Sök i Ratio Lex

Med förslag till naturvårdslag m. m

1964-04-10 · 156 sidor, varav 147 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 147 av 156 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:148, Med förslag till naturvårdslag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

1

Nr 148

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till naturvårdslag

m. m.; given Stockholms slott den 10 april

1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att jämlikt § 87 regeringsformen

antaga härvid fogade förslag till

1) naturvårdslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

GUSTAF ADOLF

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framläggs förslag till ny naturvårdslag, som skall

ersätta naturskyddslagen, strandlagen och vissa regler i byggnadslagen.

Ett nytt institut, naturreservat, skall kunna användas både för att bevara

vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och för att tillgodose

behovet av mark för allmänhetens friluftsliv. Beslut om bildande avnaturreservat

meddelas av länsstyrelsen. Därvid skall föreskrivas de inskränkningar

i förfoganderätten över fastighet som erfordras för att trygga

ändamålet med reservatet. Om för ändamålet krävs att särskilda åtgärder

vidtas inom reservatet, kan länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådant

intrång.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

skall länsstyrelsen kunna förordna att visst strandområde skall vara

strandskyddsområde. Inom sådant område skall bebyggelsen kontrolleras

på huvudsakligen samma sätt som enligt strandlagen. Härjämte ges möjlighet

att ingripa mot andra anläggningar som inskränker allmänhetens rörelsefrihet

inom området.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19(ii. 1 samt. Nr HS

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Till skydd för landskapsbilden införs allmänt tillståndstvång för täkt av

sten, grus, sand och lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov.

Länsstyrelsen får därjämte befogenhet att förordna om lokalt tillståndstvång

för byggnader, upplag och andra arbetsföretag. Också beträffande

reklamanordningar i naturen införs i princip allmänt tillståndstvång. Bestämmelserna

om nedskräpning i naturen skärps.

Lagförslaget innehåller vidare ersättningsbestämmelser i huvudsak utformade

efter mönster av motsvarande regler i naturskyddslagen, strandlagen

och byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd till täkt, som är underkastad

det allmänna tillståndstvånget, skall markens värde vid tiden för lagens

ikraftträdande vara avgörande för ersättningsberäkningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

3

Förslag

till

Naturvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas.

Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen.

Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej undvikas, skola skäliga

åtgärder vidtagas för att begränsa eller motverka skadan.

2 §.

Naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet.

Länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet.

Statens naturvårdsnämnd har överinseende över naturvården i riket.

3 §•

Vid prövning av fråga rörande naturvård skall tillbörlig hänsyn tagas

till övriga allmänna och enskilda intressen som beröras av frågan.

Nationalparker

4 §•

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp

i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan

tillhörig mark avsättas till nationalpark.

5 §•

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild

nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas

över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i

övrigt inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med

nationalparken.

6 §•

Enligt 5 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan

uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna

medgivna rättigheter Ull bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur

än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla

sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning

av renhjordar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

Naturreservat

7 §•

Område, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin

betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga

beskaffenhet eller emedan området är av väsentlig betydelse för allmänhetens

friluftsliv, må av länsstyrelsen förklaras som naturreservat.

8 §■

I beslut om bildande av naturreservat skall angivas grunden för beslutet

samt föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som

finnas nödiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot

bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning,

plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel.

Finnes sedermera att ny grund bör gälla för reservatet eller att ytterligare

inskränkningar erfordras, äger länsstyrelsen meddela härav påkallat

beslut.

9 §■

Erfordras för tillgodoseende av ändamålet med naturreservat att vägar,

parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära

inrättningar eller liknande anordningar anläggas inom området eller

att där företages gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller dylik

åtgärd eller att allmänheten beredes tillträde till mark inom området

där den eljest ej skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen förplikta ägaren

att tåla sådant intrång.

10 §.

Länsstyrelsen äger meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har

att iakttaga inom naturreservat som erfordras för att trygga ändamålet

med reservatet.

11 §•

Då fråga uppkommit om bildande av naturreservat eller om meddelande

av beslut enligt 8 § andra stycket, må länsstyrelsen för viss tid, högst tre

år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länsstyrelsens

tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot syftet med de ifrågasatta

reservatföreskrifterna. Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid

av länsstyrelsen förlängas med högst tre år.

12 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må länsstyrelsen helt eller delvis upphäva

beslut enligt 7—10 §§. Länsstyrelsen må ock i särskilda fall medgiva undantag

från meddelade reservatföreskrifter.

Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för arbetsföretag,

äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning

av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det.

Naturminnen

13 §.

Till fastighet hörande naturföremål, som finnes böra särskilt skyddas eller

vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin

skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet, må jämte erforderligt område

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196b

på marken av länsstyrelsen fridlysas såsom naturminne. Markområdet skall

avpassas efter vad som kräves för att bevara naturföremålet och bereda med

hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring.

Vad i 8—12 §§ stadgas om naturreservat skall i tillämpliga delar gälla

beträffande naturminne.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 l '' -

År fara att växtart försvinner eller utsattes för plundring, äger Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landel

eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda,

skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar

mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant

djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, värs dödande éller fångande

är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom särskilt

stadgas.

Förbud enligt denna paragraf skall ej utgöra hinder mot avverkning av

skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

15 §. .. .../; .v’ ; ,

För att ål allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna

att visst strandområde skall vara strandskyddsområde.

Strandskyddsområde skall omfatta land- och vattenområde inom det avstånd

från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje

vid normalt medelvattenstånd.

Strandskyddsområde skall ej omfatta område som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan.

16 §.

Inom strandskyddsområde må icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny

byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen

annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd,

och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse

som nu sagts. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i

vilken utsträckning mark må tagas i anspråk såsom tomt för byggnaden.

Vill någon i annat fall inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom

mark tages i anspråk såsom tomt eller tillträdet till mark inom området,

där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, på annat sätt hindras

eller försvåras, äger han påkalla tillståndsprövning hos länsstyrelsen.

Har anläggning som här avses utförts utan tillstånd eller i strid mot givet

tillstånd och finnes den avsevärt inskränka allmänhetens rörelsefrihet, må

länsstyrelsen förelägga ägaren att vidtaga erforderliga aterställningsåtgärder.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla anläggning som erfordras

opaginerad Kontrollera mot PDF

0 Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 19Gi

för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den allmänna

samfärdseln och ej tillgodoser bostadsändamål.

17 §.

Finnes på område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i

områdets närhet stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till

mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må

länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan

genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av

stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande

dike.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

18 §.

läkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens

husbehov må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser

dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som meddelas

genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr

att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning." I

samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets

menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller

motverkas. Tillstand må för sin giltighet göras beroende av att säkerhet

ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna åtgärder.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens

innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

19 §.

Finnes anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag

av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom

visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen

förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området

utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter

att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas

eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller

företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

20 §.

Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §,

komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör, innan företaget utföres,

samråd ske med länsstyrelsen.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga

företagaren att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande,

finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på

landskapsbilden.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller

företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år ll)6b

21 §.

Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd generalplan, stadsplan

eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och skadas därigenom landskapsbilden

i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva eller

iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan i den mån detta

ej kan anses oskäligt betungande.

22 §.

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda

eller liknande ändamål må ej finnas varaktigt anbringad utomhus

utan länsstyrelsens tillstånd.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning

om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla

för meddelanden rörande konnnunala angelägenheter, föreningssammanträden,

auktioner eller dylikt. Dock må hos länsstyrelsen sökas tillstånd

jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning

anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den vara

uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrelsen meddela föreläggande

om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig

åtgärd därmed.

Bestämmelserna i denna paragraf avse ej anordning för vilken byggnadslov

erfordras eller givits.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning

23 §.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med plåt, glas, plast,

papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada

för annan.

24 §.

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och kan

därav för närboende eller andra uppkomma obehag av någon betydenhet

eller skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen förelägga den som

vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa

platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter fragan

om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Ersättningsbestämmelser

25 §.

Medföra föreskrifter enligt 8 eller 9 § sådan inskränkning i rätten att bebygga

mark, att ägaren kan använda marken allenast på sätt som står i

uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom

eljest genom sådana föreskrifter avsevärt men, är han berättigad till ersättning

av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om

innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild lätt till marken

som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.

Innebär föreskrift enligt 8 § förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens

tillstånd, må ersättning i anledning av den föreskriften ej utgå med

mindre tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hän
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

syn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för föreskrifternas

meddelande.

26 §.

Uppkommer i fall som avses i 25 § synnerligt men vid fastighetens nyttjande,

må agaren fordra att fastigheten löses. Beträffande frågan huruvida

rätt härtill föreligger äger bestämmelsen i 25 § tredje stvcket motsvarande

tillämpning.

27 §■

Har förbud meddelats enligt 11 § och medför vägran av tillstånd ertligt

samma paragraf sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med förbudet

avsedd mark på sätt som tidigare skétt, att avsevärt men tillskyndas ägaien

eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är denne berättigad

till ersättning av kronan för den''skada han härigenom lider.

28 §. ■ ;

Har beträffande fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande

enligt 15 eller 19 §, vägrats tillstånd som avses i 16 eller 19 § och kan till

följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området

för förordnandet påverkas av att förfoganderätten sålunda inskränkts,

av agaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägalen

berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom l>der

Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning där föreläggande

meddelats enligt 16 § andra stycket eller tillstånd enligt 19 6 förenats

med föreskrifter.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande.

29 j,.:;

Har tillstånd som avses i 18 § vägrats eller förenats med föreskrifter och

kan till följd härav marken av ägaren användas allenast på sätt som står i

uppenbart missförhållande till dess värde vid tiden för denna lags ikraftträdande,

är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han

härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt

eller annan särskild rätt till marken som upplåtits före lagens ikraftträdande.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för lagens ikraftträdande.

3° §.

Ersättning enligt 27 § skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp.

Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse som

sedermera kan komma att utgå jämlikt 25 eller 26 §.

Om särskilda skäl äro därtill, må jämväl ersättning enligt 25, 28 och

29 §§ på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan

sakagare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan

och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:is proposition nr H8 år 196''i

31 §.

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på

grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad att av kronan erhålla

ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall

dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av föreläggande

enligt 17 § övergång anordnats över dike.

32 §.

Innan beslut fattas som kan föranleda ersättningsskyldighet enligt denna

lag, äger länsstyrelsen förelägga den, som vill göra anspråk på ersättning

eller fordra inlösen av fastighet, att inom viss tid, minst två månader, göra

anmälan därom hos länsstyrelsen vid påföljd att han eljest skall hava förlorat

sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts

skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den

som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i

avseende å fastigheten.

33 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 25, 27, 28 eller

29 § eller om inlösen av fastighet och har icke den, som vill göra anspråk

på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 § första stycket förlorat sin

talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen

inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket

grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt

8 eller 9 §, vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande

av de villkor som, därest föreskrifterna meddelas, skola gälla beträffande

ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåll,

som förutsatts vid expropriationsdomstolen, inom ett år från det målet avgjorts

genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande

för parterna.

34 §.

Är fastighetsägaren enligt 25, 28 eller 29 § tillkommande ersättning bestämd

att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett

rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan

antagas ej utgöra full säkerhet för fordran för vilken fastigheten svarade

då rätten till "ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen;

och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan

därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt

lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att

nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning avkronan

för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma

gäller, om förlust tillskyndas fordringens innehavare därigenom att ersättning

blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse

mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning

ej blivit prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning

väckas vid expropriationsdomstolen.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 saml. Nr 14S

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 1i8 år 1961

35 §.

Har ersättning utgått med anledning av föreskrifter eller tillståndsvägran

enligt denna lag och upphävas sedermera föreskrifterna helt eller delvis

eller gives tillstånd, må markens ägare eller innehavare, om med hänsyn

till hans nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt så finnes skäligt,

förpliktas att återgälda ersättningen eller del därav. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning, om åtgärd företagits i strid mot föreskrifterna

eller mot beslutet om tillståndsvägran samt länsstyrelsen och envar annan,

som enligt 39 § äger söka handräckning, beslutar att icke påkalla rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas vid expropriationsdomstolen inom

ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas och

senast tio år efter det ersättningen utbetalades, vid påföljd att rätten därtill

eljest förloras.

36 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol,

skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tilllämpliga

delar gälla, där ej annat är särskilt stadgat. Är fråga om inlösen

av fastighet, skola jämväl i övrigt de allmänna bestämmelserna i lagen om

expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt

ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna

annat.

Ansvarsbestämmelser m. m.

37 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10,

11 eller 14 §,

eller bryter mot förbudet i 16 § första stycket första punkten,

eller utför täkt eller annat arbetsföretag i strid mot förbudet i 18 § eller

förordnande enligt 19 § eller föreskrift som meddelats i samband med tillstånd

till företaget,

eller bryter mot förbudet i 22 § första stycket,

dömes till dagsböter. Är brottet grovt, må dömas till fängelse i högst sex

månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i 23 § och har förseelsen varit ägnad att

för annan medföra obehag av någon betydenhet eller skada till person eller

egendom, dömes till dagsböter.

38 §.

Den som gjort sig skyldig till gärning som sägs i 37 § må förpliktas att

ersätta kostnad som föranledes därav.

39 §.

Har någon begått gärning som avses i 37 § första stycket, äger länsstyrelsen

vid vite förelägga honom att rätta vad olagligen skett, överexekutor

äger ock meddela handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning

må göras av allmän åklagare, statens naturvårdsnämnd, länsstyrelsen,

länsarkitekten eller den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor.

Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Vid ineddelande av föreläggande enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 g, 21

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

§, 22 § andra stycket eller 24 § må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes

ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen

föranstalta om att åtgärden vidtages.

40 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsnämnd

äger föra sådan talan för tillvaratagande av naturvårdens intressen.

41 §.

Förbud enligt 11 eller 14 § så ock förordnande enligt 15 eller 19 § skail

lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

42 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut meddelas

i naturvårdsärende, må sådan undersökning verkställas genom länsstyrelsens

försorg.

43 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Övergångsbestämmelser

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Genom lagen upphävas strandlagen

den 30 maj 1952 (nr 382) och naturskyddslagen den 21 november

1952 (nr 688).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

45 §.

I fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, samt förbud,

föreläggande, förordnande eller tillstånd som meddelats med stöd av 8, 16,

17, 20, 21, 23 eller 27 § naturskyddslagen eller 1 eller 2 § strandlagen skall

så anses som om beslutet meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya

lagen. I den mån förordnande enligt 21 § naturskyddslagen sammanfaller

med det i 18 § nya lagen stadgade förbudet träder detta i stället för förordnandet.

Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut angående

fridlysning, föreläggande eller tillstånd, som meddelats före nya lagens

ikraftträdande, skall äldre lag fortfarande gälla.

Vid tillämpning av 28 § nya lagen med anledning av förordnande enligt

21 § naturskyddslagen skall förordnandet anses meddelat vid nya lagens

ikraftträdande.

46 §.

Täktverksamhet, som pågår vid nya lagens ikraftträdande utan att tillstånd

erfordrats enligt 21 § naturskyddslagen men som kräver tillstånd enligt

18 § nya lagen, må fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar annat.

För att verksamheten skall få fortgå efter utgången av år 1964 erfordras

dock att tillstånd sökts dessförinnan.

Har tillstånd till fortsatt täkt vägrats eller förenats med föreskrifter och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H8 år 1961

medför detta att kostnader, som nedlagts för fyndighetens tillvaratagande,

bliva onyttiga, skall skälig gottgörelse utgå härför, om ej särskilda skäl äro

däremot. Beträffande sådan gottgörelse skola bestämmelserna i 30 § andra

stycket samt 32—36 §§ äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Anordning, som avses i 22 § och som lagligen anbringats före nya lagens

ikraftträdande, må bibehållas utan hinder av bestämmelserna i sagda paragraf.

Finnes dylik anordning vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden,

må länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen

eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed. I fall som nu

sagts skall vad i 39 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har någon enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld anordning,

må länsstyrelsen, om särskilda skäl föranleda därtill, av allmänna

medel tillerkänna honom ersättning för förlust med belopp högst motsvarande

kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

48 §.

Vad i 31 § första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med avseende

å stängsel eller dike, som tillkommit före den 1 januari 1953 eller

som tillkommit därefter men före nya lagens ikraftträdande och icke är

beläget inom eller i närheten av strandskyddsområde enligt 1 § strandlagen

eller 15 § nya lagen. Har den som håller sådant stängsel eller dike

borttagit detsamma på grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad

att av kronan erhålla ersättning för kostnaderna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastighet, som----------det nödigt:

I. för befästning--------sandflykt förebygges;

II. för att bevara område såsom 11. för att bevara område såsom

nationalpark eller naturminne; nationalpark, naturreservat eller na
turminne

;

12. för att---------nu nämnts.

Särskild rätt-------— är sagt.

108 §,

Expropriation för att bevara område

såsom nationalpark eller naturminne

må äga rum endast till förmån

för kronan samt, då fråga är

om naturminne, för kommun eller

sådan förening eller stiftelse, vars

huvudsakliga uppgift är ägnad naturskydd

och som kan på ett betryggande

sätt ansvara för egendomen.

Fråga om---—----

Expropriation för att bevara område

såsom nationalpark, naturreservat

eller naturminne må äga rum

endast till förmån för kronan samt,

då fråga är om naturreservat eller

naturminne, för kommun eller sådan

förening eller stiftelse, vars huvudsakliga

uppgift är ägnad naturvård

och som kan på ett betryggande sätt

ansvara för egendomen.

för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

1 Senaste lydelse av 1 och 108 §§ se SFS 1963:219.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 123 och 124 §§

samma lag skola upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse)

86

Finnes område som icke ingår i

stadsplan eller byggnadsplan böra

särskilt skyddas på grund av naturskönhet,

växtlighet eller andra

särskilda naturförhållanden eller

med hänsyn till förefintlig från historisk

eller konstnärlig synpunkt

värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar

eller andra minnesmärken,

äger Konungen förordna, att nybyggnad

inom området icke må företagas

utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må

tillstånd vägras, om avsevärt men

därigenom tillskyndas markens ägare,

utan att skälig ersättning därför

gives.

122

Finnes område som icke ingår i

stadsplan eller byggnadsplan böra

särskilt skyddas på grund av naturskönhet,

växtlighet eller andra särskilda

naturförhållanden eller med

hänsyn till förefintlig från historisk

eller konstnärlig synpunkt värdefull

bebyggelse, fasta fornlämningar eller

andra minnesmärken, må länsstyrelsen

förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Ej må tillstånd

vägras, om avsevärt men därigenom

tillskyndas markens ägare, utan att

skälig ersättning därför gives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Finnes område som icke ingår i

stadsplan eller byggnadsplan böra

särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig

från historisk eller konstnärlig

synpunkt värdefull bebyggelse,

fasta fornlämningar eller andra minnesmärken,

äger länsstyrelsen förordna,

att nybyggnad inom området

icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Ej må tillstånd vägras,

om avsevärt men därigenom tillskyndas

markens ägare, utan att skälig

ersättning därför gives.

§•

Vad i 86 och 87 §§ stadgas skall

äga motsvarande tillämpning på landet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964 och rubbar ej förordnande som

meddelats dessförinnan.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1!J6''i

15

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

6 mars 196t.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstiftning

angående naturvården samt anför följande.

Genom beslut den 14 oktober 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning

angående naturskyddslagstiftningen, m. m. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallades den 21 oktober 1960 såsom utredningsman numera

generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen J. B. Lundgren. Såsom

experter har biträtt länsarkitekten E. L. Borg, revisionssekreteraren L. A.

Delin, över jägmästaren F. H. Ebeling, intendenten L.-E. Esping, överdirektören

G. V. Hall, överlantmätaren N. K. Kvarby, riksdagsmannen I. R. Lassinantti,

planeringsdirektören J. V. Norrby, verkställande direktören H. Sehlin,

professorn H. M. Sjörs och landsantikvarien G. A. E. Westin.

Genom beslut den 30 juni 1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt utredningen att

jämväl företa en översyn av 1952 års strandlag.

Utredningen, som antagit namnet 1960 års naturvårdsutredning, har till

fullgörande av sina uppdrag avlämnat ett den 21 augusti 1962 dagtecknat

betänkande angående naturen och samhället (SOU 1962: 36).

Över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande och

andra organ — remissyttranden avgetts av statskontoret, domänstyrelsen,

skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, vattenvårdsnämnden,

naturvårdsdelegationen, statens fritidsnämnd, Sveriges geologiska undersökning,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

vattenöverdomstolen, viltforskningsrådet, kommerskollegium, lantbrukshögskolan,

statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, 1960 års vägsakkunniga,

bilskrotningsutredningen, utredningen angående riksantikvarieämbetets

organisation, expropriationsutredningen, 1949 års jaktutredning, vatten
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

vårdskommittén, Vetenskapsakademien, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsvetenskapsakademien,

Nordiska museet, Svenska naturskyddsföreningen,

Samfundet för hembygdsvård, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges

akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska

landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Svenska turistföreningen, Reso, Sveriges riksidrottsförbund,

Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben, Svenska jägareförbundet,

Fritidsfiskets samarbetsnämnd, Kungl. Svenska Segelsällskapet,

Svenska kryssarklubben, Sveriges motorbåtsunion, Cykel- och mopedfrämjandet,

Motormännens riksförbund, Kungl. Automobilklubben, Motorförarnas

helnykterhetsförbund, Grus- och makadamföreningen, Svenska vägföreningen,

Svenska vattenkraftföreningen, Svenska elverksföreningen, Sveriges

industriförbund, Samernas riksförbund, Landsantikvarieorganisationernas

samarbetsråd, Svenska teknologföreningen, Sveriges bilskrotares riksförbund,

Svenska annonsörers förening, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,

Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund samt

Föreningen för samhällsplanering.

I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Sveriges

stenindustriförbund, Sveriges ornitologiska förening, ARE-bolagen, Svenska

arkitekters riksförbund, Torvströfabrikernas centralförening, Affischeringsföretagens

förening, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund, Sveriges fröodlareförbund, Näringslivets

byggnadsdelegation, Jägarnas riksförbund, Distriktsingenjörers förening,

Föreningen för vattenhygien, Sveriges jordägareförbund, Håbo kommunalfullmäktige,

Östergötlands hembygdsdistrikt samt jägmästaren Otto

Rittner.

På grundval av betänkandet framlades vid 1963 års riksdag proposition

(1963: 71) angående riktlinjer och organisation för den statliga naturvårdsverksamheten

m. in. Propositionen bifölls av riksdagen (JoU 11, rskr 139).

I min anmälan till statsrådsprotokollet av berörda fråga förutskickade jag

att jag senare ämnade återkomma till ett av utredningen framlagt förslag

om ny lagstiftning på naturvårdens område. Jag anhåller nu att få uppta

detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Den centrala lagstiftningen på naturvårdens område innefattas i natu rskyddslagen

den 21 november 1952 (nr 688). Tidigare fanns bestämmelser

om skydd för vissa naturområden m. m. i två lagar av år 1909 angående

naturminnesmärkens fredande och angående nationalparker.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

1 naturskyddslagens inledande bestämmelser fastslås att naturen utgör

en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas samt att envar i sitt umgänge

med naturen bör visa varsamhet, så att onödig skada ej uppkommer

(1 §). Härefter behandlas tre slag av naturskyddsobjekt, nämligen nationalparker,

naturminnen och naturparker.

Nationalpark kan avsättas på mark tillhörig kronan i syfte att bevara

större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd

eller i väsentligen oförändrat skick (2 §). Kungl. Maj:t eller myndighet

som Kungl. Maj:t bestämmer äger för varje särskild nationalpark meddela

de särskilda föreskrifter som är erforderliga för att trygga ändamålet

med nationalparken (3 §). Sådana föreskrifter får dock inte inkräkta på redan

uppkommen enskild rätt eller på lapparnas särskilda rättigheter till

renbete in. m. (4 §).

Såsom naturminne kan fridlysas område eller till fastighet hörande naturföremål,

som finnes böra särskilt skyddas på grund av sin betydelse för

kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet

(5 §). Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen, som i

samband därmed har att meddela erforderliga föreskrifter beträffande naturminnets

vård och förvaltning. Kungl. Maj :t kan förordna att vården och

förvaltningen av naturminne helt eller delvis skall omhänderhas av myndighet

(6 §). Fridlysning kan ske oavsett om marken är i allmän eller enskild

ägo.

Medför fridlysning sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att ägaren

kan nyttja marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde eller tillskyndas honom avsevärt men på annat

sätt, är han berättigad att erhålla ersättning för skadan av kronan. Detsamma

gäller annan rättsinnehavare med avseende å marken. Ersättning skall

normalt utgå som engångsbelopp men kan om särskilda skäl är därtill bestämmas

att utgå med visst årligt belopp, med möjlighet till omprövning

vid ändrade förhållanden. Föranleder fridlysningen synnerligt men vid fastighetens

nyttjande, kan ägaren fordra att fastigheten löses (7 §).

Då fråga väckts om fridlysning kan länsstyrelsen för viss tid, högst tre

år, meddela förbud att beträffande del aktuella objektet utan länsstyrelsens

tillstånd vidta åtgärd som strider mot fridlysningens syfte. Om särskilda

skäl finns kan tiden förlängas med högst tre år. Skulle vägran av tillstånd

till viss åtgärd medföra sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med

forbudet avsedd mark på sätt som tidigare skett, att avsevärt men tillskyndas

ägaren eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är han berättigad

att för skadan erhålla ersättning, vilken i detta fall skall utgå med

visst årligt belopp. Sådan ersättning kan, om skäl är därtill, avräknas på

gottgörelse som sedermera kan komma att utgå när fridlysning beslutas

''<8 §).

Undantag från fridlysning kan medges av länsstyrelsen lör vetenskaplig

forskning eller därmed jämförligt ändamål. Fridlysning skall av länsstyrelsen

jämkas eller upphävas, om det på grund av att naturminnet förstörts

eller annan särskild anledning framstår såsom meningslöst att bibehålla

fridlysningsbestämmelserna eller om det begärs av någon som genom expropriation

förvärvat rätt till sådant nyttjande av naturminnet som inte är

I ören ligt med fridlysningens syfte. Länsstyrelsen kan vidare upphäva eller

jämka fridlysning om den hindrar eller avsevärt försvårar företag av större

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj: Is proposition nr i ''i8 år

allmän eller enskild nytta samt om fridlysningen befinns medföra avsevärt

större intrång än som förutsattes när fridlysningsbeslutet meddelades (9 §).

Erfordras före beslut angående fridlysning m. m. förberedande undersökning

på marken, får sådan verkställas genom länsstyrelsens försorg (10

§). Berörs naturminne av arbetsföretag och erfordras med anledning därav

särskild undersökning av naturminnet eller särskild åtgärd för att bevara

det, skall kostnaden härför åvila företaget, såvitt detta ej på grund av särskilda

förhållanden finnes obilligt (11 §).

För att tillgodose det sociala naturskyddets behov av områden för friluftsliv

tillskapades i naturskyddslagen ett helt nytt institut, naturparken. Som

naturpark kan genom beslut av länsstyrelsen fridlysas område, som på

grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse

för befolkningens umgänge med naturen (12 och 18 §§). Fridlysning av område

såsom naturpark får inte ske utan ägarens samtycke, såvida området

inte blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen

avsedda ändamålet (14 §). Vad i 7—11 §§ stadgas om naturminne

skall i tillämpliga delar gälla även beträffande naturpark.

Xaturskyddslagen innehåller också särskilda bestämmelser till skydd för

växt- och djurarter.

Om växtart med hänsyn till fara för utrotning finnes böra skyddas på

annat sätt än genom områdets fridlysning som naturminne, äger sålunda

Kungl. Maj :t eller den myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, meddela

förbud att inom landet eller del därav bortta eller skada växt av den arten

där den växer vilt (16 §). Föreligger sådant förhållande beträffande djurart,

kan i samma ordning meddelas förbud att döda, skada eller fånga vilt

levande djur av den arten samt att bortta eller skada dylikt djurs ägg, rom

eller bo. Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hänföra

till jakt eller fiske gäller dock vad därom särskilt stadgas (17 §). Fridlysning

av växt- eller djurart utgör inte hinder mot avverkning av skog eller

eljest mot ändamålsenligt nyttjande av mark (18 §).

Till skydd för landskapsbilden upptar naturskyddslagen regler om samrådsskvldighet

rörande vissa arbetsföretag, om förbud mot täktverksamhet

samt om utomhusreklamen.

Kan arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse, komma att väsentligt

ändra landskapsbilden, bör innan företaget utföres samråd ske med länsarkitekten

eller den han anvisar (19 §). I fall som nu nämnts kan länsstyrelsen

vid vite förelägga företagaren att vidta de åtgärder som, utan att vara

oskäligt betungande, kan anses erforderliga för att begränsa eller motverka

skada på landskapsbilden. Detta gäller dock ej, därest frågan om företagets

tillåtlighet med hänsyn till dess inverkan på naturen enligt lag skall prövas

i särskild ordning (20 §).

Finns anledning anta att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed jämförliga

nyttigheter inom visst område skulle komma att väsentligt ändra

landskapsbilden, kan länsstyrelsen förordna att sådant arbetsföretag inte

får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Dylikt förordnande

får inte inkräkta på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen

eller genom beslut av Kungl. Maj :t. I samband med tillstånd kan länsstyrelsen

meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj. ts proposition nr l''i8 år 1061

19

landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillskyndas på

grund av tillståndsvägran eller föreskrifter markens ägare eller annan

rättsinnehavare med avseende å fastigheten avsevärt men, är han berättigad

till ersättning av kronan för den skada han lider. Möjlighet finns att bestämma

ersättningen att utgå med visst årligt belopp (21 §).

Vill någon utomhus varaktigt anbringa tavla, skylt, inskrift eller därmed

jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål, bör

han, om anordningen på grund av sin storlek eller av annan orsak kan komma

att störa landskapsbilden, samråda med länsarkitekten innan anordningen

anbringas (22 §). Finnes sådan anordning vara uppenbart vanprydande

i landskapsbilden, kan länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens

ägare eller, om denne ej är känd, ägaren av den mark, där anordningen

är uppsatt, att avlägsna anordningen eller vidta de särskilda åtgärder

därmed som länsstyrelsen finner erforderliga. Har någon ålagts att avlägsna

sådan anordning kan, om särskilda skäl föranleder därtill, ersättning för

förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande

kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande

(23 §). Vad i 22 och 23 §§ stadgats skall ej gälla i fråga om anordning, vars

tillåtlighet skall prövas i särskild ordning (24 §). För område som genom

märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är av särskilt intresse kan

länsstyrelsen, i den mån så finnes lämpligt för att skydda landskapsbilden,

förbjuda att anordning som avses i 22 § anbringas utomhus annorledes än

ä byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan

verksamhet (25 §).

Till skydd mot nedskräpning stadgar naturskyddslagen följande.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper eller

annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan (26 §).

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och därav

för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar

fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, i den mån det

kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller eljest

är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen

samt vidta erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Detta skall

dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan om platsens iordningställande

skall prövas i annan ordning (27 §).

Slutligen innehåller naturskyddslagen regler rörande behandlingen av ersättningsfrågor

samt ansvarsbestämmelser in. in.

Har fråga väckts om åtgärd enligt naturskyddslagen, kan länsstyrelsen

förelägga den som vill fordra ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst

två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen, vid påföljd att han eljest

förlorar sin talan. Överenskommelse om ersättning eller lösen mellan

kronan och sakägare skall gälla även mot den som efter det rätten till gottgörelse

uppkom förvärvat sakägarens rätt med avseende å fastigheten (23

§). Träffas inte överenskommelse i ersättningsfrågan, kan den skadelidande

om han inte enligt vad nyss sagts förlorat sin talerätt - väcka talan mot

kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit

det beslut, varpå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går förIustig

rätten därtill. Då fråga väckts om fridlysning av område såsom naturminne

eller naturpark. kan kronan väcka talan mot sakägare vid expro
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

priationsdomstolen med begäran om förhandsbesked i ersättningsfrågan.

Sådant besked upphör att vara bindande för parterna om inte fridlysning

kommer till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande

dom (29 §). Inteckningshavares rätt skyddas genom bestämmelser om

nedsättning av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen m. m. och om rätt för

inteckningshavare att i vissa fall erhålla ersättning för förlust av kronan

(30 §). I mål som skall upptas av expropriationsdomstol skall bestämmelserna

om domstol och rättegång i expropriationsmål gälla i tillämpliga delar.

Är fråga om inlösen av fastighet skall även stadgandena i 7, 8, 10, 48,

49 och 55—60 §§ lagen om expropriation äga motsvarande tillämpning. Kronan

skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt inte

domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt att förordna annorlunda

(31 §).

Överträdelse av förbud eller föreskrift som meddelas med stöd av naturskyddslagen

straffas med dagsböter. För nedskräpning som varit ägnad att

för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada

till person eller egendom är straffet böter med högst 300 kr. (32 §). Den

som gjort sig skyldig till förseelse som avses i 32 § skall vara pliktig att ersätta

all kostnad som föranleds därav (33 §). Har någon vidtagit åtgärd i

strid mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av 6, 8, 9, 13, 15,

21 eller 25 § i lagen kan länsstyrelsen vid vite förelägga honom att rätta vad

olagligen skett, överexekutor kan också meddela handräckning för sådant

ändamål. Ansökan om handräckning görs av allmän åklagare eller länsarkitekt

(34 §). över länsstyrelsens beslut enligt naturskyddslagen kan talan föras

hos Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t äger bestämma att myndighet eller organisation

som prövas lämplig därtill får föra sådan talan för tillvaratagande

av naturskyddets intressen (35 §). Länsstyrelses beslut om förbud enligt 8 §

eller 25 § och förordnande enligt 21 § eller 25 § samt myndighets beslut om

törbud enligt 16 eller 17 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd

klagan.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av naturskyddslagen är intagna

i kungörelse den 30 december 1952 (nr 37). Av särskilt intresse är

här de 1959 införda bestämmelserna om anmälningsplikt för vissa täktföretag.

Inom område, beträffande vilket förordnande enligt 21 § naturskyddslagen

inte gäller, får grus- eller sandtag eller stenbrott inte upptas utan att

skriftlig anmälan därom gjorts hos länsstyrelsen minst en månad före täkter

början. Från förbudet undantas dock täkt som sker allenast för tillgodoseende

av markinnehavarens husbehov.

Enligt 1 § 11. expropriationslagen den 12 maj 1917 (nr 189)

kan expropriation ske för att bevara område såsom nationalpark eller naturminne.

Expropriation för sådant ändamål får enligt 108 § första stycket samma

lag äga rum endast till förmån för kronan, samt, då fråga är om naturminne,

för kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga

uppgift är ägnad naturskydd och som kan på ett betryggande sätt ansvara

för egendomen.

Strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382) innehåller regler av stor

betydelse för den sociala naturvården.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196 i

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att

inom visst strandområde inte får företas bebyggelse utan länsstyrelsens tillstånd.

Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt nybyggnad

samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen

annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, ävensom

grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse (1 § första stycket).

Förordnande skall avse land- och vattenområde inom det avstånd från

strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i

varje särskilt fall, dock högst 300 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd

(andra stycket). Lagen gäller inte område som ingår i fastställd

generalplan eller byggnadsplan och inte heller område som ingår i

godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Förbud enligt strandlagen skall inte utgöra hinder för bebyggelse

som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den

allmänna samfärdseln (tredje stycket).

Medför vägran av tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis

omfattas av förordnande enligt 1 §, att fastigheten, till den del dess utnyttjande

inom eller utom området för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten

inskränkts, av ägaren kan användas endast på sätt som står

i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets

meddelande, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den

skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av nyttjanderätt

eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet

meddelades. Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas

med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets

meddelande (3 §). Ersättning skall normalt utgå med ett engångsbelopp

men kan, om särskilda skäl är därtill, bestämmas att utgå med

visst årligt belopp, med möjlighet till omprövning vid ändrade förhållanden.

Överenskommelse om ersättning gäller även mot ny ägare (4 §). Vissa bestämmelser

finns till skydd för inteckningshavares rätt (5 §).

Har överenskommelse om ersättning inte träffats, skall den som vill framställa

ersättningsanspråk väcka talan därom vid expropriationsdomstolen.

Även kronan äger påkalla prövning av ersättningsfrågan vid domstolen. Beträffande

målet skall bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål

gälla i tillämpliga delar. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna

kostnader å målet, såframt inte domstolen med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt förordna annorlunda (6 §).

Den som företar bebyggelse i strid mot förbud enligt strandlagen straffas,

om han insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning på åtgärden,

med dagsböter. Är omständigheterna synnerligen försvårande, kan dömas

till fängelse i högst sex månader (8 §). Länsstyrelsen kan vid vite förelägga

den som företagit bebyggelse i strid mot förbud att undanröja eller ändra

det utförda, överexekutor äger meddela handräckning till rättelse i vad olagligen

skett. Ansökan om handräckning kan göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd

eller byggnadsinspektör 19 §). Förordnande enligt 1 § skall lända

till efterrättelse utan hinder av förd klagan (10 § ).

1 strandlagen finns vidare regler om genombrytning av stängsel in. in.

Finns på eller i närheten av område, beträffande vilket meddelats förordnande

enligt 1 §, stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till

mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt alt fritt färdas, kan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr U18 nr 196''t

länsstyrelsen vid vite förelägga stängselhållaren alt anordna grind eller annan

genomgång. År det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från området, kan föreläggande meddelas om borttagande av

stängslet. Motsvarande gäller om dike (2 §). Har den, som håller stängsel,

anordnat grind eller annan genomgång på grund av föreläggande, är han

berättigad att av kronan erhålla ersättning härför och för underhåll av genomgången.

Ersättning utgår dock ej, om det är uppenbart att stängslet endast

avser att utestänga allmänheten från område där den eljest skulle ägt

att tritt färdas (7 §). Efterkommes inte föreläggande enligt 2 §, skall på

anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden

vidtas (9 §).

Frågor rörande naturens skydd och vård behandlas även på ett flertal

ställen i annan lagstiftning.

Byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan

den 30 december 1959 (nr 612) har ur naturvårdssynpnnkt en utpräglat

social karaktär.

Genom de översiktliga planinstituten regionplan och generalplan i kombination

med befogenhet att avgöra var tätbebyggelse får uppkomma har det

allmänna tillagts möjligheter att tillse att för friluftsliv lämpliga områden

blir reserverade för detta ändamål (2, 3, 5, 9, 88, 96 och 126 §§ byggnadslagen).

Vid planläggning^enligt byggnadslagen skall tillses att områden med

särskild naturskönhet, säregna naturförhållanden eller bebyggelse med särskilt

värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller\ir skönhetssynpunkt

samt områden som är lämpade och behövliga för friluftsliv såvitt

möjligt bevaras (9 § byggnadsstadgan).

Finnes områden som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt

skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda

naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig, från historisk eller

konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra

minnesmärken, äger Kungl. Maj :t enligt bestämmelse i 86 § byggnadslagen,

gällande för stad och vissa stadsliknande samhällen, förordna att nybyggnad

inom området inte får företas utan länsstyrelsens tillstånd. För landet

i övrigt kan enligt 122 § byggnadslagen sådant förordnande under enahanda

förutsättningar meddelas av länsstyrelsen. Tillstånd enligt dessa lagrum får

inte vägras, om markens ägare därigenom tillskyndas avsevärt men, utan

att skälig ersättning ges därför.

Byggnadsstadgans bestämmelser om byggande är i många avseenden utformade

med hänsyn till natur- och landskapsvård.

Byggnadsstadgan innehåller vidare särskilda föreskrifter beträffande skylt

och ljusanordning.

Inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan elkant

omplansbestämmelser skall skylt och ljusanordning till form, färg och

utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på prydlighetoch vara lämpad för

platsen. Särskilt skall tillses, att skylten icke inverkar menligt på stads- eller

landskapsbilden eller medför brandfara eller risk för olycksfall samt att den

ej skymmer sikten längs gata eller på annat sätt verkar störande på trafiken

å gata eller annorstädes eller för närboende. Skadad eller eljest bristfällig

anordning skall, om den ej iståndsätts, snarast borttas (52 §). Om dessä

föreskrifter inte iakttas, kan byggnadsnämnden meddela föreläggande för

vederbörande att bortta eller ändra anordningen (70 g).

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 196b

Inom område med stadsplan erfordras vidare byggnadslov för uppsättande

eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning (54 §). Byggnadslov kan

förenas med villkor rörande den tid, under vilken skylten eller anordningen

får bibehållas (58 §). Bortsett från område inom stadsplan är någon förhandskonlroll

från byggnadsnämndens sida inte föreskriven beträffande nu

avsedda anordningar. Den som ämnar uppsätta skylt eller ljusanordning

inom område med fastställd generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

kan emellertid, om han så önskar påkalla byggnadsnämndens

prövning av åtgärden (54 §).

I förevarande sammanhang må nämnas att med stöd av allmänna

ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617) har i vissa lokala

ordningsstadgor intagits särskilda bestämmelser om affischering och liknande

reklam å eller vid allmän plats. Till ledning för utformningen av ordningsstadgorna

har stadsförbundet och landskommunernas förbund utgivit

ett normalförslag till lokal ordningsstadga. Enligt 12 § i detta normalförslag

får affisch, annons eller annat dylikt anslag icke utan tillstånd av polismyndigheten

anbringas på allmän plats eller å husvägg, staket eller dylikt som

vetter mot sådan plats. Undantag från tillståndsskyldigheten stadgas för anslag

som uppsättes på härför anvisad plats eller å byggnad till upplysning

om på stället bedriven rörelse.

Lagen om allmänna vägar den 30 juni 1943 (nr 431) innehåller

i 39 § vissa bestämmelser om reklamskyltar.

Annonstavla, reklamskylt e. d. får inte utan länsstyrelsens tillstånd förekomma

utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans mitt.

Förbudet gäller dock ej å byggnad inom tättbebyggt område uppsatt tavla,

skylt e. d. samt ej heller sådan anordning, som uppsatts å annorstädes belägen

byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan

verksamhet. Undantag görs också för anslagstavla för meddelanden rörande

kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner o. d. (första

stycket). Inte i något fall får inom synhåll från väg förekomma skyltanordning

som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande

kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ

(andra stycket). Paragrafen innehåller vidare bestämmelser för det fall

att skylt på grund av vägomläggning eller liknande åtgärd kommit att ligga

inom enligt första stycket förbjudet område (tredje stycket). Iakttas inte

förbud enligt 39 § och sker ej rättelse genast efter tillsägelse, äger utmätningsmannen

i orten föranstalta om rättelse (63 §). Ansökan om handräckning

kan göras av väghållaren (64 §).

Enligt 15 § vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437) skall vid upprättande

av arbetsplan för väg särskilt iakttas bl. a., att vägens sträckning såvitt

möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning

i landskapet och att fornlämning eller naturföremål, som är av särskilt

intresse för kännedomen om landets natur eller som på grund av märklig

naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden skyddas, inte berörs av företaget.

Betydelsefulla bestämmelser om naturvård finns i vattenlag e n den

28 juni 1918 (nr 523). Byggande i vatten får i princip inte ske, om därigenom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 19G''i

skulle uppstå sådan bestående ändring av naturförhållandena, att väsentligt

minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt

är att befara (2 kap. 3 § andra stycket). Till bevarande

av naturminnesmärke, som ej blivit i laga ordning fridlyst, bör vidtas sådana

anordningar som utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet

kan anses för ändamålet lämpliga (2 kap. 12 §). Vattenlagen innehåller

vidare bestämmelser om skydd mot vattenförorening genom avloppsvatten

(8 kap.).

Bestämmelser till skydd för djurlivet finns förutom i naturskyddslagen i

jakt- och fiskelagstiftningen. I enlighet med bestämmelser i

jaktstadgan utfärdar Kungl. Maj :t årligen kungörelse angående fridlysning

av vissa djurarter. Särskilda bestämmelser angående skydd för djurlivet å

vissa platser finns intagna i kungörelse den 16 december 1960 (nr 727).

Av 1963 års riksdag godkända riktlinjer för naturvårdsverksamheten

och dess organisation m. m.

I fjolårets proposition (1963: 71) angående riktlinjer och organisation

för naturvårdsverksamheten m. in. underströk jag, hurusom det med hänsyn

till utvecklingen på skilda områden av samhällslivet framstår som synnerligen

angeläget att dels söka åstadkomma en rimlig avvägning mellan

de olika krav som dagens samhälle ställer på naturen och dels se till att

dess tillgångar också bevaras åt kommande generationer. Endast genom en

aktiv naturvårdspolitik från samhällets sida synes det, framhöll jag vidare,

möjligt att åstadkomma den på lång sikt bästa hushållningen med naturvärdena.

Med hänsyn härtill samt mot bakgrunden av de otillräckliga resurser,

som stod naturvården till buds, och påvisade brister inom lagstiftning

och organisation förordade jag en högst väsentlig intensifiering

av det allmännas insatser i fråga om naturvården. Ytterligare anförde jag

bl. a. följande.

Utredningen har som benämning på samhällets olika åtgärder i sammanhanget

använt beteckningen naturvård i stället för naturskydd, som är den

hittills vanligaste termen. Jag ansluter mig helt till denna utredningens

terminologi. Enligt min mening är nämligen ordet skydd knappast en lämplig

benämning på de aktiva åtgärder i fråga om naturens användning, som

bör ingå i samhällets insatser på området. Härutöver vill jag understryka

betydelsen för naturvården av en ingående kännedom om de biologiska

sammanhangen i naturen.

Vad gäller syftet med naturvårdspolitiken betonar utredningen främst vikten

av att jämsides med bevarandet av vetenskapligt och kulturellt värdefulla

naturområden tillgodose det ur social synpunkt angelägna behovet av

mark för rekreation och friluftsliv. Liksom utredningen anser jag att de

åtgärder som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna användas som en

källa till rekreation för den stora allmänheten måste vara ett utomordentligt

viktigt inslag i naturvårdspolitiken. Denna sociala sida av naturvården bör

därför, såsom redan i viss mån är fallet i gällande naturskyddslag, helt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kuncjl. Maj.ts proposition nr H8 ar 196''i

jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade sidan. 1 likhet

med utredningen är jag också av den uppfattningen att det vid en lämplig

avvägning ej behöver uppkomma några motsättningar av betydelse mellan

dessa båda sidor av naturvården.

Utöver de angivna uppgifterna för naturvården bör denna syfta till att

naturvårdsintresset beaktas i all verksamhet som rör naturens utnyttjande

och exploatering för skilda ändamål. Tillsammantagna utgör dessa funktioner

de uppgifter, som bör ingå i förvaltningen på naturvårdens område. I

fråga om den närmare innebörden av uppgifterna kan jag ansluta mig till

vad utredningen anfört i ämnet. Enligt min mening bör särskilt betonas vad

som uttalats i betänkandet rörande den avvägning mellan å ena sidan naturvårdsintresset

och å andra sidan motstående samhällsintressen, som ofta

måste ske.

Utredningen har därefter närmare utvecklat vilka åtgärder som i dagens

läge bör vidtas inom naturvården. Härvid betonar utredningen till en början

behovet av att säkerställa vissa landskapsmiljöer. I princip bör eftersträvas

att samtidigt tillgodose den kulturella och den sociala sidan av naturvården.

Enligt utredningens uppfattning bör ur vetenskaplig och kulturell synpunkt

säkerställas områden i sådan omfattning att de tillsammans skall kunna

anses representativa för svensk natur och del svenska odlingslandskapet.

För att detta skall kunna ske fordras en betydande komplettering av det

nuvarande beståndet av sådana objekt. Det stora behovet av områden för

rekreation och friluftsliv anser utredningen böra tillgodoses i sådan utsträckning

att allmänheten ges valmöjligheter. Med hänsyn härtill understryker

utredningen att sammanhanget mellan befolkningskoncentration och

behovet av friluftsområden gör att uppmärksamhet i första hand bör ägnas

åt sådana områden i södra och mellersta Sveriges tätbefolkade regioner" Utredningen

framhåller också angelägenheten av att en avvägning sker mellan

markutnyttjandet för naturområden och för fritidsbebyggelse, vars syfte

ju också är att bereda tillfälle till rekreation i naturmiljö.

Vid sidan av säkerställandet av naturområden utgör enligt utredningen

landskapsvården ett viktigt arbetsfält. De angelägnaste uppgifterna på detta

område anser utredningen vara viss kontroll av bebyggelsen, kontroll av

vissa arbetsföretag i naturen — särskilt täktverksamheten och bilskrotningsföretagen

— samt åtgärder i fråga om utomhusreklamen.

Utredningen framhåller att det skisserade programmet för naturvården

bör grundas på eu kartläggning av de nuvarande förhållandena. Härefter

bör en planering ske med syfte att bland annat få till stånd en riksomfattande

översiktlig plan till ledning för naturvårdsverksamheten.

Slutligen pekar utredningen i detta sammanhang på angelägenheten av

att alla medborgare genom upplysningsverksamhet kommer till insikt om

den enskilda människans ansvar vid vistelse i naturen.

Det här i korthet återgivna principprogrammet för naturvårdsarbetets inriktning

har i huvudsak biträtts av de flesta remissinstanserna. För egen

del anser jag programmet vara väl ägnat att ligga till grund för den intensifiering

av det allmännas insatser i fråga om naturvården, som jag redan

uttalat mig för. Särskilt vill jag framhålla vikten av att avsätta tillräckliga

områden för rekreation och friluftsliv. Högst angeläget anser jag härutöver

vara alt den särskilda strandregleringen effektivt upprätthålls i enlighet med

strandlagens syfte så att allmänhetens tillträde till landets kuster och sjösi

ränder inte hindras av okontrollerad bebyggelse. Vidare är det enligt min

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

mening önskvärt att åtgärder vidtas för att hindra att landskapet förfulas

genom olämpligt placerad eller utformad bebyggelse. Samtidigt bör tillses att

iäktverksamheten såvitt möjligt lokaliseras och bedrivs så att den into

spolierar oersättliga naturvärden. Slutligen fäster jag stor vikt vid att den

tilltagande nedskräpningen med avfallsprodukter av olika slag kan bringas

att upphöra. Det gäller härvid bland annat att skapa en större ansvarskänsla

hos dem som vistas i naturen. Enligt min mening är detta en betydelsefull

uppgift för den upplysningsverksamhet, som utredningen förordat

i sitt principprogram.

De av mig sålunda förordade riktlinjerna för naturvårdsverksamheten,

vilka biträddes av jordbruksutskottet (JoU 1963: 11), godkändes av 1963

års vårriksdag. Därvid godkändes även vissa riktlinjer i fråga om naturvårdens

organisation och kostnaderna för det intensifierade naturvårdsarbetet

samt beslöts att fr. o. in. den 1 juli 1963 inrätta ett statligt centralt

naturvårdsorgan, benämnt statens naturvårdsnämnd. I enlighet härmed

gäller i dessa avseenden bl. a. följande.

Ansvaret för de samhälleliga åtgärderna på naturvårdens område skall

vara fördelat på statens naturvårdsnämnd såsom central instans, på länsorgan

och på kommunerna. Naturvårdsnämndens huvuduppgift är att under

Kungl. Maj :t ha överinseendet över naturvården i landet och verka för

att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt. Detta innebär bl. a. att nämnden

har att leda inventerings- och planeringsarbetet för utväljande av naturområden

och lokalisering av täktverksamheten. Ansvaret för det regionala

naturvårdsarbetet åvilar länsstyrelserna. På dem ankommer de beslutsfunktioner

inom naturvården, som ej förbehålls Kungl. Maj:t, samt huvuddelen

av den regionala inventerings- och planeringsverksamhet, som erfordras

för att i praktiken omsätta de i det föregående angivna riktlinjerna för

naturvårdspolitiken. En viktig roll i naturvårdsarbetet tillkommer kommunerna.

Det är motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att

skaffa sina invånare tillgång till naturområden för rekreation och friluftsliv.

Angeläget är också att kommunerna tar initiativ och medverkar inom

andra delar av naturvården, exempelvis i fråga om strandskyddet och landskapsvården.

Lagstiftningens huvudgrunder

Utredningens lagförslag

För att göra det möjligt att genomföra sitt program i fråga om naturvårdsarbetet

förordade utredningen, förutom en utbyggnad av naturvårdsorganisationen

och en kraftigt ökad ekonomisk insats från statens sida, reformer

rörande lagstiftningen. Sålunda har utredningen utarbetat förslag

till ny naturvårdslag, avsedd att ersätta naturskyddslagen, strandlagen, 86

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 19 6 A

och 122 §§ byggnadslagen samt 39 § lagen om allmänna vägar. Lagförslaget

innehåller åtskilliga nyheter, främst på den sociala naturvårdens och landskapsvårdens

områden. Därjämte har utredningen i samordningssyfte föreslagit

vissa mindre ändringar i expropriationslagen och byggnadsstadgan.

Utredningens förslag till naturvårdslag, vilket i systematiskt hänseende ansluter

sig till naturskyddslagen, torde få fogas såsom bilaga till protokollet

i detta ärende (Bilaga A).

Rörande de huvudgrunder på vilka lagförslaget vilar erinrar utredningen

om de förutberörda, av statsmakterna numera godtagna allmänna

riktlinjerna för den framtida naturvårdspolitiken samt anför vidare.

I syfte att inbördes samordna och avväga de viktigaste hjälpmedel, varined

naturvården i praktiken arbetar, har i lagförslaget inarbetats dels gällande

strandlag, dels bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen. Utredningen

har vidare sökt konsekvent anpassa syftemålen med de olika instituten

till en tidsenlig målsättning. I detta avseende jämställs i princip sociala

och kulturella naturvårdssträvanden, och lagförslaget kännetecknas genomgående

av utredningens allmänna synpunkt, att dessa strävanden i praktiken

skall samordnas när detta är möjligt. På åtskilliga områden syftar lagförslaget

till betydligt effektivare regler än som nu finns. Detta gäller främst

möjligheterna att tillskapa naturreservat och att bedriva en aktiv landskapsvård,

men även flera andra arbetsuppgifter. Allmänt sett vilar dessa förslag

på utredningens ställningstagande, att naturvården i våra dagar är av sådan

betydelse för medborgarna och samhället, att den bör åtnjuta samma stöd

i lagstiftningen som samhällsbyggandet i övrigt.

Beträffande samordningen av naturskyddslagen, strandlagen

och nämnda lagrum i byggnadslagen yttrar utredningen

bl. a.

De resultat, som åstadkoms med tillämpning av de tre lagarna eller lagbestämmelserna,

tjänar alla likartade eller identiska naturvårdsintressen av

social eller kulturell art. Den nuvarande splittringen har skapat tveksamhet

om vilket institut som skall tillämpas i ett konkret fall. En allvarlig olägenhet

i gällande ordning är att de tre lagarna i viktiga avseenden arbetar med

olika formella och materiella villkor för tillämpningen, med olika ersättningsförfaranden

och med olika ersättningsmöjligheter. Utredningen har på

grund härav funnit en samordning vara nödvändig för att erhålla en systematiskt

utformad och tillräckligt effektiv ny naturvårdslag. Samordningen

är inte minst påkallad för att möjliggöra en lämplig ekonomisk ansvarsfördelning

på naturvårdens område. Samordningen tar sig främst uttryck däri

att samtliga förekommande ersättningsregler samlats till ett särskilt avsnitt

av naturvårdslagen och överarbetats i syfte att vinna enhetlighet och

systematik.

Av central betydelse är lagförslagets regler för säkerställande av natu ro

m råde n av olika slag. Vid sin granskning av den nuvarande tillgången

på sådana områden har utredningen konstaterat att det inte finns något

strängt samband mellan ett områdes rubricering enligt naturskyddslagen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

områdets fysiska beskaffenhet och huvudmotivét för dess skydd. Utredningen

fortsätter.

Den grundläggande synpunkt, som utredningen vill anlägga i denna fråga,

är att det i praktiken i regel inte är möjligt och heller inte önskvärt att söka

upprätthålla en sträng gräns mellan kulturella och sociala markdispositioner.

En annan synpunkt är att det uppenbarligen inte kan vara överensstämmande

med tidens krav att det skall vara förenat med större svårigheter att tillgodose

sociala intressen i detta sammanhang än kulturella. Det torde enligt

utrednjngens uppfattning ej. finnas någon viktigare fråga för dagen i naturvårdslagstiftningen

än att undanröja anledningarna till naturparksinstitutets

ineffektivitet.

Efter övervägande av frågan vilka institut som mot denna bakgrund kan

vara behövliga i naturvårdslagen anför utredningen.

Utredningen har slutligen stannat för att föreslå att man söker upprätthålla

en någorlunda klar gräns mellan naturområden och naturföremål. För den

senare kategorien vill utredningen reservera termen naturminne. Inom områdeskategorien

anser utredningen det önskvärt att liksom nu uppehålla två

olika skyddsnivåer. Den högre skyddsnivån bör då representeras av nationalparken.

Till denna kategori bör, liksom nu i regel är fallet, hänföras objekt

av framträdande riksintresse. Dessa bör säkerställas dels genom att kronan

äger: och förvaltar dem, dels genom att avsättande, ändring eller upphävande

beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen. För alla övriga naturområden,

som bör säkerställas för framtiden, föreslår utredningen beteckningen

naturreservat. Termen naturreservat begagnar utredningen alltså som en

sammanfattande beteckning på områden av den lägre skyddsnivån. De skall

kunna tillskapas på antingen kulturella eller sociala grunder och helst båda

i förening. Utredningen har eftersträvat att göra institutet så smidigt och

elastiskt som möjligt.. I stor utsträckning bör naturreservaten kunna vara

områden i enskild ägo, där ett normalt jordbruk, skogsbruk eller fiske upprätthålls

men där vissa inskränkningar rörande markutnyttjandet vidtagits

i syfte att för framtiden bibehålla dess väsentliga värden ur naturvårdssynpunkt.

Institutet naturreservat, ,som enligt utredningens bedömning i framtiden

bör komma till användning i ett mycket stort antal fall, ersätter sålunda såväl

näturpark som i vissa hänseenden även naturminne enligt gällande rätt.

Jämfört med naturparksinstitntet innebär förslaget den skärpningen att

villkoret om ägarens samtycke borttagits, liksom också det alternativa villkoret

att området blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det

avsedda ändamålet. I förstnämnda hänseende erinrar utredningen om att

lagstiftningen på åtskilliga områden innehåller regler av innebörd att det

enskilda markägarintresset i princip skall vika för ett klart dokumenterat

samhällsintresse. Som exempel härpå anförs byggnadslagstiftningen, strandlagen,

väglagstiftningen och expropriationslagstiftningen. Om åtgärder för

att avsätta naturområden ur samhällets synpunkt betraktas som lika angelägna

som t. ex. en ändamålsenlig reglering av bebyggelsen, finns enligt utredningens

mening ingen anledning att i naturvårdslagstiftningen bereda

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196i

markägaren ett större inflytande på besluten än som sker i byggnadslagstiftningen.

Liksom i berörda lagstiftning bör spörsmålet om markägarens rätt

i princip behandlas som en ersättningsfråga. Denna tankegång förutsätter

emellertid, framhåller utredningen, att naturvårdsbehovet är klart dokumenterat

genom utredning. Vad angår förslaget att bortta villkoret om överensstämmelse

med plan enligt byggnadslagen hänvisar utredningen till att

planer som är av intresse i förevarande sammanhang praktiskt taget helt

saknas, vilket förhållande torde förklaras av att det i regel faller utanför

kommuns möjligheter att åta sig de ekonomiska förpliktelser som följer av

fastställande av plan.

Utredningens förslag rörande särskilda bestämmelser till skydd för

växt- och djurarter motsvarar naturskyddslagens stadganden i samma

ämne med en skärpning avseende kommersiell blomplockning.

Under förslagets bestämmelser till skydd för friluftslivet regleras

främst det särskilda strandskyddet. Bestämmelserna härom motsvarar

med vissa sakligt tämligen obetydliga avvikelser stadgandet i 1 § strandlagen.

Strandlagens regel om möjlighet till stängselgenombrott inom strandskyddsområde

och i dess närhet föreslås få tillämpning även på andra platser

som är av väsentlig betydelse för friluftslivet.

I lagförslaget intagna särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

inleds med ett stadgande om viss bebyggelsekontroll, avsett

att ersätta bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen. I sak skiljer

sig stadgandet från dessa bestämmelser framför allt därigenom att det ej

innefattar möjlighet att kontrollera byggnads yttre utformning samt ej heller

avser sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den

allmänna samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgörs av bostadsbyggnad.

I fråga om kontrollen ur naturvårdssynpunkt av arbetsföretag i allmänhet

— varmed utredningen förstår arbetsföretag som avser annat än bebyggelse

och sådan täktverksamhet för vilken särskilda lagbestämmelser föreslås —

innehåller förslaget den nyheten att länsstyrelsen, om det finns anledning

anta att arbetsföretag inom visst område skulle komma att varaktigt skada

landskapsbilden, skall kunna förordna att dylikt företag inte får utföras

inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd skall

länsstyrelsen kunna meddela sådana föreskrifter rörande företagets utförande,

att dess skadliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas

eller motverkas.

Ett av utredningens mest betydelsefulla förslag avser införande av tillståndsplikt

för alla täktföretag av någon betydenhet. Sålunda föreslås att täkt

av sten, grus, sand, jord eller torv för annat ändamål än fastighetens husbehovsförbrukning

inte skall få utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant

tillstånd skall kunna göras beroende av att eu täktplan av lämplig oinfatt
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr U8 år W6''i

ning framläggs och att säkerhet ställs för kostnaderna för sådana åtgärder

i syfte att minska företagets inverkan på landskapsbilden som länsstyrelsen

må föreskriva. Utredningen framhåller att det material, som stått till utredningens

förfogande, utomordentligt klart visar att täktverksamheten och

främst grustäkterna här i landet befinner sig i ett djupt otillfredsställande

läge. Anledningen härtill är främst den allmänna planlöshet som utmärker

verksamheten, otillräckliga personella och ekonomiska resurser hos myndigheterna

samt otillräckligt lagstöd för ingripanden. Som allmän bakgrund

för diskussionen i frågan anför utredningen.

Gruset utgör en omistlig råvara för åtskilliga verksamheter i samhället,

främst byggnadsindustrin och kommunikationsväsendet. Därför kan det inte

ifrågakomma att införa något slag av reglering av grusbrytning, som äventyrar

näringslivets försörjning. Detta är heller inte nödvändigt, eftersom

landets sammanlagda grustillgångar förslår för ungefär 1 000 års konsumtion.

Huvudproblemet är i stället att förlägga grusbrytningen till platser,

där den gör ringa skada på motstående samhällsintressen och att där se til!

att den utförs på skonsammast möjliga sätt. Ur dessa enkla riktlinjer, varom

de flesta är ense, kan omedelbart härledas krav på två olika slag av

planering, nämligen dels en översiktlig med syfte att klassificera grustyndigheterna

i angelägenhetsgrad efter deras värde ur naturvårds-, kulturvårds-

eller vattenförsörjningssynpunkt, dels en detaljplan, som visar hur

grusbrytningen och återställningsarbetena skall ske i ett fall där grusbrytning

tillåts. Redan på grund härav är det nödvändigt att myndigheterna bereds

möjlighet att på förhand pröva varje tillämnad grustäkt av någon betydelse.

Denna princip har redan införts i gällande rätt genom stadgandet om

anmälningsplikt enligt 14 a § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen.

Denna bestämmelse har i praktiken inte fungerat tillfredsställande, bl. a.

beroende på den korta tid, en månad, som disponeras för utredning av och

ställningstagande till den tillämnade grusbrytningen. Utredningen har funnit

tiden vara mogen att införa generell tillståndsplikt för all grusbrytning

av någon betydelse. En sådan åtgärd har enligt utredningen även reservationslöst

föreslagits av ansvariga representanter för grusnäringen. Reformen

innebär att nuvarande tillståndsplikt enligt 21 § naturskyddslagen, som av

vissa länsstyrelser börjat tillämpas över stora områden, nu utsträcks till

hela landet.

I fråga om varaktiga reklamanordningar i landskapet innebär utredningens

förslag den skärpningen i förhållande till nuvarande bestämmelser, att

dylika anordningar utanför tätort i princip inte skall få anbringas utan länsstyrelsens

tillstånd. Vidare föreslås en viss samordning mellan naturskyddslagens,

väglagens och byggnadslagstiftningens regler på området.

De regler som föreslås angående uppträdandet i naturen innefattar

en viss skärpning av nuvarande bestämmelser mot nedskräpning.

Utredningens förslag till ersättningsbestämmelser innebär i

huvudsak en lagteknisk samordning av nuvarande, delvis olikformade ersättningsregler

i naturskyddslagen, strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen

i syfte att erhålla klara och enhetliga bestämmelser. Även vissa

sakliga ändringar föreslås.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j. ts proposition nr IH8 år 196 A

31

Remissyttrandena

Ett alldeles övervägande flertal bland remissinstanserna godtar i princip

utredningens förslag till ny naturvårdslag såsom ett lämpligt instrument

för en aktiverad naturvårdspolitik. Hit hör exempelvis de hörda hovrätterna

och samtliga länsstyrelser utom en. Åtskilliga remissorgan inom denna

grupp framlägger dock på särskilda punkter förslag till ändringar i formellt

eller materiellt hänseende. Ett mindre antal remissinstanser avstyrker förslaget

helt eller i centrala delar. 1 det följande sammanfattas det väsentliga

innehållet av remissvaren i vad avser lagförslagets huvudgrunder.

De flesta remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till utredningens

förslag till samordning av bestämmelserna i naturskyddslagen,

strandlagen samt 86 och 12 2 §§ byggnadslagen.

Sålunda finner exempelvis de hörda hovrätterna förslaget

vara välmotiverat. Länsstyrelsen i Blekinge län betonar att genom samordningen

vinns enhetlighet i fråga om villkoren för tillämpningen av lagregler

som alla ytterst har till syfte att utgöra skydd för ur olika synpunkter

värdefulla naturområden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker

att bestämmelserna i strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen

med hänsyn till sitt syfte hör hemma i naturvårdslagen.

Vissa remissorgan ifrågasätter om inte bestämmelserna i strandlagen

och nämnda paragrafer i byggnadslagen i stället har sin rätta plats i bvggnadslagstiftningen.

Byggnadsstyrelsen anför i denna fråga.

Naturvårdstrågorna, fristående eller kombinerade med fritidsbebyggelsens

problem, är vanliga inslag i översiktsplaneringen, den lokala likaväl

som den regionala. Vid regionplaneringen brukar detta frågekomplex höra

till de allra viktigaste av dem som där behandlas.

I samma mån som fältet för den översiktliga planeringen vidgas — vilket

synes vara en naturlig och ofrånkomlig följd av den allmänna samhällsutvecklingen

— kan det förutsättas att även naturvården i växande omfattning

dras in i samhällsplaneringens intressesfär. Med tanke på dessa förhållanden

kan uppenbarligen åtskilliga skäl åberopas för att behandlingen

av naturvårdsfrågorna, i vart fall i de delar som kan inbegripas i den sociala

naturvården, hade anknutits till byggnadslagstiftningen.

Det finns emellertid även skäl som talar för att samtliga naturvårdsproblem

på det sätt som utredningen föreslagit blir föremål för särskild lagstiftning

och att möjligheter skapas för åtgärder som mera direkt inriktas

på lösandet av dessa problem. Bl. a. den tilltagande fritidsbebyggelsen gör

att behovet av snabbt verkande, effektiva åtgärder för skydd av värdefull

natur är trängande. Erfarenheterna från olika delar av landet visar att fritidsbebyggelsen

är i färd med att ta i anspråk många av våra värdefullaste

och mest attraktiva naturområden, ofta under former som gör det svårt eller

omöjligt för planväsendets nuvarande organ att bringa skeendet under

kontroll på ett tillräckligt tidigt stadium.

Med hänsyn till de brådskande uppgifter som f. n. föreligger på naturvårdens

område anser styrelsen således för sin del alt konstruktionen med

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196''i

eu särskild naturvårdslag åtminstone i dagens läge innebär eu lämplig

lösning. På längre sikt torde man emellertid få räkna med att det blir anledning

att uppta denna fråga till förnyat övervägande.

På liknande grunder ifrågasätter länsstyrelsen i Värmlands län om inte

bestämmelserna i strandlagen borde inarbetas i byggnadslagstiftningen.

Lantmäteristyrelsen uttalar att strandlagens möjligheter till byggnadsreglering

inom strandområde numera synes ha ingått i det allmänna medvetandet

och att en förbättrad tillämpning av dess bestämmelser inte är i första

hand beroende av en lagändring utan av tillgången på ökade medel för ersättning

till markägare.

Åtskilliga remissinstanser anser att 86 och 122 §§ helt eller delvis bör bibehållas

i byggnadslagen. Lantmäteristyrelsen finner sålunda att den vid

överförandet av dessa bestämmelser gjorda begränsningen av bebyggelseregleringen

till enbart lokaliseringskontroll är ägnad att inge betänkligheter

men också att ett överförande av bestämmelserna i oförändrat skick skulle

öka oklarheten beträffande gränsdragningen mellan naturvårdslagen och

byggnadslagen. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att byggnadslagstiftningens

bestämmelser om lokalisering av tätbebyggelse samt bebyggelseplanering

över huvud har utformats med tanke på att landskapets bebyggande

är en av de viktigaste formerna för dess planering samt att de av

naturvårdsintresset motiverade stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen

ingår däri som delar av ett organiskt helt. Länsstyrelsen anser därför att

något skäl inte finns att ifrågasätta just dessa bestämmelsers hemortsrätt

i byggförfattningarna. Liknande synpunkter anför bl. a. länsstyrelserna i

Stockholms och Värmlands län.

Det av utredningen föreslagna institutet naturreservat innebär

som nämnts att den sociala naturvården jämställs med den kulturella beträffande

villkoren för avsättande av naturområden. Förslaget tillstyrks i

denna del av ett övervägande flertal bland remissinstanserna. Som karakteristiskt

för dessa remissorgans inställning kan nämnas länsstyrelsens i

Stockholms län uttalande att allmänintresset måste anses vara så starkt att

ianspråktagande av erforderligt markområde för naturreservat bör kunna

ske utan markägarens samtycke, i sista hand genom expropriation.

Skånska hovrätten framhåller att en aktiv naturvård kan åstadkommas

blott om man samtidigt tillgodoser den kulturella och den sociala sidan av

de naturvårdande strävandena.

Å andra sidan anför flera remissinstanser starkt kritiska synpunkter. Så

t. ex. anser Sveriges skogsägareförbund att inga egentliga motiv finns för

ett avsteg från naturskyddslagens bestämmelser på ifrågavarande område.

Avsättning av naturreservat bör därför enligt förbundets mening liksom

beträffande naturpark ske med ägarens samtycke. Liknande synpunkter

anför bl. a. överlantmätarna i Kristianstads och Malmöhus län. skogsvårdsstyrelsen

i Norrbottens län samt Sveriges lantbruksförbund.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 196b

Skogs- och lantbruksakademien, länsstyrelsen i Örebro län, Svenska naturskyddsföreningen

och Samfundet för hembygdsvård ifrågasätter om inte

ytterligare en form av reservat, benämnt friluftsreservat eller liknande, borde

införas, varigenom en klarare gräns skulle nås mellan kulturellt värdefulla

naturreservat å ena och fritidsbetonade sådana å andra sidan. Liknande

synpunkter framförs av överståthållarämbetet. Längst i detta betraktelsesätt

går kommer skollegium, som anser, att inrättande av ett friluftsområde

inte bör betecknas som en naturvårdande åtgärd utan snarare

som en exploatering av naturen, och därför hävdar, att behovet av dylika

områden bör tillgodoses genom annan lagstiftning samt att bestämmelserna

om naturreservat bör överarbetas i överensstämmelse härmed.

Att benämningen naturpark bibehålls förordas bl. a. av skogsvårdsstyrelsen

i Stockholms län, Naturskyddsrådet i Göteborgs och Bohus län, Skidoch

friluftsfrämjandet samt Svenska teknologföreningen.

Den föreslagna gränsdragningen mellan naturreservat och naturminne

godtas i allmänhet av remissinstanserna.

Utredningens förslag om särskilda bestämmelser till skydd för

växt-ochdjurarter berörs endast i ett fåtal remissyttranden. I dessa

understryks allmänt betydelsen av åtgärder mot kommersiell blomplockning.

De erinringar, som gjorts beträffande de föreslagna reglerna om

strandskyddet, syftar huvudsakligen till en skärpning av strandkontrollen

i jämförelse med förslaget.

1 vad avser utredningens förslag till särskilda bestämmelser till skydd

för landskapsbilden har majoriteten av remissinstanserna intet att erinra

mot regeln om bebyggelsekontroll. I denna del framförs dock avvikande

meningar i påfallande stor omfattning. Dessa gäller främst frågan

om kontroll av byggnads yttre utformning samt det föreslagna undantaget

till förmån för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln och den allmänna

samfärdseln.

Utredningens förslag om vidgade kontrollmöjligheter rörande arbetsföretag

i allmänhet mottas välvilligt av remissinstanserna.

Införandet av generell tillståndsplikt för täktverksamhet i enlighet

med utredningens förslag hälsas i allmänhet med tillfredsställelse. Allmänt

framhålls att täktverksamheten nu tagit sådan omfattning att en

kraftig skärpning av samhällets kontroll över täkterna med hänsyn till deras

inverkan på naturen synes ofrånkomlig. I åtskilliga yttranden pekas

emellertid på olika negativa konsekvenser och föreslås lättnader. I några

få fall avstyrkts förslaget helt. Bland dem som ställer sig avvisande märks

RBF, som särskilt med hänsyn till ersättningsfrågan finner det ytterst betänkligt

om man nu genomför regler som helt avviker från vad tidigare

gällt. Förbundet yttrar bl. a.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 148

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Bestämmelserna till skydd för landskapsbilden inskränker i hög grad jordägarnas

möjligheter att någorlunda fritt disponera över sin egendom. Redan

nu är t. ex. förbud mot täkter av olika slag i väsentlig grad till hinder för

tillgodogörandet av naturtillgångar. Den omständigheten att hittills framställningar

om ersättning i någon större utsträckning inte gjorts får ej tas

såsom bevis för att frågan möjligen inte kan få större omfattning. Förbundet

har sig bekant, att ersättningsfrågor kan komma att aktualiseras i relativt

stor omfattning inom en ej alltför avlägsen framtid.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner förslaget

alltför vittgående. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om inte

det nuvarande anmälningssystemet bör bibehållas med hänsyn till bristen

på personal för kontrollen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar att ett

allmänt tillståndstvång kan väntas leda till en väsentlig fördyring av vägbyggandet

och därför ej bör gälla s. k. sidotag till vägbyggnaderna. Lättnader

i tillståndstvånget med hänsyn till vägbyggnadsväsendet krävs även av

flera andra remissorgan.

Utredningens förslag om generell tillståndsplikt för anbringande av varaktiga

reklamanordningar i naturen mottas nästan genomgående

med tillfredsställelse av remissinstanserna. Endast i ett fåtal fall avstyrks

förslaget, huvudsakligen från branschorganisationernas sida.

Även de föreslagna bestämmelserna mot nedskräpning i naturen

tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissorgan. En allmän

skärpning av de föreslagna reglerna förordas bl. a. av Sveriges lantbruksförbund

och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Departementschefen

För att naturvårdsarbetet med framgång skall kunna bedrivas enligt de

av statsmakterna år 1963 antagna riktlinjerna erfordras, vid sidan av den

då beslutade upprustningen i organisatoriskt avseende, att naturvården

erhåller ett starkare stöd i lagstiftningen än för närvarande. Såsom särskilt

angelägna framstår härvidlag vissa reformer på den sociala naturvårdens

och på landskapsvårdens områden. Även i andra hänseenden behöver lagstiftningen

anpassas så, att den kan bättre tjäna en aktiverad naturvårdspolitik.

Med beaktande härav har 1960 års naturvårdsutredning framlagt förslag

till ny naturvårdslag. Framträdande nyheter i förslaget är att reglerna i

strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen i samordningssyfte överförts

till naturvårdslagen och att samhällets möjligheter att avsätta mark för friluftsändamål

avsevärt förbättrats samt att allmänt tillståndstvång införts

för täkt av grus och dylika material.

Såsom utredningen påpekat tjänar den bebyggelsekontroll, som regleras i

strandlagen, samt delvis också den, som avses i 86 och 122 §§ byggnadslagen,

liknande eller samma naturvårdsintressen som den nu gällande naturskyddslagen.

Det är givetvis öpskvärt att reglerna på ifrågavarande område

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1064

35

så långt möjligt är enhetligt utformade i såväl materiellt som formellt hänseende.

Vissa remissorgan har ifrågasatt om inte förevarande bestämmelser

angående bebyggelsereglering har sin rätta plats i byggnadslagstiftningen.

Denna är emellertid väsentligen avsedd för reglering av tätbebyggelse.

Så länge det inte finns någon generell lagstiftning rörande samhällsplaneringen,

synes det därför ändamålsenligast att de regler, vilkas syfte är att

hindra från naturvårdssynpunkt olämplig bebyggelse, med vissa modifikationer

sammanförs i speciallagstiftningen för naturvården.

I det av statsmakterna godkända principprogrammet för naturvårdsverksamheten

intar säkerställandet av naturområden en framskjuten plats. I

programmet betonas vikten av att inte blott bevara vetenskapligt och kulturellt

värdefulla naturområden utan även tillgodose det från social synpunkt

angelägna behovet av mark för rekreation och friluftsliv. Vidare framhålls

att sådana åtgärder, som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna användas

till rekreation för den stora allmänheten, måste vara ett utomordentligt

viktigt inslag i naturvårdspolitiken och att denna sociala sida av naturvården

helt bör jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade

sidan. Naturvården kan nämligen inte ses som ett självändamål utan syftar

ytterst till att tillfredsställa mänskliga behov, såsom vetenskaplig forskning,

ostörd upplevelse av vacker natur och stärkande friluftsliv i därför lämpad

miljö. Även åtgärder i syfte att säkerställa naturområden för sistnämnda

ändamål bör sålunda inrymmas under begreppet naturvård.

Behovet att kunna säkerställa naturområden har utredningen velat tillgodose

genom två skilda institut, nationalpark och naturreservat. Nationalparker

skall enligt utredningen representera en högre skyddsnivå och kunna

tillskapas efter huvudsakligen samma grunder som för närvarande. Naturreservat

är ett mera flexibelt institut, avsett att ersätta naturskyddslagens

naturminne, såvitt därmed huvudsakligen åsyftas skydd för markområde,

och naturpark. Denna konstruktion torde böra godtas.

Institutet naturreservat ger möjligheter att upprätthålla balans mellan de

vetenskapligt-kulturella och de sociala naturvårdssträvandena. Mycket ofta

kan det befinnas ändamålsenligt att avsätta områden inom vilka båda dessa

sidor av naturvården tillgodoses samtidigt. Det synes därför mindre lämpligt

att, såsom vissa remissorgan ifrågasatt, i stället för den enhetliga benämningen

naturreservat använda skilda beteckningar alltefler det huvudsakliga

ändamålet med visst naturområde.

Vid avsättande av naturreservat bör givetvis, liksom vid övriga naturvårdsåtgärder,

i första hand eftersträvas att träffa överenskommelser med

berörda markägare. Som en sista utväg bör dock lagen ge möjlighet att handla

även utan ägarens samtycke. Så är fallet redan nu i fråga om naturminne

men endast undantagsvis beträffande naturpark. Detta tillbakasättande av

den sociala naturvården kan, såsom utredningen funnit, inte längre anses

försvarligt.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Med nuvarande bestämmelser och resurser på landskapsvårdens område

har det icke varit möjligt att hindra att täkter av grus och annat material

i stor omfattning upptas planlöst och på ett för landskapsbilden förödande

sätt. En av naturvårdens angelägnaste uppgifter är att genom lokalisering

och planläggning av täktverksamheten hejda denna oroväckande utveckling.

Utredningens förslag att för detta ändamål införa generell tillståndsplikt för

all täktverksamhet av någon betydenhet har vunnit stark anslutning bland

remissinstanserna. Även jag biträder förslaget i det väsentliga. Samtidigt vill

jag dock understryka vikten av att tillståndstvånget inte i onödan medför

hinder eller fördyring för grusförsörjningen. Reglerna bör sålunda utformas

under största möjliga hänsynstagande till näringslivets och vägväsendets

intresse av ett enkelt och smidigt förfarande.

För att naturvårdsverksamheten skall kunna bedrivas efter de år 1963

antagna riktlinjerna finner jag vidare erforderligt att nuvarande regler rörande

arbetsföretag i allmänhet, utomhusreklam och nedskräpning i naturen

skärps i den riktning utredningen föreslagit. Även i vissa andra avseenden

krävs en anpassning av lagstiftningen till de moderna naturvårdssträvandena.

Reformer efter de huvudlinjer som nu antytts kräver tämligen omfattande

lagändringar. Delvis betingas dessa av behovet av enhetliga ersättningsregler.

I likhet med utredningen anser jag det lämpligast att naturskyddslagen

ersätts med en ny lag, vilken med hänsyn till den aktiva naturvård,

som den är avsedd att möjliggöra, bör benämnas naturvårdslag.

I enlighet med det anförda har på grundval av utredningsförslaget inom

jordbruksdepartementet utarbetats förslag till naturvårdslag (Bilaga B), lag

om ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation

(Bilaga C) samt lag om ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den

30 juni 1947 (Bilaga D).1

Förslag till naturvårdslag

Inledande bestämmelser

1 §•

Utredningens förslag inleds liksom naturskyddslagen med ett allmänt

stadgande som åsyftar att ange huvudprinciperna för naturvården.

Utredningen yttrar.

Enligt utredningens mening bör inledningsstadgandet ses mot bakgrunden

av innehållet i den nya naturvårdslagen och de allmänna riktlinjer den

vilar på. På grund härav förordar utredningen ett förtydligande av stadgandet.

Detta torde böra ske dels genom att naturen betecknas som en allmän,

medborgerlig tillgång i stället för nationell tillgång, dels att som väg
1

Se noten s. 136.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

ledande princip för naturens skydd och vård anges hänsynen till samhällets

behov. Med sistnämnda precisering kan det icke råda någon tvekan

om att naturvården har att tillgodose alla samhällslivets behov inom området,

likgiltigt om de rubriceras som kulturella, vetenskapliga, estetiska

eller sociala. Härmed markeras även utredningens huvudprincip att naturvården

är ett element i samhällsbyggandet och icke ett mer eller mindre

exklusivt intresse för ett fåtal. Det ligger i sakens natur att samhälleliga

behov skall bedömas icke bara för stunden utan på lång sikt.

Andra stycket av 1 § i naturskyddslagen är att betrakta som en allmän

deklaration om hänsyn mot naturen. Den torde däremot sakna egentlig,

fristående betydelse. Enligt utredningens uppfattning är tiden nu mogen

att ge stadgandet ett reellt innehåll. Huvudregeln bör i framtiden vara, att

naturvårdens intressen skall beaktas i all verksamhet, som rör naturens

utnyttjande och exploatering. I likhet med vad nu är fallet kan hänsynen

lämpligen begränsas till att onödig skada ej får uppkomma. Genom att

denna skyldighet fastslås och utnyttjandet eller exploateringen konkretiseras

syftar utredningen närmast till att klarlägga, att ingen längre äger

full frihet att utnyttja naturen efter gottfinnande. Detta har betydelse bl. a.

vid utformningen av ersättningsbestämmelserna. Rimliga ingripanden för

naturens vård bör i konsekvens med den allmänna hänsynsplikten icke

föranleda ersättningsskyldighet för det allmänna.

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig särskilt rörande

det föreslagna inledningsstadgandet intar en kritisk hållning till detta.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, Samfundet för hembygdsvård, länsarkitekten

i Jämtlands län och Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund anser

formuleringen i 1 § naturskyddslagen vara att föredra.

Bestämmelsen i första stycket har enligt Svenska naturskyddsföreningens

mening fått en alltför nyttobetonad avfattning. Föreningen förmenar

att den nuvarande lydelsen bättre tillgodoser önskemålet att understryka

värdet av naturen som en hela nationens gemensamma tillgång. Riksantikvarieämbetet

och drätselkammaren i Gävle finner bestämmelsen oklar.

Kammarkollegiet hävdar att uttrycket »allmän medborgerlig tillgång» ger

privaträttsliga associationer, vilka i detta sammanhang bör undvikas. Liknande

synpunkter anförs bl. a. av lantmäteristyrelsen, Näringslivets byggnadsdelegation,

Stockholms handelskammare, Svenska teknologföreningen

och Svenska naturskyddsföreningen. Att orden »med hänsyn till samhällets

behov» bör utgå förordas bl. a. av länsstyrelsen i Skaraborgs län och

länsarkitekten i länet samt hovrätten för Västra Sverige, vilken senare befarar

afl formuleringen skulle kunna tolkas som syftande till att inskränka

vårdnadsskyldigheten till fall där den påkallades av ett socialt behov.

Vad särskilt angår andra stycket framhåller länsstyrelsen i Hallands län

att den skada som måste tillåtas torde bli av olika beskaffenhet vid exploatering

och vid rekreation och att dessa fall för undvikande av oklarhet

bör skiljas åt i lagtexten. I delta sammanhang anför hushållningssällskapet

i Östergötlands län att det vid arbetsföretag inte alltid är möjligt alt

undvika skada, varemot vid »rekreation eller eljest» all skada torde vara

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196 i

onödig, varför detta ord bör utbytas mot oundviklig eller ofrånkomlig.

Sveriges lantbruks förbund anmärker att genom att ordet onödig hänföres

till »arbetsföretag, rekreation eller eljest» blir förslagets huvudstadgande

en cirkeldefinition som säger att skada, som är nödig för ett företag, ej får

bedömas som onödig enligt naturvårdslagen.

Å andra sidan tillstyrks de föreslagna stadgandena bl. a. av skogsvårdsstgrelsen

i Stockholms län och Skid- och friluftsfrämjandet. Naturskyddsrådet

i Östergötlands län finner den inledande paragrafens formulering innebära

en väsentlig förbättring jämfört med 1 § naturskyddslagen. Överlantmätaren

i Hallands län anser det riktigt att understryka att naturen

utgör en allmän medborgerlig tillgång som bör vårdas med hänsyn till

samhällets behov även om därav kan följa en inskränkning i den enskilde

markägarens möjlighet att förfoga över sin egendom. Överlantmätaren i

Jönköpings län har intet att erinra mot utredningens formulering av andra

stycket och ej heller mot uttalandet att därmed avses att klarlägga att

ingen längre äger full frihet att utnyttja naturen efter gottfinnande.

Departementschefen. Liksom gällande lag synes naturvårdslagen böra

inledas med en allmänt hållen paragraf, där principerna för naturvården

anges. Detta torde vara till gagn inte minst för organisationer och andra

som söker genom upplysning och propaganda fostra allmänheten till att

ta allt större hänsyn till naturen och dess värden. Jag biträder vad utredningen

anfört rörande de principer som bör ligga till grund för naturvården.

Den grundsats, som utredningen vill slå fast i första stycket, kommer

emellertid enligt min mening väl till uttryck redan genom naturskyddslagens

motsvarande korta och enkla stadgande att naturen är en nationell

tillgång som skall skyddas och vårdas. Jag förordar därför att detta stadgande

oförändrat upptas i den nya lagen.

Andra stycket torde lämpligen, med någon skärpning av motsvarande

regel i naturskyddslagen, kunna avfattas så, att envar skall visa hänsyn och

varsamhet i sitt umgänge med naturen. Denna plikt att ta hänsyn inbegriper

bl.a. skyldighet att undvika sådant oljud via radioapparater eller eljest,

som kan verka störande på andras naturupplevelse eller på djurlivet.

Företag, som avser exploatering av naturtillgångar, och åtskillig annan

legitim verksamhet — däribland vissa former av friluftsliv — medför

ofrånkomligen skada på naturen. I dylika fall bör kunna krävas att den,

som bedriver verksamheten, i skälig omfattning vidtar åtgärder för att

motverka eller begränsa skadan. Denna betydelsefulla princip, vilken avspeglar

sig i naturskyddslagens regler om arbetsföretag, bör enligt min

mening komma till tydligt uttryck i lagen och har därför upptagits som

ett tredje stycke i inledningsparagrafen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196k

2 §•

I denna paragraf anges grunddragen av den organisation för naturvården

som beslöts av 1963 års riksdag. Erforderliga bestämmelser för samordning

av de statliga och kommunala myndigheternas verksamhet torde få meddelas

i administrativ ordning i anslutning till sagda riksdagsbeslut.

3 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Stockholms handelskammare anmärker att det med hänsyn till de inskränkningar

i den enskildes äganderätt, som skall kunna vidtas med stöd

av naturvårdslagen, bör i lagtexten inskärpas att markägares och andra

rättsinnehavares intressen skall tillbörligen beaktas, önskemål i denna riktning

framställs även av lantmäteristyrelsen, Sveriges industriförbund, handelskammaren

i Gävle och Näringslivets bgggnadsdelegation. Liknande synpunkter

framförs från vissa remissinstansers sida i anslutning till utredningsförslagets

bestämmelser om naturreservat.

Departementschefen. För att tillmötesgå de anförda önskemålen förordar

jag att i lagen upptas en bestämmelse om att man vid prövning av fråga

rörande naturvård skall ta tillbörlig hänsyn till övriga allmänna och enskilda

intressen som berörs av frågan.

Nationalparker

4—6 §§.

Stadgandena överensstämmer med 2—4 §§ naturskyddslagen och motsvaras

av 3—5 §§ i utredningens förslag.

Utredningen förordar att syftet med avsättande av mark till nationalpark

preciseras i lagtexten. Syftet bör anges vara att trygga vården av

större sammanhängande område av viss landskapstyp som erbjuder möjlighet

för envar till upplevelse av orörd, vacker eller eljest särpräglad natur

eller är av betydelse för kännedomen om landets natur.

De föreslagna bestämmelserna om nationalparker har lämnats utan erinran

av flertalet remissorgan. För bibehållande av lydelsen i 2 §

naturskyddslagen uttalar sig dock vetenskapsakademien med följande motivering.

Det synes akademien uteslutet att vården av ett område kan vara det väsentliga

syftet med att området avsätts som nationalpark. Syftet med en sådan

åtgärd måste i stället vara att säkerställa tillgången på område av viss

beskaffenhet. Akademien anser att ordalydelsen av 2 § naturskyddslagen

såväl formellt som innehållsmässigt är tillfyllest i detta sammanhang. Ur

vetenskaplig synpunkt innebär utredningens lagförslag på denna punkt ed

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1964

klar försämring. Det tillgodoser enbart rekreation eller estetiska eller pedagogiska

syften men uttalar inte med ett ord att åtminstone vissa nationalparker

(t. ex. de i Lappland) kan komma att utgöra en framdeles nödvändig

förutsättning för vissa hårt trängda djur- och växtarters fortbestånd.

Även Nordiska museet, Svenska naturskyddsföreningen, Kalmar läns naturskyddsråd

och Sveriges ornitologiska förening anser att nuvarande lydelse

bör bibehållas. Samernas riksförbund hemställer att bestämmelsen till

skydd för samernas rättigheter jämkas i följande hänseenden.

Till en början torde beteckningen lappar böra utbytas mot beteckningen

samer. Det har länge varit ett önskemål bland samerna att utbyta beteckningen

lapp, som ofta får en nedsättande biklang, mot en benämning hämtad

från samernas eget språk.

Då samernas rätt till land och vatten är av ålder bestående och icke härledes

från kronan, synes vidare uttrycket »medgivna rättigheter» felaktigt

och missvisande. Vad som kan betecknas som enskild rätt torde i allt fall

föreligga för samer som äger renhjordar och nu driver rörelse inom rennäringen.

Privat äganderätt föreligger till stugor, kåtor, gärden m. m.

Det måste av anförda skäl från samernas sida bestridas att i en ny lag

med ändrad innebörd utan vidare intages lydelsen i nu gällande lag. Samernas

rätt till bostäder och anläggningar och rätt att färdas med fordon av

alla slag å mark och i luften kräver skydd. Samerna måste förflytta sig mellan

olika renskiljningsgärden och kalvmärkningsgärden där renar samlas.

Ofta är det ont om tid och svårt att hinna fram innan renarna åter måste

släppas fria. Restriktioner för flygtransporter och andra transporter får

därför ej förekomma. Samernas rätt att jaga skadedjur som björn, lo och

örn måste tryggas, så att erforderlig näringsfred erhålles. Ett enda rovdjur

kan helt spoliera vad tio man behövt en vecka för att åstadkomma. Samernas

folkrörelse har vid flera landsmöten med skärpa framhållit, att näringsfreden

kräver att skadedjuren hålls under sträng hand. När rovdjuren var

aktuella som skadedjur för det svenska jordbruket, kontrollerades de under

allmänt gillande ytterst hårt. Det får icke bli så att man ser frågan på ett

helt annat sätt när det är enbart samernas näringsfred som påverkas. Samernas

rätt att jaga med hund måste bibehållas.

Förste konsulenten vid lappväsendet i Jämtlands län konstaterar med tillfredsställelse

att den rätt renskötseln och dess utövare redan innehar skall

respekteras.

Departementschefen. Utredningen har funnit gällande bestämmelser om

nationalparker i allt väsentligt ändamålsenliga. Med dessa bestämmelser låter

sig väl förenas att göra nationalparkerna mera tillgängliga för turister,

t. ex. genom bilvägar till parkernas närhet samt vandringsleder och raststugor,

i den mån detta kan ske utan att områdenas ursprungliga karaktär

går förlorad. Någon anledning att ändra den nuvarande lagtexten enligt utredningens

förslag synes inte föreligga. Beträffande det av Samernas riksförbund

framställda yrkandet finner jag ej skäl att i förevarande sammanhang

frångå den i lagstiftningen allmänt använda benämningen lappar eller

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

ta upp frågan om samernas särskilda rättigheter. Vid meddelande av föreskrifter

för nationalparker kommer givetvis tillbörlig hänsyn att tas till rennäringens

intressen.

Naturreservat

7—10 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 6 och 7 §§ i utredningens förslag.

Utredningen förutsätter att de nya naturområden, som behöver säkerställas

för framtiden, framkommer ur en av naturvårdsmyndigheterna

verkställd inventering och planering. Härvid måste beaktas att säkerställda

områden totalt sett skall kunna anses representativa för svensk natur och

det svenska odlingslandskapet. Härigenom tillgodoses såväl den vetenskapliga

forskningens intressen som önskemålet att till eftervärlden bevara

exempel på äldre odlingsformer och försvinnande landskapstyper. Den sociala

naturvården bör, uttalar utredningen, inrikta sig på ett så rikt urval

som möjligt av miljöbetonade naturområden. Härvid gäller det inte endast

att möta behovet av rekreation under semester och andra längre ledigheter

genom att säkerställa »fjärrområden», utan lika viktigt är att beakta det

mera kortfristiga rekreationsbehovet, d. v. s. det dagliga behovet och veckohelgsbehovet,

vilket fordrar närområden. Där det föreligger ett legitimt behov

för allmänheten att utnyttja stränderna mera intensivt än vad allemansrätten

medger, bör man, yttrar utredningen vidare, överväga att trygga

markens användning för detta ändamål genom att bilda naturreservat,

ökad omsorg måste enligt utredningen ägnas åt naturområdenas skötsel,

särskilt med syfte att slå vakt om värdefull flora och fauna. Dessa allmänna

kvalitetskrav anser utredningen böra understrykas inte minst ur social synpunkt,

eftersom den värdefulla rekreationen endast uppnås i en kvalificerad

naturmiljö.

Institutet naturreservat är av utredningen avsett att ge ett definitivt skydd

för det ifrågavarande objektet. Utredningen har eftersträvat att göra institutet

smidigt och enkelt i tillämpningen. Syftet med avsättande av naturreservat

kan enligt utredningen mycket ofta tillgodoses genom relativt obetydliga

inskränkningar i ägarens förfogande över marken. Till de praktiskt

taget alltid återkommande inskränkningarna torde höra att området inte får

exploateras för bebyggelse och att vägbyggnad och andra anläggningsarbeten

sker under viss kontroll. Däremot är det i regel önskvärt att jordbruk

och skogsbruk bedrivs även fortsättningsvis, även om det i olika hänseenden

bör ske med ökat hänsynstagande till naturvårdssynpunkter. Utredningen

framhåller vidare att stor uppmärksamhet måste ägnas åt områdenas

tillgänglighet. I detta hänseende nämns bl. a. områdenas utrustning med

vägar, parkeringsplatser och övernattningsmöjligheter, iordningställande av

vandringsleder och uppsättande av skyltar. Ibland torde det även, yttrar ut
2|

Hihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 148

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196k

redningen, vara nödvändigt att företa gallringar eller röjningar samt olika

slag av markkultiveringsåtgärder.

Att vid avsättande av naturreservat använda termen fridlysning har utredningen

ansett mindre lämpligt, då detta ger intryck av att området ej får

beträdas, medan syftet ofta är det motsatta.

Enligt utredningens förslag finns inte något principiellt hinder mot att

avsätta naturreservat inom detaljplanelagt område. Utredningen framhåller

att man i enstaka fall kan behöva förläna ett naturobjekt inom planområde

ett mera vittgående skydd än vad som kan ske enligt byggnadslagen.

Det måste emellertid förutsättas att de dispositionsbestämmelser,

som meddelas enligt de båda lagarna, stämmer överens. Någon risk att så

icke blir fallet föreligger enligt utredningen knappast, med hänsyn till att

kommun även skall vara naturvårdsorgan.

I utredningens förslag till regler om naturreservat och naturminne görs

intet undantag beträffande mark i allmän ägo. De under domänstyrelsens

förvaltning stående domänreservaten föreslås efter genomgång och

gallring få formell ställning som nationalparker, naturreservat eller naturminnen.

Det stora flertal remissorgan, som ställt sig positiva i fråga om

det föreslagna institutet naturreservat, har i allmänhet godtagit eller lämnat

utan erinran den utformning reglerna härom fått i förslaget. Som en

stor fördel framhålls att de särskilda föreskrifter, som skall utfärdas beträffande

naturreservats vård och förvaltning, kan anpassas med hänsyn

till vad i varje särskilt fall är erforderligt.

De invändningar, som framställs beträffande reglernas konstruktion,

avser främst krav på en närmare precisering i lagen av rekvisiten för ett

områdes avsättande till naturreservat samt arten och omfattningen av de

inskränkningar i markägares förfoganderätt som ett beslut därom kan innebära.

Det i utredningens lagtext förekommande rekvisitet »särskilt värdefull

landskapsbild» anser Gotlands hembygdsförbund vara alltför opreciserat.

Ordet landskapsbild ger enligt förbundet en antydan om att estetiska bedömningar

förutsätts komma i förgrunden, vilket kan leda till en återgång

till naturskyddsprinciper i äldre tid, då t. ex. kuriositetsvärdet av en företeelse

fick alltför stor dominans. Även överlantmätaren i Örebro län kritiserar

den föreslagna prononcerade anknytningen till estetiska värderingar

som han finner innebära en kraftig skärpning och generalisering i jämförelse

med naturskyddslagen. Gotlands hembygdsförbund föreslår ett tilllägg

till 6 § i förslaget innebärande att område som är av särskild betydelse

för kännedomen om landets odlingshistoria må avsättas till naturreservat.

Liknande önskemål hyser Svenska teknologföreningen och Dalarnas

naturvårdsförening. Naturvännernas förening i Gävle önskar att

även fredningsområden för vissa hotade växt- och djurarter bör kunna av
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

sättas till naturreservat. Sveriges ornitologiska förening föreslår att vissa

av de områden, som skyddas enligt kungörelsen om skydd för djurlivet

på vissa platser, bör kunna omvandlas till naturreservat.

Lantmäteristgrelsen anser det ur såväl praktiska som principiella synpunkter

ofrånkomligt att naturreservatsinstitutet blir föremål för närmare

reglering i lag genom införande av särskilda rekvisit för institutets tilllämplighet.

Styrelsen finner det därjämte ur rättssäkerhetssynpunkt synnerligen

angeläget att vid utarbetande av villkor för avsättande av naturreservat

en närmare analys företas angående vilka möjligheter som bör

öppnas i fråga om olika slag av inskränkningar i den enskildes förfogande

över sin mark. Liknande synpunkter anförs av bl. a. länsstyrelserna i Blekinge

och Örebro län, överlantmätarna i dessa län och i Uppsala län samt

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges industriförbund och Näringslivets byggnadsdelegation finner det

inte godtagbart att obegränsade befogenheter i ifrågavarande hänseende

tillerkänns länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Allmänhetens rätt att beträda ett enligt naturskyddslagen fridlyst område

torde uteslutande grunda sig på allemansrätten. Fråga är om ej institutet

naturreservat innebär en vidsträcktare rätt för det allmänna och en

större inskränkning i markägarnas förfoganderätt över området. Under

rubriken »Förvaltningskostnader m. m.» i betänkandet talas om iordningställande

av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder m. m., gallringar och

röjningar samt olika slag av markkultiveringsåtgärder. Länsstyrelsen förutsätter

att befogenhet för det allmänna att vidtaga dessa åtgärder ingår

i institutet naturreservat och att meningen ej är att trygga denna rättighet

genom separata avtal med markägarna. De åsyftade rättigheterna, vilka

närmast är av nyttjanderätts natur, skulle tydligen tillskapas genom själva

beslutet om områdets avsättande till naturreservat. I detta beslut finge då

å karta tydligt anges vilka områden som finge nyttjas till vägar, parkeringsplatser,

uppförande av serviceanordningar m. m. Länsstyrelsen, som

finner det erforderligt att naturreservatsinstitutet ges nu åsyftade innebörd,

vill framhålla angelägenheten av att detta kommer till ett klarare

uttryck i lagtexten.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, i likhet med överlantmätaren i länet,

att det särskilt ur rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att krav på kvalificerad

utredning och planmässighet införs i lagtexten. Även lantmäteristyrelsen

vill som villkor för institutets tillämplighet uppställa krav på

planläggning mot bakgrunden av realistisk bedömning.

Överlantmätaren i Blekinge län tar upp frågan om dispensabla byggnadsförbud

inom naturreservat.

De hittillsvarande erfarenheterna av det dispensabla byggnadsförbudet

enligt strandlagen, där ersättning kan ifrågakomma först i samband med

vägrad dispens, tyder på att byggnadsförbud av denna typ i regel icke behöver

medföra särskilt stora risker för höga ersättningar. Annorlunda torde

det ställa sig om det blir fråga om införande av indispensabla bygg
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

nadsförbud. Markägaren måste i sådant fall framställa sina totala ersättningskrav

på en gång, vilket kan medföra att ersättningskrav väcks som

först långt senare eller måhända aldrig skulle ha aktualiserats, om det

gällt ett dispensabelt byggnadsförbud. Icke minst då det gäller vidsträckta

skyddsområden torde det väl också av andra skäl många gånger komma

att te sig mest ändamålsenligt med ett dispensabelt förbud. Den enda möjlighet

utredningens lagförslag erbjuder att i naturvårdssyfte få till stånd

ett dispensabelt byggnadsförbud är genom tillämpning av 17 och 19 §§.

Valet av ett sådant alternativ försvåras emellertid därav att de nämnda

paragraferna icke får kombineras med andra slag av skyddsbestämmelser.

Så snart behov föreligger av såväl byggnadsförbud som andra skyddsbestämmelser,

blir det alltså enligt förslaget nödvändigt att tillgripa ett indispensabelt

byggnadsförbud (naturreservat), även om ett dispensabelt

förbud vore fullt tillräckligt med hänsyn till syftet. Här synes föreligga

en brist i lagförslaget som, om den ej avhjälpes, kommer att avsevärt

minska möjligheterna till en ändamålsenlig tillämpning.

Liknande synpunkter framförs av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i

Blekinge län och Svenska teknologföreningen, överlantmätaren i Gotlands

län anmärker att en klar gräns mellan naturreservat och förordnanden

enligt 17 och 19 §§ förefaller att saknas.

Frågan om vilken myndighet, som skall ha befogenhet att besluta om

avsättande av naturreservat, tas upp av några remissorgan. Kammarkollegiet

anser det böra noga övervägas huruvida icke denna befogenhet — i

vart fall beträffande större reservat — bör tillkomma Kungl. Maj :t. Som

motivering härför anförs att avsättandet av dylika reservat ofta kommer

att vara en riksplaneringsfråga, att kommunerna kan vara motståndare

till saken samt att länsstyrelsens förhandlingsläge kan vara bättre om

beslutanderätten ej tillkommer länsstyrelsen. I fråga om domänverkets

skogar bör enligt domänstyrelsens mening initiativ och beslut om avsättande

ankomma på styrelsen efter samråd med länsstyrelsen. Styrelsen finner

det sannolikt att de flesta av nu befintliga domänreservat kan omföras till

nationalparker eller naturreservat, varigenom de tillförsäkras särskilt lagligt

skydd. I detta sammanhang framhåller jämväl kammarkollegiet att,

därest domänreservaten allmänt ombildas till naturreservat, det bestämmande

inflytandet på villkoren härför måste tillkomma domänstyrelsen

och att det då kan vara naturligt att låta denna myndighet även formellt

besluta om omföring och förvaltningsföreskrifter.

Några remissinstanser uttalar sig för att termen fridlysa bibehålls.

Med hänsyn bl. a. till den vidsträckta användning, som förevarande institut

kan antas få, understryker vissa remissinstanser behovet av riktlinjer

för de föreskrifter rörande vård och förvaltning in. m. som skall

meddelas av länsstyrelsen. Då man måste räkna med risken att föreskrifterna

kan komma att divergera på ett omotiverat och förvillande sätt, bör

det enligt byggnadsstyrelsens mening närmare undersökas, om icke åtminstone

i vissa avseenden enhetliga föreskrifter kan åstadkommas, exem
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. )Iaj:ts proposition nr 148 år 1964

pelvis efter mönster av de för hela riket gemensamma utomplansbestämmelser

som numera införts i byggnadslagstiftningen.

Departementschefen. I fråga om de grunder, efter vilka naturreservat bör

utväljas, delar jag i stort sett utredningens uppfattning. Härutinnan åsyftas

inte någon väsentlig ändring i vad som gäller redan nu beträffande naturminnesområden

och naturparker. Lagtexten synes därför kunna avfattas i

närmare anslutning till naturskyddslagen än utredningen gjort. I enlighet

härmed har förutsättningen för bildande av naturreservat i 7 § angivits vara

att området finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse

för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga

beskaffenhet eller emedan det är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv.

Beträffande bestämmelsens innebörd vill jag särskilt framhålla att begreppet

natur även innesluter den kulturpräglade naturen. Som naturreservat

bör sålunda kunna avsättas gamla lövängar och betesmarker, vilkas bevarande

i traditionsenlig hävd bidrar till kännedomen om det gamla odlingslandskapet

eller som utmärker sig för särskild skönhet. Naturreservat

bör också i speciella fall kunna bildas för att skydda en öppen bygd mot

igenskogning. Däremot är bestämmelserna ej avsedda för fall då behovet av

skydd för en landskapsbild huvudsakligen betingas av att där förekommer

från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla byggnader. I sådant fall

får i stället byggnadsförbud tillgripas på sätt jag kommer att närmare beröra

i det följande.

I likhet med utredningen anser jag att befogenheten att besluta om bildande

av naturreservat bör tillkomma länsstyrelsen. Detta bör, liksom nu

är fallet beträffande fridlysning av naturminne, gälla oberoende av om marken

är i enskild ägo eller tillhör kronan.

I beslut om bildande av naturreservat bör, liksom vid fridlysning enligt

naturskyddslagen, anges grunden till avsättandet. För att beslutet skall få

rättsligt innehåll måste däri också föreskrivas de inskränkningar i markägares

och andra sakägares förfoganderätt som skall gälla i fortsättningen.

Dessa inskränkningar bör givetvis inte få sträcka sig längre än som i varje

särskilt fall befinns nödvändigt för att trygga ändamålet med reservatet. Å

andra sidan måste de till fullo kunna anpassas efter behovet i det föreliggande

fallet. Länsstyrelsen bör därför inte vara bunden till vissa i lagen

bestämda typer av rättsinskränkningar. Som exempel har emellertid i 8 §

första stycket framhållits förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel,

täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och

användning av bekämpningsmedel.

För att reservatinstitutet skall få nödig fasthet och en självständig funktion

vid sidan av den partiella kontroll, som kan erhållas genom de särskilda

bestämmelserna till skydd för stränderna och landskapsbilden, bör reser
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

vatföreskrifterna i princip vara indispensabla. Emellertid torde omständigheterna

ibland komma att vara sådana att vissa slag av åtgärder i och för

sig framstår som förenliga med reservatets syfte men anses kräva speciell

utformning eller lokalisering. Som exempel må nämnas dikning och anläggning

av skogsbilvägar samt uppförande av vissa byggnader för jordbruket

och skogsskötseln. Lagen hindrar inte att reservatföreskrift i dylikt fall utformas

som ett förbud att handla utan länsstyrelsens tillstånd.

Visar det sig, sedan naturreservat avsatts, att ny grund bör gälla för reservatet

eller att ytterligare inskränkningar i markinnehavarens förfoganderätt

erfordras, bör länsstyrelsen kunna meddela härav påkallat beslut.

Stadgande härom har intagits i 8 § andra stycket.

Förutom inskränkningar av olika slag i markinnehavares förfoganderätt

kommer ofta för förverkligande av syftet med ett reservat att krävas att

naturvårdsmyndigheterna vidtar positiva åtgärder inom reservatet såsom

anläggande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, tältplatser, badplatser,

raststugor och sanitära anordningar eller gallring, röjning, slåtter,

plantering, avspärrning m. m. Länsstyrelsen har därför i 9 § tillagts befogenhet

att, i samband med reservatets avsättande eller senare, förplikta

markinnehavaren att tåla sådant intrång. Detsamma gäller där för tillgodoseende

av reservatets syfte krävs att allmänheten bereds tillträde till mark

där den eljest inte skulle ägt att fritt vistas. Det kan t. ex. tänkas att allmänheten

för att kunna utnyttja ett reservat bör tillåtas passera över någon

del av en inom reservatet belägen tomt. Omständigheterna kan också vara

sådana att ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas enligt allemansrätten,

genom reservatbildandet och därmed sammanhängande serviceanordningar

blir så frekventerade att de kan skadas därav. Allmänheten kan

då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten, utan

härför krävs att länsstyrelsen uttryckligen förpliktat markägaren att tåla

intrånget. Markägarens rätt till ersättning kommer jag att behandla längre

fram.

I 10 § har länsstyrelserna bemyndigats att meddela erforderliga föreskrifter

om vad allmänheten har att iaktta inom naturreservat. Överträdelse

av sådan föreskrift är straffbelagd i 87 §. Bemyndigandet torde bl. a. kunna

utnyttjas för att stävja olika sätt att missbruka allemansrätten.

Utöver de föreskrifter som avses i 8—10 §§ behövs för varje naturreservat

bestämmelser om den förvaltning och skötsel som skall utövas från det

allmännas sida. Befogenhet att meddela sådana bestämmelser torde få tillerkännas

länsstyrelserna i administrativ ordning. Vissa riktlinjer för förvaltningen

har beslutats av 1963 års riksdag (jfr prop. 1963:71 s. 115).

Rörande skötseln torde i mån av behov anvisningar få meddelas av statens

naturvårdsnämnd.

Normalt torde naturreservat bildas först efter inventering och planläggning

genom naturvårdsmyndigheternas försorg. Att med lagregler binda for
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

merna för den utredning, som självklart måste föregå varje avsättande av

naturreservat, synes emellertid inte påkallat. I administrativ ordning torde

dock böra föreskrivas bl. a. att naturreservat inte får avsättas utan att markägaren

blivit hörd och yttrande inhämtats från statens naturvårdsnämnd.

Med sin överblick över de aktuella projekten inom skilda landsdelar och

över de tillgängliga ekonomiska resurserna är nämnden bäst skickad att

sörja för den ofrånkomliga angelägenhetsgraderingen av projekten.

Liksom fridlysning enligt naturskyddslagen skall reservatföreskrifter bli

giltiga även mot ny innehavare av fastigheten. Det kan ifrågasättas huruvida

inte marks avsättande till naturreservat, liksom en del andra beslut

enligt nya lagen, borde antecknas i fastighetsboken eller fastighetsregistret.

Denna fråga torde komma att övervägas i samband med den översyn rörande

principerna för registrering av myndighets beslut av beskaffenhet

att inskränka ägares rätt att förfoga över sin fastighet, som i enlighet med

vad tredje lagutskottet anfört i utlåtande över vissa motioner i ämnet år

1960 (L3U 1960: 24) kan förväntas komma till stånd vid blivande revision

av jordabalken och av bestämmelserna om fastighetsregister. Upplysning

om beslut angående naturminnen kan för närvarande inhämtas ur register

som förs hos såväl länsstyrelsen som domänstyrelsen. I fortsättningen bör

mera fullständiga register över beslut i naturvårdsärenden föras hos länsstyrelsen.

Enligt fjolårets riksdagsbeslut skall riksregister föras genom

naturvårdsnämndens försorg. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela

föreskrifter rörande registreringen.

11 §•

Paragrafen motsvarar 8 § första stycket naturskyddslagen och 8 § i utredningens

förslag.

12 §.

Paragrafen motsvarar 9 och 11 §§ naturskyddslagen samt 9 och 11 §§

i utredningens förslag.

Utredningsförslaget innehåller den nyheten att undantag från

meddelade reservatbestämmelser kan medges inte bara för vetenskaplig

forskning eller liknande ändamål utan överhuvudtaget då särskilda skäl

föranleder därtill. Från bestämmelserna för ett naturreservat med väsentligen

social funktion bör enligt utredningen undantag kunna göras exempelvis

till förmån för idrottstävlingar, scoutläger, folkfester eller dylikt.

Några remissinstanser finner upphävningsvillkoren i 9 § i utredningsförslaget

alltför lösliga. Sålunda anmärker skogsstyrelsen att naturreservat

i tätorternas närhet riskerar att alltför lätt bli föremål för jämkning

eller upphävande till förmån för de företag av större allmän eller enskild

nytta, som inom sådana områden alltid kommer att tränga på. Drätselkammaren

i Bollnäs understryker, att undantagsbestämmelserna inte får

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

tillämpas i sådan utsträckning att naturvården kommer i underläge, och

efterlyser ekonomiska resurser för att rädda naturvårdsobjekten även

från mera lönsamma exploateringar. Skogssällskapet vänder sig mot att

enligt utredningsförslaget beslut om avsättande av naturreservat får upphävas

eller jämkas, om reservatet finnes hindra eller avsevärt försvåra

företag av större allmän eller enskild nytta. Denna möjlighet minskar

enligt sällskapets mening respekten för reservatinstitutet och bör utgå.

Länsarkitekten i Jämtlands län och Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund

hävdar att företag av enskild nytta inte bör kunna motivera att reservatbestämmelser

upphävs. Gotlands hembygdsförbund anser, att lagtexten

bör ge klarare ledning för de mycket svåra avvägningar det här kan

bli fråga om, och framhåller att det ligger i sakens natur att reservat måste

skyddas just mot de hot som expropriation och allmänna eller enskilda

företags krav pa marken innebär. Eftersom de oexploaterade naturområdena

i de stora tillväxtområdena i landet redan i dag är begränsade till yta

och antal bör, anser Föreningen för samhällsplanering, naturreservaten garanteras

ett säkrare skydd än förslaget innebär. Länsstyrelsen i Södermanlands

län finner distinktionen mellan de fall då länsstyrelsen »skall»

respektive »må» upphäva eller jämka beslut om naturreservat vara oklar.

Då reservat tillkommit genom expropriation eller genom att Kungl.

Maj:t efter besvär meddelat avsättningsbeslut, bör det enligt kammarkollegiet

ej komma i fråga att tillerkänna länsstyrelse befogenhet att upphäva

reservatet. Svenska vattenkraftföreningen hemställer att bland bestämmelserna

införs en föreskrift som jämställer rätt meddelad enligt

vattenlagen med rätt förvärvad genom expropriation.

I vad avser 11 § i utredningsförslaget framhåller överlantmätaren i Örebro

län att den utredning, som erfordras för att avsätta naturreservat och

utforma reservatbestämmelser, i princip bör bekostas av det allmänna.

Detta synes överlantmätaren böra gälla även i fråga om den kompletterande

utredning som kan erfordras då fråga uppkommer om senare modifikationer

på grund av företagsintressen eller andra förhållanden som icke

beaktats eller kunnat förutses vid den första utredningen. Överlantmätaren

finner därför att ifrågavarande bestämmelse bör begränsas till ett

åläggande för företaget att lämna önskade uppgifter och bistånd i övrigt

vid utredningen, där det kan ske utan särskilda kostnader. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län ifrågasätter om inte förevarande bestämmelser bör uppmjukas

i vad angår företag vilka igångsatts före avsättandet av reservatet.

Departementschefen. För att institutet naturreservat skall få åsyftat värde

från naturvårdssynpunkt kan det givetvis inte vara tillåtet att utan vidare

upphäva eller jämka reservatbestämmelser till förmån för exploateringsföretag

eller andra motstående intressen. Det ligger tvärtom i sakens

natur att sådana eftergifter måste ske med synnerlig återhållsamhet. Då

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 196i

det knappast är möjligt att på ett uttömmande och i övrigt tillfredsställande

sätt i lagtext ange de olika fall där eftergift kan vara motiverad, har i 12 §

första stycket helt allmänt föreskrivits att beslut enligt 7—10 §§ må helt

eller delvis upphävas endast om därtill finns synnerliga skäl samt att undantag

från meddelade reservatföreskrifter må medgivas i särskilda fall.

Innan länsstyrelse fattar dylikt beslut av någon vikt, bör dock statens naturvårdsnämnd

höras. Härigenom torde erforderlig garanti vinnas för att naturvårdsintresset

inte blir åsidosatt.

Om i fall som avses i 12 § första stycket särskild undersökning av reservatet

eller del därav erfordras från vetenskaplig synpunkt eller om särskilda

åtgärder bör vidtas för att motverka skada, synes det rimligt att sökanden

liksom i motsvarande fall enligt naturskyddslagen skall kunna åläggas att

bekosta dylik undersökning eller åtgärd. Stadgande härom har upptagits i

12 § andra stycket. Någon ändring i materiellt hänseende i jämförelse med

utredningsförslaget åsyftas inte. Självfallet bör den undersökning eller åtgärd

varom är fråga företas så skyndsamt som möjligt. Att tynga lagtexten

med påpekande härom anser jag överflödigt.

Naturminnen

13 §.

Paragrafen motsvarar 5 § naturskyddslagen samt 12 och 13 §§ i utredningens

förslag.

Reglerna om naturminne har, framhåller utredningen, givits en

konstruktion som nära överensstämmer med skyddet av fast fornlämning

enligt 3 § lagen om fornminnen. Utredningen betonar att naturminne skall

omfatta även det för naturföremålet erforderliga skyddsområdet och alltså

formellt få karaktären av ett områdesskydd. Trots detta är det enligt utredningen

i regel en väsentligt annan utgångspunkt för skyddsåtgärden vid

bildande av naturminne än vid bildande av naturreservat. Gränsen mellan

naturreservat och naturminne kan dock aldrig göras helt skarp. Om ett större

antal värdefulla naturföremål ligger i närheten av varandra torde det,

yttrar utredningen, ofta vara praktiskt att innesluta dem i ett naturreservat.

Utredningen framhåller att det finns tusentals fridlysta naturföremål

i landet, vilka delvis är mycket heterogena och har skiftande värde, och att

i framtiden naturminnen bör avsättas med större urskillning.

Departementschefen. Bestämmelserna om naturminne har i departementsförslaget

—- utan att därmed åsyftats någon saklig avvikelse från utredningsförslaget

— avfattats i närmare anslutning till motsvarande bestämmelser

i naturskyddslagen och fornminneslagen. Även ett naturföremåls

egenart kan givetvis kvalificera detta att bli naturminne. Att, såsom skett i

naturskyddslagen, framhäva detta i lagtexten skulle emellertid kunna leda

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kangl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 1961

till överbetoning av rena kuriositetssynpunkter. Såsom utredningen anmärkt

krävs i fortsättningen större urskillning vid fridlysning av naturminnen.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §

Paragrafen motsvarar 16—18 §§ naturskyddslagen och 14—16 §§ i utredningens

förslag.

Beträffande frågan om skydd för växtarter genom införande av förbud

mot kommersiell blomplockning anför utredningen.

Utredningen finner det vara bestyrkt att ett dylikt skyddsbehov föreligger.

De missförhållanden som framkommit i detta sammanhang är emellertid

lokalt begränsade till vissa tätortsregioner i södra och mellersta delarna

av landet samt till vissa områden längs riksvägarna. Det måste betraktas

som ett klart missbruk av allemansrätten att vissa marker, som nu

sker, plundras på liljekonvaljer, blåsippor, gullvivor och andra vårblommor.

För att hindra dylik skövling föreslår utredningen att Kungl. Maj :t eller den

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall äga att meddela förbud att

inom landet eller del därav för avsalu borttaga växt av viss art där den

växer vilt eller del av sådan växt.

Av remissinstanserna uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län att den kommersiella blomplockningen utgör det största hotet

mot vissa växtarter. Ju mera allmänheten i rekreationssyfte söker sig ut i

markerna desto mera utgör emellertid också den blomplockning, som därvid

sker, en fara för utarmning av floran. För fridlysning av en för landskapet

karakteristisk eller dekorativ växtart bör det därför enligt länsstyrelsens

mening vara tillräckligt att växtarten är i fara att försvinna som ett väsentligt

inslag i landskapsbilden. Blekinge läns avdelning av Föreningen Sveriges

landsfiskaler anser att möjlighet bör finnas att hindra även blomplockning

för husbehov, oaktat påtagbar fara för utrotning av de begärliga arterna

i och för sig icke föreligger. Föreningen har den erfarenheten att större

skada uppkommer i tätorternas omgivningar av sådan blomplockning än av

plockning för försäljning.

Enligt länsstyrelsen i Gotlands län blir ett förbud mot kommersiell blomplockning

ineffektivt, om det icke kompletteras med ett försälj ningsförbud

inom de största och därför i förevarande avseende viktigare tätorterna, önskemål

om försälj ningsförbud framförs även av bl. a. naturskyddsråden i

Östergötlands och Västernorrlands lån, överlantmätaren i Västernorrlands

län och hushållningssällskapet i Östergötlands län. Hushållningssällskapet

påpekar även att den på en del håll alltför vanliga brytningen av sälgkvistar

är särskilt skadlig, då den berövar de för fröodlingen nödvändiga pollinerande

insekterna deras tidigaste möjligheter till pollensamlande. Av sistnämnda

skäl framhåller Sveriges fröodlareförbund att såväl blomplockning för

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

avsalu som försäljande av blommande salix- och hasselkvistar borde utövas

endast av auktoriserade försäljare. Svenska fjällklubben ifrågasätter förbud

mot plockning av blombuketter omfattande flera än exempelvis 10 eller 25

exemplar.

Departementschefen. Enligt min mening bör möjlighet finnas att inom

de utsatta regionerna hindra att växtart utsätts för plundring vare sig det

sker för avsalu eller inte. En annan sak är att de enskilda förbuden kan,

där så anses tillräckligt, begränsas till kommersiell plockning av blommor,

kvistar och dylikt. Jag är inte för närvarande beredd att förorda att möjlighet

öppnas att meddela försälj ningsförbud. Det bör beaktas att växter kan

transporteras till försäljningsstället från en landsdel där arten inte behöver

skydd eller från utlandet.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

15 och 16 §§

Paragraferna motsvarar 1 § strandlagen och 17 § i utredningens förslag.

Utredningen erinrar om att grunden för det strandskydd, som

upprätthålls i strandlagen, ligger i allemansrätten. Mark kan ej göras tillgänglig

för allmänheten genom strandskyddsåtgärder, om den inte förut

är tillgänglig på allemansrättslig grund. Till utredningen har från skilda

håll framförts önskemål om utvidgning av strandkontrollen i olika avseenden.

Sålunda har bl. a. föreslagits att begreppet byggnad i strandlagen

måtte ges samma vidsträckta innebörd som nybyggnad i den allmänna

byggnadslagstiftningen, att strandkontrollen utsträcks till bad- och båtbryggor,

småbåtshamnar, enskilda vägar, schaktning, fyllning, trädfällning

och därmed jämförliga åtgärder, permanenta campingläger, obebyggda

tomter och marks ianspråktagande såsom tomt samt att det i lagen angivna

största avståndet från strandlinjen utsträcks till mer än 300 meter.

Härom anför utredningen bl. a. följande.

Det särskilda strandskyddet är avsett att få en vidsträckt användning

längs rikets kuster och insjöstränder. Det bör därför ha en så enkel och

lätthanterlig konstruktion som möjligt. För den praktiska tillämpningen

är detta av stor vikt. Det är också viktigt att allmänheten väl känner

strandskyddets innebörd och verkningar och även respekterar dessa såsom

överensstämmande med en allmän rättsuppfattning. Av dessa och andra

skäl är det angeläget att strandkontrollen inte görs mera ingripande än

som är nödvändigt med hänsyn till dess huvudsyfte att hindra att allmänhetens

tillgång till platser för bad och friluftsliv äventyras. Om man eftersträvar

ett mera definitivt och genomgripande skydd skall man bilda naturreservat.

I detta institut kan reservatbestämmelserna anpassas efter förhållandena

i varje särskilt fall. Vidare erinrar utredningen om att de vidgade

möjligheter till kontroll av arbetsföretag som föreslagits även kan

tillämpas inom strandområden.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1061

Då huvudsyftet med strandskyddet i allt väsentligt nås genom den omfattning

bebyggelsekontrollen nu har, yttrar utredningen vidare, kan det

inte vara nödvändigt att därutöver kontrollera alla de ombyggnads- och

ändringsarbeten som en byggnad kan behöva underkastas och som regleras

i den allmänna byggnadslagstiftningen. Det legitima behov som kan

finnas av en närmare reglering av bebyggelse inom strandskyddsområde

kan tillgodoses genom utomplansbestämmelser.

Vad angår båtbryggor, kajer och hamnar utförs enligt utredningen flertalet

större dylika anläggningar för att tillgodose behov av sådan betydelse

att fritidsintresset i princip bör vika. Huvudparten av de mindre bad- och

båtbryggor, som anläggs för närvarande, torde enligt utredningens uppfattning

knappast medföra en sådan inskränkning i allmänhetens friluftsliv

att de bör hindras eller kontrolleras på nu ifrågavarande sätt. Förbud

mot trädfällning kan enligt utredningens mening inte motiveras av strandkontrollens

syfte. Ej heller anser utredningen tillräckliga skäl föreligga

att genom strandkontrollen införa en särskild reglering av schaktning,

fyllning och därmed jämförliga åtgärder utöver den som utredningen i

annat sammanhang föreslår för täktverksamheten.

Frågan om reglering av permanenta campingläger bör enligt utredningens

mening inte lösas inom naturvårdslagens ram. Beträffande riktlinjerna

för en framtida lösning anför utredningen.

Enligt utredningens mening har anläggningar av här ifrågavarande slag

så stor betydelse för friluftslivet att onödiga hinder för deras tillkomst icke

bör resas. I större delen av landet föreligger för närvarande ej något påtagligt

behov att slå vakt om allemansrättens utövning genom införande av

lokaliseringskontroll i fråga om anläggningar av detta slag. Med hänsyn

till det anförda synes det för närvarande knappast finnas anledning att

införa en generell tillståndsplikt beträffande sådana anläggningar. Däremot

bör enligt utredningens mening länsstyrelsen ges möjlighet alt genom

särskilt förordnande införa tillståndstvång för anläggningar inom områden

som är särskilt känsliga ur ifrågavarande synpunkt. Lokaliseringskontrollen

bör i första hand avse att anläggning erhåller sådant läge att den

ej väsentligt försvårar allmänhetens tillträde till friluftsområden. Vid tillståndsprövningen

synes viss hänsyn även kunna tas till sanitära förhållanden,

trafiksäkerhetssynpunkter m. m. Som villkor för tillstånd bör länsstyrelsen

meddela de föreskrifter om anläggningens läge och utsträckning

som finns påkallade. Det synes även kunna övervägas att ge länsstyrelsen

befogenhet att, då skäl därtill föreligger, i samband med tillstånd till anläggning

fastställa en högsta, med hänsyn till kostnaderna för dess iordningställande

och skötsel skälig avgift, som ägaren må utta av den som

vill begagna sig av anläggningen.

Med hänsyftning på önskemålen att strandkontrollen skall omfatta obebyggda

tomter konstaterar utredningen att sådana är underkastade samma

kontroll som annan obebyggd mark inom strandskyddsområde och att

allemansrätten utsläcks först om tomten tas i anspråk för sitt ändamål. Ut
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

redningen tillfogar att det med hänsyn till fastighetsbildningslagstiftningens

krav är uteslutet att nya tomter bildas för bebyggelse inom

strandskyddsområde utan att dispens från där rådande byggnadsförbud

kan utverkas. Vad som anförts om önskvärdheten att inom strandskyddat

område reglera inte bara själva bebyggelsen utan även marks ianspråktagande

som tomt anser utredningen beaktansvärt i och för sig men tilllägger.

Med strandkontrollens nuvarande innebörd kan allemansrätten onekligen

utplånas på angivet sätt utan att åtgärden i allmänhet kan förhindras.

Detsamma är för övrigt förhållandet med en rad andra markanvändningsåtgärder.

Även om olika sätt att utsläcka allemansrätten kan te sig

verksamma i enstaka fall, har de knappast någon nämnvärd betydelse totalt

sett. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att upprätthålla eu

så lättillgänglig och enkel strandkontroll som möjligt avstår utredningen

från att föreslå någon utvidgning av densamma i här avsett eller liknande

hänseende.

Beträffande enskilda vägar hänvisar utredningen till den föreslagna

kontrollen av arbetsföretag. De skäl som anförts för en utökning av strandskyddsområdes

nuvarande maximibredd om 300 meter finner utredningen

inte övertygande.

Utredningen finner starka principiella skäl föreligga för att även i framtiden

från strandskyddet undanta område som ingår i fastställd generalplan

och detaljplan enligt byggnadslagen. Vad särskilt gäller byggnadsplan

erinrar utredningen om att i byggnadsplan allmänna platser i princip inte

skall utläggas i större utsträckning än som är betingat av planområdets

eget behov och att därav indirekt följer att markreservat för invånarna i

ett större område eller för allmänheten som regel icke skall avsättas genom

byggnadsplan. Med hänsyn till den långt framskridna avvecklingen av avstyckningsplaneinstitutet

har detta icke medtagits bland de i utredningens

lagförslag undantagna plantyperna. Någon ändring i gällande ordning beträffande

sambandet mellan strandkontroll och fastighetsbildning finner

utredningen ej anledning föreslå.

I fråga om det i strandlagen gjorda undantaget för bebyggelse, som

erfordras för försvaret, jordbruket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln,

anmärker utredningen att bostadshus, som uppförts med stöd

av bestämmelsen, ibland visat sig i själva verket ha varit avsedda för fritidsändamål.

För att förebygga dylikt missbruk föreslår utredningen att

undantagsbestämmelsen inte skall avse bostadsbyggnad.

Flertalet remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens

förslag att bibehålla de nuvarande strandskyddsreglerna i huvudsak

oförändrade.

En sammanslagning av 17 och 19 §§ i förslaget förordas av bl. a. länsarkitekten

i Uppsala län, Uppsala läns naturvårdsförbund, överlantmätaren i

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år i96k

Gotlands lön, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska teknologföreningen

och bgggnadsstgrelsen. Teknologföreningen anser att bl. a. utredningens

målsättning att samordna den sociala och den kulturella naturvården talar

för en dylik sammanslagning. Byggnadsstgrelsen anför följande motivering

för sin ståndpunkt.

En skillnad mellan skyddsformerna i 17 och 19 §§ hänför sig till ändamålet.

En annan skillnad ligger däri att strandskyddet endast kan avse

områden av högst 300 meters bredd från strandlinjen. Den förstnämnda

skillnaden torde sakna större praktisk betydelse. Den andra kan bli illusorisk

därför att man på grund av den gemensamma ersättningsregeln kan

utnyttja landskapsskyddet — vars områdesbestämning icke binds av några

i lagstiftningen angivna mått -— i stället för strandskyddet. Man kan också

förfara så att man lägger strandskyddsförbud enligt lagförslagets 17 § över

ett strandområde och omedelbart innanför detta fortsätter med ett landskapsskyddsförbud

enligt 19 §. Det borde därför vara möjligt att strandskyddet,

utan angiven begränsning av förbudsområdena, och landskapsskyddet

sammanförs i ett lagrum.

För generell tillståndsplikt för bebyggelse vid stränder uttalar sig länsarkitekten

i Uppsala län och Södra Älvsborgs läns naturvårdsförbund. Att

vid strandkontrollen skall kunna beaktas även andra naturvårdssynpunkter

än hänsynen till friluftslivets behov förordas av åtskilliga remissinstanser.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner, liksom länsarkitekten i länet,

angeläget att bestämmelsen kompletteras så att vid lokalisering av

strandbebyggelsen även får tas hänsyn till naturen och landskapsbilden.

Införande av möjlighet till kontroll av den yttre utformningen av bebyggelse

inom strandskyddsområde föreslås av bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län.

I samma syfte förordar länsstyrelsen i Kopparbergs län att bestämmelserna

kompletteras med föreskrift att, då utomplansbestämmelser inte finns,

ansökan om dispens skall åtföljas av ritningar och andra handlingar som

möjliggör bedömning av byggnadsföretagets utformning. Bland åtgärder,

som i övrigt föreslås för att tillgodose nämnda syfte, är införande av byggnadslovs-

eller anmälningsskyldighet och vidgade möjligheter att meddela

utomplansbestämmelser.

För en samordning av nybyggnadsbegreppet med vad som i byggnadslagstiftningen

anges såsom hörande till nybyggnad uttalar sig länsarkitekterna

i Jämtlands och Örebro län. Den senare framhåller att de föreslagna

bestämmelserna inte synes hindra att en tillfällig sovhytt av kolonistugekaraktär

utbyggs till fritidshus med mångfalt större planyta -—

vilket förekommit på några värdefulla stränder i länet — och tillägger.

Jämlikt 75 § byggnadsstadgan är till nybyggnad hänförligt ej blott uppförande

av helt ny byggnad utan även till-, på- eller ombyggnad av befintlig

byggnad. Enligt bestämmelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan

kan emellertid en- eller tvåfamilj sbyggnader ändras till sitt inre i ganska

stor omfattning utan att byggnadslov erfordras. En sammankoppling av

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

nybyggnadsbegreppet synes därför kunna ske med byggnadsstadgans tolkning

av detsamma. En dylik samordning skulle enligt länsarkitektkontorets

mening innebära en värdefull enhetlighet och samtidigt medföra en viss

frihet för mindre ombyggnader av sommarstugor.

överlantmätaren i Blekinge län anser det ur flera synpunkter olämpligt

att outnyttjade byggnadsdispenser kvarstår under obegränsad tid och ifrågasätter

med hänsyn därtill om inte giltigheten av sådan dispens borde tidsbegränsas.

Önskemål om förnyad prövning av frågan om lokalisering av bad- och

båtbryggor och liknande anläggningar framförs av bl. a. länsstyrelserna

i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län. Den senare anför.

I detta län, där tillgången på lämpliga badstränder för allmänheten är

starkt begränsad, är det angeläget att för bad lämpliga stränder hålls fria

från bad- och båtbryggor samt enskilda kaj- och hamnanläggningar som

ej prövas erforderliga för ortens näringar eller friluftslivet. Det har under

de sista åren framträtt en klar tendens att ägare till strandområden, i

syfte att ekonomiskt utnyttja dessa, medelst servituts- eller nyttjanderättsavtal

upplåter strandområde till sommarstugeägare för anläggande av badeller

båtbrygga. Tillkomsten på ett strandområde av flera sådana bryggor

med vid desamma förankrade båtar kan betänkligt reducera allmänhetens

möjligheter att utnyttja området. Ju mera trängseln på badstränderna på

fastlandet ökar kommer allmänheten och framför allt ägarna av fritidsstugor

att skaffa sig båt för att komma ut till orörda öar och holmar. Detta

kommer att medföra ökad efterfrågan på båtbryggor. Länsstyrelsen vill

särskilt betona att länsstyrelsens avsikt med förslaget om inordnandet av

bryggor och dylikt under strandlagen icke är att hindra deras tillkomst

utan endast att få kontroll över lokaliseringen. Ju mera båtbeståndet ökar

desto angelägnare blir det att bryggor och kajer anläggs gemensamt för

hela områdets behov.

Även när det gäller spörsmålet om kontroll av permanenta campingläger

hävdar samma länsstyrelse en från utredningsförslaget avvikande ståndpunkt.

Länsstyrelsen yttrar att det i vad avser förhållandena inom länet

inte råder någon tvekan om att permanenta campingläger å strandområden

utgör ett hot mot allemansrätten. Inom länet har påträffats flera campingplatser

som anlagts på strandområde så att allmänheten utestängs från detsamma.

Länsstyrelsen hävdar att behov finns av reglerande bestämmelser

på detta område och anser det önskvärt att sådana inflyter i naturvårdslagen.

Länsarkitekten i länet understryker att frågan är av ytterst brådskande

natur.

I vad gäller byggande av vägar anser länsstyrelsen i Kopparbergs län

mycket starka skäl böra krävas för att vägar skall tå dras tram invid stränder

som har betydelse för allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv

och föreslår att samråd skall ske med länsstyrelsen i dylika fall. Liknande

åsikt har regionplanechefen för Göteborgsregionen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

hävdar däremot att nuvarande handläggningsbestämmelser

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

erbjuder tillräckliga garantier för att naturvårdsintressena beaktas vid utförande

av vägföretag.

Att strandskyddet bör omfatta jämväl kontroll av schaktning, fyllning

och liknande förordas av naturskyddsrådet i Kalmar län.

Utvidgning av strandkontrollen till att avse jämväl marks ianspråktagande

såsom tomt föreslås av länsstyrelserna i Kronobergs och Östergötlands

län, överlantmätarna i Östergötlands och Blekinge län samt länsarkitekten

i Kronobergs län. I några fall förordas därvid även kontroll över arrendeupplåtelser

inom strandskyddsområde. Förstnämnda länsstyrelse, som märkt

en tendens att genom arrendeavtal åtkomma den åtrådda markremsan mellan

tomtplatsen och stranden, framhåller att några vidlyftigare anordningar

på denna markremsa inte torde erfordras för att utsläcka allemansrätten

därstädes. Länsstyrelsen befarar därför att ansträngningarna att bereda allmänheten

tillgång till bad och friluftsliv lätt kan bli förgäves i alltför

många fall, när insikten om hur lagstiftningen kan kringgås blir mera utbredd.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att, då dispens lämnas för

viss bebyggelse, detta ofta beror på att tomten givits en sådan utformning

att strandskyddsintressen likväl kan anses bli tillräckligt tillgodosedda.

Därest dispenssökanden har möjlighet att utsträcka tomten mot stranden

utöver vad som anges i ansökan torde länsstyrelserna i många fall ej anse

sig kunna medge dispens, trots att dispens mycket väl kunnat lämnas om

tomtmarkens omfattning kunnat bestämmas i samband med tillstånd.

Även hovrätten för Västra Sverige anser det föga tillfredsställande, att

syftet med strandlagen skall kunna kringgås genom att strandskyddat område

tas i anspråk såsom tomt, och ifrågasätter om inte allmänheten, där

t. ex. en länge använd gångväg avspärrats på detta sätt, åtminstone borde

kunna utverka föreläggande för markägaren att anordna genomgång i

stängsel som uppförts omkiung det ianspråktagna området.

Med hänvisning till de i Halland förekommande flacka kusterna med ofta

mycket breda dynområden, som intensivt utnyttjas för badliv, hävdar länsstyrelsen

i Hallands län att man behöver kunna skydda ett bredare strandområde

än vad strandlagen medger, önskemål om större maximibredd för

strandskyddet än 300 meter framförs även av stadsfullmäktige i Halmstad

och Svenska naturskyddsföreningens ombud i Blekinge län.

Enligt utredningens förslag skall strandskyddet, i olikhet mot vad som

gäller enligt strandlagen, även omfatta område inom avstyckningsplan.

Lämpligheten härav ifrågasätts av överlantmätarna i Jönköpings, Västmanlands

och Gotlands län. Den sistnämnde uttalar tvekan om riktigheten av

utredningens uttalande att avstyckningsplanerna efterhand upphävs och

ersätts med mera tidsenliga detaljplaner samt framhåller att åtminstone

sådana avstyckningsplaner, som helt eller till väsentlig del är exploaterade,

inte inom överskådlig tid torde komma att ersättas med andra planer.

Undantagsbestämmelsen avseende viss för jordbruket med flera ändamål

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 196t

erforderlig bebyggelse diskuteras av några remissinstanser. Uppsala läns

naturvårdsförbund anser det otillfredsställande att sådan bebyggelse skall

vara undandragen kontroll. I en av Samfundet för hembygdsvård överlämnad

skrivelse från Aktiebolaget Iggesunds Bruk påtalas förekommande

missbruk av det för skogsskötseln medgivna undantaget och ifrågasätts om

detta undantag är motiverat. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner undantaget

för bebyggelse, som erfordras för den allmänna samfärdseln, synnerligen

vittgående. Förslaget att undantagsbestämmelsen ej skall gälla bostadsbyggnad

inom strandområde hälsas med tillfredsställelse av överlantmätaren

i Kristianstads län, som framhåller att fall förekommit av olämplig

sådan bebyggelse som med nuvarande bestämmelser ej kunnat hindras.

Ä andra sidan anser Sveriges lantbruksförbund utsträckningen av strandkontrollen

till att avse även bostadsbyggnad för jordbrukets och skogsbrukets

behov icke vara motiverad, enär missbruk av nuvarande byggnadsmöjlighet

i syfte att tillgodose fritidsändamål inte förekommit i den omfattning

att de lojala näringsidkarna skall behöva åläggas inskränkning. Ej

heller Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att bärande skäl

framförts för ifrågavarande skärpning, överlantmätaren i Jämtlands län

yttrar att det torde kunna förväntas att i tillämpningen tillstånd i regel

kommer att ges till uppförande av bostadsbyggnad av förevarande slag som

ej utan olägenhet kan placeras utanför strandskyddsområde. Att från förbudet

undantas även bebyggelse som erfordras för renskötseln eller eljest

för samernas behov påyrkas av Samernas riksförbund.

Departementschefen. Strandområden kan enligt utredningens lagförslag

skyddas på olika sätt. Det mest omfattande och slutgiltiga skyddet ernås,

om området avsätts till naturreservat. För att landets för bad- och friluftsliv

värdefulla stränder skall hållas öppna för allmänheten krävs emellertid

merendels inte annat skydd än den från strandlagen hämtade bebyggelsekontroll

som regleras i förevarande paragrafer. Om skydd behövs endast

för att hindra förfulning av strandlandskapet, kan kontroll av bebyggelse

och andra arbetsföretag anordnas enligt de särskilda bestämmelserna till

skydd för landskapsbilden.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte strandregleringen borde

innefatta möjligheter att beakta även estetiska synpunkter eller rentav

sammanföras med landskapsskyddsbestämmelserna till ett enda institut. Behovet

av värn för allemansrätten vid stränderna gör sig emellertid gällande

med sådan styrka, att det bör tillgodoses med bestämmelser som är direkt

och enbart inriktade härpå. Den förankring hos den allmänna opinionen,

som strandregleringen tillvunnit sig, torde inte heller utan vidare kunna

väntas tillkomma ett nytt rättsinstitut med en mera heterogen målsättning.

Om ett strandskyddat område bjuder på eu landskapsbild som anses böra

skyddas, får de härför avsedda bestämmelserna tillämpas jämsides med

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Mcij:ts proposition nr 148 år 1964

strandkontrollen. Ibland kan reservatbildning framstå som den lämpligaste

lösningen i sådana fall.

I likhet med utredningen bär jag funnit att naturvårdslagens särskilda

bestämmelser till skydd för friluftslivet vid stränderna huvudsakligen bör

utformas i anslutning till 1 § strandlagen. I enlighet härmed stadgas i 15 §

första stycket i departementsförslaget att länsstyrelse — för att åt allmänheten

trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid

insjö eller vattendrag — äger förordna att visst strandområde skall vara

strandskyddsområde. I andra stycket föreskrivs att strandskyddsområde får

sträcka sig högst 300 meter från strandlinjen. Att, på sätt förordats av några

remissorgan, tillåta en större utsträckning synes knappast motiverat av

strandskyddets syfte att bevara allemansrätten invid stranden. Slutligen

stadgas i tredje stycket att strandskyddsområde inte skall omfatta område

med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Liksom utredningen

har jag inte funnit erforderligt att vidare uppta godkänd avstyckningsplan

bland de nämnda plantyperna. Härigenom vinns också överensstämmelse

med 19 § första stycket.

Strandskyddsförordnandets innebörd kommer till uttryck i 16 §. Enligt

första stycket erfordras länsstyrelsens tillstånd för att inom området uppföra

helt ny byggnad, ändra befintlig byggnad till att tjäna ett väsentligen

nytt ändamål samt utföra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.

Några remissorgan har önskat en utvidgning av nybyggnadsbegreppet till

att omfatta till-, på- eller ombyggnad oavsett ändamålet därmed. Strandlagens

syfte torde dock knappast motivera en sådan reform. Det har också

ifrågasatts om inte länsstyrelsens tillstånd borde ha tidsbegränsad giltighet.

Härom vill jag endast framhålla att länsstyrelse, som finner anledning därtill,

torde vara oförhindrad att meddela tillstånd som enligt sitt innehåll förfaller

om det inte utnyttjas inom viss tid.

Såsom anmärkts under remissbehandlingen kan allmänhetens tillträde

till stränderna försvåras även av andra anläggningar än bebyggelse. Genom

hägnader, trädgårdsanläggningar, sittplatser eller dylikt kan marken mellan

en befintlig tomtplats och en närbelägen sjö under vissa förutsättningar

bibringas karaktären av tomt och därigenom uteslutas från allemansrätten.

Tendenser att på detta sätt kringgå strandlagen tycks förmärkas på sina

håll. I andra fall kan sådana anläggningar som bryggor, permanenta campingläger

o. s. v. innebära faktiska hinder för allmänhetens rörelsefrihet.

Olägenheter av denna art rapporteras särskilt från västkusten.

Det har synts mig angeläget att i förevarande sammanhang söka i görlig

män avhjälpa de nu berörda missförhållandena. Fördenskull innehåller 16 §

första stycket åläggande för länsstyrelserna att i samband med byggnadstillstånd

bestämma i vilken utsträckning mark må tas i anspråk som tomt

för byggnaden. Vidare öppnas i 16 § andra stycket möjlighet för den, som

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196''i

i annat fall vill inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom

mark tas i anspråk som tomt eller tillträdet till mark eller vatten inom området,

där allmänheten eljest skulle ägt att fritt vistas, på annat sätt hindras

eller försvåras, att hos länsstyrelsen utverka tillstånd härtill. Om han inte

begagnar sig av den möjligheten men ändå utför anläggningen, riskerar

han bli tvungen att på egen bekostnad ta bort anläggningen. I dylikt fall har

nämligen länsstyrelsen enligt de föreslagna bestämmelserna befogenhet att,

om anläggningen avsevärt inskränker allmänhetens rörelsefrihet, vid vite

förelägga ägaren att vidta erforderliga återställningsåtgärder. Med dessa

bestämmelser har åsyftats att — utan den onödiga byråkratisering som ett

tillståndstvång skulle kunna innebära i fråga om smärre anläggningar -—

skapa möjligheter att ingripa mot mera allvarliga företeelser.

Liksom utredningen anser jag att det friluftsintresse, som bevakas av

strandskyddsreglerna, i princip alltjämt bör vika för anläggningar som erfordras

för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln och den allmänna

samfärdseln. Till dessa intressen bör också renskötseln räknas. Av de skäl

utredningen anfört bör undantag dock ej gälla för anläggning som tillgodoser

bostadsändamål. Som sådan anläggning får i detta sammanhang betraktas

varje byggnad som är ämnad att varaktigt eller tillfälligt härbärgera människor,

sålunda även t. ex. baracker för skogsarbetare. Vad angår undantaget

för den allmänna samfärdseln vill jag understryka att allt vägbyggande

bör ske under största hänsynstagande till naturvårdens krav. Jag förutsätter

emellertid att detta skall kunna ernås genom förtroendefullt samarbete

mellan de olika berörda myndigheterna. I vissa fall kan vägföretag

kontrolleras enligt de särskilda bestämmelserna till skydd för landskapsbilden.

17 §.

Paragrafen motsvarar 2 § strandlagen och 18 § i utredningsförslaget.

Utredningen anser att en regel till säkerställandet av fri passage

skulle fylla en viktig uppgift inte bara, som hittills, på strandskyddsområdena

utan också på andra platser som är av väsentlig betydelse för friluftslivet.

Dess lagförslag är avfattat i enlighet härmed.

I flertalet av de få remissyttranden, vari reglerna om stängselgenombrott

särskilt berörs, tillstyrks den föreslagna utvidgningen av tilllämpliglietsområdet.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att förslaget

för länets del kommer att få stor betydelse för tillträde till grönområden

eller inhägnade campingplatser där strandlagsbestämmelser inte gäller.

Hovrätten för Västra Sverige anför att det utan tvivel finns behov av

alt kunna säkerställa färdselrätten exempelvis i närheten av en vacker utsikt

eller en märklig naturformation ulan att behöva tillgripa utvägen att

bilda naturreservat. Positiva uttalanden görs vidare av bl. a. Svenska natur
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år

skyddsföreningen, överlantmätarna i Kristianstads, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Jönköpings och Jämtlands län samt länsstyrelsen i Östergötlands

län.

En negativ ståndpunkt till den föreslagna utvidgningen intas av kammarkollegiet

och överlantmätaren i Västmanlands län samt av Sveriges lantbruksförbund

som anför.

Markägaren har icke annan möjlighet till ett berättigat skydd än att

uppföra oöverkomliga stängsel och dylikt. Om man tar med i beräkningen

vilken oerhörd kostnad detta medför, torde det vara uppenbart att inhägnad

endast sker i nödfall. Skadan av allemansrättslig invasion är i

dessa fall av den omfattningen, att den tvingar jordägaren till den investering

som uppförandet av kilometerlånga stängsel medför. Det är obegripligt

att en på ansvarskänsla grundad åtgärd skall kunna motverkas för att

allmänheten gratis skall få förslita annans mark. Under alla förhållanden

bör den föreslagna regeln om föreläggande att bortta stängsel uppmjukas.

Föreläggande bör icke kunna meddelas annat än om det visas att invasionsfara

icke föreligger. Eftersom föreläggandet meddelas för att tillgodose

ett samhällets behov, bör bevisbördan ligga på det allmänna.

Svenska naturskyddsföreningens ombud i Blekinge län gör gällande, att

besökare sällan stänger en grind efter sig, och finner det obilligt att kräva

att markägare skall hålla grind, så länge man inte kan tillförsäkra honom

ersättning för skada och olägenhet av lössläppta djur. Liknande synpunkter

framförs av Gotlands hembygdsförbund samt lantbruksnämnden och

hushållningssällskapet i Hallands län.

Svenska naturskyddsföreningen anser att föreläggande om borttagande

av stängsel bör kunna meddelas redan om det är uppenbart att stängslet

väsentligen tjänar syftet att utestänga allmänheten. Länsstyrelsen i Östergötlands

län föreslår att bestämmelserna ges en sådan utformning att åtgärder

även kan vidtas gentemot skyltar med texten »Tillträde förbjudet»

eller liknande, enär sådana enligt länsstyrelsens uppfattning i praktiken

kan innebära avsevärt hinder för allmänhetens tillträde och därjämte skapa

onödig irritation.

Departementschefen. Strandlagens regel om möjlighet att bereda fri passage

har utnyttjats löga men har säkerligen en viss förebyggande verkan. I likhet

med utredningen anser jag det motiverat att en motsvarande möjlighet

iniörs beträffande alla områden av väsentlig betydelse för friluftslivet,

vare sig de är belägna inom strandskyddsområde eller inte. De av vissa

remissorgan uttalade farhågorna för att en sådan utvidgning av regelns

tillämpningsområde skulle medföra olägenheter av betydenhet för jordbruket

synes överdrivna. En uttrycklig förutsättning för regelns tillämpning är

ju att fråga är om mark där allmänheten har rätt att fritt vistas. Därigenom

utesluts bland annat ägor som kan skadas av att man tar väg över

dem. Där det förutses att en grind skulle medföra invasion av besökande

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

till skada för de inhägnade ägorna, får förevarande paragraf således inte

tillämpas. Här kan i stället övervägas att bilda naturreservat. Ej heller i övrigt

finner jag tillräckliga skäl att med anledning av remissvaren trångå

utredningens förslag beträffande denna paragraf. Vad särskilt angår den

påtalade risken för att betande djur skall komma lösa må erinras om att

genomgången kan utföras i form av en stätta eller dylikt. -—• Vid meddelande

av föreläggande enligt denna paragraf kan vite utsättas jämlikt 39 §

andra stycket.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

Under denna rubrik har sammanförts vissa bestämmelser med syfte att

skona landskapet från olyckliga förändringar av topografin och störande inslag

i form av bebyggelse, andra arbetsföretag eller reklamanordningar.

Först behandlas en grupp av arbetsföretag som på grund av sina genomsnittligt

sett allvarliga verkningar föreslås bli underkastad allmänt tillståndstvång,

nämligen täktverksamheten (18 §). Därefter öppnas möjlighet

att införa lokalt tillståndstvång beträffande övriga slag av arbetsföretag

(19 §). Härjämte ges vissa bestämmelser om arbetsföretag som ej omfattas

av tillståndstvång (20 §). Vidare införs möjlighet att inskrida mot förfallna

byggnader som förfular landskapsbilden (21 §). Slutligen behandlas utomhusreklamen

(22 §).

18 §.

Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag och har viss motsvarighet

i 21 § naturskyddslagen.

Utredningen anför beträffande frågan vilka materialslag som bör

vara underkastade allmän tillståndsplikt.

Även om grusbrytningen är helt dominerande inom täktverksamheten förekommer

åtskillig annan täktverksamhet som kan medföra lika negativa

verkningar i landskapsbilden. I 21 § naturskyddslagen talas om täkt av sten,

grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter. Denna uppräkning är

icke helt entydig. Utredningen föreslår det förtydligandet att även torv tages

med i uppräkningen. Vidare bör understrykas att begreppet jord i lagtexten

icke får fattas i betydelsen det övre mat jordslagret utan i princip omfattar

även övriga förekommande lösa jordlager, exempelvis lera, morän o. s. v.

Enligt utredningens mening bör även täkt av sten, sand, jord och torv underkastas

den generella tillståndsplikt som diskuterats för grus. Detta är

befogat med hänsyn till täktverksamhetens verkningar ur naturvårdssynpunkt,

och lösningen blir även enkel därigenom att täktverksamheten i praktiken

blir definierad. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att en normal

grustäkt mycket ofta förutsätter även brytning av sten och jord.

Begreppet täkt definieras av utredningen på följande sätt.

Till täkt torde i detta sammanhang böra hänföras företag som primärt syftar

till att nyttiggöra det uttagna materialet antingen genom direkt försälj
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 196i

ning eller inom företagarens övriga verksamhet. Därmed avgränsas uttag av

material som sker huvudsakligen för att bereda plats för annan verksamhet,

såsom sprängningar av tunnlar, bergrum, husgrunder och dylikt eller skärningar

för vägbyggen och andra större arbetsföretag. Uttag av massor ur sidotag

vid vägbyggen faller däremot inom utredningens täktbegrepp. Uttag av

material, som tidigare blivit flyttat från annan plats, är enligt utredningens

mening icke att betrakta som täkt. Upptagande av sand och liknande material

från sjö- eller havsbotten bör heller icke anses såsom täkt i förevarande

sammanhang, då denna verksamhet icke medför någon synlig förändring av

naturförhållandena. Analogt härmed bör uttag av massor under en blivande

dämningsgräns vid vattenregleringsföretag icke underkastas täktreglering.

Rörande det föreslagna undantaget för täkt, som tillgodoser fastighets

husbehovsförbrukning, framhåller utredningen att husbehovstäkt är undantagen

från anmälningsplikt enligt 14 a § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen.

Under utredningsarbetet har från vissa håll påtalats de negativa

verkningar som ett stort antal smärre täkter kan åstadkomma i en grusås.

Dessa farhågor får emellertid inte överdrivas. Utvecklingen synes nämligen

enligt utredningen gå i den riktningen att även jordbrukets och skogsbrukets

behov i allt större utsträckning tillgodoses i större, tekniskt välrustade

grustäkter. Därtill kommer, tillägger utredningen, önskemålet att naturvårdsmyndigheterna

helt koncentrerar sig på de stora, verkligt betydelsefulla

ärendena.

Utredningen är medveten om att gränsdragningen mellan husbehovstäkt

och kommersiell täkt ibland kan bereda svårigheter och yttrar rörande denna

fråga.

Utredningen bär med husbehov i förevarande sammanhang avsett den

förbrukning, som är knuten till en genomsnittlig jordbruks- eller skogsbruksfastighet

med de förpliktelser som normalt åvilar en sådan, exempelvis

andel i vägsamfällighet. För att ytterligare avgränsa begreppet erfordras

emellertid även en övre gräns för det årliga uttaget. Därvid har utredningen

valt att förorda en av Grus- och makadamföreningen föreslagen gräns om

100 kubikmeter. Denna volym är så rikligt tilltagen att den även bör kunna

tillämpas för det sammanlagda uttaget från för flera fastigheter samfällda

grustag.

I det följande understryker utredningen betydelsen av såväl översiktlig

täktplanering som detaljplanering. Angående innehållet av en s. k. grustäktsplan

m. m. yttrar utredningen.

Planen skall utvisa grunddragen av terrängförhållandena före samt efter

fullbordad täkt jämte befintliga fastighets- och äganderättsförhållanden

samt dessutom innehålla en redogörelse för den materialundersökning, varpå

planen grundar sig, hur motstående allmänna intressen såsom naturvård,

kulturminnesvård, grundvattenskydd och bebyggelse beaktats, under vilken

tid brytningen planeras pågå samt omfattningen av de återställningsarbeten,

som avses att utföras såväl under pågående som efter avslutad täkt. Innehållet

i en plan bör i övrigt vara beroende av ärendets allmänna omfattning

och betydelse ur naturvårdssynpunkt. Det kommer säkerligen att i framti
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 C3-

den även finnas täkter, som är relativt betydelselösa ur allmän synpunkt,

och då bör länsstyrelsen kunna avstå från att påfordra plan eller nöja sig

med en mycket enkel sådan. Utredningen vill starkt understryka nödvändigheten

av att undvika byråkratisering av grustäktsplaneringen. Det väsentliga

är att stor omsorg nedläggs på de verkligt betydelsefulla ingreppen i natur

och miljö.

Ett spörsmål som diskuteras av utredningen i förevarande sammanhang

gäller fastighetsindelningens betydelse för en rationell täktverksamhet. Utredningen

framhåller att i många fall parcelleringen är så djup eller fastighetsindelningen

i övrigt så irrationell, att en täktverksamhet som helt bygger

på den enskilde fastighetsägarens intressen och önskemål framstår som

högst betänklig. Sedan utredningen i anslutning härtill övervägt att aktualisera

frågan om bildande av grussamfälligheter genom ett tvångsförfarande

men bl. a. med hänsyn till svårigheterna att ex officio reglera delaktigheten

i en dylik samfällighet avstått från en sådan lösning yttrar utredningen vidare.

Det lär ej vara ovanligt att en täktfyndighet är uppdelad på flera fastigheter

på ett sådant sätt att en ur naturvårdssynpunkt acceptabel lösning knappast

kan åstadkommas annat än under samverkan mellan samtliga berörda

fastighetsägare. Som regel torde även tekniska och ekonomiska skäl tala för

en sådan samverkan. I sådana fall bör enligt utredningens mening krävas en

gemensam plan för hela täktområdet eller den mindre del därav som ur naturvårdssynpunkt

lämpligen bör kunna exploateras för sig. Detta kommer

till uttryck i 23 § i utredningens lagförslag på så sätt att tillstånd till täkt

kan göras beroende av att plan för täkt av lämplig omfattning framläggs.

Den fastighetsägare, som i fall som här avses önskar bedriva täkt på sin

fastighet trots att han icke lyckats åvägabringa samverkan med grannarna,

befinner sig uppenbarligen i ett betydligt ogynnsammare läge än om samverkan

kunnat åstadkommas. Förutom att han ensam får stå för kostnaderna

för en gemensam täktplan, måste han nämligen räkna med att nödvändigheten

av att vid uttaget respektera fastighetsgränserna medför ett betydligt

försämrat ekonomiskt utbyte. Han torde också i allmänhet ha att räkna

med större återställningskostnader än som skulle ha belöpt på hans del i ett

gemensamt uttag. Det torde därför i praktiken bli mindre vanligt att en ensam

fastighetsägare under angivna omständigheter fullföljer ansökan om

täkttillstånd. I fall då det likväl sker torde det ofta utan större olägenheter

ur naturvårdssynpunkt vara möjligt att meddela sökanden tillstånd till täkt

på hans fastighet i den omfattning detta är förenligt med den gemensamma

planen. Detta förfarande bör kunna komma i fråga särskilt i sådana fall, då

täkt enligt planen kan antas komma till stånd även på övriga berörda fastigheter

inom en icke alltför avlägsen framtid.

Utredningen framhåller i detta sammanhang att grustäktSplanen med

hänsyn till reglerna om avstyckning i 19 kap. jorddelningslagen kommer att

få stor betydelse i fastighetsbildningsfrågor, eftersom den jämlikt 2 § i

nämnda kapitel i förekommande fall kommer att utgöra grund för bedömande

av en tilltänkt fastighets varaktiga lämplighet för täktändamål samt för

utformningen av fastigheten i fråga. I anseende därtill är det enligt utred
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 748 år 196i

ningens mening önskvärt att planläggning av täkter och fastighetsbildning

samordnas så långt detta är möjligt.

Utredningens förslag till allmän täktreglering omfattar även den täktverksamhet

som erfordras i samband med vägbyggnader. Beträffande vissa

härmed sammanhängande problem yttrar utredningen.

Utredningen har icke funnit lämpligt föreslå att förekommande behov

av täkter intas och i detalj redovisas i arbetsplanerna för allmänna vägar. På

detta stadium av projekteringen kan i regel icke behovet av fyllnadsmaterial

i detalj förutses och för övrigt skulle ett utpekande vid denna tidpunkt

av vissa fyndigheter föranleda en för det allmänna ogynnsam prisspekulation.

Det torde i stället vara lämpligare att vägmyndigheterna i

samråd med länsmyndigheterna verkar för en lämplig lokalisering av täkterna

under arbetets gång. För de enskilda sidotagen, som kommer till utförande,

bör plankravet i princip upprätthållas. Länsstyrelsernas handläggning

av dessa tillståndsfrågor får helt naturligt förutsättas anpassas

i stort efter vad som kan anses rimligt för vägbyggnadsprogrammet i dess

helhet. Liknande tillvägagångssätt är önskvärt även vid byggandet av

skogsbilvägar och andra enskilda vägar.

I samband med tillstånd till täkt skall länsstyrelsen enligt utredningens

förslag kunna meddela föreskrifter i syfte att begränsa eller motverka företagets

menliga inverkan på landskapsbilden. Till förebyggande av att

föreskrivna anordningar ej kommer till utförande på grund av bristande

betalningsförmåga hos exploatören föreslår utredningen att länsstyrelsen

får befogenhet att ålägga sökanden att ställa godtagbar säkerhet, vars storlek

bör bestämmas efter en överslagsmässig beräkning av kostnaderna för

återställningsarbeten såväl under pågående som efter avslutad täkt. Som

exempel på villkor i samband med täkttillstånd nämner utredningen föreskrift

att täkt jämte återställningsarbeten skall vara avslutad före viss

tidpunkt. Beviljat täkttillstånd och i anslutning därtill meddelade föreskrifter

bör enligt utredningen även gälla i förhållande till ny innehavare

av täkten.

Bestämmelserna om täktreglering — liksom om arbetsföretag i allmänhet

— skall enligt 24 § i utredningsförslaget ej avse företag inom område

som ingår i stadsplan eller byggnadsplan eller företag vars tillåtlighet med

hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning samt

skall inte lända till inskränkning i rätt som meddelas genom inmutning

enligt gruvlagen eller genom beslut av Kungl. Maj:t. Som motivering för

det föreslagna undantaget för område inom stadsplan eller byggnadsplan,

vilket innebär en begränsning i jämförelse med tillämplighetsområdet för

21 § naturskyddslagen, framhåller utredningen bl. a. att byggnadslagens

bestämmelser om förbud mot schaktning kombinerat med planbestämmelser

synes erbjuda fullgod säkerhet för att ett detaljplaneområde icke i

strid mot något allmänt intresse kan komina att utnyttjas för täktändamål

på ett olämpligt sätt. Däremot har utredningen icke ansett det lämp
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

ligt att även undanta fastställd generalplan eller område kring befästning

eller flygplats från tillståndsplikten, eftersom möjligheten att meddela

schaktningsförbud enligt byggnadslagen inom dessa områden synes vara

betingad av intressen som inte alltid överensstämmer med naturvårdsintresset.

Några olägenheter av att både byggnadslagens och naturvårdslagens

bestämmelser i ifrågavarande hänseende är tillämpliga inom områdena

i fråga anser utredningen knappast kunna uppstå, då länsstyrelsen är beslutande

myndighet i båda fallen.

Såvitt avser frågan om vilka materialkategorier som skall vara underkastade

tillståndsplikt godtar remissinstanserna i allmänhet utredningens

förslag. Ett bidrag till belysning av denna fråga lämnar Sveriges

geologiska undersökning.

Utredningen framhåller med all rätt, att de negativa verkningarna ur

naturvårdssynpunkt beror på ingreppet som sådant, ej på vilken materialsort

som utvinns. Av de uppräknade materialkategorierna sammantagna

har gruset en helt dominerande ställning. Av »jord» torde tegellera och

övrigt material uppgå till avsevärt mindre mängder. Av utbruten sten (i

betydelsen fast berg, jfr »stenbrott» i tillämpningslcungörelsen till gällande

naturskyddslag) utgör framför allt berg för makadamkrossning samt

kalksten för cementtillverkning och kalkbränning mera betydande kvantiteter.

Byggnads-, ornament- och gatsten, kvarts, fältspat m. m. är volymmässigt

underordnade. Utredningen har icke närmare berört dessa olika

speciella täkter. Även mindre stenbrott kan emellertid enligt SGU:s mening

ofta innebära mera svårläkta ingrepp i naturen än täkter i lösa jordarter.

SGU finner det därför motiverat, att ingen kategoriklyvning eller

skillnad i behandling vid täkttillstånd görs mellan olika typer av täkter

av sten eller jordarter.

Länsstyrelsen i Hallands län önskar att det i stadgandet uttryckligen

skall anges att lertäkt underkastas tillståndsplikt. I några yttranden ifrågasätts

om inte torv eller matjord bör undantas från täktregleringen. Torvströfabrikernas

centralförening anför.

Endast en ytterst ringa del (mindre än 1 %) av torvmarkerna i södra

Sverige utnyttjas för torvströutvinning och praktiskt taget ingenting av

Norrlands mäktiga torvmarker. De naturvärden som torvmossarna representerar

är således icke på något sätt hotade av exploatering från torvströindustrins

sida. Torvströmossarna kan visserligen ha en säregen men

dock mycket torftig fauna och flora. Genom torvströtäkten och utdikningen

i samband därmed erhåller man större både art- och individrikedom

och bättre betingelser för djurlivet, icke minst för vårt högvilt. De

sår som torvströtäkten gör i landskapsbilden läkes snabbt och ligger oftast

skyddade för insyn.

Denna uppfattning delas av överlantmätaren i Södermanlands län, som

framhåller att torven uppkomstmässigt inte är av samma natur som fasta

eller lösa mineral och därtill nybildas samt att utvinningen inte på samma

3 ltihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 118

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 196i

definitiva sätt som grustäkt och stenbrott varaktigt förändrar landskapsbilden.

Hovrätten för Västra Sverige och överlantmätaren i Jämtlands län

anser att möjligheten att införa tillståndstvång enligt 22 § i utredningsförslaget

torde beträffande torvtäkt ge ett tillräckligt skydd för naturvårdens

intressen. Överlantmätaren i Örebro län hävdar att torvtäkt i regel ej torde

ifrågakomma inom områden vilka har betydelse för friluftslivet samt

att kulturella eller vetenskapliga intressen i förekommande fall bör säkerställas

genom bildande av naturreservat. — Att uttag av matjord bör

undantas från täktregleringen föreslås av Kungsåra kommun med hänsyftning

på fall där matjord borttas och försäljs före skogsplantering på

mindre värdefull inägojord. Å andra sidan anser Stockholms läns och stads

lantbruksnämnd samt hushållningssällskapet i Stockholms län det önskvärt

att kunna hindra dylik, i Stockholmstrakten ej ovanlig matjordsborttagning,

vilken i varje fall under en övergångstid ofta medför en betydande

förfulning av landskapet.

I olikhet mot utredningen anser länsstyrelsen i Östergötlands län, vars

uppfattning delas av överlantmätaren och naturskyddsrådet i länet, att

undervattenstäkter bör vara underkastade samma reglering som täkter på

land. Länsstyrelsen framhåller att undervattenstäkter kan medföra återverkningar

på angränsande stränder genom erosion och ras.

Flertalet remissinstanser lämnar förslaget att husbehovstäkter intill 100

in3 per år skall vara undantagna från tillståndsplikt utan erinran. Avvikande

meningar framförs dock i åtskilliga fall. Kammarkollegiet anser det

önskvärt med en precisering av begreppet husbehovsförbrukning med hänsyn

såväl till länsstyrelsernas bestyr med täktverksamheten som till sanktionsbestäminelserna

i 42—44 §§ av utredningsförslaget. Vissa remissinstanser

anser det betänkligt att husbehovstäkterna undantagits från det

allmänna tillståndstvånget. Hit hör bl. a. länsarkitekten i Jämtlands län,

Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund, Övertorneå kommun och Gotlands

hembygdsförbund. Förbundet förordar, att husbehovstäkt underkastas

anmälningsplikt, och framhåller att skadan kan bli lika stor som vid

kommersiell täkt särskilt om flera gårdar bedriver husbehovstäkt inom

samma område. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhäver att en husbehovstäkt,

som förläggs på ett vida synligt område av en ås utan skylande

vegetation, kan inverka menligt på landskapsbilden. Majoriteten bland dem

som anmält särmeningar i förevarande fråga anser emellertid den föreslagna

begränsningen till 100 m3 vara otillfredsställande. Betänkligheterna gäller

i främsta rummet tillgodoseendet av behovet av grus för enskilda vägar,

särskilt skogsvägar. Härom anför skogsstyrelsen.

Vid avgränsningen av begreppet husbehov synes man ej ha tagit tillräcklig

hänsyn till förhållandena vid byggande och underhåll av skogsvägar

och andra brukningsvägar. Begränsar man sig tills vidare till vägunderhållet

så kan den föreslagna maximikvantiteten visserligen räcka till un
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Knngl. Maj:ts proposition nr 1 48 år 19/14

derhållsgrusning av cirka 1 kin väg, d. v. s. förslå till årligt underhåll av

cirka 5 km väg, men redan med den nuvarande vägtätheten kommer många

något större skogsfastigheter att överskrida denna kvantitet enbart för underhållet

av det egna vägnätet och alltså bli tvungna att begära tillstånd

trots att det rör sig om en typisk husbehovsförbrukning. Ännu besvärligare

blir det emellertid vid nybyggnad av skogsväg. Dels är grusförbrukningen

då avsevärd, dels skall till täkter även räknas sidotagen från vilka

bankfyllnader och bärlager ofta hämtas. Gränsen 100 in3 blir i sådana fall

uppenbarligen verklighetsfrämmande, om man ej avser att föra in hela

skogsvägföretaget under en reglering av den art man förutsatt för de stora

allmänna vägarna. Eftersom skogsvägarna i regel löper igenom terräng som

ej kan anses särskilt känslig ur landskapsbildens synpunkt, måste en så

långt gående reglering anses vara helt onödig. Antingen får man då slopa

all maximering av husbehovsuttagen eller också måste några kompletterande

regler utformas för att lösa nu antydda problem.

Liknande synpunkter anförs av domänstyrelsen, som anser att all husbehovstäkt

bör undantas från tillståndstvång. För att tillgodose naturvårdens

krav beträffande större husbehovstäkter är det enligt styrelsens

mening tillräckligt att beträffande dylika täkter införa skyldighet att före

täktens påbörjande göra anmälan därom till länsstyrelsen. Med hänsyn till

domänverkets ställning inom naturvården anser domänstyrelsen detta enklare

förfarande under alla omständigheter tillräckligt i fråga om domänverkets

täktverksamhet för husbehov. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

finner på enahanda grunder den föreslagna begränsningen olämplig

och anser att tillståndsskyldighet i princip bör åvila enbart större täkter

av rent kommersiell karaktär. Sveriges lantbruksförbund anför följande.

Begränsningen till husbehovsförbrukning är otillfredsställande. Mellan

husbehovsförbrukning och kommersiell förbrukning ligger ett antal samfällighets-

och dylika behov, som torde falla utanför husbehovsförbrukningen.

Även täktverksamhet för skogsvägar torde falla utanför begreppet

husbehovsförbrukning i vedertagen mening. Det synes därför riktigare att

beskriva begränsningen så att den skall avse »annat ändamål än kommersiell

täkt». Under alla förhållanden är den av utredningen föreslagna kvantiteten

otillräcklig bl. a. då en fastighets grusbehov används för vägsamfällighet

vari fastigheten ingår. En eventuell begränsning bör icke hänföras

till täkten utan till hehovet per fastighet som använder täkten utan

kommersiellt syfte.

Även Svenska landskommunernas förbund befarar att undantagets begränsning

till fastighets husbehovsförbrukning i vissa fall kan vara för

snäv. Förbundet åsyftar härvid närmast grustäkt för byggande och underhåll

av samfällighetsvägar för jordbruket och skogsbruket, vilken ej torde

kunna hänföras till e n fastighets husbehovsförbrukning. Länsstyrelsen i

Norrbottens län framhåller att den skada eu husbehovstäkt förorsakar landskapsbilden

ofta beror mer på täktens belägenhet än dess storlek varför

någon gränsdragning avseende det årliga uttaget från sådana täkter bör

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

undvikas och i vart fall icke sättas så lågt som till 100 m3 per år. En höjning

av maximikvantiteten för husbehovstäkt föreslås även av vägförvaltningen

i Norrbottens län, som anför.

Enligt vägförvaltningens mening har utredningen underskattat skadan

av s. k. husbehovstäkt. Numera torde vägintresset kunna skydda sig mot

täkt i grusiga vägslänter, men forna tiders grustäkt i vägslänter har ofta

efterlämnat fula sår. Utredningens begränsning av husbehovstäkt till 100

m3 synes bidraga till en utveckling där ett flertal små sår i naturen kan

förväntas uppkomma. Många enskilda vägar kräver t. ex. ett årligt grusbehov

av 25—30 m3 per år utöver eventuellt behov av gårds- och gjutgrus.

En höjning av gränsen mellan kommersiell täkt och husbehovstäkt till

minst 1 000 m3 kommer att göra mindre skada än den föreslagna gränsen.

Utredningens förslag angående grustäktsplan mottas allmänt med tillfredsställelse

av remissinstanserna. Så framhåller t. ex. länsstyrelsen i Kopparbergs

län att länsstyrelsen genom föreskriften att tillstånd till täkt må

göras beroende av att sökanden företer detaljplan för täkten synes erhålla

väsentligt bättre möjligheter än för närvarande att utöva kontroll över

täktverksamheten. Problemställningen då en grusfyndighet berör flera fastigheter

belyses av överlantmätaren i Södermanlands län på följande sätt.

Motiven synes icke ge klarhet i frågan om objektet för plan och tillstånd

skall vara inskränkt till viss fastighet eller ges en på grund av topografi

och andra förhållanden materiellt lämplig omfattning, varvid hänsynen

till bestående fastighetsgränser får underordnad betydelse och naturvårdssynpunkterna

tillika med ekonomiskt-tekniska synpunkter ges klar dominans.

På grund av erfarenheterna från arbetet med täktverksamhetens reglering

inom länet må framhållas som utomordentligt angeläget att dylik

plan, då skäl därtill är, i ett sammanhang upprättas över så stort område

som bedömes rationellt ur täktsynpunkt och erforderligt ur naturvårdssynpunkt.

Uppkomsten av sådana krater- och ravinlandskap, varpå avskräckande

exempel föreligger här, bör i all möjlig utsträckning motverkas.

Förutom att de ter sig vederstyggliga ur naturvårdssynpunkt innebär

de ett nationalekonomiskt slöseri därigenom att outnyttjade ryggar kvarstår

i anslutning till gränser mellan skilda täkter och att återstående material

ofta blir fördärvat genom olämplig drift av täkter.

Svenska teknologföreningen, som likaledes betonar att täktplanen bör

avse fyndigheten som sådan oberoende av fastighetsgränser, framhåller som

en fördel att man härigenom också kan undslippa att på judiciell väg tillskapa

grussamfälligheter. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot

att ifrågavarande med ägosplittringen sammanhängande problem gör att

man troligen inte kan undvara regler om tvångsmässigt deltagande i en

exploatering. Att någon form av tvångsförfarande för bildande av grussamfälligheter

behövs anser även bl. a. länsstyrelserna i Stockholms och

Kronobergs län.

Regleringens innebörd och verkningar beträffande den täktverksamhet,

som erfordras i samband med byggande av allmänna vägar, har tilldragit

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

sig stort intresse bland härav berörda remissinstanser. Väg- och vattenhgggnadsstgrelsen,

som befarar att ett allmänt tillståndstvång kommer att

leda till en väsentlig fördyring av vägbyggandet, anför till en början.

En av anledningarna till fördyringen är, att del är mycket svårt att i förväg

med säkerhet bedöma i vilken utsträckning ett material i en täkt är

användbart för det avsedda ändamålet. Härigenom uppstår ibland behov

av nya täkter under arbetets gång. Ett absolut tillståndstvång måste därvid

komma att medföra tidsutdräkt och ökade kostnader. En annan anledning

till fördyring kan vara, att behov av sidotag kan uppkomma under

arbetets gång. Härvid kommer givetvis också avsevärda olägenheter att

uppstå, om ett allmänt tillståndstvång genomförs. Detta torde bli fallet

vare sig arbetena bedrives i egen regi eller på entreprenad.

Styrelsen vill ifrågasätta om tillståndstvånget normalt skall behöva omfatta

sidotag vid byggande och underhåll av allmänna och statsbidragsberättigade

enskilda vägar. I allmänhet torde dessa sidotag kunna upptas utan

att några väsentliga naturvårdsintressen skadas, vartill kommer att vid vägarbeten

för väg- och vattenbyggnadsverkets räkning eller under dess tillsyn

god säkerhet förefinns för att sidotagen uppsnyggas i erforderlig utsträckning

efter arbetenas avslutande. Med hänsyn härtill borde tillståndstvånget

enligt styrelsens förmenande ej avse sidotag till vägbyggnader eller i

varje fall inskränkas till sådana områden, som bedöms vara särskilt värdefulla

ur naturvårdssynpunkt.

I detta sammanhang måste även frågan om detaljplaner för täkter uppmärksammas.

Krav härpå kan bli till men för vägbyggnadsverksamheten i

de fall ändringar under arbetets gång visar sig nödvändiga. Avvikelser i fråga

om materialets sammansättning eller förekomst av berg i täkten kan

medföra, att uttaget ej kan ske på beräknat sätt. Härigenom skulle en fastställd

plan kunna hindra att uttaget i en täkt fortsätts. I varje fall torde

sidotag av vid vägbyggnader vanligt slag — sålunda ej grus eller sand —

inte behöva underkastas annan kontroll av planeringen än den som regelmässigt

sker i samband med vägarbetenas detaljplanering. Om inte handläggningen

av kontrollen över täktverksamheten skall bli för omständlig,

anser styrelsen att den måste begränsas i den mån så är möjligt med hänsyn

till det ändamål, den är avsedd att fylla.

Liknande synpunkter framförs av vägförvaltningen i Västernorrlands län.

Vägdirektören i Göteborgs och Bohus län anser att det beträffande sidotag

vid vägbyggen bör vara tillräckligt att samråd sker med länsarkitekten

eller den han förordnar om sidotagets bearbetning, varjämte eventuellt en

plan för återställningsarbetenas utförande i efterhand kan underställas

länsstyrelsen för godkännande. Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker införandet

av generell tillståndsplikt men förutsätter att avfattningen av bestämmelserna

ej skall anses utgöra hinder för att t. ex. vägförvaltningen

får generella tillstånd på särskilda villkor.

Med hänsyn till den fundamentala betydelse anbudsförfarande! har för

ekonomiskt byggande understryker Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund

nödvändigheten av att beakta de praktiska problem vid anbudsberäkning

för byggnadsföretag, som uppstår genom täktregleringen. Denna

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

fråga berörs även av Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska

byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund

vilka anför.

Vid anbudsinfordran för vägbyggnadsentreprenader är tiden för anbudsberäkning

merendels knapp — detta gäller speciellt vid s. k. beredskapsarbeten.

Anbudsgivaren måste ofta räkna med olika alternativ för anskaffning

av grus och andra massor till arbetet för att vid anbudsutformningen välja

det ur pris- och kvalitetssynpunkt förmånligaste alternativet, vilket kan

vara beroende av många olika faktorer, såsom belägenhet, transportmöjligheter,

fyndighetens storlek, materialets kvalitet in. in. Genom noggranna

undersökningar av dessa förhållanden kan anbudsgivaren nå det mest ekonomiska

utförandet av objektet och därmed pressa anbudsnivån. Med den

föreslagna författningsformuleringen skulle anbudsgivaren antingen behöva

på ett mycket tidigt stadium besluta sig för vissa bestämda materialtäkter

för alt, om de sökta tillstånden vägras, kunna söka nya tillstånd

innan anbudstiden utgår eller också skulle han bli nödsakad inge ansökan

om tillstånd för ett flertal täkter, varav han slutligen utväljer endast eu eller

ett par. Båda förfaringssätten torde medföra sådan tidsspillan, att det

blir praktiskt taget omöjligt att kunna åstadkomma ett anbud grundat på

säkra materialfyndigheter. Det skulle då återstå att inge anbud med flera

alternativ i fråga om materialfyndigheterna varvid det slutliga valet mellan

alternativen blir beroende av senare erhållet tillstånd att öppna täkten.

Detta skulle innebära att i vissa fall den lägsta anbudssumman ej skulle

kunna bestämmas i samband med anbudens öppnande utan först någon tid

därefter, när ansökningarna om tillstånd prövats.

En lösning på ifrågavarande problem vore, att myndighet redan i programhandlingarna

för entreprenaden angav möjliga materialtäkter inom

visst område. Då emellertid ett sådant förfaringssätt skulle kunna medföra

oväntade markvärdestegringar, torde förfaringssättet behöva på något sätt

kombineras med myndigheternas möjligheter att t. ex. genom vägrätt taga

i anspråk erforderliga områden.

På dessa grunder ifrågasätter organisationerna om inte vid materialtäkter

för vägbyggnad borde gälla en särskild regel av följande innebörd.

Anmälan skall göras till länsstyrelsen senast en månad innan täkten öppnas.

Den som exploaterar täkten bör åvila att återställa densamma i enlighet

med länsstyrelsens anvisningar. Länsstyrelsen bör äga rätt att sä

snart en anmälan inkommer kräva säkerhet av den sökande för återställningsåtgärderna.

Det förutsättes därvid att länsstyrelsen fortfarande har

samma möjligheter som tidigare att belägga vissa speciellt värdefulla områden

med generellt förbud mot materialtäkt.

Yägförvaltningen i Västmanlands län anser det önskvärt att eu inventering

av grustillgångarna utförs och att därefter den ordningen tillämpas att

man i anbudsprogram anger från vilka grusåspartier material till vägbygge

icke får hämtas med samtidig erinran om att föreskrifterna i 23 § i lagförslaget

skall lända till efterrättelse beträffande de tillåtna fyndigheterna.

Liknande uppfattning hyser vägför vattning en i Hallands län. som anför

följande i fråga om det praktiska tillvägagångssättet.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 dr 1964

I entreprenadhandlingarna bör anges vilka täkter som får utnyttjas. I

praktiken sker detta lämpligen på så sätt att en noggrann undersökning av

förekommande fyndigheter utförs inom vägbyggets rayon av vägförvaltningen

i samarbete med naturvårdsmyndigheterna. Vilka fyndigheter som

kan utnyttjas utan förfång för naturskyddet eller fornminnesvården etc.

och under vilka villkor de får utnyttjas bestäms sedan av länsstyrelsen

efter samråd med naturskyddsrådet, länsarkitekten och landsantikvarien

m. fl. Vägförvaltningen träffar därefter avtal med täkternas ägare om pris

etc. samt undersöker i detalj materialets tekniska beskaffenhet m. m. och

alla dessa uppgifter intas i programhandlingarna. Detta skyddar naturen

för olämplig fältverksamhet, förbilligar entreprenaden, underlättar anbudsgivningen

och bidrar till förhindrande av osund spekulation och upphaussning

av priserna, vilket däremot skulle bli fallet om tio å femton anbudsgivare

var för sig gav sig ut och sökte träffa överenskommelse med grustagsägarna.

I fråga om föreskrifter i samband med täkttillstånd uttalar länsstyrelsen

i Södermanlands län att det skulle innebära en icke obetydlig arbetsbesparing

om centralt kunde utarbetas allmänna föreskrifter att förenas med

täkttillstånd. Vidare anföres.

Dessa borde kunna innehålla de konstitutiva momenten för en reglering

av grustäkt, såsom slänternas lutning, bottendjup, skyddsridåer, väganslutning,

ordningsregler m. in. Dessa allmänna föreskrifter skulle då av länsstyrelsen

kunna åberopas såsom villkor för tillstånd antingen enbart eller

i förening med de ytterligare föreskrifter, som länsstyrelsen kunde finna

skäl meddela i det speciella fallet. Uppenbarligen skulle också vinnas en större

enhetlighet i landet beträffande villkoren för täkternas bedrivande, vilket

ur allmän synpunkt måste anses önskvärt.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker behovet av normalbestämmelser

för grustäktsplaner och återställningsföreskrifter och åberopar

därvid att hänsynen till näringslivets intressen kräver en så skyndsam

behandling som möjligt av tillståndsfrågorna.

Beträffande omfattningen av återställningsarbeten i samband med stentäkter

yttrar Sveriges stenindustriförbund.

Omfattningen av dylika arbeten bör bestämmas med hänsyn bland annat

till stenbrottets läge och beskaffenhet. Ett stort antal av de stenfyndigheter,

som nu bearbetas av förbundets medlemmar, är avsides belägna, och det

måste för sådana fall anses opåkallat att stipulera kostnadskrävande återställningsarbeten

i händelse brytningen nedlägges. Erfarenheten visar också.

särskilt när det gäller stenbrott, att naturen har stor förmåga alt läka de

sår, som uppkommit i landskapsbilden.

Vikten av att täkttillstånd förknippas med fixerade tidsplaner för möjliggörande

av snabb läkning av uppkommande sår i terrängen betonas av vaglar

vattningen i Älvsborgs län. Grus- och makadamföreningen yttrar att

tidsbegränsning av ett tillstånd inte får förstås så, att en exploatör, som

på grund av avsättningssvårigheter eller av annat skäl tvingats att för en

kortare eller längre tid inskränka eller lägga ned driften, skulle vara avsku
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

ren från möjlighet att i framtiden fortsätta täkten, därest förutsättningarna

ändras. I sådant fall bör vederbörande exploatör ha möjlighet att inkomma

med ansökan om fortsatt täkt för behandling i vanlig ordning. Sveriges stenindustriförbund

framhåller, att tidsbegränsning skulle komma att medföra

ytterst besvärande olägenheter för stenindustrin, och yttrar vidare.

Företagen inom denna industri har funnit det angeläget att för tillgodoseende

av sina kunder skaffa sig stenfyndigheter av olika slag. I vad mån den

ena eller andra stensorten skall brytas är därför i hög grad beroende på de

in- eller utländska kundernas önskemål i fråga om färg, ådring och kornighet

hos stenen. Som exempel kan anföras, att tidigare den gröna marmorn

övervägande köptes för invändiga beklädnader samt golv och trappor i byggnader,

medan arkitekterna för dagen föredrager de ljusa marmorsorterna.

Det kan därför taga avsevärd tid innan en stenfyndighet till fullo utnyttjats.

Den föreslagna möjligheten alt kräva säkerhet för återställningsarbeten

berörs i några remissyttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig

ofta ha funnit en dylik befogenhet nödvändig. Såsom alternativ till eller i

kombination med konventionell säkerhet kan länsstyrelsen tänka sig en speciell

avgift, vilken fonderas under överinseende av länsstyrelsen och/eller

kommun samt utnyttjas för erforderliga återställningsarbeten. Överlantmätaren

i Södermanlands län papekar att ställd säkerhet bör kunna avse kostnader

jämväl för successiva återställningsarbeten. Genom sådana uppnås

icke blott att åtgärderna kan rationellt samordnas med täktens bedrivande,

att maskiner och fordon utnyttjas till billigaste kostnad och att för återställningsarbeten

lämpade massor utan dubbeltransporter placeras enligt planen,

utan även att man undgår den fördyring och det försämrade resultat som

nödvändigtvis erhålls om återställningsarbetena utförs i efterhand. Sveriges

Industriförbund anser att säkerhet bör krävas endast där tveksamhet kan

råda om ägarens ekonomiska resurser eller vilja att återställa området. Drätselkammaren

i Borås föreslår att undantag i förevarande hänseende görs

för stat och kommun.

Frågan om hänsynstagande till grundvattensituationen vid meddelande

av täkttillstånd berörs av vattenvårdskommittén, som erinrar om att kommittén

i sitt i december 1960 avlämnade betänkande om skydd för vattenförsörjningen

(SOU 1960: 38) föreslagit att länsstyrelserna skall få befogenhet

att fastställa skyddsområden för vattentäkter och grundvattentillgångar

som kan behöva tas i anspråk för vattenförsörjningen. Genom att enligt utredningens

förslag även kontrollen över täktverksamheten från naturvårdssynpunkt

förläggs till länsstyrelserna vinns enligt kommitténs mening en

lämplig organisatorisk samordning av samhällets övervakning av täktverksamheten.

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund betonar vikten även

samordning med vattenlagens regler om skydd mot förorening av yt- och

grundvatten. Sveriges industriförbund förutsätter att vattenlagens regler beaktas

vid tillståndsprövning enligt naturvårdslagen, så att markägares täkt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196i

verksamhet cj onödigtvis inskränks av hänsyn både till grundvatten och till

naturvården. De naturområden, vilkas bibehållande erfordrar förbud mot

täkt, bör därför enligt förbundets mening i första hand sökas på områden

där täkt redan av hänsyn till grundvattenförhållandena icke kan tillåtas.

Förslaget att från tillståndstvång undanta bl. a. företag inom område, som

ingår i stadsplan eller byggnadsplan, avstyrks helt av hovrätten för Västra

Sverige, länsstyrelsen i Kopparbergs län och överlantmätaren i Norrbottens

län. Hovrätten anför följande.

Den omständigheten, att en täkt är belägen inom planlagt område, medför

knappast att frågan om skydd för landskapsbilden skulle få annan karaktär

än eljest, helst som en sådan täkt ofta är synlig långt ut på den omgivande

landsbygden. Med hänsyn härtill framstår det som föga tillfredsställande, att

fältverksamhet inom område för stadsplan och byggnadsplan enligt förslaget

skulle regleras på ett helt avvikande sätt. I detta hänseende kan framhållas,

att — såsom även departementschefen utvecklade vid tillkomsten av

naturskyddslagens motsvarande bestämmelse (prop. 1952: 188 s. 67 f) ^— de

i byggnadslagen förekommande reglerna om schaktning knappast är så formulerade,

att de skulle erbjuda garantier för att sådana företrädesvis estetiska

hänsyn som här kommer i fråga skulle tillvaratas på lämpligt sätt.

Även rättsverkningarna av ett schaktningsförbud enligt byggnadslagen skiljer

sig från de rättsverkningar, som enligt förslaget till naturvårdslag skulle

följa av ett vägrat tillstånd till täktverksamhet; sålunda saknar byggnadslagen

-— frånsett några bestämmelser om speciella situationer —- motsvarigheter

till lagförslagets ersättningsregler i 33 §. Man kan vidare anta att länsstyrelserna

— vilka enligt utredningens förslag skulle få betydligt vidgade

arbetsuppgifter på naturvårdens område och i detta syfte förses med särskild

expertis — kommer att äga större kompetens och intresse för landskapsvårdande

åtgärder än lokala planläggningsmyndigheter. Även om länsstvrelsen

också beträffande område inom stads- och byggnadsplan äger

viss rätt att ta initiativ till schaktningsförbud (se byggnadslagen 40 § andra

stycket och 110 § fjärde stycket) samt vid sin fastställelseprövning av anlagen

stadsplan och byggnadsplan har möjlighet att kontrollera att planbestämmelserna

tar erforderlig hänsyn till skyddet för landskapsbilden, måste

det dock antas vara till fördel både för naturvården och ur organisatorisk

synvinkel, om dylika ärenden kunde handläggas av länsstyrelserna i samma

ordning som ärenden angående täkter på landsbygden.

I vad avser undantaget för område inom byggnadsplan avstyrks förslaget

■därjämte av överlantmätarna i Gävleborgs och Jämtlands län samt av Svenska

teknologföreningen. Den senare anför.

Följden av utredningens förslag i fråga om undantag för företag inom

område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan blir att kommunen eller

någon vägförening skall betala eventuella skade- och intrångsersättningar.

Om det är ett riks- eller regionalt intresse som föranleder utbetalning av

ersättningar är det enligt föreningens mening mera skäligt att staten betalar

desamma, annars lär de i praktiken många gånger icke kunna betalas

och skadan blir ett faktum. Detta torde vara ett skäl för att naturvårdslagens

ersättningsregler bör gälla åtminstone inom byggnadsplaneområden,

där huvudmannaskapet för plangenomförandet är svagare än i stadsplan.

3+ liihang till riksdagens jtrotoknll I satnl. .Yr US

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Särskilt betydelsefullt blir detta om frågan ställes i relation till den avsevärt

utvidgade byggnadsplanläggningen för fritidsbebyggelse, som är att för■sänta.

Enligt överlantmätaren i Jämtlands län synes visserligen gällande bestämmelser

i 54 § 1 mom. byggnadslagen utgöra tillräckliga garantier mot

en från naturvårdssynpunkt olämplig täktverksamhet inom de delar av planområdet

som avses för bebyggande. För kontroll av schaktning enligt byggnadslagstiftningen

beträffande övriga delar av planområdet, exempelvis för

parker och öppna platser avsedda områden, krävs däremot särskilt förbud

jämlikt 110 § sista stycket byggnadslagen, varför överlantmätaren finner

generell tillståndsplikt jämlikt 23 § i förslaget vara att föredra. Länsstyrelsen

i Östergötlands län anser att täkt inom område med stadsplan eller byggnadsplan

bör undantas från naturvårdslagens bestämmelser endast i samband

med att 54 § byggnadsstadgan ändras så, att byggnadslov alltid erfordras

för i lagrummet angiven schaktning m. m. 1 länet har enligt länsstyrelsen

förekommit fall, där risk förelegat för allvarligt störande grustäkt

inom byggnadsplanelagt område, vilken emellertid gjorts till föremål

för reglering genom byggnadslovsprövning i vad avser tomtmark, medan

naturskyddslagen tillämpats beträffande områden avsedda för allmän plats.

Byggnadsnämnden i Göteborg anser å andra sidan att, såvitt gäller stad,

byggnadsnämndens kompetensområde av praktiska skäl och för vinnande

av enhetlighet i tillämpningen i ifrågavarande hänseende bör utsträckas till

att omfatta all mark inom stadens gränser.

Departementschefen. Täktregleringen bör enligt min mening inriktas på

sådana täkter som med hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt,

varpå de vanligen utförs, medför särskilda vådor för landskapsbilden. Ur

dessa synpunkter bör tillståndstvång införas beträffande täkt av sten, grus,

sand och lera. Däremot torde knappast finnas tillräckliga skäl att generellt

fordra tillstånd i fråga om annan jord eller torv. Täkt av matjord och torv

torde mera sällan ske till större djup eller eljest på sådant sätt att en värdefull

landskapsbild tillfogas bestående skada. För dylika fall torde erforderligt

skydd kunna åvägabringas med stöd av bestämmelserna i 19 och

20 §§ av departementsförslaget.

Gränsdragningen mellan tillståndspliktiga och icke tillståndspliktiga material

torde i praktiken ej erbjuda större svårigheter. Med sten förstås givetvis

även fast berg och block. Beträffande begreppen grus, sand och lera

iår gängse tekniska definitioner användas. Täkt från massor som upplagts

och planerats för att läka sår i naturen eller eljest i landskapsarkitektoniskt

syfte synes ur tillståndssynpunkt böra likställas med täkt av motsvarande

material i ursprungligt läge. I övrigt har jag ingen erinran mot utredningens

definition av täktbegreppet. Täkt från sjö- eller havsbotten torde sällan kun
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Knngl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

na inverka menligt på landskapsbilden och bör därför undantas i lagtexten.

För fall, där dylik täkt befaras skada en värdefull landskapsbild, torde, i

den mån företagets tillåtlighet ej skall prövas enligt vattenlagen, de möjligheter

till ingripande som föreslås i 19 och 20 §§ vara tillräckliga.

Såsom utredningen föreslagit bör tillståndstvånget ej omfatta täkt lör

tillgodoseende av markinnehavarens husbehov. Härmed åsyftar jag den

förbrukning som krävs för skötseln av en jordbruks- eller skogsfastighet

men däremot inte exempelvis ett cementgjuteris grusuttag från egen fastighet.

Vid grustäkt för byggande eller underhåll av en samfälld väg torde uttag

av sådan grusmängd, som svarar mot fastighetens delaktighet i vägen, få

anses tillgodose fastighetens husbehov. Är uttaget större, så att likvid utgår

från de övriga fastigheterna, föreligger däremot tillståndstvång. Jag finner

det mindre lämpligt att fastställa en kvantitetsgräns, ovanför vilken husbehovstäkt

skall vara underkastad det allmänna tillståndstvånget. Där husbehovstäkt

tenderar att äga rum i sådan omfattning eller på sådant sätt att en

känslig landskapsbild påverkas ofördelaktigt, har länsstyrelsen möjlighet

att tillämpa bestämmelserna i 19 och 20 §§.

Till vad i betänkandet anförts om översiktlig täktplanering samt framläggande

av s. k. täktplan kan jag i huvudsak ansluta mig. Sökanden bör

sålunda kunna avkrävas täktplan av sådan omfattning att den tillåter en

samlad bedömning ur naturvårdssynpunkt av den tekniskt och ekonomiskt

rationellaste exploateringen av den ifrågavarande fyndigheten, och detta

oavsett om täkt i sådan omfattning skulle komma att beröra även andra

fastigheter än sökandens. Möjligheten att beträffande fyndighet, som berör

flera fastigheter, påfordra en gemensam täktplan torde komma att

främja ett med hänsyn till landskapsvården önskvärt samgående mellan

ägarna. Om sökanden trots anmodan ej företer täktplan, bör ansökningen

kunna avvisas utan sakprövning och utan rätt till ersättning.

Täktregleringen bör självfallet utformas på ett sådant sätt att vägväsendets

kostnader ej onödigt stegras. Genom att enligt lagförslaget inga andra

material än sten, grus, sand och lera blir underkastade generellt tillståndstväng

kommer de s. k. sidotagen i samband med vägbyggen i allmänhet

att falla utanför regleringen. Avsikten med dessa täkter är merendels endast

att på nära häll få fram mindre mängder av enklare fyllnadsmaterial.

Skulle en sådan täkt visa sig innehålla även grus eller sand, bör detta inte

medföra att tillståndstvång anses föreligga. För ett liberalt bedömande av

sådana fall talar även den omständigheten att vägmyndigheterna numera

allmänt nedlägger stor omsorg på att dölja spåren efter sidotagen. Vad jag

nu sagt torde i väsentlig mån undanröja grunden för de farhågor som uttryckts

från vägväsendets och vägbyggnadsbranschens sida. De svårigheter,

som täktregleringen likväl i vissa fall kan vålla vägbyggandet, torde

inte vara större än att de skall kunna bemästras i praktiken. Det må fram
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år W6£

hållas att — även om individuella täkttillstånd givetvis bör vara det normala

— länsstyrelsen är oförhindrad att meddela generellt tillstånd till grustäkt

inom ett större område utan att dessförinnan förebragts detaljerad

utredning angående de fyndigheter som kan komma att öppnas inom området.

Såvitt angår de föreskrifter, som bör kunna meddelas i samband med

tillstånd till viss täkt, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningen.

Lämpligheten av att begränsa giltigheten av tillstånd till viss tid torde i

hög grad bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Ofta torde

föreskrifter om vidtagande av återställningsarbeten efterhand som olika

etapper i ett täktföretag avslutas vara att föredra.

Frågan, huruvida täkttillstånd och därtill knutna föreskrifter skall gälla

enbart i förhållande till sökanden eller jämväl i förhållande till framtida

innehavare av täkten, torde få bero på utformningen av länsstyrelsens beslut.

För det fall, att föreskriven återställningsåtgärd skall utföras av annan

än markens innehavare, stadgas i tredje stycket skyldighet för innehavaren

att tåla att åtgärden vidtas.

Med hänsyn till grusförsörjningens betydelse inom olika verksamhetsområden

är det angeläget att ansökningar om täkttillstånd behandlas med

tillbörlig skyndsamhet. Som påpekats under remissbehandlingen kan detta

mål främjas om länsstyrelserna och exploatörerna får tillgång till normgivande

förslag till täktplaner och föreskrifter lämpade för olika typfall.

Det är avsett att sådana normer skall tillhandahållas av statens naturvårdsnämnd.

I förevarande sammanhang vill jag betona vikten av att länsstyrelsen

ej kräver mera utförlig täktplan eller till tillstånd knyter mera betungande

föreskrifter än som befinns oundgängligen erforderligt ur landskapsvårdssynpunkt.

Frågan om behovet av säkerhet för fullgörande av återställningsåtgärder

får av länsstyrelsen bedömas från fall till fall. Anledning att kräva säkerhet

föreligger uppenbarligen inte när staten eller kommun är sökande.

Naturskyddslagens täktbestämmelser är tillämpliga även inom områden

med stadsplan eller byggnadsplan. Enligt min mening föreligger ej tillräckliga

skäl att med frångående av denna ordning undanta täkter inom

sådana planområden från den nu föreslagna täktregleringen. Däremot delar

jag utredningens ståndpunkt att tillståndstvånget inte får inkräkta på rätt

som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av

Kungl. Maj :t.

19 och 20 §§.

19 § motsvarar 19 och 22 §§ samt delvis 24 § i utredningsförslaget. 20 §

motsvarar 20 och 21 §§ samt delvis 24 § i utredningens förslag.

Utredningens förslag till bestämmelser om bebyggelsekontroll i

19 § är avsett att ersätta 86 och 122 §§ byggnadslagen. Utredningens moti
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr li8 år 1961

vering härför har redovisats i det föregående. Enligt utredningens uppfattning

ligger det väsentliga värdet ur naturvårdssynpunkt av 86 och 122 §§ byggnadslagen

i möjligheten att åstadkomma en lämplig lokalisering av glesbebyggelsen

till skydd för en känslig landskapsbild. Däremot finner utredningen

möjligheten att samtidigt påverka byggnadens yttre utformning vara

av underordnad betydelse. Det synes utredningen också mindre lämpligt att

i en naturvårdslag införa bestämmelser som syftar till en detaljkontroll av

bebyggelsen. Enligt utredningens mening bör bebyggelseregleringen till

skydd för landskapsbilden därför endast omfatta kontroll av byggnadens

läge vid uppförande av helt ny byggnad. I den mån det inom känsliga områden

kan finnas behov av närmare reglering av bebyggelsens utformning

rekommenderar utredningen en vidgad tillämpning av utomplansbestämmelser.

Angående den föreslagna avfattningen av stadgandet i 19 § i dess

förslag yttrar utredningen vidare.

Även om utredningen icke syftar till någon väsentlig ändring i sak av

innehållet i 86 och 122 §§ byggnadslagen, bör vid stadgandenas inordning

i naturvårdslagen en överarbetning av lagtexten ske i syfte att klarare framhålla

innebörden av det byggnadsförbud, varom här är fråga. Sålunda bör,

i likhet med vad som föreslagits för strandskyddet, framgå av stadgandet

att vad som åsyftas är att erhålla en kontroll av lokaliseringen av bebyggelsen

inom området. Vidare anser utredningen att villkoren för institutets

tillämpning kan uttryckas enklare än vad som skett i gällande bestämmelser.

Det är också önskvärt att åstadkomma en allmän överensstämmelse

mellan villkoren för att bilda naturreservat i vissa fall och att tillgripa här

ifrågavarande byggnadsförbud. Enligt utredningens allmänna syn är det här

fråga om ett fullständigt områdesskydd — reservatet — och ett partiellt —

byggnadsförbudet, där det senare ofta i praktiken får tillgripas som ett provisorium

i avvaktan på den definitiva skyddsformen. På här anförda skäl

föreslår utredningen att objektet för byggnadsförbudet i fråga i lagtexten

beskrivs som område, som på grund av naturens eller kulturmiljöns beskaffenhet

företer eu särskilt värdefull landskapsbild.

Tillämplighetsomrädet för bebyggelsekontrollen i fråga bör enligt utredningens

mening närmare anpassas till vad som föreslagits beträffande

strandskyddet. Utredningen förordar sålunda att från kontrollen undantas

inte blott områden med stadsplan eller byggnadsplan utan även område,

som ingår i naturreservat, naturminne eller fastställd generalplan, samt vidare

sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna

samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgörs av bostadsbyggnad.

Utredningens förslag till bestämmelser om arbetsföretag i allmänhet är

utformade efter mönster av stadgandena i 19—21 §§ naturskyddslagen. De

förhoppningar, som vid naturskyddslagens tillkomst ställdes till de nya

reglerna på förevarande område, har enligt vad utredningen erfarit inte blivit

helt infriade, i varje fall inte beträffande flertalet mindre arbetsföretag

såsom enskilda vägar, upplag och mindre luftledningar. Detta sammanhäng
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

er enligt utredningen främst med att det överlämnats åt företagaren att

avgöra om samråd skall ske och med att länsstyrelsens möjligheter att genom

vitesföreläggande framtvinga skadeförebyggande åtgärder är kraftigt

beskurna genom inskränkningen att dessa ej får vara oskäligt betungande

tör löretagaren. Bland företag, som kräver särskild uppmärksamhet, nämner

utredningen, förutom nyssnämnda anläggningar, murar, plank, sportoch

rekreationsanläggningar samt s. k. »drive-in»-biografer. Utredningen

— som finner det orealistiskt att införa en generell tillståndsplikt för alla

arbetsföretag av nu ifrågavarande slag — anser att nuvarande bestämmelser

om samråd och möjlighet till vitesföreläggande alltjämt bör bibehållas. Samrådsförfarandet

torde enligt utredningens erfarenheter i första hand få avsedd

effekt beträffande företag som är beroende av myndighets beslut. Mot

bakgrunden av den i förslagets inledande paragraf fastslagna skyldigheten

att vid exploatering av naturen undvika onödig skada förutsätter utredningen

att relativt långtgående föreskrifter skall kunna utfärdas utan att dessa

därför kan betecknas som oskäligt betungande.

I syfte att komma tillrätta med de allvarligaste formerna av arbetsföretag

och för att skydda vissa speciellt känsliga landskapspartier föreslår utredningen

att länsstyrelserna också får möjlighet att förordna om tillståndstvång

inom bestämda områden rörande visst eller vissa slag av arbetsföretag

som skulle kunna varaktigt skada landskapsbilden. Rörande tillämpningen

av denna regel yttrar utredningen.

Den föreslagna regeln bör tillämpas på sådant sätt alt avsevärt men för

enskilda på grund av vägrat tillstånd till företag eller särskilt betungande

föreskrifter rörande företags utförande av beskaffenhet att föranleda ersättningsskyldighet

för det allmänna normalt inte uppkommer. Naturvårdssynpunkterna

torde i allmänhet kunna tillgodoses genom måttliga justeringar

i ett företags lokalisering eller utförande. Genom att det överlämnas åt

länsstyrelserna att avgöra omfattningen av skyddet såväl beträffande arbetsföretagens

art som skyddsområdets utsträckning underlättas en anpassning

till de regionala förhållandena och till den framtida utvecklingen.

Regeln bör även kunna tillämpas för att inom större områden erhålla kontroll

över uppkomsten av visst eller vissa slag av arbetsföretag av sådan

art alt desamma alltid kan väntas medföra väsentligt störande ändring av

landskapsbilden. Härvid har utredningen främst haft i åtanke de på vissa

håll vanligt förekommande bilskrotupplagen.

I fråga om bilskrotupplagen framhåller utredningen att, även om man

för framtiden får räkna med en avsevärt ökad bilskrotning, problemet

torde bli av mindre akut karaktär, därest frågan om bilskrotets ekonomiska

användning — vilken är föremål för undersökning av bilskrotningsutredningen

— kan finna en tillfredsställande lösning. Utredningen betonar

att bilskrotupplagen i regel såsom kombinerade med någon form av

rörelse kan betraktas som arbetsföretag samt tillägger i denna fråga.

Det förekommer ibland även ansamlingar av skrotbilar som icke är

förenade med rörelse. Till denna grupp hör framför allt de i naturen över
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 196i

givna bilarna. Dessa former av mindre upplag kan knappast hänföras till

arbetsföretag utan får behandlas enligt reglerna rörande nedskräpning i

naturen. Enligt utredningens mening torde det icke möta några svårigheter

att i det enskilda fallet avgöra om ett upplag av skrotbilar är att

betrakta såsom arbetsföretag eller som nedskräpning.

I vad avser de av utredningen i 24 § föreslagna undantagen från förevarande

bestämmelser yttrar utredningen att vitesföreläggande, i likhet med

vad nu är fallet, inte bör kunna tillgripas i fråga om företag vilkas tillåtlighet

med hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild

ordning. Vid sådant förhållande anser utredningen att det inte heller finns

anledning att bibehålla samrådsplikten beträffande dylika arbetsföretag.

Då de detaljplanerade tätbebyggelseområdena är föremål för en ingående

detalj kontroll enligt byggnadsstadgans regler med avseende på praktiskt

taget alla anläggningar eller företag av intresse i förevarande sammanhang,

bör enligt utredningens uppfattning bestämmelserna om arbetsföretag inte

äga tillämpning inom stadsplan eller byggnadsplan. Att det enligt förslaget

inom område med fastställd generalplan eller utomplansbestämmelser kan

förekomma kontroll enligt såväl byggnadsstadgan som naturvårdslagen,

exempelvis beträffande upplag, anser utredningen enbart vara till fördel. I

dylika fall bör enligt utredningens mening principen vara den att länsstyrelsen

med stöd av naturvårdslagen prövar företagets tillåtlighet främst

ur lokaliseringssynpunkt och att därefter frågor rörande företagets närmare

utförande prövas av byggnadsnämnden.

De i 19 § av utredningsförslaget angivna villkoren för införande av bebyggelsekontroll

diskuteras av några remissorgan. Överlantmätaren

i Stockholms län anför.

Som villkor föreslås gälla att vederbörande område »företer en särskilt

värdefull landskapsbild». Det torde inte kunna undvikas att ingrepp enligt

denna bestämmelse i ej obetydlig utsträckning måste grundas på subjektiva

värderingar. För undvikande av ojämn tillämpning och onödigt

stora ingrepp i enskild rätt synes det nödvändigt att närmare precisera

förutsättningarna för lagrummets tillämpning.

Uppsala läns naturvårdsförbund finner ordet »landskapsbild» alltför begränsat

och vagt till sin betydelse. Skånska hovrätten anser att den gällande

formuleringen i 86 och 122 §§ byggnadslagen, som på ett klart och konkret

sätt anger vilka skäl som får motivera ett bebyggelseförbud, avgjort är

att föredraga framför den vaga formulering som utredningen föreslagit.

Under framhållande, att samma restriktivitet som vid avsättande av naturreservat

ej bör tillämpas i fråga om byggnadsförbud enligt 19 § utan att

förbudet bör kunna användas beträffande varje landskapsbild som kan

anses värdefull, föreslår länsstyrelsen i Hallands län alt ordet »särskilt»

i den föreslagna författningstexten utgår.

Byggnadsstyrelsen finner det nödvändigt alt i byggnadslagen bibehålla

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

en förbudsmöjlighet av samma typ som hittills till skydd för område med

förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse.

Denna åsikt hyser även länsstyrelsen i Västernorrlands län, länsarkitekten

i Uppsala län, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen

och naturskyddsrådet i Västernorrlands län.

Ett påfallande stort antal remissorgan anser det ej tillfyllest, att ifrågavarande

kontrollmöjlighet skall avse endast bebyggelsens lokalisering men

ej den yttre utformningen av byggnad, och karakteriserar utredningens

förslag i förevarande hänseende som en betänklig försvagning jämfört med

gällande rätt. Sådana synpunkter anförs av bl. a. kammarkollegiet, skånska

hovrätten, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gävleborgs, Västmanlands,

Kopparbergs, Värmlands, Jämtlands, Kronobergs och Gotlands län

samt åtskilliga överlantmätare och länsarkitekter. Byggnadsstyrelsen understryker

att en byggnads storlek, form och färg samt fasad- och takmaterial

är utomordentligt betydelsefulla när det gäller dess inpassande i

stads- eller landskapsbilden. Byggnadsstyrelsen uttalar sig i detta sammanhang,

liksom bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelsen i Hallands län

samt länsarkitekterna i Örebro och Jämtlands län, för en anknytning av

ifrågavarande byggnadsförbud till byggnadslagstiftningens nybyggnadsbegrepp.

Beträffande den av utredningen rekommenderade utvägen att vid behov

av närmare reglering av bebyggelsens utformning använda en -vidgad tilllämpning

av utomplansbestämmelser anför lantmäteristyrelsen.

Den av utredningen föreslagna ordningen synes icke rimma med grunderna

för byggnadslagens bestämmelser om tillämpning av institutet utomplansbestämmelser

(prop. 1959: 168 s. 94) eller med innehållet i de i 29 g

byggnadsstadgan intagna s. k. normalutomplansbestämmelserna. Det torde

sålunda stå klart att vid tillkomsten av gällande bestämmelser om utomplansbestämmelser

i byggnadslagen avsikten var att institutets tillämpning

skall begränsas till områden där man kan förvänta mera avsevärd byggnadsverksamhet.

Denna inriktning av institutet torde av flera skäl böra

bibehållas. Med hänsyn härtill torde institutet ofta icke vara lämpat för reglering

av bebyggelse inom område som bör skyddas på grund av de förhållanden

som avses i 86 och 122 §§ byggnadslagen. Icke heller torde enbart

bestämmelserna i 38 § byggnadsstadgan böra anses utgöra tillräcklig grund

för myndighets vägran att godtaga viss utformning av bebyggelse i den utsträckning,

som landskapsvården i förevarande sammanhang kräver.

Liknande synpunkter anförs av bl. a. byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen

i Gotlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det mindre ändamålsenligt

med utomplansbestämmelser av bl. a. den anledningen, att inom

områden med utomplansbestämmelser enligt 5 kap. byggnadsstadgan gäller

en mängd detalj föreskrifter som synes helt omotiverade ur naturvårdssynpunkt.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att länsstyrelsen, som ej

är byggnadslovsgivande myndighet, inte skulle få det inflytande på detta

viktiga område som ur naturvårdssynpunkt är önskvärt, och understryker

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 196b

särskilt, att rätten att medge dispens från förbud jämlikt 122 § byggnadslagen

enligt gällande lagstiftning ej kan delegeras på byggnadsnämnd.

Å andra sidan anför länsarkitekten i Uppsala län och Sveriges arkitekters

riksförbund att utomplansbestämmelsernas betydelse i naturvärdande syfte

bör understrykas. Överlantmätaren i Gotlands län finner det angeläget att

sådana bestämmelser snarast införs i första hand inom de områden som berörs

av gällande förordnanden enligt 122 § byggnadslagen.

Med hänsyn särskilt till den skada på naturen, som kan uppstå av grävnings-

och andra förberedelsearbeten för bebyggelse m. m., finner länsstyrelsen

i Östergötlands län lämpligt att bebyggelseförbudet görs tillämpligt på

samma slag av åtgärder som föreslås beträffande strandskyddsområden.

Detta förordas även av länsarkitekterna i Uppsala och Gävleborgs län,

Svenska arkitekters riksförbund och Svenska naturskyddsföreningen.

Utredningens förslag att från tillämpningsområdet för ifrågavarande

stadgande undanta byggnad för försvaret, jordbruket, lisket, skogsskötseln

eller den allmänna samfärdseln anses av flera remissinstanser innebära

en allvarlig försvagning i jämförelse med de nuvarande bestämmelserna i

byggnadslagen. Länsstyrelsen i Värmlands län finner det icke försvarligt

att byggnader för angivna ändamål skall kunna ges snart sagt vilket utseende

som helst även i känsliga miljöer. I samma riktning uttalar sig bl. a.

de hörda hovrätterna, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Kalmar

och Hallands län samt Svenska naturskyddsföreningen. Med tanke på

serviceanläggningar för motortrafiken, kiosker och dylikt, vilka enligt vad

erfarenheten visar ofta vållar bekymmer med hänsyn till en ömtålig kulturoch

naturmiljö, föreslår länsstyrelsen och länsarkitekten i Gävleborgs län,

att bebyggelse för den allmänna samfärdseln icke skall omfattas av undantagsbestämmelsen.

Även länsarkitekten i Uppsala län och Svenska arkitekters

riksförbund ifrågasätter om inte tillståndsplikt bör gälla åtminstone

för dylika anläggningar. Bostadsbyggnad som erfordras för jordbruket

m. m. bör, anser Sveriges lantbruksförbund, undantas från byggnadsförbudet.

Samernas riksförbund yrkar undantag för bebyggelse som erfordras

för renskötseln eller eljest för samernas behov.

Vad härefter angår utredningens förslag till regler om kontroll av a rbets

företag i allmänhet anser länsstyrelsen i Hallands län det ej

tillfyllest att föreskriva samrådsskyldighet endast beträffande företag som

kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden — en verkan som företagaren

mera sällan anser vara för handen. Länsstyrelsen föreslår att samradsskyldigheten

utsträcks till att avse varje företag som kan förutses medföra

ändring av någon betydenhet. Länsstyrelsen i Södermanlands län menar alt

cn rekommendation till samråd torde sakna praktisk betydelse, såvida den

ej förknippas med rättsverkan av något slag, exempelvis vid bedömningen

av ersättningsanspråk. Några remissinstanser föreslår att ordet »bör» i lagtexten

utbyts mot »skall».

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ''t8 år 196''t

Ordet arbetsföretag är enligt Svenska naturskyddsföreningens mening ej

något adekvat uttryck för sådana företeelser som bilskrotupplag och liknande.

Föreningen anser därför, att upplag uttryckligen bör nämnas i lagtexten.

Denna åsikt delas av Svenska stadsförbundet, som befarar att möjlighet

eljest kommer att saknas att ingripa i fråga om bilskrotupplag som

ej kan anses kombinerade med någon form av rörelse. Förutom upplag bör

enligt byggnadsnämnden i Linköping även tippning av schaktmassor, som

är en för städernas omgivning typisk företeelse, omnämnas i lagtexten. Domänstyrelsen,

överlantmätarna i Örebro och Södermanlands län samt

Svenska teknologföreningen anser att avverkning och andra åtgärder för

skogsbruket inte bör inbegripas under arbetsföretag. Lantbruksnämnden

och hushållningssällskapet i Kopparbergs län framhåller att frågor om nedläggning

av jordbruk med åtföljande skogsplantering av åkerjord alltjämt

bör prövas i den ordning lagen om uppsikt å jordbruk föreskriver, varvid

nämnden om så finns erforderligt bör samråda med länsstyrelsen. Överlantmätaren

i Kristianstads län anlägger i sammanhanget följande svnpunkter.

Längs vissa delar av ostkusten finns backformationer, vilkas naturskönhet

är omvittnad på många sätt. På sydkusten finns dynområden, vilka

torde få anses vara säregna för landet. De nämnda områdenas säregna karaktär

skulle gå helt förlorad, om t. ex. skogsplantering skulle medgivas

där. Huruvida sådana åtgärder kan inbegripas i »arbetsföretag» är tveksamt.

Om så ej skulle vara fallet, bör lagförslaget kompletteras i erforderlig utsträckning.

Frågan om kontrollen av bilskrotupplag behandlas av bl. a. bilskrotningsutredningen,

som yttrar.

Bilskrotupplagen är av en mycket speciell karaktär bland de industriföretag

som etableras utanför de planlagda områdena. Dessa upplag har i de

flesta fall en mycket väsentlig inverkan på landskapsbilden och blir mycket

påfallande för landskapets invånare och besökare, då de helt naturligt'' med

tanke på den vara de samlar upp kommer att ligga i omedelbar eller så gott

som omedelbar anslutning till vägnätet. Det finns anledning till vaksamhet

inför utvecklingen av bilskrotupplagen inom dessa områden, då nybildningarna

av bilskrotningsföretagen och bildelsparkerna blir allt fler samtidigt

som aktiviteten hos de redan etablerade företagen stiger. Detta får som resultat

att landskapets skönhetsfläckar blir större och mer iögonfallande.

Även om en lösning erhålles av problemet hur destruktionen av bilvraken

skall kunna organiseras på ett rationellt och ekonomiskt sätt, torde det därmed

icke bli möjligt att helt kunna undvika dessa bilupplag.

Förslaget att ge länsstyrelsen möjlighet att införa generell tillståndsplikt

inom områden, där länsstyrelsen finner omsorgen om landskapsbilden speciellt

viktig, föranleder ingen erinran från bilskrotningsutredningens sida.

Dock bör framhållas angelägenheten av att omedelbara initiativ i detta

avseende tas från länsstyrelsernas sida. Erfarenheterna visar nämligen att

bilskrotupplag ofta har sitt ursprung i en kanske tillfällig uppställning av

några enstaka ej funktionsdugliga bilar. Successivt växer denna upplagskärna,

och lång tid kan hinna förflyta innan myndigheternas uppmärksamhet

fästes på vad som håller på att ske. Då bilskrotupplagen har eu tendens att

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196i

förläggas strax intill landets allmänna vägar kanske länsstyrelserna skulle

komma till rätta med problemet genom att förklara områdena inom ett visst

antal meter från länets allmänna vägar för sådana områden, inom vilka

tillstånd erfordras.

Länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län, överlantmätaren

i Jönköpings län och länsarkitekten i Älsvborgs län ifrågasätter om

inte för bilskrotupplag borde gälla allmänt tillståndstvång. Man efterlyser

också möjlighet för myndigheterna att ingripa mot redan befintliga upplag.

Ä andra sidan anför Sveriges bilskrotares riksförbund.

Riksförbundet är väl medvetet om att anordnandet av bilskrotningar, biidemonteringar

och bildelsparker måste ske på sådant sätt att samhället och

naturen icke störs. Vi har emellertid den farhågan att de myndigheter, som

har att handlägga lokaliseringsärenden, möjligen kan förbise vikten av att

erforderliga markytor ställs till företagens förfogande samt att dessa markytor

är så belägna att de medger en ekonomisk och rationell verksamhet.

Härvid måste särskilt beaktas att transportkostnaderna, såväl intransporter

som ^transporter, är en av branschens största utgiftsposter, varför arbetsplatserna

nödvändigtvis måste ligga någorlunda centralt och nära ett fullvärdigt

vägnät. De ekonomiska förutsättningarna för bilskrotningens bedrivande

har numera försämrats genom kraftiga sänkningar av jämskrotpriserna.

Åtgärder, särskilt för framforslandet av bilvraken, torde därför vara

motiverade.

Vidkommande det i utredningsförslagets 24 § angivna undantaget från

förevarande bestämmelser för företag, vars tillåtlighet skall prövas i särskild

ordning m. in., har frågan om vägföretagens ställning tilldragit sig

viss uppmärksamhet i remissyttrandena. Svenska naturskyddsföreningen

förordar att kontrollen av arbetsföretag även bör omfatta vägföretagen, enär

dessa i allra högsta grad kan påverka landskapsbilden. Enligt Föreningen

för samhälls planering bör vägplaneringen ske under större hänsynstagande

till landskaps- och miljöfrågor än för närvarande och länsstyrelsen därför

ha skyldighet att i samband med fastställelse av vägtörslag tillse att naturvårdsintresset

i största möjliga utsträckning tillgodoses. Å andra sidan påpekar

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förutsätter att vägföretag enligt

fastställd arbetsplan ej avses att behandlas enligt naturvårdslagen, att

beträffande de stora vägbyggnadsföretagen ett omfattande arbete nedläggs

på den estetiska utformningen i fråga om såväl vägens inpassning i landskapet

som åtgärder i anslutning till vägen. Beträffande mindre vägföretag,

som enligt vägstadgan kan utföras utan fastställd arbetsplan, utgår styrelsen

från att ej heller dessa skall omfattas av naturvårdslagen. Vägförvaltningen

i Västernorrlands län antar däremot att vägföretag av sistnämnda

slag avses falla under kontrollbestämmelserna.

Svenska naturskyddsföreningen anser att i fråga om gruvtöretag åtminstone

20 och 21 §§ i utredningsförslaget hör kunna tillämpas, t. ex. då det

gäller placering av byggnader och tippar.

Utredningens förslag att undanta områden inom stadsplan och bygg
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196k

nadsplan från naturvårdslagens bestämmelser om kontroll av arbetsföretag

röner motstånd bl. a. hos länsstyrelsen i Stockholms lön, som anser att byggnadsstadgans

bestämmelser om byggnadslov för (54 §) och närmare utformning

av (52 §) bl. a. upplag ej erbjuder tillräckligt effektivt skydd och

att frågan om tillåtligheten av arbetsföretag inom detaljplan bör bedömas

regionalt av länsstyrelsen. I vad avser område inom byggnadsplan delas

denna uppfattning av länsstyrelsen i Gävleborgs län och överlantmätaren i

länet samt Svenska teknologföreningen. Ä andra sidan hävdar bilskrotningsntredningen

att bestämmelserna i 52 §, 54 § 1 mom. och 70 § byggnadsstadgan

medger en tullt tilllfredsställande reglering av bilskrotupplag

inom planlagda områden.

Departementschefen. Medan täktverksamheten på ett oåterkalleligt sätt

ändrar de topografiska förhållandena, är verkningarna på landskapsbilden

av övriga arbetsföretag merendels mindre ödesdigra. Att även beträffande

dem införa allmänt tillståndstvång skulle uppenbarligen innebära större

våld än nöden kräver. Däremot synes det välbetänkt att, som utredningen

föreslagit, ge länsstyrelserna möjlighet att lokalt förbehålla sig tillståndsprövning

i fråga om arbetsföretag av visst angivet slag.

Utredningen behandlar var för sig byggnadsverksamheten (19 §) och arbetsföretag

i allmänhet (20—22 §§). I departementsförslaget har dessa båda

grupper sammanförts till enhetlig behandling. Bestämmelserna om lokalt

tillståndstvång återfinns här i 19 §. Denna är så avfattad att tvekan inte

skall behöva råda om att begreppet arbetsföretag omfattar även upplag, och

detta oavsett om upplaget kan visas vara förenat med affärsrörelse eller inte.

Med hänsyn till den vidsträckta innebörd som begreppet arbetsföretag

sålunda har bör dit utan vidare kunna hänföras även sådana under remissbehandlingen

uppmärksammade företeelser som grävnings- och andra förberedelsearbeten,

tippning av schaktmassor, avverkning och plantering av

skog samt anläggande av väg. Till de här avsedda arbetsföretagen hör också

sådan täktverksamhet som inte omfattas av det allmänna tillståndstvånget

enligt 18 §.

Som allmän förutsättning för införande av tillståndstvång inom visst område

anges i lagtexten att anledning skall finnas till antagande att arbetsföretag

av det ifrågavarande slaget skulle inom området komma att i väsentlig

mån skada landskapsbilden. Så kan exempelvis vara fallet där landskapsbilden

bjuder på framträdande naturskönhet eller andra sevärda naturförhållanden.

Men även en mera vanlig landskapsbild kan behöva skydd

mot särskilt störande inslag, t. ex. därför att den dagligen ses av en större

allmänhet. I sistnämnda hänseende må erinras om det flerstädes trängande

behovet att reglera lokaliseringen och utformningen av de allt talrikare bilskrotupplagen

i omgivningarna utefter våra mera trafikerade vägar.

Såvitt avser bebyggelse delar jag utredningens åsikt att tillståndstvång

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

enligt förevarande bestämmelser inte bör få gälla inom område med fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Undantag bör göras också

för arbetsföretag, vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen. Dessa undantagsbestämmelser

har införts i 19 § första stycket. Däremot anser jag

inte att länsstyrelsernas handlingsfrihet bör begränsas genom ytterligare undantag

i enlighet med utredningens förslag. Vad beträffar byggande av allmän

väg sker visserligen i särskild ordning en prövning av bl. a. vägens inpassning

i landskapet. Länsstyrelsen deltar emellertid i denna prövning på

sådant sätt att någon administrativ olägenhet knappast kan uppkomma av

den formella möjligheten för länsstyrelsen att anordna kontroll även enligt

naturvårdslagen.

Enligt 19 § andra stycket äger länsstyrelsen i samband med tillstånd meddela

sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden

såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Med stöd härav kan länsstyrelsen

bl. a. påverka den yttre utformningen av byggnad till vars uppförande eller

ändring tillstånd meddelas.

De stadganden, för vilka nu redogjorts, torde i allt väsentligt kunna ersätta

bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen i vad dessa erbjuder

skydd åt område som utmärker sig för naturskönhet, växtlighet eller andra

särskilda naturförhållanden. I övrigt — nämligen såvitt avser skydd med

hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull

bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken — bör däremot

enligt min mening bestämmelserna stå kvar i byggnadslagen med endast

den ändringen att Kungl. Maj:ts nuvarande beslutanderätt överflyttas till

länsstyrelserna. Förslaget till ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen

är, efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet, upprättat

i enlighet härmed. Givetvis kan uppkomma gränsfall där det gäller att

välja mellan byggnadslagens byggnadsförbud och naturvårdslagens kontrollmöjligheter.

Skyddsobjektets huvudsakliga karaktär får då bli avgörande.

En odlad dalgång, en bergsluttning med fäbodvallar eller en kuststräcka

bör sålunda kunna skyddas enligt naturvårdslagen även om områdets

kvalifikationer delvis består i förefintlig allmoge- eller fiskarbebyggelse.

I nära anslutning till 19 § naturskyddslagen och 20 § i utredningsförslaget

stadgar departementsförslaget i 20 § första stycket, att samråd bör ske med

länsstyrelsen innan någon utför arbetsföretag som inte omfattas av tillståndstvång

enligt 18 eller 19 § men ändå kan komma att väsentligt ändra

landskapsbilden. Genom andra stycket av samma paragraf, vilket motsvarar

20 § naturskyddslagen och 21 § i utredningsförslaget, får länsstyrelsen befogenhet

att ålägga företagare att vidta de åtgärder som, utan att vara oskäligt

betungande, kan anses erforderliga för att begränsa eller motverka skada

på landskapsbilden. Att sådant föreläggande kan förenas med vite framgår

av 39 §. Slutligen ges i tredje stycket undantagsbestämmelser motsvarande

dem som föreslås i 19 § första stycket.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

21 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

I remissyttranden över utredningsförslaget föreslår lantbruksnämnden

och hushållningssällskapet i Kristianstads län samt Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott att bestämmelserna till skydd för landskapsbilden

kompletteras med möjlighet att ålägga ägare av ödegård att riva

byggnaden, om den icke underhålles.

Departementschefen. Det förekommer inte sällan att byggnader på landsbygden

lämnas att förfalla i samband med att ägaren vid nedläggande av

mindre lönsamt jordbruk eller av annan anledning lämnar trakten. I ett

känsligt landskap kan en sådan byggnad i förfall ofta verka i hög grad vanprydande.

Utanför planområden saknar myndigheterna i regel möjligheter

att ingripa för att få dylik byggnad iståndsatt eller avlägsnad. Jag förordar

därför att i 21 § naturvårdslagen intas ett stadgande av innehåll att länsstyrelsen,

om byggnad, som inte ligger inom område med fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och landskapsbilden därigenom

skadas i väsentlig mån, skall äga förelägga ägaren att riva eller iståndsätta

byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan. Om vite stadgas i 39 §.

22 §.

Paragrafen motsvarar 25—27 §§ i utredningens förslag.

Utredningen har funnit att det bland ansvariga instanser råder en

nära nog enhällig uppfattning att gällande ordning för kontroll av utoinhusreklamen

är långt ifrån tillfredsställande. Det föreliggande behovet avser

enligt utredningen två huvudfrågor, nämligen dels en allmän skärpning

av bestämmelserna, dels en lagteknisk samordning av dessa för att samla

ansvaret för kontrollen efter enhetliga riktlinjer.

I förstnämnda fråga hävdar utredningen att det med den allmänna utveckling

reklamen nått har föga eller ingen betydelse för näringslivet i

våra dagar, om möjligheten att sätta upp reklamanordningar i naturen bibehålls

eller inte. Med hänsyn till företeelsens mycket störande inverkan

på landskapsbilden anser utredningen att reklamanordningar i naturen i

princip skall vara förbjudna. Då det emellertid finns en begränsad sektor

av reklamanordningar som har ett berättigande har utredningen funnit den

lämpligaste konstruktionen vara att i lag stadga, att reklamanordningar

ej må anbringas utomhus utan myndighets tillstånd, och att från denna allmänna

tillståndsplikt undantaga vissa närmare angivna företeelser.

Vad därefter angår samordningsproblemet har utredningen funnit lämpligast

att söka upprätthålla en principiell gräns mellan frågornas behandling

i tätort och på landsbygd. Detta synes utredningen möjliggöra en administra
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

tivt någorlunda enkel lösning och i sak vara motiverat av att reklamanordningar

har väsentligt olika effekt i tätbebyggelse och i naturmiljö.

I detta sammanhang föreslår utredningen att genom ett tillägg till 54 §

byggnadsstadgan öppnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna att byggnadslov

skall erfordras beträffande skylt inom område med byggnadsplan.

Som motivering härför anförs att tätbebyggelsen i landet i stor utsträckning

är reglerad med byggnadsplan och att därför inom åtskilliga sådana områden

som avser permanent bebyggelse för konsekvensens skull i förevarande

avseende bör kunna tillämpas enahanda ordning som gäller för stadsplaneområden.

Beträffande de problem som sammanhänger med att reklamanordningar

ofta har betydelse även ur trafiksäkerhetssynpunkt yttrar utredningen.

Om utredningens principiella ståndpunkt att reklamanordningar i naturen

icke skall förekomma accepteras, bortfaller uppenbarligen till avsevärd

del motiven för gällande bestämmelser i väglagen. Om undantagen från den

generella tillståndsplikten utformas i enlighet med motsvarande regler i

39 § lagen om allmänna vägar, kvarstår uppgiften att bevaka trafiksäkerhetsintresset

endast i de fall, då skäl föreligger att lämna dispens från det

allmänna förbudet. Under sådana förhållanden synes det befogat att i fortsättningen

välja utvägen att reglera reklamanordningarna utanför tätorterna

som en naturvårdsfråga med länsstyrelsen som beslutande myndighet.

I naturvårdslagens tillämpningskungörelse bör stadgas, att länsstyrelsen

vid meddelande av tillstånd till reklamanordning — dessa dispenser

förutsättes bli få — alltid skall höra vägförvaltningen rörande den avsedda

anordningens verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt.

För närvarande gäller 39 § lagen om allmänna vägar generellt, d. v. s.

även inom tätort. Frågan är då slutligen, om en dubbel prövning av reklamanordningar

erfordras inom detaljplaneområden, d. v. s. enligt såväl

väglagen som byggnadsstadgan. Skälen härför har icke förefallit utredningen

särskilt starka. Utredningen, som utgått från att länsstyrelse före

meddelande av förordnande att inom byggnadsplaneområde skall krävas

byggnadslov för skyltar alltid inhämtar yttrande från vägförvaltningen,

har vid sitt slutliga ställningstagande funnit att övervägande skäl talar

för att bestämmelserna i 39 § lagen om allmänna vägar under angivna

förutsättningar upphör att gälla.

Beträffande frågan vilka anordningar som skall vara underkastade tillståndsplikt

anser utredningen uppräkningen i 22 § naturskyddslagen vara

tillräckligt klargörande för den praktiska tillämpningen. Beskrivningen i

förslagets 25 § upptar sålunda tavla, skylt, inskrift eller annan varaktig anordning

för reklam, propaganda eller liknande ändamål. Med hänsyn till

att ifrågavarande anordningar har relativt kort varaktighet föreslår utredningen

att länsstyrelsens tillstånd må begränsas till fem år. I sakens natur

ligger för övrigt, tillägger utredningen, att till ett eventuellt tillstånd skall

kunna knytas de villkor rörande placering, utförande, underhåll o. s. v. som

finns motiverade.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Från den allmänna tillståndsplikten förordar utredningen undantag i

enlighet med gällande lydelse av 39 § väglagen. Undantag görs sålunda för

skylt anbringad på byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse

eller annan verksamhet samt anslagstavla för meddelanden rörande

kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Med hänsyn till att även den undantagna sektorn sporadiskt torde kunna

uppvisa exempel på allvarlig vandalisering genom skyltar och dylikt föreslår

utredningen att i den nya lagen införs ett efter mönster av 23 § naturskyddslagen

utformat stadgande om befogenhet för länsstyrelse att ingripa

mot sådan anordning inom den tillståndsfria sektorn, som är uppenbart

vanprydande i landskapsbilden.

Den i det föregående antydda gränsdragningen mellan länsstyrelsens och

de lokala byggnadsorganens kompetensområden bör enligt utredningen i

naturvårdslagen utformas så, att lagen inte skall gälla i fråga om reklamanordning,

vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Härvid åsyftas

då främst byggnadslov enligt 54 § byggnadsstadgan med dess av utredningen

föreslagna vidgade innehåll.

I fråga om område med fastställd generalplan eller utomplansbestämmelser

samt byggnadsplaneområde utan byggnadslovstvång för skyltar kommer

enligt utredningen länsstyrelsens befogenheter enligt naturvårdslagen att

kompletteras med byggnadsnämndernas övervakande befogenheter enligt

byggnadsstadgan. Utredningen konstaterar att byggnadsnämnderna härigenom,

i samverkan med länsstyrelsen, kan göra värdefulla insatser för att

befrämja landskapsvården.

I anslutning till stadgandet att naturvårdslagen ej skall gälla reklamanordning,

vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning, anför utredningen

angående hänvisningsskyltar som anordnas av vägmyndigheterna följande.

I detta sammanhang bör erinras om det förslag till ny vägmärkeskungörelse,

som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt den 18 mars 1961 och

som ännu endast föranlett vissa partiella reformer på området. Man synes

ha anledning räkna med att på längre sikt utmed våra allmänna vägar kommer

att finnas rikligt med lämpligt utformade anvisningsskyltar till trafikanternas

tjänst rörande sådana företeelser som hotell, restauranger, campingplatser,

servicestationer o. s. v. Denna verksamhet bör av praktiska skäl

helt skötas på vägmyndigheternas ansvar.

Förslaget om införande av generell tillståndsplikt för anbringande i naturen

av varaktiga anordningar för reklam, propaganda och liknande ändamål

välkomnas i allmänhet av remissorganen. Dessa delar i flertalet

fall utredningens uppfattning att dylika reklamanordningar i princip skall

vara förbjudna. Karakteristiskt är följande yttrande av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län.

Utomhusreklamen har i detta län under senare år blivit ett allvarligt naturvårdsproblem,

och gällande bestämmelser har visat sig klart ineffektiva.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Det är en omständlig procedur att få bort en vanprydande skylt. Platsen

skall närmare angivas och ägaren till skylten uppspåras. Han tillskrivs med

en förfrågan om han är villig borttaga densamma. I flertalet fall vägrar han.

Länsstyrelsens beslut överklagas, i många fall endast för att skyltägaren

skall vinna tid. När sedan lagakraftvunnet beslut föreligger om skyltens avlägsnande

tas den ned för att nästa säsong sättas upp på en plats i närheten.

Om man skall få bukt med nuvarande missförhållanden, är det nödvändigt

att såsom utredningen föreslagit införa tillståndstvång. Länsstyrelsen tillstyrker

därför utredningens förslag i denna del.

Handelskammaren i Göteborg yttrar.

Den nuvarande kontrollen av utomhusreklamen utanför tätbebyggda orter

är otillfredsställande, och handelskammaren hälsar för sin del med tillfredsställelse,

att en mera varaktig ordning på detta område genom de nya bestämmelserna

kan komma till stånd. Även om enskilda reklamintressen

därigenom kan komma att få vidkännas inskränkningar i sin frihet, talar

starka skäl för en restriktiv reglering. Såsom utredningen framhåller torde

huvuddelen av denna reklam numera ha mindre betydelse för näringslivet,

under det att en fri utövning av sådan reklam ofta skulle få en ytterst menlig

inverkan på landskapsbilden. Den enda punkt, där reklam av denna art

verkligen torde ha en uppgift att fylla, gäller hotell- och restaurangverksamhet

samt andra näringsgrenar som har direkt betydelse för vägfarande.

Att förbudskaraktären i förslagets 25 § skall komma till tydligare uttryck

i lagtexten påyrkas bl. a. av länsstgrelserna i Södermanlands och

Kopparbergs lån samt gatunämnden i Hälsingborg.

Till det fåtal remissorgan, som helt avstyrker förslaget om allmänt tillståndstvång,

hör framför allt branschorganisationerna, vilka bestrider riktigheten

av utredningens ståndpunkt att reklamen i naturen har föga eller

ingen betydelse för näringslivet i våra dagar och hävdar att utredningen ensidigt

bedömt reklamens berättigande ur naturvårdssynpunkt. Svenska Försäljnings-

och Reklamförbundet yttrar bl. a.

Beträffande utomhusreklamen föreligger exakt samma uppgift att väga

naturvårdsintressen mot andra berättigade intressen som när det gäller t. ex.

grustäkt eller lokalisering av fritidsbebyggelse. Näringslivet har ett starkt

behov av reklam. Reklamen är ett oundgängligt villkor för den produktion

i långa serier som utgör basen i vår ekonomiska utveckling. Det är riktigt att

utomhusreklamen har en begränsad andel av de totala reklamkostnaderna

men den är därför inte betydelselös, och för vissa företags reklam spelar

den en betydande roll.

Liknande synpunkter framförs av Svenska Annonsörers Förening, Affischeringsföretagens

förening och Allmänna Reklam AB ARE-Bolagen, vilka

också underkänner utredningens utgångspunkt att reklamanordningar generellt

har en mycket störande inverkan på landskapsbilden. Svenska försäljnings-

och reklamförbundet framhåller att »naturen» inte är något enhetligt

som måste skyddas på ett enhetligt sätt utan att det finns eu hel skala

av landskapsbilder från den helt orörda naturen till det starkt frekven
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1964

terade turistlandskapet, vilket som miljö för en affischtavla inte på något

sätt skiljer sig från gatubilden i en storstad. Svenska Annonsörers Förening

utvecklar denna tankegång på följande sätt.

Det kan ifrågasättas, huruvida inte en landsväg av riksvägskaraktär innebär

ett sådant ingrepp i landskapsbilden, att man i fråga om det omedelbara

grannskapet inte vidare kan använda uttrycket »natur». I ett urbaniserat

kulturlandskap är ingrepp nödvändiga, även om det gäller att göra dessa så

varsamt som möjligt. På riksvägarna har det moderna livet redan satt sin

prägel. Den snabba trafiken, i berg nedsprängda vägar, erforderliga serviceinrättningar

m. m. gör det motiverat att fråga sig, huruvida icke reklamen i

våra dagar är en naturlig beståndsdel i en dylik landskapsbild.

Föreningen anser det viktigt att ett eventuellt förbud mot reklamanordningar

i naturen — som föreningen accepterar då det gäller naturreservat,

äldre kulturlandskap och liknande miljöer — inte får hindra en positiv behandling

av ansökningar om tillstånd till reklamanordningar inom andra

områden, t. ex. vid in- och utfartsvägar till tätorter, bensinstationer och dylika

allmänna trafikserviceställen. Sveriges industriförbund ansluter sig till

den av utredningen förordade målsättningen i fråga om övervakning av reklamarrangemang

i naturen men ifrågasätter om icke det avsedda syftet

kan uppnås redan genom en effektivare tillämpning av gällande bestämmelser.

Samma uppfattning har Skånes handelskammare. Även Stockholms

handelskammare samt Våsternorrlands och Jämtlands läns handelskammare

finner förslaget alltför långtgående under framhållande att åtskilliga skyltar

och liknande anordningar måste anses berättigade ur såväl näringslivets

som allmänhetens synpunkt. Länsarkitekten i Älvsborgs län anser ett principiellt

förbud mot reklamanordningar i naturen alltför onyanserat hårt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som delar utredningens uppfattning att näringslivets

behov av utomhusreklam måste anses bli ringa om frågan om

hänvisningsskyltar av typ vägmärke löses på ett tillfredsställande sätt, hyser

likväl vissa betänkligheter mot tanken på ett principiellt förbud mot utomhusreklam.

Sannolikt skulle skyltproblemet få betydligt mindre dimensioner än nu,

om organiserad information spreds om gällande bestämmelser på området.

Det får inte glömmas bort att redan nu finns ett generellt skyltförbud i 39 §

lagen om allmänna vägar. Frågan är om detta förbud verkligen varit effektivare

än naturskyddslagens system med tillfälle till förhandsprövning av

länsarkitekten samt möjlighet till vitesföreläggande. För sin del vill länsstyrelsen

bestämt hävda att så inte varit fallet. Trots förbudet i väglagen är

skyltbeståndet utmed vägarna inom femtio meter från vägbanans mitt synnerligen

rikligt, framförallt inom turistområdena. I vissa tätorter står skyltar

med texten »rum» snart sagt utanför varje bostadshus. En bidragande

orsak till att förbudet icke efterlevs i önskvärd omfattning är säkerligen att

möjligheten till åtal inte utnyttjas tillräckligt. Mot bakgrunden av sin erfarenhet

av tillämpningen av 39 § väglagen vill länsstyrelsen vidare framhålla

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

att förbudsystemet medför en mängd onödigt arbete med ärenden rörande

skyltar som självklart bör tillåtas eller för vilka tillstånd ej krävs. Det torde

vara svårt att i förväg överskåda konsekvenserna av den tilltänkta reformen.

Skyltfrågan behandlas i inte mindre än tre författningar, som på detta område

är invävda i varandra på ett tämligen förbryllande sätt. Det är högst

angeläget att en förenkling kommer till stånd.

Länsstyrelsen föreslår att frågan om reklamskyltningens reglering tas under

förnyat övervägande. Om det därvid befinns lämpligt att införa allmänt

tillståndstvång, bör måhända ändå något slags inskränkning där diskuteras,

exempelvis anknuten till skvltarnas storlek, svnligheten från väg eller dylikt.

Överlantmätaren i länet anser att det generella förbudet ur praktisk synpunkt

kan inskränkas till att avse område inom visst lämpligt avstånd, förslagsvis

100 meter, från allmän trafikled.

Behandlingen av anvisningsskyltar angående serviceanläggningar av olika

slag utefter vägarna diskuterades i ett flertal remissyttranden. Allmänt

erkänns att ett behov av sådana skyltar föreligger. Svenska Annonsörers

förening yttrar att det främst är hänvisningsreklamen som skulle beröras

av den föreslagna lagstiftningen. Sveriges industriförbund anser att med

hänsyn till behovet av anvisningsskyltar generella undantag från tillståndsplikt

bör kunna göras beträffande vissa vägar. Länsstyrelsen i Södermanlands

län framhäver vikten av att anvisningsskyltar för serviceanläggningar

snart får en definitiv utformning; de bör utföras blott som anvisningsskylt

enligt vägmärkeskungörelsen och sålunda falla utanför den nu ifrågasatta

lagstiftningen. Väg förvaltningen i Norrbottens län finner det nödvändigt

att i avvaktan på utformningen av vägväsendets anvisningsskyltar

tidsbegränsade tillstånd ges för lämpliga sådana skyltar. Det arbete för

åstadkommande av en enhetlig trafiklagstiftning som för närvarande pågår

inom nordiska vägtrafikkommittén avser enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

även vägmärken för serviceändamål. Styrelsen vill redan nu

framhålla att det synes nödvändigt att iakttaga återhållsamhet i fråga om

hithörande vägmärken för att förhindra att dylika uppsätts i icke önskvärd

omfattning till förfång för trafiksäkerheten.

Åtskilliga remissinstanser föreslår att förbudet mot varaktiga reklamanordningar

utvidgas till att omfatta även tillfällig reklam. Härom anför

exempelvis länsstyrelsen i Södermanlands län följande.

I detta sammanhang finns skäl att med skärpa framhålla den vantrivsel

och olust som särskilt i vägskärningar på bergväggar uppklistrade affischer

framkallar. Nu tillämpad teknik för pappersframställning gör det möjligt

att ge affischerna en sådan hållbarhet att de nära nog får karaktären av

varaktiga skyltar. Denna karaktär accentueras ytterligare av att nya skyltar

ideligen klistras över och intill de gamla. Enligt länsstyrelsens mening

vore det eu stor fördel om denna vanprydande typ av reklam kunde inrangeras

bland de objekt, som enligt 25 § i förslaget skall tillståndsprövas.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 196A

Liknande önskemål framföres bl. a. av länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus, Östergötlands, Västmanlands och Norrbottens län, vägförvaltningen

i Västmanlands län samt flera naturvårdsföreningar. Länsstyrelsen i Örebro

län föreslår att förbud skall gälla även beträffande tillfälliga skyltar

över en viss storlek, t. ex. en meter, varigenom särskilt störande affischering

skulle kunna hindras samtidigt som sedvanliga affischer angående

möten och tillställningar skulle gå fria från tillståndsplikt. Länsstyrelsen i

Västerbottens län yttrar, att om affischering inte kan helt förbjudas det i

varje fall vore önskvärt med en bestämmelse med sådan innebörd att den

som satt upp affischen även fick svara för dess avlägsnande inom viss kort

tid.

Undantagsbestämmelsen i 25 § tredje stycket av utredningsförslaget bör

utgå enligt länsstyrelsen i Värmlands län, som framhåller att det finns

ett stort antal olämpliga skyltar av det slag som åsyftas med bestämmelsen,

många i form av ljusreklamer. Länsstyrelsen i Hallands län förutsätter

att bland de fria skyltarna inte skall ingå skyltar som upptar reklam för

varor av ett speciellt märke eller fabrikat. Missförhållanden på detta område

råder enligt länsstyrelsen särskilt i fråga om kiosker. Även länsstyrelsen

i Kopparbergs län finner det önskvärt att begränsa de nu talrikt

förekommande, ofta i hög grad störande reklamskyltarna på kiosker och

butiker. I flera remissyttranden hävdas däremot att undantagsbestämmelsen

är alltför snävt begränsad. Enligt Stockholms handelskammare kan

en tillståndsprövning från naturvårdssynpunkt inte gärna vara motiverad

t. ex. i fråga om enkla, på staketet anbringade skyltar med texten »Bageri»,

»Skomakeri», »Bilreparationer» och dylikt. I samklang härmed anser

lantbruksnämnden i Jönköpings län och Skånes handelskammare att från

förbudet bör kunna undantas skylt som till upplysning om i byggnad bedriven

verksamhet anbringats i anslutning till byggnaden. Sistnämnda

handelskammare samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska

byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund

betonar att de skyltar som uppsätts vid byggnadsföretag av

olika kategorier helt bör omfattas av undantagsbestämmelsen. Häri instämmer

Sveriges industriförbund, som föreslår att byggnadsföretag, anläggningsarbeten

och andra arbeten av övergångsnatur i förevarande avseende

skall likställas med byggnad där rörelse bedrivs.

I vad avser stadgandet om tidsbegränsning i 25 § andra stycket av utredningsförslaget

föreslår överlantmätaren i Jämtlands län och handelskammaren

i Göteborg att tiden utökas till tio år och länsstyrelsen i Hallands

län att någon maximigräns ej anges, medan länsstyrelsen i Södermanlands

län förordar att stadgandet utgår. Sistnämnda länsstyrelse anför.

Länsstyrelsen torde, även om stadgande i saken ej finnes, vara oförhindrad

att begränsa ett skylttillstånd till viss tidsperiod, när skäl därtill föreligger.

Härtill kommer att de avsedda skyltarna, vilka ju i lagtexten anges

opaginerad Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

såsom varaktiga, ofta erfordras under längre tid än fem år. Skulle en rekommendation

om en tidsbegränsning till fem år allmänt accepteras, innebär

det ju att tillstånden merendels får omprövas efter periodens utgång, vilket

förorsakar onödigt merarbete.

Utredningens förslag att naturvårdslagens tillståndstvång för reklamanordningar

även skall gälla område utmed allmän väg och att 39 § väglagen

skall upphävas biträds bl. a. av vägdirektören i Göteborgs och Bohus

län, vågförvaltningen i Hallands län samt länsarkitekten i Stockholms län.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, som ej har något att erinra mot att

nämnda paragraf upphävs, yttrar bl. a. följande.

Utredningen har tänkt sig, att länsstyrelsen vid prövning av tillstånd till

reklamanordning alltid skall höra vägförvaltningen rörande den avsedda

anordningens verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt, och föreslagit att bestämmelser

härom skall intas i naturvårdslagens tillämpningskungörelse.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill för sin del förorda att det klart bör

framgå av lagtexten att anordningar, som är störande ur trafiksäkerhetssynpunkt,

ej kan tillåtas. Detta synes lämpligast kunna ernås om 25 § i förslaget

kompletteras med ett tillägg innebärande, att länsstyrelsen vid prövning

av tillstånd att uppsätta reklamanordning utmed väg bör ta hänsyn

till såväl naturvårdande synpunkter som trafiksäkerhetssynpunkter.

I detta sammanhang kan ifrågasättas om inte bestämmelsen i 39 § väglagen

beträffande anordning, som till form, färg, eller eljest är av beskaffenhet

att av vägfarande kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning

av fastställd typ, i obeskuret skick bör medtas i lagtexten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det däremot knappast tillfredsställande,

att vid prövning enligt naturvårdslagen av skylts tillåtlighet även trafiksäkerhetssynpunkter

skulle beaktas, och framhåller, att en lag principiellt

bör tillämpas med utgångspunkt endast från dess syfte, samt fortsätter.

En brist i nuvarande reglering är att myndigheterna tvingas att vid tilllämpningen

av 39 § lagen om allmänna vägar anlägga estetiska synpunkter

trots att lagrummet ju är motiverat av trafiksäkerhetsskäl. Stöd för denna

praxis har man i 24 § naturskyddslagen, som förutsätter att skyltar, vilka

enligt 23 § får anses uppenbart vanprydande i landskapsbilden, skall bedömas

enligt väglagen, om de är uppsatta inom femtimetersavståndet. Tanken

måste ju vara att ingripande enligt naturskyddslagen inte behövs i

fråga om dem. Det vore värdefullt om denna oformlighet kunde undanröjas.

Men då bör inte en ny ordning införas som är lika otillfredsställande.

Med framhållande att bestämmelserna i 39 § väglagen inte är begränsade

till varaktiga anordningar befarar länsarkitekten i Östergötlands län att

svårigheterna att bemästra den tillfälliga skyltningen kommer att öka, om

reglerna i naturvårdslagen blott skall gälla varaktig anordning. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län anser i likhet med vägförvaltningen i länet att det ej

klarlagts att stadgandet i andra stycket av 39 § väglagen om förbud mot

skylt, som kan förväxlas med vägmärke in. in., kan utgå.

Frågan om gränsdragningen mot den reglering av skyltanordningar som

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

äger rum enligt byggnadslagstiftningen behandlas i flera remissyttranden.

Behovet av enhetliga linjer på detta område understryks bl. a. av vissa

branschorganisationer. Länsstyrelsen i Jämtlands län riktar anmärkning

mot den dubbeiprövning som enligt utredningens förslag skulle förekomma

inom område med utomplansbestämmelser. Länsstyrelsen i Östergötlands

län, som anser en dylik form av dubbelprövning olämplig ur effektivitetssynpunkt,

föreslår att 52 § byggnadsstadgan ändras så, att bestämmelserna

i lagrummet beträffande skyltar m. in. blir tillämpliga endast inom

områden, varest byggnadslov för dylika anordningar erfordras.

Utredningens förslag om ett tillägg till 54 § 1 mom. byggnadsstadgan av

innebörd, att länsstyrelsen skall kunna förordna att byggnadslov krävs för

skylt och ljusanordning inom område med byggnadsplan har föranlett delade

meningar under remissbehandlingen. Allmänna Reklam AB AREBolagen

anser att saklig motivering för förslaget saknas. Flertalet av de

remissorgan som yttrat sig i frågan biträder dock förslaget — såsom hovrätten

för Västra Sverige och länsarkitekten i Stockholms län — eller önskar

gå ett steg längre än utredningen och låta skyldighet att söka byggnadslov

gälla generellt även inom område med byggnadsplan. Sistnämnda ståndpunkt

intas av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Västmanlands

län, länsarkitekten i Skaraborgs län och kommunalnämnden i

Kungsåra kommun, varvid som skäl åberopas önskvärdheten av enhetliga

bestämmelser inom alla områden med byggnadsplan. Länsstyrelsen i Gotlands

län ifrågasätter om inte undantagsbestämmelsen i 27 § utredningsförslaget

borde utsträckas till områden med utomplansbestämmelser. Affischeringsföretagens

förening anser att bedömningen av reklamanordningar

skulle kunna göras efter enhetligare linjer, om tätorternas byggnadsnämnd

hade beslutanderätt inom hela sitt geografiska område.

Mot förslaget om möjlighet att kräva byggnadslov för skyltanordning

inom byggnadsplaneområde framställs även vissa erinringar som har samband

med förslaget att upphäva 39 § väglagen. Länsstyrelsen i Södermanlands

län anser sålunda att det med hänsyn till trafiksäkerhetssynpunkterna

och för att åstadkomma en enhetlig tillämpning torde föreligga skäl

att bibehålla länsstyrelserna såsom tillståndsmyndighet i fråga om skyltar

utmed allmän väg inom eller intill planområde. I samma fråga uttalar

vägdirektören i Göteborgs och Bohus län att, om vägförvaltningen skulle

avhändas möjlighet att inverka på anordnandet av reklamanordningar

inom byggnadsplaneområde, i tillämpningskungörelse till naturvårdslagen

bör stadgas att byggnadsnämnden skall höra vägförvaltningen rörande

inom byggnadsplaneområde ifrågasatt reklamånordnings inverkan från trafiksäkerhetssynpunkt.

Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker

vikten av att väghållaren får yttra sig över framställningar om byggnadslov

för skylt eller ljusanordning inom sådant område. Vägdirektören i Västernorrlands

län anser att, om utredningens ifrågavarande förslag genom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 95

förs, en bestämmelse motsvarande 39 § andra stycket väglagen bör införas

i byggnadsstadgan.

Departementschefen. Utredningens förslag att införa allmänt tillståndstvång

— med vissa undantag — för reklamanordningar i det fria har vunnit

stark anslutning bland remissinstanserna. Även jag finner det angeläget

att skärpa kontrollen över reklamen i naturen. Invändningar mot förslaget

har framförts huvudsakligen av vissa branschorganisationer, vilka understrukit

reklamens betydelse för näringslivet och bestritt utredningens utgångspunkt

att reklamanordningar generellt skulle ha en mycket störande inverkan

på landskapsbilden. Några remissorgan har uttryckt farhågor att en allmän

tillståndsplikt kommer att medföra onödigt arbete för länsstyrelserna

beträffande skyltar som självklart bör tillåtas. Från flera håll har hävdats

att det inte kan vara motiverat från naturvårdssynpunkt att kräva tillståndsprövning

beträffande fristående skyltar som upplyser om en på stället bedriven

verksamhet. De framförda invändningarna synes beaktansvärda. Även

på förevarande område måste uppenbarligen en avvägning ske mellan naturvårdens

krav och motstående intressen. Särskilt där naturlandskapet genom

människans ingripanden blivit helt omvandlat kan förhallandena stundom

vara sådana att förekomsten av utomhusreklam i begränsad omfattning

icke med fog kan påstås verka störande i landskapsbilden. Vidare måste

ofta en näringsidkares intresse att göra viss reklam på verksamhetsplatsen

tillerkännas företräde framför naturvårdsintresset. Departementsförslagets

bestämmelser i ämnet har utformats från dessa utgångspunkter.

I 22 § första stycket stadgas att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig

anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål inte får finnas

varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Till de här

avsedda anordningarna bör i princip även räknas affischer på träd, plank,

bergväggar och dylikt, men i praktiken torde de mera sällan uppfylla bestämmelsens

krav på varaktighet. En affisch kan nämligen inte anses varaktigt

anbringad, när den är av vanligt förgängligt pappersmaterial och ej

heller då den avser någon snart förestående tilldragelse. Har däremot en affisch,

som anbringats annorstädes än på en vederbörligen tillåten annonstavla

eller liknande anordning, gjorts mera beständig genom plastbehandling

eller dylikt, och avser den ej en snart förestående händelse, torde affischören

böra anses ha brutit mot förevarande bestämmelse, om han inte utverkat

tillstånd till affischeringen. Detsamma gäller, om en sådan affisch

av beständigt material visserligen avsett en bestämd tilldragelse men kvarsitter

avsevärd tid därefter. Att från naturvårdssynpunkt inskrida mot affischering

i vidare mån än som nu sagts eller som är möjligt enligt naturvårdslagens

nedskräpningsbestämmelser skulle enligt min mening föra för

långt. — Även utan särskilt stadgande därom lärer länsstyrelsen vara oförhindrad

alt i samband med tillstånd ange viss tid varunder anordningen må

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1961

bibehållas. Hinder bör ej heller anses föreligga att ge t. ex. offentlig myndighet

generellt tillstånd avseende anordningar av visst slag.

Från nämnda huvudregel i 22 § första stycket görs i andra stycket vissa

undantag. Sålunda undantas anordning som tjänar till upplysning om på

stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Det krävs inte, såsom

enligt utredningsförslaget, att anordningen skall vara anbringad på byggnad,

utan det räcker att den finns på det för verksamheten disponerade

markområdet. Under exempelvis pågående byggnadsföretag är sålunda entreprenörerna

enligt denna bestämmelse oförhindrade att sätta upp sina

skyltar på byggnadsplatsen, och en skomakare kan annonsera på staket

utanför verkstaden. I överensstämmelse med utredningsförslaget undantas

vidare anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,

föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Officiella vägmärken lyder

inte under 39 § lagen om allmänna vägar och bör utan vidare anses falla

utanför även 22 § naturvårdslagen.

Givetvis kan det inträffa att en skyltanordning, för vilken tillstånd ej erfordras,

varaktigt anbringas på sådant sätt att den blir uppenbart vanprydande

i landskapsbilden. Som utredningen föreslagit bör länsstyrelsen i sådant

fall ha möjlighet att förelägga ägaren eller, om denne ej är känd,

markägaren att avlägsna anordningen eller vidta annan erforderlig åtgärd

därmed. Att ge den, mot vilken föreläggande riktas, ersättning härför bör

enligt min mening inte ifrågakomma. Den som ämnar uppsätta en icke tillståndspliktig

skylt bör däremot kunna gardera sig mot framtida ingripande

genom att påkalla förhandsprövning av länsstyrelsen. Regler i nu angivna

hänseenden har intagits i 22 § andra stycket. Att föreläggande kan förenas

med vitesäventyr framgår av 39 §.

I 22 § tredje stycket stadgas undantag från de föregående bestämmelserna

i paragrafen såvitt avser anordning för vilken byggnadslov erfordras eller

givits. Att dubbelpröva dessa fall vore givetvis både onödigt och olämpligt.

Enligt 54 § 1 mom. byggnadsstadgan krävs byggnadslov för uppsättande

eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning inom område med

stadsplan. Utredningen har föreslagit att länsstyrelserna skall få befogenhet

att föreskriva skyldighet att söka byggnadslov för sådan åtgärd även

inom byggnadsplaneområden. Liksom ett flertal remissorgan anser jag att

dylik skyldighet bör på en gång införas inom alla områden med byggnadsplan.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidta härav påkallad ändring

i byggnadsstadgan. Vad beträffar områden med utomplansbestämmelser

lärer däremot inte finnas anledning till någon ändring av gällande bestämmelser

utöver vad som föreslås för landsbygden i övrigt. Med den nu

föreslagna lösningen torde även den av 1962 års riksdag hos Kungl. Maj:t

gjorda framställningen i förevarande ämne få anses tillgodosedd (L3U 1962:

26 s. 28—29, rskr 205).

Med den föreslagna ordningen kommer naturvårdslagens bestämmelser

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

i princip att gälla, förutom på rena landsbygden, inom områden med fastställd

generalplan eller utomplansbestämmelser. Jämlikt 52 och 70 §§ byggnadsstadgan

har visserligen även byggnadsnämnd viss befogenhet att ingripa

mot olämpliga skyltar inom dylika områden. Några kompetenskonflikter

torde emellertid inte behöva uppkomma härigenom, om länsstyrelsen

i ärende om reklamanordning inom sådana områden regelmässigt inhämtar

yttrande från byggnadsnämnden. Föreskrift härom torde kunna

meddelas i administrativ ordning.

Utredningens förslag att, i samband med att i naturvårdslagen införs allmänt

tillståndstvång för reklamanordningar i det fria, upphäva 39 § lagen

om allmänna vägar anser jag mig inte böra biträda. Med hänsyn till de

båda lagarnas skilda syften är det motiverat att vardera lagen innehåller

bestämmelser i ämnet. I administrativ ordning torde lämpligen böra föreskrivas

att, där tillstånd söks enligt den ena lagen och länsstyrelsen finner

tillståndstvång föreligga också enligt den andra, ärendet skall prövas enligt

båda lagarna.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning

23 och 24 §§.

Paragraferna motsvarar 26 och 27 §§ i naturskyddslagen samt 28 och

29 §§ i utredningens förslag.

Utredningen framhåller att nedskräpningen tenderar att bli ett allt

större problem i takt med friluftslivets utbredning och den ökade rörligheten.

Utredningen är medveten om att stora svårigheter föreligger att tillfredsställande

lösa detta problem och att lagstiftning på området blir av

ringa verkan, om inte genom folkuppfostran och propaganda kan skapas

förståelse för en nödvändig hänsyn. Beträffande innebörden av begreppet

skräp uttalar utredningen att det allt vanligare förfaringssättet att överge

en skrotningsfärdig bil i naturen klart måste anses som en sådan kvalificerad

nedskräpning, för vilken de föreslagna reglerna avser att råda bot. I

fråga om problemet med de övergivna bilarna yttrar utredningen vidare.

Detta problem är emellertid ingalunda löst med nämnda precisering. Ofta

torde nämligen förhållandena vara sådana att bilens ägare icke kan uppspåras.

Vidare kan svårigheter uppstå vid omhändertagandet av fordonet på

grund av hittegodslagens bestämmelser. Enligt utredningens uppfattning

torde här antydda problem dock komma att bli av mindre omfattning för att

så småningom helt upphöra, därest frågan om kontroll av nedskrotningen

av de avregistrerade fordonen kan lösas tillfredsställande. Rörande denna

fråga får utredningen hänvisa till bilskrotningsutredningens kommande förslag.

I 28 § av utredningsförslaget har intagits, förutom det enligt 26 § naturskyddslagen

redan gällande nedskräpningsförbudct, förbud —- dock ej straff
4

Diliang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 118

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196''r

sanktionerade — att uppträda högljutt eller på annat sätt störande i naturen

och att skada eller onödigt störa markernas vilda djur samt att skövla

markernas bestånd av vilda växter. Detta motiveras av utredningen på följande

sätt.

Nedskräpningsbestämmelserna syftar väsentligen till att motverka uppkommande

otrevnad eller skada för annan. Även andra åtgärder vid vistelse

i naturen kan dock ha liknande negativa verkningar. Utredningen har därvid

främst haft i åtanke de former av störande oljud som blivit följden av de

allt vanligare förekommande transistorapparaterna, motorbåtarna och andra

moderna företeelser. En ohämmad användning av dylik utrustning kan i

många fall inverka skadligt på djurlivet och dessutom väsentligt förringa

naturupplevelsens värde för rekreationssökande personer. Visserligen är

alltför ohämmade former av störande oljud i vissa fall underkastade straffbestämmelser

i strafflagen och ordningsstadgan, men icke desto mindre

torde det vara värdefullt med en allmän hänsynsregel på detta område även

i naturvårdslagen. Härutöver torde finnas behov av att understryka att

onödig skadegörelse på växter och djur skall undvikas vid uppträdandet i

naturen främst av den anledningen att propagandan för ett ökat naturvett

skulle vinna i styrka, om den kunde hänvisa till ett lagstadgande. Regler

av denna art kan dock icke utformas på ett så tvingande sätt, att överträdelser

medför ansvar.

Beträffande den i 27 § naturskyddslagen stadgade befogenheten för länsstyrelse

att meddela vitesföreläggande att undanröja skräp och dylikt, som

medför obehag av betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller

egendom, reagerar utredningen mot att föreläggande får ges endast i den

mån det kan ske utan oskäligt betungande av den ansvarige. En sådan begränsning

är enligt utredningen oförenlig med ett modernt betraktelsesätt

och bör därför utgå. Enligt utredningens mening bör icke heller den begränsningen

bibehållas som ligger i kravet att faran för skada skall vara

uppenbar.

Flertalet av de remissorga n som yttrat sig särskilt beträffande

de föreslagna bestämmelserna om uppträdandet i naturen ställer sig i princip

positiva till dessa eller förordar skärpningar. Behovet av uppfostran och

propaganda på detta område understryks allmänt. Ett förhållandevis stort

antal erinringar framställs dock på olika punkter.

Bland dem som utan förbehåll tillstyrker utredningens förslag märks

väg- och vatlcnbgggnadsstgrelsen, statens fritidsnämnd, Västergötlands och

norra Hallands handelskammare samt skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län.

En allmän skärpning av förevarande bestämmelser förordas av Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, natur sky ddsrådet i Östergötlands län

och Västergötlands hembygdsförbund samt av Sveriges lantbruks förbund,

som yttrar.

Det saknas anledning vidmakthålla den »nedskräpningsmarginab som

naturskyddslagen medger. Lantbruksförbundet föreslår att nedskräpning

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

över huvud förbjuds. Om man icke vill karakterisera nedskräpningen

som ett rimligt ingripande i den sociala naturvårdens intresse, saknas det

anledning föreskriva att markägaren skall tolerera sådan upp till gränsen

för »otrevnad» och »skada».

I samma riktning går förslag av Östergötlands läns hushållningssällskap

och Naturvännernas förening i Gävle att nedskräpningsförbudets begränsning

till nedskräpning, varav kan uppkomma otrevnad eller skada för

annan, skall utgå ur lagtexten. Länsläkaren i Blekinge län har motsvarande

önskemål beträffande de korresponderande rekvisiten i nästföljande paragraf

under motivering att »obehag av betydenhet» är alltför elastiskt och

»fara för skada till person eller egendom» alltför restriktivt. Enligt Svenska

naturskyddsföreningen bör orden »av betydenhet» utgå.

I flera fall framställs önskemål om komplettering av lagtextens exemplifiering

av nedskräpande föremål. Uppsala läns naturvårdsförbund m. fl. anser

att även orden »metall» och »plast» bör medtas under åberopande av att

speciellt vissa smärre plåtföremål utgör en stor fara för betande djur och

att de allt oftare kvarlämnade plastförpackningarna av olika slag förstörs

mycket långsamt av väder och vind. Förbundet hävdar vidare, i likhet med

Nordiska museet, att särskilda bestämmelser krävs i fråga om nedfallen

taggtråd. I andra remissyttranden föreslås att i uppräkningen skall nämnas

övergivna bilar och bildelar, spillolja från bilar samt kvarsittande affischer

och vid tävlingar m. m. använda snitslar.

Ett flertal remissorgan anser det olämpligt att, såsom utredningen gjort,

i lagen inta bestämmelser om uppträdande i naturen vilka icke motsvaras

av straffpåföljd. Blekinge läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

framhåller att, eftersom högljutt och störande uppträdande i naturen

kan föranleda minst lika stor skada som nedsmutsning, så bör även

dylikt uppträdande straffbeläggas. Denna uppfattning delas av länsstyrelserna

i Skaraborgs och Västerbottens län, landsfogden i sistnämnda län och

stadsfullmäktige i Halmstad. Länsarkitekten i Skaraborgs län och Hallands

läns naturvårdsförening önskar en sådan formulering av bestämmelsen att

onödigt motorbuller till lands eller vatten klart inbegrips.

Möjlighet bör öppnas för länsstyrelsen att vid tredska låta iordningställa

en nedskräpad plats på den tredskandes bekostnad, anser lantbruksnämnden

och hushållningssällskapet i Västerbottens län. Eftersom det i många

fall är ogörligt att uppspåra den som vållat nedskräpning förordar Motororganisationernas

samarbetsdelegation att det, om den skyldige inte påträffas,

skall åligga länsstyrelsen eller annan myndighet att tillse att platsen

iordningställs. Frågan har enligt delegationen särskild betydelse med hänsyn

till renhållningen på rastplatserna. Även Svenska vägföreningcn pekar

på behovet av närmare regler beträffande ansvaret för uppröjning i den

mån detta ej redan nu ankommer på hälsovårdsmyndigheterna.

Ett särskilt problem i förevarande sammanhang utgör omhändertagandet

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 196''i

av kvarlämnade bilvrak. Motororganisationernas samarbetsdelegation kan

inte dela utredningens förhoppning om att detta problem är att anse som

en övergångsfråga. Också länsstyrelsen i Älvsborgs län befarar att problemet

kommer att bestå även i fortsättningen. Landsfogden i Gävleborgs län

anför.

Frågan om de åtgärder, som kan vidtas beträffande sådana bilvrak vilkas

ägare inte kan identifieras, har berörts mycket kortfattat av utredningen.

För närvarande råder stor ovisshet om vilken myndighet som skall

vara skyldig att vidtaga åtgärd för och bekosta bortförandet av dylika bilvrak.

Även om de övergivna bilvraken skulle komma att minska genom

skärpt kontroll över avregistreringen, kommer ett visst antal bilar även

i framtiden att undandras myndigheternas kontroll.

Landsfogden anser det önskvärt att utförliga direktiv utfärdas angående

omhändertagande av övergivna bilvrak. Bilskrotningsutredningen uttalar

att det ännu är för tidigt att kunna förutsäga vilka åtgärder i detta avseende

som utredningen kan komma att föreslå.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna angående

nedskräpning innebär viss skärpning i jämförelse med naturskyddslagens

regler. Jag kan i huvudsak biträda förslaget i denna del. Att, som

vissa remissinstanser föreslagit, slopa kravet på att nedskräpning för att

kunna föranleda påföljd skall vara på visst sätt kvalificerad skulle enligt

min mening föra för långt. De ytterligare åtgärder, som behövs för bekämpande

av nedskräpning, torde framförallt vara intensifierad övervakning

och propaganda.

Liksom motsvarande bestämmelse i naturskyddslagen och i utredningsförslaget

innehåller 23 § i departementsförslaget en exemplifiering av nedskräpande

ämnen. Uppräkningen har emellertid här kompletterats med

plast och plåt. Med plåt åsyftas härvid bl. a. bilvrak. Någon ytterligare

komplettering anser jag inte påkallad för närvarande. Vad särskilt beträffar

affischer bjuder, som tidigare framhållits, 22 § visst korrektiv. I övrigt

gäller liksom hittills att kvarlämnade och trasiga affischer — och även

snitslar — faller under nedskräpningsbestämmelserna i samma mån som

annat pappersavfall. Straffet för nedskräpning skall enligt 37 § andra

stycket i fortsättningen vara dagsböter.

De motiv, som föranlett utredningen att komplettera förbudet mot nedskräpning

med bestämmelser angående uppträdandet i naturen i andra

hänseenden, förtjänar stort beaktande. Det är en angelägen uppgift att

komma till rätta med sådana störande företeelser som till exempel det på

sina håll utbredda missbruket av grammofoner och radioapparater på badstränder

och annorstädes i naturen. Som jag framhållit vid 1 § inbegriper

emellertid redan den där införda hänsynsregeln bland annat skyldighet att

undvika oljud som kan verka störande på andras naturupplevelser eller på

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 196k

djurlivet. Vidare vill jag här erinra om att olämpligt uppträdande i naturen

i vissa fall kan straffas som förargelseväckande beteende samt att, såvitt avser

ordningen inom naturreservat, länsstyrelsen enligt lagförslaget får möjlighet

att meddela straffsanktionerade föreskrifter om vad allmänheten har

att iaktta inom reservatet. Med stöd av allmänna ordningsstadgan kan

ordningsföreskrifter meddelas även inom andra till allmänt begagnande

upplåtna naturområden. Med hänsyn till det anförda behandlas i 23 § departementsförslaget

inga andra typer av olämpligt uppträdande i naturen

än nedskräpning.

I 24 § regleras länsstyrelsernas befogenhet att förelägga den, som är

ansvarig för nedskräpning eller annat osnyggande, att ställa i ordning

platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Delvis i anslutning

till utredningens förslag stadgas att dylikt föreläggande får ges så snart

av osnyggheten kan för närboende eller andra uppkomma obehag av betydenhet

eller skada till person eller egendom. På sätt utredningen förordat

har ur lagtexten utmönstrats den nuvarande föreskriften att föreläggande

får ges endast i den mån det kan ske utan oskäligt betungande. Att föreläggande

kan förenas med vitesäventyr framgår av 39 §. Efterkommes ej föreläggande,

bör länsstyrelsen även ha möjlighet att låta iordningställa den

nedskräpade platsen på den tredskandes bekostnad. Enligt departementsförslaget

skall detta kunna ske genom handräckning enligt bestämmelserna

i 39 § andra stycket.

Spörsmålet om i vad mån myndighet bör sörja för undanskaffande av

skräp i fall där den skyldige ej kan anträffas torde inte höra hemma i

detta lagstiftningsärende. Såvitt rör bilvrak lärer frågan komma att övervägas

i samband med behandlingen av bilskrotningsutredningens betänkande.

Ersättningsbestämmelser

Under förevarande rubrik har i lagen sammanförts regler angående ersättning

i anledning av åtgärder enligt den föreslagna lagen. Reglerna motsvarar

väsentligen ersättningsbestämmelserna i 7, 8, 21 och 28—31 §§ naturskyddslagen,

3—7 §§ strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

25—29 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 30—33 och 36 §§ i utredningsförslaget.

Utredningen framhåller att ett säkerställande i ökad omfattning av naturområden

av skilda slag i enlighet med utredningens förslag i allmänhet

förutsätter åtgärder som kan föranleda ersättningar till markägare. Utredningen

understryker att man härvid så långt möjligt bör lita till frivilliga

avtal med vederbörande markägare och att en generös inställning till markägarna

avgjort är att föredra framför tvångsåtgärder. Ett viktigt skäl här
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Iiiingl. Maj. ts proposition nr 1''iH år 196fi

till är enligt utredningen att man bör undvika varje åtgärd som kan medverka

till att skapa motsättningar mellan naturvårdsintressen och markägarintressen.

Om man bortser från nationalparkerna måste, ytlrar utredningen vidare,

det kvantitativt ojämförligt största markbehovet för naturvårdsändamål

tillgodoses genom bildande av naturreservat eller förordnande om bebyggelseförbud.

För den begränsning, som därigenom läggs på markägarens

möjlighet att fritt disponex-a över sin mark, bör denne enligt utredningen

normalt kompenseras genom intrångsersättning. Även för det fall att regleringen

av täktverksamhet eller arbetsföretag leder till en ersättningssituation

är det fråga om en form av intrångsersättning.

I de av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelserna behandlas i

särskilda paragrafer ersättning vid avsättande av naturreservat eller naturminne

(30 §), temporärt förbud i anledning av väckt fråga om avsättande

av naturreservat (31 §), vägrat tillstånd till bebyggelse (32 §) samt tillståndsvägran

eller föreskrifter beträffande täktverksamhet och arbetsföretag

(33 §). Att en åtskillnad upprätthålls mellan ersättningsbestämmelserna

avseende å ena sidan naturreservat och natuimiinne samt å andra sidan

strand- och landskapsskyddsområden är enligt utredningen betingat av

praktiska skäl; i förstnämnda fall är det praktiskt taget alltid fråga om

ett oavvisligt byggnadsförbud jämte annan inskränkning i rätten att förfoga

över marken, varjämte ersättningsfrågan aktualiseras omedelbart, medan

det i det senare fallet enbart är fråga om kontroll av bebyggelsens lokalisering,

vartill kommer att ersättningsfrågan ej aktualiseras redan i

samband med beslutet om inrättande av skyddsomi-ådet utan först då tillstånd

till bebyggelse vägras.

Utredningen behandlar i sin motivering var för sig dels ersättning för

inskränkning i bebyggelserätt dels ersättning för annan inski-änkning i rätten

att förfoga över mark. Beträffande ersättningsprinciperna vid inskränkning

i bebyggelserätt gör utredningen till en början följande uttalande.

Där dispens från byggnadsförbudet inom ett strand- eller landskapsskyddsområde

vägras, mister markägaren i förekommande fall rätten till

viss bebyggelse på platsen. Det är förlusten av detta latenta bebyggelsevärde

som skall kompenseras till den del det överstiger jordbruks- och skogsvärdet

(jämte ev. kompletterande värden) eller motsvarande värde genom intrångsersättning.

I naturskyddslagen och byggnadslagen är intrångsersättningen

konstruerad som mellanskillnad mellan angivna två värdenivåer. I

strandlagen tillkommer hänsynen till den nytta som en reglerande åtgärd

på en del av en fastighet kan medföra i form av värdestegring på annan del

av fastigheten. En sådan värdestegring uppstår genom s. k. influensverkan

och kallas därför här influensvärde. Eftersom det är bäst överensstämmande

med en allmän rättsuppfattning att inte bara skada utan också nytta av

en reglerande åtgärd tas i beräkning vid fastställandet av intrångsersättning

på grund av regleringen, föreslår utredningen att de gemensamma ersättningsreglerna

får en häremot svarande avfattning. Innebörden blir allt
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kiingl. Maj:ts proposition nr V18 är 1061

så att intrångsersättningens storlek i princip skall fastställas genom att

man i förekommande fall från ett konstaterat bebyggelsevärde drar inte

bara jordbruks- och skogsvärdet eller motsvarande värde utan också influensvärdet.

För att intrångsersättning över huvud taget skall kunna utgå

gäller vidare generellt att ägaren kan använda fastigheten allenast på sätt

soin står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Detta medför

att vilken värdeskillnad som helst icke är tillräcklig för att grunda ersättningsanspråk.

Den måste ha sådan relativ storlek att det rimligtvis kan

göras gällande att det föreligger ett sådant uppenbart missförhållande som

avses här.

I anslutning till förslaget om ökat beaktande av influensvärde har utredningen

övervägt om inte ett fastighetsinnehav bestående av flera registerfastigheter

i förevarande hänseende borde behandlas som en enhet, vilket

enligt utredningen vore att föredra ur rättvisesynpunkt. Utredningen anser

sig emellertid inte kunna föreslå en reform på detta område enbart för naturvårdslagens

del.

Under framhållande att den tidpunkt, till vilken delvärdena hänförs, har

stor betydelse vid beräkning av intrångsersättning i anledning av bebyggelseförbud

yttrar utredningen vidare.

Bebyggelsevärdet utgör i förevarande sammanhang ett outtaget övervärde

som enligt allmänna principer i byggnadslagen och strandlagen skall bestämmas

vid den tidpunkt då inskränkningen i bebyggelserätten införs eller

med andra ord vid den tidpunkt då länsstyrelsens förordnande om byggnadsförbud

utfärdas. Vid denna tidpunkt har den på bebyggelserätt grundade

realvärdestegringen avbrutits. Eftersom ersättningen skall utbetalas

vid en senare tidpunkt — i samband med att byggnadsdispens vägras första

gången — skall en framräkning ske med hänsyn till under mellantiden inträffad

penningvärdeförändring. Detta är innebörden i gällande strandlag i

vad avser fastställandet av bebyggelsevärdet, och någon ändring på denna

punkt föreslås icke av utredningen. Beträffande övriga två delvärden —

jordbruks- och skogsvärdet eller motsvarande samt influensvärdet — fortsätter

realvärdestegringen oberoende av att länsstyrelsen utfärdat ett byggnadsförbud

för det aktuella skyddsområdet. Anledning saknas därför att

förfara på annat sätt än att man tar hänsyn till denna realvärdestegring

fram till tidpunkten för ersättningsberäkningens aktualiserande i samband

med att byggnadsdispens vägras första gången. Detta överensstämmer

också med byggnadslagens principer för beräkning av intrångsersättning

i liknande fall. Av förarbetena till 3 § strandlagen vill det synas som

om man där avsett att även realvärdeberäkningen i denna del skulle hänföras

till tidpunkten för länsstyrelsens förordnande. Utredningen kar,

emellertid icke finna några bärande motiv för att upprätthålla en sådan

från byggnadslagens värderingsprinciper avvikande regel i naturvårdslagstiftningen

för framtiden. Utredningens förslag innebär därför att bestämmandet

av de två här avsedda delvärdena skall hänföras till den tidpunkt

då byggnadsdispens vägras.

Ehuru problemet med olika tidpunkter för beräkning av olika delvärden

normalt ej föreligger vid avsättande av naturreservat kan det, yttrar utredningen,

undantagsvis bli nödvändigt att tillämpa berörda beräknings
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

sätt även i sådant fall, t. ex. om ett nyinrättat naturreservat ersätter ett

äldre strandskyddsområde.

Utredningen analyserar ingående frågan hur bebyggelsevärdet enligt gällande

rätt skall bestämmas vid ersättningsberäkningen. De resultat vartill

utredningen kommer i denna fråga kan sammanfattas på följande sätt. I

vad angår tätbebyggelsevärde äger markägaren obetingat tillgodoräkna sig

sådant värde som uppkommit före byggnadslagens ikraftträdande den 1

januari 1948. Möjligheterna att numera påvisa dylikt värde är dock mycket

små. För att mark efter nämnda tidpunkt skall få användas till tätbebyggelse

förutsätts enligt 5 § byggnadslagen att den vid planläggning enligt

denna lag prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Tätbebyggelsevärde

kan i detta fall uppkomma endast om tillstånd enligt byggnadslagen

till sådan bebyggelse lämnats eller med fog kan förväntas bli lämnat.

Att dessa förutsättningar är förhanden med avseende å områden, som lämpar

sig till naturreservat eller för att skyddas genom förordnande enligt 17

eller 19 § i utredningsförslaget, måste enligt utredningen vara ytterligt sällsynt.

Det bebyggelsevärde, som kan komma ifråga vid beräkning av intrångsersättning,

är därför praktiskt taget uteslutande ett glesbebyggelsevärde.

Även möjligheterna att inom ifrågavarande områden konstatera glesbebyggelsevärden

måste enligt utredningens mening vara starkt begränsade.

Detta sammanhänger enligt utredningen dels med att det icke kan vara

motiverat att räkna med annan förväntad bebyggelse än sådan, som är

omedelbart aktuell eller att förvänta inom nära förestående tid, och dels

med den starka begränsning som ligger i glesbebyggelsebegreppet.

Ersättning på annan grund än inskränkning i bebyggelserätten kan enligt

utredningen aktualiseras genom att mark avsätts till naturreservat eller

naturminne eller genom att täktverksamhet eller arbetsföretag hindras

eller regleras eller genom preliminära regleringsåtgärder enligt 8 § i utredningsförslaget.

Utredningen uttalar att i samtliga dessa fall en generell

förutsättning för att ersättning skall kunna utgå bör vara att regleringsåtgärden

föranleder intrång av någon mera väsentlig betydelse; intrånget

måste ha en allvarlig karaktär för att kunna bedömas som ersättningsgillt.

Utredningen anför vidare.

För ersättningsförfarandet i samtliga här avsedda fall gäller att bedömningen

skall ske enligt gängse värderingsprinciper. Därvid skall beaktas att

det varken enligt gällande rätt eller enligt utredningens förslag existerar

någon allmän frihet att företa åtgärder hur som helst i naturen. I den

inledande paragrafen till naturvårdslagen har utredningen fastslagit att den

som nyttjar naturen i samband med arbetsföretag, rekreation eller eljest

skall visa varsamhet så att onödig skada ej uppkommer. Detta innebär utom

annat att exploatering av naturtillgång eller annan verksamhet i naturen

i princip icke får ske på sådant sätt att onödig skada tillfogas landskapsbilden

eller andra allmänna intressen. Detta medför i sin tur att all verksamhet

i naturen i förekommande fall har att bära kostnaderna för sådana

återställningsåtgärder som skäligen kan krävas. Nämnda förhållande mås
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

te få konsekvenser vid beräkning av intrångsersättning på det sättet, att

från beräknat bruttoersättningsbelopp alltid skall dras utom annat kostnader

för återställningsåtgärder i naturen. I övrigt kommer beräkningen

av intrångsersättning i här ifrågavarande del att ske på ett sätt som liknar

det som tillämpas vid inskränkning i bebyggelserätt. Från det tidigare

värdet dras det markvärde som återstår efter det inskränkning införts eller

tillstånd vägrats till viss åtgärd. Avser ersättningen naturreservat eller naturminne

skall därutöver i förekommande fall avdrag ske för s. k. influensvärde

som uppkommit på mark utanför reservatet.

Utredningen förutsätter att i samband med avsättande av naturreservat

skall kunna utgå ersättning i anledning av intrång genom därav föranlett

mera intensivt utnyttjande av mark inom reservatet än vad allemansrätten

medger.

Såsom generellt villkor för ersättning i anledning av annan inskränkning

i rätten att förfoga över mark än inskränkning i bebyggelserätten uppställs

i utredningsförslaget — liksom i 7 § naturskyddslagen — att den

ifrågavarande åtgärden föranleder avsevärt men för markägaren eller annan

rättsinnehavare. Härmed avses enligt utredningen inte att göra någon

principiell åtskillnad i förhållande till sättet för beräkning av ersättning

vid inskränkning i bebyggelserätt. Utredningen yttrar i denna fråga.

Vad man med motsvarande uttryck i naturskyddslagen velat vinna med

kravet på avsevärt men — i jämförelse med uttrycket uppenbart missförhållande

mellan angivna markvärden — synes närmast vara att undvika

ersättningsplikt i fall där det visserligen föreligger ett uppenbart missförhållande

mellan markvärdena före och efter en åtgärd enligt naturskyddslagen

men där den av åtgärden förorsakade förlusten ändock är praktiskt

taget betydelselös för markägaren (prop. 1952: 188, s. 44—45). Någon ändring

häri föreslås icke av utredningen.

Efter redogörelsen för sina principer för ersättning på annan grund än

inskränkning i bebyggelserätt uppehåller sig utredningen särskilt vid ersättningsberäkningen

i vad avser täktverksamhet. Utredningen framhåller att

någon rättspraxis i fråga om tillämpningen av motsvarande ersättningsbestämmelse

i 21 § naturskyddslagen inte finns. Detta torde enligt utredningen

sammanhänga med att man avstått från ersättningsgrundande ingripanden

på grund av osäkerhet om lagrummets rätta tolkning och ovisshet

huruvida medel kunnat påräknas för gäldande av ersättning. Utredningen

fortsätter.

För att en ersättningssituation beträffande här åsyftad kommersiell täkt

över huvud taget skall kunna uppstå krävs till en början att den aktuella

fastigheten är lämpad för täktändamål. Faktorer som inverkar på denna

bedömning är täktmaterialets kvalitet och kvantitet samt läge i förhållande

till kommunikationsnätet ävensom efterfrågan på material av ifrågavarande

beskaffenhet. Om tillräckliga förutsättningar icke föreligger i något av dessa

hänseenden förfaller frågan om ersättning redan på grund härav. Flera länsstyrelser

har uttalat starka betänkligheter mot den utformning 21 § naturskyddslagen

nu har. Kritiken går ut på att regeln medger alltför höga ersätt
41

Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr US

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 196i

ningar varigenom den kan vara ett vapen i handen på skrupelfria exploatörer.

På grund därav förordas en omprövning av de principer som ligger till

grund för lagrummet. Utredningen är också medveten om att just ersättningsfrågan

hittills varit ett svårt hinder för en ur allmän synpunkt ändamålsenlig

täktreglering, varför starka skäl onekligen talar för en mera restriktiv

utformning av denna regel, å andra sidan är det enligt utredningens

mening icke möjligt att utan kompensation frånkänna markägarna en rätt

som de nu har. Däremot håller utredningen före att starka skäl talar för

införandet i den nya naturvårdslagens ersättningsregel rörande täktverksamhet

av den princip som redan gäller generellt i byggnadslagen och

strandlagen och som innebär att mark som beläggs med inskränkning i

dispositionsrätten skall i ersättnings- eller inlösningsfall uppskattas efter

realvärdet vid den tidpunkt då inskränkningen inträdde. I byggnadslagen

gäller denna princip alla där förekommande former av inskränkning i dispositionsrätten

och således även täktreglering genom s. k. schaktningsförbud.

I strandlagen som endast avser bebyggelsereglering gäller den endast

denna form av inskränkning i dispositionsrätten. I vad avser täktverksamheten

innebär principen enligt utredningens mening en godtagbar kompromiss

mellan motstående intressen i täktregleringens besvärliga ersättningsfråga.

På längre sikt tillgodoser den naturvårdens intressen på ett tillfredsställande

sätt utan att någon berövas en tillgång som han nu förfogar över.

Utredningen föreslår därför att beträffande täktverksamhet markens värde

vid den nya lagens ikraftträdande skall tagas till utgångspunkt vid uppskattning

av skada i ersättningsfall.

Med framhållande att den svårbedömda frågan om innebörden i uttrycket

»avsevärt men» i många fall kommer att få stor betydelse vid täktregleringen

yttrar utredningen vidare.

Utredningen finner det icke möjligt att på denna punkt föreslå några enhetliga

normer, eftersom det är en fråga som med nödvändighet måste bedömas

från fall till fall. Utredningen inskränker sig därför till att anlägga

några allmänna synpunkter på frågan. Som regel torde det vara en jordbruks-

eller skogsfastighet som inrymmer täktfyndighet. Med anledning

härav erinras att sådana fastigheter icke är underkastade tillståndsplikt

beträffande täkt som sker för fastighetens husbehovsförbrukning. Häri ligger

en begränsning i den skada som fastigheten kan tillfogas genom vägrad

täkt. Den kan under alla förhållanden tillgodose det egna behovet av grus

o. dyl., varför fastighetens normala drift icke förorsakas något som helst

men. Snarare tillfogas den men i brukningshänseende om en del av fastighetens

ägor avstås till grustäkt. Som nämnts existerar det icke någon al''lmän

frihet att företa åtgärder hur som helst i naturen. Utgångsläget är

därför att ingen markägare har ovillkorlig rätt att exploatera täktfyndigheter

på sin mark i den utsträckning som kan betingas av enbart tekniska

och ekonomiska överväganden. Han är skyldig tåla inskränkningar däri till

förmån för naturvårdsintresset intill gränsen för avsevärt men utan att någon

ersättning kan utkrävas. Det skulle givetvis förenkla befattningen med

ersättningsfrågorna om avsevärt men kunde uttryckas generellt i exempelvis

ett visst procenttal av den totala uttagbara täktvolymen. Som nämnts är

detta icke möjligt. Enligt utredningens mening kan inskränkningen dock

gå långt utan att avsevärt men behöver föreligga. Inte ens om en stor del

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

av en täktfyndighet måste lämnas orörd kan det hållas för visst att avsevärt

men uppkommer.

Rörande ersättningssituationen i det fall, att en fyndighet berör ett flertal

enskilda fastigheter, yttrar utredningen.

För detta fall har stor vikt lagts på att länsstyrelsen för att befrämja eu

lämplig exploatering skall kunna påfordra en plan av lämplig omfattning.

Den fastighetsägare, som icke lyckas åvägabringa en samverkan med övriga

berörda fastigheter i enlighet med planen, kommer uppenbarligen i ett

ogynnsamt ekonomiskt läge som enskild exploatör. Härav följer att hans

läge även blir ogynnsamt från ersättningssynpunkt, därest länsstyrelsen

finner att en separat exploatering av sökandens fastighet har så skadliga

verkningar ur naturvårdssynpunkt att den icke kan tillåtas. Vid tillståndsfrågans

prövning bör man eftersträva att undvika den situationen att ersättning

måste ges för material som kan antas komma att exploateras inom

en överskådlig framtid.

Utredningen understryker slutligen angelägenheten av att täktregleringen

betraktas och behandlas som en planeringsfråga och framhåller, att genom

snabba och effektiva inventerings- och planeringsåtgärder bör öppnas goda

möjligheter att inrikta exploateringen på täktfyndigheter som kan friges

helt och hållet. I de fall åter där partiella uttag kan medges är det angeläget

att man förhandlingsvägen når fram till en täktplan som kan accepteras

ur såväl naturvårds- som exploateringssynpunkt. Med ett sådant förfaringssätt

kommer måhända, yttrar utredningen, ersättningsfall att bli

sällsynta.

Beträffande den kategori företag, som i betänkandet benämnes arbetsföretag

i allmänhet, skall enligt utredningen i tillämpliga delar samma principer

följas för ersättningsberäkningen som i fråga om täktverksamhet, dock

med det undantaget att värderingen helt skall hänföra sig till tiden för beslutet;

något praktiskt behov att beakta tidigare värde torde enligt utredningen

icke finnas här.

Utredningen föreslår en utvidgning av möjligheterna att få till stånd inlösen

av fastighet som berörs av naturvårdsåtgärd. Utredningen framhåller

att regler om inlösen saknas i strandlagen och i 86 och 122 §§ byggnadslagen

samt att det i 7 § andra stycket naturskyddslagen förekommande stadgandet

om rätt för fastighetsägare att, om fridlysning föranleder synnerligt

men vid fastighetens nyttjande, fordra att fastigheten löses, såvitt känt

aldrig tillämpats. Under utredningsarbetet har emellertid, yttrar utredningen,

några myndigheter uttalat önskemål om att det allmänna tillförsäkras

rätt att förvärva strandområden i vissa fall i samband med reglering av

ersättningsfrågor. Utgångspunkten har därvid varit att intrångsersättning

enligt strandlagen i något fall kommit att uppgå till en mycket stor del —

ända till 86—90 procent —- av markens totalvärde vid användning för bebyggelse.

Enligt utredningens mening kan frågan om lösningsplikt och lös
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

ningsrätt knappast få någon större praktisk betydelse för genomförandet

av ett aktivt naturvårdsprogram. Icke desto mindre håller utredningen före

att inlösningsinstitutet bör bevaras i naturvårdslagstiftningen såsom ett i

undantagsfall användbart komplement till gällande regler om intrångsersättning.

Utredningen yttrar vidare härom.

Ett sådant komplement kan vara önskvärt där ett särskilt svårt intrång

enligt naturvårdslagstiftningen drabbar en fastighet men också där en beräknad

intrångsersättning eljest motsvarar en större del av markvärdet

samt särskilda skäl talar för inlösen. Härav följer att inlösningsinstitutets

tillämpning icke bör som hittills formellt begränsas genom att dels knytas

till en speciell åtgärd enligt naturvårdslagstiftningen och dels förbehållas

ena parten att påkalla. Inlösningsinstitutet bör i fortsättningen kunna användas

i undantagsfall vid alla viktigare typer av intrång enligt naturvårdslagstiftningen

och i förekommande fall bör dess tillämpning kunna påfordras

inte bara av markägaren utan också av kronan såsom företrädare för

naturvårdsintresset. Ett undantagsfall av här åsyftat slag är uppenbarligen

för handen om en åtgärd enligt naturvårdslagstiftningen medför en så allvarlig

skada på en fastighet eller fastighetsdel att skadan förtjänar betecknas

som synnerligt men. I ett sådant fall är det rimligt att fastighetsägaren

äger påfordra att kronan löser hela fastigheten eller fastighetsdelen. Utredningen

föreslår därför att en regel med detta innehåll införes i 36 § första

stycket lagförslaget.

Enligt detta stadgande bör, yttrar utredningen, inlösen kunna ifrågakomma

till exempel om en för bostads- eller grustäktsändamål bildad fastighet

på grund av tillslåndsvägran enligt naturvårdslagen ej får nyttjas för ändamålet.

Utredningen framhåller att vid prövningen av inlösenyrkande hänsyn

bör tas till eventuell influensverkan å område som icke omfattas av det beslut

som ligger till grund för yrkandet.

Rörande andra stycket i 36 § i utredningsförslaget yttrar utredningen.

Med beaktande av framställda önskemål föreslås här en regel som öppnar

möjlighet för kronan att i vissa fall lösa fastighet eller del därav som

berörs av åtgärd enligt lagen. Ett första villkor för sådan lösningsrätt är att

den intrångsersättning som eljest skolat utgå för fastigheten eller fastighetsdelen

uppgår till en viss större del av fastighetens eller delens totala

värde. Efter mönster av 12 § andra stycket expropriationslagen har denna

del satts till två tredjedelar. Där detta villkor är uppfyllt ankommer det på

kronan att i varje särskilt fall ta ställning till frågan huruvida lösningsrätt

skall utövas eller icke. Enligt utredningens mening bör lösningsrätten icke

utövas såvida icke särskilda skäl talar för att området övergår i allmän ägo.

Som sådana skäl kan godtas att marken har särskilt stor betydelse ur kulturell

eller social naturvårdssynpunkt eller att området behöver utnyttjas mera

intensivt för fritids- eller annat naturvårdsändamål än vad allemansrätten

medger. Ett viktigt praktiskt villkor för att inlösning skall tillgripas är

också att förvaltning av området kan ordnas tillfredsställande på längre sikt

genom försorg av staten, kommun eller ideell sammanslutning.

Utredningens förslag till ersättningsregler har väsentligen tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av majoriteten av remissinstanserna. Bland

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

de remissorgan som yttrat sig utpräglat positivt märks länsstyrelserna i

Stockholms, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västmanlands län, överlantmätarna

i Göteborgs och Bohus, Kalmar och Norrbottens län samt

Skogssällskapet. Flera remissorgan betonar att de föreslagna ersättningsreglerna

väsentligen bygger på gällande rätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län uttalar att utredningen på ett förtjänstfullt sätt analyserat ersättningsfrågorna

och dragit upp riktlinjerna för bedömande av dessa. Det förhållandet

att utredningen räknar med ersättningar i stor utsträckning för

genomförande av naturvården utgör enligt överlantmätaren i Kalmar län

en god garanti för en angelägen balans mellan naturvårdsintressen och t. ex.

jord- och skogsbrriksintressena.

Å andra sidan blir de föreslagna ersättningsreglerna på väsentliga punkter

föremål för kritik från ett tjugotal remissorgans sida.

Som en allmän synpunkt framhåller lantmäteristyrclsen, att reglerna inte

kan anses utgöra enbart eu sammanarbetning av redan gällande principer

för bestämmande av ersättningar i motsvarande fall utan genom en kombination

av olika regler får ses som en nyhet med en effekt som inte torde låta

sig överblickas utan djupare granskning. Styrelsen ifrågasätter om inte

ersättningsreglerna bör vidare övervägas. Liknande uppfattning hyser kammarkollegiet.

Några remissorgan anser att reglerna är alltför komplicerade

eller svåra att förena med ersättningsreglerna på andra områden och därför

bör omarbetas. Expropriationsutredningen yttrar att förslagets regler om ersättning

på grund av inskränkning i förfoganderätt till fastighet samt om

inlösningsrätt och inlösningsplikt i anledning av sådant intrång upptar icke

oväsentliga nyheter i förhållande till gällande rätt. Under framhållande att

de spörsmål som uppkommer, då det gäller att åstadkomma eu lämplig reglering

i nämnda hänseenden, uppenbarligen har ett nära samband med frågor

som expropriationsutredningen fått i uppdrag att behandla, hävdar utredningen,

att ett definitivt ståndpunktstagande till frågan om införandet av

nya ersättnings- och inlösningsbestämmelser bör anstå, till dess pågående

översyn av expropriationslagstiftningen slutförts.

En mera restriktiv utformning av ersättningsreglerna påyrkas av länsstyrelsen

i Hallands län, som anlägger följande synpunkter i frågan.

Nu gällande bestämmelser förutsätter att markägare som tillskyndas avsevärt

men skall erhålla full ersättning för den skada han lider. Denna regel

leder till höga ersättningsanspråk. Särskilt i fråga om grusexploateringar

blir olägenheterna av regeln framträdande. För att ej samhällets ersättningskostnader

skall bli orimligt höga, tvingas länsstyrelsen ej sällan att

lämna tillstånd till grustäkter även på sådana skyddsvärda områden, där

exploatering ej bör få ske. Länsstyrelsen kan därför icke dela uppfattningen,

att naturskyddsintresset icke kan motivera ändring i principen för ersättningsreglerna.

På åtskilliga av samhällslivets områden har långtgående inskränkningar i

markägarens dispositionsrätt ansetts befogade utan någon rätt till ersättning

eller med en begränsad sådan. Som exempel härpå kan anföras bygg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kanyl. Maj.ts proposition nr l''i8 år 196i

nadslagstiftningen, som hindrar ägaren av mark att fritt exploatera denna

för tätbebyggelse, skogsvårdslagstiftningen med speciellt långtgående regleringar

beträffande s. k. svårföryngrade skogar och skyddsskogar, gruvlagstiftningen,

som hindrar markägaren att fritt förfoga över mineraler, stenkol,

salt, olja m. m., jaktstadgan och fiskeristadgan, lagen om fornminnen

samt vattenlagen.

Även då det gäller naturvårdslagstiftningen bör motstående intressen

vägas mot varandra. Då det gäller oersättliga naturvärden torde det vara i

hög grad befogat, alt markägarintresset åtminstone i viss mån får vika för

allmänna intressen. Under alla omständigheter bör icke ersättning utgå för

sådan inskränkning som enligt 1 § lagförslaget skall gälla för alla företag.

Den ersättningsfria sektorn bör dock i konsekvens med vad som enligt vad

törut nämnts gäller i fråga om annan lagstiftning kunna göras betydligt

mera omfattande än så. Länsstyrelsen finner det önskvärt att ersättningsreglerna

omarbetas i enlighet härmed.

Åtskilliga remissorgan hävdar däremot att de föreslagna ersättningsreglerna

ej tar skälig hänsyn till markägarnas berättigade intressen och anser

bl. a. angelägenheten av ett positivt intresse för naturvården från denna

samhällsgrupps sida nödvändiggöra att all ekonomisk skada av betydelse

ersätts. Uttryck för dylika eller liknande uppfattningar ger — delvis i

samband med kritik av kravet på »avsevärt men» som villkor för ersättning

—■ bl. a. lantbruksstyrelsen, kommerskollcgium, överlantmätaren i Södermanlands

län, skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, RLF, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Sveriges industriförbund, Näringslivets byggnadsdelegation,

Sveriges stenindustriförbund, lantbruksnämnden i Uppsala

län samt flera handelskammare. Angelägenheten av att markägarna tillförsäkras

skälig ersättning understrykes även av Svenska naturskyddsföreningen,

Skid- och friluftsfrämjandet och Svenska teknologföreningen. Sveriges

lantbruksförbund yttrar.

Utredningen dementerar sitt uttalande om generös inställning mot markägarna

genom en med stor konsekvens genomförd strävan att i sitt förslag

förena de för ägarna ofördelaktigaste reglerna ur strandlagen och byggnadslagstiftningen

samt utesluta de rimliga reglerna i expropriations- och

vattenlagarna. Ett godtyckligt förfarande av detta slag kan förekomma endast

därför att det saknas allmängiltiga principer för marklösen. Tidigare

torde man ha ansett expropriations- och vattenlagarna vägledande. Att byggnadslagen

avviker från dessa och vissa andra tvångsförfogandelagar beror

på att den avser andra situationer än de nämnda lagarna. Den kan därför

varken i och för sig eller utifrån sitt syfte åberopas som en allmän principreglering.

I synnerhet kan den ej stå som modell för situationer som ej

alls överensstämmer med byggnadsplaneringens.

I samma riktning uttalar sig Stockholms handelskammare.

Visserligen saknas icke områden inom gällande rätt där den enskilde

utan rätt till ersättning är skyldig tåla visst intrång. Närliggande exempel

är ju de fall där byggnadsförbud medför rätt till ersättning endast om »uppenbart

missförhållande» råder mellan markens värde före och efter förbudet.

Det kan emellertid hävdas att ersättningsfrågornas reglering i bygg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 196b

nadslagen och liknande lagstiftning är av tämligen speciellt slag. För att

kommunerna skall kunna genomföra en nödvändig planering har det varit

nödvändigt att införa vissa generella, icke ersättningsberättigade begränsningar

i fastighetsägarnas rätt att bebygga sin mark. Dessa begränsningar

är dock både kvantitativt och kvalitativt av ett annat slag än de inskränkningar

i dispositionsrätten som föreslås av utredningen. Dessa inskränkningar

vidtas i det allmännas intresse som en riksangelägenhet, och ersättningen

skall utbetalas av kronan. Anledning saknas då att göra avkall på

den primära rättsprincipen att den enskilde skall ha full ersättning för

det som fråntas honom av det allmänna.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare framhåller att det

är naturligare att en markägare utan eller mot ringa ersättning får finna sig

i inskränkningar i sin förfoganderätt med hänsyn till ett på hans egendom

befintligt naturminne än på grund av att hans mark upplåts exempelvis

till fritidsområde för allmänheten. Samernas riksförbund gör gällande

att de föreslagna ersättningsbestämmelserna inte tar hänsyn till samernas

rätt. Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet bör, hävdar förbundet, uppmärksammas

att samerna kan lida skada genom att inskränkningar sker i

deras rätt till land och vatten in. m. och att samerna då måste erhålla

kompensation härför. Även kompensationens former bör utredas.

Några av de i förevarande sammanhang uppräknade remissorganen påtalar

svårigheterna att avgöra vad som skall avses med »avsevärt men».

Även överlantmätaren i Västmanlands län anser att detta uttryck icke är

tillfredsställande vid bedömning av skälig ersättning för intrång och att det

därför bör utgå eller ersättas med »men av någon betydelse».

i en del remissyttranden påpekas att vid avsättande av naturreservat ersättning

bör kunna ifrågakomma även i vissa andra fall än dem som uttryckligen

nämnts av utredningen. Sålunda uppmärksammar länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län att utredningen icke berört frågan om ersättning

för den nyttjanderätt till område för vägar, parkeringsplatser in. m. som

skall kunna innefattas i beslut om avsättande av naturreservat. Som exempel

på olägenheter för vilka ersättning bör kunna utgå anger Sveriges industriförbund

den starkt ökade brandfaran inom och invid avsatta områden,

de ökade riskerna och den minskade framkomligheten för nyttotrafiken

på enskilda vägar mot eller inom naturreservaten samt ökade kostnader

för underhåll av dessa vägar och för renhållning etc. Lantbruksnämnden

och hushållningssällskapet i Kronobergs län pekar i detta sammanhang

på ökat stängselbehov, och skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län nämner

minskning av skogs- eller jordbruksproduktion på grund av »förslitning»

i samband med stor folkinvasion. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter

om inte markägaren bör ha möjlighet att få ersättning för kostnader

i samband med uppsnyggning av mark som skräpats ned av okända personer.

Om inrättandet av naturreservat försvårar ett rationellt skogsbruk anser

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Sveriges industriförbund att markägaren bör beredas möjlighet att mot avstående

av ifrågavarande område förvärva mark i allmän ägo motsvarande

den vars utnyttjande påverkas negativt av länsstyrelsens förordnande samt

att aktiebolag bör få kompensera sig med markinköp på annat håll utan

hinder av gällande inskränkningar i rätten att förvärva fastighet.

En närmare behandling av frågan om ersättning för personligt intrång

anser lantmåteristyrelsen vara önskvärd. Hovrätten för Västra Sverige yttrar

i samma fråga.

Tillskapandet av ett naturreservat på sociala grunder utgör en påtaglig

stimulans för en större tillströmning av friluftsintresserade till området i

fråga. I sådant fall har väl länsstyrelsen möjlighet att genom föreskrifter

jämlikt 7 § andra stycket i utredningens förslag begränsa allmänhetens

rätt till färdsel och rastning, men uppenbarligen kan fall förekomma, där

området likväl för att kunna fylla sitt syfte måste utnyttjas mera intensivt

än vad allemansrätten medger och störningar i hemfriden svårligen kan

undvikas. Det synes därför önskvärt icke minst för att undvika ökade motsättningar

mellan friluftsfolkets och den bofasta befolkningens intressen,

att en markägare, som mot sin vilja nödgas upplåta mark till naturreservat,

eller en nyttjanderättshavare på fastigheten i sådana situationer erhåller

ersättning även för olägenheter av nu avsett slag. Av 30 § i utredningens

lagförslag framgår icke huruvida annan skada än rent ekonomisk

sådan kan ersättas, och motiven till stadgandet synes ej beröra denna

fråga.

Spörsmålet om ersättning för bebyggelsevärde vid inskränkning i bebyggelserätt

diskuteras i några remissyttranden. Stadskollegiet i Stockholm

yttrar att det numera inte torde råda någon tvekan därom att vid expropriation

av ej förut planlagt område för t. ex. större parkområde, naturskyddsområde

m. in. expropriationsersättning regelmässigt endast bör

beräknas för glesbebyggelse. Å andra sidan anför länsstyrelsen i Stockholms

län att omständigheterna inte sällan kan vara sådana att billighet

och rättvisa talar för att ersättning ges för tätbebyggelsevärde, exempelvis

i fall då ägaren av grannfastighet kunnat tillåtas att tillgodogöra sig

betydande kapitalvärden genom tätbebyggelse under det att den intilliggande

fastigheten på grund av naturvårdsintressets styrka icke ansetts kunna

erhålla dylik bebyggelserätt. Ersättningsbestämmelserna bör enligt länsstyrelsens

mening utformas med skäligt hänsynstagande härtill. Sveriges

lantbruksförbund hävdar att tätbebyggelse uppenbarligen ofta kan vara

aktuell just inom de attraktiva områden som anses böra bevaras med stöd

av naturvårdslagens regler, överlantmätaren i Gotlands län finner det tveksamt

om det över huvud taget är möjligt att dra en klar gräns mellan tätbebyggelse-

och glesbebyggelsebegreppen och finner att det mest rationella

vore om rätten till glesbebyggelse slopades, åtminstone beträffande byggnader

för fritidsändamål.

Den av utredningen föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet

för strandlagens regel om beaktande av influensvärde berörs av några re
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr Vv8 år 196''i 113

missinstanser. Kammarkollegiet, som tillstyrker förslaget i denna del, yttrar.

Såvitt kollegiet kan bedöma torde avsättande av naturreservat och naturminne

i regel icke komma att medföra sådana verkningar att man har

anledning att räkna med uppkomsten av influensvärde. Frågan kan dock

bli aktuell, kanske framförallt i sådana fall, där institutet naturreservat

tillgrips för att skydda visst strandområde mera definitivt än som skulle

kunnat ske med tillämpning av strandskyddsbestämmelserna.

Förslaget biträds även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som emellertid

med hänvisning till den i 19 § tredje stycket väglagen intagna båtnadsregeln

framhåller, att det i praktiken visat sig mycket svårt att få

igenom s. k. båtnadsavdrag, vilka dessutom drabbar orättvist såtillvida att

även fastighet, som ej berörs av vägföretaget, kan tillföras båtnad utan att

avdrag kan ske. RLF anser däremot, att någon skärpning i förevarande

hänseende icke bör genomföras, under motivering att influensvärdet icke

kan få någon betydelse utanför strandskyddsfallen. Expropriationsutredningen

avstyrker förslaget om utvidgning av tillämpningsområdet för den

ifrågavarande avräkningsregeln. Expropriationsutredningen yttrar inledningsvis.

Expropriationsutredningen har bl. a. att undersöka, om det genom en

reform av expropriationslagens värderingsregler -— däri inbegripet lagens

regler om avräkning av nytta mot skada — är möjligt att i större omfattning

än för närvarande åt stat och kommun förbehålla sådan värdestegring,

som uppkommit genom åtgärder från det allmännas sida. Innan expropriationsutredningens

arbete slutförts, synes det angeläget att sådana

lagändringar, som är ägnade att binda utvecklingen på förevarandc område,

icke företages utan tvingande skäl.

Efter denna allmänna reflexion anför expropriationsutredningen.

Enligt 9 § expropriationslagen skall vid bestämmande av ersättning för

skada och intrång å restfastighet avräknas den nytta, som expropriationen

eller den exproprierade delens användande må föranleda för restfastigheten.

Eventuellt uppkommande »nyttoöverskott» får däremot icke avräknas

å själva löseskillingen för den exproprierade fastighetsdelen. Samma princip

gäller vid inlösen av mark enligt byggnadslagen (137 §), låt vara att

genom andra bestämmelser sörjts för att exproprianten i viss utsträckning

erhåller gottgörelse för värdestegring, som med avseende å närliggande

mark uppkommer genom åtgärder från hans sida. Såvitt framgår av

motiven till gällande naturskyddslag har det ej heller varit avsett att vid

ersättningsberäkning enligt sistnämnda lag göra något avsteg från den

princip, som expropriationslagen i nu angivet hänseende företräder. Däremot

har i strandlagen (3 §) införts en regel, som gör det möjligt att fullt

ut d. v. s. intill skadans storlek avräkna nytta till följd av ett strandlagsförordnande.

Värdeökning å angränsande delar av fastigheten kan sålunda

i dessa fall avräknas även å den del av skadeståndet som utgör ersättning

för skada å själva förbudsområdet.

Enligt betänkandet görs sistnämnda regel tillämplig överlag, då det gäller

att bestämma ersättning på grund av strand- eller landskapsskyddsförord
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 i8 år 196 i

nande eller områdes avsättande till naturminne eller naturreservat. Vad beträffar

täktersättningsfallen innehåller förslaget intet uttalande i nu förevarande

hänseende.

Förslagets nyssnämnda innebörd kan sägas ha kommit till tydligt uttryck

i lagtexten endast såvitt avser ersättning för inskränkning i bebyggelserätt,

däremot ej för annan intrångsersättning. Frånsett sistberörda

lörhållande är att beakta, att markägare skall kunna fordra inlösen för det

fall att synnerligt men åsamkas honom genom åtgärd enligt naturvårdslagen

samt att kronan å sin sida skall kunna påkalla inlösen då intrångsersättningen

skulle komma att uppgå till två tredjedelar av fastighetsvärdet.

Ytterligare förutsätts att expropriation skall kunna ske för områdes

avsättande till naturminne eller naturreservat. Om inlösen eller expropriation

kommer till stånd, skall emellertid expropriationslagens värderingsregler

tillämpas. Som framgår av det ovan sagda innebär detta, att skilda

värderingsnormer blir tillämpliga, beroende på om inlösen kommer till

stånd eller blott skadestånd utges. Om ett förordnande enligt naturvårdslagen

medför övervägande nytta för angränsande delar av fastigheten, ställer

det sig ur ekonomisk synpunkt förmånligast för fastighetsägaren att få till

stånd inlösen, eftersom nyttoöverskottet då ej kan avräknas från den del

av expropriationsersättningen, som utgör löseskilling för förbudsområdet.

Medför förordnandet övervägande skada går hans intresse i motsatt riktning.

Den valda lösningen kan sålunda komma att få vissa mindre tilltalande

konsekvenser. En liknande reglering förekommer visserligen redan nu inom

ett annat lagstiftningsområde, nämligen i lagen om allmänna vägar.

Frågan om en översyn av sistnämnda lags regler på denna punkt har

emellertid aktualiserats men tills vidare lämnats öppen i avbidan på resultatet

av expropriationsutredningens arbete (se prop. 1961: 61). Om man för

naturvårdslagstiftningens del vill undvika de nyss berörda konsekvenserna

torde man böra tills vidare dels vidbliva strandlagens nuvarande ståndpunkt

att inlösen ej skall kunna komma till användning beträffande strandskyddsområden,

dels avstå från att utvidga tillämpningsområdet för nämnda

lags ersättningsregel.

Även stadskollegiet i Stockholm pekar på att den föreslagna avräkningsregeln

får till följd att inlösen blir gynnsammare för fastighetsägarna än intrångsersättning.

Regeln att avräkning skall få förekomma endast i avseende å värdeförhållandena

inom en och samma registerfastighet anser lantbruksnämnden

och hushållningssällskapet i Västernorrlands län komma i konflikt med

rättsuppfattningen i de fall, då en brukningsenhet, såsom är vanligt inom

länet, innehåller ett flertal registerfastigheter. Liknande uppfattning har

överlantmätaren i Hallands län. Kammarkollegiet, som i likhet med utredningen

anser starka skäl tala för en utvidgning på denna punkt, yttrar att

det icke utan vidare förefaller givet att naturvårdslagen här måste ansluta

sig till exempelvis expropriationslagen.

Frågan om till vilken tidpunkt bebyggelsevärdet, jordbruks- och skogsvärdet

samt influensvärdet skall hänföras i fall som avses i 32 § utredningsförslaget

behandlas i flera remissyttranden. Ändring av de härutinnan före
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 196i

slagna beräkningsgrunderna på så sätt att samtliga i kalkylen ingående värden

hänförs till den tidpunkt då byggnadstillstånd vägras yrkas av Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Näringslivets bgggnadsdelegation

samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Till motivering

för sin ståndpunkt anför lantbrnksförbundet och byggnadsdelegationen

att förslaget att bebyggelsevärdet skall hänföras till tiden för förordnandet

samtidigt som avdragsposterna, d. v. s. jordbruks- eller skogsvärdet

samt eventuellt influensvärde, beräknas till dagsvärdet då byggnadsdispens

vägras, vid en fortsatt gynnsam utveckling av fastigheternas realvärde kommer

att innebära att markägarnas ersättning vid dispensavslag med tiden

allt mer minskas och slutligen helt uteblir. RLF hävdar att man genom det

föreslagna förfaringssättet redan nu tagit definitiv ställning till problemet

om indragning till det allmänna av latenta värden. Förbundet anser att detta

problem nödvändigtvis måste lösas i ett större sammanhang och icke genom

bestämmelser som ligger vid sidan av de stora frågorna.

Att det kvarstående värdet i förevarande sammanhang hänförs till den

tidpunkt då byggnadsdispens vägras synes däremot kammarkollegiet vara

sakligt motiverat. Kollegiet, som i likhet med lantmäteristgrelsen utgår

ifrån att utredningens förslag härutinnan innebär en ändring i förhållande

till vad som gäller enligt strandlagen, anser det angeläget att den nya regeln

kommer till uttryck i lagtexten. Såvitt avser influensvärdet gör kollegiet

emellertid i förevarande sammanhang följande erinringar.

Om influensvärdet har förändrats efter det byggnadsförbudet meddelades,

är det tydligt alt denna omständighet i förevarande sammanhang kan utan

vidare beaktas endast under förutsättning att marken i fråga alltjämt är i

samma ägares hand som förbudsområdet. Skulle marken ha sålts, torde det

få bero på omständigheterna i varje särskilt fall i vad mån förändringar i

influensvärdet bör inverka vid bestämmande av intrångsersättning.

Utredningens förslag att markens värde vid den nya lagens ikraftträdande

skall tas till utgångspunkt vid bestämmande av ersättning i anledning av

tillståndsvägran eller föreskrifter vid täktregleringen tillstyrks av några remissinstanser.

Till dem hör länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen

vill kraftigt understryka att utgångsläget bör vara att ingen markägare kan

anses ha ovillkorlig rätt att exploatera täktfyndigheler på sin mark i den

utsträckning som kan betingas av endast tekniska och ekonomiska överväganden

och framhåller att man genom den föreslagna regeln bör kunna gendriva

de orimliga anspråk som nu ställs i fråga om ersättning. Länsarkitekten

i Östergötlands län hälsar förslaget om avbrytande av värdestegringen

med tillfredsställelse såsom ägnat att så småningom medföra ett bättre utgångsläge

för naturvården. Överlantmätaren i Norrbottens län finner utredningens

motivering för förslaget i denna del vara bärande med hänsyn till

den allmänna samhällsutvecklingen, övcrlantmätarcn i Västernorrlands län

samt lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i länet finner ej anled
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 48 år 1964

ning till erinran mot förslaget. För länsstyrelsens i Hallands län restriktiva

syn på ersättningsfrågorna i samband med bl. a. täktregleringen har tidigare

redogjorts. Kammarkollegiet anser den föreslagna regeln i princip riktig

men förutser att den kommer att vålla tvister vid tillämpningen.

Att i efterhand, kanske något tiotal år efter lagens ikraftträdande, avgöra

vilket värde en grustäkt skall anses ha ägt vid tiden för ikraftträdandet torde

ofta vara vanskligt. Bl. a. uppkommer sådana frågor som i vad mån senare

inträdd utveckling ifråga om efterfrågan och priser skall anses ha varit

förutsebar, hur en grusförekomst skall behandlas som vid lagens ikraftträdande

var okänd eller vilken hänsyn som skall tas till att ägaren av en

grustäkt av privatekonomiska — eventuellt skattetekniska — skäl låtit täkten

tills vidare ligga outnyttjad.

I övrigt avstyrks eller kritiseras den föreslagna regeln angående utgångspunkten

för skadeuppskattningen då täkttillstånd vägras eller förenas med

föreskrifter av nästan alla de cirka 45 remissinstanser och underlydande

organ som särskilt berört denna fråga.

Kommerskollegium erinrar om att täktregleringen innebär ett reglerande

ingrepp i en näringsgren och att den därigenom skiljer sig från andra ingripanden

med stöd av naturvårdslagstiftningen och fortsätter.

Det framstår såsom önskvärt att reglerande ingrepp i näringslivet — i den

mån de måste företas — såvitt möjligt träffar alla lika och icke kan sägas

gynna vissa och missgynna andra. En följd av täktreglering med sådana ersättningsregler

som de föreslagna synes emellertid bli att täktägare, vilka

ej kan utverka tillstånd till täktverksamhet, försätts i en väsentligt sämre

situation än täktägare som lyckas erhålla sådant tillstånd. Detta kommer att

uppfattas som en orättvisa. Regleringen kan av detta och andra skäl befaras

få en ogynnsam inverkan på konkurrensen och prisbildningen inom de grenar

av näringslivet, som direkt eller indirekt berörs av täktregleringen.

Skogsstyrelsen framhåller att förslaget genom att ägaren frånkännes rätten

att åtnjuta realvärdestegring efter lagens ikraftträdande på denna del

av sin egendom i viss mån får karaktär av en dellösning av problemet om

indragning av s. k. oförtjänt markvärdestegring. Liknande synpunkter

framförs bl. a. av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län och

Sveriges lantbruksförbund. Även åtskilliga andra remissorgan motiverar

sitt avstyrkande med att markägaren genom den föreslagna ersättningsregeln

skulle gå förlustig realvärdestegringen. I detta sammanhang erinrar

RLF, med hänsyftning på förhållandena vid ianspråktagande av annan tillhörig

fallhöjd enligt vattenlagen, om att de fallhöjder, som numera på

grund av teknikens framsteg kan utnyttjas, vid tiden för vattenlagens

ikraftträdande 1919 inte representerade något värde och anser, att de föreslagna

reglerna tillämpade på berörda område skulle vara stötande för rättskänslan.

I likhet med andra remissorgan hävdar RLF vidare att den omständigheten

att bestämmelser av liknande slag redan finns i byggnadslagen,

som reglerar helt andra förhållanden och avser att tillgodose helt

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 196b

andra intressen, inte kan tas till intäkt för en utvidgning av tillämpningsområdet.

I detta hänseende framhåller Sveriges lantbruksförbund att värdeförändringarna

i byggnadslagstiftningens fall i hög grad skapas genom

medveten planering från det allmännas sida, medan det i naturvårdslagens

fall gäller värden på naturtillgångar, som inte kan antas vara i avgörande

grad beroende av det allmännas åtgärder utan i stället beror av etterfrågan.

Svenska teknologföreningen anser det uppenbart att eu grusfyndighet är en

reell naturtillgång av helt annan påtaglighet än ett fiktivt tätbebyggelsevärde

och därför vid utformningen av ersättningsbestämmelser icke bör

jämföras med det senare, överlantmätaren i Östergötlands län utvecklar

sin ståndpunkt i ämnet på följande sätt.

Den av utredningen gjorda jämförelsen med byggnadslagens regler är

haltande. Genom planfastställelse åstadkoms ett definitivt bebyggelseförbud

beträffande bl. a. grönområden, gatumark m. m. Den nu föreslagna lagens

ikraftträdande skulle däremot inte innebära annat än att koncessionsplikt

för täktverksamhet införs. Det synes därför riktigt att utgångspunkten

sättes till den tid, då den ifrågavarande täkten vägrades.

Såvitt överlantmätaren i Jämtlands län kan bedöma synes det icke vara

riktigt att vid nu ifrågavarande lagstiftning, som är praktiskt taget helt

ny och kommer att få omfattande verkningar samt har väsentligen annan

karaktär och annat syfte än byggnadslagstiftningen, lägga denna lagstiftnings

principer till grund för värderingen. Skogsstyrelsen pekar på den

skillnaden i jämförelse med den liknande regeln i strandlagen att avbrottet

i realvärdestegringen i detta fall är knutet till tidpunkten för utfärdande

av strandlagsförordnande för ett bestämt område. Expropriationsutredningen

anser även såvitt avser nu ifrågavarande regel, att slutlig

ståndpunkt till spörsmålet om införandet av nya ersättnings- och inlösningsbestämmelser

inte bör tas förrän pågående översyn av expropriationslagstiftningen

slutförts, och yttrar.

Betänkandet innehåller icke några vägledande uttalanden angående tilllämpningen

av den föreslagna regeln att bedömandet av i vad mån olägenhet

uppkommit skall ske med hänsyn till markens värde vid tiden för lagens

ikraftträdande. Uppenbart är emellertid, att dennas tillämpning kan

vålla åtskilligt besvär. Det torde vara avsett, att ersättning skall kunna

ifrågakomma endast om fyndigheten var känd vid lagens ikraftträdande

och ett utnyttjande av densamma då framstod som någorlunda sannolikt.

Det torde ligga i sakens natur, att ett påstående från markägarens sida, att

han vid nämnda tidpunkt kände till förekomsten av exempelvis en grusfyndighet

på sin fastighet, i regel måste tas för gott. Frågan om ersättning

skall utgå eller ej lär alltså i praktiken bli beroende på i vad mån exploatering

var aktuell, när lagen trädde i kraft. Självfallet möter härvidlag avsevärda

bevissvårigheter. I nuvarande läge torde regelmässigt förefinnas

mer eller mindre bestämda planer på att exploatera kända grusförekomster

och frågan torde därför oftast komma att gälla vid vilken tidpunkt exploateringen

kan komma till stånd. Ytterligare må framhållas, att utredningen

icke besvarat frågan hur ett nutida förväntningsvärde vid en fram
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196k

tida tidpunkt skall omräknas i då gällande penningvärde. Att vid en sådan

omräkning urskilja, i vad mån en konstaterad värdestegring å grusfyndigheter

hänför sig till förändringar i penningvärdet eller uppkommit av

andra orsaker, torde stundom komma att te sig som en hopplös uppgift.

Expropriationsutredningen samt överlantmätarna i Jämtlands och Malmöhus

län ifrågasätter om inte, för den händelse den föreslagna ersättningsregeln

i 33 § genomförs, denna bör kompletteras sålunda, att fastighetsindelningen

vid lagens ikraftträdande skall tas till utgångspunkt vid

skadeuppskattningen. Saknas en dylik regel kan nämligen, framhåller sistnämnde

överlantmätare, avstyckning av grustäktsområde efter lagens

ikraftträdande medföra höjd ersättning, eftersom ett vägrat täkttillstånd

betyder mycket mera för den avstyckade täktfastigheten än för den ostyckade

fastigheten.

Beträffande innebörden av begreppet »avsevärt men» vid täktverksamhet

gör överlantmätaren i Jämtlands län följande uttalande.

Den avgränsning ur naturvårdssynpunkt, som var och en bör ålägga sig

vid exploatering av naturtillgång, bör föranleda att avsevärt men ej bör

anses uppkomma exempelvis av den anledningen, att beträffande område

å viss fastighet viss ordningsföljd föreskrivs för exploatering av områdets

olika delar eller att täkt ur naturvårdssynpunkt och med hänsyn till omgivande

topografi bör stanna vid visst lägsta bottenplan eller mot slänt avviss

lutning eller att viss i förhållande till hela området relativt liten del

befunnits böra lämnas orörd. Vid bedömandet av hur stor del av området

som sålunda kan lämnas orörd bör man kunna utgå från beskaffenheten

av området i orört skick och således beakta all exploatering som skett tidigare.

Givetvis bör ej heller avsevärt men jämlikt naturvårdslagen anses

uppkomma, där hinder mot exploatering faktiskt föreligger av annan orsak

än jämlikt naturvårdslagen (exempelvis grannelagsförhållanden eller belägenhet

i förhållande till trafikled).

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län menar att det kommer bli svårt att

fastställa var gränsen går för »avsevärt men», när tillstånd till täktverksamhet

och arbetsföretag vägras. Av samma anledning ifrågasätter stadskollegiet

i Stockholm om inte den regel med krav på missförhållande mellan

värdet före och efter regleringen som i övrigt vunnit tillämpning i utredningsförslaget

vore att föredraga även beträffande täkt. För en dylik

lösning talar enligt kollegiet också att täktreglering genom s. k. schaktningsförbud

enligt byggnadslagen torde ha anknutits till principen i fråga.

Utredningens förslag angående vidgade möjligheter till inlösen av fastighet

finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara välbetänkt. Överlantmätaren

i Västmanlands län avstyrker förslaget att kronan skall få rätt till

inlösen, under åberopande att en sådan rätt skulle innebära större tvång

än vad markägaren kan anses böra tåla för ifrågavarande ändamål och

dessutom kan påverka bestämmandet av ersättning för skada och intrång.

För expropriationsutredningens betänkligheter i vad avser införandet av

inlösenmöjlighet beträffande strandskyddsområden har tidigare redogjorts.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 19(it

119

Departementschefen. Av hänsyn till allmänna intressen är jordägares

rätt att utnyttja sin egendom inskränkt i olika hänseenden genom åtskilliga

lagar. Som exempel må nämnas skogsvårdslagen, uppsiktslagen, gruvlagen,

byggnadslagen och fornminneslagen. Dessa inskränkningar måste jordägaren

i betydande omfattning tåla utan att erhålla ekonomisk gottgörelse. När

t. ex. någon enligt byggnadslagen hindras att utnyttja sin mark för tätbebyggelse,

utgår i princip inte någon ersättning. I de fall där rådighetsinskränkning,

som inte innebär avhändelse av äganderätt, förenats med rätt till ersättning

torde detta ofta ha berott mindre på principiella skäl än på mera

allmänt hållna billighetsöverväganden. Vid inskränkningar, som tillgrips

mera sporadiskt och från den enskildes synpunkt slumpartat, kan det framstå

som ett rättvisekrav att tillhandahålla ersättning. Där ett redan etablerat

eller planerat ekonomiskt utnyttjande drabbas av ingreppet, gör sig billighctssynpunkterna

gällande med ökad styrka. Även hänsyn till den gängse

uppfattningen om det ifrågavarande allmänna intressets skyddsvärde kan

spela en roll.

Även om naturvården måhända i ett tidigt skede på sina håll uppfattades

som något mer eller mindre lyxbetonat, uppbärs den numera av en enhällig

opinion. Det torde för envar, jordägare eller inte, te sig självklart att man

inte får hantera naturvärden hur som helst och att även andra än ägaren

kan ha befogade anspråk på tillgång till sådana värden. Att jordägarna i gemen

skulle ha ersättning för att visa rimliga hänsyn härvidlag är säkerligen

helt främmande för den allmänna rättsuppfattningen. När naturvården påkallar

mera långtgående inskränkningar i enstaka jordägares förfoganderätt,

ligger det däremot annorlunda till. Ersättning bör då kunna utgå efter

en rimlig avvägning mellan det allmännas och den enskilde jordägarens

intressen. Från dessa allmänna utgångspunkter har jag låtit utarbeta

ersättningsbestämmelserna i departementsförslaget.

Innan jag övergår till att närmare behandla ersättningsbestämmelserna,

vill jag starkt understryka vikten av att uppkommande ersättningsfrågor i

största möjliga utsträckning löses förhandlingsvägen. I en hel del fall torde

det vara att föredra alt stat eller kommun söker köpa ett naturvårdsobjekt

framför att tvångsvis belägga detta med långtgående och svårvärderade

inskränkningar i ägarens förfoganderätt. Ersättningsreglerna får närmast

ses som ett nödvändigt komplement för fall då annan utväg än tvångsåtgärder

inte står till buds.

Med hänsyn till den överensstämmelse, som i mycket råder mellan ingripanden

enligt naturvårdslagen och planläggning enligt byggnadslagstiftningen,

har det tett sig naturligt att, som även utredningen i huvudsak gjort,

utforma ersättningsbestämmelserna i nära anslutning till byggnadslagens

regler om ersättning vid inskränkning i dispositionsrätten till mark inom

planområden. Enligt dessa regler gäller att markägaren, om han till följd

av inskränkningen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1961

missförhållande till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den

skada han härigenom lider. Även om denna ersättningsnorm har sin huvudsakliga

tillämpning i fråga om inskränkning i bebyggelserätt, gäller den i

viss utsträckning även vid förbud att inrätta varuupplag, materialgård eller

ljusanordning eller att företa schaktning, fyllning eller därmed jämförlig åtgärd.

Enligt min mening är denna ersättningsnorm — vilken upptagits även

i bl. a. strandlagen och naturskyddslagen — väl lämpad att införas som huvudregel

för de viktigare ersättningsfall som naturvårdslagen har att beakta.

Så har ock skett i 25, 28 och 29 §§ i departementsförslaget. I 25 §, som

avser naturreservat och naturminne, har dock, i viss anslutning till 7 § naturskyddslagen,

införts den ytterligare förutsättningen för ersättning, att

dispositionsinskränkningen skall medföra avsevärt men för ägaren. Eljest

skulle t. ex. en fridlysning, varigenom några få kvadratmeter undandras ekonomiskt

utnyttjande och därigenom blir helt värdelösa för ägaren, kunna

föranleda ersättning fastän skadan kanske är praktiskt betydelselös. — Den

av utredningen dryftade frågan, hur bebyggelsevärde skall bestämmas vid

ersättningsberälcningen, torde liksom hittills få överlämnas åt rättstillämpningen.

I de fall, där ett förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att

vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, bör ersättning inte kunna påkallas

förrän ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare värde,

som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, bör

därvid hänföras till tiden för förordnandets meddelande och inte till tiden

för tillståndsprövningen. Dessa principer gäller redan nu enligt strandlagen

samt kommer i departementsförslaget till uttryck i 25 och 28 §§. Till den

lösning, som motsvarande spörsmål fått i 29 § beträffande täktregleringen,

återkommer jag längre fram.

Grundsatsen om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan utnyttjandemöjlighet

och tidigare värde tillämpas på olika sätt i byggnadslagen

och i strandlagen. Enligt den förra beräknas ersättningen till skillnaden

mellan markens värde vid tiden för planfastställelsen och det lägre värde

marken har vid tiden för ersättningens bestämmande. Enligt strandlagen

beräknas däremot såväl markens värde med bebyggelserätt som dess värde

med de användningsmöjligheter, som kvarstår efter inskränkningen i sagda

rätt, efter värdet vid den tidpunkt då länsstyrelsen förordnade om tillståndstvång.

Utredningen ansluter sig härvidlag till byggnadslagen och har onekligen

visst fog härför. Med denna ståndpunkt skulle den värdestegring, som

mark inom ett förbudsområde kan undergå under tiden mellan förbudets

meddelande och tillståndsvägran, medföra motsvarande minskning

av det allmännas ersättningsskyldighet. Delta skulle emellertid sannolikt

förmå åtskilliga markägare att snarast efter tillståndstvångets införande

begära tillstånd till och, i händelse av avslag, fordra ersättningbeträffande

åtgärder som eljest skulle aktualiseras först långt senare eller

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

måhända inte alls. Med hänsyn bland annat till denna olägenhet förordar

jag att strandlagen i förevarande hänseende får bli normgivande för tillämpningen

av naturvårdslagen. Delta innebär också att värdejämförelsen skall

avse realvärdena och att penningvärdesförändringar beaktas ända fram

till tiden för ersättningsberäkningen.

Utredningen har föreslagit att den i strandlagen genomförda principen om

beaktande av s. k. influensverkan å mark utanför förbudsområde skall gälla

även naturreservat, naturminne och byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden.

Skälen härtill finner jag i och för sig beaktansvärda. I fråga

om naturreservat och naturminne skulle dock, som expropriationsutredningen

påpekat, ifrågavarande regel få vissa mindre tillfredsställande konsekvenser.

Då därjämte de fall, där avsättande av naturreservat eller naturminne

kan påvisas ge influensverkan av här avsett slag, kan förmodas bli

relativt få, har jag ansett mig inte böra föreslå att regeln görs tillämplig i

dylika fall. Influensregeln kommer därför till uttryck blott i den efter mönster

av 3 § strandlagen utformade 28 § och torde i praktiken få användning

främst i strandskyddsfallen.

Det har ifrågasatts om inte den omständigheten att ett naturreservat utsätts

för folkinvasion borde föranleda särskild gottgörelse. Som framhållits

vid redogörelsen för 9 § kan ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas

enligt allemansrätten, genom reservatbildandet och därmed sammanhängande

serviceanordningar bli så frekventerade att de kan skadas därav.

Allmänheten kan då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten,

men länsstyrelsen äger jämlikt 9 § föreskriva att markägaren

likväl måste tåla intrånget. Om sådan föreskrift meddelas, kan ersättningutgå

enligt 25 §. Ett alternativ är att länsstyrelsen jämlikt 10 § meddelar

ordningsföreskrifter för allmänheten till skydd för de ifrågavarande ägorna.

Det vill synas som om hithörande problem borde i de enskilda fallen kunna

få en rimlig lösning i samförstånd mellan länsstyrelsen och markägaren.

Frågan om samspelet mellan den nyinförda täktregleringen och ersättningsreglerna

har tilldragit sig särskilt intresse under remissbehandlingen.

Utredningens förslag har kritiserats för att vara både alltför generöst och

alltför återhållsamt. Av vad jag inledningsvis anförde torde ha framgått atl

det ingalunda är självklart att ersättning över huvud taget skall utgå till

den som hindras att på sin mark öppna en för landskapsbilden skadlig grustäkt.

I det närliggande fallet att någon enligt byggnadslagen hindras att utnyttja

sin mark för tätbebyggelse utgår i princip ersättning endast om tätbebyggelsevärde

uppkommit innan byggnadslagen trädde i kraft. För jämförelsen

torde det vara betydelselöst att den hindrade markanvändningen i

det ena fallet gäller bebyggelse och i det andra fallet tillgodogörande av material

under markytan. Enligt min mening bör det vara en från både samhällets

och den enskildes synpunkt godtagbar lösning att låta även täktfallen

omfattas av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 196t

mellan utnyttjandemöjlighet och tidigare värde samt att — enligt den förut

berörda principen om hänsynstagande till förhållandena vid tillståndstvångets

införande — hänföra sistnämnda värde till den tid då naturvårdslagen

träder i kraft. Det torde inte innebära alltför stora svårigheter att, även efter

en längre tids förlopp, anskaffa erforderlig utredning om detta värde. Bestämmelserna

i 29 § har utformats i enlighet med det nu sagda.

Det torde inte vara möjligt att närmare än som skett i 29 § ange, vilka inskränkningar

med avseende å nyttjandet av eu fyndighet som innehavaren

bör vara skyldig att underkasta sig utan ersättning, och ej heller hur

ersättningen i förekommande fall bör beräknas. Jag vill dock understryka

den betydelse som inte minst i fråga om täktföretag måste tillmätas den

i 1 § tredje stycket fastslagna grundsatsen att den, som utför arbetsföretag

i naturen, är skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa eller motverka

skadan. Denna grundsats, som i huvudsak torde omfattas redan av

gällande rätt, innebär till en början att, då täkttillstånd ges och förenas med

föreskrifter, ersättning inte skall utgå, om de föreskrivna åtgärderna är

mindre långtgående än nyss sagts. Skulle tillstånd vägras eller synnerligen

ingripande föreskrifter meddelas, får grundsatsen betydelse vid bedömningen

huruvida marken på grund av beslutet kan användas allenast på sätt

som står i uppenbar! missförhållande till dess tidigare värde. Detta värde

bör nämligen då reduceras med hänsyn till kostnaderna för skäliga åtgärder

i syfte att begränsa eller motverka skador av det tänkta uttaget. Vid bedömningen

av avsättningsmöjligheter och pris å material vid ifrågavarande tid

får givetvis tas hänsyn bl. a. till sådana faktorer som utvinningskostnaderna,

det pris som betalats för material från närbelägna fyndigheter, tillgången på

andra obearbetade fyndigheter i trakten och efterfrågan på material av ifrågavarande

slag. — I fall där en fyndighet berör flera fastigheter kan det, som

utredningen påpekat, inträffa att en enstaka fastighetsägares tillståndsansökan

måste avslås, oaktat från naturvårdssynpunkt ej skulle möta hinder

mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten och det t. o. m. kan förutses att

tillstånd därtill kan komma att ges framdeles, sedan erforderlig samverkan

mellan fastighetsägarna kommit till stånd. Med tanke på bl. a. dylika situationer

har i 35 § införts en bestämmelse varigenom utbetald ersättning under

vissa förutsättningar kan återkrävas.

Vad som enligt de nu behandlade ersättningsbestämmelserna i 25, 28

och 29 §§ gäller om markägare bör, såsom fallet är inom analog lagstiftning,

gälla också beträffande innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan

särskild rätt till marken som upplåtits innan reservatföreskrifterna

meddelades eller tillståndstvånget infördes. Föreskrift härom har infogats

i respektive paragrafer. Till de sålunda skyddade rättigheterna torde

i förevarande avseende böra hänföras bl. a. de speciella rättigheter som

enligt renbeteslagen tillkommer samerna.

Enligt 7 § andra stycket naturskyddslagen kan ägare av fridlyst mark

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196b

fordra att fastigheten löses av det allmänna, om fridlysningen föranleder

synnerligt men vid fastighetens nyttjande. Utredningsförslaget innebär en

avsevärd utvidgning av denna rättighet och innehåller dessutom en bestämmelse

om rätt även för det allmänna att pakalla inlösen. Utredningen

antyder emellertid själv att det knappast finns något mera påtagligt behov

av ökade möjligheter till inlösen. Under förarbetena till strandlagen

avvisades tanken på införande av inlösenmöjlighet vid tillståndsvägran

under hänvisning bl. a. till att ägaren alltjämt disponerade marken för

andra ändamål än bebyggelse och kunde få full gottgörelse genom intrångsersättning

samt att inlösen av spridda strandområden skulle medföra

förvaltningssvårigheter för kronan och olägenheter från fastighetsbildningssynpunkt.

Vad angår förslaget om inlösningsrätt för kronan torde

det syfte, som utredningen velat vinna härmed, väsentligen tillgodoses

genom den förefintliga möjligheten att expropriera mark för naturvårdsändamål.

Med hänsyn till vad nu anförts har inlösningsmöjligheterna i

departementsförslaget bibehållits i sin nuvarande omfattning. Enligt 26 §

kan sålunda fastighetsägare fordra inlösen, om vid fastighetens nyttjande

uppkommer synnerligt men till följd av föreskrifter avseende naturreservat

eller naturminne. Innebär reservatföreskrift att viss åtgärd inte får

företas utan länsstyrelsens tillstånd, ligger det i sakens natur att föreskriften

ej kan orsaka synnerligt men med mindre tillstånd vägrats eller

förenats med särskilda villkor.

Vid prövning huruvida rätt till ersättning eller inlösen föreligger bör, i

överensstämmelse med vad som gäller enligt byggnadslagen och strandlagen,

hänsyn inte få tas till ändringar i fastighetsindelningen som skett

efter det reservatföreskrifterna meddelades eller tillståndstvånget infördes.

Bestämmelse härom har infogats i envar av 25, 26, 28 och 29 §§.

I 27 § regleras frågan om ersättning vid temporära förbud enligt 11 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 8 § andra stycket naturskyddslagen

och 31 § första stycket i utredningsförslaget. Dock har den där förekommande

bestämmelsen angående årlig ersättning utbrutits och överförts

till 30 § departementsförslaget.

30 §.

Paragrafen liar motsvarighet i 4 § strandlagen, 7 och 8 §§ naturskyddslagen

samt 31 och 37 §§ i utredningens förslag.

I fråga om andra ersättningsgrundande beslut än sådana temporära förbud,

som kan föregå avsättande av naturreservat eller naturminne, bör enligt

utredningens mening ersättning med årliga belopp komma i

fråga blott i undantagsfall, t. ex. om intrånget förutsätts vara av övergående

karaktär och ersättningsbeloppet är av mera betydande storlek.

I sitt remissyttrande anmärker länsstijrclscn i Göteborgs och

Bohus län att förslaget inte synes medge möjlighet att i normalfallet, där

ersättningen bestämts att utgå på en gång, få intrångsersättningen om
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

prövad, om det t. ex. efter några år skulle visa sig att allemansrätten utövas

i en omfattning — invasionsfallen — som man ej räknat med vid

ersättningens bestämmande och som vållar markägaren avsevärt men. I

detta hänseende framhåller lantbruksnämnden och hushållningssällskapet

i Örebro län att ersättningsfrågan bör kunna upptas till förnyad prövning,

då erfarenhet vunnits i vilken utsträckning vederbörande område

kommer att tas i anspråk av allmänheten. Liknande uttalanden görs av

handelskammaren i Gävle och Norra Älvsborgs länsförbund av RLF.

Departementschefen. Bortsett från fall av tillståndsvägran enligt 11 § bör

ersättning i regel utgå i penningar på en gång. I lagförslaget kommer

detta till uttryck genom hänvisningen i 36 § till expropriationslagens bestämmelser

om domstol och rättegång i expropriationsmål, vilken hänvisning

bland annat innefattar 34 § expropriationslagen. Skäl att i stället

jämlikt 30 § andra stycket fastställa årliga ersättningsbelopp torde kunna

finnas i fall där markägare enligt 9 § förpliktats att tåla att allmänheten

bereds tillträde till visst område på sådant sätt att skador kan antas uppkomma

utan att dock omfattningen av dessa med någon säkerhet kan

överblickas på förhand. En annan utväg, som enligt förslaget står öppen

i dylika fall, är att domstolen med tillämpning av 34 § expropriationslagen

hänvisar ägaren att i särskild rättegång föra tala om ersättning för

skador av nämnda slag. Givetvis kan även vid frivillig uppgörelse träffas

överenskommelse om en sådan ordning.

Om ett naturreservat utsätts för oförutsedda invasionsskador, har ägaren

samma möjligheter som vid andra överskridanden av allemansrätten att

värja sig genom tjänliga åtgärder och att kräva skadestånd av den eller

de ansvariga. I en sådan situation kan det befinnas lämpligt att komplettera

reservatföreskrifterna med ett åläggande för ägaren att tåla intrånget,

varvid ersättningsreglerna i lagförslaget blir tillämpliga.

31 §.

Stadgandet motsvarar 7 § strandlagen och 34 § i utredningens förslag.

32 och 33 §§.

Paragraferna motsvarar 28 och 29 §§ naturskyddslagen samt 38 och 39 §§

i utredningens förslag.

I fråga om behandlingen av ersättningsfrågor anför utredningen.

Länsstyrelsen har att i egenskap av regionalt naturvårdsorgan ta ställning

till framställningar av här ifrågavarande slag med biträde av den expertis

som är tillgänglig för länsstyrelsen på länsplanet. Därvid lär det ofta visa

sig att den av sökanden förebragta utredningen i frågan behöver kompletteras

i olika avseenden. Detta bör i första hand ske så att utredning verkställs

i tjänsten genom överlantmätaren under erforderlig samverkan med

annan länsmyndighet. Om viss utredning icke kan åstadkommas på detta

sätt, äger länsstyrelsen anlita annan sakkunnig person för ändamålet.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr th8 år I96''r

Utredningen föreslår, att kronans talan i mål rörande ersättnings- och

lösenfrågor skall föras av kammarkollegiet, och yttrar härom.

Detta innebär en ändring i förhållande till nuvarande ordning, enligt

vilken länsstyrelsen i förekommande fall anlitar särskilt juridiskt biträde.

Enligt utredningens mening medför anlitandet av kammaradvokatfiskalsämbetet

så stora fördelar att detta system nu bör införas generellt vid tilllämpningen

av naturvårdslagstiftningen. Därigenom kommer naturvårdsintresset

att tillvaratas vid expropriationsdomstolarna över hela riket på ett

mera enhetligt sätt än som eljest kan vara möjligt. Samtidigt kommer kostnaderna

för denna del av verksamheten sannolikt att kunna nedbringas.

Den för anmälan av anspråk på ersättning eller inlösen stadgade minimitiden

har berörts i några remissyttranden. En utsträckning från

två till sex månader förordas av Norra Älvsborgs länsförbund av RLF samt

till minst ett år av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Örebro

län. Länsstgrelsen i Jämtlands län anser däremot tidsfristen onödigt lång

då det gäller skyltärenden; enligt överlantmätaren i länet skulle en trist av

två veckor vara fullt tillräcklig i dylika fall och ägnad att medföra en välbehövlig

förkortning av handläggningstiden.

Beträffande handläggningen hos länsstyrelsen föreslår åtskilliga remissorgan,

huvudsakligen överlantmätare och vissa länsstyrelser, att ett lörrättningsförfarande

införs för behandling av ersättningsfrågorna, överlantmätaren

i Stockholms län anför härutinnan.

En mycket väsentlig del av naturvårdsarbetet enligt förslaget kommer

att utgöras av olika åtgärder som förutsätter ersättning till markägare. Det

är självfallet viktigt att överenskommelser eftersträvas om ersättningarna.

Det kan emellertid ifrågasättas om den av utredningen förordade proceduren

är ägnad att underlätta sådana överenskommelser. En utökad naturvårdsverksamhet

nödvändiggör vidgade ingrepp i markägarens rättigheter,

och därmed ökar risken för att det beslutande organet skall komma i motsatsställning

gentemot markägaren. Man kan inte bortse från att sannolikheten

för rättegångar i ersättningsfrågor är stor, särskilt som kronan

har att svara för kostnaderna å målen. Med hänsyn till den erkänt tunga

och tidsödande apparat, som expropriationsmål medför, synes det angeläget

att pröva nya vägar för en smidigare handläggning av ersättningsfrågorna.

En möjlighet, som är förtjänt av närmare undersökning, är att liänskjuta

ersättningsfrågorna till en särskild förrättning. Erfarenheten från

jämförbara områden visar att inom ramen för en förrättning finns goda

förutsättningar att åstadkomma enighet mellan parter i dylika frågor.

Lantmäteristyrelsen säger sig icke finna anledning att i förevarande

sammanhang ingå på spörsmålet huruvida ersättningsfrågorna bör avgöras

vid särskild förrättning.

I anslutning till utredningens uttalande angående överlantmätarnas medverkan

i ersättningsärenden påpekar överlantmätaren i Kopparbergs län

att sådan medverkan kan medföra att, om ersättningsfrågan sedermera

måste hänskjutas till expropriationsdomstol, överlantmätaren icke kan ut
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

nyttjas som expropriationstekniker. Eftersom detta bör undvikas och då

redan omfattningen av de obligatoriska arbetsuppgifterna för närvarande

bereder det statliga lantmäteriet stora svårigheter, föreslås att länsstyrelserna

anlitar annan lantmätare att utom tjänsten och mot ersättning verkställa

erforderlig utredning. — Med hänsyn till att speciell sakkunskap erfordras

för bedömande av skada och intrång i samernas näring måste enligt

Samernas riksförbund en särskild ordning åstadkommas för prövning

av dylika frågor. Sådan sakkunskap torde enligt förbundet finnas främst

hos vattendomstolarna.

Den för väckande av talan vid expropriationsdomstol stadgade ettårsfristen

anser länsstyrelsen i Östergötlands län böra förlängas till åtminstone

två år, så att vederbörande erhåller skäligt rådrum för att ta ställning

till frågan om han skall väcka talan och tillräcklig tid lämnas för förhandlingar.

— I förevarande sammanhang må nämnas att kammarkollegiet under

hänvisning till erfarenheter från tillämpningen av lagen den 1 december

1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m., understryker att erbjudanden,

som från det allmännas sida lämnas vid förhandlingar med markägare,

måste anses gälla endast under förutsättning att frivillig överenskommelse

kommer till stånd. Därest ersättningsfrågan skulle dragas under

domstolsprövning, bör enligt kollegiets mening det allmännas talan

bestämmas med strikt tillämpning av objektiva värderingsgrunder.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att de ersättningssökande bör uttryckligen

åläggas bevisbördan för ersättningsrättens existens och omfattning.

Å andra sidan riktar Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

kritik mot att markägaren enligt den föreslagna ordningen — i

motsats till vad som gäller vid expropriation — får kärandeställning och

tvingas att själv bära utredningsbördan. Huru skäliga bestämmelser på

dessa områden samt beträffande ersättning för rättegångskostnader närmare

bör utformas anser länsstyrelsen i Västernorrlands län böra ytterligare

övervägas. Norra Älvsborgs länsförbund av RLF poängterar att

markägarens kostnader för utredning, bevisföring och eventuell rättegång

liksom vid expropriation måste falla på sökanden.

Angående förslaget att kronans talan i mål rörande ersättnings- och lösenfrågor

skall föras av kammarkollegiet yttrar kollegiet att ett sådant

uppdrag skulle stå väl samman med andra kollegiet åvilande arbetsuppgifter,

exempelvis förande av kronans talan i mål om ersättning för mistad

fiskerätt, och att kollegiet är berett att mottaga uppdraget. Kollegiet understryker

att, även om viss utvidgning av ämbetsverkets organisation sannolikt

blir erforderlig, ifrågavarande anordning på längre sikt torde visa

sig markerat mindre kostsam än om länsstyrelserna i förekommande fall

skulle anlita särskild advokathjälp. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser

att skäl finns till ytterligare utredning av förevarande fråga med hänsyn

till det behov av samordning rörande kronans samtliga markförvärv som enligt

styrelsens mening är för handen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Knngl. Maj:ts proposition nr H8 år 196ä

Departementschefen. I uppkommande ersättningsfrågor ankommer det

i första hand på länsstyrelsen att förhandla med sökanden å kronans vägnar.

Att i stället för dessa fria förhandlingar införa en författningsreglerad

procedur bör enligt min mening inte ifrågakomma. Intet hindrar emellertid

länsstyrelsen att i särskilda fall anordna ett förhandlingsförfarande

under opartisk ledning, om detta bedöms främja en uppgörelse i godo.

Huruvida länsstyrelsen för utredning av ersättningsfrågor skall i första

hand anlita överlantmätaren eller annan tillgänglig expertis bör enligt

min mening få avgöras från fall till fall. Jag vill här erinra om att naturvårdsnämnden

har till uppgift att biträda länsstyrelserna i mera invecklade

juridiska och ekonomiska frågor som kan uppkomma vid handläggning

av naturvårdsärenden. Kronans talan vid domstol bör dock utföras

av kammarkollegiet. Under förhandlingsskedet bör länsstyrelsen givetvis vara

försiktig med att göra utfästelser som binder kronan i en eventuell rättegång.

Beträffande de i förevarande paragrafer stadgade tidsfristerna finner

jag inte anledning att frångå utredningens förslag.

34 §.

Paragrafen motsvarar 30 § naturskyddslagen och 40 § i utredningens

förslag.

35 §.

Under remissbehandlingen har länsstyrelsen och överlantmätaren

i Skaraborgs län samt överlantmätaren i Gävleborgs län påtalat att

utredningens lagförslag inte innehåller bestämmelser angående omprövning

av ersättning i det fall att beslut om avsättande av naturreservat eller

naturminne jämkas eller upphävs.

Departementschefen. Beslut om avsättande av naturreservat är, som

jag framhållit i annat sammanhang, i allmänhet avsett att vara definitivt.

Om synnerliga skäl är därtill, kan dock enligt 12 § sådant beslut

helt eller delvis upphävas. Under vissa omständigheter kan det därvid,

t. ex. om markägaren i anledning av inskränkning i förfoganderätten tillerkänts

betydande ersättning och inskränkningen efter kort tid upphävs,

framstå som rimligt att ägaren får återgälda uppburen ersättning

eller del därav. Motsvarande förhållande kan inträffa om t. ex. ersättning

utgått med anledning av att tillstånd till grustäkt eller bebyggelse vägrats

och tillstånd sedermera lämnas på grund av ändrade förhållanden. Någon

gång kan också hända att markägare handlat i strid mot givna reservatföreskrifter

eller mot beslut om tillståndsvägran och myndigheterna finner

sig av någon anledning inte böra eller inte kunna föranstalta om rättelse.

Som exempel må nämnas det fall alt avverkning skett trots förbud däremot.

I förevarande paragraf har därför införts en regel enligt vilken mar
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196i

kens ägare eller innehavare i fall som nu berörts skall kunna förpliktas att

återgälda ersättningen eller del därav, om detta med hänsyn till hans vinning

och omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Frågan om återbetalning

torde i allmänhet kunna lösas förhandlingsvägen i anslutning till länsstyrelsens

omprövning av det förhållande som på sin tid föranledde ersättningen.

36 §.

Stadgandet motsvarar 31 § naturskyddslagen, 6 § strandlagen och 41 §

i utredningens förslag.

Ansvarsbestämmelser m. m.

37 §.

Stadgandet motsvarar 8 § strandlagen, 32 § naturskyddslagen och 42 §

i utredningsförslaget.

Utredningen anför.

Sammanförandet av straffbestämmelserna i strandlagen och naturskyddslagen

har lett till vissa jämkningar i sakligt hänseende. Sålunda har i vad

avser strandlagens ansvarsbestämmelse den där stadgade begränsningen i

straffbarheten att gärningsmannen insett eller bort inse att förbudet enligt

1 § strandlagen ägt tillämpning på gärningen borttagits. Utredningen har

ansett att de skäl som vid strandlagens tillkomst föranledde uppställandet

av nämnda krav för straffbarhet numera, då strandlagens huvudsakliga

innebörd i fråga om rätten till bebyggelse på stränderna hunnit växa in

i allmänhetens medvetande, avsevärt förlorat i styrka och att anledning

därför icke längre finnes att upprätthålla kravet i fråga. Om brott mot

förbud som har motsvarighet i naturskyddslagen förövats under synnerligen

försvårande omständigheter bör enligt utredningens mening fängelsestraff

kunna utmätas, liksom fallet är beträffande gärningar av här ifrågavarande

slag som är straffbelagda enligt strandlagen och byggnadslagen.

I avgivet remissyttrande vänder sig landsfogden i Västerbottens

län, med instämmande av länsstyrelsen i länet, mot förslaget att fängelse

skall kunna ådömas blott om omständigheterna är synnerligen försvårande;

han anser det vara ur polisiär och åklagarmässig synpunkt betydligt

smidigare och med hänsyn till allmänpreventionen mycket nyttigare med

en bestämmelse som stadgar frihetsstraff då omständigheterna är försvårande.

Örebro läns naturskyddsförening samt skogsvårdsstyrelsen i länet

anser att utredningens förslag i vad avser straff för blomplockning utan

samband med försäljning kan bli så hårt att det icke uppbärs av allmän

rättskänsla.

Förslag om skärpta straffbestämmelser rörande nedskräpning framförs

av några remissinstanser. Sålunda ifrågasätter landsfogden i Västerbottens

län om inte begränsningen att förseelsen varit ägnad att för annan medföra

obehag av någon betydenhet eller fara för skada till person eller egen
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 196b

dom på grund av bevisningssvårigheter skulle komma att göra stadgandet

mindre effektivt. Enligt landsfogdens mening vore det ur polisiär och

åklagarmässig synpunkt lämpligast om begränsningen helt borttogs och att

det åt de rättsvårdande myndigheterna överlämnades att, möjligen efter

något uttalande av departementschefen, fastställa och tolka begreppet nedskräpning.

Även lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Västerbottens

län önskar en strängare formulering av straffstadgandet. Att straffet

skärps till dagsböter förordas bl. a. av länsstyrelsen i Västmanlands

län och drätselkammaren i Västerås. Sveriges lantbruksförbund, som också

finner straffsatsen för nedskräpning alltför låg för att kunna få någon

verkan, riktar anmärkning mot att straffpåföljden även kommer att drabba

markägare som skräpar ned på egen mark. En sådan straffregel synes

enligt förbundet endast kunna motiveras som en konsekvens av den av

förbundet icke godtagna uppfattningen att samhällets rätt går före markägarens.

Departementschefen. I departementsförslaget har straffet för nedskräpning

skärpts till dagsböter och straffet för övriga fall bestämts till dagsböter

eller, om brottet är grovt, fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen

om straff för överträdelse av förbud eller föreskrift, som meddelats med

stöd av 8, 10 eller 11 §, avser givetvis inte bara naturreservat utan också

naturminne. För bestraffning av nedskräpning bör alltjämt krävas att förseelsen

varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller

uppenbar fara för skada till person eller egendom. Härvid är dock att

märka att det straffbara området automatiskt vidgas allteftersom allmänheten

ökar sina anspråk på snygghet i markerna.

38 §.

Stadgandet överensstämmer i huvudsak med 33 § naturskyddslagen och

43 § i utredningens förslag.

39 §.

Utredningen, vars förslag innehåller motsvarande bestämmelser

i 44 §, yttrar.

Bestämmelser i motsvarande ämne finns i 9 § strandlagen, 34 § naturskyddslagen

och 148 § byggnadslagen. Länsstyrelsen, som enligt utredningens

förslag tilldelas väsentliga befogenheter på naturvårdens område,

har alltid möjlighet att begära handräckning genom att för ändamålet

anlita allmän åklagare. Enligt utredningens mening finnes ej skäl att

bibehålla den självständiga rätt att begära handräckning som enligt nuvarande

lagstiftning tillkommer länsarkitekt, byggnadsnämnd och byggnadsinspektör.

Om myndighet eller tjänsteman som har att bevaka naturvårdsintressen

finner anledning till sådan åtgärd synes med den nu föreslagna

organisationen den naturliga gången vara att vederbörande gör hänvändelse

i ärendet till länsstyrelsen.

5 llihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. I\’r 118

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Departementschefen. I första stycket av departementsförslaget har behörighet

att hos överexekutor söka handräckning tillagts inte bara, som utredningen

föreslagit, allmän åklagare utan även statens naturvårdsnämnd,

länsstyrelsen, länsarkitekten och det kommunala naturvårdsorganet. I

andra stycket har sammanförts bestämmelser om vite och handräckning

vid underlåtenhet att efterkomma föreläggande enligt skilda bestämmelser

i naturvårdslagen. Att handräckningskostnad i vissa fall får förskjutas av

allmänna medel torde lämpligen föreskrivas i administrativ ordning.

40 §.

Stadgandet motsvarar 35 § naturskyddslagen, 10 § första stycket strandlagen

samt 45 § första stycket i utredningens förslag.

Utredningen anför.

Besvär över länsstyrelsens beslut i mål enligt naturvårdslagen förutsätts

skola upptagas av Kungl. Maj:t i statsrådet, utom såvitt angår mål om

föreläggande av vite samt om föreläggande att anordna genomgång genom

stängsel m. m. Dylika mål bör analogt med vad som nu gäller för motsvasvarande

fall prövas av regeringsrätten. Med hänsyn till den utvidgning

av möjligheten att anordna genomgång i stängsel m. m. som förslagits av

utredningen synes stadgandet i 2 § 16:o) andra punkten regeringsrättslagen

böra ändras till att gälla 18 § i utredningens lagförslag.

I anseende till det ansvar för naturvården som enligt utredningens förslag

skall åvila länsstyrelsen finns enligt utredningens mening ej anledning

att i nya lagen bibehålla den i 35 § naturskyddslagen stadgade möjligheten

för Kungl. Maj :t att bemyndiga lämplig myndighet eller organisation

att föra talan å naturskyddsintressets vägnar.

Kammarkollegiet, överståthållaråmbetet och Svenska naturskyddsföreningen

avstyrker i sina remissyttranden att nämnda möjlighet

enligt 35 § naturskyddslagen borttages. Kammarkollegiet motiverar sin

ståndpunkt sålunda.

Det är möjligt att för de fria naturskyddsorganisationerna tyngdpunkten

i arbetet kommer genom tillskapandet av ett statligt centralorgan att förskjutas

mot upplysning och propaganda. Men härutöver bör de i mån av

personliga resurser alltjämt fylla andra viktiga funktioner. En föga framträdande,

men principiellt viktig detalj i nuvarande naturvårdsorganisation

är organisationernas och vetenskapsakademiens befogenheter jämlikt

35 § naturskyddslagen och 20 § tillämpningskungörelsen att överklaga

länsst3Telsens eller annan myndighets beslut i naturskyddsfråga.

Departementschefen. Fullföljda mål om föreläggande enligt 16, 17, 20, 21,

22, 24 eller 47 § i departementsförslaget bör upptas av regeringsrätten och

detta oberoende av om vite utsatts eller ej. För vinnande av enhetlig bedömning

av mål om reklamanordningar bör vidare jämväl besvär i mål

rörande tillstånd enligt 22 § i likhet med vad som gäller beträffande mål

om tillämpning av 39 § lagen om allmänna vägar prövas av regeringsrätten.

Av det anförda påkallad ändring i regeringsrättslagen torde få anmälas i

opaginerad Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196b

annat sammanhang. I övrigt torde besvär över länsstyrelses beslut enligt

naturvårdslagen böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Enligt min mening bör länsstyrelserna i administrativ ordning åläggas

att i varje naturvårdsärende av vikt samråda med statens naturvårdsnämnd.

I förevarande paragraf har nämnden vidare tillagts rätt att för

tillvaratagande av naturvårdens intressen överklaga länsstyrelses beslut.

Med hänsyn till det inflytande, som sålunda tillförsäkras naturvårdsnämnden,

och till den omständigheten, att i nämnden finns företrädare för vetenskapen

och föreningslivet, biträder jag utredningens förslag i fråga

om klagorätten.

41 §.

Paragrafen motsvarar 36 § naturskyddslagen, 10 § andra stycket strandlagen

samt 45 § andra stycket i utredningens förslag.

42 §.

Paragrafen motsvarar 10 § naturskyddslagen och 10 § i utredningens

förslag. Att vid undersökning som här avses skall tillses, att skada på

egendom såvitt möjligt undvikes, synes så självklart att uttryckligt stadgande

härom inte erfordras.

43 §.

Paragrafen motsvarar 37 § naturskyddslagen, 11 § strandlagen och 2 §

fjärde stycket i utredningens förslag.

övergångsbestämmelser

44 §.

Paragrafen motsvarar 46 § i utredningens förslag.

45 §.

Detta stadgande motsvaras i utredningens förslag av 47 § och 48 §

första stycket.

Utredningen anför.

Strandlagen upptager i motsats till naturskyddslagen och nya lagen

ingen tidsfrist inom vilken anspråk på ersättning senast skall framställas

i anledning av vägrat tillstånd att uppföra byggnad inom förbudsområde.

För att icke frågor om ersättning på grund av tillståndsvägran enligt

strandlagen skall hållas svävande under obestämd tid torde böra stadgas

att ersättningstalan skall väckas mot kronan vid expropriationsdomstolen

inom viss tid, förslagsvis ett år efter nya lagens ikraftträdande.

I sitt remissvar ifrågasätter länsstyrelsen i Stockholms län huruvida

inte länsstyrelserna kunde ges möjlighet att till redan lämnade täkttillstånd

enligt 21 § naturskyddslagen foga villkor om ställande av säker
5-f

Bihang till riksdagens protokoll 196i. t samt. Nr 148

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

het för föreskrivna återställningsarbeten. Vidare vore det enligt länsstyrelsens

mening lämpligt om dessa äldre tillstånd kunde begränsas att gälla

viss tid, förslagsvis fem år efter naturvårdslagens ikraftträdande, varefter

meddelade föreskrifter borde kunna omprövas. En begränsning av giltighetstiden

till tre år efter nämnda tidpunkt förordas av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län under framhållande att många av de gällande tillstånden

lämnats utan tidsbegränsning och på grundval av tämligen enkla

och ofullständiga planer.

Departementschefen. Beträffande nationalpark torde inte erfordras särskild

övergångsbestämmelse.

I fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, samt förbud,

förordnande eller föreläggande, som meddelats med stöd av 1 eller 2 §

strandlagen, 8, 16, 17, 20, 23 eller 27 § naturskyddslagen eller, såvitt avser

husbehovstäkt och annan täkt som ej är underkastad tillståndstvång enligt

nya lagen, 21 § naturskyddslagen, bör så anses som om beslutet meddelats

enligt motsvarande bestämmelse i nya lagen. Har exempelvis beträffande

visst område meddelats förordnande enligt 1 § strandlagen, skall

området anses som strandskyddsområde varå bestämmelserna i 16 § nya

lagen äger tillämpning. Självfallet skall dock nya lagen inte verka retroaktivt

på det sättet, att t. ex. den, som före nya lagens ikraftträdande uppfört

för jordbruket erforderlig bostadsbyggnad, skulle drabbas av påföljder

enligt nya lagen eller att föreläggande enligt 16 § andra stycket nya lagen

skulle kunna meddelas beträffande anläggning som utförts före ikraftträdandet.

Givetvis medtör nya lagen ej heller att äldre strandskyddsområde utsträcks

till att omtatta område som ingår i godkänd avstyckningsplan. Vad

nu sagts om förbud, förordnande och föreläggande bör enligt min mening

även gälla i fråga om tillstånd som meddelats enligt äldre lag. I likhet med

utredningen anser jag sålunda att äldre tillstånd till grustäkt helt bör

accepteras såsom meddelade enligt 18 § nya lagen. Från angivna principer

synes dock det undantaget böra göras att fråga om rätt till ersättning eller

inlösen på grund av beslut i ärende om fridlysning, föreläggande eller tillstånd,

som avgjorts enligt äldre lag, skall prövas enligt den lagens bestämmelser.

I överensstämmelse härmed bör enligt min mening ej heller införas

någon preskriptionsregel avseende ersättningskrav i anledning av tillståndsvägran

enligt strandlagen.

Med de nu förordade övergångsbestämmelserna kan inträffa att ett förordnande

om tillståndstvång enligt 21 § naturskyddslagen, sedan i något

fall tillstånd vägrats eller förenats med föreskrifter, föranleder krav på

ersättning enligt 28 § nya lagen. För att undgå obilliga resultat bör sådana

ersättningsfrågor bedömas med hänsyn till markens värde vid tiden

för nya lagens ikraftträdande och således inte tiden för förordnandets

meddelande. Bestämmelse härom har införts i 45 § tredje stycket.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

46 §.

Paragrafen motsvarar 48 § andra stycket i utredningens förslag.

Utredningen anför.

Beträffande sådana påbörjade täkter som inte är i drift vid tiden för

nya lagens ikraftträdande bör denna lag omedelbart bli tillämplig. Dylik

täkt bör sålunda inte få återupptagas utan tillstånd. Övriga här åsyftade

täkter, som påbörjats tidigare och pågår vid lagens ikraftträdande utan att

hinder däremot föreligger på grund av förbud enligt 21 § naturskyddslagen

eller eljest, bör få fortsätta under en övergångstid, till dess frågan

huruvida tillstånd till täkterna kan lämnas enligt nya lagen hunnit prövas

av länsstyrelsen. Sådan prövning bör enligt utredningens mening i allmänhet

medhinnas under det första året. Därefter bör ingen täkt få fortgå utan

att tillstånd lämnats enligt naturvårdslagen. Med hänsyn härtill är det

angeläget att innehavare av pågående täkter som önskar fortsätta täktverksamheten

så snart som möjligt inger ansökan härom. Att så sker

ligger uppenbarligen i företagarnas eget intresse. Finnes fortsättande av

pågående täkt under hela övergångsåret medföra vådor ur naturvårdssynpunkt,

bör länsstyrelsen kunna förordna att täkten efter av länsstyrelsen

utsatt tidpunkt ej får fortsätta med mindre tillstånd därtill gives

jämlikt nya lagen. Härvid bör vederbörande lämnas skäligt rådrum för

ingivande av ansökan och fristen utmätas så, att ansökningen, om sådan

inkommer, hinner prövas före fristens utgång. Om fristen på grund av

att ett snabbt ingripande befinns nödvändigt måste bestämmas så kort

att en definitiv prövning av tillståndsfrågan ej medhinns före den utsatta

tiden, synes provisoriskt tillstånd böra meddelas att gälla till dess en

allsidig prövning hunnit ske. Sådant tillstånd bör exempelvis kunna utformas

så, att uttag tills vidare blott får ske på områden som är mindre

ömtåliga ur naturvårdssynpunkt. Prövningen av eventuella ersättningsanspråk

synes i regel kunna uppskjutas till den slutliga prövningen av

tillståndsfrågan, som förutsätts äga rum inom tämligen kort tid efter

meddelandet av det provisoriska tillståndet. 1 detta sammanhang bör erinras

om att länsstyrelsen för närvarande synes ha möjlighet att meddela

förordnande enligt 21 § naturskyddslagen jämväl med avseende å påbörjade

täkter. Befogenheten att under övergångsåret ingripa mot pågående

täkter bör utövas med varsamhet, så att störningar i näringslivet och obilliga

konsekvenser för grusexploatörer undviks. Utvägen med provisoriska

tillstånd bör kunna anlitas jämväl därest länsstyrelsen i något fall ej

skulle hinna ta slutlig ställning i tillståndsfrågan före övergångsårets slut.

Fn förlängning av den föreslagna övergångstiden till två år förordas i

remissyttranden av länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsarkitekten

och naturskyddsrådet i länet, handelskammaren i Göteborg och Grus- och

makadamföreningen, vilka befarar att det kommer att bli svårt att medhinna

upprättande av planer och tillståndsprövning beträffande befintliga

täkter under så kort tid som ett år. Länsstyrelsen i Södermanlands län

förordar en övergångstid av tre år.

Sveriges Industriförbund utgår från att förbud och inskränkningar beIräffandc

pågående täkt skall få ifrågakomma endast i undantagsfall med

hänsyn till de allvarliga ekonomiska konsekvenser för täktföretaget som

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196i

ett sådant ingripande kan medföra; täktägaren kan ha nedlagt stora kostnader

för täktens utnyttjande i form av projektering, vägar, maskiner och

andra anordningar, eventuellt på annan fastighet än där täkten utföres.

Industriförbundet förutsätter att i dylika fall för täktverksamheten gjorda

investeringar skall ersättas. Liknande synpunkter framförs av Sveriges

stenindustriförbund och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.

Departementschefen. Även jag förordar att täktverksamhet, som pågår

vid nya lagens ikraftträdande utan att tillstånd erfordrats enligt 21 §

naturskyddslagen, får utan hinder av det nyinförda generella tillståndstvånget

fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar annat. Någon yttersta tidsgräns

bör enligt min mening inte föreskrivas i lagen. Det är emellertid

angeläget att länsstyrelserna så snart som möjligt får överblick över förekomsten

av ifrågavarande täktföretag för att desto snabbare kunna ingripa

mot de allvarliga fallen. Med hänsyn härtill bör såsom förutsättning för

att verksamheten skall få fortgå efter utgången av år 1964 gälla att dessförinnan

sökts täkttillstand enligt 18 § nya lagen. Den som försummar

sådan ansökan och ändå fortsätter täkten blir då förfallen till ansvar enligt

37 § för olaga täktverksamhet. Första stycket av förevarande paragraf

har avfattats i enlighet härmed.

I andra stycket har införts en ersättningsregel för fall där till exempel

byggnader eller maskiner blir onyttiga till följd av att länsstyrelsen vägrat

tillstånd till fortsatt täkt eller givit tillstånd med föreskrifter. Ersättning

skall dock ej utgå om särskilda skäl är däremot. Sådana skäl kan exempelvis

föreligga, om företagaren handlat emot överenskommelse som träffats

vid samråd med länsarkitekten enligt 19 § naturskyddslagen.

47 §.

Paragrafen motsvarar 49 § andra stycket i utredningens förslag.

Utredningen anför.

I nämnda stycke behandlas sådana vid nya lagens ikraftträdande befintliga

reklamanordningar, mot vilkas uppsättande och bibehållande hinder

ej mött enligt hittills gällande bestämmelser. De reklamskyltar m. in.

som avses i förevarande stycke bör skäligen få bibehållas under en övergångstid,

som utredningen föreslagit till tre år. Om särskilda skäl föranleder

därtill bör dock ingripande mot sådan skylt kunna ske under denna

tid. I fråga om anordning, som finnes vara uppenbart vanprydande i

landskapsbilden, bör länsstyrelsen sålunda under övergångstiden äga samma

befogenhet att föranstalta om dess avlägsnande som nu finnes enligt

23 § naturskyddslagen. Ålägges någon under övergångstiden att avlägsna

dylik anordning bör om särskilda skäl föranleder därtill ersättning för

förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande

kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

Vid prövningen av ersättningsanspråk beträffande anordning, som finns

uppenbart vanprydande i landskapsbilden, bör givetvis beaktas, huruvida

densamma uppförts efter samråd med länsarkitekten enligt 22 § naturskyddslagen.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Länsstyrelsen i Hallands län anför i sitt remissvar att den föreslagna

övergångstiden om tre år synes onödigt lång och att en tid av ett år

torde vara tillräcklig. Å andra sidan anser Skånes handelskammare att

bärande skäl ej anförts för att ge bestämmelserna om reklamanordningar

retroaktiv verkan; i varje fall bör ersättning kunna utgå till anordningens

ägare, även om förbudssituationen aktualiseras först efter utgången av

treårstiden.

Departementschefen. Enligt min mening bör anordningar för reklam

o. dyl., som lagligen anbringats före nya lagens ikraftträdande, få bibehållas

utan någon tillståndsprövning enligt 22 §. Beträffande dylika anordningar

bör länsstyrelserna ha ungefär samma möjligheter, som nu erbjuds

i 23 § naturskyddslagen, att ingripa med föreläggande och att därvid gottgöra

ägaren. Ifrågavarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.

48 §.

Stadgandet motsvarar 50 § i utredningsförslaget.

Enligt övergångsbestämmelse till strandlagen är den som på grund av

föreläggande enligt 2 § nämnda lag borttagit stängsel eller dike, som anlagts

innan strandlagen trädde i kraft den 1 januari 1953, med avvikelse

från huvudregeln i 7 § första stycket andra punkten berättigad till ersättning

i anledning av borttagandet även om det är uppenbart att stängslet

eller diket endast avser att utestänga allmänheten från område där den

eljest skulle ägt att fritt färdas.

Utredningen har ansett att det numera med hänsyn till den tid

som förflutit inte längre finns skäl att bevara denna övergångsbestämmelse

till strandlagen. Däremot föreslår utredningen en motsvarande undantagsregel

i fråga om stängsel eller dike som före nya lagens ikraftträdande

i berörda syfte anordnats annorstädes än inom område beträffande vilket

förordnande enligt 1 § strandlagen kunnat meddelas.

Departementschefen. Enligt min mening bör rätten till ersättning enligt

angivna övergångsbestämmelse till strandlagen kvarstå orubbad. Med

iakttagande härav och med viss ytterligare jämkning i den av utredningen

föreslagna lagtexten har ifrågavarande övergångsbestämmelse utformats

i departementsförslaget.

Förslag till ändring i expropriationslagen

Utredningen har såsom förut omnämnts även föreslagit vissa ändringar

i expropriationslagen. Utredningen anför att det i det stora flertalet

fall, där bildande av naturreservat aktualiseras, enligt utredningens mening

inte kommer att finnas något behov av expropriation. Möjlighet till

expropriation anser utredningen dock kunna vara av betydelse i undantagsfall,

där det redan från början står klart att bestämmelserna för om
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 196 i

rådets utnyttjande och vård blir så ingripande, att ett mycket begränsat

utrymme skulle finnas kvar för markägarens förfogande, och samtidigt

förhandlingar om förvärv av området ej lett till resultat. Stadgandet i 1 §

första stycket 11. expropriationslagen om möjlighet att expropriera fastighet

för att bevara område såsom nationalpark eller naturminne föreslås därför

utvidgat till att gälla även naturreservat. Enligt utredningen bör därvid,

i likhet med vad som nu gäller för naturminne, expropriation få förekomma

ej blott till förmån för kronan utan även till förmån för kommun eller sådan

förening eller stiftelse, som nämns i 108 § expropriationslagen. Utredningen

föreslår att sistnämnda paragraf ändras i överensstämmelse härmed.

Under remissbehandlingen har utredningens förslag i förevarande

hänseende ej väckt gensaga från något håll.

Departementschefen. Utredningens förslag föranleder ingen erinran från

min sida.

Förslag till ändring i byggnadslagen

Departementschefen. Rörande motiven till ifrågavarande lagändring torde

jag få hänvisa till vad jag anfört rörande 19 § naturvårdslagen. Lagändringen

rubbar inte giltigheten av redan meddelade förordnanden enligt

86 och 122 §§ byggnadslagen. I den mån sådana förordnanden grundats

på naturförhållandena kan de lämpligen efter hand utbytas mot förordnanden

enligt naturvårdslagen, t. ex. i samband med uppkommande

tillståndsfrågor.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till

1) naturvårdslag;

2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation; samt

3) lag om ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni

19 M (nr 385).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilagorna B—D1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

B. Siöalth

1 Dessa bilagor har här uteslutits. Frånsett ändringar, som löranletts av lagrådets yttrande,

och vissa rent redaktionella jämkningar stämmer bilagorna överens med de vid

propositionen fogade lagförslagen.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 196b

137

Bilaga A

Utredningens förslag

till

Naturvårdslag

Inledande bestämmelser

1 §•

Naturen utgör en allmän medborgerlig tillgång som skall vårdas med hänsyn

till samhällets behov.

Den som nyttjar naturen i samband med arbetsföretag, rekreation eller

eljest skall visa varsamhet så att onödig skada ej uppkommer.

2 §•

Det närmaste inseendet över naturvården utövas inom kommunen av

kommunens styrelse eller av nämnd som fullmäktige bestämma.

Länsstyrelsen har att utöva tillsyn över naturvården i länet.

Statens naturvårdsnämnd har att följa naturvården i riket och genom

råd och anvisningar tillse att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt.

Närmare bestämmelser om naturvårdens organisation samt om tillämpningen

i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Nationalparker

3 §•

I syfte att trygga vården av större sammanhängande område av viss landskapstyp

som erbjuder möjlighet för envar till upplevelse av orörd, vacker

eller eljest särpräglad natur eller är av betydelse för kännedomen om landets

natur kan kronan tillhörig mark avsättas till nationalpark.

4 §.

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild

nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas över

nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i övrigt

inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med nationalparken.

5 §•

Enligt 4 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan

uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna

medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än

björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla

sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhj

ordar.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196b

Naturreservat

6 §•

Område som på grund av naturens eller kulturmiljöns beskaffenhet företer

en särskilt värdefull landskapsbild eller som är av särskild betydelse för

friluftslivet eller för kännedomen om landets natur må avsättas till naturreservat.

7 §•

Beslut om avsättande till naturreservat meddelas av länsstyrelsen. I beslutet

skall grunden till avsättandet angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter,

som beträffande naturreservatets vård och förvaltning eller i övrigt

finnas erforderliga för att trygga ändamålet med naturreservatet.

Konungen må förordna, att vården och förvaltningen av naturreservat

helt eller delvis skall omhänderhavas av myndighet.

8 §•

Då fråga väckts om avsättande av naturreservat må länsstyrelsen för viss

tid, högst tre år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området

utan länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot naturreservatets

syfte. Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen

förlängas med högst tre år.

9 §.

Undantag från bestämmelser som meddelats vid avsättandet av naturreservat

må av länsstyrelsen medgivas då särskilda skäl därtill föranleda.

Beslut om avsättande av naturreservat skall av länsstyrelsen upphävas eller

i erforderlig mån jämkas,

1. om det på grund av att naturreservatet förstörts eller avsevärt förändrats

till sin beskaffenhet eller av annan särskild anledning framstår såsom

meningslöst eller obehövligt att bibehålla naturreservatet eller del därav eller

vissa därtill hörande bestämmelser; samt

2. om det begäres av någon som genom expropriation förvärvat rätt till sådant

nyttjande av naturreservatet som icke är förenligt med dess syfte.

Beslut om avsättande av naturreservat må av länsstyrelsen upphävas eller

i erforderlig mån jämkas,

1. om naturreservatet finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av större

allmän eller enskild nytta; samt

2. om naturreservatet på grund av omständigheter som ej tagits i beräkning

vid avsättandet av detsamma medför avsevärt större intrång än då förutsatts.

10 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut om avsättande

meddelas eller dylikt beslut upphäves eller jämkas, må sådan verkställas

genom länsstyrelsens försorg. Därvid skall tillses, att skada å egendom

såvitt möjligt undvikes.

11 §•

Beröres naturreservat av arbetsföretag och erfordras med anledning därav

särskild undersökning av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara

det, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det ej på grund av

särskilda förhållanden finnes obilligt.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 139

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så

skyndsamt som möjligt.

Naturminnen

12 §.

Till fastighet hörande naturföremål som är av särskild betydelse för landskapsbilden

eller för kännedomen om landets natur må jämte erforderligt

område på marken däromkring avsättas till naturminne.

13 §.

Vad i 7—11 §§ stadgats om naturreservat skall i tillämpliga delar gälla

även beträffande naturminne.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §.

Finnes växtart med hänsyn till fara för utrotning böra skyddas på annat

sätt än genom att ett eller flera områden avsättas som naturreservat, äger

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att

inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den

växer vilt.

Ändock att fara för utrotning ej föreligger äger Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer för hindrande av skövling meddela förbud att

inom landet eller del därav för avsalu borttaga växt av viss art där den växer

vilt eller del av sådan växt.

15 §.

Föreligger beträffande djurart sådant förhållande som sägs i 14 § första

stycket, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela

förbud att inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande

djur av den arten, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller

egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo.

Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hänföra till

jakt eller fiske gäller vad därom särskilt stadgas.

16 §.

Förbud enligt 14 eller 15 § skall ej utgöra hinder mot avverkning av skog

eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

17 §.

Erfordras för att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och

friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag kontroll av lokaliseringen

av bebyggelse inom visst strandområde äger länsstyrelsen förordna att

bebyggelse icke må företagas inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt ny byggnad

samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat

ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, ävensom grävningsoch

andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.

Förordnande enligt första stycket skall avse land- och vattenområde inom

det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till om
-

*

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

ständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje

vid normalt medelvattenstånd.

Vad i första stycket stadgas skall icke avse område som ingår i naturreservat

eller naturminne eller i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

Förordnande enligt första stycket skall icke utgöra hinder för sådan

för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln

erforderlig bebyggelse som ej utgöres av bostadsbyggnad.

18 §.

Finnes å område, beträffande vilket förordnande meddelats enligt 17 §

eller som eljest är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i områdets

närhet stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till mark

inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen

förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan

genomgång. Är det uppenbart, att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av

stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande

dike.

Vid meddelande av föreläggande som i första stycket sägs må vite utsättas.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

19 §•

Erfordras för skydd av område som på grund av naturens eller kulturmiljöns

beskaffenhet företer en särskilt värdefull landskapsbild kontroll

av lokaliseringen av bebyggelse inom området, må länsstyrelsen

förordna att helt ny byggnad icke må uppföras inom området utan länsstyrelsens

tillstånd.

Förordnande enligt första stycket skall icke avse område som ingår

i naturreservat eller naturminne eller i fastställd generalplan, stadsplan

eller byggnadsplan. Förordnande skall icke utgöra hinder för sådan för

försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln

erforderlig bebyggelse som ej utgöres av bostadsbyggnad.

20 §.

Kan arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse eller täkt som sägs

i 23 §, komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör innan företaget

utföres samråd ske med länsstyrelsen eller den länsstyrelsen anvisar.

21 §.

I fall som avses i 20 § äger länsstyrelsen vid vite förelägga företagaren

att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, må anses

erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

22 §.

Finnes anledning antaga att arbetsföretag som avses i 20 § inom visst

område skulle komma att varaktigt skada landskapsbilden äger länsstyrelsen

förordna att sådant företag icke må utföras inom området utan länsstyrelsens

tillstånd. I beslutet skall länsstyrelsen angiva, vilka slag av företag

som förordnandet avser.

I samband1 med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

rörande företagets utförande att dess skadliga inverkan på landskapsbilden

såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

23 §.

Täkt av sten, grus, sand, jord eller torv för annat ändamål än fastighets

husbehovsförbrukning må ej utföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Tillstånd till täkt som avses i första stycket må göras beroende därav

att plan för täkt av lämplig omfattning framlägges och att säkerhet ställes

för kostnad som föranledes av sådan åtgärd i syfte att begränsa eller motverka

företagets menliga inverkan på landskapsbilden varom länsstyrelsen

i anslutning till dylik plan eller eljest finner anledning meddela föreskrift.

24 §.

Vad i 20—23 §§ stadgas skall icke avse företag inom område som ingår

i stadsplan eller byggnadsplan eller företag vars tillåtlighet med hänsyn

till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning samt skall icke

lända till inskränkning i rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen

eller genom beslut av Konungen.

25 §.

Tavla, skylt, inskrift eller annan varaktig anordning för reklam, propaganda

eller liknande ändamål må ej finnas anbringad utomhus utan länsstyrelsens

tillstånd.

Tillstånd att uppsätta och vidmakthålla anordning som i första stycket

sägs må av länsstyrelsen begränsas till högst fem år.

Från förbudet undantages skylt anbringad å byggnad till upplysning om

på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet samt anslagstavla

för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden,

auktioner eller dylikt.

26 §.

Finnes anordning som avses i 25 § tredje stycket vara uppenbart vanprydande

i landskapsbilden, må länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens

ägare eller, om denne ej är känd, ägaren av den mark där anordningen

är uppsatt att avlägsna anordningen eller vidtaga de särskilda åtgärder därmed

som länsstyrelsen finner erforderliga.

27 §.

Vad i 25 och 26 §§ stadgas skall ej gälla i fråga om anordning vars

tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

Särskilda bestämmelser om uppträdandet i naturen

28 §.

Vid vistelse i naturen skall envar iakttaga att han ej skräpar ned med

glas, papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller

skada för annan, eller uppträder högljutt eller på annat sätt störande eller

skadar eller onödigt stör markernas vilda djur eller skövlar markernas bestånd

av vilda växter.

29 §.

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och har

därav för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller fara

6 Bihang till riksdagens protokoll 196ft. 1 samt. Nr 148

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen vid vite ålägga den

som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att

iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder

för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan

om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Ersättningsbestämmelser m. m.

30 §.

Medför avsättande av område enligt 6 eller 12 § till naturreservat eller

naturminne sådan inskränkning i rätten att bebygga fastighet, att ägaren

kan använda fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom det

avsatta området påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, allenast

på sätt som står i uppenbart missförhållande till det tidigare värdet

av nämnda del, eller tillskyndas honom eljest avsevärt men, är han berättigad

till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma

gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt

till fastigheten som upplåtits innan beslut om avsättandet meddelades.

31 §.

Skulle vägran av tillstånd enligt 8 § medföra sådan inskränkning i möjligheten

att nyttja med förbudet avsedd mark på sätt som tidigare skett,

att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare med avseende

å marken, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada

han härigenom lider. Ersättning skall bestämmas att utgå med visst årligt

belopp.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å

gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 30 §.

32 §.

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis

omfattas av förordnande enligt 17 eller 19 §, icke bifallits och kan till

följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området

för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts,

av ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren

berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom

lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan

särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets

meddelande.

33 §.

Vägras tillstånd till arbetsföretag enligt 22 § eller vägras tillstånd till

täktverksamhet enligt 23 § av annat skäl än att sådant villkor som avses

i 23 § andra stycket icke fullgjorts eller meddelas särskilda föreskrifter angående

företagets eller verksamhetens utförande, och tillskyndas härigenom

markens ägare eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten

avsevärt men, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada

han lider.

I vad avser täktverksamhet skall markens värde den 1 januari 1964 tagas

till utgångspunkt vid uppskattningen av skadan.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

143

34 §.

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på

grund av föreläggande enligt 18 §, är han berättigad att av kronan erhålla

ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall

dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av föreläggande

enligt 18 § övergång anordnats över dike.

35 §.

Har någon med stöd av 26 § ålagts att avlägsna där omförmäld anordning

må, om särskilda skäl föranleda därtill, ersättning för förlust lämnas

honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande kostnaderna för

anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

36 §.

Föranleder avsättande till naturreservat eller naturminne eller vägran

av tillstånd enligt 32 eller 33 § synnerligt men vid nyttjandet av fastighet

eller del därav må ägaren fordra att fastigheten eller den särskilda delen

löses av kronan.

Om ersättning för skada och intrång å fastighet eller del därav i anledning

av åtgärd som avses i första stycket skulle uppgå till två tredjedelar

av fastighetens eller den särskilda delens värde äger kronan lösa

fastigheten eller delen.

37 §.

Ersättning varom sägs i 30, 32 och 33 §§ skall bestämmas att utgå på

en gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran

antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas

att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den

ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

38 §.

Har fråga väckts om åtgärd enligt denna lag, äger länsstyrelsen förelägga

den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av

fastighet eller del därav att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan

därom hos länsstyrelsen, vid påföljd att han eljest skall hava förlorat

sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts

skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den

som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende

å fastigheten.

39 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 30—33 §§ eller

om inlösen av fastighet eller del därav och har icke den, som vill göra anspråk

på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 38 § första stycket förlorat

sin talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen

inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket

grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga väckts om avsättande av naturreservat, vid expropriationsdomstolen

väcka talan mot sakägare om fastställande av de vill
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr l''<8 år 196b

kor som vid beslut i ifrågavarande hänseende skola gälla beträffande ersättning

eller inlösen. Kommer beslut av det innehåll som förutsatts vid

expropriationsdomstolen icke till stånd inom ett år från det målet avgjorts

genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

40 §.

Är fastighetsägaren enligt 30, 32 eller 33 § tillkommande ersättning bestämd

att utgå på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett

rätten till ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan

antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade

då rätten till ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen;

och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan

därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen

om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att

nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan

för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,

där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning

blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse

mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning

ej blivit prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning

väckas vid expropriationsdomstolen.

41 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol,

skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tilllämpliga

delar gälla. Är fråga om inlösen av fastighet eller del därav skola

jämväl stadgandena i 7—10, 48, 49 och 55—60 §§ lagen om expropriation

äga motsvarande tillämpning. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna

kostnader å målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt annorlunda förordna.

Ansvarsbestämmelser m. m.

42 §.

Den som bryter mot förbud som stadgas i denna lag eller mot förbud

eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen straffes med dagsböter.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst

sex månader dömas.

Har någon gjort sig skyldig till nedskräpning som sägs i 28 § och har

förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet

eller fara för skada till person eller egendom, straffes med böter, högst

femhundra kronor.

43 §.

Den som gjort sig skyldig till förseelse varom sägs i 42 § skall vara pliktig

att ersätta all kostnad som föranledes därav.

44 §.

Har någon vidtagit åtgärd i strid mot förbud som stadgas i 23 eller

25 § eller mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av 7—9,

13, 17, 19, 22 eller 23 §, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1064

att rätta vad olagligen skett, överexekutor äger ock meddela handräckning

för sådant ändamål. Ansökan om handräckning må göras av allmän

åklagare. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 18 §, skall

på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden

vidtages.

Kostnad för handräckning som ovan sägs må på utmätningsmannens

begäran förskjutas av allmänna medel.

45 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen

genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Innefattar länsstyrelses beslut förbud enligt 8 § eller förordnande enligt

17 eller 19 § eller 22 § första stycket skall förbudet lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan. Detsamma gäller beträffande myndighets

beslut om förbud enligt 14 eller 15 §.

Övergångsbestämmelser

46 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Genom denna lag upphävas

strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382);

naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688);

86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); samt

39 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar (nr 431).

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum

som ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

47 §.

Beträffande nationalpark som avsatts enligt äldre lag skall nya lagen

tillämpas.

Fridlysning, förbud eller föreläggande som meddelats med stöd av

11 § lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande, 6,

8, 9, 13, 16, 17 eller 20 § naturskyddslagen, 1 eller 2 § strandlagen samt

86 eller 122 § byggnadslagen skola fortfarande gälla intill dess annorlunda

förordnas, och skola därvid nya lagens motsvarande bestämmelser

tillämpas.

Har före ikraftträdandet av denna lag ansökan icke bifallits om tillstånd

att uppföra byggnad utan hinder av förbud som meddelats enligt

1 § strandlagen, skall den som i anledning därav vill göra anspråk på

ersättning eller fordra inlösen väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen

före den 1 januari 1965, vid påföljd att han eljest går förlustig

sin rätt.

48 §.

Har tillstånd till täkt lämnats med stöd av 21 § naturskyddslagen,

skall så anses som om tillståndet meddelats jämlikt förevarande lag.

Annan täkt som pågår vid nya lagens ikraftträdande må utan hinder

av vad i 23 § stadgas om förbud mot utförande av täkt utan länsstyrelsens

tillstånd fortsätta till dess länsstyrelsen annorlunda förordnar, dock längst

till och med den 31 december 1964.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

49 §.

I fråga om annonstavla, reklamskylt eller dylikt, vartill tillstånd lämnats

jämlikt 39 § lagen om allmänna vägar, skall så anses som om tillståndet

meddelats den 1 januari 1964 med stöd av 25 § nya lagen för

en tid av fem år eller för den kortare tid tillståndet må ha avsett.

Annan i 25 § första stycket avsedd anordning, som finnes uppsatt vid

lagens ikraftträdande, må utan hinder av vad där stadgas bibehållas

till och med den 31 december 1966; dock må länsstyrelsen dessförinnan,

om särskilda skäl föranleda därtill, i fråga om anordningen förfara som

i 26 § sägs, varvid stadgandet i 35 § om ersättning skall äga tillämpning

beträffande densamma.

50 §.

Vad i 34 § första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med

avseende å stängsel eller dike som innan denna lag trädde i kraft uppförts

eller anordnats å område beläget mer än 300 m från strandlinjen

vid normalt medelvattenstånd. Har den som håller sådant stängsel eller

dike borttagit detsamma på grund av föreläggande enligt 18 §, är han

berättigad att av kronan erhålla ersättning för kostnaderna.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

147

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 april 1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordstrom,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 mars 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

6 mars 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till 1) naturvårdslag; 2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§

lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; samt 3) lag om ändrad

lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Lars Delin.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget till naturvårdslag

9 §•

Vid strandlagens tillkomst uttalade tredje lagutskottet (NJA II 1952 s.

195), att strandlagens grundläggande princip var att bibehålla allemansrätten

inom vissa områden men att med lagen icke avsågs att utsträcka allemansrätten

vare sig till nya områden eller så, att den kom att omfatta nya

arter av rättigheter. Ej heller med det nu föreliggande lagförslaget avses att

göra någon ändring av allemansrätten. I remissprotokollet uttalar sålunda

departementschefen i anslutning till 7—10 §§, att omständigheterna kunna

vara sådana att ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas enligt allemansrätten,

genom reservatbildandet och därmed sammanhängande serviceanordningar

bli så frekventerade att de kunna skadas därav; allmänheten

kan då icke längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten,

utan härför krävs att länsstyrelsen uttryckligen förpliktat markägaren att

tåla intrånget.

I 2 och 7 §>§ strandlagen har allemansrätten kommit till uttryck på det

sättet, att i paragraferna talas om område, där allmänheten eljest skulle ägt

att fritt färdas. I förevarande paragraf, liksom i 16, 17 och 31 §§, har emellertid

i stället för orden »fritt färdas» använts uttrycket »fritt vistas». Ef
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

tersom det nya ordvalet måhända kan fattas som uttryck för en ändrad

uppfattning om allemansrättens innebörd, får lagrådet föreslå att, liksom i

naturvårdsutredningens förslag, ordet färdas bibehålies i förevarande paragraf

samt i 16, 17 och 31 §§.

16 §.

I 16 § andra stycket och 17 § talas om tillträde till mark eller vatten, där

allmänheten eljest skulle ägt att fritt vistas. I 9 § talas i motsvarande fall

endast om mark. Eftersom i samtliga stadganden torde i förekommande fall

avses även vattenområde, föreslår lagrådet att i 16 § andra stycket och 17 §

i enlighet med gängse terminologi talas endast om mark och orden »eller

vatten» således få utgå.

I enlighet med vad som anförts vid 9 § föreslås, att i 16 § andra stycket

ordet vistas utbytes mot färdas.

17 §.

På grund av vad som anförts vid 9 och 16 §§ föreslås dels att ordet vistas

utbytes mot färdas och dels att orden »eller vatten» få utgå.

19 §.

Enligt förevarande lagrum äger länsstyrelsen förordna om tillståndstvång

för nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag, om anledning

finnes att antaga att företaget skulle inom visst område komma att

i väsentlig mån skada landskapsbilden. Som exempel på arbetsföretag nämnas

i motiven så skilda företeelser som vägar, luftledningar, murar, plank,

sport- och rekreationsanläggningar, »drive-in»-biografer, tippning av schaktmassor,

skogsplantering samt annan täktverksamhet än som avses i 18 §.

Med hänsyn till den ingripande karaktären av den befogenhet, som länsstyrelsen

enligt remissförslaget avses skola erhålla, hade det i och för sig

varit önskvärt att begränsa densamma till vissa i sammanhanget särskilt

aktuella former av arbetsföretag. Möjligen skulle man emellertid på så vis

riskera att ej kunna tillräckligt snabbt bringa under kontroll andra för landskapsbilden

störande men ännu ej uppmärksammade arter av verksamhet,

där i praktiken skälen för ett samhälleligt kontrollingripande i och för sig

äro lika starka. I vart fall vill lagrådet understx-yka, att länsstyrelsen vid begagnandet

av sin befogenhet enligt lagrummet skall konkret angiva, vilket

eller vilka slag av företag som enligt länsstyrelsens förordnande läggas under

tillståndstvång. Det bör också nämnas att om, såsom lagrådet i det följande

kommer att hemställa, besvär över vägrat tillstånd till företag varom

här är fråga skola behandlas i regeringsrätten och tillståndsvägran sålunda

kan bringas under domstols prövning, betänkligheterna mot lagrummets

mycket vida tillämpningsområde minskas.

Lagrådet föreslår därutöver, att den i första stycket sista punkten givna

undantagsbestämmelsen efter mönster av 20 § utbrytes till ett eget stycke

och sättes sist i paragrafen.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 748 år 1964

21 §.

Den länsstyrelsen givna befogenheten att ålägga ägaren av förfallen byggnad

att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan

ter sig välmotiverad. Det är emellertid icke uteslutet att i varje fall ett

iståndsättande kan te sig mer kostsamt än som kan anses rimligt (jämför

51 § byggnadsstadgan som ej öppnar möjlighet att föreskriva iståndsättande).

Med hänsyn härtill synes lagrummets lydelse böra i så måtto jämkas,

att det utsäges, att länsstyrelsen äger förelägga ägaren att riva eller iståndsätta

byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan »i den mån detta ej kan

anses oskäligt betungande».

22 §.

Enligt andra stycket sista punkten må länsstyrelsen förelägga ägaren eller,

om denne ej är känd, markägaren att avlägsna anordning eller vidtaga

annan erforderlig åtgärd därmed. Bestämmelsen bör jämföras med första

stycket samt med 37 och 39 §§. I samtliga hänseenden som avses i paragraferna

torde man efter förhållandena i det särskilda fallet få bedöma vem

som är att betrakta som den ansvarige. Därvid torde man i regel i vart fall

sekundärt kunna vända sig mot markinnehavaren med föreläggande. Lagrådet

föreslår med hänsyn till det anförda, att i 22 § andra stycket sista punkten

användes den formuleringen att länsstyrelsen må meddela föreläggande

om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig

åtgärd därmed.

Motsvarande ändring torde böra ske i 47 § första stycket andra punkten.

24 §.

Med hänsyn till angelägenheten av att undvika alltför skiftande uttryckssätt

i 23, 24 och 37 §§ föreslås, att i 24 § och 37 § andra stycket användes

formuleringen »obehag av någon betydenhet eller skada till person eller

egendom».

25—29 §§.

I motiveringen till förevarande paragrafer förekomma vissa allmänna uttalanden

angående den principiella innebörden av de ersättningsbestämmelser

som upptagas i den nya naturvårdslagen, särskilt i fråga om begreppet

»tidigare värde». Ersättningsreglerna i den nya lagen anknyta till vad som

redan gäller enligt motsvarande bestämmelser i byggnadslagen med väsentligen

endast avvikelser däri att dels i fall av vägrad dispens från ett meddelat

förbud det »tidigare värdet» skall hänföra sig, icke till dispensavslaget

utan till förbudets tillkomst, dels beträffande strandskyddsområde bestämmelse

gives om hänsynstagande till det s. k. »influensvärdet». I båda dessa

hänseenden ha de nya reglerna motsvarighet i de nuvarande bestämmelserna

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

i strandlagen. Då de allmänna grunderna för ersättningsreglerna i övrigt få

anses överensstämma med vad som för motsvarande fall gäller enligt byggnadslagen,

saknas enligt lagrådets mening anledning att i förevarande sammanhang

närmare ingå på deras innebörd utan böra dessa frågor hänvisas

att avgöras i rättstillämpningen.

I de paragrafer som upptaga ersättningsreglerna användas omväxlande uttrycken

»marken», »fastigheten» o. dyl. Dessa uttryck torde ej kunna givas

någon för alla fall bestämd tolkning. Den föreslagna avfattningen, som i

stort sett har motsvarighet i gällande rätt, torde emellertid kunna godtagas.

Därvid bör dock förutsättas, att valet av skilda termer främst bör tagas som

uttryck för vad som anses vara normalfallet i de olika ersättningssituationerna

och att lagtexten ej skall anses utgöra hinder att i rättstillämpningen

med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bedöma vilken mark

som skall anses vara berörd av ett ingripande enligt den nya lagen. Det må

helt allmänt framhållas, att när det gäller att uppskatta intrånget å visst

område, man maste — om det ej är fråga om hel fastighet — taga hänsvn

till området såsom ingående i en ekonomisk enhet, i regel motsvarande en

registerfastighet.

Vad särskilt angår 25 § vill lagrådet anföra följande.

Enligt 7 § naturskyddslagen inträder vid fridlysning av naturminne ersättningsrätt

för markägaren, om fridlysningen medför sådan inskränkning i

rätten att bebygga mark, att ägaren kan nyttja marken allenast på sätt som

står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller avsevärt men

eljest tillskyndas honom. Samma regel gäller vid fridlysning av naturpark.

Förslagets 25 § förutsätter däremot för rätt till ersättning på grund av bildande

av naturreservat eller fridlysning av naturminne att till följd av föreskrifter

enligt 8 eller 9 § området kan nyttjas allenast på sätt som står i

uppenbart missförhållande till dess tidigare värde och att detta medför avsevärt

men för ägaren.

Enligt lagrådets mening erfordras alltjämt det i nuvarande lagstiftning

förekommande alternativet att avsevärt men åsamkas ägaren. Bestämmelsen

att marken endast kan nyttjas på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde torde — såsom framgår av motiven till naturskyddslagen,

se NJA II 1953 s. 168 —- avse det fall att bebyggelseförbud

meddelats. För andra fall — t. ex. då genom föreskrifterna vållas olägenheter

eller kostnader för jordbruk som drives å fastigheten — passar sistnämnda

rekvisit mindre väl. Lagrådet hemställer därför att 25 § — i likhet

med 30 § i naturvårdsutredningens förslag — avfattas i närmare anslutning

till den nuvarande bestämmelsen i 7 § naturskyddslagen. Paragrafens

första punkt kan därvid lämpligen givas det innehållet, att om föreskrifter

enligt 8 eller 9 § medföra sådan inskränkning i rätten att bebygga

mark, att ägaren kan använda marken allenast på sätt som står i uppen
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

bart missförhållande till dess tidigare värde, eller om eljest avsevärt men

tillskyndas honom genom sådana föreskrifter, han är berättigad till ersättning

av kronan för den skada han härigenom lider.

Det torde ligga i sakens natur att i det fall, som avses i andra stycket av

paragrafen, hänsyn skall tagas till förhållandena vid tidpunkten för förbudets

meddelande även när fråga är om annat än inskränkning i bebyggelserätten.

30 §.

Såsom anförts vid 9 § kan allemansrätten ej åberopas som stöd för ett sådant

utnyttjande av ett område att därav uppkomma skador. I en dylik situation

krävs det för att allmänheten likväl skall äga fritt tillträde till området

att länsstyrelsen förpliktat markägaren att tåla intrånget. Sådant intrång

kan emellertid uppkomma icke endast genom att mängden av besökande gör

att marken upptrampas utan också genom att de besökande åstadkomma

skadegörelse på anordningar eller växtlighet eller i annat avseende.

Det är uppenbart att markägarens möjligheter att freda sitt område för intrång

av nu nämnt slag äro mycket begränsade och att hans rätt att kräva

skadestånd av enskilda personer för skadegörelse ofta är tämligen illusorisk.

Rätten till skadestånd av kronan på grund av bestämmelserna i det föreliggande

lagförslaget är begränsad till skador av viss betydenhet. Möjligheten

att få ersättning vid ändrade förhållanden är vidare i princip inskränkt till

fall då ersättning på grund av särskilda skäl bestämts att utgå i årliga belopp.

Viss möjlighet att gå till domstol torde även föreligga enligt principerna

i 34 § expropriationslagen.

Det synes angeläget att länsstyrelsen särskilt beaktar markägarnas intressen

i berörda hänseenden. I fall där man kan vänta, att utvecklingen kan gå

mot skador, som drabba markägaren, bör man om möjligt förfara så att de

ej gå ut över honom. Olika möjligheter kunna därvid ifrågakomma. Sålunda

kan ersättning bestämmas till visst årligt belopp eller förbehåll göras om

framtida ersättning. Den i remissprotokollet anvisade möjligheten att på ett

senare stadium komplettera reservatföreskrifterna leder också till att en

grund för ersättning skapas. Vidare torde länsstyrelsen i sådana fall, där

detta överensstämmer med syftet med reservatet, kunna skydda även markägarens

intressen genom att meddela föreskrifter för allmänheten om begagnande

av ett reservat och genom erforderlig övervakning av att dylika föreskrifter

efterlevas.

31 §.

På grund av vad som anförts vid 9 § föreslås att i första stycket ordet vistas

utbytes mot färdas.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

33 §.

Den i första stycket stadgade tidsfristen för väckande av talan hos expropriationsdomstolen,

ett år, har i ett remissyttrande betecknats såsom väl

kort, detta med hänsyn till att åtskillig tid kan komma att åtgå för förhandlingar.

Departementschefen har emellertid avböjt att föreslå någon förlängning

av fristen.

Ej heller lagrådet vill ifrågasätta en dylik förlängning. Det må emellertid

framhållas, att förevarande preskriptionsbestämmelse måste anses vara dispositiv

och att länsstyrelsen sålunda i och för sig får anses äga eftergiva ettårsgränsen,

t. ex. om det erfordras för fortsatta förhandlingar i ersättningsfrågan.

Då å andra sidan denna gräns uppställts i syfte att förebygga att

uppgörelse om ersättningsfrågor drar ut för mycket på tiden, torde länsstyrelsen

så långt möjligt böra undvika att eftergiva tidsgränsen i fråga.

I anledning av vad som vid denna paragraf uttalats i vissa remissyttranden

må framhållas att — liksom bevisbördan i expropriationsmål ligger på

den exproprierande — bevisbördan vid behandlingen av värderingsfrågor

enligt den nu föreliggande lagen måste anses i princip åvila kronan (se NJA

II 1950 s. 233 och 241 samt beträffande mål om inlösen enligt byggnadslagen

NJA I 1954 s. 1).

36 §.

I andra punkten av förevarande paragraf hänvisas, i fråga om inlösen av

fastighet, till vissa stadganden i expropriationslagen. Emellertid torde ytterligare

hänvisningar vara erforderliga, exempelvis till 2 § tredje stycket

och 11 § nämnda lag. Med hänsyn härtill synes andra punkten böra — efter

mönster av 137 § byggnadslagen — omformuleras till att innefatta att,

när fråga är om inlösen av fastighet, jämväl i övrigt de allmänna bestämmelserna

i lagen om expropriation skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Tredje punkten i paragrafen torde samtidigt böra utbrytas till särskilt

stycke.

37 §.

I första stycket är straffskalan bestämd till dagsböter eller, om brottet är

grovt, fängelse i högst sex månader. De brott, varom här är fråga, äro av

olika natur. Vissa av dem äro sådana, att det sannolikt stundom skulle

framstå såsom obilligt att, även om brottet i och för sig måste betecknas

som grovt, döma till frihetsstraff. Lagrådet får därför föreslå, att sista ledet

i första stycket formuleras så att straffet sättes till dagsböter med tilllägg:

»Är brottet grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader.»

I enlighet med vad som anförts vid 24 § föreslår lagrådet att i andra stycket

orden »uppenbar fara för» få utgå.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 748 år 196i

40 §.

Den föreslagna lagstiftningen innebär i åtskilliga hänseenden starka ingrepp

i enskild rätt. Det är vid sådant förhållande anledning att noga överväga

om ej, jämlikt de grundsatser som i allmänhet kommit till uttryck i regeringsrättslagen,

besvär över beslut innefattande sådana ingrepp böra upptagas

av regeringsrätten i stället för av Kungl. Maj :t i statsrådet. Ledning

kan härvid i viss utsträckning hämtas i betänkandet om kompetensfördelningen

mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4).

Enligt lagrådets mening böra, utöver de i motiveringen till remissförslaget

under detta lagrum nämnda målgrupperna, av regeringsrätten upptagas

också besvär över beslut om fridlysning av naturminne och därmed sammanhängande

beslut, i likhet med vad som gäller rörande fornminnen och

byggnadsminnen (jämför 2 § 11 mom. regeringsrättslagen). Vidare böra till

regeringsrätten föras besvär över beslut angående tillstånd enligt 19 §

(märk att de fallen av tillståndsvägran enligt 19 § närstående men i allmänhet

för den enskilde långt mindre kännbara besluten om föreläggande enligt

20 § andra stycket i remissförslaget förutsättas skola höra till regeringsrättens

avgörande). Hänföras besvär angående tillstånd enligt 19 § till regeringsrättens

avgörande, ligger det nära till hands att regeringsrätten även

blir sista instans i mål om tillstånd enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

46 §.

Ersättningsregeln i andra stycket avser kostnader som före nya lagens

ikraftträdande nedlagts för fyndighetens tillvaratagande. Fall torde emellertid

kunna förekomma, då ersättning skäligen bör utgå även för kostnader

som nedlagts därefter; det synes vara förutsatt att, om ej av särskild anledning

ingripande erfordras, nu pågående täktverksamhet skall kunna under

en övergångstid fortgå i normal omfattning. Om särskilda skäl äro däremot,

uteslutes ersättning genom undantagsbestämmelsen. Lagrådet får därför

föreslå att orden »före nya lagens ikraftträdande» få utgå.

47 §.

I enlighet med vad som anförts vid 22 § föreslås att i första stycket andra

punkten användes den formuleringen att länsstyrelsen må meddela föreläggande

om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig

åtgärd därmed.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr th8 år 1964

Förslaget till ändring i expropriationslagen

Förslaget lämnas av lagrådet utan erinran.

Förslaget till ändring i byggnadslagen

Bestämmelserna i 123 och 124 §§ byggnadslagen äro likalydande med dem

i 87 §. När nu enligt förslaget i 122 § endast upptages en hänvisning till 86 §,

synes det lämpligt att hänvisningen utsträckes till att avse även 87 § och att

123 och 124 §§ upphävas. En sådan ändring medför att även rubriken och

ingressen till lagförslaget få ändras.

I motiveringen uttalar departementschefen, att lagändringen ej rubbar

giltigheten av redan meddelade förordnanden enligt 86 och 122 §§. Detta

torde böra komma till uttryck i lagtexten.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 196b

155

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 april 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, lagrådets den 7 april

1964 avgivna utlåtande över de den 6 mars 1964 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) naturvårdslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation och

3) lag om ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni

1947 (nr 385).

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför vidare.

De av lagrådet förordade ändringarna i 9, 16, 17, 19, 22, 24, 31, 36 och

47 §§ av förslaget till naturvårdslag samt i lagförslaget rörande ändring i

byggnadslagen är i allt väsentligt av formell art och torde böra godtagas.

Ej heller vill jag motsätta mig de jämkningar i sakligt hänseende, om vilka

lagrådet hemställt beträffande 21, 25, 37 och 46 §§ i förslaget till naturvårdslag.

Härutöver bör i sistnämnda förslag göras några rent redaktionella

jämkningar. — Jag biträder lagrådets förslag att till regeringsrätten föra

besvär över beslut om fridlysning av naturminne och därmed sammanhängande

beslut. Vad lagrådet i övrigt föreslagit i fråga om fördelningen av besvärsmål

mellan regeringsrätten och Kungl. Maj :t i statsrådet synes däremot

med hänsyn till sin principiella räckvidd böra övervägas först i samband med

förvaltningsdomstolskommitténs blivande förslag rörande regeringsrättens

arbetsuppgifter.

Härefter hemställer föredraganden att lagförslagen, efter ändringar i enlighet

med vad nyss anförts, måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande. Föredraganden tillägger att, om riksdagen skulle uppskjuta

behandlingen av förslagen till årets höstsession, tiden för de föreslagna lagarnas

ikraftträdande torde böra framflyttas ett halvt år och 46 § naturvårdslagen

jämkas på motsvarande sätt.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 196b

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

B. Siöalth

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagtext........................................................ 3

Remiss till lagrådet den 6 mars 196b ..............................

Inledning .................................................... 15

Gällande bestämmelser .......................................... 16

Av 1963 års riksdag godkända riktlinjer för naturvårdsverksamheten

och dess organisation m. m..................................... 24

Lagstiftningens huvudgrunder.................................... 26

Utredningens lagförslag........................................ 26

Remissyttranden.............................................. 31

Departementschefen........................................... 34

Förslag till naturvårdslag........................................ 36

Inledande bestämmelser....................................... 36

Nationalparker ............................................... 39

Naturreservat ................................................ 41

Naturminnen................................................. 49

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter........ 50

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet................ 51

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden............ 61

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning ............ 97

Ersättningsbestämmelser ...................................... 101

Ansvarsbestämmelser m. m..................................... 128

övergångsbestämmelser ....................................... 131

Förslag till ändring i expropriationslagen.......................... 135

Förslag till ändring i byggnadslagen.............................. 136

Departementschefens hemställan.................................. 136

Utredningens förslag till naturvårdslag (Bil. A) .................... 137

Lagrådets utlåtande............................................. 147

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 april 196b .................. 155

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631399

Doktrin (6)

  1. Staffan Westerlund, Miljörättslig utveckling - tendenser 1960-talet och framåt, FT 2007 nr 2 s. 129, på s. 143 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Eivind Torp, Rennäringens rättigheter i nationalparker och naturreservat, FT 2005 nr 2 s. 155, på s. 176, 185, 186, 189, 190 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. JO om förvaltningsförfarandet, FT 1998 nr 1–2 s. 79, på s. 90 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Carl-Otto Lindberg, En fråga om ersättning enligt naturvårdslagen för mistad bebyggelserätt, FT 1973 nr 6 s. 263, på s. 269, 273, 284 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Lars Delin, Ett spörsmål rörande förhållandet mellan miljöskyddslagen och naturvårdslagen, FT 1969 nr 5 s. 227, på s. 229 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Einar Herlitz, Om reklam och nedskräpning i naturen, FT 1968 nr 3 s. 121, på s. 127 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

22 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:371 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till naturvårdslag m. m., dels i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 3LU 1964:41 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till naturvårdslag m. m., dels i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner om skärpta s. 1 i texten
  3. 3LU 1964:35 Tredje lagutskottets memorial nr 35 år 1964 s. 1 i texten

Rättsfall (3)

3 kopplingar.

  1. RÅ 1993 ref. 87 ur registret
  2. RÅ 1993 ref. 41 ur registret
  3. RÅ 1993 ref. 4 ur registret

Doktrin (16)

16 kopplingar i 9 dokument.

  1. FT 2005 s. 155 Eivind Torp, Rennäringens rättigheter i nationalparker och naturreservat s. 176 · s. 185 · s. 186 · s. 189 · och 1 till i texten
  2. FT 1973 s. 263 Carl-Otto Lindberg, En fråga om ersättning enligt naturvårdslagen för mistad bebyggelserätt s. 269 · s. 273 · s. 284 i texten
  3. FT 1968 s. 121 Einar Herlitz, Om reklam och nedskräpning i naturen s. 121 · s. 127 i texten
  4. JT 2022/23 s. 81 s. 92 i texten · dokumentnivå
  5. JT 2010/11 s. 22 s. 25 i texten · dokumentnivå

Visa alla 9