Sök i Ratio Lex

Angående ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

71 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 65 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:115, Angående ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196b

1

Nr 115

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade grunder

för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen; given

Stockholms slott den 28 februari 196b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

skall reformeras i skilda hänseenden och grunderna för dessa reformer

anges i propositionen. Sålunda anpassas försäkringen till femdagarsveckan.

Arbetslöshetskassorna får möjlighet att höja dagersättningen från

nuvarande maximum 20 kr. till 40 kr.

Ålderspensionärernas rätt till ersättning från arbetslöshetskassorna avvecklas

successivt genom att kassaersättningen minskas med viss del av

pensionen.

Ersättningstiden förlängs med fyra veckor. Kassorna får ökad frihet att

upphäva förekommande säsongbegränsningsbestämmelser.

Endast en karensperiod, om fem dagar, behöver fullgöras varje försäkringsår.

Det nuvarande förbudet mot ersättning för enstaka arbetslös dag

kvarstår som huvudprincip.

Grundstatsbidrag föreslås utgå med fallande skala från 50 procent vid

lägsta till 35 procent vid högsta dagersättning. Ett särskilt grundstatsbidrag

med avgiftsutjämnande verkan tillkommer.

Förslagen påverkar inte medelsbehovet under anslaget till Bidrag till erkända

arbetslöshetskassor förrän under budgetåret 1965/66. För pästa budgetår

föreslås anslaget uppfört med oförändrat 62 000 000 kr.

Slutligen föreslås att det för budgetåret 1960/61 senast uppförda reservationsanslaget

till Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor må disponeras

jämväl under budgetåret 1964/65.

1—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 115

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 februari

1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga angående anslag

för budgetåret 1966/65 till bidrag till erkända arbetslöshetskassor m. m.

samt anför.

Inledning

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 30 september 1960 tillsattes

en utredning för översyn av arbetsmarknadspolitiken — arbetsmarknadsutredningen.

Denna utredning, vars arbete pågår, behandlar frågor rörande

arbetslöshetsförsäkring endast i den mån det föranleds av dess uppdrag att

göra en avvägning mellan olika åtgärder i samband med arbetslöshet. För

att företa en översyn av arbetslöshetsförsäkringen tillkallades enligt bemyndigande

samma dag särskilda utredningsmän — 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning.

1

Arbetslöshetsförsäkringsutredningen har numera slutfört sitt arbete och

därvid lagt fram betänkande (SOU 1963: 40) med förslag till ändringar i

1956 års förordning om erkända arbetslöshetskassor samt till därav föranledda

ändringar i vissa andra författningar. Till betänkandet är fogade

en reservation och tre särskilda yttranden.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

försäkringsdomstolen, socialstyrelsen, riksrevisionsverket, riksförsäkringsverket,

överstyrelsen för yrkesutbildning, bankinspektionen,

1 Ledamoten av riksdagens andra kammare Ingemund Bengtsson, ordförande, direktörsassistenten

i svenska arbetsgivareföreningen S. -W. Beckman, föreståndaren för byggnadsarbetarnas

erkända arbetslöshetskassa Algot Elf, ledamoten av riksdagens andra kammare Thorbjöm Fälldin,

föreståndaren för skogsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa Otto Malmberg, kassören i

svenska fabriksarbetareförbundets avdelning 7 Elna Nilsson, ombudsmannen i handelstjänstemannaförbundet

Nils Roth och förste länsassessorn Arne Steneborn. Experter åt utredningen

har varit t. f. länsarbetsdirektören Gunnar Andersson och byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen

Bernt Erici samt fiskalen i Svea hovrätt Hans-Olov Stark.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1964

kommerskollegium, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län.

I samband härmed har yttranden bifogats från sex länsarbetsnämnder, nio

handelskammare samt ett antal kommunala myndigheter. Remissyttranden

har vidare avgivits av utrikesdepartementets understödsnämnd, landsorganisationen

i Sverige, svenska arbetgivareföreningen, tjänstemännens

centralorganisation, de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation,

vägarbetarnas erkända arbetslöshetskassa, svenska lantarbetsgivareföreningen,

handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges arbetares centralorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

riksförbundet landsbygdens folk, svenska stadsförbundet, svenska

kommunförbundet, svenska socialvårdsförbundet, försäkringskasseförbundet

och Sveriges redareförening. Därjämte har yttranden inkommit från

folkpartiets ungdomsförbund och fartygsbefälets erkända arbetslöshetskassa.

Jag anhåller nu att få taga upp grunderna för en reformering av arbetslöshetsförsäkringen

och frågan om anslag till bidrag till arbetslöshetskassorna

för nästa budgetår till behandling. Härav föranledda förslag till författningsändringar

avser jag att anmäla senare denna dag.

översikt av nuvarande förhållanden

Den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tillkom genom

beslut av 1934 års riksdag och trädde i verksamhet 1935. Försäkringen

handhas av arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade själva och

erkända av en statlig tillsynsmyndighet. Kassorna är i föreningsrättsligt

hänseende organiserade som understödsföreningar och lyder såsom sådana

under lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar. Enligt 1 § kungörelsen

den 8 november 1912 (nr 304) angående tillsyn å understödsföreningar

i dess lydelse jämlikt kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 224) är

arbetsmarknadsstyrelsen tillsynsmyndighet för kassorna.

Gällande föreskrifter om arbetslöshetsförsäkringen återfinns i övrigt i

förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor

(arbetslöshetskasseförordningen)1, förordningen samma dag (nr

630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (statsbidragsförordningen)2,

kungörelsen den 27 juni 1957 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter

till arbetslöshetskasseförordningen och kungörelsen samma dag (nr

482) angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

De nuvarande kassorna är i allmänhet bildade av de fackliga organisationerna

på olika yrkesområden men är juridiskt sett fullt fristående i för
-

1 ändr. SFS 1958: 100 och 145 samt 1959: 533.

2 ändr. SFS 1958: 101 och 1959: 534.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 19HA

hållande till dessa. Även icke fackligt organiserade arbetstagare inom en

kassas verksamhetsområde äger rätt till medlemskap.

För att en understödsförening skall kunna antas till erkänd arbetslöshetskassa

fordras bl. a. att stadgarna står i överensstämmelse med arbetslöshetskasseförordningen.

Den är utformad så att den anger vad som skall intas

i stadgarna. De skall sålunda innehålla föreskrifter om medlemskap, avgifter,

villkor för rätt till arbetslöshetsersättning, ersättningens former och

storlek, ersättningstidens längd och kassans fondbildning. Kassornas stadgar

kan i viss utsträckning innehålla strängare bestämmelser än förordningen.

Huvudgrunderna för försäkringen är i övrigt följande. Kassamedlemmarna

kan fördelas på klasser med skilda bestämmelser om ersättningens storlek,

avgifter och andra försäkringsvillkor. Ersättning utgår med ett för dag

beräknat belopp. Detta är utformat så att det kompenserar inkomstbortfall

motsvarande Vo veckolön. Som huvudvillkor gäller att ersättning får

utgå endast till arbetslös medlem som fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt

oförhindrad att åtaga sig arbete. Den som vill ha ersättning skall

personligen söka arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen. Rätten till

ersättning är vidare beroende av att medlem fullgjort viss avgiftsbetalning

till kassan. Ersättning får sålunda utges först sedan medlemmen erlagt

minst 52 veckoavgifter, det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. Dessutom

gäller beträffande den första arbetslöshetsperioden under varje försäkringsår,

vilket omfattar tiden den 1 september—den 31 augusti påföljande

år, att medlemmen skall ha erlagt minst 20 veckoavgifter under en period

av tolv månader närmast före arbetslöshetens inträdande, det tidsbestämda

avgiftsvillkoret. Medlem äger inte rätt att uppbära ersättning, förrän han

under en sammanhängande tid av högst 21 dagar varit arbetslös sex dagar,

karenstid. Högsta dagersättning som kassa får utge är 20 kr., vartill kan

komma vissa tillägg. Ersättningen får utgå högst för 156 dagar varje försäkringsår;

tillsynsmyndigheten äger förlänga tiden till högst 210 dagar.

Statsbidrag utgår i olika former och täcker normalt omkring 40 procent av

kassornas utgifter. Bidragen är konstruerade så att de får större betydelse

vid ökad arbetslöshet.

Arbetslöshetsförsäkringens omfattning

Gällande bestämmelser

Arbetslöshetsförsäkringen omfattar i princip endast arbetstagare. Enligt

9 § 1 mom. 3) arbetslöshetskasseförordningen skall nämligen den, som

inte mot avlöning används till arbete för annans räkning, undantas från

rätten att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Vissa inskränkningar

i rätten till medlemskap i sådan kassa gäller emellertid även för arbetstagare.

10 § första stycket arbetslöshetskasseförordningen innehåller reg
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1961

ler, som ger arbetslöshetskassa rätt att vägra vissa grupper av arbetstagare

inträde i eller rätt att utesluta dem ur kassan. Detta gäller bl. a. den vars

ålder överstiger den gräns som kan vara föreskriven i stadgarna. Ett antal

kassor har i sina stadgar föreskrivit viss övre åldersgräns för medlemskap.

I några av kassorna är denna gräns ovillkorlig.

Enligt 24 § första stycket arbetslöshetskasseförordningen får medlem endast

tillgodoräknas avgift som erlagts för tid, då han mot avlöning utfört

arbete annostädes än i sitt hem. Under förutsättning att hemarbetare arbetar

under sådana förhållanden att en tillfredsställande avgifts- och arbetslöshetskontroll

kan anordnas, äger dock tillsynsmyndigheten enligt

24 § andra stycket 1) medge, att beträffande viss grupp av sådana medlemmar

deras avgifter tillgodoräknas för rätt till ersättning.

Självständig företagare kan tillhöra arbetslöshetsförsäkringen under någon

av följande förutsättningar:

1) att han under de senaste tolv månaderna varit självständig företagare

i högst fem månader;

2) att han omväxlande arbetar mot avlöning för annans räkning och som

självständig företagare;

3) att han övergått till att helt bli egen företagare, varvid dock försäkringen

gäller i högst 24 månader därefter;

4) att han ingår i en grupp av företagare, för vilka Kungl. Maj:t medgett,

att deras avgifter får tillgodoräknas såsom kvalificerande för ersättning.

Enligt 7 § i 1956 års förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

utgår i fråga om kassamedlem, som vid ingången av ett försäkringsår

fyllt 67 år, statsbidrag för högst 78 ersättningsdagar under försäkringsåret

vilket i regel är hälften så lång tid som för övriga kassamedlemmar.

1 de flesta kassor är också ersättningsrätten för den som fått ålderspension

i form av folkpension begränsad till 78 dagar. Om begränsad ersättningsrätt

i arbetslöshetsförsäkringen för medlemmar som har ålderspension i

form av tjänstepension saknas bestämmelser. En del kassor har likväl frivilligt

i sina stadgar intagit föreskrifter som utesluter eller begränsar tjänstepensionärernas

rätt till ersättning från kassan. Föreskrifterna varierar i

de olika kassorna.

Förtidspension enligt lagen om allmän försäkring utgår med hel pension

om arbetsförmågan är nedsatt med minst Va, med 2/''s pension om arbetsförmågan

är nedsatt med minst Va men inte med 5/« samt med Vs pension om

arbetsförmågan är nedsatt med minst V? men inte Va. Författningsbestämmelser

om samordning mellan förtidspension och ersättning från arbetslöshetskassa

saknas. Enligt föreskrifter som utfärdats av tillsynsmyndigheten

gäller att förtidspensionär med hel pension inte kan få kassaersättning.

Har han */s pension är han i regel inte ersättningsberättigad; om han

har arbetat i viss utsträckning efter pensioneringen kan dock ersättning utgå.

Den som uppbär endast Va pension är i princip berättigad till kassaersätlning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

Utredningen

Utredningen lämnar beträffande arbetstagare i allmänhet

vissa uppgifter om anslutningen till arbetslöshetsförsäkringen. Av dessa

uppgifter framgår bl. a. följande. Det totala antalet anställda enligt 1960

års folkräkning var 2 808 700. Av dem var den 31 december 1960 1 361 600

eller 48,5 procent arbetslöshetsförsäkrade. Den 31 augusti 1962 hade antalet

försäkrade stigit till nära 1 400 000 och under 1963 har tillkommit ca

105 000. De försäkrade är ojämnt fördelade på näringsgrenar. Inom industrin

och byggnadsverksamheten var sålunda den 31 december 1960 omkring

80 procent försäkrade medan inom jordbruk och skogsbruk procenttalet

var endast 27,5.

Arbetslöshetsförsäkringen omfattade den 31 augusti 1962 45 erkända

arbetslöshetskassor. Av dem var 33 bildade av LO-förbund, en av Sveriges

arbetares centralorganisation och nio av TCO-förbund; av de övriga två

har den ena bildats av en fristående fackorganisation, medan den andra

inte har anknytning till sådan organisation. Samtliga kassor är begränsade

till visst yrkesområde med undantag av Sveriges arbetares erkända arbetslöshetskassa,

som enligt sina stadgar står öppen för anställda i Sverige.

För medlemmarna i samtliga här ifrågavarande förbund utom ett är anslutning

till vederbörande arbetslöshetskassa i princip obligatorisk. De

största kassorna är metallindustriarbetarnas med omkring 300 000 medlemmar

och byggnadsarbetarnas med omkring 150 000. Lantarbetarnas

kassa har drygt 21 000 medlemmar och skogsarbetarnas ca 30 000.

Utredningen lämnar följande översikt över förhållandet mellan anslutning

till fackorganisation och till arbetslöshetsförsäkringen (uppgifterna

avser år 1960):

Totala antalet arbetstagare ......................

2 809 000

Fäckligt organiserade ..........................

1 994 000

Icke organiserade.............................

815 000

Arbetslöshetsförsäkrade ........................

1 362 000

Icke försäkrade................................

1 447 000

därav:

organiserade ................................

632 000

i fackorganisation med arbetslöshetskassa . .

. 132 000

i fackorganisation utan arbetslöshetskassa

. . . 500 000

icke organiserade ............................

815 000

inom yrkesområde med arbetslöshetskassa .

. . . 615 000

inom yrkesområde utan arbetslöshetskassa

. . 200 000

Vad först beträffar arbetstagare i fackorganisationer med arbetslöshetskassa

anför utredningen att, oaktat medlemskap i sådan organisation i

princip medför obligatorisk anslutning till vederbörande kassa, inte mindre

än 132 000 av dessa arbetstagare är oförsäkrade. Skälet härtill är att undantag

medges för vissa grupper av medlemmar, exempelvis äldre, som inte

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196b

längre är yrkesverksamma, deltidsanställda, medlemmar utan arbetslöshetsrisk

och medlemmar med inkomst under en viss gräns.

Av de 500 000 arbetstagarna i fackorganisationer utan arbetslöshetskassa

var 194 000 medlemmar i nio förbund inom LO, 207 000 i 28 förbund inom

TCO, 42 000 i SACO, 17 000 i SR, 35 000 i RLF och ca 5 000 i förbund som

inte tillhör någon av nu nämnda centralorganisationer.

Utredningen har år 1961 gjort en undersökning om intresset för och behovet

av en arbetslöshetsförsäkring bland dessa arbetstagare. Inom LO och

TCO har samtliga berörda förbund tillfrågats, inom SACO 28 av dess dåvarande

34 förbund samt centralt SR och RLF. Svar har inkommit från

50 organisationer (8 inom LO, 21 inom TCO, 19 inom SACO samt SR och

RLF).

Utredningen anmärker till en början att under år 1963 bildats tre nya

arbetslöshetskassor för arbetstagare, nämligen av Svenska kommunalarbetareförbundet

(130 000 medlemmar), Svenska journalistförbundet (3 400

medlemmar) och Svenska lantbrukstjänstemannaförbundet (1 250 medlemmar).

Av kommunalarbetareförbundets medlemmar kommer ca 100 000

att vara anslutna till kassan. Inom RLF är ca 35 000 småbrukare särskilt

registrerade som skogsarbetare. Dessa intar en särställning inom den grupp

av arbetstagare varom här är fråga, såtillvida att de är berättigade att ansluta

sig till en befintlig kassa, skogsarbetarnas. Arbetslöshetsrisk har uppgetts

föreligga för medlemmar inom denna grupp. I övrigt redovisar utredningen

det allmänna intrycket av svaren, att såväl arbetslöshetsriskerna

som försäkringsbehovet bedömts såsom relativt obetydliga. Detta kan huvudsakligen

förklaras av att hithörande arbetstagare till allra största delen

är stats- och kommunalanställda. I undersökningen har arbetslöshetsrisk

uppgetts föreligga för ca 4 000 arbetstagare, i realiteten sannolikt betydligt

färre.

Ehuru de erkända arbetslöshetskassorna principiellt står öppna även för

de icke fackligt organiserade arbetstagare som är sysselsatta inom kassornas

verksamhetsområden är antalet kassamedlemmar inom denna kategori

så obetydligt att man kan räkna med att praktiskt taget alla arbetstagare

som inte är fackligt organiserade står utanför försäkringen. Deras antal

uppgår till ca 815 000.

Utredningen har inte funnit det möjligt att vare sig direkt eller indirekt

inhämta uppgifter rörande dessa arbetstagares inställning till en arbetslöshetsförsäkring.

För att i någon mån få en uppfattning om hur denna kategori

är sammansatt med hänsyn till arbetslöshetsrisker och försäkringsbehov

har utredningen — med utgångspunkt i uppgifter dels ur 1960 års

folkräkning, dels angående medlemsantalet i fackorganisationer och arbetslöshetskassor

— gjort följande sammanställning över fördelningen på

näringsgrenar inom gruppen. Sammanställningen upptar för jämförelsens

skull även de organiserade arbetstagarna som står utanför försäkringen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1964

Näringsgren

Icke försäkrade arbetstagare

Summa

organiserade

icke organiserade

Jordbruk, skogsbruk m. m.............

47 000

113 000

160 000

Industri ............................

26 000

218 000

244 000

Byggnads- och anläggningsverksamhet..

9 000

26 000

35 000

Samfärdsel..........................

103 000

34 000

137 000

Handel .............................

66 000

179 000

245 000

Tjänster m. ni........................

381 000

234 000

615 000

Ej specificerbar verksamhet...........

—

11 000

11 000

Summa

632 000

815 000

1 447 000

De icke organiserade arbetstagarna kan indelas i två huvudgrupper, de

som arbetar inom yrkesområde där arbetslöshetskassa finns och de som

arbetar inom områden där kassa inte finns.

Till den förra huvudgruppen kan hänföras praktiskt taget samtliga inom

näringsgrenarna jordbrnk/skogsbruk, industri, byggnadsverksamhet,

samfärdsel och handel. Deras antal uppgår till 570 000. Till detta skall

läggas de icke organiserade arbetstagarna inom musiker-, teater-, hotelloch

restaurang- samt frisörbranscherna, vilka redovisas under gruppen

Tjänster m. m. Därmed torde antalet icke fackligt organiserade, som står

utanför arbetslöshetsförsäkringen men som är sysselsatta inom yrkesområde

där kassa finns, uppgå till omkring 615 000.

Principiellt skiljer sig dessa 615 000 inte från de fackligt organiserade i

fråga om rätten att ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen. Att så likväl

inte skett torde enligt utredningen i stort sett förklaras av bristande kännedom

om möjligheterna härtill, bristande intresse för försäkringen samt

frånvaron av arbetslöshetsrisk. Till grund för uppfattningen rörande i synnerhet

de två förstnämnda omständigheterna ligger det förhållandet, att

den nu ifrågavarande gruppen kan antas bestå av övervägande två kategorier

arbetstagare, nämligen deltidsarbetande kvinnor, huvudsakligen gifta

sådana, samt ungdomar. Hur stor del dessa två kategorier utgör av de

615 000 kan inte anges, men utredningen upplyser att i november 1961 antalet

kvinnor med deltidsarbete uppgick till 435 000. Av dessa arbetade

217 000 högst 20 timmar per vecka. Enligt 1960 års folkräkning var antalet

förvärvsarbetande ungdomar i åldrarna upp t. o. m. 19 år 311 000. Utredningen

anser mycket sannolikt att flertalet av dessa inte är arbetslöshetsförsäkrade,

vilket väsentligen torde sammanhänga med att de i stor utsträckning

anser sig inte definitivt ha valt yrke och vidare att de inte har familj

att försörja och i stor utsträckning bor kvar i föräldrahemmet.

Den grupp, varom här talats, utgör enligt utredningen inte något problem

från principiell synpunkt, då däri ingående arbetstagare är försäkringsbara

i befintliga kassor. Problemet beträffande dem ligger uteslutande på

det praktiska planet.

Annorlunda förhåller det sig med den andra huvudgruppen bland de

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 är It)<i\

815 000 icke organiserade arbetstagarna. Den består av sådana som är

sysselsatta inom yrkesområden där arbetslöshetskassa inte finns. De ingår

i gruppen Tjänster m. m. och torde omfatta inemot 200 000 anställda. Eftersom

de inte har någon formell möjlighet att arbetslöshetsförsäkra sig, är det

angeläget att få klarlagt, om de kan antas ha behov därav. Uppgifterna

om de yrken som ingår i denna grupp ger i viss mån svar på frågan. Hit

hör ca 70 000 personer anställda i husligt arbete, vilken yrkesgrupp saknar

facklig organisation. För dessa husligt anställda torde, anför utredningen,

med hänsyn till den rådande arbetskraftsbristen på området inte föreligga

någon arbetslöshetsrisk, ett förhållande som kan antas komma att bestå

även framdeles. De återstående 130 000 är anställda inom följande yrkesområden:

förvaltning, undervisning, sjukvård och annan offentlig verksamhet.

På alla dessa områden torde det till alldeles övervägande delen vara

fråga om tjänstemän anställda i statlig eller kommunal tjänst. Dessa har

på grund av obetydlig arbetslöshetsrisk i stort sett inte något behov av en

arbetslöshetsförsäkring. Ingen av de fackorganisationer som helt eller till

större delen består av stats- eller kommunaltjänstemän har funnit anledning

att bilda arbetslöshetskassa. Endast inom sjukvården och i någon

mån undervisningen torde förekomma privatanställda. Åtminstone på det

förra området torde emellertid risken för arbetslöshet under nuvarande

förhållanden och inom överskådlig tid vara mycket obetydlig.

Utredningen finner de verkställda undersökningarna ge vid handen, att

behovet av en arbetslöshetsförsäkring bland de ca 700 000 arbetstagare,

som tillhör yrkesområde där arbetslöshetskassa saknas, på det hela taget

är förhållandevis ringa. Utredningen har undersökt vilka praktiska utvägar

som står till buds för att bereda dem som dock har ett verkligt behov

av en försäkring möjlighet att komma i åtnjutande därav. Ett alternativ

är därvid att förbund som saknar arbetslöshetskassa bildar en sådan, ett

annat att medlemmarna i ett förbund som är för litet att bilda egen kassa

ansluts till en redan befintlig kassa. Utredningen anser emellertid att dessa

båda utvägar, vilka står öppna endast för fackligt organiserade arbetstagare,

skulle få begränsat praktiskt värde.

Om man vill göra det möjligt för alla arbetstagare inom yrkesområden

där kassa saknas att ansluta sig till försäkringen, kan enligt utredningen

inom den frivilliga försäkringens ram endast inrättandet av en allmän arbetslöshetskassa

komma i fråga, vilken står öppen för alla arbetstagare, som

inte har möjlighet atl försäkra sig i någon av de för olika yrkesområden

bildade arbetslöshetskassorna.

En frivillig allmän arbetslöshetskassa skulle kunna räkna med följande

fyra grupper såsom rekryteringsunderlag:

a) medlemmarna i mindre fackorganisationer, dvs. sådana som är för små

för att bilda egna erkända kassor och vilkas medlemmar inte kan vinna inträde

i annan kassa;

b) mindre grupper inom fackorganisationer, där majoriteten av medlem
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196b

marna inte har intresse av att bilda egen kassa, eftersom arbetslöshetsrisken

för flertalet medlemmar är liten eller ingen;

c) enskilda medlemmar i fackorganisationer utan arbetslöshetskassa;

d) arbetstagare, som inte är fackligt organiserade och som tillhör yrkesområde

som saknar arbetslöshetskassa.

För grupperna a) och b) vore det tänkbart med någon form av kollektiv

anslutning till kassan av vederbörande medlemmar i organisationen. Det

kan synas som om man härigenom skulle kunna på ett enkelt sätt göra arbetslöshetsförsäkringen

tillgänglig för samtliga arbetstagare. Mot bildandet

av en allmän kassa anför utredningen emellertid följande skäl, främst av

administrativ men även av ekonomisk art.

En av de allvarligaste invändningarna mot en allmän kassa grundar sig

på dess sammansättning med hänsyn till arbetslöshetsriskerna för de medlemmar

som tillhör kategorierna c) och d) och i viss mån även b). En arbetslöshetskassa

bör nämligen inte enbart omfatta medlemmar med stor

arbetslöshetsrisk. Såsom försäkringen nu är utformad med arbetslöshetskassor

starkt avgränsade från varandra och utan annan riskutjämning än

den som åstadkoms genom statsbidraget är det av stor betydelse, att inom

en kassa finns även medlemmar med liten arbetslöshetsrisk. Endast härigenom

kan möjliggöras godtagbara förmåner till rimliga avgifter. En allmän

arbetslöshetskassa skulle till övervägande delen komma att bestå av medlemmar

med relativt stor arbetslöshetsrisk. För att hålla avgifterna på en

rimlig nivå och möjliggöra skäliga ersättningsbelopp skulle det därför bli

nödvändigt, att statsbidrag till en sådan kassa utginge efter andra och generösare

grunder än till de nuvarande kassorna. Härtill kommer även svårigheter

att beräkna avgifter och fastställa förmåner för kollektivet, vilket

skulle vara vanskligt att överblicka och bedöma i arbetslöshetshänseende på

grund av dess obestämda och varierande sammansättning av medlemmar

från vitt skilda yrkesområden. Gränsdragningen mellan en allmän kassa

och övriga kassor skulle komma att vålla vissa problem, om den frågan

uppkommer, till vilket yrkesområde en person med växlande sysselsättning

skall hänföras.

Betydande svårigheter hänför sig slutligen till administrationen av en

allmän arbetslöshetskassa. Den lokala administrationen, dvs. avgiftsuppbörd,

utbetalning av ersättning, arbets- och arbetslöshetskontroll etc. handhas

inom de nuvarande kassorna i allmänhet av redogöraren, som vanligen

är kassör i den lokala fackföreningen och på vars kännedom om förhållandena

på orten och personliga kontakt med medlemmarna försäkringens

ändamålsenliga bedrivande i hög grad beror. Kassornas lokaladministration

bygger på ett nära samarbete med vederbörande fackförbunds avdelning på

orten. En allmän kassa skulle inte ha tillgång till en motsvarande administrationsapparat,

varför det skulle bli nödvändigt att bygga upp en särskild

organisation för denna kassa. Det är vidare sannolikt att antalet med
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 19(ii

lemmar i kassan skulle komma att bli relativt obetydligt. Även om det är

tekniskt genomförbart att inrätta och administrera en allmän kassa, finner

utredningen sannolikt, att arbetsinsatser och kostnader härför inte skulle stå

i rimlig proportion till antalet medlemmar.

Utredningen förklarar slutligen att den är medveten om att ett visst, begränsat

behov av en arbetslöshetsförsäkring finns bland dem som står utanför

denna och att en allmän kassa därför i och för sig skulle kunna fylla en

uppgift. På de anförda skälen anser utredningen emellertid en sådan kassa

inte erbjuda en tillfredsställande lösning av frågan. Om försäkringen anses

böra öppnas för alla arbetstagare, anser utredningen endast den utvägen

återstå att göra den obligatorisk. Frågan härom har utredningen emellertid

ansett falla utanför dess uppdrag.

I en till betänkandet fogad reservation erinrar ledamoten av utredningen

Fälldin om att den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen inte fyller sin

funktion på ett tillfredsställande sätt. Betydande grupper står utanför försäkringen

och kan inte anses ha tillräckliga möjligheter att ansluta sig till

den. Kostnaderna för dem som är anslutna varierar på ett sätt som bl. a.

medför att vässa grupper inte kan få ett acceptabelt försäkringsskydd för eu

kostnad som är rimlig i förhållande till motsvarande kostnad för andra försäkrade.

Direktiven för utredningens arbete är emellertid så snävt hållna att

effektivast möjliga lösning inte kan uppnås.

Den effektivaste lösningen skulle enligt reservanten vara en allmän arbetslöshetsförsäkring

utformad som en allmän grundförsäkring och i väsentliga

avseenden en motsvarighet till grundpenningförsäkringen inom sjukförsäkringen.

Härutöver borde finnas en frivillig påbyggnadsförsäkring. Den allmänna

försäkringen skulle omfatta i princip alla arbetsföra. Envar arbetssökande

som inte kan beredas arbete skulle således ha eu viss rätt till ersättning

från försäkringen. Finansieringen borde i huvudsak ske på det sätt

som anses böra gälla för de nuvarande grundläggande socialförsäkringsförmånerna.

Den frivilliga påbyggnadsförsäkringen skulle kunna organiseras i

arbetslöshetskassor av nuvarande typ och finansieras på i princip det sätt

som sker i de nuvarande kassorna, således med statsbidrag och egenavgifter.

Genom den allmänna försäkringen skulle de grupper och enskilda som står

utanför den nuvarande försäkringen automatiskt erhålla ett försäkringsskydd.

Härigenom skulle också erhållas en effektivare registrering av den

faktiska arbetslösheten och sysselsättningsläget och därmed en bättre grund

för de sysselsättningspolitiska åtgärderna. Även möjligheten att utjämna

kostnadsskillnaderna för medlemmar i olika kassor skulle öka.

Uppgifter om det totala antalet hemarbetare saknas. Enligt utredningen

finns det övervägande antalet inom industrin. Ett relativt stort antal

hemarbetare utgörs av partiellt arbetsföra. De torde till stor del vara sysselsatta

med tillverkning av hemslöjdsbetonade alster, men genom hemarbetscentraler

som upprättats i anslutning till träningsverkstäder och skyddade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kuncjl. Maj. ts proposition nr 115 år 196A

verkstäder inom arbetsvärden förmedlas hemarbeten, förutom från dessa

verkstäder, även från industriföretag. Dessutom utlämnas hemarbeten från

sådana företag också direkt till personer med nedsatt arbetsförmåga.

Arbetslöshetsrisk föreligger enligt utredningen för åtskilliga hemarbetare.

Om driften inskränks vid företag med hemarbetare, torde i allmänhet dessa

i första hand drabbas av arbetslöshet, och även under normala förhållanden

synes det inte vara ovanligt, att tillgången på arbete för hemarbetarna är

ojämn, så att de är arbetslösa under längre eller kortare perioder. Dessa

omständigheter anses tala för att antalet hemarbetare i arbetslöshetsförsäkringen

borde vara relativt stort.

Utredningen konstaterar att hemarbetarna i mycket obetydlig utsträckning

är anslutna till arbetslöshetsförsäkringen, trots att denna i stort sett står

öppen för dem. Orsakerna härtill är flera. Först nämner utredningen att

vissa hemarbetare tillhör yrkesområden, vilkas arbetslöshetskassor inte har

dispensbestämmelser rörande hemarbetare i sina stadgar. En av utredningen

företagen undersökning visar, att hemarbetarna i mycket liten utsträckning

känner till försäkringen och sina möjligheter att vinna inträde i denna. Det

kan förefalla naturligt att häri söka förklaringen till den ringa förekomsten

av hemarbetare i försäkringen. Sannolikt skulle emellertid upplysning bland

hemarbetarna om försäkringen och dess bestämmelser inte väsentligt ändra

på det nuvarande förhållandet. Ett villkor för ersättning från arbetslöshetskassan

i den gällande försäkringen är nämligen för försäkrade hemarbetare

likaväl som för övriga kassamedlemmar, att de vid arbetslöshet ställer sig

till den allmänna arbetsmarknadens förfogande. För de hemarbetare som

inte har möjlighet eller intresse av att arbeta utom hemmet — och detta är

förhållandet beträffande den övervägande delen — erbjuder därför försäkringen

inte något skydd vid arbetslöshet. Med nuvarande villkor kan försäkringen

således inte heller för framtiden väntas få nämnvärt större anslutning

av hemarbetare.

Utredningen föreslår att ersättningsrätten utvidgas för de hemarbetare

som på grund av personligt handikapp, huvudsakligen av fysisk art, kan ta

arbete endast i hemmet. Med hemarbetare bör enligt utredningen i detta

hänseende jämställas de som är sysselsatta med vissa arbeten i s. k. skyddade

verkstäder. Det måste också ha en viss psykologisk betydelse, att de

handikappade hemarbetarna vid arbetslöshet får ersättning i arbetslöshetsförsäkringens

form. Utredningen hyser uppfattningen, att personer, som på

grund av bundenhet vid hemmet utför arbete där, vilket närmast har karaktären

av verksamhet såsom egen företagare, inte är att anse såsom hemarbetare

i arbetslöshetskasseförordningens mening. Den föreslagna förbättringen

åstadkommes genom att man eftersätter kravet på att en hemarbetande,

handikappad kassamedlem som villkor för rätt till ersättning skall

vara beredd att ta arbete på den allmänna arbetsmarknaden. Dock skall även

för dessa medlemmar krävas ett minimiarbetsutbud, som motsvarar vad

som fordras för fullgörande av avgiftsvillkoren.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1964

Med hänsyn till att den nämnda kategorin av hemarbetare är relativt fåtalig

och att anslutningen till försäkringen kan antas bli långt ifrån fullständig

räknar utredningen med att kostnaderna för ett genomförande av

förslaget inte kommer att belöpa sig till något mera avsevärt belopp.

Under år 1961 har utredningen gjort en undersökning om behovet av och

intresset för arbetslöshetsförsäkring bland företagarna. Frågeformulär

tillställdes därvid organisationer, som representerade omkring 280 000

företagare. De inkomna svaren, för vilka lämnas en redogörelse på s. 70—71 i

betänkandet, ger vid handen att intresset för en arbetslöshetsförsäkring är

ringa bland medlemmarna i de tillfrågade organisationerna. Detta förhållande

bestyrks enligt utredningen i någon mån därav att — frånsett yrkesfiskarna

— ingen grupp av företagare ansökt om dispens enligt 24 § arbetslöshetskasseförordningen

eller ens hört sig för hos tillsynsmyndigheten om förutsättningarna

härför. Förklaringen till det ringa försäkringsbehovet torde

till stor del ligga däri att företagaren, för vilken arbetslösheten i allmänhet

inträder s. a. s. successivt genom minskad arbetstillgång och minskade arbetsinkomster,

har relativt god tid att ordna för sig, innan rörelsen — definitivt

eller tillfälligt — upphör. Med hänsyn härtill torde intresset hos företagarna

vara mera inriktat på hjälp i andra former, såsom lån och krediter

eller bidrag till startande av ny rörelse, omskolning, avbrottsförsäkring m. m.

Det försäkringsbehov som framkommit vid undersökningen samt eventuellt

i övrigt förekommande behov därav bland företagare bedömer utredningen

som så ringa, att åtgärder för att utsträcka arbetslöshetsförsäkringen

till att mera generellt omfatta företagarna inte synes erforderliga. De möjligheter

till försäkring som den nu gällande arbetslöshetskasseförordningen

erbjuder anses tillräckliga för att tillgodose företagarnas behov.

När det gäller ålderspensionärernas ersättningsrätt ser utredningen

folkpension och tjänstepension som en enhet och anser varken av

principiella eller praktiska skäl lämpligt att göra någon skillnad mellan dem.

Den principiella inställningen till tjänstepensionsfrågan har, fortsätter utredningen,

eljest närmast varit den, att pensionen är att anse såsom intjänad

lön och därmed främst jämförbar med en tillgång eller förmögenhet, som

inte bör påverka rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, eftersom

denna inte grundas på behovsprövning. Men från likaledes principiella

utgångspunkter kan dras en slutsats, som ger motsatt resultat. Pensionen är

i princip alt anse som ersättning för ett bortfall av arbetsinkomsten i samband

med arbetsoförmåga, förorsakad av hög ålder. För att slippa en svår

individuell prövning har valts att utge ålderspension efter vissa schematiska

normer — åldersgränser. Detta leder till att även personer med ålderspension

kan besitta en arbetsförmåga som i och för sig är tullt tillräcklig för

att täcka villkoret i arbetslöshetsförsäkringen, att en försäkrad för rätt att

uppbära arbetslöshetsersättning skall vara arbetsför. Trots det sistnämnda

bör man enligt utredningen kunna hävda, alt den som genom pension er
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

hållit ersättning för förlorad arbetsförtjänst inte samtidigt skall kunna få

denna förlust ersatt från arbetslöshetsförsäkringen i samband med arbetslöshet.

Utredningen erinrar om att från arbetslöshetsförsäkringens tillkomst

gällt som huvudprincip att pension inte skulle påverka rätten till medlemskap

och ersättning samt att de nuvarande bestämmelserna om statsbidrag

för hälften av den normala ersättningstiden utgör en kompromiss

mellan de skilda uppfattningarna i förevarande fråga. Att »förmögenhetsprincipen»

i praktiken blivit den inom arbetslöshetsförsäkringen gällande

är enligt utredningen inte anmärkningsvärt med hänsyn till de låga pensioner

som hittills i allmänhet utgått. Framför allt har tjänstepensionen till

arbetarna, i de fall sådan pension förekommit, i allmänhet uppgått till blygsamma

belopp. Härtill kommer att ersättningarna från arbetslöshetskassorna

till en början var relativt små. En kombination av pension och arbetslöshetsersättning

har därför inte tett sig särskilt stötande. Förhållandet blir

emellertid annorlunda, då en väl utbyggd ålderspension och en, som utredningen

föreslår, förbättrad ersättning i arbetslöshetskassorna föreligger,

vilka förmåner var för sig bör tillfredsställande kompensera inkomstbortfallet

vid uppnåendet av viss ålder resp. arbetslöshet. Härvid framträder också

starkare önskemålet om en klar gränsdragning mellan de båda försäkringssystemen.

Angående svårigheterna att avgöra i vad mån arbetsförhet och arbetsvilja

verkligen föreligger hos den äldre arbetskraften anför utredningen följande.

Ofta blir det fråga om en arbetslöshetsdeklaration med ganska illusoriskt

innehåll. Det är många gånger svårt för arbetsförmedlingen att skaffa lämpligt

arbete för den kategori arbetssökande varom här är fråga. Vid sådant förhållande

saknar man det viktigaste instrumentet för prövning av arbetsförmåga

och arbetsvilja hos dem som söker ersättning från arbetslöshetskassorna,

nämligen arbetserbjudandet. Ofta blir utbudet av arbetskraft från dessa

medlemmars sida endast formellt. Man vill »stämpla ut», d. v. s. från sin

kassa ha ersättning för en hel ersättningsperiod, vilket man i stor utsträckning

anser sig berättigad till, innan man lämnar kassan. Detta utgör en

administrativ belastning för arbetsförmedlingen och är ej sällan ägnat att

skapa irritation. I vissa fall synes uttagandet av ersättning under hel period

i samband med pensioneringen nära nog ha satts i system. Det förekommer

även, att pensionsnämnder vägrat att bevilja kommunalt bostadstillägg till

kassamedlem med ålderspension från folkpensioneringen, innan han blivit

utförsäkrad i sin kassa.

Om de försäkrade vid den aktiva tidens upphörande mera allmänt utnyttjar

en maximal ersättningsperiod — vilket i regel inte är svårt på grund av

arbetsförmedlingens små möjligheter att skaffa lämpligt arbete åt ifrågavarande

medlemmar — påverkar detta negativt kassornas ekonomi. Avgiftstrycket

ökar och möjligheterna att förbättra förmånerna minskar.

På de anförda skälen anser utredningen att det från både principiell och

ekonomisk synpunkt är riktigt att pensionärerna inte tillhör arbetslöshets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kunyl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

kassorna. Emellertid kommer det att dröja relativt länge innan pensionssystemet

når full effekt så att fullgoda pensioner är en allmän företeelse.

Den individuella pensionsstandarden kan därför förutsättas bli mycket

ojämn under det närmaste årtiondet. Utredningen vill därför inte låta pensionen

utgöra grund för ovillkorlig uteslutning ur arbetslöshetsförsäkringen

utan föreslår en successiv avveckling av ersättningsrätten genom att denna

nedsätts i viss relation till pensionens storlek. Med pension avser utredningen

inte bara ålderspension såsom folkpension och allmän tilläggspension utan

alla former av ålderspension utom sådana pensionsliknande anordningar

som medlem helt privat tagit initiativ till för sin framtida försörjning.

Det föreslagna avdragssystemet innebär att det belopp som för dag skulle

utgå från arbetslöshetskassa minskas med Vsso av den årliga ålderspensionen.

Vid denna avvägning har utredningen tagit hänsyn till att pensionen i motsats

till kassaersättningen är skattepliktig inkomst. Vidare har beaktats att

vid en konsekvent genomförd femdagars arbetsvecka antalet arbetsdagar

per år uppgår till totalt 260 (semesterdagar och vissa helgdagar inräknade).

För att underlätta administrationen föreslår utredningen att kassamedlemmar

med pension skall inplaceras i ett system med avdragsklasser enligt

följande tabell.

Pension

Avdragsklass

Avdrag kr.

för år, kr.

för månad, kr.

— 1 049

— 87

0

0

1 050— 2 099

88— 175

1

5

2 100— 3 149

176— 262

2

8

3 150— 4 199

263— 350

3

11

4 200— 5 249

351— 437

4

14

5 250— 6 299

438— 525

5

17

6 300— 7 349

526— 612

6

20

7 350— 8 399

613— 700

7

23

8 400— 9 449

701— 787

8

26

9 450—10 499

788— 875

9

29

10 500—11 549

876— 962

10

32

11 550—12 599

963—1 050

11

35

12 600—13 649

1 051—1 137

12

38

13 650—14 699

1 138—1 225

13

41

14 700—

1 226—

14

44

Den försäkrade skall vid arbetslöshetens början deklarera sin pension. På

grundval härav fastställs vilken avdragsklass han skall tillhöra. För enkelhetens

skull skall han stå kvar i denna ldass under hela det löpande försäkringsåret

även om pensionen därunder ändras. Ersättning under 5 kr. per

dag utbetalas inte.

Vidare föreslår utredningen att statsbidrag utgår för ersättning till pensionär

under samma maximiantal dagar som för övriga kassamedlemmar.

Syftet härmed är att undanröja den olikhet som råder mellan den som fyller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196k

67 år strax före försäkringsårets början och den som uppnår denna ålder

strax därefter. Utredningen är medveten om att förslaget innebär en avsevärd

förlängning av ersättningstiden för medlemmar som fyllt 67 år jämfört

med vad som gäller nu och att det föreslagna avdragssystemet därigenom får

mindre effekt.

I ett särskilt yttrande anför ledamoten av utredningen Beckman att den

som uppnått viss högre ålder inte bör kunna göra anspråk på arbetslöshetsersättning.

Hur hög pension han åtnjuter bör i princip inte tillmätas någon

betydelse och det är därför här inte fråga om att samordna arbetslöshetsförsäkring

och ålderspension. Var och en som uppnått viss ålder och gör

anspråk på kassaersättning skulle teoretiskt kunna åläggas att styrka sin

arbetsförmåga. Av praktiska skäl måste man i stället fixera en åldersgräns,

lika för alla, vid vilken försäkringen senast träder ur kraft. Därvid bör

lämpligen anknytas till den ålder vid vilken ålderspension i form av folkpension

och allmän tilläggspension enligt huvudregeln börjar utgå, dvs.

67 år. Det kan i normalfallet inte vara rimligt att personer, som uppnått

denna ålder, med bidrag av statsmedel skall försäkras mot arbetslöshet.

En följd av att försäkringen träder ur kraft för den som uppnått 67 år

blir onekligen att vissa personer med full arbetsförmåga går miste om ersättning.

I detta sammanhang är det emellertid berättigat att beakta de avsevärda

förbättringar av pensionsförmånerna som genomförts de senaste

åren. Den nämnda konsekvensen kan för övrigt inte undvikas, såvida man

inte är beredd att ge ersättning i det stora flertal fall där det inte är motiverat.

Som ytterligare skäl för sin uppfattning anför Beckman att det nuvarande

systemet till och med på sina håll givit upphov till missuppfattningen, att

den som varit med i försäkringen har rätt att, då han av åldersskäl slutar

sitt förvärvsarbete, få tillbaka en del av vad han betalt i form av avgifter.

Med hänsyn till de försäkrade som redan uppnått eller inom kort uppnår

67 års ålder föreslår Beckman att en författningsändring, varigenom ersättningsrätten

för ålderspensionärer slopas, får träda i kraft först två

år efter det den beslutats. Vad angår ålderspension, som utgår före 67 års

ålder, synes inte lämpligt att lagstiftningsvägen föreskriva en för alla kassor

enhetlig reglering. Tillsynsmyndigheten bör här verka för att kassorna

anpassar arbetslöshetsersättningen till pensionen.

Förtidspensionens storlek bör enligt utredningen inte direkt

påverka kassaersättningen. Denna pension ersätter ett inkomstbortfall, som

sammanhänger med helt eller delvis förlorad arbetsförmåga, och pensionens

storlek bestäms med hänsyn härtill. I den mån arbetsförmågan är relativt

stor, blir förtidspensionen liten. Det är då rimligt att en sådan pensionär

kan arbetslöshetsförsäkra sig, så att han erhåller trygghet mot inkomstbortfall,

då hans arbetsförmåga inte kan utnyttjas på grund av arbetslöshet.

Det är således den kvarvarande arbetsförmågans omfattning som bör

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196b

vara grundläggande för möjligheten att uppbära ersättning i erkänd arbetslöshetskassa,

inte förtidspensionens storlek i och för sig.

Utredningen finner de gällande föreskrifterna för ersättningsrätten för

förtidspensionärer ändamålsenlig och anser att de bör tillämpas tills vidare.

Remissyttrandena

Vad utredningen anför om försäkringsbehovet för arbetstagare i

allmänhet möter i de flesta yttranden inte några invändningar. En del

kritiska uttalanden förekommer dock. Försäkringskasseförbundet pekar sålunda

på risken för felbedömningar till följd av utredningens metod att

bygga sina resonemang enbart på förhållandena under 1960-talets första år.

De utgör enligt förbundet en alltför osäker grund för det principiella ställningstagandet

att den nuvarande arbetslöshetsförsäkringens omfattning i

stort sett är tillfredsställande.

När utredningen diskuterar frågan om arbetstagare som står utanför

försäkringen bortser den enligt socialnämnden i Stockholm helt från dem

som är anställda inom yrkesområden där arbetslöshetskassa finns och som

således har möjlighet att ansluta sig till en sådan. På andra väsentliga sociala

riskområden bär det dock inte ansetts tillräckligt att samhället erbjuder

frivilliga möjligheter till skydd; samhället har inte härmed uppfyllt

sitt ansvar för de medborgare som av oförstånd eller andra anledningar

inte begagnar detta skydd. Även beträffande denna grupp oförsäkrade måste

man enligt socialnämnden därför fråga sig om inte i själva verket behov

av arbetslöshetsförsäkring föreligger.

Arbetslöshetsnämnden i Göteborg godkänner inte utredningens sätt att

bedöma arbetslöshetsrisker och anför.

Utredningen grundar sina bedömanden till största delen på enkätundersökningar

hos fackförbund, som icke har försäkring, och antar att arbetslöshetsriskerna

i stort sett kan bedömas efter i dessa framförda uttalanden.

Samma metod användes när det gäller företagarna. Enligt arbetslöshetsnänmden

visar utvecklingen, att bedömning av arbetslöshetsrisker inte

längre kan ske på detta konventionella sätt. De strukturrationaliseringar

som försiggår inom snart sagt alla områden inom vårt näringsliv, gör att vi

ständigt får omvärdera vår syn på hithörande ting. Eftersom socialförsäkringen

byggs för framtiden, måste den konstrueras så, att den täcker framtida

behov. En försäkring, och detta torde gälla försäkringar av alla slag,

tillkominer huvudsakligen för att gardera sig mot oförutsedda händelser.

Det är för riskerna men försäkrar sig. Om riskerna kunnat förutses, hade

de sannolikt kunnat undanröjas med andra medel än genom försäkring.

Arbetslöshetsnämnden vill därför som sin bestämda mening uttala, att det

förhållandet att vissa områden i dag inte synes vara behäftade med några

arbetslöshetsrisker inte får föranleda att man undantager dem från strävanden

att få dem inrangerade under försäkringen.

2 — Ilihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 115

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196i

Nämnden finner vidare att arbetslöshetsskyddet i landet måste anses

vara högst bristfälligt när försäkringen inte ens omfattar hälften av arbetstagarna.

Att en allmän frivillig arbetslöshetskassa bör bildas för grupper inom yrkesområden,

där kassa saknas, förordar endast socialnämnden i Söderhamn,

som finner de av utredningen anförda skälen mot en sådan kassa inte vara

bärande. Beträffande det emot en sådan lösning åberopade skälet att en

dylik kassa skulle komma att bestå av medlemmar med relativt stor arbetslöshetsrisk

finner socialnämnden i Stockholm att utredningen motsäger

sig själv eftersom den bedömt arbetslöshetsriskerna för dessa grupper som

relativt små.

Utredningens uppfattning att en allmän kassa inte bör komma till stånd

biträds av arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnden i Jämtlands län,

Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren i Gävle och

de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. Arbetsmarknadsstyrelsen

anför bl. a. att tillkomsten av en genom större statsbidrag och statlig

administration eller på annat sätt särskilt gynnad kassa kunde innebära

risk för att intresset och arbetsvilligheten hos dem som handhar

andra kassor — lokalt oftast som bisyssla — skulle minska. Samorganisationen

delar inte utredningens uppfattning att frågan om en kollektiv

anslutning av speciella grupper står och faller med bildandet av en allmän

arbetslöshetskassa. En sådan kassa är inte nödvändig utan anslutning

kan ske till en redan verksam kassa som står den aktuella arbetstagargruppen

nära. Den nyligen företagna anslutningen av medlemmarna i

kontrollassistenternas riksförening och veterinärassistenternas riksförening

till lantbrukstjänstemännens erkända arbetslöshetskassa — ulan att de

fackliga organisationerna därför gått samman — visar att förslaget är

genomförbart. Samorganisationen förmodar att alla de fyra arbetstagargrupper,

som enligt utredningen skulle rekrytera en allmän kassa, på detta

sätt skulle kunna anslutas till försäkringen.

Den begränsning av försäkringens omfattning som måste bli följden av

att en allmän frivillig kassa inte inrättas samt den ojämnhet i försäkringsvillkoren

som alltjämt skulle kvarstå efter genomförande av utredningens

förslag anses av flera remissinstanser inte kunna accepteras. De uttalar

sig mer eller mindre starkt för att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

genomförs eller närmare övervägs i enlighet med de i herr Fälldins reservation

angivna riktlinjerna. I vissa av dessa yttranden uttalas att utredningen

genom att inte gå in härpå har gjort det omöjligt för sig att undanröja

de i direktiven angivna olägenheterna med nuvarande ordning.

Bland dessa remissinstanser är socialstyrelsen, kommerskollegium, länsarbetsnämnden

i Västmanlands län, arbetsnämnden och socialnämnden i

Stockholm, arbetslöshetsnämnden och socialnämnden i Norrköping, stadsfullmäktige

i Linköping, arbetslöshetsnämnden i Göteborg, kommunalnämn
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1961

den i Gällivare, riksförbundet landsbygdens folk och folkpartiets ungdomsförbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att en förutsättningslös utredning

om en allmän arbetslöshetsförsäkring bör komma till stånd. Svenska arbetsgivareföreningen

framhåller att strävandena att åstadkomma ett enhetligt

socialförsäkringssystem kan tala för att den enskilde arbetstagarens

grundskydd vid arbetslöshet måhända bör tillhandahållas i samma

former som vid sjukdom och ålderdom. Med hänsyn härtill finner arbetsgivareföreningen

det inte uteslutet att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

bör ersättas med en obligatorisk försäkring. Frågan om en sådan

försäkring bör därför enligt föreningens uppfattning möjligen bli föremål

för en ny utredning, varvid spörsmålet om försäkringens omfattning

bör utredas förutsättningslöst.

Stockholms stadskollegium förordar obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

under motivering att brister i den nuvarande försäkringen måste täckas

genom kommunala ekonomiska insatser.

Att några större föx-delar för närvarande inte står att vinna med en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring anser tjänstemännens centralorganisation.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har inget att erinra

mot en obligatorisk försäkring men menar att den frivilliga försäkringen

fungerar tillfredsställande.

Utredningens förslag om utvidgad ersättningsrätt för hemarbetare

tillstyrks av socialnämnden i Stockholm, fullmäktige i Linköping och Söderhamn

samt de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, vilken

därjämte anser önskvärt att personer, som stadigvarande sysselsätts med

hemarbete, får möjlighet att med tillsynsmyndighetens medgivande erhålla

ersättning vid arbetslöshet oavsett om personligt handikapp föreligger.

Förutsättningen härför bör vara att deras begränsning av arbetsutbudet

till hemarbete alltjämt motiveras av samma förhållanden som förelegat

under den tid då de som hemarbetare helt byggt upp sin ersättningsrätt.

Arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker utredningsförslaget att bereda hemarbetarna

en särställning såtillvida att för dem skulle eftersättas kravet

att den som uppbär försäkringsersättning skall vara beredd att ta arbete

på den allmänna arbetsmarknaden. Länsarbetsnämnden i Jämlands län

finner det av utredningen uppställda villkoret om minimiarbetsutbud, motsvarande

vad som fordras för att fullgöra avgiftsvillkoren, svårt att tilllämpa

i praktiken. Arbetsförmedlingens åtgärder beträffande hemarbetarna

kommer enligt nämnden i dessa fall att bli tids- och arbetskrävande

men av föga värde. Till utredningens förslag att med handikappade hemarbetare

jämställa dem som är syselsatta i skyddade verkstäder ställer sig

arbetslöshetsnämnden i Göteborg tveksam och anför följande.

Utredningen synes här ha förbisett att de arbetstagare, som är sysselsatta

i sådana verkstäder inom industrien — s. k. halvskyddade verkstä
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1964

der — har möjlighet att arbetslöshetsförsäkra sig genom sina fackföreningar.

Övriga skyddade verkstäder bedrivs så gott som uteslutande i

kommunal regi. Denna sysselsättning har en varaktig karaktär. Avbrott

sker i princip i två fall på helt olika skäl. Det första fallet gäller personer

vars arbetsförmåga förbättrats. De placeras, oftast på huvudmannens initiativ,

ut i öppna arbetsmarknaden, där de kan arbetslöshetsförsäkra sig

på vanligt sätt. Det andra fallet avser personer vars arbetsförmåga försämras

så, att de inte längre fyller de mycket reducerade krav på arbetsprestation,

som gäller inom dessa verkstäder. Dessa människor kan därför inte

anses arbetsföra. För dem blir socialförsäkringsformerna sjukförsäkring

och pensionsförsäkring närmast aktuella.

I fråga om företagarnas anslutning till arbetslöshetsförsäkringen

är arbetsmarknadsstyrelsen, Smålands och Blekinge handelskammare samt

Sveriges hantverks- och industriorganisation ense med utredningen om att

nuvarande ordning är tillräcklig.

Arbetslöshetsnämnden i Göteborg anser däremot angeläget att även vissa

företagare blir försäkringsbara och anför som skäl att många småföretagare,

särskilt inom handeln, bringas till ekonomiskt obestånd innan de

tvingas ge upp sin näring. I denna situation, präglad av förstörd ekonomi,

är förutsättningarna för ekonomisk återhämtning små, särskilt som dessa

företagare ofta saknar erfarenhet av och utbildning i andra yrken än det

de tvingas lämna.

Länsarbetsnämnden i Jämtlands län och riksförbundet landsbygdens

folk (RLF) framhåller att den pågående rationaliseringen inom skogs- och

jordbruk ökar småbrukarnas behov av anställningar vid sidan av det egna

jordbruket. Enligt RLF är lantbrukare, som har inkomster från arbetsanställning,

utsatta för arbetslöshetsrisker i högre grad än fast anställda

med motsvarande sysselsättning. Företagna undersökningar har emellertid

visat att det saknats förutsättningar för att bilda en arbetslöshetskassa

i RLF:s regi. RLF ser lösningen för här berörda grupper i en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring.

Rörande ålderspensionärernas rätt att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen

är meningarna delade bland de remissinstanser som yttrat

sig härom.

Att ålderspensionärerna helt jämställs med övriga arbetstagare föreslår

endast socialstyrelsen, som anser att det tidsbestämda avgiftsvillkoret, dvs.

kravet att den ersättningssökande arbetat minst 20 veckor under 12 månader

närmast före arbetslösheten, är tillräckligt. Utredningens förslag innebär

enligt socialstyrelsen att man skall presumera arbetsoförmåga även i

sådana fall då den arbetslöse uppenbarligen är arbetsför. Styrelsen, som

finner detta orimligt, fortsätter.

Denna konstruktion har heller aldrig såvitt styrelsen har sig bekant tidigare

åberopats i pensionssammanhang. Vad som närmast ligger till grund

för förslaget torde vara svårigheterna för arbetsförmedlingen att pröva om

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196A

pensionären verkligen är arbetsför och söker arbete eller ej. Styrelsen anser

emellertid att dessa svårigheter borde kunna övervinnas. Särskilda anvisningar

härom bör, om så erfordras, lämnas arbetsförmedlingarna. Det

bör ur praktiska synpunkter särskilt beaktas att såväl det allmänna arbetskraftsbehovet

som omsorgen om åldringarnas hälsa och ekonomi talar

för att de bör få fortsätta sitt arbete i produktionen så länge de är godtagbar

arbetskraft.

Utredningens förslag att kassaersättningen skall nedsättas i förhållande

till utgående pension biträds av fem länsarbetsnämnder, socialnämnden i

Stockholm, arbetslöshctsnämnden i Göteborg, Östergötlands läns socialvårdsförbund,

tjänstemännens centralorganisation, de erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation och vägarbetarnas erkända arbetslöshetskassa.

Olika skäl anförs dock. Länsarbetsnämnden i Blekinge län uttalar

sålunda att pensionärernas utbud av arbetskraft mestadels är en formalitet

och anser att de i princip inte bör tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.

Emellertid har från början gällt att ålderspension inte påverkat rätten att

tillhöra och få ersättning från försäkringen och länsarbetsnämnden finner

det föga tilltalande att alltför abrupt bryta denna ordning. Som skäl

för att reducera försäkringsersättningen i förhållande till ålderspension

anför länsarbetsnämnden i Östergötlands län följande.

Det har, som framhållits i utredningen, förekommit att folkpensionärer

och liknande på många orter utnyttjat arbetslöshetskassan, sedan de

av åldersskäl slutat sin anställning. Deras arbetsförmåga kan många gånger

vara svårbedömd, framför allt i vilken omfattning de i realiteten stå till

arbetsmarknadens förfogande. Möjlighet att pröva deras arbetsförmåga har

många gånger ej förelegat, särskilt med hänsyn till deras rätt att specificera

de lättare arbetsuppgifter de anse sig ha möjlighet att utföra. De ha

sålunda en fastslagen rätt att själva ange det begränsade område av arbetsmarknaden,

där de anse sig ha möjligheter att göra en insats. Någon

motsvarande inskränkning i deras rätt till full ersättning från arbetslöshetskassan

har icke förekommit.

Enligt länsarbetsnämnden i Göteborg och Bohus län Ikir ersättning från

arbetslöshetskassa inte utgå som ett tillägg till andra sociala förmåner.

Vikten av att noga pröva den ersättningssökande pensionärens arbetsförmåga

och arbetsvilja understryks av länsarbetsnämnden i Västmanlands

län och arbetslöshctsnämnden i Göteborg, vilken vidare yttrar följande.

Nämnden anser att utredningen löst de praktiska frågorna på ett godtagbart

sätt. Med hänsyn till de på sina håll i kategorisk form framförda

kraven på borttagande av ersättningsrätt för pensionärer anser arbetslöshetsnämnden

det vara på sin plats att framhålla vissa skäl för bibehållande

av eu begränsad rätt till ersättning för dem. Först vill nämnden hänvisa

till att sjukförsäkringen innehåller försäkringsrätt för pensionärer i

ungefär samma omfattning som arbetslöshetsförsäkringen. Därtill kommer

att ett kategoriskt förbud för arbetslöshetsförsäkring åt pensionärer

skulle motverka de alltmer ökade ansträngningarna att möjliggöra för

äldre personer att taga och kvarstanna i arbete. De i pensionslagstiftningen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

nyligen införda ändrade reglerna, innebärande valfri tidpunkt för ålderspensionering,

markerar på sitt sätt dessa strävanden.

Socialnämnden i Stockholm uttalar att ett utbyggt ATP-system kan väntas

ge de flesta pensionärer en rimlig grundtrygghet och för dessa torde

behovet av en kompletterande arbetslöshetsförsäkring inte vara alltför stort.

Så länge det sociala trygghetssystemet är begränsat — som för närvarande

— till att ge medborgarna en grundtrygghet finns enligt nämnden skäl

mot samhälleligt stöd till försäkring mot bortfall av ATP-pensionärernas

extrainkomster. Denna uppfattning hindrar dock inte, fortsätter nämnden,

att det kan finnas ålderspensionärer som av olika skäl inte har tillräcklig

bärgning av sin pension och som därför är hänvisade att arbeta.

För denna grupp, liksom för dem som väljer senare pensionsuttag, finns

ett arbetslöshetsförsäkringsbehov som även bör tillgodoses. Socialnämnden

accepterar därför det av utredningen föreslagna systemet för att avveckla

ålderspensionärernas ersättningsrätt.

Om detaljerna i detta system uttalar riksförsäkringsverket, att ersättningarna

från folk- och tilläggspensioneringen kommer att stiga under en

följd av år och att pensionsbeloppen kommer att behöva kontrolleras fortlöpande.

Framställningar om kontrolluppgifter i stor omfattning kan öka

belastningen på den allmänna försäkringens organ. Vugarbetarnas erkända

arbetslöshetskassa föreslår att avdraget för pensionärerna begränsas till

1/500 i stället för 1/350 av den årliga ålderspensionen och anför som skäl

de olika pensionsåldrar som förekommer på arbetsmarknaden och det samhällsekonomiskt

värdefulla i att pensionärerna ställer sin arbetskraft till

förfogande.

Att ålderspensionärernas rätt att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen bör

avvecklas omedelbart eller inom de närmaste åren anser arbetsmarknadsstyrelsen,

kommerskollegium, länsstyrelsen i Gävleborgs län, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska lantarbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges

redareförening och sju handelskamrar. I allmänhet ansluter sig dessa remissinstanser

till herr Beckmans särskilda yttrande i denna fråga. Svenska

arbetsgivareföreningen anför följande.

Som utredningen framhåller påverkar ålderspensionärerna kassornas

ekonomi i negativ riktning till men för såväl övriga medlemmar som statsverket.

Härvidlag måste man hålla i minnet, att i framtiden kommer försäkringen

till större delen att finansieras genom statsbidrag. Att, som utredningsmajoriteten

gjort, anse det principiellt och ekonomiskt riktigt att

pensionärerna icke bör tillhöra arbetslöshetsförsäkringen men ändå -—

fram till dess det allmänna pensionssystemet når full effekt och fullgoda

pensioner utgår — vilja tillerkänna dem rätt att kvarstå i försäkringen,

finner föreningen högst otillfredsställande. Förslaget är så mycket märkligare

med hänsyn till att det framgår i betänkandet, att betydande missbruk

förekommer.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1964

Om utredningens förslag att slopa den särskilda begränsningen av den

tid, under vilken kassamedlem över 67 år får uppbära ersättning, yttrar sig

endast riksförsäkringsverket och länsarbetsnämnden i Västerbottens län.

De anser att nuvarande ordning bör bestå. Länsarbetsnämnden framhåller

att utredningsförslaget i praktiken innebär att ålderspensionärernas

möjlighet att tillhöra försäkringen utvidgas under i varje fall de närmaste

tio åren, eftersom den allmänna tjänstepensionen ännu på åtskilliga år inte

torde få någon större reducerande effekt. De allra flesta ålderspensionärer

gör f. n. endast en formell arbetsansökan, och arbetsförhållandena för

äldre kommer inte att förändras inom överskådlig tid på länets arbetsmarknad.

Utredningens förslag om förtidspensionärerna tillstyrks av

arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket, länsstyrelsen i Gävleborgs

län, socialnämnden i Stockholm samt Västernorrlands och Jämtlands läns

handelskammare. Någon erinran mot förslaget har inte gjorts vid remissbehandlingen.

De par te mentschefen

Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som varit i

verksamhet sedan 1935, omfattade 1960 omkring 1,3 milj. försäkrade. Det

totala antalet anställda var enligt 1960 års folkräkning drygt 2,8 milj.

Många förvärvsarbetande står således utanför försäkringen. Utredningen

har sökt fastställa i vilken utsträckning de har behov av arbetslöshetsförsäkring.

En huvudgrupp bland de oförsäkrade utgörs av de ca 750 000 som arbetar

inom yrkesområden där arbetslöshetskassa finns. Av dessa är 130 000

fackligt organiserade men har befriats från skyldigheten att tillhöra kassan,

t. ex. av åldersskäl och därför att vederbörande endast har bisyssla

inom facket. De övriga drygt 600 000 torde till största delen utgöras av deltidsarbetande

och av ungdomar, som inte ännu fått sådan fasthet i sina

arbetsförhållanden att anslutning varit aktuell.

I fråga om arbetstagarna i denna grupp gör utredningen inga uttalanden

om arbetslöshetsrisker och försäkringsbehov utan konstaterar endast att

de formellt har möjlighet att bli medlemmar i befintliga kassor och att

problemet med deras anslutning ligger uteslutande på det praktiska planet.

Beträffande större delen av dem, de icke fackligt organiserade, framhåller

utredningen att bristande kännedom om och intresse för försäkringen är

några av skälen till att de inte är anslutna.

Att arbetstagarna i denna grupp inte är försäkrade kan bero bl. a. på att

de själva anser sig sakna försäkringsbehov. För egen del anser jag dock att

man inte kan bortse från att det finns ett visst försäkringsbehov hos dem.

De flesta är som nämnt oorganiserade och arbetslöshetsförsäkringen är

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196i

sedan sin tillkomst nära samordnad med den fackliga rörelsen. Detta kan

ha bidragit till den låga anslutningsfrekvensen. Ifrågavarande arbetstagare

äger emellertid på samma villkor som de organiserade ansluta sig till de

statsunderstödda frivilliga kassorna.

En andra huvudgrupp oförsäkrade, sammanlagt omkring 600 000 om

svenska kommunalarbetareförbundets nya kassa frånräknas utredningens

uPPgifter som avser 1960, består av arbetstagare inom yrkesområden, där

kassa saknas. Utredningen konstaterar att arbetslöshetsrisken och försäkringsbehovet

hos dem är ringa. Denna grupp utgörs till stor del av stats- och

kommunaltjänstemän.

I några remissyttranden kritiseras utredningens metod att bygga sina

uttalanden om arbetslöshetsrisker på arbetsmarknadsförhållandena under

de senaste åren. Jag vill med anledning härav framhålla, att arbetslöshetsriskerna

varit i huvudsak oförändrade under hela efterkrigstiden och att

man rimligen inte kan grunda bedömning av de framtida arbetslöshetsriskerna

på förhållanden som präglade arbetsmarknaden för ett 25-tal år sedan.

Arbetsmarknadspolitiken är f. n. under utredning och man har anledning

räkna med att effekten av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna

i framtiden skall öka ytterligare. Jag anser därför att utredningens slutsatser

i fråga om arbetslöshetsrisker och försäkringsbehov i väsentliga delar

kan godtas.

Utredningens undersökningar visar enligt min uppfattning att försäkringsskyddet

i stort sett är tillfredsställande för de grupper som har de

mest påtagliga arbetslöshetsriskerna. Å andra sidan måste, såsom utredningen

och remissinstanserna också gjort, konstateras att många arbetstagare

saknar ett för dem behövligt försäkringsskydd. Jag är ense med utredningen

om att fackförbund som saknar kassa bör bilda sådan eller ansluta

medlemmarna till en befintlig kassa i den mån försäkringsbehov finns.

Kassornas remissyttrande visar att bildandet av kassor, gemensamma för

flera fackförbund, är en framkomlig väg. Också med hänsyn till fördelarna

i fråga om risk- och avgifts utjämning samt administration vill jag uttala

min anslutning till tanken att bilda större kassor.

Utredningen har inte velat förorda att en allmän frivillig arbetslöshetskassa

bildas för de grupper som står utanför den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen.

En sådan lösning har inte heller vunnit nämnvärd anslutning

vid remissbehandlingen och jag anser inte att den nu bör övervägas. En

följd av detta ställningstagande blir, som utredningen framhåller, att ett

visst begränsat försäkringsbehov kan komma att finnas hos arbetstagare,

som står utanför försäkringen. Utredningen anser att enda utvägen att

öppna arbetslöshetsförsäkringen för alla är att göra den obligatorisk. Några

överväganden eller förslag härom har utredningen inte. I en reservation till

betänkandet och i flera remissyttranden utvecklas emellertid denna tanke

ytterligare och det anses att en obligatorisk försäkring bör införas eller i

vart fall utredas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196i

Jag vill starkt understryka att jag anser att alla, som blir arbetslösa, bör

få sin försörjning tryggad på ett tillfredsställande sätt. Eftersom svårigheter

att få och behålla ett arbete beror på många olika faktorer är det emellertid

nödvändigt att undersöka orsakerna till arbetslösheten, innan man kan

ta ställning till hur tryggheten skall tillgodoses. Försäkringen är bara en av

många åtgärder i samband med arbetslöshet. Det mest framträdande behovet

av ökat skydd torde f. n. finnas i glesbygdernas avfolkningsområden.

Den där rådande åldersfördelningen medför särskilda svårigheter när det

gäller att skaffa nytt arbete vid arbetslöshet. Bristen på arbetstillfällen i hemorten

innebär omställningssvårigheter särskilt för vissa grupper inom jordoch

skogsbruket. 1960 års arbetsmarknadsutredning, som väntas slutföra sitt

uppdrag under 1964, skall bl. a. särskilt uppmärksamma avvägningen mellan

rörlighetsfrämjande åtgärder, sysselsättningsskapande insatser och kontanta

ersättningar i olika former åt arbetslösa. De brister i försäkringsskyddet,

som ligger till grund för de nyss nämnda önskemålen om ytterligare

utredning rörande arbetslöshetsförsäkringen, bör enligt min mening ses i

ett större sammanhang och därför bör resultaten av de allmänna arbetsmarknadspolitiska

åtgärder, som kan komma att bli aktuella inom den närmaste

framtiden, avvaktas. När dessa resultat föreligger torde bättre förutsättningar

finnas att bedöma huruvida arbetslöshetsförsäkringen bör bli

föremål för ytterligare utredning. De angelägna reformerna inom den nuvarande

försäkringen bör emellertid inte uppskjutas. Jag anser att utredningens

förslag i huvudsak kan läggas till grund för dem.

Angående hemarbetarnas rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen

är remissinstansernas meningar delade. Somliga anser att man bör

gå längre än förslaget, andra avstyrker det. Otvivelaktigt föreligger en arbetslöshetsrisk

för hemarbetarna. Den avgörande frågan är i vad mån man

för dem kan eftersätta det eljest gällande kravet att den som uppbär ersättning

skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.

De som är bundna vid hemmet till följd av personligt handikapp bär ofta

stora svårigheter att få arbete. Om de till väsentlig del haft sin försörjning

genom stadigvarande hemarbete och om de är beredda att utföra annat

hemarbete eller annat arbete som deras handikapp tillåter dem, bör de kunna

få ersättning från försäkringen. Jag anser mig således böra biträda utredningens

förslag såvitt gäller de handikappade hemarbetarna. På grund

av vad som anförts vid remissbehandlingen kan jag inte förorda alt de som

är sysselsatta inom skyddade verkstäder likställs med dessa hemarbetare.

Det ankommer på tillsynsmyndigheten att utfärda erforderliga föreskrifter

om handikappade hemarbetare i samband med dispens enligt 24 £ första

stycket 1) arbetslöshetskasseförordningen.

Beträffande företagarnas anslutning till arbetslöshetsförsäkringen anser

jag att ytterligare åtgärder från statsmakternas sida inom den frivilliga försäkringen

inte är erforderliga. Den i ett par yttranden berörda frågan om

småbrukarnas arbetslöshetsrisker ger mig anledning framhålla atl vad jag

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196t

förut anfört om glesbygdernas avfolkningsområden torde gälla även för

flertalet småbrukare.

Enligt gällande bestämmelser kan ålderspensionärerna tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.

Statsbidrag till kassaersättning åt dem som fyllt 67 år utgår

emellertid endast för en ersättningstid som är hälften så lång som den

för yngre kassamedlemmar gällande tiden. Utredningen anser att ålderspensionärerna

av principiella och ekonomiska skäl inte bör tillhöra försäkringen

i framtiden när pensionssystemen når full effekt. Tills det blir

fallet föreslås de dock få kvarstå men ålderspensionen avräknas från kassaersättningen.

Vid remissbehandlingen yppas skilda meningar i denna fråga.

Redan vid tillkomsten av den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen

konstaterades (prop. 1956:144 s. 54) att frågan om folkpensionärernas

ställning inom försäkringen var ett komplicerat problem. De gällande bestämmelserna

angavs uttryckligen vara ett provisorium i avbidan på införande

av effektivare pensionssystem, och de får ses som uttryck för en

kompromiss mellan olika ståndpunkter i denna fråga.

Ett av de anförda skälen för att låta ålderspensionärerna tillhöra arbetslöshetsförsäkringen

är att den äldre arbetskraften därigenom stimuleras att

ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Emellertid framgår såväl av

utredningen som av en del remissyttranden att ersättning inte sällan uttages

under maximal tid i samband med pensionering och att det är svårt att

bedöma dessa medlemmars arbetsförmåga och deras benägenhet att skaffa

sig ny anställning, ökade förmåner i försäkringen synes knappast kunna

medföra stegrat intresse hos ålderspensionärerna att skaffa sig nya anställningar.

Det nämnda skälet förlorar därför enligt min mening i styrka.

Vid övervägande av de olika skäl och synpunkter som anförts i frågan

om ålderspensionärerna har jag kommit till slutsatsen att de av principiella,

administrativa och ekonomiska orsaker inte bör tillhöra arbetslöshetsförsäkringen

när deras försörjning är tillfredsställande ordnad genom olika

former av pension. Som utredningen anför kommer det emellertid att dröja

ett antal år innan de av statsmakterna beslutade pensionssystemen når full

effekt. Jag ansluter mig därför till utredningen och de remissinstanser, som

anser att ålderspensionärernas ersättningsrätt bör avvecklas successivt.

Den av utredningen föreslagna metoden härför innebär att ålderspensionärerna

står kvar i försäkringen men får vidkännas avdrag från den för

dag utgående kassaersättningen med V350 av årspensionen enligt en särskild

avdragstabell. Några väsentliga erinringar mot metoden har inte gjorts

vid remissbehandlingen och jag biträder utredningens förslag i denna del.

Eftersom förslaget innebär att kassamedlem skall stå kvar i samma avdragsklass

under hela det löpande försäkringsåret oavsett därunder inträffade

ändringar i pensionens storlek, torde framställningar hos de allmänna

försäkringskassorna i kontrollsyfte inte behöva medföra något alltför betungande

merarbete för dessa.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 dr 196i

Principiellt sett borde man vid tillämpningen av avdragsregeln ta hänsyn

till hur pensionsrätten byggts upp och hur pensioneringen är utformad.

Klart är att ålderspension i form av folkpension och allmän tilläggspension

bör dras av. Av administrativa skäl bör detsamma gälla de flesta andra

former av ålderspension som utgår till följd av anställning. Som utredningen

föreslår bör däremot sådana pensioner som medlem privat tagit initiativ

till för sin framtida försörjning inte påverka rätten till försäkringsersättning.

Hit bör räknas exempelvis frivillig pensionsförsäkring enligt lagen

om allmän försäkring samt pensioner som utgår till följd av försäkringsavtal

med enskilda försäkringsinrättningar eller medlemskap i understödsföreningar.

Utredningens förslag om likställighet i fråga om den tid varunder ersättning

får utgå med statsbidrag avstyrks av de två remissinstanser som

yttrat sig i ämnet. Jag har i det föregående uttalat att jag anser principiellt

riktigast att ålderspensionärerna inte tillhör försäkringen. Vad utredningen

anför som skäl för sitt förslag är enligt min mening inte tillräcklig anledning

att förbättra statsbidragsförmånerna samtidigt som ålderspensionärernas

ersättningsrätt skall avvecklas. Jag kan således inte biträda utredningens

förslag om ökat statsbidrag.

Utredningens av remissinstanserna godtagna uppfattning att de av tillsynsmyndigheten

utfärdade föreskrifterna om förtidspensionärernas ersättningsrätt

alltjämt bör tillämpas biträder jag.

Arbetslöshetsförsäkringen och femdagarsveckan

Gällande bestämmelger

Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen är konstruerad så att försäkringsförmånerna

skall kompensera det inkomstbortfall, som vid sex dagars

arbetsvecka belöper på varje arbetsdag. Denna princip kommer till

uttryck på det sättet att daghjälp inte utgår för söndag. Både försäkringsersättningarna,

vilka fastställs till vissa belopp per dag, och statsbidraget

till dessa är beräknade på grundval av sex dagars arbetsvecka. Högsta

antalet ersättningsdagar är således sex och karenstiden är likaså sex dagar,

som kan infalla i en och samma kalendervecka.

Till följd av femdagarsveckans genomförande har arbetsmarknadsstyrelsen

föreskrivit att en av den lagstadgade arbetstidsförkortningen föranledd

arbetsledig dag inte skall anses som dag för vilken inkomstbortfall

föreligger. Denna inskränkning i ersättningsrätten skall dock inte tilllämpas

vid entledigande från anställning eller vid permittering, som omfattar

minst en kalendervecka. Anledningen härtill är, att kassamedlemmar

som blir mera varaktigt arbetslösa eljest skulle bli alltför kännbart

underkoni]>enserade, enär försäkringsersättningen per dag utgår med sam
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196i

ma belopp till femdagarsarbetande som till sexdagarsarbetande medlemmar.

I realiteten betyder de nu angivna reglerna, att ersättning för arbetsledig

dag utgår i flertalet fall.

Utredningen

Utredningen framhåller att försäkringens anknytning till sex dagars arbetsvecka

från början varit naturlig med hänsyn till den lagstadgade arbetstidens

längd. Den i lag genomförda arbetstidsförkortningen innebär f. n.

en veckoarbetstid om i medeltal högst 45 timmar. Parterna på arbetsmarknaden

äger själva bestämma hur arbetstidsförkortningen skall uttas. Enligt

utredningen är det svårt att överblicka hur detta skett. I regel har dock

den lediga tiden uttagits i hela dagar. Utredningen konstaterar att den

mest påtagliga konsekvensen av arbetstidsförkortningen är femdagarsveckans

genombrott. Den innebär i regel att lördagen är ledig och den tillämpas

i varierande omfattning — under hela eller halva året eller under

mindre delar därav.

Den av femdagarsveckan aktualiserade problemställningen är, enligt vad

som framgår av utredningens betänkande, i korthet följande. Inkomstförlusten

per arbetslös dag blir självfallet större för den som får sin kalenderveckoinkomst

under fem dagars arbetsvecka än för den som har samma

veckoarbetstid utlagd på sex dagar. Dagersättningen är för närvarande baserad

på sex dagars arbetsvecka. Tillämpas denna ersättning på den som

har femdagarsvecka blir han således underkompenserad om han är arbetslös

fem dagar eller mindre under veckan. Utredningen finner att femdagarsveckan

nu fått en sådan utbredning att en omprövning av dagersättnings-

och karensbestämmelserna m. in. därför är nödvändig för att större

likställighet i dessa hänseenden skall skapas mellan kassamedlemmar med

sexdagarsvecka och medlemmar med femdagarsvecka.

För att anpassa arbetslöshetsförsäkringen till femdagarsveckan prövar

utredningen fem olika metoder. Utredningen anför sammanfattningsvis

följande.

Enligt den första metoden beräknas försäkringsersättningen efter antalet

arbetslösa timmar i stället för dagar. Då en förutsättning för metoden

ofta brister, nämligen möjligheten att fastställa den enskildes normala

arbetstid i timmar per vecka, och på grund av befarade tillämpningssvårigheter

avvisar utredningen denna metod. De övriga innebär att dagen

behålls som tidsenhet.

Den andra metoden avser en sj udagarsförsäkring, i överensstämmelse

med den obligatoriska sjukförsäkringen. I samband härmed uttalar utredningen

att enhetlighet mellan de olika socialförsäkringarna bör eftersträvas

så långt det är möjligt om bärande skäl härför finns. Varken praktiska

motiv eller skälighetshänsyn kan emellertid enligt utredningen åberopas

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196b

för sjudagarsvecka. Tillämpad på arbetslöshetsförsäkringen skulle den innebära

ett avsteg från principen att ersättning bara utgår för dag då försäkringsfall

föreligger. Därjämte skulle den vid arbetslöshet under del av

vecka medföra svårigheter av samma art som femdagarsveckan i sexdagarsförsäkringen.

Utredningen finner därför inte anledning att föreslå sjudagarsförsäkring.

En av utredningen gjord undersökning visar, att den nu gällande försäkringen

med sex dagars utbetalningsvecka är fördelaktigast för den som

arbetar i sexdagarsvecka och att en femdagarsförsäkring är gynnsammast för

den femdagarsarbetande. Detta talar för att arbetslöshetsförsäkringens anpassning

till femdagarsveckan bör ske på så sätt, att den nuvarande försäkringen

behålles för dem som har sex dagars arbetsvecka och att en femdagarsförsäkring

införs med tillämpning på dem som arbetar i femdagarsvecka.

Åtminstone tills vidare skulle sålunda två olika försäkringsformer

gälla vid sidan av varandra. Denna tredje metod avvisar utredningen eftersom

den skulle kräva omfattande och komplicerade regler, som kunde bli

alltför svåra att tillämpa.

De båda återstående metoderna är sexdagarsförsäkring kompletterad

med särbestämmelser för femdagarsarbetande samt enbart femdagarsförsäkring.

Den nyssnämnda undersökningen visar att en sexdagarsarbetande

kassamedlems ställning i femdagarsförsäkringen från rättvisesynpunkt är

påtagligt bättre än en femdagarsarbetandes i sexdagarsförsäkringen. Med

hänsyn härtill och då femdagarsförsäkringen i ersättningshänseende blir

förmånligare för den femdagarsarbetande än sexdagarsförsäkringen, finner

utredningen att enbart en femdagarsförsäkring är att föredra framför

en kompletterad sexdagarsförsäkring. Visserligen medför femdagarsförsäkringen

att sexdagarsarbetande medlem erhåller sämre förmåner än dem

han åtnjuter under nuvarande förhållanden, beroende på att han i femdagarsförsäkringen

genomgående får ersättning för en dag mindre än antalet

arbetslösa dagar. Sålunda utgår vid två till fem dagars arbetslöshet

ersättningen till sexdagarsarbetande medlem i femdagarsförsäkringen med

16, 12, 8 resp. 4 kr. mindre än i den nuvarande försäkringen. Praktiskt

genomförbara åtgärder för att eliminera denna olägenhet synes inte kunna

åstadkommas. Då emellertid verkningarna av nu angivna förhållande inte

gör sig gällande vid arbetslöshet i en hel vecka (sex dagar) och för övrigt

är mest kännbara vid två dagars arbetslöshet och därefter mindre för varje

ytterligare sådan dag, anser utredningen nämnda försämring i och för sig

inte böra utgöra hinder för införande av en femdagarsförsäkring.

Utredningen föreslår därför att en femdagarsförsäkring genomförs. Detta

bör- ske genom en föreskrift om att ersättning kan utgå för högst fem

dagar per kalendervecka. Härigenom möjliggörs en reglering av ersättningsrätten

för varje situation, sedd från arbetslöshetssynpunkt. Vid arbete

minst fem dagar i en vecka utgår ingen ersättning, vid fyra dagars arbete

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196t

erhålles ersättning för en dag, vid tre dagars arbete för två dagar osv. Är

slutligen medlem arbetslös under hel vecka, blir högsta antalet ersättningsdagar

fem.

Förslaget skiljer sig från den nu gällande försäkringen bl. a. i fråga om

beräkningen av ersättningen. F. n. grundas beräkningen på antalet arbetslösa

dagar, enligt förslaget på en kombination av antalet arbetade dagar

och arbetslösa dagar. Vid fastställande av rätten till ersättning skall enligt

förslaget antalet arbetsdagar under den aktuella veckan tas till utgångspunkt

för beräkningen. En konsekvens härav för sexdagarsarbetande medlem

är, att alltid en arbetslös dag, som i och för sig borde berättiga till

ersättning, bortfaller per vecka. Den sexdagarsarbetande medlemmen utfår

alltså ersättning genomgående för en dag mindre än det verkliga antalet

arbetslösa dagar, den femdagarsarbetande medlemmen däremot för varje

sådan dag. Det kan synas orätt, att ersättning inte utgår till alla medlemmar

för varje dag som de är arbetslösa. Men om även sexdagarsarbetande

medlem blev berättigad härtill, skulle konsekvenserna bli än mer ogynnsamma.

På grund av förekommande olikheter i fråga om veckoarbetsformer

och arbetstidens förläggning måste vid en jämförelse mellan fem- och

sexdagarsarbetande medlemmars förmåner i försäkringen hänsyn tas även

till arbetsinkomsten under de icke arbetslösa dagarna den ifrågavarande

veckan. Jämförelsematerialet skall alltså utgöras av medlemmarnas sammanlagda

veckoinkomst, dvs. arbetsinkomst -f försäkringsersättning. Utredningens

undersökningar visar att ersättning till den sexdagarsarbetande

medlemmen för varje arbetslös dag skulle medföra väsentligt större veckoinkomst

för denne än för femdagarsarbetande medlem med samma arbetsinkomst.

Införandet av en femdagarsförsäkring gör enligt utredningen en omläggning

av arbetslöshetskassornas utbetalningsrutin nödvändig. Eftersom sammanlagda

antalet arbetsdagar och ersättningsdagar i en kalendervecka enligt

de föreslagna bestämmelserna inte får överstiga fem, kan rätten till

ersättning fastställas definitivt först efter veckans slut. Ersättning kommer

därför i regel att kunna utbetalas endast i efterhand för kalendervecka.

Detta kan innebära en olägenhet i jämförelse med vad fallet är under

nuvarande förhållanden, som tillåter utbetalning av ersättning t. o. m.

den senaste av arbetsförmedlingen markerade dagen, oavsett när denna infaller.

I allmänhet torde det dock inte bli fråga om mer än några få dagars

försening som vid längre arbetslöshet i allmänhet har praktisk betydelse

endast vid den första utbetalningen av ersättning.

Slutligen må nämnas att utredningens kostnadsberäkningar ger vid handen

att införande av en femdagarsförsäkring inte inverkar på kostnaderna

för arbetslöshetsförsäkringen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 196i

31

Remissyttrandena

Förslaget om femdagarsförsäkring lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser

utom en. Det tillstyrks uttryckligen av arbetsmarknadsstyrelsen,

länsstyrelsen i Norrbottens lån, länsarbetsnämnderna i Västmanlands

och Jämtlands län, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren

i Gävle, Våsternorrlands och Jämtlands läns handelskammare,

arbetslöshetsnämnderna i Göteborg och Malmö, tjänstemännens centralorganisation,

riksförbundet landsbygdens folk och utrikesdepartementets understödsnämnd.

Landsorganisationen finner i likhet med utredningen att

femdagarsförsäkringen är det för närvarande mest ändamålsenliga systemet.

Den fortgående arbetstidsförkortningen innebär att allt fler arbetstagare

kommer att övergå till fem dagars arbetsvecka. I ett övergångsskede

skulle både fem- och sexdagarsförsäkring kunna tillämpas men med hänsyn

till svårigheterna att administrera ett sådant system, föranledda bl. a.

av att stora arbetstagargrupper under året växlar mellan fem- och sexdagarsvecka,

anser LO att utredningens förslag kan accepteras.

Femdagarsförsäkring avstyrks av fartyg sbefälets erkända arbetslöshetskassa,

som därvid åberopar arbetsförhållandena ombord i fartyg.

Den av utredningen uppmärksammade olägenheten, att det föreslagna

ersättningssystemet medför utbetalning i efterskott per kalendervecka påtalas

av länsstyrelsen i Gävleborgs län, stadsfullmäktige i Söderhamn och

tjänstemännens centralorganisation. Man befarar att utbetalning inte kommer

att ske förrän efter två veckors arbetslöshet, vilket enligt länsstyrelsen

kan medföra behov av socialhjälp i brydsamma fall. Länsstyrelsen föreslår

att kassorna får rätt att i undantagsfall ge dispens från de regler som

hindrar tidigare utbetalning.

Departementschefen

Så länge arbetstiden normalt omfattat sex dagar i veckan har det varit

naturligt att bygga försäkringens regler om dagersättning på den inkomstförlust

som motsvarar en sjättedel av veckolönen. För den som till följd av

arbetstidsförkortningen arbetar endast fem dagar i veckan, kan försäkringsfallet

bara inträffa dessa dagar. Eftersom veckoinkomsten i princip är

lika för fem- och sexdagarsarbetande, blir den av arbetslöshet förorsakade

inkomstförlusten för en femdagarsarbetande större per dag räknat än för

en sexdagarsarbetande.

Till utredningens av remissinstanserna biträdda uppfattning att femdagarsveckan

nu fått en sådan utbredning att omprövning av ersättningsbestämmelserna

är nödvändig ansluter jag mig.

I valet mellan tänkbara metoder att anknyta försäkringen till femdagarsveckan

har utredningen haft att väga önskemålet om likställighet beträf
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196t

fande försäkringsförmåner för olika arbetstagargrupper mot betydelsen av

att bestämmelserna inte blir för omfattande och svårtillämpade. Utredningens

förslag innebär att en femdagarsförsäkring införs och att den blir

tillämplig på alla kassamedlemmar, således även de sexdagarsarbetande.

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. För

egen del anser jag också att en allmängiltig femdagarsförsäkring är förenad

med fördelar som avsevärt överväger den olägenhet som består i att full

likställighet inte uppnås av sexdagarsarbetande med några få dagars arbetslöshet.

Jag vill i detta sammanhang understryka vad utredningen anför

om att en jämförelse mellan olika arbetstagare i sådana fall måste avse

summan av arbetsinkomst och försäkringsersättning under en vecka.

Några remissinstanser behandlar den av utredningen nämnda olägenheten

att försäkringsersättning enligt det föreslagna systemet måste utbetalas

i efterskott per kalendervecka. Jag vill här erinra om att den senast utbetalade

veckoarbetslönen normalt bör förslå under större delen av den

vecka då kassamedlemmen blir arbetslös. Den måste emellertid räcka även

över lördagen och söndagen omedelbart efter arbetslösheten. Beroende på

arbetsmängden i kassan kan uppenbarligen ytterligare någon eller några dagar

förflyta innan ersättning kan utbetalas. Jag anser emellertid att det

behöver bli fråga endast om några få dagars förlängning av den tid, under

vilken senast utbetalad arbetslön skall räcka. Ömmande fall torde kassorna

kunna handlägga med förtur så snart kalenderveckan gått till ända.

Försäkringsersättningens storlek och ersättningstidens längd

Nuvarande förhållanden

Inom arbetslöshetsförsäkringen liksom i andra socialförsäkringar finns

två huvudprinciper när det gäller att bestämma försäkringsersättning: inkomstbortfallsprincipen

och minimistandardprincipen. Enligt den förra

skall försäkringsersättningen avvägas i förhållande till den arbetsinkomst

den försäkrade haft, dvs. försäkringen skall ge en viss kompensation för

det inkomstbortfall som uppkommer till följd av försäkringsfallet. Enligt

den senare principen skall ersättningen fastställas till ett enhetsbelopp,

bestämt efter behovet av att upprätthålla en viss minimistandard och således

utan direkt anknytning till tidigare arbetsförtjänst. I den svenska arbetslöshetsförsäkringen

tillämpas båda principerna, dock med huvudvikten

lagd på inkomstbortfallsprincipen.

Enligt 18 § arbetslöshetskasseförordningen skall erkänd arbetslöshetskassa

utge ersättning i form av dels ett för dag beräknat belopp, daghjälp,

dels familjetillägg till daghjälpen. Familjetillägg utgår enligt 19 § i form

av barntillägg till barn under 16 år samt, om kassan så beslutat, maketillägg

och husföreståndarinnetillägg. Det sistnämnda får dock utges endast

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196b

av kassa, i vilken maketillägg utgår. Samtliga kassor har i sina stadgar infört

bestämmelser om make- och husföreståndarinnetillägg. I 29 § ges föreskrifter

om ersättningens storlek. Daghjälpen är där fastställd endast till

ett maximibelopp, 20 kr. Delta belopp har gällt sedan den 1 juli 1953, då

det höjdes från 8 kr. Inom den angivna gränsen får kassorna själva bestämma

daghjälpens storlek. Barntillägget utgör 2 kr. om dagen för varje

barn under 16 år. Make- och husföreståndarinnetillägget utgår med samma

belopp, 2 kr. per dag. Först under de senaste åren har kassorna mera allmänt

börjat nå upp till nu gällande maximum för daghjälpen, 20 kr. Den 1

september 1960 hade i tre kassor 19 600 medlemmar tillförsäkrats detta

belopp. Den 1 januari 1963 gällde denna daghjälp för 730 000 medlemmar

i 17 kassor, vilket innebär att drygt 50 procent av arbetslöshetskassornas

medlemmar nu är tillförsäkrade den högsta möjliga daghjälpen.

Familjetillägg, som har till syfte att förbättra familjeförsörjarnas ställning,

utgör ett avsteg från inkomstbortfallsprincipen. Den starkt sociala

aspekten hos familjetillägget framgår av att statsbidrag till detta tillägg

utgår med 75 procent. Under årens lopp har familjetilläggets storlek i förhållande

till daghjälpen minskat och utgör för närvarande endast omkring

en tiondedel av den utbetalade daghjälpen. Det genomsnittliga utbetalade

familj etillägget har under senare år hållit sig vid något över 2 kr.

Enligt 30 § arbetslöshetskasseförordningen får i daghjälp jämte familjetillägg

inte utges högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst

än som framgår av en av Kungl. Maj :t fastställd s. k. överförsäkringstabell.

Nu gällande tabell finns intagen i kungörelsen den 27 juni 1957

(nr 481) med tillämpningsföreskrifter till arbetslöshetskasseförordningen.

överförsäkringstabellen har varit oförändrad under hela den nuvarande

förordningens giltighetstid. De förändringar som skett beträffande källskatteavdragens

storlek har varit så små att anledning att fastställa ny

överförsäkringstabell inte ansetts föreligga, överförsäkringsgränsen bestäms

enligt nu gällande regler på det sättet, att — med hänsyn till att

ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen är skattefri — från dagsinkomsten

dras ett belopp motsvarande den preliminära skatten enligt skattetabell

III: 13/1955 samt därefter för familjeförsörjare ungefär en åttondel

av återstoden. För icke familjeförsörjare upptar tabellen samma överförsäkringsgränser

som för familjeförsörjare upp till en dagsförtjänst av ca

15 kr., varefter tabellen successivt anpassats efter beskaltningsförhållandena.

överförsäkringsavdrag skall göras i första hand på make- resp. husföreståndarinnetillägget

och därefter på barntillägget, överförsäkringsbestämmelserna

blir därför avgörande för den marginal inom vilken familjetillägget

kan utgå, marginalen mellan daghjälpen och överförsäkringsgränsen.

Syftet med överförsäkringsreglerna är att åstadkomma ett »tak» för

försäkringsersättningen, varigenom garanteras att ersättningen inte överstiger

den behållna inkomsten, dvs. arbetsinkomsten efter avdrag av skatt.

3 liihung titt riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 115

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj. ts proposition nr 115 år 1964

Den normalt tillförsäkrade ersättningen måste följaktligen minskas, om

den eljest skulle ge kompensation utöver »taket», överförsäkringsreglerna

tillgodoser således inkomstbortfallsprincipen.

Enligt 15 § arbetslöshetskasseförordningen äger kassa — efter godkännande

av tillsynsmyndigheten — fördela sina medlemmar på klasser med

skilda bestämmelser i fråga om daghjälpens storlek, avgifter eller försäkrings

villkor i övrigt. Medlemmarna är i regel skyldiga att tillhöra viss klass.

Indelningsgrunder är arbetsinkomst, ålder, kön, yrkestillhörighet eller anställningsförhållanden.

Daghjälpen kan utgå med samma belopp i olika

klasser inom en kassa. I sådana fall utgår avgifterna i motsvarande klasser

med olika belopp, varvid den lägre avgiften uttas av medlemsgrupp med

mindre arbetslöshetsrisk. Tendensen i arbetslöshetskassorna går mot allt

färre daghjälpsklasser; en fjärdedel av dem har f. n. bara en sådan klass.

Ersättningstidens längd är inom vissa gränser bestämd i 31 § arbetslöshetskasseförordningen.

Tiden är minst 120 dagar och högst 156 dagar eller,

med tillsynsmyndighetens medgivande, högst 210 dagar. Enligt artikel 24

i 1952 års konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet,

antagen av Internationella arbetsorganisationen (ILO), skall ersättning

utgå så länge följderna av det inträffade riskfallet består, dock att

ersättningstidens längd, när skyddet omfattar endast vissa kategorier av

arbetstagare, får begränsas till 13 veckor under en period av tolv månader.

Inom stora delar av det svenska näringslivet förekommer variationer i

sysselsättningen mellan sommar och vinter, huvudsakligen beroende på klimatiska

förhållanden men i viss mån även på andra faktorer. Säsongarbetslöshetens

utbredning inom olika yrkesområden framgår av att ej mindre

än 17 arbetslöshetskassor i sina stadgar infört bestämmelser, genom vilka

rätten till ersättning inskränks under perioder, då mer eller mindre regelbundet

återkommande arbetslöshet uppstår. I åtskilliga fall har så skett

efter anmodan av tillsynsmyndigheten. Denna har nämligen enligt 34 g

arbetslöshetskasseförordningen möjlighet att, om den finner erforderligt,

föreskriva en dylik begränsning i ersättningsrätten. Detta kan ske på tre

olika sätt. Av dem innebär det enda som numera tillämpas, att den tid för

vilken daghjälp längst må utgå under försäkringsåret uppdelas i två perioder,

av vilka den ena skall omfatta tid då arbetslöshet regelbundet förekommer.

I flertalet kassor utgår sålunda ersättning för ett maximerat antal

dagar under en viss period, begränsningstiden, t. ex. för högst 48 dagar

under tiden den 1 december—den 31 mars. Antalet ersättningsdagar under

begränsningstiden varierar i några kassor, beroende på i vilken utsträckning

medlemmarna i vederbörande kassa eller klass kollektivt eller

vederbörande medlem individuellt arbetat och erlagt avgifter under motsvarande

tid de två närmast föregående åren. Härutöver finns en helt annan

typ av säsongbegränsningsbestämmelser. De innehåller inte föreskrifter

om vare sig begränsningstid eller maximerat antal ersättningsdagar.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

Förutsättning för ersättning i dessa fall är, att medlemmen under något av

de två närmast föregående åren arbetat i viss omfattning under den månad

som motsvarar den i vilken den aktuella ersättningsdagen ingår. Bestämmelser

av denna art tillämpas inom fyra kassor, inom vilkas verksamhetsområden

arbetssäsongen inte är enhetlig.

I åtskilliga kassor gäller, att medlem undantas från säsongrestriktioner

under den aktuella begränsningsperioden, om han under motsvarande tid

de närmast föregående åren genom sin avgiftsbetalning visar sig ha arbetat

i viss, relativt stor utsträckning. Han anses då inte vara att hänföra till

kategorin säsongarbetare.

Utredningen

Till en början föreslår utredningen, att daghjälpen i fortsättningen kallas

dagpenning, varigenom grundförmånen inom arbetslöshetsförsäkringen får

en benämning som bättre överensstämmer med dess karaktär av försäkringsmässig

förmån än ordet daghjälp, vilket närmast leder tanken till en

behovsprövad »hjälp».

När det så gäller frågan om dagpenningens maximer ing erinrar

utredningen om att 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen som

allmän målsättning för försäkringen uppställde en kompensationsgrad, vilken

för ensamstående inte skulle understiga 50 procent av nettoinkomsten,

varvid hänsyn inte tagits till karenstiden. Emellertid finner utredningen

denna kompensationsgrad väl låg mot bakgrunden av den moderna socialförsäkringens

standard. Angelägenheten av en relativt hög kompensationsgrad

framträder även genom den bundenhet vid en viss utgiftsnivå som

karakteriserar människorna i det moderna samhället. Karenstidens kompensationssänkande

effekt framför allt vid kortare arbetslöshet bör inte

heller underskattas, i all synnerhet som denna effekt blir större i samma

mån som man genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder lyckas förkorta

arbetslöshetsperioderna.

För att finna ett lämpligt dagpenningmaximum använder utredningen två

metoder. Den första bygger på medelinkomsten 1963 för industriarbetare.

Den var vid 7,5 timmars arbetsdag ca 53 kr. och vid 9 timmars arbetsdag

ca 64 kr., eller efter källskatteavdrag 41 resp. 49 kr. Med utgångspunkt i

denna medelinkomst anser utredningen ett dagpenningmaximum om 40 kr.

lämpligt. Visserligen kan, fortsätter utredningen, skillnaden mellan detta

belopp och 50 procent av sagda medelinkomst synas väl stor, men det bör då

beaktas att detta maximum avses gälla för en längre tid, under vilken lönerna

kan väntas stiga. Erfarenheten anses ge vid handen att ett maximibelopp

av angiven art uppnås först sedan viss tid förflutit. Utredningen räknar därför

med alt den högsta dagpenningen eu tid framåt sannolikt kommer att

uppgå till 30—35 kr.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1964

I den andra metoden gör utredningen en jämförelse med sjukförsäkringen

på följande sätt.

De olikartade ersättningssystemen i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna

gör emellertid, att en jämförelse dem emellan i detta hänseende måste begränsas

till maximiersättningarna.-----Det högsta sjukpenningbeloppet

har fastställts till 28 kr. vid en årsinkomst av 21 000 kr. och däröver. Sjukpenning

utgår för sju dagar per vecka. Ersättningen för medlem i högsta

sjukpenningklassen uppgår således för hel vecka till 7 X 28 = 196 kr. I den

av oss föreslagna 5-dagarsförsäkringen kan ersättning utgå för högst fem

dagar i veckan. För att samma belopp, 196 kr., skall utgå under fem dagar

erfordras en dagpenning av 39: 20 kr. eller i runt tal 40 kr. Även om härvid

får beaktas, att maketillägg inte utgår i sjukförsäkringen samt att barntillägg

utgår med belopp från 1—3 kr. beroende på antalet barn, medan barnlillägget

i arbetslöshetsförsäkringen enligt vårt förslag som förut nämnts är 2 kr.

per barn för högst fyra barn, torde således även från samordningssynpunkt

skäl föreligga att som högsta dagpenning välja 40 kr.

Vidare erinrar utredningen om att viss del av höjningen av dagpenningmaximum

är motiverad av övergången från sexdagarsförsäkring till femdagarsförsäkring.

Den tekniska omräkningen av nuvarande maximibelopp

innebär en höjning av detta med 20 procent till 24 kr.

Familj etilläggets storlek måste enligt utredningen bedömas i

samband med dagpenningen. En mera väsentlig höjning av familjetillägget

innebär ett avsteg från inkomstbortfallsprincipen, vilken utredningen anser

bör gälla i modern socialförsäkring. Höjs även dagpenningen måste överförsäkringsavdrag

göras även för familjeförsörjare med relativt små familjer.

Minskat familjetillägg i förening med höjd dagpenning skulle ge bättre

kompensationsgrad för inkomstbortfall, något som anses angeläget därför

att den största arbetslösheten finns i åldersgrupperna 45—55 år, av vilka

ungefär hälften inte uppbär barntillägg. Utredningen föreslår att familjetillägget

begränsas så att make- och husföreståndarinnetillägg slopas, att

antalet barntillägg till dagpenningen maximeras till fyra och att barntillägget

utgår med oförändrat belopp 2 kr. per barn. Samtidigt föreslås att den härigenom

uppkommande besparingen på det statsbidrag, som utgått för familjetillägg,

iillgodoföres statsbidraget för dagpenningen. Denna fråga behandlas

närmare i det följande. Utredningen tillägger att i samma mån som

familj etillägget minskar kan den del av medlemsavgifterna som för närvarande

beräknas för detta tillägg — dvs. de 25 procent av familjetilläggskostnaderna

som ej täcks av familjetilläggsbidraget — disponeras för en

höjning av dagpenningen utan motsvarande höjning av avgiften.

överförsäkringsbestämmelser bör alltjämt finnas, anser

utredningen och anför som skäl följande.

På grund av att de flesta kassorna har endast ett fåtal daghjälpsklasser

blir inkomstspridningen ofta betydande bland medlemmarna i varje klass.

Den för närvarande obetydliga förekomsten av överförsäkringsfall är dessutom

till stor del betingad av försäkringsersättningens eftersläpning i för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 196b

37

hållande till arbetsinkomsten och av den därigenom uppkomna låga kompensationsgraden.

Den väsentliga förbättring som vi förutsätter i fråga om

dagpenningen kan dock antas komma att i viss mån öka antalet överförsäkringsfall.

Även vid en låg frekvens av tillämpningen av överförsäkringbestämmelserna

är det dock i det enskilda fallet av stor betydelse, att den

försäkrade ej får mera i ersättning från försäkringen när han är arbetslös

än han uppbär i lön, då han bar arbete.

I fråga om överförsäkringstabellens utformning framhåller utredningen

att den för närvarande utöver källskatteavdraget gällande marginalen om

1/s av nettoinkomsten motiveras av att vissa utgifter, som den försäkrade hav

då han arbetar, t. ex. fackföreningsavgifter och resekostnader, bortfaller vid

arbetslöshet. Ett starkt skäl för en relativt stor marginal utöver skatten är

enligt utredningen att det måste framstå som avgjort fördelaktigare för en

försäkrad att ta arbete än att uppbära försäkringsersättning. Risken för

överförsäkring i samband med ersättningsberättigad arbetslöshet som omfattar

endast fredag och lördag har hittills varit ett motiv för den fastställda

marginalen. Denna risk anser utredningen minska, då arbete utförs under

fem dagars arbetsvecka. Med hänsyn härtill och framför allt till det förhållandet

att överförsäkringsavdraget i allmänhet drabbar medlemmar med

de lägsta inkomsterna föreslår utredningen att marginalen minskas till en

tiondel av nettoförtjänsten.

Gällande överförsäkringstabell med olika överförsäkringsgränser för familjeförsörjare

och icke familjeförsörjare medför enligt utredningen inte

större skillnad mellan de båda grupperna än högst 2 kr. i fråga om den

dagsinkomst som lägst fordras för att erhålla viss ersättning. För att förenkla

tillämpningen föreslår utredningen en enhetlig överförsäkringsgräns.

I enlighet härmed och med källskatteavdraget beräknat efter en sammanlagd

kommunal utdebitering av 16 i stället för som nu 15 kr. per skattekrona

föreslår utredningen följande överförsäkringstabell.

I enlighet med sina direktiv har utredningen övervägt om det är lämpligt

och möjligt att övergå till en klassindelning liknande sjukförsäkringens

system med försäkringsersättningen graderad bara efter arbetsförtjänsten.

Därvid konstateras att ersättningen inom sjukförsäkringen är fast

knuten till en beräknad årsinkomst. Denna direkta anknytning till årsinkomsten

förekommer inte inom arbetslöshetsförsäkringen. Inom vissa

kassor finns visserligen en klassindelning efter månadsinkomsten, men för

säsongarbete ger detta ett annat resultat än om årsinkomsten skulle utgöra

klassificeringsgrunden. överförsäkringsbestämmelserna inom arbetslöshetsförsäkringen

är grundade på dagsinkomsten, vilket för icke årsanställda kan

ge ett helt annat resultat än om ersättningens storlek bedöms efter årsinkomsten.

En övergång till sjukförsäkringens system med årsinkomsten

som grund för ersättningen skulle följaktligen innebära en ny princip för

att bestämma försäkringsersättningen. I vissa fall skulle det för icke årsarbetare

kunna innebära eu försämring av ersättningen. Vidare skulle krä
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196b

Kronor

Dagsinkomst

Högsta

ersättningsbelopp

Dagsinkomst

Högsta

ersättningsbelopp

12

10

42

30

14

11

44

31

15

12

46

32

16

13

48

33

17

14

50

34

18

15

51

35

20

16

53

36

21

17

55

37

23

18

56

38

24

19

57

39

26

20

58

40

27

21

59

41

29

22

60

42

31

23

62

43

32

24

63

44

34

25

64

45

35

26

66

46

37

27

68

47

38

28

69

48

40

29

vas så många dagpenningsklasser, att ett dylikt system av praktiska skäl får

anses orealistiskt. Härtill kommer svårigheter att på avgiftssidan förverkliga

de krav som systemet skulle komma att ställa. Utredningen kan därför inte

i fråga om ersättningen inom arbetslöshetsförsäkringen förorda en övergång

till det inom sjukförsäkringen tillämpade systemet för klassindelning. Den

anser uppenbart, att en frivillig arbetslöshetsförsäkring inte kan i en och

samma kassa administrera lika många klasser och därmed lika många olika

avgifter som den obligatoriska sjukförsäkringen. Utvecklingen inom arbetslöshetsförsäkringen

har tvärtom gått mot ett mindre antal daghjälpsklasser

i de enskilda kassorna.

Den föreslagna höjningen av dagpenningens maximibelopp kommer att

medge ytterligare möjligheter att variera dagpenningbeloppen. För att skapa

administrativ förenkling och underlätta medlemmarnas flyttning mellan

olika kassor föreslår utredningen att kassorna skall få välja ett eller flera

till sin storlek bestämda dagpenningbelopp som skall ha en för hela arbetslöshetsförsäkringen

gemensam bokstavsbeteckning enligt följande tabell.

Systemet innebär att en viss klass har samma dagpenningbelopp oavsett i

vilken kassa den förekommer. Höjs dagpenningens maximum kan tabellen

kompletteras med nya klasser utan ändring av de befintliga. Avgiften för

samma klass kan däremot variera i olika kassor, exempelvis med hänsyn till

arbetslöshetsrisk.

För att kunna bedöma frågan om den maximala ersät tningstiden

per försäkringsår har utredningen undersökt hur många medlemmar som

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196b

39

Klassbeteckning

Dagpenning Kr.

A............................

12

B............................

14

G............................

16

D............................

18

E............................

20

F............................

22

G............................

25

H............................

27

I.............................

30

J............................

32

K............................

35

L............................

37

40

utnyttjat den maximala tiden (utförsäkringsfall). Av undersökningen framgår

att utförsäkring efter maximal ersättningstid inte skett i någon större

omfattning under de tre försäkringsåren 1958/59—1960/61. Särskilt gäller

detta medlemmar i åldern under 60 år. Mera omfattande utförsäkring har

förekommit i högre åldersgrupper, i synnerhet för medlemmar som fyllt

67 år.

Utredningen prövar först om tidsbegränsningen kan slopas helt såsom

skett inom övriga socialförsäkringar. Därvid fastslås att det i princip måste

anses ligga utanför försäkringens uppgift att fortlöpande utge ersättning

till medlem som är arbetslös under mycket lång tid. Det kan nämligen under

sådant förhållande i många fall starkt ifrågasättas, om arbetslöshet i verklig

mening längre föreligger, dvs. om medlemmen både kan och vill arbeta.

Dessutom torde den omständigheten att ersättningen upphör efter viss tid

utgöra en sporre för medlemmen att själv vara verksam för att skaffa sig ett

arbete, innan ersättningstiden utgått. Härtill kommer att ersättningsrättens

relation till vissa avgifts- och arbetsvillkor av tekniska skäl gör det nödvändigt

att föreskriva en viss begränsning av ersättningstiden. Utredningen finner

inte tänkbart att slopa tidsbegränsningen.

Den maximala ersättningen bör, anför utredningen, motsvara den längsta

tid som under normala förhållanden behövs för att hjälpa de arbetslösa genom

andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder än utbetalning av försäkringsersättning.

Från denna synpunkt finner utredningen nuvarande maximitiden

156 dagar godtagbar.

Erfarenheten under efterkrigstiden visar enligt utredningen att sysselsättningsförhållandena

inom näringslivet kan ändras väsentligt utan att

långtidsarbetslöshet behöver uppstå annat än i relativt få fall. Man måste

emellertid, oavsett vilket arbetsmarknadsläge som råder, utgå från att det

alltid kommer att finnas kassamedlemmar som har svårt att få nytt arbete

vid arbetslöshet. Med hänsyn till de möjligheter till såväl geografisk som

yrkesmässig rörlighet på arbetsmarknaden som den nuvarande arbetsmarknadspolitiken

ger, finns det dock anledning anta, att den arbetslöshet som

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196i

drabbar flertalet av de utförsäkrade medlemmarna i själva verket är av eu

annan art än den som i ersättningshänseende principiellt bör rymmas inom

arbetslöshetsförsäkringens ram. Självfallet finns bland dessa medlemmar

även sådana som är i verklig mening arbetslösa. Om en medlem inte lyckats

få nytt arbete efter ett halvt års arbetslöshet måste dock, åtminstone i ett

normalt arbetsmarknadsläge, detta förhållande grunda sig på speciella omständigheter.

Som exempel nämner utredningen, att för lokalt bundna medlemmar

lång tid kan förflyta, innan de får nytt arbete, om det företag

där de varit anställda lagts ned och andra arbetstillfällen på bostadsorten

saknas. Med hänsyn j ust till dessa medlemmar, vilkas långvariga arbetslöshet

är betingad av enbart arbetsmarknadsförhållanden, föreslår utredningen

att den maximala ersättningstiden förlängs. De nuvarande maximitiderna

156 och 210 dagar motsvarar 26 resp. 35 kalenderveckor. I en femdagarsförsäkring

motsvarar samma antal veckor 130 resp. 175 dagar. Förslaget

är — under förutsättning att femdagarsvecka införs — att den längsta

ersättningstiden blir 150 dagar, dvs. 30 kalenderveckor mot nuvarande 26.

Tillsynsmyndighetens befogenhet att medge längre tid bör behållas och avse

en längsta tid om 200 dagar, motsvarande 40 femdagarsveckor.

Det ökade antal möjliga ersättningsdagar som förslaget medför får enligt

utredningens uppfattning inte någon nämnvärd betydelse. Följande skäl anförs

härför. Utförsäkringsfallen är relativt få. Den av utredningen föreslagna

avvecklingen av pensionärernas ersättningsrätt medför att omkring hälften

av utförsäkringsfallen försvinner. Slutligen torde åtgärder för att möjliggöra

de långtidsarbetslösas återinträde i arbetslivet komma att intensifieras och

sättas in på ett tidigare stadium än som hittills skett, vilket också väntas

reducera antalet utförsäkringsfall.

Utredningen redogör för tre skäl som brukar åberopas för begränsad ersättningstid

vid säsongarbetslöshet. Det första är att lönerna inom

säsongyrkena skulle vara förhållandevis högre än i andra yrken, varför medlemmar

med säsongyrken borde kunna försörja sig med egna medel under

säsongarbetslösheten. Det andra skälet är försäkringsmässigt och innebär

att, eftersom försäkringsobjektet, dvs. arbetet, är begränsat till viss del av

året, ersättning inte bör utgå i samma utsträckning som då arbete regelmässigt

utförs under hela året. Det tredje skälet för begränsad ersättningstid

inom säsongyrkena är att medlemsavgifterna i berörda kassor skulle bli för

höga om ersättning skulle utgå utan inskränkningar under arbetslöshetssäsongen.

Av utredningen företagna undersökningar visar att säsongarbetslösheten

— varmed avses skillnaden mellan arbetslöshetens årsmedeltal och lägsta

arbetslösheten för året — hållit sig på en relativt jämn nivå under hela efterkrigstiden.

1958 var den 1,2 procent, 1960 endast 0,6 procent. Värdet för

1960 innebar en säsongarbetslöshet som omfattade omkring 8 000 årsarbetare.

Av dem fanns omkring 4 500 i byggnadsarbetarnas kassa, och deras sä
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

songarbetslöshet var 1958 5,5 procent och 1960 3 procent. Ca 700 fanns i

skogsarbetarnas kassa och för dem var säsongarbetslösheten 1958 3,6 procent

och 1960 2,1 procent.

Mot denna bakgrund undersöker utredningen om medlemmarna skulle

kunna bära de ökade avgifter som blir följden av slopade säsongrestriktioner.

Resultatet är att avgifterna i byggnadsarbetarnas kassa skulle stiga med omkring

60 öre i månaden och i skogsarbetarnas kassa med omkring 55 öre,

beräknat efter ett normalår och med nuvarande ersättningsbelopp och statsbidragsregler.

För samtliga kassor som har medlemmar med säsongarbetslöshetsrisk

uppskattar utredningen kostnadsökningen till 5,3 milj. kr. eller,

med en genomsnittsdagpenning om 30 kr., till 7,2 milj. kr. Av kostnadsökningen

skulle 3,2 resp. 4 milj. kr. täckas av statsbidrag.

Utredningen anser att den avvägning som ligger till grund för begränsad

ersättning vid säsongarbetslöshet inte kan anses avpassad efter nuvarande

förhållanden. I ett arbetsmarknadsläge som det under försäkringsåret

1961/62, vilket utredningen betecknar som ett normalår, bör kostnadssynpunkter

inte hindra att begränsningsbestämmelserna upphävs. Vidare förutsätter

utredningen att — med den arbetsmarknadspolitik som bedrivs och

de åtgärder i övrigt som på olika områden vidtas för att söka minska säsongvariationerna

— säsongarbetslösheten i framtiden i varje fall inte nämnvärt

kommer att överstiga den under efterkrigstiden genomsnittliga nivån. Emellertid

framhåller utredningen att ett borttagande av restriktionerna kan få

ekonomiska konsekvenser för en enskild kassa. Begränsningsbestämmelser

kan behövas beträffande smärre grupper av medlemmar. Utredningens förslag

avser därför inte ett generellt förbud mot säsongrestriktioner. Enligt

dess mening bör en reform gå ut på att kassorna får möjlighet att efter eget

bedömande behålla eller upphäva säsongbegränsningsbestämmelserna. Tillsynsmyndighetens

befogenhet att föreskriva säsongbegränsningar bör dock

kvarstå. Ingripande från tillsynsmyndighetens sida synes böra ske endast

i fall, då försäkringen i nu ifrågavarande sammanhang utnyttjas på ett icke

önskvärt sätt eller om det skulle vara påkallat av ekonomiska skäl.

Det finns enligt utredningen anledning räkna med att säsongkassorna

med vissa undantag kommer att utnyttja möjligheten att slopa säsongbegränsningsbestämmelserna.

Undantagen torde komma att främst utgöras

av kassor, vilka infört dylika bestämmelser, inte på grund av att säsongarbetslösheten

har någon större utbredning inom vederbörande yrkesområden

utan för att söka förhindra, att medlemmar, som mera regelmässigt har

förvärvsarbete endast i mindre omfattning under året och vilkas arbetsutbud

i realiteten är begränsat till viss tid, utnyttjar försäkringen under den återstående

delen av året under hänvisning till att de är lokalt bundna och att

arbete inte finns att tillgå på hemorten.

Slutligen anmärker utredningen, alt slopade säsongrestriktioner betyder

eu administrativ lättnad för vederbörande kassa.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196h

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna benämningen dagpenning finner länsarbetsnämnden

i Jämtlands län mindre välbetänkt eftersom den är ett vedertaget

uttryck för dagslön vid tidsersättning för arbete i öppna marknaden.

Förslaget om dagpenningens maximering till 40 kr. biträds

av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, socialnämnden

i Stockholm, arbetslöshetsnämnden i Hälsingborg, landsorganisationen,

tjänstemännens centralorganisation och de erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation. Ingen remissinstans finner den föreslagna höjningen för

kraftig. Socialnämnden i Stockholm påpekar att försäkringens frivilliga karaktär

har den ogynnsamma effekten att höjd dagpenning inom vissa yrkesgrenar

kan göra medlemsavgifterna så höga att arbetstagarna kan avskräckas

från eller sakna möjlighet att försäkra sig i erforderlig utsträckning.

LO tillägger att de flesta kassorna inte omedelbart torde ha ekonomiska

möjligheter att tillämpa den högsta dagpenningklassen men att löneutvecklingen

och standardstegringen inom en relativt snar framtid kommer att

skapa behov av högre ersättningar från arbetslöshetsförsäkringen om man

där vill behålla inkomstbortfallsprincipen.

Flera dagpenningklasser med högre belopp än utredningen föreslagit

önskar arbetslöshetsnämnden i Göteborg. Som skäl anförs att de föreslagna

beloppen avser fem dagars understöd mot f. n. sex, att familjetillägget föreslås

bli begränsat samt att det penningvärde, som förslaget är grundat på,

får antagas bli försämrat innan reformen hinner genomföras.

Med anledning av utredningens jämförelse mellan högsta dagpenning och

högsta sjukpenning anför riksförsäkringsverket att enligt uttalande vid tillkomsten

av lagen om allmän försäkring den nuvarande sjukpenningskalans

maximum 28 kr. bör betraktas som en etapp på vägen mot överensstämmelse

med inkomsttaket inom tilläggspensioneringen, vilket från och med

1964 är 36 000 kr. Höjs sjukpenningens maximum, måste också dagpenningens

maximum höjas i motsvarande mån.

Förslaget att begränsa familjetillägget tillstyrks förbehållslöst

av arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län. I övrigt är

de tillstyrkande yttrandena försedda med reservationer. Sålunda anser länsarbetsnämnden

i Jämtlands län att barntilläggen kan förenklas så att ett belopp

gäller för ett eller två barn samt ett annat, högre, belopp för tre barn

eller fler. De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation bygger sitt

tillstyrkande på förutsättningen att dagpenningen kan höjas till godtagbar

nivå. Obegränsat antal barntillägg förordas av socialstyrelsen, arbetslöshetsnämnden

i Stockholm och landsorganisationen, vilka i övrigt är ense med

utredningen i frågan om familjetillägget.

Barntillägget bör med hänsyn till försörjningsbördan i barnfamiljerna

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196b

bestämmas så att dess reella värde inte minskar, anser länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län samt arbelslöshetsnänmden i Göteborg.

Östergötlands läns socialvårds förbund förordar att familj etillägget behålls

oförändrat. Utredningens förslag anses medföra att familjeförsörjare i

ganska stor utsträckning måste söka socialhjälp till familjens uppehälle

vid arbetslöshet.

överförsäkringsbestämmelserna behandlas endast av länsarbetsnämnden

i Jämtlands län samt Västernorrlands och Jämtlands läns

handelskammare, vilka anser att överförsäkringsgränsen alltjämt bör bestämmas

så att från dagsinkomsten dras, förutom källskatt, Vs av nettoinkomsten.

Utredningens förslag om avdrag med Vio av nettoinkomsten befaras

minska de arbetslösas intresse att själva ordna sin sysselsättning. Länsarbetsnämnden

framhåller att detta särskilt gäller medlemmar med skogsarbete

eller annat grovarbete där klädslitning m. m. föranleder förhållandevis

stora utgifter som bortfaller vid arbetslöshet.

Vad utredningen föreslår om klassindelning inom arbetslöshetsförsäkringen

lämnas utan erinran i remissvaren.

Den föreslagna förlängningen av ersättningstiden tillstyrks av

länsstyrelsen i Norrbottens län, länsarbetsnämnden i Jämtlands län, arbetslöshetsnämnden

i Göteborg, fullmäktige i Söderhamn samt Smålands och

Blekinge handelskammare.

Socialnämnden i Stockholm erinrar om att man hittills tillgripit andra

medel än försäkring när det gällt att ge samhälleligt stöd vid långvarig arbetslöshet,

vare sig denna berott på konjunkturnedgång eller på sociala och

medicinska faktorer hos den arbetslöse själv. Nämnden är tveksam om försäkringen

bör förbehållas övergående, arbetsmarknadsbetingad arbetslöshet.

I ett samhälle som blir alltmer genomsyrat av modern rehabiliteringsideologi

kan det, slutar nämnden, vara riktigare, även från behandlingssynpunkt, att

personer, som är på väg att bli ett slags arbetslöshetens restklientel, får sin

försörjning under rehabiliteringstiden från en arbetslöshetskassa och inte

genom socialhjälp.

Behålls nuvarande ersättningstid stimuleras de långtidsarbetslösa att

själva engagera sig aktivt för att få nytt arbete, yttrar Västernorrlands och

Jämtlands läns handelskammare och tillägger att den föreslagna förlängningen

inte bidrar till att göra arbetskraften så rörlig som möjligt.

Utredningens förslag angående ersättningstiden vid säsongarbetslöshet

lämnas utan erinran i de flesta yttrandena. Stadskollegiet och

arbetslöshetsnämnden i Stockholm vill gå längre än utredningen och helt

avskaffa säsongbegränsning. De anför att försäkringstagarna under begränsningstiden

hänvisas till den kommunala kontantunderstödsverksamheten.

Arbetslöshetsnämnden i Göteborg anser kravet på full sysselsättning numera

vara så skärpt att regelbundet återkommande säsongarbetslöshet för

stora grupper inte längre kan accepteras från trygghetssynpunkt. Arbets
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1964

löshetsnämnden i Hälsingborg uttalar att merkostnaden inte är större än

att begränsningen helt skulle kunna slopas.

Fullmäktige i Nederkalix understryker vikten av att tillsynsmyndigheten

tar behålla sin befogenhet att föreskriva säsongbegränsningsbestämmelser

när det finns särskilda skäl, t. ex. för transport- och flottningsarbetsgrupper,

som har speciellt korta anställningsperioder.

Att gällande säsongbegränsningsbestämmelser inte bör ändras av kassorna

anser endast Smålands och Blekinge handelskammare. Som skäl för sin mening

anför handelskammaren de ekonomiska konsekvenserna samt svårigheten

att finna garantier mot missbruk av förlängda ersättningstider inom

säsongyrkena.

Departementschefen

Den nuvarande daghjälpen —- som jag i likhet med utredningen finner

lämpligen kunna benämnas dagpenning -— är i arbetslöshetskasseförordningen

maximerad till 20 kr. om dagen. Inom denna gräns äger kassan fastställa

vilket belopp som skall utgå.

Daghjälpsmaximum var före den 1 juli 1953 8 kr. Detta låga belopp

hindrade under åren dessförinnan en anpassning av daghjälpsbeloppen

efter löneutvecklingen. Det 1953 bestämda maximibeloppet 20 kr. var tilltaget

så att det skulle medge en fortsatt sådan anpassning.

När det nu ånyo gäller att undersöka om en anpassning efter löneläget

gör ett höjt maximum nödvändigt måste man ta ställning till vilken kompensationsgrad

som är lämplig. Utredningen anser för sin del att 50 procent

av nettoinkomsten är för liten kompensation samt att en relativt hög

kompensationsgrad är önskvärd. Jag delar denna uppfattning men vill samtidigt

understryka att ersättningen inte får bli så förmånlig att viljan hos

den arbetslöse att söka nytt arbete och anta erbjudet arbete försvagas.

Utredningen föreslår att dagpenningmaximum höjs till 40 kr. och får

här stöd av samtliga remissinstanser. Vid bedömningen av detta förslag bör

beaktas att 4 kr. av höjningen, dvs. 20 procent, belöper på omräkningen

till femdagarsersättning. Vidare framgår av utredningens uppgifter att

medelinkomsten 1963 för industriarbetare, en grupp som intar en dominerande

ställning inom försäkringen, efter avdrag av preliminär skatt uppgick

till 49 kr. per dag för dem som hade femdagarsvecka. En dagpenning

om 40 kr. skulle för denna kategori innebära en kompensationsgrad av

drygt 80 procent. Som utredningen och en remissinstans framhåller kan

man räkna med att kassorna inte genast tillämpar det föreslagna högsta

beloppet. Denna synpunkt är jag angelägen att understryka. Jag anser nämligen

att dagpenningmaximum bör sättas så högt att det medger en anpassning

av dagpenningbeloppen efter löneutvecklingen under en inte alltför

begränsad tid framöver. Det högsta beloppet 40 kr. får då ses som något

man skall uppnå så småningom. Det saknas under sådana förhållanden

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196k

också anledning befara att kompensationsgraden blir för hög. Ett hinder

häremot utgör för övrigt även överförsäkringsbestämmelserna, soin jag

återkommer till.

Jag finner således i likhet med utredningen och remissinstanserna att ett

dagpenningmaximum om 40 kr. inte är för högt såvitt bedömningen härav

sker med hänsyn till arbetstagarnas behov av skydd mot inkomstbortfall

och till de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna.

I anledning av ett remissuttalande om att avgifterna för högre dagpenning

kan bli avskräckande vill jag tillägga att denna fråga har samband med försäkringens

finansiering med statsbidrag. Härtill återkommer jag i ett senare

avsnitt. Jag vill dock redan här nämna att utredningen grundar sina

kostnadsberäkningar för de närmaste budgetåren på en dagpenning om

30 kr.

I fråga om familj etillägget innebär utredningens förslag att make- och

husföreståndarinnetillägget slopas samt att barntillägget reduceras, vilket

sker genom att det utgår för högst fyra barn och inte höjs över de 2 kr. som

gällt sedan 1959. Minskat familjetillägg i förening med höjd dagpenning

skulle enligt utredningen bättre än hittills kompensera inkomstbortfall.

Alla remissinstanser utom en biträder förslaget att make- och husföreståndarinnetillägget

skall slopas. Jag förordar att så sker och anser att den

besparing som vinns härigenom bör beaktas vid bestämmande av dagpenningen.

Flera remissinstanser vill behålla eller förbättra barntillägget. Enligt min

mening bör den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen såvitt möjligt utformas

efter inkomstbortfallsprincipen. Tillägg som grundas på försörjningsbehovet

innebär ett avsteg härifrån. Höjda dagpenningar ger kassamedlemmarna

möjlighet att försäkra större del av sin inkomst. Frågan om hur

samhället bör tillgodose barnfamiljernas behov anser jag i första hand böra

lösas i annan ordning än genom särskilda tillägg i arbetslöshetsförsäkringen.

Då emellertid, som förut nämnts, dagpenningbeloppen inte kan beräknas

bli höjda mera avsevärt under den närmaste tiden, är det inte lämpligt

att barn tilläggen nu slopas helt. Utredningens förslag att de får utgå

med oförändrat belopp synes lämpligt. Som jag senare återkommer till har

begränsningen av tillägget till att utgå för högst fyra barn ringa ekonomisk

betydelse. Från rättvisesynpunkt måste en sådan ordning vara svårförståelig

och därmed psykologiskt olycklig. Jag föreslår därför att barntilllägget

behålls oförändrat.

överförsäkring — som innebär att försäkringsersättningen överstiger

nettoinkomstförlusten — bör i första hand motverkas genom att dagpenningen

för viss kassa eller klass fastställs med hänsyn till medlemmarnas

löneförhållanden på sådant sätt att risken för överförsäkring kan uppkomma

endast i undantagsfall. I likhet med utredningen anser jag att överförsäkringsbestämmelser

måste finnas för dessa fall.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Mcij:ts proposition nr 115 år 1964

Utredningens förslag att flytta upp överförsäkringsgränsen närmare den

förlorade nettoinkomsten möter gensagor i ett par yttranden. Vid tillkomsten

av gällande beräkningsgrunder, som innebär en marginal av Vs av

nettoinkomsten, anfördes alla de av utredningen nu redovisade skälen för

och emot en mindre marginal (prop. 1956: 144 s. 97—98, 103 och 114). Därutöver

motiverades den större marginalen med att medlem kan ha visst

arbete och därmed viss inkomst utan att förlora försäkringsersättningen. Det

uttalades också att karenstidens längd och karensreglernas utformning i

övrigt hade betydelse för överförsäkringsgränsen. Den förändring som nu

inträtt och som utredningen åberopar som skäl för en till Vio minskad

marginal är endast att risken för överförsäkring vid arbetslöshet under

fredag—lördag minskat till följd av femdagarsveckan. Ä andra sidan vill jag

anmärka att utredningen, enligt vad som framgår av min följande framställning,

föreslår att karensvillkoren görs fördelaktigare för de försäkrade.

Vid tillkomsten av den nuvarande marginalen om Vs uttalade föredragande

departementschefen att såväl högre som lägre tal kunde diskuteras

samt att marginalen Ve i belysning av de olika intressen som här gör sig

gällande syntes kunna godtas i varje fall tills praktisk erfarenhet vunnits

om verkningarna av en sådan marginal.

För egen del anser jag vad som förekommit inte utgöra tillräcklig anledning

att frångå marginalen Ve. I övrigt biträder jag förslaget beträffande konstruktionen

av överförsäkringstabellen.

Utredningen finner att det av principiella och praktiska skäl inte är lämpligt

att inom arbetslöshetsförsäkringen övergå till en klassindelning av

samma typ som inom sjukförsäkringen. Några remissuttalanden i denna

fråga finns inte och jag biträder för min del utredningens mening. Förslaget

att förenkla systemet genom enhetlig beteckning på dagpenningklasserna

finner jag välmotiverat och jag förordar därför att det genomförs.

Ersättningstidens längd har nära samband med de arbetsmarknadspolitiska

åtgärder som kan vidtas vid långtidsarbetslöshet. Bland de långtidsarbetslösa

kan urskiljas två kategorier. Den ena består av personer vilkas

arbetslöshet beror på sociala och medicinska faktorer hos dem själva eller,

som utredningen uttrycker det, kassamedlemmar som alltid kommer att ha

svårt att få nytt arbete vid arbetslöshet oavsett vilket konjunkturläge som

råder. Beträffande denna kategori bör enligt utredningen försäkringen inte

användas för att bereda ersättning under mycket lång tid. Endast en remissinstans

har här en avvikande mening. För egen del anser jag att det i

princip måste ligga utanför en frivillig arbetslöshetsförsäkrings uppgifter

att fortlöpande utge ersättning i dessa fall. Deras förekomst är således inte

heller enligt min mening skäl för att förlänga ersättningstiden.

Den andra kategorin utgörs av dem vilkas långtidsarbetslöshet främst beror

på att de är ortsbundna. Det gäller i huvudsak äldre arbetsföra, men inte

pensionsmässiga, kassamedlemmar i utflyttningsområden. Med hänsyn till

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196b

denna grupp föreslår utredningen att den maximala ersättningstiden förlängs

från 26 till 30 veckor. Tillstyrkande yttranden avges här från bl. a.

Norrbottens och Jämtlands län. 30 veckor motsvarar 150 dagar i femdagarsförsäkringen

eller 20 dagar utöver vad enbart en omräkning till sådan försäkring

i och för sig skulle medföra. Utredningen framhåller att det föreslagna

ökade antalet ersättningsdagar inte skulle få någon nämnvärd betydelse.

Eftersom alltså en mindre grupp långtidsarbetslösa om utredningens

förslag genomförs kan tillgodoses utan nämnvärda kostnader anser jag

mig böra biträda förslaget för att därigenom göra det möjligt för de kassor

som så önskar att förlänga ersättningstiden. Jag tillstyrker också förslaget

att tillsynsmyndigheten skall kunna medge en ersättningstid upp till 200

dagar.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att den nu gällande kortaste ersättningstiden

avsevärt överstiger vad som fordras enligt den ILO-konvention

för social trygghet som Sverige anslutit sig till.

Arbetslöshetskassorna inom de yrkesområden, där säsongarbetslöshet varit

vanlig, har alltsedan försäkringens tillkomst nödgats begränsa ersättningstidens

längd under lågsäsongen. Det ekonomiska nödtvång som legat

bakom begränsningen har från formellt försäkringsmässig synpunkt kunnat

motiveras med att försäkringsfallet — arbetslösheten — inte kunnat

inträffa under årstider då arbete inom yrket inte brukat förekomma.

Under de båda senaste decennierna har mycket stora framsteg gjorts i

fråga om att minska säsongarbetslösheten. Betecknande är utredningens

uppgift om att 1960 endast omkring 4 500 medlemmar i byggnadsarbetarnas

kassa, vilken omfattade nära 150 000 medlemmar, var säsongarbetslösa.

Inom ett annat traditionellt säsongyrke, skogsarbetet, har utvecklingen gått

mot anställning av årsarbetare, vilket självfallet varit ägnat att utjämna

säsongvariationerna inom denna grupp.

Den här antydda utvecklingen torde delvis förklara utredningens slutsats

att det från avgiftssynpunkt är genomförbart att slopa säsongrestriktionerna

i många kassor. Samtidigt innebär denna utveckling att det försäkringsmässiga

skälet för säsongrestriktioner förlorat i styrka; de områden

där man kan tala om ständig eller vanligt förekommande säsongarbetslöshet

blir allt färre. Jag delar därför utredningens av remissinstanserna inte

motsagda mening att man numera kan och bör göra en annan avvägning

i detta hänseende än den som ligger till grund för de nuvarande säsongbegränsningarna.

Säsongbegränsningsbestämmelserna i kassastadgarna bör

således kunna upphävas i avsevärd utsträckning.

Det nuvarande systemet innebär att kassorna har frihet att själva bestämma

i detta ämne samt att tillsynsmyndigheten kan ge föreskrifter som

begränsar ersättningsrätten. Utredningen föreslår ingen ändring av systemet

utan bara en ändrad tillämpning inom dettas ram. Jag anser denna

ordning alltjämt vara den lämpligaste, eftersom det därigenom blir möjligt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj. ts proposition nr Ilo år t96b

att fortlöpande ta hänsyn till arbetsmarknadspolitikens och andra omständigheters

inverkan på olika yrkesområden där säsongarbetslöshet förekommer.

Det blir också möjligt att behålla säsongrestriktionerna där de inte

kan undvaras. Utredningen nämner i detta sammanhang dels att ekonomin

i vissa kassor inte tål att restriktionerna upphör, dels att möjlighet måste

finnas att hindra att försäkringen utnyttjas otillbörligt. I ett remissyttrande

anges att vissa yrkesgrupper enligt sakens natur har särskilt korta

anställningsperioder. Jag vill för egen del starkt understryka att dessa och

andra undantagsfall alltjämt måste behandlas särskilt och att det därför

är viktigt att det finns möjligheter för tillsynsmyndigheten att föreskriva

säsongrestriktioner. Föreskrift härom bör således kunna meddelas även om

restriktionerna slopats men detta visat sig medföra olägenheter.

Karens och ersättning för enstaka arbetslös dag

Gällande bestämmelser

Ersättning får inte börja utgå till en kassamedlem förrän han varit arbetslös

under sex dagar, karenstiden (28 § arbetslöshetskasseförordningen). Dessa

dagar behöver inte ligga i följd men får inte vara utspridda över en längre

tid än 21 dagar, ramtiden. Som karensdag räknas endast dag för vilken hel

daghjälp skulle ha utgått om karensvillkoret varit fullgjort. Enligt 32 §

andra stycket arbetslöshetskasseförordningen kan medlem som arbetat fem

dagar i en kalendervecka inte få ersättning för den sjätte dagen. Sådan enstaka

arbetslös dag ingår således inte heller i karenstiden. Alla de i förordningen

uppställda villkoren för hel ersättning skall vara uppfyllda redan under

karenstiden. Ett av dessa villkor är att medlemmen den arbetslösa dagen

personligen har anmält sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen eller

fått dispens från sådan besöksskyldighet. Härav följer att arbetslös dag före

det första besöket på förmedlingen i regel inte får räknas som karensdag.

I vissa fall behöver inte medlem fullgöra karens, karensbefrielse. Karenstiden

anses sålunda genomgången, när medlem blir arbetslös efter att ha

uppburit hel sjukpenning för så många dagar, att deras antal ökat med tre

motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden, eller åtnjutit tilläggssjukpenning

med anledning av barnsbörd eller fullgjort värnpliktstjänstgöring

i minst 30 dagar. Villkor för karensbefrielse i dessa fall är, att medlemmen

anmält sig som arbetslös hos arbetsförmedlingen senast sjunde kalenderdagen

efter det försäkringsförmånen upphört eller tjänstgöringen avslutats

samt företer intyg härom (markering på kassakortet) för redogöraren,

det s. k. anslutningsvillkoret.

I princip fordras ny sex dagars karenstid varje gång kassamedlemmen blir

arbetslös. Denna princip modifieras emellertid av den s. k. 48-dagarsregeln.

Om medlem styrker, att han inte haft arbete mer än sammanlagt 48 dagar

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ls proposition nr 115 ur 196A

efter det han senast fullgjort karens eller efter det han senast uppburit daghjälp

för minst fem av sex på varandra följande dagar eller befriats från

karens, behöver han enligt 28 § 2 mom. sista stycket arbetslöshetskasseförordningen

inte genomgå ny karens. Karensen hålles »levande» under denna

tid, och medlemmen kan följaktligen omedelbart få ersättning för arbetslösa

dagar som då infaller. I och med att medlemmen arbetar den 49 :e dagen

»dör» karensen, och ny karens eller karensbefrielse erfordras, innan ersättning

åter kan börja utgå. 48-dagarsberäkningen avbryts även genom att medlem

med levande karens uppbär hel sjukpenning för minst tre dagar, får

tilläggssjukpenning med anledning av barnsbörd eller fullgör värnpliktstjänstgöring

minst 30 dagar.

Utredningen

Det nuvarande karenssystemet är enligt utredningen mindre tillfredsställande

från såväl principiella som administrativa synpunkter. De

principiella betänkligheterna sammanhänger närmast med kravet på ny karens

vid förnyad arbetslöshet, varigenom de kassamedlemmar missgynnas

som drabbas av arbetslöshet mer än en gång per försäkringsår, även om

verkningarna i praktiken modifieras väsentligt genom 48-dagarsregeln. Emellertid

ger just denna regel upphov till en av de mest kännbara administrativa

olägenheterna i det nuvarande systemet.

Utredningen prövar olika karenssystem. En undersökning i 13 arbetslöshetskassor

med sammanlagt 884 000 medlemmar visar att under försäkringsåret

1960/61 andelen medlemmar, som fullgjort en karensperiod, var

5,2 procent. 0,42 procent av medlemmarna hade två karensperioder och endast

0,02 procent hade tre eller flera. Utredningen beräknar härefter kostnadsökningarna

för de olika tänkbara karenssystem som framgår av följande

tablå.

Direkta kostnadsökningar

Karenssystem

Statens andel

Kassornas

andel

Totalt

1 a) 5 + 5 + 5 osv...................

b) 3-|-3-|-3 osv...................

2 a) 5 + 5..........................

b) 3 + 3..........................

3 a) 5+3 + 3 osv...................

b) 5 + 3..........................

4 a) 5.............................

b) 3.............................

5 0.............................

Motsvai

4 610 000

55 000

4 650 000

350 000

380 000

870 000

5 140 000

11 530 000

ar gällande bestä

2 920 000

35 000

2 940 000

220 000

240 000

550 000

3 250 000

7 310 000

mmelser

7 530 000

90 000

7 590 000

570 000

620 000

1 420 000

8 390 000

18 840 000

I förhållande till det nuvarande systemet (6 + 6 + 6 osv.) innebär de olika

systemen en förkortning av karensen i fråga om antingen karensperiodernas

antal eller deras längd eller bådadera. En uppmjukning av nuva4

— Bihang till riksdagens protokoll 196/i. 1 samt. Nr 115

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1965

rande regler medför ökade kostnader för staten och kassorna. Kostnadsökningarna

kan indelas i direkta och indirekta. Till grund för beräkningen

av de förra ligger bl. a. tillgängliga uppgifter om det antal karenser ersättningsberättigade

medlemmar genomgått under ett försäkringsår. De indirekta

kostnadsökningarna hänför sig till de utbetalningar till ersättningssökande

medlemmar, som tillkommer genom karensbestämmelsernas uppmjukning,

dvs. till sådana medlemmar som enligt nu gällande regler inte

skulle ha varit arbetslösa tillräckligt antal dagar för att vara berättigade

till ersättning eller som saknat »levande karens». Underlag för att beräkna

de indirekta kostnadsökningarna saknas. Utredningen fastslår dock att de

varierar avsevärt mellan de olika systemen och att de stiger progressivt

ju mer liberala karensbestämmelserna är.

Efter en genomgång av de i tablån upptagna karenssystemen anför utredningen

sammanfattningsvis i huvudsak följande. En tredagar skar ens

med obegränsat antal karensperioder (1 b i tablån) — i överensstämmelse

med den allmänna sjukförsäkringen — innebär administrativt en försämring

i jämförelse med nuvarande bestämmelser. De gynnsammare ersättningarna

står inte i proportion till kostnaderna för detta system. En begränsning

av antalet karensperioder (2 a och b) ger ett alltför obetydligt

resultat i administrativt hänseende. Dessutom skulle detta system praktiskt

taget sakna betydelse för medlemmarna. Kortare karenstid vid upprepad

arbetslöshet (3 a och b) skulle visserligen ge medlemmar som måste

genomgå karens mer än en gång per försäkringsår en viss förbättring, men

denna är inte tillräcklig. Härtill kommer att detta system, som i stort sett

behåller de nuvarande administrativa olägenheterna, ger upphov till nya

sådana. Att helt slopa karensen (5) kan av ekonomiska och administrativa

skäl inte komma i fråga. Engångskarens (4 a och b) innebär bl. a. att

48-dagarsregeln kan slopas och är därför förenad med påtagliga administrativa

fördelar, även om hänsyn tas till det ökade antal ersältningsfall som

följer med detta system. Det förhållandet att ingen medlem behöver genomgå

karens mer än en gång per försäkringsår innebär vidare att alla

medlemmar likställs i detta hänseende. Utredningen föreslår alt systemet

med endast en karensperiod per försäkringsår läggs till grund för en reform

av karensbestämmelserna.

När det sedan gäller karensperiodens längd anser utredningen att den

föreslagna femdagarsförsäkringen bör få till följd att karenstiden förkortas

till fem dagar (4 a). Försäkringsvillkoren skulle annars försämras i

denna del. En sexdagarsarbetande kan då tjäna in sin karens på kortare

tid än vad som för honom är hel arbetsvecka. Eftersom den sjätte dagen

i en kalendervecka f. n. inte får räknas som karensdag innebär emellertid

en karenstid om fem dagar i femdagarsförsäkringen ingen förändring

för den sexdagarsarbetande. Nedsätts antalet karensdagar ytterligare, varvid

en tredagarskarens (4 b) närmast borde övervägas, tillkommer en mängd

ersättningsfall som skulle belasta administrationen. På grund härav och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 196h

då merkostnaden skulle bli alltför hög, ca 8,4 milj. kr., i förhållande till

vinsten för medlemmarna föreslår utredningen att den årliga karensperioden

blir fem dagar.

Den föreslagna engångskarensen ger upphov till frågan om ersättning

efter fullgjord karens skall utgå även för enstaka arbetslös dag.

Utredningen behandlar denna fråga ur administrativ, arbetsmarknadspolitisk

och ekonomisk synvinkel och granskar de skäl som kan anföras för

och emot sådan ersättning.

Den ökade arbetsbörda för kassa- och arbetsförmedlingspersonalen som

blir en följd av att antalet ersättningsfall ökar kan enligt utredningen inte

befaras bli särskilt kännbar. Ersättning kan nämligen inte komma i fråga

för alla enstaka arbetslösa dagar. Dels måste engångskarensen vara fullgjord

och dels kan förutsättas att åtskilliga medlemmar inte kommer att

göra anspråk på ersättning för arbetslöshet om endast en dag, eftersom

de — för att rätt till ersättning skall föreligga — måste anskaffa och förete

arbetsgivarintyg samt anmäla sig som arbetssökande hos den offentliga

arbetsförmedlingen, vilket i regel kräver personligt besök på förmedlingsexpedition.

Vidare åberopar utredningen en undersökning i byggnadsarbetarnas

kassa, vilken f. n. tillämpar femdagarsersättning och, efter fullgjord

karens, utbetalar ersättning för enstaka arbetslös dag. Undersökningen

ger vid handen, alt antalet fall, då ersättning utbetalas för enstaka

dag i en kalendervecka är mycket hegränsat samt att av sådana dagar det

alldeles övervägande flertalet ingår som den första eller sista dagen i en

sammanhängande arbetslöshetsperiod.

Ett väsentligt syfte med utredningens förslag om endast en karensperiod

per försäkringsår är att vinna administrativ förenkling. Det sker

främst genom att 48-dagarsregeln kan slopas. Förbud mot ersättning för

enstaka arbetslös dag, s. k. spärregel, skulle i hög grad förta denna effekt

av engångskarensen eftersom förbudet i själva verket utgör en form av

endagskarens och då det i sin tur måste förses med undantagsbestämmelser

i två hänseenden.

Det första undantaget skulle avse medlem, som normalt arbetar i sexdagarsvecka.

Han skulle i femdagarsförsäkring med spärregel gå miste om

ersättning inte för en utan för två arbetslösa dagar i veckan om han arbetade

fyra dagar. Vid mera varaktigt fyradagarsarbete skulle detta kunna

få kännbara konsekvenser för honom. För att förebygga detta skulle fordras

en undantagsbestämmelse som ger tillsynsmyndigheten befogenhet att

medge kassa att betala ersättning för den femte dagen. Sådan dispens

skulle dock endast kunna avse korttidsarbete, dvs. reducering av ordinarie

antal veclcoarbetsdagar i samband med driftsinskränkning av övergående

art. Vissa sexdagarsarbetande medlemmar skulle följaktligen bli utan

ersättning för tvä arbetslösa dagar i veckan. Utredningen anser detta vara

tillräckligt skäl för att medge ersättning för enstaka arbetslös dag.

Vidare skulle från en spärregel behöva göras det undantaget att ersätt
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

ning finge utgå för enstaka arbetslös dag under förutsättning att denna

inledde eller avslutade en sammanhängande arbetslöshetsperiod som

sträckte sig över längre tid än en kalendervecka. En sådan undantagsbestämmelse

torde enligt utredningen inte kunna begränsas till de sexdagarsarbetande

utan måste gälla generellt på grund av svårigheterna att i

det enskilda fallet avgöra om en medlem är sexdagarsarbetande eller inte.

Utredningen finner sålunda att en spärregel, som i sig själv är en undantagsbestämmelse,

för med sig ytterligare sådana bestämmelser. Även

om de inte torde vålla några större tillämpningssvårigheter anser likväl

utredningen att enbart bestämmelsernas förekomst skulle skapa en viss

osäkerhet, inte minst hos redogörarna vid tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningen.

De arbetsmarknadspolitiska skäl som kan anföras mot ersättning för enstaka

arbetslös dag sammanhänger med att icke önskvärda överenskommelser

rörande arbetstidens förläggning kan befaras. Vetskapen om att ersättning

kan utgå för en enstaka dag kan leda till att arbetsgivare och anställda

vid ett företag överenskommer om permittering under enstaka dag

eller — vid driftsinskränkning — om korttidsarbete med fyra dagar i veckan,

ehuru denna form för arbetstidens förläggning med hänsyn till sin

varaktighet eller av annan anledning kan vara mindre lämplig från arbetsmarknadspolitisk

synpunkt. Icke önskvärda överenskommelser mellan

arbetsgivare och arbetstagare om permittering enstaka dag torde hittills

i de allra flesta fall ha träffats i samband med någon helg. Utredningen

föreslår i annat sammanhang att ersättning inte skall utgå för helgdagar

och vissa helgdagsaftnar och anser att riskerna för missbruk därigenom

minskar väsentligt. I övrigt bör till förebyggande av missbruk såväl tillsynsmyndigheten

som enskild arbetslöshetskassa beredas möjlighet att förordna

om förbud mot ersättning för enstaka dag för hela eller för en del

av kassakollektivet.

Utredningen förbiser inte heller den risk för missbruk av försäkringen

som möjligheten till ersättning för enstaka dag över huvud taget kan skapa.

Denna risk bör emellertid inte överdrivas. Kraven på arbetsgivarintyg, utvisande

att vederbörande medlem är ofrivilligt arbetslös, samt på personlig

inställelse hos arbetsförmedlingen vid ansökan om arbete torde i förening

med det förhållandet att här blott är fråga om ersättning för en enda

dag utgöra återhållande faktorer, låt vara att ersättningsbeloppens höjning

i viss mån ökar riskerna för missbruk.

I detta sammanhang framhåller utredningen också att det står varje arbetslöshetskassa

fritt att i sina stadgar införa en spärregel, dvs. ett generellt

förbud mot ersättning för enstaka arbetslös dag, om kassan anser,

att inom dess verksamhetsområde av någon anledning ersättning inte bör

utgå för sådan dag.

Uppgifter rörande förekomsten av endagsarbetslöshet saknas, varför

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

det inte är möjligt att närmare ange kostnaderna för ersättning under enstaka

arbetslös dag. Med hänsyn till kraven på arbetsgivarintyg och i regel

personligt besök på arbetsförmedlingen samt till att karens måste vara

fullgjord, innan ersättning för enstaka dag kan utgå, anser utredningen

emellertid antalet ersättningsfall av detta slag inte föranleda så stora kostnader

att de kan få någon större betydelse för de enskilda arbetslöshetskassornas

ekonomi. Denna uppfattning får i viss mån stöd av den förutnämnda

undersökningen inom byggnadsarbetarnas kassa. Antalet fall av

utbetalning för enstaka dag visade sig över huvud taget vara ganska begränsat.

Utredningen föreslår således att ersättning får utgå för enstaka arbetslös

dag sedan engångskarensen fullgjorts. Skulle likväl erfarenheterna ge

vid handen, att dylik ersättning utbetalas i sådan omfattning att uppenbara

olägenheter uppkommer därav, t. ex. på grund av mera utbrett missbruk,

kontrollsvårigheter m. in., anser utredningen att frågan om rätt till

ersättning bör upptas till förnyad prövning.

I ett särskilt yttrande förordar utredningens expert Gunnar Andersson

att karensvillkoren slopas men spärregeln för enstaka dag behålls. Enligt

hans mening skulle den arbetslöse ha lättare att komma tillrätta med de

ekonomiska problem som en anpassning till arbetsmarknaden medför, om

hans ekonomi inte omgående försvagades så allvarligt som nu sker genom

att inkomst helt bortfaller redan fr. o. m. den första arbetslösa veckan.

Därför skulle det vara värdefullt om arbetslöshetsförsäkringen fungerade

på samma sätt som vår nuvarande arbetsmarknadspolitik, nämligen att

genom snabb ekonomisk hjälp undanröja de hinder som kan finnas för

en återgång till arbetsmarknaden.

Ersättning vid en enstaka arbetslös dag i veckan kan däremot få för arbetsmarknaden

icke önskvärda konsekvenser. De tillfälliga s. k. dagspermitteringarna

beror nämligen inte sällan på dålig arbetsplanering eller

slentrian. De kan också ha sin orsak i dålig väderlek, snöhinder eller dylikt.

Om man medger ersättning för sådana enstaka dagar löper man risken

att denna typ av arbetslöshet — även innefattande s. k. korttidsarbete

— ökar. Det förefaller också orationellt att för ersättning av detta slag

belasta kassorna — inte minst de lokala redogörarna — och arbetsförmedlingen.

Vidare torde det bli så, att de som verkligen kommer att utnyttja

detta är de som har förmånen att vara bosatta nära arbetsförmedlingen

under det att de som har längre väg dit inte kommer att finna det

lönande -—• eller ens möjligt — att försöka tillvarata denna förmån.

Förbud mot ersättning för enstaka arbetslös dag förordas även i ett särskilt

yttrande av utredningens ledamöter Beckman och Steneborn. De anför

att följderna av en sådan rätt inte kan överblickas, att självriskmomentet

blir alltför ringa i majoritetens förslag samt att förbud mot endagsersättning

inte skulle vara oskäligt betungande. De undantag som

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196b

skulle behövas för att sexdagarsarbetande inte skulle gå miste om ersättning

för två arbetslösa dagar synes dessa ledamöter inte behöva komplicera

försäkringen i alltför hög grad.

Remissy Uran dena

Om lämpligaste karenssystem är meningarna delade hos remissinstanserna.

Utredningens förslag om engångskarens, omfattande fem dagar,

biträds av två ledamöter i arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna

i Östergötlands, Blekinge, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands

län, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren i Gävle

samt de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

Att karensreglerna bör slopas anser arbetsmarknadsstyrelsens majoritet,

länsstyrelsen i Norrbottens län, Stockholms stads kammarkontor, arbetslöshetsnämnden

i Malmö, social- och arbetslöshetsnämnden i Gällivare

och kommunalnämnden i Jokkmokk. Som skäl anförs i allmänhet de trygghetssynpunkter

som återfinns i experten Anderssons särskilda yttrande.

Av de nämnda remissinstanserna vill f. ö. alla utom arbetsmarknadsstyrelsens

majoritet behålla förbudet mot ersättning för enstaka arbetslös dag.

Utrikesdepartementets understödsnämnd framhåller att rätten till arbete

både i internationella och nationella sammanhang konstaterats så ofta att

självriskmomentet alltmera kommit i bakgrunden. Nämnden motsätter sig

dock inte utredningens förslag.

Tre dagars karenstid för att vinna överensstämmelse med den allmänna

sjukförsäkringen är ett önskemål från social- och arbetslöshetsnämnden i

Norrköping, Östergötlands läns socialvärasförbund, fullmäktige i Söderhamn

och tjänstemännens centralorganisation £,eu riksförsäkringsverket tar

upp frågor om samordning med sjukförsäkringen.

Arbetslöshetsnämnden i Göteborg anser inte något av de undersökta karenssystemen

godtagbart utan förordar el t system med betald karenstid

under förutsättning att arbetslösheten fortsätter efter karenstidens utgång.

Delta innebär i realiteten en regel om minsta ersättning, vilken per år kommer

alt motsvara fem gånger gällande dagsersättning. Understiger arbetslösheten

sex dagar per försäkringsår torde försäkringstagaren kunna bära

inkomstbortfallet utan större svårigheter. Fem dagars inkomstförlust linjer

en lång arbetslöshet är avsevärt svårare att kompensera.

Utredningens förslag att ersättning skall få utgå för enstaka

arbetslös dag biträds i sex yttranden och avstyrks i ett tjugutal.

Tillstyrkande yttrande utan reservationer avges sålunda av arbetsmarknadsstyrelsen

och utrikesdepartementets understödsnämnd. Länsarbetsnämnden

i Blekinge län är tveksam med hänsyn till faran för missbruk.

Detta kunde visserligen förebyggas genom en spärregel enligt vilken arbetslösheten

måste ha pågått viss tid för att ersättning skulle utgå, och

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964 55

då redan från första dagen, men en sådan bestämmelse skulle kunna medföra

att arbetslösheten förlängdes till att omfatta den för ersättning erforderliga

tiden. Länsarbetsnämnden anser att sådana »tröskelproblem» uppstår

hur man än utformar spärregeln och att det inte synes möjligt att

finna en rimlig och rättvis lösning på frågan om engångskarens i förening

med förbud mot ersättning för endagsarbetslöshet. Nämnden avstyrker därför

inte utredningens förslag.

Länsarbetsnämnden i Östergötlands lön erinrar om de stora krav som

kommer att ställas på arbetsförmedlingarnas kontroll i samband med endagsersättning.

Arbetslöshetsnämnden i Göteborg och de erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation är ense med utredningen men anser

önskvärt att tillsynsmyndigheten och kassorna får rätt att införa ett förbud

mot endagsersättning om det skulle behövas.

De avstyrkande remissinstanserna är kommerskollegium, de fem hörda

länsstyrelserna, fyra länsarbetsnämnder, arbetslöshetsnämnden i Malmö, sex

handelskammare, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,

handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges hantverks- och

industriorganisation. De fyra länsarbetsnämnderna lägger huvudvikten på

olika skäl när de avstyrker endagsersättning. Länsarbetsnämnden i Göteborgs

och Bohus län befarar en avtrubbning inom vissa branscher av arbetsgivarnas

ansvar för att hålla kontinuerlig sysselsättning. Nämnden

instämmer i experten Anderssons uppfattning att arbetslöshetsförsäkringens

huvuduppgift bör vara att ge tillräcklig hjälp vid verklig arbetslöshet.

Länsarbetsnämnden i Västmanlands län framhåller merarbetet för kassornas

och arbetsförmedlingarnas personal och menar att detta arbete blir

orationellt eftersom de endagsarbetslösas besök på arbetsförmedlingen endast

torde ske för registrering och mindre för att söka arbete. En liknande

inställning har länsarbetsnämnden i Jämlands län som särskilt understryker

svårigheten att vid endagsarbetslöshet åstadkomma ett arbetsförmedlingsresultat.

Länsarbetsnämnden i Västerbottens län påpekar att ersättning

för enstaka arbetslös dag i hög grad gynnar tätorternas befolkning och

tillägger att en endagsarbetslös som kommer till arbetsförmedlingen för

markering strax före kl. 11 knappast kan få någon arbetsanvisning för samma

dag. Den orättvisa som med en spärregel skulle drabba de sexdagarsarbetande

synes länsarbetsnämnden bli väsentligt mindre än den som skulle

drabba glesbygdens befolkning om endagsersättning infördes. Inte heller

kan detta problem lösas genom rätt att anmäla arbetslöshet per telefon.

Somliga arbetssökande har alltjämt svårt att förstå kravet på personligt

besök första arbetslösa dag. En tillåtelse för samma person att ibland telefonanmäla

sin arbetslöshet skulle öka arbetsförmedlingens svårigheter

alt åstadkomma en riktig besöksordning.

I övriga avstyrkande yttranden åberopas i allmänhet ledamöterna Beckmans

och Stcneborns särskilda mening. Svenska arbetsgivareföreningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr ilo år It)(ii

anför att man inom branscher med endagsarbetslöshet vid lönesättningen

tagit hänsyn härtill.

Departementschefen

En viss karenstid har hittills ansetts nödvändig inom arbetslöshetsförsäkringen

främst av ekonomiska skäl. F. n. gäller en karenstid om sex dagar

och ny karens måste intjänas om inte arbetslöshetsperioderna följer

relativt nära efter varandra.

Arbetstagarnas trygghet skulle självfallet tillgodoses bäst om arbetslöshetsförsäkringen

kunde kompensera inkomstbortfall från en tidigare tidpunkt

än den nu tillåtna. Utredningens kostnadsundersökningar visar att

antalet kar ens perioder har föga ekonomisk betydelse. Den direkta kostnadsökningen

i det fall att endast en karensperiod av nuvarande längd fordras

per försäkringsår utgör ca 1,4 milj. kr. Minskas däremot karens periodernas

längd till exempelvis tre dagar blir kostnadsökningen 7,53 milj. kr. Kostnaden

därutöver för engångskarens om tre dagar blir däremot endast 0,86

milj. kr.

Utredningen föreslår en karensperiod om fem dagar per försäkringsår.

Något förslag om att behålla det nuvarande systemet med flera karensperioder

under ett försäkringsår har inte väckts vid remissbehandlingen; från

frågan om ersättning för enstaka arbetslös dag bortses i detta sammanhang.

För min del anser jag att utredningen förebringat övertygande skäl för

sitt förslag om endast en karensperiod och jag förordar att det läggs till

grund för de vidare övervägandena om karensen.

Vid remissbehandlingen bär framkommit yrkanden att karensperioden

skall slopas helt eller begränsas till en dag eller till tre dagar. Jag anser mig

inte kunna förorda någon av dessa åtgärder. I ett yttrande väcks tanken

på ett system med betald karenstid under förutsättning att arbetslösheten

fortsätter efter karenstiden. Detta skulle emellertid enligt min uppfattning

kunna göra den arbetslöse mindre benägen att snarast möjligt skaffa nytt

arbete och jag kan därför inte godta ett sådant system.

Jag föreslår således i likhet med utredningen att endast en karensperiod

skall fordras per försäkringsår och att periodens längd skall vara fem dagar.

I den nuvarande försäkringen utgår inte ersättning för enstaka arbetslös

dag i en kalendervecka. Utredningens förslag att slopa denna begränsning

är inte enhälligt i det att två ledamöter och en expert vill behålla nuvarande

ordning. De flesta remissinstanserna har anslutit sig till minoritetens

mening. Även i en del av de yttranden, i vilka utredningens förslag tillstyrks,

yppas en viss tveksamhet. Både utredningen och några av dessa

remissinstanser räknar också med att det bör stå kassorna fritt att, om förslaget

genomförs, införa förbud mot endagsersättning.

Jag har i denna fråga särskilt tagit fasta på att ersättning för enstaka

arbetslös dag kan öka de tillfälliga dagpermitteringarna och benägenheten

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196b

att anordna korttidsarbete där sådant eljest inte skulle vara motiverat. En

allvarlig olägenhet är också att endagsersättningen medför ökat arbete för

arbetsförmedlingarna utan att något förmedlingsresultat i allmänhet kan

påräknas. Dessa för arbetsmarknaden icke önskvärda konsekvenser utgör

enligt min mening ett starkt skäl mot utredningens förslag.

Mot förslaget talar också att rätten till endagsersättning inte kan komma

sådana kassamedlemmar till godo vilka till följd av långa avstånd är förhindrade

att ta ett arbete samma dag som det erbjuds.

Vid övervägande av de olika skäl som anförts för och emot endagsersättning

har jag stannat för uppfattningen att det nuvarande förbudet i princip

bör bestå. I allmänhet blir inte ett sådant förbud betungande för kassamedlemmarna.

Undantag kan likväl förekomma. Utredningen anger härvidlag

de sexdagarsarbetande, som i en femdagarsförsäkring med förbud mot endagsersättning

går miste om ersättning för två arbetslösa dagar. Även för

vissa arbetstagare med femdagarsvecka torde det kunna inträffa att ett

absolut förbud blir ekonomiskt betungande. Förhållandena kan här växla

mellan olika företag eller arbetsplatser och arbetstagargrupper. Jag anser

därför att förbudet inte bör göras undantagslöst. På grund av de växlande

förhållandena bör tillsynsmyndigheten äga befogenhet att i varje särskilt

sådant fall bevilja undantag.

De omständigheter som talar mot ersättning för enstaka arbetslös dag i

en kalendervecka gör sig inte gällande med samma styrka om en sådan dag

inleder eller avslutar en längre sammanhängande arbetslöshetsperiod. Jag

anser därför att förbudet mot endagsersättning inte bör gälla i detta fall

och att skillnad då inte bör göras mellan fem- och sexdagarsarbetande

kassamedlemmar.

Utredningen har inte funnit det möjligt att beräkna kostnaderna för endagsersättning

men uttalar att de inte skulle kunna få någon större betydelse

för kassornas ekonomi. I det särskilda yttrande, som avgivits av två

ledamöter, anförs att följderna av rätt till endagsersättning inte kan överblickas.

Med det system jag här förordat, nämligen att förbud mot sådan

ersättning alltjämt är huvudregeln men att undantag får förekomma,

undviks risken för oförutsebara kostnadsökningar.

Arbetslöshetsförsäkringens finansiering samt kostnadsberäkning

Gällande bestämmelser m. m.

Utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen finansieras genom avgifter från

de försäkrade, genom statsbidrag samt genom avkastning å fondmedel.

Proportionerna mellan de olika finansieringsformerna för vissa utvalda

försäkringsår framgår av följande tabell.

Bestämmelserna om statsbidrag finns i förordningen den 14 de5

— Bihcing till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 115

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Mcij. ts proposition nr 115 år 1964

Arbetslöshetsförsäkringens finansering 1945—2967/62

Kalenderår

Försäkringsår

Avgifter

Stats-

bidrag

Fondav-

kastning

Totalt

Avgifter

Stats-

bidrag

Fondav-

kastning

Miljoner kr.

Procent

1945...................

18,8

8,7

1,5

29,0

64,8

30,0

5,2

1950...................

29^6

12,9

3,5

46''0

64^4

28''0

7,6

1955...................

52,9

35,8

6,7

95,4

55,5

37,5

7,0

1958/59................

59,2

85,6

10,0

154,8

38,2

55,3

6,5

1959/60................

62,3

63,2

10,7

136,2

45,7

46,4

7,9

1960/61................

65,3

49,2

13,3

127,8

51,1

38,5

10,4

1961/62................

67,8

58,7

16,0

142,5

47,6

41,2

11,2

cember 1956 (nr 630; ändr. 1958:101 och 1959:534) om statsbidrag till

erkända arbetslöshetskassor. Bidrag utgår i form av grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag,

familjetilläggsbidrag samt förvaltningsbidrag.

Grundstatsbidrag utgår för varje dag som daghjälp utgivits med dels ett

grundbelopp av 3: 25 kr. vid en daghjälp av 6 kr., dels ett tilläggsbelopp av

25 öre för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger 6 kr.; dock får

grundstatsbidraget inte i något fall överstiga 6 kr. för varje ersättningsdag.

Maximeringen till 6 kr. innebär, att grundstatsbidraget inte utgår till

den del av daghjälpsbeloppet som överstiger 17 kr.

Daghjälpsbidraget utgår för kalenderår med viss procentuell andel av

kassans sammanlagda kostnader för daghjälp minskade med grundstatsbidraget.

Procenttalet bestäms i förhållande till antalet ersättningsdagar per

år smedlem med hjälp av en till statsbidragsförordningen fogad tabell med

tillhörande särskilda bestämmelser. Ett utdrag ur tabellen visar följande

procenttal för daghjälpsbidragets bestämmande:

Antal ersättningsdagar

per

medlem

Daghjälpsbidragets storlek i procent

av bidragsunderlaget vid

olika antal ersättningsdagar per

medlem

0—3................................... 0,0

4...................................... 11,9

8...................................... 43,5

12...................................... 60,0

16...................................... 68,7

20...................................... 73,0

24...................................... 74,8

26 och däröver.......................... 75,0

Familj etilläggsbidrag utgår med 75 procent av kassas utgifter för familjetillägg

under försäkringsåret.

Förvaltningsbidrag utgår för försäkringsår dels med ett i förhållande till

antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag),

dels med belopp motsvarande vad under året utgivits i ersättning

till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Medlemsbidrag utgår

med 5, 4 eller 3 kr. per årsmedlem beroende på medlemsantalet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1964

Statsbidragen utbetalas jämlikt 10 § statsbidragsförordningen efter ansökan

för försäkringsår i efterskott. När skäl är därtill får dock efter tillsynsmyndighetens

prövning till kassa utbetalas intill hela beloppet av

grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag, som belöper på tiden från försäkringsårets

början till utbetalningsdagen, samt intill nio tiondelar av

medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kan antas belöpa på

samma tid.

De grundläggande reglerna om de försäkrades avgifter till arbetslöshetskassorna

finns i 13 § lagen om understödsföreningar. Av denna paragraf

framgår, att understödsförening skall uppta fasta medlemsavgifter

till verksamhetens bedrivande. Dessa skall vara så avvägda att de i

förening med andra för verksamheten avsedda inkomster kan antas förslå

till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga

föreningen åliggande utgifter samt till föreskriven fondbildning. I 16 § arbetslöshetskasseförordningen

har — förutom en hänvisning till vad som

sägs i lagen om understödsföreningar — endast föreskrivits, att erkänd

arbetslöshetskassa skall uppta fasta medlemsavgifter för närmare angiven

tid. Inom de författningsmässigt angivna gränserna har kassorna frihet att

självständigt fastställa avgifterna från de försäkrade.

Utredningen

Utredningen föreslår inte någon ändring beträffande formerna för arbetslöshetsförsäkringens

finansiering.

Frågan om att sammanslå de olika formerna av statsbidrag är

enligt utredningen så komplicerad att den kräver specialutredning, vilken

skulle kunna fördröja försäkringens reformering. Utredningen föreslår

emellertid vissa ändringar i det nuvarande statsbidragssystemet, varvid

daghjälpsbidraget benämns dagpenningbidrag och familjetilläggsbidraget

barntilläggsbidrag.

Utredningens förslag om höjt dagpenningmaximum från 20 till 40 kr.

gör det nödvändigt att reglera om grundstatsbidraget. Det statsbidrag som

bortfaller till följd av utredningens förslag att slopa make- och husföreståndarinnetillägget

bör därvid tillgodolöras grundstatsbidraget. För att

stimulera kassorna att hålla dagpenningbeloppen på en tillfredsställande

nivå bör enligt utredningen grundstatsbidraget få utgå även vid de högre

dagpenningbeloppen. Någon motsvarighet till det nuvarande tvära avbrottet

vid 17 kr. daghjälp bör inte förekomma. Däremot bör grundstatsbidragets

relativa andel av dagpenningen avta så att denna andel blir lägst vid

dagpenningens föreslagna maximum 40 kr. På grundval av dessa principer

föreslår utredningen alt grundstatsbidraget omläggs från fasta till procentberäknade

belopp. Vid en dagpenning om 12 kr. blir grundstatsbidragsprocenten

sålunda 50 procent och sjunker därefter kontinuerligt med höjda

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

dagpenningbelopp för att vid högsta dagpenningen 40 kr. utgöra 35 procent.

Härefter erinrar utredningen om att daghjälpsbidraget — enligt förslaget

dagpenningbidraget —■ är utformat så att det medverkar till avgiftsutjämning

mellan kassorna. Utredningen förklarar sig ha undersökt om

ytterligare avgiftsutjämning kan åstadkommas genom detta bidrag men

funnit att det inte är möjligt utan olägenheter. Detta bidrag bör därför

behållas i sin nuvarande form. På grund av den föreslagna övergången till

femdagarsförsäkring måste dock statsbidragsprocenten vid olika antal ersättningsdagar

per medlem omräknas så att detta bidrag inte minskas. Omräkningen

innebär att det bidrag, som f. n. erhålls vid sex ersättningsdagar

per medlem, skall uppnås redan vid fem sådana dagar.

För barntillägget föreslår utredningen samma bidragsprocent som hittills,

dvs. 75 procent. Förvaltningsbidraget bör till följd av ökade förvaltningskostnader

sedan 1953, då bidraget bestämdes, höjas med en krona.

Angående de avgifter som medlemmarna i arbetslöshetskassorna

betalar redovisar utredningen statistik. Här må blott nämnas följande. För

samtliga kassor tillhopa var den 31 augusti 1962 den genomsnittliga veckoavgiften

1:15 kr. samt den genomsnittliga veckoavgiften för daghjälpskrona

0: 06 kr. Med genomsnittlig veckoavgift förstås vägda genomsnittstal

uträknade efter totalantalet försäkrade. Veckoavgifternas storlek varierade

mycket mellan kassorna och mellan deras olika daghjälpsklasser.

Den högsta avgiften räknad per vecka uttogs i transportarbetarnas kassa

av stuveriarbetare i klass IV med 3: 50 kr., följd av avgifter i vissa klasser

i byggnadsarbetarnas, vägarbetarnas och Sveriges arbetares kassor med

2: 77 kr. Den högsta genomsnittliga avgiften per daghjälpskrona och vecka

utgick i nyss nämnda klass i transportarbetarnas kassa och utgjorde 0: 21

kr. Den näst högsta avgiften per daghjälpskrona, 0: 15 kr., förekom i musikernas

och Sveriges arbetares kassor. De lägsta avgifterna uttogs av industritjänstemännens

kassa, nämligen med 0: 16 kr., vilket motsvarar endast

0: 01 kr. per daghjälpskrona och vecka.

I enlighet med sina direktiv har utredningen undersökt möjligheterna att

utjämna avgifterna mellan de olika kassorna. Den konstaterar därvid att

det nuvarande statsbidraget inte har tillräcklig avgiftsutjämnande effekt.

Till en början finner utredningen att praktiska skäl talar mot att skapa

en för alla kassor gemensam utjämningsfond. I stället tänker sig utredningen

en avgiftsutjämning genom särskilt tillägg till grundstatsbidraget

för kassor med utbetalning av ersättningar som överstiger det normala.

Rätten till sådant bidrag bör knytas till de under ett försäkringsår förekommande

avvikelserna från det för samtliga kassor uträknade genomsnittliga

antalet ersättningsdagar per medlem och år under en tioårsperiod.

Ett sådant underlag för beräkningen avspeglar, framhåller utredningen,

utvecklingen ifråga om sådana strukturella förändringar på arbetsmarknaden

och även sådana förändringar i arbetslöshetsförsäkringslag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj. ts proposition nr Ilo år 196i

stiftningen som mera avsevärt påverkar utbetalningen av ersättning i arbetslöshetskassorna.

Effekten för kassorna av den angivna metoden blir i

stort sett densamma som om beräkningen skulle ske på grundval av de

aktuella avgifterna. Förslaget innebär att grundstatsbidraget ökas med 10

procent om antalet ersättningsdagar i en kassa eller klass överstiger det

nämnda tioårsgenomsnittet med minst 75 men inte 100 procent, samt med

25 procent om antalet överstiger genomsnittet med minst 100 procent.

Särskilt grundstatsbidrag till kassor med stora utbetalningar kunde, anför

utredningen, tänkas motivera minskat grundstatsbidrag till de kassor

som har små utbetalningar. Detta skulle i viss mån medföra höjda avgifter

i sistnämnda kassor, samtidigt som härigenom besparingar skulle kunna

göras i fråga om statsbidraget. Då förutsättningen för en sådan anordning

skulle vara, att utbetalningen av ersättning i dessa kassor är särskilt liten,

blir som en följd härav också grundstatsbidraget av ringa omfattning. Effekten

av minskat grundstatsbidrag skulle därför bli obetydlig.

Utredningen föreslår ändrade bestämmelser om de tidpunkter då statsbidrag

skall utbetalas. Det normala förfaringssättet bör vara att tillsynsmyndigheten

efter sex månader av försäkringsåret betalar det på denna

tid belöpande bidragsbeloppet. Denna utbetalning skall vara preliminär i

avvaktan på att statsbidraget slutgiltigt fastställts för hela försäkringsåret

efter dettas utgång. Syftet med förslaget är att förbättra kassornas hetalningsberedskap.

Ledamoten av utredningen Fålldin anser i sin reservation att den av majoriteten

föreslagna avgiftsutjämningen inte är tillräcklig. Den sämst

ställda kassan skulle likväl få en avgift som vore tio gånger högre än i de

bäst ställda kassorna. Reservanten föreslår därför att det särskilda grundstatsbidraget

höjs över 25 procent när det genomsnittliga antalet ersättningsdagar

i en kassa överskrids med mer än 100 procent. En utjämning

av egenavgifterna enligt dessa riktlinjer skulle i förhållande till majoritetens

förslag medföra vissa ökade kostnader för staten, dock enligt reservantens

mening inte av sådan omfattning att statsfinansiella skäl kan

tillåtas lägga hinder i vägen. Frågan är ytterst om arbetstagare inom branscher

med relativt omfattande arbetslöshet skall bära kostnaderna härför

i långt större utsträckning än andra medborgare. Hade statsfinansiella skäl

hindrat en ytterligare utjämning borde de statsmedel ha omdisponerats

som enligt majoritetens förslag bör ställas till förfogande för förbättringar

av arbetslöshetsförsäkringen.

Utredningens kostnadsberäkningar är försedda med reservation

för att åtskilliga av de faktorer som påverkar beräkningsgrunderna

är synnerligen svåra att bedöma och att man därför måste röra sig med

ungefärliga tal. Beräkningarna hänförs till försäkringsåret 1964/65 och

grundas på ett antaget medlemsantal i arbetslöshetskassorna av 1 575 000.

Antalet ersättningsdagar per medlem uppskattas med ledning av medel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(52

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196k

talet för åren 1953—1962 till 3,9, vilket omräknat i femdagarsvecka motsvarar

3,25. Dagpenningen beräknas till 30 kr., eftersom maximum 40 kr.

inte antas bli tillämpat till en början. I detta sammanhang framhåller utredningen

att 4 kr. av dagpenningmaximums ökning från 20 kr. till 40 kr.

belöper på omräkningen till femdagarsersättning och att övergången till

femdagarsförsäkring inte i och för sig medför någon kostnadsökning.

Den på dessa grunder uppskattade kostnadsökningen för utredningens

samtliga förslag blir 39,8 milj. kr., varav 33,2 milj. kr. täcks av statsbidrag.

Den största utgiftsökningen orsakas av förslaget om höjt dagpenningmaximum

och de statsbidrag som är anknutna till dagpenningen. Detta

framgår av följande jämförande kostnadsberäkning, utförd i milj. kr. på

nyss nämnda grunder.

Med nuvarande

Enligt förslaget

förmåner och

Skillnad

statsbidrag

Därav

Därav

Stats-

bidrag

Kostnad

stats-

Kostnad

stats-

Kostnad

bidrag

bidrag

Dagpenning (daghjälp) ....

153,6

96,7

111,9

61,9

+ 41,7

+ 34,8

(Grundstatsbidrag 40,4 %) .

(62,1)

(36,2)

(+ 25,9)

(Dagpenningbidrag 34 %) ..

(31,1)

(25,7)

(+ 5,4)

(Särskilt grundstatsbidrag) .

(3,5)

—

(+ 3,5)

Barntillägg (familjetillägg) .

6,1

4,6

13,3

10,0

— 7,2

— 5,4

Summa

159,7

101,3

125,2

71,9

+ 34,5

+ 29,4

Förvaltningskostnader.....

16,9

7,2

16,9

5,7

0

+ 1,5

Summa

176,6

108,5

142,1

77,6

+ 34,5

+ 30,9

Beräkningen visar att en besparing av 7,2 milj. kr. uppkommer på familj

etillägget. Härav belöper 6,8 milj. kr., varav 5,1 i statsbidrag, på de

slopade make- och husföreståndarinnetilläggen samt 0,4 milj. kr., varav

0,3 i statsbidrag, på barntilläggets maximering till fyra barn. Huvuddelen

av statsbidragsökningen hänför sig till det ändrade grundstatsbidraget.

Merkostnaden för det särskilda grundstatsbidraget, som utredningen föreslår

för att utjämna avgifterna mellan kassorna, uppgår till 3,5 milj. kr.

Merkostnaden för det ökade statsbidraget till förvaltningskostnader blir

1,5 milj. kr.

Kostnadsökningarna för övriga föreslagna reformer, som utredningen

kostnadsberäknat, framgår av följande approximativa beräkning av olika

delposter, där beloppen anges i milj. kr.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 19Gb

63

Därav

Totalt

statsbidrag

egendel

A. Övergång till 5-dagarsvecka.................

_

_

—

B. Förlängning av ersättningstiden och avtrapp-

ning av ersättningsrätten för pensionärer.....

1,0

0,6

0,4

C. Dagpenningtaket höjes från20krtill40kr.Effekt

i medeldagpenning 30 kr. Barntillägg 1: 20 kr

per ersättningsdag.........................

159,7

97,8

58,4

Särskilt grundstatsbidrag.................

—

3,5

—

D. Make- och liusföreståndarinnetillägget slopas . .

— 6,8

—5,1

—1,7

E. Barntilläggens antal maximeras till 4.........

— 0,4

—0,3

—0,1

F. Kompensation för D och E (ingår i grundstats-

bidraget under C)..........................

—

(5,4)

—

G. Ersättningstidens längd höjes från högst 130 till

högst 150 dagar under ett försäkringsår samt

slopande av säsongbegränsning..............

10,1

6,2

3,9

H. Engångskarens (de indirekta kostnaderna ej

medräknade)..............................

1,4

0,9

0,5

I. Förvaltningskostnader......................

16,9

7,2

9,7

Summa

181,9

110,8

71,1

Beträffande pensionärerna anför utredningen att den förlängda ersättningstiden

till en början ger kraftigare utslag än avdraget för pension.

Genom de växande pensionerna bör emellertid redan efter några år en besparing

uppnås. Förut har nämnts att utredningen ansett de indirekta kostnadsökningarna

till följd av engångskarens inte kunna beräknas. Vidare

anför utredningen att den kostnadsökning, som uppkommer av ersättning

för enstaka arbetslös dag, är liten men inte heller kan beräknas.

Slutligen erinrar utredningen om att statsbidrag utbetalas i efterskott

för försäkringsår. Därför kommer endast den del av det för försäkringsåret

1964/65 beräknade statsbidraget som uttas i förskott att belasta budgetåret

1964/65.

Remissyttrandena

Endast få remissinstanser yttrar sig om utredningens förslag rörande

statsbidrag. En i och för sig önskvärd förenkling av statsbidragssystemet

genom att de olika bidragsformerna slås samman är enligt riksrevisionsverket

så komplicerad att den kräver specialutredning. Verket föreslår

att frågan utreds närmare sedan erfarenheter vunnits av det system

utredningen föreslagit. Riksförbundet landsbggdens folk anser att statsbidraget

bör verka så att det kompenserar grupper med större arbetslöshetsrisker

än andra men inte så att det därutöver medför inkomstomfördelning

mellan grupper med olika lönelägen. Reglerna för statsbidraget

bör därför utformas så att bidragets storlek endast påverkas av arbetslöshetsriskerna.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län mot
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196b

sätter sig att statsbidraget ökas; kostnadsökningarna bör i stället betalas

genom höjda medlemsavgifter.

Den föreslagna höjningen av grundstatsbidraget anser landsorganisationen

otillräcklig och förordar att bidragsprocenten sätts till 50 oavsett dagpenningens

storlek. Som skäl anförs att statsbidraget redan vid dagpenning

över 30 kr. blir lägre än 25 öre per ersättningskrona, att familjetilllägget

reduceras enligt utredningens förslag, att en höjning till 50 procent

skulle ge kassorna möjlighet att öka dagpenningbeloppen till en rimlig

nivå utan avgiftshöjning samt att ett grundstatsbidrag om 50 procent

skulle motsvara det statsbidrag som utgår till grundpenningen inom sjukförsäkringen.

Liknande synpunkter anför tjänstemännens centralorganisation.

Om grundstatsbidraget av statsfinansiella skäl inte kan bestämmas

till 50 procent för alla dagpenningbelopp och om sociala skäl talar för att

en större procentuell del bör utgå för de lägre dagpenningklasserna, bör

bidragsskalan konstrueras om så att i varje fall minst 25 öre per dagpenningkrona

erhålls även för de sista 3 kronorna upp till 40 kr. och grundstatsbidraget

sättas till 40 procent vid 40 kr.

Att grundstatsbidragets relativa andel av dagpenningen bör hållas konstant

från lägsta till högsta dagpenningbelopp anser i likhet med de två

nyssnämnda remissinstanserna även de erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation. Härigenom främjas bäst det av utredningen uppställda

syftet att stimulera kassorna att hålla dagpenningen på tillfredsställande

nivå. Det föreslagna grundstatsbidraget är enligt samorganisationen för lågt

för att kunna få en sådan stimulerande effekt. Redan vid en dagpenning

över 30 kr. blir bidraget lägre per dagpenningkrona än de 25 öre som gäller

upp till grundstatsbidragsmaximum enligt nuvarande bestämmelser.

Samorganisationen framhåller att man inom arbetslöshetskassorna tagit

för givet att den höjning av ersättningarna, som är nödvändig med hänsyn

till penningvärdets förändring, skulle medföra ökad relativ andel av statens

bidrag till arbetslöshetsförsäkringen. Organisationen konstaterar emellertid

att, även om det föreslagna grundstatsbidraget synes täcka inskränkningarna

i familjetillägget, det inte ger nämnvärt utrymme för standardstegring.

Sådan är nödvändig och den måste då åstadkommas genom höjda

avgifter. I vart fall bör, slutar samorganisationen, grundstatsbidraget sättas

till 40 procent vid maximidagpenningen 40 kr.

Allmänna synpunkter på a v gifts utjämning mellan kassorna anlägger

socialstyrelsen, som uttalar att det inte längre kan anses rimligt att

medlemmarna i vissa kassor skall betala en mångdubbelt högre avgift än

i andra därför att de är sysselsatta inom ett konjunkturkänsligare yrkesområde.

Socialstyrelsen anser det beklagligt att utredningen inte funnit

någon helt tillfredsställande lösning på detta problem. En förutsättning för

att den frivilliga försäkringen skall kunna behållas är att den kan göras

effektivare så att förmånerna utmäts efter allmänna socialförsäkringsprin
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196A

ciper, dvs. utan behovsprövning och på villkor som är oberoende av de

varierande riskerna för arbetslöshet. Åt en liknande uppfattning ger försäkringskasseförbundet

uttryck och anmärker att de föreslagna förändringarna

■— vilkas a vgiftsut jämnande verkan inte framgår av betänkandet

— inte tillfredsställer kravet på solidaritet mellan grupper med olika arbetslöshetsrisker.

Socialnämnden i Stockholm anser avgiftsvariationerna kunna

accepteras endast i den mån det påvisas att hög arbetslöshet i en bransch

är kompenserad lönemässigt. Någon undersökning härav har inte företagits,

och socialnämnden anser inte utredningens förslag om avgiftsutjämning

tillfredsställande.

I fråga om det föreslagna särskilda grundstatsbidraget biträder landsorganisationen

herr Fälldins reservation och anser det nödvändigt att öka

bidraget ytterligare för kassor där antalet ersättningsdagar per medlem

och år överstiger tioårsgenomsnittet 100 procent. Det är här fråga om kassor,

vilkas medlemmar har ojämn sysselsättning, ofta till följd av klimatförhållandena,

samt blygsam dagersättning. Höjt bidrag skulle också underlätta

för vissa kassor att minska eller slopa säsongbegränsningarna.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation finner att utredningens

metod för avgiftsutjämning är värd att prövas men anser att systemet

skulle bli effektivare med ytterligare ett tillägg om 40 procent på grundstatsbidraget

för kassor där antalet ersättningsdagar överstiger tioårsgenomsnittet

med mer än 150 procent.

Departementschefen

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen har under senare år finansierats

med avgifter till omkring 50 procent, med statsbidrag till omkring 40 procent

och med fondavkastning till omkring 10 procent. Statsbidraget är konstruerat

så att dess andel av totalkostnaderna stiger när dessa ökar. Under

försäkringsåret 1958/59 utgjorde sålunda bidragsandelen drygt 55 procent

medan avgifterna det året täckte endast 38 procent av utgifterna. Oavsett

sådana fluktuationer har fondavkastningen ökat sedan 1945, både nominellt

och i fråga om andel i kostnaderna. Fonderna har således inte behövt tas i

anspråk i nämnvärd omfattning.

I likhet med utredningen finner jag inte anledning att i detta sammanhang

överväga någon ändring beträffande de sålunda angivna formerna för

den nuvarande försäkringens finansiering.

Rörande kostnadsfördelningen mellan staten och de försäkrade samt den

därmed nära sammanhängande frågan om statsbidragets former och belopp

har både utredningen och remissinstanserna framlagt förslag till ändringar

i nuvarande ordning.

Till en början finner jag i likhet med utredningen och riksrevisionsverket

att underlag f. n. inte finns för att mera genomgripande reformera statsbi
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

dragssystemet. De ändringar av statsbidragsreglerna som nu kan genomföras

måste därför grundas på de nuvarande statsbidragsformerna.

Vad först angår grundstatsbidraget behåller utredningen den nuvarande

principen som innebär att bidragets andel i dagersättningen sjunker i den

mån dagersättningen stiger. Enligt förslaget sjunker grundstatsbidraget

successivt från 50 procent vid lägsta dagpenning till 35 procent vid högsta

dagpenning. Vid remissbehandlingen har inte gjorts någon invändning mot

systemet med procentberäknade i stället för nuvarande fasta bidragsbelopp.

Eftersom det blir lättare att tillämpa ett sådant system, tillstyrker jag förslaget.

I några yttranden föreslås att bidragsprocenten bestäms till 50 procent

•oavsett dagpenningens storlek eller i vart fall inte sätts under 40 procent.

Som skäl anförs bl. a. att kassorna därigenom skulle få möjlighet att öka

dagpenningen utan avgiftshöjning, en ökning som anses nödvändig till

följd av penningvärdets förändring och behovet av standardhöjning. Kostnadsberäkningar,

vilka arbetsmarknadsstyrelsen utfört på samma grunder

som utredningen, visar att ett grundstatsbidrag med en från 50 till 40 procent

fallande skala skulle öka kostnaderna med 2,9 milj. kr. utöver den

kostnadsökning om 25,9 milj. kr. för detta bidrag som föranleds av utredningens

förslag. Jag delar den i de nämnda yttrandena hävdade meningen

att dagpenningbeloppen behöver höjas med hänsyn till att lönerna stigit

avsevärt och därför att ersättningens värde påverkats av penningvärdesförändringen.

Den avgiftshöjning som behövs för att, med hjälp av det av utredningen

föreslagna grundstatsbidraget, återställa dagpenningens verkliga

värde och därjämte åstadkomma en viss standardhöjning torde emellertid

inte behöva bli alltför betungande och jag kan därför inte förorda att grundstatsbidraget

ökas utöver vad utredningen föreslagit.

Utredningens förslag angående dagpenningbidrag, barntilläggsbidrag och

förvaltningsbidrag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Jag

biträder dessa förslag.

Uppgiften att skapa former för avgiftsutjämning mellan kassorna har

utredningen löst genom att föreslå ett särskilt tillägg till grundstatsbidraget.

Till utgångspunkt för beräkning av tilläggsbidraget bör enligt utredningen

tagas det för samtliga kassor uträknade genomsnittliga antalet

ersättningsdagar per medlem och år under den senast förflutna tioårsperioden.

överstiger antalet ersättningsdagar i en kassa eller klass under ett visst

försäkringsår nämnda genomsnitt med minst 75 men inte 100 procent, skall

enligt förslaget grundstatsbidraget ökas med 10 procent, överskrids genomsnittet

med minst 100 procent föreslås grundstatsbidraget öka med 25

procent.

En reservant i utredningen och några remissinstanser anser att förslaget

inte medför tillräcklig avgiftsutjämning.

Av följande sammanställning, som tillhandahållits av arbetsmarknads
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

67

Procent varmed genom- snittet överskridits

Antalet försäkrade

försäkringsåret

1961/62

1962/63

25— 74,9

7 635

27 714

75— 99,9

328

3 844

100—149,9

44 393

23 969

150—299 9

145 340

180 281

300—

5 959

5 986

Hela antalet försäkrade

1 390 000

1 420 000

styrelsen, framgår hur många försäkrade som under försäkringsåren 1961/62

och 1962/63 funnits i kassaklasser, där antalet ersättningsdagar överstigit

tioårsgenomsnittet med angivna procenttal.

Av arbetsmarknadsstyrelsen utförda kostnadsberäkningar visar att ett

i enlighet med remissförslagen påbyggt särskilt grundstatsbidrag, utgående

med 40 procent i de kassor där tioårsgenomsnittet överskrids med mer än

150 procent, skulle vid en arbetslöshet av samma omfattning som 1962/63

öka statsbidragskostnaderna för det särskilda bidraget med 2,6 milj. kr.

utöver den ökning om 3,5 milj. kr. som föranleds av utredningens förslag.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare påpekat att utredningens förslag på

denna punkt rätteligen torde medföra en kostnadsökning om 5,4 milj. kr.

i stället för 3,5 milj.

Jag delar utredningens uppfattning att möjligheter till en ytterligare avgiftsutjämning

bör skapas genom ett särskilt tillägg till grundstatsbidraget.

En förutsättning för att sådant särskilt statsbidrag skall utgå synes böra

vara att det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem och år

varit minst dubbelt så stort som genomsnittet under den sist förflutna tioårsperioden.

I enlighet med utredningens förslag bör grundstatsbidraget i

dessa fall höjas med 25 procent. För att åstadkomma en mjukare övergång

när arbetslösheten sjunker under nämnda nivå föreslås -— likaledes i enlighet

med utredningens förslag — ett 10-procentigt särskilt statsbidrag till

kassor inom vilka antalet ersättningsdagar med 75 procent överstiger genomsnittet

under sistförflutna 10-årsperiod. Såsom framgår av det föregående

är redan nu statsbidraget till arbetslöshetskassorna konstruerat så att dess

andel av totalkostnaderna stiger när dessa ökar. Om det särskilda grundstatsbidraget

skulle höjas utöver vad jag föreslagit, skulle enligt min mening

allt för stora avvikelser från den normala kostnadsfördelningen mellan

statsbidrag och avgifter ske beträffande vissa kassors finansiering. En

ytterligare påbyggnad av det särskilda statsbidraget vid högre arbetslöshet

kan jag därför inte tillstyrka.

Emellertid anser jag en ytterligare avgiftsutjämning önskvärd för att

stödja kassor som är speciellt hårt belastade och därför har avgifter som

är särskilt höga i förhållande till genomsnittet. Sådant stöd bör kunna läm
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196i

nas efter prövning i varje enskilt fall och särskilda medel bör stå till förfogande

för ändamålet. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Det av utredningen föreslagna ändrade systemet för utbetalning av statsbidragen,

vilket avviker från den rådande principen att statsbidrag utbetalas

efter budgetårets utgång, kan jag inte tillstyrka.

Det är vanskligt att beräkna kostnaderna för de av mig förordade ändringarna

av arbetslöshetsförsäkringen, eftersom flera på dem inverkande

faktorer är osäkra. Utredningen har också framhållit att dess beräkningar

är ungefärliga. Den största utgiftsökningen orsakas enligt utredningen av

att dagpenningen höjs, ersättningstiden förlängs och säsongbegränsningarna

slopas. Härtill beräknas komma smärre kostnadsökningar på grund

av föreslagna detaljändringar. Å andra sidan uppkommer en viss besparing

enligt förslaget. Den kostnadsökning som under de närmaste åren kan föranledas

av att antalet försäkrade ökas bär beaktats av utredningen. Däremot

faller de ökningar som skulle bli följden av att dagpenningen höjs till mer

än omkring 30 kr. utanför beräkningarna. Utredningen räknar med en total

kostnadsökning om 39,8 milj. kr., varav 33,2 milj. täcks av statsbidrag. Med

hänsyn till vad förut nämnts om arbetsmarknadsstyrelsens beräkning av

kostnaden för särskilt grundstatsbidrag bör sistnämnda belopp justeras

uppåt med 1,9 milj. kr.

De av mig förordade bestämmelserna skiljer sig från utredningens förslag

på några punkter som får betydelse i kostnadsliänseende. I fråga om

ålderspensionärerna har jag föreslagit att nuvarande begränsning av statsbidraget

till halva den tid som gäller för övriga försäkrade behålls. Den av

utredningen för förlängd ersättningstid beräknade bidragsökningen om

0,6 milj. kr. torde därför bortfalla till största delen. Mitt förslag att förbudet

mot ersättning för enstaka arbetslös dag i princip skall bestå innebär minskade

kostnader jämfört med utredningens förslag. Det är emellertid inte

möjligt att här ange några belopp. Slutligen innebär mitt förslag om barntillägg

att en av utredningen beräknad besparing om 0,4 milj. kr. inte uppkommer.

I sin helhet medför således mitt förslag ungefär samma kostnadsökning

som utredningens.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att ett genomförande av utredningens

förslag med de av mig förordade modifikationerna innebär för

ett normalår att de totala kostnaderna för försäkringen stiger från ca

140 milj. kr. till i runt tal 180 milj. kr. Av kostnadsökningen ca 40 milj. kr.

faller i det närmaste 90 procent på statsbidraget. På kassorna faller en kostnadsökning

av knappt 5 milj. kr. Då kassorna under senare år fonderat

mellan 20 och 30 milj. kr. årligen torde denna kostnadsökning inte innebära

någon väsentlig belastning för kassorna som en helhet. För de enstaka fall

då en mera allvarlig belastning skulle bli följden finnes enligt vad jag i det

föregående förordat möjligheter för Kungl. Maj :t att ingripa med särskilda

åtgärder.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

Anslag till bidrag till erkända arbetslöshetskassor för budgetåret 1964/65

Anslag Nettoutgift

69 000 000 49 830 748

51 000 000 58 685 429

62 000 000

62 000 000

Anslagsframställning

Arbetsmarknadsstyrelsen hemställer, att anslaget uppföres med 65 000 000

kr. Styrelsen anför.

Det försämrade arbetsmarknadsläge, som inträdde under 1962, har under

år 1963 avlösts av betydligt förbättrade förhållanden på arbetsmarknaden.

Den relativt betydande arbetslösheten under de två första månaderna 1963

berodde huvudsakligen på den ovanligt stränga vintern. Prognosen för arbetsmarknadsläget

under vintern 1963/64 är dock i viss mån osäker och

geografiskt splittrad.

För beräkning av statsbidragets storlek har styrelsen gjort vissa uppskattningar

rörande antalet ersättningsdagar, antalet medlemmar, daghjälpens

belopp, familjetilläggets storlek per ersättningsdag samt förvaltningsbidragets

storlek per medlem.

Arbetslöshetsförsäkringens kostnader för budgetåren 1961/62 och 1962/63

beräknades efter ett genomsnittligt antal ersättningsdagar per årsmedlem

av 4,0 resp. 3,0 och för innevarande budgetår av 3,5 ersättningsdagar per

årsmedlem. För försäkringsåren 1960/61 och 1961/62 har det verkliga antalet

ersättningsdagar per årsmedlem utgjort 3,1 resp. 3,4. För den tolvmånadersperiod,

som slutar med april månad 1963 utgör motsvarande antal

3,6. Med hänsyn till den förbättring av konjunkturen, som råder för närvarande,

har en oförändrad medelsiffra av 3,5 ersättningsdagar per årsmedlem

lagts till grund för beräkningarna för budgetåret 1964/65.

Det totala antalet medlemmar utgjorde vid utgången av försäkringsåret

1961/62 1 396 000 och den 30 april 1963 1 431 000. Den 1 juli 1963 har tillkommit

en arbetslöshetskassa för yrkesfiskare. En kassa för lantbrukstjänstemän

har börjat sin verksamhet den 1 september 1963. Svenska journalistförbundet

avser att bilda en kassa fr. o. m. den 1 januari 1964. Slutligen

har Svenska kommunalarbetareförbundet beslutat bilda en kassa för

cirka 100 000 av sina medlemmar. Även denna kassa skall börja sin verksamhet

den 1 januari 1964. För budgetåret 1964/65 bör medlemsantalet beräknas

till 1 465 000.

Den utbetalade daghjälpens genomsnittliga belopp har ständigt stigit. För

år 1962 utgjorde det 18:32 kr. För budgetåret 1964/65 bör beräkningarna

grundas på ett belopp av 18: 50 kr.

Det senaste erfarenhetsmässiga värdet på grundstatsbidraget utgör 5:89

1961/62 ........

1962/63 ........

1963/64 ........

1964/65 (förslag)

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

kr. Det för innevarande budgetår använda beloppet, 5: 90 kr., torde därför

kunna förbli oförändrat. På återstoden av daghjälpsbeloppet utgår daghjälpsbidrag

med en viss procentuell andel, vilken uppskattas till oförändrat

32 procent. Familjetilläggets genomsnittliga belopp per ersättningsdag

utgjorde 2: 13 kr. år 1962. Beräkningarna bör liksom för innevarande budgetår

grundas på ett familjetillägg av 2: 20 kr., på vilket statsbidrag utgår

med 75 procent eller 1: 65 kr. per ersättningsdag. Förvaltningsbidraget per

årsmedlem beräknas för budgetåret 1964/65 till oförändrat 3: 60 kr.

Från de angivna förutsättningarna beräknas det sammanlagda medelsbehovet

till 65 000 000 kr. Statsbidraget beräknas härvid till 43 procent av

arbetslöshetskassornas samlade inkomster, de försäkrades avgifter till 46

procent och ränta m. m. till 11 procent.

Departementschefen

De föreslagna ändringarna i arbetslöshetskasseförordningen avses att

börja tillämpas från och med försäkringsåret 1964/65. Då statsbidragen till

arbetslöshetskassorna alltjämt skall utbetalas helårsvis i efterskott, påverkar

de ändrade bestämmelserna ej medelsbehovet förrän under budgetåret

1965/66.

Under budgetåret 1964/65 skall statsbidrag huvudsakligen utbetalas för

försäkringsåret 1963/64, d. v. s. tiden den 1 september 1963—den 31 augusti

1964. Arbetsmarknadsstyrelsen har ansett att till grund för beräkningen av

medelsbehovet bör läggas ett genomsnittligt antal ersättningsdagar per årsmedlem

av 3,5. Jag har i stort sett intet att erinra mot denna beräkning eller

mot vad styrelsen i övrigt anfört. Med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden

anser jag dock, att anslaget kan upptagas med samma belopp

som för innevarande budgetår, 62 000 000 kr.

Under vartdera av budgetåren 1959/60 och 1960/61 har anvisats ett reservationsanslag

av 10 000 000 kr. till särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor.

Av anvisade medel återstod vid utgången av budgetåret 1962/63

9 330 000 kr. Jämlikt beslut den 18 september 1963 av Kungl. Maj :t må anslaget

disponeras under budgetåret 1963/64. Arbetsmarknadsstyrelsen har

föreslagit att dessa medel även i fortsättningen skall stå till förfogande för

att i vissa situationer kunna ge arbetslöshetskassor tillskott utom ramen för

det ordinarie statsbidraget. Då jag som jag nämnt i det föregående finner

det angeläget att stöd i särskilda fall även fortsättningsvis skall kunna lämnas

åt arbetslöshetskassor med speciellt hård ekonomisk belastning, föreslår

jag att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens medgivande att disponera anslaget

jämväl under nästa budgetår.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig förordade ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

och därmed sammanhängande statsbidrag;

b) till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor för budgetåret 1964/65 under

elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 62 000 000 kr. samt

c) medgiva, att återstående medel av det å riksstaten för budgetåret

1960/61 senast uppförda reservationsanslaget till Särskilt stöd åt erkända

arbetslöshetskassor må disponeras jämväl under budgetåret 1964/65.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Norborg

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:269 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående beskattningen av avverkning av skog, m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1964:48 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, i vad propositionen hänvisats til s. 36 i texten