Sök i Ratio Lex

Angående huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. m

1964-04-23 · 145 sidor, varav 129 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 129 av 145 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:156, Angående huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196k

1

Nr 156

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående huvudmannaskapet

för rådhusrätterna m. m.; given Stockholms

slott den 23 april 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

4) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val

av borgmästare och rådman,

5) lag om ändrad lydelse av 14 g konkurslagen, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om

behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att de kommunala domstolarna, rådhusrätterna,

skall förstatligas från och med den 1 januari 1965.

Förslag framlägges om åtgärder angående rådhusrättspersonalens övergång

till statliga tjänster. Dessa förslag innebär att den nya statliga organisationen

så långt det är möjligt skall övertaga den nuvarande personalen.

Rådhusrätternas domare blir i princip skyldiga att den 1 januari 1965 övergå

till tjänster i denna organisation.

Stad med rådhusrätt föreslås även efter förstatligandet skola hålla erforderliga

lokaler med inventarier för rådhusrättens behov. Kontorsutrustning,

X Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 156

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

som nu användes vid rådhusrätt, skall staden enligt förslaget överlämna

till statsverket utan gottgörelse eller, i vissa fall, upplåta med nyttjanderätt.

Den lagstiftning som reglerar städernas inflytande vid tillsättandet av

tjänster för borgmästare och rådman föreslås bli upphävd. Vidare framlägges

förslag till ändrade lagregler om stads förenande i judiciellt avseende

med domsaga.

Riktlinjer uppdrages för utformningen av en gemensam domarbana, med

enhetlig ordning i fråga om rekrytering, utbildning, behörighet och tjänstetillsättning.

I samband härmed föreslås att rådhusrätternas assessorstjänster

avskaffas. Vidare föreslås att det vid häradsrätterna tillämpade systemet

med rättsferier skall införas även vid rådhusrätterna. Dessa förslag

föranleder ändringar i rättegångsbalken och konkurslagen.

Slutligen behandlas vissa principer för administrationen av rådhusrätterna

efter förstatligandet. Förslag till personalplaner framlägges, såvitt avser

i huvudsak den ordinarie domarpersonalen i de olika rådhusrätterna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j:ts proposition nr 156 år 1964

3

1) Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser angående statens övertagande av

huvudmannaskapet för rådhusrätterna

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Stads skyldighet att hålla rådhusrätt skall upphöra vid utgången av år

1964 i den mån ej i lag stadgas annorlunda.

2 §.

Vid rådhusrätt anställd lagfaren tjänsteman är skyldig att den 1 januari

1965 övergå till jämställd eller högre tjänst vid underrätt.

Den som med stöd av vad sålunda sagts överföres till statlig tjänst är ej

skyldig att vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner.

3 g.

Stad med rådhusrätt skall efter den tidpunkt som angives i 1 § alltjämt

hålla erforderliga lokaler för rådhusrättens behov jämte möbler och andra

dylika inventarier samt svara för uppvärmning, belysning och städning av

lokalerna.

Vad i lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas

kansli är stadgat skall härvid äga motsvarande tillämpning.

4 g.

Utrustning av annat slag än som avses i 3 § första stycket, vilken anskaffats

uteslutande för rådhusrättens behov, skall den 1 januari 1965 utan

vederlag överlämnas till kronan.

Abonnemang å telefonanläggning, som stad ställt till förfogande endast

för nyss angivet behov, skall samtidigt utan vederlag överlåtas till kronan.

Utrustning, som före sagda dag anskaffats även för annat än rådhusrättens

behov, äger kronan i fortsättningen utan vederlag nyttja i den omfattning,

i vilken egendomen varit avsedd för rådhusrätten.

5 g.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196)

2) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 10, 13 och 17 §§ samt 4 kap. 2 § rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att

4 kap. 3 § samma balk skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 kap.

10 §.

För rättsskipningen i rådhusrätt

skola finnas borgmästare och rådmän

samt, om göromålen kräva det,

en eller flera assessorer. De skola

vara lagfarna.

Rådhusrätt må------

Vid rådhusrätt-------

För rättsskipningen i rådhusrätt

skola finnas borgmästare och rådmän.

De skola vara lagfarna.

- i avdelningar,

bestämda tider.

13

Rådhusrätt skall för huvudförhandling

varje vecka hålla en eller

flera allmänna rättegångsdagar samt

eljest sammanträda så ofta det för

arbetet kräves.

Rådhusrätt skall

§•

Rådhusrätt skall för huvudförhandling

varje vecka med undantag

för tiden under rådhusrättens ferier

hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar.

Dd det för arbetets jämna

gång eller eljest finnes erforderligt,

äge rådhusrätten för huvudförhandling

utsätta särskilt sammanträde.

För annan handläggning än

huvudförhandling skall rådhusrätten

sammanträda så ofta det för arbetet

kräves.

— annan ort.

17 §.

Närmare bestämmelser om under- Närmare bestämmelser om underrätts

organisation och verksamhet rätts organisation, verksamhet och

samt domsagas förvaltning medde- förvaltning meddelas av Konungen,

las av Konungen.

4 kap.

2 §•

President och lagman i hovrätt, President och lagman i hovrätt,

hovrättsråd, häradshövding, borg- hovrättsråd, häradshövding, tings
1

Senaste lydelse av 4 kap. 2 §, se SFS 1947: 616.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr i56 år 196b

(Nuvarande lydelse)

mästare och rådinan utnämnas av

Konungen. Revisionssekreterare utnämnes

eller förordnas av Konungen.

Om val av borgmästare och rådman

är särskilt stadgat.

3 §■

Tingsdomare utnämnes eller förordnas

av Konungen.

Om tillsättning av assessor i rådhusrätt

meddelas bestämmelser av

Konungen.

(Föreslagen lydelse)

domare, borgmästare och rådman

utnämnas av Konungen. Revisionssekreterare

utnämnes eller förordnas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Även efter lagens ikraftträdande skall i rättsskipningen i rådhusrätt deltaga

dessförinnan utnämnd assessor i rådhusrätten.

3) Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser angående stads förenande^med domsaga

Härigenom förordnas som följer.

Förordnande att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt

avseende förenas med domsaga meddelas av Konungen. I anslutning till

sådant förordnande äger Konungen giva erforderliga föreskrifter med avseende

å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget samt

utfärda de bestämmelser i övrigt, till vilka stadens förening med domsagan

må föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 17 juni 1932

(nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende skall upphöra

att gälla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

4) Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen*den 5 april 1949 (nr 114) om val av

borgmästare och rådman

Härigenom förordnas, att lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare

och rådman skall upphöra att gälla vid utgången av år 1964.

Blir borgmästare- eller rådmanstjänst ledig under år 1964, har magistraten

att ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungen. I fråga om åtgärder

som under år 1964 böra vidtagas för tillsättande av tjänst, som skall tillträdas

tidigast den 1 januari 1965, meddelar Konungen erforderliga bestämmelser.

5) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen

Härigenom förordnas, att 14 § konkurslagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

14

Då konkursansökning skall hänskjutas

till rätten, varde målet av

konkursdomaren utsatt att förekomma,

i stad inom fyra dagar samt på

landet inom tio dagar eller, om varken

borgenären eller gäldenären begär

att målet skall upptagas inom

sistnämnda tid, senast på det ting

som närmast därefter hålles. Kräves

för gäldenärens kallande eller hans

inställelse vid rätten oundgängligen

längre tid, må tiden för målets företagande

vid rätten utsträckas, dock

ej utöver sex veckor från det delgivning

av kallelsen kan väntas hava

ägt rum. Till rätten skola parterna

särskilt kallas. I kallelsen skall erinras

om den i 16 § stadgade påföljden

av parts utevaro.

I fråga om--— —---mo

(Föreslagen lydelse)

§■

Då konkursansökning skall hänskjutas

till rätten, varde målet av

konkursdomaren utsatt att förekomma

inom tio dagar eller, om varken

borgenären eller gäldenären begär

att målet skall upptagas inom nämnda

tid, senast på det ting eller den

allmänna rättegångsdag som närmast

därefter hålles. Kräves för gäldenärens

kallande eller hans inställelse

vid rätten oundgängligen längre

tid, må tiden för målets företagande

vid rätten utsträckas, dock ej utöver

sex veckor från det delgivning av

kallelsen kan väntas hava ägt rum.

Till rätten skola parterna särskilt

kallas. I kallelsen skall erinras om

den i 16 § stadgade påföljden av

parts utevaro.

varande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse, se SFS 1957: 97.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Ktingl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

7

6) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om

behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet för

häradsrätt att upptaga sjörättsmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Har, med stöd av lagen om stads

och landsbygds förenande i judiciellt

avseende, förordnats att rådhusrätt

i stad skall upphöra och staden i judiciellt

avseende förenas med domsaga,

äger Konungen förordna att

häradsrätten i orten skall äga upptaga

sjörättsmål för vilka rådhusrätten

skolat vara rätt domstol. Förordnande

som sist är sagt skall ej

utgöra hinder för tvistemåls instämmande

till närmaste rådhusrätt samt

ej heller föranleda ändring i vad eljest

gäller om rätt att, efter överenskommelse

mellan parterna, i sådant

mål söka annan rådhusrätt.

Med sjörättsmål------

Har förordnats att rådhusrätt i

stad skall upphöra och staden i judiciellt

avseende förenas med domsaga,

äger Konungen förordna att

häradsrätten i orten skall äga upptaga

sjörättsmål för vilka rådhusrätten

skolat vara rätt domstol. Förordnande

som sist är sagt skall ej

utgöra hinder för tvistemåls instämmande

till närmaste rådhusrätt samt

ej heller föranleda ändring i vad eljest

gäller om rätt att, efter överenskommelse

mellan parterna, i sådant

mål söka annan rådhusrätt.

av dispasch.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 mars 196b.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om huvudmannaskapet

för rådhusrätterna, m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 18 april 1961

hovrättspresidenten Knut Elliot, ordförande, rådmannen Birger Brandt, lagmannen

Olof Engqvist, häradshövdingen Eric Stangenberg, numera t. f. expeditionschefen

Harriet Stangenberg och överdirektören Paul Tammelin såsom

sakkunniga för att överse domkretsindelningen för underrätterna i riket.

Den 29 december 1961 utvidgades de sakkunnigas uppdrag till att avse

en allmän översyn av domstolsväsendet.

Såsom experter åt de sakkunniga förordnades därefter hovrättsassessorn

Leif Brundin, hovrättsrådet Ingvar Henkow, byråchefen Folke Lyberg, numera

lagmannen Bengt Sandström och numera byrådirektören Ivar Tiby.

Till ledamöter av en rådgivande nämnd åt de sakkunniga utsågs ledamöterna

av riksdagens första kammare redaktören Birger Andersson och hemmansägaren

Erik Svedberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare förbundsjuristen

Astrid Kristensson, hemmansägaren Erik Larsson, expeditionslöreståndaren

Eric Nelander, redaktören Olaus Nyberg och hemmansägaren

Gustaf Svensson, dåvarande ledamoten av första kammaren f. d.

folkskoleinspektören Ragnar Bergh ävensom professorn Per Olof Ekelöf,

direktören Styrbjörn von Feilitzen, stadsfiskalen Erik Gamstedt och advokaten

Holger Wiklund.

De sakkunniga, som antagit benämningen domstolskommittén, har avgivit

ett den 1 oktober 1963 dagtecknat delbetänkande, benämnt »Rådhusrätternas

förstatligande». Betänkandet består av tre delar, av vilka en föreligger

i tryck (SOU 1963: 56) och de båda övriga är stencilerade. I betänkandet

framlägges förslag om förstatligande av de kommunala domstolarna,

rådhusrätterna. De föreslagna åtgärderna rör i första hand överförandet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 ur 196i

av rådhusrätternas personal till statlig tjänst. I anslutning härtill framlägges

förslag angående rekrytering, utbildning, kompetenskrav och befordran

inom den, efter det att rådhusrätterna förstatligats, helt statliga domarkåren

i riket. För rådhusrätternas del har upprättats förslag om organisation

och administration samt personalplaner efter förstatligandet. Förslag framlägges

också om lokalhållningen för dessa domstolar samt, vad gäller de

framtida principerna, för samtliga underrätter. I betänkandet föreslås vidare

att magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna skall avvecklas

i samband med rådhusrätternas förstatligande. Betänkandet innehåller slutligen

förslag rörande principerna för domförhet i underrätt i en kommande

enhetlig underrättsorganisation och för domkretsindelningen inom denna organisation.

över betänkandet, utom såvitt rör magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionernas

avveckling, har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, nedre justitierevisionen, samtliga hovrätter

utom hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs

rådhusrätt, rådhusrätterna i Södertälje, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna,

Linköping, Norrköping, Motala, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad,

Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Varberg, Uddevalla,

Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Gävle, Sundsvall, Östersund,

Umeå, Skellefteå och Luleå, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, byggnadsstyrelsen,

riksarkivet, 1961 års storstadsutredning, polisberedningen, länsindelningsutredningen,

Sveriges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges landsfiskaler och Sveriges kommunala förvaltningsjurister

samt Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. En del av remissorganen

har haft att yttra sig endast beträffande vissa i förevarande delar

av betänkandet behandlade frågor. Till yttrandena har fogats utlåtanden

från ett stort antal myndigheter, kommunala organ och organisationer.

Vissa ekonomiska frågor i samband med ett förstatligande av rådhusrätterna

har — jämte andra spörsmål — behandlats i en inom finansdepartementet

upprättad, den 20 november 1963 dagtecknad promemoria

angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter

i förhållande till staten. Denna promemoria innehåller förslag,

som i sin tur beaktar bl. a. innehållet i ett av 1955 års stadsutredning år

1962 avgivet betänkande i ämnet (SOU 1962: 9). Promemorian har varit

föremål för remissbehandling.

Genom riksdagens bifall år 1962 till Kungl. Maj:ts proposition angående

huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. (prop. 148, SU 183, rskr 387)

har i princip beslutats att staten från och med den 1 januari 1965 övertager

huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet i den

It llihang till riksdagens protokoll ISCi. 1 samt. ,Vr 136

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

män huvudmannaskapet för dessa verksamhetsgrenar alltjämt är kommunalt.

Domstolskommittén, liksom förslagen i nyssnämnda promemoria, förutsätter

att genomförandet av rådhusrätternas förstatligande sker samtidigt

med sagda reformer.

Jag anhåller nu att få upptaga vissa av de i domstolskommitténs betänkande

behandlade spörsmålen. Dessa rör främst själva huvudmannaskapet

för rådhusrätterna och frågor om domstolarnas personalorganisation, som

föranleder eller äger samband med lagstiftning vid en reform på detta område.

Jag avser att senare denna dag anmäla av kommittén behandlade

spörsmål om en avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna.

I detta sammanhang vill jag nämna att jag i dag även ämnar

föreslå vissa ändringar i utsökningslagen, som innebär bl. a. att magistrat

eller ledamot av magistrat ej längre skall vara överexekutor. Till grund

för dessa förslag ligger ett av lagberedningen den 22 april 1963 avgivet betänkande

(SOU 1963: 28). Vad vidare angår de frågor som behandlats i här

förut omnämnda promemoria kommer dessa, enligt vad jag erfarit, att i

senare sammanhang anmälas av chefen för finansdepartementet. Slutligen

bör nämnas att chefen för inrikesdepartementet, enligt vad jag inhämtat,

denna dag kommer att anmäla frågorna om utformningen fr. o. m. den

1 januari 1965 av nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationer samt

om vad i övrigt hänger samman med genomförandet av reformerna på dessa

områden. I.

I. Allmänna ställningstaganden

De allmänna domstolarna i vårt land utgöres av underrätter, sex hovrätter

och högsta domstolen. I underrätterna — härads- och rådhusrätter —

dömer lagfarna domare, i vissa mål jämte lekmän, nämnden, överrätterna

består alltid av flera lagfarna domare. Utöver de dömande uppgifterna omhänderhar

hovrätterna administrationen av häradsrätterna och har även

att sörja för domarrekryteringen och en väsentlig del av domarutbildningen.

Enligt rådande grunder för instansordningen skall praktiskt taget alla

mål anhängiggöras i underrätt. Underrätternas domar kan alltid underställas

hovrätts prövning. I princip föreligger fullföljdsrätt från hovrätt till

högsta domstolen. Beträffande flertalet mål gäller emellertid, som villkor

för att talan mot hovrätts dom skall komma under högsta domstolens prövning,

att högsta domstolen lämnar tillstånd därtill. De till högsta domstolen

fullföljda målen beredes i nedre justitierevisionen.

Häradsrätterna handhar rättsskipningen på landet. Kostnaderna för dem

bestrides av statsverket. Det åligger dock domkretsens, tingslagets, innevånare

att betala utgifterna för sammanträdes- och kanslilokaler. Även vissa

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196i

städer lyder under landsrätt. Detta gäller städer, som tillkommit efter år

1904, och en del äldre städer, som i senare tid förenats med landsbygd i

judiciellt avseende. I övriga städer handhas rättsskipningen av rådhusrätt,

som bekostas av staden. Kostnaderna för hovrätter och högsta domstolen

bestrides av statsverket.

Domsaga, som är benämningen på häradshövdings ämbetsområde, utgör i

allmänhet ett tingslag. Antalet domsagor är för närvarande 117. Av dessa

består 13 av mer än ett tingslag. I flertalet domsagor finns, jämte häradshövdingen,

en eller flera biträdande lagfarna domare: tingsdomare, tingssekreterare

eller fiskalskompetenta biträden.

För närvarande har 36 städer rådhusrätt. Av dessa, s. k. magistratsstäder,

är fem nu föremål för utredning om landsrättsförläggning. De lagfarna domarna

i rådhusrätt utgöres av borgmästare och två eller flera rådmän. I ett

flertal rådhusrätter finns därjämte assessorer och andra biträdande domare.

Vad gäller underrätternas organisation råder vissa olikheter mellan rådhusrätter

och häradsrätter. Olikheterna är historiskt betingade och sammanhänger

med att rådhusrätterna är av städerna bekostade domstolar, medan

upprätthållandet av domstolsorganisationen i övrigt åvilar staten. Olikheter

finns bl. a. i ordningen för tillsättning och utbildning av domare samt

för arbetsfördelningen inom domstolarna. Vidare råder skiljaktigheter i fråga

om domstolarnas sammansättning. För häradsrätt är huvudregeln, gällande

både tvistemål och brottmål, att domstolen är domför med en lagfaren

ordförande jämte nämnd. Rådhusrätt har i brottmål samma sammansättning

som häradsrätt. Vid särskild huvudförhandling i tvistemål däremot

har rådhusrätt kollegial sammansättning med tre eller fyra lagfarna domare.

I enklare mål är såväl häradsrätt som rådhusrätt domför med endast en

lagfaren domare.

Rådhusrätt har att, utöver rättsskipningen i stad, såsom magistrat utöva

viss förvaltningsverksamhet. Denna verksamhet omfattade tidigare såväl

kommunala som statliga uppgifter. Numera är magistraten befriad från de

kommunala uppgifterna. Magistraten har emellertid alltjämt att svara för

en mångfald uppgifter i egenskap av lokal statlig myndighet. I Stockholm

åvilar dock flertalet magistratsgöromål överståthållarämbetet.

Vår nuvarande domslolsorganisalion har i stort sett bestått oförändrad

sedan lång tid tillbaka. Den stora processreform, som genomfördes med

1942 års rättegångsbalk, gällde i huvudsak själva rättegångsförfarandet. t

överensstämmelse med de av statsmakterna år 1931 antagna grunderna för

reformen (prop. 1931:80, Sä IT 1, rskr 308) begränsades i princip de

organisatoriska åtgärderna till sådana, som fordrades för alt domstolarna

skulle bli i stånd att uppbära det nya processuella förfarandet. Frågan om

en mera genomgripande omorganisation av domstolarna blev härigenom

skjuten på framtiden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

Etter processreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1948, har flera

utredningar företagits rörande domstolsorganisationen. Utredningarna har

lett till bl. a. följande betänkanden: Domar tjänster i häradsrätt och hovrätt

(SOU 1956: 52), Domarbanan (SOU 1959: 17), Rådhusrätts sammansättning

i brottmål (SOU 1956: 28), Häradsrätts sammansättning i brottmål

(SOU 1958:9) och Underrätterna (SOU 1961:6). Dessa betänkanden har

avgivits, de två förstnämnda av 1955 års domarutredning och de tre sistnämnda

av stadsdomstolsutredningen.

De förslag som framlagts i berörda betänkanden avser skilda, begränsade

avsnitt av domstolsväsendet. Det har emellertid visat sig möta stora svårigheter

att genom partiella reformer komma till rätta med hithörande problem.

En fullständig översyn har framstått som ofrånkomlig för att nå

ändamålsenliga och samstämmande lösningar över hela linjen. Med anledning

härav har domstolskommittén fått uppdraget att företaga en allmän

översyn av domstolsväsendet i riket (jfr utredningsdirektiven, riksdagsber.

1963 I Ju: 35).

Då grunderna för rättegångsreformen prövades år 1931, uttalade sig både

Kung!. Maj :t och riksdagen principiellt för att rättsskipningen i städerna

borde övertagas av staten. Frågan härom ansågs emellertid böra anstå i avvaktan

på en omläggning av städernas förvaltning. Stadsdomstolsutredningen

framlade i berörda betänkande om underrätterna principförslag om

att staten skall överta kostnaderna för stadsdomstolarna. Domstolskommitténs

översyn av domstolsorganisationen bör enligt de givna utredningsdirektiven

taga till utgångspunkt, att huvudmannaskapet och kostnaderna

för rättsskipningen i de städer, som nu har rådhusrätt, skall överföras på

staten. Vid översynen har kommittén att utarbeta närmare förslag till reformens

slutliga genomförande. Enligt vad som vidare bl. a. anföres i direktiven

bör såsom riktmärke för utredningen gälla att underrättsorganisationen

skall vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i hela

riket samt att sålunda den nuvarande skillnaden mellan land och stad skall

bringas att upphöra.

Kommittén

Med hänsyn till omfattningen av det ganska invecklade frågekomplex,

som avses med domstolskommitténs uppdrag, förutsätter kommittén att det

dröjer tämligen länge, innan utredningsarbetet i dess helhet är avslutat.

Kommittén framhåller att domstolsväsendet är en organisatorisk enhet. Det

ena spörsmålet griper in i det andra och kan ofta icke lösas utan återverkningar

på andra områden av organisationen. Det möter därför i många fall

svårigheter att bryta ut och för sig behandla en speciell fråga. Med hänsyn

till den långa tid, som kan beräknas förflyta innan en slutgiltig ny domstolsorganisation

kan genomföras, är det emellertid angeläget att, i den mån

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 ur 1065

möjligheter finns att framskrida etappvis, taga till vara sådana möjligheter.

Kommitténs utredning är närmast föranledd av stadsdomstolsutredningens,

av en enhällig opinion understödda förslag att på staten överföra huvudmannaskapet

för rättsskipningen vid rådhusrätterna i överensstämmelse med

vad som av ålder varit fallet beträffande häradsrätterna. De för en sådan reform

behövliga åtgärderna anser kommittén kunna vidtagas utan att en samlad

översyn senare av hela domstolsorganisationen hindras. Genom att huvudmannaskapet

för samtliga allmänna domstolar samlas på en hand torde

genomförandet av organisatoriska ändringar av andra slag i stället underlättas.

Rådhusrätternas förstatligande är, anför kommittén, en fråga av icke blott

principiell och ekonomisk räckvidd. Den är av väsentlig betydelse för domstolsväsendet

genom de förutsättningar som skapas att få till stånd en enhetlig

domarkår med gemensam befordringsgång och att avskaffa rådande

dualism mellan å ena sidan den statliga och å andra sidan den kommunala

domarbanan. Ej mindre betydelsefullt är att en enhetlig underrättsorganisation

och en ändamålsenlig domkretsindelning knappast kan åstadkommas,

utan att rådhusrätterna helt infogas i det statliga domstolsväsendet.

Kommittén föreslår att förstatligandet av rådhusrätterna sker som ett

första led i arbetet på en ny domstolsorganisation, utan att lösningen av övriga

med en sådan organisation sammanhängande frågor avvaktas. Härmed

avser kommittén ej att åtgärderna nu bör begränsas endast till att huvudmannaskapet

överföres på staten. En reform av denna begränsade räckvidd

skulle icke medföra förut omnämnda fördelar. Kommittén anser den ej heller

vara önskvärd från andra synpunkter, som beröres i det följande.

Om en gemensam domarbana skall kunna komma till stånd, måste — enligt

vad kommittén konstaterar — eu enhetlig ordning utformas angående

rekrytering, utbildning, behörighet, befordran och tjänstetillsättning inom

domarkåren. Åtgärder av detta slag är emellertid ej tillräckliga för att rådande

dualism mellan statliga och kommunala underrättsdomare helt skall

undanröjas. Full enhetlighet vinnes väl först i och med att underrättsorganisationen

blir i allo likformig. Detta är emellertid en fråga på längre sikt,

som alltså icke kan lösas i förevarande sammanhang. Det blir nödvändigt

räkna med att rådhusrätterna även efter förstatligandet under en tid består

som en särskild form av underrätter vid sidan av häradsrätterna. De båda

underrättstyperna bör emellertid redan nu, som förberedelse till den omstöpning

i en gemensam form som är att emotse framdeles, göras så överensstämmande

som i dagens situation är möjligt. Tjänster, arbetsuppgifter och

grunderna för fördelning av göromålen mellan olika befattningshavare hör

vara i allt väsentligt desamma vid rådhusrätt som vid häradsrätt. Även administrationen

av domstolarna hör vara i stort sett ensartad. I detta sammanhang

erinrar kommittén om att olikheter föreligger i fråga om lönesätlningen

såväl mellan statliga och kommunala befattningshavare som mellan olika

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196''r

rådhusrätter. Det kan varken från statens eller från befattningshavarnas

synpunkt vara lämpligt att statliga underrätter med avvikande principer för

lönesättningen finns vid sidan av varandra. Kommittén förutsätter att frågan

om erforderliga ändringar i detta hänseende löses genom förhandlingar

i sedvanlig ordning och att dylika förhandlingar kommer till stånd inom

sådan tid att resultatet av dem kan beaktas, då förstatligandet träder i kraft.

Den omorganisation av rådhusrätterna som bör vidtagas i samband med

huvudmannaskapsreformen motiveras enligt kommitténs mening ej endast

av angelägenheten att skapa en gemensam domarkarriär. För staten är det

av intresse att, då den övertager det ekonomiska ansvaret, också veta vad

detta övertagande innebär på längre sikt. Även från rekryteringssynpunkt

och för rådhusrätternas nuvarande befattningshavare är det av vikt att den

framtida organisationen åtminstone till sina huvuddrag fastställes. Ett

dröjsmål måste, särskilt bland den icke slutbefordrade personalen, skapa

oro och osäkerhet. Det nuvarande svävande tillståndet är icke tillfredsställande

och läget förbättras ej, om rådhusrätterna skulle övertagas av staten

i befintligt skick utan att det samtidigt anges, hur personaluppsättning och

övrig organisation avses skola gestaltas i fortsättningen.

Underrätternas organisatoriska utformning blir enligt kommitténs åsikt i

väsentlig grad beroende av vad som skall gälla angående domstolarnas sammansättning

och domkretsarnas omfattning. En förutsättning för att rådhusrätterna

redan nu — innan domstolsorganisationen i dess helhet blivit

föremål för översyn — skall kunna ges en organisation, som kan förväntas

bestå i sina huvuddrag även i fortsättningen, är att principerna för domförhet

och domkretsindelning fastlägges för underrätterna. Kommittén anser

därför att man i detta sammanhang, utan att ståndpunkt tages i detalj, bör

uppdraga de allmänna riktlinjer efter vilka lösningen av dessa frågor skall

sökas. I enlighet härmed anger kommittén i betänkandet vissa principer,

enligt vilka kommittén anser domförheten i underrätt böra lösas under det

fortsatta utredningsarbetet. För brottmålens del tänker sig kommittén att

den nuvarande huvudregeln, att domstolen är domför med en lagfaren domare

med nämnd, skall bibehållas. I fråga om tvistemålen anser kommitténs

majoritet den juristkollegiala sammansättningen vara att föredraga. Då

enighet icke kunnat uppnås inom kommittén, har kommittén funnit sig böra

utgå från att i en blivande underrättsorganisation möjlighet skall föreligga

att i tvistemål använda såväl den juristkollegiala sammansättningsformen

som sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd. Kommitténs

majoritet förordar därvid att sammansättningen tre lagfarna domare uppställes

som huvudregel. En minoritet har ansett att lagfaren domare och

nämnd bör vara den domförhetsform som i första hand bör användas. Därutöver

innehåller betänkandet riktlinjer för domkretsindelningen i en framtida

enhetlig underrättsorganisation. Kommittén åsyftar bl. a. att en domkrets

regelmässigt skall vara tillräckligt stor för att bereda sysselsättning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965 15

åt minst tre domare samt att mer än en underrätt i princip ej skall vara

förlagd till samma ort.

I anslutning till vad nu anförts understryker kommittén att det ej kan

uteslutas att ändringar i den rådhusrättsorganisation, som genomföres i

samband med förstatligandet, kan visa sig nödvändiga vid den slutliga gestaltningen

av domstolsväsendet. Också den gemensamma domarkarriären

kan behöva ges annan utformning än den nu får. Möjligheten av sådana

ändringar vill kommittén emellertid ej taga till intäkt för att, i avvaktan på

en allmän omorganisation av domstolsväsendet, bibehalla radhusrätterna

till alla delar vid den organisation de nu har. Den eftersträvade enhetligheten

på domarbanan och inom domarkåren, vilken är ett av huvudsyftena

med förstatligandet, skulle då inte kunna vinnas.

Den gemensamma domarbanan bör enligt kommitténs mening uppbyggas

efter i stort sett det mönster som kännetecknar den nuvarande statliga sektorn.

En reform enligt kommitténs förslag föranleder smärre ändringar i

rättegångsbalkens bestämmelser. Gällande föreskrifter angående rekrytering,

utbildning, befordringsgång och utnämningsförfarande är väsentligen

utfärdade i administrativ ordning. En enhetlig reglering av domarbanan

förutsätter justeringar av dessa föreskrifter. Kommittén anser att en allmän

översyn av hithörande författningar, som i övrigt är erforderlig, kan anstå.

Då en gemensam underrättsorganisation för hela riket, utan åtskillnad mellan

land och stad, framdeles genomföres, måste nya för underrätterna gemensamma

föreskrifter utfärdas.

Vid förstatligandet avses rådhusrätternas nuvarande dubbla egenskap av

domstol och magistrat skola upphöra. Magistratsgöromålen skall enligt kommitténs

förslag utskiftas på andra myndigheter och rådhusrätterna kommer

att i likhet med häradsrätterna uteslutande vara domstolar.

Statens övertagande av huvudmannaskapet även för städernas domstolar

underlättar judiciella indelningsändringar av det slag som för närvarande

regleras genom särskild lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende. Kommittén förordar att denna lag nu upphäves och ersättes

med ett allmänt stadgande i rättegångsbalken.

Genom förstatligandet kommer, framhåller kommittén, kommunernas

skyldigheter mot rådhusrätternas personal att överflyttas på staten. För

övergången erfordras reglerande bestämmelser. I samband med förstatligandet

måste också frågan om lokalhållningen regleras. Kommittén

framlägger förslag i dessa hänseenden.

Kommittén utgår från att de kostnader, soin reformen innebär för

statsverket, får bestridas över statsbudgeten i vanlig ordning. Frågan, i

vilken omfattning och på vad sätt staten skall beredas ersättning för

dessa kostnader av städerna med rådhusrätt, anser kommittén falla utanför

dess uppdrag. Kommittén — som hänvisar till 1955 års stadsutrednings

betänkande om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

förhållande till staten (SOU 1962: 9) — förutsätter att en lösning kommer

till stånd, innan förstatligandet genomföres.

Kommittén säger sig utgå från att rådhusrätterna förstatligas den 1

januari 1965. Kommittén erinrar om att staten enligt statsmakternas beslut

skall övertaga huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

sagda dag. De problem som därvid uppkommer är i flera avseenden

desamma som de vilka möter vid statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna. Även om sambandet mellan ifrågavarande

verksamhetsgrenar inte är sådant att med förstatligandet sammanhängande

organisatoriska ändringar nödvändigtvis behöver genomföras i ett sammanhang

över hela linjen, har kommittén räknat med att så om möjligt

sker.

Yttrandena

Att huvudmannaskapet för rådhusrätterna bör överföras

på staten har tillstyrkts av de remissinstanser som särskilt yttrat sig

i frågan. I övrigt har man i yttrandena utgått från, såsom något givet,

att en sådan reform bör genomföras. I allmänhet anlägges samma synpunkter

som kommittén anfört i sin motivering för reformen. Några rådhusrätter

understryker att deras ställningstagande icke grundas på att

städerna ej skulle ha fullgjort sina uppgifter som huvudmän för rådhusrätterna

på tillfredsställande sätt. Rådhusrätten i Lund framhåller sålunda

att det kommunala huvudmannaskapet för rådhusrättens del icke varit

till nackdel. Tvärtom har rådhusrätten vid behov av arbetskraftsförstärkning,

inventarier och litteratur kunnat påräkna en mera positiv inställning

från anslagsbeviljande myndigheters sida än vad som hittills

brukat vara fallet vid statliga domstolar.

I yttrandena har vidare allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran

att förstatligandet av rådhusrätterna sker som ett första led i arbetet

på en ny domstolsorganisation.

Svea hovrätt framhåller att en samlad och allsidig översyn av domstolsväsendet

under senare tid alltmera framstått som nödvändig. Ett utredningsuppdrag

av denna karaktär torde emellertid icke kunna slutföras

förrän efter relativt lång tid. Det är angeläget att möjligheterna att i utredningsarbetet

framskrida etappvis tillvaratages. Fördelen härmed är att

vissa angelägna reformer kan förverkligas tidigare än som eljest kunnat

ske samt att det fortsatta utredningsarbetet kan byggas på principer som

statsmakterna på ett tidigt stadium satts i tillfälle att fatta ståndpunkt till.

Till stöd för att rådhusrätterna redan nu bör förstatligas åberopar hovrätten

bl. a. angelägenheten av att snarast möjligt få till stånd en övergång

till en gemensam domarbana och ett förenhetligande i övrigt av de båda

underrättsformerna. Motsvarande synpunkter återkommer i flera andra

yttranden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Göteborgs rådhusrätt understryker att en allmän underrättsreform i anslutning

till ett förstatligande av rådhusrätterna, vilken icke leder till en enhetlig

och ändamålsenlig underrättsorganisation, måste anses otillfredsställande.

Rådhusrätten finner emellertid i likhet med kommittén att det slutliga

ställningstagandet till utformningen av en enhetlig underrättsorganisation

måste anstå med hänsyn till sambandet med vissa för domstolsväsendets

allmänna struktur grundläggande spörsmål.

Åtskilliga beröringspunkter föreligger mellan rådhusrätternas förstatligande

och domstolsväsendets omorganisation på ena samt förstatligandet

och omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet på andra

sidan, framhåller polisberedningen. Beredningen beklagar att en samlad

lösning för alla nämnda verksamhetsgrenar inte synes kunna komma till

stånd. Beredningen understryker att omorganisationen av polis-, åklagaroch

exekutionsväsendet inte kan anstå i avvaktan på utredningarna om

och ställningstagandena till domstolsväsendets framtida organisation. Inte

heller kan det rimligen komma i fråga att nu för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

genomföra en provisorisk omorganisation, som sedermera

skulle ändras i samband med att domstolsväsendet omorganiseras. Beredningen

vill därför helt allmänt slå fast, att domstolskommittén i sitt fortsatta

arbete torde ha att utgå från de förutsättningar för en ny domstolsorganisation

-—- särskilt då domkretsindelning — som det omorganiserade

polis-, åklagar- och exekutionsväsendet utgör. Härmed är ej sagt att inte

smärre justeringar i sistnämnda organisationer kan behöva ske för att

en ändamålsenlig domstolsorganisation skall kunna åstadkommas. Liknande

synpunkter anlägges av Föreningen Sveriges stadsfiskater.

Remissinstanserna är överlag ense med domstolskommittén om att förstatligandet

av rådhusrätterna ej bör begränsas enbart till att staten övertager

huvudmannaskapet och kostnaderna för stadsdomstolarna. Från flera

håll understrykes angelägenheten att få till stånd en gemensam

domarbana. I allmänhet godtages också kommitténs uttalanden om

behovet av ändringar i rådhusrätternas inre organisation

i samband med förstatligandet.

Till de remissinstanser som ställer sig helt positiva till kommitténs

allmänna uttalanden i dessa frågor hör Sven hovrätt. Enligt vad hovrätten

framhåller är det naturligt att en förändring av denna räckvidd i övergångsskedet

rymmer en mängd problem, som svårligen låter sig säkert

överblicka till sina konsekvenser men som kan antagas medföra olägenheter

av skilda slag särskilt för enskilda befattningshavare inom de båda

nu existerande domarkarriärerna. Enligt hovrättens mening framstår emellertid

en övergång till en gemensam domarbana samt ett förenhetligande

i övrigt av de båda underrättsformerna snarast möjligt som synnerligen

angeläget. De framlagda förslagen i denna del visar också, bedömt i stort,

att åtgärderna låter sig genomföra under skäligt hänsynstagande till be
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

rörda personalgruppers berättigade intressen och utan att man i någon

högre grad binder sig för utformningen av den kommande slutgiltiga domstolsorganisationen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar att det, då domarkarriären

under lång tid varit föremål för utredningar i olika sammanhang,

synes angeläget att domarbanans framtida utformning bestämmes

så snart som möjligt. Länsstyrelsen tillstyrker därför att förstatligandet

förenas med sådana förändringar av rådhusrätternas inre organisation

som erfordras för att göra domartjänstgöring i rådhusrätt och häradsrätt

mera likformig och därmed bättre anpassad till en enhetlig domarbana. Vidare

gör bl. a. rådhusrätten i Malmö uttalanden, som innefattar instämmande

i kommitténs synpunkter i förevarande delar.

Sveriges juristförbund understryker att det såväl från rekrvteringssynpunkt

som för rådhusrätternas nuvarande befattningshavare är av vikt

att den framtida organisationen åtminstone till sina huvuddrag fastställes.

Några rådhusrätter förordar återhållsamhet med ändringar av rådhusrätternas

organisation i samband med förstatligandet. Sålunda anser Stockholms

rådhusrätt att de organisatoriska förändringar, främst syftande till

att främja åstadkommandet av en gemensam domarbana och till administrativa

reformer i samband med rådhusrätternas förstatligande, bör

ges så ringa omfattning som möjligt. Enligt vad rådhusrätten påpekar, antyder

kommittén i olika sammanhang att risk föreligger att dess förslag

till lösningar kan behöva omprövas under det fortsatta reformarbetet. Det

framstår med hänsyn härtill som angeläget att stor återhållsamhet iakttages

vid genomförande av förändringar. Rådhusrätten i Västerås erinrar

om att det ännu i åtskilliga väsentliga hänseenden är ovisst, hur den nya

organisationen av domstolsväsendet kommer att utformas. Då förslag till

ändring i häradsrätternas organisation icke föreligger, kan likformighet

mellan de båda underrättstyperna nu endast uppnås genom att man anpassar

rådhusrätterna efter häradsrätterna, oavsett huruvida detta i och

för sig innebär en förbättring eller försämring. Ett sådant förfaringssätt

anser rådhusrätten olämpligt. Enligt rådhusrättens uppfattning bör ändringarna

i rådhusrätternas organisation nu begränsas till vad som föranledes

av tillskapandet av en gemensam domarbana. Rådhusrätten i Hälsingborg

ger uttryck för liknande tankegång. Genom att rådhusrätterna

anpassas efter häradsrätternas uppbyggnad kommer de fördelar som rådhusrättsorganisationen

kan uppvisa, jämförd med häradsrättsorganisationen,

att försvinna och det kan, anför rådhusrätten, näppeligen förväntas

att de blir tillbörligt beaktade vid en framtida fullständig omorganisation.

Enligt rådhusrättens mening är detta en beklaglig konsekvens av

kommitténs förslag. Rådhusrätten är emellertid medveten om att kommitténs

förslag grundar sig på en önskan att skapa förutsättningar för uppbyggandet

av en gemensam domarbana. Med hänsyn till den tidrymd som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år l!)Oi

måste åtgå för detta önskemåls genomförande vill rådhusrätten icke motsätta

sig cn viss omorganisation av rådhusrätterna i samband med förstatligandet

i syfte att skapa en gemensam domarbana.

En än mera avvisande hållning till ändringar i rådhusrätternas organisation

intager rådhusrätten i Lund, som hävdar att kommitténs skäl

för att föreslå ändringar, avsedda att anpassa rådhusrätterna till häradsrätternas

nuvarande arbetssätt, ej är bärande. En provisorisk likformighet

under övergångstiden är icke något eftersträvansvärt mål; tvärtom

synes det vara en fördel att skilda former prövas sida vid sida i avbidan

på att organisationsformen för den framtida underrätten bestämmes. Därigenom

möjliggöres bedömning av funktionsdugligheten. En liknande inställning

kommer till uttryck i yttrandet från rådhusrätten i Halmstad.

Statskontoret förutsätter att de rådhusrätter som skall finnas kvar efter

förstatligandet tills vidare bibehålies vid sin nuvarande organisation och

att förstatligandet sker utan föregripande av den allmänna översynen avdomstolsväsendet.

Stockholms stads rätts- och polis direktion åberopar i huvudsak ett yttrande

av kanslichefen vid direktionen, i vilket bl. a. förordas att staten

visserligen från och med den 1 januari 1965 övertager det fulla ansvaret

för stadsdomstolarna men att de organisatoriska frågorna tills vidare i

stort sett får vila i avbidan på ytterligare överarbetning. I yttrandet hävdas

att kommitténs förslag i dessa hänseenden icke synes vara tillräckligt

genomarbetade och anpassade efter storstadsförhållanden. För Stockholms

rådhusrätts vidkommande föreslås den lösningen att verksamheten

vid rådhusrätten, med de mindre jämkningar som under alla omständigheterna

kan vara påkallade, förstatligas i oförändrad form samt att

Stockholms stad, mot ersättning av staten för fulla kostnaderna, tillhandahåller

erforderliga driftmedel och tillgång till den nuvarande administrativa

apparaten. Detta förslag biträdes av överståthållarämbetet.

En i princip annan uppfattning kan hovrätten över Skåne och Blekinge

sägas ge uttryck för. Enligt hovrättens mening bör mera omfattande organisatoriska

reformer genomföras i samband med rådhusrätternas förstatligande

än enligt kommitténs förslag. Hovrätten menar att kommittén

icke går tillräckligt långt, då det gäller att i en första etapp samla de åtgärder

som lämpligen bör vidtagas samtidigt med rådhusrätternas förstatligande.

Denna etapp i reformarbetet bör taga sikte på att så långt det

är praktiskt möjligt redan från början avlägsna skillnaden mellan häradsrätt

och rådhusrätt. Något sakligt skäl att bibehålla rådhusrätt såsom en

särskild domstolsform finns inte enligt hovrättens mening. Dess bibehållande

avses inte skola ingå i de fortsatta övervägandena. Redan nu bör enligt

hovrättens åsikt införas såväl likformiga domförhetsregler för häradsrätter

och rådhusrätter som enhetliga benämningar för underrätterna och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år W6i

underrättsdomarna. Hovrätten gör gällande att en sådan reform bör kunna

åstadkommas, trots den tidsnöd som kan anses föreligga.

En allmänt kritisk inställning till kommitténs lösningar av de med

rådhusrätternas förstatligande sammanhängande frågorna intager Stockholms

stads kammarkontor, som anser att det saknas en tillräcklig penetrering

av de praktiska frågor som en reform aktualiserar. Såsom icke alls lösta

eller otillräckligt utredda frågor anger kammarkontoret den ekonomiska

uppgörelsen mellan staten och städerna ävensom den närmare innebörden

av statens övertagande av kostnadsansvaret, lokalhållningsfrågan samt den

administrativa organisationen, lokalt och centralt.

Kommitténs ståndpunkt att ställning i princip nu bör tagas till frågorna

om enhetliga domförhetsregler i underrätt och om

domkretsindelningen för underrätterna biträdes av Stockholms

rådhusrätt (majoriteten), Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö och

Föreningen Sveriges stadsdomare. Av övriga remissinstanser, som berört

detta ämne, har Sveriges advokatsamfund uttalat sig i samma riktning.

Svea hovrätt ställer sig i viss mån tveksam till lämpligheten av att ställning

tages till domförhetsprinciperna men tillstyrker att riktlinjerna för

domkretsindelningen upptages till prövning. Hovrätten för Västra Sverige

säger helt allmänt att hovrätten ej har någon erinran mot kommitténs avgränsning

av de frågor som nu bör behandlas. Sveriges juristförbund gör

liknande uttalanden. Länsstyrelsen i Stockholms län beklagar att underrättsorganisationen

ej göres likformig i samband med förstatligandet av

rådhusrätterna, medan hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att enhetliga

domförhetsregler, såsom förut nämnts, redan nu tillskapas och att

ställningstagandet i domkretsfrågan ej begränsas till de framtida principerna.

Att ställning nu tages till nyss berörda principfrågor avstyrkes av Göta

hovrätt, statskontoret och en ledamot i Stockholms rådhusrätt.

Tillvägagångssättet att bryta ut dessa frågor ur sitt större sammanhang

och föreslå en separat lösning av dem inger vissa betänkligheter ur principiell

synpunkt, anför Stockholms rådhusrätt (majoriteten). Det är ej möjligt

att i alla hänseenden överblicka, vilka konsekvenser en lösning efter

de föreslagna riktlinjerna kan komma att få på andra därmed förbundna

spörsmål, såsom överrätternas sammansättning och instansordningen. Praktiska

skäl talar emellertid med styrka för att principerna för underrätternas

domförhet och domkretsindelningen fastlägges redan i detta sammanhang.

Ett förslag till slutlig omgestaltning av domstolsväsendet torde alltjämt

dröja ansenlig tid. Fortsatt ovisshet beträffande underrätternas framtida

organisation skapar osäkra förhållanden på domarbanan, påverkar

oförmånligt rekryteringen till denna och försvårar planläggningen av do
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

marutbildningen. Det synes vara ägnat att påskynda det fortsatta reformarbetet,

om principbeslut kunde meddelas i de av kommittén berörda hänseendena.

En ofrånkomlig förutsättning för att ett beslut skall bli till gagn

är dock, yttrar rådhusrätten, att beslutet i sina huvuddrag blir bestående.

Svea hovrätts berörda tveksamhet till en prövning nu av domförhetsprinciperna

i underrätt grundar hovrätten på att det enligt dess mening föreligger

ett sådant inre samband mellan domförhetsreglerna samt underrättsorganisationen

i övrigt och förhållandet mellan instanserna att starka skäl

talar för att behandla dessa frågor i ett sammanhang. Å andra sidan bör

ej bestridas, anför hovrätten, att domstolskommitténs fortsatta arbete kommer

att väsentligt underlättas, om den för domstolsorganisationens utformning

relativt grundläggande, starkt kontroversiella frågan om underrätternas

domförhet i tvistemål nu bringas till en slutgiltig lösning. Denna synpunkt

gör att hovrätten ej vill motsätta sig att frågan om domförheten i

tvistemål nu prövas. Vad gäller principerna för domkretsindelningen är

dessa otvivelaktigt grundläggande för domstolsorganisationen i övrigt. Man

lärer därför icke kunna taga ställning till domkretsindelningen utan att detta

får vissa återverkningar i fråga om underrätternas utformning och instansordningen.

Kommittén har emellertid i enlighet med sina direktiv utgått

från att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga

i underrätterna. Hovrätten har redan tidigare givit sin anslutning åt denna

princip såsom en utgångspunkt för utformningen av domstolsväsendet i

Sverige, och principen synes för övrigt icke ifrågasättas av någon. Denna

grundsyn har stor betydelse, när huvuddragen för domkretsindelningen

skall fastläggas. Därutöver gör sig självfallet bl. a. ekonomiska och allmänt

administrativa synpunkter gällande. Dessa kan beaktas oberoende av hur

domstolsorganisationen i övrigt utformas. Mot bakgrunden härav bör enligt

hovrättens mening goda förutsättningar föreligga att redan på detta

stadium behandla riktlinjerna för domkretsindelningen.

Göta hovrätt säger sig inte kunna finna att det är nödvändigt eller ens

lämpligt att redan i detta sammanhang, före utredningens slutförande, taga

ståndpunkt till och fatta principbeslut om den blivande domförheten i

tvistemål och domkretsindelningen. Principbeslut kan vara icke blott svåra

att nå utan också farliga till sina konsekvenser, när man icke fått se

vad de innebär i praktiken. I detta fall synes det vara till direkt fördel,

om statsmakterna efter den fortsatta utredningen angående hela domstolsväsendet

får se allt i ett sammanhang i utformade förslag och får

tillgodogöra sig även de erfarenheter som kommer att vinnas efter förstatligandet

av rådhusrätterna. Vad särskilt angår domförlielsfrågan är

det visserligen riktigt att en likformighet mellan alla allmänna underrätter

är önskvärd och bör eftersträvas. Men kommitténs förslag innebär att olikheten

beträffande tvistemålen ändock bibehålies ännu en tid efter förstatligandet.

Då denna ordning torde allmänt godtagas, synes det lika litet böra

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196t

möta betänkligheter eller olägenheter, om beslut om likriktningen och formen

härför får anstå till dess utredningsarbetet avslutats, även om detta

skulle dröja ganska lång tid. Rådhusrätterna skulle otvivelaktigt kunna fungera

väl och även kunna rekryteras väl utan inverkan av denna ovisshet. För

häradsrätternas del föreligger i varje fall icke något så självständigt intresse

att ändra domförhetsreglerna i tvistemål, att fördenskull utredningsarbetets

avslutande icke kan avvaktas. Det må vara riktigt att domförhetsreglerna

kan påverka domkretsindelningen. Men detta kan, enligt hovrättens uppfattning,

icke vara ett tillräckligt skäl till principbeslut i dessa frågor redan

nu. Vid de frågor om domsagoregleringar eller om rådhusrätts förenande

med häradsrätter, som uppkommer före utredningens avslutande, kan det

visserligen sägas vara önskvärt att känna den blivande organisationen, men

hellre än att Kungl. Maj :t därvidlag skulle bli bunden av allmänna grundlinjer,

vilkas genomförbarhet i framtiden kanske kan visa sig tvivelaktig, synes

dessa frågor såsom hittills böra lösas fall för fall av Kungl. Maj :t efter

vad som anses lämpligt på grundval av den bestående ordningen.

Statskontoret hävdar att frågorna om domförhet och domkretsindelning

är för tidigt väckta. Enligt statskontoret förefaller det principiellt oriktigt

att taga ställning till grunderna för underrätternas sammansättning,

innan klarhet vunnits om instansordningen och rättsmedelsförfarandet och

därmed om de olika domstolarnas sakliga kompetens. Allmänna uttalanden

av innebörd att rättsskipningens tyngdpunkt bör ligga i första instans

är knappast tillfyllest som grundval för ställningstagande till underrätternas

sammansättning i den framtida domstolsorganisationen. Statskontoret

säger sig nödgas konstatera att inför valet mellan rådhusrätternas juristkollegiala

sammansättning och häradsrätternas sammansättning — lagfaren

ordförande och nämnd — är meningarna för närvarande ej så stadgade

att en lösning, omfattad av en mera allmän opinion, är i sikte. Vidare

erinrar statskontoret om att kommittén enligt sina direktiv har att

i anslutning till prövningen av frågan om underrätts sammansättning i

tvistemål överväga att inom domstolsväsendets ram åvägabringa ett processinstitut,

som skulle kunna erbjuda ett alternativ till skiljemannaförfarandet.

Enligt statskontorets åsikt förefaller det ej uteslutet att tillskapandet

av ett sådant institut kan bringa frågan om underrätts sammansättning

i tvistemål i nytt läge med ökade förutsättningar för en allmänt

omfattad lösning. Statskontoret anser att det likaså bör anstå med att fastställa

riktlinjerna för domkretsindelningen till dess en samlad överblick

kan vinnas av alla de faktorer, som inverkar på domkretsindelningen. Till

dessa frågor hör — förutom domförhetsreglerna —- spörsmål om underrätternas

sammanträdesorter, indelningen i åklagar- och polisdistrikt, arbetsuppgifternas

fördelning på domare i olika tjänsteställning samt den

från rekryteringssynpunkt lämpliga proportionen mellan olika stadier i

domarkarriären.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj.ts proposition nr 156 år 196k

Utan att taga ställning i nu berörda frågor understryker Föreningen

Sveriges häradshövdingar — i ett uttalande som synes hänsyfta jämväl på

andra organisatoriska frågor än domförhetsregler och domkretsindelning

— att slutlig ståndpunkt nu icke bör tagas till andra spörsmål än sådana

som nödvändigtvis måste lösas redan i samband med rådhusrätternas förstatligande.

Föreningen finner att det, såsom kommittén antytt, är vanskligt

att till behandling utbryta vissa av de spörsmål som uppkommer vid

en omorganisation av domstolsväsendet. Det föreligger onekligen många

aktuella, olösta frågor, vilka i väsentlig grad inverkar på spörsmålen om

t. ex. domkretsindelningen. Det är sålunda i flera delar oklart, vilka arbetsuppgifter

underrätterna framdeles skall ha. Föreningen anför som

exempel trafikmålskommitténs förslag till åtgärder för att från domstolarna

avlasta trafikmålen. Vidare erinrar föreningen om det i skilda sammanhang

framförda förslaget att överflytta prövningen av frågor rörande

körkortsindragning till domstolarna, lagberedningens förslag om överförande

av mål om betalningsföreläggande till utmätningsmännen samt den

av domstolskommittén berörda tanken att överflytta inskrivnings- och arvsskatteärenden

från underrätterna till andra myndigheter. Denna mångfald

av olösta spörsmål beträffande underrätternas arbetsuppgifter visar,

enligt vad föreningen anför, att den bedömning av domstolarnas organisation

och domkretsar, som nu kan göras, endast kan bli av allmänt principiell

natur.

Enligt den uppfattning som hovrätten över Skåne och Blekinge företräder

är ett principiellt ställningstagande till den omstridda frågan om

domförheten i första instans av föga värde, om det endast skall tjäna som

riktlinjer för fortsatt utredning. Det kan förutses att denna fråga, även då

slutligt förslag framlägges, kommer att framkalla stridiga meningsyttringar.

Å andra sidan har frågan redan blivit grundligt utredd. Förutsättningar föreligger

enligt hovrättens mening för ett mera definitivt ställningstagande.

Det är nödvändigt att taga ställning därför att det här rör sig om en nyckelfråga,

som påverkar den fortsatta planläggningen. Det är visserligen uppenbart

att, om ett beslut följer kommittéförslaget, ikraftträdandet måste fördröjas

i en del mindre domsagor, till dess domsagoregleringar genomförts.

Å andra sidan kan den föreslagna ordningen redan nu införas i åtskilliga

större och medelstora domsagor. Vad gäller domkretsindelningen uttalar

hovrätten att riktlinjer för sådan indelning bör antagas, men icke allenast

för kommitténs fortsatta arbete utan för att tillämpas vid cn successiv anpassning,

vilken icke behöver avvakta kommitténs slutliga förslag.

Av kommittén angiven tidpunkt, den 1 januari 1965, för genomtörandet

av rådhusrätternas förstatligande har godtagits i flertalet yttranden.

Eu tveksam inställning till möjligheterna att till denna lid hinna förbereda

reformen kommer emellertid till uttryck i de yttranden som avgivits av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kangl. Maj.ts proposition nr 156 år WOi

Svea hovrätt, rådhusrätten i Malmö, överståthållarämbetet, Stockholms stads

rätts- och polisdirektion och drätselkammaren i Umeå. Ett uppskov med

förstatligandet till en senare tidpunkt förordas av Stockholms rådhusrätt,

rådhusrätterna i Norrköping, Halmstad, Karlstad och Västerås, länsstyrelserna

i Östergötlands och Hallands län samt Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Frän flera håll betonas att övertagandet av rådhusrätterna bör ske samtidigt

med att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet förstatligas. Statskontoret

Iramhåller särskilt att en enhetlig reglering av städernas rättigheter

och skyldigheter härigenom kan erhållas. Enligt vad Stockholms stads

kammarkontor anför, finns synnerligen starka skäl för städernas anspråk

på att frågan om kostnaderna för stadsdomstolarna äntligen löses. Det

finns också speciella skäl för en avlösning av kostnadsansvaret vid den

föreslagna tidpunkten. Den nuvarande kommunala administrationen är anpassad

för förvaltning av polis-, åklagar- och rättsväsen. Det är klart en

fördel, organisatoriskt och driftsekonomiskt, att domstolsväsendet förstatligas

samtidigt med polis- och åklagarväsendet. Den omständigheten att reformen

enligt kammarkontorets mening, såsom tidigare berörts, nu icke

kan sägas vara tillräckligt väl förberedd får icke föranleda att förstatligandet

av rådhusrätterna ytterligare uppskjutes.

Svea hovrätt finner det från många synpunkter vara angeläget att förstatligandet

sker snarast. Ett ytterligare uppskov skulle förlänga den tid av

oklarhet rörande utvecklingen efter förstatligandet, som nu råder. Detta

tillstånd är förenat med betydande olägenheter såväl från personalsynpunkt

som för den administrativa verksamheten inom domstolsväsendet. Hovrätten

tillstyrker därför i princip att huvudmannaskapet för rådhusrätterna

övertages redan den 1 januari 1965 men understryker att en så kort förberedelsetid

medför praktiska svårigheter, som för hovrättens del är betydande.

Jämväl rådhusrätten i Malmö säger sig tillstyrka att rådhusrätterna om

möjligt förstatligas nämnda dag. Tiden torde dock bli ytterligt kort för genomförandet

av de åtgärder som påkallas. De tekniska möjligheterna att

vid den föreslagna tidpunkten överföra huvudmannaskapet ter sig avsevärt

mindre för domstolarnas del än i fråga om polis-, åklagar- och utmätningsmannaorganisationerna.

Rådhusrätten nämner bl. a. att kommitténs förslag

till omorganisation av rådhusrätterna förutsätter för rådhusrättens del en

ny arbetsordning, vilken enligt rådhusrättens åsikt svårligen hinner utarbetas

och fastställas. Huvudmannaskapets överförande på staten kräver en

stor mängd tidsödande förberedelseåtgärder, bl. a. upprättande av personliga

avtal med icke rättsbildad personal och inplacering av dem i det statliga

löne- och pensionssystemet. Därvid måste förekommande skiljaktigheter

mellan statliga och kommunala bestämmelser i löne-, pensions-, vikariats- och

andra hänseenden närmare utredas och deras betydelse i det enskilda fallet

beaktas, översyn av underrättspersonalens nuvarande lönesättning måste

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

dessförinnan ha ägt ruin. Löneförteckning måste upprättas och uträkning av

skatteavdrag m. in. ske i så god tid, att lönerna kan utbetalas i rätt tid

sedan förstatligandet skett. Vidare skall ordnas med nyttjanderätt till rådhuset

ävensom med inventarieförteckning samt deposition av staden tillhöriga

konstverk och andra kulturföremål. Slutligen måste bestämmelser

meddelas rörande olika av magistraten förvaltade fonder liksom om dess arkiv.

Överståthållnrämbetet anser det angeläget att ett förstatligande verkligen

kommer till stånd den 1 januari 1965 men finner det osannolikt att man på

den korta tid, som nu står till buds, skall hinna genomföra av kommittén

föreslagna organisatoriska och administrativa reformer. Som tidigare nämnts

förordar ämbetet därför, i likhet med Stockholms stads rätts- och polisdirektion,

att förstatligandet av Stockholms rådhusrätt sker på så sätt att

verksamheten med nuvarande organisation och administration övertages i

oförändrad form.

Stockholms rådhusrätt säger sig med bestämdhet hävda att arbetet med

genomförandet av förstatligandet kommer att taga minst ett och ett halvt år

i anspråk. Rådhusrätten kan svårligen påbörja sitt förberedelsearbete, förrän

beslut föreligger om riktlinjerna för organisationen. Om frågorna blir

behandlade på vårriksdagen 1964, kan reformen därför genomföras tidigast

den 1 januari 1966. Till närmare utveckling av denna ståndpunkt framhåller

rådhusrätten att reformen, i den omfattning kommittén tänker sig, kommer

att för Stockholms rådhusrätts del aktualisera ett omfattande detaljarbete.

Som exempel anför rådhusrätten åtgärder av den art som rådhusrätten i

Malmö, enligt vad förut redovisats, angivit. En del av dessa åtgärder kräver,

framhåller Stockholms rådhusrätt, ett ingående samarbete med justitiedepartementet,

Svea hovrätt och kommunala myndigheter. Samarbetet förutsätter

att ett antal befattningshavare vid såväl rådhusrätten som övriga myndigheter

kan odelat ägna sig åt frågorna. Rådhusrätten erinrar vidare om att

arbetet med genomförandet av förstatligandet måste bedrivas samtidigt med

förberedandet av eu annan stor reform på rättsvårdens område, nämligen

införandet av brottsbalken, som träder i kraft den 1 januari 1965. Denna reform

föranleder också ett omfattande organisationsarbete vid rådhusrätten.

Det i brottsbalken helt omgestaltade påföljdssystemet kommer därtill att

medföra en icke oväsentlig extra belastning för domare och kanslipersonal.

Rådhusrätten framhåller slutligen att berörda problem i en domstol av rådhusrättens

storlek får en helt annan omfattning än i andra underrätter.

Även enligt den uppfattning som Sveriyes kommunaltjänstemannaförbund

företräder bör reformen anstå till den 1 januari 1966. Förbundet säger

att kommittén icke åberopat några särskilda skäl för att förstatligandet

av rådhusrätterna bär ske samtidigt med polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

Det förefaller snarare av personalorganisatoriska skäl betänkligt att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196 i

så kort tid tiilmätes för genomförande av alla de beredande åtgärder som

ett förstatligande av detta slag otvivelaktigt medför. Den statliga förvaltningsapparaten

kommer att ha så många problem att lösa i samband med

det redan beslutade förstatligandet, att det måste inge allvarliga betänkligheter

att ytterligare belasta denna apparat. Samma tidpunkt föreslås av

länsstyrelsen i Hallands län.

Rådhusrätten i Karlstad anser att förstatligandet bör få anstå ännu något

år. Även rådhusrätten konstaterar att domstolskommittén ej anför skäl för

att övertagandet av rådhusrätterna skall ske samtidigt med motsvarande reform

för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. En följd av tidsnöden har

blivit att en översyn av domsagostadgan och arbetsordningen för hovrätterna

måste uppskjutas och att domsagostadgan, i dess nuvarande skick, av

kommittén tagits till förebild för en provisorisk stadga för de statliga rådhusrätterna.

Detta finner rådhusrätten otillfredsställande. Liknande synpunkter

anlägges av rådhusrätten i Norrköping ävensom av rådhusrätten i

Västerås, vilken också understryker bl. a. att ett förstatligande samtidigt

med brottsbalkens ikraftträdande kommer att medföra en alltför stor belastning

för rådhusrätterna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det önskvärt att domkretsindelnings-

och lokalhållningsfrågorna bringas närmare sin lösning, innan huvudmannaskapet

för rådhusrätterna överflyttas på staten. Det är också

önskvärt att man avvaktar statsmakternas ställningstagande till de för bl. a.

domkretsarna och personalorganisationen betydelsefulla reformförslag, som

framlagts av trafikmålskommittén (SOU 1963: 27), och lagberedningens

förslag till ändrad lagstiftning angående lagsökning och betalningsföreläggande

(SOU 1963: 28). Vidare synes frågorna angående städernas särskilda

rättigheter och skyldigheter böra lösas, innan rådhusrätternas förstatligande

genomföres. Det kan också förväntas att åtskilliga länsstyrelser kommer

att få svårt att utan arbetskraftsförstärkning bemästra de ökade arbetsuppgifter

som en överflyttning dit av magistratsuppgifter innebär. Fördelarna

av ett uppskov med rådhusrätternas förstatligande och magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionernas

avveckling synes allmänt sett överväga

nackdelarna.

Departementschefen

Städernas skyldighet att sörja för rättsskipning har sitt ursprung i städernas

ställning i samhället under äldre tider. Ännu i början av 1900-talet

hade nästan alla rikets städer egen jurisdiktion. 1 de städer som tillkommit

därefter har rådhusrätt emellertid icke inrättats. Under de senaste decennierna

har ett stort antal mindre städer, som tidigare haft rådhusrätt, lagts

under landsrätt, d. v. s. i judiciellt avseende förenats med domsaga. Detta

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Knngl. Maj:ts proposition nr 156 år 1U6''i

har lett till att flertalet städer numera ingår i domsaga. För närvarande är

antalet städer med rådhusrätt — ofta kallade magistratsstäder —- 36. Pågående

utredningar kan väntas leda till att fem av dessa städer inom en

nära framtid förenas med domsaga.

Rådhusrätt har vid sidan av domstolsfunktionerna att såsom magistrat

utöva viss förvaltningsverksamhet. Magistraternas åligganden omfattar, sedan

deras ställning som organ för kommunal förvaltning upphört genom

1953 års kommunallag, endast statliga förvaltningsuppgifter. I stad utan

egen jurisdiktion ankommer flertalet av dessa magistratens uppgifter på

kommunalborgmästare.

Samhällsutvecklingen har lett till att motiven för städernas särställning

på olika områden efter hand bortfallit. Detta gäller även i fråga om rättsvården.

Tanken att staten bör övertaga rättsskipningen i samtliga städer

bär aktualiserats i flera sammanhang, alltsedan arbetet med omgestaltningen

av vår äldre rättegångsordning påbörjades under 1800-talets förra del.

När grunderna för en rättegångsreform år 1931 bestämdes, uttalade sig både

Kungl. Maj :t och riksdagen principiellt för att staten borde övertaga huvudmannaskapet

för rådhusrätterna. Tiden ansågs dock icke mogen för

att då genomföra en sådan reform. Den rättegångsreform, som trädde i

kraft den 1 januari 1948, kom därför icke att medföra någon ändring i rådhusrätternas

ställning som kommunala domstolar. År 1961 framlade stadsdomstolsutredningen

principförslag om att staten skulle övertaga kostnaderna

för rådhusrätterna. Förslaget tillstyrktes av en enhällig remissopinion.

Det torde vara en allmänt omfattad mening att ansvaret för rättsskipningen

principiellt är en uppgift, som uteslutande bör ankomma på staten.

Skäl kan ej anses föreligga att göra undantag för rättsskipningen i

stad. Numera torde det ej vara att betrakta som en förmån för stad att ha

egen jurisdiktion. I dagens läge framstår det snarare som en orättvisa att

en del städer, till skillnad från andra kommuner, skall själva helt bära den

ekonomiska bördan av att hålla domstol. Det synes också vara ett önskemål

bland magistratsstäderna att bli befriade från skyldigheten att hålla rådhusrätt.

Rådande ordning med olika huvudmän för rådhusrätterna och övriga

domstolar har fått återverkningar på hela domstolsväsendet. Den liar varit

till olägenhet i flera hänseenden. Skillnader föreligger i organisationen mellan

rådhusrätter och häradsrätter. Olika regler gäller för rättens sammansättning

i tvistemål. Grunderna för arbetsfördelningen mellan domarna och

formerna för arbetet inom domstolen är i rådhusrätt delvis andra än de

som tillämpas i häradsrätt. Ordningen för tillsättning och utbildning av domare

i rådhusrätt skiljer sig från den som gäller för övriga domstolar.

Detta har kommit att begränsa möjligheterna för rådhusrätternas domare

att söka sig till statlig domstol. Begränsningar gäller också i fråga om över
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

gång från sådan domstol till rådhusrätt. På grund härav har det bildats en

statlig och en kommunal domarkår, vilka i fråga om befordringsgång och

domartjänster blivit i stor utsträckning skilda från varandra. Denna dualism

innebär påtagliga nackdelar såväl från allmän synpunkt som för den

enskilde befattningshavaren.

Rättegångsreformen omfattade i huvudsak själva förfarandet i processen.

De organisatoriska åtgärderna begränsades i princip till sådana som krävdes

för att domstolarna skulle bli i stånd att bära upp det nya förfarandet. En

mera genomgripande omorganisation av domstolarna blev ställd på framtiden.

Domstolskommittén har nu fått uppdraget att göra en samlad och

allsidig översyn av domstolsväsendet. Denna översyn berör domstolarna i

alla instanser. Kommittén har haft att taga som utgångspunkt att huvudmannaskapet

och kostnaderna för rättsskipningen i de städer, som har rådhusrätt,

skall överföras till staten. I sitt nu framlagda delbetänkande föreslår

kommittén att rådhusrätterna förstatligas som ett första led i arbetet

på en ny domstolsorganisation. Kommittén har förutsatt att förstatligandet

sker samtidigt med att staten, enligt vad som redan i princip beslutats, övertager

huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, d. v. s.

den 1 januari 1965.

Omfattningen av den allmänna översynen av domstolsväsendet, vilken nu

inletts genom domstolskommitténs arbete, gör det angeläget att taga tillvara

tillgängliga möjligheter att framskrida etappvis. Förstatligandet av

rådhusrätterna är otvivelaktigt en sådan fråga som kan lösas genom en

delreform. Att huvudmannaskapet för samtliga allmänna domstolar samlas

på en hand synes tillika vara en förutsättning för den omorganisation

av domstolsväsendet i dess helhet vartill översynen syftar. Det synes också

av andra skäl angeläget att denna reform genomföres utan större dröjsmål.

Vissa fördelar vinnes uppenbarligen, om reformen kan samordnas med att

staten den 1 januari 1965 övertager huvudmannaskapet för polis-, åklagaroch

exekutionsväsendet. Under remissbehandlingen har viss tveksamhet uttalats

från några håll angående möjligheterna att till sagda dag hinna genomföra

de åtgärder som reformen kräver. En given förutsättning bör vara

att mera omfattande ändringar i rådhusrätternas nuvarande organisation

ej skall vidtagas i omedelbart samband med reformen. Med hänsyn härtill

torde hinder av antydd art ej behöva föranleda uppskov. Jag får sålunda

föreslå att rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965.

1 enlighet med vad kommittén funnit blir det nödvändigt att tills vidare

bibehålla rådhusrätter och häradsrätter som två från varandra i viss utsträckning

skilda former av underrätter. För att omorganisationen icke

skall medföra allvarligare störningar i rådhusrätternas verksamhet måste

utgångspunkten vara att staten, så långt det är möjligt, övertager rådhusrätterna

i befintligt skick. Erforderliga förändringar torde sedan få ske

sucecssivt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

Förstatligandet av rådhusrätterna aktualiserar i första hand åtgärder

för att överföra personalen till statlig tjänst och för att rådhusrätterna även

i fortsättningen skall disponera erforderliga lokaler för sin verksamhet.

Därjämte måste de frågor lösas som sammanhänger med att staten övertager

och magistratsstäderna avlastas kostnader för domstolarna. I det följande

ämnar jag framlägga förslag, som angår personalens övergång till

statliga tjänster och lokalhållningen för rådhusrätterna. Vissa ekonomiska

spörsmål i samband med förstatligandet kommer, enligt vad jag inhämtat,

att anmälas i senare sammanhang av chefen för finansdepartementet i anslutning

till frågan om en avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter

och skyldigheter i förhållande till staten.

1 enlighet med vad här sagts bör de organisatoriska förändringarna, vad

gäller rådhusrätterna, i allt väsentligt begränsas till de med huvudmannaskapsreformen

förbundna åtgärderna. En angelägenhet av vikt är dock att

så snart som möjligt undanröja förut omnämnda dualism mellan den statliga

domarkåren och stadsdomarkåren samt att skapa tillfredsställande förutsättningar

för att få till stånd en gemensam domarbana. Härför erforderliga

åtgärder föranleder vissa jämkningar i domarorganisationen vid

rådhusrätterna. Jag vill i det följande anmäla vissa förslag till åtgärder,

som angår rekrytering och utbildning av domaraspiranter samt kompetens

och befordran för domare. Dessa förslag tager sikte på att bygga upp en

för samtliga domare gemensam karriär efter rådhusrätternas förstatligande.

Förslagen angår således även domarpersonalen och organisationen vid

rådhusrätterna. Alla dessa frågor är visserligen ej av beskaffenhet att böra

underställas riksdagens prövning men jag anser mig likväl för sammanhangets

skull böra beröra dem.

Eu del av de åtgärder som föreslås i det följande innefattar förslag till

lag som skall underställas lagrådet för granskning. Det är min avsikt att

sedan lagrådsgranskningen avslutats anmäla frågor om vissa personalplaner,

gällande domarpersonalen vid rådhusrätterna efter förstatligandet, samt

spörsmål rörande rådhusrätternas administration.

1 samband med att rådhusrätterna förstatligas bör magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna

avvecklas och deras uppgifter utskiftas på

andra organ. Jag avser att senare denna dag framlägga förslag i dessa hänseenden.

Kommittén har ansett att man redan nu bör taga ställning till principerna

för domförhet i underrätt i en kommande enhetlig underrättsorganisation

och för domkretsindelningen i denna organisation. Vad gäller utformningen

av domförhetsprinciperna har enighet ej kunnat uppnås inom kommittén.

För egen del vill jag framhålla, alt det av praktiska skäl är omöjligt

att genomföra en ändring av domförhetsreglerna redan i samband med

rådhusrätternas förstatligande. Det är därför icke nödvändigt att i detta

sammanhang taga ställning till detta spörsmål. Vissa skäl talar också en
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ligt min mening för att frågan ytterligare överväges. Huruvida ett ståndpunktstagande

bör uppskjutas till dess domstolskommittén hunnit närmare

klarlägga frågorna om bl. a. instansordningen och domförhetsreglerna i

överrätt, vill jag för dagen icke taga ställning till. Vad jag nu anfört gäller

i viss utsträckning även spörsmålet om principerna för domkretsindelningen,

såvitt angår den kommande underrättsorganisation som avses skola bli

resultatet av pågående utredningsarbete. Anmärkas bör dock att, då lämpliga

gränser för domkretsar skall uppdragas, det helt visst är lika mycket

fråga om praktiska bedömanden som om principer. I detta sammanhang

vill jag erinra om att andra indelningsfrågor nu står inför sin lösning. Kommu

nblocksind el niagen beräknas sålunda bli slutförd inom kort. Under detta

år kommer vidare distrikten för den nya polis- och åklagarverksamheten

att fastställas. Det är inte uteslutet att dessa indelningsändringar befinnes

böra föranleda vissa jämkningar i domkretsindelningen inom ramen för dagens

underrättsorganisation. Det är dock ännu för tidigt att söka närmare

pröva ändringarnas inverkan på domstolsverksamheten inom olika regioner.

Jag är därför inte nu beredd att föreslå åtgärder, men jag avser att följa

dessa frågor med uppmärksamhet. I anslutning härtill vill jag dock

framhålla att man för överskådlig tid bör räkna med domkretsar för våra

underrätter av mindre omfattning än domstolskommittén synes ha förutsatt.

Jag utgår sålunda bl. a. ifrån att även i fortsättningen mer än en

underrätt kan komma att finnas på en och samma ort. II.

II. Huvudmannaskapet för rådhusrätterna

Personalens övergång till statlig tjänst

Personalens rättsliga ställning

§ 36 regeringsformen innehåller bestämmelser om domares rättsställning.

Däri stadgas att de som bekläder domarämbeten samt alla andra ämbets- och

tjänstemän — vilka icke är särskilt uppräknade i § 35 — icke kan, utan medelst

rannsakning och dom, avsättas från sina innehavande sysslor och ej

heller, utan efter egna ansökningar, befordras eller flyttas till andra tjänster.

Dessa bestämmelser avser, enligt den uppfattning som efter hand gjort

sig gällande, endast genom fullmakt tillsatta tjänster.

Ordinarie statstjänstemän, tillsatta genom konstitutorial eller förordnande

på viss tid eller för begränsad anställningstid, har en tjänsteställning som

står fullmaktsinnehavarens nära med avseende å oavsättlighet. Den konstituerades

tjänsteställning skiljer sig från fullmaktsinnehavarens däri att han

kan avsättas i administrativ väg på grund av fel eller försummelse i tjänsten.

Tjänsteman, som erhållit förordnande på ordinarie tjänst för viss tid

eller för begränsad tid, anses under tiden för förordnandet vara jämställd

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr In ti år It) (i A

31

med fullmaktsinnehavare i fråga om oavsättlighel. Statens icke ordinarie

tjänstemän är aldrig oavsättliga. Anställningsförhållandet för extra ordinarie

och extra tjänstemän samt aspiranter kan uppsägas från arbetsgivarens

eller från den anställdes sida.

I rådhusrätterna är borgmästare, rådmän och assessorer med ordinarie

tjänst tillsatta av Kungl. Maj:t med fullmakt på tjänsten. Vid en magistrat

finns därjämte en lagfaren administrativ befattningshavare med fullmaktstjänst.

Lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt eller magistrat är, vare sig han

är fullmaktsinnehavare eller icke, skyldig att i samband med en allmän omorganisation

av underrätterna eller magistraterna övergå till annan jämställd

eller högre tjänst vid underrätt eller till annan jämställd eller högre

administrativ befattning i staden, allt i enlighet med vad vid sådan omorganisation

kan bli stadgat i lag. Bestämmelser härom återfinns i 5 § kungörelsen

den 31 oktober 1947 (nr 825) med vissa bestämmelser angående rådhusrätt

och magistrat, vanligen kallad magistratsknngörelsen. Befattningshavare

är dock, enligt samma bestämmelser, ej pliktig att i anledning av övergång

till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner.

Innebär övergången till ny tjänst förflyttning till annan ort, skall

ersättning för flyttningskostnaden utgå.

För lagfarna befattningshavare vid rådhusrätt, vilka icke innehar fullmaktstjänster,

samt för rådhusrätternas icke rättsbildade personal gäller enligt

de av städerna antagna tjänstereglementena att anställningen, vare sig

vederbörande tjänsteman är ordinarie eller ej, kan bringas att upphöra genom

uppsägning från stadens eller tjänstemannens sida. Ordinarie tjänsteman

med viss längre anställningstid kan dock, bortsett från fall av allvarligare

fel eller försummelse i tjänsten, uppsägas av staden endast om hans

tjänst blivit överflödig, varvid en uppsägningstid av ett år skall iakttagas.

Befattningshavarna är i allmänhet skyldiga att låta sig förflyttas till annan

tjänst hos staden. Lagfarna befattningshavare är, som tidigare nämnts, under

vissa förutsättningar skyldiga att övergå till statlig tjänst. För den icke

rättsbildade personalen gäller motsvarighet härtill endast såvitt angår

tjänstemän vid Stockholms magistrat och rådhusrätt. Enligt övergångsbestämmelse

till 1947 års allmänna tjänstereglemente för Stockholms kommunalstyrelse

är tjänsteman vid stadens magistrat och rådhusrätt skyldig

att vid ett förstatligande av verket övergå till sådan statlig tjänst, som närmast

motsvarar den han innehade omedelbart dessförinnan. Tjänstemannen

är enligt berörda stadgande i sådant fall i allmänhet skyldig att underkasta

sig de för den statliga tjänsten gällande löne- och pensionsvillkoren.

Rådhusrätternas personal är tillförsäkrad pensionsrätl enligt olika system.

För vissa anställningshavare gäller i tillämpliga delar pensionsbestämmelserna

för statliga tjänstemän. För andra gäller i princip samma pensionsbestämmelser

som för kommunalanställda i allmänhet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr löt) år l!)G''i

Kommittén

Kommittén anför att staten i och med att rådhusrätterna förstatligas måste

övertaga kommunernas skyldigheter gentemot den i rådhusrätterna sysselsatta

personalen. Befattningshavarnas övergång till statlig tjänst blir icke

förenad med särskilda problem i de fall någon förändring ej sker med avseende

på vederbörande tjänst. Befattningshavaren blir då tjänsteman hos

staten på motsvarande befattning som den han innehaft hos kommunen.

Den som tillhör den rättsbildade personalen är enligt 5 § magistratskungörelsen

skyldig att övergå till statstjänst under sådana förhållanden. Den

icke rättsbildade personalen torde enligt kommitténs uppfattning knappast

hysa betänkligheter mot övergång till statstjänst på oförändrade anställningsvillkor.

Det bör kunna förutsättas att de är villiga till sådan övergång

vare sig skyldighet därtill föreligger eller ej.

Enligt vad kommittén anför bör staten vid förstatligandet övertaga ej blott

de befattningshavare, som enligt för dem gällande bestämmelser är skyldiga

att övergå, utan även övrig personal, för vilken sådan skyldighet ej föreligger

men som likväl är villig till övergång på statliga tjänster inom det verksamhetsområde

som motsvarar vederbörandes tjänster före förstatligandet.

I fråga om en mindre kategori av befattningshavare anser kommittén dock

att ett förbehåll bör göras. Detta gäller vid rådhusrätterna anställda expeditions

vakter (vaktmästare, stadstjänare), vilka tages i anspråk för göromål

även vid andra myndigheter i staden. Kommittén tänker sig att städernas

nuvarande förpliktelser mot dessa befattningshavare skall övertagas av staten

endast i den utsträckning som de fullgör arbetsuppgifter för vilka staten

skall svara.

Beträffande sättet för övergången till statstjänst uttalar kommittén att

statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal tjänst, synes böra få tillsättas

utan ansökningsförfarande med innehavaren av den kommunala

tjänsten. Denne bör därvid äga räkna tjänstår i avlöningshänseende som om

den kommunala tjänsten varit statlig. Enligt kommitténs åsikt bör generellt

medgivande av denna innebörd lämnas.

Kommittén förutsätter att en allmän översyn av lönesättningen för rådhusrättstjänsterna

sker genom förhandlingar i sedvanlig ordning. Om ändring

därvid göres i nuvarande förhållanden, uppkommer särskilda problem.

Detsamma gäller det fall att nuvarande tjänst indrages. Ordinarie befattningshavare

bör för sådant fall tillförsäkras rätt att bibehålla tidigare utgående

löneförmåner. Detta kan ske genom att den gamla tjänsten föres på

övergångsstat, innebärande rätt till generella löneförbättringar i framtiden

men däremot ej generell rätt till lönegradsuppflyttning, om andra liknande

tjänster höjs. Även beträffande icke ordinarie tjänster bör en försämring

av den enskilde befattningshavarens löneförmåner undvikas. Personlig

tjänst eller rätt att åtnjuta lön enligt högre löneklass än den, i vilken ve
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 ur 196b 33

derbörande är placerad, bör kunna övervägas av Kungl. Maj :t i det enskilda

fallet.

Beträffande pensionsfrågorna torde, enligt vad kommittén anför, något

problem i fråga om pensionsnivån ej uppkomma, om den statliga tjänsten i

löneavseende är högre än anställningshavarens senast innehavda kommunala

tjänst eller lika hög som denna. Blir däremot den statliga tjänsten lägre

än den senaste kommunala tjänsten och tillförsäkras befattningshavaren

rätt att bibehålla tidigare utgående löneförmåner, bör bestämmelser meddelas,

varigenom samma resultat kan uppnås som om den statliga tjänsten

vore placerad i samma lönegrad som den kommunala.

I fråga om tjänstårsberäkning i pensionshänseende finner kommittén att

det antal tjänstår, som befattningshavare i kommunal anställning med pensionsrätt

uppnått vid övergången till statlig tjänst, med nu gällande bestämmelser

i regel torde få tillgodoräknas för statlig pension. Eventuellt uppkommande

speciella tillgodoräkningsfrågor torde kunna efter framställning

prövas i särskild ordning. Tjänsteman vid rådhusrätt, som erhåller statlig

extra tjänst eller aspiranttjänst, torde tillgodoräknas kommunal anställning

vid beräkning av kvalifikationstid för att berättigas till pension.

Vad gäller rådhusrätternas organisation efter förstatligandet innehåller

kommitténs betänkande förslag angående tjänster för de lagfarna befattningshavarna.

För icke rättsbildade biträden anser kommittén nuvarande

befattningar kunna bibehållas tills vidare. På samma sätt som skett vid

domsagorna under senare år bör emellertid en översyn göras av organisationen

i denna del och en reglering ske av arbetsuppgifter och arbetsfördelning.

I frågan om behovet av lagstiftning angående statens övertagande av

rådhusrätternas personal utmynnar kommitténs överväganden i att bestämmelser

i lag erfordras allenast såvitt gäller de lagfarna befattningshavarna.

Kommittén framlägger förslag till en lagregel om överförande av

de lagfarna befattningshavarna till befattningar i statlig tjänst. Förslaget

utgår från det förut omnämnda stadgandet i 5 § magistratskungörelsen angående

skyldighet för sådana befattningshavare att övergå till tjänst i underrätt.

Yttrandena

Vad kommittén anfört rörande rådhusrättspersonalens övergång till statlig

tjänst har lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

1 anslutning till kommitténs uttalanden har några remissinstanser behandlat

bl. a. frågorna om arbetstidens längd, villkoren för de befattningshavare

som föres på övergångsstat samt återverkningarna på domarnas

inkomstställning i anledning av begränsning i den nuvarande vikariatstjänstgöringen.

Uttalanden i sistnämnda fråga göres bl. a. av Sveriges jurist
2

llihang till riksdagens protokoll 106b. 1 samt. .Yr lss

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

förbund, som i detta sammanhang säger sig förutsätta att erforderliga garantier

i fråga om anställningsvillkoren in. in. lämnas personalen i samband

med övergången till ny huvudman. Eu närmare precisering av de aktuella

frågorna torde kunna ske först vid de förhandlingar som måste komma

till stånd före förstatligandet.

I frågan om den icke rättsbildade personalens övergång till statlig tjänst

har kommittén mött särskild kritik i några yttranden. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

anför att denna personals förhållanden borde ha

beaktats på ett annat sätt än som skett genom ett kort omnämnande

av dess existens och ett uttalande om behovet av en översyn av organisationen

i denna del. Det är angeläget att denna översyn verkställes omedelbart

i samband med förstatligandet, varigenom sannolikt vissa icke obetydliga

rationaliseringsvinster erhålles till båtnad för båda parter. Personalfrågorna

vid rådhusrätterna har nämligen enligt förbundets mening

på åtskilliga håll behandlats ganska styvmoderligt av städerna. Förbundet

framhåller vidare att statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal

tjänst, bör få tillsättas med innehavaren av den kommunala tjänsten utan

ansökningsförfarande. Förbundet tillägger att det kan tänkas att en del

personal vid magistraterna, liksom hos kommunalborgmästarna, blir övertalig.

Denna personal bör inlemmas i den nya organisationen vid rådhusrätterna,

i den mån befattningshavarna icke kan beredas annan kommunal

tjänst. Förbundet förutsätter som självklart att staten övertager all

expeditionsvaktspersonal, som ej önskar kvarstå i kommunal tjänst. Enligt

vad hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller finns visserligen

icke någon föreskrift, motsvarande 5 § magistratskungörelsen, för den icke

rättsbildade personalen. Den rutinerade biträdespersonalen representerar

emellertid genom sin kunnighet ett oundgängligt inslag i organisationen.

Staten kan icke nyanställa personal, som genast vid förstatligandet bildar

en lika duglig organisation, och kan därför icke avstå från anspråket att

även biträdespersonalen i princip bör överflyttas till statlig tjänst. Detta

innebär att denna personal bör vara tillförsäkrad oförändrade anställningsvillkor.

Det bör därför icke möta något hinder att denna personal överföres

till statstjänst utan särskilt anställningsförfarande, något som icke

utesluter individuell uppsägning med iakttagande av reglerna härför.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida icke statens skyldighet

att övertaga jämväl den icke rättsbildade personalen bör, för undvikande

av oklarhet, antingen kodifieras i lag eller i vart fall regleras i en

särskild kungörelse. Även Svenska stadsförbundet anser att det bör uttryckligen

fastläggas en skyldighet för staten att, i den mån så påkallas, jämväl

övertaga den icke rättsbildade personalen inom rådhusrätterna. Det

torde nämligen eljest kunna befaras diskussioner mellan statsverket och

vederbörande städer angående överförande av denna personal till stats
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 År 196b

tjänst. Samma uppfattning hyser drätselkammaren i Landskrona och stadskollegiet

i Hälsingborg.

Stockholms rådhusrätt uttalar farhågor för att olägenheter kan följa,

om icke en översyn av lönesättningen för den icke rättsbildade personalen

verkställes snarast möjligt. Det förhållandet, att lönenivån för biträden i

kommunala domstolar för närvarande är påtagligt lägre än i statliga domstolar,

kan enligt rådhusrättens mening leda till att ett antal befattningshavare

i rådhusrätt söker sig över till nuvarande statliga domstolar. Det kan

ej heller bortses från risken att befattningshavarna övergår till kommunala

myndigheter eller privata arbetsgivare. Nu föreliggande rekryteringssvårigheter

beträffande tjänster i de lägre lönegraderna i Stockholms rådhusrätt

kan därför komma att göra sig märkbara även vid besättandet av högre

tjänster. Liknande synpunkter anföres av Föreningen Sveriges stadsdomare

och rådhusrätten i Malmö.

Departementschefen

Magistratsstädernas nuvarande förpliktelser med avseende på rättsvården

innefattar skyldighet att dels hålla erforderlig domar- och biträdespersonal

vid rådhusrätten, dels ställa lokaler till förfogande för rättens sammanträden

och för dess kansli samt i övrigt förse rådhusrätt med den utrustning

som behövs för arbetets bedrivande. Förpliktelserna omfattar även personal

och lokaler med utrustning för den verksamhet som avser handläggningen

av de s. k. magistratsuppgifterna.

Det måste anses vara ett allmänt intresse att verksamheten vid rådhusrätterna

kan fortgå utan störningar redan från början, efter det att staten

övertagit ansvaret för denna verksamhet. Rättsvården får inte ens för någon

tid eftersättas. Det är av vikt att tillse att allmänhetens berättigade önskemål

i fråga om domstolarnas tjänster tillgodoses i den utsträckning som

sedan gammalt varit brukligt vid underrätterna här i landet. För att en sådan

ordning skall kunna upprätthållas är det av väsentlig betydelse att kunnig

och erfaren personal finns i tillräckligt antal vid rådhusrätterna även

efter förstatligandet. Från denna synpunkt bör ansträngningar inriktas på

att rådhusrätternas nuvarande befattningshavare, såväl rättsbildade som

andra, i största möjliga utsträckning återfinnes i rådhusrätternas statliga

organisation. Det finns goda skäl antaga att personalen allmänt ställer sig

positiv till dessa önskemål. Att den kommunala rådhusrättspersonalen överföres

till statlig tjänst inom samma verksamhet kan sägas vara såväl ett

statens intresse som, allmänt sett, ett intresse från personalens sida. I enlighet

härmed bör det vara en strävan att söka ordna övergången för samtliga

personalgrupper så att menliga verkningar undvikes för den enskilde

befattningshavaren.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Mnj.ts proposition nr 156 år 196i

Utgångspunkten för de åtgärder som skall vidtagas, då det gäller att

överföra den vid rådhusrätterna sysselsatta personalen till statliga tjänster,

måste bli att staten skall övertaga kommunernas skyldigheter gentemot denna

personal. Beträffande de rättsliga förutsättningarna för övertagandet är

lörhållandena något olika för skilda kategorier av personalen.

En personalgrupp, för vilken gäller i viss mån särskilda villkor, utgöres

av de lagfarna befattningshavarna vid rådhusrätterna. För sådan befattningshavare

råder enligt stadgandet i 5 § magistratskungörelsen den principen,

att han är skyldig att övergå till annan jämställd eller högre tjänst

vid underrätt eller till annan jämställd eller högre administrativ befattning

i staden. Befattningshavare, som sålunda överföres till annan tjänst, är dock

ej pliktig att vidkännas minskning i honom tillförsäkrade löneförmåner.

Föreskrifter om skyldigheten att övergå till annan tjänst förutsättes i

stadgandet skola meddelas i lag. Stadgandet har tillkommit med tanke på

ett törstatligande av rådhusrätterna och för att underlätta genomförandet

av en sådan reform. Enligt min mening bör också möjligheten att genom

lagstiftning ge föreskrifter om befattningshavarnas skyldigheter i förevarande

hänseende begagnas. Om det i något fall skulle finnas anledning att överföra

befattningshavare till administrativ tjänst i stad, torde det kunna

förutsättas att en lösning kan nås på frivillig väg. Ett lagstadgande synes

därför böra avse övergång enbart till statlig tjänst. Jag vill förorda att

stadgande i ämnet upptages i en särskild lag med vissa bestämmelser angående

statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Frågan

om den närmare utformningen av detta stadgande kommer att behandlas

i den särskilda motiveringen till förslaget till lagen.

Gruppen av lagfarna befattningshavare vid rådhusrätterna utgöres till

största delen av borgmästare, rådmän och assessorer med ordinarie tjänst.

De innehar fullmaktstjänster, vilket innebär bl. a. att den s. k. oavsättlighetsprincipen

är tillämplig i fråga om dem. De har i enlighet härmed att

räkna med att den skyldighet för dem att övergå till statlig tjänst, varom

kan stadgas i lag, från statens sida skall mötas med åtgärder, varigenom

de kan bli placerade på tjänster, fasta eller på övergångsstat, inom den statliga

organisationen. Detsamma gäller om innehavaren av en administrativ

fullmaktstjänst i en av rådhusrätterna. Till de lagfarna befattningshavarna

hör därjämte ett antal domare på rekryteringstjänster vid de största rådhusrätterna,

som i allmänhet har kommunal ordinarie eller extra ordinarie

anställning. Dessutom finns en mindre grupp befattningshavare på extra

ledamotstjänster vid övriga rådhusrätter samt, vid Stockholms rådhusrätt,

ett antal befattningshavare med extra anställning på utbildningstjänster,

motsvarande domsagornas tingsnotarietjänster. Slutligen har de största rådhusrätterna

några lagfarna administrativa befattningshavare med kommunal

ordinarie tjänst. Vad som stadgas i 5 § magistratskungörelsen torde ej

kunna anses gälla befattningshavare, som är anställda tillfälligt eller för be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

gränsad tid eller eljest ej är stadigvarande placerade på fast inrättade tjänster.

Stadgandets bestämmelser torde allenast avse, förutom fullmaktshavare,

befattningshavare med ordinarie eller extra ordinarie kommunal

tjänst. En föreskrift i lag om skyldighet att övergå till statlig tjänst får således

givas motsvarande tillämpningsområde. I fråga om övriga lagfarna

befattningshavare innebär vad sålunda sagts icke något avsteg från vad jag

tidigare uttalat angående önskvärdheten av att personalen i största möjliga

utsträckning överföres till den statliga rådhusrättsorganisationen. Även dessa

befattningshavare bör, i den mån de är villiga därtill, beredas anställning

i den statliga organisationen.

Den icke rättsbildade biträdespersonalen vid rådhusrätterna är i allmänhet

ej skyldig att övergå till statlig tjänst i samband med reformen. Visst

undantag gäller dock enligt de kommunala anställningsvillkoren för personalen

vid Stockholms rådhusrätt. Under remissbehandlingen har en del kritiska

synpunkter anförts i frågor, som angår den icke rättsbildade personalens

övergång till statlig tjänst. Det är här angeläget att framhålla att anledning

ej finns att göra någon egentlig skillnad mellan denna personalgrupp

och de lagfarna befattningshavarna vid övertagandet av rådhusrätterna.

Olikheterna mellan personalgrupperna torde principiellt vara begränsade

till att de icke rättsbildade biträdenas övergång, sett från statens synpunkt,

måste bli beroende av medgivande från de enskilda befattningshavarna.

Förutsättningar att i lag föreskriva en skyldighet, motsvarande den

som förordats för lagfarna befattningshavare, saknas. Mot bakgrunden av

vad förut anförts om intresset av att de statliga rådhusrätterna får en kunnig

och erfaren tjänstemannakår är det uppenbart att staten i princip bör

övertaga all personal som är tillgänglig vid rådhusrätterna, då huvudmannaskapet

övertages. Detta gäller såväl personer med ordinarie kommunal

anställning som andra befattningshavare, som är knutna till rådhusrätterna.

I anledning av påpekanden från en remissinstans om att en del personal

kan bli övertalig bör här tillfogas att ett sådant förhållande, om det visar sig

föreligga, sannolikt kommer att gälla de största rådhusrätterna. Man kan

dock räkna med att en utjämning mycket snart sker på grund av den normala

avgång som äger rum inom förevarande personalgrupper i en större

organisation av detta slag. Eu omdisposition av personalen kan givetvis på

vissa håll bli erforderlig.

Kommittén har förutsatt att en översyn av organisationen av icke rättsbildade

biträden vid rådhusrätterna skall göras, sedan staten övertagit huvudmannaskapet.

Under remissbehandlingen har framställts önskemål om

att sådan översyn skall verkställas i samband med förstatligandet. Den åsyftade

översynen, som enligt min mening bör komma till stånd, avses skola

inriktas på att åstadkomma en reglering av arbetsuppgifterna och arbetsfördelningen

för biträdespersonalen. Åtgärderna kan dock ej begränsas till

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

att enbart avse denna personalkategori. Erfarenheterna från domsagor och

hovrätter visar vidare att en sådan översyn lämpligen bör företagas successivt,

vilket också gäller genomförandet av dess resultat. Med hänsyn härtill

synes det vara riktigast att statens övertagande av rådhusrätterna sker

med utgångspunkt från att biträdesorganisationen tills vidare bibehålies i

stort sett oförändrad och att således tjänster, i flertalet fall svarande mot

nuvarande biträdesbefattningar, bli knutna till dessa domstolar efter förstatligandet.

Vad angår sättet för befattningshavarnas övergång till statlig tjänst har

kommittén ansett att statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal

tjänst, bör få tillsättas utan ansökningsförfarande. Kommittén synes avse

att denna ordning skall gälla tjänster för såväl rättsbildad som övrig personal.

Jag ansluter mig till denna uppfattning. Det finns skäl att räkna med

att den förordade ordningen kommer att vinna tillämpning i fråga om det

övervägande flertalet tjänster för icke rättsbildade biträden. Den kan även

törväntas bli tillämplig för eu stor del av övriga tjänster. Enligt vad jag

förut antytt i samband med de allmänna ställningstagandena till rådhusrättsreformen

ämnar jag senare framlägga förslag till personalplaner, gällande

domarpersonalen vid rådhusrätterna efter förstatligandet. Dessa förslag

avses kunna underställas riksdagen under innevarande vår.

I fråga om anställnings-, avlönings- och pensionsvillkoren m. m. för rådhusrättspersonalen

vid övergången till statlig tjänst torde förhandlingar

tå töras med de berörda tjänstemännens huvudorganisationer i överensstämmelse

med vad som brukar ske i samband med liknande organisationsretormer.

Förhandlingarna bör föras på sådant sätt och inom sådan tid att

avtal om personalens villkor kan läggas till grund för proposition till riksdagen

under hösten 1964 med förslag till erforderliga anslag för tiden från

årsskiftet 1964/65. Kommittén har tagit upp några punkter i löne- och

pensionsfrågorna. Kommitténs allmänna målsättning är därvid att eu försämring

av villkoren bör undvikas. Av vad bär förut sagts angående skyldighet

för rättsbildad personal att övergå till statlig tjänst framgår, att sådan

skyldighet kan åläggas befattningshavare endast under förutsättning

att han ej vidkännes minskning i löneförmånerna. Även för övriga personalgrupper

bör den nämnda målsättningen gälla. Av kommittén och remissinstanserna

i detta sammanhang närmare berörda frågor synes vara av

sådan art att de bör behandlas vid eller eljest avvakta förhandlingarna på

området.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

39

Lokalhållning in. in.

Nuvarande förhållanden

Om byggande och underhåll av lokaler för häradsrätt finns uttryckliga

lagföreskrifter. Beträffande lokalhållningen för rådhusrätt saknas sådana

föreskrifter. Som en följd av att rådhusrätterna i sin helhet är av städerna

bekostade domstolar bestrides kostnaderna för rådhusrätternas lokaler av

kommunalskattemedel. Föreskrift om skyldighet för magistratsstad att hålla

rådhus förekommer visserligen i åtskilliga stadsprivilegier men generella

bestämmelser härom finns icke.

Vad angår häradsrätternas lokalhållning gäller enligt 26 kap. 4 § byggningabalken

att varje härad skall bygga och underhålla »tingsbyggning».

Skyldigheten att bygga och underhålla lokaler för häradsrätter brukar kallas

tingshusbyggnadsskyldigheten. Då tingslaget och icke häradet numera

utgör domkrets, har skyldigheten helt övergått på tingslaget. Enligt lagen

den 18 juli 1942 (nr 658) om bestridande av kostnaderna för domsagas

kansli skall tingslaget svara för kostnaderna för kanslilokaler jämte möbler

och andra sådana inventarier. Tingslagets åligganden innefattar även skyldighet

att bekosta uppvärmning, belysning och städning av lokalerna. Övriga

omkostnader för domsagas kansli bestrides av statsverket. Alla som erlägger

kommunalutskylder inom tingslaget deltager i kostnaderna för byggnad

och underhåll av lokalerna. Därvid tillämpas de grunder som är stadgade

för sådana utskylders fullgörande i allmänhet. Tingshusbyggnadsskyldigheten

är att anse som ett allmänt besvär, vilket åvilar tingslagets menighet,

de tingshusbyggnadsskyldige. Enligt 6 § 1. länsstyrelseinstruktionen

den 30 maj 1958 (nr 333) tillkommer det länsstyrelsen att pröva och avgöra

frågor om åliggande att anskaffa och underhålla allmänna byggnader med

tillhörande inventarier. Det har emellertid sedan länge ansetts att de tingshusbyggnadsskyldige

äger en självständig beslutanderätt i trågor, som rör

tingshusbyggnadsskyldigheten, och att länsstyrelsens uppgift är begränsad

till att efter besvär pröva de tingshusbyggnadsskyldiges beslut och att meddela

eller vägra fastställelse därå.

Lagbestämmelser saknas rörande de former i vilka de tingshusbyggnadsskyldige

skall handlägga sina angelägenheter. Beslutanderätten utövas i allmänhet

genom ombud för de i tingslaget ingående kommunerna. Dessa ombud

håller i regel stämma en gång om året inför häradsrätten. I flertalet

tingslag finns såsom verkställande och förvaltande organ eu av de tingshusbyggnadsskyldige

utsedd tingshusstyrelse, vald av de tingshusbyggnadsskyldige

på stämma eller bestående av ombud för kommunerna. I de fem

tingslag, som utgöres av en enda kommun, fullgör kommunala organ

vad som ankommer på de tingshusbyggnadsskyldige. Det stora flertalet

av rikets domsagor omkring 90 procent - omfattar för närvarande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

minst sex kommuner. Belägenheten av tingshus beror av Kungl. Maj :ts beslut

enligt 1 kap. 6 § rättegångsbalken. Kungl. Maj :t bestämmer även kansliorten

för domsaga, jfr 42 § domsagostadgan.

År 1962 utdebiterades i samtliga tingslag i tingshusmedel drygt 10 milj.

kr. I endast åtta tingslag utgjorde utdebiteringen mer än tio öre per skattekrona.

För att erhålla en jämnare utdebitering är det regel att tingshusbyggen

delvis finansieras med lån, men det är icke ovanligt att viss fondbildning

sker hos de tingshusbyggnadsskyldige för att kunna möta utgifterna i

samband med nybyggen.

Enligt uppgifter, som domstolskommittén inhämtat, kan brandförsäkringsvärdet

av de 144 tingshus som finns i riket skattas till omkring 120

milj. kr. Taxeringsvärdet är åtskilligt lägre eller omkring 40 milj. kr.; i fle1963

uppgick de tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar i form av banktillra

fall är dock tingshusen ej åsatta taxeringsvärden. Vid ingången av år

godohavanden och andra fordringar till närmare 20 milj. kr. och deras skulder

till omkring 10 milj. kr.

Rikets samtliga rådhusrätter är inrymda i lokaler som ägs av vederbörande

stad. Lokalerna förvaltas av det organ som handhar stadens fastighetsväsen.

På något håll, såsom i Göteborg, förhyrs dessutom lokal av privat

fastighetsägare. Rådhusrätternas lokaler är, med något undantag, belägna

antingen i för ändamålet uppförda rådhus eller i stadshus. I städernas rådhus

finns ofta dessutom lokaler för stadsförvaltningen och för polis och

åklagare. I många städer är rådhusen av kulturhistoriskt intresse. På senare

tid har det hört till undantagen att särskilda byggnader uppförts enbart

för rådhusrätternas behov.

I rådhusrätternas och magistraternas inkomst- och utgiftsstater är regelmässigt

upptaget ett belopp för lokalhyra till stadens fastighetsförvaltning,

s. k. intern hyra. Detta belopp innefattar i de flesta fall icke kostnader för

städning men väl kostnader för ljus och värme. De i rådhusrätternas stater

för år 1963 upptagna beloppen för lokalhyra uppgår till drygt 2,6 milj. kr.

Medräknas även städningskostnader kan årskostnaden för städernas domstolslokaler

uppskattas till omkring 3 milj. kr.

Kommittén

Kommittén erinrar att frågan om revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten

gång efter annan varit aktuell och behandlats av

olika utredningar. Vad angår tidigare utredningar och förslag torde få hänvisas

till kommitténs redogörelse i betänkandet (s. 53—61).

Kommittén framhåller att, i samband med att en enhetlig underrättsorganisation

- utan skillnad mellan land och stad och med staten som gemensam

huvudman — genomföres, frågorna rörande lokalhållningen och därmed

sammanhängande spörsmål måste få en likformig lösning. Så länge

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. \laj:ts proposition nr 15ti år 196 i

städer med rådhusrätt i princip haft att svara för finansieringen av rättsskipningen,

är det naturligt att de även bekostat lokalhållningen. För häradsrätterna

tillämpas åter ett system med uppdelning av det ekonomiska

ansvaret så att de inom domsagan, tingslaget, boende bekostar domstolens

sammanträdes- och kanslilokaler, medan staten bestrider löner och övriga

utgifter. Detta system har, anför kommittén, vid olika tillfällen uppkallat

kritik. Förslag att avskaffa det kommunala besväret och överföra tingshusbyggnadsskyldigheten

på staten bär dock av olika skäl avvisats. Ett av de

huvudargument som åberopats har varit att staten inte lämpligen kunde

övertaga tingslagens byggnadsskyldighet, så länge rådhusen bekostades av

städerna. Genom förstatligandet av rådhusrätterna kommer frågan i ett annat

läge. Ikläder staten sig huvudmannaskapet för rådhusrätterna i övriga

avseenden, är det givetvis mest följdriktigt att även lokalhållningen överflyttas

på staten. Rättsvården är en uteslutande statlig angelägenhet. Om

än hållandet av domstolslokaler merendels icke är särskilt betungande för

kommunerna, är det enligt kommitténs uppfattning principiellt oriktigt

att på dem lägga en uppgift, som måste anses åvila staten. Endast genom

att staten svarar för kostnaderna blir det för övrigt möjligt att åstadkomma

den likformiga fördelning av desamma över hela landet som torde böra

eftersträvas.

Även om den lokala förankringen av rättsväsendet har sitt värde, måste

det, anför kommittén vidare, ifrågasättas i vad mån byggande och underhåll

genom kommunernas försorg av tingshus och rådhus kan bidraga till

att främja en god och med förtroende omfattad rättsvård. Skulle synpunkter

av detta slag vara utslagsgivande, borde kommunerna bära det ekonomiska

ansvaret för rättsskipningen i dess helhet. Det behov av samarbete

med bygd och befolkning, som kan föreligga för underrätternas del, torde

enligt kommitténs mening tillgodoses genom nämndinstitutionen.

Ett särskilt och vägande skäl för att staten nu bör övertaga lokalhållningen

för underrätterna är enligt kommitténs uppfattning det ställningstagande

som från statsmakternas sida skett i motsvarande avseende beträffande

polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Administrativa och praktiska

grunder, liknande dem som därvid åberopats, föreligger även då det

gäller domstolslokalerna. En ny domkretsindelning kommer med all sannolikhet

att föra med sig åtskilliga bvggnadsproblem. Det säger sig självt

att dessa löses lättare, om en och samma huvudman svarar för all lokalhållning.

Kommittén anser det vara mest ändamålsenligt, ej minst från

ekonomiska synpunkter, att den som bär ansvaret för personalkostnaderna

även omhänderhar arbetslokalernas planering och utformning. Till det

sagda vill kommittén lägga de invändningar som, enligt kommitténs mening,

icke utan fog kan riktas mot den nuvarande tingshusbyggnadsskyldighetens

formella gestaltning.

Kommittén förordar således att skyldigheten att tillhandahalla lokaler

2 f Dihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt. Nr lSfi

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Ma j. ts proposition nr 156 år 196i

åt underrätterna avlastas kommunerna och överflyttas på staten. Med hänsyn

till karaktären hos de byggnader, där rådhusrätterna merendels är inrymda,

och det värde städerna ofta torde fästa vid dessa byggnadsverk,

vilka för övrigt ej sällan tjänar även rent kommunala ändamål, anser kommittén

att staten ej bör tilläggas rätt att övertaga dessa byggnader annat än

i samförstånd med vederbörande stad. För rådhusrätternas del torde lokalfrågan

i stället få lösas på det sättet att staten tillförsäkras nyttjanderätt

till de utrymmen som disponeras i byggnaderna för rådhusrätternas behov.

I fråga om tingshusen åter finner kommittén att de, i de fall de alltjämt är

behövliga för avsett ändamål, torde böra överlåtas på staten med äganderätt.

Annat förfarande skulle medföra att nuvarande specialkommuner eller

annat motsvarande interkommunalt organ måste finnas — även sedan lokalhållningen

i princip övergått på staten — uteslutande för förvaltningen

av byggnaderna.

Det naturligaste vore kanske, anför kommittén, att nu ifrågavarande reform

på såväl landet som i stad genomfördes samtidigt med rådhusrätternas

förstatligande eller den 1 januari 1965. Kommittén finner emellertid

tiden väl knapp för att erforderliga förberedelsearbeten skall medhinnas.

Enligt kommitténs uppfattning är det ej heller i och för sig nödvändigt att

lokalhållningen övertages i omedelbart sammanhang med huvudmannaskapet

för rådhusrätterna i övrigt. Snarare kan det vara av värde att avvakta

något eller till dess den nya underrättsorganisationen och domkretsindelningen

tagit fastare form och underrätternas lokalbehov kan bättre

överblickas.

Kommittén förordar alltså att med statens övertagande av lokalhållningen

får anstå tills vidare. Regler om hur lokalfrågan skall ordnas i städer

med rådhusrätt under mellantiden måste emellertid fastställas. Kommittén

föreslår att städerna under denna tid får ha kvar skyldigheter med

avseende å lokalhållningen i samma omfattning som gäller för tingslagen.

Det bör alltså ankomma på stad med rådhusrätt att hålla dels erforderliga

lokaler för domstolens sammanträden och kansli, dels möbler och andra

dylika inventarier, exempelvis textilier och armatur. I fråga om kanslilokaler

och utrustning av dessa bör bestämmelserna i lagen den 18 juli 1942

om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli kunna ges motsvarande

tillämpning.

I fråga om utrustning av annat slag än nyss nämnda inventarier, som

städerna ställt till rådhusrätternas förfogande — förefintliga lager av papper,

pennor o. dyl., skriv- och räknemaskiner, fotoapparater, stencileringsapparater,

bandinspelningsapparater och liknande samt facklitteratur —

anser kommittén det vara mest praktiskt att dylik kontorsutrustning, i den

mån den anskaffats uteslutande för rådhusrättens behov, överlåtes på statsverket.

Ofta rör det sig här om föremål, som varit i bruk kortare eller längre

tid. Värdet är svårt att beräkna men det torde ej uppgå till större be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år It)6A

lopp. Kommittén föreslår att — i överensstämmelse med vad som beslutats

angående polis-, åklagar- och exekutionsväsendets förstatligande —

någon ersättning för sådan utrustning icke skall utgå. I fråga om utrustning

som anskaffats även för annan kommunal verksamhet, vilket kan

vara fallet t. ex. med fotoapparater och stencileringsapparater, förordar

kommittén att staten medges rätt att vederlagsfritt använda egendomen

i den omfattning egendomen varit avsedd för rådhusrättens behov.

Yttrandena

Kommitténs förslag att staten skall utfästa sig att övertaga ansvaret

för lokalhållningen för samtliga underrätter tillstyrkes

eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet instanser. Till

denna grupp hör bl. a. justitiekanslersämbetet, kammarkollegiet, statskontoret,

byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna, de kommunala

organ i städerna som avgivit yttrande, polisberedningen. Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister, flertalet rådhusrätter

och en mindre del av de tingshusbyggnadsskyldige som avgivit yttrande.

I allmänhet har de tillstyrkande instanserna ingenting att erinra mot

kommitténs uppfattning att övertagandet bör anstå, intill dess att underrätternas

lokalbehov i en framtid kan bättre överblickas. I ett antal yttranden

förordas emellertid att statens övertagande av lokalhållningen skall

ske samtidigt med rådhusrätternas förstatligande. Denna mening intages

sålunda av polisberedningen, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,

Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister, några

rådhusrätter och flertalet av de kommunala organ i magistratsstäderna

som avgivit yttrande.

överförandet av lokalhållningen på staten avstyrkes av bl. a. Svea hovrätt,

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra

Sverige, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätten i Borås och Föreningen

Sveriges häradshövdingar samt av flertalet av de tingshusbyggnadsskyldige

som avgivit yttrande. En avstyrkande inställning kommer även till-uttryck

i yttrandena av Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö och Sveriges

juristförbund under hänvisning till att det i vart fall för närvarande icke

är lämpligt att taga ställning i frågan.

De instanser som tillstyrkt kommitténs förslag, att staten skall övertaga

ansvaret för underrätternas lokalhållning, framhåller allmänt att principiella

skäl talar för att staten såsom huvudman skall svara för lokalhållningen.

Några av dessa instanser anför att den omständigheten, att staten

övertager lokalhållningsskyldigheten för samtliga underrätter, icke behöver

hindra att administrationen av underrättslokalerna blir decentralise
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

rad. Statskontoret anser sålunda att det bör övervägas, huruvida inte även

tingshusbyggnadsskyldige, om de så önskar, bör få ha kvar äganderätten

till de fastigheter vari häradsrätternas lokaler är inrymda. Den lokala administrationen

erbjuder enligt statskontorets mening ofta större möjligheter

till en rationell och ekonomisk fastighetsförvaltning. Tingshusstyrelserna

i Södra Möre domsaga och i Vättle, Ale och Kuttings domsaga uttalar

sig i samma riktning.

Om tidpunkten för statens övertagande av lokalhållningen anför justitiekanslersämbetet

att det i och för sig synes naturligt att staten redan nu

övertager kostnaden för lokalhållningen, särskilt som staten i samband

med bl. a. polisväsendets förstatligande övertager samtliga kostnader härför.

Å andra sidan kan övertagandet bli förenat med komplicerade ekonomiska

uppgörelser, när det gäller såväl rådhus som tingshus. Det synes därför

ofrånkomligt att frågan om lokalhållningen skjutes på framtiden till

dess den nya underrättsorganisationen tagit fastare form och därmed underrätternas

lokalbehov bättre kan överblickas.

Av dem som förordat att staten skall övertaga lokalhållningen för underrätterna

redan i samband med förstatligandet av rådhusrätterna yttrar

Svenska kommunförbundet, att alltför stora organisatoriska hinder häremot

ej borde föreligga med hänsyn till det relativt begränsade antal lokaler det

här är fråga om. Motsvarande reform kommer vid denna tidpunkt att ske

beträffande ett betydligt större antal lokaler i samband med polis-, åklagaroch

exekutionsväsendets förstatligande. Det borde vara möjligt för staten

att samordna dessa åtgärder med övertagandet av underrätternas lokaler

och därigenom undvika den av kommittén förordade föga rationella lösningen.

Från några håll hävdas att det inte från rättvisesynpunkt synes nödvändigt

att samtidigt avgöra frågan om lokalhållningsskyldigheten för såväl

rådhusrätterna som häradsrätterna. Av denna mening är bl. a. stadsfullmäktige

i Örebro, som anser att förstatligandet av rådhusrätterna bör innebära

fullständig avlyftning av städernas kostnader redan från början. Drätselkammaren

i Malmö och drätselkammaren i Landskrona förordar att staten

övertager kostnaderna för lokalhållningen för rådhusrätterna på motsvarande

sått som föreslagits beträffande polis-, åklagar- och exekutionsväsendet,

eller således att en femårig s. k. avtrappningsregel tillämpas i fråga

om städernas skyldighet atl bidraga till kostnaderna för ifrågavarande loka
kr-

_ . . •■ . '' : 1 ; ''M

Föreningen Sveriges stadsdomare och många av rådhusrätterna uttrycker

farhågor för att, om staten skall övertaga lokalhållningsskyldigheten för

rådhusrätterna vid tidpunkt efter förstatligandet, svårigheter kan uppkomma

för dessa domstolar under övergångstiden. Göteborgs rådhusrätt påpekar

att lokalfrågan för många underrätter, bland dem Göteborgs rådhusrätt,

är ytterst svårbemästrad. Rådhusrätten i Hälsingborg framhåller att en ut
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år lU6b

ökning och en utvidgning av rådhusrättens lokaler redan nu är oundgängligen

nödvändig. Rådhusrätten finner angeläget att städerna inte i avbidan

på statens övertagande av lokalhållningen ställer sig avvaktande till sådana

åtgärder som erfordras för att åstadkomma en i vart fall nödvändig upprustning

i lokalhänseende. Rådhusrätten i Västerås yttrar att magistratsstäderna

över lag på ett mycket förtjänstfullt sätt fullgjort sina åligganden beträffande

lokalhållningen men att det vore förklarligt, om de efter rådhusrätternas

förstatligande skulle komma att iakttaga stor återhållsamhet under

övergångsskedet beträffande utgifter för rådhusrätternas behov. I anslutning

härtill bör nämnas att tingshusstyrelsen i Södra Möre domsaga befarar

att, om lösningen av frågan om ansvaret för lokalhållningen ställes på

en oviss framtid, intresset från de byggnadsskyldiges sida att hålla sina anläggningar

på en hög standard svalnar.

Några av städernas företrädare ifrågasätter, om städerna under en övergångstid

skall vara skyldiga att anskaffa ytterligare utrymmen åt rådhusrätterna

utöver vad dessa för närvarande disponerar. Stadsfullmäktige i Nyköping

anser att det bör fastläggas att det ej åligger de berörda städerna

att skaffa nya lokaler.

Av de remissinstanser som inte godtager förslaget att staten skall övertaga

lokalhållningen anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att det visserligen

kan sägas att det ter sig mest följdriktigt att staten såsom huvudman

för rättsskipningen också skulle svara för lokalerna. Detta mera teoretiska

skäl har dock ej någon större tyngd. Praktiska överväganden bör

fälla utslaget. Hovrätten kan inte dela kommitténs uppfattning att de byggnadsproblem

som en ändrad domkretsindelning medför kommer att kunna

lösas lättare, om en och samma huvudman svarar för lokalhållningen,

och att det även från ekonomiska synpunkter är mest ändamålsenligt. Åtskilliga

lokala myndigheter har fått göra den erfarenheten att staten har

många hus att sköta och många byggnadsföretag att genomföra och att den

organisation, som har att taga hand om dessa uppgifter, icke alltid räcker

till. Härav uppkommer långsamhet och omständlighet i handläggningen,

som stundom kan vara beklaglig. Därför måste en ytterligare centralisering

till Stockholm av en rad nya byggnadsfrågor inge betänkligheter. Hovrätten

har ej något att erinra mot vad kommittén föreslår såsom regler att gälla

tills vidare, men hovrätten avstyrker förslaget att staten vid eu senare tidpunkt

skall övertaga hållandet av lokaler för domstolarna i första instans.

Svea hovrätt anser att tingshusbyggnadsskyldigheten i de former den sedan

gammalt utövats har varit av stor betydelse för den lokala anknytningen

mellan domstol och bygd och att den därigenom har tjänat rättsvårdens intresse.

Hovrätten anser all del i första hand bör övervägas att bevara den rådande

ordningen. Enligt hovrättens för övre Norrland mening framstår det

som ovedersägligt att den rådande tingshusbyggnadsskyldigheten varit av

stor betydelse för häradsrätternas verksamhet. För hovrätten ter det sig

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1965

mindre sannolikt att statens övertagande av lokalhållningen skulle medföra

någon förbättring vare sig för häradsrätterna eller för rådhusrätterna.

De administrativa fördelar, som angivits av kommittén, synes ej vara av sådan

vikt att de motiverar att det nuvarande tillståndet ändras. Rådhusrätten

i Malmö är inte helt övertygad om att de med en ny domkretsindelning

förenade byggnadsproblemen kommer att lättare lösas, om en och samma

huvudman svarar för lokalhållningen. Rådhusrätten förordar att med det

slutliga avgörandet av frågan om lokalhållningen får anstå. Tingshusstgrelsen

i Vadsbo domsaga anser att den nuvarande ordningen för tingshusbyggnadsskyldighetens

fullgörande fungerat synnerligen väl och att en förändring

av de hävdvunna formerna bör ske först om synnerligen starka skäl

kan förebringas härför. Enligt styrelsens mening har några sådana skäl ej

kunnat anföras. Även tingshusstyrelsen i Vättle, A le och Kullings domsaga

finner det angeläget att den lokala förankringen bibehålies i fråga om domstolslokalerna

och förordar en kommunal förvaltning förenad med statsbidrag.

Kommitténs förslag att för rådhusrätts behov anskaffad

utrustning av annat slag än möbler och andra dylika inventarier skall

utan vederlag överlämnas till staten vid förstatligandet tillstyrkes eller lämnas

utan erinran av de flesta remissinstanserna, däribland Svenska stadsförbundet.

Detsamma är förhållandet med förslaget att utrustning av nu

nämnt slag, som anskaffats även för annat än rådhusrättens behov, skall

få nyttjas av staten utan vederlag i den omfattning, i vilken egendomen varit

avsedd för rådhusrätten. Allmänt åberopas att motsvarande principer

godtagits vid förstatligandet av polisväsendet.

Flera rådhusrätter och stadskommunala organ samt länsstyrelsen i Stockholms

län anser det dock vara principiellt felaktigt att staten skall äga övertaga

utrustning utan vederlag och föreslår att staten skall förpliktas erlägga

lösen eller hyra.

I anslutning till förslaget att staten utan vederlag skall äga nyttja utrustning,

som anskaffats även för annat än rådhusrätternas behov, ifrågasätter

drätselkammaren i Luleå lämpligheten av att staten skall få nyttja

kommunen tillhörig utrustning (t. ex. fotokopierings- och stencileringsapparater),

som visserligen använts av rådhusrätten intill förstatligandet men

anskaffats även för annan kommunal verksamhet. Erfarenheten visar enligt

drätselkammarens mening att sådan sambrukning inte plägar ske friktionsfritt.

I några yttranden beröres frågor om föremål av speciell beskaffenhet.

Juridiska avdelningen vid Stockholms stadskansli framhåller att en stor

samling huvudsakligen äldre konst och konstföremål finns i Stockholms

rådhusrätts nuvarande lokaler. Huruvida denna stadens egendom skall betraktas

såsom möbler eller andra inventarier, vilka staden enligt kommit
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

téns förslag skall tillhandahålla, eller som utrustning av annat slag, vilken

staden utan vederlag skall överlämna till staten, är oklart. Denna egendom

bör antingen ersättas av staten till fulla värdet eller också med äganderätt

behållas av staden och eventuellt utlånas till rådhusrätten. Drätsel kammaren

i Växjö förklarar att staden ej är beredd att till statsverket ö\erlämna

rådhusrättens bibliotek, vissa oljemålningar och vissa antika möbler,

då biblioteket och de berörda inventarierna endast är deponerade i lokalerna.

Polis beredningen anför att statsverket enligt 1 § andra stycket i 1942

års lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli skall svara för

kostnaderna för telefon, som erfordras för domsagas kansli. Med den avkommittén

föreslagna lagregleringen om statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna blir staten skyldig att hålla telefon för rådhusrätternas

behov efter förstatligandet. Beredningen har föreslagit att telefonabonnemang

som visat sig erforderliga för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten

skall överlåtas till staten utan vederlag. Motsvarande

torde behöva föreskrivas för rådhusrätternas del. Beredningen framhåller

också att det torde krävas föreskrifter om att drifts- och underhållskostnader,

som är föranledda av att staten gemensamt med kommun nyttjar kommunen

tillhörig egendom, skall gottgöras kommunen av statsmedel samt

att ersättning skall utbetalas av länsstyrelsen efter utgången av varje kalenderår.

Departementschefen

Enligt domstolskommitténs mening bör staten i samband med att en

enhetlig statlig underrättsorganisation skapas även övertaga lokalhållningen

för underrätterna. Ett särskilt och vägande skäl härför finner kommittén

i det ställningstagande som i motsvarande avseende skett beträffande

polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Kommittén anser det emellertid

av praktiska skäl icke möjligt att genomföra en sådan reform samtidigt

med att rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965. För övrigt finner

kommittén det icke i och för sig nödvändigt att staten omedelbart övertager

lokalhållningen. Det kan snarare vara av värde att avvakta något

eller till dess att den nya underrättsorganisationen och domkretsindelningen

tagit fastare form och underrätternas lokalbehov bättre kan överblickas.

Under mellantiden bör tingslagens nuvarande skyldighet att bekosta

sammanträdes- och kanslilokaler åt häradsrätterna besta. I fråga om

städer med rådhusrätt föreslår kommittén att städerna under sagda tid får

ha kvar skyldigheter med avseende på lokalhållningen i samma omfattning

som gäller för tingslagen.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag blivit föremål för dela
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196''i

de meningar. Många remissinstanser anser liksom kommittén att staten

av principiella skäl bör övertaga lokalhållningen för underrätterna. I ett

stort antal yttranden har dock en motsatt uppfattning kommit till uttryck.

Enligt företrädarna för denna uppfattning talar främst praktiska skäl för

att kommunerna hör bibehållas vid sin skyldighet att hålla lokaler. I några

yttranden förordas att lösningen av frågan om ny underrättsorganisation

och domkretsindelning bör avvaktas, innan en mera slutgiltig ställning tages

till vem som framdeles skall svara för underrätternas lokaler.

För egen del är jag icke beredd tillstyrka kommitténs förslag att staten

skall utfästa sig att övertaga ifrågavarande lokalhållningsskyldighet. Under

remissbehandlingen har en stark opinion omvittnat värdet av den lokala

förankringen av lokalhållningsskyldigheten vad gäller såväl häradsrätterna

som rådhusrätterna. Förutom att praktiska och trivsamma lokaler

skapats för underrätternas verksamhet, har tingshusen och rådhusen

på många håll givits sådan utformning att de får räknas till bygdens eller

ortens mera betydande byggnader. Den nuvarande tingshusbyggnadsskyldigheten

handhas i enkla former. Rådhusrättsstäderna förfogar för sin del

över särskild organisation för fastighetsförvaltning. Det torde ej finnas anledning

förmoda annat än att städerna även efter ett förstatligande av rådhusrätterna

skulle komma att tillfredsställande ombesörja lokalhållningen

för dessa. De kostnader som kommunerna åsamkas för lokalhållning åt underrätterna

är därtill av jämförelsevis ringa storlek.

Om det sålunda enligt min mening icke finns anledning att nu avskaffa

den lokala förankringen av förevarande skyldighet, behöver ett sådant ställningstagande

självfallet icke hindra att frågan prövas på nytt, då verkningarna

av en ny underrättsorganisation och ändrad domkretsindelning

i en framtid kan överblickas.

Jag föreslår alltså att tingslagens nuvarande skyldigheter i fråga om lokalhållning

för häradsrätterna tills vidare skall bibehållas och att stad med

rådhusrätt skall ha kvar skyldigheter rörande lokalhållning i samma omfattning

som för närvarande åvilar tingslag. I enlighet härmed bör det ankomma

på sådan stad att hålla erforderliga lokaler för rådhusrätts sammanträden

och kansli samt möbler och andra inventarier ävensom att svara

för uppvärmning, belysning och städning av lokalerna. Det torde vara

erforderligt att denna skyldighet för stad med rådhusrätt inskrives i lag.

Jag förordar att ett stadgande härom upptages i förut omnämnda särskilda

lag, innehållande även andra bestämmelser angående statens övertagande

av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Härmed sammanhängande

frågor kommer att behandlas i motiveringen till förslaget till den särskilda

lagen.

På sätt domstol skommittén föreslagit bör sådan kontorsutrustning m. in.

som anskaffats uteslutande för rådhusrätts behov överlåtas på statsverket.

Därmed åsyftas utrustning som användes eller skall användas vid bedri
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196k

vandet av rådhusrätts verksamhet. Värdet av denna egendom torde vara

ringa och ersättning bör därför ej utgå. Likaså bör telefonabonnemang,

som avser uteslutande för rådhusrätts behov använd apparat, utan ersättning

överlåtas till staten. Även dessa frågor synes kräva lagstiftning. Erforderliga

bestämmelser torde få införas i nyss berörda särskilda lag. I

anledning av uttalanden under remissbehandlingen bör anmärkas, att

konstverk och andra liknande föremål inom rådhusrätts lokaler givetvis ej

är att hänföra till kontorsutrustning som skall överlåtas på staten.

Utrustning, som anskaffats även för annat än rådhusrätts behov, bör

i enlighet med domstolskommitténs förslag utan vederlag till staden få nyttjas

i den omfattning, i vilken egendomen varit avsedd för rådhusrätten.

Domstolen bör även i fortsättningen kunna bruka sådan egendom gemensamt

med kommunalt organ. Av nyttjandet föranledda drifts- och underhållskostnader

bör staten givetvis ersätta. Med hänsyn till kostnadernas

ringa storlek torde det inte vara erforderligt att utfärda särskilda författningsbestämmelser

om statens skyldigheter härvidlag.

III. Gemensam domarbana

Nuvarande förhållanden

1. Domarorganisationen i underrätter och hovrätter

Domsagorna. Ordinarie domare i häradsrätt är häradshövding och tingsdomare.

I 1 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas att domsaga skall förestås

av häradshövding samt att i domsaga skall, om göromålen kräver det, som

biträdande domare finnas en eller flera tingsdomare. Vid några av de största

domsagorna är från och med den 1 juli 1963 inrättade tjänster för befattningshavare,

benämnda biträdande häradshövdingar. Enligt föreskrifter

av Kungl. Maj :t skall vad som stadgas om tingsdomare gälla även för

biträdande häradshövding.

I vissa domsagor, där det föreligger behov av biträdande domare utan att

det dock bedömes som motiverat att inrätta tingsdomartjänster, finns extra

ordinarie tjänster som tingssekreterare. Till tingssekreterare förordnar hovrätt

fiskal i hovrätten. Hovrätten äger dessutom förordna fiskal att biträda

i domsaga med samma åligganden och behörighet som tingssekreterare,

s. k. fiskalskompetent biträde. 1 domsaga kan även inrättas tjänst för särskild

inskrivningsdomare. För närvarande finns tre sådana tjänster.

I alla domsagor finns slutligen tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter,

som tjänstgör där för utbildning under kortare tid, i allmänhet högst två

och ett halvt år. Dylik s. k. tingsutbildning är en allmän förutsättning för

inträde på domarbanan. Tingsnotarie förordnas av hovrätten, som jämväl

antager tingsnotarieaspirant.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

Om de olika befattningshavarnas åligganden och behörighet är bestämmelser

meddelade i domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290). De egentliga

domargöroinålen ankommer huvudsakligen på häradshövdingen eller,

om tingsdomare eller tingssekreterare finns i domsagan, på häradshövdingen

jämte den eller de biträdande domarna. Arbetsfördelningen mellan häradshövding

och biträdande domare sker vanligen på det sättet att varje

domare tilldelas mål och ärenden från visst geografiskt område eller viss

kvotdel av samtliga mål och ärenden. Som allmän princip gäller att tingssekreteraren

får fullgöra ungefär en fjärdedel av arbetet med de domargöroinål

som eljest skolat tillhöra häradshövdingens arbetsområde; det skall

dock ankomma på häradshövdingen att handlägga mål och ärenden av invecklad

beskaffenhet.

Tingsnotarie äger i princip icke behörighet att utföra domargöromål av

mera kvalificerad art. Tingsnotarie kan förordnas att tjänstgöra bl. a. som

inskrivningsdomare och konkursdomare samt att handlägga s. k. bagatellmål.

Reglerna i domsagostadgan är i övrigt så utformade att de mindre kvalificerade

uppgifterna, som ingår i domarverksamheten i domsaga, numera

nästan uteslutande kommit att omhänderhas av notarier. I viss begränsad

utsträckning får tingsnotarie handlägga mera kvalificerade domaruppgifter.

För tingsnotaries behörighet att mottaga domarförordnanden förutsättes

viss tids tjänstgöring i domsaga. Han äger därvid till en tid av högst sex

månader tillgodoräkna sig tjänstgöring under samma tid i rådhusrätt eller

som biträde åt statsåklagare eller åt advokat.

Rådhusrätterna. För rättsskipningen i rådhusrätt skall enligt 1 kap. 10 §

rättegångsbalken finnas borgmästare och rådmän samt, om göromålen kräver

det, en eller flera assessorer. Samtliga dessa domare är ordinarie. Vid

de tre största rådhusrätterna är dessutom inrättade begynnelsetjänster, vilka

förutsätter kompetens som fiskal i hovrätt. Innehavarna av dessa tjänster

benämnes sekreterare (Stockholm), stadsnotarier (Göteborg) och notarier

(Malmö). Vid Stockholms rådhusrätt finns därjämte utbildningstjänster

för domaraspiranter, motsvarande domsagornas tingsnotarietjänster.

Arbetsfördelningen mellan borgmästare, rådmän och assessorer regleras

genom den av Kungl. Maj :t för varje rådhusrätt fastställda stadgan eller arbetsordningen.

Grunderna för arbetsfördelningen i rådhusrätterna avviker

från den som gäller i domsagorna. Även inbördes företer rådhusrätterna

olikheter. Rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö är indelade på

avdelningar. Varje avdelning har att svara för handläggning av mål och

ärenden, tillhörande visst eller vissa rättsområden. Inom avdelningarna fördelas

arbetet mellan ledamöterna i princip efter göromålens svårhetsgrad

och ledamöternas inbördes tjänsteställning. Vid övriga rådhusrätter förekommer

skiftande former av personaluppsättning och arbetsfördelning. Vissa

gemensamma grunddrag finns dock. Vanligen är varje ledamot enligt

arbetsordningen tilldelad vissa bestämda slag av mål och ärenden. Fördel
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 nr 1964

51

ningen mellan ledamöterna göres efter kvalitativa grunder på liknande sätt

som inom avdelningarna i de större rådhusrätterna. Assessorerna erhåller

som regel de minst kvalificerade domargöromålen. Vid några rådhusrätter

är de göromål som i arbetsordningen tilldelats assessor till övervägande del

sådana som i domsagorna vanligen utföres av tingsnotarier. Allmänt bör

dock anmärkas att assessorernas arbetsuppgifter i verkligheten ofta är betydligt

mer kvalificerade än som framgår av arbetsordningarna. Assessorerna

tjänstgör nämligen regelmässigt som vikarier för rådmännen vid semestrar

och annan form av ledighet. Dessutom förekommer ej sällan att

göromål genom jämkning i arbetsordningen eller annan mera tillfällig omfördelning

av arbetsuppgifterna överföres på assessor. De fiskalskompetenta

befattningshavarna under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna

anlitas i huvudsak som vikarier för assessorerna och i övrigt som biträden

åt ledamöterna vid handläggningen av mål och ärenden. Tjänstgöringen

för de domaraspiranter som finns vid Stockholms rådhusrätt består

huvudsakligen i arbete såsom biträde åt domarna vid handläggningen av

målen och endast till mindre del av sådan självständig handläggning av enklare

domargöromål som i domsagorna utgör ett väsentligt inslag i tingsnotariernas

uppgifter.

Hovrätterna. Ordinarie ledamöter i hovrätt är enligt 2 kap. 3 § rättegångsbalken

president, lagmän och hovrättsråd.

Till hovrätterna är vidare knutna assessorer, vilka är extra ordinarie

tjänstemän. Assessorernas uppgift är i första hand att tjänstgöra som vikarier

för tjänstlediga hovrättsråd eller i förekommande fall som extra ledamöter

i hovrätten.

I hovrätterna tjänstgör härjämte fiskaler och fiskalsaspiranter. Deras

tjänstgöring är i huvudsak avpassad för att bereda utbildning och ge möjlighet

till prövning av deras lämplighet som domare. Arbetsuppgifterna består

främst i förberedande handläggning av målen, föredragning av mål

som avgöres på handlingarna, utredningar i rättsliga spörsmål samt uppsättande

av domsförslag. Fiskaler tjänstgör också, i den mån assessorer ej

finns att tillgå som vikarier för tjänstlediga hovrättsråd, såsom adjungerade

ledamöter i hovrätten.

2. Befordringsgången

Den statliga domarbanan. De föreskrifter som ligger till grund för utformningen

av befordringsgången på den statliga domarbanan är till väsentlig

del utfärdade i administrativ ordning. De återfinns huvudsakligen i

domsagostadgan, arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december 1947

i nr 960) och arbetsordningen för nedre justitierevisioncn den 26 juni 1948

(nr 494). En del av rådande ordning bygger därtill på praxis som utvecklats

under flera årtionden.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år U)6''i

Den som önskar vinna inträde på den statliga domarbanan har att efter

fullgjord tingsutbildning eller motsvarande tjänstgöring i rådhusrätt ansöka

om att bli antagen som fiskalsaspirant vid hovrätt. Antages han till fiskalsaspirant,

prövas hans lämplighet för domarbanan under tjänstgöring i

hovrätten under en tid om i regel minst sex månader och högst ett år. Aspirant,

som av hovrätten finnes lämplig för domarbanan, förordnas, under

förutsättning att det tillgängliga antalet fiskalstjänster medger det, till fiskal

i hovrätten. I och med antagningen till fiskal erhålles ställning som

extra ordinarie tjänsteman.

Efter fiskalsgodkännandet fortsätter fiskalen till en början att tjänstgöra

i hovrätten, dock vanligen med återkommande kortare avbrott för vikariatsförordnanden

i häradsrätt och, i viss utsträckning, även rådhusrätt. Sedan

fiskalen sålunda någon tid — vars längd kan variera mellan olika hovrätter

och under skilda perioder — omväxlande tjänstgjort i hovrätt och

underrätt, vidtager normalt en mera stadigvarande tjänstgöring i domsaga

såsom tingssekreterare eller fiskalskompetent biträde. För förordnande som

tingssekreterare krävs enligt föreskrift i domsagostadgan föregående tjänstgöring

som fiskal i hovrätt under minst ett och ett halvt år, varvid med sådan

tjänstgöring jämställes visst slags tjänstgöring bl. a. i häradsrätt och

rådhusrätt men även som biträde åt statsåklagare eller advokat. I tjänstgöringstiden

om ett och ett halvt år skall dock alltid ingå minst sex månaders

tjänstgöring som fiskal eller ledamot i hovrätt.

Tiden för tjänstgöring som tingssekreterare skall som regel omfatta minst

ett och högst tre år. Det är emellertid ej ovanligt att den stadigvarande

tjänstgöringen i underrätt blir längre än tre år.

Efter underrättstjänslgöringen följer adjunktionstjänstgöring i hovrätten,

varunder fiskalen får först kortvariga och efter hand mera stadigvarande

vikariatsförordnanden som ledamot i hovrätten. Fiskal, vilken fullgjort

sådana adjunktionsförordnanden om sammanlagt minst ett år, kan

förordnas till assessor i hovrätten. En förutsättning härför är att han

finnes lämplig för fortsatt befordran på domarbanan och att utrymme för

assessorsförordnande föreligger. Förordnande till assessor meddelas av

Kungl. Maj:t efter förslag av hovrätten. Till assessor kan, om ej särskilda

skäl föranleder annat, föreslås endast den som efter att ha antagits till

fiskal tjänstgjort dels under sammanlagt ett år i underrätt, antingen i domsaga

som tingssekreterare, fiskalskompetent biträde eller vikarie för ordinarie

domare eller i rådhusrätt som ledamot, dels ock som fiskal eller adjungerad

ledamot i hovrätt under sammanlagt två år, varav minst ett år

som adjungerad ledamot. Med tjänstgöring i underrätt likställes tjänstgöring

i vattendomstol, som sekreterare i arbetsdomstolen och som biträde

åt statsåklagare eller advokat.

Assessorsförordnande brukar i allmänhet erhållas 5—7 år efter antagningen

till fiskal men kan stundom dröja avsevärt längre. Genom asses
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

53

sorsförordnandet anses vederbörande vara slutligt godkänd för fortsatt

tjänstgöring och befordran på den statliga domarbanan.

Flertalet statliga domare tjänstgör viss tid i nedre justitierevisionen, där

de såsom revisionssekreterare är föredragande i högsta domstolen. Denna

tjänstgöring, som regelmässigt omfattar en tid av minst ett år, brukar påbörjas

några år efter förordnandet till hovrättsassessor och i allmänhet

innan befordran skett till ordinarie domartjänst i hovrätt eller underrätt.

Hovrättsassessor är skyldig att mottaga förordnande som revisionssekreterare.

Om den fortsatta befordringsgången och förfarandet vid tillsättning av

domartjänster gäller i övrigt följande.

Från assessorstjänst kan befordran ske till ordinarie revisionssekreterare,

tingsdomare eller hovrättsråd och från dessa tjänster kan befordran

vinnas till häradshövding. Undantagsvis har även förekommit att assessor

befordrats direkt till häradshövding.

Häradshövdingtjänst är i allmänhet slutpost. Detsamma gäller i viss utsträckning

hovrättsrådstjänst. Revisionssekreterartjänst har däremot närmast

blivit passagetjänst före utnämning till hovrättsråd och häradshövding.

Även tingsdomartjänst har i praktiken kommit att få denna karaktär.

Enligt 4 kap. 2 § rättegångsbalken utnämnes president och lagman i

hovrätt, hovrättsråd, häradshövding och revisionssekreterare av Kungl.

Maj :t. Revisionssekreterare kan även tillsättas genom förordnande. Tingsdomare

skall enligt 3 § i samma kapitel utnämnas eller förordnas av Kungl.

Maj :t. Utnämning till nämnda domartjänster sker medelst fullmakt.

Tillsättning av ordinarie revisionssekreterartjänst föregås icke av något

ansökningsförfarande. För utnämning till ordinarie revisionssekreterare

fordras, enligt praxis, av högsta domstolen godkänd tjänstgöring som

tillförordnad revisionssekreterare under minst ett år.

Häradshövding, hovrättsråd och tingsdomare tillsättes efter ansökan.

Beträffande tingsdomartjänst gäller att till sådan tjänst företrädesvis bör

utses assessor i hovrätt, som tjänstgjort såsom ledamot i hovrätt under

minst två år. Vid tillsättning av tingsdomar- och hovrättsrådstjänst skall

förslag till tjänstens besättande avges av vederbörande hovrätt. Utnämning

till dessa tjänster sker efter en i huvudsak formell meritberäkning,

d. v. s. tjänsteåldern är i regel utslagsgivande. Vid tillsättning av hovrättsrådstjänst

ges enligt praxis visst försteg åt befattningshavare, som tillhör

den hovrätt inom vilken utnämningen skall ske. Före tillsättning av häradshövdingtjänst

inhämtar Kungl. Maj :t yttrande rörande sökandena av

det s. k. presidentkollegiet, bestående av högsta domstolens ordförande

och hovrätternas presidenter. Även utnämning till häradshövdingtjänst

sker i stor utsträckning efter tjänsteålder. För utnämning till häradshövding

har i allmänhet fordrats godkänd tjänstgöring som revisionssekreterare

under minst ett år.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Ktingl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

Utnämning till liögre domartjänster än de nu nämnda sker utan ansökan

och utan att förslag avges.

Vad nyss sagts om företräde till tingsdomartjänst för assessor i hovrätt

är föreskrivet i domsagostadgan. I övrigt finns ej någon i författning meddelad

bestämmelse om viss kompetens, förvärvad genom tjänstgöring på

den statliga domarbanan, som villkor för behörighet till statliga ordinarie

domartjänster. Formellt hinder föreligger alltså icke mot att till sådana

tjänster utnämna även domare från rådhusrätterna eller andra jurister

utanför den statliga domarkarriären. Dylika utnämningar har emellertid

förekommit endast i sällsynta fall och då vanligen gällt högre domartjänster,

såsom lagman eller justitieråd. De domartjänster som ingår i den statliga

domarkarriären, vilken leder fram till häradshövdingtjänst, har nästan

undantagslöst kommit att besättas med domare som redan tillhör den

statliga domarkåren.

Stadsdomarbanan. Den grundläggande utbildningen och prövningen av

domaraspiranterna är gemensam för den statliga domarbanan och stadsdomarbanan.

Enligt 4 § magistratskungörelsen, i dess före den 1 juli 1963

gällande lydelse, kunde till rådman eller assessor i rådhusrätt, där ej Kungl.

Maj :t för särskilt fall medgav undantag, utses den vilken redan var ordinarie

ledamot i rådhusrätt eller haft förordnande som ledamot eller fiskal

i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande.

Kravet på hovrättstjänstgöring har numera skärpts. Fr. o. m.

den 1 juli 1963 fordras enligt den av Kungl. Maj:t den 22 maj 1963 (nr

241) beslutade ändringen i magistratskungörelsen sådan tjänstgöring under

minst sex månader; detta gäller dock ej den som före ändringen förvärvat

behörighet enligt tidigare gällande bestämmelser. Genom ändringen,

som utgör ett led i strävandena mot en gemensam domarbana, har kravet

på hovrättstjänstgöring bragts i överensstämmelse med det som gäller för

förordnande som tingssekreterare i domsaga.

Samma dag som Kungl. Maj:t föreskrev nämnda skärpning av kompetensvillkoren

för domartjänst i rådhusrätt beslöt Kungl. Maj :t vidare

dels att den som efter den 30 juni 1963 övergår från tjänst i eller under

hovrätt till tjänst vid rådhusrätt, skall — under förutsättning i allmänhet

att vederbörande tjänstgjort i hovrätt minst sex månader efter erhållet

fiskalsgodkännande — beredas tillfälle till adjuktion i hovrätt

vid den tidpunkt, då stadigvarande adjunktion skulle ha beretts honom

om han fortfarande tillhört hovrätten, dels att befattningshavaren om han

så önskar bör kunna ifrågakomma till förordnande såsom assessor i hovrätt,

när han uppfyller stadgade förutsättningar härför.

1 fråga om tjänsterna för städernas chefsdomare, borgmästarna, finns,

utöver de allmänna reglerna i 4 kap. 1 § rättegångsbalken, ej några bestämmelser

om formella kompetenskrav.

Enligt stadgande i 4 kap. 2 § rättegångsbalken utnämnes borgmästa
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

re och rådman av Kungl. Maj :t. Även assessor utnämnes av Kungl. Maj :t.

Tillsättning av dessa tjänster sker efter ansökningsförfarande. Städernas

fullmäktige är tillförsäkrade visst inflytande på tillsättningen av

borgmästar- och rådmanstjänster. Kungl. Maj:t är nämligen enligt § 31

regeringsformen vid utnämning till sådan tjänst bunden inom ett av stadsfullmäktige

genom val upprättat förslag om tre till tjänsten behöriga personer.

Närmare bestämmelser om sådant val finns i lagen den 5 april

1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman. Stadsfullmäktige kan

på förslag uppsätta även personer, som icke anmält sig som sökande.

Innan val förrättas skall hovrätten yttra sig. Är det fråga om tillsättning

av rådmanstjänst, skall också magistraten avge yttrande. I ärende om utnämning

av assessor skall enligt föreskrift i magistratskungörelsen yttrande

avges av magistraten och stadsfullmäktige.

De vid rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö inrättade begynnelsetjänsterna

för fiskalskompetenta befattningshavare tillsättes, i

Stockholm av en särskild antagningsnämnd samt i Göteborg och Malmö

av magistraten.

Övergång från den statliga domarbanan till rådhusrätt sker i allmänhet

på fiskalsstadiet i utbildningsgången, antingen till befattning under assessorsgraden

vid någon av de tre största rådhusrätterna eller direkt till assessors-

eller rådmanstjänst vid annan rådhusrätt. Endast i undantagsfall

har det förekommit att statliga domare, som passerat fiskalsstadiet, utnämnts

till rådman. Däremot har borgmästar tjänster i viss utsträckning

tillsatts med domare från den statliga karriären.

Rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har i praktiken var

för sig en sluten befordringsgång, i vilken befordran till assessor och rådman

i stort sett sker efter viss turordning, bestämd med utgångspunkt

i allmänhet från anställningsdagen i begynnelsetjänst. Vid övriga rådhusrätter,

där assessorstjänster är inrättade, har assessor i allmänhet ansetts

kunna påräkna visst företräde till rådmanstjänst i den egna rådhusrätten.

För flertalet stadsdomare är rådmanstjänst slutpost.

Kommittén

1. Allmänna synpunkter

Kommitténs betänkande (s. 141—165) innehåller en redogörelse för tidigare

förslag till reformer rörande de statliga och kommunala domarbanorna.

Här torde få hänvisas till denna redogörelse.

En gemensam domarbana förutsätter, konstaterar kommittén inledningsvis,

att en enhetlig ordning gäller i fråga om rekrytering, utbildning, behörighet,

befordran och tjänstetillsättning. De bestämmelser, som nu bör

utformas i dessa avseenden, måste främst taga sikte på nytillkommande årgångar

av domaraspiranter. Organisatoriska och andra ändringar som er
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196''i

fordras kan nämligen i mycket endast genomföras efter hand som nuvarande

befattningshavare avgår eller vinner befordran till annan tjänst. För

reglering av nuvarande befattningshavares ställning blir det nödvändigt

med övergångsbestämmelser. Skapandet av en helt likformig domarkarriär

blir alltså en fråga om successivt uppbyggande på tämligen lång sikt.

I enlighet med de direktiv som angivits för utredningsarbetet utgår kommittén

från att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga

i underrätterna och att som allmän målsättning skall gälla att underrätternas

ställning och funktion inom domstolsväsendet stärkes. Vid utformningen

av underrättsorganisationen synes, enligt vad kommittén anför — i

huvudsaklig överensstämmelse med vad stadsdomstolsutredningen förordat

— följande grundsatser böra vara vägledande.

Den dömande verksamheten skall i princip ankomma på domare med

ordinarie tjänst. Avsteg från denna princip måste göras med hänsyn till

behovet av vikarier för de ordinarie domarna samt för tillgodoseende avintresset

av att bereda utbildning åt doinaraspiranter och andra befattningshavare

som för utbildning tjänstgör vid underrätterna. I övrigt kan undantag

ifrågakomma, då arbetsunderlaget visserligen är för stort för den ordinarie

domarpersonalen men icke tillräckligt för att motivera inrättande av

ännu en ordinarie tjänst. För behörighet till ordinarie domartjänster bör

uppställas krav på föregående utbildning och domstolstjänstgöring som ger

garantier för att dessa tjänster kommer att innehas av domare med grundlig

utbildning och erfarenhet. Väsentligt är, att i princip samma kompetenskrav

gäller för alla ordinarie domartjänster oavsett tjänstegrad och

oavsett om tjänsten är inrättad vid rådhusrätt eller vid häradsrätt. Slutligen

bör organisationen med avseende å personalbesättning och arbetsfördelning

vara så beskaffad att de ordinarie domarna i största möjliga utsträckning

befrias från mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Sådana bör

företrädesvis ankomma på lägre befattningshavare.

Enligt vad kommittén vidare anför aktualiserar rådhusrätternas inordnande

i det statliga doinstolssystemet främst överväganden rörande rådhusrättsorganisationen

och de grunder, efter vilka rådhusrätternas domartjänster

bör utformas. Regleringen av dessa spörsmål är en nödvändig förutsättning

för att sådant inordnande skall kunna komma till stånd. Någon

översyn av domsagornas organisation avser kommittén däremot icke skola

ske i detta sammanhang. Vissa detaljbestämmelser kan bli föremål för justering

men kommittén förutsätter att domsagoorganisationen tills vidare i

stort sett bibehålies i nuvarande skick.

Det måste tillses, framhåller kommittén, att de organisatoriska ändringarna

ej får ogynnsamma verkningar från rekryteringssynpunkt. Proportionen

mellan tjänster i begynnelse-, passage- och slutstadiet är härvid av betydelse.

Detta spörsmål kan dock i förevarande sammanhang tagas upp endast

i begränsad omfattning. Frågan måste i övrigt anstå till dess att det

bättre kan överblickas, hur den framtida domstolsorganisationen i sin helhet

kommer att gestalta sig. Kommittén anser dock de av kommittén i an
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965 57

nan del av betänkandet föreslagna ändringarna i rådhusrätternas organisation

— innefattande bl. a. en ökning av antalet rådmanstjänster — som

helhet, i vart fall på längre sikt, snarast innebära eu förbättring av befordringsförhållandena.

Vad angår utformningen av den gemensamma domarkarriären finner

kommittén att några mera genomgripande förändringar icke kan övervägas

i förevarande sammanhang i fråga om domarrekryteringen eller den grundläggande

prövningen och utbildningen av domaraspiranter. Kommittén utgår

således från att nuvarande ordning med en i princip sluten domarbana

skall bibehållas och att domarutbildningen även framdeles skall, sedan

tjänstgöring som notarie i underrätt fullgjorts, inledas med aspiranttjänstgöring

och fiskalsprövning i hovrätt. Så långt är utbildningsgången redan

nu gemensam för de statliga och kommunala domarbanorna. Reformerna

bör alltså främst inriktas på att åstadkomma en enhetlig utbildnings- och

befordringsgång efter fiskalsgodkännandet.

Enligt kommitténs uppfattning har den nu tillämpade ordningen för

tjänstgöringsgången på utbildningsstadiet inom den statliga domarkarriären

stora förtjänster med hänsyn till de möjligheter den ger domaraspiranterna

att under en längre tids tjänstgöring växelvis i hovrätt och underrätt

samla en mångsidig erfarenhet av rättsskipning och arbetsrutin vid olika

domstolar. Av betydande värde från utbildningssynpunkt är tjänstgöringen

såsom adjungerad ledamot i hovrätt. Vid en jämförelse med förhållandena

på stadsdomarbanan, där domare och domaraspiranter efter någon tids aspirant-

och fiskalstjänstgöring i hovrätt ofta har hela sin tjänstgöring förlagd

till en och samma rådhusrätt, måste utbildningen för domaraspiranterna

i den statliga karriären genom sin större allsidighet ges företräde.

Kommittén anser också att nuvarande regler om behörighet till ledamotstjänst

i rådhusrätt icke är tillfyllest med hänsyn till de krav på utbildning

och erfarenhet som bör ställas på ordinarie domare i underrätt.

Kommittén förordar således att den gemensamma domarbanan tills vidare

utformas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande ordning

inom den statliga karriären. Utbildningen bör alltså, efter tingstjänstgöring

och prövning i hovrätt fram till fiskalsförordnande, omfatta först en tids

fortsatt tjänstgöring som fiskal i hovrätt, därefter något eller några års

tjänstgöring i underrätt samt som avslutning viss tids tjänstgöring som

adjungerad ledamot i hovrätt. Genomgången sådan adjunktionstjänstgöring

hör i princip gälla som villkor för behörighet till ordinarie domartjänst.

Även i fråga om behörighetsvillkor i övrigt, befordringsgång och tillsättningsförfarande

finner kommittén den nuvarande ordningen för statliga

domare kunna tagas till utgångspunkt för gemensamma bestämmelser,

gällande domarkåren i dess helhet.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

2. Domarutbildningen

Tingsnotarietjänstgöring. Kommittén finner det vara klart att tjänster

även framdeles måste vara knutna till underrätterna för sådan grundläggande

praktisk utbildning för nyutexaminerade jurister som den nuvarande

tingstjänstgöringen i domsaga bereder. Kommittén anser det också naturligt

att efter rådhusrätternas förstatligande dylika tjänster bör i mån avbehov

finnas vid rådhusrätterna över huvud taget och inte såsom för närvarande

endast vid domsagorna och — ehuru något annorlunda reglerade

— vid Stockholms rådhusrätt.

Med ledning bl. a. av föreliggande uppgifter om antalet utexaminerade

jurister per år under senare tid samt nuvarande och väntad framtida tillströmning

till de juridiska fakulteterna finner kommittén att det för närvarande

föreligger behov av ökade möjligheter till tingsutbildning. Kommittén

erinrar om möjligheten att krav på tingsmeritering kommer att uppställas

för inträde på åklagarbanan och den nya kronofogdebanan. Tager man hänsyn

endast till utbildningsbehovet, finns alltså anledning till en betydande

ökning av antalet tingsnotarietjänster. Emellertid måste antalet sådana

tjänster i första hand anpassas efter domstolarnas arbetskraftsbehov. Det

bör ej inrättas tjänster för flera tingsnotarier än som där kan beredas full

sysselsättning. Vidare måste det bedömas som ovisst hur notarietjänstgöringen

kommer att vara utformad i en framtid och hur stort underrätternas

behov av personal för fullgörande av sådana arbetsuppgifter, som kan ombesörjas

av notarier, kommer att bli. Kommittén erinrar i detta sammanhang

om trafikmålskommitténs förslag till reformer i fråga om handläggningen

av enklare brottmål, lagberedningens förslag angående överflyttande

av mål om betalningsföreläggande till utmätningsinännen samt möjligheten

av att ett överförande av inskrivnings- och bouppteckningsärendena från

underrätterna till andra myndigheter aktualiseras. Därjämte nämner kommittén

att det på senare tid framförts förslag, dels om inrättande av tjänster

för tingsnotarier med kortare tjänstgöringstid, avsedda för blivande advokater,

förvaltningsjurister och vetenskapligt verksamma jurister och dels om

rätt att i fullgjord tingsutbildning till viss del tillgodoräkna tjänstgöring

inom den statliga förvaltningen.

Möjligheten av framtida ändringar i ordningen för tingsnotariernas tjänstgöring

liksom möjligheten av en minskning av domstolarnas behov av sådan

arbetskraft bör enligt kommitténs mening redan nu beaktas såtillvida,

att särskild hänsyn ej tages till behovet från utbildningssynpunkt vid inrättandet

av tjänster för tingsnotarier vid rådhusrätterna. Utgångspunkt

bör vara att tingsnotarietjänster tills vidare tillföres rådhusrätterna endast

i sådana fall och i sådan utsträckning som motiveras av arbetskraftsbehovet.

Vid bedömandet av tingsnotarieutbildningen i underrättsorganisationen

efter rådhusrätternas förstatligande räknar kommittén dock med de arbets
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 nr t Uti i

uppgifter som underrätterna för närvarande har. Likaså utgår kommittén

från att tingsnotaries tjänstgöring vid underrätt såsom hittills i regel skall

omfatta en tid av två och ett halvt år.

Kommittén finner det önskvärt att tingsnotarieorganisationen vid rådhusrätterna

byggs upp efter i huvudsak samma riktlinjer som vid domsagorna.

Även om tjänstgöringen för notarier vid rådhusrätt måste få en

från domsagotjänstgöringen delvis avvikande utformning, torde förutsättningar

finnas att bereda notarierna en med nuvarande tingstjänstgöring likvärdig

utbildning vid rådhusrätterna. Kommittén anser också att det finns

skäl att antaga att notarier vid rådhusrätterna skall kunna användas på ett

ändamålsenligt sätt för i stort sett samma uppgifter som tingsnotarierna i

domsagorna.

Vad beträffar den formella regleringen av tingsnotariernas behörighet vid

rådhusrätt anser kommittén att de bestämmelser som gäller för notarie i

domsaga (domsagostadgan) kan ges motsvarande tillämpning vid rådhusrätt.

Enligt kommitténs förslag skall alltså notarie vid rådhusrätt vara behörig

att utföra samma slag av domstolsgöromål som notarie i domsaga

äger fullgöra. I anslutning därtill föreslår kommittén vissa jämkningar i

utformningen av berörda bestämmelser.

Fiskalstjånstgöring. Kommittén anser att ändring ej skall göras i nu gällande

ordning för aspirantprövning och antagning till fiskal i hovrätt. Antagningen

till fiskal skall alltså, liksom hittills, föregås av provtjänstgöring

om i regel sex månader till ett år. Kommittén avser likaså att tjänstgöringen

efter fiskalsförordnandet fram till adjunktionen i hovrätt skall gestalta

sig på samma sätt som i den nuvarande statliga karriären såtillvida, att den

även i fortsättningen skall innefatta först en tids tjänstgöring som fiskal i

hovrätt och därefter normalt något eller några års tjänstgöring i underrätt

som tingssekreterare eller fiskalskompetent biträde. Denna underrättstjänstgöring

bör hädanefter kunna förläggas även till rådhusrätt. Emellertid

föreligger enligt kommitténs mening anledning att överväga ändring beträffande

längden av fiskalernas tjänstgöring i hovrätt.

Fiskalernas tjänstgöringstid i hovrätt är för närvarande avpassad efter

föreskrifterna om förordnande som tingssekreterare. Av den tjänstgöring

om ett och ett halvt år efter 1’iskalsgodkännandet, som fordras för behörighet

till tingssekreterart jänst, skall minst sex månader utgöras av tjänstgöring

som fiskal eller, i förekommande fall, ledamot i hovrätt (5 § domsagostadgan).

Kommittén erinrar om att 1955 års domarutredning (SOU

1959: 17) ifrågasatt en förlängning av den obligatoriska tjänstgöringen i

hovrätt. Som motiv härför anförde domarutredningen att det är angeläget

för det kollegiala arbetet i hovrätterna att de adjungerade ledamöterna före

adjunktionen förvärvat en grundlig kännedom om hovrättsarbetet och dess

rutin.

För att tjänstgöringen i underrätt skall kunna bereda fiskalerna en god

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

och allsidig utbildning måste, yttrar kommittén, fiskalerna tå tillfälle att

handlägga även domargöromål av kvalificerad beskaffenhet. En förutsättning

härför är emellertid att betryggande garantier finns, dels för att fiskalen

erhållit tillräcklig utbildning för sådana göromål och dels för att hans

lämplighet för domarbanan blivit noggrant prövad av hovrätten, innan förordnande

meddelas som domare i underrätt. Från denna synpunkt anser

kommittén att nuvarande ordning för fiskalernas hovrättstjänstgöring ger

anledning till anmärkningar. De betänkligheter som från olika håll anförts

mot att använda fiskaler för kvalificerade domaruppgifter i underrätt

torde också till väsentlig del ha sin grund däri, att den föregående tjänstgöringen

i hovrätt ej ansetts tillfyllest från utbildnings- och prövningssynpunkt.

En förlängning av tjänstgöringen i hovrätt är alltså påkallad med

hänsyn till intresset av att fiskalerna före tjänstgöring i underrätt får en

grundlig utbildning och att deras lämplighet som domare ingående prövas.

Ett annat skäl för en förlängning av hovrättstjänstgöringen är, enligt vad

kommittén anför, att det måste anses angeläget att det slutliga godkännandet

för domarbanan förläggs till ett tidigare skede av utbildningsgången än

enligt nuvarande ordning. För närvarande betraktas ddnsom gått in på den

statliga domarbanan såsom godkänd för denna först genom förordnandet

som assessor i hovrätt, alltså i allmänhet 6—8 år efter inträdet på banan

och i regel efter flera års tjänstgöring med kvalificerade domaruppgifter. Det

torde ej finnas någon yrkesbana med motsvarande krav på teoretisk utbildning,

där man får vänta så länge på slutgiltigt besked om godkännande för

fortsatt tjänstgöring och befordran. Även om det endast sällan förekommer

att en fiskal underkännes på adjunktionsstadiet, kan dock möjligheten av

ett sådant underkännande och tvånget att ännu efter långvarig tjänstgöring

på domarbanan vara underkastad prövning för den enskilde befattningshavaren

utgöra en källa till osäkerhet och olust. Betydelsen av dessa förhållanden

bl. a. från rekryteringssynpunkt bör icke underskattas. Med hänsyn till

de ansvarskrävande uppgifter som åvilar tingssekreterare och fiskalskompetenta

biträden i underrätterna ter det sig härjämte befogat att det slutliga

avgörandet om vederbörandes lämplighet för domarbanan träffas, innan

underrättstjänstgöringen tager sin början.

Kommittén föreslår på nu anförda skäl att som villkor för förordnande

som tingssekreterare eller annat mera stadigvarande förordnande i underrätt

för fiskal uppställes tjänstgöring i hovrätt under minst två år — som fiskal

eller fiskalsaspirant eller, i förekommande fall, som ledamot — varvid

med tjänstgöring i hovrätt får likställas högst sex månaders tjänstgöring i

underrätt eller annan enligt nuvarande bestämmelser om behörighet till

tingssekreterarförordnande med hovrättstjänstgöring jämställd tjänstgöring.

I fråga om den nämnda hovrättstjänstgöringen om två år avser kommittén

skola gälla att tjänstgöring under det första året efter antagningen

till fiskalsaspirant såvitt möjligt oavbrutet och under det andra året huvud
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196 i

sakligen skall vara förlagd till själva hovrätten. Under det andra året, då

även kortare underrättsförordnanden skall kunna förekomma, hör fiskalen

efter hand i så stor utsträckning som möjligt befrias från rutinarbetet och

i stället anlitas för sådana mera krävande uppgifter — svårare föredragningsmål,

rättsutredningar och domskrivning i kvalificerade mål — som

ger möjlighet att mera ingående pröva hans juridiska kunnighet och lämplighet

i övrigt för domarbanan. Sedan fiskal fullgjort den tjänstgöring som

fordras för behörighet som tingssekreterare, skall hovrätten, med eller utan

samband med meddelande av tingssekreterarförordnande eller annat stadigvarande

förordnande utanför hovrätten, pröva huruvida fiskal bör slutligen

godkännas för fortsatt tjänstgöring på domarbanan. Kommittén avser

således att därefter följande tjänstgöring i underrätt och adjunktion i

hovrätt icke skall syfta till ytterligare prövning utan betraktas endast som

fortsatt utbildning i yrket.

Vad angår tjänstgöringen i underrätt anser kommittén, som tidigare

nämnts, att denna för att bereda en god och allsidig utbildning bör ge fiskalerna

tillfälle att handlägga även domargöromål av kvalificerad beskaffenhet

och att det därför ej är lämpligt att i mera avsevärd grad inskränka fiskalernas

nuvarande behörighet som domare i underrätt. En viss begränsning

av denna behörighet finner kommittén dock påkallad. Kommittén föreslår

sålunda att från handläggning av fiskal skall undantagas mål, vilkas

avgörande kräver särskild erfarenhet. Kommittén åsyftar därvid, förutom

de mål av invecklad beskaffenhet som enligt gällande föreskrift ej bör överlämnas

åt fiskal (28 § tredje stycket domsagostadgan), även vissa mål, där

det för allmänhet eller parter kan te sig stötande att handläggningen omhänderhas

av en mycket ung domare, såsom t. ex. mål om mycket grova

brott samt vässa familjemål. Vidare föreslår kommittén — för att garantera

ett vässt mått av prövning, innan förordnande att i underrätt handlägga

mera kvalificerade domaruppgifter över huvud taget ifrågakommer — att

fiskal först efter ett års tjänstgöring som aspirant och fiskal i hovrätt skall

äga med vidsträcktare behörighet än som tillkommer tingsnotarie fullgöra

på underrättsdomare ankommande göromål.

Kommitténs förslag i fråga om fiskals behörighet som domare i underrätt

innebär att kommittén icke finner det motiverat att i större utsträckning

anlita befattningshavare med kompetens som hovrättsassessor

för vikariatstjänstgöring i underrätt, vilket stadsdomstolsutredningen tidigare

förordat. Enligt kommitténs mening torde det som regel icke vara

erforderligt att förordna befattningshavare med sådan kompetens till vikarie

för underrättsdomare annat än då förordnandet gäller ett mera

långvarigt uppehållande av domartjänsl eller handläggning av mål av

särskilt kvalificerad beskaffenhet.

Beträffande slutligen längden av fiskalernas tjänstgöring i underrätt

framhåller kommittén att det, med hänsyn till vikten av att befordrings
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

gången ej försenas, såvitt möjligt bör iakttagas att den föreslagna förlängningen

av den inledande tjänstgöringen i hovrätt icke leder till att

adjunktionstjänstgöringen försenas. Vägledande härvidlag bör vara att

assessorsförordnande skall kunna erhållas inom sex till sju år efter

fiskalsgodkännandet.

Adjunktion. Kommittén förordar, som framgår av vad tidigare anförts,

att tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt skall principiellt ingå

som obligatoriskt led i domarutbildningen på den gemensamma domarbanan

och att viss tids sådan tjänstgöring alltså skall i allmänhet fordras

för behörighet till ordinarie domartjänst. Adjunktionen skall emellertid

icke, såsom hittills, åsyfta en slutlig prövning av domaraspirantens lämplighet

för banan utan endast vara att anse som fortsatt utbildning efter

godkännandet.

Enligt vad kommittén uttalar vore det önskvärt att detta led i utbildningen,

liksom hittills, kunde omfatta en tidrymd av minst ett år. Kommittén

— som uppskattar årskullarnas storlek till 30 eller något därunder,

mot drygt 20 i den nuvarande statliga karriären — finner emellertid att

hovrätternas s. k. adjunktionsutrymme icke är tillräckligt för att bereda

plats för så lång tids adjunktion åt alla i den gemensamma karriären.

Genom förkortning av adjunktionstiden skulle ytterligare utrymme för adjunktion

kunna beredas. Kommittén anser också en viss uppmjukning av

kravet på minst ett års adjunktion i hovrätt kunna godtagas. Någon mera

avsevärd förkortning kan emellertid icke ifrågakomma utan att denna

tjänstgörings utbildningsvärde äventyras. En begränsning av adjunktionstiden

med mer än högst tre månader är i allmänhet icke lämplig. Kommittén

föreslår därför att adjunktionstiden regelmässigt bestämmes till nio månader

med möjlighet till avvikelser, om särskilda förhållanden föranleder

därtill.

Det är emellertid osäkert, anför kommittén vidare, om den ökning av

hovrätternas adjunktionsutrymme som en sådan förkortning av adjunktionstiden

innebär blir tillräcklig för att bereda alla fiskaler adjunktion

inom skälig tid efter fiskalsgodkännandet. Kommittén förordar därför

att man anlitar även den utvägen — som domarutredningen och stadsdomstolsutredningen

förordat — att låta adjunktion i hovrätt till viss del

ersättas av tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning vid större

rådhusrätt. Att en del av adjunktionstjänstgöringen fullgöres på detta

sätt behöver ej innebära någon försämring från utbildningssynpunkt.

Fastmera kan sådan tjänstgöring vid rådhusrätt utgöra ett värdefullt

komplement till ledamotstjänstgöringen i hovrätt. De adjungerade fiskalernas

tjänstgöring vid rådhusrätt kommer, liksom i hovrätt, att bestå

av kollegialt arbete tillsammans med äldre och mer erfarna domare, med

de tillfällen detta innebär att förvärva kännedom om rättstillämpning och

domstolsrutin. Det vid jämförelse med andra domstolar stora antalet

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kimgl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

svåra och krävande tvistemål, som förekommer vid de större rådhusrätterna,

ger tjänstgöringen där ett särskilt utbildningsvärde. Det är alltså närmast

en fördel från utbildningssynpunkt att möjlighet öppnas att förlägga

en del av utbildningen till de större rådhusrätternas tvistemålsavdelningar.

Med hänsyn till angelägenheten av att domaraspiranterna får tillräcklig erfarenhet

av arbetet som ledamot i överinstans och till kravet på allsidighet

i domarutbildningen anser kommittén att merparten av adjunktionstjänstgöringen

bör fullgöras i hovrätt. Kommittén föreslår i enlighet härmed att

hovrättstjänstgöringen skall få till en tid av tre månader ersättas av tjänstgöring

på tvistemålsavdelning vid rådhusrätt. För denna utbildningstjänstgöring

bör enligt kommitténs mening ej andra rådhusrätter än de tre största,

i Stockholm, Göteborg och Malmö, komma i fråga. Endast vid dessa rådhusrätter

finns såväl organisatoriskt som från utbildningssynpunkt erforderliga

förutsättningar.

Med de sålunda föreslagna ändringarna i fråga om adjunktionstjänstgöringen

anser kommittén förutsättningar finnas för att bereda nytillkommande

årgångar av fiskaler adjunktion. Marginalen förutses dock bli

så knapp att kommittén bedömer det som uteslutet att nuvarande befattningshavare

på stadsdomarbanan — vilka kommit in på banan före den

1 juli 1963 — skall kunna annat än i undantagsfall ges tillfälle att komplettera

sina meriter med adjunktion i hovrätt.

3. Befordran och tillsättningsförfarande

Vid förstatligandet av rådhusrätterna skall, framhåller domstolskommittén,

vad nu stadgas angående kommunalt inflytande på tillsättning av

stadsdomartjänster i § 31 regeringsformen och lagen den 5 april 1949

om val av borgmästare och rådman upphöra att gälla. Vad gäller tillsättningsförfarandet

skall enhetliga regler införas för domare i rådhusrätt

och häradsrätt.

Enligt kommitténs förslag till personalorganisation för rådhusrätterna

efter förstatligandet skall ordinarie domare i rådhusrätt utgöras av borgmästare

och rådmän. Dessa domare och de ordinarie domarna i domsaga,

häradshövding och tingsdomare, bör enligt kommittén även i fortsättningen

utnämnas av Kungl. Maj :t medelst fullmakt. Vad beträffar tingsdomartjänsterna

finner kommittén skäl ej föreligga att bibehålla nuvarande

möjlighet att tillsätta sådan tjänst jämväl genom förordnande och

föreslår således att denna möjlighet avskaffas. I denna fråga åberopar

kommittén stadsdomstolsutredningen, som framlagt samma förslag under

hänvisning till att sagda möjlighet numera saknar betydelse (SOU 1961 :6

s. 104). Kommittén tillägger att Kungl. Maj:t, om i något fall behörig

sökande till tingsdoinartjänst ej skulle finnas, torde vara oförhindrad att

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Ma j. ts proposition nr 156 år 1964-

besluta att tjänsten tills vidare icke skall besättas med ordinarie innehavare.

Reglerna om tillsättning av borgmästare och rådman bör enligt kommitténs

mening utformas i överensstämmelse med vad som stadgas för

motsvarande domartjänster i domsaga. Förfarandet vid tillsättning av

borgmästartjänst bör sålunda vara detsamma som vid tillsättning av häradshövdingtjänst

(2 § andra stycket domsagostadgan) och förfarandet vid

tillsättning av rådmanstjänst detsamma som vid tillsättning av tingsdomartjänst

(3 § andra och tredje styckena domsagostadgan).

Kravet på kompetens som hovrättsassessor, vilket kommittén förordar

såsom allmänt villkor för fortsatt befordran på domarbanan, bör enligt

kommitténs åsikt komma till formellt uttryck på det sättet, att sådan kompetens

föreskrives som regelmässig förutsättning för utnämning till tingsdoinar-

och rådmanstjänster. Dessa tjänster kan nämligen normalt antagas

ifrågakomma som första ordinarie domartjänst efter assessorsförordnandet.

För behörighet till sådana tjänster skall således förutsättas att vederbörande

antingen förordnats till assessor i hovrätt eller i fråga om tjänstemeriter

uppfyller för erhållande av sådant förordnande stadgade villkor.

Föreskrifter om formella kompetenskrav — utöver vad i rättegångsbalken

stadgas om behörighet för domarämbete i allmänhet (4 kap. 1 §) — bör

däremot, i likhet med vad som för närvarande gäller, ej meddelas i fråga

om underrätternas chefsdomartjänster, häradshövding och borgmästare.

Det bör ej vara uteslutet att till dylika högre domartjänster utnämna

även jurister utanför domarkarriären.

Enligt kommitténs mening kan den normala befordringsgången i den

gemensamma karriär, som uppbygges efter rådhusrätternas förstatligande,

icke gestaltas på samma sätt som i den nuvarande statliga domarkarriären,

där befordran i huvudsak efter anciennitet i allmänhet kan påräknas

upp till och med häradshövdingtjänst. I en enhetlig domstolsorganisation

kan inte, uttalar kommittén, alla domare beredas möjlighet att avancera

till domstolschef. Antalet dylika chefstjänster blir nämligen, enligt

kommitténs bedömande, i förhållande till antalet övriga domartjänster avsevärt

mindre än för närvarande är fallet i den statliga domstolsorganisationen.

Befordringsgångens normala förlopp i den gemensamma karriären föranleder,

enligt vad kommittén anför, att tillsättning efter uteslutande eller

huvudsakligen formell meritberäkning i fortsättningen bör ske endast i

fråga om tjänsterna under chefsdomarplanet, d. v. s. tingsdomare, rådman

och hovrättsråd. Häradshövding- och borgmästartjänster bör däremot tillsättas

efter en friare, av hänsyn till formella meriter mera obunden prövning

av vederbörandes lämplighet för sådan tjänst. Ancienniteten bör härvid

icke ensam fälla utslaget. Kommittén ifrågasätter, huruvida icke des
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

65

sa tjänster borde tillsättas i samma ordning som laginanstjänster, d. v. s.

utan ansökan. Ett sådant tillsättningsförfarande är kommittén dock —

med hänsyn bl. a. till det förhållandevis stora antalet såväl tjänster som

tänkbara kandidater — icke för närvarande beredd att förorda.

Kommittén utgår från att Kungl. Maj :t i enlighet med nuvarande praxis

även i fortsättningen kommer att vid tillsättning av häradshövdingtjänst

inhämta yttrande från presidenterna i rikets hovrätter efter samråd med

högsta domstolens ordförande liksom att detta s. k. presidentkollegium

skall höras också vid tillsättning av borgmästartjänst. Så länge en viss

kategoriklyvning på grund av skillnaden i merithänseende består mellan

nuvarande statliga och nuvarande kommunala domare, kan det enligt kommitténs

mening vara ändamålsenligt att nämnda kollegium förstärkes, förslagsvis

med en representant från vardera av de hittillsvarande statliga och

kommunala underrättskårerna. Ett sålunda förstärkt kollegium skulle

också kunna anlitas i vissa fall vid tillsättning av rådmans- och tingsdomartjänster

för avgivande av yttrande i besvärsärenden.

En fråga med anknytning till nu behandlade spörsmål är den, huruvida

det principiella kravet på godkänd tjänstgöring som revisionssekreterare

skall bibehållas för utnämning till häradshövding. Behålles detta krav

skulle konsekvensen, enligt vad kommittén anför, fordra att detta krav utsträckes

att gälla även för utnämning till borgmästare. Kommittén erinrar

om att 1955 års domarutredning har föreslagit att ifrågavarande krav skall

avskaffas samt att frågan härefter behandlats av särskild utredningsman,

som i ett år 1962 avgivet betänkande (SOU 1962: 20) anslutit sig till domarutredningens

förslag. Efter rådhusrätternas förstatligande torde det bli

svårt att uppehålla kravet på revisionssekreterartjänstgöring, enär ett begränsat

utrymme står till buds för dylik tjänstgöring, såvida denna ej göres

så kortvarig att dess praktiska värde försvinner. Med hänsyn till den av

kommittén förordade friare meritvärderingen vid tillsättning av häradshövding-

och borgmästartjänst framstår ett krav på formell meritering genom

visst slag av tjänstgöring som oegentligt. Kommittén utgår således från

att dylikt krav icke uppställes i fortsättningen. Härav följer ej att väl vitsordad

tjänstgöring som revisionssekreterare inte kan komma att få särskilt

värde från meritsynpunkt. Tjänstgöringen i nedre justitierevisionen

vidgar, enligt kommitténs uppfattning, erfarenhetsområdet och bidrar till

en allsidig utbildning. Vid konkurrens om ledigt domarämbete mellan i

övrigt ungefär jämställda aspiranter kan det vara motiverat att den som

till övriga meriter kan lägga godkänd revisionssekreterartjänstgöring ges

företräde.

I frågan om tillträde till tjänstgöring i nedre justitierevisionen yttrar

kommittén att förordnande som revisionssekreterare i den gemensamma

domarkarriären bör meddelas enligt samma grunder som nu tillämpas för

de statliga domarna, d. v. s. efter turordning bestämd i stort sett efter tjäns
3

Bihang till riksdagens protokoll 196''f. 1 samt. År 156

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kutigl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

teålder. För nuvarande rådhusrättsdomare torde dock få göras undantag.

Fråga om revisionssekreterarförordnande för dem får bedömas från fall

till fall på samma sätt som sker för närvarande.

4. Övergångsbestämmelser

Enligt kommitténs förslag skall i den blivande gemensamma karriären

viss tids adjunktionstjänstgöring i hovrätt ingå som ett normalt led i domarutbildningen

och kompetens som hovrättsassessor gälla som allmänt

villkor för behörighet till ordinarie domartjänst.

För närvarande fordras icke nämnda kompetens för behörighet till domartjänst

i rådhusrätt, påpekar kommittén, och de domare som nu tjänstgör

i rådhusrätterna saknar, med få undantag, denna merit. Med hänsyn

härtill måste övergångsvis regleras, i vad mån och under vilka förutsättningar

dessa befattningshavare skall äga behörighet till ordinarie domartjänst

efter rådhusrätternas förstatligande.

Den omständigheten att de nuvarande stadsdomarna i allmänhet ej genomgått

den utbildning och förvärvat den merit som den obligatoriska hovrättsadjunktionen

innebär för de statliga domarna medför, enligt vad kommittén

vidare framhåller, svårigheter att i merithänseende jämföra tjänstgöring

inom den statliga domstolsorganisationen med tjänstgöring vid

rådhusrätt. Till svårigheterna bidrager rådande skiljaktigheter mellan häradsrätter

och rådhusrätter i fråga om arbetsfördelningen mellan domare

i olika tjänsteställning och därav föranledda olikheter i domartjänsternas

innehåll med avseende å arbetsuppgifternas beskaffenhet. Under en övergångstid

behövs därför också särskilda regler rörande de befordringsprinciper

som skall tillämpas vid konkurrens om domartjänster mellan befattningshavare

från de nuvarande statliga och kommunala domarbanorna.

Den som efter den 30 juni 1963 övergår från tjänst i eller under hovrätt

till tjänst vid rådhusrätt blir — under förutsättning i allmänhet att vederbörande

tjänstgjort minst sex månader i hovrätt efter fiskalsgodkännande

— berättigad att erhålla adjunktion i hovrätt. Ehuru kommittén icke anser

att de befattningshavare vid rådhusrätterna, som sålunda äger rätt till adjunktion,

också skall åläggas skyldighet att mottaga förordnande att tjänstgöra

som ledamot i hovrätt, förutsätter kommittén att flertalet kommer att

begagna sig av denna möjlighet att komplettera sina meriter. De fiskaler

som övergår till rådhusrätt efter nyssnämnda tidpunkt inordnas alltså i allmänhet

i den gemensamma karriären som om de kvarstått i de nuvarande statliga

domstolarna. För denna kategori anser kommittén därför berörda

övergångsproblem beträffande behörighetskrav och befordringsprinciper i

huvudsak sakna aktualitet.

Behörighetsvillkor. De problem som föranleds av kommitténs förslag till

behörighetskrav berör närmast rådmans- och tingsdomartjänsterna. Endast

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1i)6k

beträffande ordinarie domartjänster av detta slag anser kommittén direkta

föreskrifter i behörighetshänseende lröra meddelas.

Vad först angår frågan om behörighet till rådmanstjänst finner kommittén

att den föreslagna skärpningen av kompetenskraven icke bör äga tilllämpning

beträffande dem som vid tiden för den nya behörighetsregelns

ikraftträdande förvärvat behörighet till ordinarie domartjänst i rådhusrätt

enligt dittills gällande bestämmelser. Kommittén anser det ej kunna ifrågasättas

att nuvarande befattningshavare, som tagit anställning i rådhusrätt i

förlitande på de vid tiden föranställningen gällande behörighetsreglerna, skall

tvingas underkasta sig adjunktionstjänstgöring för att bli berättigade att vinna

befordran till sluttjänst i rådhusrätt. Härtill kommer att de praktiska

möjligheterna att bereda nuvarande rådhusrättsdomare adjunktion i hovrätt

torde bli mycket begränsade. Stadsdomare, som tillträtt tjänst vid rådhusrätt

före den 1 juli 1963, kommer endast i undantagsfall att kunna ges tillfälle

till hovrättsadjunktion. Kommittén föreslår därför att — på motsvarande

sätt som skett när behörighetskraven för ordinarie domartjänst i rådhusrätt

skärptes från och med den 1 juli 1963 (jfr kungörelsen den 22 maj 1963,

nr 241) — till huvudregeln om behörighet till assessorsförordnande i hovrätt

som villkor för befordran till rådmanstjänst knytes en övergångsbestämmelse,

av innebörd att vad för närvarande gäller angående behörighet

till rådmanstjänst alltjämt skall äga tillämpning beträtfande den som lörordnats

till fiskal eller ledamot i hovrätt före förstatligandet.

I frågan om behörighet till tingsdomartjänst anser kommittén starka skäl

tala för att man i samband med rådhusrätternas förstatligande och inför den

förestående allmänna omorganisationen av domstolsväsendet vidgar de nuvarande

rådhusrättsdomarnas möjligheter att erhålla domartjänster i häradsrätt.

Det är angeläget att hittillsvarande hinder mot övergång från rådhusrättstjänst

till annan domarbefattning — liksom också hindren mot

övergång i motsatt riktning — avlägsnas. Genomförandet av ändringar i rådhusrätternas

personalorganisation i anslutning till förstatligandet underlättas,

om befattningshavare vid rådhusrätterna kan erhålla domartjänster

vid häradsrätterna. Likaså torde det, framhåller kommittén, för lösandet av

personalplaceringsproblem vid framtida domkretsregleringar vara till fördel

att möjlighet t. ex. kan beredas rådhusrättsassessor eller rådman att övergå

till tingsdomartjänst.

Betänkligheter med hänsyn till vederbörandes kvalifikationer synes kommittén

i princip icke behöva föreligga mot att ordinarie rådhusrättsdomare

■—- därmed avses här innehavare av fullmaktstjänst — ges behörighet till

tingsdomartjänst, oavsett att vederbörande ej har kompetens som hovrättsassessor.

Erfarenhet av tjänstgöring som ledamot i hovrätt vill kommittén

ej betrakta som en nödvändig förutsättning för att en rådman eller assessor

i rådhusrätt skall anses kompetent att fullgöra de åligganden som ankommer

på tingsdomare. Något formellt hinder föreligger ej heller enligt

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

nuvarande ordning mot att till tingsdomare utse befattningshavare vid

rådhusrätt, som ej fullgjort adjunktionstjänstgöring i hovrätt. Det torde

också, enligt vad kommittén anför, med fog kunna hävdas att de som nått

iram till ordinarie domartjänst i rådhusrätt i fråga om kunnighet och erfarenhet

av domargöromål i det alldeles övervägande antalet fall väl fyller

även de krav som bör ställas på innehavare av domartjänst i häradsrätt.

Kommittén förordar sålunda att behörighet till tingsdomare skall generellt

tillkomma — förutom den som förvärvat kompetens som hovrättsassessor

—• envar som redan är innehavare av ordinarie domarbefattning.

Vad angår rådhusrätternas nuvarande icke ordinarie domarpersonal —

assessorer med extra tjänst och fiskalskompetenta befattningshavare under

assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna —- kommer denna grupp

av befattningshavare enligt kommitténs förut berörda förslag att erhålla

generell behörighet till rädmanstjänst och sålunda att formellt bibehållas

vid nuvarande möjligheter till befordran till sluttjänst inom rådhusrättsorganisationen.

Emellertid bör det enligt kommitténs åsikt också öppnas

möjlighet för dessa befattningshavare att, i den mån de kan anses äga erforderliga

kvalifikationer, befordras till ordinarie domartjänst i häradsrätt.

En del av dem har, framhåller kommittén, förvärvat avsevärd erfarenhet

av kvalificerat domstolsarbete. Befordringsåldern för assessorstjänster vid

de tre största rådhusrätterna är för närvarande omkring 40 år eller något

däröver. Åtskilliga av befattningshavarna under assessorsgraden bär sålunda

långvarig domstolstjänstgöring bakom sig och de har ofta redan på ett tidigt

stadium av rådhusrättstjänsten erhållit stadigvarande ledamotsförordnande.

I ej få fall torde de, med hänsyn såväl till längden som till beskaffenheten

av sin domstolstjänstgöring, kunna anses jämställda med ordinarie rådhusrättsdomare

i fråga om kvalifikationer för domartjänst i häradsrätt.

Enligt kommitténs mening bör det således för nuvarande icke-ordinarie befattningshavare

vid rådhusrätterna finnas möjlighet till undantag från kravet

på kompetens som hovrättsassessor för behörighet till tingsdomartjänst.

Enligt vad kommittén närmare utvecklar blir det svårt att utforma någon

generell bestämmelse härom. Det synes kommittén tillfyllest att Kungl. Maj :t

beviljar individuella dispenser i de fall detta kan anses befogat.

Befordringsprinciper. Vad kommittén föreslagit angående nuvarande rådhusrättsdomares

behörighet till tingsdomartjänst innebär, uttalar kommittén,

att dessa får väsentligt större möjligheter än för närvarande att

övergå till domartjänst vid häradsrätt. I och med förstatligandet av rådhusrätterna

avlägsnas också nuvarande begränsningar för domare vid de

statliga domstolarna att erhålla domartjänst i rådhusrätt. Kommittén räknar

med som något icke alltför ovanligt att befattningshavare från de båda

hittills åtskilda domarbanorna kommer att konkurrera om samma domartjänst.

Kommittén framhåller att frågan om vilka principer för befordran som

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kurtgl. Mnj:ts proposition nr 156 år 196i

69

i sådana fall skall tillämpas är svårlöst. Det gäller icke blott att i merithänseende

jämföra tjänstgöringen vid rådhusrätt med tjänstgöring vid statliga

domstolar. Ofta torde det även bli anledning att pröva, om olika slag av

rådhusrättstjänstgöring bör tillmätas olika meritvärde. Befattningshavarna

vid de statliga domstolarna har vidare enligt nuvarande ordning kunnat påräkna

att utan konkurrens från rådhusrättsdomarna vinna befordran i den

egna karriären upp till och med häradshövding i stort sett efter sin turordning

i hovrätten. Rådhusrätternas assessorer har i allmänhet kunnat räkna

med företräde till rådmanstjänst i den egna domstolen framför domare från

andra rådhusrätter och från statliga domstolar. De tre största rådhusrätterna

har var för sig haft praktiskt taget helt slutna karriärer, inom vilka

befordran till assessor och rådman skett efter turordning, bestämd med utgångspunkt

från dagen för anställning vid rådhusrätten. Om de spärrar

som nu finns mellan de olika karriärerna helt bortfaller omedelbart vid förstatligandet

av rådhusrätterna, skulle det för åtskilliga befattningshavare

på båda domarbanorna kunna medföra en väsentlig försämring av de befordringsutsikter

de dittills kunnat påräkna. Vid utformningen av befordringsprinciperna

för tiden närmast efter förstatligandet bör nämnda förhållande

enligt kommitténs mening beaktas, och det bör såvitt möjligt förebyggas

att ogynnsamma verkningar drabbar de befattningshavare som inträtt

på domarbanan före reformens ikraftträdande.

För att söka komma till rätta med problemet har kommittén övervägt

att under en övergångstid bibehålla rådande begränsningar i möjligheterna

till övergång mellan häradsrätter och hovrätter å ena samt rådhusrätter å

andra sidan. Kommittén anser det emellertid icke lämpligt att ens för en

övergångstid konservera rådande ordning. Man måste i och med att rådhusrätterna

förstatligas tänka sig åtminstone i princip fri konkurrens om domartjänsterna.

Kommittén finner det vara praktiskt taget omöjligt att uppställa generella

regler för meritvärderingen vid jämförelse mellan olika slag av domartjänstgöring.

Kommittén uppdrager dock vissa riktlinjer, vilka enligt kommitténs

mening bör följas vid konkurrens mellan befattningshavare från de olika

domarkarriärerna.

Enligt kommitténs uppfattning är det icke motiverat att ge domartjänstgöring

inom den nuvarande statliga karriären något allmänt företräde i merithänseende

framför tjänstgöring vid rådhusrätt. Med domartjänsterna vid

rådhusrätterna är i det övervägande flertalet fall förenade arbetsuppgifter

av tillräckligt kvalificerad beskaffenhet för att tjänstgöring i dessa befattningar

skall kunna jämställas med tjänstgöring vid statliga domstolar. Undantag

förekommer beträffande vissa rådmanstjänster vid mindre rådhusrätter

och en del assessorstjänster med arbetsuppgifter, som till mera väsentlig

del utgöres av mindre kvalificerade göromål. I övrigt bör tjänstgöring

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj.ts proposition nr t.36’ ur 11HH

vid rådhusrätt och tjänstgöring vid häradsrätt vid all formell meritberäkning

kunna i princip tilläggas samma meritvärde.

Svårare är det, yttrar kommittén, att väga mot varandra meriter, förvärvade

som domare i rådhusrätt, och meriter från tjänstgöring i hovrätt eller

i nedre justitierevisionen. Som förut nämnts finner kommittén revisionssekreterartjänstgöring

kunna, då fråga är om i övrigt ungefär jämställda

konkurrenter, tilläggas ett visst mervärde. På samma sätt synes det kommittén

rimligt att den som, till skillnad mot konkurrenterna, kan åberopa

ledamotstjänstgöring i hovrätt bör — om tjänsteåldern är i stort sett densamma

—- ges det företräde som den större allsidigheten i hans domarutbildning

motiverar. Någon allmän regel om meritvärderingen vill kommittén

däremot ej föreslå. På den nuvarande statliga domarbanan tillämpas

principiellt ej någon skillnad i meritvärdering med avsende å det ena eller

det andra slaget av tjänstgöring, frånsett kravet på godkänd tjänstgöring

som revisionssekreterare för att ifrågakomma till häradshövdingtjänst, ett

krav som kommittén emellertid avser skola bortfalla.

Ehuru meritvärderingen blir i princip densamma för all domartjänstgöring,

anser kommittén att det vid tillsättande av domar t jänster under eu

övergångstid blir nödvändigt att såvitt möjligt tillgodose nuvarande befattningshavares

intresse av att bibehållas vid de befordringsmöjligheter som de

hittills kunnat påräkna. Vid konkurrens mellan sökande från de nuvarande

båda domarbanorna bör företräde kunna ges åt domare från den statliga

karriären, då fråga är om tillsättande av nuvarande statlig domartjänst, och

åt rådhusrättsdomare vid tillsättning av tjänst i rådhusrätt, därest medsökande

från den andra domarkarriären icke är klart överlägsen i merithänseende.

Kommittén avser inte att en regel som den sist angivna bör tillämpas undantagslöst.

Av kommittén föreslagna ändringar i rådhusrätternas organisation

kan innebära att möjligheterna till befordran vid vissa rådhusrätter

försämras. Avsteg från regeln bör därför kunna ske exempelvis för att bereda

befattningshavare vid dylik rådhusrätt kompensation genom befordran

i stället till tjänst inom den nuvarande statliga karriären. Härav föranledd

försämring i befordringsförhållandena för de nuvarande statliga domarna

kan i sin tur behöva kompenseras genom att befattningshavare från den

statliga sidan medges befordran till domartjänst vid någon rådhusrätt. Även

andra fall kan tänkas, där det finns skäl att ersätta minskade möjligheter

till befordran på ett håll genom att befordran i stället medges på ett annat.

Över huvud taget måste en avvägning eftersträvas så att övergången till en

gemensam domarkarriär kan ske utan att befordringsförhållandena för den

enskilde befattningshavaren oskäligt påverkas.

Tillämpningen av de befordringsprinciper, som domstolskommittén förordat,

avses skola ankomma på Kungl. Maj:t och bli beroende på omständigheterna

i varje särskilt fall.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

71

5. Domarorganisationen i rådhusrätt

Kommittén finner det, liksom tidigare stadsdomstolsutredningen, angeläget

att personalorganisationen och arbetsfördelningen vid rådhusrätterna får

sådan utformning att de ordinarie domarna kan befrias från mindre kvalificerade

uppgifter och få möjlighet att mera odelat ägna sig åt den i egentlig

mening dömande verksamheten. En ändring av organisationen i denna

riktning påkallas redan av hänsyn till intresset av ett rationellt utnyttjande

av domarnas arbetskraft. Men ändringen är också nödvändig för att rådhusrätternas

domare skall kunna inordnas i en gemensam domarkarriär med

de enhetliga befordringsprinciper som där bör tillämpas. En förutsättning

härför är nämligen att nuvarande skiljaktigheter mellan rådhusrätt och häradsrätt

utjämnas i fråga om beskaffenheten av domarnas arbetsuppgifter,

så att domar tjänstgöringen i underrätt, oavsett till vilken domstol den är

förlagd, blir att bedöma som i stort sett likvärdig. I samband härmed bör organisationen

så ändras att tjänsterna blir i stort sett desamma vid båda slagen

av underrätt, om än tills vidare med olika benämningar.

En omläggning av organisationen i enlighet med vad sålunda förordats

aktualiserar, enligt vad kommittén anför, en omprövning av rådhusrätternas

assessorsbefattningar. Kännetecknande för arbetsfördelningen vid de

rådhusrätter där assessorer finns är, bortsett från Stockholms rådhusiätt,

att de göromål som, ehuru av enklare beskaffenhet, likväl måste handläggas

av lagfarna befattningshavare, huvudsakligen eller i stor utsträckning ankommer

på assessorerna. Vid några rådhusrätter är också åtskilliga av de

på assessor ankommande göromålen desamma som de, vilka i domsagorna

vanligen utföres av tingsnotarier. Det kan enligt kommitténs mening ej anses

försvarligt att efter en omorganisering av rådhusrätterna bibehålla som

ordinarie domartjänster de assessorsbefattningar, med vilka är förenade arbetsuppgifter

av huvudsakligen mindre kvalificerad beskaffenhet. I de fall

åter, då assessor enligt nu tillämpad arbetsfördelning har att handlägga

egentliga domargöromål i sådan utsträckning att hans arbetsuppgifter kan

betraktas som likvärdiga med dem som i allmänhet ankommer på rådman,

torde det vara befogat att omvandla assessorstjänsten till rådmanstjänst.

Det kan vidare befaras uppstå svårigheter att rekrytera rådhusrätternas assessorst

jänster, om det, såsom kommittén föreslagit, principiellt fordras adjunktionstjänstgöring

i hovrätt för behörighet till ordinarie domartjänst.

Flertalet assessorstjänster torde nämligen, i varje fall i sin nuvarande utformning,

icke kunna lönemässigt och i övrigt ges sådan ställning att de kan

locka sökande med dylik kompetens. Slutligen motiverar även hänsyn till

intresset av att skapa organisatorisk enhetlighet mellan rådhusrätter och

häradsrätter att ordinarie domare med ställning under rådman ej bör ingå i

rådhusrätterna. Att vid domsagorna skapa en ordinarie domargrad under

tingsdomare, jämförlig med asscssorstjänst i rådhusrätt, finnei kommittén

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

inte vara lämpligt. Eu ordinarie domartjänst mellan tingsdomare och tingssekreterare

skulle vara svår alt inpassa i systemet och torde från rekryteringssynpunkt

bli förenad med än större svårigheter än de som kan befaras

beträffande rådhusrätternas assessorstjänster.

Kommittén finner således övervägande skäl tala för att assessorstjänsterna

vid rådhusrätterna bör avskaffas. Om så sker, måste emellertid rådhusrätterna

förses med lagfarna icke-ordinarie befattningshavare, som kan fullgöra

de mindre kvalificerade uppgifter som för närvarande ankommer på

assessorer. Enligt kommitténs uppfattning bör ifrågavarande göromål i ej

obetydlig utsträckning kunna överflyttas på tingsnotarier.

Enligt kommitténs mening bör rådhusrätterna göras jämställda med häradsrätterna

jämväl i det avseendet att rådhusrätterna får bereda utbildning

åt fiskaler i samma utsträckning och i samma former som vid häradsrätterna.

Som förut nämnts har kommittén räknat med tjänstgöring i underrätt

för fiskalerna som ett obligatoriskt led i utbildningen på den gemensamma

domarbanan. Att tiskaler tjänstgör i rådhusrätterna motiveras även av arbetsoi

ganisatoriska skäl, främst för att tillgodose behovet av vikarier för de

ordinarie domarna där. Efter förstatligandet kommer det, i likhet med vad

nu gäller för domsagoorganisationen, att ankomma på hovrätterna att tillhandahålla

rådhusrätterna erforderlig personal för vikariatstjänstgöring.

För sådan tjänstgöring bör i första hand ifrågakomma fiskaler. Enligt kommitténs

mening bör sålunda fiskaler huvudsakligen anlitas för att tillgodose

det noi malt förekommande behov av vikarier som föranledes av semester eller

annan mera kortvarig ledighet eller partiella tjänstebefrielser för de ordinarie

domarna. Eikasa bör fiskaler i allmänhet användas, då behov av mera

tillfällig personalförstärkning föreligger ävensom då göromålen ökat så

att ytterligare rättsbildad arbetskraft för kvalificerade göromål måste tillföras

domstolen men arbetsunderlaget ej är tillräckligt för inrättande av ny

ordinarie tjänst. Fiskalstjänstgöringen i en rådhusrätt bör ordnas i samma

former som gäller för domsagorna. Vid större rådhusrätter bör sålunda stadigvarande

finnas befattningshavare, motsvarande domsagornas tingssekreterare.

Kommittén anser icke att tjänster för särskilda inskrivningsdomare bör

inrättas vid ladhusrätter. Enligt kommitténs mening kan det ifrågasättas,

hui uvida inskrivningsärenden och ärenden angående bouppteckning och

arvsskatt i fortsättningen bör upptagas vid allmän underrätt. I vart fall synes

nya tjänster för särskilda inskrivningsdomare icke för närvarande böra

inrättas. Kommittén framhåller även att det med all sannolikhet skulle möta

svårigheter att besätta dylika tjänster med lämpliga innehavare.

I fråga om rådhusrätternas personalorganisation föreslår domstolskommittén

sålunda att ordinarie domare vid rådhusrätterna skall vara borgmästare

och rådmän. Assessorstjänsterna vid rådhusrätterna avskaffas och i

deras ställe inrättas, i de fall då med tjänsten är förenade arbetsuppgifter

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 ur 106i

som motiverar bibehållande av ordinarie domartjänst, rådmanstjänster samt

i andra fall i första hand tjänster för tingsnotarier med samma arbetsuppgifter

som ankommer på tingsnotarier i domsagorna. Därutöver bör vid vissa

rådhusrätter finnas tingssekreterare.

Om arbetsfördelningen mellan de ordinarie domarna i rådhusrätt anför

kommittén:

I likhet med stadsdomstolsulredningen anser kommittén det icke böra

ifrågakomma att mera allmänt uppdela göromålen på ordinarie domare med

olika kompetens och tjänsteställning. Emellertid har stadsdomstolsutredningen

likväl förordat en fördelning av arbetsuppgifterna efter kvalitativa

grunder såtillvida, att chefsdomaren i varje underrätt enligt utredningen

borde i främsta rummet anlitas för de mest maktpåliggande rättsskipningsuppgifterna.

Tanken på en uppdelning av arbetet efter mer eller mindre

renodlat kvalitativa grunder har också vunnit anslutning från flera håll under

remissbehandlingen. Domstolskommittén kan såtillvida biträda den uppfattning

som på detta sätt kommit till uttryck, att med hänsyn till de doinarkvalifikationer

som, förutom goda chefsegenskaper, måste krävas av en

chefsdomare — under begreppet innefattas i detta sammanhang även ordförande

på avdelning vid rådhusrätt — det kan vara naturligt att denne

handlägger sådana kvalificerade mål, i vilka hans auktoritet och domarerfarenhet

kan bedömas vara av särskilt värde. Härav följer dock icke att de

mest kvalificerade uppgifterna bör mer eller mindre konsekvent förbehållas

chefsdomaren. Med en organisation av rådhusrätterna sådan som den av

kommittén förordade, med ordinarie domartjänster endast av två grader

och med i princip samma behörighetskrav för båda slagen av tjänster, torde

ur rättssäkerhets- eller rationalitetssynpunkter en dylik arbetsfördelning vara

omotiverad. Som ovan framhållits är det för uppbyggandet av den gemensamma

karriären av vikt att åstadkomma likformighet mellan domartjänster

vid olika underrätter även med avseende å tjänstgöringens innehåll. En

utveckling i denna riktning torde ej kunna ske utan att till rådmanstjänsterna

i högre grad än vad nu vid flera rådhusrätter är fallet knytes domaruppgifter

av kvalificerad beskaffenhet. Detta syftemål kan icke förverkligas

enbart genom eu sådan omfördelning av de egentliga domargöromålen, som

möjliggöres genom att de mindre kvalificerade arbetsuppgifterna överlämnas

till lägre befattningshavare. Det fordras även att de kvalificerade göromålen

— om än med beaktande av vad som anförts om lämpligheten av att

vissa särskilt krävande mål handlägges av chefsdomaren — mera jämnt

fördelas mellan samtliga ordinarie domare.

Vad nu sagts utesluter icke att eu viss specialisering på särskilda rättsområden

kan ifrågakomma och vara önskvärd. En sådan specialisering är

för övrigt ofrånkomlig vid de större, på avdelningar arbetande rådhusrätterna.

Vid dessa rådhusrätter bör dock vad ovan anförts iakttagas vid fördelningen

av arbetet inom avdelningarna.

Kommittén framhåller i anslutning härtill alt det under eu första tid efter

förstatligandet torde bli nödvändigt att i stort sett bibehålla den arbetsfördelning,

som för närvarande gäller i flertalet rådhusrätter. Uppbyggandet

av eu enhetlig organisation måste ske successivt. Ändringar i personaluppsättningen

torde i många fall kunna omsättas endast efter hand, i mån av

3 IHhang till riksdagens protokoll 1 samt. .Yr iar>

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 166''i

nuvarande befattningshavares avgång. Sådana omständigheter som personella

förhållanden i särskilda rådhusrätter kan också bidraga till att hittillsvarande

arbetsfördelning i viss utsträckning tills vidare måste tillämpas

även efter förstatligandet. De av kommittén förordade principerna bör emellertid

från början beaktas vid prövningen av arbetsfördelningen i rådhusrätterna.

Det bör därvid särskilt tillses att alla de ordinarie domarna —

även assessorer som kan finnas kvar efter förstatligandet — tilldelas egentliga

domargöromål, så att icke de mindre kvalificerade uppgifterna koncentreras

hos någon eller några av ledamöterna. I detta sammanhang erinrar

kommittén om att de mindre kvalificerade göromålen förutsättes kunna avlyftas

de ordinarie domarna på samma sätt och i samma utsträckning som i

domsagorna.

Yttrandena

1. Allmänna synpunkter

De allmänna riktlinjer som enligt kommitténs mening bör följas vid

uppbyggandet av den gemensamma domarbanan har genomgående godtagits

av remissinstanserna. Det övervägande flertalet remissorgan har även

biträtt förslaget att den gemensamma domarbanan skall utformas i huvudsaklig

överensstämmelse med nu gällande ordning inom den statliga domarkarriären.

En avvisande inställning till vad kommittén anfört i dessa frågor kommer

till uttryck endast i yttrandet från rådhusrätten i Linköping, som ifrågasätter

riktigheten av kommitténs uppfattning att den nu tillämpade ordningen

inom den statliga domarkarriären har stora förtjänster i fråga om

rekrytering, utbildning, behörighet, befordran och tjänstetillsättning. Rådhusrätten

framhåller särskilt att det skulle vara av värde om domstolspersonalen

kunde knytas till ortens domstol under längre perioder än som nu

är fallet inom den statliga domstolsorganisationen. Ideliga förflyttningar

eller risken för sådana försvårar ett normalt liv för de yngre domarna. De

hinner aldrig att växa in i det samhälle där de har sitt arbete. Deras ständiga

beroende av hovrättens välvilja kan bli till hinder för rekryteringen.

Rådhusrätten menar att smidigheten och rörligheten har vunnits på personalens

bekostnad.

I anslutning till de av kommittén framförda synpunkterna anför hovrätten

över Skåne och Blekinge att det får betecknas som en svaghet i utbildningssystemet

att växelgången för domaraspiranterna från domstol till

domstol kommit att, under trycket från domstolarnas ständigt växande arbetsbörda,

utsträckas över en alltför lång tid. Tjänstgöring såsom tingssekreterare

är, anför hovrätten, säkerligen av stort värde under en tid av

ett par, tre år; efter dubbelt så lång tid kan den icke värderas lika högt såsom

utbildning. Tjänstgöringen såsom adjungerad ledamot i hovrätt borde

opaginerad Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

infalla tidigare än nu sker och detsamma gäller tjänstgöringen i nedre justitierevisionen.

Sveriges juristförbund betonar betydelsen av grundsatsen

att den dömande verksamheten i princip skall ankomma på domare med

ordinarie tjänst. Enligt förbundets mening har det tyvärr tidigare gjorts

avsteg från berörda grundsats inom de statliga domstolarna i en utsträckning

som icke varit försvarlig. Spörsmålet förtjänar uppmärksamhet jämväl

med hänsyn till betydelsen av att åstadkomma rimliga befordringsförhållanden

på domarbanan. Göteborgs rådhusrätt framhåller att gällande

ordning för domarutbildningen inom den statliga karriären är anpassad efter

nuvarande organisation av underrätterna och avsedd att tillgodose rekryteringen

huvudsakligen till de statliga domstolarna. Kommittén synes ej

ha närmare beaktat, huruvida hovrätterna har möjligheter att tillgodose

det avsevärt ökade utbildningsbehov som följer av en gemensam domarkarriär.

Rådhusrätten anser det därför angeläget att utformningen av den

gemensamma domarbanan blir föremål för fortsatt utredning.

Kommitténs uttalande att en i princip sluten domarbana bör bibehållas

har föranlett några remissorgan att beröra bl. a. frågan om rekrytering till

domarbanan även från åklagar- och advokatkårerna. Riksåklagarämbetet

beklagar sålunda att kommittén icke närmare ingått på spörsmålet om en

friare rekrytering av domarkåren. Tiden synes nu vara inne att på allvar

upptaga detta spörsmål till övervägande. Ämbetet erinrar om att uttalanden

gjorts i tidigare sammanhang, bl. a. av 1943 års domarutredning, om

lämpligheten av att en blivande domare skaffar sig erfarenhet om åklagarverksamheten

genom tjänstgöring som åklagare och om värdet för hans

domargärning av sådan erfarenhet. Dessa uttalanden har enligt ämbetets

mening fullt fog. Även om förutsättningar i nuvarande läge icke föreligger

för övergång till ett i princip fritt rekryteringssystem, bör det icke vara uteslutet

med någon form av växelverkan i befordringsgången mellan domaroch

åklagarkarriärerna. Statsåklagaren i Stockholm, som framför synpunkter

av liknande slag, tillägger att åklagartjänstgöring, särskilt på fiskalsstadiet,

utgör ett betydelsefullt komplement till den rena domarutbildningen.

Enligt vad landsfogden i Gävleborgs län anför, skulle det för rättsvården

i dess helhet vara av betydande värde, om spärrarna mellan domar-,

åklagar- och advokatbanorna kunnat något genombrytas så att en ung jurist

inte är nödsakad att på så tidigt stadium av sin karriär taga definitiv

ståndpunkt till sin levnadsbana. Statsåklagaren i Göteborg förordar viss tids

tjänstgöring hos åklagare eller advokat som ett obligatoriskt inslag i domaraspiranternas

utbildning.

2. Domarutbildningen

Tingsnotarietjänstgöring. Kommitténs förslag att tjänster för grundläggande

praktisk juristutbildning, motsvarande tingsutbildningen i domsaga,

skall inrättas även vid rådhusrätterna har genomgående tillstyrkts eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 106''t

lämnats utan erinran i yttrandena. Från flera håll understryks att det är av

betydelse att de nyutexaminerade juristernas utbildningsbehov tillgodoses

och att det därför är värdefullt att möjligheter till utbildningstjänstgöring

öppnas också vid rådhusrätterna. Även förslaget att tjänstgöringen för

tingsnotarier i rådhusrätterna skall utformas efter i huvudsak samma riktlinjer

som i domsagorna har i allmänhet godtagits.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter emellertid, om icke tiden

nu är mogen för en omprövning av formerna för den grundläggande praktiska

jurislutbildningen. Föreningen framhåller att det synes självklart att

de synpunkter som eu gång föranlett att den praktiska utbildningen av

un8a jurister förlagts till domstolarna inte längre gör sig gällande med tillnärmelsevis

samma styrka. Även om kärnan i den praktiska utbildningen

bör vara domstolstjänstgöringen, bör däri numera ingå även annan verksamhet.

Föreningen är ej ense med kommittén, när den säger sig icke kunna

ifrågasätta att notarierna beredes en relativt allsidig utbildning. Även juristerna

inom den egentliga rättsvården bör äga viss erfarenhet av förvaltningstjänstgöring.

Föreningen ger också uttryck för tanken att tjänstgöring

hos åklagare, kronofogde, advokat eller förvaltningsmyndighet skall

göras obligatorisk.

I några yttranden riktas invändningar mot att tingsnotarietjänster, såsom

kommittén förordat, tills vidare bör inrättas vid rådhusrätterna endast

i den utsträckning som motiveras av arbetskraftsbehovet utan särskild

hänsyn till behovet av sådana tjänster från utbildningssynpunkt. Rådhusrätten

i Linköping anser sålunda att kommitténs förfarande innebär en felaktig

uppläggning av problemet. Enligt rådhusrättens mening framgår detta

redan därav att det över huvud taget icke har påvisats något arbetskraftsbehov

vid underrätterna, som icke skulle kunna tillgodoses på annat sätt

än genom tingsnotarier. Det är sannolikt att en verkligt rationell uppbyggnad

av underrätterna icke skulle lämna plats för några notarier; erfarenheterna

från rådhusrätterna kan åberopas. Det är utbildningsbehovet som

motiverar notarieutbildningen vid underrätterna. Hur många tingsnotarietjänster

som skall inrättas, hur de skall fördelas på underrätterna samt hur

utbildningen skall ordnas, måste bedömas med ledning av utbildningsbehovet.

Fiskalstjänstgöring. Kommitténs förslag, som avser en förlängning av

fiskalstjänstgöringen i hovrätt, har tillstyrkts av en minoritet

inom hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätterna

i Malmö och \ ästerås, Föreningen Sveriges stadsdomare, en minoritet

inom rådhusrätten i Borås, Föreningen yngre jurister vid Svea hovrätt

samt Sveriges juristförbund. Övriga instanser, som yttrat sig särskilt över

förslaget, har gjort flera erinringar. Svea och Göta hovrätter finner det i

och för sig önskvärt och välmotiverat att förlänga tjänstgöringen i hovrätt

före underrättstjänstgöringens början men ställer sig tveksamma till ett

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 dr 1965

ovillkorligt förbud mot alt, innan tingssekreterarbehörighet vinnes, förlägga

tjänstgöring utom hovrätten längre tid än sammanlagt sex månader. Ett

undantagslöst iakttagande av en sådan regel skulle medföra att hovrätternas

möjligheter att tillgodose underrätternas behov av vikarier och tillfällig

arbetskraftsförstärkning försvåras. Svea hovrätt framhåller härjämte

att det för hovrättens vidkommande skulle kunna uppstå svårigheter att

förse vattendomstolarna med vattenrättssekreterare. Förordnanden som vattenrättssekreterare

har, anför hovrätten, hitintills ofta meddelats kort tid

efter fiskalsantagningen. Med hänsyn till att vattenrältssekreterarnas tjänstgöring

är av sådan beskaffenhet att de först efter band kan anförtros att

självständigt handlägga mera kvalificerade uppgifter gör sig kravet på förbättrad

utbildning vid tjänstgöringens början ej så starkt gällande för

vattenrättssekreterarna som för fiskaler vid de allmänna underrätterna.

Möjlighet bör därför föreligga att meddela förordnande som vattenrättssekreterare

vid en något tidigare tidpunkt än som följer av kommitténs förslag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar att det väl kan vara lämpligt

att fiskal får tillfälle till en tillräckligt lång tjänstgöring i hovrätt, innan

mera ansvarsfulla självständiga domaruppgifter pålägges honom. Hovrätten

kan emellertid icke biträda förslaget att genom ändrade, snävare regler

beträffande denna tjänstgöring framtvinga en sådan ordning. Hovrätten

framhåller att personalsituationen i hovrätten är växlande; vissa år är

behovet av nyanställning betydande och antalet aspiranter är stort, andra

år är avgångar från hovrätten få och nyantagningarna likaså. Härav följer

att sådana snävare regler för fiskalernas tjänstgöring som kommittén vill

uppställa ej alltid kan följas. Om de införes, framkallas ett oavvisligt behov

att under vissa perioder begära dispenser i åtskilliga fall. Hovrätten

för Västra Sverige — som delar de båda förstnämnda hovrätternas betänkligheter

mot ett ovillkorligt förbud mot tjänstgöring utom hovrätten utöver

viss tid — anser att kommitténs förslag icke i erforderlig grad tillgodoser

kommitténs syfte med förlängningen av hovrättstjänstgöringen. Hovrätten

vänder sig mot alt aspirant- och fiskalstjänstgöring helt jäinställes. Aspiranttjänstgöringen

bör, understryker hovrätten, utformas som en verklig

utbildnings- och provtjänstgöring så att fiskalsgodkännandet grundas på

eu prövning, vilken som regel blir definitiv. Jäinställes aspiranttiden med

fiskaistiden, kan del befaras att fiskalsgodkännandet kommer alt grundas

endast på en preliminär bedömning, medan den egentliga prövningen uppskjutes

till dess fråga uppkommer om tingssekreterarbehörighet. Hovrätten

föreslår den modifikationen i kommitténs förslag att i den tid som krävs

för tingssekreterarbehörighet skall ingå fiskalstjänstgöring om minst ett

år, oberoende av aspiranttidens längd. Enligt hovrättens åsikt kan därvid

ifrågasättas, om icke den sammanlagda tjänstgöringstiden för tingssekreterarbehörighet

bör göras något längre än kommittén föreslagit. Bådhusrätten

i Borås (majoriteten) finner att intresset av att fiskalernas tjänstgö
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965

ring i underrätt föregås av en grundlig utbildning och prövning enklast kan

tillgodoses genom att minimitiden för fiskalstjänstgöringen i hovrätt, för

behörighet som tingssekreterare, förlänges från sex månader till förslagsvis

ett år. Enligt vad Stockholms rådhusrätt anför, kan antagas att förlängningen

av fiskalernas hovrättstjänstgöring, praktiskt sett, kommer att röra

sig om några få månader. Enär reformen således inte kan väntas ha någon

större praktisk betydelse, avstyrker rådhusrätten förslaget.

Förslaget, av innebörd att slutlig prövning av fiskals

lämplighet för domarbanan skall ske två år efter inträdet i hovrätten,

tillstyrkes av en minoritet inom hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs

rådhusrätt, rådhusrätterna i Malmö och Västerås samt Föreningen gngre

jurister vid hovrätten för Övre Norrland. I övrigt har de instanser som uttalat

sig i ämnet godtagit förslaget endast med vissa förbehåll eller ställt sig

tveksamma eller avvisande till detsamma. Helt avvisande är sålunda Svea

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och

Föreningen yngre jurister vid Svea hovrätt.

Hovrätten för övre Norrland (majoriteten) tillstyrker den föreslagna ordningen

men gör det förbehållet att det icke alltid är möjligt att med full säkerhet

säga, huruvida vederbörande verkligen lämpar sig för domarbanan,

innan han haft någon tids adjunktion i hovrätt. Det måste därför vara möjligt

att i sällsynta undantagsfall på ett senare stadium än kommittén föreslagit,

men före assessorsförordnande, avkoppla fiskal från fortsatt tjänstgöring

på domarbanan. Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och rådhusrätten

i Borås ger uttryck för samma uppfattning.

Sveriges juristförbund uttrycker tveksamhet till förevarande förslag. Enligt

förbundets mening kan aspirantens lämplighet som domare icke bedömas

enbart med utgångspunkt från tjänstgöringen i hovrätt. Först genom

tjänstgöring i underrätt under handläggning av mera kvalificerade mål får

fiskalen tillfälle att visa om han besitter erforderliga kvalifikationer för domaryrket.

Det blir därför ofrånkomligt att fiskalen blir föremål för kontinuerlig

prövning även under tingssekreterartjänstgöringen. Förbundet delar

kommitténs uppfattning att det icke är påkallat att bibehålla adjunktionstjänstgöringens

särskilda karaktär av slutlig prövning för domarbanan. Detta

utesluter emellertid icke att bristande lämplighet för domarbanan i undantagsfall

kan komma till synes först på detta stadium av karriären. Även

om svårigheter kan uppkomma att erbjuda vederbörande en befattning inom

domstolsväsendet som ej är förenad med egentliga domargöromål, bör under

alla omständigheter denna utväg föredragas framför att befordra vederbörande

inom domarkarriären. Förbundet uttrycker även farhågor för att en

slutlig prövning ungefär ett år efter fiskalsgodkännandet kommer att innebära

en förlängning av den egentliga aspirantprövningen till två år. En sådan

ordning skulle otvivelaktigt verka hämmande på rekryteringen av aspiranter.

Enligt förbundets mening bör, i stället för slutlig prövning i enlighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.is proposition nr 156 år 196b

med kommitténs förslag, vid den av kommittén angivna tvåårsperiodens slut

ske en prövning, huruvida fiskalen skall anses skickad att mottaga fortsatt

förordnande på domarbanan. Föreningen Sveriges häradshövdingar anför

liknande synpunkter men hävdar att också adjunktionstjänstgöringen bör

innefatta prövning av fiskalens lämplighet för domarbanan.

Justitiekanslersämbetet anser det vara av värde för rekryteringen till domarbanan,

om den nuvarande, i allmänhet sex å sju år långa utbildningsoch

prövningstiden på den statliga domarbanan kunde nedbringas. Emellertid

har, anför ämbetet, adjunktionstjänstgöringen icke endast ett högt utbildningsvärde

utan den ger också hovrätten möjlighet att skaffa sig ingående

kännedom om vederbörandes lämplighet för domarbanan. Enligt ämbetets

mening borde det övervägas, huruvida adjunktionstjänstgöringen eller

åtminstone en viss tid av denna kunde läggas tidigare och i anslutning

till fiskalstjänstgöringen, men innan fiskalen erhåller förordnande som

tingssekreterare och sålunda slutgiltigt godkännes för domarbanan. Fiskalen

skulle därmed även kunna bli bättre skickad att på eget ansvar handlägga

mål och ärenden under sin första domartjänstgöring i underrätt.

Till utveckling av sin avvisande inställning till förevarande förslag yttrar

Svea hovrätt att behovet av en ingående prövning före under rättst jänstgöringen

av fiskalernas lämplighet som domare gör sig starkt gällande, därest

fiskalerna vid underrätterna anförtros även relativt kvalificerade domargöromål.

Hovrätten har ständigt haft sin uppmärksamhet riktad på denna

fråga, och i hovrätten sker en synnerligen ingående prövning av domaraspiranterna

under en aspiranttid av nio månader till ett ar. Även efter fiskalsantagningen

förekommer en fortlöpande prövning av domaraspiranterna.

Mot bakgrunden härav anser hovrätten det icke vara i och för sig erforderligt

att ytterligare förstärka prövningsförfarandet på fiskalsstadiet i de former

domstolskommittén tänkt sig. Vidare torde en slutlig prövning av en

domaraspirants lämplighet för domarbanan icke kunna ske på ett så tidigt

stadium som kommittén avsett. Skulle en fiskal visa sig mindre väl lämpad

att vara domare, måste han självfallet skiljas från domarbanan, även om

han blivit slutligt godkänd efter hovrättstjänstgöringen. Det är naturligt att

det endast sällan förekommer att den som antagits som fiskal senare visar

sig icke lämpad som domare. Enligt hovrättens mening torde ej heller fiskalerna

själva betrakta risken att underkännas pa adjunktionsstadiet med

högre grad av osäkerhet och olust. En andra fiskalsprövning efter en så kort

tid som 1—1 1/2 år efter antagningen som fiskal skulle däremot verka direkt

rekryteringshämmande. Hovrätten över Skåne och Blekinge delar kommitténs

mening att det är otillfredsställande att det godkännande, som ligger

i assessorsförordnandet, erhålles så sent som 6—8 år och stundom ända

längre tid efter början i hovrätt. Detta förhållande kan dock, anför hovrätten,

rättas till endast genom åtgärder för att skjuta fram adjunktionstjänstgöringen

till eu tidigare tidpunkt. Den av kommittén föreslagna prövningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196 i

av fiskal för slutligt godkännande kan icke ersätta sådana åtgärder, över

huvud taget synes denna slutprövning icke få något verkligt innehåll. Det

är icke avsett att den skall medföra någon fastare anställningsform, en ordinarie

domartjänst. Fiskalerna har vid denna tidpunkt redan erhållit extra

ordinarie anställning. Det är heller icke möjligt att genom den föreslagna

prövningen binda hovrätten, då denna har att vid en senare tidpunkt avgöra

om en fiskal skall beredas adjunktion eller föreslås till assessorsförordnande.

Den föreslagna slutprövningen kan icke upphäva de regler som

gäller om uppsägning av extra ordinarie tjänsteman. Hovrätten befarar vidare

att införandet av den föreslagna slutprövningen kan leda till att den vanliga

fiskal sprövningen icke göres med tillräcklig omsorg och grundlighet.

Det är icke möjligt att göra skillnad mellan fiskalernas arbete så alt en fiskal

efter det första godkännandet, såsom kommittén föreslår, efter hand befrias

från rutinarbetet och i stället anlitas för mera krävande uppgifter. En

ingående prövning av aspiranternas lämplighet för domarbanan åligger hovrätten

redan vid den första prövningen och får icke skjutas upp till ett senare

ar. Stockholms radhusrutt framhåller bl. a. att man vid genomförandet

av förslaget ej kommer till rätta med det nuvarande, av kommittén påpekade,

osäkerhetsmomentet för befattningshavarna. I själva verket kommer

den slutligt prövade först omkring åtta år efter prövningen att kunna

erhålla ordinarie domarbefattning och intill dess att vara icke-ordinarie

tjänsteman. Enligt yttrandet av Föreningen yngre jurister nid Svea hovrätt

kan befaras att olägenheterna med rådande ordning ytterligare ökas. Enligt

föreningens mening föreligger nämligen risk för att själva antagningen till

fiskal uppskjutes till det slutliga godkännandet. Den faktiska prövotiden

skulle på så sätt kunna ökas från nuvarande omkring ett år till två år, vilket

otvivelaktigt skulle verka mer rekryteringshämmande än möjligheten

till underkännande även på adjunktionsstadiet.

Kommitténs uttalande att det ej kan anses motiverat att i någon större

utsträckning anlita befattningshavare med kompetens som hovrättsassessor

för vikariatstjänstgöring i underrätt har lämnats

utan erinran av flertalet instanser. Hovrätten över Skåne och Blekinge

vill emellertid ej instämma i kommitténs uppfattning. Hovrätten hävdar att

det måste anses självklart att, i den mån möjlighet finns att till vikarie anlita

befattningshavare med kompetens för den ordinarie befattningen, denne

bör i första hand ifrågakomma. Kommitténs inställning på denna punkt

strider mot grundtanken i direktiven för utredningen att rättsskipningens

tyngdpunkt skall ligga i underrätterna. Hovrätten anser att hovrättsassessor

måste anses ur allmän synpunkt göra större nytta genom att uppehålla

vikariatsförordnandet, oavsett dess längd, än genom att vara ledamot i hovrätten.

Svea hovrätt anser det vara motiverat att i större utsträckning än

som nu sker låta hovrättsassessorer upprätthålla ej alltför kortvariga vikariat

för underrättsdomare. En sådan åtgärd skulle nämligen dels något öka

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961 81

hovrätternas möjligheter att meddela adjunktion, dels minska behovet av

tingssekreterare och fiskalskompetenta biträden.

Adjunktion. Kommittténs förslag att tjänstgöring som adjungerad ledamot

i hovrätt skall ingå som ett o b 1 i g a t o r i s kt led i d o in a r utbildningen

och att genomgången sådan tjänstgöring skall gälla som

allmänt villkor för fortsatt befordran på domarbanan har genomgående

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sveriges advokatsamfund understryker

i detta sammanhang att ett ställningstagande nu i fråga om adjunktionen

icke får innebära att statsmakterna binder sig för att hovrättsadjunktion

även framdeles — sedan domstolsväsendets slutliga organisation

utformats — skall vara ett obligatoriskt inslag i domarutbildningen. Frågan

om hovrättsadjunktionen torde, framhåller samfundet, på längre sikt erbjuda

andra aspekter; den fortsatta utredningen av domstolsväsendets organisatoriska

problem kan leda till sådana ändringar i hovrätternas ställning

och uppgifter i instansordningen att systemet med adjungerade ledamöter i

hovrätt icke kan bibehållas.

Kommitténs förslag om förkortning av ad j unktionstiden

och om möjlighet att ersätta viss del av adjunktionstjänstgöringen i hovrätt

med tjänstgöring på t v iste målsa v delning i rådhusrätt har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av hovrätten för övre Norrland, Stockholms

rådhusrätt, rådhusrätten i Borås, Sveriges advokatsamfund, Föreningen

Sveriges häradshövdingar och Föreningen yngre jurister vid hovrätten för

Övre Norrland. Nedre justitierevisionen godtager förslaget om en förkortning

av adj unktionstiden. Göteborgs rådhusrätt har ingen erinran mot att

viss del av adjunktionen i hovrätt får ersättas av tjänstgöring på tvistemålsavdelning

i rådhusrätt. Hovrätten för Västra Sverige förordar att kravet på

ett års adjunktion bibehålies och att man i stället för att förkorta adjunktionstiden

medger att tjänstgöring på tvistemålsavdelning i rådhusrätt får

tillgodoräknas som adjunktion till en tid av högst sex månader.

Avvisande eller kritiska till båda de nu berörda förslagen ställer sig

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt Föreningen

yngre jurister vid Svea hovrätt.

Hovrätten för övre Norrland framhåller att adjunktionstjänstgöringen i

hovrätt har särskilt värde för domarutbildningen och att den därjämte är

mycket betydelsefull för hovrätternas dömande verksamhet genom att den

bidrager till alt i hovrättsavdelningarna ingår domare av olika åldrar och

på olika stadier i sin karriär. Avdelningarna blir därigenom mer allsidigt

sammansatta. Enligt hovrättens mening är den nu tillämpade ettåriga adjunktionstiden

i och för sig lämpligt lång. Hovrätten anser sig emellertid

icke kunna jäva kommitténs påstående att adjunktionsutrymmet ej medger

så lång tjänstgöring för alla fiskaler. Rådhusrätten i Borås anser de

regler kommittén föreslagit i fråga om adjunktion vara i stort sett väl

avvägda. Rådhusrätten ifrågasätter emellertid, om icke dessa regler kunde

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år l!)6i

ges en utformning, som medger en något friare tillämpning. Härvid har

rådhusrätten närmast i åtanke att hovrätterna under beaktande av utbildnings-

och prövningssynpunkter samt de organisatoriska behoven skulle

äga mera fritt avgöra hur lång adjunktionstid som fordras. Föreningen

yngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland finner den föreslagna förkortningen

av adjunktionstiden nödvändig för att möta kommande adjunktionsbehov.

En sådan åtgärd kan icke antagas medföra någon försämring från

utbildningssynpunkt. Möjligheten att utnyttja tvisteinålsavdelningarna vid

de tre största rådhusrätterna finner föreningen vara en lösning att begagna,

därest utrymmet för adjunktion inom hovrätten icke skulle förslå. Enligt

föreningens mening bör emellertid fiskal icke vara skyldig att fullgöra

adjunktionstjänstgöring utanför sin egen hovrätt. Enligt Sveriges jurist

förbund bör beaktas att väntetiden för adjunktion är mindre beroende

av tjänstgöringstidens längd än av förutsättningarna för assessorerna att

vinna befordran. Nedre justitierevisionen finner det beklagligt att adjunktionstiden

måste förkortas. Enligt revisionens uppfattning är den föreslagna

adjunktionstiden alltför kort för att kravet på domar utbildningens

allsidighet skall kunna tillgodoses. Revisionen finner emellertid de skäl

kommittén anfört för sitt förslag vara sådana att eu viss minskning av

adjunktionstiden synes ofrånkomlig.

Svea hovrätt anser att någon väsentlig förändring i nu gällande ordning

för adjunktionstjänstgöringen icke bör ske för närvarande. Fiskalerna

tjänstgör nu, enligt vad hovrätten uppger, i allmänhet som ledamöter i hovrätt

under avsevärt längre tid än ett år före första utnämning till ordinarie

domarämbete. Den föreslagna uppmjukningen av adjunktionskravet till

nio månader och för vissa fiskaler till sex månader skulle innebära en högst

betydande förändring av utbildningsgången på domarbanan. Hovrätten anser

det kunna ifrågasättas, om icke därmed adjunktionstjänstgöringens utbildningsvärde

över huvud taget kommer i fara. Hovrätten säger sig vidare

icke vilja bestrida att tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning vid

större rådhusrätt, om den ej göres allt för kortvarig, i och för sig skulle ha

ett betydande utbildningsvärde. Hovrätten är emellertid tveksam, om tjänstgöringen

är av sådan art att den bör kunna ersätta adjunktionstjänstgöring

i hovrätt. En högst betydande del av göromålen på en tvistemålsavdelning

kommer, framhåller hovrätten, att avse handläggning av mål på förberedelsestadiet

och tjänstgöringsperioderna måste under alla förhållanden bli

kortvariga. Inslaget av kollegialt arbete tillsammans med äldre och mera

erfarna domare kan därför icke bli så stort och ej alls jämförligt med förhållandena

på en hovrättsavdelning. Hovrätten ifrågasätter också, om möjligheten

att fullgöra del av adjunktionen vid rådhusrätt kommer att påverka

det tillgängliga adjunktionsutrymmet i någon högre grad. Hovrätten anser

därför att kommitténs förslag i denna del är förenat med uppenbara

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

olägenheter utan att några egentliga fördelar uppnås. Hovrätten hävdar

bl. a. att man för att tillgodose behovet av adjunktionsutrymme i hovrätten

i första hand bör söka andra utvägar än dem som kommittén valt. Sedan

rådhusrätterna förstatligats kommer, efter en övergångstid, rådmanstjänster

att tillsättas från kadern av hovrättsassessorer. Effekten härav bör enligt

hovrättens mening sannolikt bli en ökad cirkulation i hovrätterna och därmed

ökat adjunktionsutrymme. En förkortning av adjunktionstiden ökar i

och för sig icke adjunktionsntrymmet. En sådan ökning uppstår först under

förutsättning att fiskalen, efter förvärvad assessorskompetens, lämnar hovrätten

tidigare än han eljest skulle ha gjort. Åtgärder som är ägnade att öka

cirkulationen i hovrätten på assessorsstadiet, i förening med stor återhållsamhet

vid tillskapandet av tjänster på begynnelsestadiet, är därför i första

hand eftersträvansvärda. Den ökade cirkulationen i hovrätten på assessorsstadiet

kan åstadkommas bl. a. genom att antalet ämbeten på domarbanans

slutstadium ökas och att långvariga vikariat på ordinarie befattningar i

rådhusrätter och häradsrätter erbjudes hovrättsassessorerna. Även de offentliga

uppdragen kan härvidlag komma i betraktande. Hovrätten erinrar vidare

om att det kan antagas dröja relativt länge efter det att rådhusrätterna

förstatligats, innan antalet fiskaler, som årligen skall påbörja adjunktionstjänstgöring,

kommer att nå maximum. Hovrätten finner därför starka

skäl föreligga att i rådande ovissa läge ej vidtaga någon väsentlig förändring

av bestämmelserna för assessorskompetensen. Med hänsyn till att svårigheter

likväl kan tänkas uppkomma att bereda erforderligt antal fiskaler

adjunktion i hovrätterna med nuvarande bestämmelser, förordar hovrätten

dock att hovrätterna medges rätt att, därest så visar sig behövligt, föreslå

fiskal till assessor även om vederbörande fullgjort endast nio månaders

adjunktion. Detta bör emellertid enligt hovrättens åsikt endast få ske i sådana

fall då fiskalen avser att lämna hovrätten exempelvis för underrättstjänstgöring

eller för fullgörande av offentligt uppdrag. Göta honrätt understryker

att en förkortning av adjunktionstiden, med hänsyn till bl. a. att

adjunktionstjänstgöring medför behörighet till ordinarie domartjänst, innebär

en försämring. Ändringen kan enligt hovrättens uppfattning godtagas

endast som en nödfallsutväg för att bereda adjunktionsutrymme i eu

gemensam domarbana. Hovrätten förordar att ettårskravet kvarstår som

huvudregel men att möjlighet öppnas för undantag vid behov. Hovrätten

finner allvarliga erinringar kunna resas mot att adjunktionstjänstgöringen

i hovrätt utbytes mot tjänstgöring i rådhusrätt. Eu samtidig förkortning

av adjunktionstiden till nio månader skulle innebära att ledamotstiden i

hovrätten kan inskränkas till sex månader, viIket enligt hovrättens mening

vore otillfredsställande. Det skulle också vara förenat med åtskilliga svårigheter

att i praktiken inpassa en tjänstgöring av detta slag i systemet.

Hovrätten säger sig därför icke kunna tillstyrka tjänstgöring i rådhusrätt

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

annat än måhända såsom en möjlighet för undantagsfall, om erfarenheterna

gör det påkallat. Rätt att tillgodoräkna sådan tjänstgöring som adjunktion

skulle därvid medges genom särskilda beslut av dispenskaraktär av

Kungl. Maj :t.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hyser den uppfattningen att vad kommittén

föreslår för att öka adjunktionsutrymmet är otillräckligt. Flertalet

assessorer förvärvar längre tids adjunktion än ett år, innan de lämnar hovrätten.

Då så är fallet medför en nedskärning av kravet på adjunktionstid

för assessorsförordnande ingen effekt. Möjlighet till tjänstgöring på tvistemålsavdelning

i rådhusrätt kan visserligen något minska det ökade krav på

adjunktionsutrymme i hovrätt som den gemensamma domarbanan ställer. I

vad mån det kommer att finnas mera omfattande möjligheter att bereda fiskaler

tillfälle att tjänstgöra på dessa avdelningar är emellertid ovisst. Hovrätten

ställer sig därjämte tveksam till lämpligheten av att minska adjunktionstiden

i hovrätt på detta sätt. Enligt hovrättens mening är det nödvändigt

att vidtaga åtgärder utöver vad kommittén föreslagit för att öka hovrätternas

möjligheter att bereda fiskalerna adjunktion. Såsom lämpliga åtgärder

i sådant syfte anger hovrätten, att det tillses att ett minimiantal adjunktionsplatser

står till förfogande, att fiskaler genom central planering beredes

adjunktion i annan hovrätt än den de tillhör samt att hovrätten får ökade

möjligheter att placera assessorer i underrättsarbele.

I två yttranden föreslås vissa ändringar i befordringsgången på utbildningsstadiet

i samband med att en gemensam domarbana införes. Göteborgs

rådhusrätt förordar sålunda att en ny assessorsgrad, benämnd domstolsassessor,

tillskapas i stället för den nuvarande hovrättsassessorsgraden. Rådhusrätten

hänvisar till att det slutliga godkännandet av domaraspiranten

enligt kommitténs förslag skall ske på ett betydligt tidigare stadium än

nu. Assessorsförordnandet kan därför anknytas till vad som från organisatorisk

synpunkt är det väsentliga, nämligen att befattningshavaren vunnit

sådan erfarenhet i domaryrket att åt honom kan anförtros handläggning

av även mera krävande mål. Rådhusrätten föreslår att den avsedda nya

assessorsgraden infogas som ett led i en reglerad befordringsgång för domare

och alt förordnande som domstolsassessor sker förslagsvis sju år efter

det att tjänstgöringen i hovrätt påbörjades. Enligt vad rådhusrätten förordar

skall behörigheten för utnämning till rådman och tingsdomare knytas

till förordnandet som domstolsassessor. Rådhusrätten i Malmö anser att

fiskal, som erhållit slutligt godkännande för domarbanan i enlighet med

kommitténs förslag, bör förordnas till e. o. assessor. Vidare är rådhusrätten

av den meningen att domaraspirant, sedan han förvärvat kompetens

som hovrättsassessor, bör erhålla ordinarie tjänst. En sådan tjänst föreslås

få benämningen domstolsassessor och, ehuru ordinarie, vara förenad med

skyldighet att tjänstgöra i skilda domstolar.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

85

3. Befordran och tillsättningsförfarande

Vad kommittén föreslagit i denna del har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av remissorganen.

Förslaget om hovrättsassessorskompetens som formellt krav för utnämning

till tingsdomar- och rådmanstjänster föranleder Svea

hovrätt att anmärka, att den av kommittén förordade utformningen av detta

kompetenskrav i praktiken leder till att behörighet till ordinarie domarämbete

i underrätt normalt uppnås före assessorsförordnandet och utan att något

ställningstagande dessförinnan skett till vederbörandes lämplighet för

fortsatt förordnande på domarbanan. En sådan ordning är, anför hovrätten,

måhända följdriktig från den förutsättningen att en slutlig prövning av domaraspirantens

lämplighet för fortsatt befordran på domarbanan skulle ske

redan före underrättstjänstgöringen. Enligt hovrättens mening kan den föreslagna

utformningen av assessorskompetensen dock ej godtagas. För assessorskompetens

i detta sammanhang bör i varje fall krävas att den adjungerade

ledamoten, efter den tjänstgöring som fordras för förordnande som

hovrättsassessor, av hovrätten befunnits skickad för fortsatt tjänstgöring på

domarbanan. Hovrätten för Västra Sverige anser att assessorskompetens ej

bör uppställas som ovillkorligt krav för behörighet till tingsdomar- och rådmanstjänster.

Hovrätten erinrar om att erfarenheten visat att en del tingsdomartjänster,

särskilt i vissa delar av Norrland, ej alltid lockat sökande

med adjunktion och att dylika tjänster därför besatts med yngre sökande

utan adjunktion. Enligt hovrättens bedömande får man på den gemensamma

domarbanan räkna med ett ökat antal tjänster, som endast lockar yngre

sökande. Hovrätten förordar därför att kompetens som hovrättsassessor icke

blir formellt krav för utnämning till tingsdomare eller rådman utan endast

ger företräde till sådan tjänst. Rådhusrätten i Göteborg har, som tidigare

berörts, förordat att behörighet till tingsdomare och rådman skall vinnas i

och med att domaraspiranten, i enlighet med rådhusrättens förslag till befordringsgång,

sju år efter inträdet i hovrätt förordnas till domstolsassessor.

I anslutning till kommitténs förslag att tingsdomar-, rådmans- och hovrättsrådstjänster

bör tillsättas efter uteslutande eller huvudsakligen formell

meritberäkning uttalar hovrätten för Västra Sverige den meningen, att man

vid tillsättning av hovrättsrådstjänsterna bör tillämpa en friare meritprövning,

med beaktande särskilt av vederbörandes lämplighet för tjänstgöring i

överrätt.

Om förslaget att häradshövding- och borgmästart j änster

bör tillsättas efter eu friare meritprövning anför Svea hovrätt att nuvarande

ordning, enligt vilken den som antagits som fiskal i hovrätten och kvarstannat

på den statliga domarbanan normalt kunnat räkna med att bli utnämnd

till häradshövding, varit av stor betydelse för rekryteringen till domarbanan

och domarbanans allmänna anseende. Att införa en friare bedömning av so
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196A

kandenas lämplighet för häradshövdingämbeten i stället för rådande formella

meritvärdering kommer att innebära ett betydelsefullt ingrepp i gällande

ordning. Hovrätten anser det emellertid vara uteslutet att upprätthålla

det nuvarande befordringssystemet på den gemensamma domarbanan.

Stockholms rådhusrätt finner principen om en friare meritbedömning riktig

men framhåller att en uppluckring av anciennitetsprincipen, med hänsyn

till den fasthet varmed den hittills tillämpats i befordringsärenden, måste

ske med stor varsamhet. Anciennitetsprincipen kan därför frångås först sedan

man löst de personella och organisatoriska problem som uppkommer,

innan eu helt ny, enhetlig underrättsorganisation vuxit fram. Föreningen

Sveriges häradshövdingar understryker att det vid den föreslagna friare

prövningen bör fästas särskild vikt vid vederbörandes lämplighet som domare.

Utnämning av jurister även utanför domarkarriären till de högre domartjänsterna

bör komma till stånd endast undantagsvis. Om domaraspiranterna,

förutom den väntade nedgången i antalet chefsdomarbefattningar,

skulle behöva räkna med att sluttjänster i någon nämnvärd utsträckning

skulle komma att besättas med personer utanför domarbanan, kan svårigheter

uppstå med rekryteringen till domarbanan. Även Sveriges juristförbund

betonar att avgörandet vid tillsättning av häradshövding- och borgmästartjänster

väsentligen måste grundas på skicklighet som domare.

Nedre justitiereuisionen ställer sig närmast avvisande till tanken på en

friare meritprövning vid tillsättning av häradshövding- och borgmästartjänster.

Revisionen understryker att en häradshövding eller en borgmästare

först och främst bör vara en skicklig domare och att det icke får råda tvekan

om att den som utnämnes till ett sådant ämbete uppfyller detta villkor.

Endast i sällsynta undantagsfall bör det kunna förekomma att jurister utanför

domarkarriären utnämnes till dylika högre domartjänster. Revisionen

hävdar därjämte att en skicklig domare i regel torde uppfylla de krav som

kan ställas på en underrättschef med avseende på förmåga att leda och organisera

personalen och dess arbete. Det är ganska sällsynt att en beaktansvärd

skillnad i nämnda hänseenden föreligger mellan i övrigt likställda aspiranter

å tjänsten. Revisionen anser därför att anciennitetsprincipen bör

vara regel vid befordran till chefsdomarämbeten; undantag bör göras endast

då så är tydligt motiverat. För att få skickliga jurister till tingsdomar- och

rådmanstjänster är det enligt revisionens mening av utomordentligt stor betydelse,

att domare på dessa tjänster icke i praktiken avskäres möjligheten

att vinna befordran till chefsdomarbefattningar. Redan nu kan, framhåller

revisionen, spåras en tendens att dugande domare föredrager uppdrag inom

annan verksamhet framför att tjänstgöra i domstolarna. En ej oväsentlig

anledning härtill torde vara en utbredd uppfattning att uppdrag inom departement

i merithänseende tillmäts större värde än domstolstjänstgöring.

Därest den av kommittén förordade fria meritvärderingen godtages, finner

revisionen anledning antaga att sådana meriter skjutes i förgrunden.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Kommitténs förslag, som rör det s. k. presidentkollegiet och dess medverkan

i ärenden om tillsättning av häradshövding- och borgmästartjänster, har

icke mött några invändningar. Att kollegiet utökas med representanter för

de hittillsvarande statliga och kommunala underrättskårerna tillstyrkes uttryckligen

av bl. a. Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges

stadsdomare och Sveriges juristförbund.

Kommitténs uttalanden om avskaffande av det i praxis uppställda kravet

på fullgjord revisionssekreterartjänstgöring för utnämning till häradshövdingtjänst

har icke föranlett någon erinran från remissorganens sida. Sveriges

juristförbund och Föreningen yngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland

förordar i detta sammanhang att skyldigheten för hovrättsassessor

att mottaga förordnande som revisionssekreterare upphäves.

I fråga om meritvärdet av revisionssekreterartjänstgöring anför nedre justitierevisioncn

som sin uppfattning att den som fullgjort en ej alltför kort

tids väl vitsordad tjänstgöring i revisionen bör ges företräde till häradshövding-

eller borgmästarämbete vid konkurrens med domare som icke fullgjort

sådan tjänstgöring, såvida denne icke kan åberopa t. ex. väsentligt längre

tjänstetid som domare eller kvalificerade utredningsuppdrag inom centrala

rättsområden. Hovrätten för Övre Norrland hävdar att tjänstgöring som revisionssekreterare

bör tillmätas ett betydande meritvärde. Kommittén synes

uppskatta detta värde alltför lågt. Värdet torde alltid böra vara betydligt

större än som tunga på vågen, när det gäller att skilja mellan i övrigt ungefär

jämställda medsökande. Föreningen yngre jurister vid Svea hovrätt anser

däremot att godkänd revisionssekreterartjänstgöring icke bör ges särskilt

företräde framför annan likvärdig tjänstgöring vid konkurrens om domarämbete.

Föreningen Sveriges stadsdomare, som ej vill bestrida att tjänstgöring

i revisionen kan vara av värde, menar att allmänna erfarenheter

exempelvis inom kommunal förvaltning eller genom akademisk eller annan

lärareverksamhet kan vara i minst lika hög grad ägnade att vidga en domares

erfarenhetsområde och bidraga till en allsidig utbildning. Vad kommittén

anfört om revisionssekreterartjänstgöringens meritvärde bör därför kunna

gälla även annan verksamhet av nämnd eller likartad beskaffenhet.

4. Övergångsbestämmelser

Flera remissorgan, som uttalat sig om kommitténs överväganden och

förslag i förevarande del, understryker behovet av övergångsbestämmelser

för att motverka de olägenheter som omläggningen till en gemensam domarkarriär

måste medföra för nuvarande befattningshavare på de statliga

och kommunala domarbanorna. Hovrätten för Övre Norrland anför därvid

i sin motivering, som kan sägas vara representativ för denna uppfattning,

att svårigheter säkerligen kommer att uppstå, innan den gemensamma

domarkåren med gemensamma befordringsprinciper är verklighet. I

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

ett utsatt läge befinner sig huvudsakligen de som redan inträtt på en av

domarbanorna men ännu ej nått en sluttjänst av den art, mot vilken de

siktat. Det är angeläget att man på allt sätt söker mildra olägenheterna

av omläggningen.

Behörighetsvillkor. Den föreslagna övergångsregeln att s. k. assessorskompetens

för behörighet till rådmanstjänst ej skall krävas av de

befattningshavare vid rådhusrätterna, som vid förstatligandet förvärvat

behörighet till sådan tjänst enligt dittills gällande bestämmelser, har icke

mött någon erinran.

Förslaget att den som innehar ordinarie domarämbete skall vara behörig

till tingsdo in artjänst, ehuru han ej äger assessorskompetens, har

blivit föremål för anmärkningar från endast en remissinstans, Föreningen

Sveriges häradshövdingar. Enligt vad föreningen anför är med vissa rådmanstjänster

och assessorstjänster i rådhusrätt förenade arbetsuppgifter

som i huvudsak ligger vid sidan av vanliga domaruppgifter, varför det

synes vanskligt att ge innehavare av dessa tjänster generell behörighet att

erhålla tingsdomarbefattning. Föreningen anser en noggrann prövning av

innebörden av vederbörandes tjänst böra ske, innan övergång medges för

ordinarie rådhusrättsdomare till nuvarande statlig domartjänst.

Kommitténs inställning till möjligheterna för icke-ordinarie befattningshavare

vid rådhusrätt, vilka ej har kompetens som hovrättsassessor,

att erhålla befordran till ordinarie domare i häradsrätt har

mött kritik i flera yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det

icke lämpligt att, såsom kommittén förordar, lita till ett system med individuella

dispenser, meddelade av Kungl. Maj :t. Genom det föreslagna systemet

försättes berörda personalgrupp i ett läge av ovisshet beträffande sin

behörighet, som är föga tilltalande. Hovrätten föreslår därför att en generell

regel uppställes. Den bör enligt hovrättens mening gå ut på att befattningshavare,

som tjänstgjort så lång tid på domarbanan att han bort medhinna

den adjunktionstjänstgöring som krävs för assessorsförordnande om

tillfälle därtill kunnat beredas honom, i allmänhet bör vara behörig till tingsdomartjänst.

För att förenkla regeln kan denna tid sättas till åtta år. Om

någon på grund av speciella förhållanden, som framträtt sedan han av hovrätt

erhöll fiskalsgodkännande, icke längre skulle anses lämplig att få befordran

till ordinarie domartjänst, torde detta kunna beaktas i det särskilda

fallet. Förslag av väsentligen samma innebörd framlägges av Stockholms

rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, Föreningen Sveriges

stadsdomare och Sveriges juristförbund. Den reglering som förordas av

dessa remissorgan skiljer sig i stort sett från hovrättens förslag endast i det

hänseendet att längden av den domstolstjänstgöring som förutsättes för

tingsdomarbehörighet angivits till tid, varierande mellan sex och åtta år, efter

inträdet i hovrätt. Göteborgs rådhusrätt vill dock i första hand anknyta

även denna behörighetsregel till sitt förslag om inrättande av en ny asses
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

sorsgrad, domstolsassessor, på så sätt att nuvarande fiskalskompetenta befattningshavare

under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna

skall erhålla förordnande som domstolsassessor sju år efter inträdet i hovrätt

och därmed förvärva behörighet till tingsdomartjänst. Även Svea hovrätt

anser att icke-ordinarie befattningshavare i rådhusrätt bör äga behörighet

till tingsdomartjänst enligt en generell övergångsbestämmelse. Hovrätten

förordar i detta hänseende samma regler som kommittén föreslagit beträffande

behörighet för dessa befattningshavare till rådmanstjänst. Hovrätten

bedömer den praktiska betydelsen av en behörighetsgräns inom berörda kategori

mellan dem som bör och dem som icke bör äga behörighet till tingsdomartjänst

vara ringa. Det synes hovrätten vidare vara inkonsekvent att

övergångsvis medge behörighet till rådmanstjänst och ej för tingsdomartjänst,

trots att dessa befattningar efter rådhusrätternas förstatligande

kommer att vara av i huvudsak samma beskaffenhet. Det är även att märka,

yttrar hovrätten, att vederbörande genom utnämning till rådman automatiskt

förvärvar behörighet för tingsdomartjänst. Föreningen yngre jurister

vid hovrätten för övre Norrland motsätter sig icke ett dispensförfarande

men anser att det bör uppställas klarare riktlinjer härför än vad kommittén

gjort. Dispens bör enligt föreningens uppfattning ej meddelas, med mindre

domartjänstgöringen efter inträdet i hovrätt uppgår till samma tid som åtgår

för att vinna kompetens som hovrättsassessor. Med hänsyn härtill bör

kortare domstolstjänstgöring än 10 år icke berättiga till dispens.

Befordringsprinciper. Vad kommittén anfört om befordringsprinciperna

under övergångstiden har helt eller i allt väsentligt godtagits eller lämnats

utan erinran i flertalet yttranden.

Bland dem som uttalat sig i allmänt tillstyrkande riktning befinner sig

hovrätten för Västra Sverige. Hovrätten anser att de riktlinjer som kommittén

dragit upp förefaller grundligt genomtänkta och i huvudsak väl avvägda.

Möjligen kan, anför hovrätten, den invändningen göras att de är

tämligen invecklade och kanske i något för hög grad färgade av kompensationstänkande

mellan de nu skilda domarkårerna. Med hänsyn till de

motstridiga intressena mellan dessa samt de ömtåliga avgöranden som

måste träffas kan det dock vara befogat att åtminstone under den första

övergångstiden beakta alla de omständigheter kommittén anför.

Svea hovrätt, som säger sig i huvudsak ge sin anslutning åt de av kommittén

förordade befordringsprinciperna, framhåller att det är angeläget

att hindren mot eu friare cirkulation mellan de båda domarkarriärerna så

snart som möjligt avlägsnas. Med hänsyn härtill anser hovrätten det icke

vara godtagbart att införa eller bibehålla någon tryggad rätt till befordran

inom den egna karriären eller den egna domstolen. Ej heller hör ifrågakomma

att viss domartjänstgöring under övergångsskedet tillerkänncs

högre formellt meritvärde vid befordran inom samma karriär eller domstol.

Regler av den arten skulle endast onödigtvis fördröja en samman
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungt. Maj:ts proposition nr 156 år W6k

smältning av de båda karriärerna utan att den enskildes intressen ändock

tryggas. Hovrätten understryker emellertid att det å ena sidan framstår

som synnerligen angeläget att nuvarande befattningshavares anspråk på

att bibehållas vid de befordringsmöjligheter, som hitintills kunnat påräknas,

såvitt möjligt beaktas. Varsamhet är därför av nöden, särskilt i det

första skedet efter förstatligandet, innan utvecklingen kan överblickas med

någon säkerhet.

Vad angår kommitténs uttalanden om merit värdering en vid

jämförelse mellan tjänstgöring i rådhusrätt och tjänstgöring som adjungerad

ledamot i hovrätt eller revisionssekreterare hävdar nedre justitierevisionen

att större hänsyn bör tagas till värdet av adjunktions- och revisionssekreterartjänstgöring

än som kommit till uttryck i betänkandet. Huvudregeln

bör enligt revisionens mening vara att fullgjord adjunktions- och

revisionssekreterartjänstgöring ger företräde, i vart fall till tingsdomartjänst.

Föreningen yngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland anser att

vid tillsättande av nuvarande statlig domartjänst sökande med kompetens

som hovrättsassessor icke bör stå tillbaka för sökande utan sådan

kompetens, med mindre den senare kan åberopa 6—7 års längre tjänstetid.

Av annan uppfattning är Svea hovrätt, som anser att det icke är motiverat

att vid formell meritvärdering tillmäta den ena eller andra typen

av tjänstgöring ett högre meritvärde. Avsteg från den strikta tjänsteårsberäkningen

kan, framhåller hovrätten, stundom vara motiverade men i sådant

fall bör hänsyn ej i första hand tagas till var tjänstgöringen fullgjorts.

Stockholms rådhusrätt hävdar att det icke kan anses befogat att,

när det gäller tillsättning av rådmanstjänst vid rådhusrätten, tillmäta statlig

domares tjänstgöring som ledamot i hovrätt något extra meritvärde

vid jämförelse med befattningshavare vid rådhusrätten.

I anslutning till kommitténs uttalande om avsteg från principen att meritvärderingen

skall vara densamma för all slags domartjänstgöring för att

motverka en försämring av befordringsutsikterna för nuvarande befattningshavare

förordar Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt och

Sveriges juristförbund att sökande från rådhusrätt, där utnämning av rådmanstjänst

skall ske, ges företräde icke blott framför sökande från den nuvarande

statliga karriären utan även framför sökande från andra rådhusrätter.

Enligt vad Stockholms rådhusrätt anför bör vid sidan av anciennitetsprincipen

tjänstgöring vid den domstol, där domartjänst skall tillsättas,

tillmätas ett betydande meritvärde.

Nedre justitierevisionen hävdar att principen att tillgodose nuvarande befattningshavares

intresse av att bibehållas vid beräknade befordringsmöjligheter

måste leda till att hittills gällande befordringsprinciper tillämpas

beträffande häradshövdingämbeten under övergångstiden. Dessa ämbeten

har, framhåller revisionen, hittills praktiskt taget undantagslöst förbehållits

domare i den statliga karriären. Det har därför icke kunnat finnas nå
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

gon berättigad förväntan hos stadsdoniarna att vinna befordran till sådan

tjänst. Utnämning till häradshövding av eu stadsdomare, som ej tjänstgjort

i hovrätt och revisionen, skulle innebära en ensidig och omotiverad försämring

av befordringslaget för de statliga domarna.

Kommitténs yttrande att det i vissa fall kan vara befogat att kompensera

minskade möjligheter till befordran inom en karriär genom att befordran i

stället medges inom den andra karriären föranleder Stockholms rådhusrätt

att framhålla att de med reformerna förbundna olägenheterna i befordringshänseende

bör i görligaste mån bäras av domarkåren som helhet och ej särskilt

belasta någon speciell kategori domare. Endast då någon grupp blivit

klart missgynnad kan fråga uppkomma om försök att få en utjämning till

stånd, och därvid bör man gå fram med största varsamhet. Föreningen yngre

jurister vid hovrätten för Övre Norrland säger sig icke kunna acceptera

att de försämrade befordringsutsikter, som förstatligandet kan komma att

innebära för rådhusrättspersonal, kompenseras genom befordran till nuvarande

statlig tjänst utan att vederbörande därvid uppfyller de krav som eljest

skulle ha gällt för tjänsten. Föreningen Sveriges häradshövdingar ställer

sig helt avvisande till kommitténs tankegång. Enligt föreningens uppfattning

bör det ankomma på statsmakterna att tillse att sådana situationer

undviks. Olägenheterna av reformen bör icke drabba enskilda befattningshavare.

Flera remissorgan har ansett det önskvärt med en fastare normering

av de befordringsprinciper som skall tillämpas under övergångstiden. I

denna riktning uttalar sig rådhusrätterna i Malmö och Lund samt Föreningen

Sveriges stadsdomare. Rådhusrätterna i Norrköping och Västerås ifrågasätter

om icke dessa principer borde komma till uttryck i författningsbestämmelser.

Förespråkare för en närmare precisering av befordringsprinciperna är

också Sveriges juristförbund. Förbundet förordar som eu lösning av övergångsproblemen

att tjänstetid före förstatligandet på visst sätt uppräknas

för den som söker tjänst inom den egna karriären. För tillsättning av tingsdomartjänst

föreslår förbundet den regeln att sökande, som tjänstgör inom

den nuvarande statliga domarkarriären, får sin tjänstetid inom denna karriär,

från inträdet i hovrätt fram till tiden för förstatligande, uppräknad

med faktorn 1,5. Vid tillsättning av rådmanstjänst tänker sig förbundet att

sökande från den rådhusrätt tjänsten tillhör skall få motsvarande uppräkning

av tjänstetiden vid domstol efter inträdet i hovrätt. Dessa regler avser

förbundet skola användas för normalfallen. Avsteg kan i vissa fall bli nödvändiga.

Svårigheterna all i författningstext utforma förordade principer

bör enligt förbundets mening icke hindra statsmakterna från att i lämplig

auktoritativ form ge sin anslutning till dem. Hovrätten över Skåne och Blekinge

biträder juristförbundets återgivna förslag. Enligt hovrättens mening

bar de föreslagna jämförelsereglerna betydande fördelar. De ger eu för
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungh Maj.ts proposition nr 156 år 1964

hållandevis stor kompensation åt den som tjänstgjort lång tid inom en karriär

och står nära befordran vid förstatligandet. Deras verkan avtrubbas efter

hand och blir alltså mindre framträdande för den som har endast kortare

tids tjänstgöring, då den gemensamma domarbanan skapas, och de

fäster icke avseende vid tjänstgöring efter förstatligandet. Föreningen yngre

jurister vid Svea hovrätt är däremot tveksam om lämpligheten av sådana

regler. Helt avvisande till juristförbundets förslag ställer sig Föreningen

yngre jurister vid hovrätten för övre Norrland, som befarar att tillämpningen,

särskilt med en så låg uppräkningsfaktor som 1,5, skulle medföra påtagliga

nackdelar för yngre statliga domare.

5. Domarorganisationen i rådhusrätt

Kommitténs förslag beträffande rådhusrätternas lagfarna befattningshavare

och deras arbetsuppgifter har, såvitt angår huvuddragen, i allmänhet

godtagits av remissorganen. Förslaget att ordinarie domare i rådhusrätt skall

vara borgmästare och rådmän har sålunda tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i det övervägande antalet yttranden. Detsamma gäller förslagen att avskaffa

assessorstjänsterna och att motsvarigheter till domsagornas tingssekreterar-

och tingsnotarietjänster skall inrättas.

Här må erinras om att flera remissorgan i anledning av kommitténs allmänna

uttalanden i inledningen av betänkandet förordat återhållsamhet i

fråga om förändringar i rådhusrätternas organisation i samband med förstatligandet.

I anslutning till kommitténs nu förevarande förslag framhåller

Göteborgs rådhusrätt att det av kommitténs uttalanden framgår att kommittén

på längre sikt tänker sig en domstolstyp som både i fråga om storlek

och arbetsformer kommer att förete stora likheter med de nuvarande rådhusrätterna.

Att kommittén ändock tagit den nuvarande häradsrättsorganisationen

till förebild vid utarbetandet av förslaget om rådhusrätternas

organisation, framstår för rådhusrätten som mindre rationellt. Det innebär

att man nu, huvudsakligen av likriktningsskäl, söker pressa in rådhusrätterna

i en organisationsform, som man anser vara föråldrad och

som man räknar med att snart överge. Enligt rådhusrättens mening skulle

det vara mer överensstämmande med de i betänkandet uppdragna allmänna

riktlinjerna för en ny underrättsorganisation att låta rådhusrätterna

efter förstatligandet i större utsträckning än vad som föreslagits få behålla

sin nuvarande organisation, detta så mycket hellre som rådhusrätterna

för närvarande trots mängden av vidlyftiga och komplicerade mål fungerar

effektivt och därför kunnat undgå besvärande arbetsbalanser. Synpunkter

av liknande art framföres även av Föreningen Sveriges stadsdomare,

Stockholms rådhusrätt och några andra rådhusrätter.

Flera remissorgan på stadsdomstolssidan, vilka i och för sig ej vänder

sig mot att rådhusrätternas assessorstjänster avskaffas, betonar att detta

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

innebär en försvagning av rådhusrätternas organisation, i den mån assessorstjänsterna

ej omvandlas till rådmanstjänster. Uttalanden av denna innebörd

göres av rådhusrätterna i Linköping, Kristianstad, Malmö, Lund,

Halmstad och Västerås samt Föreningen Sveriges stadsdomare. Några av

dessa remissorgan har i detta sammanhang understrukit att inordnandet av

tingsnotarier i rådhusrättsorganisationen icke får leda till att organisationen

försvagas. Rådhusrätten i Linköping bestrider därvid riktigheten av

kommitténs uttalanden att antalet notarietjänster i första hand bör anpassas

efter domstolarnas behov samt att notarieinstitutionen är av stor betydelse

från domstolsorganisatorisk synpunkt. Rådhusrätterna bör liksom hittills

organiseras så att arbetsbördan kan bemästras oberoende av tillgången

på notarier. Rådhusrätten understryker att notarietjänster icke får inrättas

i syfte att hålla antalet ordinarie domar tjänster nere. Rådhusrätten

i Halmstad hävdar att den nu gällande ordningen med i huvudsak ordinarie

domare så långt det sig göra låter bör bibehållas. Enligt rådhusrättens mening

har kommittén vida överskattat den arbetstillgång, som en tingsnotarie

utgör. Kommittén har ej heller tillräckligt beaktat att den tid som åtgår för

att bereda tingsnotarierna en tillfredsställande utbildning i väsentlig mån

inkräktar på de ordinarie domarnas arbetsuppgifter i övrigt, önskemålet

att åstadkomma en vidgad utbildning av tingsnotarier bör ej tillmätas sådan

betydelse att en reform av organisationen enbart för den skull måste

genomföras. Föreningen Sveriges stadsdomare säger sig vara väl medveten

om svårigheterna att i en enhetlig domarkarriär bibehålla befattningar,

motsvarande de nuvarande rådhusrättsassessorerna. Föreningen är därför

beredd att acceptera kommitténs förslag angående ersättande av assessorer

med tingsnotarier, men endast under den förutsättningen att åtgärder vidtages

till motverkande av den härigenom skedda försvagningen. En försämring

av lådhusrätternas höga standard vid handläggningen av de s. k. notariegöromålen

bör under inga förhållanden bli en följd av förstatligandet.

Rådhusrätternas organisation i fråga om de ordinarie domarna måste göras

sådan att dessa får tid icke blott att väl övervaka tingsnotariernas arbete

utan även i viss, ej alltför ringa omfattning själva handlägga dylika göromål.

I frågan om tingsnotariernas uppgifter i rådhusrätterna anför Göteborgs

rådhusrätt bl. a. att en överflyttning av göromål på icke rättsbildad personal

under senare år skett i ganska stor omfattning vid rådhusrätten. Det

kan icke anses vare sig rationellt eller ekonomiskt försvarligt att överföra

mera betydande del av de göromål som nu fullgöres av icke rättsbildade

befattningshavare på tingsnotarier. Rådhusrätten i Västerås framhåller därjämte

att behovet av enhetlig rättstillämpning och effektiv arbetsledning i

inskrivnings- och bouppteckningsärenden gör att ansvaret för handläggningen

av dylika ärenden bör i princip åvila en ordinarie domare.

Vad kommittén anfört om anlitande av fiskaler för vikariatstjänstgöring

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

och inrättande av tingssekreterartjänster vid rådhusrätterna har föranlett

vissa erinringar från några av hovrätterna samt de tre största rådhusrätterna.

Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge har, som förut

nämnts, förordat att befattningshavare med hovrättsassessorskompetens anlitas

för vikariatstjänstgöring i underrätt i större utsträckning än kommittén

avsett. I förevarande sammanhang understryker Svea hovrätt att rådhusrätterna

ej ens övergångsvis bör ges en utformning, som är ägnad att

öka hovrätternas fiskalskadrar och därmed vidga rekryteringsbehovet och

ytterligare försämra befordringsläget på domarbanan. Stor försiktighet bör

iakttagas vid inrättandet av tingssekreterartjänster eller andra befattningar,

vilka avses skola uppehållas av fiskaler. Enligt vad hovrätten anför innebär

det av kommittén föreslagna antalet tingssekreterartjänster vid rådhusrätterna

en ansvällning på det redan alltför stora begynnelsestadiet i

domarkarriären, som icke kan godtagas om ej motsvarande krympning

sker på annat håll. Hovrätten förordar därför att antalet tingssekreterartjänster

begränsas och att i stället ytterligare ordinarie domarämbeten och

tingsnotarietjänster inrättas. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det

icke vara riktigt att för vikarieändamål avdela fiskaler, som för längre tider

endast har denna uppgift. Därigenom skapas en isolering av rådhusrätterna

från de övriga underrätterna, vilkas behov av vikarier hovrätten har

att tillgodose. Inrättandet av befattningar såsom tingssekreterare vid rådhusrätt

bör, framhåller hovrätten, grundas på förekomsten av göromål, som

bör ankomma på tingssekreterare. Vikariatsbehovet bör täckas, icke genom

särskilda befattningar utan genom vikariatsförordnanden på den lediga befattningen

i vanlig ordning och eu medelsreserv av tillräcklig omfattning.

Synpunkter av liknande art återfinnes även i yttrandet av hovrätten för

Västra Sverige. Stockholms rådhusrätt anser att det, med hänsyn till den

ansenliga frekvensen av invecklade mål vid rådhusrätten, är nödvändigt

att ett antal vikarier med högre kompetens än tingssekreterare ställs till

rådhusrättens förfogande. Rådhusrätten förordar därför att domare med i

princip hovrättsassessorskompetens i lämplig form på ett mera stadigvarande

sätt knytes till rådhusrätten för att tillgodose det konstanta behovet

av kvalificerade vikarier. Göteborgs rådhusrätt och rådhusrätten i Malmö

hävdar likaledes att stadigvarande behov föreligger i dessa domstolar av vikarier

med högre kompetens än fiskaler.

Tjänster för särskilda inskrivningsdomare bör tillföras rådhusrätterna,

enligt vad Sveriges juristförbund. Föreningen Sveriges häradshövdingar

och Stockholms rådhusrätt anser. Juristförbundet yttrar därvid

att det bör vara möjligt och även lämpligt att redan nu tillskapa särskilda

inskrivningsdomartjänster utan att man behöver befara att eu definitiv

lösning framdeles av inskrivningsväsendet härigenom föregripes. Inrättande

av särskilda inskrivningsdomartjänster, som ligger utanför den sedvanliga

domarkarriären, skulle möjliggöra en önskvärd och lämplig begräns
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 är l!)6i

ning av den icke-ordinarie domarpersonalen. Av kommittén befarade svårigheter

att besätta dessa tjänster med lämpliga innehavare finner förbundet

ha ett nära samband med lönefrågan.

I anslutning till kommitténs förslag angående de ordinarie domarnas

ställning och arbetsuppgifter i rådhusrätt konstaterar Svea

hovrätt att förslagen innebär att organisationen i rådhusrätterna kommer

att nära ansluta sig till den rådande domsagoorganisationen och att detta,

utifrån intresset av att åstadkomma likformiga underrätter, i och för sig bör

anses värdefullt. Hovrätten erinrar om att hovrätten i tidigare sammanhang

uttalat sympatier för eu fördelning av målen mellan domarna efter

kvalitativ grund i de framtida enhetliga underrätterna och att mellantjänster

av ungefär samma karaktär som hovrätternas assessorstjänster borde

övervägas. Emellertid finns, framhåller hovrätten, skäl som talar i annan

riktning. Utbildningen av domaraspiranter framstår som en utomordentligt

viktig uppgift för underrätterna, och detta gäller såväl tingsmeriteringen

som framför allt fiskalernas underrättstjänstgöring. Med en i princip

sluten domarkarriär måste en väsentlig del av de blivande domarnas utbildningstid

förläggas till underrätterna, och domaraspiranten måste där

beredas tillfälle att såsom ensam lagfaren domare handlägga även relativt

kvalificerade mål. Från denna synpunkt och med beaktande av att den dömande

verksamheten i underrätt i största möjliga utsträckning bör förbehållas

ordinarie domare kommer det sannolikt att visa sig svårt att i underrättsorganisationen

bereda utrymme för passagetjänster. Hänsyn måste

också, anför hovrätten, tagas till önskvärdheten för domarkarriärens lämpliga

uppbyggnad av att antalet befattningar i slutstadiet hålles högt i jämförelse

med antalet begynnelse- och passagetjänster. På den gemensamma

domarbanan kan det icke undvikas all tingsdomar- och rådmansämbetena

i betydande utsträckning konnner att bli sluttjänster. Även mot bakgrunden

härav synes det från rekryteringssynpunkt angeläget att dessa ämbeten

utformas som kvalificerade domarbefattningar. Föreningen Sveriges

häradshövdingar är ense med kommittén om att det icke bör iirågakomma

såsom en allmän princip att uppdela göromålen på ordinarie domare med

olika kompetens och tjänsteställning, särskilt som kompetensen för erhållande

av ordinarie domarämbete framdeles skall vara lika för alla. Föreningen

ifrågasätter, om den nuvarande uppdelningen av målen på särskilda

avdelningar för allmän civilrätt, familjerätt, brottmål, trafikmål o. s. v.

är lämplig i rådhusrätterna efter förstatligandet. Sådan uppdelning av målen

sker i regel icke vid de häradsrätter, som arbetar på avdelningar, eller i

hovrätterna eller högsta domstolen. Föreningen, som varnar för en alltför

långt gående specialisering, menar att den vid häradsrätterna tillämpade

ordningen bör utan nämnvärda svårigheter kunna appliceras på samtliga

underrätter. Även polisberedningen avråder från en alltför långt driven specialisering.

Beredningen har, vad gäller de större åklagarmyndigheterna,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Knngl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

kommit till uppfattningen att specialisering i möjligaste mån bör undvikas.

Enligt beredningens mening gäller detta även domstolsverksamheten.

Av annan uppfattning i sist berörda frågor är rådhusrätten i Malmö, som

framhåller att mycket av styrkan i den nuvarande rådhusrättsorganisationen

ligger däri att arbetsuppgifterna uppdelas efter sin art och att specialisering

på olika rättsområden förekommer. Kommitténs uttalanden tyder på

att den vid utformningen av underrätterna haft häradsrätternas organisation

i tankarna. Rådhusrätten anser det därför viktigt att understryka, att

en specialisering måste ske i de större domstolarna. Detta inedför med nödvändighet

att även de ordinarie befattningshavarna får i viss mån olikartade

uppgifter. Rådhusrätten i Borås säger, att det är riktigt att en och annan ordinarie

domare vid stadsdomstolarna handlägger även vad som kan betecknas

som notariegöromål. Detta organisationsdrag har emellertid överbetonats

av kommittén. Det anmärkta förhållandet torde, anför rådhusrätten, icke vara

vad som i första hand kännetecknar organisationen. Av större betydelse

är det förhållandet att vid varje rådhusrätt, i synnerhet vid de medelstora

och större, finns domare i tillräckligt antal som helt befrias från handläggning

av bagatellmål och ärenden jämte rutingöromål i övrigt. Enligt rådhusrättens

uppfattning kan det med fog antagas att detta förhållande gynnsamt

bidragit till stabiliteten i rådhusrätternas funktion. Rådhusrätten finner

det visserligen i viss mån förståeligt, att man åsyftar en mera jämn fördelning

av målen mellan samtliga ordinarie domare, men vill varna för att en

sådan princip drives alltför långt. Enligt rådhusrättens mening ligger det

icke något orimligt bakom tanken att de mera kvalificerade domargöromålen

i en domstol förbehålles de äldre och erfarnare ledamöterna. Samma

tankegångar återfinnes i yttrandet av Föreningen Sveriges stadsdomare.

Departementschefen

1. Allmänna synpunkter

För närvarande är den statliga domarkarriären och karriären i rådhusrätterna

i stor utsträckning skilda från varandra. Den grundläggande utbildningen

och prövningen av domaraspiranterna är visserligen gemensam

för båda domarbanorna; s. k. fiskalskompetens utgör numera en förutsättning

såväl för fortsatt tjänstgöring på den statliga domarbanan som för behörighet

till domartjänst i rådhusrätt. Rådhusrätternas domartjänster rekryteras

härigenom regelmässigt från hovrätternas fiskalskår. Därutöver

förekommer icke någon egentlig cirkulation mellan de statliga och kommunala

domarkårerna. Övergång från högre tjänst än fiskal på den statliga banan

till rådhusrätt har skett i huvudsak endast då statliga domare utnämnts

till borgmästare, och övergång från rådhusrättstjänst till statlig domartjänst

har varit sällsynt. Orsakerna till de begränsade möjligheterna till övergång

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965 97

mellan de båda domarbanorna torde främst få sökas i det förhållandet att

olikheter råder i fråga om utbildning, behörighetsvillkor och tjänstetillsättning.

Dessa olikheter beror ytterst på att det ej är samma huvudman för

alla underrätter. Det skilda huvudmannaskapet utgör därjämte i sig en

hämmande faktor, enär övergång från statlig till kommunal tjänst i olika

hänseenden kan medföra nackdelar för den enskilda befattningshavaren.

Detsamma kan gälla vid övergång mellan tjänster i motsatt riktning.

Nuvarande olikheter mellan de båda domarbanorna och därav betingade

begränsningar i möjligheterna att besätta tjänster inom domstolsväsendet

framstår ej blott som principiellt ogrundade; de medför också praktiska

olägenheter såväl från allmän synpunkt som för den enskilde befattningshavaren.

Genom förstatligandet av rådhusrätterna skapas förutsättningar

att få till stånd en gemensam och enhetlig domarkarriär. Denna reform får

därför, såsom domstolskommittén framhållit, anses vara av väsentlig betydelse

för domstolsväsendet.

I likhet med kommittén anser jag att en för hela domarkåren gemensam

karriär, som skall byggas upp i anslutning till rådhusrätternas förstatligande,

bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande ordning

på den statliga domarbanan. Den mest framträdande skillnaden mellan de

två domarkarriärerna är att tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt

ingår som ett led i utbildningen och utgör en förutsättning för fortsatt

befordran på den statliga domarbanan men icke på den kommunala. Adjunktionstjänstgöringen

i hovrätt äger obestridligen ett betydande värde

från utbildningssynpunkt. Det är därjämte önskvärt att tjänstgöringsgången

på utbildningsstadiet ordnas så, att domaraspiranterna får en allsidig

erfarenhet av arbetet både i underrätt och överinstans. Med hänsyn härtill

bör det eftersträvas att adjunktionstjänstgöring i hovrätt, i likhet med vad

som nu gäller i den statliga karriären, kommer att ingå som ett led i utbildningen

på den gemensamma domarbanan. Fullgjord adjunktionstjänstgöring

bör tillika i princip gälla som villkor för befordran till ordinarie

tjänst. Vad kommittén i övrigt anfört om de allmänna riktlinjer som bör

följas vid utformningen av den gemensamma domarbanan finner jag mig

kunna biträda.

Några remissorgan har givit uttryck åt uppfattningen att frågan om rekrytering

till domarbanan även från åklagar- och advokatkårerna kort upptagas

till behandling i förevarande sammanhang. Tanken att domartjänster

skulle tillsättas även med jurister utanför den reguljära domarkarriären

förtjänar onekligen uppmärksamhet. Såsom kommittén funnit torde det

emellertid ej låta sig göra alt nu frångå den hittillsvarande ordningen med

en i princip sluten domarbana. Spörsmålet om en friare rekrytering till banan

torde komma att tagas under övervägande av domstolskommittén under

dess fortsatta utredningsarbete.

Slutligen bör här anmärkas att de frågor som äger samband med utforin
4

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr ISO

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungi. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ningen av domarbanan i väsentliga hänseenden regleras i administrativ ordning.

Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om de ändrade eller

kompletterande bestämmelser som kan föranledas av vad som förordas

i det följande.

2. Domarutbildningen

Tingsnotarietjänstgöring. I enlighet med vad kommittén funnit har man

att utgå från att tjänster för sådan grundläggande praktisk juristutbildning,

som den nuvarande tingstjänstgöringen i domsaga bereder, även framdeles

måste vara knutna till underrätterna. Jag delar även kommitténs under

remissbehandlingen i allmänhet biträdda uppfattning att tjänster av

detta slag bör i mån av behov finnas jämväl vid de statliga rådhusrätterna.

Kommittén bär förordat att tingsnotarietjänster tills vidare skall tillföras

rådhusrätterna i den utsträckning som motiveras av arbetskraftsbehovet

och att särskild hänsyn icke skall tagas till behovet av sådana tjänster

från utbildningssynpunkt. Det synes emellertid tveksamt om utbildningsbehovet,

såsom kommittén tycks mena, kan så gott som helt lämnas utan

avseende. Uppgifter från de juridiska fakulteterna tyder på att antalet nyblivna

juris kandidater, som önskar tingsutbildning, inom en nära framtid

kommer att bli avsevärt större än för närvarande. Beaktas bör vidare

att, enligt de organisationer för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

som chefen för inrikesdepartementet avser att föreslå denna dag, tingsutbildning

skall gälla som villkor för behörighet till ett flertal olika juristtjänster.

Ett ökat behov av tjänster för grundläggande praktisk juristutbildning

kan sålunda uppkomma av olika skäl.

Enligt kommitténs förslag skall tingsnotarieorganisationen vid rådhusrätterna

byggas upp efter de riktlinjer som gäller för domsagornas notarieorganisation.

Vad kommittén föreslagit i denna del har godtagits av det

stora flertalet remissorgan. Tingsnotarieinstitutionen vid domsagorna tillgodoser

två viktiga intressen. I första hand tjänar den ändamålet att bereda

praktisk utbildning åt nyutexaminerade jurister. Därjämte är den av

betydelse från arbetsorganisatorisk synpunkt därigenom att den gör det

möjligt att dels befria häradshövding och biträdande domare från huvuddelen

av de mindre komplicerade domargöromålen, dels tillhandahålla dessa

domare juridiskt skolade biträden vid handläggningen av övriga mål och

ärenden. Samma syften bör vara vägledande, då det gäller att skapa en

tingsnotarieorganisation vid rådhusrätterna. De organisatoriska olikheter

mellan rådhusrätter och häradsrätter som kvarstår även efter rådhusrätternas

förstatligande gör att tjänstgöringen för notarier i rådhusrätt i någon

mån kominer att skilja sig från tingstjänstgöringen i domsaga. Såsom

kommittén anfört torde dock förutsättningar finnas såväl för att bereda

notarier i rådhusrätt en med nuvarande tingstjänstgöring likvärdig utbild
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ning som för att använda notarier i rådhusrätt för i stort sett samma arbetsuppgifter

som notarier i domsaga.

Fiskalstjänstgöring. Enligt vad jag tidigare förordat skall den gemensamma

domarbanan utformas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande

ordning inom den statliga karriären. Detta innebär bl. a. att tjänstgöringsgången,

efter fullgjord tingsutbildning, skall inledas med aspirantprövning

i hovrätt under en tid av sex månader till ett år. Efter fiskalsgodkännandet

följer normalt först en tids fortsatt tjänstgöring som fiskal i hovrätt

och därefter något eller några års tjänstgöring i underrätt. När rådhusrätterna

har införlivats i den statliga organisationen, bör tjänstgöringen

i underrätt, såsom kommittén förordat, regelmässigt kunna fullgöras även

i rådhusrätt.

I fråga om fiskalstjänstgöringen i hovrätt har kommittén föreslagit vissa

ändringar. Kommittén förordar regler som går ut på att tiden för tjänstgöring

i hovrätt förlänges och att det slutliga godkännandet för domarbanan

förlägges till ett tidigare skede av karriären. Som grund för beräkning av

den sammanlagda längden av fiskalernas tjänstgöringstid i hovrätt tjänar

för närvarande föreskrifterna om förordnande av fiskal som tingssekreterare

i domsaga. För behörighet till sådant förordnande fordras ett och ett

halvt års domstolstjänstgöring efter fiskalsgodkännandet, varav minst sex

månader skall utgöras av tjänstgöring som fiskal eller ledamot i hovrätt.

Kommittén föreslår att för behörighet till tingssekreterarförordnande eller

annat stadigvarande förordnande i underrätt skall krävas två års tjänstgöring

efter antagningen till fiskalsaspirant och att av denna tjänstgöringstid

högst sex månader skall få bestå av tjänstgöring utom hovrätten. Slutligt

godkännande för domarbanan anses enligt nu gällande ordning i den statliga

karriären föreligga först i och med förordnandet till hovrättsassessor. Enligt

kommitténs förslag skall en slutlig prövning, huruvida fiskal är skickad

för fortsatt befordran på domarbanan, ske i anslutning till att behörighet

till tingssekreterartjänst vinnes.

Mot dessa förslag har åtskilliga erinringar framförts under remissbehandlingen,

bl. a. från hovrätterna. Jag ansluter mig i huvudsak till den uppfattning

som härvid kommit till uttryck. De föreslagna reglerna i syfte att förlänga

tjänstgöringen i hovrätt kan onekligen befaras leda till svårigheter

i tillämpningen, bl. a. när det gäller för hovrätterna att vid uppkommande

behov förse underrätterna med förstärkning av domarkrafterna. Reglerna

torde ej heller i praktiken alltid leda till någon egentlig förlängning av

själva hovrättstjänstgöringen, jämfört med nuvarande förhållanden. Vad

beträffar förslaget om ett slutligt godkännande av fiskal, innan han erhåller

stadigvarande förordnande i underrätt, torde det icke vara möjligt att

betrakta en prövning på detta stadium som helt definitiv. Godkännandet

kan icke göras bindande i den meningen att det skulle garantera befordran

till ordinarie domartjänst, oavsett utfallet av den fortsatta tjänstgöringen i

4f Bihang till riksdagens protokoll l''J6b. t samt. Nr ISO

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

domstol. Möjlighet måste finnas att skilja den som alltjämt befinner sig i

utbildningsskedet från fortsatt tjänstgöring, därest han skulle visa sig vara

olämplig som domare. En prövning, som göres omedelbart före underrättstjänstgöringens

början, kan således icke ges sådan innebörd att den blir

ägnad att undanröja de olägenheter för domaraspiranterna som kommittén

ansett vara förenade med nuvarande ordning. För övrigt torde farhågorna

för olägenheter av detta slag, enligt vad som framhållits i vissa yttranden,

vara överdrivna.

Jag anser mig alltså ej kunna förorda att kommitténs förslag om ändrade

regler i fråga om fiskalstjänstgöringen i hovrätt följes. För denna

tjänstgöring torde hittills rådande principer få gälla, även sedan rådhusrätterna

förstatligats. Detta innebär bl. a. att det ankommer på hovrätterna

att enligt gällande riktlinjer närmare bestämma om fiskalernas tjänstgöring

i hovrätt och underrätt. Jag vill understryka att de synpunkter som

kommittén framfört till stöd för förslagen i möjligaste utsträckning bör

vinna beaktande. Såsom kommittén framhållit, bör fiskalernas tjänstgöring

i underrätt innefatta även handläggning av domargöromål av kvalificerad

beskaffenhet. Detta synes nödvändigt för att tjänstgöringen skall ge

en god och allsidig utbildning. Med hänsyn härtill är det å andra sidan angeläget

att deras lämplighet som domare blir noggrant prövad, innan underrättstjänstgöringen

börjar. Av vad nu sagts framgår även att jag delar

uppfattningen att det ej är lämpligt att nu begränsa fiskalernas behörighet

som domare i underrätt.

Enligt vad kommittén förordat skall befattningshavare med kompetens

som hovrättsassessor icke i större utsträckning anlitas för vikariatstjänstgöring

i underrätt. Som regel skulle det icke vara erforderligt att använda

befattningshavare med denna kompetens annat än då fråga är om mera långvarigt

uppehållande av domartjänst eller handläggning av mål av särskilt

kvalificerad beskaffenhet. Kommitténs förslag i denna del torde överensstämma

med nuvarande praxis. Det må i detta sammanhang erinras om

att rådhusrätternas behov av vikarier och arbetskraftsförstärkning efter

förstatligandet till väsentlig del får tillgodoses enligt samma ordning som

nu gäller för häradsrätterna. Detta kan förmodas komma att öka anspråken

på att mera erfarna domarkrafter ställes till förfogande som vikarier.

Svårigheter kan uppstå för hovrätterna att tillgodose detta behov med anlitande

enbart av fiskaler. Viss jämkning i rådande praxis kan av dessa

skäl befinnas påkallad. Det kan stundom bli nödvändigt att anlita hovrättsassessorer

eller fiskaler, som fullgjort sin adjunktionstjänstgöring, för

kvalificerade vikariat i underrätt.

Adjunktion. I det föregående har jag förordat att viss tids tjänstgöring

som adjungerad ledamot skall ingå som ett led i utbildningsgången på den

gemensamma domarbanan.

För närvarande fordras i princip adjunktionstjänstgöring i hovrätt under

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964 101

minst ett år för att fiskal skall kunna förordnas till hovrättsassessor. Kommittén,

som funnit det i och för sig önskvärt att bibehålla det nuvarande

kravet på ett års adjunktion, har kommit till det resultatet att hovrätternas

adjunktionsutrymme icke är tillräckligt för att bereda så lång tids adjunktion

i hovrätt åt alla i den nya, gemensamma karriären. Kommittén har därför

föreslagit dels att adjunktionstiden förkortas till nio månader, dels att

viss del, upp till tre månader, av tjänstgöringen i hovrätt får utbytas mot

tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning vid större rådhusrätt.

Flertalet remissinstanser har godtagit kommitténs nu berörda förslag.

Tre hovrätter har emellertid ställt sig avvisande eller kritiska. Enligt den

uppfattning som kommit till uttryck i dessa hovrätters yttranden skulle

en förkortning av tiden för adjunktionstjänstgöringen äventyra utbildningsvärdet

av denna tjänstgöring. Vidare har hävdats att en sådan förkortning

icke leder till att adjunktionsutrymmet ökar, såvida icke åtgärder

samtidigt vidtages som gör det möjligt för fiskalerna att efter förvärvad

assessorskompetens lämna hovrätten tidigare än som i allmänhet sker för

närvarande. I fråga om möjligheten att förlägga en del av adjunktionen

till rådhusrätt har det ifrågasatts, om tjänstgöringen i rådhusrätt är av

sådan art eller kan bedrivas på sådant sätt att den kan ersätta ledamotsarbelet

i hovrätt. Det har också anförts att det kan möta svårigheter att i

praktiken inpassa tjänstgöringen i rådhusrätt i utbildningsgången. Två hovrätter

har förordat andra åtgärder än de av kommittén föreslagna för att

öka hovrätternas adjunktionsutrymme, bl. a. återhållsamhet i fråga om

inrättande av tjänster på begynnelsestadiet, ökning av antalet domartjänster

på slutstadiet och vidgade möjligheter för hovrätterna att placera assessorer

i underrätt.

Det är svårt att nu bedöma, hur stort antal fiskaler som årligen måste

beredas adjunktion efter införandet av den gemensamma domarkarriären.

Något säkert underlag för beredningar härav torde icke kunna erhållas.

Emellertid synes det stå klart att ökade möjligheter att bereda adjunktion

erfordras, om ej väntetiden för de adjunktionssökande skall förlängas

och befordringsgången därigenom försenas. Inte minst med hänsyn

till rekryteringen till domarbanan är detta en angelägenhet av vikt.

En viss ökning av adjunktionsutrymmet bör kunna vinnas genom att

något förkorta adjunktionstiden. De betänkligheter mot en sådan åtgärd

som kommit till uttryck under remissbehandlingen synes mig överdrivna.

Nio månaders adjunktion torde vara tillfyllest för att ge domaraspiranten

en för utbildningen erforderlig förtrogenhet med arbetet som ledamot i

hovrätt; denna tid får även anses vara tillräcklig för alt tjänstgöringen

skall kunna fylla sin uppgift som avslutande prövning av domaraspirantens

lämplighet som domare. Jag finner mig därför kunna biträda kommitténs

förslag alt adjunktionstiden förkortas till nio månader.

Vad angår den föreslagna möjligheten att utbyta adjunktionen i hovrätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

mot tjänstgöring på tvistemålsavdelning vid rådhusrätt vill jag instämma

i att sådan tjänstgöring i många fall torde kunna utformas så att den får

ett ej obetydligt utbildningsvärde även för de domaraspiranter, om vilka

här är fråga. De administrativa svårigheterna att anordna detta slag av

tjänstgöring vid rådhusrätter, där särskilda avdelningar för tvistemål finns,

kan ej heller antagas vara större än att de bör kunna övervinnas. För närvarande

torde dock denna möjlighet icke behöva anlitas. Reformerna vad

gäller adjunktionstjänstgöringen bör därför i dagens läge stanna vid den

nyss angivna begränsningen av den obligatoriska adjunktionstiden i hovrätt.

I enlighet med vad som påpekats i några yttranden torde en förkortning av

adjunktionstiden ej leda till åsyftad ökning av adjunktionsutrymmet, med

mindre det därjämte sker en cirkulation i hovrätterna av personalen på assessorsstadiet.

Här må anmärkas att förstatligandet av rådhusrätterna kan

främja cirkulationen genom att hovrättsassessorer kommer att kunna vinna

befordran även till rådmanstjänster. Det torde också kunna förutsättas

att befattningshavare med fullgjord adjunktionstjänstgöring även framdeles

kommer att tagas i anspråk för offentliga uppdrag i stor utsträckning.

Härjämte bör beaktas vad jag tidigare anfört i fråga om hovrättsassessorers

tjänstgöring för kvalificerade vikariat i underrätt. Det förhåller

sig sannolikt så att ett anlitande av hovrättsassessorer eller fiskaler,

som fullgjort sin adjunktionstjänstgöring, för kvalificerade vikariat i underrätt

i vissa situationer kan vidga hovrätternas möjligheter att bereda

adjunktion åt fiskaler samtidigt som behovet av fiskaler i underrätterna

därigenom minskar.

3. Befordran och tillsättningsförfarande

Såsom kommittén anmärkt bör nuvarande stadganden om tillsättning av

stadsdomartjänster i § 31 regeringsformen och lagen den 5 april 1949 om

val av borgmästare och rådman upphöra att gälla vid tidpunkten för rådhusrätternas

förstatligande. De lagstiftningsåtgärder som kräves härför avser

jag att behandla i det följande i anslutning till övrig erforderlig lagstiftning

med anledning av rådhusrättsreformen.

Borgmästare och rådman, liksom häradshövding och tingsdomare, torde

även i fortsättningen böra utnämnas av Kungl. Maj :t medelst fullmakt. Jag

delar likaså kommitténs uppfattning att den för närvarande föreliggande

möjligheten att tillsätta tingsdomartjänst genom förordnande bör avskaffas.

Något praktiskt behov av att bibehålla denna möjlighet torde icke finnas.

Det synes jämväl från principiell synunkt riktigast att tingsdomare — i

likhet med andra för stadigvarande tjänstgöring tillsatta domare — innehar

ordinarie tjänst.

Beträffande kommitténs förslag om behörighetskrav för tingsdomar
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

och rådmanstjänster har jag tidigare förordat att kompetens som hovrättsassessor

skall uppställas som principiellt krav för utnämning till ordinarie

domartjänst. Jämväl vad kommittén i övrigt föreslagit angående tillsättning

av domartjänster och befordringsprinciper i en enhetlig domarkarriär kan

jag i huvudsak ansluta mig till. Det s. k. presidentkollegiet synes mig böra

få den sammansättning och de funktioner i utnämningsärenden som förordats.

Dess medverkan torde bli av stort värde i förevarande sammanhang.

Vad angår förslaget att det icke längre skall föreligga något krav på

godkänd revisionssekreterartjänstgöring för utnämning till häradshövdingtjänst

torde utvecklingen under de närmaste åren få avvaktas, innan det

kan närmare bedömas huruvida rådande principer bör bibehållas eller

jämkas. Jag är ej heller nu beredd att taga ställning till den i några yttranden

berörda frågan om att upphäva nuvarande skyldighet för hovrättsassessor

att mottaga förordnande som revisionssekreterare.

4. övergångsbestämmelser

Den skärpning av kompetenskraven för domartjänster i rådhusrätt, som

den föreslagna utformningen av den gemensamma karriären innebär, medför

behov av undantag från dessa krav för nuvarande befattningshavare vid

rådhusrätterna. Det blir också nödvändigt att i utnämningsärenden göra

överväganden angående värderingen av de skilda domarkategoriernas meriter

vid konkurrens om samma tjänster. Såsom kommittén förordat bör under

övergångsskedet vikt läggas vid de nuvarande befattningshavarnas intresse

av att så långt det är möjligt bibehållas vid de befordringsutsikter de

kunnat påräkna enligt hittillsvarande ordning. Det torde ankomma på Kungl.

Maj :t att vidtaga de åtgärder som kan befinnas erforderliga i berörda frågor.

5. Domarorganisationen i rådhusrätt

Vid häradsrätterna är de ordinarie domarna häradshövding och tingsdomare.

I flera domsagor finns även tingssekreterare och fiskaler, som medverkar

i rättsskipningen; deras tjänstgöring där är ett led i domarutbildningen.

I alla domsagor tjänstgör därjämte tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter.

Enligt nuvarande organisation är ordinarie domare i rådhusrätt borgmästare,

rådmän och assessorer. De har ställning som ledamöter i rådhusrätten

och svarar för rättsskipningen. Till rådhusrätternas domarkår hör

vidare ett antal befattningshavare med fiskalskompetens på rekryteringstjänster

under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna. Vid Stockholms

rådhusrätt finns därjämte utbildningstjänster, motsvarande domsagornas

tingsnotarietjänster.

Rådhusrätternas organisation är sålunda, vad gäller domartjänsterna och

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

den rättsbildade personalen i övrigt, en annan än häradsrätternas. Även i

fråga om beskaffenheten av de enskilda domarnas arbetsuppgifter och grunderna

för arbetsfördelningen skiljer sig rådhusrätter och häradsrätter från

varandra. De ordinarie domarna i häradsrätterna, där det finns en utbyggd

organisation av lägre befattningshavare på utbildningstjänster, fullgör numera

i huvudsak enbart göromål, som kan hänföras till dömande verksamhet

i egentlig mening. I rådhusrätterna däremot, där juristtjänster med

ställning under de ordinarie domarna oftast saknas, förekommer det att ordinarie

domare tages i anspråk även för de mindre kvalificerade arbetsuppgifter,

som i häradsrätterna allmänt utföres av tingsnotarier. Enligt den

arbetsfördelning som i regel tillämpas i häradsrätterna fördelas de ordinarie

domarnas göromål, utan närmare avseende på deras art, i princip lika

mellan häradshövding och andra ordinarie domare. Dessa domare i häradsrätt

har således i huvudsak samma slag av arbetsuppgifter. I rådhusrätterna

sker arbetsfördelningen regelmässigt efter kvalitativa grunder. Detta har

medfört att assessorerna och även en del rådmän i vissa rådhusrätter kommit

att i ganska stor utsträckning fullgöra domaruppgifter av mindre kvalificerad

beskaffenhet. Vid sidan av denna kvalitativa uppdelning av göromålen

tillämpas också i regel en specialisering så att vissa ledamöter eller avdelningar

i rådhusrätt tilldelas mål och ärenden från särskilda rättsområden.

Såsom jag framhållit vid redovisningen av de allmänna ställningstagandena

kan en fullt enhetlig underrättsorganisation icke genomföras redan i

samband med rådhusrätternas förstatligande. Rådhusrätter och häradsrätter

måste, i avbidan på resultatet av den pågående allmänna översynen av

domstolsväsendet, tills vidare bestå såsom skilda former av underrätter.

Emellertid bör redan nu lämpliga åtgärder vidtagas för att, utan att föregripa

arbetet med denna översyn, utjämna olikheterna mellan dessa underrätter.

Främst kommer härvid i betraktande ändringar i rådhusrätternas

organisation, som är befogade för att få till stånd en gemensam domarbana.

I anslutning till förstatligandet bör det, såsom kommittén funnit, i möjligaste

mån tillses att de ordinarie domarna blir befriade från mindre kvalificerade

arbetsuppgifter och mera odelat får ägna sig åt den i egentlig mening

dömande verksamheten. Tjänstgöring på ordinarie domartjänst i rådhusrätt

bör även i övrigt vara så anordnad att den kan betraktas som likvärdig

med sådan tjänstgöring i häradsrätt.

Kommittén har föreslagit att assessorstjänsterna avskaffas och att ordinarie

domare i rådhusrätt i fortsättningen skall vara borgmästare och rådman.

I stället för nuvarande assessorsbefattningar skall enligt kommitténs

förslag inrättas i vissa fall rådmanstjänster samt i andra fall i första hand

tjänster för tingsnotarier med samma arbetsuppgifter som ankommer på

tingsnotarier i domsagorna. Härjämte föreslås motsvarigheter till domsagornas

tingssekreterartjänster.

opaginerad Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196b

Kommitténs förslag i denna del har i allmänhet godtagits i yttrandena.

Även jag anser mig kunna i huvudsak biträda vad kommittén förordat,

övervägande skäl talar för att rådhusrätternas assessorstjänster bor avskaffas.

Det kan ej anses motiverat att bibehålla särskilda tjänster för befattningshavare

med rådhusrättsassessorernas nuvarande ställning och funktioner

i organisationen. Beaktas bör också att det möter svårigheter att inplacera

tjänster av detta slag i en enhetlig domarkarriar, dar kompetens

som hovrättsassessor i princip skall gälla som villkor for behörighet tiU ordinarie

domartjänst. Redan tidigare har jag förordat att tingsnotarietjanster

skall inrättas även vid rådhusrätterna. Enligt min mening finns goda

förutsättningar att utnyttja tingsnotarier för att avlasta de ordinarie domarna

mindre kvalificerade göromål på samma sätt och i huvudsakligen

samma utsträckning som i domsagorna.

I det föregående har jag också anslutit mig till forslaget att tjänstgöring

vid underrätt, som ingår i fiskalsutbildningen, skall kunna förläggas även

till rådhusrätt. Fiskalernas arbete i domstolen bör ordnas i samma former

som gäller för domsagorna. Fiskaler bör alltså anlitas såval för tjänstgöring

under längre sammanhängande tid som för tillfälliga förordnanden på

motsvarande sätt och med liknande arbetsuppgifter som tingssekreterare

och fiskalskompetenta biträden i domsagorna. I anslutning till vad nu sagts

må erinras om vad jag i det föregående anfört i frågan om att anlita fiskal

och hovrättsassessor för kvalificerade vikariat i underrätt.

Jag delar kommitténs uppfattning att det icke för närvarande bör övervägas

att inrätta tjänster för särskilda inskrivningsdomare vid rådhusratt,

avsedda för befattningshavare som står utanför den egentliga domarkarriären.

I fråga om arbetsfördelningen mellan de ordinarie domarna har kommittén

förordat att rådhusrätterna frångår den i allmänhet rådande principen

om fördelning efter kvalitativa grunder. Enligt förslaget bör arbetet

med de kvalificerade domaruppgifterna i stället uppdelas mera jämnt mellan

samtliga ordinarie domare; avsteg från denna ordning forutsättes skola

ske i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till att domare i chefsställning

naturligen bör handlägga de särskilt krävande och ansvarsfyllda

uppgifterna. Kommittén har ej ansett denna arbetsfördelning utesluta att

en viss specialisering förekommer. Enligt min mening bör strävandena inriktas

på att i allt väsentligt uppnå den av kommittén forordade ordningen

i förevarande hänseenden. Detta synes önskvärt bl. a. med hansyn till att,

enligt vad kommittén närmare utvecklat, domartjänster vid olika underrätter

höra vara likvärdiga även med avseende på tjänstgöringens innehåll. För

de största rådhusrätternas vidkommande måste dock härvid behovet av en

viss specialisering beaktas.

Jag vill också understryka att de nu tilltänkta jämkningarna i rådhusrätterna^

domarorganisation icke torde kunna helt genomföras omedelbart i

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1065

anslutning till förstatligandet. Uppbyggandet av organisationen måste ske

successivt. Att så sker blir nödvändigt inte minst av det skälet att verksamheten

vid rådhusrätterna skall kunna fortgå utan allvarligare störningar.

IV. Motivering till lagförslagen

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom justitiedepartementet

upprättats vissa lagförslag. Därjämte har utarbetats förslag till

lagbestämmelser i några särskilda frågor, vilka ej direkt berörts här förut

men som funnits böra lösas i samband med rådhusrättsreformen. Förslag

har sålunda upprättats till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

4) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val

av borgmästare och rådman,

5) lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306)

om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Jag övergår nu till att behandla de särskilda lagförslagen, vilka torde såsom

bilaga få fogas vid detta protokoll.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av

huvudmannaskapet för rådhusrätterna

I det föregående har anförts att statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna föranleder viss lagstiftning i fråga om den lagfarna

personalens övergång till statlig tjänst och den fortsatta lokalhållningen

för rådhusrätterna samt angående överförandet av viss utrustning

till staten. I huvudfrågan om rådhusrätternas förstatligande kvarstår härutöver

vissa lagspörsmål som rör de ekonomiska förhållandena mellan

staten och städerna. Såsom förut nämnts avser chefen för finansdepartementet

att senare anmäla dessa frågor. Förslag kan därvid beräknas komma

att framläggas om en särskild lag, innehållande bestämmelser angående

den ekonomiska regleringen mellan staten och städerna i anledning

av reformen. Det får här förutsättas att skyldigheterna för städerna med

avseende på lokaler och utrustning kommer att vinna beaktande vid utformningen

av dessa lagbestämmelser.

Det synes vara lämpligt att, i överensstämmelse med domstolskommit
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

téns förslag, i en lag samla stadgandena med de bestämmelser som erfordras

vid sidan av den ekonomiska regleringen för själva överförandet av huvudmannaskapet.

Dessa bestämmelser skall behandla de nyss berörda frågorna

om rådhusrätternas personal, lokaler och utrustning. Lagen kan således i

rubriken sägas innehålla vissa bestämmelser angående statens övertagande

av huvudmannaskapet för rådhusrätterna.

1 §•

Denna paragraf innehåller huvudstadgandet om att stads skyldighet att

hålla rådhusrätt skall upphöra. Den föreslagna lydelsen överensstämmer

i allt väsentligt med domstolskommitténs förslag. Nämnas bör att detta

förslag under remissbehandlingen mött invändning endast från en instans,

polisberedningen, som ansett att lagstiftningen bör taga sikte på

städernas skyldigheter efter rådhusrätternas förstatligande och att ett beslut

om förstatligande ej behöver ytterligare befästas. Enligt min mening

synes det, ej minst från lagstiftningsteknisk synpunkt, vara lämpligt med

ett huvudstadgande i ämnet, vars föreskrift får gälla i den mån ej annorlunda

stadgas i lag. Det sist sagda syftar därvid på de begränsningar som

följer dels av de enskilda bestämmelserna i förevarande lag, dels av den

omnämnda lag, som beräknas skola närmare reglera städernas ekonomiska

skyldigheter gentemot staten i anledning av rådhusrättsreformen.

2 §•

I denna paragraf har upptagits regler angående den lagfarna rådhusrättspersonalens

övergång till statlig tjänst.

Domstolskommittén. Kommittén har, enligt vad tidigare redovisats, funnit

att staten bör övertaga de förpliktelser som städerna iklätt sig gentemot

rådhusrätternas befattningshavare. Denna grundsats behöver inte,

yttrar kommittén, komma till uttryck i lagen utom såvitt gäller den lagfarna

personalen. Stadgandet i 5 § magistratskungörelsen om skyldighet för

lagfaren befattningshavare alt vid omorganisation övergå till annan tjänst

förutsätter nämligen att skyldigheten föreskrives i lag. Kommittén erinrar

om att motsvarande stadgande fanns redan i en kungörelse den 31 december

1920, som utkom av trycket den 17 januari 1921. Någon befattningshavare,

som anställts före sistnämnda dag, torde icke vara i tjänst vid rådhusrätt

då förstatligandet sker. övergångsskyldigheten torde alltså gälla

undantagslöst. I anslutning härtill anmärker kommittén att 5 § magistratskungörelsen

också stadgar att befattningshavare ej skall vara pliktig att

i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade

avlöningsförmåner samt att ersättning skall utgå för flyttningskostnaden

vid förflyttning till annan ort.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

På grund av det anförda har kommittén föreslagit ett lagstadgande, av

innehåll att vid rådhusrätterna anställda lagfarna befattningshavare den

1 januari 1965 överföres till motsvarande befattningar i statlig tjänst utan

minskning i dem tillförsäkrade avlöningsförmåner.

I anslutning till den föreslagna garantin för bibehållna avlöningsförmåner

vid övergång till statlig tjänst hänvisar kommittén till sina, i det

föregående redovisade, synpunkter om åtgärder för att undvika löneminskning

om löneställningen för viss tjänst ändras. Kommittén påpekar

därtill att vissa försämringar i avlöningsförmånerna kan tänkas inträffa i

det individuella fallet, även om lönegradsplaceringen för tjänsten förblir

oförändrad efter övergången. Skulle dessa med tjänsten förenade förmåner

på någon punkt bli sämre enligt statens allmänna avlöningsreglemente

än vad befattningshavaren ägt rätt till enligt de kommunala bestämmelserna,

torde han på grund av stadgandet i 5 § magistratskungörelsen icke

vara pliktig vidkännas sådan försämring. Stadgandet synes nämligen icke

lämna utrymme för en jämförelse i stort mellan samtliga avlöningsförmåner

enligt de statliga och de kommunala avlöningsbestämmelserna. Uppstår

en sådan situation och vägrar befattningshavaren att underkasta sig

försämringen, anser kommittén frågan bäst kunna lösas genom att befattningshavaren

beredes tillfälle att kvarstå på de kommunala avlöningsbestämmelser,

som gällde för honom vid övergången och som alltså får göras

tillämpliga på befattningshavaren i fråga i hans statliga tjänst.

Yttrandena. Flertalet remissorgan har lämnat kommitténs förslag utan

erinran.

Justitiekansler sämbetet framhåller att 5 § magistratskungörelsen föreskriver

bl. a. att lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt eller magistrat

är skyldig att, i enlighet med vad som kan bli stadgat i lag, övergå till

annan jämställd eller högre tjänst vid underrätt eller annan jämställd eller

högre administrativ befattning i staden. Bestämmelsen tager direkt sikte

på den tänkta situationen vid ett förstatligande av rådhusrätterna. Kommittén

har ej framlagt förslag till lagregler i detta hänseende. Åtskilliga

frågor förefaller ämbetet här otillräckligt belysta. Kommittén synes räkna

med att några praktiska problem icke skall uppstå. Ämbetet fäster uppmärksamheten

på att redan möjligheten att använda rådhusrättsdomare

som vikarie i domsaga synes förutsätta sådan lagstiftning som magistratskungörelsen

avser.

Enligt polisberedningens yttrande kan erinran inte riktas mot den föreslagna

utfästelsen från kronans sida gentemot städerna att övertaga dessa

tjänstemän. Förslaget innefattar emellertid även löneutfästelse gentemot

de enskilda tjänstemännen, vars innebörd ej kan överblickas innan resultaten

av förhandlingarna mellan staten och personalgrupperna föreligger.

Beredningen ifrågasätter därför, om inte löneutfästelsen bör utgå.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

Departementschefen. Enligt vad jag tidigare anfört vid behandlingen av

de frågor som angår personalens övergång till statlig tjänst bör möjligheten

begagnas att ge föreskrifter i lag om skyldighet för lagfarna befattningshavare

vid rådhusrätterna att övergå till sådan tjänst. Som grund för en

lagstiftning i ämnet tjänar stadgandet i 5 § magistratskungörelsen. Lagreglernas

innehåll skall alltså svara mot bestämmelserna i detta stadgande.

Jämlikt dessa bestämmelser är lagfaren befattningshavare skyldig att i

samband med en organisationsreform av förevarande slag övergå till annan

jämställd eller högre tjänst vid — varom här är fråga — underrätt i enlighet

med vad som föreskrives i lag. I första hand bör följaktligen en

skyldighet av angivet innehåll inskrivas i lagreglerna. Enär en befattningshavare

enligt nämnda bestämmelser ej är pliktig att, då skyldigheten

aktualiseras, vidkännas minskning i honom tillförsäkrade löneförmåner,

synes det därjämte nödvändigt att denna förutsättning upptages i lagen.

Det är således icke möjligt att, såsom polisberedningen ifrågasatt, låta denna

förutsättning här utgå.

Jag vill alltså förorda att ett lagstadgande utformas i enlighet med det

nu anförda. Såsom domstolskommittén anmärkt torde bestämmelser av

det innehåll 5 § magistratskungörelsen har vara tillämpliga på alla dem

som nu är i tjänst. Det föreslagna lagstadgandet torde i enlighet härmed

också kunna givas tillämplighet utan undantag i detta hänseende. Framhållas

bör att tillämpningsområdet för lagreglerna även i övrigt givetvis

kommer att svara mot vad som gäller för bestämmelserna i kungörelsen.

Eftersom dessa bestämmelser ej kan anses tillämpliga på andra än de ordinarie

och extra ordinarie lagfarna befattningshavarna, gäller lagreglerna

för samma kategorier. Jag vill här understryka att övergång till statlig

tjänst ej avses skola behöva ske med stöd av lagstadgandet beträffande

alla dem som tillhör dessa kategorier. Det är min förhoppning att en direkt

tillämpning av stadgandet skall bli begränsad. Sker övergången till

statlig tjänst med befattningshavarens eget medgivande, föreligger ju ej

behov att göra bruk av stadgandet. De fall där vederbörande söker och erhåller

en ledigförklarad statlig tjänst blir därför ej att hänföra under

stadgandet. Den som samtycker till att bli överförd till viss tjänst, med

därmed förenade löneförmåner, utan föregående ansökningsförfarande faller

också utanför tillämpningen av stadgandet. Det bör över huvud taget vara

stora möjligheter att ordna själva övergången på frivillig bas.

Enligt vad kommittén anfört, kan det tänkas att försämring i avlöningsförmånerna

kan inträffa i det enskilda fallet, även om lönegradsplaeeringcn

för befattningshavarens tjänst förblir oförändrad efter övergången.

En sådan situation är tydligen tänkbar, då fråga blir om alt tilllämpa

det av mig förordade lagstadgandet. Därest uppgörelse icke kan

uppnås, torde den av kommittén anvisade utvägen kunna användas, näm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kangl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ligen att låta vederbörande tjänsteman åtnjuta de villkor som gällde enligt

de kommunala avlöningsbestämmelserna vid övergången.

Det må erinras om att 5 § magistratskungörelsen även innehåller den

bestämmelsen att ersättning för flyttningskostnaden skall utgå, om den

lagfarne befattningshavarens övergång till statlig tjänst innebär förflyttning

till annan ort. Motsvarande bestämmelser i lag torde ej erfordras. I

anslutning härtill bör framhållas att spörsmålet, huruvida personalen skall

vara underkastad tjänstgöringsskyldighet på annan ort, ej regleras genom

den lagstiftning som jag här föreslår. Spörsmålet synes vara av beskaffenhet

att böra lösas vid de förhandlingar som, enligt vad förut sagts, avses

skola äga rum med tjänstemännens organisationer.

3 §.

Denna paragraf innehåller regler om skyldighet för stad med rådhusrätt

att hålla lokaler jämte inventarier för rådhusrättens behov, sedan staten

övertagit det principiella ansvaret för domstolens verksamhet. Reglerna

är utformade i enlighet med vad jag i det föregående förordat vid behandlingen

av frågorna om lokalhållning för underrätterna. Städerna avses

skola ha kvar en skyldighet på detta område av samma omfattning som

den s. k. tingshusbyggnadsskyldigheten i domsagorna. De bestämmelser

som finns om kanslilokaler och deras utrustning i förut omnämnda 1942

års lag om bestridande av kostnader för domsagas kansli bör sålunda kunna

ges motsvarande tillämpning. Avfattningen av lagstadgandet överensstämmer

i sak med domstolskommitténs förslag.

4 §•

I denna paragraf har upptagits föreskrifter om överlåtelse vid förstatligandet

till kronan av rådhusrätts kontorsutrustning och abonnemang på

telefonanläggning samt om rådhusrätts möjligheter att få nyttja viss kontorsutrustning

även efter förstatligandet. Föreskrifterna avser kontorsutrustning,

som användes i verksamheten före och vid förstatligandet. Nyanskaffning

av utrustning, som här åsyftas, kommer därefter att göras och

bekostas av statsverket. Den närmare innebörden av föreskrifterna har förut

behandlats i samband med frågorna om lokalhållningen. Bestämmelsen

om överlåtelse av telefonabonnemang återfinns ej i domstolskommitténs

förslag till lagstiftning; i övrigt svarar paragrafens innehåll i allt väsentligt

mot vad kommittén föreslagit i förevarande hänseende.

5 §•

I anslutning till de föreslagna stadgandena torde närmare föreskrifter

bli erforderliga rörande lagfaren personals övergång till statlig tjänst enligt

föreskriven skyldighet. Vidare kan det bli erforderligt att utfärda när
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

mare föreskrifter i fråga om lokaler, inventarier och utrustning i samband

med förstatligandet. Enligt förevarande paragraf skall det ankomma på

Kungl. Maj :t att meddela sådana föreskrifter.

Ikraftträdande

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft i anslutning till att den

utkommit av trycket i Svensk författningssamling.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

1 kap.

10 §.

Denna paragraf anger de lagfarna domare som skall finnas för rättsskipningen

i rådhusrätt. I samband med behandlingen av frågan om en gemensam

domarbana har föreslagits att assessorstjänster ej skall ingå i organisationen

för rådhusrätt efter förstatligandet. I enlighet med vad domstolskommittén

föreslagit bör därför gällande bestämmelser om assessorer utgå

ur förevarande paragraf. Assessorer kommer emellertid att finnas kvar vid

rådhusrätterna under en övergångstid efter förstatligandet. Så länge assessor,

utnämnd före den 1 januari 1965, kvarstår i tjänst, har han liksom nu

att deltaga i rättsskipningen som lagfaren ledamot i rådhusrätten. Erinran

härom har upptagits i en övergångsbestämmelse till lagen.

13 §.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 1 kap. 13 § rättegångsbalken skall

rådhusrätt för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna

rättegångsdagar samt eljest sammanträda så ofta det krävs för arbetet. Rådhusrätt

skall sammanträda i staden men kan, om särskilda skäl är därtill,

sammanträda på annan ort. Närmare bestämmelser om antalet allmänna

rättegångsdagar och om vilka veckodagar som skall vara allmänna rättegångsdagar

är för flertalet rådhusrätter meddelade i den av Kungl. Maj:t

fastställda stadgan eller arbetsordningen för rådhusrätten. För Stockholms

rådhusrätt finns motsvarande bestämmelser i den av överståthållarämbetet

fastställda arbetsordningen. I vissa andra större rådhusrätter bestämmer

magistraten i dessa frågor.

Rådhusrätts allmänna rättegångsdagar motsvaras vid häradsrätterna av

de allmänna tingen. Under det att rådhusrätt är skyldig att hålla minst en

allmän rättegångsdag varje vecka året runt, har häradsrätt rättsferier, varunder

allmänna ting ej förekommer. Enligt 1 kap. 7 § rättegångsbalken

skall allmänt ting, med undantag för tiden under häradsrättens ferier, hållas

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag

eller andra omständigheter. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om

tingsordningar m. m. stadgas, att häradsrätt skall hålla ferier under tiden

den 17 juni—den 21 augusti och den 19 december—den 6 januari samt från

och med måndagen före påsk till och med lördagen efter påsk. Ferierna innebär

endast att därunder ej hålles allmänna ting. Däremot förekommer

också under ferierna, förutom s. k. tremansting, sådana särskilda sammanträden

som häradshövdingen enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken äger utsätta

för arbetets jämna gång eller för handläggning av brådskande mål eller

ärende. Även i övrigt fortgår domsagoarbetet utan avbrott under ferierna.

Ehuru rättsferier ej förekommer vid rådhusrätterna, har dessa domstolar

likväl möjlighet att inskränka arbetet under sommarmånaderna. För de

rådhusrätter beträffande vilka Kungl. Maj :t i stadga eller arbetsordning

meddelat bestämmelser om de allmänna rättegångsdagarna gäller enligt ett

cirkulär den 22 april 1949 (nr 177), ställt till hovrätterna, att rådhusrätt får

— utan hinder av föreskrift i arbetsordning eller stadga — under tiden den

17 juni—den 21 augusti begränsa antalet allmänna rättegångsdagar till vad

som är erforderligt med hänsyn till förhållandena; dock skall iakttagas

stadgandet i 1 kap. 13 § rättegångsbalken att rådhusrätt skall hålla minst

en allmän rättegångsdag varje vecka. Viss inskränkning i arbetet är enligt

en del stadgor och arbetsordningar också medgiven i anslutning till juloch

påskhelgerna. För Stockholms rådshusrätt är liknande bestämmelser,

gällande för såväl sommarmånaderna som tiden vid dessa helger, meddelade

i stadgan för denna rådhusrätt.

Stadsdomstolsutredningen föreslog (SOU 1961:6 s. 121 ff) att rättsferier

skulle införas även vid rådhusrätterna. Härvid anförde utredningen bl. a.

att häradsrätternas rättsferier har sitt egentliga ursprung i äldre tiders arbetsförhållanden

i domsagorna. Efter hand som stora grupper av befolkningen

kommit i åtnjutande av längre semester och vistelse utom hemorten blivit

alltmera utbredd, har rättsferierna kommit att få betydelse från allmännare

synpunkter. Det har visat sig möta svårigheter att särskilt under högsommaren

samla parter, ombud och vittnen till rättegång. Hänsyn till allmänheten

har ansetts kräva, att domstolarna icke utan synnerliga skäl

tvingar de i rättegång medverkande till inställelse under sedvanlig semestertid

eller i nära anslutning till de stora högtiderna. Genom rättsferierna underlättas

för domarna och övrig domstolspersonal att uttaga semester utan

anlitande av vikarier i den utsträckning som eljest skulle fordras. Från

rättsvårdssynpunkt är det önskvärt att i möjligaste mån begränsa vikariat

på domartjänst; på senare år har tillgången på kvalificerade vikarier blivit

knappare. Slutligen har rättsferier den funktionen att domarna därunder

kan ombesörja tjänsteåligganden, som måste anstå under tiden för de ordinarie

sessionerna. Hitintills har det mött vissa organisatoriska svårigheter

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196k

att tillämpa ett feriesystem vid rådhusrätt. Med de enklare domförhetsregler

som numera gäller i rättegångsmål kommer emellertid förutsättningarna i

organisatoriskt hänseende i ett nytt läge. För många rådhusrätter har stadgandet

om en obligatorisk rättegångsdag varje vecka medfört att en större

domstolsorganisation måste hållas i tjänst under semestertid än som behövs

med hänsyn till förekommande arbetsuppgifter. En lämpligare och smidigare

ordning synes vara att såsom i häradsrätt vissa veckor är frilagda från

obligatoriska sammanträdesdagar och att det under denna tid får ankomma

på rådhusrätten själv att bestämma, vilka extra sammanträdesdagar som erfordras

för brådskande mål och ärenden eller eljest för arbetets jämna gång

vid rådhusrätten.

Domstolskommittén nämner att stadsdomstolsutredningens förslag under

remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Från några håll ifrågasattes dock, om icke införandet av rättsferier vid rådhusrätterna

skulle medföra behov av arbetskraftsförstärkning. Enligt kommitténs

mening är det naturligt att rådhusrätterna efter förstatligandet jämställes

med häradsrätterna även i förevarande hänseende. Kommittén har

upptagit lagbestämmelser om rättsferier vid rådhusrätterna i förslag till

ändrad lydelse av 1 kap. 13 § rättegångsbalken. Kommittén anmärker att

någon tids erfarenhet torde få avvaktas innan ställning tages till frågan om

feriernas inverkan på arbetskraftsbehovet.

Yttrandena. Förslaget att rättsferier skall införas vid rådhusrätterna har

i allmänhet ej föranlett invändningar i yttrandena.

Föreningen Sveriges stadsdomare har ingenting att erinra mot förslaget i

och för sig men hävdar att möjligheterna att under rättsfericrna begränsa

arbetet vid rådhusrätterna är mindre än vid exempelvis de mindre häradsrätterna.

Förstatligandet av rådhusrätterna bör icke medföra någon försämring

av rättsvården. Berättigade krav att få vissa mål, särskilt äktenskapsmål,

avgjorda även under rättsferierna bör tillmötesgås. Även om rättsferier

vid rådhusrätterna icke kan tillämpas i samma utsträckning som vid häradsrätterna,

är det enligt föreningens mening uppenbart att införandet av

rättsferier ställer större krav på organisationen under övriga delar av året.

Rättsferiernas inverkan på arbetskraftbehovet bör beaktas redan från början.

Rådhusrätten i Östersund framhåller att införandet av rättsferier kan

vålla vissa praktiska svårigheter, bl. a. därför att brådskande tvistemål och

ärenden kan nödvändiggöra en domstolssammansättning med tre juristdomare.

Det torde sålunda jämväl efter förstatligandet finnas ett visst behov

av sommarvikarier för ledamöterna i rådhusrätterna. Rättsferierna kommer

därjämte att medföra en icke oväsentlig förskjutning av domstolens arbete

från ferietid till övriga delar av året, vilket i sin tur medför ett ökat personalbehov

för domstolen. I huvudsak samma synpunkter anföres av rådhus
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

rätten i Halmstad. Under åberopande av liknande synpunkter motsätter sig

rådhusrätten i Hälsingborg att rättsferier införes. Rådhusrätten i Kalmar

anser att särskilda föreskrifter om rättsferier ej erfordras.

Rådhusrätten i Karlskrona ifrågasätter lämpligheten av att införa rättsferier

vid rådhusrätten under hänvisning särskilt till att en sådan reform skulle

medföra olägenheter för handläggningen av militära mål. I sådana mål är

det, framhåller rådhusrätten, nödvändigt att vid utsättande av förhandling

taga hänsyn till militärpersonalens tjänstgöring. Rådhusrätten är därför

nödsakad att hålla förhandlingar även under de tider då rätten enligt förslaget

skall hålla ferier. Rådhusrätten erinrar om att häradsrätter vid införandet

av den militära rättegångslagen ansågs mindre lämpade än rådhusrätter

för handläggning av militära mål, särskilt med hänsyn till häradsrätternas

jämförelsevis långa sommarferier.

Departementschefen. Vid häradsrätterna har rättsferier tillämpats sedan

länge. De har sin grund i den gamla tingsordningen på landet. Med samhällsutvecklingen

under senare årtionden har nya bärande motiv för feriesystemet

tillkommit. Sommaren har blivit semestertiden för många. Detta

har medfört praktiska svårigheter att anordna rättegångsförhandlingar sommartid.

Från allmänhetens sida är det som regel ett önskemål att ej nödgas

medverka i rättegång under denna tid eller i anslutning till de större helgerna.

Med hänsyn härtill får det anses vara en fördel, om domstolen under

vissa tidsperioder ej behöver hålla huvudförhandlingar på vissa, i förväg

fixerade dagar och därjämte får i möjlig utsträckning inskränka denna del

av verksamheten. Därtill kommer att rättsferierna i allmänhet underlättar

planeringen av semesterledighet för domstolens egna befattningshavare, såväl

domare som övrig personal.

Den dömande verksamheten vid rådhusrätterna har också till viss del varit

inskränkt under i stort sett samma tider som vid häradsrätterna. Det har

dock skett under andra former än dem som häradsrätterna tillämpat. Nu synes

förutsättningar finnas att vid rådhusrätt införa det onekligen smidigare

system som rättsferierna vid häradsrätt innebär. Det framlagda förslaget

om rättsferier vid rådhusrätt har också vunnit anslutning under remissbehandlingen.

Även jag biträder detta förslag. I samband härmed vill jag understryka

att införandet av rättsferier givetvis ej får leda till att rättsvården

eftersättes. I första hand får reformen den konsekvensen för en rådhusrätts

arbete att rådhusrätten icke, såsom nu är fallet, med nödvändighet måste

hålla en rättegångsdag varje vecka. Under rättsferierna kan antalet huvudförhandlingar

och tidpunkterna för dessa anpassas efter omständigheterna,

med beaktande av allmänhetens berättigade anspråk. Den del av domstolens

verksamhet, som ej innefattar måls avgörande vid särskild huvudförhandling,

avses — i enlighet med vad som nu allmänt gäller för rättsferier

vid häradsrätt — skola fortgå i erforderlig utsträckning. De under

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196''r

remissbehandlingen från några håll uttalade farhågorna för att ferierna

skulle medföra ökat personalbehov vid rådhusrätterna anser jag överdrivna.

I anslutning till de förordade nya bestämmelserna i 1 kap. 13 § rättegångsbalken

torde närmare föreskrifter bl. a. om tiderna för rättsferierna

vid rådhusrätt få utfärdas i administrativ ordning med stöd av 17 § i samma

kapitel.

17 §.

1 och med att huvudmannaskapet för rådhusrätterna överföres på staten

torde det — i likhet med vad som för närvarande gäller för domsagorna —

få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser om rådhusrätts

förvaltning. Detta föranleder en jämkning av förevarande paragraf.

Den föreslagna lydelsen av lagrummet överensstämmer med domstolskommitténs

förslag, som lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

4 kap.

2 och 3 §§.

Dessa paragrafer innehåller vissa bestämmelser angående tillsättning av

ordinarie domartjänster — utom såvitt rör högsta domstolens ledamöter.

2 § andra stycket innefattar en hänvisning, syftande på de särskilda reglerna

i § 31 regeringsformen och lagen den 5 april 1949 om val av borgmästare

och rådman. Enligt vad jag anfört i det föregående bör dessa regler

upphävas. Den nämnda hänvisningen bör därför utgå.

Reglerna i 3 § berör de biträdande domarna, tingsdomare och assessor i

rådhusrätt. Nämnda assessorstjänster föreslås skola utgå ur organisationen;

jfr vad förut sagts i anslutning till 1 kap. 10 § rättegångsbalken. Andra

stycket i förevarande paragraf med bestämmelse om tillsättning av assessor

i rådhusrätt bör därför upphävas.

I 3 § första stycket stadgas att tingsdomare utnämnes eller förordnas av

Kungl. Maj :t. Vid behandlingen i det föregående av frågan om en gemensam

domarbana har föreslagits att möjligheten att tillsätta tingsdomartjänst genom

förordnande avskaffas. Bestämmelsen om sådant förordnande skall sålunda

utgå. Den kvarstående föreskriften om utnämning av tingsdomare synes

därvid lämpligen kunna flyttas till 2 § i samma kapitel. Vad sålunda

förordats innebär att 3 § helt upphäves.

Ikraftträdande

Samtliga nu förordade ändringar i rättegångsbalken torde böra träda i

kraft den 1 januari 1965. övergångsbestämmelsen angående assessor i rådhusrätt

har förut berörts i anslutning till den föreslagna ändringen i 1 kap.

JO § i samma balk.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med

domsaga

Gällande bestämmelser. Med stöd av 1 § lagen den 17 juni 1932 (nr 263)

om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende äger Kungl. Maj :t

förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende

förenas med domsaga. Förordnande får meddelas på framställning av

stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke. Enligt 2 § kan Kungl.

Maj :t meddela sådant förordnande även utan stadsfullmäktiges samtycke,

om domstols- och magistratsgöromålen i staden ej bereder sysselsättning åt,

förutom borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter i rådhusrätten. Lagen

innehåller även vissa bestämmelser om kostnadsreglering mellan staten och

stad, vars rådhusrätt upphör. I detta hänseende gör lagen skillnad mellan

landsrättsförläggning enligt 1 § och det fall att förordnande ges utan stadens

samtycke med stöd av 2 §. I förstnämnda fall innefattas kostnadsregleringen

i en överenskommelse mellan staten och staden; lagen innehåller ej

några regler härom. För landsrättsförläggning enligt 2 § ger lagen åtskilliga

föreskrifter. Dessa går ut på att staten skall övertaga stadens ekonomiska

skyldigheter gentemot befattningshavare, vilkens tjänst indrages genom rådhusrättens

upphörande. Staten skall vidare i detta fall ersätta staden för

de kostnader som kan bli resultatet av åtgärden i övrigt. Förordnande om

landsrättsförläggning med stöd av 2 § skall föregås av utredning, som

verkställes av länsstyrelsen. Enligt vad som stadgas i 5 § skall vid förordnande

om rådhusrätts upphörande tillika meddelas erforderliga bestämmelser

med avseende på stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till

staten och tingslaget ävensom i övrigt meddelas de särskilda föreskrifter,

vilka stadens förening med domsaga kan föranleda.

Domstolskommittén anser att Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om

judiciella indelningsändringar av det slag som avses i 1932 års lag icke bör

vara principiellt beroende av kommunalt beslut, sedan rådhusrätterna förstatligats.

Huruvida stad skall förenas med domsaga eller icke, bör bestämmas

uteslutande med hänsyn till rättsvården. Kungl. Maj :ts beslutanderätt

bör inskrivas i rättegångsbalken. Kommittén föreslår att bestämmelse härom

upptages i ett nytt andra stycke i 1 kap. 1 § rättegångsbalken. Förordnande

i ämnet måste givetvis liksom nu, och på samma sätt som då fråga är om

domsagoregleringar i allmänhet, föregås av utredning. Särskild föreskrift

härom anser kommittén vara överflödig.

Som en följd av det anförda bör enligt kommitténs mening 1932 års lag

upphävas. Kommittén har upptagit stadgande härom i övergångsbestämmelserna

till sitt lagförslag om ändring i rättegångsbalken. I anslutning härtill

erinrar kommittén om föreskriften i 5 § i 1932 års lag, enligt vilken vid

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

rådhusrätts upphörande erforderliga bestämmelser skall meddelas med avseende

å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten och

tingslaget m. m. Stadgandet motsvarar de föreskrifter som givits om rätt

för Kungl. Maj :t att, då uppgörelse mellan olika tingslag ej kan träffas rörande

tillgångar och skulder, meddela erforderliga bestämmelser (jfr lagen

den 18 april 1947, nr 153, om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall).

Enligt kommitténs mening måste befogenhet av detta slag även i fortsättningen

tillkomma Kungl. Maj :t vid beslut om landsrättsförläggning av stad.

Kommittén förordar att befogenheten enligt 5 § i 1932 års lag alltjämt skall

gälla och föreslår att stadgande härom införes i övergångsbestämmelse till

lagen om ändring i rättegångsbalken.

Yttrandena. Flertalet remissorgan har icke uttalat sig om kommitténs förslag

i förevarande del.

Rådhusrätten i Malmö anser sig icke kunna biträda förslaget. Det föreslagna

stadgandet om stads förenande med domsaga synes ha karaktär av

övergångsbestämmelse och bör därför icke intagas i rättegångsbalken. Enligt

rådhusrättens mening bör, sedan rådhusrätterna förstatligats och en

enhetlig underrättsorganisation kommit till stånd, stads förenande med

domsaga följa samma regler som annan ändring i domkretsindelningen.

Möjligen bör i rättegångsbalken intagas en allmän bestämmelse att det ankommer

på Kungl. Maj :t att vidtaga sådan ändring och meddela de föreskrifter,

som därvid är erforderliga. Hovrätten över Skåne och Blekinge

anser att, för den händelse det provisorium som nu införes blir av längre

varaktighet, stadgandet i ämnet bör ha en vidare och mera generell avfattning,

innefattande även möjlighet att i rådhusrätts domkrets inbegripa

landsbygd. Det synes böra innehålla att om indelning i tingslag och om rådhusrätts

domkrets förordnar Kungl. Maj :t.

Departementschefen. Genom lagstiftning år 1924 skapades möjligheter att

föra städer med egen jurisdiktion under häradsrätts domvärjo. Särskilt

efter tillkomsten av 1932 års lag har många städer lagts under landsrätt.

I och med att staten övertager huvudmannaskapet över kvarstående rådhusrätter

föreligger ej skäl att bibehålla denna lag. Såsom domstolskommittén

framhållit torde anledning ej längre finnas att göra indelningsändringar

av detta slag principiellt beroende av kommunalt beslut. Prövningen,

huruvida stad med rådhusrätt skall lörenas med domsaga, torde väsentligen

få ske med hänsyn till rättsvården. Det är också anledning att räkna med

att ändringar av detta slag kan bli aktuella under de närmaste åren. Liksom

hittills torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att träffa erforderliga beslut.

Enligt förslagen i det föregående angående statens övertagande av huvudmannaskapet

kommer städerna att ha kvar en lokalhållningsskyldighet beträffande

rådhusrätterna. Kungl. Maj :t bör därför kunna meddela erforder
5

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 156

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 är 1961

liga bestämmelser med avseende på stadens rättigheter och skyldigheter i

förhållande till tingslaget vid införlivande av stad med domsaga. En sådan

befogenhet för Kungl. Maj:t kräver uppenbarligen även i fortsättningen stöd

i lag.

Då det gäller att utforma erforderliga lagregler i ämnet bör beaktas, atl

rättegångsbalken ej nämner att vissa städer för närvarande har egen jurisdiktion.

Den innehåller ej heller bestämmelser om domsagoindelningen. Man

har vidare anledning att räkna med att de faktiska förutsättningarna för indelningsändringar

ganska snart kommer att äudras under det fortsatta utredningsarbetet

rörande domstolsväsendet. De nu erforderliga lagbestämmelserna

kan således ej väntas bestå oförändrade under en längre tid. Med

hänsyn härtill synes de icke böra föranleda ingrepp i rättegångsbalkens gällande

reglering. De torde lämpligen kunna upptagas i en särskild lag.

Av bestämmelserna i den särskilda lag, vilken jag sålunda förordar, bör

framgå att det tillkommer Kungl. Maj:t att förordna att rådhusrätt skall

upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Att förordnande

skall föregås av särskild utredning torde ej behöva närmare regleras

i lagen.

I detta sammanhang torde böra beaktas att det kan befinnas lämpligt att

redan i samband med statens övertagande av huvudmannaskapet överföra

stad med rådhusrätt till domsaga. Beträffande några mindre städer har frågan

om införlivning med domsaga redan aktualiserats. Enligt vad som förutsättes

kommer staten att övertaga huvudmannaskapet för samtliga kvarvarande

rådhusrätter, således även rådhusrätterna i nämnda mindre städer,

den 1 januari 1965. Därmed blir städernas rättigheter och skyldigheter vad

gäller rådhusrätterna reglerade i förhållande till staten. Hinder synes icke

möta att förordnande om förening av stad med domsaga enligt den nya

lagen meddelas att gälla redan från och med den 1 januari 1965, då lagen

bör träda i kraft. 1932 års lag bör samtidigt upphävas.

Förslaget till lag angående upphävande av lagen om val av borgmästare

och rådman

Enligt § 31 regeringsformen äger stadsfullmäktige till tjänst som borgmästare

eller lagfaren rådman i stad föreslå tre behöriga personer, bland

vilka Kungl. Maj :t utnämner en till innehavare av tjänsten. Vidare stadgas

att närmare bestämmelser om val för upprättande av förslag till borgmästare-

eller rådmanstjänst meddelas genom särskild, av Kungl. Maj:t och

riksdagen samfällt stiftad lag. Sådana bestämmelser har meddelats i lagen

den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman. Lagen reglerar

närmare de åtgärder som skall vidtagas vid uppkommen ledighet på

borgmästare- eller rådmanstjänst och hur själva valet i stadsfullmäktige

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196''y

skall tillgå. Nämnas bör därvid att magistraten har att kungöra ledigbliven

tjänst. Uppskov med tillsättandet av tjänst kan beviljas av Kungl. Maj:t,

som regel endast efter ansökan därom. Sedan ansökningstiden utgått, skall

magistraten överlämna ansökningshandlingarna till hovrätten, som har att

avgiva yttrande i ärendet. Då fråga är om rådmanstjänst, skall magistraten

överlämna jämväl eget utlåtande.

Vid 1960 års riksdag framlades proposition med förslag om upphävande

av § .‘11 regeringsformen. Riksdagen antog grundlagsförslaget, vilket tillstyrkts

av konstitutionsutskottet, såsom vilande. (Prop. 143, KU 22.)

I memorial vid 1961 års riksdag hemställde konstitutionsutskottet att

riksdagen måtte för sin del besluta att uppskjuta prövningen av nämnda

såsom vilande antagna förslag till senare riksdag under löpande valperiod

till andra kammaren. Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med utskottets

hemställan. I skrivelse till riksdagen lämnade Kungl. Maj :t jämlikt

§ 64 riksdagsordningen sitt samtycke till riksdagens beslut. (KU 6, rskr

101, kskr 158.)

Den slutliga prövningen av det såsom vilande antagna förslaget om upphävande

av § 31 regeringsformen har ännu icke ägt rum.

I proposition, nr 19, till årets riksdag har föreslagits att den i § 31 regeringsformen

stadgade bestämmelsen om städernas förslagsrätt vid tillsättning

av borgmästare och rådman överföres till 1 § 1949 års lag om val av

borgmästare och rådman, därest riksdagen slutligt godkänner det såsom

vilande antagna grundlagsförslaget. Den förordade lagändringen föreslås

skola träda i kraft samtidigt med grundlagsändringen. Denna proposition

har ännu icke varit föremål för riksdagens prövning.

Departementschefen. Förslagen att upphäva § 31 regeringsformen och att

överflytta bestämmelserna om städernas förslagsrätt vid tillsättning av

borgmästare och rådman till 1949 års lag om val av borgmästare och rådman

har tillkommit i syfte att förbereda och möjliggöra vidare lagstiftningsåtgärder,

varigenom huvudmannaskapet för rådhusrätterna överföres på

staten. Riksdagens slutliga prövning av det såsom vilande antagna grundlagsförslaget

torde komma att företagas under våren 1964, det sista året under

löpande valperiod till andra kammaren. Därest förslaget ävensom den

föreslagna ändringen i 1949 års lag antages, kommer samtliga lagbestämmelser

rörande tillsättning av borgmästare och rådman att bli samlade i

nämnda lag. Det har varit förutsatt att lagen sedan skall upphävas i samband

med rådhusrättsreformen. I och med att staten blir huvudman för

rådhusrätterna föreligger ju icke längre nuvarande motiv för ett inflytande

från städernas sida på tillsättningen av förevarande domartjänster. Jag vill

därför nu — under förutsättning att den föreslagna grundlagsändringen

slutligt godkännes och ändringen i 1949 års lag antages — föreslå att

1949 års lag upphäves i sin helhet vid utgången av år 1964. Beaktas bör att

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

det, om tjänst i rådhusrätt blir ledig dessförinnan, kan vara särskild anledning

att meddela uppskov med återbesättandet med hänsyn till det förestående

förstatligandet. För att ge Kungl. Maj:l tillfälle att fatta erforderligt

beslut i saken, synes magistrat böra åläggas att göra anmälan om inträffad

ledighet.

Såsom anförts i det föregående avses borgmästare och rådman skola utnämnas

av Kungl. Maj-.t även efter det att rådhusrätterna förstatligats; jfr

4 kap. 2 § rättegångsbalken. Erforderliga bestämmelser om tillsättningsförfarandet

torde få utfärdas i administrativ ordning i enlighet med vad som

gäller i fråga om de nuvarande statliga domar tjänster na. Vad angår de

tjänster som kommer att tillträdas tidigast den 1 januari 1965 bör reglerna

i 1949 års lag givetvis ej heller vinna tillämpning på det tillsättningsförfarande

som måste äga rum under år 1964. Den närmare regleringen av detta

förfarande bör få ske enligt Kungl. Maj:ts bestämmande. Föreskrift härom

torde lämpligen böra upptagas i lagen angående upphävande av 1949 års lag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen

Gällande bestämmelser. 14 § konkurslagen innehåller bestämmelser bl. a.

om den tid, inom vilken borgenärs konkursansökan skall hänskjutas till

rätten. Mål om ansökan, som ej medgivits av gäldenären, skall sålunda i

stad med rådhusrätt utsättas till förhandling inom fyra dagar. För landet

och övriga städer är motsvarande tid tio dagar. Här har emellertid konkursdomaren

möjlighet att låta anstå med målet till det ting som hålles närmast

därefter. Förutsättning härför är att varken borgenären eller gäldenären begär

att målet skall upptagas inom tiodagarsfristen. För såväl rådhusrätt

som häradsrätt gäller dessutom att angivna tidsfrister kan utsträckas, när

så oundgängligen kräves för gäldenärens kallande och inställelse vid rätten.

Stadsdomstolsutredningen framlade (SOU 1961:6 s. 124 o. 125) förslag

om att den för häradsrätt stadgade befogenheten att uppskjuta mål om

egendomsavträde till nästa ting skulle göras tillämplig även för rådhusrätt

i samband med att rättsferier införes där. Utredningen förordade även att

den för rådhusrätt stadgade fyradagarsfristen utsträckes till tio dagar, varigenom

fullt enhetliga bestämmelser kommer att gälla om behandlingen av

ifrågavarande mål. Utredningen framhöll därvid att gällande bestämmelse

om anstånd med häradsrätts prövning av konkursansökan till närmaste

ting har tillkommit för att nedbringa de kostnader och besvär för nämndens

kallande som ett särskilt sammanträde med häradsrätt medför bl. a. under

ferierna. Även i rådhusrätter vållas olägenheter om huvudförhandling ovillkorligen

måste hållas inom fyra dagar. Något hinder från allmänna syn
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

punkter torde ej möta att prövningen av konkursansökan även i rådhusrätt

får, om borgenären och gäldenären medger det, anstå till nästa ordinarie

sammanträde, d. v. s. till första allmänna rättegångsdag.

Domstolskommittén, som anmärker att stadsdomstol sutredningens förslag

tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, biträder vad

utredningen anfört.

Yttrandena. Rådhusrätten i Hälsingborg anser att införandet av rättsterier

ej behöver föranleda ändring av den tid inom vilken konkursansökan skall

prövas av rätten. Enligt rådhusrättens mening bör den önskade snabbheten

på detta område, om rättsferier införes, tillgodoses genom föreskrift om förberedelse

i mål om försättande i konkurs, varigenom det övervägande antalet

mål kommer att avgöras vid omedelbar huvudförhandling i anslutning

till förberedelsen. Rådhusrätten i Malmö hemställer att det genom uttalande

klargöres att vid rådhusrätt, som arbetar på avdelningar, med första allmänna

rättegångsdag skall avses rättegångsdag vid den avdelning som har

att upptaga konkursansökan.

Departementschefen. I samband med att rättsferier, såsom föreslagits i det

föregående, införes vid rådhusrätterna torde regler, motsvarande dem som

gäller för häradsrätt enligt 14 § konkurslagen, också böra införas för behandlingen

av konkursansökan i rådhusrätt. Detta får till följd att den tid,

inom vilken ansökan som ej medgivits av gäldenären skall prövas av rätten,

blir i princip densamma i alla underrätter. I nu förevarande sammanhang

torde en prövning av konkurslagens handläggningsregler från vidare

utgångspunkter få anstå. Jag vill alltså biträda stadsdomstolsutredningens,

av domstolskommittén tillstyrkta förslag till ändring i förevarande paragraf.

Vad angår den i ett remissyttrande väckta frågan om allmän rättegångsdag

i rådhusrätt, som arbetar på avdelningar, torde lösningen bli beroende

av hur föreskrifterna om arbetsfördelningen inom den enskilda rådhusrätten

blir utformade. Ställning härtill får tagas i annat sammanhang.

Nu förordade lagändring torde böra träda i kraft den 1 januari 1965.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om behörighet för

häradsrätt att upptaga sjörätt smål

1 det föregående har föreslagits att lagen den 17 juni 1932 om stads och

landsbygds förenande i judiciellt avseende skall upphävas. Som följd härav

skall den i 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt

att upptaga sjörättsmål gjorda hänvisningen till 1932 års lag utgå.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

V. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet

upprättade förslag1 till

1) lag med visso bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna;

2) lag om ändring i rättegångsbalken;

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga;

4) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val

av borgmästare och rådman;

5) lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om

behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Av dessa förslag är de under 1)—3) samt 5) och 6) av den natur att lagrådets

utlåtande över dem bör inhämtas.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över sistnämnda förslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hircn

1 Förslagen, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här

uteslutits.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

123

Utdrog av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 april

196b.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren,

Enligt lagrådet den 22 april 1964 tillhandakominet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 6 mars 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) lag med vissa bestämmelser angående statens

övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna; 2) lag om ändring

i rättegångsbalken; 3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande

med domsaga; 4) lag om ändrad lydelse av 1b § konkurslagen; samt 5)

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den b juni 1937 (nr 306) om behörighet

för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Lars Olsgren.

Förslagen föranledde följande yttranden inom lagrådet:

Justitieråden Romanus och Digman:

I 2 § av förslaget till lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande

av huvudmannaskapet för rådhusrätterna upptages stadgande, att

vid rådhusrätt anställd lagfaren tjänsteman är skyldig att den 1 januari

1965 övergå till jämställd eller högre tjänst vid underrätt, samt att den som

med stöd av vad sålunda sagts överföres till statlig tjänst ej är skyldig att

vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner.

Enligt domstolskommitténs förslag skulle genom själva lagstadgandet vid

rådhusrätterna anställda lagfarna befattningshavare den 1 januari 1965

överföras till motsvarande befattningar i statlig tjänst utan minskning i

dem tillförsäkrade avlöningsförmåner. Det till lagrådet remitterade förslaget

har, såsom framgår av dess lydelse, erhållit en något mer begränsad

räckvidd, och det lärer för varje särskilt fall fordras besked om tillsättningen

av de statliga befattningarna fr. o. m. den 1 januari 1965. I fråga

om sättet för befattningshavarnas övergång till statlig tjänst har departementschefen

anslutit sig till den av domstolskommittén uttalade uppfatt
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ningen att statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal tjänst, bör få

tillsättas utan ansökningsförfarande. Departementschefen har vidare, i anslutning

till det i 2 § upptagna stadgandet, uttalat, att de fall där vederbörande

söker och erhåller en ledigförklarad statlig tjänst ej bli att hänföra

under stadgandet, och att den som samtycker till att bli överförd till viss

tjänst, med därmed förenade löneförmåner, utan föregående ansökningsförfarande

också faller utanför tillämpningen av stadgandet.

I anledning av de nu återgivna uttalandena må framhållas, att enbart den

omständigheten att befattningshavaren samtycker till att bli överförd till

viss statlig tjänst icke medför att stadgandet i 2 § ej äger tillämpning. Sålunda

får t. ex. i det fall att, utan att särskilt ansökningsförfarande anordnats,

lagfaren befattningshavare samtycker till att den 1 januari 1965 bli

överförd till den statliga tjänst, som motsvarar hans tidigare befattning,

den i 2 § upptagna garantin rörande bibehållna löneförmåner anses gälla.

Rättsläget kan vara detsamma också i fall, då den nya tjänsten tillsättes efter

ansökan. Det förutsättes i båda de här åsyftade fallen att befattningshavaren

enligt 2 § i och för sig är skyldig att övergå till den nya tjänsten;

hans samtycke till att bli överförd till denna resp. hans ansökan till tjänsten

kan då ej utan vidare uppfattas som ett avstående från den honom genom

2 § tillförsäkrade rätten till oförminskade löneförmåner.

Det kan förutsättas att hithörande spörsmål komma att lösas vid de förhandlingar

som skola ske med tjänstemännens organisationer.

Lagrådet:

Den i 2 § föreslagna lagregeln åsyftar att till sitt innehåll svara mot stadgandet

i 5 § magistratskungörelsen; i båda lagrummen avses, förutom fullmaktshavare,

allenast befattningshavare med ordinarie eller extra ordinarie

kommunal tjänst. Med hänsyn härtill synes det vara att föredraga att, liksom

i 5 § magistratskungörelsen, i det nya stadgandet användes ordet befattningshavare

och icke tjänsteman. Lagrådet hemställer om sådan ändring

av lagtexten.

I övrigt lämnas de remitterade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 196b

125

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 april 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, till fortsatt behandling

fråga om huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. in., vilken fråga tidigare

anmälts i statsrådet den 6 mars 1964.

Lagrådet har den 23 april 1964 avgivit utlåtande över de till lagrådet den

6 mars 1964 remitterade förslagen till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna;

2) lag om ändring i rättegångsbalken;

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsa
ga;
4)

lag om ändrad lydelse av lb § konkurslagen; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den b juni 1937 (nr 306)

om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

De spörsmål som sammanhänger med den av två ledamöter i lagrådet

berörda frågan om den lagfarna rådhusrättspersonalens övergång till statliga

tjänster har förutsatts bli behandlade vid de kommande förhandlingarna

med personalorganisationerna. Närmare bestämmelser, som kan visa

sig erforderliga i ämnet, torde få upptagas i de tillämpningsföreskrifter som

Kungl. Maj :t har att utfärda.

Lagrådets anmärkning angående avfattningen av det föreslagna stadgandet

i 2 § första stycket lagen med vissa bestämmelser angående statens

övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna torde ej föranleda

ändring i det remitterade förslaget.

I detta sammanhang anhåller jag att få upptaga vissa frågor angående

administrationen av rådhusrätterna och vissa personalplaner m. m. för dessa

efter förstatligandet.

5f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 156

opaginerad Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

Administrationsfrågor

Kommittén

I direktiven för kommittén ifrågasattes en mer ändamålsenlig ordning

beträffande den inre administrationen av domstolsväsendet än den som nu

gäller. Kommittén har emellertid inte funnit det möjligt att i förevarande

sammanhang granska problemet i hela dess vidd utan har nu endast tagit

ställning till hur rådhusrätterna i administrativt hänseende tills vidare skall

infogas i det statliga systemet.

Enligt kommitténs (majoritetens) uppfattning kan det inte ifrågakomma

att rådhusrätterna efter förstatligandet bibehålies vid den administrativa

självstyrelse, som de hittills haft i betydande utsträckning. Kommittén finner

det i stället lämpligt och naturligt att hovrätterna, som omhänderhar

administrationen av domsagorna, också blir rådhusrätternas chefsmyndighet

i administrativt hänseende. Detta behöver ej betyda, framhåller kommittén,

att hovrätternas handhavande av de administrativa och ekonomiska

trågorna beträffande rådhusrätterna i alla hänseenden ordnas på samma

sätt som nu gäller i fråga om domsagorna. Vad särskilt angår större underrätter

— såväl häradsrätter som rådhusrätter — kan praktiska skäl anföras

för att en icke obetydlig administrativ självständighet tillerkännes dem.

Då någon omprövning av de administrativa frågorna för domsagornas del

icke kan ske i förevarande sammanhang, bör enligt kommitténs mening

från likformighetens synpunkt de principer som nu tillämpas för domsagoorganisationen

tills vidare i stort sätta sin prägel även på administrationen

av rådhusrätterna. Kommittén anför att likformighetssträvandena väl

icke behöver drivas så långt att de fördelar, som den nuvarande relativa

självstyrelsen innebär för åtminstone de större rådhusrätterna, helt går förlorade.

Det är emellertid angeläget att under den tid som står till förfogande,

innan en enhetlig underrättsorganisation genomföres, så goda förutsättningar

som möjligt skapas för jämförelse såväl mellan de olika domstolstyperna,

deras arbetssätt, arbetsresultat och medelsbehov som mellan

de olika rådhusrätterna inbördes. Hovrätterna måste därför beredas möjlighet

till en samlad överblick och insyn även i rådhusrätternas arbetsförhållanden.

En självständig administration inom rådhusrätterna eller inom

vissa av dem skulle medföra en isolering av dessa och motverka utvecklingen

mot en enhetlig organisation.

Hovrätterna bör enligt kommitténs mening ha möjlighet att i betydande

utsträckning delegera sin beslutanderätt. Omfattningen av sådan delegation

bör avgöras av hovrätten särskilt för varje rådhusrätt inom hovrättens

verksamhetsområde. För att nå en tillfredsställande lösning av de stora

domstolarnas dagliga administrativa rutinproblem kan särskilda organisa
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kuixgl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b 127

tionsåtgärder behöva vidtagas. Åtminstone i Stockholms rådhusrätt torde

sålunda eu administrativ chefstjänsteman böra finnas.

Kommittén föreslår att de bestämmelser som i administrativt hänseende

gäller för domsagorna ges motsvarande tillämpning för rådhusrätterna.

Emellertid framhåller kommittén att administrationen, särskilt vad avser

beviljande av ledigheter och förordnande av vikarier, torde kunna avsevärt

underlättas genom att man utnyttjar den möjlighet till delegation av beslutanderätten

från hovrätt till rådhusrätt, som kommittén förordat. Åtskilliga

frågor av detta slag bör hovrätten kunna överlämna åt vederbörande

rådhusrätt att — i förekommande fall enligt de generella anvisningar hovrätten

kan finna anledning meddela — själv avgöra. En betydande decentralisering

kan på detta sätt åstadkommas. Den kontroll och överblick av rådhusrätternas

arbets- och personalförhållanden, som enligt vad förut anförts

måste tillförsäkras hovrätterna, behöver härigenom icke gå förlorad.

Den kan erhållas dels genom anvisningar i samband med delegationen av

beslutanderätten, dels genom att uppgiftsskyldighet föreskrives beträffande

beviljade ledigheter och meddelade förordnanden.

Kommittén erinrar om att arbetsfördelningen mellan ledamöter i rådhusrätt

för närvarande regleras genom stadgor eller arbetsordningar, fastställda

av Kungl. Maj :t. Då rådhusrätterna enligt kommitténs förslag i administrativt

hänseende skall underordnas hovrätterna, finner kommittén naturligt

att hovrätten även får befogenhet att — i likhet med vad som gäller

inom domsagoorganisationen — besluta om arbetsfördelningen mellan

de ordinarie domarna vid rådhusrätterna. Kommittén ifrågasätter, huruvida

detta alltid behöver ske på samma sätt som för närvarande genom

stadga eller arbetsordning med detaljerade föreskrifter om uppdelning av

skilda grupper av mål och ärenden på de olika ledamöterna. Vid i vart fall

de tre största rådhusrätterna torde enligt kommitténs mening arbetsordningar

av praktiska skäl bli nödvändiga. I övrigt anser kommittén att möjlighet

bör finnas att i något enklare form reglera förhållandena vid vissa

mindre och medelstora rådhusrätter. Förutsättningar kan där föreligga att

meddela beslut om arbetsfördelning i en ordning, liknande den som tilllämpas

för häradsrätterna. Kommittén finner det kunna överlämnas åt hovrätterna

att närmare bestämma Ailken form erforderliga föreskrifter om

arbetsfördelningen skall ges.

En ledamot av kommittén har gentemot majoritetens uppfattning hävdat

att det måste vara en betydande fördel, om en och samma myndighet

utfärdar de bestämmelser som närmare reglerar underrätternas arbetsformer.

Därmed erhålles garantier för en större likformighet i bestämmelserna

än om sex olika hovrätter verkställer ifrågavarande reglering.

Åtminstone så länge en central administrativ chefsmyndighet för domstolarna

inte finns, bör enligt denne ledamots mening Kungl. Maj :t utfärda

arbetsordningarna för domstolarna. Endast för de mycket stora domsto
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

larna torde särskild arbetsordning erfordras för varje domstol. För mindre

domstolar med likartad personaluppsättning torde däremot kunna ges gemensamma

arbetsordningar. Reservanten menar vidare att rådhusrätt, då

det gäller ledighet för annan lagfaren befattningshavare än borgmästare,

bör få bevilja ledighet i större utsträckning än kommitténs majoritet förutsatt,

dock under villkor att befattningshavare vid rådhusrätten kan förordnas

till vikarie.

Yttrandena

Kommitténs förslag att rådhusrätterna i administrativt hänseende skall

inordnas i den statliga organisationen på liknande sätt som nu gäller i fråga

om domsagorna har väckt delade meningar hos de remissinstanser som särskilt

yttrat sig i frågan.

Förslaget tillstyrkes i huvudsak av bl. a. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för

Övre Norrland och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Till dem som förklarat sig icke kunna godtaga kommitténs förslag hör

statskontoret, Sveriges juristförbnnd, Föreningen Sveriges stadsdomare och

flertalet av de rådhusrätter som yttrat sig.

Av dem som tillstyrker kommitténs förslag betonar hovrätten över Skåne

och Blekinge vikten av att hovrätternas ställning i administrativt hänseende

icke försvagas genom en vidsträckt självstyrelse för rådhusrätterna. Med

en sådan ordning skulle rådhusrätternas isolering konserveras och den

tillämnade reformen till stor del förfelas. En rättvis och riktiu behandling

av personal- och befordringsfrågor förutsätter enligt hovrättens mening att

hovrätterna tar aktiv del i viktigare ärenden om ledigheter och förordnanden.

Även Göta hovrätt understryker betydelsen av att hovrätterna får möjlighet

till en samlad överblick och insyn i rådhusrätternas arbetsförhållanden,

Föreningen Sveriges häradshövdingar ansluter sig till kommitténs uttalanden

i fråga om administrationen av rådhusrätterna med hänsyn till

att en decentralisering av beslutanderätten föreslås och till att en granskning

av den inre administrationen för hela domstolsväsendet avses skola

ske framdeles. Föreningen förutsätter att den föreslagna delegationsrätten

utnyttjas i största möjliga utsträckning.

I motsats till kommittén anser statskontoret att rådhusrätts inre organisation

och administration bör framgå av klara och fasta regler i en för alla

stadsdomstolar gemensam rådhusrättsstadga samt i en av Kungl. Maj :t

utfärdad instruktion för varje rådhusrätt eller för större rådhusrätt. I vart

fall de större rådhusrätterna bör därvid tillerkännas rätt att så långt möjligt

själva besluta om sina inre angelägenheter, t. ex. i fråga om indelning på

avdelningar, vikariatsförordnanden, tjänstledighet, disciplinära åtgärder

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

in. in. Denna rådhusrätternas självstyrelse får dock ej sträckas längre än

att hovrätterna äger rätt att i viss utsträckning vid behov disponera över

rådhusrätternas icke ordinarie domare. Icke heller Sveriges juristförbnnd är

övertygat om nödvändigheten av att nu företaga så förhållandevis genomgripande

förändringar som domstolskommittén föreslår. Karaktären av

ett provisorium bör föranleda alt ändringar vidtages endast i den utsträckning

detta kan vara påkallat med hänsyn till ändrat huvudmannaskap

och etablerande av en gemensam domarkarriär. Målet för den framtida administrationen

bör enligt förbundets mening vara en långt driven decentralisering.

Föreningen Sveriges stcidsdomare anser att de av Kungl. Maj :t

fastställda arbetsordningarna varit av största betydelse för arbetets behöriga

gång vid rådhusrätterna. Det finns enligt föreningens uppfattning ingen

som helst anledning att på denna punkt frångå gällande ordning. Rådhusrätten

i Jönköping uttalar sig i samma riktning.

För Stockholms rådhusrätt framstår det som riktigast att ansvaret för

administrativa beslut får åvila rådhusrätten. Genom att rådhusrätten under

årens lopp åtnjutit ett betydande mått av självstyrelse har, anföres i

domstolens yttrande, den nuvarande, smidigt fungerande organisation, som

rådhusrätten i dag utgör, kunnat byggas upp. Skulle denna självstyrelse i

väsentlig mån gå förlorad, kan man befara att domstolen icke skall kunna

fullgöra sina uppgifter i rättsvårdens tjänst på ett tillfredsställande sätt.

Enligt rådhusrättens mening bör självstyrelsens omfattning klart fastslås i

en stadga för rådhusrätterna. Även rådhusrätten i Södertälje motsätter sig

bestämt kommitténs förslag att upphäva den relativt fria ställning i interna

administrativa angelägenheter som rådhusrätterna hittills haft. Rådhusrätten

föreslår att en utredning omedelbart igångsättes för att finna en smidigare

och lämpligare lösning av de administrativa frågorna än den av kommittén

framlagda.

Departementsch ef en

Förstatligandet av rådhusrätterna och avvecklingen av magistraterna

medför ändringar i fråga om administrationen av rådhusrätternas verksamhet.

Ändrade bestämmelser erfordras bl. a. rörande medelsförvaltning och

handläggning av personalärenden. Vidare aktualiseras föreskrifter i sådana

frågor som arbetsfördelningen inom eu rådhusrätt, vilka frågor berörts i

samband med att omnämnda lagrådsremiss beslutades.

I likhet med kommittén och de hörda hovrätterna anser jag del givet afl

hovrätterna bör ha motsvarande möjlighet att följa rådhusrätternas arbetsoch

personalförhållanden som de nu har i fråga om häradsrätterna. Hovrätterna

bör med andra ord vara chefsmyndighet även för rådhusrätterna

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

och i sådan egenskap i princip ha avgörandet i viktigare administrativa frågor.

Beroende bl. a. på de enskilda rådhusrätternas storlek och skiftande arbetsföihållanden

varierar möjligheterna för dem att självständigt handlägga

administrativa ärenden inom ramen för den statliga doinstolsorganisationen.

Om eu tillfredsställande samordning av underrätternas samlade personalresurser

skall kunna erhållas, torde man icke kunna — såsom en reservant

inom kommittén föreslagit — meddela generella föreskrifter om de fall,

i vilka rådhusrätterna själva skall äga besluta. I anslutning till vad kommitténs

majoritet föreslagit bör hovrätt i stället få möjlighet att delegera sin

beslutanderätt i administrativa ärenden till viss rådhusrätt. Såvitt gäller de

stora rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö torde en delegation

bli nödvändig redan av praktiska skäl. Med hänsyn till omfattningen av de

da§I''§a rutingöromålen torde man även få räkna med behov'' av viss administrativ

personal vid dessa domstolar. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t

att meddela närmare föreskrit ter i nu berörda hänseenden.

Även frågor om bestämmande av arbetsfördelning mellan ledamöter i rådhusrätt

bör, såsom allmänt gäller för häradsrätternas domarpersonal, i

princip avgöras av hov rätt. Härvid bör emellertid undantag göras för Stockholms

rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt och rådhusrättten i Malmö med

hänsyn till de speciella förhållandena vid dessa domstolar. Bestämmelser

om arbetsfördelning inom dessa rådhusrätter synes lämpligen i vart fall till

en början, böra meddelas i särskilda, av Kungl. Maj:t fastställda arbetsordningar.

Personalplaner in. in.

Kommittén

Vid beräkningen av den behövliga domarpersonalen för rådhusrätterna

utgår kommittén från att antalet ordinarie domare i varje rådhusrätt även

efter förstatligandet skall vara minst tre eller således borgmästare och två

rådmän. När kommittén upprättat sina förslag till personalplaner har den

valt att i första hand göra jämförelser mellan de olika rådhusrätterna inbördes.

Kommittén framhåller att personalbehovet vid de olika rådhusrätterna

efter ett förstatligande får överses från tid till annan på sätt som är

brukligt inom det statliga domstolsväsendet. Det har ej varit möjligt för

kommittén att närmare pröva ändamålsenligheten av nuvarande arbetsfördelning

mellan ledamöterna eller, i förekommande fall, indelningen på

avdelningar.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

I de av kommittén upprättade personalplanerna redovisas tjänster för

domare och tingsnotarier. När det gäller att uppskatta den inverkan på

personalorganisationen som införandet av tingsnotariesvstemet innebär, har

kommittén utgått från att — då med nuvarande organisation underlaget

för sådana uppgifter som avses tillkomma tingsnotarier är tillräckligt för

full sysselsättning åt en domare — mot en tjänst som domare bör anses

svara två tingsnotarietjänster. Hänsyn har härvid tagits dels till att viss tid

kräves, innan en tingsnotarie är insatt i arbetet, dels till att handledningen

av tingsnotarierna förutsätter en ej oväsentlig arbetsinsats från den äldre

personalens sida.

Vid sin bedömning av personalbehovet har kommittén funnit att rådhusrätterna

i Nyköping, Motala, Varberg, Vänersborg och Skellefteå har alltför

litet arbetsunderlag för att bestå i nuvarande form vid en ny domkretsindelning.

Kommittén förutsätter att en domkretsreglering för dessa domstolar

sker vid första tillfälle. I avvaktan härpå föreslås ej någon ändring i

deras nuvarande personalbestånd. Vid inträffande ledighet på domartjänst

bör denna emellertid ej återbesättas, innan beslut i domkretsfrågan meddelats.

Rådhusrätterna i de städer, om vilka utredning rörande landsrättsförläggning

verkställts eller pågår, har ej medtagits i personalplanerna. Kommittén

utgår från att så länge rådhusrätterna är kvar i dessa städer — Växjö,

Alingsås, Kristinehamn, Söderhamn och Härnösand — nuvarande ordning

tills vidare får tillämpas där.

Kommitténs förslag till personalplaner i övriga 31 rådhusrätter framgår

av följande sammanställningar, därvid till jämförelse angivits personaluppsättningen

den 1 juli 1963.

Stockholms rådhusrätt

Nuvarande

organisation

Borgmästare .................. 1

Rådmän ...................... 46

Extra rådmän.................. 3

T. f. rådmän .................. 4

Assessorer .................... 30

Extra assessorer................ 5

Sekreterare.................... 33

122

Domaraspiranter .............. It)

132

Förslag

Borgmästare .................. 1

Rådmän ...................... 76

Tingssekreterare .............. 24

101

Tingsnotarier.................. 38

139

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

Därest den nuvarande arbetsbelastningen vid rådhusrätten består vid

förstatligandet, erfordras enligt kommittén — utöver det föreslagna antalet

lagfarna befattningshavare — fem extra rådmän och två extra tingssekreterare.

Under förutsättning att nuvarande indelning på avdelningar bibehålies

har kommittén tänkt sig föreslagen personal, vari jämväl inräknas de extra

befattningshavarna, fördelad på i stort sett följande sätt.

Borgm.

Rådman-

Övriga

Tings-

Tingsnot.

ordfö-

rådmän

sekr.

rande

Fastighetsavdelningen

Bouppteckningsavdelningen l.........

1

4

4

6

Förmynderskapsavdelningen J

Expropriationsdomstolen..............

»3

13

Fyra familjerättsavdelningar..........

4

8

En avdelning för konkurs-, lagsöknings-

och allmänna tvistemål ...........

1

3

1

\

Sju avdelningar för övriga tvistemål. . . .

7

>14

7

Fyra avdelningar för stornämndsbrott-

mål....................

4

= 14

18

Sex avdelningar för smånämndsbrottmål

6

12

2

En avdelning för bötesbrottmål........

1

2

Vikarier för ordinarie ledamöter (13) och

tingssekreterare (3) ................

16

Vikarier för tingsnotarier..............

4

Summa

1

23

358

>26

38

1 varav 2 extra.

2 varav 1 extra.

3 varav 5 extra.

Göteborgs rådhusrätt

Nuvarande

organisation

Borgmästare .................. 1

Rådmän ...................... 24

Assessorer .................... 16

Extra assessor................ 1

Stadsnotarier.................. 13

55

Förslag

Borgmästare .................. i

Rådmän ...................... 35

Tingssekreterare................ 9

45

Tingsnotarier.................. 18

63

Under förutsättning att nuvarande indelning på avdelningar bibehålies

har kommittén tänkt sig föreslagen personal fördelad på i stort sett följande

sätt.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

133

Tre avdelningar för konkursmål, expropriationsmål

och allmänna tvistemål

..............................

Till en av dessa avdelningar bör hänföras

dels inskrivningsärenden och mål om

lagsökning och betalningsföreläggande.

...............................

och dels bouppteckningsärenden och

konkursdomargöromål..............

Tre avdelningar för allmänna tvistemål

och familj erättsmål ................

Fem avdelningar för brottmål ........

Vikarier för ordinarie ledamöter........

Vikarier för tingsnotarier..............

Summa

Borgm.

Rådman-

ordfö-

rande

Övriga

rådmän

Tings-

sekr.

Tingsnot.

i

2

5

1

1

6

1

2

3

6

2

5

12

5

9

2

i

10

25

9

18

Rådhusrätten i Malmö

Nuvarande

organisation

Borgmästare .................... 1

Rådmän ........................ 15

Assessorer ...................... 11

Extra assessor .................. 1

Notarier ........................ 8

36

Förslag

Borgmästare .................... 1

Rådmän ........................ 20

Tingssekreterare.................. 6

27

Tingsnotarier.................... 15

42

Under förutsättning att nuvarande indelning på avdelningar bibehålles,

har kommittén tänkt sig föreslagen personal fördelad på i stort sett följande

sätt.

Borgm.

Rådman-

Övriga

Tings-

Tings-

ordfö-

rande

rådmän

sekr.

not.

En avdelning för konkursmål och all- männa tvistemål ..................

En avdelning för familjerättsmål och

1

2

1

allmänna tvistemål................

Till en av dessa avdelningar bör hän-

1

4

2

föras inskrivningsärenden, bouppteck- ningsärenden och mål om lagsökning

och betalningsföreläggande..........

1

1

5

Fyra avdelningar för brottmål........

Vikarier för ordinarie ledamöter och

4

8

5

tingssekreterare....................

Vikarier för tingsnotarier ............

5

2

Summa

1

5

15

G

15

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

Vad angår övriga 28 rådhusrätter föreslås personalplanerna för dem få

följande innehåll.

Rådhusrätt

Nuvarande organisation

Förslag

Borgm.

Rådmän

Assessorer

Borgm.

Rådmän

Tings-

sekr.

Tings-

not.

Södertälje ....

1

2

1

1

3

1

Uppsala........

1

4

2

1

5

1

2

Nyköping......

1

2

1

2

Eskilstuna ....

1

3

1 extra

1

3

2

Örebro ........

1

4

2

1

4

1

2

Västerås ......

1

4

1 + 1 extra

1

4

1

2

Gävle..........

1

3

2

1

4

1

2

Linköping .....

1

4

2+1 extra

1

5

1

2

Norrköping ....

1

5

4 + 1 extra

1

6

2

3

Motala ........

1

2

1

2

Jönköping ....

1

3

1

3

Kalmar........

1

2

1

1

2

2

Karlskrona ....

1

3

1

1

3

t

Kristianstad ...

1

2

1

1

2

1

Hälsingborg ....

1

3

4

1

5

2

2

Landskrona ....

1

2

1

1

2

1

Lund..........

1

2

1

1

2

2

Halmstad......

1

2

1

1

2

2

Varberg........

1

2

1

2

Uddevalla .....

1

2+1 extra

1

2

1

Vänersborg ....

1

2

1

2

Borås..........

1

4

1 + 1 extra

1

4

1

2

Karlstad ......

1

3

1

1

3

2

Sundsvall......

1

2

1

1

3

Östersund......

1

2

1

1

2

2

Umeå .........

1

2

1

3

2

Skellefteå......

1

2

1

2

Luleå .........

1

2

1

1

3

Summa

28

76

34

28

85

10

36

Kommittén anmärker att de upptagna personalplanerna inte omedelbart

kan i sin helhet omsättas i praktiken. I samband med genomförandet av den

av kommittén föreslagna statliga personalorganisationen blir vissa övergångsanordningar

nödvändiga. Domartjänst, som enligt kommittéförslaget

skall utgå ur organisationen, kan sålunda komma att behöva bibehållas övergångsvis,

om innehavaren kvarstår i tjänsten vid förstatligandet. Om

tjänsten är ordinarie fullmaktstjänst, bör den föras på övergångsstat i den

statliga organisationen. I den mån tjänster övergångsvis bibehålies utöver

den reguljära personalorganisationen bör, såvitt möjligt, motsvarande antal

tjänster på den reguljära personalstaten hållas vakanta. De föreslagna nya

rådmanstjänsterna anser kommittén böra tillsättas omedelbart vid förstatligandet.

Däremot bör föreskrivas att förordnanden som tingssekreterare får

meddelas utan tillstånd av Kungl. Maj:t endast i den mån det sammanlagda

antalet domartjänster vid vederbörande rådhusrätt — däri inräknade tjänster

som bibehållits övergångsvis utöver den reguljära personalorganisatio
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

nen — nedgått under det antal domartjänster, som rådhusrätten efter införandet

av den nya organisationen avses skola ha. Det avsedda antalet tingsnotarier

skall minskas med i princip två för varje domare utöver det sammanlagda

antalet domartjänster på reguljär stat vid rådhusrätten. Beträffande

Stockholms rådhusrätt bör, med hänsyn till nuvarande doinaraspiranter

i denna rådhusrätt, en jämkning i angivna principer göras så att antalet

tingsnotarier aldrig behöver understiga tio.

Som nämnts redovisas tjänster för domare och tingsnotarier i kommitténs

personalplaner. I de större städerna finns härutöver för närvarande ett

begränsat antal tjänster för annan rättsbildad personal. Så är förhållandet

vid den administrativa avdelningen inom Stockholms rådhusrätt, vilken

förestås av en byråchef. I Göteborg och Malmö åvilar administrativa uppgifter

en rådman jämte viss kanslipersonal. I Norrköping handhar en särskild

tjänsteman, som dessutom är aktuarie, dylika uppgifter. Enligt vad som

anförts vid behandlingen av rådhusrätternas administration räknar kommittén

med att den möjlighet till delegation av beslutanderätten i administrativa

frågor, som föreslås skola tillkomma hovrätterna, kommer att utnyttjas

i betydande omfattning. Särskilt gäller detta i förhållandet till de tre

största rådhusrätterna. För Stockholms rådhusrätts del torde till följd av sådan

delegation rådhusrättens nuvarande administrativa avdelning behövas

för i stort sett samma arbetsuppgifter som för närvarande. Den bör därför

tills vidare upptagas oförändrad i den nya organisationen. Även vid andra

större rådhusrätter torde få avdelas särskild personal för handhavande av

de administrativa göromålen.

Vid envar av rådhusrätterna i Stockholm och Malmö finns liksom i Norrköping

en aktuarietjänst, för vilken såsom kompetenskrav uppställts juris

kandidatexamen. I Stockholm är tjänsten för närvarande vakantsatt, och

möjligheterna att överföra arbetsuppgifterna på icke rättsbildad personal

bör undersökas. I Malmö och Norrköping bör tjänsterna föras på övergångsstat,

och vid inträffande vakans bör liknande undersökning företagas.

Antalet icke rättsbildade biträden i rådhusrätterna uppgick enligt uppgifter,

som kommittén inhämtat, den 1 juli 1963 till 610. Kommittén anser att

de nuvarande befattningarna bör kunna bibehållas tills vidare. På samma

sätt som under senare år skett vid domsagorna bör emellertid en översyn av

organisationen i denna del göras och en reglering ske av arbetsuppgifter och

arbetsfördelning, motsvarande den som ägt rum i fråga om domsagobiträdena.

Kommittén räknar härjämte med behov av viss expeditionsvaktspersonal.

Till arbetsuppgifter, som bör ankomma på denna, räknar kommittén

att medverka vid påropning av mål, att visa allmänheten till rätta inom domstolens

lokaler, att utföra arkivering, stencilering, kopiering och budskickning

samt att handha förråd av blanketter och annan materiel. Kommittén

framhåller att expeditionsvakt vid några rådhusrätter härutöver utför göro
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

mål av karaktär att böra hänföras till arbete för icke rättsbildat biträde, såsom

att bestyrka fonogram, föra delgivningsförteckning, utbetala vittnesersättningar,

handha enkla beläggningsstämplar och vara kommissionär. Förhållandena

vid sistnämnda rådhusrätter varierar betydligt och i allmänhet

ankommer det på expeditionsvakt att utföra allenast enstaka göromål av

sådant slag. Från arbetsbördesynpunkt torde detta kansliarbete endast undantagsvis

ha någon betydelse. Vidare förekommer att expeditionsvakt har

förordnande som stämningsman och verkställer delgivning av domstolens

stämningar, kallelser in. m.

Kommittén föreslår att ej heller för expeditionsvakternas del någon ändring

för närvarande sker. Statsverket bör dock icke svara för de med denna

personal förenade kostnaderna i vidare mån än den sysselsättes med arbetsuppgifter,

som ankommer på staten efter förstatligandet.

I Stockholm och Göteborg finns särskilda delgivningscentraler, vid vilka

tjänstgör stämningsmän och kanslipersonal. Dessa centraler ombesörjer delgivning,

utom för domstolarna, även för polisens och andra myndigheters

räkning. Kommittén har ej funnit det ingå i sitt uppdrag att framlägga förslag

om hur denna verksamhet efter förstatligandet av rådhusrätterna skall

ordnas.

Slutligen erinrar kommittén om att administrationen av rådhusrätterna,

sådan den föreslagits av kommittén, kan påkalla förstärkning av den inom

hovrätterna med administrativa ärenden sysselsatta personalen. Kommittén

har ej ingått i prövning av det behov, som kan finnas i sådant avseende.

Kommittén beräknar statsverkets årliga kostnader, om rådhusrätterna

den 1 januari 1965 övertages i befintligt skick, till i runt tal 26 milj. kr.;

däri är ej kostnaderna för pensions- och sjukvårdsförmåner medräknade.

Den av kommittén föreslagna omorganisationen beräknas, fullt genomförd

med tillämpning av nuvarande lönesättning vid rådhusrätterna, medföra en

årlig kostnadsökning av i runt tal 800 000 kr.

Kostnaderna för pensions- och sjukvårdsförmåner till rådhusrätternas

personal beräknas med utgångspunkt från lönekostnaderna under år 1962

till 6 550 000 kr.

Yttrandena

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten

för Västra Sverige lämnar i huvudsak de av kommittén föreslagna

personalplanerna utan erinran. Hovrätten för övre Norrland anser att personaltillgången

vid rådhusrätterna i allmänhet synes något rikligare än vid

häradsrätterna. Hovrätten finner det sannolikt att, om häradsrätterna skulle

tilldelas domare enligt samma principer som många rådhusrätter, åtskilliga

tvådomardomsagor skulle erhålla en tredje domare.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Kommitténs förslag till personalplaner har mött erinringar från flertalet

berörda rådhusrätter.

Stockholms rådhusrätt finner angeläget att fasta tjänster inrättas på rådhusrättens

boupptecknings- och inskrivningsavdelningar. Två rådmans^

tjänster och fyra tingssekreterartjänster, som enligt kommitténs förslag är

avsedda för nämnda avdelningar, bör utbytas mot sex fasta inskrivningsdomartjänster.

För närvarande är två assessorsbefattningar knutna till lagsöknings-

och betalningsföreläggandegöromål. Rådhusrätten anser att en

nedskärning av antalet kvalificerade rättsbildade befattningshavare, som

sysslar med dessa göromål, till en tingssekreterare inte är möjlig och hemställer

att en inskrivningsdomartjänst inrättas i första hand för lagsökningsgöromål.

Enligt rådhusrättens mening bör, med hänsyn till behovet av vikarier

för kvalificerade domargöromål, sex befattningshavare med i princip

liovrättsassessorskompetens knytas till rådhusrätten. Behovet av vikarier i

övrigt för domarpersonalen beräknas till sju tingssekreterare. Genom de nu

angivna förslagen till ändringar i kommitténs personalplan inbesparas två

tjänster.

Göteborgs rådhusrätt förmodar att någon omedelbar minskning av antalet

befattningshavare inte är avsedd och att de förändringar beträffande

den lagfarna personalens sammansättning och numerär, som för rådhusrättens

del kan bli en följd av förstatligandet, kommer att genomföras

successivt och taga lång tid i anspråk. Med hänsyn till dessa faktorer anser

sig rådhusrätten inte böra närmare beröra den för rådhusrätten uppgjorda

personalplanen. Rådhusrätten vill dock framhålla att, för den händelse

denna plan skulle omedelbart tillämpas i stället för den nuvarande organisationen,

varken effektiviteten eller rättssäkerheten skulle bli tillgodosedd

i tillbörlig grad.

Rådhusrätten i Malmö anser att kommittén inte tagit hänsyn till det

ökade behov av arbetskraft, som blir följden av införandet av rättsferier i

rådhusrätterna. Rådhusrätten finner att den föreslagna ökningen av rådrnanstjänsterna

i Malmö är otillräcklig, även om man bortser från den inverkan

rättsferierna kan utöva på arbetet. En ökning med två rådmanstjänster

anser rådhusrätten vara ofrånkomlig, om de föreslagna allmänna

principerna om målens fördelning skall kunna tillämpas. Rådhusrätten

finner vidare, med hänsyn till vikariebehovet vid rådhusrätten, att tre hovrättsassessorer

bör tjänstgöra vid rådhusrätten. Utöver dessa bör sammanlagt

minst fem tingssekreterare ingå i organisationen. Detta är särskilt motiverat

av inskrivningsärendenas mängd och beskaffenhet.

Rådhusrätten i Södertälje anser att såväl organisatoriska skäl som den

stigande arbetsbördan nödvändiggör en ökning av antalet tingsnotarier vid

rådhusrätten till två.

Rådhusrätten i Uppsala föreslår att, med hänsyn till rådande arbetsbörda,

antalet rådmän ökas från fem till sex. Skulle detta förslag inte vinna

bifall, anser rådhusrätten att en av de nuvarande assessorsbefattningarna

övergångsvis bör föras på övergångsstat såsom rådmanstjänst intill dess

sådan ledighet uppstår, att den föreslagna tingssekreterarbefattningen skall

tillsättas.

Rådhusrätten i Eskilstuna framhåller att de föreslagna rättsferierna torde

medföra att semestervikarier utifrån inte längre kan påräknas. Med hänsyn

härtill bör eu av de för rådhusrätten föreslagna två tingsnotarietjänsterna

utbytas mot eu tingssekreterartjänst.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Mnj. ts proposition nr 156 år 196''r

Rådhusrätten i Örebro anser den av kommittén föreslagna organisationen

för rådhusrätten innebära en påtaglig försvagning av den nu gällande.

Rådhusrätten begär ytterligare en rådmanstjänst och en tingsnotarietjänst.

Rådhusrätten i Västerås jämför med den föreslagna organisationen för

rådhusrätten i den jämnstora staden Uppsala och den avsevärt mindre

staden Linköping samt begär ytterligare en rådmanstjänst. Särskilt åberopas

att kommittén inte tillräckligt beaktat konsekvenserna av att rättsferier

införes.

Rådhusrätten i Gävle framhåller att de båda nuvarande assessorerna sysselsattes

med egentliga domargöromål i sådan utsträckning att deras tjänster

bör omvandlas till rådmanstjänster. Antalet rådmän bör således bestämmas

till fem. Som vikarie erfordras en fiskal.

Rådhusrätten i Linköping finner den föreslagna organisationen innebära

att ordförandena inte längre kan få hjälp av rutinerad assessor och att

vikarier i fortsättningen inte kan förordnas under semester för ordinarie

domare. Om dessa båda omständigheter beaktas, bör ytterligare eu rådmansbefattning

tillföras rådhusrätten.

Rådhusrätten i Norrköping är övertygad om att den föreslagna organisationen

redan från början kommer att visa sig klart otillräcklig och nödvändiggöra

en förstärkning. Rådhusrätten finner att ytterligare en rådmansbefattning

och en tingsnotariebefattning bör ingå i organisationen.

Rådhusrätten i Jönköping anser, med hänsyn särskilt till den stora arbetsbördan

vid inskrivningsavdelningen, erforderligt att tillföra rådhusrätten

två tingsnotarietjänster.

Rådhusrätten i Kalmar finner, bl. a. med hänsyn till kommande inkorporering

av vissa områden med Kalmar stad, oundgängligen nödvändigt att

utöver de föreslagna ordinarie domarna en fiskal tjänstgör vid rådhusrätten.

Därjämte framhåller rådhusrätten att det framdeles kan visa sig erforderligt

att byta ut fiskalen mot ytterligare en rådman.

Rådhusrätten i Kristianstad begär att den nuvarande assessorstjänsten

utbytes mot en rådmanstjänst i stället för en tingsnotarietjänst, som kommittén

föreslagit. Rådhusrätten finner olämpligt att en domstol tillföres

en enda tingsnotarietjänst och föreslår att det minsta antalet tingsnotarier

vid rådhusrätten skall vara två.

Rådhusrätten i Hälsingborg anser att införandet av rättsferier måste

föranleda förstärkning i personalhänseende. Med hänsyn härtill samt till

vikten av kontinuitet i fråga om tillgången på kvalificerade tingsnotarier

bör antalet sådana befattningshavare ökas från två till tre.

Rådhusrätten i Landskrona anser att det förutom borgmästare och två

rådmän bör finnas en fjärde kvalificerad befattningshavare (rådman eller

tingssekreterare). Därjämte föreslår rådhusrätten att antalet tingsnotarier

ökas till två.

Rådhusrätten i Lund bedömer kommitténs förslag som orealistiskt. Enligt

rådhusrättens uppfattning är en avsevärd expansion, som redan påbörjats,

att förvänta under de närmaste åren för Lunds stad. Ytterligare

en rådmanstjänst bör tillföras domstolen.

Rådhusrätten i Halmstad framhåller att vid uppgörande av personalstat

för rådhusrätten hänsyn bör tagas till att kommande kommunindelningsändringar

inom ej alltför avlägsen framtid med stor säkerhet kommer

att tillföra staden en eller flera landskommuner. Rådhusrätten anser att

antalet ordinarie domare bör bestämmas till fyra.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

Rådhusrätten i Uddevalla anser att arbetsmängden och målens art vid

domstolen väl motiverar att den föreslagna tingsnotarietjänsten utbytes

mot en tjänst för fiskal. Något yrkande härom framställes dock inte, då

rådhusrätten förutsätter att omprövning skall ske efter samma grunder

som nu tillämpas, när fiskalskompetent biträde eller tingssekreterare tillföres

domsaga.

Rådhusrätten i Borås anser att ytterligare en rådmanstjänst bör tillkomma.

Skulle så inte bli fallet, uppkommer behov av icke ordinarie arbetskraft

i en utsträckning, som enligt rådhusrättens mening är i princip

felaktig.

Rådhusrätten i Karlstad finner kommitténs förslag om att den nu befintliga

assessorstjänsten skall bytas ut mot två tingsnotarietjänster vara

en beklaglig försvagning i organisatoriskt hänseende. Dessutom föranleder

det ökade kostnader för det allmänna. Den assessor som nu finns

vid rådhusrätten har att enligt nu tillämpad arbetsfördelning handlägga

egentliga domargöromål i sådan utsträckning att hans arbetsuppgifter kan

betraktas som likvärdiga med dem som i allmänhet ankommer på rådman.

Assessorstjänsten bör därför utbytas mot en rådmanstjänst.

Rådhusrätten i Sundsvall finner att arbetsbördan vid domstolen motiverar

att två tingsnotarietjänster bör tillkomma.

Rådhusrätten i Umeå anför att arbetsbördan efter Umeå landskommuns

förening med Umeå stad den 1 januari 1965 torde bli sådan att, utöver

den föreslagna personalen, även en tingssekreterare bör tjänstgöra

vid rådhusrätten i vart fall större delen av året. Även hovrätten för Övre

Norrland framhåller att arbetskraftsförstärkning kan visa sig påkallad vid

rådhusrätten.

Rådhusrätten i Luleå anser att arbetsbördan vid rådhusrätten motiverar,

utöver tjänster för borgmästare och tre rådmän, en tingsnotarietjänst. Hovrätten

för övre Norrland anser att en tredje rådman i Luleå — liksom

den nuvarande assessorn — huvudsakligen skulle erhålla mindre kvalificerade

arbetsuppgifter, delvis rena notariegöromål. Hovrätten finner därför

riktigast att assessorstjänsten ersättes med två notarietjänster.

Vad kommittén anfört och föreslagit om den icke rättsbildade personalen

vid rådhusrätterna har i princip godtagits av de hovrätter och rådhusrätter

som särskilt yttrat sig härom.

Departementschefen

Tidigare har jag anslutit mig till kommitténs uppfattning att lämpliga

åtgärder bör vidtagas i samband med förstatligandet av rådhusrätterna för

att, utan att föregripa resultatet av den pågående allmänna översynen av

domstolsväsendet, utjämna olikheterna mellan rådhusrätter och häradsrätter.

Av de åtgärder, som kommittén föreslagit i sådant syfte, har jag tillstyrkt

att rådhusrätternas assessorstjänster avskaffas och att ordinarie domare

i rådhusrätt skall vara borgmästare och rådmän. Vidare har jag, i lik
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.is proposition nr 156 år 1964

het med kommittén, förordat att fiskaler och tingsnotarier skall kunna tjänstgöra

vid rådhusrätt. Jag har även ansett mig böra räkna med möjlighet att

anlita hovrättsassessorer för kvalificerade vikariat eller andra särskilda

uppgifter i sådan domstol.

Kommittén har vid upprättandet av sina förslag till personalplaner för

domare och tingsnotarier i rådhusrätterna valt att i första hand göra jämförelser

mellan de olika rådhusrätterna inbördes i avseende på arbetsunderlag,

nuvarande personalbestånd m. m. Enligt min mening bör ordningen

lör arbetet i domsagorna och deras personaluppsättningar beaktas i högre

grad än som skett med hänsyn till angelägenheten att göra de båda underrättstyperna

så överensstämmande som i dagens situation är lämpligt och

möjligt. Såvitt jag kunnat finna har kommittén vid sin bedömning av personalbehovet

icke tagit tillräcklig hänsyn till de möjligheter som torde föreligga

att, liksom under senare år skett i domsagorna, även i rådhusrätterna

åstadkomma en mera ändamålsenlig arbetsfördelning mellan de ordinarie

domarna samt att överföra mindre kvalificerade uppgifter från dessa domare

till fiskaler och tingsnotarier samt i sista hand till icke rättsbildad personal.

De rådhusrätter som yrkat personal, utöver vad kommittén föreslagit,

synes som regel icke heller ha räknat med dylika möjligheter. I sammanhanget

torde vidare böra uppmärksammas att vissa uppgifter, nämligen de

som nu åvilar magistrat, kommer att avlastas personalen i samband med

förstatligandet.

I fråga om de tre största rådhusrätterna — i Stockholm, Göteborg och

Malmö — föreligger särskilda förhållanden. Såsom kommittén framhållit

torde vid dessa domstolar, vilka arbetar på avdelningar, en viss specialisering

av domaruppgifterna vara ofrånkomlig även framdeles. Det hade givetvis

varit önskvärt, om kommittén haft möjlighet att närmare pröva ändamålsenligheten

av gällande arbetsfördelning och indelning på avdelningar.

Jag har emellertid för avsikt att snarast föranstalta om en undersökning i

dessa hänseenden. Resultatet av en sådan undersökning, vilken bör omfatta

även andra större rådhusrätter, torde icke kunna föreligga redan den 1 januari

1965. Med hänsyn härtill torde det bli nödvändigt att tillse att i den

statliga personalorganisation, som fastställes att gälla från nämnda dag, utrymme

finns för vissa rationaliseringsåtgärder. Detta synes bl. a. böra ske

på så sätt att ett visst antal rådmanstjänster i de tre största rådhusrätterna

tills vidare inrättas endast som extra. Vad nu sagts innebär bl. a. att bestämmelserna

om arbetsfördelningen inom rådhusrätterna — vilka bestämmelser

förut berörts — till en början får provisorisk karaktär.

Mot bakgrunden av vad jag nu anfört föreslår jag att från och med den 1

januari 1965 följande antal tjänster inrättas för borgmästare och rådmän.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1961

141

Rådhusrätt

Borgmästare

Råd

Ordinarie

män

Extra

Stockholm ....

1

(SO

10

Göteborg......

1

28

3

Malmö ........

1

17

1

Södertälje......

1

2

Uppsala........

1

4

Nyköping......

1

2

Eskilstuna ....

1

3

Örebro ........

X

4

Västerås ......

1

4

Gävle..........

1

4

Linköping......

1

4

Norrköping ....

i

4

Motala ........

i

2

Jönköping......

i

3

Kalmar........

i

2

Karlskrona ....

i

2

Kristianstad.. ..

i

2

Hälsingborg....

i

4

Landskrona ....

i

2

Lund..........

i

2

Halmstad......

i

2

Varberg........

i

2

Uddevalla......

i

2

Vänersborg ....

i

2

Borås ........

i

3

Karlstad ......

i

3

Sundsvall......

i

3

Östersund......

i

2

Umeå ........

i

3

Skellefteå......

i

2

Luleå ........

i

2

Summa

31

181

14

1 vad mån nuvarande befattningshavare på borgmästar- och rådmanstjänster

kan överföras till den statliga organisationen redan vid förstatligandet

utan att övergångsanordningar behöver tillgripas blir bl. a. beroende av

resultatet av de förhandlingar, som måste upptagas med personalorganisationerna

angående tjänsternas löneställning. Enligt vad jag förut framhållit

bör förhandlingarna föras på sådant sätt och inom sådan tid att avtal om

personalens villkor kan underställas riksdagen samtidigt med att proposition

hösten 1964 framlägges med förslag till anslag för rådhusrätterna från

årsskiftet 1964/65. Emellertid kommer under alla förhållanden den föreslagna

statliga domarorganisationen att medföra, att ett mindre antal rådmän

samt flertalet av rådhusrätternas assessorer måste föras på övergångsstat.

Detta kan även bli fallet beträffande rådhusrätternas nuvarande fiskalskompetenta

personal i sekreterar- eller notarieställning.

Förverkligandet av den avsedda gemensamma underrättsorganisationen

förutsätter att rådhusrätternas assessorstjänster, i den mån de icke omvandlas

till rådmanstjänster, vid behov ersättes med fiskaler och tingsnotarier

med liknande arbetsuppgifter som lingssekreterare, fiskalskompetenta

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. M<tj:ts proposition nr i56 år 196 i

biträden eller tingsnotarier i domsagorna. Den nyss nämnda personalen i

sekreterar- och notarieställning vid rådhusrätterna förutsättes skola ersättas

på motsvarande sätt. Då man sannolikt får räkna med en relativt lång

övergångstid, innan den nya organisationen kan genomföras fullt ut, synes

anledning icke föreligga att i förevarande sammanhang taga ställning till

kommitténs förslag att inrätta särskilda tjänster för tingssekreterare eller

att bestämma något antal fiskaler eller tingsnotarier. Behovet av dylik personal

bör, på samma sätt som nu sker i fråga om häradsrätterna, prövas

årligen i samband med att anslag äskas till verksamheten vid domstolarna.

Inom de statliga domstolarna har, som förut framhållits, under senare år

skett en översyn av organisationen för icke rättsbildade biträden, varvid arbetsuppgifterna

närmare reglerats. Åtskilliga göromål av mindre kvalificerad

natur har därvid kunnat överföras från rättsbildad till icke rättsbildad

arbetskraft. Jag anser i likhet med kommittén att en motsvarande reglering

av arbetsuppgifter och arbetsfördelning bör ske i fråga om rådhusrätternas

biträdespersonal. En utredning härom torde även böra omfatta expeditionsvaktpersonalen.

I avbidan på resultatet av en sådan utredning torde den berörda

personalen tills vidare få övertagas av staten.

Utöver de rådhusrätter, som angivits i den förut redovisade sammanställningen,

finns rådhusrätter i Växjö, Alingsås, Kristinehamn, Söderhamn och

Härnösand. Personalorganisationen i var och en av dessa domstolar består av

borgmästare och två rådmän samt icke rättsbildad personal. Det finns anledning

räkna med att nämnda städer inom en nära framtid kommer att förenas

med domsaga. Härmed sammanhängande frågor är för närvarande beroende

på Kungl. Maj :ts prövning. I den mån landsrättsförläggning icke

hinner ske före eller samtidigt med huvudmannaskapsreformen den 1 januari

1965, torde staten få övertaga rådhusrätterna med tills vidare oförändrad

organisation.

Vad angår de av kommittén omnämnda särskilda delgivningscentralerna i

Stockholm och Göteborg pågår för närvarande särskild utredning om hur

delgivningsverksamheten skall ordnas efter rådhusrätternas förstatligande.

Kommitténs beräkningar av statsverkets årliga kostnader vid ett förstatligande

av rådhusrätterna föranleder, från de utgångspunkter kommittén

haft, icke någon erinran från min sida. Kostnaderna för övertagandet i enlighet

med de riktlinjer jag angivit i det föregående torde få närmare preciseras

i samband med att anslag till verksamheten äskas.

I detta sammanhang vill jag slutligen endast understryka vad jag förut

anfört om angelägenheten av att verksamheten vid rådhusrätterna kan fortgå

utan störningar redan från början efter det att staten övertagit ansvaret.

Det bör vara en strävan att söka ordna övergången för samtliga personalgrupper

vid rådhusrätterna så att menliga verkningar undvikes för den enskilde

befattningshavaren.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1064

143

Departementschefens hemställan

Under förmälan, att intet torde vara att erinra mot att propositionen av

riksdagen behandlas först under dess höstsession, hemställer föredragande

departementschefen, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

4) lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen, samt

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om

behörighet för häradsrätt att upptaga sjöråtlsmål,

dels antaga inom justitiedepartementet upprättade, i statsrådsprotokollet

den 6 mars 1964 omnämnda förslag till

6) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val

av borgmästare och rådman,

dels ock godkänna de grunder, som angivits i det föregående för personalorganisationen

i rådhusrätterna efter förstatligandet.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kangl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag ........... 3

Förslag till

lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna ................. 3

lag om ändring i rättegångsbalken . ........................ 4

lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga 5

lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val

av borgmästare och rådman ............................. 5

lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen .................. 6

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306)

om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål .......... 7

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 mars 1964 ...................... 8

I. Allmänna ställningstaganden ............... 10

Kommittén .................................... 12

Yttrandena .............................................. 10

Departementschefen ...................................... 26

II. Huvudmannaskapet för rådhusrätterna . ....................... 30

Personalens övergång till statlig tjänst...................... 30

Personalens rättsliga ställning .......................... 30

Kommittén ............................................ 32

Yttrandena ............................................ 33

Departementschefen .................................... 35

Lokalhållning m. m....................................... 39

Nuvarande förhållanden ................................ 39

Kommittén ............................................ 40

Yttrandena ............................................ 43

Departementschefen .................................... 47

III. Gemensam domarbana ...................................... 49

Nuvarande förhållanden .................................. 49

1. Domarorganisationen i underrätter och hovrätter........ 49

2. Befordringsgången .................................. 51

Kommittén .............................................. 55

1. Allmänna synpunkter ................................ 55

2. Domarutbildningen .................................. 58

3. Befordran och tillsättningsförfarande .................. 63

4. övergångsbestämmelser .............................. 66

5. Domarorganisationen i rådhusrätt...................... 71

Yttrandena .............................................. 74

1. Allmänna synpunkter ................................ 74

2. Domarutbildningen .................................. 75

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196 4

3. Befordran och tillsättningsförfarande .................. 85

4. övergångsbestämmelser .............................. 87

5. Domarorganisationen i rådhusrätt .................... 92

Departementschefen ...................................... 96

1. Allmänna synpunkter ................................ 96

2. Domarutbildningen .................................. 98

3. Befordran och tillsättningsförfarande .................. 102

4. övergångsbestämmelser .............................. 103

5. Domarorganisationen i rådhusrätt .................... 103

/V. Motivering till lagförslagen .................................. 106

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande

av huvudmannaskapet för rådhusrätterna ........ 106

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............ 111

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående stads förenande

med domsaga .................................. 116

Förslaget till lag angående upphävande av lagen om val av borgmästare

och rådman .................................. 118

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen .... 120

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om behörighet

för häradsrätt att upptaga sjörättsmål .......... 121

V. Departementschefens hemställan ............................ 122

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd .................. 123

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 april 1964 .................. 125

Administrationsfrågor ...................................... 126

Kommittén .............................................. 126

Yttrandena .............................................. 128

Departementschefen ...................................... 129

Personalplaner m. m....................................... 130

Kommittén .............................................. 130

Yttrandena .............................................. 136

Departementschefen ......,................................ 139

Departementschefens hemställan ............................ 143

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640271

Doktrin (2)

  1. Tidskriftsöversikt, FT 1965 nr 2–3 s. 136, på s. 137 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Justitiedepartementets huvudtitel för budgetåret 1965/66., SvJT 1965 s. 61, på s. 62 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. SU 1964:194 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 196b/65 till underrätterna in. m. jämte i ämnet väckt motion. s. 4 i texten
  2. Rskr. 1964:341 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statlig kreditgaranti för lån avseende anskaffning av vissa maskiner m. m. åt domänver a1 i texten
  3. 1LU 1964:45 Utlåtande i anledning av Knngl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 12 § lagen den 22 april 1949 s. 2 i texten
  4. SU 1964:163 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående huvudmannaskapet för rådhusrätterna in. m., såvitt propositionen hänvisats till statsutskottet, jämt s. 1 i texten
  5. 1LU 1964:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1961 i texten

Visa alla 7

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. FT 1965 s. 136 Tidskriftsöversikt s. 137 i texten
  2. SvJT 1965 s. 61 Justitiedepartementets huvudtitel för budgetåret 1965/66. s. 62 i texten