Sök i Ratio Lex

Med förslag till vissa grundlagsändringar

1964-03-20 · 249 sidor, varav 230 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 230 av 249 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:140, Med förslag till vissa grundlagsändringar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO ur 196i

1

Nr 140

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa

grundlagsändringar; given Stockholms slott den 20

mars 196i.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj :t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga

härvid fogade förslag till

1) ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§ 53 och 67

riksdagsordningen samt § 2 successionsordningen;

2) ändrad lydelse av §§24 och 26 regeringsformen;

3) ändrad lydelse av § 21 regeringsformen;

4) ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen;

5) ändrad lydelse av § 81 regeringsformen;

6) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen samt §§ 70 och 71 riksdagsordningen;
7)

ändrad lydelse av § 50 regeringsformen samt §§ 72 och 73 riksdagsordningen

;

8) ändrad lydelse av §§ 96—102, 106 och 110 regeringsformen samt

§§42 och 68 riksdagsordningen;

9) ändrad lydelse av § 110 regeringsformen;

10) ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen;

11) ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen;

12) ändrad lydelse av § 6 mom. 7 riksdagsordningen; samt

13) ändrad lydelse av § 33 regeringsformen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås statschefens behörighetsålder höjd från 21 till

25 år.

Vidare förordas, att kravet på de högsta domstolsinstansernas hörande i

nådeärenden slopas i sådana fall, där skäl att bifalla nådeansökan uppenbarligen

saknas.

I propositionen föreslås även, att lagrådet skall kunna arbeta på avdelningar

och att varje avdelning skall bestå av tre justitieråd och ett rege
1

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 140

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

ringsråd med möjlighet att ersätta ett av justitieråden med annan lagfaren,

skicklig och oväldig person.

Propositionen innehåller tillika förslag om ändring av regeringsformens

regler om tjänstemän. Ändringen innebär att såvitt gäller andra statstjänstemän

än domare grundläggande bestämmelser om deras rättsställning överföres

från regeringsformen till annan lag, stiftad av Kungl. Maj :t och riksdagen

gemensamt efter lagrådets hörande.

I propositionen förordas vidare, att konstitutionell beslutanderätt, som

ej avser stiftande, ändring eller upphävande av grundlag, skall kunna genom

särskild lag överlåtas på mellanfolklig organisation för fredligt samarbete.

Lag om sådan överlåtelse föreslås stiftad antingen i den ordning

som gäller för grundlag eller också genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t

och en riksdag, i vilket minst 5/6 av de röstande i vardera kammaren vid

votering instämt.

Propositionen upplager även förslag om inrättande av en riksdagens lönedelegation

med uppgift att i förhandlingsfrågor rörande statsanställdas

anställningsvillkor rådgöra med statsrådsledamot, som Kungl. Maj :t därtill

förordnat, samt att å riksdagens vägnar godkänna förhandlingsöverenskommelse,

som träffats i sådan fråga.

I propositionen föreslås också särskilda regler om utövningen av riksdagens

befogenheter under krig. Enligt dessa regler skall talmanskonferensen,

om riket kommer i krig och krigsförhållandena det påkallar, förordna,

att en krigsdelegation, bestående av 50 inom riksdagen valda ledamöter,

skall träda i riksdagens ställe. Om till följd av krigsförhållandena

varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan fullgöra sina uppgifter,

skall enligt förslaget Kungl. Maj :t med vissa undantag utöva riksdagens

befogenheter, i den mån det erfordras för att skydda riket och slutföra

kriget.

Propositionen upptager jämväl förslag om ändring av regeringsformens

och riksdagsordningens regler om riksdagens ombudsmän i syfte att möjliggöra

vissa organisatoriska reformer rörande ombudsmännen..

I propositionen förordas vidare, att förbudet att utan vederbörande kammares

tillstånd väcka talan om ansvar mot riksdagsledamot för hans gärningar

och yttranden i denna egenskap utsträckes att gälla jämväl skadeståndstalan.

Dessutom föreslås i propositionen, att rösträtt vid val till riksdagens

andra kammare skall inträda kalenderåret efter det, då vederbörande fyllt

20 år. Därjämte föreslås, att möjlighet öppnas för röstberättigad, som till

följd av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder är förhindrad att inställa

sig vid valförrättning, att rösta genom valsedelsförsändelse. Vidare förordas

att magistrats befattning med förstakammarval skall upphöra.

Slutligen föreslås ändring av regeringsformen i syfte att möjliggöra en

överflyttning av naturalisationsärenden från Kungl. Maj :t till annan myndighet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196A

3

Förslag

till

1) ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen,1 §§ 53 och 67

riksdagsordningen2 samt § 2 successionsordningen3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Regeringsformen

§

Vill Konungen utrikes resa, meddele

Han statsrådet in pleno denna

Sin föresats och inhämte dess tankar

däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter

Konungen därefter sådan resa

och den verkställer, befatte Sig ej

med rikets styrelse eller utöve den

konungsliga makten, så länge han

utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen

under Konungens frånvaro, i

Hans namn, av den till tronföljden

närmast berättigade prins, om han

uppnått myndig ålder. Han styre såsom

regent med all konungslig makt

och myndighet, enligt denna regeringsform;

dock må han ej adeligt

stånd och värdighet förläna, eller till

grevligt och friherreligt stånd upphöja,

eller riddarevärdighet utdela;

ävensom alla lediga förtroendesysslor

endast tills vidare kunna förvaltas

av dem, som regenten därtill förordnar.

Har den till tronföljden närmast

berättigade prins icke uppnått myndig

ålder eller är han av sjukdom

eller utrikes vistande hindrad att

riksstyrelsen utöva, då styre såsom

regent i Konungens namn med nu

sagda befogenhet den till tronföljden

därnäst berättigade prins, som

uppnått myndig ålder och för vilken

hinder av ovannämnda beskaffenhet

ej möter.

Finnes ej---------sc

Hnru förhållas — -------

Vill Konungen utrikes resa, meddele

Han statsrådet in pleno denna

Sin föresats och inhämte dess tankar

däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter

Konungen därefter sådan resa

och den verkställer, befatte Sig ej

med rikets styrelse eller utöve den

konungsliga makten, så länge han

utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen

under Konungens frånvaro, i

Hans namn, av den till tronföljden

närmast berättigade prins, om han

uppnått tjugufem års ålder. Han styre

såsom regent med all konungslig

makt och myndighet, enligt denna

regeringsform; dock må han ej adeligt

stånd och värdighet förläna, eller

till grevligt och friherreligt

stånd upphöja, eller riddarevärdighet

utdela; ävensom alla lediga förtroendesysslor

endast tills vidare

kunna förvaltas av dem, som regenten

därtill förordnar.

Har den till tronföljden närmast

berättigade prins icke uppnått tjugufem

års ålder eller är han av sjukdom

eller utrikes vistande hindrad

att riksstyrelsen utöva, då styre såsom

regent i Konungens namn med

nu sagda befogenhet den till tronföljden

därnäst berättigade prins,

som uppnått sådan ålder och för vilken

hinder av ovannämnda beskaffenhet

ej möter.

l regent.

- 91 § stadgat.

1 Regeringsformen senast omtryckt 1961; se SFS 1961: 464.

2 Riksdagsordningen senat omtryckt 1961; se SFS 1961:465.

3 Successionsordningen senast omtryckt 1949; se SFS 1949: 579.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 ur 1964

(Nuvarande lydelse)

§

Konung vare myndig vid ålder

som i allmänhet är i lag stadgad.

Dör Konung, innan tronföljaren

denna ålder uppnått, förhålles med

riksstyrelsen såsom i 39 § angives,

intill dess riksdagen sammankommer,

och den förmyndarestyrelse,

riksdagen förordnar, regeringen tillträtt;

ställande sig regenten eller

statsrådet denna regeringsform till

ovillkorlig efterlevnad.

§

Då Konung dör och tronföljaren

ännu omyndig är, utfärde regenten

eller statsrådet, då det riksstyrelsen

förvaltar, kallelse å riksdagen, vilken

kallelse inom femton dagar efter

Konungens död skall i allmänna

tidningarna kungöras. Riksdagen

äge, utan avseende på något den avlidne

Konungens testamente angående

riksstyrelsen, att förordna en, tre

eller fem förmyndare, som, intill

dess Konungen myndig bliver, regeringen

i Dess namn, efter denna

grundlag, må utöva.

(Föreslagen lydelse )

41.

Dör Konung, innan tronföljaren

uppnått tjugufem års ålder, förhålles

med riksstyrelsen såsom i 39 §

angives, intill dess riksdagen sammankommer,

och riksföreståndare,

som riksdagen förordnar, regeringen

tillträtt; ställande sig regenten eller

statsrådet denna regeringsform

till ovillkorlig efterlevnad.

93.

Då Konung dör och tronföljaren

ännu ej uppnått tjugufem års ålder,

utfärde regenten eller statsrådet, då

det riksstyrelsen förvaltar, kallelse

å riksdagen, vilken kallelse inom

femton dagar efter Konungens död

skall i allmänna tidningarna kungöras.

Riksdagen äge, utan avseende

på något den avlidne Konungens testamente

angående riksstyrelsen, att

förordna en, tre eller fem riksföreståndare,

som, intill dess Konungen

uppnår tjugufem års ålder, regeringen

i Dess namn, efter denna

grundlag, må utöva.

Riksdagsordningen

§ 53.

Ej må riksdagen eller kamrarna

i Konungens närvaro över något ämne

rådpläga eller besluta; ej heller

må omyndig Konungs förmyndare

övervara kamrarnas överläggningar

eller beslut.

Uti vardera--

I mål----— -

Ej må riksdagen eller kamrarna

i Konungens närvaro över något ämne

rådpläga eller besluta; ej heller

må riksföreståndare övervara kamrarnas

överläggningar eller beslut.

--av kammaren.

- beslutet, övervara.

§ 67.

Skall förmyndare för omyndig

Konung tillsättas, utses av kamrarna,

sist dagen efter det riksdagen

sammankommit, en nämnd, på det

sätt och till det antal personer, som

i nästföregående § sagt är. Denna

Skall riksföreståndare tillsättas,

utses av kamrarna, sist dagen efter

det riksdagen sammankommit, en

nämnd, på det sätt och till det antal

personer, som i nästföregående § sagt

är. Denna nämnd röstar om de av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 är WOi

5

(Nuvarande lydelse)

nämnd röstar om de av riksdagen

till antalet bestämda förmyndare,

som skola vara en, tre eller fem.

Varje ledamot av nämnden upptecknar

å en sluten vallista de män, dem

han anser förtroendet värdiga, och

så många, att de med en person överstiga

det av riksdagen bestämda antalet.

Av dem, som därvid kommit i

åtanke, ställes först den, som flesta

rösterna erhållit, under ny omröstning,

då nämndens pluralitet giver

utslaget. På samma sätt förfares

med den, som näst honom blivit av

de flesta kallad o. s. v., till dess det

föreskrivna antalet av förmyndare

blivit fyllt. Nämnden kan ej förr åtskiljas,

än valet fulländat är; och

gäller detta val såsom riksdagens

beslut.

Om så händer, att kamrarna ej

inom tre dagar efter det riksdagen

sammankommit om förmyndarnas

antal åsämjas, förordnas på enahanda

sätt och till lika antal, som ovan

angående nämnden är sagt, eu särskild

nämnd, att medelst omröstning

denna fråga, med samma kraft och

verkan som riksdagens beslut, inom

två dagar avgöra; skolande sedermera

den utsedda nämnden, likaledes

inom två dagar, hava valet förrättat,

så att i alla händelser förmyndarevalet

må vara verkställt inom

sju dagars förlopp från det riksdagen

sammankommit.

(Föreslagen lydelse)

riksdagen till antalet bestämda riksföreståndare,

som skola vara en, tre

eller fem. Varje ledamot av nämnden

upptecknar å en sluten vallista

dem han anser förtroendet värdiga,

och så många, att de med en person

överstiga det av riksdagen bestämda

antalet. Av dem, som därvid kommit

i åtanke, ställes först den, som flesta

rösterna erhållit, under ny omröstning,

då nämndens pluralitet giver

utslaget. På samma sätt förfares

med den, som näst honom blivit av

de flesta kallad o. s. v., till dess det

föreskrivna antalet riksföreståndare

blivit fyllt. Nämnden kan ej förr

åtskiljas, än valet fulländat är; och

gäller detta val såsom riksdagens

beslut.

Om så händer, att kamrarna ej

inom tre dagar efter det riksdagen

sammankommit om riksföreståndarnas

antal åsämjas, förordnas på enahanda

sätt och till lika antal, som

ovan angående nämnden är sagt, en

särskild nämnd, att medelst omröstning

denna fråga, med samma kraft

och verkan som riksdagens beslut,

inom två dagar avgöra; skolande sedermera

den utsedda nämnden, likaledes

inom två dagar, hava valet förrättat,

så att i alla händelser valet

av riksföreståndare må vara verkställt

inom sju dagars förlopp från

det riksdagen sammankommit.

Successionsordningen

§ 2.

Dör Konung i Sverige, utan att

lämna manliga bröstarvingar, men

Hans efterlämnade drottning sig i

välsignat tillstånd befinner, före regent

eller statsrådet regeringen med

kungl. makt och myndighet, på sätt

och med villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen

föreskriva, till dess

Riksens Ständer, å den tid regeringsformen

utstakar, hunnit samman
-

Dör Konung i Sverige, ulan att

lämna manliga bröstarvingar, men

Hans efterlämnade drottning sig i

välsignat tillstånd befinner, före regent

eller statsrådet regeringen med

kungl. makt och myndighet, på sätt

och med villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen

föreskriva, till dess

Riksens Ständer, å den tid regeringsformen

utstakar, hunnit samman
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 1U) år 19Gi

(Nuvarande lydelse)

komma, då dem tillhör, att om regeringens

förande själva förordna.

Bliver drottningens livsfrukt av

mankön, förordne då Riksens Ständer

förmyndare för den omyndige

Konungen, på sätt i 93 § av regeringsformen

stadgat är. Bliver drottningens

livsfrukt av kvinnokön, träde

den av ätten, som efter förstfödslorätt

den avlidne Konungen i

arvsföljden, på sätt 1 § utstakar, närmast

är, såsom Konung till regeringen.

2) ändrad lydelse av §§

§

Uti Konungens nedre justitierevision

skola justitieärendena beredas

till prövning och avgörande i högsta

domstolen.

§

Konungen äger att i brottmål göra

nåd, mildra livsstraff samt återgiva

ära och till kronan förverkat gods.

över ansökningar därom höre

Konungen dock regeringsrätten, beträffande

mål av beskaffenhet att

kunna tillhöra dess eller kammarrättens

slutliga prövning, men i andra

mål högsta domstolen; och fatte

Konungen Sina beslut uti statsrådet.

På den brottslige skall sedermera ankomma

att emottaga den nåd

Konungen honom förunnat, eller undergå

det straff, vartill han blivit

dömd.

(Föreslagen lydelse)

komma, då dem tillhör, att om regeringens

förande själva förordna.

Bliver drottningens livsfrukt av

mankön, förordne då Riksens Ständer

riksföreståndare, på sätt i 93 §

av regeringsformen stadgat är. Bliver

drottningens livsfrukt av kvinnokön,

träde den av ätten, som efter

förstfödslorätt den avlidne Konungen

i arvsföljden, på sätt 1 § utstakar,

närmast är, såsom Konung till

regeringen.

24 och 26 regeringsformen

24.

Ärenden, vilkas prövning och avgörande

ankommer på högsta domstolen,

skola för sådant ändamål beredas

i nedre justitierevisionen.

26.

Konungen äger att i brottmål göra

nåd, mildra livsstraff samt återgiva

ära och till kronan förverkat gods.

Över ansökningar därom skall

Konungen dock, där ej skäl till bifall

uppenbarligen saknas, höra regeringsrätten,

beträffande mål av beskaffenhet

att kunna tillhöra dess

eller kammarrättens slutliga prövning,

men i andra mål högsta domstolen;

och fatte Konungen Sina beslut

uti statsrådet. På den brottslige

skall sedermera ankomma att emottaga

den nåd Konungen honom förunnat,

eller undergå det straff, vartill

han blivit dömd.

Övergångsstadgande

Intill utgången av juni månad

närmast efter det den nya lydelsen

av §§ 24 och 26 slutligt antagits, skola

stadgandena i sin äldre lydelse

alltjämt äga tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

i

3) ändrad lydelse av

(Nuvarande lydelse)

§

Tre ledamöter av högsta domstolen

och en av regeringsrättens lagfarna

ledamöter skola tillsammans

utgöra Konungens lagråd.

Lagrådet tillkommer att avgiva utlåtande

över de förslag till stiftande,

upphävande, ändring eller förklaring

av lagar eller författningar, vilka för

sådant ändamål bliva av Konungen

överlämnade. Där så prövas nödigt,

må Konungen för visst ärende till

ledamot av lagrådet ytterligare förordna

en för insikt, erfarenhet och

redlighet känd person.

Närmare bestämmelser om tjänstgöringen

i lagrådet meddelas i särskild,

av Konungen och riksdagen

jämlikt 87 § 1 mom. gemensamt beslutad

lag. 4

§ 21 regeringsformen

(Föreslagen lydelse)

21.

Konungens lagråd har att avgiva

utlåtande över de förslag till stiftande,

upphävande, ändring eller

förklaring av lagar eller författningar,

vilka för sådant ändamål bliva av

Konungen överlämnade.

Såsom ledamöter av lagrådet skola

tjänstgöra tre justitieråd och en

av regeringsrättens lagfarna ledamöter.

I stället för ett av justitieråden

må dock annan lagfaren, skicklig

och oväldig person enligt Konungens

förordnande tjänstgöra såsom ledamot

av lagrådet. Dessa fyra ledamöter

skola deltaga i behandlingen av

alla på lagrådet ankommande ärenden.

Där så prövas nödigt, må i behandlingen

av visst ärende i lagrådet

deltaga ytterligare en för insikt,

erfarenhet och redlighet känd person,

som Konungen utser. Skall lagrådet

vara delat i avdelningar, skall

vad i detta stycke stadgats om lagrådet

gälla varje avdelning.

Närmare bestämmelser om lagrådet

meddelas i särskild, av Konungen

och riksdagen jämlikt 87 § 1

mom. gemensamt beslutad lag.

4) ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen

8 35.

Statsrådets ledamöter, presidenter

och chefer för kollegier eller de

i dessas ställe inrättade verk, justitiekansleren,

cheferna för fångvården,

lantmäteriet, statens järnvägstrafik,

lots-, post-, telegraf- och tullverken

samt skogsväsendet, expeditionschefer

i statsdepartementen.

överståthållaren, underståthållaren

och polismästaren i huvudstaden,

landshövdingar, fältmarskalkar, ge
-

Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor,

varifrån Konungen må

dem entlediga, när han prövar rikets

tjänst det fordra.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 ar 1964

(Nuvarande lydelse)

neraler och amiraler av alla grader,

generaladjutanter, överad jutanter,

stabsadjutanter, kommendanter i

fästningarna, överstar för regementena,

sekundcheferna för gardesregementena

till häst och fot och för livregementets

kårer samt cheferna för

övriga särskilt för sig bestående militära

kårer eller bataljoner, cheferna

för artilleriet, fortifikations-, fältmätnings-

och sjömätningsväsendet,

ministrar, sändebud och agenter för

handeln hos främmande makter,

samt de ämbets- och tjänstemän,

som uti Konungens kabinett för utrikes

brevväxlingen och vid beskickningarna

nyttjas, hava förtroendesysslor,

varifrån Konungen må dem

entlediga, när han prövar rikets

tjänst det fordra. Konungen kungöre

dock sådana beslut i statsrådet,

vars ledamöter vare skyldige att

däremot göra underdåniga föreställningar,

om de finna sig därtill skäl

äga.

§

De som bekläda domareämbeten,

så högre som lägre, samt alla andra

ämbets- och tjänstemän, än de i föregående

§ nämnda, kunna icke,

utan medelst rannsakning och dom,

ifrån sina innehavande sysslor av

Konungen avsättas, ej heller, utan

efter egna ansökningar, till andra

tjänster befordras eller flyttas.

(Föreslagen lydelse)

36.

Den som utnämnts till domare må

skiljas från tjänsten endast av domstol

efter åtal eller genom beslut om

entledigande i samband med pensionering;

dock må han, om det finnes

erforderligt av organisatoriska

skäl, förflyttas till annan jämställd

domartjänst.

Grundläggande bestämmelser i övrigt

om statstjänstemännen givas i

lag, stiftad i den ordning 87 § 1

mom. föreskriver.

Över gångsstadgande

Till dess den lag, som omförmäles

i § 36 i dess nya lydelse, trätt i kraft,

skola §§ 35 och 36 i sin äldre lydelse

alltjämt äga tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

9

5) ändrad lydelse av § 81 regeringsformen

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 81.

Denna regeringsform--------riksdagars beslut.

Då riksdagen-------ej godkänner.

Genom särskild lag må beslutanderätt,

som enligt denna regeringsform

tillkommer Konungen och riksdagen,

gemensamt eller var för sig,

eller annat statligt organ och ej avser

frågor om stiftande, ändring, förklaring

eller upphävande av grundlag, i

begränsad omfattning överlåtas på

mellanfolklig organisation för fredligt

samarbete, till vilken riket är eller

skall bliva anslutet. Lag om sådan

överlåtelse stiftas antingen i den

ordning som gäller för grundlag eller

ock, om därmed förenad tidsutdräkt

är till men för riket, genom

samfällt beslut av Konungen och en

riksdag, i vilket minst fem sjättedelar

av de röstande i vardera kammaren

vid votering instämt.

6) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen samt §§ 70 och 71

riksdagsordningen

Regeringsformen

§ 62.

Sedan statsverkets------------riksstaten anslå.

Det tillkommer riksdagens lönedelegation

att i förhandlingsfrågor

rörande anställningsvillkor, som

skola gälla för statens arbetstagare

eller eljest tillhöra riksdagens prövning,

rådpläga med statsrådsledamot,

som Konungen därtill förordnat,

samt att å riksdagens vägnar

godkänna överenskommelse, som

träffats i sådan fråga.

lf Bihang till riksdagens protokoll 196U. 1 saml. Nr 140

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj :ts proposition nr U0 år 1961

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Riksdagsordningen

§ 70.

1. De sex----------honom återstått.

2. Riksdagen skall--------övriga fullmäktige.

3. Valav--------kan återväljas.

4. Fullmäktige välje--------utfalla lika.

§

På samma gång och på lika sätt,

som fullmäktige enligt 70 § av riksdagen

utses, tillsättes en suppleant

för varje av riksdagen utsedd fullmäktig

att vid förfall för denne inträda;

dock skall den sålunda valde

suppleanten för fullmäktig, som utsetts

till chef för riksbanken, först

inträda vid förfall jämväl för den

enligt 72 § regeringsformen av fullmäktige

för denne utsedde suppleanten.

Vid förfall för både fullmäktig

och hans av riksdagen valde

suppleant inkalla fullmäktige annan

suppleant till tjänstgöring.

5. På samma gång och på lika

sätt, som fullmäktige av riksdagen

utses, tillsättes en suppleant för varje

av riksdagen utsedd fullmäktig

att vid förfall för denne inträda;

dock skall den sålunda valde suppleanten

för fullmäktig, som utsetts till

chef för riksbanken, först inträda

vid förfall jämväl för den enligt 72 §

regeringsformen av fullmäktige för

denne utsedde suppleanten. Vid förfall

för både fullmäktig och hans av

riksdagen valde suppleant inkalla

fullmäktige annan suppleant till

tjänstgöring.

71.

Riksdagens lönedelegation består

av sexton ledamöter, av vilka vardera

kammaren inom sig utser hälften.

De väljas för tiden från valet, till

dess sådant val under fjärde året

därefter försiggått, dock att ledamot

som dessförinnan avgått ur riksdagen

ej vidare skall anses tillhöra delegationen.

Har ledamot före den

tid, för vilken han valts, avgått ur

delegationen, anställes val för den

tid som för honom återstått.

Vardera kammaren utser ock

inom sig suppleanter att när ledamöter

få förfall i deras ställe inträda.

Suppleanter utses för samma tid

som ledamöter.

Vad i 45 § 2 mom. och 75 § 2 mom.

är stadgat med avseende å utskott

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande delegationen. Omröstning

inom delegationen skall ske öppet.

Den som förer ordet i delegationen

äger avgörande röst, därest,

vid omröstning, rösterna i något fall

äro lika. Ledamot som ej instämt i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196b

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

delegationens beslut är obetaget att

låta sin skiljaktiga mening antecknas.

Innan förhandlingsöverenskommelse

träffats eller förhandling eljest

slutförts, må ledamot icke utan

delegationens tillstånd yppa vad vid

sakens behandling i delegationen förekommit.

Ledamot, så ock suppleant,

skall första gången han är närvarande

vid sammanträde med delegationen

avgiva försäkran om tystnadspliktens

iakttagande.

7) ändrad lydelse av § 50 regeringsformen samt §§ 72 och 73

riksdagsordningen

Regeringsformen

§ 50.

Riksdagen skall-----och kungöra. _ .

Om riket kommer i krig och krigsförhållandena

det påkalla, förordnar

den i 50 § riksdagsordningen omförmälda

talmanskonferensen efter

samråd med statsministern, att

riksdagens krigsdelegation skall tråda

i riksdagens ställe. Sådant förordnande

gäller till dess vapenvila inträtt

eller ock Konungen eller krigsdelegationen

dessförinnan beslutar,

att riksdagen skall återtaga sina befogenheter.

Krigsdelegationen beslutar

själv om formerna för sin verksamhet.

Kan till följd av krig, vari riket

befinner sig, varken riksdagen eller

dess krigsdelegation fullgöra sina

uppgifter, skall Konungen till rikets

skydd och krigets slutförande fullgöra

de uppgifter, som ankomma på

Konungen och riksdagen samfällt eller

på riksdagen allena. Dock äge

Konungen ej stifta, ändra, förklara

eller upphäva grundlag eller lag,

som reglerar val till riksdagen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 196i

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Riksdagsordningen

§ 72.

Riksdagen förordnar---—----revisorer förrättas.

För varje revisor väljes en suppleant

att vid förfall för honom inträda.

Vid förfall för både revisor och

hans suppleant bestämmes övriga

suppleanters tjänstgöring av den

ordning, i vilken de blivit valda.

Revisorerna välja--------äro lika.

De anmärkningar-------- — vidare behandling.

§ 73.

För varje enligt 72 § utsedd revisor

väljes en suppleant att vid förfall

för honom inträda. Vid förfall

för både revisor och hans suppleant

bestämmes övriga suppleanters

tjänstgöring av den ordning, i vilken

de blivit valda.

Riksdagens krigsdelegation består

av femtio ledamöter, av vilka vardera

kammaren inom sig väljer hälften.

Val av krigsdelegation skall äga

rum å varje riksdag inom sex dagar

efter dess öppnande. Valet gäller till

dess nytt val av krigsdelegation förrättas,

dock att ledamot som dessförinnan

avgått ur riksdagen ej vidare

skall anses tillhöra delegationen.

Förordnar Konungen om nya

val till båda kamrarna eller den ena

av dem, behålle utan hinder därav

delegationens ledamöter sina befattningar.

övergångsstadgande

Val av riksdagens krigsdelegation

skall första gången äga rum vid den

riksdag, som sammanträder året efter

det då nya lydelsen av § 73 riksdagsordningen

slutligt antagits. 8

8) ändrad lydelse av §§ 96—102, 106 och 110 regeringsformen samt

§§ 42 och 68 riksdagsordningen

Regeringsformen

§ 96.

Riksdagen skall förordna två för Riksdagen skall förordna minst

lagkunskap och utmärkt redlighet två för lagkunskap och utmärkt redkända

medborgare, den ene såsom lighet kända medborgare att i egenjustitieombudsman

och den andre skap av riksdagens ombudsmän, efsåsom

militieombudsman, att i egen- ter den instruktion riksdagen för

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr ibO år 196b

(Nuvarande lydelse)

skap av riksdagens ombud, efter den

instruktion riksdagen för dem utfärdat,

hava tillsyn över lagars och

författningars efterlevnad, i vad de

skola av dem, som i allo äro underkastade

ämbetsansvar, tillämpas

samt vid vederbörliga domstolar i laga

ordning tilltala dem, som uti sina

ämbetens utövning av våld, mannamån

eller annan orsak någon olaglighet

begått eller underlåtit att sina

ämbetsplikter behörigen fullgöra.

Ombudsmännen vare i all måtto underkastade

samma ansvar och plikt,

som allmän lag och rättegångsordning

för aktörer utstaka.

§

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen

väljas för tid och

på sätt riksdagsordningen stadgar;

och bör samtidigt för en var av dem

utses en ställföreträdare av de egenskaper,

som hos ombudsmannen erfordras,

att i dennes ställe utöva ämbetet

i de fall instruktionen angiver.

Skulle ombudsman------

(Föreslagen lydelse)

dem utfärdat, hava tillsyn över lagars

och författningars efterlevnad,

i vad de skola av dem, som i allo

äro underkastade ämbetsansvar, tilllämpas

samt vid vederbörliga domstolar

i laga ordning tilltala dem,

som uti sina ämbetens utövning av

våld, mannamån eller annan orsak

någon olaglighet begått eller underlåtit

att sina ämbetsplikter behörigen

fullgöra. Ombudsmännen vare i all

måtto underkastade samma ansvar

och plikt, som allmän lag och rättegångsordning

för aktörer utstaka.

97.

Riksdagens ombudsmän väljas för

tid och på sätt riksdagsordningen

stadgar; och bör samtidigt för en var

av dem utses en ställföreträdare av

de egenskaper, som hos ombudsmannen

erfordras, att i dennes ställe

utöva ämbetet i de fall instruktionen

angiver.

_____blivit vald.

I händelse justitieombudsmannen

eller militieombudsmannen avsäger

sig det erhållna förtroendet eller ombudsmans

ämbete eljest bliver ledigt,

övertage ställföreträdaren omedelbart

ämbetet; och skall riksdagen

därefter så snart ske kan förrätta

nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare

avsäga sig det erhållna

förtroendet eller har han övertagit

ombudsmansämbetet eller bliver eljest

hans befattning ledig, äge nytt

val av ställföreträdare rum, varvid

iakttages att, om sådant val erfordras

under tid, då riksdagssession ej

pågår, riksdagens rätt härutinnan

utövas genom de av riksdagen valde

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige

i riksgäldskontoret.

§ 99.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen

må, en var när

98.

I händelse ombudsman avsäger sig

det erhållna förtroendet eller ombudsmans

ämbete eljest bliver ledigt,

övertage ställföreträdaren omedelbart

ämbetet; och skall riksdagen

därefter så snart ske kan förrätta

nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare

avsäga sig det erhållna

förtroendet eller har han övertagit

ombudsmansämbetet eller bliver eljest

hans befattning ledig, äge nytt

val av ställföreträdare rum, varvid

iakttages att, om sådant val erfordras

under tid, då riksdagssession ej

pågår, riksdagens rätt härutinnan utövas

genom de av riksdagen valde

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige

i riksgäldskontoret.

Ombudsmännen må, eu var när

han för sitt ämbetes utövning det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ''iO år VJGi

(Nuvarande lydelse)

han för sitt ämbetes utövning det

nödigt anser, kunna övervara alla

domstolars och myndigheters överläggningar

och beslut, dock utan rättighet

att sin mening därvid yttra,

samt äga tillgång till alla domstolars

och myndigheters protokoll och

handlingar. Konungens ämbetsmän i

allmänhet vare skyldige att lämna

justitieombudsmannen och militieombudsmannen

laglig handräckning,

samt alla fiskaler, att medelst aktioners

utförande en var av dem biträda,

då han det äskar.

(Föreslagen lydelse)

nödigt anser, kunna övervara alla

domstolars och myndigheters överläggningar

och beslut, dock utan rättighet

att sin mening därvid yttra,

samt äga tillgång till alla domstolars

och myndigheters protokoll och

handlingar. Konungens ämbetsmän i

allmänhet vare skyldige att lämna

ombudsmännen laglig handräckning,

samt alla fiskaler, att medelst aktioners

utförande en var av dem biträda,

då han det äskar.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen

åligge, att var

för sig, till riksdagen avlämna årlig

redogörelse för förvaltningen av de

dem förtrodda ämbeten samt däruti,

en var med avseende på området för

hans ämbetsutövning, utreda lagskipningens

tillstånd i riket, anmärka

lagarnas och författningarnas

brister och uppgiva förslag till deras

förbättring.

§

Skulle den oförmodade händelse

inträffa, alt antingen hela Konungens

högsta domstol eller av dess ledamöter

en eller flere funnes hava

av egennytta, vrångvisa eller försumlighet

så orätt dömt, att därigenom

någon, emot tydlig lag och sakens

utredda och behörigen styrkta förhållande,

mistat eller kunnat mista

liv, personlig frihet, ära och egendom,

eller regeringsrätten eller en

eller flere av dess ledamöter funnes

hava vid prövning av besvärsmål låtit

sådant förhållande komma sig

till last, vare justitieombudsmannen

och militieombudsmannen en var

inom sitt ämbetsområde pliktiga,

ävensom Konungens justitiekansler

berättigad, att vid den rikets domstol,

som här nedanföre bestämmes,

den felaktige under tilltal ställa,

samt till ansvar efter rikets lag befordra.

§ 100.

Ombudsmännen åligge, att, pä sätt

i deras instruktion föreskrives, till

riksdagen avlämna årlig redogörelse

för förvaltningen av de dem förtrodda

ämbeten samt däruti, en var

med avseende på området för hans

ämbetsutövning, utreda lagskipningens

tillstånd i riket, anmärka lagarnas

och författningarnas brister och

uppgiva förslag till deras förbättring.

101.

Skulle den oförmodade händelse

inträffa, att antingen hela Konungens

högsta domstol eller av dess ledamöter

en eller flere funnes hava

av egennytta, vrångvisa eller försumlighet

så orätt dömt, att därigenom

någon, emot tydlig lag och sakens

utredda och behörigen styrkta förhållande,

mistat eller kunnat mista

liv, personlig frihet, ära och egendom,

eller regeringsrätten eller eu

eller flere av dess ledamöter funnes

hava vid prövning av besvärsmål låtit

sådant förhållande komma sig

till last, vare riksdagens ombudsmän

en var inom sitt ämbetsområde pliktiga,

ävensom Konungens justitiekansler

berättigad, att vid den rikets

domstol, som här nedanföre bestämmes,

den felaktige under tilltal ställa,

samt till ansvar efter rikets lag

befordra.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr l''iO år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 102.

Denna domstol, som riksrätt kallas,

skall i sådant fall bestå av presidenten

uti Konungens och rikets

Svea hovrätt, vilken däruti före ordet,

presidenterna uti alla rikets kollegier,

vid tilltal emot högsta domstolen

fyra de äldsta regeringsråd,

men, när regeringsrätten är tilltalad,

fyra de äldsta justitieråd, ävensom,

i" båda fallen, högste befälhavaren

över de i huvudstaden tjänstgörande

trupper, högste närvarande befälhavaren

för den vid huvudstaden förlagda

delen av flottan, tvenne de äldsta

råd i Svea hovrätt och det äldsta

råd i varje av rikets kollegier.

Då justitiekansleren, justitieombudsmannen

eller militieombudsmannen

finner sig befogad att högsta

domstolen samfällt eller särskilda

dess ledamöter inför riksrätten tilltala,

eller justitiekansleren eller justitieombudsmannen

att regeringsrätten

samfällt eller särskilda dess ledamöter

under sådant tilltal ställa,

äske han hos presidenten i Konungens

och rikets Svea hovrätt, såsom

riksrättens ordförande, laglig kallelse

å den eller dem, som skola tilltalas.

Presidenten i hovrätten foge därefter

anstalt om riksrättens sammanträde,

för att kallelsen utfärda

och målet vidare i laglig ordning behandla.

Skulle emot förmodan han

detta underlåta, eller någon av de

övrige förenämnde ämbetsmän undandraga

sig att uti riksrätten deltaga,

stånde de, för en sådan uppsåtlig

försummelse av deras ämbetsplikt,

till lagligt ansvar. Hava eu

eller flere av riksrättens ledamöter

laga förfall, eller finnes emot någon

av dem laga jäv, vare ändock rätten

domför, om tolv däruti sitta. Är presidenten

i hovrätten av laga förfall

eller jäv hindrad, företräde dess ställe

den äldste i tjänst varande presidenten.

Denna domstol äge, sedan

rannsakningen fulländad är, och do
-

Denna domstol, som riksrätt kallas,

skall i sådant fall bestå av presidenten

uti Konungens och rikets

Svea hovrätt, vilken däruti före ordet,

presidenterna uti alla rikets kollegier,

vid tilltal emot högsta domstolen

fyra de äldsta regeringsråd,

men, när regeringsrätten är tilltalad,

fyra de äldsta justitieråd, ävensom,

i båda fallen, högste befälhavaren

över de i huvudstaden tjänstgörande

trupper, högste närvarande befälhavaren

för den vid huvudstaden förlagda

delen av flottan, tvenne de äldsta

råd i Svea hovrätt och det äldsta

råd i varje av rikets kollegier.

Då justitiekansleren eller någon av

riksdagens ombudsmän finner sig

befogad att högsta domstolen eller

regeringsrätten samfällt eller särskilda

deras ledamöter inför riksrätten

tilltala, äske han hos presidenten

i Konungens och rikets Svea

hovrätt, såsom riksrättens ordförande,

laglig kallelse å den eller dem,

som skola tilltalas. Presidenten i

hovrätten foge därefter anstalt om

riksrättens sammanträde, för att

kallelsen utfärda och målet vidare i

laglig ordning behandla. Skulle emot

förmodan han detta underlåta, eller

någon av de övrige förenämnde ämbetsmän

undandraga sig att uti riksrätten

deltaga, stånde de, för en sådan

uppsåtlig försummelse av deras

ämbetsplikt, till lagligt ansvar. Hava

en eller flere av riksrättens ledamöter

laga förfall, eller finnes emot

någon av dem laga jäv, vare ändock

rätten domför, om tolv däruti

sitta. Är presidenten i hovrätten

av laga förfall eller jäv hindrad, företräde

dess ställe den äldste i tjänst

varande presidenten. Denna domstol

äge, sedan rannsakningen fulländad

är, och domen efter lag fälld, att densamma

för öppna dörrar avkunna.

Ingen have makt att sådan dom ändra,

Konungen dock obetaget att göra

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr l iO år 1964

(Nuvarande lydelse)

men efter lag fälld, att densamma

för öppna dörrar avkunna. Ingen have

makt att sådan dom ändra,

Konungen dock obetaget att göra

nåd, vilken likväl icke må sträcka

sig till den dömdes återinsättande i

rikets tjänst.

§

Finner utskottet av dessa protokoll,

att någon statsrådets ledamot

uppenbarligen handlat emot rikets

grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt

någon överträdelse därav, eller

underlåtit att göra föreställningar

emot sådan överträdelse, eller den

vållat och befrämjat genom uppsåtligt

fördöljande av någon upplysning,

eller att den föredragande underlåtit

att, i de fall, som 38 § av

denna regeringsform förutsätter, sin

kontrasignation eller underskrift å

ett Konungens beslut vägra, då skall

konstitutionsutskottet ställa en sådan

under tilltal av justitieombudsmannen

inför riksrätten, och gånge

härmed som i 101 och 102 §§ om

tilltal emot regeringsrätten föreskrives.

Då statsrådets ledamöter finnas

hava, på sätt ovan berört är, gjort

sig till ansvar skyldige, döme dem

riksrätten efter allmän lag och den

särskilda författning, som till bestämmande

av sådant ansvar utav

Konungen och riksdagen fastställd

varder.

(Föreslagen lydelse)

nåd, vilken likväl icke må sträcka

sig till den dömdes återinsättande i

rikets tjänst.

106.

Finner utskottet av dessa protokoll,

att någon statsrådets ledamot

uppenbarligen handlat emot rikets

grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt

någon överträdelse därav, eller

underlåtit att göra föreställningar

emot sådan överträdelse, eller den

vållat och befrämjat genom uppsåtligt

fördöljande av någon upplysning,

eller att den föredragande underlåtit

att, i de fall, som 38 § av

denna regeringsform förutsätter, sin

kontrasignation eller underskrift å

ett Konungens beslut vägra, då skall

konstitutionsutskottet ställa en sådan

under tilltal inför riksrätten av

någon av riksdagens ombudsmän,

och gånge härmed som i 101 och

102 §§ om tilltal emot regeringsrätten

föreskrives. Då statsrådets ledamöter

finnas hava, på sätt ovan berört

är, gjort sig till ansvar skyldige,

döme dem riksrätten efter allmän

lag och den särskilda författning,

som till bestämmande av sådant ansvar

utav Konungen och riksdagen

fastställd varder.

§ llO.i

Ej må

Bliver riksdagsman, under tid då

session pågår, eller under resa till

eller ifrån riksdagen, när man vet

honom i sådant ärende stadd vara,

med ord eller gärning ofredad, gälle

därom vad angående våld eller förolämpning

emot Konungens ämbetsmän,

i eller för ämbete, i allmän lag

stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens

fullmäktige, revisorer eller

justitieombudsman eller militieom
-

är fråga.

Bliver riksdagsman, under tid då

session pågår, eller under resa till

eller ifrån riksdagen, när man vet

honom i sådant ärende stadd vara,

med ord eller gärning ofredad, gälle

därom vad angående våld eller förolämpning

emot Konungens ämbetsmän,

i eller för ämbete, i allmän lag

stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens

fullmäktige, revisorer eller

ombudsmän, eller sekreterare eller

Paragrafen beröres även av den i förslag nr 9 förordade ändringc

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

17

(Nuvarande lydelse.)

budsman, eller sekreterare eller

kanslibetjänte i någon av riksdagens

kamrar eller i något dess utskott, i

eller för utövning av sådan befattning,

våldföres eller förolämpas.

(Föreslagen lydelse)

kanslibetjänte i någon av riksdagens

kamrar eller i något dess utskott, i

eller för utövning av sådan befattning,

våldföres eller förolämpas.

Riksdagsordningen

§

1. Lagutskotten skola —---—

2. Det tillkommer ock lagutskott

att granska justitieombudsmannens

och militieombudsmannens avgivna

redogörelser, ävensom deras ämbetsdiarier,

protokoll och registratur,

samt med utlåtande däröver till riksdagen

inkomma. Skulle utskottet av

granskningen finna, att ombudsman

eller hans ställföreträdare icke är

förtjänt av riksdagens förtroende och

fördenskull bör skiljas från sin befattning

utan avbidan å utgången av

den tid för vilken han blivit vald,

skall utskottet i sitt utlåtande hos

riksdagen härom göra hemställan.

3. Fördelning mellan — -----

§

Till följd av regeringsformens § 96

har riksdagen att förordna en justitieombudsman

och en militieombudsman

av de egenskaper där angivas.

Dessa riksdagens ombudsmän

väljas för tiden från valet till dess

sådant val under fjärde året därefter

försiggått.

Val av justitieombudsman och militieombudsman

verkställes genom

fyrtioåtta för tillfället nämnda valmän,

av vilka vardera kammaren

inom sig utser tjugufyra. Dessa valmän

skola sammanträda till valförrättningen

senast å femtonde dagen

efter den, då de blivit utsedda. Vid

valet gälle enahanda bestämmelser

som för val av kamrarnas talmän.

Valmännen böra---------—

1 händelse justitieombudsmannen

eller militieombudsmannen avsägelse

det erhållna förtroendet eller ombudsmans

ämbete eljest bliver le
-

42.

----- riksdag samfällt.

2. Det tillkommer ock lagutskott

att granska av riksdagens ombudsmän

avgivna redogörelser, ävensom

deras ämbetsdiarier, protokoll och

registratur, samt med utlåtande däröver

till riksdagen inkomma. Skulle

utskottet av granskningen finna, att

ombudsman eller hans ställföreträdare

icke är förtjänt av riksdagens

förtroende och fördenskull bör skiljas

från sin befattning utan avbidan

å utgången av den tid för vilken han

blivit vald, skall utskottet i sitt utlåtande

hos riksdagen härom göra

hemställan.

---riksdagen bestämmer.

68.

Riksdagens ombudsmän väljas för

tiden från valet till dess sådant val

under fjärde året därefter försiggått.

Val av ombudsmän verkställes genom

fyrtioåtta för tillfället nämnda

valmän, av vilka vardera kammaren

inom sig utser tjugufyra. Dessa valmän

skola sammanträda till valförrättningen

senast å femtonde dagen

efter den, då de blivit utsedda. Vid

valet gälle enahanda bestämmelser

som för val av kamrarnas talmän.

----äger rum.

I händelse ombudsman avsäger sig

det erhållna förtroendet eller ombudsmans

ämbete eljest bliver ledigt,

övertage ställföreträdaren omedel
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 nr 1004

(Nuvarande lydelse)

digt, övertage ställföreträdaren omedelbart

ämbetet; och skall riksdagen

därefter så snart ske kan, för tid

och på sätt ovan stadgas, förrätta

nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare

avsäga sig det erhållna

förtroendet eller har han övertagit

ombudsinansämbetet eller bliver eljest

hans befattning ledig, äge nytt

val av ställföreträdare rum för tid

och på sätt ovan är föreskrivet, varvid

iakttages att, om sådant val erfordras

under tid, då session ej pågår,

riksdagens rätt härutinnan utövas

genom de av riksdagen valde

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige

i riksgäldskontoret.

(Föreslagen lydelse)

hart ämbetet; och skall riksdagen

därefter så snart ske kan, för tid och

på sätt ovan stadgas, förrätta nytt

val av ombudsman. Skulle ställföreträdare

avsäga sig det erhållna förtroendet

eller har han övertagit ombudsmansämbetet

eller bliver eljest

hans befattning ledig, äge nytt val

av ställföreträdare rum för tid och

på sätt ovan är föreskrivet, varvid

iakttages att, om sådant val erfordras

under tid, då session ej pågår,

riksdagens rätt härutinnan utövas

genom de av riksdagen valde fullmäktige

i riksbanken och fullmäktige

i riksgäldskontoret.

9) ändrad lydeke av § 110 regeringsformen

§ no.1

Ej må någon riksdagsman under

tilltal ställas eller sin frihet berövas

för sina gärningar eller yttranden i

denna egenskap, utan att den kammare,

till vilken han hörer, sådant

tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti

minst fem sjättedelar av de röstande

instämt. Ej heller skall någon

riksdagsman kunna förvisas från

den ort, där riksdag hålles. Skulle

någon enskild man eller någon kår,

militär eller civil, eller ock någon

menighet, av vad namn de vara må,

antingen av egen drift eller med anledning

av befallning, våldföra riksdagen,

dess kamrar eller utskott eller

någon enskild riksdagsman, eller

störa friheten i deras överläggningar

och beslut, vare sådant, där det

ej är högförräderi, ansett som uppror;

vad om försök, förberedelse eller

stämpling till uppror eller underlåtenhet

att avslöja sådant brott är

stadgat äge jämväl motsvarande tilllämpning.

Det ankommer på riksda
-

Ej må talan mot riksdagsman väckas

eller friheten honom berövas för

hans gärningar eller yttranden i denna

egenskap, utan att den kammare,

till vilken han hörer, sådant tilllåtit

genom uttryckligt beslut, däruti

minst fem sjättedelar av de röstande

instämt. Ej heller skall någon

riksdagsman kunna förvisas

från den ort, där riksdag hålles.

Skulle någon enskild man eller någon

kår, militär eller civil, eller ock

någon menighet, av vad namn de

vara må, antingen av egen drift eller

med anledning av befallning,

våldföra riksdagen, dess kamrar eller

utskott eller någon enskild riksdagsman,

eller störa friheten i deras

överläggningar och beslut, vare sådant,

där det ej är högförräderi, ansett

som uppror; vad om försök, förberedelse

eller stämpling till uppror

eller underlåtenhet att avslöja sådant

brott är stadgat äge jämväl

motsvarande tillämpning. Det an
-

Paragrafen beröres även av den i förslag nr 8 förordade ändringen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ''iO år 196b

19

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gen att i laga ordning låta beivra kommer på riksdagen att i laga ordförbrytelser,

varom här är fråga. ning låta beivra förbrytelser, varom

här är fråga.

Bliver riksdagsman---------eller förolämpas.

10) ändrad lydelse av

§

Valrätt tillkommer en var man och

kvinna, som är svensk undersåte

och senast under nästföregående kalenderår

uppnått tjuguett års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av den

som står under förmynderskap.

Till efterrättelse — ------

§ 16 riksdagsordningen

16.

Valrätt tillkommer en var man och

kvinna, som är svensk undersåte

och senast under nästföregående kalenderår

uppnått tjugu års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av den

som på grund av domstols förklaring

är eller efter uppnådd myndighetsålder

skall förbliva omyndig.

—valet inträffar.

Över gångsstadgande

Till dess den år 1966 upprättade

röstlängden för val till riksdagens

andra kammare kommit till stånd,

skall § 16 i sin äldre lydelse alltjämt

äga tillämpning.

11) ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen

§

Rösträtt må ej utövas av annan

valberättigad än den som, på sätt i

vallagen sägs, vid valförrättning personligen

sig inställer; dock att dels

sådan valberättigad, som till följd

av vistelse utom riket eller yrkeseller

tjänsteförpliktelse är förhindrad

att iakttaga sådan inställelse,

må, i den utsträckning och under de

villkor som stadgas i nyssnämnda

lag, före valet avgiva valsedel, dels

ock make må, i den ordning som

stadgas i samma lag, avgiva valsedel

genom andra maken.

24.

Rösträtt må ej utövas av annan

valberättigad än den som, på sätt i

vallagen sägs, vid valförrättning personligen

sig inställer; dock må i

nyssnämnda lag bestämmas, att valberättigad,

som till följd av vistelse

utom riket eller yrkes- eller tjänsteförpliktelse

är förhindrad att iakttaga

sådan inställelse, må före valet

avgiva valsedel, att make må avgiva

valsedel genom andra maken

samt att valberättigad, som till följd

av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög

ålder är oförmögen att iakttaga sådan

inställelse, må avgiva valsedel

genom annan person.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr lbO ar 196b

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12) ändrad lydelse av § 6 mom. 7 riksdagsordningen

7. Tillhöra flera ---—----

Tillhöra en--------

Val, varom------— —

Varder landstingsman, som blivit

utsedd till valman, förhindrad att

fullgöra uppdraget, inkallas suppleant

i den ordning, som beträffande

förhinder för landstingsman i allmänhet

gäller. Inträffar sådant hinder

för stadsfullmäktig, som utsetts

till valman, skall han ofördröj ligen

underrätta magistraten i staden, som

till deltagande i valet inkallar vederbörande

suppleant.

--i riksdagsmannavalet.

för dessa,

lag bestämmer.

Varder landstingsman, som blivit

utsedd till valman, förhindrad att

fullgöra uppdraget, inkallas suppleant

i den ordning, som beträffande

förhinder för landstingsman i allmänhet

gäller. Inträffar sådant hinder

för stadsfullmäktig, som utsetts

till valman, skall han ofördröjligen

underrätta Konungens befallningshavande

i länet, som till deltagande

i valet inkallar vederbörande suppleant.

13) ändrad lydelse av § 33 regeringsformen

§ 33.

Konungen äger att i den ordning

och under de villkor, som bestämmas

genom särskild lag, stiftad i den

ordning 87 § 1 mom. stadgar, genom

naturalisation till svensk medborgare

upptaga utländsk man eller

kvinna. Sålunda naturaliserad utlänning

njute samma rättigheter och

förmåner, som infödd svensk medborgare,

dock utan att kunna till ledamot

av statsrådet utnämnas.

Utländsk man eller kvinna ma i

den ordning och under de villkor,

som bestämmas genom särskild lag,

stiftad i den ordning 87 § 1 mom.

stadgar, genom naturalisation upptagas

till svensk medborgare. Sålunda

naturaliserad utlänning njute

samma rättigheter och förmåner

som infödd svensk medborgare, dock

utan att kunna till ledamot av statsrådet

utnämnas.

Ärende rörande naturalisation

prövas av Konungen, i den mån ej

annat stadgas i nyssnämnda lag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 1964.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om vissa partiella

grundlagsreformer. Föredraganden anför följande.

Den 16 augusti 1954 erhöll chefen för justitiedepartementet bemyndigande

att tillkalla högst nio sakkunniga för att utifrån en samlad översyn av

demokratins funktionsproblem företaga en modernisering av vår författning.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 23 augusti 1954

såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens första kammare f. d. landshövdingen

R. J. Sandler och cementgjutaren K. E. Ahlkvist, dåvarande ledamoten

av första kammaren, sedermera av andra kammaren f. d. professorn

S. G. W. Wahlund, dåvarande ledamöterna av riksdagens andra

kammare, nämligen partisekreteraren P. O. R. Dahlén, prosten H. M. Hallén,

dåvarande professorn sedermera landshövdingen E. W. Håstad, och dåvarande

chefredaktören, sedermera landshövdingen O. A. Sehlstedt, samt

chefredaktören J. L. Hartmann. Åt Sandler uppdrogs att vara utredningens

ordförande. Till nya utredningsmän kallades den 1 mars 1957 chefredaktören

P. O. Wrigstad, efter chefredaktören Hartmanns frånfälle, och den

26 maj 1959 ledamoten av riksdagens andra kammare, professorn A. H.

Munktell, efter landshövdingen Håstads frånfälle. Professorn Munktell avled

den 20 december 1962. Till sekreterare förordnades den 21 oktober 1954

professorn H. J. Westerståhl; denne förordnades den 7 mars 1958 att tillika

vara ledamot av utredningen. De sakkunniga antog benämningen författningsutredningen.

Att såsom experter biträda utredningen har förordnats

den 3 mars 1955 dåvarande lagbyråchefen i statsrådsberedningen, numera

sjöfartsrådet G. Lindencrona, den 22 juli 1955 numera docenterna

C.-G. Janson och L. G. Sköld, den 1 augusti 1957 fil. lic. B. Särlvik, den

13 augusti 1957 professorn N. N. Stjernquist, den 12 januari 1959 dåvarande

lagbyråchefen i justitiedepartementet, numera justitiekansler!! S. J.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr tbO år 196b

G. Rudholin samt den 1 maj 1962 hovrättsassessorn T. E. Löfstedt.

Författningsutredningen, som tidigare avgivit ett flertal betänkande!!, har

under 1963 till slutförande av sitt uppdrag framlagt dels förslag till regeringsform

och dels förslag till riksdagsordning (SOU 1963: 16 -18,). Förslagen,

som är uppdelade på ett enkammar- och ett tvåkammaralternativ, syftar

till en allmän grundlagsrevision.

Förslaget till regeringsform innehåller tio kapitel. 1 kap. upptager regler

om statsskickets grunder och 2 kap. bestämmelser om grundläggande

fri- och rättigheter. I 3 kap. meddelas regler om Konung och statsråd.

Kapitlets 5 och 6 §§ innehåller föreskrifter om regents och tronföljares

behörighetsålder. 4 kap. behandlar rikets styrelse och förvaltning. I dess

8 § upptages allmänna regler om överenskommelser med främmande makt

eller mellanfolklig organisation och i dess 9 § regler om den speciella typ

av traktat, varigenom konstitutionell befogenhet överlåtes på mellanfolklig

organisation. I 4 kap. 14 § ges bestämmelser om statstjänstemännen. 4 kap.

15 g reglerar nådeinstitutet. Domstolar och rättskipning upptages till behandling

i 5 kap. I dess 6 g meddelas regler om domare. 6 kap. innehåller

bestämmelser om riksdagen. Dess 2 § (7 § i tvåkammar alternativet) reglerar

bl. a. rösträttsåldern vid riksdagsmannaval och dess 15 § (20 § i tvåkammaralternativet)

behandlar frågan om riksdagsledamots immunitet. 7

kap. handlar om lag och lagstiftning. Däri meddelas bl. a. bestämmelser

om lagrådet (7 kap. 6 g). 8 kap. innehåller regler om beskattning och

budgetreglering. I detta kap. föreslås bl. a. inrättande av en riksdagens lönedelegation

med uppgift att å riksdagens vägnar godkänna förhandlingsöverenskommelse

angående statstjänstemännens avlöningsförmåner (4 §).

9 kap. upptager bestämmelser om granskning och tillsyn, däribland regler

om riksdagens ombudsmän (6 g). I 10 kap. meddelas vissa bestämmelser

för krig och andra utomordentliga förhållanden, bl. a. regler om utövningen

av riksdagens befogenheter under krig. Slutligen innehåller förslaget

vissa övergångsbestämmelser, av vilka en del rör kyrkliga förhållanden.

Förslaget till regeringsform har i sin helhet för yttrande remitterats till

överståthållarämbetet efter hörande av stadsfullmäktige i Stockholm, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län efter hörande av vederbörande landstings

förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i Göteborg, länsstyrelsen i

Malmöhus län efter hörande av vederbörande landstings förvaltningsutskott

och stadsfullmäktige i Malmö, länsstyrelsen i Östergötlands län efter

hörande av vederbörande landstings förvaltningsutskott och stadsfullmäktige

i Norrköping, övriga länsstyrelser efter hörande av vederbörande

landstings förvaltningsutskott, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,

Tjänstemännens centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund,

Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens

folk, Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund, Svenska

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 år 196i 23

landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet

och Sveriges advokatsamfund. För yttrande företrädesvis över vissa delar

1 förslaget har detta remitterats till högsta domstolens ledamöter (1, 2, 4

och 5 kap., 6 kap. 13 och 15 §§, 7 kap., del av 9 kap. samt övergångsbestämmelserna),

regeringsrättens ledamöter (1, 2, 4 och 5 kap., 6 kap.

1—8 §§, 7 kap., del av 8 och 9 kap. samt övergångsbestämmelserna),

riksåklagarämbetet (del av 1 kap. samt hela 2, 4 och 5 kap. ävensom

6 kap. 13 och 15 §§, 7 kap. samt övergångsbestämmelserna), Svea hovrätt,

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för

Västra Sverige (1, 2, 4 och 5 kap., 6 kap. 2, 13 och 15 gg, 7 och 10

kap. samt övergångsbestämmelserna), överbefälhavaren (del av 1 och 2

kap., 4 kap. 13 och 14 §§, 7 kap. 2 och 6 §§ samt 10 kap.), socialstyrelsen

(2 och 4 kap.), försäkringsdomstolen (4, 5 och 7 kap. samt övergångsbestämmelserna),

arbetsdomstolens ordförande (5 och 7 kap. samt

övergångsbestämmelserna), arbetsmarknadsstyrelsen (del av 2 kap. samt

4 kap. 14 g), civilförsvarsstvrelsen (del av 2 kap., 4 kap. 14 g, 7 kap. 2 och

6 §§ samt 10 kap.), överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och

beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (4 kap. 14 § och 10 kap.),

statens utlänningskommission och utlänningsnämnden (del av 2 kap., 4

kap. 14 § samt 7 kap. 2 och 6 §§), vattenfallsstyrelsen och byggnadsstyrelsen

(del av 2 kap. samt 4 kap. 14 g), kammarkollegiet (8 kap. 6 g, 4

kap. 14 g och övergångsbestämmelserna), statskontoret och riksrevisionsverket

(4, 8 och 10 kap.), riksskattenämnden (8 kap.), kammarrätten (1,

4, 5, 7 och 8 kap. samt övergångsbestämmelserna), näringsfrihetsrådet

(del av 2 kap.), uppbördsorganisationskommittén och statistiska centralbyrån

(6 kap. 2 g), skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning

och kanslern för rikets universitet (del av 2 kap. samt 4 kap. 14 g), domänstyrelsen

och lantbruksstyrelsen (8 kap. 6 g och 4 kap. 14 g), statens

jordbruksnämnd (4 kap. 14 g samt 10 kap.), kommerskollegium (del av

2 kap. samt 4 kap. 9 och 14 gg), statens lönenämnd och statens avtalsnämnd

(8 kap. 4 g), samtliga domkapitel (4 kap. 14 g och vissa övergångsbestämmelser),

besvärssakkunniga (1, 4 och 5 kap.), domstolskommittén

(5 kap.), förvaltningsdomstolskommittén (4 och 5 kap.), 1955 års valutredning

(del av 1 kap. samt 6 kap. 1—8 gg), familjerättskoinmittén (6 kap.

2 g), expropriationsutredningen (del av 2 kap.), etableringsutredningen

(del av 2 kap. samt 4 kap. 9 g), svenska kommittén för nordiska patent

(4 kap. 9 g), 1958 års utredning kyrka —stat (vissa övergångsbestämmelser),

1961 års utredning om översyn av medborgarskapslagstiftningen (4

kap. 14 g samt 7 kap. 2 och 6 gg), allmänna skatteberedningen (8 kap.),

utlänningsutredningen (del av 2 kap. samt 4 kap. 14 g och 7 kap. 2 och

6 gg), riksdagens justitieombudsman och riksdagens militieombudsman

(9 kap.), Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund och Sve
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

riges allmänna exportförening (del av 2 kap. samt 4 kap. 9 §), föreningen

Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare (1, 2, 4 och

5 kap., 6 kap. 2, 13 och 15 §§, 7 kap. samt övergångsbestämmelserna).

Förslaget till riksdagsordning har i sin helhet för yttrande remitterats till

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,

Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs och Västerbottens län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, riksdagens justitieombudsman, riksdagens militieombudsman,

Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,

Tjänstemännens centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund,

Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Kooperativa förbundet, Sveriges Industriförbund, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet.

Vissa delar av förslaget har för yttrande remitterats till andra myndigheter.

Vad särskilt angår den i 5 kap. It § i förslaget upptagna bestämmelsen

om antalet ledamöter i riksdagens lönedelegation och deras mandattid

har förslaget i denna del för yttrande remitterats till statens lönenämnd,

statens avtalsnämnd och besvärssakkunniga.

Remissbehandlingen av författningsutredningens förslag till regeringsform

och riksdagsordning är ännu icke i allo avslutad. Redan med hänsyn

härtill är jag icke nu beredd att till prövning upptaga frågan om en allmän

grundlagsrevision. I denna fråga pågår dessutom för närvarande överläggningar

mellan företrädare för olika politiska meningsriktningar och resultatet

av dessa överläggningar måste uppenbarligen avvaktas, innan frågan

är mogen för avgörande. Om sålunda ett ställningstagande till spörsmålet

om en allmän författningsreform ännu måste anstå, bör däremot vissa

begränsade frågor, som behandlats i författningsutredningens förslag och

vilkas lösning icke kan anses föregripa en mera allmän författningsrevision,

lämpligen kunna upptagas till prövning redan nu. Detta gäller

spörsmålet om statschefens behörighetsålder, frågan om statstjänstemännens

rättsställning, som även behandlats i en inom civildepartementet utarbetad

promemoria (SOU 1963: 51) med förslag till lag om statens tjänstemän,

spörsmålen om möjlighet att överlåta konstitutionell befogenhet på

mellanfolklig organisation, om inrättande av en riksdagens lönedelegation,

om utövningen av riksdagens befogenheter under krig, om riksdagsmans

immunitet och om rösträttsåldern vid andrakammarval. Jag anhåller att

nu få upptaga dessa spörsmål till behandling.

Frågor om grundlagsändringar har emellertid aktualiserats även av andra

förslag än författningsutredningens. I ett den 29 december 1961 avgivet

betänkande (SOU 1962: 20) rörande nedre justitierevisionens arbetsorganisation

har sålunda frågan om nådeärendenas handläggning närmare behandlats

och förslag framlagts om viss ändring av regeringsformens regler

om nådeärendenas beredning. Vidare har i en inom justitiedepartemen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 196b

tet upprättad, den 30 augusti 1963 dagtecknad promemoria (stencilerad)

till behandling upptagits frågan om lagrådets sammansättning och tjänstgöring.

I promemorian föreslås viss ändring av regeringsformen i syfte att

inför eu väntad ökning av lagstiftningsverksamheten höja lagrådets arbetskapacitet.

1963 års JO-utredning har i framställningar den 27 november

1963 och den 15 januari 1964 behandlat frågan om grundlagsändringar i

syfte att möjliggöra vissa organisatoriska reformer rörande riksdagens ombudsmän.

I ett den 30 september 1963 avgivet betänkande (SOU 1963: 54)

har 1955 års valutredning bl. a. övervägt frågan om sjukas, invaliders och

åldringars deltagande i allmänna val och i anslutning härtill förordat en

viss ändring i riksdagsordningen. Vidare har stadsdomstolsutredningen i

sitt år 1961 avgivna betänkande (SOU 1961:6) behandlat frågan om avveckling

av vissa magistraters befattning med förstakammarval. Jämväl

nu berörda frågor anhåller jag att få upptaga till behandling i förevarande

sammanhang.

Slutligen ber jag få upptaga fråga om ändring av § 33 regeringsformen

i syfte att möjliggöra överflyttning av naturalisationsärenden från Kungl.

Maj :t till annan myndighet.

1. Statschefens behörighetsålder

Gällande rätt. Enligt § 41 regeringsformen blir Konung myndig vid ålder

som i allmänhet är i lag stadgad. Denna ålder är 21 år (9 kap. 1 § föräldrabalken).

Om tronföljaren är omyndig, när Konung dör, skall riksdagen

jämlikt § 93 regeringsformen förordna en, tre eller fem förmyndare att

utöva regeringen i den nye Konungens namn, till dess denne blir myndig.

Detsamma gäller i det i § 2 successionsordningen reglerade fallet, att tronföljaren

födes efter Konungens bortgång. I § 67 riksdagsordningen meddelas

bestämmelser om hur förmyndare för omyndig Konung utses. Valet

av förmyndare skall enligt detta lagrum förrättas av en av riksdagen tillsatt

nämnd å sextiofyra personer, av vilka vardera kammaren inom sig

utser hälften. Om kamrarna icke kan enas om antalet förmyndare, avgöres

även denna fråga av en särskild nämnd av enahanda storlek, som

riksdagen på samma sätt utser. Någon särskild behörighetsålder finnes

icke stadgad för den som i egenskap av Konungs förmyndare skall föra

riksstyrelsen men det ligger i sakens natur, att han skall vara myndig.

Intill dess förmyndare för omyndig Konung utsetts och tillträtt regeringen,

skall riksstyrelsen enligt §§ 39 och 41 regeringsformen utövas av den

till tronföljden närmast berättigade prinsen, om han är myndig och ej av

sjukdom eller vistelse utomlands hindrad att utöva riksstyrelsen. Denne

styr såsom regent i den omyndige Konungens namn. I vissa i § 39 regeringsformen

närmare angivna hänseenden är dock regentens befogenheter

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

begränsade. Om den till tronföljden närmast berättigade prinsen icke uppnått

myndig ålder eller han är av sjukdom eller utlandsvistelse hindrad att

utöva riksstyrelsen, fungerar enligt nämnda lagrum såsom regent den

till tronföljden därnäst berättigade prins, som uppnått myndig ålder och

ej är hindrad av orsak som nyss nämnts. Om det icke finnes någon prins,

som enligt dessa regler är behörig att utöva riksstyrelsen, föres styrelsen

av statsrådet med samma befogenhet som regent (s. k. interimsregering).

De regler, som sålunda gäller om hur riksstyrelsen skall utövas under

tiden till dess förmyndare för omyndig Konung utsetts och tillträtt regeringen,

äger giltighet även i vissa andra situationer. Enligt §§39 och 40

regeringsformen tillämpas samma regler, när myndig Konung på grund av

sjukdom eller utrikes resa är förhindrad att utöva riksstyrelsen, så länge

hindret ej haft den längre varaktighet, som anges i §§ 91 och 92 regeringsformen.

Jämväl i det i § 2 successionsordningen avsedda fallet, att Konung,

som saknar manliga bröstarvingar, avlider och efterlämnar drottning i havande

tillstånd, kommer reglerna i tillämpning i avbidan på riksdagens

förordnande om hur regeringen skall föras under tiden ovisshet råder om

tronföljden.

Arvsberättigad prins kan ha att taga befattning med riksstyrelsen annorledes

än såsom regent enligt nyss berörda regler. Om Konungen reser till

avlägsnare inrikes ort eller går i fält, skall han enligt § 43 regeringsformen

förordna minst tre ledamöter av statsrådet, under den ordförande som

han utser antingen bland prinsar av sitt hus eller bland statsrådets ledamöter,

att föra regeringen i de ärenden Konungen föreskriver. Att prins,

som utses att fungera såsom ordförande i dylik tillförordnad regering, skall

ha uppnått den minimiålder, som gäller för Konungs och regents tillträde

till riksstyrelsen har ej uttryckligen stadgats men torde likväl gälla.

Äldre ordning m. m. Såväl i regeringsformerna 1719, 1720 och 1772 som

i 1809 års regeringsform i dess ursprungliga lydelse var myndighetsåldern

för Konung bestämd till tjugoett år. Genom grundlagsändring 1815 sänktes

emellertid denna ålder till aderton år. Som motivering härför åberopades

önskemålet att förmyndarregering icke borde fungera längre tid än

nödvändigt. I samband med att först (1862—1863) tronföljaren och sedermera

(1909) även dennes till tronföljden närmast berättigade bröstarvinge

erhöll grundlagsenlig befogenhet att vara regent blev också för

dessa prinsar myndighetsåldern bestämd till aderton år. Höjningen avsagda

ålder till tjugoett år för Konung liksom för nämnda prinsar genomfördes

år 1949. Samtidigt blev varje myndig, tronföljdsberättigad prins

behörig att inträda som regent. Som skäl för höjningen anförde föredragande

departementschefen (prop. 1948:44 sid. 17) att den mognad, som

måste krävas av en statschef, i allmänhet icke kunde väntas förefinnas vid

aderton års ålder. Det skulle rent av kunna ifrågasättas om icke för en

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 1W år 196i

sådan uppgift borde krävas en högre ålder än den vanliga myndighetsåldern,

såsom gällde exempelvis för behörighet att utöva domarämbete. En

så stor avvikelse från gällande bestämmelse ansåg sig departementschefen

dock icke böra föreslå.

Författningsutredningen. I författningsutredningens förslag till regeringsform

(3 kap. 6 §) föreslås minimiåldern för Konungs tillträde till riksstyrelsen

höjd till tjugofem år. Om tronföljaren icke uppnått denna ålder,

skall riksdagen enligt förslaget välja en riksföreståndare för tiden till dess

tronföljaren fyllt tjugofem år. Till dess valet ägt rum, så ock när den som

valts till riksföreståndare är hindrad att fullgöra sina plikter som statschef,

inträder riksdagens talman (enligt tvåkammaralternativet äldste talmannen)

som riksföreståndare. Även för prins, som vid förfall för Konungen

skall inträda såsom regent, föreslås (3 kap. 5 §) en minimiålder av tjugofem

år. Finnes ej behörig regent, skall riksdagens talman (äldste talmannen)

såsom riksföreståndare fullgöra statschefens plikter.

Efter en redogörelse för främmande rätt på området framhåller utredningen

(SOU 1963: 17 s. 219) att redan de representativa uppgifter, som

tillkommer rikets främste företrädare, motiverar en höjning av minimiåldern

för Konungs tillträde till riksstyrelsen och därmed också för regentskap.

Härtill kommer att den föreslagna åldern lämnar väsentligt bättre

utrymme för fortsatta akademiska och andra studier än den nuvarande.

Något uttryckligt stadgande om lägsta ålder för riksföreståndare har

utredningen ej ansett erforderligt.

1 en reservation har herrar Hallén och Wahlund hemställt, att den nuvarande

minimiåldern bibehålies.

Remissyttrandena. I remissvaren över författningsutredningens betänkande

har frågan om statschefens behörighetsålder berörts av regeringsrättens

ledamöter, överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser. Därjämte

har Fredrika-Bremer-förbundet i inkommen skrivelse behandlat frågan.

Författningsutredningens förslag i denna del har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av sju ledamöter av regeringsrätten samt

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar,

Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län.

En t v e k s a in hållning till förslaget om statschefens behörighetsålder

intages av länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län.

Förslaget har avstyrkts av åtta ledamöter av regeringsrätten, överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Örebro

och Västernorrlands län samt Fredrika-Bremer-förbundet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1964

En ledamot av regeringsrätten har avstått från att yttra sig över förslaget

i denna del.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser med hänsyn till de mångskiftande

uppgifter, som åvilar statschefen i en modern parlamentarisk demokrati

av det slag som förekommer i vårt land, att skäl talar för att höja

behörighetsåldern på föreslaget sätt. Länsstyrelsen avser icke i första hand

de mera traditionellt representativa och ceremoniella uppgifter, som städse

åvilar rikets främste företrädare, utan fastmer de rent konstitutionella

uppgifter, som denne skall fullgöra inom det parlamentariska systemets

ram. Även om utredningens förslag så vitt gäller statschefens befogenheter

i sistnämnda hänseende innebär en stark begränsning i jämförelse med

vad nu gäller, kvarstår dock väsentliga sådana befogenheter. Hit hör sålunda

den grannlaga uppgiften att medverka vid ministerbildningen genom

att utse statsminister och utnämna statsråd ävensom att entlediga

statsråd. Likaså ankommer på statschefen bl. a. att efter hemställan av

statsministern själv besluta om urtima val till riksdagen samt att medverka

vid beslut i vissa regeringsärenden. Man kan i detta sammanhang icke

heller underlåta att beakta, såsom utredningen ock berör, att för behörighet

att utöva andra viktiga funktioner i samhället, exempelvis domarens,

kräves uppnådda tjugofem års ålder. Och med modernt betraktelsesätt

torde man icke kunna göra gällande att för utövandet av en statschefs

uppgifter skulle krävas en mindre grad av mognad. På grund härav och

med beaktande av de regler utredningen föreslagit om utseende av riksföreståndare

vid fall av hinder för regent eller då tronledighet uppkommit,

tillstyrker länsstyrelsen förslaget om en höjning av regents och tronföljares

ålder.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker, att det främst

är Konungens enligt förslaget alltjämt kvarstående konstitutionella befogenheter,

som talar för en höjning av behörighetsåldern. Däremot kan ifrågasättas

om de representativa uppgifterna motiverar någon höjning. Länsstyrelsen

påpekar, att utvecklingen inom närbesläktade rättsinstitut på senare

tid gått i rakt motsatt riktning. Sålunda har valbarhetsåldern för ledamot

av riksdagens första kammare sänkts från 35 år till 23 år, samt

valbarhetsåldern för ledamot av riksdagens andra kammare sänkts från

25 till likaledes 23 år. Länsstyrelsen påpekar tillika, att utredningen icke

berört de konstitutionella olägenheter som skulle kunna bli följden av ett

alltför långt interregnum.

Länsstyrelsen i Jämtlands län vill främst motivera en höjning av behörighetsåldern

därmed att den bereder bättre utrymme för akademiska och

andra studier.

Några remissorgan ifrågasätter om den föreslagna höjningen av behörighetsåldern

är tillräcklig. Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda,

att de konstitutionella befogenheter, som enligt förslaget skall tillkomma

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196b

Konungen, egentligen motiverar eu större höjning av minimiåldern för

trontillträde. Med hänsyn bl. a. till att denna ålder relativt nyligen bestämts

till tjugoett år samt till att behörighetsåldern för riksdagsman och

domare är tjugotre respektive tjugofem år, finner emellertid länsstyrelsen,

om ock med någon tvekan, att den av utredningen förordade moderata höjningen

av åldersgränsen för statschefen kan godtagas. Även länsstyrelsen

i Kristianstads län antyder, att eu större höjning kunnat ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hyser tvekan rörande behovet av en höjning

av minimiåldern för regentskap och trontillträde. Regentens maktutövning

är numera ytterligt begränsad. Den mognad, som i allmänhet förefinnes

hos en myndig person, synes därför vara tillfyllest för fullgörande

av regentuppgifterna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om det är logiskt och sakligt

motiverat att höja minimiåldern för trontillträde och regentskap, då

Konungens befogenheter enligt förslaget minskas och då på senare tid

förslag framlagts om sänkning av den vanliga myndighetsåldern.

Sex ledamöter av regeringsrätten, vilka avstyrkt förslaget, anför, att om

tvekan vid 1949 års grundlagsändring rådde om lämpligheten av att höja

behörighetsåldern utöver 21 år, en sådan höjning otvivelaktigt är än mindre

motiverad från författningsutredningens ståndpunkt, att statschefens

åligganden skall inskränkas i betydande mån. Fördelarna med en höjning

torde också vara begränsade. De skäl, som författningsutredningen anfört

för en höjning, nämligen de representativa plikterna och det ökade utrymmet

för studier, är icke övertygande.

En ledamot av regeringsrätten framhåller i sitt avstyrkande remissvar likaledes,

att skäl för en höjning av behörighetsåldern saknas, om Konungens

befogenheter inskränkes på det sätt utredningen föreslagit. Om

Konungen däremot behåller sina nuvarande befogenheter, finnes onekligen

större skäl till höjning av minimiåldern. Dessa är emellertid icke så betydande,

att man fördenskull behöver riva upp det tämligen nyligen träffade

avgörandet och icke kunna avbida prövningen av förslaget om statsskickets

grunder. Om i något fall den till regentskapet berättigade skulle, oaktat

han uppnått vanlig myndighetsålder, vara väl ung för sin uppgift, torde

olägenheten därav med hänsyn till de rättsliga och faktiska gränserna för

Konungens makt icke vara synnerligen stor. För övrigt kan med fog förväntas

att eu tronföljare får sådan särskild uppfostran och utbildning för sitt

blivande höga kall, att han tidigare än eljest uppnår för dess utövning erforderlig

mognad. Ledamoten antyder även den tankegången, att om man

i fråga om utövningen av Konungens befogenheter ställer större krav än

som i varje särskilt fall är erforderligt, det lätteligen verkar som ett ingrepp

i arvsrätten till tronen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att de på statschefen ankommande

representativa uppgifterna icke utgör tillräcklig anledning att höja

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr HO år 196A

behörighetsåldern. Enligt länsstyrelsens mening kan det antagas, att tronföljaren

— även om höjning sker — kommer att i viss utsträckning få fullgöra

representativa uppgifter redan före 25-årsåldern. Med de begränsade

befogenheter, som enligt förslaget tillkommer regenten, saknas skäl att för

regentskap kräva högre ålder än för valbarhet till riksdagsledamot. Länsstyrelsen

i Örebro län, som icke heller anser de av utredningen åberopade skälen

för en höjning bärande, tillägger att tendensen på andra områden går

mot en sänkning av åldern för utövande av medborgerliga rättigheter.

Samma tanke återkommer i skrivelsen från Fredrika-Bremer-förbundet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län betonar, att statschefens behörighetsålder

redan nu är lika med eller högre än vad som gäller i andra monarkier.

Ett liknande påpekande göres av Fredrika-Bremer-förbundet.

I några remissvar påpekas, att krav på viss minimiålder icke i förslaget

uppställts för riksföreståndare eller för statsråd. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län anmärker sålunda, att inga bestämmelser föreslagits om minimiålder

för talman, som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens plikter.

Även om det är föga sannolikt, att en riksdagsman väljes till talman före

fyllda 25 år, förefinnes ändock en teoretisk möjlighet, att så kan ske. Enligt

länsstyrelsens mening är det inkonsekvent, om en talman men ej en prins

skulle få utöva regentskap före fyllda 25 år. Samma minimiålder bör föreskrivas

för regentskap, oavsett vem som utövar detsamma. Förslaget är så

avfattat, att det gör det möjligt för en prins — i varje fall om han ej är

tronföljare — att, då tronledighet uppkommer, väljas till riksföreståndare,

oavsett vilken ålder han uppnått. Detta anser länsstyrelsen otillfredsställande.

Länsstyrelsen ifrågasätter vidare nödvändigheten av riksföreståndareval

i alla fall, då tronledighet uppkommer. I de fall, då intervallet mellan tronledighetens

inträde och tidpunkten för tronföljarens trontillträde blir jämförelsevis

kortvarigt — t. ex. ett halvt år eller mindre — synes regentskapet

lämpligen kunna utövas av talmannen. En ledamot av regeringsrätten

finner det egendomligt, att icke motsvarande ålderskrav ställts på dem, som

enligt utredningens mening skall utöva riksstyrelsen. Att det skulle ligga

i sakens natur att till statsråd aldrig skulle kunna ifrågakomma någon som

icke fyllt 25 år kan enligt denne ledamots mening knappast med fog påstås.

Några remissorgan, t. ex. länsstyrelsen i Kronobergs län, framhåller såsom

en brist, att utredningen icke upptagit frågan om kvinnlig tronföljd till

behandling. Fredrika-Bremer-förbundet anser, att kvinnlig tronföljd bör

införas vid en författningsreform.

Departementschefen. Redan då myndighetsåldern för Konung i slutet av

1940-talet höjdes från aderton till tjugoett år ifrågasatte dåvarande chefen

för justitiedepartementet, om icke för uppgiften som statschef borde krävas

en högre ålder än den allmänna myndighetsåldern. Sedermera bär författningsutredningen

föreslagit en minimiålder av tjugofem år för behörighet

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Mnj.ts proposition nr HO år 196b

att utöva statschefens uppgifter. Förslaget har tillstyrkts eller Jämnats utan

erinran av flertalet remissorgan, som berört frågan. Med hänsyn till de

konstitutionella och andra uppgifter, som åvilar statschefen, och de krav på

utbildning, allmän mognad och livserfarenhet, som dessa uppgifters fullgörande

ställer, anser även jag en höjning av nuvarande åldersgräns önskvärd.

Jag vill ansluta mig till författningsutredningens förslag i denna del

och får således förorda att minimiåldern för att Konung skall äga tillträda

riksstyrelsen bestämmes till tjugofem år. I konsekvens härmed bör samma

åldersgräns gälla för att prins skall få fungera som regent. För ordförande

i tillförordnad regering finnes för närvarande inget uttryckligt stadgande

om viss behörighetsålder. Något egentligt behov av ett sådant stadgande torde

icke heller fortsättningsvis föreligga. Regeringsformen har nämligen icke

bundit ordförandeskapet i tillförordnad regering till viss person utan överlåtit

åt Kungl. Maj :t att bestämma, vilken prins eller statsrådsledamot som

skall fungera såsom ordförande. Kungl. Maj :t lärer utan särskild regel komma

att iakttaga en minimiålder av tjugofem år.

I privaträttsligt hänseende bör givetvis för såväl Konung som övriga medlemmar

av konungahuset alltjämt gälla samma myndighetsålder som för

medborgare i allmänhet.

Då enligt förslaget minimiåldern för att Konung skall äga tillträda riksstyrelsen

kommer att överstiga den vanliga myndighetsåldern, synes mindre

lämpligt att för den eller dem, som utses att utöva regeringen tills Konungen

blir behörig, bibehålla benämningen förmyndare. Jag förordar att vederbörande

i stället benämnes riksföreståndare. Någon uttrycklig bestämmelse

om minimiålder för riksföreståndare synes med hänsyn till tillsättningsförfarandet

ej erforderlig.

Ett genomförande av den här förordade reformen påkallar ändringar av

§§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§ 53 och 67 riksdagsordningen samt

§ 2 successionsordningen. 2

2. Nådeärendenas behandling

Med stöd av vederbörligt bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet

den 5 februari 1960 dåvarande hovrättspresidenten Mauritz

Wijnbladh att såsom sakkunnig verkställa översyn av nedre justitierevisionens

arbetsorganisation. Senare förordnades numera regeringsrådet HansFredrik

Ringdén och numera t. f. expeditionschefen Harriet Stangenberg att

såsom experter biträda utredningsmannen.

Utredningsmannen har den 29 december 1961 avgivit betänkande rörande

nedre justitierevisionens arbetsorganisation (SOU 1962:20). I ett särskilt

avsnitt i betänkandet har utredningsmannen till behandling upptagit frå
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kangl. Maj:ts proposition nr 110 år 196}

gan om nådeärendenas handläggning och därvid förordat viss ändring av

regeringsformens regler om nådeärendenas beredning.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av högsta domstolens

ledamöter, nedre juslitierevisionen, riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter,

statskontoret, domstolskommittén, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

juristförbund och revisionssekreterareföreningen.

Gällande ordning m. m. Enligt § 26 regeringsformen äger Kungl. Maj :t

att i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva ära och till kronan

förverkat gods. över nådeansökningar skall Kungl. Maj :t jämlikt samma

lagrum höra regeringsrätten i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess

eller kammarrättens slutliga prövning och i andra mål högsta domstolen.

I lagrummet föreskrives tillika, att Kungl. Maj :ts beslut i nådeärende skall

fattas i statsrådet. Enligt särskild bestämmelse i paragrafen ankommer det

på den brottslige att mottaga den nåd, som beviljats honom, eller undergå

det ådömda straffet.

Krav på högsta domstolens hörande över nådeansökningar har gällt ända

sedan domstolens tillkomst. Tidigare gällde dessutom, att två ledamöter av

högsta domstolen skulle övervara föredragningen i statsrådet av bl. a. nådeärendena.

Denna ordning avskaffades emellertid genom en grundlagsreform

år 1909.

Det alldeles övervägande antalet nådeärenden tillhör den grupp, där högsta

domstolen har att avge yttrande. Antalet sådana ärenden, som i början

av 1950-talet uppgick till 1300 å 1400, har successivt stigit till något över

1900 per år. Med hänsyn till kravet på högsta domstolens hörande har sedan

länge den ordningen följts, att nådeansökningarna inges till nedre justitierevisionen,

i vissa fall via fångvårdsmyndighet, och registreras i revisionen.

Genom nedre justitierevisionens försorg införskaffas även vederbörliga doinstolsakter

och övriga handlingar. Över ansökningar om nåd beträffande den

som är intagen på fångvårdsanstalt inhämtas yttranden från vederbörande

anstaltsnämnd samt fångvårdsstyrelsen, om icke sådana yttranden redan

avgivits när ansökningen inkommer. Ärendena föredrages som förtursmål

inför högsta domstolen av revisionssekreterare. Föredragningen sker med

ledning av promemorior, som skall innehålla en fullständig redogörelse för

vad handlingarna innehåller av betydelse för prövningen. Sedan revisionssekreteraren

upprättat föredragningspromemoria i nådeärende, skall promemorian

översändas till justitiedepartementet. Där bestämmes huruvida

någon ytterligare beredningsåtgärd, företrädesvis inhämtande av yttrande

från myndighet, erfordras. Promemorian återställes med besked i nämnda

hänseende till revisionssekreteraren, som när ärendet är i fullständigt skick

föredrar detsamma i högsta domstolen. Dess yttrande avges i allmänhet av

en tremansavdelning (8 § lagen om högsta domstolens sammansättning

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 196b

och tjänstgöring). Emellanåt behandlas dock ärendet av större avdelning.

I nyssnämnda lagrum stadgas nämligen, att om det vid prövning och avgörande

av mål i högsta domstolen tillika förekommer fråga om yttrande i

nådeärende, de domare, som deltagit i målets avgörande, bör besluta i frågan.

Sedan yttrande beslutats, överlämnas promemorian och yttrandet till

departementet. Formerna för nådeärendenas vidare beredning i departementet

bär växlat från tid till annan. Sedan flera år har pågått överväganden

och försök rörande handläggningen. Från och med budgetåret 1955/56

har riksdagen anslagit medel till en tjänst i departementet som byråchef,

vilken har att bereda och föredraga nådeärenden i statsrådet. Revisionssekreterarna

är efter föredragningen i högsta domstolen skyldiga att biträda

vid föredragningen inför statsrådets ledamöter. Expedieringen av beslut i

ärendena sker genom nedre justitierevisionen.

De nådeärenden, i vilka regeringsrätten har att avge yttrande, är mycket

fåtaliga. De beredes inom det departement, dit de hör enligt stadgan den 17

maj 1963 (nr 214) angående statsdepartementen. Ärendena föredrages inför

regeringsrätten av departementstjänstemän (1 § stadgan den 18 juni 1926,

nr 227 angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som

tillhöra regeringsrätten). I 4 § regeringsrättslagen ges en allmän bestämmelse

om det fall att besvärstalan, som fullföljts till regeringsrätten, är förenad

med ansökan om dispens eller annan åtgärd, som ankommer på Kungl.

Maj :t i statsrådet, t. ex. nådeansökan. Om det efter regeringsrättens prövning

av besvärstalan erfordras, skall regeringsrätten enligt nämnda lagrum

avge utlåtande över ansökningen.

Ansökan om nåd medför i regel ett automatiskt anstånd med verställigheten

av frihetsstraff. Enligt 15 § lagen om verkställighet av frihetstraff m. m.

gäller sålunda, att om den som dömts till straffarbete eller fängelse före

straffverkställighetens början visar, att han ingivit ansökan att av nåd bli

befriad från straffet eller få detta nedsatt till böter eller erhålla villkorlig

dom, med verkställigheten skall anstå i avvaktan på Kungl. Maj :ts beslut i

nådeärendet. Sådant anstånd äger dock icke rum, om nådesökanden är häktad

eller tidigare sökt nåd i målet eller om skälig anledning förekommer att

han avviker.

Tidigare reformförslag. Under förarbetena till 1909 års grundlagsreform

uttalade en majoritet inom högsta domstolen den meningen, att domstolens

befattning med ansökningar om nåd i brottmål borde i allmänhet upphöra.

Det huvudsakliga skäl som anfördes härför var, att fördelen av att i nådeärenden

erhålla högsta domstolens yttrande icke uppvägde värdet av den

arbetstid ärendena krävde i domstolen. Föredragande departementschefen

ansåg dock betänkligheter möta mot förslaget. Han förklarade att, om högsta

domstolen ej vidare skulle höras över nådeansökningar, tämligen allmän

enighet rådde om att justitieråd alltjämt borde deltaga i statsrådet vid av
2

Dihang till riksdagens protokoll 196t. i samt. Nr 140

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196i

görandet av dessa ärenden. En sadan anordning vållade emellertid olägenheter,

då justitieråden i så fall syntes böra beredas tillfälle att taga del i den

förberedande behandlingen inom statsrådet. Departementschefen ansåg att

man ej borde avstå från den obestridliga fördel som högsta domstolens Yttrande

över nådeansökningar medförde, särskilt ur synpunkten av kontinuitet

i benådningsrättens utövning; i vissa sällsynta undantagsfall borde dock

yttrande över nådeansökningar avgivas av regeringsrätten.

Vid 1920 års riksdag framfördes i två motioner förslag att bestämmelserna

om yttrande i nådeärenden från högsta domstolen respektive regeringsrätten

skulle upphävas. I utlåtande (nr 59) över motionerna framhöll konstitutionsutskottet

att mot anordningen att helt förlägga nådemålens behandling

till statsrådet hade anmärkts, att detta kunde medföra fara för att

växlande synpunkter i fråga om utövningen av benådningsrätten skulle

göra sig gällande med olika regeringar. Dåvarande ordning var ur denna

synpunkt att föredraga, enär regeringen vid avgörande av nådemål hade att

stödja sig på utlåtanden från en institution, som ej kunde misstänkas vara

påverkad av växlande politiska åskådningar. Häremot hade invänts att i utlandet,

där benådningen som regel handhades av regeringen ensam, ej försports

några klagomål i nyssnämnda hänseende. Utskottet fann motionärernas

förslag värt beaktande men ansåg det böra utredas, om icke högsta

domstolen och regeringsrätten borde höras i vissa nådeärenden. Utskottet

hemställde att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning

huruvida och i vilken omfattning stadgandet om att högsta domstolen

respektive regeringsrätten skulle höras över nådeansökningar kunde

begränsas; förslag i ämnet borde kunna framläggas redan vid 1921 års riksdag-

— Utlåtandet godkändes av kamrarna (rskr 1920: 395). Något förslag

i saken framlades emellertid icke, och den 7 december 1928 beslöt Kungl.

Maj :t, att riksdagens skrivelse ej skulle föranleda vidare åtgärd. I

I en motion (II: 436) vid 1955 års riksdag framfördes förslag om att en

särskild rådgivande nämnd med lekmannainslag skulle tillskapas med uppgift

att jämte högsta domstolen avge yttrande i nådeärenden. Förslaget,

jämte vissa andra motionsvis framförda förslag rörande nådeinstitutet, behandlades

av sammansatt konstitutions- och första lagutskott. I sitt av riksdagen

godkända utlåtande (nr 3) framhöll utskottet att, även om en rådgivande

nämnd i nådeärenden skulle kunna vara av viss betydelse, inställde

sig dock åtskilliga betänkligheter mot ett sådant förslag. Om nämnden skulle

avge yttrande i samtliga nådeärenden, blev dess uppgifter så betungande,

att det knappast skulle vara möjligt att få kvalificerade personer att åtaga

sig ledamotskapet som en bisyssla. Att låta nämnden ha skiftande sammansättning

syntes ej vara tillfredsställande, enär nämnden med dess förutsatta

lekmannainslag då knappast skulle kunna ernå någon fast praxis. En

tänkbar utväg var att från nämndens handläggning undantaga vissa mind
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år l''J6i

re betydelsefulla ärenden, t. ex. ansökningar om befrielse från eller nedsättning

av bötesstraff. Beträffande flertalet kategorier av nådeärenden syntes

det emellertid svårt att göra någon objektiv gränsdragning mellan ärenden,

som skulle hänskjutas till nämnden för yttrande, och ärenden där så icke

skulle ske. Nämndens yttranden kunde måhända i tveksamma fall underlätta

statsrådens ställningstagande, men det kunde också befaras, att statsrådens

arbetsbörda skulle ökas genom att de i vissa fall ansåg sig böra överlägga

med nämndens ledamöter. Ehuru sålunda betydande svårigheter förelåg

att tillskapa en sådan nämnd, fann utskottet naturligt att spörsmålet

kom i betraktande inom justitiedepartementet i samband med vissa andra,

av utskottet förordade överväganden i fråga om nådeinstitutet.

I en i december 1955 inom justitiedepartementet upprättad promemoria

(stencilerad) angående handläggningen av nådeärenden föreslogs, att yttrande

av högsta domstolen respektive regeringsrätten i nådeärenden skulle ersättas

med yttrande från en rådgivande nämnd. Promemorian syftade i första

hand till en omorganisation av beredningen och föredragningen av de nådeärenden

i vilka högsta domstolen hade att avge yttrande. I detta hänseende

föreslogs, att organisationen helt skulle överföras från nedre justitierevisionen

till justitiedepartementet. I samband därmed upptogs även frågan om

det rådgivande organet i nådeärenden. Därvid anfördes att även om vissa

skäl, särskilt hänsyn till traditionen, kunde tala för att högsta domstolen

borde bibehålla ett inflytande på nådeärenden, kunde det ifrågasättas om

icke underlaget för det rådgivande organet borde vidgas, så att däri ingick

även personer med annan utbildning och erfarenhet på andra områden. Nådeärendena

utgjorde icke något led i den ordinära rättskipningen, och på

dem anlades därför icke i främsta rummet rättskipningssynpunkter. Det

skulle enligt promemorian säkerligen vara till gagn om i det rådgivande organet

kunde ingå en psykiater eller socialläkare. Erfarenheten hade nämligen

visat att kriminalvårdsklientelet till stor del bestod av personer med

vissa psykiska abnormdrag, ej sällan framkallade eller förstärkta av alkoholskador.

Även eljest borde i det rådgivande organet ingå någon person

med allmän social erfarenhet. I promemorian antyddes även tanken att ett

särskilt rådgivande organ skulle kunna skapa större enhetlighet i rådgivningen

än högsta domstolen, där nådeärendena behandlades av olika avdelningar

med skiftande sammansättning. I enlighet med dessa synpunkter

borde högsta domstolen som remissorgan i nådeärenden ersättas med en

rådgivande nämnd, bestående av ett justitieråd som ordförande jämte minst

två och högst fyra andra personer, som besatt stor livserfarenhet och åtnjöt

allmänt förtroende.

I promemorian framhölls även att det syntes ändamålsenligt med en koncentration

av beredningsarbetet till de nådeärenden, som var tveksamma

eller eljest krävde noggrannare utredning. På ett tidigt stadium borde utskiljas

de ärenden, där hållbara grunder för nåd saknades. Detta skulle in
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:Is proposition nr UO är 186''i
nebära

att den rådgivande nämnden ej behövde höras i dessa ärenden. Som

allmän regel borde däremot gälla att nådeansökan icke skulle få bifallas

utan att nämnden yttrat sig. Dock borde yttrande från nämnden ej erfordras

i vissa ärenden av enklare beskaffenhet, nämligen sådana som endast

angick böter eller förvandlingsstraff för böter eller disciplinstraff för krigsman

eller ansökningar, som avsåg att vinna uppskov med verkställighet av

frihetsstraff.

Med hänsyn till lämpligheten av att upprätthålla ett enhetligt förfarande

i alla nådeärenden borde även regeringsrättens hörande ersättas med yttrande

av nämnden efter samma principer som skulle gälla övriga nådeärenden.

Över 1955 års promemoria avgavs efter remiss yttranden av högsta domstolens

och regeringsrättens ledamöter samt av nedre justitierevisionen,

riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

statskontoret, statens organisationsnämnd, 1955 års domarutredning, föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges

advokatsamfund, svenska fångvårdssällskapet, föreningen Sveriges

skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt Sveriges juristförbund.

Förslaget att inrätta en rådgivande nämnd, som skulle avge yttranden i

nådeärenden i stället för högsta domstolen, avstyrktes av det alldeles övervägande

antalet remissmyndigheter. Tillstyrkande yttranden avgavs i huvudsak

endast av Sveriges advokatsamfund, svenska fångvårdssällskapet

samt föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter.

Högsta domstolens ledamöter yttrade i sitt avstyrkande remissvar hl. a.

följande:

Skälen till att högsta domstolen enligt regeringsformen skall höras över

nådeansökningar kunna vara flera. Promemorian förbigår helt denna fråga

och här må endast antydas nagra av de synpunkter som böra uppmärksammas.

Åtminstone tidigare torde man ha ansett att det innebar en lämplig arbetsfördelning

att genom högsta domstolens yttranden underlätta uppgiften

för föredraganden i statsrådet att bedöma förekommande nådeärenden. Tydligt

är också, att man funnit dessa yttranden innebära en viss trygghet för

kontinuitet, något som kan vara av betydelse särskilt vid regeringsskiften.

För regeringen kan det också understundom i ett ömtåligt inrikes- eller utrikespolitiskt

läge ha sin betydelse att kunna hänföra sig till ett yttrande

av högsta domstolen, vare sig det går i tillstyrkande eller avstyrkande riktning.

Även för de dömda kan det vara av värde att ett organ, som står fritt

från den dagsaktuella politiken, får uttala sig i nådeärenden. Överhuvud

kan man ha satt värde på att domarsynpunkterna finge göra sig hörda.

Fragan, huruvida yttrande från det rådgivande organet borde inhämtas

i alla nådeärenden eller blott i vissa av dem, blev under remissbehandlingen

föremål för delade meningar. Riksåklagarämbetet, vissa ledamöter av regeringsrätten,

fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och föreningen Sveriges

stadsdomare godtog promemorians förslag om en till vissa fall begränsad

skyldighet att höra det rådgivande organet. Ett par av dessa remissinstan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

:57

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

ser underströk härvid angelägenheten av att uppenbart ogrundade nådeansökningar

avgjordes snabbt. Fångvårdsstyrelsen framhöll t. ex., att de ansökningar

som ingavs av personer, intagna på fångvårdsanstalt, ofta var av

den art att utsikt till bifall saknades. Det var, uttalade styrelsen, ur flera

synpunkter önskvärt, att handläggningen av sådana ansökningar ledde till

ett snabbt avgörande. Genom det föreslagna förfarandet vanns enligt fångvårdsstyrelsens

mening tillika, att den av en nådeansökan enligt 15 § straffverkställighetslagen

föranledda anståndstiden i många fall skulle bli mycket

kortvarig; som en följd därav borde det bli mindre vanligt, att nådeinstitutet

utnyttjades enbart i syfte att fördröja straffverkställigheten. Av annan

mening var högsta domstolens ledamöter, ett regeringsråd, majoriteten

inom nedre justitierevisionen, statskontoret, föreningen Sveriges häradshövdingar

och Sveriges advokatsamfund. Dessa remissinstanser menade, att

det rådgivande organet borde höras över alla nådeansökningar. Högsta domstolens

ledamöter framhöll särskilt, att det svårligen alltid kunde i förväg

bedömas, om det icke skulle vara av värde för avgörandet i statsrådet att

ansökningen först behandlades av rådgivande nämnden. Nedre justitierevisionen

(majoriteten) fann visserligen ett snabbt avgörande av de klara

avslagsfallen önskvärt men förmenade, att en föredragning av alla ärenden

icke medförde eller i vart fall ej behövde medföra att avslagsbesluten nämnvärt

försenades. Advokatsamfundet ansåg det principiellt oriktigt, att ett

stort antal nådeansökningar skulle kunna avslås utan att det rådgivande

organet hörts. Av samma uppfattning var statskontoret.

Spörsmålet, huruvida nådeärenden inom regeringsrättens verksamhetsområde

borde behandlas på samma sätt som övriga nådeärenden, besvarades

jakande av några ledamöter av regeringsrätten. Dessa ansåg nämligen,

att om förslaget att ersätta högsta domstolen som remissorgan med en rådgivande

nämnd genomfördes, samma ordning borde gälla beträffande de

nådeärenden som behandlades i regeringsrätten. Andra ledamöter av regeringsrätten

uttalade däremot, att från en reform borde undantagas regeringsrättens

befattning med nådeärenden.

Det aktuella förslaget. Såsom inledningsvis berörts har utredningsmannen

i sitt betänkande om nedre justitierevisionens arbetsorganisation även

behandlat frågan om handläggningen av de nådeärenden, i vilka högsta

domstolen har att avge yttrande. Utredningsmannen föreslär till en början,

att den befattning med nådeärenden som nu ankommer på justitierevisionen

i princip skall upphöra och i stället förläggas till justitiedepartementet,

där en nådebyrå föreslås inrättad under ledning av en chefstjänsteman

med långvarig domarerfarenhet och håg och fallenhet för sociala frågor

samt med särskilda i regel fiskalskompetenta föredragande, som skall bereda

nådeärendena för avgörande och framlägga dem såväl för högsta domstolen

som för departementschefen. Med hänsyn härtill och till vissa andra

reformåtgärder föreslås, att antalet revisionssekreteraretjänster minskas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:Is proposition nr HO år 1961

i ill stöd för en överflyttning av nådeärendenas beredning till justitiedepartementet

anföres i betänkandet åtskilliga skäl såsom att det nuvarande beredningssystemet

är tungrott och tidskrävande och medför en dubblering

av arbetsmoment, som måste betecknas såsom förkastlig. I sin strävan efter

rationalisering av nadeärendenas behandling har utredningsmannen emellertid

även gripit sig an frågan, om högsta domstolens medverkan i nådeärenden

bör vara obligatorisk. Härom anför utredningsmannen:

Nådeärendena torde väl regelmässigt prövas efter andra än rena rättskipnings-

och straffmätningssynpunkter. Och Kungl. Maj :t har fri prövningsrätt,

ett förhållande som — i varje fall tidvis — lett till att Kungl. Maj:t i

ett icke obetydligt antal fall beviljat nåd mot högsta domstolens avstyrkande.

Vad sålunda anförts ger osökt anledning att ställa den frågan, om högsta

domstolens (ev. annat rådgivande organs) medverkan skall vara obligatorisk.

Om, såsom här förordas, det förberedande arbetet överflyttas från

justitierevisionen till justitiedepartementet, synes ett hörande av högsta

domstolen i nådeärenden kunna göras fakultativt. Det förefaller onekligen

föga rationellt att om en nådeansökan, utifrån av vederbörande departementschef

eller i statsrådet tillämpade principer, bedömes vara utsiktslös

eller den finnes vara helt ogrundad — fråga är t. ex. om en kort tid efter

ett tidigare avslag förnyad nådeansökan utan nya skäl — ärendet i allt fall

måste underställas högsta domstolen. Det har i visst sammanhang anförts,

att särskilt i tider av utrikespolitisk oro det kunde vara ett trygghetsmoment

för Kungl. Maj :t att vid sitt beslut kunna repliera på högsta domstolens

yttrande. Detta trygghetsmoment blir dock icke mindre för att högsta

domstolens hörande göres fakultativt från att ha varit obligatoriskt. Måhända

bör såsom ock i detta betänkande förutsättes — en nådeansökan

icke kunna bifallas med mindre högsta domstolen blivit hörd.

Utredningsmannen föreslår sådan ändring av § 26 regeringsformen, att

högsta domstolens hörande över nådeansökan icke skall vara erforderligt

med mindre ansökan skall till någon del bifallas.

Utredningsmannen har utgått ifrån att det i första hand skall ankomma

pa chefstjänstemannen att pa grundval av en koncentrerad föredragning

bedöma, huruvida nådeansökan kan komma att avslås eller bifallas. De ansökningar,

som bedömes såsom utsiktslösa, skall snarast föredragas för departementschefen.

Ärenden, i vilka utsikter till bifall synes föreligga, skall

i mån av behov kompletteras med ytterligare utredning och därefter föredragas

för departementschefen, som beslutar huruvida högsta domstolens

yttrande skall inhämtas.

Vid en överflyttning av nådeärendenas beredning från justitierevisionen

till justitiedepartementet påkallar sådana fall, där ansökan om nåd gjorts

i samband med fullföljd av talan till högsta domstolen, viss uppmärksamhet

(jfr 8 § lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring).

Utredningsmannen uttalar —- till synes närmast med tanke på att högsta

domstolens obligatoriska hörande bibehålies — att det måhända skulle vara

opraktiskt att i dylika fall skilja föredragningen av nådeärendet från föredragningen

av själva målet. I betänkandet tillägges emellertid att övervägan
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196''i

den om en sådan avvikelse från den reguljära förberedelsen av nådeärendena

i viss mån kan bli beroende av i vilken omfattning högsta domstolen

skall höras före ett avgörande i statsrådet.

Remissyttrandena. Vad först angår utredningsmannens förslag att överföra

beredningen av nådeärendena från nedre justitierevisionen till en inom

justitiedepartementet inrättad nådebyrå har detta tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga remissorgan.

Förslaget att i viss utsträckning göra högsta domstolens hörande fakultativt

i stället för obligatoriskt har i princip tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av samtliga remissorgan utom högsta domstolens flesta ledamöter

samt Sveriges advokatsamfund.

Nedre justitierevisionen uttalar, att frågan huruvida och i vilken utsträckning

högsta domstolen skall höras i nådeärenden i första hand bör bedömas

ur konstitutionella och kriminalpolitiska synpunkter. Då förslaget i denna

del är mycket knapphändigt motiverat, är ett ståndpunktstagande till frågan,

om förslaget kan godtagas ur dessa synpunkter, synnerligen vanskligt.

Nedre revisionen anser sig fördenskull endast böra uttala, att ur organisatoriskt-praktiska

synpunkter, som nedre revisionen företrädesvis haft att

beakta vid besvarandet av remissen, förslaget i förevarande del tillstyrkes.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som icke har något att erinra mot

den föreslagna grundlagsändringen, kan icke instämma med utredningsmannen

i fråga om den skisserade arbetsgången. Gallringen bör verkställas

så, att på ett förberedande stadium klara avslagsfall utskiljes och föredrages

direkt för departementschefen, medan övriga ansökningar föredrages i högsta

domstolen. Det bör däremot icke bli normal rutin att alla ärenden först

föredrages för departementschefen för preliminärt ståndpunktstagande och

därefter de ansökningar, som anses böra till någon del bifallas, underställes

även högsta domstolen. Dennas möjlighet att inverka på ärendenas avgörande

skulle härigenom reduceras.

Högsta domstolens ledamöter (majoriteten), som avstyrker förslaget, anmärker,

att det icke i betänkandet gjorts något försök att från kriminalpolitiska

och konstitutionella synpunkter klargöra frågan om nådeinstitutets

funktion eller det däri ingående spörsmålet om högsta domstolens ställning

som remissinstans. Utan att skälen för och emot högsta domstolens obligatoriska

hörande i nådeärenden närmare angivits och remissinstanserna beretts

tillfälle att bedöma dessa är det icke lämpligt, att en grundlagsändring

vidtages i delta avseende, i all synnerhet som grundlagarna för närvarande

är föremål för omarbetning i ett större sammanhang. Att betrakta frågan

enbart från synpunkten att den nuvarande ordningen kan medföra ett visst

merarbete måste anses uteslutet. Redan med hänsyn till det anförda synes

förslaget icke böra läggas till grund för den ifrågasatta ändringen i regeringsformen.

Om likväl utredningsmannens förslag nu upptages till prov
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1964

ning i sak, erinrar högsta domstolens ledamöter om alt skälen till alt domstolen

skall höras över nådeansökningar kan vara flera. Därutinnan hänvisas

till vad som anfördes i ledamöternas yttrande över 1955 års departementspromemoria

angående nådeärendenas handläggning. För att där angivna

synpunkter och vad i övrigt kan andragas för ett bibehållande av

högsta domstolen som remissorgan i nådeärenden skall bli fullt tillgodosett

synes erforderligt att domstolens yttrande inhämtas i alla nådeärenden.

Härom anför högsta domstolens ledamöter:

Det måste — om man bortser från en del helt självklara ärenden — vara

en synnerligen vansklig uppgift att på förhand avgöra i vilka fall ett yttrande

från högsta domstolen kan vara av värde. Förslaget beaktar väl att, innan

en ansökning bifalles, yttrande från domstolen städse skall föreligga.

Men förslaget tager icke hänsyn till att inom högsta domstolen kan anläggas

ett mildare betraktelsesätt än av vederbörande departementschef och

att det därför för den dömde kan vara av betydelse att högsta domstolen

höres, även om ansökningen av departementschefen på förhand bedömts

som utsiktslös. Härtill kommer att en ordning, enligt vilken högsta domstolen

finge tillfälle att yttra sig i allenast ett mindre antal nådeärenden, snart

nog skulle medföra att domstolen förlorade den överblick över nådepraxis

som den med nuvarande ordning äger. I och med att domstolen komme att

sakna kännedom om de fall, i vilka en nådeansökan av departementschefen

bedömes som utsiktslös, bleve det för domstolen, i avsaknad av jämförelsematerial,

svårare att bilda sig en underbyggd uppfattning i de remitterade

fallen. Tilläggas må att, ehuru för föredragning i högsta domstolen av nådeärenden

tages i anspråk ett ej ringa antal sessionsdagar, det för ledamöterna

med ärendena förenade arbetet även tidsmässigt är tämligen obetydligt

i förhållande till den samlade arbetsbördan, eftersom dessa ärenden i regel

kräver ringa efterarbete.

Justitierådet Conradi anför i särskilt yttrande, att högsta domstolens arbete

med nådeärendena i förening med det arbete som erfordras för ärendenas

beredning och föredragning i högsta domstolen på intet sätt synes motsvara

nyttan utav att högsta domstolen obligatoriskt avger yttrande i dessa

ärenden. Utredningsmannens förslag är därför förtjänt av största intresse.

Frågan synes emellertid vara av den vikt, att den knappast kan avgöras som

ett led i rationaliseringen av arbetet i justitierevisionen. Viss ytterligare utredning

synes också önskvärd. Det bör dock eftersträvas, att frågan snabbt

bringas till sin lösning. Om grundtanken i förslaget skall realiseras redan

nu, kan det emellertid ej vara lämpligt att genomföra reformen på det av

utredningsmannen föreslagna sättet; remissen till högsta domstolen skulle

ju mot denna bakgrund vara liktydig med ett tillkännagivande från departementschefens

sida, att han närmast är inställd på att bevilja nåd. En

lämpligare anordning synes vara, att grundlagsföreskriften om yttrande

från högsta domstolen helt borttages. Det torde då stå departementschefen

fritt att i den utsträckning han finner rimligt höra högsta domstolen — eller

annan domstol, t. ex. den som sist dömt i målet — i nådeärendet.

Justitieråden Yngve Söderland och Riben ansluter sig till justitierådet

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 196b

Conradis uttalande om önskvärdheten av att frågan om högsta domstolens

hörande i nådeärenden snarast möjligt göres till föremål för utredning, varvid

bör eftersträvas att få till stånd en ordning, enligt vilken yttrande i vart

fall ej skulle erfordras i sådana ärenden, där bifall till ansökningen bedömdes

som uteslutet.

Sveriges advokatsamfund anmäler tvekan i fråga om förslaget samt uttalar

att mot den föreslagna ändringen främst kan anföras, att det med

hänsyn till de ej sällan ömtåliga avgörandenas betydelse både ur allmän

synpunkt och för den enskilde kan framstå som angeläget att högsta domstolen

— eller eventuellt något annat rådgivande organ — får inflytande på

nådeärendenas behandling. Styrelsen anser frågan vara av den art att den

tarvar ytterligare utredning; den bör i allt fall icke behandlas såsom endast

ett moment i problemet om åvägabringande av en snabbt och effektivt arbetande

organisation.

Flera remissinstanser föreslår, att grundlagsregeln om högsta domstolens

hörande utformas på annat sätt än utredningsmannen förordat. Förslagets

innebörd anses komma till bättre uttryck, om regeln utformas så, att högsta

domstolens hörande icke skall vara erforderligt, om ansökningen finnes

böra avslås, eller att ansökan ej må bifallas utan att högsta domstolen hörts

i ärendet.

Högsta domstolens ledamöter, hovrätten för Nedre Norrland och Sveriges

advokatsamfund ifrågasätter huruvida skäl föreligger att låta olika regler

gälla för regeringsrätten och för högsta domstolen såsom remissorgan i nådeärenden.

Författningsutredningens förslag och däröver avgivna remissyttranden.

Motsvarighet till § 26 gällande regeringsform har i författningsutredningens

förslag till ny regeringsform (SOU 1963: 16 och 17) upptagits i 4 kap.

15 §. Det föreslagna stadgandet innehåller emellertid icke någon föreskrift

om vilket organ som skall yttra sig över nådeansökningar; denna fråga behandlas

ej heller i motiven i vidare mån än att utredningen förklarar sig

anse att bestämmelser om den förberedande behandlingen av nådeärenden

ej bör upptagas i grundlag (SOU 1963: 17 s. 270).

Under remissbehandlingen av författningsutredningens förslag har nådeinstitutet

främst berörts av högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter,

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och

hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet, kammarrätten, ett flertal

länsstyrelser, Sveriges akademikers centralorganisation och föreningen

Sveriges häradshövdingar. Fn del av dessa remissorgan har dock huvudsakligen

diskuterat det nu icke aktuella spörsmålet om nådeinstitutets

materiella innehåll, utan att närmare ingå på frågan om regleringen av formerna

för nådeärendenas handhavande.

Förslaget att låta reglerna om högsta domstolens och regeringsrättens

2f Biliang till riksdagens protokoll 196 i. 1 sanxl. Nr 140

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196b

hörande i nådeärenden utgå ur grundlagen liar tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av en ledamot av högsta domstolen, Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, kammarrätten samt länsstyrelserna i Östergötlands,

Uppsala, Kalmar, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Skaraborgs,

Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län.

Att regler om högsta domstolens och regeringsrättens hörande upptages

i grundlag förordas eller ifrågasättes av högsta domstolens ledamöter (majoriteten),

regeringsrättens ledamöter (majoriteten), Svea hovrätt, som

dock anser regeringsrättens befattning med nådeärenden böra övertagas

av högsta domstolen, hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus, Stockholms och Jönköpings län, föreningen

Sveriges häradshövdingar och Sveriges akademikers centralorganisation.

Åtta ledamöter av högsta domstolen anser att i grundlag endast behöver

stadgas, att regler om högsta domstolens hörande i nådeärenden skall meddelas

i lag.

De remissorgan, som tillstyrkt eller lämnat utan erinran vad författningsutredningen

i denna del föreslagit, har i allmänhet icke närmare utvecklat

sin syn på saken. Vad angår de remissorgan, som i grundlag vill bibehålla

regler om formerna för nådeärendenas förberedande handläggning, uttalar

högsta domstolens ledamöter (majoriteten), att benådningsrätten innefattar

en regeringen tillagd befogenhet att vidtaga ändringar av vad som bestämts

av de i förhållande till regeringen och förvaltningsmyndigheterna

självständiga domstolarna. Med hänsyn till den särställning nådeärendena

sålunda intager bland de på regeringen ankommande uppgifterna framstår

det som påkallat, att de högsta domstolsinstansernas inflytande på denna

art av ärenden säkerställes genom att i grundlag intages regler om skyldighet

alt höra dem. För att ordningen skall vara grundlagfäst talar även, att

en regel av innehåll att sådant yttrande skall inhämtas i nådeärenden medför

en inskränkning av regeringens handlingsfrihet i fråga om beredningen

och alltså även på denna grund har statsrättslig karaktär. En sådan regel

ansluter sig till och utgör en önskvärd komplettering av stadgandet om

att vid regeringsärendenas beredning erforderliga upplysningar och yttranden

skall inhämtas från berörda myndigheter, vilket stadgande i utredningens

förslag till regeringsform upptagits under 4 kap. 2 §. Även

regeringsrättens ledamöter (majoriteten) anser det vara på sin plats, att

förfarandet i nådeärenden åtminstone i princip regleras av grundlagen,

varvid dock bör inrymmas möjlighet att göra undantag från regeln om de

högsta domstolsinstansernas hörande. Svea hovrätt anser grundsatsen att

nåd icke får beviljas utan att högsta domstolen hörts vara så väsentlig att

den bör komma till uttryck i regeringsformen. Föreningen Sveriges häradshövdingar

intager samma ståndpunkt. Riksåklagarämbetet uttalar, att

principen att högsta domstolen resp. regeringsrätten höres före prövning

av nådefråga är så viktig, att den bör lagfästas i grundlag. Liknande utta
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

landen göres av andra remissorgan, t. ex. länsstyrelsen i Stockholms län.

Hovrätten för Västra Sverige anser det med hänsyn till det nära sambandet

mellan rättskipning i brottmål och benådningsrätten motiverat, att de

högsta judiciella instansernas medverkan vid handläggningen av nådeärenden

lagfästes i regeringsformen, vare sig denna medverkan skall vara obligatorisk

eller, såsom föreslagits i betänkandet rörande nedre justitierevisionens

arbetsorganisation, endast fakultativ. Enligt Sveriges akademikers

centralorganisation utgör nådeinstitutet rätt handhaft ett viktigt komplement

till straffrättskipningen. Det kan emellertid bli ett instrument, varigenom

denna rättskipning delvis sättes ur spel och varigenom konsekvensen

i densamma äventyras. För att undvika detta, bör krav på högsta domstolens

resp. regeringsrättens hörande bibehållas i grundlagen.

Åtta ledamöter av högsta domstolen anser det med hänsyn till den särställning

som nådeärendena intager naturligt, att de högsta instanserna

bland domstolarna skall ha visst inflytande på denna art av ärenden. Att

sådant inflytande beredes dessa domstolsinstanser bör säkerställas genom

grundlag. Författningsutredningens förslag i detta hänseende är därför ej

godtagbart. Å andra sidan synes det icke erforderligt att i en blivande regeringsform

ange i vilken omfattning eller på vad sätt högsta domstolen

skall taga befattning med nådeärendena. Det bör vara tillfyllest att bestämmelser

härom meddelas i lag. Det av författningsutredningen föreslagna

stadgandet bör därför kompletteras med en föreskrift att regeringen skall

höra högsta domstolen enligt vad därom stadgas i lag.

Frågan om de högsta domstolsinstanserna skall höras i alla nådeärenden

eller endast vissa grupper av dem beröres i somliga yttranden över författningsutredningens

förslag. Högsta domstolens ledamöter (majoriteten)

hänvisar i denna del till sitt yttrande över betänkandet angående nedre

justitierevisionens arbetsorganisation. Det tillägges att icke heller författningsutredningen

sökt klargöra nådeinstitutets användningsområde eller

ingått på skälen till att högsta domstolen enligt nuvarande regeringsform

skall höras i nådeärenden. Även Sveriges akademikers centralorganisation

tycks mena, att nuvarande krav på högsta domstolens och regeringsrättens

hörande bör bibehållas.

Andra remissorgan anser icke att de högsta domstolsinstanserna behöver

höras i alla nådeärenden. Regeringsrättens ledamöter (majoriteten)

framhåller, att nåd innefattar en extraordinär åtgärd, genom vilken lagakraftvunna

domar mer eller mindre sättes ur kraft. Därför torde vederbörande

domstol i högsta instans i regel böra höras, innan nådeansökning

avgöres. Dessa domstolar är emellertid icke remissinstanser i vanlig mening.

Det torde fördenskull vara på sin plats, att förfarandet i nådeärenden

åtminstone i princip regleras i grundlagen, varvid dock bör inrymmas

möjlighet att göra undantag från nyss antydda regel. Utan att ställning

tages därtill må som exempel på lösning av frågan här nämnas ett i annat

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196''i

sammanhang framställt förslag, att domstolarnas medverkan skulle vara

obligatorisk endast i fall, då man vid den förberedande departementsbehandlingen

ansåg tänkbart, att ansökningen kunde komma att helt eller

delvis bifallas. Detta måste naturligtvis förstås så, att domstolens hörande

icke skulle vara erforderligt för avslag å nådeansökan.

Svea hovrätt anser det icke behövligt, att — såsom nu måste ske —

yttrande från högsta domstolen inhämtas beträffande samtliga nådeansökningar.

En ändring härutinnan är motiverad med hänsyn till den stora

arbetsbelastning nådeärendena utgör för högsta domstolen (omkring 2 000

ärenden årligen). Eftersom de flesta nådeansökningarna (f. n. omkring

80 %) avslås, skulle säkerligen åtskilligt vinnas om, i likhet med vad som

föreslagits i betänkandet om nedre justitierevisionens arbetsorganisation,

remisskyldigheten bestämdes på sådant sätt att nåd icke kan beviljas med

mindre högsta domstolen blivit hörd. Även föreningen Sveriges häradshövdingar

föreslår en föreskrift av innebörd, att nåd ej må beviljas utan att yttrande

inhämtats från högsta domstolen resp. regeringsrätten. En ledamot

av regeringsrätten uttalar, att det måhända kan vara tillräckligt, att de

högsta domstolsinstansernas hörande stadgas som oeftergivligt villkor

blott för att nåd må beviljas. En ledamot av högsta domstolen anser, att

högsta domstolens yttrande icke skall behöva inhämtas i sådana nådeärenden,

där bifall till ansökan bedömes såsom uteslutet, och tillstyrker, att

reform av denna innebörd, i avbidan på beslut i frågan om en allmän författningsrevision,

genomföres redan nu.

Nådeförfarandet i de nordiska grannländerna. I Danmark ges enligt grundlagen

nåd av konungen. Under beredningen av ärendena, vilken sker i justitieministeriet,

inhämtas i allmänhet yttrande från polismyndighet och statsadvokaten

(åklagaren) samt, i viss omfattning, från den eller de domstolar,

som dömt i målet. Avslag på nådeansökningar meddelas av justitieministeriet

utan att saken förelagts konungen. Ansökningar, som finnes böra

bifallas, samt tveksamma eller eljest mera betydelsefulla nådeärenden föredrages

för justitieministern. Anser denne att ansökan bör helt eller delvis

bifallas, framlägges saken för konungen. I fråga om nåd i vissa bötesmål

gäller en förenklad ordning. Enligt Finlands regeringsform äger republikens

president bevilja nåd efter att ha inhämtat utlåtande från högsta domstolen.

Ansökan om nåd kan avslås utan att sådant utlåtande föreligger. Beredningen

av nådeärenden sker i justitieministeriet, som även införskaffar erforderliga

utlåtanden. Enligt norska grundlagen kan konungen i statsrådet

benåda från straff. Nådeansökningar handlägges i justitiedepartementet,

där de beredes av fengselsstyret. I vissa fall ankommer dock den förberedande

utredningen på vederbörande åklagarmyndighet. Finnes erforderligt

att höra viss myndighet, inhämtas yttrande från denna. Någon skyldighet

att höra vederbörande domstol föreligger ej. Avslag å nådeansökan medde
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

liungl. Maj.ts proposition nr 740 år 196b

las i allmänhet i den formen, att departementet underrättar sökanden om

att nåd ej kan tillstyrkas och att departementet ej funnit anledning att föredraga

ärendet för konungen.

Departementschefen. Den nuvarande regeln i § 26 regeringsformen, enligt

vilken högsta domstolen och regeringsrätten skall var inom sitt där angivna

område höras över alla nådeansökningar, har vid olika tillfällen under

det senaste årtiondet varit föremål för reformatoriska strävanden.

Av de reformförslag, som härvid framkommit, har några varit jämförelsevis

långtgående. Till de mera vittgående torde få räknas de två år 1955

väckta förslagen, i vilka förordas inrättande av en rådgivande nämnd,

som enligt det ena förslaget skulle ersätta högsta domstolen och regeringsrätten

som remissinstans i nådeärenden och enligt det andra fungera som

remissinstans jämsides med högsta domstolen. Med hänsyn till det läge, vari

frågan om en allmän författningsreform för närvarande befinner sig, är

jag icke beredd att nu till bedömning upptaga reformförslag, som syftar till

så pass genomgripande förändringar som tillskapande av nya organ för rådgivning

i nådeärenden. I nuvarande situation bör man i stället på förevarande

område begränsa sig till reformer, som kan sägas falla inom den bestående

ordningens ram. Med denna inriktning av reformarbetet möter icke

hinder att nu ingå i prövning av frågan om en viss uppmjukning av det generella

kravet på de högsta domstolsinstansernas hörande i nådeärenden.

Detta spörsmål har för högsta domstolens del behandlats i det betänkande

rörande nedre justitierevisionens arbetsorganisation, som avgavs 1961 av

särskilt tillkallad utredningsman. I ett par remissvar över detta betänkande

har — under hänvisning till att saken icke blivit däri allsidigt utredd -—

visserligen hävdats, att icke heller denna fråga skulle vara mogen för ett

avgörande. Emellertid har saken från skiftande utgångspunkter belysts

jämväl vid den ganska omfattande remissbehandling, som betänkandet undergått,

liksom ock i remissvaren över 1955 års departementspromemoria

rörande nådeärendenas behandling och i viss mån även i yttrandena över

författningsutredningens förslag. Den utredning, som föreligger i ärendet,

synes mig därför vara tillräckligt fullständig för att möjliggöra ett ställningstagande.

Det i betänkandet framlagda förslaget innebär, att högsta domstolen icke

alltid skall behöva höras i nådeärenden. Enligt utredningsmannens författningsförslag

skall sålunda högsta domstolens yttrande endast inhämtas,

när nådeansökan skall till någon del bifallas. Tanken att i vissa nådeärenden

efterge kravet på högsta domstolens hörande har godtagits av

samtliga remissorgan utom högsta domstolens flesta ledamöter och Sveriges

advokatsamfund. En sådan tanke kan också förefalla närliggande, om

man beaktar, att den stora mängden av nådeärenden även inrymmer fall,

där det icke möter några svårigheter att redan vid första påseende konsta
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ls proposition nr lbO år 196b

tera, att förutsättningar saknas för bifall till nådeansökan. Som mera typiska

exempel på dylika fall kan nämnas, att någon till frihetsstraff dömd

söker nåd utan att förmå anföra andra skäl för sin ansökan än som skulle

kunna åberopas av snart sagt varje till sådant straff dömd person eller att

någon, som fått avslag på tidigare nådeansökan, söker nåd på nytt under

åberopande av i huvudsak samma omständigheter som förut. Ett annat

hithörande fall, som förekommer icke minst vid brottstyper, där hänsyn

till den allmänna laglydnaden i allmänhet lägger hinder i vägen för nåd, är,

alt de skäl som till äventyrs kan läggas i vågskålen för bifall till nådeansökan

väger så ojämförligt mycket lättare än de skäl som talar för att straffet

verkställes. När det i dylika och närbesläktade fall redan från början

kan fastslås, att förutsättningar för bifall saknas och högsta domstolens

hörande därför svårligen kan vara till något gagn för sakens avgörande, ter

det sig ur arbetsekonomisk synpunkt irrationellt att likväl låta kvalificerad

arbetskraft nedlägga ett ej sällan betydande arbete på att bereda ärendet för

föredragning i högsta domstolen och framlägga saken där, liksom ock att

låta högsta domstolens högt kvalificerade ledamöter taga befattning med

saken. Det är på detta område liksom på rättslivets övriga fält av vikt, att

icke de samhälleliga resurser, som står till buds för rältsvårdsändamål, fördelas

så, att en onödigt stor andel faller på mer eller mindre självklara ärenden.

Olägenheterna med nuvarande ordning har givetvis ökat i takt med

den markanta stegring av antalet nådeansökningar, som skett under det senaste

decenniet. Antalet klara avslagsfall utgör en ingalunda oväsentlig andel

av det totala antalet nådeärenden. Till den relativt rikliga förekomsten

av dylika fall bidrager helt säkert det förhållandet, att en nådeansökan i

allmänhet automatiskt medför anstånd med avtjänande av frihetsstraff.

Av det sagda torde framgå, att den arbetsekonomiska besparing, som ligger

inom räckhåll, om det generella kravet på högsta domstolens hörande modifieras,

är av påtaglig natur. Även andra fördelar står att vinna med en

sådan reform. Den skulle möjliggöra en snabbare prövning av såväl de mer

eller mindre ogrundade nådeansökningarna som övriga nådeärenden. En

tidsvinst härutinnan har sin betydelse både för den enskilde och för rättsvården.

Om nådesökanden redan börjat avtjäna straffet, ligger det i hans

likaväl som rättsvårdens intresse, att nådeansökan behandlas skyndsamt.

Har åter straffverkställigheten icke påbörjats, är ett snabbt avgörande av

nådefrågan främst påkallat av kriminalpolitiska hänsyn.

Om det sålunda ur nu angivna synpunkter framstår såsom önskvärt att

lätta på kravet på högsta domstolens hörande i alla till dess område hörande

nådeärenden, återstår att pröva, om hinder för en sådan åtgärd kan

anses möta ur andra synpunkter. I remissyttrandet från högsta domstolens

flesta ledamöter har hävdats, att flera skäl talar för att kravet på högsta

domstolens hörande alltjämt bör vara obligatoriskt. Härvid har bl. a. framhållits,

att domstolens yttrande innebär en viss trygghet för kontinuitet i

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 740 år 196b

bedömningen, något som kan vara av betydelse särskilt vid regeringsskiften,

samt att det även för den dömde kan vara av värde, att ett organ,

som står fritt från den dagsaktuella politiken, får uttala sig i nådeärenden.

Som skäl mot en uppmjukning av kravet på remiss till högsta domstolen

har i yttrandet vidare anförts, att högsta domstolen kan tänkas

anlägga ett mildare betraktelsesätt än vederbörande departementschef samt

att en ordning, enligt vilken högsta domstolen får tillfälle att yttra sig i

endast ett mindre antal ärenden snart nog skulle medföra, att domstolen

förlorade överblicken över nådepraxis, varigenom det för domstolen, i avsaknad

av jämförelsematerial, skulle bli svårare att bilda sig en underbyggd

uppfattning i de remitterade fallen.

Ehuru de anförda synpunkterna helt visst ger anledning att framgå med

viss försiktighet, när det gäller att lätta på kravet på högsta domstolens

hörande, bör de dock icke lägga hinder i vägen för varje som helst uppmjukning

av detta krav. På något håll utomlands, t. ex. i Finland, tycks

dessa synpunkter icke heller ha hindrat, att ett förenklat förfarande tilllämpas

i vissa nådeärenden. Enligt min mening gör sig de framförda synpunkterna

gällande med avsevärt större styrka än eljest, om man, på sätt

utredningsmannen i sitt författningsförslag förordat, begränsar kravet på

högsta domstolens hörande så snävt, att det kommer att omfatta endast

nådeansökningar, som skall i en eller annan form bifallas. Om man däremot

under kravet jämväl inbegriper den för gränsdragningen mellan benådningsfall

och avslagsfall särskilt betydelsefulla grupp av ärenden, där

tvekan rimligtvis kan råda om utgången, vare sig bifall ter sig mera sannolikt

än avslag eller förhållandet är det omvända, synes mig de framförda invändningarna

så förlora i styrka, att man icke av hänsyn till dem bör helt

avstå från de obestridliga fördelar, som står att vinna genom en viss uppmjukning

av den nuvarande grundlagsregeln. Jag vill därför förorda en

sådan uppbyggnad av regelsystemet på ifrågavarande område, att kravet

på högsta domstolens hörande bibehålies såsom huvudregel men undantag

inedgives för det fall, att det icke rimligtvis kan vara föremål för tvekan,

att nådeansökan bör avslås. Saken synes författningsmässigt kunna uttryckas

så, att högsta domstolen skall höras över nådeansökningar, om ej

skäl till bifall uppenbarligen saknas. Det kan i detta sammanhang tilläggas,

att det ligger i departementschefens eget intresse, alt yttrande från högsta

domstolen inhämtas, så snart tvekan om utgången rimligen kan råda, eftersom

hans ställningstagande därigenom underlättas.

Nådeärenden inom regeringsrättens område är fåtaliga. Eu jämkning av

kravet på regeringsrättens hörande har därför icke tillnärmelsevis samma

praktiska betydelse som inom högsta domstolens verksamhetsfält. Såsom

påpekats under remissbehandlingen, finnes likväl icke tillräcklig anledning

att upprätthålla olika utredningskrav allteftersom en nådeansökan

faller inom det ena eller andra rättskipningsområdet. Även på regerings
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196b

rättens kompetensområde bör alltså remiss i nådeärenden kunna underlåtas,

om skäl till bifall uppenbarligen saknas.

Författningsutredningen har i sitt betänkande föreslagit, att den förberedande

behandlingen av nådeärenden icke skall regleras i grundlag. Då

frågan härom lämpligen bör avgöras i ett större sammanhang, bör regeln

om de högsta domstolsinstansernas medverkan i nådeärenden åtminstone

tills vidare kvarstå i regeringsformen.

Ett genomförande av förslaget, att högsta domstolens hörande icke

skall vara obligatoriskt i alla nådeärenden inom dess verksamhetsområde,

förutsätter, att beredningen av dessa ärenden, vilken nu är uppdelad på

justitierevisionen och justitiedepartementet, helt koncentreras till detta departement,

där ställning får tagas till frågan, huruvida remiss i det föreliggande

fallet skall ske eller icke. Såsom närmare utvecklats i betänkandet

och överlag vitsordats av remissinstanserna, synes en sådan koncentration

av beredningsförfarandet på färre händer även från synpunkter, som

icke äger något direkt samband med jämkningen av det grundlagsreglerade

remisskravet, innebära en fördel. Utredningsmannen har också förordat, att

en dylik omläggning av beredningsförfarandet under alla omständigheter

bör komma till stånd, samt framlagt förslag till de personalorganisatoriska

förändringar, som därav betingas. I korthet innebär förslaget på denna

punkt, att en nådebyrå inrättas i justitiedepartementet med i regel fiskalskompetenta

föredragande och under ledning av en chefstjänsteman med

långvarig domarerfarenhet och intresse för sociala frågor samt att antalet

revisionssekreterartjänster minskas till följd av nådeärendenas överflyttning

till justitiedepartementet och vissa andra i betänkandet förordade

reformåtgärder. Detta förslag torde få prövas vid behandlingen av anslagsäskandena

för budgetåret 1965/60.

Enligt § 24 regeringsformen skall i Konungens nedre justitierevision

justitieärendena beredas till prövning och avgörande i högsta domstolen.

Vad i stadgandet avses med justitieärenden är icke alldeles klart. Då nådeärendena

sedan gammalt betecknats såsom justitieärenden i statsrådsprotokollet

och berctts i justitierevisionen, är det möjligt att stadgandet ansetts

omfatta jämväl nådeärenden. Med hänsyn till den planerade överflyttningen

av dessa ärendens beredning till justitiedepartementet föreslår

jag en viss omformulering av § 24 till utmärkande av att nådeärendena skall

falla utanför paragrafens tillämplighetsområde.

En koncentration av beredningsförfarandet i de till högsta domstolen

hörande nådeärendena till justitiedepartementet medför, att nådeansökningar

i dylika ärenden bör — i förekommande fall via fångvårdsmyndighet

— inges till departementet och icke, såsom för närvarande sker, till

justitierevisionen. Likaledes bör expedieringen av beslut och uppgifter i

dessa ärenden ske genom justitiedepartementets försorg. Skulle det fram
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196b

deles inträffa, att — såsom nu någon gång sker — ansökan om nåd göres

i samband med fullföljd av talan till högsta domstolen, torde nådeansökan

få överlämnas till justitiedepartementet för att där upptagas till närmare

behandling, när lagakraftägande dom i målet föreligger. En sådan ordning

ger anledning att överväga ändring av 8 § lagen om högsta domstolens

sammansättning och tjänstgöring. Detta torde få ske i samband

med ett definitivt ställningstagande till frågan om överflyttning av nådeärendenas

beredning till justitiedepartementet. Därvid torde ock få övervägas,

huruvida behov föreligger av ändring i 8 § lagen om personundersökning

i brottmål eller motsvarande stadgande i följ dlagstiftningen till

brottsbalken. Jämväl vissa i administrativ ordning utfärdade bestämmelser,

såsom 5, 6, 11, 12, 14, 18 och 36 §§ arbetsordningen för nedre justitierevisionen,

5 § kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 300) angående straffdoms

befordran till verkställighet och 1 § andra stycket kungörelsen den 22 maj

1963 (nr 198) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om

allmänt kriminalregister, torde få överses, när frågan om överflyttning av

beredningsförfarandet blir aktuell.

Då den nya grundlagsregeln i § 26 regeringsformen för sin tillämpning

förutsätter vissa organisatoriska förändringar, som lämpligen bör vidtagas

vid budgetårsskifte, bör § 26 regeringsformen i sin äldre lydelse gälla intill

utgången av juni månad närmast efter det den nya lydelsen av nämnda

paragraf slutligt antagits. Detsamma torde böra gälla § 24 regeringsformen.

3. Lagrådets organisation

Såsom jag inledningsvis berört, har i en inom justitiedepartementet upprättad,

den 30 augusti 1963 dagtecknad promemoria (stencilerad) utarbetats

förslag till ändrade bestämmelser rörande lagrådets sammansättning

och tjänstgöring i syfte att inför en väntad ökning av lagstiftningsverksamheten

höja lagrådets arbetskapacitet.

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av högsta domstolens

och regeringsrättens ledamöter, justitiekansler sämbetet, riksåklagarämbetet,

förvaltningsdomstolskommittén samt Sveriges advokatsamfund.

Gällande bestämmelser. Enligt § 21 regeringsformen skall tre ledamöter

av högsta domstolen och en av regeringsrättens lagfarna ledamöter tillsammans

utgöra Konungens lagråd. Där så prövas nödigt, må Konungen för

visst ärende till ledamot av lagrådet förordna ytterligare eu för insikt, erfarenhet

och redlighet känd person. Lagrådet har enligt samma paragraf

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1964

att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande, upphävande, ändring eller

förklaring av lagar eller författningar, vilka för sådant ändamål blir av

Konungen överlämnade.

Vissa lagfrågor är Konungen skyldig alt remittera till lagrådet. Av § 87

mom. 1 regeringsformen följer sålunda att om Konungen vill för riksdagen

framställa frågor om stiftande, förändring eller upphävande av allmän civil-

och kriminallag ävensom kriminallag för krigsmakten, lagrådets yttrande

skall inhämtas och biläggas propositionen till riksdagen. Har riksdagen

för sin del antagit, ändrat eller upphävt lag som nu sagts, skall

Konungen enligt samma lagrum likaledes inhämta lagrådets yttrande i saken.

Till allmän civil- och kriminallag räknas också den processuella lagstiftningen.

Jämväl över förslag angående kyrkolag skall enligt § 87 mom. 2

regeringsformen lagrådet höras. På grund av särskilda stadganden i regeringsformen

skall även vissa andra lagar stiftas i den ordning § 87 anger.

Detta gäller exempelvis lagstiftningen om högsta domstolens sammansättning

och tjänstgöring (§ 17), om regeringsrätten (§ 18), om tjänstgöringen

i lagrådet (§ 21), om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst (§ 28), om

prästval (§ 30), om svenskt medborgarskap (§ 33) och lagstiftningen om

monopol (§60) samt lagar som av riksdagen efter s. k. delegation antages

jämlikt § 89 sista punkten.

Bestämmelser om tjänstgöringen i lagrådet har meddelats i lag av den

26 maj 1909 (nr 38 s. 7), vilken efter sin tillkomst underkastats vissa jämkningar,

senast år 1948. Enligt denna lag skall de tre justitieråd och det regeringsråd,

vilka tillsammans utgör lagrådet, utses, justitieråden av högsta

domstolen och regeringsrådet av regeringsrätten. Tjänstgöringsperiod i lagrådet

är två år, räknade från början av högsta domstolens höstsession. Har

vid tjänstgöringsperiods utgång behandlingen av något ärende påbörjats

men ej hunnit avslutas, skall de avgående ledamöterna dock bestrida tjänstgöringen

i lagrådet till dess ärendet blivit slutligen handlagt. Vissa begränsningar

har i lagen stadgats i fråga om behörigheten och skyldigheten att

tjänstgöra i lagrådet. Justitieråd får sålunda inte tjänstgöra i lagrådet förr

än han minst två år beklätt justitierådsämbete. Vidare är föreskrivet, att

justitieråd eller regeringsråd, som under en tjänstgöringsperiod tjänstgjort

minst ett år i lagrådet, icke efter periodens slut får utan särskilda skäl ånyo

tjänstgöra där förrän efter viss tids förlopp, justitieråd först efter två tjänstgöringsperioder

och regeringsråd först efter en tjänstgöringsperiod. Justitieråd,

som uppnått sextio års ålder eller minst femton år innehaft justitieråds-

eller regeringsrådsämbete, får inte utan eget samtycke utses att

tjänstgöra i lagrådet. 1909 års lagrådslag innehåller även föreskrift om att

ledamot, som utsetts av högsta domstolen eller regeringsrätten, skall deltaga

i handläggningen av alla i lagrådet förekommande ärenden. Har

Kungl. Maj :t givit lagrådet tillkänna att under viss tid ärende ej är att förvänta

till behandling, skall enligt särskild bestämmelse i lagen ledamöterna,

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 740 år 196b

där de ej åtnjuter ledighet, tjänstgöra, justitieråden i högsta domstolen och

regeringsrådet i regeringsrätten; dock skall lagrådet utan hinder härav

handlägga brådskande ärende, som föreligger eller överlämnas till dess behandling.

Regleringen rörande lagrådet har visst samband med bestämmelser om

högsta domstolens och regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring.

I lagen den 20 december 1946 (nr 879) om högsta domstolens sammansättning

och tjänstgöring är bl. a. föreskrivet att högsta domstolen skall utgöras

av tjugufyra justitieråd, av vilka tre skall tjänstgöra i lagrådet. Högsta

domstolen skall enligt lagen vara delad i tre avdelningar. Till tjänstgöring

å avdelningarna skall justitieråden indelas för viss tidsperiod; dock

må därunder sådan jämkning i avdelningarnas sammansättning äga rum,

som påkallas av ledamots avgång, förfall eller annan särskild omständighet.

Grunderna för avdelningarnas sammansättning och målens fördelning

samt tjänstgöringen i högsta domstolen beslutas av högsta domstolen samfällt.

Om regeringsrättens organisation stadgas i 1 § lagen den 26 maj 1909

(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt bl. a. att regeringsrätten skall

utgöras av sju regeringsråd, av vilka en tjänstgör i lagrådet. Ifrågavarande

lagrum har emellertid tillfälligtvis satts ur kraft och ersatts av vissa bestämmelser

meddelade i särskild lag, senast i lag den 23 mars 1956 (nr 73)

om tillfällig ökning av regeringsrådens antal. Enligt sistnämnda lag skall

— med den lydelse denna lags bestämmelser skall ha efter senast år 1962

vidtagna ändringar — regeringsrätten t. o. in. den 30 september 1965 utgöras

av sexton regeringsråd, varefter antalet regeringsråd skall, i den mån

så kan ske till följd av inträffade ledigheter, nedbringas till sju. En av regeringsrättens

lagfarna ledamöter skall tjänstgöra i lagrådet. 1956 års lag

stadgar också att, i den mån så med hänsyn till regeringsrådens antal lämpligen

kan ske, regeringsrätten skall arbeta på avdelningar, och regeringsrätten

arbetar för närvarande liksom högsta domstolen på tre avdelningar.

De i regeringsrätten tjänstgörande regeringsråden äger enligt lagen sig

emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Historik. Innan lagrådet år 1909 inrättades tillkom det enligt bestämmelser

i regeringsformen högsta domstolen att i vissa fall avge yttranden över

förslag till stiftande, ändring, upphävande eller förklaring av lagar och författningar.

I samband med behandlingen av spörsmålet om inrättande av

en regeringsrätt väcktes emellertid förslag om att överflytta den på högsta

domstolen ankommande laggranskningen till ett särskilt organ — ett kollegium,

sammansatt av ledamöter från högsta domstolen och regeringsrätten

— med laggranskning som enda uppgift. Inom justitiedepartementet

uppgjordes år 1907 ett förberedande utkast till författningsförslag efter

dessa riktlinjer. Enligt utkastet skulle laggranskningsskyldigheten över
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196A

föras på en särskild delegation, i utkastet benämnd lagrevision, vilken

skulle utgöras av två justitieråd och ett regeringsråd, förordnade att för

viss tid tjänstgöra i lagrevisionen. För behandling av särskilt ärende utav

större vikt skulle extra ordinarie bisittare kunna utses, högst tre. De i utkastet

upptagna förslagen, som remitterades till högsta domstolen för yttrande,

vann anslutning från flertalet av domstolens ledamöter.

I proposition 1908: 37 angående regeringsrättens inrättande upptogs

spörsmålet om laggranskningen till behandling. Chefen för justitiedepartementet

erinrade därvid om att i tidigare sammanhang även den utvägen

anvisats, att uppdela laggranskningen mellan regeringsrätten och högsta

domstolen så, att till regeringsrätten hänvisades alla lagförslag utom den

rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningens område och till högsta domstolen

övriga lagförslag. En sådan lösning fann departementschefen dock

icke vara helt tillfredsställande, särskilt med hänsyn till svårigheten att

på ett nöjaktigt sätt uppdraga gränsen mellan de två ifrågasatta lagstift - ningsområdena och till att högsta domstolen i så fall alltjämt skulle i betydande

omfattning bli sysselsatt med laggranskning till hinder för sin

dömande verksamhet. Departementschefen förordade i stället inrättandet av

ett särskilt laggranskningsorgan — i propositionen benämnt lagråd — och

framlade i detta hänseende förslag överensstämmande med det tidigare

inom departementet utarbetade utkastet. På detta sätt skulle man enligt

departementschefen kunna åt rättskipningen vinna mycken tid och arbetskraft

utan att någon av den dåvarande ordningens väsentligare fördelar behövde

gå förlorad. Högsta domstolen skulle icke vidare bli i sin dömande

verksamhet störd av lagstiftningsarbete. Den nyttiga växelverkan mellan

lagstiftning och rättskipning, som uppstod genom högsta domstolens befattning

med lagförslag, skulle också för framtiden åtminstone i någon

mån bevaras. Med den förordade lösningen skulle även sådana svårigheter

undgås, som mötte vid varje försök att annorledes än som skett genom

§§ 87 och 89 regeringsformen skilja mellan olika slag av författningar, och

lagrådet genom sin sammansättning bli väl ägnat att behandla även förslag

till blandade lagar. Mellan lagrådets tre ordinarie ledamöter borde till

fromma för enhetligheten och därför också auktoriteten av utlåtandena

kunna komma till stånd ett intimare samarbete än som för del dåvarande

kunde påräknas mellan dem som inom högsta domstolen deltog i granskningen

av ett lagförslag. Departementschefen fann även mindre tidsutdräkt

kunna förväntas A id lagärendenas behandling inom lagrådet än inom

högsta domstolen, där cirkulationstiden ofta måste vara lång. Det uttalades

i propositionen att för det stora flertalet lagförslag de tre ordinarie

ledamöternas granskning borde vara tillfyllest, men att, om förstärkning befanns

nödig, det i anordningen med extra ordinarie bisittare låg en möjlighet

att anlita de för det särskilda fallet värdefullaste krafterna.

Konstitutionsutskottet uttalade i sitt utlåtande (1908: 10) över proposi
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr lbO år 196b

tionen, att inrättandet av ett särskilt lagråd innebar en över huvud lycklig

lösning av den helt visst synnerligen svåra frågan om laggranskningsarbetets

ordnande. Enligt utskottets uppfattning kunde dock den föreslagna organisationen

av lagrådet näppeligen betecknas såsom tillfredsställande. Särskilt

hyste utskottet betänkligheter mot att i lagrådet skulle kunna insättas

extra ordinarie ledamöter till samma antal som de ordinarie. Eu dylik ordning

kunde enligt utskottet icke vara ägnad att giva lagrådet den oberoende

ställning, som måste vara en nödvändig förutsättning för att det skulle

kunna förvärva en auktoritet jämförlig med den, som högsta domstolen

ägde. Blotta möjligheten alt vid utseendet av dessa extra ledamöter sådana

synpunkter skulle kunna göra sig gällande, som icke var väl förenliga med

det grannlaga värv de skulle fullgöra, fann utskottet utgöra en fullgiltig

anledning att icke tillstyrka propositionen härutinnan. Enligt utskottet borde

vidare lagrådets auktoritet stärkas genom en ökning av de ordinarie

ledamöternas antal. Utskottet föreslog, att antalet skulle ökas från tre till

fyra på så sätt, att tre justitieråd i stället för två skulle ingå i lagrådet.

Visserligen kunde det enligt utskottet ifrågasättas, huruvida icke lagrådets

ledamotsantal borde bestämmas till fem, eftersom avdelning av högsta domstolen,

som tog befattning med granskning av lagförslag, skulle bestå av

minst fem justitieråd. Men då lagrådet skulle komma att uteslutande sysselsätta

sig med detta arbete och dess ledamöter sålunda blev särskilt förtrogna

därmed, ansåg utskottet icke några betänkligheter böra möta mot

att fastställa ledamotsantalet till fyra. Då det mången gång kunde vara

synnerligen önskvärt att det inom lagrådet fanns tillgång till den speciella

sakkunskap, som för visst författningsförslags rätta bedömande erfordrades,

föreslog utskottet, att Kungl. Maj :t skulle tillerkännas rätt att, där

så prövades nödigt, för behandling av särskilt ärende förordna ytterligare

en ledamot. Med avseende å sådan ledamot ansåg utskottet det tillräckligt

föreskriva, att denne skulle ha de allmänna kvalifikationer, som krävdes

av dem, som skulle bekläda rikets högsta ämbeten.

Riksdagen beslöt i enlighet med konstitutionsutskottets förslag, och lagrådet

erhöll i överensstämmelse härmed sin nuvarande organisation.

Tidigare reformförslag. Frågan om lämpligaste sättet att ordna laggranskningen

har efter lagrådets tillkomst vid skilda tillfällen varit föremål

för övervägande.

Under åren 1920—1926 framfördes sålunda i olika riksdagsmotioner

förslag om att avskaffa lagrådet eller i vart fall begränsa dess

kompetens eller att ändra dess sammansättning; bland annat kom den tanken

därvid till uttryck att ytterligare ett lagråd borde inrättas eller att antalet

ledamöter i lagrådet borde utökas så att detta kunde arbeta på avdelningar.

Konstitutionsutskottet framhöll i sina utlåtanden över dessa motioner

(uti. 1920: 47, 1923: 13, 1924: 13 och 1926: 16), att de motiv, som före
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

funnits för lagrådets inrättande, fortfarande ägde giltighet och att den av

lagrådet utförda laggranskningen under dåvarande livliga lagstiftningsarbete

val- särskilt påkallad med hänsyn till lagarbetets enhetlighet. Utskottet

underströk även angelägenheten av att lagrådet rekryterades ur högsta domstolen

och regeringsrätten, då därigenom våra högsta domstolars erfarenhet

kunde tillvaratagas för lagstiftningsarbete, vilket enligt utskottet syntes

ägnat att trygga det behövliga sambandet mellan rättskipning och lagstiftning.

Om alltså lagrådsinstitutionen måste anses behövlig, kunde utskottet

däremot tänka sig åtgärder, varigenom lagrådets arbetsbörda skulle lättas

och lagstiftningsarbetet i samband därmed påskyndas. I den mån spörsmålet

härom var eller blev aktuellt, fann utskottet det emellertid kunna antagas

att Kungl. Maj.t ägnade tillbörlig uppmärksamhet åt saken. Skäl att

ändra lagrådets kompetensområde ansåg utskottet icke föreligga. Utskottet

avstyrkte samtliga ifrågaAarande motioner. Motionerna ledde ej heller till

någon riksdagens åtgärd.

År 1 9 2 6 verkställdes inom justitiedepartementet en utredning av

frågan huruvida den åt lagrådet uppdragna granskningen av lagförslag

kunde utan men för rättskipningen återflyttas till högsta domstolen. Syftet

med utredningen var att åstadkomma en snabbare laggranskning. I eu

särskild promemoria redovisades resultatet av den verkställda utredningen.

Enligt promemorian syntes de olägenheter, som var förbundna med den gällande

anordningen för laggranskningen, huvudsakligen bestå i att det vid

anhopning av göromålen icke fanns möjlighet att förstärka lagrådets arbetskrafter

och därmed påskynda arbetet. Olägenheter hade även orsakats

därav, att ombyte av ledamöter i lagrådet skedde vid viss tid. Särskilt hade

dessa olägenheter framträtt, då större lagförslag förelåg och skulle inplaceras

hos lagrådet. I promemorian påpekades, att det med den gällande ordningen

ej heller fanns någon möjlighet för högsta domstolen att göra sådana

omplaceringar av ledamöter i lagrådet, som till underlättande av arbetet

kunde föranledas av att någon eller några av högsta domstolens ledamöter

tidigare varit sysselsatta med viss lagstiftningsfråga. Promemorian upptog

förslag om att lagrådet skulle upphöra och att antalet i högsta domstolen

tjänstgörande justitieråd till följd därav skulle ökas från 21 till 24. Vidare

föreslogs att inom högsta domstolen en avdelning på tre ledamöter

skulle, så vitt det med hänsyn till förefintliga arbetsuppgifter visade sig erforderligt,

under hela arbetsåret ägna sig åt granskning av lagförslag. Dessutom

skulle Kungl. Maj:t kunna förordna att å tid, då rättskipningen eljest

skulle handhavas av tre avdelningar, eu av dessa skulle under högst sex

veckor årligen befrias från rättskipningsarbete och för samma tid ombildas

till två tremansavdclningar, som båda skulle syssla med laggranskning. Den

närmare fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten skulle ankomma helt

och hållet på högsta domstolen själv. Förslaget innehöll sålunda inga bestämmelser

om viss tjänstgöringsperiod för ledamöterna å den ständiga lag
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr lbO år 196b

avdelningen och saknade motsvarighet till de begränsningar, som stadgats

i fråga om justitieråds behörighet och skyldighet att tjänstgöra i lagrådet.

En följd av laggranskningens återflyttande till högsta domstolen skulle bli

att laggranskningsarbetet regelmässigt skulle handhas uteslutande av justiticråd.

Enligt förslaget skulle dock en av regeringsrättens lagfarna ledamöter

ävensom annan för insikt, erfarenhet och redlighet känd man kunna, då

så prövades nödigt, av Kungl. Maj :t förordnas att deltaga i behandling av

visst lagförslag.

Högsta domstolens ledamöter avstyrkte enhälligt detta förslag. Den begränsning

till högst sex veckor årligen, som i förslaget stadgades för laggranskningens

bedrivande på tre avdelningar, skulle enligt ledamöternas

mening vålla vissa svårigheter. Synnerligen vanskligt skulle det bli att avpassa

uppgifterna för envar av de båda tillfälliga lagavdelningarna så att

dessa samtidigt blev färdiga med sitt arbete. Även om den avdelning, som

först blev ledig för andra uppgifter, togs i anspråk för behandling av dispens-

och nådeansökningar, kunde på denna väg i regel full sysselsättning

beredas avdelningen allenast en eller annan dag i veckan. Vad angår de tre

lagrådsledamöternas återbördande till högsta domstolen kunde denna reform

icke medföra någon vinst av betydelse för rättskipningen. Erfarenheten

visade för övrigt att laggranskningen var av beskaffenhet att utfylla en

avdelnings tid under hela året. Om förslaget upphöjdes till lag, kunde däremot

en av högsta domstolens avdelningar förväntas i regel bli varje år under

avsevärd tid tagen i anspråk för laggranskning ulan att denna förlust

för rättskipningen kom att uppvägas av några nämnvärda lättnader i dessa

avdelningars verksamhet. För att rättskipningen i högsta instans skulle

kunna motsvara skäliga krav på snabbhet och faran för en ökning av balanserade

mål hållas på avstånd, var det ett oeftergivligt villkor att de sessionsveckor,

som stod till förfogande för högsta domstolens dömande verksamhet,

icke till sitt antal minskades. — Jämväl i andra avseenden lämnade

förslaget rum för vissa anmärkningar. En följd av dess genomförande skulle

sålunda bli att antalet ledamöter å den sjumannaavdelning, som enligt då

gällande praxis var i verksamhet hela året, måste minskas under den tid då

laggranskning bedrevs på tre avdelningar, något som skulle innebära förlust

för rättskipningen. Den tjänstgöringsindelning inom högsta domstolen,

som utarbetats i syfte alt nå det ur alla synpunkter bästa arbetsresultatet,

skulle vidare rubbas, ett förhållande som var ägnat att icke blott under laggranskningens

fortgång utan även för åtskilliga veckor framåt inverka menligt

på rättskipningens jämna gång och göra arbetet mera betungande. Tillräckliga

skäl att uppge principen om fasta tjänstgöringsperioder för de ordinarie

ledamöterna i det laggranskande organet kunde ej heller anses föreligga.

Emot tanken alt låta detta organs sammansättning växla allt efter det

föreliggande materialets beskaffenhet mötte betänkligheter av såväl principiell

som praktisk art. De regler, enligt vilka högsta domstolen hade att för
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1064

rätta val av dem, som skulle handha laggranskningen, måste utformas så

att valets utfall ej onödigtvis utsattes för kritik. Detta syfte nåddes bäst genom

att valet förrättades för en längre tid och utan närmare kännedom om

vilka lagförslag som under denna tid skulle bli föremål för granskning.

Skulle sammansättningen mer eller mindre regelbundet växla med lagförslagen,

kunde följden bli, att högsta domstolen utsattes för anmärkningar

beträffande de grunder, som varit för valet bestämmande, något som kunde

menligt inverka på domstolens ställning i det hela. En tillämpning av denna

princip kunde även leda till att vissa ledamöter av domstolen alltför ensidigt

togs i anspråk för laggranskning med påföljd, att den växelverkan

mellan justitierådens båda uppgifter, som utgjorde ett av syftemålen med

granskningens anförtroende åt domare i högsta instans, ej i avsedd utsträckning

nåddes. Stadgandet om en tvåårig tjänstgöringsperiod hade visat

sig väl ägnat att medföra en jämn fördelning av den börda, varom här

var fråga, något som däremot icke skulle bli fallet, om sammansättningen

skulle bestämmas efter mer eller mindre omtvistliga lämplighetssynpunkter.

Likaså hade gällande bestämmelser angående behörighet och skyldighet att

tjänstgöra i lagrådet visat sig väl avvägda, varför deras borttagande ej heller

kunde förordas såvitt fråga var om det ständigt verksamma laggranskningsorganet.

Sammanfattningsvis konstaterades i yttrandet att de olägenheter

för rättskipningen, med vilka förslaget var förenat, var så betydande

att förslaget måste avstyrkas.

Skulle åtgärder i förslagets syfte anses oundgängligen påkallade, förordade

femton justitieråd att endast en tillfällig avdelning å tre ledamöter

vid behov under högst sex veckor om året bildades för laggranskning på

det sätt att, utan upplösning av högsta domstolens avdelningar, två ledamöter

togs från den dömande avdelning, som regelmässigt bestod av sju

ledamöter, samt att de till suppleanttjänstgöring indelade ledamöterna

minskades med en. Det laggranskande organet ansågs i sådant fall även

i fortsättningen böra, vare sig det arbetade på en eller två avdelningar, bibehållas

som en självständig institution benämnd lagrådet. Den antydda

lösningen skulle erbjuda vissa förmåner i organisatoriskt hänseende i jämförelse

med förslaget. Det kunde dock förefalla tvivelaktigt, om den skisserade

anordningen med en tillfällig lagavdelning skulle visa sig möjlig

att i praktiken genomföra och om verkligen de fördelar för lagstiftningen,

som därmed kunde vinnas, övervägde dess allvarliga olägenheter för rättskipningen.

Om möjlighet skulle öppnas att i ökad utsträckning anlita

högsta domstolens arbetskrafter för laggranskning, borde enligt justitierådens

mening bestämmelserna i ämnet under alla omständigheter så avfattas,

att möjligheten kunde utnyttjas blott då i det särskilda fallet ett

påtagligt behov förelåg. Den tillfälliga avdelningen ansågs ej heller böra

tagas i anspråk för andra lagförslag än som med visshet kunde beräknas

vara färdiggranskade inom den för avdelningens verksamhet bestämda

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1064

57

maximitiden. Vad särskilt angick den i förslaget förordade minskningen

av antalet ordinarie ledamöter hos den laggranskade myndigheten uttalade

tolv av de femton justitieråden att varje sådan minskning visserligen

var ägnad att menligt inverka på granskningens allsidighet och auktoritet

men att avgörande betänkligheter ej syntes kunna anföras mot en minskning

till tre ledamöter eller samma antal som föreslogs i propositionen

till 1909 års riksdag. En dylik ändring borde i stort sett icke föranleda

något dröjsmål med ärendenas behandling. -—- De tre övriga justitieråden

inom berörda grupp fann frågan om en sådan minskning, vilken skulle

innebära att regeringsrättens reguljära deltagande i laggranskningen upphörde,

vara av principiell innebörd och underströk, att genom den föreslagna

ordningen regeringsrättens konstitutionella likställighet med högsta

domstolen skulle rubbas och den särskilda kunskapen om den administrativa

lagstiftningen och dess tillämpning uteslutas. Alla de med förslaget

åsyftade fördelarna skulle med mindre uppoffring av principer kunna vinnas

om i grundlagen tillädes, att i brådskande fall för granskning av mindre

omfattande lagförslag ytterligare en avdelning av lagrådet finge bildas, bestående

av tre justitieråd, allt under förutsättning att den ifrågasatta organisationen

över huvud taget ansågs genomförbar.

Nio justitieråd fann för sin del ej heller den nu antydda utvägen att

inom högsta domstolen bilda en tillfällig avdelning om tre ledamöter för

laggranskningsuppgifter, vara framkomlig. Ett av dessa justitieråd avstyrkte

varje sådan förändring av lagrådets sammansättning, som innebar

uteslutande ur lagrådet av ett regeringsråd såsom ordinarie ledamot.

Det i departementspromemorian framförda förslaget föranledde ej någon

vidare åtgärd.

Vid 1927 års riksdag blev frågan om laggranskningens anordnande

ånyo föremål för behandling. I några motioner yrkades att lagrådet skulle avskaffas;

förslag väcktes därvid om att laggranskningen i stället skulle

verkställas av en förstärkt lagavdelning i Kungl. Maj :ts kansli. I ytterligare

en motion föreslogs, att lagrådet endast skulle bestå av tre justitieråd.

Konstitutionsutskottet (uti. 10) avstyrkte förslaget att lagrådet skulle avskaffas

men ansåg sig med anledning av sistnämnda motion böra hemställa

om en utredning i det däri angivna ämnet. I sitt utlåtande behandlade

utskottet även frågan om åtgärder i syfte att främja en snabbare

laggranskning och antydde, att det kunde vara av värde att äga en form

för tillfällig utökning av lagrådets arbetskrafter i händelse av alltför stor

anhopning av sådana lagförslag, som skulle behandlas av lagrådet. Utskottet

fann dock frågan härom snarast bero av Kungl. Maj:ts planläggning

av det framtida lagstiftningsarbetet och kunna närmast betecknas såsom

en arbetsordningsfråga. Det syntes därför utskottet böra ankomma på

Kungl. Maj :t att framlägga förslag i detta ämne. — Riksdagen godkände

utskottets utlåtande över motionerna och inskränkte sig till att i skrivelse

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

(nr 139) till Kungl. Maj :t anhålla om utredning huruvida genom ändring

av regeln om ett regeringsråds permanenta deltagande i laggranskningen

samt andra därmed sammanhängande åtgärder så betydande fördelar stod

att vinna i form av en snabbare handläggning av mål och ärenden i regeringsrätten,

att de kunde uppväga betänkligheterna mot ett försvagande

av lagrådets sammansättning.

Över riksdagens framställning inhämtade Kungl. Maj :t yttrande av regeringsrättens

ledamöter, som enhälligt avstyrkte förslaget om upphörande

av regeringsråds permanenta deltagande i laggranskningen. Frågan härom

återupptogs av Kungl. Maj :t i samband med utarbetandet av förslag till

1928 års riksdag om ökning av regeringsrådens antal. I proposition

(1928: 232) med förslag i sådant hänseende avvisade departementschefen

tanken på en sådan ändring att ett regeringsråd icke permanent skulle

deltaga i lagrådets granskningsarbete.

Vid 1928 års riksdag väcktes motion med yrkande om sådan ändring

av regeringsformen att lagrådet skulle bestå av tre justitieråd men vid

behov kunna förstärkas med ytterligare tre ledamöter av högsta domstolen,

varigenom lagrådet skulle kunna arbeta på avdelningar. I motiveringen

åberopades bland annat arbetsbalansen i regeringsrätten. Konstitutionsutskottet

hemställde i sitt utlåtande (1928: 23) över motionen, att denna icke

skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets utlåtande godkändes

av riksdagen.

Frågan om utredning av lagrådets ställning och uppgifter har därefter

varit föremål för behandling i riksdagsmotioner åren 194 9,

1954 och 196 2.

De vid 1949 års riksdag väckta motionerna syftade till att vidga lagrådets

granskningsområde. I sitt utlåtande (1949: 8) över motionerna uttalade

konstitutionsutskottet att en viss utvidgning av granskningsområdet kunde

vara motiverad. Utskottet kunde dock icke förorda en obligatorisk utsträckning

av lagrådsgranskningen utan endast en fakultativ sådan inom ramen

för gällande grundlagsbestämmelser, vilka gav regeringen möjlighet att remittera

till lagrådet även andra lag- och författningsförslag än sådana, som

enligt grundlagarnas uttryckliga föreskrift skulle remitteras till lagrådet.

En viss varsamhet måste dock iakttagas härutinnan. Lagrådet kunde med

sin föreskrivna sammansättning icke medhinna en nämnvärd utökning av

arbetsbelastningen. En uppdelning av lagrådet på två avdelningar eller

avdelandet av särskild personal med liknande uppgifter kunde icke heller

förordas av utskottet. Mot den förra lösningen anmärkte utskottet att en

sådan ökning av justitierådens och regeringsrådens antal, som skulle bli

följden därav, icke borde ifrågalcomma utan tvingande skäl. Den andra

lösningen, som innebar tillskapande av ett nytt organ för laggranskning,

skulle i realiteten medföra liknande olägenheter som en ökning av lagrådsledamöternas

antal. Visserligen kunde utskottet tänka sig möjligheten

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j.ts proposition nr lbO år 196b

59

av en viss utvidgning av lagrådsgranskningen genom en motsvarande utsovring

av detalj mässiga frågor. Häremot ville utskottet emellertid framhålla,

att de skilda bestämmelserna i ett lagförslag i regel stod i ett sådant

inbördes sammanhang med varandra att det ej var möjligt att från granskningen

undantaga vissa detaljfrågor. Utskottet ansåg det därför riktigast

att regeringen från fall till fall fick bedöma om och i vad mån lag- och

författningsfrågor, som ej tillhörde lagrådets obligatoriska granskningsområde,

ändock borde remitteras till lagrådet. Motionerna avstyrktes av

utskottet och avslogs av riksdagen.

De vid 1954 års riksdag väckta motionerna, i vilka frågan återupptogs,

blev likaledes i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan (1954: 9)

avslagna av riksdagen.

Ej heller de vid 1962 års riksdag väckta motionerna föranledde någon

riksdagens åtgärd. Motionerna upptog yrkande om utredning rörande lämpliga

former för en utvidgad granskning från juridisk synpunkt av författningsförslag,

över vilka lagrådets yttrande icke inhämtades. I sitt avstyrkande

utlåtande (1962: 8), som godkändes av riksdagen, framhöll utskottet

bl. a. att departementens tillgång till för lagstiftningsarbete skolade jurister

avsevärt förstärkts. En lagstadgad utvidgning av lagrådets granskningsområde

syntes utskottet, med hänsyn till lagrådets arbetsbelastning, aktualisera

frågan om en annan organisation av lagrådet än den som föreskrevs i

regeringsformen. Det betonades att regeringsformens bestämmelser angående

lagrådet emellertid var under prövning av författningsutredningen. Utskottet

erinrade avslutningsvis om att författningsförslagen underkastades

en granskning jämväl i riksdagen från såväl materiell som formell synpunkt.

I sitt förslag till regeringsform (7 kap. 6 §) har författningsutredningen

även upptagit och redovisat sina synpunkter på frågan om

lagrådets uppgifter och organisation. Författningsutredningens förslag innebär

att lagrådsgranskningen bibehålies men att det obligatoriska området

för denna granskning utvidgas. Bland annat förordas att dit hänföres

även förslag till grundlag eller kommunallag, förslag rörande värnpliktslagen

samt förslag till lagar med bestämmelser om »åligganden i övrigt

för kommuner eller enskilda». Enligt utredningens mening kan en ytterligare

utvidgning av det obligatoriska granskningsområdet övervägas. Vissa

skäl talar enligt utredningen sålunda för att lagrådsremiss sker i varje

fall av de viktigare skattelagarna. Då enligt utredningens uppfattning en

reform i sistnämnda riktning förutsätter en utvidgning och ändrad sammansättning

av lagrådet — vid granskning av förslag till skattelag anser

utredningen att majoriteten av lagrådets ledamöter bör hämtas från högsta

förvaltningsdomstolen (regeringsrätten) — och en sådan utbyggnad av

lagrådet icke bör ske utan föregående, särskild utredning av frågan om

lagrådets sammansättning och uppgifter, varvid även de personella resul
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

GO

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

ser som kan stå till förfogande beaktas, har utredningen emellertid stannat

vid att endast föreslå den utsträckning av lagrådsgranskningsområdet som

nyss berörts. Utredningen finner sammansättningen av lagrådet icke böra

angivas på annat sätt i grundlag än att det i regeringsformen fastslås,

att i lagrådet tjänstgör ledamöter av högsta domstolen och av högsta förvaltningsdomstolen.

Dess förslag till regeringsform inrymmer därför eu

möjlighet för lagrådet att arbeta på avdelningar. Den nuvarande lagen om

tjänstgöring i lagrådet bör enligt utredningen utbyggas och innehålla bestämmelser

angående antalet ledamöter i lagrådet. För utredningen synes

det icke påkallat att bibehålla möjligheten att för visst ärende till ledamot

av lagrådet förordna ytterligare en person.

Departementspromemorian. Beträffande behovet av en reform

i syfte alt underlätta och påskynda laggran skninge

n anföres i promemorian att förhållandena på lagstiftningens område

otvivelaktigt har väsentligt ändrats sedan organisationen för laggranskningen

erhöll sin nuvarande utformning. Genom den tekniska och samhälleliga

utvecklingen har lagstiftningen successivt ökat i omfattning och

kommit att omspänna allt flera områden. De enskilda lagstiftningsärendena

har också i många fall blivit mer komplicerade. Härigenom har det laggranskande

organet med tiden kommit att utsättas för en allt större arbetsbelastning.

I stort sett torde likväl arbetsläget i lagrådet hittills ha kunnat

bemästras så att någon nämnvärd eftersläpning i lagstiftningsarbetet icke

behövt inträffa. Härför har dock krävts betydande arbetsinsatser från de i

lagrådet tjänstgörande ledamöternas sida. Antalet sammanträden, som lagrådet

hållit för ärendenas föredragning eller för justering av utlåtanden, har

— såvitt hos lagrådet förda dagböcker utvisar — under senare år varit

mycket stort. Under tjänstgöringsperioderna 1952—1954, 1954—1956, 1956

-—1958 och 1958—1960 har sålunda hållits mellan 220 och 280 dylika sammanträden

per period. För tjänstgöringsperioden 1960—1962 har redovisats

över 380 sammanträden och för tiden september 1962—mars 1963 av

innevarande tjänstgöringsperiod över 90 sammanträden. Lagrådets under

nu nämnda tjänstgöringsperioder avgivna utlåtanden har till antalet uppgått

till cirka 80—100 per tjänstgöringsperiod. Fn del av dessa utlåtanden

har avsett mycket omfattande lagverk, exempelvis förslag till brottsbalk,

ärvdabalk, lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, varumärkeslag,

barnavårdslag, lag om försäkring för allmän tilläggspension och

lag om allmän försäkring. Under den del, som förflutit av innevarande

tjänstgöringsperiod i lagrådet, har behandlats bl. a. förslag till lag om avveckling

av fideikommiss och förslag till namnlag. I promemorian anmärkes,

att lagrådets behandling av mera omfattande lagverk av karaktär, som

nu nämnts, som regel icke kunnat ske i en sammanhängande följd utan

tidvis måst avbrytas för behandling av mellankommande brådskande lag
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 106''r 61

stiftningsärenden. Av enbart de i promemorian lämnade uppgifterna kan

visserligen icke erhållas en fullständig bild av lagrådets arbetsbörda under

senare tid. Helt allmänt ger dock vunna erfarenheter tillräckligt stöd för

antagande, att arbetsläget i lagrådet numera blivit sådant att, om ytterligare

ökning sker av lagstiftningsärendenas omfattning, stockning uppkommer

i laggranskningsarbetet.

Enligt promemorian torde det icke kunna förväntas att intensiteten i

lagstiftningen framdeles minskar. Allt tyder tvärtom på att lagstiftningsarbetet

i fortsättningen kommer att i än högre grad stegras. För närvarande

förbereds inom departement och kommittéer ett mycket stort antal

lagverk, av vilka många är av betydande storleksordning. I promemorian

nämnes främst förslaget till jordabalk. Till sin omfattning anses jordabalksförslaget

komma att bli ett av de största lagverk, som i ett sammanhang

remitterats för laggranskning. Enbart granskningen av detta lagförslag

förmodas komma att bereda lagrådet full sysselsättning under avsevärd

tid. Fastighetsbildningskommittén, som haft att utreda frågan om ny

fastighetsbildningslagstiftning, och besvärssakkunniga, åt vilka uppdragits

att verkställa fortsatt utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet,

uppges inom kort vara färdiga med sitt arbete. Båda utredningarnas

lagstiftningsförslag kan antagas vara av sådan art och omfattning att förslagen,

om de efter departementsbehandling överlämnas för laggranskning,

kommer att taga mycket av lagrådets tid i anspråk. Vad nu sagts utgör enligt

promemorian endast några exempel på aktuella lagstiftningsärenden.

Även på åtskilliga andra områden kan inom den närmaste tiden mer eller

mindre betungande lagförslag tänkas bli framlagda för lagrådet. I händelse

av en författningsreform skulle lagrådet utsättas för ytterligare påfrestningar,

i det att ett mycket stort antal följdförfattningar av omfattande karaktär

i så fall behöver passera lagrådet.

Vad sålunda anförts i promemorian anses med all tydlighet utvisa att,

om icke särskilda åtgärder vidtages, lagrådets arbetsbörda tämligen snart

kommer att bli så stor, att betydande eftersläpningar i laggranskningen

icke kan undvikas. Det understrykes att ett sådant förhållande skulle få

en hämmande inverkan på takten i lagstiftningen över huvud. En reform

i syfte att på ett eller annat sätt underlätta laggranskningsarbetet och därmed

påskynda detta framstår enligt promemorian därför som oundgängligen

nödvändig.

När det gäller utgångspunkterna för en reform framhålles

i promemorian att det vid tiden närmast efter lagrådets tillkomst från

enstaka håll visserligen uttalats tvivelsmål om nyttan av lagrådsgranskningen

men att den uppfattningen numera är gängse, att lagrådsgranskningen

svårligen kan undvaras på de områden, där den hittills förekommit.

Att begränsa omfattningen av denna granskning bör enligt promemorian

med hänsyn härtill icke ifrågakomma. Vad som i den offentliga debatten

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1064

under senare år aktualiserats på förevarande område har enligt promemorian

heller icke varit frågan om en begränsning av lagrådets arbetsuppgifter

utan fastmera spörsmålet om en utvidgning av området för den obligatoriska

lagrådsgranskningen. Senast har detta spörsmål behandlats av författningsutredningen,

som förordat, att till området jämväl skulle hänföras

bl. a. förslag till grundlag och kommunallag, samt antytt möjligheten att

även låta förslag till viktigare skattelagar falla inom den obligatoriska lagrådsgranskningens

område. Spörsmålet om en utvidgning av detta område

bör emellertid, enligt promemorian, icke upptagas till behandling i förevarande

sammanhang ulan lämpligen prövas i samband med ett ställningstagande

till författningsutredningens förslag i stort. Den i promemorian

redovisade undersökningen har därför ansetts böra ske med utgångspunkt

från vad nu gäller i fråga om lagrådsgranskningens omfattning.

Väsentligt bidragande tilll att laggranskningen utgjort ett så betydelsefullt

led i lagstiftningsproceduren har varit att i det laggranskande organet

ingått ledamöter från de högsta rättskipningsorganen. Lagstiftningsfrågorna

har härigenom blivit bedömda av personer med stor förtrogenhet med

och vid överblick över rättssystemet. Enligt promemorian synes det angeläget

att denna ordning bibehålies. En aktuell reform bör därför enligt

promemorian även taga till utgångspunkt att lagrådsledamöterna till större

delen rekryteras från högsta domstolen och regeringsrätten.

Ett försök att åstadkomma en lösning utan att kravet på högt kvalificerade

domare som laggranskare åsidosättes har — påpekas det ■— gjorts

i tidigare sammanhang. Här åsyftas det inom justitiedepartementet år

1926 utarbetade utkastet till reformförslag. Detta gick i huvudsak ut på

att laggranskningen skulle återflyttas till högsta domstolen, varvid möjlighet

skulle finnas att låta bl. a. ett regeringsråd även deltaga i behandligen

av särskilt lagärende. Mot förslaget riktades dock stark kritik av

högsta domstolens ledamöter, vilka i yttranden över förslaget särskilt

framhöll de olägenheter som dess genomförande skulle medföra för rättskipningen.

Det har i promemorian synts klart att en ifrågasatt reform

med avseende å laggranskningens anordnande icke bör ske på sådant sätt,

att de högsta rättskipande organen i nämnvärd mån störes i sin dömande

verksamhet. För att så icke skall ske är det enligt promemorian lämpligt,

att laggranskningen liksom hittills ombesörjes av en i förhållande till

högsta domstolen och regeringsrätten fristående institution, lagrådet. Även

andra skäl talar enligt promemorian för att lagrådet bör bibehållas som

laggranskande organ. Härigenom möj liggöres en blandad sammansättning

av detta organ, så att såväl justitieråd som regeringsråd städse deltager i

behandlingen av varje lagfråga till gagn för sakens allsidiga belysning.

Mot bakgrunden härav dragés i promemorian den slutsatsen, att eu

lösning av frågan om att underlätta och påskynda laggranskningen i

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964 63

huvudsak kan erhållas endast genom en förstärkning av lagrådets personella

resurser, så att i vissa lägen, då arbetsbelastningen är särskilt stor,

en dubblering av detta på ett eller annat sätt kan ske och granskning härigenom

verkställas av skilda lagstiftningsärenden samtidigt. Huruvida

dubbleringen bör ske på så sätt, att ett extra lagråd vid behov inrättas

vid sidan av det ordinarie eller i den formen, att lagrådet bibehålies såsom

en enhetlig institution med möjlighet att, när det påkallas med hänsyn

till arbetsbördan, arbeta på två avdelningar, är enligt promemorian väsentligen

en fråga om huruvida fördelningen av lagstiftningsärendena mellan

de laggranskande enheterna bör göras av Kungl. Maj :t eller det laggranskande

organet självt. Det senare alternativet anses i promemorian vara att

föredraga. Då behov av dubblering föreligger, anses denna alltså i promemorian

böra åvägabringas i den formen, att lagrådet får arbeta på avdelningar.

För att lagrådet skall kunna arbeta på två avdelningar erfordras, enligt

vad i promemorian anföres, att ytterligare ledamöter av högsta domstolen

och regeringsrätten tages i anspråk för laggranskningen. Av synnerlig vikt

är emellertid, fortsätter promemorian, att den för reformen nödvändiga

förstärkningen av lagrådets personella resurser icke medför olägenheter

för rättskipningen i dessa domstolar. Genomförandet av en reform i angiven

riktning synes därför böra föranleda, att antalet justitieråd och antalet

regeringsråd höjes i samma mån som ytterligare personal från högsta

domstolen och regeringsrätten tages i anspråk för laggranskningsuppgifter.

Härigenom förhindras en sådan verkan av reformen, att i dessa

domstolar personalstyrkan för den dömande verksamheten blir mindre

än den, som nu står till förfogande för detta ändamål. Enligt vad i promemorian

uttalas bör avvägningen av förstärkningen ske så att lagrådsgranskningens

allsidighet och auktoritet icke i nämnvärd mån minskas, då

arbetet bedrives på två avdelningar i lagrådet. I promemorian understrykes

emellertid, att man samtidigt måste beakta, att ramen för justitierådens

och regeringsrådens antal av flera skäl måste hållas tämligen snäv och

att möjligheterna till en ökning härav därför är i viss mån begränsade.

Det framhålles även att förstärkningen av lagrådet icke behöver få permanent

karaktär. Enligt promemorian bör förstärkningen sättas in endast

när lagstiftningsärendenas omfattning är sådan att arbetet i lagrådet med

fördel bör uppdelas på två avdelningar. Detta skulle innebära att den

personal från högsta domstolen och regeringsrätten, som erfordras vid en

förstärkning av lagrådet, kan tagas i anspråk för dömande verksamhet,

när den icke skall tjänstgöra i lagrådet.

Vissa alternativ till en lösning, som syftar till att lagrådet

vid behov skall kunna arbeta på två avdelningar, har diskuterats i promemorian.

En tänkbar lösning av frågan efter de tidigare angivna riktlinjerna anses

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 196i

i promemorian vara följande. Lagrådets ordinarie sammansättning blir

densamma som nu, tre justitieråd och ett regeringsråd. De ordinarie ledamöterna

deltager i handläggningen av alla i lagrådet förekommande ärenden,

när lagrådet icke arbetar på två avdelningar. Är arbetsbördan i lagrådet

sådan, att laggranskning skall bedrivas på två avdelningar, inträder

såsom extra ledamöter i lagrådet ytterligare ett justitieråd och ett regeringsråd.

Nyssnämnda ordinarie och extra ledamöter fördelas därvid på

de båda avdelningarna så att å varje avdelning tjänstgör två justitieråd

och ett regeringsråd, lämpligen på så sätt att å den ena avdelningen tjänstgör

sagda två extra ledamöter och ett av de tre justitieråd, som utsetts

till ordinarie ledamöter av lagrådet, samt å den andra avdelningen lagrådets

övriga ordinarie ledamöter. Dessutom förstärkes varje avdelning

med ytterligare en ledamot, som Kungl. Maj :t utser och som rekryteras

utanför kretsen av justitieråd och regeringsråd. I promemorian anses denna

lösning förenad med den fördelen, att varje på lagrådet ankommande ärende

liksom nu alltid handlägges av fyra ledamöter, oavsett om lagrådet arbetar

på två avdelningar eller ej. Det ifrågasättes emellertid i promemorian,

om icke svårigheter stundom skulle kunna uppkomma att förstärka lagrådet

med två utanför justitierådens och regeringsrådens krets hämtade

ledamöter, då laggranskningen skall bedrivas på två avdelningar i lagrådet.

Såsom sådana ledamöter kan givetvis endast ifrågakomma personer, som

är särskilt skickade och lämpade för den mycket kvalificerade och betydelsefulla

uppgift som ett deltagande i laggranskningsarbetet utgör. Med

hänsyn härtill och då tjänstgöringstiden för dessa ledamöter icke kan

förutsättas som regel bli helt kortvarig kan man enligt promemorian icke

bortse ifrån att vissa rekryteringssvårigheter skulle kunna inställa sig.

Jämväl i ett annat hänseende anses denna lösning i promemorian kunna

medföra svårigheter. Då lagrådet skall övergå från arbete på en avdelning

till tjänstgöring på två avdelningar, är det icke säkert att ordinarie

ledamot av lagrådet på kort tid kan överföras till extra avdelning. Situationen

kan nämligen vara den, att de ordinarie lagrådsledamöterna vid tiden

för avdelningens ikraftträdande påbörjat men ännu icke avslutat behandlingen

av visst måhända tidskrävande ärende. Enligt vad i promemorian

uttalas är för övrigt denna lösning även i andra hänseenden förenad

med vissa olägenheter.

Ett annat alternativ till en lösning är enligt promemorian att lagrådets

organisation blir sådan, att lagrådet utgöres av en ordinarie och en extra

avdelning, varje avdelning bestående av två justitieråd och ett regeringsråd,

varvid den extra avdelningen träder i verksamhet då ärendenas omfattning

i lagrådet ger anledning till antagande att den ordinarie avdelningen

icke utan risk för eftersläpningar i laggranskningen ensam förmår

bära arbetsbördan där. Lösningen skulle såtillvida innebära en ändring

av lagrådets sammansättning att antalet ordinarie ledamöter ned
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G5

Kungl. Maj:ts proposition nr t 40 år 1961

sättes från fyra till tre och att endast två justitieråd förutom ett regeringsråd

deltager i handläggningen av ärende. Det erinras i promemorian om att

tanken på en ordning, enligt vilken det laggranskande organet erhåller

en sammansättning av normalt tre ledamöter, framförts i tidigare sammanhang.

Såväl det departementsförslag, vilket låg till grund för den år

1909 införda organisationen för laggranskningen, som det år 1926 framförda

reformförslaget var utformat efter denna grundtanke. Flertalet av

högsta domstolens ledamöter fann i sina yttranden över dessa förslag, att

en sammansättning av endast tre ledamöter i det laggranskande organet

icke behövde inge några avgörande betänkligheter, och ansåg sig därför

kunna i och för sig acceptera tanken på en sådan sammansättning. I Finland,

där eu motsvarighet till det svenska lagrådet införts 1959, har det

laggranskande organet — laggranskningsrådet — erhållit en sammansättning

av endast tre ordinarie medlemmar. Till sådana medlemmar förordnar

högsta domstolen i Finland två av sina ledamöter och högsta förvaltningsdomstolen

en av sina ledamöter. Möjlighet finns dock att för särskilt

ärende förstärka laggranskningsrådet med högst två tillfälliga medlemmar.

Även om tre ledamöters granskning skulle vara tillfyllest för det stora

flertalet lagförslag, anses det med den nu skisserade organisationen av

lagrådet i promemorian lämpligt att bibehålla den möjlighet, som enligt

gällande grundlagsbestämmelser finnes för Kungl. Maj:t, att för visst ärende

adjungera ytterligare en ledamot av lagrådet. Möjligheten härtill har

med nuvarande sammansättning av lagrådet ytterst sällan begagnats men

anses i promemorian kunna få ökad betydelse vid en omorganisation av

lagrådet efter här angivna riktlinjer. Med nyssnämnda möjlighet skulle

sålunda i handläggningen av ett lagstiftningsärende kunna, om så befinnes

lämpligt med hänsyn till omfattningen eller den mera invecklade beskaffenheten

av ärendet, deltaga fyra lagrådsledamöter — två justitieråd och

ett regeringsråd samt en av Kungl. Maj :t utanför justitierådens och regeringsrådens

krets utsedd lagrådsledamot — vare sig ärendet i fråga behandlas

av den ordinarie eller av den extra lagrådsavdelningen. Ifrågavarande

lösning erbjuder enligt promemorian den fördelen, att några

mera betydande svårigheter icke behöver uppkomma, när lagrådsorganisationen

skall omställas för verksamhet på två avdelningar. De ordinarie lagrådsledamöterna

skulle nämligen även under den extra avdelningens verksamhetstid

utgöra eu enhet och kunna utan hinder av att extra avdelningen

träder i tjänstgöring fortsätta med behandlingen av dessförinnan påbörjade

ärenden.

De båda angivna alternativen förutsätter — påpekas det — för tillgodoseende

av tidigare berörda synpunkter rörande en reforms inverkan på

rättskipningen i högsta domstolen och regeringsrätten, att antalet justitieråd

höjes från 24 till 25 och att regeringsrådens antal, vilket enligt särskild

lagstiftning nu utgör 16, ökas till 17.

3 Dihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr HO

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Knngl. Mn j. ts proposition nr HO år 196k

Ett utkast till ändrad lagstiftning på området har

i promemorian närmare utarbetats i enlighet med det sist angivna

alternativet.

I promemorian har upprättats förslag till ändrad lydelse av § 21 regeringsformen

samt förslag till lag om lagrådets sammansättning och tjänstgöring,

vilken lag är avsedd att ersätta nu gällande lag av den 26 maj 1909 (nr 38

s. 7) om tjänstgöringen i Kungl. Maj :ts lagråd. Vidare har till promemorian

fogats förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 december 1946

(nr 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring ävensom

förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1909 (nr

38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. I sistnämnda förslag förutsättes

lagen den 23 mars 195b (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal

bli upphävd.

\ ad särskilt angår utformningen av bestämmelserna i

§ 2 1 regeringsformen erinras i promemorian om att det antal

justitieråd och regeringsråd, som skall tjänstgöra i lagrådet, för närvarande

är särskilt angivet i denna paragraf. Vid eu omorganisation i syfte att bereda

lagrådet möjlighet att arbeta på två avdelningar kan det enligt promemorian

synas fördelaktigt att ur grundlag utbryta bestämmelsen om antalet

i lagrådet tjänstgörande justitieråd och regeringsråd och i stället införa

en motsvarande bestämmelse härom i vanlig lag, tillkommen i den ordning

§ 87 mom. 1 regeringsformen stadgar. Sammansättningen av lagrådet skulle

sålunda icke behöva anges på annat sätt i grundlag än att — med utnyttjande

av i huvudsak samma teknik, som törtattningsutredningen använt

\id utformningen av motsvarande stadgande — det i § 21 regeringsformen

fastslås, att såsom ledamöter i lagrådet skall tjänstgöra justitieråd och regeringsråd,

som fullgjort vad författningarna föreskriver dem, som uti domarämbeten

må nyttjas. Enligt promemorian bör grundlagsstadgandet i så

fall lämpligen kompletteras med föreskrift därom, att antalet justitieråd och

regeringsråd, som skall deltaga i ärendes behandling i lagrådet, bestämmes

i särskild, av Kungl. Maj :t och riksdagen jämlikt § 87 mom. 1 gemensamt

beslutad lag. Den föreskrift, som regeringsformen nu upptar angående

möjlighet för Kungl. Maj :t att för visst ärende till ledamot av lagrådet förordna

ytterligare en för insikt, erfarenhet och redlighet känd person, torde

enligt promemorian kunna till sitt sakliga innehåll bibehållas oförändrad

i regeringsformen. Förslaget till ändrad lydelse av § 21 regeringsformen

bär i promemorian utformats i enlighet med det anförda.

När det gäller den särskilda lagen om lagrådets sammansättning

och tjänstgöring anses i promemorian flera skäl tala

för att Kungl. Maj :t genom särskild föreskrift i denna lag ges befogenhet

att bestämma tiden för den extra lagrådsavdelningens verksamhet. Härigenom

vinnes garantier för att förstärkningen av lagrådet sättes in under så
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Mnj. ts proposition nr HO är 1961

dana perioder, då omfattningen av de lagförslag som skall granskas av lagrådet

kan antagas bli särskilt stor, något som Kungl. Maj :t genom sin överblick

över lagstiftningsarbetet anses ha de bästa möjligheterna att bedöma.

I promemorian förutsättes att erforderliga upplysningar inhämtas från de

ordinarie lagrådsledamöterna, innan förordnande meddelas om att den extra

lagrådsavdelningen skall träda i tjänst. Med hänsyn till att det endast i undantagsfall

torde vara möjligt att vid förordnandets meddelande bestämma

tiden för dess varaktighet utgår promemorian ifrån att förordnande om

tjänstgöring på extra avdelning som regel får karaktären av tillsvidareförordnande,

varav följer att särskilt beslut får meddelas om indragning av den

extra lagrådsavdelningen, när arbetsbördan i lagrådet minskar och kan bemästras

av den ordinarie avdelningen ensam. Innan beslut i sådant hänseende

fattas, förutsättes nödiga upplysningar bli inhämtade från de i lagrådet

tjänstgörande ledamöterna.

I det utarbetade förslaget till ny lag om lagrådets sammansättning och

tjänstgöring liar i enlighet härmed upptagits en grundläggande bestämmelse

om att lagrådet skall utgöras av en ordinarie avdelning och, under tid

Kungl. Maj :t så förordnar, en extra avdelning. Denna bestämmelse har i förslaget

kompletterats med ett stadgande om att varje avdelning är behörig att

handlägga på lagrådet ankommande ärenden. Vidare har i förslaget föreskrivits,

att avdelning skall bestå av två justitieråd och ett regeringsråd,

vilka skall deltaga i alla på avdelningen förekommande ärenden. Därjämte

har i den föreslagna lagen intagits en erinran om att ytterligare en person

enligt regeringsformen kan deltaga i behandlingen av visst ärende. Lagförslaget

upptar även föreskrift om att lagrådet skall, då det arbetar på två

avdelningar, bestämma grunderna för fördelningen av ärendena mellan avdelningarna.

I övrigt innehåller förslaget till den särskilda lagrådslagen bl. a. bestämmelser

om behörighet och skyldighet för justitieråd och regeringsråd att

tjänstgöra i lagrådet och om tiden för sådan tjänstgöring. De föreslagna bestämmelserna

härutinnan ansluter sig nära till nu gällande bestämmelser i

ämnet. För ledamöter å såväl den ordinarie som den extra avdelningen

föreslås sålunda i princip gälla en tjänstgöringsperiod om två år. Under

tid avdelning av lagrådet ej är i verksamhet skall enligt förslaget avdelningens

ledamöter, i den mån de ej åtnjuter ledighet, tjänstgöra, justitieråd i

högsta domstolen och regeringsråd i regeringsrätten. Det förutsättes i promemorian

att lagrådsledamöter, som återbördas till högsta domstolen och

regeringsrätten, skall tjänstgöra å redan bestående avdelningar inom sina

respektive domstolar, oaktat dessa avdelningars ledamotsantal därigenom

tillfälligt ökas, och att redan uppgjord tjänstgöringsindelning inom högsta

domstolen och regeringsrätten sålunda icke skall behöva väsentligen rubbas

genom den föreslagna ordningen. Det understrykes i detta sammanhang

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

att ledamotstillskott från lagrådet medför den fördelen, att det blir möjligt

att i viss utsträckning fylla genom inträffade sjukdomsfall eller andra förfall

uppkomna vakanser å dessa domstolars avdelningar.

De i promemorian framlagda förslagen till vissa ändringar i lagarna

om högsta domstolens och regeringsrättens sammansättning

och tjänstgöring innebär i huvudsak att antalet

justitieråd ökas från 24 till 25 och antalet regeringsråd från 16 till 17.

Det understrvkes i promemorian att ikraftträdandet av de nya

bestämmelserna rörande lagrådet icke kan ske förrän den nya lydelsen av

§ 21 regeringsformen slutligt antagits. Det förutsättes att förslag till denna

grundlagsändring skall kunna föreläggas 1964 års riksdag å sådan tid, att

förslaget — om det villkorligt antages av riksdagen — kan efter 1964 års

andrakammarval slutligt prövas av 1965 års vårriksdag. Med hänsyn till

att tjänstgöringsperiod i lagrådet enligt förslaget alltjämt skall räknas från

början av högsta domstolens höstsession, anses det dock lämpligt att avpassa

tidpunkten för reformens genomförande så, att den i stort sett sammanfaller

med den tidpunkt, då höstsessionen börjar i nämnda domstol. För att

så skall ske har till ändringen i § 21 regeringsformen fogats förslag till ett

övergångsstadgande av innehåll, att grundlagsstadgandet skall tillämpas i

sin äldre lydelse intill den 15 september närmast efter det den nya lydelsen

av stadgandet slutligt antagits. Om det slutliga antagandet av grundlagsändringen

äger rum våren 1965, skulle följaktligen reformen kunna genomföras

den 15 september 1965. I det upprättade lagutkastet bär därför

såväl den nya lagrådslagen som ändringarna i lagen om högsta domstolens

sammansättning och tjänstgöring och i regeringsrättslagen förutsatts skola

träda i kraft nämnda dag.

Remissyttrandena. Det i promemorian utarbetade förslaget rörande lagrådets

organisation har i princip godtagits av fyra av högsta domstolens

ledamöter, regeringsrättens ledamöter (majoriteten), riksåklagarämbetet,

förvaltningsdomstolskommittén (majoriteten) och Sveriges advokatsamfund.

Elva av högsta domstolens ledamöter förordar att varje på lagrådet ankommande

ärende liksom hittills handlägges av tre justitieråd och ett regeringsråd.

Åtta av högsta domstolens ledamöter, justitiekanslersämbetet och en av

förvaltningsdomstolskommitténs ledamöter har i huvudsak uttalat sig för

en lösning, som innebär att på varje lagrådsavdelning tjänstgör fyra lagrådsledamöter,

av vilka en kan utses utanför högsta domstolen och regeringsrätten.

Behovet av en reform i syfte att underlätta laggranskningsarbetets

fortgång har vitsordats i flera remissyttranden. Riksåklagarämbetet

förklarar sig sålunda dela den i promemorian uttalade åsikten att lagrådets

personella resurser måste förstärkas så att lagrådet under perioder, då ar
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kimgl. Maj.ts proposition nr 1-iO år 196i

betsbördan är särskilt stor, får möjlighet att arbeta på två avdelningar. Forvaltningsdomstolskommittén

vill för sin del ej heller ifrågasätta behovet av

att låta lagrådet under vissa tider arbeta på avdelningar. Justitiekanslersämbetet

ifrågasätter om icke spörsmålet om lagrådets sammansättning och

tjänstgöring borde prövas i anslutning till författningsutredningens förslag

om utvidgning av laggranskningsområdet. Vad i promemorian redovisas angående

den under senare år alltmer ökade arbetsbördan i lagrådet och de

stora och betydelsefulla lagförslag, som under de närmaste åren vantas bil

remitterade till lagrådet, ger dock enligt ämbetets mening vid handen, att

eftersläpning i laggranskningen svårligen kan undvikas, om icke lagrådet

så snart som möjligt ges ökad kapacitet. Högsta domstolens ledamöter

(majoriteten) bekräftar det befogade i promemorians uttalande att arbetsläget

i lagrådet hittills i stort sett kunnat bemästras, så att någon nämnvärd

eftersläpning i lagstiftningsarbetet icke behövt inträffa. I yttrandet

understrvkes härvid att lagrådsgranskningen ej sällan gällt mycket omfattande

lagverk, under de senaste decennierna bl. a. förslag till rättegångsbalk,

partiella strafflagsändringar, ärvdabalk och brottsbalk. Mot denna

bakgrund kan det enligt dessa ledamöter ifrågasättas, huruvida vunna erfarenheter

helt allmänt ger tillräckligt stöd för antagande att arbetsläget i

lagrådet numera blivit sådant att, om lagstiftningsärendenas omfattning

ytterligare ökades, stockning uppkommer i laggranskningsarbetet. Emellertid

anser dessa ledamöter det icke kunna bestridas att, om exceptionellt vidlyftiga

och svårbedömda lagförslag förelägges lagrådet samtidigt som antalet

ärenden i övrigt icke nedgår, påfrestningen med nuvarande organisation

kan komma att bli alltför stor. Så torde kunna bli fallet, när förslag

till ny jordabalk och till ny jorddelningslagstiftning, eventuellt förslag till

ny regeringsform, skall granskas. Eu reform i syfte att tidvis underlätta

granskningsarbetets fortgång framstår därför såsom påkallad.

Tanken att åvägabringa förstärkningen i den formen att lagråd e t bered

e s möjlighet att arbeta på två avdelningar har i princip

godtagits i samtliga remissyttranden. Enligt vad justitiekanslersämbetet

framhåller torde en mera väsentlig ökning av lagrådets kapacitet kunna

ske endast genom alt lagrådets personella resurser förstärkes så att, nar

arbetsbelastningen är särskilt stor, eu dubblering av lagrådet och därmed eu

samtidig granskning av skilda lagärenden blir möjlig. Vid övervägande av

de organisationsfrågor, som med denna utgångspunkt inställer sig, vill ämbetet

till eu början instämma i promemorians uttalande, att lagrådet i vart

fall till större delen bör bestå av ledamöter i högsta domstolen och i regeringsrätten.

Den erfarenhet från dömandet i högsta instans, som på sa satt

tillföres lagrådet, anses vara av betydande värde för laggranskningsarbetet,

liksom för övrigt kontakten med lagstiftningsarbetet är värdetull för vederbörande

domare i deras dömande verksamhet. Vid de överväganden, som tidigare

förekommit angående laggranskningens organisation, torde icke heller

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

K ungt. Mcij. ts proposition nr 1 ''i0 år 1961

någon tvekan ha rätt om värdet av eu dylik växeltjänstgöring. Frågan har

i stället framför allt gällt hur man skall kunna anordna en växeltjänstgöring

utan att domstolsarbetet störes till men för rättskipningen. Detta syfte

anser ämbetet icke kunna nås, om ej domare från de båda högsta instanserna

tages i anspråk för lagrådstjänstgöringen inom ramen för en mera fast

organisation. Med hänsyn härtill finner ämbetet ingen annan lämplig utväg

stå till buds än att möjlighet öppnas att inrätta ytterligare ett lagråd,

vars ledamöter vid laggranskningen helt frigöres från den dömande verksamheten.

Mot det från denna utgångspunkt i promemorian framlagda förslaget

— nämligen att lagrådet skall bestå av en ordinarie och en extra avdelning,

vilken senare träder i tjänstgöring då Kungl. Maj :t så förordnar

- har ämbetet sålunda i princip intet att invända. Ämbetet utgår därvid från

att såvitt nu kan bedömas något permanent behov av två lagrådsavdelningar

icke föreligger och att den extra lagrådsavdelningen inkallas endast då så

befinnes nödvändigt. Högsta domstolens ledamöter (majoriteten) framhåller,

att det för granskningsarbetet i lagrådet är av värde att arbetet, under

den tvåårsperiod för vilken lagrådet utses, får fortgå kontinuerligt. En sammanhängande

tjänstgöring är ägnad att öka förtrogenheten med granskningsarbetet,

vilket är av helt annan art än den dömande verksamheten;

en ofta förekommande växling mellan uppgifterna är icke till fördel för någondera

av dem. Ett förordnande att lagrådet skall arbeta på avdelningar

får, hur än reglerna om domstolens och lagrådets sammansättning och tjänstgöring

utformas, för domstolen verkningar som icke framstår såsom önskvärda

i och för sig. Av nu antydda skäl anser sig ledamöterna böra starkt

understryka vikten av att möjligheten till dubblering av lagrådet utnyttjas

synnerligen sparsamt. Förutsättning bör vara att granskningen av lagförslag,

som är så angelägna att de icke anses tåla uppskov, skulle bli övermäktig

för en enda lagrådsavdelning. Ett system, enligt vilket lagrådet regelbundet

dubbleras på höstarna, medan kanske på vårarna icke ens eu lagrådsavdelning

skulle ha fullt arbete, bör undvikas. Riktmärket för en reform bör

vara, att dubblering av lagrådet blir en undantagsföreteelse, avsedd endast

för perioder av hittills knappast känd lagstiftningsaktivitet. Denna avsikt

med reformen bör komma till uttryck i lagtexten.

Flera av regeringsrättens ledamöter understryker betydelsen av att laggranskningen

verkställes av personer med stor förtrogenhet med och vid

överblick över rättssystemet, eu ordning som det enligt dessa ledamöter föreligger

goda skäl att bibehålla. Vad särskilt angår grundsatsen att icke blott

högsta domstolen utan även regeringsrätten skall vara representerad i

granskningsorganet, torde med hänsyn till det administrativa förfarandets

alltmer ökade betydelse skälen för regeringsrättens medverkan vid laggranskningen

numera vara än starkare än förr. Behovet av sådan medverkan

skulle tydligen ytterligare växa, om laggranskningen i enlighet med författningsutredningens

förslag utökas till att omfatta nya centrala avsnitt

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196b 71

av för valt ningslagstiftningen, nämligen kommunallagar och viktigare skattelagar.

Vad angår frågan hur en lagrådsavdelning bor vara

sammansatt, har olika meningar kommit till uttryck. Det i promemorian

framlagda förslaget att varje lagrådsavdelning skall bestå av två

justitieråd och ett regeringsråd, har i princip tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av fyra av högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens ledamöter

(majoriteten), riksåklagarämbetet, förvaltningsdomstolskommittén (majoriteten)

samt Sveriges advokatsamfund.

Ifrågavarande fyra ledamöter av högsta domstolen har beträffande lagrådets

organisation funnit bedömandet av förslaget främst böra ske med

beaktande av de verkningar som olika alternativ erhåller för högsta domstolens

egentliga uppgift, som är rättskipningen. Enligt dessa ledamöter

är det av flera uppenbara skäl icke lämpligt att antalet ledamöter i de

högsta instanserna är stort. Eu ytterligare ökning av ledamotsantalet i

högsta domstolen bör därför icke ske. Tvärtom är det angeläget att sådana

ändringar vidtages i fråga om fullföljdsrätten och den prövning, rättegångsmålen

skall erhålla i högsta domstolen, att det nuvarande antalet

kan icke oväsentligt nedbringas. Vad lagrådets sammansättning angår delar

de fyra ledamöterna visserligen den åsikten, att eu minskning a^ antalet

ledamöter i lagrådet helst icke borde ske. Nackdelarna med den

föreslagna minskningen av antalet justitieråd från tre till två synes dem

dock icke vara av så allvarlig natur, att förslaget därom icke kan godtagas.

Tanken att såsom ledamot i lagrådet utnyttja även kvalificerade

personer utanför högsta domstolen och regeringsrätten bör icke helt avvisas.

Väl lärer det vara praktiskt sett uteslutet att, såsom ersättning för

en minskning av antalet justitieråd från tre till två, stadga att dylik

fjärde ledamot alltid skall finnas. Däremot synes det ej vara hinder att

ernå en förstärkning av lagrådet medelst den i förslaget bibehållna möjligheten

för Kungl. Maj :t att för visst eller vissa ärenden utse en extra

ledamot. Hittills har detta skett allenast i ett fåtal fall i början av lagrådets

tillvaro, varvid som ledamot inträdde person med särskild fackkunskap

i det ämne som var under behandling. Utnyttjas möjligheten ottare

och även med anlitande av person med framstående allmän juridisk

förmåga, skulle detta i viss mån motverka av minskningen befarade olagenheter.

Om lagrådet förses med kompetent sekreterare, skulle även detta

i sin mån lindra olägenheterna. Om antalet i lagrådet tjänstgörande justitieråd

blir två, anses i yttrandet en ökning av antalet ledamöter i högsta

domstolen bli onödig. Under tid då lagrådet icke arbetar på två avdelningar,

vilket antages bli det normala, skulle det i promemorian framlagda förslaget

medföra att antalet dömande ledamöter ökar med eu jämfört med

vad nu gäller. Den minskning med en ledamot, som undantagsvis skulle

förekomma när lagrådet dubbleras, torde enligt ifrågavarande fyra leda
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

''2 Kungl. Maj.ts proposition nr UO år 1964

möter knappast i längden behöva leda till ökning av arbetsbalansen. Skulle

det visa sig, att behov av dubblering blir långvarigt och samtidigt målbalansen

i domstolen ökar, bör frågan om förstärkning av domstolen upptagas

till förnyad prövning.

Regeringsrättens ledamöter (majoriteten) menar, att förslaget att minska

antalet ledamöter per granskningsenhet kan inge vissa betänkligheter

särskilt i dagens läge, då lagstiftningsarbetet väntas få exceptionellt stor

omfattning. De skäl för att trots detta minska ledamotsantalet, som i promemorian

anförts, är emellertid uppenbarligen värda beaktande. En minskning

av högsta domstolens representation torde därför trots de antydda betänkligheterna

få godtagas. För regeringsrättens vidkommande torde det med

hänsyn till arbetsbelastningen vara helt uteslutet att under nuvarande förhållanden

utan motsvarande ökning av ledamotsantalet avstå ytterligare

en ledamot till lagrådet. Och då regeringsrättsledamöternas medverkan vid

laggranskningen icke lärer böra minskas, synes en ofrånkomlig följd av

inrättandet av två lagrådsavdelningar bli att antalet regeringsråd på föreslaget

sätt okas till 17. — Vad angår den i promemorian diskuterade tanken

att lagrådet under tider, då behov av dubblering icke föreligger, skulle

ha en i jämförelse med nuvarande förhållanden oförändrad sammansättning

men att, då granskning skall försiggå på två avdelningar, var och en

av dessa skulle vara sammansatt av två justitieråd, ett regeringsråd och

en tjarde ledamot, som skulle utses av Kungl. Maj :t utanför kretsen av

ue i de båda högsta rättskipningsorganen tjänstgörande domarna, finnes

goda skäl att såsom ock skett i promemorian ställa sig avvisande till en

dylik anordning. Sålunda måste det anses betänkligt att godtaga en organisation,

enligt vilken den ordinarie lagrådsavdelningens sammansättning

icke skulle vara fast utan förändras, så snart en extra avdelning behöver

träda i funktion. Det kan knappast heller påräknas att man alltid skulle

ha tillgång till tillräckligt kvalificerade personer för uppdragen att som

tjarde ledamot deltaga i laggranskningen. Tanken att i särskilda fall i lagrådsarbetet

utnyttja även annan sakkunskap än den som representeras av

justitieråden och regeringsråden bör emellertid fördenskull icke avvisas.

Den möjlighet härtill, som regeringsformen för närvarande erbjuder, bör

därför bibehållas.

Ett regeringsråd har i särskilt yttrande utvecklat skälen för sin tillstyrkan

av förslaget. Han framhåller, att förslaget beaktar vikten av att granskningen

liksom hittills utföres av domare i högsta instans, att därvid ej blott

högsta domstolen utan även regeringsrätten är representerad, att granskmngen

ej minskar dessa båda instansers kapacitet inom deras dömande

\erksamhet samt att, där lagrådet arbetar på avdelningar, ärendenas fördelning

mellan dessa skall ankomma på lagrådet självt. Välbetänkt lärer

ock vara att förslaget icke vare sig utvidgar eller inskränker nuvarande

möjlighet att förordna annan än justitieråd och regeringsråd att tjänstgöra

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr lbO år 196b

såsom ledamot av lagrådet samt att, då någon utom kretsen av högsta

domstolens och regeringsrättens ledamöter tillkallas, detta sker icke för

att ersätta dem utan som en lagrådets förstärkning med speciell sakkunskap,

när ärendet är av särskild teknisk natur. Vissa intressen måste tydligen

för förslagets syfte offras. Dessa är dels att, i enlighet med vad vid

lagrådets tillskapande ursprungligen var tänkt, granskningen utföres av

tre domare i stället för, såsom nu är fallet, fyra — en ändring som icke

torde medföra betydande olägenhet — dels ock att justitierådens antal

ökas från 24 till 25 och regeringsrådens från 16 till 17. Varje ökning av

dessa instansers ledamotsantal är visserligen betänklig, mindre av statsfinansiella

skäl än med hänsyn till kravet å högsta instansens kvalitet

och å enhetlighet i rättstillämpningen. Men att den föreslagna ökningen

av regeringsrådens antal är en nödvändig betingelse för att regeringsrätten

skulle kunna avstå två ledamöter åt gången för lagrådsarbetet synes

otvivelaktigt.

Riksåklagarämbetet understryker att reformen icke bör få medföra att

personalstyrkan för den dömande verksamheten i högsta domstolen och

regeringsrätten minskas. Med hänsyn till lagrådets betydelsefulla uppgifter

är det enligt ämbetet å andra sidan uppenbarligen av stor vikt, att en reform

icke medför någon försvagning av lagrådets allsidighet och auktoritet.

Ur denna synpunkt vore det i och för sig önskvärt, om varje lagrådsavdelning

kunde erhålla samma sammansättning som det nuvarande lagrådet.

Härför skulle emellertid krävas, att justitierådens antal ökades från tjugufyra

till tjugusju. En så stor ökning av justitierådens antal måste ur olika

synpunkter vara ägnad att inge allvarliga betänkligheter. Andra utvägar

bör därför sökas. Vad först angår den i promemorian diskuterade men avvisade

lösningen, enligt vilken såväl den ordinarie som den extra avdelningen

besättes med två justitieråd och ett regeringsråd samt en av Kungl. Maj :t

utsedd ledamot, skulle därmed vinnas, att varje på lagrådet ankommande

ärende fortfarande skulle komma att handläggas av fyra ledamöter. Enligt

ämbetet synes det också i och för sig kunna vara av värde att vid granskning

av mera omfattande lagförslag ha tillgång till ledamöter med speciell sakkunskap

inom det aktuella rättsområdet. Även om sålunda flera skäl kan

anföras till stöd för en sådan lösning, finner ämbetet emellertid med hänsyn

till rekryteringssvårigheterna och i övrigt på i promemorian anförda

skäl att denna väg icke är framkomlig. Den i promemorian föreslagna minskningen

av antalet ledamöter i lagrådet ger å andra sidan anledning till tvekan.

De förbättringar och förstärkningar, som skett i fråga om departementens

lagstiftningsexpertis, är dock enligt ämbetets mening ägnade att minska

betänkligheterna. Ämbetet anser sig med hänsyn härtill och till den kvarstående

möjligheten att i visst ärende förstärka lagrådet med en fjärde ledamot

kunna tillstyrka, att lagrådet erhåller den sammansättning som föreslagits

i promemorian. Ämbetet tillägger, att en fjärde ledamot utanför

3j Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 140

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196i

högsta domstolen och regeringsrätten som regel bör utses för behandling av

omfattande och betydelsefulla lagförslag.

Förvaltningsdomstolskommittén (majoriteten) vill icke motsätta sig, att

antalet justitieråd per lagrådsavdelning nedsättes från tre till två. Enligt

kommitténs mening är det emellertid icke utan olägenheter, att de deltagande

granskarna på så sätt blir färre. Då de lagkomplex, som under de

närmaste åren väntas bli remitterade till lagrådet, lärer bli osedvanligt stora

och svårbedömda, anser sig kommittén böra understryka, att det finnes anledning

att utnyttja möjligheten att förstärka avdelningarna med en ledamot,

hämtad utanför de högsta domstolsinstanserna. Svårigheterna att förvärva

välkvalificerade utomstående krafter bör enligt kommittén ej överskattas;

såväl bland pensionerade justitie- och regeringsråd som bland ännu

i aktiv tjänst varande jurister med lagstiftningserfarenhet — vetenskapsmän

eller andra — torde man kunna finna lämpliga sådana. Om man för

längre tid vill taga i anspråk en utifrån hämtad ledamot, t. ex. en underrättsdomare

eller juris professor, är det icke lämpligt att bibehålla den nu

i § 21 regeringsformen förekommande begränsningen att vederbörande skall

utses »för visst ärende». Lagrådet får ofta avbryta granskningen av ett större

lagkomplex för att genomgå andra mera brådskande remisser. Då de

utomstående deltagarna bör vara jämnt sysselsatta och intaga samma ställning

som övriga ledamöter skulle det vara föga lyckligt, om de skulle nödgas

avträda vid behandlingen av dessa remisser, låt vara att de till äventyrs

utsetts särskilt med tanke på ett visst större lagkomplex. Kommittén föreslår

därför att författningstexten i § 21 regeringsformen jämkas.

Ett regeringsråd, som godtager att lagrådsgranskningen utföres av tre ledamöter,

framkastar tanken på att till lagrådet knyta inalles tre justitieråd

och tre regeringsråd och låta sammansättningen växla beroende på ledamöternas

inriktning och ärendenas beskaffenhet, så att en lagrådsavdelning i

somliga fall kom att bestå av två justitieråd och ett regeringsråd och i andra

fall av två regeringsråd och ett justitieråd. I själva idén med ett enda

lagråd, arbetande på avdelningar, måste anses ligga, att lagrådsledamöterna

i sin tjänstgöring växlar mellan avdelningarna. En dylik anordning skulle

möjliggöra ett föregripande av författningsutredningens förslag, enligt

vilket icke blott grundlag utan även en stor del av förvaltningslagstiftningen

skall falla under lagrådets granskning. Regeringsrättens övriga ledamöter

anser sig däremot böra icke minst av praktiska skäl acceptera förslaget

att var och en av lagrådets avdelningar skall få ställning som självständig

enhet med från början bestämd personalsammansättning och att någon cirkulation

av lagrådsledamöterna mellan avdelningarna icke skall förekomma.

En reform, som innebär att tre justitieråd och ett regeringsråd

tjänstgör såsom ordinarie ledamöter på varje lagrådsavdelning,

förordas av elva av högsta domstolens ledamöter. Dessa an
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kiingl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

ser förslaget att minska antalet ordinarie ledamöter från fyra till tre sålunda,

att jämte ett regeringsråd endast två justitieråd skall deltaga i handläggningen,

väcka allvarliga betänkligheter. Erfarenheten torde ha visat att den

organisation, som konstitutionsutskottet i sitt utlåtande över 1908 års proposition

förordade och som bibehållits alltsedan lagrådet inrättades, varit

ändamålsenlig och effektiv. Det synes icke vara tillrådligt att organisationen

ändras. Särskilt opåkallad synes ändringen vara om man utgår från att lagrådet

allenast undantagsvis skall arbeta på avdelningar. Men icke heller för

de perioder då två avdelningar är i verksamhet bör en minskning av antalet

ordinarie ledamöter ske. Det ligger i sakens natur att domstolens ledamöter

har olika erfarenheter och speciella kunskaper på skilda områden, liksom

att de har olika fallenhet för och vana vid lagstiftningsarbete. En minskning

av antalet ledamöter i lagrådet skulle därför menligt inverka på granskningens

allsidighet. Vidare skulle säkerligen lagrådets auktoritet minskas om

antalet ordinarie ledamöter nedgår, framför allt i fall då särskild mening

uttalas av en ledamot. Tvärtemot vad i tidigare sammanhang hävdats torde

också en minskning av ledamotsantalet föranleda, att ett granskningsärende

tager längre tid i anspråk, vilket i någon män kan medföra ökat behov av

dubblering. Till tanken på att rekrytera den fjärde ledamoten utanför kretsen

av tjänstgörande justitieråd och regeringsråd ställer sig dessa ledamöter

avvisande. En sådan ordning skulle med säkerhet vara svår att praktiskt

genomföra och därtill komma att rubba lagrådets nuvarande karaktär av en

representation för rikets båda högsta rättskipningsorgan. Godtages den i yttrandet

förordade ståndpunkten, att lagrådsavdelning bör bestå av tre justitieråd

och ett regeringsråd blir följden att under tid, då lagrådet arbetar på

två avdelningar, sex av högsta domstolens ledamöter kommer att tagas i anspråk

för laggranskningen. Om antalet ledamöter i domstolen förblev vid

det nuvarande, skulle under sådan tid för den dömande verksamheten återstå

endast aderton mot nu tjuguen ledamöter och antalet dömande ledamöter

på varje avdelning bli sex i stället för sju. Visserligen kan tidvis inträffa,

att arbetsbalansen i domstolen icke är större än att en dylik sammansättning

kan vara tillfyllest. Självfallet måste emellertid förändringen

vara ägnad att i det långa loppet leda till en viss ökning av arbetsbalansen,

och stiger antalet mer komplicerade mål och mål vari huvudförhandling pågår

längre tid, kan utvecklingen leda till en avsevärd försening av rättskipningen

i högsta domstolen. Hänsyn måste i detta sammanhang också tagas

till att ledamöter kan drabbas av sjukdom som icke är kortvarig. Med hänsyn

härtill torde det få anses uteslutet att låta nuvarande bestämmelser angående

ledamotsantalet i högsta domstolen förbli oförändrade i händelse sex

ledamöter skall tjänstgöra i lagrådet. Av uppenbara skäl är en ökning av

antalet ledamöter i högsta instansen i och för sig icke önskvärd. Med beaktande

härav och av att arbetsbalansen i domstolen växlar synes ändringen

beträffande antalet ledamöter icke böra genomföras på det sätt, alt antalet

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 1\0 år 196b

utan vidare höjes från tjugufyra till tjugusju. I stället bör ändringen ske så,

att möjlighet öppnas att, när det finnes erforderligt med anledning av att

lagrådet skall arbeta på två avdelningar, öka antalet justitieråd med högst

tre. Ett förordnande om lagrådets dubblering skulle alltså ej automatiskt

medföra en ökning av antalet justitieråd utan det skulle ankomma på Kungl.

Maj :t att, i samråd med domstolen och med hänsyn till arbetsläget i domstolen

vid den aktuella tidpunkten, avgöra huruvida antalet ledamöter bör

ökas med en, två eller möjligen tre. Likaledes skulle bero av dylik prövning

huruvida, när ledamotsantalet överstigit tjugufyra, efterträdare erfordras

till ledamot som avgår.

I vissa yttranden förordas att lagrådsavdelning skall bestå av fyra ledamöter,

av vilka en kan utses utanför kretsen av

tjänstgörande justitieråd och regeringsråd. För en sådan

lösning uttalar sig åtta av högsta domstolens ledamöter och en av förvaltningsdomstolskommitténs

ledamöter. Även justitiekanslersämbetet förordar

närmast en reform av i huvudsak denna innebörd.

Nyssnämnda åtta ledamöter av högsta domstolen anser för sin del att en

minskning av antalet ordinarie lagrådsledamöter från fyra till tre väcker

allvarliga betänkligheter. Den hittillsvarande organisationen av lagrådet bär

visat sig vara ändamålsenlig och effektiv. Det framlagda ändringsförslaget

har aktualiserats uteslutande av behovet att möjliggöra inrättandet

av en extra lagrådsavdelning, samtidigt som man eftersträvat att undvika

ökning av antalet ledamöter i högsta domstolen. Visserligen är en ökning

av antalet ledamöter i högsta domstolen i och för sig icke lämplig, men i

den föreliggande situationen torde denna synpunkt ej böra väga tyngre än

önskemålet att på bästa sätt tillgodose det betydelsefulla laggranskningsarbetet.

Med utgångspunkt från att lagrådet skulle behöva arbeta på avdelningar

endast i begränsad utsträckning, vilket förmodas bli fallet om det

nuvarande ledamotsantalet bibehålies, förordas att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet

att förordna person med domarkompetens och framstående allmän

juridisk förmåga, utanför högsta domstolen och regeringsrätten, att inträda

såsom ledamot i stället för ett av de tre justitieråden, antingen på den ordinarie

eller den extra avdelningen av lagrådet eller på båda avdelningarna.

Såsom kandidater till sådant uppdrag nämnes domare i första eller andra

instans, förutvarande domare samt personer knutna till universitet och

handelshögskolor. Svårigheter att finna kvalificerad person, som kan och

vill åtaga sig ifrågavarande uppdrag, kan sannolikt stundom yppa sig men

dessa bör icke överskattas. Vad angår ledamotsantalet i högsta domstolen

påpekas i yttrandet, att systemet med dubbla lagrådsavdelningar i promemorian

förutsatts icke skola få permanent karaktär. Redan på grund härav

bör, oavsett hur spörsmålet om ledamotsantalet i lagrådet löses, någon

stadigvarande ökning av antalet justitieråd ej ifrågakomma. En provisorisk

ökning är med hänsyn till den för närvarande föreliggande arbetsbalansen

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196b

77

och måltillströmningen ej heller påkallad, om för laggranskningen tages i

anspråk ytterligare allenast ett justitieråd. Om vid en dubblering, som icke

beräknas bli helt kortvarig, någon person utanför högsta domstolen och regeringsrätten

icke skulle stå till buds för förordnande såsom ordinarie ledamot

i lagrådet, skulle laggranskningsarbetet komma att taga i anspråk

ytterligare tre justitieråd utöver vad nu är fallet. Ett dylikt läge kan visserligen

mera sällan antagas vara för handen, men då det inträffar kan uppenbarligen

behov föreligga att tillfälligt öka antalet justitieråd. En dubblering

av lagrådet bör alltså medföra, att Kungl. Maj:t skall äga bestämma, huruvida

antalet ledamöter i högsta domstolen bör ökas med en eller två. I samband

med ledamots avgång bör prövas, om antalet åter kan nedbringas.

Högsta domstolens yttrande torde böra inhämtas, innan Kungl. Maj :t meddelar

förordnande av ordinarie ledamot av lagrådet. Den i förslaget bibehållna

bestämmelsen om möjlighet för Kungl. Maj:t att för visst ärende

förordna en extra ledamot av lagrådet bör kvarstå, även om Kungl. Maj :t

tillerkännes befogenhet att utse ordinarie ledamot av lagrådet.

Den ledamot av förvaltningsdomstolskommittén, som likaledes förordat

att lagrådsavdelning skall bestå av fyra ledamöter, framhåller vikten av att

stor omsorg nedlägges på laggranskningsarbetet. Därigenom kan sådana

oklarheter i lagstiftningen i stor utsträckning undvikas, som eljest skulle

kunna föra till tvister och föranleda rättsosäkerhet. Det måste därför vara

god ekonomi att noggrant förbereda lagarnas utformning så att domstolar

och andra myndigheter icke i ett senare skede belastas med onödigt arbete,

förorsakat av brister i gällande lagar och författningar. I och med att lagstiftningen

kommit att omfatta allt fler områden av samhällslivet, ställes

ökade krav på laggranskningen i fråga om mångsidigheten hos dem som

deltager i arbetet. Möjligheten att tillgodose dessa krav avhänger i avsevärd

grad av antalet i granskningen medverkande. Det synes ologiskt, att det

ökade trycket på lagrådsgranskningen, särskilt den omständigheten att stora

och viktiga lagrådsremisser är att vänta, skall leda till en kvalitativ försvagning

av granskningen. Å andra sidan är det nödvändigt att medlemsantalet

i våra högsta domstolsinstanser begränsas. Uppenbarligen finns det

emellertid andra vägar att nå en lösning än att, till fullföljande av en ålderdomlig

svensk tradition, förbehålla laggranskningsuppgiften för medlemmar

av våra högsta domstolsinstanser. Naturligen måste det utanför

dessa finnas högt kvalificerade jurister väl ägnade alt medverka i laggranskningsarbete.

Det första i promemorian redovisade lösningsalternativet, innebärande

att lagrådet (lagrådsavdelning) skall bestå av fyra medlemmar, av

vilka en kan väljas utanför de aktiva justitierådens och regeringsrådens

krets, är med hänsyn härtill att föredraga.

Enligt jnstitiekanslcrsumbctets mening kan vägande invändningar riktas

mot den föreslagna minskningen av antalet lagrådsledainöter från fyra till

tre och den försvagning av lagrådet som följer därmed. Emellertid anser

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1964

ämbetet det vara i hög grad angeläget, att antalet ledamöter i högsta domstolen

icke ökas utöver det nuvarande. Ett bibehållande av det nuvarande

antalet justitieråd i lagrådet kan vid en dubblering av lagrådet uppenbarligen

icke komma i fråga utan att ytterligare justitierådsämbeten inrättas.

Med hänsyn härtill synes det ämbetet ofrånkomligt att, när lagrådet arbetar

på två avdelningar, antalet från högsta domstolen hämtade ledamöter

minskas till inalles fyra. Ämbetet vill alltså icke motsätta sig förslaget, att

i varje lagrådsavdelning skall ingå, jämte ett regeringsråd, två justitieråd.

Den möjlighet att förordna ytterligare ledamot i lagrådet, som finnes i gällande

lag och som föreslås bibehållen, får genom en sådan reform ökad betydelse,

och möjligheten bör också utnyttjas, i synnerhet då det gäller större

och mera komplicerade lagförslag, där behovet av en allsidig granskning

gör sig särskilt starkt gällande. Något hinder mot att såsom extra ledamot

förordna en erfaren och skicklig underrätts- eller hovrättsdomare, rättsvetenskapsman

eller advokat bör icke föreligga, även om ifrågavarande föreskrift

ursprungligen tillkommit för att lagrådet skulle kunna tillföras sakkunskap

på visst specialområde. Ämbetet erinrar i fortsättningen om att i

promemorian även diskuterats möjligheten att låta antalet justitieråd per

laggranskningsenhet minska endast när lagrådet arbetar på avdelningar. De

nackdelar som i promemorian anförts med ett sådant lösningsalternativ är

enligt ämbetets mening icke av större tyngd och ämbetet vill för sin del närmast

förorda att detta alternativ lägges till grund för lagstiftning. Om under

vissa tider fyra justitieråd skall tjänstgöra i lagrådet, uppkommer frågan,

huruvida så många ledamöter kan avvaras i den dömande verksamheten

utan att det nuvarande antalet ledamöter i högsta domstolen utökas. Vid bedömande

av denna fråga är att beakta att det vid den utredning om domstolarnas

organisation, som för närvarande pågår genom domstolskommittén,

torde komma att övervägas att ge högsta domstolen en mer utpräglad

ställning av prejudikatinstans än för närvarande. Om en sådan reform genomföres

— enligt ämbetets mening är det åtskilligt som talar härför —- kan det förväntas, att arbetsbelastningen i högsta domstolen minskar. Om

högsta domstolens hörande i nådeärenden, såsom föreslagits, ej skall vara

obligatoriskt, kommer även härigenom arbetsbördan i domstolen att minska.

Med hänsyn till det anförda och till angelägenheten av att icke öka

högsta domstolens ledamotsantal avstyrkes promemorians förslag om sådan

ökning. Däremot tillstyrker ämbetet en ökning av antalet regeringsråd till

sjutton.

Frågan om en viss utvidgning av området för lagrådsgrans

k ningen har behandlats i några remissyttranden. Två

av regeringsrättens ledamöter förordar sålunda, att författningsutredningens

tanke att jämväl grundlagsförslag skall granskas av lagrådet realiseras

redan nu. Visserligen kan häremot invändas att det ännu är tämligen ovisst,

om författningsutredningens förslag verkligen kommer att leda till lag
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1964

stiftning. Det oaktat anses det vara av stort värde att ändringar även i

gällande grundlag för framtiden blir föremål för lagrådsgranskning. Frågan

om grundlags hänförande till lagrådets obligatoriska laggranskningsområde

torde icke vara av så komplicerad natur, att den icke kan behandlas redan

nu. Den upprustning av lagrådet, som nu föreslås, medför att lagrådet

utan svårighet kan åtaga sig den nya uppgiften. I dessa ledamöters

yttranden uttalas därjämte sympatier för att författningsutredningens förslag

till utvidgning av lagrådets granskningsområde även i andra delar

genomföres.

Regeringsrättens övriga ledamöter anser, att en väsentlig ökning av laggranskningen

till att omfatta nya avsnitt av den administrativa lagstiftningen

icke bör ske utan att därvid ägnas nödig uppmärksamhet åt att åtgärden

kan inverka på spörsmålet om lagrådets lämpliga sammansättning

och därmed sammanhängande frågor. Några av dessa ledamöter påpekar

särskilt, att det härvid kan bli fråga om att än mer vidga lagrådsorganisationen,

eventuellt med en tredje avdelning, vilket skulle kräva ytterligare

några justitie- och regeringsråd för laggranskningsarbetet. Samma uttalande

gör förvaltningsdomstolskommittén.

I några yttranden har ifrågasatts att befria lagråd et från

mindre väsentliga arbetsuppgifter. Tre av regeringsrättens

ledamöter ävensom förvaltningsdomstolskommittén framför sålunda tanken

på att man genom rationaliseringsåtgärder skulle kunna förkorta den

tid under året, då den extra lagrådsavdelningen behöver tjänstgöra. Om ett

lagförslag innehåller civil- eller kriminalrättsliga moment, synes enligt dessa

remissorgan praxis som regel vara att hela lagen remitteras till lagrådet,

även om huvudparten av densamma kanske avser organisations- och ordningsfrågor

utan större intresse ur synpunkten av rättssäkerhet eller juridisk

följdriktighet. I sådana fall kan övervägas att, såsom redan nu stundom

sker, begränsa remissen till vissa avsnitt. Det synes vidare vara vanligt,

att om en lag en gång underkastats lagrådsgranskning förslag om ändringar

i densamma hänskjutes till lagrådet, även om ändringarna avser ur juridisk

synpunkt oväsentliga ämnen. Också härutinnan förefaller en snävare

praxis välmotiverad. Det har även förekommit, att lagrådet haft att granska

ett betydande antal förslag till ändring i förut granskade lagar, där den enda

nyheten avsett en väsentligen terminologisk anpassning på smärre punkter

till ett förut antaget lagkomplex. Nödvändigheten av dylika remisser kan

ifrågasättas. — Ytterligare en av regeringsrättens ledamöter har framfört

besläktade tankegångar.

Å andra sidan har också kritiska synpunkter på en dylik ordning framförts.

Ett regeringsråd framhåller sålunda, att någon sådan besparing av

tid och arbete, att lagrådets uppdelning på två avdelningar skulle bli överflödig,

icke kan väntas genom en dylik ordning. Även i övrigt skulle nog

vinsten regelmässigt bli obetydlig. I den mån undantagen från gransk
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

ningsplikten skulle avse sådana bestämmelser i förslag till ny lag, vilka kan

regleras i administrativa författningar, kan det vara lämpligt att i stället

anlita den utvägen. I övrigt gäller säkerligen vad konstitutionsutskottet vid

1949 års riksdag anförde, nämligen att bestämmelserna i ett lagförslag i

regel står i sådant inbördes sammanhang, att det ej är möjligt att från

granskningen undantaga vissa detaljfrågor. Det är framför allt av vikt

att frågan vad som obligatoriskt tillhör lagrådsgranskning och vad som

blott kan efter gottfinnande hänskjutas till sådan granskning blir på så

klart och oförtydbart sätt som möjligt bestämd i grundlagen. Den avsedda

skillnaden mellan viktigare och mindre viktiga lagändringar lärer emellertid

ej kunna på dylikt sätt uppdragas. Att i grundlagen lämna öppen frågan

hur denna gräns skall dragas, skulle för visso vara äventyrligt och kunna

i brådskande fall eller eljest fresta till missbruk. Enligt vad erfarenheten

visat kan lagändringar, som till synes är av ringa räckvidd och betydelse,

vid närmare skärskådan i lagrådet befinnas vara av helt annan innebörd,

vare sig avsedd eller ej. I sådana fall är lagrådsgranskningen av alldeles

särskild vikt.

Vid remissbehandlingen har även spörsmålet diskuterats att på annat

sätt underlätta arbetet i lagrådet. Tre ledamöter av regeringsrätten

samt förvaltningsdomstolskommittén understryker i sina yttranden

att lagrådet för närvarande saknar annat arbetsbiträde än föredraganden.

Lagrådets ledamöter får själva utföra ej blott konceptskrivning

utan även erforderliga kompletterande undersökningar, tidsödande

kollationering o. dyl. Det kan ifrågasättas om man icke skulle kunna underlätta

lagrådets arbete genom att ställa en kvalificerad sekreterare till

förfogande för biträdesuppgifter av olika slag. Härigenom skulle det, framhålles

det, bli möjligt för de i lagrådet tjänstgörande justitie- och regeringsråden

att koncentrera sig på det väsentliga bedömningsarbetet, och

lagrådets allmänna kapacitet i viss mån stärkas. Flera av högsta domstolens

ledamöter betonar likaledes att det för att underlätta arbetet i lagrådet

och så långt möjligt undvika behovet av lagrådets dubblering skulle

till synes vara till nytta om lagrådet erhölle en sekreterare, kompetent att

bistå med visst skriv- och kontrollarbete, förande av rotlar, korrekturläsning

m. m.

Frågan om lagtextens utformning beröres i några yttranden.

Vad särskilt angår den förordade lydelsen av § 21 regeringsformen har regeringsrättens

ledamöter uttalat, att förslaget att i vissa delar överflytta

bestämmelserna om lagrådets sammansättning från grundlag till särskild

lag icke synes ge anledning till saklig erinran. Ledamöterna förordar den

formuleringen av regeln i § 21 regeringsformen, att lagrådet skall bestå

av ledamöter av högsta domstolen och lagfarna ledamöter av regeringsrätten

till det antal, som bestämmes i särskild, av Konungen och riksdagen

jämlikt § 87 mom. 1 gemensamt beslutad lag. Att därutöver i lagtexten

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196i

antyda, att lagrådslagen innehåller bestämmelser om hur många ledamöter

som skall deltaga i ärendes behandling, synes ej erforderligt. En

ledamot av förvaltningsdomstolskommittén, som förordat att lagrådsavdelning

skall bestå av fyra ledamöter, anser däremot att själva grundlagsstadgandet

bör upptaga huvudregeln om att fyra personer skall i lagrådet

medverka i laggranskningsarbetet. Härvid åberopas som jämförelse

reglerna i § 22 regeringsformen om domförheten i högsta domstolen och

regeringsrätten.

Departementschefen. Då lagarna ständigt måste anpassas efter samhällsutvecklingens

gång, är det naturligt, att senare tiders snabba samhällsutveckling

också kommit att inverka på lagstiftningsarbetets omfattning

och intensitet. Lagstiftningsärendena har sålunda ökat väsentligt i antal

och på grund av den alltmera differentierade samhällsverksamheten ofta

blivit mera omfattande och komplicerade än förut. Den ökade lagstiftningsaktiviteten

har givetvis påverkat arbetsläget i lagrådet, som ju har att

granska en stor del av lagförslagen. Hittills har visserligen laggranskningen,

tidvis tack vare avsevärda arbetsinsatser från lagrådsledamöternas sida,

kunnat i stort sett bemästras, så att någon nämnvärd eftersläpning i

lagstiftningsarbetet icke behövt inträffa. Alla tecken tyder emellertid på

att vi nu står inför en period med ytterligare stegrad lagstiftningsaktivitet.

I departement och kommittéer pågår sålunda arbete på många betydande

lagverk. Förslaget till jordabalk, som för närvarande beredes för

lagrådsremiss inom justitiedepartementet, blir av allt att döma ett av de

största lagverk, som i ett sammanhang remitterats till lagrådet, och rör

i många stycken tämligen komplicerade ämnen. Fastighetsbildningskommittén

har nyligen framlagt ett mycket omfattande betänkande med förslag

till ny lagstiftning på fastighetsbildningens område och ett lika omfångsrikt

betänkande med förslag till lagstiftning rörande förvaltningsförfarande!

lärer inom kort komma att avges av besvärssakkunniga. Även

dessa lagförslag, som för sitt förverkligande likaledes kräver lagrådsgranskning,

rör i stor utsträckning en ganska svårbearbetad materia. Jämväl

på många andra rättsområden, t. ex. äktenskapsrätten och utsökningsrätten,

är det pågående reformarbetet så framskridet, alt nya lagförslag,

som för sitt genomförande måste passera lagrådet, är att förvänta

inom den närmaste framtiden. Det sagda må vara tillräckligt för att

åskådliggöra att den väntade lagstiltningsaktiviteten inom lagrådets kompetensområde

är sådan, att behov nu föreligger att genom personell förstärkning

öka lagrådets arbetskapacitet. Härom har också i stort sett

enighet rått under remissbehandlingen. Den av något remissorgan föreslagna

åtgärden att befria lagrådet från skyldighet att granska vissa till

dess kompetensområde nu hörande lagförslag, t. ex. förslag utan principiell

innebörd eller av följdförfattnings natur, förutsätter en i praktiken ytterst

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 1964

vansklig gränsdragning mellan lagstiftningsärenden av olika dignitet och

skulle för övrigt knappast kunna i större mån förändra behovet av en

organisatorisk reform av lagrådet. Däremot skulle förmodligen behovet av

en sådan reform få andra proportioner och reformen måhända en annan

inriktning, om lagrådets kompetensområde, såsom författningsutredningen

föreslagit, väsentligt utökas. Jag är emellertid icke beredd att nu till

bedömning upptaga detta förslag, vars remissbehandling ännu icke till fullo

avslutats och som för övrigt lämpligen bör prövas i anslutning till en större

författningsrevision, utan utgår i förevarande sammanhang från att lagrådets

kompetensområde tills vidare skall vara oförändrat.

Såsom föreslagits i departementspromemorian och allmänt godtagits

under remissbehandlingen, bör en förstärkning av lagrådets arbetskapacitet

ske i den formen, att lagrådet beredes möjlighet att vid behov arbeta på

två avdelningar.

Enligt § 21 regeringsformen skall såsom obligatoriska ledamöter av

lagrådet tjänstgöra tre justitieråd och ett regeringsråd. Jämlikt bestämmelse

i lagrådslagen skall dessa fyra ledamöter deltaga i alla på lagrådet

ankommande ärenden. I tanke att motverka en alltför stor ökning

av antalet domare i högsta instans har i promemorian föreslagits, att det

obligatoriska antalet ledamöter per lagrådsavdelning reduceras till tre, av

vilka två skall vara justitieråd och en regeringsråd. Emellertid har den

nuvarande ordningen med fyra obligatoriska ledamöter visat sig både

ändamålsenlig och effektiv. Redan med hänsyn härtill kan man hysa betänkligheter

mot att reducera antalet granskande ledamöter och därigenom

minska granskningens allsidighet och auktoritet. Dessa betänkligheter

ökar givetvis i styrka, när man såsom nu är fallet står inför en period av

ökad lagstiftningsaktivitet, under vilken ovanligt stora och komplicerade

lagförslag väntas komma att remitteras till lagrådet. Jag vill med hänsyn

härtill förorda, att antalet ledamöter, som obligatoriskt skall deltaga i ärendenas

behandling, liksom hittills bestämmes till fyra.

När det gäller lagrådsavdelnings sammansättning i övrigt, bör den vägledande

principen alltjämt vara, att ledamöterna till övervägande del rekryteras

från de båda högsta rättskipningsorganen. Såsom lagrådets kompetensområde

nu är bestämt, torde det liksom hittills vara tillfyllest, att

en av de fyra obligatoriska ledamöterna är regeringsråd. När lagrådet arbetar

på avdelningar, kommer därigenom ett regeringsråd mer än för

närvarande att tagas i anspråk för laggranskningsuppgifter. Då regeringsrätten

med hänsyn till arbetsläget i domstolen svårligen kan undvara ytterligare

en ledamot, måste antalet regeringsråd ökas från 16 till 17, åtminstone

under tid lagrådet tjänstgör på avdelningar. Om övriga tre obligatoriska

ledamöter, såsom nu är fallet, skall vara justitieråd, skulle detta medföra,

att när lagrådet arbetar på avdelningar sex justitieråd mot nuvarande tre

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr lbO år 196b

kominer att tagas i anspråk för laggranskande uppgifter. En så stor minskning

av antalet dömande ledamöter i högsta domstolen skulle säkerligen

i regel icke kunna ske utan att menligt inverka på rättskipningens snabbhet

i högsta instans. En ökning av antalet justitieråd bör å andra sidan

så långt möjligt förebyggas. Härom har allmän enighet rått bland remissorganen.

Behovet av en sådan ökning skulle minska, om härför kvalificerad

person utanför de aktiva justitierådens och regeringsrådens krets kunde

tagas i anspråk för laggranskning i stället för något av justitieråden. Även

utanför denna krets finnes nämligen personer, som är väl lämpade för

en dylik uppgift. Jag tänker härvid exempelvis på förutvarande justitieråd

och regeringsråd med obruten arbetskapacitet, erfarna och skickliga

domare i första och andra instans samt framstående rättsvetenskapsmän

och advokater. I huvudsaklig överensstämmelse med vad vissa av högsta|domstolens

ledamöter i sitt remissvar förordat vill jag med hänsyn härtill föreslå,

att lagrådsavdelning skall bestå av — förutom ett regeringsråd — tre

justitieråd med möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna en lagfaren, skicklig

och oväldig person utanför de aktiva justitierådens och regeringsrådens

krets att inträda såsom ledamot i stället för ett av justitieråden antingen på

en eller på båda lagrådsavdelningarna. Härigenom bibehåller lagrådet i huvudsak

sin karaktär av en representation för de båda högsta rättskipningsorganen

samtidigt som medel skapas att motverka en icke önskvärd

ökning av antalet domare i högsta instans. När lagrådet icke arbetar på

avdelningar, lärer med denna ordning lagrådet liksom hittills mestadels

komma att bestå av tre justitieråd och ett regeringsråd. Även då lagrådet

tjänstgör på avdelningar, kommer varje laggranskande enhet att åtminstone

till övervägande del bestå av representanter för de båda högsta

rättskipningsorganen. Någon ökning av antalet justitieråd torde med hänsyn

bl. a. till den lättnad i arbetsbördan, som den föreslagna omläggningen

av nådeärendenas behandling kan väntas medföra för högsta domstolen,

överhuvud icke vara behövlig, så länge icke flera än fyra justitieråd tages

i anspråk för laggranskande uppgifter. Skulle — på grund av till äventyrs

uppkommande svårigheter att till lagrådet knyta någon utomstående för

uppgiften lämpad jurist eller eljest — flera än fyra justitieråd engageras i

lagrådets verksamhet, torde det få bero på en prövning in concreto av arbetsläget

i högsta domstolen, huruvida antalet justitieråd skall ökas till

tjugofem eller tjugosex. Har sådan ökning skett, bör antalet justitieråd, i

den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, åter nedbringas, så

snart förutsättningar för ökning icke längre föreligger, vare sig detta beror

på att lagrådets tjänstgöring på avdelningar upphört eller att utomstående

jurist sedermera förordnats att ersätta justitieråd såsom ledamot av lagrådet

eller på att arbetsläget i högsta domstolen förbättrats.

Den möjlighet, som nu finnes för Kungl. Maj:t att för visst ärende för
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

ordna en femte ledamot av lagrådet och som främst är avsedd att utnyttjas

för att tillföra lagrådet sakkunskap på visst specialområde, torde

även vid en omorganisation av lagrådet böra bibehållas.

Grundläggande bestämmelser om lagrådet bör liksom hittills upptagas i

g 21 regeringsformen. I enlighet med vad jag förut anfört torde paragrafen

till en början böra upptaga föreskrifter om att såsom ledamöter

av lagrådet skall tjänstgöra tre justitieråd och en av regeringsrättens lagfarna

ledamöter, men att i stället för ett av justitieråden annan lagfaren,

skicklig och oväldig person må enligt Kungl. Maj :ts förordnande tjänstgöra

såsom ledamot av lagrådet. Den nu i lagrådslagen intagna bestämmelsen om

vilka ledamöter som skall deltaga i ärendes behandling synes vara av den

vikt, att den bör intagas i grundlag. Jag föreslår därför att i paragrafen införes

stadgande om att nyssnämnda fyra ledamöter skall deltaga i behandlingen

av alla på lagrådet ankommande ärenden. Föreskriften om möjlighet

att för visst ärende utse en extra ledamot av lagrådet bör fortfarande ha sin

plats i paragrafen. Skall lagrådet vara delat i avdelningar, bör vad i nu

angivna regler sagts om lagrådet i stället gälla varje avdelning. Jag förförordar

att grundlagsparagrafcn kompletteras med en bestämmelse härom.

Liksom hittills bör paragrafen upptaga ett stadgande om att närmare bestämmelser

om lagrådet meddelas i särskild, av Kungl. Maj :t och riksdagen

jämlikt § 87 mom. 1 regeringsformen gemensamt beslutad lag.

Med den lösning, som här förordats, torde något övergångsstadgande till

grundlagsändringen icke vara erforderligt.

Utöver ändringen av § 21 regeringsformen kräver den föreslagna reformen

föreskrifter om lagrådsarbetets organiserande på två avdelningar. Detta

synes lämpligen kunna ske i huvudsaklig överensstämmelse med vad i promemorian

förordats, nämligen genom ett stadgande av innebörd att lagrådet

utgöres av en ordinarie och en extra avdelning, och att den senare

endast skall tjänstgöra under tid som Kungl. Maj :t bestämmer. Då den

extra avdelningen tjänstgör, torde de på lagrådet ankommande ärendena få

fördelas mellan avdelningarna på sätt lagrådet bestämmer. Det bör åvila

högsta domstolen och regeringsrätten att liksom hittills utse de domstolsledamöter,

som skall tjänstgöra i lagrådet, samt att därvid ange vilken lagrådsavdelning

de utsedda skall tillhöra. Har Kungl. Maj :t förordnat någon

att i justitieråds ställe tjänstgöra på avdelning i lagrådet, torde det få ankomma

på högsta domstolen att bestämma vilket justitieråd som skall

ersättas av denne. Lagrådslagen synes böra upptaga bestämmelser i samtliga

nu angivna hänseenden. Liksom hittills bör lagrådslagen innehålla

regler om skyldighet för lagrådsledamot, som utsetts av högsta domstolen

eller regeringsrätten, att tjänstgöra i den domstol han tillhör, när han

icke tages i anspråk för laggranskningen. I de lagar som reglerar högsta

domstolens och regeringsrättens sammansättning erfordras, på sätt jag

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

tidigare antytt, ändringar rörande antalet justitieråd och regeringsråd.

Därest förslaget till ändring av § 21 regeringsformen av riksdagen antages

såsom vilande, torde förslag till erforderliga följdändringar få föreläggas

den riksdag, som har att taga slutlig ställning till grundlagsändringen.

Den under remissbehandlingen väckta frågan om att tillföra lagrådet

en sekreterare bör övervägas i lämpligt sammanhang.

4. Ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen

Nuvarande ordning. I § 35 regeringsformen anges, att vissa särskilt uppräknade

befattningshavare innehar förtroendesysslor, varifrån Kungl. Maj :t

må dem entlediga, när han prövar rikets tjänst det fordra. Uppräkningen

omfattar, förutom statsråden, bl. a. cheferna för vissa centrala ämbetsverk,

justitiekanslern, expeditionscheferna i statsdepartementen, överståthållaren

och landshövdingarna, högre militära befattningshavare samt ämbetsoch

tjänstemän inom utrikesförvaltningen. Bestämmelsen framstår som ett

undantag från den i § 36 regeringsformen stadgade grundsatsen om statstjänstemäns

oavsättlighet. Enligt denna paragraf kan de som bekläder domarämbeten

samt alla andra ämbets- och tjänstemän än de i § 35 nämnda

»icke, utan medelst rannsakning och dom, ifrån sina innehavande sysslor av

Konungen avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster

befordras eller flyttas». Regeringsformen känner sålunda endast två

kategorier statstjänstemän, nämligen tjänstemän som i princip är oavsättliga

och icke kan förflyttas samt innehavare av förtroendesysslor.

I § 35 regeringsformen har efter år 1809 företagits smärre ändringar för

att bringa uppräkningen av förtroendeämbetsmän i bättre överensstämmelse

med vissa inom statsförvaltningen företagna organisatoriska förändringar.

Senast ändrades lagrummet 1876; fortfarande upptager det titlar

och ämbeten, som försvunnit, varjämte det i fråga om nytillkomna ämbeten

är omtvistat om de är hänförliga till förtroendesysslor eller ej. Däremot

står § 36 orubbad kvar sedan regeringsformens tillkomst.

Uppfattningen har efter hand gjort sig gällande, att § 36 regeringsformen

avser endast genom fullmakt tillsatta tjänster. Vid sidan av fullmakten har

anställningsformerna konstitutorial och förordnande erhållit ökad utbredning.

Innehavare av konstitutorial kan avsättas i administrativ väg för fel

eller försummelse i tjänsten. Samma gäller beträffande sådan med förordnande

tillsatt tjänsteman som är underkastad disciplinär bestraffning. Vad

fullmaktshavarna beträffar har deras ställning genom bestämmelser i andra

författningar än grundlag undergått förändring i olika hänseenden. Från

mitten av 1800-talet har i avlöningsförfattningar införts alltmer skärpta bestämmelser

om förflyltningsskyldighet. För flertalet tjänstemän gäller nu
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

mera de bestämmelser om förflyttningsskyldighet som upptagits i statens

allmänna avlöningsreglemente. I nämnda reglemente stadgas, att innehavare

av ordinarie tjänst, vilken tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial,

är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan

ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där Kungl. Maj:t så

prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, å vilken reglementet

är tillämpligt. För domare med undantag av vattenrättsingenjör gäller särskilda

bestämmelser om förflyttningsskyldighet. Domare är sålunda förflyttningsskyldig

endast till annan ordinarie domartjänst inom den lönegrad

han tillhör och allenast under förutsättning att Kungl. Maj :t finner

organisatoriska skäl påkalla förflyttningen. Även ordinarie beställningshavare

vid försvaret är underkastade särskilda regler om förflyttningsskyldighet.

Beträffande högre militära och civilmilitära beställningshavare ävensom

vissa befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet gäller därjämte,

att de är pliktiga att avgå från tjänsten, om så befinnes påkallat med hänsyn

till statens intressen. Även pensionsförfattningarnas föreskrifter om

skyldighet för befattningshavare att vid viss ålder eller under vissa andra

omständigheter frånträda tjänsteutövningen, ehuru med rätt till pension,

har givit ett annat innehåll åt oavsättlighetsprincipen sådan den kommit

till uttryck i regeringsformen.

Tidigare reformförslag. Under de senaste årtiondena har frågan om ändring

av §§ 35 och 36 regeringsformen aktualiserats vid flera tillfällen.

På konstitutionsutskottets initiativ anhöll 1942 års riksdag i skrivelse till

Kungl. Maj :t om utredning av frågan om revision av bestämmelserna. Utskottet

hade i sitt av riksdagen godkända memorial (1942: 18) framhållit,

att en betydande klyfta förelåg mellan å ena sidan grundlagens ifrågavarande

bud och å andra sidan deras tillämpning genom vissa gällande författningar,

som i viktiga delar var ett uttryck för det praktiska livets krav.

Denna motsättning var ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter. Förhållandena

hade enligt utskottet numera utvecklat sig därhän, att denna skiljaktighet

icke längre borde få bestå utan borde överbyggas genom en revision

av § 36 och den i samband därmed stående § 35 regeringsformen. Å

ena sidan borde, framhöll utskottet, härvid hänsyn tagas till att den allmänna

princip, på vilken § 36 byggde, var av vital betydelse för rättskipningen

och förvaltningen och därmed för hela vårt samhällsskick. Det var

nämligen angeläget, att dessa funktioner handhades av personer, som efter

bästa övertygelse fullgjorde sina värv utan att behöva frukta godtyckliga

inskridanden från överordnade. Å andra sidan borde också beaktas statsmakternas

behov av större rörelsefrihet på förevarande område än § 36 i

sin nuvarande lydelse skänkte. Detta behov hade särskilt framträtt under

de senaste årtiondena. Huru de nya grundlagsbuden i detalj skulle utfor
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år WGi

mas kunde emellertid icke avgöras utan en allsidig utredning genom Kungl.

Maj :ts försorg. Enligt sakens natur borde de emellertid icke göras alltför

utförliga. Härav följde, att vid utredningen fråga torde uppstå om icke, i

likhet med vad flerstädes i utlandet var fallet, närmare bestämmelser i ämnet

lämpligen borde införas i särskild lagstiftning, som mera ingående reglerade

statstjänstemännens rättigheter och skyldigheter.

År 1946 anhöll riksdagen ånyo om utredning av frågan om revision av

omförmälda bestämmelser i regeringsformen. Spörsmålet hade vid detta tillfälle

aktualiserats genom i kamrarna väckta motioner 1:192 och 11:335

med förslag till ny lydelse av § 36 regeringsformen och i anslutning därtill

en beredskapslagstiftning, som medgav Kungl. Maj :t rätt att, då rikets

tjänst eller den allmänna välfärden så fordrade, vid utomordentliga förhållanden

tillfälligt skilja eller förflytta ämbets- och tjänstemän från deras

sysslor. Konstitutionsutskottet framhöll i sitt utlåtande (1946: 16), att de

skäl, som föranledde 1942 års riksdag att begära utredning om revision av

§■§ 35 och 36 regeringsformen, alltjämt ägde giltighet och att de under de senaste

åren i flera olika sammanhang gjort sig gällande. Vid en dylik revision

borde, med principiellt vidhållande av den grundsats på vilken § 36 regeringsformen

byggde, hänsyn tagas till statsmakternas behov av större rörelsefrihet

på förevarande område än § 36 i sin nuvarande lydelse medgav.

I utlåtandet, som i denna del godkändes endast av andra kammaren,

anförde utskottet vidare:

Statsmakternas nyssnämnda rörelsefrihet bör sträcka sig så långt, att

möjlighet finnes att, där ett allmänt intresse det påkallar, avskeda personer,

som visat sig uppenbart olämpliga och för sin befattning icke skickade.

Skäl av skilda slag kan ur det allmännas intresse motivera en befattningshavares

skiljande från tjänsten. Enligt utskottets mening bör man av varje

statstjänsteman kunna fordra, att han skall vara känd för »laglydnad och

medborgarsinne», ett krav som i 1940 års hemvärnskungörelse uppställts

för varje hemvärnsman och som sedan inarbetats i jämväl andra författningar

på det militära området. Det synes utskottet angeläget, att statsmakterna,

för alt vårt land vid krig eller krigsfara skall äga en fullt pålitlig

ämbets- och tjänstemannakår, tillser att detta krav på laglydnad och

medborgarsinne redan uppfylles under lugna, normala förhållanden och att

grundlagen, eventuellt kompletterad av närmare bestämmelser i särskild

lag, erhåller en sådan utformning att detta blir möjligt.

I motioner till 1948 års riksdag I: 106 och II: 176 hemställdes, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och

förslag beträffande revision av i §§ 35 och 36 regeringsformen stadgade

grunder för statstjänstemännens rättsställning i samband med en allmän

tjänstemannalagstiftning, omfattande jämväl de kommunalt anställda tjänstemännen.

I sitt utlåtande (1948: 12) över de väckta motionerna anförde

konstitutionsutskottet bl. a.:

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

Riksdagsskrivelserna från åren 1942 och 1946 hade ännu icke föranlett

någon Kungl. Maj :ts åtgärd. De spörsmål, som berörs däri, är dock av den

vikt, att en utredning därom utan dröjsmål bör komma till stånd. Erfarenheterna

från de senare åren visade också, att frågan om statst jänstemännens

rättsliga ställning gång efter annan och i skilda sannnahang aktualiserats.

Sålunda framhöll vederbörande departementschef i proposition (nr

833) till 1946 års riksdag angående allmän lönereglering för befattningshavare

i statens tjänst, att frågan om anställningsformerna för ordinarie tjänstemän

borde övervägas först vid omförmälda av riksdagen begärda utredning.

Vidare hade spörsmålet om entledigande av tjänstemän på grund av

olämplighet, opålitlighet m. in. föranlett inrättande av avgångsstater för

vissa befattningshavare vid försvaret samt polis- och åklagarväsendet år

1942 respektive år 1946. Med anledning av förslaget om avgångsstat för sistnämnda

befattningshavare hade justitiekanslersämbetet uttalat den meningen,

att ifrågavarande åtgärder borde anstå i avvaktan på den av riksdagen

begärda utredningen rörande föreskrifterna i §§ 35 och 36 regeringsformen.

Tillika hade frågan om möjlighet att entlediga vissa läkare och lärare

från deras befattningar på grund av olämplighet diskuterats vid 1945

och 1946 års riksdagar. Härvid hade föreliggande spörsmål vidgats till att

omfatta ej blott statliga tjänstemän utan även vissa kommunala befattningshavare.

Vad sålunda förekommit var ägnat att understryka angelägenheten

av att den av riksdagen begärda utredningen igångsattes. Utredningen borde

också avse de kommunalt anställda tjänstemännens rättsställning såvitt angår

frågan om deras entledigande på grund av illojalitet eller liknande skäl.

Då utskottet emellertid förutsatte, att den av riksdagen redan tvenne gånger

begärda utredningen komme till stånd vid sådan tidpunkt att resultatet

därav kunde föreläggas riksdagen i god tid före utgången av nästa andrakammarperiod

(d. v. s. före 1952 års utgång), ansåg sig utskottet sakna anledning

att ånyo tillstyrka skrivelse till Kungl. Maj :t i samma ämne.

Under hänvisning till det anförda och då motionerna främst avsåg statstjänstemännens

rättsliga ställning hemställde utskottet att motionerna icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen beslöt i enlighet

med utskottets hemställan.

År 1959 begärde riksdagen åter utredning av frågan om revision av

§§35 och 36 regeringsformen. I andra kammaren hade väckts motion nr

243 med förslag att frågan om anställningsformerna för de högre tjänstemännen

hos de statliga tillsynsmyndigheterna — bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen — måtte bli föremål

för utredning samt att utredningens resultat snarast förelädes riksdagen.

Med förmälan att riksdagsskrivelserna från åren 1942 och 1946 överlämnats

till pågående utredningar om statstjänstemännens förhandlingsrätt

anförde konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

(1959: 3), att det i motionen framlagda utredningsförslaget avsåg endast en

del av det större frågekomplexet angående de offentliga tjänstemännens anställningsformer

och rättsställning i allmänhet. Frågan om en revision av

de bestämmelser härom, vilka återfanns i §§ 35 och 36 regeringsformen,

borde snarast bli föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196i

under beaktande av det allmänna intresset såväl av att bibehålla en självständig

och oväldig tjänstemannakår som av att bereda statsmakterna en

viss — alltefter tjänsternas beskaffenhet växlande — rörelsefrihet på förevarande

område. Det kunde enligt utskottets mening å ena sidan icke

ifrågakomma att till en ny författning överföra de ovannämnda föråldrade

paragraferna i regeringsformen i oförändrat skick. Å andra sidan torde

de allmänna principerna för statstjänstemännens rättsliga ställning alltjämt

böra fastslås i grundlag, även om det efter utredning skulle befinnas

lämpligt, att detaljerade bestämmelser i detta hänseende meddelades genom

särskild, kompletterande lagstiftning. Det uppdrag, som givits 1956 års

förhandlingsrättsutredning genom de ursprungliga direktiven samt genom

överlämnandet av riksdagsskrivelserna 1942 och 1946, innebar att det i skrivelserna

berörda problemet av utredningen väl kunde upptagas till prövning,

men att någon skyldighet härutinnan icke förelåg. Det var därför antagligt,

att denna utredning — i likhet med 1948 års förhandlingsrättskommitté —

ej komme att granska nu föreliggande spörsmål i vidare omfattning än

dess egentliga utredningsuppdrag gav anledning till. Ej heller författningsutredningens

verksamhet var genom dess grundläggande direktiv inriktad

på en närmare utredning av frågan om statstjänstemännens rättsställning.

Utskottet fann det därför angeläget, att utredningen av spörsmålet om revision

av de berörda paragraferna i regeringsformen i hela dess vidd anförtroddes

antingen särskilt tillkallade sakkunniga eller — genom kompletterande

direktiv — förhandlingsrättsutredningen eller författningsutredningen.

Resultatet av den av riksdagen begärda utredningen borde kunna föreläggas

riksdagen samtidigt med det förslag till en moderniserad författning,

vartill författningsutredningens arbete kunde leda.

Författningsutredningen. Författningsutredningens förslag till ny regeringsform

upptager bestämmelser om förtjänst och skicklighet som enda

befordringsgrund och om svenskt medborgarskap som villkor för erhållande

av vissa statliga tjänster (4 kap. 14 § första och andra styckena). Beträffande

statstjänstemännens skyldigheter och rättigheter framhåller utredningen,

att bestämmelser härom för närvarande är intagna i ett flertal

författningar av olika rättslig valör. Denna ordning försvårar enligt utredningen

översikten över detta betydelsefulla rättsområde och framstår i

och för sig som mindre tillfredsställande. Utredningen framhåller vikten

från allmän synpunkt av att statstjänstemän intager en även i förhållande

till regeringen självständig ställning. Grundläggande bestämmelser om

tjänstemännens skyldigheter och rättigheter bör givas i lag. I fråga om

domare föreslår utredningen dock ett särskilt stadgande i grundlag om

oavsättlighet. I övrigt synes enligt utredningen tillräckliga skäl icke föreligga

att i grundlag upptaga bestämmelser av nyss angivet slag. Det måste

anses tillfyllest att erforderliga stadganden införes i allmän lag. Utred
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Mn j.ts proposition nr 110 år 196i

ningen förutsätter att i sådan lag intages motsvarighet till det i § 36 regeringsformen

stadgade skyddet för vissa ordinarie tjänstemän. Däremot förordar

utredningen, att den i § 35 regeringsformen angivna anställningsformen

förtroendetjänst ej längre bibehålies. Utredningen framhåller vidare, att

uttalandet om att grundläggande bestämmelser rörande statstjänstemännens

rättsställning skall ges i lagform bör gälla oavsett i vilken utsträckning

förhandlingsrätt införes för dessa tjänstemäns vidkommande. I den

särskilda tjänstemannalagen bör däremot, understryker utredningen, icke

regleras ämnen, som skulle kunna bli föremål för förhandling och överenskommelse.

Bestämmelserna i §§ 35 och 36 bör icke upphävas förrän i

samband med införandet av en särskild tjänstemannalag.

Förutom regler om tjänstetillsättning efter förtjänst och skicklighet och

om svenskt medborgarskap som villkor för tillträde till vissa tjänster föreslår

utredningen sålunda icke andra allmänna bestämmelser om statens

tjänstemän än dels ett stadgande (4 kap. 14 § tredje stycket) att grundläggande

bestämmelser om tjänstemans skyldigheter och rättigheter gives

i lag och dels en bestämmelse (5 kap. 6 § andra stycket) om oavsättlighet

för domare. Enligt den sistnämnda bestämmelsen må den som utnämnts

till domartjänst ej avsättas från tjänsten annorledes än genom

domstols dom. Han må ej heller utan eget medgivande förflyttas till annan

tjänst; om det finnes erforderligt av organisatoriska skäl, må han

dock förflyttas till annan jämställd domartjänst. Härjämte föreslås vissa

övergångsbestämmelser, varigenom den i §§ 35 och 36 givna ordningen tills

vidare bibehålies.

Beredningen inom civildepartementet. Som ett led i beredningen av frågan

om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt har efter det att

författningsutredningen avlämnat sitt betänkande inom civildepartementet

framlagts den av mig tidigare omnämnda departementspromemorian

(SOU 1963: 51) med lagförslag i ämnet. Enligt dessa förslag får statens

tjänstemän samma rätt som arbetstagare i enskild tjänst att genom sina

organisationer förhandla om lön och övriga ekonomiska förmåner samt att

träffa kollektivavtal. Vidare införes rätt att vidtaga arbetsinställelse i intressetvister.

Promemorian innehåller förslag till lag om statens tjänstemän

samt förslag till ändrad lydelse av §§35 och 36 regeringsformen. Förslaget

till tjänstemannalag upptager sådana grundläggande bestämmelser

om statstjänstemannen, som ansetts icke vara av beskaffenhet att tillhöra

grundlag, bl. a. bestämmelser om tjänstetillsättning, tjänstemans åligganden,

åtal och disciplinär bestraffning, anställnings upphörande samt tjänstemans

ställning vid arbetskonflikter. Med avseende å frågan vilka bestämmelser

som är av grundlags natur har författningsutredningens förslag

följts. Beträffande innehållet i den föreslagna tjänstemannalagen må här

nämnas, att enligt förslaget ingen tjänsteman skall kunna skiljas från

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 110 år 196i

91

tjänsten annorledes än av allmän domstol efter åtal eller av Kungl. Maj :t

eller myndighet med stöd av uttrycklig bestämmelse i lagen. Fullmaktshavares

och konstituerades rättsställning regleras i huvudsaklig överensstämmelse

med gällande rätt. Samma är förhållandet med tjänstemän, som

förordnats för bestämd tid. Vad angår tjänstemän som förordnats tills vidare

innebär förslaget att de kan uppsägas endast på objektivt godtagbart

skäl och att uppsagd tjänsteman, om hans organisation önskar överläggning

om uppsägningen, ej får skiljas från tjänsten, förrän överläggning ägt

rum mellan den som verkställt uppsägningen och organisationen. Vidare

innebär förslaget, att besvär över myndighets beslut om entledigande skall

i sista instans prövas av regeringsrätten i stället för som nu vanligen sker

av Kungl. Maj:t i statsrådet. Den föreslagna tjänstemannalagen innehåller

icke något stadgande motsvarande § 35 regeringsformen. De syften detta

stadgande fullföljer anses kunna tillgodoses genom att tjänsteman i förtroendeställning

tillsättes med förordnande tills vidare. Tjänsteman vid

utrikesförvaltningen, försvaret eller polisväsendet skall enligt förslaget

vara skyldig att avgå från tjänsten och inträda i disponibilitet, om Kungl.

Maj :t med hänsyn till rikets bästa så beslutar.

Enligt den i promemorian föreslagna ändringen av § 36 regeringsformen

kommer den i grundlag stadgade oavsättligheten sålunda att avse

endast domare; oavsättlighetens innebörd regleras i huvudsaklig överensstämmelse

med författningsutredningens förslag. Beträffande övriga statstjänstemän

stadgas i § 36 endast, att grundläggande bestämmelser gives

i lag, stiftad i den ordning § 87 mom. 1 regeringsformen föreskriver. Förslaget

om ändring av § 35 innebär, att detta stadgande kvarstår med giltighet

endast beträffande statsrådets ledamöter; förslaget till tjänstemannalag

avser icke statsråd. Vidare föreslås eu övergångsbestämmelse till § 35;

enligt denna bestämmelse skall den som vid ikraftträdandet av grundlagsändringen

innehar syssla, som i nämnda paragraf sägs, alltjämt vara underkastad

stadgandet i dess hitintills gällande lydelse.

Remissyttrandena. Den i 4 kap. 14 § tredje stycket i författningsutredningens

förslag till regeringsform upptagna föreskriften att grundläggande bestämmelser

om tjänstemans skyldigheter och rättigheter gives i lag bär

under remissbehandlingen berörts av i huvudsak följande instanser, nämligen

högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter, riksåklagarämbetet,

statsåklagare!! i Stockholm, åklagarmyndigheten i Göteborg, Svea hovrätt,

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra

Sverige, överbefälhavaren, socialstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap, beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, vattenfallsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, kammarkollegium, statskontoret, riksrevisionsverket,

riksskattenämnden, kammarrätten, skolöverstyrelsen, översty
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

relsen för yrkesutbildning, kanslern för rikets universitet, större akademiska

konsistorierna i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm, lärarkollegierna

vid karolinska institutet, vid tandläkarhögskolan i Stockholm, vid

tandläkarhögskolan i Malmö och vid handelshögskolan i Göteborg, humanistiska

fakulteten i Uppsala och juridiska fakulteten i Lund, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser utom dem i Blekinge och

Västmanlands län, samtliga domkapitel, arbetsmarknadsstyrelsen, besvärssakkunniga,

1961 års utredning om översyn av medborgarskapslagstiftningen,

utlänningsutredningen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

Landsorganisationen i Sverige, Statstjänarkartellen, Sveriges

akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och föreningen Sveriges

stadsfiskaler.

I det övervägande antalet yttranden (ett 80-tal) tillstyrkes eller lämnas

utan erinran förslaget att nuvarande bestämmelser i § 36

regeringsformen om statstjänstemans oavsättlighet,

såvitt gäller annan tjänsteman än domare, utgår

ur grundlag och ersättes av bestämmelser i annan

lag.

Författningsutredningens förslag i denna del lämnas sålunda uttryckligen

utan erinran av bl. a. sex ledamöter av högsta domstolen, regeringsrättens

flesta ledamöter (14 regeringsråd), Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, överbefälhavaren,

socialstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, kammarrätten,

riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommcrskollegium,

samtliga länsstyrelser som uttalat sig i frågan utom länsstyrelserna

i Jönköpings och Kronobergs län, arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten),

Landsorganisationen, Statstjänarkartellen och Tjänstemännens

cen tr alorgan isation.

Regeringsrättens flesta ledamöter anser förslagen icke föranleda erinran

under de av utredningen angivna förutsättningarna, nämligen att i en särskild

lag intages motsvarighet till det i § 36 regeringsformen stadgade

skyddet för vissa ordinarie tjänstemän samt att bestämmelserna i §§ 35

och 36 regeringsformen icke upphör att gälla förrän i samband med införandet

av den särskilda tjänstemannalagen.

Xågra remissmyndigheter understryker värdet av att grundläggande bestämmelser

om statstjänstemännen meddelas i en särskild lag. Svea hovrätt

framhåller, att det ter sig från alla synpunkter rationellt att i en

särskild lag sammanföra de offentligrätlsligt reglerade delarna av anställningsförhållandet

mellan staten och dess tjänstemän. På liknande sätt uttalar

sig socialstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr l W är 196t

93

Juridiska fakulteten i Lund säger sig ej vilja motsätta sig att bestämmelserna

om förvaltningstjänstemäns oavsättlighet överflyttas till en

tjänstemannalag, eftersom det visat sig att stadgandet i § 36 regeringsformen

icke förmått hindra en begränsning i praxis av oavsättlighetsprincipens

räckvidd.

Emellertid har också invändningar framställts mot ifrågavarande förslag,

nämligen av högsta domstolens flesta ledamöter (18 justitieråd),

två ledamöter av regeringsrätten, riksåklagarämbetet, större akademiska

konsistoriet i Göteborg, lärarkollegiet vid karolinska institutet, överståtliållarämbetet,

länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län, en ledamot

av arbetsmarknadsstyrelsen, besvärssakkunniga, Sveriges akademikers

centralorganisation och föreningen Sveriges stadsfiskaler.

De ledamöter av högsta domstolen som ställt sig kritiska till förslaget

framhåller, att oavsättlighetsprincipen av ålder gällt även inom förvaltningen

i Sverige. Värdet av denna princip ligger, påpekas det, däri att

tjänstemannakåren blir självständig och oberoende av den politiska makten

och dagens åsiktsströmningar. Den innebär härigenom en garanti för

objektivitet och följdriktighet i förvaltningen, så att lika fall behandlas

lika, och är sålunda ett led i strävandet att sörja för rättssäkerhet och

oväld. Den bär genom tiderna varit av synnerlig betydelse och med säkerhet

medfört avsevärda fördelar för samhället. Såsom innefattande ett viktigt

led i regleringen av vårt samhällsskick har den fastslagits i grundlag.

Det är synnerligen vanskligt att, innan frågan om statstjänstemännens anställningsförhållanden

fått sin lösning, taga ståndpunkt till förslaget att

ur grundlag utmönstra oavsättlighetsgrundsatsen för alla andra statstjänstemän

än domare. Även om för flertalet statstjänstemän en ändring av

anställningsvillkoren kommer till stånd i riktning mot en mer privaträttslig

reglering, torde vissa icke oväsentliga moment som nu anses ingå i

oavsättlighetsgrundsatsen dock komma att bestå. Ifrågavarande ledamöter

av högsta domstolen anför vidare bl. a.:

I detta ämne liksom i flera andra måste frågan huruvida en princip

skall grundlagfästas eller ej ses på lång sikt. Den bör icke avgöras endast

mot bakgrunden av vår tids politiska förhållanden och dagens läge i fråga

om organisationsväsen och arbetsmarknad. Värdet i ett grundlagsstadgande

om tjänstemäns oavsättlighet visar sig främst i tider av oro och förändring.

Vi anser, att frågan om statstjänstemännens rättsställning är av

den vikt för vårt samhällsskick att oavsättlighetsgrundsatsen — även med

den förändring av dess innebörd som i enlighet med vad förut antytts

kan komma i fråga —• bör fastslås i grundlag. Tydligen kan det emellertid

icke ifrågakomma att till en ny regeringsform överföra de nuvarande

stadgandena i 36 § regeringsformen oförändrade. Dessa måste omarbetas

ej endast med anledning av en eventuell ändring av tjänstemännens anställningsförhållanden

utan även i anslutning till den utveckling som skett

i övrigt, under beaktande av det allmänna intresset såväl av att bibehålla

en självständig och oväldig tjänstemannakår som av att bereda staten till
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Mu j.ts proposition nr 1 iO ar

börlig rörelsefrihet. Härvid bör till prövning upptagas bland annat frågan

för vilka anställningsformer grundlagsskyddet skall gälla. Därest skyddet

som hittills endast skall omfatta med fullmakt försedda domare och andra

befattningshavare, torde i grundlags form böra angivas de huvudgrupper

av tjänstemän som avses därmed. Närmare bestämmelser torde emellertid

kunna givas i lag. I den mån oavsättlighet för tjänsteman stadgas i grundlagen,

bör där upptagas förbud mot tvångsförflyttning annat än till jämställd

eller högre tjänst med samma anställningsform som den ursprungliga

tjänsten.

De båda ledamöter av regeringsrätten, som rest invändningar mot författningsutredningens

ifrågavarande förslag, framhåller, att oavsättlighet

visserligen icke kan medgivas alla statliga befattningshavare. Principen

om statstjänstemäns oavsättlighet är dock av så stor betydelse att den

bör komma till uttryck i grundlag. I grundlagen bör sålunda stadgas oavsättlighet

för dem som erhållit kunglig fullmakt å sin tjänst, medan i

vanlig lag bör bestämmas vilka befattningar som skall tillsättas med sådan

fullmakt. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att det för förvaltningstjänstemän,

som utövar statlig myndighet, är av lika stor vikt som

för domare att äga en självständig och oberoende ställning i förhållande

till både Kungl. Maj :t och allmänheten. Enligt länsstyrelsens mening är

det därför knappast motiverat att frångå den nuvarande principen att i

grundlag upptaga de grundläggande bestämmelserna om skydd mot avsättning

eller förflyttning för statstjänstemän i allmänhet. På liknande sätt

uttalar sig besvärssakkunniga. De sakkunniga framhåller emellertid, att

värdet av att i en allmän tjänstemannalag intages grundläggande regler om

tjänstemännens rättigheter och skyldigheter icke kan skattas nog högt. Ett

bekräftande i grundlag av att dessa frågor skall regleras i lag innebär enligt

de sakkunniga en särskild garanti för ordningens bestånd. Sveriges akademikers

centralorganisation avstyrker bestämt att det rättsläge ändras, som

för närvarande råder enligt § 36 regeringsformen. Enligt organisationens

mening bör i grundlag ingå en bestämmelse om oavsättlighet för i princip

alla innehavare av ordinarie tjänster. Även föreningen Sveriges

stadsfiskaler motsätter sig, att de grundläggande bestämmelserna om

tjänstemännens oavsättlighet överflyttas från regeringsformen till en tjänstemannalag.

Införes ministerstyrelse, som utredningen på goda grunder föreslår,

torde betydelsen av att förutsättningarna för en självständig ämbetsutövning

icke rubbas te sig än angelägnare. Den psykologiska effekten av

att förvaltningstjänstemännens principiella oavsättlighet icke längre skulle

garanteras i grundlag bör enligt föreningens mening icke underskattas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att starka skäl kan anföras

för att i grundlag bibehålla stadganden om oavsättlighet även för vissa förvaltningstjänstemän,

och förordar att frågan härom blir föremål för fortsatt

övervägande.

s. 95 Kontrollera mot PDF

K ungt. Maj.ts proposition nr HO år 1961

95

Riksåklagarämbetet ifrågasätter, om icke grundlagsbestämmelser om oavsättlighet

bör finnas i vart fall beträffande åklagare. Vägande skäl kan anföras

för att med domare i detta avseende jämställa åklagare, vilka i realiteten

utövar en mycket betydelsefull dömande verksamhet av stor omfattning

och därjämte har en synnerligen ömtålig och utsatt ställning. På

liknande sätt uttalar sig statsåklagaren i Stockholm och åklagarmyndigheten

i Göteborg. Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser, att det

för bevarande av forskningens frihet är av betydelse att bestämmelser om

akademiska lärares och forskares oavsättlighet bibeliålles i grundlag.

De framställda förslagen att den i § 35 regeringsformen angivna a nställningsformen

förtroendetjänst ej längre skall

bibehållas har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser,

som berört förslaget i denna del utom de 18 ledamöter av

högsta domstolen och de två ledamöter av regeringsrätten, vilka såsom

nämnts här ovan motsatt sig förslaget till 4 kap. 14 § tredje stycket. Länsstyrelsen

i Stockholms län uttalar sin tillfredsställelse över att någon motsvarighet

till § 35 regeringsformen icke upptagits i förslaget.

Xyssnämnda ledamöter av högsta domstolen anför:

Väl kan bestämmelsen synas bliva överflödig genom en utsträckt användning

av förordnanden, såsom förordnande tills vidare eller — på sätt

är brukligt beträffande en del chefsposter — förordnande på viss tid. Att

märka är dock, att det icke utan fog kan göras gällande, att ett entledigande

av tjänsteman på grund av bristande förtroende vid dessa anställningsformer

är möjligt endast i relativt begränsad omfattning. En undantagsregel

sådan som den i nuvarande 35 § upptagna torde därför även för framtiden

vara behövlig. Om den bör ha sin plats i grundlagen torde få bli

beroende på huruvida — såsom vi förordat — grundlagen skall upptaga bestämmelser

om tjänstemännens anställningsskydd. En överarbetning av

lagbudet torde under alla förhållanden vara nödvändig med hänsyn till

den tveksamhet som för närvarande råder om vilka nu fungerande statliga

verk som omfattas av bestämmelsen. Härvid torde också böra undersökas

möjligheten att utsträcka regeln till befattningshavare vid sådana efter

1809 års regeringsforms tillkomst tillskapade verk och myndigheter, vilka

nu icke kan anses ingå under lagrummet.

De båda ledamöterna av regeringsrätten anser, att bestämmelsen om förtroendeämbeten

särskilt i händelse av krig och i annan utomordentlig situation

kan visa sig behövlig för att ej rikets väl skall äventyras genom att

en eller annan innehavare av militär eller annan administrativ chefspost

icke är situationen vuxen.

Det under 5 kap. ti § andra stycket i författningsutredningens förslag till

regeringsform behandlade spörsmålet om domares anställningstrygghet

har under remissbehandlingen berörts av i huvudsak följande instanser,

nämligen högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter, riksåklagar
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

ämbetet, statsåklagare!! i Stockholm, åklagarmyndigheterna i Göteborg och

Malmö, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten, överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser utom dem i Blekinge och Västmanlands län, arbetsdomstolens

ordförande, besvärssakkunniga, domstolskommittén, förvaltningsdomstolskommittén,

Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers

centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation, föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och föreningen

Sveriges stadsfiskaler.

Förslaget att i grundlag bibehålla bestämmelser om

domares oavsättlighet (5 kap. 6 § andra stycket) har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser, som uttalat sig i

frågan. I flera yttranden, bland dem regeringsrättens ledamöters och hovrättens

för Västra Sverige, understrykes den betydelse det har för domstolarnas

självständighet och oberoende att domare åtnjuter grundlagsfäst

skydd för sin anställning.

Mot av fatt ningen av förfat tningsutredningens förslag till bestämmelse

om oavsättlighet för domare riktar några remissinstanser kritik från i

huvudsak formella utgångspunkter. Svea hovrätt förordar, att bestämmelsen

avfattas i överensstämmelse med det förslag som framlagts i promemorian

från civildepartementet och anför härom. Enligt författningsutredningens förslag

må den som utnämnts till domartjänst ej »avsättas» från tjänsten annorledes

än genom domstols dom. Eftersom avsättning enligt nutida språkbruk

utgör påföljd för brott och förevarande stadgande skall skydda mot

entledigande av annan anledning än brott, bör enligt hovrättens mening det

vidare uttrycket »skiljas från tjänsten» användas. I grundlagen bör uttömmande

angivas de fall då utnämnd domare kan skiljas från tjänsten. En sådan

fullständig reglering är av betydelse, eftersom den minskar möjligheterna

att oavsättlighetsbegreppet gives en annan innebörd än som följer av lagrummets

ordalydelse. Vidare bör förbudet att förflytta domare gälla oberoende

av samtycke och lagrummet få eu däremot svarande avfattning.

Hovrätten framhåller, att det nuvarande förbehållet för samtycke till förflyttning

i praxis tagits till intäkt för kringgående av förflyttningsskyddet

genom att samtycke ansetts föreligga då någon mottagit tjänst, vars innehavare

enligt Saar är förflyttningsskyldig. En avfattning av stadgandet i

enlighet med departementspromemorians förslag förordas även av arbetsdomstolens

ordförande, Sveriges akademikers centralorganisation och

Tjänstemännens centralorganisation.

Några remissinstanser efterlyser en närmare precisering av begreppet utnämnd

domare. Sålunda framhåller hovrätten för Västra Sverige, att avsättnings-

och förflyttningsskyddet bör gälla alla innehavare av ordinarie

domartjänst oavsett vilket anställningsdokument som använts. Det kan en
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

97

ligt hovrättens mening möjligen bli föremål för tvekan, om samtliga tjänstemän

som avses med skyddet är hänförliga till dem som »utnämnts» till

domartjänst. Verbet utnämna torde nämligen, framhåller hovrätten, icke

nyttjas, då tjänsteman anställes med konstitutorial. Hovrätten anser det

därför önskvärt att ett förtydligande sker på denna punkt.

Förvaltningsdomstolskommittén förklarar, att det måste anses angeläget

att giva begreppet domar tjänst en tydligt avgränsad innebörd. Behov av

klargörande distinktioner föreligger enligt kommitténs mening i all synnerhet

beträffande de dömande ämbetsmännen på förvaltningsrättskipningens

område. På liknande sätt uttalar sig domstolskommittén, besvärssakkunniga

och Sveriges akademikers centralorganisation. Besvärssakkunniga omnämner,

att de i sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet avser att

intaga en legaldefinition av begreppet domstol som utsäger att med domstol

avses myndighet, beträffande vilken i lag stadgats, att envar dess ledamot

skall ha avlagt domared eller däremot svarande försäkran.

Frågan om förutsättningarna för förflyttning av domare har

berörts i några remissvar. Högsta domstolens flesta ledamöter (18 justitieråd)

förutsätter, att med förflyttning av organisatoriska skäl avses

enbart förflyttning i samband med upphörande eller förändring av den

innehavda tjänsten. Regeringsrättens flesta ledamöter (14 regeringsråd)

utgår från att förflyttning av domare får ske endast i fall då tjänst indrages

eller i grund förändras. Den begränsning av skyddet mot förflyttning

som stadgas i förslaget torde, framhålles det, redan gälla enligt 13 §

Saar och det är lämpligt att den nu intages i grundlagen. Hovrätten för

Västra Sverige framhåller, att det av organisatoriska skäl påkallade undanlaget

från förflyttningsskyddet för närvarande innebär att domare kan

förflyttas till annan ordinarie domartjänst inom den lönegrad han tillhör.

Då enligt förslaget förflyttning i motsvarande fall må ske till annan jämställd

domartjänst, anser hovrätten att det kan ifrågasättas, om icke förslaget

innebär en saklig ändring beträffande möjligheten att förflytta domare

till en lägre instans än den han tillhör. Förslaget skulle med denna

tolkning innebära ett ökat förflyttningsskydd. Hovrätten anser det angeläget

att ett klargörande uttalande göres i frågan, särskilt som frågan

torde komma att få ökad betydelse i samband med omorganisationen av

domstolsväsendet.

Departementschefen. Bestämmelserna i §§ 35 och 3G regeringsformen har,

som jag tidigare nämnt, bibehållits i huvudsak oförändrade sedan 1809; endast

i § 35 har vissa smärre ändringar vidtagits, senast 1876. De djupgående

förändringar i samhället som ägt rum sedan regeringsformens tillkomst har

i flera hänseenden inverkat på förhållandet mellan staten och dess tjänstemän.

Fn allvarlig praktisk olägenhet är att det på detta betydelsefulla rätts
4

liiliang till riksdagens protokoll 19C>i. 1 samt. Nr 140

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 196i

område råder osäkerhet i vissa hänseenden om innebörden av gällande rätt.

Såsom författningsutredningen anmärkt är den nuvarande författningsmässiga

regleringen av statstjänstemännens anställningsförhållanden mindre

tillfredsställande också ur den synpunkten att det är svårt att överblicka

rättsområdet. Det finnes sålunda ett starkt behov av en allmän översyn av

författningarna rörande statstjänstemännens rättsställning, en översyn som

bör innefatta en revision även av §§ 35 och 36 regeringsformen. Som jag

nämnt i det föregående har riksdagen vid flera tillfällen begärt en sådan revision.

När under senare år fråga uppkommit om ändring av §§ 35 och 36 regeringsformen,

har frågan naturligen kopplats samman med spörsmålet om

statstjänstemännens förhandlingsrätt. Förslag till lösning av detta spörsmål

avser chefen för civildepartementet att anmäla för framläggande för nästa

års riksdag. De förslag i ämnet som framlagts i den inom civildepartementet

utarbetade promemorian och för vilkas huvudsakliga innebörd jag tidigare

redogjort kommer — om de genomföres — att i viktiga hänseenden

ändra rättsförhållandet mellan staten och dess tjänstemän. Det är ett starkt

önskemål att en ny förfatlningsmässig reglering av statstjänstemännens anställningsförhållanden

kan bygga på klarare och mera tidsenliga grundlagsbestämmelser

än de nuvarande §§35 och 36. Därför bör redan nu förslag

till ändring av dessa paragrafer föreläggas riksdagen att antagas som vilande.

En modern författningsmässig reglering av statstjänstemännens rättsställning

måste —- även om regleringen begränsas till grundläggande frågor —

bli förhållandevis utförlig. Det ligger i sakens natur, att i grundlag ej bör

intagas bestämmelser i alla hithörande ämnen. Ett urval måste ske av frågor

med klar konstitutionell innebörd, vilka förbehålles regeringsformen.

Författningsutredningen har ansett, att i en ny regeringsform bör intagas

bestämmelser om domares oavsättlighet men att beträffande statstjänstemännens

rättsställning i övrigt i regeringsformen endast bör stadgas, att

grundläggande bestämmelser om skyldigheter och rättigheter gives i lag.

Till denna bedömning, som det övervägande antalet remissinstanser godtagit,

kan jag ansluta mig. Det förhållandet att också åtskilliga andra tjänstemän

än domare bör kunna intaga en i förhållande till regeringen självständig

ställning kunde visserligen anföras som skäl för att i grundlag bibehålla

bestämmelser om oavsättlighet även för dessa tjänstemän. Om värdet

av en självständig och oväldig kår av förvaltningstjänstemän och om

anställningstrygghetens betydelse i detta sammanhang råder heller icke delade

meningar. Men de samhällsintressen varom här är fråga tillgodoses enligt

min mening bättre genom att i särskild lag meddelas utförliga och specificerade

bestämmelser om skydd för tjänsteman mot godtyckligt eller eljest

obehörigt avsked än genom allmänt hållna grundlagsbud om sådant

skydd. I det förslag till lag om statens tjänstemän som utarbetats inom ci
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

vildepartementet och för vilket jag tidigare redogjort har sådana bestämmelser

meddelats med giltighet för samtliga tjänstemän inom den statliga

förvaltningen. Lagens bestämmelser om entledigande ger i vissa avseenden

tjänstemännen ökat rättsligt skydd för anställningstryggheten. Genomföres

detta förslag kommer enligt min mening grundsatsen om oavsättlighet inom

förvaltningen att få ett tillfredsställande författningsenligt skydd. Genom

den av författningsutredningen föreslagna föreskriften om lagform för reglering

av statstjänstemännens skyldigheter och rättigheter blir riksdagen

i tillfälle att på ett helt annat sätt än nu medverka vid oavsättlighetsprincipens

närmare utformning. Jag förordar med hänsyn härtill, att regeringsformens

bestämmelser om statstjänstemännen begränsas att avse — förutom

stadgandet i § 28 om befordringsgrunder m. in. — dels bestämmelse

om domares oavsättlighet och dels föreskrift att grundläggande bestämmelser

i övrigt om statens tjänstemän gives i lag, stiftad i den ordning § 87

mom. 1 regeringsformen föreskriver.

Bestämmelsen om domares oavsättlighet bör åtminstone tills vidare bibehålla

sin plats i § 36 regeringsformen. Några remissinstanser, bland dem

Svea hovrätt och arbetsdomstolens ordförande, har kritiserat den redaktionella

utformningen av författningsutredningens förslag i ämnet och förordat,

att stadgandet avfattas i överensstämmelse med det förslag som

framlagts i promemorian från civildepartementet. Även jag anser det sistnämnda

förslaget vara att föredraga och får beträffande skälen härför hänvisa

till Svea hovrätts yttrande på denna punkt. I några remissvar har

efterlysts en bestämmelse, som klarare angiver att stadgandet avser alla

ordinarie domare oavsett anställningsform och även andra domare än dem

som dömer i de allmänna domstolarna. Jag anser dock den föreslagna bestämningen

»den som utnämnts till domare» fylla erforderliga krav på klarhet

i ifrågavarande hänseenden. Som författningsutredningen framhållit

begränsas genom denna bestämning kretsen av oavsättliga domare till innehavare

av ordinarie domartjänster. En precisering av domarbegreppet med

hänsyn till arten av den dömande verksamheten synes ej kunna ske på annat

sätt än genom en uppräkning i lagtexten av de domstolar för vilkas ordinarie

befattningshavare i domarställning stadgandet gäller. Att belasta

grundlagstexten med en dylik uppräkning synes icke vare sig lämpligt eller

erforderligt. Tydligt är att stadgandet avser utnämnda domare icke blott i

de allmänna domstolarna utan även i särskilda domstolar såsom vattendomstolarna

samt i domstolar inom förvaltningsrättskipningen såsom regeringsrätten,

kammarrätten, försäkringsrådet och försäkringsdomstolen.

Även den som utnämnts till revisionssekreterare får anses inbegripen bland

dem som åtnjuter grundlagsskydd för anställningen. Skulle tvekan uppkomma

om stadgandet avser viss befattning, bör viss ledning kunna hämtas i det

förhållandet huruvida avläggande av domared är föreskrivet för befattningens

utövande. I enlighet härmed föreslås alt bestämmelsen i § 36 regerings
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 196i

formen om domares oavsättlighet erhåller sådan lydelse, att den som utnämnts

till domare må skiljas från tjänsten endast av domstol efter åtal

eller genom beslut om entledigande i samband med pensionering; dock att

han, om det finnes erforderligt av organisatoriska skäl, må förflyttas till

annan jämställd domartjänst. Den sålunda föreslagna bestämmelsen synes

i vad angår stadgandet om förflyttningsskyldighet tarva viss kommentar.

Som ett organisatoriskt skäl enligt stadgandet bör anses ej endast det fall

att domartjänst indrages eller förändras utan även det fall då stationeringsorten

för en domstol ändras. Det bör ej krävas, att indragningen eller förändringen

rör just den tjänst, vars innehavare ifrågakommer att förflyttas.

Särskilt i kollegialt inrättade domstolar kan det vara vanskligt att avgöra,

huruvida en organisatorisk förändring träffar den ena eller andra tjänsten.

Däremot bör som villkor för förflyttning gälla, att den domstol, där tjänsten

är inrättad, beröres av organisationsförändringen. Är detta fallet, bör å andra

sidan förflyttningsskyldighet föreligga, så snart det från allmänna synpunkter

framstår som angeläget, att organisationsförändringen kan genomföras

utan avvaktan på att tjänst vid domstolen blir ledig. Här kommer i

betraktande bl. a. sådana förändringar, som kan aktualiseras i samband

med den pågående allmänna översynen av domstolsväsendet. I kravet att

förflyttning kan ske endast till jämställd domartjänst torde få inläggas dels

att det skall vara fråga om förflyttning till annan ordinarie tjänst med samma

eller i huvudsak samma löneställning och dels att domaruppgifterna

skall vara väsentligen likartade. Vad det senare villkoret beträffar bör hinder

ej anses möta mot förflyttning t. ex. från hovrätt till allmän underrätt,

medan däremot förflyttning från allmän domstol till förvaltningsdomstol

och omvänt ej är tillåten. Slutligen vill jag framhålla, att bestämmelsen om

förflyttningsskyldighet ej avser att hindra att domare — såsom nu är fallet

med vattenrättsingenjör — anställes vid mer än en domstol med tjänstgöringsskyldighet

företrädesvis vid viss domstol.

Det bör framhållas att något motsatsförhållande ej torde föreligga mellan

den föreslagna § 36 och § 103 regeringsformen enligt vilket senare stadgande

ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten må med pension skiljas

från tjänsten efter anmälan från riksdagens opinionsnämnd.

Vad härefter angår § 35 regeringsformen är denna paragraf, som jag tidigare

nämnt, att anse som ett undantag från § 36. Om den sistnämnda

paragrafen såsom här föreslås ej skall avse andra tjänstemän än domare,

är det följdriktigt att ur § 35 utesluta bestämmelser om förtroendetjänstemännens

rättsställning. Det kan förväntas, att dessa tjänstemäns anställningsförhållanden

blir reglerade i lagen om statens tjänstemän. I enlighet

härmed föreslår jag sådan ändring av § 35 att densamma blir tillämplig endast

i fråga om statsråd. 1 samband därmed bör bestämmelsen om formerna

för entledigande utgå.

Genom en övergångsbestämmelse synes böra stadgas, att §§ 35 och 36

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

skall gälla i sin nuvarande lydelse intill ikraftträdandet av den i § 36 nya

lydelsen avsedda särskilda lagen om statens tjänstemän. I promemorian

från civildepartementet föreslås en övergångsbestämmelse till regeringsformen

enligt vilken § 35 i dess hitintills gällande lydelse skall även efter ikraftträdandet

av nyssnämnda lag äga tillämpning beträffande den som vid sist

avsedda tidpunkt innehar sådan förtroendesyssla som nämns i paragrafen.

Frågan om behovet av en sådan övergångsbestämmelse synes böra prövas

först i samband med att förslag till lag om statens tjänstemän förelägges

riksdagen. Om en sådan bestämmelse behövs, torde det ej möta hinder att

den meddelas i form av en övergångsbestämmelse till nämnda lag.

5. Överlåtelse av konstitutionell befogenhet på mellanfolklig organisation

Gällande ordning. Enligt § 12 första punkten regeringsformen gäller såsom

allmän regel att Kungl. Maj:t äger ensam ingå överenskommelse med

främmande makt. I två fall är emellertid föreskrivet, att Kungl. Maj :t måste

inhämta riksdagens godkännande. Det ena fallet avser överenskommelser

i frågor, som riksdagen enligt regeringsformen äger avgöra själv eller gemensamt

med Kungl. Maj :t. Det andra fallet avser överenskommelser i

frågor, vilkas avgörande icke på angivet sätt ankommer på riksdagen men

likväl är av större vikt. överenskommelse av sist angivet slag kan dock

med stöd av ett undantagsstadgande i § 12 andra stycket regeringsformen

emellanåt slutas även utan godkännande från riksdagens sida. En förutsättning

härför är, att rikets intresse befunnits kräva sådan handläggning

av ärendet. Därest överenskommelse avslutas utan riksdagens godkännande

skall emellertid utrikesnämnden eller utrikesutskottet alltid beredas

tillfälle att yttra sig, innan ratifikationen äger rum. Jämlikt särskilt stadgande

i § 13 regeringsformen äger Kungl. Maj :t vidare att utan riksdagens

medverkan sluta fredstraktat. I de båda fall, då riksdagens godkännande

av en överenskommelse fordras, skall i densamma intagas förbehåll, varigenom

dess giltighet blir beroende av riksdagens bifall.

Riksdagens beslut om godkännande av överenskommelse fattas i samma

ordning som gäller för riksdagens beslut i allmänhet. Några särregler

för godkännande av överenskommelse, som för sin uppfyllelse kräver avvikelse

från grundlag, har icke meddelats. Det torde få antagas, att dylik

överenskommelse överhuvud icke kan av riksdagen godkännas utan att

erforderlig grundlagsändring först kommit till stånd eller i vart fall att

slutligt antagande av förslag till sådan ändring skett eller sker i anslutning

till godkännandet.

Frågan i vad mån Kungl. Maj:t äger utan riksdagens medverkan ensidigt

uppsäga ingången överenskommelse med främmande makt har i grundlagen

lämnats oreglerad.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 740 år 196b

Olika traktattyper m. m. De mellanfolkliga överenskommelserna är av

skiftande art och berör en mångfald olika områden. I det traditionella

mellanfolkliga avtalet, som 1809 års regeringsform närmast tar sikte på,

upptages preciserade rättigheter och förpliktelser för de avtalsslutande

parterna. De skyldigheter som åvilar de kontraherande staterna är sålunda

fullständigt bestämda i själva traktaten. Av allmänna folkrättsliga principer

följer att varje fördragsslutande stat är skyldig att tillse att dess

interna rätt är sådan att staten kan fullgöra samtliga åtaganden den gjort.

Vid genomförandet av lagreglering, som kan påkallas av viss traktats innehåll,

har varje stat självfallet att iaktta sina konstitutionella bestämmelser.

Allteftersom det mellanfolkliga samarbetet med tiden kommit att bli intimare,

har nyssnämnda form av internationella överenskommelser, som

grundar sig på principen om absolut suveränitet för de avtalsslutande

staterna, kompletterats med en andra typ av traktater, vari staterna i viss

utsträckning efterger denna sin absoluta självbestämmanderätt. Som regel

sker detta därigenom att staterna i traktaten åtager sig att underkasta sig

framtida beslut av oftast samtidigt upprättade mellanfolkliga organisationer.

Staterna blir genom dessa traktater folkrättsligt förpliktade att

ställa sig organisationernas beslut till efterrättelse. I de fall organisationerna

äger träffa avgöranden genom majoritetsbeslut blir besluten förpliktande

även för den stat som röstat däremot. Ehuru Sverige är medlem avett

stort antal internationella organisationer av skiftande karaktär, synes

medlemskapet i allmänhet icke ha medfört några konstitutionella problem.

I samband med Sveriges inträde i Nationernas Förbund uppmärksammades

frågan, huruvida anslutning till förbundet krävde ändring i den svenska

grundlagen, närmast reglerna om rekvisitionsrätten i § 74 regeringsformen.

Något grundlagshinder ansågs emellertid icke föreligga (prop. 1920: 90).

Enligt den tolkning som från bl. a. svensk sida gavs förbundsakten förelåg

ingen ovillkorlig plikt för medlemsland att deltaga i militära sanktioner.

Det ansågs ankomma på medlemsstaterna själva att pröva och avgöra, om

villkoren för ett sanktionsförfarande var uppfyllda och i avsevärd mån

även bestämma, vilka åtgärder de i händelse av plikt att deltaga i sanktioner

borde vidtaga. Likaså har Sverige ansett sig kunna bli medlem i Förenta

Nationerna, i vars stadga säkerhetsrådet tillagts vittgående befogenheter

gentemot medlemsstaterna. Säkerhetsrådet äger sålunda besluta om

ekonomiska sanktioner enligt artikel 41 och medlemsstaterna är enligt artikel

43 skyldiga att på rådets anmodan ställa väpnade styrkor till dess förfogande

i enlighet med vad därom på förhand avtalats.

En annan världsomspännande organisation, vari Sverige är medlem, utgör

Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). Organisationen syftar i

huvudsak till att minska medlemsstaternas tullsatser, att avlägsna andra

hinder för handeln samt att avskaffa diskriminerande behandling i den

internationella handeln. När frågan om Sveriges anslutning till GATT

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

förelädes riksdagen för godkännande (prop. 1950: 52), anförde föredragande

departementschefen, att anslutningen skulle komma att inverka på

vår handlingsfrihet såväl i allmänna handelspolitiska frågor som beträffande

tull- och andra införselavgifter på särskilda varuslag. Inom ramen

för detta avtal har, bl. a. med svensk medverkan, ett stort antal tullsänkningsförhandlingar

ägt rum och de resultat som därvid uppnåtts är betydande.

Bland andra organisationer med liknande syften i vilka Sverige

aktivt medverkar kan särskilt framhållas Internationella valutafonden

(IMF) och Internationella återuppbyggnadsbanken (IBRD). I sammanhanget

må även nämnas den regionala Europeiska frihandelssammanslutningen

(EFTA). EFTA-avtalet har föranlett riksdagen att ge Kungl. Maj :t omfattande

bemyndiganden att förordna om de avvikelser från gällande tullar,

som påkallas av konventionen.

Efter det andra världskriget har ett tredje slags traktater kommit i

blickfånget, vilka manifesterar strävanden mot ett ännu närmare mellanfolkligt

samarbete, framför allt i Västeuropa. Genom dessa traktater upprättas

mellanfolkliga organisationer, vilka tillerkännes en betydligt mer

omfattande beslutanderätt än den som tillkommer den tidigare nämnda

gruppen av organisationer. Framför allt karakteriseras dessa efterkrigstidens

organisationer emellertid av att de avtalsslutande parterna på dem

i större eller mindre utsträckning överlåter egna konstitutionella befogenheter.

Dessa nya organisationers beslut skapar sålunda rättigheter och förpliktelser

ej blott för medlemsstaterna själva utan understundom även

direkt för deras myndigheter och enskilda rättssubjekt. I den mån som

befogenhet på det lagstiftande, dömande eller verkställande området avstås

till organisationen får medlemsstatens organ och myndigheter vidkännas

en inskränkning i sina egna konstitutionella befogenheter. Organisationer

av nu åsyftat slag är Europeiska kol- och stålgemenskapen, vilken

började verka den 25 juli 1952, den genom Romfördraget den 25 mars

1957 tillskapade Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) samt den

samtidigt med den senare upprättade Europeiska atomenergigemenskapen

(Euratom). Av särskilt intresse är EEC, vilken liksom de båda andra organisationerna

har Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna

samt Förbundsrepubliken Tyskland såsom medlemsländer. Romfördraget

syftar till ett vittgående ekonomiskt samarbete mellan medlemsländerna.

Målsättningen är i huvudsak följande. En gemensam varumarknad tillskapas

genom att tullar och andra handelsrestriktioner avskaffas mellan medlemsländerna.

Gentemot tredje land upprätthålles en gemensam tulltariff

och handelspolitik. Alla bestämmelser som i ett medlemsland diskriminerar

medborgare i annat medlemsland med avseende på rätten att erhålla

arbete, utöva näring, förvärva egendom eller överföra kapital avskaffas.

Härutöver har traktaten som mål att i fråga om den ekonomiska politiken

över huvud taget närma staterna till varandra. Den syftar sålunda till en

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''tO år 196A

gemensam jordbruks- och trafikpolitik liksom gemensamma regler för upprätthållande

av en fri konkurrens.

EEG har som centrala organ en parlamentarisk församling, ett ministerråd,

en kommission och en domstol. För att fullgöra de uppgifter, som

traktaten tillagt dem, har rådet, kommissionen och domstolen utrustats

med vidsträckt kompetens att fatta beslut, som är bindande för medlemsstaterna.

Romfördraget är slutet på obegränsad tid och innehåller inga

uppsägningsregler. Genomförandet av den gemensamma marknaden skall

ske under en övergångstid av tolv år. De regler, som gäller för ministerrådets

myndighetsutövning, är icke desamma under övergångstidens tidigare

etapper som sedermera. Beslut, som dessförinnan krävt enhällighet,

kan under övergångstidens senare skede och efter övergångstidens slut i

vissa fall träffas med kvalificerad eller enkel majoritet. Det är emellertid

vanskligt att bedöma, i vilken omfattning majoritetsbeslut kommer att tillgripas.

Såsom i det föregående nämnts har rådet och kommissionen givits särskilda

befogenheter. Dessa institutioner äger sålunda enligt artikel 189 i

Romfördraget utfärda förordningar och direktiv, fatta beslut samt avge rekommendationer

eller yttranden. Förordningar äger allmän giltighet. De

skall till alla delar vara bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat,

således även gentemot enskilda rättssubjekt. Direktiv är bindande för

den medlemsstat, till vilken de är riktade, i fråga om det resultat som skall

uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma tillvägagångssätt

och medel. Beslut är till alla delar bindande för dem de avse,

antingen det är fråga om stater eller enskilda rättssubjekt.

De förpliktelser Romfördraget ålägger medlemsstaterna kan uppdelas i

två huvudgrupper. Fördraget upptar dels förpliktelser för medlemsstaterna

av sedvanlig folkrättsligt art, vilka binder staternas handlingsfrihet, och

dels åligganden för medlemsstaterna att överlåta delar av sin statsmyndighet

på organisationen.

Som exempel på den förra gruppen må nämnas att staterna icke får införa

nya tullar mellan sig eller höja redan gällande tullar. De befintliga tullarna

skall gradvis avvecklas under övergångstiden. Vidare skall staterna

efter hand anpassa sina tullar gentemot tredje land till den gemensamma

tulltariffen. Restriktioner på etableringsrättens område skall gradvis avskaffas.

Förpliktelser av nu nämnt slag kan även åläggas medlemsstaterna av

rådet eller kommissionen genom direktiv eller beslut. I båda fallen är förpliktelserna

av folkrättslig art och utan omedelbar internrättslig verkan. De

nationella statsorganen har att genomföra de bestämmelser, som blir erforderliga

för att staten skall kunna uppfylla sina förpliktelser.

Vad angår den senare gruppen äger framför allt ministerrådet i vissa fall

utfärda för marknadsområdet gällande förordningar. Det kan därvid vara

fråga om utövande av en lagstiftningsmakt, som normalt eljest tillkommer

opaginerad Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i0 år 196''r

de enskilda medlemsstaternas konstitutionella organ. Också beslut kan ha

ett sådant innehåll att de träder i stället för sådan myndighetsutövning,

som ligger inom den enskilda statens kompetensområde. I en del fall lämnar

Romfördraget öppet huruvida ministerrådet och kommissionen har att

träffa avgöranden i form av förordningar, direktiv eller beslut. Det är därför

svårt att exakt ange de fall, då dessa EEC-organ kan utöva direkta statsbefogenheter.

I detta sammanhang hör också nämnas att artikel 235 i Romfördraget

ger rådet en generell fullmakt att enhälligt träffa lämpliga avgöranden

även på områden, som icke är reglerade i traktaten, när detta fiamstår

såsom erforderligt för att förverkliga gemenskapens syfte.

Bland de konstitutionella befogenheter som främst rådet kan utöva

märks först befogenheten att utfärda förordningar, som exempelvis kan röra

förbud mot diskriminering på grund av nationalitet eller utformningen

av en gemensam lantbruks- eller trafikpolitik. Förordningar rörande konkurrensbegränsande

åtgärder har redan utfärdats. Dessa innehåller bestämmelser

om straff för överträdelser. Förordningarna äger giltighet framför

nationell lagstiftning på samma område. På beskattningsområdet torde

EEC-organ, såvitt angår tullar, ha möjlighet att besluta med direkt verkan

för det enskilda medlemslandet. I fråga om bestämmande av den gemensamma

tulltariffen synes sålunda EEC-organ kunna göra detta icke

blott genom direktiv eller beslut utan även genom förordning, som därvid

träder i stället för den nationella tulltariffen. Rådet har också befogenhet

att avsluta handels- eller tulltraktater med tredje land, vilka blir bindande

för medlemsländerna.

Beträffande domstolen föreskriver Romfördraget, att den skall värna om

lag och rätt vid tolkning och tillämpning av fördraget. Den äger sålunda

kompetens att pröva lagligheten av rådets och kommissionens åtgärder.

Domstolen kan genom särskilt stadgande i en förordning tilläggas oinskränkt

prövningsrätt rörande i förordningen meddelade påföljder för överträdelser.

Den äger vidare i form av förhandsbeslut med bindande verkan

avgöra frågor rörande tolkningen av fördraget. Väckes sådan fråga i mål

anhängigt vid domstol i medlemsstat, vilken dömer i sista instans, är denna

pliktig höra EEC-domstolen. Domstolens beslut skall vara verkställbara enligt

civilprocessreglerna i den medlemsstat, där verkställigheten äger rum.

Därvid må blott exekutionstitelns äkthet prövas. För uppskov med verkställigheten

erfordras beslut av EEC-domstolen.

Som exempel på ytterligare en typ av traktater kan anföras den överenskommelse

om gränstullsamarbete, som år 1959 ingicks mellan Sverige och

Norge, överenskommelsen innebär att tulltjänst i viss utsträckning utföres

av ena landets tulltjänstemän på det andra landets territorium, överenskommelsen

innehåller bl. a. regler om användning av tvångsmedel. Vid

granskningen av den i anslutning till traktaten utarbetade lagen om gränstullsamarbele,

som har formen av fullmaktslag, påpekade lagrådet alt en

4,f intrång titt riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr Ilo

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr U0 år 196i

delegation av förvaltningsmyndighet i så betydande omfattning, som lagen

förutsatte, innebar för svenska förhållanden något väsentligt nytt. Nu nämnda

överenskommelse, som godkänts av riksdagen, har icke befunnits oförenlig

med grundlagarna. Sedermera har överenskommelse om liknande tullsamarbete

träffats också med Finland.

Tidigare reformförslag. Mot bakgrunden av den snabba och i många hänseenden

omvälvande utvecklingen av de internationella relationerna har på

senare tid vid ett par tillfällen förslag framförts om eu revision av § 12

regeringsformen. I motionerna I: 126 och II: 148 vid 1950 års riksdag hemställdes

sålunda att riksdagen måtte besluta att såsom vilande grundlagsändring

antaga ett tillägg till § 12 regeringsformen av följande lydelse:

»Under förbehåll av riksdagens samtycke äger Konungen ingå ävenledes

sådan överenskommelse med främmande makter, som innebär ömsesidiga

begränsningar av hittills gällande suveränitetsrättigheter, såvida detta erfordras

för att upprätta överstatliga organ, vilka ha till uppgift att skapa

och \idmakthålla fred, rättvisa och säkerhet». Motionärerna erinrade om

att i svensk utrikespolitik en huvudlinje sedan länge varit att aktivt medverka

till skapandet av en internationell rättsordning och att Sverige som

en följd härav städse intagit en positiv hållning till och anslutit sig till

sådana internationella konventioner och institutioner, som haft till syfte att

utveckla och kodifiera den internationella rätten. Det framhölls vidare att

den intensifierade materiella och andliga samfärdseln på betydelsefulla områden

skapat beroendeenheter, vilkas funktionsduglighet i många fall hotade

att på ett avgörande sätt förhindras genom den statliga suveränitetsutövningen

i dess nuvarande form. Motionärerna fann det därför naturligt,

att i ett stort antal länder rörelser och organisationer uppstått, syftande

till att skapa förståelse för behovet av sådan omgestaltning av den nationella

statliga suveräniteten, som erfordras för att kunna uppbygga överstatliga

myndigheter med klart avgränsade funktioner, men utrustade med

verkliga lagstiftande och exekutiva befogenheter gentemot enskilda stater

och mellanfolkliga institutioner. I en del nyare europeiska statsförfattningar

hade också stadgats, att den egna statssuveräniteten kunde underställas

och underordnas en gemensam överstatlig myndighet. Någon motsvarande

möjlighet för Kungl. Maj:t och riksdagen att vidtaga åtgärder eller ingå

överenskommelser, som innebär och medför en begränsning av Sveriges suveränitetsrättigheter

ansåg motionärerna icke utan vidare kunna intolkas i

§ 12 regeringsformen.

I sitt avstyrkande utlåtande (nr 8) tog konstitutionsutskottet först till behandling

upp frågan om införande i de svenska grundlagarna av en deklaration

liknande den, som förekommer i vissa nyare europeiska författningar,

om vårt lands beredvillighet till sådana begränsningar av suveräniteten,

som ar nödvändiga för att skapa en fredlig internationell ordning.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr lbO år 196b

Då emellertid våra grundlagar saknar uttalanden om målsättningen för statens

verksamhet, fann konstitutionsutskottet att införandet av en sådan

deklaration i regeringsformen skulle innebära upptagande av ett helt främmande

element i vår författning. Vårt lands politik och hållning till hittillsvarande

internationella organisationer borde icke, uttalade utskottet,

kunna giva anledning till tvivelsmål rörande Sveriges vilja att på alla sätt

främja en utveckling syftande till internationell fred och säkerhet. Av denna

anledning ansåg utskottet, att det ej heller förelåg något praktiskt behov

av en sådan förklaring. Motionerna syntes emellertid utskottet också

ha ett vidare syfte. Genom det i dem föreslagna tillägget till § 12 regeringsformen

skulle nämligen ges möjlighet att i visst framtida läge åstadkomma

en revision av våra konstitutionella förhållanden utan formell grundlagsändring.

I denna fråga erinrade utskottet om att några grundlagsmässiga

hinder ej funnits för Sveriges anslutning till Förenta Nationerna. Utskottet

uttalade vidare, att om det i framtiden skulle komma till stånd en

överstatlig organisation, som påkallade en mera genomgripande omgestaltning

av våra författningsförhållanden, en sådan revision borde äga rum i

enlighet med författningens bestämmelser för grundlagsändring och icke

genom en överenskommelse med stöd av ett sådant fullmaktsstadgande,

som motionärerna önskade infört i § 12 regeringsformen. Utskottet förutsatte,

att Kungl. Maj :t hade sin uppmärksamhet fästad på ifrågavarande

spörsmål. Riksdagen beslöt i enlighet med utlåtandet.

I motionerna I: 98 och II: 126 vid 1953 års riksdag framfördes med väsentligen

likalydande motivering ånyo 1950 års yrkande om ändring av

§ 12 regeringsformen. Konstitutionsutskottet, som ej fann några skäl till

ändrat ställningstagande förebragta, avstyrkte motionerna under hänvisning

till sitt tidigare yttrande i frågan (KU 2). Motionerna avslogs sedan av

riksdagen.

Vid 1962 års riksdag upptogs motionsvägen (II: 420) ånyo spörsmålet om

tillägg till § 12 regeringsformen. Enligt motionärerna syntes genom Sveriges

ansökan om association till den Europeiska ekonomiska gemenskapen

ha inträtt ett sådant av konstitutionsutskottet i de förutnämnda utlåtandena

åsyftat läge, då en revision av grundlagsbestämmelsen borde äga rum.

Då ärendet vore brådskande, hemställde motionärerna att det måtte uppdragas

åt författningutredningen att snarast utarbeta förslag till sådan

grundlagsändring som erfordrades för att Kungl. Maj:t med riksdagens

samtycke skulle äga med andra makter ingå överenskommelse som innebar

ömsesidiga suveränitetsbegränsningar. Konstitutionsutskottet erinrade i utlåtande

(1963: 14) att författningsutredningen dåmera avgivit förslag i

berörda fråga, vilket förslag vore föremål för remissbehandling, samt hemställde

att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Detta

blev också riksdagens beslut.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

Främmande rätt. Frågan om överlåtelse av konstitutionella befogenheter

i samband med ingående av mellanfolkliga överenskommelser har tilldragit

sig stort intresse i efterkrigstidens konstitutionella debatt. Åtskilliga

nya statsförfattningar har också tillkommit under denna tid. I det följande

lämnas en kortfattad översikt över ett antal länders konstitutionella regler

rörande traktater.

Danmark. Enligt 1953 års grundlag handlar konungen på rikets vägnar

i mellanfolkliga angelägenheter. Utan folketingets samtycke kan konungen

dock icke företaga handling som ökar eller minskar rikets område, åtaga landet

förpliktelse, för vars uppfyllande folketingets medverkan är nödvändig,

eller annan förpliktelse av större betydelse. Ej heller kan konungen utan

folketingets samtycke uppsäga mellanfolklig överenskommelse, som är ingången

med folketingets godkännande. Grundlagen medger enligt § 20 att

befogenheter, vilka grundlagsenligt tillkommer rikets myndigheter, i närmare

bestämd omfattning genom lag kan överlåtas på mellanfolkliga myndigheter,

som upprättats genom ömsesidig överenskommelse med andra stater

i syfte att främja mellanfolklig rättsordning och samarbete. För godkännande

av sådant lagförslag fordras att 5/6 av folketingets medlemmar

fattar beslut därom eller att, om endast för vanliga lagförslag erforderlig

majoritet erhållits, vid folkomröstning mindre än 30 procent av de röstberättigade

röstar mot förslaget.

Norge. Enligt den norska grundlagen ingår och upphäver konungen traktater.

År ärendet särskilt viktigt eller är fråga om traktatbestämmelser, vilkas

genomförande jämlikt konstitutionen kräver en ny lag eller stortingsbeslut,

blir traktaten bindande först när stortingets godkännande inhämtats.

Genom lagändring år 1962 har införts ett stadgande, § 93, som ger

stortinget möjlighet att i syfte att säkra den internationella freden och säkerheten

eller att främja internationell rättsordning och samarbete med

3/4 majoritet godkänna att en internationell organisation, till vilken Norge

anslutit eller ansluter sig, på ett sakligt begränsat område får utöva befogenheter

som eljest grundlagsenligt tillkommer statens myndigheter, dock

icke befogenheten att ändra grundlagen. När stortinget skall lämna sitt

samtycke, måste minst 2/3 av dess ledamöter närvara.

Finland. Enligt 1919 års regeringsform bestämmer presidenten om Finlands

förhållande till utländska makter. Fördrag bör dock godkännas av

riksdagen för så vitt det innehåller stadganden, som hör till området för

lagstiftningen eller eljest enligt konstitutionen erfordrar riksdagens godkännande.

Förslag angående godkännande av sådana i fördrag ingående

bestämmelser som tillhör området för lagstiftningen skall som regel handläggas

enligt den i riksdagsordningen stadgade ordningen för behandling

av lagförslag. Andra traktater avgöres i allmänhet med enkel majoritet.

Grundlagsändring kräver som regel ett vilande och ett slutligt beslut, mellan

vilka nyval ägt rum. En och samma riksdag kan dock — förutsatt att

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr IbO år 196b

ärendet med 5/6 majoritet förklaras brådskande — besluta om ändring av

grundlagen. För bifall till sådant ändringsbeslut krävs 2/3 majoritet av de

avgivna rösterna.

Amerikas Förenta Stater. I den amerikanska konstitutionen stadgas, att

presidenten äger ingå fördrag med senatens medgivande. För medgivande

krävs 2/3 majoritet bland närvarande senatorer.

Belgien. Den belgiska konstitutionen av år 1831 stadgar att konungen ingår

överenskommelser med främmande stat. Parlamentet skall underrättas

om ingången överenskommelse så snart statens säkerhet och intressen

medger detta. Handelstraktater liksom fördrag, som kan förplikta staten

eller binda enskild medborgare, vinner tillämpning först efter parlamentets

godkännande.

Frankrike. 1946 års konstitution, med stöd av vilken Frankrike bl. a. ingått

Romfördraget, upptar i preambeln, att Frankrike, under förutsättning

av ömsesidighet, samtycker till sådana begränsningar av suveräniteten, som

är nödvändiga för skapande och vidmakthållande av fred. Den gallande

konstitutionen av år 1958 upptar i preambeln en hänvisning till preambeln i

1946 års konstitution. Presidenten ingår och ratificerar internationella

överenskommelser. Han skall underrättas om förhandling, som syftar till

ingående av mellanfolkligt avtal, som ej kräver ratifikation. För ratifikation

av vissa traktater fordras lagstöd. Sådana traktater är bl. a. fredstraktater,

handelstraktater, traktater med internationella organisationer samt

traktater, som berör statens finanser och lagstiftningen. Därest en traktat

strider mot konstitutionen måste bemyndigande att ratificera densamma

föregås av ändring av konstitutionen. En vederbörligen ratificerad traktat

tar över lag, förutsatt att traktaten tillämpas av avtalsparten.

Italien. Enligt 1947 års konstitution ratificerar republikens president

traktater efter bemyndigande från parlamentet, där sådant erfordras. Sådant

bemyndigande skall lämnas genom lag, när traktaten är av särskilt angivet

innehåll, bl. a. politiska traktater och överenskommelser som medför finansiella

förpliktelser eller innebär ändring i gällande lag. Under förutsättning

av ömsesidighet må Italien medge begränsningar av sin suveränitet till förmån

för organisation som tillförsäkrar fred och rättvisa mellan nationerna.

Luxemburg. Enligt konstitutionen, som ursprungligen daterar sig från år

1868, ingår storhertigen traktat. En traktat träder ej i kraft förrän den

godkänts genom lag och offentliggjorts på samma sätt som lag. Utövandet

av befogenheter, som enligt konstitutionen tillkommer den lagstiftande,

verkställande eller dömande makten, må temporärt genom traktat överflyttas

på mellanfolklig organisation. Lag härom antas på samma sätt som lag

om ändring av konstitutionen. Minst 3/4 av parlamentets ledamöter skall

vara närvarande och lagen skall antas av minst 2/3 av de närvarande.

Nederländerna. Enligt 1815 års konstitution, vari omfattande ändringar

vidtagits åren 1953 och 1956, ingås och ratificeras överenskommelse med

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196k

främmande stat av konungen. Den skall snarast delgivas parlamentet och

får varken ratificeras eller träda i kraft, förrän den godkänts av parlamentet.

Vissa överenskommelser erfordar emellertid ej parlamentets godkännande.

Konstitutionen förutser att Nederländerna kan komma att sluta

överenskommelse, vars innehåll strider mot konstitutionen. Sådan överenskommelse

fordrar uttryckligt godkännande med 2/3 röstmajoritet i parlamentet.

Därjämte krävs att överenskommelsen skall vara påkallad av

den internationella rättsordningens utveckling. Under iakttagande av nyssnämnda

bestämmelser må genom traktat eller på grund av traktat på folkrättsliga

organisationer överlåtas maktbefogenheter på områdena för den

lagstiftande, \rerkställande och dömande ATerksamheten. En traktatbestämmelse,

som är direkt förpliktande för envar, blir tillämplig så snart den

offentliggjorts. I lag skall stadgas hur traktater skall offentliggöras. På

samma sätt skall i lag bestämmas hur beslut av internationell organisation,

på vilken maktbefogenheter överlåtits, skall kungöras. Vid konflikt mellan

gällande lag och en för envar direkt förpliktande traktatbestämmelse tar

traktaten över lagen.

Schweiz. Den schweiziska konstitutionen av år 1848 innehåller blott

knapphändiga bestämmelser rörande överenskommelser med främmande

makt. Som regel är det förbundsrådet som omhänderhar Schweiz’ förbindelser

med främmande stat. En traktat, som slutits för obegränsad tid eller

för längre tid än 15 år, skall underställas folkomröstning, såframt detta begäres

av 30 000 medborgare eller av åtta kantoner. Enligt praxis underställes

varje traktat, som innebär nya förpliktelser för federationen, parlamentet

för godkännande. Brådskande provisoriska överenskommelser liksom sådana,

som ej går utöver de områden på vilka förbundsrådet äger ensamt bestämma,

brukar avslutas utan underställning.

Storbritannien. Systemet med parlamentarisk kontroll över de överenskommelser

med främmande stat, som regeringen ingår, är okänt. Sedan år

1924 brukar emellertid den brittiska regeringen snarast efter det en traktat

undertecknats tillställa den parlamentets båda hus, där den får ligga på

deras bord under 21 sessionsdagar. Om traktatbestämmelse påkallar att ändring

vidtages i gällande lag, erfordras lagstiftning av parlamentet.

Förbundsrepubliken Tyskland. Den tyska grundlagen av år 1949 upptager

bestämmelsen att förbundsrepubliken genom lagstiftning må delegera

suveräna befogenheter till mellanfolklig organisation. Det utsägs vidare att

lörbundsrepubliken för fredens bevarande äger inordna sig i kollektivt försvarssystem,

därvid den må samtycka till de inskränkningar i sin suveränitet,

vilka är ägnade att åstadkomma en fredlig och bestående ordning i

Europa och bland världens länder.

Författningsutredningen. Den särskilda grupp av utrikesärenden, som utgöres

av överenskommelser med främmande stat eller mellanfolklig organi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. May.ts proposition nr HO år 196b

sation, behandlas i författningsutredningens förslag i två paragrafer (4

kap. 8 och 9 §§). Den första paragrafen motsvarar väsentligen den nuvarande

§ 12 regeringsformen. Utredningen framhåller i anslutning till denna

paragraf, att rätten att avsluta traktater liksom befogenheten att avgöra

övriga utrikes ärenden ingår som ett led i rikets styrelse, vilken tillkommer

regeringen. Det har därför icke befunnits erforderligt att i förslaget upptaga

någon direkt motsvarighet till stadgandet i första punkten i § 12 regei ingsformen.

Då med traktater förstås överenskommelser såväl med främmande

stat som med mellanfolklig organisation, har utredningen ansett att detta

förhållande, till skillnad mot vad som nu är fallet, bör komma till direkt uttryck

i lagtexten. I fråga om godkännande från riksdagens sida vid avslutande

av traktater bör enligt utredningens mening gällande ordning bibehållas.

I olikhet mot nuvarande regeringsform upptages emellertid i förslaget

icke någon särskild form för samfällt beslut av regering och riksdag.

Rätten att stifta lag skall tillkomma riksdagen ensam. I överenskommelse

som kräver riksdagens godkännande bör, om sadant icke redan lämnats,

intagas förbehåll om att överenskommelsens giltighet är beroende av riksdagens

bifall. Enligt utredningens åsikt torde det emellertid icke vara erforderligt

att upptaga särskilt stadgande därom i grundlag.

Utredningen anser, att i likhet med vad som nu gäller möjlighet bör finnas

för regeringen att, om den anser rikets intresse kräva det, utan riksdagens

godkännande avsluta traktat, som är av större vikt, men icke angår

fråga, som ankommer på riksdagens avgörande. I dessa fall synes före

överenskommelsens ingående rådplägning alltid böra äga rum med utrikesnämnden.

En sådan ordning torde bäst överensstämma med nämndens allmänna

ställning. Tillräckliga skäl synes däremot enligt utredningen icke

föreligga att bibehålla nuvarande möjlighet för regeringen att i fall, varom

nu är fråga, rådpläga med utrikesutskottet i stället för utrikesnämnden.

Någon ändring i nuvarande ordning med allmän utrikespolitisk information

till utrikesutskottet avser dock icke utredningens förslag.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår utredningen att i 4 kap. 8 §

stadgas, att överenskommelse med främmande stat eller mellanfolklig organisation

skall framläggas för riksdagen till godkännande, om överenskommelsen

angår fråga som ankommer på riksdagens avgörande eller, utan att

angå sådan fråga, är av större vikt. Vidare stadgas i förslaget, att i fall som

sist sagts överenskommelse dock, utan att framläggas för riksdagen, må avslutas

av regeringen efter rådplägning med utrikesnämnden, om legeringen

finner att rikets intresse kräver det.

I 4 kap. 9 § har författningsutredningen upptagit ett stadgande, som avser

att möjliggöra överförande av delar av svensk statsmyndighet på internationella

organisationer. Utredningen framhåller, att del torde stå klart

att överlåtelse av konstitutionella befogenheter på mellanfolkligt organ är

främmande för den svenska grundlagen. Enligt § 87 regeringsformen slif
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:ts proposition nr UO år J964-

tas allmän civil- och kriminallag av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt.

När det gäller s. k. ekonomisk lag äger Kungl. Maj :t jämlikt § 89 regeringsformen

överlämna åt riksdagen att besluta gemensamt med Kungl. Maj it i

frågan. Detta är, påpekar utredningen, det enda fall av delegationsrätt som

omnämnes i grundlagen. Till stöd för att regering och riksdag skall äga

avstå från den lagstiftningsmakt, som grundlagen uppdragit åt dem att

utöva antingen samfällt eller var för sig, måste därför enligt utredningen

kunna åberopas särskilt stadgande i grundlag. Detsamma finner utredningen

gälla i fråga om den dömande makten (§§ 17 och 18 regeringsformen).

Utredningen erinrar om att i en del efter andra världskriget i Europa anlagna

statsförfattningar intagits vissa i huvudsak likartade stadganden, vari

förklaras att staten samtycker till sådana begränsningar av sin suveränitet,

som är nödvändiga för att skapa en fredlig internationell ordning. Motsvarighet

till dylika uttalanden rörande målsättningen för statens verksamhet

på olika områden saknas i den svenska regeringsformen, och utredningen

finner i likhet med vad konstitutionsutskottet vid olika tillfällen

uttalat något praktiskt behov av sådana deklarationer icke föreligga. Beträffande

spörsmålet om överlåtelse (delegation) av konstitutionella befogenheter

i det särskilda fallet konstaterar utredningen att Sverige år 1901

ansökt om association till EEC. Utredningen framhåller, att vårt land framdeles

kan vilja i en eller annan form ansluta sig till andra mellanfolldiga

organisationer, som företer överstatliga drag av liknande slag. Man har t. ex.

på patenträttens område inom ramen för det nordiska samarbetet undersökt

möjligheten att inrätta en gemensam nordisk besvärsinstans. Det kan

sålunda, anför utredningen, i framtiden visa sig nödvändigt att inom särskilda

områden överföra delar av svensk statsmyndighet på internationella

organ. För de fall fråga därvid uppkommer om delegation av befogenhet,

som enligt grundlag tillkommer riksdagen eller regeringen eller annan myndighet,

anser utredningen det påkallat att i regeringsformen skapas en rättslig

grundval för ingående av traktat med dylikt innehåll. Det ligger därvid

i sakens natur att sådan överlåtelse av befogenheter genom traktat icke får

ske i obegränsad omfattning.

Vad först gäller formerna för avslutande av dylik traktat synes det utredningen

uppenbart att överlåtande av lagstiftningsmakt eller annan i

grundlag inskriven befogenhet i princip icke skall kunna godkännas i annan

ordning än som gäller för stiftande av grundlag. Det skall sålunda krävas

två likalydande riksdagsbeslut, ett vilande och ett slutligt, mellan vilka

nyval till riksdagen hållits. Vidare föreslås, att på framställning av minst

en tredjedel av riksdagens ledamöter vilande beslut skall kunna underställas

folkomröstning. Då emellertid den nu angivna ordningen i brådskande

situationer kan medföra eu besvärande tidsutdräkt, föreslår utredningen

en supplerande regel, enligt vilken riksdagen får möjlighet att genom ett

beslut med viss kvalificerad majoritet godkänna traktat av ifrågavarande

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr lbO år 196b

slag. Efter att ha redovisat de konstitutionella bestämmelser, som på förevarande

område gäller i de nordiska grannländerna, uttalar utredningen att

delegation genom ett enda riksdagsbeslut av grundlagsenliga befogenheter

på mellanfolkligt organ är ett ärende av sådan utomordentlig vikt, att det

bör fordras att minst 5/6 av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet.

Såsom i det föregående nämnts har utredningens avsikt icke varit att

medge regering och riksdag rätt att generellt överlåta grundlagsenliga befogenheter

på mellanfolkligt organ. Utredningen föreslår att, såvitt angår

lagstiftningsmakten och rätten att avsluta traktat, sådan befogenhet endast

må delegeras i visst ämne. Utredningen erinrar om att begränsning av delegationsrätten

liknande den föreslagna förekommer i de danska och norska

grundlagarna. Att närmare precisera olika ämnen låter sig svårligen göra.

Den föreslagna bestämmelsen avses dock icke utesluta att i en och samma

överenskommelse delegeras befogenheter i olika ämnen. I fråga om rätten

att stifta grundlag innehåller förslaget uttryckligt förbud mot delegation.

Med befogenheter, som tillkommer regeringen eller annan myndighet, åsyftar

utredningen endast sådana som regleras i regeringsformen.

Under hänvisning till vad ovan anförts föreslår utredningen att med riksdagens

godkännande må avslutas överenskommelse med främmande stat

eller mellanfolklig organisation, varigenom på mellanfolklig organisation

överlåtes befogenhet, som enligt regeringsformen tillkommer regeringen eller

annan myndighet, eller befogenhet att i visst ämne stifta lag, dock icke

grundlag, eller att i visst ämne på rikets vägnar avsluta överenskommelse

med främmande stat. Utredningens förslag innebär vidare att godkännande

ej får givas i annan ordning än som gäller för stiftande av grundlag eller

ock genom ett beslut av riksdagen, om vilket minst 5/6 av dennas ledamöter

vid omröstning förenat sig.

Utredningen anför avslutningsvis att, om och i vad mån det kan komma

i fråga att, därest Sverige skulle associeras till EEC, på EEC-organ överföra

befogenhet som enligt regeringsformen tillagts visst statsorgan, undandrar

sig utredningens bedömande. Utredningen anser sig sakna anledning att

överhuvud uttala sig därom. Den föreslagna bestämmelsen synes emellertid

utredningen inrymma de fall av befogenhetsöverföring, som har aktualiserats

av Romfördraget.

Remissyttrandena. Författningsutredningens förslag om ett stadgande

som möjliggör överlåtelse genom traktat av grundlagsenliga befogenheter

på mellanfolklig organisation, har berörts av riksåklagarämbetet, Svea

hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Västra Sverige, socialstyrelsen, riksrevisionsverket, kommerskollegium,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser med undantag för länsstyrelserna

i Södermanlands, Blekinge och Västmanlands län, besvärssakkunniga,

svenska kommittén för nordiska patent, högsta domstolens ledamö
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196b

ter, regeringsrättens ledamöter, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges industriförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges allmänna exportförening, Svenska stadsförbundet,

föreningen Sveriges häradshövdingar samt föreningen Sveriges stadsdomare.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden från föreningen Sverikes

stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt statsåklagarna i

Stockholm, Göteborg och Malmö. Kommerskollegium har bifogat yttranden

från handelskamrarna i riket.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av riksåklagarämbetet,

Göta hovrätt, länsstyrelserna i Östergötlands, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska kommittén

för nordiska patent, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges köpmannaförbund,

föreningen Sveriges häradshövdingar samt föreningen Sveriges

stadsdomare. Även flertalet övriga remissmyndigheter har i och för sig

ställt sig positiva till en möjlighet att delegera konstitutionell befogenhet,

ehuru de anser möjligheten böra begränsas snävare eller eljest utformas

på annat sätt än i förslaget skett. Av några yttranden framgår, afl man

funnit förslagets innebörd oklar och dess konsekvenser svåra att överblicka.

En mera negativ hållning till förslaget intages av regeringsrådet Qucnsel,

i vilkens yttrande regeringsrådet Hjern i allt väsentligt instämt. De uttalar

att den föreslagna bestämmelsen uppenbarligen skulle få en enorm

räckvidd och att en självuppgivelse av Sverige av vad orsak som helst i

stor utsträckning skulle sanktioneras av grundlagen. Enligt deras mening

bör därför förslaget icke kunna göras till föremål för lagstiftning utan ytterligare

och synnerligen noggrann undersökning, och om över huvud taget

grundlagen finnes böra uppta någon bestämmelse i ämnet, bör den fullmakt

att upplåta befogenheter som ges begränsas mycket snävare och uttryckas

på annat sätt än som skett i förslaget.

Flertalet remissmyndigheter delar författningsutredningens uppfattning

om behovet av en grundlagsbestämmelse rörande

b efogen hetsöverlåtelser.

Svea hovräit framhåller, alt man måste räkna med ett allt starkare behov

av internationella organisationer, där medlemsstaterna saknar vetorätt och

där beslut och föreskrifter kan meddelas, vilka binder såväl stater som enskilda

x’ättssubjekt. De befogenheter, dessa organisationer kan behöva, kommer

att i allt större utsträckning bli sådana som hittills förbehållits varje

stats egna organ. Det är enligt hovrätten angeläget, att regeringsformen får

sådan avfattning att inga formella hinder möter för svensk samverkan i

mellanfolkliga organisationer med överstatliga befogenheter. Samtidigt måste

genom grundlagsregler om kompetensfördelning och formkrav skapas

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196b

rimliga garantier för att beslut i hithörande, för landet och medborgarna

ofta synnerligen viktiga frågor får icke bara noggrann prövning utan även

stöd av en stark opinion. Detta gäller såväl fall där utövandet av de överstatliga

befogenheter, som kan komma att tilläggas mellanfolklig organisation,

direkt binder enskilda rättssubjekt (delegation med statsrättslig betydelse)

som fall där den omedelbara rättsliga konsekvensen inskränker

sig till folkrättsliga förpliktelser för den svenska staten. Dessa senare fall

har, påpekar hovrätten, icke behandlats av författningsutredningen.

Även andra remissmyndigheter finner i likhet med Svea hovrätt det realistiskt

alt för framtiden räkna med internationella organisationer av överstatlig

karaktär samt ett behov av att på dem kunna överföra delar av

svensk statsmyndighet. Uttalanden i denna riktning har gjorts av socialstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Älusborgs län samt

majoriteten av regeringsrättens ledamöter.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund

och Sveriges allmänna exportförening anför i gemensamt utlåtande,

att organisationerna i olika sammanhang företrätt — och företräder

— uppfattningen att Sverige bör ställa sig positivt till de internationella

samarbetssträvandena. Detta sker i medvetande om att ett dylikt samarbete

kan leda till en så långtgående integration att krav kan komma att resas

på ett uppgivande av vissa delar av den traditionella statsrättsliga suveräniteten,

vilket även de av författningsutredningen anförda exemplen visar.

Uttalanden i motiven ger emellertid vid handen, att viss tveksamhet råder

om hur långt statsmakternas befogenhet i detta avseende för närvarande

kan anses sträcka sig. Utredningen finner det påkallat, att riksdagens formella

kompetens att delegera konstitutionella befogenheter åt mellanfolkliga

organisationer otvetydligt fastslås i grundlagen. Remissorganisationerna

ansluter sig till denna uppfattning och framhåller vikten av att en grundlagsändring

i sådan riktning sker utan dröjsmål.

Några remissmyndigheter, däribland hovrätten över Skåne och Blekinge

och hovrätten för Västra Sverige, utgår från att den föreslagna bestämmelsen

närmast är betingad av Sveriges ansökan om associering till EEC. Så

gör även kommer skollegium, som behandlat stadgandets tillämplighet endast

på det ekonomiska, näringspolitiska och handelspolitiska området, på

vilket de nya formerna för mellanfolkligt samarbete framför allt utvecklats

under senare år. Kollegium, som lämnar en kortare redogörelse för EEC,

anför att befogenhetsöverlåtelser av det slag Romfördraget förutsätter strider

mot de principer som hittills gällt för vårt land i statsrättsligt hänseende.

Härtill kommer att Sverige för närvarande icke torde vara anslutet

till internationell organisation, vars institutioner erhållit överstatliga befogenheter,

och alt det därför kan synas onödigt att i dag överhuvud överväga

ett frångående av hävdvunna principer. I ansökan år 1961 om association

till EEC har Sverige dock förklarat sig berett att förhandla om villko
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr IhO år 1964

ren för vårt lands anslutning till den gemensamma marknad, som EEC utgör.

Vid en sådan förhandling kommer de institutionella frågorna att spela

en viktig, kanske avgörande roll. Det kan emellertid icke nu bedömas, om,

när och på vilka villkor en svensk anslutning till EEC eller till annan mellanfolklig

organisation med överstatliga drag av nyss skildrad art kan aktualiseras.

Frågan kan emellertid anmäla sig med kort varsel. Ett införande

i svensk grundlag av den föreslagna paragrafen, anpassad till gällande regeringsform,

är därför enligt kollegiets åsikt en angelägen beredskapsåtgärd,

som bör vidtas oavsett behandlingen av frågan om en grundlagsrevision

i övrigt.

Av regeringsrättens ledamöter, vilka icke inlåter sig på de redaktionella

ändringar, som tarvas för att i gällande regeringsform infoga det föreslagna

stadgandet, eller på frågan om sättet härför, konstaterar majoriteten att

förslaget uppenbarligen innefattar problem av allvarlig räckvidd och att dess

konsekvenser svårligen kan överblickas, då de kortfattade motiven ger föga

ledning. Ehuru det står klart att möjlighet till delegering av här ifrågavarande

slag måste skapas och att särskilt stadgande härom bör intagas i

grundlagen, torde vid sådant förhållande ytterligare överväganden vara påkallade,

innan stadgandet erhåller sin slutliga utformning.

Regeringsrådet Quensel framhåller i sitt yttrande bl. a. att det hittills

torde varit vårt folk främmande och med fog ansetts oförenligt med statsmakternas

funktion och med rikets frihet och självständighet att de svenska

statsmakterna skulle äga avstå sina befogenheter till främmande makt. Visserligen

uppställer författningsutredningen vissa begränsningar i fråga om

befogenhetsöverlåtelser men inskränkningarna är jämförelsevis föga betydande.

Den form utredningen anvisar rymmer säkerligen mycket mer än

som för ändamålet tarvas. Det bör kunna göras en snäv och välbehövlig begränsning

av de ämnen, däri delegation må medges. Fråga kan ju ej gärna

antas vara om annat än en ren undantagsbestämmelse beträffande vissa

spörsmål av handelspolitisk eller annan speciell natur. Som oeftergivligt

villkor för överenskommelse bör stadgas att kontraherande part efter kort

tids uppsägning äger frånträda detsamma samt att avtal, som främmande

rättssubjekt å vårt lands vägnar ingår med främmande makt, tarvar ratifikation

av svenska staten. Att betinga sig dylika villkor är måhända mindre

angeläget för en stat, som förfogar över tillräckliga maktmedel, men torde

vara nödigt för vårt land. Frågeställningen lärer icke, såsom utredningen

antagit, vara hur grundlagen skall utformas för att anslutning till EEC

eller viss annan internationell organisation skall kunna ske grundlagsenligt.

Förslag till grundlagsbestämmelse bör ej framläggas utan undersökning avbestämmelsens

rimlighet och lämplighet i och för sig, så att anslutning till

den ena eller andra organisationen på de villkor, som härför kan betingas,

blir en sekundär fråga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att det med hänsyn

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr lbO år 196b

till frågans utomordentliga betydelse hade varit värdefullt om de rättsliga

och politiska konsekvenserna av sådana suveränitetsinskränkningar, som

författningsutredningen föreslagit, blivit mera ingående belysta än som skett

i motiven. Svenska stadsförbundet uttalar, att det är vanskligt att bedöma

vad ett delegationsförfarande kan komma att få för återverkningar i fråga

om näringslivets lokalisering och därmed även i fråga om samhällsplaneringen

samt att förslaget från dylika synpunkter skulle kunna ge anledning

till betänkligheter. Förbundet förutsätter emellertid att formerna för

utnyttjandet av delegationsrätten kommer att innefatta betryggande garantier.

Svea hovrätt tar till en början upp spörsmålet om gränsdragningen

mellan vanliga traktater och delegationstraktater.

Hovrätten framhåller, att utredningen begränsat föreskrifterna i 4

kap. 9 § till att avse överförande av befogenhet reglerad i förslaget till regeringsform,

fall alltså där en grundlagsbestämmelse redan av formella

skäl är nödvändig. Ej heller i motiven har utredningen närmare behandlat

andra fall. Indirekt framgår det att utredningen — med undantag för befogenheter

reglerade i annan grundlag än regeringsformen — för sådana

ärenden tycks ha tänkt sig att reglerna i 4 kap. 8 § om slutande av traktat

skall tillämpas. I motiven till denna paragraf sägs dock intet härom. Det

är endast tal om utformande av en regel motsvarande § 12 regeringsformen

och denna har icke avfattats med tanke på delegationstraktater. Stadgandena

i 4 kap. 8 § och 9 § har icke samordnats så att det klart framgår vilka

former som krävs för olika fall av delegation. Hovrätten anser, att när det

gäller en så viktig och i Sverige så föga diskuterad sak som de statsrättsliga

formerna för anslutning till organisationer med överstatliga befogenheter

(jämte ändringar i sådan organisations kompetens), anledning finns att

vidga synfältet och behandla alla de situationer, som kan antas bli aktuella.

Det är enligt hovrättens mening icke utan vidare klart att skiljelinjen mellan

fall där det bör räcka med vanligt riksdagsbeslut och fall som anses

kräva kvalificerad majoritet eller rent av samma form som grundlagsändring

skall dragas på det sätt som kan följa av de föreslagna stadgandena i

4 kap. 8 och 9 §§. Hovrätten finner det emellertid icke möjligt att behandla

alla de problem som uppstår i samband med en grundlagsreglering av hithörande

spörsmål och inskränker sig därför till en granskning i direkt anslutning

till del föreliggande författningsförslaget.

Vad författningsutredningen föreslagit i fråga om befogenheter,

som skall kunna överlåtas, har upptagits till granskning av

flera remissmyndigheler.

Svea hovrätt konstaterar, att av de befogenheter som regleras i 4 kap. 9 §

förslaget till regeringsform först nämnes sådana som tillkommer regeringen

eller annan myndighet. Utredningen har emellertid icke genom exempel

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj.ts proposition nr liO år 196 i

eller på annat sätt klargjort vad det är för befogenheter, som avses härmed.

Vad angår regeringen tillkommer rikets styrelse denna. Om detta stadgande

skall anses innebära något mer än ett konstaterande av att det är det regerande

organet som regerar, kan sägas att regeringen härigenom tillagts en

uppgift som tillika omfattar ett svårdefinierbart befogenhetskomplex. Om

utredningen menar att stadgandet omfattar alla befogenheter som inryms

under begreppet rätten att styra riket synes föga återstå för den enklare

handläggningen enligt 4 kap. 8 § (till »rikets styrelse» hör såväl riksstyrelseärenden

i egentlig mening som sådana vilka övervägande är av förvaltningsnatur).

Om åter utredningen menar att endast sådana befogenheter avses

som särskilt reglerats i förslaget till regeringsform, uppstår stor tvekan

om gränsdragningen. I förslaget tilldelas ibland regeringen uttryckligen viss

uppgift (t. ex. rätten att meddela nåd i 4 kap. 15 §), ibland omnämnes en

befogenhet såsom existerande utan att den för den skull blivit direkt tilldelad

regeringen (t. ex. »författning, som regeringen äger besluta för rikets

styrelse och förvaltning»; 7 kap. 7 §) och ibland framgår det indirekt vad

som kan vara regeringens uppgift (t. ex. »riksåklagaren är under regeringen

högste åklagare i riket»; 4 kap. 12 §, och »överbefälhavaren har under

regeringen ledningen av rikets krigsmakt»; 4 kap. 15 §). — Vad gäller andra

myndigheter än regeringen heter det enligt förslaget i 1 kap. 4 § att för

rikets förvaltning finns under regeringen förvaltningsmyndigheter och i

1 kap. 5 § att »rättskipningen utövas av rikets domstolar». Hovrätten anser

sig ha visst stöd för antagande att utredningen tänkt sig att varje delegation

av domsrätt skall omfattas av föreskriften i 4 kap. 9 §. Godtages den

vidare tolkningen såväl beträffande regeringen som domstolarna förefaller

det hovrätten vara svårt att göra på annat sätt beträffande förvaltningsmyndigheterna.

I så fall skulle återigen föga eller intet falla inom 4 kap. 8 §.

En snävare tolkning i fråga om domstolar och förvaltningsmyndigheter

skulle icke leda till samma tillämpningssvårigheter som angivits i fråga om

regeringen. En sådan tolkning skulle emellertid i vad angår domstolarna

innebära att 4 kap. 9 § endast komme att gälla högsta domstolen, högsta

förvaltningsdomstolen och riksrätten. Eftersom högsta domstolens och högsta

förvaltningsdomstolens domsrätt kan inskränkas genom vanlig lag, skulle

då i det närmaste all domsmakt kunna överlåtas till internationell organisation

genom enkla riksdagsbeslut och alltså utan det särskilda skydd

som föreskrifterna i 4 kap. 9 § innebär. — Den lagstiftningsbefogenhet, som

enligt förslaget skall kunna delegeras, får enligt 4 kap. 9 § icke omfatta

grundlag. Denna begränsning är enligt hovrätten naturlig och måste anses

självfallen i vad gäller sådana ting som statsorganens kompetens och verksamhetsformer.

Den praktiska betydelsen av inskränkningen — vilken icke

belysts av utredningen — torde främst bli beroende av i hur hög grad grundlagsfästa

de i förslagets 2 kapitel behandlade fri- och rättigheterna kommer

att bli.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1964

Möjligheten att delegera befogenhet att på rikets vägnar avsluta traktater

har begränsats till att avse visst ämne. Ilärom är enligt hovrätten intet att

säga. Svårare är att förstå varför delegation endast skall kunna avse traktat

med främmande stat och icke även avtal med mellanfolklig organisation.

Utredningen har icke angivit något skäl. Den har över huvud taget

icke yttrat sig om vad slags överenskommelser det är som kan tänkas bli

aktuella objekt för delegation. Bestämmelsen om överlåtelse av befogenhet

att avsluta traktat har avfattats på sådant sätt att delegationsbeslut kan innebära

slutgiltig bindning beträffande traktat som eljest enligt 4 kap. 8 §

förslaget till regeringsform kräver riksdagens godkännande. Någon efterföljande

ratificering skulle då icke behövas. Det kan anmärkas att enligt nu

gällande statsskick (och härutinnan är tydligen ingen ändring tänkt) riksdagen

icke anses kunna i förväg lämna samtycke till regeringens avslutande

av traktat med innehåll som enligt § 12 regeringsformen fordrar riksdagens

godkännande.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att det i sinom tid kan visa sig

nödvändigt att inom särskilda områden på överstatliga organ överföra delar

av svensk statsmyndighet. I den mån därvid uppkommer fråga om att

delegera befogenhet, som enligt grundlag tillkommer svenskt statsorgan,

får det för visso anses påkallat att, såsom utredningen föreslår, genom stadgande

i regeringsformen tillskapa en rättslig grundval för ingående av traktat

av sådan innebörd. Emot det sätt, varpå man i betänkandet löst detta

legislativa problem, är från länsstyrelsens sida ej annat att erinra, än att

lokutionen »på mellanfolklig organisation överlåtes befogenhet, som enligt

denna regeringsform tillkommer regeringen eller annan myndighet», synes

ägnad att väcka vissa betänkligheter på grund av sin allmänna avfattning.

En begränsning i någon form förefaller här länsstyrelsen önskvärd, för att

icke säga ofrånkomlig.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter om ej begränsning kan

göras i den vidsträckta ram, inom vilken överlåtelse kan ske. Det förefaller

som om stadgandet enligt sin ordalydelse möjliggör överlåtelse av befogenheter,

som det i praktiken sannolikt ej alls kommer att bli fråga om.

Länsstyrelsen förmenar att för den enskilde medborgaren en sådan begränsning

skulle synas värdefull.

Det i 4 kap. 9 § föreslagna stadgandet synes länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län icke ha erhållit den stringenta avfattning, som man bör kunna

fordra när det gäller en grundlag. Uttrycket »myndighet» skulle sålunda, i

internationella sammanhang, möjligen kunna tolkas såsom innefattande

även dömande myndigheter, vilket emellertid här icke torde ha varit avsett.

Vidare skulle det i stadgandet förekommande uttrycket »stifta lag», med

hänsyn till såväl internationellt språkbruk som den av författningsutredningen

i fråga om skatteväsendet föreslagna nya terminologien (»skatt må

ej beslutas annorledes än genom lag») möjligen kunna tolkas såsom att

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

svenska folkets rätt att sig beskatta skulle få överflyttas på främmande

makt; ej heller detta torde ha varit meningen.

Högsta domstolens ledamöter anför i gemensamt yttrande, att det är för

vår nuvarande författning främmande att svenska statsorgans maktbefogenheter

skulle kunna överföras på en internationell organisation. Att genom

förslaget möjlighet öppnas till sådant överförande — utan att för

varje fall grundlagsändring skall behöva ske —- torde med pågående utveckling

i fråga om mellanfolkliga förbindelser, i och för sig icke möta någon

erinran. I fråga om den närmare innebörden av förslaget kan emellertid

i vissa avseenden råda tvekan. Det föreslagna stadgandet angiver i första

hand »befogenhet, som enligt denna regeringsform tillkommer regeringen

eller annan myndighet». Till en början må då framhållas, att enligt förslagets

terminologi under ordet myndighet även inbegripes domstol. Enligt 1

kap. 5 § i förslaget till regeringsform utövas rättskipningen av rikets domstolar

(jfr även 5 kap.). Härav lär följa att ett överflyttande av rättskipning

å mellanfolkligt organ icke till någon del kan ske utan beslut enligt 4

kap. 9 §. I fråga om förvaltningsmyndigheternas befogenheter är läget måhända

mindre klart. 1 kap. 4 § första stycket andra punkten i förslaget till

regeringsform, vari stadgas att för rikets förvaltning skall under regeringen

finnas förvaltningsmyndigheter, kan dock åberopas till stöd för att även

dessa befogenheter »tillkomma» myndigheterna enligt regeringsformen. Den

meningen synes därför kunna hävdas, att varje överförande av förvaltningsbefogenhet

på mellanfolklig organisation skulle fordra beslut enligt 4 kap.

9 §. Att införa ett stadgande av annan innebörd än nu angivits synes också

•— i varje fall i vad angår rättskipningen — knappast tillrådligt. Emellertid

tyder ett uttalande i motiven på att utredningen avsett, att inyndighetsbefogenheter,

som icke är direkt reglerade i grundlag, icke skall inbegripas

under stadgandet. Dessa skulle då kunna överlåtas genom en vanlig lagstiftningsakt.

Finnes en sådan ordning böra komma till stånd — vilket enligt

ledamöternas i högsta domstolen mening på sin höjd kan komma i

fråga beträffande mindre viktiga förvaltningsbefogenheter — bör detta komma

till klart uttryck i lagtexten. Även i ett annat avseende kan råda ovisshet

om vilka de maktbefogenheter är som skall kunna överlåtas. Av riksdagen

tillkommande befogenheter omnämnes — förutom befattning med

överenskommelse med främmande stat — befogenhet att stifta lag, dock

icke grundlag. Däremot angiver stadgandet icke uttryckligen beskattningsrätten.

Enligt 8 kap. 1 § i förslaget till regeringsform må skatt ej beslutas

annorledes än genom lag och skall statlig avgift fastställas av riksdagen

genom lag eller genom särskilt beslut eller ock, efter riksdagens bemyndigande,

av regeringen eller av förvaltningsmyndighet. Eftersom sålunda skatt

skall och fastställande av statlig avgift må beslutas genom lag, låter sig den

meningen försvaras, att detta ingår bland de befogenheter som kan överlåtas

enligt 4 kap. 9 §. Emellertid kan även beaktansvärda skäl anföras för

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr lbO år 196b

motsatt uppfattning. I de grundläggande stadgandena i förslagets 1 kap.

sägs i 7 §, att lag stiftas av riksdagen, och i 8 §, att svenska folkets urgamla

rätt att sig beskatta utövas av riksdagen allena. 7 kap. handlar om

lag och lagstiftning, 8 kap. om beskattning och budgetreglering. Den stora

skillnad som förefinns mellan lagstiftning i egentlig mening och beskattning

samt den utomordentliga betydelse i politiskt hänseende som beskattningsrätten

äger gör det mest naturligt att icke i nu ifrågavarande sammanhang

beteckna beskattningsrättens utövande som en form av lagstiftning.

Detta torde också stå bäst i överensstämmelse med hävdvunnen uppfattning.

Huruvida utredningen avsett att inbegripa även beskattningsrätten

under 4 kap. 9 § låter sig icke med visshet avgöra. Motiven till detta lagrum

ger, genom redogörelsen för Romfördraget och EEC-organens befogenheter,

en antydan om att fastställande av åtminstone vissa slags skatter,

nämligen tullar, skall kunna anförtros ett internationellt organ. Å andra

sidan göres icke i motiven till beskattningskapitlet — såsom i motiven till

lagstiftningskapitlet — någon erinran om innehållet i 4 kap. 9 §. Ett förtydligande

av lagrummets innebörd i nu berört hänseende är under alla förhållanden

önskvärt. Förslagets ståndpunkt torde vara, att beskattningsrätt,

som icke kan hänföras under stadgandet, icke kan överlåtas annat än genom

grundlagsändring.

Regeringsrättens ledamöter (majoriteten) framhåller att utredningens avsikt

icke är att medgiva regering och riksdag rätt att generellt överlåta

grundlagsenliga befogenheter på mellanfolkligt organ, utan att delegation

skall avse visst ämne eller viss befogenhet. Eljest innehåller förslaget endast

den begränsningen, att delegation icke får avse stiftande av grundlag.

Huruvida bestämmelsen, att delegation skall avse befogenhet som »enligt

denna regeringsform» tillkommer regeringen eller annan myndighet, innefattar

ytterligare en begränsning kan efter ordalagen förefalla tveksamt.

Svenska kommittén för nordiska patent yttrar — efter att ha redogjort

för det förslag till enhetlig patentlagstiftning i de nordiska länderna, som

de nordiska patentkommittéerna gemensamt framlägger — bl. a.:

Vad beträffar den av författningsutredningen nämnda möjligheten att inrätta

en gemensam nordisk besvärsinstans för patentärenden framlägger

de nordiska patentkommittéerna icke nu förslag härom. På längre sikt bör

emellertid en sådan övervägas som en vidareutveckling av systemet med

nordiska patentansökningar och kommittéerna föreslår att denna fråga

upptages till särskild utredning. Kommittéerna har icke velat fördröja förverkligandet

av det nu föreslagna nordiska samarbetet genom den tidsutdräkt

som en utredning om gemensamma institutioner kan medföra.

Beträffande författningsutredningens förslag, beröres i dess betänkande

sådant överflyttande av befogenhet, som tillkommer svensk myndighet, på

motsvarande myndighet i annat land endast i förbigående. Härvid påpekas,

att det ej befunnits oförenligt med grundlagarna all ingå överenskommelse

med Norge och Finland, innebärande att tulltjänst i viss utsträckning utföres

av ena landets tulltjänstemän på det andra landets område. Föreva
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 är 1964

rande paragraf av förslaget till regeringsform innehåller emellertid icke något

stadgande om överlåtande av befogenhet som enligt regeringsformen

tillkommer svensk myndighet på myndighet i annat land, utan avser endast

överlåtande av sådan befogenhet på mellanfolklig organisation. Då som

nyss sagts också den förra frågan dock berörts i motiveringen, synes icke

klart vilken ställning författningsutredningen tagit till densamma.

Kommittén utgår dock från att bestämmelsen i 4 kap. 9 § i förslaget till

regeringsform icke utgör hinder för att på vanlig lagstiftningsväg genomföra

överenskommelser av det slag som de nordiska patentmyndigheterna

åsyftar, innebärande ett intimare samarbete och arbetsfördelning mellan

motsvarande myndigheter i andra länder, särskilt de nordiska länderna.

Befogenheter av här avsett slag torde icke få anses vara reglerade i förslaget

till regeringsform, som ifråga om myndighets förvaltning endast innehåller

stadgandet i 1 kap. 4 §.

Om mot kommitténs förmodan författningsutredningens förslag avser

att jämställa nu angivna överenskommelser med grundlagsändring innefattar

förslaget en mer restriktiv hållning än den som för närvarande torde

vara allmänt omfattad. Detta framgår t. ex. av vad nyss anförts beträffande

det nordiska tullsamarbetet. Kommittén vill för sin del framhålla att sådana

överenskommelser t. ex. på patentområdet som ingår i de nordiska

patentkommittéernas förslag bör med riksdagens godkännande kunna genomföras

på vanlig lagstiftningsväg. Att omgärda godkännandet med en

alltför vidlyftig konstitutionell apparat synes icke stå i samklang med den

snabba utveckling som sker särskilt på det tekniska området och som i allt

högre grad kräver internationellt samarbete i olika former.

Vad beträffar frågan om en gemensam nordisk besvärsinstans på patentområdet

må anmärkas, att nuvarande besvärsavdelning inom patentverket

torde få anses ha karaktären av en förvaltningsdomstol, vars verksamhet

alltså berör rättsskipningen. På grund av den föreslagna 1 kap. 5 § torde

därför enligt författningsutredningens förslag 4 kap. 9 § vara tillämplig på

en överenskommelse om inrättande av en gemensam nordisk besvärsinstans.

Enligt kommitténs mening bör emellertid en dylik överenskommelse

kunna genomföras på vanlig lagstiftningsväg. Den utgör nämligen en naturlig

utbyggnad av systemet med nordiska patentansökningar och avser

därvid att tillförsäkra samma tillämpning av det i systemet reglerade patenteringsförfarandet

i alla länderna.

Avslutningsvis vill kommittén, som utgår från att sådan överenskommelse

mellan de nordiska länderna som förutsättes i de nordiska patentkommittéernas

förslag jämte därav betingad lagstiftning för närvarande är väl

förenlig med grundlagen, framhålla som angeläget, att i en ny regeringsform

icke lägges hinder för att på vanlig lagstiftningsväg åstadkomma sådant

vidgat internationellt samarbete på patentområdet, som nu berörts,

även i den mån samarbetet kan innefatta upprättandet av vissa gemensamma

institutioner såsom t. ex. en gemensam nordisk besvärsinstans.

Författningsutredningens förslag att befogenheten att stifta

lag eller ingå traktat endast må överlåtas i visst

ämne har föranlett uttalanden av några remissmyndigheter.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller i sitt utlåtande, att förslaget ej

gör någon begränsning beträffande frågans natur, arten av »ämnet». Det

är därför tydligt, ehuru det ej direkt utsäges i motiven, att förslaget skapar

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj. ts proposition nr lbO år 196b

möjlighet till en integration icke endast på det ekonomiska utan även på

de sociala och kulturella områdena av en omfattning, som icke kan överblickas.

Förslaget innesluter med andra ord faktorer av för svenskt statsskick

och samhällsliv helt ny och okänd art. Givet är att man från hävdvunna

synpunkter kan resa betänkligheter mot den föreslagna ordningen.

Å andra sidan är förslaget väl förenligt med den positiva hållning och de

aktiva insatser som sedan lång tid präglat Sveriges deltagande i det mellanfolkliga

samarbetet. De betänkligheter, som enligt vad nyss sagts kan resas

mot den föreslagna lagtexten, hänför sig framförallt till de mycket allmänt

hållna formuleringar som utredningen givit sitt förslag. Svårigheten att närmare

än som skett angiva delegationsrättens omfattning i olika fall ligger

dock enligt hovrätten i öppen dag. En mera ingående precisering kan lätt

komma att visa sig hinderlig, när behov föreligger av delegation. Det får

emellertid förutsättas att, då delegationsrätten begagnas, detta sker med

stor varsamhet och efter grundlig undersökning av verkningarna för samhället

och enskilda. Av största betydelse är härvidlag de i paragrafens andra

punkt upptagna bestämmelserna, som i praktiken innebär att, därest ej

riksdagen med mycket stark majoritet beslutat godkänna delegation, sådan

cj kan komma till stånd utan att frågan underställes medborgarna vid allmänt

val, eventuellt vid folkomröstning.

Högsta domstolens ledamöter uttalar, att eftersom avsikten i förslaget

icke är att medge en generell överlåtelse av grundlagsenliga befogenheter,

det förefaller mindre följdriktigt att icke samma bestämning till visst ämne

anges för överlåtelse av regeringens eller annan myndighets befogenhet som

för överlåtelse av lagstiftningsmakt eller rätt att avsluta traktat. Möjligen

hyser utredningen den uppfattningen, att regeringsformen beträffande regeringen

och andra myndigheter endast anger vissa speciella befogenheter.

Detta synes dock knappast träffande. Högsta domstolens ledamöter erinrar

i detta sammanhang om vad de anfört rörande domstolarna och rättskipningen.

Det synes dem vara att förorda, att bestämningen »i visst ämne»

göres hänförlig till allt vad en överenskommelse kan avse. Den praktiska

betydelsen av begränsningen till »visst ämne» får emellertid icke överskattas^

Uttrycket skulle i och för sig kunna fattas synnerligen vidsträckt, såsom

avseende exempelvis rikets försvar, polisverksamheten eller liknande.

Det är emellertid tydligt att för normala förhållanden stadgandet icke är

avsett att utnyttjas på sådant sätt.

Högsta domstolens ledamöter anför vidare:

I detta sammanhang må framhållas, att avgränsningen av tillämpningsområdet

för en överenskommelse kan erbjuda svårigheter. Dessa svårigheter

kunna hänföra sig just till det ämne överenskommelsen avser, men

de kunna även vara av mera generell natur. I rättegång vid svensk domstol

kan ena parten tänkas påstå, att en enligt förevarande paragraf träffad

överenskommelse är normgivande med konsekvenser i fråga om domsrätt

eller rättstillämpning, medan motparten bestrider, att tvisten faller under

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196i

överenskommelsen. Tveksamt kan då vara, huruvida det skall tillkomma

den svenska domstolen att själv pröva frågan om domsrätt eller tillämplig

lag eller om domstolen skall hänskjuta frågan härom till internationellt

organ. Det senare alternativet skulle betyda, att genom överenskommelsen

det mellanfolkliga organet förbehållits att bestämma överenskommelsens

räckvidd. Likaså kan tänkas vara tveksamt, huruvida i interna svenska

rättegångar skall tagas hänsyn till det internationella domstolsorganets

prejudikatbildning. Utredningen uttalar också, på tal om EEC, att det knappast

är fullt klart, hur långt den lagstiftningsmyndighet som tillagts dess

organ sträcker sig. Att i samband med införandet av nu ifrågavarande

stadgande taga ställning till dessa och liknande frågor synes emellertid

ogörligt och icke heller påkallat. Det torde få bliva en uppgift vid själva

ingåendet av en överenskommelse att söka undvika oklarheter om dess innebörd

och räckvidd.

Sveriges Lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk finner

det vara av väsentlig betydelse, att varje gång en befogenhet överlåtes

till mellanfolklig organisation, denna befogenhet är klart avgränsad, så att

följderna kan överblickas. I fråga om lagstiftningsmakten och rätten att

avsluta traktat har utredningen förutsett detta. För överlåtande av befogenhet

i det återstående fallet är lagtexten inte lika klar, även om utredningen

i sin kommentar till förslaget sagt, att avsikten inte varit att medge

regering och riksdag rätt att generellt överlåta grundlagsenliga befogenheter

på mellanfolkliga organ. I detta sammanhang erinrar de båda remissinstanserna

om vilken betydelse delegation till mellanfolklig organisation

kan få för jordbrukets del. Om Sverige i en eller annan form ansluter sig

till EEC, kommer stora delar av vår befogenhet att utforma jordbrukspolitiken

att överlåtas till denna organisation. Hur avgörande detta kan bli

för svensk jordbrukspolitik är omöjligt att förutsäga men exemplet fäster

likväl uppmärksamheten på betydelsen av alt klara rättsliga grundvalar

finnes på detta område.

Kommerskollegium, som föreslår, att i 4 kap. 9 § klart utsäges att delegation

genom ett enda riksdagsbeslut får tillgripas blott om ärendet är av

brådskande natur, anser stadgandet i övrigt ej böra närmare ange i vilka

fall godkännande får lämnas. Dels är begreppet »visst ämne» ytterst tänjbart

och dels synes det kollegium främst av psykologiska skäl vara onödigt

att särskilt utmärka, att godkännande får avse även delegering av befogenheten

att avsluta överenskommelse med främmande makt. Huvudsaken

är dock att stadgandet ej får tillgripas i andra fall än då ärendet är så

brådskande att den i 7 kap. stadgade ordningen med två riksdagsbeslut

ej bör ifrågakomma.

Författningsutredningens förslag att grundlagsfästa befogenheter skall

kunna överlåtas på mellanfolklig organisation har föranlett

länsstyrelsen i Malmöhus län att framhålla angelägenheten av att detta

begrepp klarare preciseras i lagtexten. Länsstyrelsen ifrågasätter huru
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr lbO år 196b

vida därmed exempelvis avses jämväl en mellanfolklig organisation i

form av ett försvarsförbund. Majoriteten av regeringsrättens ledamöter uttalar,

att bestämmelsen för närvarande icke bör få vidare tillämplighet än

som föranledes av de omedelbara behoven, exempelvis genom att möjligheten

till delegation inskränkes till att avse endast mellanfolklig organisation

med ekonomiskt och handelspolitiskt syfte.

Svea hovrätt anser frågan om grundlagsregler för överförande av

befogenhet till annan stat bör övervägas. Hovrätten framhåller

att stadgandet i 4 kap. 9 § i förslaget till regeringsform gäller endast

delegation till mellanfolklig organisation. Utöver omnämnande av 1959 års

lag om gränstullsamarbete har i motiven intet sagts om det kan vara aktuellt

med bestämmelser om delegation till främmande stat. Denna lag medger

rätt för annat land till myndighetsutövning på svenskt område, innebärande

bland annat att annan stats tulltjänsteman äger på svensk mark

anlita de tvångsmedel den andra statens lagstiftning medger. Dessa tvångsmedel

kan tillgripas vid tullsamarbete för såväl Sveriges som den andra

statens räkning och kan även rikta sig mot svenska medborgare. Här är

således fråga om såväl delegation till utländsk makt av svensk myndighet

tillkommande befogenhet som medgivande för sådan makt att på svenskt

territorium mot svensk medborgare utöva egen myndighet. Att det här i

praktiken blir fråga om samarbete enbart med skandinaviska länder har

ur statsrättslig teoretisk synpunkt föga betydelse. Om också lagen om

gränstullsamarbete och en i samband med denna ingången överenskommelse

med Norge ej befunnits oförenlig med grundlagarna, måste beaktas

att denna bedömning — vars riktighet måhända kan ifrågasättas — skett

med utgångspunkt från 1809 års regeringsform och en av förändrade samhälleliga

och melianfolkliga förhållanden framkallad, vid sidan av den

skrivna författningen framvuxen statsrättslig praxis. Vid antagande av en

ny regeringsform måste kraven på ett besluts direkta förenlighet med

grundlagen sättas högre än vad som nu till följd av praktiska behov och

författningstekniska svårigheter kunnat medges.

Författningsulredningens förslag till ordning för fattande av

delegationsbeslut har godtagits av flertalet remissmyndigheter såsom

innebärande erforderliga garantier från konstitutionell synpunkt. Kritiska

synpunkter framföres dock av några remissorgan. Länsstyrelsen i

Älvsborgs län säger sig väl inse, att det alltmer ökade melianfolkliga samarbetet

skapat behov av ett direkt överförande på överstatliga organ av

befogenheter, som enligt grundlag eljest tillkommer de nationella statsorganen.

Länsstyrelsen anser emellertid, att eu sådan delegation inger allvarliga

betänkligheter med hänsyn till alt beslut härutinnan — ofta innebärande

alt riksdagen avliänder sig befogenheter av utomordentlig betydelse

— kan bli bindande för framtida riksdagar. Skall möjlighet skapas för eu

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Mcij.ts proposition nr HO år 196i

dylik delegation, som är främmande för vår nuvarande grundlag, måste institutet

kringgärdas med mycket stränga bestämmelser. Enligt länsstyrelsens

uppfattning bör därför riksdagens godkännande i förevarande fall icke lämnas

i annan ordning än som gäller för stiftande av grundlag, varjämte bör

föreskrivas kvalificerad majoritet för båda riksdagsbesluten, överståthållarämbetet

ifrågasätter om tillräckliga skäl föreligger att överhuvud öppna

möjlighet att i dessa betydelsefulla frågor frångå principen att den aktuella

folkmeningen skall komma till uttryck vid nyval innan definitiva

beslut fattas. Svea hovrätt säger sig icke helt kunna dela utredningens

uppfattning att det skulle vara uppenbart att överlåtande av lagstiftningsmakt

eller annan i grundlag inskriven befogenhet i princip icke skall

kunna godkännas i annan ordning än som enligt 7 kap. gäller för stiftande

av grundlag. I och med att man i regeringsformen ger möjlighet till

delegation, alltsa till undantag från ett grundlagsstadgande, är man fri

från kravet på samma form som grundlagsändring. Utredningen har ej heller

vid delegation enligt 10 kap. 2 § i förslaget till regeringsform, vilket stadgande

rör ramlagstiftning, tvekat att nöja sig med vanlig lagstiftningsform.

En annan sak är att överflyttandet till internationell organisation av väsentliga

befogenheter innebär så allvarliga avgöranden att de bör kringgärdas

med särskilda skydd såsom krav på dubbla riksdagsbeslut eller på kvalificerad

majoritet. Eftersom ett delegationsärende kan behöva avgöras snabbare

än vad formen för en grundlagsändring medger bör, såsom författningsutredningen

föreslagit, det alltid vara möjligt att godkänna delegationstraktat

genom ett riksdagsbeslut med viss kvalificerad majoritet.

Spörsmålet, under vilka förutsättningar en enda riksdag

skall kunna fatta delegationsbeslut upptas av några

remissinstanser. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att denna ordning

uppenbarligen icke bör komma i tillämpning med mindre särskilda av regeringen

åberopade tvingande skäl är för handen och finner det angeläget

att stadgandet kompletteras med en föreskrift av denna innebörd. Liknande

synpunkter framföres av hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelserna

i Kristianstads och Jämtlands län. Sistnämnda länsstyrelse anser,

att bedömningen huruvida förhållandena är sådana att endast ett enda

riksdagsbeslut skall förekomma bör vara förbehållen riksdagen. Om det

anses oundgängligt, att riksdagens godkännande skall kunna lämnas genom

allenast ett riksdagsbeslut, bör enligt överståtliållarämbetet bestämmelsens

karaktär av undantagsstadgande komma till uttryck i lagtexten.

Måhända kan detta ske genom att stadgandet utformas i likhet med bestämmelserna

i den finländska riksdagsordningen om brådskande beslut

i grundlagsfrågor. Även kommerskollegium företräder den åsikten, att det

klart bör utsägas att ordningen med ett riksdagsbeslut ej får begagnas med

mindre ärendet är av så brådskande natur att godkännande i för stiftande

av grundlag gällande ordning skulle medföra hinderlig tidsutdräkt. Läns
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr lbO år 196b

styrelsen i Västerbottens lön anser alt den av utredningen föreslagna

supplerande regeln bör användas med stor varsamhet.

I frågan, vilken majoritet, som bör krävas för ett riksdagsbeslut,

hyser Svea hovrätt den uppfattningen att fordran på en

så stark majoritet som 5/6 av riksdagens ledamöter måhända kan göra det

väl svårt att nå positivt resultat. Socialstyrelsen anser det böra vara tillräckligt

att minst 2/3 av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet. Föreningen

Sveriges häradshövdingar framhåller, att vissa problem synes uppstå,

därest bestämmelsen skall införas i redan nu gällande regeringsform.

Naturligast synes det föreningen vara att i så fall kräva 5/6 majoritet i vardera

kammaren.

Svea hovrätt framhåller, att riksdagens delegationsbeslut bör

ha formen av en lag, i vart fall när det gäller överlåtande av lagstiftningsbefogenhet.

Hovrätten påpekar, att författningstexten i förslaget

icke fått en häremot svarande avfattning.

Möjligheten till återtagande av delegerade befogenheter

och sättet härför beröres av några remissmyndigheter. Svea

hovrätt uttalar, att varken lagtext eller motiv till författningsutredningens

förslag innehåller något härom. Traktat som enligt § 12 regeringsformen

krävt riksdagens godkännande har i praxis ansetts kunna uppsägas utan

riksdagens hörande. Om så bör ske med delegationstraktat enligt 4 kap.

9 § i förslaget är icke utan vidare klart. Väljes lagform för sådant godkännande

torde dock automatiskt följa att regeringen icke kan ensam uppsäga

överenskommelsen. Beträffande riksdagens medverkan för en uppsägning

i sådana fall bör dock enligt hovrättens mening icke rimligen ställas

samma formkrav — dubbla beslut eller kvalificerad majoritet — som för

godkännande. Riksrevisionsverket erinrar om att Romfördraget, som närmast

torde ha aktualiserat en grundlagsreglering på förevarande område,

har obegränsad giltighetstid och att det icke förutsätter enskild medlems utträde

ur gemenskapen. Enligt verkets mening förtjänar det måhända övervägas

om icke en reglering i grundlagsform bör ske jämväl av frågan om

vilka beslutsformer, som skall iakttagas vid återtagandet av en överlåten

befogenhet, åtminstone i de fall då förutsättningarna för hävande icke behandlats

i samband med delegationen eller eljest icke framgår. Även länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anser alt frågan om återtagande — vid

väsentligt ändrade förhållanden — av delegerade befogenheter bör närmare

övervägas.

Högsta domstolens ledamöter påpekar, att i motsats till vad som avses

skola gälla om lagstiftning, inbegripet grundlagstiftning, beslutande enligt

det av författningsutredningen föreslagna stadgandet icke tillkommer riksdagen

allena, och detta icke ens om ordningen för grundlagstiftning iakttages

vid riksdagsbehandlingen. Det är regeringen som tar initiativet till eu

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Knngl. Maj. ts proposition nr HO år 1964

överenskommelse och riksdagens medverkan har endast karaktären av ett

godkännande av regeringens åtgärd. Det har icke klart utsagts vad som

fordras för upphävande av överenskommelsen. Fasthålles vad här nyss anförts

om tillkomsten av en överenskommelse, synes lagtexten dock giva vid

handen, att upphävande kan ske utan iakttagande av den form som föreskrives

i stadgandet -— och detta även om riksdagens godkännande av överenskommelsen

givits i den ordning som gäller för stiftande av grundlag_

och beslutas av regeringen ensam. Innebörden skulle med andra ord vara,

att för ett avstående av suveränitet fordras riksdagens godkännande i kvalificerad

form, medan suveräniteten kan återtagas genom enkelt regeringsbeslut.

Skulle annan innebörd vara avsedd att inläggas i stadgandet, erfordras

ett förtydligande av detsamma.

Högsta domstolens ledamöter anser, att det kan ifrågasättas om de möjligheter

att frånhända regeringen, riksdagen samt domstolar och myndigheter

deras befogenheter som paragrafen öppnar bör stå till buds även när

landet är i krig. Det föreslagna stadgandet synes, exempelvis om

riket eller större del därav ockuperats, kunna bli ett instrument för ockupationsmakten

att ge sken av laglighet åt dess förfaranden. Detta gäller måhända

särskilt för den händelse riksdagens krigsdelegation eller regeringen

trätt i verksamhet i enlighet med 10 kap. 6 §, respektive 9 § i författningsutredningens

förslag. Å andra sidan är det möjligt, att i den antydda situationen

landet är i förbund med en eller flera främmande stater, och det

kan då vara önskvärt eller rent av nödvändigt att kunna utan dröjsmål eller

formella hinder förlägga den lagliga regeringsmakten utomlands, till en

nationell exilregering eller till bundsförvanternas olika regerings- och förvaltningsorgan,

särskilt i fråga om diplomatiska och militära angelägenheter.

Det synes med hänsyn till det anförda vara förtjänt av närmare övervägande,

huruvida stadgandet i 4 kap. 9 § skall vara tillämpligt i krig, och

vidare, huruvida riksdagens krigsdelegation respektive regeringen skall

kunna fatta beslut motsvarande det riksdagens godkännande som avses i

stadgandet. Då dessa spörsmål icke behandlats av utredningen, har vi ansett

oss böra fästa uppmärksamheten på desamma. Framhållas må i detta

sammanhang, att för riksdagens krigsdelegation och för regeringen föreskrifter

saknas om särskild kvalificerad majoritet motsvarande dem som

upptagits i 4 kap. 9 § i förslaget. I

I vissa remissvar framföres synpunkter på lagtextens utformning.

Svea hovrätt framhåller, att om stadgande angående godkännande

av delegationslraktat skall införas i nu gällande regeringsform, måste

den i 4 kap. 9 § använda formuleringen ändras för att delegation skall

kunna ske beträffande tullar. Hovrätten, som förordar att i regeringsformen

intas regler om rätt att sluta överenskommelser innebärande att mellanfolklig

organisation erhåller självständig kompetens att fatta beslut eller

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

ge föreskrifter med folkrättslig eller statsrättslig verkan, anser att reglerna i

övrigt bör erhålla i huvudsak följande innehåll, överstatlig befogenhet med

allenast folkrättslig verkan bör, åtminstone i regel, kunna beviljas genom

ett riksdagsbeslut med enkel majoritet. När det gäller kompetens med statsrättslig

betydelse bör såsom huvudregel gälla att riksdagens beslut skall fattas

antingen i samma ordning som gäller för stiftande av grundlag eller genom

ett beslut med kvalificerad majoritet. Denna ordning bör undantagslöst

gälla vid överlåtande av domsrätt eller av lagstiftningsbefogenhet (inkluderande

skattebeslut) liksom eljest i frågor av större vikt. Befogenhet

att stifta grundlag skall icke få överlåtas. Riksdagens beslut bör enligt hovrätten

ha formen av lag åtminstone vid överlåtelse av befogenhet att stifta

lag.

Hovrätten för Västra Sverige förordar sådan jämkning av den föreslagna

paragrafen — exempelvis efter mönster av 8 § i samma kapitel —- som klargör

att den överenskommelse varom är fråga skall vara i erforderlig mån

utformad, när riksdagen behandlar frågan om dess godkännande. Högsta

domstolens ledamöter anser, att om i avbidan på en mera omfattande författningsreform

ett stadgande av föreslaget innehåll skall upptas i den nu

gällande regeringsformen, detta synes böra ske i § 12 eller i anslutning till

densamma. Redaktionella ändringar torde därvid erfordras. Uttrycket »befogenhet

som enligt denna regeringsform tillkommer» erhåller ju, om det

införes i 1809 års regeringsform, en annan innebörd än enligt förslaget.

Ehuru det må synas antagligt, att uttrycket utan olägenhet kan användas,

erfordras en närmare undersökning härom. Bestämmelsen om fem sjättedels

majoritet torde — i överensstämmelse med vad som föreslagits i tvåkammaralternativet

— böra hänföras till varje kammare för sig. Med den

gällande regeringsformens terminologi torde bäst överensstämma att såsom

statsorgan, vilkas befogenhet kan överföras, särskilt nämna domstolarna

vid sidan av »myndigheter».

Den av författningsutredningen föreslagna bestämmelsen har, anför hovrätten

över Skåne och Blekinge, två aspekter. Dels möjliggör den avsteg

från den funktionsuppdelning som fastslås i regeringsformen, dels reglerar

den i vilken ordning ett sådant avsteg skall beslutas. Den förra delen av

grundlagsbudet innebär ett undantag från de konstitutionella grundreglerna

i 1 kap. Den är även av den vikt att den väl försvarar sin plats bland dessa

grundregler. Den bör därför enligt hovrätten överflyttas till 1 kap., lämpligen

i form av en ny (10) paragraf. Den senare delen av stadgandet bör upptas

i 8 § i 4 kap., som behandlar ordningen för avslutande av internationella

överenskommelser. Hovrätten föreslår, att sistnämnda paragraf avfattas på

följande sätt. Godkännande av sådan överenskommelse, som avses i 1 kap.

10 §, skall ges i samma ordning som gäller för stiftande av grundlag eller —

om beslut i sådan ordning ej kan avvaktas — genom ett beslut, om vilket

minst fem sjättedelar av riksdagens ledamöter vid omröstning förenat sig.

5 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 140

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts proposition nr U0 år 196i

Annan överenskommelse med främmande stat eller mellanfolklig organisation

skall för att bli gällande godkännas av riksdagen, om överenskommelsen

avser fråga som ankommer på riksdagens avgörande eller, utan att angå

sådan fråga, är av större vikt. I fall som sist sagts må dock överenskommelse,

utan att framläggas för riksdagen, avslutas av regeringen efter rådplägning

med utrikesnämnden, om regeringen finner att rikets intresse kräver

det.

Departementschefen. Starka strävanden att intensifiera det mellanfolkliga

samarbetet har kännetecknat den senaste tidens utveckling. Dessa strävanden

har tramtör allt avsatt spår på traktatområdet, vilket är naturligt, därtör

att traktaten utgör det dominerande medlet för förverkligande av mellanfolkligt

samarbete. Internationella överenskommelser ingås numera på

en mångfald områden, där föga eller intet mellanfolkligt samarbete tidigare

förekommit. Samtidigt som traktaterna kommit att spänna över talrika nya

ämnesområden, har staterna i stor utsträckning visat sig beredda att för

vinnande av ett gemensamt mål påtaga sig längre gående traktatförpliktelser

än förut varit brukligt. Som ett led i strävandena efter ett vidsträcktare

och mera djupgående internationellt samarbete har mellanfolkliga organisationer,

utrustade med mer eller mindre vittgående befogenheter, vuxit fram.

Inom somliga gruppbildningar har det internationella samarbetet till och

med nått så långt, att de samverkande staterna jämlikt dem emellan sluten

traktat överlåtit konstitutionella befogenheter på gemensamma mellanfolkliga

organ. Eu så fast form för samverkan utgör en ny företeelse i det internationella

samarbetet.

Mot bakgrunden av den utveckling, som sålunda ägt rum, kan det åtminstone

i förstone förefalla ganska närliggande att göra en samlad översyn av

samtliga konstitutionella regler, som berör traktatområdet och vad därmed

sammanhänger. Eu dylik översyn framstår emellertid som ett naturligt led

i en allmän författningsrevision och torde därför få anstå, till dess en sådan

kan äga rum. Sverige har städse intagit en positiv hållning till vidgat

internationellt samarbete i fredliga värv. Genom medlemskap i Förenta Nationerna

och därunder lydande fack- och specialorgan har Sverige aktivt

medverkat i dylikt internationellt samarbete. Även på andra håll har vårt

land deltagit i mellanfolkligt samarbete t. ex. för att stärka och utvidga

internationell handel och samfärdsel och att utveckla och kodifiera internationell

rättsordning. Våra grundlagar har hittills icke lagt hinder i

vägen för Sverige att ansluta sig till traktater och internationella organisationer,

när detta befunnits överensstämma med landets intresse. Ett svenskt

deltagande i det allt närmare internationella samarbete, som accentuerats

under senare tid, torde emellertid i visst hänseende påkalla en anpassning

av regeringsformen till de nya förhållandena. Vad jag här syftar på är, att

regeringsformen i sin nuvarande utformning lägger hinder i vägen för

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 740 år 7.964

överlåtelse av konstitutionella befogenheter på utomstående organ och därmed

också för rikets medverkan i sådant internationellt samarbete, som

kräver att dylik överlåtelse sker. På denna punkt hör en reform komma

till stånd redan nu.

Vad som i första hand aktualiserar en sådan reform är det faktum, att

Sverige den 15 december 1961 ansökt om associering till Europeiska ekonomiska

gemenskapen (EEC). Ehuru det tör dagen är ovisst, när denna ansökan

kan komma att upptagas till närmare behandling, bör man likväl

vara beredd på den situationen, att associeringsfrågan anmäler sig med

kort varsel. EEC grundar sig på en traktat, som av medlemsstaterna kräver

överlåtelse av vissa konstitutionella befogenheter. En del av EEC:s organ,

framför allt ministerrådet, har utrustats med betogenheter, som i vårt land

jämlikt gällande regeringsform utövas av Kungl. Maj :t, riksdagen eller annat

statsorgan. Ministerrådet äger exempelvis inom vissa gränser utlärda

förordningar rörande ekonomisk konkurrens inom det gemensamma marknadsområdet.

I vårt land tillhör konkurrenslagstiftningen jämlikt § 87 regeringsformen

Kungl. Maj :ts och riksdagens samfällda kompetensområde.

Exempel på andra befogenheter som tillkommer rådet är rätten att fastställa

tullsatser i den gemensamma tulltariffen. Beslutanderätten på tullområdet

utövas hos oss av riksdagen jämlikt § 60 regeringsformen. Som

Ytterligare exempel på rådets befogenheter kan nämnas rätten att sluta tull—

och handelsavtal med tredje land. Enligt § 12 regeringsformen tillkommer

det Kungl. Maj:t att, i vissa fall efter riksdagens godkännande, sluta traktater

för Sveriges del. Även om det främst är Sveriges ansökan om associering

till en organisation med handelspolitiskt eller eljest ekonomiskt syfte,

som aktualiserat frågan om grundlagsändring i syfte att möjliggöra delegation

av konstitutionella befogenheter på mellanfolkliga organ, bör man likväl

vid en reform av detta slag beakta, att den form av internationellt samarbete,

där sådan delegation ingår som ett karakteristiskt moment, i enlighet

med utvecklingens gång snart nog kan komma till användning på

andra områden, där det är önskvärt att Sverige medverkar, t. ex. när det

gäller att främja internationell rättsordning.

I vilken lagteknisk form möjlighet bör tillskapas att överföra konstitutionella

befogenheter på mellanfolklig organisation, kan måhända vara föremål

för viss tvekan. Författningsutredningen har för sin del förordat, att dylik

möjlighet öppnas enbart medelst en regel om rätten att ingå traktat,

varigenom konstitutionell befogenhet överlåtes på internationell organisation.

Samma metod har föreslagits i de riksdagsmotioner, som tidigare

väckts i ämnet. Denna metod synes bygga på uppfattningen att en traktat

av här ifrågavarande slag skulle vara av högre rättslig dignitet än grundlagarna

och därför utan särskild lagstiftningsakt kunna inverka ändrande

på dem. Riksdagen åter har vid behandlingen av motioner i ämnet närmast

varit inne på tanken, att möjlighet att delegera konstitutionella befogen
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Mcij.ts proposition nr HO är 196i

heter icke bör tillskapas i form av regler om slutande av traktat utan genom

regler, som anvisar lagstiftningsinstrumentet som medel för konstitutionella

befogenhetsöverlåtelser. Även enligt min mening är sistnämnda

metod att föredraga.

Att genom regler om lagstiftning skapa rättslig grundval för konstitutionella

befogenhetsöverlåtelser på mellanfolklig organisation kan i och för

sig ske på olika sätt. En möjlighet är att, när behov av konstitutionell befogenhetsöverlåtelse

uppkommer, i grundlagen införa en eller flera regler,

som tillägger det mellanfolkliga organet den kompetens som för ändamålet

erfordras, och samtidigt i motsvarande mån begränsar det svenska statsorganets

konstitutionella kompetens på området. Med detta tillvägagångssätt

kommer själva befogenhetsöverlåtelsen att ske genom en grundlagsregel.

En överlåtelse på internationellt organ av exempelvis befogenheten att

fastställa tullsatser, skulle med denna teknik kunna ske på så sätt, att § 60

regeringsformen kompletterades med en regel, som gav det internationella

organet önskad kompetens och samtidigt i motsvarande mån begränsade

riksdagens där stadgade bevillningsmakt. Ett sådant tillvägagångssätt medför

emellertid bl. a. den konsekvensen, att det internationella organet kommer

att åtnjuta grundlagsskydd för sin kompetens. Ett återtagande helt eller

delvis av de konstitutionella befogenheter, som överförts på organet, kan

då icke ske annat än i den tidskrävande ordning som gäller för ändring av

grundlag. Då skäl saknas att förläna ett utomstående organs kompetens

samma beständighet som grundlagen tillägger de svenska statsorganens

konstitutionella behörighet, bör den nu diskuterade tekniken, som även i

andra varianter än här berörts lätt medför olägenheter av skilda slag, icke

komma till användning. En annan möjlighet är att i regeringsformen införa

ett fullmakts- eller ramstadgande, som inom vissa gränser ger Kungl.

Maj :t och riksdagen i förening befogenhet att genom lag utan grundlags karaktär

överlåta konstitutionell beslutanderätt på internationellt organ. Med

denna anordning kommer grundlagen att ange ramen och formerna för

överlåtelse av konstitutionella befogenheter på mellanfolkliga organ, medan

själva befogenhetsöverlåtelsen kommer att ske genom lag utan egenskap av

grundlag. Detta alternativ vill jag för min del förorda. De betänkligheter,

som kan resas mot tanken att i delegationslagens form ändra eller modifiera

innehållet i grundlagsregler rörande de nationella statsorganens kompetens,

torde kunna mildras genom att särskilda garantier tillskapas för

stiftande av delegationslag.

När det gäller att i grundlagen angiva den ram, inom vilken Kungl. Maj :t

och riksdagen genom särskild lag skall kunna delegera konstitutionell befogenhet,

påkallar till en början den frågan uppmärksamhet, till vilka subjekt

delegation skall kunna ske. Härvid synes det mig ganska klart, att konstitutionella

befogenhetsöverlåtelser till andra utomstående organ än mellanfolkliga

organisationer, t. ex. till främmande makt, bör falla utanför de
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 är 1964

legationsramen. Men icke heller alla mellanfolkliga organisationer bör kunna

ifrågakomma såsom utövare av konstitutionella befogenheter med giltighet

för vårt land. Endast sådana internationella organisationer, som har till

syfte att främja mellanfolkligt samarbete på fredliga verksamhetsområden,

bör i ramstadgandet upptagas såsom potentiella utövare av konstitutionella

befogenheter. Delegation av dylika befogenheter till internationell organisation

med militärt syfte faller därmed utanför ramstadgandets tillämplighetsområde.

Som villkor för att konstitutionell beslutanderätt skall få överföras

på mellanfolklig organisation bör vidare gälla, att Sverige anslutit eller

ansluter sig till organisationen i fråga, vare sig anslutningen sker i form av

fullt medlemskap i organisationen eller i annan form för medverkan däri.

De begränsningar i ramstadgandets tillämplighetsområde, som jag nu

berört, har haft avseende å det subjekt, till vilket delegation skall kunna

ifrågakomma. En viss begränsning med hänsyn till den konstitutionella befogenhetens

art bör också lämpligen uppställas. Med konstitutionell befogenhet

avses i detta sammanhang beslutanderätt, som enligt regeringsformen

tillkommer Kungl. Maj:t och riksdagen, gemensamt eller var för

sig, eller annat statligt organ, d. v. s. befogenhet som i avsaknad av det bär

föreslagna fullmaktsstadgandet icke skulle kunna fråntagas organet utan

ändring av regeringsformen. Hit hör bl. a. rätten att stitta, ändra, förklara

och upphäva grundlag. Denna fundamentala statsfunktion bör emellei tid

uppenbarligen icke kunna bli föremål för delegation till mellanfolkligt

organ, överlåtelse av beslutanderätt i grundlagsfrågor bör i enlighet härmed

falla utanför ramstadgandets tillämplighetsområde.

Däremot bör delegation i och för sig kunna ifrågakomma på övriga ämnesområden.

Härvid anmäler sig frågan om någon form av kvantitativ begränsning

på dessa ämnesområden. Svårigheterna att finna en användbar,

kvantitativ begränsningsformet av någorlunda precis natur är emellertid

högst betydande. Ehuru det i praktiken knappast kan bli fråga om att på

mellanfolkligt organ överlåta annat än vissa begränsade och specificerade

befogenheter, ligger det nämligen utanför möjligheternas gräns att förutsäga

vilka befogenheter av detta slag som i framtiden kan bli aktuella för

överlåtelse eller inom vilka ämnesområden de kan komma att falla. En

eventuell kvantitativ begränsning måste därför bli allmänt hållen. En möjlighet,

som kan förtjäna övervägas, är att som villkor för delegation till

mellanfolklig organisation uppställa, att övriga till organisationen anslutna

stater i åtminstone lika utsträckning överlåtit konstitutionella befogenheter

på organisationen. EU sådant ömsesidighetskrav skulle kunna innebära ett

visst legislativt skydd mot alltför långtgående befogenhetsöverlåtelser.

Emellertid förekommer det, att stater, som tillhör en och samma mellanfolkliga

organisation, anslutit sig till denna på sinsemellan olikartade villkor.

Så är exempelvis fallet beträffande EEC. Ett ömsesidighetskrav av här

angiven beskaffenhet skulle ge upphov till svårigheter vid en ifrågasatt

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr HO år W6''i

svensk anslutning till sådan organisation. Även om ett dylikt ömsesidighetskrav

därför icke lämpligen kan uppställas som uttrycklig och ovillkorlig

förutsättning för att delegation skall få ske, ligger det likväl i sakens natur,

att när det gäller att i det konkreta fallet avgöra, om eller i vad mån en

konstitutionell befogenhetsöverlåtelse till mellanfolklig organisation bör ske

från svensk sida, största avseende måste fästas vid hur pass långtgående

inskränkningar i handlingsfriheten övriga till organisationen hörande stater

härutinnan påtagit sig. En annan möjlighet, som jag för min del vill

förorda, är att i ramstadgandet angiva, att konstitutionell befogenhetsöverlåtelse

endast får ske i begränsad omfattning. Därmed bör så mycket bli klart,

att stadgandet icke medger, att exempelvis sådana befogenheter som att

stifta lag, besluta om skatter och andra pålagor eller ingå överenskommelse

med främmande makt överlåtes vare sig i sin helhet eller i en utsträckning,

som på något sätt kan inverka på rikets självständighet i stort.

På grund av vad jag i det föregående anfört vill jag föreslå ett tillägg till

§ 81 regeringsformen, enligt vilket beslutanderätt, som enligt regeringsformen

tillkommer Kungl. Maj:t och riksdagen, gemensamt eller var för sig,

eller annat statligt organ, skall genom lag utan grundlags karaktär kunna

i begränsad omfattning överlåtas på mellanfolklig organisation för fredligt

samarbete, till vilken Sverige är eller skall bli anslutet. Att det hos oss liksom

i andra länder icke visat sig möjligt att med större stringens avgränsa

det område, inom vilket konstitutionell befogenhetsöverlåtelse bör få ske,

torde icke behöva föranleda några allvarligare farhågor. Det kan i detta

sammanhang förtjäna påpekas, att § 12 regeringsformen i och för sig medger,

att Sverige påtager sig mycket vittgående inskränkningar i sin handlingsfrihet

utan att detta i praktiken vållat några olägenheter.

Om det av skäl, som jag förut berört, icke låter sig göra att med den grad

av precision, som i och för sig varit önskvärd, fixera den ram, inom vilken

delegation skall få ske, ligger det desto större vikt på att grundlagen uppställer

så betryggande garantier som möjligt när det gäller formerna för

stiftande av sådan lag, varigenom konstitutionell befogenhetsöverlåtelse

sker till mellanfolkligt organ. En dylik lag, som ju ändrar eller modifierar

innehållet i regeringsformens kompetensregler, bör icke få komma till stånd

ulan att saken underställts folket i val eller, om detta med hänsyn till tidsåtgången

vållar bestämda olägenheter, att åtgärden uppbäres av en bred

folkopinion sådan denna kommer till uttryck i riksdagen. Jag föreslår därtör

i enlighet med grunderna för författningsutredningens förslag, att lag,

varigenom konstitutionell beslutanderätt delegeras till mellanfolklig organisation,

skall stiftas antingen i den ordning som gäller för grundlag eller

ock genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och en riksdag, i vilket minst

5/6 av de röstande i vardera kammaren vid votering instämt. Stadgandet

bärom bör likaledes placeras i § 81 regeringsformen. En delegationslag bör

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1904

däremot kunna upphävas eller ändras i inskränkande riktning utan att nu

angivna lagstiftningsformer behöver iakttagas.

Att olika beslutskrav kommer att gälla för stiftande av delegationslag

och för riksdagens godkännande av den traktat, som föranlett lagen, torde

icke medföra några komplikationer redan av den anledningen, att Kungl.

Maj :t svårligen lärer kunna ratificera traktaten utan att lagen kommit till

stånd eller promulgera lagen utan att traktaten blivit godkänd.

6. Inrättande av en riksdagens lönedelegation

Nuvarande ordning. I §§ 62 och 64 regeringsformen förutsättes rätten att

pröva statsverkets behov tillkomma riksdagen. Förstnämnda lagrum stadgar,

att det ankommer på riksdagen att sedan statsverkets behov blivit avriksdagen

prövade åtaga sig en däremot svarande bevillning samt att tillika

fastställa hur särskilda summor därav skall till särskilda ändamål användas

och anslå dessa summor under bestämda huvudtitlar i riksstaten. Enligt

§ 64 skall såväl rikets ordinarie statsmedel och inkomster som extraordinarie

utlagor och bevillningar vara under Kungl. Maj :ts disposition för

att användas till de av riksdagen prövade behov och efter den upprättade

staten. Den i stadgandena förutsatta befogenheten att pröva statsverkets

behov avser statens utgifter överhuvud och således även dess lönekostnader.

Ehuru frågan, huruvida och i vilken omfattning riksdagen må specialisera

utgiftssidan i budgeten, under stadgandenas giltighetstid varit föremål

för olika meningar, får sedan länge den uppfattningen anses i praxis

godtagen, att det står riksdagen fritt att med hänsyn till utgiftsändamålet

fixera de särskilda inom huvudtitlarna upptagna posterna. Vad särskilt löneområdet

angår har riksdagen sålunda på tjänstemannasektorn prövat

exempelvis frågor om tjänsters inrättande och lönesättningen för olika kategorier

av tjänster.

Tidigare bestämdes de statsanställdas löner och övriga arbetsvillkor i

princip utan medverkan från arbetstagarsidan. Under de senaste årtiondena

har emellertid formerna för bestämmande av de statsanställdas avlöningsförmåner

och andra anställningsvillkor tämligen radikalt förändrats. Förändringen

kännetecknas främst därav, att det på den privata arbetsmarknaden

praktiserade förhandlings- och avtalsväsendet alltmera vunnit insteg

på den statliga arbetsmarknadssektorn. Numera bestämmes de statsanställdas

löneförmåner och åtskilliga andra anställningsvillkor i betydande utsträckning

i eller på basis av överenskommelser, som efter förhandling träffats

mellan staten och de statsanställdas organisationer. En stor del icke

löneplansplacerade arbetstagare i statens tjänst är sålunda anställda på

villkor, som fastställts i kollektivavtal. Kollektivavtalen, som enligt gällande

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196b

rätt kan avse endast arbetstagare utan tjänsteansvar, slutes av berörda arbetstagarorganisationer,

å ena, samt vederbörande verksledning, å andra

sidan. De förhandlingar, som föregår kollektivavtalets slutande, föres i regel

på den statliga sidan av ordföranden eller tjänsteman i avtalsnämnden i

samarbete med representanter för verket. Kollektivavtalen underställes icke

vare sig Kungl. Maj :ts eller riksdagens prövning utan ingås slutgiltigt av

vederbörande verksledning. Riksdagen beviljar på den statliga kollektivavtalssektorn

anslag för löneändamål utan att specificera anslagen med hänsyn

till olika anställdas skilda löneställning. Vad sedan angår statliga befattningshavare

med tjänstemannaställning träffas även beträffande deras

löner och åtskilliga andra anställningsvillkor förhandlingsöverenskommelser

mellan berörda arbetstagarorganisationer och staten, ehuru överenskommelserna

icke har karaktär av kollektivavtal och för övrigt icke heller

är förbundna med de för avtal i allmänhet karakteristiska rättsverkningarna.

De centrala törhandlingarna med statstjänstemännens organisationer

föres från statens sida av chefen för civildepartementet eller befattningshavare

i detta. Förhandlingsöverenskommelserna inom tjänstemannasektorn,

där den totala lönekostnaden är avsevärt större än på kollektivavtalssektorn

och där den individuella anställningen i stor utsträckning är till sin varaktighet

rättsligen garanterad, ingås under förbehåll av Kungl. Maj:ts och riksdagens

godkännande. Sedan Kungl. Maj :t godtagit träffad förhandlingsöverenskommelse,

förelägges överenskommelsen genom proposition riksdagen,

som i kraft av sin befogenhet att pröva statsverkets behov tager ställning

till överenskommelsen och anslår de medel, som dess ställningstagande föranleder.

Även om förhandlingsöverenskommelser kan röra såväl lönetabellerna

som åtskilliga andra ämnen, anses likväl vissa frågor inom tjänstemannasektorn

icke stå öppna för förhandlingsöverenskommelse. Detta gäller

t. ex. frågor om inrättande av nya tjänster eller om ändrad lönegradsplacering,

när den är förestavad av organisatoriska förändringar, nytillkomna

arbetsuppgifter och dylikt. I frågor, som icke anses stå öppna för förhandlingsöverenskommelse,

beredes dock arbetstagarorganisationerna regelmässigt

tillfälle att vid överläggningar med representanter för staten eller i

remissyttranden framföra synpunkter och önskemål.

Tidigare reformförslag. Under senare tid har på sina håll hävdats, att

det efter mönster från den privata arbetsmarknaden utbildade systemet med

förhandlingsöverenskommelser rörande statstjänstemännens löner och andra

ekonomiska villkor kringskurit riksdagens möjligheter att realpröva

statsverkets behov av medel för löneändamål och andra av träffad förhandlingsöverenskommelse

berörda utgiftsändamål. Därvid har gjorts gällande,

att sedan en förhandlingsöverenskommelse väl kommit till stånd,

riksdagen de facto icke har annat val än att godtaga överenskommelsen.

Med utgångspunkt härifrån har vid liera tillfällen i den offentliga debatten

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år t96i

framförts förslag till reformer syftande till att öka det parlamentariska inflytandet

på löne- och tjänstevillkor. I motionerna 1:322 och 11:431 vid

1951 års riksdag hemställdes om utredning rörande formerna för statsmakternas

representation vid förhandlingar med de statsanställdas organisationer.

Enligt motionärernas mening var det från många synpunkter önskvärt

att olika meningsriktningar inom riksdagen blev företrädda i statsmakternas

förhandlingsdelegation. Denna delegation borde enligt motionärernas

uppfattning antingen vara sammansatt uteslutande efter parlamentariska

grunder eller till övervägande del bestå av parlamentariska representanter.

Statsutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 38 motionerna under hämisning

till att 1948 års förhandlingsrättskommitté skulle ägna uppmärksamhet åt

det i motionerna berörda spörsmålet. I en reservation yrkades, att utskottet

skulle som sin mening uttala, att olika meningsriktningar inom riksdagen

borde vara representerade vid förhandlingarna samt att utskottet förutsatte,

att förslag i sådan riktning skulle föreläggas riksdagen, sedan förhandlingsrättskommittén

slutfört sitt uppdrag. Riksdagen godtog utskottets utlåtande.

I motionerna I: 323 och II: 432 vid samma riksdag uttalades önskemål

om att riksdagen eller något dess utskott redan under förhandlingsskedet

skulle få tillfälle att bilda sig en föreställning om själva ramen för pågående

förhandlingar med statsanställdas organisationer eller att denna på annat

sätt skulle bli föremål för överläggningar med företrädare för den anslagsbeviljande

instansen. Motionerna tog i övrigt närmast sikte på att ur

delvis andra synpunkter än önskemålet att stärka riksdagens inflytande

över statstjänstemännens löne- och tjänstevillkor inrätta ett särskilt organ,

som i stället för en ledamot av regeringen skulle företräda staten vid förhandlingar

med statstjänstemännens organisationer. Jämväl dessa motioner

avstyrktes av statsutskottet i dess nyss berörda utlåtande nr 38.

Tanken att stärka folkrepresentationens inflytande vid bestämmandet av

statstjänstemännens löner och övriga tjänstevillkor upptogs också till diskussion

i det betänkande, som 1948 års förhandlingsrättskommitté framlade

år 1951 (SOU 1951:54). Kommittén framhöll inledningsvis, att representanter

för riksdagen ingått i den »förhandlingsdelegation» som under

namn av 1945 års lönekommitté företrätt staten vid de omfattande förhandlingar

vilka föregått tillkomsten av avlöningsreglementet. Mot bakgrunden

härav fann sig förhandlingsrättskommittén böra överväga, om det

icke kunde vara lämpligt att på motsvarande sätt utrusta den förhandlingsorganisation,

som kommittén föreslog, med en liknande utbyggnad.

Detta skulle kunna ske i den formen, att ett »råd» eller en »nämnd» eller

särskilda »sakkunniga» bestående huvudsakligen av riksdagsmän ställdes

vid förhandlingsorganisationens sida eller om förhandlingsverksamheten

uppdrogs åt ett särskilt ämbetsverk, att detta utrustades med en styrelse

med sådan sammansättning. Eftersom riksdagen även i fortsättningen måste

ha det slutliga avgörandet i fråga om statstjänstemännens löner och andra

5-f intrång till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr Ilo

opaginerad Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196i

anställningsvillkor, borde det, framhöll kommittén, vara av ett visst intresse

att åt riksdagen genom lämpliga representanter bereda tillfälle att i tid öva

inflytande på förhandlingsresultatet. Måhända skulle det vara möjligt att

på detta sätt redan inom förhandlingsorganisationen skapa en viss återförsäkring

för det lyckliga genomförandet i riksdagen av en eventuell förhandlingsuppgörelse.

Kommittén framhöll vidare, att det icke kunde undvikas,

att den egentliga förhandlingsorganisationen komme att få en viss ämbetsmannakaraktär.

Eu motvikt härtill skulle kunna uppnås genom att ett

råd av förtroendemän ställdes vid den egentliga förhandlingsdelegationens

sida. Ur sistnämnda synpunkt skulle en permanent rådgivande församling

vara att föredraga. Arbetstagarsidan skulle därigenom år från år möta i stort

sett samma representanter för motparten, vilket på den privata arbetsmarknaden

visat sig vara till tördel för samarbetet. Häremot kunde dock enligt

kommitténs mening invändas, att existensen av ett dylikt permanent råd

hotade att »blanda bort» ansvaret för uppgörelsen på arbetsgivarsidan. Om

lörhandlingsorganisationen ingick i civildepartementet och större förhandlingar

leddes av civilministern själv, kunde det, yttrade kommittén, måhända

ur statsrättslig synpunkt väcka betänkligheter, om civilministern i

sin ämbetsutövning skulle taga råd av en delegation eller ett utskott av

riksdagen. Gränserna mellan regeringens och riksdagens befogenheter skulle

härigenom i viss mån suddas ut. Det vore därför att föredraga, att civilministern

och regeringen i första hand själva fick inför riksdagen taga ansvaret

för uppgörelsen. Enligt kommitténs mening uteslöt detta icke, att

Kungl. Maj :t eller civilministern särskilt vid viktigare förhandlingar tillkallade

sakkunniga att biträda vid förhandlingarna. Att därvid även lämpliga

riksdagsmän kunde ifrågakomma ansåg kommittén uppenbart. Kommittén

sade sig vilja överlämna åt regeringen att, när förhandlingsorganisationen

skulle utformas, beakta huruvida och i så fall på vilket sätt utrymme

borde beredas åt ett lekmannainflytande vid sidan av den egentliga

förhandlingsorganisationen.

I en vid 1953 års riksdag väckt motion I: 24 yrkades på en förutsättningslös

utredning angående möjligheten och lämpligheten av att organ valda avriksdagen

inrättades för samverkan med regeringen vid behandlingen avsärskilda

grupper av ärenden. Motionen, som hade generellt syfte och icke

endast avsåg frågan om nya former för fastställandet av statstjänstemännens

löner, avstyrktes av konstitutionsutskottet i dess utlåtande nr 19. Utskottet

uttalade emellertid, att om det med hänsyn till utvecklingen och på

grund av vissa ärendens speciella natur skulle befinnas erforderligt att för

särskilda frågor inrätta riksdagsorgan med enbart rådgivande karaktär, så

kunde ske utan att bestämmelser därom behövde införas i grundlag. Utskottets

utlåtande godkändes av riksdagen.

Motion II: 337, väckt vid samma riksdag, log däremot uteslutande sikte

på frågan om riksdagens ställning till tjänstemannaförhandlingarna. Mo
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kunql. Mnj:ts proposition nr HO är 1964

tionären framhöll, att man i sammanhang med den senaste tidens lönebeslut

från skilda läger med beklagande sagt, att det nu för tiden praktiserade

systemet med föregående förhandlingsuppgörelser mellan staten och de stora

personalorganisationerna i realiteten eliminerat riksdagens rätt att bestämma

över den stora del på riksstatens utgiftssida, som hänförde sig till

löner. Riksdagen hade allenast formellt kvar sin befogenhet att avslå eller

ändra propositioner men befann sig i praktiken alltid i ett tvångsläge och

kunde knappast göra annat än att godtaga uppgörelser. Vad man kritiserade

var icke förhandlingsväsendet utan det förhållandet, att riksdagen ej bereddes

tillfälle att påverka förhandlingarna innan den ställdes inför faktum,

och därigenom i verkligheten miste den makt över budgeten, som grundlagarna

tillerkände folkrepresentationen. Som en utväg i syfte att återställa till

riksdagen dess grundlagsenliga befogenhet hade den tanken framlagts, att

lönebesluten helt och definitivt skulle överlämnas åt en fullmäktigeinstitution.

Denna skulle ges en ställning liknande riksbanksfullmäktige eller riksgäldsfullmäktige

och den skulle i likhet med dessa handla å riksdagens vägnar,

eventuellt i anslutning till allmänna riktlinjer som riksdagen i förväg

fastställt. Ett av syftemålen med en sådan anordning skulle vara att, genom

medlemmar i delegationen, garantera riksdagen ett reellt inflytande på lönesättningen

för de statliga befattningshavarna under alla stadier av en löneförhandling

och alltså innan riksdagen de facto bundits av det resultat, vari

förhandlingarna utmynnat. En sådan delegation av riksdagens beslutande

makt kunde dock icke ske utan grundlagsändring. Då det dock vore angeläget

att frågan om riksdagens handläggning av löneärenden togs upp omedelbart,

borde andra mått och steg till stärkande av riksdagens grundlagsbestämda

maktställning i fråga om budgetens löneposter tagas. Löneförhandlingarna

borde enligt motionären fortfarande ledas av en representant

för regeringen, vilken aldrig kunde undgå att bära det primära ansvaret

för budgetarbetet och därmed även för den statliga lönesättningen.

I förhandlingsorganet borde — förutom fackmän, som regeringen fann

sig böra anlita — ingå representanter för alla mera betydande partier. Dessa

representanter kunde lämpligen väljas av riksdagen och utgöra ett riksdagens

löneråd. Antalet ledamöter från riksdagen kunde sättas till 12.

Därmed skulle garanti skapas ej blott för att alla mera betydande partier

kunde bli företrädda utan också för att riksdagsrepresentationen skulle

kunna återspegla olika uppfattningar. Regler för riksdagens löneråd

borde uppställas i en stadga av samma karaktär som de konstitutionella

stadgar, om vilka riksdagsordningen § 38 talade. Stadgan borde antagas av

Kungl. Maj :l och riksdagen samfällt. Inrättande av ett dylikt råd med enbart

konsultativa befogenheter kunde icke antasta riksdagens formella

handlingsfrihet. Motionen utmynnade i ett krav på utredning av den däri

behandlade frågan.

I sitt vid 1953 års höstsession avgivna utlåtande nr 204 framhöll stats
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr HO är 196''t
utskottet

vid behandlingen av ifrågavarande motion, att det förslag som

framlagts av 1948 års förhandlingsrättskomniitté torde komma att underkastas

en ingående översyn. Det syntes utskottet lämpligt, att i samband

med en dylik översyn uppmärksamhet ägnades jämväl åt frågan om formerna

för riksdagens medverkan vid statliga löneuppgörelser. En utredning

härav borde sålunda komma till stånd i nämnda sammanhang. Det

borde enligt utskottets mening icke vara uteslutet att även andra sidor av

det föreliggande problemet än de i motionen berörda blev föremål för

undersökning, t. ex. möjligheterna för det ifrågasatta organet att medverka

vid en »uppgörelse vid bordet». Utskottet hemställde, att riksdagen

skulle anhålla om utredning angående formerna för riksdagens medverkan

vid de statliga löneuppgörelserna. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Riksdagens skrivelse i ärendet överlämnades sedermera till författningsulrednmgen

för att vara tillgänglig vid utredningsuppdragets fullgörande.

Även om strävandena att stärka riksdagens inflytande över budgetens

löneposter präglat åtskilliga debattinlägg, har emellertid även förslag, som

går i annan riktning, framförts i den offentliga diskussionen. 1956 års förhandlingsrättsutredning,

som hade att undersöka de rättsliga konsekvenserna

av en vidgad tillämpning av den allmänna arbetsrättens regler på

det statliga tjänstemannaområdet, förordade sålunda i sitt år 1960 avgivna

betänkande (SOU 1960: 10) att såväl regering som riksdag skulle träda

tillbaka som avtalspart och att förvaltningsmyndighet helt skulle från statens

sida svara för handhavandet av förhandlings- och avtalsväsendet. Ett

system med riksdagen som avtalspart rimmande enligt utredningens uppfattning

icke väl med gällande statsrättsliga principer. Riksdagens eliminerande

som avtalspart syntes vidare välmotiverat redan av den anledningen,

att på kollektivavtal grundade anspråk icke torde vara exigibla

gentemot riksdagen. Enligt utredningen var det vidare klart, att riksdagens

allmänna position i medborgaropinionen gjorde det angeläget, att

arbetsmarknadens avtalsfrågor, inklusive de statliga, frigjordes från omedelbart

beroende av riksdagen, som borde om möjligt stå utanför och över

partsintressena. Denna synpunkt gjorde sig enligt utredningens mening i

lika hog grad gällande i fråga om regeringen. Fördelen av att de högsta

politiska instanserna åtminstone i princip ställdes fria i förhållande till

de agerande var påtaglig. En motsatt inställning var enligt utredningen

oegentlig också på grund av dessa instansers möjligheter och förpliktelser

att i särskilda fall vidtaga extraordinära åtgärder till skydd för arbetsfreden.

Att partsorganet på statssidan ej anknöts till regering och riksdag

syntes enligt utredningens mening för övrigt vara en förutsättning för att

inedlingsinstitutionen skulle kunna kopplas in på arbetstvister på statstjänstemannaområdet.

När det gällde att utforma det organ, som på statssidan

hade att sluta avtal, låg det enligt utredningen närmast till hands att

på tjänstemannasektorn applicera redan existerande anordningar inom

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 dr 1964

den del av den statliga förvaltningen, där kollektivavtal i fråga om arbetare

sedan länge förekom. Vederbörande verksenheter ägde där befogenhet att

i samverkan med och under kontroll av centrala, för ändamålet särskilt

inrättade organ med viss direktiv- och beslutanderätt förhandla och trätfa

slutligt avtal. Visserligen förelåg inom tjänstemannasektorn i många

hänseenden specifika förhållanden men i princip syntes det icke vara

någon skillnad mellan statens engagemang i vad det gällde avtal med arbetare

eller avtal med tjänstemän. Utredningen framhöll, att en reform,

varigenom rikets högsta politiska instanser principiellt kom att intaga

samma position i förhållande till avtalsparterna på det statliga området

som inom enskild företagsamhet, måste betraktas som starkt genomgripande

i bestående förhållanden. Riksdagens hävdvunna kompetens i fråga

om handläggningen av tjänstemännens arbetsvillkor, skulle sålunda brytas,

likaså det under mer än ett årtionde praktiserade förhandlingsförfarandet

genom civildepartementet. Enligt utredningens mening syntes något

hinder knappast föreligga i svensk statsrätt mot att på föreslaget sätt överlåta

rätten att sluta kollektivavtal avseende tjänstemän på ett från riksdagen

fristående förvaltningsorgan. Så skedde redan i fråga om kollektivavtalen

för de statsanställda arbetarna. Utredningen underströk, att det

icke vara fråga om att å annat organ överföra sådan beslutskompetens,

som statsrättsligt klart tillkom riksdagen, en delegationsåtgärd, som krävde

grundlagsändring. Vad som skulle ske, var en begränsning av riksdagens

för närvarande faktiskt utövade finansmakt men dess grundlagsenliga

finansmakt, bestående i prövning av anslag, skulle lämnas obeskuren.

Även frågan om gränsdragningen mellan ämnen, som bör kunna bli

föremål för förhandling och överenskommelse mellan staten och de statsanställdas

organisationer, och frågor, som bör undantagas från avtalsområdet,

har diskuterats under senare tid. 1956 års förhandlingsrättsutredning

föreslog sålunda, att man borde i särskild ordning precisera de frågor,

som skulle undantagas från avtalsområdet. Dit hänförde utredningen frågor

om arbetets ledning och fördelning, tjänstemäns antagande, befordran

och avskedande, disciplinärrätten, förvaltnings- och tjänsteorganisationens

uppbyggnad, antagnings- och befordringsgrunder samt allmänna

behörighetskrav. Till förhandlings- och avtalsområdet borde enligt utredningens

mening räknas alla icke uttryckligen undantagna ämnen. Avtalsområdet

borde omfatta vad som inkluderades i det i egentlig mening ekonomiska

mellanhavandet mellan staten och tjänstemännen och i stort sett

motsvara de moment i tjänsteförhållandet, som upptogs i avd. 3 och 4 i

statens allmänna avlöningsreglemente.

Under remissbehandlingen av förhandlingsrättsutredningens förslag

framhölls emellertid från liera håll, att uppgörelser rörande löneläget för

statstjänstemän i stort sett ej var lämpliga eller möjliga utan mycket nära

kontakt med de för finanspolitiken ansvariga statsmakterna.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196''f

Författningsutredningen. Författningsutredningen framhåller under 8 kap.

4 § i sitt förslag till regeringsform, att frågan om formerna för fastställande

av statstjänstemännens avlöningsförmåner och därmed sammanhängande

spörsmål under senare år tilldragit sig stor uppmärksamhet. Enligt utledningens

mening har detta sin grund icke blott i att avlöningsanslagen

upptar en mycket betydande del av statsbudgetens utgiftssida — en höjning

av statstjänstemännens löner och pensioner med 1 % medför, framhålles

det, en kostnadsökning för staten på omkring 60 miljoner kronor —

utan även däri, att man under 1940- och 1950-talen kommit fram till ett

förfaringssätt, som starkt avviker från det tidigare brukliga. Det reella avgörandet

sker numera genom förhandlingar mellan å ena sidan staten, i de

centrala förhandlingarna representerad av civildepartementet, och å andra

sidan organisationerna, medan riksdagen, som tidigare hade ett betydande

inflytande över lönefrågorna, skjutits åt sidan.

Med den samhällsutveckling som ägt rum under de senaste årtiondena

ar det enligt utredningens mening både naturligt och ändamålsenligt, att

statstjänstemännens avlöningsförmåner normalt fastställes genom förhandlingsöverenskommelser

med statstjänstemännens egna organisationer. Arbetstagarna

får därigenom, på samma sätt som på den privata arbetsmarknaden,

del av ansvaret för löneutvecklingen. Det är vidare av betydande

värde, att lönefrågor löses i samförstånd mellan arbetsgivar- och arbetstagarparten.

Det nuvarande tillståndet är emellertid, påpekar utredningen, från andra

synpunkter klait otillfredsställande. Det innebär sålunda att riksdagen

ställs inför fullbordat taktum. I sytte att stärka riksdagens inflytande har

tidigare föreslagits, dels att det skulle inrättas ett riksdagens löneråd, som

skulle medverka vid förhandlingarna med konsultativa uppgifter, dels att

riksdagspartierna skulle vara representerade i den delegation eller det organ,

som förhandlar å statens vägnar med organisationerna, dels ock att

riksdagen skulle överlämna beslutanderätten i lönefrågor åt en särskild

riksdagsdelegation eller fullmäktigeinstitution. Ä andra sidan har 1956 års

förhandlingsrättsutredning föreslagit, att riksdagen helt skulle avkopplas

och beslutanderätten å statens sida överlämnas åt en instans, som är fristående

i förhållande till både regering och riksdag.

Det sistnämnda förslaget utgör enligt utredningens uppfattning i och för

sig en konsekvent slutpunkt på den utveckling som ägt rum på området.

Utredningen anser emellertid, att den lösning, förslaget erbjuder, står i strid

med önskemål och synpunkter, som framställts inom riksdagen. Den står

även i strid med en av de bärande tankarna i utredningens förslag, nämligen

strävandet att stärka riksdagens inflytande. Med den maktställning

över statens inkomster och utgifter, som jämlikt utredningens förslag avses

skola tillkomma riksdagen är det enligt utredningens åsikt ej heller förenligt

att avkoppla riksdagen från lönefrågorna.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj. ts proposition nr HO är 196b

Om man emellertid utgår från att det faktiska avgörandet i lönetrågorna

alltjämt normalt bör träffas genom törhandlingsöverenskommelse och att

det sedan en uppgörelse kommit till stånd, icke bör föreligga någon möjlighet

att ens genom riksdagsbeslut ändra uppgörelsen, anser utredningen

det nödvändigt att ge riksdagen ett inflytande, som kan utövas innan överenskommelsen

träffats. Att inrätta ett konsultativt löneråd eller att låta

riksdagspartierna vara representerade i ett statligt törhandlingsorgan förverkligar

enligt utredningens mening icke syftet; lönetrågorna måste även

med sådana anordningar behandlas i vanlig ordning av riksdagen. Det gäller

i stället att finna en form, som möjliggör att riksdagen kan utöva ett

reellt inflytande på innehållet i en törhandlingsöverenskommelse och som

alltså ersätter den nu efterföljande formella riksdagsbehandlingen. Enda

möjligheten anser utredningen då vara, att riksdagen delegerar sin rätt att

godkänna en törhandlingsöverenskommelse åt ett särskilt riksdagsoigan.

Detta organ bör emellertid icke deltaga i själva förhandlingarna. Det bör i

stället kunna finnas tillgängligt i nära kontakt med förhandlingarna och

därvid kunna taga ställning till, d. v. s. å riksdagens vägnar godkänna eller

underkänna en av parterna föreslagen lösning. Ett sådant arrangemang

möjliggör enligt utredningens mening snaboa och definitiva ställningstaganden,

något som torde vara angeläget för de i förhandlingarna medverkande

parterna. Det torde vidare kunna tillförsäkra riksdagen ett inflytande, som

även är reellt.

De skäl som anförts mot att riksdagen skulle på något sätt medverka

som avtalspart synes utredningen icke vara av sådan art, att de läggei hinder

i vägen för den förordade lösningen. Statsmakternas veiksamhet går

icke blott ut på att fatta beslut på grundval av den statliga överhögheten,

såsom beslut angående lagar och skatter, utan även på att på privaträttslig

grundval träffa avtal med kommuner eller enskilda. 1 ill sistnämnda område

skulle förhandlingsöverenskommelserna angående statstjänstcmännens avlöningsförmåner

höra. Uppfattningen att på kollektivavtal grundade anspråk

icke skulle vara exigibla gentemot staten finner utredningen knappast

hållbar. I åtskilliga situationer föreligger, påpekar utredningen, en

faktisk anslagsplikt för riksdagen, i det riksdagen är skyldig att tillse, att

statsutgifter, som är garanterade i lag, verkligen kan utgå samt att medel

anvisas, så att statens övriga utfästelser och förpliktelser kan infrias. Alt

staten i vissa situationer kan anse sig nödgad att tillgripa lagstiftning för

att lösa en konfliktsituation kan rimligen icke åberopas som bärande skäl

för att avstänga riksdagen från inflytande över törhandlingsöverenskommelserna

med statstjänstcmännens organisationer. Enligt utredningens bedömning

torde för övrigt risker för att sådana situationer skall inträffa,

minskas, om man kan komma tram till ett huvudavtal om betryggande garantier

mot konflikter, som blottställer det allmänna för faror med avseende

å ordning och säkerhet in. in.

opaginerad Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1964

För beräkningen och anvisandet av de anslag, vilka blir erforderliga till

följd av en träffad överenskommelse, erfordras, framhåller utredningen,

proposition i vanlig ordning. Riksdagen kan vid behandlingen av sådan proposition

icke ändra överenskommelsen, men erhåller genom propositionen

en redogörelse för innehållet i överenskommelsen och har möjlighet att i

samband med anslagsberäkningen göra uttalanden. Motion bör icke kunna

väckas om att överenskommelsen skall ändras men väl om att riksdagen

skall göra uttalanden med anledning av denna. Kommer en överenskommelse

till stånd, kan resultatet bli att väckt motion inom det av överenskommelsen

berörda området, icke kan föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida.

Anordningen med ett organ, som å riksdagens vägnar äger godkänna

en förhandlingsöverenskommelse i frågor angående statstjänstemännens

avlöningsförmåner, bör enligt utredningens mening icke vara tvingande.

Det bör i stället ankomma på riksdagen att besluta om att överlåta nämnda

befogenhet åt ett sadant organ. Fall torde kunna tänkas, då riksdagen

av politiska eller andra skäl själv vill besluta i ärende varom här är fråga.

Organet bör kunna utses för viss förhandling eller för viss tid under riksdagens

valperiod och således kunna fungera även under tid då riksmöte

icke pågår. Enligt utredningens tvåkammaralternativ bör valet avse viss

förhandling eller viss tid under valperioden till andra kammaren. Organet

bör enligt utredningens mening användas endast i frågor, som till sin

natur är riksdagsärenden.

Om riksdagen ej delegerar sin rätt att godkänna en förhandlingsöverenskommelse

åt ett riksdagens organ eller om detta icke godkänner en avparterna

överenskommen lösning eller om överenskommelse över huvud

ej kan träffas mellan parterna, får ärendet, i den mån en lösning är nödvändig,

avgöras genom att riksdagen i vanlig ordning tager ställning till

ärendet i dess helhet.

Enligt utredningens mening bör organet, om så anses önskvärt, även

kunna få i uppdrag att på samma sätt och under samma förutsättningar

å riksdagens vägnar godkänna förhandlingsöverenskommelse med organisation,

som företräder andra statsanställda än tjänstemän.

Utredningen anser det i hög grad önskvärt att de ämnen, som icke skall

kunna bli föremål för förhandlingar och överenskommelser, preciseras.

Frågor rörande förvaltnings- och tjänsteorganisationens uppbyggnad samt

överhuvud organisatoriska förändringar bör enligt utredningens uppfattning

icke avgöras genom förhandlingsöverenskommelse. Endast frågor angående

de statsanställdas avlöningsförmåner samt förslag som har omedelbart

samband härmed anser utredningen böra göras till föremål för

förhandling.

Vad angår frågan, till vilket organ riksdagens beslutanderätt må kunna

överlåtas, har utredningen i första hand undersökt, om något redan be
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964 145

fintligt eller av utredningen föreslaget riksdagsorgan skulle kunna vara

lämpligt för uppgiften. En möjlighet skulle vara att anförtro uppgiften åt något

av de av utredningen föreslagna finansutskott, vilka enligt förslaget har

till huvuduppgift att bereda ärenden angående bl. a. statens inkomster och

utgifter. Med hänsyn till lönefrågornas stora betydelse i statsfinansiellt och

samhällsekonomiskt hänseende ifrågasätter utredningen även, om man icke

skulle kunna överlåta uppgiften på den av utredningen föreslagna finansnämnden,

som enligt förslaget främst har till uppgift att bereda

ärenden angående finansplan och nationalbudget samt att från statsfinansiell

och samhällsekonomisk synpunkt ytterligare bearbeta ärenden, som

handlagts av finansutskotten. Då bl. a. frågor om beräkningen av de

belopp, som erfordras för att täcka kostnaderna för statstjänstemännens

löneförmåner, kommer att beredas av finansutskott och finansnämnd, anser

utredningen det emellertid icke lämpligt att ge något av dessa organ

beslutande uppgifter av den art, varom här är fråga, övervägande skäl

talar därför enligt utredningens mening för att rätten att godkänna en

förhandlingsöverenskommelse å riksdagens vägnar överlåtes åt ett särskilt

organ, lämpligen benämnt riksdagens lönedelegation.

Jämlikt 5 kap. 11 § i utredningens förslag till riksdagsordning (enkammaralternativet)

skall lönedelegationen bestå av 15 ledamöter, som riksdagen

inom sig väljer. Enligt tvåkammaralternativet skall antalet ledamöter

i lönedelegationen vara 16, av vilka vardera kammaren inom sig

väljer hälften. Därigenom skulle med nuvarande styrkeförhållanden varje

partigrupp, som är berättigad till representation i utskott, erhålla minst

två företrädare i delegationen. Delegationen bör inom sig välja ordförande

och vice ordförande. Suppleanter för ledamöterna anser utredningen icke

böra finnas. Enligt vad utredningen uttalar kan det knappast anses förenligt

med delegationens uppgift att ledamot avstår från att deltaga i

omröstning. Vid lika röstetal bör den mening gälla som ordföranden biträder.

Inom utredningen har övervägts att stadga förbud att till ledamot av

delegationen utse den som företräder arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation.

Utredningen åsyftar en motsvarighet till stadgandet i 3 § lagen

om arbetsdomstol, enligt vilket domstolens ordförande och två av dess ledamöter

förordnas av Kungl. Maj :t bland personer, som icke kan anses

företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Ett sådant förbud skulle

emellertid enligt utredningens åsikt föranleda svårigheter när det gäller

att avgöra vad som menas med att »företräda» en organisation. Uppenbarligen

är det icke möjligt att från delegationen utestänga alla riksdagsledamöter,

som är medlemmar av en tjänstemannaorganisation eller som

överhuvud är anställda. Med det samband som finnes mellan lönesättningen

för de statsanställda och lönesättningen för övriga löntagare kan

någon skillnad mellan olika grupper av anställda knappast göras. Urvalet

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1964

skulle alltså kunna bli synnerligen begränsat, om det fastslogs att till ledamot

av riksdagens lönedelegation ej fick utses den, som företrädde arbetsgivar-

eller arbetsorganisation. Av vikt i delta sammanhang är enligt

utredningens mening vidare de jävsbestämmelser, som gäller och som avses

skola gälla vid riksdagens sammanträden. Enligt 53 § tredje stycket

nuvarande riksdagsordning må ledamot i mål som personligen rör honom

väl övervara överläggningarna men ej beslutet och enligt 1 kap. 16 § i

utredningens förslag till riksdagsordning får ledamot icke deltaga i behandlingen

av ärende, som rör honom personligen eller någon honom närstående.

Utredningen menar, att knappast någon riksdagsledamot torde

vara av jäv förhindrad att deltaga i avgörande av ärenden, som kan bli

föremål för förhandlingsöverenskommelse. Med hänsyn härtill har utredningen

stannat för att icke föreslå någon bestämmelse, som reglerar urvalet

av ledamöter i riksdagens lönedelegation, men utredningen förutsätter

att riksdagen till ledamot i delegationen ej väljer person, som är styrelseledamot

av, anställd hos eller eljest innehar uppdrag från förhandlande

organisation.

Författningsutredningen föreslår alltså, att riksdagen skall äga på en

inom sig vald lönedelegation överlåta att på riksdagens vägnar godkänna

förhandlingsöverenskommelse angående statsanställdas avlöningsförmåner

samt förslag som har omedelbart samband med överenskommelsen. Stadgandet

härom föreslås få sin plats i regeringsformen (8 kap. 4 § i förslaget

till regeringsform). Som komplement härtill förordas i tvåkammaralternativet

en bestämmelse i riksdagsordningen av innebörd, att val av

riksdagens lönedelegation skall avse viss förhandling eller viss tid under

valperioden till andra kammaren, att delegationen skall bestå av sexton

ledamöter, av vilka vardera kammaren inom sig väljer hälften samt att

delegationen skall inom sig välja ordförande och vice ordförande (5 kap.

11 § förslaget till riksdagsordning).

Författningsutredningen går under 8 kap. 4 § i sitt förslag till regeringsform

även in på frågan vem som bör representera staten vid förhandlingar

med organisationerna och påpekar, att lämpligheten av att regeringen

för eller medverkar i förhandlingarna ifrågasatts. Efter att ha erinrat

om förhandlingsrättsutredningens förslag, enligt vilket det skulle

vara en fördel om regeringen i princip stod fri i förhållande till de agerande

på arbetsmarknaden, och om de remissvar däröver, i vilka det icke

ansetts lämpligt eller möjligt att avkoppla regeringen från förhandlingarna

angående statstjänstemännens avlöningsförmåner, yttrar författningsutredningen

:

Enligt författningsutredningens mening är det uppenbart, att regeringen

måste taga ställning till resultatet av förhandlingarna. Med den

omfattning avlöningsanslagen har på statsbudgeten och med det ansvar,

som regeringen bör ha i fråga om statsfinanserna och som i 2 § kommit

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

147

till uttryck i stadgandet att regeringen skall till riksdagen avgiva förslag

till statsbudget, är det icke förenligt att regeringen skall undandraga sig

sådant ansvar.

Att regeringen skall taga ställning till resultatet av förhandlingarna, i

den mån dessa avser ämnen, som hör till riksdagens kompetensområde,

utgör vidare en förutsättning för utredningens förslag till lösning av frågan

om riksdagens ställning till förhandlingsöverenskommelserna. Såsom tidigare

framhållits skall det ankomma på riksdagens lönedelegation att

godkänna en överenskommelse. Av konstitutionella skäl bör överenskommelsen

framläggas för delegationen av regeringen samt erforderliga förhandskontakter

med delegationen ske genom regeringen. Delegationen skall

känna regeringens ställningstagande.

Beredningen inom civildepartementet. Enligt de inom civildepartementet

utarbetade förslagen rörande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

(SOU 1963:51) skall statens tjänstemän få samma rätt som arbetstagare

i enskild tjänst att genom sina organisationer förhandla om lön och övriga

ekonomiska förmåner och att träffa kollektivavtal. Förhandlingsrätten och

därmed möjligheten att ingå kollektivavtal är i förslaget underkastad vissa

begränsningar. Utanför förhandlings- och avtalsområdet faller enligt förslaget

bl. a. frågor om antagande och entledigande av tjänstemän, tjänstemans

åligganden i tjänsten, tjänsters inrättande och uppförande på ordinarie

och icke-ordinarie stat, indragning och förändring av tjänster och tjänsteorganisationens

utformning i övrigt samt myndighets arbetsuppgifter,

ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten och arbetstidens

förläggning. Enligt förslagen skall rätt att vidtaga stridsåtgärder i intressetvister

under vissa förutsättningar föreligga även på den offentliga sektorn.

Enligt bemyndigande den 31 maj 1963 har chefen för civildepartementet

tillkallat en beredning med uppdrag att inom departementet biträda med

övervägande av organisationen av ett statligt förhandlingsorgan m. in. Beredningens

arbete pågår.

Remissyttrandena. Det under 8 kap. 4 § i författningsutredningens förslag

till regeringsform behandlade spörsmålet om inrättande av en riksdagens

lönedelegation har under remissbehandlingen berörts av statskontoret, riksrevisionsverket,

kammarrätten, statens lönenäinnd, statens avtalsnämnd,

länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Östergötlands,

Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens

län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontorct, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Statst jänstemännens

riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Svenska

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1964

landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk samt Sveriges

hantverks- och industriorganisation. Landsorganisationen har bifogat yttrande

från statstjänarkartellen.

Författningsutredningens förslag om inrättande av en riksdagens lönedelegation

har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

dessa remissorgan med undantag av statens lönenämnd och Svenska kommunförbundet,

vilka icke tillkännagivit någon principiell ståndpunkt till

förslaget, samt länsstyrelsen i Hallands län, som synes förorda ett konsultativt

löneråd.

De i 5 kap. 11 g i författningsutredningens förslag till riksdagsordning

upptagna bestämmelserna om lönedelegationens mandattid, sammansättning

och organisation i övrigt har under remissbehandlingen berörts av

länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs

och Västerbottens län, statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, besvärssakkunniga,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

riksdagens justitieombudsman, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Svenska landstingsförbundet och Svenska

kommunförbundet.

Författningsutredningens förslag i denna del har i princip tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga dessa remissorgan.

Det av utredningen uttalade önskemålet att stärka riksdagens

inflytande över statens löneutgifter understrykes i flera

remissvar. Statens avtalsnämnd framhåller, att det reella avgörandet, när

det gäller att fastställa statstjänstemännens anställningsvillkor, numera

sker vid förhandlingar mellan företrädare för staten, i allmänhet civildepartementet,

och de statsanställdas organisationer. De överenskommelser,

som därvid träffats, har visserligen i efterhand godkänts av riksdagen men

detta godkännande har ansetts vara av tämligen formell natur och riksdagens

verkliga inflytande har genom detta förfaringssätt gått i huvudsak

förlorat. Det synes avtalsnämnden otillfredsställande, att riksdagen på sätt

numera sker i realiteten ställs inför fullbordat faktum. Avtalsnämnden anser

förslaget med en lönedelegation innebära en lämplig metod att bereda

riksdagen det inflytande över berörda förhandlingar och överenskommelser

som ur skilda synpunkter kan anses önskvärt. Ett liknande uttalande

göres av länsstyrelsen i Örebro län, som samtidigt understryker värdet av

att statstjänstemännens löner fastställes genom överenskommelser. Statskontoret

uttalar, att förslaget med en lönedelegation avser att lösa det sedan

länge akuta problemet att riksdagen ställes inför tvånget att utan ändring

godkänna förhandlingsöverenskommelser, till vilkas innehåll den icke

haft tillfälle att taga ställning. Den övergång till kollektivavtalsreglering

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr t\0 år 196b

av statstjänstemännens löner, som avses skola träda i kraft från ocii med

år 1966, gör en sådan lösning ännu mer angelägen än tidigare. Något alternativ

som skulle i högre grad möjliggöra för riksdagen att utöva inflytande

utan att förhandlingssystemet på ofördelaktigt sätt påverkades torde icke

finnas. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att de problem, som

sammanhänger med riksdagens ställning i förhållande till avtalsförhandlingarna

rörande statsanställdas löneförmåner är svårlösta, och anser, att

det knappast är möjligt att på annat sätt än som föreslagits bibehålla riksdagens

reella inflytande på lönefrågorna. Riksrevisionsverket yttrar, att

möjligheten att överlåta riksdagens beslutanderätt beträffande överenskommelser

om statsanställdas avlöningsförmåner på en särskild lönedelegation

synes vara en avsevärd förbättring i jämförelse med rådande förhållanden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att den praxis som under senare

år utvecklats så vitt gäller förhandlingsöverenskommelser rörande tjänstemannalönerna

ur konstitutionell synpunkt inger betänkligheter. Genom

dessa överenskommelser har riksdagen i praktiken kommit att ställas inför

ett fullbordat faktum och även ansetts bunden av överenskommelserna.

Icke ens detaljändringar har, med hänsyn till de återverkningar i stort

dessa skulle medföra på förhandlingsresultatet, ansetts kunnat ske vid riksdagsbehandlingen.

Såsom utredningen berört vore den mest konsekventa

slutpunkten på den utveckling som skett, att beslutanderätten å statens sida

på detta område överlämnades åt ett helt från regering och riksdag fristående

organ. Med hänsyn till det inflytande riksdagen måste ha över inkomster

och utgifter synes en sådan utväg dock icke framkomlig. Accepterar

man emellertid den utveckling som skett såtillvida, att en träffad förhandlingsöverenskommelse

också skall innebära ett slutligt avgörande av

lönefrågorna för viss tidsperiod, måste man tillskapa en möjlighet för riksdagen

att utöva inflytande på dessa frågor före parternas slutförhandling.

Den föreslagna lönedelegationen finner länsstyrelsen vara en i och för sig

acceptabel lösning av den föreliggande problemställningen. Genom detta

organ torde riksdagen tillförsäkras det verkliga inflytande å förhandlingarna

som bör tillkomma densamma. Till liknande slutsats har länsstyrelsen i

Jämtlands län och Sveriges hantverks- och industriorganisation kommit.

Detsamma gäller länsstyrelsen i Malmöhus län, som därvid förutsatt, att

lönedelegationen beredes tillfälle att följa avtalsförhandlingarnas gång. Även

länsstyrelsen i Stockholms län anser förslaget i denna del utgöra eu ändamålsenlig

lösning av det besvärliga och länge utan framgång angripna problemet

att förskaffa riksdagen ett reellt inflytande på detta såväl ekonomiskt

som eljest betydelsefulla område. De skäl av främst principiell natur

som tidigare i den allmänna debatten i ämnet anförts mot att riksdagen

på något sätt i förevarande sammanhang uppträder som avtalspart, torde,

såsom författningsutrcdningen framhållit, icke böra anses lägga hinder i

vägen för den föreslagna lösningen, helst det tilltänkta organet icke skal''

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

direkt deltaga i själva förhandlingarna. Länsstyrelsen i Kristianstads län

finner det ur konstitutionell synpunkt uppenbart otillfredsställande, att

riksdagen på löneområdet ställts inför fullbordat faktum. Ä andra sidan

bör det faktiska avgörandet i lönefrågorna alltjämt normalt träffas genom

förhandlingsöverenskommelse. Med hänsyn till att en träffad uppgörelse

skall vara bindande gentemot riksdagen, har det gällt att finna en form,

som möjliggör, att riksdagen kan utöva ett reellt inflytande på innehållet

i förhandlingsöverenskommelsen, vilket inflytande kan utövas redan innan

överenskommelsen träffas och som alltså kan ersätta den efterföljande,

nu endast formella riksdagsbehandlingen. Utredningens förslag om en lönedelegation,

till vilken riksdagen må överlåta sina förevarande befogenheter,

synes innebära en smidig och ur konstitutionell synpunkt godtagbar

lösning. Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund

anser, att författningsutredningen vid utformning av förslaget om inrättande

av en riksdagens lönedelegation på ett balanserat och väl genomarbetat

sätt beaktat såväl de grundläggande och allmänt accepterade principerna

för organisationernas verksamhet och ställning inom svenskt näringsliv

som även de för ett demokratiskt styrelseskick grundläggande önskemålen

om att så långt möjligt tillförsäkra riksdagens av folket valda representanter

ett reellt inflytande även på utformningen av de statsanställdas löneförmåner

och därmed omedelbart sammanhängande frågor.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finner det i och för sig tillfredsställande,

att man genom den föreslagna lönedelegationen sökt ernå en lösning

av den sedan länge omdiskuterade frågan om riksdagens ställning i samband

med statstjänstemännens löneuppgörelser, som avser att tillförsäkra

riksdagen ett verkligt inflytande i sådana sammanhang och således icke

blott lämnar åt riksdagen att ge sin formella sanktion åt en förut träffad

förhandlingsöverenskommelse. Hur detta försök att på ett viktigt område

stärka riksdagens ställning kommer att utfalla i praktiken är givetvis

för tidigt att yttra något om och blir naturligtvis i viss mån beroende

av hur lönedelegationen uppfattar och utför sitt uppdrag. Ur denna synpunkt

hade det varit önskvärt, om lönedelegationens sammansättning och

arbetsformer samt befogenheter närmare preciserats av utredningen. Fullmäktige

har haft svårt att på grundval av föreliggande material bilda sig

en tillräckligt klar uppfattning om den föreslagna institutionen och dess

tilltänkta verksamhet och har därför endast med viss tvekan kunnat ansluta

sig till förslaget.

Fullmäktige i riksbanken, som främst granskat förslaget ur riksbankens

och andra riksdagsverks synpunkt, fäster uppmärksamheten på att

de problem, som man genom inrättande av en lönedelegation velat lösa,

har sin motsvarighet -— ehuru i helt annan skala — beträffande de tjänstemannagrupper,

som sorterar under riksdagen. För riksbankens del har

sålunda under senare år, sedan central överenskommelse träffats mellan

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1964

civildepartementet och tjänstemännens huvudorganisationer, särskilda förhandlingar

brukat äga rum om tjänsteförteckningsändringar av s. k. Blistekaraktär.

Dessa förhandlingar, som för riksbankens del förts av en

av fullmäktige tillsatt delegation, har lett fram till överenskommelser, som

efter godkännande av fullmäktige översänts till bankoutskottet med hemställan,

att bankoutskottet måtte föreslå riksdagen att godkänna desamma.

Detta tyngande förfarande med dess olika omgångar har medfört,

att riksdagens slutliga ställningstagande synes ha blivit av väsentligen

formell natur. Om en riksdagens lönedelegation inrättas, bör emellertid

förfarandet kunna förenklas och riksdagens inflytande säkras på samma

sätt som på »regeringssidan». Fullmäktige förutsätter sålunda, att lönedelegationen

skall kunna även när det gäller riksbankens — och väl även

andra riksdagsverks — förhandlingar följa dessa och med för riksdagen

bindande verkan taga ställning till förhandlingsresultatet. Förverkligas tanken

att låta förhandlingsuppgörelser mellan staten och tjänstemännens huvudorganisationer

gälla som kollektivavtal mellan parterna förutsätter fullmäktige,

att riksdagens lönedelegation på motsvarande sätt beredes tillfälle

att öva avgörande inflytande på innehållet i sådant kollektivavtal.

Fullmäktige uttalar det omdömet, att det föreslagna arrangemanget med

en riksdagens lönedelegation skulle för riksbankens och sannolikt även

för andra riksdagsverks del medföra fördelar.

Förslagets betydelse för förhandlingsverksam heten

beröres i flera yttranden. Landsorganisationen i Sverige framhåller, att

en lösning av formerna för riksdagens medverkan i förhandlingsuppgörelserna

är en -siktig förutsättning för att det nya förhandlingsrättssystemet

skall fungera effektivt. Författningsutredningens förslag om en riksdagens

lönedelegation innebär enligt landsorganisationens mening att möjligheter

skapas för ett verkligt förhandlingsförfarande. Ett liknande uttalande

göres av statstjänarkartellen, som tillägger att de avtal som träffas

kommer att få samma bindande karaktär som avtal på den enskilda

sektorn och kan träda i kraft utan avvaktan på slutligt godkännande av

riksdagen samt att snabba och definitiva ställningstaganden kan ske vid

förhandlingsbordet. Statstjänstemannens riksförbund menar, att inrättande

av en lönedelegation kommer att bidraga till att den privata arbetsmarknadens

ordning för förhandlingar och avtal kan tillämpas även inom den

statliga sektorn. Förbundet anser det nödvändigt att lönedelegationen tager

aktiv del i förhandlingsarbetet i ett slutskede och att förslag till slutlig uppgörelse

icke överlämnas till arbetstagarorganisationerna utan att dessförinnan

vara godkänt av lönedelegationen. Tjänstemännens centralorganisation

anser det vara av avgörande betydelse för en ny ordning på förhandlingsområdet,

att staten vid förhandlingarna kan företrädas av ett auktoritativt

organ som får rätt att träffa uppgörelse vid förhandlingsbordet.

Centralorganisationen finner del med hänsyn till den aktuella reformering
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 196i

en av statstjänstemännens förhandlingsrätt nödvändigt att den nu efterföljande

riksdagsbehandlingen av förhandlingsöverenskommelserna ersätts av

en annan ordning. Författningsutredningen uttalar att det av utredningen

skisserade arrangemanget möjliggör snabba och definitiva ställningstaganden.

Centralorganisationen vill utgå härifrån och förutsätter att själva förhandlingsorganet

ges en auktoritativ ställning. Sveriges akademikers centralorganisation

uttalar, att om medbestämmanderätt skall tillkomma riksdagen

vid förhandlingar angående statstjänstemännens löner och denna

skall bli av reellt värde, smidiga former måste skapas för bestämmanderättens

utövande. En lönedelegation som beslutande å riksdagens vägnar torde

då utgöra en rationell ordning och tillika den enda godtagbara. Bestämmanderättens

utövande av riksdagen in pleno skulle med all sannolikhet

kunna komplicera och fördröja förhandlingarna på ett sätt som icke är förenligt

med ändamålsenligheten.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller såsom en fördel med förslaget,

att av parterna föreslagna lösningar på olika spörsmål under förhandlingarna

snabbt kan bli föremål för ställningstagande. Fullmäktige i

riksbanken menar likaledes, att det enklare förfarande, som möjliggöres

genom inrättande av en lönedelegation, är ägnat att medföra tidsmässiga

fördelar och därigenom underlätta den nu ofta besvärliga uppgiften att

under riksdagens vårsession slutföra en uppgörelse med tjänstemannaorganisationerna.

Statens lönenämnd erinrar om författningsutredningens uttalande att

lönedelegationen bör finnas tillgänglig i nära kontakt med förhandlingarna

för att kunna taga ståndpunkt till föreslagna lösningar, varigenom det

ur parternas synpunkt angelägna önskemålet om snabba och definitiva

ställningstaganden skulle kunna tillgodoses. Lönenämnden är emellertid

för sin del icke övertygad om att det av utredningen föreslagna förfarandet

fyller de krav på snabbhet och smidighet i handläggningen som utredningen

ansett böra uppställas. Även riksrevisionsverket befarar, att den

föreslagna anordningen med en lönedelegation kan komma att betunga

själva förhandlingsarbetet.

Utredningens förslag att delegation av riksdagens beslutanderätt

i lönefrågar skall ske till ett särskilt för ändamålet inrättat

riksdagsorgan har icke föranlett några erinringar under

remissbehandlingen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att utredningen

på övertygande sätt motiverat sin uppfattning, att delegation icke lämpligen

bör ske till något redan befintligt eller av utredningen föreslaget

riksdagsorgan. Länsstyrelsen i Västerbottens län tillkännager en liknande

uppfattning.

Vad angår lönedelegationens sakliga kompetens har i

något remissvar tvekan yppats vilka uppgifter som skall tillkomma delega
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO är 196k 153

tionen under själva förhandlingsarbetet. Fullmäktige i riksgäldskontoret

anser sålunda, att det hade varit önskvärt, om lönedelegationens sammansättning,

arbetsformer och befogenheter närmare preciserats av utredningen.

Motiven ger i denna del icke tillräcklig ledning och själva lagtexten

lämnar rum för tvekan angående delegationens befogenheter under själva

förhandlingsskedet. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det nödvändigt,

att lönedelegationen ges möjlighet till inflytande innan överenskommelse

mellan regeringen och statstjänstemännens organisationer träffas. Länsstyrelsen

förutsätter, att lönedelegationen skall beredas tillfälle att följa

förhandlingarnas gång.

Författningsutredningens förslag att lönedelegationen skall äga å riksdagens

vägnar definitivt godkänna en förhandlingsuppgörelse har i allmänhet

icke föranlett någon erinran från remissorganens sida. Dock anser

Sveriges hantverks- och industriorganisation, att lönedelegationens rätt

att på riksdagens vägnar träffa en avtalsuppgörelse av formella skäl endast

bör avse ett preliminärt beslut och att riksdagens godkännande bör inhämtas

i efterhand. Såsom inledningsvis nämnts synes länsstyrelsen i Hallands

län föredraga ett riksdagens löneråd med enbart konsultativa befogenheter.

Länsstyrelsen anser det nämligen principiellt icke lämpligt,

att riksdagen under fredsförhållanden delegerar sin maktbefogenhet, även

om denna i praktiken endast innebär att godkänna en träffad förhandlingsöverenskommelse.

Vad angår de frågor, i vilka lönedelegationen skall äga beslutskompetens,

finner statskontoret angeläget, att lönedelegationen icke får ersätta riksdagen

i andra frågor än sådana som skall kunna regleras genom kollektivavtal.

Enligt det inom civildepartementet utarbetade förslaget till förhandlingsrätt

för offentliga tjänstemän har från avtalsområdet uteslutits bl. a.

frågor om tjänsters inrättande och uppförande på ordinarie och icke-ordinarie

stat, indragning och förändring av tjänster eller tjänsteorganisationens

utformning i övrigt. Detta förslag fastslår sålunda, att statsmakterna

ensamma har att bestämma den organisation, där de tjänster ingår, om

vilkas lönesättning avtalsförhandlingar skall föras. Denna princip är enligt

statskontorets mening synnerligen viktig. Vid det slag av förhandlingar

som föregår nu förekommande löneuppgörelser mellan civildepartementet

och statstjänstemännens huvudorganisationer har i praxis organisationsfrågor

och avlöningsfrågor upprepade gånger varit nära sammankopplade.

I vissa fall har uppgörelse skett under förutsättning av en organisationsförändring,

som icke riksdagen och stundom icke heller berörda myndigheter

fått tillfälle att dessförinnan ta ställning till. Enligt civildepartementets

förslag skall det förhållandet att avtal ej må slutas om vissa anställningsvillkor

icke utgöra hinder mot överenskommelser mellan myndigheterna

och tjänstemännen om samråd i dessa frågor. Statskontoret finner

det med hänsyn därtill angeläget att framhålla, att vid utformningen av

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

praxis för kollektivavtalsförhandlingarna med statstjänstemannens organisationer

uppmärksamheten från början måste inriktas på att sådant samråd

i organisationsfrågor skall klart särhållas från de reguljära avtalsförhandlingarna.

Om så icke sker kan gränsdragningen mellan avtalsämnena och

de offentligrättsligt reglerade förhållandena, komma att visa sig bli fiktiv.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län understryker vikten av att frågor

om förvaltnings- och tjänsteorganisationens uppbyggnad och om organisatoriska

förändringar icke avgöres genom förhandlingsöverenskommelser

utan kommer att behandlas av riksdagen i vanlig ordning.

Fullmäktige i riksbanken förutsätter, att lönedelegationen även när det

gäller riksbankens och andra riksdagsverks förhandlingar skall kunna följa

dessa och med för riksdagen bindande verkan taga ställning till förhandlingsresultatet.

Den av författningsutredningen föreslagna anordningen att proposition

för beräkning och anvisande av anslag, som erfordras

till följd av träffad överenskommelse, skall föreläggas riksdagen

i vanlig ordning har i allmänhet lämnats utan erinran av remissorganen.

I ett par remissyttranden framföres dock kritiska synpunkter.

Statstjänarkartellen anför sålunda i denna del:

För beräkning och anvisande av medel som hänför sig till en träffad

överenskommelse erfordras emellertid enligt utredningen att proposition i

vanlig ordning skall framläggas för riksdagen. Visserligen anses att riksdagen

inte skall ändra på en överenskommelse utan endast anvisa erforderliga

medel för att täcka de uppkomna merutgifterna, men Statstjänarkartellen

finner ändå denna ordning mindre tillfredsställande. Tillvägagångssättet

innebär att förhandlingarnas längd och slutförande liksom f. n.

blir beroende av den tidpunkt, då proposition senast måste läggas för att

kunna behandlas av riksdagen och medel anvisas till de skilda myndigheterna.

Svårigheterna kvarstår för ett snabbt ikraftträdande, varav följer

förlängd retroaktivitet. De rådande nackdelarna elimineras därför ej helt

vid ett genomförande av utredningens förslag. Det som uppnås, vilket i och

för sig är tillfredsställande, innebär ett upphävande av riksdagens direkta

inflytande på löne- och anställningsvillkor, men tidsförskjutningen för utbetalning

av nya löner kvarstår och detta utgör en betydande olägenhet.

Statstjänarkartellen finner det därför angeläget att utvägar skapas så att

förhandlingarna blir oberoende av viss senaste tidpunkt för propositions

läggande och att resultatet av förhandlingarna kan träda i kraft snarast

möjligt och i enlighet med överenskommelserna.

Även Landsorganisationen i Sverige menar att den tidsförskjutning i fråga

om en förhandlingsuppgörelses ikraftträdande, som följer av att proposition

för anvisande av löneanslag skall föreläggas riksdagen i vanlig ordning,

innefattar en olägenhet. I likhet med statstjänarkartellen understryker

landsorganisationen det angelägna i att det även på denna punkt åstadkommes

ett rationellt system, som ger utrymme för ett effektivt förhandlingsförf

arande.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1964

Förslaget att lönedelegationen skall vara ett fakultativt

organ har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län betecknar t. ex. förslaget

i denna del såsom lämpligt. Några remissorgan tillkännager dock en kritisk

inställning på denna punkt. Sveriges akademikers centralorganisation framhåller,

att en bestämmanderätt för riksdagen in pleno på förhandlingsområdet

med all sannolikhet skulle kunna komplicera och fördröja förhandlingarna

på ett sätt som ej är ändamålsenligt. Centralorganisationen avstyrker

därför förslaget att lönedelegationen skall vara ett fakultativt organ.

Statstjänstemännens riksförbund finner lönedelegationen vara en så

nödvändig institution, att det icke bör tillkomma riksdagen att i det särskilda

fallet avgöra, om delegationen skall tillsättas eller icke. Statstjänarkartellen

förutsätter, att en lönedelegation alltid skall finnas. Endast

om så blir fallet uppnås alla de fördelar för förhandlingsverksamheten som

åsyftats och som från de anställdas sida eftersträvats. Det får enligt statstjänarkartellens

uppfattning icke föreligga möjlighet för riksdagen att av

politiska eller andra skäl undvika att delegera beslutanderätten och därigenom

i vanlig ordning själv taga ställning till ärendet i sin helhet. En

grundförutsättning för ett genomförande av ett förhandlingsförfarande i enlighet

med civildepartementets förslag i saken och träffad preliminär överenskommelse

om huvudavtal med organisationerna är nämligen, att parterna

ges möjlighet att träffa direkta bindande överenskommelser. Landsorganisationen

i Sverige har förklarat sig i huvudsak dela de synpunkter, som

statstjänarkartellen i sitt yttrande framfört.

Förslaget om lö ne delegationens mandattid har icke givit

anledning till anmärkning från remissorganens sida. Statens avtalsnämnd

ifrågasätter dock lämpligheten av att lönedelegationen skall kunna utses

för viss förhandling. Enligt avtalsnämndens mening torde övervägande skäl

tala för att delegationen utses för viss tid. Därigenom skulle delegationens

ledamöter förvärva mera ingående erfarenheter av de olika spörsmål som

är förknippade med avtalsverksamheten. Samtidigt skulle behovet av kontinuitet

i delegationens arbete tillgodoses.

Vad författningsutredningen föreslagit rörande antalet ledamöter

i lönedelegationen har i allmänhet godtagits eller lämnats utan

erinran under remissbehandlingen. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter

dock — med hänsyn till att delegationen skall kunna finnas tillgänglig

i nära kontakt med pågående förhandlingar — om icke antalet ledamöter

är ohanterligt stort men framställer i betraktande av den betydelse, som

lönedelegationens funktion är avsedd att få, ingen anmärkning härutinnan.

Beträffande urvalet av ledamöter i lönedelegationen har författningsutredningens

ståndpunkt, att riksdagen icke till ledamot av delegationen

bör välja någon, som är styrelseledamot av, anställd hos eller eljest

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1064

innehar uppdrag från förhandlande organisation, i sak godtagits eller lämnats

utan erinran av remissorganen. Flertalet remissorgan har i likhet med

författningsutredningen icke funnit någon uttrycklig regel härom erforderlig.

En del remissorgan har dock härutinnan intagit en annan ståndpunkt.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anser det sålunda vara en brist,

att någon jävsregel icke föreslagits. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner

det visserligen självklart, att den av författningsutredningen omnämnda personkategorin

ej skall inväljas i lönedelegationen men anser hinder icke

föreligga att meddela uttrycklig bestämmelse härom. Även länsstyrelsen i

Stockholms län ifrågasätter om icke uttrycklig jävsregel bör meddelas.

Besvärssakkunniga anför i jävsfrågan:

Av intresse ur besvärssakkunnigas synvinkel är vad i motiven anföres

om införande av ett förbud att till ledamot av den föreslagna lönedelegationen

utse den, som företräder arbetsgivar- eller arbetarorganisation. Besvärssakkunniga

vilja härvidlag hänvisa till ett uttalande rörande ett närliggande

spörsmål i betänkandet »De offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt»

(SOU 1963:51 s. 66). Uttalandet rör frågan huruvida en tjänsteman

bör handlägga fråga, i vilken hans egen organisation står som motpart.

I betänkandet anföres, att det är uppenbart, att tjänsteman, som tillhör

styrelsen för en förening eller innehar annat förtroendeuppdrag för

föreningen eller är funktionär inom densamma bör avhålla sig från att i

tjänsten taga befattning med frågor, i vilka hans egen organisation står

som motpart. Åsidosättande härav torde enligt uttalandet kunna medföra

ansvar för tjänstefel enligt de allmänna jävsregler, som få anses gälla inom

den offentliga förvaltningen.

Besvärssakkunniga dela den principiella uppfattning, som sålunda kommit

till uttryck. Enbart den omständigheten att någon är medlem i en organisation

bör sålunda enligt de sakkunnigas mening icke betraktas som

grund för jäv i ärende, där organisationen är part. Men intager någon sådan

ställning i en organisation att han kan antagas identifiera sig med organisationen,

är hans engagemang ägnat att rubba förtroendet till hans

opartiskhet och han bör av jäv anses förhindrad att deltaga i beslut i ärende

där organisationen uppträder som part.

Det förhåller sig visserligen så att ställföreträdarjävet icke gäller inom

kommunalförvaltningen och att dess giltighet inom statsförvaltningen ej är

helt obestridd. Jävet synes emellertid i möjligaste mån böra upprätthållas i

riksdagen icke minst i dess utskott och övriga mindre administrativa enheter.

En riksdagsman, som intager ställning inom en fackorganisalion medförande

ansvar inför denna, bör i enlighet härmed, om han är medlem av

den föreslagna lönedelegationen, anses obehörig att deltaga i handläggning

hos delegationen av ärende, som angår fackorganisationen i fråga. Eftersom

det synes mindre lämpligt att till medlem av lönedelegationen väljes riksdagsman,

som kan antagas ofta bli tvungen att avstå från att deltaga i delegationens

arbete, tala enligt besvärssakkunnigas mening övervägande skäl

för att det stadgas, att sådan riksdagsman ej må inväljas i delegationen.

Statstjänarkartellen understryker att den omständigheten att riksdagsledamot

är löntagare icke får utgöra hinder för ledamotskap i lönedelegationen.

Kartellen anser den i 1 kap. 16 § i förslaget till riksdagsordning intag
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr liO år 196A

na regeln, att riksdagsledamot icke får deltaga i behandlingen av ärende

som rör honom personligen eller någon honom närstående vara tillfyllest

även för lönedelegationens del.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk anser,

att suppleanter bör väljas för ledamöter i lönedelegationen i likhet

med vad som gäller beträffande riksdagens ständiga utskott. Några bärande

motiv för att så ej bör ske har författningsutredningen icke föreburit.

1 vissa yttranden beröres frågan hur det statliga förhandlin g sorganet

bör vara beskaffat. Kammarrätten påpekar, att förslaget om

inrättande av en riksdagens lönedelegation utgår från förutsättningen, att

staten vid förhandlingarna med organisationerna skall representeras av regeringen.

Utan att vilja föregripa resultatet av den inom civildepartementet

pågående utredningen om det statliga förhandlingsorganets organisation

vill kammarrätten dock som sin åsikt framhålla att med den av författningsutredningen

valda utgångspunkten goda skäl synes tala för att staten

vid förhandlingarna företrädes av regeringen. Tjänstemännens centralorganisation,

som anser frågan om formerna för förhandlingarna icke nu kunna

upptagas till bedömning med hänsyn till den pågående utredningen om

det statliga förhandlingsorganet, förutsätter, att förhandlingsorganet kommer

att ges en auktoritativ ställning. Fullmäktige i riksgäldskontoret instämmer

i författningsutredningens uttalande, att ett konsekvent fullföljande

av den utveckling, som ägt rum på det statliga förhandlingsområdet,

närmast skulle leda till att beslutanderätten på statens sida vid förhandlingar

om statstjänstemännens löner lämpligen borde överlämnas åt en instans,

som är fristående i förhållande till både regering och riksdag. Mot

bakgrunden av de önskemål och synpunkter i denna fråga, som tidigare

framförts inom riksdagen, är fullmäktige emellertid icke för närvarande beredda

att förorda en sådan linje framför utredningens förslag om en riksdagens

lönedelegation. Fullmäktige förutsätter, att vid övervägandena om

organisationen av det statliga förhandlingsorganet kommer att tillbörligt

beaktas riksdagens ställning såsom huvudman för riksdagens verk. Fullmäktige

anser, att i förhandlingsorganet bör beredas plats för någon eller

några representanter för sistnämnda verk. Svenska kommunförbundet påpekar,

att kontakten med riksdagens lönedelegation enligt förslaget skall

ske via regeringen men att det icke framgår, huruvida regeringen också

skall sköta förhandlingarna eller detta skall åvila ett särskilt statligt förhandlingsorgan.

Förbundet framhåller som sin åsikt, att statens tjänstemannaförhandlingar

bör ombesörjas av ett särskilt verk så att Kungl. Maj:t

blir fristående i förhållande till den direkta förhandlingsverksamheten vilket

synes vara en nödvändig förutsättning för att förlikningsinstitutionen

skall kunna anlitas.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ls proposition nr 140 år 1964

Departementschefen. Medan de statsanställdas löner och övriga arbetsvillkor

tidigare i allmänhet utformades utan medverkan från arbetstagarsidan,

träffas numera i regel förhandlingsöverenskommelser mellan staten

och de statsanställdas organisationer rörande arbetstagarnas avlöningsförmåner

och åtskilliga andra anställningsvillkor. Beträffande statsanställda

utan tjänsteansvar slutes dylika överenskommelser vanligen i form av

kollektivavtal som på arbetsgivarsidan slutgiltigt ingås av vederbörande

verksmyndighet, i regel i samarbete med statens avtalsnämnd. På tjänstemannasektorn

har förhandlingsöverenskommelserna mellan staten, i de

centrala förhandlingarna hittills företrädd av chefen för civildepartementet,

och statstjänstemännens organisationer däremot icke karaktär av kollektivavtal,

eftersom detta institut i gällande rätt icke anses stå till buds för arbetstagare

med tjänsteansvar. Det inom civildepartementet nyligen utarbetade

förslaget rörande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt (SOU

1963: 51) syftar emellertid till att göra det möjligt jämväl för dylika arbetstagare

att sluta kollektivavtal om löner och andra ekonomiska förmåner.

Förhandlingsöverenskommelserna på den statliga tjänstemannasektorn

ingås under förbehåll om Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande

och underställes följaktligen statsmakternas prövning.

Allmän enighet torde råda om att jämväl de statsanställdas anställningsförmåner

så långt möjligt bör utformas i samförstånd med deras

arbetstagarorganisationer. Därmed vinnes, att arbetstagarsidan, såsom för

modern uppfattning ter sig naturligt, erhåller medinflytande på anställningsvillkorens

utformning och medansvar för löneutvecklingen och arbetsfredens

bevarande. De reformatoriska önskemål, som på senare tid

framförts på ifrågavarande område, har heller icke tagit sikte på att systemet

med förhandlingsöverenskommelser skulle överges. Reformsträvandena

har i stället inriktats på att anpassa olika statliga organs befattning

med lönefrågor på den statliga tjänstemannasektorn till det förhandlingssystem,

som numera vunnit burskap jämväl på detta område, samt att

även i övrigt bekräfta nuvarande förhandlingssystem och utveckla det vidare

till än större överensstämmelse med det som tillämpas på den privata

arbetsmarknaden. En del av dessa strävanden har närmast haft det

statliga förhandlingsorganets organisation, ställning och befogenheter i

blickpunkten. Vart dessa strävanden kan leda, är ännu för tidigt att bestämt

yttra sig om. Frågan om förhandlingsorganets uppbyggnad, status

och kompetens är nämligen för närvarande föremål för utredning inom

civildepartementet och kan därför icke lämpligen upptagas till närmare

behandling i förevarande sammanhang. Andra reformsträvanden åter har

trämst haft till syfte att stärka det parlamentariska inflytandet på de

statliga löneutgifternas område. Särskilt inom riksdagen har önskemål

i denna riktning gång efter annan framförts, men även författningsutredningen

har förordat ett ökat parlamentariskt inflytande på de statliga

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 19Oi 159

lönekostnadernas område. Förespråkare för denna meningsriktning har

betonat, att förhandlingsprincipens tillämpning på den statliga lönesektorn

de facto kommit att kringskära riksdagens handlingsfrihet vid dess

prövning av anslag för löneändamål. Man har därvid ofta hävdat, att

riksdagen, sedan en förhandlingsöverenskommelse väl träffats, i realiteten

icke har annat val än att godkänna överenskommelsen. När det gäller att

bedöma förhandlingsprincipens konstitutionella återverkningar står det

enligt min mening klart, att förhandlingssystemet, som ju syftar till medinflvtande

för arbetstagarsidan, redan i sig måste innebära, att statsmakternas

handlingsfrihet icke kan vara lika vidsträckt som på den tid, då

löner och andra arbetsvillkor bestämdes av staten-arbetsgivaren ensidigt.

Härtill kommer, att förhandlingssystemet för sitt praktiska genomförande

kräver, att det förhandlande organet åtnjuter ett visst mått av självständighet,

så att det inom givna gränser kan taga ställning till frågor, som

uppkommer under förhandlingens gång, utan att i varje enskild fråga

oavsett dess vikt och räckvidd behöva inhämta statsmakternas eller annat

organs ståndpunkt. Dessa synpunkter bör dock icke undanskymma blicken

för det faktum, att det parlamentariska inflytandet icke med riksdagens

nuvarande arbetsformer kunnat beredas det utrymme, som i och för sig

varit önskvärt med hänsyn till riksdagens anslagsprövande funktion och

som även i ett förhandlingssystem bör vara möjligt att åvägabringa, om

härför lämpade parlamentariska organisationsformer ställes till förfogande.

Samtidigt som användbara former hittills saknats för att bereda riksdagen

tillfälle att påverka förhandlingsresultatet, har nämligen riksdagens

faktiska möjligheter att frångå en redan träffad överenskommelse av naturliga

skäl varit begränsade, oaktat överenskommelsen vid sin tillkomst

gjorts beroende av dess prövning. Liksom författningsutredningen anser

jag det därför påkallat att söka förstärka det parlamentariska inflytandet

på förevarande område.

Om en sådan förstärkning skall kunna ske, måste uppenbarligen den

parlamentariska opinionen i en eller annan form få göra sig gällande,

redan innan en förhandlingsöverenskommelse kommit till stånd. Med hänsyn

härtill kan det måhända i förstone synas ligga nära till hands att

bereda parlamentariker säte i det organ, som å statens vägnar skall föra

förhandlingar med vederbörande arbetstagarorganisationer. Emellertid kan

det knappast ifrågakomma att inbygga en parlamentarisk representation,

avsedd att utöva riksdagens mera reella inflytande på förevarande område,

i ett organ, som av allt att döma måste på ett eller annat sätt sortera under

Kungl. Maj :t. Härtill kommer, att ett parlamentariskt inslag i förhandlingsorganet

icke utan att avsevärt tynga förhandlingsarbetet kan bli

så stort, att det på ett mera allsidigt sätt kan återspegla olika meningsriktningar

inom riksdagen. Redan av dessa skäl synes man böra söka eu

lösning efter andra linjer. Författningsutredningen har icke heller beträtt

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1064

den här diskuterade vägen. Utredningen har i stället föreslagit, att det

skall stå riksdagen fritt att överlåta sin befogenhet att godkänna träffad

förhandlingsöverenskommelse på ett riksdagsorgan av mindre format. En

sådan åtgärd som att överföra ifrågavarande beslutanderätt på ett mindre

organ kan väl dock knappast ensam för sig väntas leda till åsyftat resultat.

Författningsutredningen torde icke heller ha avsett, att organets befattning

med förhandlingsfrågor skulle begränsas till ett ställningstagande

till en redan sluten förhandlingsöverenskommelse. Fastmera tycks författningsutredningen

ha utgått ifrån att kontakt mellan Kungl. Maj :t och

det parlamentariska organet skulle etableras innan en förhandlingsfråga

nått sin lösning i form av en föreliggande överenskommelse, ehuru detta

förhållande icke kommit till uttryck i utredningens författningstext. För

strävandena att stärka det parlamentariska inflytandet har också dylika

förhandskontakter, även om de med hänsyn till förhandlingssystemets krav

främst måste koncentreras till de statsfinansiella och lönepolitiska huvudlinjerna

i en pågående eller förestående avtalsrörelse på den statliga

sektorn, helt visst mera att betyda än befogenheten att godkänna redan

träffad förhandlingsöverenskommelse. Om det planerade organet, såsom

författningsutredningen synes ha förutsatt, jämväl erhåller en rådgivande

funktion, förefaller den av utredningen anvisade vägen i stort sett leda till

en godtagbar lösning av frågan om ökat parlamentariskt inflytande på de

statliga löneutgifternas område. Rådplägningen bör ske med statsrådsledainot,

som Kungl. Maj:t därtill förordnat. Förutom en förstärkning av det

parlamentariska inflytandet vinnes med ifrågavarande alternativ även den

för avtalsparterna ingalunda oväsentliga fördelen, att definitiva ställningstaganden

till ingångna förhandlingsöverenskommelser kan ske utan nämnvärd

tidsutdräkt.

Med hänsyn till organets betydelse såväl för det parlamentariska inflytandet

på området som för förhandlingsprincipens genomförande på den

statliga tjänstemannasektorn vill jag i likhet med några remissinstanser

förorda, att organet ej erhåller fakultativ karaktär utan göres obligatoriskt.

Såsom författningsutredningen funnit och remissinstanserna allmänt tillstyrkt,

bör detta organ vara ett för ändamålet särskilt valt organ, som lämpligen

kan benämnas rikdagens lönedelegation.

Vad angår området för delegationens beslutskompetens är utan vidare givet,

att delegationen icke bör ha att taga befattning med frågor, som författningsenligt

avgöres utan riksdagens medverkan. Hur beslutskompetensen

i övrigt skall bestämmas, kan måhända vara föremål för viss tvekan. I

författningsutredningens betänkande föreslås beslutskompetensen omfatta

dels förhandlingsöverenskommelse rörande statsanställdas avlöningsförmåner,

dels ock förslag som har omedelbart samband med överenskommelsen.

Syftet med delegationens inrättande synes emellertid knappast påkalla, att

delegationen erhåller beslutskompetens i frågor, som ej blivit föremål för

opaginerad Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196''r

förhandlingsöverenskommelse. Endast då sådan överenskommelse tiäffats,

föreligger ju det faktum som påtalats såsom hinder för realprövning från

riksdagens sida. Har förhandlingsöverenskommelse ej slutits, vare sig detta

berott på att parterna icke kunnat nå samförstånd i en förhandlingsfråga

eller på att saken rört ämne, som icke anses kunna bli föremål för förhandlingsöverenskommelse,

bör ärendet, då så för erhållande av anslag

eller eljest erfordras, föreläggas riksdagen för behandling i vanlig ordning.

Ä andra sidan bör beslutskompetens tillkomma delegationen icke blott i

fråga om förhandlingsöverenskommelse rörande avlöningsförmåner utan

även med avseende å förhandlingsöverenskommelse, som angår andra anställningsvillkor,

t. ex. pensioner, oavsett om överenskommelsen har samband

med träffad löneuppgörelse eller icke. Det kan förtjäna påpekas, att

delegationen icke genom en sådan bestämning av dess kompetensområde erhåller

beslutanderätt i alla frågor av riksdagsärendes natur, vilka rör rattsförhållandet

mellan staten och dess anställda. Sådana hithörande frågor

som är av mera offentligrättslig natur, anses nämligen i praxis överhuvud

icke kunna bli föremål för förhandlingsöverenskommelse. I det inom civildepartementet

nyligen utarbetade förslaget till lag om statens tjänstemän

(SOU 1963: 51) har en precisering skett av de ämnen, som avses skola falla

utanför förhandlings- och avtalsområdet. Till dessa ämnen har förutom

mycket annat — hänförts frågor om tjänsters inrättande, indragning och

förändring samt tjänsteorganisationens utformning i övrigt. Frågor, som

är eller framdeles blir förbehållna offentligrättslig reglering, kommer även

med den föreslagna bestämningen av delegationens beslutandekompetens

att behandlas av riksdagen i vanlig ordning. Vad närmare angår spörsmålet

vilka arbetstagarkategoriers anställningsvillkor som bör falla inom lönedelegationens

kompetensområde har redan antytts, att anställningsvillkoren

för statliga arbetstagare bör hänföras dit. Tillräcklig anledning att

härvid göra skillnad mellan arbetstagare, som tillhör den under Kungl.

Maj :t sorterande förvaltningen, och arbetstagare i riksdagen och dess verk

synes icke föreligga. Lönedelegationens beslutskompetens bör dessutom omfatta

anställningsvillkoren för andra än statliga arbetstagare, i den mån det

författningsenligt tillkommer riksdagen att pröva dylika arbetstagares anställningsvillkor.

Exempel på sådana arbetstagare utgör lärare, församlingspräster

och kyrkomusiker. Såsom författningsutredningen förordat,

bör slutligen delegationens befogenhet att fatta beslut å riksdagens vägnar

endast avse det fall, att delegationen vill godkänna en förhandlingsöverenskommelse,

som Kungl. Maj :t eller, då fråga är om riksdagen och dess verk,

annat behörigt organ biträtt och för godkännande framlagt för delegationen.

Denna ordning bör iakttagas, även om förhandlingsverksamheten på

statens sida framdeles skulle komma att i större utsträckning än hittills

handhas av ämbetsverk. Finner delegationen ej skäl godkänna träffad öveicnskommelse,

bör i enlighet med författningsutredningens förslag möjlighet

6 /(i/iant) till riksdagens protokoll t!)G''i. I samt. Nr HD

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj. ts proposition nr UO år 196i

stå öppen att vid behov förelägga riksdagen saken för prövning i vanlig ordning.

Vad angår delegationens konsultativa verksamhet bör uppgiften att rådpläga

med därtill törordnad statsrådsledamot i princip gälla frågor, som

taller inom området tör delegationens beslutskompetens. Det är utan vidare

tydligt, att uppgiften att rådgöra med statsrådsledamot dock icke avser

frågor rörande arbetstagare i riksdagen och dess verk.

Någon särskild torm för Kungl. Maj :ts framställning till delegationen

om godkännande av träffad förhandlingsöverenskommelse lärer icke behöva

stadgas. Framställningen torde kunna ske muntligen eller i form av

skrivelse. Begäran om anslag, som erfordras till infriande av godkänd överenskommelse,

bör enligt vanliga regler ske genom proposition till riksdagen.

Under remissbehandlingen har visserligen önskemål att undvika detta förfarande

kommit till synes. Jag är emellertid icke beredd att härutinnan

förorda någon annan ordning utan att dess konsekvenser för riksdagens

statsreglerande verksamhet först blivit närmare belysta. Några större praktiska

olägenheter torde för övrigt knappast behöva befaras med den föreslagna

ordningen.

Vad angår verkan av att delegationen godkänt en förhandlingsöverenskommelse

blir effekten härav densamma som om riksdagen själv lämnat

godkännandet. Såsom författningsutredningen antytt, lärer riksdagen icke

kunna undandraga sig att anvisa medel till fullgörande av ett beslut, som

den genom sin delegation fattat.

Den grundläggande regeln om riksdagens lönedelegation bör ha sin plats

i regeringsformen. Med hänsyn till sitt samband med § 62 regeringsformen

kan regeln lämpligen införas såsom ett andra stycke i nämnda paragraf.

Jag föreslår alltså sådant tillägg till § 62 regeringsformen, att det skall tillkomma

riksdagens lönedelegation att i förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor,

som skall gälla för statens arbetstagare eller eljest tillhör riksdagens

prövning, rådpläga med statsrådsledamot som Kungl. Maj :t därtill

förordnat samt att å riksdagens vägnar godkänna överenskommelse, som

träffats i sådan fråga.

Liksom författningsutredningen och praktiskt taget alla remissorganen

anser jag lönedelegationen lämpligen kunna bestå av sexton ledamöter. Av

dessa bör vardera kammaren inom sig välja hälften. Vardera kammaren

bör också inom sig utse suppleanter att när ledamöter i delegationen får

förfall inträda i deras ställe. Antalet suppleanter i delegationen synes lika

litet som antalet utskottssuppleanter behöva regleras i grundlag utan bör

bero på vad vardera kammaren för sig beslutar. I samband med den slutliga

prövningen av den här aktuella grundlagsreformen torde få övervägas att

göra presumtionsregeln om antalet utskottssuppleanter i § 7 mom. 1 i kamrarnas

ordningsstadga, stadgandet om avsägelse av uppdrag såsom utskottsledamot

eller utskottssuppleant i § 9 nämnda stadga, reglerna om ordning
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1064

en för utskottssuppleants inträde i § 12 riksdagsstadgan samt bestämmelsen

om utskottsledamots skyldighet att anmäla förfall i § 16 riksdagsstadgan

tillämpliga jämväl på ledamot resp. suppleant i lönedelegationen.

Ledamot av delegationen bör endast den kunna vara som är ledamot av

riksdagen. Självfallet bör icke heller suppleant kunna tjänstgöra såsom

ledamot i delegationen, om han ej tillhör riksdagen. Det torde utan uttrycklig

regel kunna förutsättas, att riksdagen icke i lönedelegationen inväljer

riksdagsledamot, som i sin verksamhet utanför riksdagen kan antagas ha

ett mera uttalat intresse av hur frågor inom delegationens verksamhetsområde

löses. Jag tänker härvid särskilt på den som tillhör styrelsen för arbetstagarsammanslutning,

vilken består av eller inbegriper statliga arbetstagare

eller förening därav, eller som innehar annat uppdrag för sådan sammanslutning

eller är funktionär i dylik sammanslutning. Det lärer också

utan särskild föreskrift vara tydligt, att riksdagsledamot, som är statsråd,

icke bör ingå i delegationen, eftersom förhandlingsöverenskommelse, som

framlägges för delegationens godkännande, dessförinnan prövats av Kungl.

Maj :t (jfr RO § 36 mom. 6).

Bestämmelserna i RO § 75 mom. 1 om val, som skall förrättas av kammare,

blir utan vidare tillämpliga på val av ledamöter och suppleanter i lönedelegationen.

Detsamma gäller reglerna i § 8 riksdagsstadgan, såvitt paragrafen

rör annat än val av revisor och revisorssuppleant, bestämmelsen i § 9

samma stadga samt föreskriften i § 21 i kamrarnas ordningsstadga. I samband

med den slutliga prövningen av föreliggande förslag torde få övervägas

att göra bestämmelsen i § 8 ordningsstadgan för kamrarna tillämplig jämväl

å val av ledamöter och suppleant i lönedelegationen.

När det gäller att bestämma mandattiden för delegationens ledamöter och

suppleanter bör beaktas, att delegationens ledamöter hinner förvärva förtrogenhet

med det speciella ämnesområde, varom här är fråga, liksom ock

att delegationen städse finnes att tillgå. För egen del vill jag förorda, att

ledamöterna, liksom ock suppleanterna, väljes för tiden från valet, till dess

sådant val under fjärde året därefter ägt rum, dock att ledamot som dessförinnan

lämnat riksdagen ej vidare skall anses tillhöra delegationen. Den

närmare tidpunkten för valet bör riksdagen själv äga bestämma med beaktande

av önskemålet att delegationen såvitt möjligt får tillfälle att i eu

och samma ledamotsuppsättning följa en påbörjad löneförhandling till slut.

Om ledamot genom att lämna riksdagen eller eljest avgår ur delegationen,

bör val anställas för den tid, som för honom återstått.

Det är lämpligt att val av lönedelegation första gången äger rum under

1965, så att mandattiderna i delegationen kommer att i stort sett sammanfalla

med andrakammarperioderna.

Vid ett genomförande av ifrågavarande grundlagsreform torde få övervägas

att göra bestämmelserna i §§ 14 och 15 riksdagsstadgan tillämpliga

även på lönedelegationen.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:i.s proposition nr HO år 196 i

I överensstämmelse med vad som enligt RO § 45 mom. 2 gäller i fråga

om utskott, bör delegationen, såsom författningsutredningen förordat, inom

sig utse ordförande och vice ordförande. Intill dess valet skett bör,

på sätt samma lagrum stadgar beträffande utskott, ordet föras av delegationens

ålderspresident. Vad i RO § 75 mom. 2 stadgas om val inom utskott,

torde böra äga tillämpning jämväl å val, som lönedelegationen har

att förrätta.

Omröstning till beslut inom lönedelegationen synes böra ske öppet. Delegationens

ordförande bör ha utslagsröst vid lika rösttal. Det bör stå ledamot,

som ej instämt i delegationens beslut, fritt att få sin skiljaktiga mening

antecknad i delegationens handlingar (jfr RO § 48 tredje stycket och

§ 60 mom. 2).

Till förhandlingstekniken hör, att part icke i förväg röjer de mått och

steg, han är beredd att vidtaga i olika lägen, som kan tänkas uppstå

under förhandlingens gång. Om så sker kan nämligen parten lätt hamna

i ett förhandlingsmässigt underläge. Lönedelegationen kan uppenbarligen

komma att erhålla informationer, vilkas röjande skulle kunna försätta

staten i försämrad förhandlingsposition. Ledamot av delegationen bör därför

icke äga att utan tillstånd av delegationen yppa vad som förekommit

vid en frågas behandling i delegationen. Denna tystnadsplikt bör dock

icke gälla för obegränsad tid. Sedan förhandlingen i saken lett till en

överenskommelse eller eljest slutförts (jfr 34 § sekretesslagen), synes

sekretessbehovet icke vara mera framträdande än att tystnadsplikt torde

kunna undvaras och de synpunkter, som i allmänhet talar för offentlighet

i allmän verksamhet, kunna tillgodoses. I likhet med vad som gäller för

utrikesnämnden, bör ledamot och suppleant i delegationen första gången

han är närvarande vid sammanträde med delegationen avge försäkran om

tystnadspliktens iakttagande. Det torde i senare sammanhang få övervägas

att komplettera sekretesslagen med regler om motsvarande skydd

för delegationens handlingar.

På grund av vad i det föregående anförts vill jag föreslå ett stadgande

i riksdagsordningen av följande innehåll. Riksdagens lönedelegation skall

bestå av 16 ledamöter, av vilka vardera kammaren inom sig utser hälften.

De väljes för tiden från valet, till dess sådant val under fjärde året därefter

försiggått, dock att ledamot som dessförinnan avgått ur riksdagen ej vidare

skall anses tillhöra delegationen. Har ledamot före den tid, för vilken

han valts, avgått ur delegationen, anställes val för den tid som för honom

återstått. Vardera kammaren skall också inom sig utse suppleanter att när

ledamöter tår förfall inträda i deras ställe. Suppleanter utses för samma tid

soin ledamöter. Vad i RO § 45 mom. 2 och § 75 mom. 2 är stadgat med

avseende å utskott skall äga motsvarande tillämpning beträffande delegationen.

Omröstning inom delegationen skall ske öppet. Den som för ordet

i delegationen äger avgörande röst, därest vid omröstning rösterna i något

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Knngl. Maj.ts proposition nr HO år 1964

fall är lika. Ledamot som ej instämt i delegationens beslut är obetaget att

låta sin skiljaktiga mening antecknas. Innan förhandlingsöverenskommelse

träffats eller förhandling eljest slutförts, får ledamot icke utan delegationens

tillstånd yppa vad vid sakens behandling i delegationen förekommit.

Ledamot, så ock suppleant, skall första gången han är närvarande vid

sammanträde med delegationen avge försäkran om tystnadspliktens iakttagande.

Vad angår frågan, på vilket ställe i riksdagsordningen stadgandet bör

införas, innehåller RO § 71 regler om suppleanter för riksbanks- och riksgäldsfullmäktige,

medan § 70 handlar om dylika fullmäktige. Bestämmelserna

i § 71 kan lämpligen överföras till § 70 och stadgandet om lönedelegationen

placeras i den härigenom ledigblivna § 71.

Bestämmelser om justering och expediering av lönedelegationens beslut

torde kunna upptagas i riksdagsstadgan (jfr RO §§ 79 och 80 samt

riksdagsstadgan §§ 23, 24 och 29).

7. Inrättande av en riksdagens krigsdelegation m. m.

Gällande ordning. I § 50 regeringsformen liksom i däremot svarande bestämmelse

i § 31 riksdagsordningen stadgas, att riksdagen skall sammanträda

i rikets huvudstad utom i de fall, då fiendens framträngande eller pest

eller andra lika viktiga hinder gör det omöjligt eller för riksdagens frihet

och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer det Kungl. Maj :t att efter samråd

med av riksdagen valda riksbanks- och riksgäldsfullmäktige utsätta

annan riksdagsort. Däremot innehåller grundlagarna inga regler som tager

sikte på den situationen att riksdagen till följd av krig blir satt ur stånd att

fullgöra de uppgifter, som normalt åvilar den. Då bestämmelser i nämnda

hänseende saknas, torde man stundom ha utgått från att den s. k. konstitutionella

nödrätten i trängande fall skulle ge Kungl. Maj:t möjlighet att

vidtaga de åtgärder, som befinnes nödvändiga.

4

Författningsutredningen. Under 10 kap. i förslaget till regeringsform

framhåller författningsutredningen inledningsvis, att det uppenbarligen

framstår som i hög grad angeläget, att förutsättningar skapas för att statsmakterna

även under extraordinära förhållanden skall kunna handla inom

grundlagens råmärken. Särskilt med hänsyn till de utomordentliga påfrestningar

på hela befolkningen, som ett nutida krig medför, måste det vai a

av synnerligt intresse att lagligheten av statsorganens handlande ej kan sättas

i fråga. Men även i förhållande till utlandet och för att icke underlätta

för illojala grupper att tillvälla sig makt är det av stor betydelse att i lag

föreskrivna konstitutionella former iakttages. Utredningen anser sig därför

böra avvisa tanken på att man för vårt lands vidkommande skulle nöja sig

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj.ts proposition nr UO år 1964-

med att i krissituationer åberopa den konstitutionella nödrätten. I stället

finner utredningen det angeläget, att särskild reglering av statsorganens

verksamhet under extraordinära förhållanden kommer till stånd.

Vad angår riksdagen bör den enligt utredningens mening så långt det över

huvud är möjligt fungera även under utomordentliga förhållanden. Under

10 kap. 6 § i förslaget till regeringsform anför utredningen, att det emellertid

ofta torde vara omöjligt eller olämpligt att hålla en fulltalig riksdag

med tillhörande kansliorganisation samlad, då landet är i krig. Det framstår

vidare enligt utredningens uppfattning som önskvärt, att en del riksdagsmän

under krig stannar i hemorten, bland annat för att förstärka den

lokala ledningen. Då på grund av krigsförhållandena en fulltalig riksdag

icke kan sammanträda, bör dess befogenheter enligt utredningens mening

utövas av en riksdag med reducerad sammansättning, lämpligen benämnd

riksdagens krigsdelegation. För att delegationen skall finnas att tillgå utan

att man under fredstid skall behöva vidtaga en så uppseendeväckande åtgärd

som att välja krigsdelegation föreslår utredningen, att delegationens sammansättning

fastställes i regeringsformen. Delegationen torde, för att kunna

anses representativ som ställföreträdande organ för riksdagen, böra omfatta

ungefär ett femtiotal ledamöter. Enligt utredningens enkammaralternativ

skall krigsdelegationen bestå av talmannen och vice talmännen samt

ledamöterna i finans- och lagnämnderna samt i utrikes- och konstitutionsutskotten,

sammanlagt sextio personer. Vid förfall för utskottsledamot skall

suppleant inträda. Jämlikt tvåkammaralternativet, där någon lagnämnd ej

finnes, föreslås krigsdelegationen skola utgöras av talmännen och vice talmannen

samt ledamöterna i finansnämnden och i utrikes- och konstitutionsutskotten,

tillhopa femtioåtta personer. Utredningen framhåller, att eu

annan tänkbar sammansättning för tvåkammaralternativet är, att i stället

för samtliga sexton ledamöter av konstitutionsutskottet medtaga endast fyra

ledamöter från detta utskott och fyra från vart och ett av de de tre lagutskotten.

Det bör enligt utredningens mening ankomma på talmannen (talmännen)

att, efter samråd med statsministern, bestämma vid vilken tidpunkt delegationen

skall träda i funktion. Med hänsyn till de extraordinära förhållanden,

under vilka delegationen skall arbeta, bör den lämpligen själv äga besluta

om formerna för sin verksamhet. Delegationens befogenheter bör upphöra

så snart en fulltalig riksdag åter kan sammanträda.

I enlighet med vad nu anförts har författningsutredningen i 10 kap. 6 §

förslaget till regeringsform upptagit regler angående krigsdelegationen och

dess verksamhet. Enligt första stycket i paragrafen äger talmannen (talmännen),

om riket är i krig och riksdagen på grund av krigsförhållandena

ej kan sammanträda, efter samråd med statsministern besluta, att riksdagens

befogenheter skall utövas av dess krigsdelegation. Stadgandets andra

stycke reglerar krigsdelegationens sammansättning samt föreskriver där
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

jämte att delegationen själv beslutar om formerna för sin verksamhet. Slutligen

stadgas i paragrafens tredje stycke, att talmannen (talmännen), så

snart riksdagen åter kan sammanträda, skall förordna, att krigsdelegationens

befogenheter skall upphöra.

Under 10 kap. 9 § i förslaget till regeringsform framhåller utredningen

att, då vårt land är i krig, man även måste räkna med möjligheten av sådana

förhållanden att varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan sammanträda.

I ett sådant läge bör regeringen vara icke endast berättigad utan även

skyldig att utöva på riksdagen ankommande uppgifter. Utredningen framhåller

att det torde ligga i sakens natur, att det här endast kan bli fråga

om åtgärder, som syftar till att skydda riket och slutföra kriget. I nu angivna

situation bör regeringen dock ej äga stifta grundlag.

I enlighet med det anförda stadgas i 10 kap. 9 § förslaget till regeringsform

att, om riket är i krig och på grund av krigsförhållandena varken riksdagen

eller dess krigsdelegation kan sammanträda, regeringen skall till rikets

skydd och krigets slutförande utöva på riksdagen ankommande uppgifter,

dock icke befogenheten att stifta grundlag.

Remissyttrandena. Författningsutredningens förslag om inrättande av en

riksdagens krigsdelegation samt om särskilda befogenheter för Kungl. Maj :t,

därest under krig varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan sammanträda,

har i huvudsak berörts av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över

Skåne och Blekinge, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap, beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar, statskontoret, riksrevisionsverket, statens jordbruksnämnd, överståthållarämbetet,

flertalet länsstyrelser, regeringsrättens ledamöter (majoriteten)

samt Sveriges akademikers centralorganisation. Högsta domstolens

ledamöter har vid behandlingen av utredningens förslag om möjlighet

att överlåta konstitutionella befogenheter på mellanfolklig organisation även

i visst hänseende berört nu ifrågavarande förslag.

Förslagen har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

remissorgan. Flera av dem har härvid understrukit angelägenheten av att

i grundlag upptages regler rörande bl. a. riksdagens verksamhet i händelse

av krig. Uttalanden av denna innebörd har t. ex. gjorts av Svea hovrätt, överbefälhavaren,

civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar samt länsstyrelserna i Malmöhus, Kristianstads, Kopparbergs och

Västerbottens län. Svea hovrätt understryker vikten av att lagstadgade former

finnes för alla de särskilda åtgärder statsmakterna kan finna erforderliga

under krig och andra extraordinära förhållanden. Hovrätten delar

även utredningens mening att riksdagen så långt möjligt bör fungera under

orostider. Särskilda bestämmelser för statsmakternas verksamhet och befogenheter

under krig, krigsfara och andra extraordinära förhållanden bör

därför intagas i regeringsformen, överbefälhavaren anser det betänkligt

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

att författningsmässigt stöd för att inrätta en riksdagens krigsdelegation

för närvarande saknas. Statskontoret finner förslagen utgöra ett värdefullt

tillskott till den skrivna författningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, även om de i 10 kap. förslaget

till regeringsform upptagna bestämmelserna på det hela taget synes

tillfredsställande underbyggda och väl balanserade, man måhända dock på

en eller annan punkt kan hysa någon tvekan, om förslagen uppbäres av en

tillräckligt realistisk syn på och full inlevelse i det speciella ämnets problemställningar.

I ett verkligt tillspetsat, mer eller mindre kaotiskt krigsläge synes

under alla törhållanden nödvändigt att åtminstone i viss utsträckning

falla tillbaka på den konstitutionella nödrätten.

1 anledning av utredningens uttalande att riksdagen såvitt möjligt bör

tungera även under utomordentliga förhållanden anmärker beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar att redan genomförandet av den slutliga

utrymningen torde skapa stora svårigheter för att över huvud hålla hela

riksdagen samlad, om landet är i krig. I en sådan situation synes för övrigt

riksdagsledamöterna böra aktivt engagera sig i verksamheten i deras egen

bygd. De har som opinionsledare var och en på sin ort en stor uppgift att

fylla i det psykologiska försvaret.

Vad angår den föreslagna sammansättningen av krigsdelegationen anser

länsstyrelsen i Stockholms län att delegationen skulle bli alltför stor för att

kunna fungera smidigt under svåra förhållanden. Det ifrågasättes också om

delegationen trots sin storlek kan anses på ett fullödigt sätt företräda riksdagen.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör skapas garanti för

att partiledarna får säte i krigsdelegationen.

Svea hovrätt riktar vissa erinringar mot förslaget såvitt avser förutsättningarna

för att krigsdelegationen skall träda i funktion. Hovrätten framhåller

att, till skillnad mot t. ex. den danska grundlagen, varken gällande

grundlagar eller utredningens förslag innehåller någon allmän bestämmelse

om visst minsta antal tillstädesvarande ledamöter för att riksdagen skall

vara beslutför. Det kan därför svårligen göras gällande att riksdagen icke

kan sammanträda ens när blott en handfull ledamöter är tillgängliga. Än

mindre kan detta uttryck användas som en förutsättning, när det organ,

som skall ersätta riksdagen, skall bestå av ett femtiotal riksdagsledamöter.

Såvida icke allmänna regler om beslutförhet införes, måste första stycket

i 10 kap. 6 § förslaget till regeringsform uppenbarligen omarbetas. I motiven

till nämnda paragraf talas emellertid endast om den situationen att en

fulltalig riksdag icke kan sammanträda. Det är givetvis angeläget att det

blir en allsidig och lämpligt avvägd sammansättning av de personer, som

skall utöva riksdagens befogenheter. Det synes dock högeligen tveksamt, om

det bör läggas i talmannens skön att avgöra om tillgängliga ledamöter fyller

dessa krav. Den faktiska innebörden av talmannens föreslagna befogenhet

blir att han kan utesluta en del riksdagsledamöter från att utöva sina upp
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Iiungl. Maj.ts proposition nr lbO år 196b

drag. Om åter till följd av bestämmelser om beslutmässighet en situation

föreligger, då riksdagen faktiskt icke kan sammanträda, bör talmannen ha

icke endast rätt utan även skyldighet att sätta krigsdelegationen i funktion.

Hovrätten framhåller vidare att såsom förutsättning för att delegationen

skall få träda i verksamhet knappast synes erforderligt att stadga att hindret

för riksdagen att sammanträda skall ha sin grund i krigsförhållandena.

Därjämte anser hovrätten det böra övervägas om icke riksdagen själv skall

under krig kunna besluta, att dess befogenheter tills vidare skall utövas av

krigsdelegationen.

Hovrätten ifrågasätter vidare om icke från krigsdelegationens befogenheter

bör undantagas rätten att stifta grundlag.

Högsta domstolens ledamöter ifrågasätter, om den i 4 kap. 9 § i förslaget

till regeringsform införda möjligheten att genom traktat överlåta befogenhet,

som enligt grundlag tillkommer Kungl. Maj :t, riksdagen och andra

myndigheter, på mellanfolklig organisation bör stå till buds även när landet

är i krig. Det föreslagna stadgandet synes, exempelvis om riket eller

större del därav ockuperats, kunna bli ett instrument för ockupationsmakten

att ge sken av laglighet åt dess förfaranden. Detta gäller måhända särskilt

för den händelse riksdagens krigsdelegation eller regeringen trätt i

verksamhet i enlighet med 10 kap. 6 §, respektive 9 § i förslaget. Å andra

sidan är det möjligt, alt i den antydda situationen landet är i förbund med

en eller flera främmande stater, och det kan då vara önskvärt eller rent av

nödvändigt att kunna utan dröjsmål eller formella hinder förlägga den

lagliga regeringsmakten utomlands, till en nationell exilregering eller till

bundsförvanternas olika regerings- och förvaltningsorgan, särskilt i fråga

om diplomatiska och militära angelägenheter. Det synes med hänsyn till det

anförda vara förtjänt av närmare övervägande, huruvida stadgandet i 4 kap.

9 § skall vara tillämpligt i krig, och vidare, huruvida riksdagens krigsdelegation

respektive regeringen skall kunna fatta beslut motsvarande det riksdagens

godkännande som avses i stadgandet. Framhållas må i detta sammanhang,

att för riksdagens krigsdelegation och för regeringen föreskrifter

saknas om särskild kvalificerad majoritet motsvarande dem som upptagits

i 4 kap. 9 § i förslaget.

Mot förslaget att krigsdelegationen själv skall äga besluta om formerna

för sin verksamhet har regeringsrättens ledamöter (majoriteten) ställt sig

kritiska. De hävdar att, enär enligt utredningen krigsdelegationen är att

uppfatta som en riksdag med reducerad sammansättning, de för riksdagsarbctet

stadgade formerna i princip bör upprätthållas. Med hänsyn till de

extraordinära förhållanden, under vilka delegationen skall arbeta, bör emellertid

delegationen bemyndigas att göra de avvikelser Irån nämnda former,

som befinnes påkallade. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att

oklarhet synes föreligga i frågan huruvida de i krigsdelegationen ingående

utskotten måste vara fulltaliga för att delegationen skall vara behörig att

Ilihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 140

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kimgl. Maj.ts proposition nr U0 år 1964

löreträda riksdagen. Den föreslagna lagtexten synes närmast ge vid handen

att detta är avsikten. Enligt länsstyrelsens mening bör emellertid vissa förtall,

även om de avser både ledamöter och suppleanter, icke behöva medföra

obehörighet. Delegationen bör kunna anses behörig med ledamöter till visst

kvalificerat antal. Det kan då ifrågasättas om ej särskild bestämmelse därom

borde införas.

Lansstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att det förefaller som om utredningens

avsikt varit att krigsdelegationens befogenheter automatiskt

skulle upphöra så snart riksdagen åter »kan sammanträda», d. v. s. faktiskt

sammanträder. Enligt den föreslagna lagtexten erfordras emellertid särskilt

föroidnande från talmannens sida för att delegationens verksamhet skall

upphöra. Detta skulle kunna tyda på att saken till äventyrs kunde göras till

en bedömningsfråga. Lämpligheten därav synes kunna ifrågasättas.

Betiältande stadgandet i 10 kap. 9 § förslaget till regeringsform har

Svea hovrätt ifrågasatt hur man i brist på beslutförhetsregler skall kunna

avgöra att varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan sammanträda.

Likaså tinns enligt hovrättens mening även i detta sammanhang anledning

påpeka att hindret för riksdagen och krigsdelegationen att sammanträda

icke gärna skall behöva vara orsakat av krigsförhållandena.

Departementschefen. I regeringsformen § 50, som erhållit sin lydelse på

1800-talet, har grundlagsstiftaren, liksom för övrigt i § 31 riksdagsordningen,

förutsett, att förhållandena under krig, vari riket befinner sig,

kan göra det omöjligt eller för riksdagens frihet och säkerhet vådligt att

låta riksdagen sammankomma på sin ordinarie sammanträdesort. Om

vårt land skulle komma i krig, måste man emellertid med hänsyn till det

moderna krigets totala karaktär numera räkna med att hinder eller avsevärda

svårigheter kan uppkomma att över huvud hålla riksdagen med dess

stora ledamotsantal samlad på så betryggande sätt som dess viktiga statsfunktioner

motiverar, vilken sammanträdesort som än väljes. För närvarande

saknas särskilda regler om det fall att riksdagen till följd av krigsförhållanden

icke kan fullgöra sina uppgifter. I brist på sådana regler torde

få antagas, att Kungl. Maj :t jämlikt s. k. konstitutionell nödrätt i dylikt

fall har att utöva riksdagens befogenheter, i den mån det erfordras för att

skydda riket och slutföra kriget. För demokratisk samhällssyn ter det sig

emellertid angeläget att sörja för att riksdagens befogenheter även i de

allvarliga lägen, varom här är fråga, i det längsta kommer att utövas av

organ med karaktär av folkrepresentation. Till vinnande av detta syfte har

författningsutredningen föreslagit, att riksdagens befogenheter i vissa krigssituationer

skall kunna delegeras till ett särskilt riksdagsorgan med avsevärt

färre ledamöter än riksdagen och därmed större möjligheter att vara i verksamhet

under de förhållanden, som kan inträda under krig. Detta förslag

opaginerad Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ''iO ur 196i

har under remissbehandlingen vunnit allmänt gillande och jag vill aven

för egen del förorda, att en sådan delegationsmöjlighet öppnas.

Såsom materiell förutsättning för att delegation skall få ske bör, på sätt

författningsutredningen föreslagit, till en början uppställas, att riket ar i

krig. Därjämte bör krävas, att delegationsåtgärden är av krigsförhållandena

påkallad, d. v. s. att krigsläget gör det för riksdagen omöjligt eller

vådligt att vara samlad på vanligt sätt, vilken tänkbar sammanträdesort

som än väljes.

Då tanken sålunda är, att delegation skall få ske först då riksdagen

med hänsyn till föreliggande risker för dess säkerhet icke längre kan

fungera, kan det icke, såsom eljest legat närmast till hands, tillkomma

riksdagen själv att träffa delegationsbeslutet. Enligt författningsutredningens

förslag till tvåkammaralternativ skall det i stället ankomma på talmännen

att besluta om delegation. Även om en sådan ordning med talmännens

kvalifikationer säkerligen skulle utfalla väl, är det likväl principiellt

önskvärt, att ett beslut av den ingripande karaktär, varom här är

fråga, träffas av ett riksdagsorgan, vari olika i riksdagen representerade

meningsriktningar är företrädda. Jag vill med hänsyn härtill föreslå, att

det skall tillkomma talmanskonferensen att förordna om delegation till det

för krigsfall avsedda organet. I likhet med författningsutredningen anser

jag samråd med statsministern lämpligen böra äga rum, innan sådant föiordnande

meddelas.

Såsom författningsutredningen förordat, torde det för krigsfall avsedda

organet kunna benämnas riksdagens krigsdelegation.

När det gäller att bedöma, hur många ledamöter som bör ingå i detta

organ, är olika synpunkter att beakta. Å ena sidan bör krigsdelegationen

vara tillräckligt stor för att på någorlunda rättvisande sätt kunna avspegla

olika i riksdagen företrädda meningsriktningar och för att möjliggöra en

ledamotsuppsättning med sakkunskap på skilda områden av riksdagens

verksamhet. Å andra sidan bör delegationen icke vara så talrik, att den

icke kan verka med den smidighet och snabbhet, som krigsförhållandena

ofta kräver, eller svårigheter uppstår att sörja för dess säkerhet. Författningsutredningens

förslag till tvåkammaralternativ innebär i denna del,

att delegationen skulle bestå av 58 ledamöter. Enligt min mening erhålles

en lämplig avvägning mellan olika synpunkter, om antalet ledamöter

bestämmes till 50. Regeln om det antal ledamöter, av vilka delegationen

skall bestå, bör ges samma karaktär som motsvarande bestämmelser i

§§ G och 13 riksdagsordningen och alltså icke tolkas som en beslutförhetsregel.

Jämlikt författningsutredningens förslag till tvåkammaralternativ skall

talmännen, vice talmännen samt ledamöterna i konstitutionsutskottet, utrikesutskottet

och finansnämnden tillhopa utgöra riksdagens krigsdelega
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172 Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196i

tion. Då motsvarighet till finansnämnden för närvarande saknas, kan förslaget

i denna del icke direkt appliceras på nu rådande ordning. Huruvida

man vid en reform inom den bestående ordningens ram bör söka

efterbilda den automatik, som enligt förslaget präglar delegationens bildande,

förefaller tveksamt. Att delegationen konstitueras utan särskild

valakt kan väl främst vara till fördel ur den synpunkten, att man undviker

en åtgärd, som måhända i vissa situationer kan vara ägnad att

väcka onödigt uppseende eller ge anledning till opåkallade slutsatser om

det utrikespolitiska läget. Å andra sidan medför en ordning, där vissa

utskott eller andra riksdagens arbetsenheter i sin helhet ingår i delegationen,

att somliga grenar av riksdagens verksamhet icke alls eller ej i

önskvärd utsträckning kan bli företrädda i delegationen utan att denna

antager dimensioner, som kan menligt inverka på dess funktionsduglighet.

Vid man med bibehållen automatik söka ge delegationen en sammansättning

med mera allsidig representation från riksdagens skilda verksamhetsfält,

kan det i förstone synas närliggande att låta vissa ledamöter i varje

utskott, t. ex. ordföranden och vice ordföranden, ingå i organet. Med en

sådan ordning löper emellertid delegationen risk att icke ge en tillfredsställande

bild av det i riksdagen rådande styrkeförhållandet mellan skilda

meningsgrupper, vilket måste betecknas som en allvarlig brist hos ett organ,

som skall träda i riksdagens ställe och återspegla folkopinionens olika

yttringar sådana som dessa kommit till uttryck i riksdagen. En liknande

invändning kan riktas mot tanken att uppbygga delegationen med talmanskonferensen

som stomme. Det förefaller med hänsyn härtill knappast

möjligt att utan väsentliga olägenheter bibehålla den automatik i

fråga om delegationens bildande, på vilken författningsutredningens förslag

bygger. Jag vill i stället förorda, att riksdagen genom särskilt val utser

krigsdelegationen.

Vardera kammaren bör härvid äga att inom sig utse hälften av delegationens

ledamöter. Då det är önskvärt, att delegationen städse finnes att tillgå,

och hänsyn jämväl är att taga till det förhållandet, att första kammaren årligen

till viss del förnyas, bör delegationen väljas å varje riksdag. Valet kan

lämpligen förrättas i samband med val av ständiga utskott, d. v. s. inom sex

dagar efter riksdagens öppnande. Valet bör, i likhet med vad som enligt § 49

riksdagsordningen gäller för utrikesnämndens ledamöter, avse tiden till dess

nytt val förrättas. Bestämmelserna i § 75 mom. 1 riksdagsordningen om val,

som skall förrättas av kammare, blir utan vidare tillämpliga på val av ledamöter

i delegationen. Detsamma gäller reglerna i § 8 riksdagsstadgan, såvitt

paragrafen avser annat än val av revisor och revisorssuppleant, § 9

samma stadga samt § 21 i kamrarnas ordningsstadga.

Av vad nyss nämnts om att ledamöterna skall utses inom kamrarna följer,

att endast riksdagsledamot kan inväljas i delegationen. Ledamot som

avgår ur riksdagen bör ej vidare anses tillhöra delegationen. Liksom bc
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 196\

träffande utrikesnämndens ledamöter bör den regeln gälla, att om Kungl.

Maj :t förordnar om nya val till båda eller ena kammaren, ledamöterna i delegationen

utan hinder därav behåller sina befattningar. Då val svårligen kan

tänkas äga rum under tid då delegationen är i verksamhet, kan regeln dock

få praktisk betydelse endast under fredsförliållanden.

Vad angår krigsdelegationens kompetensområde bör delegationen å ena

sidan kunna utöva riksdagens samtliga befogenheter men å andra sidan

icke äga vidare kompetens än den på grund av krigsförhållandena remplacerade

riksdagen. För grundlagsfrågornas del innebär detta, att delegationen

äger att såsom vilande antaga grundlagsförslag, som väckts under

dess verksamhetstid eller är anhängiga i riksdagen, när den träder i funktion,

så ock att taga slutlig ståndpunkt till grundlagsförslag, som före senaste

andrakammarval antagits såsom vilande av riksdagen. h<är det gällei att

i författningsform beskriva innebörden av ett förordnande om att krigsdelegationen

skall träda i funktion, bör beaktas, att i lag och författning

kan såsom villkor för viss åtgärd vara föreskrivet, att riksdagssession pågår

eller att riksdagen är eller inom viss tid blir inkallad. Exempel härpå

erbjuder § 74 regeringsformen. Under tid dylikt förordnande gäller, bör

vad i sådana bestämmelser stadgats om riksdagen i stället äga tillämpning

å delegationen. För att detta förhållande skall komma till klarare uttryck

synes förordnandets innebörd hellre böra anges sa, att krigsdelegationen

träder i riksdagens ställe, än beskrivas i den formen att delegationen

utövar riksdagens befogenheter.

Den under remissbehandlingen berörda frågan, huruvida krigsdelegationen

bör äga kompetens att besluta om delegation av konstitutionell befogenhet

till mellanfolklig organisation, lärer komma att sakna aktualitet,

därest delegalionsinstitutet på sätt jag tidigare förordat begränsas till att

avse mellanfolklig organisation för fredligt samarbete.

Författningsutredningen har föreslagit, att det skall tillkomma krigsdelegationen

själv att besluta om lormerna för sin verksamhet. Förslaget

härom har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.

Från något håll har dock den ordningen förordats, att delegationen

skall vara skyldig iakttaga de för riksdagens arbete föreskrivna formerna

men äga göra de avvikelser härifrån, som finnes av omständigheterna

påkallade. Med hänsyn till de extraordinära förhållanden, under vilka delegationen

kan antagas komma att verka, samt den avsevärda skillnaden mellan

riksdagens och delegationens ledamotsantal och organisation i övrigt

måste emellertid dessa avvikelser antagas bli så talrika, att det äi svårt se

att eu dylik ordning skulle äga några större fördelar framför den av utredningen

föreslagna. Däremot skulle den i tillämpningen kunna ge anledning

till åtskillig tveksamhet, som kan vara ägnad motverka delegationens förmåga

att agera med den snabbhet, smidighet och handlingskraft, krigsförhållandena

vanligtvis nödvändiggör. För min del är jag därför benägen att

opaginerad Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj. ts proposition nr 1W dr 196i

på denna punkt förorda utredningens förslag. I enlighet med detta förslag

bör det exempelvis tillkomma delegationen att själv bestämma vilka utskott

som skall tillsättas, hur många ledamöter som skall ingå i varje tillsatt

utskott, huruvida ett ärende skall utskottsbehandlas eller med hänsyn till

behovet av snabbhet avgöras utan föregående beredning i utskott o. s. v.

Ett förordnande, varigenom delegationen trätt i riksdagens ställe, bör så

snart vapenstillestånd inträtt automatiskt upphöra, i följd varav riksdagen

äter inträder i utövningen av sina befogenheter. Det bör emellertid tillkomma

såväl Kungl. Maj :t som delegationen att, om krigslörhållanden tillåter

att riksdagen redan dessförinnan åter träder i verksamhet, besluta, att riksdagen

skall återtaga sina befogenheter.

Såsom det moderna kriget kan gestalta sig, lärer man icke kunna helt

utesluta den eventualiteten, att till följd av fientligheterna varken riksdagen

eller dess krigsdelegation kan fullgöra sina uppgifter. I huvudsaklig överensstämmelse

med författningsutredningens förslag, som härutinnan i stort

sett godtagits av remissorganen, vill jag förorda, att Kungl. Maj :t i sådant

fall skall äga rätt och plikt att till rikets skydd och krigets slutförande ensam

fullgöra de uppgifter, som eljest ankommer på Kungl. Maj:t och riksdagen

samfällt eller på riksdagen allena. Såsom författningsutredningen

föreslagit, bör det uttryckligen stadgas, att Kungl. Maj :t dock icke skall äga

att ensam stifta, ändra, förklara eller upphäva grundlag, även om detta undantag

till väsentlig del redan följer av begränsningen till åtgärder, som erfordras

för rikets skydd och krigets slutförande. Med hänsyn till den centrala

betydelse för samhällsskicket, som reglerna om val till riksdagen äger,

torde motsvarande undantag böra göras jämväl för lagar, som reglerar val

till riksdagen. Att överlåta konstitutionella befogenheter på mellanfolklig

organisation för fredligt samarbete lärer svårligen kunna bli aktuellt under

krig och faller i vart fall utanför ramen för de åtgärder, som Kungl. Maj :t

till rikets skydd och krigets slutförande äger vidtaga på egen hand.

Grundläggande bestämmelser om riksdagens krigsdelegation bör ha sin

plats i regeringsformen. Detsamma gäller bestämmelserna om Kungl. Maj :ts

befogenhet att i vissa nödlägen fullgöra uppgifter, som eljest helt eller

delvis ankommer på riksdagen. Det är emellertid icke lätt att på ett naturligt

sätt inpassa dylika bestämmelser i gällande regeringsform. Jag vill dock av

olika övervägda alternativ förorda den lösningen, att bestämmelserna införes

i § 50, ehuru icke heller denna lösning är helt invändningsfri.

Regler om val av krigsdelegation samt om ledamöternas antal och mandattid

torde böra upptagas i riksdagsordningen. Även här möter emellertid svårigheter

att finna lämplig plats för regler om riksdagens krigsdelegation.

Stadgandet i § 73 riksdagsordningen, vilket handlar om val av suppleant

för riksdagsrevisor, synes emellertid kunna överflyttas till § 72, där regler

ges om riksdagsrevisorerna. Om så sker, kan bestämmelserna om krigsdele
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

gationen införas i den ledigblivna § 73.

Val av krigsdelegation bör första gången äga rum vid den riksdag, som

sammanträder året efter det, då nya lydelsen av § 73 riksdagsordningen

slutligt antagits. Jag föreslår ett övergångsstadgande härom.

1 samband med den slutliga prövningen av föreliggande förslag torde tå

övervägas att göra vissa av riksdagen i intern ordning antagna bestämmelser,

t. ex. §§ 8 och 9 ordningsstadgan för kamrarna, tillämpliga jämväl såvitt

avser riksdagens krigsdelegation.

8. Ändrade grundlagsregler rörande riksdagens ombudsmän

Med stöd av vederbörligt bemyndigande den 10 maj 1963 tillkallades sju

sakkunniga att verkställa en av riksdagen i skrivelse den 5 april samma

år (nr 132) begärd allsidig och förutsättningslös utredning angående riksdagens

ombudsmansämbetens framtida organisation och verksamhetsformer.

De sakkunniga har antagit benämningen 1963 års JO-utredning.1 I

skrivelse den 27 november 1963 till Kungl. Maj :t har utredningen hemställt

att, oaktat den ännu icke hunnit taga ställning till de med uppdraget

förenade spörsmålen, för 1964 års vårriksdag måtte framläggas förslag

om sådana ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen att

möjlighet öppnas för riksdagen att under andrakammarperioden 1965—

1968 fatta definitivt beslut om en utökning av antalet riksdagens ombudsmän.

Över framställningen har efter remiss yttranden avgivits av justitiekansler

sämbetet, överbefälhavaren, som jämväl överlämnat yttranden från

cheferna för försvarsgrenarna, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs

län, justitieombudsmannen, militieombudsmannen, delegerade för

riksdagens verk samt Sveriges advokatsamfund.

I skrivelse den 15 januari 1964 har utredningen anfört ytterligare skäl för

de ifrågasatta grundlagsändringarna.

Gällande ordning m. m. Enligt § 96 regeringsformen skall riksdagen förordna

två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare, den

ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militicombudsman,

att i egenskap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen för

dem utfärdat, ha tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i vad

de skall tillämpas av dem som i allo är underkastade ämbetsansvar. Paragrafen

ålägger vidare ombudsmännen att vid vederbörliga domstolar i

i Ledamöter i utredningen är landshövdingen I. A. Lindell, ordförande, ledamöterna av

riksdagens första kammare direktören C. A. Anderson, redaktören P. Hilding och lantbrukarna

K. J. H. Svanström och N. R. Sveningsson samt ledamöterna av riksdagens andra

kammare redaktören G. I. Andersson och förste postiljonen K. S. Lundkvist.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Kungi. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

laga ordning tilltala dem som av våld, mannamån eller annan orsak begått

någon olaglighet i sin ämbetsutövning eller underlåtit att behörigen fullgöra

sina ämbetsplikter. Slutligen stadgas i samma lagrum att ombudsmännen

är underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning

utstakar för aktörer.

Ursprungligen fanns endast en ombudsman, justitieombudsmannen (JO).

Genom grundlagsändring 1915 uppdelades detta ämbete, och för tillsyn

över militärväsendet inrättades militieombudsmansämbetet (MO). Sin nuvarande

lydelse erhöll § 96 regeringsformen genom en reform år 1957, vilken

framför allt innebar att — till skillnad mot vad tidigare i princip varit

fallet jämväl kommunala befattningshavare med vissa inskränkningar

ställdes under JO:s kontroll. Den inbördes avgränsningen av ombudsmännens

ämbetsområden anges i den av riksdagen antagna instruktionen för

ombudsmännen den 24 maj 1957. Enligt 1 § instruktionen har MO tillsyn

över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad i vad de skall tilllämpas

i militära mål samt i övrigt av ämbets- och tjänstemän inom

försvarsväsendet ävensom av dem som under ämbetsansvar fullgör uppgifter

inom sammanslutningar eller stiftelser, vilka samverkar med försvarsväsendet,

under det att JO:s tillsynsområde omfattar övriga, som är

underkastade fullständigt ämbetsansvar.

Vid sidan av § 96 regeringsformen finnes ett flertal grundlagsbestämmelser

som avser eller i vart fall berör ombudsmännen och deras verksamhet.

Sålunda stadgas i § 97 regeringsformen bl. a. att för envar avombudsmännen

bör utses en ställföreträdare med uppgift att i ombudsmans

ställe utöva ämbetet i de fall instruktionen anger. Regler om val avombudsmän

och ställföreträdare samt om deras mandattid återfinnes i

§ 68 riksdagsordningen. Där stadgas även, liksom i § 98 regeringsformen,

angående förfarandet, då ombudsmans eller ställföreträdares ämbete blir

ledigt under mandattiden. Nästföljande paragraf i regeringsformen innehåller

regler angående rätt för ombudsman att närvara vid domstolars och

andra myndigheters överläggningar, att få tillgång till deras protokoll och

handlingar samt att erhålla biträde av åklagare och andra ämbetsmän. Enligt

§ 100 regeringsformen skall ombudsmännen var för sig till riksdagen

avlämna årliga ämbetsredogörelser, vilka liksom ämbetsförvaltningen i övrigt

jämlikt § 42 mom. 2 riksdagsordningen skall granskas av lagutskott.

I § 101 regeringsformen, som anger förutsättningarna för åtal mot

justitieråd eller regeringsråd för ämbetsbrott, stadgas skyldighet för JO och

MO att, envar inom sitt ämbetsområde, anställa och utföra sådant åtal

inför en särskild domstol, riksrätten. Nästföljande paragraf, vilken i första

hand reglerar riksrättens sammansättning i nyss angivna fall, berör

ombudsmans rätt att hos riksrättens ordförande ansöka om stämning å

justitieråd respektive regeringsråd. Såvitt avser åtal av ombudsman mot regeringsråd

talas emellertid endast om det fall att JO finner sig böra väcka ta
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 1bO år 196b

lan. Enligt § 106 regeringsformen skall, därest konstitutionsutskottet beslutat

om åtal mot statsråd för ämbetsbrott, åtalet utföras av JO inför riksrätt.

Slutligen må nämnas att § 110 regeringsformen innehåller bestämmelser

om det straffskydd, som tillkommer bl. a. JO och MO.

Vissa tidigare reformförslag. Mot bakgrund särskilt av den efterhand alltmer

ökade samhällsverksamheten har under senare år vid flera tillfällen

i riksdagen väckts förslag om en utökning av antalet ombudsmän. I en

motion (I: 15) år 1947 angående åtgärder för stärkande av riksdagens

kontrollmakt framhölls att den moderna förvaltningen var så omfattande

och krävde uppmärksamhet ur så många synpunkter, att det måste vara

vanskligt för en enda person att med samma sakkunskap och samma

auktoritet utöva hela den kontroll som ankom på JO. En differentiering

av ombudsmansinstitutionen framstod därför som en tänkbar utvecklingslinje.

Riksdagen ställde sig emellertid avvisande till nämnda tanke och

framhöll bl. a. att en utökning av antalet ombudsmän lätt skulle försvaga

det personliga momentet i ombudsmansinstitutionen; det syntes lämpligare

att, om så skulle visa sig erforderligt, utöka de arbetskrafter som stod till

ombudsmännens förfogande (KU 22). Även två andra samma år väckta motioner

(I: 17 och II: 28) med likartat syfte avslogs av riksdagen (KU 23). Ej

heller ett år 1952 (motion II: 14) väckt förslag om utökning av antalet ombudsmän

ledde till något resultat (KU 11).

I samband med att riksdagen år 1954 hemställde om den utredning rörande

JO-institutionen och därmed sammanhängande spörsmål, som kom

att ligga till grund för 1957 års reform i fråga om ombudsmansämbetena,

framhölls att även frågan om en uppdelning av JO-ämbetet syntes kunna

komma under omprövning under utredningsarbetet, ehuru riksdagen var

av den uppfattningen att en sådan åtgärd borde ifrågakomma endast därest

den befanns oundgängligen nödvändig (KLJU 1, rskr 156). De sakkunniga,

som verkställde den av riksdagen begärda utredningen, förklarade

sig i avgivet betänkande (SOU 1955: 50 s. 115) ej vilja föreslå en

uppdelning av JO-ämbetet; med en sådan åtgärd borde i vart fall anstå tills

man sett hur förhållandena utvecklade sig, därest utredningens förslag

genomfördes.

I den på grundval av sakkunnigbetänkandet framlagda propositionen

med förslag till grundlagsändringar (1956: 161) erinrade föredragande departementschefen

om att riksdagen givit till känna att uppdelning av JOämbetet

icke borde ske, med mindre så befanns oundgängligen nödvändigt.

Även om skälen för en uppdelning kunde tänkas öka i styrka, därest den

då förordade utvidgningen av JO:s tillsynsområde genomfördes, fann dock

departementschefen ej tillräckligt stöd för antagandet, att reformen skulle

göra ämbetets uppdelning ofrånkomlig. I sitt av riksdagen godkända utlåtande

(nr 2) över propositionen förklarade sammansatt konstitutions
-

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

och första lagutskott sig anse, att JO-ämbetet icke borde delas. Det personliga

momentet i JO:s ämbetsutövning var enligt utskottets mening av

sådant värde att man ej borde avstå därifrån med mindre det visade sig

oundgängligen nödvändigt. Det var utskottets uppfattning att JO även med

den begränsade utökning av verksamhetsområdet, som utskottet förordade,

skulle medhinna sina arbetsuppgifter, om ämbetets personalorganisation

gavs en tillräcklig förstärkning.

I motioner år 1962 (I: 515 och II: 629) framfördes tanken att JO-ämbetet

skulle förstärkas med en biträdande ombudsman med huvudsaklig uppgift

att öva tillsyn över skatteområdet. Behandlingen av motionerna uppsköts

till påföljande års riksdag, då ett flertal andra motioner väcktes med

förslag i syfte att stärka effektiviteten i ombudsmännens verksamhet. Förslagen

gick bl. a. ut på att inrätta en särskild ombudsman för den kommunala

förvaltningen (I: 269 och II: 321) samt att uppdela JO-ämbetet

i två ämbeten, i huvudsak ett för de judiciella ärendena och ett för de

förvaltningsrättsliga (I: 306 och II: 359). Det ifrågasattes även (I: 187

och II: 222) att ändra gränsdragningen mellan JO:s och MO:s verksamhetsområden.

I betänkande (nr 1) i anledning av bl. a. nämnda motioner erinrade

sammansatt konstitutions-, banko- och första lagutskott om att det vid

1957 års reform kunde förutses, att JO-ämbetets arbetsbörda skulle öka.

Det stod nu klart att tillströmningen av ärenden hos JO-ämbetet sprängt

den ram för ämbetets personalorganisation som drogs upp i samband med

nämnda reform. Därför syntes det utskottet naturligt att en ny översyn

av ombudsmansämbetenas organisation och verksamhetsformer företogs

med syfte att möjliggöra en intensifiering av tillsynen. En sådan översyn

borde gälla även mera grundläggande frågor beträffande ombudsmansinstitutionerna.

Utskottet framhöll att det på lång sikt kunde vara en fördel,

att gränserna mellan JO:s och MO:s verksamhetsfält ej blev så stela

att de omöjliggjorde sådana förskjutningar som påkallades av omständigheterna.

Även andra utvägar att organisera ombudsmanstillsynen än de

som anvisats i de föreliggande motionerna borde prövas. En utväg var att

inrätta ett ombudsmansämbete med två eller tre ombudsmän. Utskottet

nämnde även vissa möjligheter att inom den bestående organisationens

ram begränsa ombudsmännens arbetsbörda, t. ex. genom att ge ombudsman

rätt att i första hand hänvisa en klagande till överordnad myndighet

för behandling av klagomålen. Det syntes icke nödvändigt att draga

upp ytterligare riktlinjer för den förordade utredningen; denna borde

vara allsidig och förutsättningslös. Utredningen borde om möjligt bedrivas

så att, om grundlagsändringar blev nödvändiga, förslag därom

kunde föreläggas riksdagen till prövning före nästkommande andrakammarval.

—- Riksdagen godkände utskottets betänkande, och i anledning

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

av riksdagens skrivelse i ämnet tillsattes de inledningsvis nämnda sakkunniga,

som benämnes 1963 års JO-utredning.

Författningsutredningen. I författningsutredningens förslag till ny regeringsform

har bestämmelser om riksdagens ombudsmän upptagits i 9 kap.

6 §, som närmast motsvarar §§96 och 99 gällande regeringsform men innebär

väsentliga förenklingar av dessa stadganden. I motiven till den föreslagna

paragrafen framhåller utredningen, att den icke övervägt frågan

om ökning av antalet ombudsmän. För att möjliggöra en sådan ökning i

framtiden utan att därvid även grundlagsändring skall behöva vidtagas

föreslår utredningen emellertid, att i regeringsformen icke anges ombudsmännens

ämbetstitlar och ej heller deras antal i vidare mån än att de skall

vara »minst två». Att valet av ombudsmän för närvarande avser en JO och

en MO, liksom att för envar av dem skall väljas en ställföreträdare, bör

enligt utredningen anges i riksdagsordningen, som föreslås ej längre skola

ha karaktär av grundlag.

Remissbehandlingen av författningsutredningens förslag är ännu icke

helt avslutad.

Det aktuella förslaget. I sin framställning erinrar JO-utredningen till en

början om att ombudsmansämbetenas nuvarande personalorganisation och

verksamhetsformer grundar sig på den reform som genomfördes år 1957

i syfte att intensifiera ombudsmännens verksamhet. Vid reformen förordades

att JO skulle intensifiera sin tillsyn över förvaltningsmyndigheterna,

vilket skulle ske framför allt genom en väsentligt ökad inspektionsverksamhet.

Denna, som dittills brukat omfatta omkring fyra veckor årligen,

ansågs böra utsträckas till omkring åtta veckor. För att möjliggöra denna

effektivisering av ämbetets verksamhet förstärktes dess personal bl. a. genom

inrättande av en särskild förvaltningsavdelning. Vidare erhöll båda

ombudsmännen vidgade möjligheter att uppdraga åt sina ställföreträdare

att samtidigt med dem själva förvalta del av ämbetena. Den i samband

med reformen för JO-ämbetet fastställda personalorganisationen ansågs

utgöra ett minimum för att nå det avsedda resultatet med vidgningen av

ämbetets verksamhet; frågan om behovet av ytterligare personal fick bli

beroende av den kommande utvecklingen.

Även om man vid reformen beräknade att dess genomförande skulle

medföra en ökning av JO:s arbetsbörda, torde man dock enligt utredningen

icke ha kunnat förutse att arbetsvolymen skulle växa i sådan grad som faktiskt

blivit fallet, särskilt under de senaste åren. Under åren 1949—1955

inkom till JO klagomål till ett antal av i medeltal 518 om året. Under samma

tid upptog JO på eget initiativ i genomsnitt 173 ärenden per år. Sammanlagt

diariefördes således under ettvart av åren 1949—1955 i medeltal

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1064

091 ärenden. Redan året efter reformens genomförande började antalet

klagomål stiga kraftigt. År 1958 inkom sålunda 818 ärenden, under det att

antalet initiativärenden utgjorde 189; det sammanlagda antalet ärenden

var alltså detta år 1007. Påföljande år kom ärendenas antal upp till ungefär

samma siffra eller 1003 men ökade därefter åter. Under åren 1960—

1962 uppgick klagomålen till i medeltal 975 om året och det årliga antalet

initiativärenden till i genomsnitt 175; sammanlagt diariefördes alltså under

dessa tre år i medeltal 1150 ärenden per år. Samtidigt med att summan

inkomna ärenden stigit, har en ökning ägt rum av antalet årligen balanserade

ärenden. Under åren 1949—1954 uppgick dessa till i medeltal 66 om

året samt år 1955 till 159. De ökade sedan i antal varje år fram till 1958,

då 350 ärenden balanserades. Därefter har antalet uppgått till 269 år 1959,

240 år 1960, 278 år 1961 och 385 år 1962.

Utredningen finner det icke möjligt att med säkerhet bedöma hur arbetssituationen

i framtiden kommer att utveckla sig hos JO-ämbetet. Fog

synes dock icke finnas för antagandet att antalet klagomål skulle minska;

snarare torde man kunna utgå från att den årliga arbetsmängden kommer

att öka även i fortsättningen.

I framställningen påpekas att den starka ökningen av antalet balanserade

ärenden hos JO under senare år givetvis är otillfredsställande för såväl

den enskilde rättssökanden som den tjänsteman eller myndighet, mot

vilken klagomålen riktar sig. Båda parter måste anses ha ett berättigat intresse

av att få sitt ärende prövat inom skälig tid efter avslutad utredning.

Även utifrån allmänna synpunkter är det olyckligt om dröjsmål förekommer

vid ärendenas handläggning. Det framhålles att den främsta orsaken

till den ökande arbetsbalansen givetvis varit den stora ansvällningen av klagomål.

Enligt uppgift har också ärendena, särskilt de förvaltningsrättsliga,

tenderat att bli vidlyftigare och mer svårbedömda. Vidare har JO, liksom

MO, under senare år i större utsträckning än tidigare brukat motivera sina

beslut även i ärenden, där anförda klagomål lämnas utan åtgärd, vilket

otvivelaktigt medfört en ökning av arbetsbördan. JO:s möjligheter att ägna

sig åt inspektionsverksamhet bestämmes ytterst av klagomålens antal och

svårighetsgrad. I princip bör nämligen inkomna klagomål och andra anmälningar

behandlas i första hand och endast den tid, som därutöver står

till JO:s förfogande, kan ägnas åt den på eget initiativ utövade tillsynsverksamheten.

På grund av den kraftiga ökningen av antalet klagomål har

JO därför varit förhindrad att ägna sig åt inspektionsverksamhet i den

omfattning som förordades vid 1957 års reform. Denna verksamhet har

måst reduceras från såsom önskvärt ansedda åtta veckor till två—fyra

veckor årligen. Även om JO således varit tvungen att inskränka inspektionsverksamheten

till tiden, synes den likväl ha kunnat göras betydligt

effektivare genom att flera jurister än förr biträtt vid inspektionerna och

att en stor del av granskningsarbetet förlagts till JO-expeditionen. Till

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 196b 181

följd härav har vid inspektionerna fler myndigheter hunnit besökas än

som var fallet före reformen.

Utredningen erinrar även om att JO vid skilda tillfällen (ämbetsberättelserna

år 1959 s. 465 ff, år 1962 s. 466 ff och år 1963 s. 474 ff) till riksdagen

gjort framställning om åtgärder med syfte att få till stånd en snabb avarbetning

av balansen samt att trygga ämbetets behov av kvalificerad personal.

Framställningarna har bl. a. lett till dels att den tid, varunder ombudsman

äger rätt att uppdraga åt ställföreträdaren att samtidigt med ombudsmannen

förrätta å ämbetet ankommande göromål, förlängts, år 1959 från

högst tre till högst sex månader årligen samt år 1963 till högst nio månader

om året, dels att år 1963 inrättats en ny byråchefstjänst vid ämbetet,

i första hand avsedd för en kvalificerad förvaltnings jurist. Dessutom har

JO erhållit rätt att anlita rättsbildad extra arbetskraft. På grund av den

ökande arbetsbördan har JO alltsedan år 1953 ansett sig böra så gott som

helt utnyttja möjligheten att dubblera ämbetet samt, särskilt under senare

år, funnit nödvändigt att vid sidan av den fasta personalen vid ämbetet anlita

extra personal i förhållandevis stor utsträckning.

Mot bakgrund av den lämnade redogörelsen för hur arbetsläget utvecklat

sig inom JO-ämbetet sedan 1957 års reform synes det utredningen ligga

i öppen dag att den arbetsbörda, som nu åvilar JO och som icke lär lätta

under de närmaste åren, är mer än rimligt betungande; sålunda har arbetsbördan

nära nog fördubblats sedan tiden före reformen. Utredningen anser

det uppenbart att sådana organisatoriska och andra åtgärder måste

vidtagas att arbetsbalansen kan nedbringas, att den av olika skäl betydelsefulla

inspektionsverksamheten kan intensifieras samt att JO beredes möjlighet

att ägna större utrymme åt de verkligt väsentliga och principiellt

viktiga ärendena. På grund av det, särskilt från rättsskyddssynpunkt, synnerligen

stora intresset av att JO-ämbetet snarast erhåller ökad effektivitet

bör åtgärder med angivna syften komma till stånd så skyndsamt som

möjligt.

Utredningen framhåller att det otvivelaktigt kan vara möjligt att genom

ytterligare förstärkning av den kvalificerade personalen hos JO-ämbetet

nå en viss ökning av ämbetets effektivitet. Eftersom det emellertid i sista

hand alltid är JO personligen, som skall pröva ärendena, och man icke

bör göra avkall på kravet, att han vid denna prövning i största möjliga

omfattning själv tränger in i de förekommande problemen måste den ökning

av ämbetets arbetskapacitet som en sådan förstärkning skulle kunna

leda till ha en given gräns, nämligen ombudsmannens egen prestationsförmåga.

Någon ytterligare förlängning av iden tid under vilken ställföreträdaren

äger tjänstgöra samtidigt med ombudsman synes ej kunna komma

i fråga. Sedan ämbetet varit dubblerat nio månader samt ställföreträdaren

tjänstgjort under ombudsmans semester återstår nämligen icke mer av

året än vad som motsvarar ställföreträdarens egen semester.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196i

I framställningen antyder utredningen vissa tänkbara åtgärder, som

inom ramen för den bestående ordningen med två ombudsmän är direkt

inriktade på en minskning av JO:s arbetsbörda, t. ex. överflyttning till MO

av vissa grupper av ärenden eller införande av en smidigare gräns mellan

ombudsmännens tillsynsområden. Utredningen förklarar sig emellertid räkna

med möjligheten att den i sitt arbete kan komma till det resultatet, att

en verklig och varaktig förbättring av JO:s arbetsförhållanden kan uppnås

endast genom en helt annan organisation av ombudsmansämbetena än

den nuvarande. Vid en sådan reform kan olika alternativ komma i fråga.

Bland tänkbara lösningar nämnes möjligheten att fördela JO:s arbetsuppgifter

på två eller flera ombudsmän eller att eljest utöka antalet ombudsmän.

Enär såväl antalet ombudsmän som deras ämbetstitlar är bestämda

i grundlag, kan emellertid en reform i nyss angiven riktning ej genomföras

utan grundlagsändring. Med hänsyn till arbetsläget vid JO-ämbetet

kan frågan om en utökning av antalet ombudsmän bli aktuell snart nog.

Utredningen anser därför -—- oaktat den ännu ej hunnit taga ställning till

frågan om ombudsmansämbetenas framtida organisation — angeläget att

för 1964 års vårriksdag framlägges förslag till sådana ändringar i regeringsformen

och riksdagsordningen att möjlighet öppnas för riksdagen att

under nästkommande valperiod till andra kammaren genomföra ett eventuellt

förslag om utökning av ombudsmännens antal.

För att i förevarande hänseende ej föregripa pågående arbete med en allmän

författningsreform finner utredningen lämpligast att ej föreslå andra

grundlagsändringar än som är nödvändiga för uppnående av det avsedda

syftet.

Beträffande den närmare utformningen av ändringsförslagen erinrar utredningen

om att det vid 1957 års reform icke ansågs erforderligt att den

inbördes avgränsningen av ombudsmännens tillsynsområden angavs i

grundlag. Denna fråga borde i stället regleras i instruktionen. Det bedömdes

som tillräckligt att i regeringsformen angavs att ombudsmännen skulle

vara två; dock befanns lämpligt att i grundlag i huvudsak ange ombudsmännens

verksamhetsområden genom prefixen justitie och mililie (SOU

1955:50 s. 131).

För att möjliggöra en utökning av antalet ombudsmän föreslår JO-utredningen

att i grundlag endast anges att ombudsmännen skall vara »minst

två» samt att deras nuvarande ämbetstitlar får utgå ur regeringsformen

och riksdagsordningen och där ersättas med uttryck som »ombudsmän»

eller »riksdagens ombudsmän». I grundlagarna skulle således lämnas öppet

hur många ombudsmän, som skall utses, och hur verksamheten i stort skall

organiseras dem emellan. I samband härmed anför utredningen:

Dessa förhållanden skulle då komma att regleras enbart genom den för

ombudsmännen utfärdade instruktionen. Detta får anses passa mindre väl

in i det gällande konstitutionella systemet. Det kan också erinras om att

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196b

författningsutredningen---för sin del ansett att i riksdagsordningen

borde anges hur många ombudsmän som skall utses samt deras ämbetstitlar

(SOU 1963: 17 s. 467); utredningen har tydligen icke ansett det tillräckligt

att dessa förhållanden omnämnes endast i ombudsmansinstruktionen.

En ändamålsenlig utväg härvidlag synes vara att i särskild lag, stiftad av

Kungl. Maj :t och riksdagen samfällt enligt den i RF 87 § 1 mom. stadgade

ordningen, meddela närmare bestämmelser om antalet ombudsmän.

Om så befinnes lämpligt, kan i sådan lag även deras ämbetstitlar och huvudsakliga

ämbetsområden anges. Härigenom tillgodoses behovet av rörelsefrihet

i förhållande till grundlagarna, samtidigt som nu berörda förhållanden

underkastas en reglering av högre dignitet än ombudsmansinstruktionen.

Ett sådant förfarande står i överensstämmelse med vad i regeringsformen

stadgas om antalet statsdepartement, konsultativa statsråd samt

ledamöter av högsta domstolen och regeringsrätten. Sålunda föreskrives i

RF 5 § att statsdepartement skall finnas till det antal, som bestämmes i

lag. Enligt RF 6 § skall även de konsultativa statsrådens antal bestämmas

i lag, dock till lägst tre. I RF 17 och 18 §§ sägs alt högsta domstolen skall

bestå av minst tolv och regeringsrätten av minst sju domare; deras antal

skali fastställas i särskilda lagar. I intet av dessa fall är således i RF utsatt

hur många departement eller ifrågavarande ämbetsmän som skall finnas;

rörande departementen är icke ens minimiantalet angivet. Antalen är dock

fixerade genom särskilda, av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftade

lagar.

På grund av vad sålunda anförts finner utredningen det vara lämpligt

att genom särskild lag närmare bestämma ombudsmännens antal. I ett

andra stycke till § 96 regeringsformen bör hänvisas till vad i sådan lag

stadgas om antalet ombudsmän. Vidare bör i § 68 riksdagsordningen anges,

att riksdagen har att förordna »ombudsmän till det antal, lägst två, som bestämmes

genom en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag».

Slutligen må nämnas att utredningens förslag till ändrad lydelse av §§

102 och 106 regeringsformen innebär att envar ombudsman blir behörig

att väcka och utföra riksrättsåtal mot justitie- och regeringsråd liksom

att inför riksrätt utföra av konstitutionsutskottet beslutat åtal mot statsråd.

Det skall i sistnämnda fall enligt utredningen ankomma på utskottet

att bestämma vilken ombudsman som har att utföra talan.

Utredningen upplyser att JO och MO beretts tillfälle taga del av framställningen

samt förklarat sig biträda denna ävensom att JO, som själv

haft för avsikt att göra framställning om grundlagsändring i syfte att möjliggöra

utökning av antalet ombudsmän, uppgett sig i anledning av utredningens

skrivelse ej ämna fullfölja nämnda tanke.

I sin senare skrivelse i ärendet framhåller utredningen som ytterligare

skäl för sitt förslag att, även om nuvarande ordning med två ombudsmän

skulle bibehållas, det kan visa sig nödvändigt att vidtaga sådan ändring av

gränsen mellan deras tillsynsområden att jämväl nuvarande ämbetstitlar

måste ändras.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

Remissyttrandena. Utredningens förslag till grundlagsändringar har i h uvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser dock att, i avbidan

på behandlingen av författningsutredningens förslag, ändringar i

regeringsformen och riksdagsordningen ej bör företagas utan att det är

oundgängligen nödvändigt. Om arbetsbalansen och arbetsbördan hos JOämbetet

bedömes vara sådan att en uppdelning av ämbetet måste ske

inom de närmaste åren, biträder länsstyrelsen emellertid förslaget.

Justitieombudsmannen förklarar sig vilja understryka JO-utredningens

uttalande att det är uppenbart, att sådana organisatoriska och andra åtgärder

snarast möjligt måste vidtagas, att arbetsbalansen vid ämbetet kan

nedbringas och inspektionsverksamheten intensifieras. I anslutning härtill

nämnes att under år 1963 antalet klagomål stigit till 1 224 och att antalet

initiativärenden uppgått till 172; vid årets utgång var antalet balanserade

ärenden 430. Såsom JO framhållit i sin ämbetsberättelse till 1964

års riksdag synes den ständigt stigande klagofrekvensen och behovet av

en utökad inspektionsverksamhet närmast föranleda en uppdelning av

ämbetet. I och för sig framstår det emellertid som tänkbart att nuvarande

system med två ombudsmän kan bibehållas. En förutsättning härför är

dock att JO:s tillsyn över förvaltningen effektiviseras genom att åtgärder

vidtages för att väsentligt minska ämbetets arbete med prövning av klagomål

och genom att tillsynen över vissa delar av rättsväsendet eller förvaltningen

överflyttas på MO. I yttrandet anges flera tänkbara åtgärder i

nämnda hänseenden. JO understryker att en lösning inom den bestående

ombudsmansorganisationens ram torde förutsätta en väsentlig omfördelning

av JO:s och MO:s arbetsuppgifter. Vid sådant förhållande synes knappast

möjligt att bibehålla de nuvarande ämbetstitlarna. En ändring av

grundlagarna på sätt utredningen föreslagit är därför påkallad, även om en

utökning av antalet ombudsmän icke befinnes nödvändig. Justitiekansler sämbetet

anser det klart ådagalagt att särskilda åtgärder erfordras för att

skyndsamt stärka JO-ämbetets effektivitet. I första hand torde böra övervägas

om man icke kan genom organisatoriska eller andra åtgärder nå

en godtagbar lösning inom ramen för det nuvarande systemet med två

ombudsmän. Först om detta prövas olämpligt eller otillräckligt, synes en

ökning av antalet ombudsmän böra ifrågakomma. Jämväl ämbetet anser

emellertid grundlagsändring nödvändig, även om en lösning enligt det

förra alternativet skulle visa sig möjlig.

Angelägenheten av en grundlagsreform i den av utredningen förordade

riktningen understrykes vidare av överbefälhavaren, Svea hovrätt, delegerade

för riksdagens verk och Sveriges advokatsamfund.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser någon utökning av antalet

ombudsmän ej böra ifrågakomma men vill ej motsätta sig att förslaget

till grundlagsändring nu framlägges i syfte att bereda riksdagen frihet

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år Wtlt

att under nästkommande valperiod till andra kammaren taga ställning

till olika tänkbara alternativ att stärka JO-ämbetets effektivitet.

Utredningens förslag att frågan om antalet ombudsmän

skall regleras i allmän lag har rönt kritik från några remissinstanser.

Militieombndsmannen anför därom:

Ombudsmännens uppgift, att utöva tillsyn över lagars och andra författningars

efterlevnad av tjänstemän med ämbetsansvar, är så obestämd att

den icke ger erforderlig ledning för fastställandet av deras antal. En fullständig

och effektiv tillsyn över hela fältet skulle uppenbarligen kräva en

mångfald ombudsmän. Men meningen med ombudsmansinstitutionen torde

icke vara att en så ingående övervakning skall äga rum från riksdagens

sida. Det stora flertalet tjänstemän står under kontroll av överordnade och

dessutom utövas revisions- och kontrollverksamhet av särskilda myndigheter;

i sista hand ansvarar Kungl. Maj :t för riksstyrelsen med konstitutionsutskottet

såsom kontrollinstans. Den tillsynsverksamhet som ankommer

på riksdagens ombudsmän utgör sålunda en extraordinär kontroll. Att

en sådan skall vara lika omfattande som den ordinära kontrollen är icke

givet. Med hänsyn till intresset av alt det allmännas bästa iakttages samtidigt

som enskilda åtnjuter rätt och billighet har visserligen ombudsmännens

tillsyn ansetts böra vara så vidsträckt att den omfattar praktiskt

taget alla tjänstemän med ämbetsansvar. Genom att tillsynen ombesörjes

av endast två ombudsmän får den dock med nödvändighet en

påtaglig begränsning. Hittills har den sålunda huvudsakligen haft karaktär

av ingripande i särskilda fall då klagomål eller annan omständighet

givit anledning därtill. Det må också erinras att i olika sammanhang det

personliga momentet framhållits såsom något för ombudsmansinstitutionen

väsentligt (se t. ex. SOU 1955: 50 s. 115). Ändring i dessa avseenden

torde ej vara avsedd. Med ett grundlagsstadgande som endast anger minimiantalet

ombudsmän synes det vara risk att uppkommen fråga om utökning

av antalet ombudsmän prövas utan tillräcklig hänsyn till ombudsmansinstitutionens

antydda speciella natur.

Med hänsyn till det sagda anser MO frågan om antalet ombudsmän

vara av sådan betydelse att den liksom hittills bör regleras i grundlag. Att

han likväl ansett sig kunna hiträda utredningsförslaget beror på att han

med hänsyn till kommande författningsreform förutsatt att den föreslagna

anordningen skall bestå endast under en tämligen kort tid. MO ifrågasätter

emellertid om ej den största olägenheten av förslaget kan undvikas

genom att i förslaget till § 96 regeringsformen orden »minst två» ersättes

med »högst tre» och det föreslagna andra stycket uteslutes samt att motsvarande

ändring göres i förslaget rörande riksdagsordningen.

Justitieknnslersämbetet framhåller att det väl kan framstå som en lämplig

ordning, överensstämmande med gällande konstitutionella system att,

såsom utredningen angivit, bestämmelser om antalet statsdepartement,

konsultativa statsråd, justitieråd och regeringsråd meddelas i samfällt

stiftad lag. När det gäller att bestämma antalet av riksdagens egna om
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186 Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196b

budsmän — liksom t. ex. antalet riksdagens revisorer eller fullmäktige

i riksbanken eller i riksgäldskontoret — framstår det däremot icke som

lika naturligt att ett riksdagens beslut skall vara beroende av Kungl. Maj :ts

samtycke, låt vara att sådant samtycke icke skulle vägras. När JO-utredningen

erinrar om att i författningsutredningens förslag antalet riksdagens

ombudsmän anges i riksdagsordningen, som i förslaget har lags karaktär,

bör också nämnas att lagstiftningsmakten enligt författningsutredningens

förslag tillhör riksdagen ensam och alltså icke såsom nu Kungl. Maj :t och

riksdagen gemensamt. I enlighet med vad nu sagts anser justitiekanslersämbetet

att det bör ankomma på riksdagen ensam att bestämma hur

många ombudsmännen skall vara liksom även att besluta om deras ämbetstitlar

och ämbetsområden, allt självfallet inom den ram som grundlagsbuden

anger. Om det icke skulle befinnas lämpligt att frågan om antalet

ombudsmän anges endast i den av riksdagen utfärdade instruktionen

för ombudsmännen —- enligt ämbetets mening är emellertid en sådan lösning

tänkbar under en övergångstid — torde en ram böra anges i regeringsformen,

förslagsvis genom att i § 96 stadgas att riksdagen skall förordna

högst tre ombudsmän. Även justitieombudsmannen anser att frågan om

antalet riksdagens ombudsmän, liksom deras ämbetstitlar och huvudsakliga

ämbetsområden, bör avgöras av riksdagen ensam. Det synes enligt JO tillfyllest

att dessa frågor regleras i ombudsmansinstruktionen.

Vad angår den närmare utformningen av förslagen

till grundlagsändringar framhåller justitieombudsmannen, att

han för sin del helst skulle se, att författningsutredningens förslag till huvudstadgande

rörande riksdagens ombudsmän (9 kap. 6 § förslaget till

regeringsform) redan nu införes och ersätter §§96 och 99 nuvarande regeringsform.

I annat fall synes erforderligt att, när den nya regeringsformen

väl antages, vidtaga därav påkallad ändring av instruktionen för riksdagens

ombudsmän. Denna ändring torde lämpligen kunna genomföras

i samband med de ändringar av instruktionen, som dessförinnan torde få

genomföras som en följd av det nu förestående beslutet angående ombudsmansämbetenas

organisation och verksamhetsformer. Även justitiekanslersämbetet

berör i sitt yttrande denna fråga och framhåller att det

kunde synas naturligt att man vid utformningen av förslaget utgick från

författningsutredningens i jämförelse med gällande grundlagsbud i hög

grad förenklade bestämmelser. Av skäl som JO-utredningen anfört och

för att icke åstadkomma en alltför framträdande stilbrytning mellan gammalt

och nytt i regeringsformen anser emellertid ämbetet att utredningens

lagtextförslag kan godtagas i princip som en lösning under en övergångstid

i avvaktan på en allmän författningsrevision.

I fråga om § 100 i förslaget till regeringsform framhåller justitiekanslersämbetet,

att frågan huruvida ombudsmännen i framtiden skall avlämna

årliga ämbetsredogörelser »var för sig» kan sammanhänga med äm
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196b

betenas organisatoriska uppbyggnad. Spörsmålet synes med fördel kunna

regleras enbart i instruktionen. Ämbetet föreslår, att grundlagsparagrafen

jämkas med hänsyn därtill.

Mililieombudsmanncn anmärker att, i och med att ombudsmännens

ämbeistitlar ej längre skall anges i grundlag, det lär bli nödvändigt att vid

val av ombudsmän hänvisa till de uppgifter som enligt instruktionen skall

ankomma på den valde. Föreskrift därom torde kunna intagas i § 68 riksdagsordningen.

Dessutom synes det förhållandet, att vid 1964 års riksdag

JO kommer att väljas för en tid av fyra år, böra föranleda övergångsstadgande

om den valdes ställning efter det att de föreslagna grundlagsändringarna

trätt i kraft.

Departementschefen. Frågan hur man lämpligen bör organisera den betydelsefulla

tillsyn över lagars och andra författningars efterlevnad, som

riksdagen enligt regeringsformen utövar genom sina båda ombudsmän JO

och MO, har under senare år vid olika tillfällen tilldragit sig intresse i den

offentliga debatten. Frågans återkommande aktualitet sammanhänger närmast

med det faktum, att JO:s tillsyn och därmed också hans arbetsbörda

under efterkrigstiden ökat avsevärt i omfattning, främst beroende på att

statsverksamheten till följd av samhällsutvecklingens gång utökats och

att den kommunala förvaltningen i viss utsträckning lagts under JO:s kontroll.

JO:s växande arbetsbörda föranledde redan på 1940-talet motioner i

riksdagen med förslag om utökning av antalet ombudsmän. Riksdagen ställde

sig emellertid avvisande till dessa förslag. Enahanda ståndpunkt intog

riksdagen vid den utvidgning av tillsynsområdet, som genomfördes år 1957.

Det personliga momentet i JO:s ämbetsutövning ansågs vara av sådant

värde, att man ej borde avstå därifrån med mindre så visade sig oundgängligen

nödvändigt. I stället förstärktes ämbetets personalorganisation.

Det står emellertid numera klart att arbetsvolymen hos JO-ämbetet

sprängt ramen för den organisation som fastställdes år 1957. Medan antalet

diarieförda ärenden under förra delen av 1950-talet stadigt höll sig

kring 700 per år, steg det redan året efter reformen till över 1 000 och uppgick

år 1963 till så gott som 1 400. Som en följd av den kraftigt ökade

arbetsbelastningen har även antalet balanserade ärenden stigit. Trots ytterligare

arbetskraftsförstärkningar har arbetsbalansen ej kunnat bemästras

utan i stället under de senaste åren fortlöpande ökat. Antalet oavgjorda

ärenden, som under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet

brukade hålla sig betydligt under 100, uppgick vid senaste årsskifte till ej

mindre än 430. Den stegrade arbetsbelastningen har också medfört att JO

blivit förhindrad att ägna sig åt inspektionsverksamhet i den omfattning

som förordades vid 1957 års reform.

Det sagda må vara tillräckligt för att åskådliggöra, att JO:s arbetsbörda

blivit alliför betungande samt att snara åtgärder erfordras för att förbättra

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 är 1964

arbetsläget och organisera tillsynsverksamheten efter de krav, som den

kraftigt växande arbetsvolymen ställer. I sådant syfte pågår också för närvarande

en utredning rörande ombudsmansämbetenas framtida organisation

och verksamhetsformer. Innan resultatet av utredningens arbete föreligger,

kan givetvis ställning icke tagas till frågan vilka organisatoriska

åtgärder som bör vidtagas. I sina nu ifrågavarande framställningar synes

utredningen emellertid räkna med en utökning av antalet ombudsmän

eller en omfördelning av arbetsuppgifterna mellan nuvarande båda ombudsmän

såsom sannolika alternativ att komma till rätta med problemen.

Vare sig det ena eller andra alternativet väljes, erfordras grundlagsändring

för dess genomförande. I syfte att öppna möjlighet för riksdagen att redan

under nästkommande valperiod till andra kammaren taga definitiv ställning

till förslag i någon av nyss angivna riktningar förordar utredningen,

att för innevarande års vårriksdag framlägges förslag till sådana ändringar

i regeringsformen och riksdagsordningen att antalet ombudsmän icke däri

fixeras och att den inbördes fördelningen av arbetsuppgifterna mellan ombudsmännen

icke ens till sin allmänna karaktär däri anges. Även för egen

del anser jag det angeläget, att förutsättningar skapas för att de organisatoriska

åtgärder, som kan befinnas påkallade, skall kunna genomföras

utan tidsutdräkt. Härtill kommer, att frågan om det exakta antalet ombudsmän,

även om den ingalunda är av underordnad betydelse, likväl icke kan

anses vara av den vikt att den behöver regleras i grundlag. Ej heller frågan

om ombudsmännens ämbetstitlar, vilka för närvarande antyder deras huvudsakliga

verksamhetsområde, är av den valör, att dess reglering i grundlag

kan anses påkallad. På grund av vad sålunda anförts vill jag förorda

att förslag i den riktning, som utredningen angivit, nu förelägges riksdagen.

Innan ställning tagits till författningsutredningens förslag i stort, bör erforderliga

ändringar ske med utgångspunkt från gällande grundlagsregler.

För den händelse antalet ombudsmän icke längre skall fixeras i grundlag

har JO-utredningen i sin framställning förordat att antalet ombudsmän i

stället bestämmes i allmän lag, stiftad av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt.

Såsom framhållits under remissbehandlingen förefaller det emellertid

lämpligare, att det får ankomma på riksdagen ensam att bestämma,

hur många dess ombudsmän bör vara, liksom ock vilka ämbetstitlar de bör

ha och vilken uppdelning av ämbetsområdena som kan vara lämpligast.

Nämnda frågor torde därför böra regleras i den av riksdagen utfärdade instruktionen

för ombudsmännen.

I övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till det förslag, som JO-utredningen

framlagt. Tillräckliga skäl synes ej föreligga att, på sätt under remissbehandlingen

ifrågasatts, i grundlag ange en övre gräns för antalet

ombudsmän. Från riksdagens sida har det personliga momentet framhållits

såsom något för ombudsmansinstitutionen väsentligt. Det torde därför utan

maximering i grundlag av antalet ombudsmän kunna förutsättas att riksda
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj ris proposition nr 140 år 1964

gen även fortsättningsvis så långt möjligt beaktar värdet av detta moment,

liksom ock vikten av att tillsynen är så anordnad, att den i görligaste mån

främjar enhet och konsekvens i myndigheternas rättstillämpning. Däremot

synes det lämpligt att, såsom under remissbehandlingen föreslagits, flytta

bestämmelserna om antalet ämbetsberättelser till instruktionen.

Vad jag i detta avsnitt förordat, påkallar ändring av §§ 96—102, 106

och 110 regeringsformen samt §§42 och 68 riksdagsordningen. Frågan om

ändringar i den instruktionsmässiga regleringen av ombudsmännens verksamhet

torde få övervägas i samband med den slutliga behandlingen av

grundlagsfrågan.

Då i remissyttrandena anförts vissa synpunkter på ombudsmansinstitutionens

framtida organisation och verksamhetsformer, torde yttrandena få

överlämnas till JO-utredningen för att beaktas i dess fortsatta arbete.

9. Riksdagsledamots immunitetsskydd

Gällande ordning. 1 § 110 första stycket första punkten regeringsformen

stadgas att riksdagsman ej får ställas under tilltal eller berövas sin frihet

för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap, utan alt den kammare

han tillhör tillåtit det genom beslut, vari minst fem sjättedelar av de röstande

instämt. Nämnda bestämmelse om s. k. immunitetsskydd för riksdagsledamot

har i sak icke ändrats sedan regeringsformens tillkomst. I ett uppmärksammat

rättsfall för några år sedan (NJA 1960 s. 758) — det veterligen

första i sitt slag — har stadgandet av samtliga instanser ansetts icke

tillämpligt beträffande talan om skadestånd gentemot riksdagsledamot från

enskild person, som ansett sig ärekränkt genom uttalande av ledamoten i

denna hans egenskap. Vid målets prövning i högsta domstolen var dock ett

justitieråd av motsatt uppfattning.

Vissa reformförslag. I anledning av utgången i nyssnämnda rättsfall

väcktes år 1960 motioner (I: 20 och II: 27) med hemställan om sådan ändring

av § 110 regeringsformen, att riksdagsledamots immunitetsskydd vidgades

till att avse även talan om enskilt anspråk mot riksdagsledamot på

grund av gärning eller yttrande av denne under utövningen av hans uppdrag.

Motionärerna ansåg det icke rimligt, att en riksdagsledamot skulle

kunna utsättas för skadeståndskrav från vem som helst i anledning av vad

ledamoten företagit sig i sitt riksdagsarbete. Det måste te sig naturligast att

det allmänna intresset av att riksdagsledamöterna fritt och obundet kunde

fullgöra sina uppdrag såtillvida tillmättes större vikt än enskildas intresse

att erhålla gottgörelse för liden skada, att prövning inför domstol av skadeståndsanspråk

mot riksdagsledamot gjordes beroende av huruvida vederbörande

kammare lämnat tillstånd därtill. Endast om § 110 regeringsformen

s. 190 Kontrollera mot PDF

190 Kungl. Maj.ts proposition nr lbO år 196b

kompletterades på föreslaget sätt kunde bestämmelsen väntas fullt ut få

åsyftad verkan.

Då motionerna väcktes, förelåg endast avgörandet i första instans. Konstitutionsutskottet,

som avvaktade utgången i högsta instans, framhöll i avgivet

utlåtande (nr 28), att genom högsta domstolens beslut klarlagts att

grundlagsstadgandet ej innefattade skydd mot skadeståndstalan, som grundades

på gärningar eller yttranden av riksdagsman i denna hans egenskap.

Därigenom aktualiserades frågan om en revision av paragrafen. Under hänvisning

till att författningsutredningen till behandling upptagit förevarande

spörsmål hemställde utskottet, med understrykande av betydelsen av den i

motionerna väckta frågan, att dessa ej måtte föranleda någon åtgärd. Riksdagen

godkände utskottets utlåtande.

I en interpellationsdebatt i immunitetsfrågan år 1961 förklarade jag (AK

prot. 11: 14), att jag ur saklig synpunkt beklagade, att riksdagen icke föregående

år fattat vilande beslut om ändring av § 110 regeringsformen, vilket

kunnat antagas definitivt år 1961. Jag sade mig vara beredd att lägga fram

förslag till erforderlig grundlagsändring i ämnet före nästföljande andrakammarval,

om författningsutredningens förslag icke skulle föreligga i så

god tid att vilande beslut om en ny grundlag kunde fattas före nämnda val.

År 1962 väcktes ånyo motion (II: 6) med samma syfte som motionerna år

1960. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 5) avstyrkte konstitutionsutskottet

motionen. Utskottet framhöll att den betydelsefulla frågan om

riksdagsledamots immunitet var föremål för behandling inom författningsutredningen,

vars slutbetänkande kunde väntas inom loppet av omkring ett

år. Utskottet erinrade vidare om mitt sist återgivna uttalande vid interpellationsdebatten

år 1961 och om sin initiativrätt i grundlagsfrågor. Under

hänvisning till det anförda ansåg sig utskottet icke vid dåvarande riksdag

böra framlägga förslag till grundlagsändring i anledning av motionen. En

ledamot av utskottet reserverade sig och biträdde motionsförslagel.

Författningsutredningen. Under 6 kap. 15 § förslaget till regeringsform

(enkammaralternativet) framhåller författningsutredningen, att det uppenbarligen

är ur allmän synpunkt väsentligt att riksdagsledamot tillförsäkras

största möjliga frihet vid utövandet av sitt uppdrag. Enligt utredningens

mening bör därför även i en ny regeringsform upptagas stadgande om immunitetsskydd

för riksdagsledamot i fråga om gärningar eller yttranden av

honom i denna hans egenskap. I analogi med vad som nu gäller bör immuniteten

kunna hävas endast genom beslut av riksdagen (enligt 6 kap. 20 §

tvåkammaralternativet av vederbörande kammare), om vilket minst fem

sjättedelar av de röstande förenat sig. Såvitt avser talan mot riksdagsledamot

inför domstol föreslår utredningen att immuniteten skall omfatta icke

endast allmänt och enskilt åtal utan även skadeståndstalan.

I särskilt yttrande hävdar en av utredningens experter, herr Rudholm, att

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 196b

något praktiskt rättspolitiskt behov icke föreligger för den föreslagna utvidgningen

av immunitetsskyddet till att omfatta även skadeståndsanspråk från

enskild målsägandes sida. Mot utvidgningen kan även åberopas, att den

medför påtagliga, av utredningen icke berörda olägenheter av såväl praktisk

som rättslig natur. Beträffande den närmare innebörden av dessa olägenheter

hänvisas till en artikel av professorn Ivar Agge i Svensk Juristtidning år

1963 (s. 161 ff).

Remissyttrandena. Författningsutredningens nämnda förslag till utvidgning

av immunitetsskyddet har i huvudsak behandlats av högsta domstolens

och regeringsrättens ledamöter, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet,

flertalet länsstyrelser, några landstings förvaltningsutskott,

fullmäktige i riksgäldskontoret, riksdagens justitieombudsman, Sveriges

akademikers centralorganisation, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund. Riksåklagarämbetet

har bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö samt föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen

Sveriges stadsfiskaler.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

fyra ledamöter av högsta domstolen, Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten

över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus, Malmöhus, Östergötlands, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,

Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs,

Västerbottens och Norrbottens län, Malmöhus och Gotlands läns

landstings förvaltningsutskott, fullmäktige i riksgäldskontoret, statsåklagaren

i Göteborg och föreningen Sveriges landsfiskaler.

En tveksam hållning till förslaget intages av länsstyrelserna i Stockholms,

Hallands, Älvsborgs och Jämtlands län samt justitieombudsmannen.

Förslaget har avstyrkts av tjugo ledamöter av högsta domstolen,

femton ledamöter av regeringsrätten, riksåklagarämbetet, två ledamöter av

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstgrelserna i Kronobergs,

Kopparbergs och Västernorrlands län, Sveriges akademikers centralorganisation,

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,

Sveriges advokatsamfund, statsåklagarna i Stockholm och Malmö

samt föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Göta hovrätt har motsatt sig varje som helst immunitetsskydd

för riksdagsledamot såvitt avser talan mot honom inför domstol.

En ledamot av regeringsrätten har avstått från att yttra sig över förslaget

i denna del.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att immunitetsbestämmelsen

i § 110 första stycket första punkten regeringsformen torde ha tillkom
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 196i

mit för att skydda riksdagens ledamöter mot ingripanden av kungamakten.

Numera talar andra viktiga skäl för att genom grundlagsbestämmelser skydda

riksdagsledamöterna vid fullgörandet av uppdraget. Erfarenheterna från

Danmark och Norge under andra världskriget visar, att en ockupationsmakt

i det längsta söker undvika öppna konflikter med de konstitutionella reglerna

i ett härtaget land. I kritiska situationer kan alltså grundlagsskyddet

utgöra ett värn och särskilt skyddet för riksdagsledamöternas yttrandefrihet

kan i sådana lägen vara betydelsefullt. Under normala förhållanden åter

medför grundlagsstadgandet en garanti för ledamöternas möjligheter att

fritt och utan onödiga sidoblickar debattera i riksdagen förekommande frågor.

Hovrätten anser att man icke behöver hysa några farhågor för en utvidgning

av immuniteten på sätt som föreslagits. Att för utomstående personer

kränkande uttalanden förekommer i riksdagsarbetet hör uppenbarligen

till undantaget. Bestämmelsen i 1 kap. 17 § förslaget till riksdagsordning

möjliggör också ingripanden mot ledamöter som vid sammanträde uttalar

sig otillbörligt om annan. Slutligen torde kunna förväntas, att riksdagen

medger åtal mot ledamot som förbrutit sig mot parlamentarisk praxis.

Vid en avvägning av de motstridiga intressen, som här föreligger, bör enligt

hovrättens mening intresset av att riksdagsledamöterna i sitt arbete kan tala

fritt och obundet tillerkännas företräde. Att härvid göra skillnad mellan

straff och skadeståndspåföljd för samma gärning ter sig konstlat. Hovrätten

tillstyrker därför, att immuniteten för riksdagsledamot utsträckes i enlighet

med förslaget.

Svea hovrätt (majoriteten) vill understryka vikten av att riksdagsledamöterna

har största möjliga frihet vid utövandet av sitt uppdrag. Denna frihet

bör naturligen i första hand tryggas genom bestämmelser om skydd mot åtal

och berövande av den fysiska friheten. Vid bedömning av huruvida immunitetsskyddet

bör utsträckas till att avse även skadeståndstalan bör mot

riksdagsledamots skyddsintresse vägas den enskilde medborgarens intresse

av att erhålla gottgörelse för honom tillfogad skada. Härvid måste beaktas

att immunitetsskyddet, vare sig fråga är om åtal eller skadeståndstalan, får

betydelse främst när det gäller ledamots möjligheter att fritt yttra sig i

riksdagen och dess utskott. Denna yttrandefrihet, vilken naturligen icke bör

vara bunden av hänsyn, som hindrar riksdagsärendenas riktiga behandling,

synes principiellt böra på samma grunder hävdas mot såväl åtal som skadeståndstalan.

Har immunitet tillerkänts ledamot i förstnämnda hänseende,

synes några principiella erinringar icke kunna göras mot en utvidgning av

skyddet till att avse även ersättningstalan.

Jämväl länsstyrelsen i Västerbottens län understryker att riksdagsledamot

bör tillförsäkras största möjliga frihet vid utövandet av sitt uppdrag

samt finner förslaget värdefullt och väl avvägt. Länsstyrelsen i Kristianstads

län anser den förordade utvidgningen av immunitetsskyddet motiverad ur

konstitutionell synpunkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr lbO år 196b

Tre ledamöter av högsta domstolen finner det kunna ifrågasättas, huruvida

omsorgen om riksdagsledamöternas handlings- och yttrandefrihet motiverar

immunitet mot annat än allmänt åtal. Om emellertid den immunitet

mot enskilt åtal, som anses följa av § 110 regeringsformen, bibehållas — och

en ändring på denna punkt lär knappast bli aktuell - synes en utsträckning

av immuniteten till att gälla även civil talan icke behöva väcka allvarligare

betänkligheter. Det värde immuniteten må äga för riksdagsledamöternas

yttrandefrihet är väsentligen beroende av att den omfattar både ansvars-

och skadeståndstalan. Skadeståndsanspråk i de fall som här avses

torde å andra sidan sällan vara av den art, att hinder för deras prövning kan

innebära någon mera kännbar uppoffring av enskild rätt. Den föreslagna

utvidgningen av immuniteten kan alltså godtagas.

Övriga myndigheter som tillstyrkt utredningsförslaget eller lämnat det

utan erinran har ej närmare utvecklat skälen för sin ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarar att den föreslagna utvidgningen av

immunitetsskyddet skulle kunna avsevärt försvaga skyddet för den enskilda

integriteten. Från demokratisk synpunkt måste det också anses otillfredsställande

att på bekostnad av individens rättssäkerhet tillerkänna statsorganens

företrädare rättsliga befogenheter och privilegier av ifrågavarande

omfattning. En utvidgning av skyddet synes länsstyrelsen ej heller behövlig

från rättspolitislc synpunkt, enär det skadeståndsmål, som närmast utlöst

kravet på ökad immunitet, är unikt. Utgången av detta mål synes ej ägnad

uppmuntra personer, som anser sig kränkta av riksdagsledamots uttalanden,

att på grund härav väcka skadeståndstalan. Om den föreslagna utvidgningen

kommer till stånd, måste det ankomma på talmannen att noggiant

vaka över att riksdagsledamot i sina inlägg vid riksdagens förhandlingar icke

uttalar sig otillbörligt eller förolämpande om annan. Länsstyrelsen i

Stockholms län finner förslaget svårt att acceptera och vill till stöd för sin

inställning särskilt framhålla, att syftet med immunitetsskyddet enligt vedertagen

uppfattning närmast torde vara att i viss utsträckning freda riksdagsledamot

mot ingripande av myndighet men däremot knappast att ge ledamot

ökade friheter gentemot de enskilda medborgarna. Enligt justitieombudsmannen

synes det minst sagt tveksamt om övertygande skäl kan anses

föreligga för den ifrågasatta utvidgningen av immuniteten.

Högsta domstolens ledamöter (majoriteten) anför i sitt avstyrkande yttrande:
Syftet

med immuni te tsskydd för riksdagsledamöter är att tillförsäkra dem

största möjliga handlings- och yttrandefrihet vid utövningen av deras uppdrag.

Detta syfte tillgodoses självfallet i främsta rummet genom immunitet

mot allmänt åtal. Ett legalt hinder mot att talan får föras av enskild person

är däremot för vinnande av detta syfte av mera underordnad betydelse. Den

föreslagna utsträckningen av immunitetsskyddet till att omfatta även enskilds

talan om skadestånd måste praktiskt sett anses vara av ganska ringa

värde. Sedan regeringsformens tillkomst har också, såvitt oss är bekant, cn
1

llihang till riksdagens protokoll 191!''t. I samt. Nr HO

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1864

dast ett fall förekommit, då enskild person väckt skadeståndstalan mot riksdagsman

för gärning i denna hans egenskap.

Även om sålunda den föreliggande frågan har mindre praktisk vikt är

den ej oväsentlig från principiell synpunkt. Å ena sidan står riksdagsledamöternas

intresse av att icke i oträngt mål behöva utsättas för trakasserande

rättegångar i följd av deras åtgöranden som riksdagsmän. Häremot står

den enskilde medborgarens befogade anspråk på att icke vara betagen möjligheten

att komma till sin rätt genom hänvändelse till landets domstolar.

Att märka är att den enskildes skada i det särskilda fallet kan vara betydande

samt att — även om ärekränkning, särskilt förtal, är den skadegrund

som företrädesvis är tänkbar — jämväl andra brott mot enskild kunna tänkas

bli begångna av riksdagsledamot i denna hans egenskap.

Beträffande ärekränkning gäller — efter brottsbalkens ikraftträdande enligt

uttryckligt stadgande i 5 kap. 1 § andra stycket — att den kränktes anspråk

på skydd i stor omfattning får vika för det krav på yttrandefrihet,

som måste tillgodoses i ett rättssamhälle, så att vad som eljest kunde ha

föranlett ansvar är straffritt. För deltagare i en riksdagsdebatt förutsättes

tydligen en långt gående yttrandefrihet. Det måste därför vara ytterst sällan

som därunder fällda yttranden skulle kunna anses straffbara såsom ärekränkning,

vilket är en förutsättning för att skadestånd skall kunna utdömas.

Vi anse, att vid förevarande intresseavvägning företräde bör givas åt den

enskildes intresse att kunna i vanlig ordning få sin sak prövad av domstol.

Det synes icke tilltalande, att den kränktes möjlighet att få gottgörelse skall

vara beroende av en omröstning i den församling som hans motpart tillhör.

Med hänsyn till vad som anförts om ärekränknings straffbarhet torde icke

behöva befaras, att härigenom en otillbörlig hämsko lägges på yttrandefriheten.

Det allmänna förtroendet för folkrepresentationen synes också bättre

främjas av en sådan lösning än av att dess undantagsställning markeras

i ett praktiskt föga betydelsefullt hänseende.

Det kan självfallet ifrågasättas om icke enskilds talan om straff borde följa

samma regel som enskilds talan om skadestånd. När det är fråga om den

enskildes anspråk på gottgörelse för liden skada synes det emellertid mer

angeläget att icke sätta allmänna rättsregler ur spel än när det gäller hans

befogenhet att väcka åtal. Något hinder att låta denna befogenhet men icke

anspråket på skadestånd vika för riksdagsledamöternas intresse av en vidsträckt

yttrandefrihet synes därför ej föreligga.

Med hänsyn till det anförda avstyrka vi förslaget om ett utvidgat immunitetsskydd

för riksdagsledamot.

Regeringsrättens ledamöter förklarar att det är allmänt erkänt, att riksdagens

ledamöter bör äga en vidsträckt rätt att yttra sig och anföra kritik

över olika samhällsförhållanden. Yttranden, som eljest skulle anses

ärekränkande, kan på grund härav enligt reglerna om s. k. intressekollision

(jfr 5 kap. 1 § andra stycket brottsbalken) gå fria från straff och föranleder

ej heller skadeståndsskyldighet. Går en riksdagsledamot i sin kritik

utöver vad som enligt nämnda regler kan anses försvarligt, kan likväl

goda skäl anföras för att begränsa åtalsrätten. Däremot synes bärande grunder

icke kunna åberopas för att hindra den kränkte från att få en skadeståndstalan

prövad. Denna talan går ut på att erhålla ekonomisk gottgörelse

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr HO ur l!)6t

för eu skada, som vållats honom genom ett osant eller eljest otillbörligt yttrande

och som enligt rättsordningen skall bäras icke av honom utan av den

som vållat skadan. Att i den avsedda situationen göra den skadelidandes

möjligheter att söka sin rätt beroende av att fem sjättedels majoritet kan

uppnås inom en parlamentarisk församling, som skadevållaren själv tillhör,

måste anses stötande för rättskänslan. I yttrandet påpekas vidare att förslaget

om att immunitetsskyddet skall omfatta även skadeståndstalan synes

kunna motverka sitt eget syfte. Därutinnan hänvisas till den tidigare nämnda

artikeln i Svensk Juristtidning. På grund av det anförda förklarar ledamöterna

sig bestämt avstyrka förslaget om utvidgning av immuniteten.

Delvis likartade synpunkter som i sistnämnda båda yttranden återkommer

i flertalet övriga avstyrkande remissvar. Riksåklagarämbetet framhåller

hl. a. att till stöd för den föreslagna utvidgningen av immunitetsskyddet

visserligen kan åberopas, att själva risken att bli föremål för en obefogad

skadeståndstalan på ett ur allmän synpunkt icke önskvärt sätt kan hämma

en riksdagsledamot i utövningen av hans uppdrag. Även om ledamoten

vinner ett mot honom anhängiggjort mål om skadestånd, medför ju rättegången

som sådan obehag och kostnader för honom, och det är icke alltid

möjligt för honom att av motparten utfå ersättning för kostnaderna. Emellertid

måste den enskilde medborgarens berättigade krav på skydd mot

kränkningar av den personliga integriteten tillmätas avgörande betydelse vid

bedömning av frågan huruvida immuniteten bör utvidgas. Om förslaget genomföres,

kan befaras att den enskilde kommer att anse sig mer eller mindre

rättslös mot kränkningar genom yttranden i riksdagsdebatterna. Ur allmän

synpunkt skulle det vara otillfredsställande, om bland allmänheten den

uppfattningen vann insteg, att riksdagsledamöternas rätt att i denna egenskap

yttra sig hur de ville skulle betyda mera än hänsyn till den enskildes

integritet. Ämbetet anser sig ej kunna biträda förslaget. I vart fall framstår

den ifrågasatta reformen icke som så angelägen, att den bör genomföras utan

avvaktan på den kommande allmänna författningsrevisionen. Fastmera

skulle det enligt ämbetets mening vara till fördel om frågan finge ytterligare

övervägas. Hovrätten för Västra Sverige uttalar, att det för en rättsstat är

angeläget att icke i andra fall än där så är oundgängligen nödvändigt beskära

möjligheterna för en skadelidande att erhålla goltgörelse. Sannolikt skulle

menige man ha svårt att inse del berättigade i den privilegiering som riksdagsledamot

skulle komma att åtnjuta enligt förslaget. Sveriges akademikers

centralorganisation förklarar, att eu riksdagsledamots yttrande- och

handlingsfrihet i denna hans egenskap icke bör sträcka sig hur långt som

helst. I ett demokratiskt samhälle väntar man sig att statsorganen och de

personer, som i den ena eller andra egenskapen utövar statens makt, skall

taga hänsyn till enskilda medborgares berättigade intresse på personlig integritet.

Att låta riksdagen avgöra huruvida enskild, som anser sig kränkt,

skall få väcka talan om skadestånd mot riksdagsledamot kan ej anses vara

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kiingl. Maj.ts proposition nr HO år 196b

någon god lösning. Det måste befaras att riksdagens avgörande i frågan icke

kommer att godtagas eller uppfattas av allmänheten såsom ett objektivt

och opartiskt beslut. Angelägenheten av skydd för den enskilde medborgarens

rätt understrykes även av minoriteten inom Svea hovrätt, Göta hovrätt,

länsstyrelserna i Kronobergs och Vasternorrlands län samt föreningen Sveriges

häradshövdingar. Advokatsamfundet anser, att man ej utan tungt vägande

skäl bör tillskapa regler, som tillerkänner personer i viss ställning

särbehandling inför lagen.

I åtskilliga yttranden hävdas att något behov av utvidgning av immunitetsskyddet

ej föreligger. Regleringen i 5 kap. 1 § brottsbalken av den straffrättsliga

intressekollisionen vid förtal innefattar sålunda enligt riksåklagarämbetets

mening i och för sig ett tillfredsställande skydd för att riksdagsledamöterna

skall kunna tala fritt i riksdagsarbetet utan att behöva riskera

att bli ådömda skadestånd i andra fall än när det framstår som välgrundat.

Likartade uttalanden göres även av Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,

länsstyrelserna i Kronobergs och Kopparbergs län samt föreningen

Sveriges stadsfiskaler. Ej heller advokatsamfundet anser den föreslagna utvidgningen

av skyddet erforderlig. Föreningen Sveriges häradshövdingar

framhåller att visst befogat intresse givetvis kan föreligga för en riksdagsledamot

att icke bli utsatt för obefogad talan vid domstol från privatpersons

sida samt att han i sådant fall kan åsamkas kostnader, vilka han måhända

ej kan få täckta i normal rättslig väg. Emellertid är detta en risk, som föreligger

för varje medborgare. Ser man särskilt på sådana fall, som emanerar

ur verksamhet i det allmännas intresse, är i varje fall åtskilliga offentliga

tjänstemän och kommunala förtroendemän utsatta för samma risk. Nämnda

skäl synes därför — särskilt om man även beaktar betydelsen av att

hinder icke reses för realiserandet av befogade anspråk — icke ensamt utgöra

tillräcklig grund för en immunitetsregel, så mycket mindre som frekvensen

av dylika fall ej visat sig vara stor. Motivet för en bestämmelse av

dylikt slag bör vara att risk eljest skulle kunna föreligga för obehörig inverkan

på de enskilda riksdagsledamöternas och därmed på riksdagens beslut

vid riksdagsärendenas behandling. Det synes dock vara alltför långsökt

att räkna med någon sådan risk för obehörig påverkan genom anhängiggörande

av talan vid domstol. Den som till äventyrs skulle vilja utöva dylik

påtryckning använder sig säkerligen av helt andra metoder. I viss mån kan

samma synpunkter anläggas på den nu gällande immuniteten i fråga om

åtal. Emellertid synes det, med en viss sidoblick på de historiska aspekterna,

rimligt att detta skydd bibehålies, ehuru det kan antagas sakna betydelse ur

den här anlagda synpunkten.

Statsåklagaren i Stockholm anmärker, att en utvidgning av immuniteten

på sätt som föreslagits kan komma att i viss mån motverka syftet att tillförsäkra

riksdagsledamot största möjliga frihet vid utövandet av uppdraget.

Genom utvidgningen skapas nämligen möjlighet för mindre nogräknade fö
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 196A

regivna målsägande att, utan krav på närmare precisering av och utiedning

om sina yrkanden samt utan risk att få betala en vinnande motparts rättegångskostnader

eller fara för rekonventionstalan, vända sig till riksdagen

med hemställan om tillstånd till skadeståndstalan mot en riksdagsledamot

enbart för att därigenom och genom hänvändelsens behandling i riksdag och

press offentligen kunna trakassera, utöva påtryckning på eller hämnas på

ledamoten i fråga. Med hänsyn därtill framstår ett införande av civilrättslig

immunitet för riksdagens ledamöter som mindre välbetänkt. Jämväl minoriteten

inom Svea hovrätt ifrågasätter om man genom förslaget når det avsedda

syftet.

Nämnda minoritet hävdar vidare att en utvidgning av immunitetsskyddet

skulle medföra praktiska olägenheter och lagtekniska svårigheter, närmare

belysta i den tidigare nämnda artikeln i Svensk Juristtidning. Liknande uttalanden

göres även av hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Kronobergs

län.

Om skydd mot skadeståndstalan införes, bör det enligt minoriteten inom

Svea hovrätt icke avse annat än yttranden i riksdag och utskott.

Högsta domstolens ledamöter (majoriteten) anmärker att vad i 6 kap.

20 § förslaget till regeringsform (tvåkammaralternativet) stadgas därom

att immunitetsskyddet kan hävas genom beslut av den kammare vederbörande

ledamot tillhör synes innebära att, sedan ledamoten avgått ur riksdagen,

något beslut icke kan träffas med påföljd att talan är utesluten. Om

detta är meningen eller om i stället avses att talan skall kunna väckas mot

riksdagsledamot även efter avgången, och huruvida i så fall beslut erfordras

av den då fungerande riksdagen eller ej torde böra klarläggas.

Departementschefen. Bestämmelsen i § 110 regeringsformen, att riksdagsledamot

ej får ställas under tilltal för sina gärningar eller yttranden i denna

egenskap utan särskilt beslut därom av vederbörande kammare med minst

fem sjättedels majoritet, avser till en början allmänt åtal. Då högsta domstolens

ledamöter i sina remissyttranden utgått ifrån att stadgandet även är tilllämpligt

i fråga om enskilt åtal mot riksdagsledamot, får antagas, att förbudet

gäller jämväl sådan talan. Genom högsta domstolens avgörande i det tidigare

nämnda rättsfallet från år 1960 har blivit klarlagt, att kammarens tillstånd

däremot ej erfordras för anhängiggörande av talan om skadestånd mot

riksdagsledamot på grund av gärning eller yttrande av honom i denna hans

egenskap. I anledning av nämnda avgörande har under de senaste åren i

riksdagen väckts förslag om sådan ändring av grundlagsstadgandct att det

s. k. immunitetsskyddet skulle komma att omfatta jämväl skadeståndstalan.

Dessa förslag har visserligen avvisats, men detta har skett under hänvisning

i första hand till att frågan var föremål för behandling inom författningsutredningen.

I sitt numera avgivna slutbetänkande har denna utredning föreslagit,

alt immuniteten utsträckes till att gälla jämväl skadeståndstalan.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

Ehuru det föreslagna skyddet mot civil talan — liksom nuvarande immunitet

omfattar såväl yttranden som andra gärningar, ligger uppenbarligen

förslagets tyngdpunkt på skydd mot ersättningstalan på grund av yttrande,

som riksdagsledamot i denna sin egenskap fällt och som någon förmenar

vara av förgriplig natur. Det är givetvis ur allmän synpunkt särskilt

angeläget att riksdagens ledamöter tillförsäkras en vidsträckt yttrandefrihet

i sitt arbete. För att rätt kunna fullgöra sitt viktiga uppdrag måste de

äga möjlighet att fritt och utan onödiga sidoblickar debattera förekommande

frågor. Därvid måste även tämligen långtgående kritik i olika sammanhang

vai a tillåten. Såsom påpekats av åtskilliga remissmyndigheter ger

brottsbalkens regler om intressekollision vid ärekränkningsbrott domstolarna

rätt att i förekommande fall taga hänsyn till de särskilda förhållanden,

under vilka ett påstått ärekränkande yttrande fällts. Anledning saknas att

antaga annat än att domstolarna, om fråga uppkommer huruvida visst yttrande

av riksdagsledamot i denna hans egenskap är av beskaffenhet att föranleda

skadestånd, skulle med tillämpning av nämnda regler i tillbörlig mån

beakta vikten av yttrandefrihet i riksdagen. Emellertid ger dessa regler icke

något skydd mot anhängiggörande av ersättningstalan mot riksdagsledamot

utan tillräckliga skäl. Med hänsyn till de besvär, obehag och kostnader,

som alltid är förenade med en process, ligger det i sakens natur att enbart

risken för att bli föremål för en låt vara obefogad talan om skadestånd kan

på ett ur allmän synpunkt icke önskvärt sätt verka hämmande på riksdagsledamöterna

i deras verksamhet. Enligt min mening framstår det därför

som lämpligast alt det i första hand får ankomma på riksdagen själv att

genom vederbörande kammare avgöra, huruvida någon dess ledamot i sitt

arbete uttalat sig på sätt som kan anses överskrida gränsen för det tillåtna.

En ordning, enligt vilken riksdagsledamöternas yttrandefrihet i samma mån

skyddas mot såväl ansvars- som skadeståndstalan, måste också med hänsyn

till det allmänna intresse, som därmed skall tillgodoses, anses mest konsekvent

och ändamålsenlig.

Somliga remissorgan har befarat, att en utvidgning av immuniteten skulle

kunna medföra, att den enskildes rätt icke skulle bli behörigen tillgodosedd.

Dessa farhågor synes mig överdrivna. Att för utomstående personer kränkande

uttalanden förekommer i riksdagsarbetet hör uppenbarligen till sällsyntheterna.

Vidare må erinras om att i § 52 riksdagsordningen stadgas förbud

mot personligen förolämpande uttryck vid kammarsammanträden samt

att talmannen enligt samma lagrum har att ingripa mot den som förbryter

sig däremot. Slutligen kan förutsättas att, om riksdagsledamot verkligen

skulle överskrida yttrandefrihetens gränser och enskild målsägande i anledning

därav lida skada, begärt tillstånd att väcka talan också kommer att

lämnas.

Av det nu anförda framgår att jag i likhet med författningsutredningen är

beredd att förorda en utvidgning av immunitetsskyddet till att avse jämväl

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:is proposition nr UO år 196i

skadeståndstalan. För alt likformighet skall ernås med nuvarande immunitet

synes, såsom ock utredningen förordat, skyddet i nämnda hanseende böra

avse icke endast yttranden utan även andra gärningar, som riksdagsledamot

i denna sin egenskap kan begå; vidare bör regeln om fem sjättedels majoritet

inom vederbörande kammare för hävande av immuniteten galla aven

bär. Tillstånd för anhängiggörande av talan erfordras givetvis aven om vederbörande

ledamot avgått ur riksdagen, när fråga därom uppkommer. I

sådant fall får det ankomma på den kammare ledamoten tillhörde, da han

begick den påstådda gärningen, att besluta i tillståndsfrågan. Särskilt stadgande

därom torde ej vara behövligt.

Jag är icke nu beredd att taga slutgiltig ståndpunkt till frågan huruvida

den föreslagna utvidgningen av immunitetsskyddet föranleder följdändringar

i rättegångsbalken eller andra lagar. Därest så skulle visa sig vara fallet,

torde förslag därom få föreläggas den riksdag, som har att taga slutlig ställning

i grundlagsfrågan.

10. Rösträttsåldern

Gällande rätt in. m. Huvudregeln om rösträtt vid val till riksdagens andra

kammare är upptagen i § 16 första stycket riksdagsordningen. Däri stadgas,

att rösträtt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte och

senast under nästföregående kalenderår uppnått 21 års ålder. Bestämmelsen

fick sin nuvarande utformning 1945, då rösträttsåldern sanktes med

två år. Såsom motivering för denna sänkning anförde konstitutionsutskottet

(1941: 13), att vår ungdom numera fick ikläda sig ansvar och påtaga

sig bördor, vilka väl motsvarade dem som åvilade landets till mera

mogen ålder komna medborgare, samt att politiskt intresse och politisk

mognad kommit att i allt högre grad utmärka den svenska ungdomen genom

det förtjänstfulla politiska upplysningsarbete, som bedrivits av de ledande

ungdomsorganisationerna. Ungdomens stegrade politiska livaktighet hade

bl. a. tagit sig uttryck i ett ökat deltagande från de yngre åldersklassernas

sida i de allmänna valen under senaste tid. Till stöd för en sänkning av

rösträttsåldern kunde enligt utskottets mening också anföras, att en skälig

motvikt härigenom skulle erhållas mot de äldre årsklassernas som följd av

den fortgående ålder sförskjutningen inom befolkningen eljest alltmera okade

inflytande.

Rösträtt tillkommer dock icke alla svenska medborgare, som senast föregående

kalenderår fyllt 21 år. I andra stycket av nyssnämnda lagrum stadgas

nämligen, att rösträtt icke må utövas av den som står under formynderskap.

Härmed åsyftas person, som på grund av domstols iorklaring äi

omyndig, trots att han uppnått 21 års alder.

Såväl första som andra stycket i § 16 riksdagsordningen modifieras av

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

paragrafens tredje stycke. Däri föreskrives att det till efterrättelse vid val

skall finnas röstlängd och att rösträtten, på sätt i vallagen närmare bestämts,

skall grundas på förhållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst,

även om förändring inträffar före valet. I vallagen meddelas bestämmelser

om röstlängd i ål—53 §§. Röstlängden upprättas valdistriktsvis varje år

töre den 30 juni (37 och 38 §§). Den skall efter mantalslängden för samma

år upptaga alla invånare inom distriktet, som uppnått eller under kalenderåret

uppnår en ålder av 21 år (38 §). Varje sådan person, om vilken upplysning

ej vinnes, att han den 10 juni brister i något av vad lag stadgar såsom

villkor för rösträtt, antecknas i längden såsom röstberättigad (38 §).

Beträffande den som först under kalenderåret uppnått eller uppnår en ålder

av 21 åi’, anmärkes dock i längden, att rösträtt icke tillkommer honom förrän

etter utgången av löpande kalenderår (38 §). Sedan röstlängden under

viss tid varit framlagd för granskning, sammanträder valnämnden den 25

juli eller, om söndag då infaller, nästa dag för att pröva de anmärkningar,

som må ha framställts mot längden (45 §). Nämnden skall omedelbart eller

senast dagen efter förhandlingen meddela beslut i anledning av framställda

anmärkningar och i röstlängden införa de rättelser, som föranledes av

nämndens beslut (45 §). Röstlängden sålunda rättad underskrives av valnämnden.

Nämndens beslut i anledning av framställd anmärkning kan överklagas

till länsstyrelsen (40 §). Sedan länsstyrelsen avgjort klagomålen, införes

de rättelser, som föranledes av länsstyrelsens beslut, i röstlängden

(50 §). över länsstyrelsens beslut kan klagan icke föras särskilt utan allenast

i samband med besvär över valförrättning, vid vilken beslutet länt till

efterrättelse (51 §). Efter dessa regler följer i 52 § den viktiga bestämmelsen

om röstlängdens bindande verkan. Har anmärkning ej framställts mot

framlagd röstlängd eller har beslut över framställd anmärkning meddelats

och därav eventuellt föranledd rättelse införts i längden, skall enligt detta

lagrum röstlängden — frånsett ett visst undantag — lända till ovillkorlig

efterrättelse vid riksdagsmannaval, som därefter hålles, intill dess ny röstlängd

kommit till stånd. Av regeln följer bl. a., att den, som efter röstlängdens

upprättande förlorar sitt svenska medborgarskap eller blir förklarad

omyndig, det oaktat äger deltaga i val, så länge röstlängden gäller.

Rösträttsåldern vid kommunala val sammanfaller med rösträttsåldern

vid andrakammarval (7 § landstingslagen, 6 § kommunallagen, 6 § kommunallagen

för Stockholm och 9 och 34 §§ lagen om församlingsstyrelse). Bestämmelserna

i 3 kap. kommunala vallagen om upprättande av röstlängd

för kommunalval och om längdens hindande verkan överensstämmer i stort

med motsvarande bestämmelser för andrakammarval.

Tidigare reformförslag. Vid olika tillfällen under senare år har i riksdagen

fråga väckts om sänkning av rösträttsåldern. I motionerna 1958 B I:

154 och II: 219 föreslogs sålunda att rösträtt skulle erhållas under det ka
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr lbO år 196b

lenderår, då vederbörande fyllde 21 år. Motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet

(uti. nr 3) under hänvisning till författningsutredningens arbete

och avslogs av riksdagen.

Förslaget att rösträttsåldern skulle sänkas med ett år framfördes ånyo

år 1960 i motionerna I: 144 och II: 177. Motionärerna yrkade därutöver en

utredning rörande ytterligare sänkning av rösträttsåldern i samband med

en översyn av de olika myndighetsåldrarna med avseende på medborgerliga

rättigheter, skyldigheter och ansvarsförpliktelser. Samtidigt föreslogs i motionerna

1:333 och 11:421, att riksdagen skulle begära skyndsam utredning

och förslag om sänkning av rösträttsåldern till 18 år. I sitt utlåtande (nr 9)

uttalade konstitutionsutskottet beträffande rösträttsåldern, att denna icke

borde sänkas så, att den som på grund av sin ålder var omyndig, kunde

få deltaga i allmänna val. Den som enligt föräldrabalken var underårig och

därför i allmänhet icke själv ägde råda över sin egendom m. m., borde enligt

utskottet vara utesluten härifrån likaväl som den vilken enligt domstolsbeslut

förklarats omyndig — ett beslut som för övrigt kunde meddelas redan

medan vederbörande var underårig. Enär rösträttsåldern emellertid numera

så nära sammanföll med den i föräldrabalken reglerade allmänna myndighetsåldern

ansåg utskottet, att några principiella erinringar näppeligen kunde

resas mot en sådan sänkning av rösträttsåldern, att denna kom att helt sammanfalla

med myndighetsåldern. Med hänsyn till att författningsutredningen

torde komma att beakta frågan, vad gällde valen till riksdagen, samt att

överensstämmelse borde råda mellan bestämmelserna i förevarande hänseende

för politiska och kommunala val ansåg utskottet sig likväl icke då

böra tillstyrka eller uttala sig för en grundlagsändring i frågan eller en

sänkning av den kommunala rösträttsåldern. Reservanter inom utskottet

yrkade bl. a., att riksdagen såsom vilande skulle antaga förslag till sådan

ändring av RO § 16, att rösträtt skulle tillkomma varje svensk medborgare,

som senast å valdagen uppnått 21 års ålder och ej var omyndigförklarad.

Riksdagen följde utskottet. — Förslaget om en utredning av de olika »myndighetsåldrarnas-

avstyrktes av ett enhälligt första lagutskott (uti. 1960: 20)

och avslogs av riksdagen.

Yrkandet om utredning och förslag om sänkning av rösträttsåldern till

18 år framfördes därefter år 1962 i motionen II: 466. I sitt utlåtande (nr 4)

anförde konstitutionsutskottet, att motionen icke gav utskottet anledning

frångå sin två år tidigare uttalade uppfattning, att rösträttsåldern vid allmänna

val icke borde sänkas så, att den som på grund av sin ålder var omyndig

fick deltaga i allmänna val. Utskottet avstyrkte sålunda motionen, som därefter

avslogs av riksdagen.

.lämväl vid 1963 års riksdag aktualiserades frågan om sänkning av rösträttsåldern.

I motionerna 1: 1 och II: 1 föreslogs nämligen, att rösträtt vid

allmänna val skulle inträda det år vederbörande fyller 21 år. Samtidigt hemställdes

i motionerna om sådan utredning rörande myndighetsåldern, som

7| Ilihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt. Nr Ilo

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 196b

skulle möjliggöra en ytterligare sänkning av rösträttsåldern till förslagsvis

18 år. Behandlingen av dessa motioner, i vad de hänvisats till konstitutionsutskott,

har uppskjutits till 1964 års riksdag.

I motionerna I: 2 och II: 3, I: 320 och II: 305 samt II: 470 vid innevarande

års riksdag har föreslagits, att rösträtt vid politiska och kommunala val skall

inträda året efter det vederbörande fyllt 18 år, medan motionerna I: 455 och

II: 546 innehåller yrkande om sänkning av rösträttsåldern till fyllda 18 år.

Tillfogas må, att 1962 års riksdag i enlighet med första lagutskottets uti.

nr 10 avslog en i motionen I: 289 framförd hemställan om utredning rörande

förutsättningarna för en sänkning av den nuvarande myndighetsåldern.

Utskottet uttalade, att det icke med fog kunde påstås, att gällande regler var

förknippade med några påtagliga olägenheter. Härtill kom, att myndighetsåldern

i övriga nordiska länder samt i allmänhet även eljest var 21 år. En

av utskottets ledamöter reserverade sig till förmån för motionärens hemställan.

h rågan om utredning av förutsättningarna för en sänkning av myndighetsåldern

togs även upp i motionerna I: 533 och 11:642 och 643 vid 1963

års riksdag och i de förut berörda motionerna I: 1 och 11:1 vid samma

riksdag. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 18 uttalade första lagutskottet,

att det icke, såvitt avsåg en fristående bedömning av myndighetsåldern,

tillkommit sådana vägande skäl som kunde ge utskottet anledning

att ändra sitt föregående år gjorda ställningstagande. Sedan dess hade

emellertid — fortsatte utskottet — törfattningsutredningen föreslagit, att

rösträttsåldern skulle sänkas till 20 år, därvid utredningen förutsatt, att de

komplikationer, som eventuellt kunde uppstå om rösträttsåldern sattes

lägre än myndighetsåldern skulle närmare undersökas i samband med behandlingen

av utredningens förslag. Då således frågan om en av förändringar

i rösträttsåldern betingad sänkning av myndighetsåldern torde komma

att utredas i samband med den fortsatta behandlingen av författningsutredningens

förslag, syntes enligt utskottets mening något initiativ icke

erforderligt i den riktning som avsågs i motionerna I: 1 och II: 1. En av utskottets

ledamöter intog en annan ståndpunkt.

I ett par skrivelser till Kungl. Maj :t har under senare år även vissa politiska

sammanslutningar hemställt om åtgärder bl. a. i syfte att sänka rösträttsåldern.

Vid Nordiska rådets elfte session år 1963 behandlades ett medlemsförslag,

i vilket yrkades, att rådet måtte rekommendera regeringarna i de nordiska

länderna att gemensamt låta undersöka förutsättningarna för en sänkning

av den nuvarande civilrättsliga myndighetsåldern. I anslutning till vad

rådets juridiska niomannakommitté anfört i ett utlåtande över förslaget

framhöll juridiska utskottet, att en sänkning av myndighetsåldern skulle

vara utan väsentlig betydelse i fråga om möjligheten att råda över egendom.

Däremot skulle en lägre myndighetsålder än 21 år betyda en mot
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196b

svarande utvidgad möjlighet att kunna ikläda sig skuld, vilket framföi

allt skulle vara av praktisk betydelse i fråga om avbetalningskontrakt. I

de yttranden, som inkommit, hade icke framförts något väsentligt till stöd

för förslaget, varför någon utredning enligt utskottets mening icke var

erforderlig. I en reservation till utskottets utlåtande uttalades, att myndighetsåldern

uppenbarligen hängde nära samman med rösträttsåldern, varför

rådet borde rekommendera regeringarna att gemensamt undersöka

förutsättningarna för en sänkning av den civilrättsliga myndighetsåldern

och denna frågas samband med en sänkning av rösträttsåldern. Nordiska

rådet beslöt i enlighet med juridiska utskottets förslag. Vid Nordiska rådets

tolfte session år 1964 har frågan om sänkt rösträttsålder också varit uppe

till behandling.

Utländsk rätt. I andra länder än Sverige gäller i allmänhet, att rösträttsåldern

sammanfaller med myndighetsåldern. I Danmark, Norge, Island,

Belgien, Frankrike, Italien, Västtyskland och, med undantag för någon

delstat, i Förenta Staterna inträder sålunda rösträttsåldern liksom myndighetsåldern

vid fyllda 21 år, i Schweiz vid fyllda 20 år och i Ryssland,

Polen, Rumänien och Ungern vid fyllda 18 år. I Nederländerna är däremot

rösträttsåldern två år högre än myndighetsåldern och inträder först vid

fyllda 23 år. Undantag utgör även Finland, Storbritannien och Österrike.

I Finland inträder rösträttsåldern liksom i Sverige året efter det en person

fyllt 21 år. I Storbritannien gäller, att en person »on qualifying date»

skall ha uppnått »full age» (21 år); detta datum är den 10 oktober i fråga

om val, som förrättas inom en ettårsperiod, räknad från och med närmast

följande 16 februari. Därjämte är person, som fyller 21 år mellan

den 11 oktober och den 15 juni närmast följande år röstberättigad vid val

som äger rum efter den 1 oktober sistnämnda år. I Österrike krävs, att

en person året före valåret skall ha fyllt 20 år. Då myndighetsåldern i Österrike

är 21 år, kan sålunda i detta land vissa underåriga rösta. Tillfogas må,

att i Norge pågår en utredning angående sänkning av rösträttsåldern.

Författningsutredningens förslag. Författningsutredningen anser att skäl

föreligger för en sänkning av rösträttsåldern. Ungdomens politiska intresse

har sålunda starkt ökat såsom särskilt 1960 års val visat. Vid detta val

kunde de två yngsta årsklasserna uppvisa ett väsentligt högre valdeltagande

än tidigare. Procenttalen var för männen i dessa två årsklasser

78,1 respektive 79,2 samt för kvinnorna 79,0 respektive 80,7.

Bestämmelserna angående rösträttsåldern är nu så utformade, att rösträtt

inträder året efter det en person uppnått 21 ar. Denna utformning är

enligt utredningens mening otillfredsställande. Rösträttsåldern bör liksom

myndighetsåldern inträda den dag en person uppnår viss ålder. Utformningen

leder till att flertalet av 21-åringarna saknar rösträtt vid de all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:t» proposition nr 140 år 1964

männa val som äger rum i september. Det måste enligt utredningens mening

betraktas som stötande, att personer som är myndiga icke äger rösta,

och det är angeläget att detta rättas till. Då utformningen av åldersstrecket

tillkommit av tekniska skäl — från röstlängdssynpunkt är det enklaie

att räkna med hela årsklasser — har utredningen undersökt, om det

finns några avgörande hinder av teknisk art mot att ändra rösträttsbestämmelserna

så, att som villkor för rösträtt uppställes kravet på att vederbörande

senast å valdagen skall ha uppnått viss ålder.

For genomförande av en sådan omläggning erfordras att bestämmelserna

om röstlängd ändras. För närvarande upptar röstlängden alla som

uppnått, eller under kalenderåret då röstlängden upprättas uppnår en ålder

av 21 år. För den som först under kalenderåret uppnått eller uppnår

en ålder av 21 år anmärkes enligt gällande ordning, att rösträtt ej tillkommer

honom förrän efter utgången av detta kalenderår. Röstlängdens giltighetstid

sammanfaller ej med kalenderåret. Röstlängden gäller, anför utredningen,

från juli månad det kalenderår den upprättas till juli månad

närmast följande år, då ny röstlängd tillkommer och ersätter den föregående.

Skall förslaget om att rösträtt inträder vid viss ålder kunna genomföras,

måste röstlängden enligt utredningens mening upptaga icke

blott dem som vid röstlängdens upprättande uppnått denna ålder utan även

dem som senare under röstlängdens giltighetstid uppnår denna ålder. Giltighetstiden

för röstlängden bör enligt utredningens uppfattning framgå

exakt av vallagen; enligt gällande ordning kan denna tid variera något.

Eu tillämpning av den föreslagna ordningen torde enligt utredningens

åsikt kräva, att sådana i röstlängden upptagna personer, som icke uppnått

rösträttsåldern vid tiden för röstlängdens upprättande, utmärkes i röstlängden

på ett eller annat sätt. Därigenom fästes uppmärksamheten på att

pei sönerna i fråga erhåller rösträtt först efter röstlängdens upprättande.

Påpekas böi, att ett sadant utmärkande givetvis icke kan på samma sätt

som gäller de nuvarande anmärkningarna i röstlängden tjäna till ledning

för bedömandet av när innehav av rösträtt föreligger. För ett sådant bedömande

fordras, att vederbörandes födelsetid beaktas och ställes i relation

till valdagen.

Såvitt utredningen kunnat finna torde några avgörande hinder av teknisk

art icke föreligga mot att låta rösträttsåldern inträda den dag en person

uppnår viss ålder. Med de moderna maskiner, som kommer att stå

till förfogande för folkbokföringen, torde det kunna gå betydligt snabbare

att upprätta röstlängderna och eventuellt vara möjligt att fastställa röstlängder

för varje särskilt val.

Vad angår frågan, vid vilken ålder rösträtt bör inträda, föreslår utredningen,

att rösträttsåldern bestämmes till fyllda 20 år. I förhållande till

gällande rätt innebär förslaget sålunda en sänkning av rösträttsåldern vid

riksdagsvalen med inemot två år. Utredningen påpekar, att förslaget icke

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj.ts proposition nr ViO år 1961

står i överensstämmelse med den vid skilda tillfällen uttalade uppfattningen,

att den som ej är myndig icke heller bör få rösta. Det förhållandet att

den föreslagna rösträttsåldern understiger den allmänna myndighetsåldern

med ett år innefattar dock enligt utredningens mening icke något

avgörande argument mot förslaget. Utredningen förutsätter emellertid att

de komplikationer som eventuellt kan uppstå, om rösträttsåldern sättes

lägre än myndighetsåldern, undersökes närmare i samband med behandlingen

av utredningens förslag.

En motsvarande sänkning av rösträttsåldern vid de kommunala valen är

enligt utredningens mening naturlig.

Utredningen föreslår i 6 kap. 2 § (6 kap. 7 § tvåkammaralternativet)

förslaget till regeringsform en bestämmelse av innebörd, att rösträtt vid

riksdagsmannaval skall tillkomma svensk medborgare, som fyllt 20 år och

ej är förklarad omyndig.

I en reservation av herrar Dahlén, Wahlund och Wrigstad yrkas, att

rösträttsåldern sänkes till fyllda 19 år samt att möjligheten till en motsvarande

sänkning av myndighetsåldern utredes. En sådan sänkning ter sig

enligt reservanternas mening fullt motiverad med hänsyn till den snabbare

mognadsprocess som redan länge präglat utvecklingen och den ytterligare

medborgarfostran, som den nya skolan har alla förutsättningar

att ge.

Remissyttrandena. Remissbehandlingen av författningsutredningens förslag

rörande rösträttsåldern är ännu icke helt avslutad. Av de avgivna remissvaren

har några så nyligen inkommit, att någon fullständig bearbetning

därav icke kunnat ske. Jag begränsar mig därför i huvudsak till en redogörelse

för yttranden från vissa för ämnet mera centrala remissorgan. Därest

proposition i saken förelägges riksdagen, torde samtliga remissyttranden

i ämnet få överlämnas till konstitutionsutskottet för att vara tillgängliga

vid propositionens behandling i riksdagen.

Familjerättskommittén anser liksom författningsutredningen, att en sänkning

av rösträttsåldern hör övervägas. Beträffande frågan hur långt man

därvid skall gå, ter det sig enligt kommitténs mening naturligt, om rösträttsåldern

sammanfaller med myndighetsåldern. Om rösträttsåldern sättes

lägre än myndighetsåldern inställer sig vissa komplikationer med hänsyn

till kravet, att väljaren ej får vara omyndigförklarad. Omyndighetsförklaring

kan ifrågakomma endast beträffande den som uppnått myndighetsåldern.

Visserligen kan i förekommande fall, för att någon mellantid

av myndighet ej skall inträda, beslut om omyndighet meddelas redan

före myndighetsålderns inträde, men verkan av beslutet inträder först med

fyllda 21 år. Detta innebär, om utredningens förslag genomförs, att den

som vid valtillfället fyllt 20 år äger rösträtt utan hinder av att skäl föreligger

till hans omyndighetsförklaring. Så blir fallet t. o. in. då beslut om

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj. ts proposition nr U0 år 196i

omyndighet hunnit meddelas men 21-årsåldern ännu ej uppnåtts. Även om

det endast blir fråga om undantagsfall, är det i viss mån stötande, att rösträtt

sålunda skall kunna föreligga före fyllda 21 år, ehuru omständigheterna

är sådana att omyndighetsförklaring vid fyllda 21 år är indicerad.

Liknande verkningar kan redan nu uppstå på grund av kravet, att väljaren

skall finnas upptagen i röstlängd som röstberättigad. Rösträtten skall nämligen

i fråga om villkoren svenskt medborgarskap och frånvaro av omyndighetsförklaring

grundas på förhållandena vid tiden för röstlängdens upprättande,

och detta kan medföra, att en person som är myndig vid sistnämnda

tidpunkt äger rösträtt, även om han är omyndigförklarad vid tiden

för valet. Dessa sistnämnda olägenheter är emellertid av mera teknisk

natur och svåra att undgå utan ett besvärande kontrollförfarande. Kommittén

tillägger att den i sitt utredningsarbete icke haft anledning att behandla

frågan om en ändring av myndighetsåldern. Däremot har kommittén

övervägt frågan om ändring av äktenskapsåldern och ämnar föreslå

en sänkning av äktenskapsåldern för män från 21 till 20 år, medan äktenskapsåldern

för kvinna föreslås bli oförändrad, 18 år.

Regeringsrättens ledamöter påpekar, att den föreslagna sänkningen av

rösträttsåldern, såsom författningsutredningen själv antytt, är förbunden

med vissa komplikationer, ehuru dessa icke undersökts av utredningen. En

sådan komplikation består i att sinnessjuka och efterblivna personer, som

antingen enligt 10 kap. 1 § föräldrabalken vid uppnådda 21 år blir omyndigförklarade

eller enligt 2 § samma kapitel förklarats skola förbli omyndiga

jämväl efter uppnådd myndighetsålder, enligt förslaget skulle äga rösträtt

under en icke obetydlig övergångstid och lagligen icke kunna fråntagas denna.

Denna konsekvens är givetvis icke önskvärd. Påpekas kan även, att icke

minst ur teknisk synpunkt betydande fördelar torde vara förenade med den

nuvarande ordningen, enligt vilken rösträtt inträder först kalenderåret närmast

efter det, då man uppnått rösträttsålder.

Jämväl Svea hovrätt understryker i sitt yttrande att vissa olägenheter

skulle uppkomma om rösträttsåldern blir lägre än myndighetsåldern samtidigt

som regeln upprätthålles att den som är förklarad omyndig icke skall

äga rösta. För hovrätten synes det icke kunna vara meningen, att 20-åringar,

som på grund av sinnesslöhet eller annan mental defekt förklarats skola

vara omyndiga även efter 21 år, skall ha rösträtt före men icke efter myndighetsdagen.

Genom tillägg i lagtexten kan naturligtvis dessa personer uteslutas

från denna tidsbegränsade rösträtt. Man når dock icke härigenom alla

dem, som har liknande mentala defekter men som av en eller annan orsak

icke blivit föremål för någon förtida omyndighetsförklaring. Det sagda

finner hovrätten vara ett icke oväsentligt skäl till att ställa sig tvivlande till

förslaget alt låta rösträtten inträda före myndighetsåldern. Huruvida det eljest

av sakliga skäl är befogat att sänka rösträttsåldern till 20 år, vill liovrät
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 740 år 1964

ten icke yttra sig om. Det synes dock vara naturligt att man, som i så många

andra länder, anknyter rösträtten till den allmänna myndighetsåldern.

Enligt vad fortsättningsvis framhålles i hovrättens yttrande är det icke

utan vidare klart att rösträtt bör fråntagas envar som blir förklarad omyndig.

Att personer, vilka till följd av sinnessjukdom, sinnesslöhet etc. icke

rimligen kan tillerkännas rättshandlingsförmåga, bör vara uteslutna från

rösträtt är naturligt. Annorlunda är dock fallet med personer som, måhända

på egen begäran, förklarats omyndiga enbart eller väsentligen darfor att

de icke kan sköta sina ekonomiska angelägenheter. Med nuvarande förinynderskapslagstiftning

finner hovrätten det emellertid vara svårt att, i vad

gäller rösträtt, särskilja dessa olika kategorier. Hovrätten anser sig i detta

sammanhang därför endast vilja framhålla önskvärdheten av att frågan om

olika former av omyndighet tages upp till översyn.

Göta hovrätt anser rösträttsåldern icke böra sänkas under myndighetsåldern.

Hovrätten tillstyrker däremot en sådan ändring, att rösträtt inträder

redan den dag då vederbörande uppnår myndig ålder. Samma ståndpunkt

intar hovrätten för Västra Sverige, som dock förutsätter att några röstlängdstekniska

hinder icke möter för genomförandet av en sådan ändring.

En sänkning av rösträttsåldern under 21 år anser samma hovrätt icke böra

ifrågakomma utan att den allmänna myndighetsåldern sänkes i samma

grad. När författningsutredningen framhåller det som stötande att personer

som är myndiga icke äger rösta, kan det enligt hovrätten med samma fog sägas

vara stötande att den som är omyndig äger rösta. Man synes icke bora

uppställa mindre krav på uppnådd mognad när det gäller att genom rosträtt

öva inflytande på allmänna angelägenheter än när fråga är om vården

av egna angelägenheter. Huruvida åter förutsättningar föreligger för att sänka

myndighetsåldern under 21 år, torde icke kunna avgöras utan närmare

utredning. En sänkning av myndighetsåldern bör enligt hovrätten för övrigt

lämpligen ej komma till stånd utan hänsynstagande till förhållandena utomlands,

särskilt i våra nordiska grannländer. Även Sveriges advokatsamfund

finner det lika olämpligt att låta omyndiga rösta som att förmena myndiga

personer rösträtt och förordar att myndighetsålder och rösträttsålder skall

sammanfalla.

För föreningen Sveriges stadsdomare synes rösträttsålderns bestämmande

till »fyllda 20 år» svår att motivera. Såsom författningsutredningen själv

framhållit står förslaget icke heller i överensstämmelse med den vid skilda

tillfällen uttalade uppfattningen att den som ej är myndig icke bör få rösta.

Föreningen finner det systematiskt i hög grad otillfredsställande att vid anknytning

av rättsföljder av olika slag till viss ålder bestämma de avgörande

åldersgränserna utan inbördes sammanhang eller utan stöd av sakligt motiverade

olikheter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som icke anser sig böra taga stånd
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

A ungt. Maj.ts proposition nr U0 år 19G''i

punkt till lämpligheten av den föreslagna åldersgränsen i och för sig, utvecklar

i sitt yttrande vissa synpunkter på frågan om förhållandet mellan

myndighets- och rösträttsåldern. För föreningen synes det tämligen uppenbart

att omyndigförklarade personer icke bör ha rösträtt. Det stora flertalet

av denna kategori har i varje fall icke de själsförmögenheter eller den allmänna

stabilitet, som bör vara en förutsättning för att låta dem genom deltagande

i allmänna val inverka på rikets styrelse och förvaltning. Däremot

tinner föreningen det icke lika självklart, att de äldsta åldersklasserna av

dem, som ar omyndiga på grund av sin ålder, hör förmenas rösträtt. 20- åringarna torde i regel försörja sig själva och disponera över sin arbetsinkomst

på samma satt som myndiga medborgare. I och för sig kan det därför

vara naturligt att de får göra sin mening gällande i demokratiskt sammanhang,

särskilt som en del problem speciellt rör denna ålderskategori.

Däremot är det enligt föreningen mindre tillfredsställande att personer, som

på grund av sin sinnesbeskaffenhet skulle kunna omyndigförklaras men

som annu ar på grund av ålder omyndiga, skall ha rösträtt. Detta blir en

såvitt föreningen kan finna ofrånkomlig konsekvens av rösträttsålderns

sänkning under myndighetsåldern. Emellertid förekommer det även många

medborgare, som uppnått 21 års ålder och icke omyndigförklarats, trots att

iorutsättningar härför föreligger. Även i dessa fall är det i varje fall ur principmU

synpunkt otillfredsställande, att de äger rösträtt. I vilken omfattning

rosträtten utövas i sådana fall säger sig föreningen icke känna till. Då de

angivna problemen ur praktisk synpunkt icke torde ha någon större betydelse

och liknande förhållanden föreligger beträffande vissa icke omyndigförklarade

vuxna personer, finner föreningen, att man icke ur denna synpunkt

bör motsätta sig förslaget om viss sänkning av rösträttsåldern. Enligt

vad fiamhålles torde en viss opinion finnas för en sänkning även av myndighetsåldern,

varför den samordning av dessa åldrar, som synes böra komma

till stånd, ligger inom möjligheternas gräns.

1955 års valutredning (majoriteten) påpekar, att författningsutredningen,

utan att anföra något motiv för sitt förslag att ge en hef åldersgrupp

omyndiga rösträtt, intagit en ståndpunkt klart motsatt den som konstitutionsutskottet

i sina av riksdagen godkända utlåtanden 1960:9 och 1962:

4 intagit, då utskottet uttalat, att rösträttsåldern vid allmänna val icke

borde sänkas så, att den som på grund av sin ålder är omyndig får deltaga

i allmänna val. Valutredningen delar utskottets uppfattning i denna

fråga och anser, alt de skäl som framförts i anslutning till frågans behandling

i riksdagen innefattar avgörande argument mot förslaget. På

grund härav avstyrker valutredningen, att rösträttsåldern på sätt författnmgsutredningen

föreslagit bestämmes till fyllda 20 år. Enligt valutredningens

mening hade det mot bakgrunden av riksdagens tidigare ställningstaganden

varit följdriktigare, om författningsutredningen föreslagit

en sänkning av rösträttsåldern med ett år i stället för två. Visserligen

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1064

209

skulle även då vissa personer, som icke uppnått myndig ålder, få rösträtt,

nämligen — vid septemberval — de som under valåret fyller 21 år först

efter valdagen, uppskattningsvis cirka en fjärdedel av åldersklassen. De

principiella betänkligheter, som kan resas mot en sådan utformning av

rösträttsstrecket, anser val utredningen vara väsentligt mindre än om en

sänkning av rösträttsåldern sker med två år.

Valutredningen delar i princip författningsutredningens uppfattning, att

det måste anses stötande att personer, som är myndiga, icke äger rösta,

och att det är angeläget att detta rättas till.

Vad angår de tekniska förutsättningarna för att låta rösträtten inträda

på myndighetsdagen eller i anslutning till denna anför valutredningen:

En 21-åring har för närvarande rösträtt endast under förutsättning att

han fyllt 21 år under året före valåret. Den som fyller 21 år under år 1964

har alltså rösträtt först under år 1965. Anteckning härom sker i den röstlängd

som gäller fr. o. m. slutet av juli 1964 och till dess ny röstlängd blivit

underskriven i juli 1965. Antalet 21-åringar vid nästkommande allmänna

val den 20 september 1964 kan beräknas uppgå till ca 60 000 (personer

födda under tiden den 20 september 1942 -— den 20 september 1943).

Utgår man från att födelsedagarna är jämnt fördelade över denna tids
38
period

leder nuvarande regel till att — X 60 000 d. v. s. ca 43 000 till myn
DA
dig

ålder komna personer då inte får rösta på valdagen den 20 september.

Röstberättigade blir blott ca 17 000 21-åringar, d. v. s. de som under år

1963 fyllt 21 år.------------------------

För person, som under det kalenderår då röstlängden upprättas fyller

21 år, anmärkes för närvarande i röstlängden (kol. 4) att rösträtt tillkommer

honom först efter utgången av kalenderåret (ex.: i 1964 års röstlängd

antecknas »Rösträtt först 1965»). Anteckningen göres av lokal skattemyndighet

(jfr de »Anvisningar till ledning för ifyllande av längden»,

vilka tryckas på blanketterna till röstlängd: SFS 1947: 186 ändr. 1951: 697).

Om rösträtt skall tillkomma vederbörande fr. o. m. 21-årsdagen — valutredningen

utgår i det följande från att den som är omyndig på grund avålder

inte skall ha rösträtt — blir det oundvikligt att beträffande alla dem

som uppnår 21-årsåldern först efter röstlängdens underskrivande anteckna

fr. o. m. vilken dag han äger rösträtt; t. ex. »Rösträtt fr. o. in. 25/9

1964». Av formuläret till röstlängd synes genom särskild anvisningstext

böra klargöras att person, som till följd av sin ålder är röstberättigad först

fr. o. in. viss dag, trots detta äger rösträtt om han vid »tvådagarsval» uppnår

21-årsåldern först på »andra valdagen».

De nuvarande bestämmelserna om att rösträttshinder skall antecknas

torde vara tillkomna såväl av hänsyn till den enskilde, vilken skall kunna

i röstlängden kontrollera att han verkligen finnes uppförd som röstberättigad,

som med hänsyn till valsäkerheten och till angelägenheten av att

erhålla ett smidigt röstnings- och sammanräkningsförfarande. Av dessa

skäl synes det val utredningen otänkbart att frångå den nuvarande principen

med anteckning av »Rösträtt först fr. o. in. viss dag».

Konsekvensen blir att, med nuvarande tekniska system för framställning

av stomme till röstlängd, lokal skattemyndighet i kol. 4 i röstlängden skall,

med ledning av den födelsetidsangivelse som finnes i kol. 1, särskilt an
-

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 196i

teckna dagen för rösträttens inträde. Risk föreligger att felaktigheter kan

uppkomma till följd av felläsning och felskrift. Även om denna risk inte

bör överskattas, kan man dock inte helt bortse från att fel lätt kan uppkomma.

Med det tekniska system som avses skola tillämpas fr. o. m. 1968

öppnas möjlighet att maskinellt göra motsvarande anteckningar i kol. 4,

vilket kommer att reducera felriskerna. Röstlängdsupprättaren måste dock

det oaktat noga kontrollera att anteckningarna är riktiga.

Den föreslagna ordningen medför emellertid utan tvekan stora risker

för att fel kan uppkomma även vid röstningsförfarandet. Röstningsförfarande

och sammanräkningsförfarande kommer också att tyngas av att vederbörande

skall ha uppmärksamheten fästad på de röstandes födelsetid.

Valutredningen finner redan här berörda förhållanden medföra så uppenbara

olägenheter att den av författningsutredningen föreslagna bestämningen

av rösträttsåldern icke kan godtagas.

Felrisker och övriga olägenheter blir uppenbarligen större ju mer specificerad

tidsangivelsen skall vara.

En ytterligare omständighet som stärker valutredningen i dess uppfattning

att rösträttsåldern inte bör anknytas till vederbörandes födelsedag är

följande.

Röstkort skall enligt gällande bestämmelser senast å trettiofemte dagen

före valdagen med posten översändas till de röstberättigade. Beträffande

kommunalval gäller att röstkort må upprättas gemensamt för flera sådana

val. Är väljaren inte röstberättigad vid samtliga valen (tillhör ej svenska

kyrkan), skall förhållandet tydligt angivas å kortet. Röstkort som utfärdats

för visst eller vissa val må användas vid samma slags val, som hålles därefter,

såframt röstlängden alltjämt länder till efterrättelse.

Om rösträtten skall utövas fr. o. m. 21-årsdagen eller, vid »tvådagarsval»,

dagen före 21-årsdagen, kommer röstkortsutfärdandet att bli mera komplicerat

än det är nu. Såvitt gäller riksdagsval måste särskild noggrannhet

iakttagas så att å ena sidan röstkort inte tillställes någon som fyller

21 år efter valdagarna men att å andra sidan röstkort verkligen tillställes

samtliga som fyller 21 år senast på andra valdagen. Valnämnderna måste

följaktligen ägna särskild uppmärksamhet åt födelsetidsangivningen beträffande

dem som i röstlängden står antecknade som röstberättigade först

fr. o. m. viss dag.

Beträffande kommunalval blir problemet särskilt komplicerat enär röstkorten,

enligt nuvarande bestämmelser, skall användas vid flera val som

hålles å olika dagar liksom de må användas vid samma slags val som hålles

vid senare tillfälle, om röstlängden då alltjämt länder till efterrättelse.

Kadern röstberättigade kommer att undergå förändringar varje dag, vilket

utesluter möjligheten att efter nu tillämpade principer upprätta röstkort

för »envar i röstlängden som röstberättigad vid valet upptagen person».

Man skulle bli nödsakad att upprätta en särskild omgång röstkort för dem

som är röstberättigade vid det »andra» men inte vid det »första» valet. Ytterligare

omgångar röstkort skulle behöva utfärdas därest ytterligare val

komme att hållas.

Allvarliga betänkligheter kan enligt valutredningens mening riktas mot

att införa sådana bestämmelser rörande tidpunkten för rösträttens område,

att röstkortsutfärdandet blir svårbemästrat. Risker för felaktigheter

ökar även om särskilda kontrollåtgärder vidtages.

Sammanfattningsvis kan sägas att — om rösträtt skall inträda på myn
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 196i

dighetsdagen — detta kommer att medföra dels ökat arbete med upprättandet

av röstlängder och röstkort, bl. a. till följd av ett omständligare förfarande,

vilket i sin tur medför vissa felrisker, dels omständligare förfarande

vid röstavlämning enär, beträffande 21-åringarna, särskild uppmärksamhet

skall ägnas åt »födelsetiden», dels ock omständligare förfarande och

risk för ökad kassationsprocent vid röstsammanräkningen.

Med hänsyn härtill avstyrker valutredningen det av författningsutredningen

i denna del framlagda förslaget.

En lösning av problemet att skapa ökad möjlighet att rösta för alla till

myndig ålder komna personer bör enligt valutredningens mening hellre vinnas

på så sätt, att rösträtt tillägges svensk medborgare som senast under

nästföregående år uppnått 20 års ålder och ej är förklarad omyndig. Valutredningen

tillägger, att den icke härigenom tagit ståndpunkt till frågan,

hur hög själva myndighetsåldern bör vara.

Författningsutredningens tanke att röstlängd skulle kunna upprättas

särskilt för varje val finner valutredningen på särskilt anförda skäl icke

möjlig att genomföra.

En av valutredningens ledamöter, herr Brolin, har tillstyrkt författningsutredningens

förslag.

Statistiska centralbyrån finner för sin del det med nuvarande organisation

av folkbokföringen stöta på betydande svårigheter att genomföra det av författningsutredningen

framförda förslaget att låta rösträttsåldern inträda

den dag en person uppnår viss ålder. Av tekniska skäl kan länsbyråernas

tryckande register användas för framställning av röstlängd endast under tiden

den 15 mars—den 30 juni. Röstlängden kan därför icke komma att avse

en tidpunkt, som ligger närmare valdagen än för närvarande. Därtill

kommer att de tryckmaskiner, som användes vid framställning av röstlängden,

endast kan medtaga hela årsklasser och att någon utmärkning av vissa

individer inom en årsklass icke kan göras maskinellt. I röstlängden skulle

man vid förslagets genomförande därför vara tvungen att taga med samtliga

personer, som under det år röstlängden upprättas eller under året därefter

fyller tjugo år. Utmärkning i röstlängden av dem, som icke kommer att

ha fyllt tjugo år senast å valdagen, måste därefter ske för hand. Detta förfaringssätt

kommer enligt centralbyrån att medföra väsentligt ökat arbete

och dessutom öka risken för felaktigheter dels då röstlängden utarbetas,

dels då den användes vid valet. På anförda skäl förordar centralbyrån att,

därest det kommer i fråga att genomföra en sänkning av rösträttsåldern medan

det nuvarande folkbokföringssystemet alltjämt tillämpas, denna sänkning

göres på det sätt att rösträtt får tillkomma person, som senast under

kalenderåret före valåret uppnått tjugo års ålder.

Uppbördsorganisationskommittén påpekar att ett genomförande av författningsutredningens

förslag förutsätter all det i röstlängden för envar,

som fyller 20 år under den tid röstlängden gäller, göres särskild anteckning,

varav framgår att vederbörande har rösträtt först fr. o. m. viss dag. Uppgif
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 196i

ten kan med den maskinella utrustning, som avses skola användas fr. o. in.

hösten 1967, verkställas maskinellt. Kommittén finner därför förslaget helt

genomförbart såvitt avser röstlängdernas upprättande. Enligt vad som framhålles

kan det dock bli fråga om något ökat arbete och viss ökad felrisk vid

röstlängdsupprättandet och vid röstningsförfarandet, enär särskild uppmärksamhet

måste ägnas åt kontroll av »födelsedagen». Huruvida olägenheten

härav är så ringa att man bör bortse därifrån med hänsyn till de fördelar,

som ur rösträttssynpunkt kan vara förenade med att anknyta rösträtten

till födelsedagen, är en avvägningsfråga, som undandrager sig kommitténs

bedömande. Låter man rösträtt inträda på »födelsedagen» torde det enligt

kommitténs uppfattning bli nödvändigt att ändra de bestämmelser som

nu gäller om utfärdande av röstkort.

Födelsefrekvensen under olika delar av året. Statistiska centralbyrån har

för åren 1945—1955 lämnat följande uppgifter rörande födelsefrekvensen

under årets olika kvartal:

År

l:a kvart.

2:a kvart.

3:e kvart.

4:e kvart.

Totalt

1945 ................

33 835

36 442

33 568

31 528

135 373

1946 ................

33 581

36 063

32 930

30 023

132 597

1947 ................

33 600

35 412

31 179

28 588

128 779

1948 ................

32 882

33 880

31 311

28 610

126 683

1949 ................

31 237

33 234

29 379

27 422

121 272

1950 ................

29 951

31 663

27 400

26 400

115 414

1951 ................

28 328

30 191

26 607

25 042

110 168

1952 ................

27 532

29 991

26 882

25 787

110 192

1953 ................

28 061

29 815

27 198

25 070

110 144

1954 ................

27 066

28 631

25 596

23 803

105 096

1955 ................

27174

28 745

26 666

24 720

107 305

Departementschefen. Rätten att deltaga i politiska och kommunala val

inträder för närvarande vid ingången av kalenderåret efter det, varunder en

person uppnått 21 års ålder. De som under ett valår fyller 21 år, äger följaktligen

icke deltaga i valet, även om de uppnått myndig ålder före valdagen.

Flertalet 21-åringar saknar alltså rösträtt vid de ordinarie valen.

Under senare år har företrädare för olika politiska meningsriktningar i

riksdagen väckt fråga om sänkning av rösträttsåldern. Utanför riksdagen

har såväl i framställningar till Kungl. Maj :t som i pressen önskemål om en

sådan reform uttalats från skilda håll. Författningsutredningen har i sitt förslag

till regeringsform förordat en lägre rösträttsålder än den nuvarande.

Vad sålunda förekommit visar, att en sänkning av rösträttsåldern utgör

ett ganska utbrett önskemål. Även enligt min mening bör en sänkning av

rösträttsåldern komma till stånd. Såsom författningsutredningen funnit,

är det otillfredsställande, att vissa till myndig ålder komna medborgare

på grund av åldersstrecket är uteslutna från deltagande i allmänna val.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

Största delen av vår ungdom i det åldersskikt, varom här är fråga, besitter

helt säkert den allmänna mognad, det intresse för medborgerliga

angelägenheter och den insikt i samhälleliga frågor som bör krävas för rätt

att deltaga i politiska och kommunala val. Med hänsyn härtill ter sig en

sänkning av rösträttsåldern motiverad.

Vad angår frågan hur stor sänkning som hör ske har uppfattningarna gått

starkt i sär. önskemålen i olika framkomna förslag varierar mellan en sänkning

till fyllda 18 år och en sänkning till fyllda 21 år. Av särskilt intresse i

detta sammanhang är riksdagens vid olika tillfällen gjorda uttalande, att

rösträttsåldern icke bör sänkas så, att den som på grund av sin ålder är

omyndig kan få deltaga i allmänna val. Den ståndpunkt, riksdagen sålunda

givit tillkänna, är helt naturlig med hänsyn till att i vår lagstiftning är infört

kravet att väljare ej får vara omyndigförklarad. Någon förändring av

detta krav har icke förordats vare sig av författningsutredningen eller av

remissinstanserna. I det partiella reformarbete på grundlagsstiftningens område,

som jag nu förordar, bör därför denna riksdagens ståndpunkt vara

vägledande. Frågan kan givetvis komma i ett annat läge, om, såsom Svea

hovrätt ansett önskvärt, spörsmålet om olika former av omyndighet tages

upp till översyn. Jag återkommer till detta spörsmål senare.

Inom den ram, som sålunda angivits för en reform på ifrågavarande område,

står i huvudsak två olika handlingsmöjligheter till buds. En möjlighet

är att låta rösträtt tillkomma den som senast på valdagen fyllt 21 år,

självfallet förutsatt att jämväl övriga rösträttsvillkor är uppfyllda. Detta är

det alternativ som leder till den största kongruensen mellan myndighetsålder

och rösträttsålder. Det förhåller sig dock icke så, att denna lösning

alltid skulle utestänga underårig från att rösla. För vissa kategorier väljare

är nämligen röstmottagningen icke koncentrerad till en viss tidpunkt utan

pågår under en tidsperiod, som sträcker sig från och med trettionde dagen

före valdagen till och med valdagen (70 och 72 §§ vallagen samt 35 och 37 §§

kommunala vallagen). Därmed är också möjlighet öppen för hithörande

väljare, som uppnår myndig ålder på eller kort före valdagen, att rösta

medan han ännu är underårig. Till och med denna lösning nödvändiggör

alltså en viss avvikelse från grundsatsen, att underårig icke bör få rösta,

vilket i någon mån förringar lösningens principiella värde. Härtill kommer,

att lösningen, såsom flera remissorgan framhållit, är förenad med

bestämda praktiska olägenheter. Även om dessa olägenheter icke skulle ha

den karaktär, att de kan betecknas som ett mer eller mindre absolut hinder

för alt realisera detta alternativ, är de dock otvivelaktigt tillräckligt

kännbara för att tillmätas vikt, när det gäller att bestämma företrädet

mellan olika till buds stående handlingsmöjligheter. Tydligt är sålunda,

att ett förverkligande av den nu diskuterade lösningen med nuvarande maskinella

utrustning kommer att tynga olika arbetsmoment vid valets förberedande

och genomförande. Röstlängdens upprättande och röstkortens ut
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214 Kungl. Maj.ts proposition nr 1-iO år 196i

färdande, liksom ock förfarandet vid själva röstmottagningen och röstsammanräkningen

kommer i viss utsträckning att bli mera omständligt och

tidskrävande än för närvarande. Felmöjligheterna ökas och därmed också

riskerna för valets undanröjande. Lösningen står därför icke alldeles väl

samman med det angelägna önskemålet om ett möjligast enkelt, snabbt och

säkert valförfarande.

Den andra möjligheten är att bestämma rösträttsåldern så, att valrätt

tillkommer den som senast föregående kalenderår uppnått 20 års ålder. En

sådan mer schematisk metod för rösträttsålderns bestämmande har sedan

gammalt tillämpats i vår vallagstiftning. Den har visat sig föra till en

för det praktiska valarbetet ändamålsenlig och lätthanterlig ordning, med

vilken de i valarbetet sysselsatta är väl förtrogna. Denna lösning har därför

ur praktisk synpunkt ett avgjort företräde framför den förra. Å andra

sidan medför det nu behandlade alternativet en något större avvikelse från

den av riksdagen intagna ståndpunkten än den förut diskuterade utvägen.

De som uppnår 21 års ålder efter valdagen men före valårets utgång får

nämligen deltaga i valet, oaktat de vid valtillfället icke uppnått myndig

ålder. Vid de ordinarie valen rör det sig här om den i förhållande till hela

väljarkåren numerärt obetydliga grupp av personer, som uppnår myndig

ålder inom några enstaka månader efter valet och alltså vid valtillfället är

i det närmaste myndiga. Under den närmaste framtiden blir det i runda

tal fråga om cirka 30 000 personer. Skillnaden i allmän mognad och

samhällelig insikt mellan dem som blivit myndiga strax före valet och dem

som uppnår myndighetsåldern kort efter valet är generellt sett icke av den

karaktär, att man av hänsyn därtill behöver hysa betänkligheter mot nu

ifrågavarande alternativ. I den förhållandevis begränsade grupp av underåriga,

som med denna lösning skulle erhålla rösträtt, kan givetvis förekomma

en eller annan, som kan förutsättas bli förklarad omyndig för tid efter

uppnådd myndighetsålder. Har sådan förklaring meddelats, bör vederbörande

— i likhet med vad nu gäller beträffande den som efter fyllda 21 år

förklaras omyndig — vara från rösträtt utesluten, i den mån icke den av

praktiska skäl förestavade regeln om röstlängdens ovillkorliga giltighet

föranleder undantag härifrån. Att en dylik förklaring icke i civilrättsligt

hänseende har rättslig verkan förrän vederbörande uppnått myndighetåldern,

hindrar icke, att förklaringen i valrättsligt hänseende tillägges betydelse

redan dessförinnan. Omyndighetsförklaring utverkas emellertid i

allmänhet icke förrän vederbörande fyllt 21 år, därför att det civilrättsliga

behovet därav först då aktualiseras. Man måste därför med nu ifrågavarande

alternativ räkna med att fall kan förekomma, där en underårig

blir röstberättigad, ehuru omyndighetsförklaring är indicerad. Att rösträtt

kan tillkomma någon som fyller förutsättningarna för omyndighetsförklaring,

är emellertid icke någon för underåriga väljare specifik företeelse.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

215

Även bland de till myndig ålder komna kan fall förekomma, där indikationerna

för omyndighetsförklaring föreligger utan att sådan förklaring

utverkats, exempelvis därför att vederbörandes egendoms- eller levnadsförhållanden

gör behovet därav ringa. Så länge gruppen underåriga med

rösträtt redan totalt sett skulle vara till antalet så begränsad som den

skulle bli med den här ifrågasatta lösningen, måste under alla omständigheter

fall av denna typ bli mycket tunnsådda. På grund härav och då med

nuvarande ordning till och med den som faktiskt blivit omyndigförklarad

temporärt kan, jämligt regeln om röstlängdens ovillkorliga vitsord, äga

utöva rösträtt utan att i de sporadiska fall, där detta inträffat, några

olägenheter därav försports, finnes knappast skäl befara något egentligt

men av en ordning, enligt vilken en strax till myndig ålder kommen person,

vars omyndighetsförklaring är indicerad, skulle i något sällsynt fall

få möjlighet att utöva rösträtt vid allmänt val.

Nu ifrågavarande alternativ får därför även vid en bedömning från principiella

utgångspunkter anses godtagbart. Med hänsyn härtill och då detta

alternativ ur praktikabilitetssynpunkt är överlägset den andra ifrågasatta

utvägen, vill jag för min del förorda det sist behandlade alternativet. Något

schematiskt kan denna lösning för de ordinarie valens vidkommande sägas

innebära, att lägsta rösträttsåldern sänkes från nuvarande 21 3/4 år till

20 3/4 år. Man får därmed rösträttsåldern att så nära sammanfalla med

myndighetsåldern som av hänsyn till kravet på ett möjligast enkelt och

lättpraktikabelt valsystem låter sig göra. Frågan om en längre gående sänkning

av rösträttsåldern bör enligt min mening, i överensstämmelse med

den av riksdagen intagna ståndpunkten, anstå till dess ställning tagits till

spörsmålet hur hög myndighetsåldern bör vara. Det är min avsikt att inom

kort hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att göra

en översyn av förmynderskapslagstiftningen, däribland frågan om myndighetsåldern

och den av Svea hovrätt berörda frågan om olika former

av omyndighet. De nuvarande bestämmelserna om myndighetsåldern har

tillkommit som ett resultat av nordiskt lagstiftningssamarbete. Givetvis

skall även den nya utredningen ske i samarbete med övriga nordiska länder.

Jag föreslår alltså sådan ändring av § 16 första och andra styckena riksdagsordningen,

att valrätt vid andrakammarval skall tillkomma en var man

och kvinna, som är svensk undersåte och senast under nästföregående år

uppnått tjugo års ålder, dock att valrätt ej må utövas av den som på grund

av domstols förklaring är eller efter uppnådd myndighetsålder skall förbli

omyndig.

Rösträttsåldern vid kommunala val bör i fortsättningen liksom för närvarande

överensstämma med rösträttsåldern vid andrakammarval. Om förslaget

till ändring av § 16 riksdagsordningen antages såsom vilande av riksdagen,

torde förslag om motsvarande sänkning av rösträttsåldern vid kom
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition, nr 140 år 1964

munala val ia föreläggas den riksdag, som har att taga slutlig ställning i

grundlagsfrågan. Detsamma gäller förslag om erforderliga följdändringar i

38 § vallagen och 8 § kommunala vallagen.

Den föreslagna reformen kan icke träda i kraft förrän i samband med att

ny röstlängd kommit till stånd. Enligt gällande ordning upprättas av praktiska

skäl röstlängd gemensamt för andrakammarval och kommunalval. Under

angivna förhållanden och då såvitt nu kan bedömas det val av rikskaraktär,

för vilket en sänkt rösträttsålder först kan få betydelse, är 1966 års

allmänna kommunalval, anser jag mig böra förorda att reformen får träda i

kraft då röstlängden för nämnda år tillkommit. Till ändringen av § 16 riksdagsordningen

har därför fogats förslag till ett övergångsstadgande av innehåll

att paragrafen i sin äldre lydelse fortfarande skall gälla till dess den år

1966 upprättade röstlängden för val till riksdagens andra kammare kommit

till stånd.

Vissa i administrativ ordning utfärdade författningar såsom kungörelsen

den 18 april 1947 om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra

kammare samt av kommunal röstlängd, torde få överses, om en sänkning

av rösträttsåldern kommer till stånd.

11. Sjukas, invaliders och åldringars rösträttsutövning

1955 års valutredning1 har den 30 september 1963 avgivit ett slutbetänkandet,

benämnt »Några valfrågor» (SOU 1963: 54). I ett särskilt avsnitt

i betänkandet har utredningen behandlat frågan om sjukas, invaliders

och åldringars deltagande i allmänna val.

Över nämnda avsnitt i betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av

generalpoststyrelsen, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån, socialstyrelsen,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, De vanföras riksförbund

och Sveriges folkpensionärers riksorganisation. Vidare har yttrande

inkommit från Sveriges husmodersföreningars riksförbund, överståthållarämbetet

och länsstyrelserna har överlämnat yttranden från ett femtiotal

kommunala organ. Vid statistiska centralbyråns yttrande har fogats en av

byrådirektören Folke Lublin upprättad promemoria.

Gällande bestämmelser. Enligt § 24 riksdagsordningen gäller såsom huvudregel

att rösträtt ej må utövas av annan valberättigad än den som, på

sätt i vallagen sägs, vid valförrättning inställer sig personligen. Kravet på

personlig inställelse är emellertid icke undantagslöst. Sålunda må enligt

1 Ledamöter i utredningen har varit regeringsrådet B. Hjern, ordförande, ledamoten av

riksdagens andra kammare, redaktören J. Braconier, organisationschefen C. H. Brolin, sekreteraren

S. H. E. Lundgren och förbundssekreteraren G. E. H. Moberg.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 740 år 196i

217

grundlagsstadgandet valberättigad, som till följd av vistelse utom riket eller

yrkes- eller tjänsteförpliktelse är förhindrad att iakttaga sådan inställelse,

i den utsträckning och under de villkor som stadgas i vallagen före valet avge

valsedel. Vidare må make, i den ordning som stadgas i nämnda lag, avge

valsedel genom andra maken.

Reglerna om hur rösträtten skall utövas har i enlighet med de i riksdagsordningen

angivna grunderna närmare utformats i lag om val till riksdagen

den 26 november 1920. Motsvarande regler har för kommunalvalen intagits

i kommunala vallagen den 6 juni 1930.

Enligt vallagarna skall röstningen som regel ske vid personlig inställelse

å valdagen vid valförrättningen för det valdistrikt, där väljaren är uppförd

i röstlängden. Genom en särskild bestämmelse i vallagarna har väljare, som

på grund av kroppsligt fel är oförmögen att i föreskriven ordning avge sin

röst vid valförrättningen, medgivits rätt att till biträde vid röstningen anlita

den han själv därtill utser. Bestämmelsen befriar dock icke sådan väljare

från att i och för röstningen personligen inställa sig vid valförrättningen.

Den, som på grund av vistelse å annan ort inom riket är förhindrad att

rösta vid valförrättningen för det valdistrikt han tillhör, må enligt vallagarna

i stället å valdagen avlämna sin valsedel till röstmottagare å postanstalt.

För väljare, som vårdas å sjukvårdsanstalt inom riket vid vilken postanstalt

finns inrättad, gäller dock den särbestämmelsen, att han må å valdagen

rösta å denna postanstalt, fastän sjukvårdsanstalten är belägen å den ort,

där han är uppförd i röstlängden. Vid vistelse utom riket äger väljare avlämna

valsedel å svensk beskickning, svenskt konsulat eller svenskt fartyg,

där röstmottagning är anordnad. Vid en del mindre omfattande kommunalval

gäller vissa särbestämmelser.

Röstning före valdagen är i vallagarna medgiven röstberättigad, som med

skäl kan antagas komma att vistas utom riket å valdagen. Samma rätt tillkommer

röstberättigad, som utövar militärtjänst eller tillhör vissa särskilt

angivna yrkeskategorier och som kan antagas till följd av tjänstens utövning

vara förhindrad alt rösta å valdagen. Även i dessa fall sker röstning inför

röstmottagare, inom riket å postanstalt och utom riket å svensk beskickning,

svenskt konsulat eller svenskt fartyg, där röstmottagning är anordnad.

I samtliga nu nämnda fall, då röstning sker genom valsedels avlämnande

till särskild röstmottagare, förulsättes att väljaren personligen inställer sig

inför röstmoltagaren.

Röstning utan personlig inställelse kan enligt vallagarna endast förekomma,

då make röstar genom andra maken. Sådan röstning innefattar icke någon

fullmaktsröstning utan den andra makens uppgift inskränker sig enligt

vallagarnas bestämmelser till att i tillslutet skick överbringa eu av den röstande

maken själv iordningställd valsedelsförsändelsc. Sådan försändelse

får anordnas tidigast trettio dagar före valet. För försändelsen skall användas

särskilda kuvert — ett innerkuvert och ett ytterluivert — vilka tillverkas

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år t96k

endast genom statsverkets försorg. Försändelsens anordnande skall ske på

så sätt att väljaren själv frivilligt inlägger sin valsedel i innerkuvertet och

tillsluter detta samt i närvaro av ett vittne inlägger innerkuvertet i ytterkuvertet,

vilket omedelbart därpå tillslutes av väljaren. Eu å ytterkuvertet

anbragt förklaring att sålunda tillgått skall därefter av väljaren egenhändigt

undertecknas. Vid namnet tecknas uppgift å det valdistrikt väljaren vid tiden

för valet tillhör och hans hemvist inom valdistriktet. Vittnet intygar å

ytterkuvertet, med angivande av dag och ort för intygets meddelande, att

väljaren egenhändigt undertecknat nämnda förklaring. Till vittne må —

enligt vad i vallagarna stadgas —ej tagas väljarens make och ej heller barn

till väljaren eller hans make. Valsedelsförsändelsen skall i allmänhet överlämnas

av den andre maken vid personlig inställelse vid valförrättningen

för den röstande makens valdistrikt. Äkta make, som själv röstar inför särskild

röstmottagare, äger dock samtidigt avlämna valsedelsförsändelse från

andra maken.

Vissa tidigare framförda reformförslag. Frågan om åtgärder till underlättande

av sjukas, invaliders och åldringars deltagande i allmänna val har

tidigare vid åtskilliga tillfällen varit föremål för uppmärksamhet, bl. a. inom

riksdagen med anledning av där väckta motioner i ämnet. Olika statliga

utredningar har också sysslat med frågan.

1944 års vallagssakkunniga, som i ett år 1945 avgivet betänkande (SOU

1945:64) redovisade sina överväganden angående underlättande av deltagandet

i allmänna val, undersökte bl. a. möjligheten att låta personer, som

på grund av sitt hälsotillstånd är urståndsatta att personligen inställa sig

vid valförrättning, i stället få rösta genom valsedelsförsändelse, anordnad i

huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande valsedelsförsändelse

av äkta make. De sakkunniga fann emellertid allvarliga betänkligheter

möta, framförallt med avseende å valsäkerheten, mot införande av en

särskild röstningsmetod för sjuka personer i allmänhet och ansåg sig därför

icke kunna tillstyrka en sådan reform. Däremot framlade de sakkunniga

förslag till en mera begränsad reform i syfte att underlätta valdeltagandet

för sådana sjuka, som vårdades å sjukvårdsanstalt vid vilken postanstalt var

inrättad. Förslaget härom lades till grund för lagstiftning år 1948.

I en vid 1949 års riksdag väckt motion (II: 161) hemställdes bl. a. om utredning,

huruvida icke i samband med införande av medborgarkort enligt

20 § folkbokföringsförordningen möjlighet kunde beredas ogifta sjuka att

rösta genom ombud. Konstitutionsutskottet, som i sitt utlåtande (nr 22)

förklarade sig ansluta sig till vad 1944 års vallagssakkunniga andragit i frågan,

yttrade att, även om en enkel men tillförlitlig metod för ombudets legitimering

kunde ernås genom utfärdandet av medborgarkort, dock alltför

många betänkligheter av valteknisk art gentemot ombudsröstning kvarstode

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964 219

för att utskottet skulle kunna tillstyrka en utredning i antydd riktning. Utlåtandet,

vari motionen avstyrktes, godkändes av båda kamrarna.

Vid 1954 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 136 och

II: 204), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning

av frågan om vidgade möjligheter för röstberättigade, som drabbats

av ohälsa eller invaliditet, att vid de allmänna politiska valen utöva sin

rösträtt. I enlighet med konstitutionsutskottets hemställan (uti. nr 4) föranledde

ej heller dessa motioner någon riksdagens åtgärd.

Valutredningens år 1958 framlagda förslag och däröver avgivna remissyttranden

m. m. Genom beslut den 27 maj 1955 bemyndigade Kungl. Maj :t

dåvarande chefen för justitiedepartementet att tillkalla en sakkunnig för

att verkställa en teknisk översyn av bestämmelserna rörande allmänna val.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag kanslidirektören vid

överståthållarämbetet Sten Waller att verkställa den ifrågavarande översynen.

Utredningsmannen, som för utredningen antog benämningen 1955 års

valutredning, framlade i en den 31 januari 1958 avgiven promemoria (stencilerad)

förslag till vissa åtgärder för att underlätta för sjuka, invalider

och åldringar — personer med kroppsligt fel — att utöva sin rösträtt vid

valförrättningen i det egna valdistriktet.

Det betecknades i promemorian såsom ytterst otillfredsställande att en

genom sjukdom uppkommen oförmåga att å valdagen uppsöka vallokalen

utestängde väljaren från möjligheten att utöva sin rösträtt. Enligt vad vidare

framhölls hade den tillskapade förmånen för sjuka å vissa sjukvårdsanstalter

att där avlämna valsedel inneburit en ökad anledning till missnöje

hos sådana sjuka, som saknade möjlighet att rösta. Ur rättvisesynpunkt

syntes det därför utredningen angeläget att bereda så många sjuka som

möjligt tillfälle att deltaga i de allmänna valen. Med hänsyn till de av 1944

års vallagssakkunniga anförda skälen och den ståndpunkt riksdagen antagit

med anledning av väckta motioner, ansåg sig utredningen emellertid

icke böra framlägga förslag om röstning medelst valsedelsförsändelse för

dessa kategorier väljare. Utredningen fann att om kravet på personlig inställelse

vid valförrättningen skulle bibehållas, den enda möjlighet som

stod till buds för att underlätta de sjukas röstning var att låta röstningen

försiggå på sådant sätt, att de sjuka — med vilka i detta sammanhang jämställdes

invalider och åldringar — icke behövde förflytta sig in i själva vallokalen

utan fick avlämna sin röst utanför densamma. Utredningen föreslog

vissa ändringar av vallagsbestämmelserna för att möjliggöra eu sådan

ordning.

Enligt förslaget skulle väljare, som på grund av kroppsligt fel var förhindrad

alt inställa sig i vallokalen, genom en av honom utsedd person

s. 220 Kontrollera mot PDF

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

kunna göra framställning hos ordföranden vid valförrättningen om att få

rösta utanför vallokalen. Han skulle därvid uppge det hinder, som förelåg

mot att rösta på vanligt sätt. Godtogs hindret, skulle en av valförrättarna

bege sig till den plats omedelbart utanför vallokalen, där väljaren uppehöll

sig, medtagande ett valkuvert och överlämna detta till väljaren. Denne

hade därpå att inlägga sin valsedel i valkuvertet. Valförrättaren skulle tillse

att väljarens förehavanden ej kunde iakttagas av utomstående personer.

Sedan valsedeln nedlags i kuvertet och detta tillslutits, skulle valförrättaren,

åtföljd av den person som framfört väljarens begäran om röstning,

återvända till vallokalen med valkuvertet och överlämna detta till ordföranden.

Promemorian gjordes till föremål för sedvanlig remissbehandling. Vid

denna framfördes åtskillig kritik mot det framlagda förslaget. I flera remissyttranden

gjordes det gällande att endast en relativt liten grupp invalider,

gamla och sjuka skulle få nytta av reformen medan för en avsevärd

grupp av denna kategori, som genom att vara bunden vid sängen eller

av annan anledning ej kunde inställa sig i eller vid vallokalen, röstningsproblemet

fortfarande kom att vara olöst. För denna senare grupp

ansågs förslaget framstå som orättvist. Man pekade också på att den största

svårigheten för invalider och sjuka ej låg i att ta sig in i vallokalen utan

snarare i att lämna bostaden. Det ifrågasattes även om det var praktiskt

möjligt att vid röstning utanför vallokalen förhindra att väljarens förehavanden

kunde iakttagas och därigenom valhemligheten eventuellt röjas. I

detta sammanhang framhölls att risken för obehöriga påtryckningar å de

röstande måste anses större med det föreslagna förfarandet än om röstningen

skedde i vallokalen. Vidare fann man att det enligt förslaget ej var

fullt klart under vilka förutsättningar röstning utanför vallokalen fick

ske och att, även om föreskrifter härom lämnades, prövningen kunde bli av

vansklig natur. Då förmodligen hindret endast i undantagsfall kom att

underkännas, befarades det föreslagna röstsättet kunna medföra missbruk.

Möjligheten att kontrollera väljarens identitet ansågs även bli mindre vid

detta röstsätt än vid röstning i vanlig ordning. Från en del håll framhölls

att röstningsproceduren utanför vallokalen skulle komma att ta lång tid och

förrättningens fortgång störas till men för röstande i vallokalen samt att

valförrättarnas arbetsbörda skulle ökas disproportionerligt. Förslaget uppgavs

även bli kostnadskrävande genom att valförrättarnas antal måste ökas

och valkungörelserna belastas med ytterligare tidsangivelser. Det gjordes

gällande att det enligt förslaget var oklart hur man rent praktiskt skulle

förfara med tillhandahållande av röstsedlar, övervakning m. m. Den föreslagna

metoden betecknades också som tungrodd och det ifrågasattes om

den ej var för omständlig för att stimulera till livligt valdeltagande från

de sjukas sida.

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1964

Under remissbehandlingen framfördes vissa uppslag till andra lösningar

än den utredningen stannat för. Från några håll ifrågasattes om icke tiden

vore mogen för ett förnyat övervägande av möjligheten att låta personer,

som på grund av sitt hälsotillstånd var urståndsatta att personligen inställa

sig vid valförrättning, få rösta genom valsedelsförsändelse, anordnad

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande äkta make.

Några remissorgan förordade att möjlighet skulle beredas sjuka personer

att rösta i bostaden genom att ett system med ambulerande röstmottagare

infördes.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 29 augusti 1958 uttalade dåvarande

chefen för justitiedepartementet att han mot bakgrunden av den

kritik, som framförts mot det i promemorian framlagda förslaget, funnit

den av utredningen anvisade vägen till frågans lösning icke böra beträdas.

Spörsmålet om åtgärder till underlättande för sjuka, invalider och åldringar

att deltaga i allmänna val ansåg han emellertid vara så betydelsefullt

att förnyade ansträngningar borde göras för att komma till rätta med problemet.

Det erinrades i yttrandet om att vissa uppslag till andra lösningar

framkommit under remissbehandlingen. Ehuru en metod, enligt vilken de

sjuka kan utöva sin rösträtt genom någon form av valsedelsförsändelse, i

tidigare sammanhang blivit avvisad, fann departementschefen det ej osannolikt

— av remissvaren att döma — att en sådan metod var den, som bäst

tillgodosåg önskemålen om en förbättring av de sjukas möjligheter att utöva

sin rösträtt. Den från vissa håll framförda tanken att lösa frågan genom

införandet av ett system med ambulerande röstmottagare var enligt

departementschefen även förtjänt att närmare prövas. Departementschefen

uppdrog åt valutredningen att fortsätta utredningsarbetet i ämnet. Med

hänsyn till frågans invecklade och betydelsefulla beskaffenhet ansågs det

dock lämpligt att utredningen för ändamålet tillfördes sakkunskap av personer

med parlamentarisk förankring. Den 13 oktober 1958 tillkallades enligt

Kungl. Maj :ts bemyndigande ytterligare fyra sakkunniga att ingå såsom

ledamöter i valutredningen.

Valutredningens år 1961 framlagda principförslag och däröver avgivna remissyttranden.

I ett den 25 april 1961 dagtecknat betänkande (SOU 1961: 20)

om vissa frågor rörande allmänna val upptog valutredningen till ingående

behandling spörsmålet om sjukas, invaliders och åldringars deltagande

i sådana val. I betänkandet redovisades vissa undersökningar, som

verkställts för att utröna behovet av ytterligare åtgärder i syfte att underlätta

valdeltagandet för nämnda väljarkategorier, och lämnades en redogörelse

för olika sätt att tekniskt lösa frågan om deras röstning. Vidare gavs i

betänkandet en översikt över de bestämmelser, som gäller i vissa främmande

länder i fråga om sjuka väljares röstning. Möjligheten att åstadkom
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

ma förbättringar inom ramen för gällande poströstningssystem diskuterades

också av utredningen. I nu angivna avseenden torde här få hänvisas till

betänkandet s. 98—110.

Utredningen konstaterade alt man endast torde ha att välja mellan ett

system med ambulerande röstmottagare och ett system med valsedelsförsändelse

om även de sjuka, som vårdades i hemmen och icke alls eller endast

med stor svårighet kunde ta sig fram till någon vallokal, skulle erhålla

möjligheter till valdeltagande. Utredningen framlade i sitt betänkande —

utan närmare detaljutformning — två alternativa principförslag till en generell

lösning av frågan, det ena innebärande ett system med ambulerande

röstmottagare och det andra ett system med valsedelsförsändelse. Om den

närmare motiveringen till utredningens principförslag torde få hänvisas till

betänkandet s. 110—119.

Tillvägagångssättet vid ambulerande röst mottagning innebar

enligt förslaget att den som efter förhandsanmälan medgivits rätt att

rösta inför sådana röstmottagare erhöll meddelande därom med angivande

av den ungefärliga tid, då besök kunde väntas av röstmottagarna, vilka såväl

av praktiska skäl som av hänsyn till valsäkerheten borde vara minst

två av valnämnden förordnade personer. Valnämnden skulle upprätta förteckningar

distriktsvis över de personer, vilka medgivits rätt att rösta inför

ambulerande röstmottagare. Dessa förteckningar borde göras så fullständiga,

att de vore att anse såsom utdrag ur röstlängden. Själva röstningen

skulle ordnas på samma sätt som poströstningen tillgick. Valsedeln

skulle alltså nedläggas i närvaro av röstmottagarna i ett innerkuvert, som

tillhandahölls av dem. Detta kuvert borde vara av samma slag som det

vilket användes vid röstning i vallokalen. Röstmottagarna skulle övervaka

att inläggandet skedde ostört. Valkuvertet skulle därefter inläggas av en

röstmottagare i ett ytterkuvert, försett med erforderliga uppgifter. Ytterkuverten

borde vara tillgängliga på förhand, så att de med ledning av röstkorten

kunde ifyllas av väljarna med eller utan biträde av andra personer.

Det skulle sedan ankomma på röstmottagarna att medtaga valsedelsförsändelserna

och överlämna dem till valförrättaren i respektive valdistrikt.

Röstmottagningen måste vara avslutad i så god tid, att röstmottagarna

kunde inställa sig i vallokalen, innan valförrättningen avslutats eller

i varje fall innan den preliminära röstsammanräkningen påbörjats. De mottagna

försändelserna skulle enligt förslaget överlämnas till ordföranden,

och sedan ytterkuverten granskats skulle avprickning ske i röstlängden,

varefter innerkuverten med valsedlarna skulle nedläggas i valurnan tillsammans

med övriga vid valförrättningen avgivna valsedlar.

Röstning i nu angiven ordning förutsattes skola vara medgiven endast

den, vilkens hälsotillstånd utgjorde ett bestämt hinder mot personlig inställelse

vid valförrättningen. Hindret skulle styrkas med läkarintyg eller därmed

jämförligt intyg, t. ex. av distriktssköterska.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 196i

Utredningen utgick ifrån, att röstning genom metoden med ambulerande

röstmottagning endast skulle äga rum å själva valdagen.

Rätten att rösta genom valsedelsförsändelse tänkte sig utredningen

skola tillkomma endast sådana sjuka och gamla, vilka på grund

av sjukdom eller ålder vore helt ur stånd att personligen infinna sig vid

valförrättningen. Prövningen av frågan, huruvida rätt att rösta genom valsedelsförsändelse

förelåg i det särskilda fallet, skulle enligt förslaget ske

på så sätt att vederbörande genom intyg — liksom vid ambulerande röstmottagning

— fick styrka att han på grund av sjukdom eller ålder var

oförmögen att iakttaga personlig inställelse.

Systemet med valsedelsförsändelse tänktes skola fungera på så sätt att

den sjuke borde, på samma sätt som äkta make, ha att vid anordnandet av

sådan försändelse frivilligt inlägga sin valsedel i ett innerkuvert, vilket

kunde vara av samma slag som det vilket nu användes vid äktamakeförsändelse,

samt därefter tillsluta detta. Därefter skulle väljaren i närvaro

av ett vittne inlägga innerkuvertet i ett ytterkuvert, vilket omedelbart därefter

tillslöts av väljaren. Även i detta hänseende överensstämde proceduren

alltså med förfarandet vid äktamakeröstning, och jämväl ytterkuvertet

torde enligt utredningens mening kunna göras gemensamt för båda

formerna av valsedelsförsändelse.

Vad beträffar det vid valsedelsförsändelsens anordnande anlitade vittnet

framhöll utredningen, att det vore tydligt, att om sjuka och gamla skulle

tillåtas rösta genom valsedelsförsändelse på samma sätt som äkta makar,

risken för obehörig påverkan skulle öka. Det gällde således att utforma

förfarandet på sådant sätt, alt detta ej inträffade. Därför föreslog utredningen

att till vittne skulle få anlitas endast personer med särskilda kvalifikationer

och med sådan auktoritet att deras blotta närvaro vid valsedelsförsändelsens

anordnande utgjorde en garanti mot missbruk. I vittnets närvaro

skulle ju väljaren inlägga innerkuvertet i ytterkuvertet, och vittnet

skulle sedan intyga, att väljaren egenhändigt undertecknat den förklaring

angående tillvägagångssättet vid försändelsens anordnande, som fanns anbragt

å ytterkuvertet. Som vittne tänkte sig utredningen att nämndeman,

lands- och stadsfiskal, sjukhusläkare, provinsialläkare, distriktssköterska

samt av valnämnden förordnade personer skulle fungera.

Avlämnandet i vallokalen av den färdigställda valsedelsförsändelsen kunde

enligt utredningens förslag ske genom den som vittne anlitade personen

men väljaren borde ej vara bunden att hålla sig just till vittnet. Enligt utredningens

mening torde det knappast möta någon betänklighet att låta avlämnandet

av försändelsen ske genom den vilken väljaren efter eget gottfinnande

utsåg för uppgiften. Det kravet borde dock uppställas att budet

(avlämnaren) var en till vuxen ålder kommen (myndig) person.

Valutredningens ifrågavarande betänkande gjordes till föremål för en

omfattande remissbehandling. Sammanfattningsvis gav denna till

s. 224 Kontrollera mot PDF

224 Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

resultat att av 31 remissorgan, som mer eller mindre ingående tog ställning

till frågan om en generell reform i syfte att bereda de sjuka och

med dem jämställda väljargrupperna ökade möjligheter till valdeltagande,

4 remissorgan (två länsstyrelser, Svenska landstingsförbundet och Sveriges

folkpensionärers riksförbund) tillstyrkte ett system med ambulerande röstmottagning

medan 16 remissorgan (tolv länsstyrelser, generalpoststyrelsen,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och De

vanföras riksförbund) förordade ett system med valsedelsförsändelse. 11

remissorgan (överståthållarämbetet och tio länsstyrelser) avstyrkte eller

ställde sig tveksamma till bägge systemen. Vid länsstyrelsernas remissvar

var fogade yttranden från olika kommunala nämnder och beslutande organ.

Hos dessa vann systemet med valsedelsförsändelse avgjort mest sympatier.

Systemet med ambulerande röstmottagning utsattes i flertalet remissyttranden

för särskilt stark kritik. Från åtskilliga håll framhölls att detta

system var alltför tungrott och omständligt. Det betecknades också såsom

från organisatorisk synpunkt svårbemästrat; farhågor uttalades för att röstmottagningen

—- i vart fall om den ägde rum endast på valdagen — icke

skulle medhinnas i önskvärd utsträckning. Det gjordes gällande, att det särskilt

i glest bebyggda trakter torde möta avsevärda svårigheter att tillämpa

systemet. Systemet med ambulerande röstmottagare mötte emellertid motstånd

också under hänvisning till tätbebyggelseförhållandena. Sålunda avstyrktes

förslaget av valnämnden i Stockholm bl. a. med hänsyn till ovissheten

om vilken omfattning ett sådant system skulle erhålla och därmed

om möjligheterna att administrera detsamma. En remissinstans fann, att

de många förberedande åtgärderna från valnämndens sida liksom de ambulerande

röstmottagarnas arbete ej skulle komma att stå i rimlig proportion

till det mycket klena praktiska resultat, som en tillämpning av systemet

kunde väntas ge. Eftersom stränga krav måste uppställas för rätten att rösta

inför ambulerande röstmottagare finge man nämligen räkna med — såsom i

ett remissyttrande framhölls — att antalet röstande i denna ordning skulle

komma att bli förhållandevis litet. En principiell anmärkning, som framkom

under remissbehandlingen, gällde det förhållandet att av praktiska skäl

röstmottagarna enligt utredningens förslag icke skulle vara skyldiga att inställa

sig hos väljare, vilka bodde så avlägset att röstmottagarna icke skulle

kunna redovisa mottagna valsedlar innan den preliminära sammanräkningen

påbörjades. Det påpekades, att detta torde kunna ge anledning till irritation

och missnöje hos väljare, som på grund av detta förhållande icke fick

möjlighet att rösta. Det framhölls vidare, att de sjuka väljarna alltså i viss

mån skulle vara beroende av valnämndernas goda vilja, när det gällde deras

möjligheter att rösta. Från något håll gjordes även gällande, att systemet

vore främmande för svenskt valförfarande.

Vad åter beträffar systemet med valsedelsförsändelse framhölls i åtskil
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj.ts proposition nr t''iO år 196i

liga yttranden, att detta system hade väsentliga fördelar jämfört med alternativet

med ambulerande röstmottagare. Det betonades, att de praktiska

möjligheterna att genomföra ett system med valsedelsförsändelse var större

än vid en lösning enligt alternativet med ambulerande röstmottagning och

att det förstnämnda systemet utgjorde en naturlig påbyggnad av förfarandet

med röstning medelst äktamakeförsändelse, vilket förfarande allmänt

accepterats och under den tid det varit i bruk visat sig fungera tillfredsställande.

Ett förfarande med valsedelsförsändelse var — enligt vad under

remissbehandlingen framhölls — jämväl tilltalande ur den synpunkten att

det kunde göras tämligen enkelt. Från kommunalförbundshåll påpekades

att systemet icke skulle ställa så stora krav på valorganisationen som ett

system med ambulerande röstmottagare. En viss risk för obehörig påverkan

ansågs visserligen icke utesluten men eftersom denna risk redan accepterats

vid äktamakeröstning kunde -— enligt vad under remissbehandlingen uttalades

— betänkligheterna mot en utbyggnad av systemet med valsedelsförsändelse

icke behöva vara alltför stora. Från kommunalhåll hävdades att

systemet med valsedelsförsändelse uppfyllde rimliga anspråk från valsäkerhetssynpunkt

genom de av utredningen förordade kraven på såväl förhandsprövning

som kvalificerat vittne.

Beträffande utformningen av systemet med valsedelsförsändelse framfördes

åtskilliga synpunkter. Särskilt spörsmålet huruvida systemet borde utbyggas

på sådant sätt, att krav på förhandsprövning och krav på kvalificerat

vittne uppställdes, föranledde remissorganen till olika överväganden och

ställningstaganden. En del remissinstanser fann sålunda en ordning med

både förhandsprövning och kvalificerat vittne nödvändig; några remissinstanser

ansåg att endast kravet på förhandsprövning borde upprätthållas;

en annan grupp åter fann endast kravet på kvalificerat vittne erforderligt;

ytterligare en grupp gav uttryck åt uppfattningen att det ifrågavarande systemet

icke borde förenas med krav på vare sig förhandsprövning eller kvalificerat

vittne. Till denna grupp hörde bl. a. De vanföras riksförbund. Enligt

förbundets mening borde det räcka med att vederbörande väljare själv

intygade på heder och samvete att han på grund av sjukdom, invaliditet

eller ålderdomssvaghet var förhindrad att infinna sig i vallokalen. Det vittne,

som enligt utredningens förslag förutsatts skola medverka vid valsedelsförsändelsens

anordnande, borde enligt förbundet kunna bestyrka uppgiftens

riktighet.

1 ett yttrande, avgivet av magistraten i Södertälje, som ställde sig avvisande

till det av utredningen framlagda principförslaget, utvecklades närmare

hur ett förfarande med valsedelsförsändelse utan vare sig förhandsprövning

eller medverkan av kvalificerat vittne kunde tänkas utformat; magistraten

gjorde gällande, att endast ett på så sätt förenklat valsedelsförsändelseinstitut

kunde få någon större praktisk betydelse för svårt sjuka

och gamla personer. Magistraten framhöll, att i den mån del numera före
8

Ilihang till riksdagens protokoll MCA. 1 samt. ,Vr 140

s. 226 Kontrollera mot PDF

226 Kungl. Maj:ts proposition nr UO år 196i

kom att personer, som på grund av sjukdom eller ålder var så svårt handikappade

att de icke ens med hjälp kunde personligen inställa sig i vallokalen,

vårdades privat, det i allmänhet torde kunna förutsättas att en eller

tlera nära anhöriga eller vänner eller personer, för vilka den sjuke eljest

hade förtroende, biträdde vid vården. Detta förhållande måste — liksom förhållandet

mellan äkta makar — i regel medföra ett visst skydd mot att den

sjuke utsattes för obehörig påverkan från vårdarens sida. Magistraten kunde

därför ej tinna något avgörande hinder mot att för dessa gamla och

sjuka gavs möjlighet att begagna valsedelsförsändelse i princip anordnad

efter en linje, som ungefär motsvarade vad nu gäller för äkta makar. Eu

tänkbar anordning för att begränsa förfarandet till de avsedda fallen och i

övrigt undvika missbruk vore att den röstberättigade ålades att på ytterkuvertet

teckna — jämte förklaring att han i enrum inlagt valsedel i innerkuvertet

och tillslutit detta — törsäkran på heder och samvete att han lede

av sådan, närmare angiven sjukdom eller svaghet att han icke kunde inställa

sig i vallokalen. Lämpligen borde vidare — enligt magistratens mening

— dels en med den sjuke samboende eller annan vårdare dels ett utomstående

vittne på ytterkuvertet intyga riktigheten av den sjukes uppgifter.

Försändelsen skulle därefter enligt magistratens tanke framlämnas till valförrättaren

av vårdaren. Liknande tankegångar framfördes även av magistraten

i Malmö, som ansåg att systemet med valsedelsförsändelse skulle praktiskt

och smidigt kunna genomföras, om såväl förhandsprövningen som

kravet på kvalificerat vittne slopades. I princip skulle röstning med valsedelslörsändelse

enligt magistratens mening endast medgivas den, vilkens

hälsotillstånd utgjorde ett bestämt hinder för inställelse vid valförrättningen.

Det skulle därvid vara fullt tillräckligt att detta hinder styrktes på det

sätt att försändelsen, då den å valdagen överlämnades till valnämnden, var

åtföljd av ett enligt fastställt formulär utfärdat intyg av läkare.

De avgivna remissyttrandena överlämnades till valutredningen för att tagas

under övervägande vid utredningens fullgörande av sitt uppdrag.

Valutredningens nu aktuella förslag. I det betänkande (SOU 1963: 54),

som inledningsvis berörts, har valutredningen slutfört sin behandling av

frågan om sjukas, invaliders och åldringars deltagande i allmänna val. Utredningen

uppger sig i betänkandet ha — mot bakgrunden av vad som förekommit

vid remissbehandlingen av utredningens år 1961 framlagda principförslag

— kommit till den uppfattningen att systemet med valsedelsförsändelse

är att föredraga, då det gäller att underlätta de sjukas valdeltagande.

Utredningen påpekar i detta sammanhang att det i de tilläggsdirektiv,

som utfärdades för utredningen i augusti 1958, framhölls som ej osannolikt

att en valmetod, enligt vilken de sjuka kunde utöva sin rösträtt genom

någon form av valsedelsförsändelse, likväl vore den, som bäst tillgodosåg

önskemålen om en förbättring av de sjukas möjligheter att utöva sin

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kitngl. Mnj:Is proposition nr 1 ''iO år

rösträtt. Enligt vad utredningen vidare framhåller är det icke endast vid

remissbehandlingen av det år 1961 avgivna principförslaget som det övervägande

antalet röster höjts för en lösning enligt systemet med valsedelsförsändelse.

Redan vid remissbehandlingen av utredningens år 1958 avgivna

promemoria ifrågasattes från en del håll, om tiden icke vore mogen för

ett förnyat övervägande av möjligheten av att låta ifrågavarande grupp av

väljare rösta genom valsedelsförsändelse.

Enligt utredningen är det naturligtvis eftersträvansvärt, att det system

som väljes är så enkelt och lätthanterligt att det verkligen kan få någon

större praktisk betydelse för de personer, varom här är fråga. Det torde enligt

utredningens mening ej kunna bestridas, att systemet med valsedelsförsändelse

ur denna synpunkt avgjort är att föredraga. Såvitt utredningen

kan finna förhåller det sig så, att systemet med ambulerande röstmottagare

är mera omständligt. Det torde kunna tagas för givet, att detta system alls

icke kan få samma praktiska betydelse för väljarna som ett system av typen

valsedelsförsändelse. Vad sistnämnda system beträffar gäller det emellertid

att ge detta en form som både tillgodoser kravet på enkelhet och skyddar

väljaren mot obehörig påverkan. Utredningen tror sig att med ledning

av remissvaren ha funnit en sådan lösning.

Utredningen förordar, att i vallagstiftningen göres en påbyggnad

på det redan förefintliga institutet valsedelsförsändelse,

f. n. tillämpat endast på äkta makar. Det är

— framhåller utredningen — naturligtvis avgjort en fördel att kunna bygga

vidare på ett system, som redan existerar och som vunnit hävd och allmänt

accepterats framför att införa ett helt nytt system, varom det är svårt

att göra några förutsägelser om dess användbarhet. Denna påbyggnad bör

enligt utredningen så nära som möjligt ansluta sig till systemet med äktamakeförsändelse.

Endast sådana avvikelser anses böra stadgas, som är direkt

motiverade av att det här gäller en alldeles speciell grupp av väljare

eller som betingas av valsäkerhetsskäl.

Enligt utredningens mening bör förmånen att få begagna den nya metoden

att rösta genom valsedelsförsändelse tillkomma personer, vilka på

grund av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder är oförmögna att personligen

inställa sig i vallokalen i sitt valdistrikt. Under intryck av vad som

förekommit under den tidigare remissbehandlingen anser utredningen sig

numera böra frånfalla kravet på förhandsprövning. Det bör enligt utredningens

mening vara tillfyllest att väljaren på det ytterkuvert, som avses

skola komma till användning vid röstningen, tecknar en på heder och

samvete avgiven försäkran att han på grund av sjukdom, lyte,

vanförhet eller hög ålder, icke kan inställa sig i vallokalen. En sådan förenkling

anser utredningen vara ägnad att medföra att det föreslagna systemet

verkligen kommer till användning.

I betänkandet frainhålles, att det naturligtvis föreligger en viss fara för

8j llihang till riksdagens protokoll 19(ii. 1 samt. .Yr Ilo

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kunc/l. Maj.ts proposition nr 140 år 196i

missbruk om på nu angivet sätt överlämnas åt väljaren själv att avgöra,

huruvida han är berättigad att rösta genom valsedelsförsändelse. Denna

risk torde enligt utredningen emellertid väsentligen kunna elimineras

genom att väljarens förenämnda försäkran vitsordas av vittne. Med hänsyn

till vad som framkommit under remissbehandlingen av 1961 års principförslag

anser sig utredningen ej längre böra fasthålla vid att vittne skall

vara av visst kvalificerat slag. Utredningen anser emellertid — i likhet med

magistralen i Södertälje — att vid valsedels försändelsens

anordnande två vittnen bör medverka. Det ena vittnet

(vittne nr 1) bör vara antingen någon nära släkting till väljaren —

barn, barnbarn, föräldrar och syskon — eller någon, som utan att vara på

nu angivet sätt befryndad med väljaren, är dennes vårdare. Att ytterligare

ett vittne (vittne nr 2) bör medverka förestavas enligt utredningens

mening av att väljaren kan tänkas stå under visst inflytande av den såsom

vittne nr 1 anlitade anförvanten eller vårdaren. Beträffande vittne nr 2 bör

enligt utredningens mening gälla samma regler som gäller för vittne vid

äktamakeröstning.

Lämpligen bör enligt utredningen som vittnen ej få anlitas personer under

15 år. Sistnämnda inskränkning föreslås även gälla vittnen vid äktamakeförsändelsers

anordnande.

Enligt den av valutredningen sålunda skisserade ordningen skulle tillvägagångssättet

vid valsedelsförsändelsens anordnande

bli det följande. Den sjuke skall själv frivilligt inlägga sin valsedel

i ett innerkuvert och tillsluta detta. I närvaro av de båda vittnena skall

han inlägga innerkuvertet i ett ytterkuvert, vilket omedelbart därpå tillslutes

av väljaren. Eu på ytterkuvertet anbragt förklaring att sålunda tillgått

jämte på heder och samvete avgiven försäkran att väljaren på grund av sjukdom

etc. är oförmögen att inställa sig i vallokalen skall därefter av väljaren

egenhändigt undertecknas. De båda vittnena skall på ytterkuvertet intyga

dels att något förhållande stridande mot väljarens försäkran icke är känt

för dem dels att väljaren egenhändigt undertecknat nämnda förklaring

jämte försäkran. Det skall av ytterkuvertet framgå beträffande det ena vittnet

(vittne nr 1), på vad sätt vittnet är släkt med väljaren eller att vittnet

är väljarens vårdare. Ytterkuvertet bör innehålla upplysning om att det

andra vittnet (vittne nr 2) icke får vara väljarens make och ej heller barn

till väljaren eller hans make. Ytterkuvertet bör enligt utredningen över

huvud taget utformas så överskådligt, att vid valsedelsförsändelsens överlämnande

till ordföranden denne lätt kan kontrollera att allt är i sin ordning.

Valsedelsförsändelsen bör enligt utredningens mening överlämnas

av den person, vilken i egenskap av släkting eller vårdare anlitats

som vittne (vittne nr 1). Ordföranden bör — framhåller utredningen

— vara oförhindrad att i tveksamma fall genom frågor till avläm
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år t U (Vt

naren söka skapa sig klarhet beträffande de förhållanden som sammanhänger

med valsedelsförsändelsens anordnande och avlämnande. Han hör

emellertid därvid förfara med takt och försiktighet; inkvisitoriska förhör

med person, som avlämnar försändelse av nu avsett slag, får enligt utredningen

under inga förhållanden förekomma.

Valutredningen förutsätter att ytterkuvertets utformning blir sådan att

väljaren och övriga agerande på ett lättfattligt sätt får anvisning om vad de

har att iakttaga vid valsedelsförsändelsens anordnande.

Kuverten till de ifrågavarande valsedelsförsändelserna bör enligt utredningen

— liksom fallet är med kuverten till äktamakeförsändelserna —

gratis tillhandahållas i riksdagen representerade politiska partier.

I enlighet med vad sålunda anförts har valutredningen i betänkandet

framlagt förslag till vissa ändringar i vallagarna.

För att möjliggöra de för reformens genomförande erforderliga ändringarna

i lagen om val till riksdagen har utredningen förordat sådan k o mplettering

av § 24 riksdagsordningen, att valberättigad,

som till följd av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder är förhindrad att

personligen inställa sig vid valförrättning, i grundlagsstadgandet medges

rätt att avgiva valsedel genom annan person.

Utredningens betänkande är icke enhälligt. En av utredningens ledamöter,

organisationschefen C. H. Brolin, har i reservation förklarat sig icke

kunna biträda förslaget om att genom valsedelsförsändelse lösa frågan om

gamla och sjuka väljares rösträttsutövning. Frågan bör enligt reservantens

mening i stället lösas genom att införa ett system med ambulerande röstmottagare,

dock något förändrat jämfört med utredningens alternativa principförslag

av år 1961.

Remissyttrandena. Valutredningens nu aktuella förslag har i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissorgan.

Yttranden i avstyrkande riktning föreligger endast från länsstyrelserna i

Kristianstads, Örebro och Västernorrlands län, magistraterna i Västerås, balun

och Gävle samt kommunalborgmästarna i Lidköping och Tidaholm.

1 flera remissvar understrykes behovet av en reform för att bättre

tillgodose sjukas, invaliders och åldringars möjligheter att utöva sin rösträtt.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation konstaterar i sitt yttrande

att valdeltagandet i de högre åldersklasserna varit betydligt lägre än i andra

väljargrupper. Detla förhållande uppges till en icke ringa del haft sin orsak

i de svårigheter, som förelegat för de ålderstigna väljarna att avlämna sin

valsedel. Sjukdom och ålderdomssvaghet har försvårat och i många fall

gjort det omöjligt för dessa väljare att komma till vallokalen, trots att åtgärder

vidtagits både från kommuners och politiska partiers sida för att underlätta

detta. Allt vad som kan göras för att underlätta valdeltagandet för

dessa väljare hälsas med största tillfredsställelse av riksorganisationen. En
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1061

iigt vad som frainhålles bär det för inånga av ifrågavarande väljare, som

deltagit i alla tidigare val, varit en svår psykisk belastning att icke kunna

fullfölja denna sin medborgerliga rättighet på ålderdomen eller när sjukdom

inträffat. Några remissorgan, bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län, betonar

önskvärdheten av att man så snart som möjligt åstadkommer förbättrade

möjligheter för ifrågavarande väljarkategorier att utöva sin rösträtt.

Det av utredningen förordade systemet med valsedelsförsändelse anses av

de tillstyrkande remissorganen utgöra en ändamålsenlig och

tillfredsställande lösning för att underlätta de berörda väljargruppernas

rösträttsutövning. Många av dessa remissorgan, så t. ex. länsstyrelserna i

Stockholms och Kronobergs län, framhåller i sina yttranden att det föreslagna

systemet är enkelt och lätthanterligt och därför kan beräknas få

praktisk betydelse samtidigt som det uppfyller rimliga anspråk på säkerhet

och på skydd för valhemligheten.

Bland de tillstyrkande remissorganen är även sådana, vilka i sina yttranden

över valutredningens år 1961 framlagda principförslag ställt sig avvisande

eller tveksamma till ett system med valsedelsförsändelse för de sjuka

och de med dem jämställda grupperna. Så t. ex. har överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Östergötlands, Malmöhus, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens

län, Svenska landstingsförbundet samt magistraten i Östersund, vilka

samtliga i tidigare yttranden intagit en mera negativ hållning till systemet

med valsedelsförsändelse såsom en lösning för berörda väljargrupper,

numera förklarat sig vilja godtaga ett dylikt system, utformat på det sätl

valutredningen förordat i sitt sista betänkande. Länsstyrelsen i Östergötlands

län anser sålunda det föreslagna systemet ägnat att medföra förenklingar

och vara att föredraga framför tidigare av valutredningen presenterade

möjliga lösningar. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som invänt mot de tidigare

principförslagen att de innefattade komplicerade och tungrodda anordningar,

finner det nu framlagda förslaget icke ge anledning till några dylika

anmärkningar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län betonar att det aktuella förslaget

endast innebär eu påbyggnad av systemet med äktainakeförsändelse,

vilket enligt länsstyrelsens mening fungerat tillfredsställande. För länsstyrelsen

förefaller det föreslagna systemet smidigare och enklare än ett system

med ambulerande röstmottagare, vilket förutsätter förhandsanmälan om

valdeltagande ehuru utan garanti för möjlighet till rösträttsutövning. Med

ambulerande röstmottagning skulle, framhåller länsstyrelsen, svårighet

uppstå för röstmottagare att hinna med att samla upp valsedlar, särskilt

från avlägset boende om förfarandet endast skulle äga rum å valdagen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att man för att tillgodose önskemålet

om en förbättring av de sjukas möjligheter till rösträttsutövning bör eftersträva

ett system, som är så enkelt och lätthanterligt att det verkligen kan

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kniujl. Maj:ts proposition nr HO år l!)6i

lä någon större praktisk betydelse för nämnda personer. Mot ambulerande

röstmottagning finner länsstyrelsen kunna invändas att ett sådant system

blir tungrott och omständligt och även ur organisatorisk synpunkt svårbemästrat.

Ett system med valsedelsförsändelse, på sätt utredningen nu föreslagit,

anser länsstyrelsen däremot fylla kravet på enkelhet. Det framhålles

att den föreslagna lösningen innebär en påbyggnad av systemet med äktamakeförsändelse,

som under den tid det varit i bruk visat sig fungera tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som tidigare förordat ett

system med ambulerande röstmottagning, anser sig med anledning av de

överväganden, som valutredningen redovisat i sitt sista betänkande, böra

frångå sin förut uttalade mening. Det av utredningen förordade systemet

med valsedelsförsändelse synes i sin föreslagna utformning vara tämligen

enkelt att tillämpa och därigenom ägnat att underlätta valdeltagandet för

berörda väljarkategori. Även organisatoriska och kostnadsmässiga skäl talar

enligt länsstyrelsen för den föreslagna lösningen.

I de avstyrkande yttrandena framhålles helt allmänt att

riskerna för obehörig påverkan blir alltför stora med det förordade systemet

och att det saknas tillräckliga garantier mot missbruk av möjligheten

att rösta på det föreslagna sättet. Alternativet med ambulerande röstmottagare

anses överlag i dessa yttranden vara att föredraga av valsäkerhetsskäl.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner sålunda det framlagda förslaget

vara ur valsäkerhetssynpunkt sämre än principförslaget. Länsstyrelsen i

Kristianstads län förklarar sig sakna anledning att frångå sitt i tidigare sammanhang

givna förord för ett system med ambulerande röstmottagning, särskilt

som utredningen tänkt sig en förenkling av förfarandet vid valsedelsförsändelserna

i förhållande till principförslaget av år 1961. Magistraterna i

Västerås och Falun framhåller att ett system med ambulerande röstmottagning

är lämpligare och erbjuder den största tryggheten ur valsäkerhetssynpunkt.

Magistraten i Gävle och kommunalborgmästaren i Lidköping, vilka

i sina yttranden likaledes avstyrkt det aktuella förslaget, anser det förefintliga

systemet med äktamakeförsändelser icke böra tjäna som förebild, då

det gäller att lösa de sjukas röstningssvårigheter. Magistraten framhåller

att det vid röstning genom äktamakeförsändelse ej är fråga om prövning

av hinder för inställelse och att riskerna för obehörig påverkan vid sådan

röstning torde vara små. Kommunalborgmästaren å sin sida anser redan

systemet med äktamakeförsändelse innebära frestelser till missbruk och tillhandahållandet

av på förhand bevittnade ytterkuvert uppges säkerligen icke

vara en ovanlig företeelse vid sådan röstning.

För länsstyrelsen i Örebro län synes det nu framlagda förslaget till ett

system med valsedelsförsändelse jämfört med det tidigare innebära en viss

förbättring i det avseendet att två vittnen, varav det ena skall vara nära

släkting eller vårdare, skall medverka. Om det skulle visa sig att ett system

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1964

med ambulerande röstmottagning icke kan läggas till grund för lagstiftning

vill länsstyrelsen, om ock med tvekan, icke motsätta sig det nu framlagda

systemet med valsedelsförsändelser.

En del remissorgan har i sina yttranden närmare uppehållit sig vid

de skiljaktigheter, som föreligger mellan det aktuella

förslaget och det tidigare framlagda principförslaget

i fråga om v alsedels försändelseinstitutets

utformning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län konstaterar

med tillfredsställelse att kravet på förhandsprövning såsom förutsättning

för deltagande genom valsedelsförsändelse slopats i det aktuella förslaget.

Länsstyrelsen påpekar att valutredningen i syfte att ytterligare inom

rättssäkerhetens gränser förenkla förfarandet numera även frånträtt sitt tidigare

förslag om att rösträtten i avsedda fall skulle utövas inför särskilt

kvalificerade vittnen. En ordning med kvalificerade vittnen, som länsstyrelsen

uppger sig tidigare ha biträtt, är enligt länsstyrelsen givetvis förenad

med vissa olägenheter och kan motverka syftet med reformen att underlätta

valdeltagandet för vissa väljare. Även systemet med två vittnen, som

nu föreslagits av utredningen, tillgodoser enligt länsstyrelsens mening väl

knappast kravet på önskvärd enkelhet men torde vara att föredraga, helst

som det får anses innebära ett visst skydd mot att ifrågavarande kategorier

väljare utsattes för obehörig påverkan. Länsstyrelsen anser sig sålunda

kunna tillstyrka förslaget. Även länsstyrelsen i Södermanlands län anser sig

numera med hänsyn till vad utredningen anfört kunna frånträda kravet på

kvalificerat vittne och har icke något att erinra mot att valsedelsförsändelse

anordnas under medverkan av två vittnen. Svenska stadsförbundet förordar

likaledes att kraven på förhandsprövning och kvalificerat vittne slopas såsom

villkor för utnyttjande av valsedelsförsändelseinstitutet. Förbundet anser

det tillfyllest att väljaren tecknar en försäkran på heder och samvete

och att valsedelsförsändelsens anordnande sker under medverkan av tvä

vittnen. Ett system efter dessa riktlinjer synes förbundet vara betryggande

från valsäkerhetssynpunkt och måste även i den praktiska tillämpningen

vara mera lätthanterligt än ett förfarande med förhandsprövning och kvalificerat

vittne. Länsstyrelsen i Hallands län finner däremot förenklingarna

i det aktuella förslaget ha drivits så långt att det kan ifrågasättas om icke

säkerheten i alltför hög grad kommer att bli lidande härpå.

Frågan om det föreslagna systemet erbjuder tillräckliga garantier

mot obehörig påverkan vid röst rättsutövnin gen behandlas

i åtskilliga remissyttranden.

Flera tillstyrkande myndigheter, bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län.

anser garantierna för att röstningen tillgått på tillbörligt sätt vara väl så

stora med det föreslagna systemet som med ambulerande röstmottagning.

En del remissorgan, som likaledes tillstyrkt förslaget, håller det dock för

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1064 233

troligt att risken för obehörig påverkan är större vid förfarandet med valsedelsförsändelse.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser skillnaden

icke vara så stor att man därför skulle anse sig förhindrad att antaga

det för de röstande mest smidiga systemet. En viss risk för obehörig påverkan

och kanske även missbruk kan enligt länsstyrelsen i Jämtlands län

visserligen icke uteslutas. Denna risk anser länsstyrelsen emellertid väsentligt

elimineras genom föreskriften om att två vittnen skall medverka vid

anordnandet av ifrågavarande valsedelsförsändelser, till vilka särskilda kuvert

skall tillhandahållas. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att

frågan om de gamla och sjuka väljarnas rösträttsulövning snarast löses

uppger sig länsstyrelsen icke ha något att erinra mot det nu framlagda förslaget.

Om än risken för obehörig påverkan skulle vara något större med

ett system med valsedelsförsändelse än med ambulerande röstmottagning

anser länsstyrelsen i Västerbottens län dock fördelarna i förslaget överväga

de med systemet förenade nackdelarna. Länsstyrelsen säger sig därför vilja

tillstyrka förslaget. Ej heller socialstyrelsen finner det föreslagna förfarandet

innebära fullgod säkerhet för att väljaren icke kommer att utsättas för

obehörig påverkan. Enligt styrelsen torde det emellertid vara praktiskt taget

omöjligt att finna ett valförfarande för nämnda grupper, som ger en i

alla avseenden fullgod sådan säkerhet, särskilt som man samtidigt måste

försöka tillgodose kravet på enkelhet i förfarandet. Förslaget uppges innebära

en kompromiss mellan dessa båda synpunkter. Kompromissen har å

sin sida enligt styrelsen medfört att invändningar kan riktas mot förslaget

både för bristande garantier mot obehörig påverkan och för bristande enkelhet.

Socialstyrelsen anser emellertid att utredningen kommit fram till

en rimlig lösning av frågan och tillstyrker därför en lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med förslaget. Skånska drätselkammarförbundet

anser en ordning med ambulerande röstmottagning vara att föredraga ur

rättssäkerhetssynpunkt men finner de av utredningen redovisade skälen för

ett system med valsedelsförsändelse så starka alt detta system likväl bör

accepteras.

I de avstyrkande yttrandena anses genomgående förslaget ge anledning

till betänkligheter ur valsäkerhetssynpunkt. Länsstyrelsen i V ästernorrlands

län understryker sålunda att det med förslaget blir den röstberättigade

själv, som avgör om han är berättigad att rösta genom valsedelsförsändelse.

En dylik ordning är enligt länsstyrelsen icke tillrådlig. Man bör, anför

länsstyrelsen, vid frågans lösning fasthålla vid grundsatsen, att rösträtten

skall utövas av vederbörande personligen inför i lag angiven röstmottagare.

Endast på så sätt vinnes enligt länsstyrelsen säkerhet att den röstande

verkligen är den han uppger sig vara och skapas tillräckliga garantier mot

obehörig påverkan av hans vilja. Kommunalborgmästaren i Lidköping påpekar

att personer, som av olika anledningar är försvagade, lättare kan bli

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Knngl. Maj.ts proposition nr HO år 196''t

föremål för obehörig påverkan vid rösträttsutövning. Ett genomförande av

utredningsförslaget skulle enligt kommunalborgmästaren innebära ökade

risker för sådan påverkan.

Länsstyrelsen i Kristianstads län samt magistraterna i Västerås och Gävle,

vilka samtliga avstyrkt förslaget, betonar i sina yttranden att det föreslagna

systemet kan ge anledning till missbruk, särskilt som begreppet

»sjukdom» kan ges olika tolkning och den föreslagna metoden i praktiken

icke förutsätter någon kontroll. Magistraten i Gävle finner risk föreligga

för att personer, som ej är förhindrade att inställa sig i vallokalen, av lättja

eller bekvämlighet kommer att rösta genom valsedelsförsändelse under föregivande

av sjukdom, med eller utan vilseledande av vittnena. Magistraten

i Västerås befarar att även förkylningar och lättare åkommor kan komma

att betraktas som sjukdom i den föreslagna författningens mening, vilket

enligt magistraten väl icke torde vara avsikten.

Några remissorgan, bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, bedömer dock risken för missbruk som

tämligen liten. Enligt riksförbundet torde väljarens av vittne vitsordade

försäkran fylla de anspråk man här kan uppställa. Svenska kommunförbundet

anser för sin del tillräckliga garantier mot missbruk ligga däri att

det ena vittnet skall vara antingen någon nära släkting till väljaren eller

någon som är väljarens vårdare och att det är detta vittne som skall avlämna

valsedelsförsändelsen vid valförrättningen.

I en del remissyttranden göres vissa uttalanden rörande effekten av

det föreslagna systemet med valsedelsförsändelse.

Generalpoststyrelsen betonar att av de alternativa metoder till en lösning

av frågan, som tidigare diskuterats, den förordade metoden torde vara den,

som kan tänkas komma till vidsträcktare användning och som möjligen

skulle kunna reducera behovet av tillfälliga postanstalter på sjukhus. Svenska

landstingsförbundet anser dock att man icke bör räkna med att det föreslagna

systemet i någon väsentligare grad minskar behovet av särskilda

postanstalter å sjukhus på valdagen. Med hänsyn till såväl patienterna

som personalen torde det enligt förbundets uppfattning vara nödvändigt

att de särskilda postanstalterna bibehålies vid större och medelstora sjukhus

medan man möjligen skulle kunna något höja den nuvarande undre

gränsen för inrättande av sådan anstalt.

Kommunalborgmästaren i Tidaholm, som avstyrkt förslaget, finner systemet

med valsedelsförsändelse icke kunna erbjuda fullgoda möjligheter till

rösträttsutövning. Åtskilliga gamla och sjuka uppges sålunda icke komma

att med detta system få möjlighet till valdeltagande. Härvid åsyftas bl. a.

sådana gamla och sjuka, vilka vårdas å annan ort än där de är röstberättigade.

Om systemet med ambulerande röstmottagning kommer till stånd

anses missförhållandet kunna undanröjas, enär möjlighet föreligger att

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 år 1964

235

anordna detta system så, att väljaren får rösta vid ambulerande röstmottagning,

oberoende av om han vistas inom sitt eget valdistrikt eller ej.

De vanföras riksförbund framför i sitt tillstyrkande yttrande tanken på

en utsträckning av det föreslagna systemets tillämpningsområde. Även om

valhandlingen förenklas för dem, som har mer väsentliga rörelsehandikapp,

finns det enligt förbundet många invalidiserade med smärre rörelsebegränsningar,

som på grund av långa avstånd till vallokalen bör få sitt valdeltagande

underlättat. Förbundet ifrågasätter om icke jämväl dessa i stor utsträckning

bör äga rätt att använda sig av det föreslagna förfarandet med

valsedelsförsändelse. Kombinerat med de långa reseavstånden kan, framhålles

det, invaliditeten bli ett så svårt hinder att deltagandet i valen försvåras

i så hög grad som avses för användandet av valsedelsförsändelse.

De av utredningen förordade reglerna för valsedelsförsändelse

s anordnande har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av de remissorgan, som i princip godtagit ett system med sådana försändelser

för de sjuka och de med dem jämställda väljargrupperna. På en

del håll ställer man sig dock kritisk till den utformning bestämmelserna

om vittnen erhållit i förslaget.

I statistiska centralbyråns promemoria utvecklas mera ingående vissa

synpunkter på de föreslagna vittnesbestämmelserna. I promemorian anföres

följande.

Mot dessa bestämmelser kan man först och främst anföra, att det endast

torde vara i små valdistrikt, där valförrättarna känner till de flesta inom

distriktet, som en något så när effektiv kontroll kan ske att vittnena uppfyller

villkoren. I städerna torde kontroll i regel vara utesluten. Vidare kan

nämnas, att de stränga fordringarna på vittne nr 1 gör, att i många fall

röstning är utesluten, om inte bestämmelserna tolkas mer liberalt än som

kan anses vara riktigt. Att en person varken har barn, barnbarn, föräldrar

eller syskon är ju inte ovanligt (många ogifta åldringar hör till denna kategori),

och minst lika vanligt torde vara att dylika släktingar visserligen

finns men vistas på annan ort. Valsedelsförsändelse kan ju då inte avlämnas,

om inte en vårdare är vittne nr 1. Men vad är en »vårdare»? Hur

många gamla och invalidiserade kan inte klara sig själva och utföra sina

dagliga sysslor ensamma utan att för den skull ha så lätt att bege sig

till en vallokal. Det kan också vara fråga om en tillfällig sjukdom, som

gör att vederbörande inte kan bege sig ut på valdagen, och någon vårdare

behöver ju då inte finnas.

Meningen med bestämmelserna om vittne nr 1 torde vara, att det bör

vara en person, som motsvarar maken vid äktamakeförsändelse, och icke

eu främmande person, som kan tänkas fara omkring och samla röster, men

därför är det icke nödvändigt med den stränga begränsningen av de personkategorier,

som godkänns som vittne nr 1, särskilt som den noggranna specificeringen

av vilka släktskapsförhållanden som godtas inotvägs av den

synnerligen vaga innebörden av den andra godkända kategorien, nämligen

»vårdare». Enklast torde vara att formuleringen ändrades till att vittne nr

1 skall vara släkt med väljaren eller personligen känna väljaren väl.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr t\0 år 1964

Vidare kan förmodas, att de tämligen invecklade reglerna rörande vilka

personer som godtas som vittne nr 1 och som vittne nr 2 kan vara svåra

att förstå både för väljare och vittnen. De flesta personer är vana vid att

när det på en handling behövs två vittnen, godtas vilka personer som helst

utom sådana som är nära släkt. Men att då förstå att i detta fall det ena

vittnet måste vara nära släkt (eller vårdare) medan det andra inte får vara

nära släkt, är inte så lätt för många. Inte heller kanske alla tänker på att

vittne nr 1 måste överlämna försändelsen. Detta är ju en av de få bestämmelser

som verkligen kan kontrolleras. Om vittne nr 2 infinner sig för

att avlämna försändelsen och avvisas, kanske han måste söka reda på

vittne nr 1 och överlämna försändelsen till denne, som sedan i sin tur

måste bege sig till vallokalen, om detta medhinnes innan den stängs.

Det torde därför vara mest konsekvent att endast vittne nr 2 (som motsvarar

det enda vittnet vid äktamakeförsändelse) kallas för vittne. Denne

bör ju vara en främmande person, såsom man är van vid att vittnen bör

vara. Vittne nr 1 är ju inget verkligt vittne (han är jävig); han kan kallas

t. ex. »avlämnare», »ombud» eller helt enkelt »bud», såsom man numera är

van vid, sedan postverket ersatt bevittningen med uppgift om namn på

»budet». På försändelsen kan då finnas en särskild plats för vittnets namnteckning

och en annan plats för budets namnteckning.

Man kan ju anse, att det inte är nödvändigt att medge att make får vara

vittne nr 1 (bud), eftersom röstning i sådana fall kan ske med äktamakeförsändelse.

Det kan dock vara önskvärt att make godtas som vittne nr 1,

eftersom det kan tänkas att i en del fall endast kuvert för sjuka och åldringar

finns tillgängligt men icke kuvert för äkta make.

Några remissorgan finner för sin del afl endast ett vittne, som

är o j ä v i g t, bör medverka vid valsedelsförsändelsens anordnande. Enligt

länsstyrelsen i Västmanlands län undvikes härigenom en komplikation vid

förfarandet, som kan föranleda osäkerhet hos valmyndigheterna, ytterligare

kassationsanledningar vid sammanräkningsproceduren o. s. v. En utvidgad

tillämpning av det redan existerande institutet äktamakeförsändelse utan

någon extra påbyggnad ter sig enligt länsstyrelsens uppfattning mest naturlig

och komplikationsfri. Valsedelsförsändelsen bör enligt länsstyrelsen

kunna avlämnas hos valförrättaren av den person, som den sjuke vidtalat

att i detta avseende vara honom behjälplig. Eventuellt anses det kravet

kunna ställas på röstavlämnaren, att denne är röstberättigad i väljarens

valdistrikt. Vistas väljaren på vårdanstalt av något slag, där särskild poströstning

ej finnes anordnad, torde enligt länsstyrelsen merendels valsedelsförsändelsen

kunna befordras till valförrättaren genom anstaltens försorg.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det föreslagna systemet

med två vittnen med olika kvalifikationer alltför invecklat. Länsstyrelsen

anser det böra övervägas om man inte i stället i fråga om de formella

vittnesföreskrifterna borde tillämpa samma förfarande som vid valsedelsförsändelse

för äkta make, varvid man kunde tänka sig att avlämnandet

fick ske antingen genom vittnet eller genom någon väljaren närstående. De

vanföras riksförbund anför liknande synpunkter.

Från några håll, där man i princip godtagit den föreslagna ordningen

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 1''tO år 106i

med två vittnen, förordas en utvidgning av den krets, ur vilken vittne

nr 1 kan tagas. Enligt vad som framhålles kan det förekomma att väljare

saknar såväl nära släkting som vårdare i egentlig mening. Länsstyrelsen i

Skaraborgs län föreslår av nu nämnda skäl att särskilda, av valnämnden

förordnade personer skall finnas att tillgå såsom vittnen och röstavlämnare.

Samma förslag framföres av kommunalborgmästaren i Tidaholm.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation finner det för sin del angeläget

att den röstberättigade själv äger ange, vem i bekantskapskretsen som kan

anses stå i sådant personligt förhållande till den röstberättigade att han

kan godkännas såsom vittne nr 1.

Socialstyrelsen och magistraten i Västerås anmärker att utredningen icke

närmare beskrivit vilka personer som skall innefattas i begreppet vårdare

och i denna egenskap kunna tjänstgöra såsom vittne nr 1. Socialstyrelsen

anför.

Socialstvrelsen känner icke till att begreppet vårdare i lagstiftning eller

annat sammanhang blivit särskilt definierat. Däremot finnes i 9 § tredje

stycket kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 386) med tillämpningsföreskrifter

till sjukreseförordningen en uppräkning av de kategorier som vid tilllämpningen

av nämnda kungörelse skall räknas som vårdare. Socialstyrelsen

finner det emellertid angeläget att begreppet i någon mån belyses i en

kommande proposition i ämnet. Inom begreppet vårdare i nu förevarande

sammanhang bör självklart falla vårdpersonal som är anställd vid olika

vårdinrättningar eller inom den öppna vården, t. ex. den sociala hemhjälpen,

i den mån vederbörande vårdare har någon del i skötseln av väljaren i

fråga. Många gamla eller invalidiserade människor klarar sig emellertid

själva och utför sina dagliga sysslor i hemmet utan att trots detta ha så

lätt att bege sig till en vallokal. Några kan ju också av tillfällig sjukdom

vara förhindrade att uppsöka vallokal på valdagen. I den mån dessa personer

icke kan rösta genom äktamakeförsändelse uppkommer frågan vem

som skall räknas som deras vårdare. I sådana fall bör som vårdare kunna

räknas granne eller annan som, om än tillfälligtvis, ser till vederbörande

väljare. Det torde icke vara möjligt att lämna någon entydig definition på

begreppet vårdare, men enligt socialstyrelsens mening måste begreppet ges

en vidsträckt tolkning för att det föreslagna förfarandet skall kunna tilllämpas

i önskvärd utsträckning. Skyddet mot att institutet valsedelsförsändelse

skall användas i icke avsedd omfattning får främst sökas i föreskriften,

att väljaren på ytterkuvertet skall teckna en på heder och samvete

avgiven förklaring, att han uppfyller rekvisiten för röstning genom valsedelsförsändelse

samt att denna försäkran skall vitsordas av vittnena.

Svenska stadsförbundet förklarar, att förbundet förutsätter att av personalen

på ålderdomshem endast den tjänstgörande föreståndaren i förevarande

sammanhang godtages såsom vårdare.

Vad särskilt angår vittne nr 2 ifrågasättes av några remissorgan

om icke krav bör uppställas på att detta vittne besitter vissa kvalifikationer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner syftet med vittne nr 2, nämligen

att förebygga att väljaren påverkas av den såsom vittne nr 1 anlitade an
9

Dihang till riksdagens protokoll 19G''t. 1 samt. Nr 140

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 1W år 196i

förvanten eller vårdaren, icke kan uppnås på ett tillräckligt effektivt sätt

genom den föreslagna ordningen, särskilt som åldersgränsen för vittne nr 2

satts så låg som 15 år. En utväg att i ifrågavarande avseende uppnå större

trygghet synes enligt länsstyrelsen vara att kräva att vittne nr 2 skall vara

k\ alificerat. Några större praktiska olägenheter av en sådan anordning anser

länsstyrelsen inte behöva uppkomma, därest den krets, inom vilken

dessa vittnen får tagas, göres tillräckligt vid. Magistraten i Gävle anser att

vittne nr 2 bör vara ämbets- eller tjänsteman eller nämndeman eller av valnämnden

i distriktet förordnad person samt att valnämnden bör åläggas

att förordna lämpligt antal vittnen.

Socialstyrelsen anser vittnesbestämmelserna böra kompletteras med en

föreskrift om att vittne nr 2 ej får stå i beroende ställning till vittne nr 1.

En sådan föreskrift uppges främst ha betydelse för röstningen på ålderdomshem

och andra vårdanstalter men kan, framhåller styrelsen, naturligtvis

medföra vissa svårigheter, när det gäller att i alla lägen få tag i ett

vittne nr 2. Styrelsen finner det emellertid angeläget att man på angivet

sätt förebygger misstankar om att personalen vid ålderdomshem och andra

anstalter samarbetar i syfte att obehörigen påverka väljarna.

När det gäller frågan om vittnenas ålder framhåller länsstyrelsen i Halllands

län att endast personer, vilka själva är röstberättigade, bör godtagas

såsom vittnen men att åldersgränsen av praktiska skäl dock kan sättas till

lägst 18 år.

Länsstyrelsen i Stockholms län och magistraten i Södertälje, som tillstyrkt

den föreslagna ordningen, ifrågasätter om icke den röstberättigade

bör ha rätt att anlita biträde vid valsedelsförsändelsens

iordningställande. När det gäller röstning av sjuka och

gamla är det — framhålles det -— säkerligen ej sällsynt att väljaren av sin

sjukdom eller ålder är så svårt invalidiserad, att han icke utan hjälp kan

vidtaga samtliga för valsedelsförsändelsens anordnande föreskrivna åtgärder.

Väljare som i vanlig ordning inställer sig i vallokalen äger, om han på

grund av kroppsligt fel är oförmögen att i föreskriven ordning avge sin

röst, anlita biträde vid röstningen. Detta medgivande bör enligt nämnda

remissorgan även gälla vid röstning av hemmavarande sjuka och åldringar.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation framhåller i detta sammanhang

att den som är intagen på vård- eller sjukhem eller inneboende på

ålderdomshem i många fall kan komma i beroende ställning till föreståndaren

samt att det därför är viktigt att de politiska partierna beredes möjlighet

att få kontakt med dessa väljare och få rätt, om väljaren så önskar, att

biträda vid valsedelsförsändelsens upprättande.

Utredningens förslag om att valsedelsförsändelsen endast skall

kunna avlämnas av vittne nr 1 anser länsstyrelsen i Kronobergs län

icke vara tillfredsställande. Länsstyrelsen föreslår att valsedelsförsändelsen

skall få avlämnas även av vittne nr 2.

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kmujl. Muj:ts proposition nr HO år 196b

Socialstyrelsen erinrar i sitt yttrande om att det numera förekommer

allt oftare att kommuner samarbetar om ålderdomshem. Detta medför, att

det blir allt vanligare att personer, som är intagna på ålderdomshem, är

mantalsskrivna i annan kommun än den, där ålderdomshemmet är beläget.

Om röstning skall ske genom vårdare, medför detta den olägenheten, att

vårdaren i vissa fall måste färdas till annan kommun för att där framlämna

valförsändelsen. Dessa olägenheter skulle, framhåller styrelsen, kunna

undanröjas genom att möjlighet skapas för vittne nr 1 att avlämna valsedelsförsändelse

på postanstalt. Såvitt socialstyrelsen nu kan bedöma torde

olägenheterna emellertid icke vara av större omfattning än att de kan avhjälpas

genom praktiska lösningar såsom att vederbörande kommun ställer

transportmedel till vårdarens förfogande. Socialstyrelsen anser därför att

erfarenheten får visa huruvida någon utvidgning av möjligheterna till poströstning

bör komma till stånd. Generalpoststyrelsen finner det för sin del

synnerligen välgrundat att det föreslagna systemet med valsedelsförsändelse

inte är avsett att användas i kombination med poströstning, vilket skulle

göra det redan tämligen komplicerade poströstningsförfarandet alltför svårbemästrat.

Skånska drätselkammareförbundet, som ställer sig kritisk mot att det

överlämnas åt väljaren att avgöra om han är berättigad att rösta genom valsedelsförsändelse,

föreslår, att försändelsen vid avlämnandet skall vara åtföljd

av intyg av t. ex. läkare eller distriktssköterska.

I några yttranden göres vissa uttalanden beträffande m ö j 1 i g h e t e rn

a till kontroll av att väljaren äger rösta genom valsedelsförsändelse

och att försändelsens anordnande skett på föreskrivet sätt. Länsstyrelsen

i Kronobergs län framhåller, att det inte av den föreslagna lagtexten

framgår att ordföranden har befogenhet att genom frågor till den, som avlämnar

valsedelsförsändelsen, skapa klarhet beträffande försändelsens anordnande

och avlämnande. Länsstyrelsen anser, att ordföranden endast bör

kunna utöva den formella granskning, som anges i den föreslagna lagtexten,

och att det inte är lämpligt att ordföranden förhör sig om riktigheten

av de å valsedelsförsändelsen tecknade intygen. Länsstyrelsen i Kalmar län

påtalar, att ett förfarande med frågor till den som överlämnar valsedelsförsändelsen

är otillfredsställande och kan antagas medföra komplikationer.

Liknande synpunkter anföres av valnämnden i Alunda distrikt, valnämnden

i Tomclilla köpings första valdistrikt, drätselkammaren i Umeå och

Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Svenska stadsförbundet framhåller i detta sammanhang att, i den mån

den nya röstningsmetoden skulle komma att medföra missbruk, det är angeläget

att de straffrättsliga bestämmelserna anpassas därefter.

Frågan om lagtextens utformning beröres i några yttranden.

Vad särskilt angår den förordade lydelsen av § 24 riksdagsordningen har

länsstyrelsen i Västerbottens län uttalat att man måhända bör utbyta ordet

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

»förhindrad» mot exempelvis »ur stånd att» för att tydligare utmärka att

rätten att rösta genom valsedelsförsändelse, varom här är fråga, endast

skall tillkomma sådan väljare, som på grund av sjukdom etc. är oförmögen

att utöva sin rösträtt vid valförrättningen.

Departementschefen. I ett demokratiskt samhälle är det angeläget, att de

röstberättigade i så stor utsträckning som med beaktande av valsäkerhetens

krav och andra samhällshänsyn rimligen kan ske sättes i tillfälle att utöva

sin rösträtt. I stort sett torde med vår gällande valordning möjligheterna

till valdeltagande för de flesta röstberättigade få betecknas som utomordentligt

goda. Alltjämt finns emellertid vissa medborgargrupper, som ej alls

eller blott med största svårighet kan utöva sin rösträtt. En grupp, som från

denna synpunkt träder i förgrunden, är de sjuka och de med dem i detta

hänseende jämställda invaliderna och åldringarna. Gällande bestämmelser

om rösträttens utövning är nämligen icke i tillräcklig omfattning utformade

med hänsynstagande till de svårigheter för valdeltagandet, som kan föranledas

av att väljaren är sjuk vid valtillfället eller lider av invaliditet eller ålderdomssvaghet.

Visserligen upptar vallagarna föreskrift om att väljare,

som på grund av koppsligt fel är oförmögen att i föreskriven ordning avge

sin röst vid valförrättning, äger anlita biträde vid röstningen. Denna föreskrift

är emellertid av jämförelsevis begränsad räckvidd för den kategori

väljare, varom här är fråga, eftersom den förutsätter, att vederbörandes

kroppstillstånd tillåter honom att inställa sig personligen vid valförrättningen

i vallokalen. Enligt en annan i vallagarna meddelad särbestämmelse för

den här aktuella välj arkategorin äger den, som vårdas på sjukhus där postanstalt

finns inrättad, å valdagen poströsta på sjukhuset, oaktat detta är

beläget å den ort där vederbörande är uppförd i röstlängd. Även denna särbestämmelse

får dock för kategorin i stort sägas ha en tämligen begränsad

effekt. Möjligheten att rösta på sjukhus kan överhuvud endast utnyttjas avväljare,

som vistas på sådant sjukhus, där postanstalt finns eller vid valtillfället

blivit inrättad, och som befinner sig i sådant fysiskt tillstånd, att han

kan själv eller med hjälp förflytta sig till det ställe inom sjukhuset, där

postanstalten är belägen. Av- större betydelse i förevarande sammanhang

torde de mera allmänt inriktade röstningsbestämmelser vara, som möjliggör

för gift väljare att rösta genom andra maken medelst valsedelsförsändelse.

För många sjuka, invalider och åldringar, som är gifta, står genom

dessa bestämmelser onekligen vissa möjligheter till buds att deltaga i val.

Icke heller äktamakeröstningen är emellertid ägnad att helt undanröja de

svårigheter för valdeltagandet, som föreligger inom berörda välj arkategori.

För sitt utnyttjande förutsätter denna röstningsform, att den andra maken

icke själv på grund av sjukdom, invaliditet eller annan orsak är förhindrad

att inställa sig vid valförrättningen. För ensamstående saknas också motsvarighet

till denna röstningsform. Den slutsatsen är följaktligen berättigad,

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj.ts proposition nr HO är 196''r

att ett stort antal sjuka, invalider och åldringar icke har tillfredsställande

möjligheter att utöva rösträtten. De, som vårdas i hemmet och där är bundna

vid sängen eller i vart fall icke utan betydande svårigheter kan förflyttas

därifrån till vallokalen, är sålunda — om de icke har möjlighet att rösta

genom äktamakeförsändelse — praktiskt taget helt ur stånd att deltaga i

allmänt val. Detsamma gäller sådana ensamstående, som vårdas på ålderdomshem

eller på annan vårdinstitution, där postanstalt icke inrättas på

valdagen. Det synes därför vara av behovet påkallat att särskilda åtgärder

vidtages i syfte att underlätta sjukas, invaliders och åldringars rösträttsutövning.

Från skilda håll har också starka önskemål om sådana åtgärder uttalats.

När det gäller att finna en lämplig form för förbättringar av ifrågavarande

väljarkategoris röstningsmöjligheter förhåller det sig otvivelaktigt så, att

man icke genom åtgärder inom ramen för gällande röstningsbestämmelser

kan i någon mera väsentlig grad bereda denna kategori lättnader i valdeltagandet.

De hittills framförda förslag, som gått ut på att i så nära anslutning

till dessa bestämmelser som möjligt åvägabringa en mera begränsad

reform för att underlätta de sjuka eller eljest handikappade väljarnas röstning,

har ej heller visat sig inrymma en fullt godtagbar lösning. Såsom redan

nämnts framlade valutredningen i sin år 1958 avgivna promemoria

förslag om att väljare, som på grund av kroppsligt fel var förhindrad att

inställa sig i vallokalen, skulle få avlämna sin valsedel omedelbart utanför

densamma. Förslaget utsattes emellertid för stark kritik vid remissbehandlingen,

bl. a. av det skälet att endast en mindre grupp sjuka, invalider och

åldringar skulle få nytta av reformen. Skall även de, som vårdas i hemmen

och icke alls eller endast med svårighet kan taga sig fram till vallokalen,

få möjligheter att göra bruk av sin rösträtt, torde, såsom valutredningen

funnit, en lösning kunna ernås endast genom att införa en särskild röstningsmetod,

som direkt tar sikte på de väljare, det här är fråga om. Denna

uppfattning synes också vara allmänt företrädd bland de remissorgan, som

i skilda sammanhang yttrat sig i frågan. För egen del finner jag det angeläget,

att även dessa röstberättigade erhåller godtagbara möjligheter att utöva

sin rösträtt. Enligt min mening bör därför åtgärderna i främsta rummet

inriktas på att tillskapa en röstningsform, som är ägnad att mera generellt

underlätta valdeltagandet för de sjuka och de med dem jämställda

väljargrupperna och som gör det möjligt för dessa väljare att avge sina röster

utan personlig inställelse i vallokalen. En sådan särskild röstningsform

torde, såsom valutredningen närmare utvecklat i sina betänkanden, i huvudsak

endast kunna erhållas genom att införa antingen ett system med

ambulerande röstmottagning eller ett system med valsedelsförsändelse, avsett

för ifrågavarande välj arkategori.

1 sitt år 1961 avgivna betänkande behandlade valutredningen ingående

de båda alternativen till en mera generell lösning av hithörande väljares

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj. ts proposition nr 110 år 196 i

röstningsproblem och utredningen framlade vissa principförslag, i vilka

såväl ett system med ambulerande röstmottagning som ett system med valsedelsförsändelse

skisserades. Vid remissbehandlingen av betänkandet vann

alternativet med valsedelsförsändelse de flesta sympatierna. Mot ett system

med ambulerande röstmottagning gjordes vissa invändningar från både

praktisk och principiell synpunkt. Ett mindre antal remissorgan tillstyrkte

dock en lösning med ambulerande röstmottagning. I sitt nu aktuella betänkande

har valutredningen stannat för att förorda ett system med valsedelsförsändelse,

dock något annorlunda utformat än i 1961 års principförslag.

Remissbehandlingen av sistnämnda betänkande har givit ett än kraftigare

utslag till förmån för alternativet med valsedelsförsändelse. Utredningens

förevarande förslag har sålunda i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga remissorgan utom tre länsstyrelser, tre magistrater och

två kommunalborgmästare. Liksom valutredningen och det alldeles övervägande

antalet remissorgan anser jag, att alternativet med valsedelsförsändelse

är att föredraga framför utvägen med ambulerande röstmottagare,

när det gäller att mera generellt lösa sjukas, invaliders och åldringars röstningsproblem.

Närmare bestämt innebär valutredningens förslag, att väljare, som på

grund av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder är förhindrad att inställa

sig i vallokalen, skall få rösta genom valsedelsförsändelse av i stort sett

samma slag som valsedelsförsändelse, vilken för närvarande förekommer

vid äktamakeröstning. Den viktigaste skillnaden är att vid den nya typen

av valsedelsförsändelse två vittnen skall medverka mot ett vid valsedelsförsändelse

för äkta make. Det ena vittnet avses skola vara antingen någon

nära släkting till väljaren eller någon som är väljarens vårdare. Det andra

vittnet motsvarar det vittne, som förekommer vid valsedelsförsändelse för

äkta make. Enligt förslaget skall väljaren vid valsedelsförsändelsens upprättande

själv frivilligt inlägga sin valsedel i ett innerkuvert och tillsluta

detta. I närvaro av de båda vittnena skall han inlägga innerkuvertet i ett

ytterkuvert, vilket omedelbart därefter tillslutes av väljaren. En på ytterkuvertet

anbragt förklaring att sålunda tillgått jämte en på heder och samvete

avgiven försäkran att väljaren på grund av sjukdom, lyte, vanförhet

eller hög ålder är oförmögen att inställa sig i vallokalen skall därefter av

väljaren egenhändigt undertecknas. De båda vittnena skall på ytterkuvertet

intyga, dels att något förhållande stridande mot väljarens nyssnämnda

försäkran icke är känt för dem, dels att väljaren egenhändigt undertecknat

nämnda förklaring jämte försäkran. Valsedelsförsändelsen avses skola avlämnas

vid valförrättningen i väljarens valdistrikt av den person, som i

egenskap av nära släkting eller vårdare anlitats såsom vittne vid försändelsens

upprättande.

Den sålunda föreslagna utformningen av valsedelsförsändelseinstitutet

på ifrågavarande område har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erm
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition nr lbO år 196b

rån av flertalet remissorgan. Med den lagtekniska uppläggning av reformen,

som jag i det följande föreslår, har jag icke anledning att nu i detalj

laga ståndpunkt till hur valsedelsförsändelseinstitutet för hithörande väljare

bör vara beskaffat. Jag kan i förevarande sammanhang, där fråga är om

att i grundlag öppna möjlighet att framdeles komplettera vallagen med bestämmelser

om ett för ifrågavarande väljare avsett valsedelsförsandelseinstitut,

nöja mig med det uttalandet, att valutredningens förslag rörande institutets

närmare utformning, såsom flertalet remissorgan funnit, förefaller

väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. 1 anledning av vissa

farhågor, som från några håll yppats under remissbehandlingen, vill jag

framhålla, att hur ett valsedelsförsändelseinstitut än utformas, det svårligen

låter sig göra att totalt utesluta all risk för obehörig påverkan eller annat

missbruk, när man nödgas frångå principen om personlig inställelse

vid valförrättning. Med ett valsedelsförsändelseinstitut, i stort sett utformat

efter de av valutredningen uppdragna riktlinjerna, synes riskerna dock icke

bli sådana, att man av hänsyn till dem bör avstå från en så angelägen åtgärd

som att bereda sjuka, invalider och åldringar tillfredsställande möjligheter

att deltaga i allmänna val.

För att den här förordade reformen skall kunna genomföras med avseende

å andrakammarvalen erfordras vissa ändringar av § 24 riksdagsordningen.

Ändringarna synes mig lämpligen böra ske på sådant sätt, att

grundlagsstadgandet alltjämt såsom huvudregel föreskriver att rösträtt endast

må utövas genom personlig inställelse vid valförrättning, samt att lagrummet

i övrigt anger i vilken mån vallagen må innehålla undantag från

denna regel. I sistnämnda hänseende torde grundlagsstadgandet böra upptaga

föreskrift om att det i vallagen må bestämmas, att valberättigad, som

till följd av vistelse utom riket eller yrkes- eller tjänsteförpliktelse är förhindrad

att iakttaga personlig inställelse vid valförrättning, må före valet

avge valsedel, att make må avge valsedel genom andra maken samt att ^ alberättigad,

som till följd av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder är

oförmögen att iakttaga sådan inställelse, må avge valsedel genom annan

person." Förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen har upprättats

i enlighet med vad nu sagts.

Därest detta förslag av riksdagen antages såsom vilande torde till behandling

i samband med grundlagsfrågans slutliga prövning få framläggas förslag

till de för reformens genomförande erforderliga ändringarna i lagen

om val till riksdagen. Då enligt min mening valsättet vid kommunala val så

långt möjligt bör överensstämma med valsättet vid andrakammarval, torde

samtidigt förslag till motsvarande ändringar i kommunala vallagen bora

föreläggas riksdagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

12. Vissa magistraters befattning med förstakammarval

Gallande bestämmelser m. m. Magistraten i några städer har att taga viss

belattning med valen till riksdagens första kammare. När sådant val skall

äga rum i valkrets, som omfattar förutom landstingsområde en eller flera

städer, som ej deltager i landsting, skall länsstyrelsen i kungörelse tillkännagiva

tid och ställe för valet och meddela underrättelse därom till magistraten

i stad, som nyss sagts. På magistraten ankommer därefter att tillse, att

stadsfullmäktige utser valmän jämte suppleanter att deltaga i riksdagsmannavalet,

varjämte magistraten har att till valet kalla envar stadsfullmäktig,

som utsetts till valman (12 § 2 och 3 inom. lagen om val till riksdagen).

Blir stadsfullmäktig, som utsetts till valman, förhindrad att fullgöra uppdraget,

skall han ofördröjligen underrätta magistraten i staden, som då har

att till deltagande i valet inkalla vederbörande suppleant. Bestämmelser härom

har givits såväl i § 6 mom. 7 sista stycket riksdagsordningen som i 13 §

andra stycket lagen om val till riksdagen.

Före den 1 januari 1964 ankom det på magistraterna i gemen — bortsett

trän magistraten i Stockholm — att taga befattning med andrakammarval

och kommunalval. Genom en år 1963 genomförd reform (SFS 127 och 128,

prop. 06, KU uti. 7) överfördes magistraternas bestyr med dessa val på

andra organ samtidigt som det tillskapades en för riket enhetlig valorganisation

med en valnämnd i varje kommun (landskommun, köping eller stad).

Till grund för reformen låg — förutom ett av 1955 års valutredning framlagt

förslag om en ändrad valnämndsorganisation på landet — ett av stadsdomstolsutredningen

i samband med en föreslagen avveckling av magistrats-

och kommunalborgmästarinstitutionerna redovisat principförslag

(SOL 1961: 6 s. 174 178), enligt vilket dessa båda institutioners uppgifter

att förbereda och leda de allmänna valen skulle övertagas av valnämnder

och den befattning med röstsammanräkning vid kommunala val, som ankom

på valmyndighet i stad, skulle överflyttas till länsstyrelse. Av stadsdomstolsutredningen

hade även föreslagits att de magistraten i vissa städer

åvilande uppgifterna med avseende å förstakammarval skulle övertagas av

vederbörande länsstyrelse. Sistnämnda förslag, som tillstyrkts eller lämnats

utan erinran under remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens betänkande

i ämnet, togs emellertid icke upp till behandling i samband med

den berörda reformen. Anledningen härtill var att förslagets genomförande

förutsatte ändring av de bestämmelser, som riksdagsordningen upptar i detta

avseende. I proposition 1963: 56 framhölls att de tämligen begränsade uppgifter,

som vissa magistrater hade att utföra med avseende å förstakammarvalen,

var av sådan karaktär att de ifrågavarande magistraternas frikoppling

från dessa uppgifter icke behövde ske i omedelbart samband med en

ändring av organisationen för de direkta valens ombesörjande. Frågan om

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1964

245

överflyttande av de med förstakammarvalen sammanhängande magistratsgöromålen

ansågs böra upptagas till behandling i samband med prövningen

av erforderlig grundlagsändring.

Departementschefen. För närvarande är det endast i städerna Malmö och

Norrköping, som magistrat har att taga befattning med förstakammarval.

Ingendera av nämnda städer ingår nämligen i landstingskommun men bildar

tillsammans med sådan kommun valkrets vid förstakammarval. Med

hänsyn till den förestående avvecklingen av magistratsinstitutionen bör frågan

om dessa magistraters frikoppling från de med förstakammarvalen sammanhängande

uppgifterna — tillsynen av att stadsfullmäktige utser valmän

för valets förrättande och uppgiften att kalla valmän och suppleanter — nu

upptagas till prövning. Av stadsdomstolsutredningen har, såsom redan

nämnts, i tidigare sammanhang föreslagits att ifrågavarande uppgifter skall

övertagas av vederbörande länsstyrelse. Förslaget härutinnan, som tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av hörda remissmyndigheter, anser jag

mig kunna biträda. Jag föreslår därför att i § 6 mom. 7 sista stycket riksdagsordningen

vidtages sådan ändring att stadsfullmäktig, som utsetts till

valman vid förstakammarval, skall vid förhinder att fullgöra uppdraget

göra anmälan därom till länsstyrelsen i länet, som till deltagande i valet då

har att inkalla vederbörande suppleant.

Därest förslag om sådan ändring av riksdagen antages såsom vilande torde

till behandling i samband med grundlagsfrågans slutliga prövning få

framläggas förslag till motsvarande ändring av 13 § andra stycket lagen

om val till riksdagen samt förslag till sådana ändringar av 12 § 2 och 3 mom.

samma lag, att de däri angivna uppgifter, som åvilar magistrat, överföres

på länsstyrelse.

13. Ändring av § 33 regeringsformen

Gällande bestämmelser. Enligt § 33 regeringsformen äger Kungl. Maj :t

att i den ordning och under de villkor, som bestämmes genom särskild lag,

stiftad i den ordning § 87 mom. 1 stadgar, genom naturalisation till svensk

medborgare upptaga utländsk man eller kvinna. Bestämmelser, som reglerar

utövningen av denna befogenhet, har meddelats i lagen den 22 juni

1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap.

Departementschefen. I syfte att så mycket som möjligt koncentrera regeringens

och departementens arbete till viktigare frågor bör eu hel del nu på

Kungl. Maj:t ankommande ärenden, framför allt sådana som är av enklare

beskaffenhet, överföras till annan myndighets handläggning. Departementsutredningen

har i uppdrag att undersöka möjligheterna härtill. På

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1964

vissa speciella områden har dessutom särskilda utredningar fått i uppdrag

att på sitt ämnesområde undersöka möjligheterna att överflytta ärenden

från Kungl. Maj :t till annan myndighet. 1961 års utredning om översyn

av medborgarskapslagstiftningen har sålunda enligt sitt uppdrag att undersöka

bl. a. frågan om att överföra beslutanderätten i vissa medborgarskapsärenden

från Kungl. Maj :t till underlydande organ. Såsom framhållits i

utredningens direktiv torde många av de medborgarskapsärenden, som nu

prövas av Kungl. Maj :t, vara av rutinartad karaktär. Detta gäller särskilt

de nordiska ärendena. Det har därför i direktiven ifrågasatts om icke sådana

ärenden i större utsträckning skulle kunna avgöras redan på länsstyrelseplanet.

Också beträffande vissa icke-nordiska medborgarskapsärenden

har en sådan decentralisering ansetts böra övervägas av utredningen.

I den mån det visar sig möjligt att på medborgarskapsområdet frigöra

Kungl. Maj :t från befattning med mer eller mindre rutinartade ärenden,

bör en sådan decentralisering genomföras så snabbt sig göra låter. Med hänsyn

härtill förordar jag sådan ändring av § 33 regeringsformen att detta

kan ske. Ändringen synes mig lämpligen böra ske på sådant sätt att det i

medborgarskapslagen må kunna bestämmas att hithörande ärenden skall

prövas av annat organ än Kungl. Maj :t.

Hemställan

I enlighet med de synpunkter som i det föregående anförts har inom

justitiedepartementet upprättats förslag till

1) ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§ 53 och 67

riksdagsordningen samt § 2 successionsordningen;

2) ändrad lydelse av §§ 24 och 26 regeringsformen;

3) ändrad lydelse av § 21 regeringsformen;

4) ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen;

5) ändrad lydelse av § 81 regeringsformen;

6) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen samt §§ 70 och 71 riksdagsordningen;
7)

ändrad lydelse av § 50 regeringsformen samt §§ 72 och 73 riksdagsordningen;
8)

ändrad lydelse av §§ 96—102. 106 och 110 regeringsformen samt §§

42 och 68 riksdagsordningen;

9) ändrad lydelse av § 110 regeringsformen;

10) ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen;

11) ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen;

12) ändrad lydelse av § 6 mom. 7 riksdagsordningen; samt

13) ändrad lydelse av § 33 regeringsformen.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij. ts proposition nr lbO år 106b 247

Föredraganden hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till prövning i grnndlagsenlig ordning.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 196 i
-

Innehållsf örtecknin g

Propositionen .................................................. I

Författningsförslag ............. 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 mars 1964 .................. 21

Inledning .................................................... 21

1. Statschefens behörighetsålder .............................. 25

Gällande rätt........................................... 25

Äldre ordning in. m..................................... 26

Författningsutredningen ................................. 27

Remissyttrandena....................................... 27

Departementschefen ..................................... 30

2. Nådeärendenas behandling................................. 31

Gällande ordning m. m................................... 32

Tidigare reformförslag .................................. 33

Det aktuella förslaget.................................... 37

Remissyttrandena....................................... 39

Författningsutredningens förslag och däröver avgivna remissyttranden

............................................ 41

Nådeförfarandet i de nordiska grannländerna.............. 44

Departementschefen ...................................... 45

3. Lagrådets organisation .................................... 49

Gällande bestämmelser .................................. 49

Historik................................................ 51

Tidigare reformförslag .................................. 53

Departementspromemorian............................... 60

Remissyttrandena....................................... 68

Departementschefen..................................... 81

4. Ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.............. 85

Nuvarande ordning...................................... 85

Tidigare reformförslag .................................. 86

Författningsutredningen ................................. 89

Reredningen inom civildepartementet...................... 90

Remissyttrandena....................................... 91

Departementschefen .................................... 97

5. Överlåtelse av konstitutionell befogenhet på mellanfolklig organisation

.................................................. 101

Gällande ordning........................................ 101

Olika traktattyper m. in................................. 102

Tidigare reformförslag .................................. 106

Främmande rätt ........................................ 108

Författningsutredningen ................................. 110

Remissyttrandena....................................... 113

Departementschefen..................................... 130

6. Inrättande av en riksdagens lönedelegation .................. 135

Nuvarande ordning...................................... 135

Tidigare reformförslag .................................. 136

Författningsutredningen ................................. 142

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 196''r 249

Beredningen inom civildepartementet...................... 147

Remissyttrandena....................................... 147

Departementschefen..................................... 158

7. Inrättande av en riksdagens krigsdelegation m. m............. 165

Gällande ordning........................................ 165

Författningsutredningen ................................. 165

Remissyttrandena....................................... 167

Departementschefen..................................... 170

8. Ändrade grundlagsregler rörande riksdagens ombudsmän...... 175

Gällande ordning m. in................................... 175

Vissa tidigare reformförslag.............................. 177

Författningsutredningen ................................. 179

Det aktuella förslaget.................................... 179

Remissyttrandena....................................... 184

Departementschefen..................................... 187

9. Riksdagsledamots immunitetsskydd......................... 189

Gällande ordning........................................ 189

Vissa reformförslag...................................... 189

Författningsutredningen ................................. 190

Remissyttrandena ....................................... 191

Departementschefen..................................... 197

10. Rösträttsåldern ........................................... 199

Gällande rätt m. in....................................... 199

Tidigare reformförslag .................................. 200

Utländsk rätt........................................... 203

Författningsutredningens förslag.......................... 203

Remissyttrandena....................................... 205

Födelsefrekvensen under olika delar av året................ 212

Departementschefen..................................... 212

11. Sjukas, invaliders och åldringars rösträttsutövning............ 216

Gällande bestämmelser .................................. 216

Vissa tidigare framförda reformförslag.................... 218

Val utredningens år 1958 framlagda förslag och däröver avgivna

remissyttranden in. in................................. 219

Valutredningens år 1961 framlagda principförslag och däröver

avgivna remissyttranden .......................... 221

Valutredningens nu aktuella förslag ...................... 226

Remissyttrandena....................................... 229

Departementschefen..................................... 240

12. Vissa magistraters befattning med förstakammarval .......... 244

Gällande bestämmelser in. in............................. 244

Departementschefen..................................... 245

13. Ändring av § 33 regeringsformen .......................... 245

Gällande bestämmelser .................................. 245

Departementschefen..................................... 245

Hemställan .................................................. 246

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640181

Doktrin (12)

  1. Joachim Åhman, USA:s befogenheter på svenskt territorium enligt DCA, SvJT 2026 s. 357, på s. 362 · Fritt tillgänglig
  2. Tormod Otter Johansen, Sebastian Wejedal, Mot ett funktionellt domstolsbegrepp, SvJT 2016 s. 100, på s. 109 · Fritt tillgänglig
  3. Vilhelm Persson, Svenskt rättsligt skydd mot säkerhetsrådets beslut, FT 2010 nr 3 s. 271, på s. 289 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Carl Lebeck, En ny konstitutionell reglering av internationella relationer? Något om förändringarna i RF 10, FT 2010 nr 3 s. 221, på s. 223 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Carl Lebeck, Konstitutionell reglering av internationell delegation. Från "EEC-paragrafen" till RF 10:5, FT 2009 nr 2 s. 155, på s. 170, 178, 179, 197, 206, 208 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Frida Silfverberg, Sveriges grundlagsreglering av samarbetet med EG och EU, FT 2002 nr 1 s. 77, på s. 81 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  7. Rolf H. Lindholm, Makten över utrikespolitiken, SvJT 1991 s. 539, på s. 542, 545, 546 · Fritt tillgänglig
  8. Fredrik Sundberg, Om ingripanden mot administrativt frihetsberövande i ett rättighetsperspektiv, FT 1983 nr 5 s. 200, på s. 201 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  9. Hans Ragnemalm, "EG-paragrafen", FT 1977 nr 2–4 s. 167, på s. 172, 173, 177 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  10. Utredningsuppdrag, FT 1972 nr 4 s. 207, på s. 214 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  11. Justitiedepartementets huvudtitel för budgetåret 1965/66., SvJT 1965 s. 61 · Fritt tillgänglig
  12. Olov Hegrelius, Högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter om författningsförslaget, FT 1964 nr 1 s. 1, på s. 25 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

29 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1964:40 Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder till stärkande av det svenska folkstyret. s. 2 i texten

Doktrin (28)

28 kopplingar i 15 dokument.

  1. FT 2009 s. 155 Carl Lebeck, Konstitutionell reglering av internationell delegation. Från "EEC-paragrafen" till RF 10:5 s. 170 · s. 178 · s. 179 · s. 197 · och 2 till i texten
  2. FT 1977 s. 167 Hans Ragnemalm, "EG-paragrafen" s. 167 · s. 172 · s. 173 · s. 177 i texten
  3. JT 2009/10 s. 377 s. 380 · s. 382 · s. 383 i texten · dokumentnivå
  4. SvJT 1991 s. 539 Rolf H. Lindholm, Makten över utrikespolitiken s. 542 · s. 545 · s. 546 i texten
  5. ERT 2016 s. 179 s. 180 · s. 187 i texten · dokumentnivå

Visa alla 15