Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

1963-02-08 · 72 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 70 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:84, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8 i år 1963

1

Nr 84

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370); given Stockholms slott den 8 februari 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i reglerna för fördelning mellan kommuner

av det skatteunderlag som härrör från kraftverksrörelse. Detta skatteunderlag

fördelas enligt särskilda regler mellan de kommuner där kraften

produceras, där den distribueras och där företagets huvudkontor är beläget.

Propositionen, som i huvudsak bygger på ett av skattelagssakkunniga framlagt

förslag i ämnet, syftar till att tillförsäkra de kommuner, där regleringsdammar

eller kraftverk finnes, större andel av skatteunderlaget än hittills.

De nya bestämmelserna är avsedda att gälla från och med innevarande

beskattningsår och alltså tillämpas första gången vid 1964 års taxering. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 84

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 är 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 57 § 2 mom. och 58 § samt punkt 2 av anvisningarna

till 58 § kommunalskattelagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives ävensom att till anvisningarna till 58 § samma lag skall fogas

en ny punkt, betecknad 2 a, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

57

2 mom. Inkomst av---rö
relse

beskattas:

av rörelse, som avser att

medelst ledning tillhandahålla

vatten, gas eller

elektrisk kraft: i kommun,

där huvudkontor eller vatten-, gaseller

kraftverk funnits, samt i kommun,

där förbrukning ägt rum;

av järnvägsdrift — — —

sin hemort.

§•

2 mom. Inkomst av — — — rörelse

beskattas:

av rörelse, som avser att

medelst ledning tillhandahålla

vatten eller gas:

i kommun, där huvudkontor eller vatten-

eller gasverk funnits, samt i kommun,

där förbrukning ägt rum;

av rörelse, som avser produktion

och tillhandahållande

av elektrisk kraft:

i kommun, där huvudkontor funnits,

i kommun, där kraftproduktion bedrivits,

samt i kommun, där närdistribution

av kraft ägt rum;

av rörelse, som avser tillhandahållande

men icke

produktion av elektrisk

kraf t: i kommun, där huvudkontor

funnits, samt i kommun, där förbrukning

ägt rum;

av järnvägsdrift — — —

sin hemort.

58 §.

Där inkomst---försålda fas
-

tigheter;

rörelse, som avser att medelst

ledning tillhandahålla

vatten, gas eller

elektrisk kraft, till tio procent

Där inkomst--- -— försålda fas
tigheter;
rörelse,

som avser att

medelst ledning tillhandahålla

vatten eller gas,

till tio procent i kommun, där huvud
-

Senaste lydelse av punkt 2 av anvisningarna till 58 § se 1953: 400.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i kommun, där huvudkontor funnits,

samt i övrigt i de kommuner, där vatten-,

gas- eller kraftverk varit beläget

eller förbrukning ägt rum, med iakttagande

av de härom i anvisningarna

meddelade närmare bestämmelser;

järnvägsdrift till — — —

inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

kontor funnits, samt i övrigt i de

kommuner, där vatten- eller gasverk

varit beläget eller förbrukning ägt

rum, med iakttagande av de härom i

anvisningarna meddelade närmare

bestämmelser;

rörelse, som avser produktion

och tillhandahållande

av elektrisk kraft,

till tio procent i kommun, där huvudkontor

funnits, samt i övrigt i kommuner,

där kraftproduktion bedrivits

eller närdistribution av kraft ägt

rum, med iakttagande av de härom i

anvisningarna meddelade närmare

bestämmelser;

av r ö r e l s e, som avser tillhandahållande

men icke

produktion av elektrisk

kraf t: till tio procent i kommun,

där huvudkontor funnits, samt i övrigt

i de kommuner, där förbrukning

ägt rum;

j ärnvägsdrift till — — —

inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningarna

till 58 §.

2. Beträffande fördelning till beskattning

inom flera kommuner av

inkomst av rörelse, som avser

att medelst ledning

tillhandahålla vatten, gas

eller elektrisk kraft, gäller

att — därest icke till rörelseidkaren

av annan levererats vatten, gas eller

elektrisk kraft för distribution — rörelseinkomsten

fördelas sålunda, att,

sedan den kommun, där huvudkontor

funnits, tilldelats tio procent, tjugufem

procent taxeras i kommun, där

vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget,

samt sextiofem procent i kommun,

där förbrukning ägt rum. Om i

ett företag finnas flera inom olika

kommuner belägna vatten-, gas- eller

kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar

belöpande delen av inkomsten

mellan kommunerna i förhållande

till anläggningarnas taxe
-

2. Beträffande fördelning till beskattning

inom flera kommuner av

inkomst av rörelse, som avser

att medelst ledning

tillhandahålla vatten eller

gas, gäller att — därest icke

till rörelseidkaren av annan levererats

vatten eller gas för distribution -—- rörelseinkomsten

fördelas sålunda, att,

sedan den kommun, där huvudkontor

funnits, tilldelats tio procent, tjugufem

procent taxeras i kommun, där

vatten- eller gasverk varit beläget,

samt sextiofem procent i kommun,

där förbrukning ägt rum. Om i ett företag

finnas flera inom olika kommuner

belägna vatten- eller gasverk, fördelas

den å dessa anläggningar belöpande

delen av inkomsten mellan

kommunerna i förhållande till anläggningarnas

taxeringsvärden. Ligga

delar av ett och samma vatten- el
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 8''i år 1963

(Xuvarande lydelse)

ringsvärden. Ligga delar av ett och

samma vatten-, gas- eller kraftverk i

olika kommuner, fördelas den å verket

belöpande delen av inkomsten

mellan dessa kommuner i förhållande

till taxeringsvärdena å de särskilda

delarna av verket. Har förbrukning

ägt rum i flera kommuner, fördelas

den å förbrukningen belöpande delen

av inkomsten mellan kommunerna

efter bruttointäkten inom varje kommun.

Därest den andel, som jämlikt

nu angivna grunder skall tillfalla vatten-,

gas- eller kraftverk, överskjuter

tio procent av verkets eller verkens

taxeringsvärde, skall det överskjutande

tilläggas den andel, som belöper på

distributionen. Har vatten, gas eller

elektrisk kraft levererats till någon,

som inom olika kommuner utövat distribution

därav, skall förbrukningen

för leverantörens del anses hava skett

i den kommun, där leveransen ägt

rum, dock att, om vattnet, gasen eller

kraften till minst två tredjedelar av

mottagaren distribuerats i annan

kommun än där leveransen till honom

skett, vid inkomstens fördelning bruttointäkten

av dylik leverans skall

medräknas endast till en tredjedel.

Har förbrukning skett i utlandet,

skall taxering ske, såsom om den ägt

ruin i den kommun, där huvudkontoret

funnits. Har till rörelseidkaren av

annan levererats vatten, gas eller

elektrisk kraft för distribution, skall

så stor andel av de på kommun, där

vatten-, gas- eller kraftverk är beläget,

belöpande tjugufem procent av

inkomsten, som motsvarar den av rörelseidkaren

mottagna leveransen av

vatten, gas eller elektrisk kraft i förhållande

till hela den av rörelseidkaren

levererade mängden vatten, gas

eller elektrisk kraft, taxeras i de kommuner,

där förbrukning ägt rum, enligt

förut angiven regel angående fördelning

av den å förbrukningen belöpande

delen av inkomsten. Har således

en leverantör av elektrisk kraft

själv producerat 2/5 av den levererade

kraften och av annan inköpt 3/5,

(Föreslagen lydelse)

ler gasverk i olika kommuner, fördelas

den å verket belöpande delen av

inkomsten mellan dessa kommuner i

förhållande till taxeringsvärdena å de

särskilda delarna av verket. Har förbrukning

ägt rum i flera kommuner,

fördelas den å förbrukningen belöpande

delen av inkomsten mellan

kommunerna efter bruttointäkten inom

varje kommun. Därest den andel,

som jämlikt nu angivna grunder skall

tillfalla vatten- eller gasverk, överskjuter

tio procent av verkets eller

verkens taxeringsvärde, skall det

överskjutande tilläggas den andel,

som belöper på distributionen. Har

vatten eller gas levererats till någon,

som inom olika kommuner utövat distribution

därav, skall förbrukningen

för leverantörens del anses hava

skett i den kommun, där leveransen

ägt rum, dock att, om vattnet eller gasen

till minst två tredjedelar av mottagaren

distribuerats i annan kommun

än där leveransen till honom

skett, vid inkomstens fördelning bruttointäkten

av dylik leverans skall

medräknas endast till en tredjedel.

Har till rörelseidkaren av annan levererats

vatten eller gas för distribution,

skall så stor andel av de på kommun,

där vatten- eller gasverk är beläget,

belöpande tjugufem procent av

inkomsten, som motsvarar den av rörelseidkaren

mottagna leveransen av

vatten eller gas i förhållande till hela

den av rörelseidkaren levererade

mängden vatten eller gas, taxeras i de

kommuner, där förbrukning ägt rum,

enligt förut angiven regel angående

fördelning av den å förbrukningen

belöpande delen av inkomsten.

2 a. Beträffande fördelning till beskattning

inom flera kommuner av

inkomst av rörelse, so m a vs

e r produktion och tillhandahållande

av e l e k tr

i s k kraft gäller, att rörelseinkomsten

fördelas sålunda, att, sedan

den kommun, där huvudkontor funnits,

tilldelats tio procent, återstående

inkomst skall fördelas mellan de kom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skall inkomsten fördelas sålunda, att

tio procent taxeras i kommun, där huvudkontor

funnits, tio procent (2/5

av 25 procent) i kommun, där kraftverk

varit beläget, och åttio procent

(3/5 av 25 procent -f 65 procent) i

de kommuner, där förbrukning ägt

rum. Beträffande en distributionsförening,

som icke själv producerat någon

elektrisk kraft, skall rörelseinkomsten

fördelas sålunda, att tio procent

taxeras i kommun, där huvudkontor

varit beläget, och nittio procent

i de kommuner, där förbrukning

ägt rum.

Vid taxering av statens inkomst av

rörelse, som avser att medelst ledning

tillhandahålla elektrisk kraft, skall,

därest kraft levererats till statens

kommunikationsverk med tillhörande

byggnader och anläggningar eller till

sådan statens industriella verksam
-

muner, där närdistribution bedrivits,

och de kommuner, där kraftproduktion

ägt rum. Sistnämnda fördelning

skall ske efter det förhållande, vari

bruttointäkterna av kraftförsäljningen

fördelas på försäljning i närdistribution

och övriga försäljningar. Därvid

skall den del av den återstående

inkomsten som svarar mot närdistribution,

dock högst 65 procent av rörelseinkomsten,

taxeras i de kommuner,

där sådan distribution skett, och

återstoden taxeras i de kommuner,

där kraftproduktion ägt rum.

Kraftproduktion anses hava ägt

rum vid kraftverk med tillhörande

anläggningar och vid regleringsdammar.

Skall enligt vad nu sagts skattskyldigs

kraftproduktion anses hava

ägt rum inom flera kommuner, fördelas

den på kraftproduktionen belöpande

delen av inkomsten mellan dessa

kommuner i förhållande till taxeringsvärdet

å produktionsanläggningarna

i kommunerna, dock att i fråga

om regleringssamfällighet tillhörig

regleringsdamm, allenast beaktas

den del av dammens taxeringsvärde

vilken svarar mot avdrag jämlikt 45 §

andra stycket som den skattskyldige

ägt tillgodonjuta.

Med närdistribution avses sådan distribution

av elektrisk kraft som sker

på grund av områdeskoncession eller

eljest under jämförbara förhållanden

å den skattskyldige tillhörigt ledningsnät

av annat slag än bygdeledningar,

landslinjer och stamlinjer.

Har närdistribution skett inom olika

kommuner, fördelas den på sådan distribution

belöpande delen av inkomsten

mellan dessa kommuner i

förhållande till bruttointäkterna av

försäljningen inom varje kommun.

Vid taxering av statens inkomst av

rörelse, som avser att medelst ledning

tillhandahålla elektrisk kraft, skall,

därest kraft levererats till statens

kommunikationsverk med tillhörande

byggnader och anläggningar eller

till sådan statens industriella verk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr S4 år 1963

(Nuvarande lydelse)

het, som huvudsakligen avser att tillgodose

statens egna behov, iakttagas

att inkomsten i dess helhet beräknas

i vanlig ordning, varefter från den

samlade inkomsten dragés den del

därav, som härrör från leverans av

kraft till statens kommunikationsverk

eller nämnda industriella verksamhet.

Kan den inkomst, som härrör

från leverans av kraft till statens

kommunikationsverk eller nämnda

industriella verksamhet, icke på annat

sätt tillförlitligen beräknas, må

den upptagas till så stor del av hela

inkomsten, som den till sagda verk

och industriella verksamhet levererade

kraften utgör av all från kraftverket

levererad kraft. Vid fördelningen

av den å förbrukningen belöpande delen

av inkomsten skall hänsyn icke

tagas till kraft, som levererats till statens

kommunikationsverk eller nämnda

industriella verksamhet, och skall

ej heller vid fördelning å olika kraftverk

av den på dem belöpande delen

av inkomsten andel tillgodoräknas

kraftverk, i den mån från detsamma

levererats kraft till dylikt ändamål.

(Föreslagen lydelse)

samhet, som huvudsakligen avser att

tillgodose statens egna behov, iakttagas

att inkomsten i dess helhet beräknas

i vanlig ordning, varefter från den

samlade inkomsten dragés den del

därav, som härrör från leverans av

kraft till statens kommunikationsverk

eller nämnda industriella verksamhet.

Kan den inkomst, som härrör

från leverans av kraft till statens

kommunikationsverk eller nämnda

industriella verksamhet, icke på annat

sätt tillförlitligen beräknas, må

den upptagas till så stor del av hela

inkomsten, som den till sagda verk

och industriella verksamhet levererade

kraften utgör av all från kraftverket

levererad kraft. Vid fördelningen

av den å närdistribution belöpande

delen av inkomsten skall hänsyn icke

tagas till kraft, som levererats till

statens kommunikationsverk eller

nämnda industriella verksamhet, och

skall ej heller vid fördelning å olika

kraftverk av den på dem belöpande

delen av inkomsten andel tillgodoräknas

kraftverk, i den mån från detsamma

levererats kraft till dylikt ändamål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre

bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1963 års taxering samt i

fråga om eftertaxering för år 1963 eller tidigare år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

t

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 februari

1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om den kommunala

beskattningen av kraftverk m.m. samt anför därvid följande.

I. INLEDNING

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande uppdrogs den 8 mars 1957 åt

numera kammarrättsrådet B. Fredelius att såsom en särskild sektion inom

1950 års skattelagssakkunniga verkställa översyn av gällande bestämmelser

om beskattningen av kraftverk m. m. Att såsom experter biträda utredningsmannen

utsågs vattenrättsråden H. Hartzell och S. O. G. Zickerman. Till de

sakkunniga överlämnades för beaktande vid utredningsarbetet

1) skrivelse den 17 juni 1950 från sakkunniga för utredning rörande vissa

ändringar i vattenlagen angående frågan om fördelningen olika kommuner

emellan av det skatteunderlag, som skapas genom vattenkraft- och regleringsföretag,

2) skrivelser den 19 januari 1955 och den 5 december 1956 från Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen angående översyn av gällande

bestämmelser om kraftverkens beskattning m. m.,

3) skrivelse den 18 juli 1955 från Jokkmokks kommunalnämnd i samma

fråga,

4) 1944 års skattesakkunnigas betänkande med förslag angående vissa

spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område (SOU 1945:

35), samt

5) norrländska vattenkraftutredningens (stencilerade) betänkande rörande

norrländska vattenkraftfrågor.

Skattelagssakkunniga har därefter med skrivelse den 30 juni 1961 överlämnat

betänkande med förslag angående den kommunala beskattningen av

kraftverk (stencilerat). I betänkandet har behandlats fyra skilda frågor,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

nämligen dels ändring av reglerna om fördelning i beskattningshänseende

av kraftverkens inkomster mellan olika kommuner, dels viss fråga rörande

taxering av fastighet som berörs av valtenreglering, dels upphävande av

statens skattefrihet för inkomster som härrör från leveranser av kraft till

statens kommunikationsverk m. m. och dels frågan om begränsning av avdrag

för gäldränta vid beräkning av statens inkomst av kraftverksrörelse.

Det vid betänkandet fogade författningsförslaget torde såsom Bihang få fogas

vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över de sakkunnigas betänkande har efter remiss yttranden avgivits av

kammarkollegiet, kammarrätten, riksrevisionsverket, riksskattenämnden,

vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, domänstyrelsen, Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen, Svenska elverksföreningen,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska vattenkraftföreningen

och Sveriges industriförbund. Ett särskilt yttrande av

Jokkmokks kommun har fogats vid det av länsstyrelsen i Norrbottens län

avgivna remissyttrandet. Vidare har skrivelser i ärendet inkommit från Norrlandsförbundet,

Örebro stads drätselkammare samt Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF) och Sveriges lantbruksförbund. De båda sistnämnda har

såsom eget yttrande över betänkandet åberopat ett av lantbrukets skattedelegation

avgivet utlåtande.

Två av de frågor, som närmare avhandlas i skattelagssakkunnigas betänkande,

berör blott en enda skattskyldig, nämligen staten (vattenfallsstyrelsen).

Så är fallet i fråga om statens skattefrihet för inkomster som härrör

från leveranser av kraft till statens kommunikationsverk m. m. och rörande

begränsning av avdrag för gäldränta vid beräkning av statens inkomst

av kraftverksrörelse. Båda dessa frågor synes ha nära samband med angränsande

spörsmål, som för närvarande befinner sig under utredning.

Förslaget om upphävande av skattefriheten för inkomst av leveranser av

kraft till kommunikationsverken torde sålunda icke kunna bedömas isolerat

utan måste ses mot bakgrunden av statens skatteutjämnande stöd åt

framför allt de norrländska högskattekommunerna. 1958 års skatteutj ämningskommitté

står nu inför slutförandet av sitt utredningsuppdrag på detta

område, och jag hoppas att förslag till en samlad lösning av dessa problem

skall kunna föreläggas 1964 års riksdag.

Beträffande frågan om begränsning av vattenfallsstyrelsens avdrag för

gäldränta vid beräkning av inkomst av kraftverksrörelse må nämnas, att

den av skattelagssakkunniga åsyftade ändringen av praxis på området kan

uppnås utan lagstiftning genom en ändring av styrelsens redovisningsprinciper.

Härigenom får frågan, såsom även antytts av skattelagssakkunniga,

en principiell karaktär som berör även andra grenar av den statliga affärsverksamheten.

Den allmänna ekonomiska målsättningen för statens affärsverk

utredes av den hösten 1961 tillkallade affärsverksutredningen. Det synes

därför naturligt att ett ställningstagande till förslaget om nya principer

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1963

för vattenfallsstyrelsens redovisning av ränta på det i rörelsen investerade

kapitalet får anstå i avbidan på att affärsverksutredningen slutföres.

På grund av det nu sagda är jag icke beredd att i detta sammanhang taga

ställning till de båda sistnämnda avsnitten i skattelagssakkunnigas betänkande.

Däremot synes det angeläget att en lösning erhålles av de båda övriga

i betänkandet avhandlade frågorna, och jag anhåller därför att nu få anmäla

dessa spörsmål.

II. BESKATTNINGSRÄTTENS FÖRDELNING MELLAN

KOMMUNERNA

Gällande bestämmelser

Kommunal inkomstskatt utgår dels på inkomst och dels på garantibelopp

lör fastigheter. Garantibeloppen, vilka tidigare motsvarades av underlaget för

den kommunala fastighetsbeskattningen, beräknas efter viss procentsats, det

s. k. repartitionstalet, på fastighets taxeringsvärde. Repartitionstalet sänktes

genom beslut av 1953 års riksdag från 5 till 4 och genom beslut av 1957 års

riksdag ytterligare till 2,5. Kommunerna tillförsäkras genom garantibeloppen

ett garanterat minimum av skatteunderlag från förvärvskällor, som innefattar

fastigheter.

Reglerna rörande beskattningen av garantibelopp återverkar på fördelningen

mellan kommuner av inkomst i förvärvskälla, som tages till beskattning

i mer än en kommun. Enligt stadgande i 45 § första stycket kommunalskattelagen

äger nämligen skattskyldig — i den mån fastighet ingår i förvärvskälla

och garantibelopp för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig

inkomst — vid beräkning av inkomst göra avdrag med belopp motsvarande

garantibeloppet. För det fall inkomsten icke överstiger garantibelopp för

i förvärvskälla ingående fastigheter, medför detta stadgande, att det kommunala

skatteunderlaget kommer att motsvara garantibeloppen och tillfalla

den eller de kommuner, där fastigheterna är belägna. Är inkomsten i förvärvskälla

högre än garantibeloppen för däri ingående fastigheter, sker fördelningen

av det kommunala skatteunderlaget i två etapper. Först avräknas

från inkomsterna belopp motsvarande garantibeloppen, som tillföres

■vederbörande fastighetskommun. Återstoden av inkomsterna utgör den till

kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av förvärvskällan och

fördelas mellan de kommuner, som äger beskatta inkomsten av verksamheten.

I fråga om inkomst av rörelse gäller härvidlag särskilda i 58 § kommunalskattelagen

jämte anvisningar stadgade fördelningsregler.

Huvudregel är, att fem procent eller där omständigheterna därtill föranledei,

störie del av den efter avdrag för garantibelopp återstående rörelseinkomsten

beskattas i den kommun, där huvudkontoret funnits, medan återstoden

fördelas mellan de kommuner, där fast driftställe begagnats. För
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1963

delningen sker efter vad som kan finnas skäligt med hänsyn till produktionsvärde,

omsättning, antal anställda eller annan lämplig fördelningsgrund.

Avvikande fördelningsregler gäller dock för vissa slags rörelser, bl. a. rörelse,

som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft

d. v. s. för vatten-, gas- och kraftverksrörelser.

Särskilda regler om beskattningsort för rörelse, varigenom vatten eller

elektrisk kraft tillhandahålles medelst ledningar, har gällt sedan länge. Sålunda

stadgades redan år 1907 i bevillningsförordningen, att hälften av den

beskattningsbara inkomsten skulle upptagas i den kommun, där vattnet

eller den elektriska energin förbrukats, eller, då förbrukningen ägt rum

inom olika kommuner, fördelas dem emellan i förhållande till bruttoinkomsten

därav inom varje särskild kommun. Den andra hälften skulle taxeras

i den kommun, där vattenverk eller kraftstation samt kontor varit förlagda,

och fördelas, om vattenverk eller kraftstation samt kontor legat å olika

orter, till beskattning emellan dessa efter den grund, som taxeringsmännen

fann skälig.

De år 1907 antagna fördelningsreglerna förblev i huvudsak gällande intill

ikraftträdandet av 1928 års kommunalskattelag. År 1921 gjordes dock ett

förtydligande tillägg av följande lydelse: »Har vatten eller elektrisk energi

levererats till någon, som utövar distribution därav, skall förbrukningen för

leverantörens del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt rum.

Har förbrukningen skett i utlandet, skall taxering ske såsom om den ägt rum

i den kommun, där huvudkontoret funnits.»

Det må framhållas att dessa fördelningsregler icke var förenade med någon

inskränkning i kraftverkskommunernas rätt att fastighetsbeskatta kraftverksföretagen.

Denna beskattningsrätt förelåg liksom också rätten att avdraga

de belopp, som fastighetsbeskattades, vid beräkning av inkomst av

förvärvskälla, i vilken fastighet begagnats.

I proposition nr 191 till 1920 års riksdag med förslag till ny kommunalskattelag

gjorde sig en annan syn på fördelningsfrågan gällande. I propositionen

föreslogs nämligen en fördelningsregel, vilken begränsade kraftverkskommunernas

beskattningsrätt till 25 procent av rörelseinkomsterna,

medan förbrukningskommunerna tillerkändes 70 procent och huvudkontorskommunen

5 procent av nämnda inkomster. Denna ändrade fördelningsnorm

till förbrukningskommunernas förmån motiverades av kraftverkskommunernas

primära rätt att fastighetsbeskatta kraftverken.

Förslaget erhöll icke riksdagens godkännande, men genomfördes i något

modifierad form i 1928 års kommunalskattelag. På grundval av ett av 1921

års skattekommitté avgivet betänkande (SOU 1924: 53) framlades i proposition

nr 102 till 1927 års riksdag förslag till ny kommunalskattelag.

I betänkandet hade kommittén förordat en schablonmässig inkomstfördelning

i huvudsaklig överensstämmelse med de sedan 1907 gällande reglerna.

Vid remissbehandlingen anfördes erinringar mot detta förslag från kraftföretagens

sida. Dessa förordade, att 5 procent av inkomsterna skulle tillföras

huvudkontorskommunen samt att resten skulle uppdelas på produktion

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr St år 1963

11

och distribution i förhållande till de faktiska bruttointäkterna av dessa båda

verksamhetsgrenar och på grundval härav fördelas på kraftverks- och förbrukningskommunerna.

Såsom bruttoinkomst från kraftverk skulle därvid

anses värdet av den där alstrade kraften, medan återstoden skulle hänföras

till distributionen. Det hävdades, att dessa regler skulle ge större rättvisa

bl. a. i de fall kraftföretagen tillhandahöll såväl egen som inköpt kraft.

I propositionen ansågs de anförda anmärkningarna befogade, men det

framhölls att de kunde beaktas även med schablonmässigt fastställda fördelningsnormer.

Ett enligt dessa principer utarbetat förslag till inkomstfördelning

förelädes 1928 års riksdag i proposition nr 213 med nytt förslag till

kommunalskattelag. I detta förslag tillerkändes förbrukningskommunerna

en större procentuell andel av inkomsterna under motivering att kraftverkskommunerna

alltid blev tillgodosedda med fastighetsskatt. Vederbörande utskott

anslöt sig till denna grundtanke, men förordade en förenkling av de i

propositionen föreslagna fördelningsreglerna, som för att tillgodose olika

rättvisekrav innefattade sex alternativa fördelningsgrunder.

De av utskottet förordade fördelningsreglerna bifölls av riksdagen vid antagandet

av 1928 års kommunalskattelag och har alltsedan dess gällt i stort

sett oförändrade. Reglerna, som återfinnes i 58 § nämnda lag och därtill hörande

anvisningar, innebär i huvudsak följande.

Beskattningsunderlaget för den kommun, där huvudkontor funnits, utgör

10 procent av inkomsten efter avdrag för garantibelopp, medan kommun,

där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget får beskatta 25 procent av samma

inkomst. Återstående 65 procent tilldelas de kommuner, där förbrukning

ägt rum. Om i ett företag finnes flera inom olika kommuner belägna vatten-,

gas- eller kraftverk, fördelas den på dessa anläggningar belöpande delen av

inkomsten mellan kommunerna i förhållande till anläggningarnas taxeringsvärden.

Ligger delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk i

olika kommuner, fördelas den på verket belöpande delen av inkomsten mellan

dessa kommuner i förhållande till taxeringsvärdena på de särskilda delarna

av verket. Har förbrukning ägt rum i flera kommuner, fördelas den

på förbrukningen belöpande delen av inkomsten mellan kommunerna efter

bruttointäkten inom varje kommun. Om den andel, som jämlikt dessa

grunder skall tillfalla vatten-, gas- eller kraftverk, överskjuter 10 procent av

verkets eller verkens taxeringsvärde, skall överskjutande del tilläggas den

andel, som belöper på distributionen. Har vatten, gas eller elektrisk kraft levererats

till någon, som inom olika kommuner utövat distribution därav,

skall förbrukningen för leverantörens del anses ha skett i den kommun, där

leveransen ägt rum. Om vattnet, gasen eller den elektriska kraften till minst

2/3 av mottagaren distribuerats i annan kommun än där leveransen till honom

skett, skall dock vid inkomstens fördelning bruttointäkten av dylik leverans

medräknas endast till 1/3. Har förbrukning skett i utlandet, skall

taxering ske, såsom om den ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits.

Har rörelseidkaren för distribution inköpt vatten, gas eller elektrisk

kraft skall av den verkskommunerna primärt tillerkända inkomsten (25 %)

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1963

så stor andel, som motsvarar den av rörelseidkaren mottagna leveransen, beskattas

i de kommuner, där förbrukning ägt rum. Har således en leverantör

av elektrisk kraft själv producerat 2/5 av den levererade kraften och av annan

inköpt 3/5, skall inkomsten fördelas sålunda, att 10 procent beskattas

i kommun, där huvudkontor funnits, 10 procent (2/5 av 25 procent) i kommun,

där kraftverk varit beläget, och 80 procent (3/5 av 25 procent + 65

procent) i de kommuner, där förbrukning ägt rum. Beträffande distributionsförening,

som icke själv producerat någon elektrisk kraft, skall rörelseinkomsten

fördelas sålunda, att 10 procent hänföres till kommun, där huvudkontor

varit beläget, och 90 procent till de kommuner, där förbrukning

ägt rum.

Fördelningen mellan olika kommuner av kraftföretagens skatteunderlag

påverkas av ett år 1954 infört tillägg till 45 § kommunalskattelagen (SFS

1954: 52). Andra stycket till nämnda paragraf medger nämligen strömfallsägare,

som är skyldig att bidraga till reglerings genomförande, avdrag för

så stor del av garantibelopp för regleringsdamm, som motsvarar den på hans

strömfall belöpande delen av kostnaden för dammen. Denna avdragsrätt

gäller oaktat garantibelopp för dammen upptagits såsom skattepliktig inkomst,

icke för strömfallsägaren — vilken i förevarande sammanhang är

liktydig med kraftverksföretag — utan för den regleringssamfällighet, vilken

äger dammen. Stadgandet innebär, att andelar i regleringsdammar, såvitt

angår avdragsrätten för garantibelopp, jämställes med kraftverk och

andra kraftverksföretags rörelsefastigheter. Vid uppdelningen av kraftverksföretagens

inkomster mellan olika kommuner medför företagens avdragsrätt

för garantibelopp för regleringsdammar, att motsvarande del av inkomsterna

undandrages verkningarna av inkomstfördelningsreglerna i 58 § kommunalskattelagen,

vilka endast avser inkomster, som överskjuter avdragsgilla

garantibelopp. Detta leder emellertid icke till, att regleringsdammskommunerna

skulle bli berättigade att beskatta kraftverksföretagen. Dessa kommuners

beskattningsrätt riktar sig mot regleringssamfälligheterna såsom

ägare till regleringsdammarna. Eftersom regleringssamfälligheterna i regel

saknar egna inkomster, omfattar beskattningsrätten i allmänhet endast rätten

att beskatta garantibeloppen för dammarna.

Sammanfattning

I korthet kan reglerna rörande beskattningen av fastigheter och inkomster

i kraftverksrörelse sammanfattas sålunda.

Kraftverkskommuner och regleringsdammskommuner äger beskatta garantibelopp,

som belöper på kraftverk respektive regleringsdammar. Härav följer

att av kraftverksföretagens inkomster den del, som motsvarar garantibelopp

för kraftverk, tillfaller kraftverkskommunerna.

Den del av kraftverksföretagens inkomster, som motsvarar garantibelopp

för andelar i regleringsdammar beskattas icke alls till kommunal inkomstskatt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 8k år 1963

13

De inkomster, som överskjuter avdragsgilla garantibelopp, uppdelas enligt

reglerna i 58 § kommunalskattelagen med 10 procent till huvudkontorskommuner,

högst 25 procent till kraftverkskommuner och lägst 65 procent

till förbrukningskommuner.

Skattelagssakkunniga

Inledning

De sakkunniga konstaterar inledningsvis, att den under senare år fortgående

stegringen av inkomstskatteunderlaget hos flertalet skattskyldiga

allmänt sett fått till följd, att fastighetsskatteunderlaget (garantibeloppen)

förlorat i betydelse för kommunerna. Löneinkomsterna utgör numera det

väsentligaste skatteunderlaget. De flesta övriga förvärvskällor har uppvisat

inkomster överstigande garantibeloppen för fastighet och dessa har därigenom

i allmänhet icke haft någon större betydelse för kommunernas skatteunderlag.

Det är också dessa förhållanden, uttalar de sakkunniga, som aktualiserat

frågan om en avveckling av fastighetsbeskattningen. Såsom ett led i en sådan

avveckling är att anse de genom beslut av 1953 och 1957 års riksdagar

genomförda sänkningarna av repartitionstalen från ursprungligen 5 till

först 4 och sedan ytterligare till 2,5. De nya repartitionstalen har därvid

avvägts så att de vid tillämpning på de vid 1952 och 1957 års fastighetstaxeringar

förhöjda taxeringsvärdena i stort sett givit garantibelopp av samma

nominella storlek som en tillämpning av det ursprungliga repartitionstalet

på de tidigare lägre taxeringsvärdena. Härigenom har, konstaterar de sakkunniga,

i stort sett förhindrats att kommunernas fastighetsskatteunderlag

minskat. Men å andra sidan har det påtalats, att sänkningarna av repartitionstalet,

förutom att de påverkat fastighetsskatteunderlaget, även lett till

en ändring av fördelningen mellan kommuner av inkomst från förvärvskälla,

vari fastighet ingår. Detta har i riksdagen föranlett motionsyrkanden

om en återgång till den tidigare gällande ordningen såtillvida, att i fråga

om rörelse, vari fastighet ingår, en inkomst motsvarande 5 procent av fastighetens

taxeringsvärde i första hand skulle tilldelas den kommun, där fastigheten

är belägen. Vissa motionärer har härvidlag särskilt haft kommuner

med vattenfallsfastigheter i åtanke.

1954 års bevillningsutskott avstyrkte motioner härom med hänsyn till att

sänkningen av repartitionstalet till 4 uppvägts av vidtagna förhöjningar

av taxeringsvärdena. Utskottet uttalade dock samtidigt den uppfattningen,

att frågan fick upptagas till särskild prövning om en avveckling eller en

mera betydande sänkning av fastighetsbeskattningen framdeles blev aktuell.

Under hänvisning till detta uttalande avvisades även motionerna i ämnet

till 1955 och 1956 års riksdagar. 1957 års bevillningsutskott erinrade om

att frågan om fördelning av inkomst av vattenfallsfastighet var föremål för

provning av skattelagssakkunniga och ansåg alt resultatet av utredningen

borde avvaktas innan något slutligt ställningstagande gjordes i fördel
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1963

ningsfrågan. Utskottet förutsatte härvidlag, att utredningen skulle föreligga

klar innan frågan om en slutlig avveckling av fastighetsbeskattningen upptogs

till behandling.

I anslutning till denna återblick framhåller de sakkunniga, att man år

1953, då betänkandet rörande fastighetsbeskattningens avveckling (SOU

1953: 8) avgavs, synes ha förutsatt, att kraftverksföretagen i allmänhet skulle

komma att till kommunal beskattning uppvisa inkomster överstigande 5

procent av kraftverkens taxeringsvärden. Inkomster av denna storlek redovisades

vid denna tid av vattenfallsstyrelsen. De sakkunniga konstaterar

emellertid att vattenfallsstyrelsen sedan 1955 års taxering icke något år redovisat

inkomster som uppgått till de enligt de reducerade repartitionstalen

beräknade garantibeloppen. Samma förhållande har gällt för många privata

och kommunala kraftverksföretag liksom för regleringssamfälligheterna, hos

vilka det kommunala skatteunderlaget praktiskt taget helt utgöres av garantibelopp

för regleringsdammar.

Genom denna inkomstutveckling är, uttalar de sakkunniga, kraftverks- och

regleringsdammskommunerna fortfarande starkt beroende av att fastighetsbeskatta

vattenkraftsanläggningar. Detta har även understrukits av 1957 års

fastighetsskattesakkunniga, vilka på denna grund icke ansett sig kunna

förorda någon ytterligare sänkning av fastighetsbeskattningen för sådana

anläggningar. Mot denna bakgrund konstateras därför i betänkandet att man

även i fortsättningen torde få räkna med en fastighetsbeskattning av kraftanläggningar,

grundad på garantibelopp efter 2,5 procent av taxeringsvärdena.

De sakkunniga anför i anslutning härtill följande.

I princip svnes hittills genomförda åtgärder för fastighetsbeskattningens

avveckling icke ha påverkat fastighetsskatteunderlaget hos kraftverksföretagen

och regleringssamfälligheterna på annat sätt än fastighetsskatteunderlaget

i andra förvärvskällor. Någon betydande minskning av fastighetsskatteunderlaget

synes icke ha skett, då garantibeloppen för kraftverk och regleringsdammar,

i likhet med garantibeloppen för de flesta andra fastigheter,

i stort sett synes ha bibehållits vid de nominella värden, som de hade före

sänkningarna av repartitionstalet. Kraftverks- och regleringsdammskommunerna

synes dock intaga en särställning i förhållande till de flesta andra

fastighetskommuner såtillvida, att de, på grund av att taxeringsvärdena för

kraftverk och regleringsdammar är så höga, haft mer att förlora på den relativa

sänkning av fastighetsskattegarantien, som utvecklingen på området

inneburit. Kraftverks- och regleringsdammskommunerna synes också mer

än andra kommuner ha lidit förluster därigenom, att inkomster saknats för

täckning av det fastighetsskatteunderlag, som skulle ha erhållits om garantibeloppet

fortfarande beräknats efter 5 procent av taxeringsvärdena. Även om

detta står i full överensstämmelse med fastighetsskatteavvecklingens syfte,

att så långt som möjligt grunda den kommunala beskattningen på de skattskyldigas

verkliga inkomster och undvika en effektiv fastighetsbeskattning,

torde det icke kunna förnekas, att sänkningarna av repartitionstalet medfört

en kännbarare begränsning i beskattningsrätt för kraftverks- och regleringsdammskommunerna

än för andra fastighetskommuner.

De hittills vidtagna åtgärderna för fastighetsbeskattningens avveckling har,

framhåller de sakkunniga, i fråga om kraftföretagens inkomstfördelning haft

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr S''r år t9G3

15

samma verkan som en kraftig ändring av fördelningsreglerna till kraftverksoch

regleringsdammskommunernas nackdel. Inte endast dessa förhållanden

har emellertid, tillägger de sakkunniga, åberopats för en revision av fördelningsreglerna

i syfte att stärka de nyssnämnda kommunernas beskattningsrätt.

Främst från norrländskt håll har därjämte anmärkningar riktats

mot den gällande uppdelningen av kraftverksinkomster med 10 procent till

huvudkontorskommuner, 25 procent till kraftverkskommuner och 65 procent

till förbrukningskommuner. Till belysande av vad som härutinnan anförts

torde här få återgivas ett i betänkandet återgivet uttalande av Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen.

Förbrukningskommunens höga andel är påtaglig och skäligheten av densamma

kan starkt ifrågasättas. Detta blir än med framträdande genom den

tilläggsbestämmelse, som stadgar, att, om den andel som enligt ovan angivna

grunder skall tillfalla kraftverkskommunen, överskjuter 10 procent av verkets

taxeringsvärde, skall det överskjutande beloppet tilläggas den andel,

som belöper på distributionen. Även om förhållandena inte i alla avseenden

äro jämförbara, ligger en jämförelse med beskattningen av gruvrörelse nära

till hands. Där gäller ingalunda denna stora andel för försäljningens vidkommande.

Varför den ena kommersiellt exploaterade naturtillgången skall beskattas

i annan ordning än den andra är svårt att förstå, låt vara att det i

det ena fallet (kraftverket) gäller en sig förnyande naturtillgång och i det

andra (gruvorna) en uttömbar sådan. Visserligen torde förbrukningskommunernas

höga andel i viss mån ha motiverats med distributionsnätets betydelse,

men då bör å andra sidan bringas i erinran, att ingen som helst kommunalskatt,

varken fastighetsskatt eller inkomstskatt, tillfaller de kommuner,

som genomdragas av kraftlinjegatorna och till yttermera visso fått vidkännas

en minskning i taxeringsvärdet på de av gatorna berörda fastigheterna.

Detta förhållande torde ha sin grund i att några fjärröverföringsledningar

i större utsträckning ej förekommo, när nuvarande skattebestämmelse

fastställdes.

De sakkunniga tillägger, att samarbetsdelegationen därjämte anmärkt på,

att hela den på produktionen belöpande andelen av kraftverksinkomsterna

beskattas i den kommun där kraftverket är beläget, samt att det med hänsyn

till kraftverks- och regleringsdammarnas och de för många kommuner besvärande

sjöregleringarnas betydelse för elproduktionens storlek vore skäligt,

att en fördelning mellan alla de av kraftverksproduktionen berörda kommunerna

kom till stånd.

I detta sammanhang erinrar de sakkunniga även om, att Norrländska vattenkraftsutredningen

i sitt i september 1957 avgivna betänkande rörande

norrländska vattenkraftsfrågor, under framhållande av liknande synpunkter

förordat en förstärkning av kraftverks- och regleringsdammskommunernas

beskattningsrätt.

Enligt de sakkunnigas uppfattning måste anmärkningarna mot gällande

fördelningsregler ses mot bakgrunden av att de tillkom redan år 1928 i samband

med kommunalskattelagens införande och sedan dess varit oförändrade

trots att stora förändringar skett inom krafthanteringen. En tillfredsställande

lösning av fördelningsfrågan torde därför icke kunna uppnås enbart

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 8''r år 1963

genom att återställa den inverkan vid inkomstfördelningen, som garantibeloppen

för kraftanläggningar hade vid fördelningsreglernas införande. En

revision av fördelningsreglerna måste enligt de sakkunnigas uppfattning ske

på grundval av en avvägning av beskattningsrätten mellan olika berörda

kommuner under särskilt beaktande av de väsentliga förändringar, som skett

inom kraftförsörjningen efter reglernas tillkomst.

Kommunernas beskattningsrätt

Den för vatten-, gas- och kraftverksföretagen speciella distributionsfunktionen

har, framhåller de sakkunniga, i förening med andra likheter i verksamhetsformerna

utgjort motivet för de för dessa företag gemensamma fördelningsreglerna.

Ett framträdande intresse har därvid varit att bereda distributionskommunerna

en god ställning vid beskattningen genom att tillföra

dem den större delen av inkomsterna och allenast tillerkänna verkskommunerna

en mindre del därav. För kraftverkskommunernas vidkommande

har såsom skäl härtill angivits de fördelar, som dessa kommuner åtnjöt

genom rätten att fastighetsbeskatta kraftverken. Att därmed en förhållandevis

stor andel av kraftverksföretagens inkomster kom att beskattas

i kraftverkskommunerna innebar dock i och för sig inget undantag från de

allmänna principerna för fördelning av rörelseinkomst. Men då garantibelopp

för kraftverk allmänt representerar en större del av rörelseinkomsten

än vad som är vanligt hos t. ex. industriföretag torde, uttalar de sakkunniga,

kraftverkskommunerna ha intagit viss förmånsställning.

Detta förhållande torde enligt de sakkunnigas uppfattning dock knappast

kunna föranleda att för kraftverksföretagen föreskriva en annan och för

produktionskommunerna ofördelaktigare inkomstfördelning än den, som

tillämpas för andra industriföretag. Det synes nämligen icke kunna göras

gällande att garantibeloppen för kraftverksrörelse skulle ge ett sämre uttryck

för omfattningen och betydelsen av produktionsverksamheten än garantibeloppen

för annan industriell rörelse. Att garantibeloppens storlek i

förhållande till inkomsterna icke kan ha varit av avgörande betydelse i fördelningshänseende,

bestyrkes enligt de sakkunnigas mening även av att

samma regler gäller för vatten- och gasverk, hos vilka garantibeloppen i

förhållande till inkomsterna icke är tillnärmelsevis så stora som hos kraftverksföretagen.

Bakgrunden till de speciella fördelningsreglerna torde därför, uttalar de

sakkunniga, icke vara att kraftverkskommunernas fastighetsbeskattningsrätt

medförde obehöriga förmåner, utan snarare att själva distributionen

medelst ledningar ansetts innebära verksamhet av sådan omfattning och

med sådan inkomstmässig anknytning till distributionskommunerna, att

dessa ansetts böra få beskatta en större del av företagens totala skatteunderlag

än som eljest tillerkänts kommuner, där produkter av industriell verksamhet

försäljes. Någon beskattningsrätt har härvidlag icke tillerkänts de

kommuner, som genomkorsas av överföringsledningar utan att något kraft
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 8''i år 1!)63

uttag sker, utan endast de kommuner där sådant uttag förekommer. Bedömningen

av beskattningsrättens avvägning synes alltså, framhåller de sakkunniga,

i verkligheten ha gjorts med hänsyn till omfattningen och betydelsen

av den verksamhet, som bedrevs i verlcskommunerna och i de kommuner,

där förbrukningen skedde.

Till förbrukningskommuner med beskattningsrätt hänföres dels sådana,

där detaljdistribution försiggår, och dels sådana, där partileveranser förekommer.

Såvitt angår detaljdistribution föreligger enligt de sakkunniga

otvivelaktigt en förbrukning vid försäljningen till konsumenter. Det torde

icke heller råda tvekan om att de inkomster, som härrör från sådan distribution,

till stor del kan anses härröra från den inom detaljdistributionskommunerna

bedrivna kraftförsäljningen medelst egna ledningar.

I fråga om partileveranser kan däremot enligt de sakkunnigas mening förbrukning

anses äga rum endast i den meningen, att leverantörens befattning

med kraften upphör i och med avlämnandet från hans ledning. Den slutliga

förbrukningen sker först vid köparens återdistribution eller eget ianspråktagande.

Leverantörens inkomster från partiförsäljning av kraft synes därför

till mycket liten del kunna hänföras till själva tillhandahållandet. I allt

väsentligt synes dessa inkomster i stället belöpa på — förutom överföringskommunerna,

vilka icke kunnat tillerkännas beskattningsrätt — de kommuner,

där kraftproduktionen bedrives. Härför talar enligt de sakkunniga

även det förhållandet, att detaljdistributionskommunerna för sin beskattningsrätt

kan åberopa förefintligheten av omfattande ledningssystem, medan

leveranskommunernas beskattningsrätt betingas av kraftuttag vid slutpunkten

av en överföringsledning, som kan beröra flera andra kommuner

utan att tillföra dem beskattningsrätt. För att något egentligt samband skall

kunna anses föreligga mellan kraftverksföretag och leveranskommun torde

enligt de sakkunnigas uppfattning erfordras, att överföringsledningarna tillhör

kraftverksföretaget och vidare torde få förutsättas, att kraftförsäljning

verkligen kan anses äga rum inom leveranskommunen.

Vid fördelningsreglernas tillkomst torde man, tillägger de sakkunniga,

icke i och för sig ansett att själva avlämnandet av kraft i stora partier berättigade

leveranskommunerna att beskatta större delen av kraftverksinkomsterna.

Att reglerna fått denna betydelse torde främst berott därpå, att man

utgått från att leveranserna i huvudsak skedde i de kommuner, där även betydande

detalj distribution förekom samt att därför såväl leverans- som detaljdistributionskommunerna

kunde behandlas lika i fördelningshänseende.

Utvecklingen inom kraftförsörjningen har emellertid väsentligen ändrat dessa

förutsättningar.

Utvecklingen inom kraftförsörjningen

Utvecklingen efter fördelningsreglernas tillkomst har, konstaterar de sakkunniga,

inneburit alt skillnaderna i verksamhetsformerna mellan gas- och

vattenverksföretagen å ena sidan och kraftverksföretagen å andra sidan bli2

Bihang till riksdagens protokoll 1963. I samt. Xr Si

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1.9671

vit alltmera påtagliga. De förra synes alltjämt bedriva verksamhet inom relativt

begränsade egna detaljdistributionsområden. Vatten- och gasverken

ligger numera nästan helt i kommunal ägo och ar närmast att betrakta som

kommunala serviceorgan. Såvitt känt har icke heller anmärkningar riktats

mot fördelningsreglerna i fråga om sådana rörelser och, framhåller de sakkunniga,

från verkskommunernas sida torde föga anledning till missnöje

finnas, då dessa i betraktande av distributionens dominans knappast ens efter

den hittills genomförda avvecklingen av fastighetsbeskattningen kan anses

tillbakasätta vid beskattningen.

1 fråga om kraftförsörjningen har emellertid förhållandena helt förändrats

med avseende på såväl produktion som distribution. För att tillgodose

den fortgående ökningen av kraftförbrukningen, som sedan 1913 motsvarat

en årlig tillväxt av 7 procent eller en fördubbling vart tionde år, har en omfattande

utbyggnad skett av våra vattenkrafttillgångar och denna utveckling

kommer såvitt nu kan bedömas att fortsätta under 1960- och 1970-talen.

Beträffande denna utveckling med avseende på kraftproduktionen anför de

sakkunniga följande.

Såsom framgår av 1957 års fastighetsskattesakkunnigas betänkande (SOU

1960:4) torde det sammanlagda värdet av vattenkraftanläggningarna för

närvarande överstiga 4 000 miljoner kronor. Tyngdpunkten hos vattenkraftproduktionen,

som tidigare legat i de södra och mellersta delarna av landet,

har efterhand alltmer förskjutits till Norrland, där de stora vattenkrafttillgångarna

finnes. Huvuddelen av kraftanläggningarna är numera förlagda

till ett begränsat antal kommuner, belägna längs de norrländska vattendragen.

Särskilt för dessa kommuner, vilka i övrigt icke är väl försedda med

skatteunderlag, utgör vattenkraftanläggningarna och de inkomster, som härflyter

från den vid anläggningarna bedrivna verksamheten, skatteobjekt av

största betydelse. Den i vattenkraftkommunerna bedrivna kraftutvinningen

karaktäriseras av ett betydligt intensivare utnyttjande av vattenkrafttillgångarna

än tidigare. Framför allt beror detta på de åtgärder, som i allt

större omfattning vidtagits för att reglera avrinningen i vattendragen.

Vattenregleringarna syftar till att möjliggöra ett fullständigare och ekonomiskt

bättre utnyttjande av den i vattendragen framrinnande vattenmängden.

För detta ändamål anordnas, vanligen medelst dammar, magasin för

uppsamling av vatten, som under tider av riklig vattentillgång eljest icke alls

skulle kunna utnyttjas eller utnyttjas endast för lågvärdiga ändamål i de

nedströms regleringarna belägna kraftverken. Den magasinerade vattenmängden

avtappas sedan i första hand på sådant sätt, att vattenkraftverken

med minsta möjliga tillskott av ånggenererad kraft kan fylla det högvärdiga

kraftbehovet. Vinsterna härav är stora. Det har uppgivits, att för närvarande

omkring 1/3 av vattenkraftproduktionens värde kan härledas från vattenreglering.

Vattenreglering kan anordnas antingen vid kraftverk — därvid regleringsanordningarna

är att anse såsom beståndsdelar av verket och betjänar detta

och stundom även andra nedanför belägna verk — eller vid särskilda regleringsdammar,

vilka ofta är belägna i andra kommuner och på stort avstånd

från det eller de kraftverk, som har nytta av vattnets reglering. I det senare

fallet står i allmänhet såsom utövare av regleringsrätten en regleringssamfallighet,

i vilken såsom delägare ingår ägarna till de strömfall till vilkas förmån

regleringsrätten utövas. När det gäller regleringar, till vilka tillstånd

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1963

lämnats enligt vattenlagen och som utövas till förmån för strömfall, tillhöriga

mer än två ägare, utgöres regleringssamfälligheten av ett regleringsföretag

med särskild styrelse och av länsstyrelse godkända stadgar. \ dessa fall

är alltså regleringsföretaget och icke de i detta ingående kraftverken ägare

av regleringsrätten med därtill hörande byggnader. I övriga fall får regieringsrätten

med byggnader anses direkt tillhöra det eller de kraftverk, för

vilkas räkning regleringsrätten lämnats.

Regleringssamfälligheterna har, påpekar de sakkunniga, normalt ingen

inkomst av sin verksamhet. Vinsten av regleringarna framkommer såsom

inkomst hos de kraftverksägare, vilka har nyttan av dem, medan kostnaderna

gäldas av de deltagande strömfallens ägare, var och en i förhållande

till sin båtnad. Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden som strömfallsägarna

medgivits rätt att vid beräkning av inkomst av rörelse göra avdrag

för garantibelopp för regleringsdammarna. Däremot har regleringsverksamheten

icke beaktats vid avfattningen av reglerna rörande fördelningen

av kraftverksföretagens inkomster mellan olika kommuner. De sakkunniga

finner det emellertid uppenbart, att vattenregleringsverksamhet, oavsett om

den bedrives vid kraftverk eller vid särskilda regleringsdammar, måste anses

utgöra ett viktigt moment i kraftproduktionen.

Jämsides med den utveckling, som försiggått inom kraftproduktionen har,

framhåller de sakkunniga, stora förändringar skett i fråga om kraftdistributionen

och anför härom bl. a. följande.

Framför allt behovet av att överföra kraft från Norrland till sydligare delar

av landet har nödvändiggjort fjärröverföring av kraft i stor skala. Utvecklingen

inleddes på 1930-talet med anläggandet av det s. k. stamlinjesystemet,

vilket vid utgången av år 1960 omfattar ledningar för 380 och 200

kV med en sammanlagd längd av 7 652 kilometer. Stamlinjesystemet står

på lika villkor till alla kraftverksföretags gemensamma förfogande. Genom

anslutning av övriga överföringslinjer till stamlinjesystemet har erhållits

ett landsomfattande överföringssystem för elektrisk kraft, till vilket samtliga

landets kraftverk av betydelse är anslutna. Med hjälp av detta överföringssystem

försiggår en så gott som fullständig »samköming» mellan

landets kraftverk sföretag, vilket innebär, att kraftstationerna gemensamt

svarar för den totalt erforderliga kraftproduktionen inom nätet. Från överföringssystemet

uttages kraften på olika punkter i stora partier till industrier,

järnvägar samt till kraftverksföretag, kommunala elverk och elektriska

distributionsföretag, vilka omhänderhar den fortsatta distributionen.

Av Norrländska vattenkraftutredningens betänkande (s. 11 ff) framgår,

att av den totala kraftförbrukningen i riket år 1953 endast 22 procent belöpte

på detaljförbrukning, medan återstoden frånsett 14 procents förluster

— konsumerades med 52 procent av industrier, 7 procent inom samfärdseln

och 5 procent för elångpannor, allt ändamål, som normalt tillgodoses

genom partileveranser.

Kraftdistributionen inom städer och tättbyggda samhällen har numera

nästan helt övertagits av kommunala elektricitetsverk, vilka, försåvitt de

icke själva bedriver produktionsverksamhet, inköper kraft i störa partier

från kraftverksföretagen för återdistribution. På landsbygden fördelar sig

distributionsverksamheten ungefär lika mellan kraftverksföretagen och lokala

distributionsföretag, vilka inköper erforderlig kraft från kraftverksföretagen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 8''i år 1963

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts konstaterar de sakkunniga att

en relativt liten del av kraftverkens produktion numera går till egen detal j - distribution.

Fördelningsreglernas praktiska tillämpning

Sänkningarna av repartitionstalen för fastighetsbeskattningen har icke,

framhåller de sakkunniga, lett till att garantibeloppen sjunkit i förhållande

till kraftverksföretagens inkomster. Såsom bl. a. redovisats i 1957 års

fastighetssakkunnigas betänkande (SOU 1960:4) synes garantibeloppen

tvärtom under senare år ha tenderat att motsvara eller överstiga kraftverksföretagens

inkomster, vilket lett till en ökad effektiv fastighetsbeskattning

av dessa företag. Det är emellertid svårt att avgöra huruvida detta är ett bestående

förhållande med hänsyn till att de senaste årens inkomstutfall kraftigt

påverkats av den under vissa år mycket dåliga vattentillgången. Även

om möjligheterna till en bedömning av garantibeloppens och fördelningsreglernas

verkningar på lång sikt icke är goda, synes dock vissa slutsatser

kunna dragas av deklarationsmaterial från vattenfallsstyrelsen och de större

kommunala och enskilda kraftverksföretagen.

Beträffande vattenfallsstyrelsen upplyser de sakkunniga att inemot hälften

av landets totala kraftproduktion sker i styrelsens regi, med tyngdpunkten

i verksamheten förlagd till Norrland. Styrelsen äger och förvaltar

dessutom större delen av stamlinjenätet, över vilket huvuddelen av den totala

kraftproduktionen inom landet vidarebefordras till distributionen. En

betydande detalj distribution sker inom olika delar av landet, men denna

distribution svarar dock endast för ett fåtal procent av den totala kraftomsättningen.

Denna domineras av partileveranser till industrier, kommunikationsföretag

och återdistributörer. Den omsatta kraften härrör till den helt

övervägande delen, i regel över 90 procent, från egna kraftverk.

Till belysande hur inkomstfördelningen mellan olika kommuner för vattenfallsstyrelsens

vidkommande kunde te sig, då repartitionstalet 5 var gällande,

redovisar de sakkunniga följande uppgifter på grundval av styrelsens

deklaration till 1953 års taxering (belopp i 1 000-tal kronor).

Inkomst av kraftverksrörelse.................... 44 032

Garantibelopp ..............................

Återstående skattepliktig inkomst att fördela

enligt följande:

huvudkontorsandel........................

kraftverksandel (25 % — 8,5 % X 25 % =)

Garantibeloppen representerade sålunda ca 91,5

och, upplyser de sakkunniga, 67,3 % av nämnda belopp tillföll 33 olika

kraftverkskommuner medan resten tillföll ett stort antal kommuner över

44 032

40 275

3 757

10%

376

22,9%

860

67,1%

2 521

av kraftinkomsterna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1963

21

hela landet, där regleringsdammar och rörelsefastigheter var belägna. Beräkningarna

av kraftverks- resp. förbrukningsandelarna har skett under

hänsynstagande till att 8,5 % av den omsatta kraften utgjorts av inköpt

kraft. Ivraftverksandelen har därmed i detta fall reducerats till 22,9 % och

det däremot svarande beloppet tillföll de 33 kraftverkskommunerna i förhållande

till kraftverkens taxeringsvärden. Den uppräknade förbrukningsandelen

fördelades på ca 600 kommuner i förhållande till bruttointäkterna

inom envar av dessa. Huvudkontorsandelen slutligen tillföll Stockholm.

Garantibeloppens dominerande inverkan vid fördelningen av vattenfallsstyrelsens

skatteunderlag belyses ytterligare av följande av de sakkunniga

redovisade sammanställning.

Taxeringsår

Inkomst

Garanti-

belopp

Överskju- tande in- komst

Garantibe- lopp i % av

inkomsten

1953 ...............

........... 44 032

40 275

3 757

91,5

1954 ...............

........... 48 590

41 953

6 637

86,3

1955 ...............

........... 45 753

36 922

8 831

80,7

1956 ................

........... 0

40 336

0

>100

1957 ................

........... 0

41 666

0

>100

1958 ................

........... 14 541

47 773

0

>100

1959 ................

49 774

0

>100

1960 ...............

........... 49 761

54 781

0

>100

Såsom framgår av sammanställningen har fördelningen av vattenfallsstyrelsens

kommunala skatteunderlag fr. o. m. taxeringsåret 1956 helt bestämts

av reglerna rörande garantibeloppens beskattning och detta oaktat sänkningarna

av repartitionstalen. Att garantibeloppen trots dessa sänkningar

utvisar en stegring beror på den kraftiga utbyggnaden av styrelsens kraftanläggningar.

Beträffande de kommunala och privata kraftföretagen konstaterar de sakkunniga

på grundval av en i samarbete med Svenska vattenkraftföreningen

verkställd undersökning avseende ett antal större kraftföretag att fördelningen

av skatteunderlaget utvisar stora skiljaktigheter. Ett genomgående

drag hos alla de undersökta företagen är, att liksom hos vattenfallsstyrelsen

bruttoinkomsterna från partileveranser överstiger inkomsterna från detaljdistribution,

men eljest, uttalar de sakkunniga, föreligger betydande skiljaktigheter

i verksamhetsformerna som i sin tur påverkar beskattningen.

De sakkunniga har även på grundval av 1957 och 1958 års deklarationsmaterial

undersökt hur ett antal kraftföretags inkomster fördelats mellan

kraftverks-, huvudkontors- och förbrukningskommuner. Undersökningen

har i fråga om företag med betydande kraftinköp och detalj distribution, såsom

ock var att vänta, utvisat relativt små kraftverksandelar och förhållandevis

stora förbrukningsandelar. För kombinerade industri- och kraftverksföretag

uppvisas i stort sett den inkomstfördelning, som bör erhållas

enligt den generella regeln om fördelning av inkomster från försäljning av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kiuujl. Ma j. ts proposition nr (i''i år l!t(>3

egen kraftalstring. Däremot uppvisar kraftproducerande och partiförsäljande

företagen en inkomstfördelning, som avviker från vad som är att vänta,

så tillvida att några till förbrukningskommuner hänförliga andelar icke redovisats.

Enligt de sakkunniga synes anledningen härtill vara, att utvecklingen

inom krafthanteringen givit upphov till en beskattningssituation som

knappast förutsetts när fördelningsreglerna infördes. Härom anför de sakkunniga

följande.

Dessa regler, som hos kraftverksföretagen förutsätter en betydande verksamhet

för kraftens distribution eller i varje fall för dess tillhandahållande

medelst ledningar, ger vid tillämpning på de nästan helt på kraftens produktion

inriktade företagen upphov till svårigheter, då företagen knappast

kan anses bedriva någon egentlig verksamhet medelst ledningar. Deras

kraftavyttring verkställes nästan helt i form av leveranser från kraftverken

till stamlinjerna, över vilka kraften vidarebefordras till ofta avlägsna delar

av landet, där kraften uttages av avnämarna på olika punkter av det gemensamma

överföringssystemet för elektrisk kraft. Bestämmelsen, att inkomst

skall tagas till beskattning å ort, där kraftleveransen ägt rum, skulle

få till följd en beskattning av 65 procent av de garantibeloppen överskjutande

inkomsterna antingen på den ort, där övergångsleveransen ägt rum,

eller på den ort, där kraften efter framföring via stamlinjer och andra överföringsledningar

slutligen uttages av mottagaren. Det synes vara en allmän

uppfattning hos kraftleverantörerna, att båda möjligheterna ger en otillfredsställande

bestämning av beskattningen, eftersom den kommun, där

övergångsleveransen verkställts, knappast kan anses ha någon egentlig grund

för beskattningsrätt med hänsyn till den verksamhet, som där bedrives, samt

den slutliga leveranskommunen saknar varje samband med de levererande

kraftverksföretaget genom ledning eller på annat sätt. På grund härav synes

inkomstfördelningen i många fall ha skett med utgångspunkt från, att

kraftverksföretagen icke haft kraftförbrukning i någon kommun, och att

de garantibeloppen överskjutande inkomsterna därför borde fördelas endast

mellan huvudkontors- och kraftverkskommunerna i proportionerna 10

till 90.

De sakkunniga finner, att ur rättvise- och skälighetssynpunkt starka skäl

talar för den praxis som sålunda utbildats i fråga om fördelning av inkomster,

som härleder sig från övergångsleveranser. Men, tillägger de sakkunniga,

då sådana leveranser icke verkställes enbart av de helt på denna leveransform

inriktade företagen utan även i större eller mindre omfattning av

andra kraftverksföretag, synes nämnda praxis ge upphov till ojämnheter i

beskattningen, som icke kan hävas med mindre samma grund för beskattningen

av övergångsleveranser genomföres för alla företag. Detta skulle innebära,

att den hittills tillämpade, på generellt gällande procenttal grundade

inkomstfördelningen måste överges och ersättas av en annan, till formerna

för kraftens avyttring anknuten fördelningsnorm.

I anslutning till det nu anförda kommer de sakkunniga även in på betydelsen

i inkomstfördelningshänseende av bestämmelsen i 45 § andra stycket

kommunalskattelagen, om rätt för strömfallsägare att avräkna garantibelopp

för andelar i regleringsdammar. Eftersom kraftverksföretagens an
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H ''i år 1963

23

delar i sådana dammar behandlas som om de vore fastigheter i kraftverksrörelsen,

blir följden av nämnda avdragsrätt för kraftföretagens vidkommande,

att den del av rörelseinkomsten, som motsvarar garantibeloppen för andelar

i regleringsdammar, beskattas i de kommuner, där dammarna är belägna.

För att i någon mån belysa storleken av de inkomstbelopp, som på detta

sätt tillföres dessa kommuner, redovisar de sakkunniga en på grundval av

uppgifter från 1957 års allmänna fastighetstaxering verkställd undersökning,

vilken utvisar att de på regleringsdammar belöpande garantibeloppen

hos tio större kraftföretag motsvarade mellan 2,3 och 15,4 — för sju av

företagen mellan 5,1 och 8,1 procent — av de totala avdragsgilla garantibeloppen.

De sakkunniga framhåller emellertid, att dessa siffror inte kan ge

någon riktig bild av vattenregleringarnas betydelse i framtiden. Utbyggnaden

av sådana regleringar är ännu på begynnelsestadiet och nya regleringsdammar

tillkommer.

Brister hos gällande fördelningsregler m. m.

De brister, som numera vidlåder fördelningsreglerna, är enligt de sakkunniga

främst betingade av de vidtagna ändringarna i beskattningen av garantibelopp

och av de strukturella förändringarna i fråga om kraftverksföretagens

verksamhet.

Repartitionstalens sänkning har, framhåller de sakkunniga, fått den icke

avsedda verkan, att kraftverks- och regleringsdammskommunernas ställning

försämrats till förmån för förbrukningskommunerna. Såsom de mest påtagliga

bristerna i fördelningsreglerna framstår dock, att regleringsdammskommunerna

icke tillätes deltaga vid beskattningen av inkomster av kraftproduktion

samt att avvägningen av produktions- och förbrukningsandelarna

numera ger förbrukningskommunerna en oberättigat gynnad ställning

vid beskattningen. Produktionsandelen på 25 procent är ett maximum, som

inte kan överskridas men väl reduceras till förmån för förbrukningskommunerna.

Deras andel stiger över 65 procent om kraftföretagets försäljning omfattar

såväl egen som inköpt kraft. Något motsvarande stadgande om reduktion

av förbrukningsandelen till kraftverkskominunernas fördel finns inte

i det fall, då kraftproduktionen dominerar ett företags rörelse på grund av

att den alstrade kraften huvudsakligen avsättes genom partileveranser till

återdistributörer. Med den ökade differentieringen av företagens verksamhet

har denna begränsning av kraftverkskominunernas beskattningsrätt numera

i vissa fall oskäliga verkningar vid inkomstfördelningen.

Förklaringen till att förbrukningsandelen sattes så högt som till 65 procent

torde enligt de sakkunniga vara, att man utgått från, att kraftverksföretagen

i regel själva ombesörjde detaljdistributionen av en betydande del av

sin kraftalstring. Detta är icke längre en allmän regel. Ett stort antal särskilt

i Norrland verksamma företag avsätter numera hela eller övervägande

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1963

delen av sin kraftproduktion i parti och då stamlinjenätet används för kraftens

överföring till avnämarna är företagens eget ledningsnät ofta obetydligt.

Vid partileverans av kraft är av de kommuner, som genomkorsas av överföringsledning

endast den, där kraft avlämnas till annans ledning, tillerkänd

beskattningsrätt. Om hela eller en stor del av ett företags kraftproduktion

avlevereras på en viss punkt av en överföringslinje, tillföres leveranskommunen

hela eller en stor del av förbrukningsandelen å 65 procent.

En så omfattande beskattningsrätt kan inte enligt de sakkunnigas mening

anses motiverad av den inom leveranskommunen bedrivna verksamheten

och den skiljer sig härutinnan från den beskattningsrätt, som tillkommer distributionskommunerna,

inom vilka en mera omfattande verksamhet bedrives

genom kraftens tillhandahållande över särskilt utbyggt ledningsnät.

En annan konsekvens av leveranskommunernas beskattningsrätt är, tilllägger

de sakkunniga, att den på produktionen belöpande inkomstandelen

blir annan om kraftproducenten själv ombesörjer detaljdistributionen, än

om han säljer kraften i parti till annan, som övertagit detaljdistributionen. I

det förra fallet blir kraftverksandelen 25 procent och förbrukningsandelen

65 procent av inkomsten av hela krafthanteringen (produktions- och distributionsvinsten).

I det senare fallet blir kraftverksandelen 25 procent av

kraftproducentens inkomst, medan 65 procent av denna och dessutom hela

den rörelsevinst, som uppkommer hos detaljdistributören, tillföres förbrukningskommunerna.

Under förutsättning att detaljdistributionen är lönsam

betyder detta att kraftverkskommunens andel blir värdemässigt sett mindre

vid verksamhet, som anlagts på kraftproduktion och partiförsäljning än vid

verksamhet, som även omfattar detalj distribution, oaktat verksamheten i

kraftverkskommunen i båda fallen får anses vara densamma.

De sakkunnigas förslag

De sakkunniga har funnit, att produktionskommunerna bör anses berättigade

till en avsevärt större del av kraftverksinkomsterna än som tillerkänts

dem enligt nu gällande fördelningsregler. Denna uppfattning motiveras inte

endast med att sänkningarna av repartitionstalen bör kompenseras med

ökad rätt till beskattning av inkomst, utan även med att nödvändigheten av

att vid inkomstfördelningen ta hänsyn till omläggningen av kraftdistributionen

och till det nya led i produktionsverksamheten, som tillkommit genom

den vid kraftverk och regleringsdammar bedrivna vattenregleringen.

Enligt principen att kommun bör få beskatta inkomster, som uppkommer

genom verksamhet inom dess område, synes enligt de sakkunniga regleringsdammskommunerna

ha sakligt sett lika väl grundade anspråk på att få

beskatta inkomster av kraftproduktion som kraftverkskommunerna. Härvidlag

bör gälla samma likställighet som redan föreligger i fråga om garantibeloppen.

Rätt för regleringsdammskommunerna att beskatta inkomster av kraft
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kiingl. Maj. ts proposition nr 8''i år ID 6 3

\erksiöielse måste leda till en beskärning av de andra kommunernas beskattningsrätt.

Enligt de sakkunniga synes det knappast befogat att låta en sådan

beskärning drabba kraftverkskommunerna. Deras anspråk på beskattningsiätt

får snarast anses vara större nu än vid fördelningsreglernas tillkomst,

enär vattenregleringsverksamheten medfört, inte endast en ökning av kraftuttaget,

utan även och i kanske lika hög grad en ökning av värdet av den uttagna

kraften på grund av att den kan avsättas på ett ekonomiskt fördelaktigare

sätt. Detta måste innebära, framhåller de sakkunniga, att kraftproduktionens

betydelse för kraftinkomsterna ökat.

Detaljdistributionskommunernas anspråk på beskattningsrätt synes å andra

sidan vara helt oberörda av förändringarna inom kraftdistributionen.

Inom dessa kommuner synes fortfarande försiggå en omfattande verksamhet

i form av distribution med hjälp av kraftföretagens egna ledningar. Med

hänsyn såväl till kraftverksföretagens anknytning till kommunerna som till

de inkomster, som får anses ha sitt ursprung inom distributionskommunerna

finner de sakkunniga dessa kommuners beskattningsrätt vara väl grundad.

Vad slutligen angår överförings- och leveranskommunerna framhåller de

sakkunniga inledningsvis följande.

överföringskommunerna och leveranskommunerna har det gemensamt,

att den verksamhet, som bedrives inom dessa kommuner, sker med hjälp av

överföringsledningar med därtill hörande anordningar. Det torde vara obestridligt,

att under nuvarande förhållanden ofta en avsevärd del av det värde,

som kraften har vid avyttringen, härrör från kraftens överföring medelst

stamlinjer och andra överföringsledningar samt från de processer, som kraften

därvid undergår vid transformering o. dyl. Ä andra sidan torde det vara

klart, att de enskilda kommunerna på överföringssträckorna i regel knappast

kan ha anspråk på att få beskatta några större inkomster av den anledningen,

att kraften framföres genom kommunerna medelst överföringsledningar

eller avlämnas från en överföringsledning till en annan. Större anspråk

på beskattningsrätt torde kunna göras gällande endast i de fall, då

den inom kommunerna bedrivna verksamheten innefattar mera omfattande

åtgärder för kraftens transformering eller tillhandahållande. I sådana fall

torde man emellertid kunna förutsätta, att större transformatoranläggningar

eller andra anordningar av fastighets natur tillför kommunerna ett skäligt

skatteunderlag.

Enligt nu gällande regler sker beskattningen av partileveranser i den sista

kommunen på överföringssträckan och någon beskattningsrätt tillkommer

icke de kommuner, i vilka endast kraftöverföring sker. Därmed har man,

framhåller de sakkunniga, undgått det praktiskt sett nästan olösliga problemet,

att bereda alla dessa kommuner en efter deras medverkan i kraftverksi

öreisen anpassad beskattningsrätt. Enligt de sakkunniga talar numera praktiska

skäl av ännu större styrka än tidigare mot en beskattning i de rena

överföringskommunerna. Med hänsyn till att partileveranser numera mycket

ofta verkställes i kommuner, där kraftföretagen icke har någon detaljdistribution,

synes emellertid berättigade erinringar kunna riktas mot le
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 8''i år 1063

veranskommunernas beskattningsrätt. Förutom att dessa kommuner får anses

särskilt gynnade i förhållande till detaljdistributionskommuner med betydligt

bättre anspråk på beskattningsrätt och att rätten att beskatta partileveranser

i sig själv framstår som föga motiverad, synes denna beskattning

numera leda till sådana olägenheter vid taxeringen, att den enligt de sakkunnigas

uppfattning måste upphävas av praktiska skäl.

I det centrala spörsmålet om en lämplig avvägning av beskattningsrätten

mellan de kommuner, där kraftproduktionen bedrives, och de kommuner,

där detalj distribution sker, konstaterar de sakkunniga till en början att produktionskommunerna

genom de numera till 2,5 procent av anläggningarnas

taxeringsvärden uppgående garantibeloppen tillföres en andel av kraftföretagens

inkomster, som står i visst förhållande till produktionens omfattning.

Att denna inkomstdel utgår med förmånsrätt framför andra inkomstandelar

finner de sakkunniga motiverat av den förmånsställning vid beskattningen,

som produktionskommunerna i egenskap av fastighetskommuner

bör intaga.

Av de överskjutande inkomsterna bör enligt de sakkunniga huvudkontorskommunerna

tillföras en procentuellt bestämd andel och detaljdistributionskommunerna

en så stor del av återstoden, som motsvarar betydelsen

av detaljdistributionen i förhållande till kraftproduktionen. Detaljdistributionsandelen

synes icke lämpligen kunna fixeras till visst bestämt procenttal

med hänsyn till att omfattningen av kraftföretagens detalj distribution

är högst varierande och att vissa företag över huvud taget icke bedi ner någon

sådan distribution. De sakkunniga tillägger härom följande.

Såsom mått på detaljdistributionens respektive partileveransernas betydelse

hos olika kraftverksföretag kan användas antingen de kraftkvantiteter,

som omsättes i vardera avyttringsformen, eller de bruttointäkter, som

inflyter vid detalj- respektive partiförsäljningar av kraft. De uppgifter, som

erfordras för dessa beräkningar har kraftverksföretagen redan för tillämpningen

av nu gällande fördelningsregler fått tillhandahålla, varför inga

praktiska svårigheter synes föreligga vid tillämpningen av någondera beräkningsgrunden.

Med hänsyn till, att den mer omfattande verksamhet, som

försiggår vid detaljdistribution, och som yttrar sig i högre pris per kraftenhet

än vid partileveranser, bör komma till uttryck vid inkomstfördelningen,

synes metoden att grunda inkomstuppdelningen på bruttointäkterna vara

att föredraga.

Om detaljdistributionskommunerna i enlighet med vad sålunda förordats

tilldelas inkomster, som motsvarar detaljdistributionens andel av bruttointäkterna

av kraftförsäljningen synes man enligt de sakkunniga ha tillgodosett

dessa kommuners berättigade intressen. Deras på detta sätt beräknade

inkomstandelar ger nämligen uttryck såväl för den inom dessa kommuner

bedrivna verksamheten som för cle på detalj distributionen belöpande inkomster,

som kan anses ha uppkommit vid kraftens överföring till detaljdistributionsområdena.

Detta gäller även för det fall detalj distributionen

verkställes med såväl egen som inköpt kraft.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Ma j. ts proposition nr 8''i år 1963

Vad så angår den del av kraftföretagens inkomster, som belöper på partileveranser

borde dessa vid ett slopande av leveranskommunernas beskattningsrätt

enligt allmänt gällande normer tillfalla de kommuner, där rörelse

bedrives från fast driftställe, d. v. s. huvudkontors- och produktionskommunerna.

I betraktande av, att huvudkontorskommunerna otvivelaktigt gjort

\inster

finner de sakkunniga skäligt, att dessa kommuners beskattningsrätt begränsas

till hittills gällande inkomstandel av 10 procent av de garantibeloppen

Överskjutande inkomsterna och att produktionskommunerna sålunda tillerkännes

beskattningsrätt för alla inkomster utom huvudkontorsandelen och

detaljdistributionskommunernas andel. Detta skulle betyda rätt för produktionskommunerna

att beskatta inkomster från alla partileveranser till såväl

inländska som utländska avnämare och oavsett om inkomsterna härrör från

egen kraftproduktion eller från inom landet eller utifrån inköpt kraft.

Givetvis kan, framhåller de sakkunniga, invändningar ur teoretisk synpunkt

resas mot en inkomstfördelning enligt nu angivna riktlinjer. Ur praktisk

synpunkt synes dock starka skäl tala för den förstärkning av produktionskommunernas

ställning som därmed åstadkommes. Härom anför de

sakkunniga följande.

Det torde icke kunna ifragasättas annat än att produktionskommunerna

har det övervägande intresset av att beskatta kraftverksföretagen. Detta gäller

oberoende av om produktionsverksamheten bedrives vid vattenkraftverk,

ångkraftverk, atomkraftverk eller regleringsdammar. Kraftproduktionen tager

kommunernas nyttigheter i anspråk och förorsakar kommunerna intrång

på ett helt annat sätt än distributionsverksamheten och administrationen,

vilka synes medföra övervägande fördelar för kommunerna. Rätten att beskatta

kraftverksföretagen synes vidare ha betydligt större betydelse för produktionskommunerna

än för övriga kategorier av kommuner, där skatteintäkter

från kraftverksföretag representerar en relativt liten del av kommunernas

totala skatteunderlag. Slutligen kan produktionskommunerna göra

berättigade anspråk gällande på en skälig kompensation för förluster i beskattningsrätt,

som de tillfogats på grund av åtgärderna för fastighetsbeskattningens

avveckling i förening med utformningen av hittills gällande

regler rörande fördelningen mellan kommuner av kraftverksföretagens inkomster.

De sakkunniga framhåller i anslutning härtill, att det överhuvudtaget icke

t°rde vara möjligt att lösa fördelningen mellan olika kommuner av kraftverksföretagens

skatteunderlag enligt teoretiska linjer. Utslagsgivande vid

bedömningen av detta spörsmål bör snarare vara de praktiska konsekvenserna

för kommunerna. Ur denna synpunkt bör kommunernas intressen enligt

de sakkunniga bli tillgodosedda i rimlig grad vid en inkomstfördelning enligt

de anförda riktlinjerna, som sammanfattas sålunda.

Vid fördelning till beskattning mellan flera kommuner av inkomst av produktion

och tillhandaliallande av elektrisk kraft skall den kommun, där huvudkontor

funnits, tilldelas 10 procent och återstående inkomst fördelas

mellan de kommuner, där kraftproduktion försiggår samt de kommuner,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1963

där kraft distribueras i detalj. Till produktionskommunerna hänföres så

stor del, som motsvarar bruttointäkter av partileveranser av kraft i förhållande

till de totala bruttointäkterna av kraftförsäljningen. Detaljdistributionskommunerna

åter erhåller så stor del, som motsvarar bruttointäkten av

detalj försälj ning av kraft i förhållande till den totala bruttointäkten. Såsom

produktionskommuner anses kommuner, där kraftverk och sådana regleringsdammar,

för vilka kraftverksföretagen enligt 45 § andra stycket kommunalskattelagen

äger tillgodonjuta avdrag för garantibelopp, är belägna.

Om dessa fördelningsregler införes, synes det enligt de sakkunniga icke

påfordrat, att vid kraftverksföretagens beskattning tillgripa den motionsvis

föreslagna metoden, att ge fastighetskommunerna en bättre ställning genom

utläggande av sådana särskilda fastighetsandelar av inkomsten att dessa

kommuner tillfördes ett skatteunderlag motsvarande 5 procent av taxeringsvärdena

innan några andra kommuner tillätes deltaga i beskattningen. \ id

nu rådande inkomstförhållanden skulle en sådan bestämmelse få till följd,

påpekar de sakkunniga, att praktiskt taget allt skatteunderlag hos kraftverksföretagen

skulle tillföras fastighetskommunerna. Delta torde knappast

kunna anses som skäligt och icke heller lämpligt i ett läge, då fastighetsbeskattningen

är under avveckling och den kommunala beskattningen inriktas

på inkomstbeskattning. De sakkunniga tillägger följande.

Införandet av en regel av ovanstående innebörd torde få den verkan, att

kraftverks- och regleringsdammskommunerna — såvitt inkomsterna hos

kraftverksföretagen därtill förslår — i stort sett återställes till en beskattningsrätt

jämförlig med den, som de åtnjöt innan åtgärderna för fastighetsbeskattningens

avveckling vidtogs. För de i Norrland verksamma kraftproduktionsföretagen

torde regeln leda till, att praktiskt taget alla inkomster

av kraftverksrörelse — bortsett från huvudkontorsandelen reserveras för

kraftverks- och regleringsdammskommunerna. Även för kraftverksföretag,

vilka icke är i så hög grad inriktade på kraftproduktion, kan en kraftig förstärkning

av produktionskommunernas ställning vid beskattningen förväntas.

Någon obehörig kränkning av andra kommuners befogade skatteintressen

torde regeln icke innebära.

De sakkunniga övergår därefter till att behandla den uppdelning av produktions-

och detaljdistributionsandelarna som skall vidtagas, när beskattningsrätt

tillkommer flera kommuner. Enligt nu gällande regler uppdelas

produktionsinkomsterna på olika produktionskommuner i förhållande till

taxeringsvärdena för de i de olika kommunerna belägna produktionsanläggningarna,

medan fördelningen mellan olika distributionskommuner i princip

sker efter bruttointäkterna inom varje sådan kommun.

Vid en värdemässig fördelning av inkomsterna mellan produktions- och

distributionskommunerna på sätt, som i det föregående föreslagits, finner de

sakkunniga naturligt, att även uppdelningen av detaljdistributionsinkomster

mellan olika kommuner bör ske värdemässigt och såsom hittills i förhållande

till de från varje sådan kommun inflytande bruttoinkomsterna.

I fråga om uppdelningen av produktionsinkomster mellan olika kommuner

framhåller de sakkunniga inledningsvis följande mot bakgrunden av att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1963

regleringsdammskommunema enligt de föreslagna fördelningsreglerna tillkommit

som ny beskattningsberättigad part.

Det torde icke finnas någon möjlighet att på ett fullt riktigt och samtidigt

enkelt sätt göra en uppdelning av produktionsinkomster mellan kraftverksoch

regleringsdammskommuner. Regleringsvinstens storlek synes visserligen

på ett tillförlitligt sätt kunna bestämmas efter en metod, som ansluter sig

till de beräkningar, som göres vid bestämning av strömfallsvärde vid fastighetstaxering

och som grundar sig på beräkningar rörande vattenföringen

före och efter vattenreglering. Denna metod är emellertid knappast lämplig

vid inkomsttaxering, då den dels är omständlig och dels svårligen skulle

kunna göras av taxeringsmyndigheter utan biträde av teknisk sakkunskap.

Med hänsyn härtill synes det enligt de sakkunniga icke finnas någon annan

i praktiken lämplig metod än att, såsom nu sker vid inkomsternas fördelning

mellan kraftverkskommuner, lägga anläggningarnas taxeringsvärden

till grund vid uppdelningen av produktionsinkomster mellan kraftverksoch

regleringsdammskommuner. Visserligen kan taxeringsvärdena knappast

anses ge ett adekvat uttryck för lönsamheten hos så artskilda verksamheter

som kraftproduktion och vattenreglering. Liknande invändningar kan emellertid

göras mot metodens tillämpning vid uppdelning av inkomster inbördes

mellan kommuner av samma kategori, eftersom taxeringsvärdena bestämmes,

icke av anläggningarnas avkastningsvärde, utan av anläggningskostnaderna,

vilka ofta i hög grad påverkas av utbyggnadsförhållandena. Trots

att metoden alltså kan väntas medföra en ganska grov och schablonmässig

uppdelning av produktionsinkomsterna, bör den enligt de sakkunnigas uppfattning

medge en i stort sett riktig anpassning av inkomsterna till verksamhetens

omfattning. Därtill erbjuder den störa fördelar ur tillämpningssynpunkt.

Med hänsyn till det sålunda anförda förordar de sakkunniga att uppdelningen

av kraftverkens produktionsinkomster mellan kommuner bestämmes

så, att, om kraftverksföretag inom flera kommuner har kraftverk, delar av

kraftverk, regleringsdammar eller andelar i sådana dammar, den på dessa

anläggningar belöpande delen av inkomsten fördelas mellan kommunerna i

förhållande till taxeringsvärdena för anläggningarna eller anläggningsandelarna

i varje kommun.

Avslutningsvis tar de sakkunniga även upp frågan om fördelningen av inkomster

hos distribntionsföretag utan egen kraftproduktion och uttalar, att

i sak intet torde vara att erinra mot en fortsatt tillämpning av de nu gällande

fördelningsreglerna, enligt vilka 10 procent av rörelseinkomsten taxeras

i huvudkontorskommunerna och återstoden i de kommuner, där förbrukning

ägt rum.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1963

Remissyttrandena

1 remissyttrandena över de sakkunnigas förslag i denna del har man allmänt

givit uttryck för den principiella uppfattningen, att kraftverkskommunernas

ställning försämrats genom den successiva avvecklingen av faslighetsbeskatttningen

och att det därför framstår som skäligt att dessa

kommuner erhåller beskattningsrätt till en större andel av kraftverksföretagens

inkomster än vad de nuvarande fördelningsreglerna medger. För en

sådan omfördelning anses även tala det allt intensivare utnyttjandet av vattenkrafttillgångarna,

vartill inte minst vattenregleringarna bidragit. Man delar

därför över lag också de sakkunnigas uppfattning att även de kommuner,

där regleringsdammar är belägna, bör få rätt att beskatta inkomst av kraftverksrörelse.

Uttalanden av denna innebörd göres i flera yttranden. Sålunda

anför t. ex. kammarrätten följande.

Genom den fortsatta successiva avvecklingen av fastighetsbeskattningen ha

otvivelaktigt de kommuner, där kraftverk och regleringsdammar äro belägna,

kommit i en betydligt sämre ställning än förut åtminstone relativt sett.

Med hänsyn till den stora betydelse som skatteintäkterna från kraftverksfastighetema

ha för kraftverkskommunernas ekonomi måste det därför synas

angeläget — även om en ytterligare avveckling av fastighetsbeskattningen

inom dessa kommuner måhända icke är att förvänta — att fastighetskommunerna

tillföras beskattningsrätt till en större del av inkomsten än som

nu är fallet. Vidare kunna på senare tid inträdda förändringar i fråga om

kraftdistributionen, för vilka skattelagssakkunniga redogjort, måhända tala

för en viss minskning i distributionskommunernas beskattningsrätt. Kammarrätten

ansluter sig därför till skattelagssakkunnigas förslag om en fördelning

ländande till en utvidgning av den beskattningsrätt, som nu tillkommer

de kommuner, där kraftproduktionen bedrives. Med hänsyn till den stora

betydelse vattenregleringsverksamheten har för vattenkraftföretagen synes

det följdriktigt att i samband härmed även tillerkänna de kommuner,

där regleringsdammar äro belägna, beskattningsrätt till del av den inkomst,

som belöper på kraftproduktionen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län konstaterar, att den historiska utvecklingen

utvisar att lagstiftaren för varje tid utifrån då rådande förhållanden sökt

ernå en i möjligaste mån rättvis fördelning mellan de kommuner, som

kunnat ha anspråk på beskattningsrätt till inkomst av kraftverksrörelse.

Härvidlag har de sakkunniga visat att de nuvarande reglerna dels med hänsyn

till rådande produktions- och distributionsformer och dels på grund av

sänkningen av fastighetsbeskattningen leder till ett för kraftverks- och regleringsdammskommunerna

otillfredsställande läge till förmån för förbrukningskommunerna.

Liksom de sakkunniga finner länsstyrelsen, att de förluster,

som drabbat kraftverkskommunerna, får anses stå i strid med syftet

med fastighetsbeskattningens avveckling, då de inte medfört någon avlyftning

av skattebördan för kraftverksföretagen utan endast en förskjutning

av deras skatteunderlag från fastighets- till icke-fastighetskommuner. Med

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1963 31

viss i det följande redovisad justering tillstyrker länsstyrelsen förslaget i

denna del.

Svenska stadsförbundet framhåller att de föreslagna reglerna åtminstone

t. n. icke torde tillföra produktionskommunerna i gemen något ökat skatteunderlag,

eftersom de dominerande kraftföretagen under flera år haft inkomst

av rörelse understigande garantibeloppen. Under sådana förhållanden

kan en ändring av fördelningsreglerna knappast anses påkallad med motive1

ing att kompensera produktionskommunerna för den sänkta fastighetsbeskattningen.

Ett slopande av fastighetsskatten skulle ur denna synpunkt

göra en ändring mera angelägen, men förslaget är inte avsett att utgöra någon

lösning av kompensationsfrågan för detta fall. Ett mera bärande skäl för en

omprövning av fördelningsfrågan anser förbundet vara de förändringar, som

efter de nuvarande reglernas tillkomst skett inom kraftförsörjningen. Ut\ecklingen

nas förmån, men härvidlag finner förbundet att förslaget går för långt.

I ett flertal andra yttranden understrykes betydelsen av fastighetsbeskattningens

framtida gestaltning för fördelningsreglernas utformning inte minst

mot bakgrunden av att de sakkunnigas förslag bygger på att en garantiskatt

med 2,5 procent av kraftverkens taxeringsvärden skall bli bestående.

Kammarkollegiet framhåller sålunda, att statsmakterna icke tagit ställning

till det förslag om en endast partiell avveckling av fastighetsbeskattningen,

som 1957 års fastighetsskattesakkunniga framlagt (SOU 1960:4).

Kollegiet ifrågasätter därför om det inte bör anstå med ställningstagandet

till skattelagssakkunnigas förslag, till dess frågan om fastighetsbeskattningens

avveckling blivit avgjord.

Riksskattenämnden uttalar samma mening i anslutning till ett påpekande

att det i utredningen saknas underlag för en bedömning av de ekonomiska

konsekvenserna och effekten i övrigt av förslaget inte endast vid bibehållandet

av den nuvarande fastighetsbeskattningen utan även vid en total avveckling

av denna. Skulle emellertid fastighetsbeskattningens avveckling icke erhålla

sin lösning inom det eller de närmaste åren finner nämnden dock påkallat

att genomföra ett provisorium på basis av de sakkunnigas förslag med

hänsyn till angelägenheten av att förbättra produktionskommunernas ställ
nmg.

Länsstyrelsen i 1 äslernorrlands län förordar av bl. a. samma skäl ett provisorium

som tar sikte på att tillföra produktionskommunerna en större andel

av inkomstskatteunderlaget utan att de gällande fördelningsprinciperna

i övrigt rubbas.

Sveriges industriförbund tillstyrker i princip en omfördelning till produktionskommunernas

förmån i överensstämmelse med vad förbundet redan

uttalade i sitt utlåtande över norrländska vattenkraftsutredningens betänkande.

Förbundet understryker emellertid samtidigt betydelsen av att

fördelningsreglerna utformas så, att de ger ett rimligt resultat även efter

ett avskaffande av fastighetsskatten. Det framstår därför som en brist, att

de sakkunniga icke utrett verkningarna av sitt förslag eller klarlagt hur

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 8t år 1963

detta skulle kunna samordnas med en avveckling av fastighetsbeskattningen.

Förbundet varnar för att fördelningsregler nu skapas, som vid en sådan

avveckling inom en snar framtid måste omläggas. Det anses sannolikt att

betydande svårigheter skulle uppstå i ett sådant läge och att en rationell lösning

för framtiden måhända skulle bli omöjlig.

Svenska vattenkraftföreningen anför samma synpunkter. Föreningen redovisar

en undersökning, varav framgår, att en tillämpning av de föreslagna

reglerna på 1960 års inkomster för några kraftföretag skulle medfört en

sänkning av distributionskommunernas andel av totala nettointäkten från

ca 40 till ca 10 procent med en motsvarande uppgång för produktionskommunerna.

På grund härav anser föreningen att förslaget inte är ägnat att

läggas till grund för lagstiftning. Skall produktionskommunernas inkomstandel

ökas, vore det enligt föreningen enklare att endast justera procenttalen

utan annan ändring av de gällande reglerna. Då emellertid betänkandet

icke ger erforderlig vägledning för en sådan åtgärd, finner föreningen

nödvändigt med en ytterligare utredning för att på angivna sätt åstadkomma

en lämplig omfördelning.

Även Svenska elverksföreningen tillstyrker i princip en förändring, som

ger kraftverkskomnnmerna ökad beskattningsrätt och som ger regleringskommunerna

likställighet med kraftverkskommuner. Enligt föreningens

uppfattning låter det sig emellertid inte göra, att ens tillnärmelsevis fastställa

vad som kan anses vara en rättvis fördelning. Dock synes sannolikt,

att förslaget går för långt i att tillgodose kraftverkskommunernas intressen.

Även om det ifrågasatta systemet enligt föreningens uppfattning är ägnat

att undanröja vissa olägenheter och ger vissa obestridliga praktiska fördelar,

framstår det i vissa avseenden som oklart och kan i vissa fall ge lika

orimliga resultat, som de nuvarande reglerna. Därtill bör beskattningsreglerna

redan nu utformas så, att en framtida avveckling av fastighetsbeskattningen

kan ske utan nya genomgripande förändringar i inkomstbeskattningen,

t. ex. genom att basera fördelningen på hela inkomsten men med

viss prioritet för produktionskommunerna. Kravet på fördelningsreglerna

bör enligt föreningen vara att de är enkla, praktiskt tillämpliga och entvdiga

samt därtill så logiskt uppbyggda, att fördelningen av skatteunderlaget

i allt väsentligt blir oberoende av företagsorganisatoriska skillnader och

fri från diskontinuitet. Det är därvid icke realistiskt, att bedöma produktions-

resp. distributionskommunerna som enhetliga grupper och räkna med

utjämning beskattningsfallen emellan. Mot denna bakgrund avstyrker föreningen

de sakkunnigas förslag och hemställer att frågan måtte övervägas

på nytt, varvid företrädare för berörda intressen bör få tillfälle att medverka.

Om i avvaktan härpå en omfördelning till kraftverkskommunernas

förmån anses erforderlig, förordar föreningen en provisorisk justering av

procenttalen utan ändring i övrigt av de nuvarande fördelningsreglerna i enlighet

med i det följande närmare redovisade grunder.

Liksom stadsförbundet framhåller lantbrukets skattedelegation, att de

föreslagna reglerna, om fastighetsbeskattningen bibehålies, blir utan egent
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 8i år 1963

lig effekt, eftersom ingen inkomst återstår att fördela. Det förhållandet att

garantiskatten således är effektiv för kraftföretagen i allmänhet ger emellertid

enligt delegationens mening stöd för antagandet, att prissättningen

mellan kraftproducenterna och deras kunder, varemellan intressegemenskap

ofta torde råda, icke sker till marknadspris. Det framstår därför såsom en

brist att de sakkunniga icke utrett prisfaktorns inverkan på inkomstfördelningen.

Härom anföres vidare följande.

Delegationen har för sin del den uppfattningen att en sådan utredning

skulle ge till resultat att en betydande förskjutning av inkomsterna sker

tran de direkt kraftproducerande företagen till de distribuerande företagen

En motsvarande förskjutning äger då rum från de kommuner, där kraften

produceras, till de kommuner, där kraften distribueras eller förbrukas.

Enligt delegationens mening bör vid avräkning av kraften från producentkommunerna

tillämpas priser, som nära ansluter sig till marknadspriset.

Redan den nuvarande ordalydelsen av 57 § 3 mom. kommunalskattelagen

förutsätter en justering av avräkningspriserna om inkomsten i avsevärd

man förskjutits till annan kommun än den där den bort redovisas. Den

praxis mellankommunala prövningsnämnden i förevarande hänseende tilllämpat

medger emellertid betydande inkomstförskjutningar mellan kommunerna

och är enligt delegationens mening alltför liberal.

Ett klarläggande uttalande om hur 57 § 3 mom. kommunalskattelagen

skall tolkas i vad avser kraftens avräkningspris torde enligt delegationens

mening kunna undanröja en del av de nuvarande missförhållandena. _De
legationen

anför synpunkter på de sakkunnigas förslag om att även regleringsdammskommunerna

bör erhålla beskattningsrätt enligt en inkomstfördelning

på grundval av taxeringsvärdena. Härom anför delegationen inledningsvis

följande.

Enligt delegationens mening kommer genom en sådan fördelningsgrund

icke att beaktas det förhållandet att för kraftverk ofta tages i anspråk fallhöjd

i annan kommun än den där kraftverket är beläget. I den mån kommun

med fallhöjd icke får någon anläggningsdel inom sitt område, får kommunen

icke heller i fortsättningen någon andel av kraftverksföretagets inkomst,

ehuru kommunen genom fallhöjdens ianspråktagande gått miste om

beskattningsunderlag. Grunden till kraftföretagets inkomst ligger dock i de

fallhöjder som exploaterats. Motsvarande förhållande synes vara för handen

beträffande de kommuner, som beröres av vattenregleringen. Det blir

enligt förslaget blott den kommun, som har regleringsdammen inom sitt

område, som får andel i kraftföretagets inkomst. Övriga av vattenregleringen

berörda kommuner torde emellertid också ha lidit intrång med förhöjda

kostnader eller minskat beskattningsunderlag som följd. (Regleringsavgiftsmedel

torde icke ge tillräcklig kompensation och fördelas för övrigt

efter andra grunder.)

Detta visar enligt delegationens mening, att taxeringsvärdena på kraftverk

och regleringsdammar icke utgör någon god fördelningsgrund för

kraftföretagens inkomster. Fördelningen av kraflverksföretagens inkomster

mellan produktionskommuner bör ske på annan grund än taxeringsvärdena

och till produktionskommuner bör hänföras inte endast kommuner, där

3 liihang till riksdagens protokoll l''J63. 1 sarnl. ,Vr 84

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Mnj:ts proposition nr 8k år 1963

kraftverk och dammar är belägna, utan även kommuner med ianspråktagna

fallhöjder eller som beröres av vattenregleringar eller som av andra skäl

får minskat beskattningsunderlag. Delegationen anger även vissa riktlinjer

efter vilka inkomstfördelningen mellan produktionskommunerna bör ske

vid ett sådant läge men konstaterar samtidigt att problemen är så komplicerade

att det inte varit möjligt att framlägga något detaljerat förslag. Delegationen

anser emellertid att den föreliggande utredningen icke innebär en

godtagbar lösning av inkomstfördelningsproblemen och föreslår därför att

en ny utredning av detta problem i hela dess vidd verkställes med utgångspunkt

bl. a. från de av delegationen anförda synpunkterna. Då emellertid en

sådan utredning kan beräknas ta avsevärd tid, förordar delegationen att

det framlagda förslaget med nyssnämnda förtydligande och vissa i det följande

behandlade ändringar införes som ett provisorium.

Att den intressegemenskap, som i många fall föreligger mellan kraftforetagen

och kraftköpande kommuner och industriföretag kan påverka prissättningen

och därmed också kraftföretagens resultat, uppmärksammas även

av andra än lantbrukets skattedelegation. Sålunda framhåller länsstyrelsen

i Västerbottens län, att det visserligen genom bestämmelserna i 57 § 3 mom.

kommunal skattelagen föreligger möjlighet att i viss mån eliminera de verkningar

i skattehänseende, som en vinstöverflyttning mellan bolag kan medföra

i berörda kommuner. Vid en lagstiftning enligt förslaget torde man

dock få räkna med att kraftverkskommunerna på sina håll icke mom den

närmaste framtiden kan påräkna större skatt än hittills, då kraftbolagen

har möjlighet att i vinstreglerande syfte tillgodoföra sig värdeminskningsavdrag.

Länsstyrelsen anser dock förslaget ha så betydande fördelar, att det

tillstyrkes med viss i det följande redovisad justering.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att det torde finnas en

ganska vid marginal för vinst justeringar, utan att sådana omständigheter

kan visas föreligga, som jämlikt 57 § 3 mom. kommunalskattelagen föranleder

överflyttning av inkomst från en kommun till annan. Erfarenheterna

visar för övrigt att detta lagrum relativt sällan kommit till användning. Länsstyrelsen

anser det klart, att den interna prissättningen i allra högsta grad

påverkar kommunernas beskattningsrätt och en utredning av detta spörsmål

hade därför varit av stort värde.

Riksskattenämnden och länsstyrelsen i Västernorrlands län har påpekat,

att de ifrågasatta reglerna synes lämna stora möjligheter att genom ändring

av de formella äganderättsförhållandena förskjuta beskattningen från

en kommun till en annan och att sålunda en lagstiftning enligt förslaget

kan få direkt inverkan på valet av associationsform för kraftföretagen. Riksskattenämnden

belyser detta förhållande med följande exempel.

Ett kommunalt elverk för detalj distribution antages äga dels ett kraftverk,

beläget utom kommunen, dels samtliga aktier i ett kraftverksa t

bolag, som äger ett kraftverk i en tredje kommun. Om i bagge fallen kraften

förbrukas i elverkskommunen, blir det i det forsta fallet "feslutan

fråga om detalj distribution, varför produkt,onskommmunen helt skulle ga

förlustig inkomstskatt på produktionen, medan i det senare fallet hela pro
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1963

duktionen i parti säljes av kraftverksaktiebolaget till elverket och sålunda

inkomstbeskattningen i sin helhet förlägges till produktionskommunen. Det

lärer icke vara godtagbart för produktionskommunen att, på sätt detta exempel

visar, vara beroende av de formella äganderättsförhållandena och

härtill kommer att i det givna exemplet — som icke är en konstruktion

utan hämtat ur verkligheten — det för elverkskommunen skulle löna sig

att köpa ut det av kraftaktiebolaget ägda kraftverket för att härigenom

uppnå att, sedan kraftverket övergått till att vara direktägt av kommunen,

vinsten såsom helt hänförlig till detaljdistribution kommunalbeskattades

blott i elverkskommunen.

I anslutning härtill framhåller riksskattenämnden, att förslaget om att

vinst å partiförsäljning av kraft, som inköpes från utlandet, alltid skall beskattas

i den kommun, där kraftimportörens eget kraftverk är beläget, i

vissa fall ger ett mindre tillfredsställande resultat. Nämnden anger härvidlag

såsom exempel, att ett kraftföretag med säte i en kommun i Skåne och

med kraftverk i Blekinge inköper ånggenererad kraft från Danmark och

säljer denna importerade kraft i parti till en industri i Skåne. Förslaget

innebär i sådant fall, att hela vinsten å importaffären skall kommunalbeskattas

i Blekinge oaktat något anspråk på dylik beskattningsrätt enligt

nämndens mening icke med fog kan framställas av den ifrågavarande kommunen

i Blekinge.

Kammarkollegiet anför samma synpunkter.

De sakkunnigas förslag om att begreppet kraftverkskommun skall utvidgas

till att omfatta även kommun, där regleringsdamm är belägen,

tillstyrkes allmänt av remissinstanserna såsom en riktig och rättvis åtgärd.

Det av de sakkunniga för denna ändring åberopade skälet, att kommun

bör få beskatta inkomster, som uppkommer genom verksamhet inom dess

område, har föranlett följande kommentar av kammarkollegiet.

Kollegiet får erinra, att verksamhet inom en kommuns område i och för

sig ej ger kommunen beskattningsrätt, utan att därför krävas att för verksamheten

begagnats fast driftställe i den mening som anges i 61 § kommunalskattelagen.

De nuvarande bestämmelserna, enligt vilka regleringsdammskoinmunen

ej får beskatta någon del av inkomsterna av kraftproduktionen,

återspegla och stå i överensstämmelse med motsvarande civilrättsliga

regler, enligt vilka fallhöjdsägare får utnyttja regleringsmagasinet

utan att strandägaren vid regleringssjön får del i därav uppkommande vinst

eller får andel i kraftverket.

Då det emellertid på vattenkraftsexploateringens nuvarande, långt framskridna

stadium icke torde vara aktuellt att göra några ändringar i dessa

civilrättsliga förhållanden, finner kollegiet dessa dock icke utgöra något hinder

mot att ge regleringsdammskommunerna den ifrågasatta beskattningsrätten.

Vid remissbehandlingen har man i allmänhet även biträtt förslaget om

upphävande av den beskattningsrätt, som nu tillkommer kommuner, där

kraft endast levereras i parti (leveranskommuner) och att således

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

beskattningsrätten begränsas till produktions- och detaljdistributionskommunerna.

I vissa fall anser man emellertid att förslaget i denna del går för

långt samt att det i tekniskt hänseende icke ger en klar gränsdragning mellan

de beskattningsberättigade kommunkategorierna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget i denna del under åberopande

av bl. a. följande.

De sakkunniga får anses ha visat att något egentligt motiv för bibehållande

av någon del av skatteunderlaget hos leveranskommunerna ej numera

föreligger. De intäkter, varom i detta sammanhang är fråga, synas med

hänsyn till numera tillämpade former för partileverans av kraft ha väsentligt

större anknytning till produktionskommunen än till leveranskommunen.

De sakkunniga ha också berört frågan huruvida överföringskommunerna

skulle anses ha berättigade anspråk på att få beskatta någon del av

kraftverksinkomsten. Samma skäl som ha avseende på leveranskommunernas

anspråk synas kunna åberopas för överföringskommunernas uteslutande

vid fördelningen. Därjämte talar väsentliga praktiska skal mot en beskattning

i dessa kommuner.

Kammarrätten anför liknande synpunkter för ett bifall till forslaget i

denna del.

Även vattenfallsstyrelsen tillstyrker betänkandets förslag i denna del och

anför bl. a. följande.

Ändringsförslaget avser för det första att såsom förbrukningskommuner

skola räknas endast de, inom vilka företaget självt har egen detalj distribution

— engrosleveransernas belägenhetsforhållanden skulle bil en ovidkommande

sak — och för det andra att fördelningen av skattenettot mellan

förbrukningskommuner och kraftverkskommuner skall goras i den proportion,

vari bruttointäkterna från ifrågavarande detaljdistribution star till företagets

återstående bruttointäkter från elkraftsförsäljningen. Vattenfal sstyrelsen

finner denna ändring i princip riktig och tilltalande. Den skulle

medföra, att förutom själva produktionen och förefintliga fastighetei endast

de distributionsled för elkraften, som kommer närmast forbrukningsapparaterna

ge underlag för kommunala skatteintäkter, vare sig namnda

slutled sedan utgöras av orts- och gårdsnät for detaljdistribution eller fördelningssystem

inom industrianläggningar. (I det senare fallet blir det elkraftsanvändningens

bidrag till resp. industris lönsamhet, som fungerar som

skattekälla.) I betänkandet motiveras närmare, varför icke blotta passagen

av elkraft i kraftledning över kommuns område kan motivera anpart i skattenettot.

Man kan likaså anse det vara irrelevant att i en eller flera punkter

av transportvägen ägarbyte inträder med åtföljande engros- leverans. En

uppdelning av bruttointäkterna från detalj distribution pa olika kommune

möter ingen svårighet för kraftföretagen.

Svenska elverksföreningen framhåller, att om än del berättigade i förslaget

kan diskuteras så uppnås obestridliga praktiska fordelar om leveranskommunerna

icke vidare tillerkännes andel i beskattningsunderlaget. Dock

påpekas, att förslaget även kan skapa nya fördelningsproblem med avseende

på företag med huvudsakligen kraftöverföring och partileveranser. Detta

förhållande bör enligt föreningen särskilt beaktas vid avvägningen av fördelningsreglerna.

Föreningen erinrar dessutom om, att redan nu gällande

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

regler skulle kunna tolkas så att partileveranser endast medför beskattningsrätt

för leveranskommunen, när mottagaren tillika är förbrukare (i regel industriföretag).

i anslutning härtill anför föreningen följande.

Begreppet produktionskommuner (kraftverkskommuner etc.) finnes klart

delinierat i föreliggande betänkande men däremot saknas definition av detalj

distributionskommunerna. Man kan emellertid ur på flera ställen i betänkandet

gjorda uttalanden sluta sig till, att utredningen med partileveranser

avsett icke blott leveranser till andra kraftföretag utan även leveranser

till industrier och kommunikationsföretag. Resterande distribution skulle

då vara detaljdistribution, vilket rätt nära överensstämmer med gängse

terminologi. I förevarande sammanhang ger emellertid en sådan snäv tolkning

mycket godtyckliga resultat, bl. a. för flera av de kommunala elverken.

Det synes därför rimligare att som (detalj) distribution räkna all kraftförsäljning

utom engrosleveranser till andra kraft- och elverksföretag, varvid

samtidigt begreppen »detaljdistribution» och »detaljdistributionskommuner»

ersättas av »distribution» respektive »distributionskominuner».

Svenska stadsförbundet finner förslaget i allt för hög grad gynna produktionskoinmunerna

och anser därför i vart fall rimligt, att bruttointäkterna

av sådana partileveranser, som till skillnad från s. k. överföringsleveranser

förbrukas inom en kommun, vid inkomstfördelningen tillföres kommunen.

Avgörande vid fördelningen bör m. a. o. inte vara leveransens karaktär av

partileverans utan huruvida kraften av köparen är avsedd att levereras vidare

i parti eller att detaljdistribueras eller förbrukas. Det torde enligt förbundet

inte möta större svårigheter för kraftverksföretagen att göra en sådan

uppdelning av sina partileveranser.

Drätselkammaren i Örebro ansluter sig till stadsförbundets uttalande och

anför till stöd härför, att en tillämpning av de föreslagna reglerna vid 1961

års taxering skulle ha inneburit, att en inkomstandel å 142 395 kronor hade

helt bortfallit för stadens del, medan exempelvis Höglands kommun skulle

tätt sin andel ökad från 225 000 till 560 000 kronor. Staden är för sin elförsörjning

beroende av partileveranser från Kraftaktiebolaget GullspångMunkfors.

Detta förhållande talar enligt drätselkammarens mening för en

lör förbrukningskommunerna mera moderat lagstiftning i överensstämmelse

med stadsförbundets förslag. Skulle detta av praktiska skäl icke gå att realisera

anser sig drätselkammaren kunna acceptera, att man bibehåller den

nuvarande grundprincipen, som garanterar produktionskommunerna en viss

procentuell andel av inkomsten, men att andelen höjes från nuvarande 25

till 45 procent. Tillämpat på nyssnämnda exempel skulle detta betyda en

kvarstående inkomstandel för staden av 118 815 kronor.

Svenska landskommunernas förbund förordar en fördelning på distributions-

och produktionskommunerna i förhållande till bruttointäkterna av

distributionsförsäljning och annan försäljning, varvid med distribution bör

lörstås kraftleveranser till förbrukare i område inom vilket företag erhållit

koncession för distribution. Billigt förbundet framstår det som inkonsekvent

att fråntaga distributionskommun rätt att beskatta inkomst av partileveran
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t dr 1963

ser från koncessionsinnehavare, som är producent, men medgiva beskattningsrätt

om koncessionsinnehavaren inköper hela sitt kraftbehov.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anser å andra sidan,

att detaljdistributionskommunerna även efter den föreslagna omläggningen

erhåller en för stor inkomstandel. Förslaget anses dock kunna godtagas under

förutsättning, att större leveranser av högspänd kraft till industrier icke

räknas som detaljdistribution. Ett förtydligande på denna punkt finner delegationen

nödvändig.

I flera yttranden påpekas att de sakkunniga icke närmare berört den för

förslagets tillämpning så betydelsefulla gränsdragningen mellan partileverans

och detaljdistribution.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför härom bl. a. följande.

I förslaget har någon definition på partileverans icke lämnats. Av betänkandet

synes emellertid framgå, att med partileverans kan avses leveranser

till industrier, samfärdsel, andra kraftverksföretag, kommunala distributionsföretag

eller elektriska distributionsföreningar. Gemensamt för nämnda

slag av leveranser synes vara att fråga är om stora leveranser per år

räknat av högspänd el.ström. Enligt inhämtade uppgifter förekommer emellertid

leveranser av sådan ström jämväl till andra storförbrukare, exempelvis

sjukvårdsinrättningar. Huruvida leveranser av sistnämnda slag skall

hänföras till partileveranser synes emellertid kunna diskuteras. Då tveksamhet

sålunda torde kunna uppkomma i berörda hänseende och denna fråga är

av avgörande betydelse vid fördelningen av inkomsten, bör enligt länsstyrelsens

uppfattning i anvisningarna till 58 § kommunalskattelagen intagas en

om möjligt entydig definition på partileveranser.

Uttalanden av samma innebörd göres av bl. a. riksskattenämnden under

erinran, att det inte synes föreligga någon allmänt godtagen definition av

begreppen partileverans och detaljdistribution.

Vattenfallsstyrelsen anser, att den nya koncessionslagstiftningen, som bl. a.

förutsätter användning av »områdeskoncession» för det sista ledet, bör

kunna ge ledning för en entydig gränsdragning mellan partileverans och detaljdistribution.

Styrelsen anför följande.

Man skulle sålunda anse, att detalj distribution omfattar alla leveranser,

som ske från ledningsnät, för vilka områdeskoncession gäller, oberoende av

leveransernas storlek och de spänningar, vid vilka de ske. Visserligen har

områdeskoncessionering hittills kommit till stånd endast i liten omfattning,

men målet är, att den skall bli genomgående, och därvid använda principer

torde analogivis kunna tillämpas även på ledningsnät, för vilka ännu koncessioner

av äldre typ gälla. Av hittillsvarande erfarenheter synes emellertid

framgå, att stadselverks områdeskoncessioner komma att avse alla distributionsledningar

inom området, alltså även sådana med förhållandevis hög

spänning, d. v. s. hela stadsdistributionen skulle få anses vara detaljdistribution

inkl. stora industrileveranser vid hög spänning, som när de ske på

landet — automatiskt —- och även enligt områdeskoncessionskriteriet — räknas

till engrosdistribution.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län återigen framhåller, att fördelningsresultatet

blir avsevärt olika, beroende på tolkningen av begreppen partileve
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 dr 1963

39

rans och detaljförsäljning. Vilken tolkning man än väljer torde de föreslagna

lagreglerna förorsaka betydande svårigheter i den praktiska tillämpningen

och enligt länsstyrelsens mening inte heller leda till en rättvisare fördelning

mellan ifrågavarande kommuner. Länsstyrelsen anser sig därför höra

avstyrka förslaget i denna del och förordar såsom tidigare nämnts i stället

en justering av nu gällande procenttal till produktionskommunernas förmån

inom ramen för det nuvarande fördelningssystemet.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att ingen remissinstans

ifrågasatt huvudkontorskom munernas beskattningsrätt. Länsstyrelsen

i Norrbottens län har dock påpekat att vattenfallsstyrelsen på

grund av sin riksomfattande verksamhet utöver huvudkontor i Stockholm

upprättat större distriktskontor på ett antal platser i riket. Vid dessa kontor

bedrives i allmänhet ingen sådan verksamhet, som för de ifrågavarande

kommunerna grundar rätt till beskattning utöver eventuell fastighetsskatt.

Länsstyrelsen ifrågasätter, om inte en skälig del av huvudkontorsandelen av

kraftverksinkomsten borde tillföras de olika distriktskontorskommunerna.

Vid remissbehandlingen har man i övrigt allmänt biträtt förslaget om att

till huvudkontorskommunerna alltjämt skall hänföras en generellt fastställd

andel av det fördelningsbara skatteunderlaget. I flertalet fall tillstyrker man

även, att denna andel liksom hittills skall utgöra 10 procent.

Svenska landskommunernas förbund anför härom följande.

Förbundet har intet att erinra mot att huvudkontorsandelen normalt beräknas

till 10 %. Kraftverksföretagens huvudkontor sköter nämligen regelmässigt

inte endast administration och redovisning utan handlägger även i

avsevärd omfattning arbetsuppgifter som har direkt samband med produktion

och distribution av elektrisk kraft. Det kan därför anses vara motiverat

att tillföra huvudkontorskommunen 10 procent av inkomsten. Om arbetsuPPfpfterna

uppdelats så, att de centrala tekniska arbetsuppgifterna utföres

på annan ort än administrationen och bokföringen, synes huvudkontorsandelen

böra fördelas lika på de båda orterna.

Svenska elverksföreningen uttalar, att en huvudkontorsandel om 10 procent

kan vara acceptabel i normalfallet, men tillägger, att det finns fall, där

det starkt kan ifrågasättas om icke dessa kommuner lika väl eller bättre än

andra kommuner är berättigade till ytterligare skatteunderlag, t. ex. där

verksamheten till betydande del består i fördelning av inköpt kraft till flera

återdistributörer.

Vissa remissinstanser anser emellertid motiverat med en sänkning av huvudkontorsandelen

till 5 procent. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Norrbottens

län, att de sakkunnigas konstaterande att huvudkontorskommunerna

otvivelaktigt gjort vinster i beskattningsrätt genom fastighetsskattens avveckling

närmast borde ha lett till en begränsning av dessa kommuners

andel. Såsom skäl härför anför länsstyrelsen dessutom följande.

Om man---omräknar huvudkontorsandelen för vattenfallsstyrelsens

taxering år 1953 efter nu gällande repartitionstal, finner man, att huvudkontorsandelen

skulle öka från cirka 376 000 kronor till drygt 2 389 000 kronor.

Motsvarande omräkning för taxeringsåret 1955 ger till resultat en höjning av

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. AIaj:ts proposition nr 84 år 1963

huvudkontorsandelen från cirka 883 000 kronor till cirka 2 268 000 kronor.

Dessa omräkningar visar, att huvudkontorskommunerna även vid en begränsning

av andelen till 5 procent genom den företagna nedsättningen av

repartitionstalet skulle komma att i beskattningshänseende intaga en väsentligt

gynnsammare ställning än vad man räknat med vid genomförandet av

1928 års lagstiftning på förevarande område.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar i denna fråga bl. a. följande.

Med beaktande i vederbörlig grad av produktionskommunernas berättigade

anspråk på delaktighet i inkomstskatteunderlaget synes det länsstyrelsen

befogat att till ytterligare stärkande av nämnda kommuners ställning

beskära huvudkontorskommuns andel att utgöra allenast 5 %. Den historiska

översikten i betänkandet utvisar jämväl att första gången en fördelning

efter fasta procentuella normer var aktuell, nämligen i 1920 års proposition

med förslag till kommunalskattelag, endast 5 % av inkomsterna ansetts

böra hänföras till huvudkontorskommun. Kommunalskattelagens nu gällande

regler angående uppdelning av rörelseinkomst mellan kommuner innebära

i allmänhet — utom i fråga om inkomst av vatten-, gas- eller kraftverksrörelse

— att inkomsten till allenast 5 % skall beskattas i huvudkontorskommun.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens

län, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen och Norrlandsförbundet.

Förslaget om att det efter avdrag för huvudkontorsandelen återstående

skattenettot skall fördelas på produktions- och detaljdistributionskommunerna

i förhållande till bruttoinkomsterna av partileveranser

resp. detaljdistribution anses av flertalet remissinstanser leda till

ett godtagbart resultat. Härvid utgår man dock från att det åstadkommes en

klar och entydig definition av begreppen partileverans i överensstämmelse

med vad som härom nyss anförts.

Från ett flertal remissinstansers sida framhålles emellertid att förslaget

i denna del under vissa förhållanden medför en omfördelning som varken ur

produktions- eller distributionskommunernas synpunkt kan anses som tillfredsställande.

Såsom exempel härpå nämnes att produktionskommunen icke

skulle få någon andel, om kraftföretagets inkomster uteslutande härrör från

detaljdistribution inom annan kommun än produktionskommunen. Produktionsandelen

skulle återigen bli orimligt stor om detaljdistributionen utgör

endast en mindre del av den totala försäljningen och den egna kraftproduktionen

är tämligen ringa i förhållande till inköpta kraftkvantiteter. Här

må även erinras om tidigare redovisade uttalanden, att skatteeffekten blir

olika om produktion och distribution sker av samma eller av skilda företag

samt att det ifrågasatts skäligheten av att vinst från försäljning i parti av

importerad kraft skall i princip tillföras produktionskommunerna. Även själva

fördelningsgrunden anses i några yttranden vara mindre lämplig.

Vattenfallsstyrelsen finner det i viss mån inkonsekvent, att bruttointäkterna

från företagets egen detaljdistribution skall läggas till grund för fördelningen

mellan kommunerna. Styrelsen anför härom följande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1963

Av sådana bruttointäkter åtgår normalt cirka hälften för att täcka den

räkrattsbetalning, som skulle förlegat, därest detaljdistributionen ombesörjes

av ett särskilt företag. Fördelningen mellan de båda kommunslagen blir

därför principiellt olika för skilda kraftföretag, beroende på den relativa

omfattning, i vilken dessa företag avsätta tillgänglig råkraft i egen detaljdistribution.

I extremfallet, att företaget har enbart detaljdistribution i en

eller flera kommuner, och samtidigt kraftverk i annan kommun, skulle ingen

del av skattenettot tillfalla den senare. Exemplet kan vara realistiskt

beträffande vissa stadselverk med en eller flera vattenkraftsstationer utanför

stadsområdet. Mera konsekvent vore det att beräkna en råkraftsbetalning

för företagets egen detaljdistribution och hänföra den till kraftverkskommunernas

proportioneringsstorhet, under det att enbart skillnaden mellan

detalj distribution sbruttot och nämnda råkraftsbetalning skulle vara avgörande

för förbrukningskommunernas andel.

Styrelsen anser dock, att en sådan finputsning av fördelningen skulle

medföra komplikationer, eftersom råkraftsbetalning för egen detaljdistribution

ej bokföres och därför skulle få beräknas. Detta kan icke ske entydigt

utan att ett betydande komplex av förutsättningen fastlägges. För flertalet

kraftföretag synes den också vara onödig med hänsyn till de relativt godtyckliga

variationer, som kommunernas skatteintäkter från kraftindustrin

ändock är underkastade. Möjligen skulle man enligt styrelsen i stället kunna

bibehålla nuvarande fördelningstal 25 procent som ett minimum för produktionskommunerna.

— Härjämte påpekar styrelsen, att förslaget måste

förses med kompletterande bestämmelser för det fall, då företaget helt eller

delvis inköper råkraft. I det teoretiska fallet att företaget köper all råkraft

och icke har vare sig egen industriell förbrukning eller detaljdistribution

ger förslaget ingen anvisning angående fördelningen. Enligt styrelsen vore

måhända riktigt, att i sådant fall söka bestämma var den levererade kraften

går för slutlig användning inom detaljdistribution och fördela därefter.

Riksskattenämnden framhåller mot bakgrunden av tidigare redovisade uttalanden,

att nämnden bl. a. övervägt att föreslå införandet av en regel, enligt

vilken beskattningen i produktionskommunen skulle sättas i relation

till det värde kraften har när den lämnar kraftstationen. Som förebild har

därvid tjänat förfarandet i fråga om värdesättning av virke, som träförädlande

företag uttager från egen skog. Om man emellertid vid ett dylikt system

vill förbehålla detaljdistributionskommunerna blott den vinst, som belöper

på detaljdistributionen, kommer man enligt nämnden icke ifrån problemet

med gränsdragningen mellan partileveranser och detalj försälj ning.

Nämnden stannar därför inför en lösning som går ut på, att av den del av

nettointäkten, som återstår efter garantiskatteavdrag och avdrag för huvudkontorsandel,

viss lämplig del, förslagsvis 50 procent, såsom fabrikationsvinst

tillföres produktionskommunerna och återstående 50 procent tillföres

distributionskommunerna, dock endast såvitt fråga är om detaljdistribution.

Nämnden anför vidare bl. a. följande.

börslaget innebär att, om t. ex. endast 20 procent av kraften försälies genom

detaljdistribution, detaljdistributionskommunerna få beskatta 20 procent

av den hälft av den med huvudkontorsandelen reducerade vinsten, som

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

icke är fabrikationsvinst, d. v. s. 10 procent. Den del av vinsten, som belöper

på partileveranser, tillföres produktionskomniunerna. Icke heller med ett

dylikt system kan en gränsdragning mellan partileverans och detalj försäljning

undvikas, men storleksordningen av detta problem minskas väsentligt

genom att hälften av vinsten frånräknas såsom fabrikationsvinst. Det kan

för övrigt förtjäna övervägas, om man icke kunde bygga på begreppen »försäljning

för industriändamål» och »försäljning för återförsäljning» i stället

för på begreppet »partileverans». — För den händelse fastighetsbeskattningen

skulle avskaffas även för kraftverksfastigheter och regleringsdammar torde

ett i huvudsak likartat system kunna tillämpas; möjligen borde härvid

produktionskommunen garanteras en så stor del av nettointäkten, som svarade

mot viss procent av taxeringsvärdet å kraftstationer och regleringsdammar.

Riksskattenämnden tillägger, att det skisserade systemet i fråga om vinst

på importerad kraft, som säljs i parti, kan tänkas få medföra en ökning av

den del av nettovinsten som beskattas i huvudkontorskommunen. Godtages

ej en sådan lösning torde enligt nämnden icke återstå annat än att låta vinsten

beskattas i den kommun, där importören har sitt eget l<xaftverk, trots

att sakliga skäl härför icke kan åberopas.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anser, att förslaget

ger detaljdistributionskommunerna för stor andel, eftersom ingen hänsyn

tages till att den genom detaljdistributionen förvärvade intäkten delvis måste

anses belöpa på själva kraftproduktionen. Därför kunde en uppdelning av

detaljdistributionsinkomsten med t. ex. lika delar på produktion och distribution

vara motiverad och därtill rent skattetekniskt lätt att genomföra. Med

hänsyn till detalj distributionens i allmänhet ringa betydelse torde dock, konstaterar

delegationen, de nämnda förhållandena spela mindre roll därest leveranser

av högspänd kraft till industrier icke anses som detaljdistribution.

Av samma skäl förordar länsstyrelsen i Norrbottens län, att de föreslagna

fördelningsreglerna kompletteras med ett stadgande av förslagsvis den innebörden,

att minst hälften av kraftverksinkomsten alltid skall hänföras

till den eller de kommuner där kraften producerats. Norrlandsförbundet uttalar

samma mening.

Svenska landskommunernas förbund framhåller i anslutning till förbundets

tidigare redovisade principiella ställningstagande i fördelningsfrågan,

att särskilda bestämmelser bör införas för sådana fall, då kraftverkskommun

vid tillämpning av de föreslagna fördelningsprinciperna tillföres inkomst,

som väsentligt under- eller överstiger den inkomst, som skulle ha

framkommit om denna inkomst ansetts härfluten ur en särskild förvärvskälla.

Förbunden anför härom.

I sådana fall bör kraftproduktionen visserligen anses ingå i en enda förvärvskälla

med de möjligheter att kvitta underskott och outnyttjade garantibelopp

i skilda rörelsegrenar som detta kan medföra, men inkomstfördelningen

bör ske såsom om kraftproduktionen härflutit ur en särskild förvärvskälla.

Inkomsten av kraftproduktionen bör med andra ord beräknas

enligt ett skattemässigt specialbokslut för denna verksamhet. Därvid torde

den elektriska kraftens värde vid kraftstationsväggen som regel böra upp
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Si år 1963 43

skattas med ledning av vattendomstolarnas bestämmanden jämlikt 9 kap.

44 § vattenlagen.

Den ifrågasatta undantagsbestämmelsen torde icke behöva utformas i detalj,

då liknande taxeringsspörsmål vid tillämpningen av bestämmelserna i

57 § 3 mom. kommunalskattelagen kunnat lösas i praxis på ett för berörda

parter godtagbart sätt.

Sveriges industriförbund framhåller att det från rent teknisk synpunkt

synes vara att föredraga att fördelningen sker efter schablonmässiga regler.

Förbundet tillstyrker därför i princip, att fördelningsreglerna alltjämt utformas

såsom en schablon, innebärande en procentuell fördelning, förenad

med en allmän undantagsregel, som möjliggör en mer nyanserad tillämpning

i de fall förhållandena väsentligen avviker från dem, för vilka schablonen

utarbetats. Lagtekniskt bör därför huvudregeln lämpligen utformas

som en presumtion och anknytas till en rimlig definition av begreppet partileverans.

Därmed skulle kunna anses försäljning till distributionsföretag

samt försäljning av viss storleksordning till enskilda förbrukare.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar också, som tidigare nämnts,

att nuvarande fördelningssystem i princip bibehålies i avvaktan på att fastighetsbeskattningens

framtida gestaltning löses och att man nu endast vidtar

en provisorisk omjustering av procenttalen till produktionskommunernas

förmån. Länsstyrelsen föreslår därvid att 10 procent tillföres huvudkontorskommun,

65 procent produktionskommun (kraftverks- och regleringskommun)

samt 25 procent kommun, där förbrukning ägt rum.

Även svenska elverksföreningen har såsom tidigare nämnts förordat, att

fördelningsfrågan i avvaktan på ytterligare utredning provisoriskt löses genom

en justering av gällande procentsatser inom ramen för ett i övrigt oförändrat

fördelningssystem. Därvid måste man, framhåller föreningen, först

klargöra om huvudkontorsandelen generellt skall bibehållas vid oförändrade

10 procent. Om man stannar härför bör nästa huvudregel vara, att återstående

skatteunderlag skall tillfalla produktions- och distributionskommunerna,

varvid produktionskommunernas andel bör begränsas till kraftproduktionens

andel i energiomsättningen. Föreningen anför härom vidare.

Med hänsyn tagen till att värdeskapandet och därmed vinstmarginalerna

fördela sig på produktionen och distributionen olika för parti- och detaljleveranser

och sedan marginalerna i mellanledet — överföring och transformering

m. m. — redan fördelats på produktion och distribution bör produktionskommunernas

andel enligt föregående stycke exempelvis kunna beräknas

på en andel av det resterande skatteunderlaget, som motsvarar förhållandet

mellan å ena sidan summavärdet av partileveranserna och en fastställd

del av detaljleveranserna och å andra sidan hela kraftförsäljningssumman.

En sådan fördelning skulle givetvis icke vara invändningsfri och ojämnheterna,

som närmast sammanhänga med att partileverans- och överföringskommuncrna

bli utan andel, bli mest utpräglade i fall där engrosleveranserna

äro stora i förhållande till detaljleveranserna och samtidigt produktionen

är liten i förhållande till kraftinköpet. Den betydande fördelningsvinst,

som bär kan komma att tillfalla distributionskommunerna, skulle i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

och för sig lätt kunna begränsas. Eftersom den närmast svarar mot ett rent

kommersiellt (affärsmässigt) värdeskapande hade den kanske hellre bort

hänföras till huvudkontorskommunen. En viss samstämmighet mellan huvudkontors-

och distributionskommuner finnes dock i kanske flertalet fall,

varför den reella olägenheten ej bör överbetonas.

1 fråga om fördelningen distributionskommunerna emellan finner föreningen

intet att erinra mot de sakkunnigas förslag om fördelning på grundval

av bruttointäkterna, om därmed endast avses intäkter härrörande från

distribution och alltså ej från partiförsäljning till återdistributörer. I anslutning

härtill uttalar föreningen dessutom följande.

Gällande såväl som nu föreslagna beskattningsregler medföra ett betydande

statistiskt och bokföringsmässigt arbete för de större och differentierade

kraftföretagen. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att frågan om en

ny kommunindelningsreform, som avsevärt skulle kunna minska berörda

arbete, för närvarande är under diskussion vill föreningen aktualisera önskemålet,

att kraftföretagen författningsmässigt skola kunna hålla sig till

kommunerna som enheter utan hänsynstagande till de komplikationer, som

följa med kommunalskattelagens § 60 (andra stycket) och förorsakas av

skattesatsernas variation inom kommunerna (mellan församlingarna).

Vad slutligen angår fördelningen av produktionsan delen

har flertalet av de remissinstanser, som tagit upp denna fråga, funnit taxeringsvärdena

utgöra en praktisk och lämplig fördelningsgrund även om den

icke kan anses vara helt invändningsfri.

Vattenfallsstyrelsen framhåller härutinnan, att några väsentligare principiella

erinringar näppeligen finns mot denna fördelningsgrund. Styrelsen påpekar

emellertid en tänkbar modifiering mot bakgrunden av att de sakkunniga

icke framfört något förslag till positiv lösning av den i följande avsnitt

behandlade frågan om beskattningsrätt för sådana nu icke beskattningsberättigade

kommuner, som lidit skada genom vattenreglering. Efter konstaterande

att de sakkunniga i denna fråga övertygande fastslagit att det icke

framstår som möjligt att utnyttja taxeringsvärdena som fördelningsgrund

för en utvidgad beskattningsrätt tillägger styrelsen bl. a. följande.

Men när det gäller fördelningen av kraftverks- och regleringskommunernas

anpart av skattenettot, borde det i och för sig icke vara uteslutet att använda

en utvidgad fördelning. I regleringsdammarnas (och kraftverksföretagens)

taxeringsvärden ingå nu skadeersättningar och kostnader för skadeförebyggande

åtgärder. Av dessa bör man kunna avskilja de belopp, som

avsett andra kommuner än den där dammen ligger, låt vara att full entydighet

sällan föreligger. Dessa belopp skulle jämte för dammkommunen återstoden

av taxeringsvärdet kunna läggas till grund för fördelningen av kraftverks-

och regleringskommunernas anpart av skattenettot (för kraftverkskommunerna

blir det ingen ändring utom i det fallet, att ett kraftverk vållat

skada i annan kommun). I realiteten torde justeringen ge ganska obetydliga

skattetillskott för de nu utestängda kommunerna, men den kan ha

betydelse enbart som ett uttryck för god vilja, ett försök att få med dessa

kommuner i en kompensering skattevägen. Å andra sidan medför den en

ökning av arbete och komplikationer vid deklaration och taxering och bör

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1963

45

därför icke tillgripas utan reella konsekvenser av någorlunda storlek. Skulle

det befinnas möjligt att ordna kompensering medelst regleringsavgifterna,

har Vattenfallsstyrelsen intet att erinra däremot, under förutsättning att

nämnda avgifter icke höjes i samband därmed.

Sveriges industriförbund konstaterar, att det inte synes möjligt att åstadkomma

en fördelning mellan kraftverks- och regleringskommunerna på annan

grund än taxeringsvärdena. Visserligen kan dessa värden icke anses

konstituera en helt rättvisande fördelningsnorm, men enligt förbundets mening

torde den fortsatta utbyggnaden av vattenkraftverken samt reformen

av kommunindelningen komma att väsentligen neutralisera bristerna i denna

fördelningsregel.

Svenska landskommunernas förbund anför liknande synpunkter för ett

godtagande av en inkomstfördelning mellan kraftverks- och regleringskommuner

på grundval av taxeringsvärdena. Däremot anser förbundet, att fördelningen

mellan kommuner av den produktionsinkomst, som belöper på

kraftverk, icke bör ske i förhållande till taxeringsvärdena utan i stället till

kraftproduktionen. Förbundet anför härom följande.

För alla större kraftverk bestämmes taxeringsvärdena enligt den s. k. anläggningskostnadsmetoden,

vilket medför att kraftverk med i förhållande

till produktionen höga anläggningskostnader får höga taxeringsvärden och

tvärtom. Inkomsten av kraftverksrörelse synes i stället böra fördelas i förhållande

till produktionen, varvid årsproduktionen bör omräknas till s. k.

ekvivalentkraft. Denna omräkning, som bör avse kraftleveranser från såväl

vattenkraftverk som ångkraftverk, kan göras exempelvis enligt vattenfallsstyrelsens

vinterdagkraftmetod med koefficienterna 1,0 för vinterdag, 0,6

för vinternatt och sommardag, 0,3 för sommarnatt och vinterhelg och 0,15

för sommarhelg. För kraftverksföretag för vilka en sådan fördelning kan bli

aktuell föreligger ingen svårighet att få fram erforderligt grundmaterial, eftersom

produktionsstatistik finnes för varje timme.

Såsom framgått av det tidigare anförda anser lantbrukets skattedelegation

att taxeringsvärdena icke utgör någon god grund för inkomstfördelningen

mellan produktionskommunerna. Skulle emellertid såsom förbundet förutsatt

för en provisorisk lösning av fördelningsfrågan enligt de sakkunnigas

förslag, även de kommuner, där ianspråktagen fallhöjd varit belägen

före utbyggandet, tillerkännas beskattningsrätt såsom produktionskommuner,

anses dock inkomstfördelningen mellan dessa kommuner och kraftverkskommunen

å ena sidan och regleringskommunerna å andra sidan i avsaknad

på bättre mätare kunna ske i förhållande till taxeringsvärdena. Den fortsatta

fördelningen mellan kraftverks- och fallhöjdskommunerna skulle därefter

enligt delegationen kunna göras så, att först en viss procent av inkomsten

tillföres kraftverkskommunen, varefter återstoden delas mellan

fallhöjdskommunerna i förhållande till varje kommuns andel av fallhöjden

i outbyggt skick.

Länsstyrelsen i Norrbottens län återigen anser, att den föreslagna fördelningsgrunden

direkt missgynnar regleringskommunerna, varför deras berät
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

tigade intressen bör tillgodoses på ett bättre sätt. Länsstyrelsen anför härom

följande.

På sätt de sakkunniga själva uttalat, kan viss kritik riktas mot fördelningen

av produktionsdelen av inkomsten efter taxeringsvärdena av kraftverk

eller regleringsdammar inom olika kommuner, då regleringsdammskommunerna

i enstaka fall kunna anses bli missgynnade. Taxeringsvärdena å regleringsdammarna

torde nämligen icke stå i skälig relation till taxeringsvärdena

å kraftverken med hänsyn till bland annat den andel regleringsanläggningen

har i den producerade kraftens värde. Länsstyrelsen anser därför,

att regleringsdammskommunerna borde tilldelas större andel än de sakkunniga

föreslagit antingen genom ändring av reglerna för beräkning av taxeringsvärdet

för regleringsdammar eller genom andra för regleringsdammskommunerna

gynnsammare fördelningsgrunder än de föreslagna.

III. REGLERINGS AN LÄGGNINGARNAS TAXERINGSVÄRDEN
Gällande

bestämmelser m. m.

Grundstadgandet för bestämmandet av rätten att beskatta fastighetsvärden

återfinnes i 47 § kommunalskattelagen, som stadgar bl. a., att garantibelopp

för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för fastighetsägaren

i den kommun, där fastigheten är belägen.

I fråga om kraftverk och regleringsdammar räknas i skattehänseende såsom

fastighet ägaren tillhörig dels mark, som tagits i anspråk för anläggningen

med bostadshus, dels ock byggnader, inklusive dammbyggnader,

vare sig de är belägna å mark tillhörig anläggningens ägare eller ej. Belägenheten

i administrativt hänseende av dessa tillgångar blir bestämmande för

beskattningsorten.

Taxeringsvärdet för regleringsdammar och vanligen även för kraftverk

bestämmes (anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen) med ledning av

anläggningskostnaderna. Hänsyn skall därvid tagas inte endast till markvärde

och anläggningskostnader utan även till ersättningar för skada å

mark och andra ersättningar för skada eller intrång samt kostnader för

rensningar och skadeförebyggande åtgärder m. m. Bland kostnader som beaktas

vid beräkningen av regleringsdamms taxeringsvärde kan nämnas kostnader

för arbeten å dammbyggnad, sänkningskanal, flottningsanordningar

och andra byggnadsarbeten, kostnader för administration, arbetsledning,

maskiner o. dyl., för undersöknings-, utrednings- och konstruktionsarbeten

och för provisoriska byggnader, vägar m. m. samt kostnader för åtgärder

mot erosion, till skydd mot fiske och i landskapsvårdande syfte, ävensom

kostnader för anläggning av nya vägar, broar, färj ställen m. m. Härtill kommer

ersättningar för skadeverkningar, t. ex. för förlorad fallhöjd, för skador

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 dr 1963

47

på mark och byggnader, för fiske, för avverkning, röjning och rensning samt

för båt-, bad- och tvättbesvär.

Den omständigheten, att kostnaderna för anordnande av kraftverk eller

regleringsdamm avser fastighet, som ej ingår i den taxeringsenhet, på vilken

anläggningen är belägen, hindrar alltså ej att de hänföres till anläggningskostnaderna

för kraftverket eller regleringsdammen. De kostnader, som

motsvaras av skador på andra fastigheter, som även kan vara belägna i andra

kommuner än anläggningskommunerna, verkar därvid förhöjande på anläggningarnas

taxeringsvärden, medan de skadade fastigheternas taxeringsvärden

nedgår i samma mån som fastigheterna tillfogas skada. Detta kan

sägas innebära, att de kommuner, där de skadelidande fastigheterna är belägna,

på grund av vattenkraftsanläggningarna tillfogas förluster i skatteunderlag.

Detta förhållande har uppmärksammats i olika sammanhang, bl. a. av

sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen, åt vilka på

framställning av 1947 års riksdag uppdrogs att utreda frågan om gottgörelse

till bygd för skador, som föranledes av vattenkraftsanläggningar. De

sakkunniga ansåg det angeläget, att detta spörsmål bringades till en tillfredsställande

lösning. Även i riksdagen har angelägenheten av frågans lösning

framhållits bl. a. i motion II: 524 till 1957 års riksdag. Även Norrländska

vattenkraftsutredningen har i sitt år 1957 framlagda betänkande (s.

227—229) uppmärksammat frågan och förordat åtgärder. Slutligen har

Samarbetsdelegationen för de fyra nordliga länen gjort en framställning i

frågan.

Skattelagssakkunniga

Inledning

De sakkunniga framhåller inledningsvis, att en utgångspunkt för deras

förslag i fråga om fördelningen mellan olika kommuner av det kommunala

skatteunderlaget hos kraftverksföretag varit, att garantibelopp för vattenkraftsfastigheter,

liksom garantibelopp för andra fastigheter, tages till beskattning

i de kommuner, där fastigheterna är belägna. Detta betyder, att

samma kommuner även har beskattningsrätten för inkomster, som kan hänföras

till den vid vattenkraftsfastigheterna bedrivna verksamheten.

Det här aktuella spörsmålet avser frågan huruvida, såsom gjorts gällande

från skilda håll, de kommuner, där vattenkraftanläggningarna är belägna,

f. n. skulle åtnjuta en obehörigt förmånlig ställning vid den kommunala

beskattningen mot den bakgrunden, att vattenkraftsfastigheterna och den

där bedrivna verksamheten förorsakar omfattande skadegörelse på fastigheter

och nyttigheter även i andra kommuner än de, där anläggningarna är

belägna. Framförallt skulle detta gälla de åtgärder, som vidtages för vattenregleringar.

Sådana regleringar kan enligt de sakkunniga åsyfta en omfördelning av

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1963

vattenmängden under ett och samma år mellan vattenrik och vattenfattig tid

eller mellan vattenrikt år och vattenfattigt år, s. k. årsreglering, eller också

en överföring av vatten från helg- och nattid, då elbehovet vanligen är litet,

till de högbelastade tiderna, s. k. korttidsreglering. Regleringar i direkt anslutning

till kraftverken kan vara antingen årsregleringar eller korttidsregleringar

eller en kombination av båda. Regleringar med särskild damm är i

regel årsregleringar, men kan, om dammen ligger relativt nära kraftverket,

även utnyttjas för korttidsreglering. Beträffande verkningarna av olika slags

regleringar anför de sakkunniga följande.

Vid reglering i direkt anslutning till kraftverk ingår regleringsanordningarna

nästan undantagslöst såsom del av det kraftverk, till vilket regleringen

är ansluten, och äges helt av kraftverkets ägare. I dessa fall är regleringarna

vanligen av mindre omfattning och deras verkningar är ofta begränsade

till kraftverkskommunen.

Med korttidsregleringarna åsyftar man som nämnts att innehålla vatten

under en kortare tid. I regel blir därför inagasinsvolymen måttlig och skadeverkan

inom magasinsområdet av ringa omfattning, eller begränsad till

ett mindre område. Däremot kan betydande skadliga verkningar uppträda

nedanför regleringsdammen långt ned i vattendraget; i många fall ända ned

till havet. I sådana fall kan konflikter om beskattningsrätten uppstå icke

blott därför att icke alla kraftverk, som har båtnad av regleringen, ligger

inom regleringskommunen, utan även därför att regleringen skadligt berör

ett flertal kommuner.

Års- och flerårsmagasinen ligger ofta helt utanför de kommuner, i vilka

kraftverken ligger, och ej sällan ligger själva magasinsområdet inom mer än

en kommun. Dessa regleringar, vilka omfattar stora magasinsvolymer, förorsakar

genom uppdämning eller/och avsänkning utöver de naturliga vattenståndsgränserna

samt genom hastiga vattenståndsvariationer betydande

skada inom själva dämningsområdet. De medför därjämte i flertalet fall

avsevärda skador utmed vattendraget nedanför regleringsdammen. Särskilt

dessa regleringar kan alltså ge anledning till beskattningsrättsliga konflikter

mellan kommunerna.

Det förhållandet, att långtidsregleringarna i regel anordnas vid de övre

delarna av vattensystemen medför, tillägger de sakkunniga, att samtliga

nedströms regleringarna belägna strömfall har större eller mindre nytta av

varje sådan reglering. Den båtnad, som erhålles genom en reglering, är dock

till storleken mycket växlande hos de i regleringssamfälligheten deltagande

kraftverken, beroende på fallhöjd, utbyggnadsförhållanden, belägenhet i vattendraget

m. m.

Innebörden av gällande bestämmelser

Då vattendomstol för åstadkommande av vattenreglering ger tillstånd till

överdämning och vattenskadande av fastighet, synes enligt de sakkunniga

icke vara fråga om överflyttande av visst värdeobjekt från en fastighet till

annan. Domstolens beslut innebär, att fastighet helt eller delvis berövas det

värde den allt efter sin jordnatur haft för att möjliggöra, att nya värden

skapas genom vattenföringens reglering till förmån för därav beroende kraftverk.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 8''i år W63

De värden, som berövas fastighet vilken får tåla skadorna, kan icke i sig

själva vara av fastighets natur. Vattendomstolens beslut innebär icke heller

att dessa värden tillägges viss fastighet. Som princip gäller att vattenregleringsföretag

enligt vattenlagens bestämmelser icke kan komma till utförande

med mindre nyttan av anläggningen prövas efter avdrag för byggnadskostnaderna

uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger skada och intrång

på åker och äng, samt två gånger skada och intrång på annan egendom. Rätten

att vattenskada annans fastighet torde icke heller kunna anses såsom

servitut, som lagts på viss fastighet till förmån för annan, bl. a. av det skälet,

att regleringsdamm stundom icke är att anse såsom fast egendom i civilrättslig

mening. Den reella innebörden av beslutet synes därmed vara,

uttalar de sakkunniga, att domstolen för visst ändamål tillstädjer att vissa

fastigheter skadas och till följd härav tillerkänner ägarna skadestånd.

Mot bakgrunden härav är det enligt de sakkunniga i och för sig icke givet,

att de värden, som de vattenskadade fastigheterna gått förlustiga, bör

tillgodoräknas någon fastighet för taxeringen. En förutsättning för att värdena

överhuvud taget skall kunna fastighetstaxeras är att de kan anses tillhöra

någon fastighet och att de såsom hänförliga till kostnaderna för denna

fastighet tas i beaktande vid värdering av fastigheten enligt anläggningsmetoden.

Om så sker blir fastighetens administrativa belägenhet avgörande för

beskattningsorten även för skadorna.

I spörsmålet vart regleringsvärdet vid beskattningen bör hänföras, när

vattenreglering sker medelst särskild regleringsdamm, har, framhåller de

sakkunniga, stor tvekan rått. Klart har dock ansetts vara, att det är ogörligt

att anknyta detta värde till de vattenskadade fastigheterna, vilket också

korn till uttryck i de först utfärdade taxeringsbestämmelserna. Härom anför

de sakkunniga bl. a. följande.

Trots att teoretiskt fullt hållbar grund därför var svår att finna (jämför

prop. 1932: 220, s. 107) stadgades alltså i de första bestämmelserna om fastighetstaxering

av regleringsdamm, att sådan damm skulle åsättas särskilt

taxeringsvärde och att vid taxering hänsyn skulle tas till kostnaderna för

uppförandet av själva dammen med tillhörande byggnader samt till värdet

av tillhörande mark. Då det emellertid ansågs, att hela värdet av reglering

kom till uttryck i form av ökat naturvärde hos de av regleringen gagnade

vattenfallen, stadgades, till undvikande av dubbeltaxering, att det värde, som

tagits till beskattning vid regleringsdammen, skulle avräknas vid bestämmande

av vattenfallsfastigheternas taxeringsvärden. Enligt dessa regler kom

alltså värdet av de skador, som förorsakats av reglering, icke till uttryck vid

regleringsdammens taxering, men fick anses inkluderade i naturvärdet hos

de vattenfall, som gagnades av regleringen.

Då reglerna om taxering av vattenfallsfastigheter reviderades år 1950 infördes

i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen det fortfarande gällande

stadgandet, att vid bestämmande av regleringsdamms taxeringsvärde

skall, liksom vid kraftverks taxering, tagas i beaktande — förutom värdet av

mark, som tages i anspråk för själva anläggningen med bostadshus samt

byggnadskoslnader — även ersättningar för skada å mark och andra ersätt4

Bihang till riksdagens protokoll JU63. 1 samt. Xr S4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1963

ningar för skada och intrång samt kostnader för rensningar, skadeförebyggande

åtgärder m. ni. Härigenom kom, uttalar de sakkunniga, samtliga kostnader

för regleringens genomförande — frånsett kostnader för av regleringen

föranledd ökad utbyggnad av kraftverk, vilka här lämnas å sido — att

beskattas vid regleringsdammen. Angående skälen för denna ändring anför

de sakkunniga bl. a. följande.

Under förarbetena hade konstaterats, att naturvärdet av reglering, som

i princip borde fästas vid respektive vattenfall, icke representerade hela

regleringens värde, utan att i detta värde även måste medräknas samtliga

kostnader för regleringens genomförande. Under sådana omständigheter

måste kostnaderna vid tillämpning av anläggningslcostnadsmetoden tagas i

beaktande vid fastighetstaxeringen såsom ett naturvärdet överskjutande

värde. I valet mellan att anknyta dessa kostnader till de av regleringen gagnade

vattenfallen eller till regleringsdammen, ansågs den senare utvägen

av flera skäl lämpligast. Om — såsom vanligen är förhållandet — regleringsdammen

var belägen annorstädes och i regel i annan kommun än de

vattenfall, som drog nytta av regleringen, syntes det sålunda naturligare

att anse de kostnader, som regleringen dragit, hänförliga till regleringsdammen,

eftersom de icke kunde sägas ha nedlagts å vattenfallens utbyggnad.

Ur praktiska taxeringssynpunkter medförde vidare en taxering av

samtliga regleringskostnader vid regleringsdammen avsevärda fördelar i

jämförelse med alternativet att fördela de värden, som kostnaderna representerar,

mellan samtliga av regleringen gagnade vattenfallsfastigheter.

Med hänsyn till att man redan vid införandet av 1932 års bestämmelser

överfört den del av regleringskostnaderna som motsvarade byggnadskostnader

till beskattning i den kommun, där regleringsdammen låg, ansågs ej

heller något principiellt hinder föreligga att till denna kommun överföra

värdet även av de ytterligare kostnader i form av skadeersättningar m. m.

som krävts för regleringsföretagets genomförande.

Vad sålunda anförts rörande vattenreglering vid särskilda regleringsdammar

gäller även i princip, tillägger de sakkunniga, när reglering sker

direkt vid kraftverksdammar. I sådant fall beaktas kostnaderna för ersättningar

och skador vid beräkningen av kraftverkets taxeringsvärde och beskattningsorten

bestämmes av verkets belägenhet.

Sammanfattningsvis konstaterar de sakkunniga, att användandet av anläggningskoslnadsmetoden

i princip icke åsyftar annat än att få fram ett

skäligt värde på de fastigheter, som är belägna inom kraftverks- och regleringsdammskommunerna.

Metodens användning innebär icke, att några

fastighetsvärden överflyttas till dessa kommuner från dem, där fastigheter

tillfogats skador, utan endast att man vid fastighetstaxeringen ställer sig

till efterrättelse de ändringar i fastighetsvärdena, som blivit en följd av

vattendomstolens beslut att vissa fastigheter får tillfogas skadegörelse. Frågan

huruvida de värden, som motsvarar skadorna, bör beskattas i kraftverks-

eller regleringsdammskommunerna kan bedömas efter vad som är

lämpligt för att erhålla en skälig avvägning av anläggningarnas taxeringsvärden.

Däremot synes inte möjligt att hävda, att skadade fastigheter skulle

ha bibehållit sina ursprungliga värden och inte heller att — då skadorna

icke i sig själva är av fastighets natur — vattenkraftsanläggning till någon

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1963

del är belägen utanför fastighetskonimunen av den anledningen att skador

tilltogats andra fastigheter.

Behovet av ändrade regler

Såsom en allmän regel gäller, att taxeringsvärdet skall återspegla fastighetens

taktiska värde och utan att uppge denna regel torde det enligt de

sakkunniga icke vara möjligt, att genom ändringar i fastighetsbeskattningen

ge kompensation åt kommuner, som i skatteunderlagshänseende förlorat

på vattenreglering. I frågan huruvida ett sådant avsteg kan anses berättigat

av rättviseskäl och bör genomföras ur praktisk taxeringssynpunkt anför

de sakkunniga inledningsvis följande.

Vad angår de värden, som ingår i taxeringsvärde för kraftverk och reglermgsdamm,

torde ingå andra kommuner kunna anföra så goda grunder

tor ratten att beskatta värdet av mark samt de värden, vilka motsvaras av

kostnader för byggnader, som de kommuner där marken och byggnaderna

ar belägna. Vad beträttar övriga värden kan ur rättvisesynpunkt göras

gällande, att dessa borde tagas till beskattning i de kommuner, där värdena

nedlagts. En sådan fördelning av värdena skulle emellertid — även om värdena

kunde lokaliseras till vissa kommuner, vilket icke alltid är fallet _

medföra störa praktiska taxeringssvårigheter. Anläggningskostnaderna för

kraftverk och i ännu högre grad för regleringsdammar innefattar ofta icke

endast kostnader och ersättningar, som nedlagts i nära anslutning till vattenkrattanläggningarna

eller vid regleringsmagasinen, utan även avsevärda

belopp, som nedlagts inom ett flertal nedströms anläggningarna belägna

kommuner för skador på stränder, anläggningar, flottning, fiske m. m. En

spridning av beskattningsrätten till alla sådana kommuner torde icke kunna

ifrågakomma och synes med hänsyn till den begränsade omfattningen av

skadegörelsen inom vissa kommuner icke vara befogad. Främst av praktiska

skal måste kretsen av kommuner, för vilka beskattningsrätt kan over''

ägas, begränsas till sådana, som närmast beröres av anläggningarna och

har de största olägenheterna av dessa.

Korttidsregleringar vid kraftverksdammar torde, framhåller de sakkunniga

i anslutning härtill, så gott som aldrig medföra översvämningsskador

av större betydelse för andra kommuner än dem, där kraftverk eller del

därav beskattas och i tättbebyggda trakter anordnade regleringar, t. ex.

Vänerns, Siljans och Storsjöns regleringar, är i regel så måttliga och deras

skadegörelser av så ringa betydelse i förhållande till de berörda kommunernas

totala skatteunderlag, att något egentligt intresse för en ändrad beskattning

icke torde föreligga. Vattenregleringar av ingripande och för

kommunerna betydelsefull beskaffenhet torde därför i stort sett endast

förekomma i de norrländska vattendragen, men härvid måste även beaktas,

att utbyggnaden av vattenregleringen ännu befinner sig på begynnelsestadiet.

Såsom exempel pä vattenregleringarnas betydelse framhåUcr de sakkunniga

Storumans reglering, som i färdigt skick torde tillföra Stenselc

kommun ett taxeringsvärde inemot 50 milj. kronor samt Suorvadammen,

vars taxeringsvärde år 1958 fördelades med drygt 12 milj. kronor på Jokk
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 8''r år 1963

mokks kommun och med inemot 9 milj. kronor på Gällivare kommun. En

god bild av hur förhållandena efter hand kommer att gestalta sig ger Indalsälven,

Faxeälven och Ångermanälven, där utbyggnaden av regleringar

är längre framskridna. De sakkunniga framhåller härom följande.

I dessa vattendrag verkställes vattenreglering i sjösystemen vid vattendragens

övre lopp vid ett stort antal vattenregleringar. Såväl värdena av

vattenregleringarna som den skadegörelse som de förorsakar inom berörda

kommuner är mycket betydande. Regleringsdammarna liksom dämningsskadorna

fördelar sig mellan ett relativt litet antal kommuner, av vilka

flertalet hvser mer än en vattenreglering. Nya vattenregleringar tillkommer

efter hand som utbyggnaden fortskrider. Fördelningen av regleringsdammarna

mellan de inom regleringsområdet belägna kommunerna beror av de

olika sjösystemens administrativa belägenhet. De proportioner, i vilka de

enskilda regleringskommunerna får deltaga i beskattningen av regleringsvärdena,

är alltså i första hand beroende på tillgången inom kommunerna

på utbyggnadsvärda vattenmagasin, varför det icke kan undgås, att vissa

kommuner framstår såsom gynnade i förhållande till andra. På grund av

kommunernas stora territoriella omfattning och deras belägenhet längs de

vattenkraftrika vattendragen torde man emellertid kunna räkna med att

samtliga kommuner, då utbyggnaden fullföljts till slutstadiet, blivit delaktiga

av mycket betydande fastighetsvärden för vattenkraftanläggningar.

Man kan emellertid samtidigt konstatera, tillägger de sakkunniga, att den

skadegörelse, som tillfogas andra skatteobjekt inom regleringskommunerna,

är relativt liten i förhållande till regleringsdammarnas totalvärden. Till

belysande härav redovisar de sakkunniga att av 144 milj. kronor, som intill

utgången av år 1958 nedlagts på större vattenregleringar inom Indalsälvens

och Faxeälvens flodsystem, utgjorde kostnaderna för skador å fastigheter

21,2 milj. kronor, för skadeförebyggande åtgärder 27,8 milj. kronor,

för byggnader 60,1 milj. kronor och för utredningar och annat 34,9 milj.

kronor. Även vid antagandet att alla skador å andra fastigheter drabbat kommuner

med regleringsmagasin men utan rätt att beskatta regleringsdammarna,

synes skadegörelsen i och för sig kunna motivera en överflyttning

av endast en förhållandevis liten del av regleringsdammarna till dessa

kommuner.

De sakkunniga framhåller emellertid att enligt en närmare undersökning

av regleringsdammarnas och skadegörelsens fördelning mellan olika

kommuner drabbar skadorna nästan alltid sådana kommuner, som själva

hyser regieringsdammar. I de fall, där betydande skador av en viss reglering

drabbat annan kommun, synes det hittills varit fråga om kommun,

där betydande värden för andra regleringsanläggningar eller kraftverk beskattas

eller vid en nära förestående utbyggnad kommer att beskattas. I

anslutning härtill redovisar de sakkunniga följande på grundval av uppgifter

från regleringsföretagen gjorda sammanställning av regleringsdammarnas

och skatteintäkternas fördelning i Indalsälvens, Faxeälvens och

Ängermanälvens flodsystem vid 1958 års taxering.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t år 1963

53

Kommun

Antal

Taxeringsvärde

Beräknad

dammar

fastighets-

skatt

Bodum .............

......... 2

11 560 000

52 800

Dorotea .............

......... 2

13 330 000

65 700

Fjällsjö .............

0

9 521 000

43 500

Frostviken...........

......... 6

31 136 000

119 400

Hackås...............

......... 1

2 126 000

8 200

Kall.................

......... 3

16 403 000

54 500

Laxsjö...............

......... 1

254 000

1 100

Offerdal .............

......... 4

7 975 000

29 400

Rödön...............

......... 1

13 032 000

47 800

Ström ...............

......... 3

27 189 000

106 500

Tåsjö ...............

......... 2

14 197 000

66 200

Undersåker...........

......... 1

11 621 000

47 000

Vilhelmina...........

......... 3

43 715 000

202 300

Åre .................

......... 1

852 000

3 000

34

202 883 000

847 000

Beträffande dessa regleringar framhåller de sakkunniga, att ingen med

undantag för Storsjöns reglering synes beröra mer än högst två kommuner.

I några av dessa senare fall torde inga intressekonflikter mellan kommunerna

ha yppat sig, då regleringsdammen ligger i båda de berörda kommunerna

och dessa sålunda delat såväl skatteunderlag som skador sinsemellan.

I övriga fall, där regleringsmagasinet sträcker sig in i annan kommun

än den, där dammen är belägen, synes konflikt om rätt att beskatta

regleringsdamm föreligga mellan kommuner, som är eller i en nära framtid

kommer att bli väl försedda med skatteunderlag från vattenkraftsanläggningar.

Ytterligare sådana konflikter kan uppkomma vid framtida utbyggnader,

även om de knappast torde bli vanliga. Till belysande härav anför

de sakkunniga följande.

Ett typiskt exempel på en sådan situation föreligger vid Kallsjöns reglering,

där regleringsdammen är belägen inom Undersåkers kommun, medan

den helt övervägande delen av regleringsmagasinet ligger inom Kalls kommun.

Vad beträffar beskattningen av denna reglering kan alltså sägas, att

beskattningen icke är rättvis med hänsyn till att Kalls kommun bär huvuddelen

av skadorna utan att erhålla någon kompensation vid dammens

beskattning. Anmärkas bör emellertid, att Kalls kommun själv — såsom

framgår av tabellen — äger beskatta regleringsdammar med sammanlagt

taxeringsvärde av 16 403 000 kronor, varför kommunen svårligen •— om

samtliga värden av regleringsdammar och den totala skadegörelsen inom

kommunen tages i beaktande — kan ha undgått att erhålla skatteunderlag

för vattenregleringar, som väl uppväger den skadegörelse på skatteobjekt,

som kommunen tillfogats genom regleringarna. Beträffande Undersåkers

kommun, som vid beskattningen av denna reglering framstår såsom gynnad

i förhållande till Kalls kommun, kan tilläggas, att Undersåker vid en

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1!)63

planerad ny reglering av en annan sjö kommer att få hysa regleringsmagasinet

och bära huvuddelen av skadorna vid uppdämningen, medan regleringsdammen

kommer att förläggas till annan kommun.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga, att varken beskattningsrätten

till regleringsdammar eller skadefördelningen mellan olika kommuner

mom regleringsområdena kan anses fullt rättvis, men att i det helt övervägande

antalet fall en någorlunda skälig fördelning av beskattningsrätten

uppnås. I de fall en ur rättvisesynpunkt oberättigad fördelning uppkommer,

synes en viss utjämning ske genom att regleringsskadorna kompenseras

genom de skadade kommunernas förmånsställning vid beskattningen

av andra regleringsanordningar.

De sakkunnigas ståndpunkt

Under hänvisning till vad sålunda anförts konstaterar de sakkunniga, alt

kommuner, vilka tillfogats skador till följd av vattenregleringar, svårligen

synes kunna stödja några anspråk på rätt att fastighetsbeskatta vattenkraftsanläggningar

på teoretisk grund. Nu gällande regler synes i det stora

flertalet fall icke ge anledning till allvarliga anmärkningar, utan synes i allmänhet

i stort sett tillgodose de mest berörda kommunernas beskattningsintressen.

De anmärkningar, som anförts mot reglernas verkningar i nu

aktuella hänseenden synes därför gälla relativt få fall, där större orättvisor

förorsakas av att regleringsmagasin och skador av större omfattning sträcker

sig utöver gränserna för den kommun, som äger beskatta regleringsanordningen.

Att avskilja sådana fall från det stora flertalet fall, där kommunernas

befogade intressen icke kräver någon ändring av gällande beskattningsregler,

är emellertid förenat med uppenbara svårigheter. Härtill

kommer svårigheten att åstadkomma en rationell och skälig uppdelning av

regleringsdammarnas värden mellan olika kommuner under hänsynstagande

till de i anläggningsvärdena ingående kostnadernas beskaffenhet och

skadornas omfattning i kommunerna.

Det kan dessutom enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas om beredandet

av ersättning till kommuner, som blivit lidande genom vattenreglering,

är ett spörsmål, som lämpligen bör lösas vid beskattningen. Detta

synes så mycket mindre vara fallet som de speciella förhållanden, som föreligger

vid utbyggnad av vattenkraft, har reglerats i vattenlagen, där utförliga

bestämmelser givits rörande ersättningar för skadegörelse varom här

är fråga. De sakkunniga framhåller härvidlag särskilt vattenregleringsavgifterna,

vilka synes ha till ändamål att ersätta skador av just den beskaffenhet,

som föranlett framställningarna om ändrade beskattningsregler.

Med den höjning av regieringsavgifterna, som skedde år 1959, synes dessutom

betydligt större resurser stå till buds för ersättande av regleringsskador

medelst sådana avgifter än som skulle kunna åstadkommas genom

en omläggning av beskattningen av regleringsdammar. Det synes dessutom

vara betydligt bättre att fördelningen göres av de myndigheter, som för

varje särskilt fall har att ta ståndpunkt till uppkomna ersättningsfrågor

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t år li)63

enligt de iiiare reglerna i vattenlagen. En till anläggningarnas taxeringsvärden

anknuten ersättning måste med nödvändighet bli mera schablonartad

och kan icke på samma sätt anpassas efter förhållandena i det enskilda

fallet.

De sakkunniga finner därför övervägande skäl tala för att rätten att fastighetsbeskatta

kraftverk och regleringsdammar liksom hittills reserveras

för de kommuner, där anläggningarna är belägna, och att, när andra kommuner

blivit lidande genom sådana anläggningar, ersättning beredes dessa

kommuner i annan form än genom ändring av nu gällande beskattningsregler.

Remissyttrandena

Flertalet av de remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga, finner i

likhet med de sakkunniga icke möjligt eller lämpligt, att genom ändring

av beskattningsreglerna kompensera sådana kommuner, som lidit förlust i

tidigare befintligt skatteunderlag på grund av skador genom vattenreglerande

åtgärder. Av såväl praktiska som principiella skäl anser dessa remissinstanser,

att beskattningsrätten bör begränsas till de kommuner, där kraftverks-

och regleringsdammar är belägna.

Kammarrätten förordar, att frågan löses på annat sätt än genom taxeringstekniska

åtgärder under åberopande av bl. a. följande.

Då de till följd av vattenregleringen nytillskapade värdena, vilka ej äro

identiska med de värden som de överdämda eller vattenskadade fastigheterna

gått förlustiga, icke kunna såsom särskilda skatteobjekt bliva föremål

för någon fastighetstaxering, måste de taxeras hos de fastigheter, till

vifka.de kunna anses höra. Av naturliga skäl kunna de ej till någon del

hänföras till de markskadade fastigheterna utan skola vid fastighetstaxeringen

tilläggas vattenkrafts- och regleringsdammsfastigheterna. Denna metod

vid beräkning av kraftverks eller regleringsdamms taxeringsvärde innebar

ju icke heller att några fastighetsvärden överflyttas från kommuner,

dar skadegörelse ägt rum, till kraftverks- och regleringsdammskoinmuner

utan endast att totalvärdet av eller totalkostnaden för en regleringsanläggning

framkommer vid taxeringen av verken och dammarna. Ett utbrytande

av någon del av det värde, varom nu är fråga, till förmån för de genom

vattenreglering skadade fastigheterna torde, förutom att det skulle stöta på

praktiska taxeringssvårigheter, även av principiella skäl vara ogörligt. En

på ett eller annat sätt ordnad överflyttning vid fastighetstaxeringen av berörda

värde till överdämd eller vattenskadad fastighet skulle ju också innebära

ett avsteg från huvudregeln i 9 § kommunalskattelagen'' att en taxeringsenhets

taxeringsvärde skall grundas på det allmänna saluvärdet.

Sveriges industriförbund anser likaledes, att principiella skäl talar mot

en beskattningsrätt som sträcker sig längre än till kraftverks- och regleringskommuncrna,

medan Svenska vattenkraftföreningen icke föreslår någon

ändring med hänsyn framför allt till de skattetekniska svårigheterna,

även om det i och tör sig vore önskvärt, att de skadelidande kommunerna

kunde tillgodoräkna sig viss andel av regleringsdammens taxeringsvärde.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 8i år 1963

Vattenfallsstyrelsen finner det beklagligt, att de sakkunniga icke framlagt

något förslag till en positiv lösning av problemet, då en sådan gynnsamt

skulle kunna påverka relationerna mellan kraftverken och av vattenregleringar

berörda bygder. Frågans praktiska betydelse reduceras dock av

det av de sakkunniga påpekade förhållandet, att åtskilliga av de skadelidande

kommunerna har dammar från andra regleringar inom sitt område

och därmed alltid får någon beskattningsrätt, låt vara på ett osystematiskt

sätt. Styrelsen framhåller därjämte möjligheten att medelst regleringsavgifterna

utjämna orättvisorna.

Svenska elverksföreningen anför liknande synpunkter och tillägger att

den aktuella kommunindelningsreformen ytterligare kan begränsa problemets

betydelse. Föreningen accepterar tanken att i större utsträckning utnyttja

regleringsavgifterna för kompensation åt ifrågavarande kommuner,

men förutsätter därvid att detta icke tages till intäkt för en avgiftshöjning.

Svenska landskommunernas förbund, som anser de sakkunnigas slutsatser

vara riktiga, påpekar beträffande möjligheten att vid fördelningen av

regleringsavgifterna rätta till orättvisor i skattehänseende, att inkomstskatten

från regleringsverksamhet tillföres kommunerna direkt, medan regleringsavgifterna

används för speciella ändamål enligt beslut av länsstyrelsen.

Enligt förbundets uppfattning vore det bättre, om huvuddelen av

regleringsavgifterna genom beslut av vattendomstol tillföres regleringskommunerna

direkt. Förbundet avser att återkomma till denna fråga i annat

sammanhang.

I anslutning härtill framhåller förbundet dessutom, att det från kraftkommunerna

hävdats, att nuvarande bestämmelser för taxering av vattenfallsfastigheter,

särskilt regleringsdammar, ofta leder till materiellt otillfredsställande

resultat. Tekniken vid byggande av kraftverk har under senaste

årtionden förändrats i sådan omfattning, att dessa bestämmelser i

vissa hänseenden framstår som föråldrade. Vidare har det påpekats, att

kraftverksdammar, som även användes som regleringsdammar, borde behandlas

som sådana vid fastighetstaxeringen. En ändring av reglerna för

taxering av vattenfallsfastigheter framstår därför som synnerligen angelägen

för kommuner som inte får sin beskattningsrätt tillgodosedd med nuvarande

utformning av bestämmelserna.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anför samma synpunkter

på taxeringsfrågan och biträder även de sakkunnigas ställningstagande

i denna del bl. a. för att den föreslagna reformen i övrigt icke ytterligare

skall bli fördröjd.

En gentemot de sakkunniga och nu nämnda remissinstanser avvikande

mening i frågan redovisas av kammarkollegiet och riksskattenämnden samt

av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Kammarkollegiet och riksskattenämnden riktar inledningsvis vissa erinringar

mot de av de sakkunniga åberopade skälen för sin ståndpunkt. Det

förhållandet att skadelidande kommun i allmänhet erhåller beskattnings
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

57

rätt från inom dess område befintlig annan vattenreglering anses sålunda

inte bärande. Varje objekt bör i skattehänseende bedömas för sig på samma

sätt som sker, då inom en kommun finns flera kraftverk och kommunen

erhåller beskattningsrätt för ett vart av dessa kraftverk, oavsett den samlade

verkan som detta får för kommunen. Man anser sig icke heller kunna

förorda den föreslagna utvägen att enbart med regleringsavgiftsmedel kompensera

de skadelidande kommunerna. En sådan ersättningsrätt förutsätter

en särskild prövning och det är inte givet, att regleringsavgifter alltid finns

i tillräcklig utsträckning. Av bl. a. dessa skäl förordas att beskattningsrätt

införes för skadelidande kommuner och att dessa tillerkännes andel av garantibeloppet

i proportion till magasinsvolymens fördelning på kommunerna.

För att undvika fördelning i fall, då den sakliga betydelsen därav är

ringa, föreslås fördelning böra ske endast om en mera betydande andel av

magasinsvolymen, förslagsvis en tredjedel, belöper på viss annan kommun

än dammkommunen. Vidare itrågasättes om inte dammkommunen genom

en spärregel alltid bör få sig tillförsäkrad viss, icke alltför liten andel av

garantibeloppet. I yttrandena antydes även möjligheten att bestämma fördelningen

efter prövning in casu genom beslut av riksskattenämnden. —

I detta sammanhang påpekar riksskattenämnden dessutom, att de sakkunniga

icke berört det förhållandet, att det lörekommer outbyggda taxerade

vattenfall, som helt förlorar i värde genom bortledning av vatten till förmän

för kraftverk i annan kommun, liksom att utbyggda vattenfall i en

kommun kan överdämmas i samband med att en större kraftstation anlägges

nedströms den tidigare anlagda men i annan kommun.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån finner det obilligt, att kommun, som till

följd av överdämning av fastigheter i stor omfattning gått förlustig skatteunderlag,

icke beredes delaktighet i taxeringsvärdet för kraftverk och reglermgsdamm.

Därför bör ur rättvisesynpunkt detta icke oväsentliga spörsmål

göras till föremål för fortsatt uppmärksamhet. Länsstyrelsen kommer

även in på möjligheten att utnyttja regleringsavgifterna för kompensation

åt kommunerna i fråga och anför härom bl. a. följande.

Enligt länsstyrelsens mening är dock frågan om ersättning i förevarande

tall, som ju aktualiseras genom bortfall av skatteunderlag, i första hand att

se såsom en skattefråga, som icke bör sammanblandas med användningen

av avgiftsmedlen. Det torde knappast stå i god överensstämmelse med de

s. k. bygdeändamålen enligt 4 kap. 15 § vattenlagen att använda avgifterna

som direkt kompensation till kommun för minskade skatteintäkter. En helt

annan sak synes vara att det vid fördelning av medel av ifrågavarande slag

till ändamål inom olika kommuner kan vara anledning att taga viss hänsyn

till det förhållandet att en kommun drabbats av skattebortfall i följd av realeringsåtgärder.

ö

5 llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 84

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

IV. DEPARTEMENTSCHEFEN

När en skattskyldigs inkomster härrör från förvärvskällor i skilda kommuner,

fördelas beskattningsrätten mellan kommunerna enligt vissa regler.

Inkomst av tjänst och kapital beskattas sålunda alltid i hemortskommunen

medan inkomst av fastighet och rörelse beskattas i den kommun där fastigheten

är belägen, resp. rörelsen bedrives. Om i en och samma särskilda förvärvskälla

finnes fastigheter eller fasta driftställen, som är hänförliga till

olika kommuner, skall inkomsten av förvärvskällan fördelas mellan dessa

kommuner. Reglerna för denna fördelning är olika för skilda slags verksamhet

men syftar till att på ett mer eller mindre schabloniserat sätt ge

varje kommun det beskattningsunderlag, som kan beräknas ha uppkommit

genom den i kommunen bedrivna verksamheten.

De regler som i detta hänseende gäller för fördelning av inkomst av vattenkraftverk

har under senare år tilldragit sig ett betydande intresse, främst

i de kommuner där vattenkraften produceras. Detta förhållande är naturligt

med hänsyn till strukturen hos de företag som bedriver produktion av

elektrisk kraft. Det rör sig här om mycket stora skattesubjekt, och deras

kommunalskatt är ofta av avgörande betydelse för ekonomin hos de kommuner

där anläggningarna är belägna.

Nuvarande fördelningsregler tillkom i samband med 1928 års kommunalskattelag

och har sedan dess förblivit i allt väsentligt oförändrade. De innebär

i korthet att nettointäkten, i vad den överstiger fastighetsskatteunderlaget

(garantibelopp för fastighet), fördelas med 10 procent på den kommun

där huvudkontoret är beläget, 25 procent på de kommuner där kraften producerats

(kraftverkskommunerna) och återstoden på de kommuner där kraften

förbrukats (förbrukningskommunerna). I de fall nettointäkten inte överstiger

garantibeloppen för fastighet kommer hela det från företaget härrörande

skatteunderlaget att tillfalla de kommuner där fastigheterna är belägna,

d. v. s. i huvudsak de kommuner där kraftverken finns.

Den avvägning mellan olika kommuners intressen, som nuvarande fördelningsregler

innebär, får naturligtvis ses mot bakgrunden av förhållandena

inom kraftproduktionen vid tiden för bestämmelsernas tillkomst. De kan

sägas ha karaktäriserats av — efter nuvarande måttstock relativt små anläggningar,

ofta belägna i närheten av de områden där kraftdistributionen

till konsumenterna skedde. Denna distribution sköttes därjämte ofta av de

kraftproducerande företagen. Utvecklingen på kraftförsörjningens område

har emellertid gått mot större anläggningar, ofta belägna på stort avstånd

från konsumtionsområdena. Vidare kan skönjas ett allt intensivare utnyttjande

av kraftanläggningarna, varvid olika åtgärder vidtagits i syfte att öka

och förbättra produktionen. Särskilt må framhållas betydelsen av vidtagna

och planerade vattenregleringar samt tillkomsten av stamlinjenätet och

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t år 1963

den samköming mellan kraftföretagen, som därmed möjliggjorts. Detta har

bidragit till en utveckling på distributionssidan, som jämfört med förhållandena

vid fördelningsreglernas tillkomst inneburit, att de kraftproducerande

företagens försäljning alltmera kommit att omfatta partileveranser av högspänd

kraft till storförbrukare och återdistributörer, varvid kraften avlämnas

vid någon punkt på överföringsnätet, medan producenternas detaljdistribution

över eget ledningsnät minskat i betydelse.

I den kritik som framkommit mot verkningarna av nuvarande fördelningsregler

har framför allt gjorts gällande, att de kommuner inom vilka kraftverk

och regleringsdammar är belägna blivit missgynnade. Beträffande utvecklingens

inverkan på kraftverkskommunernas skatteunderlag har särskilt

nämnts den reduktion av fastighetsbeskattningen som vidtagits 1953 och

1957. Därvid har fastighetsbeskattningens underlag sänkts från 5 procent av

taxeringsvärdet först till 4 procent och därefter till 2,5 procent. För kraftverksföretagen

kommer fastighetsbeskattningens underlag till allra största

delen att falla på de kommuner, där kraften produceras.

Före denna partiella avveckling av fastighetsbeskattningen hänfördes till

de kommuner där kraften producerades först ett belopp motsvarande 5 procent

av produktionsanläggningarnas taxeringsvärden och därutöver 25 procent

av överskjutande inkomst. Numera belöper på produktionskommunerna

en/^rk^an^eV^S min<lre del, nämligen 2,5 procent av taxeringsvärdena och

oförändrat 25 procent av Överskjutande inkomst. Det har framhållits att

denna utveckling lett till att produktionskommunerna numera får en alltför

liten andel av det från kraftverksföretagen härrörande skatteunderlaget.

För kraftproduktionen, sådan den numera bedrives, är stora anläggningar

för långtid sreglering av väsentlig betydelse. Anläggningarna ägs av särskilda

regleringssamfälligheter. Dessa är formellt skattskyldiga för inkomst, men

regleringsverksamheten bedrives i allmänhet så, att intet årligt överskott

uppkommer hos samfälligheten. Regleringsvinsten kommer indirekt till synes

såsom okat överskott hos de kraftbolag som dragit nytta av regleringsverksamheten

och som är delägare i regleringssamfälligheten. Kraftbolagen anses

emellertid icke såsom sådana bedriva verksamhet, där dessa regleringsanläggningar

är belägna, och de kommuner som hyser regleringsdammarna

får därför icke del i det skatteunderlag kraftbolagens rörelseöverskott erbjuder;

de får endast den skatt som utgår på garantibeloppet för regleringsanlaggningarna.

önskemål om en ändring härvidlag har vid upprepade tillfällen

framkommit.

Skattelagssakkunniga har ansett den kritik mot fördelningsreglernas nuvarande

utformning som sålunda framkommit i allt väsenlligt vara berättigad.

Enligt de sakkunniga intar själva produktionsfunktionen numera en

mera dominerande ställning i kraftföretagens verksamhet. Företagens inkomster

bor därför nu i högre grad än förr få anses härröra från kraftens

producerande. Enligt de sakkunnigas förslag skall produktionskommunerna

tilldelas en större andel av företagens inkomster än vad som blir fallet enligt

gällande regler.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 dr 1963

Skattelagssakkunniga har vid utformningen av sitt förslag utgått från att

nuvarande garantibeskattning av fastighet skall bestå. Rörande fördelningen

av den inkomst, som överskjuter kraftföretagens garantibelopp innebär utredningsförslaget

följande.

I fråga om den andel, som skall hänföras till huvudkontorskommun, föreslås

ingen ändring. Denna andel föreslås alltså även fortsättningsvis bli beräknad

till tio procent av den del av rörelseinkomsten som överstiger garantibeloppen.

Återstoden av inkomsten föreslås skola fördelas mellan de kommuner, dar

kraften produceras, och de kommuner, där företaget bedriver detalj distribution

av elektrisk kraft. Fördelningen mellan dessa båda slag av kommuner

avses ske efter förhållandet mellan bruttointäkterna av försäljning av kraft

i parti och i detalj. Vad som därvid kan anses belöpa på partileveranser skall

beskattas i produktionskommunerna och återstoden i detaljdistributionskommunerna.

Till produktionskommun skall i detta sammanhang raknas,

förutom kommun, där kraftföretaget har egna produktionsanläggningar, även

kommun, där sådan regleringsdamm är belägen i vilken kraftföretaget ar

intressent. Mellan olika produktionskommuner föreslås produktionsandelen

bli fördelad i proportion till taxeringsvärdet för anläggningarna i de olika

kommunerna.

Remissinstanserna har genomgående godtagit principerna i de sakkunnigas

förslag. Allmänt har således accepterats, att produktionskommunernas

andel i skatteunderlaget bör öka, att regleringsdammskominunerna bör räknas

till produktionskommunerna och att de kommuner där blott partileveranser

skett i princip icke har grundad anledning till beskattning av kraftföretagens

inkomst.

Även de sakkunnigas förslag till fördelningsregler har av flertalet remissinstanser

godtagits i sina huvuddrag. Några remissinstanser har dock härvidlag

annan uppfattning.

Det har sålunda framförts, att nu icke borde vidtagas annan ändring i

fråga om fördelningsprinciperna än att produktionskommunerna får större

andel i skatteunderlaget genom att procentsatserna för fördelningen ändras.

Anledningen till att reformen för närvarande borde begränsas på detta sätt

har av dessa remissinstanser i regel angivits vara den, att ett slutligt ställningstagande

i frågan borde anstå till dess att fastighetsbeskattningen helt

avvecklats.

För egen del vill jag anföra följande.

Såsom de sakkunniga påvisat har utvecklingen på kraf tf ör sörj ningens område

i förening med den sänkta fastighetsbeskattningen fått till följd, att nuvarande

regler för fördelning av inkomst av kraftverksrörelse icke kan anses

leda till en inkomstfördelning, som svarar mot skilda kommuners berättigade

anspråk på beskattningsrätt. Härvidlag är det främst produktionskommunema

som blivit missgynnade. Mot denna bakgrund finner jag i likhet

med de sakkunniga och remissinstanserna skäl föreligga for en revision

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1963

61

av fördelningsreglerna i syfte att förstärka produktionskommunernas ställning.

Särskilt bör därvid beaktas vattenregleringarnas allt större betydelse

för kraftproduktionen och den strukturförändring, som efter de nuvarande

fördelningsreglernas tillkomst skett på distributionssidan.

Liksom flertalet remissinstanser anser jag, att de sakkunnigas förslag till

nya fördelningsregler i allt väsentligt erbjuder en inkomstfördelning, som

tillgodoser berörda kommuners intressen. Det synes dessutom med hänsyn

till den fortsatta utvecklingen på kraftförsörjningens område, inte minst

den fortsatta utbyggnaden av vattenregleringar, framstå som angeläget att

en revision kommer till stånd utan ytterligare dröjsmål.

Anledning synes mig icke föreligga att, såsom i några remissyttranden föreslagits,

i avvaktan på andra skattereformer provisoriskt begränsa åtgärderna.

Genom det utredningsarbete, som bedrives inom allmänna skatteberedningen,

kan givetvis en långtgående omgestaltning av vårt skattesystem

bli aktuell. Skulle så bli fallet eller skulle eljest någon mera väsentlig ändring

i nuvarande skatteformer ske, torde i anslutning därtill få prövas dess

konsekvenser på det nu aktuella området.

På grund härav förordar jag en omläggning av gällande fördelningsregler

för inkomst av kraftverksrörelse enligt de riktlinjer, som föreslagits av

de sakkunniga. Detta innebär alltså, att beskattningsrätten fördelas mellan

huvudkontorskommunen, produktionskommunerna och de kommuner, där

företaget bedriver detalj distribution. Till huvudkontorskommunen bör liksom

hittills hänföras tio procent av inkomsten av rörelse i vad den överstiger

garantibeloppen. Återstoden bör fördelas mellan produktionskommunerna

och de kommuner, där verklig distributionsverksamhet bedrives efter förhållandet

mellan bruttointäkterna, så att den del av inkomsten som svarar

mot intäkterna av distributionsverksamheten hänföres till distributionskommunerna

och återstoden till produktionskommunerna. Till denna fråga och

till frågan om gränsdragning mellan distributionsverksamhet och partileverans

av kraft skall jag återkomma i det följande. Till produktionskommun

bör räknas kommun med regleringsdamm, även om dammen äges av annan

juridisk person än kraftföretaget. Mellan olika produktionskommuner bör,

på sätt de sakkunniga föreslagit, inkomsten proportioneras efter anläggningarnas

taxeringsvärden. — Genom den av mig förordade fördelningen av

skatteunderlaget erhålles en värdemässig fördelning, som kan sägas återspegla

den av företaget i olika kommuner faktiskt bedrivna verksamheten.

Omläggningen bör genomföras så, att de nya reglerna blir tillämpliga redan

vid 1964 års taxering.

Inkomst av distributionsverksamhet, som bedrives utan samband med

kraftproduktion, synes liksom hittills böra fördelas mellan de kommuner,

där förbrukning ägt rum.

Under remissbehandlingen av betänkandet har ifrågasatts, om inte större

möjligheter borde finnas att i beskattningshänseende korrigera sådan onormal

prissättning vid affärer mellan olika företag inom samma koncern som

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 8A år 1963

lett till att överskott av rörelse redovisats inom annan kommun än som eljest

vederbort. Det har uppgivits att sådan onormal prissättning iakttagits i

fall, där intressegemenskap föreligger mellan kraftproducerande företag och

deras kunder. För att taxeringsmyndigheterna nu skall kunna ingripa i dessa

fall erfordras, att inkomsten i avsevärd mån redovisats i »fel» kommun.

Den åsyftade bestämmelsen, som återfinnes i 57 § 3 mom. kommunalskattelagen,

gäller icke blott för kraftföretagen utan har generell räckvidd för alla

slag av rörelse. Jag kan inte förorda att särskilda regler i detta hänseende

skall gälla för kraftproducenterna och deras kunder. Ej heller är jag beredd

att i detta sammanhang göra en allmän omreglering av möjligheterna för beskattningsmyndigheterna

att vid beskattningen frångå koncernföretagens

inbördes prissättning.

Ett annat uppslag, som framkommit vid remissbehandlingen är att rätten

att beskatta inkomsten av kraftproduktionen skulle utvidgas till att omfatta

alla de kommuner, inom vilka fallhöjd tagits i anspråk vid utbyggnad av

kraftanläggning. Fördelningen skulle därvid ske i förhållande till fallhöjderna

inom de olika kommunerna.

Enligt min mening måste praktiska svårigheter vara förknippade med en

sådan utvidgning av kretsen av produktionskommuner. Jag kan därför inte

biträda detta förslag, särskilt som den nu aktuella kommunreformen kan

förväntas komma att utjämna de skillnader i skatteunderlag, som för närvarande

kan föreligga mellan angränsande kommuner av vilka blott den ena

inom sig hyser vattenkraftanläggning.

Bestämmandet av den art av distribution, som skall leda till beskattningsrätt

för kommun där kraftleverans sker erbjuder vissa svårigheter. Vid remissbehandlingen

har sålunda efterlysts en för den praktiska tillämpningen

av fördelningsreglerna användbar definition av begreppen partileverans och

detalj distribution samtidigt som olika meningar anförts om gränsdragningen

däremellan. Medan vissa remissinstanser framhållit, att beskattningsrätt

bör tillkomma endast kommuner, där kraftföretaget bedriver detalj distribution

i egentlig mening över eget ledningsnät, har man i andra fall ansett, att

beskattningsrätt bör tillkomma även kommun, där kraft i parti avlämnas

till förbrukare, t. ex. industriföretag. Det har även hävdats, att avgörande

för beskattningsrätten icke skall vara leveransens karaktär av partileverans

utan huruvida kraften av köparen är avsedd att levereras vidare i parti eller

att förbrukas eller detalj distribueras inom kommunen.

För egen del får jag i dessa frågor anföra följande.

Avgörande för kommuns rätt att beskatta kraftföretags rörelseöverskott

bör i princip vara att företaget bedriver verksamhet inom kommunen. Huvudregeln

i kommunalskattelagen är att rörelseinkomst beskattas i kommun,

där rörelsen utövats från fast driftställe.

Med denna utgångspunkt torde anledning inte finnas att beskattningsrätt

alltjämt skall föreligga för kommun, där partileverans sker till förbrukare,

t. ex. industriföretag, eller till sådan distributör, som i sin tur bedriver de
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1963

63

talj distribution inom samma kommun. I dessa fall får den kraftmottagande

kommunens intressen anses vara tillgodosedda genom beskattning av den av

förbrukaren respektive distributören bedrivna verksamheten inom kommunen.

För att annan kommun än produktionskommun och huvudkontorskommun

skall kunna anses ha rätt att beskatta kraftföretaget torde få krävas

att företaget inom kommunen bedriver formlig verksamhet som kraftdistributör.

En klar och lättillämpad definition av sådan verksamhet skulle

kunna erhållas om man, såsom påpekats i några remissyttranden, i skattelagstiftningen

anknyter till vad som gäller om områdeskoncession för yrkesmässig

distribution av elektrisk kraft. Nuvarande bestämmelser på detta område

tillkom genom beslut av 1957 års riksdag (prop. 1957: 161; L3U 22;

SFS 383). Distribution, som kan omfattas av områdeskoncession, avser visst

bestämt geografiskt område med där utbyggt s. k. närdistributionsnät, omfattande

inte endast lågspänningsledningar utan även s. k. ortsledningar på

landsbygden och därmed likställda högspänningsledningar inom städer och

andra tätorter, d. v. s. de högspänningsledningar varmed lågspänningsnätet

matas med kraft.

En bedömning av samma art som den som sker vid beviljande av områdeskoncession

synes erbjuda en praktiskt lämplig lösning av förevarande problem.

I den mån områdeskoncession enligt de nya bestämmelserna erhållits,

erfordras ingen ytterligare prövning vid beskattningen. I fråga om alltjämt

löpande koncessioner av äldre typ torde det inte erbjuda några svårigheter

att fastställa vad som är att hänföra till leveranser över sådant distributionsnät

som avses i 1957 års bestämmelser angående områdeskoncession.

Såsom vattenfallsstyrelsen framhållit, kommer en sådan utformning av

beskattningsrätten att betyda att partileveranser i viss utsträckning ingår i

den beskattningsberättigande distributionen. Detta anser jag icke vara någon

nackdel med förslaget. Partileveranser över eget närdistributionsnät synes

nämligen med fog kunna betraktas såsom en del av den av kraftföretaget

inom området bedrivna verksamheten.

Jag förordar därför, aft rätten att på grund av inom kommunen skedda

kraftleveranser beskatta kraftföretaget begränsas till sådana kommuner,

inom vilka företaget tillhandahåller kraft över eget närdistributionsnät.

I fråga om fördelningen av inkomsten mellan produktions- och distributionskommunerna

har vid remissbehandlingen den uppfattningen kommit

till synes, att en proportionering av inkomsten efter storleken av bruttointäkterna

för partileveranser och närdistributionsleveranser i de flesta fall

innebär en lämplig avvägning. Emellertid har framhållits, att i vissa fall produktionskommunerna

i alltför hög grad gynnas medan motsatsen blir fallet,

då företagets inkomster helt eller väsentligen härrör från detaljdistribution i

annan kommun än den, där kraften produceras. Svårigheterna att finna en

praktiskt tillämplig metod, som ger bättre resultat har dock i dessa fall lett

till att man förordat en fördelning antingen enligt de sakkunnigas förslag

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1963

kompletterat med en regel som garanterar produktionskommunerna viss minimiandel

eller också en schablonmässig inkomstfördelning enligt hittills

gällande system med fasta procentsatser, som skulle tillföra produktionskommunerna

en större andel än som följer av de nuvarande reglerna.

Den av de sakkunniga föreslagna och även av mig förordade proportioneringen

efter storleken av bruttointäkterna synes innebära en lätt tillämplig

väg för att uppnå en fördelning som i det enskilda fallet väl anpassar sig

efter den bedrivna verksamhetens art. Den vid remissbehandlingen påtalade

konsekvensen, att i vissa ytterlighetsfall ingen eller blott helt ringa del av inkomsten

skulle hänföras till produktionskommunerna, bör dock undvikas.

Detta synes kunna ske om en viss minimiandel alltid förbehålles produktionskommunerna.

Jag förordar i detta hänseende en supplementär regel

om att av den efter avdrag för garantibelopp återstående inkomsten alltid

åtminstone 25 procent skall tillföras produktionskommunerna. Procenttalet

har valts för att garantera dessa kommuner en åtminstone oförändrad andel

i rörelseöverskottet.

De sakkunnigas förslag om att vinst från partiförsäljning av importerad

kraft skall tillfalla produktionskommunerna föranleder inga erinringar från

min sida. Även om dessa kommuner icke i och för sig torde ha någon egentlig

rätt till detta skatteunderlag, synes den föreslagna lösningen praktisk.

Frågan torde för övrigt vara av ringa betydelse för kommunerna.

När en större vattenreglering göres uppkommer skador på bestående fastigheter,

t. ex. genom översvämning, och dessa skador tar sig uttryck i en

minskning av taxeringsvärdet för berörda fastigheter. Å andra sidan uppkommer

nya värden genom dammanläggningar m. m., som åsättes betydande

taxeringsvärden. Om de skadelidande fastigheterna är belägna i annan

kommun än dammanläggningen leder detta till att genom regleringsföretaget

en kommuns skatteunderlag kan minska medan en annan kommun, nämligen

den där dammen finnes, vinnes nytt skatteunderlag.

Dessa förhållanden har lett till yrkanden om att de delar av dammanläggningens

taxeringsvärden som motsvaras av skador på fastigheter i annan

kommun skall hänföras till denna kommun. Emot ett sådant överförande

av taxeringsvärden har de sakkunniga anfört såväl principiella som praktiska

skäl. De har bl. a. framhållit, att gällande regler i det stora flertalet

fall ger en godtagbar fördelning av beskattningsrätten, eftersom skadeverkningarna

från en viss reglering i stor utsträckning uppväges av att kommunen

har beskattningsrätten till annan reglering, vars skadeverkningar berör

även andra kommuner. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör kompensationsfrågan

lösas på annat sätt än genom skattemässiga åtgärder. Det bör

tilläggas, att av taxeringsvärdet för regleringsdamm blott förhållandevis liten

del motsvaras av värdet av skador på andra fastigheter.

Vid remissbehandlingen har man med några få undantag anslutit sig till

de sakkunnigas ställningstagande och på i stort sett samma skäl som de

sakkunniga förordat att beskattningsrätten liksom hittills förbehålles kraftverks-

och regleringsdammskommunerna.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1963

Några remissinstanser har emellertid givit uttryck för annan uppfattning.

Varje objekt bör enligt dessa remissinstanser bedömas var för sig utan

hänsynstagande till andra utjämnande faktorer. Då därtill en kompensation

med hjälp av regleringsavgifterna av dessa remissinstanser inte ansetts utgöra

en tillfredsställande lösning, har förordats att även de skadelidande

kommunerna tillerkännes beskattningsrätt genom en fördelning av garantiskatten

för regleringsdammarna i proportion till magasinsvolymens fördelning

på olika kommuner.

För egen del vill jag härom anföra följande.

Av de sakkunnigas utredning framgår, att de skadeverkningar som orsakas

av vattenreglerande åtgärder i flertalet fall huvudsakligen drabbar fastigheter

inom samma kommun som den där kraftanläggningen fastighetsbeskattats.

I vissa fall är det så, att den kommun som åsamkats skada genom

viss vattenreglering äger beskattningsrätt till annan regleringsanläggning

inom sitt område. En fördelning av beskattningsrätten mellan de skadelidande

kommunerna skulle i dessa fall få ingen eller endast ringa betydelse

för de berörda kommunernas totala skatteunderlag. Redan på denna grund

anser jag i likhet med de sakkunniga och flertalet remissinstanser, att en

generellt verkande omläggning av beskattningsreglerna inte utgör den lämpligaste

lösningen för att åstadkomma en kompensation i de relativt få fall

där skadeverkningarna för viss kommun kan ha medfört ett faktiskt skattebortfall

av betydelse.

Därtill kommer att en sådan överflyttning skulle innebära ett avsteg från

den grundläggande principen att taxeringsvärdet skall ge uttryck för värdet

av den kamerala fastighet, som taxeringsvärdet avser, och att envar kommun

skall äga beskatta de fastigheter, som är belägna inom kommunen.

Det kan vidare förmodas, att ett genomförande av den nu aktuella kommunreformen

kommer att ytterligare minska antalet fall, där skadegörelse

inom en kommun från viss vattenreglering icke direkt eller indirekt kompenseras

genom beskattningsrätt till kraftverk eller annan regleringsdamm.

Med hänsyn härtill finner jag därför övervägande skäl tala för, att rätten

att fastighetsbeskatta kraftverk och regleringsdammar såsom hittills bör förbehållas

de kommuner där anläggningarna, kameralt sett, är belägna.

\ id remissbehandlingen har även framförts yrkanden om en översyn av

reglerna för fastighetstaxering av kraftanläggningar. Detta spörsmål synes

dock icke ha något omedelbart samband med de i detta sammanhang behandlade

beskattningsfrågorna och torde dessutom böra anstå i avvaktan på resultatet

av den allmänna översyn av vårt skattesystem, som nu bedrives inom

allmänna skatteberedningen.

Det fördelningssystem som jag här förordat kan sammanfattas sålunda.

Av kraftföretagets efter avdrag för garantibelopp återstående inkomst tillföres

tio procent den kommun, där företagets huvudkontor är beläget, och

återstoden fördelas mellan de kommuner, där företaget levererat kraft över

eget närdistributionsnät, och de kommuner, där kraften producerats. Denna

fördelning skall ske efter förhållandet mellan intäkterna av närdistribu
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1963

tionen och övrig kraftförsäljning, dock att till produktionskommunerna alltid

skall hänföras minst 25 procent av den fördelningsbara inkomsten. I

fråga om den ytterligare fördelningen i förekommande fall mellan kommuner

av samma kategori biträder jag de sakkunnigas förslag om att distributionsinkomsten

proportioneras i förhållande till inkomsternas fördelning

på olika närdistributionskommuner och att produktionsinkomsten fördelas

i förhållande till taxeringsvärdena för de inom olika kommuner belägna produktionsfastigheterna.

Kraftproduktionen skall anses ske — förutom vid

företagets egna produktionsanläggningar — även vid reglermgsdamm, som

äges av företaget eller av regleringssamfällighet, i vilken företaget är delägare.

En reform i enlighet med dessa riktlinjer erfordrar ändringar i 57 § 2

mom. och 58 § kommunalskattelagen samt anvisningarna till 58 § samma

lag. Förslag till dessa författningsändringar har upprättats genom finansdepartementet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet

upprättat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans

Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Wettergren

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

67

Bihang

Skattelagssakkunnigas förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom., 25 § 1 mom., 29 § 1 mom., 53 § 1

mom., 57 § 2 mom., 58 § samt punkt 2 av anvisningarna till 58 § kommunalskattelagen1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives ävensom

att till anvisningarna till 58 § samma lag skall fogas en ny punkt, betecknad

2 a, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

22

1 mom. Från bruttointäkten

---av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt

■eller för dess drift använt kapital;

speciella skatter — -— — tillhörande

fördelningsledningar.

Har skog---tidigare medgi
vits.

Har växande--— av upplåtel
sen.

Hemmavarande barn,---till
höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — —

nämnda gottgörelse.

(Föreslagen Igdelse)

§•

1 mom. Från bruttointäkten

---av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt

eller för dess drift använt kapital,

dock att, såvitt angår av staten ägd

eller nyttjad fastighet, ränta må beräknas

å högst två tredjedelar av det

bokförda värdet av de i förvärvskällan

nedlagda tillgångarna;

speciella skatter---tillhöran
de

fördelningsledningar.

Har skog---tidigare medgi
vits.

Har växande---av upplåtel
sen.

Hemmavarande barn,---till
höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — —

nämnda gottgörelse.

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten

----till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt

kapital samt tomträttsavgäld eller liknande

avgäld;

1 mom. Från bruttointäkten

—---till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt

kapital samt tomträttsavgäld eller liknande

avgäld, dock att, såvitt angår

av staten ägd eller nyttjad fastighet,

ränta må beräknas å högst två tredjedelar

av det bokförda värdet av de

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. se 1959:127, av 25 § 1 mom. se 1958: 576, av 29 § 1 mom.

se 1960:64, av 53 § 1 mom. se 1959:564 och av punkt 2 av anvisningarna till 58 § se

1953: 400.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

anskaffning och---tillhöran
de

fördelningsledningar.

29

1 mom. Från bruttointäkten

---deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts

i rörelsen, så ock gäld, som den skattskyldige

ådragit sig för sin utbildning

för rörelsen;

kostnad för facklitteratur---—

tillhörande fördelningsledningar.

Har skattskyldig---- oavskriv
na

värde.

53

1 mom. Skyldighet att---års

taxeringar;

b) staten:

för inkomst — — — fastigheter;

samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit

av bank- eller försäkringsrörelse

eller av kommunikationsverk med

tillhörande byggnader och anläggningar

eller av industriell verksamhet,

som huvudsakligen avser att tillgodose

statens egna behov, eller av

leverans av elektrisk kraft till nämnda

kommunikationsverk med tillhörande

byggnader och anläggningar

eller industriella verksamhet, som

nyss sagts;

c) landsting, kommuner--—

eller rörelse.

57

2 mom. Inkomst av---rörelse

beskattas:

av rörelse, som avser att

medelst ledning tillhandahålla

vatten, gas eller

elektrisk kraft: i kommun,

där huvudkontor eller vatten-, gaseller

kraftverk funnits, samt i kommun,

där förbrukning ägt rum;

f förvärvskällan nedlagda tillgångarna;
anskaffning

och---tillhöran
de

fördelningsledningar.

§•

1 mom. Från bruttointäkten

---deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts

i rörelsen, så ock gäld, som den skattskyldige

ådragit sig för sin utbildning

för rörelsen, dock att, såvitt angår

av staten utövad rörelse, ränta må beräknas

å högst två tredjedelar av det

bokförda värdet av de i förvärvskällan

nedlagda tillgångarna;

kostnad för facklitteratur---

tillhörande fördelningsledningar.

Har skattskyldig---oavskriv
na

värde.

§•

1 mom. Skyldighet att---års

taxeringar;

b) staten:

för inkomst —--fastigheter;

samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit

av bank- eller försäkringsrörelse

eller av kommunikationsverk med

tillhörande byggnader och anläggningar

eller av industriell verksamhet,

som huvudsakligen avser att tillgodose

statens egna behov;

c) landsting, kommuner--—

eller rörelse.

§.

2 mom. Inkomst av —--rörelse

beskattas:

av rörelse, som avser att

medelst ledning tillhandahålla

vatten eller gas: i

kommun, där huvudkontor eller vatten-

eller gasverk funnits, samt i

kommun, där förbrukning ägt rum;

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1963

69

(Nuvarande lydelse)

av järnvägsdrift---

sin hemort.

58

Där inkomst---försålda fas
tigheter;
rörelse,

som avser att

medelst ledning tillhandahålla

vatten, gas eller

elektrisk kraft, till tio procent

i kommun, där huvudkontor funnits,

samt i övrigt i de kommuner, där vatten-,

gas- eller kraftverk varit beläget

eller förbrukning ägt rum, med iakttagande

av de härom i anvisningarna

meddelade närmare bestämmelser;

järnvägsdrift till —--

Inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

(Föreslagen lydelse)

av rörelse, som avser produktion

och tillhandahållande

av elektrisk kraft:

i kommun, där huvudkontor funnits,

i kommun, där kraftproduktion bedrivits,

samt i kommun, där detaljdistribution

av kraft ägt rum;

av järnvägsdrift----

sin hemort.

§•

Där inkomst---försålda fas
tigheter;
rörelse,

som avser att medelst

ledning tillhandahålla

vatten eller gas, till

tio procent i kommun, där huvudkontor

funnits, samt i övrigt i de kommuner,

där vatten- eller gasverk varit

beläget eller förbrukning ägt rum,

med iakttagande av de härom i anvisningarna

meddelade närmare bestämmelser;
rörelse,

som avser produktion

och tillhandahållande

av elektrisk kraft,

till tio procent i kommun, där huvudkontor

funnits, samt i övrigt i kommuner,

dår kraftproduktion bedrivits

eller detaljdistribution av kraft ägt

rum med iakttagande av de härom i

anvisningarna meddelade närmare

bestämmelser

järnvägsdrift till — — —

inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningarna

till 58 §.

(Nuvarande lydelse)

2. Beträffande fördelning till beskattning

inom flera kommuner av

inkomst av rörelse, som avser

att medelst ledning tillhandahålla

vatten, gas eller

elektrisk kraft, gäller att

— därest icke till rörelseidkaren av

annan levererats vatten, gas eller

(Föreslagen lydelse)

2. Beträffande fördelning till beskattning

inom flera kommuner av

inkomst av rörelse, som avser

att medelst ledning tillhandahålla

vatten eller

gas, gäller att — därest icke till rörelseidkaren

av annan levererats vatten

eller gas för distribution — rörel
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 ar 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

elektrisk kraft för distribution — rörelseinkomsten

fördelas sålunda, att,

sedan den kommun, där huvudkontor

funnits, tilldelats tio procent, tjugufem

procent taxeras i kommun, där

vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget,

samt sextiofem procent i kommun,

där förbrukning ägt rum. Om i

ett företag finnas flera inom olika

kommuner belägna vatten-, gas- eller

kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar

belöpande delen av inkomsten

mellan kommunerna i förhållande

till anläggningarnas taxeringsvärden.

Ligga delar av ett och

samma vatten-, gas- eller kraftverk i

olika kommuner, fördelas den å verket

belöpande delen av inkomsten

mellan dessa kommuner i förhållande

till taxeringsvärdena å de särskilda

delarna av verket. Har förbrukning

ägt rum i flera kommuner, fördelas

den å förbrukningen belöpande delen

av inkomsten mellan kommunerna efter

bruttointäkten inom varje kommun.

Därest den andel, som jämlikt

nu angivna grunder skall tillfalla vatten-,

gas- eller kraftverk, överskjuter

tio procent av verkets eller verkens

taxeringsvärde, skall det överskjutande

tilläggas den andel, som belöper

på distributionen. Har vatten, gas

eller elektrisk kraft levererats till någon,

som inom olika kommuner utövat

distribution därav, skall förbrukningen

för leverantörens del anses

hava skett i den kommun, där leveransen

ägt rum, dock att, om vattnet,

gasen eller kraften till minst två tredjedelar

av mottagaren distribuerats i

annan kommun än där leveransen till

honom skett, vid inkomstens fördelning

bruttointäkten av dylik leverans

skall medräknas endast till en tredjedel.

Har förbrukning skett i utlandet,

skall taxering ske, såsom om den

ägt rum i den kommun, där huvudkontoret

funnits. Har till rörelseidkaren

av annan levererats vatten, gas

eller elektrisk kraft för distribution,

skall så stor andel av de på kommun,

där vatten-, gas- eller kraftverk är

seinkomsten fördelas sålunda, att,

sedan den kommun, där huvudkontor

funnits, tilldelats tio procent, tjugufem

procent taxeras i kommun, där

vatten- eller gasverk varit beläget,

samt sextiofem procent i kommun,

där förbrukning ägt rum. Om i ett

företag finnas flera inom olika kommuner

belägna vatten- eller gasverk,

fördelas den å dessa anläggningar belöpande

delen av inkomsten mellan

kommunerna i förhållande till anläggningarnas

taxeringsvärden. Ligga

delar av ett och samma vatten- eller

gasverk i olika kommuner, fördelas

den å verket belöpande delen av inkomsten

mellan dessa kommuner i

förhållande till taxeringsvärdena å

de särskilda delarna av verket. Har

förbrukning ägt rum i flera kommuner,

fördelas den å förbrukningen belöpande

delen av inkomsten mellan

kommunerna efter bruttointäkten

inom varje kommun. Därest den andel,

som jämlikt nu angivna grunder

skall tillfalla vatten- eller gasverk,

överskjuter tio procent av verkets eller

verkens taxeringsvärde, skall det

överskjutande tilläggas den andel,

som belöper på distributionen. Har

vatten eller gas levererats till någon,

som inom olika kommuner utövat distribution

därav, skall förbrukningen

för leverantörens del anses hava skett

i kommun, där leveransen ägt rum,

dock att, om vattnet eller gasen till

minst två tredjedelar av mottagaren

distribuerats i annan kommun än där

leveransen till honom skett, vid inkomstens

fördelning bruttointäkten

av dylik leverans skall medräknas endast

till en tredjedel. Har till rörelseidkaren

av annan levererats vatten

eller gas för distribution, skall så stor

andel av de på kommun, där vatteneller

gasverk är beläget, belöpande

tjugufem procent av inkomsten, som

motsvarar den av rörelseidkaren mottagna

leveransen av vatten eller gas i

förhållande till hela den av rörelseidkaren

levererade mängden vatten eller

gas, taxeras i de kommuner, där

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

71

(Nuvarande lydelse)

beläget, belöpande tjugufem procent

av inkomsten, som motsvarar den av

rörelseidkaren mottagna leveransen

av vatten, gas eller elektrisk kraft i

förhållande till hela den av rörelseidkaren

levererade mängden vatten, gas

eller elektrisk kraft, taxeras i de kommuner,

där förbrukning ägt rum, enligt

förut angiven regel angående fördelning

av den å förbrukningen belöpande

delen av inkomsten. Har således

en leverantör av elektrisk kraft

själv producerat 2/5 av den levererade

kraften och av annan inköpt 3/5,

skall inkomsten fördelas sålunda, att

tio procent taxeras i kommun, där

huvudkontor funnits, tio procent

(2/5 av 25 procent) i kommun, där

kraftverk varit beläget, och åttio procent

(3/5 av 25 procent + 65 procent)

i de kommuner, där förbrukning

ägt rum. Beträffande en distributions

förening, som icke själv producerat

någon elektrisk kraft, skall

rörelseinkomsten fördelas sålunda,

att tio procent taxeras i kommun, där

huvudkontor varit beläget, och nittio

procent i de kommuner, där förbrukning

ägt rum.

Vid taxering av statens inkomst av

rörelse, som avser att medelst ledning

tillhandahålla elektrisk kraft, skall,

därest kraft levererats till statens

kommunikationsverk med tillhörande

byggnader och anläggningar eller till

sådan statens industriella verksamhet,

som huvudsakligen avser att tillgodose

statens egna behov, iakttages

att inkomsten i dess helhet beräknas

i vanlig ordning, varefter från den

samlade inkomsten dragés den del

därav, som härrör från leverans av

kraft till statens kommunikationsverk

eller nämnda industriella verksamhet.

Kan den inkomst, som härrör

från leverans av kraft till statens

kommunikationsverk eller nämnda

industriella verksamhet, icke på annat

sätt tillförlitligen beräknas, må

den upptagas till så stor del av hela

inkomsten, som den till sagda verk

och industriella verksamhet leverera
-

(Föreslagen lydelse)

förbrukning ägt rum, enligt förut angiven

regel angående fördelning av

den å förbrukningen belöpande delen

av inkomsten.

2 a. Beträffande fördelning till beskattning

inom flera kommuner av

inkomst av rörelse, som avser

produktion och tillhandahållande

av elektrisk kraft

gäller, att rörelseinkomsten fördelas

sålunda, att, sedan den kommun, där

huvudkontor funnits, tilldelats tio

procent, återstående inkomst fördelas

mellan de kommuner, där kraftproduktion

bedrivits, samt de kommuner,

där detaljdistribution av kraft

ägt rum. Fördelningen mellan produktionskommuner

och detaljdistributionskommuner

skall ske efter det

förhållande vari bruttointäkterna av

kraftförsäljningar fördelas på partileveranser

och detalj försäljningar.

Därvid skall den del av den återstående

inkomsten som belöper på partileveranser

tilldelas produktionskommunerna

och återstoden taxeras i detaljdistribntionskommunerna.

Såsom

produktionskommuner anses de kommuner,

där kraftverk äro belägna,

samt de kommuner, där regleringsdammar,

för vilka kraftverksföretagen

äga tillgodonjuta garantibelopp,

äro belägna. Om ett kraftverksföretag

inom flera kommuner har kraftverk,

delar av kraftverk eller andelar i

regleringsdammar, för vilka avdrag

för garantibelopp tillgodonjutes, skall

den på produktionskommunerna belöpande

delen av inkomsten fördelas

mellan kommunerna i förhållande till

taxeringsvärdet för anläggningar eller

anläggningsdelar i varje kommun.

Har detaljdistribution av kraft skett

inom flera kommuner, skall den på

dessa kommuner belöpande inkomsten

fördelas mellan kommunerna i

förhållande till bruttointäkterna av

<letaljförsäljning inom varje kommun.

Beträffande företag, som distribuerat,

men icke själva producerat

elektrisk kraft, skall rörelseinkomsten

fördelas sålunda, att tio procent

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1963

(Nuvarande lydelse)

de kraften utgör av all från kraftverket

levererad kraft. Vid fördelningen

av den å förbrukningen belöpande delen

av inkomsten skall hänsyn icke

tagas till kraft, som levererats till statens

kommunikationsverk eller nämnda

industriella verksamhet, och skall

ej heller vid fördelning å olika kraftverk

av den på dem belöpande delen

av inkomsten andel tillgodoräknas

kraftverk, i den mån från detsamma

levererats kraft till dylikt ändamål.

(Föreslagen lydelse)

taxeras i kommun, där huvudkontor

varit beläget, och nittio procent fördelas

mellan de kommuner, där detaljdistribution

av kraft ägt rum, efter

bruttointäkterna inom varje kommun.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre

bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1962 års taxering samt i

fråga om eftertaxering för år 1962 eller tidigare år.

Innehåll

Kungl. Maj:ts proposition...................................... 1

Författningsförslag............................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet.................................. 7

I. Inledning.............................................. 7

11. Beskattningsrättens fördelning mellan kommunerna ...... 9

Gällande bestämmelser.................................. 9

Sammanfattning...................................... 12

Skattelagssakkunniga .................................. 13

Inledning ............................................ 13

Kommunernas beskattningsrätt ........................ 16

Utvecklingen inom kraftförsörjningen .................. 17

Fördelningsreglernas praktiska tillämpning ............ 20

Brister hos gällande fördelningsregler m. m............. 23

De sakkunnigas förslag................................ 24

Remissyttrandena ...................................... 30

III. Regleringsanläggningarnas taxeringsvärden .............. 46

Gällande bestämmelser m. m........................... 46

Skattelagssakkunniga .................................. 47

Inledning ............................................ 47

Innebörden av gällande bestämmelser .................. 48

Behovet av ändrade regler ............................ 51

De sakkunnigas ståndpunkt .......................... 54

Remissyttrandena ...................................... 55

IV. Departementschefen .................................... 58

Bihang. Skattelagssakkunnigas författningsförslag .............. 67

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630309

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1963:38 Betänkande i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten