,"v

På begäran av domstol eller den, vars rätt beröres, åligger det arbetar - skyddsstyrelsen att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i

denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som i första

stycket sägs, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetarskyddsstyrelsen,

när part sådant yrkar eller domstolen finner det nödigt; och må dom ej

meddelas, förrän arbetarskyddsstyrelsens beslut kommit domstolen tillhanda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år i963

3 §.

Om semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt

vad i lagen om semester är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, från och med vilken dag

semesterrätt enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd

semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Arbetstagare, som den 1 januari 1964 förvärvat semesterrätt enligt den

äldre lagen, skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda

lag tillkommande förmån, äga åtnjiita semesterförmån enligt föreskrifterna

i den nya lagen.

* f t. -

In i

ilo rf.

i1;

rf,

\

M'' f> ;■ nt ..''i.»!

It''/ I . i »IVIKljVl

. nvvi,I|s/>

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari

1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Kling, Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga angående ny semesterlagstiftning

samt anför.

Hösten 1960 tillkallades en utredning för översyn av gällande seinesterlagstiftning.

Därvid uttalades, under hänvisning till den fortgående produktivitetsförbättringen

inom det svenska näringslivet och till internationella

utvecklingstendenser, att man borde utgå från att den lagstadgade

semestern vid lämplig tidpunkt förlängdes till fyra veckor. Utredningen

skulle undersöka de olika problem som sammanhängde med en sådan utvidgning

av semesterrätten. I övrigt skulle utredningen göra en systematisk

genomgång av gällande semesterregler och pröva behovet i olika avseenden

av en revision.

Utredningen, som antog namnet 1960 års semesterkommitté1, har nu slutfört

sitt arbete och redovisat resultatet dels i betänkandet »Ny semesterlag»

(SOU 1962: 44), dels i en promemoria med förslag till lag om förlängd

semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete (stencilerad).

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av arbetsdomstolens

ordförande, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

statskontoret, domänstyrelsen, kommerskollegium, statens avtalsnämnd,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Föreningen skogsarbeten, Värmlands och

Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Bankernas förhandlingsor
1

Byråchefen F. Rune, ordförande, direktören L. Bratt, ledamoten av riksdagens första kammare,

juris doktorn J. L. Geijer, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. R.

Johansson, ledamoten av riksdagens första kammare, typografen L. E. Larsson, förste byråsekreteraren

F. U. Nihlfors, ledamoten av riksdagens andra kammare, assistenten Viola H. M. Sandell,

sekreteraren i Landsorganisationen E. Vilhelmsson och ledamoten av riksdagens första kammare,

kaptenen G. I. Virgin.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963

ganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges

arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges centrala

restaurangaktiebolag, Fastigheternas förhandlingsorganisation, Svenska

järnvägarnas arbetsgivareförening, Svenska droskbilägareförbundet, Svenska

lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet, Svenska

lokaltrafikföreningen, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges

redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Svensk industriförening,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges akademikers centralorganisation, Svenska turistföreningen,

Svenska resebyråföreningen, Folkrörelsernas rese- och semesterhemsorganisation,

Svenska turisthotellens riksförbund, Svenska turisttrafikförbundet,

Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges handelsresandeförbund samt

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande.

Över promemorian har remissyttranden avgivits av arbetarskyddsstyrelsen,

medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers

centralorganisation.

Jag anhåller nu att få upptaga de i betänkandet och promemorian berörda

spörsmålen till närmare behandling.

Gällande lagstiftning

Lagen den 29 juni 19i5 om semester (nr 420; ändr. 1946: 336, 1951: 303,

1954:661 och 1956:420) äger i princip tillämpning på alla arbetstagare i

allmän eller enskild tjänst. Undantagna är sådana arbetstagare hos staten,

för vilka gäller särskilda föreskrifter om semester, samt arbetstagare,

som är medlem av arbetsgivarens familj eller avlönas uteslutande genom

andel i vinst.

Lagens tvingande verkan har kommit till uttryck däri, att avtal mellan

arbetsgivare och arbetstagare, som innefattar avstående från rätt till semester

eller i något avseende mindre förmåner för arbetstagaren än vad i lagen

stadgas, anses ogiltigt, med mindre annat uttryckligen anges i lagen.

Semesterförmånerna enligt lagen är lika avvägda för alla arbetstagare

oavsett tjänsteställning. Äger arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren

rätt till längre semester än som stadgas i lagen, skall emellertid, med visst

undantag, lagens övriga bestämmelser gälla även beträffande den överskjutande

delen av semestern såvida parterna ej kommit överens om annat.

I det fall att för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana

omständigheter längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kangl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

i lagen, skall dylik sedvänja, med beaktande av lagens övriga bestämmelser,

lända till efterrättelse för hela yrkesgruppen i fråga.

Varje av lagen omfattad arbetstagare äger på grund av det arbete han för

arbetsgivarens räkning utför under ett kalenderår (kvalifikationsåret) rätt

till semester, dvs. ledighet med lön, under nästkommande år. Parterna i

tjänsteavtalet har rätt att träffa överenskommelse om att annan period än

kalenderåret skall utgöra kvalifikationsår, förutsatt att perioden är av

samma längd, och de kan även komma överens om att semestern skall åtnjutas

tidigare än i lagen stadgas.

En förutsättning för att arbetstagaren på lagen skall kunna grunda någon

rätt till semester är att han under kvalifikationsåret utfört arbete i viss, icke

helt ringa omfattning. Semester utgår sålunda endast för sådan kalendermånad

av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Något krav beträffande arbetstidens

längd per dag behöver dock icke vara uppfyllt. Semestern utgör en

och en halv dag per kalendermånad; skulle vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal uppstå, skall semestern utgå med närmast högre antal

dagar.

Principiellt grundas rätten till semester endast på det utförda arbetet.

Vid frånvaro från arbetet av vissa bestämda anledningar har dock frånvarotiden

ansetts kvalificera till semester i samma mån som om arbete utförts

under denna tid. Detta gäller beträffande dels frånvaro på grund av

semester, dels frånvaro vid arbetsoförmåga i anledning av sjukdom, dock

att dag, som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit

frånvarande från arbetet under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret

jämställes endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada, dels frånvaro

i högst tolv veckor i samband med havandeskap eller barnsbörd, dels

slutligen frånvaro för fullgörande av sådan i 27 § värnpliktslagen eller med

stöd därav föreskriven militärövning om högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning

eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid

för militärövning högst 60 dagar under varje kvalifikationsår må räknas

arbetstagaren till godo.

Till undvikande av att arbetstagare, vilka är frånvarande av sådana kvalificerande

anledningar som nu nämnts —• med undantag dock för semestertid

— skulle i semesterhänseende kunna uppnå en fördelaktigare position

än sina arbetskamrater, gäller emellertid vidare, att tid, varunder arbete

uppenbarligen icke kunnat beredas den frånvarande arbetstagaren, ej heller

anses kvalificerande till semester.

I semester inräknas icke söndagar och ej heller helgdagar, om semestern

utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. I övrigt ingår alla dagar i

semestern, även sedvanliga fridagar. Den arbetstagare, som normalt har

arbete även på sön- eller helgdag, har rätt att vara arbetsledig på sön- eller

helgdag under eller omedelbart efter semestern, även om denna dag ej skall

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

inräknas i semestern. Har sådan arbetstagare rätt till ledighet på annan

veckodag än söndagen, inräknas emellertid sådan ledig het sdag i semestern.

Om en arbetstagare övergår till ny anställning hos samme arbetsgivare

och semestern i den nya anställningen, till skillnad från vad som gällde i

den gamla, utgår under löpande kvalifikationsår, skall semesterdagar vartill

arbetstagaren förvärvat rätt i den gamla anställningen inräknas i den

semester som utgår i den nya anställningen. Semestern skall utgå med högst

det antal dagar, vartill semester i den nya anställningen beräknas för helt år.

I fråga om semesterns förläggning gäller enligt lagen, att arbetsgivaren

har rätt att bestämma när semester skall utgå, men att semestern, om

arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt bör förläggas till sommartid.

Om icke annat överenskommes skall vidare semestern utgå i ett sammanhang.

Arbetsgivaren äger icke utan arbetstagarens medgivande förlägga

semestern till tid, då arbetstagaren är oförmögen till arbete på grund av

sjukdom, vilken inträffat före semesterns inträde och ej heller till sådan tid,

då arbetstagaren är frånvarande på grund av havandeskap eller militärtjänstgöring,

i den mån dylik frånvaro är kvalificerande för semester.

Arbetstagarens medgivande är dock icke erforderligt, om arbete uppenbarligen

icke kunnat beredas arbetstagaren under den kvalificerande frånvarotiden.

Senast 14 dagar före semesterns början skall arbetsgivaren underrätta

arbetstagaren om tiden för dennes semester. Detta gäller dock icke för arbetstagare

på fartyg. Sådan arbetstagare har att hos arbetsgivaren göra skriftlig

ansökan om semester. Ansöker han ej om semester, får han i stället ersättning

av arbetsgivaren med belopp motsvarande vad han skulle ha uppburit

i lön under semestern. Dock kan arbetsgivaren och arbetstagaren i stället

komma överens att uppskjuta semestern högst ett år.

Beträffande lönen åt arbetstagare, som erhåller semesterledighet från

arbetet, innehåller lagen regler om skilda beräkningssätt för skilda kategorier

av arbetstagare. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad

för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den på semestertiden belöpande

lönen, dvs. den tidlön som han skulle uppburit om han under samma

period varit kvar i arbete. För annan arbetstagare — t. ex. den som är avlönad

med tim- eller ackordslön —- gäller i stället, att han för varje semesterdag

äger rätt att uppbära lön med belopp, motsvarande den genomsnittliga

dagsinkomsten under de dagar av kvalifikationsåret, på vilka han utfört

arbete för arbetsgivarens räkning. Härvid skall dock hänsyn inte tagas till

övertidstillägg. Har arbetstagaren under minst hälften av den på kvalifikationsåret

belöpande anställningstiden varit frånvarande av annan kvalificerande

anledning än semester, skall semesterlönen beräknas med hänsyn

även till tiden för bortovaron och den lön arbetstagaren sannolikt skulle ha

uppburit under denna tid, om han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Lagen öppnar möjlighet att beträffande arbetstagare, som ej avlönas med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963

tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet, överenskomma om annan

metod för beräkning av lönen än den lagen föreskriver. Uppgörelsen måste

emellertid ha formen av kollektivavtal och på arbetstagarsidan ingås eller

godkännas av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt

är att anse som huvudorganisation. Ett sådant kollektivavtal kan

efter enskild överenskommelse tillämpas på oorganiserad arbetstagare. En

förutsättning härför är dock, att den oorganiserade arbetstagaren sysselsättes

med arbete av det slag för vilket kollektivavtalet gäller.

Vid beräkning av lön under semester skall hänsyn inte tagas till förmån

av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för

särskilda kostnader. Arbetstagare i arbetsgivarens kost äger däremot för

varje dag, då han under semestern inte till någon del erhåller denna förmån,

rätt till skälig ersättning härför. Ersättning för kost skall utgå även

för sön- och helgdag, som infaller under semestern.

I anslutning till reglerna om lön under semester stadgas, att arbetstagaren

mister rätten till lön, om han under någon del av semestern utför avlönat

arbete inom sitt yrke. Arbetstagare med flera anställningar jämsides äger

dock fortsätta sitt vanliga arbete i anställning, där semester icke åtnjutes.

Beträffande s. k. okontrollerade arbetstagare — dvs. sådana som utför

arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande — innehåller

lagen särregler. Denna kategori av arbetstagare förvärvar inte rätt till semester

men får rätt till särskild semesterlön för varje sådant kvartal av

kvalifikationsåret, varunder arbetstagarens arbetsinkomst hos arbetsgivaren

uppgår till belopp, motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga

dagsförtjänsten på orten för arbete av ifrågavarande art under en arbetstid

av åtta timmar. 1 kollektivavtalets form kan överenskommelse träffas

om vad som skall förstås med genomsnittlig dagsförtjänst. Semesterlönen

utgör sex procent av den sammanlagda arbetsinkomsten under de kvartal,

för vilka rätt till semesterlön föreligger. Semesterlönen skall i allmänhet

utbetalas senast den 30 juni året efter kvalifikationsårets utgång. Arbetstagare

med såväl okontrollerat som annat arbete är berättigad till särskild

semesterlön för all inkomst under månad, för vilken han ej förvärvat rätt

till semester. Har å andra sidan semester intjänats för månaden äger han

inte rätt till särskild semesterlön.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån innan

han åtnjutit honom tillkommande semester eller semesterlön, skall erhålla

ersättning därför (semesterersättning). Ersättningen bestämmes efter samma

grunder som semesterlön. Var arbetstagaren avlönad med månads- eller

veckolön skall av lönen på varje dag, för vilken ersättning skall utgå,

anses belöpa vid månadslön t/25 och vid veckolön Ve. Har en arbetstagare

under sin anställning utan invändning mottagit semester vartill han ännu

inte förvärvat rätt eller som han eljest ännu ej varit berättigad att åtnjuta,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

får vid semesterersättningens bestämmande avräknas det antal dagar som

svarar mot sådan semester. När en anställning upphör till följd av arbetstagarens

pensionering, äger arbetsgivaren från semesterersättningen dra

av pension, som belöper på det antal dagar för vilket semesterersättning

skall utgå.

Semesterersättning skall utbetalas senast inom en vecka från utgången

av det kalenderkvartal, varunder anställningen upphört. Om anställningen

varat längre än tre månader, skall betalningen dock i princip erläggas inom

en vecka från anställningens upphörande.

Lagen innehåller stadganden om skyldighet för arbetsgivaren att betala

skadestånd om han åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen. Vid skadans

bedömande skall hänsyn även tagas till omständigheter av icke ekonomisk

art såsom arbetstagarens intresse av att erhålla semester.

För krav enligt lagen gäller en tvåårig preskriptionstid.

Mål som avser tillämpningen av semesterlagen skall upptagas och avgöras

av allmän domstol. Det undantaget gäller dock, att mål beträffande arbetstagare,

vilkas tjänsteavtal regleras genom kollektivavtal, skall anhängiggöras

vid arbetsdomstolen och handläggas enligt reglerna i lagen om arbetsdomstol.

Lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med

hälsofarligt arbete (nr 304; ändr. 1956: 375), den s. k. särskilda semesterlagen,

är tillämplig på arbetstagare, som utför arbete vari han är utsatt för

röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Fråga huruvida visst

arbete är av denna beskaffenhet avgöres, på begäran av domstol eller den

vars rätt beröres, av arbetarskyddsstyrelsen.

För varje kalendermånad av ett kvalifikationsår, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning utfört arbete av nyss nämnt slag, skall

arbetstagaren tillgodoräknas tre semesterdagar. Under vissa förutsättningar

kan frånvaro på grund av sjukdom eller av annan anledning — i den mån

frånvaron enligt den allmänna semesterlagen överhuvudtaget grundar semesterrätt

— kvalificera arbetstagaren även för förlängd semester enligt

den särskilda semesterlagen.

I övrigt hänvisar den särskilda semesterlagen till 1945 års semesterlag,

vars bestämmelser alltså blir normerande i de flesta avseenden. Beträffande

semesterns förläggning gäller emellertid enligt den särskilda semesterlagen

att arbetsgivaren med arbetarskyddsstyrelsens samtycke kan dela upp semestern

på två perioder, av vilka den ena dock skall utgöra minst 18 dagar.

Kommittéförslagen

Allmänna frågor

Kommittén har utgått från att det varit eu i utredningsupi>draget given

förutsättning för dess arbete att den lagstadgade semestern i en nära fram
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

tid skall förlängas från tre till fyra veckor. Lämpligheten av en sådan

reform har kommittén därför inte prövat. Med hänvisning till semesterlagens

karaktär av en arbetsmarknadens skyddslag tar kommittén avstånd

från den tanken att en arbetstagare borde få möjlighet att, med bibehållen

rätt till semesterlön, avtala med sin arbetsgivare om avstående från själva

ledigheten under den fjärde semesterveckan. Likaså har kommittén avvisat

tanken att utvidga den begränsade avtalsfrihet som nu är medgiven därhän,

att arbetsgivare och arbetstagare skulle få komma överens om uttagande av

den fjärde semesterveckan i form av en förkortning av den dagliga arbetstiden.

En regel av denna innebörd skulle vara ägnad att sudda ut gränsen

mellan semester och arbetstidsförkortning. Den skulle vidare enligt kommitténs

uppfattning inte rimma med den rekreationsprincip på vilken semesterlagen

vilar och den skulle, anser kommittén, kunna äventyra syftet

med den tilltänkta semesterreformen. Beträffande tidpunkten för reformens

genomförande har kommittén fastslagit att den tidigaste tidpunkt som kan

komma i fråga är den 1 juli 1963, och övergångsbestämmelserna i kommitténs

förslag till ny semesterlag har utformats så att arbetstagarna skall

kunna börja kvalificera sig för den längre semestern redan från och med

nämnda dag.

Kommittén har gjort en systematisk genomgång av nuvarande lagstiftning

och föreslagit ändringar på åtskilliga punkter. Arbetet har utmynnat

i ett förslag till ny lag, avsedd att ersätta 1945 års semesterlag. Den genomgång

av gällande regler som kommittén gjort har dock inte föranlett kommittén

att föreslå några ändringar i semesterrättens grundläggande konstruktion.

Enligt förslaget skall semesterrätten alltjämt omgärdas med det

skydd som tvingande lagbestämmelser ger.

Den personkrets, för vilken den nya semesterlagen skall gälla,

föreslås liksom enligt 1945 års lag omfatta arbetstagare. I fråga om de s. k.

beroende uppdragstagarna påvisar kommittén efter en redogörelse för rättspraxis

hur flertalet av de grupper som på 1940-talet hänfördes till kategorin

beroende uppdragstagare numera i förhållande till sociallagstiftningen kommit

att behandlas som arbetstagare. Två utredningar har, påpekar kommittén,

under senare år sysslat med frågan om de beroende uppdragstagarnas

ställning inom sociallagstiftningen. Båda dessa utredningar har kommit

till slutsatsen att lagstiftningsåtgärder inte är en lämplig väg, om man

vill förbättra de beroende uppdragstagarnas sociala positioner. Denna ståndpunkt

har godtagits av statsmakterna så sent som under 1962 års riksdag i

samband med behandlingen av propositionen nr 90 med förslag till lag om

allmän försäkring. Kommittén har därför inte funnit skäl att i samband

med införandet av en ny semesterlag aktualisera frågan på nytt.

I det följande lämnas en redogörelse för de centrala punkterna i kommitténs

förslag, under det att mera detalj betonade frågor behandlas i specialmotiveringen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Majrts proposition nr 68 år 1968

Semesterns förläggning

Kommittén betraktar frågan om semesterns förläggning som ett av de

viktigaste spörsmålen i anslutning till en förlängning av semestern från tre

till fyra veckor. Genom en enkät har kommittén inhämtat synpunkter i

förläggningsfrågan från arbetsmarknadens organisationer, och dessutom

har kommittén kunnat tillgodogöra sig resultatet av en undersökning i ämnet

som verkställts av Industriens utredningsinstitut.

I enkäten, som omfattade ett stort antal arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer,

frågade kommittén vilket av vissa angivna alternativ för förläggningen

av en eventuell fjärde semestervecka, som kunde vara att föredraga.

Av alternativen innebar ett att fyraveckorssemestern, om ej annat överenskoms,

skulle förläggas i ett sammanhang (alt. I), ett annat att arbetsgivaren

borde ha rätt att utan arbetstagarens medgivande uppdela fyraveckorssemestern

i två perioder, av vilka den ena skulle vara minst 18 dagar (alt.

II) samt ett tredje att arbetsgivaren borde ha rätt att utan arbetstagarens

medgivande uppdela fyraveckorssemestern så, alt en sammanhängande

period utgjordes av minst 18 dagar, under det att överskjutande semester

utlades i form av enstaka dagar (alt. III).

Rörande enkätsvaren skall här endast nämnas, att kommittén vid en

genomgång av materialet kunnat konstatera att meningarna gick starkt

isär. Från arbetsgivarhåll framhölls tämligen genomgående att produktionens

intresse krävde att arbetsgivarna utan arbetstagarnas samtycke fick

dela upp semestern enligt något av alternativen II eller III. Landsorganisationen

och Tjänstemännens centralorganisation tog för egen del inte ställning

i förläggningsfrågan utan nöjde sig med att hänvisa till yttranden från

deras underorganisationer. I det alldeles övervägande flertalet fall stödde

underorganisationerna alternativ I, en sammanhängande semester.

Den undersökning som Industriens utredningsinstitut gjort är, enligt vad

kommittén påpekar, endast av begränsad omfattning. Undersökningen avsåg

ett pappersbruk, ett massaföretag, två järnbruk samt två företag inom

den tunga kemiska industrin. Syftet med undersökningen var att utröna

de ekonomiska konsekvenserna av en förlängning av semestern till fyra

veckor vid två olika alternativ för semesterns förläggning, varav det ena

förutsatte att arbetstagarna hade rätt att få ut hela semestern i ett sammanhang

och det andra förutsatte att arbetsgivarna hade en självständig rätt

att fördela semestern på två perioder om resp. tre veckor och en vecka.

Resultatet blev inte entydigt, men enligt vad som framgår av ett i betänkandet

återgivet avsnitt av undersökningen kom institutet till den uppfattningen

att kostnaden för den fjärde semesterveckan för vissa företag skulle

kunna bli mer än fördubblad, om semestern ej fick upj>delas på två perioder.

Institutet ansåg det sannolikt att en sammanhängande fyraveckorssemester

skulle skapa mest svårigheter för småföretag och för företag inom

branscher, som har sin högsäsong under sommarmånaderna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

Till en början avvisar kommittén alternativ III i enkäten, enligt vilket

arbetsgivaren skulle få rätt att utan arbetstagarens samtycke dela upp den

fjärde semesterveckan i enstaka semesterdagar. Härvid nöjer sig kommittén

med att framhålla att semesterns syfte bäst tillgodoses om flera semesterdagar

utgår i en följd. Vidare förkastar kommittén tanken att ge arbetsgivaren

en självständig rätt att dela upp en fyraveckorssemester i två perioder

om vardera två veckor. En sådan delningsrätt skulle enligt kommitténs

åsikt innebära en icke ringa försvagning av arbetstagarnas redan uppnådda

position.

Kommittén finner sig därmed ställd i en valsituation liknande den som

förelåg vid införandet av treveckorssemestern år 1951. Å ena sidan står

arbetstagarsidans yrkande att behålla rätten till sammanhängande semester,

närmast motiverat av hänsyn till rekreationsbehovet och av ekonomiska

skäl. En lång sammanhängande semester ger enligt en på arbetstagarsidan

förhärskande mening den bästa möjligheten till avkoppling och ställer sig

även billigare än en semester uppdelad i två perioder. Å andra sidan står

arbetsgivarsidans yrkande att arbetsgivaren skall äga dela upp semestern

i två perioder, en omfattande tre veckor och en annan omfattande en vecka.

Sistnämnda yrkande motiveras i första hand av hänsyn till produktionen.

Kommittén vill för sin del i detta sammanhang inte fästa avgörande vikt

vid rekreationssynpunkten. Sannolikheten talar enligt kommitténs åsikt

för att en särskild semestervecka under senvintern eller våren från rekreationssynpunkt

kan vara väl så nyttig som en extra semestervecka i omedelbar

anslutning till en tre veckor lång sommarsemester. Kommittén är väl

medveten om att möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt utnyttja

en isolerad semestervecka kan växla med ekonomiska och andra förutsättningar.

En till vinterhalvåret förlagd fjärde semestervecka, som av ekonomiska

skäl inte kan utnyttjas till avkoppling från den vanliga miljön, kan

givetvis framstå som mindre värdefull än en förlängd semester på sommarens

semesterort. Emellertid vill kommittén se ljust på arbetstagarnas möjligheter

att på lämpligt sätt använda även en isolerad semestervecka. Kommittén

hänvisar härvidlag till bilismens och fritidsbyggniationens explosionsartade

tillväxt under senare år.

Beträffande produktionens intressen i förläggningsfrågan finner kommittén

att dessa ger olika utslag vid olika företag och inom olika branscher.

Vissa företag kan endast med svårighet och under ekonomisk uppoffring

bereda sina anställda en sammanhängande fyraveckorssemester. Ibland

möter särskilda hinder att förlägga en så lång semester till sommaren. Det

sist sagda gäller, framhåller kommittén, förutom industrier med kontinuerlig

drift främst servicenäringar (t. ex. bilverkstäder, kommunikationsinrättningar,

hotell och restauranger) samt andra näringar med tyngdpunkten av

verksamheten förlagd till sommaren (t. ex. jordbruk och trädgårdsodling).

Kommittén finner liksom Industriens utredningsinstitut att det inom dessa

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

näringar är småföretagen som skulle få brottas med de största bekymren,

om de nödgades utlägga de anställdas semester i form av en sammanhängande

sommarledighet.

Representanter för turistnäringen och motororgandsationerna har enstämmigt

för kommittén framhållit det angelägna i att söka åstadkomma

en spridning av semestrarna över en större del av året än som nu förekommer.

Därvid har understrukits att nuvarande förhållanden med semestrarna

huvudsakligen koncentrerade till en period av fem till sex veckor mitt på

sommaren leder till irritation bland de semestrande själva och fördyrar

semestern.

Näringslivets intresse av att arbetsgivarna får möjlighet att vid behov

dela upp semestern på två perioder liksom det allmänna intresset av att få

en större spridning av semestrarna över årets olika månader är enligt kommitténs

uppfattning värda allt beaktande. Kommittén anser dock inte att

utformningen av lagens regler om semesterns förläggning är avgörande för

om dessa intressen skall kunna tillgodoses. Därvid utgår kommittén från

att arbetsgivare och arbetstagare skall få behålla den avtalsfrihet som de

redan har.

Kommittén vill främst se frågan om avfattningen av lagens bestämmelser

rörande semesterns förläggning som en maktfördelningsfråga, en fråga om

parternas förhandlingspositioner. Kommittén erinrar om att statsmakterna,

när arbetsgivarnas självständiga rätt att dela upp treveckorssemestern i

skilda perioder slopades år 1956, kraftigt betonade vikten av att lagen på

ett lämpligt sätt gav uttryck åt en sådan maktfördelning mellan parterna i

arbetsavtalet, att arbetsgivaren fick rätt att ensam bestämma när semestern

skulle utgå medan arbetstagaren i gengäld fick ett rättsligt anspråk på att

få ut semestern i ett sammanhang.

Då förläggningsfrågan i samband med en tilltänkt utökning av semestern

med en vecka på nytt blivit aktuell, har, säger kommittén, från arbetsgivarhåll

gjorts gällande att det vore orealistiskt att räkna med att arbetsgivarna

i ett givet fall vid en förhandling skulle kunna hota med att förlägga semestern

till annan tid än sommaren om arbetstagarna inte gick med på en delning

av semestern. Ett dylikt hot skulle enligt denna uppfattning vara ägnat

att bidra till irritation på arbetsplatsen och i sämsta fall kunna medföra att

arbetstagare lämnade sin anställning.

För sin del har kommittén svårt att förstå, att arbetsgivaren, när produktionsförhållandena

verkligen motiverar de!, inte skulle kunna åberopa

de faktiska förhållandena till stöd för ståndpunkten att arbetstagarna måste

finna sig i att välja mellan en delning av semestern eller att få ut hela semestern

under annan tid än sommaren. Eu annan sak är, menar kommittén,

att arbetsgivarens position i en förhandling av detta slag naturligtvis

kan försvagas, därest konkurrensen om arbetskraften är mycket hård och

det på samma ort finns möjlighet till annan attraktiv sysselsättning utan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

motsvarande svårigheter vid semesterförläggningen. Detta problem kan

emellertid enligt kommitténs åsikt inte lösas nämnvärt lättare, om lagen

ger arbetsgivaren en självständig delningsrätt.

Kommittén tror alltså att utsikterna till frivilliga överenskommelser om

delning av semestern är goda så snart arbetsgivaren inte har rimliga möjligheter

att förlägga en sammanhängande semester till en för arbetstagaren

förmånlig tid av året. Till stöd för denna förmodan åberopar kommittén de

överenskommelser om delad treveckorssemester, som f. n. — antingen i

riksavtal eller på det lokala planet — kunnat träffas inom branscher med

kontinuerlig drift eller med verksamhetens tyngdpunkt förlagd till sommaren.

Som exempel på dylika överenskommelser nämner kommittén riksavtalen

för jordbruket, transportfacket, bryggerierna, hotell- och restauranger

samt lokala avtal vid handelsföretagen.

På anförda skäl finner sig kommittén efter noggrant övervägande inte

böra föreslå någon ändring i gällande ordning, enligt vilken arbetsgivaren

beslutar om tidpunkten för semestern och arbetstagaren i princip har rätt

att erhålla hela semestern i en följd. Kommittén tillfogar, att man kan räkna

med att intresset för en delad semester även hos arbetstagarna kominer att

växa betydligt i och med att den lagstadgade semestern kommer att omfatta

en så lång tidrymd som fyra veckor.

I samband med förläggningsfrågan granskar kommittén även gällande

semesterlags anvisning till arbetsgivaren att såvitt möjligt bereda arbetstagaren

semester under sommaren. Kommittén avvisar såväl framförda

önskemål om att slopa anvisningen som motsatta önskemål att skärpa den

till en regel om skyldighet för arbetsgivaren att förlägga semestern till

sommaren. Som kommittén ser saken intar även rekommendationen om

sommarsemester sin givna plats i semesterlagens välavvägda maktfördelningssystem.

Till kommitténs förslag i frågan om semesterns förläggning är fogad en

reservation. Tre ledamöter (herrar Bratt, Johansson och Virgin) anser, att

arbetsgivaren i lagen bör få en självständig rätt att besluta om uppdelning

av semestern i den mån denna överstiger aderton dagar. Dessa ledamöter

hänvisar särskilt till att en liknande lösning valdes när treveckorssemestern

infördes och till att arbetsgivarens delningsrätt borttogs först efter

några år när en anpassning till den längre semestern ansågs ha skett. Skälen

att iakttaga försiktighet är, anser de skiljaktiga ledamöterna, i varje fall

inte mindre vägande när fyraveckorssemestern skall genomföras än de var

när treveckorssemestern beslöts.

Kvalifikationsreglerna

Med utgångspunkt från att den lagstadgade semestern skall utökas med

en vecka tar kommittén upp gällande semesterlags regler om semesterrätt

på grund av utfört arbete, vilka innebär att arbetstagaren

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

för varje kalendermånad under vilken han för arbetsgivarens räkning utfört

arbete å minst 16 dagar förvärvar rätt till en och en halv dags semester.

Kommittén dryftar till en början, huruvida skäl kan anses föreligga att

frångå den nuvarande konstruktionen som gör semesterrätten beroende

av det under varje kalendermånad utförda arbetet. För arbetstagare i vissa

arbeten av intermittent natur, t. ex. stuveriarbetare, skulle det kunna

vara fördelaktigare, om det under ett helt kvalifikationsår och ej det under

varje enskild kalendermånad utförda arbetet lades till grund för bestämmandet

av semesterrättens omfattning. Kommittén anser emellertid,

att den nuvarande ordningen har så stora praktiska fördelar att den bör

bibehållas. Som en följd av att semestern skall förlängas från tre till fyra

veckor föreslår kommittén, att antalet semesterdagar för varje kalendermånad,

varunder stadgat arbetsmått fullgjorts, höjes från en och en halv

till två, motsvarande för helt kalenderår 24 semesterdagar.

Gällande föreskrift, att en arbetstagare för att bli berättigad till semester

för viss kalendermånad skall ha utfört arbete för arbetsgivarens räkning

minst 16 dagar under månaden innebär, påpekar kommittén, i praktiken att

ett anställningsförhållande måste ha förelegat under större delen av en

månad för att arbetstagaren skall få tillgodoräkna sig semester för den månaden.

En arbetstagare med mycket kortvariga anställningar eller med

arbete av intermittent natur kan till följd av lagens nuvarande konstruktion

gå miste om semester för en viss månad, oaktat han utfört arbete under

väl så många dagar som en fast anställd arbetstagare. Detta beror på att

arbetet i det förra fallet utförts för flera arbetsgivares räkning men i det

senare fallet blott hos en arbetsgivare. Det antydda problemet kan, konstaterar

kommittén, lösas fullt tillfredsställande och i allo rättvist endast genom

ett centralt semesterkassesystem. Genom ett sådant system kan varje

anställning, hur kortvarig den än må vara, räknas arbetstagaren tillgodo för

förvärv av semester. Förmånen av semester kan göras helt oberoende av om

arbetet utförts hos en eller flera arbetsgivare. Erfarenheter från Danmark

och Norge, som har ett dylikt system, visar emellertid, att inrättandet och

drivandet av en central semesterkassa erbjuder påtagliga praktiska problem.

Kommittén har därför funnit sig böra pröva andra Utvägar för att lösa de nu

antydda problemen.

I anslutning till 16-dagarsregeln diskuterar kommittén lämpligheten att

ersätta det nuvarande dagmåttet med ett timmått. Syftet med en sådan

förändring skulle vara att förbättra läget för deltidsanställda, som under

en kalendermånad utfört arbete å färre dagar än 16 men sammanlagt arbetat

minst så många timmar som motsvarar 16 gånger den för anställningen

i fråga gällande normalarbetstiden per dag. Kommittén anser emellertid

att en övergång till ett timmått är förenat med praktiska olägenheter.

Timmfittet är svårt att tillämpa för viss vecko- och månadsavlönad personal.

Ännu allvarligare och för kommittén avgörande är emellertid att en

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

övergång till ett timmått skulle försätta ett stort antal deltidsanställda i

sämre läge än f. n. Kommittén anför ett exempel. Antag, säger kommittén,

att det kvalificerande timmåttet per månad bestämmes så att det motsvarar

normal arbetstid under 12 dagar, dvs. 90 timmar. En deltidsanställd arbetstagare

med ca fyra timmars arbete per dag under fem av veckans arbetsdagar

fullgör under en månad 70-—90 arbetstimmar. En sådan arbetstagare

skulle riskera att förlora semesterförmånen, om lagens arbetsmått bestämdes

i timmar, vilket han däremot inte gör om dagmåttet bibehålies.

Kommittén erinrar om att det tilltagande bruket att bereda arbetstagarna

fria lördagar föranlett riksdagsmotioner med yrkanden om uppmjukning av

16-dagarsregeln. Dessa yrkanden har vanligen motiverats med att arbetstagaren

till följd av att arbetsveckan blir kortare löper ökad risk att gå

förlustig semesterrätt. Då kommittén konfronterat denna motivering med

de överväganden, som ursprungligen föranledde fastställandet av 16-dagarsgränsen

i den första semes ter lagen av år 1938, har kommittén kunnat konstatera

att 16-dagarsgränsen bestämdes med hänsyn bl. a. till att industrin

under 1930-talets krisår inte sällan tillämpade fyra dagars arbetsvecka.

Mot denna bakgrund anser kommittén att den i motionerna åberopade motiveringen

inte utgör något ovedersägligt skäl för en mera betydande jämkning

av 16-dagarsregeln. Kommittén medger emellertid att, om lördagarna är

arbetsfria, marginalen under vissa månader kan bli påfallande smal mellan

arbetsdagarnas antal och det antal dagar, varå arbete enligt gällande lag

skall ha utförts för att semesterrätt skall förvärvas. I maj och december kan

de arbetsfria dagarnas antal bli så stort, att antalet dagar, då arbete normalt

utföres, krymper till 17—18. Under sådana månader löper arbetstagaren en

uppenbar risk att förlora semesterrätt, om han är frånvarande från arbetet

några enstaka dagar t. ex. på grund av permittering.

Även om argumenten mot de nuvarande kvalifikationsreglerna var för

sig inte har någon oemotståndlig tyngd, har kommittén likväl stannat för

att dessa regler bör uppmjukas. Kommittén föreslår, att en arbetstagare

skall förvärva rätt till två semesterdagar, sedan han utfört arbete för arbetsgivarens

räkning å minst 15 dagar av en kalendermånad. Rätt till en semesterdag

skall han enligt förslaget förvärva redan efter arbete å 8 dagar.

Kommittén är medveten om att mot dess förslag kan invändas, att det

kan få till följd att en arbetstagare med mer än en anställning under eu

månad kvalificerar sig för mer än två semesterdagar under den månaden.

Risken för dubbelkvalifikation har emellertid alltsedan bisyssla i 1945 års

lag gjordes semestergrundande varit påtaglig, och kommittén tror inte att

dess förslag innebär att risken ökas nämnvärt. I varje fall förhindras i betydande

utsträckning en ekonomisk överkompensation genom de ändringar

som kommittén föreslår i gällande regler om beräkning av lön under semester.

Kommitténs ändringsförslag härutinnan går, såsom senare närmare

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

skall utvecklas, ut på att arbetstagare, som inte avlönas med tidlön bestämd

för vecka eller längre tidsenhet, under semestern skall uppbära lön med

viss procentuell andel av arbetsförtjänsten under kvalifikationsåret. Semesterlönen

blir med denna beräkningsmetod i princip oberoende av hur

många semesterdagar arbetstagaren äger åtnjuta.

Förutom de allmänna kvalifikationsreglerna i gällande lagstiftning har

kommittén inventerat även de speciella reglerna i 1945 års semesterlag om

förvärv av semesterrätt på grund av sådan frånvaro från

arbetet som skall jämställas med arbetad tid. F. n. privilegierar

lagen i begränsad utsträckning frånvaro på grund av sjukdom,

havandeskap och barnsbörd samt militärtjänstgöring. Sedan gammalt jämställes,

närmast av lagtekniska skäl, även semester med arbetad tid.

De nuvarande reglerna om privilegiering av sjukdomstid har, erinrar

kommittén, den innebörden att frånvaro på grund av sjukdom under

tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår berättigar till semester oavsett

sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90 dagar skall beaktas såsom

semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i yrkesskada. Av reglernas

konstruktion följer, påpekar kommittén vidare, att den arbetstagare

som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju månader

av ett år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada, äger

tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan den

arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid, varav de första fyra

månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig sjukdom,

inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden.

I anslutning till detta påpekande ställer kommittén frågan om det låter

sig göra att införa en rättvisare ordning, så att 90 dagars frånvaro om året

på grund av vanlig sjukdom alltid skall grunda semesterrätt oavsett när

under året sjukdomen inträffar och oavsett om arbetstagaren samma år

varit sjuk även på grund av yrkesskada.

Den ifrågavarande 90-dagarsbestäminelsen i semesterlagen måste, säger

kommittén, ses mot sin historiska bakgrund. Ursprungligen var endast

frånvaro på grund av yrkesskada semesterkvalificerande. Den nuvarande

regeln tillkom i samband med 1954 års lagstiftning om samordning av sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen. Denna samordning innebär att

den sjuke, även i yrkesskadefallen, under de första 90 dagarna av sin sjukdom

får sjukhjälp uteslutande från sjukförsäkringen och att hjälpen från

yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan 90-dagarstiden gått till ända.

Praktiskt sett betyder samordningen från socialförsäkringsorganens synpunkt

att det vid sjukdomsfall, som kan vara orsakade av yrkesskada, inte

finns något behov av att pröva sjukdomsorsaken med mindre sjukdomen

varar en längre tid. Då semesterlagens 90-dagarshestämmelse infördes

åberopades såsom ett av skälen härför alt man ville undvika att sjukdoms
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

orsaken skulle behöva fastställas i korttidsfallen enbart med hänsyn till den

sjukes semesterrätt. Bidragande var också önskemål att vidga semesterrätten

för dem som varit sjuka under en del av kvalifikationsåret.

Från riksförsäkringsverket har kommittén inhämtat, att samordningen

mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen medfört en högst betydande

arbetsbesparing inte bara för socialförsäkringsorganen utan också

för arbetsgivarna. 1 praxis förfar arbetsgivarna — på verkets tillskyndan

— på det viset att de omgående till riksförsäkringsverket eller vederbörande

socialförsäkringsbolag anmäler inträffad sjukdom som kan misstänkas vara

en yrkesskada. Anmälningen föregås emellertid inte av någon närmare undersökning.

Varken verket eller arbetsgivaren gör någon undersökning av

sjukdomsorsaken förrän samordningstiden utlöpt.

Kommittén har kommit till den uppfattningen att den eftersträvade större

rättvisan inte kan uppnås utan att man spolierar de betydande praktiska

fördelar som är förenade med 90-dagarsregeln. Enda utvägen synes nämligen

vara att i semesterlagen helt skilja mellan sjukdom som föranletts av

yrkesskada och annan sjukdom. Enligt kommitténs uppfattning torde detta

leda till att arbetstagare, som drabbas av sjukdom, i en helt annan utsträckning

än hittills varit vanligt, skulle påkalla utredning om att sjukdomen

föranletts av yrkesskada, eftersom det skulle ligga i arbetstagarens intresse

att i görlig mån »spara» det antal dagar, som vid vanlig sjukdom kvalificerar

till semester. Med hänsyn härtill och till att yrkesskadeförsäkringens

framtid f. n. är oviss har kommittén funnit sig böra avstå från att föreslå

ändring i bestämmelserna om sjukdomstid som kvalifikationsgrund för

semester.

Kommittén föreslår dock en mindre jämkning i dessa bestämmelser på

en punkt, som har avseende på s. k. långtidssjuka. Enligt gällande lag är

förhållandet det att en arbetstagare, som oavbrutet är sjuk under flera år,

varje år förvärvar semesterrätt för 90 dagar. Denna konsekvens har, efter

vad kommittén förmodar, inte särskilt uppmärksammats när sjukdomstid

gjordes till kvalifikationsgrund i semesterlagen, och kommittén anser för

sin del att den inte låter sig väl förena med semesterrättens grundkonstruktion.

Kommittén vill också peka på att eu så vidsträckt semesterrätt för

långtidssjuka kan innebära ett incitament för arbetsgivaren att avskeda

arbetstagare som varit sjuka en längre tid. Bäst undvikes enligt kommitténs

uppfattning dylika mindre tilltalande avskedanden, om lagen ändras så att

arbetsgivaren, när arbetstagarens sjukdom fortgått viss tid, befrias från

skyldighet att ge honom semesterlön. Kommittén föreslår därför en regel

av innebörd att arbetstagarens rätt att tillgodoräkna sig frånvaro på grund

av sjukdom såsom kvalifikationstid för semester upphör sedan sjukdomen

varat två år efter utgången av det kvalifikationsår, under vilket arbetstagaren

insjuknat.

Frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barns
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

börd jämställes i kvalifikationshänseende med arbetad tid i den mån frånvaron

ryms inom en 90-dagarsperiod. Med utgångspunkt från ett i riksdagen

motionsvägen framfört yrkande har kommittén undersökt huruvida det

finns anledning att utsträcka nämnda tidsperiod.

Till stöd för en lagändring i denna riktning har åberopats det förhållandet

att den blivande eller nyblivna modern i andra sammanhang av lagstiftaren

beretts möjlighet att avhålla sig från arbetet så lång tid som 180

dagar. Såväl 1945 års lagstiftning om uppsägningsskydd som 1962 års lagstiftning

om förbättrade förmåner från moderskapsförsäkringen bygger

på en 180-dagarstid.

Kommittén anser för egen del att det inte föreligger något ofrånkomligt

samband mellan reglerna i sistnämnda lagstiftning och i semesterlagen. Beträffande

uppsägningsskyddet kan sägas att det knappast i och för sig medför

någon nämnvärd ekonomisk belastning för arbetsgivaren, och detsamma

gäller i viss mån det utvidgade skyddet genom moderskapsförsäkringen. En

fördubbling av den inom semesterlagstiftningen privilegierade frånvarotiden

vid havandeskap eller barnsbörd skulle däremot enligt kommitténs

åsikt kunna betyda en inte ringa ekonomisk börda för arbetsgivaren. Särskilt

vid smärre företag med blott några få kvinnliga anställda skulle förhöjningen

av frånvarotiden kunna få tämligen stor betydelse. Även om kommittén

inte befarar att den ifrågasatta reformen skulle få till följd att arbetsgivarna

avhöll sig från att anställa kvinnlig arbetskraft, vill kommittén

dock inte anse det för uteslutet att resultatet av reformen skulle kunna bli

att arbetsgivarna i större omfattning än eljest utnyttjade sin lagliga möjlighet

att uppsäga kvinnliga anställda, som blivit havande under sitt första

anställningsår, då något lagligt uppsägningsskydd inte föreligger.

Kommittén lägger också vikt vid att man når en viss kongruens mellan

de privilegierade frånvaroanledningarna sjukdom samt havandeskap eller

barnsbörd. Det kan enligt kommitténs mening knappast med fog sägas att

rekreationssynpunkter skulle ge kraftigare utslag vid havandeskap eller

barnsbörd än vid sjukdom. Då kommittén inte ansett sig böra föreslå förlängning

av den privilegierade frånvarotiden vid sjukdom i allmänhet har

kommittén funnit konsekvensen bjuda att inte heller motsvarande tid vid

havandeskap eller barnsbörd utsträckes.

Kommittén är inte enig i denna del. En ledamot (herr Nihlfors) vill i en

reservation bestämma den kvalificerande frånvarotiden vid havandeskap

eller barnsbörd till 180 dagar för att därmed nå överensstämmelse med den

förut omnämnda lagstiftningen om uppsägningsskydd och om moderskapsförsäkring.

I motiveringen för detta förslag framhålles att lagändringen

skulle utgöra ett naturligt led i strävandena att få bort all diskriminering

av kvinnorna i arbetslivet.

Tre ledamöter (fröken Sandell samt herrar Geijer och Larsson) har,

utan att lägga fram något utarbetat förslag, framkastat tanken, att ett sär
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

skilt belopp — avsett att användas till semester -— skulle kunna utbetalas

till barnaföderskor från den allmänna försäkringen.

Beträffande militärtjänstgöring som kvalifikationsgrund för

semester dryftar kommittén en ifrågasatt utvidgning av gällande regler därhän

att även den första tjänstgöringen, som f. n. inte kvalificerar för semester,

skulle räknas som semestergrundande. Kommittén vill inte förorda

en sådan ändring och anför bland annat, att en reform i angiven riktning

måste befaras medföra obenägenhet hos arbetsgivarna att anställa

ynglingar under tiden närmast före deras värnpliktstjänstgöring.

Slutligen har kommittén även haft att ta ställning till ett i en riksdagsmotion

framfört förslag att såsom semesterkvalificerande räkna tid som arbetstagare

är ledig från arbetet på grund av att övriga anställda vid samma

arbetsplats åtnjuter semester och företaget hålles stängt. Detta spörsmål

anser kommittén sammanhänga med den större frågan hur permitteringstid

över huvud taget skall bedömas i kvalifikationshänseende. Ända

sedan den första semesterlagen tillkom har lagstiftaren uppenbarligen utgått

från att det inte finns skäl att i fråga om förvärv av semesterrätt jämställa

permitteringstid med arbetad tid. Kommittén anser inte att det finns

anledning vare sig att frångå denna principinställning eller att behandla

det här aktuella permitteringsfallet efter särskilda regler.

Lön under semester

Vid sin behandling av frågan om den lämpliga utformningen av semesterlagens

regler om lön under semester fäster kommittén till en början uppmärksamheten

på en grundsats, kring vilken lagstiftaren i vårt land alltid

försökt slå vakt, nämligen att arbetstagaren under semestertiden skall åtnjuta

väsentligen samma inkomst från arbetsgivaren som han skulle ha haft

om han varit i arbete under nämnda tid. Lagstiftaren har alltså avvisat tanken,

att semesterlönen genom lagstiftning skulle bestämmas till högre belopp

än arbetslönen. Frågan om ett eventuellt lönetillägg för semestertiden

har betraktats som en löneteknisk angelägenhet som arbetsmarknadspartema

själva bör få ta ställning till.

Beträffande arbetstagare som avlönas med veck o- eller månads1

ö n eller lön beräknad för ännu längre tidsenhet har det, påpekar kommittén,

inte mött några svårigheter att i semesterlagen ge uttryck åt den

nyss berörda grundsatsen angående semesterlönens storlek. Sådan arbetstagare

äger enligt gällande bestämmelser rätt att uppbära den på semestertiden

belöpande lönen. Denna regel är lätt att tillämpa, och den ger tillfredsställande

resultat även när semestern förlänges eller arbetstiden förkortas

eller omdisponeras. Kommittén har inte funnit skäl att överväga en

revision av regeln.

Beträffande andra arbetstagare — i praktiken främst de som avlönas med

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

tim- eller ackordslön — har det, säger kommittén vidare, inte

varit möjligt att uppställa en lika enkel regel. I hithörande fall har det ansetts

nödvändigt att vid beräkning av semesterlönen utgå från arbetstagarens

inkomst under kvalifikationsåret, dvs. i allmänhet kalenderåret närmast

före det år då semester åtnjutes. En oundviklig konsekvens härav blir

visserligen att den tim- eller ackordsavlönade arbetstagaren till skillnad från

den vecko- eller månadsavlönade inte kan tillgodogöra sig en eventuell

lönestegring, som inträffar under semesteråret men han blir å andra sidan

inte heller lidande på en eventuell lönesänkning. Bortsett härifrån har lagstiftaren

strävat efter att utforma regler, som ger till resultat att även den

tim- eller ackordsavlönade arbetstagaren under semestertiden kommer i åtnjutande

av i stort sett samma förmåner som när han är i arbete. Enligt

gällande bestämmelser skall sådan arbetstagare varje semesterdag äga uppbära

lön med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst under

de dagar av kvalifikationsåret under vilka han utfört arbete för arbetsgivarens

räkning.

Dessa bestämmelser har enligt vad kommittén kunnat konstatera i praktiken

inte visat sig helt lyckade. Dels har bestämmelserna orsakat ett stort

antal tvister vid domstol, dels har arbetsmarknadens parter sett sig föranledda

att flitigt utnyttja möjligheten att genom kollektivavtal överenskomma

om annan beräkningsmetod än lagens. Kommittén påvisar i detta

sammanhang att i kollektivavtalspraxis vuxit fram en mängd olika beräkningsmetoder,

varav flera avviker högst betydligt från semesterlagens bestämmelser.

Exempel finns sålunda bl. a. på att semesterlön för tim- och

ackordsavlönade beräknas på grundval av en genomsnittlig timförtjänst i

stället för en genomsnittlig dagsinkomst. I andra fall har kollektivavtalsparterna

föredragit metoden att beräkna en semesterlön för hela semestertiden

i procent av arbetstagarens inkomster under hela kvalifikationsåret.

Kommittén har vid sin analys av gällande bestämmelser funnit att den

grundläggande svagheten hos metoden att beräkna semesterlönen per semesterdag

på grundval av den genomsnittliga dagsinkomsten under kvalifikationsåret

ligger däri att resultatet blir beroende av arbetstidens förläggning.

Till belysning av vad kommittén åsyftar anföres följande exempel.

Antag, säger kommittén, att en veckoavlönad arbetstagare med förhållandevis

få arbetsdagar per månad, omkring 18 dagar, har sin veckolön bestämd

med hänsyn till denna förhållandevis korta arbetstid. Under semester i fyra

veckor får han den på semestertiden belöpande lönen, dvs. han får under

de veckor då semestern uttages samma lön som vanligt. En arbetstagare,

som i stället är avlönad med timlön och utför arbete på 18 dagar i månaden,

får däremot semesterlön belöpande även på de vardagar under semestern

då han normalt inte skulle ha utfört arbete. Vid fyra veckors semester

erhåller han i semesterlön ett belopp motsvarande 24 genomsnittliga

dagsförtjänster, vilket innebär att han får omkring 20 procent högre lön

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

under semestern än han skulle haft om han i vanlig utsträckning utfört arbete

under samma tid.

Av det anförda exemplet drar kommittén slutsatsen att genomsnittslönemetoden,

för att arbetstagaren under semestertiden skall få i huvudsak

samma inkomst som eljest under motsvarande tid, förutsätter att arbetstagaren

normalt utför arbete alla vardagar. Eljest uppstår, säger kommittén,

en överkompensation som blir alltmer påtaglig ju längre den lagstadgade

semestern är. Sedan allt fler företag i anslutning till 1957 års arbetstidsreform

övergått till femdagarsvecka under hela året eller en stor del av

året tenderar den påtalade överkompensationen att bli en mycket vanlig

företeelse.

Kommittén erinrar om att Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

försökt komma till rätta med överkompensationen genom en

central överenskommelse, enligt vilken inarbetade eller genom arbetstidsförkortning

frilagda dagar skall anses som arbetsdagar i semesterlagens

mening. Förutsättningar för en sådan uppgörelse har funnits, eftersom

arbetsgivarnas intresse att eliminera överkompensationen haft motsvarighet

i ett intresse hos arbetstagarna att i kvalifikationshänseende få räkna de

fria lördagarna som arbetad tid.

Kommittén vill se Svenska arbetsgivareföreningens och Landsorganisationens

uppgörelse som ett provisorium, och kommittén understryker dessutom

att uppgörelsen täcker endast ett begränsat avsnitt av näringslivet.

Den i uppgörelsen valda lösningen har enligt kommitténs mening den bristen,

att den — åtminstone på längre sikt — ger för stort utrymme för tvister.

Lösningen lämpar sig därför inte som modell för en lagstiftning i ämnet.

Inte heller tror kommittén att en lämplig förebild för en lagstiftning om

de tim- och ackordsavlönades semesterlön står att finna i de kollektivavtal

som stadgar att semesterlönen skall beräknas på grundval av en genomsnittlig

timförtjänst. Denna metod ger enligt kommitténs åsikt upphov till

samma svårigheter som semesterlagens nuvarande metod, eftersom en genomsnittlig

timförtjänst måste sättas i relation till dagarbetstiden när man

vill ha besked om semesterlönen per semesterdag eller för hela semestertiden.

Dessutom befarar kommittén att en timförtjänstberäkning skulle vara

svår att genomföra vid vissa former av ackord.

Den i vissa andra kollektivavtal använda metoden att beräkna en semesterlön

för hela semestertiden efter viss procent av den samlade inkomsten

under kvalifikationsåret, procentlönemetoden, har enligt kommitténs uppfattning

förtjänsten att den gör semesterlönens storlek helt oberoende av arbetstidens

förläggning.

Kommittén anser att i underlaget för semesterlöneberäkningen

liksom hittills skall medräknas den i övertidsersättning ingående

grundlönen men däremot inte övertidstillägg; inte heller skall sjuklön ingå

i underlaget.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963 31

Vid bestämmandet i det enskilda fallet av semesterlönens storlek är det

däremot, enligt vad kommittén funnit, med procentlönemetoden ofrånkomligt

att ta hänsyn till sådan frånvaro från arbetet, som kvalificerar till semester,

och till den inkomst han sannolikt skulle ha kunnat förvärva under

semesterkvalificerande frånvarotid. När det gäller frånvaro på grund av semester

påpekar kommittén, att procentsatsen kan bestämmas med utgångspunkt

från att arbetstagaren tar ut lagstadgad semester. Beträffande frånvaroperioder

av annat slag har man inga möjligheter till liknande schematiska

antaganden. I stället måste man göra en hypotetisk kalkyl i de individuella

fallen rörande vad arbetstagaren skulle ha kunnat förtjäna under

sådana frånvaroperioder.

Kommittén ställer frågan om detta möjligen medför att procentlönemetoden

blir alltför omständlig och förlorar en del av sitt praktiska värde.

Kommittén har emellertid kunnat konstatera att några större praktiska

svårigheter inte uppkommit i Danmark och Norge vid tillämpning av en

beräkningsmetod liknande den av kommittén dryftade. I Danmark har

parterna på arbetsmarknaden, efter vad kommittén inhämtat, i betydande

utsträckning branschvis träffat överenskommelser om enkla sätt att bestämma

den sannolika lönen under semesterkvalificerande frånvaro. Detsamma

är förhållandet i Sverige inom vissa fack där arbetsmarknadsparterna

infört procentlönemetoden så t. ex. i kollektivavtalet för tändsticksindustrin.

Kommittén anser emellertid inte att procentlönemetoden skulle vara

alltför besvärlig att tillämpa ens utan dylika överenskommelser. Till stöd

för sin uppfattning anför kommittén att procentlönemetoden visat sig fylla

alla anspråk på hanterlighet inom vårt jordbruk, vars riksavtal bygger på

denna metod utan att ge någon anvisning för beräkningen av sannolik inkomst

under semesterkvalificerande frånvarotid.

Beträffande underlaget för semesterlöneberäkningen vid en tillämpning

av procentlönemetoden uttalar kommittén vidare att det principiellt sett vore

riktigast att endast ta hänsyn till inkomst som belöper sig på månader för

vilka semesterrätt uppkommit. Detta skulle stämma bäst med lagens syfte

att bereda ledighet med bibehållen lön. Kommittén tror emellertid att det ur

praktisk synvinkel ofta skulle vara olägligt att behöva skilja ut arbetsförtjänst

under dagar, vilka till äventyrs inte kommit att kvalificera till semester.

Så snart en arbetstagare tjänat in någon semester hos eu arbetsgivare

och denne sålunda vet med sig att arbetstagaren gentemot honom

äger ett anspråk på semester, det må gälla blott en enda semesterdag, ter

det sig enligt kommitténs mening mest praktiskt att vid beräknande av

semesterlönen ta hänsyn såväl till den arbetsinkomst under året, som belöper

på semesterkvalificerande tid, som till annan inkomst belöpande på tid,

vilken infallit efter det att semesteranspråk mot arbetsgivaren uppkommit.

Däremot anser kommittén att praktiska skäl inte med samma tyngd talar

för att man skall ta hänsyn även till arbete som arbetstagaren utfört hos

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1963

arbetsgivaren innan semesterrätt uppkommit. Den praktiska betydelsen avkommitténs

förslag blir främst en enligt kommitténs åsikt mycket välmotiverad

förbättring av semesterförmånerna för korttidsanställda och anställda

med intermittent arbete.

Vid bestämmandet av den procentsats, efter vilken semesterlönen

skall beräknas, har kommittén till utgångspunkt tagit semesterdagarnas

andel i årets vardagar, omkring 300 till antalet. Denna andel utgör omkring

åtta procent. Eftersom semestertid skall kvalificera för semester men en

beräkning av lönen under sådan semestertid likväl inte skall behöva göras,

måste procentsatsen sättas högre. Kommittén förordar, att semesterlönen

skall beräknas till åtta och en halv procent av arbetsinkomsten under kvalifikationsåret.

Med denna procentsats kommer semesterlönen, säger kommittén,

att på någon tiondels procent när motsvara en med genomsnittslönemetoden

uträknad semesterlön för den som utfört arbete under sex dagar

i veckan eller som enligt överenskommelse i kollektivavtal skall få semesterlönen

beräknad som om han hade veckoarbetstiden förlagd på detta

sätt.

En ledamot av kommittén (herr Vilhelmsson) har anmält reservation

och föreslagit, att den vid procentlönemetoden tillämpliga procentsatsen

skall bestämmas till nio. Denne ledamot anser att majoritetens förslag inte

skapar rättvisa mellan å ena sidan de vecko- och månadsavlönade och å

andra sidan de tim- och ackordsavlönade. Han påpekar särskilt, att semesterlönen

för sistnämnda kategorier kommer att reduceras redan vid en

enda dags icke semesterkvalificerande frånvaro och att semesterlönen för

dem inte heller avspeglar löneökning som inträffat under det år semestern

åtnjutes.

Enligt gällande semesterlag finns möjlighet att kollektivavtalsvägen införa

annan metod för beräkning av de tim- och ackordsavlönade arbetstagarnas

semesterlön än den av lagen föreskrivna. Dylikt kollektivavtal

måste, för att bli giltigt, på arbetstagarsidan slutas eller godkännas

av sådan huvudorganisation som avses i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt.

Kommittén ifrågasätter inte annat än att denna dispositionsfrihet

för arbetsmarknadens parter bör bestå, men kommittén föreslår att

bestämmelserna i ämnet jämkas till överensstämmelse med den år 1957

införda 4 a § i 1930 års lag om arbetstidens begränsning. Den praktiska

betydelsen härav blir att arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal beträffande

semesterlönens beräkning, utan särskilda individuella överenskommelser

kan tillämpa avtalet även på oorganiserade arbetstagare.

Ytterligare förordar kommittén sådan jämkning i bestämmelserna om arbetsmarknadsparternas

avtalsfrihet i fråga om beräkning av semesterlön

att det klart framgår att kollektivavtal kan slutas även för de s. k. kombinationsfallen,

dvs. för arbetstagare som är avlönade både med vecko- eller

månadslön och med lön som beräknas på annat sätt (t. ex. ackordsersättning

eller provision). Beträffande arbetstagare som avlönas enbart med

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1968

vecko- eller månadslön skall enligt kommittéförslaget inte heller i framtiden

finnas något utrymme för avtal om semesterlöneberäkningen.

Kommittén har slutligen i förevarande sammanhang behandlat ytterligare

frågan om utbetalningstid för semesterlön. Gällande semesterlag

saknar, påpekar kommittén, uttrycklig föreskrift därom. Med de

skiftande avlöningsformer som är i bruk har det ansetts svårt att åstadkomma

en närmare lagreglering på denna punkt.

Kommittén har uppmärksammat att spörsmålet om tidpunkten för semesterlönens

utbetalande aktualiserats i vissa domstolsavgöranden. Vid

upprepade tillfällen har domstolarna sålunda haft att pröva tillåtligheten

av avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare genom vilka semesterlön

inkluderats i löpande arbetslön under kvalifikationsåret. Domstolarna synes

ha kommit till uppfattningen, att ett sådant avtal är giltigt, om den andel

semesterlönen utgör i arbetslönen kan tydligt fastställas och semesterlönen

inte i och för sig innebär sämre förmåner än som följer av semesterlagens

regler. Domstolarna jämför sålunda uteslutande det ekonomiska

resultatet vid tillämpningen av lagen resp. avtalet, medan den omständigheten

att semesterlönen utbetalas successivt i samband med arbetslönen

inte i och för sig anses förringa semesterförmånens värde.

Kommittén är tveksam huruvida avtal om inberäknande av semesterlön

1 den successivt utbetalade arbetsersättningen står i bästa överensstämmelse

med rekreationsprincipen i semesterlagen. Enligt kommitténs mening kan

man inte bortse från att sådana avtal medför en ökad risk för att de medel,

som är avsedda att finansiera ett lämpligt utnyttjande av semesterledigheten,

konsumeras på förhand. Redan med hänsyn härtill kan det anses

föreligga ett allmänt intresse att genom lagstiftning förhindra sådana överenskommelser.

Detta intresse blir påtagligare än f. n., därest kommitténs

förslag om semesterlön beräknad efter procentlönemetod genomföres. Denna

metod skulle nämligen göra det lättare än det nu är att träffa överenskommelser

av det icke önskade slaget.

Med denna motivering föreslår kommittén en ny bestämmelse i semesterlagen

av innebörd att lön under semester skall utbetalas i samband med

semesterledigheten. Denna bestämmelse avser, enligt vad kommittén förklarar,

inte att förhindra sådana smärre variationer beträffande tidpunkten

för utbetalning av semesterlön som följer av olika löneformer eller speciella

bruk på arbetsplatserna. För vecko- och månadsavlönade arbetstagare

är det normala att lönen under semester utbetalas i samma ordning som om

arbetstagarna varit i arbete. Någon ändring härutinnan åsyftas inte av

kommittén.

Semester för arbetstagare med radiologiskt arbete

Enligt lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare

med hälsofarligt arbete, den s. k. särskilda semesterlagen, förvärvar arbets
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 68

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

lagare, som i sitt arbete är utsatt för röntgenstrålning eller strålning från

radioaktivt ämne, rätt till dubbelt så lång semester som andra arbetstagare.

Kommittén konstaterar, att det f. n. i Sverige finns 16 500—20 000 personer,

som sysselsättes i radiologiskt arbete vid sjukhus, forskningsinstitutioner,

militära anläggningar och industriföretag. Beträffande nuvarande

praxis anför kommittén, att den särskilda semesterlagen tillämpas så att sex

veckors semester medges i radiologiskt arbete sysselsatt arbetstagare om

han är utsatt för strålning i sådan omfattning som kan inverka på hans

hälsa. Arbetarskyddsstyrelsen avgör i tvistiga fall, på begäran av domstol,

om ett arbete är av den art att det medför rätt till sex veckors semester. Styrelsen

brukar anse den särskilda semesterlagen tillämplig på den som i större

omfattning sysslar med röntgenarbete eller radiologisk behandling vid sjukhus,

sanatorium, vanföreanstalt eller centraldispensär. Däremot anses det

ej motiverat med sex veckors semester för arbetstagare som endast i ringa

grad arbetar med röntgen vid poliklinik, sjukstuga eller mindre sjukhem.

Röntgenarbete eller annat radiologiskt arbete för tekniskt industriella ändamål

eller i samband med forskning eller undervisning ger endast undantagsvis

upphov till rätt till förlängd semester. Dylikt arbete avser i allmänhet

ett dött material, och det är betydligt lättare att genom tekniska anordningar

skapa ett tillfredsställande skydd mot strålning vid detta slag av arbete än vid

behandling av levande varelser.

Med utgångspunkt i denna praxis uppskattar kommittén antalet arbetstagare

med radiologiskt arbete, vilka kan göra anspråk på sex veckois semester

enligt den särskilda semesterlagen, till 3 000—3 500. Det stora flertalet

av dem har sina bättre semesterförmåner garanterade även i gällande

kollektivavtal. De som stöder sin rätt till förlängd semester uteslutande på

lagen utgöres dels av ett mindre antal biträden vid sjukhusens röntgenavdelningar

och biträden i terapeutisk radioisotopisk verksamhet, dels av

ett fåtal arbetstagare med tekniskt industriellt eller annat radiologiskt arbete

av särskilt riskfylld art.

Kommittén har ställt frågan om det efter den allmänna fyraveckorssemesterns

införande finns skäl att alltjämt bibehålla en särskild lag om sex

veckors semester för en kategori av arbetstagare, som tydligen är mycket

begränsad. Kommittén har inte givit sig in på en omprövning av det medicinska

behovet av en sexveckorssemester för arbetstagare med radiologiskt

arbete utan har utgått från att den en gång gjorda avvägningen därvidlag

är riktig. Om den särskilda semesterlagen upphävdes skulle, säger kommittén,

rätten till längre semester än den vanliga kunna komma att utgöra

ett avtalsobj ek t bland andra i parternas regelmässigt återkommande avtalsförhandlingar.

Bibehållandet av sexveckorssemestern skulle kunna bli beroende

av arbetstagarorganisationens styrka i det speciella fallet. Kommittén

anser att det vore olyckligt om en på medicinskt behov grundad rätt

till sex veckors semester skulle ifrågasättas vid en avtalsuppgörelse, om så

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

blott i något enstaka fall. För den mindre grupp av arbetstagare med radiologiskt

arbete, vilkas rätt till den längre semestern uteslutande är grundad på

lagen, skulle ett upphävande av lagen få omedelbar verkan.

Med hänvisning till det anförda finner kommittén att det inte är lämpligt

att nu slopa den särskilda semesterlagen. Dess kvarstående är enligt

kommitténs mening inte heller förenat med några påtagliga olägenheter.

Av redaktionella skäl har kommittén i stället för att göra ändringar i

den nuvarande särskilda semesterlagen föreslagit en ny lag i samma ämne. I

den nya lagen har kommittén givit tydligt uttryck åt den i hittillsvarande

praxis upprätthållna principen att endast radiologiskt arbete, som innefattar

fara för menlig inverkan av strålning, medför rätt till längre semester

än den allmänna. Kvalifikationsreglerna i den nya lagen har utformats så

att en arbetstagare som under en kalendermånad utfört radiologiskt arbete å

15 dagar blir berättigad till tre semesterdagar för den månaden, medan en

arbetstagare som utfört arbete å minst 8 och högst 14 dagar förvärvar rätt

till en och en halv semesterdag för månaden i fråga. Vecko- och månadsavlönade

arbetstagare får under semestern sin vanliga lön, och de tim- och

ackordsavlönade får i semesterlön ett belopp motsvarande 12,5 procent på

inkomsten under kvalifikationsåret.

Remissyttrandena

Allmänna frågor

Semesterkommitténs förslag till ny semesterlag har fått ett övervägande

gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. De mest kontroversiella

punkterna i förslaget är reglerna om semesterns förläggning och om beräkning

av semesterlön.

Flera remissorgan anser det i likhet med kommittén ställt utom diskussion

att den lagstadgade semestern inom kort skall förlängas från tre till

fyra veckor.

De remissorgan som företräder arbetstagarintressen är genomgående

tillfreds med att semestern förlänges till fyra veckor. Landsorganisationen

vill betrakta förlängningen av den lagstadgade semestern som ett uttryck

för det allmännas omsorg om arbetskraften och folkhälsan. Enligt organisationens

mening utgör den högt uppdrivna arbetstakten inom arbetslivet

ett gott skäl för den tilltänkta reformen. Liknande tankegångar kommer till

synes i Tjänstemännens centralorganisations och Sveriges akademikers

centralorganisations yttranden.

I åtskilliga remissyttranden ifrågasättes lämpligheten av semesterreformen.

Svenska arbetsgivareföreningen anser att semesterkommittén inte

tillräckligt beaktat sambandet mellan semester och arbetstid. För näringslivet

är det väsentliga inte arbetstidens längd per vecka eller antalet semesterdagar

utan antalet arbetstimmar per år inom en viss verksamhet. Fördelen

av eu längre sammanhängande semester måste vägas mot fördelen av

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

en kortare daglig arbetstid eller ett större antal fria arbetsdagar. Valet mellan

dessa olika alternativ är, enligt föreningens mening, på vårt nuvarande

utvecklingsstadium inte längre en medicinsk eller social fråga utan en

standardfråga. Föreningen hyser den uppfattningen att standardfrågor,

som är förankrade i det enskilda arbetsavtalet, inte bör regleras genom lagstiftning

utan genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Förhandlingsmetoden

gör det möjligt att pröva en ifrågasatt reform mot bakgrunden

av företagens aktuella situation. Reformer genomförs när företagen

har de ekonomiska förutsättningarna att åtaga sig dem. F. n. är enligt

föreningens uppfattning lönsamheten inom näringslivet sådan att företagen

inte kan åläggas ytterligare bördor. Föreningen vill framföra en bestämd

erinran mot att semestern nu genom lagstiftning utökas till fyra veckor

utan att det ens dessförinnan gjorts någon utredning om de ekonomiska

förutsättningarna för och verkningarna på sikt av en dylik reform.

Inte något annat västeuropeiskt land har, föreningen veterligt, planer på att

införa fyra veckors semester. Omsorgen om vårt näringslivs internationella

konkurrenskraft borde mana till synnerlig försiktighet när det gäller att

besluta nya kostnadskrävande reformer. För den händelse förslag till ny

semesterlag likväl framlägges för riksdagen väll föreningen föreslå att i

lagen införes en bestämmelse som generellt bemyndigar arbetsmarknadsparterna

att genom kollektivavtal frångå densamma. Förebild till en sådan

bestämmelse finns i arbetstidslagstiftningen, och sakligt sett finns inte skäl

att begränsa avtalsfriheten snävare i semesterlagen än i den allmänna,

arbetstidslagen.

Åsikten att en förlängning av semestern är en ekonomisk fråga som bör

lösas avtalsvägen återkommer i yttranden av Svenska lantarb et s givar ef öreningen,

Föreningen skogsarbeten, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges

hantverks- och industriorganisation samt Svensk industriförening.

Likaså uttalar flera organisationer, som företräder privata arbetsgivare, i

likhet med Svenska arbetsgivareföreningen tvivel rörande det ekonomiska

utrymmet för en fyraveckorssemester och efterlyser en utredning i ämnet.

Sveriges hantverks- och industriorganisation framhåller, att semesterkommitténs

betänkande borde kompletteras genom en utredning rörande de

samlade verkningarna av arbetstidens förkortning från 48 till 45 timmar i

veckan och av en eventuell förlängning av semestern till fyra veckor.

De statliga och kommunala arbetsgivarna har — utan att ta ställning till

själva frågan om förlängning av semestern — i något fall påpekat att reformen

kommer att skapa problem. Telestyrelsen framhåller, att bortfallet av

arbetstid blir betydande och kommer att göra sig gällande inom alla televerkets

arbetsområden, inom driften, anläggningsverksamheten och verkstadsrörelsen.

Televerkets personalresurser är redan nu hårt ansträngda

och en ytterligare inskränkning av arbetstiden kommer att medföra risker

för att televerket inte skall kunna upprätthålla en fullgod service gentemot

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

myndigheter, näringsliv och allmänhet. Domänstyrelsen delar de privata

arbetsgivarorganisationernas uppfattning att semester- och arbetstidslagstiftning

bör ses som en enda fråga och att en förlängning av semestern med

fördel kunde ha hänskjutits till arbetsmarknadens parter.

Kommerskollegium, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges lantarbetsgivareförening,

Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter, Sveriges centrala restaurangaktiebolag

samt Sveriges hantverks- och industriorganisation hemställer, att den nya

lagen sätts i kraft vid en sådan tidpunkt att den längre semestern inte börjar

intjänas förrän under 1964.

Inget remissorgan vill förorda någon omläggning av den nuvarande semesterlagstiftningens

grundläggande konstruktion. I fråga om lagstiftningens

personkrets godtas med något enstaka undantag vad kommittén

anfört om att det åtminstone f. n. inte är lämpligt att föra in andra än arbetstagare

under lagstiftningen. I yttrandena från Landsorganisationen och

Tjänstemännens centralorganisation erinras om de uttalanden rörande tolkningen

av arbetstagarbegreppet som gjorts av chefen för socialdepartementet

och andra lagutskottet i samband med antagandet av lagen om allmän

försäkring. Båda organisationerna anser att det i motiven till en ny

semesterlag bör klargöras att dessa uttalanden är avsedda att vara vägledande

även vid tillämpningen av semesterlagen. Landsorganisationen fäster

vidare uppmärksamheten på en speciell tolkningsfråga och efterlyser

ett uttalande som fastslår, att elever vid verkstadsskolor, som följer undervisningen

och samtidigt är anställda vid verkstaden, skall betraktas som

arbetstagare i semesterlagens mening.

Sveriges handelsresandeförbund vill i semesterlagen ha en uttrycklig anvisning

om att lagen äger tillämpning på den som behandlas såsom arbetstagare

enligt lagen om allmän försäkring, medan Föreningen Sveriges aktiva

handelsresande förordar bestämmelser, som gör semesterlagen tilllämplig

även på beroende uppdragstagare.

Arbetsdomstolens ordförande och Riksförbundet landsbygdens folk påpekar

— utan att framföra något ändringsyrkande beträffande lagstiftningens

tillämpningsområde -— att det kan befaras bli flera tvister än hittills

om gränsdragningen mellan arbetstagare och uppdragstagare som en

följd av de av kommittén förordade kvalifikationsreglerna och reglerna för

beräkning av semesterlön. I denna riktning skulle sålunda bl. a. verka förkortningen

av kvalifikationstiden för intjänande av semesterrätt.

Semesterns förläggning

Frågan om den fjärde semesterveckans förläggning har splittrat remissopinionen

i två läger. Kommittéförslaget stödes genomgående av arbetstagarorganisationerna.

De privata, kommunala och statliga arbetsgivarna har

däremot samlat sig kring den av tre reservanter i kommittén förordade

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

linjen att arbetsgivaren bör ha en självständig rätt att uppdela semestern

i den mån denna överstiger 18 dagar.

Remissorganen på arbetstagarsidan bär i stort sett kunnat ansluta sig

till kommittémajoritetens resonemang i fråga om såväl motiveringen som

slutsatsen. Varken Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation

eller Sveriges akademikers centralorganisation har funnit behövligt att

föra in nya argument i debatten. Statstjänstemannens riksförbund anser att

en del av syftet med fyraveckorssemestern skulle förfelas om inte hela semestern

normalt utgick i ett sammanhang. Inom områden där det är förenat

med särskilt stora svårigheter att bereda arbetstagarna en lång sammanhängande

ledighet bör man dock, säger förbundet, kunna utnyttja möjligheten

att kollektivt eller enskilt träffa uppgörelse om en uppdelning av

semestern.

Ett genomgående tema i remissyttrandena från arbetsgivarhåll är att

ovissheten om de ekonomiska konsekvenserna av fyraveckorssemestern manar

till försiktighet i förläggningsfrågan. Arbetsgivarna måste ha effektiva

möjligheter att värna om produktionens intressen och hålla kostnaderna

för den fjärde semesterveckan inom rimliga gränser. Det påpekas att en

sammanhängande fyraveckorssemester, särskilt om den förlägges till sommaren,

skulle kunna skapa svårigheter inom åtskilliga branscher, bl. a.

servicenäringarna, jordbruket och andra näringar med tyngdpunkten av

verksamheten förlagd till sommarhalvåret. Svenska arbetsgivareföreningen

tolkar produktionens intressen i förläggningsfrågan på följande sätt.

Redan ett allmänt övervägande visar, att det av eu förlängd semester

förorsakade produktionsbortfallet i hög grad påverkas av det sätt varpå

förläggningen av semestern sker. Företag, som för närvarande tillämpar

allmänt semesterstopp i fråga om treveckorssemestern och som har intresse

av att även i fortsättningen låta semesterstoppet begränsas till denna tidsperiod,

kommer i uppenbara svårigheter om det föreligger förpliktelse för

företagen att utge odelad semester åt arbetstagarna; problemet kan helt enkelt

icke praktiskt lösas. Det uppstår ett produktionsbortfall, som med en

annan ordning kunnat undvikas. Vad därefter gäller företag som icke tilllämpar

allmänt semesterstopp utan håller driften igång året runt, blir de

relativa svårigheterna av alternativet odelad semester icke mindre. Kunde

man räkna med att företagen alltid hade möjlighet att något så när tillfredsställande

lösa problemet med ersättare för de arbetstagare som vore på

semester, skulle olägenheterna och kostnadsökningarna för företagen visserligen

i viss mån hållas nere; de skulle dock alltid finnas. Än svårare blir

problemet om man tar hänsyn till vad som inom vida områden är en realitet,

nämligen omöjligheten för företagen att lösa ersättarfrågan. Problemet

finge i praktiken lösas antingen så att företaget tvingades till visst

semesterstopp med därav följande produktionsbortfall eller så att fyraveckorssemestern

mer eller mindre spreds över hela året.

Enligt arbetsgivareföreningen framstår det som ovedersägligt, att de svårigheter,

som är förbundna med en förlängning av semestern till fyra veckor,

kan lösas avsevärt lättare om den fjärde veckan ej behöver förläggas

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

i omedelbart sammanhang med de övriga tre veckorna utan kan disponeras

på annat sätt. Gentemot den maktfördelningstanke som ligger bakom kommittémajoritetens

förslag anför föreningen, att möjligheten för arbetsgivaren

att i en fri förhandling rörande uppdelning av fyraveckorssemestern

åberopa och utnyttja sin rätt att förlägga hela fyraveckorssemestern till

vintertid inte bör tillmätas avgörande betydelse. Föreningen hänvisar till

att utvecklingen sedan 1956 ej gått i riktning mot ett ökat antal överenskommelser

utan tvärtom inneburit att flera uppdelningsregler upphört att

gälla. Man har vidare att beakta, att den praktiska frågan i en förhandlingssituation

i stor utsträckning är den att arbetsgivaren erbjuder sig att utlägga

tre veckor på sommarhalvåret och den fjärde veckan på annan tid

medan arbetstagarparten kanske föredrar att få ut fyra veckor odelad

semester under sommaren. För alla sådana situationer skulle det enligt

föreningens mening vara en brist i lagen om den inte i sig själv innefattade

regler, vilka smidigare än som över huvud taget är möjligt via ett maktfördelningsresonemang

hjälpte parterna till en lösning, som anknöt till

deras egna utgångspunkter. Arbetsgivareföreningen fortsätter.

En lagregel som in dubio gav arbetsgivaren rätt till viss uppdelning av

semestern skulle icke på motsvarande sätt skapa irritation och motsättningar

på arbetsplatserna. För det första skulle man liksom hittills i praktiken

kunna räkna med att arbetsgivaren helt frivilligt ger arbetstagarna

odelad semester, när detta är möjligt och hänsyn till produktionen icke

kräver något annat. För det andra skulle en självständig, på lagen grundad

rätt för arbetsgivaren att i förekommande fall tillämpa en uppdelning

av semestern icke ge möjlighet till sådana motsättningar och fortbestående

irritationsanledningar som omedelbart skulle skapas, om parter i en viss

konkret situation, med olika intressen i förläggningsfrågan, skulle mötas

till förhandlingar och därvid söka påverka varandra med ytterlighetsargument

av det slag som maktfördelningsresonemanget förutsätter.

Att arbetsgivaren bör ges en självständig uppdelningsrätt finner föreningen

motiverat också med hänsyn till vad arbetsmarknadsparterna

sannolikt för sin del skulle ha kommit till för resultat i förläggningsfrågan,

därest de haft möjlighet att fritt och förutsättningslöst diskutera en fyraveckorssemester.

Det är högst osannolikt, anser föreningen, att slutresultatet

skulle ha blivit detsamma som semesterkommitténs nu föreliggande

förslag — nämligen att arbetsgivaren å ena sidan skall ha en odiskutabel

rätt att tilldela arbetstagaren odelad fyraveckors vintersemester och att

arbetstagaren för sin del skall ha lika onyanserad rätt att motsätta sig eu

sådan delning av semestern som består i att tre veckor förlägges på sommaren

och en vecka på annan tid. I stället skulle båda parterna gemensamt ha

strävat efter att komma fram till förläggningsregler, som vore rimliga och

smidiga och som samtidigt tillgodosåg att kostnaderna för den fjärde veckans

införande skulle hållas så låga som möjligt. Detta skulle vara i båda

parters intresse, och båda parter skulle tjäna därpå.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

Synpunkter likartade Svenska arbetsgivareföreningens framföres i andra

yttranden från arbetsgivarsidan. Sveriges lantbruksförbund samt Föreningen

skogsarbeten och Värmlands och Västra Berslagens skogsarbetsgivareförening

utvecklar de svårigheter jordbruket och skogsnäringen skulle möta

att utlägga en sammanhängande semester. För servicenäringarnas del

behandlas motsvarande fråga bl. a. av Sveriges centrala restaurangaktiebolag

och Svenska lasttrafikbilägareförbundet. Svensk industriförening lägger

i sitt yttrande särskild vikt vid småföretagens semestervikarieproblem.

Beträffande kommitténs resonemang om maktfördelning mellan arbetsgivare

och arbetstagare invänder Riksförbundet landsbygdens folk samt

Sveriges hantverks- och industriorganisation att det inte är en uppgift för

lagstiftaren att ingripa i maktförhållandena på arbetsmarknaden. Telestyrelsen

och Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation uttalar farhågor

för att det goda förhållandet på arbetsplatserna äventyras, om arbetsgivaren

nödgas hota med oförmånlig tidpunkt för semestern för att komma till en

uppgörelse om delad semester. Svensk industriförening anser att arbetsgivarens

möjlighet att bestämma tidpunkten för semesterns början åtminstone

för industriens del i mycket slor utsträckning är obefintlig. Föreningen

anför.

De allra flesta av de inom landsorganisationens avtalsområde tecknade

kollektivavtalen innehåller under semesterparagrafen en bestämmelse av

ungefär följande lydelse: »Semester utgår enligt lag. Semestern skall förläggas

under tiden maj—september» eller i några fall »juni—augusti». Vad

den mindre industrien beträffar tecknas för dess del oftast s. k. hängavtal

till de gällande riksavtalen eller lokalavtal med vederbörande lokala fackförening.

Bägge dessa typer av avtal innehåller praktiskt taget undantagslöst

den bestämmelsen, att semestern skall utgå under tiden juni—augusti.

Att arbetsgivaren under dessa omständigheter har några större påtryckningsmöjligheter,

när det gäller att söka få en kommande fyraveckorssemester

uppdelad, vilket arbetstagarna sannolikt kommer att motsätta sig att

döma av uttalandena från de arbetstagarerepresentanter, som kommittén

intervjuat, torde vara uteslutet. På grund av nyss angivna bestämmelser

i kollektivavtalen har sålunda det huvudskäl bortfallit, som kommittén anfört

som motivering för att nuvarande ordning med förbud för arbetsgivaren

att självständigt göra en uppdelning av semestern, skall gälla även om denna

utsträckes till att omfatta fyra veckor. Den jämna maktfördelning mellan

parterna som kommittén utgått ifrån ifråga om semesterns uttagande

i en följd och dess förläggning existerar oftast icke i verkligheten utan har

blivit endast en död lagbokstav.

Remissopinionens uppspaltning i två motsatta läger är inte fullständig.

1 ett par yttranden skymtar en önskan att finna en medelväg. Svenska stadsförbundet

erinrar om att man vid treveckorssemesterns införande fann det

lämpligt att medge arbetsgivaren en självständig rätt att dela semestern

och att man fem år senare, när arbetsgivarsidan ansågs ha anpassat sig till

en längre semester, slopade denna delningsrätt. Förbundet anser att det

finns motiv för att tillämpa ett liknande förfarande även när semestern nu

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

skall utsträckas till fyra veckor. Kommerskollegium föreslår, under förutsättning

att kommittémajoritetens förslag i princip godtages, en övergångsregel

av innebörd att arbetsgivaren under de första två åren efter den nya

lagens ikraftträdande ensam skall få träffa avgörande om den fjärde semesterveckans

förläggning.

Kvalifikationsreglerna

Kommitténs förslag angående semesterrätt på grund av utfört

arbete, vilket innebär att en arbetstagare skall förvärva rätt till

en dags semester efter minst åtta dagars arbete och till två dagars semester

efter minst femton dagars arbete under en kalendermånad i samma anställning,

godtages eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissorgan,

däribland Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Tjänstemännens

centralorganisation. I flera yttranden betonas, att den uppmjukning

av gällande kvalifikationsregler som förslaget innebär är välmotiverad

från rättvisesynpunkter. Så t. ex. säger sig Sveriges centrala restaurangaktiebolag

just av rättviseskäl vilja tillstyrka de nya reglerna, fastän de kommer

att medföra väsentligt större ökning av semesterkostnaden för hotell

och restauranger än för större delen av näringslivet i övrigt på grund av att

korttidsanställningar är särskilt vanligt förekommande i denna bransch.

Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Bankernas

förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation

och Svensk industriförening ger dock uttryck för vissa allmänt kritiska

synpunkter. Därvid framhålles såsom onöjaktigt att de föreslagna reglerna

gör det möjligt för en arbetstagare att förvärva rätt till mer än två

semesterdagar per månad. Risken för sådan överkompensation säges vara

särskilt påtaglig vid byte av anställning. Svenska landskommunernas förbund

upplyser, att dylika arbetsbyten är vanliga inom vissa kommunala

verksamhetsområden, t. ex. inom åldrings- och sjukvården, där omsättningen

på arbetskraft är stor. Förbundet anser därför att det vore önskvärt med

en spärregel som förhindrade överkompensation i semesterhänseende.

Vattenfallsstyrelsen har blicken öppen för risken för överkompensation

men styrelsen tror att det inte skulle vara möjligt att skapa en praktiskt

genomförbar spärregel.

Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges akademikers

centralorganisation vill komplettera förslagets åtta- och femtondagarsregler

med en timregel. Sveriges akademikers centralorganisation framhåller i

detta sammanhang att en deltidsanställd arbetstagare med tretton arbetsdagar

i månaden ej sällan fullgör lika många arbetstimmar som en annan

deltidsanställd arbetstagare med sjutton arbetsdagar. Den senare får med

kommittéförslaget rätt till två semesterdagar per månad under det att den

förre endast får en semesterdag per månad.

Kommitténs överväganden i olika frågor rörande se in ester rätt på

2*— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 68

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

grund av sådan frånvaro som skall jämställas med

arbetad tid möter endast enstaka gensagor.

Förslagen att bibehålla nuvarande begränsningar angående s j ukdomstid

såsom kvalifikationsgrundande och att införa en maximigräns beträffande

långtidssjukas semesterrätt har inte föranlett någon som helst invändning

i sak.

Beträffande havandeskap och barnsbörd ansluter sig Statstjänstemännens

riksförbund till den reservant i kommittén, som förordat

att den kvalificerande frånvarotiden utsträckes till 180 dagar. Förbundet

anser, att en sådan ordning bör kunna bidra till att hålla kvinnor som fött

barn kvar i arbetslivet, och kostnaden för reformen kan enligt förbundets

mening inte vara av större betydelse i förevarande sammanhang.

När det gäller militärtjänstgöring finner Landsorganisationen

rimligt att den första värnpliktstjänstgöringen skall kvalificera för semester.

Då organisationen inte tror att det är möjligt att realisera detta på en

gång, föreslås att den kvalificerande frånvarotiden begränsas till 00 dagar.

Lön under semester

Kommitténs förslag att såtillvida behålla nuvarande ordning, att arbetstagare

med veck o- eller månadslön under semestern får den på

semestertiden belöpande vecko- eller månadslönen medan övriga arbetstagare

får en enligt särskilda regler beräknad lön under semestern, möter

ingen gensaga. Inget remissorgan vill göra gällande annat än att det är erforderligt

med en kategoriklyvning mellan olika slag av arbetstagare efter

avlöningsformen. Svenska droskbilägareförbundet och Svenska lasttrafikbilägareförbundet

föreslår emellertid, att gränsdragningen göres så att de

veckoavlönade kan föras in under samma regler som tim- och ackordsavlönade

arbetstagare. Det som särskilt intresserar dessa båda organisationer är

tydligen att det bör finnas möjlighet att tillämpa sistnämnda regler för s. k.

kombinationsfall, där arbetstagaren har både veckolön och ackordslön.

I fråga om det lämpliga i att tillämpa den av kommittén föreslagna procentlönemetoden

för beräkning av semesterlön åt arbetstagare med timeller

ackordslön går meningarna isär bland remissorganen. Det

stora flertalet av dem, däribland Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

och Tjänstemännens centralorganisation, har ingen invändning

mot eller ger sin uttryckliga anslutning till metoden som sådan. Procentlönemetodens

förespråkare har i allmänhet ej känt behov av att motivera

sin ståndpunkt. I den mån så skett går motiveringen ut på att metoden

— samtidigt som den löser det med femdagarsveckan aktualiserade problemet

att göra semesterlönens storlek oberoende av arbetstidens förläggning

— innebär en förenklad administration för arbetsgivarna och länder

till större rättvisa. Dylika synpunkter framhålles exempelvis av arbetsdom
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

stolens ordförande, domänstyrelsen samt Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Svenska lantarbetsgivareföreningen, som under en följd av år

prövat procentlönemetoden i sina kollektivavtal, har funnit att enbart fördelar

är förenade med densamma.

Den statliga och kommunala arbetsgivaropinionen ställer sig i stort sett

avvisande till procentlönemetoden. På detta håll säger man sig föredra en

i statliga och kommunala avtal förekommande metod, som bygger på arbetstagarens

genomsnittliga timförtjänst under kvalifikationsåret. För att få

fram en semesterlön per dag multiplicerar man enligt denna metod den genomsnittliga

timförtjänsten med det genomsnittliga antalet arbetstimmar

per arbetsvecka, och produkten divideras därefter med antalet semesterdagar

i en semestervecka, dvs. sex. Statens avtalsnämnd, generalpoststyrelsen,

telestyrelsen och järnvägsstyrelsen samt Svenska stadsförbundet anser

att metoden med en genomsnittlig timförtjänst är överlägsen procentlönemetoden.

Båda metoderna gör semesterlönens storlek oberoende av arbetstidens

utläggning på veckans olika dagar, men metoden med en genomsnittlig

timförtjänst säges vara administrativt enklare att tillämpa och innebära

mindre risk för tvister. Berörda remissorgan understryker att den genomsnittliga

timförtjänsten är en faktor som man även i många andra

sammanhang behöver laborera med, t. ex. för fastställande av helgdagslön,

lön under sjukdom och vid havandeskap, ersättning under viss militärtjänstgöring

och ersättning för förlorad arbetsinkomst vid frånvaro från

arbetet på grund av vissa förtroendeuppdrag. Ett annat argument är att

metoden med en genomsnittlig timförtjänst lämpar sig bättre än procentlönemetoden

för maskinell framräkning av semesterlönen.

Den oftast återkommande anmärkningen mot procentlönemetoden i den

utformning denna erhållit i kommittéförslaget har samband med beräkningen

av en fiktiv lön, hänförlig till underlaget för semesterlöneberäkningen,

såvitt avser tid för semesterkvalificerande frånvaro.

Kommitténs förslag går ut på att i inkomstunderlaget skall medräknas

den arbetsinkomst, som arbetstagaren sannolikt skulle ha uppburit

under tid då han varit borta från arbetet av privilegierad anledning. Härom

säger statens avtalsnämnd, att det skulle vara förenat med avsevärt administrativt

arbete att i varje enskilt fall göra eu beräkning av vad arbetstagaren

sannolikt skulle ha förtjänat under kanske flera olika frånvaroperioder

om han utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Särskilt betungande skulle

detta arbete bli, om arbetstagaren avlönas delvis med timlön och delvis med

ackordslön, beroende på förekommande arbetsuppgifter. Arbetsgivaren skulle,

så som avtalsnämnden läser kommittéförslaget, bli nödsakad att göra bedömningar

angående vilka ackordsarbeten som skulle ha tilldelats den frånvarande

arbetstagaren och vad denne skulle ha förtjänat på dem. Sannolikhetsbedömningar

av beskrivet slag skulle enligt avtalsnämndens mening bli

behövliga i ett mycket stort antal fall.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Telestyrelsen utvecklar sina betänkligheter på följande sätt.

Ett vanligt fall är, att en arbetstagare under kvalifikationsåret haft flera

frånvarotillfällen (exempelvis ett par sjukperioder, eventuellt också ledighet

för militärövning). Att såsom angives i den föreslagna lagtexten beräkna

den sannolika lönen under berörda tider innebär att man rätteligen skall

ta hänsyn till ett flertal faktorer, såsom huruvida arbetet skulle ha utförts

på tid eller på ackord, huru stort det procentuella ackordsöverskottet kunde

ha blivit vid tillfället i fråga, vilken tidlön som gällde vid viss tidpunkt,

huruvida övertidsarbete skulle ha förekommit och huruvida några särskilda

tillägg skulle ha utgått med hänsyn till arbetets art eller förläggning. Även

om man genom överenskommelser mellan de avtalsslutande parterna kan få

fram vissa generella regler för sådan sannolikhetsberäkning av inkomst

kvarstår dock, att ett administrativt merarbete av icke obetydlig omfattning

kommer att belasta företagarna. På arbetsmarknaden kommer att uppstå en

hel flora av beräkningssätt, som helt säkert ger upphov till tvister av olika

slag vid den praktiska tillämpningen.

Synpunkter liknande de av avtalsnämnden och telestyrelsen anförda

framföres av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

En annan omstridd fråga gäller hänsynstagandet vid beräkningen av semesterlön

till arbetsinkomst som hänför sig till månader, under vilka arbetstagaren

ej fullgjort arbete tillräckligt många dagar för att arbetet skall

ge rätt till semesterledighet. Kommitténs förslag att semesterlönen skall beräknas

på grundval av arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de månader

av kvalifikationsåret, för vilka semesterrätt föreligger eller vilka infallit

sedan semesterrätt hos arbetsgivaren uppkommit har mött kritik från flera

håll. Arbetsdomstolens ordförande anser det lämpligare att antingen ta steget

fullt ut och beräkna semesterlönen på hela inkomsten under kvalifikationsåret

eller att begränsa underlaget för semesterlöneberäkningen till inkomst

under sådana kalendermånader, då semesterrätt intjänats. Sistnämnda

linje förordas bl. a. av statens avtalsnämnd och de flesta andra

remissorgan som representerar statliga arbetsgivare liksom av Svenska

stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Detta sker med

motivering att »nettolinjen» bäst överensstämmer med den grundläggande

principen att arbetstagaren under semestertiden skall ha en inkomst som

så nära som möjligt motsvarar den lön han har när han är i arbete.

Med hänvisning till kommitténs uppfattning att denna princip skulle behöva

frångås av praktiska skäl yttrar Handelns arbetsgivareorganisation

följande.

Som i andra sammanhang framhållits är antalet korttids- och deltidsanställda

inom handeln betydande. Vissa anställda tjänstgör tämligen kontinuerligt,

men en stor del av denna kategori arbetar endast tillfälligt vid

realisationer och andra i tiden begränsade försäljningstoppar samt som

vikarier vid sjukdom och annat förfall för den ordinarie personalen. Rekryteringen

till anställningar av detta slag sker huvudsakligen bland kategorien

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

»hemmafruar» samt bland skolungdom. Anställningstillfällena är synnerligen

sporadiska och det kan ofta förflyta flera månader mellan de olika

anställningsperioderna. Arbetskraftens rörlighet mellan de olika arbetsplatserna

är också betydande.

Vid ett genomförande av de nya kvalifikationsregler, som kommittén

föreslår, kommer många av de här avsedda anställda att för enstaka kalendermånader

förvärva semesterrätt. Det skulle emellertid innebära påtagliga

nackdelar ur administrativ synpunkt om arbetsgivaren icke har

möjlighet att vid utgången av varje anställningsperiod reglera den anställdes

semesteranspråk efter enhetliga kvalifikationsregler. Det måste även te

sig irrationellt, att olika anställda med samma yrkeskvalifikationer och sysselsättning

vid kortvariga inkallelser till arbete i realiteten kommer att avlönas

efter skilda normer, beroende på den tillfälliga omständigheten om

en tidigare tjänstgöringsperiod, som kan ligga månader tillbaka i tiden,

har uppgått till eller understigit den stipulerade kvalifikationsgränsen. Ytterligare

en synpunkt bör i detta sammanhang framhållas. Vid mångfilialföretagen

rekryteras och avlönas de korttidsanställda i regel vid varje butiksenhet

och någon central registrering av sådana anställda sker ej. Ett

genomförande av kommitténs förslag skulle emellertid nödvändiggöra en

sådan registrering. Denna finge hållas tillgänglig på alla de olika butiksenheterna,

så att kontroll kunde ske om en viss anställd tidigare under året

förvärvat semesterrätt vid någon annan enhet inom butikskedjan. En sådan

komplicering av avlöningsuträkningen ter sig enligt organisationens mening

synnerligen opraktisk och otillfredsställande.

Organisationen föreslår, att till grund för semesterlöneberäkningen endast

lägges arbetsinkomst, som förvärvats under sådana månader av kvalifikationsåret,

för vilka semesterrätt föreligger. Samma förslag framföres

av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, som också berör

de praktiska olägenheterna med kommitténs förslag och vidare framhåller,

att man inte kan avfärda frågans ekonomiska betydelse med hänvisning

till att det skulle röra sig om sällsynta undantagsfall. För hotell- och

restaurangfacket skulle överkompensationen med hänsyn till förekomsten

av tillfällig arbetskraft bli betydande.

Landsorganisationen anser, att semesterlön i princip bör beräknas på all

inkomst under kvalifikationsåret, alltså även på inkomst som hänför sig

till månad, under vilken arbetstagaren ej förvärvat rätt till semesterledighet.

Organisationen vill till skillnad från kommittén i inkomstunderlaget

medräkna även semesterlön, övertidstillägg och sjuklön. Det innebär enligt

Landsorganisationen en väsentlig förenkling om all förtjänst under

kvalifikationsåret lägges till grund för semesterlöneberäkningen. Arbetstagaren

får då ökade möjligheter att i förväg bedöma storleken av sin semesterlön

med ledning t. ex. av arbetsgivarens lönebesked i samband med

självdeklarationen. Även för arbetsgivaren skulle den av Landsorganisationen

förordade avgränsningen av inkomstunderlaget medföra förenklingar.

Frågan om vilken procentsats som bör tillämpas, om proccntlönemetoden

införes, har tagits upp i förhållandevis få remissyttranden. Kom
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

mitténs förslag om 8,5 procent godtages av Tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter. Sveriges akademikers centralorganisation

vill i likhet med en reservant i kommittén bestämma procentsatsen till 9.

Landsorganisationen förordar, med utgångspunkt från den avgränsning

av inkomstunderlaget som kommittén har gjort, att procentsatsen bestämmes

till 9,5. Härvid åberopar organisationen väsentligen två skäl. Dels säger

sig organisationen vilja förhindra att procentlönemetoden medför minskade

förmåner för arbetstagare som under kvalifikationsåret varit frånvarande

från arbetet ett mindre antal dagar av icke semesterkvalificerande

anledning, t. ex. på grund av permittering. Enligt gällande regler inverkar

en måttlig frånvaro ej på semesterlönens storlek, men med procentlönemetoden

kommer varje dags icke kvalificerande frånvaro att sänka semesterlönen.

För att kompensera arbetstagarna för denna skillnad bör procenttalet

enligt Landsorganisationens mening sättas högre än som motsvarar

relationen mellan antalet semesterdagar och antalet arbetsdagar under

året. Sistnämnda relationstal, som enligt organisationens beräkning är 8,7

procent, bör med hänsyn till procentlönemetodens nu berörda ogynnsamma

effekt procentsatsen bestämmas till 9,1. Dels anser Landsorganisationen att

de tim- och ackordsavlönade arbetstagarna bör kompenseras för att deras

semesterlön till skillnad från de vecko- och månadsavlönades beräknas på

det sist förflutna årets inkomster och inte på det löpande årets. Med den

löneutveckling som är att motse anser Landsorganisationen, att de tim- och

ackordsavlönade arbetstagarna blir skäligen kompenserade endast om procentsatsen

sättes åtminstone 0,4 procent högre än som eljest skulle ha varit

motiverat. Om inkomstunderlaget vid beräkningen av semesterlön i enlighet

med vad Landsorganisationen förordat bestämmes så att det kommer

att innefatta semesterlön, övertidstillägg och sjuklön, måste naturligtvis

procentsatsen justeras nedåt med hänsyn härtill. Under denna förutsättning

anser Landsorganisationen att 8,75 är en lämplig procentsats.

I några remissyttranden ägnas uppmärksamhet åt den med semesterlöneberäkningen

sammanhängande frågan om utbetalningstid för

semesterlön. Arbetsdomstolens ordförande, Tjänstemännens centralorganisation

och Sveriges hantverks och industriorganisation uttalar sin

tillfredsställelse med att kommittén föreslagit en uttrycklig bestämmelse om

att semesterlönen skall utbetalas i samband med semestern. Dessa remissorgan

ser förslaget i denna del som ett sätt att förhindra avtal om inräknande

av semesterlönen i arbetslönen. Dylika avtal är olämpliga från skilda

synpunkter, och de står inte i god överensstämmelse med semesterlagens

grundtankar.

Kritiska röster saknas emellertid inte. Svenska landskommunernas förbund

konstaterar, att den föreslagna utbetalningsregeln är generellt tilllämplig

på alla arbetstagare, och förbundet uttalar för egen del åsikten, att

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

det inte finns sakligt fog att ha eu särskild ntbetalningsregel för andra än

tim- och ackordsavlönade arbetstagare.

Statens avtalsnämnd, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen, Svenska stadsförbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska landstingsförbundet

har erinringar mot den närmare utformningen av kommitténs utbetalningsregel.

En anmärkning, som återkommer i flera yttranden, är att regeln ej

ger besked om hur det skall förfaras när semestern uppdelas på perioder

eller enstaka dagar. En annan anmärkning som framföres är att regeln

skulle kunna tolkas så att den tvingar till en omläggning av utbetalningsförfarandet

för månadsavlönade arbetstagare. Kommitténs i motiven uttalade

avsikt, att sådana arbetstagare även i fortsättningen skall kunna få

sin semesterlön på den sedvanliga avlöningsdagen, även om denna infaller

någon tid efter semesterns slut, anses inte ha kommit till tillräckligt tydligt

uttryck i förslaget.

Semester för arbetstagare med radiologiskt arbete

I likhet med kommittén anser samtliga remissorgan lämpligt att tills

vidare ha en längre lagstadgad semester än den allmänna för vissa anställda,

som i sitt arbete är utsatta för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt

ämne.

Medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd erinrar om att semester- och arbetstidsfrågorna

för arbetstagare med radiologiskt arbete tagits upp till behandling

i internationella sammanhang. Internationella strålskyddskommissionen

(International Commission on Radiological Protection, ICRP) har

i ett tillägg till en rekommendation år 1959 uttalat, att det inte finns något

behov av speciell behandling av personer i radiologiskt arbete med hänsyn

till semester och arbetstid, om kommissionens föreskrifter beträffande strålnivåer

kan iakttagas. En expertkommitté inom Världshälsoorganisationen

(World Health Organization, WHO) har i viss anslutning härtill sagt sig

inte ha funnit övertygande bevis för att en särskild förlängning av semestern

eller begränsning av arbetstiden är nödvändig från medicinsk synpunkt

för nu ifrågavarande kategorier av arbetstagare, även om det naturligtvis

kan vara lämpligt att i någon omfattning tillgripa sådana åtgärder som ett

hjälpmedel för att minska stråldoserna för viss personal. För egen del är

strålskyddsnämnden på det klara med att berörda internationella expertuttalanden

kan skapa tvivel om det berättigade i en förlängd semester som

en specifik åtgärd till skydd för arbetstagare med radiologiskt arbete. Å

andra sidan finns det, såvitt nämnden har sig bekant, inte några medicinska

iakttagelser i vårt land som motiverar den nuvarande särskilda semesterlagens

avskaffande. Man bar därför enligt nämndens uppfattning att

hålla sig till den bedömning av det medicinska behovet av den förlängda semestern

som gjordes vid den särskilda semesterlagens tillkomst. Rätten till

en förlängd semester, som motiveras av medicinska skäl, bör inte utgöra ett

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

avtalsobjekt. Strålskyddsnämnden tillstyrker därför att arbetstagare, som

i sitt arbete är utsatta för joniserande strålning i sådan utsträckning att

fara för ohälsa är för handen, alltjämt får behålla sin lagstadgade rätt till

sex veckors semester.

Arbetarskyddsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen,

Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers centralorganisation

tillstyrker i princip kommittéförslaget, i allmänhet utan annan

motivering än att tillräckliga skäl inte framkommit för att den särskilda

semesterlagen avskaffas. Svenska arbetsgivareföreningen tror att tiden i och

för sig kan vara mogen att åt arbetsmarknadsparterna helt överlämna frågan

om längre semester än den allmänna för arbetstagare med radiologiskt

arbete. Föreningen vill emellertid inte motsätta sig att den särskilda semesterlagen

tills vidare bibehålies.

De nyheter i fråga om kvalifikationsregler och regler för beräkning av

semesterlön, som förslaget till en ny särskild semesterlag innehåller, godtages

allmänt av remissopinionen som naturliga konsekvenser av nyheterna

i den allmänna semesterlagen. Sveriges akademikers centralorganisation

vill komplettera kvalifikationsreglerna med en timregel som bättre än åttaoch

femtondagarsreglerna tillgodoser deras intresse, som arbetar på deltid

under få arbetsdagar i månaden. Landsorganisationen hänvisar beträffande

procentsatsen för semesterlöneberäkningen till de grunder som organisationen

i detta avseende förordat i samband med remissbehandlingen av den

allmänna semesterlagen.

Arbetarskyddsstyrelsen tar upp frågan om styrelsen själv eller medicinalstyrelsens

strålskyddsnämnd lämpligen bör fungera som centralt remissorgan

vid handläggningen av ärenden rörande den särskilda semesterlagen.

Strålskyddsnämnden har enligt styrelsens mening den mest kvalificerade

sakkunskapen beträffande risker för uppkomst av strålskador. Ett skäl för

att ärendena skall ligga kvar hos styrelsen är dock att styrelsens sammansättning

såtillvida är lämpligare än strålskyddsnämndens som styrelsen

inrymmer partsrepresentanter, utsedda efter förslag av organisationer av

arbetsgivare och arbetstagare. Styrelsen vill inte påyrka någon ändring i

förhållande till vad som nu gäller.

Departementschefen

Allmänna frågor

I Sverige och i andra industriländer med ett expanderande näringsliv och

ett stigande allmänt välstånd har arbetstagarnas ansträngningar att förbättra

sina villkor bl. a. inriktats på att öka fritiden. Det torde vara en allmän

mening, att ökad fritid i förening med stigande inkomster vidgar möjligheterna

till ett rikare personligt liv.

I vårt land lagfästes principen om 48 timmars arbetsvecka redan år 1919,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

och numera, sedan 1957 års arbetstidsreform fått full effekt, överstiger

veckoarbetstiden normalt ej 45 timmar. Med vår första semesterlag av år

1938 fick i princip alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst en lagstadgad

rätt till två veckors semester. Den lagstadgade semestern har sedermera

genom beslut år 1951 utsträckts till tre veckor.

Vi står nu inför avgörandet om nästa steg mot en utökning av fritiden.

Det står klart att vårt lands arbetstagare i gemen önskar att den lagstadgade

semestern förlänges till fyra veckor så snart det är möjligt. Remissbehandlingen

av 19G0 års semesterkommittés förslag till ny semesterlag bekräftar

att så är fallet.

Kommitténs förslag om en lagstadgad fyraveckorssemester har emellertid

på arbetsgivarhåll föranlett erinringar av både principiell och ekonomisk

natur. Utifrån tanken att semesterlagen liksom arbetstidslagarna uppbäres

av arbetarskyddssynpunkter och avser att värna om arbetstagarnas

hälsa och krafter har det från detta håll sagts, att en förlängning av semestern

utöver nu lagstadgade tre veckor inte är en fråga som statsmakterna

bör reglera genom lagstiftning. En utökad semesterledighet utgör en

standardhöjning av i princip samma slag som en löneökning, och eftersom

ansvaret för löneutvecklingen ligger hos arbetsmarknadsparterna bjuder

konsekvensen, enligt den berörda arbetsgivaruppfattningen, att även frågan

om semesterns längd i fortsättningen överlämnas till samma parter att

lösas i avtalen.

Det skall inte bestridas, att en förlängning av semestern från tre till fyra

veckor mindre är en arbetarskyddsfråga än en ekonomisk avvägningsfråga.

Fritiden har sitt pris, och den som vill ha mer fritid måste finna sig i att utrymmet

för standardökning i annan form blir mindre. Lagstiftaren har emellertid

av gammalt del i ansvaret för utvecklingen på arbetstidsområdet. Jag

anser för min del att lagstiftarens ansvar inte är uttömt med att arbetstagarna

tillförsäkrats den rekreation som är medicinskt nödvändig eller angelägen.

Det bör i fråga om semester och arbetstid rent allmänt åvila lagstiftaren

att utstaka normer för en minimistandard. I ett ekonomiskt framåtskridande

samhälle stiger standardanspråken på detta område som på

andra, och förskjutningar i den allmänna uppfattningen om vad som utgör en

godtagbar minimistandard måste rimligen avspegla sig i lagstiftningens innehåll.

Det förhåller sig i allmänhet också så, att en lagstiftning bäst garanterar

att en såsom riktig ansedd norm slår igenom snabbt och fullständigt.

Det sagda betyder inte att jag är främmande för att lagstiftaren kan och

bör lämna ett betydande utrymme för avtalsfriheten. Inom arbetstidslagstiftningen

ökades arbetsmarknadsparternas frihet och ansvar i samband

med 1957 års arbetstidsreform. Numera kan partsorganisationerna under

vissa förutsättningar genom kollektivavtal överenskomma om ett annat

arbetstidsmått och en annan förläggning av arbetstiden per dag och vecka

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1063

än lagen anvisar. På motsvarande sätt ger gällande semesterlag möjligheter

att avtala om annan beräkning än lagens av semesterlönen för tim- och

ackordsavlönade arbetstagare. Beträffande semesterns förläggning kan lagens

regler frångås både genom enskilda avtal och genom kollektivavtal.

Bestämmelser med i huvudsak samma innehåll som de nu berörda återfinnes

i förslaget till ny semesterlag.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt remissyttrande förordat att

avtalsfriheten vidgas därhän att semesterlagen i sin helhet blir dispositiv.

Enligt föreningen bör vilken som helst av lagens bestämmelser kunna sättas

ur kraft genom ett kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller

godkänts av en huvudorganisation. Konsekvenserna av detta förslag är svåra

att överblicka utan närmare utredning, och jag har för min del inte blivit

övertygad om att förslaget motsvaras av något egentligt behov.

Inte heller tror jag att tiden är mogen för en sådan sammansmältning av

semester- och arbetstidslagstiftning att semesterledighet efter överenskommelse

skall kunna utbytas mot en förkortning av den dagliga arbetstiden.

Frågan om de ekonomiska förutsättningarna för en lagstadgad fyraveckorssemester

sammanhänger nära med frågan om tidpunkten för reformens

ikraftträdande. Kommittén har föreslagit att den nya semesterlagen skall

träda i kraft den 1 juli 1963. Fr. o. m. denna tidpunkt skall rätt till en längre

semester än den nuvarande kunna börja intjänas. Eftersom semesterledighet

i allmänhet utgår först året efter det att semesterrätten förvärvats, betyder

detta att en arbetstagare under år 1964 normalt kommer i åtnjutande av

tre och en halv veckors semester och att han får fyra veckors semester

fr. o. m. år 1965.

En förlängning av den lagstadgade semestern med en vecka motsvarar

från produktionens synpunkt en förkortning av veckoarbetstiden med en

timme. En reform av denna omfattning lär inte, om den genomföres successivt

på det sätt som följer av kommitténs förslag, i och för sig kunna utgöra

något hinder för fortsatt ekonomisk expansion. Däremot verkar reformen

begränsande då det gäller utrymmet för löneökningar. Den insikt

i ekonomiska ting och den ansvarskänsla som är utmärkande för de stora

organisationerna på arbetsmarknaden borgar för att arbetsmarknaden skall

kunna inrätta sig efter fyraveckorssemestern på sådant sätt, att reformen

inte hämmar vårt näringslivs utvecklingsmöjligheter och internationella

konkurrenskraft.

Jag förordar alltså, att beslut nu fattas om införande av en lagstadgad

fyraveckorssemester och att den nya lagstiftningen får träda i kraft den 1

juli 1963.

Som kommittén föreslagit bör den nya semesterlagen i det väsentliga bygga

på den nuvarande lagens grund. Skäl saknas att förändra semesterrättens

grundkonstruktion. I likhet med kommittén och en nära nog enhällig remissopinion

anser jag det inte påkallat att nu genom lagstiftning utvidga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1968

den personkrets som semesterlagen omfattar till att avse nya grupper.

Under den tid som den nuvarande semesterlagen varit i kraft har semesterförmånerna

genom förskjutningar i tolkningen av arbetstagarbegreppet

successivt gjorts tillgängliga för allt fler. Den utveckling som arbetstagarbegreppet

genomgått torde inte vara avslutad. Det är att vänta att

tolkningen av detta begrepp så småningom kommer att ske efter mer

schablonmässiga normer än som hittills vanligen kommit till användning i

domstolarnas praxis. Härvidlag vill jag hänvisa till de uttalanden som gjordes

vid riksdagsbehandlingen förra året av förslaget till lag om allmän försäkring

dels rörande arbets tagarbegreppe t inom socialförsäkringslagstiftningen

och dels rörande det inflytande, som praxis i den stora mängden av

socialförsäkringsärenden kan väntas få på rättstillämpningen i ärenden som

berör andra delar av sociallagstiftningen.

Semesterns förläggning

Gällande semesterlag ger arbetsgivare och arbetstagare full frihet att

genom överenskommelser bestämma både den tid på året, till vilken semestern

skall förläggas, och huruvida semestern skall utgå i ett sammanhang,

i skilda semesterperioder eller i form av enstaka ledighetsdagar. För

den händelse ingen överenskommelse träffas äger arbetsgivaren i princip

förlägga semestern till tid som passar honom bäst. Å andra sidan har arbetstagaren

rätt att kräva att få hela semesterledigheten i ett sammanhang.

Kommittén har föreslagit att dessa regler bibehålies oförändrade även

sedan den lagstadgade semestern förlängts från tre till fyra veckor. En

minoritet inom kommittén har reserverat sig för att arbetsgivaren skall få

en självständig rätt att besluta om uppdelning av semestern i den mån

denna överstiger tre veckor.

Under remissbehandlingen har intressemotsättningarna i denna fråga

framträtt med skärpa. Arbetstagarnas organisationer har givit kommittén

sitt stöd, medan företrädarna för arbetsgivarintressen har slutit upp kring

reservanterna.

En arbetstagare kan enligt min mening ha goda skäl för en begäran att

få hela sin semester i en följd. EU starkt skäl kan vara att han saknar

ekonomiska och praktiska möjligheter att utnyttja mer än eu semesterperiod

till ett miljöombyte som ger verklig rekreation.

Å andra sidan kan en arbetsgivare ha fog för att motsätta sig att de

anställda får en sammanhängande semester. Talrika exempel har anförts

i remissyttranden från arbetsgivarsidan på att en så lång sammanhängande

ledighet för arbetstagarna som fyra veckor kan vålla avbräck eller

störningar i produktion, leveranser eller service eller på annat sätt betunga

företagen.

Det går inte att väga de motstående intressena mot varandra på ett så
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

dant sätt, att man får ett svar med generell giltighet för alla arbetsgivare

och arbetstagare på frågan, huruvida en sammanhängande semester eller

en semester uppdelad på flera perioder utgör det lämpligaste eller rättvisaste

förläggningsalternativet. På goda grunder har lagstiftaren hittills

avstått från att ingripa med tvingande regler rörande semesterns förläggning

och i stället lämnat fältet fritt för individuella och kollektiva överenskommelser

i ämnet. Ingen har ifrågasatt annat än att denna avtalsfrihet

bör bestå.

Den regel som det nu gäller att utforma är en dispositiv lagregel. Den

får en dubbel funktion. Dels skall den fylla ut en lucka i avtal, som inte

innehåller några bestämmelser om när eller i vilken ordning semestern

skall utgå. Dels skall den utgöra ett underlag för förhandlingar och uppgörelser

i förläggningsfrågan mellan enskilda parter eller mellan organisationer.

I några remissyttranden från arbetsgivarsidan har det sagts, att lagstiftaren

överhuvudtaget inte bör ingripa i maktförhållandena på arbetsmarknaden.

Denna kritik beaktar inte det faktum, att en lagregel i förläggningsfrågan

måste finnas för det fall att parterna inte kan enas. Hur regeln

än utformas, måste den få betydelse för parternas förhandlingspositioner

och för deras möjligheter att nå önskade uppgörelser.

Den regel, som man på arbetsgivarsidan vill se lagfäst, lägger hela bestämmanderätten

beträffande förläggningen av den fjärde semesterveckan

i arbetsgivarens hand. Arbetsgivaren skulle ensidigt kunna besluta

om både tiden och formen för uttagandet av den fjärde semesterveckan.

Skälet för denna ordning skulle vara att omsorgen om näringslivets konkurrenskraft

och utvecklingsmöjligheter kräver att arbetsgivaren får förlägga

åtminstone en del av semestern på sätt som han anser bäst, oberoende

av om han kan vinna förståelse för sina åtgärder bland arbetstagarna.

Erfarenheterna från treveckorssemestern berättigar till antagandet, att

parterna i samförstånd skall lyckas lösa frågan hur semestern bör utgå.

Trots att arbetstagaren nu enligt lagen har rätt till en sammanhängande

semesterledighet har överenskommelser om delning av semestern kunnat

träffas inom åtskilliga grenar av näringslivet, där detta av företagsekonomiska

eller liknande skäl tett sig särskilt angeläget. Som exempel kan nämnas

riksavtalen för jordbruket, transportfacket, bryggerierna, hotell- och

restauranger samt lokala avtal vid handelsföretagen. Åtskilliga tecken tyder

dessutom på att allt fler arbetstagare själva önskar få ut sin semester i

form av en sommar- och en vinterperiod, och denna utvecklingstendens

kan antagas bli förstärkt när den sammanlagda semestern blir så lång som

fyra veckor.

Mina överväganden i förläggningsfrågan leder till slutsatsen, att de nuvarande

reglerna i semesterlagen även efter semesterns förlängning till fyra

veckor fördelar inflytandet mellan parterna på ett sätt som skapar goda för
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

utsättningar för uppgörelser, vilka i varje enskilt fall så långt möjligt beaktar

båda sidors berättigade intressen. Jag är därför ense med kommittén om

att dessa regler bör bibehållas oförändrade i den nya semesterlagen.

Om semestern på grund av avtal överstiger det lagstadgade minimimåttet,

bör arbetsgivaren kunna självständigt bestämma om en uppdelning av

ledigheten på två perioder, varav den ena utgör minst fyra veckor. En uttrycklig

bestämmelse härom bör intagas i lagen.

Kvalifikationsreglerna

Enligt semesterlagen förvärvar en arbetstagare semesterrätt på

grund av utfört arbete på så sätt, att arbete under ett år kvalificerar

för semesterledighet under nästa år. För varje kalendermånad av

kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å 16 dagar, har han f. n. rätt till en och en halv dags semester.

Ett beslut att förlänga den lagstadgade semestern från tre till fyra veckor

innebär, att i berörda bestämmelser talet en och en halv utbytes mot talet

två. Den fulla semestern kommer då att utgöras av 24 semesterdagar. Eftersom

söndagar tillkommer uppnås i normalfallet det uppställda målet, fyra

veckors ledighet.

Kommitténs förslag till kvalifikationsregler innehåller emellertid härutöver

väsentliga nyheter. Semesterrätt skall i fortsättningen förvärvas

successivt på det sättet, att redan 8 dagars arbete i en månad skall ge rätt

till en semesterdag. För att arbetstagaren skall ha rätt till två semesterdagar

skall det räcka med att arbete utförts på 15 dagar.

Liksom flertalet remissorgan anser jag att de av kommittén föreslagna

kvalifikationsreglerna har uppenbara förtjänster framför de nu gällande.

De nuvarande kvalifikationsreglerna kan leda till att en arbetstagare med

flera kortvariga anställningar under kvalifikationsåret eller med intermittent

arbete i en och samma anställning blir utan semester fastän han

sammanlagt under året arbetat ett stort antal dagar. Även andra arbetstagare

löper på grund av stelheten i nuvarande regler risk att för en eller

annan månad gå förlustiga semesterrätt. Tillämpas femdagarsvecka på arbetsplatsen,

blir under en månad med flera helgdagar marginalen smal

mellan antalet arbetsdagar i månaden och de 16 dagar på vilka arbete

enligt nuvarande lag måste utföras för att arbetstagaren skall få rätt till

semester. Några enstaka dagars frånvaro från arbetet på grund av t. ex.

permittering kan få till följd att arbetstagaren mister sin semesterrätt för

månaden ifråga. Dessa olägenheter avhjälpes inte helt med de föreslagna

kvalifikationsreglerna, men arbetstagarna får en väsentligt tryggare ställning

i semesterhänseende än hittills. Jag tillstyrker förslaget.

De nya reglerna medför, att en arbetstagare som byter anställning under

löpande kalendermånad i vissa fall kan förvärva rätt till mer än två semesterdagar

för den månaden. Att komma ifrån denna konsekvens genom

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

något slag av spärregel tror jag inte är praktiskt möjligt. Problemets ekonomiska

betydelse minskas emellertid avsevärt om man, såsom kommittén

föreslagit och som jag strax kommer att tillstyrka, för den stora gruppen

av tim- och ackordsavlönade arbetstagare inför en metod för beräkning

av semesterlönen, som gör semesterlönens storlek oberoende av antalet

semesterdagar.

I ett par remissyttranden har framförts förslag om att de s. k. åtta- och

femtondagarsreglerna kompletteras med en regel, som alternativt gör semesterrätten

beroende av antalet fullgjorda arbetstimmar under en kalendermånad.

Detta förslag skulle leda till ett invecklat system, om man inte

vill tillåta att förbättringar i semesterförmånerna för somliga grupper skall

åstadkommas till priset av försämringar för andra. Jag kan inte tillstyrka

den föreslagna kompletteringen.

Principen att semesterrätten grundas på arbete har i semesterlagen uppmjukats

genom regler som inom angivna gränser jämställer frånvaro av

vissa anledningar med utfört arbete. De privilegierade frånvaroanledningarna

är — förutom semester — yrkesskada, sjukdom, havandeskap och

barnsbörd samt militärtjänstgöring utom första värnpliktstjänstgöring och

beredskapsövning. Kommitténs mycket grundliga genomgång av gällande

bestämmelser om semesterrätt på grund av sådan frånvaro

som skall jämställas med arbetad tid utmynnar i

att kommittén förordat, att bestämmelserna överflyttas oförändrade till den

nya semesterlagen med endast ett par jämkningar, till vilka jag återkommer

i specialmotiveringen.

I fråga om avgränsningarna i olika hänseenden av den semesterkvalificerande

frånvaron har jag kommit till samma slutsats som kommittén.

Gentemot det av en reservant i kommittén framförda förslaget, att den

semesterkvalificerande frånvarotiden vid havandeskap och barnsbörd

utsträckes från tolv veckor till 180 dagar, står kommittémajoritetens

uttalande att det inte kan vara motiverat att i semesterlagen privilegiera

havandeskap och barnsbörd i vidare omfattning än sjukdom. Den semesterkvalificerande

frånvarotiden vid sjukdom är begränsad till 90 dagar per

kalenderår. Jag förordar kommitténs förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att i semesterkvalificerande militärtjänstgöring

inte bör ingå den första värnpliktstjänstgöringen.

Av skäl som redovisas i specialmotiveringen bör civil försvar st jänstgöring i

viss utsträckning göras semesterkvalificerande.

Lön under semester

Sedan gammalt utgår reglerna i semesterlagen rörande beräkningen av

arbetstagarens lön under semestern från att denna lön så nära som möjligt

bör svara mot den lön, som skulle ha utgått om arbetstagaren i stället under

samma tid varit i arbete. Detta sätt att se har giltighet även i dag.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963

Arbetstagare med veck o- eller månadslön får enligt gällande

bestämmelser under semestern sin vanliga lön, den på semestertiden belöpande

lönen. Denna regel är, såsom kommittén framhållit, lätt att tillämpa,

och den ger rättvisande resultat även om semestern förlänges eller arbetstiden

förkortas eller omdisponeras. Berörda parter på arbetsmarknaden synes

vara tillfreds med regeln. Jag finner inte anledning att överväga en

ändring av densamma.

För arbetstagare som inte är avlönade med vecko- eller månadslön — i

praktiken främst de som avlönas med tim- eller ackordslön _

gäller särskilda bestämmelser. Sådan arbetstagare skall för varje semesterdag

erhålla semesterlön med ett belopp motsvarande hans genomsnittliga

dagsinkomst under de dagar av kvalifikationsåret, på vilka han utfört arbete

för arbetsgivarens räkning, övertidstillägg inräknas inte i underlaget

för genomsnittsberäkningen, men däremot skall hänsyn tagas till övrig ersättning

för övertidsarbete.

Dessa bestämmelser kan frångås genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan

slutes eller godkännes av huvudorganisation. I praktiken har avtalsmöjligheten

inom åtskilliga branscher utnyttjats till att införa helt

andra metoder för semesterlöneberäkningen än den i lagen föreskrivna.

Metoden att beräkna semesterlönen för den tim- eller ackordsavlönade

arbetstagaren på grundval av en genomsnittlig dagsinkomst synes inte längre

a ara helt ändamålsenlig. Regeln medför alt den samlade semesterlönen

för semestertiden blir beroende av veckoarbetstidens förläggning. En arbetsvecka

på mindre än sex dagar resulterar i att semesterlönen blir högre

än som avsetts. Med nuvarande treveckorssemester får arbetstagaren i semesterlön

ett belopp motsvarande 18 genomsnittliga dagsförtjänster, medan

tre arbetade femdagarsveckor ger 15 dagsförtjänster. Detta innebär att arbetstagaren

lår omkring 20 procent högre lön när han har semester än när

han är i arbete.

Provisoriskt har dessa verkningar av gällande regler för en stor del av

arbetsmarknaden undanröjts genom överenskommelser, enligt vilka inarbetade

eller genom arbetstidsförkortning frilagda dagar skall anses som

arbetsdagar i semesterlagens mening. Av flera skäl lämpar det sig emellertid

inte att överföra bestämmelserna i dessa överenskommelser till semesterlagen.

Kommittén har med viss förebild i bl. a. jordbrukets och tändsticksindustrins

kollektivavtal föreslagit, att man i semesterlagen skall övergå till en

ny metod för beräkning av de tim- och ackordsavlönades semesterlön. Denna

metod går ut på att beräkna eu semesterlön för hela semestertiden efter

viss procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst under kvalifikationsåret.

Förslaget har under remissbehandlingen understötts av alla de

stora organisationerna på den privata arbetsmarknaden.

De remissorgan som företräder statliga och kommunala arbetsgivare har

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

emellertid i allmänhet föredragit en annan metod, som de känner från sina

egna kollektivavtal. Den bygger på en genomsnittlig timförtjänst under kvalifikationsåret.

För att få fram en semesterlön per dag multiplicerar man

enligt denna metod den genomsnittliga timförtjänsten med det genomsnittliga

antalet arbetstimmar per arbetsvecka, och produkten divideras därefter

med antalet semesterdagar i en semestervecka, dvs. sex.

Både timförtjänstmetoden och den av kommittén förordade procentlönemetoden

har den fördelen framför lagens nuvarande metod, att semesterlönens

storlek blir oberoende av arbetstidens utläggning på veckans olika

dagar. Den förut berörda överkompensationen vid femdagarsvecka uppkommer

inte. Av remissyttrandena framgår också, att de administrativa

erfarenheterna av båda metoderna varit goda på de områden där de prövats.

Vid en jämförelse mellan timförtjänstmetoden och procentlönemetoden

visar det sig att timförtjänstmetoden har olägenheter, som man inte kan

bortse från. Det finns grupper av arbetstagare med ackordslön och provision,

vilkas arbetstid i timmar inte alls eller endast med svårighet kan fastställas

i efterhand. Vidare förstärker timförtjänstmetoden den i och för sig

icke eftersträvade effekten av de nya kvalifikationsreglerna, att en arbetstagare

under vissa förhållanden kan förvärva rätt till mer än fyra veckors

semester per år. Med timförtjänstmetoden skulle arbetstagaren också få en

i motsvarande mån högre semesterlön.

Procentlönemetoden är på visst sätt smidigare än timförtjänstmetoden.

Den tillåter att man vid bestämmandet av den procentsats, efter vilken semesterlönen

skall utgå, även beträffande de tim- och ackordsavlönade arbetstagarna

i möjligaste mån förverkligar principen om att semester skall

innebära ledighet med bibehållen lön. Likställigheten mellan denna kategori

och de vecko- och månadsavlönade kan reellt sett bli större. Jag skall strax

i annat sammanhang återkomma till denna synpunkt.

Såsom framgått av det sagda, är jag ense med kommittén om att procentlönemetoden

är överlägsen både lagens nuvarande metod och timförtjänstmetoden.

Beträffande den närmare utformningen av procentlönemetoden

har jag emellertid på ett par punkter kommit till en annan uppfattning än

kommittén. Jag syftar på bestämmelserna i kommittéförslaget om inkomstunderlaget

för beräkningen av semesterlön.

I första hand skall enligt kommittéförslaget underlaget för semesterlöneberä

k ningen utgöras av arbetstagarens arbetsinkomster

under kvalifikationsåret. Eftersom viss frånvaro kvalificerar för semester

är det emellertid nödvändigt att på något sätt ta hänsyn till sådan frånvaro

när man bestämmer semesterlönen. Beträffande den semester som utgått

under kvalifikationsåret kan detta, efter vad kommittén funnit, ske så,

att den tillämpliga procentsatsen bestämmes från utgångspunkten att arbetstagaren

tagit ut lagstadgad semester. Liknande schematiska antaganden

är inte möjliga när det gäller andra privilegierade frånvaroanledningar så
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

som t. ex. sjukdom. Kommittén har föreslagit att man, när arbetstagaren

kan tillgodoräkna sig annan privilegierad frånvaro än semester, skall göra

en sannolikhetskalkyl rörande vad han skulle ha kunnat förtjäna under

den privilegierade frånvarotiden. Denna sannolika inkomst skall inräknas

i inkomstunderlaget.

Förslaget om en individuell sannolikhetsberäkning rörande inkomstbortfallet

under privilegierad frånvarotid har mötts av åtskillig kritik under

remissbehandlingen. Enligt min mening finns det på denna punkt behov av

en schablonmässig hjälpregel. Det synes inte vara en praktisk ordning, att

arbetsgivaren för varje enskild arbetstagare och varje frånvaroperiod under

kvalifikationsåret skall göra en uppskattning av vilka arbetsuppgifter arbetstagaren

under perioden i fråga skulle ha kunnat få, i vad mån han

skulle ha sysselsatts med tim- eller ackordslönearbete, i vad mån han skulle

ha utfört arbete på övertid osv. Även om olägenheterna i viss omfattning

skulle kunna avhjälpas genom kollektivavtalsbestämmelser om beräkning

av lön under privilegierad frånvarotid, kvarstår olägenheter i varje fall för

den del av arbetsmarknaden som inte är lcollektivavtalsreglerad. Riskerna

för onödiga tvister och administrativt merarbete förefaller inte obetydliga.

För att komma till rätta med problemet föreslår jag, att i lagtexten intages

en bestämmelse av innehåll att, för varje dag som arbetstagaren varit frånvarande

från arbetet och som i kvalifikationshänseende skall jämställas

med arbetad dag, den i inkomstunderlaget ingående arbetsinkomsten ökas

med ett belopp motsvarande arbetstagarens genomsnittliga inkomst för dag

då han utfört arbete i anställningen under kvalifikationsåret.

Ett exempel kan belysa hur denna bestämmelse är avsedd att tillämpas.

En arbetstagare har under kvalifikationsåret varit anställd hos en arbetsgivare

två månader. Under denna tid har han varit permitterad några dagar,

sjuk 15 dagar och arbetat 30 dagar. För den arbetade tiden har han

uppburit en sammanlagd inkomst av 900 kronor. Vid semesterlöneberäkningen

skall han för var och en av de 15 sjukdagarna gottskrivas en in
-

komst av

30 kronor.

En fråga, som uppkommer i samband med avgränsningen av inkomstunderlaget,

är hur man skall behandla inkomst som hänför sig till en månad

under vilken arbetstagaren ej arbetat tillräckligt många dagar för att

förvärva rätt till semesterledighet. Kommittén har formulerat regeln så, att

inkomstunderlaget skall utgöras av arbetstagarens arbetsinkomst hos arbetsgivaren

under de månader av kvalifikationsåret, för vilka semesterrätt

föreligger eller vilka infallit sedan semesterrätt hos arbetsgivaren uppkommit.

Även här är ett klargörande exempel på sin plats. Antag att en servitris

arbetat på en restaurang 6 dagar under januari i samband med nyårs- och

trettonhelgerna, 6 dagar under februari, 8 dagar under april i samband med

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

påsken och 6 dagar under december i samband med julhelgen. Kommitténs

förslag innebär, att i inkomstunderlaget för beräkning av servitrisens semesterlön

skall medräknas inkomsterna under april och december men däremot

inte inkomsterna under januari och februari, eftersom hon först på

grund av arbetet under april förvärvat rätt till semesterledighet.

Exemplet ger intrycket att regeln i kommittéförslaget är godtycklig, vilket

även flera remissorgan ansett. Hade den semestergrundande perioden

— åttadagarsperioden — hänfört sig till januari månad skulle semesterlönen

ha beräknats på all inkomst från restaurangen under hela kvalifikationsåret.

Om åttadagarsperioden hade infallit i december skulle man

däremot inte ha tagit hänsyn till inkomst före denna månad.

Den lösning som bäst överensstämmer med grundsatsen att semester skall

utgöra ledighet med bibehållen lön är, såsom kommittén påpekat, att i inkomstunderlaget

medräknas endast inkomst som hänför sig till månad för

vilken semesterrätt föreligger. Av praktiska skäl är emellertid denna väg

inte framkomlig. Vid vissa slag av ackordsarbeten skulle denna s. k. nettolinje

tvinga till ackordsmätningar vid varje månadsskifte. Jag har för min

del kommit fram till att det bästa som kan göras är att knyta an till anställningsförhållandet

på så sätt att all inkomst som hänför sig till samma

anställning lägges till grund för semesterlöneberäkningen. I ett fall som det

nyss såsom exempel valda torde det vara vanligt, att varje arbetsperiod är

att betrakta som en fristående anställning. Under sådana förhållanden bör

servitrisen få sin semesterlön beräknad endast på inkomst som hänför sig

till den månad under vilken hon fullgjort 8 dagars arbete.

Det kan inte uteslutas att den nu förordade lösningen ger upphov till

tvister om vad som skall förstås med en anställning. Jag räknar inte med

att svårigheterna att avgöra sådana frågor, även utan domstols medverkan,

skall visa sig alltför stora.

Enligt kommittéförslaget skall från inkomstunderlaget undantagas semesterlön,

övertidstillägg och sjuklön. Landsorganisationen har i sitt remissyttrande

förordat, att alla dessa poster medtages vid semesterlöneberäkningen.

Ett väsentligt skäl för organisationens ståndpunkt synes vara,

att det blir lättare för den enskilde arbetstagaren att kontrollera sin semesterlön,

om denna beräknas på all inkomst. Kommittéförslaget var på

denna punkt enhälligt, och jag finner inte tillräckliga skäl föreligga att

nu utan närmare utredning frångå det. Ett exempel kan belysa de vanskligheter,

som skulle möta om man ville låta lagens regler ansluta till Landsorganisationens

uppfattning. Beträffande sjuklön skulle det te sig oegentligt

att inräkna denna i inkomstunderlaget, om man i enlighet med vad här

tidigare förordats för sjukdomstid även skall beräkna en sannolik inkomst

efter en schablonregel. Man bör inte för samma sjukdomsperiod tillgodoräkna

arbetstagaren både en faktiskt utgiven sjuklön och en uppskattad inkomst.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

Frågan om vilken procentsats som bör fastställas för semesterlöneberäkningen

är ett känsligt awägningsproblem. Kommittén har föreslagit

8,5 procent av inkomstunderlaget. Därvid har kommittén utgått från att semesterdagarna

utgör omkring 8 procent av årets omkring 300 vardagar. Sistnämnda

procentsats har kommittén höjt med en halv enhet med hänsyn

till att semesterlönen under kvalifikationsåret inte skall inräknas i inkoinstunderlaget.

En ledamot i kommittén är skiljaktig och vill fastställa procentsatsen

till 9.

Under remissbehandlingen har inte från arbetsgivarhåll gjorts någon invändning

mot den av kommittén föreslagna procentsatsen, men Landsorganisationen

har förordat en höjning till 9,5 procent.

Vid bedömandet av kommittéförslaget är att märka, att kommittén syftar

till att procentlönemetoden skall ge i huvudsak samma resultat som

lagens nuvarande beräkningsmetod, om arbetsveckan omfattar sex dagar.

Detta syfte nås också i stort sett med den föreslagna procentsatsen för det

fall att arbetstagaren under kvalifikationsåret inte haft annan frånvaro än

sådan som kvalificerar för semester. Varje dags frånvaro av icke privilegierad

anledning — t. ex. permittering eller fullgörande av förtroendeuppdrag

— minskar emellertid semesterlönen när man använder procentlönemetoden

men inte när man använder den nuvarande beräkningsmetoden.

Jämförelser bör dock snarare göras mellan procentlönemetoden och reglerna

för de vecko- och månadsavlönade. De vecko- och månadsavlönade

löper inte den nyss berörda risken att få sin semesterlön sänkt på grund

av några enstaka dagars icke semesterkvalificerande frånvaro under kvalifikationsåret.

Dessutom får de sin semesterlön beräknad på det löpande

årets inkomster och inte, såsom i allmänhet de tim- och ackordsavlönade,

på det sist förflutna årets. Då stigande löner får antagas vara det normala

måste denna skillnad anses ställa de tim- och ackordsavlönade i viss mån

ogynnsamt. Å andra sidan är sistnämnda grupp av arbetstagare bättre ställd

än de vecko- och månadsavlönade i det att viss del av eventuell övertidsersättning

inräknas i underlaget för semesterlöneberäkningen.

För att olika kategorier av arbetstagare i möjligaste mån skall bli likställda

och principen om bibehållen lön under semester så långt det går bli

förverkligad, bör enligt min mening procentsatsen sättas något högre än

kommittén gjort. Jag har stannat för 9 som det procenttal, vilket närmast

uppfyller de angivna syftemålen.

Den nya metoden för beräkning av semesterlön är lika litet som den nu

gällande avsedd att vara exklusiv. Möjligheten att genom kollektivavtal

frångå lagen bör bibehållas. Bestämmelserna i detta ämne bör inte

undergå annan ändring än att, på sätt kommittén förordat, lydelsen närmare

anpassas till arbetstidslagstiftningens regler om avvikelse från lagbestämmelser

genom kollektivavtal. Av den nya lagtexten bör klart framgå

att kollektivavtal kan slutas även för s. k. kombinationsfall, dvs. för arbets
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nv 68 år 1963

tagare som är avlönade både med vecko- eller månadslön och med lön som

beräknas på annat sätt (t. ex. ackordsersättning eller provision).

På arbetsmarknaden förekommer en typ av avtal varigenom semesterlönen

inräknas i den löpande arbetslönen. Dylika avtal står i mindre god

överensstämmelse med semesterlagens grundtanke. I likhet med kommittén

tror jag att man bäst garanterar arbetstagaren den avsedda inkomsten under

semestertiden genom en regel om utbetalningstid för semesterlön.

Den av kommittén föreslagna regeln, att semesterlön skall utbetalas i

samband med semestern, kan jag i sak godta. Jag anser det utan vidare klart

att, när semestern är uppdelad på flera perioder, i samband med varje semesterperiod

skall utbetalas den på samma period belöpande semesterlönen.

Uttrycket »i samband med» får inte tolkas så snävt att det i något fall skulle

förhindra ett bibehållande av den praxis beträffande vecko- och månadsavlönade

arbetstagare, som innebär att dessa får sin semesterlön i samma

ordning som den vanliga lönen och på vanliga utbetalningsdagar.

Semester för arbetstagare med radiologiskt arbete

Kommitténs förslag att bibehålla den i den särskilda semesterlagen stadgade

sexveckorssemestern för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

har allmänt godtagits av remissorganen. Såsom framgår av yttrandet från

medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd är det medicinska behovet av en

förlängd semester för nu ifrågavarande kategorier av arbetstagare inte

oomtvistligt. Å andra sidan har inte tillkommit någon avgörande ny omständighet,

som motiverar en ändrad uppfattning angående detta behov.

Härav drar jag slutsatsen, att den särskilda sexveckorssemestern bör upprätthållas

och att det tills vidare bör finnas en lagstiftning i ämnet.

Det torde vara lämpligt att, såsom kommittén förordat, ersätta den nuvarande

särskilda semesterlagen med en ny lag som har i sak samma räckvidd.

Som en följd av nyheterna i den allmänna semesterlagen bör vissa

ändringar vidtagas. Kommitténs förslag att en och en halv dags semester

skall intjänas redan genom åtta dagars radiologiskt arbete under en

månad torde dock inte böra följas. Dels har det inte ansetts föreligga

något medicinskt behov av ett väsentligt utökat skydd i semesterhänseende

inom ramen för den särskilda semesterlagen. Dels skulle en åttadagarsregel

inom den särskilda semesterlagen kunna ge upphov till vissa

samordningssvårigheter, närmast för det fall att en arbetstagare för samma

månad och i samma anställning uppfyller såväl kvalifikationsvillkoret

för rätt till två dagars semester enligt den allmänna semesterlagen som

kvalifikationsvillkoret för rätt till en och en halv dags semester enligt den

särskilda lagen. Som enda kvalifikationsregel bör därför gälla att arbetstagaren

utfört radiologiskt arbete å minst 15 dagar under en månad, i vilket

fall tre dagars semester utgår för den månaden.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Arbetarskyddsstyrelsen bör alltjämt vara centralt remissorgan för ärenden

angående tillämpning av den särskilda semesterlagen.

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer som uppdragits i det föregående

har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om semester samt

förslag till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt

arbete.

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas angående förslagen.

Förslaget till lag om semester

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i gällande semesterlag. En jämkning har

vidtagits så att undantag från lagens tillämpning göres inte bara för anställda

hos staten med särskilda föreskrifter om semester utan även för sådana

anställda hos andra arbetsgivare (t. ex. kommuner), för vilka gäller semesterföreskrifter

enligt statliga reglementen m. m.

2-4 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer har motsvarighet i 2 § första stycket

samt 3 och 4 §§ i den nuvarande lagen. I 3 § tredje stycket har texten jämkats

med hänsyn till att termen semesterlön införts såsom en allmän benämning

för lön under semestertid.

5 §•

Upphör en arbetstagares anställning, innan han åtnjutit semester vartill

han förvärvat rätt, skall han enligt 5 § gällande lag i stället för semester

få semesterersättning. Denna regel har med en redaktionell jämkning

överförts till första stycket i förevarande paragraf.

Byte av anställning kan medföra att olika kvalifikationsår skall tilllämpas.

Arbetstagaren kan t. ex. i den gamla anställningen ha följt lagens

huvudregel att semester utgår året näst efter kvalifikationsåret, medan

han i den nya anställningen skall ha semester under löpande kvalifikationsår.

Det kan då inträffa att arbetstagaren det år då bytet sker dels får uppbära

semesterersättning i anledning av den gamla anställningen, dels får

full semester i den nya anställningen.

Skulle bytet av anställning ske på så sätt att arbetstagaren övergår från

en befattning till en annan hos samme arbetsgivare, konsumeras däremot

enligt 9 § i nuvarande lag den i den gamla befattningen intjänade semesterförmånen

av den första semestern i den nya befattningen. Lämnar arbets
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

tagaren den nya befattningen innan han blivit berättigad till minst det antal

semesterdagar, vartill han förvärvat rätt i den gamla befattningen, får han

dock enligt 21 § semesterersättning för felande semesterdagar.

I enlighet med kommitténs förslag har de nuvarande bestämmelserna i

9 och 21 §§ utgått och ersatts med bestämmelsen i andra stycket av denna

paragraf. Den nya regeln innebär, att semesterersättning skall tillkomma

arbetstagaren även för det fall att hans anställningsvillkor, utan att anställningen

upphör, ändras så att semester utgår under löpande år i stället

för under året näst efter kvalifikationsåret. I dylikt fall skall bestämmelserna

om semesterersättning tillämpas så som om anställningen upphört

vid den tidpunkt, från och med vilken anställningsvillkoren ändrades.

6 §•

Denna paragraf är likalydande med 6 § i gällande semesterlag.

7 §•

Paragrafen motsvarar 7 § i gällande semesterlag.

För huvuddragen i de nya kvalifikationsreglerna har redogjorts i den

allmänna motiveringen.

Beträffande semesterkvalificerande frånvaro har i andra stycket gjorts

den ändringen i förhållande till gällande rätt att den semesterkvalificerande

frånvarotiden vid havandeskap och barnsbörd bestämts till 90 dagar i stället

för som nu tolv veckor. Därigenom ernås en likartad behandling i semesterhänseende

av sjukdom samt havandeskap och barnsbörd.

Med den utformning som tjänstgöringsskyldigheten inom civilförsvaret

fått till följd av statsmakternas beslut 1959 och 1960 kan i civilförsvaret inskrivna

personer åläggas, förutom att deltaga i övningar, att undergå civilförsvarsutbildning

högst 30, i vissa fall högst 60 dagar. Värnpliktig personal,

som överföres från krigsmakten till civilförsvaret, kan åläggas mer vittgående

tjänstgöringsskyldighet. För denna personal kommer civilförsvarstjänstgöringen

delvis att träda i stället för militärtjänstgöring. Med hänsyn

till dessa förhållanden bör tjänstgöring i civilförsvaret i semesterhänseende

jämställas med militärtjänstgöring. För att göra gränsdragningen kring den

semesterkvalificerande civilförsvarstjänstgöringen så likartad gränsdragningen

kring den semesterkvalificerande militärtjänstgöringen som möjligt

har i en ny punkt e) i andra stycket föreskrivits, att civilförsvarstjänstgöring

under högst 60 dagar av ett kvalifikationsår skall jämställas med arbetade

dagar, såvida tjänstgöringen fullgjorts efter det kalenderår under vilket

arbetstagaren fyllt 22 år och inte ägt rum under tid då civilförsvarsberedskap

råder eller då beredskapsövning må anordnas vid krigsmakten

(jfr 12 § civilförsvarslagen, SFS 1960:74, och la§ familjebidragsförordningen,

SFS 1962:674).

Den semesterkvalificerande frånvarotiden har i punkterna b)—e) i andra

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

stycket uttryckts i dagar. Arbetsdomstolen har i en dom 1960 nr 14 vid tilllämpning

av punkt b) ställts inför frågan om ordet dagar skall betyda kalenderdagar

eller dagar å vilka arbete normalt skulle ha utförts. Domstolen

har därvid givit företräde åt den förstnämnda tolkningen. Ordet bör ha

denna innebörd vid tillämpningen av samtliga nu berörda punkter. Någon

jämkning av lagtexten för att klargöra detta torde inte vara erforderlig.

I tredje stycket har på förslag av kommittén tillagts en ny bestämmelse.

Som lagen nu är skriven förvärvar en arbetstagare, som är sjuk under en

lång följd av år, för varje år viss rätt till semester utan att han utfört

något som helst arbete. Denna konsekvens av reglerna om semesterkvalificerande

sjukdomstid har ansetts stå i mindre god överensstämmelse med

lagens syfte, och den är också ägnad att väcka betänkligheter från social

synpunkt. En arbetsgivare kan föranledas att avskeda en långvarigt sjuk

arbetstagare enbart för att bli befriad från skyldighet att bereda honom

semesterlön. I förevarande stycke har införts den begränsningen, att sjukdom

inte skall kvalificera för semester sedan sjukdomsperioden varat oavbrutet

under två kvalifikationsår.

Införandet av ordet uppgift i fjärde stycket har föranletts av att de allmänna

försäkringskassornas skriftliga meddelanden om sjukdom inte har

formen av intyg.

8 §•

Paragrafen motsvarar 8 § i den nuvarande semesterlagen.

Enligt gällande bestämmelser inräknas söndagar ej i semestern. Helgdagar

inräknas om semestern utgår med flera dagar i en följd än fem,

annars ej.

Kommittén har övervägt att helt frilägga helgdagarna, oavsett semesterns

längd, men slutligen stannat för att inte föreslå någon ändring. Ett skäl

för en reform skulle vara att en regel om inräknande av helgdagar i semestern

kan innebära en frestelse för arbetsgivaren att förlägga semestern

till en period med flera helgdagar för att på så sätt nedbringa antalet arbetsfria

dagar under året. Å andra sidan skulle ett fullständigt friläggande

av helgdagarna i praktiken ofta medföra att semestern blev en eller flera

dagar längre än fyra kalenderveckor, och eftersom redan den fjärde semesterveckan

är en genomgripande reform har kommittén inte ansett sig

kunna medverka till ytterligare utökning av fritiden.

Under remissbehandlingen har föreslagits både att helgdagarna skall helt

friläggas och att helgdagar alltid skall inräknas i semestern. Landsorganisationen

anser att mycket vore vunnet för arbetstagarna om lagen ändrades

därhän att helgdagar inräknas endast om semestern utgår med flera dagar

än sex i en följd. En korttidssemester, som omfattar sex semesterdagar (en

kalendervecka), är vanlig, men eu semesterperiod om fem semesterdagar

är, enligt vad organisationen funnit, förhållandevis sällsynt. Av Svenska

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

arbetsgivareföreningens remissyttrande framgår att föreningen i och för

sig inte är främmande för Landsorganisationens tanke.

Då det får anses angeläget att minska den av kommittén berörda risken

för att arbetstagaren får en kortare sammanlagd ledighet under året på

grund av att semestern förlägges till en period med en eller flera helgdagar,

har första stycket i förevarande paragraf utformats i enlighet med vad

Landsorganisationen förordat.

Andra stycket innehåller från nuvarande lag överförda bestämmelser för

arbetstagare, som har sin arbetstid förlagd så att de normalt arbetar på

söndagen och i stället är lediga på annan dag. Trots det förhållandet att

för sådana arbetstagare söndagar normalt är arbetsdagar, skall de under

semestern infallande söndagarna ej inräknas i semestern. I gengäld inräknas

emellertid fridagarna i semestern. Med anledning av ett påpekande i ett

remissyttrande må framhållas, att det inte kan vara i överensstämmelse

med lagens syfte, om arbetsgivaren utnyttjar sin frihet att bestämma tidpunkten

för semestern till att förlägga denna till en period under vilken

arbetstagaren är berättigad till ett större antal fridagar.

9 §•

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i 2 § andra stycket

första punkten och i It § i gällande semesterlag.

Den nu gällande lagen upptar i 10 § ett stadgande till skydd för bättre

sedvänja. Sedan semestern förlängts till fyra veckor torde detta stadgande

sakna praktisk betydelse. Såsom kommittén förordat har bestämmelsen

utelämnats i den föreslagna lagen.

10 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser motsvarande dem i 12 §

i gällande lag. Dessutom har i andra stycket tillagts ett stadgande, som har

viss motsvarighet i 2 § andra stycket andra punkten i gällande lag.

De grundläggande reglerna om semesterns förläggning har behandlats

i den allmänna motiveringen. Här skall endast beröras frågan om semesterns

förläggning till tid då arbetstagaren är sjuk eller eljest förhindrad

att utnyttja semestern till rekreation.

Enligt gällande bestämmelser får arbetsgivaren inte utan arbetstagarens

medgivande förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom,

som inträffat före semesterns början, är oförmögen till arbete eller

till tid för sådan frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barnsbörd

eller militärtjänstgöring, som är semesterkvalificerande. Förläggningsförbudet

gäller dock inte om arbetsgivaren under frånvarotiden inte

skulle ha kunnat bereda arbetstagaren arbete. Det vanligaste fall, som avses

med detta undantag från förläggningsförbudet, torde vara att arbets
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 68 år 1963 65

givaren tillämpar s. k. semesterstängning vid sitt företag. Undantaget kan

även få betydelse vid permittering.

Kommittén har övervägt möjligheterna att utvidga förläggningsförbudet

så att arbetstagaren får en bättre garanti än för närvarande för att semestern

kan användas till rekreation. Kommittén har dock avstått från att

föreslå en lagändring. En utvidgning av förläggningsförbudet förutsätter

enligt kommittén en icke önskvärd detaljreglering. Svårigheterna att tillfredsställande

utreda under semestertiden förekommande sjukdomsfall och

riskerna för tvister i bevisfrågor bedöms av kommittén vara betydande.

Kommitténs förhoppning är, att arbetstagarnas intressen i större utsträckning

än hittills skall kunna tillgodoses genom avtal.

Vid kommitténs förslag är fogad en reservation av herrar Geijer och

Nihlfors. Reservanterna vill i lagen införa ett ovillkorligt förbud att förlägga

semester till sjukdomstid eller eljest till semesterkvalificerande frånvarotid.

Under remissbehandlingen har kommittémajoritetens ståndpunkt fått

stöd av Svenska landskommunernas förbund och av Landsorganisationen.

Landsorganisationen understryker behovet av en avtalsreglering. Flera

remissorgan har dock föredragit en lösning genom lagstiftning. Bland dem

märkes arbetsdomstolens ordförande, Tjänstemännens centralorganisation

och Statstjänstemannens riksförbund. Arbetsdomstolens ordförande anser,

att undantaget från förbudet att förlägga semester till tid för sjukdom, som

inträffat före semesterns början, inte har tillräckliga skäl för sig. Beträffande

sjukdom, som inträffat efter det att semestern börjat, föreslår domstolens

ordförande att sjukdomstiden skall avräknas från semestern under

förutsättning att sjukdomen varat viss, ej alltför kort tid. Semester, som

arbetstagaren får till godo på grund av dylik avräkning, bör enligt domstolens

ordförande kunna utläggas å särskild tid, alltså även utan samband

med semestern i övrigt.

Av det föregående har framgått att det i och för sig råder enighet om att

det är önskvärt att semestern inte förlägges till annan tid än sådan, då

arbetstagaren har möjlighet att rckreera sig. Motsättningarna gäller i vad

mån garantier för att semestern kan användas på sådant sätt kan och bör

skapas genom lagstiftning.

Som kommittén påpekat skulle lagstiftningsvägen vara förenad med åtskilliga

praktiska och lagtekniska problem. Det torde knappast vara möjligt

att låta varje, aldrig så kort sjukdom, som inträffar under semestertid,

medföra rätt för arbetstagaren att avbryta semestern eller avräkna sjukdomstiden

på den utlagda semestern. Uppställes en karenstid av något

slag, måste ställning tagas till frågan om hela sjukdomstiden eller endast

den del därav, som överstiger karenstiden, skall gå i avräkning på semestern.

Om arbetstagaren tillfrisknar innan semesterperioden utlöpt, uppkommer

frågor om han skall fortsätta sin semester omedelbart efter till•''*

— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 68

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

frisknandet, om hans återstående semester i så fall skall utgå i ett sammanhang

eller om semesterledigheten skall avbrytas vid den ursprungligen

planerade tidpunkten. Motsvarande spörsmål uppkommer, om arbetstagaren

insjuknat efter det semestern utlagts men innan den påbörjats. Den

lämpliga lösningen på dessa och andra problem kan skifta från fall till

fall beroende på olika omständigheter, t. ex. om företaget i fråga tillämpar

semesterstängning eller delar upp semestrarna så att olika grupper inom

arbetsstyrkan är lediga vid olika tidpunkter.

Trots det behjärtansvärda i att förstärka arbetstagarnas ställning i nu

ifrågavarande hänseende torde det av anförda skäl vara lämpligast att, som

kommittémajoriteten förordat, låta gällande lagregler stå kvar i huvudsak

oförändrade och lita till arbetsmarknadsparternas vilja och förmåga att i

sina avtal finna lösningar, som är anpassade efter förhållandena inom olika

branscher, vid olika företag och för olika grupper av arbetstagare. Det bör

vara möjligt för arbetsmarknadsparterna att i sina avtal beakta inte bara

semesterförläggningsfrågorna vid sjukdom utan även motsvarande problem,

som sammanhänger med t. ex. militärtjänstgöring. Landsorganisationens

remissyttrande ger stöd för uppfattningen att avtalsvägen är den lämpligaste.

Det begränsade förbud som redan nu finns mot förläggning av semester

till semesterkvalificerande militärtjänstgöring har utsträckts att gälla även

semesterkvalificerande civilförsvarstjänstgöring.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 13 § i gällande semesterlag.

Den nuvarande regeln att arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns

början skall lämna arbetstagaren underrättelse om tiden för semestern

har på förslag av kommittén skärpts genom tillägg av en rekommendation,

som innebär att arbetsgivaren, såvitt möjligt, bör lämna underrättelse av

ifrågavarande slag senast en månad i förväg. Det har inte ansetts lämpligt

att, på sätt förordats i ett par remissyttranden, utsträcka den obligatoriska

varseltiden utöver 14 dagar.

I motsats till nu skall enligt förslaget varselskyldighet gälla även beträffande

arbetstagare till sjöss.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i gällande semesterlag.

För de nya reglerna i andra och tredje styckena om beräkning av semesterlön

för tim- och ackordsavlönade arbetstagare har lämnats en utförlig

redogörelse i den allmänna motiveringen. Procentsatsen 9 måste för arbetstagare,

som har längre årlig semester än 24 dagar, ökas för att den

längre semesterledigheten skall ge utslag i en högre semesterlön, ökning
-

en

borde, strängt matematiskt, uppgå till

0,375 procent för varje

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963 67

överskjutande dag, men detta tal har av praktiska skäl avrundats till 0,4

procent.

Beträffande utfyllnaden av inkomstunderlaget för procentberäkningen

med en uppskattad dagsinkomst för semesterkvalificerande frånvarodagar

må, utöver vad som framgår av den allmänna motiveringen, tilläggas att

denna dagsinkomst är avsedd att beräknas efter samma principer som gäller

vid fastställandet av den faktiska inkomsten under arbetad tid. Man skall

följaktligen vid framräknande av den genomsnittliga dagsinkomsten i anställningen

ta hänsyn till eventuell övertidsersättning med bortseende från

övertidstillägg.

Bestämmelserna i femte stycket har anpassats till motsvarande bestämmelser

i 4 a § i den allmänna arbetstidslagen. I fortsättningen skall en arbetsgivare,

vilken är bunden av ett kollektivavtal som innehåller från lagen

avvikande regler, kunna tillämpa avtalet på oorganiserade arbetstagare även

utan särskilda överenskommelser med arbetstagarna härom.

13 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i den nuvarande lagen.

14 §.

I fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i gällande semesterlag.

16 och 17 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 17—19 §§ i gällande semesterlag.

De s. k. okontrollerade arbetstagarna har inte rätt till semesterledighet

men väl till särskild semesterlön. I den nu gällande lagen har för dessa

arbetstagare uppställts särskilda kvalifikationsregler, vilka knyter an till

storleken av den under ett kalenderkvartal hos arbetsgivaren förvärvade inkomsten.

I anslutning till att kvalifikationsreglerna för arbetstagare i allmänhet

uppmjukats har de speciella kvalifikationsreglerna för okontrollerade arbetstagare

här slopats i enlighet med ett förslag av kommittén. Detta betyder

att de okontrollerade arbetstagarna får semesterlön på all arbetsinkomst.

Om de därigenom i viss mån blir bättre ställda än andra arbetstagare,

motväges denna fördel av att de okontrollerade arbetstagarna inte

har samma förmån som andra att i viss utsträckning kunna tillgodoräkna

sig frånvaro såsom grund för förvärv av semesterrätt.

För att de okontrollerade arbetstagarnas semesterförmåner skall komma

i paritet med andra arbetstagares har i förslaget den procentsats efter vilken

den särskilda semesterlönen skall utgå höjts från nuvarande 6 till 9 procent.

‘1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 68

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Beträffande den särskilda semesterlönen har ej upptagits någon utbetalningsregel,

vilken binder arbetsgivaren lika snävt som den i 14 § föreslagna.

Skälen för att motverka avtal om inberäknande av semesterlön i arbetsersättningen

kan inte anses vara lika starka när det gäller okontrollerade

arbetstagare som när det gäller andra arbetstagare.

I andra stycket i den nuvarande 19 § finns ett stadgande av innebörd, att

en arbetstagare, som utför både kontrollerat och okontrollerat arbete, inte

får särskild semesterlön för okontrollerat arbete under en månad, för vilken

han förvärvat semesterrätt i det kontrollerade arbetet. Kommittén har

anfört, att med den nya metoden för beräkning av semesterlön för tim- och

ackordsavlönat arbete detta stadgande, om det bibehölls, skulle bli till större

nackdel för berörda arbetstagare än hittills. Kommittén har därför förordat

att bestämmelsen skall utgå, och remissorganen har inte haft något att invända.

I enlighet härmed har stadgandet slopats.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i gällande semesterlag.

Semesterersättning beräknas efter samma grunder som semesterlön. I

denna ordning föreslås ingen ändring.

Stadgandet i andra stycket om hänsynstagande till förskottssemester vid

bestämmandet av semesterersättning har undergått en redaktionell ändring,

som har samband med den nya metoden för beräkning av de timoch

ackordsavlönade arbetstagarnas semesterlön. Dessutom har införts den

nyheten att förskottssemester, som åtnjutits mer än fem år före anställningens

upphörande, inte skall verka reducerande på semesterersättningen.

Bestämmelserna härom går tillbaka på ett förslag av kommittén och har

även viss förebild i kollektivavtalen på tjänstemannaområdet.

Tredje stycket i den nuvarande 20 § upptar ett stadgande om avräkning

av pension från semesterersättning. I enlighet med vad kommittén föreslagit

har detta stadgande borttagits. Det i ett par remissyttranden påpekade

förhållandet, att det inom den offentliga sektorn förekommer en viss samordning

mellan pension och lön för arbetstagare som utför arbete åt arbetsgivaren

efter pensionsålderns inträde, har inte ansetts utgöra ett tillräckligt

starkt skäl för att bibehålla den nuvarande samordningen mellan pension

och semesterersättning.

19—23 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer med 22—26 §§ i gällande semesterlag.

Övergångsbestämmelserna

Såsom framgått av den allmänna motiveringen är avsikten att den nya

lagen, som ersätter 1945 års semesterlag, skall träda i kraft den 1 juli 1963.

Från och med denna dag kan arbetstagarna förvärva rätt till en längre

semester än för närvarande.

Vissa tillämpningssvårigheter kan emellertid vara förenade med att låta

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

den nu gällande semesterlagen avlösas av en ny lag under löpande kalenderår.

Delvis sammanhänger dessa svårigheter med att huvudparten av de nu

bestående kollektivavtalen, vilka anknyter till gällande lag, äger fortsatt

giltighet under hela år 1963.

I övergångsbestämmelserna till den nya lagen har därför föreslagits att

vissa av den nya lagens regler skall sättas i kraft först den 1 januari 1964.

Detta gäller reglerna om de grundläggande villkoren för förvärv av semesterrätt.

För envar av månaderna juli—december 1963 utgår semester

med 2 dagar, om arbete utförts å 16 dagar av månaden. Kortare arbetad tid

än 16 dagar ger ej semesterrätt.

De nya reglerna för beräkning av semesterlön för tim- och ackordsavlönade

arbetstagare samt om okontrollerade arbetstagares förvärv av rätt till

särskild semesterlön skall inte heller gälla med avseende på tiden före den

1 januari 1964. Beträffande den särskilda semesterlönen för okontrollerade

arbetstagare föreslås dock procentsatsen 9 skola tillämpas från och med den

1 juli 1963.

Ett särskilt problem erbjuder förhållandet mellan den nya lagen och

de kollektivavtal, som innehåller bestämmelser om en annan metod för

beräkning av de tim- och ackordsavlönade arbetstagarnas semesterlön än

den i gällande lag anvisade. I kollektivavtal, som föreskriver en procentlönemetod,

måste den avtalade procentsatsen höjas från och med den

1 juli 1963 för att semesterlönerna skall svara mot den nya, längre semestern.

Något stadgande härom har emellertid inte upptagits i övergångsbestämmelserna.

Det har förutsatts att arbetsmarknadsparterna själva skall vidta

de jämkningar som fordras för att bringa avtalen i överensstämmelse med

den nya lagen. Av den centrala uppgörelsen våren 1962 mellan Svenska

arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen synes framgå att dessa

organisationer själva är inställda på att en sådan anpassning måste komma

till stånd.

Förslaget till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt

arbete 1

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i den nuvarande särskilda semesterlagen.

Första stycket har jämkats så att de nu i praxis iakttagna förutsättningarna

för semesterrält framgår av lagtexten. För rätt till förlängd semester

fordras alt arbetstagaren sysselsatts med radiologiskt arbete i sådan utsträckning

att menlig inverkan av strålning kan befaras.

Terminologin i den särskilda semesterlagen har anpassats till den som

förekommer i strålskyddslagen. Med radiologiskt arbete förstås enligt 1 §

strålskyddslagen arbete med radioaktivt ämne, arbete vari brukas röntgenutrustning

eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande

strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi. I

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

samma lagrum definieras joniserande strålning såsom strålning från radioaktivt

ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.

2 §•

Denna paragraf har samma innehåll som 2 § i gällande lag.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i gällande lag.

Enligt gällande bestämmelser har arbetsgivaren rätt att med arbetarskyddsstyrelsens

medgivande dela upp semestern i två perioder, av vilka

den ena utgör minst 18 dagar. Med anledning av förlängningen av den lagstadgade,

allmänna semestern till fyra veckor blir siffran 18 utbytt mot

24. I gengäld har arbetsgivaren inom den nya ramen fått en helt självständig

rätt att besluta om uppdelning av semestern; arbetarskyddsstyrelsens

medgivande behöver inte inhämtas. Att så är fallet framgar av 10 § andra

stycket andra punkten i den allmänna semesterlagen, vartill förevarande

paragraf hänvisar.

Av hänvisningen till den allmänna semesterlagen (12 § andra stycket)

följer, att procentsatsen för semesterlönen för tim- och ackordsavlönade

arbetstagare vid sex veckors semester blir 13,8. Skulle en arbetstagare i

samma anställning under olika delar av kvalifikationsåret ha utfört såväl

radiologiskt som annat arbete, får semesterlön beräknas för varje sådan

del av kvalifikationsåret för sig. Om exempelvis arbetstagaren haft radiologiskt

arbete under sex månader och annat arbete under sex månader av

kvalifikationsåret, blir semesterlönen 13,8 procent av inkomsten under den

förstnämnda sexmånadersperioden och 9 procent av inkomsten under återstoden

av året.

Övergångsbestämmelserna

Den nya lagen, som är avsedd att ersätta 1951 års särskilda semesterlag,

föreslås träda i kraft den 1 januari 1964. Ingen av de nya bestämmelserna

påkallar ett tidigare ikraftträdande.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,

att lagrådets utlåtande över de inom socialdepartementet

upprättade förslagen till

1) lag om semester och

2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ingemar Lindberg

1 Bilagan, som bortsett från redaktionella ändringar är likalydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen, har här utelämnats.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 mars

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 21 februari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

1 februari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om semester och 2) lag om förlängd semester för

vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen i socialdepartementet Cad Lidbom.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

73

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars

1963.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 4 mars

1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 februari 1963 remitterade

förslagen till

1) lag om semester och

2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt

arbete.

Efter anmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer föredraganden,

att lagförslagen måtte, med vissa redaktionella jämkningar,

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Lindberg

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:181 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om semester, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 2LU 1963:40 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om semester, m. m., dels o c k i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten