Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:133, Med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 196b

1

Nr 133

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändring

i tryckfrihetsförordningen; given Stockholms slott

den 20 mars 196b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj :t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga

härvid fogat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring av straffansvaret för den som

lämnar meddelande för offentliggörande i tryckt skrift att det kommer att

gälla för envar som genom att lämna meddelandet förövar allvarligt brott

mot rikets säkerhet. Dessutom föreslås en anpassning av tryckfrihetsbrotten

till motsvarande gärningar i brottsbalken; därvid anges såsom otillåtet

yttrande även ärekränkning av ledamot av främmande makts regering.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 133

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1964

Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 kap.

Har meddelande,------

Uppenbarar den som på grund av

allmän befattning eller i och för utövande

av allmän tjänsteplikt erhållit

kännedom om förhållande, vars

röjande skulle innefatta brott mot

rikets säkerhet eller varom han eljest

enligt lag haft att iakttaga tystnad,

vad han sålunda erfarit, må,

ehuru sådant meddelande skett för

offentliggörande i tryckt skrift, gärningen

åtalas och straffas enligt vad

därom är stadgat.

Om ansvar

---är stadgat.

Om någon genom att lämna meddelande

till annan förövar uppror,

högförräderi, landsförräderi, landssvek,

spioneri, grovt spioneri eller

försök, förberedelse eller stämpling

till sådant brott, så ock om någon

som på grund av allmän befattning

eller i och för utövande av lagstadgad

tjänsteplikt erhållit kännedom

om förhållande, varom han eljest

enligt lag har att iakttaga tystnad,

uppenbarar vad han sålunda erfarit,

må, ehuru meddelandet skett för offentliggörande

i tryckt skrift, gärningen

åtalas och ansvar därför ådömas

enligt vad därom är stadgat.

2 kap. 1 §.

i

4 §.

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet

skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar

framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat med uppsåt

att riket eller del därav skall

med våldsamma eller eljest lagstridiga

medel eller med utländskt bistånd

läggas under främmande makt

eller bringas i beroende av sådan

makt eller att del av riket skall sålunda

lösryckas eller att åtgärd eller

beslut av Konungen, riksdagen

eller högsta domarmakten skall med

utländskt bistånd framtvingas eller

hindras, såframt gärningen innebär

fara för uppsåtets förverkligande;

försök eller förberedelse till sådant

högförräderi;

1. högförräderi, förövat med uppsåt

att riket eller del därav skall

med våldsamma eller eljest lagstridiga

medel eller med utländskt bistånd

läggas under främmande makt

eller bringas i beroende av sådan

makt eller att del av riket skall sålunda

lösryckas eller att åtgärd eller

beslut av Konungen, riksdagen

eller högsta domarmakten skall med

utländskt bistånd framtvingas eller

hindras, såframt gärningen innebär

fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling

till sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt fara för

att riket skall invecklas i krig eller

andra fientligheter framkallas med

utländskt bistånd;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i

(Nuvarande lydelse)

2. uppror, förövat med uppsåt att

statsskicket skall med vapenmakt

eller eljest med våldsamma medel

omstörtas eller att åtgärd eller beslut

av Konungen, riksdagen eller

högsta domarmakten skall sålunda

framtvingas eller hindras, såframt

gärningen innebär fara för uppsåtets

förverkligande;

försök eller förberedelse till sådant

uppror;

3. krigsförräderi, i vad därigenom,

då riket är i krig eller eljest i lag

meddelade bestämmelser om krigsförräderi

äga tillämpning, någon förleder

krigsfolk hörande till rikets eller

med riket förbunden stats krigsmakt

till modlöshet eller myteri eller

genom osann framställning sprider

sådan misströstan bland allmänheten

att försvaret kan avsevärt försvåras

eller begår annan dylik förrädisk

gärning som är till avsevärt

men för försvaret eller för motståndsverksamhet

inom ockuperad

del av riket;

försök eller förberedelse till sådant

krigsförräderi;

4. gärning av sådan beskaffenhet

som avses under 3, om den förövats

av oaktsamhet;

5. smädelse eller annan missfirmlig

gärning mot Konungen eller annan

medlem av konungahuset, skymfande

av riksstyrelse, som är satt i

Konungens ställe, eller riksdagen,

dess avdelning eller utskott, eller av

Sveriges flagga eller vapen eller annat

rikets höghetstecken;

6. smädelse eller annan missfirmlig

gärning mot någon som innehar

eller innehaft ämbete eller annan

befattning, varmed ämbetsansvar är

förenat, eller någon som enligt

Konungens förordnande åtnjuter

(Föreslagen lydelse)

3. uppror, förövat med uppsåt att

statsskicket skall med vapenmakt eller

eljest med våldsamma medel omstörtas

eller att åtgärd eller beslut

av Konungen, riksdagen eller högsta

domarmakten skall sålunda framtvingas

eller hindras, såframt gärningen

innebär fara för uppsåtets

förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling

till sådant uppror;

4. landsförräderi eller landssvek,

i vad därigenom, då riket är i krig

eller eljest i lag meddelade bestämmelser

om sådant brott äga tillämpning,

någon förleder krigsfolk hörande

till rikets eller med riket förbunden

stats krigsmakt eller andra

som äro verksamma för försvaret av

riket till myteri, trolöshet eller modlöshet

eller genom osann framställning

sprider misströstan bland allmänheten

eller begår annan dylik

förrädisk gärning som är till men

för försvaret eller för folkförsörjningen

eller, om riket är helt eller

delvis ockuperat av främmande makt

utan att militärt motstånd förekommer,

för motståndsverksamheten;

försök, förberedelse eller stämpling

till sådant landsförräderi eller

landssvek;

5. landsskadlig vårdslöshet, i vad

därigenom någon av oaktsamhet begår

gärning som avses under 4;

6. ärekränkning mot Konungen eller

annan medlem av konungahuset

eller mot regent som är satt i

Konungens ställe eller skymfande av

Sveriges flagga eller vapen eller annat

rikets höghetstecken;

7. förolämpning mot någon som

innehar eller innehaft ämbete eller

annan befattning, varmed ämbetsansvar

är förenat, eller någon som enligt

Konungens förordnande åtnjuter

skydd såsom ämbetsman, om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Knngl. Maj.ts proposition nr 133 år 1965

(Nuvarande lydelse)

skydd såsom ämbetsman, om missfirmelsen

sker i eller för hans befattning;
7.

skymfande av främmande

makts flagga eller vapen eller annat

dess höghetstecken eller smädelse

eller annan missfirmlig gärning mot

främmande makts statsöverhuvud

eller representant här i riket;

8. uppvigling, varigenom någon söker

förleda till brottslig gärning, svikande

av medborgerlig skyldighet eller

ohörsamhet mot myndighet;

9. spridande av falskt rykte eller

annat osant påstående, som är ägnat

att framkalla fara för rikets säkerhet,

folkförsörjningen eller allmän

ordning och säkerhet eller att undergräva

aktningen för myndighet

eller annat organ, vilket äger besluta

i allmänna angelägenheter;

10. hot, förtal eller smädelse mot

folkgrupp med viss härstamning eller

trosbekännelse;

11. skymfande av sådant som av

svenska kyrkan eller annat, här i riket

verksamt trossamfund hålles heligt;
12.

förfarande, som sårar tukt

och sedlighet; eller

13. ärekränkning mot enskild person

genom beskyllning för brott eller

för annan gärning, som är menlig

för hans ära, goda namn och

medborgerliga anseende, yrke, näring

eller fortkomst, eller genom

smädligt yttrande eller annan missfirmlig

gärning.

(Föreslagen lydelse)

missfirmelsen sker i eller för hans

befattning;

8. skymfande av främmande

makts flagga, vapen eller annat dess

höghetstecken eller ärekränkning

mot främmande makts statsöverhuvud

eller ledamot av dess regering

eller dess representant här i riket;

9. uppvigling, varigenom någon söker

förleda till brottslig gärning, svikande

av medborgerlig skyldighet eller

ohörsamhet mot myndighet;

10. spridande av falskt rykte eller

annat osant påstående, som är ägnat

att framkalla fara för rikets säkerhet,

eller gärning innebärande att

någon till främmande makt framför

eller låter framkomma sådant rykte

eller påstående;

11. spridande av falskt rykte eller

annat osant påstående, som är ägnat

att framkalla fara för folkförsörjningen

eller för allmän ordning

och säkerhet eller att undergräva

aktningen för myndighet eller annat

organ, som äger besluta i allmänna

angelägenheter;

12. hot, förtal eller smädelse mot

folkgrupp med viss härstamning eller

trosbekännelse;

13. skymfande av sådant som av

svenska kyrkan eller annat, här i riket

verksamt trossamfund hålles heligt;
74.

förfarande, som sårar tukt och

sedlighet; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

Med ärekränkning förstås i denna

paragraf förtal och förolämpning.

Förtal innebär, att någon utpekar

annan såsom brottslig eller klandervärd

i sitt levnadssätt eller eljest

lämnar uppgift som är ägnad att utsätta

denne för andras missaktning,

dock ej om det med hänsyn till omständigheterna

var försvarligt att

lämna uppgift i saken och han visar

att uppgiften var sann eller att han

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196b

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

Vad i lag är stadgat angående

straff för brott, som avses i 4 och

5 §§, gälle ock då brottet är att anse

som tryckfrihetsbrott.

Angående enskilt anspråk på

grund av tryckfrihetsbrott stadgas

i It kap. Fälles den tilltalade för

brott, som avses i 4 § 6 eller 13, må

ock, då fråga är om periodisk skrift,

på yrkande förordnas att domen

skall införas i skriften.

8

I samband med konfiskering av

periodisk skrift, må, då fråga är om

otillåtet yttrande, som avses i 4 §

1—3, eller sådant enligt 5 § andra

stycket otillåtet offentliggörande som

innefattar spioneri, meddelas förbud

att utgiva skriften under viss, av rätten

bestämd tid, högst sex månader

från det domen i tryckfrihetsmålet

vinner laga kraft. Förbud som nu

sagts må dock meddelas allenast då

l iket befinner sig i krig.

Angående konfiskering----

hade skälig grund för den. Förtal av

avliden innefattar att gärningen är

sårande för de efterlevande eller att

den eljest kan anses kränka den frid,

som bör tillkomma den avlidne.

Förolämpning innebär att någon

smädar annan genom kränkande

tillmäle eller beskyllning eller genom

annat skymfligt beteende mot

honom.

§•

Vad i lag är stadgat angående påföljd

för brott, som avses i 4 och

5 §§, gälle ock då brottet är att anse

som tryckfrihetsbrott.

Angående enskilt anspråk på

grund av tryckfrihetsbrott stadgas i

11 kap. Fälles den tilltalade för

brott, som avses i 4 § 7 eller 15, må

ock, då fråga är om periodisk skrift,

på yrkande förordnas att domen

skall införas i skriften.

§•

I samband med konfiskering av

periodisk skrift må, då fråga är om

otillåtet yttrande, som avses i 4 §

1—4, eller sådant enligt 5 § andra

stycket otillåtet offentliggörande som

innefattar spioneri, meddelas förbud

att utgiva skriften under viss, av rätten

bestämd tid, högst sex månader

från det domen i tryckfrihetsmålet

vinner laga kraft. Förbud som nu

sagts må dock meddelas allenast då

riket befinner sig i krig.

---av brott.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196 b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 196b.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, LIolmqvist,

Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga rörande ändring i

tryckfrihetsförordningen samt anför därvid följande.

I fråga om vissa tryckfrihetsbrott råder ett lagtekniskt samband mellan

tryckfrihetsförordningen och strafflagen. Enligt 7 kap. 4 § förordningen

skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses framställningar som innefattar

i paragrafen närmare angivna gärningar under förutsättning att

dessa är straffbara enligt lag. Den i paragrafen upptagna brottskatalogen

innehåller brottsbeskrivningar som nära ansluter sig till motsvarande beskrivningar

i strafflagen.

Den av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna brottsbalken, som utfärdats

den 21 december 1962 (nr 700), påkallar följdändringar i tryckfrihetsförordningen.

De erforderliga ändringarna avser i huvudsak 7 kap. 3 och 4 §§

i förordningen. Därtill kommer vissa följdändringar i 6 och 8 §§ samma kapitel.

Förslag i nämnda avseenden var fogade vid straffrättskommitténs förslag

till brottsbalk (SOU 1953: 14) och har remissbehandlats i samband med

detta.

Enligt lag om införande av brottsbalken (prop. 1964: 10, rskr 79) skall

balken träda i kraft den 1 januari 1965. Viss tid kan således beräknas förflyta

från balkens ikraftträdande till dess att ändringarna i tryckfrihetsförordningen

träder i kraft. I den mån gärning icke täcks av såväl brottsbalkens

som förordningens brottsbeskrivning kan gärning som begås genom

tryckt skrift icke bedömas som tryckfrihetsbrott. I stort sett torde

emellertid sådan överensstämmelse föreligga mellan brottsbalken och tryckfrihetsförordningen

att några nämnvärda praktiska svårigheter icke uppkommer

under mellantiden.

Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

och jag anhåller nu att få upptaga frågan härom till behandling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1964

7

7 kap.

3 §.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen står det i princip

envar fritt att för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller

utgivare eller, om för skriften finns särskild redaktion, till denna eller till

företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter meddela

uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Innebörden av denna

bestämmelse är att den som lämnat sådant meddelande icke kan ställas

till ansvar för meddelandets innehåll. Är detta lagstridigt, kan ansvar utkrävas

endast såframt meddelandet publicerats och då av den enligt 8 kap.

förordningen för skriften ansvarige, i princip skriftens upphovsman eller,

då skriften är periodisk, dess ansvarige utgivare. Till stadgandet i 1 kap.

1 § andra stycket ansluter sig bestämmelser i förordningens 3 kap. om rätt

till anonymitet för meddelare (4 §). I 7 kap. 3 § stadgas inskränkningar i

rätten att fritt meddela uppgifter och underrättelser. Den som lämnar

meddelande för offentliggörande i tryckt skrift kan i där avsedda fall åtalas

och dömas i vanligt brottmål. Rätten till anonymitet kan i sådant mål

genombrytas av vittnesplikten (3 kap. 1 och 4 §§).

Enligt första stycket av 7 kap. 3 § kan meddelare straffas för ärekränkning

i vanlig ordning, om meddelandet innefattar ärekränkning mot enskild

person och avlämnats för offentliggörande i tryckt skrift men icke blivit

infört i skriften. Med uttrycket ärekränkning mot enskild person åsyftas

brott, på vilka endast bestämmelserna i 16 kap. strafflagen — men däremot

icke bestämmelserna i 10 kap. strafflagen om brott mot allmän verksamhet

— är tillämpliga. Missfirmelse mot tjänsteman i eller för hans befattning

faller således icke under stadgandet, såvida ej vederbörande kränkes

även i egenskap av enskild person.

Enligt 3 § andra stycket kan meddelare lagforas och ansvar ådömas honom

enligt allmän strafflag, om han uppenbarar förhållande vars röjande

skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag

haft att iakttaga tystnad. Förutsättning härför är dock att han erhållit

kännedom om förhållandet på grund av allmän befattning eller i och för utövande

av allmän tjänsteplikt. I detta fall gäller ansvaret för meddelaren

även om meddelandet publicerats.

Straffrättskommittén. Straffrättskommittén, som framhåller att uttrycket

ärekränkning mot enskild person omfattar även förtal mot avliden, har

beträffande första stycket icke föreslagit annan ändring än som föranledes

av den av kommittén föreslagna brottstypen ekonomiskt förtal, vilken ej

fått någon motsvarighet i brottsbalken.

Kommittén har ansett att den begränsning av ansvarigheten för medde
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196 b

lare som är genomförd inom tryckfrihetsrätten icke bör upprätthållas i sådana

fall, då offentliggörande av viss uppgift innebär brott av allvarligt

slag mot rikets säkerhet. De värden som i en för riket kritisk situation

äventyras genom en sådan handling är enligt kommittén så stora, att det

icke kan anses tillfredsställande att värdet av anonymitetsskyddet skall

väga över, så att ansvaret uteslutande lägges på utgivaren av den tryckta

skriften eller att ansvar överhuvud icke kan utkrävas. Såvitt gäller uppenbarande

av förhållande vars röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet,

bör därför enligt kommitténs mening bestämmelserna i 3 § andra

stycket utsträckas att avse envar som genom att lämna meddelande till annan

förövar uppror, högförräderi, landsförräderi, grovt spioneri eller försök,

förberedelse eller stämpling till något av dessa brott.

Kommittén har vidare — i anslutning till ett föreslaget men ej genomfört

stadgande i brottsbalken — föreslagit viss utvidgning av den krets

personer, för vilka ansvarsfrihet ej skall gälla vid brott mot tystnadsplikt.

Kommittén har i detta sammanhang anfört, att ett utsträckande av ansvar

för brott mot tystnadsplikt till den som utan ämbetsansvar är eller

varit anställd i allmän tjänst (jfr 20 kap. 12 § brottsbalken) skulle stå

i överensstämmelse med undantaget i 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Vid remissbehandlingen har justitiekanslersämbetet ifrågasatt om icke

i förtydligande syfte förtal mot avliden borde angivas vid sidan av ärekränkning

mot enskild person samt om icke jämväl så allvarliga brott

som exempelvis spioneri och krigsanstiftan borde medtagas bland de brott

som kan föranleda straff för envar meddelare.

Departementschefen. Vad beträffar den i paragrafens första stycke stadgade

inskränkningen i meddelarskyddet torde den avgränsning som ligger

i uttrycket ärekränkning mot enskild person böra i princip bibehållas.

Med den gestaltning ärekränkningsbrottet fått i brottsbalken kommer

uttrycket att innefatta förtal (5 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken) och förolämpning

(3 §). Att förtal under vissa omständigheter är kriminaliserat

jämväl när det avser en avliden person (4 §) torde icke behöva särskilt

angivas.

Kommittén har föreslagit att möjligheterna att beivra allvarliga brott

mot rikets säkerhet, då brottet skett genom meddelande för offentliggörande

i tryckt skrift, bör något utvidgas. I paragrafens andra stycke bör i enlighet

härmed upptagas stadgande som medger att ansvar må utkrävas av

envar meddelare som förövar allvarligt brott mot rikets säkerhet. Stadgandet

torde böra avse uppror, högförräderi, landsförräderi, landssvek, spioneri

och grovt spioneri samt försök, förberedelse eller stämpling till något av

dessa brott.

Vad härefter beträffar de uppgiftslämnare som för närvarande avses i

paragrafens andra stycke, d. v. s. främst innehavare av allmän befattning,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 196b

torde den nuvarande inskränkningen i skyddet för meddelare böra bibehållas

i oförminskad omfattning. Av sådan uppgiftslämnare bör ansvar kunna

utkrävas om han brutit mot tystnadsplikt som åvilar honom enligt lag.

Till stadgandet gällande envar meddelare bör därför knytas föreskrift av

innehåll att ansvar må utkrävas av sådan uppgiftslämnare, om denne uppenbarar

förhållande, varom han enligt lag har att iakttaga tystnad. Vid angivande

av nu avsedda uppgiftslämnare torde i överensstämmelse med

stadgande i 20 kap. 12 § brottsbalken i stället för »allmän tjänsteplikt»

böra användas uttrycket »lagstadgad tjänsteplikt».

4 §•

Inledningsvis har anförts att de i paragrafen upptagna beskrivningarna

av vad som är otillåtet yttrande i tryckt skrift är utformade i nära överensstämmelse

med gärningsbeskrivningarna för motsvarande brott i strafflagen.

Svenska journalistförbundet har i en till justitiedepartementet den 4 december

1963 inkommen skrift hemställt, att bestämmelserna under punkt

11 rörande brott mot trosfrid måtte utmönstras ur tryckfrihetsförordningen.

Departementschefen. Brott mot trosfrid (16 kap. 9 § brottsbalken) bör

kunna beivras även när brottet förövats genom tryckt skrift. Jag finner

mig således icke kunna tillstyrka journalistförbundets hemställan, och

föreslår att stadgandet i nuvarande punkt 11 bibehålies oförändrat. Detsamma

gäller de bestämmelser som nu upptages under punkterna 8, 10

och 12 och i departementsförslaget föreslås upptagna under punkterna 9,

12 och 14. I övriga bestämmelser bör sådana ändringar vidtagas att anknytning

sker till brottsbalkens stadganden i stället för strafflagens.

Otillåtna är enligt punkterna 1—3 framställningar som innefattar högförräderi,

uppror eller krigsförräderi ävensom försök eller förberedelse till

dessa brott. Beskrivningen av högförräderi och uppror motsvarar gärningsbeskrivningarna

i 8 kap. 1 § och 9 kap. 1 § strafflagen. Som krigsförräderi

anges i punkt 3 endast sådana gärningar av de i 27 kap. 1 § strafflagen

upptagna som är av beskaffenhet att kunna utgöra tryckfrihetsbrott, varför

krigsförräderi har ett vidsträcktare innehåll i strafflagen än i förordningen.

Enligt föreskrift under punkt b, som motsvaras av 27 kap. 2 §

strafflagen, är gärningarna straffbara även om de förövats av oaklsamhet.

Straffrättskommittén har föreslagit att bland tryckfrihetsbrotten upptages

motsvarighet till den nya brottstypen krigsanstiftan i den mån sådan

gärning innebär att fara för krig eller andra fienlligheter åstadkommes

med utländskt bistånd eller svikliga medel. Såsom exempel på krigsanstiftan

med utländskt bistånd har kommittén anfört, att någon uppträder som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungi. Maj:ts proposition nr 133 år 196b

bulvan för en utländsk propagandacentral och därigenom åstadkommer

sådan fara som avses i stadgandet om krigsanstiftan. Enligt kommittén

kan brottet i denna form förövas genom tryckt skrift och bör kunna straffas

som tryckfrihetsbrott.

Kommittén har vidare föreslagit vissa ändringar som föranledes av kommitténs

förslag till ändrade brottsbeskrivningar beträffande de under

punkterna 1—3 nu upptagna brotten.

Departementschefen. Bland brotten mot rikets säkerhet har i brottsbalken

upptagits en ny brottstyp, krigsanstiftan (19 kap. 2 §), avseende den

som med våldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara för att

riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter. I enlighet med kommitténs

förslag torde krigsanstiftan böra upptagas bland tryckfrihetsbrotten

i vad brottet är av beskaffenhet att kunna förövas genom tryckt skrift,

d. v. s. när faran framkallats med utländskt bistånd. Stadgande i sådant

hänseende torde i brottskatalogen böra upptagas i omedelbar anslutning till

bestämmelserna om högförräderi såsom punkt 2. Som en följd härav torde

en förskjutning i den följande numreringen få ske.

Det nuvarande krigsförräderibrottet har i brottsbalken motsvarighet i

brottstypen landsförräderi (22 kap. 1 § första stycket); om gärningen

är lindrigare, dömes enligt brottsbalken för Iandssvek (22 kap. 1 § andra

stycket). Till skillnad mot gällande rätt tillförsäkras i brottsbalken även

det civila försvaret skydd mot förrädiska handlingar varjämte med försvaret

uttryckligen jämställes folkförsörjningen. Vidare skall — för det

fall att riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande

makt utan att militärt motstånd förekommer — vad som sägs om

rikets försvar i stället gälla motståndsverksamheten (22 kap. 16 § andra

stycket brottsbalken). Den nu under punkt 3 upptagna gärningsbeskrivningen

torde böra omarbetas och kompletteras i de hänseenden som här

nämnts samt upptagas såsom punkt 4 i brottskatalogen. Dessutom bör i

enlighet med kommitténs förslag både landsförräderi och Iandssvek omfattas

av stadgandet. Landsförrädiska eller landssvikliga gärningar begångna

av oaktsamhet har i brottsbalken erhållit en särskild benämning,

landsskadlig vårdslöshet (22 kap. 2 §). Benämningen torde böra överföras

å motsvarande tryckfrihetsbrott, vilket föreslås upptaget under punkt 5.

Enligt brottsbalken inbegripes stämpling till brott ej såsom för närvarande

i förberedelse utan har upptagits såsom en självständig form av brottsligt

handlande. Bestämmelserna i de nuvarande punkterna 1—3 om ansvar

för försök eller förberedelse torde därför böra redaktionellt jämkas

så att stämpling till brottet anges särskilt vid sidan av försök och förberedelse.

Det må i detta sammanhang framhållas att, såvitt gäller stämpling

till högförräderi, landsförräderi och Iandssvek, brottsbalken medför en viss

utvidgning av det straffbara området i förhållande till vad som nu gäller.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i

Jämlikt 19 kap. 14 § och 22 kap. 12 § brottsbalken skall nämligen såsom

stämpling till brotten anses — förutom vad som i allmänhet ingår under

stämplingsbegreppet — att träda i förbindelse med främmande makt eller,

i fråga om landsförräderi eller landssvek, med fienden eller, om riket äi

helt eller delvis ockuperat, med ockupationsmakten (jfr 22 kap. 16 § andra

stycket brottsbalken) för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brottet

förövas. Motsvarande utvidgning av det straffbara området kommer att

gälla om stämplingen förövats genom tryckt skrift.

Såsom otillåtet yttrande anges under punkterna 5—7 framställningar som

innefattar smädelse eller andra missfirmliga eller skymfliga gärningar.

Stadgandet under punkt 5 motsvarar 9 kap. 3—5 §§ strafflagen om missfirmelse

mot kunglig person, riksstyrelse eller riksdagen samt skymfande

av rikssymbol. Brottsbeskrivningen under punkt 6 står i överensstämmelse

med 10 kap. 5 § strafflagen om missfirmelse mot tjänsteman och beskrivningen

under punkt 7 svarar mot 8 kap. 8 § strafflagen om kränkande av

främmande makt.

Departementschefen. Missfirmelse mot kunglig person har i brottsbalken

icke konstruerats såsom en särskild brottstyp. I stället stadgas höjning ai

straffmaximum för bland annat ärekränkningsbrotten, om brottet innebäi

förgripelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot

regent som är satt i Konungens ställe (18 kap. 2 §). Med hänsyn härtill

torde stadgandet under punkt 5, som blir punkt 6, böra omarbetas så att

brottsbeskrivningen upptager ärekränkning i stället för smädelse eller annan

missfirmlig gärning. Även när det gäller förgripelse genom tryckt skrift

torde med ärekränkning få avses samtliga brott som upptages i 5 kap.

brottsbalken. Av redaktionella skäl torde själva brottsbeskri\ningarna få

upptagas i ett särskilt stycke sist i denna paragraf. Bestämmelserna under

förevarande punkt torde böra omarbetas jämväl med hänsyn till att stadgandet

i 9 kap. 4 § strafflagen om missfirmelse mot riksstyrelse eller mot

riksdagen saknar motsvarighet i brottsbalken. Då förutsättning för tillämpning

av 7 kap. 4 § förordningen är att gärningen är straffbar enligt lag, blir

sådan missfirmelse straffri redan i och med brottsbalkens ikraftträdande

även när gärningen begås genom yttrande i tryckt skrift.

Missfirmelse mot tjänsteman enligt 10 kap. 5 § strafflagen anges i brottsbalken

(17 kap. 5 §) bestå i förolämpning mot vederbörande i eller för lians

befattning. Bestämmelserna under punkt 6 torde böra jämkas i överensstämmelse

härmed och upptas under punkt 7.

Kränkande av främmande makt enligt 8 kap. 8 § strafflagen har, såvitt

gäller förgripelse mot sådan makts statsöverhuvud eller representant här i

riket genom smädelse eller annan missfirmlig gärning, i brottsbalken (19

kap. 11 §) konstruerats på liknande sätt som nyss angivits i fråga om mot
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i

svarande förgripelser mot kunglig person, d. v. s. såsom en möjlighet till

straffhöjning för ärekränkning. Även brottsbeskrivningen under nuvarande

punkt 7 torde därför böra ändras sa att den upptager ärekränkning i stället

för smädelse eller annan missfirmlig gärning. Med hänsyn till de stora

olikheter i fråga om statsskick, som råder i skilda länder, torde stadgandet

böra avse icke blott främmande makts statsöverhuvud och representant

här i riket utan även ledamot av dess regering. Motsvarande ändring bör

vid lämpligt tillfälle vidtagas i brottsbalken.

Otillåtet yttrande utgör enligt stadgande under nuvarande punkt 9 framställning

som innefattar samhällsfarlig ryktesspridning jämlikt 11 kap. 6 §

strafflagen. Brottsbeskrivningen står helt i överensstämmelse med stadgandet

i strafflagen.

Departementschefen. De förfaranden som anges i 11 kap. 6 § strafflagen

har i brottsbalken upptagits såsom tre särskilda brottstyper, nämligen samhällsfarlig

ryktesspridning (16 kap. 6 §), beljugande av myndighet (17 kap.

6 §) samt ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 §). Vad

beträffar sistnämnda slag av ryktesspridning medför brottsbalken en viss

utvidgning av det kriminaliserade området. Ansvar för sådan ryktesspridning

skall nämligen inträda även för den som till främmande makt framför

ellei låter framkomma sådant rykte eller påstående som avses i stadgandet

om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. I enlighet med förslag av

straffrättskommittén torde jämväl dessa förfaranden böra kunna bestraffas

som tryckfrihetsbrott. Brottsbeskrivningen under punkt 9 torde således,

såvitt gäller ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, böra utvidgas till

att avse även gärning innebärande att någon till främmande makt framför

eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som är

ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Av redaktionella skäl torde bestämmelserna

om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet få upptagas

under en särskild punkt i brottskatalogen (punkt 10). Innehållet i övrigt i

stadgandet under nuvarande punkt 9 föreslås med hänsyn till förskjutningen

i numreringen upptaget under punkt 11.

Otillåtet yttrande utgör enligt bestämmelserna under punkt 13 ärekränkning

sådan den är beskriven i 16 kap. 7, 8, 9 och 11 §§ strafflagen.

För tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svarar enligt 8 kap. 1 § förordningen

i första hand utgivaren. Vid bedömande av fråga om ansvar för

honom skall enligt 12 § i nämnda kapitel så anses som om vad skriften

innehåller införts däri med hans vetskap eller vilja. Annan person som

genom författande av artiklar eller på annat sätt medverkat till att skriften

fått visst innehåll, är utesluten från ansvar för tryckfrihetsbrottet och

har enligt 3 kap. förordningen rätt till anonymitet.

De av straff räitskommitten föreslagna bestämmelserna om ärekränkning

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196''r

har upptagits i brottsbalken efter omarbetning i väsentliga delar. Vad beträffar

det centrala ärekränkningsbrottet förtal upptogs i kommittéförslaget

bestämmelse, att den som om annan lämnar ogrundad uppgift angående

gärning eller omständighet som är nedsättande för dennes anseende dömes

för förtal, evad han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om

uppgiftens sanning eller eljest saknade tillräcklig grund att hålla den för

sann. Kommittén har utvecklat sin syn på frågan om bedömningen av de

subjektiva omständigheterna vid förtal såsom tryckfrihetsbrott. Enligt kommittén

bör, om i en tidning publicerats en ärekränkande uppgift och de objektiva

förutsättningarna i övrigt för en fällande dom å förtal är uppfyllda,

den ansvarige utgivaren fällas till ansvar om tidningen saknade tillräcklig

grund att hålla uppgiften för sann eller från tidningens sida icke vidtagits

skäliga mått och steg för att kontrollera uppgiftens sanning. Vilka mått

och steg som skall vidtagas för att kontrollera sanningen i en ärekränkande

uppgift innan den framställes i en tidningsartikel, får enligt kommittén givetvis

bero på omständigheterna i det enskilda fallet, främst huruvida uppgiften

innefattar en beskyllning av allvarlig beskaffenhet. Hänsyn får tagas

till god publicistisk standard. Anonymitetsskyddet för författaren begränsar

möjligheterna att i rättegången få klarhet om grunden för beskyllningen.

Det bör emellertid enligt kommittén åligga ansvarige utgivaren att, så långt

det är förenligt med anonymitetsskyddet, vid domstolen lämna upplysning

om sina källor och redogöra för hur man gått till väga för att kontrollera

uppgiften.

Under remissbehandlingen har bl. a. överståthållaråmbetet och Svenska

tidningsutgivareföreningen anfört, att förtalsreglernas tillämpning i tryckfrihetsmål

torde komma att sätta anonymitetsskyddet i fara. Om uppgiftslämnaren

ej är villig att uppge sin anonymitet, är utgivarens möjligheter

att fria sig från förtal så begränsade att han torde frestas att bryta mot anonymitetsreglerna

såsom ägnat att medföra mindre allvarliga påföljder än

en fällande dom å förtal.

Departementschefen. Ärekränkningsbrotten har i brottsbalken blivit föremål

för en genomgripande omarbetning. Bestämmelserna om det centrala

ärekränkningsbrottet förtal har i brottsbalken (5 kap. 1 §) utformats så att

den som utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt

eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning

skall straffas för förtal; var han skyldig att uttala sig eller var det

eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgiften i

fråga och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund

för den, skall ansvar dock ej ådömas. Nu angivna regler gäller även när angreppsobjektet

är en avliden person (5 kap. 4 §), dock att för ansvar förutsättes

att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest med

hänsyn till omständigheterna kan anses kränka den frid, som bör tillkomma

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 196A

den avlidne. Bland ärekränkningsbrotten upptager brottsbalken ytterligare

brottstypen förolämpning (5 kap. 3 §), för vilken det utmärkande är att

uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Gärningen anges bestå

i att smäda annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom

annat skymfligt beteende.

Anpassningen av tryckfrihetsförordningens bestämmelser under nu förevarande

punkt till brottsbalken bör företagas så, att i brottskatalogen upptages

bestämmelse om att ärekränkning mot enskild person skall utgöra

otillåtet yttrande. Den närmare beskrivningen av de olika brottstyperna

torde böra utformas i överensstämmelse med motsvarande gärningsbeskrivningar

i brottsbalken och torde — såsom anförts i tidigare sammanhang —•

av redaktionella skäl böra upptagas i ett särskilt stycke sist i paragrafen.

Frågan om tillämpningen av brottsbalkens ärekränkningsregler på tryckfrihetsrättens

område och de svårigheter som kan uppkomma vid tillämpning

i tryckfrihetsmål av förtalsreglerna har uppmärksammats under riksdagsbehandlingen

av brottsbalken (se L4U 1962: 42 s. 38 ff). Med anledning

av motion (1:535), vari nämnda svårigheter berördes, uttalade första lagutskottet

att vid tillämpning i tryckfrihetsmål av 5 kap. 1 § andra stycket

brottsbalken — d. v. s. när fråga är huruvida en tidnings ansvarige utgivare

i fall av intressekollision haft skälig grund för en publicerad uppgift

— bevisningen normalt lärer inriktas på att så långt anonymitetsskyddet

det medger styrka att utgivaren, när han lät införa artikeln, med hänsyn

till utförda kontrollåtgärder eller eljest förfogade över upplysningar

som utgjorde skälig grund för uppgiften i fråga. Något verkligt ställningstagande

till artikeln från utgivarens sida förekommer emellertid, framhöll

utskottet, stundom icke. Enligt utskottets mening kan det dock ej anses

ändamålsenligt att låta utgivaren till stöd för påståendet om skälig grund

åberopa förhållanden som ligger utanför ramen av den kännedom om omständigheterna

som skulle ha utgjort hans försvar, om han närmare tagit

ställning till artikeln. Utskottet anförde som sin ståndpunkt att utgivaren

i fråga om ärekränkning icke bör undgå konsekvenserna av fiktionen att vad

tidningen innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Denna regel

får, uttalade utskottet, självfallet ej medföra någon uppluckring av anonymitetsskyddet.

Utskottet ville framhålla att de härmed förbundna spörsmålen

kräver särskilt beaktande i rättstillämpningen.

Till de synpunkter utskottet anfört beträffande ärekränkning som tryckfrihetsbrott

i sitt av riksdagen godkända utlåtande (rskr 1962: 390) ger jag

min anslutning.

6 och 8 §§.

I 6 § första stycket torde ordet »straff» böra utbytas mot »påföljd». I

paragrafen i övrigt samt i 8 § torde de redaktionella jämkningar böra vidtagas

som föranledes av den ändrade numreringen i brottskatalogen i 4 §.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1964

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition till

riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga ett i enlighet med

det anförda upprättat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaae Marcus Poktryckcri Aktiebolag 640280

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1964:13 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964 s. 13 i texten