Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om åtgärder vid samhällsfärlig asocialitet

1964-03-20 · 140 sidor, varav 132 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 132 av 140 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:128, Med förslag till lag om åtgärder vid samhällsfärlig asocialitet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

1

Nr 128

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

åtgärder vid samhällsfärlig asocialitet; given Stockholms

slott den 20 mars 196b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1885 ars lag angående lösdrivares behandling

skall upphävas och ersättas med en lag om åtgärder vid samhällsfailig

asocialitet.

Den föreslagna lagen är avsedd som ett medel i kampen mot brottsligheten.

Om inte samhällsskyddet kan tillgodoses genom att samhällsfarligt

asociala individer lagfors för brott eller bereds socialvård eller sjukvård

får de enligt lagen tvångsintas i arbetsanstalt. Lagen blir således subsidiär

i förhållande till straff- och vårdlagstiftningen. Som samhällsfarligt asocial

anses enligt lagen den som underlåter att efter förmåga söka försörja

sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger

för allmän ordning eller säkerhet.

Angående utredning och förfarande i mål om samhällsfarlig asocialitet

föreslås bestämmelserna om brottmål bli tillämpliga. Målen skall således

handläggas av polis, åklagare och domstolar. Offentlig försvarare kan förordnas.

Den som dömts till intagning i arbetsanstalt kan kvarhållas högst två år.

Han skall dessförinnan regelmässigt utskrivas villkorligt och stå under

övervakning under en prövotid.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 128

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

Förslag

till

Lag

om åtgärder vid samliällsfarlig asocialitet

Härigenom förordnas som följer.

Grundläggande bestämmelser

1 §•

Om någon som fyllt tjugoett år underlåter att efter förmåga söka försörja

sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger

för allmän ordning eller säkerhet, må han intagas i arbetsanstalt

enligt denna lag.

2 §.

Om intagning i arbetsanstalt förordnar domstol på talan av allmän åklagare.

3 §•

Förordnande om intagning i arbetsanstalt må meddelas endast om det

är uppenbart att den som avses därmed icke kan genom hjälpåtgärder eller

andra mindre ingripande åtgärder förmas till livsföring som ej är farlig

för allmän ordning och säkerhet.

Ej må förordnande om någons intagning i arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av vård pa mentalsjukhus eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare,

b) om han dömts till fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse,

internering eller skyddstillsyn och mindre än ett år förflutit från det straffet

till fullo verkställts eller påföljden eljest upphört, eller

c) om beslut angående hans avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning

ur riket kan verkställas.

Förordnande om någons intagning i arbetsanstalt förfaller, om han, innan

intagning skett, dömes till fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse

eller internering.

Om flera fängelsestraff verkställas eller skola verkställas samtidigt, skall

vid tillämpning av andra stycket b) eller tredje stycket hänsyn tagas till

den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff

för böter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964 3

Förfarandet

4 §.

Angående utredningen och förfarandet i mål om intagning i arbetsanstalt

skall, om ej annat är stadgat i denna lag, vad i allmänhet är föreskrivet

om mål som rör allmänt åtal för bx-ott, för vilket är stadgat svårare

straff än fängelse i ett år, äga motsvarande tillämpning.

5 §.

Förekommer anledning att någon, som fyllt tjugoett år, för ett sådant

asocialt liv som avses i 1 §, må förundersökning inledas för utiedning rörande

alla omständigheter av betydelse för sakens bedömande. Under förundersökningen

skall i erforderlig utsträckning samråd ske med arbetsförmedling,

nykterhetsnämnd, socialnämnd och övervakningsnämnd.

Den som avses med utredningen skall, såvida icke anledning uppenbarligen

saknas, undersökas av läkare. Av utlåtande över läkarundersökningen

skall framgå, huruvida den undersökte är i behov av vård på mentalsjukhus.

Den som skall undergå läkarundersökning är pliktig att inställa sig å

tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir han, må polismyndighet lämna

handräckning för hans inställande.

6 §•

Är någon, som fyllt tjugoett år, skäligen misstänkt att föra ett sådant

asocialt liv som avses i 1 §, må han anhållas. Polisman äger ej med stöd

av denna lag utan beslut av anhållningsmyndigheten gripa den mot vilken

skäl till anhållande förekomma.

Föreligga sannolika skäl att någon må intagas i arbetsanstalt och kan

det skäligen befaras att han avviker eller eljest håller sig undan eller försvårar

utredningen, må han häktas.

7 §•

Beträffande laga domstol i mål om intagning i arbetsanstalt skall vad i

rättegångsbalken är stadgat angående den ort, där brottet förövades, gälla

den ort, där den asociala livsföringen ägt rum.

Väckt talan om att någon skall intagas i arbetsanstalt är förfallen, om

stämning ej delgivits honom inom ett år.

Rättegångskostnad, som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall stanna

å statsverket.

Villkorligt anstånd och åtgärder i samband därmed

8 §.

Rätten må förordna om villkorligt anstånd med verkställande av dom å

intagning i arbetsanstalt, om av särskild anledning får antagas, alt den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

dömde skall utan att domen verkställes förmås till sådan livsföring att

fara för allmän ordning och säkerhet ej föreligger.

9 §•

Den som erhåller villkorligt anstånd skall ställas under övervakning under

en prövotid av tva ar, räknat från den dag domen genom nöjdförklaring

eller eljest vinner laga kraft mot honom. Om nöjdförklaring gäller i tilllämpliga

delar vad som är stadgat om sådan förklaring av den som ådöints

skyddstillsyn.

10 §.

Vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt 16 och 17 §§ brottsbalken

stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som erhållit

villkorligt anstånd, övervakare må ock förordnas och föreskrift enligt

26 kap. 15 § första stycket brottsbalken meddelas av rätten vid beslutet

om villkorligt anstånd.

11 §•

Iakttager den som erhållit villkorligt anstånd icke vad som åligger honom

enligt denna lag eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med

stöd därav, äger övervakningsnämnden förlänga prövotiden till högst tre

år. Beslut härom må ej av övervakningsnämnden meddelas efter prövotidens

utgång.

12 §.

Har den som erhållit villkorligt anstånd åsidosatt sina åligganden och kan

det antagas att han icke skall låta sig rätta genom åtgärd som övervakningsnämnden

äger vidtaga, må domstol förklara anståndet förverkat. Föreligger

sådant fall, skall övervakningsnämnden hos åklagare göra framställning

att talan föres om förverkande av anståndet. Anstånd må förklaras

förverkat endast om beslut meddelas före prövotidens utgång.

Uppkommer fråga om förverkande av anstånd, äger övervakningsnämnden

eller domstolen, såframt omständigheterna föranleda det, förordna att

den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Han må ej hållas i förvar längre tid än en vecka. Om synnerliga

skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att han skall

hållas i förvar ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång må den

omhändertagne ej hållas i förvar.

13 §.

Talan enligt 12 § väckes vid allmän underrätt, inom vars område den

övervakningsnämnd som handhar övervakningen är verksam. Vad i rättegångsbalken

är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal skall, i den mån

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964 5

ej annat följer av denna lag, i tillämpliga delar gälla, då vid domstol föres

sådan talan.

Angående rättens sammansättning när den har att avgöra fråga om förverkande

av villkorligt anstånd skall gälla vad som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i brottmål.

Vid avgörande av fråga, som avses i 12 § andra stycket, är häradsrätt domför

utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

Underrätt skall lämna den mot vilken talan föres tillfälle att yttra sig.

Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom.

Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Rättegångskostnad, som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall stanna

å statsverket.

Anstoltsvård och eftervård

14 §.

Den som intagits i arbetsanstalt må kvarhållas under en tid av högst två

år.

Om utskrivning beslutar den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde

arbetsanstalten hör.

15 §.

Så snart anledning är till antagande att den intagne efter utskrivning

kommer att föra ett sådant liv att fara ej föreligger för allmän ordning och

säkerhet, skall han utskrivas villkorligt. Om ej särskilda skäl äro däremot,

skall villkorlig utskrivning äga rum senast när ett år förflutit av kvarhållningstiden.

16 §.

Villkorligt utskriven skall stå under övervakning.

I beslut om villkorlig utskrivning skall fastställas en prövotid om två år.

Vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt 16 och 17 §§ brottsbalken

stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som utskrivits

villkorligt.

17 §.

Iakttager villkorligt utskriven icke vad som åligger honom enligt denna

lag eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav,

äger övervakningsnämnden förlänga prövotiden till högst tre år eller ock

besluta att han skall återintagas i arbetsanstalt. Den som återintagits skall

ånyo utskrivas villkorligt, när anledning som sägs i 15 § föreligger, dock

tidigast efter sex månader.

Uppkommer fråga om återintagning, äger övervakningsnämnden, såframt

omständigheterna föranleda det, förordna att den utskrivne skall på lämpligt

sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande. Om den tid, varunder

omhändertagen må hållas i förvar, skall gälla vad som stadgas i

12 § andra stycket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

18 §.

Skall den som är intagen i arbetsanstalt eller villkorligt utskriven undergå

fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering, skall

förordnandet om intagning i arbetsanstalt anses förfallet.

Om intagen skall undergå fängelse kortare tid än sex månader, så ock

om domstol överlämnat intagen till vård enligt sinnessjuklagen eller lagen

om nykterhetsvård och han till följd därav skall intagas för vård på mentalsjukhus

eller tvångsintagas på vårdanstalt, skall verkställigheten eller

vården så länge den pågår träda i stället för behandlingen i arbetsanstalt.

I kvarhållningstiden inräknas tid för verkställighet och vård, som avses

i andra stycket, men ej tid, varunder intagen till följd av häktning eller

avvikande varit frånvarande från arbetsanstalten, ej heller tid, under vilken

återintagen varit villkorligt utskriven.

19 §•

Slutlig utskrivning skall äga rum beträffande villkorligt utskriven sist

när prövotiden utgår och beträffande intagen senast vid kvarhållningstidens

slut.

20 §.

I den mån ej annat följer av denna lag skall vad som stadgas om behandling

i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar gälla i fråga om behandlingen i

arbetsanstalt, varvid den som intagits i arbetsanstalt skall likställas med

den som dömts till fängelse över tre månader; dock skall tid, varunder intagen

enligt 27 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt vistats utom arbetsanstalten,

alltid i sin helhet inräknas i kvarhållningstiden.

Har förordnande om intagning i arbetsanstalt ej börjat verkställas inom

två år från den dag det vann laga kraft, skall förordnandet bortfalla. Om

villkorligt anstånd förklarats förverkat, skall tid som nu sagts räknas från

det beslutet därom vann laga kraft.

Särskilda bestämmelser

21 §.

Misstänkes den beträffande vilken förordnats om intagning i arbetsanstalt

att hava före prövotidens utgång eller slutlig utskrivning från anstalten begått

brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i ett år, och

hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva huruvida åtal lämpligen

bör ske.

Innan åtalsfrågan avgöres, skall åklagaren höra styresmannen för den

arbetsanstalt, där den misstänkte är intagen, eller övervakningsnämnd, som

handhar övervakning av honom enligt denna lag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

22 §.

Rättens dom å intagning i arbetsanstalt skall, om villkorligt anstånd ej

medgivits, gå i verkställighet utan hinder av att den ej vunnit laga kraft,

därest icke annorlunda förordnas. Detsamma skall gälla rättens beslut angående

omhändertagande och förverkande av anstånd enligt 12 §.

Den som på grund av dom eller beslut, som vunnit laga kraft, är intagen

i arbetsanstalt skall vid fullföljd av talan i målet anses såsom häktad.

23 §.

I ärende som handlägges av övervakningsnämnd skall den dömde erhålla

tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans hörande ej

finnes vara utan gagn. Begär han att bliva muntligen hörd i ärende hos

nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom.

24 §.

Den som erhållit villkorligt anstånd med verkställande av dom å intagning

i arbetsanstalt må genom besvär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds

beslut angående särskild föreskrift som avses i 10 § eller

förlängning av prövotiden enligt 11 § och mot beslut angående omhändertagande

enligt 12 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del

av beslutet.

Den som intagits i arbetsanstalt äger hos den i 37 kap. 3 § brottsbalken

omförmälda kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds

beslut i ärende om utskrivning. Åtnöjes villkorligt utskriven icke

med övervakningsnämndens beslut angående särskild föreskrift som avses

i 16 § eller förlängning av prövotid, återintagning eller omhändertagande

enligt 17 § eller slutlig utskrivning enligt 19 §, äger han hos kriminalvårdsnämnden

påkalla prövning av beslutet.

Övervakningsnämnds beslut som avses i denna paragraf länder omedelbart

till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

25 §.

Talan må ej föras mot beslut som enligt denna lag meddelas av övervakningsnämnd

i andra fall än i 24 § sägs eller av hovrätt eller kriminalvårdsnämnden

enligt 24 §.

26 §.

Det åligger polismyndighet att lämna handräckning åt domstol, övervakningsnämnd

och kriminalvårdsnämnden för omhändertagande enligt 12

och 17 §§.

27 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 19Gi

ö ver gångs bes tämm els er

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 12 juni 1885 (nr

27) angående lösdrivares behandling skall upphöra att gälla.

Har före lagens ikraftträdande meddelats beslut, varigenom någon dömts

till tvångsarbete, skall i fråga om fullföljd av talan och verkställighet av

utslag i målet äldre lag tillämpas.

Är någon i annat fall än som avses i nästföregående stycke häktad enligt

lagen angående lösdrivares behandling, skall så anses som om han jämlikt

6 § första stycket nya lagen anhållits vid lagens ikraftträdande.

Ådömt tvångsarbete skall efter nya lagens ikraftträdande verkställas i

arbetsanstalt under den för tvångsarbetet bestämda tiden. Vad i den äldre

lagen stadgas om förtida frigivning skall därvid alltjämt gälla; dock skall

prövningen ankomma på övervakningsnämnd och i fråga om förfarandet

i övrigt tillämpas vad som enligt nya lagen är föreskrivet beträffande utskrivning

från arbetsanstalt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

9

Utdrag av protokollet över inrilcesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3

januari 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga angående lag

om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet m. m. samt anför.

Inledning

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1960 förordnades byråchefen i

socialstyrelsen Sven-Hugo Ryman att inom inrikesdepartementet biträda

med utredning rörande lösdrivarlagstiftningen. Utredningsmannen avgav

den 30 maj 1962 betänkande med förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet m. m. (SOU 1962:22).

Utredningen innefattar i första hand en kartläggning av lösdriveriets utveckling

och lösdrivarfrågans behandling sedan slutet av 1940-talet, då 1948

års lösdriveriutredning lämnade sitt betänkande med förslag om lösdrivarlagens

upphävande. Vidare har utredningsmannen gjort en översyn av lösdrivarlagen

angränsande vårdlagstiftning i syfte att få belyst i vilken utsträckning

det skulle vara möjligt att inom sådan lagstiftning komma till

rätta med asocialitet. Denna översyn har omfattat mentalsjukvården, socialvården

och kriminalvården. Utredningsmannen har funnit att en särlagstiftning

rörande asocialitet alltjämt behövs. Det framlagda lagförslaget avser

att ersätta den nuvarande lösdrivarlagen.

Yttranden över utredningsmannens förslag har efter remiss avgivits av

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet (med bifogande

av yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö

samt från föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och

Sveriges landsfiskaler), fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen

(med bifogande av yttranden från direktionerna för Salberga, S:t

Lars, Sidsjöns och S:t Sigfrids mentalsjukhus), statskontoret, överståthållarämbetet

(med bifogande av yttranden Iran poliskammaren, stadskollegiet,

socialnämnden, nykterhetsnämnden, barnavårdsnämnden, sjukvårds1*

— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 128

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

styrelsen samt rätts- och polisdirektionen i Stockholm), samtliga länsstyrelser

(med bifogande av yttranden från poliskammare eller polischefer,

stadsfullmäktige, socialnämnder och nykterhetsnämnder i de större städerna

samt från vissa länsnykterhetsnämnder och socialvårdskonsulenter), besvärssakkunniga,

förvaltningsdomstolskommittén, sinnessj uklagstif tningskommittén,

anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna i Hinseberg och

Svartsjö, förvaltningsutskotten i flertalet landsting, svenska stadsförbundet,

svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund,

svenska socialvårdsförbundet, svenska nykterhetsvårdsförbundet, svenska

psykiatriska föreningen, svenska läkaresällskapet, Sveriges advokatsamfund

samt styrelserna för Västergårdens och Långmora arbetshem. Därjämte har

föreningen Sveriges polismästare och nykterhetsvårdens anstaltsförbund

inkommit med yttranden över betänkandet.

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser anser att lösdrivarlagen

bör upphävas och att den behöver ersättas med ny särskild lagstiftning om

åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. I fråga om förutsättningarna och

formerna för dessa åtgärder framkommer däremot önskemål om förtydligande

eller omarbetning av förslaget.

Sedan förslaget överarbetats inom inrikesdepartementet anhåller jag att

till närmare behandling få upptaga frågan om lösdriveriet och åtgärder mot

asocialitet.

Gällande bestämmelser

Lagen angående lösdrivares behandling utfärdades den 12 juni 1885 och

har sedan dess undergått endast smärre ändringar. Lagen är inte tvingande.

Ingripande kan ske, om det anses påkallat, men underlåtas, om så bedöms

lämpngt. Det är sålunda möjligt att lämna lagen åsido, om social omvårdnad

kan lämnas enligt annan lagstiftning.

Såsom lösdrivare behandlas enligt lagen dels den som sysslolös stryker

omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, om ej omständigheterna

ådagalägger att han söker arbete, dels den som eljest, utan att äga

medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja

sig och tillika för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet. Under lagen faller sålunda inte blott de

s. k. luffarna utan även åtskilliga andra asociala element, de s. k. stationära

lösdrivarna. Till sistnämnda grupp kan enligt stadgad praxis sådana kategorier

hänföras som exempelvis spritlangare, bondfångare, yrkesspelare, sutenörer

och prostituerade av båda könen. Det stationära lösdriveriet är huvudsakligen

en storstadsföreteelse.

Personer under 21 år behandlas inte som lösdrivare (1 §). Lagen var

ursprungligen tillämplig på personer över 15 års ålder, men åldersgränsen

höjdes år 1924 i samband med barnavårdslagens tillkomst till 18 år samt år

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

1934 till 21 år samtidigt som barnavårdslagens tillämpning i vissa fall utsträcktes

till att avse även personer mellan 18 och 21 års ålder. Också 1960

års barnavårdslag bygger på 21 år såsom gräns för ingripande.

Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman. I 15 § stadgas,

att polisman skall hålla noggrann tillsyn över lösdrivare. Den anhållne skall

ofördröj ligen inställas till förhör, på landet inför landsfiskal och i stad där

stadsfiskal finns inför denne. Befinns vid förhöret lösdriveri föreligga, må

fiskaien meddela den anhållne varning. I stad kan denna befogenhet efter

särskilt bemyndigande tillkomma poliskommissarie. Varningen blir inte

omedelbart definitiv utan skall underställas länsstyrelsens prövning. Är den

varnade missnöjd med varningen, har han möjlighet att vid muntligt förhör

eller genom skriftliga påminnelser försvara sig inför länsstyrelsen. Finner

länsstju-elsen efter företagen prövning varningen befogad, kungör länsstyrelsen

den för rikets polismyndigheter genom att införa den i tidningen

Polisunderrättelser. Är anhållen lösdrivare okänd och kan hans identitet inte

utredas, skall han häktas och sändas till länsstyrelsen, som införskaffar erforderliga

upplysningar för att fastställa hans identitet och därefter själv

meddelar varning, om sådan anses böra komma i fråga (2 §).

Jämte denna i lagen reglerade skriftliga eller s. k. offentliga varning tilllämpas

sedan länge av flertalet polismyndigheter även muntlig eller s. k.

enskild varning. Då bestämmelser därom saknas i lagstiftningen, medför den

enskilda varningen inte några rättsverkningar.

Den som inom två år från kungörandet av offentlig varning ånyo beträdes

med lösdriveri må efter hållet förhör häktas och sändas till länsstyrelsen.

Detsamma gäller om den som inom två år efter frigivning från tvångsarbetsanstalt

ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den häktade underkastas förhör

av länsstyrelsen som, om lösdriveri anses föreligga, kan döma honom till

tvångsarbete i minst en månad och högst ett år eller, om försvårande omständigheter

förekommit, i högst tre år. Föreligger förmildrande omständigheter,

kan länsstyrelsen låta det stanna vid förnyad varning (3 och 4 §§).

Den som till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad som oundgängligen erfordras

till livsuppehället, må enligt 7 § ej dömas till tvångsarbete. Över utslag,

varigenom länsstyrelse dömt någon till tvångsarbete, kan den dömde

besvära sig i hovrätten. Beslut om varning får överklagas endast i samband

med besvär över utslag, varigenom tvångsarbete ådömts (6 §).

Enligt 9 § skall tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, som

skall vara så ordnad att för brott förut straffade i allmänhet är skilda från

andra samt att de dömda hålls till lämpligt arbete efter arbetsförmåga. För

män verkställes tvångsarbete vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö

och för kvinnor på en vid fångvårdsanstalten i Hinseberg anordnad avdelning

för verkställighet av tvångsarbete. Enligt kungl. brev den 30 november

1956 skall beträffande vård och behandling av den som undergår

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år W64

tvångsarbete — utöver vad som stadgas i lösdrivarlagen —- i tillämpliga delar

gälla vad som är föreskrivet i stadgan den 23 november 1956 (nr 551 )

för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Om den som undergår tvångsarbete kommer i förändrade villkor, så att

hans kvarhållande vid anstalten inte längre är av nöden, kan länsstyrelsen

i det län där anstalten är belägen förordna om hans frigivande (13 §).

I stad med poliskammare, i vilken stadsfiskal inte är ledamot, utövar poliskammaren

i fråga om lösdrivares behandling med vissa undantag den

myndighet som eljest tillkommer länsstyrelsen (16 §).

I anslutning till lagen den 1 december 1950 om ändring i vissa delar av

lösdrivarlagen har dels samma dag utfärdats en kungörelse (nr 632) om

eftervård av dem som frigivits från tvångsarbete och dels inom inrikesdepartementet

upprättats en den 5 januari 1951 dagtecknad promemoria med

anvisningar rörande tillämpning av lösdrivarlagen. I promemorian, som

tillställts myndigheter, vilka har att ta befattning med lösdrivarärenden, har

anförts bl. a. följande.

Statsmakterna anse, att lösdrivarlagen bör tillämpas med urskillning och

restriktivitet. Vid ingripande från polisens sida mot någon, som faller under

lösdrivarlagen, bör därför synnerlig uppmärksamhet ägnas åt frågan om

icke i stället för behandling enligt lösdrivarlagen åtgärd av annat slag kan

vidtagas. I lösdrivarärenden böra polismyndigheterna i största möjliga utsträckning

samråda med social vårdsorgan, enskilda hjälporganisationer och

den offentliga arbetsförmedlingen. Ett icke ringa antal av lösdrivarna har

tidigare varit föremål för samhällsingripande. Hos skilda myndigheter kan

därför ofta utredning angående vederbörandes personliga förhållanden finnas

tillgänglig. De möjligheter, som sålunda stå till buds att få en mångsidig

bild av vederbörandes person, böra tillvaratagas.

En viktig uppgift vid bekämpandet av lösdriveri är att söka bereda lösdrivaren

arbete. Särskilt då det gäller yngre personer kan yrkesutbildning

vara lämplig. Det bör eftersträvas att med sådana medel motverka återfall

i lösdriveri.

Önskvärt synes vara att envar, som anhållits för lösdriveri, åtminstone

summariskt undersökes av läkare, om det icke är uppenbart att sådan undersökning

är onödig. Det är angeläget att vid behov fattigvård eller kroppssjukvård

beredes. De möjligheter till observation och eventuell vård på sinnessjukhus,

vilka givas i sinnessjuklagen den 19 september 1929, böra i förekommande

fall utnyttjas.

I vissa fall kan det vara påkallat att åtgärder vidtagas enligt alkoholistlagen

den 12 juni 1931. I detta sammanhang erinras särskilt om innehållet

i 1 § sista stycket, 10 § och 17 § sistnämnda lag.

Den som kan övertygas om brott skall i stället för att behandlas såsom

lösdrivare lagforas, varvid möjligheterna till villkorlig dom med åtföljande

omvårdnad böra tillvaratagas. Den som är föremål för öppen straffrättslig

vård bör icke underkastas lösdrivarbehandling, utan mot honom böra, om

så erfordras, de åtgärder vidtagas som äro möjliga jämlikt bestämmelserna

om den tillämpade vårdformen. Härvid kan det ofta vara lämpligt att ärendet

överlämnas till vederbörande skyddskonsulent.

Om varning befinnes ofrånkomlig, böra de hjälpåtgärder vidtagas, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

äro möjliga för att motverka att den varnade återfaller i lösdriveri. Den varnade

bör få vådorna i allmänhet av lösdriveri klarlagda för sig och icke blott

risken att bliva ådömd tvångsarbete.

Av särskild betydelse för lösdrivarklientelet är sinnessjuklagen den 19

september 1929 och lagen den 27 juli 195i om ngkterhetsvård.

Enligt sinnessjuklagen är intagning på sinnessjukhus av två slag, nämligen

intagning för observation i syfte att få sinnesbeskaffenheten undersökt

och intagning för vård. Finnes av någons uppträdande framgå, att han är

farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, och är anledning till antagande

att han är sinnessjuk, må polismyndigheten föranstalta om intagning

för observation. Vid ansökan om intagning skall vara fogad observationsattest,

dvs. av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning,

som verkställts högst en månad före den dag ansökningen sker,

samt innefattande försäkran att anledning finns till antagande att den undersökte

är sinnessjuk. Under observationstiden kan den intagne kvarhållas

på sjukhuset viss kortare tid. Befinnes vid observationen att den undersökte

är i behov av vård på sinnessjukhus, skall sjukvårdsläkaren besluta att han

skall kvarbli där för vård.

Förutsättningar för att någon skall kunna intagas och kvarhållas för vård

är att han är sinnessjuk och i behov av vård pa sinnessjukhus. Med sinnessjukdom

jämställes sinnesslöhet. Då förmyndare, god man, make eller annan

underlåter att vidta åtgärd för att bereda sinnessjuk erforderlig vård,

är ordföranden i hälsovårdsnämnden eller socialnämnden eller polismyndigheten

i den ort där den sjuke vistas pliktig att föranstalta om vård åt honom,

och för sådant ändamål äger myndighet som nu sagts ansöka om den sjukes

intagning för vård på sinnessjukhus.

Den som intagits på sinnessjukhus är underkastad det tvång, som befinnes

vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller till

skydd för honom själv eller omgivningen. Innebörden härav är främst, att

patientens rörelsefrihet är på olika sätt inskränkt och att han mot sin vilja

kan kvarhållas på sjukhuset.

Även frivillig intagning för vård kan förekomma. Den intagne får då inte

kvarhållas mot sin vilja.

Då någon missbrukar alkoholhaltiga drycker skall enligt nykterhetsvårdslagen

åtgärder vidtagas för att återföra honom till ett nyktert liv. Alkoholmissbruk

föreligger enligt 1 § då någon, ej blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga

drycker till uppenbar skada för sig eller annan. De olika åtgärder

som kan vidtagas är beroende på graden av missbruket. För de lindriga fallen

kan endast hjälpåtgärder komma ifråga. De är närmare beskrivna i 14 §

och innebär, att nykterhetsnämnden skall söka stödja alkoholmissbrukaren

på olika sätt, exempelvis genom att förmå honom att hålla fortlöpande

kontakt med nämnden, ansluta sig till nykterhetsförening eller rådfråga

läkare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196i

Därutöver har bestämmelser givits i lagen, vilka tar sikte på den mindre

grupp alkoholmissbrukare, som utgörs av de från samhällets synpunkt mera

allvarliga fallen. Det är här fråga om personer, vilkas alkoholmissbruk nått

en viss intensitet eller omfattning och vilkas missbruk i allmänhet utgör endast

en sida av deras asociala livsföring. Vikten av att en sådan alkoholmissbrukare

kommer under behandling är ofta i dessa fall så stor, att tvångsåtgärder

— övervakning och intagning på allmän vårdanstalt — må tillgripas

till hans bättring och samhällets skydd, i den mån hjälpåtgärder inte ger

åsyftad verkan.

I fråga om denna mera allvarligt belastade grupp av alkoholmissbrukare

utgör lagens 15 § rörande övervakning huvudstadgandet. Såsom en första

förutsättning för övervakning — generalindikation -— gäller, att personen i

fråga skall vara hemfallen åt alkoholmissbruk. Härutöver fordras att den

åt alkoholmissbruk hemfallne kan hänföras även till någon eller några av

de i paragrafen upptagna specialindikationerna. En åt alkoholmissbruk

hemfallen kan ställas under övervakning, om han till följd av sitt missbruk

befinnes a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller

själsliga hälsa eller för eget liv, eller b) utsätta någon, som han är skyldig

att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina

plikter mot sådan person, eller c) ligga det allmänna, sin familj eller annan

till last, eller d) vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller e) föra ett

för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Likaså må den som

är hemfallen åt alkoholmissbruk ställas under övervakning, om han antingen

blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begångna

gärningar, innefattande fylleri eller vissa andra särskilt angivna brott, sammanhängande

med alkoholmissbruk, eller utan att söka ärligen försörja

sig för ett kringflackande liv.

För att någon skall kunna tvångsintagas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

fordras i första hand, att samma villkor skall vara uppfyllda

som för anordnande av övervakning. Därutöver krävs — enligt 18 §

— att antingen a) hjälpåtgärder vidtagits eller övervakning varit anordnad

utan att han kunnat återföras till ett nyktert liv, eller b) hjälpåtgärder och

övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa, eller c) försök med hjälpåtgärder

eller övervakning med hänsyn till hans farlighet icke kan avvaktas.

Den lindrigaste tvångsåtgärden är övervakning, övervakning beslutas av

nykterhetsnämnden och får enligt 16 § i regel inte fortgå längre tid än ett

år, dock att tiden, om särskilda förhållanden så påkallar, kan utsträckas till

två år. Den övervakade skall föra ett nyktert liv, kontinuerligt hålla övervakaren

underrättad om sin bostad och på kallelse infinna sig hos honom.

Om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare beslutar

länsstyrelsen (18 §). Ansökan härom görs i regel av nykterhetsnämnden

(19 §)• 1 allmänhet ankommer det på nykterhetsnämnden att ombesörja

verkställighet av ett intagningsbeslut; i mera allvarliga fall vilar dock även

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 19 tit

denna uppgift på länsstyrelsen (34 §). Villkorligt anstånd med verkställigheten

kan komma ifråga (35 §). I sådant fall skall den som erhållit anståndet

ställas under övervakning, varjämte han kan underkastas lydnadsföreskrifter

(36 §).

Polismyndigheten skall jämlikt 19 och 55 §§ i fall, då framställning från

nykterhetsnämnd inte hinner avvaktas, hos länsstyrelsen göra ansökan om

tvångsintagning resp. återintagning av tre kategorier alkoholmissbrukare,

nämligen farliga, kringflackande och sådana som är i trängande behov av

omedelbar vård. Dessa kan under vissa förutsättningar, som anges i 21 §,

omhändertagas tillfälligt av polismyndigheten.

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk äger frivilligt ingå på allmän

vårdanstalt. Han kan då kvarhållas den tid han förbundit sig att stanna.

Tidigare reformförslag

Förslag under tiden 1922—1939

1922, 1926, 1929 och 1939 framlades kommittéförslag rörande revision

av lösdriverilagstiftningen. Intet av förslagen genomfördes. 1930 och 1931

förelädes riksdagen propositioner (1930:240 och 1931:100) med förslag

till sådan revision, vilka avslogs. I alla förslagen intas den ståndpunkten att

särskild lagstiftning är erforderlig beträffande lösdriveri i egentlig mening

men att detta inte bör kriminaliseras. Samtliga förslag utom det sista har

också det gemensamt, att bestämmelser om ingripande mot prostitution

föreslås skola ingå i lösdriverilagstiftningen eller upptas i särskild lagstiftning.

I frågan om en lösdriverilagstiftnings räckvidd överensstämmer 1922 års

förslag med 1885 års lag utom däri att förutsättningen att vederbörande saknar

medel till sitt uppehälle inte upptas i förslaget.

I 1926 års förslag hänförs till en mera svårartad grupp av lösdrivare den

som lever ett lättjefullt liv under förhållanden, vilka ger grundad anledning

till antagande att han genom brott förskaffar sig medel till sitt uppehälle.

Vidare omfattar gruppen den som vanemässigt bereder sig inkomster genom

otukt under förutsättning tillika antingen att han inte fyllt 21 år eller på

grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten

är ur stånd att ta vård om sig själv eller också att han genom förledande

till, genom förmedlande eller eljest genom främjande av otukt bland

ungdom under 21 år, genom arten av sitt framträdande på allmän plats eller

genom sitt levnadssätt i övrigt är vådlig för allmän sedlighet, ordning eller

säkerhet. Till denna mer svårartade grupp hänförs slutligen även dels den

som eljest utan att, såvitt omständigheterna ger vid handen, söka efter förmåga

ärligen försörja sig för ett sådant levnadssätt, att våda uppstår i nyss

angivet hänseende, dels bettlare och kringstrykande som gjort sig skyldiga

till återfall eller beträffande vilka mindre ingripande åtgärder får anses

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

gagnlösa. I fråga om ingripande mot prostituerade anförs att man inte bör

underlåta att söka komma de svåraste, de mest anstötliga och farliga formerna

till livs. Till dessa former hör i första hand den prostitution som söker

sina kunder på gator och i offentliga lokaler. En annan betydande fara utgör

de prostituerade, vilka på ett eller annat sätt spelar en roll vid prostitutionens

rekrytering, de som söker locka unga oerfarna flickor in i prostitutionen.

Effektiva åtgärder bör därför i främsta rummet vidtas mot sådana

prostituerade, som utbjuder sig på gatan eller i offentliga nöjeslokaler eller

som eljest särskilt förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt

bland unga människor. Möjlighet till ingripande måste emellertid föreligga

även mot bland andra sådana kvinnor, som utan att utbjuda sig på allmän

plats, vet att under skydd av något skenyrke eller på annat dylikt sätt dra

till sig den manliga ungdomen eller kunna antas vid sidan av prostitutionen

ha inkomstkällor av kriminell art.

De i 1929 års förslag upptagna åtgärderna är tillämpliga på den som undandrar

sig att efter förmåga ärligen försörja sig och som tillika befinnes

antingen under kringstrykande eller annorledes föra ett levnadssätt, som

ger grundad anledning till antagande, att han på ohederligt sätt söker skaffa

sig medel till sitt uppehälle, eller som eljest innebär fara för allmän ordning

eller säkerhet, eller också bettlar eller tillåter barn som står under hans

lydnad eller uppsikt att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin

räkning. Vidare framhålles, att det inte är en enstaka handling av en person,

som föranleder ingripande, utan hela hans asociala livsföring eller levnadssätt.

I likhet med 1926 års förslag har inte heller i 1929 års betänkande upptagits

indikationerna sysslolöshet eller medellöshet. Åtgärder mot sedeslöst

leverne må enligt förslaget vidtas beträffande den, som fyllt 18 men inte

21 år och som är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser

samt till följd därav uppenbarligen är i fara att bli oförmögen till hederlig

självförsörjning och samhällsnyttigt liv. Dylika åtgärder må enligt förslaget

också vidtas beträffande den, som fyllt 21 år och som utan att ägna

sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörjer sig, hemfaller åt

otuktigt levnadssätt samt antingen till otukt förleder ungdom under 21 år

eller genom sitt levnadssätt åstadkommer särskild fara för sådant förledande

eller genom uppfordran eller inbjudan till otukt stör anständigheten eller

eljest väcker förargelse på allmän plats eller också genom sitt levnadssätt

verkar grovt störande för närboende eller andra.

Propositionerna till 1930 och 1931 års riksdagar ansluter sig beträffande

räckvidden av särlagstiftningen i stort sett till 1929 års förslag, dock att den

senare propositionen som förutsättning för ingripande mot prostituerade

över 21 år inte upptar ovillighet att efter förmåga ärligen försörja sig.

Den särlagstiftning beträffande de egentliga lösdrivarna, som föreslogs

1939, skulle vara tillämplig om någon, som fyllt 21 år och som under kringstrykande

eller eljest visat sig vara hemfallen åt ett lättjefullt eller oordent
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Ma j:ts proposition nr 128 år 196 i

ligt leverne, antingen på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle

eller eljest genom sitt levnadssätt måste anses farlig för allmän ordning

och säkerhet eller också gör sig skyldig till hettleri eller låter annan

bettla för sin räkning. Gemensam grund för ingripandet mot de egentliga

lösdrivarna —- bortsett från de sedeslösa — är deras arbetsskygghet. Denna

beskrivs genom uttrycket hemfallen åt ett lättjefullt eller oordentligt leverne,

vilket anses bättre än det tidigare använda uttrycket, att vederbörande

undandrar sig att efter förmåga ärligen försörja sig, från lagstiftningen

undanta oförvållat arbetslösa och underlätta avgörandet då fråga

är om gift kvinna eller sådan, som erhåller sin försörjning genom avkastning

av kapital eller understöd av anhöriga. För att inte göra definitionen

så vag att den lämnar rum för godtycke uppställs kravet att det skall vara

styrkt — det är inte såsom enligt tidigare förslag tillfyllest att grundad anledning

till antagande föreligger — att vederbörande på ohederligt sätt förskaffar

sig medel till sitt uppehälle. I fråga om de prostituerade intas den

ståndpunkten att beträffande sedeslös ungdom samhället måste vara berättigat

att till ungdomens eget skydd vidta uppfostrande åtgärder mot den,

när någon i sin livsföring ådagalägger egenskaper, vilka om de får utvecklas

fritt kan ödelägga hans eller hennes psykiska eller fysiska hälsa. När det

däremot gäller vuxna prostituerade hävdas den ståndpunkten att samhällsingripande

mot dem inte kan motiveras enbart av den sedliga förvillelse,

som vederbörande ådagalägger i sitt levnadssätt. En till mogen ålder kommen

persons sexuella liv måste höra privatlivet till intill det ögonblick då

därutöver föreligger omständigheter, som kan motivera samhälleliga åtgärder.

Alla reformförslagen upptar bestämmelser om mindre ingripande åtgärder

än tvångsarbete, avsedda att användas då utsikt finns att vinna rättelse

utan att tillgripa tvångsarbete. I samtliga förslag utom det första anförs vidare,

att polismyndigheten ensam inte kan vidta dylika hjälpåtgärder. Från

denna synpunkt bör enligt de fem senare förslagen ett lekmannaelement beredas

ett större eller mindre inflytande. Å andra sidan anses från rättssäkerhets-

och ordningssynpunkt polismyndighetens inflytande inte kunna

försvagas i allt för hög grad. Vid avvägningen av dessa mot varandra stående

intressen kommer de skilda förslagen till olika lösningar beträffande spörsmålet

om organisationen av det organ, som har att vidta hjälpåtgärder.

Även om de hjälpåtgärder, som organet i första instans har att vidta, enligt

förslagen i vissa fall är förenade med visst tvång, så skall enligt förslagen

ankomma på annat organ, organet i andra instans, att besluta om de

egentliga tvångsåtgärderna. En av de synpunkter som stått i förgrunden vid

bestämmandet av den myndighet, åt vilken denna uppgift skall anförtros,

liksom vid reglerandet av förfarandet inför denna myndighet har varit, att

garanti skall föreligga för att den enskildes krav på rättssäkerhet blir tillgodosett.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

1931 och 1939 års förslag avviker från de tidigare förslagen beträffande

organet i andra instans. Medan de tidigare förslagen bibehöll länsstyrelsen

som sådant organ föreslogs 1931 en särskild domstol, benämnd skyddskollegium.

Sådant skulle finnas i Stockholms stad och i varje län. Kollegiet

skulle bestå av ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden skulle vara

ordinarie innehavare av domarämbete och en av de övriga ledamöterna

skulle vara läkare. Såsom organ i andra instans föreslogs 1939 allmän underrätt.

Den tvångsåtgärd, som föreskrivs i de olika förslagen, är intagande i

tvångsarbetsanstalt, i de senare förslagen kallad allmän arbetsanstalt eller

arbetsanstalt. I samtliga förslag utom 1926 års uppställs särskilda förutsättningar

för att förordnande skall kunna meddelas om denna tvångsåtgärd.

Förutsättningarna är olika i de skilda förslagen, men gemensamt

för dem är att sadana omständigheter skall föreligga, som visar att de

hjälpåtgärder som organet i första instans äger vidta inte är tillfyllest för

vederbörandes tillrättaförande. Utom att förordna om nämnda tvångsåtgärd

äger organet i andra instans emellertid besluta, enligt 1922 års förslag om

varning och enligt samtliga övriga förslag utom 1939 års om sådan hjälpåtgärd,

som i första hand ankommer på organet i första instans.

1948 års lösdriveriutredning

Frågan om ändring av lösdrivarlagstiftningen behandlades av 1944 och

1945 års riksdagar, vilket ledde till att 1948 års lösdriveriutredning tillkallades

för att fullfölja utredningen rörande reformering av lösdrivarlagstiftningen.

I sitt den 18 december 1948 (SOU 1949: 4) avgivna betänkande föreslog

utredningen att lösdrivarlagen skulle upphävas.

Lösdriveriutredningen konstaterar på grundval av statistiska och psykiatriska

undersökningar, att lösdrivarna i stor utsträckning utgör kriminella

element, att alkoholmissbruk är synnerligen vanligt bland lösdrivarna

samt att dessa i betydande omfattning företer avvikelser från det

normala i psykiskt hänseende. Utredningen anser, att det på goda grunder

kan antas, att kriminalitet föreligger i ännu högre grad än vad som kan

statistiskt påvisas. Flertalet lösdrivare är hemfallna åt bettleri, vilket anses

åtminstone från ordningssynpunkt störande och vilket därjämte emellanåt

sker i former som kräver samhällelig reaktion. Ett synnerligen allvarligt

förhållande är, att lösdrivarna genom det inflytande de övar lockar andra,

särskilt yngre personer, som ännu inte blivit rotfasta i samhället, att föra

ett lättjefullt och oordentligt liv med risk att alltmera förfalla. Mycket ofta

förorsakar lösdi ivarna samhället betydande kostnader för vård av olika

slag.

De prostituerades brottslighet består enligt utredningen i väsentlig utsträckning

i tillgrepp från deras kunder. Antagligt är, att många dylika

brott inte kommer till myndigheternas kännedom. De prostituerade utgör

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196b

vidare ofta nog ett ordningsstörande element i samhället. Inbjudande till

otukt är i den mån det sker på offentlig plats stötande för anständighetskänslan.

Det med ifrågavarande levnadssätt ofta förenade spritmissbruket

leder till att de prostituerades hela livsföring ofta nog blir i hög grad ordningsstörande,

särskilt för grannar och närboende. De prostituerade utgör

vidare en fara därigenom att de till prostitution lockar flickor eller unga

kvinnor med alla de risker, som detta innebär för dessa att framdeles sjunka

allt djupare. Enligt utredningens uppfattning är det inte minst i sistnämnda

hänseende som de prostituerade utgör en samhällsfara. I fråga om de

prostituerades roll vid spridning av veneriska sjukdomar konstaterar utredningen,

att flertalet av de prostituerade visserligen så småningom smittas

men att deras smittofarlighet inte är så stor som man kan befara. Samband

mellan könssjukdomarnas utbredning och åtgärder enligt lösdrivarlagen

har inte konstaterats. Otvetydigt är däremot, att prostitutionen för dem som

hemfaller däråt synnerligen ofta leder till djupt förfall, vilket i sin tur

föranleder att samhället får vidkännas betydande kostnader för vård åt dem

i en eller annan form.

I likhet med vad som framgått av de undersökningar och förslag, som

tidigare framlagts beträffande lösdrivarfrågan, finner lösdriveriutredningen

reformering av gällande lösdriverilagstiftning vara i hög grad av behovet

påkallad. I fråga om förutsättningarna för ingripande mot lösdriveri och

prostitution konstaterar utredningen, att lösdriveri i egentlig mening utgör

en samhällsfara, mot vilken samhället till de oförvitliga samhällsmedlemmarnas

skydd måste kunna ingripa. Lösdriveri är emellertid intet specifikt

fenomen utan allenast en bland flera yttringar av ett asocialt levnadssätt.

På grund härav och då betydande svårigheter möter att på ett sätt, som

är tillfredsställande från såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkter,

avgränsa det lösdriveri som bör föranleda tvångsingripande anser utredningen

det vara lämpligare att såsom utgångspunkt för ingripande ta andra

yttringar av lösdrivarens asociala livsföring.

Även prostitutionen konstateras vara ett samhällsont. Då det gäller unga

personer anser utredningen hemfallenhet till prostitution i och för sig

utgöra tillräcklig grund för ingripande med tvångsåtgärder. I fråga om de

äldre prostituerade däremot stannar utredningen för att inte med dylika

åtgärder ingripa mot prostitutionen som sådan. Utredningen anser därföi,

att — frånsett de fall, då den prostituerade för ett överhuvud asocialt levnadssätt

med jämväl andra yttringar, vilka då bör läggas till grund ior ingripande

— tvångsåtgärder mot vuxnas prostitution bör vidtas endast då

den tar sig något uttryck, som utgör särskild samhällsfara.

En av utredningen från dessa utgångspunkter gjord undersökning om

i vilken utsträckning de särskilda sociala vårdformerna och kriminalvården

är tillämpliga på lösdrivarna och de prostituerade ger vid handen, att

det övervägande flertalet av de manliga tvangsarbetarna kan omhändeitas

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 19Gb

inom andra vårdformer — sinnessjuk-, sinnesslö-, alkoholist- och fattigvård

samt straffrättslig eftervård — medan bland det manliga varningsklientelet

finns en restgrupp, antagligen inte oväsentligt understigande 20

procent, som inte faller in under berörda vårdformer. Beträffande det kvinnliga

lösdrivarklientelet synes gruppen inom andra vårdformer ej omhändertagbara

vara väsentligt större än bland det manliga klientelet.

Från samhällsskyddets synpunkt tillräckligt effektiva ingripanden mot

vissa inom andra vårdformer ej omhändertagbara anser utredningen kunna

möjliggöras genom ändringar inom socialvårds- och strafflagstiftningen.

Emellertid är många av lösdrivarna och de prostituerade att hänföra till

den stora grupp själsligt abnorma, som plägar sammanföras under den gemensamma

beteckningen psykopater. Någon tillfredsställande vårdform

för dessa finns inte för närvarande. Med hänsyn härtill skulle enligt utredningens

mening ett omedelbart avskaffande av lösdrivarlagstiftningen

medföra olägenheter. Utredningen anser därför, att tidpunkten för att upphäva

lösdrivarlagstiftningen måste i viss mån göras beroende av lösningen

av psykopatvårdsproblemet.

Efter tillkomsten av en särskild psykopatvård och efter genomförandet

av vissa lagändringar —- bl. a. kriminalisering under vissa förutsättningar

av vanemässigt bettleri och av vissa yttringar av prostitution — ernås enligt

utredningens mening ett tillfredsställande skydd för samhället mot den

fara som lösdrivarna och de prostituerade utgör. Från samhällsskyddets

synpunkt är följaktligen därefter någon särlagstiftning inte erforderlig.

Då det därjämte från behandlingssynpunkt är fördelaktigast att lösdrivare

och prostituerade omhändertas inom de särskilda vårdformerna, anser utredningen

lösdrivarlagstiftningen kunna upphävas utan att ersättas med

annan särlagstiftning. Tidpunkten för upphävandet får bli beroende av

när en lösning av psykopatvårdsproblemet kommer till stånd.

Vid remissbehandlingen av lösdriveriutredningens förslag ger ingen remissinstans

uttryck åt den meningen att lösdriveriet bör lämnas utan åtgärder

från samhällets sida. Meningarna delar sig emellertid när det gäller

att bestämma dessa åtgärder. Å ena sidan ansluter sig många remissinstanser

till utredningen och anser att genomförandet av dess förslag ger samhället

tillräckliga medel i kampen mot lösdriveriet. A andra sidan framförs

från åtskilliga håll betänkligheter mot de av utredningen föreslagna åtgärderna.

Lösdriveriutredningens förslag upptogs till behandling i prop. 1950: 90.

Där uttalar föredragande departementschefen, att han delar lösdriveriutredningens

mening att en speciallagstiftning av lösdrivarlagens natur inte

bör finnas. Lagen fyller emellertid en viss funktion i kampen mot asocialiteten.

Att upphäva den utan särskilda åtgärder inom andra lagstiftningsområden

bör inte komma i fråga. Det måste tillses, att samhället vid lagens

upphävande är utrustat med tillräckliga medel för att erforderliga ingri
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196i

panden skall kunna ske. Även om den av lösdriveriutredningen föreslagna

lösningen av lösdrivarfrågan i princip skulle godtas, är det ofrånkomligt

att avvakta skapandet av cn tillfredsställande psykopatvård med tillräckligt

antal vårdplatser. Departementschefen kunde därför inte ansluta sig

till förslaget att lösdrivarlagcn omedelbart skulle upphävas. I propositionen

föreslogs endast vissa smärre ändringar i lösdrivarlagcn av provisorisk karaktär

medan det i övrigt ansågs nödvändigt att avvakta det förslag som

kunde väntas från 1947 års psykopatvårdsutredning.

I utlåtande över propositionen anförde andra lagutskottet att till utgångspunkt

för inskridande mot lösdrivarklientelet bör tagas inte själva livsföringen

såsom sådan utan andra former av grov asocialitet eller psykiska

defekter samt att någon speciallagstiftning av lösdrivarlagens natur inte bör

finnas. Utskottet tillstyrkte emellertid inte att lagen genast upphävdes.

Härom anfördes följande.

Av de verkställda klientelundersökningarna får anses framgå, att därest

lösdrivarlagen upphäves utan att övriga av lösdriveriutredningen föreslagna

lagändringar samtidigt genomföras, det s. k. restklientelet skulle bliva

ganska avsevärt. De föreslagna lagstiftningsåtgärderna ha emellertid av

psykopatvårdsutredningen i dess remissyttrande ansetts i stort sett överflödiga

sedan en psykopatvårdsorganisation kommit till stånd. Psykopatvårdsutredningen

har förmenat, att efter ett förverkligande av en sådan organisation

och under förutsättning att polismyndigheterna sättas i tillfälle

att taga initiativ till erforderlig undersökning av lösdrivarklientelet, det

skulle visa sig möjligt att för praktiskt taget samtliga fall åstadkomma

lämplig vård. Utskottet finner frågan om dylik möjlighet för samhällets

organ att kunna taga initiativ till ingripande vara av särskild vikt. Bortsett

från lösdrivarlagen torde de nuvarande möjligheterna härvidlag få anses

vara begränsade. Därest lösdrivarlagen skulle upphävas utan att ersättas

av någon lagstiftning, som kunde utgöra grund för dylikt ingripande, skulle

samhället sannolikt i många fall komma att sakna möjlighet att ingripa,

oaktat detta skulle framstå såsom befogat. Utskottet har således icke blivit

övertygat om att samhället kan undvara en dylik lagstiftning, som lämnar

möjlighet i första hand åt polisen att ingripa och omhändertaga vederbörande

för att, när förutsättningar därför föreligga, hänvisa honom till socialvård

eller sjukvård.

Då det sålunda måste vara av vikt för bedömande av lösdrivarproblemet

att i varje fall äga vetskap om hur psykopatvarden kan tänkas bli\a utformad

och då framför allt den till synes ofrånkomliga frågan om lagstiltning

angående polisens initiativrätt är under utredning, har utskottet kommit

till den uppfattningen, att psykopatvårdsutredningens förslag som är

att förvänta inom en nära framtid bör avvaktas, innan slutlig ställning tages

till frågan om när lösdrivarlagen kan upphävas. Utskottet kan således icke

tillstyrka, att riksdagen nu skall besluta om lagens upphävande.

Riksdagen följde utskottets förslag vilket också innebar tillstyrkande av

de föreslagna provisoriska ändringarna i lösdrivarlagen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kanyl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

Psykopatvårdsutredningens förslag 1952

I december 1949 erhöll 1947 års psykopalvårdsutredning uppdrag att biträda

med fortsatt utredning av vissa frågor om behandling av lösdrivarklientelet.

I direktiven för utredningen uttalar departementschefen att han

delar lösdriveriutredningens mening att lösdrivarlagen inte bör behållas

samt att lösdrivarklientelet, i den mån det i samhällsskyddets intresse eller

av hänsyn till lösdrivarens eget bästa kan anses påkallat, bör bli föremål

för behandling inom andra vårdformer. Direktiven tar främst sikte på frågan

om polismyndigheten bör beredas möjlighet att ingripa mot grovt asociala

personer inom psykopatvårdslagstiftningens ram så att polisen får rätt att

på sociala indikationer anhålla sådana personer med skyldighet att föranstalta

om undersökning av om de är i behov av vård på psykopatanstalt

eller bör omhändertagas inom annan samhällelig vårdform.

Enligt psykopatvårdsutredningens förslag måste för tvångsintagning av

lösdrivare på sinnessjukhus krävas, förutom ett medicinskt konstaterat

vårdbehov och, bortsett från psykopater som är farliga för annans personliga

säkerhet eller eget liv, att ett på sociala indikationer uppbyggt rekvisit

är uppfyllt och att prövningen härav sker i former som kan anses tillfredsställande

från rättssäkerhetssynpunkt.

Sammanfattningsvis anser sig psykopatvårdsutredningen kunna säga,

att lösdrivarklientelet består av individer, vilka haft svårt att anpassa sig

i arbetslivet och i stället hemfallit åt ett levnadssätt, som tagit sig sådana

uttryck som bettleri, vissa slag av kriminellt beteende eller prostitution.

Psykopatvårdsutredningen framhåller vidare att den principiella ställning,

som utredningen intagit till frågan om psykopaters omhändertagande för

vård på sinnessjukhus, medför att psykopater tillhörande lösdrivarklientelet

inte bör bli föremål för tvångsingripande från samhällets sida med

mindre man skulle vara beredd att företa motsvarande ingripande även om

vederbörande inte vore psykopat. Ingripandet bör enligt utredningens mening

grundas på den omständigheten, att vederbörande är hemfallen åt en

så asocial livsföring, att samhället inte anser sig kunna tolerera den. De

psykiska defekterna däremot kommer i betraktande endast så till vida, att

de motiverar en viss vårdform.

När det sedan gäller att ta ställning till frågan, vilken grad av samhällsfarlighet

som motiverar samhällsingripande, ansluter sig psykopatvårdsutredningen

till den väsentliga modifikation i lösdriveriutredningens förslag

som departementschefen förordat beträffande ingripande mot vuxna

prostituerade. Ett sådant ingripande bör kunna ske endast när prostitutionen

lett till ett sadant levnadssätt, att livsföringen även i övrigt måste

betraktas såsom klart asocial.

En med utgångspunkt i livsföringen gjord avgränsning föranleder emellertid

stora svårigheter. Vad exempelvis angår bettlarna är det ingalunda

givet, att bettleriet såsom sådant innefattar tillräcklig anledning till in
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

gripande. Det är långtifrån säkert, att bettlare har ett sådant levnadssätt,

att åtgärder från samhällets sida är påkallade (annat än möjligen från

ren ordningssynpunkt). Mången gång kan dock bettleriet vara ett utslag

av eller ett dominerande inslag i en livsföring, som gör ett omhändertagande

önskvärt. Den form, under vilken bettleriet utövas — om det sker öppet

eller i maskerad form, genom dörrknackning, försäljning av skosnören eller

med anlitande av barn eller andra — torde härvidlag spela mindre roll.

Avgörande bör i stället vara den bakomliggande livsföringen. Detsamma

gäller de kriminella element, som ingår i lösdrivarklientelet. Sutenörskap

är belagt med straff enligt 18 kap. 11 § andra stycket strafflagen, men denna

bestämmelse tillämpas endast i ytterst begränsad omfattning med hänsyn

till de svårigheter, som föreligger att bevisa att vederbörande stadigvarande

utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Däremot torde det sällan möta svårigheter

att konstatera, att vederbörande saknar ordnat arbete samt sammanbor

med eller regelmässigt sällskapar med en eller flera prostituerade

under omständigheter, som även i övrigt gör det sannolikt, att han samarbetar

med dessa i deras verksamhet. I fråga om andra brottstyper, som

är vanliga bland lösdrivarklientelet — småstölder och kundstölder av prostituerade,

koppleri, utpressning, falskspel, bondfångeri, olaga sprithantering

-— är likaledes bevissvårigheterna stora. Personer, som tidigare straffats

för dylika brott eller i varje fall upprepade gånger förekommit i sammanhang

med dylik brottslighet och som underlåter att utnyttja de arbetstillfällen,

som erbjuder sig, och fortsätter att förekomma i misstänkt sammanhang,

synes emellertid ofta böra kunna omhändertas. Lösdriveriutredningen

anmärkte visserligen i denna del, att nu gällande ordning med hänsyn till

rättssäkerheten måste anses betänklig, även om det måste anses önskvärt

att kunna ingripa mot lösdrivare av sistnämnda typer. Psykopatvårdsutredningen

delar emellertid departementschefens uppfattning i frågan, nämligen

att i fall av förevarande art åtgärder synes motiverade för att förebygga

brottslighet, och detta särskilt som de av lösdriveriutredningen framförda

betänkligheterna minskas väsentligt, därest ingripandet har till syfte

att bereda lösdrivaren ändamålsenlig vård.

Beträffande slutligen de prostituerade anser psykopatvårdsutredningen

det ligga i sakens natur, att konkreta omständigheter, som motiverar omhändertagande,

svårligen kan anges. Avgörande för behovet av ett omhändertagande

måste vara totalbilden av den prostituerades livstöring. Härvid

kommer i betraktande sådana förhållanden som att grannar och närboende

höggradigt störs, alt den prostituerade förleder andra, särskilt ungdomar,

till prostitution och att den prostituerade uppsöker kunder på ett sätt, som

är ägnat att oroa och störa den allmänna ordningen.

Mot bakgrunden av det nu angivna finner psykopatvårdsutredningen det

sociala rekvisitet böra anges i ordalag, som hänsyftar på alt vederbörandes

livsföring är asocial i den mening och omfattning, som antytts i det före
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1961

gående. Utredningen föreslår för den skull, att ett ingripande för att bereda

vård på sinnessjukhus åt psykopater skall kunna ske, om vederbörande

är hemfallen åt ett så oordentligt eller lastbart levnadssätt, att fara därav

uppstår för allmän ordning eller säkerhet.

Utredningen erinrar vidare om att den enligt direktiven haft att närmare

utforma en lagstiftning, som skapar möjligheter för polisen att i

samhällsskyddets intresse men även av hänsyn till lösdrivarens eget bästa

ingripa i syfte att, om så erfordras, bereda honom vård. Grunden till detta

uppdrag är, att polisens möjligheter att med stöd av lösdrivarlagen föranstalta

om undersökning av eu lösdrivares förhållanden skulle försvinna, om

lösdrivarlagen upphävdes. Det vårdbehov, som föreligger beträffande en

stor del av lösdrivarklientelet, skulle då i många fall inte kunna bli tillgodosett,

eftersom de vanliga social- och sjukvårdande organens möjligheter

att nå kontakt med detta klientel är begränsade. Visserligen finns

vid sidan av lösdrivarlagen enligt särskilda bestämmelser härom i alkoholistlagen,

sinnessjuklagen, fattigvårdslagen och barnavårdslagen viss möjlighet

för polisen att ingripa i fall, då behov av vård eller omhändertagande

uppenbarligen föreligger, men dessa möjligheter är i viss mån begränsade

och syftar endast till undersökning rörande behovet av den i respektive

speciallagstiftning avsedda vården. Beträffande lösdrivarklientelet kan det

emellertid redan från början stå klart, att vård i någon form är motiverad,

men närmare undersökning kan vara önskvärd för att avgöra vilken vårdform

som skall tillämpas. Det synes därför utredningen erforderligt att i

samband med lösdrivarlagens upphävande skapa möjligheter för polismyndigheterna

att tillfälligt omhänderta personer tillhörande lösdrivarklientelet

för undersökning rörande deras behov av vård i en eller annan form. I detta

syfte föreslog utredningen en särskild lag om åtgärder för omhändertagande

av vissa vårdbehövande.

Psykopatvårdsutredningens förslag i fråga om behandlingen av lösdrivarna

möttes av remissinstanserna med stark kritik. Endast ett fåtal remissinstanser

anser sig i huvudsak kunna godta förslaget, medan det övervägande

flertalet avstyrker, att det upphöjs till lag. Enligt strafflagberedningen

finns det ett visst restklientel, mot vilket man måste kunna inskrida.

Det finns personer som lever endast på egna eller andras brott, som har

pengar utan laglig inkomstkälla eller som på annat sätt utgör en fara för

samhället, samhällets s. k. undre värld. Även om många av dessa är i behov

av vård, är det inte säkert att det gäller alla. En inte ringa del av klientelet

torde utgöras av kriminella element. Vissa av de förslag om kriminaliseringar

som ingår i straffrättskommitténs förslag till brottsbalk är av betydelse

för frågan om lösdriverilagstiftningen. Enligt beredningens mening

täcker emellertid dessa förslag inte hela det område av asociala beteenden

som återstår efter det att ökade vårdmöjligheter för psykopater öppnats

vid ett genomförande av psykopatvårdsutredningens förslag om nya anstal
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196 i

ter. I det läge vari lagstiftningsfrågan sålunda befinner sig och vilket synes

utesluta möjligheten att tills vidare räkna med kriminaliseringar i vidsträcktare

omfång än straffrättskommittén föreslagit kan lösdri vai lagen

inte avskaffas i ett slag utan blott i etapper. Såsom törsta och mest brådskande

åtgärd framstår enligt beredningens mening en omarbetning av indikationerna

i 1 § lösdrivarlagen utan avvaktan på uppförandet av någon psykopatanstalt.

I en andra och sista etapp bör undersökas, huruvida i rättssäkerhetens

intresse prövningen av sagda indikationers förhandenvaro kan

överflyttas från administrativ myndighet till domstol. Genom att vidare

komplettera omhändertagandelagen med alltjämt användbara bestämmelser

i lösdrivarlagen, skulle denna definitivt kunna upphävas.

I enlighet härmed föreslår beredningen, att man omedelbart vidtar följande

åtgärder. Det av psykopatvårdsutredningen föreslagna omhändertaganderekvisitet

skulle efter en omredigering i objektiv riktning tas till

utgångspunkt för angivande av lösdrivarlagens tillämpningsområde. Rek\isitet

skulle förslagsvis kunna utformas på ett sådant sätt, att den som är

hemfallen åt ett asocialt levnadssätt, så att fara därav uppstår för allmän

ordning eller säkerhet, må behandlas som lösdrivare på sätt i lagen sägs;

ett sådant levnadssätt borde den anses föra som vanemässigt bereder sig

inkomst såsom sutenör, kopplare, så kallad bondfangare, bettlare eller på

annat dylikt olovligt sätt. Efter en sådan omredigering skulle lösdrivarlagen

inte såsom indikationer uppta medellöshet eller sedeslöst leverne.

För ingripande mot prostitution torde de föreslagna kriminaliseringarna

och tillgängliga sociala vårdformer vara tillräckliga. För det klientel som

inte skulle omhändertas för nykterhetsvård, barnavård, sinnessjukvård

eller fattigvård skulle varning och tvångsarbete tills vidare behållas.

Beredningen föreslår därutöver, att en särskild omhändertagandelag införs,

som ger förbättrade möjligheter till undersökningsförfarande. Sådana

bestämmelser behövs nämligen oberoende av om lösdrivarlagen upphävs

eller inte och de bör gälla även annat klientel än lösdrivarlagens.

Beredningen ansluter sig till psykopatvårdsutredningens tanke, att en förutsättning

för lagens tillämpning bör vara att det finns goda skäl att anta

att den ifrågavarande personen är i behov av anstaltsvard, som enligt en

vårdlag kan anordnas tvångsvis. I lagtexten bör uttömmande anges vilka

lagar som därvid åsyftas. Bland dem bör sinncssjuklagen nämnas, och så

länge lösdrivarlagen är i kraft bör även lösdrivarbehandling utgöra ett alternativ,

om än i sista hand.

Lösdrivarfrågnns behandling efter 1952

I motioner till 1958 års A-riksdag hemställdes att riksdagen måtte begära

tillsättande av eu utredning med uppdrag att framlägga förslag till åtgärder,

ägnade att effektivt komma till rätta med prostitutionsproblemet.

Motionerna hänvisades till beredningsutskottet som i sitt utlåtande tram
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196-t

höll att prostitutionen, oavsett om den tenderar att öka eller minska, utgör

ett samhällsproblem av mycket allvarlig art, inte minst med hänsyn till

att den synes sprida sig till lägre åldersgrupper. Härtill kommer, att den

enligt säkra iakttagelser i mycket stor utsträckning är förbunden med kriminalitet

av olika slag, ofta grov sådan. Det är framför allt sutenörerna,

tillhörande bottenskiktet av kriminella element, som visat sig ha en förödande

inverkan när det gäller att draga prostituerade flickor in i brottsliga

sammanhang. Utskottet fann angeläget att stora ansträngningar görs

för att komma till rätta med de problem som sammanhänger med prostitutionen.

Särskild vikt bör därvid fästas vid de yngre åldersgruppernas situation.

De områden där åtgärder mot prostitutionen framför allt kan sättas

in syntes utskottet vara barna- och ungdomsvården, nykterhetsvården och

mentalsjukvården, den polisiära verksamheten och lagstiftningen.

Utskottet fann tiden mogen för en revision av lösdriverilagstiftningen.

Det syntes utskottet som om man nu hade nått en särskilt lämplig tidpunkt

för en dylik revision med hänsyn till att förslaget till brottsbalk är aktuellt

samt att såväl polisverksamhetsutredningen som översynen av barnavårdsfragoi

na kan beräknas bli avslutade inom kort. Starka skäl syntes utskottet

tala för att den otidsenliga lösdrivarlagen, som till hela sin anda står i

dålig överensstämmelse med den moderna synen på strafflagstiftning och

socialvård, bör få helt försvinna. Såvitt utskottet kunnat bedöma måste den

dock ersättas av andra möjligheter till ingripanden. Utskottet har inte ansett

sig böra gå närmare in på frågan hur dessa bör utformas. Det är enligt

utskottets uppfattning inte givet att utredningsarbetet skall utmynna i endast

ett förslag till lag, avsedd att träda i stället för den gamla lösdrivarlagen.

Det kan sålunda tänkas att förslag bör framläggas exempelvis till ett flertal

författningar på olika områden, till ändringar i strafflagstiftningen eller

till andra åtgärder än lagstiftning. Huvudsyftet borde vara att åstadkomma

ökade möjligheter till effektiva ingripanden vad gäller såväl det förebyggande

arbetet som efterföljande omhändertaganden eller straffreaktioner

beträffande parterna i prostitutionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen hos Kungl. Maj it skulle hemställa

om utredning med uppgift att framlägga förslag till lagstiftning m. m. att

ersätta den nu gällande lösdrivarlagen. Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse

med utskottets förslag.

I 1956 års polisverksamhetsutrednings betänkande SOU 1958:34 ägnades

lösdrivarfrågan betydande uppmärksamhet. Utredningen konstaterade, att

kriminaliteten under en följd av år befunnit sig i stark tillväxt och att denna

utveckling kommer att fortsätta även i framtiden. Vidare har utredningen

inhämtat, att prostitutionen är mycket utbredd. Detta gäller både den hetero-

och den homosexuella prostitutionen. Det är framför allt två faktorer,

som därvidlag inger oro. Prostitutionen har sålunda trängt djupt ner

i de lägre åldersklasserna. Det är inte ovanligt att minderåriga pojkar och

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196b

flickor prostituerar sig. Och när så unga människor blivit invanda i ett

asocialt levnadssätt, ter det sig ofta mycket problematiskt att återföra dem

till ordnad livsföring. Prostitutionen ger dessutom ofta upphov till brott av

olika slag såsom koppleri, misshandel, rån och stöld.

De upplysningar som erhållits berättigar enligt utredningens mening till

antagande, att asocialiteten i stort sett företer samma utvecklingslinje som

den egentliga brottsligheten.

Med hänsyn till de erfarenheter, som här antytts, fann utredningen det

vara angeläget, att i allmänna polisinstruktionen infördes ett stadgande av

innehåll, att polisen skall vara verksam till förebyggande även av asocialitet

ävensom att det därvid åligger polisen att samarbeta med socialvårdsmyndighet

och att till sådan myndighet göra anmälan om förhållanden, som

påkallar dess åtgärder.

För att skapa garantier för en större effektivitet i det brottsförebyggande

arbetet föreslog utredningen, att en bestämmelse infördes om skyldighet att

i vissa polisdistrikt inrätta socialpolisavdelning. Utredningen framhöll, att

en av de viktigaste uppgifter av polisiär natur, som en socialpolisavdelning

har att fullgöra, är övervakningen av och ingripandet mot lösdrivarna. Utredningen

har nämligen vid åtskilliga tillfällen under sitt arbete kunnat

konstatera, att polismännen endast i obetydlig utsträckning ingriper mot

asocialitet och andra missförhållanden, som erfarenhetsmässigt ger upphov

till kriminalitet. Lösdrivarlagens bestämmelser har sålunda nästan

helt kommit ur bruk i det praktiska polisarbetet.

Vad lösdrivarna beträffar ansåg sig utredningen kunna konstatera, att

klientelet i huvudsak utgörs av prostituerade kvinnor och män och andra

personer, som underlåter att försörja sig på hederligt sätt. Av erfarenhet

vet man, att svår brottslighet ofta växer fram i denna krets av personer.

Samhällsskyddet är därför i hög grad beroende av vad som kan åstadkommas

för att förmå detta klientel till en mera ordnad livsföring. Utredningen

kom till den uppfattningen att behov fortfarande föreligger av en lösdnvarlagstiftning.

Polisverksamhetsutredningens förslag ledde 1959 till att i allmänna polisinstruktionen

infördes ett stadgande om samarbete mellan polisen och

socialvårdens organ samt att cirkulär utfärdades dels till länsstyrelserna

och de lokala polismyndigheterna om inrättande av socialpolis, dels till

polismyndigheterna, socialvårdsmyndigheterna, skolmyndigheterna m. fl.

om samarbete mellan dem i brottsförebyggande syfte.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden lämnade den 30 juni

1960 betänkande med förslag till lag om socialdomstol (SOU 1960:19).

Förutom förslaget till lag om socialdomstol omfattar betänkandet flera

andra lagförslag, däribland förslag till lag om ändring i vissa delar av lösdrivarlagcn.

Förslaget avser i första hand åtgärder för att öka rättssäkcrhetsgarantierna

vid handläggningen på länsplanet av mål om administra
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

tiva frihetsberövande!! beträffande alkoholmissbrukare, barn och ungdom,

försumliga försörjare, lösdrivare samt sådana psykiskt efterblivna, vilka

inskrivs vid särskola eller vårdanstalt. För handläggningen av dylika mål

föreslår utredningen att särskilda socialdomstolar inrättas inom varje län

och inom Stockholms stad. Socialdomstol skall vara organiserad såsom en

kollegial förvaltningsdomstol med en domarkompetent jurist såsom ordförande

och två lekmän med erfarenhet i allmänna värv såsom bisittare.

Utredningens majoritet föreslår, att socialdomstolen organiseras inom länsstyrelserna

och överståthållarämbetet med landssekreteraren eller dennes

ställföreträdare, resp. underståthållaren eller kanslidirektör, såsom ordförande.

En minoritet inom utredningen föreslår, att socialdomstolen skall

ha en fristående ställning med en ordförande, vilken bör vara eller ha varit

ordinarie innehavare av domarämbete.

Utredningen — som inte haft i uppdrag att gå in på frågan om de materiella

grunderna för administrativa frihetsberövanden — utgår vid sin

behandling av rättssäkerhetsfrågorna från lösdrivarlagens nuvarande bestämmelser

och föreslår ändringar däri, som äger samband med förslaget

att socialdomstol skall överta länsstyrelses nuvarande funktioner på detta

område.

Vid lemissbehandlingen av förslaget framkom delade meningar om behovet

av särskilda socialdomstolar. Vilken myndighet som än kommer att

anfortros hithörande ärenden är samtliga remissmyndigheter likväl ense

om att förfarandet bör reformeras för att bättre tillgodose den enskildes

rattssäkerhetsanspråk. Tvångsarbete anses inte böra få ådömas utan att

den enskilde blivit läkarundersökt och personligen hörd i målet. Om häktningen

behålls, erinras om att häktningstiden måste få tillgodoräknas den

dömde; eljest blir besvärsrätten inte en fullvärdig rättssäkerhetsgaranti.

Allmänt vitsordas, att behovet av biträde är framträdande i lösdrivarärenden.

Behovet av särlagstiftning om samhällsfarlig asocialitet

Utredningsmannen

Asocialitetsklientelet

Utredningsmannen framhåller, att vid behandlingen av lösdrivarproblemet

har särskilt under det senaste decenniet ifrågasatts huruvida numera

över huvud taget något behov föreligger av en lösdriverilagstiftning. Det

har därför synts angeläget att vinna klarhet om i vilken utsträckning gällande

lösdrivarlag tillämpas och om karaktären av det asociala klientelet.

En statistisk undersökning, som utredningsmannen låtit företa beträffande

utvecklingen 1945—1959, redovisas i två tabeller, som åskådliggör

antalet anhållanden enligt lösdrivarlagen på följande sätt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

29

År

Totala antalet

anhållanden

Anhållanden avseende personer mellan

21 och 25 år

Män

Kvinnor

Antal

Procent

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

1945

729

376

113

74

15,5

19,7

1950

634

199

124

64

19,6

32,2

1951

261

103

63

47

24,1

45,6

1954

239

235

54

119

22,6

50,6

1957

446

233

84

101

18,8

43,3

1959

244

193

75

65

30,7

33,7

År

Totala antalet anhållanden

Stockholm, Göteborg,

Malmö

Övriga städer över

50 000

Riket i övrigt

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

1945

567

366

109

9

53

1

1950

559

194

60

2

15

3

1951

232

100

15

1

14

2

1954

199

229

27

6

13

0

1957

269

220

171

13

6

0

1959

167

181

68

12

9

0

Av de sålunda i hela riket anhållna blev motsvarande år följande antal

offentligt varnade och dömda till tvångsarbete.

År

Ofientlig varning

Tvångsarbete

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

1945

152

58

45

11

1950

62

26

23

17

1951

8

11

5

2

1954

29

52

2

12

1957

83

60

11

15

1959

43

51

12

16

Av de statistiska uppgifterna framgår otvetydigt, att lösdriveriet, sådant

det avspeglar sig i tillämpningen av lösdrivarlagen, numera i allt väsentligt

är en storstadsföreteelse. Därutöver visar uppgifterna, att den i januari

månad 1951 från inrikesdepartementet utsända promemorian i stort sett

fått avsedd återhållande effekt. Denna var särskilt klart markerad redan

nämnda år. Även om efter år 1951 en ökning av antalet anhållanden kan

konstateras — framför allt under år 1957 — har antalet anhållanden inte

något år under 1950-talet stigit till 1945 års höga nivå. Det sagda gäller i

huvudsak även åtgärden offentlig varning. Antalet kvinnor som dömts till

tvångsarbete visar däremot en klar stegring efter 1951. Ett markant drag

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

i utvecklingen är ökningen efter 1945 av andelen anhållna kvinnor i åldern

21—25 år. Speciellt hög var denna andel under förra delen av 1950-talet,

då 40—50 procent av de anhållna kvinnorna befann sig i denna ålder mot

20—30 procent under senare delen av 1940-talet. Andelen ungdomar i angivna

åldrar utgjorde 1959 inom vardera gruppen män och kvinnor inte

mindre än cirka en tredjedel av hela klientelet.

Av den statistiska undersökningen framgår också vilka andra åtgärder

än varning och tvångsarbete som följt efter ett anhållande. Överlämnande

till socialvård (sjukvård) har blivit en allt vanligare åtgärd i överensstämmelse

med riktlinjerna i förutnämnda departementspromemoria. Medan

under åren 1945—1947 av männen 10 procent och av kvinnorna 3 procent

hänvisades till socialvårdande eller sjukvårdande myndighet, blev under

åren 1957—1959 inte mindre än 32 procent av männen och 15 procent av

kvinnorna föremål för motsvarande åtgärd.

Att lösdrivarlagen i praxis av olika skäl kommit till allt mindre användning

innebär emellertid enligt utredningsmannen inte att asocialiteten

skulle ha upphört att utgöra ett allvarligt samhällsproblem.

Mot lösdrivarlagens minskade användning svarar åtminstone delvis en

vidgad tillämpning av annan lagstiftning, som söker komma till rätta med

asocialitet genom att rikta in sig på grunden till den asociala livsföringen.

Till denna lagstiftning hör i viss utsträckning sinnessjuklagen men kanske

främst nykterhetsvårdslagen. Utanför det statistiska materialet rörande lösdrivarlagens

tillämpning faller sålunda bland annat nykterhetsvårdens

klientel, som omfattar ett inte ringa antal personer av lösdrivarlyp. Dessa

återfinns framför allt bland dem som omhändertagits enligt specialindikationen

»upprepade fylleriförseelser» men inbegriper även — ehuru i

mindre utsträckning — sådana på vilka indikationen »kringflackande liv»

ansetts tillämplig.

Samstämmiga vittnesbörd från ett flertal på olika områden verksamma

myndigheter ger även vid handen, att asocialiteten i själva verket kommit att

utgöra ett alltmera brännande problem, vilket samhället saknar såväl legala

möjligheter som resurser för att helt kunna bemästra. Ett påtagligt sådant

vittnesbörd utgör den förstärkning av polisens resurser i Stockholm, Göteborg

och Malmö som myndigheterna i dessa städer nödgades vidtaga i mitten

av 1950-talet för att kunna hålla gatuprostitution och annan svårare asocialitet

inom rimliga gränser. Andra sådana vittnesbörd utgör dels polisverksamhetsutredningens

beskrivning av storstädernas lösdrivarklientel, dels

remissmyndigheternas uttalanden om prostitutionens utbredning och former

i anslutning till motionerna vid 1958 års A-riksdag om denna företeelse.

Svaren på en förfrågan som utredningsmannen i början av år 1961 riktade

till polismyndigheterna och socialvårdscheferna i rikets större städer

ger också klart belägg för att asocialiteten i dess nuvarande svåra former

från ansvarigt håll uppfattas såsom ett allvarligt samhällsproblem. Allmänt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

sett synes särskilt alkoholmissbruket och spritlangningen ha ökat, och

den illegala handeln med narkotika har tillkommit som ett nytt oroande

moment i den asociala livsföring som det här är fråga om. Man konstaterar

på sina håll en tydlig förskjutning av lösdriveriet mot lägre åldersgrupper

och en mera elakartad karaktär av de större städernas stationära lösdrivarklientel.

Erfarenheten anses visa, att svår brottslighet ofta har sin rot

i lösdrivarnas krets, och man befarar, att asocialiteten följer samma allvarliga

utvecklingslinje som den egentliga brottsligheten, vilken under en följd

av år befunnit sig i stark tillväxt och tenderar att öka.

Sammanfattningsvis uttalar utredningsmannen om utvecklingen efter

mitten av 1940-talet av den asocialitet som i allmänhet förknippas med lösdriveri,

att landsbygdens ofta oförargliga luffare nästan helt försvunnit

för att efterträdas av ett till storstäderna koncentrerat stationärt asocialitetsklientel,

sannolikt mindre omfattande än det tidigare lösdrivarklientelet

men betydligt samhällsfarligare. De mera svårartade fallen återfinns framför

allt i storstädernas träskområden, vilka enligt erfarenhet utgör grogrund

för kriminalitet och vilka torde utgöra det huvudsakliga rekryteringsunderlaget

även för ungdomsasocialiteten. Klientelet företer i stor utsträckning

tecken på psykiska avvikelser från det normala (psykopati eller sociopati).

Alkoholmissbruk är vanligt. Prostitution i förening med grov kriminalitet

synes utgöra ett allvarligt och vanligt inslag i bilden, varjämte bettleri på

sina håll bedrivs i utmanande former eller på ett påträngande sätt. Synnerligen

betänklig är den från flera håll påvisade tendensen hos asocialiteten

att tränga ned i allt yngre åldersgrupper. Till de mera samhällsfarliga elementen

ansluter sig över ett flytande gränsområde ett stort antal förslummade

och djupt förkomna människor, vilka främst behöver vård i en eller

annan form men som antingen inte kan beredas eller inte vill mottaga hjälp

från samhällets sida.

Utredningsmannen framhåller, att enighet råder om att det är nödvändigt

för samhället att på ett eller annat sätt ingripa mot de allvarligare

formerna av asocialitet och om att lösdrivarlagen är alltför föråldrad och

bristfällig för att längre kunna få utgöra ett instrument för samhället i

dess bekämpande av asocialiteten. När det gäller frågan på vilket sätt lösdrivarlagstiftningen

bör reformeras går meningarna emellertid isär. På

vissa håll hyser man den uppfattningen, att asocialitet i huvudsak kan bemästras

inom befintliga, i erforderlig omfattning utbyggda medicinska och

sociala vårdformer samt genom kriminalisering av vissa yttringar av lösdriveri.

På andra håll hävdar man med styrka, att en ny generell lagstiftning

rörande asocialitet erfordras vid sidan av de ingripanden som kan

göras inom barnavården, nykterhetsvården och mentalsjukvården. Det finns

också de som anser alt en särlagstiftning väl behövs beträffande annan asocialitet

än prostitution men alt ingripande mot prostitutionen hör ske

endast inom ramen för redan befintlig vårdlagstiftning.

För att kunna taga ställning till frågan, huruvida någon särlagstiftning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ö2

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

rörande asocialitet alltjämt behövs, måste man först söka bilda sig en uppfattning

om restklientelets storlek och karaktär. Med restklientelet menar

utredningsmannen personer, vilkas asocialitet är av så allvarlig art, att samhället

inte rimligen kan förhålla sig passivt därtill, men som inte heller

skulle kunna omhändertagas inom befintliga vårdformer (främst nykterhetsvården,

mentalsjukvården eller kriminalvården), om lösdrivarlagen upphävdes

utan att ersättas med en modern särlagstiftning rörande asocialitet.

Härefter granskar utredningsmannen så som närmare framgår av nästa

avsnitt de nuvarande möjligheterna att inom de olika vårdområdena komma

till rätta med asocialitet och prövar i samband därmed i vad mån det

skulle vara möjligt att nu genomföra lagändringar eller andra reformer

på vårdområdena i syfte att få dessa att omfatta restklientelet.

Angränsande vårdområden

Företagna klientelundersökningar visar enligt utredningsmannen att

många lösdrivare och prostituerade kan hänföras till den stora grupp själsligt

abnorma som brukar sammanföras under den gemensamma beteckningen

psykopater.

Frågan om möjligheterna att bereda psykopater vård har för det första

en formell sida, som avser de lagliga förutsättningarna för sådan vård. Efter

att ha erinrat om att psykopatvårdsutredningens förslag blev utsatt för kritik

och om att förevarande fråga för närvarande utreds av sinnessjuklagstiftningskommittén,

som väntas föreslå en ny lag om mentalsjukvård,

finner utredningsmannen att man med hänsyn till föreliggande erfarenheter

inte bör överskatta de lagliga möjligheterna att framdeles i större omfattning

än nu bereda psykopater tillhörande det asociala klientelet mentalsjukvård.

Intagning på mentalsjukhus måste ske med stöd av vårdattest,

som i många fall inte anses kunna medicinskt motiveras, då symtom på

egentlig sinnessjukdom inte alltid föreligger. Även om sådan attest utfärdas

och intagning på sjukhus kommer till stånd, visar det sig ofta efter kort

tid att sjulcvårdsläkaren finner behov av sjukhusvård inte längre föreligga.

I och för sig torde detta förhållande inte ändras genom tillkomsten av en

ny mentalsjukvårdslag. Man kan nämligen inte gärna uppge det naturliga

kravet på att vårdbehovet måste vara medicinskt indicerat, om mentalsjukvård

skall kunna komma i fråga. I den mån särskilda psykopatsjukhus skapas,

som medger differentierad vård inom sinnessjukvårdens ram av sinnessjuka

i egentlig mening och psykopater, bör man emellertid kunna räkna

med att psykopatvård i större omfattning än nu kommer att framstå såsom

medicinskt motiverad.

Härefter undersöker utredningsmannen den andra sidan av psykopatvårdsfrågan,

nämligen i vilken utsträckning mentalsjukvården mot bakgrunden

av nuvarande resurser och utbyggnadsplaner kan förväntas motta

vårdbehövande psykopater tillhörande det asociala klientel, som samhället

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196k

på ett eller annat sätt genom aktiva åtgärder måste dra försorg om. Han

finner att utsikterna för närvarande inte är gynnsamma för att inom överskådlig

tid kunna bereda mentalsjukvård åt vårdbehövande psykopater, tillhörande

det allmänt asociala klientelet. Redan därav att vårdbehovet rimligen

måste vara medicinskt indicerat för att mentalsjukvård skall kunna

komma i fråga torde följa, att många psykopater inte hör hemma ens under

en fullt utbyggd mentalsjukvård. För många personer inom de särskilt

i storstäderna befintliga skikten av socialt svårt förkomna med inslag av

kriminalitet och svårare asocialitet torde ett medicinskt betingat vårdbehov

över huvud taget inte kunna påvisas. Utredningsmannen yttrar vidare

härom.

Sannolikt kommer det att dröja länge, innan mentalsjukvården utbyggts

i sådan omfattning, att de psykopater som är i behov av mentalsjukvård

också kan mottagas på sinnessjukhus eller psykopatsjukhus. Enligt beslut

av statsmakterna uppföres för närvarande visserligen ett första psykopatsjukhus

i Katrineholm, men detta torde huvudsakligen komma att beläggas

med sådant manligt psykopatkiientel vilket redan nu belastar mentalsjukvården.

Frågan om det fortsatta utbyggandet av psykopatvården står öppen,

och i dagens situation kan man inte skönja en tidpunkt, då socialvårdens

manliga och kvinnliga psykopatklitentel skulle kunna omhändertagas inom

mentalsjukvården. Allvaret i situationen understryks därav, att det grovt

asociala klientelet numera i huvudsak koncentrerats till Stockholm, Göteborg

och Malmö. Dessa städer är avtalsenligt skyldiga att svara för vården

av andra psykopater än straffriförklarade samt vissa svårskötta och opålitliga.

Det kan inte förväntas, att städerna bygger ut sin mentalsjukvård till

att omfatta även särskild psykopatvård, förrän slutlig ställning tagits till

frågan om huvudmannaskapet och därtill hörande gränsdragningsproblem.

Mot bakgrunden av en redogörelse för 1948 års lösdriveriutrednings och

1956 års nykterhetsvårdsutrednings (SOU 1961: 58) förslag konstaterar utredningsmannen

att 1954 års lag om nykterhetsvård erbjuder

stora möjligheter att ingripa mot allmänt asociala människor, vilka med

sin asociala livsföring förenar alkoholmissbruk. Möjligheten att i fråga om

lösdrivarklientelet anlita nykterhetsvårdande åtgärder har också tillvaratagits

i ökad omfattning under 1950-talet, alltsedan i den tidigare nämnda

promemorian från inrikesdepartementet i anslutning till 1950 års ändringar

1 lösdrivarlagen manades till återhållsamhet med lagens tillämpning. Denna

utveckling bestyrkes klart av uttalanden i olika sammanhang från polis
nyndigheter

och socialvårdande myndigheter och av att nykterhctsvårdsitredningen

funnit sig föranlåten att särskilt uppmärksamma här ifrågavarande

klientel.

Av det anförda följer emellertid enligt utredningsmannen inte att nykterhetsvårdande

åtgärder skulle stå till förfogande i obegränsad utsträckning

för alkoholmissbrukarna bland det allmänt asociala klientelet, så att

inom denna grupp inte skulle finnas något restklientel. Skälen för denna

uppfattning utvecklar utredningsmannen på följande sätt.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 19(14. 1 sand. Nr 128

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196i

Till en början är härvidlag att märka, att inte alla alkoholmissbrukande

asociala förtär alkoholdrycker i sådana kvantiteter och så vanemässigt, att

hemfallenhet föreligger, vilket utgör en första förutsättning för att tvångsingripande

skall kunna äga rum. Vid detta bedömande har hänsyn tagits

till den omständigheten, att det synes vara en i praxis godtagen ståndpunkt

att man, om den sociala skadan är allvarlig, inte synes fordra lika kvalificerat

alkoholmissbruk för att hemfallenhet skall anses föreligga som i

ett fall, då en angiven skadeverkan visserligen föreligger men inte är så

utpräglad. Därjämte måste man hålla i sikte den allmänna tendensen för

närvarande inom nykterhetsvården att skjuta tvångsåtgärderna i bakgrunden

till förmån för öppna och frivilliga vårdformer, vilken tendens föranlett

nykterhetsvårdsutredningen att föreslå en väsentlig minskning av den

statliga anstaltsorganisationen. Även ett godtagande av detta förslag måste

leda till begränsade möjligheter att tillämpa nykterhetsvårdslagen på människor

med allmänt asocial livsföring, eftersom dessa sällan är villiga att

medverka till rent frivilliga åtgärder. Då det inte torde vara en framkomlig

väg att kriminalisera vissa former av bettleri erbjuder sig inte heller några

ökade möjligheter att med anlitande av villkorlig dom åstadkomma erforderligt

påtryckningsmedel för att förmå allmänt asociala bettlare, som

tillika är alkoholmissbrukare, att underkasta sig nykterhetsvårdande åtgärd.

Till sist uppmärksammar utredningsmannen, att nykterhetsvårdsutredningen

ställt sig tveksam till lämpligheten och effektiviteten av korrigerande

åtgärder inom nykterhetsvårdens ram för sådana asociala människor, hos

vilka visserligen ett mer eller mindre utvecklat alkoholmissbruk kan motivera

åtgärder enligt nykterhetsvårdslagen, men där missbruket inte har

karaktären av centralt personligt problem utan snarare kan uppfattas som

en bilöreteelse till individens allmänna sociala missanpassning. Ett sådant

klientel torde i inte ringa utsträckning ha hänvisats till nykterhetsvården

såsom en direkt följd av den tidigare nämnda departementspromemorian.

Utredningsmannen ifrågasätter, huruvida man inte härvid för att över

huvud taget få ett samhällsingripande till stånd pressat nykterhetsvårdslagens

generalindikation mera än vad som kan anses rimligt från renodlat

nykterhetsvårdande synpunkter. Under alla förhållanden torde nykterhetsvårdens

företrädare kunna resa befogade anspråk på att inte behöva inom

denna vårdform mottaga allmänt asociala människor, vilkas alkoholmissbruk

inte är av den omfattning och art att nykterhetsvård framstår såsom

en adekvat hjälpform.

Utredningsmannens slutsats blir att det inte låter sig göra att fixera

någon gräns för nykterhetsvården i fråga om de allmänt asociala alkoholmissbrukarna

men att det inom detta skikt även framdeles otvivelaktigt

kommer att finnas ett inte ringa antal, som varken kan eller bör omhändertagas

inom nykterhetsvården.

Om man bortser från försumliga försörjare, bereder 1956 års lag om

socialhjälp för närvarande inte möjlighet att omhänderta individer

tillhörande Iösdrivarklientelet, vilkas asocialitet är av så svår natur att

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

tvångsåtgärder är ofrånkomliga. Utredningsmannen diskuterar emellertid

möjligheten att efter mönster av barnavårdslagen ge socialnämnd befogenhet

att ingripa med erforderliga åtgärder mot ett asocialt vuxenklientel.

Han finner emellertid att starka invändningar av såväl principiell som praktisk

natur kan resas mot att beträda en sådan väg.

Mot vuxna människor kan sålunda i allmänhet inte komma i fråga att

tillgripa tvångsåtgärder, förrän asocialiteten blivit manifest och nått den

grad av samhällsfarlighet som motiverar ingripande från samhälleliga

skyddssynpunkter. Tvångsåtgärder mot en vuxen människa måste vidare

-—• i den mån tvångsingripande motiveras av asocialitet -— grundas endast

på dennas egen asociala livsföring, över huvud taget föreligger beträffande

det asociala vuxenklientelet inte samma förutsättningar för ett intimt samband

mellan förebyggande åtgärder, lijälpåtgärder och tvångsåtgärder som

i fråga om barnavårdsklientelet. Förverkligades tanken att utforma lagstiftningen

rörande vuxna asociala på huvudsakligen samma sätt som barnavårdslagen,

skulle detta dessutom innebära återgång till tillståndet på

fattigvårdslagens tid, då bettlare och lösdrivare mot sin vilja kunde intagas

och kvarhållas på fattigvårdsanstalt.

Gentemot den här tänkta lösningen invänder utredningsmannen dessutom,

att det måste vara en polisiär och inte en socialvårdaude uppgift att

hålla uppsikt över det asociala vuxenklientelet. Inte heller på denna punkt

synes barnavårdslagen kunna tagas till förebild. Uppsikt över vuxna människor

kan i ett fritt samhälle inte komma i fråga i tillnärmelsevis samma

utsträckning som i fråga om barn, och det allmänt asociala vuxenklientelet

kan rimligen inte stå under tillsyn av offentligt organ i vidare mån än som

förestavas av samhälleliga skyddssynpunkter. Uppsikten över vuxna allmänt

asociala människor måste följaktligen begränsas till det verkligt

gravt asociala klientelet, och för en sådan uppgift står intet annat samhällsorgan

till buds än polisen. Det är nämligen här i stor utsträckning

fråga om ensamstående personer utan social anknytning, vilka parasiterar

på andra och för ett undandraget liv, och det är i vart fall svårt att tänka

sig att socialnämnderna vid sidan av sin allmänna biståndsverksamhet

skulle kunna fullgöra övervakningsfunktionen med erforderlig effektivitet.

Frågan om behovet av frihetsberövande måste prövas främst från samhälleliga

skyddssynpunkter och det varken är eller kan vara en socialvårdande

uppgift att verkställa eu dylik prövning. Från allmänt socialvårdande synpunkter

måste det i stället te sig angeläget att man undviker att utrusta

ett organ, som har till uppgift att hjälpa människor, med befogenhet att

vidtaga även tvångsåtgärder. Erfarenheten visar att risken för tvångsingripandc

minskar benägenheten hos verkligt hjälpbehövande människor med

social belastning alt vända sig till ett på angivet sätt med dubbla funktioner

utrustat samhällsorgan. Beträffande det allmänt asociala klientelet skulle

den här diskuterade ordningen följaktligen kunna leda till ökad benägen
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kangl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

het för hjälpbehövande att undandraga sig samhällets uppmärksamhet och

bistånd. Svårigheterna att i ett tidigt skede komma till rätta med olika yttringar

av asocial livsföring skulle bli större och samhället skulle försättas

i ett försämrat utgångsläge vid bekämpande av de mera svårartade formerna

av asocialitet.

Den upprustning som för närvarande förestår inom området för kriminalvård

i frihet måste, framhåller utredningsmannen, väntas öka

möjligheterna till resocialisering av den grupp inom asocialitetsklientelet,

som erhåller villkorlig dom (skyddstillsyn) eller utskrivs villkorligt från

fångvårdsanstalt. Gruppen är emellertid så liten att den väntade förstärkningen

av den öppna kriminalvårdens resurser inte i nämnvärd mån synes

kunna påverka ställningstagandet till frågan om en särlagstiftning för det

allmänt asociala klientelet alltjämt behövs.

Kriminaliserings frågan

Utredningsmannen erinrar om att 1948 års lösdriveriutrednings förslag

om kriminalisering av bettleri utsattes för stark kritik från skilda håll

och finner för sin del kritiken i hög grad befogad. Bettleriet är, framhåller

utredningsmannen, långtifrån alltid någon företeelse, som kräver samhällets

ingripande, och efter tillkomsten av socialhjälpslagen får det anses uteslutet

att på grund av bettleri tvångsomhändertaga lösdrivande bettlare på ålderdomshem,

även om tvånget skulle begränsas till det indirekta påtryckningsmedel

som en föreskrift härom i samband med villkorlig dom skulle innebära.

Då därtill kommer, att brottsbalken inte upptar någon bestämmelse

om bettleri, måste frågan om behovet av särlagstiftning rörande asocialitet

tydligen i dagens läge bedömas med den utgångspunkten att man inte

kan räkna med möjligheten att kriminalisera bettleriet.

Med hänsyn till vad som förekommit i samband med barnavårdslagens

och brottsbalkens tillkomst kan det enligt utredningsmannen inte övervägas

vare sig att kriminalisera prostitutionen som sådan eller att som

lösdriveriutredningen föreslog genom utvidgning av barnavårdslagens tilllämpningsområde

tillgripa samhällsvård mot unga prostituerade i åldrarna

21—23 år.

Även om brottsbalken kommer att ge samhället större möjligheter än

hittills att på straffrättslig väg ingripa mot särskilt samhällsfarliga yttringar

av prostitution — bl. a. koppleri och sutenörskap — får man likväl

enligt utredningsmannen inte överskatta betydelsen av att det straffbara

området beträffande sedlighetsbrotten utvidgats. Brottsbalken präglas

nämligen medvetet av stor återhållsamhet i fråga om kriminalisering av

prostitutionens yttringar, eftersom i förarbetena lösdriveriet ansetts böra

bekämpas i första hand med andra medel.

Upphäves lösdrivarlagen utan att ersättas med motsvarande särlagstiftning

på det här aktuella området, skulle samhället sålunda utom tillämp
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

ningsområdet för barnavårdslagen avhända sig möjligheten att ingripa mot

prostitutionen som sådan. Endast i begränsad utsträckning synes för vuxna

prostituerade andra vårdformer kunna komma i fråga, såsom psykopatvård,

nykterhetsvård, kriminalvård. Restklientelet hland de prostituerade skulle

bli betydande. Även gatuprostitutionen skulle tydligen i stor utsträckning

få försiggå ostörd, eftersom större svårigheter inte torde föreligga vare

sig för de prostituerade eller för deras kunder att undvika det störande och

anstötliga uppträdande som skall utgöra förutsättning för ingripande mot

dem i straffrättslig väg. Då särskilt gatuprostitutionen utgör ett allvarligt

samhällsont med verkningar långt utöver prostitutionsproblemet som sådant

— den yttre fasaden anses relativt godartad i förhållande till den

verklighet den döljer — måste det väcka betänkligheter, om samhället skulle

ställas i situationen att inte ens kunna ingripa mot denna form av prostitution.

Mot bakgrunden av att åtskilliga av de prostituerade befinner

sig i åldern 21—25 år måste det dessutom te sig särskilt betänkligt med

en utveckling, varigenom samhället skulle avhända sig möjligheten att

enbart på grund av deras levnadssätt ingripa mot prostituerade över 21

år samtidigt som dessa inte skulle erhålla det större skydd mot sutenörer

som brottsbalken bereder de underåriga.

Jämsides med att lösdriveriet alltmer blivit en storstadsföreteelse har

det på olika sätt ändrat karaktär. En sådan förändring utgör, framhåller

utredningsmannen, det ökade inslag av kriminalitet som enligt samstämmiga

vittnesbörd från myndigheterna i rikets större städer numera kan

konstateras i livet i dessa städers »träskområden», där de mera samhällsfarliga

elementen företrädesvis uppehåller sig. Ju grövre former brottsligheten

tar sig, desto större bör visserligen möjligheterna bli att genom straffrättsliga

ingripanden komma till rätta även med den asociala livsföringen

i övrigt, eftersom svårare brott i allmänhet både blir uppdagade och för

gärningsmannen leder till en individualpreventivt inriktad kriminalvård.

Vad som i detta sammanhang är ägnat att inge den största oron är emellertid

de mera svåråtkomliga typer av brottslighet som enligt tillgängliga uppgifter

utgör ett allt vanligare inslag i storstadsasocialiteten, såsom spritlangning,

illegal narkotikahandel, småstölder, bedrägliga beteenden. Sådan

brottslighet kommer endast i begränsad utsträckning till polisens kännedom,

och vad som i så fall uppdagas är ofta en enstaka gärning, som förskvller

endast böter eller på sin höjd ett kortvarigt frihetsstraff. Den enstaka

gärningen ter sig vanligen föga allvarlig mot bakgrunden av individens

asociala livsföring sedd i dess helhet. Storstädernas träskområden drar i allt

större utsträckning till sig ungdom på glid och den ungdom som en gång

infångats i dessa områdens asociala miljöer riskerar att sjunka så djupt

i kriminalitet och asocialitet att resocialiseringsmöjligheterna helt äventyras.

Inte minst med hänsyn härtill måste man noga beakta de begränsade

möjligheterna att med hjälp av strafflagstiftningen ingripa mot aso
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196b

cialiteten i storstäderna, då man tar ställning till frågan om behovet av en

särlagstiftning på området.

Utredningsmannens slutsats

Av den i det föregående i korthet refererade redogörelsen för olika möjligheter

att komma till rätta med asocialiteten finner utredningsmannen

framgå, att det allmänt asociala klientelet, framför allt i storstäderna, rymmer

element av så samhällsfarlig natur att samhället på något sätt måste

ingripa mot dessa men att klientelet endast i begränsad omfattning kan

omhändertagas inom sjuk- eller socialvården eller bli föremål för straffrättslig

behandling. I den mån legala förutsättningar för omhändertagande

inom angivna vårdområden föreligger, ger undersökningarna vidare vid

handen att i och för sig tillämplig vårdform inte alltid kan erbjuda den

adekvata behandlingen.

Utredningsmannens slutsats blir därför att en särskild lagstiftning rörande

asocialitet alltjämt behövs.

Remissyttrandena

Allmänna sgnpunkter på asocialitetsklientelet och

på behovet av särlagstiftning

En allmän uppfattning hos remissinstanserna är att det förekommer ett

klientel av samhällsfarliga asociala, mot vilka samhället måste ha möjligheter

att inskrida med olika medel. När det gäller att välja dessa medel

råder till en början enighet om att lösdrivarlagen inte längre är lämplig.

Om denna lag fäller stgrelsen för Sveriges advokatsamfund det omdömet

att den är otillfredsställande beträffande såväl förutsättningar och förfarande

som rättssäkerhetsgarantier för den enskilde. Anstaltsnämnden vid

fångvårdsanstalten Hinseberg säger sig ha under många år kunnat konstatera

en mycket ojämn och stundom tillsynes godtycklig tillämpning av lagen.

Åt en sådan uppfattning ger även Örebro läns landstings förvaltningsutskott

uttryck.

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till utredningsmannens

slutsats, att sjuk- och socialvård samt lagföring för brott

inte erbjuder tillräckliga möjligheter att komma till rätta med de samhällsfarliga

asociala och att därför en särlagstiftning alltjämt behövs. En gemensam

förutsättning för i det närmaste alla remissorgan, som mer eller mindre

starkt biträder denna uppfattning, är att en särlagstiftning måste vara av

sekundär art och endast får användas när andra medel visat sig otillräckliga.

I ett stort antal av dessa yttranden föreslås vidare, främst i syfte att

ytterligare stärka rättssäkerheten, olika ändringar i utredningsmannens

förslag, vilket emellertid i stort sett anses kunna läggas till grund för lagstiftning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

Bland de remissorgan, som anser särlagstiftning nödvändig eller ofrånkomlig,

märks hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, socialstyrelsens majoritet, förvaltningsdomstolskommittén,

sinnessjuklagstiftningskommittén, överståthållarämbetet

och länsstyrelserna utom en, som ej yttrar sig härom, fjorton landstings förvaltningsutskott,

så gott som alla hörda statsåklagare, poliskammare och

polischefer, däribland alla i de större städerna, sju länsnykterhetsnämnder

av de åtta som yttrat sig, det stora flertalet stadsfullmäktige, socialnämnder

och nykterhetsnämnder, svenska landstingsförbundet, svenska socialvårdsförbundet,

svenska nykterlietsvårdsförbundet och svenska läkaresällskapet.

Flera av dessa remissinstanser uppehåller sig vid asocialitetens yttringar

och understryker dess vådor för ungdomen. Hovrätten för Västra Sverige

framhåller att den år 1951 anbefallda restriktiva tillämpningen av lösdrivarlagen

var en bidragande orsak till att det asociala klientelet i storstäderna

ökade och att ordningen på gatorna försämrades. Både från samhällsskyddets

synpunkt och med hänsyn till den ungdom, som riskerar att dragas

in i miljöer där livsföringen med stor sannolikhet leder till kriminalitet,

måste det enligt hovrättens mening vara angeläget att på ett så tidigt stadium

som möjligt ingripa inte bara mot denna ungdom utan också mot de personer

som drar ungdomen till sig och sin asociala livsföring. Även om det

från principiell synpunkt vore mest tilltalande om samhället kunde begränsa

sina åtgärder mot asocial livsföring till skilda vårdformer och viss

kriminalisering anser hovrätten de nämnda olägenheterna ej kunna undanröjas

utan särlagstiftning. Asocialitetens tendens att tränga ner i allt

yngre åldersgrupper med därav föranledd fara för ökad ungdomsbrottslighet

understryks särskilt av länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Skaraborgs samt Gävleborgs län.

Överståthållarämbetet erinrar om de svårigheter att upprätthålla ordningen

på gatorna, som uppstod åren närmast efter 1951, och nämner därvid

särskilt de s. k. Berzeliiparkskravallerna i Stockholm. Förhållandena

blev så svårbemästrade att ämbetet i slutet av 1953 blev nödsakat att vidta

åtgärder för att bättre utnyttja de möjligheter att omhänderta asociala personer

som lösdrivarlagen dock alltjämt erbjöd.

Länsstyrelsen i Uppsala län menar att utredningsmannens förslag kanske

inte kan åstadkomma några förbättringar när det gäller redan svårt infekterade

storstäder men däremot verksamt bidra till att förhindra uppkomsten

av mera omfattande stationär och klart samhällsfarlig asocialitet i därifrån

hittills förskonade städer och samhällen. Tendenser till en utbredning

av denna inte minst med hänsyn till ungdomens fostran betänkliga sainhällssmitta

har förmärkts, fortsätter länsstyrelsen, som framhåller som

symtomatiskt att poliskammaren i Uppsala, som för kort tid sedan förordat

att lösdrivarlagen upphävdes utan att ersättas av annan lag, i yttrande över

föreliggande förslag tillstyrker särlagstiftning under motivering att man

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196i

i sin verksamhet mött företeelser mot vilka ett ingripande varit klart påkallat

men där ett sådant inte varit möjligt med stöd av social vårdslagarna.

I de fall där asocialiteten tar sig uppenbart samhällsfarliga uttryck måste

samhällsintresset anses obetingat kräva att de tongivande elementen för en

tid oskadliggörs och det kan inte, i varje fall för närvarande, ske på annat

sätt än att de berövas friheten. Länsstyrelsen kan inte finna annat än att

utredningsmannen valt den enda väg som för närvarande står till buds.

Det är enligt länsstyrelsen synnerligen angeläget att en lagstiftning enligt

utredningsmannens förslag snarast kommer till stånd. Anser man sig böra

avvakta den slutgiltiga lösningen av det problemkomplex som frågan om

administrativa frihetsberövanden inrymmer, har man därmed bordlagt hela

den föreliggande lagstiftningsfrågan. Ett uppskov kan vidare medföra att

tillståndet på detta område kanske blir sådant att man för en upprensning

måste i en inte avsedd utsträckning inrikta sig på att oskadliggöra i stället

för att tillgripa hjälpåtgärder.

Följande skildring av det asociala klientelet lämnar poliskammaren i

Örebro.

Dagligen och stundligen kommer polisen, åtminstone i de större och medelstora

städerna, i direkt och indirekt kontakt med lösdriveriklientelet.

Den patrullerande polispersonalen iakttager dem på gator, torg och i parker.

De påträffas av personal från kriminalpolisens spaningsdetaljer och

socialpolisens civilpatruller i kaféer, kojor, rivningshus, härbärgen m. m.

Inträffar slagsmål, familjebråk m. m. finnas de med i bilden. Det s. k. restklientelet

gör sig särskilt gällande i olika sammanhang. Även om detta

restklientel i Örebro icke uppgår till mer än omkring hundratalet personer,

kan klientelet likväl skapa en betydande olust och förorsaka en påtaglig

samhällsfara. Ett ringa fåtal personer, tillhörande klientelet ifråga, kan

t. ex. genom sin närvaro och sitt handlande på ett påtagligt sätt förvandla

atmosfären på ett torg, i en park eller på ett kafé så att övriga samhällsmedborgare,

som befinna sig på aktuell plats känna otrivsel, olust och en markerad

osäkerhet. —--Under årens lopp har i staden ett flertal kaféer

måst stängas, sedan restklientelet »trängt sig in där» och »förstört kaféet».

Dagligen begär medborgare i staden, att polisen skall ingripa. Framställningar

härom kommer jämväl från kyrkliga, sociala och andra sammanslutningar

och organ.

Några av de remissinstanser som anser en särlagstiftning nödvändig motiverar

detta med den preventiva effekten. Hit hör riksåklagarämbetet, länsstyrelserna

i Kristianstads och Malmöhus län samt flera poliskammare. Därvid

framhålls att blotta vetskapen om att möjligheter finns till ingripande

verkar avhållande på det samhällsfarliga asociala klientelet. Polis kammaren

i Stockholm tillägger att de utredningar och undersökningar, som med

stöd av en särskild lag förutsätts kunna ske utifrån ett berättigat individualpreventivt

syfte, samtidigt ger polisen ingående kännedom om hela den asociala

miljö i vilken samhällsfarliga beteenden och brottslighet har sin grund.

Poliskammaren i Hälsingborg anser det inte möjligt att skapa den anbe
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964 41

fallda socialpolisverksamheten utan en särskild lag om samhällsfarlig asocialitet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län konstaterar att flera av de utav 1948 års

lösdriveriutredning angivna förutsättningarna för möjligheten att slopa

lösdrivarlagen utan att ersätta den med annan särlagstiftning nu inte föreligger.

Länsstyrelsen finner utredningsmannens uppfattning att särskild

lagstiftning alltjämt behövs välgrundad. Med hänsyn härtill och till den

oroväckande utveckling som vissa former av lösdriveri antagit framför allt

i landets största städer, anser länsstyrelsen det angeläget att en sådan lagstiftning

med det snaraste kommer till stånd och ersätter lösdrivarlagen.

Enligt fångvårdsstyrelsens mening bör man kunna utgå från att restklientelet

kommer att minska avsevärt allteftersom behandlingsresurserna ökas

främst inom nykterhets- och mentalsjukvården. Det skulle dock inte vara

realistiskt att tro att det går att komma till rätta med hela asocialitetsproblemet

inom dessa vårdområden, fortsätter styrelsen, som därför anser

det svårt att komma ifrån utredningsmannens slutsats att en särskild lagstiftning

rörande asocialitet alltjämt är nödvändig. En sadan lagstiftning

kan godtagas om den begränsar sig till restklientelet och om tvångsåtgärd

endast får tillgripas som en sista utväg. Länsstyrelsen i Gotlands län uttrycker

en liknande uppfattning så, att även om restklientelet inte är stort

och även om de faktiska möjligheterna att lämna behövlig vård i andra

former i en framtid ökas, kvarstar dock, särskilt för de största städerna,

behovet av en supplementär lagstiftning som ett yttersta medel till samhällelig

reaktion mot personer med ett så samhällsskadligt levnadssätt att

det inte rimligen kan och bör opåtalt tolereras.

I några yttranden framkommer önskemål om en mera ingående undersökning

av restklientelet än den som utredningsmannen redovisat. Sålunda

anser socialstyrelsens majoritet att det hade varit önskvärt att i vart fall

för storstädernas vidkommande få fram en mer konkret beskrivning av

restklientelet och ett försök till bedömning av dess storlek. Under nuvarande

förhållanden föreligger, heter det vidare, inga hållpunkter för bedömning

av storleken av det klientel som kan komma att beröias av den

föreslagna lagstiftningen. Styrelsen, som åberopar att den genom sina olika

vårdformer — främst nykterhets- och ungdomsvården — har en fortlöpande

kontakt med asocialitetens yttringar, anser det likväl på grund av

härvid vunna erfarenheter vara otvivelaktigt att det i storstäderna finns

ett asocialt restklientel av sådan karaktär som vid lösdrivarlagens upphävande

påkallar åtgärder enligt ny lagstiftning. Eu aktuellare social och medicinsk

kartläggning av restklientelet hade också enligt länsstyrelsen i Blekinge

län varit värdefull, och länsstyrelsen finner det i betänkandet redovisade

resonemanget om behov av särlagstiftning ej helt övertygande. Länsstyrelsen

vill dock med hänsyn till det uppenbara behovet av snara åtgärder

2* Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 128

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196b

i syfte att komma till rätta med den samhällsfarliga asocialiteten inte motsätta

sig särskild lagstiftning.

Att en ny särlagstiftning på detta område endast bör gälla under en begiänsad

tid understryks särskilt av medicinalstyrelsen, förvaltningsdomstolskommittén

och styrelsen för svenska stadsförbundet, vilken finner utredningsmannens

uttalanden om de angränsande vårdformernas otillräcklighet

bärande endast under nu rådande förhållanden.

Svea hovrätt anser under vissa förutsättningar, som närmare redovisas

i det följande, att behovet av samhällsskydd mot de olika inom lösdrivarklientelet

förekommande elementen kan tillgodoses inom ramen för den

sociala vårdlagstiftningen och kriminalvården. Trots detta motsätter sig

hovrätten i dagens läge inte helt förslaget om särskild lagstiftning, eftersom

den alltmer ökade förekomsten av ett till storstäderna koncentrerat asocialitetsklientel

av samhällsfarlig beskaffenhet i förening med psykopatvårdens

synnerligen bristfälliga resurser talar för att samhället för närvarande

måhända inte kan undvara de möjligheter till tvångsomhändertagande som

en särlagstiftning kan erbjuda. Också styrelsen för Sveriges advokatsamfund

ställer sig mycket tveksam till behovet av särlagstiftning och yttrar.

Styrelsen har av utredningen icke blivit övertygad om behovet av att kunna

intaga vissa kategorier av personer på arbetshem. Det måste i ett samhälle

alltid finnas människor, som av en eller annan anledning icke kan inordnas

i arbetslivet. Om de, som icke är helt arbetsdugliga, omhändertages eller

stödjes av socialvården, och alla under tjuguett år — liksom alla åldringar

franräknas samt mental- och alkoholistvard omhändertar de grupper, som

redan nu måste räknas dit, återstår sannolikt blott ett ringa antal fall. Från

dessa skall då avskiljas alla de som föredrar bohemlivet utan att genom sin

livsföring störa sina medmänniskor. Kvar står då praktiskt taget endast

gatuprostitutionen och om man över huvud taget tror sig om att kunna utrota

den, vilket såsom historien visar hittills varit omöjligt, måste det problemet

angripas från helt andra utgångspunkter. BrottsbalWörslaget innehåller

bl. a. viss kriminalisering i dessa hänseenden. Att restklientelet i dag är

mera omfattande än enbart de prostituerade, torde väl bero på att samhällets

resurser framför allt på mentalvårdens område ännu icke utbyggts i

tillfredsställande omfattning. När styrelsen därför i fortsättningen yttrar sig

över lagförslaget är det med utgångspunkt från att lagen måhända ännu någon

tid är nödvändig, att den endast sällan bör tillämpas och att det blott är

en tidsfråga innan all så kallad lösdrivarlagstiftning definitivt upphört.

I några yttranden förordas uppskov med lösningen av lösdrivarfrågan.

Två reservanter i socialstyrelsen anser sålunda fortsatt utredning i anslutning

till empiriska undersökningar böra äga rum. Östergötlands läns landstings

förvaltningsutskott anför som skäl för ett uppskov att brottsbalksförslaget

(vid tidpunkten för yttrandet) ännu ej lagfästs, att verkningarna av'' de

ökade vårdresurser som planeras för kriminalvård i frihet för närvarande

inte kan bedömas samt att sinnessjuklagstiftningskommittén kan komma att

klarlägga möjligheterna till psykopatvård. Skulle emellertid frågan om behovet

av särlagstiftning inte lösas inom dessa områden, är utskottet böjt att till
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

styrka utredningsmannens förslag. Liknande skäl för ett uppskov har Blekinge

läns landstings förvaltningsutskott, som tillägger att statsmakterna

ännu inte tagit ställning till nykterhetsvårdsutredningens förslag.

Riksåklagarämbetet och besvärssakkunniga väcker frågan om att låta

lagstiftningen om samhällsfarlig asocialitet anstå till dess en allmän process

för mål om administrativa frihetsberövande!! eller en allmän lag om förvaltningsförfarandet

kommit till stånd. Socialnämnden i Visby anser att en

revidering av lösdrivarlagstiftningen bör ske i samband med en författningsmässig

och administrativ samordning av socialvårdens huvudgrenar.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län är inte övertygad om att det

finns ett restklientel, vars storleks- och svårighetsgrad motiverar särlagstiftning.

Under förutsättning att vårdgrenarna är utbyggda till full kapacitet

anser länsnykterhetsnämnden sig inte kunna biträda förslaget om

särlagstiftning. Poliskammaren i Luleå finner det egendomligt med en

lagstiftning, som i stort sett skulle avse storstäderna och deras särförhållanden,

samt ställer frågan om erforderligt underlag för särlagstiftning

verkligen föreligger eller om inte hela restklientelet utgör en visserligen

svårhanterbar och kvalificerad men dock inom socialvårdens ram hörande

samhällsgrupp. Poliskammaren anser den föreslagna formen att komma till

rätta med asocialiteten mindre lämplig då den i princip innebär ett återuppväckande

av den ålderdomligaste och ur skilda läger mest kritiserade

formen för administrativt frihetsberövande.

Att särskild lagstiftning rörande samhällsfarlig asocialitet inte bör finnas

anser stadsfullmäktige i Södertälje, nykterhetsnämnden i Eskilstuna, nykterhetsnämnden

i Göteborg samt stadsfullmäktige, socialnämnden och nykterhetsnämnden

i Trollhättan. Dessa kommunala organ anser att asocialiteten

kan bemästras inom ramen för medicinska och sociala vårdformer

samt genom viss kriminalisering.

Angränsande vårdområden och kriminaliseringsfrågan

Olika vårdåtgärder och kriminalisering som medel att komma till rätta

med asocialiteten behandlas mera ingående av flera remissinstanser, både

av sådana som anser dessa medel tillräckliga och av sådana som har motsatt

mening.

I fråga om psykopatvården understryker hovrätten för Västra

Sverige, att vårdbehovet måste vara medicinskt motiverat för att asociala

psykopater skall få omhändertagas för sådan vård, och tillägger att erfarenheten

visat att det ofta är svårt att med säkerhet påvisa ett medicinskt

betingat vårdbehov beträffande samhällsfarliga asociala. Hovrätten biträder

därför utredningsmannens uppfattning om den begränsade möjligheten

att omhänderta sådana personer inom psykopatvården. Sinnessjuklagstiftningskommittén

framhåller att, även om psykopatvården i en framtid

skulle utbyggas väsentligt, det inte torde bli möjligt att där omhänderta

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

någon större del av det åsyftade klientelet eller att eljest ingripa mot det

med verksamma medel. Intagning på specialsjukhus för psykopater måste

nämligen även i en ny mentalsjuklag vara grundad på medicinska skäl och

kan inte få ske på uteslutande eller huvudsakligen sociala grunder. För

flertalet personer av det åsyftade klientelet torde, säger kommittén vidare,

sådana medicinska skäl som bör föranleda intagning inte kunna påvisas.

Också i yttrandena av Malmöhus och Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott

och svenska landstingsförbundet understryks att det från sjukvården

bestämt måste krävas att ett verkligt sjukvårdsbehov föreligger för

att psykopatklientelet skall omhändertagas där.

Socialstyrelsen och svenska socialvårdsförbundet bekräftar utredningsmannens

uppfattning att det för närvarande är ovisst när man kan skapa

erforderliga vårdmöjligheter inom psykopatvården.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott framhåller att de medicinska

vårdformerna har begränsade möjligheter att bota samhällsfarlig asocialitet,

att man inom dem söker att så långt som möjligt undvika klientelblandning

samt att man intensivt arbetar på att i allmänhetens ögon ge mentalsjukvården

samma ställning som kroppssjukvården. Från dessa synpunkter

syns det utskottet uteslutet att de medicinska vårdformerna skulle vara

tillräckliga för det klientel det här gäller.

Länsstyrelsen i Västmanlands län vill ge något större utrymme åt psykopatvård

och uttalar härom.

Utredningsmannen varnar för överskattning av de framtida möjligheterna

att bereda personer ur det asociala klientelet mentalsjukvård, i varje

fall innan psykopatvården byggts ut. Eftersom man inte kan uppgiva kravet

på att ett intagningsbeslut skall vara medicinskt indicerat, anses nämligen

vårdattest för intagning inte kunna utfärdas, om sjukdomssymptom i

egentlig mening saknas. Länsstyrelsen vill dock ifrågasätta om inte en betydande

del av de asociala individerna bör betraktas som psykiskt skadade.

Intagning av djupt förfallna människor på arbetshem måste i många fall betraktas

som meningslös, om man utgår ifrån att syftet med intagningen

skall vara socialt tillfrisknande. De bör i stället betraktas som vårdfall och

bli föremål för medicinsk behandling, den enda behandling som möjligen

kan tänkas ge resultat. Godtages denna uppfattning, får begreppet psykopat

en något vidare innebörd än utredningsmannen synes ha avsett.

De skäl som anförts mot att åtgärder vidtages inom nykterhetsvård

e n mot allmänt asociala människor, vilka med asocial livsföring förenar

.alkoholmissbruk, anser Svea hovrätt inte vara helt övertygande. Hovrätten

yttrar härom.

Det torde sålunda vara synnerligen vanskligt att avgöra, huruvida ett alkoholmissbruk

har karaktären av ett centralt personligt problem eller om

det är att uppfatta endast som en följd av individens allmänna sociala missanpassning.

Åtskillnaden synes i vart fall alltför diffus för att kunna tillmätas

någon avgörande betydelse vid bestämmandet av det klientel, som

bör omhändertagas inom nykterhetsvården. Att underlåta att ingripa med

nykterhetsvårdande åtgärder i de fall, där ett medicinskt konstaterbart al
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196b

koholmissbruk föreligger — särskilt om missbruket nått sådan omfattning

att hemfallenhet föreligger -— torde icke kunna försvaras med att vederbörandes

allmänna livsföring är asocial. Hovrätten anser för sin del att någon

tvekan icke råder därom, att för alkoholmissbrukande lösdrivare och prostituerade

nykterhetsvård är lämpligare än varje ingripande enligt en särlagstiftning

rörande asocialitet.

En liknande uppfattning tillkännager länsnykterhetsnämnden i Malmöhus

län, som finner det vanskligt att utskilja någon grupp alkoholmissbrukare

— bortsett från mentalsjuka i behov av sjukvård — beträffande vilka

nykterhetsvårdslagen, om den är tillämplig, inte i första hand skulle komma

till användning. Inte ens utredningar i nykterhetsvårdsärenden ger i allmänhet

en tillförlitlig bild av orsakssammanhangen mellan alkoholmissbruk

och asocialt levnadssätt, tillägger nämnden, som anser att dessa orsakssammanhang

uppmärksammas i ännu mindre grad i utredningar av annat

sl»g.

I övrigt biträder de remissinstanser som särskilt yttrar sig på denna punkt

nykterhetsvårdsutredningens och utredningsmannens uppfattning. Hovrätten

för Västra Sverige ansluter sig sålunda till uttalandet, att nykterhetsvårdens

företrädare kan resa befogade anspråk på att inte behöva inom

denna vårdform motta allmänt asociala människor, vilkas alkoholmissbruk

inte är av den omfattning och art att nykterhetsvård framstår som en

adekvat hjälpform. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att flera skäl —

förutom dem utredningsmannen anfört även psykologiska -— talar mot att

bereda nykterhetsvård åt sådana lösdrivare, hos vilka alkoholmissbruket

inte utgör det centrala personliga problemet och ej heller är den avgörande

orsaken till deras asocialitet. I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i

Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, länsnykterhetsnämnden

i Kristianstads län och nykterhetsnämnden i Stockholm.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott, svenska socialvår dsförbundet,

svenska nykterhetsvårdsförbundet och nykterhetsvårdens anstaltsförbund

ger uttryck åt uppfattningen att det knappast är förenligt med moderna

strävanden inom nykterhetsvården att dit hänföra det grovt asociala klientelet,

något som skulle försvåra nykterhetsvårdsanstalternas och den öppna

nykterhetsvårdens möjligheter att göra en bättre insats beträffande personer,

för vilka alkoholmissbruket är det primära. Svenska nykterhetsvårdsförbundet

yttrar vidare härom.

Nykterhetsvårdsförbundet vill bestämt hävda, att det i allmänhet är en

väsentlig skillnad mellan nykterhetsvårdsklientelet och det klientel, som

företrädesvis berörs av förslaget till lag om samhällsfarlig asocialitet. Detta

senare klientel utgörs till övervägande del av arbetsskygga individer, som

funnit ett sätt att" utan egentlig egen arbetsinsats förtjäna pengar till sitt

uppehälle genom spritlangning, sutenörskap o. dyl. Även om spritanvändning

förekommer hos dessa personer är det oftast icke fråga om hemfallenhet

åt alkoholmissbruk och i vart fall är förekommande alkoholmissbruk i

regel icke det väsentliga. Den vård som lämnas inom nykterhetsvårdens an
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196 i

stalter passar därför icke detta klientel, som bör bli föremål för en intensiv

och målmedveten arbetsträning under längre tid än den inom nykterhetsvardsanstalterna

vanligen förekommande vårdtiden.

Ingen remissinstans anser att man inom socialhjälpslagens ram

bör införa möjligheter till tvångsingripanden mot samhällsfarliga asociala.

Hovrätten för Västra Sverige biträder utredningsmannens uppfattning att

det måste vara en polisiär, inte en socialvårdande uppgift att hålla uppsikt

över det asociala vuxenklientelet. Samma mening uttrycker socialstyrelsens

majoritet, länsstyrelsen i Västmanlands län och svenska socialvårdsförbundet.

Fragan om en mera allmän kriminalisering av den samhällsfarliga

asocialitetens yttringar berörs i några yttranden. Om denna asocialitet

effektivt skall kunna angripas med straffrättsliga reaktioner fordras enligt

hovrätten för Västra Sverige en kriminalisering av lösdriveriet såsom sådant.

För en dylik lösning, som enligt vad hovrätten upplyser motsvarar vad

som gäller flerstädes i utlandet, synes vissa (av hovrätten ej angivna) skäl

tala. Oavsett vilket resultat ett närmare övervägande härav skulle föranleda

torde man emellertid, slutar hovrätten, efter antagandet av brottsbalken

böra räkna med att denna lösning av lösdriveriproblemet inte blir aktuell

inom någon nära förestående framtid. Att man med hänsyn till den

nyligen antagna brottsbalken inte nu kan räkna med en allmän kriminalisering

av lösdriveriet anser också riksåklagarämbetet och fångvårdsstyrelsen.

Ämbetet finner över huvud taget ej lämpligt att i vidare mån än som

skett i brottsbalken inskrida med kriminalisering mot yttringar av asocialt

levnadssätt.

För en kriminalisering av den samhällsfarliga asocialitetens yttringar uttalar

sig Svea hovrätt, Stockholms stads rätts- och polisdirektion och svenska

psykiatriska föreningen. Hovrätten anser den samhällsfarlighet som det i

utmanande former bedrivna bettleriet inrymmer — särskilt då det sker

vanemässigt, under hot eller medför intrång i den personliga friheten_så

betydande att det inte kan bedömas som enbart en ordningsförseelse. Med

hänsyn till sådant bettleris samhällsfarlighet synes därför hovrätten skäl

föreligga att här ompröva kriminaliseringsfrågan. I fråga om prostitution

och därmed sammanhängande företeelser anser hovrätten med hänsyn framför

allt till den enskildes rättssäkerhet att en långt gående kriminalisering

är att föredra framför ett tvångsingripande på grund av livsföringen som

sådan. Ett slopande av de på detta område för straffbarhet uppställda förutsättningarna

vanemässighet eller vinningssyfte lär enligt hovrättens uppfattning

ge samhället tillräckliga medel att bemästra den här avsedda samhällsfarliga

verksamheten. Också beträffande övriga bland lösdrivarna vanligen

förekommande kriminella element anser hovrätten en längre gående

kriminalisering vara att föredra framför tvångsingripande grundat på asocial

livsföring som sådan.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1984

47

Departementschefen

Lösdrivarlagen, som utfärdades 1885, ersatte 1846 års försvarslöshetsförordning,

vilken i likhet med tidigare författningar på detta område riktade

sig mot dem som saknade laga försvar, dvs. sådana som inte hade godtagbar

tjänst. Lösdrivarlagen har således sina rötter i tiden före industrialismens

genombrott och i ett samhälle med helt andra ekonomiska och sociala

förhållanden än det nuvarande. Förutsättningarna för tillämpning av

lösdrivarlagen är medellöshet och sysslolöshet. Därutöver fordras antingen

kringstrykande liv eller underlåtenhet att efter förmåga söka ärligen försörja

sig i förening med sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet.

Under den tid som lösdrivarlagen tillämpats har samhället förändrats

och utvecklats i sådan riktning att den i lagen givna beskrivningen av asocialitet

numera är föråldrad. Gångna tiders arbetslöshet har så gott som

helt förlorat betydelse som orsak till asocialitet. Den asociala attityd som

kringstrykande innebär utgör inte längre något allvarligt problem. Genom

den skedda och alltjämt pågående befolkningsökningen i storstäderna har

den svårartade asocialiteten främst kommit att koncentreras till dessa städer,

där den blivit stationär och samtidigt svåråtkomlig till följd av möjligheterna

för asociala människor att hålla sig anonyma.

Asocialitet är ett vidsträckt begrepp. Det omfattar en mängd skiftande

mänskliga beteenden. Gemensamt för dem är att de enligt gängse uppfattning

är till skada för samhället. Med en så vidsträckt begreppsbestämning

kan man till asociala hänföra först och främst vissa brottslingar, framför

allt sådana vilkas brottslighet är vanemässig, såsom sutenörer. Även vanebettlare,

alkohol- och narkotikamissbrukare samt prostituerade kan räknas

dit. Man har i dessa fall att göra med de mera direkt samhällsfarliga elementen.

Till skada för samhället är emellertid även personer som till följd

av arbetsovillighet ligger samhället eller sina medmänniskor till last utan

att vara samhällsfarliga i den meningen att de begår brott eller har sådan

livsföring som leder andra människor in i brottslighet eller parasiterande

liv. Det kan i dessa fall vara fråga om förslummade och djupt förkomna

människor, som främst behöver vård i någon form men som inte vill mottaga

hjälp av samhället.

När det gäller att bedöma omfattningen av det asociala klientel, som här

främst är av intresse, nämligen det samhällsfarliga, står två möjligheter till

buds. Den ena är att undersöka hur de författningar tillämpas som medger

åtgärder mot samhällsfarliga beteenden. Den andra är att från de myndigheter,

som skall övervaka klientelet eller eljest har befattning med dessa

frågor, inhämta uppgifter om klientelets förekomst och storlek. Utredningsmannen

har använt båda dessa metoder.

I fråga om lösdrivarlagens tillämpning visar det sig då att antalet an
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

hållanden under senare år varit några hundra årligen samt antalet tvångsarbetsdomar

endast några tiotal. Av tillgänglig statistik framgår också

att lösdrivarlagen tillämpas i allt mindre omfattning. Orsakerna härtill är

dels att klientelet omhändertages enligt annan lagstiftning, främst nykterhetsvårdslagen,

och dels att Kungl. Maj:t i enlighet med uttalanden vid

riksdagsbehandlingen av vissa ändringar i lösdrivarlagen 1951 anbefallde

en restriktiv tillämpning av lösdrivarlagen. På grund härav och då lösdrivarlagen

är utformad med tanke på gångna tiders lösdrivarklientel, ger

antalet anhållanden och tvångsarbetsdomar inte en riktig bild av den samhällsfarliga

asocialitetens omfattning. Utredningsmannen framhåller också

att lösdrivarlagens minskade användning inte innebär att asocialiteten

upphört att utgöra ett allvarligt samhällsproblem.

Stöd för denna uppfattning hämtar utredningsmannen från olika beskrivningar

av de rådande förhållandena på detta område. Till en början

nämner han därvid att myndigheterna i de tre största städerna i mitten

av 1950-talet nödgades förstärka polisens resurser för att kunna hålla gatuprostitution

och annan svårare asocialitet inom rimliga gränser.

Vidare åberopar utredningsmannen uppgifter som 1956 års polisverksamhetsutredning

inhämtat från samtliga polismästare. Av uppgifterna

kan dragas slutsatsen att asocialiteten följer samma utvecklingslinje som

brottsligheten med ökande narkotika- och alkoholmissbruk, ordningsstörande

uppträdande och prostitution, även bland ungdomen. Slutligen har utredningsmannen

själv under 1961 riktat en förfrågan till polismyndigheterna

och socialvårdscheferna i de större städerna och därvid fått belägg

för att asocialiteten i dess nuvarande svåra former från ansvarigt håll uppfattas

som ett allvarligt samhällsproblem. Allmänt sett synes särskilt alkoholmissbruket

och spritlangningen ha ökat, och den illegala handeln med

narkotika har tillkommit som ett nytt oroande moment i den asociala livsföring

det här är fråga om. Man konstaterar på sina håll en tydlig förskjutning

av asocialiteten mot lägre åldersgrupper och en mera elakartad karaktär

hos de större städernas stationära lösdrivarklientel.

Utredningsmannens åsikt om asocialiteten som ett alltjämt allvarligt samhällsproblem

synes väl grundad i det utredningsmaterial han haft till förfogande.

Förekomsten av ett till storstäderna koncentrerat samhällsfarligt

asocialitetsklientel vitsordas också av flertalet remissinstanser. Vad som

framkommit vid remissbehandlingen ger ytterligare belägg för utredningsmannens

uppfattning.

Jag finner således, i likhet med utredningsmannen och flertalet remissinstanser,

klarlagt att det i vårt samhälle förekommer ett samhällsfarligt

asocialt klientel, som återfinns företrädesvis bland personer som lever på

egna eller andras brott, som har pengar utan laglig inkomstkälla eller som

på annat sätt genom sin livsföring utgör en fara för samhället. De mera

svårartade fallen uppehåller sig i de delar av de stora städerna som utred
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

ningsmannen benämner träskområden. Enligt erfarenhet utgör dessa områden

grogrund för kriminalitet, och särskilt allvarligt är att de såsom

understryks av flera remissinstanser — i allt större utsträckning drar till

sig ungdom på glid. Samhällsfaran framträder inte minst däri att den ungdom

som en gång infångats i dessa områdens asociala miljöer, där alkoholoch

narkotikamissbruk samt prostitution är vanligt förekommande, riskerar

att sjunka så djupt i brottslighet och asocialitet att möjligheterna att

återföra dem till ett ordnat levnadssätt äventyras.

Allmän enighet råder om att samhället med tjänliga medel maste kunna

ingripa mot det samhällsfärligt asociala klientelet. Även jag anser att denna

uppfattning måste vara utgångspunkten när man söker en lösning av lösdrivarfrågan.

Det nuvarande systemet innebär i korthet att samhället inskrider i första

hand med lagföring för brott och kriminalvård samt med sjukvård, alkoholistvård

och socialhjälp. Om dessa möjligheter inte är tillräckliga och

lösdrivarlagen enligt sin lydelse är tillämplig, kan den tillämpas i andra

hand. Utredningsmannen framhåller att man numera är allmänt överens om

att lösdrivarlagen är så föråldrad och bristfällig att den inte längre bör få

utgöra ett instrument för samhället i dess bekämpande av asocialiteten.

Denna uppfattning delas av remissinstanserna och det uttalas t. o. m. att

lagen stundom tillämpats ojämnt och tillsynes godtyckligt.

Som jag förut anfört återspeglar lösdrivarlagen ett annat samhälle än det

nuvarande. Sannolikt har den för lösdrivarlagens tillämplighet uppställda

förutsättningen sysslolöshet, åtminstone tidigare, under lågkonjunkturer

med ökad arbetslöshet stegrat antalet av dem bland vilka lösdrivarklientelet

stått att finna. Helt allmänt kan sägas att förutsättningarna för lagens tilllämpning

är vagt utformade och att avgränsningen mot de kategorier som

inte omfattas av lagen är obestämd. En allvarlig brist i lösdrivarlagen är

vidare att bestämmelserna om förfarandet i lösdrivarmål inte tillgodoser de

krav på rättssäkerhet som numera anses nödvändiga i samband med administrativa

frihetsberövanden. Inte heller står lagens reaktionssystem i överensstämmelse

med moderna principer för åtgärder mot samhällsfarliga

individer. På grund av det anförda finner jag att 1885 års lösdrivarlag inte

kan behållas i sitt nuvarande skick.

När det sedan gäller frågan på vilket sätt samhället skall ingripa mot de

samhällsfarligt asociala finns det som utredningsmannen framhåller två

åsikter. Enligt den ena kan asocialiteten i huvudsak bemästras inom befintliga,

i erforderlig omfattning utbyggda medicinska och sociala vårdformer

samt genom kriminalisering av vissa yttringar av lösdriveri. 1948 års lösdrivcriulrednings

förslag byggde på eu sådan uppfattning. Den kommer också

till synes i några yttranden över det nu föreliggande utredningsförslaget.

Enligt den motsatta åsikten behövs eu ny särskild lagstiftning rörande

asocialitet för alt möjliggöra ingripanden som inte kan göras inom de olika

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196i

vårdområdena och genom lagföring för brott. Denna åsikt låg till grund för

alla de sex förslag till reformerad lösdrivarlagstiftning som framlades under

åren 1922—1939. Även 1947 års psykopatvårdsutredning och 1956 års

polisverksamhetsutredning ansåg särskild lagstiftning i ämnet nödvändig.

Avgörande för valet mellan dessa båda vägar är storleken och karaktären

av det restklientel, vars asocialitet är så allvarlig att samhället inte kan

förhålla sig passivt men som inte heller kan omhändertagas inom angränsande

vårdområden, främst nykterhetsvården, mentalsjukvården och kriminalvården,

om lösdrivarlagen upphävs. Möjligheterna att bilda sig en

uppfattning om detta restklientel får numera anses bättre än tidigare. Gällande

nykterhetsvårdslag, socialhjälpslag och barnavårdslag har alla tillkommit

under det senaste decenniet. På mentalsjukvårdens område pågår

sedan flera år ett ingående utredningsarbete, och statsmakterna har nyligen

tagit ställning till mentalsjukvårdens framtida utformning, organisation

och uppbyggnad. I samband med tillkomsten av brottsbalken, som avses

skola träda i kraft den 1 januari 1965, har vidare strafflagstiftningen blivit

föremål för en genomgripande översyn.

Undersökningar av lösdrivarklientelet visar att många lösdrivare och

prostituerade kan hänföras under den stora grupp själsligt abnorma som

brukar sammanföras under beteckningen psykopater. Ehuru sinnessjuklagen

saknar bestämmelser, som gör den direkt tillämplig på andra själsligt

abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa, har lagen likväl enligt stadgad

praxis sedan länge tillämpats på vissa psykopater. Ett avsevärt antal psykopater

vårdas sålunda för närvarande på mentalsjukhusen. Det är därför

förklarligt om man velat finna en lösning på lösdrivarproblemet i en utbyggd

psykopatvård. En sådan tanke låg till grund för statsmakternas beslut

år 1950 att låta lösdrivarlagen bestå med vissa ändringar i avbidan

på psykopatvårdens utbyggnad.

Utredningsmannen konstaterar, att vård på mentalsjukhus inte kan få

tillgripas annat än när den är medicinskt motiverad. I många fall brister

denna förutsättning, när det gäller asociala psykopater. Härtill kommer

enligt utredningsmannen, att man i dagens situation inte ens kan skönja

den tidpunkt, då psykopatvården är så utbyggd att man kan inom denna

omhänderta dem som behöver sådan vård. Till dessa uttalanden ansluter

sig flertalet av de remissinstanser som berört psykopatvården, däribland sinnessj

uklagstiftningskommittén. Jag finner därför i likhet med utredningsmannen

att man inte kan enbart inom psykopatvården finna lösningen på

lösdrivarproblemet.

Med asocial livsföring är i stor utsträckning förenat alkoholmissbruk.

Särskilt bland prostituerade men även bland andra asociala utgör alkoholmissbrukarna

en stor grupp. För många av dessa människor erbjuds utan

tvivel stora möjligheter till behandling inom nykterhetsvården. Utredningsmannen

konstaterar dock, att det även framdeles kommer att finnas ett inte

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

ringa antal asociala alkoholmissbrukare, som varken kan eller bör omhändertagas

inom nykterhetsvården. Sålunda kan inte alla i detta klientel anses

hemfallna åt alkoholmissbruk. Vidare påpekar han att den rådande

tendensen inom nykterhetsvården att ersätta tvångsåtgärder med öppna

och frivilliga vårdformer måste begränsa möjligheterna att tillämpa nykterhetsvårdslagen

på människor med allmänt asocial livsföring. Slutligen

har företrädare för nykterhetsvården — enligt utredningsmannen inte utan

fog — hävdat att människor, vilkas alkoholmissbruk inte utgör ett centralt

personligt problem utan snarare en perifer yttring av en allmänt asocial

livsföring, inte lämpligen hör hemma inom detta vårdområde. Remissinstanserna

biträder så gott som förbehållslöst utredningsmannens uppfattning

i dessa frågor. För egen del vill jag understryka angelägenheten av att,

när nykterhetsvårdslagen är tillämplig, åtgärder enligt denna lag vidtas i

första hand. Jag är emellertid ense med utredningsmannen och remissinstanserna

om att det finns asociala alkoholmissbrukare, som inte omfattas

av nykterhetsvårdslagen.

Till utredningsmannens av remissinstanserna likaledes godtagna ståndpunkt

att det måste vara en polisiär, inte en socialvårdande uppgift att hålla

uppsikt över det samhällsfarligt asociala vuxenklientelet och att man därför

inte bör inom socialhjälpslagens ram införa möjligheter till tvångsingripande

ansluter jag mig helt.

Kriminalisering av bettleri har bestämt avvisats i flera sammanhang och

har inte heller skett i brottsbalken. På samma sätt förhåller det sig i huvudsak

med prostitutionen, även om brottsbalken ger vissa möjligheter till

ingripande mot gatuprostitution som sker i utmanande former. Utredningsmannen

föreslår inte ökad kriminalisering på dessa områden. Vid remissbehandlingen

framkommer delade meningar i frågan om man nu efter

brottsbalkens antagande bör på nytt ta upp frågan om kriminalisering av

lösdriveri.

Härtill vill jag först anföra att en kriminalisering av vissa yttringar av

ett asocialt levnadssätt i många fall inte kan väntas medföra annan straffpåföljd

än böter eller kortvarigt frihetsstraff. Sådana påföljder förefaller

skäligen meningslösa, när det gäller samhällsfarligt asociala. Avgörande för

kriminaliseringsfrågan är emellertid enligt min mening, att det vid den

genomgripande översyn av straffrätten som nyligen avslutats i och med

brottsbalkens antagande inte ansetts lämpligt att söka bemästra lösdriveri

och prostitution genom ökad kriminalisering. Jag är därför inte beredd att

förorda en lösning av lösdrivarfrågan efter en sådan linje.

Det anförda ger i sammanfattning följande bild. Möjligheter måste alltjämt

finnas att ingripa mot de samhällsfarligt asociala. Lagstiftningsmässigt

står endast tre alternativ till buds härför: att även i fortsättningen grunda

ingripandena på den nuvarande lösdrivarlagen efter vissa ändringar, att

upphäva lösdrivarlagen och för nödvändiga ingripanden lita till vård- och

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

kriminallagstiftningen eller att ersätta lösdrivarlagen med en ny lag, som

direkt åsyftar att möjliggöra ingripanden mot samhällsfarligt asociala. Det

asociala klientelet är i stor utsträckning i behov av vård. Så långt det är

möjligt bör man därför söka komma till rätta med asocialitet med hjälp av

vårdlagstiftningen. Det skulle dock stå i strid mot rättssäkerhetens krav att

åberopa ett förment vårdbehov såsom avgörande motiv för ett tvångsingripande.

Utan tvekan finns ett restklientel bland de samhällsfarligt asociala,

som därför inte kan omhändertas med stöd av vårdlagstiftningen. Inte heller

ger kriminallagstiftningen tillräckliga möjligheter att ingripa mot detta

restklientel. Liksom utredningsmannen och det alldeles övervägande antalet

remissinstanser har jag sålunda kommit till slutsatsen att särskild lagstiftning

om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet fortfarande erfordras. Gällande

bestämmelser måste dock grundligt omarbetas och jag förordar därför

att lösdrivarlagen nu ersätts med en ny lag om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet. Den allvarligaste samhällsreaktionen på samhällsfarlig asocialitet

bör därvid liksom hittills vara ett frihetsberövande i form av tvångsintagning

i någon för detta klientel avsedd anstalt. Jag vill emellertid redan här

betona, att omhändertagande på anstalt enligt en sådan lag bör komma i

fråga endast när den samhällsfarliga asocialiteten inte kan undanröjas med

andra medel såsom lagföring eller vård och hjälpåtgärder. Detta bör beaktas

vid lagens utformning. Härigenom kommer tillämpningsområdet för lagen

att krympa i samma mån som resurserna inom angränsande vårdområden

ökas.

Allmänna grunder för en särlagstiftning

Syfte och tillämpningsområde

Gällande lag

Lösdrivarlagens syfte får anses vara att möjliggöra ingripande med säkerhetsåtgärder

för att avvärja en aktuell fara för brottslighet. Åtgärderna får

tillgripas mot personer som befinner sig i sådana förhållanden som enligt

vad lagen förutsätter medför omedelbar våda för att de skall begå brott. I

princip fordras att vederbörande saknar medel till sitt uppehälle, att han är

sysslolös, att han underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och

att han för ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet. Kringstrykande i förening med sysslolöshet och medellöshet

utgör en presumtion — som kan motbevisas — för att vederbörande

underlåter att söka ärligen försörja sig samt därjämte en presumtion

— som inte kan motbevisas — för att hans levnadssätt är sådant att våda av

nyssnämnt slag uppstår därigenom. Beträffande stationära lösdrivare innebär

lösdrivarlagen däremot att utredning skall förebringas — förutom angående

medellösheten — om både underlåtenheten att försörja sig på ärligt

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196i

sätt och det vådliga levnadssättet. Till denna grupp hänförs enligt praxis

spritlangare, bondfångare, yrkesspelare, sutenörer och prostituerade av

båda könen.

Lösdrivarlagen är inte tvingande. Ingripande kan ske, om det finnes påkallat,

men underlåtas om så anses lämpligt. Det är därför möjligt att lämna

lagen åsido, om social omvårdnad kan lämnas enligt annan lagstiftning eller

om lagföring för brott sker.

Utredningsmannen

Tillämpningsområdet för en särlagstiftning om asocialitet maste enligt

utredningsmannen bestämmas efter åtgärdssystemets utformning. Endast

två huvudtyper av åtgärder kan bli aktuella, nämligen hjälpåtgärder och

tvångsåtgärder. Bestämmelser om tvångsåtgärder måste utformas så att

betryggande garantier ges för att tvång inte tillgrips utan godtagbara skäl

medan däremot förutsättningarna för hjälpåtgärder kan göras mycket vida.

Kunde man dra en klar skiljelinje mellan förutsättningarna för tvångsåtgärder

och förutsättningarna för hjälpåtgärder, skulle några allvarliga invändningar

knappast kunna riktas mot en lagstiftning med ett vidsträckt

tillämpningsområde. Utredningsmannen finner emellertid att det inte är

någon lätt uppgift att på ett objektivt godtagbart sätt ange förutsättningarna

för tvångsåtgärder i anledning av samhällsfarlig

asocialitet. Endast genom att ange objektiva kriterier på den asociala livsföring

som bör få föranleda tvångsingripande kan man enligt hans mening

få garantier för att rättssäkerhetssynpunkterna blir vederbörligen tillgodosedda.

Om samhällsskyddet i det enstaka fallet kan bli beaktat på annat

sätt — exempelvis genom att de i sinnessjuklagen eller nykterhetsvårdslagen

angivna förutsättningarna för tvångsinternering samtidigt är uppfyllda

— kan detta å andra sidan utgöra ett skäl att sätta det tvångsomhändertagande

varom här är fråga ur kraft.

Som utgångspunkt vid bestämmande av tillämpningsområdet tar utredningsmannen

den asociala livsföringen i förening med den därav föranledda

samhällsfaran. Han erinrar om att, såsom tidigare utredningar funnit, obenägenheten

för ordnat arbete är ett gemensamt drag för alla lösdrivare eller

allmänt asociala människor. Uppenbart är till en början, att denna obenägenhet

ensam inte från synpunkten av samhällets skyddsbehov utgör tillräckligt

skäl för tvångsingripande. Sådant ingripande bör inte få komma i

fråga, då lösdriveri är en isolerad företeelse, sasom i fråga om vissa piostituerade

och oförargliga luffare. Man bör vidare hålla i sikte, att ordnat arbete

inte alltid utesluter asocialt levnadssätt av samhällsfarlig karaktär. Exempel

härpå utgör en helt och hållet till fritiden förlagd asocial verksamhet,

innefattande spritlangning, narkotikahandel m. m.

Härefter granskar utredningsmannen vissa former av asocial livsföring

där ovilligheten att söka sin utkomst av hederligt arbete utgör ett dominc
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

rande inslag och börjar därvid med bettlarna. Även om bettleriet som

sådant inte utgör tillräcklig anledning till ingripande från samhällets sida,

anser utredningsmannen att man likväl måste godtaga psykopatvårdsutredningens

uppfattning, att samhället inte kan förhålla sig passivt till alla former

av bettleri. Den bakomliggande livsföringen spelar stor roll liksom även

den bettlandes förmåga att försörja sig på hederligt sätt. Uppenbarligen

måste sådana bettlare ställas utanför området för tvångsingripande vilka tigger

enbart därför att de saknar förmåga att genom arbete skapa sig erforderliga

försörjningsmöjligheter. Det sagda gäller framför allt invalider och psykiskt

efterblivna, som bettlar för livets nödtorft och som av olika skäl inte

får den hjälp som det bör åvila samhället att lämna inom sjukvårds- eller

sociallagstiftningen. Tvångsingripande synes inte ens vara motiverat mot

sådana människor, för vilka bettleriet väl har sin grund i motvilja mot

arbete men vilkas tiggeri varken tar sig några utmanande former eller utgör

ett led i en i övrigt påvisbar asocial livsföring. Annorlunda ställer sig saken,

om bettleriet brukar ske under hot eller uppträdande som med fog kan uppfattas

som intrång i den personliga friheten eller utgör endast en aktiv yttring

bland många av ett allmänt asocialt levnadssätt. Till bettlare, mot vilka

tvångsingripande kan vara befogat, hör bland andra sådana dagdrivare, vilka

riktar sitt bettleri företrädesvis mot äldre personer i syfte att få pengar

tdl sprit eller som eljest bettlar på ett påträngande och efterhängset sätt och

därigenom stör den allmänna ordningen. Hit hör emellertid framför allt de

i storstädernas träskområden förekommande kriminella och alkoholiserade

element, som bettlar i mer eller mindre utmanande former vid sidan av sin

asociala verksamhet i övrigt. Härvid saknar det betydelse, om bettleriet sker

öppet eller genom försäljning av skosnören eller på annat maskerat sätt.

Vad härefter angår de bland lösdrivarna förekommande kriminella

element vilka företrädesvis ägnar sig åt sådan brottslig verksamhet som

snatterier eller stölder, bondfångeri eller andra bedrägliga beteenden, utpressning,

falskspel, spritlangning och olaga narkotikahandel erinrar utredningsmannen

att det här är fråga framför allt om gärningsmannens livsföring

och mindre om den markerade yttring av samhällsfarlighet som

en enstaka brottslig gärning kan utgöra. En livsföring, innefattande hela

skalan av asociala beteenden hos en person som är aktiv på alla andra områden

än då det gäller att försörja sig genom hederligt arbete, kan uppenbarligen

vara mera samhällsfarlig än en och annan enstaka brottslig gärning

som utgör ett led i samma livsföring. Härmed sammanhänger, att lösdriveri

— såsom framhållits i propositionen med förslag till brottsbalk _

måste bekämpas med huvudsakligen andra medel än kriminalisering av vissa

av lösdriveriets olika yttringar. Många bland lösdrivare vanligen förekommande

brott blir sällan anmälda, och ofta föreligger bevissvårigheter. Lagföring

och straff i anledning av ett enstaka brott inom en allmänt asocial

livsföring kan dessutom sakna varje mening, exempelvis då en i asocialitet

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196b

djupt sjunken människa döms till böter för en i och för sig föga anmärkningsvärd,

tillfälligt uppdagad spritlangning. Personer som flera gånger

straffats för brott av den art som här beskrivits eller i vart fall upprepade

gånger förekommit i samband med dylik brottslighet och som underlåter

att utnyttja de arbetstillfällen som erbjuder sig och fortsätter att förekomma

i misstänkt sammanhang — beskrivningen är i huvudsak psykopatvårdsutredningens

— bör därför kunna omhändertagas inom en särJagstiftning

som har till syfte att motverka samhällsfarlig asocialitet.

En annan grupp av asociala människor, för vilka obenägenheten att försörja

sig på hederligt sätt utgör ett vanligen dominerande drag, bildar de

prostituerade. Enligt samstämmiga vittnesbörd från bland andra

polismyndigheterna i rikets största städer utgör prostitutionen, och då särskilt

de grövre formerna av gatuprostitution, en av de viktigare orsakerna

till våra dagars starkt stegrade brottslighet och asocialitet. Speciellt den

kvinnliga gatuprostitutionen har befunnits vara intimt förknippad med

grov kriminalitet, främst av den anledningen, att flertalet prostituerade med

sig lierat eller tvingats liera sutenörer, hämtade från kretsen av samhällets

mest hänsynslösa förbrytare.

I likhet med flertalet tidigare utredningar finner utredningsmannen, att

samhället inte rimligen kan tillgripa tvångsåtgärder mot prostitutionen som

sådan, d. v. s. mot alla former av prostitution. Lika litet kan samhället förhålla

sig helt passivt till denna företeelse, vilken i sina mest avancerade former

utgör en påtaglig samhällsfara och dessutom, om den får försiggå

ostörd under längre tid, ofta leder till individens djupa förfall. Särskilt sutenörernas

parasiterande och samhällsskadliga verksamhet lär inte kunna

effektivt bekämpas med mindre samhället får möjlighet att ingripa mot den

gatuprostitution som utgör en förutsättning för verksamheten. Att ange

konkreta omständigheter, som motiverar omhändertagande är enligt sakens

natur mycket svårt. Avgörande för behovet av tvångsåtgärder måste vara

totalbilden av det levnadssätt som den prostituerade för. Härvid kommer i

betraktande sådana förhållanden som den prostituerades ungdom och sättet

för prostitutionens bedrivande; den prostituerade stör genom sitt levnadssätt

närboende eller uppsöker kunder i former, som är ägnade att störa den

allmänna ordningen, eller förleder andra, särskilt yngre personer till samma

levnadssätt, etc. Med hänsyn till de personliga risker som är förenade med

prostitutionen måste också s. k. lialvyrkesprostitution få kunna föranleda

ingripande i mera flagranta fall; mycket unga kvinnor som prostituerar sig

på gator och andra allmänna platser bör exempelvis kunna få omhändertagas,

även om de har ett avlönat förvärvsarbete.

Vad sutenörerna angår, gäller enligt utredningsmannen i huvudsak samma

synpunkter som han anfört beträffande andra bland lösdrivarklientelet

förekommande kriminella element. Även om det möter stora svårigheter att

binda sutenörerna med tillräcklig bevisning för ingripande i straffrättslig

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1961

väg, torde man likväl inte sällan kunna konstatera eller bevisa, att en person

saknar ordnat arbete och sammanbor med eller regelmässigt sällskapar med

en eller flera prostituerade under omständigheter, som även i övrigt gör det

sannolikt, att han utnyttjar dem. I ett dylikt fall måste en asocial livsföring

av så samhällsfarlig art anses vara för handen, att tvångsingripande

är motiverat.

Beträffande parasiterna — av lösdriveriutredningen beskrivna såsom

vuxna arbetsföra men arbetsovilliga personer, vilka för egen räkning

utnyttjar understöd eller hjälp som beredes deras föräldrar eller nära anhöriga

— anser utredningsmannen tvångsingripande kunna få komma i fråga

endast då ett parasiterande levnadssätt är förenat med kriminalitet, såsom

bedrägeri eller utpressning, eller utgör ett led i en även på annat sätt

påvisbar asocial livsföring av allvarlig natur. Eljest skulle riskerna bli

stora för onödigt intrång i privatlivet från myndigheternas sida.

Slutligen framhåller utredningsmannen att den samhällsfarliga asocialitetens

olika yttringar naturligtvis inte är uttömda med de sålunda angivna

typerna av asocialt beteende. De anförda exemplen anser han dock kunna belysa

de allvarligaste och vanligaste formerna av sådan asocialitet, som måste

få föranleda ingripande från samhällets sida. Samtidigt kan de tjäna till

vägledning vid bedömandet, huruvida i ett enskilt fall även andra yttringar

av asocialitet bör få föranleda tvångsåtgärder. Utanför

särlagstiftningen måste dock under alla förhållanden falla sådana beteenden

och attityder, vilka är asociala i den meningen, att de strider mot en av

statsmakterna hävdad eller eljest i samhället hävdvunnen uppfattning, men

som bottnar i politisk, religiös eller ideell övertygelse. Lagen bör sålunda

inte få tillämpas på exempelvis värnpliktsvägrare eller människor som av

angivna motiv i tal eller skrift manar till ohörsamhet mot statliga förordningar

eller på annat inkonstitutionellt sätt motarbetar de lagliga samhällsfunktionerna.

I fråga om sådana handlingar och beteenden måste samhällsingripande

uteslutande få grundas på strafflagstiftningen. Kräver man för

tillämpning av en särlagstiftning rörande asocialitet att själva livsföringen

skall vara asocial, synes de i exemplen angivna människorna också falla

utanför lagstiftningen redan på den grund att deras asocialitet hänför sig

inte till livsföringen utan till deras uppfattning i livsåskådningsfrågor.

Mot bakgrunden av det anförda utformar utredningsmannen rekvisit

för tvångsingripande i den av honom föreslagna särlagstiftningen

så, att tvångsåtgärd skall kunna tillgripas mot envar som för ett

sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning, säkerhet

eller sedlighet.

Den omständigheten att en asocial livsföring befinnes vara samhällsfarlig

behöver inte innebära att samhällsfaran kan undanröjas endast genom

tvångsåtgärd enligt en särskild lag om samhällsfarlig asocialitet. Ofta är det

enligt utredningsmannen tillräckligt med mindre ingripande åtgärd inom

sjuk- eller socialvården, exempelvis frivillig vård på mentalsjukhus eller

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196-''r

lijälpåtgärd enligt nykterhetsvårdslagen. Man bör enligt förslaget först

pröva sådana åtgärder, om lagliga förutsättningar föreligger härför och klara

skäl inte talar emot det. Såsom en förutsättning för tvångsintagning på

anstalt bör därför anges att det skall vara uppenbart att den som avses därmed

inte kan förmås till ordnad livsföring genom sociala hjälpåtgärder eller

andra liknande, mindre ingripande åtgärder.

Skulle sådana åtgärder visa sig inte räcka till måste vidare beaktas möjligheten

att tillämpa bestämmelserna inom angränsande vårdlagstiftning

om omhändertagande på anstalt. Framför allt kan komma i fråga intagning

på mentalsjukhus eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Sker

sådan tvångsintagning, beredes den intagne en med hänsyn till hans situation

speciellt lämpad vård som inte kan komma honom tillgodo annorstädes,

samtidigt som det genom omhändertagandet får anses ha blivit tillräckligt

sörjt för samhällsskyddet. Intagning på anstalt enligt lagen bör

därför inte få ske, om vård på mentalsjukhus kan komma till stånd ellei

tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbxmkare befinnes

mera ändamålsenlig.

Genom att den föreslagna lagen på detta sätt görs sekundär i förhållande

till angränsande vårdlagstiftning, vinns dessutom fördelen att lagen automatiskt

anpassas efter utvecklingen inom mentalsjukvården och nykterhetsvården.

Tillämpningsområdet för tvångsåtgärd enligt lagen kommer

sålunda att krympa i samma mån som ökade kunskaper och resurser inom

dessa vårdområden vidgar möjligheterna för hithörande människor att där

få lämplig behandling.

Utredningsmannen framhåller att det inte låter sig göra att upprätthålla

en sådan fast skiljelinje mellan kriminalitet och asocialitet, att man i praktiken

skulle kunna undvika gränsdragningssvårigheter. Av legalitetsprincipen

torde emellertid följa, att brott som hör under allmänt åtal skall åtalas,

oberoende av huruvida samhällelig reaktion befinnes vara motiverad även

på grund av gärningsmannens allmänt asociala livsföring. För att undvika

dubbla åtgärder, då sådana inte är påkallade, föreslår utredningsmannen

att institutet åtalseftergift utvidgas. Sådan eftergift synes framför allt böra

kunna komma i fråga, då en mindre allvarlig brottslig gärning uppdagas

först sedan beslut fattats om tvångsåtgärd på grund av det asociala levnadssättet.

Remissyttrandena

Till utredningsmannens uppfattning att objektiva kriterier måste anges

på den asociala livsföring, som skall vara förutsättning för

tvångsingripande, samt att grundindikationen bör vara den asociala

livsföringen i förening med därav föranledd samhällsfara, ansluter sig hovrätten

för Västra Sverige och riksåklagarämbetet. Samma uppfattning har

socialstyrelsens majoritet, som understryker att det måste vara fråga om

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

en relativt långvarig pågående grav asocialitet. Styrelsen väcker tanken att

hemfallenhetsbegreppet skulle kunna användas i detta sammanhang efter

mönster av nykterhetsvårdslagen. Härigenom skulle uteslutas personer med

ordnat arbete men med en till fritiden förlagd asocial verksamhet, vilka styrelsen

anser helt bör handhavas av kriminalvården. Förvärvsarbetande bör

enligt styrelsen inte kunna omhändertagas, endast personer med parasiterande

livsföring, varmed förstås att de inte i nämnvärd utsträckning kan

hänvisa till några legala förvärvskällor överhuvudtaget som stöd för sin

försörjning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att det klientel det här gäller antingen

ägnar sig åt mer eller mindre maskerad prostitution eller undandrar

sig ordnat arbete. Länsstyrelsen föreslår därför att sedeslöst levnadssätt eller

underlåtenhet att efter förmåga söka ärligen försörja sig i förening med

därav föranledd uppenbar fara för allmän ordning, säkerhet eller sedlighet

skall utgöra förutsättning för ingripande. Härav omfattas visserligen inte

personer som på fritid ägnar sig åt spritlangning, narkotikahandel o. dyl.,

tillägger länsstyrelsen, som anser ingripanden mot sådana personer kunna

i erforderlig utsträckning ske inom kriminalvården. Nykterhetsnämnden i

Jönköping finner det inte välbetänkt att avstå från att ange den självvalda

sysslolösheten, i förening med asocialitet, som grundval för rätten till ingripande.

Nämnden är också tveksam om inte även en helt till fritiden förlagd

asocial verksamhet bör behandlas inom ramen för särskild lagstiftning

på detta område.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser inte nödvändigt eller lämpligt att till de

samhällsintressen, som skall skyddas, hänföra ett så obestämt begrepp som

sedlighet utan närmare precisering. Länsstyrelsen erinrar till en början om

att strafflagberedningen i yttrande över 1947 års psykopatvårdsutrednings

förslag uttalat, att den som vanemässigt bereder sig inkomst som sutenör

eller kopplare måste anses föra ett sådant asocialt levnadssätt att fara därav

uppstår för allmän ordning och säkerhet. Även begreppet allmän ordning och

säkerhet är i vissa avseenden oklart men vissa normer finns dock, särskilt

när det gäller ordningspolisens verksamhet, fortsätter länsstyrelsen. Som

samlingsbeteckning på vissa noga preciserade handlingar och beteenden kan

begreppet sedlighet, såsom i brottsbalken, med fördel användas, men i en

lagstiftning sådan som den föreslagna hör det däremot knappast hemma,

särskilt om man på annat sätt kan ange lagens objekt och räckvidd. Uttrycket

sedlighet ställer nämligen dörren öppen för värderingar som inte

är tidsbestämda och därför inte lämpligen bör få grunda eller komplettera en

indikation och därmed göra gränserna för lagstiftningens tillämpningsområde

flytande. Länsstyrelsen fortsätter i detta ämne.

En utmönstring av indikationen »uppenbar fara för sedlighet» förutsätter

att den föreslagna lagstiftningen ändock kan anses äga tillämpning på

ur sedlighetssynpunkt samhällsfarliga handlingar och beteenden. Det gäl
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1964

ier därvid närmast vissa mera anstötliga former av prostitution. En sedeslös

livsföring utgör visserligen i sig själv en samhällsfara men denna måste,

om den icke stör allmän ordning, mötas med individuella hjälpåtgärder

utanför lagstiftningens område.

Den fråga som man följaktligen har att besvara blir följande: Inryms under

begreppet »allmän ordning och säkerhet» de icke kriminaliserade handlingar

och beteenden av nu ifrågavarande slag, som ur samhällsintressets

synpunkt böra bli föremål för lagfästa ingripanden och frihetsberövanden av

icke straffrättslig natur? Det låter sig inte göra att i detta sammanhang

prestera någon närmare utredning av frågan men länsstyrelsen tror sig ändå

— om ock med någon tvekan — kunna besvara frågan jakande. Antages

brottsbalksförslaget i vad det gäller dess bestämning av sedlighetsbrotten

bör vad som sedan återstår av sedlighetskränkande handlingar och beteenden

ge samhället grundad anledning till ingripanden av frihetsberövande karaktär

endast i de fall då de kunna anses utgöra uppenbar fara för allmän

ordning och säkerhet. Utredningsmannen har inte givit något konkret

exempel på motsatsen utan har enligt länsstyrelsens mening lämnat frågan

om vad som skall anses utgöra fara för sedligheten obesvarad.

I enlighet med det anförda vill länsstyrelsen sålunda förorda, att intressebestämningen

»allmän ordning, säkerhet eller sedlighet» ersättes med »allmän

ordning och säkerhet». Därmed vinnes även överensstämmelse med

den allmänna polisinstruktionens bestämning av polisens verksamhetsområde.

Mer detaljerade överväganden om de olika kategorier asociala, mot vilka

tvångsingripande bör kunna göras, och om de närmare förutsättningarna

härför återfinns endast i relativt få yttranden.

I fråga om bettlarna är hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet,

fångvårdsstyrelsen, poliskammaren i Borås och polischefen i Vänersborg

ense med utredningsmannen. Hovrätten finner sålunda tvångsingripande

befogat dels mot sådana dagdrivare, vilka bettlar på ett påti ängande

och efterhängset sätt och därigenom stör den allmänna ordningen, dels

mot kriminella och alkoholiserade element, som bettlar i mer eller mindre

utmanande former vid sidan av sin asociala verksamhet i övrigt. Polischefen

i Vänersborg framhåller i likhet med utredningsmannen att ingripande bör

ske endast mot de grövre formerna av bettleri och tillägger att exempelvis

ett cigarrettbettlcri alltför ofta kan övergå till rån eller överfallsmisshandel.

Länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län går längre och anser att bettleri,

även om det inte sker i direkt utmanande eller hotfulla former, innebär

ett intrång i den personliga friheten, som inte är godtagbart i vårt samhälle.

Nämnden föreslår därför att allt bettleri, som inte är endast tillfälligt, skall

kunna ge anledning till ingripande.

Socialnämnden i Stockholm finner däremot de av utredningsmannen angivna

indikationerna för ingripande mot bettlare alldeles för vaga och menar

att det föreligger uppenbar risk för godtycke när det i praktiken gäller att

la ställning till om indikationerna är uppfyllda eller ej. Efter en uppräkning

av de olika fall av bettleri, som enligt utredningsmannen skall kunna för
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

anleda ingripande, konstaterar sålunda socialnämnden att det inte framgår

klart om bettleriet i samtliga fall måste ha skett upprepade gånger eller om

detta bara krävs i det fallet då bettleriet sker under hot eller uppträdande

som med fog kan uppfattas som intrång i den personliga friheten. Om sådant

bettleri som utgör endast en aktiv yttring bland många av ett allmänt

asocialt levnadssätt uttalar nämnden att en sådan beskrivning inte klarlägger

vad som i detta sammanhang skall förstås med samhällsfarlig asocialitet.

När det gäller tjuvar, spritlangare och andra bland lösdrivarna förekommande

kriminella element biträder riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen,

länsstyrelsen i Malmöhus län och poliskammaren i Borås

utredningsmannens förslag. Ingen remissinstans vill gå utöver detta.

Utredningsmannens uttalanden om bevissvårigheter och om betydelsen av

att lösdrivare ofta förekommer i misstänkta sammanhang föranleder däremot

kritiska yttranden av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och

socialnämnden i Stockholm. Sålunda uttalar Svea hovrätt att förekommande

bevissvårigheter vid ett straffrättsligt förfarande eller svårigheter att

uppdaga och beivra brott inte får åberopas som skäl för tvångsingripande.

Blotta misstankar om brott kan således under inga förhållanden få läggas

till grund för sådant ingripande, inte ens om misstankarna syns aldrig så

väldokumenterade. Hovrätten tillägger att man eljest kunde ställas i den

föga tilltalande situationen att ett eller några frikännanden i rättegång

inför domstol, måhända också en eller annan av polismyndighet företagen

förundersökning som avslutats utan åtgärd, skulle tas till intäkt för ett

långvarigt frihetsberövande med stöd av särlagstiftningen.

I detta sammanhang yttrar sig flera remissinstanser mera allmänt om de

beviskrav som måste hävdas i en särlagstiftning om asocialitet. Genomgående

understryks därvid att det inte kan komma i fråga att i ett rättssamhälle

efterge kravet på bevisning vare sig det gäller en enstaka brottslig handling

eller en persons asociala livsföring i allmänhet. Uttalanden av denna

innebörd görs av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Värmlands län, polischefen i Trollhättan, stadskollegiet

i Stockholm, föreningen Sveriges stadsfiskaler, styrelsen för svenska

stadsförbundet och svenska psykiatriska föreningen. Hovrätten för Västra

Sverige anför sålunda.

Hovrätten vill härtill anmärka, att beviskravet i princip måste sättas lika

hogt för omhändertagande enligt särlagstiftningen som för straffrättsliga

reaktioner. Skillnaden bör — vilket —--också förefaller vara utred
ningsmannens

allmänna inställning — endast vara att bevisningen avser

skilda frågor. Vid straffrättsliga ingripanden skall ju åtminstone i första

hand genom bevisningen fastslås, huruvida vederbörande begått en viss

brottslig gärning eller ej, medan bevisningen vid ingripanden enligt den

föreslagna särlagstiftningen i princip skall avse vederbörandes allmänna

livsföring. I den praktiska tillämpningen blir måhända skillnaden mellan ut
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

redningsmannens och hovrättens ståndpunkter ej så stor, eftersom kravet på

bevisning i egentlig bemärkelse tydligen endast kan avse själva livsföringen,

medan frågan huruvida densamma måste beräknas leda till brottslig verksamhet

måste bli ett allmänt bedömningsspörsmål.

Utredningsmannens uppfattning om i vilken utsträckning prostituerade

bör få omhändertagas delas av riksåklagarämbetet, som anser det

vara en fördel om möjlighet införs att ingripa mot prostitutionen i dess

samhällsfarliga yttringar, fångvårdsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län,

poliskammaren i Borås och polischefen i Vänersborg, vilken finner angeläget

att ingripande kan ske också mot mera flagranta fall av s. k. halvyrkesprostitution.

Hovrätten för Västra Sverige anser att en mera bestämd gränsdragning

än vad som kan utläsas av utredningsmannens uttalanden hade varit önskvärd

men godtar i stort sett hans exemplifiering. Dock anmärker hovrätten

att den skillnad som görs mellan äldre och yngre prostituerade svårligen

kan motiveras från lagstiftningens allmänna utgångspunkter.

Urvalet av förutsättningar, som skall anses göra prostitutionen samhällsfarlig,

är enligt socialnämnden i Stockholm diskutabelt och ger intryck av

att vara tämligen godtyckligt. Nämnden anser inte givet att gatuprostitutionen

skall anses mera asocial och samhällsfarlig än exempelvis mera exklusiva

former av typen cad girl-prostitution samt tillägger att det avgörande

för frågan om prostitutionen skall bedömas som samhällsfarligt asocial

inte rimligen kan få vara exempelvis om den prostituerade genom sitt levnadssätt

stör närboende. Graden av samhällsfarlighet eller vari farligheten

består har inte angivits, slutar nämnden, som inte anser det tillfredsställande

att grunda tvångsåtgärder och frihetsberövanden på skönsmässiga bedömningar.

Stadsfullmäktige i Alingsås finner förutsättningen att den prostituerade

stör närboende alltför vag och efterlyser klarare bestämmelser.

Angående omhändertagande av sutenörer återkommer flera remissinstanser

till att kravet på tillräcklig bevisning inte får eftersättas. Svea

hovrätt och hovrätten för Västra Sverige framhåller att ett tvångsingripande

uppenbarligen inte får motiveras med att någon sannolikt utnyttjar en eller

flera prostituerade. Enligt Svea hovrätt måste för tvångsingripande uppställas

som minimikrav att tillfredsställande utredning föreligger om att

den asociala livsföringen i ett eller annat hänseende tagit sig ett samhällsfarligt

uttryck och om att utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt eller

förledande till sådant levnadssätt verkligen föreligger. Hovrätten för Västra

Sverige yttrar härom.

För omhändertagande måste — såsom också utredningsmannen torde

åsyfta _ krävas, att vederbörandes livsföring kan beräknas leda till sute
nörsbrott.

I praktiken kan väl detta sägas innebära, att vederbörande måste

visas 1m utan tillräckliga medel till sitt uppehälle sammanbott eller sällskapat

med prostituerade eu inte alltför obetydlig tid. Först då synes nämligen

hans livsföring vara sådan, att ett ingripande är motiverat även för den händelse

misstanken mot honom i det enskilda lallet skulle vara oriktig.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

På liknande sätt uttalar sig överståthållarämbetet och socialnämnden i

Stockholm.

Parasiter bör kunna omhändertagas i större utsträckning än utredningsmannen

föreslagit anser statens socialvårdskonsulent i sjunde distriktet,

länsnykterhetsnämnden i Jämtlands län, poliskamrarna i Norrköping,

Hälsingborg och Borås, polischeferna i Kalmar och Vänersborg samt socialnämnden

i Sundbyberg. Socialvårdskonsulenten i sjunde distriktet delar ej

helt uppfattningen att ingripande mot parasiter skulle medföra onödigt

intrång i privatlivet från myndigheternas sida och nämner att fall förekommit

där vuxna arbetsföra personer hänsynslöst utnyttjat sina föräldrar, vilka

av rädsla för efterräkningar oftast inte vågat anmäla förhållandena. För

det ofta sjukdomssimulerande, arbetsovilliga och parasiterande socialhjälpsklientelet

är det enligt poliskammaren i Borås uteslutet att tänka sig vård

och hjälp på frivillighetens väg och ingripande bör därför kunna ske. Poliskammaren

i Hälsingborg anser ingripande böra få ske mot den som ehuru

arbetsför hänsynslöst lever på gamla föräldrar, släktingar, bekanta eller någon

som kommit i beroendeställning till honom exempelvis för att inte blotta

svagheter i sitt känsloliv. En speciell grupp parasiter har enligt polischefen

i Vänersborg uppmärksammats alltför litet, nämligen de arbetsovilliga, alkoholiserade

manspersoner — ofta med kriminell belastning — som under

den i modernt språkbruk sällsynt missbrukade beteckningen »fästmän» parasiterar

på ensamstående mödrar, närmast i syfte att utnyttja dessas socialhjälp.

Skillnaden mellan dessa parasiter och sutenörer är enligt socialbyrån

* Solna ofta endast det sätt pa vilket kvinnan förvärvar sina inkomster.

I övrigt gör remissinstanserna inte någon erinran mot utredningsmannens

uttalanden att parasiterna bör få omhändertagas endast då det parasiterande

levnadssättet är förenat med kriminalitet eller utgör led i en även

på annat sätt påvisbar asocial livsföring av allvarlig natur.

Beträffande de av utredningsmannen angivna exemplen

i gemen uttalar sig socialnämnden i Stockholm ytterst kritiskt. Nämnden

säger klart ifrån att exemplen inte ger tillräcklig ledning för ett ställningstagande

i de enskilda fallen till fragan om det är berättigat att ingripa

med tvångsåtgärder eller ej. Socialnämnden finner att utredningsmannen

inte lyckats ange objektiva kriterier på den asociala livsföringen.

Svenska psykiatriska föreningen anser att utredningsmannen inte förmått

ge beskrivningen av kriterier för ingripanden någon tillnärmelsevis tillfredsställande

grad av stringens och anför vidare.

När utredningsmannen diskuterar varje enskild asocial beteendeform,

återkommer han gång på gång till att den inte ensam behöver vara så samhällsfarlig,

^ utan att det väsentliga är om den utgör »ett led i en även på annat

sätt påvisbar asocial livsföring av allvarlig natur». Utredningsmannen

hänvisar i vissa sammanhang till att indikationerna för omhändertagande

kraftigt skärpes, om personen ifråga upprepade gånger förekommit i samband

med brottslighet, och om han fortsätter att förekomma i misstänkt

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

sammanhang. Läsaren bibringas — ■—- -— uppfattningen, att det väsentliga

kriteriet för om en person skall anses förete ett samhällsfarligt asocialt

levnadssätt är, om han kan anses förete ett starkt uttalat asocialt levnadssätt,

vilket onekligen kan ge spelrum för alltför mycket subjektivt tyckande

bakom de mycket långtgående tvångsåtgärder, som här ifrågasättas skola

komma till stånd.

Utredningsmannens förslag att en särskild lag om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet skall vara sekundär i förhållande till

angränsande vårdlagstiftning godtages, med några få undantag,

av remissinstanserna och anges av många av dem såsom en bestämd

förutsättning för en ny sådan lag. I detta sammanhang framhålls i

ett stort antal yttranden vikten av att samhällets resurser på vårdområdena

förstärks så att behovet av särlagstiftning i motsvarande mån minskas.

Tveksamhet om det av utredningsmannen föreslagna kravet att det skall

vara uppenbart, att sociala hjälpåtgärder eller andra mindre ingripande åtgärder

än omhändertagande inte är tillräckliga, uttalar länsstyrelsen i Västerbottens

län och besvärssakkunniga. Länsstyrelsen anför härom.

Det kan ej vara lätt för polismyndighet att leda i bevis, att det är uppenbart

att icke andra sociala hjälpåtgärder eller andra mindre ingripande

åtgärder skall räcka för att förmå en asocial individ till ordnad livsföring.

Skall lagen få betydelse för bekämpande av sådan asocial livsföring, som

medför uppenbar fara för allmän ordning, säkerhet och sedlighet, bör möjligheten

att tillämpa lagen i konkurrens med annan lag ej göras så restriktiv

som föreslagits. Enighet råder därom, att åtgärder erfordras mot svårare

bettleri, prostitution och koppleri. För att verksamt kunna bekämpa

dylik asocialitet synes det nödvändigt att en ny lag med sådant syfte kan

tillämpas även om åtgärd enligt annan författning i och för sig är möjlig.

Man bör med andra ord kunna tillämpa den lag som i det enskilda fallet

bäst främjar samhällets syfte. Huvudsaken är, att den asociale blir föremål

för en lämplig åtgärd. Det förutsättes dock, att åtgärd enligt föreslagen lag

icke skall ifrågakomma därest den asociale är i behov av vård på sinnessjukhus.

Samma uppfattning har Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott

som för det fallet att omhändertagande skulle kunna ske både enligt

vårdlagarna och enligt en särskild asocialitetslag anser företräde böra ges

den som bäst kan skapa förutsättningar för att återföra den omhändertagne

till ett normalt liv. Nykterhetsnämnden i Örebro frågar om sådana asociala

personer, som inte är konstitutionellt samhällsfarliga men till följd av ihållande

alkoholmissbruk utvecklats till samhällsfarlighet, skall behandlas inom

nykterhetsvården eller med stöd av en lag om samhällsfarlig asocialitet.

Angående förhållandet till strafflagstiftningen erinrar

statsåklagaren i Göteborg om att lagen i princip föreslås tillämpad på

sådana företeelser som inte kan bemästras genom åtal. Som förutsättning

för dess tillämpning bör därför anges att vederbörande inte förskyller åtal

för brott. Detta hindrar inte alt i enlighet med förslaget åtalseftergift meddelas

någon som redan underkastats lagens tillämpning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

Departementschefen

Samhällets kriminalpolitiska åtgärder har till syfte att skydda samhället

och dess medlemmar mot brottslighet. De sociala vårdlagarna har däremot

till ändamål att bereda vård och hjälp åt sjuka eller behövande. Dessa båda

olika områden griper emellertid in i varandra. När det gäller att förmå den

som begått brott att i fortsättningen leva ett laglydigt liv, kan mentalsjukvård,

barnavård eller nykterhetsvård under vissa förutsättningar anordnas

som reaktion på brottet. Ingripanden enligt vårdlagstiftningen förutsätter

emellertid, i olikhet mot kriminallagstiftningen, inte att en brottslig gärning

förövats, även om det ofta händer att vårdbehovet uppmärksammas

i samband med lagföring för brott. Däremot förutsätter vårdlagarna att ett

vårdbehov föreligger i det enskilda fallet. Ingripande enligt vårdlagarna

mot den som inte förövat brott — alltså primärt på grund av vårdbehovet

— kan som utredningsmannen framhåller i många fall vara ägnat att tillgodose

även samhällsskyddet, dvs. att förhindra brott. Jag tänker härvidlag

främst på omhändertagande av farliga mentalsjuka och farliga alkoholister.

Lösdrivarlagens syfte är att möjliggöra ingripande för att avvärja fara

för brottslighet. Grundtanken i utredningsmannens förslag är likaså att den

särskilda lag som han föreslår i första hand skall tillgodose samhällsskyddet.

Av vad jag förut anfört om behovet av en sådan lag framgår, att även

jag anser samhällsskyddet böra tagas till utgångspunkt när det gäller att

utforma förutsättningarna för en sådan lags tillämplighet.

Eftersom det inte är fråga om ingripande i anledning av ett begånget

brott, kommer lagen inom det rådande systemet att ligga i ett gränsområde

mellan kriminallagstiftning och vårdlagstiftning. Föreligger ett vårdbehov

och kan vård anordnas, saknas anledning att tillämpa den särskilda lagen

även om den sjukdom eller missanpassning, som föranleder vårdbehovet,

tillika är samhällsfarlig.

Vid utformningen av förutsättningarna för ingripanden

är det viktigt att skilja mellan frihetsberövande!! som har sin grund i ett

klart vårdbehov och frihetsberövande!! som sker för samhällsskyddet. Att

man även i samhällsskyddsfallen strävar efter att bereda vårdsynpunkterna

största möjliga utrymme — på det sättet att man sedan beslut fattats om

tvångsingripande söker finna den lämpligaste behandlingsformen —- har

stundom medfört att denna viktiga skillnad inte alltid uppmärksammas.

Uppgiften blir således att närmare beskriva den asociala livsföring, som

utan att vara brottslig är så samhällsfarlig att tvångsingripande bör ske.

Utredningsmannen framhåller att man endast genom att ange objektiva

kriterier på en sådan livsföring kan få garantier för att rättssäkerhetssynpunkterna

blir vederbörligen tillgodosedda. Detta överensstämmer med remissinstansernas

uppfattning och även jag ansluter mig härtill. Svårigheten

är emellertid att det här blir fråga om att beskriva mera ett visst levnads
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

sätt än, såsom oftast inom straffrätten, vissa konkreta handlingar. Dock

förekommer inom straffrätten sådana uttryck som vanemässigt, yrkesmässigt,

stadigvarande utnyttjande, allmän fara för människors liv eller hälsa

osv. Något från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt avsteg från vad som

eljest gäller om förutsättningar för frihetsberövande kan därför inte sägas

föreligga om blott beskrivningen görs tillräckligt konkret och uttömmande.

Enligt flera remissinstansers uppfattning fyller utredningsmannens redogörelse

för de kategorier asociala som bör få omhändertagas inte dessa krav.

Kritiken tar sikte både på det sakliga innehållet och på förslaget att i lagtexten

endast låta detta komma till uttryck i ett kortfattat och allmänt

hållet stadgande. Till en början vill jag i det följande i anslutning till utredningsmannens

förslag och remissyttrandena uppehålla mig vid de olika

fall där omhändertagande bör få ske.

De grupper av bettlare, mot vilka enligt utredningsmannen ingripande

bör få ske, är följande: 1) de som brukar bettla under hot eller uppträdande

som med fog kan uppfattas som intrång i den personliga friheten; 2)

bettlare, vilkas tiggeri utgör endast en aktiv yttring bland många av ett

allmänt asocialt levnadssätt; 3) dagdrivare, vilka tigger företrädesvis av

äldre personer i syfte att få pengar till sprit eller som eljest bettlar på ett

påträngande och efterhängset sätt och därigenom stör den allmänna ordningen;

4) i storstädernas träskområden förekommande kriminella och alkoholiserade

element, som bettlar i mer eller mindre utmanande former

vid sidan av sin asociala verksamhet i övrigt.

Enligt utredningsmannen finns det två grupper av bettlare, som inte

bör kunna omhändertagas enligt den föreslagna särlagstiftningen. Den

ena gruppen utgörs av dem som saknar förmåga att försörja sig genom

arbete, främst invalider och psykiskt efterblivna som bettlar för livets nödtorft

och som av olika skäl inte får den hjälp som det bör åvila samhället

att lämna inom sjuk- eller socialvård. Den andra gruppen består av i och

för sig arbetsföra men arbetsovilliga, vilkas tiggeri inte tar sig utmanande

former och inte heller utgör led i en i övrigt asocial livsföring.

Eftersom samhällsfarligheten bör vara grunden för de ingripanden, som

behandlas här, är det uppenbart att den senare gruppen, som kan betecknas

som oförargliga bettlare, inte bör bli föremål för tvångsingripanden. Den

förra gruppen kan däremot tänkas innehålla bettlare, som tigger på ett

utmanande, hotande eller eljest påträngande sätt. Beaktas endast samhällsfarligheten,

borde alltså sådana bettlare kunna omhändertagas. Såsom

denna grupp beskrivits framgår dock att ingripande bör ske genom åtgärder,

som bereder dessa bettlare livets nödtorft, och särlagstiftningen behöver

därför inte göras tillämplig på dem. Av det anförda följer att jag anser

behov av ingripande enligt särskild lagstiftning inte föreligga beträffande

alla bettlare som undandrar sig att trots arbetsförmåga och arbetstillfällen

söka försörja sig på ett hederligt sätt.

3 - Hiluing till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. AV 7X’<S’

opaginerad Kontrollera mot PDF

06 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

När det gäller att avgöra i vilken utsträckning omhändertagande bör få

ske måste man pröva i vad mån arbetsovillighet i förening med bettleri

utgör en samhällsfara av så allvarlig natur att intagning på anstalt är motiverad.

Vid remissbehandlingen har anmärkts att utredningsmannens förslag

inte klart ger vid handen om vanemässigt bettleri skall fordras och det

har vidare uttalats att endast de grövre formerna av bettleri borde föranleda

ingripande. Det är inte utan vidare givet att en arbetsovilligs enstaka

bettleri, även om det skett på ett sätt som äventyrar ordning och säkerhet,

bör föranleda tvångsintagning på anstalt. I många fall torde samhällets

reaktion här ske genom lagföring för ringa misshandel, olaga hot, ofredande

eller förargelseväckande beteende, varvid straffet regelmässigt stannar

vid böter när det är fråga om förstagångsförseelse såsom antagits här.

Kan inte straff för sådan gärning ådömas, bör det enstaka bettleriet i och

för sig inte heller föranleda tvångsomhändertagande. Först om vanemässighet

föreligger är enligt min mening samhällsfarligheten sådan att ingripande

enligt den särskilda lagstiftningen bör får ske. Däremot bör det

sakna betydelse om bettleriet sker öppet eller genom viss försäljning eller

på annat maskerat sätt.

Emellertid torde ingripande enligt den särskilda lagen som jag förut

sagt inte behövas mot den oförargliga typen av bettlare. Det synes alltså

ytterligare böra fordras att den arbetsovilliges vanemässiga bettleri tagit

sig samhällsfarliga eller ordningsstörande uttryck vid flera tillfällen. Detta

kan på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt konstateras

framför allt om bettlaren vid flera tillfällen genom lagakraftvunnen dom

fällts till ansvar för sådana brott eller förseelser som nyss nämnts. En jämförelse

med nykterhetsvårdslagen ligger här nära till hands. Enligt denna

lag fordras för tvångsomhändertagande dels att vederbörande är hemfallen

åt alkoholmissbruk — varmed här skulle jämställas arbetsovillighet och

vanemässigt bettleri — och dels, hl. a., att han under de två senast förflutna

åren blivit dömd för minst tre fylleribrott. Utredning om samhällsfarligheten

kan givetvis stundom även förekomma utan att lagakraftvunna

domar föreligger. Att någon bettlat under uppträdande, som med fog kan

uppfattas som intrång i den personliga friheten, eller ordningsstörande,

påträngande, efterhängset eller utmanande behöver inte ha medfört åtal.

Avgörande är att tillräcklig utredning verkligen föreligger. Att bettleriet

sker på viss plats, exempelvis i storstädernas träskområden, eller för visst

ändamål såsom för att få pengar till sprit, behöver däremot i och för sig

inte utgöra bevisning om att bettleriet är samhällsfarligt eller ordningsstörande.

Detsamma bör gälla den omständigheten att bettleriet utgör

endast en aktiv yttring bland många av ett allmänt asocialt levnadssätt. Betydelsen

härav blir i stället främst att man kan minska kravet på att just

bettleriet skall ha kommit till samhällsfarligt eller störande uttryck vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

(57

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år W6i

flera tillfällen. Det fordras alltså att andra yttringar av allmänt asocialt

levnadssätt blivit tillförlitligen utredda i det föreliggande fallet.

De bland lösdrivarna förekommande kriminella elementen

är, bortsett från sutenörerna som behandlas i det följande, enligt utredningsmannen

sådana som företrädesvis ägnar sig åt brottslig verksamhet i form

av snatterier eller stölder, bondfångeri eller andra bedrägliga beteenden,

utpressning, falskspel, spritlangning och olaga narkotikahandel. Brott av

denna typ kan naturligtvis vara isolerade företeelser, som inte är yttringar

av ett i övrigt asocialt levnadssätt. För att tillgodose samhällsskyddet kommer

då uppenbarligen inte i fråga andra åtgärder än lagföring och straff.

Eftersom man, såsom med skärpa understryks av flera remissinstanser,

måste uppställa krav på full bevisning innan ingripande enligt särlagstiftning

får ske, blir alltså situationen i dessa fall den att utrymme för lagföring

och straff också alltid föreligger. Det blir då nödvändigt att undersöka

om det förekommer en samhällsfarlighet, som för samhällsskyddet

kräver mer än lagföring och ådömande av straff för den bevisade brottsligheten.

Eller annorlunda uttryckt: det måste föreligga något mera än de

rekvisit som utgör de i straffrätten beskrivna brotten med tillhörande straffsatser.

Utredningsmannen åsyftar här ett levnadssätt som i och för sig

utgör en generell risk för samhällsfarlighet. Detta levnadssätt beskrivs bl. a.

så att vederbörande är aktiv på alla andra områden — asocialitet och brottslighet

— än då det gäller att försörja sig genom hederligt arbete.

Beträffande den som är arbetsför men klart ådagalägger motvilja mot

ordnat arbete och som, enligt vad som kan fastslås, inte heller har något

ordnat arbete ligger det allmänt sett nära till hands att utgå ifrån att han

försörjer sig genom brott, om han vid flera tillfällen dömts för brott av

den art som jag nyss nämnt. Det föreligger då enligt sakens natur en fara

för vanemässig sådan brottslighet. Vanemässigheten kan visserligen beaktas

vid bestämmandet av påföljd men om inte samtidigt den asociala livsföringen

kan beaktas blir påföljden ofta även vid återfall otillräcklig för att

tillgodose samhällsskyddet.

De nu nämnda kriminella elementens samhällsfarlighet består inte främst

i de brott som de begår. Allvarligare är den fara — särskilt understruken

vid remissbehandlingen — som deras förekomst utgör för ungdom som här

okritiskt ser en möjlighet att bekvämt försörja sig på ohederligt sätt och

därigenom dras in i asocialitet och brottslighet. Det är främst i detta hänseende

som motviljan mot ordnat arbete och vanemässigheten även i fråga

om i och för sig ringa brott av här angivna slag får betydelse såsom förutsättningar

för ett ingripande i samhällsskyddets intresse med åtgärder utöver

vad som regelmässigt kan ske genom ådömande av brottspåföljd. Särskild

anledning att möjliggöra sådant ingripande utgör vidare den omständigheten

att även svåra brott i stor utsträckning begås av detta klientel. Det

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Knngl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

bör sålunda vara möjligt att genom ingripande mot den asociala livsföringen

förebygga svårare brottslighet.

De remissinstanser som uttalar sig på denna punkt anser att ingripanden

mot en helt och hållet till fritiden förlagd asocial verksamhet i dessa fall

i erforderlig utsträckning kan ske inom kriminalvården. Med hänsyn till

vikten från rättssäkerhetssynpunkt av att på ett bestämt sätt avgränsa omhändertagandefallen

synes det mig lämpligt att även här såsom en förutsättning

uppställa underlåtenhet att efter förmåga söka försörja sig hederligt.

Att märka är dock att ett påstått ordnat arbete i själva verket kan utgöra

en mer eller mindre maskerad dagdrivartillvaro eller ohederlig verksamhet.

Prostitution kan föranleda ingripande enligt den gällande lösdrivarlagen

under där angivna förutsättningar, bl. a. underlåtenhet att efter

förmåga söka ärligen försörja sig. Prostitutionen är enligt brottsbalken inte

i och för sig straffbar. Endast den som inbjuder till könsumgänge på ett

för omgivningen störande och anstötligt sätt straffas, och brottet benämns

sårande av tukt och sedlighet. Från koppleribrotten bortses i detta sammanhang.

I övrigt har vid brottsbalkens tillkomst uttalats att lösdriveriets olika

former, däribland prostitution, främst bör bekämpas med andra medel än

kriminalisering.

Utredningsmannen finner i likhet med flertalet tidigare utredningar att

samhället inte rimligen kan tillgripa tvångsåtgärder mot prostitutionen som

sådan, dvs. mot alla dess former, men inte heller kan förhålla sig helt passivt

till denna företeelse. Som skäl för ingripande mot vissa former därav anger

utredningsmannen dels de personliga riskerna för den prostituerade själv

och dels samhällsskyddet mot grova brottslingar, främst sutenörer.

De med prostitution förenade personliga riskerna för sjukdomar och förfall

är uppenbarligen ett allvarligt socialt problem till vilket samhället inte

får ställa sig likgiltigt. I dessa fall bör enligt min mening samhällsåtgärderna

dock i främsta rummet ha karaktär av hjälp och vård. Barnavård,

sjukvård — eventuellt enligt sinnessjuklagen eller lagen angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar — alkoholistvård och socialvård bör

här beredas. Däremot bör inte en särlagstiftning som har till primärt syfte

att skydda samhället mot ett farligt restklientel göras tillämplig på prostituerade,

som enbart till sitt eget skydd behöver bli föremål för någon åtgärd

av samhället.

När det sedan gäller prostitutionens samhällsfarlighet framhåller utredningsmannen

— med åberopande av samstämmiga vittnesbörd från bl. a.

polismyndigheterna i rikets största städer — att prostitutionen, och särskilt

då de grövre formerna av gatuprostitution, utgör en av de viktigare orsakerna

till våra dagars starkt stegrade brottslighet och asocialitet. Speciellt

den kvinnliga gatuprostitutionen har enligt utredningsmannen befunnits

vara intimt förknippad med grov kriminalitet, främst av den anledningen

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år W64

att flertalet prostituerade med sig lierat eller tvingats liera sutenörer, hämtade

från kretsen av samhällets mest hänsynslösa förbrytare.

Denna beskrivning av förhållandena har inte rönt någon kritik och torde

kunna tjäna som bakgrund när man går att avgöra på vilka sätt prostitutionens

samhäll sfarlighet skall ha manifesterat sig för att ingripande skall

få göras utan att rättssäkerheten åsidosätts. Som framgår av betänkandet

ligger svårigheten just i att konkret ange de omständigheter då prostitutionen

erfarenhetsmässigt i allmänhet utgör förutsättning för eller är förknippad

med grov brottslighet. Som nyss nämnts har prostitution på gatan

befunnits ha denna karaktär. Det bör enligt min mening därjämte vara utrett

att den prostituerade bedriver sin verksamhet vanemässigt. Med den

här förordade lösningen utgör alltså vanemässig prostitution på allmän

plats en presumtion för samhällsfarlighet. Man kan dock inte komma ifrån

att som utredningsmannen ta hänsyn till totalbilden av den prostituerades

levnadssätt. Det kan därvid visa sig att presumtionen om samhällsfarlighet

inte gäller i det enskilda fallet, och då bör givetvis tvångsingripande

inte få förekomma.

Att prostitution sker på ett för den allmänna ordningen eller grannar

störande eller anstötligt sätt behöver däremot inte vara ett kriterium på

kvalificerad samhällsfarlighet. Det ligger närmare till hands att anta att

man här har att göra med psykiskt efterblivna eller sjuka prostituerade i

behov av vård.

Underlåtenhet att efter förmåga söka försörja sig hederligt bör enligt min

mening även beträffande de prostituerade liksom hittills vara en förutsättning

för lagens tillämplighet. Jag kan således inte biträda utredningsmannens

uppfattning, att också s. k. halvyrkesprostituerade bör få omhändertagas

enligt den nya lagen. Här som eljest bör dock gälla att sysselsättningar

som mer eller mindre är avsedda blott att maskera yrkesmässig prostitution

inte bör godtagas som hederlig försörjning.

Som samhällsfarliga prostituerade betecknar utredningsmannen även

dem som förleder andra, särskilt yngre personer, till samma levnadssätt.

Dessa fall är, om de väl kan bevisas, ofta sådana där enligt brottsbalken ansvar

kan ådömas för koppleri. För koppleri döms sålunda bl. a. den som

vanemässigt främjar annans otuktiga levnadssätt eller förleder den som

är under tjugoett år till sådant levnadssätt. Såsom framhållits vid remissbehandlingen

kan det inte komma i fråga att ingripa med särlagstiftning

i sådana fall när något av de angivna brottsrekvisiten inte kan bevisas. Man

får därför i dessa fall nöja sig med de åtgärder som kan vidtagas på straffrättslig

väg.

Som jag förut nämnt är med prostitution ofta förknippad grov brottslighet,

särskilt sådan som förövas av sutenörer.

Enligt brottsbalken kan ansvar ådömas för sådana sutenörsbrott som

koppleri, främjande av otukt och förförelse av ungdom. Det fordras då be
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1961

visning om bl. a. att den misstänkte utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.

Bevisningen kan bestå däri att den utnyttjade själv eller andra med förhållandena

bekanta personer lämnar uppgifter om att den åtalade mottagit

pengar eller försörjs av den utnyttjade. Sådan bevisning är emellertid svår

att förebringa. I många fall föreligger bara utredning om att vederbörande

saknar ordnat arbete och andra lovliga medel till sin försörjning samt att

han stadigvarande sammanbor eller sällskapar med prostituerade. Att låta

dessa omständigheter vara tillräckliga förutsättningar för tvångsingripande

innebär i själva verket att man efterger ett av brottsrekvisiten för koppleri.

Omständigheterna kring det särskilda brottet, åtminstone den typ av koppleri

som här får intresse, nämligen vanemässigt främjande eller utnyttjande

av annans otuktiga levnadssätt, är i stort sett desamma som konstituerar

den samhällsfarliga asocialitet man här vill komma åt. Jag anser därför att

ingripanden i dessa fall inte bör ske enligt den särskilda lagen utan endast

i form av lagföring för sutenörsbrott.

I detta sammanhang vill jag i korthet beröra den av länsstyrelsen i Uppsala

län upptagna frågan om innebörden av fara för allmän sedlighet. Som

framgått av min föregående framställning är syftet med ingripandena enligt

den föreslagna särlagstiftningen att förhindra brottslighet. I vissa av

de angivna fallen utgörs brottsligheten visserligen av vad som i brottsbalken

betecknas som sedlighetsbrott och vid tolkning och tillämpning av

brottsbalken torde man i framtiden inte kunna undvika att vid prövning

av sådan brottslighet ta ställning till rådande etiska och moraliska värderingar

i samhället. Jag anser emellertid i likhet med länsstyrelsen, att lagens

syfte kommer till klarare uttryck om indikationen fara för allmän

sedlighet utgår, eftersom all brottslighet måste anses utgöra fara för allmän

ordning och säkerhet.

Vad slutligen angår den grupp som utredningsmannen benämner parasiterna

vill några remissinstanser gå längre än utredningsmannen. Den

asocialitet det här är fråga om torde dock sällan vara samhällsfarlig om

den inte kommit till uttryck även på andra sätt. Jag biträder därför härvidlag

utredningsmannens uppfattning att tvångsingripande bör få komma

i fråga endast då ett parasiterande levnadssätt är förenat med kriminalitet

eller utgör led i en även på annat sätt påvisbar asocial livsföring.

Som jag förut anfört kan samhällsskyddet mot samhällsfarligt asociala

i många fall tillgodoses genom hjälp- och vårdåtgärder. Den samhällsreaktion

som i sådant sammanhang kommer i fråga behöver inte såsom brottspåföljderna

utformas med beaktande av hänsyn till den allmänna laglydnaden.

Även om ingripandet också kommer att tillgodose samhällsskyddet,

har man därför större möjligheter att direkt beakta de individuella förhållandena.

Som jag i det föregående utförligt redogjort för kan emellertid

hjälp- och vårdåtgärder enligt angränsande vårdlagstiftning inte alltid vidtagas.

Utanför vårdmöjligheterna faller ett restklientel av asociala. För

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196i

min del vill jag med skärpa framhålla, att jag finner det angeläget att restklientelet

blir så litet som möjligt. Samhällsåtgärder som kan grundas i

första hand på ett vårdbehov och som därigenom i andra hand tillgodoser

samhällsskyddet är att föredra framför åtgärder som primärt grundas på

behovet av samhällsskydd. Jag biträder således förslaget att den särskilda

lagen skall vara subsidiär i förhållande till angränsande vårdlagstiftning

och att detta anges som ett uttryckligt villkor för dess tillämpning.

Är de av utredningsmannen angivna sociala hjälpåtgärderna tillräckliga

för att tillgodose samhällsskyddet — en fråga som har nära samband

med hur klart hjälpbehovet kan påvisas och hur sannolikt det är att vederbörande

skall tillgodogöra sig hjälpen — måste de också vara bättre ägnade

att främja resocialisering än tvångsintagning på anstalt. Gentemot den i

några yttranden framkomna uppfattningen att särlagstiftningen bör få tilllämpas

även om vårdlagstiftningens resurser inte är helt uttömda vill jag

framhålla att jag anser det angeläget att tvångsintagning på anstalt tillgrips

endast såsom en sista utväg. För att skapa garanti för att hjälpåtgärder

verkligen prövas anser jag vidare i enlighet med utredningsmannens förslag

lämpligt att det föreskrivs att det skall vara uppenbart att sådana åtgärder

inte är tillfyllest för att intagning på anstalt skall få ske. Så kan först och

främst vara fallet om samhällsskyddet gör någon form av tvångsinternering

nödvändig samt vidare om hjälpåtgärder redan prövats utan att vederbörande

kunnat återföras till ett ordnat liv. Även andra fall kan givetvis tänkas

där hjälpåtgärder uppenbarligen skulle vara gagnlösa.

Att mentalsjukvård skall ha företräde när sådan kan anordnas i stället

för intagning på anstalt enligt särlagstiftningen är uppenbart. När det gäller

valet mellan sådan intagning och intagning på allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare kan svårbedömda gränsfall förekomma. I detta hänseende

vill jag hänvisa till vad jag tidigare anfört rörande möjligheterna att

bereda de samhällsfarligt asociala alkoholmissbrukarna alkoholistvård.

Beträffande förhållandet mellan den föreslagna lagen och strafflagstiftningen

framhåller utredningsmannen, att brott som hör under allmänt åtal

måste åtalas oberoende av om gärningsmannens asocialitet föranleder särskild

reaktion, samt föreslår att möjlighet skapas att efterge åtal då mindre

allvarlig brottslig gärning uppdagas sedan beslut fattats om tvångsintagning

i anstalt enligt ifrågavarande lag.

Mycket vanligt är att brottslighet utgör ett led i den samhällsfarligt

asociala människans livsföring. En av straffrättskipningens huvuduppgifter

är att tillgodose samhällsskyddet. När det gäller ingripanden mot samhällsfarligt

asociala föreligger samma syfte. Kan det tillgodoses genom lagföring

för brott bör åtal ske också då den misstänkte är samhällsfarligt

asocial. I princip bör således den särskilda lagen vara subsidiär även i förhållande

till lagföring för brott.

I vissa fall är emellertid brottspåföljden inte tillräcklig för att tillgodose

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

den särskilda lagens syfte. Böter eller ett endast kortvarigt frihetsstraff kan

inte anses vara en adekvat reaktion på den samhällsfarlighet, som kommit

till uttryck genom det asociala levnadssättet. Inte heller är påföljden ägnad

att undanröja samhällsfarligheten om den dömde inte omedelbart eller efter

frigivning blir föremål för övervakning och vid bristande skötsamhet kan

berövas friheten eller återintagas. Åtgärd enligt den särskilda lagen bör

därför kunna påkallas mot den som för ett samhällsfarligt asocialt liv och

som också gjort sig skyldig till brott, om han inte för brottet skall undergå

fängelse minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering eller stå

under skyddstillsyn eller nyligen undergått sådan brottspåföljd. Vård enligt

nykterhetsvårdslagen eller sinnessjuklagen, vartill domstol överlämnat

den som begått brott, bör i enlighet med vad som förut anförts om sådan

vård likaledes utesluta tillämpning av den föreslagna lagen. Man torde

knappast ha anledning att räkna med att en samhällsfarligt asocial person

uppfyller brottsbalkens förutsättningar för villkorlig dom, vilken ju inte

är förenad med övervakning.

Endast beträffande brott som förskyller böter eller fängelse under sex

månader får således frågan om åtalseftergift betydelse för förhållandet

mellan den särskilda lagen och strafflagstiftningen. I princip är åklagare

skyldig att åtala alla förekommande brott som hör under allmänt åtal. Särskilda

bestämmelser om åtalseftergift fordras om man vill göra det möjligt

att underlåta åtal mot en samhällsfarligt asocial person, beträffande vilken

åtgärd enligt den särskilda lagen aktualiserats. Det synes emellertid inte

lämpligt att möjliggöra åtalseftergift i andra fall än då tvångsintagning

enligt lagen redan beslutats. Såtillvida är jag alltså överens med utredningsmannen.

Den särskilda lagen bör inte heller tillämpas om villkorlig dom eller

skyddstillsyn undanröjs eller villkorligt medgiven frihet förverkas. Att i

samband därmed ett kortare frihetsberövande än sex månader kan komma

i fråga bör inte föranleda att man underlåter att i första hand begagna sig av

de möjligheter som står till buds att tillgodose samhällsskyddet genom

brottspåföljd. Beträffande den som dömts till sådan påföljd, som jag nyss

angivit såsom tillräcklig reaktion även mot samhällsfarlig asocialitet, bör

således kriminalvårdens resurser uttömmas innan annan åtgärd vidtas.

Jag förordar vidare att särlagstiftningen görs subsidiär i förhållande till

utlänningslagen. Den innehåller bestämmelser, som medger att asociala

utlänningar avlägsnas från riket genom avvisning, förvisning eller utvisning.

Sammanfattningsvis föreslår jag således, att underlåtenhet att efter förmåga

söka försörja sig hederligt genomgående behålles såsom grundläggande

förutsättning för intagning på anstalt enligt den av mig förordade särlagstiftningen.

Den omständigheten att någon saknar en hederlig försörjnings
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196b

källa utgör ett objektivt konstaterbart kriterium på asocialitet. För ingripande

enligt lagen bör emellertid därutöver krävas, att asocialiteten är samhällsfarlig

utan att den i sig inrymmer kriminalitet som kan medföra påföljd,

varigenom samhällsskyddet tillgodoses. I det föregående har angivits

de grupper som i dag främst kan hänföras till sådana samhällsfarligt

asociala. Slutligen bör lagen vara subsidiär i förhållande till hjälpåtgärder

och vård, lagföring för brott i vissa fall samt avlägsnande ur riket.

Beslutande myndighet, förfarande och besvär

Gällande lag och utredningsmannens förslag

Enligt lösdrivarlagen får polisman anhålla -— enligt modern terminologi

gripa — den som beträds med lösdriveri. Polismannen skall ofördröjligen

inställa lösdrivaren för landsfiskal eller stadsfiskal, som håller förhör.

Fiskalen kan meddela varning. Fiskalens uppgift fullgörs i stad i allmänhet

av polismästare eller poliskommissarie. Om tvångsomhändertagande beslutar

länsstyrelsen eller poliskammare.

Utredningsmannen anser att det måste ankomma på polisen att hålla uppsikt

över ett asocialt vuxenklientel, som stör den allmänna ordningen, och

att vidta erforderliga åtgärder mot dem vilkas livsföring befinnes vara uppenbart

samhällsfarlig. Han föreslår därför att polisman i första hand skall

få omhänderta en person som beträds med sådan livsföring. Däremot anser

utredningsmannen inte tillräckliga skäl föreligga att inleda förfarandet med

anhållande. Inte heller bör enligt särlagstiftningen andra asociala personer

än de uppenbart samhällsfarliga få omhändertagas i syfte att få deras personliga

förhållanden närmare undersökta. I fråga om dessa personer bör

man i stället återfalla på allmänna polisinstruktionen. Skulle dess bestämmelser

om s. k. polisiering inte anses vara tillfyllest, bör frågan närmare

övervägas i samband med pågående översyn av polislagstiftningen.

Den som omhändertagits av polisman bör enligt förslaget utan dröjsmål

bli föremål för utredning av polismyndigheten, som omedelbart skall pröva

om den omhändertagne måste hållas i förvar. Ett sådant tillfälligt frihetsberövande

bör inte få fortvara längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Enligt lösdrivarlagen är det länsstyrelsen eller poliskammare som dömer

till tvångsarbete, medan besvär över länsstyrelsens och poliskammarens beslut

anförs i hovrätten. Mot hovrättens beslut kan talan föras i högsta domstolen

enligt rättegångsbalkens regler härför. Om förfarandet hos länsstyrelsen

eller poliskammaren är inte annat stadgat än att förhör skall hållas

med lösdrivaren.

Utredningsmannen anser flera skäl tala mot att domstolarna övertar uppgiften

som beslutande myndighet i första instans. Han anför till eu början

att den föreslagna lagen i viktiga delar, särskilt i fråga om grunderna för

3* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 128

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

tvångsingripande, överensstämmer med flera andra lagar på socialvårdens

områden, framför allt barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen. Det ankommer

på länsstyrelsen att pröva frågor rörande samhällsvård enligt barnavårdslagen

och tvångsintagning på allmän vårdanstalt enligt nykterhetsvårdslagen.

En domstolsprövning av ärenden om tvångsåtgärd enligt den

här aktuella lagen skulle i första hand få till följd, att man går miste om

möjligheterna att utnyttja den särskilda sakkunskap som länsstyrelsen

förfogar över i socialvårdsärenden. Vidare skulle man äventyra det enhetliga

bedömande som måste eftersträvas och som har till förutsättning, att

olika typer av socialvårdsärenden prövas av ett och samma organ. Utredningsmannens

avgörande invändning mot att anförtro de allmänna domstolarna

hithörande ärenden är emellertid, att de inte är lämpade för den särskilda

prövning som i varje ärende måste göras beträffande frågan, huruvida

inte åtgärd som står till buds inom angränsande vårdområden bör ges

företräde framför tvångsåtgärd enligt den föreslagna lagen.

När det så gäller förfarandet erinrar utredningsmannen om att ett omfattande

reformarbete f. n. pågår på förvaltningsrättskipningens område

och att resultatet härav ännu inte kan överblickas. Utredningsmannen har

därför sett som sin viktigaste uppgift att föreslå sådana regler om förfarandet

som i avbidan på en slutlig lösning av dessa frågor ger erforderliga garantier

för att rättssäkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda i huvudsak

inom det nuvarande systemet. I enlighet härmed föreslår utredningsmannen

att nykterhetsvårdslagen tages till förebild vid utformningen av förfarandet

inför länsstyrelsen enligt den föreslagna lagen. Detta innebär enligt utredningsmannen

i huvudsak följande.

Den som avses med ansökningen om intagning får sålunda en garanterad

rätt att — med de inskränkningar som följer av sekretesslagen — bli delgiven

samtliga handlingar i ärendet och att få bli muntligen hörd i saken.

Förhöret blir i princip offentligt. För att ytterligare stärka rättssäkerhetsgarantierna

i hithörande ärenden bör emellertid härutöver den som är föremål

för utredningen tillerkännas rätt att anlita biträde och att, om det befinnes

erforderligt för att tillvarataga hans rätt, få offentligt biträde förordnat

på det allmännas bekostnad. Gives dessutom föreskrift att den sökande

polismyndigheten skall vara skyldig att närvara vid förhör med den

som avses med ansökningen, får man till stånd en regelrätt förhandling inför

länsstyrelsen, något som bör vara ägnat att skapa ett tillförlitligt underlag

för prövningen.

Utredningsmannen föreslår slutligen att besvär över länsstyrelsens beslut

skall prövas i regeringsrätten. Med hänsyn till karaktären av den prövning

som skall ske enligt den föreslagna lagen synes det inte påkallat att behålla

den domstolsprövning som f. n. gäller i lösdrivarärenden fr. o. in. andra

instans. De utförliga bestämmelser om förfarandet inför länsstyrelsen som

utredningsmannen föreslår skall inskrivas i en ny lag för att stärka den

enskildes rätt, ger enligt hans mening likvärdiga garantier för att rättssäkerhetssynpunkterna

blir vederbörligen tillgodosedda.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

Remissyttrandena

Legalt stöd för polisingripande mot asociala måste finnas,

understryker riksåklagarämbetet, som tillägger att bestämmelserna i

sinnessjuklagen, nykterhetsvårdslagen och de andra författningar, som här

kommer i fråga, inte alltid ger polisen tillräckliga möjligheter i detta hänseende.

En förutsättning för att ingripande över huvud skall kunna ske enligt

sådan lagstiftning är att anledning föreligger till antagande att sinnessjukvård,

alkoholistvård etc. är påkallad, men detta kan enligt ämbetet inte

konstateras utan en mera ingående undersökning som i sin tur förutsätter

att vederbörande omhändertages. Särbestämmelser om tvångsingripande på

grund av asocialt levnadssätt synes alltså motiverade även från den synpunkten

att behov föreligger av en inkörsport för behandling enligt vårdlagstiftningen.

Stor vikt vid att polisieringsverksamlieten regleras i lag lägger också

svenska socialvårdsförbundet och styrelsen för Sveriges advokatsamfund,

vilken framhåller att en effektiv uppsikt över samhällets undre värld kräver

ett vidgat legalt underlag. Stockholms stads rätts- och polisdirektion förklarar

att allmänna polisinstruktionen inte ger polisen erforderliga befogenheter

att ingripa och göra nödvändiga utredningar samt anser att frågan om

ökade möjligheter till polisiering därför nu bör lösas för att en ny lag om

asocialitet skall få åsyftad verkan. Socialstyrelsens majoritet föreslår att

denna fråga löses genom en bestämmelse i allmänna polisinstruktionen om

att personer som med fog kan antagas ha hemfallit åt en gravt asocial livsföring

av parasiterande slag må omhändertagas för att höras rörande sina

med livsföringen sammanhängande förhållanden. Vidare kvarhållande skulle

enligt detta förslag få ske enligt den särskilda lagen om asocialitet om denna

med fog kunde antagas vara tillämplig på den omhändertagne.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att ingripande enligt förslaget i de

flesta fall kommer att gälla personer, om vilka polisen har sådan kännedom

som behövs för bedömande av om ett omhändertagande kan anses befogat.

Är vederbörandes förhållanden inte kartlagda kan däremot tveksamhet uppstå

och enligt länsstyrelsen lämnar allmänna polisinstruktionens bestämmelser

om polisiering knappast polisen det många gånger behövliga rådrummet.

Utredningsmannens förutsättning att samhällsfarligheten skall

vara uppenbar för att ingripande skall få göras förutsätter därför, slutar

länsstyrelsen, att man överväger en något utökad polisieringsrätt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser med hänsyn till allmänna polisinstruktionen

att en särskild föreskrift om polismans möjlighet att omhänderta

kan avvaras i den särskilda lagstiftningen.

Poliskammaren i Västerås erinrar om att ingripande enligt förslaget skall

göras mot den som under längre tid för ett sådant asocialt liv att han utgör

uppenbar fara för allmän ordning, säkerhet och sedlighet, något som synes

förutsätta att han under en längre tid varit föremål för polisens uppsikt

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196b

under den preventiva spaning som polisen bedriver. Det torde i sådant fall

ha stått klart för polisen att ett ingripande förr eller senare skulle bli aktuellt,

och poliskammaren kan då inte finna något bärande skäl för att överlåta

åt den enskilde polismannen att avgöra om och när ingripande skall ske.

Då polisövervakningen givit vid handen att ingripande är påkallat, bör det

i stället ankomma på polismyndigheten att efter föredragning besluta om

åtgärd och därvid överväga om vederbörande bör tagas i förvar.

En något avvikande syn på frågan om grunden för olika polisingripanden

har poliskammaren i Stockholm, som anser att ingripandets ändamål i form

av lämplig vård bör sta klart redan då ingripandet görs. Poliskammaren

anför härom.

Polisen har i sitt arbete den första och yttersta kontakten med hela det

bottenskikt inom samhället som nu är i fråga. Klientelet är mycket heterogent

och företräder olika vårdbehov. Att en människa befinner sig i en nödsituation

socialt sett kan ofta lätt konstateras, likaså att den nödställde för

ett sådant levnadssätt att han därigenom kan bli farlig för allmän säkerhet,

ordning och sedlighet. Däremot kan det merendels först efter noggrann

utredning fastslås, under vilken vårdform han med hänsyn till sina speciella

förutsättningar hör hemma.

Ingripandet från polisens sida bör, för att kunna få en preventiv verkan,

ske så tidigt som möjligt. Ju tidigare polisen kan anse sig befogad taga del

av den nödställdes förhållanden, desto större möjligheter har den att, när

vederbörande ånyo påträffas i en liknande situation, medverka till en riktig

hjälpform för honom.

Det skall här anmärkas att den allmänna polisinstruktionen icke torde

ha varit avsedd att ge polisen en så vidsträckt fullmakt som nu antytts. Hittillsvarande

ingripanden av detta slag ha som regel skett med stöd av lösdrivarlagen.

Utredningsmannen menar att, om polisinstruktionen icke är

tillfyllest, frågan om instruktionens räckvidd bör omprövas i samband med

pågående översyn av polislagstiftningen. Det är emellertid icke säkert att

behovet av en rättsgrund för polisens ifrågavarande ingripanden bör lösas

med hjälp av polisinstruktionen. Det kan icke anses vara något polisiärt intresse

att få en alltför vidsträckt generalfullmakt. Det är lättare för polisen

att bära ansvar för befogenheter, som för sitt ändamål utformats i den lagstiftning,

vars syften de skola tjäna. Intet polisingripande bör ske, vars

yttersta ändamål icke i varje ögonblick står klart för polismannen. Ett ingripande

i syfte att bereda alkoholistvård bör därför ske med stöd av nykterhetsvårdslagen,

ett omhändertagande för sinnessjukvård bör stödjas på

sinnessjuklagen etc. Om någon särskild form av omhändertagande och vård

av det nu ifrågavarande klientelet icke beredes genom ny lagstiftning i samband

med upphävande av lösdrivarlagen kommer, enligt denna tankegång,

polisens ingripande av den typ, som nu diskuteras, att hänga i luften.

Liknande synpunkter framför föreningen Sveriges polismästare. Poliskammaren

i Dorås anser att allmänna polisinstruktionen i regel inte bör tillämpas

i fråga om asociala; i stället bör särskild lagstiftning ligga till grund för

ingripande.

Uppenbar sainhällsfarlighet som villkor för att någon skall få intagas i

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196i

anstalt godtas av det stora flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län anser ett sådant villkor ägnat att minska risken för obefogade

ingripanden. Att det kan komma att i alltför hög grad begränsa möjligheterna

till ingripande befarar däremot riksåklagarämbetet och poliskammaren

i Göteborg. Ämbetet anser uppenbarhetskravet så mycket mindre påkallat

eftersom det därjämte skall vara uppenbart att vederbörande inte kan

förmås till ordnad livsföring genom andra mindre ingripande åtgärder. Enligt

poliskamrarna i Linköping och Norrköping är individer, som visar

uppenbar samhällsfarlighet, i de flesta fall så djupt sjunkna att de kan bli

föremål för straffrättsliga reaktioner. Om då ett mera ofarligt men dock

höggradigt asocialt klientel inte får omhändertagas enligt den föreslagna

lagen, är poliskamrarna tveksamma om dennas praktiska betydelse.

När det däremot gäller rätten för polisman att ingripa anser flera remissmyndigheter

att kravet på uppenbar samhällsfarlighet inte kan uppställas

på ett så tidigt stadium. Det framhålls att detta krav skulle innebära att den

enskilde polismannen före sin åtgärd måste ha gjort klart för sig att vederbörande

uppfyller alla de förutsättningar som fordras för att länsstyrelsen

skall kunna besluta om intagning i anstalt, något som kan ske endast

efter verkställd utredning. På grund härav förordas i dessa yttranden att

polisingripande för utredning skall få göras när det på sannolika skäl kan

misstänkas eller skälig anledning föreligger till antagande att den som blir

föremål för åtgärden är samhällsfarligt asocial. Uttalanden av denna innebörd

görs av riksåklagarämbetet, överståihållarämbetet, länsstyrelserna i

Östergötlands, Älvsborgs och Gävleborgs län, statsåklagaren i Stockholm,

poliskamrarna i Stockholm, Uppsala, Karlskrona, Malmö, Hälsingborg, Halmstad,

Borås, Örebro, Västerås och Gävle samt föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Poliskammaren i Uppsala föreslår att den, vars uppträdande eller levnadssätt

uppenbarligen innebär fara för allmän ordning, säkerhet eller sedlighet,

skall kunna omhändertagas om sannolika skäl föreligger för att hans

uppträdande eller levnadssätt beror på asocialitet och kan föranleda beslut

om intagning i anstalt enligt den särskilda lagen. Med en sådan ordning

måste, tillägger poliskammaren, de yttre kriterierna på farlighet för allmän

ordning, säkerhet eller sedlighet föreligga vid tidpunkten för omhändertagandet,

medan frågan om orsakerna till livsföringen kan bli föremål för

utredning efter omhändertagandet, allt om sannolika skäl finns för att

tvångsintagning kan komma i fråga. Poliskammaren i Borås anför att ingripande,

som får ske på sannolika skäl, ökar möjligheterna att förebygga

samhällsfarlig asocialitet. Poliskammaren i Örebro uttalar att skälig misstanke

är tillräcklig för ingripande mot farliga sinnessjuka och farliga alkoholister

samt förordar samma system för samhällsfarliga asociala.

Att länsstyrelsen bör vara beslutande myndighet i mål o in

tvångsintagning anser i likhet med utredningsmannen det över
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

vägande antalet av de remissinstanser som yttrar sig härom. Bland dem

märks hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen,

socialstyrelsens majoritet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, förvaltningsdomstolskommittén,

stadsfullmäktige i nio mindre städer samt

svenska socialvårdsförbundet. Avgörande för dessa ställningstaganden är i

allmänhet den av utredningsmannen nämnda synpunkten att länsstyrelsen

är bäst rustad för den allsidiga prövning som i varje ärende måste göras i

frågan om den med asocial livsföring beträdde hellre bör bli föremål för åtgärd

enligt angränsande vårdlagstiftning.

I några yttranden förordas att länsstyrelsen får särskild sammansättning

i mål om tvångsintagning. Besvärs sakkunniga anför sålunda härom.

Skall en lagstiftning, som varit i kraft under nära åttio år, reformeras, bör

det emellertid kunna krävas, att frågan om det beslutande organet löses på

ett sätt, som motsvarar den moderna tidens anspråk. Enligt besvärssakkunnigas

mening skulle det därför framstå som otillfredsställande, därest vid en

reform på ifrågavarande område inga åtgärder vidtoges för att tillgodose

kravet på ett domstolsorgan som beslutande organ i ärenden om samhällsfarlig

asocialitet. Därest länsstyrelse väljes såsom beslutsmyndighet, torde

därför nämnda krav böra tillgodoses åtminstone i så måtto att det tillses, att

länsstyrelsen vid ärendenas handläggning har en sådan kvalificerad sammansättning,

som majoriteten av utredningen angående administrativa frihetsberövanden

förordade, och sålunda består av en ordförande med domarkompetens

samt två lekmannaledamöter. Besvärssakkunniga anse sig därför

kunna tillstyrka utredningsmannens förslag att länsstyrelse skall besluta i

första instans i ärenden angående intagning i arbetshem allenast under den

förutsättningen att länsstyrelsen vid ärendenas handläggning får den sammansättning

som nyss sagts.

Sinnessjuklagstiftningskommittén anser det böra övervägas om inte länsstyrelsen

vid prövning av dessa ärenden med hänsyn till rättssäkerheten bör

förstärkas med två i sociala frågor erfarna personer, något som synes kunna

genomföras utan att statsmakternas ställningstagande till frågan om inrättande

av socialdomstolar avvaktas. Medicinalstyrelsen föreslår att här avsedda

frihetsberövanden skall beslutas av en länsnämnd, bestående av en

domar kompetent jurist med en läkare och en lekman som bisittare.

Att allmän domstol skall vara beslutande myndighet anser Svea hovrätt,

landsfogden i Västmanlands län, styrelserna för Västergårdens och Långmora

arbetshem, polischefen i Västervik, stadskollegiet, rätts- och polisdirektionen

och socialnämnden i Stockholm, styrelsen för svenska stadsförbundet,

svenska psykiatriska föreningen samt föreningen Sveriges landsfogdar.

Svea hovrätt yttrar i denna fråga.

Hänsynen till rättssäkerheten kräver emellertid ej endast att förfarandet

inför den beslutande myndigheten regleras utan framför allt att den prov
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år lOtii

ning som måste föregå ett beslut om tvångsomhändertagande anförtros myndighet

som kan antagas ha de största möjligheterna att avväga den enskildes

och samhällets härvidlag motstridiga intressen. Vid de överväganden som

ligga till grund för beslut om intagning i arbetshein finns intet utrymme för

socialvårdande synpunkter. Tvångsingripandet sker uteslutande i samhällets

intresse och för att tillgodose dess behov av skydd mot de farliga yttringarna

av asocial livsföring och är i realiteten ett straff. Intagning i arbetshem

skiljer sig alltså härutinnan markant från de ingripanden som

kunna företagas enligt den sociala vårdlagstiftningen. Att under sådana

förhållanden lägga prövningen av ärenden enligt den föreslagna lagen å

länsstyrelse kan enligt hovrättens uppfattning icke få komma i fråga. Hänsynen

till rättssäkerheten kräver att förfarandet i dessa ärenden anknytes till

domstol redan i första instans. Därest förslaget om fristående socialdomstol

genomföres, har hovrätten dock icke något att erinra mot att dessa

ärenden handläggas vid sådan domstol.

Stadskollegiet i Stockholm understryker också, att det här främst är fråga

om en samhällsskyddande verksamhet och anser därför direkt missvisande

att, såsom utredningsmannen gjort, jämställa tvångsomhändertagande av

samhällsfarliga asociala med tvångsomhändertaganden för vård enligt barnavårds-

och nykterhetsvårdslagarna och därmed motivera att länsstyrelserna

skall vara beslutande instans. En eventuell lagstiftning av föreslagen

art får enligt stadskollegiet inte ens ges sken av att vara en vårdlagstiftning.

På liknande sätt uttalar sig styrelsen för svenska stadsförbundet. Socialnämnden

i Stockholm påpekar att domstolarna har möjlighet att genom personundersökningar

och kontakt med olika socialvårdsorgan skaffa sig expertbedömning

av frågan om angränsande vårdområden kan tagas i anspråk,

och på liknande sätt uttalar sig landsfogden i Västmanlands län, svenska

psykiatriska föreningen och föreningen Sveriges landsfogdar.

Utredningsmannens förslag att förfarandet i mål om tvångsintagning

skall utformas efter mönster av nykterhetsvårdslagen godtages

av de flesta remissinstanser som yttrar sig i denna fråga. Allmänna uttalanden

av innebörd att rättssäkerheten härigenom tillgodoses gör bl. a. hovrätten

för Västra Sverige, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands

och Gävleborgs län, socialnämnden och nykterhetsnämnden i

Malmö, socialnämnden i Hälsingborg samt stadsfullmäktige, socialnämnden

och nykterhetsnämnden i Västerås. I flera av dessa yttranden föreslås dock

ändringar på skilda punkter i syfte att ytterligare öka rättssäkerheten.

Muntlig koncentrerad handläggning med omedelbar bevisupptagning är

enligt besvärssakkunniga önskvärd för att skapa garantier för rättssäkerheten

i här aktuella mål. Att för ett så begränsat antal fall som det här gäller

införa en kvalificerad muntlig process hos länsstyrelsen, där andra enklare

handläggningsformer i övrigt skall tillämpas, ter sig enligt besvärssakkunniga

inte lämpligt. En så omvälvande processreform synes böra genomföras

i ett större sammanhang. Ett ordinärt administrativt förfarande med

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1!)6i

enklare muntlighet synes enligt de sakkunniga i stället böra väljas. För att

ett sådant förfarande skall ge tillräckliga rättssäkerhetsgarantier fordras

en genomgripande omarbetning av de föreslagna förfarandereglerna, främst

i fråga om kontradiktoriskt förfarande, ombesörjande av utredning, muntlig

handläggning och delgivning av utredning och beslut.

Svea hovrätt och styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser likaledes

att olika ändringar måste göras i de föreslagna reglerna om förfarandet för

att den enskildes krav på rättssäkerhet skall bli tillgodosett.

Statsåktagaren i Stockholm, poliskammaren i Göteborg och föreningen

Sveriges stadsfiskaler betonar förfarandets ackusatoriska karaktär och föreslår

att åklagarna får i uppgift att företräda samhället i hithörande ärenden.

Skälen härför anges av statsåklagaren i Stockholm på följande sätt.

Det måste anses vara av synnerlig vikt, att de tjänstemän, som handha

lagens tillämpning, besitta grundlig erfarenhet av lagtolkning. Därtill kommer

att länsstyrelsen, som ju föreslås vara beslutande myndighet, tillika är

högsta polismyndighet i länet. Därav följer att hela förfarandet är ägnat att

få en rent polisiär prägel. Det förefaller ur rättssäkerhetssynpunkt mindre

lyckligt, att samma myndighet, som verkställer utredningen, jämväl har beslutanderätten.

Varken från allmänhetens eller polismyndighetens synpunkt

torde ett sådant förhållande vara önskvärt. Enär förslaget åsyftar ett kontradiktoriskt

förfarande synes en nödvändig konsekvens därav vara, att

åklagaren i egenskap av fristående organ inträder såsom anhållningsmyndighet

och med sin erfarenhet och rutin uppträder såsom part vid förhandling

inför länsstyrelsen. — ---Även rent praktiska synpunkter talar för

att åklagaren alltjämt bör ha befattning med dessa ärenden. Ofta förekommer

att utredning om brott fortgår jämsides med utredning om asocialitet,

varför åklagaren i många fall redan är inkopplad på ärendet och väl förtrogen

med samtliga omständigheter av betydelse. För tillämpning av tvångsmedlen

---har en åklagare uppenbarligen särskilda kvalifikationer.

Av det sagda torde framgå vilka fördelar åklagarens inkopplande såsom

fristående utredningsorgan måste anses äga i förhållande till förslagets regler

i motsvarande avseende.

Statsåklagaren i Göteborg anser däremot inte en sådan ordning tillfredsställande

med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens karaktär.

Regeringsrätten bör såsom utredningsmannen föreslagit vara besvär smyndighet

vid talan mot länsstyrelsens beslut, anser fångvårdsstyrelsen,

länsstyrelsen i Gävleborgs län och förvaltningsdomstolskommittén,

vilken anför följande härom.

Såsom en konsekvens av sin syn på den föreslagna lagen — enligt vilken

densamma uppfattas som ett led" i samhällets allmänna vårdlagstiftning —

avser utredningsmannen, att klagan över länsstyrelsens beslut om intagning

i arbetshem skall gå till regeringsrätten i stället för — såsom enligt gällande

ordning — till hovrätt — högsta domstol. Utmönstras tillika reaktionen

tvångsarbete i enlighet med utredningsmannens förslag ur socialhjälpslagen

och barnavårdslagen, blir regeringsrätten såsom högsta förvaltningsdomstol

den naturliga slutpunkten för samtliga mål inom ett tämligen enhetligt

lagstiftningskomplex. Någon nämnvärd merbelastning av regeringsrätten

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungi. Maj.ts proposition nr 128 år 196k

— som vid behov kan hålla muntlig förhandling — kan den föreslagna

ordningen knappast befaras medföra; enligt vad kommittén inhämtat, äro

besvären över utslag varigenom tvångsarbete ådömts tämligen fåtaliga, under

år 1960 sålunda endast fyra. Den tänkta nya instansordningen synes

därför — bedömd med hänsyn till nuvarande organisatoriska förutsättningar

-—- innebära en riktig lösning. Det må tilläggas att kommittén visserligen icke

ännu kunnat taga ställning till frågan om den instansordning, som i framtiden

kan böra gälla för administrativa mål och speciellt då för s. k. administrativa

frihetsberövanden, men att utredningsmannens förslag i förevarande

del i varje fall icke kan anses olämpligt föregripa kommitténs vidare

överväganden och kommande förslag.

För hovrätt och högsta domstolen som besvärsinstanser uttalar sig däremot

— förutom de remissinstanser som anser allmän domstol böra vara

första instans —- besvärssakkunniga, statsåklagaren i Stockholm och styrelsen

för Sveriges advokatsamfund. Besvärssakkunniga framhåller att regeringsrättens

arbetsbörda inte tillåter att den, när så behövs, tar egna utredningsinitiativ

och än mindre lämnar utrymme för någon muntlig handläggning.

Först sedan regeringsrättens arbetsbörda nedbringats till lämplig nivå

och ny processordning införts är regeringsrätten enligt besvärssakkunnigas

mening ägnad som slutinstans för här aktuella mål. Även om det med hänsyn

till de allmänna principer, som kännetecknar kompetensfördelningen

mellan regeringsrätten och högsta domstolen, ligger närmast till hands att

välja regeringsrätten som slutinstans i mål om intagning i arbetshem, anser

besvärssakkunniga sig därför böra avstyrka utredningsmannens förslag

på denna punkt och i stället såsom provisorium förorda att nuvarande

instansordning behålles.

Hovrätten för Västra Sverige ställer sig tveksam till förslaget om regeringsrätten

som besvärsinstans. Skulle hovrätterna behållas som sådan instans,

för vilket enligt hovrätten främst möjligheten till muntligt förfarande

talar, synes de dock endast böra pröva om intagningsbeslut bör meddelas

eller inte. Frågans slutliga lösning bör anstå tills den pågående utredningen

om den administrativa rättskipningens omfattning och organisation blivit

slutförd, tillägger hovrätten.

Departementschefen

Utredningsmannen föreslår att polisman lår befogenhet att o mhänderta

samhällsfarligt asociala men uppställer som förutsättning

härför att samhällsfarligheten skall vara uppenbar. Härutinnan

överensstämmer förslaget med lösdrivarlagen, enligt vilken polisman må

gripa och till förhör inställa den som beträds med lösdriveri. I fråga om de

inte uppenbart samhällsfarliga hänvisar utredningsmannen till allmänna

polisinstruktionen samt tänker sig möjligheten att denna vid behov överarbetas.

Remissinstanserna är ense om att det bör ankomma på polisen att

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

i första hand ingripa mot det samhällsfarligt asociala klientelet. I några

yttranden framhålls att lösdrivarlagen utgör en inkörsport för utredning av

frågan om behandling enligt vårdlagarna kan anordnas. Något annat anses

i detta hänseende böra komma i stället, om lösdrivarlagen upphävs. Därvid

föreslås från vissa håll att polismans befogenheter enligt polisinstruktionen

utvidgas, medan andra remissorgan så långt som möjligt vill reglera grunderna

för polisingripanden i de olika vårdlagarna och i den särskilda lagen

om samhällsfarlig asocialitet. Delade meningar yppas också i frågan om

polisman bör få befogenhet att själv ingripa enligt en sådan lag. Utredningsmannens

krav på att samhällsfarligheten skall vara utredd — uppenbar —

redan vid polisens utredningsomhändertagande är enligt flera remissinstanser

för strängt. Det föreslås att sannolika skäl här liksom vid misstanke om

brott skall vara tillräckligt.

Polismans befogenheter är — bortsett från lösdrivarlagen och det år 1963

gjorda tillägget till 33 § barnavardslagen — uttömmande angivna i rättegångsbalken

och allmänna polisinstruktionen. En genomgående princip synes

vara att polisman får beröva vuxna människor friheten endast när en

omedelbar och direkt konstaterbar störning eller fara föreligger. Ingripanden

som grundas på sannolika skäl eller skälig misstanke får göras endast

av högre myndigheter, polismyndighet, åklagare eller dömande organ. Jag

anser det inte nu böra övervägas att med ändring av denna ordning ge polisman

sådana befogenheter beträffande det samhällsfarligt asociala klientelet.

Återstår frågan om i enlighet med lösdrivarlagen och utredningsmannens

förslag polisman bör få befogenhet att omhänderta någon när det

är uppenbart att förutsättningarna enligt en särskild lag om samhällsfarlig

asocialitet är för handen. Som länsstyrelsen i Uppsala län och poliskammaren

i Västerås framhåller blir det oftast fråga om ingripande mot

personer, vilkas asociala levnadssätt under lång tid varit föremål för polisens

uppmärksamhet, låt vara att ingripandet, när det väl sker, i de flesta

fall lär aktualiseras av en särskild samhällsfarlig yttring av det asociala

levnadssättet. Utgör denna yttring en brottslig gärning, kan polisman gripa

vederbörande enligt rättegångsbalken. År den störande eller omedelbart

farlig för ordningen, kan omhändertagande ske enligt polisinstruktionen.

Om inte något av dessa fall är för handen, torde inte heller ett omedelbart

omhändertagande vara nödvändigt utan högre myndighets beslut kan avvaktas.

Jag kan därför inte förorda att polisman får befogenhet att utan

föregående beslut av högre myndighet omhänderta någon enligt den särskilda

lagen.

Som jag tidigare anfört bör ingripande mot samhällsfarligt asociala så

långt det kan ske grundas på vårdlagstiftningen. Polismyndigheten har

omfattande befogenheter härvidlag. Enligt sinnessjuklagen fordras därvid

för läkarundersökning att tecken på sinnessjukdom förmärks och eljest

utredning om vårdbehov och farlighet samt enligt nykterhetsvårdslagen san
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

nolika skäl för hemfallenhet åt alkoholmissbruk och för farlighet, kringflackande

liv m. in. Även ingripande enligt den särskilda lagen för att få

till stånd åtgärd mot samhällsfarligt asociala bör beslutas av polismyndigheten.

Frågan om de förutsättningar, som uppställs för att tvångsintagning

på anstalt skall få ske, skall vara uppenbara för att polismyndigheten skall

få besluta omhändertagande för utredning eller om det får anses tillräckligt

att skälig misstanke föreligger att förutsättningarna är uppfyllda, avser

i själva verket en avvägning mellan effektiviteten i samhällsskyddet och

rättssäkerheten. Uppenbart är att om polisen under lång tid ägnat uppmärksamhet

åt någons asociala levnadssätt den också har underlag för att

bedöma om han skäligen kan antagas vara samhällsfarlig. En sådan polisuppsikt

kan dock inte alltid ge till resultat att förutsättningarna för tvångsintagning

kan sägas vara så fullständigt utredda att de är uppenbara. Det

torde i många fall fordras förhör och annan utredning som inte kan vinnas

om vederbörande inte står till polismyndighetens förfogande. I likhet med ett

stort antal remissinstanser förordar jag därför att omhändertagande skall

få beslutas på sannolika skäl.

Jag föreslår således att polismyndigheten får befogenhet att kortvarigt

för utredning omhänderta den som skäligen kan misstänkas föra ett samhällsfarligt

asocialt liv.

Den myndighet, som enligt lösdrivarlagen dömer till tvångsarbete är länsstyrelsen

eller i stad med poliskammare, där stadsfiskal ej är ledamot, poliskammaren.

Om förfarandet hos länsstyrelsen och poliskammaren är inte

föreskrivet annat än att förhör skall hållas med lösdrivaren.

Frågan vilken myndighet som bör besluta i mål av

ifrågavarande slag har berörts i flertalet utredningar om lösdrivarna.

Utredningsmannen föreslår för sin del att länsstyrelserna får denna

uppgift. Som skäl härför åberopar han främst att den föreslagna lagstiftningen

skall vara sekundär i förhållande till vårdlagstiftningen och att prövningen

av huruvida denna är tillämplig bäst sker i länsstyrelsen med dess

erfarenhet av dylika ärenden. Denna lösning, som 1952 föreslogs av psykopatvårdsutredningen,

biträds av det övervägande antalet remissinstanser

som uttalar sig rörande utredningsmannens förslag i denna del.

Allmän underrätt som beslutande myndighet föreslogs första gången av

1937 års lösdriverilagstiftningskommitté. Denna lösning förordas i det nu

föreliggande ärendet av flera remissinstanser. Det framhålls att socialvårdande

synpunkter inte får läggas till grund vid prövning huruvida tvångsomhändertagande

skall ske i samhällsskyddets intresse. Hänsynen till rättssäkerheten

förmenas därför kräva att avgörandet tillkommer allmän domstol.

En tredje uppfattning i denna fråga slutligen karakteriseras av önskemålet

att, utan att anlita de allmänna domstolarna, i rättssäkerhetens intresse

ge förfarandet en mer domstolsmässig prägel. Olika typer av läns
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

domstolar har därvid föreslagits, antingen så att länsstyrelserna i lösdriv

arärendena förstärks eller utgörs av ledamöter med särskild kompetens

eller så att fristående domstolar inrättas.

Allmän enighet synes råda om att en organisation med socialdomstolar

är mycket väl ägnad att tillgodose både rättssäkerhetsintresset och önskemålet

om en för administrativa frihetsberövanden särskilt sakkunnig instans.

Som jag förut nämnt är frågan om vilka myndigheter som skall handha den

administrativa rättskipningen och om förfarandet därvid under utredning.

Därest som jag förordar en lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

nu stiftas utan avbidan på resultatet av dessa utredningar, måste den lösning

som ges de här behandlade frågorna under alla omständigheter få

provisorisk karaktär. Detta bör således enligt min mening gälla inte blott

reglerna för förfarandet utan även bestämmelserna om beslutande myndigheter

och besvärsmyndigheter.

Ett skäl av principiell art för att beslutanderätten enligt den särskilda

lagen anförtros domstol är att det liksom i straffrättskipningen i första

hand är fråga om frihetsberövanden i syfte att skydda samhället. Såsom

framhålls i några yttranden har de allmänna domstolarna möjlighet att genom

personundersökningar och kontakt med socialvårdsorgan skaffa sig

expertbedömning av frågan om angränsande vårdområden kan tagas i anspråk.

En sådan prövning från domstolarnas sida är förutsatt i brottsbalkens

bestämmelser (31 kap.) om överlämnande till särskild vård enligt

barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och sinnessjuklagen samt om överlämnande

till öppen psykiatrisk vård. Jag kan därför inte biträda den av

utredningsmannen och flertalet remissinstanser uttalade meningen att länsstyrelsen

är bättre än allmän domstol rustad för den allsidiga prövning som

måste göras rörande angränsande vårdlagstiftning.

Som jag senare återkommer till torde det bli ofrånkomligt med en relativd

allmänt hållen bestämmelse om förutsättningarna för lagens tillämplighet.

Kritik har riktats mot en ojämn tillämpning av lösdrivarlagen. Domstolarna

är vana vid brottsbeskrivningar av motsvarande typ och deras tilllämpning

har inte blivit föremål för anmärkningar. Jag anser det därför

vara en styrka om frihetsberövanden vid samhällsfarlig asocialitet beslutas

av domstol.

Slutligen anser jag det särskilt betydelsefullt att en ordning med domstol

som beslutande myndighet väl ansluter till de internationella konventionsförpliktelser

som Sverige åtagit sig i fråga om rättssäkerheten vid frihetsberövanden.

Jag föreslår således att domstol blir beslutande organ i första instans.

För närvarande kan inga andra domstolar än de allmänna underrätterna

komma i fråga. Som jag förut antytt kan det bli anledning att ompröva frågan

när pågående utredningar om den administrativa rättskipningen lett

till resultat.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

När det sedan gäller förfarandet har utredningsmannen utformat

sitt förslag efter mönster av nykterhetsvårdslagen samt, i syfte att ytterligare

stärka rättssäkerhetsgarantierna, föreslagit bestämmelser om offentligt

biträde och om skyldighet för den sökande polismyndigheten att närvara

vid förhör inför länsstyrelsen med den som avses med ansökningen. De flesta

remissinstanser anser den föreslagna ordningen betryggande, i flera fall

dock endast därest vissa kompletteringar görs, främst i fråga om kontradiktoriskt

förfarande, ombesörjande av utredning, muntlig handläggning

och delgivning av utredning och beslut.

Ett regelrätt kontradiktoriskt förfarande kan komma till stånd endast

om den som ansöker om tvångsintagning är skyldig att inför den beslutande

myndigheten muntligen lägga fram ansökningen och skälen därför samt

att vid förhöret ställa frågor till den misstänkte och andra personer som

skall höras. Detta syfte nås inte till fullo om det, som utredningsmannen

föreslagit, endast föreskrivs att polismyndigheten skall vara närvarande.

Vidare synes det med hänsyn till polisens förhållande till allmänheten och

de principer, varpå socialpolisverksamheten bygger, av psykologiska skäl

vara mindre lämpligt att polismyndigheten eller företrädare för denna uppträder

såsom åtalsmyndighet.

Med hänsyn till vad jag anfört om den föreslagna lagstiftningens sekundära

karaktär är det angeläget att åtgärder i anledning av misstanke om

brott eller bristande skötsamhet under villkorligt medgiven frihet prövas

innan tvångsintagning på anstalt påyrkas. När det gäller dessa åtgärder har

åklagaren betydelsefulla funktioner. En samordning av förekommande åtgärder

underlättas därför om åklagarna, som en del remissinstanser förordat,

får i uppdrag att besluta rörande ansökning om tvångsintagning och att

föra talan i sådana ansökningsärenden.

Det faller sig också naturligt, om åklagarna tas i anspråk på här föreslaget

sätt, att göra bestämmelserna om förundersökning i brottmål med

tillhörande rättssäkerhetsgarantier tillämpliga på den utredning som erfordras

i ärenden om samhällsfarlig asocialitet samt att jämväl i övrigt ansluta

förfarandet till vad som i allmänhet är föreskrivet om brottmål.

På grund av det anförda förordar jag att allmän åklagare skall föra talan

i mål om samhällsfarlig asocialitet på samma sätt som vid allmänt åtal.

Åklagaren bör emellertid inte vara skyldig att på ett tidigt stadium överta

utredningen från polismyndigheten. Polismyndigheten, som enligt vad jag

tidigare föreslagit bör äga omhänderta en på sannolika skäl misstänkt samhällsfarligt

asocial person, bör själv få föranstalta om att sociala hjälpåtgärder

eller andra mindre ingripande åtgärder eller ock atgäider enligt

nykterhetsvårdslagen, sinnessjuklagen eller utlänningslagen i föreskriven

ordning blir vidtagna, om så kan ske i stället för ansökan om tvångsintagning

enligt den särskilda lagen. Det finns inte anledning att i sådana fall gå

omvägen över åklagaren. Talan mot allmän underrätts beslut i mål om sam
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

hällsfarlig asocialitet bör självfallet med den nu föreslagna ordningen fullföljas

i hovrätt och högsta domstolen enligt reglerna för brottmål.

Åtgärdssystem och anstaltsorganisation

Gällande bestämmelser och utredningsmannens förslag

Enligt lösdrivarlagen skall den som första gången beträds med lösdriveri

meddelas varning. Varningen, som underställs länsstyrelsens prövning och,

om den därvid står fast, kungörs i tidningen Polisunderrättelser, är inte

förenad med någon tillsyn, övervakning eller andra hjälpande eller stödjande

åtgärder från samhällets sida. Vid återfall i lösdriveri inom två år kan

tvångsarbete ådömas, om inte mildrande omständigheter är för handen, i

vilket fall förnyad varning kan meddelas. Tvångsarbete förrättas i allmän

tvångsarbetsanstalt, så ordnad att för brott förut straffade i allmänhet är

skilda från andra samt att de dömda hålls till lämpligt arbete efter arbetsförmåga.

För män verkställs tvångsarbete vid statens tvångsarbetsanstalt

på Svartsjö och för kvinnor på en vid fångvårdsanstalten i Hinseberg för

ändamålet anordnad avdelning.

Utredningsmannens förslag upptar inte varning. I stället föreslår han att

villkorligt anstånd med verkställande av beslut om tvångsintagning skall

kunna beviljas om grundad anledning finns att anta att den som avses med

beslutet kan förmås till ordnad livsföring utan att det verkställs. Anståndet

bör enligt utredningsmannen ovillkorligen förenas med övervakning

under en prövotid samt vid behov med särskilda föreskrifter. För att inte

dessa skall stanna på papperet fordras gemensamma aktiva insatser av

länsstyrelsen, befintliga eftervardsorgan och arbetsmarknadsorganen. Om

ansträngningarna att anskaffa arbete visat sig fruktlösa är det dock enligt

utredningsmannen bättre att beslutet verkställs än att anstånd beviljas i

förening med föreskrifter som saknar verklighetsunderlag.

I de tidigare angivna grunderna för den föreslagna lagstiftningen ligger

enligt utredningsmannen innesluten en nödvändig begränsning av verksamheten

vid de anstalter där behandlingen skall äga rum. Denna varken

kan eller bör inriktas på specialvård, såsom mentalsjukvård, psykopatvård,

nykterhetsvard. Är sadan vård motiverad, skall den nämligen beredas inom

angivna vårdområden. Behandlingen får inskränkas till att huvudsakligen

avse arbetsträning. Fasta normer måste upprätthållas för den dagliga arbetsrutinen,

så att de intagna vänjer sig vid ordnat arbete. Arbetsträningen

skall ha till ändamål att söka astadkomma så goda betingelser som möjligt

för de intagna att efter utskrivning skaffa sig och behålla en arbetsanställning

eller sysselsättning som ger dem rimlig försörjning. De intagna bör

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196i

stå under kontinuerlig läkarkontroll, och psykiatrisk konsult bör vara knuten

till anstalterna.

I fråga om anstaltsorganisationen framhåller utredningsmannen att det

möter stora svårigheter att uppskatta vilket platsantal som behövs för dem

som omhändertas enligt den föreslagna lagen. Han anser dock att det

behövs minst två anstalter eller från varandra skilda anstaltsenheter för

män och en anstalt för kvinnor för att man skall kunna göra den differentiering

av klientelet som fordras från behandlingssynpunkt. Utredningsmannen

hänvisar i detta sammanhang till socialstyrelsens förslag den 28

januari 1961 att den arbetshemsorganisation som f. n. finns för försumliga

försörj are förstatligas och att endast ett av de nuvarande fyra arbetshemmen

behålls med hela riket som upptagningsområde. Betydande fördelar

skulle enligt utredningsmannen vinnas om arbetshemmen kunde utnyttjas

inte bara för försumliga försörj are utan även för samhällsfarligt asociala.

Han ansluter sig till socialstyrelsens förslag att arbetshemsorganisationen

förstatligas, men föreslår samtidigt att organisationen tages i anspråk även

för den nu föreslagna lagstiftningens klientel. Detta innebär i första hand

att de två nuvarande arbetshemmen Långmora och Västergården kvarstår

inom en förstatligad arbetshemsorganisation och att denna tillföres ett arbetshem

för kvinnor. De övriga två befintliga arbetshemmen — Malmö stads

samt arbetshemmet i Malmköping för kvinnor — bör däremot inte framdeles

tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål. Förslaget förutsätter vidare

att varje arbetshem förses med specialavdelning och att de öppna avdelningarna

jämte verkstads- och andra arbetslokaler upprustas så att de fyller

sitt nya ändamål och tillfredsställer rimliga standardkrav. Slutligen föreslås

att arbetshemmen ställs under socialstyrelsens tillsyn.

Remissyttrandena

Förslaget att villkorligt anstånd med verkställande av beslut

om tvångsintagning skall kunna beviljas biträdes av hovrätten för Västra

Sverige, fångvårdsstyrelsen, överståthållarämbctct, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands och Kalmar län, länsnykterlietsnämnderna i Uppsala,

Kristianstads och Hallands län, poliskammaren i Dorås, socialnämnderna

i Jönköping och Göteborg, stadsfullmäktige i Malmö och svenska nykterhetsvårdsförbundet.

I flera av dessa yttranden understryks vikten av att

övervakningsresurserna förstärks. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund

förutsätter att — om varning ersätts med villkorligt anstånd — denna

form av kontrollerad sanktionsmöjlighet i största möjliga utsträckning används

så att omfattningen av tvångsintagning inte nämnvärt ökar i förhållande

till tvångsarbetsfallen under de senaste årens tillämpning av lösdrivarlagen.

Styrelsen motsätter sig därför en ordning som innebär att villkorligt

anstånd skulle kunna förekomma endast i speciellt godartade fall.

Bara i sällsynta fall och då särskilda skäl föreligger bör villkorligt an
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år WGl

stånd komma i fråga, anser däremot riksåklagarämbetet, statsåklagaren i

Malmö, poliskamrarna i Stockholm och Malmö samt polischefen i Vänersborg.

Dessa remissinstanser uttalar att de personer som kan bli föremål

för ingripanden regelmässigt har en sådan belastning att man oftast inte

har grund för antagandet att de utan att intagas i anstalt skall återgå

till ordnad livsföring. Poliskammaren i Malmö utvecklar denna uppfattning

på följande sätt.

Poliskammaren finner det nuvarande varningsinstitutet kunna avskaffas

och anser heller icke möjligheten till ett villkorligt anstånd helt höra saknas

i en ny lagstiftning. Det må emellertid i sammanhanget framhållas den

väsentliga skillnaden i fråga om ändamålsenligheten i ett villkorligt anstånd

vad gäller å ena sidan tillfällighetsbrottslingar, å andra sidan det

klientel, som i lösdriverisammanhang är aktuellt. Detta klientels asociala

vanor är merendels så djupt rotade, att en jämförelse med yrkesförbrytarens,

icke tillfällighetsbrottslingens, situation är berättigad. Vad den föreslagna

lagstiftningen innehåller i fråga om anstånd och därmed förknippade

villkor m. in., kan omöjligen undgå att inge den med förhållandena förtrogne

en känsla av verklighetsbrist. En central roll spelar vederbörandes

situation i fråga om arbetsanställning. Innehav av sådan är som regel en

elementär förutsättning för möjligheten till en återgång till en någorlunda

ordnad livsföring. Det är enligt erfarenheten icke ovanligt, att en lösdrivare

för att klara sig ur en akut situation visavi polisen och i känslan av den

vikt innehavet av en arbetsanställning därvid tillmätes accepterar ett arbete,

som anskaffas honom ofta utan att sedan överhuvud infinna sig å arbetsplatsen

eller för att lämna denna efter endast någon dag, därmed utnyttjande

den frist, som ett förnyat upptagande av saken hos myndigheten som regel

skänker. Dylika fall kunna tyvärr sägas vara typiska vid försök till vederbörandes

inordnande i ett ordnat arbetsliv. På grund av dessa erfarenheter

synes enligt poliskammarens mening skäl föreligga att i fall, då grunden

för ett eventuellt anstånd bygger huvudsakligen på vederbörandes löfte

att kvarstanna i ett honom eller henne anvisat arbete, icke okritiskt godtaga

en dylik deklaration som grundval för ett villkorligt anstånd med intagandet.

å tterligt skeptisk till värdet av villkorligt anstånd ställer sig poliskammaren

i Västerås med hänsyn till att intagningsbeslut skall meddelas endast

i fråga om gravt asociala personer. Om villkorligt anstånd över huvud skall

förekomma, anser poliskammaren alt det bör beviljas med mycket stor restriktivitet

och inte i andra fall än sådana där man är helt övertygad om att

vederbörande skall låta sig rätta utan tvångsintagning. Enligt poliskammarens

mening skulle den föreslagna lagen till stor del sättas ur kraft om

en sådan praxis utbildade sig att varje asocial person, som första gången

begärdes tvångsvis intagen, schablonmässigt erhöll villkorligt anstånd.

Villkorligt anstånd bör inte komma i fråga, eftersom det bär gäller de

svåraste fallen av asocialitet, anser länsstyrelsen i Västerbottens län. Enligt

nykterhetsnämnden i Stockholm är det inte riktigt att som bär skett ta

nykterhetsvårdslagens möjligheter att medge villkorligt anstånd med intagning

till förebild, eftersom förutsättningen för intagning måste vara en så

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1!J64

djup förkommenhet att inga andra åtgärder återstår. Finns grundad anledning

eller måhända enbart anledning antaga att vederbörande kan förmås

till ordnad livsföring utan intagning, bör beslut om sådan intagning enligt

nykterhetsnämnden inte meddelas; om beslut meddelas bör det också verkställas.

Utredningsmannens rekommendation att anstaltsbehandlinge

n i huvudsak skall omfatta arbetsträning möter i allmänhet inte erinran

i yttrandena. Att man bör gå längre och som mål för behandlingen uppställa

social anpassning i mera vidsträckt mening anser fångvårdsstyrelsen

och länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län. Fångvårdsstyrelsen yttrar

härom.

Det är enligt styrelsens mening självklart att de intagna skall sysselsättas

med arbete under normal arbetstid. Arbetet bör därvid organiseras på

sådant sätt att det blir produktivt och även i övrigt så mycket som möjligt

kan bedrivas i samma former som i det fria livet. Modern anstaltsvård kan

emellertid inte få inskränkas till arbetsträning. Ändamålet med behandlingen

måste vara att återanpassa de intagna till en socialt godtagbar livsföring.

För detta ändamål bör man utnyttja alla de metoder som inom angränsande

vårdområden utprövats för rehabilitering av socialt förkomna

människor. Det restklientel som kan bli föremål för anstaltsbehandling enligt

den föreslagna lagen torde med hänsyn till sin allmänna belastning och

psykiska konstitution närmast vara att jämföra med kriminalvårdens förvaringsklientel

och bör därför behandlas enligt i stort sett samma principer

som tillämpas inom modern anstaltsbehandling på kriminalvårdens område.

Detta innebär främst att anstaltsvården av de samhällsfarliga asociala också

bör omfatta psykologiska behandlingsmetoder — bland annat gruppterapi

och gruppsamtal — samt lämpligt utformade fritidssysselsättningar.

Mera kritiskt uttalar sig stadsfullmäktige i Malmö, som anser att utredningsmannen

ej klargjort syftet med ingripandena och att resultatet framstår

som en blandning av straff och vård, varken tillfyllest för den omhändertagne

eller med hänsyn till samhällsskyddet. Det synes därför nödvändigt

att mycket mera ingående än som skett överväga vad man vill vinna

med ingripandena. Därvid kommer det enligt fullmäktige säkerligen att

visa sig att klientelet bör uppdelas i grupper, för vilka skilda samhällsåtgärder

är motiverade, dvs. i vissa fall åtgärder av närmast förvaringsnatur

och i andra fall omskolning och arbetsträning.

Socialnämnden i Hälsingborg anser, med hänsyn till klientelets psykiska

avvikelser, att intagning i arbetshem inte medför ändamålsenlig vård förrän

hemmen rustats upp inte bara i fråga om arbetslokaler utan också i

fråga om möjligheterna att ge en aktiv rehabiliterande vård med ingående

psykiatrisk undersökning och behandling. Utan eu sådan upprustning innebär

intagning i själva verket endast en asylering av klienterna, vilket i vissa

fall naturligtvis kan och bör komma i fråga men i flertalet fall är otillräckligt

och föga tillfredsställande.

Ringa tilltro till möjligheterna att genom åtgärder enligt den föreslagna

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196i

lagstiftningen återföra ett bottenskikt bland asocialklientelet till arbetslivet

hyser en reservant i socialstyrelsen, som anför att man knappast kan räkna

med att erforderliga resurser för vården — främst vårdpersonal samt bostäder

vid utskrivning — kan anskaffas i tillräcklig utsträckning i konkurrens

med behovet inom andra vårdområden. Samma uppfattning tillkännager

föreningen Sveriges polismästare och svenska psykiatriska föreningen.

Förslaget att skapa en gemensam anstaltsorganisation genom

att ta arbetshemmen i anspråk även för särlagstiftningens asocialitetsklientel

möts med tveksamhet eller avstyrks av flertalet remissinstanser. Tillstyrkande

yttranden lämnas endast av länsstyrelsen i Jämtlands län samt fem

landstings förvaltningsutskott. Medicinalstyrelsen anser att arbetshem eller

annan likartad vårdform får accepteras tills vidare.

Tveksamhet om lämpligheten av att blanda de båda grupperna försumliga

försörjare och samhällsfarliga asociala yppar överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Örebro län, statsåklagaren

i Göteborg, Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott, socialnämnden

i Göteborg, drätselkammaren i Uddevalla, socialnämnden och

nykterhetsnämnden i Gävle samt svenska socialvårdsförbundet. I flera av

dessa yttranden betonas att de båda grupperna är så olika att gemensam

anstaltsorganisation förutsätter möjligheter att differentiera klientelet.

Förslaget avstyrks av fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsens majoritet, poliskammaren

i Malmö, anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Hinseberg.

styrelserna för Västergårdens och Långmora arbetshem, Skaraborgs läns

landstings förvaltningsutskott, stadskollegiet, socialnämnden och barnavårdsnämnden

i Stockholm samt styrelsen för svenska stadsförbundet. Dessa

remissinstanser godtar inte utredningsmannens uppfattning om likhet

mellan de båda klientelgrupperna. Socialstyrelsens majoritet uttalar sålunda

att enligt dess erfarenhet de försumliga försörjarnas asocialitet är betydligt

mindre allvarlig än det nu aktuella klientelets samt att sammanförande

av de båda grupperna på samma anstalter skulle medföra betydande

nackdelar från behandlingssynpunkt.

Att anstaltsfrågan löses genom samordning med kriminalvården föreslår

fångvårdsstyrelsen. Som skäl härför anför styrelsen att det restklientel som

kan bli föremål för anstaltsbehandling närmast torde vara att jämföra med

kriminalvårdens förvaringsklientel och därför bör behandlas enligt i stort

sett samma principer som tillämpas vid modern anstaltsbehandling inom

kriminalvården, något som ställer stora krav på anstaltsorganisationen.

Vidare anknyter denna lösning, i synnerhet för kvinnornas del, till rådande

ordning. Styrelsen yttrar härom.

Särskilt från behandlingen av de kvinnliga tvångsarbetarna har man

inom kriminalvården förvärvat en rik fond av erfarenhet som det är av

värde att kunna tillgodogöra sig även i fortsättningen. Styrelsen kan inte

finna att utredningsmannen har anfört några skäl som talar för att man

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196b

skulle vinna något i behandlingshänseende genom att bryta det samband

som för närvarande föreligger med kriminalvårdens anstaltsoiganisation.

Tvärtom anser styrelsen att det skulle innebära praktiska fördelar att ytterligare

stärka detta samband. Av nu anförda skäl föreslår styrelsen, att

det kvinnliga klientelet alltjämt skall vårdas på eu särskild avdelning vid

fångvårdsanstalten Hinseberg och att männen likaledes i anknytning till

gällande ordning tills vidare skall intagas på Svartsjöanstalten.^länsavdelningen

bör därvid i organisatoriskt avseende överflyttas från vårdanstalten

för alkoholmissbrukare till fångvårdsanstalten.

Anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Hinseberg har samma förslag

som fångvårdsstyrelsen och anför.

Enligt en för nämnden tillgänglig undersökning av till tvångsarbete dömda

kvinnor i landet under åren 1955—1961 har 28 av 76 även avtjänat frihetsstraff,

6 varit intagna på vårdanstalt för alkoholmissbrukare och endast

1 varit intagen på arbetshem. Dessa siffror är redan i och för sig talande.

Nämndens allmänna erfarenhet av här berörda klientel bestyrker

också nämndens uppfattning att de kvinnliga lösdrivarna mera är att hänföra

till eller jämföras med straffklientelet. Nämnden anser därför också

att kriminalvårdens anstalter är mest lämpade att omhänderta detta klientel.

Fångvårdens personal har en mångårig erfarenhet av de kvinnliga lösdrivarna

och en stor vana att behandla dessa. Till detta kommer att fångvården

äger de ojämförligt största resurserna i vad gäller arbetsdrift, önskvärd

arbetsträning samt fritids- och bildningsverksamhet. Det är notoriskt

att det ej låter sig göra att praktiskt eller ekonomiskt skapa resurser för

en differentierad arbetsdrift och fritidsverksamhet på en anstalt av så jämförelsevis

ringa storlek som det här skulle bli fråga om. Kriminalvården

förfogar för det kvinnliga klientelet över en nybyggd anstalt med varierande

arbetsdrift, såväl verkstadsdrift som mer individuell sysselsättning. En

tvångsarbetspaviljong för 10 slutna platser är under uppbyggnad, öppna

platser i tillräckligt antal skulle kunna byggas utanför anstaltsområdet.

Nämnden vill därför föreslå att klientelet i sin helhet skall sortera under

kriminalvården, och att det kvinnliga klientelet förlägges till Hinseberg.

En liknande uppfattning tillkännager Örebro läns landstings förvaltningsutskott.

Förslaget att förstatliga arbetshemmen tillstyrks av bl. a. de berörda

landstingen och av statskontoret, som särskilt anför att hemmen skall ta

emot klientel från hela riket. Avstyrker gör endast medicinalstyrelsen, som

anser mentalsjukhusens överförande till landstingen närmast tala för att

arbetshemmen kvarblir under landstingen.

Departementschefen

Enligt lösdrivarlagen kan den som första gången beträds med lösdriveri

inte få strängare påföljd än varning. Varning har ingen annan rättsverkan

än att den utgör förutsättning för ådömande av tvångsarbete vid återfall

inom två år. Mot denna ordning kan med skäl anmärkas att den varnade

inte blir föremål för någon hjälp, övervakning eller tillsyn och jag anser

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

därför i likhet med utredningsmannen att denna form av varning inte bör

behållas.

De flesta remissinstanserna biträder förslaget att villkorligt anstånd med

tvångsintagning skall kunna beviljas. I några yttranden uttalas emellertid

att intagningsbeslut inte bör meddelas om anledning förekommer att vederbörande

kan förmås till ordnad livsföring utan verkställighet och att

utrymme för villkorligt anstånd följaktligen saknas. Jag vill till en början

understryka att de förutsättningar, som enligt det tidigare anförda bör vara

uppfyllda för att intagningsbeslut skall meddelas, inte får efterges eller

uPPmjukas inför möjligheten att meddela villkorligt anstånd med beslutets

verkställande. Härav följer att sådant anstånd inte kan tänkas förekomma

i någon större omfattning. Ett beslut om intagning i anstalt kan dock

under vissa betingelser åstadkomma önskvärd rättelse utan att det verkställs.

På grund härav och om, såsom jag förordar, varningen avskaffas anser

jag villkorligt anstånd med intagningen böra kunna meddelas. Sådant

anstånd bör självfallet inte beviljas schablonmässigt i alla förstagångsfall

utan bara om välgrundad anledning finns att anta att vederbörande med

ett intagningsbeslut som påtryckningsmedel kan förmås till ordnad livsföring

så att han inte är samhällsfarlig. Såsom anförs av utredningsmannen

och vid remissbehandlingen bör det avgörande vara, om man kan räkna

med att vederbörande erhåller och behåller en arbetsanställning eller annan

sysselsättning som ger honom hederlig försörjning. Det villkorliga anståndet

bör alltid förenas med övervakning under en prövotid och med föreskrift

om sysselsättning; även andra föreskrifter kan visa sig erforderliga. Till de

övriga bestämmelser som bör meddelas om anstånd, övervakning och förverkande

ämnar jag återkomma i den speciella motiveringen.

För dem som blir tvångsintagna enligt den särskilda lagen bör behandlingen

omfatta anstaltsvård, villkorlig utskrivning, eftervård och slutlig utskrivning.

Anstaltsbehandlingen bör anpassas, förutom efter samhällsskyddet, efter

klientelets art. Såsom framgått av min redogörelse i det föregående och även

framhålls vid remissbehandlingen är det fråga om ett restklientel innehållande

olika människotyper, både rena förvaringsfall och sådana som kan

omskolas och arbetstränas. Jag vill rörande anstaltsbehandlingen ansluta

mig till fångvårdsstyrelsens uppfattning, att anstaltsvården inte bör inskränkas

till arbetsträning utan också omfatta andra inom modern anstaltsvård

tillämpade metoder såsom psykologiska behandlingsmetoder och lämpligt

utformade fritidssysselsättningar. Behandlingsbehovet kommer sannolikt

att bli i hög grad varierande.

Mot denna bakgrund — behovet av differentierade behandlingsmetoder

för ett förhållandevis litet klientel — bör enligt min mening anstaltsorganisationen

bedömas. En fristående organisation bör då inte övervägas. På

föredragning av chefen för socialdepartementet har nyligen föreslagits att

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196i

bestämmelserna om tvångsarbete för försumliga försörj are upphävs fr. o. m.

den 1 juli 1964. Någon samordning i enlighet med utredningsmannens förslag

av anstaltsvården av denna kategori och samhäll sfärligt asociala bör

därför inte komma i fråga. Däremot talar åtskilliga skäl för att, som fångvårdsstyrelsen

förordat i sitt remissyttrande, anstaltsvården av samhällsf

ar ligt asociala samordnas med fångvården och alltså ställs under ledning

av fångvårdsstyrelsen. Vad som är stadgat om behandlingen i fångvårdsanstalt

av dem som dömts till påföljd för brott kan därvid lämpligen i vissa

delar göras tillämpligt på nämnda anstaltsvård. Genom en sådan organisation

blir det också möjligt att för ifrågavarande ändamål liksom hittills anlita

anstalterna Svartsjö och Hinseberg.

Specialmotivering

Utredningsmannens förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

bör omarbetas i enlighet med det anförda. Jag övergår nu till att redogöra

för hur bestämmelserna i lagen, som lämpligen kan erhålla den av utredningsmannen

föreslagna rubriken, närmare bör utformas.

Förutsättningar för lagens tillämpning

1 §•

Utredningsmannens förslag och yttrandena däröver

Utredningsmannens formulering av förutsättningarna för tvångsingripande

— att någon för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger

för allmän ordning, säkerhet eller sedlighet — behandlas av ett stort antal

remissinstanser. Den fråga som därvid tilldrar sig uppmärksamhet är om

den enskildes krav på rättssäkerhet i tillräcklig grad är tillgodosett.

Förslaget anses tillfyllest i några yttranden, däribland av hovrätten för

Västra Sverige, riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i Gotlands och Göteborgs och Bohus län, poliskamrarna i Stockholm,

Malmö och Eskilstuna samt stadsfullmäktige i Malmö. Hovrätten finner sålunda

att det ligger i sakens natur att uppgiften att formulera en allmän

indikation så, att den täcker de mångskiftande fall som avses men inget därutöver,

är hart när olöslig. Hovrätten fortsätter.

Måhända hade det därför varit bättre att efter förebild av vad som förekommer

i utländsk lagstiftning rörande lösdriveri och i likhet med den i

15 § nykterhetsvårdslagen använda metoden ange lagens tillämpningsområde

genom en specificerad uppräkning av de personlcategoriei eller beteendemönster

som avses. Till dessa specialindikationer skulle då som en

generalindikation kunna fogas kravet på uppenbar fara för allmän ordning,

säkerhet eller sedlighet.

Då arbetet med att åstadkomma en sådan uppräkning som har antytts

måste komma att ta betydande tid i anspråk samt dessutom inte med säkei
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år W6i

het kan förväntas ge en mera tillfredsställande gränsdragning, anser sig

hovrätten emellertid med hänsyn till angelägenheten av att den nuvarande

lösdrivarlagen snarast möjligt ersättes av en modern lagstiftning böra godtaga

den utformning som i lagförslaget givits åt förutsättningarna för ingripande.

Även om utredningsmannens utformning är vag och möjligen kan leda

till svårigheter i tillämpningen, är det enligt riksåklagarämbetets mening

knappast möjligt att i lagtext åstadkomma en längre gående precisering.

Länsstyrelsen i Gotlands län delar inte farhågorna att den föreslagna formuleringen

såsom för vag skulle äventyra rättssäkerheten. Länsstvrelsen

hänvisar till att utredningsmannens utförliga redogörelse för de fall, då särlagstiftningen

blir tillämplig, ger myndigheterna god ledning.

Att den angivna förutsättningen är alltför vagt eller oklart formulerad för

att kunna godtagas anser emellertid det övervägande antalet av de remissinstanser

som yttrar sig härom. Bland dem märks Svea hovrätt, socialstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads,

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, besvärssakkunniga,

förvaltningsdomstolskommittén, statsåklagarna i Göteborg

och Malmö, tre landsfogdar, fem polischefer i mindre städer, länsnykterhetsnämnden

i Uppsala län, statens socialvårdskonsulent i trettonde distriktet,

stadskollegiet, socialnämnden och nykterhetsnämnden i Stockholm,

socialnämnden och nykterhetsnämnden i Malmö, åtta socialnämnder och

åtta nykterhetsnämnder i mindre städer, styrelsen för svenska stadsförbundet,

svenska psykiatriska föreningen, styrelsen för Sveriges advokatsamfund,

föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler.

En allmän uppfattning i detta hänseende kommer till följande uttryck i

länsstyrelsens i Kalmar län yttrande.

De föreslagna grunderna för ingripande är alltför vagt och oklart angivna.

De kan ej anses stå i överensstämmelse med eljest i svensk lagstiftning

gällande principer för utformande av lagbestämmelser, avseende frihetsberövanden.

I strafflagstiftningen beskrives de olika brotten med klart

preciserade, objektiva rekvisit. På samma sätt är i t. ex. nykterhetsvårdslagen

och barnavårdslagen de olika förutsättningarna för omhändertagande

angivna med klara begreppsbestämningar, som förhindrar en godtycklig

tolkning. Det viktigaste skyddet för rättssäkerheten ligger i att ingripandeindikationerna

göres klara. Lagförslaget är i berörda del i behov av omarbetning,

så att det närmare framgår, vilka former av asocial livsföring

som avses. Tidigare framlagda lagförslag, avsedda att ersätta lösdrivarlagen,

torde härvid kunna vara till vägledning.

Flera av de remissinstanser som inte är nöjda med förslaget önskar att

förutsättningarna för tvångsingripande anges med en uttömmande uppräkning

av de omständigheter som har betydelse.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

95

Departementschefen

Lagen bör inledas med föreskrifter om förutsättningarna för den mest

ingripande åtgärd som i samhällsskyddets intresse kan vidtagas mot samhällsfarligt

asociala, nämligen tvångsintagning i anstalt. Som förutsättning

bör i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen först

nämnas underlåtenhet att efter förmåga söka hederligt försörja sig. Hederlig

försörjning har självfallet exempelvis den som lever på avkastningen av

sitt kapital. Ohederlig försörjning behöver inte nödvändigt innebära försörjning

på brottsligt sätt. Även den som får hela sitt uppehälle på ett enligt

den allmänna samhällsuppfattningen moraliskt eller etiskt förkastligt

sätt kan sägas underlåta att försörja sig hederligt. Därjämte bör fordras att

det är fråga om en kontinuerlig och inte bara tillfällig asocial livsföring under

en längre tidrymd. Detta bör komma till uttryck genom att det anges att

vederbörande för ett sådant liv. Vidare bör för att en sa allvarlig åtgärd

som tvångsintagning på anstalt skall få vidtagas krävas att livsföringen i

fråga utgör uppenbar fara för allmän ordning eller säkerhet. Detta uttryckssätt

medför att stränga krav ställs på utredning och bevisning samt att det

måste vara fråga om en allvarlig samhällsfara.

Att i lagtext åstadkomma en precisering av de olika fall då ingripande får

ske har jag däremot i likhet med några remissinstanser inte funnit genomförbart.

I strafflagstiftningen förekommer också brottsbeskrivningar som

är allmänt hållna. Eftersom frihetsberövanden vid samhällsfarlig asocialitet

enligt vad jag föreslagit i det föregående skall prövas av domstol redan i

första instans, anser jag att rättssäkerheten blir väl tillgodosedd om såsom

förutsättning för tillämpning av lagen anges att någon underlåter att efter

förmåga söka försörja sig hederligt och att han för ett sådant asocialt liv

att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet.

För asociala personer under 21 år förutsätts liksom hittills barnavårdslagen

gälla.

De anstalter i vilka de samhällsfarligt asociala skall kunna intagas har av

utredningsmannen betecknats arbetshem. Da denna beteckning kan leda till

förväxling med landstingens arbetshem för psykiskt efterblivna, bör den

inte användas. Den nuvarande termen tvångsarbete måste anses mindre

lämplig med hänsyn till syftet att kombinera samhällsskyddet med arbetsträning

och annan lämplig behandling. Jag föreslår därför att den mest ingripande

åtgärden enligt lagen benämns intagning i arbetsanstalt.

2 §•

Sedan de allmänna förutsättningarna för intagning i arbetsanstalt angivits

i 1 §, bör följa en paragraf som innehåller att domstol på talan av

allmän åklagare förordnar om sådan intagning.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

3 §•

I den allmänna motiveringen har jag framhållit att den föreslagna lagen

bör tillämpas först när andra åtgärder inte står till buds. Bestämmelser i

ämnet bör upptagas i denna paragraf. Till en början bör man söka komma

till rätta med det samhällsfarligt asociala klientelet genom att pröva sådana

åtgärder som anskaffande av arbete, hjälpåtgärder eller övervakning enligt

nykterhetsvårdslagen, socialhjälp, anlitande av social hjälporganisation

samt sjukvård. Vid prövningen om sådana och andra liknande åtgärder är

tillräckliga skall beaktas huruvida samhällsskyddet kan tillgodoses. Såsom

tidigare föreslagits i den allmänna motiveringen skall det vara uppenbart

att så inte kan ske för att tvångsintagning skall tillåtas. Paragrafens första

stycke bör utformas i enlighet med vad sålunda anförts.

Som jag likaledes föreslagit i det föregående bör lagen ha karaktär av

undantagslagstiftning även på det sättet att tvångsintagning i arbetsanstalt

är subsidiär i förhållande till omhändertagande inom mentalsjukvården och

nykterhetsvården. Utredningsmannen hänvisar för det fall att tvångsomhändertagande

inom nykterhetsvården eller mentalsjukvården inte är möjligt

men väl frivillig intagning för sådan vård kan komma i fråga till möjligheten

att — om inte törsta stycket är tillämpligt — besluta om intagning

i arbetsanstalt och samtidigt bevilja villkorligt anstånd med beslutets verkställande

i förening med föreskrift att vederbörande skall underkasta sig

vården. Sinnessjuklagstiftningskommittén invänder häremot att frivilligt

ingående på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller på mentalsjukhus

med hänsyn till särlagstiftningens sekundära karaktär vanligtvis

inte bör medföra något intagningsbeslut, ej ens villkorligt, enligt den föreslagna

lagen. För egen del räknar jag med att första stycket i de allra flesta

sådana fall blir tillämpligt och ansluter mig därför till kommitténs uppfattning.

Jag vill tillägga att till första stycket även bör hänföras intagning på

institution för psykiskt efterblivna.

Av lagens sekundära natur följer som förut nämnts att möjligheten att

vidta andra åtgärder än intagning i arbetsanstalt skall undersökas redan på

utredningsstadiet. Polisen skall således använda sina befogenheter enligt

sinnessjuklagen och nykterhetsvårdslagen. I det följande ämnar jag föreslå

att läkarundersökning regelmässigt skall anordnas som ett led i utredningen.

Läkarundersökningen avser att utröna om den undersökte lider

av kroppslig eller psykisk sjukdom och det bör framgå av utlåtande över

undersökningen huruvida han är i behov av vård på mentalsjukhus. Kan

vårdattest eller observationsattest utfärdas enligt sinnessjuklagen bör det

således ske. I sådant fall skall vidare åtgärder vidtagas enligt 2 eller 4 kap.

sinnessjuklagen och talan vid domstol inte väckas. Har häktning skett, avbryts

den av intagning på mentalsjukhus för vård eller observation eller på

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Åklagaren bör anmäla sådan

intagning för rätten, som förordnar att vederbörande inte längre skall hål
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

las häktad samt avskriver målet. I allmänhet bör således frågan om undersökning

av sinnesbeskaffenheten inte aktualiseras så sent som först efter

det talan väckts vid domstol. Skulle det likväl ske, bör rätten bereda

åklagaren tillfälle att föranstalta om läkarundersökning eller själv förordna

därom samt förklara målet vilande i avbidan på resultatet. Utfärdas

därvid vård- eller observationsattest, ankommer det på polismyndigheten att

vidta åtgärder för intagning på mentalsjukhus enligt sinnessjuklagen. I

detta fall bör åklagaren återkalla sin väckta talan samt domstolen förordna

att häktningen skall upphöra och avskriva målet. Återkallas inte talan måste

den ogillas. Det kan således inträffa att någon blir intagen på mentalsjukhus

på grund av vårdattest men sedan utskriven efter kort tid, emedan

sjukvårdsläkaren enligt 12 eller 31 § sinnessjuklagen funnit honom inte

vara i behov av vård. Polismyndighet och åklagare kan då på nytt uppta

frågan om tillämpning av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Särskilda bestämmelser om sinnesundersökning i mål om samhällsfarlig

asocialitet synes på grund av det anförda inte behövas. Härav föranleds

ändringar i sinnessjuklagen som senare kommer att anmälas av chefen för

justitiedepartementet.

Föreligger misstanke om brott samtidigt med att åtgärd enligt asocialitetslagen

aktualiseras skall självfallet förundersökning inledas och slutföras.

Sådan undersökning får inte stå tillbaka för utredning om samhällsfarlig

asocialitet. Tvärtom bör i första hand undersökas om samhällsskyddet kan

tillgodoses genom lagföring och ådömande av de påföljder som enligt vad

jag anfört i den allmänna motiveringen bör vara tillräcklig reaktion även

på den samhällsfarliga asocialiteten, nämligen fängelse i minst sex månader,

ungdomsfängelse, internering eller skyddstillsyn. Kan det antagas bli

fallet bör frågan om åtgärder enligt förevarande lag vila i avbidan på domstols

lagakraftvunna avgörande i brottmålet. Ådöms påföljden bör åklagaren

inte få väcka talan enligt förevarande lag. Blir det sedan talan väckts

enligt denna lag känt, att förundersökning pågår eller åtal väckts beträffande

brott, som kan tänkas medföra någon av de angivna påföljderna,

bör målet om samhällsfarlig asocialitet vila i avbidan på utgången i brottmålet.

Ådöms däri någon av de nämnda påföljderna, bör talan enligt denna

lag återkallas; sker det inte måste den ogillas.

Även förundersökning om brott som endast kan antagas förskylla böter

eller fängelse under sex månader skall slutföras oberoende av att tillämpning

av denna lag är aktuell. Har brottet uppdagats innan beslut fattats om

tvångsintagning cnljgt lagen och inte föranlett häktning, föreligger möjligheten

att låta åtalsfrågan vila i avbidan på sådant beslut. Föreligger risk

att brottet preskriberas måste åtal dock väckas. Detsamma gäller i allmänhet

om brottet inte är erkänt. Såsom anförts rörande de positiva förutsättningarna

för lagens tillämpning kan utredning om även ringa brott, som

utgör yttringar av eller led i eu asocial livsföring, ha betydelse för pröv4

— B i han g till riksdagens protokoll 19(14. t samt. Nr 128

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

ningen av nämnda förutsättningar. Är brottet erkänt kan det läggas till

grund för denna prövning utan att dom föreligger. Det kan då, om så eljest

kan ske, vara skäl att låta åtalsfrågan vila för att senare bli i tillfälle att

efterge åtal, om tvångsintagning enligt den föreslagna lagen beslutas. I den

allmänna motiveringen har också förordats att möjlighet skapas att efterge

åtal mot den som intagits i anstalt. De närmare bestämmelserna om åtalseftergift

torde böra upptagas i en senare paragraf.

Det kan vidare inträffa att någon dömts till fängelse i minst sex månader

men är på fri fot i avbidan på intagning i fångvårdsanstalt. Förfarande enligt

asocialitetslagen bör då inte inledas. Detsamma gäller om någon redan

står under skyddstillsyn eller är intagen i fångvårdsanstalt för att undergå

fängelse minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering. Däremot

bör det vara möjligt att inleda förfarandet beträffande en samhällsfarligt

asocial person som dömts till och skall avtjäna eller avtjänar ett kortare

fängelsestraff. I allmänhet torde man dock böra avvakta att sådan anstaltsvård

upphör och låta någon tid förflyta för att kunna bedöma hur den frigivne

anpassar sig i samhället.

Fängelse i minst sex månader är enligt 26 kap. 24 § brottsbalken i regel

till fullo verkställt vid utgången av prövotid efter villkorlig frigivning. Innan

straffet är till fullo verkställt bör domen utgöra hinder mot intagning

i arbetsanstalt. Som anförts i den allmänna motiveringen bör kriminalvårdens

resurser i detta fall först utnyttjas helt. Visar det sig att någon som

misstänks för samhällsfarlig asocialitet är villkorligt frigiven består straffdomens

hindrande verkan således även om straffåterstoden understiger sex

manader. Skyddstillsyn upphör när prövotiden utgår. Dessförinnan bör dom

å skyddstillsyn på motsvarande sätt hindra intagning i arbetsanstalt även

om det är ovisst huruvida brottspåföljden vid undanröjande av skyddstillsyn

skulle komma att understiga sex månaders fängelse. Blir den nya påföljden

fängelse under sex månader bör gälla vad som nyss anförts om

sådant straff när det ådömts direkt. På samma sätt bör ungdomsfängelse

och internering utgöra hinder intill dess förordnats (brottsbalken 29: 12

resp. 30: 15) att den ådömda påföljden skall upphöra.

Blir en dom i brottmål mot en samhällsfarligt asocial person friande, får

talan föras enligt asocialitetslagen men den med det ogillade åtalet avsedda

gärningen självfallet inte läggas den frikände till last vid prövningen av

hans levnadssätt och samhällsfarlighet. Sedan fängelse i minst sex månader

till fullo verkställts eller påföljden upphört för den som dömts till ungdomsfängelse,

internering eller skyddstillsyn, bör viss tid förflyta innan intagning

i arbetsanstalt får ske. Denna tid synes lämpligen kunna bestämmas

till ett år. För den som, direkt eller sedan villkorlig dom eller skyddstillsyn

undanröjts, ådömts fängelse under sex månader gäller således inte denna

begränsning.

Den sålunda föreslagna ordningen kan uppenbarligen inte helt hindra att

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196i

brottspåföljd sammanträffar med tvångsintagning enligt förevarande lag.

Det kan vara fråga om grova brott, för vilka åtal inte får efterges och som

uppdagas först sedan intagning skett, eller brott som åtalats på annan ort

än där utredningen om samhällsfarlig asocialitet pågår eller brott som

måste åtalas för att preskription skall avbrytas. I det följande ämnar jag

föreslå att dessa frågor löses genom samordning av verkställigheten.

Enligt 19 och 20 §§ utlänningslagen kan utlänningar i vissa fall avvisas

intill tre månader efter ankomsten till riket. Utlänning kan enligt 26 § vara

dömd till förvisning ur riket. 29 § innehåller bestämmelser om utvisning av

asociala utlänningar. Dessa åtgärder bör vidtas framför talan enligt asocialitetslagen.

Avvisnings-, förvisnings- och utvisningsbeslut, som inte kan

verkställas, exempelvis av det skäl att utlänningen är politisk flykting, bör

dock inte utesluta sådan talan.

De sålunda angivna absoluta hindren för intagning i arbetsanstalt bör

upptagas i ett andra stycke i förevarande paragraf.

Förfarandet

I den allmänna motiveringen har föreslagits att vad som i allmänhet är

föreskrivet om brottmål görs tillämpligt på förfarandet enligt lagen om

åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Detta bör gälla såväl polisutredningen

och användningen av tvångsmedel som förfarandet inför rätten och

fullföljd av talan. Vissa kompletterande och vissa avvikande bestämmelser

blir dock nödvändiga.

4 §•

Avsnittet om förfarandet bör i enlighet med det anförda inledas med en

bestämmelse om att vad som i allmänhet är föreskrivet om brottmål skall

äga motsvarande tillämpning på utredningen och förfarandet i mål om intagning

i arbetsanstalt. I den mån brottmålsbestämmelserna är olika för

skilda typer av brott bör reglerna för grova brott tillämpas. Sålunda bör

exempelvis stor nämnd delta vid huvudförhandling i underrätt.

Rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning i brottmål kommer

alltså att äga motsvarande tillämpning på utredningen. Detta innebär

bl. a. följande. Utredningen skall inledas och ombesörjas av polismyndighet

eller åklagare. Även omständigheter som är gynnsamma för den som är föremål

för utredningen skall beaktas. Undersökningslcdaren skall göra anmälan

hos rätten om behov av offentlig försvarare. Förhör får hållas med envar,

som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Vid förhör

skall om möjligt förhörsvittne närvara. Den som är föremål för utredning

äger ta del av utredningsmaterialet och påkalla ytterligare utredning.

När undersökningen avslutats, skall beslut meddelas om den åtgärd som

skall vidtas.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

Tillämpningen av rättegångsbalken innebär i övrigt bl. a. följande. Förhandling

vid domstol skall vara offentlig med de undantag som är tillåtna

enligt 5 kap. rättegångsbalken. Protokoll skall föras och uppta bl. a. vittnesmål.

Straff och vite kan förekomma enligt 9 kap. Den som är föremål för

talan skall inställa sig personligen inför rätten. Han må biträdas av försvarare.

Offentlig försvarare kan förordnas och advokat skall då utses. För

häktningsframställning, väckande av talan om intagning i arbetsanstalt av

den som är häktad och huvudförhandling med häktad gäller de tidsfrister

som föreskrivs i 24 och 45 kap. Talan väcks genom ansökan om stämning,

innehållande uppgift på den mot vilken talan förs, det samhällsfarligt

asociala levnadssättet och dess yttringar med angivande av tid och plats för

detta, de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje särskilt

bevis samt de omständigheter som betingar domstolens behörighet. Stämning

skall utfärdas och huvudförhandling hållas; saken får ej avgöras om

den mot vilken talan förs uteblivit. Rättens avgörande av huvudsaken sker

genom dom och reglerna om omröstning i brottmål gäller. I fråga om frister

och laga förfall, inlagor och delgivning, rättegångshinder, bevisning och

fullföljd av talan äger likaledes rättegångsbalkens bestämmelser om brottmål

motsvarande tillämpning.

Eftersom vissa avvikelser och kompletteringar, till vilka jag återkommer

vid närmast följande paragrafer, blir nödvändiga bör förevarande paragraf

förses med en reservation för vad som är stadgat i denna lag.

5 §■

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken skall förundersökning inledas så

snart anledning förekommer att brott som hör under allmänt åtal förövats.

Redan f. n. står det asociala klientelet under polisens uppsikt som ett led i

den brottsförebyggande verksamheten. Förevarande lag bör stadga skyldighet

för polisen att verkställa utredning, i form av förundersökning, när anledning

förekommer att någon som fyllt 21 år för ett sådant asocialt liv

att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet. Däremot

synes inte erforderligt att på detta stadium fordra att anledning förekommer

att han underlåter att försörja sig hederligt. Syftet med förundersökningen

bör vara att utreda, förutom samhällsfarligheten, om något hjälpeller

vårdbehov finns eller om tvångsåtgärd är påkallad. Som förut nämnts

kan utredningen bedrivas jämsides med förundersökning om brott.

För att skapa underlag för bedömning huruvida åtgärder enligt 3 § kan

vidtas, bör som berörts under nämnda paragraf läkarundersökning regelmässigt

äga rum. Om möjligt bör den utföras av läkare med psykiatrisk

utbildning. Den bör underlåtas bara i absoluta undantagsfall, såsom då

läkarundersökning nyligen företagits i annat sammanhang. Anser sig en

kommunal nämnd kunna vidta åtgärd, äger förundersökningsledaren låta

sig nöja härmed och för sin del tills vidare avskriva ärendet, om inte hän«

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

synen till samhällsskyddet kräver någon form av tvångsomhändertagande.

I förekommande fall bör undersökningsledaren själv ta erforderliga initiativ

för att få prövat om tvångsintagning enligt nykterhetsvårdslagen eller

sinnessjuldagen eller avvisning, förvisning eller utvisning kan komma till

stånd. Först om han finner att det inte räcker med hjälpåtgärder eller att

förutsättningar saknas för att vidta någon av nämnda tvångsåtgärder bör

talan om intagning i arbetsanstalt väckas.

Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang att polismyndigheten

själv om möjligt skall verka för att sociala hjälpåtgärder vidtas. En remissinstans

anmärker att polisen inte kan föranstalta om anskaffning av arbete,

bostad och kost och att polisen inte får bli handledare åt socialvårdsorganen.

Jag vill understryka att detta uppenbarligen inte är meningen;

polisens huvuduppgift är här att göra de sociala myndigheterna uppmärksamma

på olika behov och vid sociala utredningar bistå med sin kännedom

om fallet. De nämnda myndigheterna är självfallet oberoende av polismyndigheten

vid tillämpning av vårdlagstiftningen. På samma sätt har polismyndigheten

och åklagaren själva avgörandet när det gäller talan om intagning

i arbetsanstalt, även då ett socialvårdsorgan tillstyrkt att ärendet

överlämnas till detta, eftersom hänsyn även måste tagas till samhällsskyddet.

Bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken ger inte polismyndighet eller

åklagare rätt att kalla eller hämta den misstänkte till anvisad läkare. Som

förut nämnts bör läkarundersökning regelmässigt ske under utredningen.

En särskild föreskrift för att möjliggöra detta bör därför finnas.

6 §•

Rättegångsbalkens regler om förundersökning i brottmål innebär att den

som är föremål för undersökningen under vissa i 23 kap. 7 och 9 §§ angivna

villkor kan hämtas till förhör och kvarhållas högst tolv timmar. Om

han för utredningen behöver hållas längre tid, hör det ske enligt rättegångsbalkens

bestämmelser om anhållande. Jag har tidigare föreslagit att

skälig misstanke om samhällsfarlig asocialitet skall utgöra laga grund

härför. Misstanken skall hänföra sig till de rekvisit som upptagits i 1 §

med undantag för försörj ningsrekvisitet. Däremot krävs cj på detta stadium

någon utredning om lämpligaste åtgärd enligt 3 §. Enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken

äger polisman i visst fall gripa den, mot vilken skäl till anhållande

förekommer, även om undersökningsledaren ännu inte beslutat

om anhållande. Denna bestämmelse bör inte tillämpas enligt den särskilda

lagen och en särskild undantagsbestämmelse krävs därför. Eftersom ingripande

regelmässigt torde komma att företagas endast mot personer,

vilkas levnadssätt polisen följt under eu längre tid, kan det givetvis tänkas

att behov av mentalsjukvård eller nykterhetsvård är klarlagt redan då om
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungi. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

händertagandet blir aktuellt. Detta bör då också grundas på vårdlagarna

och inte på förevarande lag.

Om således anhållande får ske på grund av skälig misstanke, måste polisen

äga fortsätta utredningen även därefter. Den anhållne bör därför förvaras

så att han är lätt tillgänglig för undersökningsledaren, lämpligen i

polisarrest eller häkte. Det kan under utredningen befinnas att skäl för omhändertagande

inte längre föreligger och den anhållne måste då friges. Om

så inte sker, kräver rättssäkerheten att frågan om fortsatt frihetsberövande

underställs domstolens prövning inom viss tid. Rättegångsbalkens bestämmelser

om häktning blir i enlighet med vad förut anförts tillämpliga. Detta

innebär att den anhållne skall friges eller häktningsframställning göras

senast på femte dagen från anhållandet.

Beträffande häktningsskälen fordras dock särskilda bestämmelser. Finner

rätten sannolika skäl föreligga alt den som avses med framställningen

må intagas i arbetsanstalt behövs garanti för att han inte får möjlighet att

försvara utredningen eller verkställigheten av blivande intagningsbeslut.

Om det i sådant fall skäligen kan befaras att han avviker eller håller sig

undan på annat sätt, bör rätten därför äga förordna om häktning.

Under 3 § har anförts att den häktade kan finnas behöva vård på mentalsjukhus

eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Han skall då inte

vidare hållas häktad och förfarandet enligt asocialitetslagen skall avbrytas.

6 § bör utformas i enlighet med det anförda. Häktningsbeslut får överklagas

särskilt i hovrätten.

7 §•

Departementsförslaget innebär som förut nämnts att allmän åklagare

skall föra talan inför domstolen i mål om samhällsfarlig asocialitet. Utredningen

bör ombesörjas av polisen i det distrikt där den asociale har sitt

hemvist eller där han anträffas och talan bör väckas vid allmän underrätt

i samma ort.

Är den mot vilken talan förs inte häktad, kan ansökningen om intagning

i arbetsanstalt bli vilande hos domstolen under avsevärd tid om han inte

anträffas. För att denna tid inte skall bli alltför lång utan att skälen för ansökningen

omprövas, bör föreskrivas att talan är förfallen om stämning

inte delgivits honom inom ett år från talans väckande.

Tilltalad i brottmål är enligt 31 kap. 1 § första stycket första punkten

rättegångsbalken skyldig att, om han döms och ej åtnjuter fri rättegång,

återgälda statsverket kostnaderna för sin försvarare och för bevisning. Att

på motsvarande sätt göra återbetalningsskyldighet boroende av om ingripande

enligt den särskilda lagen beslutas eller inte, synes med hänsyn till karaktären

av de ingripanden som här kommer i fråga inte lämpligt. Rättegångskostnader

bör därför i ifrågavarande fall alltid gäldas av statsverket.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

103

Villkorligt anstånd och åtgärder i samband därmed

8 §•

Den möjlighet att medge villkorligt anstånd med verkställande av dom på

intagning i arbetsanstalt, som jag förordat i den allmänna motiveringen,

bör komma till uttryck i förevarande paragraf. Om förutsättningarna för anstånd

hänvisar jag likaledes till vad jag anfört tidigare.

9 §•

Motiverar en asocial livsföring ett så långtgående ingripande som ett beslut

om intagning i arbetsanstalt, lär den alltid vara så allvarlig att den

som fått anstånd behöver stödet av övervakning under hela prövotiden.

Villkorligt anstånd utan övervakning bör därför inte i något fall komma i

fråga för sådana samhällsfarligt asociala personer som avses i lagen.

Enligt lösdrivarlagen kan den som inom två år efter varning återfaller

i lösdriveri dömas till tvångsarbete. Utredningsmannen föreslår en prövotid

av två år. Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar en normal övervakningstid

om ett år i analogi med nykterhetsvårdslagen. För egen del ansluter

jag mig med hänsyn till klientelets art till utredningsmannens förslag.

Prövotiden bör liksom vid villkorlig dom och skyddstillsyn räknas från det

domen till följd av nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den

dömde. Om nöjdförklaring bör gälla vad som stadgas i 38 kap. 1 § första

och andra styckena brottsbalken och med stöd därav utfärdade bestämmelser.

Rätten bör i sin dom äga förordna övervakare om det lämpligen kan ske.

I det följande kommer jag att föreslå att sådan övervakningsnämnd, som

skall finnas enligt brottsbalken, får handha övervakningen även enligt

denna lag. Det kan då många gånger vara lämpligt att rätten i domen endast

uttalar att förordnande av övervakare skall ankomma på den övervakningsnämnd

under vars tillsyn övervakningen ställs. Både rätten och nämnden

bör därför ges behörighet att förordna övervakare. Under övervakningstiden

bör däremot entledigande och förordnande av övervakare ankomma

på nämnden ensam.

I domen bör rätten slutligen kunna meddela de föreskrifter som under

prövotiden skall gälla för att främja den övervakades anpassning i samhället.

Som förebild för bestämmelserna härom kan 26 kap. 15 § första

stycket brottsbalken tjäna. Med hänsyn till att prövotiden är endast två år

anser jag dock att några föreskrifter inte behöver tidsbegränsas så som

skall ske enligt brottsbalken.

I anslutning till vad jag anfört i motiveringen till 3 § vill jag framhålla att

villkorligt anstånd vanligen inte bör förenas med föreskrift om frivilligt ingående

på mentalsjukhus eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kiingl. Maj. ts proposition nr 128 år 196A

10 §.

Erforderliga bestämmelser om den övervakades kontakt med övervakaren

och levnadssätt under prövotiden bör intagas i förevarande paragraf, som

kan utformas i huvudsak efter mönster av 26 kap. 13 och 14 §§ brottsbalken.

11 §•

U tredningsmannen

Enligt utredningsmannens förslag skall den länsstyrelse som förordnat

om villkorligt anstånd utöva tillsyn å övervakningen med rätt att överflytta

tillsynen till annan länsstyrelse.

Remissyttrandena

Förslaget att övervakningen skall stå under tillsyn av länsstyrelsen möter

erinran från flera remissinstanser. Några remissinstanser föreslår att tillsynen

anförtros skyddskonsulentorganisationen. Denna uppfattning har

fångvårdsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Värmlands,

Jämtlands och Västerbottens län, statsåklagaren i Stockholm och statens

socialvårdskonsulent i tolfte distriktet.

Att ansvaret för vård i frihet främst bör åvila socialnämnder och nykterhetsnämnder

anser socialstyrelsens majoritet, länsstyrelserna i Kalmar

och Älvsborgs län, nykterhetsnämnden i Karlskrona samt social- och nykterhetsnämnderna

i Lund och Hälsingborg. Längst går härvidlag socialstyrelsens

majoritet, som föreslår att i socialhjälpslagen stadgas skvldighet

för socialnämnden att i samarbete närmast med arbetsförmedlingen, arbetsvårdsorganen

och allmänna försäkringskassan vara ett samordnande organ

med uppgift att ansvara för att erforderliga åtgärder vidtas i syfte att återföra

helt eller delvis arbetsoförmögna eller arbetsovilliga personer till arbetslivet

eller bereda dem erforderlig vård eller hjälp på annat sätt.

Departementschefen

Det organ som utövar tillsyn över och eljest handhar övervakningen måste

kunna ingripa med föreskrifter eller framställning om anståndets förverkande

om den övervakade åsidosätter vad som åligger honom. På denna

grund anser jag inte lämpligt att socialnämnden, som eljest inte har sådana

uppgifter, får ansvaret för övervakningen. Inte heller bör nykterhetsnämnden

vara övervakningsmyndighet för ett restklientel, på vilket nykterhetsvårdslagen

inte befunnits tillämplig i de enskilda fallen. Länsstyrelserna

bör, om beslutanderätten enligt lagen läggs på domstolarna, självfallet

inte ha någon befattning med övervakningen.

Inom kriminalvården kommer däremot efter brottsbalkens ikraftträdande

att finnas en väl utbyggd övervakningsorganisation med lokala övervakningsnämnder

som omfattar en eller flera allmänna underrätters domkrets

och har domarutbildad ordförande. Statens skyddskonsulenter och deras

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

assistenter kommer att utöva sin verksamhet i nära anslutning till övervakningsnämnderna.

Jag har i den allmänna motiveringen uttalat att samhällsskyddets

intresse är grundläggande för den föreslagna lagens utformning

och jag har med anledning härav ansett följdriktigt att föreslå att

fångvårdens organisation tas i anspråk när det gäller arbetsanstalterna och

vad som äger samband med anstaltsbehandlingen. Liknande synpunkter

gör sig gällande här och jag förordar därför att övervakningen enligt lagen

om samhällsfarlig asocialitet anordnas på samma sätt som vid kriminalvård

i frihet. Härigenom vinns också att eftervården av dem som varit intagna

i arbetsanstalt och övervakningen av dem som fått villkorligt anstånd

med sådan intagning handhas av samma organisation.

På övervakningsnämnden bör ankomma att förordna övervakare i de

fall rätten inte meddelat sådant förordnande samt att entlediga övervakare.

Entledigande kan bli nödvändigt när övervakaren är olämplig eller otillräcklig

för sin uppgift eller när den övervakade byter vistelseort. Vidare bör

nämnden besluta om ändring av sådana föreskrifter, som avses i 9 §, vare

sig de meddelats av rätten i domen eller senare av nämnden själv. Ändrade

eller nya föreskrifter kan föranledas av ändrade arbets- eller bostadsförhållanden

hos den övervakade eller av andra omständigheter samt innebära

både skärpning och mildring av vad som gällt för honom tidigare

under övervakningen.

Om den som fått villkorligt anstånd fört ett i stort sett anmärkningsfritt

liv under en betydande del av prövotiden men missköter sig tillfälligt, kan

ett omedelbart förverkande av anståndet försvåra den påbörjade resocialiseringen.

Är det i sådant fall inte tillräckligt eller lämpligt med skärpta

föreskrifter bör övervakningsnämnden ha möjlighet att förlänga prövotiden

till högst tre år.

12 §.

Beslut om förverkande av villkorligt anstånd kan bli aktuellt då den som

erhållit sådant anstånd åsidosätter sina allmänna skyldigheter, försvårar

övervakningen genom att inte hålla förbindelse med övervakaren eller

bryter mot meddelade föreskrifter. Rätten bör inte bindas vid närmare bestämmelser

om arten och svårhetsgraden av förseelserna för att de skall

leda till anståndets förverkande. Det ligger emellertid i sakens natur, att

mindre allvarliga förseelser i första hand hör föranleda åtgärd av den art

som anges i 11 § tredje stycket och att förverkande på grund av sådana

förseelser bör komma i fråga först efter upprepande.

När övervakningsnämnden genom övervakaren eller skyddskonsulenten

eller på annat sätt får kännedom om att den övervakade åsidosätter sina

åligganden, bör nämnden således först pröva om den kan få till stånd rättelse

med de åtgärder som omfattas av dess behörighet. Befinns det inte

möjligt bör nämnden, på samma sätt som i fråga om undanröjande av

4* -—-Rihang till riksdagens protokoll 196 i. 1 sand. AV 128

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

skyddstillsyn enligt brottsbalken, göra framställning hos åklagare att denne

för talan vid domstol om förverkande av anståndet.

I enlighet med det anförda bör paragrafens första stycke utformas efter

28 kap. 8 § första stycket brottsbalken.

Utredningsmannen anser att tillfälligt omhändertagande inte behöver

komma i fråga när förverkande blir aktuellt. Vid remissbehandlingen har

motsatt mening framförts av hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet,

fångvårdsstyrelsen, överståthållarämbetet samt statsåklagaren och

poliskammaren i Stockholm. Enligt fångvårdsstyrelsen har motsvarande

möjlighet inom kriminalvården att taga villkorligt dömda och utskrivna i

tillfälligt förvar stor praktisk betydelse och har i många fall visat sig leda

till att den villkorligt medgivna friheten inte behövt förverkas. För egen

del anser jag inte uteslutet att den som fått villkorligt anstånd åsidosätter

sina åligganden på sådant sätt att den samhällsfarlighet som legat till grund

för intagningsbeslutet kommer till uttryck på nytt. I sådana fall kan omedelbart

omhändertagande ibland vara påkallat och jag föreslår såsom

andra stycke i förevarande paragraf en särskild bestämmelse som möjliggör

detta, utformad med 28 kap. It § brottsbalken som förebild.

13 §.

övervakningen kan vara flyttad till annan domkrets efter domen. En

särskild forumbestämmelse för prövning av talan enligt 12 § bör därför ges

i denna paragraf. Därjämte fordras en föreskrift om rättens sammansättning

i sådant mål.

Utredningsmannen anför beträffande förfarandet i mål om förverkande

av villkorligt anstånd, att den av åtgärden berörde bör få tillfälle att

yttra sig i saken samt att muntligt förhör i regel bör äga rum om han

själv begär det eller om det är första gången som talan väcks mot honom

om anståndets förverkande. Vägran att inställa sig till förhör kan enligt

utredningsmannen utgöra skäl för att i vederbörandes frånvaro förklara

anståndet förverkat.

Jag är ense med utredningsmannen utom såtillvida att jag anser att tillfälle

alltid bör beredas den som berörs av ansökningen om förverkande att

yttra sig. Andra stycket bör utformas i enlighet med det anförda efter mönster

av 38 kap. 8 § brottsbalken.

När förverkande blir aktuellt kan det visa sig att, till följd av omständigheter

som inträffat efter det ursprungliga beslutet om intagning i arbetsanstalt,

förutsättningar föreligger för tvångsintagning på mentalsjukhus eller

allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller att förundersökning pågår

om brott, som kan antas medföra fängelse, som inte understiger sex

månader, ungdomsfängelse eller internering. Det kan också visa sig att

tvångsintagning redan skett eller att straffverkställighet skall påbörjas eller

redan pågår. I den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

3 § har jag starkt understrukit att åtgärder sådana som de nämnda bör

användas i första hand och att intagning i arbetsanstalt då inte får beslutas.

Denna för lagen grundläggande princip anser jag bör tillämpas

även när det blir fråga om förverkande av anståndet. Detta innebär att övervakningsnämnden

och åklagaren bör avvakta om de nämnda åtgärderna

kommer till stånd innan de tar ställning till huruvida talan bör föras om

anståndets förverkande. Om tvångsintagning sker enligt annan lagstiftning

eller straffverkställighet äger rum, skall talan inte föras och anståndet består

då. Den som begår brott medan han har villkorligt anstånd enligt

denna lag lär knappast dömas till skyddstillsyn. Skulle så undantagsvis ske,

måste domen enligt det förut anförda utgöra hinder mot att förverka anståndet.

Att villkorlig dom skulle komma i fråga beträffande den som har

anstånd enligt denna lag torde man inte behöva räkna med. Sådan dom

hindrar inte förverkande.

Anstaltsvård och eftervård

I den allmänna motiveringen har jag förordat att anstaltsvården av samhällsfarligt

asociala samordnas med fångvården och ställs under ledning

av fångvårdsstyrelsen, vilken i samband med brottsbalkens ikraftträdande

föreslagits bli benämnd kriminalvårdsstyrelsen. Eftervården bör organiseras

efter samma grunder som i det föregående anförts beträffande villkorligt

anstånd.

14 och 15 §§.

Gällande bestämmelser

Enligt lösdrivarlagen ådöms tvångsarbete på bestämd tid, från en månad

till ett år eller, vid återfall eller försvårande omständigheter, högst tre år.

Förtida frigivning får ske sedan hälften av den bestämda tiden, dock minst

två månader, förflutit. Vid prövning av fråga om förtida frigivning skall

särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltsvistelsen och sinnesriktning

vid den tid då frigivning kommer i fråga samt de förhållanden

i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

Utredningsmannen

Tiden för anstaltsvistelsen måste enligt utredningsmannen vara tillräckligt

lång för att kunna ge den arbetsträning, som bör ingå i behandlingen,

någon mera varaktig effekt men inte längre än att den intagne skall kunna

skönja slutet av behandlingen och snarast möjligt bereda sig för ett

liv i frihet. Enligt det av utredningsmannen föreslagna systemet, som

är uppbyggt i stort sett efter mönster av nykterhetsvårdslagen men som

även söker tillgodose vunna erfarenheter från andra sociala vårdområden,

skall behandlingen efter verkställighet av ett intagningsbeslut regelmässigt

börja såsom sluten vård eller vård på anstalt. Efter försök med öp
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196b

pen vård i anslutning till villkorlig utskrivning från anstalten skall be<

handlingen avslutas med slutlig utskrivning, vars tidpunkt i görligaste

män bestäms med hänsyn till eftervårdens resultat. För att ge anstaltens

ledning möjlighet att binda den intagne vid anstalten under den för hans

förbättring behövliga tiden och med beaktande av att det gäller ett samhällsfärligt

klientel föreslår utredningsmannen en längsta kvarhållningstid om

två år.

Erfarenheten visar, anför utredningsmannen, att mycket långa vårdtider

ofta förfelar sitt syfte. Villkorlig utskrivning måste därför kunna ske före

kvarhållningstidens utgång. Eftersom det också visat sig, att alltför stora

variationer i de individuella vårdtiderna på en och samma anstalt lätt leder

till disciplinära svårigheter och till och med kan motverka syftet med behandlingen,

bör i lagen en tidrymd fastställas, efter vars utgång villkorlig

utskrivning senast bör ske. Hinder bör dock inte möta att en anstalt med

hänsyn till klientelets speciella sammansättning och vunna erfarenheter

bestämmer kortare tid såsom normal första vårdtid. Så snart den sålunda

bestämda tiden gått till ända, bör villkorlig utskrivning ske, om inte i det

enskilda fallet särskilda omständigheter gör längre vistelse på anstalten

erforderlig. Utredningsmannen föreslår nio månader som den tid efter vilken

villkorlig utskrivning regelmässigt bör ske.

Remissyttrandena

Någon erinran mot förslaget att tiden för vistelse i arbetsanstalt blir

obestämd inom en viss gräns förekommer inte vid remissbehandlingen.

Fångvårdsstyrelsen anser det vara en förbättring att tiden inte skall bestämmas

från fall till fall av det organ som beslutar om intagning. Poliskamrarna

i Stockholm och Malmö anser bestämmelser om minimitid

erforderliga för att hindra en alltför försiktig tillämpning. Att alltför kort

anstaltstid inte är lämplig vare sig med hänsyn till samhällsskydd eller behandling

framhåller också överståthållarämbetet, länsnykterhetsnämnden

i Kristianstads län och nykterhetsnämnden i Stockholm. Styrelsen för Sveriges

advokatsamfund anser att utredningsmannen inte givit skäl för den

föreslagna maximitiden två år samt föreslår kortare sådan tid.

Departementschefen

De omständigheter som enligt vad jag tidigare föreslagit ligger till grund

för intagning i arbetsanstalt är i allmänhet inte av den art att de medger

någon gradering av anstaltstiden på samma sätt som i fråga om påföljd

för brott. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen är ett i hög grad

varierande behandlingsbehov sannolikt. Jag anser att behandlingsresultatet

när det gäller de samhällsfarligt asociala måste tillmätas avgörande betydelse

för anstaltstidens längd och förordar därför att denna inte bestäms i

intagningsbeslutet.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196b

En viss längsta tid måste däremot självfallet stadgas i lagen* Enligt uppgifter,

som jag inhämtat, var tvångsarbetstiden för 74 män, som under tiden

1954—1962 ådömdes tvångsarbete, i 40 fall mellan sex månader och

ett år, i 23 fall mellan tre och fem månader och i 8 fall över ett år; längsta

tiden var två år, kortaste två månader. Då den av utredningsmannen föreslagna

längsta kvarhållningstiden två år är avsedd att gälla även vid återfall

och då behov av en så lång intagningstid ansetts föreligga för lösdrivare,

biträder jag utredningsmannens förslag. Uppenbart är att tillräckliga

möjligheter att tillgodose samhällsskyddet därmed skapas. Både med hänsyn

till samhällsskyddet och för att anstaltsbehandlingen skall kunna få

någon effekt anser jag i likhet med flera remissinstanser att behandlingstiden

inte bör vara för kort. Endast i undantagsfall torde utskrivning böra

ske tidigare än efter fem månader. Någon särskild lagbestämmelse om

minsta tid torde dock inte behövas.

Kvarhållningstid bör vid intagning både direkt på grund av dom och

till följd av beslut om förverkande av villkorligt anstånd med verkställighet

av sådan dom räknas från intagningen i arbetsanstalt.

Såsom utredningsmannen framhåller måste villkorlig utskrivning kunna

ske före kvarhållningstidens utgång. För den intagne bör betonas möjligheten

att på grund av ordentlighet och arbetsamhet bli villkorligt utskriven.

Med hänsyn till klientelets skiftande beskaffenhet torde en för alla gemensam

tid efter vilken sådan utskrivning skall ske knappast kunna fastställas

om den inte görs förhållandevis lång. Då det är önskvärt att kunna differentiera

tiden utan att behöva åberopa särskilda skäl, anser jag för min

del en tid av ett år lämpligare än av utredningsmannen föreslagna nio

månader.

Förutsättningar för att villkorlig utskrivning skall ske bör vai’a, förutom

skötsamhet och visad arbetsförmåga under anstaltsvistelsen, att den utskrivne

kan beredas arbete som ger honom skälig inkomst samt ordnad

bostad.

Vad jag här föreslagit bör intagas såsom 14 § första stycket och 15 §.

Enligt utredningsmannens förslag skall arbetsanstaltcns styrelse besluta

om utskrivning samt förordna övervakare och bestämma om erforderliga

särskilda föreskrifter i samband med villkorlig utskrivning, medan länsstyrelsen

skall utöva tillsyn över övervakningen. 1 det föregående har jag föreslagit

att övervakning efter villkorligt anstånd anordnas på samma sätt

som vid skyddstillsyn enligt brottsbalken, således med övervakningsnämnd

och skyddskonsulent. Jag har också förordat att anstaltsbehandlingen anordnas

i enlighet med vad som gäller om verkställighet av fängelse. Det

kan enligt min mening uppenbarligen inte komma i fråga att meddela avvikande

bestämmelser om övervakning av villkorligt utskrivna. Jag föreslår

således att bestämmelserna i ämnet utformas efter mönster av brottsbalkens

föreskrifter om villkorlig frigivning från fängelse. Enligt brotts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

balken kommer att inrättas särskilda övervakningsnämnder med nära anknytning

till fångvårdsanstalterna och med uppgift att handlägga ärenden

om fakultativ villkorlig frigivning. Genom att, som jag förut föreslagit, anstaltsbehandlingen

enligt lagen om samhällsfarlig asocialitet inordnas under

kriminalvården kommer sådana övervakningsnämnder att finnas för arbetsanstalterna

i Svartsjö och Hinseberg. Dessa nämnder bör pröva frågor om

villkorlig utskrivning. I det följande ämnar jag föreslå att slutlig utskrivning

skall få ske före utgången av den längsta medgivna anstalts- eller

övervakningstiden. Den prövning som då erfordras bör också ankomma på

övervakningsnämnden. I enlighet med det anförda bör i 14 § andra stycket

stadgas att utskrivning beslutas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde

arbetsanstalten hör.

16 §.

Villkorligt utskriven bör stå under övervakning under en prövotid. I enlighet

med utredningsmannens förslag bör prövotiden vara 2 år. Tiden

fastställs i samband med utskrivningsbeslutet. övervakningsnämnden bör

handha övervakningen samt förordna och entlediga övervakare och meddela

särskilda föreskrifter. Om den utskrivnes åligganden bör gälla detsamma

som under prövotid efter villkorligt anstånd. 10 och 11 §§ bör därför

göras tillämpliga, övervakningen bör fortgå tills återintagning eller slutlig

utskrivning sker.

Enligt utredningsmannen bör utskrivning ske till annan ort än den där

den utskrivne tidigare vistats. Jag anser att detta ofta kan vara lämpligt

för att minska riskerna för återfall i asocialt levnadssätt. Avgörande för

vistelseort torde dock böra vara var ordnade arbets- och bostadsförhållanden

kan beredas den utskrivne.

17 §.

Enligt vad jag förut anfört bör villkorligt utskriven ha samma åligganden

som den vilken erhållit villkorligt anstånd. Åsidosätter den utskrivne

åliggandena, bör han kunna återintas i arbetsanstalten. I analogi med vad

som enligt brottsbalken gäller beträffande villkorlig frigivning från fängelse

bör återintagning i arbetsanstalt beslutas av övervakningsnämnden. Jag

vill tillägga att vad som anförts i motiveringen till 12 § kan gälla i tillämpliga

delar även här. För att eftervården skall kunna ge bästa möjliga resultat

är det viktigt, att återintagning sker endast då verklig anledning föreligger.

Smärre förseelser bör sålunda kunna beivras på annat sätt, exempelvis

genom ändring av meddelade föreskrifter eller förlängning av prövotid

enligt 11 § tredje stycket. Å andra sidan är det inte mindre betydelsefullt,

att möjligheten till återintagning också tillvaratas i allvarliga situationer.

Den som återintagits bör på nytt behandlas efter schemat anstaltsvård,

villkorlig utskrivning, eftervård och slutlig utskrivning. För att undvika

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196i

ett stort antal återintagningar med korta anstaltsperioder åtskilda av prövotider

kan övervägas att efter mönster av nykterhetsvårdslagen tillåta endast

ett återintagningsbeslut samt därefter fordra ny dom för intagning.

En sådan ordning skulle emellertid kunna medföra att övervakningsnämnden

blev mindre benägen att försöka med ny villkorlig utskrivning eftersom

någon sanktion mot misskötsamhet då inte skulle stå nämnden till buds.

Anstaltstiden skulle därigenom kunna komma att förlängas. Jag föreslår

att denna fråga i stället löses så att anstaltsvistelsen före ny villkorlig utskrivning

efter återintagning bestäms till minst sex månader. Har den första

anstaltsperioden omfattat sex månader blir det således utrymme för endast

tre återintagningsbeslut innan den tvååriga kvarhållningstiden är förbrukad.

Teoretiskt skulle visserligen kunna förflyta åtta, eller med förlängda

prövotider elva år från intagning till slutlig utskrivning. I praktiken torde

anledning saknas att räkna med sådana kombinationer.

Uppkommer fråga om återintagning bör övervakningsnämnden äga tillfälligt

omhänderta den utskrivne på samma sätt som i 12 § andra stycket

föreslås beträffande den som fått villkorligt anstånd med verkställighet.

18 §.

Förut har jag framhållit att intagning i arbetsanstalt inte bör komma

i fråga om en samhällsfärligt asocial person genom påföljd för brott, som

han begått, blir föremål för åtgärd som undanröjer samhällsfarligheten.

Jag har även förordat att åtal för ringa brott skall få efterges om intagning

i arbetsanstalt beslutats. Med detta system bör konkurrens mellan behandling

i arbetsanstalt samt verkställighet av frihetsstraff i de flesta fall kunna

undvikas. Det kan dock, som berörts vid 3 §, inträffa att brottspåföljd i

form av fängelse, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till vård

enligt sinnessjuklagen eller lagen om nykterhetsvård förekommer till verkställighet

samtidigt med behandling i arbetsanstalt.

Vad först beträffar brottspåföljderna fängelse minst sex månader, ungdomsfängelse

och internering så bör de självfallet, sett både från allmän

synpunkt och med hänsyn till den viktiga, förut flera gånger nämnda principen

om den särskilda lagens subsidiära natur, träda i stället för behandling

i arbetsanstalt. Eftersom dessa brottspåföljder är förenade med övervakning

och möjlighet till återintagning när anstaltsvården upphör, bör

de hindra all vidare verkställighet av förordnande om intagning i arbetsanstalt.

Härigenom undviks att den dömde blir underkastad dubbla bestämmelser

under prövotid.

Fängelse under kortare tid än sex månader, även såsom förvandlingsstraff

för böter, bör likaledes träda i stället för behandling i arbetsanstalt

men endast så länge sådan straffverkställighet pågår. Enligt utredningsmannens

förslag skall tid för verkställighet av frihetsstraff inte inräknas i

kvarhållningstiden. Länsstyrelsen i Uppsala län anser en sådan ordning

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1964

strida mot de principer som bör ligga till grund för åtalseftergift enligt lagen.

Med hänsyn till vad jag anfört om lagens subsidiära natur anser jag

för min del följdriktigt och lämpligt, att kvarhållningstid får löpa samtidigt

med tid för verkställighet av brottspåföljder som innebär frihetsberövande

och behandling i någon anstalt. Om inte villkorlig utskrivning från arbetsanstalten

kan ske när det kortare fängelsestraffet avtjänats, fortgår således

behandlingen där.

När domstol såsom påföljd för brott överlämnar någon till vård enligt

sinnessjuklagen jämlikt <51 kap. 3 § brottsbalken, bör sådan vård, så länge

den pågår, också träda i stället för behandling i arbetsanstalt och inräknas

i kvarhållningstiden. Förordnandet om intagning i sådan anstalt gäller således

vid utskrivning från mentalsjukhuset, om inte kvarhållningstiden gått

till ända. Det bör då prövas om utskrivning från arbetsanstalten kan ske

samtidigt. Frågan hur det bör förfaras då någon, som är intagen i arbetsanstalt,

i annan ordning än genom dom i brottmål finnes vara i behov av

vård på mentalsjukhus ämnar jag besvara under följande paragraf.

Överlämnar domstol den som dömts för brott till vård enligt lagen om

nykterhetsvård jämlikt 31 kap. 2 § brottsbalken är inte givet att han blir

tvångsintagen på vårdanstalt. Är han intagen i arbetsanstalt bör han förbli

där tills tvångsintagning på vårdanstalt sker. Endast denna form av vård

enligt lagen om nykterhetsvård bör således träda i stället för behandling i

arbetsanstalt och inräknas i kvarhållningstiden. Vid utskrivning från vårdanstalt

bör undersökas om utskrivning från arbetsanstalten också kan ske.

Tid, varunder intagen varit häktad eller till följd av avvikande frånvarande

från arbetsanstalten, bör inte inräknas i kvarhållningstiden. Misslyckas

vård i frihet efter villkorlig utskrivning och återintas den utskrivne, är det

nödvändigt att längden av den fortsatta behandlingen i arbetsanstalt är

oberoende av den tid varunder den återintagne varit villkorligt utskriven.

På grund härav bör sistnämnda tid inte inräknas i kvarhållningstiden.

Härav följer att ju längre man dröjer med återintagningen desto mera framflyttas

den tidpunkt då kvarhållningstiden löper ut. Under inga förhållanden

bör det få förekomma, att man vid upprepade allvarliga förseelser

dröjer med ställningstagandet till frågan om återintagning därför att ett

betydande sådant uppskov inte medför att möjligheten till återintagning

försittes.

I enlighet med det anförda bör bestämmelser om konkurrens och om beräkning

av kvarhållningstiden sammanföras i 18 §.

19 §.

Slutlig utskrivning bör ske senast då prövotiden gått till ända. Har den

dömde återintagits och utskrivits villkorligt på nytt, räknas prövotiden från

det senaste beslutet. Förlöper eftervården gynnsamt, bör slutlig utskrivning

kunna ske tidigare. Det innebär att prövotid och övervakning upphör. Om

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196k

eftervården misslyckats med flera beslut om återintagning som följd, måste

den som är intagen likväl utskrivas slutligt senast när kvarhållningstiden

går till ända.

I det föregående har jag förordat att anstaltsvården av samhällsfarligt

asociala samordnas med fångvården. Detta innebär, som jag ämnar föreslå

under nästfoljande paragraf, bl. a. att en intagen som blir i behov av vård

på mentalsjukhus behandlas på samma sätt som för motsvarande fall gäller

den som undergår fängelse. Kan vårdbehovet antagas bli kortvarigt bör

den sjuke intagas för observation eller vård på sinnessjukavdelning vid

fångvården enligt 48 § sinnessjuklagen och återföras till arbetsanstalten

när han tillfrisknat. En grundtanke i förslaget är, som framgått av min

föregående framställning, att behov av vård på mentalsjukhus skall utrönas

redan under förundersökningen och, om vårdbehov därvid finnes föreligga,

medföra att intagning i arbetsanstalt inte kommer i fråga. Skulle

däremot ett behov av längre tids vård på mentalsjukhus konstateras först

efter sådan intagning, överensstämmer det bäst med den särskilda lagens

grunder om behandlingen i arbetsanstalt utbyts mot vård på mentalsjukhus.

På denna grund bör den intagne kunna utskrivas slutligt redan innan

kvarhållningstiden gått till ända. Vad som stadgas i 48 § sinnessjuklagen

om fångvårdsmyndighetens skyldighet att ansöka om intagning på mentalsjukhus

i samband med att vård i fångvårdsanstalt upphör bör därvid

tillämpas.

20 §.

Tidigare denna dag har på anmälan av chefen för justitiedepartementet

till lagrådet remitterats förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt.

Lagen är avsedd att ersätta 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff

m. m. och föreslås träda i kraft samtidigt med brottsbalken. I den följande

framställningen lämnas en översikt av i vad mån den föreslagna behandlingslagen

kan göras tillämplig på den, beträffande vilken dom eller beslut om intagning

i arbetsanstalt skall verkställas.

Enligt 2 § i den föreslagna behandlingslagen skall kriminalvårdsstyrelsen

leda och öva inseende över behandlingen av dem som intas i fångvårdsanstalt.

Motsvarande bör som förut nämnts gälla arbetsanstalt. I den allmänna

motiveringen har förordats att de nuvarande tvångsarbetsanstallerna

Svartsjö och Hinseberg får utgöra arbetsanstalter. De bör således inordnas

under kriminalvårdsstyrelsen. Arbetsanstalt bör, liksom fångvårdsanstalt

enligt 3 fcj, kunna vara öppen eller sluten.

I 2 kap. av den föreslagna behandlingslagen stadgas om doms befordran

till verkställighet. Den i 4 § andra stycket gjorda reservationen för omedelbart

verkställbara domar blir, enligt vad som föreslås i det följande, tilllämplig

på avgörande varigenom någon skall intas i arbetsanstalt. Det avses

dock bil möjligt att särskilt förordna alt verkställighet inte får ske förrän

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kangl. Maj. ts proposition nr 128 år 196b

avgörandet vunnit laga kraft. För sådana fall blir 5 och 8—10 §§ i behandlingslagen

om nöjdförklaring tillämpliga. Någon häktning i samband med

avgörandet blir med de i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

föreslagna reglerna inte aktuell och 6 § behandlingslagen därför inte tilllämplig.

Den som är intagen i arbetsanstalt bör uppenbarligen kunna avge

nöjdförklaring beträffande brottmålsdom enligt 7 §. Bestämmelserna i 11 §

om de myndigheter som skall befordra straffdom till verkställighet kan tilllämpas

på avgörande varigenom någon skall intas i arbetsanstalt. Den vanligaste

situationen torde bli att han är häktad och att omedelbar verkställighet

skall äga rum.

Tvångsarbete enligt lösdrivarlagen har ansetts kunna vara föremål för

nåd. Detsamma torde böra gälla om intagning i arbetsanstalt som ju sker

främst i samhällsskyddets intresse. I 12 § första stycket behandlingslagen

stadgas om uppskov med verkställigheten för det fall att den som dömts

till fängelse och inte är häktad sökt nåd. I undantagsfall kan som nämnts

ha förordnats att beslut om intagning i arbetsanstalt inte skall verkställas

omedelbart och den dömde lär då inte heller häktas. I detta fall bör alltså

behandlingslagens nådebestämmelse gälla. Uppskov med verkställighet i

övrigt, enligt 12 § andra stycket, torde knappast någonsin bli aktuellt för

de samhällsfarligt asociala. I övrigt blir bestämmelserna i 2 kap. behandlingslagen

inte aktuella för dem.

3 kap. i den föreslagna behandlingslagen handlar om beräkning av tid för

fängelse och vissa andra brottspåföljder. Av 14 och 15 §§ förslaget till lag om

åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet framgår att vistelsen i arbetsanstalt

inte är tidsbestämd och att inte heller någon minsta tid skall bestämmas.

Däremot är kvarhållningstiden maximerad till två år och villkorlig utskrivning

skall regelmässigt ske senast efter ett år. I vissa fall kan det därför bli

anledning att tillämpa 17 och 18 §§ behandlingslagen. Denna lags bestämmelser

om förfaringssättet då olika påföljder samtidigt förekommer till

verkställighet blir inte tillämpliga på den som intagits i arbetsanstalt.

I stället gäller 18 § i den här föreslagna lagen.

De i 4 kap. behandlingslagen föreslagna allmänna bestämmelserna om de

intagnas behandling kan i huvudsak tillämpas på arbetsanstalterna. Vissa

av bestämmelserna fordrar dock närmare kommentarer. Sålunda hänvisas

i 27 § till vad som är särskilt stadgat om överförande till sinnessjukavdelning

för vård eller observation. Stadganden i ämnet finns i 48 § sinnessjuklagen.

De bör gälla även den som intagits i arbetsanstalt. Hur därvid bör

förfaras har jag redogjort för under föregående paragraf. I 18 § i förslaget

till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet ges bestämmelser om

vad som skall inräknas i kvarhållningstiden. Vård eller observation på

sinnessjukavdelning nämns inte där. Enligt 27 § fjärde stycket behandlingslagen

skall tid för sådan vistelse och för vistelse på allmänt sjukhus inräknas

i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl är däremot. Den som un
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

dergår fängelse må dock inte tillgodoräkna mera än en sjättedel av verkställighetstiden

om inte särskilda skäl föreligger. Dessa bestämmelser bör gälla

även arbetsanstaltsklientelet med den — av den föreslagna asocialitetslagens

subsidiära natur betingade —- avvikelsen att all tid för sjukhusvistelse

av vad slag den vara må bör fa ingå i kvarhållningstiden. Föreskriften

i 36 § behandlingslagen om att häktning avbryter verkställigheten

bör gälla även arbetsanstalt. Bestämmelsen i samma paragraf om att

häktningstid skall inräknas i verkställighetstid, om den intagne blir frikänd

för det brott som föranlett häktningen, kommer däremot till foljd

av 18 § lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet inte att gälla för den

som häktas när han är intagen i arbetsanstalt. Slutligen bör understrykas

att 39 § behandlingslagen, som handlar om åtgärder för att underlätta den

intagnes liv i frihet, får stor betydelse i fråga om arbetsanstaltsklientelet.

De bestämmelser i behandlingslagen, för vilka nu redogjorts, gäller för alla

kategorier intagna i fångvårdsanstalt. I 5, 6 och 7 kap. ges särskilda bestämmelser

om fängelse, ungdomsfängelse och internering. Den som dömts till

fängelse i tre månader eller därunder skall i princip undergå straffet i öppen

anstalt, medan övriga till fängelse dömda skall fördelas mellan öppen och

sluten anstalt med hänsyn till ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper,

tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning. Av

vad som anförts i den särskilda motiveringen till 14 § lagen om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet följer att kvarhållningstiden i arbetsanstalt

regelmässigt kommer att vara minst fem månader. På grund härav och

då° de förut nämnda, för långtidsintagna fängelsefångar gällande fördelningsmöjligheterna

bör stå till buds beträffande arbetsanstaltsklientelet bör

behandlingslagens föreskrifter om den som undergår fängelse över tre månader

vinna tillämpning på detta klientel.

Bestämmelserna i 8, 9 och 10 kap. behandlingslagen om arbetspremier,

disciplinära åtgärder och beslut kan gälla också för arbetsanstaltsklientelet i

tillämpliga delar. Även här bör reglerna för den som undergår fängelse över

tre månader gälla. Behandlingslagens 71 §, som bland disciplinära åtgärder

upptar förlängning av verkställighetstid, kan dock självfallet inte tilllämpas

på den tidsobestämda kvarhållningstiden i arbetsanstalt.

Sammanfattningsvis följer av det anförda att den föreslagna behandlingslagen

i tillämpliga delar kan ges motsvarande giltighet i fråga om arbetsanstalterna,

i den mån annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i

den föreslagna lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Endast från

bchandlingslagens 27 § behöver en uttrycklig avvikelse stadgas. Beslut om

intagning i arbetsanstalt bör vara förfallet om verkställighet inte påbörjats

inom viss tid efter beslutet. Tiden bör vara densamma som prövotiden vid

villkorligt anstånd, d. v. s. två år.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 12S år 1964

Särskilda bestämmelser

21 §.

I det föregående har jag redogjort för hur förhållandet mellan åtal för

brott och intagning i arbetsanstalt enligt min uppfattning bör gestalta sig.

Huvudprincipen bör vara att åtal sker om den misstänkte genom brottspåföljd

blir föremål för åtgärd som är ägnad att undanröja den på asocialitet

grundade samhällsfarligheten. I allmänhet får det anses var fallet med

fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse, skyddstillsyn och internering.

Av detta skäl men även av hänsyn till den allmänna laglydnaden

bor åtalseftergift inte komma i fråga beträffande brott för vilka är stadgat

fängelse upp till två år. Utredningsmannen föreslår att gränsen sätts till

brott, på vilka kan följa fängelse i högst ett år och anför som skäl för en

gränsdragning vid så allvarliga brott att kvarhållningstiden i arbetsanstalt

ar två år. Härigenom kan åtalseftergift i förekommande fall meddelas för

det stora antal brott som enligt brottsbalken har straffmaximum sex månaders

fängelse samt det fåtal brott, exempelvis otuktigt beteende, för vilka

är stadgat fängelse i högst ett år. Jag anser med hänsyn till det anförda att

åtal bor kunna efterges beträffande brott, för vilka är stadgat fängelse i

högst ett år.

Av vad jag anfört i det föregående följer att någon särskild reglering av

fragan om åtalseftergift före beslut om intagning i arbetsanstalt inte behövs.

När det gäller spörsmålet, om åtalseftergift, där det formellt kan ske, bör

beviljas en person, beträffande vilken förordnande meddelats om intagning

i arbetsanstalt, måste man skilja på två olika situationer. Den ena är, då

den misstänkte alltjämt är föremål för åtgärd enligt den här aktuella lagstiftningen;

han har beviljats villkorligt anstånd med verkställandet av intagningsdomen

utan att prövotiden gått till ända eller befinner sig på arbetsanstalt

eller är villkorligt utskriven därifrån. Den andra situationen är,

då brottet upptäcks först sedan slutlig utskrivning ägt rum. I fråga om den

forsta situationen träder i förgrunden ett av syftena med intagning i arbetsanstalt,

nämligen att om möjligt återanpassa den dömde till ett ordnat samhällsliv.

Lagföres en sådan person under tid då han alltjämt är föremål för

åtgärd enligt ifrågavarande lag för ett mindre allvarligt brott, som begåtts

före förordnandet om intagning, kan detta av honom uppfattas såsom en

orättvisa och även i övrigt försvåra hans ^socialisering. Har brottet begåtts

efter intagningsdomen, finns möjligheten att i förekommande fall antingen

förklara ett villkorligt anstånd med verkställigheten förverkat eller att besluta

om återintagning i arbetsanstalten. Några allmänna regler rörande

när eftergift av åtal bör komma ifråga torde inte kunna ges, utan avgörandet

får träffas från fall till fall. För åtalseftergift i sådana fall, då brottet

uppdagas först sedan slutlig utskrivning skett, talar främst billighetssyn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964- liv

punkter. Ju lindrigare det begångna brottet är, desto större skäl finns för

åtalseftergift.

Innan ställning tas till åtalsfrågan bör yttrande inhämtas från arbetsanstalten,

om den misstänkte är intagen där, och från övervakningsnämnden

om han erhållit villkorligt anstånd eller är villkorligt utskriven.

22 §.

Den i 4 § gjorda hänvisningen avser bl. a. rättegångsbalkens bestämmelser

om förfarandet och medför att dom och beslut inte kan verkställas omedelbart

i vidare mån än som följer av rättegångsbalken. Enligt lösdrivarlagen

går tvångsarbetsdom i verkställighet utan hinder av att den inte vunnit laga

kraft, om inte beslutsmyndigheten förordnar annorlunda. Utredningsmannen

föreslår detsamma beträffande bl. a. beslut om intagning i arbetsanstalt,

och någon erinran häremot görs inte av remissinstanserna. Några ogynnsamma

erfarenheter från rättssäkerhetssynpunkt av lösdrivarlagens bestämmelse

är inte kända. Har domstol dömt en samhällsfarligt asocial person till

intagning i arbetsanstalt och funnit villkorligt anstånd inte kunna komma

i fråga, lär omständigheterna nästan alltid vara sådana att den dömde inte

bör vistas på fri fot i avbidan på verkställighet. Möjlighet föreligger att i

domen förordna att han i häkte skall avvakta verkställighet. Den dömde

skulle då för att få påbörja denna genast behöva avge nöjdförklaring. I olikhet

mot vad fallet är med villkorlig intagningsdom synes föga sannolikt att

den dömde skulle vilja förklara sig nöjd med en ovillkorlig intagningsdom

som är grundad på ett visst levnadssätt. På grund av det anförda synes

lämpligare att intagningsdomen omedelbart går i verkställighet, varvid kvarhållningstiden

genast börjar löpa, med rätt för domstolen att i särskilda fall

förordna att den dömde må avbida intagning på fri fot.

Vidare bör, liksom vid motsvarande åtgärder enligt brottsbalken, rättens

beslut angående förverkande av villkorligt anstånd och omhändertagande

enligt 12 § omedelbart lända till efterrättelse, om inte annorlunda förordnas.

Den här föreslagna ordningen medför behov av en efter mönster av 19 §

första stycket lagen om införande av nya rättegångsbalken utformad bestämmelse

om att den i arbetsanstalt intagne vid fullföljd av talan skall likställas

med häktad.

23 §.

När det gäller ärenden som handläggs av övervakningsnämnd bör som

huvudregel gälla att den som avses med ärendet skall få tillfälle att yttra

sig. Enligt brottsbalkens bestämmelser om sådana ärenden behöver det inte

ske i fråga om vissa beslut till hans förmån, nämligen upphörande av övervakning

eller av meddelad föreskrift. Av det föregående framgår att övervakning

inte kan upphöra före prövotidens utgång. Vid villkorligt anstånd

upphör den efter två år utan särskilt beslut, om inte prövotiden förlängts;

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196b

vid villkorlig utskrivning upphör den i samband med slutlig utskrivning,

och vid beslut därom bör vederbörande få tillfälle att yttra sig. Att göra särskilt

undantag för upphörande av föreskrift synes ej erforderligt. I vissa

fall bör ärende få avgöras utan att vederbörande fått tillfälle att yttra sig,

t. ex. ärende om tillfälligt omhändertagande. Det bör därför föreskrivas att

övervakningsnämnden skall bereda den som ärendet avser tillfälle att yttra

sig om det lämpligen kan ske och hans hörande inte finnes vara utan gagn.

Begär han att bli hörd muntligen, bör tillfälle därtill beredas honom.

24 §.

Beträffande den som erhållit villkorligt anstånd förekommer vissa beslut

vilka bör få överklagas, nämligen beslut av övervakningsnämnd enligt 11 §

tredje stycket om föreskrifter och förlängd prövotid samt beslut av rätten eller

övervakningsnämnden enligt 12 § andra stycket om tillfälligt omhändertagande.

Den som dömts till skyddstillsyn kan enligt 37 kap. 8 § brottsbalken

överklaga dylikt beslut hos hovrätt och detsamma bör gälla här. Enligt

21 § lagen om införande av nya rättegångsbalken kommer vad däri är stadgat

om besvär hos hovrätt och rättegången därstädes att äga motsvarande

tillämpning; det bör dock särskilt föreskrivas att besvärstiden skall räknas

från den dag den övervakade fått del av beslutet, övervakningsnämnds förordnande

eller entledigande av övervakare enligt 9 eller 11 § eller beslut om

framställning till åklagare enligt 12 § bör inte få överklagas. Besvärsrätten

för den som erhållit villkorligt anstånd bör regleras i enlighet härmed i

paragrafens första stycke.

Den som är intagen i arbetsanstalt bör självfallet få föra talan mot övervakningsnämnds

beslut i ärende om utskrivning enligt 15 eller 19 §. Villkorligt

utskriven bör tillerkännas rätt att klaga över nämndens beslut angående

föreskrifter och förlängd prövotid enligt 16 § tredje stycket, återintagning

eller tillfälligt omhändertagande enligt 17 § eller slutlig utskrivning

enligt 19 §. Enligt brottsbalken föres talan av den som dömts till eller villkorligt

frigivits från fängelse i motsvarande fall hos kriminalvårdsnämnden

och någon särskild klagotid behöver inte iakttas. Detsamma bör gälla

här. övervakningsnämnds förordnande eller entledigande av övervakare enligt

16 § bör inte få överklagas. Det nu anförda bör intagas i ett andra stycke

i paragrafen.

Liksom enligt brottsbalken bör övervakningsnämnds beslut, som kan

överklagas, lända till omedelbar efterrättelse, om inte annat förordnas av

nämnden själv eller, efter fullföljd, av hovrätten eller kriminalvårdsnämnden.

25 §.

Hovrätts beslut i anledning av besvär enligt 24 § första stycket över övervakningsnämnds

beslut angående föreskrift eller förlängd prövotid eller

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

över rättens eller nämndens beslut rörande omhändertagande bör inte få

överklagas i högsta domstolen. Likaså bör kriminalvård snämnden här på

samma sätt som enligt brottsbalken vara sista instans i de ärenden som avses

i 24 § andra stycket. De sålunda förordade bestämmelserna om fullfölj

dsförbud bör sammanföras i förevarande paragraf. I övrigt föreligger

fullföljdsrätt i enlighet med rättegångsbalken.

26 §.

Verkställighet av anhållande och häktning sker på grund av hänvisningen

i 4 § enligt rättegångsbalken. Enligt 5 § tredje stycket äger förundersökningsledaren

hämta den som är föremål för utredning till läkarundersökning.

Om förundersökningsledaren är åklagare, äger han enligt 23 kap. 3 §

rättegångsbalken anlita biträde av polismyndigheten för hämtning. Av hänvisningen

i 20 § till vad som gäller fängelse följer att särskilda bestämmelser

om handräckning för intagning eller återintagning i arbetsanstalt inte

behövs och inte heller för återförande av den som avvikit eller för överflyttning

mellan anstalter. Däremot fordras en föreskrift som ålägger polismyndighet

att lämna handräckning åt domstol, övervakningsnämnd och,

vid fullföljd, överrätt och kriminalvårdsnämnden för omhändertagande enligt

12 och 17 §§.

27 §.

Till följd av den föreslagna lagens nära anknytning till vad som stadgas

om kriminalvården kan det bli erforderligt att kriminalvårdsstyrelsen bemyndigas

att i vissa fall meddela föreskrifter om lagens tillämpning. Det

bör därför stadgas att sådana föreskrifter meddelas, förutom av Konungen,

av myndighet som Konungen bestämmer.

övergångsbestämmelser

Lagen bör träda i kraft samtidigt med brottsbalken och dess följdförfattningar,

vilka enligt prop. 1964: 10 föreslås bli satta i kraft från och med den

1 januari 1965.

Enligt lösdrivarlagen kan lösdrivare i vissa fall häktas. Har sa skett när

nya lagen träder i kraft bör förfarandet fortgå enligt denna lag. Härför fordras

en föreskrift om att den häktade skall anses häktad enligt nya lagen.

Avtjänar någon tvångsarbete när nya lagen träder i kraft, bör det fortgå

i arbetsanstalt. Enligt vad jag tidigare förordat behålls de nuvarande tvångsarbetsanstalterna

som arbetsanstalter och någon faktisk förändring kommer

därför inte att ske. Tvångsarbete är tidsbestämt. Det bör fortgå under den

bestämda tiden. Förtida frigivning får enligt lösdrivarlagen inte ske förrän

efter halva tvångsarbetstiden men friheten är då inte villkorlig och kan inte

förverkas. Den äldre lagen bör i dessa hänseenden gälla den som ådömts

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1961

tvångsarbete. Prövning av frågan om förtida frigivning bör dock ankomma

på den övervakningsnämnd som är knuten till anstalten.

Den som Irigivits i förtid eller efter ådömt tvångsarbetes slut är enligt

lösdrivarlagen föremål för viss eftervård under två år genom att en särskild

person förordnas att bistå honom. Några tvångsmedel i form av föreskrifter

eller förverkande förekommer inte. Sådant bistånd torde kunna fortgå utan

särskild övergångsbestämmelse därom.

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ifrågavarande inom inrikesdepartementet upprättade förslag

till lag om åtgärder vid samhållsfarlig asocialitet av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ingemar Kallberg

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

121

Bilaga

Förslag

till

Lag

om åtgärder vid samhällsfarlig asociaiitet

Härigenom förordnas som följer.

Förutsättningar för lagens tillämpning

1 §•

Den som fyllt tjugoett år och underlåter att efter förmåga söka försörja

sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger

för allmän ordning eller säkerhet må intagas i arbetsanstalt enligt denna

lag.

2 §.

Om intagning i arbetsanstalt förordnar domstol på talan av allmän

åklagare.

3 §•

Förordnande om intagning i arbetsanstalt må meddelas endast om det är

uppenbart att den som avses därmed icke kan genom hjälpåtgärder eller

andra mindre ingripande åtgärder förmås till sådan livsföring som ej är

farlig för allmän ordning och säkerhet.

Ej må någon intagas i arbetsanstalt

a) om han är i behov av vård på mentalsjukhus eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare,

b) om han dömts till fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse, internering

eller skyddstillsyn, med mindre ett år förflutit från det straffet till

fullo verkställts eller påföljden eljest upphört, eller

c) om beslut angående hans avvisning, förvisning eller utvisning ur riket

kan verkställas.

Förfarandet

4 §•

Angående utredningen och förfarandet i mål om intagning i arbetsanstalt

skall, om ej annat är stadgat i denna lag, vad i allmänhet är föreskrivet om

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196i

brottmål, som rör allmänt åtal om brott för vilket är stadgat svårare straff

än fängelse i ett år, äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Förekommer anledning att någon, som fyllt tjugoett år, för ett sådant

asocialt liv som avses i 1 §, skall förundersökning inledas för utredning

rörande alla omständigheter av betydelse för sakens bedömande. Under

förundersökningen skall i erforderlig utsträckning samråd ske med arbetsförmedling,

nykterhetsnämnd, socialnämnd och övervakningsnämnd.

Den som avses med utredningen skall, såvida icke anledning uppenbarligen

saknas, undersökas av läkare. Av utlåtande över läkarundersökningen

skall framgå, huruvida den undersökte är i behov av vård på mentalsjukhus.

Den som skall undergå läkarundersökning är pliktig att inställa sig å tid

och ort som läkaren bestämmer. Uteblir han, må polismyndighet lämna

handräckning för hans inställande.

6 §■

År någon, som fyllt tjugoett år, skäligen misstänkt att föra sådant

asocialt liv som avses i 1 §, må han anhållas. Polisman äger ej, utan beslut

av anhållningsmyndigheten, gripa den mot vilken skäl till anhållande

förekomma.

Föreligga sannolika skäl att någon må intagas i arbetsanstalt och kan det

skäligen befaras att han avviker eller eljest håller sig undan och därigenom

försvårar utredningen eller verkställighet av blivande förordnande,

må han häktas.

7 §•

Mål om intagning i arbetsanstalt upptages av rätten i den ort, där den

som avses med åtgärden har sitt hemvist eller anträffas.

Väckt talan om att någon skall intagas i arbetsanstalt är förfallen, om

stämning ej delgivits honom inom ett år.

Rättegångskostnad, som avses i 31 kap. 1 § första punkten rättegångsbalken,

skall gäldas av statsverket.

Villkorligt anstånd och åtgärder i samband därmed

8 §•

Rätten må förordna om villkorligt anstånd med verkställande av dom å

intagning i arbetsanstalt, om grundad anledning finnes att antaga, att den

dömde kan utan att domen verkställes förmås till sådan livsföring att fara

ej föreligger för allmän ordning och säkerhet.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 19(1 i

9 §•

Den som erhåller villkorligt anstånd skall ställas under övervakning under

en prövotid av två år, räknat från den dag domen till följd av nöjdförklaring

eller eljest vinner laga kraft mot lionom. Om nöjdförklaring gäller vad

som är stadgat om sådan förklaring av den som ådömts skyddstillsyn.

Övervakare förordnas av rätten eller övervakningsnämnd.

Om det prövas lämpligt för att främja den dömdes anpassning i samhället,

skola särskilda föreskrifter meddelas rörande vad han har att iakttaga

under prövotiden. Sådan föreskrift må avse vistelseort eller bostad, användande

av fritid, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar, utbildning,

arbetsanställning eller förbud att använda alkoholhaltiga drycker.

Annan liknande föreskrift må ock meddelas.

10 §.

Under prövotiden är den dömde skyldig att hålla övervakaren underrättad

om sin bostad och arbetsanställning, på kallelse infinna sig hos honom och

i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

Den som erhållit villkorligt anstånd skall under prövotiden föra ett ordentligt

liv, undvika skadligt sällskap, efter förmåga söka försörja sig hederligt

samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt

denna lag eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd

därav.

11 §•

övervakningen handhaves av övervakningsnämnd.

Har till övervakare förordnats annan än skyddskonsulent hos övervakningsnämnden,

skall övervakningen stå under överinseende av sådan konsulent.

övervakningsnämnden må entlediga den som utsetts till övervakare

och förordna annan i hans ställe.

Om den övervakades utveckling och personliga förhållanden i övrigt giva

anledning därtill, må övervakningsnämnden ändra meddelad föreskrift, så

ock meddela ny föreskrift. Iakttager den dömde icke vad som åligger honom

till följd av förordnandet om villkorligt anstånd, äger övervakningsnämnden

förlänga prövotiden till högst tre år.

12 §.

Åsidosätter den som erhållit villkorligt anstånd vad som åligger honom

enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift och kan det antagas

att han icke skall låta sig rätta genom åtgärd som övervakningsnämnden

äger vidtaga, må domstol förklara anståndet förverkat. Föreligger sådant

fall skall nämnden hos åklagare göra framställning att talan föres om

förverkande av anståndet.

Nämnden eller domstolen äger, såframt omständigheterna föranleda det,

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

förordna att den som erhållit villkorligt anstånd skall på lämpligt sätt omhändertagas

i avbidan på vidare förordnande. Han må ej hållas i förvar

längre tid än en vecka. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock genom nytt

beslut tiden förlängas med en vecka. Efter prövotidens utgång må den omhändertagne

ej hållas i förvar.

13 §.

Talan enligt 12 § första stycket väckes vid allmän underrätt, inom vars

område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen är verksam.

Angående rättegången i sådant mål skall gälla vad som sägs i 4 §.

Underrätt skall lämna den mot vilken talan föres tillfälle att yttra sig.

Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom.

Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Efter prövotidens utgång må beslut om anståndets förverkande ej meddelas.

Anstaltsvård och eftervård

14 §.

Den som intagits i arbetsanstalt må kvarhållas under en tid av högst två

år från intagningen.

Om utskrivning beslutar den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde

arbetsanstalten hör.

15 §.

Så snart anledning är till antagande att den intagne efter utskrivning

kommer att föra ett sådant liv att fara ej föreligger för allmän ordning och

säkerhet, skall han utskrivas villkorligt. Om ej särskilda skäl äro däremot,

skall villkorlig utskrivning äga rum senast när ett år förflutit av kvarhållningstiden.

16 §.

Villkorligt utskriven skall stå under övervakning.

I beslut om villkorlig utskrivning skall fastställas en prövotid om två år.

övervakare förordnas av övervakningsnämnden, som jämväl äger meddela

föreskrifter som sägs i 9 § tredje stycket. Vad i 10 och 11 §§ stadgas

skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som utskrivits villkorligt.

17 §.

Åsidosätter villkorligt utskriven vad som åligger honom enligt denna lag

eller med stöd därav meddelad föreskrift, äger övervakningsnämnden besluta

att han skall återintagas i arbetsanstalt. Den som återintagits skall

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

ånyo utskrivas villkorligt, när anledning som sägs i 15 § föreligger, dock

tidigast efter sex månader.

Nämnden äger, såframt omständigheterna föranleda det, förordna att den

utskrivne skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Om den tid, varunder omhändertagen må hållas i förvar, skall

gälla vad som stadgas i 12 § andra stycket.

18 §.

Skall den som är intagen i arbetsanstalt undergå fängelse i minst sex månader,

ungdomsfängelse eller internering, må vidare verkställighet av förordnandet

om intagning i arbetsanstalt ej äga rum.

Har intagen dömts till fängelse kortare tid än sex månader eller har

domstol överlämnat intagen till vård enligt sinnessjuklagen eller lagen om

nykterhetsvård och skall han till följd därav intagas för vård på mentalsjukhus

eller tvångsintagas på vårdanstalt, skall verkställigheten eller vården

så länge den pågår träda i stället för behandlingen i arbetsanstalt.

I kvarhållningstiden inräknas tid för verkställighet och vård, som avses i

andra stycket, men ej tid, varunder intagen till följd av häktning eller avvikande

varit frånvarande från arbetsanstalten, ej heller tid, under vilken återintagen

varit villkorligt utskriven.

19 §.

Slutlig utskrivning skall äga rum beträffande villkorligt utskriven sist

när prövotiden utgår och beträffande intagen senast vid kvarhållningstidens

slut.

20 §.

I övrigt skall lagen om behandling i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar

gälla i fråga om arbetsanstalt, varvid den som intagits i sådan anstalt skall

likställas med den som dömts till fängelse över tre månader; dock att tid,

varunder intagen enligt 27 § nämnda lag vistats utom arbetsanstalten, alltid

i sin helhet skall inräknas i kvarhållningstiden.

Har verkställighet av förordnande om intagning i arbetsanstalt ej påbörjats

inom två år från den dag det vann laga kraft, må verkställighet icke

äga rum.

Särskilda bestämmelser

21 §.

Misstänkes någon beträffande vilken lagakraftvunnen dom meddelats om

intagning i arbetsanstalt att hava före prövotidens utgång eller slutlig utskrivning

från anstalten begått brott, för vilket ej är stadgat svårare straff

än fängelse i ett år, och hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva

huruvida åtal lämpligen bör ske.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

Innan åtalsfrågan avgöres, skall åklagaren höra styresmannen för den

arbetsanstalt, där den misstänkte är intagen, eller övervakningsnämnd, som

handhar övervakning av honom enligt denna lag.

22 §.

Rättens dom å intagning i arbetsanstalt skall, om villkorligt anstånd ej

medgivits, gå i verkställighet utan hinder av att den ej vunnit laga kraft,

därest icke annorlunda förordnas. Detsamma skall gälla rättens beslut

angående omhändertagande och förverkande av anstånd enligt 12 §.

Den som på grund av dom eller beslut, som ej vunnit laga kraft, är intagen

i arbetsanstalt skall vid fullföljd av talan i målet anses såsom häktad.

23 §.

I ärende som handlägges av övervakningsnämnd skall den som ärendet

avser erhålla tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans

hörande ej finnes vara utan gagn. Begär han att bliva muntligen hörd i

ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom.

24 §.

Den som erhållit villkorligt anstånd med verkställande av dom å intagning

i arbetsanstalt må genom besvär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds

beslut angående föreskrift eller förlängd prövotid enligt 11 §

och mot beslut angående omhändertagande enligt 12 §. Besvärstiden räknas

från den dag då han erhöll del av beslutet.

Den som intagits i arbetsanstalt äger hos den i 37 kap. 3 § brottsbalken

omförmälda kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds

beslut i ärende om utskrivning. Åtnöjes villkorligt utskriven icke

med övervakningsnämndens beslut angående föreskrift eller förlängd prövotid

enligt 16 §, återintagning eller omhändertagande enligt 17 § eller slutlig

utskrivning enligt 19 §, äger han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning

av beslutet.

övervakningsnämnds beslut som avses i denna paragraf länder omedelbart

till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

25 §.

Talan ma ej föras mot beslut som enligt denna lag meddelas av övervakningsnämnd

i andra fall än i 24 § sägs eller av hovrätt eller kriminalvårdsnämnden

enligt 24 §.

26 §.

Det åligger polismyndighet att lämna handräckning åt domstol, övervakningsnämnd

och kriminalvårdsnämnden för omhändertagande enligt 12 och

17 §§.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

127

27 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, från och med vilken dag lagen

den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling skall upphöra att

gälla.

Är någon häktad enligt lagen om lösdrivares behandling skall han anses

häktad enligt nya lagen, när denna träder i kraft.

Ådömt tvångsarbete skall fortgå i arbetsanstalt under den därför bestämda

tiden. Vad i den äldre lagen stadgas om förtida frigivning skall därvid alltjämt

gälla; dock skall prövningen ankomma på den övervakningsnämnd till

vars verksamhetsområde arbetsanstalten hör.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 196b

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 16 mars 196b.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 28 februari 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 3 januari 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om åtgärder vid samhälls farlig asocialitet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Claes-Göran Källner.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Förslaget i allmänhet

Lagrådet:

Det remitterade förslaget är avsett att ersätta 1885 års lag angående lösdrivares

behandling. Under flera decennier har frågan om avlösning eller

avskaffande av lösdrivarlagen varit föremål för behandling av olika utredningar

utan att större resultat vunnits. Den utredningsman, vars betänkande

ligger till grund för det remitterade förslaget, har med stöd av

ett omfattande material kommit till den slutsatsen att en särskild lagstiftning

rörande vissa asociala element alltjämt behövs. Departementschefen

har liksom det alldeles övervägande antalet remissinstanser anslutit sig till

denna mening och förordat, att lösdrivarlagen ersättes med en ny lag om

åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Även lagrådet finner utrett att en

dylik lag är behövlig. Härvidlag är det anledning särskilt uppmärksamma

den fara, som det ifrågavarande asociala klientelet utgör genom att det

drar till sig ungdom på glid; denna riskerar enligt erfarenheten att i sådan

miljö sjunka ned i brottslighet och asocialitet. Det har enligt lagrådets

mening också blivit övertygande visat, att tillgängliga medicinska och sociala

vårdformer i ett ej ringa antal fall äro otillräckliga, när det gäller att

komma tillrätta med klientelet ifråga, och att därför möjligheten att intaga

hithörande element i särskild anstalt alltjämt måste anses erforderlig.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

1 det stora hela har lagrådet funnit det remitterade förslaget erbjuda en

godtagbar lösning av hithörande problem. Som av det följande framgår,

föreslås dock ändringar på åtskilliga punkter.

1 §•

Regeringsrådet Holmgren:

Detta lagrum anger de grundläggande förutsättningarna för lagens tilllämpning.

Ehuru det av lätt insedda skäl är vanskligt att lämna en uttömmande

beskrivning av de asocialitetsfall, som här åsyftas, finner jag dock

den i remissförslaget upptagna lydelsen väl knapphändig. Särskilt finner

jag det önskvärt att de i remissförslagets motivering berörda riskerna för

spridande av brottslighet eller för andras — ej minst ungdoms — förledande

till asocial livsföring komma till uttryck även i lagtexten. På grund av det

sagda hemställer jag att lagrummet måtte erhålla följande avfattning:

»Om någon som fyllt tjugoett år underlåter att efter förmåga söka försörja

sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger

för allmän ordning eller säkerhet eller för spridande av brottslighet

eller eljest för andras förledande till asocial livsföring, må han intagas

i arbetsanstalt enligt denna lag.»

De här föreslagna ändringarna medföra jämkningar i 3, 8 och 15 §§.

Justitierådet Digman:

Jag anser i likhet med regeringsrådet Holmgren, att förutsättningarna

för intagning i arbetsanstalt kommit till ett alltför obestämt uttryck i 1 §

och ansluter mig till vad denne ledamot föreslagit. Även med detta tillägg

är det emellertid enligt min mening en brist, att i paragrafen ej angivas

vilka typiska uttryck för en asocial livsföring som avses; i sistnämnda

hänseende är man helt hänvisad till motiven. Jag får därför hemställa att i

paragrafen upptages ett andra stycke med förslagsvis följande innehåll:

»Såsom uttryck för ett sådant asocialt liv som avses i första stycket skall

i allmänhet anses:

1) om någon vid flera tillfällen bettlat på ett hotfullt, påträngande, utmanande

eller ordningsstörande sätt eller med vanemässigt bettleri förenat

annan yttring av asocialitet;

2) om någon ägnar sig åt brottslig eller eljest ohederlig verksamhet i

form av bedrägliga beteenden, spritlangning, olaga narkotikahandel eller

dylikt;

3) om någon under omständigheter i övrigt som utgöra uttryck för eu

asocial livsföring vanemässigt ägnar sig åt prostitution på allmän plats eller

stadigvarande sammanbor eller sällskapar med prostituerade; eller

4) om någon för ett parasiterande levnadssätt, som jämväl tagit sig uttryck

i hänsynslöshet eller kriminalitet.»

5—-Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 128

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

Lagrådet:

Till belysning av lagens bakgrund ha i motiveringen till remissförslaget

genomgåtts de kategorier av asociala, vilka i detta sammanhang komma i

fråga — t. ex. bettlare, prostituerade, sutenörer och parasiter -— och anförts

synpunkter på möjligheterna att beträffande olika grupper ingripa

med stöd av lagen. Vad särskilt angår sutenörerna framhålles, att enligt

brottsbalken ansvar kan ådömas för sådana sutenörsbrott som koppleri,

främjande av otukt och förförelse av ungdom och att då fordras bevisning

om bl. a. att den misstänkte utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Det

anföres vidare, att sådan bevisning är svår att förebringa och att i många

fall bara föreligger utredning om att vederbörande saknar lovliga medel

till sin försörjning samt stadigvarande sammanbor eller sällskapar med

prostituerade. I dessa fall skulle ingripande ej böra ske enligt den föreslagna

lagen; att här anse tillräckliga förutsättningar för tvångsingripande

föreligga skulle innebära att man efterger ett av brottsrekvisiten för koppleri.

Med anledning av nu återgivna uttalanden vill lagrådet framhålla, att

en kategori, som representerar en särskilt samhällsfarlig typ av asocialitet

och som under förarbetena till lagen varit i blickfältet, med denna tolkning

praktiskt taget skulle komma att föras utanför lagens tillämpningsområde.

Den motivering som anförts till stöd för ifrågavarande tolkning

av det föreslagna stadgandet finner lagrådet icke vara övertygande. Lagen

åsyftar att möjliggöra ingripande mot sådant levnadssätt som erfarenhetsmässigt

medför uppenbar fara för brottslighet. Om det styrkes att vederbörande

utan att ha arbetsförtjänst eller andra lagliga medel till sitt

uppehälle sammanbott eller sällskapat med en eller flera prostituerade under

ej alltför kort tid, bör detta enligt lagrådets mening i allmänhet kunna

utgöra tillräcklig grund för ett ingripande enligt lagen. Ett sådant levnadssätt

är nämligen uppenbarligen förenat med höggradig fara för att det kommer

att leda till koppleribrott, om så ej redan skett, och till indragande

av den eller de prostituerade i brottslighet. En dylik lagtillämpning kan ej

anses komma i konflikt med brottsbalkens bestämmelser om koppleri. Ingripande

enligt den föreslagna lagen förutsättes ju kunna ske redan innan

vederbörande hunnit göra sig skyldig till koppleri. Den omständigheten att

han misstänkes för sådant brott bör icke ändra bedömningen; så länge

tillräcklig bevisning om brottsligt förfarande ej föreligger har man att utgå

från att han icke begått något brott.

2 §•

Regeringsrådet Holmgren:

Utredningsmannen har föreslagit att i den nya lagen uppgiften som beslutande

myndighet i första instans liksom enligt lösdrivarlagen skall an
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungi. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

förtros länsstyrelserna. Till stöd för en sådan organisation åberopas flera

skäl, bl. a. likheten med andra lagar på socialvårdens område, såsom barnavårdslagen

och nykterhetsvårdslagen, där beslutanderätten tillkommer länsstyrelserna

och dessa förfoga över allsidig praktisk sakkunskap. Mot de

allmänna domstolarna som beslutande myndighet invändes, att dessa ej äro

lämpade för den särskilda prövning, som i varje ärende måste göras av frågan

huruvida ej åtgärd, som står till buds inom angränsande vårdområden

-— där allmänna domstolar ju ej äro beslutande organ — bör ges företräde

framför tvångsåtgärd enligt den föreslagna lagen.

De allra flesta remissinstanserna ha anslutit sig till utredningsmannens

ståndpunkt, några dock under hemställan att länsstyrelsen i mål om tvångsintagning

skulle erhålla särskild sammansättning.

Departementschefen har däremot — såsom en provisorisk ordning i avbidan

på ny reglering av processen vid administrativa frihetsberövanden

och ev. socialdomstolar m. in. — föreslagit att allmän underrätt skall bli beslutande

organ i första instans. Som skäl för att lita till de allmänna domstolarna

har åberopats i huvudsak, att det här liksom inom straffrättsskipningen

i första hand är fråga om frihetsberövanden i syfte att skydda samhället

och att länsstyrelserna — i betraktande av de möjligheter som de allmänna

domstolarna enligt brottsbalken erhålla att genom personundersökningar

och kontakt med socialvårdsorgan skaffa expertbedömning — ej, såsom

utredningsmannen ansett, vore bättre rustade för den allsidiga prövning

som måste göras rörande angränsande vårdlagstiftning. Vidare framhålles

att det här torde bliva fråga om att tillämpa tämligen obestämt hållna

beskrivningar och att de allmänna domstolarna äro vana härvid, medan

kritik riktats mot en ojämn tillämpning av lösdrivarlagen. En ordning med

allmän domstol som beslutande organ anses slutligen väl ansluta sig till de

internationella konventionsförpliktelser, som Sverige åtagit sig i fråga om

rättssäkerheten vid frihetsberövanden.

I princip anser jag i likhet med utredningsmannen, att då tvångsingripande

enligt den nya lagen är tänkt som en sekundär utväg i förhallande

till andra åtgärder, det är viktigt att beslutanderätten lägges hos de myndigheter,

vilka ha mest erfarenhet av och redan besluta om dessa andra åtgärder

eller i varje fall äga ojämförligt bäst tillgång till allsidig sakkunskap

på olika närgränsande vårdområden. Såsom eu provisorisk lösning är jag

emellertid beredd godtaga den föreslagna ordningen. Härvid har jag tagit i

betraktande, att det är önskvärt att utan ytterligare uppskov få till stånd

en ny lagstiftning beträffande hithörande klientel och att det, innan länsstyrelserna

betros med ytterligare befogenheter i fråga om administrativa

frihetsberövanden, kan finnas vissa psykologiska skäl att avvakta ett fastare,

även formellt mera judiciellt system för dessa viktiga ärendens handläggning

på länsstyrelseplanet. Härigenom vinnes också en bättre anpassning

till vårt lands internationella konventionsförpliktelser i förevarande

5*—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 128

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196i

hänseende. Däremot kan jag ej medge, att länsstyrelserna — vilka nu ha

att tillämpa de tämligen vida beskrivningarna i barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna

och enligt min erfarenhet synnerligen väl skilja sig från dessa

uppgifter — icke skulle vara väl skickade att tillämpa förutsättningarna

för tvångsingripande enligt den föreslagna lagen. Jag är vidare ingalunda

övertygad att en effektiv och jämn tillämpning kommer att främjas genom

dessa ärendens fördelande — i stället för på ett fåtal länsinstanser -— på

ett stort antal underrätter; den kritik mot ojämn tillämpning hos länsstyrelserna

av lösdrivarlagen, som i förslagets motivering beröres, synes f. ö.

ha framkommit blott i ett enstaka yttrande.

Lagrådet:

3 §■

För lagrådet har upplysts, att paragrafens andra stycke ej åsyftar sådana

fall då förhållande som avses i a)—c) inträffar sedan förordnande om intagning

i arbetsanstalt meddelats. Eftersom den föreslagna lydelsen kan

tolkas i motsatt riktning, hemställes att styckets ingress begränsas till att

gälla meddelande av förordnande om någons intagning i arbetsanstalt.

Första stycket i 18 § innehåller en bestämmelse om konkurrens, efter det

att intagning skett, mellan intagningsbeslutet och dom å fängelse i minst

sex månader eller å ungdomsfängelse eller internering. Sådan dom har den

verkan, att vidare verkställighet av intagningsbeslutet ej må äga rum, vilket

är liktydigt med att beslutet förfaller. Någon motsvarande regel har ej meddelats

för det fall att sådan konkurrens inträffar, innan intagningsbeslutet

börjat verkställas. Med hänsyn till att förordnande om intagning i regel

skall gå i verkställighet omedelbart, torde visserligen dylika konkurrensfall

ytterst sällan uppkomma, när förordnandet är ovillkorligt. Beträffande villkorliga

domar å intagning har däremot konkurrensfrågan avsevärt större

praktisk betydelse. Av motiven till 13 § framgår att förslagets mening är, att

det villkorliga anstandet består utan hinder av sådan straffdom varom här

är fråga. Det förefaller emellertid vara lämpligare och bäst överensstämmande

med förslagets huvudprinciper, att förordnandet om intagning förfaller

även i nu asyftade situationer. Däremot synes den omständigheten

att den dömde under prövotiden intages på mentalsjukhus eller anstalt för

alkoholmissbrukare icke böra medföra att intagningsbeslutet förfaller; det

kan vara fråga om vård under helt kort tid. Såsom betonas i motiven till

13 § bör emellertid talan angående förverkande ej föras, om tvångsintagning

sker enligt annan lagstiftning.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att till 3 § fogas ett tredje

stycke av innehåll att förordnande om någons intagning i arbetsanstalt förfaller,

om han, innan intagning skett, dömes till fängelse i minst sex månader,

ungdomsfängelse eller internering.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196i

Enligt andra stycket b) får intagning i arbetsanstalt ej ske bl. a. om vederbörande

dömts till fängelse i minst sex månader. I första hand avser

stadgandet givetvis det fallet att straffet ådömts genom en enda dom. De

skäl som föranlett att denna gräns valts tala emellertid för att samma regel

bör gälla även då flera fängelsedomar å sammanlagt minst sex månader

verkställas eller skola verkställas i ett sammanhang och att därvid med dom

å fängelse bör likställas beslut varigenom fängelse ålagts såsom förvandlingsstraff

för böter; jämför vad som enligt 26 kap. 8 § första stycket brottsbalken

gäller i fråga om villkorlig frigivning. Vad nu sagts gäller också de

fall som avses i det av lagrådet föreslagna tredje stycket. Då det synes önskvärt

att uttryckligt stadgande härom meddelas, föreslår lagrådet att till

förevarande paragraf fogas ett fjärde stycke av följande lydelse: »Om flera

fängelsestraff verkställas samtidigt, skall vid tillämpning av andra stycket

b) eller tredje stycket hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden.

Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter.»

I motiveringen till förevarande paragraf sägs, att skyddstillsyn upphör

när prövotiden utgår. Emellertid kan skyddstillsyn — liksom flertalet andra

brottspåföljder — upphöra även genom att den undanröjes och ersättes av

annan påföljd; se 28 kap. 9 § och 34 kap. 1 § 3 brottsbalken. Blir den nya

påföljden fängelse på kortare tid än sex månader, måste enligt lagrådets

mening av andra stycket b) anses följa, att den undanröjda skyddstillsynen

fortfarande har den verkan att förordnande om intagning i arbetsanstalt

icke får meddelas förrän ett år förflutit från undanröjandet.

Tillämpning av den föreslagna lagen bör vara utesluten även i sådana fall

då vederbörande kan avlägsnas ur riket genom förpassning enligt utlänningslagen.

Det hemställes, att andra stycket c) kompletteras i enlighet

härmed.

5 §•

I 5 § första stycket givas bestämmelser om att förundersökning skall

inledas, när anledning förekommer att någon som fyllt 21 år för ett sådant

asocialt liv, som avses i förslagets 1 §. Det vill synas som om stadgandet

erhållit en alltför ovillkorlig avfattning. Såvida det t. ex. är klart, att vederbörande

är hemfallen åt alkoholmissbruk, och skäl finnes att antaga att

han genom åtgärder enligt lagen om nykterhetsvård kan bringas till en

bättre livsföring, torde det stämma med tankegången i förslagets 3 § att man

avstår från förundersökning enligt den nya lagen; i stället torde polismyndigheten

böra fästa nykterhetsnämndens uppmärksamhet på fallet och bör

det ankomma på nämnden att inleda erforderlig undersökning (se 12 §

lagen om nykterhetsvård). Ej heller synes förundersökning enligt nya lagen

böra igångsättas i sådant fall, då det redan från början står klart att den i

1 § upptagna förutsättningen, att vederbörande underlåter att efter förmåga

söka försörja sig hederligt, icke föreligger. På grund av det anförda vill lag
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196i

rådet föreslå, att i första punkten av lagrummets första stycke ordet »skall

utbytes mot »må».

6 §•

I förevarande lagrum givas regler om anhållande och häktning enligt

den föreslagna lagen samt uttalas, att polisman ej, utan beslut av anhållningsmyndigheten,

äger gripa den mot vilken skäl till anhållande förekomma.

Att polisman sålunda icke skall äga befogenhet att gripa den som

ifrågakommer till intagning enligt lagen, skiljer sig från vad som gäller

enligt lösdrivarlagen och vad som avsetts i utredningsmannens förslag;

det strider vidare mot vad ett stort antal remissinstanser uttalat om vikten

av snabba och tidiga polisingripanden. Departementschefen har emellertid

på anförda skäl avböjt att giva polisman befogenhet att på egen hand gripa

i fall som avses i denna lag och därvid bl. a. hänvisat till redan föreliggande

befogenheter för polisman enligt rättegångsbalken och allmänna polisinstruktionen.

Ehuru med hänsyn till de förhållanden, under vilka det

ifrågavarande klientelet lever, skäl icke saknas att överväga att giva polisman

befogenhet att i mera uppenbara fall på eget ansvar omhändertaga

samhällsfarligt asociala, vill lagrådet icke motsätta sig det föreslagna förbudet

för polisman att gripa utan föregående beslut av anhållningsmyndigheten.

För att icke stadgandet i fråga oriktigt skall uppfattas såsom

hinder för gripande också i fall, där förutsättningarna härför enligt rättegångsbalken

eller allmänna polisinstruktionen äro uppfyllda, torde dock

stadgandets lydelse böra jämkas till förslagsvis följande avfattning: »Polisman

äger ej med stöd av denna lag utan beslut av anhållningsmyndigheten

gripa den mot vilken skäl till anhållande förekomma.»

7 §•

Enligt första stycket i denna paragraf skall mål om intagning i arbetsanstalt

upptagas av rätten i den ort, där den som avses med åtgärden har

sitt hemvist eller anträffas.

Mål av ifrågavarande slag torde i allmänhet lämpligen böra upptagas vid

domstolen i den ort, där personen i fråga huvudsakligen bedrivit sin asociala

verksamhet. Det synes otillfredsställande att ett mål mot honom måste upptagas

på annan ort, där han har sitt hemvist eller mera tillfälligtvis anträffas.

Vidare kan det måhända i vissa fall befinnas önskvärt att målet kan

upptagas i en ort, där förundersökning och åtal skall ske för brott som

ingå i den asociala livsföringen, exempelvis langning. Forumreglerna i 19

kap. rättegångsbalken bereda en sådan valfrihet vid anställande av talan

som även i mål om intagning i arbetsanstalt synes lämplig. Nyssnämnda

regler i rättegångsbalken torde därför böra äga motsvarande tillämpning.

Den föreslagna 4 § har sådan innebörd, men lagrådet får i förtydligande

syfte föreslå att såsom första stycke i 7 § upptages en bestämmelse, att

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196i

beträffande laga domstol i mål om intagning i arbetsanstalt vad i rättegångsbalken

är stadgat angående den ort, där brottet förövades, skall gälla

den ort, där den asociala livsföringen ägt rum.

Bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf torde jämkas till

att innefatta, att rättegångskostnad, som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken,

skall stanna å statsverket.

8 §•

Detta lagrum utgör det grundläggande stadgandet i fråga om villkorligt

anstånd med intagning i arbetsanstalt. I den allmänna motiveringen har

framhållits, att sådant anstånd icke bör beviljas schablonmässigt utan bara

om välgrundad anledning finnes att antaga att vederbörande med ett intagningsbeslut

som påtryckningsmedel kan, utan beslutets verkställande,

förmås till en ordnad livsföring. Den tämligen snäva tillämpning av stadgandet,

som sålunda avses, synes komma klarare fram i lagtexten, om däri

som förutsättning för medgivande av villkorligt anstånd stadgas, att av

särskild anledning får antagas att den dömde skall utan att domen verkställes

förmås till den åsyftade ordnade livsföringen.

9—12 §§.

Bestämmelserna i 9—12 §§ synas böra avfattas i närmare anslutning

till brottsbalkens motsvarande föreskrifter beträffande villkorlig frigivning

och skyddstillsyn. Att så sker är av betydelse med hänsyn till att tillämpningen

av bestämmelserna i första hand ankommer på samma organ, nämligen

övervakningsnämnderna och skyddskonsulenterna.

I enlighet med det sagda föreslår lagrådet, att i 9 § upptagas remissförslagets

bestämmelser om prövotid och om nöjdförklaring, att i 10 § föreskrives

att vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt 16 och 17 §§

brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den

som erhållit villkorligt anstånd, med tillägg att övervakare ock må förordnas

och föreskrift enligt 26 kap. 15 § första stycket brottsbalken meddelas

av rätten vid beslutet om villkorligt anstånd, samt att i 11 § upptages bestämmelse

om förlängning av prövotiden till högst tre år, varvid 26 kap. 18 §

brottsbalken kan tagas såsom förebild, med tillägg att beslut om förlängning

ej må av övervakningsnämnden meddelas efter prövotidens utgång. Bestämmelsen

i 12 § första stycket torde böra avfattas i närmare anslutning till 26

kap. 19 § brottsbalken, och därtill synes böra fogas föreskrift, att anstånd må

förklaras förverkat endast om beslut meddelas före prövotidens utgång.

Stadgandet i 12 § andra stycket om rätt att taga i förvar torde böra uttryckligen

angivas avse det fall att fråga uppkommer om förverkande av anstånd.

Vad nu föreslagits medför viss jämkning i 24 § första stycket.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

13 §.

Mål om förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av dom å

intagning i arbetsanstalt är ej att hänföra till brottmål enligt rättegångsbalkens

terminologi. Ej heller är 19 § andra stycket rättegångsbalkens promulgationslag

tillämpligt beträffande sådant mål. 1 andra punkten av förevarande

paragrafs första stycke har emellertid föreskrivits, att angående

rättegången i sådant mål skall gälla vad som sägs i 4 §. Sistnämnda lagrum

innehåller eu allmän hänvisning till reglerna angående grova brottmål. Att

döma av motiven avses med föreskriften i 13 § första stycket andra punkten

allenast att reglera frågan om rättens sammansättning i mål om förverkande.

Meningen torde vara att målet i underrätt skall handläggas med

fullsutten nämnd. Detta resultat lär dock ej uppnås genom den föreslagna

lagtexten. Av bestämmelsen i 13 § andra stycket framgår nämligen, att målet

skall avgöras utan huvudförhandling, och i dylika fall är enligt rättegångsbalken

underrätt domför utan nämnd. Den föreslagna bestämmelsen

har ej begränsats till domförhetsfrågan utan utsträckts till samtliga regler

angående grövre brottmål och har därigenom gjorts alltför vidsträckt. Sålunda

är det uppenbarligen ej meningen vare sig att förundersökning skall

ske eller att häktning skall kunna ifrågakomma (jfr 12 § andra stycket).

Enligt lagrådets mening bör ifrågavarande stadgande utbytas mot en

allmän bestämmelse om att förfarandet vid domstolen i tillämpliga delar

skall följa brottmålsreglerna, i den mån ej avvikande föreskrifter meddelas

i förevarande lag; jämför 21 § fjärde stycket i det av riksdagen antagna

förslaget till lag om verkställighet av bötesstraff. En domförhetsregel

bör upptagas, enligt vilken fråga om förverkande skall avgöras med fullsutten

nämnd (jfr 38 kap. 6 § första stycket brottsbalken). I tydlighetens

intresse torde därjämte böra föreskrivas att underrätt vid avgörande av

fråga som avses i 12 § andra stycket är domför utan nämnd (jfr 38 kap.

6 § tredje stycket brottsbalken). Slutligen erfordras en rättegångskostnadsregel

motsvarande 7 § tredje stycket i förslaget.

Bestämmelsen i tredje stycket är av materiell natur och torde, såsom

lagrådet ovan hemställt, böra överflyttas till 12 § första stycket. Om prövotiden

är utgången, när målet efter överklagande prövas i högre rätt, bör

hinder ej föreligga mot fastställelse av underrättens dom å förverkande

(jfr prop. 1962: 10 C s. 395). Med hänsyn härtill föreslås, att stadgandet

efter mönster av 34 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken avfattas sålunda:

»Anstånd må förklaras förverkat endast om beslut meddelas före prövotidens

utgång.»

Under hänvisning till det anförda hemställer lagrådet, att 13 § utformas

på föjande sätt. I första stycket föreskrives, att talan enligt 12 § väckes

vid allmän underrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som handhar

övervakningen är verksam, samt att vad i rättegångsbalken är föreskrivet

beträffande mål om allmänt åtal skall, i den mån ej annat följer av

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196i

vad som stadgas i denna lag, i tillämpliga delar gälla, då vid domstol föres

sådan talan. I andra stycket angives, att angående rättens sammansättning,

när den har att avgöra fråga om förverkande av villkorligt anstånd, skall gälla

vad som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid

huvudförhandling i brottmål samt att vid avgörande av fråga, som avses i

12 § andra stycket, häradsrätt är domför utan nämnd och rådhusrätt med en

lagfaren domare. Som tredje stycke upptages andra stycket i remissförslaget.

Slutligen fogas till paragrafen ett fjärde stycke av innehåll att rättegångskostnad,

som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall stanna å statsverket.

16 och 17 §§.

I anslutning till vad ovan anförts under 9—12 §§ hemställes att i 16 §

tredje stycket utsäges, att vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt

16 och 17 §§ brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

villkorligt utskriven, att inledningsorden i 17 § första stycket avfattas

i närmare överensstämmelse med 26 kap. 18 § brottsbalken och att

i samma stycke upptages såväl övervakningsnämndens rätt att förlänga

prövotiden som nämndens befogenhet att besluta återintagning ävensom att

stadgandet i 17 § andra stycket om rätt att taga i förvar uttryckligen angives

avse det fall att fråga uppkommer om återintagning. Detta föranleder

jämkning av 24 § andra stycket.

18 §.

I första stycket av förevarande paragraf torde böra upptagas stadgande,

att om den som är intagen i arbetsanstalt eller villkorligt utskriven skall undergå

fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering, förordnandet

om intagning i arbetsanstalt skall anses förfallet; jämför vad

lagrådet anfört under 3 §.

Under uttrycket »undergå» fängelse i första stycket inbegripes även förvandlingsstraff.

Samma uttryck torde böra användas i andra stycket.

20 §.

Det torde vara avsett att den som intagits i arbetsanstalt skall likställas

med den som är intagen i fångvårdsanstalt jämväl i andra avseenden än

dem som angivas i den föreslagna lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

Sålunda avses reglerna i 48 § sinnessjuklagen skola tillämpas beträffande

den som är intagen i arbetsanstalt (jämför vad härom anförts i motiveringen

till det framlagda förslaget till ändring i sinnessjuklagen). För att detta

skall komma till tydligt uttryck hemställer lagrådet att 20 § första stycket

erhåller den lydelsen, att i den mån ej annat följer av föreskrift i

denna lag skall vad som stadgas om behandling i fångvårdsanstalt i tilllämpliga

delar gälla i fråga om behandlingen i arbetsanstalt, varvid den som

intagits i arbetsanstalt skall likställas med den som dömts till fängelse över

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1964

tre månader; dock skall tid, varunder intagen enligt 27 § lagen om behandling

i fångvårdsanstalt vistats utom arbetsanstalten, alltid i sin helhet

inräknas i kvarhållningstiden.

Andra stycket i paragrafen torde, i anslutning till avfattningen av 35 kap.

8 § brottsbalken, böra angiva, att om förordnande om intagning i arbetsanstalt

ej börjat verkställas inom två år från det förordnandet vann laga

kraft, förordnandet skall bortfalla. Vidare bör stadgas, att om villkorligt

anstånd förklarats förverkat, skall tid som nu sagts räknas från det beslutet

vann laga kraft.

21 §.

Det torde icke böra uppställas som ovillkorligt krav för åtalseftergift enligt

förevarande paragraf att förordnandet om intagning i arbetsanstalt

vunnit laga kraft; sålunda kan verkställighet ha börjat på grund av nöjdförklaring.

Med hänsyn härtill föreslår lagrådet, att stadgandet i första stycket

angives avse det fall att den beträffande vilken förordnats om intagning

i arbetsanstalt misstänkes ha begått brott enligt vad närmare i paragrafen

sägs.

22 §.

Vad i remissprotokollet uttalas därom, att enligt lösdrivarlagen tvångsarbetsdom

går i verkställighet utan hinder av att den icke vunnit laga kraft

om ej beslutsmyndigheten förordnar annorlunda, torde icke vara riktigt. De

skäl som i övrigt åberopats för den i förevarande paragraf upptagna regeln

utgöra emellertid tillräckligt motiv för densamma, och lagrådet har därför

ej något att erinra mot lagförslagets innehåll på denna punkt.

Ö vergångs bestämmelserna

Har enligt 1885 års lag länsstyrelse dömt någon till tvångsarbete före den

1 januari 1965 ehuru lagakraftvunnen dom icke föreligger före sagda dag,

torde äldre lag alltjämt böra tillämpas i målet.

Om däremot fråga om dömande till tvångsarbete uppkommit hos länsstyrelse

men länsstyrelsen ej hunnit avgöra målet före nya lagens ikraftträdande,

bör målet i fortsättningen handläggas enligt nya lagen, d. v. s.

anhängiggöras vid allmän underrätt. Bestämmelse torde härvid erfordras

för det fall att den som målet avser blivit häktad före nya lagens ikraftträdande.

Att utan vidare anse honom vara häktad enligt nya lagen kan

möta betänkligheter, eftersom i samband med häktningen icke, på sätt i

24 kap. 18 § rättegångsbalken sägs, utsatts den tid inom vilken talan skall

väckas. Det synes därför lämpligt att den som häktats enligt den äldre lagen

anses som om han enligt nya lagen anhållits vid ikraftträdandet.

I enlighet med det sagda hemställer lagrådet, att i övergångsbestämmel
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196b

sernas andra stycke föreskrives, att om före lagens ikraftträdande meddelats

beslut, varigenom någon dömts till tvångsarbete, i fråga om fullföljd av talan

och verkställighet av utslag i målet äldre lag skall tillämpas, att i

tredje stycket stadgas, att om någon i annat fall än som avses i nästföregående

stycke är häktad enligt lagen angående lösdrivares behandling, skall

så anses som om han jämlikt 6 § första stycket nya lagen anhållits vid

lagens ikraftträdande, samt att i fjärde stycket upptages föreskrift, att

ådömt tvångsarbete skall efter nya lagens ikraftträdande verkställas i arbetsanstalt

under den för tvångsarbetet bestämda tiden och att vad i den

äldre lagen stadgas om förtida frigivning därvid alltjämt skall gälla; dock

skall prövningen ankomma på övervakningsnämnd och i fråga om förfarandet

i övrigt tillämpas vad som enligt nya lagen är föreskrivet beträffande

utskrivning från arbetsanstalt.

Ur protokollet:

Thomas Krook

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1964

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars

1964.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 16

mars 1964 avgivna utlåtande över det den 3 januari 1964 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet samt

anför.

Under 1 § har lagrådet framhållit att sutenörerna representerar en särskilt

samhällsfarlig typ av asocialitet. Av vad jag anförde vid remissen till

lagrådet framgår att jag biträder denna uppfattning. Min där uttalade tveksamhet

angående lämpligheten att med stöd av den föreslagna lagen ingripa

mot sutenörerna grundades på det formella förhållandet mellan denna

lag och brottsbalken. Lagrådet anser emellertid att en tillämpning på sutenörerna

av den föreslagna lagen inte behöver komma i konflikt med brottsbalkens

bestämmelser om koppleri. Med anledning härav vill jag framhålla

att lagen i den föreslagna lydelsen kan tillämpas i enlighet med lagrådets

uppfattning.

De ändringar i lagtexten, om vilka lagrådet hemställt, bör vidtagas. Därjämte

bör vissa redaktionella jämkningar göras.

Föredraganden hemställer härefter att förslaget till lag om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet med nu förordade ändringar måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Källberg

ESSELTE A8. STHLM 64

313247

Doktrin (1)

  1. Anneli Svensson, Nytt från JO. April–juni 2011, FT 2011 nr 3 s. 425, på s. 444 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:273 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemannens löner under åren 1964 och 1965 m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1964:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om personundersökning i brottmål, m. m. s. 35 i texten
  3. 2LU 1964:50 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, dels ock i ämnet väckt motion. s. 1 i texten

Myndighetsavgöranden (1)

1 koppling.

  1. JO 2011-06-28 dnr 6340-2010 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2011 s. 425 Anneli Svensson, Nytt från JO. April–juni 2011 s. 444 i texten