Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1963-03-01 · 72 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 67 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:96, Med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

1

Nr 96

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 §

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370), m. m.; given Stockholms slott den 1 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370); samt

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges på grundval av ett av skattelagssakkunniga avgivet

betänkande (SOU 1962:42) förslag till vissa åtgärder i syfte att förhindra

missbruk i fråga om rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen för utgifter

för representation och liknande ändamål. Enligt förslaget skall i kommunalskattelagen

angivas den allmänna förutsättningen för att dylika kostnader

skall vara avdragsgilla. Det förutsättes att dessa bestämmelser skall

kompletteras med anvisningar av riksskattenämnden. Vidare föreslås en väsentligt

utökad uppgiftsskyldighet beträffande representationskostnader. De

nya bestämmelserna i kommunalskattelagen avses skola tillämpas redan

vid 1964 års taxering, medan den ökade uppgiftsskyldigheten blir aktuell

först vid avlämnandet av 1965 års självdeklaration.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 96

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 20 §.

och 1. Till skattskyldigs —--och

46 § 2 mom.

Utgifter för representation och

liknande ändamål äro att hänföra

till omkostnader i förvärvskälla endast

om de hava omedelbart samband

med verksamheten, såsom då

fråga uteslutande är om att inleda

eller bibehålla affärsförbindelser och

liknande eller då utgifterna avse jubileum

för företaget, invigning av mera

betydande anläggning för verksamheten,

stapelavlöpning eller jämförliga

händelser eller då utgifterna

äro att hänföra till personalvård. Avdrag

må i det enskilda fallet icke åtnjutas

med större belopp ån som kan

anses skäligt.

1. Till skattskyldigs--- —

46 § 2 mom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock skola

äldre bestämmelser tillämpas vid 1963 års taxering samt vid eftertaxering

för år 1963 eller tidigare år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

3

Förslag

till

Förordning

om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att till taxeringsförordningen den 23 november 1956

skall fogas en ny paragraf, benämnd 25 a §, av nedan angiven lydelse samt

att 26 § nämnda förordning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 a §.

Har vid inkomstberäkningen avdrag

gjorts för kostnader för representation

och liknande ändamål skall

vid självdeklaration fogas uppgift

enligt fastställt formulär utvisande

huru kostnaderna fördela sig på följande

huvudgrupper:

1) kostnader för mat, dryck, betjäning,

hotellrum, teaterbiljetter

o. dyl. i samband med af färs för handlingar

och liknande, med angivande

av huru mycket av kostnaderna, som

belöper å representation utövad i

den skattskyldiges eller hos honom

anställds hem,

2) kostnader som vid 1) sägs i

samband med jubileum för företaget,

invigning av anläggning för verksamheten,

stapelavlöpning och jämförliga

händelser, med angivande av huru

mycket av kostnaderna, som belöper

å representation utövad i den skattskyldiges

eller hos honom anställds

hem,

3) kostnader i form av underhåll,

hyra, löner m. m. avseende fastighet,

våning och inventarier, som helt eller

huvudsakligen nyttjas för representationsändamål

och liknande,

b) kostnader för representation

gentemot anställda i samband med

personalfester, informationsmöten o.

dyl. och för annan till personalvård

hänförlig representation,

5) kostnader för gåvor, som icke

är o att hänföra till reklam och som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

(Nuvarande lydelse)

26 §.

Därest inkomst---eller jord
bruksfastigheten,

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen

avdragits såsom

rese- och representationskostnader, i

den mån sådant belopp icke utgivits

till anställda och upptagits å kontrolluppgifter

rörande dessas förmåner,

dock att, därest lämnandet är

förenat med synnerliga svårigheter,

uppgiften skall lämnas först efter anmaning,

samt

8) uppgift om verkställda nedskrivningar

av värdet å rättigheter

till leverans av omsättningstillgångar

samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst — — — ovan

sägs.

Vad i — —- — avsedda uppgifter.

(Föreslagen lydelse)

icke upptagits såsom löneförmån å

kontrolluppgift,

6) utgivna representationsersättningar

och representationsbidrag,

med angivande av huru mycket härav

som upptagits å kontrolluppgift, samt

7) övriga representationskostnader.

26 §.

Därest inkomst---eller jord
bruksfastigheten,

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen

avdragits såsom

resekostnader, i den mån sådant belopp

icke utgivits till anställda och

upptagits å kontrolluppgifter rörande

dessas förmåner, dock att, därest

lämnandet är förenat med synnerliga

svårigheter, uppgiften efter medgivande

av taxering sintendenten i det

län, där den skattskyldige skall taxeras

till statlig inkomstskatt, må lämnas

först efter anmaning,

8) uppgift om kostnader för annan

reklam än annonsering, samt

9) uppgift om verkställda nedskrivningar

av värdet å rättigheter

till leverans av omsättningstillgångar

samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst---- ovan

sägs.

Vad i--— avsedda uppgifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock skola bestämmelserna tillämpas första gången med avseende å självdeklaration,

som avgives för det beskattningsår, för vilket taxering i första

instans sker år 1965.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1963

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 1 mars

1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående avdrag för

representationskostnader vid inkomsttaxeringen, m. m. och anför därvid

följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1961 uppdrog jag åt

skattelagssakkunniga (regeringsrådet H. Björne, ordförande, och kammarrättsassessorn

E. Eklund) att verkställa utredning angående rätten till avdrag

för representationskostnader och liknande kostnader vid inkomsttaxeringen.

I direktiven för utredningen anförde jag inledningsvis, att det i den

allmänna skattediskussionen framhållits, att vissa skattskyldiga har större

möjligheter än andra att nedbringa sin skatt genom att tillgodoföra sig avdrag

av skilda slag vid taxeringen. Inte utan fog har gjorts gällande, att

avdragen för rörelseidkare, bl. a. på grund av kontrollsvårigheter, kommit

att i jämförbara fall bli i praktiken mera generöst tillmätta än för löntagarna.

Detta har bl. a. gällt representations- och liknande kostnader. Åtgärder

har vidtagits för en förbättrad taxeringskontroll men även vid en noggrann

sådan kontroll kan det vara svårt att avgöra, om en utgift för representation

utgör kostnad för intäkternas förvärvande eller om den helt

eller delvis är att anse som icke avdragsgill levnadskostnad. Då förekommande

missbruk av rätten till avdrag för representationsutgifter o. dyl.

därför endast i begränsad omfattning torde kunna motverkas genom ytterligare

skärpt kontroll syntes en avgörande och önskvärd förbättring icke

kunna åstadkommas utan lagstiftningsåtgärder, som toge sikte på inte endast

kostnader för representation i olika former utan även på andra slag

av utgifter, där gränsdragningen mellan driftkostnad och levnadskostnad

är svår att göra. Beträffande en utredning i detta syfte anförde jag bl. a.

följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kangl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Utredningen bör icke vara bunden av på förhand givna detaljerade direktiv,

utan man bör fritt pröva vilka vägar som står till buds. Jag inskränker

mig därför till att antydningsvis nämna några tänkbara uppslag. Den allmänna

målsättningen bör vara att försöka komma till rätta med missbruk

utan att onödigtvis försvåra den verksamhet på området som från kommersiella

och andra utgångspunkter framstår som motiverad.

I det föregående har antytts att svårigheter ofta föreligger att avgöra om

en utgift för representation utgör kostnad för intäktens förvärvande eller

är att anse som levnadskostnad eller eljest av sådan karaktär att avdrag vid

taxeringen skäligen inte bör ifrågakomma. Såvitt gäller kostnader för representation

i hemmet upprätthålles i praxis starka krav på bevisning rörande

sambandet mellan representationen och förvärvsverksamheten. Det

torde i regel få anses ankomma på den skattskyldige att visa att den i hemmet

utövade representationen inte haft karaktär av levnadskostnad. Beträffande

representation som utövas på restaurang eller eljest utom hemmet

ställes däremot mindre krav på bevisning från den skattskyldiges sida. Det

synes^ därför icke uteslutet att en önskvärd begränsning i avdragen skulle

uppnås om genom lagstiftningsåtgärder strängare bevisregler blir tillämpliga

även på representation som utövats utom hemmet. "Det är tänkbart

att en sådan bevisningsregel av praktiska skäl kan böra förbehållas de fall,

där representationskostnaderna överstiger någon schablonmässigt bestämd

gräns. En annan väg, som enligt min mening kan diskuteras i detta sammanhang,

är att från avdragsrätt utesluta kostnaderna för vissa former av

representation, såsom gåvor och liknande.

En begränsning i rätten till avdrag för ifrågavarande kostnader enligt här

antydda riktlinjer har närmast till riktpunkt att göra bestämmelserna bättre

ägnade att fylla sin ursprungliga uppgift. Den framstår därför icke såsom

någon egentlig skatteskärpning.

De sakkunniga har den 14 september 1962 avlämnat betänkande med

förslag till bestämmelser angående avdrag för representationskostnader,

m. m. (SOU 1962: 42).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden, riksrevisionsverket, kommerskollegium (med överlämnande

av yttranden från handelskamrarna), överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges industriförbund,

Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges redareförening. Kooperativa

förbundet, Svenska företagares riksförbund, Svensk industriförening,

Familjeföretagens förening, Skånes handelskammare, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation, Sveriges advokatsamfund, Svenska revisorssamfundet,

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Sveriges handelsresandeförbnnd,

Svenska fullblodsavelsföreningen, Svenska travsportens centralförbund

och Svenska galoppsportens centralförbund. Härvid har Sveriges

industriförbund, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska arbetsgivareföreningen samt Stockholms handelskamma
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

re åberopat ett av näringslivets skattedelegation avgivet utlåtande, medan

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk hänfört

sig till ett av lantbrukets skattedelegation upprättat yttrande. Därjämte har

utlåtande i anledning av betänkandet inkommit från lantbruksstyrelsen,

som överlämnat skrivelse från Sveriges biodlares riksförbund.

De sakkunnigas förslag innebär i första hand en reglering av avdragsrätten

vid inkomsttaxeringen för representationskostnader och vissa slag

av resekostnader. Såsom jag framhöll i direktiven för utredningen synes

åtgärder för en bättre ordning i fråga om avdragsrätten för dylika kostnader

böra genomföras utan avbidan på resultatet av den allmänna översyn

av skattesystemet, som sker inom allmänna skatteberedningen. Jag anhåller

därför nu att få anmäla denna fråga.

Härutöver har i betänkandet även upptagits frågor som gäller beskattningen

av sådan verksamhet, som betecknas som rörelse men som i verkligheten

helt eller delvis är att hänföra till fritidssysselsättning eller hobbyverksamhet,

samt tillämpningen av schablonregeln för en- och tvåfamilj sfastigheter,

då dylik fastighet anskaffas av företag för anställd eller intressent.

Dessa förslag, som bl. a. har samband med den större frågan om vad

som i beskattningshänseende skall anses utgöra förvärvskälla, torde lämpligen

få återupptagas till nya överväganden då allmänna skatteberedningen

avgivit sitt förslag.

Av de sakkunniga utarbetade författningsförslag, som avser reglering av

avdragsrätten för representationskostnader o. dyl., torde såsom Bilaga 1

få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

II. Gällaude rätt m. m. beträffande avdragsrätten för representationsutgifter

Skattelagstiftningen innehåller inte några direkta bestämmelser, som reglerar

rätten till avdrag för representationskostnader och liknande utgifter.

Såsom allmän regel gäller enligt 20 § kommunalskattelagen, att vid beräkning

av inkomsten av särskild förvärvskälla skall från totala bruttointäkten

avräknas alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Därvid må avdrag dock icke ske för bl. a. den skattskyldiges levnadskostnader

och därtill hänförliga utgifter, härunder inbegripet vad den skattskyldige

utgivit som gåva eller som periodiskt understöd. Dessa allmänna

föreskrifter har kompletterats med exemplifieringar i 22, 25, 29, 33 och 36

§§ kommunalskaltelagen om vad som för varje inkomstslag skall räknas

som omkostnad. Dessa författningsrum innehåller dock inte några särskilda

bestämmelser till ledning för bedömanden, om eller i vad mån representationskostnader

och liknande utgifter är att hänföra till avdragsgilla omkostnader.

Inte heller innehåller skatteförfattningarna någon närmare vägledning

med avseende på begreppet levnadskostnader. Vad som föreskrives i

20 § kommunalskattelagen med tillhörande anvisningar gäller endast vissa

speciella utgifter, vilket även är fallet t. ex. med bestämmelserna i anvisningarna

till 33 § om avdragsrätt för fördyrade levnadskostnader.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1963

Vissa stadganden finnes dock i kommunalskattelagen, som har direkt avseende

på representation, dock utan att gälla avdragsrätten för dylika kostnader.

Sålunda stadgas i punkten 3 av anvisningarna till 32 § att, om tjänstebostad

med hänsyn till vederbörande tjänsteinnehavares i tjänsten åliggande

representationsskyldighet är större än som skäligen kan anses erforderligt

för en person i motsvarande ställning, såsom värde av bostadsförmånen

skall upptas endast vad som kan anses motsvara en bostad av sistnämnda

beskaffenhet. I punkten 7 av anvisningarna till samma paragraf stadgas,

att representationsbidrag, som utgår till vissa statens tjänstemän, räknas

till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av viss med tjänsten

förenad kostnad och som följaktligen ej är skattepliktig.

Även taxeringsförordningen innehåller vissa stadganden avseende representation.

I 26 § nämnda förordning föreskrives sålunda, att i självdeklaration,

vari inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet redovisas enligt bokföringsmässiga

grunder, uppgift skall lämnas om belopp, som vid inkomstberäkningen

avdragits som rese- och representationskostnader, i den mån

sådant belopp inte utbetalts till anställda och upptagits i kontrolluppgifter

rörande de anställdas förmåner. Är det förenat med synnerliga svårigheter

att lämna uppgift, som nu nämnts, behöver uppgift lämnas först efter anmaning

av taxeringsmyndighet. Vidare stadgas i 37 § taxeringsförordningen i

vad avser skyldigheten för aktiebolag, ekonomiska föreningar, rörelseidkare

m. fl. att i kontrolluppgift meddela förmåner och ersättningar till anställda,

att uppgiftsskyldighet icke föreligger för utbetald representationsersättning,

motsvarande gjorda utlägg, som sammanlagt inte överstiger 500 kronor.

Liksom fallet var före tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag medgives

i praxis avdrag för representationskostnader, oaktat direkta föreskrifter

om avdragsrätt saknas. Dylik avdragsrätt torde ha ansetts vara grundad på

de allmänna föreskrifterna om att avdrag vid beräkning av inkomst av förvärvskälla

får göras för omkostnader — driftkostnader i rörelse samt kostnader

för fullgörande av tjänst. Av skäl som närmare redovisas i de sakkunnigas

betänkande och som skall återgivas i det följande, är det inte möjligt

att närmare ange, på vilka grunder eller i vilken omfattning avdrag för representationsutgifter

yrkas och medgives vid taxeringen. Till belysande av

innebörden av rådande praxis rörande sådana avdrag torde dock kunna återgivas

följande uttalanden i en genom riksskattenämndens försorg utgiven

Handledning för arbetet i taxeringsnämnd. Uttalandet gäller avdrag från inkomst

av tjänst.

\ ad först beträffar sadan representation, som utövas av innehavare av

vissa ämbeten och tjänster hos stat och kommun, är att märka stadgandet i

anv.p. 7 till 32 § KL, att vissa statliga ämbetsmän anvisade bidrag till representationskostnader

icke är skattepliktiga samt att uppkommet underskott

ej är avdragsgillt. I de fall, då representationsbidrag anvisats av staten, får

representationsskyldighet anses ha ålagts vederbörande. I fråga om andra

befattningshavare lärer avdrag för representation kunna medges endast då

skyldighet att representera för arbetsgivaren uttryckligen ålagts tjänste- el
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

ler förtroendemannen. Vidkommande därefter avdrag för representation av

företagsledare o. dyl. ställer det sig betydligt svårare att med hjälp av praxis

åstadkomma eu gränsdragning mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla representationskostnader.

Praxis’ inställning till spörsmålet får emellertid anses

vara ytterst restriktiv, i all synnerhet i fråga om representation i hemmet.

Såsom allmän norm vid bedömningen synes kunna uppställas, att då

representationen till art och utövande kan likställas med sådan representation,

som i allmänhet plägar direkt bekostas av arbetsgivaren, det ligger närmare

till hands att medgiva avdrag, medan i fall, då representationen mera

är att likställa med utövandet av personligt umgänge, som i stor utsträckning

knytes inom den egna affärskretsen, avdrag i regel ej bör medges. Särskild

försiktighet bör iakttagas beträffande representation, som utövas av

huvudaktieägare i familjebolag.

Beträffande gällande praxis i fråga om avdrag för representationskostnader

torde även få hänvisas till den sammanställning av regeringsrättsutslag, som

finnes intagen i de sakkunnigas betänkande (s. 23 ff).

Frågan om avdragsrätt för representationskostnader har vid flera tillfällen

behandlats av riksdagen i anledning av väckta motioner. Vid 19i8 års

riksdag framfördes i motionen 1: 92 bl. a. förslag om en generell skatt på

representationskostnader. Bevillningsutskottet framhöll (BevU 26), att avdragsrätten

otvivelaktigt medförde en viss risk för missbruk genom att även

kostnader, som var att anse som personliga levnadskostnader, kunde bli avdragna

vid taxeringen. Att avskaffa denna avdragsrätt torde emellertid vara

uteslutet. I de fall, då kostnader för representation var nödvändiga vid fullgörande

av tjänst eller vid idkande av rörelse, borde avdrag härför vara

medgivet. Det var dock angeläget, att obehöriga avdrag i möjligaste mån

förhindrades. Detta torde icke kunna ske på annat sätt än att taxeringsmyndigheterna

noggrant granskade yrkade avdrag och därvid tillämpade

en mycket restriktiv praxis. Utskottet fann ej skäl att tillstyrka bifall till

motionen i denna del och riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

I den vid 1951 års riksdag väckta motionen nr I: 43 hemställdes om sådan

ändring av kommunalskattelagen, att vid avdrag för representationskostnader

utgifter för spritdrycker, tobak o. dyl. ej måtte få medräknas. Bevillningsutskottet

(BevU 5) framhöll under hänvisning till vad 1948 års bevillningsutskott

anfört, att det inte borde ifrågakomma, att i kommunalskattelagen

införa bestämmelser om att vissa utgifter i samband med representation

ej var avdragsgilla. Avgörande måste vara, huruvida utgiften

utgjort en nödvändig omkostnad för intäktens förvärvande eller ej. Rådande

restriktiva praxis på området torde så långt möjligt utgöra erforderlig

garanti för att personliga levnadskostnader icke blev avdragna vid taxeringen.

Utskottet avstyrkte yrkandet och riksdagen beslöt avslå motionen. Vid

1953 års riksdag framförda yrkanden om upphävande av rätten till avdrag

för representationskostnader (motionerna 1:272 och 11:372) avstyrktes av

bevillningsutskottet (BevU 16) under hänvisning till vad som anförts i fråga

om denna avdragsrätt vid 1948 och 1951 års riksdagar samt dessutom

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mnj:ts proposition nr 96 år 1963

till att spörsmålet kunde förväntas komma under bedömande vid skattelags-sakkunnigas

översyn av kommunalskattelagen. Riksdagen anslöt sig till utskottets

avstyrkande.

Avdragsrätten för representationskostnader berördes även i de vid 1959

års riksdag väckta motionerna I: 83 och II: 114 om skärpta åtgärder mot

skattefusk. Bevillningsutskottet framhöll (BevU 31) bl. a., att man i första

hand torde få lita till en skärpt kontroll, då det gällde att komma till rätta

med de påtalade företeelserna, som innebar att intäkter och utgifter inte

redovisades på ett riktigt sätt. Man borde avvakta de närmare erfarenheterna

av hur 1956 års taxeringsorganisation kom att fungera sedan den blivit

fullt utbyggd. I motion nr II: 367 till 1960 års riksdag hemställdes, att frågan

om avdragsrätt för representationskostnader måtte snabbt utredas. I

motion nr I: 454 till 1962 års riksdag slutligen framfördes yrkande om före-skrifter,

varigenom kostnad för alkoholhaltiga drycker icke blev avdragsgilla

vid beskattningen. Motionen avslogs under hänvisning till att frågan var

under utredning.

I betänkandet lämnas en redogörelse för den skattemässiga behandlingen

av representationskostnader m. m. i vissa främmande länder. Redogörelsen

torde som Bilaga 2 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

III. De sakkunnigas förslag

Behovet av avdragsregler

Till belysande av rådande förhållanden och såsom ett underlag för bedömningen

av behovet av avdragsreglerande åtgärder lämnar de sakkunniga,

förutom den tidigare nämnda sammanställningen av regeringsrättsutslag, en

sammanfattande redogörelse för uttalanden, som gjorts av taxeringsintendenterna

som svar på en förfrågan angående erfarenheterna av representationsavdragen

under taxeringsarbetet i första instans och under arbetet å

taxeringssektionerna (s. 27 ff i betänkandet). Denna redogörelse, till vilken

torde få hänvisas, innehåller även åtskilliga exempel på överdrivna och

svårbemästrade avdragsyrkanden. De sakkunniga har i betänkandet intagit

en schematisk förteckning över olika slag av representationsutgifter. Denna

förteckning torde såsom Bilaga 3 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta

ärende.

I anslutning till nyssnämnda redogörelse framhåller de sakkunniga, att

frågor om avdrag för representation och liknande utgifter hör till dem som

oftast återkommer i mål hos prövningsnämnder och skattedomstolar. Redan

detta förhållande ger, enligt de sakkunniga, en antydan om att lagstiftningen

icke är tillräckligt fullständig eller tydlig. Ovissheten i fråga om avdragsrätten

föranleder många skattskyldiga att yrka avdrag i största möjliga utsträckning

och att i högre instans fullfölja sina yrkanden, om dessa blir

avvisade eller beskurna vid taxeringen. Enligt de sakkunniga kan därför ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

töiliga bestämmelser om avdragsrätten i första hand anses erforderliga för

att de skattskyldiga i möjligaste mån själva skall kunna bedöma, i vilken

utsträckning avdragsrätt föreligger.

De rådande förhållandena leder dessutom, påpekas i betänkandet, till

att avdrag göres efter mycket varierande grunder och i brist på vägledande

bestämmelser blir taxeringsmyndigheternas prövning av öppet redovisade

avdragsyrkanden mycket olika. Ej ens i de fall där avdragsfrågan genom

besvär underställes prövningsnämnder och skattedomstolar kan önskvärd

enhetlighet i prövningen åstadkommas, enär dels de högre instanserna är

bundna av parternas yrkanden och dels den föreliggande utredningen ofta

är så ofullständig, att avgörandena måste grundas på skönsmässiga bedömningar.

Att märka är emellertid, framhåller de sakkunniga, att endast en mindre

del av de representationsutgifter, som nu avdrages, redovisas synligt i deklarationerna.

Så är i regel fallet blott med löntagare, som har att såsom

bruttoinkomst upptaga bidrag till eller ersättning för representationsutgifter

och yrka avdrag med sina utgifter för ändamålet. De flesta och största

avdragsbeloppen däremot kommer inte regelbundet under taxeringsmyndigheternas

prövning. De bokföres som direkta omkostnader i rörelsen och det

har visat sig, att de skattskyldiga i avsevärd omfattning begagnar sig av

möjligheten att inte lämna uppgift förrän på anmaning med stöd av bestämmelserna

härom i 26 § taxeringsförordningen. I den mån uppgift lämnas

upptages ofta blott en klumpsumma, som inte i och för sig ger möjlighet

till någon prövning utan endast kan ge ledning för bedömande, om närmare

undersökning skall göras genom infordrande av specifikationer eller genom

taxeringsrevision. Av tidsskäl kan dock sådana kontrollåtgärder ske endast

i begränsad omfattning.

Då sålunda ingen regelbunden prövning förekommer blir, konstaterar de

sakkunniga, de avdrag som utnyttjas, i huvudsak beroende av de skattskyldigas

eget bedömande. Inte endast hos de skattskyldiga utan även hos taxeringsmyndigheterna

torde uppfattningarna om vad som kan eller får avdragas

variera så avsevärt och avse så stora belopp, att man enligt de sakkunniga

här kan tala om en betänklig brist på likformighet och rättvisa i beskattningen.

Detta utgör ytterligare motiv för mera utförliga föreskrifter

liksom det förhållandet, att representationsutgifter ofta i själva verket utgör

levnadskostnader och att det därför icke föreligger samma intresse att

begränsa representationskostnaderna som andra vinstpåverkande omkostnader.

Utförliga föreskrifter är emellertid enligt de sakkunniga inte endast påkallade

med hänsyn till önskvärdheten att åstadkomma en likformig beskattning.

Sådana föreskrifter får anses angelägna även för att bestämmelserna

om straff för oriktig deklaration skall kunna få avsedd verkan. Härom

anför de sakkunniga följande.

Med hänsyn till bristen på bestämmelser om rätt att göra avdrag för representationsutgifter

och de olika uppfattningar därom, som gör sig gällande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

även hos taxeringsmyndigheter, torde det nämligen ofta visa sig svårt att beivra

sådana fel i deklarationerna, som består i obehöriga avdrag för utgifter

betecknade såsom representationskostnader. Det kan framhållas att dessa avdrag

ej sällan är av sådan beskaffenhet, att den skattskyldiges förfarande

att tillgodogöra sig avdragen i verkligheten framstår såsom avsevärt mera

betänkligt än åtskilliga andra felaktigheter, som kan vidlåda en deklaration

och som brukar föranleda beivran genom åtal.

Såsom ytterligare motiv för behovet av regler rörande avdragsrätten för

representationsutgifter framhåller de sakkunniga, att även om ingen utredning

av praktiska skäl kunnat göras om storleken av de avdrag, som årligen

göres vid inkomstberäkningarna, så rör det sig om mycket betydande belopp,

som sannolikt är att räkna i 100-tals milj. kronor. Det är också, framhålles

i betänkandet, uppenbart, att avdrag i stor omfattning göres för utgifter, som

med nuvarande rättstillämpning hos skattedomstolarna inte skulle betraktas

som avdragsgilla omkostnader. Vidare kan en reglering enligt de sakkunniga

anses motiverad med hänsyn till de menliga verkningar, som de rådande

förhållandena har och kan få för deklarationsmoralen. De sakkunniga anför

härvidlag bl. a. följande.

Det kan befaras att sådana skattskyldiga, som nu har möjlighet att — utan

att direkt överträda uttryckliga bestämmelser — göra avdrag för utgifter som

bör hänföras till levnadskostnader, får sin allmänna uppfattning om en

skattskyldigs plikter snedvriden. För de grupper skattskyldiga, som inte har

sådana möjligheter, utgör de obehöriga representationsavdragen en ständig

källa till missnöje med och förtrytelse över beskattningens sätt att fungera.

En bättre ordning på förevarande område är därför påkallad med hänsyn

till medborgarnas berättigade krav på att beskattningen i möjligaste män

bör vara likformig och rättvis och att föreskrifterna i skattelagstiftningen

— liksom i annan" lagstiftning — skall behörigen effektueras.

Allmänna synpunkter på avdragsreglernas utformning

De sakkunniga konstaterar, att av grundläggande betydelse för den taxeringsmässiga

inkomstberäkningen är den åtskillnad, som skall göras mellan

de avdragsgilla omkostnaderna och den skattskyldiges icke avdragsgilla levnadskostnader.

I allmänhet vållar detta inga svårigheter trots avsaknaden

av några närmare bestämmelser härom i skattelagstiftningen. Det föreligger

emellertid, framhåller de sakkunniga, en uppenbar skillnad mellan sådana

utgifter, vilkas omkostnadskaraktär framstår som självfallen, och de s. k.

representationskostnaderna, just av den anledningen att de senare i allmänhet

består av sådana utgifter, som regelmässigt är att hänföra till levnadskostnader.

Till övervägande delen avser representationsavdragen måltid och

drycker — i hemmet och på restaurang — ofta med festlig prägel, förströelse

och rekreation, umgänge och sällskapsliv, gåvor och uppvaktningar m. m.

Det måste därför enligt de sakkunnigas mening anses befogat att i första

hand uppställa frågan om och i vad mån det finns godtagbara grunder för

att hänföra så typiska levnadskostnader, som representationsutgifter vanligen

utgör, till avdragsgilla omkostnader. Det är att märka, påpekar de sak
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

kunniga, atl den i 20 § kommunalskattelagen gjorda åtskillnaden mellan

avdragsgilla omkostnader och icke avdragsgilla levnadskostnader gäller generellt

och sålunda äger tillämpning på såväl fysiska som juridiska personer.

Det har gjorts gällande, uttalar de sakkunniga, att avdragsrätt bör anses

föreligga om utgifterna har samband med den skattskyldiges förvärvsverksamhet

och främjar denna eller rent av kan betecknas som mer eller mindre

»nödvändig» förutsättning för verksamhetens framgångsrika bedrivande. Enligt

de sakkunniga kan emellertid ifrågasättas om sådana omständigheter

kan anses som avgörande med hänsyn till att förbudet i 20 § kommunalskattelagen

mot avdrag för levnadskostnader vid beräkning av inkomst

av förvärvskälla gäller oavsett om kostnaderna har samband med förvärvsverksamhet

och oavsett om det för verksamhetens bedrivande är nödvändigt

att den skattskyldige bestrider utgifterna i fråga. I anslutning härtill erinras

om att skattskyldig fysisk person saknar avdragsrätt för nödvändiga levnadskostnader

frånsett den avdragsrätt som föreligger för s. k. ökade dylika

kostnader. De sakkunniga anför härom bl. a. följande.

Ej ens då de till levnadskostnader hänförliga utgifterna är direkt föranledda

av förvärvsverksamheten och är av väsentlig storlek får avdrag göras.

Såsom exempel på kostnader, som här avses, kan nämnas följande: a) ökade

kostnader för måltider, då arbetsplatsen är belägen på sådant avstånd från

bostaden att en eller flera måltider måste intas på eller i närheten av arbetsplatsen;

b) kostnader för måltider utom hemmet, som föranletts av extraarbete;

c) utgifter för arbetskläder i yrken med särskilt stark förslitning

eller förstöring av kläder; d) utgifter för uniformer o. dyl.; e) flyttningskostnader

vid tillträde av ny anställning; f) en förvärvsarbetande hustrus

utgifter för vård av minderåriga barn under arbetstiden; g) utgifter för

större bostad, då skattskyldig har behov därav med hänsyn till nattarbete eller

annat arbete, som kräver möjlighet till ostördhet i hemmet.

Denna jämförelse är av särskild betydelse, tillägger de sakkunniga, med

hänsyn till att representationsutgifterna måste hänföras till det gränsområde

mellan avdragsgilla omkostnader och icke avdragsgilla levnadskostnader,

där nöjaktig rättvisa och likformighet mellan olika grupper skattskyldiga

ej kan åstadkommas utan att de skilda gruppernas rätt till avdrag

för olika med förvärvsverksamheten sammanhängande utgifter jämföres och

beaktas. Om man utgår från samtliga skattskyldigas förhållanden och intressen

torde därför ej heller giltighet kunna tillerkännas den stundom

åberopade argumenteringen, att utövande av representation är så vanlig inom

vissa slag av affärsverksamhet, att representationen uppfattas som ofrånkomlig

och såsom ett led i själva yrkesutövningen. Betraktad från den ståndpunkt

som andra kategorier skattskyldiga av naturliga skäl intar kan, framhåller

de sakkunniga, representationen mera te sig som levnadsvanor, som

är en följd av högre inkomststandard, än som en omkostnad för förvärv

av inkomsten.

Vidare utgör enligt de sakkunnigas mening det inslag av generositet, som

karakteriserar representation, ytterligare skäl att betrakta representationsutgifter

mera som levnadskostnader än såsom omkostnader. Om vanliga om
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

kostnader gäller allmänt i beskattningshänseende, att vad som avdrages hos.

en skattskyldig såsom utbetalat till annan återkommer hos denne som skattepliktig

intäkt. Helt annorlunda är det med representationsutgifterna, enär

ä\en där dessa bestrides sa att de för dem, mot vilka representationen utövas,

innebär en förmån som skulle kunna uppskattas till visst värde, det

aldrig ifrågasättes att beskattning skall ske hos dem som blir bjudna eller

lar gåvor. De sakkunniga anför vidare bl. a. följande.

Att den samvaro, vars åstadkommande oftast är ändamålet med representationen,

gäller personer med affärsförbindelser av något slag behöver i och

för sig inte föranleda till annat bedömande av de av samvaron föranledda utgifterna

än då personer med gemensamma yrkesintressen eljest sammanträffar

tor dryftande av yrkesangelägenheter eller för sällskapligt umgänge. Man

kan ju jamföra å ena sidan en gemensam måltid i samband med affärsuppg0ri*-j6’

däl varje deltagare betalar för sig själv, och å andra sidan en sådan

maltid, som en av kontrahenterna bekostar för samtliga deltagare I förra fallet

torde ingen ifrågasätta avdragsrätt, i senare fallet brukar ofta avdrag för

representationskostnad yrkas och medges.

Det förhållandet, att rörelseidkare skär ner representationsutgifterna, då

rörelseinkomsten minskar, torde också enligt de sakkunniga kunna tolkas

så, att representation mera är att anse som ett utslag av generositet i anlednmg

av lyckat rörelseresultat än omkostnad i egentlig mening. Givetvis kan

utövande av representation i vissa fall underlätta utförandet av vissa i rörelsen

förekommande uppgifter, men även i dessa fall kan göras gällande, att

den festliga samvaron huvudsakligen är ett uttryck för vederbörandes levnadsvanor

och levnadsstandard och att tillräckliga skäl inte föreligger att

betrakta utgifterna såsom annat än levnadskostnader.

I allmänhet torde emellertid representationen gå ut på att en företagare

vill påverka personer i andra företag i för sig gynnsam riktning. Därför är

det dock inte självfallet, menar de sakkunniga, att avdrag skall medges. Utövas

representationen mot personer, med vilka den som bjuder redan har

stadigvarande affärsförbindelser, träder levnadskostnadskaraktären hos de

ifragavarande utgifterna än mera i förgrunden. Å andra sidan kan representationen

vara av sådan art, att utgifterna därför kan likställas med avdragsgilla

fördyrade levnadskostnader. I fråga om sådan representation föreligger

enligt de sakkunniga ingen anledning att vägra avdrag för vad som är att

anse som nödiga kostnader för resor och vivre.

Som regel, framhåller de sakkunniga vidare, uppkommer frågan om avdrag

för representation endast beträffande inkomst av rörelse och inkomst

av tjänst och förhållandena ter sig i viss mån annorlunda, när det gäller

av anställd utövad representation. Om den anställde uppbär ersättning för

representation enligt den överenskommelsen, att han skall utöva representation

motsvarande den uppburna ersättningen, så kan han anses utöva representation

inte för egen utan för arbetsgivarens räkning och att sålunda fråga

är om ersättning för utlägg. Vid taxeringen behandlas emellertid ifrågavarande

ersättningar såsom bruttoinkomst av anställningen och avdrag får

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

15

göras för havda kostnader. Om avdrag motsvarande ersättningsbeloppet

icke medges, kommer den anställde att taxeras för belopp, som rätteligen

borde ha påförts arbetsgivaren. I fråga om familjebolag o. likn. kan det

ibland vara tveksamt, hur man skall betrakta en representationsersättning,

som uppburits av delägare med anställning i företaget utan att ersättningen

motsvaras av utgifter, vilka anses utgöra avdragsgilla omkostnader. Här

torde, enligt de sakkunniga, ett riktigt resultat kunna åstadkommas endast

genom en bedömning från fall till fall om fråga är om skattepliktig förmån

för delägaren eller icke avdragsgill utgift för företaget.

Sammanfattningsvis konstaterar de sakkunniga för egen del, att frågan

om och i vad mån representationsutgifter bör medföra avdragsrätt inte kan

lösas enligt några på sakens natur grundade eller eljest självfallna regler.

I den mån avdragsrätt anses befogad, bör uttryckliga bestämmelser därom

meddelas på samma sätt som skett i fråga om t. ex. fördyrade levnadskostnader.

Om en reglering av avdragsrätten i vissa hänseenden skulle innebära

en skärpning vid jämförelse med vad som tidigare gällt, bör detta enligt de

sakkunnigas mening icke betraktas som en skärpt beskattning utan såsom

en korrigering av en icke förutsedd utveckling. Sådana åtgärder har vidtagits

i andra sammanhang.

I anslutning härtill framhåller de sakkunniga dessutom, att av allmänna

rättsregler torde följa, att avdrag redan enligt gällande rätt inte bör

medges, om skattskyldig i sin förvärvsverksamhet bereder personer, med

vilka han har att göra i verksamheten, otillbörliga förmåner under sådana

omständigheter att straffpåföljd kan inträda som för muta eller enligt gällande

bestämmelser mot illojal konkurrens.

Mot bakgrunden av det sålunda anförda konstaterar de sakkunniga, att de

missförhållanden, som f. n. föreligger beträffande representationsavdragen,

i huvudsak är att hänföra till två omständigheter: bristen på bestämmelser

om avdragsrättens omfattning och svårigheterna att kontrollera avdrag, som

inte redovisas öppet i deklarationerna utan kommer i dagen först vid taxeringsrevision

eller annan undersökning. Föreskrifter för åstadkommande av

rättelse kan därför tänkas utformade efter två huvudlinjer. För det första

kan genom materiella bestämmelser avdragsrätten närmare regleras till ledning

för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna och för det

andra kan man genom föreskrifter om vidgad uppgiftsskyldighet, större

krav på utredning och effektivare kontroll försöka hindra obehöriga avdrag.

Sistnämnda åtgärder kan, framhåller de sakkunniga, ifrågakomma även

utan någon komplettering av de materiella reglerna.

De sakkunniga behandlar olika alternativ för en lösning av frågan enligt

nämnda huvudlinjer och tar först upp alternativet att avdrag vägras helt.

Skälet härtill skulle då vara, att representationsutgifter i allmänhet är typiska

levnadskostnader. Givetvis skulle, framhåller de sakkunniga, nuvarande

svårigheter och missbruk försvinna vid avskaffande av avdragsrätten.

Fn sådan åtgärd skulle innebära eu viss skärpning av beskattningen men

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

å andra sidan kan man anta att representationen skulle begränsas. Mot ett

totalt slopande av avdragsrätten torde enligt de sakkunniga främst kunna anföras,

att sådana kostnader för vissa skattskyldiga framstår såsom utgifter

i verksamheten jämförliga med reklamkostnader eller andra omkostnader.

Det torde ej heller vara berättigat att påstå, att alla utgifter för representation

bör hänföras till levnadskostnad eller att tillmäta inslaget av generositet

en avgörande betydelse. Man bör enligt de sakkunniga även särskilt beakta

den olikformighet i konkurrenshänseende, som vid detta alternativ

skulle uppkomma mellan svenska och utländska företag. Med hänsyn härtill

och till vad bevillningsutskottet i av riksdagen godkända uttalanden anfört

då avdragsfrågan tidigare varit föremål för riksdagsbehandling, finner

de sakkunniga tveksamt, om en så radikal åtgärd som ett fullständigt slopande

av avdragsrätten bör ifrågakomma.

Övriga av de sakkunniga behandlade alternativa lösningar tar därför

sikte på regler i syfte att vid en bestående avdragsrätt förhindra obehöriga

avdrag. De alternativ, som därvid behandlats, kan sammanfattas sålunda.

1. En precisering av avdragsrätten genom att från sådan rätt utesluta vissa

former av representation.

2. Avdragsrätt föreligger endast i den mån representationskostnaderna

håller sig inom viss ram antingen a) totalt sett för år räknat eller b) i det

enskilda fallet.

3. Avdragsrätt föreligger endast om kostnaderna under ett beskattningsår

överstiger visst belopp.

4. Avdragsrätten göres beroende av vem som svarar för kostnaderna eller

m. a. o. avdragsrätten begränsas till representation i t. ex. förvärvskällorna

rörelse och tjänst.

5. Avdragsrätten göres avhängig av vem representationen riktar sig mot.

6. Avdragsrätten göres mer än vad nu är fallet beroende av anledningen

till representationen, d. v. s. ett större krav på sambandet mellan representationen

och den bedrivna verksamheten.

Beträffande det här såsom nr 1 betecknade alternativet framhåller de sakkunniga,

att det med hänsyn till de många olika former, varunder representation

redan nu bedrives, torde vara förenat med vissa olägenheter att få en

önskad begränsning genom att meddela förbud mot avdragsrätt för vissa former

av representation. Sådant förbud kunde även få till följd att därav berörda

i stället lade an på representation i andra former.

Emellertid har, påpekar de sakkunniga, stor restriktivitet i praxis visats

gentemot yrkanden om avdrag för vissa former av representation. Såsom

exempel härpå nämnes blomsteruppvaktningar till kunder på bemärkelsedagar,

födelsedagsgåvor o. likn. till chefer och anställda i andra företag samt

representation i hemmet. De sakkunniga anför vidare bl. a. följande.

Det måste emellertid framhållas att den åtskillnad, som i detta hänseende

gjorts mellan olika former av representation, ur principiell synpunkt knappast

är motiverad. Man får därför utgå från att det är de större svårigheterna

att pröva befogenheten av avdrag för representation i hemmet, som när
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

17

mast är anledningen till att åtskillnad i praktiken gjorts mellan representation

i hemmet och på restaurang. Beträffande vissa former av representation

föreligger dock starka skäl för generellt förbud mot avdrag. Detta gäller

i första hand sådana former av representation, där gåvomomentet är särskilt

framträdande. I varje fall då värdet av gåvan inte är alltför ringa, synes

den omständigheten att mottagaren inte beskattas för gåvans värde kunna

motivera att de vanliga reglerna för beskattning av gåva tillämpas, d. v. s.

givaren får icke avdrag. Mottagaren beskattas å andra sidan inte för värdet

av gåvan.

Liknande skäl som de sist nämnda talar också för att från avdragsrätt utesluta

sådana former av representation som merendels drar stora kostnader,

t. ex. sådana typer av representation som fria semestervistelser, dyrbarare

resor, specialarrangerad underhållning m. m. Härigenom skulle man få en

viss begränsning i avdragsrättens omfattning och en sådan åtgärd skulle ligga

i linje med strävandena i rådande praxis att inte tillåta avdrag i sådana

fall, där representationen får anses hänförlig till ett mera lyxbetonat levnadssätt.

De sakkunniga finner därför, att det föreligger vissa möjligheter att genom

detta alternativ åstadkomma viss reglering av avdragsrätten och att

samtidigt metoden — om den utformas tillräckligt restriktivt — ger möjlighet

att begränsa avdragsrätten till sådana former, som ur kontrollsynpunkt

vållar relativt små svårigheter. Det förhållandet, att utgifter, som har samma

syfte och ter sig likartade ur deras synpunkt som bestrider dem, skulle behandlas

olika i avdragshänseende bör enligt de sakkunnigas mening icke tillmätas

någon avgörande betydelse.

Vad gäller de under punkten 2 sammanförda alternativen framhåller de

sakkunniga, att dessa lösningar erbjuder fördelen, att vissa påfallande missbruk

kunde stävjas och att speciellt lyxbetonad representation kunde beskäras.

Alternativen innebär dock ingen effektiv spärr i dessa hänseenden och

därtill föreligger viss risk, att kostnaderna i förekommande fall ökas upp

till ramen. Den invändningen kan även göras att det är svårt att bestämma

ramen på ett godtagbart sätt, och att man torde få arbeta med relativt grova

schabloner, speciellt vid alternativet med en totalram för år räknat. Alternativet

med en ram för varje enskild representation kan dessutom leda

till ett ej fullt tillfredsställande resultat för skattskyldiga, som vid enstaka

tillfällen utövar dyrbar representation men vilkas totala representationskostnader

håller sig inom en godtagbar ram. Det må särskilt nämnas, att de

sakkunniga pekat på möjligheten att låta riksskattenämnden fastställa grunder

för bedömande av skälig avdragsgill kostnad i olika typfall.

Alternativet med avdragsrätt endast om representationskostnaderna överstiger

visst belopp per år skulle betyda, framhåller de sakkunniga, alt en

mängd representationsfall inte skulle behöva prövas vid taxeringen och därtill

erbjuda en lättnad i den uppgiftsskyldighet, som måste åläggas de skattskyldiga

för granskningen av avdragsyrkandena. Å andra sidan finge man

räkna med, att man skulle öka kostnaderna för att nå över det för avdragsrätt

fastställda gränsbeloppet samt att även besvärande tröskelproblem skulle

uppstå.

2 Jiihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 96

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Det som nr 4 betecknade alternativet innebär, att rätten till avdrag skulle

tillkomma endast den som i sista hand svarar för kostnaderna, d. v. s. i regel

endast rörelseidkare. Fördelen därmed skulle enligt de sakkunniga vara,

att avdragsfrågorna skulle komma att behandlas av ett relativt litet antal

nämnder och ske i ett sammanhang för det företag, i vars intresse representationen

utövas. Därmed skulle möjligheten till ett likartat bedömande

öka avsevärt. Ett uttryckligt stadgande mot avdragsrätt för representationskostnader

vad gäller inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet, av

kapital eller av tillfällig förvärvsverksamhet skulle enligt de sakkunniga

knappast innebära någon ändring av gällande praxis men vara av värde för

att förhindra en utbredning av avdragsyrkandena. Å andra sidan torde en

sådan avgränsning av avdragsrätten vara förenad med betydande praktiska

svårigheter, bl. a. på grund av det stora antalet kombinerade rörelser.

Det alternativ (nr 5) åter, som bygger på att särskild hänsyn skall tagas

till den, gentemot vilken representationen utövas, skulle enligt de sakkunniga

kunna vara motiverat av bl. a. nödvändigheten, att behandla representation

gentemot utlänningar på särskilt sätt. I den mån förhållandena inom

andra länder skulle skilja sig från de svenska, synes det nämligen rimligt

att hänsyn därtill tages vid bedömande av avdragsrätten för svenska företag,

som har förbindelser med utlänningar.

Vad slutligen gäller det här som nr 6 betecknade alternativet framhåller

de sakkunniga, att det redan nu torde gälla att avdrag anses böra medges i

huvudsak endast då en direkt och påtaglig anledning till representationen

kan påvisas. Det är emellertid svårt att i praktiken kontrollera i vad mån de

uppställda förutsättningarna verkligen föreligger, främst på grund av svårigheterna

för taxeringsmyndigheterna att i efterhand bedöma anledningen

till representationen. De sakkunniga tillägger härom följande.

Detta utgör givetvis också skäl mot att genomföra en begränsning av avdragsrätten

allt efter anledningen till representationen, om inte samtidigt

ökade möjligheter skapas för taxeringsmyndigheterna att kontrollera varför

representationen skett. En utväg är att — såsom exempelvis skett i Norge

— genom ett stadgande av allmän innebörd begränsa avdragsrätten till fall

då representationen klart framstått såsom ofrånkomlig i det särskilda fallet,

och alltså medge avdrag endast om representationen varit »tvingande

nödvändig» och sedan låta en central beskattningsmyndighet närmare ange

under vilka förhållanden så skall anses ha varit fallet. I Norge har Riksskattestyret

en sådan uppgift.

De sakkunnigas förslag rörande representation i rörelse

Enligt de sakkunnigas mening visar den verkställda utredningen, att avsevärda

missförhållanden råder i fråga om avdrag för representationskostnader

och att lagstiftningsåtgärder är erforderliga för att rättelse skall kunna

vinnas. Vissa mera framträdande missbruk skulle utan ändring i de

materiella bestämmelserna kunna åstadkommas, om sådana skattskyldiga,

som vill åtnjuta avdrag, ålägges att i deklarationerna specificera och motivera

sina avdrag av denna art. Emellertid skulle enligt de sakkunnigas upp
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Knngl. Alaj:ts proposition nr 96 år 1963

19

fattning uppgiftsskyldigheten, för att erforderlig effekt skulle uppnås, få

göras jämförelsevis omfattande och därmed bli mycket betungande för de

skattskyldiga. Kontrollen av uppgifterna skulle bli tidskrävande och det

skulle knappast bli möjligt att åstadkomma nöjaktig enhetlighet i bedömandena.

Visserligen är det tänkbart, framhåller de sakkunniga, att anvisningar

rörande tillämpningen skulle kunna utfärdas av riksskattenämnden och att

därigenom jämte en vidgad uppgiftsskyldighet viss enhetlighet skulle kunna

åstadkommas, men en sådan metod kan dock komma att medföra många

och svårbedömda taxeringstvister.

De sakkunnigas uppfattning är därför, att avdragsrätten i första hand

bör regleras genom materiella regler med kompletterande anvisningar vid

sidan därav. Därutöver bör fullgörandet av viss uppgifts- och redovisningsskyldighet

stadgas som villkor för rätten till avdrag.

Åtskilliga skatteproblem i samband med representationskostnaderna skulle

bli lösta, framhåller de sakkunniga, om i överensstämmelse med vad som

eljest i princip gäller den regeln kunde införas, att en rörelseidkare eller en

i rörelse anställd, som låter sig bjudas eller tar emot gåvor i samband med

representation, skulle bli skattskyldig för det belopp, som representationen

kostar. Förutsättningen för representation är emellertid i regel, att den skall

ske i form av gästfrihet och generositet. Ett stadgande av antydd art skulle

därför strida mot syftet med representationen och de sakkunniga anser därmed

icke denna utväg såsom någon användbar lösning.

Rådande oklarhet i fråga om avdragsrätten skulle även kunna skingras,

om levnadskostnaderna och driftkostnaderna kunde definieras på ett sådant

sätt att det blev klart i vad mån representationsutgifter fick hänföras

till omkostnader i rörelsen. Med hänsyn till att det här rör sig om en mångfald

och vitt skilda slag av utgifter och kostnader, torde emellertid sådana

definitioner enligt de sakkunnigas mening knappast kunna formuleras i

annat än allmänna ordalag, såvida inte definitionerna göres synnerligen

utförliga.

De sakkunniga föreslår därför, att bestämmelser om den skattemässiga

behandlingen av representationsutgifter i första hand meddelas genom ett

stadgande i anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen av innehåll, att utgifter

för sällskapsliv, gästfrihet, värdskap, nöjen, gåvor o. dyl. är att hänföra

till levnadskostnader, även om utgifterna är föranledda av eller har

samband med den skattskyldiges förvärvsverksamhet, dock att avdrag för

sådana utgifter får ske i vissa fall, som särskilt anges i föreskrifter om vad

som får avdragas som omkostnad i resp. förvärvskälla.

Beträffande detta förslag, som skulle gälla såväl fysiska som juridiska

personer, anför de sakkunniga vidare bl. a. följande.

Egentligen innebär den föreslagna bestämmelsen knappast något nytt,

men med den utveckling, som ägt rum, torde det vara av betydelse att genom

ett särskilt stadgande göra klart, att de ifrågavarande utgifterna i allmänhet

är att hänföra till levnadskostnader och att de inte är avdragsgilla

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

med mindre stöd därför finns i skattelagstiftningen. Det föreslagna stadgandet

torde från avdragsrätt avskära åtskilliga utgifter, som närmast kan betecknas

såsom missbruk eller ett icke avsett utnyttjande av gällande bestämmelser,

samt förebygga, att vissa skattskyldiga under åberopande av

den allmänna bestämmelsen i 20 § KL om avdrag för omkostnader söker

få ytterligare kategorier utgifter hänförda under omkostnadsbegreppet. En

förutsättning för avdragsrätt blir att direkt stöd för det avdrag, varom är

fråga, kan hämtas ur de på varje förvärvskälla tillämpliga avdragsföreskrifterna.

De särskilda föreskrifterna med avseende på de avdragsgilla representationsutgifterna

kan tänkas utformade så, att det endast genom allmänna

uttryck anges, enligt vilka grunder avdragsrätten bör bedömas, t. ex. att

avdrag endast medges för utgifter, vilka är att anse som nödvändiga, ofrånkomliga,

affärsmässigt betingade e. dyl. De sakkunniga finner dock, att denna

metod ger föga ledning och ej är ägnad leda till någon enhetlig bedömning

även om det efter hand och under medverkan av riksskattenämnden

skulle vara möjligt att åstadkomma viss enhetlighet. Därför förordar de sakkunniga

i stället att i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen införes

mera utförliga bestämmelser om vilka slag av representationskostnader som

kan få betraktas som omkostnader. De sakkunniga uttalar härom bl. a. följande.

Denna metod har den fördelen att mindre utrymme lämnas åt försök att

under de avdragsgilla omkostnaderna hänföra en mångfald utgifter, som

vid ett mera allsidigt bedömande skäligen bör hänföras till levnadskostnader

eller därmed jämförliga utgifter. Verkningarna av bestämmelserna blir

lättare att överblicka. Denna metod för angivande av avdragsrättens omfattning

överensstämmer också bättre med den som eljest användes i kommunalskattelagen

vid angivande av vilka utgifter som får avdras såsom

omkostnader i förvärvskälla. I detta hänseende kan såsom exempel åberopas

föreskrifterna i punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL, vari meddelas

bestämmelser om avdrag för ökade levnadskostnader vid beräkning av inkomst

av tjänst.

När det så gäller frågan, i vilken omfattning rätt till avdrag för representationsutgifter

i rörelse bör föreligga, kan enligt de sakkunnigas mening

en jämförelse med andra inkomstslag icke undvikas med hänsyn till kravet

på en likformig beskattning. Därvid kan man först urskilja sådana representationsutgifter,

som är direkt betingade av formerna för själva yrkesutövningen

och som därför kan jämföras med en del utgifter, vilka vid

inkomstberäkningen av andra inkomstslag betraktas som avdragsgilla omkostnader

i förvärvskälla, t. ex. utgifter för ökade levnadskostnader. Såsom

exempel på sådan i princip avdragsgill representation nämnes representation

i form av måltid gentemot köpmän, som inbjudits till en på annan ort

anordnad uppackning.

Beträffande övriga slag av representationsutgifter, som inte har denna

karaktär av ökade levnadskostnader, föranledda av själva formerna för

yrkesutövningen och vilka därför mer eller mindre är att hänföra till levnadsvanor

och levnadsstandard för vissa grupper yrkesutövare, bör enligt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

21

de sakkunniga stor återhållsamhet iakttas vid meddelande om föreskrifter

om avdragsrätt, särskilt med tanke på att någon motsvarande avdragsrätt

inte finns inom andra förvärvskällor.

De fall, som de sakkunniga i enlighet härmed finner böra föranleda avdragsrätt,

kan sammanfattas sålunda.

1. Utgifter för måltider och logi för person, som företagit resa från sin

bosättnings- eller verksamhetsort för att sammanträffa med den skattskyldige

eller företrädare för honom, allt i den mån den som blir föremål för

sådan gästfrihet skulle ha varit berättigad till avdrag för fördyrade levnadskostnader

eller motsvarande utgifter om han själv bestritt utgifterna.

2. Utgifter för måltider, som rörelseidkare eller representant för honom

under af färsresa bjuder kund på, under förutsättning av mera betydande

avstånd från den ort, där rörelsen bedrives, och måltiden intas i direkt

samband med viss affärsuppgörelse av större betydelse. Den här avsedda

avdragsrätten åsyftar i första hand den s. k. handelsresanderepresentationen

i mera egentlig och begränsad betydelse, men framhåller de sakkunniga,

förslaget innefattar icke någon obetingad rätt till avdrag för sådan representation.

Även härvidlag förutsättes, att de allmänna villkoren för avdrag

är uppfyllda.

3. Utgifter för representation i samband med invigningar, jubileer o. dyl.

Såsom villkor för avdragsrätt bör enligt de sakkunniga gälla, att representationen

sker vid tillfällen av större betydelse för rörelsen och att den inte

huvudsakligen är att anse såsom en intern angelägenhet. Kostnader för

jubileer inom mindre företag utan nämnvärt allmänt intresse torde, enligt

de sakkunnigas mening, icke böra föranleda avdragsrätt utan fråga bör vara

om mera remarkabla jubileer, som mera allmänt uppmärksammas utifrån.

4. Utgifter för representation gentemot egen personal i form av enklare

personalfester. De sakkunniga framhåller att intern representation i vissa

fall kan ha viss anknytning till fördyrade levnadskostnader, medan sådan

representation i andra fall huvudsakligen har karaktär av gästfrihet och

sällskaplig samvaro, som icke bör medföra avdragsrätt såsom för omkostnader.

Detta får anses gälla även om samvaron anordnats inte endast för

att bereda rekreation och förströelse eller såsom uppmuntran utan även

för gemensamt dryftande av angelägenheter som rör företaget. Härunder

faller t. ex. styrelsemiddagar och personalfester. De sakkunniga föreslår att

avdragsrätt härvidlag endast skall föreligga beträffande enklare personalfester

för ett större antal deltagare. Såsom gräns anges 20 å 25 deltagare.

Inom de minsta företagen torde enligt de sakkunniga ett sådant personligt

förhållande få anses föreligga mellan rörelseidkare och anställda, att samvaron

huvudsakligen är att hänföra till umgänge. På liknande sätt bör betraktas

tillställningar, som större företag anordnar för endast några få deltagare.

Såsom allmänna förutsättningar för avdragsrätt bör enligt de sakkunnigas

uppfattning dessutom gälla, att — i den mån fråga icke är om jubileer o. dyl.

-— den samvaro, som föranleder utgiften, är betingad av behovet att dryfta

angelägenheter, som avser rörelsen. Utgifter i syfte att återgälda gästfrihet

eller att påverka personer, som i sitt förhållande till den skattskyldige har

att iakttaga opartiskhet, bör sålunda inte medföra avdragsrätt. Ytterligare

anses böra gälla, att avdragsrätten endast omfattar skälig kostnad. De sak
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

kunniga förutsätter, att anvisningar till vägledning för bedömning av skäligheten

av kostnaderna utfärdas av riksskattenämnden.

För att inte försämra svenska företags möjligheter att göra sig gällande

finner de sakkunniga vidare erforderligt med föreskrifter, enligt vilka utgifter

för representation gentemot utomlands boende personer må kunna betraktas

som avdragsgilla även om utgifterna går utöver vad som eljest godtas

för avdrag. Dock bör här krävas, att fråga är om »nödiga» utgifter och

att avdragsrätten sålunda vid en objektiv bedömning framstår såsom påkallad

med hänsyn till rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Vidare förutsättes

att utgifter för ifrågavarande representation skall redovisas och i erforderlig

omfattning bli föremål för prövning på samma sätt som gäller för

representation i övrigt.

I detta sammanhang kommer de sakkunniga även in på de farhågor, som

stundom uttalats för att en reglering av svenska skattskyldigas rätt till

representationsavdrag skulle menligt inverka på förmågan att här i riket

konkurrera med utländska företag, som har större avdragsmöjligheter enligt

hemlandets skattelagstiftning och därför kan utöva större representation

än som överensstämmer med de föreslagna reglerna. De sakkunniga

anför rörande dessa farhågor bl. a. följande.

Även om de skulle vara i någon mån befogade, torde de dock inte kunna

tilläggas sådan betydelse att en i och för sig påkallad komplettering av skattelagstiftningen

på grund därav bör underlåtas. Dessutom torde det vara

möjligt att på en annan väg åstadkomma den jämvikt i konkurrenshänseende,

som är önskvärd. Om nämligen i den svenska skattelagstiftningen

fastslås vad som är avdragsgill representationskostnad, bör skäligen anses

att representation i vidare omfattning från utländska rörelseidkares sida

för dem, gentemot vilka representationen utövas, är att anse såsom skattepliktig

förmån. Särskild föreskrift i detta hänseende har av de sakkunniga

inte ansetts erforderlig, eftersom redan nu gällande bestämmelser om skatteplikt

för intäkter är så allmänt avfattade att de nu avsedda förmånerna

kan betraktas som skattepliktiga. Skulle det visa sig, att särskilda bestämmelser

är erforderliga, kan komplettering därmed ske senare på grundval

av gjorda erfarenheter.

En reglering av avdragsrätten enligt dessa riktlinjer bör enligt de sakkunnigas

mening även innefatta ett uttryckligt stadgande om att avdragsbestämmelserna

— liksom även uppgiftsskyldigheten — också gäller sådana

kostnader vilkas natur av representationsutgifter inte framgår direkt

av utgifternas beteckning i räkenskaper eller verifikationer. De sakkunniga

åsyftar här s. k. indirekta representationskostnader i form av t. ex.

avdrag för värdeminskning eller underhåll av inventarier, som utnyttjas

för representation, samt reparation av fastigheter, avlöning till hemhjälp

och inköp av livsmedel och drycker m. m. för ändamålet.

Frågan om och i vad mån en viss representationsutgift är att hänföra

till avdragsgill omkostnad i rörelsen i enlighet med den föreslagna regleringen

bör vidare, framhåller de sakkunniga, bedömas oberoende av om

utgiften bokförts såsom omkostnad i rörelseidkarens räkenskaper eller om

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

den bestritts av en anställd med anlitande av särskilt utgående representationsersättning.

Därest utgiften icke godtages som omkostnad blir emellertid

såsom tidigare antytts resultatet olika, beroende på hur utgiften gäldats.

Har den bokförts direkt som omkostnad, höjes rörelseidkarens inkomst och

därmed ernås rättelse på tillfredsställande sätt. Har utgiften däremot bestritts

från anställds representationsersättning leder gällande allmänna regler

till att ett vägrat avdrag medför en högre beskattning för den anställde

eller också att ingen rättelse av felaktigt avdrag kommer till stånd. Enligt

de sakkunniga torde det nämligen ofta befinnas, att den anställde inte kan

vägras avdrag med representationsersättningens belopp, om han använt detta

helt till representation för rörelsen.

För att ernå ett riktigt resultat vid sistnämnda form av representationsutövning

föreslår de sakkunniga, att rörelseidkare inte längre skall anses

berättigad till avdrag för representationsersättning till anställda enbart på

grund av att ersättning utbetalts, utan det skall prövas i vad mån ersättningarna

avsett utgifter som kan hänföras till driftkostnader i rörelsen. Är

så ej fallet skall avdrag vägras, såvida inte ersättningen till viss del är att

anse som avdragsgill löneförmån för den anställde. Å andra sidan skall då

den uppburna ersättningen icke utgöra skattepliktig intäkt för den anställde

i vidare mån än behållning därav uppkommit. De sakkunniga anför vidare

härom.

Det föreslagna systemet överensstämmer med vad som redan nu i stor

omfattning tillämpas i praktiken. Erfarenheter från taxeringsarbetet ger

nämligen vid handen att systemet med årliga fasta representationsersättningar

till anställda alltmera övergetts. Representationsutgifterna bestrids i

stället direkt av rörelseidkaren, i vissa fall på det sättet att den anställde

efter hand som han bestritt sådana utgifter för arbetsgivarens räkning mot

kvitton erhåller ersättning för sina utlägg. Skälen till att man övergått till

detta system torde vara att man velat undvika den felaktighet vid de anställdas

beskattning, vilken uppkommer om de anställda vägras avdrag för

utgifter som de bestritt på uppdrag av arbetsgivaren och för dennes räkning.

Den förordade metoden medför givetvis ett visst merarbete vid handläggningen

av rörelseidkarnas taxering men detta motväges av att man i huvudsak

skulle slippa de ofta besvärliga avdragsfrågor som nu uppkommer

vid taxering av anställda som uppburit representationsersättningar. De myndigheter,

som har att behandla rörelseidkarnas taxering, skulle om förslaget

genomföres få ta ställning till varje rörelseidkares sammanlagda kostnader

för representation och därigenom kunna i ett sammanhang bedöma i vad

mån yrkade avdrag vore skäliga.

Avslutningsvis tar de sakkunniga upp några mera speciella spörsmål. Sålunda

framhållcs att det förekommer reklammetoder, som har viss anknytning

till representation. Här åsyftas exempelvis gåvor av mindre föremål,

bjudande av förfriskningar vid varudemonstrationer, studiebesök o. dyl. Det

torde emellertid enligt de sakkunniga som regel inte här uppstå några

svårigheter med gränsdragningen. Förslagen gäller icke heller egentliga

reklamutgifter och de sakkunniga har icke funnit behov föreligga av några

särskilda föreskrifter beträffande sådana utgifter i förevarande sammanhang.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kung/. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

De sakkunniga tar slutligen upp de krav som framförts, om att avdrag

borde vägras för utgifter för alkoholdrycker i representationssammanhang.

Det är förklarligt, framhåller de sakkunniga, att förslag härom framförts

och skäl kan anföras till stöd för en sådan begränsning av avdragsrätten.

Utgifter för alkoholhaltiga drycker torde praktiskt taget aldrig objektivt

sett kunna betecknas som direkt nödvändiga omkostnader. Om det emellertid

förutsättes, att avdrag för representation medges endast i den begränsade

omfattning som förslagen innebär, synes det de sakkunniga tveksamt, om

tillräckliga skäl föreligger att göra någon skillnad mellan utgifter för alkoholhaltiga

drycker och andra representationsutgifter. De sakkunniga

utgår från att vid bedömande av skäliga kostnader för olika slag av representationsmåltider,

kostnaderna skall avvägas så, att däri inryms utgifter

för drycker i endast mycket måttlig omfattning.

De sakkunnigas förslag rörande representation i tjänst

I fråga om den skattemässiga behandlingen av representationsutgifter i

förvärvskällan tjänst kan man enligt de sakkunniga i första hand särskilja

skattskyldiga med rörelseliknande förvärvsverksamhet och skattskyldiga

med fast inkomst av tjänst. Inom sistnämnda kategori uppmärksammar

de sakkunniga dessutom särskilt befattningshavare i statlig, kommunal eller

därmed jämförlig tjänst, som genom sin ställning har vissa representationsförpliktelser

utan att uppbära någon ersättning härför av arbetsgivaren.

Typiskt för förstnämnda kategori är, framhåller de sakkunniga, att den

skattskyldiges bruttoinkomster utgår i form av provision e. dyl. i förhållande

till verksamhetens omfattning och att en väsentlig del av bruttoinkomsten

åtgår för bestridande av utgifter och omkostnader för verksamhetens bedrivande

eller med andra ord för inkomstens förvärvande. Den skattskyldige

bestämmer helt eller huvudsakligen hur verksamheten skall bedrivas. Då

verksamheten sålunda bedrivs under i huvudsak samma betingelser som

rörelse finner de sakkunniga naturligt att dessa skattskyldiga i avdragshänseende

likställes med rörelseidkare och de sakkunniga föreslår att föreskrifter

härom intages i en ny anvisningspunkt till 33 § kommunalskattelagen.

I fråga om skattskyldiga med fast tjänsteinkomst, som utövar representation

på uppdrag av rörelseidkaren och åtnjuter ersättning härför, kan,

såsom de sakkunniga redan tidigare påpekat, ingen skattepliktig förmån

anses ha åtnjutits genom representationsutövningen i vidare mån än behållning

uppstått. Erfarenheten visar emellertid, framhåller de sakkunniga,

att det ytterst sällan om ens någonsin förekommer, att skattskyldig med

inkomst av tjänst medger att behållning uppkommit å uppburen ersättning

eller att skattskyldig anser sig ha åtnjutit någon naturaförmån genom den

utövade representationen.

Under dessa förhållanden finner de sakkunniga, att det i vad avser

representationsutgifterna närmast framstår såsom en onödig omgång med

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

25

det nuvarande på bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen

grundade systemet, att uppburen representationsersättning

i princip skall betraktas som skattepliktig bruttoinkomst. För att vägrad

avdragsrätt för representation, som utövats för arbetsgivarens räkning,

icke skall drabba den anställde i stället för arbetsgivaren föreslås därför

såsom redan anförts, att avdragsrätten i första hand skall prövas vid arbetsgivarens

taxering och att avgörande därvid skall vara, i vad mån den

anställdes verifierade utgifter är att anse som avdragsgill representationskostnad

eller avdragsgill löneförmån ur rörelsens synpunkt. För den anställdes

del innebär förslaget att som skattepliktig inkomst endast skall

upptagas uppkommen behållning av representationsersättning eller värdet

av skattepliktig förmån, som åtnjutits genom representationen. De sakkunniga

anför vidare beträffande förslaget i denna del bl. a. följande.

Om de föreslagna bestämmelserna genomföres, kommer prövningen av befogenheten

av yrkade avdrag att ankomma på de taxerings- och prövningsnämnder,

som har att taxera arbetsgivarna. Möjligen kan mot förslaget invändas

att dessa nämnder ej alltid har den personkännedom rörande de anställda,

som kan vara av värde för prövningen. Å andra sidan torde åtskilliga

fördelar vara att vinna genom att ett företags samtliga representationsutgifter

— både de direkt bestridda och de i form av representationsbidrag utbetalade

— kommer att prövas i ett sammanhang. Det är nämligen numera

vanligt, att en anställd, som uppbär årlig representationsersättning, utövar

representation för vilken vissa kostnader bestrides direkt av företaget. Där så

erfordras bör givetvis samråd ske mellan olika myndigheter, som har att

handlägga arbetsgivarens och den anställdes taxeringar. Det kan också erinras

att de regler rörande avdragsrätten, som de sakkunniga föreslår, torde

vara ägnade att begränsa avdragsyrkandena och därmed underlätta bedömandet

av dessa yrkanden.

Det förhållandet, att ifrågavarande inkomsttagare enligt förslaget icke blir

berättigade till representationsavdrag, kan, framhåller de sakkunniga, formellt

innebära en skärpning gentemot vad som nu gäller. Emellertid är numera

mycket ovanligt att anställd, som icke erhåller representationsersättning

av arbetsgivaren, medges avdrag för representationsutgifter vid taxeringen.

Utgifterna betraktas med andra ord som levnadskostnader. Frågan

blir i allmänhet icke aktuell annat än för skattskyldiga med jämförelsevis

hög tjänsteinkomst och det kan i sådant fall antas, uttalar de sakkunniga,

att inkomsten bestämts med hänsyn till att den anställde skall kunna —

utan att avdragsrätt föreligger — idka umgänge och visa gästfrihet i den

omfattning som svarar mot tjänsten och inkomsten.

Skulle åtgärder vidtas i den riktning, som förslaget i denna del syftar till,

synes enligt de sakkunnigas uppfattning anledning icke föreligga att vidtaga

någon ändring i vad som nu gäller för skattskyldiga i allmän tjänst, som

endast i undantagsfall när alldeles speciella omständigheter föreligger anses

berättigade till avdrag för representationsutgifter. Skulle emellertid någon

begränsning icke åvägabringas i vad avser andra gruppers möjlighet till så
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år J963

dana avdrag, finner de sakkunniga, att rättvisan kräver viss omprövning av

i allmän tjänst anställdas rätt till avdrag för representationsutgifter.

Deklarations- och uppgiftsskyldighet

Enligt de sakkunnigas mening är det av grundläggande betydelse för en

bättre ordning på förevarande område, att vid sidan av en reglering av avdragsrättens

omfattning möjligheter beredes för taxeringsmyndigheterna att

kontinuerligt följa avdragsyrkandena så att närmare undersökning kan ske,

där så anses erforderligt. Sedan länge gäller att vissa slag av avdrag skall

redovisas öppet i deklarationerna och anledningen härtill har varit att det

på grund av risken för missbruk ansetts erforderligt att en åtminstone summarisk

kontroll av avdragen bör kunna ske redan vid deklarationsgranskningen.

Starka skäl föreligger enligt de sakkunniga att åvägabringa liknande

kontrollmöjligheter även beträffande representationsutgifterna.

Såsom framgått av det tidigare anförda anser de sakkunniga, att nuvarande

föreskrifter i 26 § taxeringsförordningen om öppen redovisning av

rese- och representationskostnader icke är tillfredsställande. Värdet av denna

uppgiftsskyldighet begränsas av att lämnade uppgifter icke ger upplysning

om representationsutgifternas andel av det angivna beloppet och ej

heller om arten av de utgifter, för vilka den skattskyldige tillgodofört sig avdrag.

För närvarande kan därför uppgifterna knappast vara till annan nytta

än som underlag för bedömning om närmare undersökning bör verkställas.

Härtill kommer emellertid att många skattskyldiga utnyttjar möjligheten att

inte lämna uppgift förrän på anmaning.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är det av vikt att genom särskild föreskrift

inskärpes, att representationsutgifter icke är avdragsgilla med mindre

tillfredsställande utredning föreligger om utgifternas storlek och beskaffenhet.

De sakkunniga föreslår att detta krav fastslås i punkten 1 av anvisningarna

till 20 § kommunalskattelagen och att därvid avses, att räkenskaperna

eller vid sidan därav förda anteckningar innehåller upplysningar beträffande

varje särskild utgift till ledning för bedömande i vad mån utgiften ger avdragsrätt

enligt de för denna gällande föreskrifterna.

Därjämte föreslår de sakkunniga, att avdrag för representationskostnader

skall redovisas öppet i rörelseidkarnas deklarationer. Beträffande denna

uppgiftsskyldighets skattetekniska utformning anför de sakkunniga följande.

För skattskyldiga, som begagnar rörelsebilaga enligt formulär 8 a, bör

detta ske genom att i räkenskaperna gjorda avdrag för representationsutgifter

alltid upptas såsom tillkommande post och att avdrag därefter yrkas

för belopp, som enligt gällande bestämmelser är avdragsgillt. Därvid kan

lämpligen inom linjen anges hur mycket av avdragna belopp som upptagits

å kontrolluppgifter rörande anställda. I 26 § taxeringsförordningen föreslås

av det anförda föranledda ändringar i första stycket punkt 7) samt ny lydelse

av punkt 8), varvid innehållet i nuvarande punkt 8) upptagits i en ny

punkt 9).

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Det förutsättes att motsvarande ändringar vidtas i formuläret 7 a för rörelseidkare,

som inte avslutar räkenskaperna medelst vinst- och förlustkonto.

Beträffande sådana grupper rörelseidkare, i fråga om vilka kontrollbehovet

är störst, föreslår de sakkunniga dessutom, att nu nämnda uppgiftsskyldighet

med stöd av i 30 § taxeringsförordningen införda bestämmelser skall

kompletteras med skyldighet att vid deklarationen foga en specifikation enligt

särskilt formulär över avdragna representationskostnader. Detta synes

enligt de sakkunniga böra åligga fysiska personer, en- och fåmansbolag och

jämförliga ekonomiska föreningar, handels- och kommanditbolag samt partrederier.

För andra aktiebolag och ekonomiska föreningar anses dock denna

uppgiftsskyldighet icke vara av behovet påkallad och skulle därtill bli

jämförelsevis betungande utan att vara till däremot svarande gagn. I anslutning

härtill anför de sakkunniga dessutom bl. a. följande.

I fråga om den uppgiftsskyldighet, som enligt gällande bestämmelser skall

fullgöras till ledning vid annans taxering, föreslår de sakkunniga icke någon

ändring. Det kan ifrågasättas, om förslaget rörande behandlingen av ersättningar

till anställda för representationsutgifter bör föranleda begränsning

av den uppgiftsplikt, som nu föreligger i ifrågavarande hänseende. Emellertid

skall anställd fortfarande beskattas för behållning, som uppkommit å representationsersättning,

och för naturaförmåner, som åtnjutits i samband med

utövande av representation för arbetsgivares räkning. Med hänsyn härtill torde

det vara erforderligt att taxeringsmyndigheterna åtminstone tills vidare

får uppgift om uppburna ersättningar i samma utsträckning som för närvarande.

Beträffande sådana skattskyldiga med inkomst av tjänst, som avses i den

föreslagna punkten 5 av anvisningarna till 33 § KL, förutsättes att de för

sina avdragsyrkanden kan åberopa utredning av den beskaffenhet, som krävs

för avdrag i rörelse.

IV. Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna delar allmänt de sakkunnigas uppfattning att man bör

söka få till stånd en bättre ordning i fråga om rätten till avdrag för representationsutgifter

i syfte att undanröja det missbruk som råder. I några remissyttranden

framhålles, att nuvarande otillfredsställande förhållanden

skulle försvinna om avdragsrätten slopades helt och att skäl kan anföras för

en sådan åtgärd. Ingen remissinstans har emellertid obetingat ansett sig böra

förorda en så radikal lösning. Vissa uttalanden till förmån härför göres

dock.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bl. a. följande.

Länsstyrelsens uppfattning är att en reform i fråga om representationsavdragen

bör bygga på en självständig bedömning av förhållandena inom

näringslivet. Härvid bör hänsyn tagas till å ena sidan näringsidkarens be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

hov av avdrag för verkliga omkostnader och å andra sidan det allmännas

krav på att skattereglerna bliva så enkla som möjligt och att onödiga utgifter

för ren konsumtion icke får bestridas av obeskattade medel. Vill man nå

ett praktiskt resultat mot det rådande missbruket i fråga om avdragsmöjligheternas

utnyttjande synes en lämplig väg vara att som en huvudregel

stadga förbud mot avdrag. Taxeringsintendenten i detta län har i bifogade

promemoria föreslagit att förbudet mot avdrag för representationsutgifter

skall göras ovillkorligt eller i varje fall mera omfattande än enligt de sakkunnigas

förslag. En reform av antytt slag skulle skapa ökad klarhet och

i hög grad tillfredsställa kontrollintressena och länsstyrelsen hyser intresse

för denna linje. Förslagets genomförande torde emellertid förutsätta, att de

ekonomiska verkningarna därav för olika branscher blivit närmare belysta

och att näringslivets organisationer får tillfälle att yttra sig över förslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner starka skäl tala för att, i enlighet

med de sakkunnigas förslag, utgifter för sällskapsliv, värdskap, nöjen, gåvor

och annan representation genom uttrycklig lagbestämmelse hänföres till

sådana levnadskostnader, för vilka avdrag icke må åtnjutas vid taxeringen.

För att inte skatteorättvisor och olikheter skilda skattskyldiga emellan skall

uppstå anser länsstyrelsen därjämte angeläget, att de nya bestämmelserna

tillämpas lika för alla skattskyldiga oberoende av bransch, kundkrets, företagsstorlek

m. m. och att undantagsregler icke tillskapas utan att synnerligen

starka skäl kan anföras härför. Med beaktande härav finner länsstyrelsen

de sakkunnigas motiveringar för undantagen från huvudregeln icke helt

övertygande. De härför åberopade skälen synes med lika stor kraft kunna

åberopas för rätt till avdrag även för många andra slag av representationsutgifter.

Länsstyrelsen framhåller i anslutning härtill bl. a. följande.

Vid bedömande av hållbarheten i de sakkunnigas skäl för de föreslagna

undantagsbestämmelserna bör vidare beaktas att ett undantagslöst slopande

av avdragsrätten för alla slag av representationsutgifter självfallet icke kommer

att medföra att all representation behöver upphöra utan endast att

den skulle komma att begränsas med hänsyn till det nya kostnadsläge, som

skulle uppstå genom att utgifterna finge bestridas utan avdragsrätt vid taxeringen.

En sådan begränsning av representationsvanorna är enligt länsstyrelsens

mening önskvärd.

Härtill kommer att de föreslagna undantagsbestämmelserna säkerligen

komma att förorsaka besvärliga gränsdragnings- och bedömningsfrågor vid

tillämpningen och att därigenom risk uppkommer för förlust av såväl den

med huvudregeln åsyftade ökade rättvisan och likformigheten som den med

huvudregeln åsyftade rationaliseringen av taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen anser därför i första hand, att de föreslagna undantagsbestämmelserna

inte bör genomföras, och i andra hand att det i vart fall bör

införas ett uttryckligt förbud mot avdrag för kostnader för spritdrycker och

vin.

Remissinstanserna är eljest allmänt av den uppfattningen, att avdragsrätt

för representationsutgifter i princip bör föreligga och att -— i överensstämmelse

med vad som uttalats i direktiven för de sakkunniga — åtgärder

vidtages i syfte att förhindra missbruk. Sålunda anför t. ex. kammarrätten

bl. a. följande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

29

I betänkandet har anförts en del exempel på kostnader, för vilka skattskyldiga

yrkat avdrag såsom för representationsutgifter och vilka kan tjäna

som illustration till vilka extrema former, representationen ibland kan antaga.

Kan skattskyldiga bereda sig avdrag för kostnader för dylik representation

och därigenom nedbringa sin beskattning, ter sig detta givetvis stötande.

En rörelseidkare eller en handelsresande får dock normalt antagas icke

åsamka sig större representationskostnader än han anser sig nödsakad till.

Den del av kostnaden, som motsvaras av minskad skatt, uppgår väl som regel

icke ens till hälften av kostnaden. Vidare kan man väl utgå ifrån, att en

person, som arbetar rationellt och metodiskt, icke vill ägna sig åt representation

i större omfattning än han känner sig tvungen till. Vid övervägande

av vad som i skattelagstiftningen bör göras för att förhindra missbruk av

avdragsrätten för representationskostnader bör förekommande missförhållanden

icke få skymma blicken för att det även i en efter sunda ekonomiska

principer bedriven förvärvsverksamhet kan vara nödvändigt att nedlägga

betydande kostnader på representation för att den skattskyldige skall kunna

hävda sig i konkurrensen.

Uttalanden av liknande innebörd återkommer i flertalet yttranden. Många

remissinstanser anser att de sakkunniga framlagt alltför långtgående förslag.

Härom anför t. ex. riksskattenämnden följande.

Riksskattenämnden kan instämma i vad som sålunda uttalats i direktiven

för de sakkunniga, vilket med andra ord innebär att även riksskattenämnden

anser att lagstiftningsåtgärder erfordras. Enligt riksskattenämndens

mening ha emellertid de sakkunniga gått väsentligt längre än vad som

med hänsyn till syftet med utredningen och till näringslivets arbetsförhållanden

framstår som skäligt. De sakkunniga ha föreslagit regler, vilka skulle

i icke oväsentlig grad förhindra även sådan representation, som av seriösa

företag bedömes som naturlig och med hänsyn till företagets intressen riktig.

Härtill kommer, att de föreslagna reglerna enligt riksskattenämndens

mening icke bliva möjliga att utan mycket stora svårigheter tillämpa och

dessutom —• i den mån de kunna tillämpas —- i åtskilliga fall komma att

verka orättvist. Nämnden har härvid beaktat bl. a. det kända förhållandet,

att den tid och den personal, som står till förfogande för taxeringsarbetet i

första instans, är och kommer att förbliva strängt begränsad. Det vill synas

som om en strikt efterlevnad av de föreslagna bestämmelserna förutsätter

en vida större och mera kvalificerad kontrollorganisation än vad man i

praktiken har att räkna med.

Lantbrukets skattedelegation framhåller bl. a. följande.

Delegationen delar departementschefens uppfattning att ett obehörigt utnyttjande

av avdragsrätten för representationskostnader o. d. bör stävjas.

Samtidigt vill emellertid delegationen framhålla, att en förebyggande lagstiftning

icke får ha sådan form att den från avdragsrätt utesluter utgifter

för i näringslivet förekommande representation, som är av sund karaktär

och har betydelse för verksamhetens främjande och utveckling. Man bör i

skattelagstiftningen också ha respekt för inom affärslivet och annan förvärvsverksamhet

förekommande seder och bruk. På en preventiv lagstiftning

bör vidare ställas kravet, att den så långt möjligt skall vara entydig

och praktiskt tillämpbar.

Delegationen anser, att de sakkunniga icke förebragt bärande skäl och

motiveringar för en så långtgående skärpning av avdragsreglerna, som de

framlagda förslagen innebär.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Näringslivets skattedelegation gör följande uttalande.

Den begränsning i avdragsrätten som åsyftas bör enligt direktiven möjliggöra,

att man kommer till rätta med missbruk utan att onödigtvis försvåra

vad som från kommersiella och andra synpunkter framstår som motiverat.

Denna målsättning för utredningen finner vi riktig. Vi måste emellertid

konstatera, att de sakkunniga icke fullföljt dessa direktivens intentioner.

De sakkunniga har nämligen frångått det för beskattningen av inkomst

av rörelse gällande omkostnadsbegreppet och sålunda valt en motsatt utgångspunkt

vid utformningen av sitt förslag, vilket därför kommit att stå i

direkt strid med kommersiella och andra sakligt motiverade intressen.

Delegationen anser att de sakkunnigas förslag inte är praktikabelt.

Liknande uttalanden göres av bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län, Sveriges

grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Kooperativa förbundet, Sveriges advokatsamfund och handelskamrarna.

Landsorganisationen understryker angelägenheten av att alla möjligheter

tillvaratages för att komma till rätta med rådande missförhållanden. Svårigheten

att åstadkomma en enhetlig behandling av representationsavdragen

sammanhänger emellertid enligt organisationen intimt med det nuvarande

skattesystemet. Om den direkta intäktsbeskattningen successivt minskades

till förmån för någon annan beskattningsform, skulle problemet till stor del

bortfalla. Frågan om en ändrad företagsbeskattning är, framhålles i yttrandet,

under utredning av allmänna skatteberedningen, men då detta är ett arbete

på lång sikt måste man nu söka få till stånd en reglering av representationsavdragen.

Bestämmelserna får emellerlid inte leda till en orimligt omfattande

taxeringskontroll och inte heller från de skattskyldigas synpunkt

framstå som synnerligen obilliga. Med hänsyn härtill och till den i direktiven

angivna allmänna målsättningen ställer sig organisationen kritisk till de sakkunnigas

förslag och anför i anslutning härtill bl. a. följande.

De särskilt angivna fall, där enligt utredningens uppfattning avdrag för

representation bör medges, är godtyckligt valda och utesluter en rad situationer

i vilka representationsutgift lika väl kan motiveras. De sakkunniga

har trots detta icke lyckats definiera undantagsfallen så noggrant att all skälighetsbedömning

kunnat undvikas. Taxeringsmyndigheternas arbete torde

härigenom icke förenklas i någon större utsträckning.

Enligt LO:s uppfattning borde det ha varit klarare att helt förbjuda avdrag

för representationskostnader utan undantag. Utredningen själv anför

också många vägande motiv för ett sådant ställningstagande. Med hänsyn

till att de praktiska konsekvenserna av en sådan lösning för närvarande icke

kan överblickas, vill LO emellertid tills vidare avstå från att förorda denna

linje.

Även om remissinstanserna i regel anser, att de sakkunnigas förslag är för

långtgående och restriktiva och därtill förknippade med bestående praktiska

tillämpningssvårigheter delar man emellertid allmänt de sakkunnigas uppfattning

om, att rådande missförhållanden påkallar lagbestämmelser, som

reglerar avdragsrätten till ledning för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna,

samt en vidgad uppgiftsskyldighet för att möjliggöra

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

31

effektivare kontroll. Några remissinstanser förordar dock en fortsatt utredning

av frågan i bättre överensstämmelse med den allmänna målsättning,

som angivits i direktiven för de sakkunniga, och med beaktande av de erinringar

som anförts mot förslagen. Uttalanden av sådan innebörd göres bl. a,

av kommerskollegium, länsstyrelsen i Södermanlands län, Kooperativa förbundet,

Sveriges grossistförbund och Sveriges akademikers centralorganisation.

Riksskattenämnden anser inte alt förslaget i befintligt skick bör läggas

till grund för lagstiftning. Enligt nämnden bör man först undersöka om

inte frågan kan lösas efter enklare och mindre rigorösa linjer.

Beträffande riktlinjerna för en fortsatt utredning anför Kooperativa förbundet,

under erinran om att avdrag i praxis medgivits redan före kommunalskattelagens

tillkomst, bl. a. följande.

Beträffande praxis under detta tidigare skede har de sakkunniga åberopat

ett uttalande av regeringsrådet Palmgren, som synes vara värt att citera i

detta sammanhang: »Vad beträffar så kallade representationskostnader, så

får avdrag därför ske vid beräkning av inkomst av rörelse. Härför fordras

dock som oeftergivligt villkor, att utgifterna står i omedelbart samband med

rörelsen och verkligen hava till syftemål inledande eller bevarande av affärsförbindelser.

» Då departementschefen i direktiven efterlyser bestämmelser,

som är bättre ägnade att fylla »sin ursprungliga uppgift», synes det styrelsen,

som om Palmgrens här citerade uttalande skulle kunna vara till god ledning.

Sålunda bör som förutsättning för avdragsrätt såvitt gäller representationsutgifter

krävas, att den skattskyldige på lämpligt sätt påvisar det samband,

som finns mellan ifrågavarande utgift och rörelsens bedrivande och

bibehållande (jämför 20 § KL). Däremot torde det icke vara vare sig praktiskt

möjligt eller lämpligt att i lagtexten närmare angiva av vilken art sambandet

skall vara. Ej heller bör något krav uppställas innebärande att den

skattskyldige skall visa, att utgiften varit »nödig» för rörelsens bedrivande.

En sådan bevisning är ofta omöjlig att prestera bl. a. av den anledningen att

frågan om representation varit »nödig» eller ej kan vara föremål för mycket

skiftande uppfattningar.

Enbart syftet med representationen och sambandet mellan denna och rörelsen

synes dock, tillägger förbundet, ej alltid vara tillräcklig grund för avdragsrätt.

Med hänsyn till den överdådiga karaktären av vissa former av

representation kan det möjligen vara lämpligt att stadga förbud för vissa

slag av representation i form av dyrbarare gåvor o. dyl. Sannolikt kan dock

denna fråga inte lösas uttömmande genom bestämmelser i kommunalskattelagcn.

Enligt förbundet synes det därför ligga närmast till hands att uppdraga

åt riksskattenämnden att lämna erforderliga anvisningar till ledning för

rättstillämpningen. Förbundet antyder även möjligheten att inrätta ett särskilt

organ, som skulle ha samma funktion som näringslivets opinionsnämnd

vid bedömning av reklamfrågor.

Sveriges akademikers centralorganisation anser, att de föreslagna reglerna

på flera punkter är för vagt och generellt formulerade och därför ägnade att

skapa besvärliga tolkningsproblem. Enligt förbundets mening hade det varit

riktigare och också incra i linje med direktiven att närmare definiera och

begränsa de avdragsgilla kostnaderna per person och representationstillfälle.

Om man behåller den schablonmässiga bedömningen måste, framhåller

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

förbundet, redovisning och kontroll skärpas. Därvid bör de skattskyldiga

åläggas att utförligare än för närvarande i olika huvudposter specificera

sina representationskostnader och yrkade avdrag härför.

Några remissinstanser avstyrker de sakkunnigas förslag under motivering,

att det bör vara möjligt att åstadkomma en tillfredsställande ordning på ett

enklare sätt än genom olika lagstiftningsåtgärder. Sålunda anser lantbrukets

skattedelegation, att förslaget i huvudsak inte är ägnat att läggas till grund

för lagstiftning då det innebär alltför långtgående ingripanden i avdragsrätten

för kostnader, som är normala och nödvändiga i förvärvsverksamhet. Enligt

delegationens mening är de föreslagna bestämmelserna varken entydiga

eller praktikabla och rådande missbruk bör kunna stävjas med betydligt

enklare medel. Härom anför delegationen bl. a. följande.

Delegationen anser att en utbyggnad av uppgiftsskyldigheten i deklarationerna

leder till att fallen av missbruk helt eller i vart fall praktiskt taget

helt försvinner. Samtidigt bör lämnas utförliga föreskrifter om hur verifikationerna

skall vara beskaffade och hur övriga i detta sammanhang nödvändiga

noteringar skall göras. För att redan på taxeringsnämndsstadiet uppnå

en likformig bedömning av de vanligaste slagen av representationskostnader

är det önskvärt att riksskattenämnden utfärdar anvisningar. I övrigt

bör rättspraxis få bli vägledande.

Svenska revisorsamfundet anser likaledes, att rådande missförhållanden

bör kunna motverkas genom tydliga, av riksskattenämnden utfärdade tilllämpningsföreskrifter

och en vidgad uppgiftsskyldighet. Samfundet avstyrker

en lagstiftning enligt de sakkunnigas förslag och förordar en fortsatt utredning

med sikte på att inom ramen för gällande beskattningsprinciper bygga

upp ett enhetligt och effektivt kontrollsystem.

Familjeföretagens förening uttalar som sin uppfattning, att skattelagstiftningen

redan i sin nuvarande utformning kan vara tillfyllest, om bara allmänheten

och skattemyndigheterna ges en orientering om vad som enligt

god köpmannased ingår i företagsmässigt betingad representation. Med hänsyn

till att näringslivet är så växlande ter det sig enligt föreningen ogörligt

att i lagtext ge enhetliga och otvetydiga bestämmelser. Däremot synes det möjligt

att låta riksskattenämnden utarbeta vägledande direktiv, därvid även

frågan om representation i hemmet bör kunna lösas bättre än vad som är

möjligt lagstiftningsvägen. En sådan lösning av frågan bör kombineras med

en öppen redovisning av representationsavdragen i deklarationerna.

Liknande synpunkter på frågan anföres av handelskamrarna för Småland

och Blekinge, Västergötland och Norra Halland samt Örebro och Västmanlands

län ävensom av Sveriges handelsresandeförbund.

Svensk industriförening anser, att frågan bör kunna lösas genom att riksskattenämnden

utarbetar schablonnormer avseende såväl rörelseidkares som

anställdas representation, därvid liberalare regler än för närvarande bör införas

för representation i hemmet och för representation som utövas av anställda

i allmän tjänst. Föreningen vänder sig särskilt mot den föreslagna

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

33

uppgiftsskyldigheten, vilken anses alltför betungande för småindustrins del

mot bakgrunden av småföretagens i allmänhet ringa och måttfulla representation.

I stort sett samma synpunkter anföres av Svenska företagares riksförbund.

som anser att de sakkunnigas förslag direkt missgynnar de mindre företagen.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande understryker kravet på likställighet

i konkurrenshänseende såväl nationellt som internationellt sett.

Föreningen anser, att de sakkunnigas förslag sätter de svenska företagen i

sämre läge än konkurrerande företag i bl. a. de nordiska grannländerna och

förordar att frågan hänskjutes till Nordiska rådet. Föreningen avstyrker de

föreslagna reglerna och anför gentemot förslaget om vidgad uppgiftsskyldighet,

att det bör vara tillräckligt om taxeringsmyndigheterna vid bokföringsgranskning

eller förfrågan kontrollerar avdragens riktighet. Den utbyggda

taxeringsorganisationen bör enligt föreningen erbjuda möjligheter till erforderlig

kontroll.

Länsstgrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om eu skärpning av företagsbeskattningen

på representationskostnadsområdet bör ske via den direkta

beskattningen och om inte kravet på likformighet och rättvisa vid taxeringen

bättre kan tillgodoses via den indirekta beskattningen. Länsstyrelsen

anför bl. a. följande.

En skattemässig reglering av representationskostnader utöver vad som för

närvarande sker vid inkomsttaxeringen bör enligt länsstyrelsens mening ske

via den indirekta beskattningen genom en konsumtionsskatt. Representation

består ofta av lyxkonsumtion. Uppenbarligen ligger bakom denna en ej ringa

skattekraft. Då bedömningen vid urvalet av beskattningsnormer ytterst bör

vila på skatteförmågan, synes det naturligt att denna skattekraft får ge sin

tribut till det allmänna. Ett sådant betraktelsesätt står även i full överensstämmelse

med det normala skeendet inom samhällslivet, som bl. a. kommer

till uttryck vid bidragsgivning för välgörande ändamål av olika slag.

Man kan ej bortse från den realiteten, att bidragsgivningen påverkas av givarens

tillgång på medel, som han finner sig kunna undvara. Genomförandet

av sociala förbättringar förutsätter enligt vedertagen uppfattning att medel

tages i anspråk från de skattskyldiga i förhållande till deras ekonomiska

resurser. Det anförda innebär självfallet inte, att en konsumtionsbeskattning

endast bör gälla mera påkostad representation. Det får anses ligga i

sakens natur, att beskattningen skall träffa hela det område, där den är

avsedd att fungera.

I några remissyttranden riktas erinringar mot att avdragsrätten enligt de

sakkunnigas förslag skulle bli begränsad till förvärvskällorna rörelse och

tjänst. Sålunda framhåller riksskattenämnden, att omfattningen av den verksamhet,

som bedrives å ett modernt storjordbruk, icke sällan är sådan, att

även i dylik förvärvsverksamhet fog understundom kan föreligga för avdrag

för representationskostnader. Härvid bör hänsyn särskilt tagas till att

det förhållandet, att ett jordbruk är beläget på relativt stort avstånd från

större tätort, kan medföra särskilda krav på representation. Lantbrukets

skattedelegation konstaterar, att man genom den föreslagna formuleringen

3 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

av 20 § koinmunalskattelagen avskär rätten att göra avdrag för representationskostnader

för stora grupper skattskyldiga, där hittills en sådan rätt

självfallet förelegat. Åtskilliga jordbruk har en omfattning, som betydligt

överstiger den normala storleken av rörelsedrivande förelag. Sådana jordbruksenheter

har samma behov av representation och personalvårdande åtgärder

som rörelse. Även vid förvaltning av större komplex av hyresfastigheter

torde motsvarande behov föreligga. Delegationen finner det vara en

hrist att avdragsrätten för dessa inkomstslag icke diskuterats och anser att

de sakkunnigas förslag innebär en icke acceptabel diskriminering.

Liknande synpunkter anföres av bl. a. länsstyrelsen i Kristianstads län.

Avdragsreglernas utformning

Även om remissinstanserna i princip tillstyrker en reglering av avdragsrätten

beträffande representationskostnader råder dock, som framgått av

det redan anförda, delade meningar om hur regleringen lämpligen bör utformas.

Härvidlag är det främst förslagen till avdragsregler för representation

i rörelse och därmed av de sakkunniga likställd förvärvsverksamhet

(provisionsanställda o. likn.), som föranlett erinringar av såväl principiell

som teknisk art. Men även förslagen beträffande representation av anställda

med fast inkomst av tjänst har, om än i mindre utsträckning, föranlett erinringar.

I fråga om avdragsrätten för representationsutgifter i förvärvskällan

rörelse och därmed jämförlig verksamhet kan man av remissbehandlingen

särskilja två olika uppfattningar med avseende på utformningen

av en i lag reglerad avdragsrätt. Den ena ansluter sig till de sakkunnigas

förslag om lagbestämmelser, enligt vilka avdragsrätt för utgifter för sällskapsliv,

värdskap, nöjen, gästfrihet o. dyl. inte föreligger annat än i särskilt

angivna undantagsfall och därvid endast i skälig omfattning. En sådan

detaljreglering anser man i likhet med de sakkunniga böra kombineras med

en vidgad uppgiftsskyldighet. Företrädarna för denna uppfattning återfinnes

främst bland länsstyrelserna. Enligt den andra uppfattningen bör man i

första hand tillskapa bättre kontrollmöjligheter genom en utvidgad uppgiftsskyldighet.

För att en sådan åtgärd skall få erforderlig effekt bör därjämte

i kommunalskattelagen intagas bestämmelser, som anger de allmänna

förutsättningarna för avdragsrätten, till ledning för såväl de skattskyldiga

som beskattningsmyndigheterna. För tillämpningen av dessa allmänna bestämmelser

föreslås riksskattenämnden — eventuellt i samråd med representanter

för näringslivets olika organisationer — skola utfärda erforderliga

kompletterande anvisningar. Denna uppfattning företrädes bl. a. allmänt av

de hörda näringsorganisationerna.

En detaljreglering i överensstämmelse med riktlinjerna i de sakkunnigas

förslag förordas av riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gäv
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

leborys, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

allmänna ombudet hos mellankommunala prövninysnämnden, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om inte den bästa lösningen

är att uppdraga åt riksskattenämnden, att efter samråd med rörelseidkarnas

organisationer utforma föreskrifter för på lämpligt sätt bestämda grupper av

skattskyldiga. Sådana regler kan, enligt länsstyrelsen, bättre anpassas eftei

bransch och tidsläge och göras mera lättillgängliga än en lagtext. Om emellertid

avdragsrätten anses böra författningsmässigt regleras, har länsstyi elsen

intet att erinra mot en lösning enligt de sakkunnigas förslag.

Från nu nämnda remissinstansers sida anföres dock vissa synpunkter

på och erinringar mot olika punkter i de sakkunnigas förslag beträffande

såväl den tekniska utformningen som den materiella innebörden.

Av synpunkter av mera formell natur må nämnas, att man i vissa tall

förordar en omredigering av förslaget till anvisningar till 20 § kommunalskattelagen

för att undvika en sammankoppling av levnadskostnadsbegreppet

med juridiska personers representationsutgifter. Det ifrågasättes även

om inte vissa bestämmelser av mera allmän karaktär i de föreslagna anvisningarna

till 29 § borde överföras till anvisningarna till 20 §.

Från remissinstansernas sida uttalas vidare allmänt bestämda farhågor för

att den föreslagna utformningen av författningstexten kommer att medföra

bestående gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter. Härvid pekar man särskilt

på att avdragsrätten enligt förslaget göres beroende av sådana förhållanden

som att kund, som bjudits på måltid, skall vara bosatt på mera betydande

avstånd från den ort, där den skattskyldiges verksamhet hedrives, att representationen

skall ha ägt rum i direkt samband med affärsuppgörelse

av större betydelse, a 11 fråga skall vara om invigning av större anläggning

eller igångsättande av mera betydelsefull verksamhet där representationen

kan anses vara av vikt för rörelsens bedrivande samt att fråga skall

vara om enklare personalfester för ett större antal deltagare. Sådana allmänt

hållna bestämmelser kommer enligt remissinstansernas mening alt medföra

betydande tolkningssvårigheter och bör ersättas med klarare regler eller

förtydligas genom anvisningar av riksskattenämnden.

Erinringar anföres även mot att såsom villkor för avdragsrätt i vissa

fall kräves, att den person, som blivit bjuden på kost och logi, skulle ha åtnjutit

avdrag för fördyrade levnadskostnader om han själv bestritt utgiften.

Härvid framhålles svårigheterna såväl för rörelseidkaren att göra eu sådan

bedömning som för beskattningsmyndigheterna att i efterhand kontrollera

att förutsättningar för avdragsrätt förelegat.

Vidare ifrågasättes i remissyttrandena om inte avdragsrätt bör föreligga i

skälig omfattning även för representation gentemot person, som bor på den

ort där den skattskyldige driver rörelse, i vart fall när det gäller större

städer. Bestämmelsen att representationen skall ha ägt rum i direkt samband

med större affärsuppgörelse anses av flertalet remissinstanser såsom

alltför restriktiv liksom även bestämmelsen att avdragsrätt skall föreligga

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

endast för representation gentemot kund och inte gentemot leverantör eller

i samband med studiebesök, konferenser o. lilcn. Allmänt anses dessutom, att

avdragsrätten även bör innefatta den del av utgifterna som faller på den

bjudandes egen förtäring.

Vad avser avdragsrätten för representation vid invigningar o. likn. samt

för personalfester uttalas allmänt, att förslagen på ett icke godtagbart sätt

missgynnar de medelstora och mindre företagen. Om avdragsrätt skall föreligga

i dessa fall bör lika villkor gälla för alla. Särskilt vänder man sig

mot de sakkunnigas uttalanden om att antalet deltagare skall vara minst

20 å 25 för att avdrag skall medgivas för personalfest. Skall någon begränsning

gälla härvidlag anses deltagarantalet antingen böra sättas väsentligt

lägre eller också sättas i relation på lämpligt sätt till hela personalstyrkan.

Beträffande representation gentemot utlänningar föreligger vissa delade

meningar bland ifrågavarande remissinstanser. Flera remissinstanser förordar

i enlighet med de sakkunniga en generösare avdragsrätt i dylika fall.

Några remissinstanser anser däremot att samma restriktiva regler böra gälla

oavsett om den, gentemot vilken representationen utövas, är svensk eller utlänning

eller att i vart fall en restriktivare linje än den föreslagna bör väljas,

t. ex. vid intressegemenskap. Därjämte anses bestämmelserna vara för allmänt

hållna och medföra såväl tillämpnings- som konlrollsvårigheter. Vidare

avvisas allmänt förslaget om att beskatta den, som åtnjutit förmån i form

av representation av utländsk företagare eller företrädare för utländskt

företag, bl. a. under hänvisning till att det saknas kontrollmöjligheter beträffande

sådana förmåner.

I princip anser de ifrågavarande remissinstanserna riktigt att begränsningen

i avdragsrätten även bör omfatta utgifter för s. k. indirekt representation.

Då de föreslagna bestämmelserna inte ger tillräcklig vägledning

för bedömning av avdragsrättens omfattning erfordras dock enligt remissinstanserna

kompletterande bestämmelser antingen i lagstiftningen eller i

anvisningar av riksskattenämnden. I några yttranden ifrågasättes emellertid

om uttryckliga bestämmelser behövs på denna punkt med hänsyn till redan

tillämpad praxis.

De erinringar mot olika punkter i de sakkunnigas förslag, som nu redovisats,

återkommer även i yttrandena från de remissinstanser, som förordar

mera allmänt hållna bestämmelser kombinerade med en utvidgad uppgiftsskyldighet.

Vad som från dessa instansers sida framhålles till förmån för

en annan utformning av avdragsreglerna är de betydande svårigheter som

föreligger, att genom lagbestämmelser till fullo täcka alla de situationer då

avdrag bör medgivas och därjämte taga erforderlig hänsyn till de skilda

förhållandena inom olika branscher. Förutom att en detaljreglering enligt

de sakkunnigas förslag skulle ge bestående gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter,

skulle den, framhålles i dessa yttranden, medföra en alltför

stor arbetsbelastning för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna.

Förslaget betecknas som alltför restriktivt och det betonas att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

37

en reglering i enlighet med förslaget skulle betyda att avdrag vägras för utgifter

som enligt allmänt vedertagna begrepp betraktas som driftkostnader.

Detta anses bl. a. bli följden av att representationsutgifterna enligt förslaget

sammankopplats med icke avdragsgilla levnadskostnader. Särskilt från näringslivets

sida bär man vänt sig häremot. Sålunda uttalar näringslivets skattedelegation

bl. a. följande.

Den rättspolitiska argumentering, som de sakkunniga sökt lämna för den

närmare utformningen av sitt på nämnda klassificering grundade förslag,

kan sammanfattas däri, att de sakkunniga utgått ifrån vad som vid beskattning

av inkomst av tjänst brukar betecknas som fördyrade levnadskostnader.

Varken teoretiska eller praktiska synpunkter motiverar ett sådant avsteg

från eljest tillämpade principer. Den principiella gränsdragningen mellan

privat levnadskostnad och driftkostnad är nämligen betingad av att driftkostnaden

till skillnad från levnadskostnaden gjorts i en på vinst inriktad

yrkesmässig verksamhet. Vid ett realistiskt bedömande av lagstiftningsproblemet

beträffande avdragsrätten för representationskostnader kommer man

därför i stället till, att avdragsrätten — med utgångspunkt från nu tillämpat

driftkostnadsbegrepp — bör så utformas, att den förhindrar missbruk

och därmed jämförliga uppenbara överdrifter.

Delegationen vänder sig vidare mot att de sakkunniga till representation

hänfört sådana utgifter för kost, logi in. in. åt anställda, som sammanhänger

med företagets interna verksamhet, t. ex. utgifter i samband med kurser,

konferenser m. in., eller som är av rent personalvårdande karaktär. De sakkunnigas

förslag anses på ett otillbörligt sätt begränsa avdragsrätten för

kostnader föranledda av denna nödvändiga sida av verksamheten. Enligt

delegationens mening behövs härvidlag ingen reglering genom särskild lagstiftning,

enär det redan nu föreligger möjlighet att ingripa mot överdrifter.

Liknande synpunkter anföres även i andra yttranden av företrädare för

näringslivet, bl. a. av Sveriges redareförening som särskilt framhåller, att avdragsrätt

även i fortsättningen bör medgivas för av rederierna bekostade

resor till och från fartyg för hustrur till ombordanställda på fartyg, vilka

blott sällan anlöper svensk hamn.

Härjämte framhålles allmänt att de sakkunnigas förslag inte innebär lika

behandling av alla skattskyldiga utan direkt missgynnar de medelstora och

mindre företagen. Vidare anser man det inte ändamålsenligt att ett företags

rätt till avdrag för representationsersättning åt anställd göres beroende av

i vad mån sådan ersättning blir avdragsgill vid den anställdes taxering.

Av i huvudsak nu nämnda skäl anser man från flera remissinstansers sida,

att åtgärderna bör inriktas på att utan alltför detaljerade och därmed

svårtillämpade och svårkontrollerbara bestämmelser åstadkomma en reglering,

som erbjuder möjligheter alt stävja de nu förekommande missförhållandena.

En sådan lösning förordas av kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna

i Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Älvsborgs och Värmlands

län, flertalet handelskammare, näringslivets skattedelegation, Sveriges

redareförening, Sveriges grossistfärlmnd, Sveriges köpmannaförbund, Svcri
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

ges hantverks- och industriorganisation, Sveriges advokatsamfund och

Landsorganisationen samt i princip även av Kooperativa förbundet.

Beträffande utformningen av en reglering i enlighet med nyssnämnda

riktlinjer anför kammarrätten bl. a. följande.

Kammarrätten är icke övertygad om att en detaljerad lagstiftning som

den föreslagna rörande avdragsrätten för representationskostnader vore ett

lämpligt medel mot de missbruk, som otvivelaktigt förekommer i fråga om

avdrag för representationskostnader.

Däremot kan kammarrätten vitsorda behovet av en vidgad uppgiftsskyldighet

ävensom av en i 20 § kommunalskattelagen meddelad allmän bestämmelse,

som ger möjlighet att medge avdrag för representationsutgifter med

skäligt belopp, där med hänsyn till förebragt utredning eller eljest kanda

förhållanden utgiften bedömes ha varit nödvändig för en verksamhets behöriga

bedrivande. Såsom exempel på en sådan regels utformning skulle kunna

anges att för avdragsrätt fordras, att utgifterna stå i omedelbart samband

med rörelsen och verkligen har till syftemål inledande eller bevarande av

affärsförbindelser (jfr Palmgrens å sid. 21 i betänkandet återgivna uttalande)

eller kan hänföras till personalvård.

Med utgångspunkt från en sådan bestämmelse skulle det därefter ankomma

på riksskattenämnden att uppdraga riktlinjer till ledning vid bedömande

av vad skall anses utgöra skälig representationskostnad.

Landsorganisationen anför liknande synpunkter på utformningen av bestämmelserna

och uttalar.

Huruvida en utgift för representation skall berättiga till avdrag vid taxeringen

eller ej måste bli föremål för en bedömning från fall till fall. Som

grundval för en dylik bedömning synes lämpligen kunna läggas den av utredningen

citerade regeringsrådet Palmgrens tolkning av tidigare praxis pa

området, nämligen att avdrag bör åtnjutas för utgifter i omedelbart samband

med rörelsen i den mån de har till syfte att inleda eller bevara affärsförbindelse.

Härtill bör fogas villkoret att kostnaderna med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet bör framstå såsom skäliga. Olika former

av överdådig representation, dyrbarare gåvor etc. bör således ej berättiga

till avdrag, även om de kan visas ha visst samband med den skattskyldiges

verksamhet. När det gäller den närmare tolkningen av dessa bestämmelser

bör Riksskattenämnden kunna utfärda mer preciserade anvisningar.

Även i fråga om den interna representationen gentemot anställda anser organisationen

att en skälighetsprövning från fall till fall bör tillämpas, därvid

antalet inbjudna inte bör vara det enda eller avgörande kriteriet. Här\idlag

bör riksskattenämnden eller annat organ efter samråd med näringslhet

och arbetsmarknadsorganisationerna kunna utfärda anvisningar om Vdka

kostnader av representationskaraktär, som kan anses vara normala för god

personalvård och därmed avdragsgilla vid taxeringen. Organisationen anför

vidare bl. a. följande.

I detta samband borde övervägas om inte näringslivet självt mer aktivt

än vad som nu är fallet kunde medverka i arbetet att bekämpa missbruket

av representationskostnadsavdragen. Även inom näringslivet borde ju föreligga

ett intresse i att motverka en konkurrens som tar sig uttryck i starkt

stegrade representationskostnader. Om detta kräver ett inrättande av ett särskilt

organ anser sig KO ej nu ha anledning ta ställning till men vill erinra

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

om att när det gäller att motarbeta avarter inom reklamen en dylik institution

redan finns i form av Näringslivets opinionsnämnd.

Näringslivets skattedelegation är i princip av samma uppfattning i fråga

om utformningen av de materiella reglerna. Som villkor för avdragsrätt bor

gälla, att representationen äger samband med och föranletts av den bedrivna

näringsverksamheten samt att kostnaden inte varit oskälig. I anslutning härtill

anför delegationen bl. a. följande.

Svaren på eu rundfråga hos ett flertal företag har visat, att metoden med

schablonregler, t. ex. av innebörd att kostnaden skulle vara avdragsgill inom

en viss ram, bestämd i relation till företagets omsättning eller bruttovinst,

icke visat sig ge ett rimligt resultat. Även på grund härav bör kommunalskattelagens

regler ges ovannämnda innehåll. Erfarenheterna från utlandet

ger vid handen, att utformandet av därutöver erforderliga riktlinjer för tilllämpningen

bör anförtros, icke åt lagstiftningen, utan åt något organ med ledande

ställning inom beskattningsväsendet.---Det torde ankomma på

Riksskattenämnden att i den män så är möjligt genom anvisningar ge den

vägledning som må visa sig erforderlig utöver en lagregel av det av oss föreslagna

innehållet och därpå grundad rättspraxis. Dylika anvisningar bör utformas

efter hörande av ansvariga företrädare för näringslivet såsom t. ex.

representanter för Handelskamrarnas nämnd eller motsvarande organ.

Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands och

Värmlands län. Sålunda anför länsstyrelsen i Kalmar län bl. a. följande.

Då det enligt länsstyrelsens mening på grund av representationskostnadernas

natur icke är möjligt att i detalj angiva vilka representationskostnader,

som skola vara avdragsgilla, torde allenast allmänna bestämmelser om den

avdragsgilla representationskostnadens innebörd böra införas. Sådana allmänna

bestämmelser kunna utformas antingen i huvudsak överensstämmande

med den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 4--7 styckena av

punkt 15 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen eller efter samma

principiella uppläggning som norska riksskattestyrets rundskrivelse nr 304

den 13 december 1957. De bestämmelser, som komma att fastställas, böra

dock kompletteras med föreskrifter i taxeringsförordningen om ett ovillkorligt

utredningskrav.

Enligt riksskattenämndens mening bör man undersöka möjligheterna att

lösa frågan om avdragsrätten för representationskostnader efter andra linjer

än de sakkunniga förordat. Nämnden anför bl. a. följande.

Därvid synes till en början kunna ifrågakomma att generellt förklara kostnader

för vissa om »överdådigt levnadssätt» vittnande former av representation

såsom icke avdragsgilla, t. ex. semesterresor, lustjakter, representationsvillor,

särskilt arrangerade jaktutflykter och specialarrangerad underhållning.

Riksskattenämnden vili icke bestrida, att även utgifter för dylika

former av representation kunna vara mer eller mindre erforderliga i vissa internationella

sammanhang men anser likväl eu ensartad reglering i dessa

avseenden erforderlig. Vidare borde i kommunalskattelagen införas eu bestämmelse

av huvudsaklig innebörd, att representationskostnader i övrigt

icke äro avdragsgilla i den mån representationen avser annat än måltider,

logi, teaterbiljetter och liknande uttryck för gästfrihet av sedvanlig beskaffenhet

och omfattning. Riksskattenämnden vill emellertid i detta sammanhang

framhålla, att nämnden är medveten om svårigheten att giva eu dylik

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

regel en adekvat utformning. Nämnden vill även framhålla, att nämnden icke

avser att taxeringsmyndigheterna skulle för varje skattskyldig verkställa

någon detalj granskning av representationens beskaffenhet och omfattning.

Däremot borde i systemet ingå skyldighet för alla rörelseidkare att i den årliga

deklarationen uppge de totala representationskostnaderna, fördelade på

ett par lämpliga huvudgrupper. Avsikten härmed skulle vara att mera allmänt

få en uppfattning om representationskostnaderna vore onormala i förhållande

till rörelsens art och omfång för att, där så synes vara fallet, närmare

undersöka saken genom taxeringsrevision eller genom infordrande av

närmare uppgifter. Befunnes därvid att den skattskyldige flagrant brutit

mot den nyss angivna regeln angående i vilken utsträckning representationskostnaderna

äro avdragsgilla — vilken regel borde på lämpligt sätt återges

i deklarationsblankettens text — borde saken anmälas för eventuellt åtal för

deklarationsbrott.

I fråga om de sakkunnigas förslag rörande rätt till avdrag för representation

i förvärvskällan tjänst är det i huvudsak endast behandlingen

av fasta representationsbidrag som föranlett särskilda uttalanden. Förslaget

om att provisionsresande och andra anställda med rörelseliknande

förvärvsverksamhet i förevarande hänsende bör likställas med rörelseidkare

har i allmänhet godtagits såsom välgrundat eller också lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser dock, att handelsresanderepresentationen

icke lösts på ett tillfredsställande sätt. Denna representation är,

framhåller länsstyrelsen, ofta överdriven och överdådig, men då den huvudsakligen

sker under resa utanför hemorten leder de sakkunnigas förslag inte

till någon begränsning i avdragsrätten för provisionsresandenas vidkommande

medan däremot handelsresande, som icke arbetar på provisionsbasis,

skulle sakna avdragsrätt. Härav kan tänkas följa såväl konkurrensmässiga

återverkningar till de sistnämndas nackdel som formella ändringar i anställningsförhållandena

i syfte att komma i åtnjutande av avdragsrätt. En

önskvärd begränsning av handelsresanderepresentationen kunde enligt länsstyrelsen

möjligen åstadkommas genom att för avdragsrätt uppställa kravet,

att även den kund, gentemot vilken representationen utövas, skall ha företagit

resa, t. ex. inbjudits till annan ort, där uppackning sker.

Även kammarrätten konstaterar, att de föreslagna bestämmelserna innebär

att avdrag för representationsutgifter inte skulle medges andra skattskyldiga

med inkomst av tjänst än provisionsresande eller liknande. Denna

skillnad torde dock enligt kammarrättens mening icke inge några större betänkligheter

från rättvisesynpunkt om avdragsrätten för representation i rörelse

begränsas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Kammarrätten tillägger

dock följande.

Kammarrätten, som emellertid i fråga om avdragsreglerna för rörelseidkare

hyser eu från de sakkunniga avvikande mening, anser sig böra framhålla

som sin uppfattning, att visst behov av avdragsrätt föreligger även för

nu ifrågavarande skattskyldiga med fast inkomst av tjänst. Enligt kammarrättens

erfarenhet förekommer nämligen understundom bland denna kategori

av skattskyldiga utgifter för representation, för vilka rätt till avdrag synes

lika befogad som för rörelseidkarens motsvarande utgifter.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

41

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att systemet med representationsersättning

tillämpas av åtskilliga företag, bl. a. inom skogsindustrin.

Vanligen avser bidragen kostnad för representation i hemmet. Erhållna bidrag

upptages som inkomst av tjänst. Avdrag för havda kostnader yrkas så

gott som undantagslöst med bidragets belopp och dessa yrkanden godtas allmänt

utan närmare utredning. I dessa fall skulle enligt länsstyrelsens uppfattning

de sakkunnigas förslag leda till beskattning i betydligt större omfattning

än hittills, enär bidragen helt eller delvis får anses vara avsedda

att möjliggöra för den anställde att behålla sin levnadsstandard eller sina

levnadsvanor. Detta skulle kunna föranleda en övergång till ersättning åt

den anställde på grundval av verkliga utgifter med tillämpning av en särskild

av arbetsgivaren fastställd taxa för representation i hemmet. Sannolikt

kommer de anställda då icke att redovisa några bidragsbelopp med risk

att åtnjutna förmåner blir obeskattade. Enligt länsstyrelsens mening bör

därför vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag anställds representationsersättning

till sin huvudsakliga del anses som förtäckt lön och den anställde

bör beskattas för densamma i motsvarande grad, oavsett hur ersättningen

utbetalats. För åstadkommande av likformig och rättvis beskattning

föreslår länsstyrelsen, att i kontrolluppgift för anställd med representationsbidrag

skall anges vad som av bidraget utgått för representation i och utom

hemmet.

Lantbrukets skattedelegation och Sveriges advokatsamfund framhåller

särskilt, att avdragsrätt även bör medgivas för anställda i statlig och kommunal

tjänst. Delegationen föreslår dessutom, att representationsbidrag,

som utgår till vissa statstjänstemän, till skillnad mot vad som nu är fallet

bör anses som skattepliktig inkomst från vilken avdrag bör medgivas med

beaktande av de speciella förhållanden, varunder representationen utövats.

Länsstyrelsen i Värmlands län motsätter sig icke förslagets genomförande

även om därmed följer praktiska svårigheter, men finner obilligt att slopa

avdragsrätten för anställd, som av en eller annan anledning icke uppbär

eller uppbär otillräcklig ersättning för representationskostnader.

1 regel anser remissinstanserna det i sak riktigt, att avdragsrätten vid

fasta representationsbidrag skall bedömas utifrån vad som från arbetsgivarens

synpunkt är att anse såsom med driftkostnad likställd representationsutgift,

att företagarens avdragsrätt för utgivna representationsbidrag skall

vara begränsad i enlighet härmed samt att den anställde skall beskattas för

behållning, som uppkommit å representationsbidraget, och för skattepliktig

förmån, som åtnjutits genom representationen. I flera yttranden framhålles

betydelsen av att företagets totala representation bedömes i ett sammanhang.

Uttalanden av denna innebörd göres av bl. a. överståthållarämbetet, kammarrätten,

Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet och — i vad avser

förslagets innebörd för de anställda — Sveriges handelsresandeförbund.

Härvid anför överståthållarämbetet bl. a. följande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Avdragsrätten har sålunda i princip helt knutits till rörelseidkaren/arbetsgivaren,

vilket skulle få till följd, att ett företags totala representationskostnader

komma att bedömas i ett sammanhang och i relation till företagets

art och omfattning. Detta förhållande samt den omständigheten att

frågor om avdrag i berörda hänseende i huvudsak skulle komma att prövas

enbart av de relativt sett fåtaliga särskilda taxeringsnämnderna, torde vara

att betrakta såsom ett led i en fortlöpande strävan efter en effektivare och

mera likformig taxering. — Ett genomförande av förslaget kommer visserligen

att medföra en kraftigare belastning å de särskilda taxeringsnämnderna,

vilken dock icke bör överbetonas; i gengäld komma de lokala taxeringsnämnderna

i stort sett att befrias från sysslande med representationsavdrag.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att de föreslagna bestämmelserna

bör leda till ökad klarhet och riktigare beskattning. Dock understrykes

i yttrandet, att taxeringsmyndigheterna i större utsträckning bör

godtaga avdrag för representation i hemmet, därest denna sker under former

som ger avdragsrätt enligt huvudreglerna.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner lösningen i princip riktig men anser,

att den anställde bör skyddas mot risken att bli beskattad för sådan på uppdrag

utövad representation, som sedermera av taxeringsmyndigheten bedöms

som icke avdragsgill för arbetsgivaren. Detta synes kunna ske genom att

representationsbidraget utgives mot redovisningsskyldighet för den anställde.

Ur kontrollsynpunkt torde det enligt länsstyrelsens mening dock erfordras,

att den anställde i deklaration skall upptaga bidraget som inkomst och verkställa

avdrag för sina enligt de allmänna reglerna avdragsgilla representationsutgifter.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att förslaget torde innebära att

arbetsgivaren måste avkräva den anställde en detaljerad redovisning av bidragets

användning för att kunna avgöra sin egen avdragsrätt. Detta bör

dock ligga i den anställdes intresse, men, tillägger länsstyrelsen, därmed bör

även kunna krävas, att arbetsgivaren i kontrolluppgift för den anställde

skall upptaga såväl representationsbidraget brutto som den del därav, som

utgör skattepliktig inkomst för den anställde.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län återigen anser det icke möjligt att

begränsa arbetsgivarens uppgiftsskyldighet till ett överskott, om vars storlek

han måste förutsättas sakna kännedom. Systemet bör därför utformas

så, att rörelseidkarens avdragsrätt skall bedömas på grundval av den anställdes

verifikationer över utövad representation. Ingår i denna redovisning

belopp, som avser icke avdragsgill representation, bör verifierade utgifter

härför återföras till beskattning i företagarens deklaration. Belopp,

som utbetalats till anställd ulan redovisningsskyldighet, bör anses som avdragsgill

lön för företaget. Då således företagaren har att avgöra, om han

vill godtaga den anställdes verifikation eller betrakta motsvarande ersättning

som lön, bör i kontrolluppgiften för den anställde anges förutom det kontanta

representationsbidraget även det belopp, som företagaren godkänt som avdragsgill

representationskostnad. Den anställde återigen skall upptaga emottaget

bidrag som skattepliktig inkomst med rätt till avdrag för utövad repre
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 196,1

43

sentation enligt till arbetsgivaren avlämnade verifikationer. Länsstyrelsen

anför dessutom följande.

De kontanta representationsanslag, som utbetalas till anställda, torde hittills

i regel ha avsett att täcka kostnader för representation i hemmet, när

fråga icke varit om resande personal. För representation, som utförts å

restaurang, erhåller ju den anställde ett kvitto, som av honom kan attesteras

och överlämnas till företaget. Ofta betalas restaurangnotorna efter attest

direkt av företaget utan inblandning av den anställde. Det synes tveksamt,

om sådana representationskostnader bör anses ha kommit en anställd

tillgodo. I praktiken torde sådana kostnader ingå i företagets »allmänna

representationskostnader», som icke anses ha kommit någon särskild befattningshavare

tillgodo. Länsstyrelsen anser, att efter en ändring av lagstiftningen

på förevarande område anledning saknas att å löneuppgift för anställd

uppföra representationskostnader, som styrkts genom restaurangnotor

med den anställdes attest.

Mera kritiska synpunkter på de sakkunnigas förslag beträffande representationskostnader

i förvärvskällan tjänst har emellertid även framförts vid

remissbehandlingen.

Sålunda konstaterar riksskattenämnden, att det av de sakkunniga föreslagna

systemet skulle innebära, att en skattskyldigs taxering bleve beroende

av vad annan skattskyldig anförde eller styrkte i sin eventuella skatteprocess.

En sådan ordning måste enligt nämndens mening avvisas av både

principiella och praktiska skäl. Nämnden anför vidare bl. a. följande.

Emellertid anser riksskattenämnden det i och för sig önskvärt att skattereglerna

utformas så, att ett företags hela kostnader för representation kunna

bedömas i ett sammanhang. Detta måste medföra att företaget skall i

sin redovisning över representationskostnader medtaga såväl direkt bestridda

utgifter som utgivna, fasta representationsbidrag. Detta medför i sin tur, att

den anställde liksom för närvarande har att upptaga bidraget som intäkt

och yrka avdrag för havda representationskostnader. Den i och för sig tilltalande

tanken att den anställde icke skulle bliva skattemässigt missgynnad

om han icke kunde styrka befogenheten av avdrag, svarande mot till honom

utbetalad ersättning för representationskostnader, skulle sålunda icke kunna

realiseras. Detta kan möjligen komma att betyda, att systemet med fasta

representationsbidrag i huvudsak kommer att upphöra, eftersom de anställda

kunna förmodas icke vilja taga denna skattemässiga risk. Om de sakkunnigas

uttalande, att systemet med fasta representationsbidrag är statt på

avveckling, är riktigt, skulle detta emellertid endast betyda ett visst påskyndande

av en utveckling som likväl vore att förutse.

Riksskattenämnden anser sig icke kunna förorda förslaget om alt skattskyldig,

som uppburit representationsbidrag, såsom intäkt endast skall upptaga

vad som inte åtgått till täckning av de därmed avsedda utgifterna. Den

föreslagna regeln om beskattning av värdet av inbesparade levnadskostnader

eller annan förmån, som uppkommit genom utövad representation på arbetsgivarens

bekostnad, går enligt nämndens mening för långt och bör i vart

fall icke äga tillämpning beträffande enstaka måltider i sällskap med kunder

eller leverantörer, även om sådana måltider återkommer relativt ofta.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner visserligen önskvärt med eu prov
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

ning av representationsutgifterna i ett sammanhang, men detta förutsätter

enligt länsstyrelsens mening att såväl företagarens som de anställdas deklarationer

blir prövade av samma taxeringsnämnder. Så länge denna möjlighet

saknas anser länsstyrelsen det nuvarande systemet vara att föredraga framför

de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller liknande synpunkter. Då företaget

och den anställde sällan taxeras i samma taxeringsnämnd skulle företagsnämndens

ställningstagande få anstå till dess den anställdes avdragsrält avgjorts

av annan nämnd. Härvid kan uppkomma att nämnderna har olika

uppfattning om avdragsrätten. Med hänsyn härtill och till att rörelseidkaren

för sin bedömning skulle få inhämta uppgifter från den anställde avstyrker

länsstyrelsen förslaget. Länsstyrelsen tillägger, att frågan löser sig

själv genom att systemet med representationsbidrag torde försvinna, eftersom

en anställd ej vill utsätta sig för risken att bli beskattad för uppkommen

förmån.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tar upp vissa organisatoriska problem. De

sakkunnigas förslag innebär, framhåller länsstyrelsen, att till de särskilda

nämnderna skulle överflyttas bedömningen av de anställdas representationsutövning.

Härigenom och genom den föreslagna vidgade uppgiftsskyldigheten

skulle dessa nämnder få sin arbetsbörda avsevärt utökad och få långt

större behov än nu av kontakter med de lokala taxeringsnämnderna. Under

tiden för utbyggnaden av taxeringsassistentorganisationen kommer denna

merbelastning att vara en allvarlig olägenhet och enligt länsstyrelsens mening

måste omprövas, huruvida organisationens kapacitet blir tillräcklig i

en sådan situation. Länsstyrelsen anser därför, att de organisatoriska problemen

närmare bör undersökas innan lagstiftningsåtgärder enligt de sakkunnigas

förslag genomföres.

Sveriges hantverks- och industriorganisation avstyrker förslaget med hänsyn

till de därmed förenade praktiska svårigheterna. Då redan nu möjlighet

föreligger att avkräva redovisning av de anställda för taxeringen, anser

organisationen nuvarande bestämmelser vara tillfyllest.

Deklarations- och uppgiftsskyldighet

Såsom framgått av det redan anförda är den allmänna uppfattningen

hland remissinstanserna, att en vidgad deklarations- och uppgiftsskyldighet

bör innefattas i regleringssystemet, oavsett om detta utformas enligt de sakkunnigas

förslag eller enligt den av många remissinstanser förordade alternativa

lösningen. För de remissinstanser, som avstyrker en materiell reglering

framstår en vidgad uppgiftsskyldighet som tillräcklig garanti för att

rådande missförhållanden skall försvinna. Såsom tidigare nämnts är det endast

Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund och Föreningen

Sveriges aktiva handelsresande som motsätter sig förslaget om en vidgad

uppgiftsskyldighet. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner olägenheterna

med en vidgad uppgiftsskyldighet utgöra ytterligare skäl för att välja den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963 45

av länsstyrelsen förordade lösningen av frågan via den indirekta beskattningen.

Med nu nämnda undantag ansluter sig remissinstanserna allmänt till de

sakkunnigas förslag, att avdrag för representationskostnader, som skattskyldig

tillgodogjort sig vid inkomstberäkningen, skall obligatoriskt redovisas

öppet i deklarationen samt att skattskyldig skall kunna prestera tillfredsställande

utredning om kostnadernas storlek och beskaffenhet. Däremot är

meningarna delade beträffande den föreslagna skyldigheten för andra skattskyldiga

än sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar, som icke är eneller

fåmansföretag, att vid självdeklarationen foga en specifikation över de

avdragna representationskostnaderna.

Gentemot en sådan specificering anföres, att den skulle medföra ett merarbete

för såväl skattskyldiga som beskattningsmyndigheter, som knappast

skulle stå i rimlig proportion till värdet därav. Med den knappa tid som står

till taxeringsnämndernas förfogande anser flertalet remissinstanser det icke

möjligt att vidtaga någon mera ingående granskning av uppgiftsmaterialet

med hänsyn till annan förekommande kontroll. För granskningen torde även

krävas ytterligare uppgifter än vad som förutsatts enligt det föreslagna uppgiftsformuläret.

Kritik riktas även mot de föreslagna inskränkningarna i

skyldigheten att avgiva specifikation då därigenom lika villkor icke skulle

gälla för alla.

Av skäl som nu anförts avvisas förslaget om viss obligatorisk specificeringsskyldighet

av ett flertal remissinstanser. Enligt deras uppfattning bör

det vara tillfyllest med en för alla obligatorisk skyldighet att i deklarationen

öppet redovisa verkställda avdrag för representationsutgifter. I övrigt får

liksom hittills ankomma på taxeringsmyndigheterna att i erforderlig omfattning

efter anmaning avkräva den skattskyldige specificerade uppgifter.

Det bör åligga den skattskyldige att vid anfordran på ett fullgott sätt kunna

verifiera sina kostnader och styrka sin avdragsrätt.

En i enlighet härmed utformad uppgiftsskyldighet förordas av kammarrätten,

riksskattenämnden, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västernorrlands län, hanaelskamrarna,

näringslivets skattedelegation, Sveriges redareförening, Sveriges

grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Kooperativa förbundet, Sveriges akademikers centralorganisation,

Sveriges handelsresande förbund, Familjeföretagens förening och

Svenska revisorsamfundet.

Av de remissinstanser som biträder de sakkunnigas förslag förordar länsstyrelserna

i Stockholms och Älvsborgs län den uppmjukningen, att det bör

föreligga möjlighet för länsstyrelsen att medgiva dispens från skyldigheten

att avgiva specifikation. Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar i princip

en för alla obligatorisk sådan skyldighet, dock att dispens härifrån bör

kunna medgivas storföretag, för vilka arbetet med en specificering skulle

framstå som särskilt betungande. En för alla obligatorisk specifieeringsskvldighet

förordas därjämte av länsstyrelserna i Gotlands och Gävleborgs län,

opaginerad Kontrollera mot PDF

4G K ungt. \Iaj:ts proposition nr 96 år 1963

dock föreslår förstnämnda länsstyrelse ett generellt undantag för juridiska

personer, vilkas representationskostnader ej uppgått till förslagsvis 500

kronor.

I övrigt biträdes de sakkunnigas förslag om öppen redovisning i kombination

med viss specificeringsskyldighet av överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Kalmar, Skaraborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

allmänna ombudet hos mellankommunala prövning snämnden, Sveriges advokatsamfund,

lantbrukets skattedelegation, Landsorganisationen och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund. Härvid anför Landsorganisationen

bl. a. följande.

LO bär inget att erinra mot utredningens förslag i denna punkt. Härigenom

kan väl icke en fullständigt effektiv kontroll vinnas att avdragsrätten

icke kommer att överträdas i vissa fall om de skälighetskriterier LO förordat

läggs till grund för bedömningen av densamma. De värsta fallen av missbruk

torde emellertid kunna beivras genom detta.

Den obligatoriska särredovisningen av representationskostnaderna i deklarationen

ger dessutom den fördelen att man får bättre överblick över representationskostnadernas

storlek och betydelse för näringslivet som helhet

såväl som utgifternas fördelning mellan olika branscher och företag. Härigenom

kommer så småningom ett omfattande erfarenhetsunderlag för en förnyad

prövning av hela frågan om representationskostnadernas behandling

vid taxeringen att erhållas. En sådan översyn bör enligt LO:s uppfattning

ske efter exempelvis en femårsperiod och syfta till att åstadkomma en förenkling

av taxeringsarbetet antingen genom införande av schablonavdrag

eller ett totalförbud för avdrag av representationskostnader.

I några fall anföres även särskilda synpunkter på specificeringens utformning.

Sålunda förordas i några remissyttranden att uppgift skall lämnas om

utgifter för vin och sprit, om orten, där representationen ägt rum, samt om

såväl gästens namn och adress som det företag han representerar.

Oavsett inställningen till uppgiftsskyldighetens utformning understrykes

allmänt kravet på, att den skattskyldige skall på ett fullt godtagbart sätt

kunna styrka sin avdragsrätt genom verifikationer och genom en ordnad

bokföring eller systematiskt förda anteckningar.

Länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län framhåller

härvidlag, att hotell- och restaurangnotor ofta har ett ringa bevisvärde, enär

de ej ge tillräcklig vägledning för bedömning av om avdragsgill representation

verkligen förelegat. Det är därför enligt länsstyrelserna önskvärt med

närmare klargörande, t. ex. genom anvisningar från riksskattenämnden, om

de krav som bör ställas på underlaget för avdragsyrkandena.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om inte i 41 § kommunalskattelagen

kunde stadgas, att representationskostnader och liknande kostnader

skall återföras till beskattning i den mån den skattskyldige inte genom

särskild utredning visar sig berättigad till avdrag. Svenska revisorsamfundet

anför i denna fråga bl. a. följande.

Skyldigheten att efter anmaning lämna specificerad uppgift bör fullgöras

genom ifyllande av ett för alla skattskyldiga enhetligt formulär. Uppgifterna

bör grundas på kronologiska noteringar med förslagsvis angivande av oli
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

ka typer av representationskostnader, antalet tillfällen och antalet vid varje

tillfälle deltagande personer ävensom motivet. Vidare bör den skattskyldige

kunna göra sannolikt, att representationen avser en affär eller en affärsförbindelse

av sådan betydelse, att kostnaden med hänsyn härtill varit behövlig.

Däremot kan man självfallet icke fordra, att den intjänade intäkten styrkes

för varje representationstillfälle. Enbart den överskådlighet, som på detta

sätt vinnes, bör enligt samfundets mening avsevärt underlätta taxeringsmyndigheternas

granskning och bedömning. Samfundet finner det därtill

helt naturligt, att Riksskattenämnden anförtros uppgiften att utfärda normer

för denna bedömning.

Liknande synpunkter anföres av näringslivets skattedelegation, Kooperativa

förbundet och handelskamrarna.

Beträffande den allmänt förordade öppna uppgiftsskyldigheten i deklaration

framhåller riksskattenämnden att det bör uttryckligen stadgas att därvid

skall anges både direkta representationsutgifter och utgivna representationsbidrag.

Därjämte bör nämnden ges möjlighet att genom lämplig avfattning

av vederbörliga deklarationsblanketter föranstalta om uppdelning

av representationskostnaderna i vissa huvudgrupper.

För en sådan uppspjälkning av avdragsyrkandena anför länsstyrelsen i

Hallands län bl. a. följande.

Som förslaget utformats torde endast skattskyldiga med obetydliga representationskostnader

ha någon praktisk möjlighet efterleva bestämmelsen.

Anmärkas kan vidare att det ur likformighetssynpunkt inte är tilltalande,

att från uppgiftsskyldighet undantaga sådana aktiebolag som icke äro hänförliga

till kategorin familjeföretag.

Enligt länsstyrelsens mening bör bestämmelserna i stället utformas så, att

samtliga representationskostnader skall upptagas synligt i deklarationen,

icke i en post utan i ett flertal poster uppspaltade på olika grupper, exempelvis
1)

restaurangrepresentation

2) representation i hemmet

3) representation i form av reklamartiklar o. dyl.

4) övrig representation med beskrivning av representationens art

5) icke avdragsgilla representationskostnader.

Med en sådan uppspaltning tvingas den skattskyldige — för att kunna

fullgöra sin uppgiftsskyldighet — att ordna sin bokföring så att alla representationsutgifter

samlas å ett konto. Däremot kommer själva uppgiftslämnandet

att bli avsevärt mindre betungande för den skattskyldige än enligt

den föreslagna metoden.

Näringslivets skattedelegidion framhåller, att eu uppspjälkning av avdragsyrkandena

t. ex. på representation inom och utom landet synes erbjuda ett

ändamålsenligt underlag för skattekontrollen och förordar att riksskattenämnden

samråder med redovisningsexpertis inom näringslivet för en sådan

utformning av uppgiftsskyldigheten.

Liknande S3''npunkter anföres av flertalet handelskammare, Sveriges grossistförbund

och Familjeföretagens förening.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

V. Departementschefen

I den allmänna skattediskussionen har under senare år med allt större skärpa

hävdats, att rätten att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för utgifter

för representation och liknande ändamål missbrukats i betydande utsträckning.

Det synes därför angeläget att avdragsrätten för dylika kostnader nu

regleras.

Då avdrag för representationskostnader hittills medgivits vid beskattningen

har detta haft sin grund i den i 20 § kommunalskattelagen inskrivna allmänna

regeln att avdrag medges för alla omkostnader för intäkternas förvärvande

och bibehållande. Något stadgande, som närmare reglerar denna

avdragsfråga, finnes således inte. Enligt en utbredd uppfattning har utvecklingen

medfört att vissa skattskyldiga under representation hänför icke

obetydliga kostnader, som mer har karaktär av levnadskostnader. Härigenom

har de förskaffat sig avdrag vid beskattningen för dylika kostnader i

strid mot det generella avdragsförbudet enligt nyssnämnda lagrum för levnadskostnader.

Med anledning härav har i olika sammanhang, bl. a. genom

motioner i riksdagen, framställts krav på en begränsning av avdragsrätten

för representationskostnader.

Den av skattelagssakkunniga gjorda utredningen i syfte att närmare reglera

frågan om avdrag för representationskostnader och liknande utgifter

har otvetydigt visat, att avsevärda missförhållanden råder i fråga om avdragsrätten

och att dessa missförhållanden tenderar att bli allt mer omfattande.

Jag kan härvid inskränka mig till att hänvisa till de exempel från

taxeringsarbetet som anförts i betänkandet.

Enligt de sakkunniga torde de främsta orsakerna till missförhållandena vara

att skattelagstiftningen för närvarande inte drar någon klar gräns mellan

levnadskostnader och omkostnader i förvärvskälla, och att möjligheterna för

taxeringsmyndigheterna till effektiv kontroll av yrkade avdrag är otillräckliga.

Såsom närmare framgår av det föregående är innebörden av de sakkunnigas

förslag i korthet att rätten till avdrag för representationskostnader detaljmässigt

regleras genom bestämmelser i kommunalskattelagen. Härjämte

förordar de sakkunniga att avdrag för representationskostnader alltid skall

redovisas öppet i självdeklarationen och att avdrag inte skall medges om inte

den skattskyldige kan förebringa tillfredsställande utredning om utgifternas

storlek och beskaffenhet.

Vid remissbehandlingen har behovet av lagstiftning på området allmänt

vitsordats. Därvid har framhållits att en lagstiftning är önskvärd inte blott

för att förhindra missbruk utan även för att skapa klarhet om vad som gäller

på området. Det understrykes allmänt att varken de skattskyldiga eller

taxeringsmyndigheterna för närvarande har den kunskap om avdragsrättens

innebörd som är nödvändig för att taxeringarna i hithörande del skall bli

likformiga och rättvisa.

Flertalet remissinstanser har vidare instämt i de sakkunnigas uttalanden

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

49

att en av de främsta anledningarna till att representationsutgifterna icke

i tillräcklig utsträckning kommer under granskning är att de i allmänhet

inte redovisas synligt i deklarationerna. Icke sällan har utgifterna i räkenskaperna

förts bland övriga omkostnader. En utökad uppgiftsplikt i förevarande

hänseende har bedömts såsom nödvändig och lämplig av så gott

som alla remissinstanser för att man skall komma till rätta med förekommande

missbruk. Vissa instanser har dock ansett särskilda materiella regler

obehövliga och funnit syftet kunna uppnås genom ökning av uppgiftsplikten

i förening med anvisningar av riksskattenämnden till ledning för bedömningen

av yrkade avdrag.

Från många remissinstansers sida har gjorts gällande att skattelagssakkunniga

gått för långt i sitt förslag. Främst har därvid invänts att ett genomförande

av förslaget i befintligt skick skulle medföra inte endast att

missbruk stävjas utan även att avdrag för sådan representation, som från

affärsmässiga synpunkter ter sig naturlig och berättigad och således enligt

allmänna skatteregler borde vara avdragsgill, kommer att vägras. Det har

vidare framhållits att de sakkunnigas förslag inte innebär någon tillfredsställande

lösning från praktisk synpunkt och att frågan över huvud taget

inte kan lösas efter den metod de sakkunniga valt. Det har således ansetts

praktiskt ogörligt att —• såsom de sakkunniga föreslagit — uttömmande

reglera avdragsrätten genom bestämmelser i kommunalskattelagen. Från

många håll har i stället förordats ett annat av de sakkunniga redovisat men

av dem avvisat alternativ, nämligen att i författningstexten mera allmänt ge

uttryck för efter vilka grunder avdragsrätten skall bedömas och uppdra åt

riksskattenämnden att ge anvisningar för bestämmelsernas tillämpning. Såsom

ett nödvändigt komplement ingår även i detta alternativ en obligatorisk

och vidgad uppgiftsplikt.

Redan i direktiven för de sakkunnigas utredning anförde jag att en avgörande

förbättring av förhållandena på förevarande område inte syntes kunna

åstadkommas utan lagstiftningsåtgärder. Vad därefter förekommit har

bestyrkt denna uppfattning. Skattelagssakkunniga har enligt min mening

anfört övertygande skäl för att eu lagstiftning utan dröjsmål bör komma

till stånd beträffande representationskostnadsavdragen. Rådande oklarhet

om vad gällande regler innebär har till följd en bristande enhetlighet i bedömningen

av framställda avdragsyrkanden samtidigt som det måste befaras

att mindre nogräknade skattskyldiga i detta läge stimuleras att — utan

risk för straffpåföljd — yrka avdrag för såsom representationskostnader

bokförda levnadskostnader. På grund av avsaknaden av klara bestämmelser

i ämnet kan det nämligen alltid göras gällande att det är en omdömesfråga

vad som skall hänföras till representationsutgifter.

Även om jag således är beredd att tillstyrka att en lagstiftning nu kommer

till stånd på grundval av de sakkunnigas utredning, bör dock viss försiktighet

iakttagas vid lagstiftningens utformning. Såsom jag uttalade i utredningsdirektiven

synes den allmänna målsättningen för en lagstiftning

4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung!. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

i ämnet böra vara att försöka komma till rätta med missbruk utan att

onödigtvis försvåra den verksamhet på området som från kommersiella och

andra utgångspunkter framstår som motiverad. Genom att representationskostnader

hittills i allmänhet inte redovisats öppet i deklarationerna saknas

för närvarande närmare kännedom om storleken av yrkade avdrag av hithörande

slag och framför allt om hur de fördelar sig på olika typer av kostnader.

På grund härav har det inte varit möjligt för de sakkunniga att få

uppgifter i dessa hänseenden i vidare mån än som skett genom vissa exempel.

En närmare kännedom om nu nämnda förhållanden synes nödvändig

innan avdragsrätten uttömmande och klart regleras genom författningsbestämmelser.

Jag ansluter mig därför till den av många remissinstanser framförda

uppfattningen att någon författningsmässig detaljreglering av avdragsrätten

inte för närvarande bör ske.

I fråga om lagstiftningens allmänna uppläggning biträder jag dock de

sakkunnigas uppfattning. Sålunda förordar jag att materiella regler införes

i kommunalskattelagen och att dessa kompletteras med en ökad skyldighet

för de skattskyldiga att utan anmaning lämna uppgift om sådana representationskostnader,

för vilka avdrag yrkas. I likhet med det övervägande

antalet remissinstanser, som tillstyrkt lagstiftning, förordar jag emellertid

alternativet med en allmänt hållen bestämmelse i kommunalskattelagen.

Vad de sakkunniga anfört som skäl för att avvisa detta alternativ synes mig

inte vara av sådan styrka att man bör avstå från att i första hand pröva

denna lösning. Kompletterad med anvisningar av riksskattenämnden — vilka

anvisningar lämpligen bör utfärdas efter samråd med näringslivets organisationer

— torde en sådan bestämmelse kunna ge erforderlig ledning

för bedömning av avdragsrättens innebörd. Jag vill tillägga att vad som

anförts från näringsorganisationernas sida bibringat mig uppfattningen att

man inom dessa är medveten om rådande missförhållanden och att man är

beredd att medverka till att en förbättring kommer till stånd.

Vad jag nu förordat får i viss mån ses som ett provisorium. Genom den

ökade uppgiftsplikt, som jag föreslår, kommer material att erhållas, som

kan bilda underlag för en mera definitiv lösning av avdragsfrågan.

Den allmänna bestämmelsen i fråga om avdragsrätten för representationskostnader

— vilken bestämmelse lämpligen bör intagas i punkt 1 av anvisningarna

till 20 § kommunalskattelagen — synes kunna utformas så att

avdragsrätt föreligger endast om utgiften i fråga har omedelbart samband

med den bedrivna verksamheten. För att förtydliga innebörden av bestämmelsen

bör i lagtexten anges vissa exempel på avdragsgilla kostnader. Såsom

exempel kan lämpligen anges utgifter, som uteslutande avser inledande

eller bibehållande av affärsförbindelser eller liknande eller avser jubileum

för företaget, invigning av för företaget mera betydande anläggning för

verksamheten, stapelavlöpning eller jämförliga händelser eller är att hänföra

till personalvård. Även om fråga endast är om exempel bör dock dessa

exempel kunna ge god ledning vid tillämpningen av den allmänna bestäm
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1963

51

melsen. Det får ankomma på riksskattenämnden att — om behov visas föreligga

— lämna en utförligare exemplifiering.

Genom den föreslagna bestämmelsen avses att på ett klarare sätt markera

att avdragsrätten ej omfattar kostnader för sällskapsliv av personlig natur,

personlig gästfrihet o. dyl. I begreppet personalvård ingår bl. a. personalfester

och informationsmöten för anställda. Avdragsrätt för dylika kostnader

bör i princip föreligga oavsett omfattningen av den verksamhet, som

den skattskyldige bedriver, och utan avseende på om representationen vänder

sig till en större eller mindre krets. Fråga får dock inte vara om sällskapsliv

eller gästfrihet av personlig art. Någon utökning av avdragsrätten

i förhållande till nu gällande praxis är inte avsedd.

De sakkunniga har i sitt förslag medtagit en bestämmelse som begränsar

avdragsrätten till vad som framstår såsom skälig kostnad. Jag delar de sakkunnigas

uppfattning att utgifter för mera lyxbetonad livsföring inte bör

vara avdragsgilla och föreslår särskilt stadgande härom i förenämnda anvisningspunkt.

Att behov av sådant stadgande föreligger synes mig framgå inte

minst av de exempel från taxeringsarbetet, som de sakkunniga anfört. Genom

vad jag sålunda förordat torde det av bl. a. riksskattenämnden föreslagna

uttryckliga förbudet mot avdrag för representation i former, som

vittnar om »överdådigt levnadssätt», vara tillgodosett. Det torde få ankomma

på nämnden att i förekommande fall meddela vägledande anvisningar.

Den föreslagna bestämmelsen innehåller ingen begränsning av avdragsrätten

till särskilt angivna förvärvskällor. Det ligger i sakens natur att avdragsfrågan

främst blir aktuell i rörelse. Anledning att — på sätt de sakkunniga

föreslagit — generellt utesluta avdragsrätt för representation i andra

förvärvskällor än rörelse och tjänst synes mig knappast föreligga, särskilt

som under begreppet representation kan hänföras utgifter som närmar

sig reklamkostnader o. dyl. I den mån fråga om avdrag för representation

uppkommer vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet eller annan fastighet,

vilket endast undantagsvis torde vara fallet, bör således bedömningen

enligt min mening följa de nyss angivna allmänna reglerna.

Skattelagssakkunniga har ägnat särskild uppmärksamhet åt sådana fall

då representation utövas genom anställda — något som ofta förekommer i

större företag. Därvid kan utgifterna antingen bokföras direkt som omkostnader

i företagets räkenskaper, eller också kan visst belopp utbetalas

till den anställde att användas för representationsutgifter. I sistnämnda fall

har den anställde att redovisa ersättningsbeloppet som intäkt av tjänst. Huruvida

avdrag för kostnaderna kan medges avgöres vid den anställdes taxering.

Arbetsgivaren erhåller regelmässigt avdrag för vad han utgivit till den

anställde i representationsbidrag.

De sakkunniga har ansett att frågan om avdragsrätten alltid bör prövas

vid arbetsgivarens taxering och har föreslagit särskilda regler för att nå detta

syfte.

Av olika skäl vore det givetvis ändamålsenligt om ett företags representa
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

tionsutgifter kunde bedömas i ett sammanhang av den taxeringsnämnd som

har att pröva företagets taxering. Särskilt otillfredsställande med den nuvarande

ordningen är att i den mån den anställde vägras avdrag för kostnader,

som han bestritt för arbetsgivarens räkning med representationsbidrag,

detta leder till ökad skattebelastning för honom och inte för arbetsgivaren.

Gentemot de sakkunnigas förslag på denna punkt har emellertid

anförts invändningar av främst praktisk natur, och jag finner dessa så vägande

att jag inte nu anser mig kunna tillstyrka förslaget. Frågan synes

för övrigt alltmer komma att förlora i betydelse, då — såsom de sakkunniga

påpekat — systemet med särskilda representationsbidrag synes vara på avskrivning,

inte minst på grund av de anställdas mellanställning vid beskattningen.

Frågan om anställds rätt till avdrag för representation, som han

utövat för arbetsgivarens räkning med särskilt bidrag, blir med denna

ståndpunkt att bedöma efter de nyss föreslagna reglerna i anvisningarna till

20 § kommunalskattelagen. Jag föreslår således i princip inte någon ändring

i förhållande till vad nu gäller beträffande avdragsrätt för representationskostnader

i förvärvskällan tjänst.

Jag har framhållit redan i det föregående att jag i likhet med de sakkunniga

och så gott som samtliga remissinstanser anser en av de väsentligaste

orsakerna till nuvarande missförhållanden vara att avdrag för representation

i allmänhet inte redovisas öppet i deklarationerna och att kontrollen

därför är otillräcklig. En ovillkorlig skyldighet att lämna uppgift i

deklarationen å representationskostnader framstår med hänsyn härtill som

en förutsättning för att en förbättring skall kunna uppnås. I stället för den

nuvarande bestämmelsen i detta hänseende i 26 § taxeringsförordningen,

vilken bestämmelse blott gäller rörelseidkare och jordbrukare, föreslår jag

en generell regel om skyldighet för alla skattskyldiga att — då avdrag för

representation yrkas —- lämna specificerad uppgift om avdragsbeloppet. Bestämmelsen

synes böra få sin plats i en ny paragraf, benämnd 25 a §. Lämpligen

bör uppgiften lämnas på ett av riksskattenämnden fastställt formulär.

I författningstexten bör dock anges hur specifikationen skall ske. Då gränsen

mellan representationskostnad och reklamkostnad ofta kan vara svår

att draga, föreslås vidare att genom ett tillägg till 26 § taxeringsförordningen

uppgiftsskyldighet stadgas beträffande andra kostnader för reklam än annonsering.

Då det gäller resekostnader kan fråga även uppkomma om gränsdragning

mellan driftkostnader och icke avdragsgilla levnadskostnader. Såsom de

sakkunniga framhållit kan resor som betecknas som affärsresor i själva

verket helt eller delvis ha karaktär av semester- och rekreationsresor. Det är

därför nödvändigt att uppgift i deklarationen lämnas beträffande resekostnader.

En sådan uppgiftsskyldighet föreligger visserligen redan enligt gällande

bestämmelser i 26 § taxeringsförordningen vid 7) men den skattskyldige

befrias från uppgiftsskyldigheten, »därest lämnandet är förenat med synnerliga

svårigheter». I sådant fall föreligger uppgiftsskyldighet först efter anma
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr !)6 år 1963

ning. En dylik undantagsbestämmelse får lätt till följd att uppgift inte

lämnas när resekostnaderna är så stora att de sannolikt skulle föranlett förfrågan

från taxeringsmyndigheterna. Jag förordar därför att uppgiftsskyldigheten

bör vara obligatorisk, därest inte vederbörande taxeringsintendent

medgivit att uppgiften får lämnas först efter anmaning. Sådant medgivande,

som bör vara begränsat till ett visst antal år, bör regelmässigt endast ges åt

mycket stora företag, där betydande svårigheter föreligger att varje år lämna

uppgiften.

En specificerad uppgift om representationskostnaderna på sätt nu förordats

ger taxeringsmyndigheterna möjlighet att bedöma skäligheten i gjorda

avdragsyrkanden. Anses därvid anledning föreligga till mera ingående

granskning av yrkade avdrag, kan den skattskyldige enligt 31 § taxeringsförordningen

anmanas att inkomma med ytterligare utredning. Självfallet

ankommer det på den skattskyldige att efter anmaning förete verifikationer

till styrkande av avdragsyrkandena och att visa att fråga är om avdragsgilla

kostnader.

För att åstadkomma bättre förhållanden i fråga om avdragsrätten för representationskostnader

o. dyl. är det nödvändigt att taxeringsmyndigheterna

ägnar särskild uppmärksamhet åt dylika avdrag och att sådana fall, då avdrag

yrkats för såsom representationsutgifter betecknade levnadskostnader,

beivras.

Såsom jag uttalat i det föregående bygger den nu förordade, i viss män

provisoriska lösningen av frågan om avdrag för representationskostnader

o. dyl. på att riksskattenämnden utfärdar vägledande anvisningar för tilllämpningen

av bestämmelserna. Dessa anvisningar är att anse som förtydliganden

av den föreslagna bestämmelsen i punkt 1 av anvisningarna till 20 §.

Det må erinras om att även skattelagssakkunnigas förslag förutsatte riksskattenämndens

medverkan i viss utsträckning och att nämnden själv i sitt

yttrande över förslaget skisserat ett system liknande det jag nu föreslagit.

Att närmare ange hur riksskattenämndens anvisningar bör utformas är

givetvis inte nu möjligt. Den föreslagna lagtexten och den målsättning, som

angivits i det föregående, får tjäna till vägledning härvidlag. Framhållas

må, att de sakkunnigas förslag i viss utsträckning kan vara ägnat att underlätta

utformningen av anvisningar. Det bör emellertid tillses att tillämpningen

av anvisningarna inte ställer alltför stora krav på skattskyldiga och

taxeringsmyndigheter och att man med bestämmelserna åsyftar att förhindra

missbruk och inte att vägra avdrag för kostnader som från kommersiella

eller andra synpunkter framstår som klart motiverade. Det får vidare ankomma

på riksskattenämnden alt i man av behov meddela anvisningar om

de krav som bör ställas på verifikationer och om den bevisning i övrigt som

bör krävas för avdragsrätt. Det synes lämpligt alt nämnden utformar sina

anvisningar efter hörande av representanter för olika branscher inom näringslivet

och för arbetsmarknadsorganisationerna.

Den vidgade uppgiftsskyldigheten torde — såsom riksskattenämnden påpekat

— förutsätta ändrad kostnadsredovisning hos ett stort antal företag.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

För att dessa företag skall få erforderlig tid att anpassa sig till den nya lagstiftningen

förordar jag att de nya bestämmelserna i fråga om uppgiftsskyldigheten

skall tillämpas första gången vid 1965 års taxering. Det föreslagna

tillägget till punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen

synes däremot böra gälla redan från och med 1964 års taxering.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte i

proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370); och

2) förordning om ändring i taxerings förordningen den 23 november 1956

(nr 623).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans

Maj :t Konungen att till riksdagen skäll avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Hummerhielm

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

55

Bilagn 1

Skattelagssakkunnigas förslag till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 20 § samt punkt 4

av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att till anvisningarna

till 29 § nämnda lag skola fogas två nya anvisningspunkter, betecknade

punkterna 15 och 16, av nedan angiven lydelse samt att till anvisningarna

till 33 § angivna lag skall fogas en ny anvisningspunkt, betecknad punkt 5,

av den lydelse nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 20 §.

1. Till skattskyldigs — —-------— och 46 § 2 mom.

Utgifter för sällskapsliv, gästfrihet,

värdskap, nöjen, gåvor o. dyl. äro att

anse såsom levnadskostnader och därtill

hänförliga utgifter, vilka icke må

avdragas vid inkomstberäkningen,

även om utgifterna äro föranledda av

den skattskyldiges förvärvsverksamhet

och betecknas såsom kostnad för

representation eller liknande kostnad.

Dock får i vissa fall avdrag för sådana

kostnader göras på sätt framgår

av punkt 15 av anvisningarna till 29 §

och punkt 5 av anvisningarna till

33 §. Såsom förutsättning härför skall

gälla att tillfredsställande utredning

föreligger om utgifternas storlek och

beskaffenhet.

Den omständigheten att skattskyldig

är juridisk person medför icke,

att den skattskyldige må åtnjuta avdrag

för kostnader, vilka — om de

bestritts av fysisk person — skolat

räknas till levnadskostnader och därtill

hänförliga utgifter.

till 29 §.

15. Utgifter för representation

o. dyl. må, med iakttagande av föreskrifterna

i punkt 1 av anvisningarna

till 20 §, hänföras till driftkostnader

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i den omfattning nedan angives. Såsom

sådana kostnader må anses den

skattskyldiges utgifter för måltider

och logi för person, vilken företagit

resa från sin bosättnings- eller verksamhetsort

för att i affärssyfte sammanträffa

med den skattskyldige eller

företrädare för denne, allt i den

mån sådan person, om han själv eller

hans arbetsgivare bestritt utgifterna,

skulle hava varit berättigad till avdrag

därför såsom för driftkostnad

eller för ökade levnadskostnader. Vidare

må till driftkostnader hänföras

utgifter för måltid, till vilken den

skattskyldige eller företrädare för honom

under af färsresa inbjudit kund,

under förutsättning att kunden är bosatt

på mera betydande avstånd från

den ort, där den skattskyldiges rörelse

bedrives, samt att måltiden ägt

rum i direkt samband med viss affärsuppgörelse

av större betydelse.

Såsom driftkostnader må ock anses

utgifter för representation vid invigning

av större anläggning, igångsättande

av mera betydelsefull verksamhet

eller därmed jämförligt tillfälle,

dock endast såvida det kan anses

vara av vikt för rörelsens bedrivande

att representation äger rum vid

tillfället.

Utgifter för gästfrihet gentemot

personer, vilka äro anställda i rörelsen,

må betraktas såsom omkostnader

endast i den mån utgifterna avsett

enklare personalfester för ett

större antal deltagare.

Såsom förutsättning för rätt till avdrag

enligt första stycket skall gälla,

att den samvaro, som föranleder kostnaderna,

är till övervägande del betingad

av behovet att dryfta angelägenheter

avseende rörelsen. Avdrag

må sålunda icke medgivas för utgifter

som —- även om de kunna betecknas

såsom utgifter för representation

— i huvudsak avse att bereda tillfälle

till sällskapligt umgänge eller rekreation.

Ej heller är avdrag medgivet för

representation, vilken utövas för att

återgälda gästfrihet mot den skatt
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skyldige eller honom närstående personer.

Avdrag må icke ske, om representationen

kan antagas vara ägnad

att till den skattskyldiges förmån påverka

person, som på grund av sin

tjänst i förhållande till den skattskyldige

har att iakttaga opartiskhet.

I intet fall må avdrag, som avses

ovan i denna punkt, medgivas med

högre belopp än som motsvarar med

hänsyn till omständigheterna skälig

kostnad.

Har representation utövats gentemot

person, bosatt utom riket, må

nödiga utgifter därför hänföras till

omkostnader även i andra fall än i

denna punkt sägs.

Föreskrifterna i denna punkt äro

tillämpliga ej blott beträffande direkta

kostnader för representation

utan även i fråga om andra kostnader

för sådant ändamål, exempelvis

värdeminskning å byggnader eller inventarier,

utgifter för underhåll av

sådan egendom eller av fastighet, arrende-

och hyreskostnader, avlöning

till personal, inköp av varor e. dyl.

I följd härav må avdrag för sådana

kostnader göras endast i den mån

så år medgivet enligt ovan i denna

punkt meddelade föreskrifter.

Vad ovan stadgas om avdrag för

representationsutgifter gäller, oavsett

om utgifterna bestritts direkt av den

skattskyldige eller genom förmedling

av annan. I följd härav är skattskyldig,

som till anställd utbetalat ersättning

för eller bidrag till representationsutgifter,

berättigad till avdrag

för vad sålunda utbetalats endast i

den mån den skattskyldige varit berättigad

till avdrag, om han direkt bestritt

kostnaderna, eller den anställde

genom utbetalningen åtnjutit förmån,

som för honom utgjort skattepliktig

intäkt.

16. Har skattskyldig bestritt utgift,

vilken icke uteslutande är att anse

som driftkostnad utan delvis — med

hänsyn till förmån som genom utgiftens

bestridande tillgodokommit den

skattskyldige, hans anhöriga eller

H liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 96

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

(Nuvarande lydelse)

till

4. I vissa----------

Är fråga —---------

I fråga om kommunal eller enskild

tjänst skall den anvisade ersättningen

upptagas såsom intäkt, och de

omkostnader, som skola därmed bestridas,

avföras såsom omkostnader

för tjänsten eller uppdraget. Om därvid

ersättningen icke förslår till kostnadernas

gäldande, får bristen avföras

å intäkten av tjänsten i övrigt.

Härvid märkes dock, att, om det kan

antagas, att den anvisade ersättningen

beräknats med hänsyn till vad som

skäligen kan anses normalt åtgå till

täckande av de omkostnader, som

skola därmed bestridas, större avdrag

än som svarar mot den anvisade ersättningen

bör medgivas allenast om

det visas, att på grund av särskilda

förhållanden ersättningen varit otillräcklig

för sådana skäliga omkostnader.

Å andra sidan torde i dylikt fall

ofta kunna antagas, att den anvisade

ersättningen i sin helhet åtgått till

de omkostnader, för vilka den avsetts,

utan att särskild utredning i detta

avseende behöver lämnas. Avdrag

med samma belopp som den anvisade

ersättningen torde i regel böra medgivas

i de fall, då ersättningen ej över
-

(Föreslagen lydelse)

andra personer —- är att hänföra till

den skattskyldiges levnadskostnader

och därtill hänförliga utgifter, må såsom

driftkostnad icke avdragas vad

som med hänsyn till utgiftens art och

övriga omständigheter skäligen är att

hänföra till levnadskostnader och

därtill hänförliga utgifter. Ej heller

må avdragas kostnad för personal,

som är eller varit anställd i rörelsen,

i den mån kostnaden avsett gåva eller

beredande av annan därmed jämförlig

förmån, som icke för mottagaren

utgör skattepliktig intäkt till värde

huvudsakligen motsvarande kostnadens

belopp, dock att vad nu sagts

icke skall gälla sådan förmån av

mindre värde som avses i 32 § 3 mom.

sista stycket.

32 §.

-------enskild tjänst.

------överskjuta ersättningen.

I fråga om kommunal eller enskild

tjänst skall den anvisade ersättningen

— utom i fall som i sista stycket

avses — upptagas såsom intäkt, och

de omkostnader, som skola därmed

bestridas, avföras såsom omkostnader

för tjänsten eller uppdraget. Om

därvid ersättningen icke förslår till

kostnadernas galdande, får bristen

avföras å intäkten av tjänsten i övrigt.

Härvid märkes dock, att, om det

kan antagas, att den anvisade ersättningen

beräknats med hänsyn till vad

som skäligen kan anses normalt åtgå

till täckande av de omkostnader, som

skola därmed bestridas, större avdrag

än som svarar mot den anvisade ersättningen

bör medgivas allenast om

det visas, att på grund av särskilda

förhållanden ersättningen varit otillräcklig

för sådana skäliga omkostnader.

Å andra sidan torde i dylikt fall

ofta kunna antagas, att den anvisade

ersättningen i sin helhet åtgått till de

omkostnader, för vilka den avsetts,

utan att särskild utredning i detta avseende

behöver lämnas. Avdrag med

samma belopp som den anvisade ersättningen

torde i regel böra medgi
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

59

(Nuvarande lydelse)

stiger vad som av staten i motsvarande

fall anvisas. Detta lärer exempelvis

vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar,

som i allmänhet

utbetalas av de enskilda järnvägarna.

(Föreslagen lydelse)

vas i de fall, då ersättningen ej överstiger

vad som av staten i motsvarande

fall anvisas. Detta lärer exempelvis

vara förhållandet beträffande de

resekostnadsersättningar, som i allmänhet

utbetalas av de enskilda järnvägarna.

Har skattskyldig uppburit ersättning

för representationsutgifter, skall

såsom intäkt upptagas allenast vad av

ersättningen icke åtgått till täckande

av de därmed avsedda utgifterna. Likaså

skall såsom skattepliktig intäkt

upptagas värdet av inbesparade levnadskostnader

eller annan förmån,

som kommit skattskyldig tillgodo i

samband med att han på arbetsgivarens

bekostnad utövat representation.

till 33 §.

5. Stundom förekommer att skattskyldigs

intäkt av viss tjänst eller

visst uppdrag helt eller till väsentlig

del utgår i form av provision, honorar

eller dyl. och att den skattskyldige

därvid har att efter eget bedömande

bestrida omkostnader för tjänsten eller

uppdraget, i följd varav den skattskyldiges

verksamhet för tjänstens eller

uppdragets fullgörande med avseende

å intäkternas art och sättet för

omkostnadernas bestridande kan anses

jämförlig med rörelse. I sådana

fall må den skattskyldige åtnjuta avdrag

för av honom bestridda representationskostnader

enligt de grunder,

som enligt punkt 15 av anvisningarna

till 29 § skulle hava gällt om

verksamheten varit att hänföra till

rörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

Skattelagssakkunnigas förslag till

förordning om ändrad lydelse av 26 § och 30 § 1 mom. taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 26 § och 30 § 1 mom. taxeringsförordningen den

23 november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

26

Därest inkomst av rörelse eller

jordbruksfastighet redovisas enligt

bokföringsmässiga grunder med räkenskapsavslutning

medelst vinstoch

förlustkonto, skall självdeklaration

utöver vad eljest är föreskrivet

innehålla:

1) uppgift, såvitt angår rörelse, om

storleken av omsättningen,

2) uppgifter huru värdesättningen

å lager samt fordringar skett,

3) uppgift huru det bokföringsmässiga

vinstresultatet justerats till

överensstämmelse med de för den

skattemässiga inkomstberäkningen

stadgade grunderna,

4) uppgifter rörande i räkenskaperna

gjorda avdrag för värdeminskning,

5) uppgifter rörande gjorda avdrag

för avsättningar till pensions- eller

andra personalstiftelser eller till fonder

eller stiftelser av annat slag,

6) uppgift om vad den skattskyldige

i varor, penningar eller annat uttagit

ur näringsverksamheten eller

annörledes använt för bestridande av

levnadskostnader eller eljest för utgifter,

som icke äro hänförliga till

omkostnader i verksamheten, så ock

om andra förmåner som den skattskyldige

åtnjutit av rörelsen eller

jordbruksfastigheten,

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen

avdragits såsom

rese- och representationskostnader, i

den mån sådant belopp icke utgivits

till anställda och upptagits å kontrolluppgifter

rörande dessas förmåner,

dock att, därest lämnandet är

(Föreslagen lydelse)

§•

Därest inkomst av rörelse eller

jordbruksfastighet redovisas enligt

bokföringsmässiga grunder med räkenskapsavslutning

medelst vinstoch

förlustkonto, skall självdeklaration

utöver vad eljest är föreskrivet

innehålla:

1) uppgift, såvitt angår rörelse,

om storleken av omsättningen,

2) uppgifter huru värdesättningen

å lager samt fordringar skett,

3) uppgift huru det bokföringsmässiga

vinstresultatet justerats till

överensstämmelse med de för den

skattemässiga inkomstberäkningen

stadgade grunderna,

4) uppgifter rörande i räkenskaperna

gjorda avdrag för värdeminskning,

5) uppgifter rörande gjorda avdrag

för avsättningar till pensions- eller

andra personalstiftelser eller till fonder

eller stiftelser av annat slag,

6) uppgift om vad den skattskyldige

i varor, penningar eller annat uttagit

ur näringsverksamheten eller

annorledes använt för bestridande av

levnadskostnader eller eljest för utgifter,

som icke äro hänförliga till omkostnader

i verksamheten, så ock om

andra förmåner som den skattskyldige

åtnjutit av rörelsen eller jordbruksfastigheten,

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen

avdragits såsom

resekostnader, i den mån sådant belopp

icke utgivits till anställda och

upptagits å kontrolluppgifter rörande

dessas förmåner, dock att, därest

lämnandet är förenat med synnerliga

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

61

(Nuvarande lydelse)

förenat med synnerliga svårigheter,

uppgiften skall lämnas först efter anmaning,

samt

8) uppgift om verkställda nedskrivningar

av värdet å rättigheter

till leverans av omsättningstillgångar

samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst

Vad i — -----

(Föreslagen lydelse)

svårigheter, uppgiften skall lämnas

först efter anmaning,

8) uppgift om representationskostnader,

för vilka den skattskyldige vid

inkomstberäkningen tillgodogjort sig

avdrag; samt

9) uppgift om verkställda nedskrivningar

av värdet å rättigheter till

leverans av omsättningstillgångar

samt maskiner och andra inventarier.

— —-------ovan sägs.

----— — -— avsedda uppgifter.

30 §.

1 mom. Vid självdeklaration----— ■— ------av kontot.

Vid självdeklaration,-------—---— dessa uppgifter.

För aktiebolag,-------------för beskattningsåret.

För inländsk--------— — — enbart livförsäkringsrörelse.

Har deklarationsskyldig, som är fysisk

person, vid beräkning av inkomst

av förvärvskälla tillgodofört

sig avdrag för representationskostnader

eller därmed jämförliga utgifter

skall vid självdeklarationen fogas utredning

enligt fastställt formulär med

uppgifter erforderliga för tillämpning

av bestämmelserna rörande sådant

avdrag. Motsvarande uppgiftsskyldighet

åligger ock aktiebolag, i vilket

aktierna till huvudsaklig del ägas eller

på därmed jämförligt sätt innehavas

—- direkt eller genom förmedling

av juridisk person — av en fysisk

person eller ett fåtal fysiska personer

och ekonomisk förening, i vilken

andelarna på liknande sätt ägas

eller innehavas, ävensom vanligt handelsbolag,

kommanditbolag och rederi

för registreringspliktigt fartyg vid

avlämnande av uppgifter, som avses i

38 § 1 mom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

Bilaga 2

Av skattelagssakkunniga lämnad redogörelse

beträffande avdrag för representationskostnader, m. m.

i vissa främmande länder

De sakkunniga har inte ansett påkallat att göra någon mera omfattande

genomgång av beskattningsförhållandena i utlandet då det gäller avdrag för

representationskostnader. En ytlig granskning av skattelagstiftningen i de

länder, som har ett med vårt likartat beskattningssystem, ger vid handen att

speciella regler rörande behandlingen av representationskostnader i allmänhet

saknas. Förhållandena på området synes vara tämligen likartade med

dem, som råder i vårt land. En intressant företeelse är att i flera länder utnyttjandet

av föreliggande avdragsrätt för representationskostnader påkallat

statsmakternas uppmärksamhet. På ett par håll har under senare år lagstiftningsåtgärder

vidtagits för att komma till rätta med överdrifter i fråga

om representationskostnader och begränsa avdragsrätten till vad som ansetts

påkallat. I andra länder har lagstiftningsförslag framlagts eller ändrade regler

ifrågasatts för att minska möjligheterna till avdragsrätt. De sakkunniga

skall i det följande belysa förhållandena i våra nordiska grannländer och

även göra en sammanställning över vidtagna eller planerade åtgärder i vissa

andra länder, nämligen Storbritannien, Västtyskland och USA.

Danmark

Enligt den danska skattelagstiftningen medges vid inkomstberäkningen

avdrag för bl. a. driftkostnader, d. v. s. de utgifter, som den skattskyldige

under året haft för att »förvärva, säkra eller bibehålla inkomsten». Avdrag

för representationskostnader är i enlighet härmed i princip medgivet. I praxis

bär dock en viss restriktivitet iakttagits när det gäller avdrag för representationskostnader,

särskilt då fråga är om annan än rörelseidkare.

De regler, som de danska taxeringsmyndigheterna tillämpar i fråga om

avdrag för representationsutgifter kan sammanfattas på följande sätt.

För att avdrag skall medges brukar fordras att den skattskyldiges utgifter

för representation kan dokumenteras och det är till fördel för den skattskyldige,

om han kan redogöra för vilka kunder eller andra förbindelser som

representationsutgifterna avser. Beträffande representationsutgifter på resor

tillämpas särskilda regler. Om affärsinnehavare får vidkännas kostnader

för representation avseende resande kunder, bör dessa utgifter bokföras

och samtidigt på bilagor noteras med vem affärsmannen varit tillsammans.

Likaså bör upplysas vilken affärsförbindelse, som föreligger mellan affärsinnehavaren

och de personer gentemot vilka representationen utövats. Har

utgifterna bokförts med det i verkligheten utgivna beloppet, kan det komma

i fråga att den skattskyldige påföres ett belopp, som motsvarar inbesparade

levnadskostnader.

Vanligen brukar man från skattemyndigheternas sida godkänna representationskostnader,

som rörelseidkaren kan visa att han har haft i rörelsens

intresse, när dessa utgifter avser förtäring å restaurang och liknande. Däremot

är man mera återhållsam med att godkänna utgifter för representation

i hemmet. I vart fall fordras för att kostnader för representation i hem
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

met skall godkännas, att särskilda räkenskaper över sådana kostnader föres.

Sådana representationskostnader, som avser blommor och smärre gåvor

från rörelseidkaren till kunderna vid jubileum och födelsedagar in. in., brukar

normalt godkännas såsom avdragsgilla, om på verifikationerna noteras

till vem och av vilken anledning gåvorna skett.

Åtskilliga kategorier skattskyldiga brukar erhålla avdrag för representationskostnader

med vissa fasta belopp. Sålunda kan t. ex. präster erhålla

avdrag med 400 kr. om året medan prostar får avdrag med 600 kr. om året

för nödvändiga representationsutgifter. Rektorer vid folkskolor kan göra

avdrag med 200 kr. för sådana utgifter.

I de fall då direktörer och andra i aktiebolag anställda funktionärer åberopar

att de med hänsyn till sin ställning är tvungna att representera vid

vissa tillfällen godkänner skattemyndigheterna i allmänhet inte sådana yrkanden

om avdrag för representationskostnader. Man utgår nämligen ifrån

att det inte är den anställde, som har de förpliktelser han åberopar, utan att

dessa åvilar bolaget. Ofta får den anställde representationsbidrag vid sidan

av sin fasta lön men skattemyndigheterna anser sådant bidrag vara en del

av lönen. Den skattskyldige får inte utan vidare, när han har upptagit ett

representationsbidrag i sin deklaration, göra avdrag för motsvarande belopp

under hänvisning till att det gått till den avsedda utgiften. I några fall har

tillåtits att t. ex. hälften av representationsbidraget får avdras.

Vissa bestämmelser om avdrag för representationskostnader har getts i

Meddelelser fra statens ligningsdirektorat.

Finland

Inte heller i Finland har representationskostnader särskilt omnämnts i

skattelagstiftningen. Enligt 25 § i 1943 års lag om inkomst- och förmögenhetsskatt

må vid uppskattning av inkomst avdrag ske för kostnader för inkomstens

förvärvande och bibehållande. För sedvanlig representation i form

av måltider o. dyl. medges normalt avdrag, medan däremot avdragsrätt för

gåvor till kunder icke föreligger.

Att representationen ägt rum i hemmet utgör inte något principiellt hinder

mot avdragsrätt, men kraven på utredning om kostnaderna görs då särskilt

starkt gällande. Som representationskostnader godkännes jämväl utgifter

för presenter och uppvaktningar.

Ersättning för representationskostnader, som företag utgivit till delägarna,

får kvittas mot representationskostnader, under förutsättning att fråga

är om faktiska kostnader och icke förtäckt vinstutdelning. Beskattningsnämnderna

brukar i dylika fall infordra specifikation av kostnaderna för

att kunna bedöma avdragsrätten; förebringas ej utredning avgörs frågan

skönsmässigt.

I praxis iakttas särskild återhållsamhet då det gäller representation mot

offentlig myndighet. Högsta förvaltningsdomstolen har sålunda vägrat avdrag

för julgåvor till tjänstemän, befattningshavare vid tullväsendet, statsjärnvägarna

samt post- och telegrafverket.

Norge

Enligt norsk beskattningsrätt får den skattskyldige vid beräkning av behållen

skattepliktig intäkt göra avdrag för driftkostnader efter i stort samma

principer som enligt svensk rätt. En speciell bestämmelse gäller emellertid

för utgifter för representation och hållande av bil. Denna bestämmelse,

som infördes genom lagstiftning år 1957, återfinnes i 38 § punkten a) i

1911 års skattclov för byene och i 44 § a) skattelov for landet. Enligt lagtexten

får avdrag göras för utgifter för representation och hållande av bil

endast försåvitt ''de efter taxeringsmyndigheternas prövning befinnes ha va
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

rit tvingande nödvändiga med hänsyn till den skattskyldiges förvärvsverksamhet

eller tjänsteställning. Riksskattestyret må enligt lagen ge regler om

vad som skall räknas som representationsutgift och fastställa de närmare

villkoren för avdrag.

Tidigare gällde att avdrag medgavs för utgifter av nyss angiven karaktär

med stöd av den allmänna bestämmelsen om avdrag för alla utgifter som

den skattskyldige ådragit sig för intäkternas förvärvande och bibehållande,

sammanförd med bestämmelsen om avdrag för driftkostnader och om utgifter

i samband med anställning. För rörelseidkare medgavs avdrag för representationskostnader

som bedömdes ha uppkommit i rörelsen och som

inte gick utöver vad som var vanligt enligt skick och bruk i resp. rörelse. Anställda

fick avdrag för sådana utgifter, "när representationen ålåg dem som

en tjänsteplikt. För utgifter för hållande av bil (eventuellt efter fördelning

på yrkesmässig och privat körning) fick rörelseidkare avdrag när bilen användes

i rörelsen. Löntagare tillerkändes sådant avdrag när bruk av bil

kunde anses nödvändigt med hänsyn till vederbörandes ställning eller arbete.

Genom 1957 års lagstiftning gjordes en begränsning av möjligheterna till

avdrag för nämnda utgifter. Anledningen till detta var att de tidigare gällande

reglerna i praxis utnyttjats för att täcka utgifter av privat karaktär

och i övrigt för att få avdrag utöver vad som kunde anses påkallat med hänsyn

till vederbörandes verksamhet eller ställning. Bristen på uttryckliga

bestämmelser i lagen medförde en viss osäkerhet och olikformighet i taxeringsmyndigheternas

praxis. De nu gällande bestämmelserna tar sikte på såväl

rörelseidkare som anställda. Det är nu ett villkor för avdragsrätten att

utgifterna har varit tvingande nödvändiga och taxeringsmyndigheterna har

erhållit stora befogenheter vid bedömandet av om detta villkor föreligger.

Från förarbetena till lagstiftningen må följande återges. I proposition till

Odelstinget nr 11/1957 s. 14 framhölls, att Norska Finans- och Tolldepartementet

funnit att det förelåg ett behov av en stark begränsning av avdragsrätten

på detta område. Efter de erfarenheter som taxeringsmyndigheterna

gjort var det intet tvivel om att möjligheten till avdrag för representationsutgifter

utnyttjades för att täcka också utgifter för privat umgänge och andra

utgifter av privat karaktär. Det hade visat sig en ökad tendens till att söka

utnyttja avdragsmöjligheten i största möjliga utsträckning allteftersom

kontrollen av bruttointäkterna blivit mer effektiv och skattetrycket ökat.

Det förekom också allt oftare att anställda i ledande ställning erhöll representationsbidrag

som innebar dolda lönetillägg. Spörsmålet om en begränsning

av avdragsmöjligheten hade under sådana omständigheter fått" ökad

aktualitet. Sammanlagt rörde det sig om mycket betydande belopp och en

stark begränsning av avdragsmöjligheten på detta område skulle därför kunna

få effekt både när det gällde att minska representationen och rent skattemässigt.

Sådan som utvecklingen varit hade avdraget för representationsutgifter

— tillsammans med utnyttjandet av andra avdragsmöjligheter av vissa

grupper skattskyldiga — fört till en snedvridning av skattebördan som

var ägnad att skapa missnöje inom andra grupper skattskyldiga och att undergräva

skattemoralen.

Taxeringsmyndigheterna hade i ökad utsträckning haft sin uppmärksamhet

riktad på dessa förhållanden och sökt att genomföra en strängare kontroll,

bl. a. genom skärpta krav på utgifternas specifikation och legitimation.

Bristen på uttryckliga bestämmelser i lagen — speciellt i fråga om avdrag

för utgifter för representation — hade emellertid medfört en viss osäkerhet

och olikformighet i taxeringsmyndigheternas praxis. Det har således förekommit

åtskillig oklarhet och tvekan om i vad mån taxeringsmyndigheterna

efter de allmänna avdragsbestämmelserna hade möjlighet att helt eller delvis

neka ett rörelsedrivande företag avdrag för representationsutgifter, vilka syn
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

65

tes ha uppkommit i syfte att förbättra rörelseresultatet, men vilka efter taxeringsmyndigheternas

bedömande inte kunde anses nödvändiga med hänsyn

till den skattskyldiges förvärvsverksamhet.

Enligt vad som framkommit av taxeringsmyndigheternas praxis och erfarenheterna

i övrigt fann departementet att det förelåg ett behov av speciella

bestämmelser om avdrag för representationsutgifter. Det var fara för sammanblandning

av förvärvsmässiga och privata utgifter på detta område och

att avdragsmöjligheten utnyttjades mer än som kunde anses skattemässigt

och samhälleligt försvarligt. Departementet fann det därför påkallat att det

utfärdades sådana bestämmelser, att möjligheten till avdrag för representationsutgifter

begränsades till de strängt nödvändiga och att taxeringsmyndigheterna

tillädes det avgörande ordet när det gällde bedömningen av detta.

Departementet fann vidare att erfarenheterna visat att det förelåg liknande

behov av speciella bestämmelser om begränsning av avdragsrätten för bilkostnader

som när det gällde representationsutgifter. I det väsentliga hänvisades

till vad som anförts i sistnämnda hänseende. Det förelåg också när det

gällde utgifter för bilkostnader en näraliggande och betänklig risk för att

avdragsrätten skulle utnyttjas utöver vad som kunde anses påkallat och försvarligt.

Betänkligheterna gällde inte bara det förhållandet att avdragsrätten

otvivelaktigt i stor utsträckning utnyttjades för att täcka också utgifter för

privatkörning och annan användning av bilen som inte kunde anses påkallad

i verksamheten, men också det förhållandet att det i många fall togs upp

avdrag för utgifter till dyrare bilar än vad som var sakligt påkallat av hänsyn

till vederbörandes förvärvsverksamhet eller ställning. Departementet

föreslog därför att på samma sätt som beträffande representationsutgifterna

avdrag skulle medges endast efter taxeringsmyndigheternas skön, om dessa

funnit att utgifterna varit tvingande nödvändiga med hänsyn till den skattskyldiges

förvärvsverksamhet eller tjänsteställning. Departementet hade när

det gällde utgifter för bil också övervägt att i lagen inta begränsande regler,

t. ex. att avdraget fick åtnjutas endast till en viss del av utgifterna (exempelvis

hälften) eller begränsades till de utgifter som skulle ha uppkommit

vid köp och användningen av en lämplig standardvagntyp. Emellertid hade

departementet kommit till att en sådan normering i lagen skulle vara vansklig

att genomföra och i många fall verka obilligt.

I en rundskrivelse från riksskattestyret nr 304 daterad den 13 december

1057 har vissa uttalanden gjorts om hur den nya lagstiftningen om avdrag

tör representationskostnader skall tillämpas. Däri framhålles inledningsvis

att representationskostnader inom näringslivet utgör utgifter, som ett företag

påtar sig för att knyta eller bevara affärsförbindelser eller för att avsluta

affärer. Det rör sig således här om utgifter som företaget har utåt gentemot

personer, som inte är knutna som medarbetare till rörelsen. Som regel består

utgifterna i värdskap vid måltider, underhållning och annan förströelse, uppvaktning,

resor och uppehållskostnader in. m. gentemot affärsförbindelser

och andra personer med vilka företaget har kontakt. Blomster- och annan

uppvaktning i form av gåvor till affärsförbindelser och liknande hänförs i enlighet

med det nu sagda till representationsutgifter.

När man skall avgöra om utgifter för representation har varit tvingande

nödvändiga för verksamheten bör hänsyn tas till att nödvändigheten av representation

kan vara mycket olika för skilda branscher och yrken och för

de enskilda företagen och personerna. Med detta för ögonen har riksskattestyret

utarbetat ett schema som skall fogas vid självdeklarationen som bilaga.

1 detta schema har utgifterna för representation uppspaltats på sex grupper,

A

Man har ansett att eu sådan uppde

underlätta Iaxeringsmyndiglu’

ning av representationsutgifterna skall

ernås bedömning. Av schemat framgår att

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

skattskyldiga, som yrkar avdrag för representationsutgifter in. in. med mei

än 1 000 kr., skall föra en journal över utgifterna, vilken skall inrättas med

nödvändiga konton för att schemat skall kunna ifyllas. I journalen skall noteras

vem som var närvarande vid varje särskilt tillfälle och vilka grunder

som gjorde utgifterna nödvändiga. Journalen kommer — om den är riktigt

förd — att bli av stor betydelse då de skattskyldiga skall dokumentera sina

representationskostnader för taxeringsmyndigheterna.

Det säger sig självt att den skattskyldiges uppfattning av hur nödvändigt

det var för honom att ådra sig utgifterna måste underkastas sträng kritik.

Det låter sig inte göra att dra upp fasta riktlinjer för utövande av bedömningen

därvidlag. Rent generellt kan sägas att prövningen bör vara välvilligare

då det gäller representation gentemot utlänningar än då det gäller representation

mot personer inom landet. Strängare prövning bör ske vid representation

inom samma stad eller dess närmaste omgivning än i tråga om representation

gentemot affärsförbindelser från avlägsna städer och landsdelar.

En annan allmänt giltig hållpunkt vid bedömningen är de totala representationsutgifternas

storlek sedd i förhållande till verksamhetens storlek och

art. Vidare bör hänsyn tas till hur ofta representation återkommer gentemot

samma affärsförbindelse. Eftersom utgiften skall vara tvingande nödvändig

kan det inte sällan bli fråga om att helt neka avdrag för representationsutgifter

gentemot affärsförbindelser inom samma stad. Detta kan särskilt bli

aktuellt om det gäller gamla affärsförbindelser.

De huvudsynpunkter som antytts här kan emellertid inte utan vidare läggas

till grund i de fall, där en inarbetad kutym bjuder att utgiften må räknas

som oundviklig. Man bör dock vara uppmärksam på att inte varje mer eller

mindre fast skick och bruk gör utgiften tvingande nödvändig. Som exempel

på en fast kutym när representationsutgifter kan sägas vara avdragsberättigade,

kan nämnas representation i samband med stapelavlöpning.

Men till och med här kan det bli fråga om begränsning, särskilt om antalet

gäster är orimligt stort.

Även i andra fall kan förhållandet vara att en viss representation i och för

sig är nödvändig, men att representationen har fått en orimligt stor omfattning.

I sådana fall bör taxeringsmyndigheterna endast medge avdrag med

ett rimligt belopp. Även vid representation i hemmet bör detta uppmärksammas.

Här får taxeringsmyndigheten söka bilda sig en mening om det är ett

rimligt förhållande mellan inköp av matvaror och olika slags dryckesvaror

och rökverk etc. och vad som rimligen kan beräknas ha gått åt under utövandet

av representationen. Det kan nämligen förhålla sig så att det köps in

långt mer än det som förbrukas vid det särskilda tillfället och att värden,

som övertar det som blivit kvar, på detta sätt skaffar sig extra fördelar.

I rundskrivelsen har också vissa uttalanden gjorts om representationskostnader

i förhållande till personalutgifter och reklamkostnader. I detta

hänseende framhålles bl. a. följande.

Enligt riksskattestyrets åsikt erbjuder det i allmänhet inte särskilda svårigheter

att avgöra om en bestämd utgift efter sin art bör karakteriseras som

representationsutgift eller ej. Vissa svårigheter kan dock uppkomma när dylika

utgifter skall avgränsas mot utgifter för personalvård och reklamkostnader.

Det karakteristiska för ett företags utgifter för personalvård är att de i regel

anknyter sig till välfärd såtgärder, som tar sikte på att stimulera arbetsinsatsen

eller öka ansvarsmedvetandet hos arbetare och tjänstemän eller att

knyta dem fastare till rörelsen. Som exempel nämncs utgifter för rena tjänstemanna-

och firmafester och utflykter för personalen. Kostnader för värdskap

i samband med visning av verksamheten, orientering vid kurser, arran
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 96 år 1963

gerade för företagets medarbetare från andra städer såsom säljare och andra

anställda representanter, kan antingen vara personalutgifter eller rörelseutgifter

där avdragsrätten följer de allmänna bestämmelserna. Förplägnadsutgifter

o. dyl. gentemot agenter, kommissionärer, som inte uteslutande arbetar

i vederbörande företags tjänst, bör alltid betraktas som representationskostnader.

Gåvor till affärsförbindelser kan vara en representationskostnad men kan

också ha karaktären av en reklamkostnad. Det avgörande för skillnaden är

i allmänhet om firmanamn eller firmamärke är anbragt på gåvoföremålet

eller ej. Blommor bör således alltid hänföras till representationskostnader

när de ges till affärsförbindelser, medan bortskänkta askkoppar, reservoarpennor

etc. med firmanamn får ses som en reklamutgift. Användes vin- och

spritvaror som gåvor till affärsförbindelser bör avdrag nekas då dylika gåvor

inte kan betraktas som »tvingande nödvändiga».

Utgifter till förplägnad under jubileum bör kunna anses som representationsutgifter

i den utsträckning de kan hänföras till gäster som inte är knutna

till rörelsen, inräknat är bl. a. representanter för näringsorganisationer

och offentliga myndigheter. Mindre gåvor som delas ut vid dylika tillfällen

behandlas i linje med övriga utgifter utan hänsyn till om de bär företagets

namn eller märke.

Beträffande offentliga tjänstemäns representationskostnader har riksskattestyret

framhållit följande.

Representationskostnader för en person i tjänst utanför den privata företagsamheten

är ofta konventionellt bestämda. Enstaka högre tjänstemän i

stat och kommun har beviljats representationsbidrag. Att bidraget har beviljats

är icke något bevis för att det också går åt till tvingande nödvändig representation.

Taxeringsmyndigheterna må också här utöva kritik vid prövningen

av de yrkade avdragen. Bestämmelserna om journalföring av representationsutgifter

har således tillämpning även här.

I fråga om följderna av redovisningen av representationskostnader har

riksskattestyret uttalat, att om journalen över sådana kostnader är otillfredsställande

förd skall den inte ha nämnvärt bevisvärde och taxeringsmyndigheterna

bör iaktta restriktivitet och eventuellt helt neka avdrag. De belopp som

inte anses kunna godtas skall återföras till beskattning hos den privata näringsidkaren

eller hos vederbörande bolag. År förhållandena sådana att en

tjänsteman i rörelsen kan antas ha uppburit beloppen, t. ex. i det fall då det

utbetalts större belopp till honom än vad som kan antas ha gått åt till representationen,

skall det överskjutande anses som intäkt för tjänstemannen i

fråga.

England

I England medges avdrag för representationskostnader efter i stort sett

samma grunder som i Sverige. Den som yrkar avdrag för representationskostnader

skall vara beredd styrka kostnaderna med anteckningar i skälig

omfattning om dels de belopp som utgetts vid de olika tillfällena, dels arten

av representationen, dels de personer gentemot vilka representation utövats,

dels ock skälen för representationen.

På senare tid har ifrågasatts om de förhållandevis vidsträckta möjligheterna

till avdrag för representationskostnader bör bibehållas. Sålunda har finansminister

Selwyn Lloyd i sitt budgetförslag den 17 april 1961 om dessa

spörsmål anfört följande.

».Tåg är mycket bekymrad över frågan om avdrag för omkostnader och beskattningen

av förmåner åt direktörer och andra ledande befattningshavare

i företag. Frågan om representation sammanhänger intimt härmed. EU stort

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kiingl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

antal företag för i detta hänseende en strikt politik, och vad jag nu säger

avser icke dem. Jag är också införstådd med, att då det gäller exportaffärer,

representation är nödvändig mot utländska kunder.

Jag tror emellertid, att det ligger en hel del i misstanken, att en del s. k.

representation går längre än vad rent affärsmässiga hänsyn motiverar. Detta

är både ur affärsmässig och social synpunkt osunt. Jag uppmanar därför

vederbörande att allvarligt överväga, om man inte kan — utan att det behöver

återverka på rörelseresultatet — vidta vissa inskränkningar i graden och

omfattningen av representationen. Det är här fråga om problem, som det

är svårt att komma tillrätta med lagstiftningsvägen, men jag skall återkomma

till frågan nästa år och vill inte utesluta möjligheten av lagstiftningsåtgärd

då.»

Samtidigt tog finansminister Sehvyn Lloyd upp frågan om avdrag för bilkostnader

och för utgifter under resor. I fråga om bilkostnadsavdrag anförde

finansministern:

»Jag har anmodat beskattningsmyndigheterna att med ändring av praxis

beräkna årliga värdet av nyttjandet av bil till 12,5 % av bilens ursprungliga

kostnad mot nu 9 %. Vad som belöper å privat bruk skall beräknas med

hänsyn härtill.

Jag ämnar vidare föreslå en begränsning i rätten att göra avdrag för kostnader

för personbilar använda av affärsmän och yrkesutövare så att avdraget

beräknas på en inköpskostnad av maximum 2 000 pund för bil. Om någon

önskar använda en bil i dyrare prisläge, anser jag det icke oskäligt, att

han själv får stå för den del av kostnaden, som överstiger 2 000 pund. Sistnämnda

del av kostnaden bör icke få övervältras på staten.»

Västtyskland

I Västtyskland blev frågan om avdrag för representationskostnader och

andra liknande kostnader föremål för särskilda lagstiftningsåtgärder under

ar 1960. De nya reglerna tillämpas fr. o. m. ingången av år 1961. Innan dess

gällde följande regler för behandlingen i beskattningshänseende av representationskostnader

och liknande.

Vid beräkning av den skattepliktiga inkomsten av en förvärvsverksamhet

ägde den skattskyldige göra avdrag för driftkostnader, d. v. s. utgifter som

föranletts av verksamheten. En inskränkning fanns emellertid i det att om

driftkostnaderna berörde den skattskyldiges livsföring eller andra personers

livsföring fick kostnaderna vid inkomstberäkningen inte medtas, om de enligt

köpmannased var att anse såsom otillbörliga. Den 30 april 1960 framlade

förbundsregeringen ett förslag till ändring i vissa delar av 1958 års Einkommensteuergesetz

(EStG 1958). Därvid föreslogs också ändring av den nyssnämnda

bestämmelsen, vilken återfinns i 4 § 4) EStG.

Enligt förslaget skulle vid inkomstberäkningen hänsyn inte tas till kostnader

för gåvor till personer, som inte står i anställningsförhållande till den

skattskyldige; dock skulle kostnader för reklamgåvor av ringa värde få avdras.

Till avdragsgilla driftkostnader skulle inte heller hänföras kostnader

för sådana den skattskyldiges anordningar, som tjänade till att förpläga

eller härbärgera personer utanför de anställdas krets, och kostnader för

arrende för eller utövande av jakt eller fiske eller för båtfärder och värdskap

i sammanhang därmed, såvida fråga inte varit om utgifter som ett led i den

skattskyldiges verksamhet, avseende uthyrning av gäststugor och upplåtelse

av jakt och fiske etc. Detsamma skulle gälla kostnader för liknande ändamål.

Andra kostnader, vilka avsett den skatt skyldiges eller andra personers

livsföring, skulle undantas vid inkomstberäkningen i den mån de enligt allmän

affärsuppfattning under hänsynstagande till grundsatsen om en sparsam

hushållning var att anse såsom otillbörliga.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr .96 ur 1963

Som motivering till förslaget om lagstiftningsingripande framhöll finansministern

bl. a. att den kraftiga stegringen av levnadsstandarden under de

senaste åren lett till att åtskilliga företagare vid utövandet av representation

i rörelsen, såsom vid förplägning av affärsvänner, underhållande tillställningar,

tillhandahållande av logi och bekostande av affärsresor, utrustning

av affärslokaler o. s. v. drivit upp kostnaden till en utomordentligt hög nivå.

Uenna med öknamnet »Spesenunwesen» kännetecknade överdrivna kostnadsnivå

har väckt anstöt i vida kretsar av befolkningen och blivit till en offentlig

skandal. Det är erforderligt att i skatterättvisans och den samhälleliga

fredens intresse dessa kostnader inte längre genom avdrag som omkostnad

övervältras från den skattepliktiga rörelsevinsten på allmänheten.

Behovet att bjuda affärsvänner eller i annan form genom representation

förvärva kunder är högst olika för skilda slag av förvärvsverksamhet. Det är

därför inte en användbar utväg att uppställa ett generellt förbud mot avdrag

för omkostnader för förplägnad eller underhållande av affärsvänner och

inte heller för resekostnader, ty därmed skulle också bli omöjligt att göra

avdrag för sådana representationskostnader och övriga hithörande utgifter,

som ligger inom en rimlig ram eller t. o. m. kan anses vara affärsmässigt

sett nödvändiga.

De ifrågasatta ändringarna blev föremål för kritik i olika hänseenden,

även om behov av åtgärder i allmänhet ansågs föreligga. Innan förslaget

framlades för förbundsdagen framhöll förbundsrådet vid sin förberedande

granskning att orden »under hänsynstagande till grundsatsen om eu sparsam

hushållning» borde utgå. Detta motiverades med att en dylik regel skulle

öka de icke önskvärda motsättningarna mellan de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna,

eftersom det inte var möjligt att med denna avfattning

göra någon objektiv bedömning och den inrymde alltför stort spelrum för

det subjektiva momentet. Det kunde inte heller vara taxeringsmyndigheternas

uppgift att göra en överprövning av företagarens utövande av värdskap i

vad gällde iakttagande av sparsamhet.

Sedan förslaget av förbundsregeringen framlagts i oförändrat skick för

förbundsdagen, blev det i den allmänna debatten där kritiserat främst för att

de valda formuleringarna var hållna i alltför allmänna ordalag. Lagutkastet

blev under behandlingen av finansutskottet ändrat i flera viktiga hänseenden.

Finansutskottet ansåg det vara erforderligt att den ifrågasatta inskränkningen

av avdragsrätten kom till stånd då det gällde sådana utgifter i rörelse,

som berörde livsföringen, i synnerhet gåvor, vartill också mutor och

bestickning hänfördes. Utskottet föreslog en klarare avgränsning av de

inte avdragsgilla utgifterna.

För avdragsrätt för gåvor ansåg utskottet det vara ändamålsenligt att

fastställa en värdegräns i lagen och att därvid tillåta avdrag för gåvor såsom

driftkostnader blott i den mån värdet av gåvor till en och samme mottagare

under ett verksamhetsår inte överstiger 100 DM. Vidare föreslogs att denna

avdragsgilla värdegräns inte bara skulle inskränkas till reklamgåvor utan

helt allmänt utsträckas till alla sorters gåvor. Utskottet hade efter ingående

diskussion ansett sig inte böra föreslå en olika avdragsrätt, allteftersom

mottagaren är en tysk eller en utlänning.

Utskottet ansåg vidare erforderligt — trots vissa betänkligheter beträffande

det praktiska genomförandet — alt den i regeringsutkastet ifrågasatta

personkretsen, till vilken gåvor i obegränsad omfattning skulle kunna ges direkt,

utvidgades och att förutom arbetstagare i denna krets också inbegreps

personer, som på grund av en överenskommelse rörande arbete eller agentur

stöd i ständig affärsförbindelse med den skattskyldige.

I fråga om den föreslagna avdragsrätten för kostnader för gäststugor före
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

slog utskottet, att förbudet mot avdrag skulle inskränkas till sådana gäststugor

som låg utanför den skattskyldiges verksamhetsort. Under begreppet

verksamhetsort föll då också filialer och driftställen med en viss självständighet.

Det av regeringen föreslagna förbudet mot avdrag för »liknande ändamal»

ansåg utskottet vara alltför vittgående och alltför oklart i fråga om formuleringen.

Utskottet föreslog därför att man skulle avstå från ett allmänt förbud

mot avdrag för kostnader »för liknande ändamål» och i stället nöja sig med

ett förbud mot avdrag för »liknande kostnader» inom den trängre kretsen

avseende kostnader för jakt, fiske och utnyttjande av motor- och segeljakter.

Utskottet anslöt sig vidare till uppfattningen att ett hänsynstagande till

grundsatsen om en sparsam hushållning inte borde införas som ett ytterligare

rekvisit. För att underlätta arbetet med prövningen av driftutgifter,

som berörde livsföringen, ansåg utskottet det dock vara ändamålsenligt att

sådana kostnader fördes för sig och skildes från övriga driftutgifter. För att

också låta detta få praktisk giltighet syntes det erforderligt att avdragsrätten

för sådana kostnader gjordes beroende av att de fördes för sig.

Den av finansutskottet föreslagna utformningen av 4 § 4) EStG antogs sedermera

av förbundsdagen och gäller fr. o. m. 1961 års ingång.

Amerikas förenta stater

I Amerikas förenta stater har frågan om avdrag vid beskattningen för representationskostnader

och vissa andra närbesläktade kostnader nyligen

aktualiserats. Fn undersökning gjordes genom Treasury Department i slutet

av år 1960 och början av år 1961, vilken undersökning resulterade i en

»study on entertainment expenses» fogad som bil. 5 till presidentens skattebudskap

den 3 maj 1961. Däri har redovisats ett antal olika exempel på fall,

då avdragsfrågan varit tveksam, eller vilka eljest tett sig säregna. Sammanfattningsvis

uttalas att problemen inte kan lösas genom en strängare behandling

i bevisningshänseende. Genom en sådan är det endast möjligt att få fram

verifikationer och redogörelser för ändamålet med utgifterna. Emellertid visar

undersökningen att sådana uppgifter föreligger i ett stort antal fall och

då uppgiften finns medger gällande lagstiftning att representationskostnaderna

avdras i sin helhet. När gällande rätt tillåter avdrag för kostnader för en

safariexpedition till Afrika avseende en jaktentusiast och hans hustru på den

grund att safarin ersatte annonsering för mjölk, kan man inte räkna med att

taxeringsmyndigheterna skall med framgång kunna ifrågasätta nödvändigheten

ur affärssynpunkt att företa andjakter eller nattklubbsbesök med affärsförbindelser.

De otillfredsställande förhållandena på området föranleder presidenten

att i förenämnda budskap föreslå kongressen att avdrag helt skulle vägras

för kostnader för representation och kostnader för underhåll av särskilda

inventarier avsedda för representation, t. ex. jakter och jaktstugor. Som skäl

härför framhölls att under de senaste åren rätten till avdrag för representationsutlägg

missbrukats. Det hade t. ex. blivit alltför vanligt, att personliga

utgifter överfördes på företagen. Tiden vore nu kommen att se till att

de amerikanska skattelagarna icke uppmuntrade till ett lyxigt leverne på statens

bekostnad. Uttrycket »det är avdragsgillt» borde försvinna. Därför borde

reglerna skärpas i fråga om avdragsrätten för representation, affärsgåvor,

affärsresor i förening med semester o. s. v. De skärpta bestämmelserna skulle

också leda till ökade statsinkomster på 250 miljoner dollar om året.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1963

7]

Bilaga 3

Av skattelagsssakkunniga gjord förteckning över olika slag av

representationsutgifter

Uttrycket »representation» har en ganska obestämd innebörd. Därunder

brukar, särskilt då det gäller avdrag vid taxering, innefattas utgifter av olika

slag, som emellertid har det gemensamt, att de i allmänhet är av samma beskaffenhet

som levnadskostnader och därför lätt kan förväxlas och sammanblandas

med sådana kostnader.

För att ge en överblick över de olika slag av utgifter, som avses med utredningen,

har de sakkunniga uppgjort följande schematiska förteckning

över utgifter, vilka brukar förekomma bland avdragen för representationskostnader

eller vilka eljest är av den art, att det ofta vållar svårigheter att

bedöma om de bör betraktas såsom levnadskostnader eller såsom omkostnader

i förvärvskälla.

1. Kostnader för måltider, dryckesvaror, tobaksvaror m. m. å restauranger

och andra näringsställen.

2. Kostnader för måltider, dryckesvaror, tobaksvaror m. m. i hemmet.

3. Bostadskostnader, vilka uppges delvis bero på att skattskyldig måste

ha en större eller dyrare bostad för att kunna ta emot gäster.

4. Utgifter för hembiträden, serverings- och städhjälp o. dyl., som uppges

ha erfordrats för mottagande av gäster.

5. Arbeten å fastighet, exempelvis för reparationer o. dyl., som företag bekostat

för anställds fastighet och som uppges vara föranledda av den anställdes

representationsskyldighet.

6. Utgifter för skattskyldigs egna fastigheter, även sommarställen, sportstugor

o. dyl., i den mån utgifterna uppges vara föranledda av representation.

7. Utgifter för lustjakter och motorbåtar. (Ibland uppges att farkosterna

anskaffats dels för representation och dels i spekulationssyfte för försäljning.

)

8. Kostnader för logi å hotell e. dyl.

9. Utgifter för vistelse å hotell, pensionat o. dyl.

10. Utgifter för teaterbiljetter, biljetter till idrottstävlingar (även professionella

sådana) och andra utgifter för underhållning och förströelse.

11. Utgifter för resor av olika slag, även flygresor, inom och utom riket,

enbart för rekreation eller förströelse.

12. Utgifter för resor, som uppges ha samband med förvärvsverksamhet

men som med hänsyn till tid, då de företagits, färdväg o. dyl. kan antas helt

eller till väsentlig del ha företagits i rekreations- eller förströelsesyfte.

10. Utgifter för resor, som uppges företagna i studiesyfte e. dyl. men där

sambandet mellan resan och förvärvsverksamheten är mera lösligt eller de

uppgivna studierna är av mera allmän karaktär.

14. Utgifter för hustrurs deltagande i resor och representation.

15. Utgifter för barns och andra anhörigas resor, utlandsvistelse o. dyl., då

resorna helt eller till väsentlig del företagits för utbildning, språkstudier

rekreation e. dyl.

16. Utgifter för personbilar, då bilarna inte uteslutande användes för resor

i samband med förvärvsverksamhetens utövande.

17. Jubileumsfester vid företags årsjubileer.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1963

18. Fester vid företagares eller företagsintressents jubileum.

19. Fester vid invigning av anläggning, öppnande av viss verksamhet, sjösättning

av fartyg o. dyl.

20. Firmafester (enbart för personal eller för personal och kunder).

21. Gåvor till kunder och därmed jämförliga mottagare:

a) gåvor av mindre värde såsom konfityrer, blommor o. dyl.,

b) gåvor av matvaror, nyttoartiklar o. dyl. eller kontanter,

c) gåvor på bemärkelsedagar av mera betydande värde (alltså i annan

form än blommor o. dyl.),

d) gåvor av i huvudsak reklamkaraktär, exempelvis almanackor o. dyl.

e) gåvor i samband med vissa tjänster, exempelvis s. k. sjösättningssmycken.

22. Gåvor till välgörande eller liknande ändamål.

23. Utgifter för hobbybetonad verksamhet, såsom travsport, trädgårdsodling

m. m., där utgifterna överstiger intäkterna och avdrag för underskott

yrkas.

Värdskap och gästfrihet, som åsyftas i förestående uppställning, kan te

sig olika beroende på vem representationen eller givmildheten riktar sig

mot. I regel torde värdskapet eller givmildheten tillgodokomma person, tillhörande

någon av följande kategorier:

1) den skattskyldige själv eller, då den skattskyldige är ett företag, intressent

i företaget,

2) anhörig till den skattskyldige,

3) umgängesvänner till den skattskyldige,

4) kunder till den skattskyldige eller personer, som är anställda hos kunderna,

5) personer i tjänst hos myndigheter, med vilka den skattskyldige har eller

vill inleda affärsförbindelser,

6) personer i officiell eller därmed jämförlig ställning,

7) personal hos den skattskyldige,

8) personal i det företag, hos vilket den skattskyldige är anställd.

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningstext ............................................ 2

1. Inledning .............................................. 5

It. Gällande rätt m. m. beträffande avdragsrätten för representationsutgifter

............................................ 7

III. De sakkunnigas förslag .................................. 10

Behovet av avdragsregler .............................. 10

Allmänna synpunkter på avdragsreglernas utformning .... 12

De sakkunnigas förslag rörande representation i rörelse .. 18

De sakkunnigas förslag rörande representation i tjänst .... 24

Deklarations- och uppgiftsskyldighet .................... 26

IV. Remissyttrandena ........................................ 27

Allmänna synpunkter .................................. 27

Avdragsreglernas utformning .......................... 34

Deklarations- och uppgiftsskyldighet ................ 44

V. Departementschefen ...................................... 48

Bilagor ...................................................... 55

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630302

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1963:40 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen den 28 sept s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2010 ref. 33 ur registret