Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m

1964-10-16 · 217 sidor, varav 206 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 206 av 217 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:185, Angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

1

Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för en

aktiv lokaliseringspolitik m. m.; given Stockholms slott

den 16 oktober 196b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkanden av kommittén för näringslivets lokalisering

framläggs i propositionen förslag till riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik.

Denna bör enligt förslaget syfta till att främja en sådan lokalisering

av näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt

utnyttjade och fördelas så att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas.

Samhället bör också genom aktiv näringspolitik söka styra utvecklingen

i sådana banor att det stigande välståndet fördelas på ett rättvist sätt och att

människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande social och

kulturell service. De försvarspolitiska synpunkterna får heller inte förbises

vid lokaliseringspolitiska avgöranden. Det betonas att samhället har ett ansvar

för att strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen sker i

sådana former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet värnas.

Det finns därför starka sociala och mänskliga skäl för samhället att vidta

åtgärder som modifierar verkningarna av omvandlingsprocessen. Lokaliseringspolitiken

bör följaktligen även inriktas på att minska de anpassningssvårigheter

som den enskilde ställs inför i ett utvecklingsskede kännetecknat

1—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 185

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

av omfattande strukturrationalisering inom näringslivet med åtföljande

befolkningsomflyttning.

Det framhålls att en aktiv och förutseende samhällsplanering är en av

grundförutsättningarna för en lokalisering som på bästa sätt skall främja

det ekonomiska framåtskridandet. Samhällsplaneringen måste både anpassas

till strukturomvandlingen i samhället och stödja en lokalisering till områden

eller orter med goda allmänna förutsättningar för en företagslokalisering.

I detta sammanhang understryks betydelsen av att samhällsbyggandet

nära samordnas i tid och rum med förändringar inom näringslivet. För att

möta de växande anspråken på en väl planerad utbyggnad av de samhälleliga

basinvesteringarna krävs bl. a. att kunskaperna om de lokaliseringspolitiska

förutsättningarna ökas genom intensifierad utredningsverksamhet.

Då arbetsmarknadspolitikens framtida utformning f. n. övervägs av

arbetsmarknadsutredningen upptas de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas

användningsområde inte till närmare behandling.

För att i särskilda fall kunna påverka den näringsgeografiska utvecklingen

anses det erforderligt att statligt ekonomiskt stöd kan lämnas till näringslivet

i de orter eller områden där man önskar påverka omvandlingstakten.

De lokaliseringspolitiska stödåtgärderna föreslås i första hand skola inriktas

på det område där investeringsfonderna nu kan tas i anspråk i lokaliseringssyfte.

Detta område omfattar de fyra nordligaste länen samt Hälsingland,

norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och

norra Bohuslän. I särskilda fall förutsätts stöd också kunna lämnas i övriga

delar av landet.

I förslaget understryks nödvändigheten av att stödåtgärderna försöksvis

prövas under en begränsad tid för att lösa omställningsproblemen framför

allt i de angivna länen och länsdelarna. Denna period föreslås till fem år.

Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet som bedrivs av arbetsmarknadsmyndigheterna

i samverkan med Sveriges industriförbund bör intensifieras

och förstärkas.

För att inom det angivna stödområdet stimulera till etablering och utbyggnad

av företag i orter och områden, som från samhällsekonomisk synpunkt

framstår som lämpliga lokaliseringsorter, skall enligt förslaget ekonomiskt

stöd i form av statliga bidrag och lån kunna lämnas. Stöd i dessa

former skall kunna utgå vid ny-, om- och tillbyggnad av industrianläggning

och turistanläggning. Vidare föreslås att lån skall kunna lämnas vid anskaffning

av maskiner in. in. Medelsramen för det statliga lokaliseringspolitiska

stödet under den ifrågavarande femårsperioden föreslås till 800 milj. kr. Av

detta belopp beräknas 300 milj. kr. till investeringsbidrag och 500 milj. kr.

för direkt långivning från en för ändamålet inrättad statlig utlåningsfond.

Medel bör ställas till förfogande fr. o. in. budgetåret 1965/66.

Propositionen innehåller vidare förslag om flyttningsbidrag för att i

särskilda fall underlätta rekrytering av kvalificerad arbetskraft i samband

med nyetablering eller utvidgning av företag. Fråga om förhöjda utbild
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

ningsbidrag vid industrilokalisering förutsätts skola upptas till behandling i

samband med prövningen av arbetsmarknadsutredningens kommande förslag.

Vissa särskilda åtgärder för att främja en gynnsam produktionsutveckling

i de nordliga länen behandlas i propositionen. Härvid avvisas förslag till åtgärder,

som skulle medföra direkta driftsubventioner.

I glesbygderna i Norrlands inland och nordvästra Svealand förutsätts

andra åtgärder än lokaliseringspolitiska kunna bli erforderliga för att lösa

serviceproblemen.

Kommunala subventioner, som syftar till att påverka enskilda företags

lokalisering, avvisas.

Lagstiftning om tillståndstvång i syfte att hindra från samhällssynpunkt

olämplig lokalisering av företag anses inte påkallad.

I propositionen behandlas även en utredning rörande befolkningsutveckling

och näringsliv i Jämtlands län.

På det regionala planet föreslås utrednings- och planeringsverksamhet

bli de dominerande uppgifterna. Detta arbete bör ledas och samordnas av

länsstyrelsen. För handläggning av hithörande frågor föreslås till länsstyrelsen

skola knytas ett rådgivande organ, benämnt planeringsråd, med tre

av Kungl. Maj :t och fyra av landstinget utsedda ledamöter.

Som centralt lokaliseringsorgan föreslås arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsens

huvuduppgifter i denna egenskap blir rådgivnings- och upplysningsverksamhet

samt handläggning av ärenden rörande stödåtgärder i lokaliseringspolitiskt

syfte. Ansökningar om bidrag och lån intill visst belopp till

företagslokalisering inom det angivna stödområdet skall avgöras av styrelsen,

medan frågor om ekonomiskt stöd i övrigt skall prövas av Kungl. Maj :t.

För samordning i Kungl. Maj :ts kansli av lokaliseringspolitiska frågor inrättas

ett särskilt organ, benämnt lokaliseringsberedningen. I beredningen

skall ingå företrädare för berörda departement och myndigheter samt näringslivets

organisationer. För handläggningen av ärenden rörande särskilda

lokaliseringsåtgärder samt för planeringsverksamhet bör inrikesdepartementets

organisation förstärkas.

Frågor om anslag och personalorganisation för lokaliseringsverksamheten

avses skola upptagas till behandling i 1965 års statsverksproposition.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å

Stockholms slott den 16 oktober 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om riktlinjer

för en aktiv lokaliseringspolitik, m. m.

I. INLEDNING

Genom beslut den 11 december 1959 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen

för socialdepartementet att tillkalla högst sex utredningsmän med uppgift

att utreda och framlägga förslag rörande den samhälleliga lokaliseringsverksamheten.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades såsom utredningsmän

landshövdingen Manfred Näslund, ledamoten av riksdagens första kammare

Torsten Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare Sten Källenins,

ledamoten av riksdagens första kammare Hjalmar Nilsson, avdelningschefen

Gösta Rehn och optikermastaren, numera ledamoten av riksdagens

första kammare Stig Stefanson samt uppdrogs åt Näslund att såsom ordförande

leda utredningsarbetet.

Utredningsmännen antog benämningen kommittén för näringslivets lokalisering.

I direktiven för kommittén framhöll chefen för socialdepartementet att de

dominerande problemen självfallet är utflyttningen från landsbygden och

storstädernas tillväxt. I många regioner finns ett utpräglat behov av ett

mera differentierat näringsliv för att området skall bli mindre konjunkturkänsligt,

för att såväl kvinnor som män skall få arbete och för att ungdomarna

skall få vidgade möjligheter i sitt yrkesval. Nedläggning av industriföretag

kan ofta skapa svåra lokala problem som kräver lokaliseringspolitiska

insatser. Från försvarssynpunkt har lokaliseringsfrågan även betydelse.

Utredningen borde lägga fram material, som var ägnat att från samhällsekonomiska

och företagsekonomiska synpunkter belysa förutsättningarna

för näringslivets lokalisering till olika delar av landet. På grundval härav

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år l!)6i

borde, såvitt möjligt, preciserade riktlinjer för lokaliseringsverksamheten

utarbetas. Rådgivnings- och upplysningsverksamheten och dess utformning

för framtiden borde övervägas. Möjligheterna och lämpligheten att genom

olika positiva åtgärder stimulera företag att etablera sig på orter, där detta

från samhällets synpunkt anses angeläget, borde prövas. Frågan om att genom

lagstiftning påverka näringslivets lokalisering borde undersökas. Vid

övervägandena av vilka medel, som skulle användas i lokaliseringsverksamheten

kunde erfarenheter inhämtas från andra länder, som bedriver en aktiv

lokaliseringspolitik.

Det lokäliseringsarbete som hittills bedrivits hade karaktären av en

försöksverksamhet. Till frågan om organisationen av verksamheten hade

.slutlig ställning inte tagits. Utredningen borde även utreda och framlägga

förslag rörande lokaliseringsverksamhetens organisation.

Kommittén för näringslivets lokalisering har den 25 oktober 1963 avgivit

ett den 10 september samma år dagtecknat betänkande kallat Aktiv lokaliseringspolitik

(SOU 1963: 58). Till betänkandet är fogade två bilagor. Bilaga

I innehåller en särskild undersökning kallad Studier i industrilokalisering

(SOU 1963: 49) och utgör en akademisk avhandling av fil. lic. G. Törnqvist

med en undersökning av dels industriutveckling och industrilokalisering i

Sverige efter andra världskriget, dels ock regionala variationer i industrins

lokaliseringsförutsättningar. Bilaga II inrymmer särskilda utredningar (SOU

1963:62) avseende dels Norrlands industri 1960, dels fraktreducering för

norrländsk industri som lokaliseringsbefrämjande åtgärd, dels utvecklingstendenser

inom olika näringsgrenar samt befolkningsutvecklingen i rikets

kommuner, tätorter och regioner, dels prognoser angående den regionala

folkmängdsutvecklingen, dels lokala samhällskostnader vid industrilokalisering,

dels skogsbrukets behov av tätorter i Norrland och nordvästra Svealand,

dels planeringsuppgifter inom statlig förvaltning av betydelse för den

samhälleliga lokaliseringsverksamheten, dels ock utvecklingsplanering på

landsbygden.

Kommittéledamoten Källenius har i särskilt yttrande framfört invändningar

mot viss del av förslaget.

Yttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, dyrortsnämnden, järnvägsstyrelsen,

kammarkollegiet, kommerskollegium, konjunkturinstitutet,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, luftfartsstyrelsen, övcrståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, sjöfartsstyrelsen, skogsstyrelsen, skolöverstyrelsen,

statistiska centralbyrån, statskontoret, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överbefälhavaren, överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap, (iverstyrelsen för yrkesutbildning, länslbrvaltningsutredningen,

1958 års skatteutjämningskommitté, 1960 års jordbruksutredning,

1962 års fritidsutredning, 1962 års företagareföreningsutredning,

föreningen för samhällsplanering, företagareföreningarnas förbund,

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

kooperativa förbundet, landsorganisationen i Sverige, norrlandsfonden, riksförbundet

landsbygdens folk tillsammans med Sveriges lantbruksförbund

och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, statstjänstemännens riksförbund,

svensk industriförening, svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges industriförbund gemensamt, svenska bankföreningen, svenska

hamnförbundet, svenska kommunförbundet, svenska lasttrafikbilägareförbundet,

svenska petroleuminstitutet, svenska sparbanksföreningen, svenska

stadsförbundet, svenska turistföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges riksbank, Sveriges skogsägareförbund,

tjänstemännens centralorganisation, samarbetsdelegationen för de

fyra nordligaste länen, svenska teknologföreningen, skogsindustriernas samarbetsutskott,

norrlandsförbundet, svenska företagares riksförbund, svenska

landstingsförbundet samt svenska vattenkraftföreningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vid sitt remissvar fogat yttranden från samtliga

länsarbetsnämnder. Till lantbruksstyrelsens resp. lantmäteristyrelsens

yttranden är fogade yttranden av lantbruksnämnder resp. överlantmätare.

Ett antal länsstyrelser har bifogat yttranden av olika länsorgan, landsting

och kommuner. Kommerskollegium har bilagt yttranden från företagareföreningar

och handelskammare.

Till landsorganisationens yttrande är bifogade yttranden från vissa organisationen

tillhöriga förbund och karteller. Vid skogsstyrelsens remissvar är

bilagda ett antäl yttranden från skogsvårdsstyrelser. Yttrande från svenska

arkitekters riksförbund har bifogats remissvaret från Sveriges akademikers

centralorganisation.

Efter hemställan av styrelsen för Jämtlands läns socialdemokratiska partidistrikt

uppdrog Kungl. Maj :t den 8 maj 1959 åt arbetsmarknadsstyrelsen

och länsstyrelsen i Jämtlands län att företaga en utredning angående näringslivet

och befolkningsutvecklingen i länet samt därmed sammanhängande

frågor.

Med anledning av nämnda uppdrag tillsatte länsstyrelsen ett arbetsutskott,

som antog benämningen länsutredningen för Jämtlands län.

Länsutredningen har med skrivelse den 4 september 1963 avgivit ett betänkande

kallat Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län:

Grundläggande undersökningar samt förslag till åtgärder (SOU 1963: 45).

Yttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, fiskeristyrelsen, järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet,

kommerskollegium, statskontoret, lantbrukshögskolan, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, luftfartsstyrelsen, rikets allmänna kartverk,

skogsstyrelsen, statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, statens

institut för byggnadsforskning, statens jordbruksnämnd, statens naturvårdsnämnd,

Sveriges geologiska undersökning, väg- och vattenbyggnadssty
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

relsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, 1962 års fritidsutredning,

1960 års jordbruksutredning, 1958 års skatteutjämningskommitté,

aktiebolaget atomenergi, Jämtlands läns landsting, landsorganisationen i

Sverige, riksförbundet landsbygdens folk tillsammans med Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges industriförbund, samarbetsdelegationen för de fyra

nordligaste länen, svenska kommunförbundet, svenska samernas riksförbund

samt Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Ett antal remissinstanser har bifogat yttranden från länsmyndigheter och

länsorganisationer. Kommerskollegium har sålunda bifogat yttranden från

Västernorrlands—Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns handelskammare

samt från Jämtlands och Gävleborgs läns företagareföreningar.

Till lantbruksstyrelsens, lantmäteristyrelsens resp. skogsstyrelsens remissvar

har bifogats yttranden från hushållningssällskapet och lantbruksnämnden,

överlantmätaren resp. skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län. Fiskeristyrelsen

har överlämnat yttranden från fiskeriintendenterna i nedre norra och mellersta

distrikten. Luftfartsstyrelsen har bilagt yttrande från Linjeflyg AB.

Sveriges hantverks- och industriorganisation hänvisar bl. a. till yttrande

infordrat från Jämtlands—Härjedalens hantverksdistrikt.

Under beredningen av ifrågavarande spörsmål i inrikesdepartementet har

från kommuner, organisationer och enskilda gjorts framställningar i olika

lokaliseringspolitiska frågor.

II. LO KALI SE RING SFRÅGANS HITTILLSVARANDE

BEHANDLING

Behovet av en aktiv, samhällelig lokaliseringspolitik fastslogs av statsmakterna

år 1952 vid behandlingen av betänkandet »Näringslivets lokalisering»

(SOU 1951: 6), som avgavs av 1947 års utredning angående

näringslivets lokalisering. Enligt nämnda utredning motiverades

en samhällelig lokaliseringspolitik av ekonomiska, sociala och föisvarspolitiska

synpunkter.

Utredningen diskuterade och redovisade de ekonomiska, sociala och försvarspolitiska

skäl, som kunde anföras för en av samhället bedriven lokaliseringspolitik.

Härvid framhölls att lokaliseringspolitiska åtgärder sannolikt

kan reducera samhällets totala investeringskostnader, sänka transportoch

produktionskostnaderna samt medverka till att eljest outnyttjade arbetskraftsresurser

tas i anspråk. Den fortgående folkminskningen, vilken utredningen

räknade med skulle fortsätta på landsbygden, samt koncentrationen

av de expansiva näringarna till de största städerna skulle öka svårigheterna

att ge befolkningen på landsbygden och i de små tätorterna en med befolkningen

i de större tätorterna likvärdig kollektiv service. Då förutsättningarna

alt i ökad utsträckning förlägga industrier till jordbruksbygder enligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

utredningen vai- begränsade, gällde lokaliseringsfrågan vilka tätorter som i

framtiden skulle öka eller minska sin folkmängd. Lokaliseringspolitikens

uppgift skulle därför bli att stödja näringslivets utbyggnad i sådana tätorter

som kunde fungera som kommersiella och kulturella centra för befolkningen

på landsbygden, varigenom det skulle bli möjligt att samordna

bebyggelsegrupper inom större områden till harmoniska regioner. Lokaliseringspolitiken

fick dock inte innebära att man förhindrade de befolkningsrörelser

mellan områden, som betyder en anpassning av näringslivets lokalisering

efter ändrade betingelser i syfte att nå större effektivitet.

I utredningen redogjordes för den effekt på näringslivets lokalisering, som

förläggningen av samhälleliga institutioner liksom statens verksamhet inom

olika områden hade. Som medel för direkt påverkan av enskilda företags

lokalisering borde enligt utredningen i första hand upplysning och rådgivning

utnyttjas. Utredningen förutsatte att det samarbete, som etablerats av

arbetsmarknadsstyrelsen och industrins produktionsråd, skulle fortsätta

och intensifieras.

Om rådgivningen inte gav önskad effekt, ansåg utredningen ekonomiska

stödåtgärder kunna övervägas. Därvid borde emellertid staten som regel

inte lämna individuella subventioner till enskilda företag. Kollektiva ekonomiska

stödåtgärder, t. ex. transportavgifter som understeg gängse priser

och vilka avsåg samtliga företag i ett område, skulle dock kunna förekomma.

1 utredningen framhölls att kommunerna inte borde lämna subventioner

för att påverka företagens lokalisering. Utredningen ansåg sig inte kunna ta

slutlig ställning till om tillståndsgivning borde införas som lokaliseringspolitiskt

instrument.

Lokaliseringspölitiska åtgärder, framhöll utredningen, borde grundas på

utredningar som klarlade de sociala och ekonomiska konsekvenserna av

olika lokaliseringsalternativ.

Utredningen föreslog att för lokaliseringsverksamheten skulle inrättas

dels ett centralt lokaliseringsorgan (statens lokaliseringsnämnd) dels särskilda

länsorgan.

De i prop. 1952: 127 återgivna remissyttrandena över utredningen

vitsordade med fa undantag behovet av en aktiv samhällelig lokaliseringspolitik.

Kommerskollegium framhöll, att den starkt tilltagande konkurrensen

mellan samhällen och landsdelar om nya industrier medförde behov av ökad

vägledning rörande företagens samhälleligt lämpliga lokala förläggning.

Enligt arbetsmnrknadsstgrelsen hade behovet av en samhällelig lokaliseringspolitik

aktualiserats genom bostadsbristen. Dostadsstgrelsen underströk

för sin del, att lokalisering av näringslivet borde ske även under beaktande

av samhällets intresse av att undvika felinvesteringar. En ökad differentiering

av näringslivet på sådana orter, som dominerades av konjunkturkänsliga

industrier, skulle minska riskerna för förluster.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Lantbruksstyrelsen framhöll, att lantbruksorganisationen i sin planeringsverksamhet

sökt ställa jordbruket och dess problem i belysning av näringslivet

i dess helhet. Styrelsen anförde vidare: Industrins och andra

tätortsnäringars lokaliseringsproblem hade väl hittills oftast bedömts mot

bakgrunden av de större tätorternas utbyggnadsproblem, kommunikationsproblem

etc. och mycket av det som hittills utförts i planeringssyfte fick anses

ur intressesynpunkt starkt tätortsbetonat. För var dag skärptes kravet

på att uppmärksamma vad dessa problem innebar för å ena sidan landsbygden

och dess även till jordbruket närmast anslutna tätorter samt å andra

sidan städer och andra större tätorter med mera ensidig funktion för stadsnäringar.

Det var nödvändigt att vid behandlingen av sådana lokaliseringsoch

planeringsproblem jordbruksbygdens intresse av att erhålla ett differentierat

näringsliv som ekonomisk grund för en standardhöjning beaktades

mera än som skett. Samhälleliga åtgärder torde erfordras härför.

Landsorganisationen ansåg, att utredningen klart påvisat behovet av

åtgärder för att åstadkomma en ur samhällssynpunkt så lämplig lokalisering

av olika företag som möjligt.

Statskontoret och länsstyrelsen i Jämtlands län förmenade att så länge

den dåvarande byggnadsregleringen bestod ytterligare åtgärder för näringslivets

lokalisering knappast erfordrades.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasatte om den i och för sig önskvärda

spridningen av industrin till landsbygden kunde främjas genom

samhälleliga åtgärder. En spridning utan ingripande från myndigheter eller

kommuner var den lyckligaste.

Föredragande departementschefen anförde i prop.

1952: 127 bl. a., att den verksamhet, som dittills bedrivits i skilda former i syfte

att ernå en lämplig förläggning och spridning av industriföretagen, hade

varit av inte ringa betydelse. Utredningen hade i sitt betänkande förordat en

systematisk utveckling av denna verksamhet. I likhet med utredningen och

flertalet av dem som hade yttrat sig i ärendet var departementschefen av

den uppfattningen, att samhället borde bedriva en aktiv lokaliseringspolitik.

Kunskaperna på detta område var emellertid långt ifrån fullständiga. Det

blev därför eu primär uppgift att sammanställa och bearbeta tillgängligt

material samt att främja specialundersökningar och annan forskning.

De synpunkter av ekonomisk, social och försvarspolitisk natur som utredningen

anlagt på behovet av en samhällelig lokaliseringspolitik var enligt

departementschefen beaktansvärda. Lokaliseringspolitiken borde enligt departementschefens

uttalande samordnas med strävandena att maximalt utnyttja

tillgängliga arbetskraftsresurser och stödja utbyggnaden av näringslivet

på de platser, där de totala kostnaderna för produktionen var lägst.

Särskild uppmärksamhet borde, framhöll departementschefen, ägnas folkminskningen

på landsbygden och utflyttningen från de landsdelar, som

hade en relativt stor befolkning inom jord- och skogsbruk. Departements1

* Il i han g till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 185

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

chefen erinrade dock i sammanhanget om att Stor-Stockholms tillväxt innebar

allvarliga problem.

De ekonomiska och sociala synpunkterna på de lokaliseringspolitiska åtgärderna

måste, framhöll departementschefen, i det praktiska arbetet ofta

komma i konflikt med varandra. Avvägning fick därvid ske från fall till

tall. Det var emellertid betydelsefullt att de ekonomiska konsekvenserna i

vidsträckt mening av olika alternativa åtgärder klarlades.

En precisering av riktlinjerna för lokaliseringspolitiken borde enligt departementschefen

kunna erhållas genom dels undersökningar berörande

hela landet, dels ock regionala studier av den typ som lokaliseringsutredningen

skisserat. De regionala studierna borde komma till stånd länsvis och

anknytas till bebyggelseplaneringen och den regionala jordbruksplaneringen.

Frågor som rörde näringslivets lokalisering inom större områden

borde således angripas enhetligt för stadsbygd och landsbygd. Departementschefen

uttalade, att en dylik samordning med ömsesidigt utbyte av material

och synpunkter torde vara nödvändig för att såväl den översiktliga planeringen

som lokaliseringspolitiken skulle kunna bedrivas ändamålsenligt.

Vad beträffade lokaliseringspolitikens medel borde den politik, som från

samhällets sida skulle bedrivas i syfte att påverka enskilda företags förläggning,

främst få formen av upplysning och rådgivning.

Departementschefen delade utredningens uppfattning att individuella bidrag

av staten i regel inte borde förekomma. Frågan om kollektiva bidrag

borde ifrågakomma skulle prövas i varje särskilt fall. I överensstämmelse

med vad som anförts såväl av utredningen som i flertalet yttranden underströk

departementschefen önskvärdheten av att de kommunala subventionerna

upphörde.

Tillståndsgivning för att förhindra olämplig lokalisering ansåg departementschefen

inte erforderlig.

Lokaliseringsverksamheten föreslogs tills vidare endast ha försökskaraktär

och ledningen för verksamheten borde tills vidare förläggas till arbetsmarknadsstyrelsen.

Riksdagen biföll propositionen (SU 1952:137;

rskr. 246).

Sedan riksdagen sålunda år 1952 beslutat om riktlinjerna för och organisationen

av den samhälleliga verksamheten rörande näringslivets lokalisering,

väcktes under de följande åren en råd motioner, i vilka lokaliseringsfrågan

berördes i olika sammanhang.

Frågan behandlades vidare i samband med förlängningen av byggnadstillståndslagen

år 1956. I propositionen 1956:85 med förslag till

lag angående ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

samt angående fortsatt giltighet av samma lag underströk föredragande departementschefen

att det var betänkligt med den pågående utvecklingen

som innebar en koncentration av näringslivet mot stora befolkningscentra

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj: Is proposition nr 185 år HUS i

och som en följd härav ett ständigt minskande befolkningsunderlag inom

andra områden av vårt land. Uttunningen av befolkningen hade i vissa

landsändar redan hunnit så långt, påpekade departementschefen, att utkomstmöjligheterna

för den kvarvarande befolkningen torde ha försämrats.

Samtidigt kunde exempel anföras på att i dessa områden företagna investeringar

i av samhället uppförda lokaler eller i industri- och serviceanläggningar

stått outnyttjade. Storstädernas starka dragningskraft med åtföljande

starka tillströmning av arbetskraft hade medfört svårigheter och torde

i framtiden komma att skapa än större problem, om ingenting gjordes

för att påverka utvecklingen.

De svårigheter, som i de större tätorterna mötte på det samhälleliga planet,

hänförde sig bl. a. till de stora krav på offentliga investeringar av olika

slag, som följde med stora befolkningscentra, såsom bostäder, transportanordningar,

vägar och gator, vatten och avlopp, skolor, sjukhus etc. Arbetskraftsanhopningen

i de större städerna var inte heller, betonade departementschefen,

utan olägenheter. Genom de långa avstånden mellan hem och

arbetsplats, som uppstått i storstäderna, måste relativt lång tid anslås åt

resor, vilka torde betyda en mindre rationell användning av fritiden. Ur

samhällets synpunkt borde det vara ett primärt intresse, att arbetskraftsresurserna

utnyttjades så effektivt som möjligt. Varje ort hade sitt optimum,

men det var givetvis omöjligt, underströk departementschefen, att ange

detta i exakta siffror. Så mycket torde dock stå klart, att en tätorts ständiga

befolkningstillväxt ingalunda var ett kriterium på att dess produktiva resurser

utnyttjades på bästa möjliga sätt. Tvärtom tydde allt på att vissa

tätortsområden i vårt land nått en sådan storleksordning, att risk förefanns

för uppkomsten av sådana desorganisationsföreteelser, som kunde leda till ett

mindre effektivt utnyttjande av våra totala produktiva resurser.

Om samhället påverkade lokaliseringen så att näringslivets expansionstakt

minskade i de större tätorterna men ökade i de områden, som nu hade

stora utflyttningar, underlättades enligt vad departementschefen framhöll

möjligheterna att komma till rätta med nämnda problem. De större tätorternas

expansion skulle kunna hejdas och flykten från landsbygden minskas.

Det skapades därvid förutsättningar för en bättre befolkningsbalans mellan

tätorterna och den egentliga landsbygden genom att befolkningen i större

utsträckning än annars kunde bo kvar på landsbygden och ha sitt arbete i

närliggande tätorter. Härtill medverkade även de snabba och förbättrade

kommunikationer, som motorismens och vägnätets utveckling skapat. Om

det sålunda ur hela samhällets synpunkt kunde betraktas som angeläget alt

vidta åtgärder för alt hejda den ytterligare tillväxten av främst de största

tätorterna, var det även, markerade departementschefen, angeläget att motverka

orealistiska och överdrivna föreställningar om fördelar av näringslivets

spridning, som inte sällan gjorde sig gällande. Uppfattningen att så

gott som varje kommun skulle kunna industrialiseras var verklighetsfräm
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj. ts proposition nr 185 år 196b

mande. Departementschefen framhöll även, att det primära i strävandena

till ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat näringsliv'' givetvis var att

töretagsekonomiska förutsättningar fanns för företagens förläggning till

viss ort eller viss del av landet.

Vad anginge prövningen av byggnadstillståndsärenden, som berörde de

större tätorterna, borde enligt departementschefen större vikt än tidigare

läggas vid en sådan bedömning av ärendena, som främjade en ur samhällets

synpunkt lämplig förläggning av företagen. Detta förhållande borde dock

inte vara ett hinder för att hyggnadsregleringen avskaffades, när den ur

andra synpunkter ej längre bedömdes behövlig. Då emellertid behovet av

samhällelig lokaliseringspolitik väntades bestå även sedan byggnadsregleringen

avskaffats, kunde en ny lagstiftning som gav samhället möjlighet att

öva ett avgörande inflytande på näringslivets lokalisering inom vissa orter

och områden bli erforderlig.

Tredje lagutskottet (LI * 3U 1956:15) fann det angeläget understryka

uttalandet, att föreställningarna angående fördelarna av näringslivets

spridning ej borde överdrivas och att det primära i lokaliseringssträvandena

måste vara de företagsekonomiska förutsättningarna för företagens placering

till viss ort eller del av landet. Särskilt med hänsyn till att det kunskapsmaterial,

som erfordrades för att uppställa en klar målsättning för samhällets

lokaliseringspolitik, alltjämt i stort saknades, måste enligt utskottet

äll samhällets påverkan i lokaliseringspolitiskt syfte jämväl i fortsättningen

utövas med försiktighet. Riksdagen gjorde ingen erinran mot vad utskottet

anfört (rskr. 1956: 232).

I motioner (1:410 och II: 500) till 1959 års riksdag med för
slag

att hyggnadsregleringen helt skulle avvecklas anfördes bl. a., att byggnadsregleringens

roll i lokaliseringspolitikens tjänst allvarligt kunde ifrågasättas.

Enligt motionärernas mening kunde de svårbemästrade sociala och

ekonomiska problem, som befolkningskoncentrationen medförde, inte lösas

på ett godtagbart sätt genom en tvångsvis genomförd spridning av det expanderande

näringslivet. I stället borde den av arbetsmarknadsstyrelsen och

industrins produktionsråd bedrivna rådgivande verksamheten uppmuntras

och utbyggas. En ökad differentiering av näringslivet på landsbygden borde

liksom hittills i första hand bygga på industrin och serviceverksamheten. En

väl utvecklad företagsamhet grundad på personliga lokala initiativ var enligt

motionärernas uppfattning avgörande för utvecklingen. Väsentligt var

även att skapa förbättrade bostadsförhållanden på landsbygden, där önskemålen

om ett ökat egnahemsbyggande särskilt borde tillgodoses. Motionärerna

betonade också kommunikationspolitikens stora roll.

I andra motioner (1:302, II: 371, I: 303, II: 372) till riksdagen nyssnämnda

år hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om skyndsam utredning och förslag till lagstiftning med bestämmelser för

näringslivets lokalisering. Som motiv anförde motionärerna bl. a., att sam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

hället genom byggnadsregleringens hävande gått miste om möjligheterna

att påverka näringslivets lokalisering.

Bankoutskottet framhöll i sitt utlåtande (B:oU 1959: 28) över

motionerna, att allvarligare erinringar mot tillämpningen av byggnadstillståndslagen

i lokaliseringspolitiskt syfte inte hade framkommit. Utskottet

hade uppmärksammat, att det blott i ett fåtal fall förekommit, att byggnadstillståndsärenden

avstyrkts av lokaliseringspolitiska skäl. Utskottet förutsatte,

att de lokaliseringsutredningar som företogs i vissa län skulle komma

att fortsätta likaså den pågående inventeringen av material, som var

ägnat alt belysa problem sammanhängande med närings- och bebyggelsestrukturen.

Med den större erfarenhet av hithörande problem som nu förelåg

ansåg utskottet möjligheterna ha förbättrats att mera ingående överväga

lokaliseringspolitikens mål och medel. I beaktande härav och då utskottet

tillmätte dessa frågor stor betydelse, förordade utskottet en ny utredning

om lokaliseri ngsspörsmålen. Utredningens uppgift borde vara att

pröva olika möjligheter för statsmakterna att påverka näringslivets lokalisering

i syfte att få till stånd en lämplig differentiering av näringslivet och

en spridning av företagsamheten. Utskottet framhöll, att det primära i strävandena

till ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat näringsliv självfallet

borde vara att det fanns företagsekonomiska förutsättningar för en

förläggning av företagsamheten i fråga till en viss ort. Utskottet ansåg - dock utan att ta ställning till de skilda lokaliseringspolitiska medlen — att

samhällets strävanden i första hand borde inriktas på positiva åtgärder för

att stimulera företag till att etablera sig på orter, där detta ur samhällets

synpunkt ansågs angeläget. Men åtgärder kunde enligt bankoutskottet även

komma i fråga för att motverka en ej önskvärd expansion i andra orter. Utredningens

uppgift borde vara att fastställa den allmänna målsättningen för

lokaliseringsverksamheten och att framlägga förslag till hur de samhälleliga

åtgärderna borde utformas.

I en reservation till bankoutskottets utlåtande anfördes, att utskottet i

stället bl. a. bort uttala, att den upplysnings- och rådgivningsverksamhet i

lokaliseringsfrågor, som utövats av arbetsmarknadsstyrelsen, industrins produktionsråd

och olika företagareföreningar, främst hade syftat till att för

företagarna klarlägga företagsekonomiska och samhällsekonomiska betingelser

och konsekvenser vid olika lokaliseringsalternativ. Genom dylikt

frivilligt samarbete hade i stort sett goda resultat ernåtts, även om fall förekommit

då ur företagsekonomisk synpunkt mindre lyckade lösningar indirekt

framtvingats. Delta samarbete hade fortgått sedan länge och till en del

utan samband med byggnadsregleringen. Förutsättningar för en sådan samverkan

borde enligt reservanterna föreligga även sedan byggnadsregleringen

upphört alt fungera som lokaliseringspolitiskt instrument. Lokaliseringspolitiken

borde, enligt reservanterna, från samhällets sida i övrigt främst

inriktas på produktionsfrämjande åtgärder, d. v. s. på att genom positiva åtgärder

öka förutsättningarna för industriell verksamhet i områden, där eu

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

expansion av näringslivet av samhällsekonomiska eller sociala skäl kunde

anses särskilt motiverad. Enligt reservanterna skulle vidare en lagstiftning

på området innebära, att tvångsmedel tillgreps för att förhindra en lokalisering,

som vederbörande näringsidkare ansåg vara den ur företagsekonomiska

synpunkter enda möjliga. Detta borde inte komma i fråga. Bakom

lörslaget om lagstiftning låg, ansåg reservanterna, den oriktiga föreställningen,

att det ofta skulle föreligga stridande intressen mellan vad som ur

samhällsekonomisk och företagsekonomisk synpunkt var lämpligt i fråga

om lokaliseringen.

Riksdagen (rskr. 245) beslöt i enlighet med bankoutskottets uttalande.

Det var i enlighet härmed som kommittén för näringslivets lokalisering

tillkallades år 1959.

I betänkandet »Balanserad expansion» (SOU 1956:53) berörde 195 5

års långtidsutredning lokaliseringspolitiken i samband med problemen

kring de snabbt växande största städerna och speciellt Stor-Stockholms

tillväxt. Enligt långtidsutredningens mening borde sålunda tillväxten

av Stor-Stockholms befolkning kunna påverkas av en ändamålsenlig lokaliseringspolitik

för administration och enskilda företag. Innebörden och

konsekvensen av de antydda problemställningarna borde klarläggas genom

ingående utredningar, som skulle kunna leda till konkreta förslag. Bland de

problem som enligt långtidsutredningens uppfattning därvid borde klarläggas

genom ingående utredningar aterfanns en decentralisering av vissa

delar av den centrala civila och militära verksamheten till orter utanför

Stockholm. Erfarenheter från andra länder och från de svenska storföretagen

tydde på att man överskattat de organisatoriska olägenheterna av eu

viss lokal decentralisering av de förvaltande, utredande och affärsdrivande

verken. Enligt långtidsutredningen borde utvecklingen av kommunikationerna

och särskilt telekommunikationerna underlätta en utveckling i denna

riktning.

Långtidsutredningens uttalande intogs i direktiven år 1957 för lokal iseringsutredningen

rörande statlig verksamhet, som

i slutet av år 1963 avgav sitt slutbetänkande »Lokalisering av statlig verksamhet»

(SOU 1963:69). I utredningsdirektiven erinrades om att frågan

om en utflyttning av statliga ämbetsverk från Stockholm vid åtskilliga tillfällen

tagits upp till övervägande. Särskilt tidigare syntes man i en lokalisering

utanför huvudstaden ha sett en möjlighet att nedbringa de statliga förvaltningskostnaderna.

Under senare år hade det framför allt varit de ällmänt

befolkningspolitiska och samhällsekonomiska aspekterna som dominerat.

Det har, hette det i direktiven, synts önskvärt att med en aktiv statlig

lokaliseringspolitik å ena sidan förhindra en alltför snabb tillväxt av Storstockholm,

a andra sidan bidra till en differentiering av näringsstrukturen i

olika delar av vårt land.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Lokaliseringsutredningen påpekar för sin del i anslutning till sin redogörelse

över utredningens uppdrag, att det sedan lång tid tillbaka i olika

former bedrivs statlig och kommunal verksamhet av lokaliseringspolitislc

betydelse. Indirekt kan således åtgärder inom kommunikations-, planeringsoch

utbildningsväsendet m. fl. områden medföra betydande lokaliseringspolitiska

effekter. Under senare år synes emellertid framför allt förutsättningarna

att fördela sysselsättningsmöjligheterna inom olika delar av landet

ha tilldragit sig ett stort intresse, varvid frågorna om det enskilda näringslivets

lokalisering intagit en central plats i debatten.

I anledning av direktiven för kommittén för näringslivets lokalisering har

det inte ankommit på lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet

att undersöka frågan om målsättningen för den allmänna lokaliseringspolitiken.

Utredningens uppdrag har varit begränsat till att omfatta undersökningar

rörande de tekniska möjligheterna att förflytta statlig verksamhet

från stockholmsområdet till andra delar av landet. Självfallet bör emellertid,

har utredningen påpekat, all lokaliseringspolitisk verksamhet ha en

gemensam målsättning. Lokaliseringen av statlig verksamhet har från sysselsättningssynpunkt

stor direkt och indirekt betydelse. Det vore enligt utredningens

mening bl. a. av detta skäl inte rimligt att ställa den statliga sektorn

utanför de lokaliseringspolitiska strävandena.

Lokaliseringsutredningens förslag är f. n. föremål för remissbehandling

och torde i annat sammanhang få underställas riksdagen.

III. RIKTLINJER FÖR EN AKTIV LOKALISERINGSPOLITIK
A.

Lokaliseringspolitisk målsättning m.m.

Kommittén

1. Motiv för en aktiv lokaliseringspolitik

I sin motivering för eu aktiv lokaliseringspolitik erinrar kommittén för näringslivets

lokalisering inledningsvis om att 1947 års lokaliseringsutredning

(SOU 1951:6) diskuterade de ekonomiska, sociala och försvarspolitiska

skäl, som kunde motivera att samhället bedrev aktiv lokaliseringspolitik.

Även om kommittén i allt väsentligt ansluter sig till vad därvid anfördes, är

det, säger kommittén, angeläget att frågeställningarna mer ingående preciseras

och konkretiseras. De motiv, som kan åberopas för en av samhället

bedriven lokaliseringspolitik, har enligt kommitténs mening accentuerats

av utvecklingen de senaste åren. Kommittén anför som motiv för en aktiv

lokaliseringspolitik förändringar i befolkningsutvecklingen, orsaker till be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

folkningens regionala omfördelning, följder på arbetsmarknaden och för

samhällsmiljön av näringslivets nuvarande lokalisering samt den framtida

regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. I syfte att belysa de

föi etagsekonomiska förutsättningarna för en samhällsekonomiskt och socialt

önskvärd lokalisering har kommittén låtit undersöka de regionala

variationerna i fråga om industrins produktionskostnader. Slutligen läggs

samhällsekonomiska synpunkter och försvarssynpunkter på näringslivets

lokalisering.

Befolkningsutvecklingen

Kommittén erinrar om att rikets folkmängd mellan åren 1950 och 1960

ökade med 6,4 procent, vilket var en svagare ökning än under föregående tioårsperiod.

Folkökningen försiggick i avtagande takt under 1950-talet och

uppgick under den första hälften av decenniet till 3,5 procent och under

den andra till 2,8 procent. Från 1960 till 1962 ökade folkmängden med en

procent.

Befolkningsutvecklingen i länen karakteriseras enligt kommittén av att

mellan åren 1950 och 1960 14 län hade större utflyttning än inflyttning,

nämligen de sju länen i östra Götaland, de fem norrlandslänen samt Skaraborgs

och Hallands län. Dessa län utom Hallands, Kronobergs och Blekinge

hade fortsatt nettoutflyttning under åren 1961—62, varjämte Stockholms

stad samt Kopparbergs och Örebro län noterade flyttningsförluster under

dessa år.

Under 1950-talet minskade folkmängden i Kalmar, Gotlands, Blekinge,

Kristianstads och Jämtlands län. Från år 1960 till 1962 hade alltjämt

Kalmar, Gotlands och Jämtlands län folkminskning, varjämte folkmängden

minskade i Västernorrlands, Västerbottens och Värmlands län samt i Stockholms

stad.

Som en följd av befolkningsutvecklingen mellan 1950 och 1962 fick mä1

arlänen, fiämst Stockholms län, samt Göteborgs och Bohus län sina andelar

av rikets folkmängd ökade, medan länen i östra Götaland och Norrland

(utom Norrbottens län) samt Skaraborgs och Värmlands län fick sina andelar

minskade.

Ett karakteristiskt drag i befolkningsutvecklingen under de senaste årtiondena

har enligt kommittén varit förskjutningen från glesbygd till tätorter.

Folkmängdsförändringen i länen har därför påverkats av dels andelen

bosatta i tätorter och glesbygd, dels förändringen i tätorts- respektive

glesbygdsbefolkningen.

Befolkningsutvecklingen i arbetsmarknadsstyrelsens 152 B-regioner1 utvisar

enligt kommittén en folkminskning i 64 regioner mellan åren 1950

och 1960. I samtliga län utom Örebro län fanns B-regioner med folkminsk
-

1 Principerna lör arbetsmarknadsstyrelsens regionindelning är redovisade i den av styrelsen

utgivna publikationen ”Arbetsmarknadsstyrelsens regionindelning”, 1961.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

ning under 1950-talet. Folkminskningsregionerna var i huvudsak koncentrerade

till län som hade folkminskning eller svag folkökning under 1950-talet.

Ett stort antal folkminskningsregioner fanns också i Malmöhus och Norrbottens

län trots att dessa län noterade stark folkökning. Folkökning redovisades

i 88 B-regioner, varav 40 hade större folkökning än riksgenomsnittet.

Flertalet av dessa fanns i mellansverige. Av de 45 regionerna i östra

Götaland hade blott sex och av de övriga 38 regionerna i södra Sverige nio

större folkökning än riksgenomsnittet, och av Norrlands 31 regioner var så

fallet med nio.

I samtliga folkminskningsregioner var, fortsätter kommittén, de arbetsföra

åldrarnas andel av totalbefolkningen år 1960 lägre än riksgenomsnittet,

vilket också i regel var fallet med 0—15-åringarna utom, med få undantag,

i regionerna i Norrland. Åldringarnas andel var i regel större i folkminskningsregionerna

än genomsnittligt för riket.

Folkmängdens förändring i kommunerna mellan åren 1950 och 1960

visar, att av 1 029 kommuner år 1960 hade 661 eller inemot två tredjedelar

folkminskning under 1950-talet. I dessa kommuner bodde en knapp tredjedel

av landets befolkning. Folkminskningen hade i allmänhet drabbat kommuner

med lågt invånarantal.

Om folkmängdens förändring i tätorterna mellan åren 1950 och 1960

nämns, att i de B-regioner, som hade folkminskning under 1950-talet, tätortsbefolkningens

andel av totalfolkmängden var lägre än i riket. Någon avgörande

regional skillnad i tätortsutvecklingen förelåg inte. Regioner med

stark och svag ökning av tätortsfolkmängden var sålunda tämligen jämnt

fördelade över landet. Tätortsfolkmängdens relativa ökning i storstadsregionerna

sammanföll i stort sett med riksgenomsnittet. Av de regioner, som

hade den största procentuella ökningen av tätortsfolkmängden, låg sju i

Norrland, åtta i mellansverige och åtta i södra Sverige.

Den procentuellt starkaste ökningen av den sammanlagda folkmängden

i tätorter av olika storlek förelåg i tätorterna med 2 000—20 000 invånare.

De tätorter, som till sin näringskaraktär var industriorter, hade den snabbaste

folkökningen.

I kommitténs betänkande redovisas även en framskrivning av 1960 års

befolkning under antagande att inga flyttningsrörelser äger rum. Enligt

denna kommer befolkningen i de arbetsföra åldrarna (15—65 år) att öka

med 3 procent eller med 145 000 personer till år 1965. Efter 1965 blir den

naturliga tillväxten i de arbetsföra åldrarna mycket liten. Den beräknas

under perioden 1965—1970 uppgå till 30 000 personer i hela riket. Mellan

åren 1970 och 1975 kommer enligt framskrivningen en minskning av befolkningen

i de arbetsföra åldrarna att inträda.

Regionalt föreligger stora skillnader. Tillväxten i de arbetsföra åldrarna

mellan åren 1960 och 1965 beräknas i Norrbottens län till 8 procent och i

Västerbottens län till 6 procent mot 3 procent i hela riket. Av den natur
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

liga ökningen med 30 000 personer mellan åren 1965 och 1970 faller 9 000

på Norrbottens och 4 500 på Västerbottens län. De två övre norrlandslänen

svarar alltså, understryker kommittén, för nära hälften av de arbetsföra

åldrarnas naturliga ökning i riket. I inte mindre än 55 B-regioner, däribland

Stockholmsregionen, visar framskrivningen, att antalet personer i de arbetsföra

åldrarna kommer att minska. Nästan hälften av B-regionerna i Götaland

uppvisar sådan minskning.

Samtidigt som framskrivningen visar en minskning av de arbetsföra åldrarna

totalt mellan åren 1970 och 1975 ger den till resultat en ökning i

Norrbottens län med nära 6 000 och i Västerbottens län med drygt 2 000

personer.

Orsaker till befolkningens regionala omfördelning

Kommittén har även redovisat ändringarna i fördelningen av antalet förvärvsarbetande

mellan åren 1950 och 1960. Den förvärvsarbetande befolkningen

i hela riket uppgick enligt folkräkningen år 1960 till 3 244 100 personer,

medan motsvarande antal år 1950 var 3 104 800. Under 1950-talet

ökade sålunda antalet förvärvsarbetande med 139 300 personer eller med

4,5 procent.

Om man önskar få en bild av utvecklingen inom olika näringsgrenar kan

1950 års folkräkning inte utan vidare jämföras med 1960 års. Klassificeringen

av vissa gruppers näringsgrenstillhörighet har nämligen inte varit

densamma vid de båda räkningarna. I följande tabell, som grundar sig på

uppgifter från Folkräkningen 1960, del VI, har 1950 års siffror omräknats

i enlighet med 1960 års näringskod.

Industri och hantverk. .

Byggnads- och anlägg
ningsverksamhet.

.....

Handel..............

Samfärdsel...........

Tjänster .............

S:a stadsnäringar......

Jordbruk, skogsbr. m.m.

Samtliga

Andel i % av

samtliga för- värvsarbetande

1950

Förändring 1950—60

Andel i % av

samtliga för- värvsarbetande

1960

Absolut

Procentuell

32,6

+ 154.400

+ 15,2

36,0

7,9

+ 50.700

+ 20,8

9,1

13,4

+ 23.600

+ 5,7

13,5

8,1

— 8.700

— 3,5

7,5

17,0

+ 116.500

+ 22,1

19,8

79,7

+ 323.900

+ 13,1

86,2

20,3

— 184.600

- 29,2

13,8

100,0

+ 139.300

+ 4,5

100,0

Kommittén konstaterar, att starka förskjutningar skedde under 1950- talet mellan olika näringsgrenar. Inom jordbruk och skogsbruk minskade

antalet förvärvsarbetande med nära 30 procent eller med över 180 000 personer,

under det att industri och hantverk ökade med omkring 15 procent

eller med drygt 150 000. Den största relativa ökningen förekom inom

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Knngl. Maj.ts proposition nr 18ö år l!)6''r

gruppen tjänster med drygt 20 procent eller med nära 117 000 personer.

Vad angår förändringen i länen minskade hela antalet förvärvsarbetande i

sju län. Störst var minskningen relativt sett i Gotlands och Jämtlands län.

Även i Kronobergs, Kalmar, Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands

län minskade antalet förvärvsarbetande.

Starkaste relativa ökningen förelåg i Stockholms, Västmanlands och

Norrbottens län. Antalet förvärvsarbetande män ökade blott i Stockholms

stad, Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands

och Norrbottens län. Antalet förvärvsarbetande kvinnor ökade i

samtliga län.

Inom enbart industrin förelåg den starkaste procentuella ökningen inom

Norrbottens, Västerbottens, Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län,

Stockholms stad och län tillsammans samt Skaraborgs och Värmlands län.

Byggnads- och anläggningsverksamheten hade den starkaste ökningen i

Norrbottens och Västerbottens län.

Även vad gäller servicenäringarna (handel, samfärdsel, tjänster) hade de

två länen i övre Norrland samt Västmanlands län den största relativa sysselsättningsökningen.

Stark ökning förelåg även i Älvsborgs, Uppsala och

Kopparbergs län. Den svagaste procentuella ökningen hade Blekinge, Kristianstads,

Kalmar, Gotlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs

och Jämtlands län. Ökningen inom Stockholms stad och län samt

Malmöhus län låg under riksgenomsnittet.

Antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk minskade i samtliga

län. Inom stadsnäringarna tillsammans var ökningen av antalet förvärvsarbetande

under 1950-talet svag i sydöstra Götaland och nedre Norrland

men låg över riksgenomsnittet i övre Norrland och i de mellansvenska länen

(utom Örebro län). Ökningen i Stockholms stad och län skilde sig obetydligt

från riksgenomsnittet. Mellan åren 1950 och 1960 ökade länen i övre

Norrland och i mellansverige sin andel av stadsnäringarna i hela riket, medan

den var oförändrad för Stockholms stad och län tillsammans samt

minskade för Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, länen i nedre Norrland

samt några län i sydöstra Sverige.

I 80 av de 152 B-regionerna minskade den förvärvsarbetande befolkningen

mellan åren 1950 och 1960. I samtliga regioner som hade tillbakagång av

totalbefolkningen utom två minskade också den förvärvsarbetande befolkningen.

Därutöver hade ytterligare 18 regioner minskning av antalet förvärvsarbetande

men ändock en ökning av totalfolkmängden varierande mellan

0,1 och 4 procent.

De regioner, där antalet förvärvsarbetande minskade under 1950-talet,

hade ett starkt inslag av jordbruksbefolkning. Endast i två av dessa minskningsregioner

var jord- och skogsbrukets andel av de förvärvsarbetande

mindre än riksgenomsnittet. Industrin var däremot i regel svagt representerad.

Sålunda var i tre fjärdedelar av minskningsregionerna industrins an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

del av de förvärvsarbetande lägre än riksgenomsnittet. Hög andel industriarbetare

utgör dock ingen garanti för gynnsam sysselsättningsutveckling,

påpekar kommittén. I 22 regioner med högre andel industriarbetande än genomsnittligt

i riket minskade sålunda den förvärvsarbetande befolkningen,

medan totalantalet förvärvsarbetande ökade i 16 regioner med lägre andel

än riksgenomsnittet.

Regioner med stark sysselsättningsökning inom industrin hade i regel

också stark minskning inom jord- och skogsbruket, medan flertalet av regionerna

med svag minskning av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk

också hade svag ökning inom industrin. Det vill därför synas, säger

kommittén, som om den starka sysselsättningsökningen inom industrin påskyndat

jordbrukets rationalisering.

Antalet förvärvsarbetande inom stadsnäringarna sammanlagt minskade

enligt vad kommittén fortsättningsvis upplyser under 1950-lalet i 11 Bregioner

i södra Sverige och i tre i Norrland. I Stockholms B-region var stadsnäringarnas

relativa ökning densamma som i riket. Betydligt starkare procentuell

sysselsättningsökning inom stadsnäringarna än riksgenomsnittet

noterades för flertalet av B-regionerna i övre Norrland och för nära hälften

av regionerna i Svealand men blott för fjärdedelen av regionerna i Götaland

och i södra och mellersta Norrland.

Inom industrin minskade antalet sysselsatta under 1950-talet enligt folkräkningarna

i 17 B-regioner, därav sju i Norrland. En relativt sett stor ökning

förelåg i nio regioner i Norrland, 14 i Svealand, 12 i östra Götaland och

nio i västra Götaland samt tre i Skåne.

I 28 B-regioner minskade folkmängden under 1950-talet relativt starkt,

d. v. s. minskningen översteg 5 procent. Kommittén konstaterar att vissa av

dessa regioner företer gemensamma drag i fråga om näringsstruktur och

sysselsättningsutveckling. Samtliga hade jämförelsevis hög andel förvärvsarbetande

inom jord- och skogsbruk — 21 av dem hade mer än dubbelt så

hög andel som riksmedeltalet. Industrins andel var däremot i många fall låg.

Kommittén belyser även utvecklingen inom industrin mellan åren 1952

och 1960 ur regional synpunkt. Enligt kommerskollegiets industristatistik

minskade antalet industrianställda mellan åren 1952 och 1960 i 29 B-regioner,

av vilka 14 låg i Norrland. En undersökning av primäruppgifterna till

denna statistik visar enligt kommittén att antalet industrianställda mellan

nämnda år ökade med cirka 80 000 eller med 9,7 procent. En på folkräkningarna

åren 1950 och 1960 grundad analys visade en ökning under den

två år längre perioden av samtliga förvärvsarbetande inom industri och

hantverk med omkring 15 procent.

Det mest markanta minskningsområdet framträder i Norrland, omfattande

större delen av norra Gävleborgs, hela Jämtlands samt stora delar av

Västerbottens och Norrbottens län. Väsentligt svagare ökning av antalet industrianställda

än riksgenomsnittet redovisas i de tre storstadsregionerna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 106i

Stark relativ ökning visar även denna undersökning för en del regioner i

östra Svealand samt framför allt i stora delar av Jönköpings, Kronobergs

och norra Kristianstads län. I Norrland var ökningen av antalet industrianställda

i stort sett koncentrerad till några få centra, nämligen Örnsköldsvik,

Skellefteå, Luleå, Gällivare/Malmberget och Kiruna. De regionala omfördelningarna

av industrins anställda var ansenliga under 1950-talet. Sålunda

fick storstadsregionerna samt sådana industribetonade områden som Uppsala,

Eskilstuna, Norrköpings, Borås, Örebro och Gävle B-regioner sina andelar

av rikets industrianställda reducerade. Av Norrlands 31 B-regioner

fick 21 sina andelar av rikets industrianställda minskade. För att dessa 21

regioner skulle haft samma andel år 1960 som år 1952, hade de behövt

ytterligare över 5 000 industrianställda.

Regioner som ökade sina andelar återfinns främst i södra Jönköpings, i

Kronobergs och i norra Kristianstads län samt i övrigt med stor spridning i

Svealand och Götaland. De nyss nämnda fem centra i Norrland ökade även

sin andel av rikets industrianställda.

De regionala förändringarna i industrins förädlingsvärde sådant detta

kan belysas med ledning av den officiella industristatistiken har även studerats

av kommittén. Enligt detta material har förädlingsvärdet i oförändrat

penningvärde från år 1952 till år 1960 ökat med 48,1 procent, d. v. s. betydligt

mer än ökningen av antalet anställda, vilken uppgick till 9,7 procent.

Sammanfattningsvis konstateras att främst Stockholms- och malmöregionerna

samt en rad betydande industriregioner i Svealand och Götaland fått

sin andel av industrins förädlingsvärde minskad under 1950-talet. För

Svealand och Götaland kan sägas, heter det i kommitténs betänkande, att

den regionala förändringen av förädlingsvärdena och antalet industrianställda

i stort sett sammanfaller. För Norrlands vidkommande är bilden något

annorlunda. Ett antal regioner i denna landsdel, som fick sina andelar av

antalet anställda minskade, visar ökning av sina andelar av förädlingsvärdet.

En av kommittén redovisad undersökning rörande den industriella nyoch

omlokaliseringen under åren 1946—1961 omfattar 792 produktionsenheter

med minst 25 anställda vid undersökningstillfället, vilka nyetablcrats,

flyttats eller utlagts som filialer under den angivna tidsperioden. Dessa

företag sysselsatte vid undersökningstillfället sammanlagt 65 000 personer.

En stor del av omlokaliseringarna var riktade ut från storstadsområdena.

Från Stor-Stockholm utflyttade eller lades ut som filialer 86 företag med

12 000 anställda, från Stor-Götcborg 25 företag med 3 500 anställda och från

Malmö stad 23 företag med 1 900 anställda.

Lokaliseringen av dessa 792 företag kännetecknas enligt vad kommittén

funnit i sina huvuddrag av stor spridning inom Svealand och Götaland. Mätt

i antal anställda ägde dock relativt betydande lokaliseringar rum i ett sammanhängande

område i Kronobergs, Blekinge och norra Kristianstads län.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Med undantag för gävle- och sundsvallsområdena redovisas påfallande få

lokaliseringar till Norrland. Skillnaden mellan å ena sidan Götaland och

Svealand med undantag av den nordvästra delen och å andra sidan Norrland

är i detta avseende mycket stor, framhåller kommittén.

Lokaliseringarna har i stor utsträckning skett till relativt små tätorter.

Sålunda återfinns drygt 40 procent av antalet anläggningar med en tredjedel

av antalet anställda i orter med mindre än 5 000 invånare. Etablerinear

o

utanför tätorter har varit ovanliga.

Inom storstadsregionerna Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Malmö stad

etablerades 147 arbetsställen av den studerade storleken med drygt 9 000

anställda. Samtidigt har emellertid 134 arbetsställen med över 17 000 anställda

flyttats eller lagts ut som filialer från dessa regioner. Utflyttningen

och filialutläggningen är särskilt omfattande bland industriföretag i StorStockholm.

De i undersökningen ingående företagen har tillfrågats om orsakerna till

lokaliseringen. Även om svarens grad av tillförlitlighet inte kan fastställas,

må ändock enligt kommittén anföras, att över hälften angett ledig industrilokal

eller lämplig tomtmark samt god tillgång på arbetskraft som lokaliseringsorsak.

Uteslutes svaren från storstadsregionerna uppgår antalet svar,

där tillgången på arbetskraft uppgetts som orsak till lokaliseringen, till 70

procent.

Följder på arbetsmarknaden och för samhällsmiljön av näringslivets lokalisering
konsekvenserna

av den regionala befolkningsutvecklingen ävensom de

regionala förändringarna inom industrin enligt föregående redovisningar

belyses av kommittén genom en granskning av arbetslöshetens, arbetskraftsbristens

och yrkesverksamhetsgradens regionala variationer. Även förekomsten

av ett ensidigt näringsliv samt glesbygdens problem vidröres.

I fråga om arbetslöshetens omfattning och regionala variationer erinrar

kommittén om att den registrerade arbetslösheten i Sverige under efterkrigstiden

varit låg. Antalet arbetslösa har dock — understryker kommittén

— skiftat i takt med konjunkturer och säsongväxlingar. Regionala variationer

förekommer likaså och i vissa områden har arbetslösheten under

en längre tid haft en, jämfört med riket i övrigt, relativt stor omfattning.

Antalet vid arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa i hela riket uppgick

i genomsnitt för åren 1956—1960 till 31 700 personer per år. Återhämtningen

inom det ekonomiska livet efter konjunkturavmattningen åren 1957__

1958 medförde en kraftig minskning av arbetslöshetstalen, och årsmedeltalet

för 1961 stannade vid 20 965 personer. Under år 1962 ökade antalet

arbetslösa något och uppgick i medeltal för året till 23 243 personer. Det årliga

genomsnittet för femårsperioden 1958—1962 var 29 569.

Kommittén framhåller, att arbetslösheten under de senaste åren varit

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

mest framträdande i Norrland. De fem norrlandslänen, som har 16 procent

av landets befolkning, svarade år 1962 för 34 procent av hela antalet arbetslösa

— enbart på Norrbottens län, som har 3,5 procent av befolkningen,

kom 11 procent. I arbetslöshetssiffrorna ingår inte de arbetslösa som beretts

sysselsättning i beredskapsarbeten. Under de senaste fem åren bar

■— påpekar kommittén — över hälften av dem, som placerats i dylika arbeten,

varit hemmahörande i norrlandslänen.

En undersökning av antalet arbetslösa under perioden 1958—1962 i förhållande

till befolkningen i åldern 15—65 år visar enligt kommittén ett relativt

arbetslöshetstal för hela riket av 0,6 procent. I 58 B-regioner i landet var

detta tal högre än riksgenomsnittet. Av dessa 58 regioner låg 30 i Norrland,

vilket betyder att endast en B-region i denna landsdel hade lägre arbetslöshet

än genomsnittet.

Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för beredskapsarbeten uppgick under

budgetåret 1961/62 till 211 milj. kr. och under budgetåret 1962/63 till 359

milj. kr. Under kalenderåret 1962 utgjorde kostnaderna för beredskapsarbetena

258 milj. kr., varav 178 milj. eller 69 procent kom på norrlandslänen.

Från de erkända arbetslöshetskassorna utbetalades under verksamhetsåret

1961/62 i försäkringsersättning 95 milj. kr. I statsbidrag erhöll dessa kassor

under nämnda verksamhetsår 60 milj. kr. Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter

för olika slag av rörelsestimulerande åtgärder för att underlätta för arbetskraft

att flytta från arbetslöshetsområden uppgick under budgetåret

1962/63 till 11 milj. kr.

Vad angår regioner och orter med ensidigt näringsliv anföres, att en

tredjedel av landets 1 800 tätorter är ensidiga i det avseendet, att mer än

60 procent av de förvärvsarbetande är sysselsatta i industri och byggnadsverksamhet.

I en del av dessa orter förstärks ensidigheten av att den största

industrigrenen ensam sysselsätter mer än hälften av samtliga förvärvsarbetande

på orten. Antalet sådana orter med över 1 000 invånare år 1960 var

71. De ensidiga industriorterna kännetecknas i regel av kvinnounderskott.

Den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden, d. v. s. antalet förvärvsarbetande

kvinnor i relation till antalet kvinnor i de arbetsföra åldrarna (15—65 år),

ökade enligt kommittén mellan åren 1950 och 1960. Sålunda var av antalet

kvinnor i åldern 15—65 år 33 procent år 1950 och 38 procent år 1960 förvärvsarbetande.

ökningen faller helt på de gifta kvinnorna.

Hela antalet förvärvsarbetande kvinnor år 1960 utgjorde 39 procent av

den kvinnliga befolkningen i åldersgruppen 15—65 år. Regionalt förekom

mycket stora variationer. Av arbetsmarknadsstyrelsens B-regioner hade

blott 20 regioner en yrkesverksamhetsgrad som översteg riksgenomsnittet.

Högsta yrkesverksamhetsgraden förelåg i boråsregionen (56 procent), stockholmsregionen

(52 procent), malmöregionen och lundregionen (50 procent).

Medianvärdet, d. v. s. den yrkesverksamhetsgrad som hälften av regionerna

låg över och hälften under, uppgick till 33 procent. I den fjärdedel av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

B-regionerna som hade den lägsta yrkesverksamhetsgraden varierade intensitetstalet

mellan 23 och 29 procent.

Ijåg yrkesverksamhetsgrad bland kvinnorna förelåg i regel i regioner med

låg andel tätortsbefolkning. Även bland tätorterna fanns emellertid betydande

variationer. En yrkesintensitet bland kvinnorna i landets samtliga tätorter

av samma grad som i Stockholm sknlle, anför kommittén, utöver det

faktiska antalet förvärvsarbetande kvinnor år 1960 ha tillfört arbetsmarknaden

ytterligare omkring 125 000 gifta och 35 000 inte gifta kvinnor, därav

26 000 respektive 10 000 i norrlandslänen. Det understrykes, att dessa siffror

gäller endast tätorterna, d. v. s. befolkningskoncentrationer med fler än

200 invånare.

Näringslivets regionall varierande utveckling medför inte bara överskott

på arbetskraft inom vissa områden. Inom andra områden uppstår, framhåller

kommittén, brist på arbetskraft. Områdets egna arbetskraftstillgångar

räcker inte, och inflyttningen begränsas av olika faktorer. Planeringen

inom de snabbt expanderande områdena släpar efter. Stora svårigheter föreligger

emellertid, när det gäller att mäta och regionalt jämföra bristen på

arbetskraft.

Kommittén redovisar vissa uppgifter ur arbetsförmedlingsstatistiken, som

visar att antalet tillsatta platser i förhållande till antalet lediganmälda inom

industrin var lägst i storstadslänen och högst i Norrland och i de sydöstra

länen. Genomsnittliga antalet arbetslösa i förhållande till hela antalet lediga

platser år 1962 var också väsentligt högre i Norrland och nordvästra Svealand

än i landet i övrigt.

Beträffande de problem, som uppstår i glesbygdsområdena till följd av

folkminskningen, erinrar kommittén om att det minskade behovet av arbetskraft

inom jordbruket leder till fortsatt uttunning av befolkningen i

glesbygden, även om en del av den arbetskraft som frigörs med bibehållen

bosättning får sysselsättning i närliggande tätorter eller i stadsnäringar i

glesbygden. Då det i huvudsak är de yngre bland de arbetsföra åldrarna som

flyttar, kommer den redan nu ogynnsamma åldersfördelningen i glesbygden

med väsentligt större andel äldre personer än i tätorterna att ytterligare

accentueras. År 1980 kan sålunda åldrarna över 64 år beräknas utgöra

25 procent av totalbefolkningen i glesbygden. Ur miljösynpunkt har eu sådan

utveckling, framhåller kommittén, en ogynnsam effekt.

Glesbygden kännetecknas också av stort underskott på kvinnor. Orsaken

härtill, uttalar kommittén vidare, är ej i första hand att det saknas arbetsllPP§ifter

för dessa utan att de sysselsättningsmöjligheter, som tätorterna

kan erbjuda, bedöms vara mera attraktiva. Kvar står emellertid, att den

ojämna könsfördelningen medför betydande sociala olägenheter och låg

äktenskapsfrekvens. Befolkningsomflyttningen från glesbygd till tätorter

torde pa sikt även fa kommunalekonomiska följder för de kommuner, där

jord- och skogsbruk är den dominerande näringsgrenen och där avstånden

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964 25

till industri- eller servicecentra är stora. Då eu del av de kollektiva kostnaderna

för åldringsvården belastar kommunerna, kan denna utgiftspost enligt

kommittén väntas bli mera betungande i dessa områden än i områden

med jämnare åldersfördelning.

Förutsättningarna att upprätthålla en rimlig servicestandard för glesbygdsbefolkningen

blir, framhåller kommittén, beroende av hur den fortsatta

urbaniseringen kommer att ske. Avgörande är därvid inte om främst

små och ur servicesynpunkt obetydliga bebyggelseagglomerationer kan behålla

sin folkmängd men väl om det kommer att finnas ett tillräckligt finmaskigt

nät av orter med servicefunktioner av olika karaktär och omfattning.

Kommittén anser att, om inte särskilda åtgärder vidtas för att i lämpligt

belägna orter stödja samhälleliga serviceanläggningar, en förutsedd betydande

minskning av sysselsättningsmöjligheterna inom jord- och skogsbruket

och de stora avstånden mellan tätorterna i de glest befolkade inre delarna

av Norrland och nordvästra Svealand kommer att skapa särskilda

problem för att tillgodose behovet av primär service åt den befolkning, som

skall upprätthålla jord- och skogsbruket.

Bortses från vissa skärgårdsområden och avsides belägna skogsbygder

kan glesbygdsbefolkningen i övriga delar av landet med en halvtimmes bilresa

nå orter med varor och tjänster, som efterfrågas relativt ofta, och inom

en timmes resa nå större centralorter med relativt fullständig serviceutrustning.

För den övervägande delen av glesbygdsbefolkningen är tidsavstånden,

enligt kommittén, väsentligt mindre. I betydande utsträckning kan vidare

arbetskraft, som inte längre behövs inom jord- och skogsbruk, med bibehållen

bosättning söka sig till de arbetsplatser, som tätorterna erbjuder.

Bedömning av den framtida regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen
Det

betonas av kommittén, att en bedömning av de sannolika utvecklingstendenserna

inom olika näringsgrenar och av folkmängdens väntade utveckling

inom skilda regioner är av fundamental betydelse för lokaliseringspolitiska

överväganden liksom för all samhällsplanering. De grundläggande

prognoser som erfordras för en sådan framtidsbedömning är emellertid

alltjämt relativt osäkra och måste bedömas med försiktighet.

Kommittén redogör för tillgängliga prognoser rörande den regionala befolknings-

och sysselsättningsutvecklingen under 1960- och 1970-talen. Befolknings-

och sysselsättningsutvecklingen kommer enligt kommittén under

1960- och 1970-talen totalt för landet att präglas av en begränsad tillväxt

inom de arbetsföra åldrarna och en mycket svag ökning av arbetskraftstillgångarna.

Arbetskraftsbehovet inom jordbruket beräknas minska med över 40 pro
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘■^6 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

cent under 15-årsperioden 1960—1975. Sysselsättningen inom skogsbruket

väntas under samma tid reduceras med omkring 25 procent. En ännu kraftigare

nedgång kan ej anses osannolik. Glesbygdsnäringarna skulle därmed

minska antalet förvärvsarbetande från 447 000 till 275 000 och omfatta

8 procent av den yrkesverksamma befolkningen år 1975. Ur regional synpunkt

beräknas minskningen bli minst markant i de utpräglade jordbruksområdena

och kraftigast i Norrland.

Industrin beräknas öka sin sysselsättning med omkring 9 procent under

15-årsperioden 1960—1975 och bibehålla en i stort sett oförändrad andel

av den förvärvsarbetande befolkningen. Såväl byggnads- och anläggningsverksamhet

som servicenäringarna beräknas öka sin sysselsättning med 15

procent under 15-årsperioden. Servicenäringarnas andel av den förvärvsarbetande

befolkningen skulle därigenom öka från 41 till 45 procent.

De manliga arbetskraftstillgångarna beräknas bli i stort sett oförändrade

under 15-årsperioden totalt för landet, ökning av dessa tillgångar kan endast

förväntas i Norrland samt i mindre grad inom vissa regioner i mälardalen.

Den kvinnliga arbetskraften beräknas i stort sett öka i hela landet.

För hela landet beräknas ett underskott på manlig arbetskraft av något

mer än 60 000 personer vid slutet av 15-årsperioden 1960—1975. Ett motsvarande

överskott på kvinnlig arbetskraft väntas uppkomma. Underskottet

beräknas i stockholmsregionen till omkring 40 000 män och 20 000 kvinnor,

i Malmöhus län till 17 000 män och 8 000 kvinnor samt i Göteborgs och

Bohus län till 21 000 män och 7 000 kvinnor. Betydande överskott skulle

komma att uppstå i Norrland, främst i de fyra nordligaste länen, som tillsammans

enligt angivna förutsättningar skulle få ett överskott fram till år

1975 av 28 000 män, varav något mer än 10 000 på vartdera Norrbottens och

Västerbottens län, samt 44 000 kvinnor.

Kommittén framhåller, att de olika befolkningsprognoser som finns tyder

på att förskjutningarna från glesbygd till tätorter och mellan större regioner

kommer att fortsätta i stort sett enligt samma mönster som under de

senaste årtiondena. I vissa avseenden synes en acceleration av omflyttningstakten

ej osannolik. Större områden med minskande folkmängd väntas kvarstå

eller uppkomma i delar av sydöstra Sverige men framförallt i Norrland.

Folkökningen i östra mellansverige, göteborgsområdet samt sydvästra Sverige

beräknas fortgå.

Företagsekonomiska lokaliserings faktorer

Enligt sina direktiv har kommittén haft att framlägga material, som är

ägnat att belysa förutsättningarna ur bl. a. företagsekonomiska synpunkter

för näringslivets lokalisering till olika delar av landet. Kommittén uppdrog

därför åt fil. lic. G. Törnqvist att göra en undersökning rörande regionala

variationer i fråga om olika för industrins lokalisering betydelsefulla fakto
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

rer. Uppmärksamhet har därvid i första hand ägnats transportkostnader,

arbetskraftskostnader samt industrins behov av kontakt med marknaden.

Undersökningarna redovisas i sin helhet i betänkandets bilaga I »Studier i

industrilokalisering» (SOU 1963:49), vilken åberopas av kommittén.

Transportkostnaderna för råvaror till och färdigvaror från en produktionsanläggning

visar enligt undersökningen stora variationer vid lokalisering

till olika delar av landet. För betydande grupper av svensk industri utgör

emellertid dessa kostnader en liten del av de totala produktionskostnaderna.

För vissa undersökta typexempel av anläggningar inom konfektionsoch

verkstadsindustri utgör transportkostnaderna i olika lägen och för olika

slag av produktion i runda tal mellan 0,5 och 5,0 procent av totalkostnaden.

De som exempel anförda anläggningarna betecknas i undersökningen som

rörliga ur transportkostnadssynpunkt. De kan lokaliseras till orter inom

stora delar av landet, utan att transportkostnaderna ökar produktionskostnaderna

med mer än någon eller några få procent.

Omkring en tredjedel av arbetsställena i industristatistiken med omkring

hälften av antalet industrianställda torde enligt undersökningen med eu

grov uppskattning kunna betecknas som rörliga eller obundna från transportkostnadssynpunkt.

Om hänsyn tas endast till transportkostnaderna,

kan verksamhet enligt undersökningen bedrivas i vitt skilda delar av landet

utan att produktionskostnaderna påverkas med mer än en å två procent.

Inom framförallt södra och mellersta Sverige kan rörligheten betecknas som

mycket stor för de företag, som säljer sina produkter på en nationell eller

internationell marknad.

I fråga om lönekostnader föreligger enligt den åberopade undersökningen

betydande variationer mellan olika delar av landet. Gjorda utredningar visar

att lönevariationerna för industrianställda uppgår till 15 å 20 procent.

Spännvidden är lägre för tjänstemän än för manliga arbetare. De lägsta

genomsnittliga lönerna förekommer i södra och sydöstra Götaland, och de

högsta i Stockholms- och göteborgsområdena samt i södra Norrlands inland

och i norra Norrland. Det anses emellertid sannolikt att de större industriorterna

i dessa delar av Norrland i hög grad påverkat det genomsnittliga

löneläget. Fn specialundersökning visar, att lönenivån sjunker med tätorternas

storlek och avståndet till de stora industriorterna i dessa delar av landet.

För de studerade anläggningarna inom konfektions- och verkstadsindustrin

kan de lönekostnadsvariationer, som förekommer i landet, beräknas

påverka de totala produktionskostnaderna med i runt tal 5 procent. Detta

anses gälla för stora delar av de industrier, som kan räknas som rörliga ur

transportkostnadssynpunkt. För dessa företag torde sålunda i regel de regionala

lönevariationerna vara av väsentligt större betydelse från lokaliseringssynpunkt

än de regionala transportkostnadsvariationerna.

''från sportor ien terade anläggningar, d. v. s. sådana där kostnader för transport

av råvaror och/eller färdigfabrikat uppgår till betydande delar av de to
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungi. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

tala produktionskostnaderna, paverkas däremot i mindre grad av regionala

lönevariationer.

Några regionala beräkningar av arbetskraftens produktivitet har inte kunnat

göras. Företagna undersökningar visar emellertid, att arbetskraftens

rörlighet och frånvarofrekvens är högre i storstadsregioner och andra arbetskraftsbristområden,

vilket ökar företagens kostnader. Å andra sidan är

produktiviteten låg under en övergångsperiod i områden, där arbetskraften

inte har utbildning för eller vana vid industriarbete.

Det heter vidare i undersökningen, att flera omständigheter kan tänkas

bidra till en regional löneutjämning. Exempelvis kan lokaliseringen av ett

större industriföretag till en mindre låglöneort komma att påverka det totala

löneläget. I samma riktning kan omflyttning av arbetskraft verka.

Råvaruorienterade och marknadsorienterade industrier är vanligen relativt

orörliga från lokaliseringssynpunkt. Kostnadsvariationerna för råvaror

och fäidigprodukter bildar en snäv ram, inom vilken sådana sekundära faktorer

som lönekostnaderna kan avgöra det slutliga valet av lokaliseringsort.

För de från transportkostnadssynpunkt rörliga företagen bildar enligt

undersökningen variationerna i transportkostnader en vid yttre ram. Ett

stort antal orter inom riket är likvärdiga eller i det närmaste likvärdiga från

transportkostnadssynpunkt. Skillnaden dem emellan påverkar enligt undersökningen

det företagsekonomiska resultatet i mycket ringa utsträckning.

För dessa företag utgör arbetskraftskostnaderna vanligen en betydande

kostnadspost, och regionala löneskillnader kan i stor utsträckning påverka

det ekonomiska resultatet. Det är emellertid svårt — framhålles det _ att

på förhand avgöra produktionsresultatet vid en viss arbetskraftskostnad på

alternativa lokaliseringsorter. De regionala löneskillnaderna kan i vissa fall

antas vara skillnader på kort sikt. Inom betydande områden är skillnaderna

också relativt små.

Mot denna bakgrund är det sannolikt, heter det vidare, att andra omständigheter

än regionala kostnadsvariationer för transporter och för arbetskraft

i många fall påverkar den rörliga industrins lokalisering. Själva etableringen

av en industrianläggning är vanligen förenad med stora kostnader.

Om ett flertal orter är likvärdiga lokaliseringsalternativ från transport- och

lönekostnadssynpunkt, kan möjligheten att reducera etableringskostnaderna

genom fördelaktiga krediter, låga byggnadskostnader eller tillgängliga industrilokaler

avgöra valet av etableringsort. Tillgången på enskild och allmän

service har därjämte stor betydelse.

Om industrins behov av nära kontakt med marknaden konstateras, att

starkt kontaktorienterade verksamheter vanligen betjänar lokalt avgränsade

marknadsområden. Även mindre starkt kontaktorienterade industrier,

vilka exempelvis säljer sina produkter på eu nationell marknad, kan förutsättas

ha behov av snabba och bekväma kontakter med köparna. De regionala

variationerna i transporttider, restider och kommunikationsmöjlig
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

29

heter är ansenliga. De torde ha en inte ringa psykologisk effekt vid valet

mellan alternativa lokaliseringsorter. Allmänt torde gälla, att förbättrade

kommunikationer, som förkortar tidsavståndet till råvaruleverantörer och

avsättningsmarknader, ökar konkurrensmöjligheterna för industriföretag

i mera avsides belägna delar av landet.

Samhällsekonomiska och försvarspolitiska synpunkter på näringslivets

lokalisering

Samhällsekonomiska jämte sociala och försvarspolitiska skäl, som inte

utan vidare kommer in i de privatekonomiska bedömningarna, talar enligt

kommittén för att man bör söka modifiera de utvecklingstendenser, som nu

kan förutses i fråga om näringslivets geografiska fördelning.

Kommittén framhåller, att stora svårigheter föreligger att genomföra

kvantitativa beräkningar av samtliga enskilda och samhälleliga kostnader

och vinster av alternativa lokaliseringar, särskilt som även verkningarna på

lång sikt berör frågan. I regel kan endast osäkra bedömningar göras. Härtill

kommer betydelsefulla sociala och försvarspolitiska hänsyn, som över

huvud taget inte kan uttryckas i ekonomiska kvantiteter. I vissa fall är

emellertid de faktorer, som visar i ena eller andra riktningen, så starka och

påtagliga, att vissa slutsatser utan vidare kan dras.

När det gäller enskilda företag är det enligt vad kommittén påpekar företagets

ägare och ledare, som har att bedöma den lämpliga lokaliseringen.

För de faktorer, som därvid är av betydelse, har redogjorts i det föregående.

Det är emellertid påtagligt, framhåller kommittén, att den privatekonomiska

och den samhällsekonomiska bedömningen kan skilja sig mer eller mindre

avsevärt från varandra. Även om det givetvis är ett centralt samhällsintresse,

att företagen blir effektiva och lönsamma och lokaliseras på ett sådant

sätt, att detta mål uppnås, är det också rimligt, att samhället vidtar anstalter,

som avser att påverka företagens beslut i en sådan riktning, att dessa

fattas under hänsynstagande till de samhällsekonomiska följderna.

Kommittén hävdar att samhällets organ därvid inte behöver genomföra

någon fullständig beräkning av samtliga fördelar och nackdelar för företaget

med en viss lokalisering jämförd med en annan. Detta är fortfarande,

betonar kommittén, det enskilda företagets angelägenhet. Samhället kan

emellertid indirekt genom serviceverksamhetens utformning eller direkt

genom råd eller ekonomiskt stöd påverka de konkreta besluten på ett sätt,

som mer eller mindre fullkomligt upphäver den tendens till en från samhällsekonomisk

synpunkt felaktig lokalisering, som eljest skulle föreligga.

Generellt konstaterar kommittén, att större orter i regel har en stark

dragningskraft, som i och för sig är lättförklarlig. Både näringslivets utveckling

mot ökad differentiering och levnadsstandardens stegring gör, att

både företagens och konsumenternas behov blir allt mångsidigare och där
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

för endast kan tillgodoses på en relativt stor ort. Denna tendens kan väntas

undan för undan bli skärpt, dels av det skälet att den större och mångsidigare

orten utgör en effektivare produktionsmiljö än den mindre och ensidigare,

dels därför att de personer, som genom kompetens som tekniker

eller företagsledare till stor del betingar näringslivets och sysselsättningens

fortsatta tillväxt, fäster särskilt stor vikt vid de fördelar, som de mångsidigt

utvecklade orterna kan erbjuda dem. Deras bosättning blir sedan en bas för

ytterligare ökning av efterfrågan på arbetskraft i sådana orter. Denna koncentrationstendens

kan — menar kommittén — vara både företagsekonomiskt

och samhällsekonomiskt rationell, men den kan också ha negativa

återverkningar som måste beaktas. Frågan om vilka utvecklingstendenser

beträffande näringslivets lokalisering, som bör främjas eller motverkas,

måste, säger kommittén, avgöras från fall till fall på grundval av mera konkreta

bedömningar.

Befolkningsutvecklingen skapar, framhåller kommittén vidare, i stor utsträckning

det starkaste behovet av nya arbetstillfällen i de delar av landet,

där arbetskraftsbehovet kan förutses öka relativt svagt eller direkt minska

under de närmaste 10 å 15 åren. Även bortsett från de sociala synpunkterna

blir det samhällsekonomiskt lönande att sätta in ekonomiska stödåtgärder

för att stimulera sysselsättningen i sådana områden, eftersom arbetslöshet

eljest blir svår att undvika. Både samhällsekonomiska och rent sociala skäl

talar dessutom för lokaliseringsfrämjande åtgärder, där näringslivets ensidighet

medför särskilt stor konjunkturkänslighet eller permanenta svårigheter

för särskilda kategorier av arbetskraft — i synnerhet de gifta kvinnorna

— att erhålla sysselsättning.

De samhälleliga investeringarna i anslutning till en industriell expansion

är enligt kommittén i regel av sådan omfattning, att de måste beaktas vid

kalkyler över olika lokaliseringsalternativ. Samhällsekonomiska fördelar

kan vinnas om vid val mellan olika alternativ en lokalisering sker till orter

eller områden med överskott på arbetskraft, som av olika skäl är trögrörlig,

och med outnyttjad samhällelig kapitalutrustning i stället för till orter med

fullt utnyttjad kapacitet och balans på arbetsmarknaden. Lokalisering till

orter med arbetskraftsbrist kan också leda till sänkt produktivitet och höjd

kostnadsnivå inom näringslivet samt svårigheter att lösa väsentliga samhällsplaneringsfrågor.

Kommittén erinrar om att det både samhälls- och företagsekonomiskt

dessutom är betydelsefullt att långsiktigt planera lokaliseringen av kommunikationer,

bostadsbebyggelse och andra samhällsinvesteringar på ett sådant

sätt, att näringslivets villkor blir så gynnsamma som möjligt och att

enskilda lokaliseringsbeslut kan grundas på god kännedom om de framtida

lokaliseringsförhållandena. Starka skäl talar enligt kommittén för att i detta

avseende bör eftersträvas att undvika å ena sidan en stark koncentration

av befolkningen till storstäderna, å andra sidan en splittring av näringslivet

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

på alltför många och små orter, där varken företagen eller konsumenterna

kan erhålla den mångsidiga service som numera efterfrågas.

Kommittén understryker, att de synpunkter som framförts på problem

som sammanhänger med den fortsatta utvecklingen av olika tätorter och tätortskategorier,

storstäder och andra, varit av preliminär art. De stora planerings-

och avvägningsfrågor av både ekonomisk, social och försvarspolitisk

natur, som här är involverade, måste klarläggas genom grundligare undersökningar,

innan en långsiktig politik kan fastläggas.

Det från försvarssynpunkt främsta kravet på näringslivets lokalisering innebär

enligt vad kommittén framhåller, att de krigsviktiga produktionsenheterna

placeras inom sådana områden och på sådant sätt, att de såvitt

möjligt kan arbeta ostörda i händelse av krig. Produktionsenheterna bör

därför från denna aspekt lokaliseras så, att de löper minsta risk för förstöring

och att transporterna för den lokaliserade enheten blir så korta och

så litet sårbara som möjligt. Nackdelarna från försvarssynpunkt av en stark

koncentration av krigsviktiga anläggningar och befolkning till storstadsområden

och andra större städer liksom befolkningsutglesningen i stora

landsdelar har i skilda sammanhang påtalats, icke minst i 1947 års lokaliseringsutredning.

Utvecklingen inom bebyggelse och näringsliv sedan nämnda

utredning framlades anser kommittén ha ytterligare accentuerat svårigheterna

för det totala försvarets organisering.

Den koncentration av befolkning och näringsliv till de större tätorterna,

som skett under efterkrigstiden, har från försvarssynpunkt inneburit en

mycket ogynnsam utveckling. Även med ett mycket aktivt luftförsvar och

med långtgående förebyggande civilförsvarsåtgärder i avsikt att minska

anfallsverkningarna, synes det kommittén inte möjligt att hindra förluster

och skadegörelse, som i vissa lägen kan få förödande verkningar.

Slutligen framhålles i sammanhanget att man inte kan planera samhället

enbart med utgångspunkt i ett eventuellt krigs krav. Å andra sidan får inte

planering ske utan att totalförsvarets krav och synpunkter beaktas. Totalförsvarets

myndigheter har genom de förordningar av olika slag, som finns,

möjlighet att medverka i och i viss mån påverka huvuddelen av planeringsarbetet.

Önskvärt är emellertid, betonar kommittén, att de viktigaste centrala

totalförsvarsmyndigheterna i elt tidigare skede än nu inkopplas i arbetet.

Eljest uppstår risk för att försvarsbetingelserna som en följd av vidtagna

åtgärder ändras i så hög grad, att landets ekonomiska, personella och

övriga resurser inte räcker till för att upprätthålla den av statsmakterna

fastställda målsättningen för försvaret. Det är vidare betydelsefullt, att samhället

inte får eu utformning med alltför täta befolkningskoncentrationer,

som gör att utrymningsåtgärder in. in. ter sig så omfattande och svårgenomförbara,

att statsmakternas handlingsfrihet binds. En utveckling mot ökade

koncentrationer medför, påpekar kommittén, eu utveckling mot ökade risker

eller krav på tidigare beredskapsåtgärder.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Sammanfattning

Behovet av och motiven för att samhället bör bedriva en aktiv lokaliseringspolitik

sammanfattar kommittén på följande sätt.

En utveckling utan någon medverkan från samhällets sida vid näringslivets

lokalisering kan medföra

1. att alla arbetskrafts- och naturtillgångar inte blir rationellt utnyttjade;

2. att en sådan uttunning av befolkningen kan uppstå inom vissa områden

att samhällelig service inte kan upprätthållas i en omfattning som är

rimlig eller endast kan bestå till priset av ökade kostnader för den enskilde

och samhället;

3. att utbyggnaden av kollektiva anordningar i storstadsområdena släpar

efter till följd av den starka koncentrationen av befolkningen till dessa områden

;

4. att rikets försvar försvåras vid en fortsatt stark koncentration av verksamhet

till storstadsområdena.

Den hittills bedrivna lokaliseringsverksamheten har enligt kommittén visat

sig vara otillräcklig i fråga om medel och organisation. Försök att med

lokaliseringspolitiska åtgärder på bred front stimulera näringslivet i en

region har sålunda inte förekommit. I flertalet västeuropeiska länder har

däremot statliga åtgärder vidtagits i syfte att dels stimulera utvecklingen i

s. k. utvecklings- eller stödområden, d. v. s. landsdelar, där näringslivet

stagnerat eller gått tillbaka, dels förmå industrier att flytta från områden

som kännetecknas av överexpansion. I Storbritannien har exempelvis sedan

länge båda dessa slag av åtgärder prövats för att råda bot på strukturarbetslösheten

inom kol- och stålområden, där rationaliseringar av olika slag

successivt minskat behovet av arbetskraft, men också för att hejda den alltför

kraftiga inflyttningen till storstadsområdena. I Nederländerna, som också

har överbefolkningsproblem att bemästra, har man till skillnad från

Storbritannien inte genom restriktioner sökt motverka befolkningskoncentrationen,

men de knappa marktillgångarna i hamnstäderna har i första

hand reserverats för den tunga industrin, samtidigt som den lätta industrin

stimulerats att överflytta sin verksamhet till glesare bebyggda områden. I

Norge har de statliga åtgärderna sedan början av 1950-talet inriktats på en

utbyggnad av det svagt utvecklade näringslivet i norr. Numera finns enligt

vad kommittén upplyser möjligheter att erhålla lån från en statlig fond

inom alla delar av landet, där behov av en komplettering av näringslivet föreligger,

men befintliga finansieringsmöjligheter är otillräckliga.

2. Lokaliserings politisk målsättning

Den lokaliseringspolitik som kommittén förordar sägs sammanfattningsvis

ha följande tre syften:

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196''r

1. Att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar

av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade på olika områden på

ett sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som möjligt och att arbetskraften

bereds full sysselsättning.

2. Att skapa en harmonisk samhällsmiljö, som så långt det är möjligt ger

människorna — oberoende av var de måste bo för att fullgöra sin uppgift —

eu likvärdig standard i fråga om social och kulturell service.

3. Att lokalisera näringslivet så, att rikets försvar underlättas.

Det ligger i sakens natur, säger kommittén, att man inte kan ange en

målsättning för lokaliseringspolitiken, som är så preciserad att den direkt

kan utnyttjas för lösningen av enskilda lokaliseringsproblem. Lokaliseringsfrågorna

är i regel alltför komplicerade och omfattande, för att detta skall

kunna ske. Härtill kommer våra bristande kunskaper i samhällsekonomiska

och sociologiska frågor. Vissa allmänna principer kan dock, menar kommittén,

redovisas.

Ett förverkligande av kravet på full sysselsättning så att alla människor

oavsett ålder, kön och bostadsort, som vill och kan ta förvärvsarbete, kan

få tillfälle härtill, förutsätter att jämte arbetsmarknadspolitiska även lokaliseringspolitislca

åtgärder vidtas.

Om näringslivet skall få den mest ändamålsenliga lokaliseringen och alla

produktionsfaktorer skall utnyttjas på effektivaste sätt, kan det enligt

kommittén inte bara bli fråga om att arbetskraften skall anpassa sig till

företagen, utan företagen får i större utsträckning än hittills söka sig till

arbetskraften. Utbyggnad av industriell verksamhet kräver ofta investeringar

i bostäder och olika slag av samhälleliga serviceanordningar. I en ort

där arbetskraften är fullt utnyttjad och personalbehovet huvudsakligen

måste tillgodoses genom inflyttning från andra platser kan dessa bli av betydande

omfattning. Vid bedömningen av lokaliseringsfrågan från samhällsekonomisk

synpunkt bör även beaktas de kostnader i samband med etableringen

som faller utanför företaget. Även med hänsyn till att de totala investeringsresurserna

är begränsade kommer denna fråga att bli av betydelse.

Sker lokalisering av ett företag till en plats med lokal tillgång på arbetskraft

och tillräcklig service, blir samhällets kostnader till följd av etableringen

väsentligt mindre än om lokalisering sker till en ort med brist på

arbetskraft och samhällelig service, samtidigt som de investeringar som redan

gjorts blir bättre utnyttjade än om arbetskraften söker sig bort från

orten. Frågan kan, erinrar kommittén, aktualiseras för de områden av landet

där fortsatt utflyttning medför, alt underlaget för tätorternas serviceutrustning

hotar att bli för knappt. Det finns då anledning för samhället att

medverka till att företag etableras till dylika områden. En arbetslöshet, som

ligger väsentligt över vad som kan rubriceras som normal omflyttningsarbetslöshet,

innebär en belastning inte blott för de enskilda människorna

2 — llihang till riksdagens protokoll 1:965. 1 samt. ATr 185

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

och för det berörda området utan för hela landet på grund av det produktionsbortfall,

som därigenom uppstår.

Huruvida rörlighetsfrämjande eller lokaliseringspolitiska åtgärder skall

användas för att lösa sysselsättningsproblem i en region måste, betonar kommittén,

ses ur ett vidare perspektiv än att enbart komma till rätta med en

lokal arbetslöshet. Lokaliseringspolitiska åtgärder kan ej sällan vara att

föredra för att effektivt utnyttja tillgängliga arbetskraftsresurser. En folkminskning

kan medföra att befintlig servicekapacitet blir underutnyttjad

och att upprätthållande av socialt önskvärd service blir mycket dyrbar. Ofta

kan arbetskraften visa sig vara mycket trögrörlig. Olika hinder av personlig

och ekonomisk art föreligger för en omflyttning till en annan ort. De arbetslösa

och den ofullständigt utnyttjade arbetskraften kan vara så hårt

bunden, att någon flyttning ej kommer till stånd trots en tämligen generös

flyttningshjälp. Beredskapsarbetena tenderar i sin tur att kräva allt större

och större kapitalinsats i förhållande till sin sysselsättningseffekt. Särskilda

åtgärder kan då enligt kommittén vara motiverade för att söka få till

stånd en expansion av näringslivet i regioner med hög arbetslöshet, även

om investerings- och produktionskostnaderna under en övergångsperiod

blir högre än om företagen förlädes till andra orter. Lokaliseringsåtgärderna

kan nämligen på längre sikt vara en effektiv och varaktig lösning av sysselsättningsproblemet.

Remissyttrandena

Remissinstanserna accepterar allmänt, att samhället bör vidta ökade lokaliseringspolitiska

åtgärder. De tre syften som av kommittén förordas ingå

i en lokaliseringspolitisk målsättning anser sig flera remissmyndigheter kunna

acceptera, ehuru en del finner dessa vara alltför allmänt hållna. Särskilt

kritiseras kommittén för att ha visat alltför ringa intresse för de expanderande

områdenas lokaliseringsproblem och för att ha koncentrerat sina undersökningar

och sitt intresse på avfolkningsområdena utan att väga fördelar

och nackdelar av den pågående strukturomdaningen i samhället. Detta

framhåller bl. a. statistiska centralbyrån och länsstyrelsen i Stockholms

län. Emellertid utvecklas inom remissopinionen principiella synpunkter på

lokaliseringspolitiken som sådan, varvid kommitténs förslag utsätts för

viss kritik i bl. a. yttrandena från konjunkturinstitutet, statskontoret och

svenska bankföreningen. Samtidigt vinner kommitténs insamlande och presentation

av mångfalden siffror och prognoser m. m. rörande befolkningen,

arbetskraften, sysselsättningen etc. erkännande.

Såväl målsättningen för som utformningen av lokaliseringspolitiken —

någon klar åtskillnad häremellan göres inte alltid — ägnas intresse utifrån

två principiella utgångspunkter. Den ena är, att lokaliseringspolitiken är

ett alternativ eller komplement till arbetsmarknads- och sysselsättnings
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

politiken. Denna uppfattning har bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, landsorganisationen,

svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.

Den andra är, att lokaliseringspolitiken är en del av den totala samhällspolitiken

och ingår som ett led i alla politiska åtgärder för samhällsplaneringen

i vidaste bemärkelse. Denna åsikt hyses av t. ex. byggnadsstyrelsen och

flera av länsstyrelserna.

I övrigt diskuteras lokaliseringspolitikens samhällsekonomiska och sociala

syften jämförda med de företagsekonomiska, å ena sidan finns förespråkare

för att de samhällsekonomiska och sociala synpunkterna särskilt bör

beaktas, vilket inte utesluter att jämväl de företagsekonomiska kan tillgodoses,

en åsikt som framkommer i bl. a. yttrandena från en del länsstyrelser.

Å andra sidan föreligger yttranden både från myndigheter och från näringslivet

vari hävdas att de samhällsekonomiska och sociala syftena i stor

utsträckning kan tillgodoses om hänsyn primärt tas till företagsekonomiska

intressen. Denna uppfattning framföres bl. a. i yttrandet av svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund. Det finns även remissinstanser

som söker finna en balans mellan de uppställda syftena.

En i stort sett positiv inställning till den av kommittén uppställda målsättningen

för lokaliseringspolitiken kan utläsas i remissvaren från bl. a.

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i

Södermanlands, Kalmar, Blekinge, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i det yttrande som gemensamt

avgivits av riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund

och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Domänstyrelsen anser sålunda att aktiva insatser av lokaliseringspolitisk

art erfordras från samhällets sida i syfte att uppnå ett rationellt utnyttjande

av de för vår export avgörande skogstillgångarna samt för att upprätthålla

en godtagbar samhällsservice och boendemiljö för de människor som

skall hämta sin utkomst från landsbygdsnäringarna. Som kommittén framhåller,

blir denna befolkning i stigande omfattning beroende av tätorternas

service liksom tätorternas utveckling omvänt står i stark beroendeställning

till befolkningen i deras omland. Lokaliseringspolitikens uppgift bör därför

bl. a. vara att stödja tätorter, som kan fungera som centra för befolkningen

i glesbygden. Härtill kommer, fortsätter domänstyrelsen, att det från

andra samhällsekonomiska utgångspunkter kan vara motiverat att samhället

bedriver en aktiv lokaliseringspolitik. Sålunda påkallar den hrist på arbetskraft,

som råder och under överskådlig tid enligt utförda prognoser

kommer att råda inom svenskt näringsliv i allmänhet, att befintliga arbetskraftsreserver

utnyttjas i största möjliga utsträckning. Detta bör som hittills

huvudsakligen åstadkommas genom eu rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitik.

I de bygder där skogsbruket är den dominerande näringsgrenen

och där näringslivet är ensidigt utvecklat föreligger emellertid eu

arbetskraftsreserv — i ej oväsentlig utsträckning bestående av kvinnlig ar
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

betskraft — som icke är omflyttningsbar eller endast med stor svårighet

kan flyttas till annan ort. Ett utnyttjande av denna arbetskraft förutsätter

därför »att företaget kommer till arbetskraften».

Lantbruks styr elsen ansluter sig till kommitténs målsättningar och understryker

därvid glesbygdens behov av ett differentierat näringsliv samt tillgång

till tätorter, som kan erbjuda arbetstillfällen och servicemöjligheter.

Det bör vara eu angelägen uppgift för samhället, säger styrelsen, att på olika

sätt medverka till att främja utvecklingen inom glesbygdsområdena i syfte

att utnyttja arbetskraften och det naturliga produktionsunderlaget. En

huvudlinje vid lokaliseringsverksamheten blir att stödja de tätorter, som

fungerar eller kan fungera som centralort för den omkringliggande bygden.

Lokalisering av industriföretag till ett område medför dels att arbetstillfällen

tillskapas, vilket medför att undersysselsatt arbetskraft kan utnyttjas

samtidigt som anpassningen inom jord- och skogsbruket kan underlättas,

dels att en fortsatt befolkningsminskning inom en region motverkas, dels

att serviceutrustningen i vissa centra kan byggas ut och förbättras.

Lantmäteristyrelsen anför, att den i princip ansluter sig till vad kommittén

uttalat, men detta innebär inte, att man ur rättvisesynpunkter eller av

liknande skäl bör eftersträva att få företag eller organ utspridda över landets

yta så jämnt som möjligt. Givetvis måste, säger styrelsen, målsättningen

variera inom vida gränser. Ändamålsenligheten ur företagets eller

organets synpunkter bör i hög grad få bli avgörande. Men ur samhällsekonomisk

synpunkt kan det även i vissa fall vara försvarbart att stödja näringslivet

i vissa bygder med dåliga utkomstmöjligheter vilket även givetvis

är angeläget ur sociala och andra synpunkter. Ett utvecklat jordbruk

och skogsbruk kan således i stora delar i nordsverige utgöra en betydelsefull

del i ett differentierat näringsliv och samtidigt ett viktigt komplement

till serviceverksamheten i tätorterna.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län är de rent socialpolitiska skälen

att skapa en så harmonisk samhällsmiljö, att svenska medborgare, var

i landet de än fullgör sin uppgift, ges likvärdig standard i fråga om social

och kulturell service, värda all respekt och bör få hög prioritet när det gäller

fördelningen av socialpolitikens resurser. Vad kommittén anfört beträffande

näringslivslokaliseringens samband med försvarssynpunkter är också

värda allt beaktande. De försvarspolitiska och sociala motiven i lokaliseringsfrågan

får dock enligt länsstyrelsen inte skymma undan det faktum,

att det i varje särskilt fall skall ligga rent företagsekonomiska överväganden

till grund för lokaliseringen av industriföretag.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att den är medveten om att i

åtskilliga fall olika lokaliseringspolitiska målsättningar står i konkurrensförhållande

gentemot varandra. Den framtida lokaliseringspolitiken kommer

slutligen att innebära en allmän syntes, vari de olika önskemålen underkastas

en bedömning och avvägning. Länsstyrelsen anser inte att kommittén

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i 37

framlagt förslag som kan anses långsiktigt ha löst frågan om en aktiv lokaliseringspolitik.

Länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig tveksam till kommitténs förslag

angående lokaliseringspolitikens geografiska inriktning. Även om man kan

acceptera en viss social målsättning får denna inte rubba de företagsekonomiska

aspekterna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att den av kommittén utformade

målsättningen är så allmän, att det är oklart hur en lokaliseringspolitik bör

utformas för att de uppställda målen skall kunna förverkligas. Olika lösningar

blir säkerligen ofta tänkbara i de enskilda fallen. Valet torde ej sällan

komma att stå mellan å ena sidan ekonomiska stödåtgärder för att stimulera

till nylokalisering i eu avfolkningsbygd och å andra sidan åtgärder

för att främja arbetskraftens förflyttning till orter med arbetskraftsbrist.

Vid en sådan avvägning bör de företagsekonomiska synpunkterna i regel få

fälla utslaget.

Den företagsekonomiska aspekten måste vara den vägledande principen,

anför länsstyrelsen i Kopparbergs län, även i en av samhället bedriven lokaliseringsverksamhet.

Detta innebär emellertid inte, att länsstyrelsen ansluter

sig till tanken att det helt skall överlämnas till näringslivet att självt

bedöma vilken lokalisering som i varje särskilt fall kan vara lämpligast. I

övrigt anser länsstyrelsen att det måste betraktas som en självklar uppgift

för samhället att medverka till en rimlig standard för den befolkning som av

olika anledningar vill eller måste stanna kvar i glesbygden. Men dessa insatser

måste ske med andra medel än lokaliseringspolitiska.

Länsstyrelsen i Jämtlands län betonar, att det är av stor vikt att olika beslut

inom en aktiv lokaliseringspolitik föregås av en klart uttalad lokaliseringspolitisk

målsättning, som sträcker sig förhållandevis långt fram i tiden.

Enligt länsstyrelsens bedömande har kommittén använt sig av alltför

kortsiktiga perspektiv i den lokaliseringspolitiska målsättningen. Kommittén

har inte redovisat några överväganden beträffande den ur samhällsekonomisk

synpunkt på längre sikt gynnsammaste befolkningsfördelningen i

landet. Kommittén har endast i obetydlig utsträckning analyserat de ekonomiska

förhållandena i landets olika delar. Om så hade skett, hade man enligt

länsstyrelsen sannolikt funnit ännu bättre argument för en aktiv lokaliseringspolitik.

Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbriiksfärbund och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund finner den i utredningen uppställda

målsättningen om så hög nationalinkomst som möjligt vara i behov av viss

nyansering. Även om målsättningen kan accepteras som grundläggande

princip för den ekonomiska verksamheten, får man enligt förbundens mening

inte förbise, att skäl kan föreligga alt särskilt på kort sikt vidta åtgärder,

som innebär avsteg från denna princip. Det kan vara nödvändigt all

göra ingripanden som på kort sikt dämpar utvecklingstakten för att därige
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.38

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

nom vinna långsiktiga fördelar. En aktiv lokaliseringspolitik är ett verksamt

medel att på längre sikt säkra högsta möjliga nationalinkomst. Förbunden

betonar dessutom, att det är väsentligt att man söker så långt som

möjligt tillgodose den valfrihet, som ligger i att kunna välja mellan

sysselsättning i hemorten eller att flytta — en valfrihet som f. n. mycket

sällan föreligger på landsbygden.

En mera kritisk inställning till kommitténs uttalanden och förslag intar

framförallt konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån, statskontoret,

landsorganisationen, svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen.

Kommittén borde enligt konjunkturinstitutet ha utfört sin analys av den

pågående regionala omstruktureringen utifrån mera generella utgångspunkter

än som blivit fallet. Visserligen är de angivna målsättningarna i och för

sig allmänt hållna men kommitténs förslag är i huvudsak inriktat på avflyttningsområdenas

problem. Intresset kommer därmed att koncentreras på

åtgärder ägnade att stimulera en lokalisering av realkapital till arbetskraften,

medan frågan om arbetskraftens rörlighet och därmed sammanhängande

problem inte kommer in i bilden.

Det hade varit värdefullt, fortsätter konjunkturinstitutet, med en mera

integrerad syn på sambanden mellan å ena sidan arbetsmarknadspolitiska

rörlighetsfrämjande åtgärder, som verkar på arbetskraftens lokalisering,

och å andra sidan lokaliseringspolitiska åtgärder, som enligt traditionell

terminologi avses verka på realkapitalets lokalisering. Dessa åtgärder både

kompletterar varandra och påverkar varandra ömsesidigt, framhåller institutet.

Sett ur en mera generell synpunkt är det frågan om vilken regional

omstrukturering av såväl befolkning som realkapital som på längre sikt blir

nödvändig för att uppnå angivna målsättningar. Man borde därför söka

åstadkomma en anpassningsplan för hela riket — en nödvändig men givetvis

svårlöst uppgift — som utredningen hesiterat inför. På grund av ensidigheten

i analysen samt bristen på mera konkret utformade lokaliseringsalternativ

finner institutet det svårt att bedöma innebörden av kommitténs

förslag.

Statistiska centralbyrån erinrar om att kommittén framhållit svårigheten

att med utgångspunkt i angivna lokaliseringspolitiska målsättningar komma

fram till hållbara slutsatser av mera konkret slag. Enligt centralbyråns

uppfattning har kommittén inte tillräckligt tydligt framhållit, att ett viktigt

skäl härtill är, att de angivna syftena endast delvis harmonierar med varandra.

Detta gäller redan strävanden att uppnå en så stor nationalinkomst

som möjligt samt att åstadkomma full sysselsättning. Dessa båda målsättningar

kan under vissa förutsättningar stå i motsättning till varandra. Även

i övrigt råder, påpekar centralbyrån, mellan de olika målsättningarna motsättningar,

som är särskilt påtagliga när det gäller försvaret kontra andra

syften. Situationen blir än mer komplicerad, om man för in även andra

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungi. Maj. ts proposition nr 185 år 196A

faktorer i bilden, såsom exempelvis önskemålet att på alla orter åstadkomma

en jämn könsproportion.

Centralbyrån framhåller att, i den mån kommittén gått in på konkreta

problem, dessa främst gällt Norrland samt glesbygden i riket i övrigt. Kommittén

har med andra ord, fortsätter statistiska centralbyrån, koncentrerat

sin uppmärksamhet på orter och områden, från vilka flyttningsströmmarna

går, och på åtgärder för att motverka ogynnsamma effekter för dessa till

följd härav. Däremot har kommittén i mindre utsträckning ägnat sig åt att

analysera de problem, som uppkommer i orter och områden med en kraftig

folkökning och effekterna i samhället som helhet har knappast alls behandlats.

Enligt centralbyråns uppfattning består ett huvudproblem när

det gäller lokaliseringspolitiken i att bedöma förutsättningarna för en utveckling

av tätorter av olika karaktär, läge och storlek samt möjligheterna

att påverka denna utveckling i en för samhället som helhet så gynnsam riktning

som möjligt. Nyckelproblemet utgörs därvid av utvecklingen inom storstadsområdena.

Olägenheterna — och fördelarna — av en snabb tillväxt av

storstadsområdena är i hög grad värda att uppmärksammas. Diskussionen

om möjligheterna att påverka utvecklingen kan inte begränsas till endast industrin.

En ytterligare analys av olika förhållanden i samband med pågående befolkningsutveckling

är enligt centralbyråns mening angelägen. Vad särskilt

avser förutsättningarna för omflyttningen inom riket finns det just av demografiska

skäl anledning förutsätta att läget inom de närmaste åren kommer

att förändras avsevärt. Centralbyrån, som anför vissa skiljaktigheter

mellan kommitténs prognosberäkningar och verkets, anser det bl. a. viktigt

konstatera, att den betydelsefulla åldersgruppen 15—30 år kan beräknas

komma att kraftigt minska redan före år 1980.

Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar, att kommittén alltför mycket

sett lokaliseringsfrågorna i ett norrlandsperspektiv. Framför allt spåras

denna inriktning mot Norrland i kommitténs benägenhet att i övervägande

mån betrakta lokaliseringspolitikens uppgift som att stimulera orter och

områden med svaga naturliga utvecklingstendenser.

Kommittén borde enligt länsstyrelsens mening mera utförligt än som

skett ha analyserat behovet av att differentiera näringslivet i expansionsregionerna

och komplettera den samhälleliga och kommersiella servicen där.

Kommittén har inte heller tillräckligt analyserat lokaliseringspolitikens uppgifter

och möjligheter beträffande den rena glesbygden med sikte på åtgärder

för att den där bosatta befolkningen på ett effektivt sätt skall kunna

utnyttja centralorternas och de expanderande regionernas service och ekonomiska

framåtskridande.

Enligt länsstyrelsen har kommittén huvudsakligen intresserat sig för

de mindre och medelstora tätorternas problem, medan storstadsregionernas

och den rena glesbygdens plats inom lokaliseringspolitiken kommit i skymundan.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

Statskontoret finner, att utredningens motiv för lokaliseringspolitik är

av mycket varierande karaktär. Redan att sammanväga dem och att ställa

dem i relation till andra samhällspolitiska mål är så gott som ogörligt. Att

med utgångspunkt i enbart dessa motiv — tagna såväl enskilt som samlat

— sakligt härleda ett behov av lokaliseringspolitiska åtgärder är heller inte

möjligt. En bedömning av behovet och den lämpliga omfattningen av en

samhällelig lokaliseringspolitik blir snarare beroende av den enskilda individens

personliga uppfattning av de olika motivens angelägenhetsgrad och

av i vad mån lokaliseringspolitiska åtgärder kan bidra till att i ökad grad

infria dessa subjektivt uppställda mål. Ämbetsverket betonar, att både de sociala

och militära motiven för lokaliseringsverksamheten är av den karaktären

att det svårligen kan objektivt avgöras i hur hög grad en viss lokalisering

är berättigad enbart ur social eller militär synpunkt.

Det är enligt landsorganisationens mening samhällets uppgift att följa och

genom ingripanden av olika slag planmässigt leda utvecklingen, så att det

bästa resultatet av den ekonomiska verksamheten uppnås. Riktpunkten

skall då vara snabb ekonomisk expansion, full sysselsättning och en jämn

fördelning av välståndsstegringen till invånarna i landet. För att uppnå

detta resultat är det nödvändigt att balans upprätthålles på arbetsmarknaden,

så att all arbetskraft kan få en ändamålsenlig sysselsättning. LO ser i

den aktiva lokaliseringspolitiken liksom i övriga arbetsmarknadspolitiska

åtgärder medel ägnade att uppfylla detta mål. LO betonar i detta sammanhang

det intima sakliga samband, som råder mellan rörelsestimulerande

medel och lokaliseringspolitiken. De kan användas både alternativt och så

att de kompletterar varandra.

LO instämmer i stort sett i den allmänna målsättning, som kommittén

utformat men vill samtidigt att den blir mer differentierad. LO understryker

därvid speciellt vikten av att den ökade utbyggnaden av näringslivet

sker genom samhällelig medverkan och att denna medverkan kommer till

stånd inom ramen av en samordnad planering och en fast organisation på

riksplanet. Vidare betonar LO, att de industrilokaliserande åtgärderna måste

grundas på noggranna samhällsekonomiska beräkningar. I detta avseende

anser LO att kommitténs förslag är mycket bristfälligt underbyggda. De

kan enligt LO:s mening närmast sägas ha intuitiv karaktär. Speciellt framhåller

LO den i sammanhanget viktiga frågan om storstadsregionernas föroch

nackdelar, som kommittén överhuvudtaget inte gått in på, trots att det

måste ha varit en av dess mest centrala uppgifter.

Svenska bankföreningen ställer sig kritisk till kommitténs motiveringar

och målsättning för en aktiv lokaliseringspolitik. Mot den argumentation

som kommittén framlagt på det samhällsekonomiska planet kan enligt

bankföreningens mening anföras åtskilliga vägande invändningar. Den

väsentligaste är att lokalisering som avviker från den, som skulle uppkommit

därest marknadskrafterna fått verka fritt, kan komma att motverka i

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

stället för främja önskemålet, att produktionsfaktorerna skall bli utnyttjade

på sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som möjligt. Det är att

märka, att den pågående omlokaliseringen av befolkningen ytterst är ekonomiskt

betingad och sammanhänger med ändrade produktionsförutsättningar

och företagarnas strävan att uppnå bästa möjliga lönsamhet. Bankföreningen

finner det därför anmärkningsvärt, att kommittén ej ägnat någon

nämnvärd uppmärksamhet åt frågan, vilka samhällsekonomiska förluster

som kan uppkomma, om man genom en kraftfull lokaliseringspolitik

förhindrar eller fördröjer den strukturomvandling, som vårt näringsliv för

närvarande undergår.

Vad kommittén anfört om de sociala skälen för en aktiv lokaliseringspolitik

kan bankföreningen inte heller i allo acceptera. Att skapa en socialt och

kulturellt likvärdig miljö för alla, var de än har sin gärning, är en uppgift

som säkerligen överstiger våra krafter, såvida man ej åtnöjes med att denna

gemensamma standard blir betydligt lägre än den som redan uppnåtts

för stora delar av vårt folk. Det kan därför enligt bankföreningens mening

ej rimligen påfordras, att samhället skall sörja för att envar kan få tryggad

utkomst och goda levnadsbetingelser i övrigt, just där han är född eller av

annan anledning länge varit bosatt. De sociala problemen i bygder, där det

traditionella underlaget för befolkningens existens försvagats genom den

tekniska och ekonomiska utvecklingen, måste därför under alla förhållanden

i stor utsträckning lösas genom övergangsåtgärder i den formen att hjälp

lämnas till omskolning och flyttning.

Även om bankföreningen är tveksam om bärkraften hos många av de argument

kommittén anfört, motsätter sig föreningen dock inte varje ingripande

från samhället på lokaliseringsområdet. Med hänsyn till vårt lands

stora utsträckning och befolkningens jämförelsevis ringa storlek kan det

näppeligen bestridas, säger föreningen, att en alltför stark koncentration av

näringslivet skulle kunna få mindre lyckliga konsekvenser. I värsta fall kunde

den leda till att stora delar av riket lades öde. Det är uppenbarligen

önskvärt att en sådan utveckling motverkas, om det kan ske utan att den

ekonomiska tillväxten och framstegstakten sätts i fara. Förutsättningarna

härför bör enligt bankföreningens uppfattning vara tämligen goda. Bankföreningen

kan alltså i och för sig ansluta sig till kommitténs åsikt att en

aktiv lokaliseringspolitik för att bryta den nuvarande koncentrationstrenden

kan vara berättigad.

Svenska sparbanksföreningen ifrågasätter om kommitténs allmänna målsättning

är tillräcklig som underlag för en så omfattande och finansiellt

krävande verksamhet som den föreslagna och om kommittén inte har underskattat

betydelsen av att i högre grad koncentrera lokaliseringsvcrksamheten

för Norrlands del till regioner med ett redan i dag utvecklat näringsliv.

Enligt sparbanksföreningens mening är det en brist i kommitténs förslag

att inte ta upp och söka lösa frågan om alt stabilisera och utveckla närings2*

— Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 185

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196k

livet i sådana regioner som ligger i farozonen med hänsyn till betydande

strukturproblem. Möjligheterna till framgång med sådana åtgärder synes

desto större som dessa regioner många gånger har tillgång till en service,

som visserligen kanske inte är så differentierad som i de största storstadsregionerna,

men som likväl är omfattande och till skillnad från vad som

gäller sistnämnda regioner tillgänglig utan nämnvärda köproblem. Enligt

föreningens uppfattning är detta en långsiktig uppgift för lokaliseringspolitiken

som bort uppmärksammas under utredningsarbetet.

Liksom i några av de i det föregående redovisade yttrandena framkommer

i svaren från arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens

län samt tjänstemännens centralorganisation särskilt de sysselsättningspolitiska

intressena.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att aktiva lokaliseringspolitiska insatser

är nödvändiga om de strukturomvandlingar som erfordras för att

uppehålla en snabb framstegstakt skall kunna genomföras utan att mera

svårartade störningar uppstår på arbetsmarknaden i vissa delar av landet.

De lokaliseringspolitiska stödåtgärderna får ses som temporära åtgärder

avsedda att snabbare lösa de konkreta arbetsmarknadsproblemen inom ett

område. Styrelsen är dock inte främmande för att lokaliseringspolitik i vidaste

bemärkelse blir liktydigt med allmän samhälls- och bebyggelseplanering.

Den snabba strukturomvandlingen inom näringslivet ställer växande

anspråk på en sådan. Särskilt viktigt måste vara att åstadkomma en sådan

samhälls- och bebyggelsestruktur, att förutsättningarna även på längre

sikt skapas för en väl fungerande arbetsmarknad som underlättar såväl för

den enskilda individen att söka sig till en arbetsuppgift, där han kan utveckla

sin individuella förmåga, som för företaget att erhålla den arbetskraft

som erfordras för att produktionsresurserna skall kunna effektivt utnyttjas.

Lokaliseringspolitiken kräver framför allt en förstärkning av planeringsresurserna

och en ytterligare intensifiering av rådgivnings- och upplysningsverksamheten.

Däremot bör enligt arbetsmarknadsstyrelsen direkt

företagsstöd ses som ett rent arbetsmarknadspolitiskt instrument och begränsas

till områden och situationer där långtgående arbetsmarknadspolitiska

insatser krävs för att snabbare komma till rätta med föreliggande eller

väntade konkreta arbetsmarknadsproblem. En sådan situation föreligger

för närvarande enligt styrelsens mening framförallt i Norrland men även i

delar av västra mellansverige till följd av den pågående kraftiga minskningen

av sysselsättningsmöjligheterna i jord- och skogsbruk.

Tjänstemännens centralorganisation anser att lokaliseringsåtgärderna utgör

endast en kategori av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En annan

grupp utgörs av rörlighetsbefrämjande medel, d. v. s. åtgärder varigenom

ledig arbetskraft stimuleras att flytta till orter där arbetstillfällen finns.

Dessa tva slag av sysselsättningsskapande åtgärder kompletterar varandra

och kan i en del fall tänkas insatta samtidigt i ett och samma område. Väg
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

ledande för all samhällelig lokaliseringspolitik måste vara kravet att skapa

bärkraftiga företagsenheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att målsättningen för lokaliseringspolitiken

framförallt bör vara att skapa industriell utveckling i områden

med brist på arbetstillfällen i syfte att där bereda förutsättningar för

ökad sysselsättning. Kommittén visar enligt länsstyrelsens uppfattning, att

en mycket stor del av den svenska industrin har lika goda förutsättningar

för verksamhet i Norrland som i övriga delar av landet. Genom en extra stimulans

i första skedet finns således goda möjligheter att åstadkomma en

expansion av livskraftig industri i denna landsdel, vilket skulle bidra till

lösandet av rådande och förutsedda stora sysselsättningsproblem.

De försvarssynpunkter på näringslivets lokalisering som kommittén anfört

ansluter mycket nära till den uppfattning varåt överstyrelsen för ekonomisk

försvarsberedskap givit uttryck, överstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse,

att kommittén i allt väsentligt ansluter sig till styrelsens

grundsyn på ifrågavarande problem och berett försvarsaspekterna skäligt

utrymme i sitt förslag till den lokaliseringspolitiska målsättningen. Liknande

uttalande föreligger från överbefälhavarens sida.

Bostadsstyrelsen understryker, att det vore orimligt att använda stigande

bostadsbrist eller nedbromsning av bostadsbyggandet såsom medel att motverka

storstadstillväxten. Styrelsen anser emellertid liksom kommittén, att

ett starkt skäl för en aktiv lokaliseringspolitik är att en sådan motverkar

de faktorer som ger upphov till den höga efterfrågan på arbetskraft och

därmed till en hög bostadsefterfrågan i storstadsområdena genom att stimulera

utvecklingen i andra delar av landet.

I anledning av kommitténs undersökning av transportkostnadernas betydelse

för industrilokaliseringen betonar sjöfartsstyrelsen att utvecklingen

mot en större gemensam marknad torde mer än nu komma att understryka

sjötransporternas värde för vår utrikeshandel och för vår fortsatta industriella

konkurrensförmåga på exportmarknaden. Detta gäller i särskild

grad för Norrland. För vissa industrier är en belägenhet långt från vattenförbindelser

en stor nackdel, en sak som enligt styrelsens uppfattning bör

beaktas vid de fortsatta lokaliseringssträvandena. Sjötransporternas betydelse

ur lokaliseringssynpunkt synes ej helt ha beaktats av kommittén. Några

jämförelser har över huvud ej gjorts beträffande kostnadsförhållandena

vid land- och sjötransporter.

Generellt understryker sjöfartsstyrelsen starkt den stora betydelse ur

lokaliseringssynpunkt, som eu förbättring av farlederna otvivelaktigt har,

inte minst mot bakgrunden av transporternas och särskilt sjötransporternas

ökade betydelse ur konkurrenssynpunkt i en vidgad marknad. Styrelsen

pekar som exempel på Mälarfarleden och förbindelsen mellan Vänern och

havet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

B. Lokaliseringspolitikens utformning

Kommittén

Under begreppet lokaliseringspolitikens utformning kan lämpligen sammanfattas

vad kommittén föreslagit beträffande dels allmänna riktlinjer för

en aktiv lokaliseringspolitik, dels samhälls- och lokaliseringsplanering, dels

ock motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering samt kriterier på

områden och orter för sådant stöd.

1. Allmänna riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Kommittén för en allmän diskussion om riktlinjerna för en aktiv lokaliseringspolitik.

Generellt kan sägas att kommittén finner, att de framtida

lokaliseringsorterna för industrier måste utgöras av väl rustade tätorter.

För att tillgodose glesbygdsbefolkningens behov av service bör lokaliseringspolitikens

uppgift vara att stödja de tätorter, som kan fungera som serviceorter

för denna befolkning.

Orsaken till att tyngdpunkten för den ekonomiska expansionen är förlagd

till tätorterna är enligt kommittén att bäraren av den ekonomiska expansionen,

industrin, i hög grad är beroende av den miljö och de tjänster

som erbjuds i tätorterna. De anställda inom industrin kräver bekväm tillgang

till ett visst minimum av kommersiell och social service i form av

affärer, skolor, sjukhus o. s. v. för sig och sina familjer. Företagarna kräver

också tillgång till sådan service som har betydelse för själva produktionen.

Man har all anledning att anta, att dessa minimikrav kommer att öka i takt

med den ekonomiska utvecklingen, och därför kan man också räkna med

att de framtida lokaliseringsorterna för industrier måste utgöras av väl utrustade

tätorter av ganska betydande storlek. Industrin är alltså, menar

kommittén, för sin fortsatta expansion i behov av ett nät av välutvecklade

tätorter.

Men, påpekar kommittén, inte bara industrin och dess anställda är beroende

av detta nät av tätorter utan samhället och befolkningen överhuvudtaget.

Även de människor, som får sin utkomst i typiska glesbygdsnäringar,

blir med stigande standard alltmer beroende av tätorternas service. För att

denna service skall fungera på ett för konsumenterna tillfredsställande sätt

är den beroende av ett visst minimiunderlag. Beroendesambandet glesbygdtätorter

av olika storlek är betydande; glesbygden är för sin service beroende

av tätorterna, medan en avsevärd del av dessa orters befolkningsunderlag

finns i glesbygden. Många av dem som är verksamma i tätorterna

bor i angränsande glesbygd och många har därifrån flyttat till tätorten. Mot

denna bakgrund kan, uttalar kommittén, en indelning göras i regioner,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

vilka framstår som funktionella enheter, sammansatta av de två bebyggelsekomponenterna

glesbygd och tätort. Lokaliseringspolitikens uppgift blir

att stödja de tätorter, som kan fungera som centra för befolkningen i glesbygden.

Lokaliseringsverksamheten har hittills bedrivits efter dessa riktlinjer.

Arbetsmarknadsstyrelsens tätortsklassificering och regionindelning

av riket bör enligt kommitténs mening ligga till grund för det fortsatta arbetet.

Vid utformningen av den aktiva lokaliseringspolitiken måste man — säger

kommittén — utgå dels från befolkningens och näringslivets beroende

av väl utvecklade tätorter, dels också från de enskildas önskemål om en

rimlig valfrihet beträffande bosättningen. En nyanserad utveckling av såväl

glesbygd som tätorter grundad på de ekonomiska faktorernas samspel och

mänskliga trivselsynpunkter måste få gälla som en allmän riktlinje för den

framtida lokaliseringspolitiken.

Utgångspunkterna för fastställande av en mera preciserad målsättning

för lokaliseringsverksamheten är inte, framhåller kommittén, desamma i

alla delar av landet utan varierar starkt beroende på näringslivets grad av

utveckling och allmänna inriktning inom olika områden.

Den centrala frågan för de expansiva områdena, främst storstadsområdena,

blir hur viktiga samhällsplaneringsfrågor skall kunna lösas. Möjligheterna

härför bör enligt kommittén öka om expansionstakten kan dämpas

genom att lokaliseringen underlättas i andra områden.

Kommittén framhåller, att i de delar av landet där en expansion av näringslivet

är angelägen lokalisering och utbyggnad av företag kan stimuleras

genom allmänna åtgärder som förbättrar produktionsbetingelserna. Utformningen

av den allmänna serviceverksamheten och samhällsplaneringen

blir sålunda av stor betydelse för näringslivets lokalisering.

För att regionerna skall kunna få en ekonomiskt gynnsam utveckling

krävs att deras resurser i form av naturtillgångar och arbetskraft tillvaratas

på ett rationellt sätt samt att behovet av bostäder samt kommersiell

och samhällelig service tillgodoses. Det är kommitténs uppfattning, att detta

måste ske genom samhällelig medverkan. Härför fordras en lokaliseringsplanering

som skall vara vägledande vid rådgivning i samband med utbyggnad

av enskild och samhällelig service.

Det är också väsentligt, fortsätter kommittén, att lokaliseringspolitiken i

sysselsättningssvaga områden medverkar till att industrier med stor spridningseffekt

etableras, d. v. s. industrier som delvis baserar sitt tillverkningsprogram

på underleverantörer. Sådana industrier kan också i större utsträckning

än enbart råvaruproduccrande basindustrier — till stor del inriktade

på export — väntas ge upphov till en för fortsatt industriellt utvecklingsarbete

gynnsam miljö. För att främja utvecklingen av sysselsättningssvaga

områdens näringsliv är det inte tillräckligt med smärre punktinsatser

eller insatser enbart för att förädla naturtillgångarna till exportråvaror,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1965

utan det krävs, understryker kommittén, kraftfulla åtgärder för att stimulera

näringslivet som helhet på de orter det här gäller.

Vilka åtgärder som än vidtas för att stimulera näringslivets utveckling,

torde det vara ofrånkomligt, finner kommittén, att en betydande del av

glesbygden och även de mindre tätorterna successivt kommer att avfolkas.

Detta skulle kunna leda till avsevärda svårigheter för den befolkning, som

under övergångstiden kommer att stanna kvar i de berörda områdena. Det

måste emellertid betraktas som en självklar uppgift för samhället att även

här gripa in och med andra medel än lokaliseringspolitik medverka till en

rimlig standard för denna befolkning. Som ett exempel anföres att den arbetskraft,

som friställes genom den pågående, nödvändiga rationaliseringsverksamheten

i skogsbygderna och av olika anledningar inte kan överföras

till andra yrken, i avsevärd omfattning torde kunna sysselsättas med skogliga

förbättringsarbeten. Genom den naturliga avgången bland dem som erhåller

sådan sysselsättning, skulle dessa arbeten enligt kommittén successivt

kunna avvecklas efter 8 å 10 år.

De medel som enligt kommitténs mening skall användas i den samhälleliga

lokaliseringsverksamheten sammanfattas i korthet i följande punkter:

1. Förbättrad och utvidgad rådgivnings- och upplysningsverksamhet.

2. En utvidgad, fastare organiserad och bättre utrustad lokaliseringsplanering.

3. Företagsstöd i lokaliseringsfrämjande syfte.

De under 1. och 2. föreslagna åtgärderna innebär i stort sett en effektivisering

och förstärkning av den lokaliseringsverksamhet som för närvarande

bedrivs. Särskilda åtgärder bör därutöver vidtas för att främja näringslivets

utveckling i vissa områden med i det föregående angiven allmän

målsättning. Hänsyn bör härvid enligt kommittén tas till såväl de konsekvenser,

som den väntade utvecklingen inom näringslivet kan få i olika

avseenden, som till förutsättningarna att med rimliga kostnader för det allmänna

nå påtagbara resultat.

Det torde enligt vad kommittén uttalar inte råda delade meningar om

att ett statligt stöd till enskilda företag skall ha karaktären av hjälp till

självhjälp. Det gäller att få till stånd företag, som kan bedriva verksamheten

med ekonomiskt tillfredsställande resultat. Fortlöpande subvention får

sålunda anses utesluten. Däremot kan det finnas motiv för att samhället

medverkar till att minska företagets svårigheter i samband med att verksamheten

skall komma igång eller byggas ut.

För att undvika att de statliga stödåtgärderna leder till uppkomsten av

ekonomiskt svaga företag och för att göra områdena attraktiva för företagare

i andra delar av landet kan det, menar kommittén, vara riktigt att ge

stödåtgärderna en så generell utformning som möjligt, vilket skulle innebära

att exempelvis statliga lån och bidrag skulle utgå även till ekonomiskt

starka företag. Prövningen skulle då inskränka sig till en bedömning av

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

företagens ekonomiska och tekniska förutsättningar att bedriva en lönande

produktion och lokaliseringsortens lämplighet.

Kommittén finner det uppenbart, att endast ett begränsat antal orter i

utvecklingsområdena kan tillföras ökad industriell verksamhet genom samhällets

medverkan. Härvid är det angeläget, säger kommittén, att statliga

och kommunala investeringar, som syftar till att förbättra de industriella

förutsättningarna, baseras på ett realistiskt lönsamhetstänkande och med

det allmänna syftet att få till stånd tätorter med sådan serviceutrustning

att de på lång sikt blir livsdugliga.

Kommittén framhåller, att det blir en viktig uppgift för de av kommittén

föreslagna regionala och centrala lokaliseringsorganen att utreda och

ta ställning till vilka orter, som bör bli föremål för samhällets insatser i

detta avseende.

Det är enligt kommitténs mening angeläget att den svenska lokaliseringspolitiken

får en mera aktiv och nyanserad utformning. Vi har, säger kommittén,

en aktiv konjunkturpolitik och en rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitik,

vilka utgör viktiga instrument för det ekonomiska framåtskridandet

och säkrandet av den fulla sysselsättningen. Ett tredje och betydelsefullt

medel för att rationellt utnyttja alla produktionsresurser är en

aktiv lokaliseringspolitik.

2. Sainhälls- och lokaliseringsplanering

Ett väsentligt led i en aktiv lokaliseringspolitik är enligt kommittén lokaliseringsplanering,

för vilken den samhälleliga planeringen är av vikt.

Kommittén anför vidare, att den samhälleliga lokaliseringsverksamheten

syftar till att påverka näringslivets lokalisering efter vissa av statsmakterna

uppdragna linjer. För att få till stånd en lokalisering i enlighet med dessa

måste olika lokaliseringspolitiska medel användas. Genom stöd och bidrag

av olika slag kan industriföretagen stimuleras att etablera sig i orter, vars

näringsliv bör förstärkas. Samhället har emellertid även möjligheter att

påverka lokaliseringen genom att i sådana orter underlätta bostadsförsörjningen

och förbättra den samhälleliga serviceutrustningen i form av kommunikationsleder,

skolor, sjukvårdsinrättningar etc.

När det gäller den samhälleliga serviceverksamheten framhåller kommittén

angelägenheten av alt det centrala organ som skall handha lokaliseringen,

av kommittén kallat lokaliseringsorganet, bereds tillfälle att framföra

sina synpunkter, innan statsmakterna fattar beslut som berör denna

verksamhet. Ofta väger de rent fackmässiga synpunkterna tungt vid den

organisatoriska utformningen av verksamheten, och vid dessa avgöranden

har inte alltid konsekvenserna av de fattade besluten blivit helt klarlagda

från lokaliseringssynpunkt, säger kommittén. Praktiskt taget alla samhällsplanerande

myndigheter har behov av uppgifter om näringsliv och befolk
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196t

ning och om näringslivets framtida utveckling och lokalisering. En viktig

uppgift för lokaliseringsorganet är därför, att klarlägga dessa förhållanden

och att tillhandahålla övriga planerande organ erforderligt grundmaterial

härom.

De lokaliseringspolitiska synpunkterna måste också få göra sig gällande

vid förverkligandet av planerna. I samband härmed upprättas ofta en turordning

av behoven. Turordningsplaneringen redovisas vanligen i de olika

centrala verkens petita. Lokaliseringsorganet bör därför enligt kommittén

beredas tillfälle att yttra sig över dessa.

I exemplifierande syfte framför kommittén vissa synpunkter på de delar

av samhällsplaneringen som är betydelsefulla i lokaliseringshänseende. Det

framhålls därvid, att ett väl utbyggt skolväsende utgör en viktig förutsättning

för en orts möjligheter att erhålla kvalificerad personal till såväl enskilda

företag som samhälleliga serviceanordningar. Högre utbildningsmöjligheter

i en landsdel får stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen.

Det är därför enligt kommitténs mening önskvärt, att utbildning av högskolekaraktär

ej koncentreras till ett fåtal centra. Även kulturlivet i övrigt

bör stimuleras utanför de centrala delarna av landet.

Tillgången på bostäder är en viktig faktor vid företagens val av lokaliseringsort

för en planerad industrianläggning. Orter som skall ta emot nya

företag bör sålunda relativt snabbt kunna anskaffa lägenheter för den personal,

som måste rekryteras från annat håll. Kommunernas möjligheter att

anskaffa tomtmark och den statliga långivningen till bostadsbyggandet blir

därvid av betydelse, liksom ökade insatser från länsorganens sida för att

bistå kommunerna med råd och anvisningar vid planeringen för den samhälleliga

utbyggnaden.

Kommittén fäster också uppmärksamheten på de betydande skillnader i

byggnadskostnader, som föreligger i landets nordligaste delar i förhållande

till södra Sverige. Av såväl lokaliseringspolitiska som sociala skäl är det

därför angeläget att de faktorer, som verkar kostnadsfördyrande inom

byggnadsverksamheten i norra Sverige, blir klarlagda.

Även kommunikationerna i vidare bemärkelse är enligt vad kommittén

framhåller av stor betydelse för näringslivets utvecklingsmöjligheter i olika

delar av landet och får av den anledningen tillmätas stor vikt i lokaliseringssammanhang.

Åtgärder, som har till syfte att underlätta en lokalisering

av industrin för att få till stånd ett bättre utnyttjande av landets arbetskraftsresurser

och andra produktionsfaktorer, bör därför samordnas

med åtgärder, som berör järnvägs-, landsvägs-, flyg- och teleförbindelser

samt hamnar.

Kommittén understryker betydelsen av att orter, som har förutsättningar

som lokaliseringsplatser för industriföretag och som är viktiga servicecentra

för landsbygdsområden, utrustas med tillfredsställande vägar. Det

är vidare av vikt, att skogsbruket och jordbruket samt befintliga industri
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

företag även får tillfredsställande vägar för godstransporter fram till huvudvägnätet.

Jämväl anser kommittén det vara av vikt, att vägarna är av

sådan beskaffenhet, att människorna i dessa orter och i glesbygder kan

komma i kontakt med servicecentra och orter som erbjuder arbetstillfällen.

Kommittén betonar också angelägenheten av att lokaliseringsorganet bereds

ökade möjligheter att framföra sina synpunkter på vägplaneringen.

Lokaliseringsorganet bör sålunda få utse representanter i samarbetsdelegationen

för översiktlig vägplanering i väg- och valtenbyggnadsstyrelsen samt

beredas tillfälle att yttra sig över förslag till flerårsplanering inom vägväsendet.

I sammanhanget erinras även om att lokaliseringen av samhälleliga organ

och serviceanläggningar innebär en direkt stimulans av sysselsättningen i

berörda orter och deras omland samt paverkar lokaliseringsförutsättningarna

för olika verksamheter inom det enskilda näringslivet. Förläggning av

statliga verksamheter skulle därför, framhåller kommittén, kunna bli en

faktor av stor betydelse för att förstärka näringslivet i områden där sådan

utveckling är önskvärd. En noggrann planering av ärenden, som rör

lokaliseringen av samhälleliga organ och samhällsägda företag, är således

enligt kommittén nödvändig.

Med lokaliseringsplanering avser kommittén den planering i lokaliseringsfrämjande

syfte, som skall bedrivas av den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens

organ. Lokaliseringsplaneringen bör omfatta dels en utredningsverksamhet,

där de samhälleliga konsekvenserna av näringslivets utveckling

inom skilda geografiska områden klarläggs, dels en bedömning av

vilka åtgärder, som kan anses erforderliga med hänsyn till den lokaliseringspolitiska

målsättningen, dels undersökningar av de samhällsekonomiska

konsekvenserna av olika lokaliseringsalternativ, dels eu samrådande

och samordnande verksamhet, som syftar till att få de lokaliseringspolitiska

synpunkterna beaktade i samband med ämbetsverkens och dem underställda

organs planering.

Lokaliseringsplaneringen skall enligt kommittén ha karaktär av översiktlig

planering. Dess samordnande funktion innebär, att den griper över olika

samhällsområden. Mellan näringslivets lokalisering och samhällsplaneringen

råder ett ömsesidigt beroendeförhållande. Samtidigt som man inom

samhällsplaneringen tar hänsyn till näringslivets och befolkningens förändringar,

kommer den samhälleliga service, som utformas av samhällsplaneringen,

att påverka lokaliseringsförutsättningarna. Det är därför av stor

vikt, säger kommittén, att lokaliseringsorganet bereds möjlighet att framföra

de lokaliseringspolitiska synpunkterna redan i de grundläggande stadierna

av övriga myndigheters planering.

All samhällsplanering inrymmer ett större eller mindre mått av lokaliseringspolitisk

bedömning. Till de viktigaste uppgifterna i lokaliscringsplaneringen

hör att svara för den bedömning i samhällsplaneringen, som avser

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

de samhälleliga följderna av befolkningsomflyttningen mellan olika landsdelar

samt av strukturförändringarna och de geografiska förskjutningarna

inom näringslivet, d. v. s. hur dessa förändringar påverkar sysselsättning

och bosättning. Denna bedömning bör ske på enhetliga grunder. Också

frågor, som berör planeringen av samhälleliga serviceanordningar inom

exempelvis kommunikationsväsendet, den högre undervisningen eller sjukvården

och som är av betydelse för hela landsdelar, måste bedömas på liknande

sätt.

De regionala lokaliseringsutredningar, som bedrivits sedan ett antal år,

bör enligt kommittén fortsätta och — i likhet med vad som hittills skett —

utföras i samarbete med länsstyrelserna samt under medverkan av de fristående

länsorganen. Utredningsverksamheten bör läggas till grund för

den fortsatta lokaliseringsplaneringen i länen. Denna skall ske i samråd

med det centrala lokaliseringsorganet, så att bedömningen av olika faktorer

i lokaliseringsfrågan kan ske på någorlunda enhetliga grunder. En central

avstämning är vidare nödvändig med hänsyn till risken för felinvesteringar,

som kan bli följden av ett ensidigt tillgodoseende av länsintressen.

3. Motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering samt

kriterier på områden och orter för sådant stöd

De medel, som enligt 1952 års riksdagsbeslut skulle användas inom den

samhälleliga lokaliseringsverksamheten, får enligt kommitténs uppfattning

anses vara otillräckliga. Sålunda har de nuvarande knappa organisatoriska

resurserna för en planering i lokaliseringspolitiskt syfte begränsat

möjligheterna att få de lokaliseringspolitiska önskemålen tillgodosedda

inom samhällsplaneringen. Också förutsättningarna att lämna aktivt statligt

stöd åt företag som lokaliserar sig till områden, där en utbyggnad av näringslivet

från samhälleliga synpunkter är önskvärd, har varit blygsamma.

Kommitténs förslag om utbyggnad av lokaliseringsplaneringen och fastare

riktlinjer för denna verksamhet på såväl riks- som länsplanet är avsedd

att förbättra betingelserna för de lokaliseringspolitiska strävandena.

Detta syfte kan uppnås genom att de lokaliseringspolitiska synpunkterna

i större utsträckning blir beaktade i samhällsplaneringen och att en bättre

samordning av de statliga och kommunala planeringsuppgifterna kommer

till stånd. Vidare kommer en vidgad upplysnings- och rådgivningsverksamhet

i lokaliseringsfrågor till tjänst för enskilda företag att öka möjligheterna

att direkt påverka näringslivets lokalisering i en från företagsekonomiska

och samhälleliga synpunkter önskvärd riktning. De föreslagna åtgäi

derna innebär i stort sett en förstärkning och effektivisering av de medel,

som för närvarande utnyttjas inom den samhälleliga lokaliseringsverksamheten.

Enligt kommitténs uppfattning krävs emellertid också en betydande för
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

stärkning av det stöd, som nu lämnas till industriföretag, för att de lokaliseringspolitiska

önskemålen skall kunna tillgodoses. Lokaliseringsförutsättningarna

liksom också behovet av åtgärder för att stimulera en utveckling

av näringslivet är emellertid varierande. Det statliga stödet till företagen

i lokaliseringsfrämjande syfte bör därför utformas under hänsynstagande

till de olikartade betingelserna för industrin.

Bortsett från den lånegivning till industri, som sker genom norrlandsfonden,

är det statliga kreditstödet för närvarande ej avgränsat till vissa

orter och områden. Beaktas bör dock enligt kommittén att i företagareföreningarnas

och kommerskollegiets kreditstödjande verksamhet särskild uppmärksamhet

visats näringslivet i orter, där åtgärder för förbättring av sysselsättningsmöjligheterna

visat sig erforderliga. Någon differentiering av

det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri med hänsyn till de

betydande skillnaderna i lokaliseringsbetingelser och i fråga om näringslivets

struktur, som framträder vid jämförelse mellan norra och södra Sverige

liksom mellan olika regioner i dessa landsdelar, har dock inte gjorts.

Vad gäller det statliga stödets utformning anför kommittén, att vissa

stödåtgärder som kommittén föreslår inte tidigare prövats i vårt land, varför

stödverksamheten bör bedrivas på försök under förslagsvis en femårsperiod.

Under denna tid bör erfarenheter ha vunnits av den förda politiken,

så att en översyn av företagsstödet kan göras och erforderliga modifikationer

i stödåtgärderna företas.

Vid urvalet av de orter och regioner, som enligt kommitténs uppfattning

bör visas särskild uppmärksamhet vid det statliga företagsstödets utformande,

bör beaktas dels sambandet mellan folkminskning, arbetslöshet och

ensidigt utvecklat näringsliv, dels regioner med sysselsättningssvårigheter,

dels ock orter med ensidigt näringsliv.

Vad angår sambandet mellan folkminskning, arbetslöshet och ensidigt

näringsliv föreligger, säger kommittén, otvivelaktigt ett visst samband mellan

hög arbetslöshet och folkminskning, ehuru dock åtskilliga regioner med

kraftig nedgång i invånarantalet haft en registrerad arbetslöshet, som icke

varit större än medeltalet för riket. Inom en del av dessa regioner har arbetslösheten

t. o. in. varit lägre än detta medeltal. Detta gäller åtskilliga

industrifattiga B-regioner i södra Sverige. De låga arbetslöshetssiffrorna i

dessa regioner torde delvis ha sin grund i eu svagare anslutning till arbetslöshetskassorna,

varigenom eu viss arbetslöshet ej blir registrerad vid arbetsförmedlingen.

Vissa områden ligger vidare nära regioner med stor efterfrågan

på arbetskraft, vilket underlättat arbetskraftens flyttning.

Regioner med folkminskning omfattar vidare vissa områden med ensidigt

inriktad industri. Särskilt gäller detta ett flertal regioner i sydöstra

Sverige, där utpräglade låglönebransclier dominerar näringslivet.

Beträffande regioner med sysselsättningssvårigheter får enligt kommittén

de i jämförelse med övriga delar av riket höga arbetslöshetstalen i vissa

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5 år 1964

legioner ses som ett uttryck för att sysselsättningsfrågan inte kunnat lösas

med hittills utnyttjade arbetsmarknadspolitiska medel trots stor efterfrågan

på arbetskraft från regioner med stark expansion inom näringslivet.

Förutom den registrerade arbetslösheten torde också inom de industrifattiga

regionerna förekomma en undersysselsättning av inte obetydlig

omfattning, särskilt bland kvinnorna och småbrukarbefolkningen. Den

otillräckliga etterfrågan på arbetskraft inom stadsnäringarna medför vidare,

att rationaliseringen inom jordbruket går i långsammare takt än i de

delai av landet, där det finns ett stort behov av arbetskraft inom andra

näringsgrenar.

Från samhällsekonomisk synpunkt är det, anför kommittén, angeläget

att arbetskraftstillgångarna utnyttjas så fullständigt och effektivt som

möjligt, särskilt som antalet personer i de arbetsföra åldrarna kommer att

visa relativt ringa ökning under det närmaste årtiondet. En arbetslöshet,

som ligger väsentligt över vad som kan rubriceras som normal omflyttningsarbetslöshet

och som ej kan bemästras genom rörlighetsstimulerande

medel, kan anses innebära en belastning på grund av det produktionsbortfall

som därigenom uppstår. Hänsyn måste också tas till de direkta kostnader,

som samhället måste ikläda sig för att ge de arbetslösa en dräglig

inkomst. Det kan därför enligt kommitténs uppfattning vara motiverat att

genom särskilda åtgärder söka få till stånd en expansion av näringslivet i

områden med tendens till bestående hög arbetslöshet, även om investeringsoch

produktionskostnaderna under en övergångstid blir högre än om företagen

förlädes till andra orter.

Orter och områden med ensidigt näringsliv indelas av kommittén i

orter med otillräckliga sysselsättningsmöjligheter för kvinnor, industriorter

som domineras av ett enda industriföretag eller en enda industribransch,

industriorter med omfattande driftnedläggelse samt utpräglade

jord- och skogsbruksregioner.

Ä\en om en del av den beräknade kvinnliga arbetskraftsreserven bor i

småorter, som ej är attraktiva som lokaliseringsorter för industriföretag,

och en del av denna reserv av olika skäl ej är intresserad av att söka sig

ut på arbetsmarknaden, visar dock av kommittén redovisade siffror, att ett

betydande tillskott av arbetskraft skulle kunna erhållas, om nya sysselsättningsmöjligheter

för kvinnor i orter med övervägande manlig sysselsättning

skapades. På sikt, anser kommittén, kan åtgärder med sådant syfte

i orter med otillräckliga sysselsättningsmöjligheter för kvinnor även leda

tib en gynnsammare könsfördelning och underlätta rekrytering av manlig

arbetskraft.

Betydande svårigheter för orter som domineras av ett enda industriföretag

eller en enda industribransch kan uppstå, om på grund av konjunktureller

strukturförändringar produktion och sysselsättning måste minskas

kraftigt inom den industribransch eller det industriföretag, av vars avsätt
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

ningsmöjligheter dessa samhällen är beroende. En ännu besvärligare situation

kan uppstå, om ett för orten dominerande företag tvingas att helt upphöra

med sin verksamhet. Lokaliseringspolitiska åtgärder syftande till att

komplettera näringslivet i sådana orter med industriföretag, som har annan

produktionsinriktning, kan, framhåller kommittén, bidra till att minska

de kommunalekonomiska och sociala verkningarna av konjunkturella och

strukturella förändringar vid de redan etablerade företagen. Ett ensidigt

utvecklat näringsliv i en ort begränsar vidare yrkesvalsmöjligheterna, och

flertalet av dessa orter kännetecknas vidare av att sysselsättningsmöjligheterna

för kvinnor är otillräckliga. Även av dessa skäl framstår det för

kommittén som angeläget att få en ökad differentiering av näringslivet till

stånd i dessa orter.

Det finns anledning, erinrar kommittén, att förmoda, att betydande strukturomvandlingar

inom industrin kommer att inträffa i framtiden, bl. a.

som en följd av ökad liberalisering av handeln mellan olika länder. De problem,

som uppkommer i samband med företagsnedläggelser, kan därför

kräva ökad uppmärksamhet. För industriorter med omfattande driftsnedläggelse

av industri med stor betydelse för den berörda bygdens arbetsmarknad,

kan sådana händelser under ogynnsamma förhållanden leda till

betydande arbetslöshet och utflyttning till andra orter, om ny verksamhet

ej ersätter den nedlagda industrin. Förutom svårigheterna för den personal,

som ej kan ta anställning på annan ort, kan nedläggelsen medföra problem

för andra delar av näringslivet och finansiella svårigheter för kommunerna

i det drabbade området. Om utflyttningen leder till betydande

folkminskning, kan samhällsekonomiska förluster uppstå därigenom att

bostäder och serviceanläggningar ej utnyttjas effektivt. Särskilda lokaliseringspolitiska

insatser kan därför vara motiverade för att underlätta tillkomsten

av ny företagsamhet i orter, där större driftsnedläggelser varslats

eller verkställts. Behovet av åtgärder för att påskynda en återuppbyggnad

av näringslivet får i sådana situationer prövas från fall till fall av det centrala

lokaliseringsorganet i samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna

samt berörda kommuner och länsorgan. Hänsyn bör därvid tas dels till

möjligheterna att bereda den ledigblivna arbetskraften ny anställning på

den lokala arbetsmarknaden eller på annat håll, dels till de konsekvenser

som nedläggelsen kan väntas få för orten och den kringliggande bygden.

Även de allmänna förutsättningarna för en utveckling av näringslivet bör

enligt kommittén beaktas.

Lokaliseringspolitiska åtgärder är enligt kommitténs mening jämväl erforderliga

för att få till stånd en förstärkning och ökad differentiering

av näringslivet i utpräglade jord- och skogsbruksregioner. Med sådana områden

avses regioner, där jordbruk, skogsbruk och fiske år 1960 sysselsatte

eu avsevärt större andel av den förvärvsarbetande befolkningen än vad

medeltalet för riket visade. I dessa regioner är möjligheterna för skogs- och

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

jordbruksbefolkningen att erhålla kompletterande sysselsättning eller att

övergå till andra näringar starkt begränsade.

En jämförelse mellan uppgifterna om folkmängden i tätorterna vid 1950

och 1960 års folkräkningar ger enligt kommittén inte vid handen, att centralorterna

eller övriga mera betydande tätorter i utpräglade jord- och

skogsbruksområden i regel skulle ha utvecklats ogynnsammare än motsvarande

tätorter i övriga regioner trots folkminskningen i tätorternas omland.

Uppmärksammas bör dock att centralorterna i de flesta jord- och

skogsbruksregioner är jämförelsevis små orter, vilkas expansion endast till

en mindre del kunnat kompensera den folkminskning, som skett i deras

omland. En fortsatt minskning av folkmängden i dessa regioner kan i ett

flertal fall väntas medföra att befolkningsunderlaget för viktiga samhälleliga

serviceanordningar, såsom lasarett och gymnasium, blir otillräckligt.

Av kommitténs undersökningar av folkmängdsförändringarna i glesbygd

och tätorter har framgått att det föreligger en påtaglig korrelation mellan

stor relativ ökning av folkmängden i tätorterna och stor relativ minskning

av glesbygdsbefolkningen. En ökad industrialisering i en region torde därför

inte enligt kommittén motverka befolkningsuttunningen i de mera utpräglade

glesbygdsområdena utan snarare leda till en ökad utglesning i de

mera avsides belägna delarna av regionen. Det kan å andra sidan konstateras,

att en större expansion i industriorter i vissa fall hejdat folkminskningen

i glesbygdsområden med goda kommunikationer och i övrigt gynnsamt

läge i förhållande till sådana orter. Av väsentlig betydelse för en jordoch

skogsbruksregion är, anför kommittén vidare, att en industrilokalisering

till centralorten kan leda till att befolkningsunderlaget förblir tillräckligt

för regionens gemensamma serviceanordningar. En folkminskning,

som leder till nedläggandet av betydelsefulla serviceanordningar, kommer

däremot att ytterligare försämra förutsättningarna för det befintliga näringslivet

och orsaka en utflyttning av större omfattning än vad som kan

anses rimligt med hänsyn till det framtida arbetskraftsbehovet inom regionens

huvudnäringar.

Även om centralorterna i jord- och skogsbruksregionema har ett tämligen

väl differentierat näringsliv på grund av servicenäringarnas omfattning,

medför den ensidiga sammansättningen av näringslivet i centralorternas

omland undersysselsättning bland den lokalt bundna arbetskraften,

främst inom småbrukarbefolkningen, och betydligt större svårigheter att

välja yrke och arbetsplats än i regioner med mångsidigt näringsliv. Dessa

förhållanden leder i sin tur till en stark avflyttning bland de yngre ålderskategorierna,

vilket resulterar i ogynnsam åldersstruktur och snedvridna

könsproportioner.

Med hänsyn till de krav, som företagen ställer på lokal service, torde

i allmänhet endast centralorterna bli av intresse som lokaliseringsorter för

större industriell rörelse i jord- och skogsbruksregionema. Även för be
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

folkningen i glesbygden får dessa orter med bilismens utveckling ökad betydelse.

De lokaliseringspolitiska åtgärderna får därför enligt kommittén

inriktas på att göra centralorterna attraktiva som lokaliseringsorter.

För att de statliga stödåtgärderna i högre grad än vad som hittills skett

skall kunna avsätta resultat i områden, där en utbyggnad av näringslivet

är särskilt angelägen, anser kommittén att en differentiering av stödåtgärderna

måste ske med hänsyn till näringslivets nuvarande sammansättning

samt sysselsättnings- och inkomstförhållandena i olika regioner. Denna

differentiering bör grundas på vissa fastställda kriterier.

Kommittén påpekar, att principerna för urvalet av områden, där statliga

åtgärder för att stödja en utveckling av näringslivet kan komma i fråga,

är starkt växlande i länder som för en aktiv lokaliseringspolitik. Hög arbetslöshet

betraktas som kriterium på sådana områden i Storbritannien,

Västtyskland, USA, Nederländerna och Belgien. I de båda sistnämnda länderna

ingår också utflyttningsöverskott bland kriterierna på områden, där

statligt stöd åt näringslivet bör lämnas. Svagt utvecklat näringsliv och undersysselsättning

utgör kriterium för urval av utvecklingsområden i Frankrike,

och på liknande grunder fastställs stödåtgärder även i Danmark och

Norge. Speciella stödåtgärder i jordbruksområden vidtas i USA, varvid låg

inkomstnivå gäller som kriterium.

I Sverige har, erinrar kommittén, beslut om lokaliseringspolitiska åtgärder

hittills inte grundat sig på vissa fastställda kriterier, ehuru arbetsmarknadsstyrelsen

vid sina ställningstaganden till lokaliseringsärenden beaktat

sysselsättningsförhållanden, befolkningsutveckling och lokaliseringsbetingelser.

Arbetslöshetsstatistik, uppgifter om arbetslöshetskostnader, folkräkningens

uppgifter om yrkesverksamhet, befolkningens sysselsättning inom

olika näringar o. s. v. har därvid varit viktiga hjälpmedel.

Som geografiska enheter för jämförelser av arbetslöshet, sysselsättningsförhållanden

och befolkningsutveckling är länen enligt kommitténs uppfattning

olämpliga. För att få en så nyanserad bild som möjligt av situationen

inom olika områden har kommittén i stället valt arbetsmarknadsstyrelsens

B-regioner som enheter för sådana undersökningar.

I syfte att belysa verkningarna av'' olika kriterier på områden och orter,

där statliga stödåtgärder i lokaliseringssyfte anses erforderliga, har kommittén

sammanställt följande två tabeller.

I tabell 1 anges de B-regioner, där den registrerade arbetslösheten åren

1958—1962, uttryckt i procent av 1960 års befolkning i de arbetsföra åldrarna,

var mer än dubbelt så hög som genomsnittstalet för riket (0,6 procent)

under den nämnda perioden och där en framskrivning av befolkningen

i åldrarna 15—65 år under 1960-talet visar en ökning, som överstiger

7 procent.

Behovet av statligt stöd för att stimulera eu utveckling av näringslivet

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kangl. Maj.ts proposition nr 185 år 196t

Talell 1. B-regioner med hög arbetslöshet och betydande ökning

av befolkningen i de arbetsföra åldrarna

Genomsnittliga an-

Naturlig förändring

talet registrerade

av befolkningen i

arbetslösa under

åldrarna 15—65 år

åren 1958—1962 i

enl. framskrivning

% av 1960 års be-

för perioden

tolkning i åldrarna

1960—1970.

15—65 år

%

%

B-region

Vilhelmina/Åsele..............................

1,8

+ 11

Storuman/Stensele.............................

1,6

+ 17

Skellefteå.....................................

1,5

+ 9

Piteå........................................

1,7

+ 12

Arvidsjaurs..............................

2,0

+ H

Gällivare/Malmbergets.........................

1,3

+ 23

Kalix...............................

2,4

+ 13

Haparanda..........................

3,2

+ 24

Pajala............................

3,7

+ 31

Riket.........................

0,6

+ 4(3,5)

har enligt kommittén framträtt särskilt starkt i områden, där motverkandet

av arbetslöshet årligen kräver mycket stora kostnader och där arbetsmarknadspolitiska

åtgärder på lång sikt inte kan väntas vara tillräckliga

för att lösa sysselsättningsfrågorna. Särskilt gäller detta områden med hög

arbetslöshet och stark ökning av befolkningen i de arbetsföra åldrarna.

Kommittén har emellertid funnit att beslut om lokaliseringspolitiska åtgärder

ej enbart kan grundas på uppgifter om registrerad arbetslöshet.

Även andra data, som kan belysa befolkningens sysselsättnings- och utkomstmöjligheter,

bör beaktas. En genomgång av uppgifterna från 1960 års

folkräkning angående den förvärvsarbetande befolkningens fördelning på

olika näringsgrenar ger enligt kommittén vid handen, att regioner som med

hänsyn till näringslivets sammansättning kan betecknas som tämligen outvecklade,

är att finna inom den grupp av B-regioner, där antalet förvärvsarbetande

inom tillverkningsindustri år 1960 understeg 25 procent av hela

den förvärvsarbetande befolkningen. Dessa regioner har sammanställts i

tabell 2. Uppgifter om invånarantal och om medelnettoinkomst för fysiska

personer enligt 1961 och 1962 års taxering har även angivits.

Tabellen upptar fjorton B-regioner i södra och mellersta Sverige. Kommittén

fäster dock uppmärksamheten på att efter år 1960 en utbyggnad av

industrin skett i visbyregionen och i stenungsundsregionen, något som kommer

att skapa en helt ny arbetsmarknadssituation i dessa områden. Vidare

bör beaktas att ett antal av de övriga regionerna i södra och mellersta Sverige

ligger nära orter eller regioner med starkt expanderande näringsliv.

Möjligheterna till industrilokalisering får enligt vad kommittén uttalar i

dessa regioner betraktas som betydligt gynnsammare än för de i sammanställningen

angivna regionerna i västra Värmland och Norrland. Borgholms
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

Tabell 2. B-regioner med svagt utvecklad industri m. m.

57

B-region

Invånarantal

31/12-60

Relativa antalet

förvärvsarbetande

inom tillverknings- industri enligt 1960

års folkräkning,

o/

/o

Medelnettoinkomsten för

fysiska personer enligt

taxeringen

År 1961

kr

År 1962

kr

Kisa......................

11 556

20,2

4 223

4 495

Borgholm.................

12 202

14,1

3 660

4 041

Visby.....................

54 209

16,5

4 344

4 753

Simrishamns...............

21 859

23,4

4 989

5 365

Tomelilla..................

18 283

18,7

4 564

4 892

Sjöbo.....................

13 236

21,6

4 872

5 290

Hörby....................

14 467

18.1

4 576

5 053

Stenungsunds..............

15 775

19,2

4 335

4 605

♦Strömstads................

18 148

22,3

4 354

4 846

Vara......................

26 976

19,2

4 376

4 852

År j ängs...................

11 484

14,3

4 440

4 843

Sunne.....................

16 583

19,7

4 369

4 661

♦Torsby....................

21 121

8,4

4 815

5 272

♦Mora......................

36 521

23,7

4 681

5 039

♦Ljusdals...................

25 518

15,5

4 234

4 678

Ånge......................

19 162

18,0

4 702

5 155

♦Sollefteå...................

33 523

15,1

4 974

5 366

Svegs.....................

16 930

7,8

4 245

4 826

Östersunds................

107 929

16,5

4 710

5 187

Strömsunds................

24 706

8,2

4 070

4 404

Umeå.....................

83 023

24,7

5 189

5 646

Vännäs....................

13 479

15,4

4 192

4 513

Lycksele...................

16 611

16,1

4 802

5 256

Bodens....................

38 226

15,8

5 598

6 187

♦Vilhelmina/Åsele...........

23 997

9,3

4 278

4 859

♦Storuman/Stensele..........

16 128

9,2

4 181

4 678

♦Piteå......................

39 534

23,1

4 756

5 375

♦Arvidsjaurs................

15 916

17,7

4 550

5 051

♦Kalix.....................

28 238

23,7

4 415

4 892

♦Haparanda................

19 334

11,0

3 850

4 233

♦Paj ala....................

14 174

6,2

3 231

3 526

Riket.....................

36,0

5 891

6 403

Medianinkomsterna i

B regionerna.............

5 010

5 480

* Region med en registrerad arbetslöshet, som under åren 1958—1962 i genomsnitt uppgick

till mer än 1,2 procent av befolkningen i de arbetsföra åldrarna.

regionen liksom Öland i övrigt får däremot anses ha ett betydligt svårare

handikapp än de övriga regionerna i södra Sverige med liknande sammansättning

av näringslivet.

Som framgår av tabell 2 understiger medelnettoinkomsten i samtliga

angivna B-regioner med undantag av boden- och umeåregionerna medianvärdet

för nettoinkomsten i rikets B-regioner. Särskilt låg är nettoinkoms;en

i pajalaregionen, men också borgholmsregionen uppvisar mycket låga

siffror.

Ett kriterium, som enbarl toge hänsyn till sysselsättningen inom tillverkningsindustri

(högst 25 procent av hela den förvärvsarbetande befolkningen),

skulle innebära, att de folkrika skellcfteå- och gällivare/malmberget
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

regionerna inte skulle kunna komma i fråga vid urval av områden, där

särskilt statligt stöd i lokaliseringsfrämjande syfte skulle lämnas.

Under hänvisning till vad kommittén anfört om de växlande lokaliseringsbetingelserna

och behoven av statligt stöd i samband med industrilokaliseringen

förordar kommittén, att detta stöd differentieras på grundval

av vissa kriterier. Det statliga företagsstödet föreslås sålunda omfatta

dels vissa långtgående stödåtgärder, särskilda stödåtgärder, som kan vidtas

i regioner med synnerligen stora sysselsättningssvårigheter och/eller

svagt utvecklad industri samt låg inkomstnivå (utvecklingsområden),

dels vissa stödåtgärder av mera begränsad natur, allmänna stödåtgärder,

som kan vidtas inom relativt stora delar av vårt land för en utbyggnad

av industrin i områden, där arbetskraften är ofullständigt utnyttjad (allmänna

stödområden).

Utvecklingsområden bör enligt kommittén vara B-regioner, på vilka något

av följande kriterier är tillämpligt.

1) Medelantalet vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa inom regionen

uppgick åren 1958—1962 till mer än 1,2 procent av befolkningen i de

arbetsföra åldrarna. Till följd av fortsatt stark ökning av befolkningen i

åldersgrupperna 15—65 år kan sysselsättningssvårigheterna väntas bestå

trots fortsatt utflyttning till andra delar av riket.

2) Antalet förvärvsarbetande inom näringsgrenen tillverkningsindustri

utgjorde enligt 1960 års folkräkning mindre än 25 procent av den förvärvsarbetande

befolkningen i regionen. Därjämte understeg medelnettoinkomsten

för fysiska personer enligt taxeringarna åren 1961—1963 med minst 15

procent medelnettoinkomsten för fysiska personer i hela riket.

3) Strukturella förändringar inom en dominerande näring kan väntas

leda till exceptionellt stora sysselsättningssvårigheter eller få andra svåra

följder, vilka inte kan bemästras utan långtgående samhälleliga åtgärder.

Vid urvalet av utvecklingsområden bör, anför kommittén vidare, hänsyn

tas till den betydande expansion, som efter år 1960 skett i vissa regioner

vilka på grundval av uppgifter från 1960 års folkräkning uppfyller här

nämnda kriterier. Särskilda stödåtgärder kan ej heller anses erforderliga

i regioner, där utvecklingen kan väntas bli gynnsamt influerad av den expansion

som sker i närliggande regioner. Indelningen i utvecklingsområden

bör fastställas av Kungl. Maj :t efter framställning av lokaliseringsorganet.

Allmänna stödområden i samband med lokaliseringen av industriell verksamhet

föreslås av kommittén skola omfatta följande orter och områden.

1) Centralorter i utpräglade jord- och skogsbruksregioner, varmed i detta

sammanhang bör avses B-regioner där mer än 30 procent av den förvärvsarbetande

befolkningen år 1960 var sysselsatt inom jord- och skogsbruk.

2) Orter med minst 1 000 invånare som domineras av en enda industribransch

eller av ett enda industriföretag. Som allmän riktpunkt bör därvid

gälla, att den största industribranschen sysselsatte minst 50 procent eller

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 106i

ett enda företag minst 40 procent av totala antalet förvärvsarbetande enligt

1960 års folkräkning.

3) Orter med minst 1 000 invånare med ringa sysselsättningsmöjligheter

för kvinnor. Som allmän riktpunkt bör gälla att antalet sysselsatta

kvinnor år 1960 utgjorde högst 40 procent av antalet män i åldern 15—65 år.

4) Orter där en beslutad nedläggelse av industriell verksamhet kan väntas

medföra betydande arbetslöshet och svåra ekonomiska följder för den

berörda bygden.

Vid bedömningen av behovet av lokaliseringsfrämjande åtgärder —- framhåller

kommittén — bör hänsyn tas till näringslivets sammansättning ej

enbart inom vederbörande ort eller kommun utan också inom det område,

med vilket orten i arbetsmarknadshänseende bildar en naturlig enhet. En

ensidig tätort i ett område med väl differentierat näringsliv bör sålunda

inte komma i fråga för lokaliseringsstöd, ej heller förorter till expansiva

städer, där en ökad differentiering av näringslivet bör kunna uppnås på

andra vägar. Det statliga stödet i lokaliseringspolitiskt syfte bör vidare alltid

samordnas med planeringen för lokaliseringsverksamheten inom respektive

län.

Såsom i det följande skall närmare beröras har kommittén föreslagit olika

statliga stödåtgärder till företag i syfte att underlätta nyetablering och utbyggnad

inom industrin i orter och områden, där en expansion och ökad

differentiering av näringslivet är angelägen för att tillgodose viktiga lokaliseringspolitiska

intressen. Kommittén framhåller, att de mer långtgående

stödåtgärderna genom valet av kriterier kommer att beröra stora delar av

Norrland och smärre områden i södra och mellersta Sverige. Genom utvidgad

utrednings- och planeringsverksamhet med lokaliseringspolitisk inriktning

samt ökad samordning av den planering, som bedrivs av centrala och

lokala organ, bör vidare, säger kommittén, lokaliseringssynpunkterna vinna

ökat beaktande vid utbyggnad av samhällelig service.

Betydande arbetskraftsresurser kommer enligt kommittén att föreligga

i Norrland. På grund härav och med hänsyn till den låga industrialiseringsgraden

i de fyra nordligaste länen finner kommittén det angeläget att överhuvud

taget förstärka näringslivet i denna del av landet. Jämväl framhålles

det som angeläget, att Norrlands naturtillgångar, av vilka flera utgör

ryggraden i vår export, tillvaratas på ett rationellt sätt.

Remissyttrandena

Remissinstanserna framför i vissa fall olika principiella synpunkter på

lokaliseringspolitikens innehåll, varvid inte sällan anföres åsikter, som divergerar

mot kommitténs. Någon klar åtskillnad göres ej alltid mellan lokaliseringspolitikens

målsättning och dess innehåll. Det förekommer också,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

att spörsmål om lokaliseringspolitiska medel föres in i diskussionen om hur

lokaliseringspolitiken bör utformas och drivas.

De av kommittén förordade allmänna riktlinjerna för en

aktiv lokaliseringspolitik har i allmänhet godtagits av remissopinionen.

Åtskilliga remissinstanser anser emellertid att de föreslagna

riktlinjerna liksom den angivna målsättningen ej är entydiga. Vissa remissorgan

anser även, att kommitténs förslag rörande utformningen av lokaliseringspolitiken

och medlen härför inte står i samklang med målsättningen

eller vad som överhuvud kan vara förenligt med samhällets, näringslivets

och medborgarnas intressen.

Remissinstanserna är genomgående överens med kommittén om att befolkningen

och näringslivet är beroende av väl utvecklade tätorter och att

glesbygdens behov av service måste tillgodoses. Inte heller synes några delade

meningar råda om att åtgärderna i syfte att påverka näringslivets lokalisering

skall syfta till att främja produktionsbetingelserna och sysselsättningen

ävensom samhällsutvecklingen i sin helhet. Vidare understrykes

att åtgärder som från samhällets sida vidtas bör ha karaktär av hjälp till

självhjälp och att lokaliseringspolitiken bör syfta till lokalisering av bärkraftiga

industriföretag.

I vissa remissyttranden kritiseras kommittén för att den inte tagit tillräcklig

hänsyn till utvecklingen i de expansiva delarna av landet och pågående

strukturförändringar. Vidare efterlyses konkretare ställningstaganden

till frågan om befolkningens och näringslivets koncentration. Att samhälleliga

åtgärder behövs för att underlätta levnadsbetingelserna och vidmakthålla

en rimlig standard i avfolkningsområdena vitsordas, men detta

anses inte böra ske med hjälp av lokaliseringspolitiska åtgärder. Några remissmyndigheter

antyder lämpligheten av lokaliseringsåtgärder beträffande

statliga institutioner och samhällsägda företag.

Särskilt från landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges industriförbund samt svenska bankföreningen anföres avvikande

synpunkter. Men även en del myndigheter, såsom konjunkturinstitutet,

statskontoret, statistiska centralbyrån och riksbanken, framför erinringar

mot kommitténs förslag.

För landsorganisationen är den aktiva lokaliseringspolitiken ett medel

att öka möjligheterna till ett optimalt utnyttjande av landets produktionsfaktorer.

Riktpunkten bör härvid vara snabb expansion, full sysselsättning

och en fördelning av välståndsstegringen till alla invånare. För att ernå

den mest ändamålsenliga avvägningen mellan de arbetsmarknadspolitiska

medlen är det enligt LO nödvändigt att utvecklingen leds av en långsiktig

plan för näringslivets utbyggnad. Det faktiska underlaget för de samhällsekonomiska

ingripandena bör vara så tillförlitligt som möjligt. LO anser

att kommittén på ett mycket ofullständigt sätt behandlat de samhällsekonomiska

konsekvenserna av en aktiv lokaliseringspolitik samt fortsätter.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år lt)6k

Det hade bl. a. varit av värde att få tätorternas respektive glesbygdernas

servicekostnader beräknade. Kommittén har på ett förutfattat sätt antagit,

att sysselsättningsproblemet inte helt kan lösas med rörelsestimulerande

medel. De insatser, som hittills gjorts, är av alltför blygsam omfattning för

att ge rättvisa åt möjligheterna inom detta område. Vissa och kanske de

mest centrala förslagen i kommitténs betänkande har fått en föga distinkt

utformning, varför det är omöjligt att få en klar uppfattning om hur medlen

kommer att användas. LO:s uppfattning är att ytterligare utredningsmaterial

måste skapas för att man med någorlunda säkerhet skall kunna

fastställa, vad man vill uppnå och vilken effekt de olika ingreppen kan väntas

få på industristrukturen.

Det är väsentligt att åtgärder redan nu vidtages för att lösa de i betänkandet

behandlade problemen. Detta arbete bör bedrivas efter två linjer.

Samtidigt som en intensifierad och samordnad forskning och planering pågår

för att klara ut, hur problemen bäst löses, bör vissa generellt verkande

åtgärder komma till utförande. Det är inte välbetänkt att göra åtskillnad

mellan t. ex. det norrländska kustområdet och inlandet. Ett ömsesidigt

beroende råder mellan dessa områden, varför punktvisa insatser kan väntas

inverka gynnsamt på hela området. I industrilokaliseringsarbetet får man

därför beakta det intima sakliga samband, som råder mellan rörelsestimulerande

medel och ■industrilokalisering.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund understryker,

att industriföretagens val av lokaliseringsort måste ske med utgångspunkt

i företagsekonomiska överväganden. Detta leder bl. a. till den enligt

organisationernas mening självklara slutsatsen att industrin måste avvisa

alla åtgärder från statens sida som förhindrar eller försvårar för företagen

att välja den lokaliseringsort, som de själva bedömer vara den lämpligaste.

Allmänt sett ställer sig organisationerna tveksamma till möjligheterna att

ernå samhällsekonomiska vinster i form av minskade investeringskostnader

vid lokalisering till områden med en tillbakagående befolkning. Härtill

kommer — vad industrin angår — att de naturliga produktionsbetingelserna

i de regioner, som här är i fråga, merendels är väsentligt mindre gynnsamma

än inom andra delar av landet. Den totala tillgången på kapital och

arbetskraft är i varje läge begränsat. Det är därför enligt organisationernas

uppfattning utomordentligt angeläget, att dessa resurser inte satsas på

ekonomiskt tvivelaktiga projekt utan kommer till den samhällsekonomiskt

sett bästa användningen. Det är annars fara värt, att den statliga slödpoliiiken

på ett menligt sätt påverkar den fortsatta strukturella omdaningen

och överhuvud taget den allmänna framstegstakten inom näringslivet. Slutsatsen

blir, att sådant ekonomiskt stöd som kommittén föreslagit i syfte att

påverka näringslivets lokalisering endast i mycket ringa mån kan motiveras

med samhällsekonomiska skäl.

De båda organisationerna vill dock inte förneka, att det framdeles liksom

hittills kan finnas fall, där det av sociala skäl är befogat eller åtminstone

försvarligt all staten inskrider lill stöd för igångsatt eller planerad företagsamhet.

De sociala motiven måste emellertid då ha sådan styrka, all de

opaginerad Kontrollera mot PDF

G2

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

klart väger tyngre än principen att staten inte avsiktligt skall påverka förutsättningarna

för individuella företags verksamhet. Härutöver bör vissa

speciella krav vara uppfyllda. Lokaliseringsåtgärderna får sålunda inte

ha sådan karaktär eller utformning, att de märkbart snedvrider konkurrensförutsättningarna

inom näringslivet. Statligt stöd bör lämnas på sådant

sätt, att man undviker att främja uppkomsten av en överkapacitet inom

den ifrågavarande branschen.

Ett ytterligare krav är enligt de båda organisationerna att arten och omfattningen

av de socialt betingade stödåtgärder, som må tillgripas, skall

vara så långt ske kan i förväg preciserade, så att största möjliga enhetlighet

i tillämpningen garanteras. Vidare anföres.

De kriterier som uppställts, t. ex. i fråga om stödåtgärdernas karaktär

och om de geografiska områden inom vilka stöd må lämnas, bör göras fasta

och entydiga samtidigt som de bör medge en viss anpassning av ifrågakommande

åtgärder inom den av kriterierna uppställda ramen. Även om

en statlig stödverksamhet motiveras med sociala skäl måste den vila på

den klart uttalade förutsättningen, att de projekt som får stöd med fog

kan bedömas som bärkraftiga på längre sikt. Stödåtgärderna måste för den

skull bygga på sorgfälliga undersökningar om projektens ekonomiska förutsättningar

och endast avse att underlätta tillkomsten eller utbyggnaden

av företag samt att överbrygga företagens svårigheter under en begränsad

tidsperiod.

En aktiv lokaliseringspolitik får inte leda till att man i fortsättningen

satsar mindre än hittills på en rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitik.

Denna senare måste tvärtom enligt organisationernas mening än mer

utvecklas och under alla förhållanden spela en avgörande roll när det gäller

att effektivt utnyttja våra arbetskraftsresurser.

Organisationerna understryker vidare att problemet hur företagsbildning

skall stimuleras också inrymmer andra viktiga aspekter än de ekonomiska.

Det krävs, heter det i yttrandet, att tillräckligt antal »företagarämnen» står

till buds, som inte bara kan bära en väsentlig del av riskerna utan även är

villiga och kapabla att göra en personlig insats. Erfarenheten visar, att där

de rätta människorna och de rätta idéerna har funnits, där har också företagsamhet

uppkommit och blomstrat även om de ekonomiska resurserna

från början varit mycket begränsade.

Samma uppfattning har svenska bankföreningen, som kraftigt betonar,

att en oeftergivlig förutsättning för att en aktiv lokaliseringspolitik skall

vinna framgång är, att det finns tillgång till personer som har lust och

förmåga att ta initiativ på det industriella området och genomföra dem på

ett lyckosamt sätt.

Bankföreningen tar eljest bestämt avstånd från kommitténs rekommendationer

i fråga om lokaliseringspolitikens inriktning. Enligt föreningens

mening bör samhällets insatser på lokaliseringsområdet syfta till att främja

uppkomsten av ett lämpligt antal industriområden i trakter, där goda utvecklingsmöjligheter

redan finns men där det dock ter sig erforderligt med

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

en viss stimulans för att dessa möjligheter skall bli tillvaratagna i önskvärd

omfattning. Målet bör med andra ord vara att i de landsdelar, som

nu brottas med eller hotas av avflyttnings- eller stagnationsproblem, stödja

där belägna livskraftiga orter, så att dessa kan erbjuda ett konkurrenskraftigt

alternativ till lokalisering till andra delar av landet och därigenom

få förutsättningar att ytterligare utvecklas.

Bankföreningen tillmäter de anförda synpunkterna på lokaliseringspolitikens

inriktning en sådan vikt, att föreningen förklarar, att dess uttalande

om det berättigade i en aktiv lokaliseringspolitik äger giltighet endast under

förutsättning att nämnda synpunkter beaktas. För att en attraktiv industriell

miljö skall kunna tillskapas och vidmakthållas fordras uppenbarligen

ett ganska betydande befolkningsunderlag. Härmed vill dock bankföreningen

inte ha sagt, att endast större och medelstora städer och andra

tätorter skulle lämpa sig som industriorter. Det viktiga är befolkningstalet

i den trakt där vederbörande företag arbetar och vars resurser

och serviceanordningar företaget utan svårighet kan utnyttja för och i sin

verksamhet.

Konjunkturinstitutet framhåller som en av de viktigaste faktorerna när

det gäller lokaliseringspolitiken frågan huruvida den fulla sysselsättningen

kan realiseras genom en rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitik utan

särskilda lokaliseringspolitiska åtgärder. Enligt institutets mening är brist

på sysselsättningstillfällen på en viss ort inte i och för sig en tillräcklig

anledning till lokaliseringspolitiska åtgärder. Vilka regioner som bör expandera

får avgöras även utifrån andra kriterier. Institutet finner det otillfredsställande

att utredningen inte diskuterat, vilka tätorter inom lokaliseringsregionerna

som är avsedda som expansionsorter, i synnerhet som

behovet av tätorter i berörda regioner i de inre och nordligaste delarna av

Norrland i första hand kan motiveras med att man behöver tillvarata de

naturtillgångar som finns där. Det är angeläget att, om man vill ta de

samhällsekonomiska kostnader som en statssubventionerad industri innebär,

detta verkligen kommer att motsvaras av samhälleliga plusposter i

form av bättre utnyttjade råvarutillgångar och bättre levnadsförhållanden

för den arbetskraft som sysselsätts därmed än som annars skulle bli fallet.

Frågan om att skapa en tillfredsställande samhällsservice innefattar två

problemtyper, säger konjunkturinstitutet. För det första blir kostnaderna

per capita för kollektiva anordningar hög om befolkningsunderlaget är litet

och för det andra kan man i områden med stark folkökning få en eftersläpning

i utbyggnaden av de kollektiva anordningarna. Kommittén intresserar

sig endast för det förstnämnda problemet och anser lösningen vara att

öka befolkningsunderlaget genom att lokalisera industrier till sådana platser

och därmed nedbringa kostnaderna per capita. Kommittén har enligt

institutet inte undersökt samhällskostnadernas betydelse för alternativa

lokaliseringsregioner. Även om ett relativt rikhaltigt utredningsmaterial

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

iramlagts, saknar man enligt konjunkturinstitutets uppfattning tillräckligt

analytiskt underlag för att bli övertygad om förslagets lämplighet när

det gäller direkta bidrag och indirekta subventioner. Man saknar såväl den

generella ansatsen till frågan om den regionala strukturomvandlingen som

mera konkreta förslag till lokaliseringsplaner med angivande av vilka orter

som bär expansionsmöjligheter och som man därför bör satsa på. Det hade

också varit önskvärt med en mera dynamisk aspekt på problematiken, där

bl. a. jordbrukets och skogsbrukets strukturella omdaning samt transportapparatens

utveckling mera uttryckligt kommit in i analysen.

Kommittén har enligt statistiska centralbyrån inte med utgångspunkt i

de angivna syftena kunnat åstadkomma en på rationella överväganden

byggd grundval för konkreta lokaliseringspolitiska åtgärder. De praktiska

åtgärderna måste emellertid till sin innebörd och målsättning bygga på

ett någorlunda fast underlag för att lokaliseringsorganets verksamhet skall

bli karaktäriserad av den nödvändiga fastheten och konsekvensen. Samtidigt

gäller, anför centralbyrån, att de problem av social och ekonomisk art,

som uppstår till följd av den snabba omstruktureringen av vårt näringsliv

och den därmed sammanhängande omflyttningen, måste angripas, om man

överhuvud taget skall ha någon lokaliseringspolitik. Kommittén har endast

punktvis och delvis indirekt kunnat prestera någon konkret målsättning.

Enligt statskontorets uppfattning måste vid planeringen av lokaliseringspolitiska

åtgärder noga övervägas vilka samhällsekonomiska resultat, som

dessa åtgärder på sikt leder till. Den lokaliseringspolitiska verksamheten

måste i första hand sträva mot ett optimalt utnyttjande av landets produktionsresurser.

Den får inte bidra till att konservera en för landet mindre

lämplig fördelning av produktionsfaktorerna. Varje investering i lokaliseringspolitiskt

syfte medför vid en given tillgång på kapital och arbetskraft

att de tillgängliga resurserna för andra, mera livskraftiga orter och företag

i motsvarande mån begränsas och därmed att den ekonomiska framstegsiakten

sänks. För en bedömning av den föreslagna lokaliseringspolitiken

hade det enligt statskontoret varit önskvärt med en redovisning av de samhällsekonomiska

konsekvenserna av utredningens förslag.

Sveriges riksbank ifrågasätter om kommittén tillräckligt beaktat, att åtgärder

som avser att direkt påverka företagens val av lokaliseringsort ej är

de enda som kan förekomma. I fråga om områden med långvarig arbetslöshet

måste en avvägning ske mot åtgärder, som stimulerar arbetskraften att

flytta. Vidare är en aktiv konjunkturpolitik och hjälp vid tillfällig arbetslöshet

ett alternativ till nyetablering av företag på ensidiga industriorter.

Vad gäller utnyttjandet av det samhälleliga kapitalet torde det kunna hävdas,

att om omflyttningen ses som ett led i en dynamisk process det i

många fall trots allt kan vara lämpligt att låta bostäder och andra anläggningar

bli outnyttjade. En målsättning, som innebär att »kapitalför
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

luster» under alla förhållanden måste undvikas, ställer i själva verket orimliga

krav på precisionen i samhällsplaneringen. Däremot, understryker riksbanken,

måste givetvis alla ansträngningar göras för att i möjligaste mån

undvika felinvesteringar vid samhällsplaneringen nu och framledes. Härvidlag

torde alltför ambitiösa lokaliseringspolitiska målsättningar utgöra

en farlig felkälla, om de hindrar de ansvariga från att inse, att avflyttningen

från en ort eller en bygd ofta måste ingå bland förutsättningarna

för en realistisk samhällsplanering och lokaliseringspolitik. Riksbanken

anser det påkallat, att ytterligare överväganden äger rum innan en framtida

lokaliseringspolitik ges sin konkreta utformning.

Kommerskollegium konstaterar, att kommittén synes ha utgått från att

lokaliseringsproblemet bäst löses medelst avsevärda statliga och enskilda

insatser inom närmare angivna områden i vårt land. Kommittén har i stort

sett undvikit att beröra de nackdelar som för landet i övrigt samt för näringslivet

i stort är förknippade därmed. Kommerskollegium saknar en ingående

belysning av dessa viktiga spörsmål. Betänkandet ger inte något

underlag för en bedömning av frågan huruvida nackdelarna överväger fördelarna

eller inte. En avvägning i detta hänseende måste enligt kollegiets

mening i olika fall alltid föregå ett slutligt ställningstagande, varvid förhållandena

på längre sikt bör bli avgörande. Lokaliseringspolitiken får inte

bli ett självändamål utan den bör anpassas efter den samhälleliga utvecklingen

i stort. Det gäller att med ledning av de faktiska förhållandena och

så tillförlitliga prognoser som möjligt söka förebygga åtgärder vilka på

längre sikt kommer att framstå som förhastade. Detta förutsätter samverkan

mellan näringslivet och de ansvariga statliga och kommunala myndigheterna.

Särskilt angeläget är att i lokaliseringssyfte gjorda investeringar

i vägar, hamnar, vatten- och avloppsanläggningar, skolor etc. inte blir onyttiga,

därför att de områden där investeringarna skett i själva verket saknar

intresse ur näringslivets synpunkter.

Kommerskollegium kan inte biträda förslaget att på visst sätt särskilja

vissa områden i landet med hänsyn till deras förmodade behov av stöd. De

allmänna riktlinjer, som kommitténs förslag inrymmer, kan dock tjäna

som viss vägledning i lokaliseringspolitiken.

Svenska kommunförbundet framhåller vikten av att de samhällsekonomiska

aspekterna i vidare bemärkelse beaktas och att de får påverka lokaliseringsåtgärderna

vid sidan av de företagsekonomiska bedömningarna.

Stat och kommun måste tillse att det skapas ett företagsvänligt klimat i

de regioner dit lokalisering skall ske. Åtgärderna måste till väsentlig del

bestå i ett vidmakthållande, en upprustning och en utveckling av centralorternas

samhälleliga service. Kommunerna är helt införstådda med att ta

sin andel av detta arbete. Men positiva åtgärder måste också vidtas beträffande

den av staten bedrivna samhälleliga servicen.

I likhet med landsorganisationen samt arbetsgivareföreningen och inII

Ilibang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 185

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

dustriförbundet lägger arbetsmarknadsstyrelsen sysselsättningspolitiska

aspekter på lokaliseringspolitikens utformning. Styrelsen anför att den funnit

det nödvändigt att — jämsides med en ytterligare aktivering av åtgärderna

för att underlätta den geografiska och yrkesmässiga rörligheten —

sätta in aktiva lokaliseringspolitiska åtgärder för att påskynda en sådan

utbyggnad av vissa delar av näringslivet — i första hand industriell verksamhet

men även turistnäringen — i berörda delar av landet, att balans

på arbetsmarknaden snabbare nås. För att en sådan snabbare utbyggnad

av näringslivet -— genom såväl nylokaliseringar som utveckling av befintliga

företag — skall kunna stimuleras och göras företagsekonomiskt lockande

krävs enligt styrelsens mening särskilda stödåtgärder. Styrelsen betonar

att dessa mera långtgående stödåtgärder endast kan motiveras som

arbetsmarknadspolitisk! instrument under en övergångstid. De innebär ej

ett alternativ utan endast ett komplement till andra åtgärder i syfte att

genom en samlad arbetsmarknadspolitisk insats snabbare åstadkomma en

utjämning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft i ifrågavarande

landsdelar.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker i övrigt kommitténs uttalande, att

svårigheterna att upprätthålla en rimlig standard för den befolkning, som

under i varje fall en övergångstid fortfarande kommer att vara bosatt i

den egentliga glesbygden, inte kan lösas genom lokaliseringspolitiska medel.

Det är också enligt styrelsens mening viktigt, att samhället med andra medel

än lokaliseringspolitiska medverkar till rimlig standard för den befolkning

som inte kan flytta. Styrelsen betonar starkt, att en industriell expansion

inte är tänkbar överallt enbart därför att överskott på arbetskraft

föreligger.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som hör till dem som ansluter sig till

kommitténs riktlinjer, framhåller, att lokaliseringsverksamhetens inriktning

inom olika delar av landet givetvis — som kommittén understrukit_

måste variera, beroende på näringslivets grad av utveckling. I de mest expansiva

områdena blir den centrala frågan hur viktiga samhällsplaneringsfrågor

skall kunna lösas på sådant sätt, att näringslivets utveckling främjas.

I andra delar av landet, där en expansion av näringslivet är angelägen för

att arbetskraftsresurser och naturtillgångar skall kunna utnyttjas på ett

rationellt sätt, kan lokalisering och utbyggnad av befintlig verksamhet stimuleras

genom allmänna åtgärder, som förbättrar produktionsbetingelserna.

Utformningen av den allmänna serviceverksamheten och samhällsplaneringen

blir sålunda av stor betydelse för näringslivets lokalisering.

Länsstyrelsen betonar, att lokaliseringsverksamheten inte enbart bör vara

inriktad på privata företag. Den bör även omfatta statlig verksamhet inom

såväl statsägda företag som statliga affärsverk och statliga administrationer

inom de områden där en aktiv lokaliseringspolitik avses att bedrivas.

Den avgörande betydelse som lokaliseringen av högre utbildningsanstalter,

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k 67

särskilt högskolor, har i inånga sammanhang, understrykes starkt av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det ytterst tveksamt om de

föreslagna riktlinjerna för lokaliseringspolitiken på längre sikt ger det

bästa samhällsekonomiska utbytet. Vid sidan av olika osäkerhetsmoment

föreligger stor risk för att satsningen på ett antal regioner, främst belägna

i Norrland och nordvästra Svealand, med ett vikande befolkningsunderlag

och i det närmaste fullständig avsaknad av industriell tradition kommer

att medföra en lägre takt i det ekonomiska framåtskridandet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län betonar, att det för en gynnsam utveckling

av näringslivet i länet f. n. är viktigast att erhålla ett ökat bostadsbyggande

och en snabbare förbättring av vägväsendet. Länsstyrelsen framhåller, att

de stödåtgärder som kommittén föreslagit, inte löser de problem, som näringslivet

i Älvsborgs län brottas med. Med all uppskattning av kommitténs

ambitioner att söka främja en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet

avstyrker länsstyrelsen att kommitténs förslag genomföres i befintligt

skick.

Vad kommittén anfört beträffande nödvändigheten av vidgad och förbättrad

sam hälls- och lokali seringsplanering i olika

hänseenden vitsordas allmänt av remissmyndigheterna. Enighet synes råda

om att de lokaliseringspolitiska synpunkterna i högre grad än hittills måste

beaktas vid utbyggnaden av samhälleliga gemensamhetsanordningar. Därvid

framhålles i synnerhet utbyggnaden och förbättrandet av trafikleder,

skolor, sjukvårdsinrättningar etc. Lokaliseringsplaneringen anses böra omfatta

lokalisering av både samhälleliga organ och serviceanläggningar. För

bedömning av de olika frågorna och för samverkan mellan de organ som

har att ta ställning till dessa frågor fordras enligt några instanser en enhetlig

utvecklingsplan eller att lokaliseringsplaneringen ingår som ett naturligt

led i den översiktliga samhällsplaneringen.

För att ernå den mest ändamålsenliga avvägningen mellan de arbetsmarknadspolitiska

medlen är det enligt landsorganisationen nödvändigt att utvecklingen

bedöms efter en långsiktig plan för näringslivets utbyggnad. För

att kunna bedriva en framgångsrik lokaliseringspolitik synes det vidare LO

nödvändigt att jämte de företagsekonomiska kalkylerna även utföra beräkningar

över den bebyggelseform, som ger den ur samhällsekonomisk synpunkt

fördelaktigaste fördelningen av den samhällsekonomiska verksamheten.

Samhällskostnaderna, som fått alltför begränsad uppmärksamhet i

betänkandet och som är intimt förknippade med boendeformerna, måste

behandlas så utförligt som möjligt. Intensifierad forskning och säkrare statistiskt

underlag för beräkningarna skulle enligt LO väsentligt förbättra

förutsättningarna för ett gott resultat av samhälleliga ingripanden.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att många med storstadsbildningen förknip
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

08

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

pade problem ännu inte blivit tillfredsställande klarlagda. Alltjämt är en

öppen fråga hur långt tillväxten av en stad är till fördel för staden själv, för

dess funktionsduglighet, för dess miljö och för dess ekonomi. En annan

fråga är hur långt olägenheterna av en fortgående koncentration kan förebyggas

eller lindras genom åtgärder från bebyggelseplaneringens sida. Inte

minst de nuvarande trafikförhållandena i våra storstadsområden illustrerar

enligt styrelsens mening med all tänkbar tydlighet vilka svårbemästrade

problem en långtgående koncentration kan medföra. Bebyggelseplaneringens

uPP§ift v*d samspelet med en aktiv lokaliseringsverksamhet är närmast att

klargöra konsekvenserna för samhällsbyggandet av olika lokaliseringsalternativ.

I första hand måste detta ske på det översiktliga planet. Till stor del

torde bedömningarna kunna ske på kommunal nivå. Styrelsen håller emellertid

före, att man även måste räkna med en fortsatt regionplanering i olika

delar av landet.

Även från lantbruksstyrelsens sida understrykes starkt vikten av att till

grund för näringslivets lokalisering läggs en översiktlig planering, som griper

över olika samhällsområden. En koordinering måste ske av olika former

för samhällsplaneringen, exempelvis bebyggelseplaneringen, bostadsplaneringen,

kommunikationsnätets planering, jord- och skogsbrukets planering

och lokaliseringen av olika grenar inom stads- och servicenäringarna. Inom

ramen för en sådan översiktlig planering har varje organ, som handlägger

frågor med lokaliseringsavgörande betydelse, att bedriva en utvecklingsplanering.

Från länsstyrelsehåll riktas vissa erinringar mot kommitténs uttalanden

om samhälls- och lokaliseringsplaneringen. Sålunda beklagar länsstyrelsen

i Södermanlands län, att kommitténs resurser icke räckt till för att presentera

en i högsta grad önskvärd problemlösning, när det gäller lokaliseringsplaneringens

samordning med övrig samhällsplanering såsom bebyggelseplanering,

skolplanering och kommunikationsplanering. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län är benägen att gå ett steg längre än kommittén när det gäller

frågan om lokaliseringsplaneringens lokala roll. Genom eu väl fungerande

lokaliseringsplanering bör nämligen, säger länsstyrelsen, kunna erhållas

ett instrument, som — om man anlägger mera långsiktiga perspektiv

• kan komma att få avgörande betydelse då det gäller att främja samhällsutvecklingen

överhuvud taget. På grundval av denna lokaliseringsplanering,

som bör vara av översiktlig karaktär, bör slutsatser kunna dras om bl. a.

vilka områden och orter där näringsliv och service bör förstärkas.

Även kooperativa förbundet betonar, att samhällsplaneringen inom lokaliseringsverksamhetens

ram måste ske på lång sikt. Förbundet framhåller:

De samhällstjänster, som kräver de största investeringarna, kommunikationer,

bostadsbyggande och andra insatser i samband med bebyggelsen har

att som ledstjärna för planeringen framför allt ta hänsyn till den dominerande

tendensen i den ekonomiska strukturutvecklingen, särskilt inom in
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

dustrin. Denna går mot stordrift och större företagsenheter. I den mån konkurrensen

på stormarknaderna skärps är det av största betydelse att industrins

förläggningsplatser blir på sådana orter och i sådana områden som

har de bästa naturliga förutsättningarna och en standard av samhällsservice

som i möjligaste grad underlättar produktionen, däri inräknat rekryteringen

av arbetskraft.

Vid en samhällsplanering på lång sikt, som skall harmonisera med strukturomdaningen

inom industrin och annat företagsliv, synes det förbundet

framför allt vara viktigt att undvika ett tänkande som utgår från ett mera

varaktigt, fast förhållande mellan tätorternas och glesbygdernas omfattning

i landet till ledning för lokaliseringspolitiken.

Bostadsplaneringens samband med samhälls- och lokaliseringsplaneringen

framhålles av bostadsstyrelsen, som understryker, att planeringen av bostadsbyggandet

och skapandet av de lokaliseringsförutsättningar som har

samband med samhällsbyggandet primärt är en kommunal uppgift. Ett

långsiktigt perspektiv i produktionsplaneringen av bostadsbyggandet ställer

ofta stora krav på en interkommunal, i många fall också en interregional,

planering i både tid och rum, betonar bostadsstyrelsen vidare. Både för prognoserna

om det framtida bostadsbehovet och för de successiva förberedelserna

för att tillgodose detta behov bör kommunerna sålunda ses i ett översiktligt

sammanhang och deras utvecklingsförutsättningar realistiskt klarläggas

med hänsyn härtill.

I övrigt anför styrelsen beträffande bostadsbyggandets lokalisering och

planering, att de riktlinjer som tillämpats vid fördelningen av bostadslånemedlen

i princip överensstämmer med dem som kommittén anfört såsom

önskvärda. Näringslivets utveckling beaktas, liksom den brist på bostäder

som kan hämma en önskvärd utveckling. Däremot har hittills inte vissa orter

medvetet främjats vid medelsfördelningen så att de därigenom skulle

komma i eu gynnsammare ställning vid företagens val av lokaliseringsort.

Att införa ett sådant motiv vid fördelningen av de för långivningen relativt

begränsade medlen synes inte rimligt, säger bostadsstyrelsen, då behovet av

bostadsbyggande alltfort är stort på många orter på grund av bostadsbrist

och undermåligt bostadsbestånd. För att öka bostadsbyggandet på de orter

som en aktiv lokaliseringspolitik kan komma att kräva och för att utrymme

även skall finnas för en ökning av bostadsbyggandet inom de nuvarande

bostadsbristområdena måste bostadsbyggnadsprogrammet för riket ökas

utöver nuvarande nivå.

Väg- och trafikplaneringen belyses av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som erinrar om att det med hänsyn till den betydelse transporterna har för

näringslivet är angeläget att i första hand inrikta lokaliseringen till de regioner

som redan nu har ett väl utbyggt vägnät. Närheten till avsättningsområden

som väsentlig faktor för lokaliseringen av nya företag leder till att

koncentrationen till storstadsregionerna fortsätter i oförminskad takt. Genom

en lämplig avvägning av vägupprustningen inom storstadsregionerna

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

och lederna mellan dessas centra och storstadsregionerna närliggande tätorter

(»satellitstäder»), samt mellan storstadsregionerna och de snabbt

växande större och medelstora städerna, kan vägbyggandet bli ett verksamt

medel i lokaliseringspolitiken samtidigt som den ursprungliga målsättningen

i vägbyggnadspolitiken bibehålls. Styrelsen framhåller även, att vägplaneringen

ingår som en integrerande del i samhällsplaneringen och att en samordning

mellan exempelvis vägplanerandet och bebyggelseplanerandet framstår

som absolut nödvändig.

Lufttrafikens — särskilt fraktflygets — betydelse berörs av luftfartsstyrelsen,

som anser att man vid samhällsplaneringen för en viss bygd, som

avses utrustad med olika serviceanordningar etc. bör beakta de fördelar för

näringsliv och enskilda, som tillvaron av välbelägna flygplatser medför. Man

bör i sammanhanget inte bortse från den väntade utvecklingen inom fraktvilket

i framtiden kommer att spela en långt mera betydande roll än

för närvarande. Det torde därför finnas fog för påståendet, att en ort eller

trakt inte kommer att vara särskilt attraktiv, därest den inte har tillgång

till lämplig flygplats. Detta innebär, säger luftfartsstyrelsen vidare, att det

kan finnas skäl även för måttligt stora kommuner eller kommunblock att i

tid utreda flygplatsfrågan.

Skolplaneringens samband med lokaliseringsplaneringen behandlas av

skolöverstyrelsen, som har förståelse för önskemålen om besked rörande

skolväsendets planerade utbyggnad, eftersom ett företags beslut om en eventuell

nyetablering eller utbyggnad kan bli beroende av skolförhållandena.

Det har dock ofta visat sig svårt att erhålla konkreta och tillräckligt fasta

besked från olika företag, om planerna för den industriella utbyggnaden och

dennas befolkningsmässiga konsekvenser. Skolväsendets utbyggnad på en

ort försvåras och försenas om inte tillfredsställande uppgifter kan erhållas.

Fritidsfrågornas lösning inom ramen för samhälls- och lokaliseringsplaneringen

diskuteras av 1962 års fritidsntredning, som konstaterar, att det

finns samband mellan å ena sidan frågor rörande lokaliseringen av fritidsbebyggelse

och anläggningar för det rörliga friluftslivet samt å andra sidan

det övriga näringslivet och de av kommittén diskuterade problemställningarna.

Förhållandena inom näringslivet och utvecklingstendenserna inom

olika näringsgrenar påverkar i hög grad ett områdes utnyttjande för turismen

och friluftsliv. Markdispositionen för fritidsändamål och lokaliseringen

av anläggningar påverkar i sin tur det övriga näringslivets utveckling.

Möjligheterna att utöva friluftsliv kan enligt utredningens mening i

vissa fall vara av betydelse då det är fråga om att bedöma en orts attraktivitet

och lämplighet ur lokaliseringssynpunkt.

Kommitténs motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering

samt förslag till kriterier på områden och orter för sådant stöd

har blivit föremål för stark kritik vid remissbehandlingen. Dock understrykes

från flera håll nödvändigheten av ett ökat statligt stöd till avflyttningsområdena

och särskilt Norrland.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att de av kommittén föreslagna

stödåtgärderna till övervägande del skulle komma vissa norrlandslän

tillgodo. Med hänsyn till att situationen för dessa områden är prekär,

bör speciella stödåtgärder främst för dessa områden vara naturliga, men

då aktiv lokaliseringspolitik är mycket angelägen och nödvändig även i

många andra områden, bör de nuvarande klena resurserna för en dylik

politik avsevärt förbättras för andra delar av landet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar att från det allmännas sida bör göras

stora insatser för att stödja näringslivets utveckling i norra Sverige. De

av kommittén föreslagna åtgärderna har länsstyrelsen i stort sett inte någon

erinran mot, i vad de avser landets nordligare delar. Det kan till och

med ifrågasättas, om inte inom vissa områden väsentligt kraftigare åtgärder

borde kunna ifrågakomma.

Från åtskilliga håll hävdas att kommitténs motiv och förslag till kriterier

inte står i full överensstämmelse med den av kommittén angivna lokaliseringspolitiska

målsättningen. I synnerhet anses de uppställda kriterierna

och förslagen till utvecklings- och stödområden innebära en splittring av de

knappa kapital- och arbetskraftsresurserna. Allmänt understrykes att insatserna

måste begränsas till sådana områden och orter på vilka effekten

blir national- och företagsekonomiskt tillfredsställande. Som exempel på

denna uppfattning må anföras byggnadsstyrelsens uttalande, att de samhälleliga

insatserna i första hand bör koncentreras på ett begränsat urval av

orter med sådan regional position att effekten av insatserna kan komma

eu hel bygd, en »utvecklingsregion», tillgodo. Det ifrågasättes, om inte

kommittén utgått från en alltför långtgående splittring av insatserna.

De av kommittén uppställda detaljerade kriterierna har vunnit gillande

blott i ett fåtal yttranden. Klar tillstyrkan till kommitténs förslag föreligger

från länsstyrelsen i Örebro län.

Skogsstyrelsen, som anmäler, att de sju skogsvårdsstyrelser som yttrat

sig över kommitténs betänkande ställer sig positiva till utredningens förslag,

anser att om behovet av en sådan aktiv lokaliseringspolitik som den föreslagna

torde meningarna knappast vara delade. Beträffande frågan vilka

orter man i lokaliseringsverksamheten skall satsa på kan skogsstyrelsen

inte finna annat än att kommittén ganska väl inringat detta problem genom

sina uttalanden. Skogsstyrelsen anser det vidare riktigt att man på det sätt

som föreslagits ger lokaliseringsorganen möjlighet att pröva orternas förutsättningar

för industriutbyggnad mera fritt under hänsynstagande till alla

betydelsefulla faktorer både de nu kända och de som framträder under utvecklingens

gång. Styrelsen anser sig kunna tillstyrka kommitténs principer

när det gäller vilka områden och orter som skall komma i fråga för

lokaliseringsstöd. Detta gäller under förutsättningen att skogsstyrelsen rätt

tolkar de uppställda kriterierna mera som en beskrivning av vissa förhållanden

än som fasta, i förväg låsta normer för gränsdragningen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

Domänstyrelsen finner att de kriterier kommittén anger för B-regioner,

vilka kan bli föremål för stödåtgärder, kan ge viss ledning vid bedömning

av det samhälleliga företagsstödet. Styrelsen förutsätter att varje område

och ort blir föremål för mera ingående studier i samband med åtgärdernas

praktiska genomförande och att de uppställda kriterierna inte ensamma får

bli avgörande. I princip, menar domänstyrelsen, bör hela det nordsvenska

inlandet betraktas som ett område, där såväl särskilda som allmänna stödåtgärder

skall kunna komma ifråga.

Det är enligt vad styrelsen framhåller angeläget att det statliga stödet för

nyetablering och utveckling av industriföretag i industriellt eftersatta bygder

under alla förhållanden endast utgår i orter, som med fog kan väntas vara

utvecklingsbara på längre sikt och där en godtagbar samhällelig och allmän

service kan erhållas. Enligt styrelsens uppfattning kan dylika förutsättningar

anses föreligga i flertalet B-centra i norra Sverige och befolkningsunderlaget

som regel vara betryggande för att upprätthålla eu livskraftig

centralort. Styrelsen finner det önskvärt och i flera fall också möjligt att

samhället genom ekonomiskt företagsstöd söker upprätthålla åtminstone en

livskraftig centralort med differentierat näringsliv i varje B-region i dessa

delar av landet.

Vissa remissorgan har föreslagit att lokaliseringsstöd skall lämnas även

på kommunbiocksnivå eller eljest differentieras inom de föreslagna utvecklings-

och stödområdena.

Otvetydiga förespråkare för kommunblocken som underlag för bestämmande

av lokaliseringsåtgärder är bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,

Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västmanlands

län och lantbruksstyrelsen.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund anser att utredningen givit uttryck för

ett allt för snävt regiontänkande. Utväljandet av ett starkt begränsat antal

orter för erhållande av stöd, kan få till följd att andra orter, som också

skulle kunna fungera som väl utvecklade centra inom sina områden, kan

få svårigheter att bibehålla sin livskraft, därför att företagen inte vågar satsa

på orter och områden, som myndigheterna inte utvalt som lokaliseringsorter.

Även de s. k. C-centra och C-regionerna bör enligt förbundens mening

i många fall vara lämpliga som lokaliseringsorter.

Förbunden anser det vara en angelägen uppgift för samhället att bereda

de grupper av befolkningen, som även i framtiden kommer att ha sin verksamhet

förlagd till glesbygderna del av standardutvecklingens frukter. Således

måste tillses, att glesbygdens skolfrågor, hälso- och sjukvårdsfrågor,

kommunikationer, möjligheter till kulturella och sociala kontakter in. in.

ägnas uppmärksamhet. Enligt förbundens uppfattning löses dessa frågor

bäst om på landsbygden befintliga tätorter ges utvecklingsmöjligheter.

Även svenska kommunförbundet talar för att lokaliseringsinsatser bör

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

kunna göras i många mindre tätorter. Utgångsområdet för åtgärderna bör

vara kommimblocket. Ett inte ringa antal kommunblock kommer att omfatta

mindre geografiska områden med centralorter med lägre centralitetsgrad

än B-regionerna. Förbundet anser inte att man skall precisera kriterierna

för stödåtgärder. Dessa bör kunna utsträckas till alla orter, där dylika

åtgärder överhuvud är förenliga med de föreslagna riktlinjerna för lokaliseringspolitiken.

Lokaliseringarna inom kommunblocken bör enligt förbunden efter övervägande

inom blockorganen samt överenskommelse mellan vederbörande

kommun och aktuell intressent ej enbart behöva ske till blockets centralort.

Om en annan lokalisering inom blockområdet är önskvärd ur en eller annan

synpunkt, bör densamma få komma till stånd utan att ett eventuellt statligt

lokaliseringsstöd äventyras. Detta under förutsättning, säger kommunförbundet,

att de lokala samhälleliga resurserna tillåter följdverkningarna av

en sådan lokalisering.

Företagareföreningarnas förbund framför tankegångar, som är besläktade

med de nu nämnda, och anser att behovet av lokaliseringspolitiska insatser

ingalunda begränsar sig till de regioner, som utredningen genom olika kriterier

definierat. Detta behov föreligger även inom stora delar av södra och

mellersta Sverige samt Norrlands kustbygder. Lokaliseringspolitiska insatser

i lämpliga centralorter, d.v. s. A-, B- och C-centra, kan effektivt avlasta

storstadsregionerna och bidraga till att en rad typiska överansträngningsfenornen

inom dessa reduceras. Samtidigt erhålles en bättre samhällelig balans

och en riktigare samhällsstruktur inom stora delar av landet. Att näringslivet

gagnas härigenom står över alla tvivel, säger förbundet, som vidare

hävdar att många befintliga B- och C-centra utan tvivel är lämpliga lokaliseringsorter,

som i fråga om service åt industri och näringsliv och i fråga

om social omvårdnad om medborgarna väl kan mäta sig med många s. k.

A-centra. En viss översyn av utredningens förslag i syfte att göra dessa

mindre exklusiva och mera ägnade som generella lokaliseringspolitiska instrument

i hela landet bör därför ske. Förbundet förordar även en översyn

av bestämmelserna om kriterierna för det statliga företagsstödet.

Vissa remissmyndigheter, såsom länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus

och Värmlands län pekar på A-regionerna som lämpliga områden. Länsstyrelsen

i Östergötlands län menar, att det är genom lokaliseringspolitiska

åtgärder i mellersta och södra Sverige och i Norrlands A-centra som alternativ

kan skapas till den pågående koncentrationen till de tre storstadsregionerna.

Åtskilliga remissinstanser framhåller att de föreslagna kriterierna inte ger

ett rättvist urval av områdenas behov av stödåtgärder och att de därjämte

är alltför beroende av tillfälliga, regionala särarter. Jämväl framhålles, att

kriterierna är schablonmässiga och formella. Länsstyrelserna i Kronobergs,

Kalmar och Kristianstads län erinrar sålunda om att den registrerade arbets:j*—

Bi han g till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 185

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:Is proposition nr 185 år 1964

lösheten inte alltid är helt tillförlitlig för jämförelser mellan olika delar av

landet eller för studium av sysselsättningsbehovet. Ett viktigare kriterium bör

nettoutflyttningen inom olika regioner vara. Nettoutflyttningen uppkommer

nämligen huvudsakligen genom att regionens egna arbetskraftstillgångar är

för stora i förhållande till det befintliga näringslivets behov av arbetskraft.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttrycker sin förvåning över att kommittén

inte ansett sig böra framlägga en utredning om storstadskoncentrationens

fördelar och nackdelar. Länsstyrelsen har för sin del en sådan värdering

av de olika samhällsmiljöerna, att den som lokaliseringspolitisk målsättning

gärna accepterar att storstadstillväxten motverkas.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner att kommittén utifrån sina kriterier

inte medtagit Roslagen bland de områden som förtjänar positivt lokaliseringspolitiskt

stöd. Detta sammanhänger, enligt länsstyrelsen, med kommitténs

grova schablonartade urvalsprinciper. Länsstyrelsen framhåller alt det

i Roslagen finns ett lämpligt antal utvecklingsbara centralorter med tämligen

utbyggd samhällsservice. Området saknar emellertid i stort sett industriell

tradition och länsstyrelsen och länsmyndigheterna arbetar tillsammans med

vederbörande kommuner energiskt på att stimulera en naturlig differentiering

och utveckling av näringslivet. Här behövs emellertid, enligt länsstyrelsen,

ett helhjärtat stöd från de centrala instanserna — inte minst när det

gäller upplysning om de naturliga lokaliseringsförutsältningarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att tanken att olika näringsgrenar

bör ingå i sysselsättningsbilden vid fastställandet av kriterier för lokaliseringsstöd

med i ideala fall lika stora andelar i samtliga områden måste

strida mot den av utredningen framförda målsättningen om maximerad nationalinkomst.

En förutsättning för stark tillväxt av denna skapas just genom

olika områdens specialisering på sådana verksamheter, där de har

relativa fördelar framför andra. Om näringslivet inom olika regioner får

specialisera sig på den lämpligaste användningen av sina resurser får det

antagas att den samlade nationalinkomsten stiger mera än om en sådan

specialisering förhindras. Det blir sedan en socialpolitisk fråga hur denna

större nationalinkomst skall fördelas, så att riktpunkten om lika social- och

kulturell standard nås. Utredningens målsättning för den samhälleliga lokaliseringspolitiken

innebärande att möjligheter för lika social och kulturell

standard skall skapas för alla medborgare oberoende av bostadsort kan enligt

länsstyrelsens mening knappast avse, att nya verksamheter skall tillskapas

för att möjliggöra en sådan bosättning överallt i landet, där traditionella

förvärvskällor inte kan ge likställighet. I stället bör väl detta tolkas

så att den i ett avfolkningsområde nödvändigt kvarboende befolkningen inte

genom befolkningsuttunningen får minskade möjligheter till eller högre

kostnader för den nödvändiga samhälleliga och privata servicen.

Länsstyrelsen i Hallands län påpekar att, om invånarna i glesbygderna

skall erbjudas samma standard som i landets tätbygder, detta endast kan

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

ske till avsevärda kostnader. I de stora glesbygdsregionerna kan kravet på

en med landet i övrigt likvärdig standard allenast tillgodoses i tätorterna.

Att förlägga större industrier och serviceinstitutioner till rena glesbygdsområden

torde i allmänhet inte låta sig göra. Samhället bör försöka mildra

verkningarna av avfolkningen genom att i det längsta bevara redan befintliga

allmänna serviceanläggningar, även när de ej längre har ett tillräckligt

befolkningsunderlag. Länsstyrelsen framhåller vidare, att den avlastning av

storstadsregionerna, som kommittén eftersträvat, ej behöver innebära att

man nödvändigtvis måste satsa på »underutvecklade» områden. Snarare bör

städer och tätortsregioner av mellanstorlek utgöra de lämpligaste alternativen

till storstadsområdena.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om en politik med den inriktning

kommittén föreslår — där långtgående stödåtgärder till i skilda hänseenden

outvecklade eller hårt drabbade områden, främst i nordvästra Svealand

och Norrlands inland intar en central ställning — är ägnad att uppfylla

de allmänna krav som måste kunna ställas på lokaliseringspolitiken.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är det ett rimligt krav att de samhälleliga

åtgärderna leder till resultat som kan godtas såväl ur samhällsekonomisk

som ur företagsekonomisk synpunkt — detta också med hänsyn till utvecklingen

på längre sikt — samt att åtgärderna är ägnade att ge det åsyftade

resultatet. Uppstår endast begränsade verkningar kan detta medföra att frågan

om behovet av utvecklingsbefrämjande åtgärder konserveras och att

problemen ställs på framtiden. Länsstyrelsen framhåller, att det föreligger

en uppenbar risk att en lokaliseringsfrämjande verksamhet vid den föreslagna

inriktningen, om effekten blir begränsad, endast bevarar omställningsproblemen.

Det kan också ifrågasättas om inte de alltmer accentuerade

skillnaderna mellan å ena sidan mindre och avlägset liggande orter och å

andra sidan större och medelstora centra medför att företagen på dessa

mindre orter på sikt erhåller svårigheter att konkurrera om arbetskraft och

befolkning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att särskilda områden av olika karaktär

inte bör fastställas. Det ekonomiska stödet bör i stället ges en generell

utformning och en allmän näringspolitisk bakgrund, varför det i princip

bör kunna utgå i hela landet. Var stödet i varje särskilt fall skall sättas

in bör framgå efter en prövning där regionala intressen avvägs mot riksintressen.

De områden som kan komma i fråga för stöd kan allt efter den

effekt man åsyftar utgöras av kommunblock, arbetsmarknadsstyrelsens Beller

A-regioner eller hela län.

Länsstyrelserna i Gotlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län anser att länen bör utgöra underlag för stödåtgärderna. Länsstyrelsen

i Gotlands län bedömer det som nödvändigt — för förhindrande av fortsatta

befolkningsavtappningar — att länet inrangeras bland de områden

inom vilka särskilda stödåtgärder skall utgå. Om inte strävandena att ge
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

nom lokahseringsåtgärder bereda sysselsättning åt den gotländska ungdomen

inom länet underbygges, skulle detta innebära en orättvisa mot länet

och samtidigt vara från hela landets sida oklokt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län erinrar om att de kriterier, som kommittén

föreslagit för att stödåtgärder skall kunna komma ifråga, inom länet

begränsar insatserna till övre Ådalen och västra Medelpad. Förutsättningarna

tor en industriell expansion av någon betydelse torde emellertid

inte vara stora inom dessa områden, påpekar länsstyrelsen. Om en aktiv

lokaliseringspolitik skall få någon betydande effekt för länet, bör den riktas

mot länet i dess helhet och således även mot de områden där bättre förutsättningar

finns för en industriell expansion, nämligen kustområdena och

nedre Ådalen. Denna uppfattning om länet som en enhet för åtgärderna

torde vara tillämplig även på de övriga länen i Norrland. Länsstyrelsen understryker

den vitala betydelsen bibehållandet av ett antal livskraftiga tätorter

inom Norrlands inland har när det gäller råvaruförsörjningen inom

skogsindustrin.

Länsstyrelsen i Västerbottens län delar inte kommitténs uppfattning, att

länen är olämpliga som geografiska enheter såvitt avser de fyra nordligaste

länen. I Norrland är geografiska förhållanden, föga differentierat näringsliv,

arbetsmarknads- och andra ekonomiska förhållanden samt många andra

omständigheter sådana att hela dessa län bör betraktas som utvecklingsområden,

inom vilka stimulans till ökad industrialisering är speciellt önskvärd.

Man bör enligt länsstyrelsen ej bortse från att länen genom landstingen

är ekonomiska enheter. Landstingens ständigt ökande samhälleliga verksamhet

markerar detta förhållande mer och mer. Länens näringsliv utgör

den ekonomiska grundvalen för landstingets verksamhet till länsinvånarnas

gagn. Då kustlandet är den mest attraktiva regionen ur industrisynpunkt

bör möjligheten att dit lokalisera industri utnyttjas. Länsstyrelsen betonar

samtidigt vikten av att lokalisering sker till inlandet, inte minst av tillverkningsindustrier.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller beträffande den föreslagna

indelningen i utvecklingsområden, att hänsyn bör tas till den ändring i förhållandena

som skett i vissa regioner efter år 1960. Betraktar man Norrbottens

län som en region uppfyller denna kriterierna för utvecklingsområdena.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör därför hela Norrbottens län betraktas

som ett utvecklingsområde.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i princip föredrar en satsning på A-centra

men ej utesluter lokaliseringsinsatser i B-centra och kommunblockscentra,

anser, att de av kommittén uppställda kriterierna för olika områden är alltför

formella för att kunna tjäna som underlag för en arbetsmarknadspolitisk

målsättning. Styrelsen finner, att det område som för närvarande gäller för

utnyttjande av investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt syfte ävensom

för uppförande av industrilokaler som statskommunala arbeten, nämligen

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196A

Norrland utom Gästrikland, nordvästra delarna av Dalarna och Värmland

samt Dalsland, är ett lämpligare område. Varken en begränsning eller utvidgning

av detta område är för närvarande motiverad. Styrelsen förutsätter

dock, att en inskränkning av i första hand de mest långtgående stödåtgärderna

successivt skall kunna ske allteftersom det arbetsmarknadspolitiska

målet —- en med landet i övrigt jämförbar balans på arbetsmarknaden —

uppnås inom en landsdel. Man torde få räkna med att mera omfattande insatser

kommer att krävas under längre tid i de fyra nordligaste länen än i

området i övrigt. Syftet bör dock vara att för området som helhet nå det

anförda målet under en begränsad tid. Detta förutsätter kraftfulla insatser

av alla arbetsmarknadspolitiska medel. Härmed avses åtgärder för underlättande

av geografisk och yrkesmässig rörlighet ävensom åtgärder för en

snabbare utbyggnad av näringslivet.

Statskontoret understryker betydelsen av att de mer livskraftiga av

B-regionerna och inom regionerna de mera livskraftiga orterna kommer i

åtnjutande av ekonomiskt stöd. Den allmänna näringsgeografiska utvecklingen

bör enligt statskontoret starkt beaktas. Även om den rörlighetsstimulerande

arbetsmarknadspolitiken ur såväl samhällsekonomisk som social

synpunkt måste betraktas som det lämpligaste sättet att på sikt lösa strukturella

arbetslöshetsproblem, förefaller det dock statskontoret rimligt, att

lokalisering av industri till orter med ensidigt näringsliv bör uppmuntras,

då detta ur arbetsmarknadssynpunkt är starkt motiverat.

Landsorganisationen finner det ofrånkomligt, att kriterier också skapas

för sådana områden inom vilka förutsättningar för industrialisering och

över huvud taget en långsiktig serviceverksamhet till rimliga kostnader saknas.

LO anser det vidare angeläget att en överföring av skattemedel i varje

fall under en övergångstid sker till glesbyggda områden, där arbetskraft

fortfarande måste kvarstanna på grund av areell produktion. Det är inte

välbetänkt, framhåller LO, att till ur industriell synpunkt ogynnsamma områden

söka förlägga industriell verksamhet för att därigenom förstärka

serviceunderlaget. Därigenom binder man sig för mycket lång tid framåt

för samhällsekonomiska förluster genom ogynnsam näringsstruktur, som

kan hända inte alls är nödvändiga. Den areella produktionen som ursprungligen

motiverade åtgärderna kan visa sig ogynnsam eller visa sig kunna

skötas på annat sätt. Men det kan även väntas att för dylika områden det är

erforderligt att över budgeten kompensera vissa affärsdrivande verk för

upprätthållande av service, trots att befolkningsunderlaget inte är tillräckligt,

t. cx. postverket och statens järnvägar.

Man bör enligt LO också skapa kriterier för sådana orter, där lokaliseringsinsatser

bör göras. Vid valet av dessa kriterier måste hänsyn tas till behovet

från både företag och enskilda. Intressena torde dock i de allra flesta

fall sammanfalla. LO fortsätter.

Den enskilde kräver god tillgång på kommersiell service, sjukvård, möj
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

ligheter till nöjen och kulturell verksamhet m. m. Det förefaller dock, som

om undervisningen intar en central ställning. Därvid synes gymnasium och

fackskola vara exempel på ett användbart kriterium för orter, där en aktiv

lokaliseringspolitik kan bedrivas. Detta innebär att befolkningsunderlag

även finns för annan samhällsservice i acceptabel omfattning. Bostadspolitiken

kommer också att vara en lokaliseringsstyrande faktor och det är

därför viktigt att bostadsproduktionen samordnas med arbetsmarknadspolitiken.

Även Sveriges hantverks- och industriorganisation föreslår att utredningens

förslag till utvecklings- och stödområden skall kompletteras med

kriterier för områden som inte kan betraktas som lämpliga för industrilokalisering.

Då storstadsområdenas tillväxt stimuleras genom statliga åtgärder

av skilda slag, finner organisationen det acceptabelt, att samhället

också vidtar åtgärder för att förbättra förutsättningarna för näringslivet i

andra delar av landet och därmed motverka det starkt ökande trycket mot

storstadsregionerna.

Tjänstemännens centralorganisation understryker att, för att företagslokalisering

till en ort skall komma i fråga, där inte bara skall förekomma

stor arbetslöshet och låg inkomstnivå. Där skall framför allt finnas starka

positiva förutsättningar för industriell verksamhet. Arbetslöshet och låg

inkomstnivå är i någon mån indikatorer på att en ort ej är en god miljö för

industriell expansion. De positiva kriterierna kan inte klart definieras på

förhand. Det måste enligt TCO ske en prövning från fall till fall. De statliga

lokaliseringsåtgärderna bör sålunda inriktas på områden, som har goda allmänna

förutsättningar för industriell expansion och som därutöver uppfyller

antingen de kriterier som utredningen uppställer för utvecklingsområden

eller också de kriterier, som uppställs för allmänna stödområden.

Någon differentiering av stödåtgärderna mellan dessa två typer av områden

bör inte förekomma.

Allmänt sett finner svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund

att förslagen om de statliga stödåtgärdernas utformning på en del

punkter är för långt gående och ägnade att medföra sådana konsekvenser

för andra delar av näringslivet att en större återhållsamhet är av nöden.

Under inga förhållanden bör stöd lämnas för sådan nyetablering, som skulle

försvåra arbetskraftsrekryteringen för redan befintliga företag. Det anmärks

vidare att industrier, som hittills i huvudsak använt manlig arbetskraft, kan

väntas i ökad utsträckning ge sysselsättning åt kvinnor i synnerhet om man

förbättrar utbildningsmöjligheterna för dem. Behovet av kompletteringsindustrier

på ensidiga industriorter med reserver med kvinnlig arbetskraft

kommer därigenom att minska. Organisationerna ifrågasätter sålunda om

det kriterium som kommittén föreslagit för orter med ringa sysselsättning

är rimligt avvägd.

Lokaliseringspolitiskt stöd bör enligt arbetsgivareföreningens och industriförbundets

uppfattning i första hand lämnas på större, livskraftiga

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196h

tätorter med väl utrustad service. Deu nedre gränsen för allmänna stödåtgärder,

mätt efter ortens invånarantal, bör för den skull som regel sättas

väsentligt högre än vad kommittén föreslagit.

Vad gäller kommitténs förslag att stöd skall kunna lämnas vid startande

och i vissa fall utbyggnad av industriföretag i orter där driftnedläggelse

skett, pekar organisationerna på att de sysselsättningsproblem, som uppkommit

i samband med dylika händelser, hittills vanligen kunnat lösas

genom gängse arbetsförmedlingsåtgärder. I ett stort antal fall har ny industriell

verksamhet kommit igång i lediga fabrikslokaler utan medverkan

från statens sida. Behov av åtgärder för att paskynda en återuppbyggnad

av näringslivet i orter som drabbats av industrinedläggelse måste

prövas från fall till fall. Endast då sysselsättningsproblemet inte kan lösas

genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder och nedläggelsen medför allvarliga

svårigheter för den berörda bygden, bör statligt stöd för att stimulera

ny verksamhet kunna komma i fråga.

Arbetsgivareföreningen och industriförbundet anser att utvecklingsområden

endast bör förekomma inom vissa mera begränsade delar av landet,

nämligen de inre delarna av Norrland samt delar av Dalarna och Värmland.

Det är vidare organisationernas uppfattning, att lokaliseringspolitiskt stöd i

dessa områden i en högre grad än kommittén uttalat bör koncentreras och

sålunda avse ett fåtal större orter, som kan beräknas vara utvecklingsdugliga

på längre sikt. Detta innebär att man får finna sig i att avfolkningen inom

stora delar av dessa områden kommer att fortsätta i ungefär samma takt som

hittills.

Sveriges grossistförbund, som finner det rimligt, att staten vidtar vissa

åtgärder för att främja en företagslokalisering till sådana regioner, där en

otillfredsställande sysselsättning föreligger, understryker att samhället inte

genom sina åtgärder får rubba konkurrensbetingelserna för företagen.

Svenska sparbanksföreningen menar, att försöksverksamheten i högre

grad än kommittén förutsatt generellt bör inriktas på att bevara och utveckla

förutsättningarna för ett differentierat näringsliv utanför de egentliga storstadsregionerna.

Verksamheten bör sålunda syfta till att skapa alternativ

för näringslivets lokalisering, som kan konkurrera med vad storstadsregionerna

kan erbjuda. Kriterierna för stödverksamhet synes böra utformas med

hänsyn härtill. Under alla omständigheter, anför sparbanksföreningen, synes

statsmakternas beslut inte böra gå längre än till att för verksamheten under

försöksperioden fastlägga en ram, som skall kunna kontinuerligt omprövas

mot bakgrund av befolkningsomflyttningen och strukturförändringarna

inom perioden liksom med hänsyn till vad som kan föranledas av erfarenheterna

av verksamheten.

Skogsbruk so in rådenas speciella problem berörs av några

remissinstanser.

Domänstgrelsen framhåller att den befolkning, som skall svara för skogs
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

brukets arbetskraftsförsörjning, inte kan tänkas vara bosatt endast i centralorten

eller i dess närmaste omland. I stor utsträckning måste bebyggelsen

bibehållas i vad som kallas skogsorter där ett differentierat näringsliv endast

undantagsvis kan tänkas uppkomma. Även dessa orter bör kunna erbjuda

en rimlig standard i fråga om samhällsservice och annan serviceverksamhet.

Den väsentliga betydelsen av kommitténs förslag för skogsbruket torde

enligt skogsstyrelsen bli, att ett antal välutvecklade orter med differentierat

näringsliv underlättar bibehållandet kring dessa av mindre tätorter och jordbruks-skogsbruksbyar,

som med avseende på en del av sitt servicebehov

kan repliera på den större orten. Härigenom skulle — såsom visats i ett par

specialundersökningar inom utredningen — större delen av det nordsvenska

inlandets skogstillgångar nås utan att tillfälliga skogsstationer behöver

utnyttjas.

Enligt styrelsens mening skulle landets skogsbruk och hela skogsnäringen

efter hand kunna råka i stora svårigheter, om man inte snarast sätter i verket

en aktiv lokaliseringspolitik efter de huvudprinciper som utredningen

dragit upp.

Sveriges skogsägareförbund delar kommitténs uppfattning att lokaliseringspolitiska

åtgärder är erforderliga i utpräglade jord- och skogsbruksregioner

för att där få till stånd förstärkning och större differentiering av

näringslivet. Kontentan av kommitténs specialutredningar är att om inte

särskilda åtgärder vidtas kommer med största sannolikhet eu betydande del

av befintliga virkestillgångar i Norrland och nordvästra Svealand att inom

en nära framtid inte vara ekonomiskt exploaterbara. De skogstrakter, inom

vilka intet rotvärde finns, kommer i så fall att väsentligt utökas. Då de på

dessa råvarutillgångar uppbyggda skogsindustrierna kan förbruka och för

rationell drift behöver all den virkesavkastning som skogsmarken i nämnda

område beräknas kunna lämna, skulle en utveckling i antydd riktning bli

katastrofal för den norrländska skogsindustrin och därmed också menligt

påverka hela vår levnadsstandard.

Skogsindustriernas samarbetsutskott, som anser det vara av primär angelägenhetsgrad

att landets begränsade resurser i fråga om kapital och arbetskraft

inte satsas på ekonomiskt tvivelaktiga projekt utan kommer till den

samhällsekonomiskt sett bästa användningen, uttalar.

För skogsindustriens del är de frågor, som kommittén tagit upp till skärskådande

av största vikt. Såsom av utredningen framgår svarar de delar av

landet, som här avses och som speciellt ansetts böra komma i fråga för aktiva

lokaliseringspolitiska åtgärder, för eu väsentlig del av landets skogliga

resurser och bildar därmed råvarubasen för en betydande del av skogsindustrien.

Det är såväl ur allmän som ur skogsindustriens synpunkt angeläget

att arbetskraftsproblemen i denna del av landet så bemästras, att denna

betydande råvarutillgång kan nyttiggöras.

Ur sådana synpunkter kunde det inte minst från skogsindustriens sida

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

te sig naturligt att stödja utredningsförslaget. Ett rikare differentierat

näringsliv i de delar av Norrland och Svealand, varom här är fråga, skulle

otvivelaktigt vara ägnat att bidraga till bibehållandet av ett befolkningsunderlag

i dessa delar av landet, som direkt eller indirekt underlättade rekryteringen

av erforderlig skoglig arbetskraft. Samarbetsutskottet anser emellertid

att dessa i och för sig beaktansvärda intressen måste vika i den mån de

kommer i strid med de grundläggande allmänna principer som utskottet

enligt det förut sagda anslutit sig till.

I den mån statligt kreditstöd skall ifrågakomma utgår samarbetsutskottet

vidare från att detta i enlighet med kommitténs allmänna målsättning skall

syfta till att främja en differentiering av det nuvarande såsom alltför ensidigt

bedömda näringslivet i ifrågavarande delar av landet och sålunda ej

avse skogsindustriföretag. Den nuvarande råvarutillgången i dessa områden

är i stort sett väl ianspråktagen av den befintliga industrien. För vår internationella

konkurrensförmåga är det av vikt, att den utveckling mot koncentration

till större driftsenheter inom skogsindustrien, som pågår, inte

hämmas av statliga lokaliseringspolitiska åtgärder. — Om man såsom en

ekonomisk nödvändighet måste acceptera denna utveckling och den därav

följande konsekvensen att skogsbruk och jordbruk i Norrland inte i framtiden

kan utgöra sysselsättningsunderlag för den nuvarande folkmängden,

så kvarstår enligt utskottet samtidigt nödvändigheten att skapa tillfredsställande

förhållanden för den arbetskraft, som även i fortsättningen erfordras

för att nyttiggöra områdets naturliga resurser, bl. a. skogstillgångarna.

I och för sig bör den fortgående rationaliseringen av arbetet i skogen liksom

tendensen till övergång till helårsanställd arbetskraft inom skogsbruket

leda till förbättrade inkomstmöjligheter för de inom näringen sysselsatta.

Det föreligger emellertid uppenbarligen risker att befolkningsminskningen

på annat sätt kan leda till en utarmning av levnadsmiljön, främst genom att

underlaget för allmän samhällelig service i form av skolor o. d. kommer att

svikta och att till följd härav avfolkningstendensen får en olycklig ytterligare

förstärkning.

Samarbetsutskottet varnar emellertid för att man med utgångspunkt i det

sålunda sammanbragta materialet söker draga alltför detaljerade konkreta

slutsatser i det enskilda fallet. Det är för närvarande omöjligt att säga hur

långt nedläggningen av inägojordbruket kommer att fortskrida i det inre

Norrland. Mycket talar emellertid för att det jordbruk, som kommer att kvarstå,

kommer att till omfattningen vara ganska ringa. Den tekniska utvecklingen

inom skogsbruket går för närvarande fram med stor snabbhet. Det

viktiga är att man har klart för sig den riktning, som utvecklingen tar, och

att man inriktar sig på att fortlöpande anpassa åtgärderna därefter.

Svenska bankföreningen anser inte kommitténs resonemang riktigt, då

den gör gällande att, om man inte lyckas skapa attraktiva tätorter i Norrlands

inland, svårigheter kommer att uppstå att få tillräckligt med skogsarbetare,

varvid risk skulle föreligga att naturtillgångarna i de norrländska

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

skogarna inte blev tillvaratagna. Om det verkligen blir svårt att skaffa

skogshuggare till Norrland därför att bättre utkomstmöjligheter bjuds på

annat håll, så är detta i själva verket, framhåller bankföreningen, ett tecken

på att det från samhällsekonomisk synpunkt är bättre att de sysselsätts på

dessa andra håll. Om avverkningarna i Norrland till följd härav går ned, så

visar detta endast att skogstillgångarna där inte längre har det värde som

man tidigare tillmätt dem. Redan nu ligger ju betydande skogsmarksarealer

outnyttjade därför att det inte är lönsamt att bedriva skogsbruk där. Emellertid

torde det knappast finnas någon risk för att en sådan situation, som

kommittén fruktat för, skall behöva uppkomma. Den norrländska skogen

torde, påpekar bankföreningen, i allmänhet ha så stort värde, att företagen

inom skogsnäringen även framgent får ekonomisk möjlighet att skapa erforderliga

betingelser för avkastningens tillvaratagande.

Norrlandsförbundet anser att den underskattning av Norrlands utvecklingsmöjligheter,

som på många håll gör sig gällande, måste anses felaktig.

Det norrländska näringslivet befinner sig i dag i viss mån alltjämt i ett uppbyggnads-

och utvecklingsskede. Om Norrland genom lämpliga åtgärder

beredes tillfälle att inhämta eftersläpningen är det förbundets övertygelse,

att landsdelen kan få en konkurrensduglig industri även i många områden,

där sådan nu inte finns, och därmed bereda ökade arbetstillfällen.

Remissmyndigheterna har i allmänhet godtagit förslaget, att de tilltänkta

lokaliseringspolitiska åtgärderna i de föreslagna utvecklings- och stödområdena

skall företagas i form av försöksverksamhet under fem

å r. Från olika håll har i sammanhanget understrukits, att det måste vara

ogörligt att omedelbart och i ett sammanhang lösa alla med näringslivets

lokalisering förenade problem på ett slutgiltigt sätt. Sålunda betonas att

näringslivets lokalisering i likhet med andra grenar av samhällsplaneringen

är beroende av en utvecklingsprocess som efter hand nödvändiggör nya

överväganden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län kan inte ansluta sig till förslaget, att

den aktiva lokaliseringspolitiken skall bedrivas som försöksverksamhet under

en 5-årsperiod. Åtskilliga länder befinner sig på detta område före Sverige

och erfarenheterna från sådana länder jämte länsmyndigheternas ingående

kännedom om länens ekonomiska liv möjliggör enligt länsstyrelsen en lokaliseringsverksamhet

av permanent karaktär.

En stimulans till spontan industrialisering av vissa regioner förefaller

statskontoret på lång sikt mera ändamålsenlig än en politik som går ut på

att genom direkta ekonomiska ingrepp söka skapa ett konstlat näringsliv.

De lokaliseringspolitiska åtgärder som av sociala skäl kan komma att bedömas

som nödvändiga, bör enligt statskontoret vara inriktade på att lindra

vissa problem av övergångskaraktär. Det bör undvikas, att de får karaktären

av en fortgående subventionering av vissa regioners näringsliv. Inte utan

starka skäl bör den av kommittén föreslagna 5-årsperioden för intensifierade

lokaliseringspolitiska åtgärder utsträckas.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

83

C. Lokaliseringspolitikens medel

Kommittén

Kommitténs förslag till medel för lokaliseringspolitikens bedrivande omfattar

— förutom vad i det föregående redovisats om lokaliseringsplanering

— dels upplysning och rådgivning till näringslivet, dels olika former av

statligt ekonomiskt stöd till företag i såväl utvecklingsområden som allmänna

stödområden, dels särskilda åtgärder för att förbättra de allmänna

betingelserna för näringslivet i Norrland och vissa andra områden. Kommittén

tar också upp frågan om behovet av kommunal skatteutjämning. Därjämte

behandlas spörsmålen om det kommunala stödet till företagen samt

om tillståndstvång vid lokalisering.

1. Upplysning och rådgivning till näringslivet

Bland de samhälleliga åtgärderna i syfte att påverka enskilda företags

lokalisering intar, framhåller kommittén, upplysnings- och rådgivningsverksamheten

en central roll. För företagen är det av väsentligt intresse att

på ett lättillgängligt sätt få erforderliga upplysningar om de förhållanden,

som är av betydelse för deras bedömning av lokaliseringsfragor, såsom

kommunikationsförhållanden i olika orter, tillgång och pris på industrimark,

vatten och elektrisk kraft samt andra förnödenheter, som är av

betydelse från produktionssynpunkt. Icke minst har företagen behov av

material, som belyser de aktuella och framtida möjligheterna att rekrytera

arbetskraft. Den lokala tillgången på olika slag av samhällelig och enskild

service tillmäts vidare allt större vikt vid företagens val av lokaliseringsort.

Upplysningsverksamheten sker ofta i form av konkret rådgivning i aktuella

lokaliseringsfall. De undersökningar, som därvid företas, ger enligt

kommittén inte sällan till resultat, att flera orter från företagsekonomiska

synpunkter anses i stort sett likvärdiga, medan däremot betydande skillnader

från samhällelig synpunkt kan föreligga mellan olika lokaliseringsalternativ.

Vid kontakterna med företagen kan lokaliseringsorganet i sådana

fall intressera företaget för att förlägga anläggningen till en viss ort

och därigenom medverka till en lokalisering, som vid sidan av de företagsekonomiska

synpunkterna även beaktar samhällsekonomiska och sociala

faktorer.

Kommittén understryker att arbetskraften under hela efterkrigstiden

varit en viktig lokaliseringsfaktor för industrin. En omlokalisering från

expansiva områden med brist på arbetskraft till orter, där rekryteringsmöjligheterna

är gynnsammare, innebär betydande fördelar även från

samhällelig synpunkt. En upplysningsverksamhet, som ger företagen ökade

kunskaper om expansionsmöjligheterna i olika områden med hänsyn till

befintliga arbetskraftstillgångar och andra från lokaliscringssynpunkt be
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196h

tydelsefulla faktorer, kan, säger kommittén, i betydande grad underlätta

en från allmänna synpunkter önskvärd lokalisering av näringslivet.

Den rådgivningsverksamhet, som bedrivs av arbetsmarknadsstyrelsen i

samverkan med Sveriges industriförbund, synes såväl direkt som indirekt

ha spelat en betydande roll vid den omlokalisering, som skett inom industrin

under senare år. Företag, som flyttat hela eller en del av verksamheten från

storstadsområdena, har med styrelsens medverkan förlagts till områden, där

en förstärkning av näringslivet från allmänna synpunkter ansetts angelägen.

Den överblick över arbetskraftsförhållanden och andra lokaliseringsbetingelser

på olika orter, som styrelsen erhållit genom sin fortlöpande utredningsverksamhet,

har därvid varit av stort värde. Kommittén förutsätter,

att detta samarbete kommer att fortsätta och att det intensifieras.

Kommittén framhåller vidare att central tillgång till olika för lokaliseringsbedömningen

betydelsefulla uppgifter ger företagen bättre möjligheter

att välja en för deras verksamhet lämplig lokaliseringsort, än om de själva

genom kontakter med en rad myndigheter och kommuner skall inhämta

erforderliga uppgifter. Enligt kommitténs uppfattning bör därför även i

fortsättningen upplysning och rådgivning till företag i första hand bedrivas

centralt.

Den lokaliseringspolitiska effekten av en upplysnings- och rådgivningsverksamhet

blir, påpekar kommittén, beroende av i vilken omfattning lokaliseringsorganet

får kontakt med företag, som överväger att starta eller flytta

rörelse. Hittills har verksamheten i första hand begränsats till sådana fall,

där företagen själva vänt sig till arbetsmarknadsstyrelsen för att få råd

och upplysningar om lämpliga lokaliseringsorter. I en del fall har direkta

kontakter med företag tagits, exempelvis då det varit angeläget att få igång

ny verksamhet i orter där en driftsnedläggning skett.

Enligt kommitténs mening bör den centralt bedrivna rådgivningsverksamheten

i lokaliseringsfrågor utvidgas och effektiviseras. Som ett led i

dessa strävanden är det nödvändigt att inom näringslivet sprida ökad kännedom

om den service i form av upplysning och rådgivning, som det centrala

organet kan erbjuda. Organet bör vidare i större omfattning än vad som

hittills skett ta kontakt med företag, som med hänsyn till rekryteringssvårigheter

på den nuvarande lokaliseringsorten eller av andra skäl kan tänkas

vara intresserade att flytta verksamheten helt eller delvis till orter med

gynnsammare produktionsbetingelser. Det blir, anför kommittén, en viktig

uppgift för lokaliseringsorganet att lämna informationer om de förmåner,

som kommer att stå till buds.

En vidgad rådgivningsverksamhet ställer enligt kommittén ökade krav

på utredningar om lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet och på

uppgifter om kommunikationsförhållanden, tillgång på industrimark, arbetskraft

och lokal service m. m. i olika orter. I denna utredningsverksamhet

bör de regionala lokaliseringsorganen och kommunerna medverka.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

85

2. Statligt stöd till företag i utvecklingsområdena

Det statliga stödet till företag i utvecklingsområdena bör enligt kommittén

utformas så att det underlättar nyetablering och utbyggnad inom redan

befintliga företag samt inflyttning av företag från andra delar av landet,

bl. a. genom att minska företagens kostnader i samband med att verksamheten

startar eller utvidgas. En sådan initialinsats från samhällets sida bör

öka förutsättningarna för en lönsam produktion och därigenom skapa nya

bestående sysselsättningstillfällen för arbetskraften.

För att glesbygdsbefolkningens behov av service skall kunna tillgodoses

på ett rimligt sätt finner kommittén det väsentligt att serviccutrustningen

i betydelsefulla centra inte försämras utan om möjligt kan byggas ut och

förbättras. Det är således angeläget att denna synpunkt beaktas vid planeringen

av samhällelig service och att lokaliseringsorganet vid handläggningen

av stödärenden eftersträvar en lokalisering till orter, som är betydelsefulla

från servicesynpunkt.

Även om lokaliseringsorganet bör medverka till en centralisering av industrianläggningarna

i utvecklingsområden till viktiga servicecentra, bör

stödverksamheten enligt kommitténs mening inte vara fastlåst till områdenas

centralorter. Statligt stöd bör exempelvis kunna lämnas för utbyggnad

av ett redan befintligt företag i en ort, som inte har denna karaktär, om detta

kan vara till gagn för den berörda bygden. Självklart bör stöd även kunna

lämnas till företag, som avser att utnyttja bundna råvarutillgångar, exempelvis

mineralfyndigheter, och som på grund härav måste förlägga produktionen

utanför tätorterna.

Kommittén föreslår att det statliga stödet till företag i utvecklingsområdena

skall omfatta investeringsbidrag, kreditstöd i lokaliseringsfrämjande

syfte, utbildningsbidrag samt flyttningsbidrag till yrkesskicldig arbetskraft.

Vidare diskuterar kommittén åtgärder ifråga om företagsbeskattningen.

Statligt investeringsbidrag

De i utvecklingsområdena i allmänhet höga byggnadskostnaderna utgör

enligt kommitténs mening ett väsentligt hinder för industriell utbyggnad i

dessa områden. Kommittén anser att högre produktionskostnader ej i och

för sig är ett motiv för subvention; i regel är det rationellt att näringslivet

får söka sig dit, där produktionskostnaderna är lägst. Då situationen inom

utvecklingsområdena är sådan, att särskilda stödåtgärder för att främja

sysselsättningen är behövliga, har det dock synts lämpligt att till stor del

sätta in dessa på en punkt, där särskilt påtagliga kostnadsskillnader föreligger.

Kommittén understryker, att stödet inte skall ha karaktären av kompensation

för höga kostnader var dessa än förekommer, utan stödet bör användas

som stimulans åt sysselsättningen i orter, där detta av förut redo
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

visade skäl är önskvärt. Enligt kommitténs mening bör därför statligt stöd

i form av särskilt investeringsbidrag lämnas till industriföretag, som startar

eller bygger ut verksamhet i utvecklingsområdena.

Beträffande investeringsbidragets utformning föreslår kommittén, att bidraget

skall utgå till såväl juridiska som fysiska personer för att täcka en

del av kostnaderna för nybyggnad eller tillbyggnad av industrianläggning.

Härmed bör jämställas större ombyggnad av befintlig fabrikslokal. Kommittén

har övervägt, huruvida bidraget borde utgå efter vissa summariska grunder,

exempelvis med ett visst belopp per m* golvyta, eller anknytas till de

faktiska kostnaderna för uppförande och iordningställande av industribyggnader

och andra anläggningar, som är nödvändiga för driften. Den

förstnämnda formen torde innebära vissa fördelar ur administrativ synpunkt

men medför den nackdelen, att bidragen blir av varierande betydelse

för företagen med hänsyn till industrianläggningarnas utformning och lokala

olikheter i fråga om byggnadskostnaderna. Kommittén har därför stannat

vid att det statliga bidraget bör utgå med en viss del av de faktiska byggnadskostnaderna.

Bidraget föreslås efter särskild prövning kunna utgå till företag även vid

förvärv och iordningställande av ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas

för industriell produktion.

Kommittén räknar med att vid nyetablering och utbyggnad av mindre

företag statliga investeringsbidrag kan bli av särskild betydelse med hänsyn

till företagens i många fall begränsade kapitalresurser. Enligt kommitténs

mening bör därför investeringsbidrag utgå i samband med ny- och

tillbyggnad av industrianläggning oberoende av investeringens storlek.

Ett av de väsentligaste motiven för statlig medverkan i syfte att främja

industriell expansion i utvecklingsområdena är, säger kommittén, att skapa

nya arbetstillfällen för befolkningen. Det kunde för den skull ifrågasättas,

om inte det statliga investeringsbidraget borde begränsas till sådana projekt,

som ger en relativt hög industriell sysselsättning i förhållande till investeringskostnaderna.

Starka skäl kan emellertid enligt kommitténs mening anföras

mot en sådan begränsning. Det måste sålunda vara av allmänt intresse,

att arbetskraften får en så effektiv användning som möjligt. Statligt investeringsbidrag

bör därför kunna utgå till företag, som till följd av långt driven

rationalisering har ett förhållandevis begränsat behov av arbetskraft.

Kommittén finner det vidare angeläget att medverka till ett bättre utnyttjande

av i utvecklingsområdena befintliga råvarutillgångar. I vissa fall kan

det därvid bli fråga om industrier, där kapitalinvesteringen per sysselsatt

är av betydande omfattning. Kommittén föreslår, att även sådana företag

skall kunna få del av den förmån, som det statliga investeringsbidraget utgör.

Vissa skäl talar för att bidragsgivningen även i övrigt skall ges en så generell

utformning som möjligt. För företagen skulle det sålunda vara till fördel,

om de vid sina lokaliseringsöverväganden kunde utgå ifrån den minsk
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr i85 år 196k

ning av byggnadskostnaderna, som det statliga bidraget medför vid en förläggning

av produktionen till en ort i utvecklingsområdena.

Emellertid bör man enligt kommitténs mening så långt möjligt undvika

att statlig ekonomisk medverkan lämnas för startande eller utbyggnad av

industriföretag, som inte har förutsättningar att kunna bedriva en lönsam

produktion och därför efter en tid måste lägga ned verksamheten med de

konsekvenser detta kan få för de anställda och den berörda bygden.

På grund av angelägenheten av att den industriella verksamheten i görligaste

mån koncentreras till sådana orter i utvecklingsområdena, som är

betydelsefulla från servicesynpunkt, anser kommittén en prövning av bidragsärenden

med hänsyn till ekonomiska och tekniska faktorer erforderlig,

varvid även lokaliseringsfrågan bör uppmärksammas. Beviljande av

statligt investeringsbidrag bör däremot enligt kommittén icke göras beroende

av om företaget har behov av statligt stöd för att kunna genomföra den

planerade investeringen. Från allmänna synpunkter är det angeläget att

främja utbyggnad av ekonomiskt starka företag i utvecklingsområdena liksom

att stimulera sådana företag i andra delar av landet att förlägga produktion

till dessa områden. Investeringsbidraget bör därför utgå även till sådana

företag.

Vad angår investeringsbidragets storlek finner kommittén att stödet till

utbyggnad av industrin bör fungera som en mera affärsmässig stimulans

till en lokalisering i enlighet med samhällsekonomiska och sociala önskemål

men inte baseras på behovsprövning i det enskilda fallet. Det synes därför

kommittén lämpligt att låta bidraget utgå med en viss bestämd del av

kostnaderna för nybyggnad, tillbyggnad eller ombyggnad av byggnader

och andra anläggningar för industriändamål inom utvecklingsområdena,

under förutsättning att företagets placering överensstämmer med de synpunkter,

som bör vara vägledande för lokaliseringsverksamheten och att

projektet i övrigt bedöms som hållbart av vederbörande lokaliseringsorgan.

Kommittén föreslår, att bidraget utgår med en tredjedel av byggnadskostnaden.

I särskilda fall bör dock bidraget kunna utgå med 50 procent. Motsvarande

bidrag bör lämnas i samband med inköp och iordningställande av

genom driftnedläggelse lediga lokaler, som är avsedda att användas för industriell

produktion.

Det bör enligt kommittén ankomma på den bidragsbeviljande myndigheten

att tillse, att den med statligt bidrag genomförda investeringen används

för avsett ändamål. I den mån så ej blir fallet, bör bidraget återbetalas efter

särskilt utformade regler. Om bidragsmottagaren inom ett år efter det att

anläggningen tagits i bruk avhänder sig byggnaden, upphör med verksamheten

eller övergår till annan verksamhet, bör bidraget i sin helhet återbetalas.

Återbctalningsskyldighctcn bör därefter minskas successivt och helt

bortfalla, om företaget i minst fem år bedrivit verksamheten på sätt som

förutsattes då bidraget beviljades.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

Statligt kreditstöd i lokaliseringsfrämjande syfte

Som ett led i strävandena att aktivera den samhälleliga lokaliseringsverksamheten

bör enligt kommitténs uppfattning statliga kreditstöd i långt större

omfattning än vad som för närvarande är fallet beträffande hantverk och

småindustri lämnas i lokaliseringsfrämjande syfte. För att få avsedd effekt

bör kreditstöd normalt kunna utgå även till stora företag och för investeringar

av betydande omfattning.

Då det föreslagna kreditstödet är avgränsat till vissa orter och områden

och i betydande grad avser att tillgodose kapitalbehovet för stora företag,

kan det ej inrymmas i den låne- och kreditgarantigivning, som nu sker till

hantverk och småindustri. Enligt kommitténs mening bör därför ett särskilt

statligt kreditstöd, som enbart skall tillgodose lokaliseringspolitiska

intressen införas. För att möjliggöra en direkt statlig utlåning bör en särskild

lånefond för lokaliseringsändamål inrättas. Därjämte bör särskild

ram för kreditgarantigivning i samma syfte årligen fastställas.

Den för den mindre industrin och hantverket betydelsefulla låne- och

kreditgarantiverksamheten genom kommerskollegium och företagareföreningarna

bör sålunda enligt kommitténs mening bedrivas parallellt med

det lokaliseringspolitiskt inriktade stödet till industrin.

Under erinran om den pågående företagareföreningsutredningen uttalar

kommittén, att den utbyggnad inom industrin, som de föreslagna stödåtgärderna

avser att främja i vissa områden och orter, kan väntas leda till ökade

krav på företagareföreningarnas konsulterande verksamhet. Detta gäller såväl

rådgivning i företagsekonomiska och produktionstekniska frågor som

utredningar och konsultationer i försäljnings- och marknadsfrågor. Dessa

konsekvenser av de lokaliseringspolitiska åtgärderna bör, säger kommittén,

beaktas vid utformningen av företagareföreningarnas framtida organisation.

Kommittén understryker vidare behovet av en nära samverkan i låneverksamheten

mellan å ena sidan lokaliseringsorganet och å andra sidan de

organ, som för närvarande handlägger ärenden rörande statligt kreditstöd

till industri- och hantverlcsföretag. Av särskild betydelse blir samarbetet

mellan företagareföreningarna och de regionala lokaliseringsorgan som enligt

kommitténs förslag skall inrättas i länen.

Lokaliseringsorganen har sålunda enligt kommittén behov av att utnyttja

den expertis i företagsekonomiska och tekniska frågor, som finns företrädd

i företagareföreningarna. De senare bör å sin sida samråda med de regionala

lokaliseringsorganen för att de lokaliseringspolitiska synpunkterna skall

vinna tillräckligt beaktande i samband med den kreditstödjande verksamheten

till hantverk och småindustri.

I frågor rörande kreditstöd till industriföretag i Norrland bör samarbete

vidare etableras mellan lokaliseringsorganen och norrlandsfonden. Då det

statliga kreditstödet i lokaliseringsfrämjande syfte torde kunna överta en

del av fondens långivning för industriell utbyggnad, bör fonden enligt kom
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

mitten i fortsättningen i ökad utsträckning kunna inrikta verksamheten på

att stödja forskning och industriellt utvecklingsarbete samt utredningar och

inventeringar om möjligheterna till upptagande av nya tillverkningar in. m.

Om det sålunda föreslagna kreditstödets utformning anför kommittén,

att det statliga kreditstödet i utvecklingsområdena bör lämnas dels i samband

med nyetableringar samt omlokalisering av industriföretag till dessa

områden, dels för utvidgning av befintliga industrier. Stödet skall därvid

avse de investeringar, som är erforderliga för driften, och bör sålunda lämnas

för nybyggnad och ombyggnad av fabriks- eller verkstadslokal och därtill

hörande anläggningar samt för anskaffning av maskiner, arbetsredskap

och verktyg. Angelägenheten av att ny industriell verksamhet kommer igång

i orter, som drabbats av industrinedläggelse, fordrar enligt kommittén att

kreditstöd även lämnas för förvärv och iordningställande av ledig fabrikslokal.

Med hänsyn till turistnäringens betydelse för utvecklingsområdena har

kommittén funnit, att statliga lån och lånegarantier i lokaliseringsfrämjande

syfte bör lämnas i dessa områden i samband med ny-, till- eller ombyggnad

av turistanläggning.

Kommittén erinrar om att, när det gäller större belopp inom den statliga

lånegivningen till hantverk och småindustri genom företagareföreningarna,

kommerskollegium brukar lämna kreditstöd i form av lånegarantier. Denna

stödform har ansetts vara att föredra framför direkta lån, bl. a. därför att

den kreditstödjande verksamheten därigenom ej onödigtvis ingriper i befintliga

kreditinstituts normala verksamhet. En annan fördel med lånegarantisystemet

anges vara, att medelsanspråket på staten begränsas till belopp,

som i förhållande till det stöd som lämnas, är förhållandevis ringa.

Statens kapitalinsatser inskränker sig sålunda vid användningen av garantisystemet

till att täcka de förluster, som kan uppkomma på de statsgaranterade

lånen. Denna stödform erbjuder även fördelar från administrativ

synpunkt. Angivna skäl talar enligt kommitténs mening för att det kreditstöd,

som skall lämnas industriföretag i lokaliseringsfrämj ande sytte, i

normala fall bör utgå i form av statliga garantilån.

För att få till stånd en utbyggnad av industrin i utvecklingsområdena

krävs emellertid kraftfulla statliga insatser, påpekar kommittén. Beträffande

kreditstödet kan sålunda ett betydande risktagande framstå som

samhällsekonomiskt motiverat, även om, framhåller kommittén vidare, statlig

medverkan givetvis skall avse investeringar, som bedöms vara ekonomiskt

försvarbara. Det kan emellertid innebära, alt staten engagerar sig i

projekt, för vilka lån även mot statlig garanti ej kan erhållas i öppna marknaden.

Det erinras i sammanhanget även om att det under tider med generell

kreditåtstramning inom det ordinarie kreditväsendet kan framstå som

angeläget alt stimulera investeringsverksamheten i utvecklingsområdena.

Statligt kreditstöd bör därför, föreslår kommittén, i dessa områden kunna

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S5 år 1964

lämnas till företag även i form av direkta statliga lån. Ett viktigt led i strävandena

att förstärka näringslivet i utvecklingsområdena är vidare att stimulera

företag i andra delar av landet att förlägga produktion dit. Även

därvid bör direkt statlig långivning bli av betydelse, anser kommittén.

Eftersom det statliga kreditstödet skall avse toppkrediter och sålunda

vara ett komplement till de ordinarie kreditinstitutens verksamhet bör enligt

kommittén statliga lån och lånegarantier i regel erhållas först sedan

gängse finansieringsmöjligheter — inklusive insats av eget kapital — utnyttjats.

Vid behandlingen av kreditärenden bör därför lokaliseringsorganet

i första hand undersöka, om det lån ansökningen avser eller en dél därav

kan placeras hos enskilt kreditinstitut.

Direkta statliga lån bör lämnas endast i den mån kreditbehovet ej kan

tillgodoses med kreditinstitutens medverkan genom statliga garantilån. Med

hänsyn härtill framstår det för kommittén som önskvärt, att även garantilån

i utvecklingsområdena får en liberal bedömning i tider med kreditåtstramning.

Vid långivningen bör såsom säkerhet godtas fastighets- och förlagsinteckningar,

borgen och andra vanligen förekommande säkerheter. Kraven på

säkerhet måste därvid anpassas efter förhållandena i det särskilda fallet,

varvid hänsyn bl. a. får tas till att företagaren har tillräckligt rörelsekapital

eller sådana säkerheter, att han genom kortfristig upplåning kan tillgodose

behovet av sådant kapital. Föreskrifterna om säkerheter bör därför liksom

vid den kreditstödjande verksamheten till hantverk och småindustri vara

allmänt hållna. Ej heller, säger kommittén, torde bestämda regler för hur

stor del av kapitalbehovet i samband med investeringar, som skall täckas

genom egen kapitalinsats kunna föreskrivas.

Enligt kommitténs mening bör statens insats på kreditområdet inskränka

sig till att tillhandahålla det kapital, som företagen inte kan erhålla genom

de normala kreditinstitutens verksamhet. Att därutöver ge en speciell subvention

i form av särskilt låg ränta synes däremot kommittén inte vara motiverat.

En sänkning av företagens investeringskostnader bör, som kommittén

tidigare föreslagit, åstadkommas genom direkta statliga investeringsbidrag.

Vid bestämmandet av amorteringsvillkoren för statliga lån och garantilån

bör, framhåller kommittén, hänsyn tas till de speciella startsvårigheter

och extra kostnader, som kan uppstå i samband med igångsättande av fabriksmässig

produktion i utvecklingsområdena. Det kan innebära stora

svårigheter för företagen att i det inledande skedet av produktionen fullgöra

amorteringar. Lånevillkoren bör därför enligt kommittén vara gynnsammare

än vid det normala kreditstödet till hantverk och småindustri.

Den lånebeviljande myndigheten bör ha möjligheter att i betydande grad

medge en lägre amortering under de första åren med hänsyn till företagets

speciella förhållanden. Amorteringsfrihet bör vidare kunna ifrågakomma

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

under relativt lång tid, dock för högst 10 år. Vid den direkta statliga långivningen

bör även räntefrihet kunna medges, dock för högst 3 år.

Vad gäller amorteringstidens längd framhåller kommittén, att hänsyn

måste tas till bl. a. lånets karaktär och andra förhållanden, som i detta

sammanhang är av betydelse. Som allmän regel bör gälla, att kredittiden

skall stå i proportion till varaktigheten av de investeringar för vilka krediterna

beviljas. Om lånet skall användas för uppförande av verkstadslokal

och som säkerhet erbjudits inteckning i fastigheten, bör relativt lång

amorteringstid kunna medges. Lån för anskaffning av maskiner, som relativt

snabbt behöver ersättas, bör däremot återbetalas på kortare tid. Viss

hänsyn synes kommittén emellertid även böra kunna tas till företagets möjligheter

att fullgöra avbetalning och angelägenheten av att den planerade

produktionen kommer till stånd. Frågan om amorteringstidens längd får

därför, menar kommittén, avgöras från fall till fall. Enligt kommitténs

åsikt bör dock återbetalning vara fullgjord inom tjugofem år. Om lånet

huvudsakligen skall användas för maskinanskaffning, bör återbetalning ske

inom 10 år.

Vid utbetalning av lån bör tillses, att lånemedlen kommer att användas

för det ändamål för vilket lån beviljats. Kontrollen bör ombesörjas av lokal

myndighet.

U tbildningsbidrag

De betydande kostnader, som företagen får vidkännas i samband med

startande av verksamhet i ett område, där den tillgängliga arbetskraften ej

är utbildad för eller har vana vid industriarbete, kan enligt vad kommittén

anför utgöra ett hinder för en från allmänna synpunkter önskvärd lokalisering.

Bidrag till företag för utbildning av arbetskraft har därför under

de senaste åren i vissa fall utgått i samband med nyetablering och omlokalisering

i orter, där en förstärkning av näringslivet ansetts vara angelägen.

Enligt kommitténs mening får arbetskraftens anpassning till nya yrken och

arbetsmiljöer särskild betydelse för områden med svagt och ensidigt utvecklat

näringsliv. Kommittén förordar därför, att bidrag till företag för utbildning

av ovan arbetskraft i orter och områden, där andra former av

statligt lokaliseringsstöd enligt kommitténs förslag skall lämnas, skall utgå

med väsentligt högre belopp än i samband med omskolning och utbildning

av vuxna i andra delar av landet.

Kommittén förutsätter, att bidrag skall utgå endast efter överenskommelse

i varje särskilt fall samt att utbildningens uppläggning, formerna för

rekrytering o. s. v. utformas i samråd mellan arbetsmarknadsorganen och

vederbörande företag.

Flyttningsbidrag till yrkesskicklig arbetskraft

Kommittén framhåller, att utvecklingsområdena kännetecknas av stort

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

överskott på icke yrkesutbildad arbetskraft, medan, utrymmet för rekrytering

av personal för mera kvalificerade arbetsuppgifter är tämligen begränsat.

Genom den utbildning i yrkesskolor och omskolningskurser, som pågår

i dessa områden, och det ökade stöd som kommittén föreslår skall utgå

till företag, som själva ombesörjer sådan utbildning, torde det dock i stort

sett vara möjligt att vid en utbyggnad av industrin tillgodose behovet av

personal med grundläggande utbildning för industriarbete. Yrkesskicklig

arbetskraft, som erfordras för olika specialuppgifter inom produktionen,

liksom också arbetsledare samt personal med merkantil och teknisk utbildning

av mera kvalificerat slag, kommer däremot sannolikt att i avgörande

grad få rekryteras från andra delar av riket. Detta kommer, säger kommittén,

att stöta på stora svårigheter på grund av den efterfrågan på sådan

arbetskraft, som föreligger i alla landsdelar.

För att underlätta rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i utvecklingsområdena

bör därför enligt kommittén rörlighetsfrämjande bidrag

kunna utgå till angivna kategorier arbetstagare, som erhåller anställning

vid nylokaliserat industriföretag eller vid industriföretag, som utvidgar sin

verksamhet i sådant område. En ytterligare förutsättning härför skall dock

vara, att rekryteringen på grund av bristen på kvalificerade sökande från

den egna regionen måste ske i andra delar av riket. Med rörlighetsfrämjande

medel avser kommittén respenning, starthjälp, familjebidrag och

bidrag motsvarande utrustningsbidrag. Bidragen bör utgå utan behovsprövning

och även till arbetstagare som, då bidrag begärs, innehar annan

anställning. Ej heller bör åtskillnad göras med hänsyn till tjänsteställning.

Bidrag bör även kunna utgå till personal av nämnt slag, som företag önskar

överföra från egna anläggningar i andra delar av riket till en ny produktionsenhet

i utvecklingsområde.

Framställning om bidrag till kostnader i samband med tillträdande av

anställning vid industriföretag i utvecklingsområde föreslås skola prövas

av länsarbetsnämnden i det län, till vilket flyttning sker.

Åtgärder ifråga om företagsbeskattningen

Med erinran om bl. a. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder

för konjunkturutjämning och däri gjord ändring år 1963

(nr 215) framför kommittén som sin uppfattning att användandet av investeringsfonderna

i lokaliseringspolitiskt syfte bör kunna bli ett verksamt medel

att underlätta utbyggnaden av redan existerande företag i vissa delar

av landet. Möjligheterna för företag i expansiva områden att i ett läge med

arbetskraftsbrist efter särskilt medgivande använda avsatta medel för investeringar

i områden med svagt utvecklat näringsliv, exempelvis genom

bildandet av dotterföretag, bör vidare kunna påverka sysselsättningsläget i

dessa områden i gynnsam riktning. Kommittén erinrar om att genom de

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1!)G4

generella reglerna stöd kan ges även åt företag som drivs i annan form än

som aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Kommittén har emellertid övervägt, om det ej skulle vara lämpligast att

i längden förbehålla investeringsfonderna för den rent konjunkturutj ämnande

uppgiften och att införa en särskild skattestimulans, t. ex. i form av

särskild rätt till initialavskrivning som lokaliseringspolitiskt medel. Kommittén

har dock funnit, att erfarenheterna av nuvarande användning av

investeringsfonderna och de generella reglerna om extra avskrivning och

särskilt investeringsavdrag samt av dess egna förslag till direkt stöd för

uppförande av industribyggnader bör avvaktas, innan nya åtgärder på skatteområdet

övervägs. Utnyttjandet av investeringsfonderna som ett lokaliseringspolitiskt

medel bör emellertid samordnas med övriga former av statligt

stöd i lokaliseringsfrämjande syfte. Användandet av investeringsfonderna

och de generella reglerna för sådant ändamål bör sålunda avse bestämt

avgränsade områden. Dessa bör enligt kommittén sammanfalla med

utvecklingsområdena.

3. Statligt stöd till industriföretag i de allmänna stödområdena

Kommittén föreslår, att statligt stöd till industriföretag i de orter vilka

uppfyller för allmänna stödområden angivna kriterier skall lämnas i syfte

att underlätta tillkomsten av industriell verksamhet, som med hänsyn till

produktionsinriktning och arbetskraftsbehov utgör ett lämpligt komplement

till det bestående näringslivet. Härigenom bör det enligt kommittén i

många fall bli möjligt att på ett mera effektivt sätt utnyttja lokalt bunden

arbetskraft och därigenom höja produktionen i landet. En sådan lokalisering

kan också leda till totalt sett lägre investeringskostnader än vid utbyggnad

av industrier i expansiva områden, där behovet av arbetskraft i

betydande grad måste tillgodoses genom inflyttning från andra delar av

landet.

Statlig medverkan för att underlätta industrilokalisering i de allmänna

stödområdena bör enligt kommitténs mening lämnas i form av kreditstöd

och bidrag till industriföretag för utbildning av arbetskraft.

Statligt kreditstöd

Enligt kommitténs mening bör omlokalisering inom industrin från orter

med rekryteringssvårigheter till orter och områden med ensidigt näringsliv

i väsentlig grad kunna underlättas genom ekonomisk medverkan från statens

sida i form av kreditstöd, som då bör lämnas även till stora företag

och för investeringar av betydande omfattning. Kreditstöd i här avsedda

orter bör därjämte, säger kommittén, kunna lämnas för nyetablering, som

leder till ett bättre utnyttjande av lokala arbetskraftsreserver. I orter, där

eu driftsnedläggelse medför betydande svårigheter för de anställda och den

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

berörda bygden, bör kreditstöd även kunna lämnas för utbyggnad av redan

bestående industriföretag.

Kommittén föreslår att kreditstödet skall utgå i form av statlig lånegaranti

och lämnas såväl för nybyggnad, tillbyggnad och ombyggnad av byggnader

och andra anläggningar som för anskaffning av maskiner, arbetsredskap

och verktyg.

Lånevillkoren föreslås liksom i fråga om det statliga kreditstödet till

hantverk och småindustri skola bestämmas efter förhållandena i varje enskilt

fall. Lokaliseringsorganet bör sålunda ha frihet att under de första

åren fastställa ett lägre amorteringsbelopp, som sedan successivt ökar, eller

att medge amorteringsfrihet för viss tid, dock högst för tre år. Även amorteringstidens

längd bör kunna varieras med hänsyn till investeringens art

och andra omständigheter. Längre amorteringstid än 20 år bör dock inte

ifrågakomma, säger kommittén, som föreslår att i övrigt de normer för

kreditverksamheten, som angivits för utvecklingsområdena, skall äga tilllämpning

även i de allmänna stödområdena.

Utbildningsbidrag

Utbildningsbidrag skall, föreslår kommittén, i de allmänna stödområdena

lämnas i samband med nyanställning av ovan arbetskraft och avse företag,

som tillvaratar lokala arbetskraftsreserver eller eljest utgör ett lämpligt

komplement till näringslivet i orten och dess närmaste omland. Bidraget

bör vara detsamma som föreslagits beträffande företag som lokaliseras

till utvecklingsområdena. 4

4. Särskilda åtgärder för förstärkning av näringslivet i Norrland

och vissa andra områden

Kommittén erinrar om att de största arbetskraftsreserverna kommer att

finnas i Norrland, samtidigt som det måste betraktas som mycket angeläget,

att detta områdes naturtillgångar, av vilka flera utgör ryggraden i vår

export, på ett rationellt sätt tillvaratas. På grund härav och med hänsyn

till den låga industrialiseringsgraden i de fyra nordligaste länen finner

kommittén det angeläget att överhuvudtaget förstärka näringslivet i denna

del av landet. De speciella åtgärder, som kommittén föreslår för att förbättra

de allmänna produktionsbetingelserna i Norrland, rör vissa kommunikationsfrågor,

prissättningen på bensin och olja, taxorna på elektrisk

kraft samt särskilt statligt stöd till samhällelig service i vissa tätorter i

Norrlands inland och nordvästra Svealand. Kommittén har även funnit skäl

att något beröra de regionala skillnaderna i levnadskostnaderna.

En på kommitténs initiativ företagen undersökning rörande de direkta

verkningarna av en generell taxenedsättning för järnvägstransporter visar,

att en sådan åtgärd sannolikt skulle leda till en minskad sysselsättning inom

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

industrin i Norrland. Enligt kommitténs mening bör därför en förbättring

av produktionsförutsättningarna inom den norrländska industrin på ett

smidigare sätt än genom en generell fraktnedsättning kunna uppnås genom

förhandlingar om regionala fraktavtal eller individuella fraktnedsättningar

mellan olika trafikintressen och statens järnvägar.

Med hänsyn till den betydelse som snabba förbindelser har för företagen

anser kommittén det angeläget att alla möjligheter att förkorta transport - och restider på järnväg samt att förbättra telekommunikationerna tillvaratas.

Även de höga resekostnaderna för personalen är en betydande olägenhet

för företagen särskilt i övre Norrland. En reducering av biljettpriserna för

järnvägs- och flygresor, som är av betydelse för företagsamheten i Norrland,

bör därför enligt kommitténs mening bli föremål för särskilda överväganden

inom berörda trafikföretag.

Kommittén berör vidare frågan om möjligheterna att förbättra den norrländska

industrins transportförhållanden under vintern och föreslår, att en

statlig utredning tillsätts för att klarlägga behovet av och lämplig organisation

för reservhamnar.

I syfte att förbättra produktions- och lokaliseringsbetingelserna för industrin

i Norrland och med hänsyn till att kraftkonsumtionen i denna landsdel

i huvudsak kan täckas med den produktion som sker i de äldre och billigare

kraftverken finner kommittén det rimligt, att kraftkostnaderna för förbrukare

av elektrisk kraft inom vattenfallsstyrelsens norrländska områden

sänks med 10 procent, varvid vattenfallsstyrelsen bör kompenseras för inkomstbortfallet

på 10 milj. kr över budgeten.

Från lokaliseringssynpunkt är det vidare enligt kommitténs mening angeläget

att priset på bensin och olja sänks i de delar av landet, som är mest

missgynnade från prissynpunkt, d. v. s. Norrlands inland och nordvästra

delarna av Svealand. Detta önskemål kan enligt kommittén tillgodoses om

pristillägget för zonerna 3, 4 och 5 borttas för motordrivmedlen och en motsvarande

prisreduktion genomförs för eldningsoljan genom utjämning av

fraktkostnaderna. Den kostnad, som den föreslagna prisutjämningen skulle

medföra och som skulle belasta den totala försäljningen, torde enligt kommittén

ej överstiga 0,2 öre per liter. För att hindra en snedvridning av

konkurrensen mellan företagen måste därvid en särskild clearingkassa inrättas,

till vilken varje företag inbetalar ett fraktutjämningsbidrag, baserat

på deras totala försäljning. Kommittén föreslår, att Kungl. Maj :t och det

centrala lokaliseringsorganet tar upp förhandlingar med oljebranschen för

att få till stånd eu överenskommelse om en utjämning av fraktkostnaderna

enligt dessa riktlinjer. Skulle denna väg ej vara framkomlig, bör möjligheterna

att införa en clearing i statlig regi övervägas.

Kommittén behandlar också frågan om särskilt stöd till samhällelig service

i Norrlands inland och nordvästra Svealand. För att skogstillgångarna

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

i dessa delar av landet skall kunna utnyttjas måste den arbetskraft som behövs

inom skogsbruket kunna repliera på ett betydligt större antal tätorter

än de som baseras på andra näringar än jord- och skogsbruk eller som

är serviceorter för betydande omland. Även dessa orter bör kunna erbjuda

en rimlig standard ifråga om kollektiv service. Då kommunerna och andra

intressenter inte kan väntas ha förutsättningar att själva svara för de ekonomiska

åtaganden, som med nu utgående statsbidrag skulle krävas för

dessa serviceanordningar, föreslår kommittén en förhöjning av dessa bidrag.

Kommittén förordar att det uppdras åt det centrala lokaliseringsorganet

att närmare precisera i vilka orter det förhöjda bidraget bör utgå samt

att i samråd med berörda myndigheter framlägga förslag till utvidgade

bidragsformer.

Vad angår spörsmålet om en utjämning av levnadskostnaderna framhåller

kommittén, att olikheter i levnadskostnader mellan olika delar av landet

genom dyrortsgrupperingen påverkar lönesättningen inom den statliga

och kommunala administrationen samt i varierande grad inom det enskilda

näringslivet. De förslag som kommittén framlagt i syfte att minska de ekonomiska

skillnader, som föreligger mellan olika områden i landet, bör

efterhand även bidra till att utjämna levnadskostnaderna. Kommittén understryker

angelägenheten av att genom prisundersökningar den väntade

utvecklingen följs så att den kostnadsutjämning, som kan förutses, med

minsta möjliga tidsutdräkt slår igenom i ortsgrupperingen. Det bör därför

ankomma på lokaliseringsorganet att uppmärksamt följa utvecklingen på

detta område. 5

5. Behovet av kommunal skatteutjämning

De stora skillnader i skatteutdebiteringen, som föreligger mellan olika

kommuner, har — påminner kommittén — spelat en framträdande roll i diskussionen

i lokaliseringsfrågan. Särskilt har de höga skattesatserna i flertalet

norrlandskommuner framhållits som ett svårt hinder för en önskad

industrilokalisering. Kommittén erinrar om att mot de nuvarande skattelindringsbidragens

konstruktion riktats den kritiken, att den lämnar kommunernas

utgifts- och utdebiteringsbehov obeaktade. Enligt kommitténs

mening försvårar de ojämna kommunala skattesatserna i många fall en

önskvärd lokalisering av industriell verksamhet. Kommittén framhåller vidare

att det nuvarande bidragssystemet inte möjliggör ett effektivt stöd till

kommuner, som har finansieringssvårigheter på grund av strukturella förändringar

inom näringslivet med följdverkningar i form av minskad sysselsättning

och befolkningsomflyttning. Det nuvarande bidragssystemet anses

sålunda otillräckligt för att åstadkomma den nivellering av de kommunala

skattesatserna som också med hänsyn till de lokaliseringspolitiska önskemålen

är angelägen. Möjligheterna till ett bidragssystem, som tar hänsyn

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

både till bristen på skatteunderlag och hög kommunal utdebitering, synes

därför enligt kommittén böra övervägas.

6. Det kommunala stödet till företagen

Kommittén erinrar om att det föreligger ett nära samband mellan näringslivets

lokalisering och den planering för bebyggelse och för utbyggnad

av olika serviceanordningar som sker i kommunerna. En expansion av

näringslivet i en viss ort kan kräva investeringar i bostäder, gator och vägar,

vatten- och avloppsanläggningar, skolor m. m., för att såväl företagens

som befolkningens behov av olika förnödenheter och tjänster skall kunna

tillgodoses. Kommunerna kan å sin sida genom en förutseende markplanering

för industrier och bostäder samt genom olika åtgärder för att förbättra

servicemöjligheterna främja det bestående näringslivets utveckling och tillkomsten

av nya företag.

Kommittén framhåller, att de åtgärder, som vidtas av kommunerna i dessa

avseenden, i hög grad påverkar lokaliseringsförutsättningarna. Genom

den ökade samverkan mellan kommunerna och de statliga lokaliseringsorganen,

som enligt vad kommittén föreslagit bör komma till stånd, torde

den kommunala planeringen på ett bättre sätt än hittills kunna anpassas

till de väntade förändringarna inom näringslivet och de allmänna riktlinjerna

för lokaliseringspolitiken.

Kommunernas influens på näringslivets lokalisering inskränker sig emellertid

enligt vad kommittén påpekar inte endast till åtgärder, som tar sikte

på att förbättra de allmänna betingelserna för olika slag av företagsamhet.

Därutöver söker kommunerna att genom upplysnings- och reklamverksamhet

samt erbjudande av ekonomiskt stöd direkt stimulera nyetablering och

inflyttning av företag. Sådant stöd lämnas även för att hindra nedläggning

eller utflyttning av verksamhet.

Enligt kommitténs mening är det värdefullt att kommunerna genom en

utåtriktad upplysningsverksamhet ger en allsidig och objektiv belysning

av tillgång på arbetskraft och allmän och enskild service samt andra faktorer,

som är av betydelse för företagens bedömning av lokaliseringsfrågan.

De brister i informationsverksamheten, som hittills i vissa fall kunnat

konstateras, bör kunna avhjälpas genom ökad rådgivning till kommunerna

från lokaliseringsorganens sida.

Kommittén understryker, att kommunalt ekonomiskt stöd till företag

däremot inger starka betänkligheter. Kommunerna har i sin stödverksamhet

begränsade möjligheter att ta hänsyn till om den lokalisering de medverkar

till är förenlig med allmänna lokaliseringssynpunkter. De kommunala

subventionerna kan därför, betonar kommittén, komma i motsättning

till principerna för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. Stöd har

vidare i många fall lämnats till företag, som ej visat sig vara bärkraftiga.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 185

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

I andra fall har kommunala subventioner fått inte önskvärda konsekvenser

från konkurrenssynpunkt eller fördröjt en anpassning av produktionen

till ändrade marknadsförhållanden. Lämnande av ekonomiskt stöd har vidare

ofta inneburit ett överskridande av de befogenheter, som tillkommer

kommunerna enligt kommunallagarna.

Kommittén har kommit till den bestämda uppfattningen, att kommunalt

ekonomiskt stöd i syfte att påverka enskilda företags lokalisering och utveckling

ej bör ifrågakomma. Det framstår vidare som självklart, att förläggning

av statlig verksamhet inte under några förhållanden får göras

beroende av vilka speciella förmåner av ekonomisk art, som den ena eller

den andra kommunen kan erbjuda. Kommunala subventioner framstår för

kommittén som en från sakliga synpunkter omotiverad omfördelning av vissa

kostnader mellan staten och kommunerna.

Enligt kommitténs mening kan tillkomsten av kommunblocken och bildandet

av större kommunala enheter antas komma att minska de kommunala

stödåtgärdernas betydelse i lokaliseringspolitiken. Förutsättningarna

att få till stånd livskraftiga tätorter, som är attraktiva för industrin utan

speciella kommunala stödåtgärder, bör sålunda bli större genom den koncentration

av samhällelig service, som en sammanläggning av kommunenheterna

kan väntas leda till. Av särskild betydelse bör den av kommittén

föreslagna förstärkningen av de statliga insatserna på lokaliseringsoinrådet

bli. Kommittén är emellertid medveten om att vad här sagts ej utgör någon

garanti för att de kommunala subventionerna kommer att bli betydelselösa

i framtiden. Erfarenheterna av en mera aktiv samhällelig lokaliseringspolitik

liksom också kommunindelningsreformens genomförande bör

dock avvaktas, innan ytterligare åtgärder på detta område övervägs. 7

7. Frågan om tillståndstvång

Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum sedan statsmakterna

tog ställning till 1947 års utredning om näringslivets lokalisering, har kommittén

övervägt, huruvida tidigare föreslagna positiva åtgärder att påverka

näringslivets lokalisering kan anses vara tillräckliga för att medföra önskvärt

resultat eller om samhället därutöver bör ha möjlighet att genom tillståndstvång

hindra en lokalisering, som från samhällelig synpunkt anses

vara olämplig.

Kommittén förmenar, att den organisatoriska upprustning av lokaliseringsverksamheten

och den förstärkning av de lokaliseringspolitiska medlen

som föreslås ger lokaliseringsorganet en auktoritativ ställning i lokaliseringsfrågor

och kommer att öka möjligheterna att påverka lokaliseringen

i en från samhällssynpunkt gynnsam riktning. Genom särskilda åtgärder

underlättas en utspridning av företag från storstadsområdena till områden,

där den ekonomiska aktiviteten och befolkningsunderlaget behöver

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

stärkas. Den förbättring av lokaliseringsbetingelserna, som en ökad samordning

av den samhälleliga planeringen kan medföra, verkar i samma

riktning. Med hänsyn härtill och då några påtagliga resultat härutöver

inte synes kunna vinnas genom eu obligatorisk lokaliseringskontroll, finner

kommittén för sin del, att det inte kan vara påkallat med en särskild lagstiftning

om tillståndstvång i samband med lokalisering.

Kommittén understryker emellertid vikten av samverkan mellan näringslivet

och de offentliga myndigheterna i planeringsfrågor. Likaväl som det

enskilda företaget för sin planering är beroende av informationer om tillgångar

på arbetskraft och bostäder liksom om samhällets dispositioner beträffande

utbyggnader av kommunikationer, skolor in. m., är de statliga

och kommunala myndigheterna för sin planering beroende av uppgifter från

näringslivet om de förändringar, som är att vänta beträffande produktion

och sysselsättning vid de enskilda företagen. I fråga om driftsnedläggelser

och mera betydande driftsinskränkningar blir detta behov, påpekar kommittén,

tillgodosett genom de överenskommelser rörande förhandsinformationer

om sådana åtgärder, som träffats mellan arbetsmarknadsstyrelsen

och olika huvudorganisationer inom näringslivet.

För att lokaliseringsorganet effektivt skall kunna fylla sin uppgift är

det enligt vad kommittén betonar beroende av sådana informationer om

planerade utbyggnader och omlokaliseringar, att det på ett tidigt stadium

kan ta kontakt med företagen och diskutera lokaliseringsfrågan. För företagen

är det av värde att från lokaliseringsorganet få förslag på lämpliga

orter redan innan mera omfattande undersökningar gjorts. Länsarbetsnämnderna

kan — så länge igångsättningstillstånd fordras för byggen

och därefter genom den verksamhet som byggarbetsnämnderna skall bedriva

— informera det centrala lokaliseringsorganet om planerade ny- och

ombyggnader. Det synes dock vara önskvärt, att lokaliseringsorganet i ett

tidigare skede kan få informationer om planerade utbyggnader och omlokaliseringar.

Kommittén förordar därför, att möjligheterna till överenskommelse

med näringslivets organisationer om förhandsinformationer i

dessa frågor i likhet med vad som sker vid driftsinskränkningar närmare

undersöks.

8. Det statliga stödets finansiering

För de föreslagna stödåtgärdernas finansiering bör enligt kommittén dels

anvisas ett särskilt anslag för bidrag till uppförande av industribyggnader i

utvecklingsområden, dels inrättas en fond, förslagsvis benämnd statens lokaliseringsfond,

för direkt långivning till företag i sådana områden, dels

fastställas en ram för lånegarantier. Bidrag, lån och lånegarantier bör beviljas

av det centrala lokaliseringsorganet och i vissa fall av Kungl. Maj :t.

Lånefonden föreslås i likhet med vad som är fallet med statens hantverks
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

och industrilånefond skola förvaltas av statskontoret, som även bör ombesörja

utbetalning av statliga investeringsbidrag.

Kommittén förutsätter att medel till bidrag åt företag för utbildning av

arbetskraft liksom till flyttningsbidrag åt kvalificerad arbetskraft i lokaliseringsfrämjande

syfte skall utgå från gängse anslag till arbetsmarknadsstyrelsens

förfogande.

Kommittén har prövat olika vägar att bedöma den för stödverksamheten

erforderliga storleken av anslag, lånefond och kreditgarantiram. En utgångspunkt

har varit att försöka bedöma de anspråk på statliga lån, kreditgarantier

och bidrag, som kan väntas från företagens sida. Kommittén har

emellertid funnit, att det inte är möjligt att närmare beräkna det statliga

stödets storlek från denna utgångspunkt. Som grundval för sina bedömningar

av stödets storlek har kommittén därför utgått från att sysselsättning

bör beredas en del av det beräknade arbetskraftsöverskottet inom de

områden, där statligt stöd till industriföretag skall lämnas. Kommittén har

därvid först belyst förhållandena inom utvecklingsområdena, vilka enligt

för dessa områden angivna kriterier skulle omfatta drygt ett 20-tal B-regioner

med ej fullt 700 000 invånare år 1960.

Kommittén understryker i sammanhanget, att de siffror som framläggs

är resultatet av beräkningar grundade på vissa antaganden om näringslivets

framtida utveckling. De får därför, anför kommittén, betraktas som i hög

grad ungefärliga. Vidare framhålles, att den beräknade arbetskraftsbalansen

för kvinnor baseras på förutsättningen, att den kvinnliga befolkningen

i utvecklingsområdena kommer att få samma yrkesverksamhetsgrad som

i riket. Härigenom uppkommer i utgångsläget ett stort överskott av kvinnlig

arbetskraft. Den största reserven torde de gifta, inte yrkesverksamma

kvinnorna utgöra. Hur stor denna reserv är kan klarläggas först efter mera

ingående undersökningar på varje ort.

I utvecklingsområdena beräknas under 15-årsperioden 1960—1975 uppstå

ett överskott på arbetskraft. En exakt precisering av överskottets storlek

kan knappast göras. Utifrån de förutsättningar, som redovisats, kan det

emellertid enligt kommittén antas uppgå till 27 000 män och 34 000 kvinnor.

De stimulansåtgärder, som enligt kommitténs mening bör vidtas för att

skapa ökad sysselsättning i utvecklingsområdena, bör betraktas som en

försöksverksamhet under en tidsperiod av fem år. Vid en bedömning av

åtgärdernas omfattning bör därför i detta sammanhang bortses från det

arbetskraftsöverskott, som kan beräknas uppstå under perioden 1970_

1975. Detta uppgår till i runt tal 7 000 män och 3 000 kvinnor.

Det arbetskraftsöverskott, som sålunda skulle läggas till grund för en

bedömning av de statliga insatsernas storlek, uppskattar kommittén därför

till 20 000 män och 31 000 kvinnor. Kommittén utgår vidare från att en

nettoutflyttning av arbetskraft från ifrågavarande områden under alla förhållanden

är ofrånkomlig. Det torde inte vara realistiskt, anför kommittén,

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

att räkna med att åstadkomma sysselsättning i stadsnäringarna inom dessa

områden både för det stora överskott, som uppstår till följd av rationaliseringen

i skogs- och jordbruket, och för det överskott, som särskilt i övre

Norrland uppkommer till följd av stark naturlig tillväxt i de arbetsföra

åldrarna. Det torde ej heller vara möjligt att höja yrkesverksamhetsgraden

bland kvinnor till riksgenomsnittet annat än på relativt lång sikt. En

sysselsättning i utvecklingsområdena av hela tillskottet på manlig och

kvinnlig arbetskraft, varvid höjning av yrkesverksamhetsgraden till riksgenomsnittet

förutsatts, skulle enligt kommittén innebära en nettoökning

av antalet yrkesverksamma i dessa områden med 30 000 personer under

15-årsperioden 1960—1975. En sådan utveckling förutsätter en ökning av

antalet yrkesverksamma i stadsnäringarna med sammanlagt omkring 60 000

personer, vilket kommittén bedömer som helt orealistiskt.

Med hänsyn härtill utgår kommittén ifrån att de lokaliseringspolitiska

strävandena bör inriktas på att bereda omkring hälften av det beräknade

överskottet på arbetskraft fram till 1970 eller 25 000 personer sysselsättning

inom utvecklingsområdena. Den ofrånkomliga utflyttningen av arbetskraft

förutsättes ske såväl till expansiva regioner i de län där utvecklingsområdena

är belägna som till andra delar av landet.

Kommittén framhåller att en ökad sysselsättning inom industrin kan beräknas

öka efterfrågan på arbetskraft i byggnadsverksamhet och servicenäringar.

Om 25 000 personer skall beredas sysselsättning i utvecklingsområdena,

behöver inte alla dessa beredas arbete inom industrin. En ungefärlig

uppskattning ger enligt kommittén anledning anta att av de angivna

25 000 personerna högt räknat 9 000 torde komma att få sin utkomst utanför

industrin. De lokaliseringspolitiska insatserna bör därför inriktas på att

stimulera till industriell sysselsättning i utvecklingsområdena för 16 000

personer.

Detta bör, framhåller kommittén, ses mot bakgrunden av att industrin i

utvecklingsområdena år 1960 sysselsatte omkring 50 000 personer. Under

1950-talet steg sysselsättningen med 4 500 personer och i arbetskraftsbalansen

för perioden 1960—1975 antas den spontana ökningen inom industrin

uppgå till 3 000.

Vid bedömning av de statliga insatsernas storlek har kommittén förutsatt,

att industrins investeringar i byggnader, maskiner och annan utrustning

uppgår till i genomsnitt 60 000 kr per sysselsatt. En sysselsättning av

16 000 personer skulle sålunda kräva en bruttoinvestering av 960 milj. kr.

Kommittén antar, att det statliga investeringsbidraget i utvecklingsområdena,

som föreslagits utgå med en tredjedel eller i särskilda fall 50 procent

av byggnadskostnaderna, i genomsnitt kommer att svara för 40 procent

av dessa kostnader. Vidare uppskattar kommittén den del av investeringskostnaderna

inom industrin, som avser byggnader till 40 procent av

totalkostnaderna. Det statliga anslaget till bidrag för uppförande av in
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

dustribyggnader i utvecklingsområdena kan då för en femårsperiod beräknas

till 150 milj. kr.

För bedömning av storleken av en lånefond respektive en garantilåneram

bör sålunda bruttobeloppet 960 milj. kr. minskas med 150 milj. kr. till 810

milj. kr. Enligt kommitténs förslag bör staten tillgodose den del av kreditbehovet,

som inte kan täckas genom egen kapitalinsats och lån i banker

och andra kreditinstitut. I den kreditstödjande verksamheten till hantverk

och småindustri genom kommerskollegium och företagareföreningarna har

det statliga kreditstödet under perioden 1955—1960 uppgått till i genomsnitt

43 procent av investeringskostnaderna. Med hänsyn till angelägenheten

av att åstadkomma en stark stimulans till industriell utbyggnad i utvecklingsområdena

bör enligt kommittén det genomsnittliga kreditstödet

genom lokaliseringsorganet uppskattas till 45 procent. Totalt skulle därigenom

det statliga kreditstödet komma att uppgå till 365 milj. kr. under

en femårsperiod.

Fördelningen mellan en direktlånefond och kreditgarantiram bör enligt

kommitténs mening ske med utgångspunkt i att de statliga lånen och kreditgarantierna

skall svara för vardera hälften av kreditstödet.

Den ekonomiska ramen för stödverksamheten i utvecklingsområdena

skulle sålunda enligt kommitténs förslag i avrundade tal komma att omfatta

dels anslag till bidrag för uppförande och förvärv av industribyggnader

om 150 milj. kr. eller 30 milj. kr./år i fem år, dels lånefond uppgående

till 175 milj. kr. eller 35 milj./år i fem år, dels ock garantiram uppgående

till 175 milj. kr. eller 35 milj./år i fem år.

I de allmänna stödområdena — med en folkmängd år 1960 uppgående

till i runt tal en miljon — föreslås det ekonomiska lokaliseringsstödet utgå

enbart i form av kreditgarantier. Kommittén, som understryker karaktären

av försöksverksamhet, anser att ramen för dessa kreditgarantier bör sättas

så vid att lokaliseringsorganet får tillräckliga resurser för kraftfulla insatser,

när omständigheterna i övrigt ger möjlighet härtill. Kommittén finner

det också angeläget, att det statliga lokaliseringsstödet får en ram, som

är så stor att de statliga åtgärderna kan bidra till att kommunala subventioner

icke aktualiseras. Vidare understrykes, att en industriell expansion

ej är tänkbar överallt enbart därför att överskott på arbetskraft föreligger,

utan en koncentration av insatserna blir nödvändig. Kommittén, som ej

ansett det möjligt att mera exakt beräkna storleken på det stöd, som behövs

för att lokaliseringsåtgärderna skall få önskvärd effekt, har kommit

fram till att en kreditgarantiram om 300 milj. kr. för en femårsperiod torde

vara erforderlig för att stödja industriella investeringar i allmänna stödområden.

Kommittén beräknar att, liksom beträffande utvecklingsområdena, bruttoinvesteringen

per sysselsatt kan uppgå till 60 000 kr. Då man i de allmänna

stödområdena synes kunna räkna med att det statliga kreditstödet

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

skall täcka en mindre del av kapitalbehovet än i utvecklingsområdena, uppskattar

kommittén det statliga kreditstödet till 35 procent av bruttoinvesteringen.

En kreditgarantiram på 300 milj. kr. skulle sålunda kunna ge utrymme

för en industriell sysselsättning av omkring 15 000 personer, vartill

kommer den indirekta sysselsättning som kan antas uppstå till följd

härav.

Under erinran om att de lokaliseringspolitiska åtgärderna bör betraktas

som en försöksverksamhet under en tid av fem år, framhåller kommittén

angelägenheten av att lokaliseringsorganen genom ett principbeslut om

årliga anslag, fondavsättning och fastställande av garantiram för en dylik

period bereds möjligheter till en långsiktig planering av lokaliseringsverksamheten

och att de, då skäl härtill föreligger, bör kunna engagera sig i

projekt som utsträcks över mer än ett år. Det föreslagna företagsstödet

framgår av följande tablå.

Årligen under

fem år

Totalt

miljoner kronor

Utveckl ingsområden

30

150

a. Anslag till bidrag för uppförande och förvärv av byggnader

35

175

35

175

Totalsumma i utvecklingsområdena

100

500

Allmänna stödområden

300

60

Sammanlagt

30

150

175

35

95

475

Totalt

160

800

Särskilt yttrande

I särskilt yttrande har kommittéledamoten Sten Källenius anfört avvikande

mening i fråga om inrättandet av en statlig lånefond för direkt långivning

i utvecklingsområdena.

I yttrandet anföres att den företagsekonomiska bedömning av projekt,

som skall komma i åtnjutande av lokaliseringspolitiska stödåtgärder, får

central betydelse. Den sakkunskap som behövs för en sådan bedömning

finns redan samlad hos våra kreditinstitut. En i statlig regi uppbyggd ny

apparat för affärsmässig kreditbedömning och fortlöpande lånekontroll

måste innebära en onödig dubblering.

De organ, som skall syssla med den statliga kreditgarantigivningen, skall

enligt kommittén även göra företagsekonomiska bedömningar av berörda

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

projekt, men den huvudsakliga uppgiften bör vara att pröva dessa från

lokaliseringspolitiska utgångspunkter. Kreditinstitutens företagsekonomiska

bedömningar måste, framhålls det i yttrandet, vara av grundläggande

betydelse för de lokaliseringsbestämmande organens beslut, eftersom dessa

bedömningar klarlägger de risker samhället ikläder sig ur lokaliseringssynpunkt.

Om långivning sker direkt från det lokaliseringsbestämmande

organet, kan de lokaliseringspolitiska och företagsekonomiska övervägandena

komma att blandas på ett sätt som gör det svårt att väga dessa bedömanden

mot varandra.

I yttrandet anförs därför att stödlånen bör förmedlas av de ordinarie kreditinstituten.

Genom deras kreditprövning preciseras villkoren för ett risktagande

utöver vad kreditgivaren kan eller får lämna; man får ett besked

på vad ett lokaliseringsbeslut kostar samhället. Det har framhållits inom

kommittén att man skulle få garanti för den berörda verksamheten endast

genom att disponera en fond, som beträffande utnyttjandet är prioriterad

vid inträffande kreditåtstramningar i samhället och med en kapitaltillgång

relativt oberoende av årliga beslut. Varje års riksdag är dock obunden att

fatta sina egna beslut, understrykes i yttrandet. Vill riksdagen fastställa

en prioritering i förevarande fall kan densamma genomföras i form av

kreditgaranti likaväl som genom en lånefond, framhålls vidare. Genom en

riktig utformning av garantisystemet kan man sålunda nå samma effekt i

lokaliseringsarbetet som genom en lånefond samtidigt som man får ett

administrativt enklare och därmed billigare förfarande. För att effekten

skall bli likvärdig, fordras emellertid att ramen för de olika kreditgarantierna

fastställes sa, att kreditinstituten inte hindras att fullgöra sin medverkan,

t. ex. genom bestämmelserna om likviditetskvoter.

Slutligen framhålls i yttrandet att en lånefond belastar statens kapitalbudget

med hela sitt belopp, medan ett kreditgarantisystem leder till en

belastning av budgeten endast i den mån förluster inträffar. Man får då

också en klar redovisning av utfallet.

På grund av vad sålunda anförts anses den effekt kommittémajoriteten

önskar åstadkomma med en särskild lånefond till fullo kunna uppnås genom

en för ändamalet utformad kreditgaranti. En sådan garanti bedömes

dessutom ur samhällsekonomisk synpunkt överlägsen lånefonden.

Remissyttrandena

1. Upplysning och rådgivning till näringslivet

I den mån remissmyndigheterna har behandlat frågan om upplysning och

rådgivning till näringslivet såsom ett lokaliseringspolitiskt medel har vad

kommittén uttalat och föreslagit vunnit allmän anslutning. Från flera håll

betonas kraftigt nödvändigheten av en intensifierad utredningsverksamhet

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

såsom ett led i upplysningen och rådgivningen. Genom upplysning, rådgivning

och lokaliseringsplanering anses de olika områdenas och orternas förutsättningar

för skilda näringsgrenar kunna bättre klarläggas och underlag

skapas för en rationell samhällsplanering. Det kommer då sannolikt att

visa sig, uttalar exempelvis länsstyrelsen i Västmanlands län, att vissa delar

av landet, där hittills jämförelsevis ringa industriell verksamhet förekommit,

i själva verket har goda förutsättningar härför.

Svensk industriförening hör till dem som anser att huvudvikten inom

lokaliseringspolitiken bör läggas på rådgivnings- och upplysningsverksamhet

medan de ekonomiska stödåtgärderna bör ifrågakomma endast i mycket

begränsad omfattning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund upplyser,

att deras erfarenheter av den med arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna rådgivningsverksamheten

givit vid handen, att verksamheten är av väsentlig

betydelse för företagen. Det understrykes, att företagen i de enskilda lokaliseringsfallen

bör kunna erhålla tillförlitlig och så långt möjligt uttömmande

information om lokaliseringsförutsättningarna på olika orter.

2. Statligt stöd till företag i utvecklingsområdena

Utöver vad som anförts vid behandlingen av frågorna om lokaliseringspolitikens

målsättning och utformning framförs från remisshåll principiella

synpunkter på kommitténs förslag till statliga stödåtgärder. Remissinstanserna

understryker allmänt att statens ekonomiska stödåtgärder inte

bör ha subventionskaraktär och leda till snedvridning av konkurrensen och

den fria marknadsmekanismen inom näringslivet. Det avgörande är för

många medlens effektivitet, d. v. s. de lokaliseringspolitiska vinster ett aktivt

lokaliseringsstöd medför. Från ej få håll anföres, att kommittén föreslagit

alltför långtgående åtgärder medförande en mindre ändamålsenlig

produktionsstruktur och lokalisering. Samtidigt menar vissa remissmyndigheter

att kommitténs förslag med hänsyn till givna kriterier på utvecklingsoch

stödområden inte kan få någon egentlig betydelse annat än för Norrland.

Vidare understrykes från både myndigheters och organisationers sida

att man bör vara försiktig med åtgärder som avser att påverka individuella

företag i deras val av förläggningsort. De företagsekonomiska synpunkterna

bör mestadels vara avgörande vid valet av lokaliseringsort. Det måste —

markeras från skilda håll — finnas förutsättningar att på längre sikt utveckla

ett livskraftigt näringsliv. Direkt ekonomiskt stöd kan möjligen

accepteras, om det finns starka sociala eller försvarspolitiska skäl. Några

remissmyndigheter uttalar att det kan vara lämpligt att staten själv startar

företag, om det av olika anledningar gäller alt skaffa sysselsättning åt

arbetskraft, som ej kan flytta.

4* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 185

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196h

En positiv inställning till kommitténs förslag redovisar bl. a. domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Norrland,

norrlandsfonden, samarbetsdclegationcn för de fyra nordligaste länen, norrlandsf

örbundet, Sveriges lantbruks förbund, riksförbundet landsbygdens

folk och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Skogsstyrelsen finner

att, mot bakgrunden av de väsentliga problem det gäller att lösa, de föreslagna

ekonomiska engagemangen från statens sida inte framstår som

särskilt stora.

Norrlandsfonden ansluter sig till kommitténs uttalanden och förslag.

De eventuella betänkligheter, som kan anföras mot att statliga medel anvisas

till ekonomiskt starka privatägda företag, får inte tillmätas sådan betydelse

att stöd inte skulle kunna lämnas i dylika fall. Den lokaliseringspolitiska

målsättningen torde inte kunna uppnås genom en stimulans till

enbart den mindre och i ekonomiskt avseende ofta svaga företagsamheten.

Å andra sidan erinras om att betydande grundinvesteringar redan utförts

inom mindre och medelstora norrländska industriföretag och att dessa företag,

startade på basis av personliga initiativ och individuellt risktagande,

i lokaliseringspolitiska sammanhang bör ägnas särskild uppmärksamhet

och inte åsidosättas.

Även Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund finner de föreslagna stödåtgärderna

kunna läggas till grund för det praktiska handlandet. Förbunden

ifrågasätter dock om fördelningen av anslagen mellan utvecklingsområden

och allmänna stödområden är den mest ändamålsenliga. Utredningens förslag

betecknas som ett minimiprogram. Jämfört med många andra länder är

det enligt förbunden förhållandevis små belopp som föreslås satsade. Man

får därför inte ställa förväntningarna på resultatet av de föreslagna åtgärderna

alltför högt. Om åtgärderna skall få önskvärd effekt krävs också att

samhället verkar på andra områden för att söka åstadkomma ett lokaliseringsvänligare

klimat.

Kommerskollegium framhåller principiellt, att under de senaste årtiondena

betydelsen av att företagen får utöva sin näring under obundna konkurrensförhållanden

och på lika villkor alltmer uppmärksammats. Det torde

stå klart för de flesta, att verkningsförmågan inom näringslivet står i

nära samband med konkurrensförhållandena och att en effektiv konkurrens

är en viktig betingelse för det ekonomiska framåtskridandet. Både näringslivet

och statsmakterna har på olika sätt verkat för upprätthållandet

av dessa principer. Bl. a. erinras om 1953 års lagstiftning om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning. Mot bakgrunden härav måste hävdas,

att myndigheterna inte bör ingripa med reglering eller eljest vidta åtgärder

som inkräktar på grundsatsen om fri konkurrens på lika villkor,

med mindre så är påkallat ur allmän synpunkt, t. ex. på grund av starka

samhälleliga eller sociala skäl. Det bör då understrykas, säger kommers
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

kollegium, att de statliga ingripandena bör ske på sådant sätt att snedvridning

av konkurrensförutsättningarna med åtföljande nackdelar i görlig

mån kan undvikas. Vidare måste med hänsyn till de integrationssträvanden,

som pågår i olika sammanhang och vilka för vårt land är av stor vikt,

beaktas att statliga ingripanden inte sker på sådant sätt att från samverkande

land med fog kan hävdas att Sverige gentemot detta vidtar diskriminerande

åtgärder.

Kommitténs olika förslag innebär enligt kollegium en avsevärd förändring

av nuvarande förhållanden. Nya maktpåliggande uppgifter skulle tillföras

statliga myndigheter. Staten skulle i större utsträckning få ta ansvaret

för näringslivets utveckling och härvid ställas inför problem som det

enligt hittills gällande principer ankommit på näringslivet att lösa. En

statlig bidrags- och låneverksamhet av det slag kommittén förordar och

som uppenbarligen skulle få karaktären av subventioner innefattar enligt

kollegiets mening ett klart avsteg från principen om konkurrens på lika villkor;

konkurrensförhållandena skulle snedvridas. Detta ter sig särskilt

olyckligt i ett läge där ökad internationell integration och konkurrens kräver

ett slagkraftigt näringsliv. Det bör också framhållas, fortsätter kommerskollegium,

att vårt land mycket väl kan komma att ställas inför den

situationen, att subventioner måste utgå också till utländska företag, som

önskar etablera sig här, eller att andra länder begagnar liknande subventionssystem

i syfte att utestänga importerade produkter från den egna

marknaden, varvid Sverige måhända försvårar för sig att genom förhandlingar

få rättelse till stånd. Såvitt kollegium kan bedöma är tiden ännu inte

mogen för ett slutgiltigt ställningstagande till hithörande problem. På grund

av det anförda framhåller kollegiet, att det inte kan biträda kommitténs

långtgående förslag.

Konjunkturinstitutet anser att — förutom kreditgarantier — även direkta

bidrag bör kunna lämnas i de fall då de härmed förenade kostnaderna

klart uppvägs av andra vinster för samhället. Visst belopp bör således

enligt institutet ställas till förfogande för att i speciella fall — när detta

visar sig klart samhällsekonomiskt och socialt fördelaktigt — stödja lokalisering

till viss ort.

Länsstyrelsen i Värmlands län är betänksam beträffande inriktningen av

det ekonomiska stödet, d. v. s. att omfattande stödåtgärder av ekonomisk art

ges i områden där förutsättningarna för industriell verksamhet åtminstone

på längre sikt kan ifrågasättas. Länsstyrelsen är också tveksam om det är

lämpligt att införa ett generellt statligt stöd till företag i områden av relativt

begränsad omfattning. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör som allmän

princip vid utformningen av det lokaliseringspolitiska stödet gälla att regionala

sysselsättningsproblem som inte kan avvecklas med gängse arbetsmarknadspolitiska

medel bör lösas genom ökad industriell verksamhet

inom den regionala enhet där en reducering av sysselsältningsunderlaget

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

skett, under förutsättning att där finns förutsättningar att även på längre

sikt utveckla ett livskraftigt näringsliv.

Landsorganisationen erinrar om att tillgången på kapital inom överskådlig

tid synes bli knapp. Det är därför av stor betydelse för den industriella

expansionen att kapitalet kommer till användning i de mest produktiva

företagen. För att erhålla en snabbare ekonomisk expansion är det enligt

LO nödvändigt att förfoga över en rörlig kapitalmarknad. De sektoriserade

och prioriterande inslagen på denna marknad bör därför utgöra undantag.

LO anser inte, att den industriella expansionen främjas genom att en del

av kreditmarknaden lases till i förväg bestämda geografiska områden och

tidsintervaller. För att kunna föra den önskade konjunkturutjämnande politiken

bör möjligheter till en verksam penning- och kreditpolitik vidgas. Att

i tiden låsa sig för fasta kreditbelopp till speciella ändamål är ej ägnat att

befrämja den ekonomiska politiken.

Kooperativa förbundet anser, att statligt stöd i princip inte bör lämnas

åt enskilda företag. Finns reella förutsättningar för bestående lönsamhet,

vilket enligt kommitténs förslag skall krävas för statligt stöd, borde företaget

inte behöva möta några svårigheter att täcka sina behov på den allmänna

kapital- och kreditmarknaden. Då det föreslagna stödet i realiteten

torde kunna betraktas som en del av den statliga beredskapen mot arbetslöshet,

vill förbundet inte avstyrka detsamma, förutsatt att det ej används

för att kvarhålla arbetskraft i tillbakagående områden på bekostnad av deras

levnadsvillkor.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att stödåtgärder i form av krediter

och bidrag i samband med industrilokalisering också bör komma andra

näringar, exempelvis handeln, till del på de orter, där det av samhällsekonomiska

och andra skäl är lämpligt att bibehållandet av en varaktig

bosättning eftersträvas.

I många remissvar understrykes, att tillgången på goda bostäder och kommunikationsleder

hör till de viktigaste medlen, om en effektiv lokaliseringspolitik

eftersträvas. Bostadsbyggandets betydelse understrykes ej endast

av bostadsstyrelsen utan även av andra organ, såsom länsstyrelserna

i Östergötlands, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs och Västerbottens län

samt landsorganisationen. Behovet av kommunikationsledernas förbättrande

och utbyggnad avseende järnvägar, landsvägar, hamnar och kanaler

ävensom goda sjötransportförhållanden i övrigt betonas. Jämväl lufttrafikens

betydelse understrykes. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller

speciellt sjöförbindelsernas roll. Även länsstyrelserna i Skaraborgs

och Västmanlands län betonar detta. Sistnämnda länsstyrelse framhåller

att en utbyggnad av farleden genom Mälaren och Södertälje kanal skulle

vara nationalekonomiskt mer motiverad än statligt stöd åt industriföretag

i avlägsna utvecklingsområden. En teknisk högskola i Mälardalens industriområde

skulle vara väl så angelägen som den av kommittén förordade

högskolan i norr.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

I samband med behandlingen av frågan om statliga investeringsbidrag

framhåller åtskilliga remissinstanser, att ett dylikt medel

innebär en subventionering åt näringslivet som inte är motiverad av arbetsmarknads-

eller företagsekonomiska skäl. Investeringsbidraget kommer enligt

länsstyrelsen i Malmöhus län att under en lång tidrymd påverka företagens

ekonomi, vilket strider mot kommitténs betonande av bidragen som

engångsföreteelser vid start av företag eller utbyggnad. Företag som får investeringsbidrag

kommer nämligen under en lång följd av år att ha lägre

räntekostnader än övriga företag inom området. I värsta fall kommer bidragen

att ge impulser till onödiga omflyttningar av befintliga företag i

syfte att utnyttja stödet, något som kommer att onödigt ta samhällets produktiva

resurser i anspråk. Andra olägenheter som en följd av bidragssystemet

skulle enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bli dels en försämring

av kalkylsituationen för de företag, som byggt före systemets ikraftträdande,

gentemot de företag, som bygger först därefter, och dels en fastlåsning

inom området av relativt höga byggnadskostnader.

I strävandena att lokalisera företagen till orter och områden där produktionskostnaderna

är lägst är det väsentligt, anför landsorganisationen, att

företagens investeringsutgifter motsvarar de verkliga kostnaderna. Om

byggkostnaderna inom ett område av olika skäl är högre än annorstädes

motiverar detta inte ett statligt bidrag för att utjämna skillnaderna. Däremot

kan ett klarläggande av orsakerna till differenserna möjliggöra en

effektivisering'' av verksamheten med åtföljande sänkning av kostnaderna.

LO anser därför, att investeringsbidrag har en snedvridande effekt på näringslivet

och inte bör ifrågakomma som generellt lokaliseringsmedel.

Liknande synpunkter anlägger svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

industriförbund. I vissa fall kan bidraget, som avstyrkes av organisationerna,

innebära en subvention som till och med skulle överskrida företagets

eget kapital. Svenska bankföreningen utvecklar också dessa mot investeringsbidrag

negativa tankegångar. Föreningen är dock medveten om

att det i vissa delar av landet, bl. a. i Norrland, föreligger speciella och besvärliga

problem som i och för sig kunde motivera rätt långtgående stödåtgärder.

Om investeringsbidraget skulle få den vidsträckta användning,

som kommittén synts förutsätta, är det fara för att det skulle verka snedvridande

på konkurrensen och på de naturliga pris- och kostnadsrelationer

som böra vara vägledande för företagens Iokaliseringsval. Det vore dock

tänkbart att investeringsbidrag kunde användas för uppförande av turisthotell.

Investeringsbidraget som lokaliseringspoliliskt medel möter även motstånd

hos svensk industriförening, Sveriges akademikers centralorganisation,

Sveriges grossistförbund, svenska teknologföreningen, svenska företagares

riksförbund och skogsindustriernas samarbetsutskott. Kommerskollegium,

som inte heller kan godta kommitténs förslag om direkta statliga

investeringsbidrag, anför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Har kollegium förstått kommittén rätt, är den inte främmande för tanken

att ett företag, som önskar etablera sig i ett utvecklingsområde, skulle

erhålla 50 procent av etableringskostnaderna i form av ett statligt bidrag

samt t. ex. 25 procent såsom ett statligt direktlån på särskilt förmånliga

villkor och återstoden genom ett statligt garantilån. Det ligger i öppen dag,

att ett sådant företag normalt får ett avsevärt försteg i konkurrensen, vilket

kan leda till att redan etablerade företag i branschen råkar i ekonomiska

svårigheter med åtföljande nackdelar ur allmän synpunkt. Ett tänkbart

och mindre långtgående alternativ till kommitténs förslag om investeringsbidrag

är att införa regler om rätt till större avskrivningar än normalt i

fall där en dylik rätt skulle underlätta en önskvärd lokalisering.

Speciellt arbetsmarknadsstyrelsen och tjänstemännens centralorganisation

förordar att investeringsbidraget ges i den form som nu sker genom

uppförande av industrilokaler inom ramen för beredskapsarbeten. Även

länsstyrelserna i Väsiernorrlands och Västerbottens län samt Sveriges

hantverks- och industriorganisation har erinrat om denna form av lokaliseringsmedel.

Arbetsmarknadsstyrelsen omtalar, att erfarenheterna av det nuvarande

försöksvis prövade systemet med statsbidrag inom ramen för statskommunala

beredskapsarbeten för uppförande av industrianläggningar är sådana,

att styrelsen för sin del förordar att statliga investeringsbidrag ges i denna

form. Det skulle innebära, att statsbidrag skulle inom vissa landsdelar utgå

till ny-, till- och ombyggnad av industrilokaler på villkor som gäller för

beredskapsarbeten. I förhållande till kommitténs förslag innebär detta den

inskränkningen, att investeringsbidrag inte skall kunna utgå för förvärv

av industrilokal. Styrelsen anser att principiella betänkligheter kan anföras

mot att statsbidrag utgår i sådana fall. Enligt styrelsens uppfattning bör det

behov av stöd som kan uppkomma i sådana fall kunna tillgodoses genom

statligt kreditstöd.

Även bland länsstyrelserna råder delade meningar om investeringsbidragets

lämplighet. I första hand hälsas bidragsformen med tillfredsställelse

av länsstyrelserna i Norrland, men även länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands,

Blekinge, Örebro och Kopparbergs län accepterar om än med viss tvekan

bidragsformen att användas i undantagsfall. Samma inställning har överståthållarämbetet.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att bidraget också

skall omfatta maskininvesteringar. Negativa till det föreslagna bidraget är

länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus,

Älvsborgs och Västmanlands län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner

dock att de föreslagna åtgärderna generellt sett kan behövas i Norrland.

Det kan till och med ifrågasättas, säger denna länsstyrelse, om inte inom

vissa områden väsentligt kraftigare åtgärder borde ifrågakomma, varvid

dock riskerna för en snedvridning av konkurrensförhållandena måste särskilt

beaktas. Länsstyrelsen i Kronobergs län hänvisar till att företagarföreningen

i länet påpekat, att statliga toppkrediter med lång amorteringstid

skulle vara ett lämpligare medel än en fortlöpande subventionering av

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

företagen genom investeringsbidrag och statliga lån. Systemet med toppkrediter

kommer inte att påverka värdet av befintliga industrilokaler utan

möjliggör en högre bankbelåning. Om man av olika skäl vill vidta speciella

åtgärder för att minska företagens kostnader för verkstadslokaler i utvecklingsområdena

och göra dessa attraktiva finns möjligheter att lämna ett

högre skattemässigt avdrag å verkstadsfastigheter. Avdraget kan avpassas

så att samma effekt uppnås som genom ett bidragsförfarande.

Ur allmänekonomisk synpunkt synes flertalet av de föreslagna stödåtgärderna

vara svårförståeliga, säger länsstyrelsen i Västmanlands län. Särskilt

investeringsbidraget har påtaglig likhet med de kommunala subventioner,

som kommittén utdömer. Länsstyrelsen anser dock att det undantagsvis

torde kunna förekomma fall, då de sociala motiven gör sig gällande

med sådan styrka att statligt stöd är befogat. Länsstyrelsen anser dock att

frågan om sådant stöd bör avgöras efter fri prövning från fall till fall.

Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår att staten skall uppföra industrilokaler

för uthvrning till företagen i stället för en direkt subvention i form av

investeringsbidrag. Kfter genomförd konsolidering skulle företagen äga förvärva

lokalerna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län är inne på en liknande

tankegång och föreslår en undersökning om de statliga myndigheterna på

lämpligt sätt skulle kunna främja den nya form av tillhandahållande av

produktionsmedel, som under de senaste åren vuxit fram på skilda håll

utomlands och som innebär uthyrande av maskiner och annan utrustning

till företagare. Länsstyrelsen åberopar den verksamhet, som i Amerikas

Förenta Stater benämnes leasing och som fått stor omfattning, då nya

finansieringsmöjligheter för företagen därigenom yppat sig.

Statskontorets principiella inställning när det gäller ekonomiskt stöd i

lokaliseringsfrämjande syfte är att stödet inte får ha subventionskaraktär.

Om bidragsformen inte anses helt kunna undvaras bör bidraget under alla

förhållanden maximeras till ett belopp motsvarande ungefär det beräknade

kostnadsgapet mellan landets norra och mellersta delar i stället för det av

kommittén föreslagna schablonbeloppet om 50 procent av byggnadskostnaderna.

Sveriges hantverks- och industriorganisation kan acceptera statliga investeringsbidrag

där mycket starka skäl föreligger för sådant stöd. Avvägningen

i gränsfall mellan företag som kan och sådana som inte kan påräkna

investeringsbidrag befaras medföra betydande irritation. Svaiigheter kan

också föreligga med eu gränsdragning mellan olika områdeskategorier. Som

alternativ bör studeras de former av statsstöd till verkstadshus för småindustrier

som prövats på vissa orter i Norrbotten.

Investeringsbidrag av den art som kommittén föreslagit, förefaller riksbanksfullmäktige

vara ett effektivt medel att sänka företagens kostnader

och därigenom påverka deras val av lokaliseringsort. Fullmäktige framhåller

dock att bidragen ej påverkar alla projekt lika utan gynnar sådana där

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

byggnadskostnaderna utgör en relativt stor del av de totala produktionskostnaderna,

varför bidragens konstruktion kan behöva överses ur denna

synpunkt. Gentemot lån och kreditgarantier har de däremot fördelen, säger

riksbanksfullmäktige vidare, att deras attraktion ej är beroende av företagens

finansiella ställning och upplaningsmöjligheter. Lån och garantier kan

nämligen i första hand väntas appellera till företag med brist på toppkapital

och svårigheter att erhålla lån på den reguljära kreditmarknaden. Som

lokaliseringspolitiska instrument kan de därför få effekten, att det inte

blir de mest lämpliga företagen, som kommer att försöka sig på den i och

för sig vanskliga uppgiften att bära upp den industriella utvecklingen i

stödområdena.

Företagareföreningarnas förbund anmäler, att flertalet företagareföreningar

framfört farhågor för att investeringsbidraget skulle kunna medföra

risker för att värdet och därmed också belåningsmöjligheterna för befintliga

industrifastigheter i utvecklingsområdena kommer att försämras.

Förbundet bedömer det dock inte sannolikt, att de eventuella negativa verkningarna

av införandet av investeringsbidrag skulle bli så allvarliga, att det

kan anses motiverat att avstå från att pröva effekten av denna nya stödform

under den försöksperiod av fem år som avses.

Remissinstanser med anknytning till Norrland yrkar att bidragsandelen

på förhand skall bestämmas till 50 procent av byggnadskostnaderna. Alternativa

bidragsandelar kan enligt länsstyrelsen i Jämtlands län tänkas försvåra

företagens finansieringskalkyler. En förhållandevis hög bidragsandel,

utgörande 50 procent av byggnadskostnaderna, kan motiveras med de betydande

produktionskostnader för industrilokaler, som kunnat konstateras

i vissa utvecklingsområden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län menar, att det blir svårt att tillämpa

ett differentierat investeringsbidrag på ett fullt objektivt sätt. Den lägre

procentsatsen utgör inte tillräcklig stimulans för nyetablering eller filialbildning

i övre Norrland, där byggnadskostnaderna ligger betydligt högre

an i södra Sverige.

Investeringsbidrag även åt turistanläggningar tillstyrkes av

bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, 1962 års fritidsutredning, svenska bankföreningen,

samarbctsdelegationen för de fyra nordligaste länen och svenska turistföreningen.

På grund av den snabba förslitningen hos turistanläggningar synes enligt

länsstyrelsen i Jämtlands län en ökad avskrivningstakt för sådana rättvis

och rimlig. Svensk industriförening anser också att det bör övervägas att i

betydligt större utsträckning än som nu är fallet satsa medel på turistnäringen

i Norrland.

Med hänsyn till svårigheterna att få turistanläggningar av olika siar

ekonomiskt bärkraftiga finner 1962 års fritidsutredning, att starkare mo»

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

tiv föreligger att låta statliga investeringsbidrag i lokaliseringsfrämjande

syfte utgå till turistanläggningar än till industrianläggningar. Även inom

allmänna stödområden bör statligt stöd utgå till turistanläggningar. Vid

val av orter, till vilka turistanläggningarna bör lokaliseras synes en högklassig

friluftsmiljö primärt böra eftersträvas. Helt naturligt kan det många

gånger bli fråga om orter med relativt litet invånarantal.

Svenska turistföreningen anser starka skäl föreligga för de av kommittén

föreslagna lånegarantierna i samband med om- eller nybyggnad av turistanläggningar

i s. k. utvecklingsområden. En förbättring av turistnäringens

ekonomiska villkor synes föreningen mycket önskvärd, varför föreningen

föreslår att även statligt investeringsbidrag skall utgå — på samma grunder

som till industrianläggningar — till anläggningar av väsentlig betydelse

för friluftslivet och turismen.

Kommitténs förslag om kreditstöd i form av statliga lån via en

statlig lånefond möts av opposition från åtskilliga remissorgans sida. Som

skäl till den avvisande inställningen åberopas allmänt samma synpunkter

som anförts beträffande förslaget om investeringsbidrag, d. v. s. att de lokaliseringspolitiska

medlen inte bör ha subventionskaraktär eller bidra till

en snedvridning av konkurrensen, samt vad som anförts i det särskilda yttrandet

av kommittéledamoten Källenius.

Kreditgarantier godtas däremot som lokaliseringspolitiskt medel

av flertalet remissinstanser. I samband härmed berörs även företagareföreningarnas

betydelse i lokaliseringssammanhang. Vissa remissorgan förordar,

att kreditärendena eljest behandlas av kreditinstituten.

Den starkaste kritiken mot kommitténs förslag beträffande kreditstödet

kommer från bankhåll.

Riksbanksfullmäktige är betänksamma mot kreditgarantierna, i fråga

om vilka krav på en realistisk kreditvärdighetsbedönming och en tillfredsställande

administration erfarenhetsmässigt är svårast att upprätthålla.

Ur lokaliseringspolitisk synpunkt har de ytterligare en nackdel, nämligen

att möjligheterna att utnyttja denna form av kreditstöd blir beroende av

läget på kreditmarknaden; vid högkonjunkturer framtvingas ofta en stark

kreditåtstranming medan de lokaliseringsmotiverade stödåtgärderna tar

sikte på områden i vilka sysselsättningssituationen även då är otillfredsställande.

Det bör enligt fullmäktige i detta sammanhang beaktas att redan

nu inom ramen för det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri

finns ett kreditgarantisystem, som inte är begränsat till de minsta företagen

och som tar hänsyn både till lokaliseringsmässiga synpunkter och till

vissa företags institutionellt betingade svårigheter på kreditmarknaden.

Ramen för dessa garantier, som för budgetåret 1964/65 föreslogs till 55 milj.

kr., torde i dagens läge bereda tillräckligt utrymme för att tillgodose de

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

lokaliseringspolitiska önskemål, som det kan vara rimligt att söka nå genom

kreditgarantier.

Man möter stundom, påpekar svenska bankföreningen, den föreställningen

att det skulle vara möjligt att — utan menliga verkningar på andra

håll — genom statligt kreditstöd tillförsäkra ett företag en kredit som företaget

eljest inte skulle kunna erhålla. Så förhåller det sig emellertid inte.

Vid full sysselsättning i det svenska näringslivet är efterfrågan på kapital

för investeringar regelmässigt större än tillgången. Under sådana förhållanden

kan, såvida man inte skall hamna i inflation, inte samtliga anspråk

tillgodoses, utan en del projekt måste bli utslagna. En kredit som lämnas

i form av statligt lån eller på grundval av statlig garanti kommer därför

— menar föreningen —- i praktiken i allmänhet att innebära en prioritering

av ett visst projekt på bekostnad av ett eller flera andra. En sådan

prioritering måste enligt bankföreningens uppfattning väcka betänkligheter

om den medför att mindre räntabla investeringar gynnas framför andra

med större lönsamhet. Naturligtvis får dock lönsamhetsfrågan inte bedömas

på alltför kort sikt. Det kan därför enligt bankföreningen vara försvarligt

att av särskilda skäl, t. ex. för att tillgodose lokaliseringspolitiska

intressen, ge statligt kreditstöd som initialhjälp. Ett oeftergivligt villkor

är dock att det ifrågavarande företaget har goda utvecklingsmöjligheter på

något längre sikt.

Under angivna förutsättning är bankföreningen beredd att godta att, som

ett led i ett försök med aktivare lokaliseringspolitik, en utvidgning sker

av den statliga kreditstödsverksamheten.

Vad angår garantilånen betraktar bankföreningen det som självfallet,

att lånegaranti bör lämnas först sedan det utrönts, att det ej är möjligt

att mot annan säkerhet få lånet placerat i en enskild kreditinrättning. De

räntevillkor kommittén förordat innebär en viss subvention. I praktiken

anses nämligen statlig kreditgaranti som guldkantad säkerhet, och följden

blir att garantilånen, trots sin egenskap av toppkrediter, kommer att löpa

med lägre ränta än underliggande krediter. De företag som på grund av

knapp tillgång på bankmässiga säkerheter och eget kapital kommer i fråga

till erhållande av statlig kreditgaranti får alltså bättre villkor än de som

kan klara sig utan sådant stöd. Detta är enligt bankföreningens mening

inte tillfredsställande, och föreningen föreslår därför att av varje garantilåntagare

uttas en garantiavgift på en procent. Vad som inflyter i form av

sådana avgifter kan lämpligen i första hand användas för att bestrida de

med garantigivningen förenade administrationskostnaderna och i andra

hand för att täcka förluster som kan uppkomma i verksamheten.

Bankföreningen ifrågasätter vidare, om det kan vara motiverat att amorteringsvillkoren

för garantilånen göres gynnsammare än vid det normala

kreditstödet till hantverk och småindustri. I vart fall förefaller de förslag

kommittén framlagt i denna del att vara väl liberala.

Med anledning av vad kommittén föreslagit om en statlig lånefond un
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

derstryker bankföreningen, att statligt kreditstöd bör ifrågakomma endast

under förutsättning att företaget har utsikt att bestå i konkurrensen och

bli lönsamt inom rimlig tid. Om så är fallet, kommer det säkerligen inte

att möta svårigheter att få ett garantilån i något av de reguljära kreditinstituten.

Enligt bankföreningens mening är det tveksamt om en räntesubventionering

bör ifrågakomma. Rent tekniskt bereder det inga svårigheter

att foga in en anordning med viss tids räntefrihet i ett garantilånesystem.

Antingen kan låntagaren få kompensation från staten för den ränta

han erlagt till vederbörande kreditinstitut, eller också kan räntefriheten

intas bland villkoren för garantilånet och räntekompensationen utbetalas

direkt till kreditinstitutet.

Svenska sparbanksföreningen, som företräder i huvudsak samma synpunkter

som svenska bankföreningen, finner det mindre tillfredsställande

att kommittén förbigått frågan om kreditinstitutens medverkan i lokaliseringsverksamheten.

I sista hand förutsätter denna verksamhet ett betydande

engagemang i form av krediter från sparbanker, affärsbanker, hypoteksinstitut

och andra kreditmarknadsinstitutioner. Då kommittén föreslår

att det statliga kreditstödet som regel skall komplettera de lån som

kreditinstituten ansett sig kunna bevilja på normala grunder, har den förbisett

att även värdet av den underliggande krediten är helt beroende av att

lokaliseringsstödet åt regionen blir framgångsrikt. Denna problematik med

avseende på kreditinstitutens säkerhetsprövning är inte behandlad av kommittén.

Enligt sparbanksföreningens uppfattning är det nödvändigt att frågan

beaktas vid ett genomförande av förslaget. Detsamma gäller de följdinvesteringar,

som försöksverksamheten kan väntas medföra i vad gäller

bostäder, servicenäringar, kompletterande industri och hantverk in. m.

Sparbanksföreningen finner det utomordentligt angeläget, att lokaliseringsstödet

utformas på ett sådant sätt att kreditinstituten stimuleras att medverka

till följ dinvesteringar av olika slag.

Enligt landsorganisationen kan de föreslagna kreditstöden i form av statlig

lånefond, räntefrihet och kreditgarantier — med den av kommittén föreslagna

inriktningen av lokaliseringspolitiken — komma att snedvrida pioduktionen

mot mindre väl lokaliserade, alltför små pioduktionsenheter.

När efterfrågan på kapital överstiger tillgången, kan företagen komma att

lokaliseras till orter där möjligheter till kredit ges och inte efter räntabilitetsberäkningar.

En utveckling, som styrs mot ett konstlat spiidande a\

näringslivet i mindre, geografiskt spridda produktionsenheter är ej ägnat att

befrämja avkastningen. Vad landets näringsliv främst behöver är stora

bärande företag, som på ett effektivt sätt kan göra sig gällande på exportmarknaden.

De i betänkandet föreslagna kreditformerna riskerar enligt

LO:s mening att leda till en ogynnsam utveckling. De av kommittén föreslagna

formerna för företagsfinansiering i lokaliseringssyfte under de i betänkandet

angivna betingelserna bör inte komma till utförande.

Kreditförsörjningen för den långsiktiga industriella expansionen bör cn
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Mnj:ts proposition nr 185 år 1964

ligt LO principiellt rymmas inom ramen för den ordinarie kreditmarknaden.

Möjligheter finns att det industriella utvecklingsarbetet kan komma

att hämmas av brist på kapital. Detta bör då främst avhjälpas genom

finans- och penningpolitiska åtgärder, som minskar övertrycket i samhällsekonomin.

LO kan dock under vissa förutsättningar tänka sig en förstärkning

av lokaliseringsmedlen genom speciella lånefonder och kreditgarantier.

I första hand bör dessa garantier ges på marknadsmässiga villkor. LO

skulle i och för sig inte tveka inför ett visst kreditstöd i de fall lokaliseringsförutsättningarna

är så gynnsamma att åtgärden med sina sekundära

effekter kan bedömas bli samhällsekonomiskt fördelaktigt. LO framför

som alternativ till kommitténs förslag även möjligheten att staten går

in på ägaresidan.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund — som inte

viH motsätta sig den föreslagna utvidgningen av kreditstödet — understryker

att stödet bör stå i rimlig proportion till företagets eget kapital.

När det gäller kreditstöd till industriföretag i utvecklingsområden bör

stödet begränsas till vissa utvecklingsorter. Däremot tillstyrks inte förslaget

att en statlig lånefond upprättas för direkt långivning i utvecklingsområdena.

Vid en sådan långivning löper man risken, att det lokaliseringspolitiska

bedömandet av ett låneärende kommer att tillmätas en avgörande

vikt, medan det företagsekonomiska bedömandet av ärendet kommer mera

i bakgrunden. Detta kan leda till att alltför stora risker kommer att tas

vid långivningen.

Tjänstemännens centralorganisation godtar förslaget om särskilt lånestöd

i lokaliseringspolitiskt syfte. I valet mellan statlig lånefond och kreditgarantiram

tillstyrker TCO den senare formen. Ett kreditgarantisystem

bör i särskilda fall kunna kompletteras med sådana särskilda förmåner

som räntefrihet och förlängd amorteringsfrihet.

Användningen av kreditgarantier i lokaliseringssyfte innebär i princip

inte något nytt, erinrar statskontoret. En nyhet är dock, att kreditgarantierna

nu föreslås gälla även till förmån för större företag. Statskontoret anser,

att ekonomiskt stöd av denna typ fått en lämplig utformning. Stort

avseende bör fästas vid den kreditbedömning som respektive kreditinstitut

har att göra, så att stödåtgärderna kan kanaliseras till utvecklingsbara projekt.

Garantilångivningen bör vara den normala stödformen och direktlån

bör endast undantagsvis medges.

Kommerskollegium avstyrker att staten skulle bevilja lån av statsmedel.

Kommerskollegiets erfarenheter från den låneverksamhet, som f. n. bedrivs

till stöd för hemslöjd, hantverk, industri, ger vid handen att lånegarantiformen

har påtagliga fördelar framför direkt statlig låneverksamhet. I övrigt

hänvisar kollegium till de synpunkter som anförts i det särskilda yttlandet

av kommittéledamoten Källenius. Bifalles kommitténs förslag om

direkta statliga lån, anser kollegium att räntefrihet normalt inte bör före
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

komma. Amorteringstiden bör inte överstiga 20 år och amorteringsfriheten

inte sträcka sig över längre tid än 3 år. Amorteringsfrihet bör kunna tillfälligt

beviljas även under lånets löptid.

Sveriges grossistförbund, som tillstyrker kreditstöd i samband med nyetablering

eller utbyggnad av industriföretag, framhåller att det i och för

sig saknas anledning att begränsa stödet till industriföretag. Det synes rimligt

att även andra företag som skulle önska förlägga sin verksamhet till

stödområdena kan erhålla motsvarande kreditstöd. Sveriges köpmannaförbund

kan överhuvud godta kommitténs olika förslag, om det stöd som förutses

åt industrin även kommer andra företag inom näringslivet till del.

Svenska företagares riksförbund, som avvisar utredningens förslag om

ett direkt stöd i form av statliga lån eller investeringsbidrag, föreslår, att

motsvarande medel ställs till kreditmarknadens förfogande att med statlig

lånegaranti utlämnas till företag i de olika stödområdena.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att man inte på förhand skall utesluta

garantier jämväl för rörelsekrediter. Erfarenheterna visar, att vid nyetablering

och utökning av industriell verksamhet behov av statliga kreditstöd kan

föreligga för anskaffning av rörelsemedel. Även norrlandsfonden förordar

lån till rörelsekapital.

Lång amorteringstid, viss amorterings- och räntefri tid under uppbyggnaden

av företaget, ett lägre risktagande genom avlastande av toppkrediter

samt det förhållandet att stödet avser alla de investeringar, som är erforderliga

för driften, utgör enligt lantbruksstyrelsen betydelsefulla element i en

aktiv lokaliseringspolitik. Stödet bör vara så stort, att de berörda företagens

produktionsapparat kan utbyggas fullständigt. Styrelsen utgår ifrån att stödet

får karaktären av ett engångsstöd till uppbyggnad av företag, som beräknas

vara i och för sig lönsamma.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som förordar att man i största möjliga utsträckning

väljer ett system med kreditgarantier och att direkta bidrag och

subventioner undvikes, anser det lämpligt att bygga på företagareföreningarnas

verksamhet och ge dessa behövliga resurser för ökad kreditgivning.

Liknande synpunkter utvecklar länsstyrelsen i Östergötlands län, som finner

en översyn av kommitténs förslag ofrånkomlig.

Svensk industriförening, som tillstyrker kreditgarantigivning, utgår från

att företagareföreningarnas nuvarande låneverksamhet bibehålls beträffande

områden, som inte kan klassificeras som utvecklingsområden eller

allmänna stödområden.

Företagareföreningarnas förbund anser det inte önskvärt att i den föreslagna

stödverksamheten dra någon skarp gräns mellan de olika ändamål,

för vilka lån eller lånegarantier bör kunna erhållas. Det bör i stället överlämnas

åt låneorganen att från fall till fall avgöra om skäl föreligger att

lämna kreditstöd även för anskaffande av omsättningstillgångar.

Förbundet hyser starka betänkligheter mot införandet av eu ordning, som

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

innebär att befintliga företag på en ort eller inom en region undantas från

sådant statligt stöd, som kan utgå till inflyttande eller nyetablerade företag.

Enligt förbundets uppfattning bör redan befintliga företag jämställas med

de företag som omlokaliseras eller nyetableras i regionen.

1962 års företagareföreningsutredning, som inte tar ställning till stödförslagen

som sådana, framhåller bl. a. att företagareföreningarna med all

sannolikhet kommer att spela en betydelsefull roll i den framtida lokaliseringspolitiken

genom sin allmänna funktion som ett stöd för i första hand

den mindre företagsamheten i landet. Men deras vidare utveckling och framtida

organisation kan tänkas följa olika linjer beroende på lokaliseringspolitikens

utformning och det sätt på vilket de kopplas in i detta sammanhang.

Förefintligt utredningsmaterial visar att den omedelbara lokaliseringseffekten

inte kan ha haft någon mera avgörande betydelse vid bedömningen

av flertalet av de låneärenden som gäller statligt kreditstöd till hemslöjd,

hantverk och småindustri. Hänsynstagandet till sysselsättnings- och

lokaliseringssynpunkter får enligt utredningen i stället förutsättas avse de

mera indirekta och långsiktiga effekterna på näringslivets utveckling av att

ifrågavarande kreditstöd ger vissa möjligheter att, i allmänhet som komplement

till normala krediter, avhjälpa de mindre företagens kapitalsvårigheter

och allmänt stödja deras utbyggnad och rationalisering. Ett med statsmedel

finansierat kreditstöd av denna senare karaktär torde även fortsättningsvis

ha en betydelsefull uppgift att fylla vid sidan av kreditformer med

mera exklusivt lokaliseringspolitiskt syfte. Ett sådant stöd synes också i

minst samma utsträckning som nu kunna lämnas av företagareföreningarna

utan att det enskilda ärendet behöver underställas central myndighet.

Beträffande de av kommerskollegium handhavda industrigarantierna,

vilka ärenden är till antalet betydligt färre än företagareföreningarnas

direktlån, anser utredningen att de direkta lokaliseringssynpunkterna spelat

en större roll vid ärendenas avgörande. I princip har ingen del av landet

dock varit utesluten från detta kreditstöd. Liksom direktlånen har även

dessa lånegarantier enligt utredningens mening en viktig funktion i fortsättningen.

Kommitténs förslag om förhöjda utbildningsbidrag har

rönt allmänt gillande inom remissopinionen. En del instanser vill utvidga

förslaget.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att dess bidrag för en organiserad

företagsutbildning visat sig vara ett av de betydelsefullaste lokaliseringspolitiska

instrumenten. Styrelsen ansluter sig därför till kommitténs förslag

och framhåller att även mycket långtgående stöd är motiverat.

Då lokaliseringspolitikens möjligheter i hög grad är beroende av tillgången

på lämpliga företagare, anser länsstyrelsen i Västernorrlands län det finnas,

anledning överväga, om inte det föreslagna bidraget även skulle kunna utgå

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

till kurser för företagare eller personer som tänker etablera sig som företagare.

Även stipendier borde kunna utgå till företagare för studieresor och

deltagande i kurser på annan ort. Liknande uttalande gör länsstyrelsen i

Västerbottens län.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser att utbildningsfrågorna bort belysas

än mer än vad kommittén gjort. Sålunda framgår inte av förslaget i

vilka former kommittén tänkt sig att den erforderliga omskolningen skall

äga rum. Bl. a. bär överstyrelsen inte kunnat finna, att kommittén räknat

med att det ordinarie yrkesskoleväsendet skulle tas i anspråk. Vid varje

omlokalisering måste enligt överstyrelsens uppfattning som en integrerande

del i planläggningsarbetet ingå en avvägning mellan den roll yrkesskolan,

de sedvanliga omskolningskurserna och det flyttande företaget skall spela.

Enligt betänkandet vill det synas som om kommittén tänkt sig, att den nödvändiga

omskolningen i allt väsentligt skulle komma att vila på det företag

som flyttar. Det är självfallet, anför överstyrelsen, att man i hög grad måste

komma att lita till företagens insatser då det gäller arbetskraftens omskolning.

Det finns dock ingen anledning att avstå från de andra möjligheter

som finns. I den mån yrkesskolornas resurser inte räcker till bör omskolningskurser

komma i fråga sida vid sida med av företagen anordnad omskolningsverksamhet.

Utbildningsbidraget måste enligt överstyrelsen betraktas såsom en integrerande

del av hela den stora omlokaliseringsplan, som kommittén föreslagit.

Att bidragen emellanåt måste komma att bli förhållandevis höga

torde bli ofrånkomligt, men de bör avvägas från fall till fall. överstyrelsen

ställer sig tveksam till uttalandet, att bidragen till företag för utbildning av

ovan arbetskraft i orter, där andra former av statligt stöd i lokaliseringsfrämjande

syfte bör lämnas, bör utgå med väsentligt högre belopp än vad

som utgår i samband med omskolning och utbildning av vuxna i andra delar

av landet. Då utbildningsbidragets storlek skall fastställas, måste hänsyn

tas till de insatser, som samtidigt görs från yrkesskolorna och genom de

särskilda av samhället bedrivna omskolningskurserna.

Delade meningar råder om förslaget att staten skall lämna flyttningsbidrag

till yrkesskicklig arbetskraft.

I tillstyrkande riktning går remissvaren från bl. a. länsstyrelserna i

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, skogsstyrelsen och landsorganisationen. Den senare anser att den arbetskraft,

vars rörlighet är av samhällsekonomiskt intresse, bör genom statens

försorg hållas ekonomiskt skadeslös för sådant byte av bostadsort eller

yrke, som gagnar landets utveckling.

Mot förslaget om flyttningsbidrag av förevarande art talar enligt flera

remissmyndigheter att staten inte skall ekonomiskt stödja flyttningen av

yrkesskicklig arbetskraft från befintliga förelag i landets expansiva orter

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

eller områden. Med hänsyn till den brist på yrkesutbildad arbetskraft, som

råder i alla delar av landet, anses det inte rimligt att annat än i undantagsfall

främja flyttning av yrkesskicklig arbetskraft.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund motsätter

sig bestämt att flyttningsbidrag skall kunna utgå till personer, som redan

bär arbete. Att med hjälp av statliga bidrag locka arbetskraft från industriföretag,

som ofta fått bestå utbildningskostnaderna själva, skulle kunna

leda till att omsättningen av och bristen på kvalificerad arbetskraft i de

expansiva delarna av landet skulle öka ytterligare med förluster för såväl

näringslivet som samhället.

Andra organ som ställer sig avvisande till bidragsformen är bl. a. kommerskollegium,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Hallands

och Gävleborgs län, svensk industriförening, Sveriges grossistförbund och

svenska teknologföreningen. Arbetsmarknadsstyrelsen är betänksam, men

vill dock inte motsätta sig att möjligheter ges att lämna sådana bidrag i

särskilda fall. Beslut härom bör fattas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Flyttningsbidraget bör enligt länsstyrelsen i Uppsala län måhända kompletteras

med bidrag för återflyttning efter viss tids anställning inom utvecklingsområdet.

I de fall remissorganen framför synpunkter på företagsbeskattningen

som ett lokaliseringspolitiskt medel har i allmänhet givits uttryck

för den principiella uppfattningen att investeringsfonderna bör förbehållas

att nyttjas för konjunkturutjämnande syften.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser sålunda att investeringsfonderna inte skall

användas i lokaliseringshänseende. Investeringsfondernas värde som konjunkturutjämnande

instrument skulle härigenom kunna komma att väsentligt

begränsas. För att emellertid underlätta ett realiserande av mera betydande

investeringsprojekt, som inte lämpligen kan inrymmas inom stödet

för industrilokaler, ifrågasätter styrelsen om inte tillstånd i sådana fall

lämpligare bör lämnas enligt 9 § 3 mom. investeringsfondkungörelsen. För

att en effektiv stimulans skall erhållas torde det nämligen vara nödvändigt

att vederbörande företag kan räkna med att få ta i anspråk jämväl framtida

avsättningar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att länsutredningen för Jämtlands

län framhållit, att det finns viss risk för att investeringsfonderna uteslutande

kan komma att användas i konjunkturutjämnande syften och att

den lokaliseringspolitiska effekten sålunda kan utebli. Länsutredningen

töreslog att man i stället borde införa en särlagstiftning, som skulle syfta

till en mer direkt användning av skatteregler inom lokaliseringspolitiken.

Länsstyrelsen ansluter sig till detta förslag av länsutredningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län delar kommitténs mening om användandet

av investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt syfte men anser, att

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

detta syfte kan och bör ytterligare främjas genom åtgärder av skattemässig

innebörd. Vid sidan av de investeringsfrämjande åtgärder, som kan vinnas

med ett utnyttjande av investeringsfonderna, bör även prövas sådana åtgärder

som skattefrihet för nystartade företag under ett visst antal år samt en

utbyggnad tidsmässigt av förlustavdragsinstitutet. Därvid bör undersökas

om inte även sådana initialkostnader, som enligt gällande lagstiftning och

praxis ej är avdragsgilla, kan ges avdragsgill karaktär.

Även enligt svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund

är en tänkbar väg att bereda stöd åt företagsamhet i utvecklingsorter att

medge vissa skattelättnader. Liksom redan gäller för maskiner bör sålunda

företag i dessa orter medges rätt till snabbare avskrivning på byggnader än

som eljest är möjligt och därutöver ett extra avdrag utöver anskaffningskostnaden.

Sveriges hantverks- och industriorganisation framhåller att i fråga om

företagsbeskattningen det av rent företagsekonomiska skäl kan vara motiverat,

att särskilt riskbetonade investeringar, tillkomna av lokaliseringspolitiska

skäl, ges rätt till högre initialavskrivning såväl på fast egendom

som inventarier. Denna fråga bör snarast prövas.

Länsstyrelsen i Gotlands län beklagar att de vidgade möjligheterna att

genom skattemässiga lättnader stimulera till ökad sysselsättning inom avfolkningsområden

inte blivit närmare undersökta. I samma riktning uttalar

sig länsstyrelsen i Västerbottens län, som finner det angeläget betona att

ytterligare stimulans genom avsättning till »lokaliseringsfond» bör undersökas.

Därvid bör prövas om för detta ändamål avsatta medel må helt kunna

stanna kvar inom företagen och användas inom viss tid i lokaliseringspolitiska

syften inom vissa områden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar de goda möjligheter, som

att döma av erfarenheter från andra länder synes föreligga att med hjälp av

skattetekniska incitament påverka ekonomiskt starka företag i lokaliseringspolitiskt

syfte. Det kan därför finnas anledning att inom en ganska

snar framtid ta ställning till införandet av dylika incitament i mer permanent

form, exempelvis införandet av rätt till skattefria avsättningar för

investeringar eller möjligheter till extra avskrivningar för företag inom

områden, där industriell expansion bedöms som lämplig och erforderlig.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anför, att ett system

med skattelindring till alla industrier inom utvecklingsområdena borde

kunna övervägas i samband med pågående revision av skattesystemet. Av

vikt är också att de av 1963 års riksdag beslutade ändringarna i 1955 års

förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning m. m. kommer

att bestå.

För att underlätta lösandet av skogsbrukets Iokaliseringsfrågor föreslår

Sveriges skogsägareförbund, att under en femårsperiod alla kostnader för

skogsvägbyggnad göres avdragsgilla vid skogsbrukets inkomstdeklaration.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

En sådan åtgärd skulle enligt förbundet främja skogsvägbyggandet i långt

högre grad än vad de direkta kontantbidragen gör och därtill vara ett för

staten billigare och enklare medel. Åtgärden skulle även stimulera till vägarbeten

i skogstrakterna.

3. Statligt stöd till industriföretag i de allmänna stödområdena

Remissinstansernas åsikter om kreditstöd och utbildningsbidrag till företag

i de s. k. allmänna stödområdena sammanfaller med dem som framförts

om urvalet av kriterier och om bidragen till företag i de s. k. utvecklingsområdena.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner de föreslagna stödåtgärderna i de allmänna

stödområdena inte innebära något nytt i förhållande till de medel

som redan står till buds. Enligt styrelsens uppfattning bör arbetsmarknadsverket

vid sidan av rådgivnings- och upplysningsverksamhet, där arbetsmarknadsförhållandena

så påkallar, liksom hittills kunna sätta in bl. a.

lämpligt avpassade utbildningsåtgärder och initiera statliga lånegarantier

efter bedömning från fall till fall.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, som anser att de av kommittén föreslagna

stödåtgärderna i princip kan ligga till grund för det praktiska handlandet,

ifrågasätter om fördelningen av anslagen mellan utvecklingsområdena

och allmänna stödområden är den mest ändamålsenliga. 4

4. Särskilda statliga åtgärder för förstärkning av näringslivet i Norrland

och vissa andra områden

De norrländska problemen har i allmänhet mött förståelse bland remissmyndigheterna.

Vad angår de speciella åtgärderna för Norrlands vidkommande

framhävs givetvis dessas betydelse särskilt av länsstyrelserna i Norrland

samt övriga instanser med anknytning till landsdelen. Men även från

andra håll har kommitténs förslag mötts med positiv inställning, även om

inte alla föreslagna specialåtgärder kan godtas. I den mån vissa åtgärder

avvisas, sker det i allmänhet på grund av att de inte bedöms företagsekonomiskt

riktiga.

Landsorganisationen markerar nödvändigheten av särskilda åtgärder och

framhåller, att de av kommittén föreslagna åtgärderna för utbildning av

arbetskraft, flyttningsbidrag, förbättrade kommunikationer och teleförbindelser,

utredning angående reservhamnar, utökade möjligheter inom den

högre undervisningen och forskningen är av den art att de snarast bör komma

till utförande. Tillsammans med en utökad rådgivnings- och upplysningsverksamhet

samt förbättrade serviceförhållanden för småindustrin

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

torde de ha en gynnsam inverkan på den industriella utvecklingen, speciellt

i Norrland, understryker LO.

Arbetsmarknadsstyrelsen poängterar att de särskilda stödåtgärderna i

Norrland måste bedömas från andra synpunkter än arbetsmarknadspolitiska.

Enligt styrelsen är det viktigt, att samhället med andra medel än lokaliseringspolitiska

medverkar till en rimlig standard för den befolkning

som inte kan flytta.

Norrlandsfonden erinrar om att dess verksamhet måste betraktas som

ett för en viss landsända särskilt komplement till de föreslagna lokaliseringspolitiska

stödåtgärderna. Även om norrlandsfondens verksamhet i

fortsättningen bör i än högre grad än hittills inriktas mot forskning, tekniskt

utvecklingsarbete, inventeringar m. in., torde en viss direkt långivning

bli ofrånkomlig.

I olika yttranden efterlyses åtgärder för förbättrade utbildningsmöjligheter

i Norrland. Norrlandsförbundet och samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen föreslår att olika högskolor, såsom

teknisk högskola, handelshögskola och lärarhögskola, förläggs till Norrland.

Norrlandsförbundet påyrkar att universitetet i Umeå bygges ut med

bl. a. en fullständig humanistisk fakultet. Sveriges hantverks- och industriorganisation

betonar vikten av en väl tillrättalagd företags- och arbetsledarutbildning.

Förbättrade kommunikationer — järnvägar, bilvägar, flygtrafik,

post- och teletrafik — konstateras allmänt vara av stor betydelse för

näringslivet i Norrland och för en ökad lokalisering till landsdelen. Betydelsen

av snabba transportmöjligheter för både gods- och persontrafiken

betonas. Många remissmyndigheter framhåller att förbättringar av vägarna

överhuvud —• sålunda inte bara i Norrland — är ett starkt önskemål och

ett effektivt lokaliseringspolitiskt medel.

Remissmyndigheterna ansluter sig med några få undantag till kommitténs

förslag om differentierade fraktavtal för godstransporterna på järnväg.

Järnvägsstyrelsen anför, att kommittén ingående penetrerat transportkostnadsproblemen

och kommit till betydelsefulla resultat, som direkt och

entydigt motsäger den på många håll alltjämt rådande uppfattningen att

en sänkning av järnvägsfrakterna skulle vara till fördel för alla norrlandsföretag.

Styrelsen delar kommitténs uppfattning, att norrlandsindustrin som

helhet har störst nytta av en differentierad fraktsättning. Inom ramen för

vad som är ekonomiskt motiverat för SJ, är företaget redo att diskutera

individuella fraktavtal, som kan anpassas efter förhållandena i varje särskilt

fall. Eu sådan prispolitik som syftar till ett optimalt utnyttjande av

statens järnvägars kapacitet har också bedrivits sedan många år tillbaka.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungi. Mcij:ts proposition nr 185 år 1964

En sänkning av biljettpristaxor utöver vad som betingas av företagsekonomiska

överväganden strider dock mot de principer för SJ :s prispolitik,

som finns fastlagda av Kungl. Maj :t och riksdagen. Järnvägsstyrelsen

kan inte finna att anledning föreligger att föreslå avsteg från dessa principer.

I övrigt tillstyrker järnvägsstyrelsen att frågan om vintertransporterna

från Norrland snarast utreds.

Landsorganisationen anser likaledes att en generell taxesänkning inom

järnvägstransporterna inte skulle gagna en sund industriell utveckling. LO

finner det inte heller ändamålsenligt att åstadkomma en dold subvention

genom att ålägga SJ en viss taxepolitik. Samma uppfattning har tjänstemännens

centralorganisation, som understryker att en bygd på längre sikt

inte kan få sina sysselsättningsproblem lösta genom tillkomsten av en industri,

vilken för sin existens är beroende av ständig subventionering.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet framhåller att i fråga om förbättrade

kommunikationer till och i Norrland en reducering av kostnaderna för

godstransporter med lastbil skulle gynna Norrland genom att lastbilstrafiken

huvudsakligen är inriktad på lokala transporter. Konsumtionen av landsvägstransporter,

mätt i tonkilometer per capita, är högre i Norrland än

riksgenomsnittet. Att förbilliga landsvägstransporterna skulle alltså enligt

förbundet få en gynnsam lokaliseringseffekt i Norrland.

Sveriges skogsägareförbund anser att frågan om ödemarksvägar och utbyggnaden

i allmän regi av för skogsbruket betydelsefulla huvudvägar bör

upptas till omprövning i anslutning till lokaliseringsfrågan.

Skogsindustriernas samarbetsutskott understryker att frågan om fraktkostnadernas

betydelse för företagsamheten och valet av lokaliseringsort

knappast blivit tillräckligt belyst. För att kunna bedöma dessa kostnaders

betydelse bör de ses inte i relation till de totala produktionskostnaderna

utan främst i förhållande till vinstmarginalerna inom berörda tillverkningsgrenar.

I fråga om fraktkostnaderna påminner svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund om att, även där dessas andel i förhållande

till produktionskostnaden är obetydlig, de i väsentlig grad kan påverka

företagens lönsamhet. En minskning av de indirekta transportkostnaderna

bör främst åstadkommas genom en allmän förbättring och effektivisering

av transportförhållandena såväl till och från Norrland som också inom

denna landsdel. Särskilt för den norrländska skogsindustrin är en fortgående

upprustning av vägarna av stor vikt. Med hänsyn till inrikesflygets

betydelse för snabba persontransporter bör enligt organisationernas uppfattning

övervägas en sänkning av resekostnaderna genom slopande av de

statliga passagerare- och landningsavgifterna. En sådan åtgärd skulle kunna

få betydelse särskilt för näringslivet i övre Norrland.

Luftfartsstyrelsen upptar till diskussion frågan om individuella fraktnedsättningar

även kan tänkas när det gäller taxorna för flygtransporter.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196A

Styrelsen påpekar, att dessa taxor i princip är föga differentierade utan i

stort sett beräknade efter avståndet med fallande kilometerpris vid stigande

avstånd. Företagsekonomiskt är det dock ingalunda uteslutet, att det kan

komma att visa sig fördelaktigt att sänka biljettpriserna på en viss flyglinje

eller regionala grupper av linjer för att därigenom få en så mycket

ökad passagerarbeläggning, att totalt sett ett bättre resultat uppkommer.

Det förefaller inte uteslutet, fortsätter luftfartsstyrelsen, åtminstone på

längre sikt, att sådana regionala taxenedsättningar kan bli föremål för mera

ingående överväganden.

Luftfartsstyrelsen, som tar avstånd från särskilda subventioner på biljettpriserna

på norrlandslinjerna, framhåller att, om subventioner för flygets

del över huvud taget skall ifrågakomma, de i vart fall endast bör vara ett

led i en serie åtgärder, som sätts in på bred bas för att stimulera näringslivet

i en viss landsdel.

Länsstyrelsen i Gotlands län erinrar om att de gotländska kommunikationsfrågorna

har dominerande betydelse som lokaliseringsfaktor. Länsstyrelsen

erinrar om att krav på taxemässig likställighet för fartygstrafiken

mellan Gotland och fastlandet, kontinuerligt och samfällt rests från gotländskt

håll sedan tjugo år. I fråga om beroendet av inrikes kommunikationerna

intar Gotland en särställning betonar länsstyrelsen.

Utredning om reservhamnar för vintertransporter i

Norrland tillstyrkes av länsstyrelsen i Norrbottens län, svensk industriförening,

svenska hamnförbundet och landsorganisationen. Vikten av förbättrad

isbrytarhjälp framhålles av länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens

län. Ett frågetecken för tanken på reservhamnar sätts av länsstyrelsen

i Jämtlands län. Förslaget synes länsstyrelsen märkligt med tanke

på den betydelse som transitotrafiken via norska hamnar har för delar av

Norrland. Genom användande av norska hamnar har man nämligen tillgång

till isfria hamnar hela året.

Enligt sjöfartsstyrelsen kan frågan om reservhamnar ej ses isolerad utan

måste ses som ett led i en allmän effektivisering och rationalisering av

transportarbetet, i första hand vad gäller vintersjöfarten men därutöver

generellt för sjöfarten. Inom sjöfartsstyrelsen har i samarbete med ingenjörsvetenskapsakademins

transportforskningskonunission samt representanter

för bl. a. rederinäringen, industrin och statens järnvägar en allsidig

utredning påbörjats av hithörande frågor. Däri inbegripes frågan om reservhamnar

för vinterbruk ävensom mera permanenta centralhamnar. Frågan

om linjclrafiken är likaledes föremål för särskild undersökning. Det är

möjligt, att det på längre sikt kan visa sig fördelaktigt, både för rederinäringen

och industrin med cn mera koncentrerad hamnbild än den nu starkt

splittrade. Framförallt gäller detta vinterförhållandena. I avbidan på resul
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1965

tatet av nu berörda undersökningar synes någon ytterligare statlig utredning

avseende främst vintersjöfarten inte påkallad, säger sjöfartsstyrelsen.

Beträffande lägre taxor på elektrisk kraft förordar länsstyrelsen

i Norrbottens lön och samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste

länen att den av kommittén föreslagna sänkningen om 10 procent skall ökas

till 25 procent. Länsstyrelsen åberopar att elkraften prissätts efter kostnaderna

för de senast utförda anläggningarna och att utbyggnaden i Norrbotten

under senare tid gällt anläggningar, som skall tillgodose en expansion

söder över, varför länet får betala kostnader som är högre än vad länets

kraftbehov betingar.

Norrlandsfonden understryker att ur norrländsk synpunkt en sänkning

av priset på elektrisk kraft framstår som särskilt motiverad. För att tillgodose

kraftförsörjningen inom landet i övrigt har den norrländska vattenkraften

blivit utbyggd långt utöver de lokala behoven, vilket medfört ur

norrländsk synpunkt omotiverat höga exploateringskostnader. I motsats till

förhållandet vid utnyttjande av andra norrländska råvaror har exploateringen

av vattenkraften kommit att belasta det norrländska näringslivet i

det att de av de höga exploateringskostnader na förorsakade taxehöjningarna

tillåtits slå igenom även i Norrland. Även länsstyrelserna i Västernorrlands

och Jämtlands län tillstyrker en sänkning av elkrafttaxorna.

I de fall där en sänkning av eltaxor i Norrland är motiverad med hänsyn

till produktions- och distributionskostnaderna, bör eu sådan enligt

landsorganisationen komma till stånd.

Kommerskollegium motsätter sig en subventionering av elkraftspriset.

Här som eljest i ekonomiska sammanhang bör priset bestämmas i huvudsak

med hänsyn till de faktiska kostnaderna. Råkraftpriserna är redan nu

lägre i Norrland, vilket sammanhänger med att de norrländska förbrukarna

anses inte böra betala kostnader som inbegriper utgifter för distributionen

söder ut. Enligt kommerskollegii mening bör emellertid särskilt undersökas,

om inte skäl föreligger att ytterligare sänka de norrländska taxorna,

eftersom källorna till övervägande del är belägna i Norrland.

Även vattenfallsstyrelsen åberopar att nuvarande eltaxor innebär avsevärt

lägre elkraftskostnader i Norrland än i övriga delar av landet. De för

etablering av småindustri betydelsefulla lågspänningstarifferna ändrades

så sent som hösten 1963, varvid en tidigare inte förefintlig prisdifferens till

Norrlands förmån infördes. Vattenfallsstyrelsen finner för sin del att det

ur självkostnadssynpunkt ej är motiverat att ytterligare sänka nivån för

krafttaxorna i Norrland. Den av kommittén föreslagna prissänkningen av

vattenfalls norrländska leveranser innebär en diskriminering av de kommunala

och enskilda kraftföretagen i Norrland eller deras abonnenter. En

eventuell taxereduktion bör därför inte begränsas till vattenfalls avsättningsområde.

I samma riktning uttalar sig svenska vattenkraftföreningen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

Åtskilliga remissmyndigheter föreslår i stället att elenergiskatten slopas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som åberopar yttrande av handelskammaren

i Gävle, finner det sålunda angeläget, att energiskatten snarast slopas

inom Norrland, Dalarna, västra Värmland och Dalsland.

Ett generellt avskaffande av elenergiskatten föreslås av svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund, som framhåller att en sådan

åtgärd i realiteten skulle komma Norrland till godo i högre grad än

andra delar av landet, eftersom energikonsumtionen där relativt sett är

betydligt större än i landets övriga delar. Samma inställning har Sveriges

hantverks- och industriorganisation, svensk industriförening och svenska

lasttrafikbilägareförbundet. Detsamma gäller vattenfallsstyrelsen och svenska

vattenkraftföreningen, som båda uttalar att, om en allmän subventionering

till de norrländska elkraftskonsumenterna bedöms angelägen, detta

enklast skulle kunna åstadkommas genom en avveckling av nuvarande elskatt

för Norrlands del.

Utjämning av priset på bensin och olja tillstyrks av

länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län samt av andra remissmyndigheter

med norrländsk anknytning ävensom av svenska lasttrafikbilägareförbundet

och svenska företagares riksförbund.

Sveriges hantverks- och industriorganisation förordar att frågan prövas

ytterligare. Kooperativa förbundet, som avstyrker bidrag av subventionskaraktär,

föreslår en utjämning genom energiskatten, om prissubventioner

på flytande bränsle skall genomföras. Andra avstyrkande instanser är

exempelvis kommerskollegium, Sveriges grossistförbund och svensk industriförening,

d. v. s. remissorgan som i andra sammanhang inte vill förorda

medel av subventionskaraktär. Svenska arbetsgivareföreningen ock

Sveriges industriförbund, som avstyrker förslaget, menar, att åtgärden i

relativt ringa grad skulle påverka lokaliseringsförutsättningarna och dessutom

måste anses innebära en fortlöpande subvention till vissa regioner på

andra konsumenters bekostnad. Samma uppfattning har statskontoret.

Landsorganisationen framhåller att priset på olja och bensin bör återspegla

skillnader i framställnings- och distributionskostnaderna som råder

i olika delar av landet. LO kan därför inte tillstyrka ett enhetligt pris på

olja och bensin.

Svenska petroleuminstitutet ifrågasätter principiellt om statsmakterna

bör medverka för att åstadkomma bättre ekonomiska betingelser inom begränsade

områden av landet på övriga delars bekostnad. Om statsmakterna

skulle finna att eu nedsättning av priserna på flytande drivmedel och bränslen

i vissa delar av landet skulle ur allmän lokaliscringssynpunkt val a synnerligen

angelägen, vill institutet understryka det orimliga i att eu dylik

nedsättning skall ske genom enskilda företags försorg. Kommittén har, påpekar

petroleuminstitutet, avvisat eu utjämning av priserna via energi
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

skatten under åberopande av bevillningsutskottets utlåtande att statsskatt

skall uttas efter en för riket enhetlig skatteskala. Institutet hävdar dock,

att en prisutjämning via energiskatten skulle kunna vara en möjlig lösning

även om det administrativa arbetet skulle bli omfattande.

Institutet ställer sig kritiskt mot kommitténs beräkningar och anser, att

effekten av kommitténs förslag skulle bli mycket obetydlig. Vidare framhålles

att mot en utjämning talar det omfattande administrativa arbetet

med clearingförfarandet. Vissa olj ef öretag har på institutets förfrågan

t. o. m. ifrågasatt, om utjämningen över huvud taget går att genomföra på

ett praktiskt godtagbart sätt. Att genom en frivillig överenskommelse binda

samtliga försäljningsföretag synes vara en omöjlig uppgift, menar institutet.

Kommitténs förslag om särskilt statligt stöd till samhällelig

service i Norrlands inland och nordvästra Svealand godtas allmänt.

Särskilt markeras från flera håll nödvändigheten av att staten i tillräcklig

omfattning ger bidrag åt kollektiv service i de mindre tätorter, som

är lämpliga bosättnings- och serviceorter för skogsbrukets arbetskraft. 1960

års jordbruksutredning beklagar i sammanhanget, att kommittén inte gjort

några beräkningar av det slag som kunnat ge vägledning för jordbruksutredningens

bedömning av jordbruksproduktionens framtida lokalisering.

Skogsindustriernas samarbetsutskott anser att det viktigaste förslag som

kommittén framlagt är det som gäller förhöjda statsbidrag i syfte att åstadkomma

en rimlig samhällelig service i vissa tätorter i Norrlands inland och

nordvästra Svealand. Enligt samarbetsutskottets mening tillgodoser åtgärder

av detta slag på längre sikt bättre de allmänna principer, som kommittén

formulerat för lokaliseringspolitiken, än de ifrågasatta anslagen till

ekonomiskt understöd åt enskilda företag.

Svensk industriförening vill i princip inte avstyrka förslaget men anser

viss försiktighet dock erforderlig, eftersom de tätorter som åsyftas med

förslaget i framtiden troligen kommer att visa sig vara för små för industriell

expansion.

Landsorganisationen behandlar frågan om skogsbrukets behov av arbetskraft

och tätorter samt framhåller därvid, att det med hänsyn till rådande

förhållanden är samhällets plikt att på olika vägar bereda en likvärdig

sysselsättning för den arbetskraft som inte längre krävs inom detta

verksamhetsområde. Frågan är om utvecklingen kan leda till att skogsnäringarnas

produktion hämmas genom brist på arbetskraft. I sådant fall

kan en omläggning av arbetsmarknadspolitiken ifrågakomma och stimulans

ges för flyttning till s. k. utvecklingsområden. Vidare finns det möjligheter

för skogsindustrierna att genom en intensifierad forskning vidta

t. ex. råvarubesparande åtgärder eller ökad produktion av mindre råvaru
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Mcij.ts proposition nr 185 år 196b

krävande produkter. Kommittén synes inte tillräckligt beakta värdet av ett

statligt stöd till forskningsarbetet inom detta område.

LO betonar vidare vikten av att skogsindustrin ävenledes genom forsknings-

och utvecklingsarbete håller sig beredd att möta förändrade produktionsvillkor.

Härvid är det angeläget att staten ger sitt stöd i forskningsarbetet

och samordnar detta. En teknisk högskola i Norrland skulle i detta

arbete bli av stor betydelse.

Beträffande synpunkterna på en utjämning av levnadskostnaderna

ställer sig dijrortsnämnden — med utgångspunkt i erfarenheterna

från nu gällande dyrortsgrupperingssystem — ytterst tveksam till de

praktiska möjligheterna för staten att bedriva en lokaliseringsfrämjande

verksamhet genom att på grundval av speciella prisundersökningar stödja

levnadskostnadernas successiva förändringar på särskilda orter för att

sedan via dyrortsgrupperingen åstadkomma löneutjämningar, vilket föreslagits

av kommittén. Erfarenhetsmässigt har det varit ytterst vanskligt

att mellan grupperingarna få till stånd omflyttningar av enstaka orter även

där starka rättviseskäl synts tala för en uppflyttning. Nedflyttning har tidigare

knappast ifrågakommit annat än vid de allmänna omgrupperingarna

och de har varit svåra att konsekvent genomföra, till och med vid samtidiga

allmänna löneregleringar för de statsanställda. 5

5. Behovet av kommunal skatteutjämning

Kommitténs uttalanden i fråga om angelägenheten av en effektiv kommunal

skatteutjämning har allmänt biträtts vid remissbehandlingen. Frågan

är av utomordentligt stor betydelse ur lokaliseringssynpunkt framhåller

sålunda svenska kommunförbundet, som dock på grund av pågående

utredningar i frågan inte tar upp densamma till närmare behandling.

Kommerskollegium och statskontoret är dock betänksamma. Med hänvisning

till sin negativa inställning mot en lokaliseringspolitik av subventionslcaraktär

finner statskontoret det mindre lämpligt att använda skatteutjämning

som ett lokaliseringspolitiskt instrument.

Kommerskollegium anför, att spörsmålet är invecklat. Det kan hl. a.

hävdas att staten bör förbehålla sig rätten att kontrollera hur bidragen

används.

1958 års skatteutjämningskommitté framhåller att dess förslag till allmänt

skatteutjämnande bidragssystem har, såsom framgår av kommitténs

betänkande om allmän skatteutjämning (SOU 1964: 19), bestämts av önskemålet

alt tillförsäkra kommunerna dels ett visst minimum av skattekraft,

dels elt visst bidrag när den kommunala utdebiteringen överstiger viss nivå.

Förslaget beaktar således de av kommittén för näringslivets lokalisering i

förevarande sammanhang framförda synpunkterna,

ö — llihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 185

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196''r

6. Det kommunala stödet till företagen

Vad kommittén anfört gentemot kommunala subventioner till näringslivet

har vunnit remissinstansernas odelade gillande. Från skilda håll understrykes

dock kommunernas betydelsefulla roll när det gäller att genom en

framsynt samhällsplanering skapa gynnsamma betingelser för företagsamheten.

Svenska kommunförbundet erinrar om att i kommunernas strävan att

med skilda åtgärder söka bromsa en ogynnsam befolkningsutveckling i vissa

fall förekommit kommunala stödåtgärder i form av s. k. industrisubventioner

(borgensåtaganden eller lån). Det har även förekommit, påpekar

förbundet, att statliga organ och företag vid lokaliseringar av sina verksamheter

spelat ut kommunerna mot varandra och avgjort lokaliseringen

med hänsyn till erbjudna kommunala subventioner. Det är för förbundsstyrelsen

känt, att företagareföreningar krävt kommunala borgensåtaganden

som förutsättning för statligt lån åt enskild företagare. Förbundsstyrelsen,

som har uppmärksamheten riktad på dessa företeelser, delar

kommitténs uppfattning att kommunalt företagsstöd av nu nämnt slag

inte bör få förekomma. Sådan subventionering torde emellertid ha spelat

ut sin roll om tillräckliga statliga medel ställs till förfogande för industrilokaliseringspolitiska

åtgärder. Det finns därför ej anledning att överväga

särskilda statliga åtgärder i syfte att förhindra icke önskvärda kommunala

stödåtgärder.

Ett principiellt avståndstagande från kommunal subventionering bör enligt

Sveriges hantverks- och industriorganisation inte skymma blicken för

det faktum att aktiv kommunalpolitik, som syftar till att knyta ny eller vidgad

företagsamhet till orten, har att räkna med en offertgivning, där det

kan vara svårt att skilja på god kommunal service och fördold subvention,

som, hållen inom måttliga gränser, ter sig fullt försvarlig ur vederbörande

kommuns synpunkt. Den allmänna opinionen inom och utom kommunerna

torde i sista hand garantera att överdrifter på detta område är sällsynta.

Organisationen poängterar, att en företagsvänlig inställning fortfarande

saknas inom många kommuner och att å andra sidan kommuner med realistisk

och positiv sådan inställning i många fall medverkat till en lokalisering

av näringsföretag som ur allmän synpunkt måste bedömas som klart

positiv och värdefull.

Landsorganisationen är skeptisk mot kommunernas förmåga att motstå

subventionslinjen. Kommunerna kommer att få stor betydelse för den regionala

planeringen av den industriella miljön. För att uppnå en ekonomiskt

riktig utveckling och fördelning är det enligt LO nödvändigt att skapa juridiska

garantier, så att inte kommunala subventioner leder till en ur riksperspektivet

ogynnsam lokalisering. LO räknar med att en ökad rådgivning

i lokaliseringsfrågor och kommunblockreformen kommer att minska

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i 131

dessa faror men inte helt undanröja dem. En lagstiftning är därför påkallad.

7. Frågan om tillståndstvång

Kommitténs avvisande hållning till tvångsmedel inom lokaliseringspolitiken

hälsas med tillfredsställelse av remissopinionen.

Landsorganisationen anför, att den delar kommitténs uppfattning att en

lag om tillståndstvång inte är erforderlig. Rådgivnings- och upplysningsverksamheten

torde i de flesta fall på ett tillfredsställande sätt leda till god

industriell expansion med balanserad arbetsmarknad. Kontaktmöjligheter

måste emellertid skapas, så att lokaliseringsmyndigheterna i ett så tidigt

skede som möjligt kan få informationer om tilltänkta nyetableringar och

utvidgningar av tidigare verksamhet.

Förhandsinformationen från näringslivets sida vid nyetablering, driftnedläggelse

eller vid andra åtgärder av betydelse för samhället och sysselsättningen

bör, menar flertalet instanser, i hög grad kunna förbättras och

utvidgas. Länsstyrelsen i Kristianstads län understryker nödvändigheten

härav i synnerhet i storstadsområdena. Om en tillfredsställande reglering

inte kan uppnås, anser länsstyrelsen att lagstiftning om förhandsinformation

bör övervägas.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner att en väsentlig fördel med krav

på byggnads- eller lokaliseringstillstånd ligger däri att lokaliseringsorganen

på ett tidigt stadium, innan företagen genom olika åtaganden bundit

sig vid en ort, får kännedom om de planer som föreligger. Härigenom skulle

möjligheterna ökas att med anlitande av de stimulerande medlen inverka

på valet av förläggningsort. Liksom kommittén anser länsstyrelsen det vara

av största vikt att möjligheterna att skapa ett system med förhandsinformationer,

på samma sätt som nu sker beträffande driftsinskränkningar och

företagsnedläggelser, närmare undersöks.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar att lokaliseringsverksamhelen

skall få permanent karaktär genom en därför lämpad lagstiftning. I den

mån erfarenheter så motiverar kan det ej möta några svårigheter att vidta

justeringar och förbättringar i fråga om formerna och verksamhetens omfattning.

För en permanent lagstiftning talar enligt länsstyrelsen också den

organisation som måste byggas upp för verksamhetens administration.

8. Det statliga stödets finansiering

Eu med kommittén i huvudsak överensstämmande inställning till förslagen

om stödåtgärdernas omfattning och finansiering har de remissinstanser

som enligt vad som tidigare redovisats ställt sig positiva till statliga inves
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kiingl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

teringsbidrag och statliga lån. En del av dessa remissmyndigheter betraktar

kommitténs förslag som ett minimiprogram.

Skogsstyrelsen anser sig knappast ha möjlighet att i detalj värdera de

olika stödåtgärderna och deras inbördes avvägning. Allmänt sett synes

emellertid de föreslagna stödfonderna motiverade och nödvändiga om det

uppställda målet skall kunna nås. Mot bakgrunden av de väsentliga problem

det bär gäller att lösa framstår de föreslagna ekonomiska engagemangen

från statens sida ej heller som särskilt stora.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund betraktar kommitténs förslag som ett

minimiprogram. Jämfört med många andra länder är det förhållandevis

små belopp som föreslås satsade. Man får därför enligt förbundens uppfattning

inte ställa förväntningarna på resultatet för högt. De föreslagna årliga

beloppen utgör inte mer än 0,6 procent av de totala årliga bruttoinvesteringarna

i landet. Skall åtgärderna få effekt, krävs att samhället verkar på

andra områden för att åstadkomma ett lokaliseringsvänligare klimat.

En med kommittén överensstämmande inställning har också länsstyrelsen

i Västerbottens län, som dock anser erfarenheterna från hittillsvarande

verksamhet beträffande uppförande och förvärv av industribyggnader visa,

att det föreslagna anslaget om 30 milj. kr. för investeringsbidrag är för

lågt. Det bör höjas till åtminstone 50 milj. kr. Länsstyrelsen i Norrbottens

län föreslår samma höjning. Länsstyrelsen finner en lokaliseringsfond nödvändig

för att fullfölja en kraftfull lokaliseringspolitik. I den mån stora

projekt kommer att aktualiseras förutsätter länsstyrelsen, att särskilda anslag

utöver de föreslagna kommer att ställas till förfogande för att underlätta

även basindustrins lokalisering till utvecklingsområden. Med hänsyn

till önskemålet att det statliga kreditstödet utvidgas till att omfatta även

lån till rörelsekapital och att de föreslagna stödåtgärderna ges en omfattning

som ger säkrast möjliga underlag för bedömning av deras effektivitet, anser

länsstyrelsen skäl föreligga för att såväl lånefonden som garantiramen

ges större resurser än vad som föreslagits. Båda stödformerna bör få en

prioriterad ställning vid eventuellt inträffande kreditåtstramningar. Länsstyrelsen

erinrar vidare om att till de direkta utgifter som föreslagits kommer

kreditförluster som eventuellt kan uppstå i fråga om lånemedlen.

Även norrlandsfonden understryker behovet av en särskild lånefond. Den

företagsamhet, som avses stimulerad genom de föreslagna statliga stödåtgärderna,

torde i viss omfattning bli förenad med ett risktagande av den

art, att bankernas medverkan genom lån mot statlig garanti ej alltid kan

påräknas. Bankerna kan med andra ord förväntas inta en försiktigare attityd

än vad som kan anses förenligt med den föreslagna lokaliseringspolitikens

målsättning. Ett statligt kreditstöd, baserat på enbart en garantiram,

kan således leda till att bankerna i vissa fall ej anser sig kunna medverka

till krediter, som lokaliseringsorganet anser befogade. Det påpekas även

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

att kommitténs majoritet förutsatt att direkta statliga lån bör lämnas endast

i den mån kreditbehovet inte kan tillgodoses med kreditinstitutens

medverkan genom statliga garantilån.

Norrlandsfonden förordar att såväl lånefonden som garantiramen ges

större resurser än vad kommittén föreslagit och att båda stödformerna får

en prioriterad ställning vid eventuellt inträffande kreditåtstramningar. Då

den totalt erforderliga anslagsramen för investeringsbidrag synes svår att

beräkna, bör enligt norrlandsfondens mening storleksordningen härav fastställas

för ett år i sänder. För att såväl lokaliseringsorganet som företag

och kommuner i planeringshänseende skall kunna utgå från vissa förutsättningar,

bör dock ett minimibelopp av t. ex. 30 milj. kr. fastställas att

utgå årligen under fem år.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen menar att den av

kommittén föreslagna kostnadsramen 100 milj. kr. årligen under fem år i

utvecklingsområdena ingalunda är för stor.

De remissinstanser som enligt vad förut redovisats ställt sig avvisande

gentemot statliga lån för lokaliseringsändamål godtar inte heller förslaget

om inrättande av en statlig lånefond. Man ansluter sig därvid som regel till

den uppfattning, som framförts i det särskilda yttrandet av kommittéledamoten

Källenius och föredrar sålunda, att lån såsom stödåtgärd i lokaliseringssyfte

kanaliseras genom kreditinstituten.

Kommitténs förslag om anslag till investeringsbidrag anses för stort eller

obehövligt av de remissorgan, som ej godtar investeringsbidraget som stödform.

Även kreditramen anses i några fall för stor.

Arbetsmarknadsstyrelsen utdömer lånefonden ur praktisk-administrativ

synpunkt. Även länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län hör till dem som avvisar den

föreslagna lånefonden. Från näringslivets och organisationsvärldens sida

bemöts förslaget kritiskt av landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen, Sveriges

akademikers centralorganisation, Sveriges grossistförbund, tjänstemännens

centralorganisation, svenska teknologföreningen och svenska företagares

riksförbund.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att fonden slopas och att kreditgarantiramen

i motsvarande mån vidgas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län är något tveksam beträffande utformningen

av det föreslagna kreditstödet. Det lokaliseringspolitiska syfte, som man

vill nå med hjälp av en särskild statlig lånefond, synes likaväl kunna nås

med enbart en statlig garantigivning, vilken ur andra synpunkter än lokaliseringspolitiska

dessutom synes överlägsen en lånefond. Ett statligt kreditgarantisystem

belastar nämligen inte på samma sätt som en lånefond statens

kapitalbudget. Om den egentliga långivningen överlåtes till de ordinarie

kreditinstituten minskar möjligheterna för att de lokaliseringspoli
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Knngl. Maj.ts proposition nr 185 år 196''r

tiska och de rent företagsekonomiska övervägandena sammanblandas med

varandra. Kreditinstitutens företagsekonomiska bedömningar kan nämligen

klarlägga de risker, som samhället ur lokaliseringssynpunkt ikläder

sig vid kreditgivningen. Vid ett ökat statligt kreditstöd till utvecklingsområden

torde det enligt länsstyrelsen vara nödvändigt att kapitaltillförseln

kombineras med en utökning av företagareföreningarnas konsultationsverksamhet

på det tekniska och ekonomiska planet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län vill beträffande användningen av ekonomiska

lokaliseringsmedel förorda en försöksverksamhet i mindre skala än

kommittén tänkt sig.

Enligt svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund bör

långivningen omhänderhas av kreditinstituten med stöd av en statlig kreditgaranti.

Även vid ett sådant system bör man kunna ta tillbörlig hänsyn

till de lokaliseringspolitiska önskemålen, närmast genom en lämplig differentiering

av den statliga garantins storlek. De båda organisationerna finner,

att en sådan ordning har betydande fördelar framför den av kommittén

föreslagna. Samma uppfattning har svenska bankföreningen, som hävdar,

att inget står att vinna med att låta en del av stödkreditgivningen ske

i form av direktlån från en statlig lånefond. Tvärtom skulle detta medföra,

att det måste tillskapas en eljest onödig administrativ apparat, där det bl. a.

måste finnas kvalificerad personal med vana vid kreditbedömning.

I anslutning till diskussionen om stödåtgärdernas finansiering ifrågasätter

Sveriges hantverks- och industriorganisation om inte det framlagda

programmet är väl ambitiöst i förhållande till tillgängliga resurser. Under

praktiskt taget hela efterkrigstiden har knapphet rått på kreditmarknaden,

varvid i vissa fall långtgående restriktioner införts, vilka medfört betydande

försörjningssvårigheter i fråga om kapital till företagen inom hantverk

och industri. Den skärpta konkurrensen inom europamarknaden framtvingar

redan nu en sovring mellan olika investeringsobjekt även inom välbelägna

näringsregioner. Med hänsyn härtill och till osäkerheten ifråga om

den blivande investeringen i utvecklings- och stödområden anser organisationen,

att kreditramen tills vidare bör begränsas till lägre belopp än den

föreslagna, till dess närmare erfarenhet vunnits. I övrigt ansluter sig organisationen

till kritiken mot en särskild statlig lokaliseringsfond.

Kommerskollegium har inget att erinra mot att ramen för de statliga

lånegarantierna vidgas till 100 milj. kr. om året d. v. s. summan av de belopp

kommittén förordat skulle utgå som kreditstöd. Kollegium förutsätter

då, att lånegarantier skall kunna beviljas efter samma grunder som nu tilllämpas

enligt 1960 års kungörelse om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk

och småindustri. Stödet skall sålunda kunna lämnas såväl hemslöjd,

hantverk och småindustri som större industri. Kommerskollegium är väl

medveten om att även ett på detta sätt begränsat stöd innebär en viss subvention

med hänsyn till de förmånliga räntevillkor som gäller för dessa lån.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

Särskilt framträder karaktären av subvention, då det gäller lån till rörelsemedel.

Kommerskollegium anser dock att en subventionering som förekommer

i samband med den statliga lånegarantiverksamheten ej är förknippad

med större nackdelar ur företagsekonomisk synpunkt än att dessa uppvägs

av de fördelar som står att vinna ur samhälleliga och sociala synpunkter.

Statskontoret understryker, att de beräkningar som ligger till grund för

det ekonomiska stödets storlek synbarligen är mycket osäkra.

Enligt skogsindustriernas samarbetsutskott inger förslaget att till loltaliseringsmyndighetens

förfogande ställa en anslags- och kreditram av 800

milj. kr. att under en femårsperiod utnyttjas inom de av kommittén definierade

utvecklings- och allmänna stödområdena betänkligheter.

Svenska företagares riksförbund avvisar utredningens förslag om ett direkt

stöd i form av statliga lån eller bidrag och föreslår i stället att motsvarande

medel ställs till kreditmarknadens förfogande att med statlig lånegaranti

utlämnas till företag i angivna områden.

D. Den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens

organisation

Kommittén

Lokaliseringsverksamheten bör enligt kommittén bedrivas genom ett

centralt organ samt genom regionala organ med länen som verksamhetsområden.

Inom Kungl. Maj :ts kansli bör ärenden, som är av betydelse för den

samhälleliga lokaliseringsverksamheten, handläggas i samråd med chefen

för det departement, under vilket det centrala lokäliseringsorganet hör.

1. Samordning av Iokaliseringsärendena inom Kungl. Maj:ts kansli

Kommittén erinrar om att det nuvarande lokaliseringsorganets insatser

på verksplanet i enlighet med statsmakternas beslut år 1952 begränsats till

samråd med övriga ämbetsverk med planeringsuppgifter. Lokaliseringsorganet

har därvid företrätt de lokaliseringspolitiska synpunkterna på ämbetsverkens

planering och påkallat ämbetsverkens uppmärksamhet på de brister i

den samhälleliga utbyggnaden, som kunnat konstateras i samband med

lokaliseringsorganets rådgivande och utredande verksamhet. En samordning

av den karaktär, som 1947 års lokaliseringsutredning förordade i fråga om

de olika verkens planeringsarbete, har däremot inte kommit till stånd.

Ett beslut om en mera aktiv lokaliseringspolitik samt en förstärkning av

det centrala och de regionala lokaliseringsorganen torde säkerligen innebära,

att de lokaliseringspolitiska synpunkterna i ökad omfattning kommer att

beaktas i samhällsplaneringen och att samarbetet mellan de planerande

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

myndigheterna underlättas. Detta är emellertid inte tillräckligt för att ernå

den nödvändiga koordineringen särskilt av de uppgifter, som rör planeringen

av investeringar i samhälleliga serviceanläggningar. En samordning

bör åvägabringas även på departementsnivå. Där bör nämligen, enligt vad

kommittén framhåller, finnas den bästa överblicken beträffande behovet

av investeringar för samhällelig service samt även i fråga om de olika departementens

och verkens förutsättningar att tillgodose dessa behov. En sådan

samordning skulle utgöra den bästa garantin mot att en bristande planering

på ett område inte fördröjer utvecklingen inom andra viktiga delar av den

samhälleliga serviceverksamheten.

En samordning av planeringsfrågorna i Kungl. Maj :ts kansli skulle också,

anför kommittén fortsättningsvis, underlätta vidtagandet av sådana ändringar

i ämbetsverkens planering, som kan påkallas av lokaliseringspolitiska

skäl. Vidare skulle en verksamhet av detta slag på departementsnivå vara

av stor betydelse vid behandlingen av lokaliseringsorganets förslag till åtgärder

i syfte att förbättra de allmänna förutsättningarna för näringslivet

inom områden, där en expansion av olika anledningar anses erforderlig.

Samarbetet bör även omsluta den ekonomiska långtidsplaneringen i finansdepartementet.

Härigenom torde möjligheterna att bedöma behovet av investeringar

inom samhällelig service med hänsyn till näringslivets utveckling

komma att förbättras och riskerna för felinvesteringar minska.

Med hänsyn till det anförda anser kommittén, att en personell förstärkning

på departementsnivå erfordras för lokaliseringsfrågorna. Kommittén,

som ej funnit skäl att ytterligare precisera sitt förslag rörande förstärkningen

för lokaliseringsärenden, understryker dock, att åtgärder i organisatoriskt

hänseende är ofrånkomliga och att lokaliseringsfrågornas handläggande

förutsätter en departemental arbetsenhet med auktoritativ ställning.

Slutligen framhålles, att kommittén i enlighet med det sagda förutsätter att

ärenden av betydelse från lokaliseringssynpunkt alltid skall handläggas i

samråd med chefen för det departement, under vilket det centrala lokaliseringsorganet

hör.

2. Det centrala organet

Arbetsuppgifter

Beträffande det centrala lokaliseringsorganets arbetsuppgifter understryker

kommittén, att det centrala organet skall eftersträva att enskild och

samhällelig verksamhet lokaliseras i enlighet med den målsättning som bestämts

av statsmakterna. Till lokaliseringsorganets främsta uppgifter hör

därför enligt kommittén att följa utvecklingen inom de områden, som berörs

av dess verksamhet, samt att vidta eller hos Kungl. Maj :t föreslå erforderliga

åtgärder. Det centrala lokaliseringsorganet bör i enlighet härmed

anförtros följande huvuduppgifter, nämligen utredningsverksamhet, loka
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

liseringsplanering, rådgivning och upplysning i lokaliseringsfrågor samt

stödåtgärder i samband med företagslokälisering.

Den föreslagna intensifieringen av lokaliseringsverksamheten kommer

enligt vad kommittén betonar att avsevärt öka kraven på utredningsmaterial

till såväl det centrala som de regionala lokaliseringsorganens förfogande.

Utöver det material, som grundar sig på folkräkningarna, behövs sålunda en

snabbare aktualisering av data inom olika regioner rörande befolkningsutvecklingen

och befolkningens fördelning på näringar. Ett effektivt utnyttjande

av de lokaliseringspolitiska medlen kräver vidare bättre tillgång

på lättillgängligt informationsmaterial rörande dagsläget inom och utvecklingsbetingelserna

för skilda avsnitt av industrin. De sammanställningar a’\

fakta rörande olika industribranscher, som hittills endast sporadiskt företagits,

bör bl. a. få en betydligt större omfattning, varjämte uppgifterna

fortlöpande bör aktualiseras. Sammanställningarna bör göras i samarbete

med näringsorganisationer och utredningsinstitut samt begränsas till sådana

uppgifter, som är av väsentligt intresse för den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens

olika grenar. För att i möjligaste mån undvika dubbelarbete

bör det centrala lokaliseringsorganet i samråd med statistiska centralbyrån

framlägga ett statistiskt grundmaterial, som kan utnyttjas av flcitalet

ämbetsverk.

Kommittén anser en fortsatt forskning i lokaliseringsfrågor vara angelägen.

Exempelvis bör vetenskapligt närmare undersökas de samhälleliga

kostnaderna vid olika lokaliseringsalternativ ävensom de faktorer, som påverkar

industrilokaliseringen. Till angelägna forskningsuppgifter hör också

att klarlägga de samhälleliga konsekvenserna av den pågående snabba omfördelningen

av befolkningen mellan olika landsdelar samt mellan glesbygd

och tätort. Det centrala lokaliseringsorganet föreslås erhålla ett särskilt årligt

anslag, som möjliggör att anlita enskilda forskare eller vetenskapliga

institutioner för behandling av speciella forskningsuppgifter.

I fråga om lokaliseringsplanering framhåller kommittén, att lokaliseringsorganet

noga bör följa den samhällsplanering, som har lokaliseringspolitik

betydelse. Detta innebär, att praktiskt taget all samhällsplanering och särskilt

kommunikations-, skol-, sjukvårds-, bostads- och bebyggelseplaneringen

måste uppmärksammas. Det är därför naturligt att ett nära samarbete

upprätthålles med de olika planmyndigheterna, bör planeringsarbetet

grundläggande inventeringar bör kunna redovisas på ett överskådligt sätt

och delges de myndigheter, som har behov därav.

Kommittén uttalar fortsättningsvis, att det centrala organet i och för

lokaliseringsplaneringen bör utföra undersökningar rörande näringsliv och

befolkning samt göra bedömningar av den framlida lokaliseringen av näringslivet

och bebyggelsen. Till det centrala organets viktigaste uppgifter hör

alt bedöma serviceutrustningen från lokaliseringspolitisk synpunkt samt

att tillse alt lokaliseringsfrågorna inom den statliga administrationen blir

5* - liiluing till riksdagens protokoll 196b. t samt. Nr 185

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

beaktade på ett så tidigt stadium som möjligt och på ett sådant sätt, att en

från samhällets synpunkt ändamålsenlig lokalisering av näringslivet främjas.

Det centrala organet förutsättes därför hålla kontinuerlig kontakt med statliga

organ i frågor som rör samhälleliga serviceanläggningar samt verka för

att samhälleliga anläggningar planeras i överensstämmelse med den lokaliseringspolitiska

målsättningen. Innan statsmakterna beslutar i sådana ärenden,

bör det centrala organet få tillfälle att avge yttranden. Detsamma bör

gälla vid upprättandet av turordningsförslag för investeringar till samhälleliga

serviceanläggningar, liksom beträftande förslag om medelstilldelning

för sådana ändamål inom olika län. Det centrala organet bör vidare ha möjlighet

att hos Kungl. Maj :t föreslå, att viss serviceanläggning förläggs till

ort, vars serviceutrustning av lokaliseringspolitiska skäl bedöms behöva

förbättras. Slutligen framhåller kommittén, bör det centrala organet medverka

i den regionala lokaliseringsplanering, som bör komma till stånd i

samtliga län.

Rådgivningen och upplysningen i lokaliseringsfrågor skall enligt kommittén

avse att lämna förslag på lämpliga lokaliseringsorter samt tillhandahålla

fakta om de orter, beträffande vilka uppgifter begärs. Det centrala organet

bör därvid söka lå de samhälleliga synpunkterna på lokaliseringen

beaktade. Till det centrala organets uppgifter anser kommittén höra afl träda

i förbindelse med nya företag och expanderande rörelser, vilka till följd av

arbetskraftsbrist eller andra svårigheter kan väntas vara intresserade av att

pröva olika lokaliseringsalternativ. Vidare bör det centrala organet förmedla

kontakter mellan företag, kommuner, regionala lokaliseringsorgan och

centrala myndigheter.

En systematisk genomgång av de områden, där lokaliseringsförutsättningarna

skall ägnas särskild uppmärksamhet, bör vidare enligt kommittén

företas. En sådan genomgång kräver ett nära samarbete såväl med de tjänstemän

på riksplanet, vilka handlägger sysselsättningsfrågor och ärenden rörande

arbetslöshet, som med vederbörande tjänstemän i länsorganen.

Det centrala organet föreslås även framgent tillhandahålla Sveriges industriförbund

uppgifter, som är av intresse vid rådgivning i lokaliseringsfrågor

till industriföretag. Såsom tidigare anförts finner kommittén samarbetet

med industriförbundet särskilt angeläget med hänsyn till det stöd,

som förbundet genom sina kontakter med industriföretagen kan lämna det

centrala organet, exempelvis vid industrinedläggelser.

Med visst undantag föreslås det centrala lokaliseringsorganet bli beslutande

myndighet beträffande föreslagna stödåtgärder i samband med företagslokalisering.

För beredning av ärenden rörande lån, lånegarantier och

bidrag är de regionala lokaliseringsorganens medverkan nödvändig.

Organisation

I fråga om den centrala lokaliseringsverksamhetens organisation bär

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

kommittén övervägt två alternativ, nämligen ett självständigt ämbetsverk

och lokaliseringsorganets inordnande i befintligt ämbetsverk.

För att få till stånd en sådan fördelning av näringsliv och befolkning, att

rikets tillgångar på arbetskraft och andra produktionsfaktorer blir så effektivt

och fullständigt utnyttjade som möjligt fordras, framhåller kommittén,

att lokaliseringsorganet aktivt medverkar i samhällsplaneringen, att rådgivningen

i lokaliseringsfrågor till företagen intensifieras och att ökade

möjligheter ställs till förfogande för att ekonomiskt stödja företag, som

förlägger verksamhet till områden med svagt eller ensidigt utvecklat näringsliv.

De sysselsättningspolitiska uppgifterna i lokaliseringsverksamheten

bör av naturliga skäl koordineras med de arbetsmarknadspolitiska. Det nära

sambandet mellan dessa åligganden framgår enligt kommittén bl. a. av att

arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av tillstånd att ta i anspråk investeringsfonder

för konjunkturutjämning samt bidrag till företag för utbildning

av nyrekryterad arbetskraft numera också vidtas i lokaliseringspolitiskt

syfte.

Kommittén konstaterar, att den framträdande roll arbetsmarknadsstyrelsen

spelat vid arbetsmarknadsfrågornas behandling liksom också i vissa

situationer vid lämnandet av statligt stöd till samhälleliga serviceanläggningar

haft stor betydelse för styrelsens inflytande på lokaliseringspolitikens

inriktning. Utan den nära kontakt med såväl näringsliv som statliga

organ, som erhålls genom handläggning av sysselsättningsfrågor, torde det

enligt kommittén bli svårt att få det gehör, som är nödvändigt vid behandlingen

av de dagsaktuella lokaliseringsfrågorna inom näringsliv och förvaltning.

Ett fristående lokaliseringsorgans möjligheter att påverka lokaliseringen

av företag skulle givetvis förbättras, menar kommittén, om organet finge beslutanderätt

i ärenden rörande bidrag, lån och kreditgarantier till företag.

Emellertid skulle ett remissförfarande av sådana ärenden till arbetsmarknadsstyrelsen

bli nödvändigt på grund av organets begränsade förutsättningar

att följa de aktuella sysselsättningsfrågorna. Även med ifrågavarande

befogenheter skulle därför enligt kommitténs mening ett fristående organ

medföra ringa vinst.

1 fråga om lokaliseringsorganets behov av kontakter med planmyndigheterna

i samhällsplaneringsfrågor, finner kommittén de organisatoriska

förändringar som skett inom planväsendet under senare år böra beaktas.

Dessa förändringar har medfört att inflytandet över bebyggelseplaneringen

i betydande omfattning kommit att ligga hos kommunerna samt hos organ

inom länsförvaltningen. Erfarenheterna har också visat, att granskningen av

generalplaner och regionplaner, som byggnadsstyrelsen för yttrande översänt

till arbetsmarknadsstyrelsen, biltills inte varit av större omfattning.

Däremot har rådgivningen till kommunerna och länsorganen i frågor, som

gällt konkreta åtgärder inom markplanering, bebyggelse och kommunika
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

lianer, varit en betydligt mera omfattande arbetsuppgift. Behovet av samordning

och samverkan mellan lokaliseringsorganet och planmyndigheterna

gör sig därför enligt kommitténs mening i första hand gällande i länen.

Kommittén har med anledning härav förutsatt, att de regionala lokaliseringsorganen

i ökad utsträckning skall kunna biträda kommunerna med

sådana utredningar och analyser av utvecklingen inom näringsliv och befolkning,

som kan tjäna till ledning i den kommunala planeringen.

Det heter vidare i kommitténs betänkande, att skapandet av ett »planverk»,

dit uppgifter rörande planfrågor, vattenvård, övrig naturvård och eventuellt

även uppgifter rörande administrativ indelning överfördes, sannolikt skulle

medföra fördelar för samordningssträvandena inom samhällsplaneringen

och därmed indirekt underlätta den lokaliseringsplanering, som skulle åvila

lokaliseringsorganet. De mycket viktiga planeringsuppgifterna inom väg-,

skol- och sjukvårdsväsendet samt bostadsförsörjnings- och arbetsmarknadsfrågorna

skulle dock komma att handläggas av särskilda fackorgan. Detta

skulle, framhåller kommittén, starkt begränsa fördelarna av att inordna

lokaliseringsorganet i ett nybildat planverk. Då dessutom en snabb lösning

av lokaliseringsverksamhetens organisationsfråga är påkallad, har kommittén

funnit, att det centrala organet inte bör organiseras som ett självständigt

ämbetsverk.

Vid övervägandet av frågan om att förlägga de lokaliseringspolitiska uppgifterna

till ett befintligt ämbetsverk avvisar kommittén tanken, att lokaliseringsverksamheten

skulle inordnas i byggnadsstyrelsen eller i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Övervägande skäl talar däremot enligt kommittén

för att lokaliseringsverksamheten även i fortsättningen inordnas i arbetsmarknadsstyrelsen.

Kommittén åberopar sålunda, att styrelsen har lång

erfarenhet av rådgivning i lokaliseringsärenden till företag och kommuner

samt att styrelsen bedrivit en omfattande utredningsverksamhet med lokaliseringspolitisk

inriktning. Styrelsen har därigenom erhållit goda kontakter

med andra samhällsplanerande myndigheter.

Av stor betydelse för bedömningen av organisationsfrågan är vidare, menar

kommittén, att arbetsmarknadsstyrelsen som eu av sina huvuduppgifter

har att kontinuerligt följa utvecklingstendenserna inom näringsliv och arbetsmarknad.

Detta underlättar givetvis den önskvärda kontakten i sysselsättningsfrågor

med såväl olika företag som arbetsmarknadens huvudorganisationer.

De arbetsmarknadsmässiga aspekterna har vidare en sådan betydelse

för utformningen av den konkreta lokaliseringspolitiken, att ett naturligt

samband får anses föreligga mellan denna och arbetsinarknadspoliliken.

Såväl arbetsförmcdlingsåtgärder som företagslokalisering bör sålunda

prövas, när det gäller att ta ställning till sysselsättningsfrågor av större vikt.

Ofta kan båda åtgärderna vara nödvändiga för att lösa sådana frågor.

Tillgången på arbetskraft är enligt vad kommittén betonar en betydelsetull

faktor vid valet av lokaliseringsort för industriföretag. En ingående

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

kännedom om utvecklingen på arbetsmarknaden i olika delar av landet

måste därför vara en uppenbar fördel för det organ, som skall handlägga

lokaliseringsfrågorna. En sådan överblick torde bli svårare att uppnå anser

kommittén, om lokaliseringsverksamheten förläggs till ett annat organ än

till arbetsmarknadsstyrelsen.

Vid sitt ställningstagande till organisationsfrågan har kommittén funnit,

att lokaliseringsverksamheten inom arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn

till ärendenas beskaffenhet, vikt och omfattning bör fördelas på tre byråer.

På grund av den samordnande funktion, som det centrala lokaliseringsorganet

kommer alt erhålla, föreslås den del av arbetsmarknadsstyrelsen,

som svarar för lokaliseringsverksamheten, erhålla en mera självständig ställning

än för närvarande. Lokaliseringsverksamheten bör därför ledas av en

avdelningschef, som sorterar direkt under generaldirektören.

Kommittén föreslår, att avdelningen får en lokaliscringsbyrå för rådgivning

och upplysning till företag i lokaliseringsfrågor, en låne- och bidragsbgrå

för ärenden rörande det statliga företagsstödet och en planeringsbyrå

lör planerings- och utredningsverksamheten. Den senare bör delas på tre

sektioner. Den första sektionen förutsättes skola sammanställa uppgifter

om näringar och branscher för lokaliseringsplanering och rådgivning i lokaliseringsfrågor.

Andra sektionen avses handha utredningar och uppgifter,

som har samband med planeringen i de centrala ämbetsverken och inom

Kungl. Maj :ts kansli. Tredje sektionen bör handlägga ärenden, som rör den

regionala lokaliseringsplaneringen.

Kommitténs organisationsförslag innebär, att arbetsmarknadsstyrelsens

lönekostnader för personal för lokaliseringsverksamhet enligt 1963 års lönner

skulle öka från 428 415 kr. till 1 541 088 kr. Antalet heltidsanställda befattningshavare

skulle öka från 21 till 62.

På grund av de nya, omfattande arbetsuppgifter inom lokaliseringsverk- •

samheten, bl. a. i form av bidrag och kreditstöd till industriföretag, som

läggs på arbetsmarknadsstyrelsen, föreslår kommittén att en särskild delegation,

lokaliseringsdelegationen, inrättas inom styrelsen. Delegationen avses

skola handha ärenden rörande bidrag, lån och lånegarantier. Frågor

rörande framställning till Kungl. Maj :t om anslag, lagstiftningsfrågor av

större vikt, andra frågor av större betydelse för lokaliseringspolitiken samt

ärenden rörande lokaliserings- och planeringsbyråernas personal och organisation

bör däremot handläggas av styrelsen i dess ordinarie sammansättning.

Delegationen bör dock tillerkännas rätt att yttra sig i frågor, som berör

delegationens verksamhetsområde, även om de skall avgöras av styrelsen

i vanlig ordning.

Delegationen föreslås bestå av generaldirektören (ordförande), avdelningschefen

för lokaliscringsärenden och sju av Kungl. Maj :t för en tid av högst

tre år utsedda ledamöter, representerande företagarna, arbetstagarna, kommunerna

och kreditväsendet.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. 5Iaj:ts proposition nr 185 år 196b

3. Det regionala organet

Allmänna synpunkter

Kommittén erinrar om att enligt vad 1947 års lokaliseringsutredning uttalade

länen, med hänsyn till deras administrativa funktioner, kunde anses

som lämpliga enheter för den regionala lokaliseringspolitiken. Då utredningen

tillmätte lokaliseringsplaneringen avgörande betydelse för de olika

former av samhällelig planering, som bedrevs i länen, borde, ansåg utredningen,

samordningen mellan dessa verksamheter inbördes och med lokaliseringsplaneringen

vara den kanske viktigaste uppgiften för det regionala

lokaliseringsorganet. Detta borde i förhållande till övriga statliga länsorgan

inta en auktoritativ ställning med goda möjligheter att följa länsorganens

liksom också de kommunala myndigheternas åtgöranden i lokaliseringsfrågor.

Det regionala lokaliseringsorganet borde vidare ha nära organisatorisk

anknytning till den myndighet, som utgjorde högsta instans för länets del i

fråga om bebyggelseplaneringen. Utredningen kom till den slutsatsen, att

ingen annan myndighet än länsstyrelsen kunde komma i fråga som lokaliseringsorgan

för länet.

Vidare erinrar kommittén om att, när lokaliseringspolitikens utformning

behandlades vid 1952 års riksdag, statsmakterna inte var beredda att ta

ställning till frågan om lokaliseringsverksamhetens organisation på länsplanet.

De därmed sammanhängande uppgifterna skulle sålunda enligt riksdagsbeslutet

tills vidare ombesörjas av länsstyrelserna, länsarbetsnämnderna,

lantbruksnämnderna och andra lokala organ med lokaliseringspolitiska

uppgifter. Detta provisorium motiverades med att erfarenheterna av det

centrala lokaliseringsorganets verksamhet borde avvaktas och att ett beslut

i frågan jämväl var beroende av länsstyrelsens blivande organisation.

De rön som gjorts beträffande lokaliseringsverksamheten under den tid,

som förflutit sedan 1952 års riksdagsbeslut, har, säger kommittén, klart

visat nödvändigheten av vidgade möjligheter, klarare riktlinjer och en fastare

organisation för lokaliseringsverksamheten på länsplanet. Kommittén

finner det angeläget, att dessa behov snarast tillgodoses.

De av 1947 års lokaliseringsutredning framförda synpunkterna på behovet

av en regional lokaliseringsplanering med länen som arbetsenheter har

enligt vad kommittén understryker alltjämt aktualitet. Den samhälleliga

lokaliseringsverksamheten får sålunda i hög grad anses vara beroende av eu

nära samverkan med de statliga myndigheter och kommunala organ, som

har ansvaret för samhällsplaneringen i övrigt. Genom sin auktoritet och

centrala ställning i länsförvaltningen måste enligt kommittén länsstyrelsen

anses vara det organ, som har de bästa förutsättningarna att samordna planeringsuppgifterna

på länsplanet. Under senare år har också denna samordnande

funktion hos länsstyrelsen blivit alltmer framträdande. Detta gäller

såväl planeringsåtgärder med direkt anknytning till lokalisering av

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196k

större företag som den utredningsverksamhet av översiktlig karaktär, som

bedrivits i ett flertal ''län. Kommittén har därför i likhet med 1947 års lokaliseringsutredning

funnit, att länen ntgör de lämpligaste enheterna för den

regionala lokaliseringsverksamheten samt att länsstyrelserna bör vara de

regionala lokaliseringsorganen.

Arbetsuppgifter

Länsstyrelsens viktigaste uppgifter i egenskap av regionalt organ för den

samhälleliga lokaliseringsverksamheten blir enligt kommittén dels utredningsverksamhet

och lokaliseringsplanering, dels rådgivning till länsorgan

och kommuner i lokaliserings- och planeringsfrågor, dels rådgivning och

upplysning till företag i lokäliseringsfrågor, dels ock behandling av ärenden

rörande stöd åt företag i samband med företagslokalisering.

Angående utredningsverksamheten och lokaliseringsplaneringen uttalar

kommittén, att till länsstyrelsens viktigaste uppgifter hör att under iakttagande

av den av statsmakterna fastställda lokaliseringspolitiska målsättningen

och i samråd med det centrala lokaliseringsorganet uppdra riktlinjer

för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten i länet. Detta förutsätter

tillgång till utförligt utredningsmaterial rörande befolkning och näringsliv

inom länets regioner, kommuner och viktigare orter. Grundmaterialet bör

kunna tillhandahållas av centrala myndigheter, främst det centrala lokaliseringsorganet.

Komplettering, aktualisering och vidare bearbetning av detta

material samt eventuella ytterligare utredningar bör däremot utföras av det

regionala organet.

I fråga om rådgivning till länsorgan och kommuner i lokaliserings- och

planeringsfrågor skall det enligt kommittén ankomma på länsstyrelsen i

egenskap av regionalt organ för lokaliseringsplaneringen att med bistånd av

det centrala lokaliseringsorganet sammanställa och bearbeta sådant statistiskt

grundmaterial, som erfordras för kommunernas översiktliga planering.

Därigenom, framhåller kommittén, möjliggörs en enhetlig tolkning av

data rörande befolknings-, sysselsättnings- och näringsförhållandena. Landstingen

behöver liknande uppgifter för planeringen av sjukvårdsanstalter och

yrkesskolor m. m., och den statliga länsförvaltningen är beroende av sådana

grundläggande fakta för bedömningen av frågor rörande bebyggelse och

bostadsbehov, lokalisering av allmänna institutioner, administrativ områdesindelning,

översiktlig vägplanering och — som i det följande kommer att

närmare beröras — för rådgivning rörande företagslokalisering.

Kommittén betonar betydelsen av en nära samverkan mellan kommunerna,

landstingen och länsstyrelserna i frågor, som rör samhällelig planläggning.

En fastare organisatorisk samverkan i dessa frågor, exempelvis i form

av ett planeringskontor, kan befinnas lämplig för att tillhandahålla landstinget

material för dess planering i frågor rörande serviceorganens lokali
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964-

sering och dimensionering samt primärkommunerna uppgifter i och för deras

planläggning.

När det gäller rådgivning och upplysning till företag i lokaliseringsfrågor

framhåller kommittén, att ansvaret härför bör åvila det centrala lokaliseringsorganet.

Detta kommer emellertid att för sin verksamhet vara beroende

av uppgifter om den kommunala servicen på tänkbara lokaliseringsorter och

av kommunernas möjligheter att lösa de planeringsfrågor, som en industrilokalisering

kan aktualisera. Uppgifter härutinnan bör tillhandahållas av de

regionala lokaliseringsorganen, d. v. s. länsstyrelserna, som genom sin planerings-

och utredningsverksamhet och sina kontakter med länsorgan och

kommuner har de bästa förutsättningarna att belysa lokaliseringsbetingelserna

och objektivt bedöma olika lokaliseringsalternativ inom länen.

Behandlingen av ärenden rörande stöd åt företag i samband med företagets

lokalisering föreslås av kommittén ske enligt följande huvudregler.

Ansökan om lån eller lånegaranti till industriföretag i utvecklingsområden

i samband med utbyggnad av befintlig verksamhet eller vid igångsättning

av ny produktion liksom ansökan om statligt bidrag i samband med

ny- eller tillbyggnad av industrianläggning i sådant område bör inges till

vederbörande länsstyrelse. Efter beredning har länsstyrelsen att med eget

yttrande vidarebefordra handlingarna till det centrala lokaliseringsorganet,

som beslutar i ärendet. I dessa ärenden bör företagareföreningens direktör

biträda länsstyrelsens utrednings- och planeringspersona''1 med erforderliga

undersökningar. I län med stora utvecklingsområden bör dock den företagsekonomiska

bedömningen åvila den expertis, som enligt kommitténs

förslag bör finnas vid länsstyrelserna i samma län.

Ansökan om kreditstöd inom övriga områden bör ställas till det centrala

lokaliseringsorganet, som efter utredning och remiss till länsstyrelsen i det

län, där lokaliseringen anses kunna komma till stånd, fattar beslut i ärendet.

Ansökan om lån, lånegarantier och bidrag, som avser belopp sammanlagt

överstigande 2 milj. kr., bör avgöras av Kungl. Maj :t. Ansökan bör dock

insändas till det centrala organet, som efter hörande av vederbörande länsstyrelse

med eget yttrande överlämnar ärendet till Kungl. Maj :t.

Stannar det regionala och det centrala organet i olika meningar skall

ansökan alltid underställas Kungl. Maj :ts prövning.

I ärenden rörande rörlighetsstimulerande åtgärder för att främja lokalisering

samt utbildningsbidrag förordar kommittén att arbetsmarknadsstyrelsen

skall fatta beslut, enär åtgärder av denna art i första hand bör grundas

på en bedömning av möjligheterna att rekrytera arbetskraft.

För att lokaliseringsverksamheten inom länen skall kunna bedrivas efter

enhetliga riktlinjer föreslås företagareföreningarna vid handläggning av

ärenden om statligt kreditstöd till hantverk och småindustri, som har betydelse

för lokaliseringen, samråda med länsstyrelsen. För att underlätta

föreningens ställningstagande bör länsstyrelsen i sådana ärenden bistå före
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

tagareföreningen med utredningsmaterial. Under dylika förhållanden torde

den nuvarande remitteringen av låne- och kreditgarantiärenden till länsarbetsnämnden

bli obehövlig.

Organisation

Arbetet med lokaliseringsuppgifterna på länsplanet kommer enligt kommittén

att bli av den art och beskaffenhet att de bör handläggas inom en

särskild sektion i länsstyrelsen. Utredningen föreslår en viss personell förstärkning

innebärande en kostnad om i runt tal 1,4 milj. kr. enligt 1963 års

löner.

För överläggningar i lokaliseringsfrågor av större vikt eller av mera principiell

betydelse bör enligt kommitténs mening i avvaktan på länsförvaltningsutredningens

förslag inom varje länsstyrelse inrättas ett särskilt organ

med rådgivande funktion, förslagsvis benämnt lokaliseringsråd. I lokalisei-ingsrådet

bör, förutom cheferna för länsstyrelsens plan- och lokaliseringssektioner,

ingå följande befattningshavare; nämligen lantbruksdirektören,

länsarbetsdirektören, länsarkitekten, länsbostadsdirektören, länsingenjören,

länsjägmästaren, länsläkaren, länsskolinspektören, vägdirektören och öveilantmätaren

ävensom direktörerna för företagareföreningen och hushållningssällskapet.

Som tidigare framhållits anser kommittén det angeläget

att också landstinget medverkar i lokaliseringsplaneringen samt att kontakt

upprätthålls med kommuner samt närings- och arbetsliv. Landstinget bor

därför utse två representanter i lokaliseringsrådet, varav den ene främst böi

företräda primärkommunala intressen. Vidare bör en representant för vardera

företagare och arbetstagare utses av länsstyrelsen och ingå i rådet.

I rådet föreslås landshövdingen vara ordförande med landssekreteraren

som ersättare.

I lokaliseringsrådet bör bl. a. behandlas frågor rörande utformningen a^

riktlinjer för lokaliseringspolitiken i länet, samordningen av de olika länsorganens

insatser inom samhällelig planering av betydelse för lokaliseringsverksamheten

samt samhällelig planering i samband med större industrilokalisering.

Beredning av ärenden rörande rådgivning och företagsstöd bör enligt

kommittén anförtros en arbetsgrupp bestående av chefen för lokaliseringssektionen

samt länsarbetsdirektören och direktören för företagareföreningen.

Härvid bör samråd ske med andra av föreliggande ärenden berörda länsexperter.

Remissyttranden a

Kommitténs uttalanden och förslag om att lokaliseringsfrågorna bör s a mordnas

på departementsnivå möter i allmänhet ingen gensaga

bland remissorganen. Flera av dessa utvecklar i stället med skärpa önskc
-

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

mål om att lokaliseringsfrågorna skall ledas i eller i direkt anslutning till

Kungl. Maj :ts kansli.

Enligt landsorganisationens uppfattning gynnas den industriella utvecklingen

bäst av en planmässig utbyggnad. Den planmässigt ledda utvecklingen

av näringslivet kräver en ledning i Kungl. Maj :ts kansli för att få den

nödvändiga samordningen. Arbetsmarknadspolitiken måste spela en central

roll i en expansiv näringspolitik. Den är enligt LO inte endast kompletterande

medel vid sidan av handels-, kredit- och skattepolitiska åtgärder för

att öka produktionsfaktorernas rörlighet. Den har även till uppgift att göra

den nödvändiga omställningen så smidig och smärtfri som möjligt. I själva

verket anser LO arbetsmarknadspolitikens förmåga att finna ny och lönsam

sysselsättning för den arbetskraft och det kapital, som frigörs genom strukturrationalisering,

utgöra gränsen för hur hårt denna kan drivas. Om inte

denna gräns skall dras alltför snävt, måste de sysselsättningsvårdande myndigheterna

förses med anslag och resurser av tillräcklig omfattning. En anpassning

av politikens praktiska innehåll till de aktuella behoven fordrar

dessutom ständigt nya initiativ och självständiga beslut med räckvidd och

betydelse långt utanför arbetsmarknadens område. Ansvaret härför kan

emellertid inte rimligen överlåtas till ett ämbetsverk. LO anser det därför

nödvändigt att ett särskilt departement inrättas för arbetsmarknadsfrågor.

Ett sådant sysselsättningsdepartement skulle även kunna anförtros uppgiften

att åstadkomma en samordning mellan kreditinstituten och samhället,

vad det gäller näringslivets strukturrationalisering.

Ett antal länsstyrelser åberopar andra skäl för att lokaliseringspolitiken

i större omfattning skall omhänderhas på departementsnivå. Eu förläggning

av den centrala lokaliseringsverksamheten till arbetsmarknadsstyrelsen

förutses nämligen kunna medföra att den arbetsmarknadsmässiga

aspekten blir den dominerande vid styrelsens handläggning av lokaliseringsfrågorna.

Det betonas att dessa hänger intimt samman med övrig samhällsplanering,

med vilken de bör samordnas i inrikesdepartementet eller i

fristående organ med direkt anknytning till regeringen. Denna uppfattning

har länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands,

Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län.

Enligt länsstyrelsens i Södermanlands län mening är lokaliseringspolitiken

avskild från arbetsmarknadspolitiken. Huvuddelen av de sysselsättningsåtgärder,

som vidtas av arbetsmarknadsverket måste av naturliga skäl

bygga på de överväganden, som den aktuella arbetskraftssituationen —

markerad av arbetslöshet i norr och behov av arbetskraft i söder — föranleder.

En aktiv lokaliseringspolitik måste däremot nödvändigtvis arbeta

mera långsiktigt och ta stor hänsyn till övrig samhällelig planeringsverksamhet.

Samordningen av lokaliseringsplaneringen med övrig planering är

sålunda högst angelägen. För de organ som skall leda detta arbete krävs

enligt länsstyrelsen att de får en självständig och auktoritativ ställning. Att

tilldela ett ämbetsverk av arbetsmarknadsstyrelsens typ en så central roll,

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

som kommittén föreslagit, kan medföra att sysselsättningsfrågorna dominerar

lokaliseringsverksamheten till förfång för andra och därtill väsentliga

synpunkter. Mot denna bakgrund ifrågasätter länsstyrelsen om inte

den centrala ledningen av lokaliseringspolitiken helt bör förläggas till inrikesdepartementet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar ett arbets- och industridepartement

i likhet med departementsorganisationen för exempelvis handel,

jordbruk och kommunikationer.

Svenska kommunförbundet finner det i avvaktan på eventuella utredningar

om ett särskilt riksplaneverk och då det endast är fråga om en femårig

försöksverksamhet, mest lämpligt att den centrala handläggningen av

lokaliseringsfrågorna hänförs till en arbetsenhet inom inrikesdepartementet.

Förbundsstyrelsen avstyrker därför kommitténs förslag om arbetsmarknadsstyrelsen

som centralt verk.

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund ifrågasätter också lämpligheten av att

knyta det centrala lokaliseringsorganet till arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt

förbundens uppfattning hade det varit önskvärt om också alternativet med

anslutning till inrikesdepartementet blivit föremål för behandling. Förbunden

förutsätter att den permanenta utformningen av lokaliseringsverksamhetens

centrala organisation efter en försöksperiod görs till föremål för förnyade

överväganden.

Kommerskollegium avstyrker, att ärenden av betydelse ur lokaliseringssynpunkt

alltid skall handläggas i samråd med chefen för det departement

under vilket det centrala lokaliseringsorganet hör. Avstyrkan sker av principiella

och sakliga skäl. Regeringsformen förutsätter, påpekar kommerskollegium,

att de statliga myndigheterna handlar självständigt inom ramen

för det uppdrag de fått genom statsmakternas eller Kungl. Maj :ts beslut.

Det förordade samrådet skulle i verkligheten leda till att besluten i de olika

ärendena fattades av departementschefen. Dessutom befarar kollegium att

systemet skulle bli tungrott och medföra krångel. En annan sak är att det

kan vara lämpligt, att avgörandet i ärenden som avser stora belopp skall

ligga hos Kungl. Maj :t och att beredningen av dessa ärenden anförtros en

särskild arbetsgrupp inom vederbörande departement.

Svenska teknologföreningen önskar, att en lösning av en del av organisationsfrågan

sökes i eu av staten och näringslivet gemensamt organiserad

enhet. Vissa utredningsuppgifter skulle därigenom kunna kontinuerligt tillföras

högt kvalificerad arbetskraft. Motsvarande fördelar torde kunna vinnas

om lokaliseringsorganet och näringslivets utredningsorgan samverkar

i gemensamma arbetsgrupper.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget om arbetsmarknadsstyrelsen

som centralt lokaliseringsorgan. Samtidigt efterlvses

dock klarare organisationslinjer såväl mellan arbetsmarknadsstyrel
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

sen och länsorganen som mellan styrelsen och kommerskollegium beträffande

handläggningen av kreditärendena. Med hänsyn till att kommitténs

förslag syftar till en femårig försöksverksamhet ifrågasättes på skilda håll

om det är nödvändigt att tillskapa en så stor personell organisation och

administration som föreslagits.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i huvudsak tillstyrker kommitténs organisationsförslag,

understryker för sin del, att de särskilda lokaliseringspolitiska

åtgärderna bör ses som ett med andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder

samordnat instrument. Detta måste gälla även i administrativt avseende.

Lokaliseringsärendena bör därför inte erhålla någon särställning

inom arbetsmarknadsstyrelsen. Ej heller bör en särskilt beslutande delegation

inrättas inom styrelsen för ifrågavarande ärenden. Om så befinnes påkallat

synes det lämpligare att en utökning sker av styrelsens ordinarie

sammansättning.

Enligt statskontorets åsikt talar starka skäl för att det centrala organets

byråer och sektionsindelning i arbetsmarknadsverket inte omedelbart slutgiltigt

fastställts. Härvid erinras bl. a. om att verksamheten avses bli begränsad

till en femårsperiod. Beträffande lokaliseringsdelegationen i verket

framhålles, att kompetensfördelningen mellan denna och den ordinarie

styrelsen är oklar. I övrigt har statskontoret inte någon erinran i organisationshänseende

annat än att personalen i arbetsmarknadsverket uppförs

på en stomplan.

Kooperativa förbundet vill på riksplanet ha ett rådgivande organ inneslutande

även de folkrörelseorganisationer, vilkas verksamhet omfattar industriell

och annan företagsamhet inom produktion och varuförmedling.

Samhällsplaneringens betydelse och centrala ledning hävdas i detta sammanhang

av byggnadsstyrelsen som erinrar om att frågan om planväsendets

centrala ledning alltjämt får betraktas som öppen. I avvaktan på en

utredning härom synes det inte vara något att erinra mot att lokaliseringsorganet

inordnas i arbetsmarknadsstyrelsen. Lokaliseringsplaneringen

måste, framhåller byggnadsstyrelsen, inordnas som ett led i den allmänna

samhällsplaneringen. Kommittén har enligt styrelsen underskattat behovet

av samordning på det centrala planet. Byggnadsstyrelsens råd för samhällsplanering

kan utan tvivel bidraga till en samordning på central nivå, men

detta är uppenbarligen inte tillräckligt. Ett direkt samarbete mellan planoch

lokaliseringsorgan är enligt byggnadsstyrelsens mening ofrånkomligt.

De former för samarbete som vuxit fram mellan byggnadsstyrelsen samt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen då det gällt att samordna bebyggelse och

trafikplaneringen torde därvidlag kunna tjäna som förebild.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att utformningen av det

centrala organet måste bli beroende av syftet med de föreslagna åtgärderna.

Är det fråga om en allmän planeringspolitik, där en avvägning mellan

kommunikationstekniska och bebyggelsegeografiska faktorer å ena sidan

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

samt naturskydds- och fritidsintressen å andra sidan blir tyngdpunkten,

torde ett särskilt organ böra skapas härför, där olika intressen är företrädda.

Är intresset begränsat till att gälla anskaffning av ett antal industrier till

vissa glesbygder eller vissa områden med ensidigt näringsliv i Norrland

och annorstädes bör arbetsmarknadsstyrelsen vara det lämpligaste centralorganet.

Men skolöverstyrelsen anser i likhet med kommittén att förutsättningar

saknas för ett »planverk». Förslaget att i arbetsmarknadsstyrelsen inordna

det centrala lokaliseringsorganet är dock diffust utformat. Bl. a. redovisas

inte kompetensfördelningen mellan fackämbetsverken och arbetsmarknadsverket.

Genomföres förslaget torde det komma att väsentligt försvåra för

vederbörande fackämbetsverk att bedriva en konsekvent planering på längre

sikt. Överstyrelsen, som inte delar utredningens negativa uppfattning om

den hittillsvarande samverkan i lokaliseringsfrågor olika ämbetsverk emellan,

anser att de lokaliseringspolitiska aspekter som samhället med rätta

vill lägga på skolfrågorna har beaktats och framdeles kan beaktas inom ramen

för det samarbete som äger rum. Under sådana omständigheter finner

överstyrelsen, att utredningens förslag, vilket torde medföra en väsentligt

mera tidsödande och för kommunerna svåröverblickbar handläggning, inte

bör genomföras.

På grund av det nära sambandet mellan verksamheten vid statistiska

centralbyrån och vid ett lokaliseringsorgan i utbyggt skick finner statistiska

centralbyrån det angeläget att fasta samarbetsformer och en såvitt möjligt

klar arbetsfördelning skapas mellan detta organ och centralbyrån. Utan att

ta ställning till den på sikt lämpliga dimensioneringen av lokaliseringsorganct

förordar centralbyrån, med hänvisning till förut redovisade principiella

överväganden, att lokaliseringsorganet förstärkes successivt. Härvid

bör utbyggnaden i en första etapp koncentreras till de delar av verksamheten,

som hänför sig till kartläggningen av befolkningen, näringsliv och

samhällsservice. Liknande uttalanden göres av svenska kommunförbundet

samt länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Västerbottens län menar, att frågan om eu decentralisering

av den statliga förvaltningen till regionala organ är en lokaliseringsfaktor,

som inte bör förbises. En väsentlig förstärkning av de regionala organens

myndighet genom decentralisering av beslutanderätt skulle enligt länsstyrelsens

uppfattning säkerligen medverka till en jämnare fördelning av

företagsamheten i landet. Länsstyrelsen i Östergötlands län bar uttryckt

eu liknande uppfattning.

Några remissorgan är inte tillfredsställda med kommitténs avvägningar

i ansvaret för handläggandet av de ekonomiska ärendena. Sålunda uttalas

tveksamhet inför tanken att två centrala organ skulle besluta i ärenden av

samma karaktär.

Kommerskollegium bar inte kunnat bilda sig en säker mening, huruvida

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196 k

kommerskollegium enligt kommittén alltjämt skall vara centralt organ i

en statlig kreditgarantiverksamhet av nuvarande art. Kollegium motsätter

sig en ordning, som skulle innebära att två centrala organ var för sig skulle

besluta i ärenden av samma karaktär. Därest kommitténs långtgående förslag

skulle godtas bör arbetsmarknadsstyrelsen vara det direkta organet

för lokaliseringsverksamheten. Skulle däremot kommerskollegiets förslag genomföras,

innebärande att företagsstödet skulle bedrivas efter i stort sett

samma grunder som nu, blir frågan tveksam. För den händelse tonvikten

också i fortsättningen anses böra ligga på den företagsekonomiska sidan,

talar övervägande skäl för att kollegium alltjämt bör administrera verksamheten.

Är däremot avsikten att tyngdpunkten skall ligga på den sysselsättnings-

och arbetsmarknadspolitiska sidan, finner kollegium att verksamheten

skall överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen. I båda fallen förutsätter

kollegium att samråd sker mellan de båda verken.

Det förefaller 1962 års företagareföreningsutreiining synnerligen tveksamt

om det kan vara rationellt att låta två så närbesläktade stödformer som

de nu befintliga respektive av kommittén föreslagna nya garantierna centralt

handläggas av olika myndigheter. Vid ett genomförande av kommitténs förslag

vore en tänkbar utväg att överflytta industrigarantilånen från kommerskollegium

till arbetsmarknadsstyrelsen för att där ingå som ett komplement

till dess strikt lokaliseringspolitiskt inriktade garantilåneverksamhet.

Liksom hittills skulle enligt denna ordning de flesta framställningar

om lånegarantier initieras genom företagareföreningarna. Dessa »allmänna»

lånegarantier skulle alltjämt kunna betecknas som en del av företagareföreningarnas

kreditstödjande funktioner.

Företagareföreningarnas förbund förutsätter, att frågan om sammanförande

av den centrala handläggning, som kan bli erforderlig, av båda stödformerna,

till ett och samma organ aktualiseras vid den föreslagna försöksperiodens

slut. Först vid denna tidpunkt, då även pågående utredning

rörande företagareföreningarnas organisation och verksamhet slutförts, bör

ställning tas till frågan om det centrala lokaliseringsorganet. Åtskilliga skäl

synes tala för att ett fristående organ bör väljas. Dels bör den beslutade

översynen av arbetsmarknadsstyrelsen avvaktas, dels bör viss erfarenhet

genom försöksverksamheten vinnas innan slutlig ställning tas till organisationsfrågan.

En radikal decentralisering av beslutanderätten i hithörande

ärenden bör dock enligt förbundet framför allt eftersträvas, varigenom de

centrala organens handläggning kan reduceras till en inspekterande, vägledande

och rådgivande verksamhet.

Remissopinionen ställer sig övervägande positiv till kommitténs förslag

att länsstyrelsen skall vara regionalt lokaliseringsorgan i

samverkan med länsarbetsnämnd, företagareförening och övriga berörda

länsorgan. Några avvikande meningar finns dock; enligt dessa bör länsarbetsnämnden

vara det regionala lokaliseringsorganet.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 185 år 1064 151

Åtskilliga länsstyrelser avvisar förslaget om en separat lokaliseringssektion

och förordar, att lokaliseringsverksamheten ingår som en del av de

uppgifter som åvilar planeringssektionen inom länsstyrelsen. Från några

håll efterlyses alternativa lösningar till kommitténs förslag rörande handläggningen

av lokaliseringsärendena.

Länsförvaltningsutredningen anser det vara av vikt att se och bedriva

lokaliseringsverksamheten inte som en isolerad samhällelig verksamhet

för sig utan som en del av samhällsplaneringen i stort. Vid behandling av

frågan om den lämpliga formen för länsförvaltningens framtida organisation

med avseende på samhällsplaneringen har utredningen funnit starka

skäl för att tyngdpunkten i den översiktliga samhällsplaneringens utrednings-

och samordningsfunktion skall ligga på regional nivå. Även beslutsfattandet

synes böra förläggas dit så långt detta är förenligt med å ena sidan

behovet av centralt givna allmänna riktlinjer och handlingsramar och av

att åt central instans förbehålla avgörandet i särskilt betydelsefulla ärenden

eller i ärenden, där riksenhetlig bedömning är av vikt, samt å andra sidan

kravet på lokal, kommunal eller enskild beslutsrätt och ansvarighet. Länsförvaltningsutredningen,

som ännu inte tagit ståndpunkt i frågan om länsförvaltningens

organisation när det gäller till samhällsplaneringen hörande

uppgifter, har i avvaktan härpå ingen erinran mot att länsstyrelsen blir

regionalt lokaliseringsorgan. Utredningen förordar dock att organisationen

inte betraktas som definitiv och sålunda bindande för länsförvaltningsutredningen

i dess fortsatta arbete.

Kommers kollegium, landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund föredrar länsarbetsnämnden som regionalt

lokaliseringsorgan. Kommerskollegium anser sålunda, att länsstyrelserna

inte bör göras till lokalorgan och därmed underställas arbetsmarknadsstyrelsen.

Det ligger närmare till hands att länsarbetsnämnderna får påta sig

de uppgifter kommittén föreslagit och därvid svara för det samråd med

lokala myndigheter samt enskilda som kan vara erforderligt. Skulle kommerskollegium

bli det centrala verket, förordar kollegiet att företagareföreningarna

väljs som lokala organ.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner det

inte motiverat, att länsstyrelsen utöver samordning av olika planeringsuppgifter

som har samband med lokaliseringsverksamheten också skall ta befattning

med konkreta lokaliseringsärenden, som angår enskilda företag.

Den rådgivning och upplysning i lokaliseringsfrågor lill företag, som kan

bli aktuell på länsplanct, bör enligt arbetsgivareföreningen och industriförbundet

ombesörjas av länsarbetsnämnden i nära samverkan med arbetsmarknadsstyrelsen.

Härigenom kan företagens behov av allsidig information

om lokaliseringsförutsättningarna i olika orter, såväl inom som utom

länet, tillgodoses. Även den sakkunskap rörande näringslivet, som finns

t. ex. inom handelskamrarna, bör kunna utnyttjas för ändamålet. Det ligger

närmast till hands att länsarbetsnämnden för utföra de förberedande utred
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1064

ningar som behövs för behandlingen av ärenden rörande statliga kreditgarantier.

Skulle emellertid länsstyrelsen anses böra medverka vid behandlingen

av kreditgarantiärenden, kan arbetsgivareföreningen och industriförbundet

ej ansluta sig till förslaget att ansökan om statlig kreditgaranti

automatiskt skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, så snart länsstyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen stannar i olika mening. Enligt organisationernas

uppfattning bör det i stället ankomma på sökanden att hos Kungl.

Maj :t besvära sig över arbetsmarknadsstyrelsens beslut. Därjämte bör styrelsen

efter eget beprövande kunna hänskjuta ett kreditgarantiärende till

avgörande hos Kungl. Maj :t.

Enligt riksbanksfullmäktige uppkommer problemet om länsstyrelserna,

med den naturliga inriktning på respektive läns egna intressen de har, kan

väntas ha förutsättningar att företa de grannlaga avvägningar som de lokaliseringspolitiska

ställningstagandena ofrånkomligen kommer att visa sig

innefatta, både med hänsyn till de lokala intressekollisioner som måste

uppstå och de vidare ekonomiska perspektiv som nödvändigtvis måste anläggas.

Fullmäktige ställer frågan, om inte länsstyrelsernas uppgifter borde

begränsas till en ledning och samordning av det samhällsplaneringsarbete

som bedrivs av olika länsorgan och av kommunerna, medan frågorna rörande

näringslivets lokalisering i huvudsak borde handläggas av det centrala

organet.

Företagareföreningarnas förbund förutsätter, att 1962 års företagareföreningsutredning

närmare utreder formerna för handläggningen inom föreningarna

av ärenden rörande stöd åt företag i samband med företagslokalisering.

En decentralisering av beslutanderätten i dylika ärenden till företagareföreningarna

och/eller länsstyrelserna bör enligt förbundets uppfattning

ske.

1962 års företagareföreningsutredning tar för givet att den företagsekonomiska

sakkunskap som finns företrädd inom företagareföreningarna så

långt detta är praktiskt lämpligt nyttiggöres i samband med länsorganets

behandling av de olika frågor som uppkommer. Utredningen anser det dock

lika klart att företagareföreningarna ej ensamma kan representera den företagsekonomiska

bedömningen av ärendena. Klarhet bör enligt utredningen

skapas rörande kommitténs förslag att företagareföreningen skall

samråda med länsstyrelsen vid handläggning av ärenden om statligt kreditstöd

till hantverk och småindustri, som har betydelse i lokaliseringssammanhang.

Företagareföreningarna bör vid utlämnandet av direktlån ha att

inom ramen för fastställda lånebestämmelser självständigt fatta det slutliga

avgörandet beträffande det enskilda låneärendet. Däremot är det naturligt

att — för det fall frågan om beviljandet av lånegaranti aktualiseras —

länsorganet skall inkopplas före det slutliga avgörandet i det centrala

organet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län markerar, att rådgivning och upplys
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

ning till företag i lokaliseringsfrågor samt beslutanderätten angående stödåtgärder

i största möjliga utsträckning bör anförtros företagareföreningarna,

vilka på grund av sin verksamhet har den största erfarenheten av dylika

ärenden. Om nämnda uppgifter anförtros företagareföreningarna i samråd

med länsstyrelserna och andra länsorgan vinnes även samordning med det

statliga stödet till småindustri och hantverk.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län föreslår att de centrala

besluten vad avser såväl föreslagna lån och garantier som sådana,

vilka förmedlas av företagareföreningarna, skall fattas av samma myndighet.

Vidare föreslår länsstyrelserna att den mera bankmässiga handläggningen

av det föreslagna kreditstödet ombesörjes av företagareföreningarna,

vilka förskaffat sig en aktningsvärd erfarenhet i hithörande frågor. Länsstyrelserna

understryker vidare att det redan på utredningsstadiet bort

redovisats en klarare fördelning av arbetsuppgifterna mellan de centrala

och lokala organen.

I de organisatoriska frågorna intar länsstyrelsen i Västerbottens län den

ståndpunkten att låne- och bidragsverksamheten bör samlas under ett

centralt organ. Den genom företagareföreningarna förmedlade statsgarantilåneverksamheten

bör överföras till arbetsmarknadsstyrelsen. Den av utredningen

föreslagna gränsen 2 milj. kr. för att lån, lånegarantier och bidrag

skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, anser länsstyrelsen vara för låg.

Det väsentliga är att ärenden där centrala och regionala myndigheter har

olika mening underställs dylik prövning.

Kommitténs förslag om lokaliserings råd och deras sammansättning

har föranlett skiftande kommentarer. Vissa remissorgan föreslår att rådet

skall utökas med representanter från andra håll än kommittén förordat.

Från näringslivets sida vill man ha en bättre anknytning till näringslivet

genom företrädare därifrån. Även från kommunalt håll vill man ha större

inflytande. Några länsstyrelser anser, att det inte finns skäl till särskilda

lokaliseringsråd och hänvisar till befintliga s. k. länsråd.

Byggnadsstyrelsen hävdar att lokaliseringen i alltför hög grad behandlats

som en gentemot samhällsplaneringen i övrigt fristående fråga. Enligt

byggnadsstyrelsens bestämda mening bör lokaliseringsfrågorna behandlas på

samma sätt som alla andra planfrågor inom länsstyrelsen. Det naturliga

synes därför vara att de behandlas inom ramen för de nuvarande länsråden,

vilka vid behov kunde förstärkas med företrädare för ytterligare intresseområden.

Bostadsstyrelsen har i princip samma uppfattning och anför att lokaliseringsrådet

bör tjäna som ett organ för översiktlig, fortlöpande samhällsplanering.

Länsförvaltningsu t redningen ifrågasätter om inte den grupp av personer,

representerande landsting, kommuner och näringsliv, vilka enligt kommit
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

tens förslag skall ingå i lokaliseringsrådet, måste utökas och ges en bredare

förankring för att länsstyrelsen skall få de samråds- och kontaktmöjligheter

iltåt som otvivelaktigt är önskvärda och behövliga, om länsstyrelsen

skall nå goda resultat i sin lokaliseringsplanering. Hur än det rådgivande

organet konstrueras måste det emellertid vara ett provisorium intill dess

frågan om lekmannamedverkan i länsstyrelsen behandlats av länsförvaltningsutredningen

och blivit föremål för statsmakternas beslut.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att med hänsyn till det samrådsförfarande

som redan tillämpas i form av s. k. länsråd synes inte tillräckliga

skäl föreligga att inrätta särskilda lokaliseringsråd.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att endast primärkommunala företrädare

bör ingå i lokaliseringsrådet. Länsstyrelsen skulle också kunna

tänka sig den ordning, att ett statligt lokaliseringsråd ej inrättades men

att efter överenskommelse med kommunförbunden dessa åtog sig att utse

ett kommunalt lokaliseringsråd som organ för samråd med länsstyrelsen

i lokaliseringsfrågorna.

Sveriges lantbruksförbnnd, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund är inne på delvis samma tankegång.

Organisationerna anser det föreslagna lokaliseringsrådet ha fått en alltför

expertbetonad sammansättning. Ett starkare lekmannainflytande synes

vara befogat, och förbunden föreslår därför att i lokaliseringsråden skall

in§å ytterligare två av landstinget valda representanter samt att länsstyrelsen

utöver en representant för vardera företagare och arbetstagare skall utse

en representant för de privata jord- och skogsbruksintressena.

Svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska kommunförbundet

hävdar, att den regionala planeringsverksamheten bör anförtros

åt ett kommunalt organ, sammansatt med representanter för primärkommuner

och landsting och nära samarbetande med de statliga planeringsmyndigheterna.

Enligt landstings- och kommunförbunden torde ett på kommunal

grund uppbyggt planeringsorgan inte lämpligen kunna utrustas

med befogenheter i fråga om den rent företagsekonomiska prövningen av

olika industriprojekt, och inte heller torde det böra svara för den ekonomiska

förvaltningen av de statliga medel som skall disponeras för lokaliseringsstödjande

åtgärder. Tänkbart är under sådana förhållanden att företagareföreningarna

anförtros dessa uppgifter, vilket i så fall finge beaktas

av företagareföreningsutredningen. Förbundsstyrelserna kan inte finna att

två av landstinget utsedda representanter i lokaliseringsrådet med hänsyn

till rådets sammansättning i övrigt kan ge det medinflytande i det regionala

planeringsarbetet, som rätteligen motiveras av de stora insatser såväl

primärkommuner som landsting måste göra. Ett utan djup förankring i

den kommunala demokratin med dess folkvalda förtroendemän arbetande

planeringsorgan på länsplanet medför, att länets befolkning kommer att

helt sakna inflytande i för dem och det samhälle de lever i så avgörande

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

frågor som den långsiktiga samhällsplaneringen och olika samhällsfunktioners

fördelning på olika orter och delar av länet. En planering så att

säga ovanför huvudet på invånarna och praktiskt taget helt i händerna på

tjänstemän låter sig enligt förbundens förmenande svårligen förenas med

den kommunala självstyrelsen.

Svenska bankföreningen varnar för att överdriva utredningsverksamheten

på länsplanet. Det viktigaste är att man snabbt tar till vara alla föreliggande

möjligheter att nå konkreta resultat. Därvid är det enligt föreningens

uppfattning av stor betydelse att en intim kontakt upprätthålls med

näringslivet. Om det tilltänkta rådet kommer till stånd bör i detta ingå ett

större antal företagarrepresentanter än kommittén förutsatt. Detta förefaller

bankföreningen mera angeläget än att i rådet medta vissa av de befattningshavare

på länsplanet, som kommittén ansett böra vara självskrivna

ledamöter. Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att lokaliseringsrådet

bör få en större representation från näringslivet än den föreslagna,

bl. a. genom representanter för näringsorganisationer och företag

inom länet, medan tjänstemännen mera intar ställningen såsom rådgivande

experter.

Som ytterligare exempel på förslag om representation i lokaliseringsrådet

må nämnas, att skogsstyrelsen vill ha skogliga representanter i de

skogsbetonade länens lokaliseringsråd. Kooperativa förbundet föreslår, att

den konsumentkooperativa rörelsen blir representerad. Överbefälhavaren

finner att det med hänsyn till försvarspolitiska målsättningar är av väsentlig

betydelse att berörda militära myndigheter i god tid under överläggningsskedena

bereds tillfälle att deltaga. I lokaliseringsrådet bör försvårsområdesbefälhavaren

vara representerad. För Norrbottens och Gotlands del

bör representanten dock vara militärbefälhavaren.

IV. LÄNSUTREDNINGEN FÖR JÄMTLANDS LÄN

Utredningen

A. Befolkning och näringsliv

Folkmängden i Jämtlands län som år 1963 uppgick till 134 200 har sedan

1953, då länet hade sin största folkmängd, minskat varje år och i en i stort

sett alltmer ökad takt. Mellan åren 1953 och 1963 uppgick folkminskningen

till ca 11 000 personer. Befolkningen är relativt koncentrerad till storsjöbygden.

En tredjedel av länets befolkning bor inom en 2-milsradie från

Östersund och ca 60 procent inom eu 6-inilsradie från staden. Östersunds

stad samt Frösö och Svegs köpingar är i huvudsak de enda kommuner som

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196k

haft folkökning, medan folkmängden i Ströms och Bräcke kommuner i stort

sett varit konstant. Övriga kommuner i länet har fått vidkännas folkminskning.

Länets flyttningsförluster har under senare år varit både procentuellt och

absolut sett större än i något annat norrlandslän. Flyttningsförlusterna har

nästan enbart berört de yngre åldrarna.

Av den förvärvsarbetande befolkningen i länet sysselsattes ar 1960 nära

en tredjedel i jord- och skogsbruk — en högre andel än i något annat län.

Samtidigt uppgick andelen industrisysselsatta till endast knappt 15 procent

mot 36 procent i riket som helhet. Det totala antalet förvärvsarbetande har

sedan år 1950 minskat mycket kraftigt. Detta sammanhänger med en kraftig

minskning av antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk som

inte kompenserats av en motsvarande sysselsättningsökning inom stadsnäringarna.

Andelen förvärvsarbetande inom industrin når inte i någon kommun

upp till riksmedeltalet. I jordbrukskommunerna är folkminskningen

störst, befolkningsstrukturen mest snedvriden, medelinkomsten lägst och

den ekonomiska utvecklingen sämst.

Enligt lansutredningens befolkningsprognos för länet, som bygger på antagandet

att inga särskilda åtgärder vidtas, skulle folkmängden år 1975

uppgå till 118 900 invånare, en minskning med ca 17 000 från 1962. De

tätorts- och industrifattiga kommunerna har antagits få fortsatt folkminskning

och befolkningens åldersstruktur kommer att bli mycket ogynnsam

i dessa kommuner.

En undersökning rörande lantbrukets struktur visar att mer än hälften

av länets brukningsenheter över två ha finns i storleksgruppen 2—5 ha åker

samt att två tredjedelar av de verksamma brukarna är 50 år och äldre. Länsutredningen

karakteriserar den nuvarande ägoanordningen i såväl jordbruksjorden

som skogsmarken som otillfredsställande.

Från skogen, jordbruket, de geologiska förhållandena och vattenkraften

kan enligt länsutredningen en råvaruförsörjning erhållas för industriell

förädling inom länet. Länsutredningen har också företagit en undersökning

av fraktkostnaderna, av vilken framgår att industrier i länet har högre

sammanlagda transportkostnader på grund av de långa avstånden till de

inhemska avsättningsområdena och på grund av den obetydliga avsättningsmarknaden

i Jämtlands län. Denna olägenhet förklaras dock kunna avhjälpas

med ökad zontariffering på järnvägarna och en avpassning av produktionen.

Produktionen bör inriktas på varor som vid avsättningen kräver

litet befolkningsunderlag (den lokala marknaden) samt vidare på högvärdiga

varor. Produktion av högvärdiga varor i Jämtlands län kan enligt utredningen

ske utan att företagens konkurrensförmåga av fraktkostnadsskäl

blir sämre än om produktionen varit förlagd till syd- eller mellansverige.

Produktionen kan dessutom inriktas på varor som kan finna en

proportionsvis större avsättning i Norrland, t. ex. maskiner och verktyg till

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

pappers-, massa- och sågverksindustrin, verktyg och redskap för skogsbruket

samt varor som betingas av klimatet i Norrland.

Fraktkostnaderna beträffande transitotrafiken via hamnar vid Trondhcimsfjorden

har av länsutredningen gjorts till föremål för ingående studier.

Denna trafikled utnyttjas ganska mycket av länets näringsliv men

under normala år endast i obetydlig utsträckning av företag utanför länet.

Ungefär hälften av länets järnvägstransporterade export går över Storlien.

Transitotrafiken är utpräglat enkelriktad. Transitotrafiken år 1960

från Sverige omfattade 56 551 ton mot endast 722 ton till Sverige. Eftersom

exportindustrin i Jämtlands län måste konkurrera på världsmarknaden med

bl. a. norrländska kustindustrier, blir fraktkostnaderna vid export via

Trondheim av stor betydelse.

Länsutredningen anmärker att fraktpriserna från Trondheimsfjorden

förefaller ligga anmärkningsvärt högt. Samtliga fraktpriser från Trondheimsfjorden

till västeuropeiska hamnar — med undantag av de till Englands

västkust — ligger högre än de från Sundsvall.

Av en av länsutredningen verkställd inventering av produktionsfaktorerna

i länet framgår att tillgången på industrimark synes vara förhållandevis

god. Vattentäkts- och recipientförhållandena är jämfört med dem i

mellersta och södra Sverige mycket goda. Elkraftspriset är lågt genomsnittligt

sett. Arbetslönerna synes inte vara särskilt höga, trots att länet tillhör

ortsgrupperna 4 och 5. Detta anses bero på mindre löneglidning än i andra

delar av landet. Tillgången på arbetskraft i länet beräknas bli mycket god.

Det lokala skattetrycket är högt; ingen kommun har en utdebitering som

ligger under riksgenomsnittet. Tillgången på reparationsservice för industrin

bedömes vara god och behöver således inte bli ett hinder för nylokaliseringar

inom länet. Ifråga om allmän och kommersiell service är ett flertal orter i

förhållande till sin folkmängd väl försedda med serviceanordningar.

Turistnäringen är enligt länsutredningen av mycket stor ekonomisk betydelse

för länet. Skatteunderlaget från turistnäringen motsvarar 2,4—3,2

procent av länets totala skatteunderlag.

För taxeringsåret 1960 var den beskattningsbara inkomsten per invånare

i länet endast 2 233 kr., medan den för hela riket var nära 60 procent högre.

Av norrlandslänen hade Jämtlands län den lägsta medelinkomsten per invånare.

Enligt utredningens beräkningar skärps skillnaderna i skattekraft mellan

länet och riket som helhet. Medelinkomsterna, medelförmögenheterna och

antalet skattekronor per invånare ökar i betydligt långsammare takt än i

hela landet.

Länets landskommuner har väsentligt högre utgifter för undervisning

och socialvård per invånare än rikets landskommuner. I många kommuner

heror de stora utgifterna för undervisning på att de långa avstånden medför

höga kostnader för skolskjutsar och skolhem. Eftersom befolkningen blir

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196b

allt äldre i förhållande till riksgenomsnittet blir utgifterna för socialvården

alltmer betungande.

TiHgången på riskvilligt kapital är begränsad i Jämtlands län, vilket

utgör ett hinder vid företagsetablering. Ett lösande av kapitalfrågan är enligt

länsutredningen av väsentlig betydelse för en utveckling av länets näringsliv.

Enligt länsutredningens befolkningsprognos skulle befolkningen i åldern

15—64 år mellan 1960 och 1975 minska med 19 396 personer eller med 21,6

procent. Under samma tidsperiod beräknas hela rikets befolkning i denna

åldersgrupp öka med 5,4 procent. Folkminskningen i Jämtlands län får

till följd att den i länet kvarblivande befolkningen får en allt tyngre försörjningsbörda

om inga särskilda åtgärder vidtas. Som exempel på de negativa

konsekvenserna nämner länsutredningen en försämrad tillgång till

allmän och kommersiell service, ökande utgifter för t. ex. socialvård och

skolväsen, ökande skatter, risk för värdeminskningar hos allmänna investeringar

i länet, sjunkande medelinkomster och medelförmögenheter i relation

till utvecklingen i hela riket m. in. Den — till följd av den stora folkminskningen

— försämrade servicen för befolkningen kan i sin tur leda till ökad

avflyttning.

B. Förslag till åtgärder

Utredningen framhåller inledningsvis att det såväl för att skapa bättre

balans mellan samhällets utgifter och inkomster i Jämtlands län som för

att skapa bättre levnadsförhållanden för den i länet kvarblivande befolkningen

är angeläget att snara och förhållandevis radikala åtgärder vidtas för

länet. De av utredningen föreslagna åtgärderna syftar dels till en förbättring

av den kommunala ekonomin, dels till en utbyggnad av näringslivet.

1. Åtgärder för att förstärka kommunernas ekonomi

Utredningen framhåller att en omställning av länets näringsliv som ökar

skattekraften i kommunerna endast kan ske på längre sikt. Under en övergångsperiod

måste åtgärder vidtas från statens sida som direkt förbättrar

den kommunala ekonomin i länet. Länsutredningen föreslår i avvaktan på

resultatet av 1958 års skatteutjämningskommittés arbete endast en skatteutjämning

på sådant sätt, att kommuner med skattekraft understigande medelskattekraften

för riket erhåller statsbidrag i sådan omfattning, att medelskattekraften

för riket uppnås. Dessa bidrag förutsättes utgå till såväl

primärkommuner som landstingskommuner. Länsutredningen föreslår vidare

att Jämtlands län beträffande skattelindringsbidrag sättes i samma

bidragsgivningsklass som Norrbottens län och lappmarksdelen av Västerbottens

län.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

159

2. Åtgärder för näringslivets utbyggnad

Länsutredningen föreslår att snara och förhållandevis omfattande åtgärder

vidtas av statsmakterna i syfte att bygga ut näringslivet i länet. De förslag

som länsutredningen framlägger har delats upp i dels allmänna åtgärder

för näringslivets utbyggnad, dels särskilda åtgärder för olika näringsgrenar.

De allmänna åtgärderna omfattar dels förslag i syfte att öka kapitaltillförseln

till länets näringsliv, dels åtgärder för kommunikationsväsendet, dels

ock övriga allmänna åtgärder för näringslivets utbyggnad.

Kapitaltillförseln

Enligt länsutredningen är det uppenbart att kapitaltillgångarna inom

Jämtlands län är så ringa att de inte förslår till önskvärda investeringar och

företagsetableringar. Visserligen kan riskvilligt kapital i och för sig tillföras

länet från andra delar av landet, men det torde, anser utredningen,

i första hand söka sig till regioner, där större kapitalägare finns och där

möjligheterna till mera omfattande självfinansiering av investeringarna därför

är gynnsammare än i Jämtlands län.

Liksom erfarenheterna visat från Nord-Norge är det enligt utredningen

inte tillfyllest att på olika sätt uppmuntra småföretagsamheten i länet. Det

torde därtill vara nödvändigt att få till stånd en eller flera storindustrier,

vilka i sin tur kan ge upphov till ett välutvecklat underleverantörssystem

och dessutom verksamt bidra till en bättre industriell miljö för nya företag.

Det förefaller länsutredningen ofrånkomligt, att statsmakterna bidrar

till lösandet av kapitalfrågan för länets näringsliv. Utredningen föreslår därför

en särskild utbijggnadsfond för näringslivet i Jämtlands län och därmed

likställda områden, ett spörsmål som länsutredningen förutsätter att kommittén

för näringslivets lokalisering kommer att behandla.

Länsutredningen föreslår dessutom att ytterligare risktäckningsmedel

om 400 000 kr. tillföres länets företagareförening för att föreningen i önskad

utsträckning skall kunna medverka vid finansieringen av ökad industriell

sysselsättning.

Länsutredningen anlägger även synpunkter på lämpligheten att använda

skattelagstiftningen som hjälpmedel för att underlätta privata investeringar

i s. k. problemområden. Eventuellt negativa verkningar på konkurrenssituationen

torde kunna elimineras om lagstiftningen utformas så, att tidigare

etablerade företag erhåller ifrågavarande fördelar ur skattesynpunkt vid nyinvesteringar

i problemområden. I första hand föreslår länsutredningen att

avsättningar som görs till investeringsfonder bör få tagas i anspråk för investeringar

i problemområden utan hänsynstagande till konjunkturläget.

Länsutredningen betonar angelägenheten av att den nya lagstiftningen får

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

en sådan tillämpning att en utvidgad företagsamhet i s. k. problemområden

verkligen kan komma till stånd.

För att skapa ännu starkare incitament för nyinvesteringar i kapitalfattiga

områden föreslår länsutredningen vidare införande av en särlagstiftning,

enligt vilken direkt avsättning till kostnadsutjämningsreserv (lokaliseringsfond)

för senare investering i utflyttningsområden bör möjliggöras. Vid

avsättning till kostnadsutjämningsreserv bör enligt utredningen inte krävas

insättning av kontanta medel å räntelöst konto i riksbanken. Avsättning till

kostnadsutjämningsreserv skulle således innebära vissa ränte- och likviditetsförmåner

jämfört med avsättning till konjunkturutjämningsfond. Samma

regler skulle gälla för avsättning till kostnadsutjämningsreserv som enligt

1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Avsatta medel bör endast få tagas i anspråk för avskrivning å nyinvesteringskostnader

i byggnader, anläggningar och maskiner i utflyttningsområden.

Av ianspråktagen fondavsättning bör 80 procent få användas för direkt

avskrivning å nyinvesteringskostnaden, medan resterande del överföres till

vinst- och förlustkontot som skattefri intäkt. Enligt utredningen bör avsättningar

till kostnadsutjämningsreserv i första hand få tas i anspråk för investeringar

i områden som uppvisar en relativt sett mycket låg inkomst- och

förmögenhetsnivå, otillräcklig sysselsättning, ogynnsam åldersfördelning och

hög utflyttningsintensitet.

Beträffande bidrag till byggande av industrilokaler tar länsutredningen

bestämt avstånd från en kommunal subventionering till företagens tomtmark

och lokaler. För att begränsa en kommunal ''lokaliseringspolitik som

ur samhällsekonomisk synpunkt är felaktig anser länsutredningen att statliga

bidrag till byggande av industrilokaler bör införas. Bidragen har av länsutredningen

tänkts som ett komplement till eller som en väsentlig utbyggnad

av arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande bidrag till byggande av industrilokaler

som beredskapsarbeten.

Åtgärder för kommunikationsväsendet

Det allmänna vägnätet i Jämtlands län är enligt utredningen av otillfredsställande

beskaffenhet, särskilt med avseende på bärigheten. Förutom temporära

trafikinskränkningar på grund av tjällossning förekommer permanenta

belastningsinskränkningar för ett stort antal svaga broar.

Under lång tid framåt torde de mer radikala ombyggnaderna få begränsas

till de större vägarna och provisoriska åtgärder tills vidare få sättas in på

det sekundära vägnätet. Länsutredningen anser dock möjligheterna till sådana

förbättringar ringa vid nuvarande anslagstilldelning. En ökning motsvarande

ca 15 procent av det årliga vägunderhållsanslaget till länet framstår

som synnerligen behövligt.

I fråga om sjöfrakterna konstaterar utredningen att en under hela året

jämn och betydligt större svensk transitoexport via hamnar vid Trondheims
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

löl

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1!)64

fjorden skulle kunna möjliggöra en ökad konkurrens mellan rederierna. En

sådan ökning av transitokvantiteterna är emellertid i första hand beroende

av taxepolitiken hos de svenska och norska stats järnvägarna (SJ och NSB).

Utredningen framlägger vissa förslag till ändringar beträffande järnvägarnas

taxepolitik för transitotrafiken via hamnar vid Trondheimsfjorden,

innebärande att SJ :s och NSB:s tariffer samordnas på så sätt att transportkonsumenterna

ej debiteras en ny terminalkostnad vid gränsstationen Storlien,

att XSB:s tariffer för transitotrafiken blir mera överensstämmande med

SJ :s, att såväl SJ:s som NSB:s tariffer för transitotrafiken konstrueras efter

laster av 20 ton per vagn, samt att de svenska tarifferna för transitotrafiken

utsträcks att gälla på längre avstånd från Storiiengränsen, så att flera

transportkonsumenter får någon påtaglig nytta av rabatteringen.

I fråga om järnvägstrafiken inom Sverige erinrar länsutredningen om

1953 års trafikutrednings förslag, enligt vilket driftbidrag skall kunna ges

åt samhällsnödvändig underskottstrafik, så att en tillfredsställande tiansportförsörjning

ernås. Enligt utredningen synes emellertid sådana bidiag

böra komma i fråga även för att åstadkomma en från lokäliseringspolitiska

synpunkter önskvärd justering av fraktprisnivån.

Flygförbindelserna behandlas även av utredningen. Länets enda trafikflygplats

finns på Frösön. Länsutredningen framhåller som angeläget att

Östersund/Frösön under hela året har två dubbelturer per dag med Stockholm,

vilka bör gå via Härnösand/Sundsvall. I fråga om behovet av nya tiafikflygfält

konstaterar utredningen att, ehuru Östersund/Frösön ligger

centralt i Jämtlands län, det kan förmodas att det finns behov av ytterligare

trafikflygfält i länet. Utredningen föreslår att en närmare undersökning företages

härom.

Övriga allmänna åtgärder för näringslivets utbyggnad

Bristen på såväl en ekonomisk som en topografisk karta är enligt länsutredningen

ett hinder för en översiktlig planläggning beträlfande bebyggelse,

industri, samfärdsel samt jord- och skogsbruk. Utredningen anser det

därför högst angeläget att såväl den ekonomiska som den topografiska kartan

färdigställes avsevärt tidigare och snabbare än som hittills planlagts.

Ett värdefullt hjälpmedel vid strukturrationalisering inom skogsbruket

vore enligt länsutredningen ett flygbildsamin vid länets lantmätei ikontoi.

Kartverkets kostnader för ett dylikt arkiv uppskattas till ca 40 000 kr.

Länsutredningen framhåller beträffande de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen

att det är angeläget att i de tramåtgåcnde tätorterna mark inköpes

av kommunerna och att planeringen i god tid genomföres.

0

Bilmng till riksdagens protokoll lOGi. 1 samt. Nr 185

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

3. Särskilda åtgärder för olika näringsgrenar

Lantbruket

Länsutredningen anser det angeläget att de statliga organ som handhar

strukturrationaliseringen inom jordbruket utrustas med erforderliga personella

resurser och att ytterligare medel tillföres det ordinarie rationaliseringsanslaget.

Vidare anser utredningen det nödvändigt med utökad forskning och rådgivning

i byggnadsfrågor inom lantbruket, utökade möjligheter för ekonomisk

planering och för allmän upplysningsverksamhet bland lantbrukarna

i företagsekonomiska frågor samt större resurser för rådgivning och fortbildning

inom jordbruket.

Övriga åtgärder, som länsutredningen föreslår på lantbrukets område, avser

att amorteringstiderna för garantilån utsträcks ytterligare samt att speciella

lånemedel ställs till förfogande för anskaffning av vissa skogs- och

jordbruksmaskiner. Länsutredningen framhåller vidare att den statliga

slaktdjursavgiften bör slopas för den norrländska fläskproduktionen och att

möjligheterna till rationell lagring av såväl växt- som djurprodukter bör utökas

genom uppförande av ett fryslagerhus.

Skogsbruket

Beträffande åtgärder på skogsbrukets område hänvisar utredningen till

utredningen Skogstillgångarna i Jämtlands län (SOU 1962: 1), som är att

betrakta som en delutredning till länsutredningens betänkande. 1960 års

skogskommitté fann att vissa förutsättningar förelåg för produktion av

wallboard eller halvkemisk massa i länet. Länsutredningen uttalar för sin

del att en halvkemisk massafabrik skulle få en synnerligen gynnsam effekt

inom själva skogsbruket, eftersom den skulle möjliggöra mer lönsamma

avverkningar av barrklenvirke och lövved.

Industri och hantverk

För att främja den industriella sysselsättningen inom länet föreslår länsutredningen

en utbyggnad av företagareföreningens verksamhet. Det synes

utredningen önskvärt att bygga ut föreningens tekniska verksamhet avseende

såväl det trätekniska som övriga branschområden.

Länsutredningen skisserar ett organisationsförslag beträffande driftavdelningen

för träindustrin och en teknisk avdelning för övrig verksamhet.

En maskinfond skulle enligt länsutredningen göra det möjligt för föreningen

att införskaffa maskiner och hyra ut dessa till de mindre företagen.

Länsutredningen föreslår vidare att den redan befintliga ekonomiska konsultavdelningen

inom företagareföreningen utbygges och att föreningens

försäljningsrådgivning förstärkes.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 785 år 196i

Kostnaderna för utbyggnad av företagareföreningens verksamhet, som beräknas

till 345 000 kr. i investeringskostnader och 230 000 kr. i årliga utgifter,

synes länsutredningen helt böra bestridas med statsmedel.

Gruvdrift samt jord- och stenindustri

Länsutredningen finner att en väg från gruvfältet i Stekenjokk till Ankarvattnet

i Frostvikens kommun skulle göra malmbrytningarna i fältet, särskilt

av zinkmalm och svavelkis, mera lönsam. Utredningen föreslår därför

att särskilda medel beviljas för byggande av väg mellan Ankarvattnet och

Stekenjokk. Därest gruvdrift kommer att ske i området mellan Stekenjokk

och Ankarvattnet, föreslår länsutredningen att utredning företas angående

förutsättningarna för ett anrikningsverk i Frostvikens kommun.

Utredningen finner det vidare angeläget att ytterligare resurser ställes till

förfogande för Sveriges geologiska undersökning för berggrundskartering

i länet samt att ytterligare medel beviljas för en mera systematisk undersökning

av eventuella uranförekomster i länet. Den egentliga berggrundskarteringen

bör även kombineras med marknadsanalyser rörande avsättningsförhållandena

för olika typer av stenprodukter. Dessa analyser skulle

lämpligen kunna utföras av statens institut för byggnadsforskning.

Slutligen föreslår länsutredningen att en allmän inventering skall göras

av grus-, sand- och lerförekomsterna i länet.

Turistnäringen

Länets turistnäring befinner sig i en kraftig expansion och behovet av

planering blir alltmer överhängande. Utredningen föreslår att en länsomfattande

översiktsplan utarbetas för länets turistnäring och naturvård, en

planläggning som skulle syfta dels till en förbättring av turistnäringens

ekonomiska villkor, dels till en långsiktig hushållning av länets särpräglade

och värdefulla natur.

I avvaktan på denna plan föreslår länsutredningen vissa åtgärder som

syftar till förbättringar av de ekonomiska villkoren för näringen. En av

de viktigaste åtgärderna för turistnäringen synes vara att underlätta investeringarna.

Utredningen föreslår därför bl. a. att hotellgarantilån skall

kunna användas även för att täcka köpeskilling vid övertagande av redan

befintligt turistföretag.

I fråga om fisket framlägger länsutredningen konkreta förslag till olika

fiskevårdande åtgärder, som syftar till att tillgodose behovet av fritidsfiske

i framtiden. Bl. a. föreslås beträffande vatten, som ställs till förfogande för

allmänheten för fritidsfiske, att statsbidrag skall kunna utgå till kostnaderna

för erforderliga grundläggande fiskevårdande åtgärder och för bildande

av fiskevårdsområden.

Personalresurserna för fiskefrämjande verksamhet behöver enligt länsutredningen

utökas. Medelsbehovet uppskattas till 40 000 kr. per ar.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

Rennäringen

De åtgärder som länsutredningen föreslår för rennäringen är en utvidgning

av renbetesfjällens område, uppförande av ytterligare renstängsel längs

riksgränsen mot Norge och gränsstängsel mellan lappbyar, fortsatt utbyggnad

av vägar till lappbosättningar, upprustning av bostadsbeståndet för

lappbefolkningen, bättre betingelser för renslakt och information om forskningsresultat

samt rådgivning i organisatoriska och ekonomiska spörsmål.

Enligt länsutredningen bör det ankomma på konsulenten vid lappväsendet

att ta de initiativ som blir aktuella.

Remissyttrandena

Beträffande länsutredningens förslag till allmänna åtgärder för att förstärka

näringslivet i Jämtlands län har ett stort antal remissinstanser hänvisat

till sina yttranden över det av kommittén för näringslivets lokalisering

avgivna betänkandet. Den övervägande delen av yttrandena har härigenom

ägnats åt de av länsutredningens förslag som speciellt berör de

olika näringarna inom Jämtlands län.

Endast ett fåtal remissinstanser uttalar sig över länsutredningens förslag

till åtgärder för att stärka kommunernas ekonomi.

Kammarkollegiet anser att om en stödåtgärd av denna konstruktion, som

i och för sig synes diskutabel, skall vidtagas, tillämpningen inte torde kunna

begränsas till Jämtlands län. Svenska kommunförbundet hänvisar till pågående

utredning av 1958 års skatteutjämningskommitté. 1958 års skatteutjämningskommitté

uttalar att utformningen av kommitténs förslag till

allmänt skatteutjämnande bidragssystem i hög grad utformats efter de linjer

som länsutredningen ansett önskvärda.

Vad angår förslagen till åtgärder för näringslivets utbyggnad

i länet avstyrker statskontoret förslaget om en särskild utbyggnadsfond

för näringslivet och statliga bidrag till byggande av industrilokaler.

Även Sveriges industriförbund avstyrker förslaget om inrättandet av

en statlig lånefond. Förbundet motsätter sig vidare statliga bidrag för uppförande

av industrilokaler liksom att investeringsfonderna skall användas

som lokaliseringspolitiskt instrument. Enligt industriförbundets mening

bör företagen i stället medges rätt till snabbare avskrivning å bvggnader

och dessutom ett extra avdrag utöver anskaffningskostnaderna.

Länsutredningens samtliga förslag för att öka kapitaltillförseln till länet

lillstyrkes livligt av Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott. Jämtland-JIärjedalens

hantverksdistrikt och Jämtlands läns företagareförening

anser förslaget om eu särskild utbyggnadsfond samt om ytterligare risktäckningsmedel

till länets företagareförening vara av speciellt värde. Även

länsutredningens förslag om särlagstiftning för avsättning till en kostnadsutjämningsreserv

får stöd av länets hantverksdistrikt och företagareförening.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år l!)6t

Beträffande åtgärder för kommunikationsväsendet

tillstyrks länsutredningens förslag om ökning av det årliga vägunderhållsanslaget

och dess rekommendationer till SJ och NSB för att nedbringa

fraktkostnaderna vid transitotrafiken via Storlien till och från Trondheim

av statskontoret, landsorganisationen, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet

landsbygdens folk.

V åsternorrlands och Jämtlands läns handelskammare, företagareföreningen

i Jämtlands län, Jämtland-Härjedalens hantverksdistrikt samt

samarbctsdelegationen för de fyra nordligaste länen tillstyrker länsutredningens

förslag på kommunikationsområdet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att det ej föreligger särskilt stora

möjligheter att tillgodose länsutredningens önskemål om en ökning av

det årliga vägunderhållsanslaget med hänsyn till den nivå, på vilken det

totala vägunderhållsanslaget f. n. befinner sig.

Järnvägsstyrelsen framhåller ifråga om transitotrafiken via Trondheimsfjordens

hamnar att transittariffen innebär väsentliga reduktioner av

frakterna på SJ och NSB. Ytterligare reduceringar har vadtagits i tariffen

på svensk sida fr. o. in. den 1 januari 1964. SJ har vid förhandlingar med

NSB hösten 1963 föreslagit att NSB i likhet med SJ skulle sänka frakterna

för transitogods ytterligare. NBS har dock hävdat att frakterna på norsk

sida kan sänkas endast om transitotrafiken ökar väsentligt.

Järnvägsstyrelsen upplyser att den allmänna trågan om järnvägarnas

tariffer för godstrafik mellan de nordiska länderna utreds av den nordiska

tariff kommittén. På kommitténs förslag och efter godkännande av bl. a.

NSB och SJ har vissa praktiska försök med genomräknade tariffer satts

i kraft fr. o. in. den 1 april 1964.

Länsutredningens förslag om en undersökning angående behovet av och

lokaliseringen av nya trafikflygfält tillstyrks av luf tf artsstyrelsen. Enligt

styrelsen bör en utredning härom verkställas genom länsstyrelsens försorg

och under medverkan av lokala intressenter.

Även Linje flyg AB delar länsutredningens uppfattning att frågan om

ytterligare trafikflygplatser i länet bör utredas. Ifråga om lokaliseringen

av nya trafikflygplatser anser bolaget, att det nödvändiga trafikunderlaget

i huvudsak torde få presteras av turistnäringen. För Funäsdalens del pågår,

uppger Linjeflyg, en flygplatsutredning på uppdrag av lokala intressenter.

Bland övriga allmänna åtgärder för näringslivets

utbyggnad har i huvudsak endast länsutredningens förslag

om ett snabbare färdigställande av den ekonomiska resp. topografiska kartan

berörts i remissyttrandena. Förlaget tillstyrkes av byggnadsstyrelsen,

lantbruksstyrclsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, skogsstyrelsen

samt svenska kommunförbundet.

Rikets allmänna kartverk upplyser att kartverket genom medelsförstärk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

fångar vid 1961 och 1962 års riksdagar bedömt det möjligt att fältarbetet

i Jämtlands län skall kunna påbörjas år 1965 eller två år tidigare än som

tidigare planerats.

I fråga om anslag till anskaffande av ett flygbildsarkiv till länets lantmäterikontor

erinrar lantmäteristijrelsen, att i årets statsverksproposition

föreslagits att 100 000 kr. anvisas för att inrätta ytterligare flygbildsarkiv

vid lantmäterikontor. Styrelsen avser att i första hand använda dessa medel

till att inrätta ett flygbildsarkiv i Jämtlands län.

Länsutredningens förslag till särskilda åtgärder för olika

näringsgrenar har naturligen i första hand närmare diskuterats av

fackmyndigheter och fackorgan på respektive områden. Vad gäller lantbruket

delar lantbruksstyrelsen utredningens uppfattning att betydande

förbättringar i fråga om inkomst- och försörjningsmöjligheter inom jordbruket

kan nås. I likhet med länsutredningen anser styrelsen att de organ

som handhar jord- och skogsbrukets rationalisering måste få personalförstärkningar.

Styrelsen betonar även behovet av en utökad allmän upplysnings-

och rådgivningsverksamhet i företagsekonomiska frågor. Ifråga om

vidareutbildningen av jordbrukare har lantbruksstyrelsen tidigare tagit upp

frågan i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Lantbruksstyrelsen tillstyrker

länsutredningens förslag om förstärkning av de personella resurserna

vid länsorganen på lantbrukets område. Med anledning av förslaget om

forskning rörande jordbruksbyggnader upplyser lantbruksstyrelsen att statens

forskningsanstalt för lantmannabyggnader bl. a. i samråd med styrelsen

på grundval av en byggnadsinventering i Jämtlands län utarbetat ett

forskningsprogram avseende norrländska förhållanden. Styrelsen finner

det angeläget att forskningsprogrammet genomföres. — Verksamheten med

koncentrerade rationaliseringsinsatser på jordbrukets område omfattar

bl. a. Jämtlands län. I december 1963 erhöll lantbruksstyrelsen uppdrag att

i samråd med lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen göra eu översyn över

den nuvarande verksamheten och undersöka behovet av och formerna för

koncentrerade rationaliseringsinsatser inom jordbruket i Norrland samt

framlägga de förslag som kan föranledas därav. Förslagen om utsträckning

av amorteringstiden för garantilån, om speciella lånemedel för kombinerade

skogs- och jordbruksmaskiner samt om slopandet av slaktdjursavgiften för

den norrländska fläskproduktionen anser lantbruksstyrelsen böra bedömas i

anslutning till 1960 års jordbruksutredning.

Svenska kommunförbundet framhåller att det är av stor vikt att den

rådgivnings- och stödverksamhet, som bedrives genom hushållningssällskap,

skogsvårdsstyrelse och lantbruksnämnd in. fl. länsorgan erhåller tillräckliga

resurser. 1960 års jordbruksutredning uttalar att önskemålen om

förstärkning av resurserna för rationalisering av jordbruket i Jämtland

måste bedömas i samband med utredningens allmänna bedömning av de

statliga insatserna för lantbrukets framtida effektivisering. Förslaget om

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 18~> år

slopande av slaktdjursavgiften avstyrks av jordbruksutredningen. Statens

jordbruksnämnd, Sveriges lantbruksförbnnd och riksförbundet landsbygdens

folk anser att frågan bör prövas i annat sammanhang.

Ifråga om byggnadsforskning för lantbruket i Norrland framhåller lantbrukshögskolan,

att denna fråga bör lösas i anslutning till omorganisationen

av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader.

Statens institut för byggnadsforskning anför att institutet har ett lokalt

kontor i Umeå, där en ingenjör är anställd och till vilket även är knuten en

vattenrättsingenjör som expert. Institutet anser att en utvidgning av forskningen

avseende norrlandsproblem är angelägen.

Vad länsutredningen anfört om behovet av ett fryslagerhus för lagring

av växt- och djurprodukter tillstyrks av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader

och samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen.

I fråga om åtgärder på skogsbrukets område understryker kammarkollegiet,

lantbruksstyrelsen samt skogsstyrelsen behovet av en ytterligare

utbyggnad av skogsbilvägnätet. Länsutredningens uttalande, att anläggningen

av en halvkemisk massafabrik skulle ha en gynnsam effekt på

skogsbruket, vinner stöd hos skogsstyrelsen samt hos Sveriges lantbruksförbund

och riksförbundet landsbygdens folk.

Vidkommande industri och hantverk har förslaget om en utbyggnad

av företagareföreningens verksamhet i Jämtlands län, bekostad av

statsmedel, tillstyrkts av de remissinstanser som har anknytning till länet.

Förslaget tillstyrks sålunda av Jämtlands läns landsting, Jämtland-Härjedalens

hantverksdistrikt, Jämtlands läns företagareförening samt samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen. Sveriges industriförbund däremot

anser att utbyggnaden bör bli av väsentligt mindre omfattning än länsutredningen

föreslagit med hänsyn till det begränsade antalet småföretag

i länet. Landsorganisationen säger sig dela de i betänkandet framförda

åsikterna om betydelsen av förbättrade serviceförhållanden för småindustrin

men hänvisar till sitt remissyttrande över kommitténs för näringslivets

lokalisering betänkande. Kommerskollegium erinrar om att frågan om företagareföreningarnas

organisation utreds av en statlig kommitté och att det

kan förväntas att länsutredningens förslag prövas i detta sammanhang.

T fråga om gruvdrift samt jord- och stenindustri har

några remissinstanser tillstyrkt förslaget om ytterligare medel för berggrundskartering

och malmletning i Frostviken och övriga delar av länet,

t. ex. statskontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges geologiska undersökning

(SOU), Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Jämtlands

bins landsting och företagareförening samt samarbetsdelegationen för

de fyra nordligaste länen. Sveriges geologiska undersökning anför att enligt

dess bedömande kan önskvärda specialundersökningar förverkligas

inom ett femårigt aktionsprogram till eu årskostnad av 250 000 kr. Beträffande

länsutredningens förslag om utredning angående ett anriknings
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1965

verk i Frostvikens kommun uppger SGU att planeringen av anrikningsverk

in. in. är långt framskriden.

AB Atomenergi avstyrker förslaget om uranskifferundersökningar i länet,

enär det under rådande förhållanden beträffande uranförsörjningen i världen

saknas anledning att bedriva en systematisk uranprospektering i Jämtlands

län.

Beträffande berggrundskartering för en framtida brytning av kalksten och

skiffer anser Sveriges industriförbund att redan nu kända tillgångar av

kalksten synes vara tillräckliga för en produktion, som kan vinna avsättning

under relativt lång tid framåt. Statens institut för byggnadsforskning

säger sig sakna förutsättningar för att utföra den marknadsanalys för avsättning

av skiffer och kalkstensprodukter som föreslagits av länsutredningen.

Förslagen beträffande undersökningar av grus- och sandförekomster samt

för tegelproduktion lämpliga lerförekomster tillstyrks av Sveriges geologiska

undersökning. Vad gäller forskningen rörande tegelprodukters användning

inom storindustriellt driven byggnadsindustri anser såväl Sveriges industriförbund

som statens institut för byggnadsforskning att sådan forskning

såsom hittills bör ske inom tegelindustriernas branschorganisation.

Länsutredningens förslag till en översiktsplan för länets turistnäring

och naturvård diskuteras i några remissyttranden, varvid man

i allmänhet ansluter sig till förslaget. Länsstyrelsen i Jämtlands län har i

särskild skrivelse meddelat att länsstyrelsen den 1 februari 1964 beslutat

låta verkställa denna översiktsplan.

Byggnadsstyrelsen uttalar bl. a. att, med tanke på att fritidsbebyggelsen

som regel har ett nära samband med interkommunala och regionala förhållanden,

den översiktliga planläggningen på kommunal nivå bör omfatta kommunblocken

och inte begränsas till de enskilda kommunerna. Svenska kommunförbundet

anser att en länsomfattande översiktsplan knappast är någon

garanti för att intentionerna i planen skall bli uppföljda. Kommunerna

måste kopplas in redan vid översiktsplanens upprättande. Förbundet ifrågasätter

om inte översiktsplaner bör upprättas för varje kommunblock, varvid

kommunblockets samarbetsnämnd lämpligen står som huvudman för

planeringen. Landsorganisationen anser att utvecklingsmöjligheterna inom

turismen synes gynnsamma och framhåller betydelsen av bl. a. en väl genomförd

bostads- och fritidsbebyggelseplanering. Även andra betingelser

för turistnäringen bör förbättras. Dock bör turistnäringen i likhet med

andra näringar fritt få konkurrera på lånemarknaden. Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen framhåller att villkoren för erhållande av

hotellgarantilån är i behov av översyn.

De av länsutredningen föreslagna åtgärderna på fiskets område understryks

bl. a. av statens naturvårdsnämnd som anser dessa ha hög angelägenhetsgrad.

Fiskeristyrelsen erinrar om att framställningar gjorts om sådan

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

ändring av vattenlagen, att vid en avlysning av flottleder de flottande

skall ha skyldighet bekosta erforderliga återställningsåtgärder. Kammarkollegiet

anser det inte uteslutet att i enlighet med länsutredningens förslag

genom statsbidrag stimulera till fiskerivårdande åtgärder i vatten, som

ställes till förfogande för fritidsfiske. Kollegiet anför emellertid, i likhet

med 1962 års fritidsutredning, att förslagen om förbättrade betingelser för

fritidsfisket kommer att närmare övervägas av den utredning som tillsatts

för översyn av de statliga insatserna i fråga om fritidsfisket. Fiskeristyrelsen

avstyrker förslaget om statsbidrag till fiskerivårdande åtgärder in. in.

för fritidsfisket. Innehav av fiskevatten bör, anför styrelsen, inte göras

lönsamt genom statsbidrag utan genom att skäligt hög avgift uttas för upplåtelse

av fiskerätt i iståndsatta vatten.

Förslagen beträffande rennäringen kommenteras bl. a. av kammarkollegiet

som anser att det torde finnas möjligheter att avsevärt höja

näringens lönsamhet genom förbättrad produktivitet. Ifråga om utvidgning

av renbetesfjällens områden förutsätter kollegiet att renbetesmarknadsutredningens

inventering avvaktas innan åtgärder vidtas. Kollegiet

vitsordar behovet av ytterligare renstängsel längs riksgränsen och anser det

även önskvärt att gränsstängsel uppförs mellan lappbyar och i viss utsträckning

även mot jordbruksområden. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om inte

undersökningar bör göras angående ekonomiska och andra förutsättningar

för att helt inhägna ifrågavarande lappbyar för förhindrande av renstörningarna.

Styrelsen anser vidare en upprustning av renskötselutövarnas

bostadsbestånd vara av väsentlig betydelse.

Bostadsstyrelsen upplyser att bestämmelserna för det statliga stödet för

upprustning av bostadsbeståndet bos renskötarna prövas av bostadsförbättringsutredningen.

Svenska samernas riksförbund upplyser, att förbundet

tillsammans med Sveriges slakteriförbund driver en aktion i landets

45 samebyar i syfte att informera om den nödvändiga strukturrationaliseringen,

produktutvecklingen och en riktig marknadsföring. Aktionen har

mött starkt gensvar bland samerna. Ifråga om åtgärder för renskötselns

främjande anser förbundet, att det allmänna bör satsa mer på samernas

egen verksamhet än på det redan alltför stora statliga rendriftsväsendet.

(i

*

Bihang till riksdagens protokoll 196). 1 sand. Nr 185

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1965

DEPARTEMENTSCHEFEN

Allmän bakgrund

Behovet av åtgärder från samhällets sida för att påverka näringslivets lokalisering

måste självfallet bedömas mot bakgrund av den hittillsvarande

utvecklingen såväl inom näringslivet som i fråga om befolkningens regionala

fördelning. Så långt det är möjligt är det givetvis också angeläget att

söka klarlägga de framtida förändringar, som kan förutses i dessa avseenden.

Som bakgrund till sitt förslag om en lokaliseringspolitisk målsättning

har kommittén för näringslivets lokalisering redovisat ett omfattande

och värdefullt utredningsmaterial beträffande befolkningsutveckling, orsaker

till befolkningens regionala omfördelning samt följder för arbetsmarknaden

och samhällsmiljön av näringslivets nuvarande lokaliseringstendenser.

Kommittén har även belyst industrins produktionskostnader och dessas

regionala variationer.

Under de senaste årtiondena har en markant förskjutning av produktion

och sysselsättning mellan olika näringsgrenar ägt rum i vårt land. Som en

konsekvens härav har eu betydande befolkningsförskjutning skett från områden,

inom vilka jord- och skogsbruk utgör eller utgjort de dominerande näringarna,

till tätorter i olika delar av landet. Utflyttningen förklaras bl. a.

av att rationaliseringen inom jord- och skogsbruket kraftigt minskat behovet

av arbetskraft inom de traditionella glesbygdsnäringarna. Samtidigt har antalet

sysselsatta inom stadsnäringarna ökat. På två årtionden, mellan 1940

och 1960, har glesbygdsbefolkningen minskat med 750 000 personer och tätortsbefolkningen

ökat med 1,9 milj. som följd av befolkningsomflyttning och

befolkningstillväxt. Dessa befolkningsförskjutningar har medfört stora regionala

förändringar.

Befolkningens och näringslivets geografiska utveckling i landet under de

senaste årtiondena har främst kännetecknats av den kraftiga expansionen i

mälarlänen. En likartad utveckling har Göteborgs- och Malmöregionerna haft.

Förskjutningen av befolkning och näringsliv till dessa områden har medfört

flyttningsförluster framförallt i Norrland och de sydöstra delarna av landet.

Till följd av glesbygdsnäringarnas tillbakagång har sålunda regioner med

relativt stor glesbygdsbefolkning fått sin andel av rikets totala folkmängd

minskad. Däremot förklaras omflyttningen av befolkningen mellan skilda

regioner endast i ringa utsträckning av olikheter i befolkningsutvecklingen

i tätorter i olika delar av landet. Regioner med stark och svag ökning av

tätortsfolkmängden är nämligen relativt jämnt fördelade över hela landet.

Vissa delar av Norrland, främst övre Norrland, har under 1950-talet haft eu

procentuellt relativt kraftig ökning av den förvärvsarbetande befolkningen

inom stadsnäringarna. Trots detta har tätortsnäringarna i vissa regioner

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 ur 196b

inte kunnat suga till sig all den arbetskraft som friställts i glesbygdsnäringarna

inom ifrågavarande regioner, utan en flyttningsström till andra delar

av landet har uppkommit.

Under perioden 1950—1960 har tätortsbefolkningen i storstadsregionerna

inte växt snabbare än tätortsbefolkningen i landet som helhet. Den snabbaste

befolkningstillväxten har i stället skett i tätorter med 2 000—20 000

invånare. De tätorter, som har ett starkt inslag av industri, har haft den

snabbaste folkökningen under 1950-talet. Små industriorter har dock i regel

haft en svag utveckling.

Den industriella utvecklingen i storstadsregionerna visar en svagare

ökning av antalet industrianställda än riket som helhet. Sålunda fick storstadsregionerna

samt sådana industribetonade områden som Uppsala-,

Eskilstuna-, Norrköping-, Borås-, Örebro- och Gävleregionerna sina andelar

av rikets industrianställda minskade. Storstadsområdenas tillväxt sammanhänger

av allt att döma framför allt med tillväxten av servicenäringarna.

Ett annat karakteristiskt drag i den industriella utvecklingen i storstadsregionerna

är att under åren 1946—1961 ägde rum en utflyttning och filialutläggning

av företag, som år 1961 sysselsatte över 17 000 anställda, från

storstadsområdena i produktionsenheter med minst 25 anställda. Samtidigt

etablerades företag med drygt 9 000 anställda i dessa områden. Omlokaliseringen

skedde i huvudsak till regioner i Svealand och Götaland, medan

påfallande få lokaliseringar skett till Norrland med undantag för Gävle- och

Sundsvall sregionerna. Under efterkrigstiden har mer än hälften av antalet

lokaliserade företag med ca 60 procent av antalet sysselsatta förlagts till s. k.

A-centra men åtskilliga även till små orter. Drygt 40 procent av antalet anläggningar,

med en tredjedel av antalet anställda, har salunda etablerats i

orter med mindre än 5 000 invånare. Lokaliseringar utanför tätorter synes

ha förekommit endast i undantagsfall.

Kommittén har även undersökt näringsstrukturen och den kvinnliga yrkesverksamheten

i landets tätorter och därvid bl. a. funnit, att i en tredjedel

av landets ca 1 800 tätorter mer än 60 procent av de förvärvsarbetande är

sysselsatta inom industri, hantverk och byggnadsverksamhet. Flertalet av

dessa industriorter domineras av en enda industribransch. Näringsstrukturens

ensidighet i en del av dessa orter förstärks av att ett enda industriföretag

ensamt sysselsätter omkring hälften eller mera av samtliga förvärvsarbetande

på orten.

Den kvinnliga yrkesverksamheten i rikets tätorter visar stora regionala

variationer, och av intresse är att konstatera den genomsnittligt låga yrkesintensiteten

hos de icke gifta kvinnorna i tätorterna i de norra länen. Med

undantag för Kalmar, Gotlands och Blekinge län, där yrkesintensiteten var

relativt låg, avvek i länen i syd- och mellansverige yrkesverksamhetsgraden

inom den icke gifta kvinnliga tätortsbefolkningen inte i någon högre grad

från riksgenomsnittet. Yrkesintensiteten hos den kvinnliga gitta befolk
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

ningen visar däremot i dessa delar av landet större regionala variationer. De

gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad var i tätorterna i Stockholms stad

och län, Gotlands, Malmöhus och Älvsborgs län betydligt högre än riksgenomsnittet,

medan den var avsevärt lägre än genomsnittet i bl. a. Kalmar och

Kopparbergs län samt norrlandslänen med undantag av Jämtlands län.

Följderna av de regionala förändringarna inom näringslivet framträder

på arbetsmarknaden. Även om arbetslösheten under efterkrigstiden varit låg

i landet som helhet föreligger stora regionala skillnader. Arbetslösheten har

under de senaste åren varit mest markerad i Norrland. De fem norrlandslänen,

med endast ca 15 procent av landets befolkning, hade sålunda år

1963 en tredjedel av hela antalet arbetslösa. Näringslivets regionalt varierande

utveckling och den i olika delar av landet starkt varierande naturliga

befolkningstillväxten har medfört att, jämsides med att överskott på arbetskraft

förekommit inom vissa områden, brist på arbetskraft förelegat inom

andra. Arbetskraftsbristen har gjort sig kännbar framförallt i storstadsområdena,

där de egna arbetskraftstillgångarna inte räckt till och inflyttningen

begränsats av olika faktorer, framförallt bostadsbristen.

Vid en bedömning av den framtida arbetskraftsbalansen kan noteras att

befolknings- och sysselsättningsutvecklingen under 1960- och 1970-talen

kommer att präglas av eu begränsad tillväxt i de arbetsföra åldrarna vilket

bidrar till eu mycket svag ökning av arbetskraftstillgångarna. Arbetskraftsbehovet

inom jord- och skogsbruket väntas minska kraftigt. Nedgången beräknas

bli minst markant i slättbygdsområdena och kraftigast i Norrland.

För industrins del förutses en procentuellt sett ganska ringa sysselsättningsökning,

medan inom byggnads- och anläggningsverksamhet samt servicenäringar

en relativt kraftigt ökad sysselsättning emotses.

De manliga arbetskraftstillgångarna beräknas bli i stort sett oförändrade

i riket som helhet tram till 1975. En ökning av dessa tillgångar kan förväntas

endast i Norrland samt i mindre grad i delar av mälardalen. Den kvinnliga

arbetskraften beräknas däremot i stort sett öka i hela landet. Enligt de

prognoser som framlagts av kommittén och som avser att illustrera nuvarande

utvecklingstendenser inom näringslivet skulle under femtonårsperioden

1960 1975 för landet som helhet uppstå ett underskott på manlig arbets
kraft

av något mer än 60 000 personer, medan med den använda räknemetoden

ett motsvarande kvinnligt arbetskraftsöverskott skulle uppkomma. Utifrån

gjorda antaganden skulle stora regionala skillnader uppkomma. Sålunda

har »underskottet» på män och kvinnor beräknats till omkring 78 000

respektive 35 000 i Stockholmsregionen, Malmöhus samt Göteborgs och

Bohus län, medan ett »överskott» på omkring 28 000 män och 44 000 kvinnor

skulle uppstå i de fyra nordligaste länen fram till år 1975.

Tillgängliga befolkningsprognoser tyder på en fortsatt befolkningsförskjutning

från glesbygd till tätorter enligt i stort sett samma mönster som

under de senaste decennierna. En accelererad takt i omflyttningen kan en
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

ligt kommittén inte heller uteslutas. Folkminskningen kan väntas fortgå i

vissa delar av sydöstra Sverige men framförallt i Norrland, medan folkmängden

även i fortsättningen väntas öka i östra delen av mellansverige,

Göteborgsområdet och sydvästra Sverige.

Konsekvenserna av den strukturomvandling inom näringslivet och därmed

sammanhängande befolkningsomflyttningar som här i korthet redovisats

har intagit en framskjuten plats i samhällsdebatten under de senaste

decennierna. Från statsmakternas sida har dessa frågor vid upprepade tillfällen

gjorts till föremål för utredningar ur skilda aspekter. Särskilt under

de senaste åren har samhälleliga åtgärder av varierande karaktär vidtagits

i syfte att bemästra de arbetsmarknadsmässiga verkningarna av den fortgående

omstruktureringen och påverka näringslivets lokalisering i gynnsam

riktning. En försöksverksamhet i syfte att ge råd och upplysningar i lokaliseringsfrågor

till näringsliv och kommuner inleddes redan vid mitten a\

1940-talet av dåvarande statens arbetsmarknadskommission i samarbete

med Industrins produktionsråd. I proposition till 1952 års riksdag (nr 127)

fastslogs behovet av en aktiv samhällelig lokaliseringspolitik och vissa riktlinjer

härför fastlades. Lokaliseringspolitiken förutsattes skola samordnas

med strävanden att maximalt utnyttja tillgängliga arbetskraftsresurser och

stödja utbyggnaden av näringslivet på de platser, där de totala kostnaderna

för produktionen var lägst. Särskild uppmärksamhet borde ägnas folkminskningen

på landsbygden och utflyttningen från de landsdelar, som hade en

relativt stor andel av befolkningen sysselsatt i jord- och skogsbruk. I propositionen

erinrades också om det allvarliga problem, som Storstockholms tillväxt

innebar. De lokaliseringspolitiska medlen föreslogs främst få formen

av upplysning och rådgivning. Individuella bidrag av staten liksom kommunala

subventioner som medel för lokaliseringspåverkan borde inte förekomma.

Lokaliseringsverksamheten föreslogs tills vidare få karaktär av försöksverksamhet.

Ledningen för verksamheten förlädes tills vidare till arbetsmarknadsstyrelsen.

De i propositionen framlagda förslagen biträddes av

riksdagen.

De riktlinjer som sålunda fastställdes har intill de senaste åren i huvudsak

legat till grund för den hittills bedrivna direkta samhälleliga lokaliseringsverksamheten.

Emellertid må i detta sammanhang uppmärksammas,

att samhället vid sidan av den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna verksamheten

i sin aktivitet inom skilda offentliga sektorer i hög grad påverkat

näringslivets lokalisering och befolkningens bosättning. Detta gäller bl. a.

bebyggelseplaneringen, planeringen av kommunikations- och skolväsendet

samt utbyggnaden av sjukhus och andra samhälleliga institutioner på skilda

områden.

Frågan om samhällets åtgärder på lokaliseringspolitikens område har som

förut antytts även efter år 1952 varit föremål för diskussion och överväganden

i ett flertal sammanhang. Den viktigaste anledningen härtill är befolk
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

ningens alltjämt fortgående regionala omfördelning till följd av strukturförändringarna

i näringslivet. Trycket av denna utveckling — karakteriserad

av brist på arbetstillfällen i och stor utflyttning från vissa områden och av

brist på arbetskraft och eftersläpning i utbyggnaden av samhällsservice i

andra områden — har medfört att de lokaliseringspolitiska insatserna försöksvis

och i viss mån provisoriskt förstärkts under de senaste åren. Därvid

har jämväl direkta ekonomiska bidrag från staten använts.

Sålunda har genom beslut vid 1963 års riksdag möjligheterna att i lokaliseringsfrämjande

syfte ta i anspråk avsättningar till investeringsfonder

preciserats och vidgats. Medgivande att ta avsättningar i anspråk kan sedan

den 1 juli 1963 lämnas företag, som genomför investeringar i de fyra nordligaste

länen samt Hälsingland, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra

Värmland och Dalsland. Genom Kungl. Maj :ts beslut tidigare denna dag har

området utsträckts att även omfatta delar av norra Bohuslän. Hittills har

medgivanden lämnats att ta i anspråk över 300 milj. kr. av medel avsatta till

investeringsfonder. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 26 augusti innevarande

år har tiden för medgivanden att ta fondavsättningar i anspråk förlängts

till den 30 juni 1965.

Sedan våren 1963 har försöksvis medgivits att industribyggnader i lokaliseringsfrämjande

syfte må uppföras som statskommunala beredskapsarbeten.

För budgetåren 1963/64 och 1964/65 har riksdagen för detta ändamål

anvisat anslag om 40 resp. 50 milj. kr. att utgå i form av statsbidrag till

dylika arbeten. Bidragen kan utgå till uppförande eller ombyggnad av

industrilokaler på orter med goda förutsättningar för industriell verksamhet

inom de delar av landet där investeringsfondsmedel får tas i anspråk

i lokaliseringssyfte. Som villkor för att beredskapsarbeten av detta

slag skall komma i fråga gäller i övrigt bl. a. att kommun är huvudman

och att byggnaderna uthyres eller överlåtes till vederbörande företag mot

vederlag som motsvarar kommunens kostnader, att kommunala subventioner

vid sidan av det statliga stödet inte lämnas, att tillräckliga företagsekonomiska

förutsättningar bedöms föreligga för fortsatt drift utan offentligt

stöd samt att sådan arbetskraft finns tillgänglig som inte lämpligen kan

omplaceras till andra orter.

Intill utgången av september 1964 har bidrag beviljats i 170 fall. De totala

byggnadskostnaderna för ifrågavarande industrilokaler har beräknats till

omkring 210 milj. kr. och de beviljade statsbidragen har uppgått till cirka

82 milj. kr. Genom de i de nytillkomna lokalerna verksamma företagen beräknas

sysselsättning komma att erhållas för ca 7 200 personer.

Även andra former av beredskapsarbeten har en given lokaliseringspolitisk

betydelse. Jag tänker här på vägbyggen, iordningställande av industriområden

m. m., vilka åtgärder bidrar till att förbättra lokaliseringsförutsättningarna

i de mest arbetslöshetstyngda områdena, där huvudparten av dessa arbeten

bedrivs.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1965

Utbildningsverksamhet har i vissa fall använts i lokåliseringssammanhang.

Det har då gällt utbildning vid företag som etablerat sig på orter dar

en förbättring av sysselsättningsmöjligheterna varit önskvärd. Stöd har

därvid utgått antingen som utbildningsbidrag till dem som deltagit i utbildningen

eller till företaget i form av kursavgift.

Företagareföreningarnas låneverksamhet och kommerskollegiets kreditgarantigivning

till hantverk och småindustri innefattar bl. a. en stimulans

till företagsbildning i områden, där detta från sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter

är angeläget. Till statens hantverks- och industrilånefond

— från vilken lånemedel utlämnas till företagareföreningarna — har under

budgetåret 1964/65 anslagits 18 milj. kr. Företagareföreningarna får bevilja

en och samma lånesökande lån på högst 50 000 kr. eller vid anskaffning av

maskiner högst 75 000 kr. Garantiramen för de av kommerskollegium beviljade

lånegarantierna uppgår för budgetåret 1964/65 till 55 milj. kr.

Norrlandsfonden som inrättades år 1961 skall enligt riksdagens beslut

främja näringslivets utveckling i Norrland och därvid främst Norrbottens

län. Fonden disponeras i första hand för forsknings- och utvecklingsarbete

men även för bidrag, lån eller förlustgarantier till nybildad eller expanderande

företagsamhet. Ur norrlandsfonden har under tiden den 1 januari

1962—30 juni 1964 beviljats lån till enskilda företag på 18,4 milj. kr., bidrag

med villkorlig återbetalningsskyldighet på 11,7 milj. kr. samt bidrag till

forskning på 21,8 milj. kr.

Såsom framgår av'' det anförda har en successiv utbyggnad av de lokaliseringspolitiska

insatserna skett under senare år. Emellertid har de åtgärder

som hittills vidtagits från statens sida i lokaliseringsstödjande syfte delvis

haft provisorisk karaktär i avvaktan på ställningstagandet till de överväganden

och förslag som kommittén för näringslivets lokalisering haft att framlägga.

Det omfattande utredningsmaterial som kommittén redovisat och

den mångsidiga belysning de aktuella frågeställningarna fått vid remissbehandlingen

av kommitténs betänkande utgör enligt min mening ett lämpligt

underlag för att utforma fastare riktlinjer för samhällets fortsatta aktivitet

på detta område.

Såsom motiv för att samhället mot bakgrunden av befolkningsutvecklingen

och förändringarna inom näringslivet in. in. genom aktiva åtgärder böi

söka påverka lokaliseringen av industrier och andra företag har kommittén,

liksom tidigare utredningar på området, anfört olika samhällsekonomiska,

sociala och försvarspolitiska skäl. Kommittén har framhållit att, även om

det är ett samhällsintresse att företagen lokaliseras på sådant sätt att de

blir effektiva och lönsamma, den privatekonomiska och den samhällsekonomiska

bedömningen i vissa fall kan skilja sig mer eller mindre avsevärt från

varandra. Vidare pekar kommittén på att befolkningsutvecklingen ofta skapar

ett starkt behov av nya arbetstillfällen i de delar av landet, där arbets
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Knngl. Maj:ts proposition nr 185 ur 196b

kraftsefterfrågan kan förutses öka relativt svagt eller till och med minska

under den närmaste framtiden. Bortsett från sociala synpunkter blir det

enligt kommittén samhällsekonomiskt lönande att sätta in ekonomiska

stödåtgärder för att stimulera sysselsättningen i sådana områden, eftersom

arbetslöshet eljest blir svår att undvika. Både samhällsekonomiska och rent

sociala skäl talar dessutom enligt kommittén för lokaliseringsfrämjande åtgärder

på sådana orter, där näringslivets ensidighet medför särskilt stor konjunkturkänslighet

eller svårigheter att bereda viss arbetskraft, i synnerhet

de gifta kvinnorna, sysselsättning.

Kommittén har vidare understrukit, att de samhälleliga investeringarna

i anslutning till en industriell expansion i regel är så omfattande, att de

måste beaktas vid kalkyler över olika lokaliseringsalternativ. Samhällsekonomiska

fördelar kan enligt vad kommittén anfört vinnas om en lokalisering

sker till orter eller områden med överskott på arbetskraft, som av olika skäl

är trögrörlig, och med outnyttjad samhällelig kapitalutrustning. Vidare

framhålles att en lokalisering till orter med arbetskraftsbrist kan leda till

sänkt produktivitet och höjd kostnadsnivå inom näringslivet samt svårigheter

att lösa väsentliga samhällsplaneringsfrågor.

I detta sammanhang har kommittén starkt betonat vikten av att lokaliseringen

av kommunikationer, bostadsbebyggelse och andra samhällsinvesteringar

blir föremål för en långsiktig planering, som kan skapa så gynnsamma

villkor som möjligt för näringslivet. Härvid bör enligt kommitténs

mening eftersträvas att undvika såväl en stark koncentration av befolkningen

till storstäderna som en splittring av näringslivet på alltför många

och små orter, där varken företagen eller konsumenterna kan erhålla den

mångsidiga service som numera efterfrågas. Särskilt har kommittén funnit

angeläget att de problem av ekonomisk, social och försvarspolitisk natur,

som sammanhänger med den fortsatta tätortsutvecklingen, blir föremål för

grundliga undersökningar. De försvarspolitiska nackdelarna av en utveckling

mot ökade befolkningskoncentrationer i storstadsområden och andra

större städer har i anslutning härtill påvisats av kommittén.

Med de sålunda angivna utgångspunkterna har kommittén sammanfattningsvis

angivit följande tre syften för en av samhället bedriven lokaliseringspolitik,

nämligen dels att främja en sådan lokalisering av näringslivet,

att landets tillgångar av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade

på olika områden på ett sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som

möjligt och att arbetskraften bereds full sysselsättning, dels att skapa en

harmonisk samhäll smiljö, som så långt det är möjligt ger människorna —

oberoende av var de måste bo för att fullgöra sin uppgift — en likvärdigstandard

i fråga om social och kulturell service, dels ock att lokalisera näringslivet

så att rikets försvar underlättas.

Vid övervägandet av riktlinjerna för lokaliseringspolitiken har kommittén

betonat att de framtida lokaliseringsorterna måste utgöras av välutrusta
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196''r

de tätorter av ganska betydande storlek, som kan fungera som servicecentra

även för befolkningen i angränsande glesbygd. Mot denna bakgrund förordar

kommittén eu indelning i regioner, sammansatta av glesbygd och tätort.

Enligt kommittén är det vidare väsentligt, att lokaliseringspolitiken i

sysselsättningssvaga områden inriktas på industrier med stor spridningseffekt,

såsom företag som baserar sina tillverkningsprogram på underleverantörer.

För att främja utvecklingen i sysselsättningssvaga områden

krävs det kraftfulla åtgärder för att stimulera näringslivet som helhet på

de orter det här gäller.

Kommittén påpekar samtidigt att endast ett begränsat antal orter kan

tillföras önskad industriell verksamhet genom samhällets medverkan. Enligt

vad kommittén framhållit torde det vara ofrånkomligt att en betydande

del av glesbygden och även en del av de mindre tätorterna successivt kommer

att avfolkas. För att den befolkning, som imder en övergångstid stannar kvar

där, skall tillförsäkras en rimlig standard förutsätts andra medel än lokaliseringspolitiska

få tillgripas.

Kommittén har starkt understrukit att ett statligt stöd till enskilda företag

skall ha karaktären av hjälp till självhjälp och att fortlöpande subventioner

måste anses uteslutna. Däremot anser kommittén motiv finnas för

en samhällelig medverkan för att minska företagens initialsvårigheter vid

etablering eller utbyggnad.

En väsentlig del av den aktiva lokaliseringspolitiken utgöres enligt kommittén

av lokaliseringsplanering. Samhället har möjligheter att påverka

lokaliseringen genom att i orter, där näringslivet hör förstärkas, underlätta

bostadsförsörjningen och förbättra den samhälleliga serviceutrustningen i

form av kommunikationsleder, skolor, sjukvårdsinrättningar etc.

För att de statliga stödåtgärderna i högre grad än vad som hittills skett

skall avsätta resultat i områden, där en utbyggnad av näringslivet är särskilt

angelägen, måste, enligt kommittén, stödåtgärderna differentieras

med hänsyn till näringslivets nuvarande sammansättning samt sysselsättnings-

och inkomstförhållandena i olika regioner. Till grund för en sådan

differentiering har kommittén uppställt vissa kriterier dels för områden

där långtgående stödåtgärder anses påkallade, s. k. utvecklingsområden,

dels för områden där stödåtgärder av mera begränsad natur befinns tillfyllest,

s. k. allmänna stödområden. Ifrågavarande kriterier har kommittén

därefter applicerat på den indelning av riket i B-regioner som i annat sammanhang

företagits av arbetsmarknadsstyrelsen. Utvecklingsområden bör

enligt förslaget utgöras av B-regioner, där utpräglade sysselsättningssvårigheter

av närmare angiven omfattning föreligger och kan väntas bestå,

där tillverkningsindustrin är svagt utvecklad och inkomstnivån låg eller

där strukturella förändringar inom en dominerande näring kan väntas

leda till exceptionellt stora sysselsättningssvårigheter. Som allmänna stödområden

betecknas av kommittén centralorter i B-regioner med stor andel

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196''r

sysselsatta inom jord- och skogsbruk, vissa orter som domineras av en

enda industribransch eller av ett enda industriföretag eller med ringa

sysselsättningsmöjligheter för kvinnor samt orter där en beslutad nedläggelse

av industriell verksamhet kan väntas medföra betydande arbetslöshet

och svåra ekonomiska följder för den berörda bygden.

De mer långtgående stödåtgärderna skulle med de av kommittén valda

kriterierna komma att beröra Norrland, bortsett från stora delar av kustområdet,

och smärre områden i södra och mellersta Sverige. Med hänsyn

till de betydande arbetskraftsresurserna och den låga industrialiseringsgraden

i de fyra nordligaste länen har kommittén funnit det angeläget att

näringslivet i denna del av landet över huvud taget förstärkes.

Vid remissbehandlingen har behovet av en ökad lokaliseringspölitisk aktivitet

från samhällets sida överlag vitsordats. Likaså har den av kommittén

allmänt angivna målsättningen för verksamheten i stort sett godtagits. Den

inbördes avvägningen mellan samhällsekonomiska, företagsekonomiska och

sociala synpunkter har däremot varit föremål för delade meningar bland

remissorganen. Allmänt sett torde kunna sägas att från näringslivets och arbetsmarknadsorganisationernas

sida de samhälls- och företagsekonomiska

aspekterna skjutits i förgrunden samtidigt som lokaliseringspolitikens nära

samband med sysselsättningspolitiken betonats. Från andra håll hävdas

starkare att lokaliseringspolitiken bör samordnas med samhällsplaneringen

i vid bemärkelse.

De sociala motiven för lokaliseringspolitiska åtgärder synes i och för sig

inte ha mött erinran från remissinstanserna. Olika meningar råder dock om

den tyngd sådana synpunkter bör tillmätas. Företrädare för glesbygdsnäringarna

och avfolkningslänen har främst lagt vikt vid att lokaliseringspolitiken

av sociala skäl inriktas på att stödja näringslivet i bygder med ökande sysselsättningssvårigheter

och ensidigt utvecklat näringsliv.

Som en allmän invändning mot kommitténs behandling av de lokaliseringspolitiska

frågeställningarna har från vissa håll anmärkts att kommittén inte

verkställt en närmare analys av tätortsutvecklingen, särskilt utvecklingen i

storstadsområdena, i förhållande till strukturomvandlingen i samhället i

övrigt. Kommittén har, framhåller sålunda statistiska centralbyrån, koncentrerat

sin uppmärksamhet på orter och områden från vilka flyttningsströmmarna

går och på åtgärder för att motverka ogynnsamma effekter för

dessa områden men i mindre utsträckning ägnat sig åt att analysera de

problem, som uppkommer i områden med kraftig befolkningsökning. Likaså

framhåller landsorganisationen att kommittén över huvud taget inte gått in

på den viktiga frågan om storstadsregionernas för- och nackdelar.

De av kommittén uppställda kriterierna på s. k. utvecklings- och stödområden

har blivit föremål för stark kritik. Flera remissinstanser har anfört

att en inriktning av det statliga stödet efter de av kommittén förordade

riktlinjerna i många fall skulle kunna leda till att stödet gavs till områden

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. ilIaj.ts proposition nr 185 år It)(ii

med relativt ogynnsamma förutsättningar för industriell verksamhet. Däremot

skulle vissa områden i de norra delarna av landet med goda utvecklingsmöjligheter,

såsom stora delar av de norrländska kustområdena, vid tillämpning

av utredningens förslag till kriterier bli utan ekonomiskt stöd. Flera

remissinstanser anser förslagen i denna del innebära en splittring av landets

knappa kapital- och arbetskraftsresurser.

De speciella norrlandsproblemen, som bl. a. följer av den pågående minskningen

av sysselsättningsmöjligheterna i jord- och skogsbruk, har vunnit

allmän förståelse vid remissbehandlingen. Särskilt har de omställningsproblem

som sammanhänger med rationaliseringen inom skogsbruket uppmärksammats.

Lokaliserings politisk målsättning

Vid ställningstagandet till vilken inriktning samhällets insatser i framtiden

bör ges för att åstadkomma en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet

i vårt land vill jag till en början för egen del erinra om att den

snabba befolkningsomflyttningen under de senaste årtiondena är eli följd

av den genomgripande strukturomvandling som vårt samhälle genomgår.

Omflyttningen av arbetskraft från de tillbakagående till de expansiva näringsgrenarna

har varit en viktig förutsättning för det snabba ekonomiska

framåtskridandet. Den har sålunda starkt bidragit till välståndsökningen.

Samtidigt har dock strukturomvandlingen för många enskilda medfört

påtagliga omställningssvårigheter.

Mekaniseringen av jord- och skogsbruket har minskat behovet av arbetskraft

inom landsbygdsnäringarna samtidigt som antalet sysselsatta inom

stadsnäringarna fortgående ökat. För avfolkningsbygderna har detta medfört

stora problem. Utflyttningen har huvudsakligen skett bland de yngre åldersgrupperna.

Åldersfördelningen hos de kvarvarande har därigenom blivit

ogynnsam. Det finns redan nu kommuner där åldringarna utgör en betydande

del av befolkningen. Samtidigt utgör de yngre åldersgrupperna på vissa

håll i Norrland trots utflyttningen en stor andel av den totala befolkningen.

Detta betyder att befolkningen i arbetsför ålder utgör en allt mindre del av

totalbefolkningen, vilket i sin tur leder till att skatteunderlaget stagnerar och

underlaget för eu allsidig service sviktar. Skolor, butiker och andra serviceinrättningar

läggs ned och kommunikationer dras in. Därmed försämras

också sysselsättningsmöjligheterna för de människor som stannat kvar.

Trots utflyttningen visar regionerna i stora delar av Norrland och nordvästra

Svealand större arbetslöshet än landet i övrigt. Många personer har

på grund av lokal bundenhet inte kunnat eller velat flytta, fastän de inte

haft full sysselsättning i hemorten. Jämsides med alt det i vissa regioner råder

arbetslöshet och undersysselsättning föreligger framför allt i storstadsområdena

men även i andra expanderande regioner hrist på arbetskraft och

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

uppenbara risker för en eftersläpning i utbyggnaden av bostäder, kommunikationer

och andra serviceanordningar. Genom en aktiv arbetsmarknadspolitik,

innefattande främst rörlighetsstimulerande åtgärder, omskolning och

annan utbildning samt sysselsättningsskapande åtgärder i form av främst

beredskapsarbeten, har samhället sökt lösa sysselsättningsproblemen. I stort

sett har strävandena att upprätthålla en full sysselsättning i landet som

helhet varit framgångsrika. Som tidigare nämnts har under senare år även

lokaliseringspolitiska åtgärder vidtagits för att bekämpa arbetslösheten.

Såväl redovisade befolkningsprognoser som övrigt tillgängligt material

tyder på alt befolkningsförskjutningarna från glesbygd till tätorter och

mellan olika regioner kan väntas fortsätta efter i stort sett samma mönster

som under de senaste årtiondena, om inte åtgärder vidtas för att påverka

utvecklingen. I vissa avseenden synes till och med en ökning av omflyttningstakten

sannolik. Speciellt kan en fortsatt utflyttning förutses komma att ske

från stora delar av Norrland och de nordvästra delarna av Svealand, där

mekaniseringen och strukturförändringarna inom skogsnäringen i förening

med rationaliseringen inom jordbruket kan leda till kraftigt minskat behov

av arbetskraft och därmed också till en tendens till ökad omflyttningstakt,

om ej nya sysselsättningsmöjligheter skapas.

Ingen räknar realistiskt med att omflyttningen mellan glesbvgd och tätort

samt mellan regioner skall kunna stoppas. Som kommittén anfört torde det

vara ofrånkomligt, vilka åtgärder som än vidtas för att stimulera näringsliv^8

utveckling, att en betydande del av glesbygden och även en del av

de mindre tätorterna kommer att få vidkännas en successiv folkminskning.

Den allmänna inställningen i vårt land till strukturomvandlingen inom näringslivet

under efterkrigsåren har varit klart positiv. Till grund för denna

inställning, inte minst från fackföreningsrörelsens sida, ligger givetvis insikten

om alt en effektiv näringsstruktur är en grundförutsättning för fortsatt

snabb realinkomstökning. Men den positiva inställningen grundas också

på vissheten om att statsmakterna är beredda att överbrygga omställningssvårigheterna

och mildra de påfrestningar för människorna som kan följa av

en snabb ekonomisk omställning. En omvandling av detta slag kräver därför

också att samhället tar aktiv del i skeendet.

^ id fastläggandet av riktlinjerna för den samhälleliga lokaliseringspolitiken

är det enligt min mening viktigt att som en utgångspunkt hålla i

minnet, att det långsiktiga målet för samhällets ekonomiska politik är att

främja ett snabbt ekonomiskt framåtskridande. En avgörande förutsättning

för en fortsatt snabb standardstegring är att vårt näringsliv anpassas

och utvecklas efter det moderna samhällets krav. Ny teknik, nya produktionsprocesser

och nya varor kommer att skapa nya företag och marknader.

Vissa näringsgrenar måste emellertid anpassa sig till krympande marknader.

Företag kommer därför liksom hittills att läggas ned, andra kommer

i deras ställe och utvecklingen mot större enheter kommer sannolikt inom

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr t Hö år 1964

181

vissa branscher att bli minst lika framträdande som hittills. Samtidigt sker

en ständigt fortgående specialisering som säkerligen kommer att ge utrymme

för en fortsatt småindustriell utveckling.

Den internationella konkurrensen ökar kraven på att vårt samhälle och

därmed också näringslivet och arbetsmarknaden successivt anpassas till

ändrade förhållanden. Förändringar i produktivitet, efterfrågan, teknik

in. in. medför förskjutningar i relativa priser, löner och vinster, och dessa

förändringar medför i sin tur en omfördelning av resurserna mellan

branscher och regioner. En aktiv näringspolitik bör på olika sätt underlätta

och stimulera den ständigt fortgående omvandling som är ett väsentligt inslag

i den ekonomiska tillväxtprocessen. Den måste emellertid därvid utformas

med utgångspunkt i vidare samhällsekonomiska perspektiv och stor

vikt måste fästas vid omvandlingens sociala konsekvenser.

Om lokaliseringspolitiken skall leda till på längre sikt bestående gynnsamma

resultat måste insatserna inriktas på områden med goda utvecklingsmöjligheter

och med förutsättningar för industriell verksamhet. De

samhälleliga insatserna bör härvid främst koncentreras till en aktiv samhälls-

och bebyggelseplanering samt till åtgärder i syfte att skapa eu effektiv

samhällelig servicestruktur i form av skolor, sjukhus, vägar och övriga

kommunikationer samt annan offentlig'' service. För att få önskad effekt

måste en sådan politik utformas i nära samverkan mellan stat, kommun

och näringsliv, så att dessa gemensamt åstadkommer samlade och samordnade

insatser på lämpliga orter. De statliga och kommunala investeringar

som syftar till att förbättra de industriella förutsättningarna måste

givetvis baseras på ett realistiskt lönsamhetstänkande med målsättningen

att få till stånd eller vidmakthålla tätorter med sådan serviceutrustning att

de på lång sikt blir livsdugliga. Betraktar man lokaliseringspolitiken på

detta sätt, torde klart framgå dess funktion som ett led i en aktiv näringspolitik,

som innebär att samhällets krafter inriktas på alt i samverkan

med företrädare för vårt näringsliv påverka produktionens art och omfattning

i en för samhällsekonomin gynnsam riktning.

Lokaliseringspolitiska åtgärder är också ett led i samhällets strävanden

att upprätthålla full och produktiv sysselsättning. Det är därför naturligt att

även betrakta lokaliseringspolitiken som motiverad av arbetsmarknadsskäl

och att alltså se den som integrerad med arbetsmarknadspolitiken. För

denna syn på lokaliseringspolitiken talar även det förhållandet, att tillgången

på arbetskraft är eu av de väsentligaste lokaliseringsfaktorerna.

Det finns därför skäl att, som särskilt landsorganisationen gjort i sitt remissyttrande,

understryka det intima, sakliga samband som råder mellan

rörelsestimulerande medel inom arbetsmarknadspolitiken och åtgärder i lokaliseringshänseende.

De kan både användas alternativt och komplettera

varandra.

Samhällets åtgärder för att bygga ut eu god samhällsservice bidrar sam
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

tidigt till lösningen av de akuta omställningsproblemen som f. n. yttrar sig

i arbetslöshet och accelererad utflyttning från stora delar av glesbygdslänen.

De härför erforderliga basinvesteringarna, som i princip har en långsiktig

syftning, får nämligen också eu mera omedelbar effekt genom att

skapa sysselsättningstillfällen. För att på ett tillfredsställande sätt lösa berörda

omställningsproblem är det emellertid enligt min mening nödvändigt

att, jämsides med en aktiv arbetsmarknadspolitik, även ge ett mera direkt

ekonomiskt stöd för att stimulera till nyetablering och utbyggnad av

företag i dessa områden. Jag anser sålunda, att samhället bör främja utby§§naden

av näringslivet i sådana orter i avfolknings- och glesbygdslänen

som kan fungera som kommersiella och kulturella centra för befolkningen

såväl i tätorter som på den kringliggande egentliga landsbygden. Förutom

att sådana åtgärder minskar de enskilda människornas anpassningssvårigheter

blir de av betydelse för näringslivets utveckling även på sikt i berörda

områden genom att verka som en impuls till ytterligare företagsbildning

och utbyggnad av näringslivet. Särskilt näringslivets snabba strukturomvandling

i landets norra delar utgör härvidlag ett trängande problem som

påkallar samhälleliga insatser på samma sätt som omfattande företagsnedläggelser

i Valdemarsvik, Oskarshamn och andra orter tidigare ställt samhället

inför likartade uppgifter. I den mån de produktiva arbetstillfällena

ökas i utflyttningsregionerna tillgodoses också det samhälleliga intresset att

modifiera takten i de regionala befolkningsförskjutningarna. I de orter,

där en rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitik av olika skäl inte

kan lösa sysselsättningsfrågorna, kan aktiva lokaliseringsåtgärder från statens

sida också vara samhällsekonomiskt motiverade, eftersom arbetskraften

endast härigenom kan utnyttjas på ett produktivt sätt.

Det är uppenbart att de ekonomiska och sociala synpunkterna i de praktiska

ställningstagandena inte alltid sammanfaller. En avvägning mellan olika

motiv för lokaliseringspolitiska åtgärder måste därför enligt min mening

ske från fall till fall.

Det är ofrånkomligt att en lokaliseringspolitisk målsättning måste ges

en allmän och vid formulering. Enligt min mening bör lokaliseringspolitiken

syfta till att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets

tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelade på

sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas. Samhället

bör emellertid också söka styra utvecklingen i sådana banor att det stigande

välståndet fördelas på ett rättvist sätt och att människorna i olika delar

av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service. De försvarspolitiska

synpunkterna får heller inte förbises vid lokaliseringspolitiska

avgöranden. Slutligen bör betonas att samhället har ett ansvar för att

strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen sker i sådana

former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet värnas. Det

finns därför starka sociala och mänskliga skäl för samhället att vidtaga åt
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

gärder som modifierar verkningarna av omvandlingsprocessen. Lokaliseringspolitiken

bör följaktligen även inriktas på att minska de anpassningssvårigheter

som den enskilde ställs inför i ett utvecklingsskede kännetecknat

av omfattande strukturrationalisering inom näringslivet med åtföljande

befolkningsomflyttning. Det är bland annat mot denna bakgrund som förslagen

om direkt ekonomiskt stöd till företag får ses.

Lokaliseringspolitikens utformning

För att möta de ekonomiska och sociala problem som den pågående strukturomvandlingen

skapar kommer, såsom jag tidigare utvecklat, såväl samhällsplanerande

som arbetsmarknadspolitiska och lokäliseringspolitiska insatser

att bli erforderliga.

Under återstoden av detta årtionde kommer de arbetsföra åldrarna vid

nettoimmigration i oförändrad omfattning att öka med endast omkring

70 000 personer, vilket är betydligt mindre än tillskottet tidigare under

efterkrigsåren. En växande del av befolkningen i arbetsför ålder genomgår

samtidigt utbildning och deltar inte direkt i produktionen. Vi måste därför

räkna med att det efterfrågetryck, som redan nu karakteriserar arbetsmarknaden

i stora delar av landet, kommer att öka ytterligare om inte

en fortsatt utjämning av arbetskraftstillgångarna åstadkommes, särskilt

som tillskottet av arbetskraft kommer att bli mycket ojämnt fördelat mellan

olika delar av landet.

Skall den ekonomiska tillväxttakten kunna vidmakthållas och om möjligt

ökas, måste arbetsmarknadspolitiken tilldelas en central roll. Liksom

hittills måste ansträngningarna inriktas på att använda våra begränsade

resurser av arbetskraft så rationellt som möjligt. För att realisera detta mål

får den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitiken stor betydelse även i

fortsättningen. Den måste byggas ut till ett allt smidigare instrument, som

kan underlätta den enskildes anpassning till den snabba strukturomvandlingen.

Betydelsefullt i detta sammanhang är att den yrkesmässiga rörligheten

underlättas genom en selektiv, till utvecklingen ständigt anpassad omskolnings-

och utbildningsverksamhet. Då den framtida arbetsmarknadspolitiken

f. n. överväges av arbetsmarknadsutredningen, finner jag inte nu

anledning att ingå på frågan om användningsområdet för de rörlighetsstimulerande

medlen.

En allsidig näringspolitik måste också innefatta rörlighet hos kapitalet. Av

vad jag förut anfört i samband med behandlingen av den lokaliseringspolitiska

målsättningen framgår att enligt min uppfattning någon motsättning

inte behöver föreligga mellan en politik som syftar till att underlätta arbetskraftens

rörlighet och en aktiv lokaliseringspolitik, vars syfte är att påverka

kapitalets rörlighet.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

Samhällsplaneringens betydelse i lokaliseringshänseende har kraftigt

understrukits såväl av kommittén för näringslivets lokalisering som i remissvaren

över dess betänkande. I likhet med vad som därvid anförts har

jag den uppfattningen att en aktiv och förutseende samhällsplanering är

en av grundförutsättningarna för en lokalisering som på bästa sätt skall

främja det ekonomiska framåtskridandet. Samhällsplaneringen måste både

anpassas till strukturomvandlingen i samhället och stödja eu lokalisering

till områden eller orter med goda allmänna förutsättningar för en företagslokalisering,

inbegripet god tillgång på arbetskraft.

Kraven på samhällsplanering hänger alltså intimt samman med samhällets

omvandling och utveckling. Hela vårt samhällsbyggande har till mål

att ge bebyggelsen sådana former som leder till hög funktionsduglighet och

god miljö. Standardhöjning, ändrade distributionsformer, bilismens expansion

och snabb urbanisering har under de senaste årtiondena varit särskilt

utmärkande för samhällsomvandlingen.

Självfallet är det svårt att förutskicka hur framtidens samhällsstruktur

kommer att se ut. Men den utveckling vi upplever och de tendenser som

föreligger ger en anvisning om vilka behov som måste tillgodoses. Det gäller

att skapa fler och bättre bostäder, gemensamhetsanordningar, kommunikationsleder

och annan service. Det är ej endast fråga om att åstadkomma nya

samhällsbildningar och nya anläggningar utan det gäller även att modernisera

och förnya hittillsvarande miljö. Givetvis begränsas möjligheterna att

förverkliga våra önskemål och krav av de tillgängliga resurserna, vilka därför

måste fördelas så ekonomiskt som möjligt.

Den kommunindelningsreform som påbörjats genom primärkommunernas

sammanförande i block kommer enligt min uppfattning att utgöra ett

värdefullt underlag för den fortsatta samhällsplaneringen i skilda hänseenden.

Då denna rymmer eu lång rad skilda planeringsformer — inte minst

är kommunernas bebyggelseplanering av vital betydelse — anser jag det

synnerligen angeläget, att en ytterligare samordning av samhällsplaneringen

åstadkommes.

Jag vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att samhällsbyggandet

nära samordnas i tid och rum med förändringar inom näringslivet.

Samhällets planeringsorgan i kommunerna, i länen och i den centrala förvaltningen

för utbyggnad av bl. a. kommunikationer, utbildningsväsende,

sjukvård och andra samhälleliga servicefunktioner måste därför ej endast

samordna sitt arbete inbördes och med den allmänna bebyggelseplanel

ingen utan även uppmärksamt följa näringslivets utvecklingstendenser.

Eftersom den samhälleliga basorganisationen utgör en viktig förutsättningför

övrig ekonomisk aktivitet, måste planeringen inom de offentliga sektorerna

ske i god tid samt ofta ligga före i tiden och vara mer långsiktig än

planeringen inom näringslivet. Samhällsplaneringen som ett sammanfattan
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 18ö år 19(ii

de begrepp för olika åtgärder för samhällets utformning är därför av central

betydelse för lokaliseringsverksamheten.

Vid utformningen av en samhällelig lokaliseringspolitik måste hänsyn

också tas till föreliggande tendenser till koncentration av befolkningen i

storstadsområdena och landets övriga expansiva områden. Om expansionen

går alltför snabbt föreligger uppenbara risker för en eftersläpning i

utbyggnaden av bostäder, kommunikationer och andra serviceanordningar.

Såsom kommittén uttalat och i enlighet med vad flera remissinstanser understrukit

bör de problem som är förknippade med storstadsområdenas tillväxt

ingående undersökas till ledning för lokaliseringspolitikens fortsatta utformning.

För att möta de växande anspråken på en väl planerad utbyggnad av den

samhälleliga basorganisationen måste, såsom också framhållits av såväl

kommittén som remissorganen, kunskaperna om de lokaliseringspolitiska

förutsättningarna ökas genom forskning och intensifierad utredningsverksamhet

på detta område.

Då lokaliseringspolitiken spänner över ett utomordentligt vitt fält av

ekonomiska, tekniska, sociala och andra områden är det uppenbart att

forskningen och utredningsverksamheten i lokaliseringsfrågorna faller under

en rad olika organs naturliga verksamhetsområden. Det ligger i sakens

natur att en koncentration av forsknings- och utredningsverksamheten på

dessa områden till ett enda organ varken kan eller bör komma i fråga. Vad

som bör eftersträvas är i första hand en intensifiering av verksamheten.

Detta spörsmål torde det ankomma på bl. a. forskningsberedningen att överväga

som ett led i den vidare bedömningen av hur våra forskningsresurser

skall användas. Vidare är det angeläget att vunna forskningsresultat systematiseras

och sprids för att ge de olika statliga, kommunala och enskilda

organ som sysslar med lokaliseringsfrågor ett så rikhaltigt material som

möjligt att grunda sina överväganden på. Det blir en viktig uppgift för de

statliga organ som centralt skall handha lokaliseringsfrågorna att medverka

till samordningen härvidlag.

Av vad jag anfört i det föregående framgår att jag anser samhällsplanering

och rörlig arbetsmarknad utgöra fundamentala faktorer för en ändamålsenlig

ekonomisk utveckling av vårt samhälle och näringsliv. Som jag

tidigare framhållit bör emellertid de lokaliseringspolitiska strävandena härjämte

gå ut på att i särskilda fall påverka den näringsgeografiska utvecklingen

i syfte att underlätta de enskilda människornas anpassning till strukturomvandlingen.

För en verksamhet med sådan syftning kan självfallet

olika typer av åtgärder övervägas. Vill man inte tillgripa lösningen att genom

lagstiftning ge samhällets organ möjligheter att styra utvecklingen —

något som enligt min uppfattning icke f. n. bör komma i fråga — torde åtgärderna

för att få tillräcklig verkningskraft böra ges formen av direkt eller

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 196t

indirekt ekonomiskt stöd till företagsamhet i de orter eller områden där man

önskar påverka strukturomvandlingen.

Denna metod har också kommittén valt i sin uppläggning av lokaliseringspolitiken.

Genom att ställa upp en rad kriterier för orter eller regioner,

där direkt ekonomiskt stöd skall lämnas, har kommittén därjämte

geografiskt avgränsat de områden där ekonomiska stödåtgärder skall komma

i fråga.

De av kommittén uppställda kriterierna har blivit föremål för stark kritik

vid remissbehandlingen. Även jag anser att kriterier utformade efter kommitténs

linjer väcker betänkligheter. I praktiken skulle förslaget innebära

att en stor del av de norrländska kustområdena samt vissa andra områden i

Norrland och angränsande delar av landet, som också på ett kännbart sätt

beröres av strukturförändringarna, inte skulle kunna komma i fråga för

stödåtgärderna. Mot kriterier av den typ kommittén förordat kan enligt min

mening också invändas att de kan framkalla uppfattningen att företag som

etableras i orter eller områden, som formellt fyller de uppställda villkoren

för ekonomiskt stöd, automatiskt skall vara berättigade till sådant stöd.

Kommittén har visserligen understrukit att endast ett begränsat antal orter

i utvecklingsområdena kan tillföras ökad industriell verksamhet genom samhällets

medverkan. Det torde emellertid bli svårt att skapa förståelse för det

urval, som sålunda måste ske, i orter eller områden som i och för sig fyller

uppställda kriterier för stöd men som likväl ej kan komma i fråga på grund

av bristande industriella förutsättningar eller därför att en alltför stor splittring

av stödåtgärderna måste undvikas.

Av nu anförda skäl har jag funnit mig inte kunna som villkor för statligt

lokaliseringsstöd förorda uppställandet av kriterier av den typ kommittén

föreslagit. Frågan uppkommer då om stödåtgärderna på annat sätt bör

begränsas regionalt och lokalt. Det synes mig härvid uppenbart, att de

motiv jag i det föregående åberopat för ekonomiskt stöd för att mildra

omställningsproblemen gör sig gällande med särskild styrka i Norrland

och vissa angränsande områden. På grund av att denna del av landet samtidigt

ställts inför den genomgripande rationaliseringen inom skogsbruket

och den omfattande rationaliseringen inom jordbruket är det enligt min

mening ställt utom tvivel att strukturomvandlingen här kommer att ta sig

starkare uttryck än i landet i övrigt. En smidig omställning försvåras här

också av de stora glesbygdsområdena med vanligen långa avstånd mellan

tätorterna. Svårigheterna ökas ytterligare av att sysselsättningsproblemen

redan i dagens läge är avsevärda i berörda landsdelar och kan väntas komma

att skärpas ytterligare till följd av den förhållandevis starka befolkningstillväxten

i vissa av dessa områden. Härtill kommer att industrisektorn relativt

sett är mindre här än i landet i övrigt. Detta medför att industrin i de

nordliga länen, trots en ansenlig expansionstakt på många håll, har svårt att

absorbera den arbetskraft som friställs i jord- och skogsbruket. Å andra sidan

är det viktigt att observera att den industriella utvecklingen varierar

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964 187

starkt i de berörda delarna av landet och att det här finns områden med en

dokumenterad expansionskraft.

Av anförda skäl anser jag det angeläget att ge impulser till industriell

utveckling i de ifrågavarande områdena för att motverka en alltför långtgående

befolkningsuttunning och vidmakthålla en samhällelig service för

den kvarhoende befolkningen.

Som jag förut erinrat om är medgivandet att temporärt använda investeringsfonder

i lokaliseringspolitiskt syfte begränsat till de fyra nordligaste

länen samt Hälsingland, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland,

Dalsland och norra Bohuslän. Till huvudsakligen samma område är det

statsbidrag begränsat som f. n. lämnas vid uppförande av industrilokaler

som statskommunala beredskapsarbeten. Sådant stöd kan i särskilda fall

också ges i andra delar av landet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt remissutlåtande anfört att erfarenheterna

av det hittills lämnade lokaliseringsstödet inte synes motivera vare

sig någon utvidgning eller begränsning av berörda område. De omstältningsoch

sysselsättningsproblem som jag nyss berört torde med fog kunna sägas

vara koncentrerade till de nyss angivna länen och länsdelarna. På grund härav

föreslår jag att det statliga ekonomiska stödet i lokaliseringssyfte i första

hand inriktas på samma område som det, där investeringsfonderna f. n.

kan tas i anspråk i lokaliseringspolitiskt syfte. Jag benämner i det följande

detta område det norra stödområdet.

Den ändring av stödområdets omfattning som mitt förslag innebär i förhållande

till vad kommittén förordat kommer enligt min uppfattning att

avsevärt förbättra möjligheterna att genom en vidare utbyggnad av industrin

i kustorter och inlandscentra gynnsamt påverka utvecklingen i områden

med mindre centralorter i inlandet. Man får vidare bättre möjligheter

att iiverblicka var lämpliga insatser bör göras, när ett mer sammanhängande

område föreligger.

På samma sätt som gäller för de nuvarande stödåtgärderna är det enligt

min mening ofrånkomligt att lokaliseringspolitiskt stöd i särskilda fall

också framdeles kan lämnas i övriga delar av landet. Härvid bör emellertid

åtgärderna mera direkt inriktas på att komma tillrätta med förhållandena

i vissa speciella situationer. Främst hör ekonomiskt stöd kunna utgå för att

stimulera till etablering av ny företagsamhet i orter, där goda industriella

förutsättningar föreligger och där omställningsproblem aktualiseras på

grund av industrinedläggelse i samband med omfattande branschrationalisering

eller av liknande mera krisartade orsaker. Både sociala och samhällsekonomiska

skäl talar för att staten genom stödåtgärder i dylika fall bidrar

till att orter med redan utbyggd samhällsservice in. in. kan fortbestå. En

kombination av lokaliseringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder,

bl. a. omskolning av friställd arbetskraft, torde i här avsedda orter

skapa de gynnsammaste förutsättningarna för snabb återhämtning.

I orter som starkt domineras av eu enda industri eller industribransch

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196b

kan, som kommittén påpekat, konjunkturväxlingar och strukturförändringar

få svåra återverkningar. Ehuru de konjunkturpolitiska medel vi numera

förfogar över skapar bättre möjligheter än tidigare att mildra verkningarna

av konjunktursvängningarna för enskilda branscher, kan det enligt

min uppfattning vara befogat att i särskilda fall även utanför det norra

stödområdet genom lokaliseringspolitiska stödåtgärder medverka till att

komplettera sådana ensidiga industriorter med annan industri för alt

minska deras konjunkturkänslighet och för att skapa en mera differentierad

arbetsmarknad. Jag vill emellertid understryka att frågan om stödåtgärder

i dessa fall bör bedömas med största försiktighet. Begreppet ensidig

industriort är vittomfattande och låter sig inte entydigt definieras.

Det bör också anmärkas att det här mindre gäller att lösa akuta krissituationer

än att förebygga uppkomsten av sådana. Det torde bli en viktig uppgift

i den fortsatta planeringsverksamheten på länsplanet alt analysera berörda

problem i de enskilda fallen och efter utredningar framlägga förslag

till lösningar.

Allmänt och med eu viss generalisering torde kunna sägas att i de delar

av landet som faller utanför det norra stödområdet avståndsfaktorn inte

har utslagsgivande betydelse i lokaliseringssammanhang. Med de kommunikationsmedel

som bjuds har de flesta människor i dessa delar av landet

numera tillgång på tillfredsställande samhällelig service. Lokaliseringspolitiskt

är det således i dessa delar av landet mindre glesbygdsproblemen än

de expansiva tätorternas problem som kräver uppmärksamhet. Med särskild

styrka träder här storstadsområdenas speciella svårigheter i förgrunden.

Som jag tidigare berört är riskerna för eftersläpning i utbyggnaden av bostäder

och andra basinvesteringar påtagliga i samband med den starka befolkningsexpansionen

i dessa områden, varför storstadsproblemen måste

ägnas stor uppmärksamhet i det fortsatta planeringsarbetet. Storstadsproblemen

berörs även av de förslag som avgivits av lokaliseringsutredningen

rörande statlig verksamhet (SOU 1963:69). Dessa förslag kommer efter

avslutad remissbehandling att upptagas av chefen för finansdepartementet.

Vad härefter gäller frågan om vilka orter eller områden som skall komma

i fråga för direkt ekonomiskt stöd inom det norra stödområdet, dit alltså

lokaliseringsstödet i första hand föreslås skola koncentreras, må till

en början påpekas att, såsom också kommittén framhållit, något material

för en mera konkret bedömning härav inte föreligger.

Utifrån den allmänna lokaliseringspolitiska målsättning jag uppställt

bör strävan från samhällets sida här vara att söka länka näringslivets lokalisering

i banor som är både samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt

fördelaktiga samt skapa en gynnsam industriell miljö i fler orter och regioner

än dem som redan nu är välförsörjda i detta avseende. Detta innebär

att man satsar både på sådana orter och regioner, som redan har en

god industriell utveckling, och på sådana som har utvecklingsmöjligheter

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. .1 Iaj:ts proposition nr 1 Hö år 196b

men där de faktorer, som har betydelse för en god industriell miljö, av

historiska eller andra skäl blivit svagt utvecklade. Som kommittén starkt

framhållit är det emellertid endast ett begränsat antal orter som kan tillföras

ökad industriell verksamhet genom samhällets medverkan, och en

industriell expansion är inte tänkbar överallt enbart därför att överskott

på arbetskraft föreligger.

Kommittén har inte närmare angivit på vilka orter i utvecklingsområdena

lokaliseringspolitiska insatser skall göras i vidare mån än som följer

av vissa allmänna riktlinjer. En längre gående precisering finner inte

heller jag ändamålsenlig. De naturliga förutsättningarna för industriell

verksamhet är mycket heterogena och varierar bl. a. mellan olika branscher.

De lokala förhållandena är vidare så olika att strikta regler skulle medföra

en bundenhet som kunde verka direkt hämmande på en rationell och framsynt

fördelning av lokaliseringsstödet. När det gäller områden med dominerande

jord- och skogsbruk kan väl utvecklingstendenserna för ett antal

år framöver ge en vägledning var insatserna skall göras med tanke på dessa

näringars utveckling. Betydligt svårare ställer sig däremot en motsvarande

bedömning beträffande flertalet andra näringsgrenar. Att förutse vilka

branscher och industrier som kan komma att beröras av mera omfattande

strukturomvandling är i och för sig en vansklig uppgift. Än svårare är givetvis

att förutse på vilka orter dier inom vilka områden sådana problem kommer

att göra sig gällande.

Av vad jag sålunda anfört följer att några bestämda krav på storlek eller

karaktär hos de orter eller regioner, där stödåtgärder skall vidtas, enligt min

uppfattning inte lämpligen bör uppställas. Å andra sidan torde man i det

praktiska arbetet vid prövningen av frågan om stödinsatser i de enskilda

fallen ha behov av vissa riktlinjer för urvalet av orter och områden. Såsom

jag redan tidigare framhållit och som med skärpa betonats av både kommittén

och remissinstanserna måste stödåtgärderna inriktas på orter där

det från samhällelig synpunkt är mest angeläget att utvecklingen främjas

och som har goda förutsättningar att bära upp en industriell verksamhet

och fungera som centra för samhällelig service. Härför krävs i första

hand ett visst befolkningsunderlag. Detta betyder dock inte att endast sådana

företagslokaliseringar som sker till större tätorter skall kunna bli

föremål för stöd. Med nutida kommunikationsmöjligheter kan en spridning

av arbetsplatser och bosättning ofta vara både möjlig och lämplig

inom regionerna. Vad som bör krävas är att själva tätorten jämte kringliggande

bygd utgör ett näringsgeografiskt område, som har tillräckligt befolkningsunderlag

för att en rimlig servicestandard skall kunna upprätthållas.

Storleken av detta befolkningsunderlag kan enligt min uppfattning inte

preciseras i bestämda tal utan torde variera eller lokala förhållanden. Jag

vill emellertid erinra om att vid fastställandet av planerna för den nya

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kiingl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

kommunindelningen ett befolkningsunderlag av minst 8 000 invånare bedömts

erforderligt för att en tillfredsställande kommersiell och administrativ

service skall kunna erbjudas inom kommunblocken. Samtidigt bör uppmärksammas

att det erforderliga befolkningsunderlaget för den högre servicenivå

som representeras av exempelvis varuhus, lasarett och gymnasium ligger

avsevärt högre. Blockbildningarna har i huvudsak grundats på näringsgeografiska

överväganden liknande dem som kommer att prägla den lokaliseringspolitiska

bedömningen när det gäller företagsstöd. Kommunblocken

består sålunda i princip av centralorter som kan fungera som servicecentra

samt dessa orters naturliga omland. Inom blocken förutsätts en organiserad

samverkan komma att ske i olika gemensamma angelägenheter. Samhällsplanering,

innefattande viktiga lokaliseringsfrämjande åtgärder, får därvid

antagas bli en av de främsta samarbetsuppgifterna. Kommunblocken synes

mig lämpligen bli de minsta regionala enheter som lokaliseringsorganen bör

arbeta med vid utredningar och bedömningar rörande behov av stödåtgärder.

Med angivna utgångspunkter har jag funnit en lämplig framgångslinje

vid den fortsatta lokaliseringsplaneringen vara att välja orter för stödet

bland kommunblockscentra. Jag vill emellertid understryka att detta inte

får uppfattas så att för varje centralort automatiskt kan påräknas stödåtgärder.

Särskilt i de fall man av avståndsskäl e. d. nödgats göra avsteg från

de riktlinjer som i allmänhet gällt vid planeringen av nya kommuner kan

förutsättningarna för industriell verksamhet vara begränsade. Stor försiktighet

bör därför iakttas med att genom lokaliseringsstöd stimulera företag

att etablera sig på små centralorter i svaga kommunblock, där de allmänna

förutsättningarna för en industriell utveckling bedömes som

mindre goda. Å andra sidan finns vid sidan av de nya blockcentra tätorter

som kan bedömas ha lika goda utvecklingsmöjligheter och fylla en lika viktig

servicefunktion som centralorten. Det bör enligt min mening inte vara

uteslutet att lämna stöd till företagslokalisering även i sådana orter, om

detta rimmar med lokaliseringspolitikens allmänna syften.

Viktigt är emellertid att hålla i minnet att en splittring på ett stort antal

orter kan resultera i att stödåtgärderna får sämre total effekt än om de

koncentreras till färre orter, där härigenom ett mera differentierat näringsliv

kan utvecklas. En förläggning av ett någorlunda stort enstaka företag

till en ort som tidigare saknar annan industri kan medföra att orten blir

så ensidigt utvecklad och därmed från arbetsmarknads- och konjunktursynpunkt

så sårbar, att ytterligare lokaliseringsåtgärder framtvingas. Det

blir en utomordentligt viktig och samtidigt grannlaga uppgift i den fortsatta

regionala och centrala planeringen att under beaktande av de skilda

faktorer jag nyss berört ta ställning till på vilka platser åtgärder bör ifrågakomma

för att stimulera till ny eller utvidgad företagsamhet inom det

vidsträckta norra stödområdet.

Det förtjänar i sammanhanget att uppmärksammas att initiativet till

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 19t>k

nyetablering liksom hittills i regel torde komma att tas av företagen själva,

som därvid också väljer orten härför. Liksom hittills skall det givetvis stå

företagen fritt att utan statligt stöd etablera sig på de platser de själva finner

lämpligt. Jag vill i detta sammanhang också betona att myndigheternas

rådgivning och upplysningsverksamhet i första hand bör syfta till att ge

företagen vägledning och en så fast grund som möjligt att bygga sina egna

överväganden på när det gäller valet av lokaliseringsort, överhuvudtaget

kommer lokaliseringspolitikens resultat i hög grad att bli beroende av ett

förtroendefullt samarbete med näringslivets företrädare.

På sikt får enligt min uppfattning det ekonomiska stödet till företagslokalisering

inte ha till syfte att subventionera bort lokala eller regionala

olikheter i den allmänna kostnadsnivån mellan orter i skilda delar av landet.

Stödet skall i stället användas för att initiera företagsamhet vilken i

sin tur kan ge upphov till en fortsatt industriell utveckling, som sedan

verkar vidare av egen kraft. Av detta skäl är det önskvärt att medverka

till att få till stånd industrier med vad kommittén kallat stor spridningseffekt,

t. ex. företag som genom sitt behov av underleverantörer kan bidra

till att supplementär industri startas i regionen. Detta bör beaktas vid prövningen

av ansökningar om lokaliseringsstöd.

Såsom starkt framhållits både av kommittén och av remissinstanserna

bör den första och viktigaste förutsättningen för ekonomiskt stöd vara att

företaget från företagsekonomisk synpunkt bedömes bärkraftigt, så att

verksamheten, efter ett inledande stöd av engångskaraktär, kan drivas på

företagsmässiga villkor utan behov av driftsubventioner. Stödåtgärderna

skall sålunda ha karaktären av hjälp till självhjälp. Från denna synpunkt

är det angeläget att det ekonomiska stödet utformas som ett initialstöd,

d. v. s. med sikte på att underlätta de investeringar som är förenade med

nyetableringen, men att företaget därefter och i övrigt får konkurrera med

annan företagsamhet på lika villkor.

Givetvis är det av stort intresse från lokaliseringssynpunkt om företaget

kommer att bereda anställning åt ett större eller mindre antal arbetstagare.

Denna omständighet kan därför påverka bedömningen vid lokalisering

till orter med sysselsättningssvårigheter. Jag vill också betona, att

ett stort aktiekapital eller ett stort kapital nedlagt i fasta investeringar hos

företaget visserligen kan påverka bedömningen av dess soliditet men i och

för sig knappast utgör motiv för att företaget betraktas som ett eftersträvansvärt

lokaliseringsobjekt. Det är i detta sammanhang av intresse att

konstatera, alt en klar tendens vid de omlokaliseringar av företag som ägt

rum under efterkrigstiden varit att de större företagen sökt sig till relativt

stora tätorter, som regel A-centra, under det att mindre företag vanligen

förlagts i små och medelstora tätorter. Denna spontana strävan från företagens

egen sida att vid valet av förläggningsort sätta det egna arbetskraftsbehovet

i relation till rekryteringsunderlaget och arbetskraftstillgångarna

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i

på orten samt till ortens servicemöjligheter förtjänar enligt min mening

stort beaktande vid myndigheternas prövning av ärenden om lokaliseringsstöd.

Viktigt är också att hänsyn tas till företagets möjligheter att rekrytera

arbetskraft med sådan utbildning som erfordras för verksamheten.

Av vad jag anfört i olika sammanhang i det föregående framgår, att jag

delar kommitténs uppfattning att samhälleliga stödåtgärder för att få till

stånd ny eller ökad industriell verksamhet kan komma i fråga endast på

ett begränsat antal orter. För stora delar av glesbygderna och åtskilliga

små tätorter inom det norra stödområdet måste man realistiskt räkna med

en fortsatt successiv utflyttning och därmed ytterligare försämrade förutsättningar

att tillhandahålla den kvarvarande befolkningen en samhällelig

service som motsvarar tidens krav. Även i de områden, där ''lokaliseringspolitiska

insatser inte blir möjliga, måste enligt min mening samhället bära

ansvaret för att befolkningen tillförsäkras en rimlig servicestandard, varvid

åtgärder av annan art får övervägas.

Som jag förut betonat är det uppenbart att lokaliseringsorganen kommer

att ställas inför ytterst grannlaga avvägningsproblem när det gäller

att avgöra vilka företag som skall erhålla ekonomiskt stöd och på vilka

orter detta skall ske. Man kan inte bortse från att de samhällsekonomiska

och företagsekonomiska förutsättningarna i de enskilda fallen ofta kommer

att vara synnerligen svårbedömbara och att verksamheten innefattar

ett stort mått av risktagande. Jag vill därför starkt stryka under nödvändigheten

av att stödåtgärderna får karaktären av försöksverksamhet. Det

är av största vikt att resultaten av vidtagna lokaliseringsåtgärder noggrant

studeras och att de erfarenheter som sålunda efter hand vinns snabbt tillvaratas

i den fortsatta utformningen av stödverksamheten.

Stödåtgärderna bör enligt min mening komma i fråga endast under eu

begränsad tid för att lösa omställningsproblemen framför allt i det norra

stödområdet. I enlighet med kommitténs förslag förordar jag att denna

period bestäms till fem år. Härunder bör statsmakterna överväga huruvida

stödåtgärderna varit ägnade att förverkliga den lokaliseringspolitiska målsättning

som uppställts och utifrån föreliggande erfarenheter och utvecklingstendenser

ta ställning till om målet och medlen för den samhälleliga

aktiviteten på området bör kvarstå oförändrade eller ändras.

Lokaliseringspolitikens medel

Bland de positiva åtgärder, genom vilka samhället kan påverka företagens

lokalisering, har jag i det föregående särskilt framhållit samhällsplaneringen.

Kommitténs förslag om lokaliseringspolitiska medel omfattar, utöver lokaliseringsplanering,

dels upplysning och rådgivning till näringslivet, dels

olika former av statligt ekonomiskt stöd till företag, dels särskilda åtgärder

för att förbättra de allmänna betingelserna för näringslivet i Norrland,

varjämte kommittén berör frågan om kommunal skatteutjämning.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj ds proposition nr 186 år 1964

Beträffande upplysnings- och rådgivningsverksamheten betonar kommittén

angelägenheten av att den centralt bedrivna verksamhet på detta område

som utövas av arbetsmarknadsstyrelsen utvidgas och effektiviseras.

Samtidigt understryks vikten av att de regionala lokaliseringsorganen och

kommunerna medverkar med utredningar om lokaliseringsbetingelserna i

olika delar av landet och i olika orter för att ge underlag för rådgivningsverksamheten.

Vad kommittén sålunda anfört har allmänt godtagits av

remissorganen.

För egen del vill jag understryka att en viktig förutsättning för att ett

företag skall förläggas till en ort, där verksamheten kan väntas ge bästa

möjliga resultat, är att företaget kan grunda sina överväganden på en allsidig

och tillförlitlig information om de förhållanden som har betydelse för

ortsvalet, såsom tillgången på arbetskraft, tomtmark, bostäder samt på kommunikationer

och andra serviceanordningar. Enligt vad som allmänt vitsordats,

bl. a. från företagarhåll, har den rådgivning och upplysningsverksamhet

i sådana frågor som hittills bedrivits av arbetsmarknadsmyndigheterna

i samverkan med Sveriges industriförbund varit värdefull. I likhet med

kommittén anser jag det angeläget att denna verksamhet förstärks, så att

en så uttömmande information som möjligt kan lämnas företagen beträffande

lokaliseringsförutsättningarna i olika delar av landet. Lokaliseringsorganen

bör sålunda i samråd med kommunerna fortlöpande tillhandahålla

aktuellt material rörande lokala förhållanden, som belyser dessa förutsättningar.

Informationen till företagen bör givetvis också omfatta upplysning

om betingelserna för ekonomiskt stöd vid olika lokaliseringsalternativ.

Önskvärt är att man också från näringslivets sida ger lokaliseringsorganen

så fullständiga informationer som möjligt om förhållanden som kan

ha betydelse för värderingen av olika lokaliseringsfaktorer. I detta sammanhang

har kommittén förordat att möjligheterna till överenskommelse

med näringslivets organisationer om förhandsinformationer beträffande

planerade utbyggnader och omlokaliseringar närmare undersöks. Enligt

vad jag inhämtat har arbetsmarknadsstyrelsen upptagit överläggningar

med svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund i syfte att

få till stånd en sådan överenskommelse. För egen del anser jag att ett varselsystem

av detta slag skulle avsevärt förbättra lokaliseringsorganens möjligheter

att i ett tidigt skede bedöma konsekvenserna av föreliggande planer.

För att rådgivnings- och upplysningsverksamheten till företagen i lokaliseringsfrågor

skall kunna ges riksomfattande karaktär bör den bedrivas

centralt för hela landet. Detta utesluter självfallet inte att även de regionala

organen och kommunerna bör kunna tillhandagå företag med upplysningar

om lokala förhållanden. Kommunernas informationsverksamhet bör dock givetvis

inte bedrivas på sådant sätt att den kommer i strid med de vidare intressen

de centrala och regionala lokaliseringsorganen har att bevaka. Genom

ökad rådgivning till kommunerna från lokaliseringsorganens sida bör

7 — llihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 186

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

enligt min mening kommunernas möjligheter att deltaga i en sakligt tillfredsställande

upplysningsverksamhet förbättras.

Liksom hittills bör rådgivnings- och upplysningsverksamheten främst

bedrivas i den formen att företagen själva vänder sig till lokaliseringsorganen

och företagareföreningarna. Såsom ett led i en mera aktiv verksamhet

från myndigheternas sida i lokaliseringsfrågor är det emellertid som kommittén

framhållit också önskvärt att det centrala organet självt tar initiativ

genom att söka kontakt med företag som kan tänkas vara intresserade

av att etablera sig på orter, där ökad industriell verksamhet bedöms önskvärd.

Enligt kommitténs förslag skall statligt ekonomiskt stöd i både utvecklings-

och stödområdena lämnas i form av kreditgaranti samt i utvecklingsområdena

därjämte såsom investeringsbidrag och lån. Beträffande

bidrag och lån är meningarna delade hos remissorganen. Många har avvisat

dessa stödformer under motivering att de har ren subventionskaraktär och

därför snedvrider konkurrensen, medan kreditgaranti har godtagits mera

allmänt.

Som jag förut nämnt anser jag att ekonomiskt stöd även i fortsättningen

måste kunna lämnas som stimulans till företagslokalisering framför allt

inom det norra stödområdet men i särskilda fall även i övriga delar av landet.

De ekonomiska stödåtgärderna bör självfallet utformas så att de kan

väntas få största möjliga stimulerande effekt på den företagslokalisering

som från samhällets synpunkt betraktas som angelägen. För att skapa en

så enkel administration av verksamheten som möjligt bör man vidare undvika

att splittra stödet på alltför många likartade stödformer. Stödsystemet

bör i möjligaste mån kunna fungera oberoende av allmänna konjunkturer

och förhållandena på kapitalmarknaden. Nu anförda skäl talar enligt min

mening för direkta statliga bidrag och lån som lokaliseringspolitiska medel.

Liksom kommittén anser jag att sådana bidrag och lån bör utformas så att

de inte får karaktären av löpande direkta driftsubventioner.

Mot ett system med statlig kreditgaranti kan, som riksbanksfullmäktige

framhållit, invändas att möjligheterna att utnyttja garantin blir beroende

av läget på kreditmarknaden. Vid högkonjunkturer kan, som fullmäktige

vidare anfört, ofta en stark kreditåtstramning framtvingas, medan de lokaliseringsmotiverade

stödåtgärderna tar sikte på områden i vilka sysselsättningssituationen

även då är otillfredsställande. Direkta statliga lån som

stödform ger lokaliseringsorganen större möjligheter att sätta in stödet

när det behövs bäst. Statliga lån utgör alltså ett mera verksamt lokaliseringspolitiskt

medel än kreditgarantier. På grund härav bör enligt min

mening det statliga lånestödet i lokaliseringssyfte ges endast i form av direkta

lån.

Av min föregående framställning följer att jag anser att lokaliseringsstödet

bör syfta till att underlätta de investeringar, som företagarna —

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 196i li)5

både fysiska och juridiska personer — behöver göra för att kunna påbörja

och bygga ut industriell verksamhet. Statliga bidrag och lån bör i enlighet

härmed lämnas vid ny-, om- och tillbyggnad av industrianläggning.

Kommittén har föreslagit att även industrier, där kapitalinvesteringen per

sysselsatt är av betydande omfattning, skall få förmånen av lokaliseringspolitiskt

stöd. Som skäl härför har kommittén angivit det allmänna intresset

av att arbetskraften används så effektivt som möjligt samt angelägenheten

av att råvarutillgångarna i utvecklingsområdena utnyttjas bättre. Enligt

min mening bör det för statligt stöd fordras att investeringen får en påtaglig

sysselsättningseffekt, antingen i det företag som önskar stöd eller, genom

dettas tillkomst, i andra företag och serviceinrättningar. Det statliga

stödet får vidare inte leda till att annan produktionsteknik väljes än den

som eljest skulle varit mest ekonomisk.

En förutsättning för statligt stöd måste vara att den önskade lokaliseringspolitiska

effekten bedöms bli bestående under en överskådlig framtid.

Det bör därför vara fråga om permanenta industrianläggningar. Den sysselsättning,

som själva byggandet av anläggningen skapar, är således inte tillräckligt

motiv för lokaliseringsstöd. Av bl. a. detta skäl bör kraftverksanläggningar,

vilka är förenade med avsevärda kapitalinvesteringar men i

utbyggt skick ger ringa sysselsättningseffekt, inte komma i fråga för statligt

lokaliseringsstöd. Mot nyssnämnda bakgrund bör också frågan om stöd åt

exempelvis sådana industrier inom byggnadsbransch^, vilka uppförs och

drivs i anslutning till omfattande bebyggelse av ett visst område, bedömas.

Till investeringskostnad för industrianläggning bör räknas även kostnader

för andra byggnader och anordningar än själva fabrikslokalen under

förutsättning att de är nödvändiga för driften. Exempel på sådana byggnader

är kontorslokaler, garage och lagerbyggnader. Däremot bör inte utgå

bidrag eller lån vid investeringar som inte är direkt erforderliga för verksamheten,

såsom bostäder i anslutning till industriella anläggningar.

I likhet med kommittén förordar jag att lån men inte bidrag får lämnas

vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Vid avgörande

av frågan om en viss anordning är att betrakta som byggnad eller maskin

bör skattelagstiftningens avskrivningsregler tillämpas.

Kommittén har föreslagit att statliga lån och lånegarantier skall lämnas

för ny-, om- och tillbyggnad av turistanläggningar. Förslaget har mottagits

välvilligt vid remissbehandlingen. För egen del anser jag att goda skäl anförts

för ökat statligt stöd på delta område. Jag har därvid fäst avseende

både vid turismens betydelse och de möjligheter turistanläggningarna och

turistnäringen erbjuder att upprätthålla enskild och samhällelig service åt

glcsbygdsbefolkningen. Jag vill därför förorda att förutom lån även bidrag

i undantagsfall får lämnas för turistanläggningar. Den lokaliseringspolitiska

bedömningen av vilka orter som bör komma i fråga för detta särskilda

stöd blir givetvis en annan än den som bör läggas till grund vid

7*—Ilihnng till riksdagens protokoll / samt. Nr 185

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

industrilokalisering. Till turistanläggning bör räknas hotellbyggnad med

personalutrymmen och andra anordningar som är nödvändiga för att anläggningen

skall kunna tjäna sitt syfte.

Bidrag eller lån skall, enligt kommitténs förslag, efter särskild prövning

kunna lämnas till företag i samband med förvärv och iordningställande av

ledig fabrikslokal, som är avsedd att användas för industriell produktion.

Vid bedömningen av detta förslag måste beaktas att bidragsgivning i dessa

fall kan leda till en kapitalöverföring till den tidigare ägaren, ett förhållande

som inte ligger i linje med syftemålet med stödåtgärderna. Av detta skäl

anser jag att frågan om bidrag vid förvärv, vilken har nära samband med

frågan om åtgärder vid driftnedläggelse och avveckling av företag, inte bör

upptas i samband med de nu aktuella åtgärderna. Däremot bör det inte vara

uteslutet att ge statliga lån för förvärv av ledigbliven industrilokal. Vidare

vill jag erinra om att förvärvaren enligt det förut anförda kan få både lån

och bidrag för om- och tillbyggnad av anläggningen.

Frågan hur nyetablering och utbyggnad av företag skall finansieras måste

bedömas i ett sammanhang. De kapitalkällor, som står till förfogande, är i

princip den allmänna kreditmarknaden, företagets egna resurser jämte den

här föreslagna statliga kapitalinsatsen. Om en bedömning ger vid handen

att företagsekonomiska förutsättningar för en etablering eller utbyggnad

finns, torde det vara realistiskt att räkna med att företagaren, med de säkerheter

som företagets fasta egendom, maskiner och omsättningstillgångar

representerar, i allmänhet kan låna en betydande del av det erforderliga

kapitalet på den öppna marknaden. Härtill kommer företagarens egen kapitalinsats,

vilken torde vara en förutsättning för att en etablering skall kunna

komma till stånd.

Det kapitalbehov, som därefter återstår, skulle således behöva täckas genom

statlig finansiering. Väsentligt är därvid, att det statliga stödet inte

får en sådan form och omfattning, att risktagandet uteslutande begränsas

till staten utan att det fördelas på skilda intressenter, däribland företagaren

själv. Detta syfte bör tillgodoses dels genom att en viss gräns sättes för det

statliga engagemanget i form av bidrag och lån till visst företag, dels genom

att såsom säkerhet för det statliga lånet regelmässigt skall ställas pant

i fast egendom eller annan godtagbar säkerhet.

Såsom underlag för beräkning av den statliga insatsens storlek bör läggas

kostnaden för företagets investeringar i sådana byggnader och maskiner

som jag förut angivit.

Jag vill som riktpunkt förorda, att det sammanlagda statliga lokaliseringsstödet

i form av investeringsbidrag och lån begränsas till ett belopp

som motsvarar högst två tredjedelar av den totala kostnaden för nämnda

investeringar.

Kommitténs förslag att bidrag normalt skall utgå med högst en tredjedel

av investeringskostnaden i byggnader har vid remissbehandlingen av vissa

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

organ ansetts medföra för hög bidragsprocent och av andra för låg. Jag anser

för min del att mer än 35 procent av nämnda kostnad i princip inte böi

utgå i form av direkt bidrag. I särskilda undantagsfall bör bidrag dock

kunna lämnas med upp till 50 procent.

Det bör understrykas att de angivna procenttalen representerar vad som

högst skall kunna utgå i form av bidrag. Återstoden av det erforderliga

statliga stödet får sålunda täckas i form av statliga lån. Gränsen för det

statliga engagemanget skall som jag förut nämnt utgöra två tredjedelar av

de totala investeringskostnaderna i byggnader och maskiner. I undantagsfall

bör denna gräns kunna överskridas efter särskild prövning av Kungl.

Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts medgivande, av det centrala lokaliseringsorganet.

Jag vill framhålla, att det sammanlagda statliga stödet i form av

bidrag och lån inte bör vara större än som erfordras med hänsyn till övriga

finansieringsmöjligheter och för att den åsyftade lokaliseringen skall kunna

komma till stånd.

Finansieringsfrågorna måste således bedömas från fall till fall med beaktande

av de skilda omständigheter som har betydelse för statens insatser,

såsom investeringarnas omfattning och inriktning, företagets egna resursei

och finansieringsmöjligheter i övrigt samt inte minst angelägenheten från

samhällssynpunkt av att företaget kommer till stånd på viss plats. Mot bakgrunden

av sådana överväganden får storlek och kombination av statliga

lån och bidrag bedömas.

Några remissorgan föreslår, till skillnad från kommittén, att statlig garanti

skall ges för rörelsekrediter. Av vad jag i det föregående anfört framgår,

att jag anser att kapitalbehovet vid nyetablering och utbyggnad av företag

bör bedömas som en helhet. Det innebär att både anläggnings- och

rörelsekrediter kommer att ingå i bedömningen av det föreliggande finansieringsbehovet.

Genom det statliga stödet bör i regel förutsättningar skapas

för en finansiering även av rörelsekrediter. Någon anledning att särskilja

rörelsekrediterna vid utformningen av stödåtgärderna föreligger därför

enligt min mening ej. Jag vill också erinra om att hela finansieringsprövningen

måste ske i ett sammanhang och i samråd mellan företagaren,

dennes bankförbindelse och lokaliseringsorganen. Den omständigheten att

bankens engagemang kommer att omfatta såväl anläggnings- som rörelsekredit

innebär en garanti för att projektet i sin helhet underkastas en bankmässig

prövning. Denna prövning får i sin tur betydelse för frågan, om

statligt lokaliseringsstöd skall ges.

Vad gäller lånevillkoren i övrigt förordar jag i likhet med kommittén, att

den ränta som tillämpas för lokaliseringslån skall vara den vid varje tillfälle

för industrigarantilån gällande räntan. Jag biträder också kommitténs

förslag att möjlighet öppnas att i särskilda fall ge räntefrihet under högst

tre år.

I fråga om amorteringstiderna biträder jag kommitténs förslag med den

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

avvikelsen att längsta amorteringstid bör vara tjugo år. Mitt förslag innebär

i detta hänseende samma regler som för det statliga kreditstödet till hantverk

och småindustri. I enlighet med vad som gäller för sistnämnda stöd

föreslår jag vidare, att anstånd med amortering får medges under högst

tre år.

Om statliga bidrag inte används för avsedda ändamål bör på sätt kommittén

föreslagit återbetalningsskyldighet föreligga. I motsvarande situation

bör lån vara förfallet till omedelbar återbetalning. För att en sådan ordning

skall kunna genomföras förutsätts en viss tillsyn från det allmännas

sida. Tillsynen bör ha till syfte att kontrollera att den anläggning, för vilken

statligt stöd beviljats, verkligen uppförs. Därefter bör tillses att anläggningen

används för det avsedda ändamålet eller för annat av lokaliseringsmyndigheten

godkänt ändamål.

I några yttranden bär föreslagits att staten skulle uppföra industrilokaler

samt hyra ut dem och maskiner till enskilda företag. Ett sådant förfarande

törekommer i vissa andra länder. Erfarenheterna i Sverige begränsas närmast

till vissa företagareföreningars försäljning av maskiner mot avbetalningskontrakt.

En väsentlig utbyggnad av systemet torde ställa krav på en

särskild organisation. Innan hithörande frågor blivit närmare belysta torde

ställning inte böra tas till detta spörsmål.

I vissa remissyttranden har förordats att statlig företagsamhet skall ingå

bland de lokaliseringspolitiska instrumenten. Kommittén har inte berört

denna fråga. Jag vill erinra om att statliga insatser haft avgörande betydelse

för den industrialisering som skett i bl. a. Norrbotten. Även i fortsättningen

torde statliga insatser bli aktuella. Frågan härom kommer att bli föremål

för fortsatta överväganden.

Jag övergår härefter till att behandla förhållandet mellan vissa av de

hittillsvarande lokaliseringspolitiska medlen och de föreslagna statliga investeringsbidragen

och lokaliseringslånen.

Några remissinstanser har förordat bibehållande av det system med investeringsbidrag

för uppförande av industribyggnader, som arbetsmarknadsstyrelsen

sedan 1963 försöksvis tillämpat inom ramen för statskommunala

beredskapsarbeten. Enligt min uppfattning bör beredskapsarbetena främst

användas vid arbetslöshet av konjunktur- och säsongmässig natur och

inte som ett lokaliseringspolitiskt medel. Systemet med investeringsbidrag

till industrilokaler i form av statskommunala beredskapsarbeten bör därför

inte vidare användas.

Såsom angivits i det föregående har avsättningar till konjunkturinvesteringsfond

sedan den 1 juli 1963 temporärt i avvaktan på kommitténs förslag

kunnat tas i anspråk i lokaliseringsfrämjande syfte inom större delen

av Norrland och de nordvästra delarna av Svealand. Kommittén har övervägt

om det ej vore lämpligast att i längden förbehålla investeringsfonderna

för den rent konjunkturutjämnande uppgiften och att införa en särskild

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

skattestimulans som lokaliseringspolitiskt medel. Kommittén fann dock

att erfarenheterna av den då nyligen beslutade användningen av fonderna

i lokaliseringsfrämjande syfte först borde avvaktas.

Jag vill för egen del erinra om att investeringsfondernas primära uppgift

varit och även i fortsättningen måste vara att utgöra ett verksamt medel

i den konjunkturutjämnande politiken. Under konjunkturavmattningarna

1958 och 1962 togs av fonderna i anspråk vid vartdera tillfället en miljard

kronor. Härigenom uppnåddes en betydande sysselsättningseffekt. Frågan

om investeringsfondernas användning måste bedömas mot bakgrunden av

att en långvarig lågkonjunktur kan ställa betydande anspråk på fonderna,

vilket inte minst gäller norrlandslänen, där en konjunkturavmattning inte

sällan visat sig särskilt kännbar. Sedan 1963, då fonderna började tas i

anspråk för lokaliseringsändamål, har de minskat i de sju skogslänen och

flera företag där har helt förbrukat sina investeringsfonder. Skulle fonderna

mera varaktigt utnyttjas i lokaliseringssyfte finns det risk för att

de inte längre kan användas för sitt egentliga syfte att i lågkonjunkturer

stimulera till investeringar i detta område.

Om i enlighet med mina förslag särskilda former skapas för statligt

ekonomiskt stöd för lokalisering anser jag att det nämnda provisoriet med

investeringsfondernas användning i samma syfte bör upphöra. Genom att

använda särskilda stödåtgärder i lokaliseringssyfte och reservera investeringsfonderna

för deras ursprungliga ändamål får man aktivare medel att

hålla den ekonomiska verksamheten uppe i de norra delarna av landet, både

på längre sikt och vid konjunkturavmattningar.

I detta sammanhang vill jag erinra om att investeringsfondslagstiftningen

även efter en återgång till vad som gällde före 1963 medger att fonderna tas

i anspråk om det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden och övriga

förekommande omständigheter befinns vara av synnerlig vikt för det allmänna

att viss investering görs. Härmed avses främst investeringar i våra

på export inriktade basindustrier och andra långsiktiga investeringar av

betydelse för samhällsekonomin.

Det statliga kreditstöd, som genom kommerskollegium och företagareföreningarna

lämnas till hantverk och småindustri, skall i första hand

grundas på en företagsekonomisk bedömning, men särskild hänsyn skall

tas till sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter. Kommittén har förutsatt,

att denna stödverksamhet skall bedrivas parallellt med det föreslagna

lokaliseringspolitiskt inriktade stödet åt industrin.

Det lokaliseringspolitiskt inriktade stödet bör i fortsättningen koncentreras

till de tidigare redovisade stödformerna, nämligen statliga bidrag och

lån. Vid sidan av det statliga lokaliseringsstödet finns emellertid behov av

ett kreditstöd till hantverk och småindustri som kompletterar de vanliga

kreditinstitutens verksamhet. Det kreditstöd som hittills förekommit i form

av lån från företagareföreningarna och statliga kreditgarantier bör därför

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

bibehållas. Stödet bör utgå efter samma grunder som hittills utom i det avseendet

att stödet inte längre skall primärt tjäna något lokaliseringssyfte

utan mera renodlat blir att anse såsom en företagsekonomiskt betingad

hjälp åt sådana framför allt mindre företag, som saknar tillräckliga förutsättningar

för att i erforderlig utsträckning kunna anlita den allmänna

kreditmarknaden. I likhet med företagareföreningsutredningen anser jag, att

detta stöd även med en sådan begränsning har en viktig uppgift att fylla.

Gränsdragningen mellan det statliga lokaliseringsstödet och det nyssnämnda

statliga kreditstödet är onekligen vansklig. Någon skarp skiljelinje

går inte att dra. Lokaliseringsstödet torde dock endast undantagsvis komma

i fråga för att tillgodose sådana lånebehov, som hantverks- och småindustrilånen

från företagareföreningarna i första hand är avsedda att täcka. Olika

samverkansfrågor får lösas i nära kontakt mellan lokaliseringsmyndigheterna,

kommerskollegium och företagareföreningarna. Jag förutsätter också

att företagareföreningsutredningen beaktar dessa samordningsfrågor.

Kommittén har grundat sin bedömning av medelsbehovet för den statliga

stödverksamheten på en uppskattning av hur många nya sysselsättningstillfällen

som under den feinåriga försöksperioden kan behöva skapas inom

de områden, där statligt stöd skall komma i fråga. Därvid har kommittén

bedömt att de lokaliseringspolitiska insatserna fram till år 1970 bör inriktas

på att stimulera till industriell sysselsättning för 16 000 personer i utvecklingsområdena.

Med denna utgångspunkt och på grundval av vissa genomsnittliga

beräkningar av investeringskostnader och andelen statligt bidrag

till dessa uppskattar kommittén medelsbehovet till bidrag för uppförande

av industribyggnader i utvecklingsområdena till 150 milj. kr. Efter liknande

bedömningar uppskattar kommittén behovet av statligt kreditstöd i utvecklingsområdena

under perioden till 365 milj. kr., varav hälften i form av direkta

lån och hälften som kreditgarantier. 1 de allmänna stödområdena, där

enligt förslaget enbart kreditgarantier skulle komma i fråga, föreslår kommittén,

utan att mera exakt kunna beräkna storleken av det stöd som erfordras

för att åtgärderna skall få önskvärd effekt, en kreditgarantiram om

300 milj. kr. Härigenom skulle utrymme ges för en industriell sysselsättning

av ca 15 000 personer. Totalt omfattar således kommitténs förslag en ram

för det statliga ekonomiska stödet under en femårsperiod om avrundat

800 milj. kr.

Vid remissbehandlingen har det av kommittén beräknade medelsbehovet

och fördelningen av medlen på olika stödformer blivit föremål för starkt

skiftande uttalanden alltefter remissorganens principiella inställning till

den av kommittén förordade utformningen av lokaliseringspolitiken. De

organ som stött kommitténs linje härvidlag har allmänt godtagit den föreslagna

ramen, medan framför allt från näringslivets sida förslaget kritiserats

i vad avser främst statlig långivning.

För egen del vill jag till en början betona svårigheten att med någon

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

grad av säkerhet bedöma vilken sysselsättningseffekt som kan uppnås eller

bör eftersträvas med hjälp av det statliga lokaliseringsstödet. Någon gräns

mellan de fall där arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör vidtagas och de fall

där stöd bör lämnas till företagslokalisering kan således inte på förhand

läggas fast. Den utformning som verksamheten enligt mitt förslag får innebär

vidare att stöd kommer att kunna lämnas inom ett större område än

kommittén förordat. Inom detta område måste etablering eller utvidgning

av företag även utan statligt stöd förutsättas komma till stånd. Företagens

investeringskostnader står inte heller i någon på förhand given relation till

antalet personer som kommer att beredas sysselsättning. Det statliga stödets

andel av investeringskostnaden förutsättes vidare komma att variera efter

omständigheterna i varje särskilt fall.

Ehuru de hittills lämnade bidragen till uppförande av industribyggnader

som statskommunala beredskapsarbeten utgått efter delvis andra grunder

än som föreslagits gälla för de framtida stödåtgärderna kan det för bestämmande

av medelsramen för dessa likväl vara av visst intresse att beakta den

sysselsättningsökning som de hittillsvarande bidragen beräknas medföra.

Bidrag hade till utgången av september 1964 utgått till 170 projekt, för vilka

den sammanlagda byggnadskostnaden beräknats till ca 210 milj. kr. Dessa

projekt har uppgivits medföra sysselsättning för ca 7 200 personer. I bidrag

till dessa anläggningar har beviljats omkring 82 milj. kr. Det genomsnittliga

statsbidraget per sysselsatt utgjorde således omkring 11 400 kr. Även om

de sist angivna siffrorna måste tolkas med stor försiktighet tyder de likväl

på att en tillfredsställande lokaliseringspolitisk effekt kan nås till en relativt

måttlig statsbidragskostnad per nytt sysselsättningstillfälle.

En ram för det statliga stödet av samma storleksordning som den kommittén

förordat synes mig öppna möjligheter till insatser av betydande omfattning

och med vittgående verkningar för att stimulera den industriella

utvecklingen i det norra stödområdet och på orter i andra delar av landet

där särskilda stödåtgärder aktualiseras. Det förtjänar också uppmärksammas

att den sysselsättning, som skapas direkt genom tillkomsten av nya

företag eller utvidgning av redan befintliga, i sin tur ger upphov till ökad

sysselsättning i servicenäringar m. in.

Mot den här skisserade bakgrunden anser jag mig böra förorda att medelsramen

för det statliga lokäliseringspolitiska stödet för den närmaste femårsperioden

bestämmes till det av kommittén föreslagna beloppet, 800 milj. kr.

Jag föreslår att härav 300 milj. kr. anvisas för investeringsbidrag under ett

särskilt reservationsanslag på driftbudgeten och att 500 milj. kr. upptages

för direkt långivning från en för ändamålet inrättad utlåningsfond på kapitalbudgeten.

En sådan fördelning av stödet får en avsevärt större lokaliseringsfrämjande

effekt än den som uppnås med kommitténs förslag, vars

tyngdpunkt ligger på kreditgarantier.

Medel för ändamålet torde böra ställas till förfogande fr. o. in. budgetåret

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196t

1965/66 varvid för vart och ett av de fem närmaste budgetåren bör anvisas i

genomsnitt 60 milj. kr. till investeringsbidrag och 100 milj. kr. till lån.

Framställning till riksdagen om anvisande av ifrågavarande medel för

budgetåret 1965/66 torde få göras i 1965 års statsverksproposition.

Vid sidan av det ekonomiska företagsstödet i form av bidrag, lån och

kreditgarantier vid lokaliseringar inom utvecklings- och stödområdena har

kommittén förordat, att företag inom dessa områden för utbildning av ovan

arbetskraft i särskilda fall skall kunna erhålla utbildningsbidrag med väsentligt

högre belopp än som kan utgå i samband med omskolning och utbildning

av vuxna i andra delar av landet. Vidare har kommittén i syfte att

underlätta rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i utvecklingsområdena

föreslagit, att rörlighetsfrämjande bidrag i form av respenning, starthjälp,

familjebidrag och utrustningsbidrag under vissa villkor utan behovsprövning

skall utgå till yrkesskicklig arbetskraft samt arbetsledare och personal med

merkantil eller teknisk utbildning av mera kvalificerat slag, vilken anställes

hos industriföretag, som etablerar sig eller utvidgar sin verksamhet i utvecklingsområde.

Bidrag förutsättes kunna lämnas även till arbetstagare som

redan innehar annan anställning.

Kommitténs förslag beträffande utbildningsbidrag har bemötts övervägande

positivt vid remissbehandlingen. Däremot har meningarna gått isär

när det gäller förslaget om flyttningsbidrag till yrkesskicklig arbetskraft

som redan har arbete.

Vad angår utbildningsbidragen vill jag erinra om att under senare år utgått

bidrag, förutom vid omskolning och utbildning av arbetslösa, också för

att underlätta för företag, t. ex. i samband med utvidgning av driften eller

flyttning till annan ort, att inom företaget utbilda arbetskraft för dess fortsatta

verksamhet. Jag anser för min del att bidrag av denna karaktär kan

ha en klart lokaliseringsfrämjande effekt och att det därför kan finnas särskild

anledning att göra utbildningsbidragen till företag attraktiva i de områden,

där ekonomiskt stöd i lokaliseringssyfte i övrigt skall kunna lämnas.

Eftersom emellertid frågan om utbildningsbidragens utformning ur vidare

aspekter f. n. övervägs av arbetsmarknadsutredningen, vars förslag kan väntas

inom den närmaste tiden, torde med ställningstagandet till det nu föreliggande

förslaget böra anstå till dess arbetsmarknadsutredningens förslag

i ämnet framlagts. Jag är således inte beredd att f. n. pröva förslaget om förhöjda

utbildningsbidrag i vissa delar av landet.

Ett par remissinstanser har efterlyst möjligheten att ge utbildningsbidrag

även till kurser för företagare eller personer som avser att etablera sig som

företagare. För egen del finner jag detta uppslag värt att pröva. Några kurser

av detta slag har under innevarande år anordnats i samarbete mellan arbetsmarknadsstyrelsen,

företagareföreningar, statens institut för hantverk och

industri samt svenska arbetsgivareföreningen. Det är emellertid nödvändigt

att gränsdragningen gentemot annan utbildning på området — dels vid

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

fackhögskolorna, dels genom företagareföreningarnas och branschorganisationernas

försorg — närmare klarläggs innan ställning tas till frågan om

formen för dylikt stöd. Spörsmålet torde lämpligen få behandlas i samband

med prövningen av arbetsmarknadsutredningens förslag.

Det av kommittén föreslagna flyttningsbidraget till yrkesskicklig arbetskraft

sammanfaller till innehållet med det bidrag som arbetsmarknadsstyrelsen

utger för att underlätta flyttning till annan ort för den som är

eller inom nära framtid väntas bli arbetslös och ej kan erhålla arbete på

hemorten. Bidrag kan utgå i form av respenning, familjebidrag, starthjälp

och utrustningsbidrag.

Viss betänksamhet har kommit till uttryck inför det av kommittén framförda

förslaget, eftersom det skulle medföra att samhället skulle bidra till

att flytta yrkesskicklig arbetskraft från andra företag. Jag delar uppfattningen

att det kan vara olämpligt att med hjälp av statliga bidrag locka

arbetskraft från företag, som fått bestå utbildningskostnaderna själva. Detta

skulle nämligen kunna leda till att bristen på kvalificerad arbetskraft i vissa

delar av landet skulle öka ytterligare. Statliga insatser bör därför komma

i fråga endast i sådana fall där initiativet till förflyttningen tas av den

enskilde arbetstagaren.

Uppenbart är å andra sidan att, om ett företag som nyetablerats eller utvidgats

med hjälp av statligt lokaliseringsstöd möter svårigheter att rekrytera

kvalificerad personal till nyckelbefattningar, detta kan äventyra företagets

möjligheter att komma igång med eller fortsätta driften, varigenom

syftet med stödåtgärderna förfelas. På grund härav och då avsikten med

flyttningsbidragen till yrkesskicklig arbetskraft är att täcka merkostnader

för den enskilde i samband med flyttning anser jag mig böra tillstyrka att

sådana bidrag får utgå i särskilda fall i syfte att underlätta rekrytering av

kvalificerad arbetskraft i samband med nyetablering eller utvidgning av

befintligt företag i det norra stödområdet. Med hänsyn till den uppenbara

skillnaden i den enskildes ekonomiska förutsättningar i de fall då han är

arbetslös och då han innehar arbetsanställning före flyttningen bör bidrag

enligt min mening i det senare fallet begränsas till att avse respenning och

familjebidrag. Bidragsprövningen bör ske restriktivt och bör såsom arbetsmarknadsstyrelsen

förordat förläggas centralt hos styrelsen.

Under åberopande av den låga industrialiseringsgraden i de nordligaste

länen och angelägenheten av att över huvud taget förstärka näringslivet i

Norrland och nordvästra Svealand har kommittén föreslagit en rad särskilda

åtgärder i syfte att förbättra produktionsbetingelserna i dessa delar av landet.

Förslagen rör vissa kommunikationsfrågor, prissättningen på bensin

och olja, eltaxorna samt stöd till samhällelig service i vissa tätorter.

De remissinstanser som har anknytning till Norrland har i allmänhet tillstyrkt

de föreslagna åtgärderna, och även från andra håll framhålles behovet

av särskilda åtgärder för att lösa norrlandsproblemen. Dock reses allvarliga

s. 204 Kontrollera mot PDF

204 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

invändningar mot bidragsformer som skulle innebära kontinuerlig driftsubvention.

Liksom kommittén anser jag det i hög grad angeläget att sådana ytterligare

åtgärder som kan vara ägnade att främja en gynnsam produktionsutveckling

i de nordliga länen stödjes av statsmakterna. Principiellt måste

emellertid enligt min uppfattning det kravet upprätthållas att statligt stöd

inte lämnas i sådana former, som innebär fortlöpande direkta driftsubvenlioner

till företagen och som kan resultera i att icke bärkraftig industri hålles

igång med konstlade medel eller att konkurrensförhållandena snedvrids.

Min inställning till de av kommittén föreslagna särskilda åtgärderna för att

förstärka näringslivet i Norrland och nordvästra Svealand bör ses mot bakgrunden

av denna principiella uppfattning.

Som en viktig förutsättning för ett konkurrenskraftigt näringsliv i Norrland

vill jag i likhet med kommittén peka på ett väl utbyggt kommunikationsnät

och goda transportförhållanden. Vägnätet i Norrland har, främst

till följd av de omfattande beredskapsarbeten som utförts under senare år,

förbättrats avsevärt och utbyggnaden ligger tidsmässigt i norrlandslänen

betydligt före de för berörda län gällande flerårsplanerna för väginvesteringarna.

En ytterligare förbättring av de norrländska vägförbindelserna erfordras

emellertid på många håll. Även i fortsättningen torde sådana arbeten

till stor del komma att utföras i form av beredskapsarbeten. Det är härvid

angeläget att vägplaneringen intimt samordnas med lokaliseringsplaneringen

i övrigt.

Som ett medel att förbättra produktionsbetingelserna för den norrländska

industrin har kommittén förordat förhandlingar om regionala fraktavtal

eller individuella fraktnedsältningar mellan trafikintressenterna och statens

järnvägar. Såsom järnvägsstyrelsen framhållit i sitt remissyttrande

ligger individuella fraktavtal, vilka möjliggör en anpassning av taxesättningen

efter förhållandena i varje särskilt fall och som för SJ :s del kan medföra

ett optimalt utnyttjande av dess kapacitet, helt i linje med den prispolitik

som företaget sedan många år bedriver. En fortsatt utveckling av

detta system bör därför vara möjlig. Däremot vill jag i likhet med järnvägsstyrelsen

understryka att en sänkning av biljettpriser och taxor utöver vad

som betingas av företagsekonomiska överväganden skulle strida mot de principer

för SJ :s prispolitik, som fastlagts av Kungl. Maj :t och riksdagen.

En utredning om reservhamnar för vintertransporter i samt till och från

Norrland pågår inom sjöfartsstyrelsen i samarbete med ingenjörs vetenskapsakademins

transportforskningskommission samt andra intressenter. Jag

anser därför något ställningstagande i denna fråga inte vara aktuellt f. n.

För att skapa gynnsammare förutsättningar för industrin i Norrland har

kommittén föreslagit en sänkning av kostnaderna för elkraft med 10 procent

inom vattenfallsstyrelsens norrländska område och att det häremot svarande

inkomstbortfallet för styrelsen kompenseras över budgeten. Till den del

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj ds proposition nr 185 år 1964

förslaget avser tillskapande av löpande driftsnbventioner kan jag av tidigare

anförda principiella skäl inte godta detsamma. Såsom vattenfallsstyrelsen

påpekat innebär de nuvarande eltaxorna avsevärt lägre elkraftskostnader i

Norrland än i övriga delar av landet. Dessutom skulle en prissänkning på

enbart vattenfallsstyrelsens norrländska kraftleveranser innebära diskriminering

av de kommunala och enskilda kraftföretagen i Norrland och deras

abonnenter. I sammanhanget bör anmärkas att frågan om affärsverkens

taxesättning, inklusive vattenfallsstyrelsens, f. n. utreds av affärsverksutredningen.

Frågan om utjämning av kostnaderna för flytande drivmedel inom olika

delar av landet har flera gånger under senare år behandlats i riksdagen.

Därvid har förslag om utjämning av bensinpriset genom skattedifferentiering

tillbakavisats med motivering att en sådan differentiering strider mot

den inom beskattningsrätten tillämpade principen, att statlig skatt skall

uttas efter en för hela riket enhetlig skattesats. Kommittén, som funnit att en

prisutjämning inte bör åstadkommas genom skattedifferentiering, föreslår

att Kungl. Maj :t och det centrala lokaliseringsorganet tar upp förhandlingar

med oljebranschen för att få till stånd en utjämning av fraktkostnaderna på

drivmedel. Skulle denna väg inte vara framkomlig bör, enligt kommittén,

möjligheten att införa en clearing i statlig regi övervägas.

Jag finner att en allmän prisutjämning skulle komma att innehålla inslag

av permanent driftsubvention som enligt vad jag förut anfört icke bör ifrågakomma.

Kan däremot i särskilda fall påvisas företagsekonomiska skäl för

en utjämning av drivmedelspriserna torde initiativ härtill komma att tagas

av berörda intressenter. Några statliga initiativ på området torde tills vidare

inte böra övervägas.

Flera remissinstanser har i anslutning till de sist berörda frågorna förordat

att energiskatten skall slopas. Till detta vill jag endast anföra att frågan

om beskattning av energi får prövas i annat sammanhang.

I glesbygderna i Norrlands inland och nordvästra Svealand uppstår på

grund av de stora avstånden till större centralorter särskilda problem när

det gäller att tillgodose kraven på samhällsservice. Svårigheterna ökas av

att de arbetsföra åldrarna utgör en relativt liten andel av befolkningen.

Detta leder till att skatteunderlaget stagnerar, samtidigt som utgifterna för

vissa kommunala ändamål, bl. a. åldringsvård, kan bli exceptionellt höga.

För att motverka alltför stora olikheter i den kommunala utdebiteringen

utgår genom statens försorg skattelindringsbidrag. Den framtida utformningen

härav prövas nu inom finansdepartementet.

I den särskilda utredning rörande befolkningsutveckling och näringsliv

i Jämtlands län som framlagts av länsutredningen för nämnda län har på

ett enligt min mening klargörande sätt belysts de förhållanden, som försvårar

en tillfredsställande utveckling av länets näringsliv. 1 vissa hänseenden

har strukturomvandlingen haft kännbara verkningar på närings8—Bihung

till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 185

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

livet och sysselsättningsförhållandena i länet. Befolkningsutvecklingen är

också ogynnsam för länets del.

För att förstärka näringslivet och förbättra den kommunala ekonomin i

länet har länsutredningen föreslagit en rad skiftande åtgärder, dels av allmän

karaktär, dels med mera direkt sikte på speciella näringsgrenar i

länet. De allmänna förslagen kan sägas i huvudsak ha samma innebörd som

de förslag kommittén för näringslivets lokalisering framfört och som jag

redovisat i det föregående. Länsutredningen har dock i vissa hänseenden

givit åtgärderna en något annan utformning än kommittén och på några

punkter föreslagit ytterligare stödformer. I likhet med kommittén

behandlar utredningen frågor rörande skatteutjämning, inrättande av en

utbyggnadsfond för kapitaltillförseln till näringslivet i länet, användande

av skattelagstiftningen som medel för att underlätta privata investeringar,

ianspråktagandet av investeringsfonder i lokaliseringssyfte samt statliga

bidrag till byggande av industrilokaler. Vidare förordas åtgärder för att förbättra

kommunikationsförhållandena i Jämtlands län genom utbyggnad av

vägnätet, ändring av järnvägstaxorna m. m.

Mina ställningstaganden i det föregående till vad kommittén för näringslivets

lokalisering föreslagit i nyss berörda hänseenden har givetvis samma

giltighet för Jämtlands län som för övriga delar av det norra stödområdet.

Allmänt sett synes strukturproblemen och befolkningsutvecklingen i Jämtlands

län vara av samma karaktär som i stora delar av övriga norrlandslän,

varför principiellt andra eller längre gående lokaliseringspolitiska insatser

inte bör övervägas än för det norra stödområdet i övrigt. Jag är således inte

beredd att tillstyrka att statligt ekonomiskt stöd utgår i andra former eller i

vidare mån än som följer av vad jag förut föreslagit för det norra stödområdet.

Vissa ytterligare åtgärder av allmän räckvidd som föreslagits av länsutredningen

med avseende på bl. a. samordningen av de svenska och norska

järnvägarnas tariffer för transitotrafiken samt flygförbindelserna till och

från Jämtlands län har i vissa hänseenden redan vidtagits och är i andra

delar f. n. föremål för utredningar. Även i övrigt torde dessa förslag få närmare

övervägas i särskild ordning.

Utöver de nu behandlade åtgärderna har länsutredningen diskuterat ett

stort antal speciella insatser i syfte att främja näringslivet i allmänhet eller

särskilda näringsgrenar. Hit hör sådana åtgärder som en utbyggnad av

företagareföreningens i länet verksamhet, färdigställande av ekonomisk

och topografisk karta över länet, anordnande av ett flygbildsarkiv, slopande

av den statliga slaktdjursavgiften i vissa avseenden, anläggande av en

halvkemisk massafabrik och ett anrikningsverk, ökade medel för berggrundskartering

och inventering av olika naturtillgångar i länet samt en

rad ytterligare åtgärder för att förstärka lantbruk, skogsbruk, industri och

hantverk, gruvdrift, rennäring och andra näringsgrenar.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 196b

De här åsyftade förslagen spänner över ett stort antal myndigheters och

flera olika statsdepartements verksamhetsområden. Det är inte möjligt att

i förevarande sammanhang ta ställning till dessa förslag. Vissa av dem är

enligt vad jag inhämtat redan genomförda eller kommer att realiseras inom

en nära framtid. I andra fall kräver de fortsatt utredning eller ytterligare

överväganden från vederbörande fackorgans sida. överhuvudtaget är det

angeläget att åtgärder av förevarande art inventeras och insättes i sitt sammanhang

i samband med den regionala planering som måste ligga till

grund för de lokaliseringspolitiska ställningstagandena.

Av vad jag anfört i det föregående framgår att kommunernas roll i en

aktiv lokaliseringspolitik främst skall vara att sörja för en förutseende planering

och för att de samhälleliga investeringar som faller inom ramen för

den kommunala kompetensen utbyggs och dimensioneras på ett sätt som

svarar mot servicebehoven.

Däremot anser jag i likhet med kommittén och en så gott som enhällig

remissopinion, att kommunala subventioner som syftar till att påverka enskilda

företags lokalisering och utveckling bör bestämt avvisas. De omfattande

kommunala initiativen under senare år i form av erbjudanden av

varjehanda förmåner i syfte att förmå företag att etablera sig på orter, som

utifrån lokala eller kommunalpolitiska bedömningar ansetts behöva industriell

förstärkning, har i många fall lett till direkta felinvesteringar. Dylika

icke samordnade aktioner låter sig långtifrån alltid förena med en

efter vidare samhällsekonomiska bedömningar förd lokaliseringspolitik och

kan leda till att kommunernas ekonomiska möjligheter och villighet att

erbjuda stöd blir avgörande för företagens lokalisering. Som en konsekvens

av den statliga aktivitet som enligt mitt förslag skall bedrivas i lokaliseringsfrågor,

varvid olika kommunala intressen i möjligaste mån skall beaktas,

utgår jag från att något utrymme för kommunalt ekonomiskt engagemang

på detta område icke längre skall föreligga. Jag anser mig således ha anledning

räkna med att kommunalt ekonomiskt stöd i syfte att påverka enskilda

företags lokalisering och utvidgning inte skall förekomma i fortsättningen.

Beträffande gränserna för kommunernas kompetens härvidlag

ämnar jag föreslå Kungl. Maj:t att föranstalta om särskild utredning.

Kommittén har för sin del avvisat tanken på särskilt tillståncistvång i

syfte att hindra en från samhällssynpunkt olämplig lokalisering av vårt

näringsliv. Då jag delar kommitténs uppfattning att man i första hand bör

söka påverka näringslivets lokalisering genom stimulerande åtgärder, anser

inte heller jag en lagstiftning om tillståndstvang f. n. pakallad. En förstärkning

av de organisatoriska resurserna för en aktiv samhällelig lokaliseringspolitik

i förening med den av mig förordade utvidgningen av de

lokaliseringspolitiska medlen bör enligt min uppfattning skapa förutsättningar

att påverka lokaliseringen i en från samhällets synpunkt önskvärd

riktning.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1964

Den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens organisation

En lokaliseringspolitik med det syfte och den utformning, som jag i

det föregående förordat, spänner över ett vidsträckt fält av samhällelig och

enskild verksamhet. Ett ofrånkomligt samband råder således mellan å ena

sidan ställningstaganden rörande näringslivets lokalisering och å andra

sidan åtgärder med lokaliserande effekt i fråga om t. ex. bebyggelse, kommunikationer,

utbildning, sjukvård och annan serviceverksamhet. En samordning

i tid och rum av lokaliseringsverksamheten med arbetet inom

övriga grenar av samhällsplaneringen är därför utomordentligt betydelsefull.

Därigenom kan insatserna på olika områden ge en samlad effekt för

en orts eller bygds utveckling. Det samband som sålunda föreligger mellan

lokaliseringsplaneringen och annan samhällsplanering, sådan den utformas

i kommunerna, i länen och hos olika centrala organ, måste enligt min

bestämda uppfattning komma till uttryck även i lokaliseringsverksamhetens

organisation.

Inom samhällsplaneringen och samhällsbyggandet intar kommunerna

i många avseenden en nyckelställning. Ett uttryck härför är bl. a. kommunernas

inflytande på bebyggelseplaneringen. Den offentliga serviceverksamhet

som har avgörande betydelse för en god industriell miljö är

i stor utsträckning en rent kommunal angelägenhet eller utformas i nära

samråd med kommunerna. En investering inom näringslivet föranleder

ofta kommunala följ dinvesteringar av olika slag. Den översiktliga planeringen

i en kommun ger ett första urval av de orter, som kan vara lämpade

för lokaliseringspolitiska insatser. Den kommunala planeringens värde ur

lokaliseringspolitisk synvinkel bör öka i den mån den nu pågående kommunindelningsreformen

leder till bildandet av kommuner, som utgör större

och för planeringen lämpligare områden, eller om i vart fall verksamheten

inom kommunblocken ger upphov till en samlad bedömning av regionens

utvecklingsmöjligheter och en samordning av resurserna kring de

härför lämpade orterna. En verksamhet med denna inriktning kan ge

även kommunerna en framträdande roll inom den organisation som skall

söka förverkliga de lokaliseringspolitiska målen. Jag vill dock än en gång

framhålla att kommunernas uppgifter i detta sammanhang måste begränsas

till vad som ligger inom ramen för den allmänna planerings- och serviceverksamheten

och inte innefatta subventioner i syfte att påverka enskilda

företags lokalisering.

För flertalet lokaliseringspolitiska åtgärder fordras en vidare överblick

och ett bredare underlag för bedömningen än vad som kan erhållas inom

kommuner och kommunblock. Dessa avvägningar måste göras regionalt

och i åtskilliga fall även centralt för hela landet. Därför fordras såsom

utredningen angivit såväl en regional som en central organisation. Denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

20!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år VM>5

organisation får utformas med hänsyn till var tyngdpunkten i verksamheten

anses böra ligga för att största möjliga effektivitet skall nås. Som jag

ser det kommer då vissa huvuduppgifter att dominera i den regionala verksamheten

medan andra måste få sin tyngdpunkt centralt.

Enligt kommitténs uppfattning är länen de lämpligaste enheterna för

den regionala lokaliseringsverksamheten. De rön som gjorts beträffande

lokaliseringsverksamheten under den tid som förflutit sedan 1952 års riksdagsbeslut

har enligt kommittén klart visat nödvändigheten av vidgade

möjligheter, klarare riktlinjer och en fastare organisation för lokaliseringsverksamheten

på länsplanet. Denna uppfattning kan jag biträda. I det sammanhanget

vill jag erinra om att just behovet av samordning av planeringsverksamheten

i länen var ett av de främsta skälen för tillkallandet

av den sedan några år pågående utredningen rörande den statliga länsförvaltningens

organisation, den s. k. länsförvaltningsutredningen.

Kommittén uttalar att länsstyrelsen med sin auktoritet och centrala

ställning måste anses utgöra det organ, som har de bästa förutsättningarna

att samordna planeringsuppgifterna på länsplanet, och föreslår därför länsstyrelserna

som regionala lokaliseringsorgan. Som länsstyrelsens viktigaste

uppgifter i egenskap av regionalt organ anger kommittén dels utredningsverksamhet

och lokaliseringsplanering, dels rådgivning till länsorgan och

kommuner i lokaliserings- och planeringsfrågor, dels rådgivning och upplysning

till företag i lokaliseringsfrågor, dels ock behandling av ärenden

rörande stöd åt företag i samband med företagslokalisering. För lokaliseringsverksamheten

på länsplanet föreslås att en särskild lokaliseringssektion

inrättas vid länsstyrelserna. Vidare förordas att i avvaktan på länsförvaltningsutredningens

förslag inom varje länsstyrelse inrättas ett särskilt

organ med rådgivande funktion, benämnt lokaliseringsråd. I lokaliseringsrådet

föreslås ingå chefstjänstemän i olika länsorgan, två av landstinget

utsedda representanter, av vilka den ene främst bör företräda primärkommunala

intressen, samt en representant för företagare och en för

arbetstagare, båda utsedda av länsstyrelsen. Rådets ordförande bör vara

landshövdingen med landssekreteraren som ersättare.

Remissopinionen är övervägande positivt inställd till kommitténs förslag

att länsstyrelsen skall vara regionalt lokaliseringsorgan. Några avvikande

meningar finns dock, enligt vilka länsarbetsnämnden bör ges denna

ställning. Åtskilliga länsstyrelser avvisar förslaget om en särskild lokaliseringssektion

under motivering att lokaliseringsverksamheten bör ingå

som en del av länsstyrelsens övriga planeringsuppgifter. I avvaktan på

resultatet av länsförvaltningsutredningens arbete anses någon definitiv

ställning inte böra tas till organisationen. Kommitténs förslag om lokaliseringsråd

i länen har ävenledes mött kritik från skilda håll. Rådets sammansättning

och storlek har speciellt mött invändningar.

Det hade givetvis varit önskvärt att frågan om den för lokaliserings
-

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

verksamheten erforderliga organisationen på länsplanet nu kunnat bedömas

i det vidare sammanhang, som det ingår i länsförvaltningsutredningens

uppdrag att utreda. Resultatet av denna utredning torde emellertid

icke vara att vänta förrän tidigast nästa år. I avvaktan härpå är det enligt

min mening nödvändigt med vissa ställningstaganden, vilka dock bör

kunna omprövas när nämnda utredning framlagt sina förslag.

Flera skäl talar såvitt jag kan se för att utrednings- och planeringsfunktionerna

inom lokaliseringsverksamheten får sin tyngdpunkt i länen. Inom

dessa har flera statliga myndigheter, landstingen och andra organ uppgifter

av samhällsplanerande natur. Som kommittén erinrar om har inom den

statliga förvaltningen under senare år skett flera organisatoriska förändringar,

som inneburit delegation av uppgifter från centrala organ till länsorgan.

Kommittén åberopar detta som stöd för uppfattningen att behovet av

samverkan mellan lokaliseringsorganen och planmyndigheterna i första

hand gör sig gällande i länen. Önskvärdheten av medborgerligt engagemang

i verksamheten, av nära kontakt med kommunerna och av omedelbar lokalkännedom

som grund för ställningstaganden är också förhållanden som

bättre kan beaktas inom länsorganisationen än i de centrala organen.

En utvidgad utrednings- och planeringsverksamhet bör därför enligt min

uppfattning komma till stånd i länen. Denna bör för det första omfatta sammanställning

och analys av olika data rörande befolknings- och näringslivsförhållanden

m. m. samt uppgörande av prognoser och annan bedömning av

utvecklingstendenser till ledning för handlandet. Sådana data behövs för

planeringen i kommuner och landsting likaväl som inom olika statliga organ.

Redan den omständigheten att man för de olika planeringsgrenarna utnyttjar

ett gemensamt utredningsmaterial torde ha en icke oväsentlig samordningseffekt.

På grundval av sådant utredningsmaterial bör vidare i länen

utarbetas planer rörande olika åtgärder, som kan påverka lokaliseringsbetingelserna

i enlighet med lokaliseringspolitikens mål. Särskilt bör därvid

beaktas den kommunala planeringen och kommunala åtgärder i övrigt för

näringslivets främjande. En avvägning bör eftersträvas av olika regionala

intressen i frågor om samhälleliga serviceanordningar och andra offentliga

verksamheter. Planeringen, som givetvis ständigt måste hållas aktuell, bör

utmynna i konkreta förslag och handlingsprogram.

Dylik utrednings- och planeringsverksamhet är enligt min uppfattning

nödvändig om man i en tid av snabba strukturella förändringar skall kunna

utnyttja samhällets resurser på effektivaste sätt. Denna verksamhet har sitt

värde oavsett de lokaliseringspolitiska målen och medlen. Av det skälet är

behovet av verksamhet i denna form ej heller tidsbegränsat eller inskränkt

till vissa landsdelar eller län.

I likhet med kommittén finner jag att länsstyrelsen genom sin centrala

ställning i länsförvaltningen är det organ, som har de bästa förutsättningar
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1964

na att leda och samordna planeringsuppgifterna på länsplanet. Jag biträder

därför kommitténs förslag att länsstyrelserna skall vara regionala

lokaliseringsorgan.

De uppgifter som länsstyrelsen i nämnda egenskap får att ombesörja

måste självfallet fullgöras i nära samverkan med övriga länsorgan som

har uppgifter inom hithörande områden. Ett ömsesidigt utbyte av upplysningar

och synpunkter samt fördelning av utredningsuppgifter o. dyl. mellan

länsorganen blir nödvändigt. De formella förutsättningarna för ett sådant

samarbete torde föreligga redan enligt nu gällande bestämmelser. De olika

länsorganens chefstjänstemän kan också i regel förordnas som föredragande

eller kallas att deltaga i ett ärendes handläggning i länsstyrelsen med

skyldighet att i förekommande fall låta anteckna avvikande mening. En sådan

ordning kan vara ett smidigt sätt att ge samarbetet ytterligare stadga.

Som kommittén anfört torde det vara lämpligt att bilda arbetsgrupper för beredning

av vissa ärenden. Därvid bör länsarbetsdirektören och företagareföreningens

direktör ingå i en arbetsgrupp för beredning av ärenden rörande

rådgivning och företagsstöd samt den personal som lyder under dessa

tjänstemän kunna anlitas i förekommande utredningsarbete.

Med de möjligheter som sålunda finns att engagera de olika länsorganens

tjänstemän i dessa arbetsuppgifter synes något behov inte föreligga

att sammanföra dem i ett särskilt lokaliseringsråd på sätt kommittén föreslagit.

Då emellertid det regionala planeringsarbetet och de lokaliseringspolitiska

ställningstaganden som i övrigt erfordras inom länet kommer att

innefatta för länet och dess befolkning vitala frågor, anser jag lämpligt att

för handläggningen av hithörande ärenden till länsstyrelsen knytes ett

rådgivande organ med annan sammansättning, vilket bör benämnas planeringsråd.

Planeringsrådet bör främst delta i handläggningen av frågor om samordning

av kommunernas, landstingets och de olika länsorganens insatser inom

samhällelig planering, riktlinjer för lokaliseringspolitiken i länet samt viktigare

ärenden rörande ekonomiskt stöd åt företag i samband med företagslokalisering.

Det torde kunna förutsättas att rådets uppfattning kommer att

tillmätas särskild tyngd vid de olika frågornas fortsatta handläggning i kommuner,

landsting och andra länsorgan.

Planeringsrådet bör inte göras alltför stort och jag föreslår därför att det

får bestå av sju ledamöter och lika många suppleanter. Kungl. Maj :t bör

utse tre ledamöter och lika många suppleanter. Dessa bör vara med länets

näringsliv och övriga förhållanden väl förtrogna personer och representera

1)1. a. arbetsmarknadsorganisationerna. Fyra ledamöter och lika många

suppleanter bör vara kommunala förtroendemän och i möjligaste mån

representera olika delar av länet. Dessa bör utses av landstinget och i förekommande

fall av stad utanför landstinget. Mandatperioden i planerings
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1964

rådet bör vara fyra år och sammanfalla med de för kommunala styrelser gällande

mandatperioderna.

Av vad förut sagts om anknytningen till länsstyrelsen följer att planeringsrådets

överläggningar ledes av landshövdingen med landssekreteraren

som ersättare. Rådets medlemmar bör tillerkännas rätt att få avvikande

mening antecknad till länsstyrelsens beslut.

I övrigt torde länsstyrelsens organisation inte böra ändras innan resultatet

av länsförvaltningsutredningens arbete föreligger. Jag är därför inte

beredd att förorda att en särskild lokaliseringssektion inrättas. Förslag om

den personalförstärkning som erfordras för den regionala verksamheten

torde få upptagas i statsverkspropositionen.

Den utformning den regionala organisationen enligt min uppfattning sålunda

bör få med en brett upplagd utrednings- och planeringsverksamhet

som dominerande uppgift måste i sin tur påverka bedömningen av den

centrala organisationen. Denna uppläggning innebär nämligen som jag ser

det inte endast en avvägning av arbetsfördelningen mellan regionala och

centrala organ utan den torde också få viss betydelse för frågan om ansvarsfördelningen

på det centrala planet.

Kommittén har efter bedömning av olika alternativ föreslagit att arbetsmarknadsstyrelsen

skall vara det centrala lokaliseringsorganet. Därmed

avvisar kommittén tanken på att inrätta ett särskilt planverk eller inordna

lokaliseringsfrågorna i annan central myndighet. Flertalet remissinstanser

har tillstyrkt kommitténs förslag. Samtidigt efterlyses dock klarare organisationslinjer

mellan arbetsmarknadsstyrelsen och länsorganen. Åtskilliga

remissinstanser uttalar också farhågor för att en förläggning av den centrala

lokaliseringsverksamheten till arbetsmarknadsstyrelsen kan medföra att

den arbetsmarknadsmässiga aspekten blir alltför dominerande på bekostnad

av allmänna samhällsplaneringssynpunkter. Lokaliseringspolitiken föreslås

därför skola i större omfattning än kommittén tänkt sig omhänderhas på

departementsnivå, antingen i inrikesdepartementet eller i fristående organ

med direkt anknytning till Kungl. Maj:ts kansli. Den meningen har också

förespråkare, att den centrala handläggningen helt skall förläggas till inrikesdepartementet.

Jag anser att arbetsmarknadsstyrelsen bör vara den instans som närmast

under Kungl. Maj :t svarar för den lokaliseringspolitiska verksamheten.

Som centralt lokaliseringsorgan bör styrelsen tilläggas betydande uppgifter

främst i fråga om utrednings-, rådgivnings- och upplysningsverksamhet

samt handläggning av ärenden rörande stödåtgärder i lokaliseringspolitiskt

syfte. Något annorlunda bedömer jag styrelsens förutsättningar

att inom planeringsverksamheten åstadkomma samordning av den offentliga

serviceverksamhet av lokaliseringspolitisk betydelse, som flera andra

organ står som huvudmän för. Den sistnämnda frågan ämnar jag strax

återkomma till.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 är 1964

Som skäl för att arbetsmarknadsstyrelsen bör erhålla denna ställning —

vilken den haft också enligt 1952 års riksdagsbeslut — kan åberopas, förutom

sambandet mellan lokaliseringspolitiken och sysselsättningspolitiken,

att styrelsen genom hela sin övriga verksamhet har intim kontakt med företag

och arbetsmarknadsorganisationer. En förutsättning för effektivitet i

den nu föreslagna verksamheten torde också vara att man till fullo utnyttjar

den erfarenhet styrelsen redan hunnit förvärva under många års arbete som

''.okaliseringsorgan.

Beträffande de uppgifter som arbetsmarknadsstyrelsen bör ha i egenskap

av centralt lokaliseringsorgan vill jag i anledning av uttalanden om behovet

av klara organisationslinjer ange följande.

En förstärkning av de regionala lokaliseringsorganens resurser i enlighet

med vad jag i det föregående räknat med torde komma att minska behovet

av att arbetsmarknadsstyrelsen direkt utför utrednings- och planeringsarbete

på länsplanet. Styrelsen bör dock medverka i detta arbete genom

att tillhandahålla sådant grundmaterial, som finns tillgängligt hos styrelsen,

samt att ge allmänna råd om verksamhetens uppläggning ur lokaliseringspolitisk

synvinkel. Självfallet bör styrelsen också kunna erhålla biträde

från länsstyrelsen och andra länsorgan med sådana utredningar, som

fordras för handläggningen av visst i styrelsen anhängigt ärende. Det synes

också naturligt att länsorganen fortlöpande tillställer arbetsmarknadsstyrelsen

resultaten av sin utrednings- och planeringsverksamhet i den mån den

är av lokaliseringspolitiskt intresse och att styrelsen på grundval härav gör

vissa sammanställningar samt bedömningar av lokaliseringsbehovet från

rikssynpunkt. På andra områden synes däremot den av styrelsen nu bedrivna

utredningsverksamheten böra utvecklas ytterligare med hänsyn till

den intensifierade lokaliseringsverksamheten. Vad kommittén anfört torde

därvid kunna tjäna till viss ledning.

Den rådgivnings- och upplysningsverksamhet som bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen

har jag behandlat i annat sammanhang. Det är enligt

min uppfattning av stor betydelse att den av styrelsen hittills bedrivna

verksamheten i detta avseende också utvidgas och intensifieras.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör vidare handlägga ärenden angående de

ekonomiska stödåtgärder av olika slag som jag tidigare föreslagit. I fråga

om sådant projekt inom det norra stödområdet, där de investeringar som

kan bli föremål för lokaliseringsstöd understiger sammanlagt 2 milj. kr.,

bör styrelsen äga avgöra ansökan om bidrags- och lånestöd. Kommittén har

föreslagit att ett ärende alltid skall hänskjutas till Kungl. Maj :ts prövning

därest länsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen stannat vid olika meningar.

.lag föreslår för min del att detta skall ske endast i det fall att arbetsmarknadsstyrelsen

vill bifalla en av länsstyrelsen avstyrkt ansökan.

Om arbetsmarknadsstyrelsen avslår en ansökning liar ju sökanden alltid

möjligheten att besvärsvägen underställa ärendet Kungl. Maj ds prövning.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungi. Maj:ts proposition nr 185 år 196i

Frågor om utbildningsbidrag och rörlighetsfrämjande bidrag bör också som

tidigare angivits avgöras av styrelsen. I övriga fall bör beslutanderätten

rörande stödåtgärder tillkomma Kungl. Maj :t.

Kommitténs förslag om inrättande av en särskild lokaliseringsdelegation

i arbetsmarknadsstyrelsen för handläggning av bidrags- och låneärenden

anser jag mig inte kunna biträda. I likhet med vad styrelsen anfört i sitt

yttrande finner jag det lämpligare att om så befinnes påkallat öka antalet

ordinarie ledamöter i styrelsen. Frågor om framställning till Kungl. Maj :t

om anslag, lagstiftningsfrågor av större vikt samt andra frågor av större

betydelse för lokaliseringspolitiken bör som kommittén framhållit under

alla förhållanden handläggas av styrelsen i dess ordinarie sammansättning.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att närmare reglera arbetsmarknadsstyrelsens

uppgifter i hithörande avseenden.

En förstärkning av det centrala och de regionala lokaliseringsorganen

kan som kommittén framhåller väntas medföra att de lokaliseringspolitiska

synpunkterna i ökad omfattning kommer att beaktas i samhällsplaneringen.

Detta är dock enligt kommitténs uppfattning ej tillräckligt för att ernå den

nödvändiga samordningen, särskilt när det gäller investeringar i samhälleliga

serviceanläggningar. Kommittén drar därför den slutsatsen att en

samordning bör åvägabringas även på departementsnivå, där den bästa överblicken

bör finnas beträffande behovet av investeringar för samhällelig service

samt även i fråga om de olika departementens och verkens förutsättningar

att tillgodose dessa behov. En samordning av planeringsfrågorna i

Kungl. Maj :ts kansli skulle också, fortsätter kommittén, göra det lättare att

vidtaga sådana åtgärder i ämbetsverkens planering, som kan påkallas av lokaliseringspolitiska

skäl. Vidare skulle en verksamhet av detta slag på departementsnivå

vara av stor betydelse vid behandlingen av lokaliseringsorganens

förslag till åtgärder i syfte att förbättra de allmänna förutsättningarna

för näringslivet inom områden, där en förstärkning bedöms erforderlig.

Av nämnda skäl anser kommittén organisatoriska åtgärder ofrånkomliga

och förutsätter för lokaliseringsfrågornas handläggning en departemental

arbetsenhet med auktoritativ ställning.

Jag har tidigare framhållit behovet av att på länsnivå kunna göra lokaliseringspolitiska

bedömningar inom ramen för en allmän samhällsplanering.

Givetvis finns behov av att på riksplanet fullfölja och ytterligare utveckla

dessa samordningsåtgärder. Lokaliseringspolitiken måste där anpassas till

övriga aktiviteter i en näringspolitik för fortsatt ekonomisk utveckling under

social trygghet. Ett ämbetsverk kan inte rimligen åläggas ansvaret för

detta. Dessa frågor har sådan omfattning och betydelse att ansvaret härför

direkt måste åvila Kungl. Maj :t.

Med denna utgångspunkt gäller frågan i detta sammanhang närmast, hur

arbetet på departementsnivå bör organiseras för att överblick och samordning

skall erhållas i lokaliseringspolitiska frågor som berör flera departe
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

ments och verks ansvarsområden. I detta syfte bör i likhet med vad som

skett inom andra områden tillskapas ett särskilt organ, som jag vill benämna

lokaliseringsberedningen.

Inom beredningen bör upptas frågor om olika åtgärder för att samordna

den lokaliseringsverksamhet som skall utövas från samhällets sida. Beredningen

bör vidare behandla de närmare riktlinjerna för verksamheten inom

ramen för riksdagens beslut. Beredningen bör också kunna aktualisera

utredningsarbete för att bl. a. få underlag för bedömning av olika områdens

och orters behov av lokaliseringspolitiska insatser.

I beredningen bör ingå företrädare för berörda departement och myndigheter

samt näringslivets organisationer. Det är angeläget att beredningen

får en så allsidig sammansättning som möjligt.

För handläggningen av ärenden rörande särskilda lokaliseringsåtgärder

samt för den planeringsverksamhet som blir erforderlig bör inrikesdepartementets

organisation förstärkas.

Frågan om anslag och personalorganisation för lokaliseringsverksamheten

torde få upptagas till behandling i 1965 års statsverksproposition.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik

m. m. som jag förordat i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Almer

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196k

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning........................................................ 4

II. Lokaliseringsfrågans hittillsvarande behandling........................ 7

III. Riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik............................ 15

A. Lokaliseringspolitisk målsättning m.m.......................... 15

Kommittén ................................................. 15

1. Motiv för en aktiv lokaliseringspolitik...................... 15

2. Lokaliseringspolitisk målsättning .......................... 32

Remissyttrandena ........................................... 34

B. Lokaliseringspolitikens utformning............................. 44

Kommittén ................................................. 44

1. Allmänna riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. in....... 44

2. Samhälls- och lokaliseringsplanering........................ 47

3. Motiv för ökat statligt stöd till företagslokalisering samt kriterier

på områden och orter för sådant stöd........................ 50

Remissyttrandena............................................ 59

C. Lokaliseringspolitikens medel.................................. 83

Kommittén ................................................. 83

1. Upplysning och rådgivning till näringslivet................... 83

2. Statligt stöd till företag i utvecklingsområdena............... 85

3. Statligt stöd till industriföretag i de allmänna stödområdena.... 93

4. Särskilda åtgärder för förstärkning av näringslivet i Norrland

och vissa andra områden.................................. 94

5. Behovet av kommunal skatteutjämning.................... 96

6. Det kommunala stödet till företagen....................... 97

7. Frågan om tillståndstvång................................. 98

8. Det statliga stödets finansiering............................ 99

Särskilt yttrande............................................. 103

Remissyttrandena............................................ 104

1. Upplysning och rådgivning till näringslivet.................. 104

2. Statligt stöd till företag i utvecklingsområdena .............. 105

3. Statligt stöd till industriföretag i de allmänna stödområdena.... 122

4. Särskilda statliga åtgärder för förstärkning av näringslivet i

Norrland och vissa andra områden......................... 122

5. Behovet av kommunal skatteutjämning .................... 129

6. Det kommunala stödet till företagen ....................... 130

7. Frågan om tillståndstvång................................ 131

8. Det statliga stödets finansiering............................ 131

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 196i 217

Sid.

D. Den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens organisation......... 135

Kommittén.................................................. 135

1. Samordning av lokaliseringsärendena inom Kungl. Maj:ts kansli 135

2. Det centrala organet..................................... 136

3. Det regionala organet..................................... 142

Remissyttrandena............................................ 145

IV. Länsutredningen för Jämtlands län.............. 155

Utredningen................................................. 155

A. Befolkning och näringsliv................................... 155

B. Förslag till åtgärder........................................ 158

1. Åtgärder för att förstärka kommunernas ekonomi............ 158

2. Åtgärder för näringslivets utbyggnad....................... 159

3. Särskilda åtgärder för olika näringsgrenar................... 162

Remissyttrandena............................................ 164

Departementschefen......................................... 170

Allmän bakgrund.......................................... 170

Lokaliseringspolitisk målsättning............................ 179

Lokaliseringspolitikens utformning........................... 183

Lokaliseringspolitikens medel................................ 192

Den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens organisation...... 208

Hemställan................................................ 215

Doktrin (1)

  1. Hans Sjöberg, Något om kommunalt företagsstöd enligt gällande rätt i praktiken, FT 1970 nr 2 s. 84 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:408 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. BU 1964:48 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1970 s. 84 Hans Sjöberg, Något om kommunalt företagsstöd enligt gällande rätt i praktiken s. 84 i texten