Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, m. in

38 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:34, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

K un (fl. Maj:ts proposition nr 34 år 1904

1

Nr 34

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om

socialhjälp, m. in.; given Stockholms slott den 17 januari

1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

och

2) lag om ändring i harnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehall

I propositionen föreslås att bestämmelserna i socialhjälps- och barnavårdslagarna

om arbetsföreläggande upphäves fr. o. m. den 1 juli 1964.

1_Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 34

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 34 år 1964

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, dels att 41—51, 55, 56 och 61 §§ lagen den 4 januari

1956 om socialhjälp skola upphöra att gälla, dels att 8, 35, 53, 54, 58 och 65 §§

samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att

överskriften omedelbart framför 41 § skall utgå ur lagen.»

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §.

Är någon------honom socialhjälp.

Om kommunens fullmäktige så besluta,

äger socialnämnden uppdraga

åt särskild inom nämnden bildad avdelning

eller åt ledamot av nämnden

eller åt i kommunens tjänst anställd

befattningshavare att å nämndens

vägnar fatta beslut i vissa grupper

av ärenden, vilkas beskaffenhet skall

angivas i fullmäktiges beslut. Föreläggande,

som avses i 41 §, ävensom

framställning eller yttrande till fullmäktige

må dock icke beslutas annorledes

än av nämnden samfällt.

Beslut, vilket------nästa

Om kommunens fullmäktige så besluta,

äger socialnämnden uppdraga

åt särskild inom nämnden bildad avdelning

eller åt ledamot av nämnden

eller åt i kommunens tjänst anställd

befattningshavare att å nämndens

vägnar fatta beslut i vissa grupper av

ärenden, vilkas beskaffenhet skall

angivas i fullmäktiges beslut. Framställning

eller yttrande till fullmäktige

må dock icke beslutas annorledes

än av nämnden samfällt.

sammanträde.

35 §.

Make är---------andra maken.

För socialhjälp, som utgått till

make för tid, då andra maken varit

häktad eller intagen i arbetshem,

fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,

ungdomsvårdsskola eller allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare

För socialhjälp, som utgått till

make för tid, då andra maken varit

häktad eller intagen i fångvårds- eller

tvångsarbetsanstalt, ungdomsvårdsskola

eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare och till följd

1 Senaste lydelse av 35, 41, 48, 53 och 55 §§ se 1960:98.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr Sb år 196b

(Gällande lydelse)

och till följd därav icke varit i stånd

att fullgöra sin underhållsskyldighet

mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet

enligt denna paragraf.

Ersättningsskyldighet föreligger

ej heller för socialhjälp, som

utgått till make för tid, då andra maken

åtnjutit socialhjälp enligt 12 §.

53

Socialstyrelsen har att genom råd

och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamhetcn

ordnas och

utvecklas på ett ändamålsenligt sätt

samt att öva uppsikt över arbetshemmcn.

Över socialnämnds

Klagan må ej föras över föreläggande,

som meddelats med stöd av

bl §.

58 §.

över länsstyrelses slutliga beslut

eller utslag i sådant mål eller ärende,

som avses i 27, 30, 31, 39 eller

40 §, 52 § andra eller tredje stycket

eller 54 § första stycket, må besvär

anföras hos kammarrätten. Talan

må dock ej fullföljas hos kammarrätten

allenast beträffande ränta eller

rättegångskostnad.

Har mål, — —--

Har länsstyrelsen —

(Föreslagen lydelse)

därav icke varit i stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot maken,

föreligger icke ersättningsskyldighet

enligt denna paragraf. Ersättningsskyldighet

föreligger ej heller

för socialhjälp, som utgått till make

för tid, då andra maken åtnjutit socialhjälp

enligt 12 §.

§•

Socialstyrelsen har att genom råd

och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten

ordnas och

utvecklas på ett ändamålsenligt sätt.

annorlunda förordnar.

Över länsstyrelses slutliga beslut

eller utslag i sådant mål eller ärende,

som avses i 27, 30, 31, 39 eller

40 §, 52 § andra eller tredje stycket

eller 54 §, må besvär anföras hos

kammarrätten. Talan må dock ej

fullföljas hos kammarrätten allenast

beträffande ränta eller rättegångskostnad,

dess helhet.

— — — förd klagan.

54 §.

65 §.

Delgivning och annan handräck- Delgivning ombesörjes kostnadsning,

som ombesörjes av polismyn- fritt av polismyndighet,

dighet, meddelas kostnadsfritt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Därefter må ej någon kvarhållas

i arbetsliem eller hållas till tvångsarbete som ådömts jämlikt 50 §.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 34 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 14 kap. barnavårdslagen den 29 april 1960 skall

upphöra att gälla samt att 12 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Om kommunens fullmäktige så

bestämma, äger barnavårdsnämnden

uppdraga åt särskild inom nämnden

bildad avdelning eller åt ledamot

i nämnden eller åt befattningshavare

i kommunens tjänst att på nämndens

vägnar avgöra vissa grupper av

ärenden, vilkas beskaffenhet skall

angivas i fullmäktiges beslut. Nämnden

må dock icke annorledes än genom

samfällt beslut

1. utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2.,

3. eller 4. eller enligt 29 eller 30 §

eller göra framställning om intagning

i ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i

46 § andra stycket, tillstånd som avses

i 47 § eller förbud som avses i

50 eller 51 §,

4. meddela föreläggande enligt

100 §,

5. fullgöra vad som ankommer på

nämnden enligt föräldrabalken, enligt

4 § andra stycket eller 5 § lagen

om allmänna barnbidrag eller enligt

Om kommunens fullmäktige så

bestämma, äger barnavårdsnämnden

uppdraga åt särskild inom nämnden

bildad avdelning eller åt ledamot i

nämnden eller åt befattningshavare

i kommunens tjänst att på nämndens

vägnar avgöra vissa grupper av

ärenden, vilkas beskaffenhet skall

angivas i fullmäktiges beslut. Nämnden

må dock icke annorledes än genom

samfällt beslut

1. utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2, 3

eller 4 eller enligt 29 eller 30 § eller

göra framställning om intagning i

ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i

46 § andra stycket, tillstånd som avses

i 47 § eller förbud som avses i 50

eller 51 §,

4. fullgöra vad som ankommer på

nämnden enligt föräldrabalken, enligt

4 § andra stycket eller 5 § lagen

om allmänna barnbidrag eller enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 1964

(Gällande lydelse)

11 § 1 eller 3 inom., 12 § 2 inom. eller

17 § andra stycket bidragsförskottslagen

eller

6. göra framställning eller avgiva

yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut som ---------—

{Föreslagen lydelse)

11 § 1 eller 3 inom., 12 § 2 mom. eller

17 § andra stycket bidragsförskottslagen

eller

5. göra framställning eller avgiva

yttrande till kommunens fullmäktige.

— nästa sammanträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Därefter må ej någon kvarhållas

i arbetshem eller hållas till tvångsarbete som ådömts jämlikt 14 kap.

I* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 34

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i år 196i

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 november

1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om åtgärder mot

försumliga försörjare samt anför.

Sedan borgmästaren Carl Svennegård enligt bemyndigande den 14 december

1962 tillkallats att verkställa utredning angående samhällets åtgärder

mot försumliga försörjare, har utredningsmannen avgivit en den 4 maj 1963

dagtecknad promemoria »Arbetsföreläggande» (SOU 1963:38), vari han

föreslår att bestämmelserna om arbetsföreläggande m. in. i socialhjälps- och

barnavårdslagarna skall upphävas.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands,

Gävleborgs och Norrbottens län, familjerättskommittén, socialpolitiska

kommittén, mentalsjukvårdsberedningen, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska socialvårdsförbundet, direktionerna för Västergårdens och Långmora

arbetshem samt Svenska psykiatriska föreningen. Vid överståthållarämbetets

och länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden från kommunala

myndigheter. I vissa fall har vid remissvaren fogats utlåtanden från

underlydande organisationer m. fl.

Jag anhåller nu att få upptaga ärendet till närmare behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den i januari 1956 om socialhjälp (nr 2; ändr. 1957: 169 och

1960: 98) kan den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet

mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan

grad, att socialhjälp enligt 12 § (s. k. obligatorisk socialhjälp) måste

lämnas någon av dem, av socialnämnden föreläggas att efter sin förmåga

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Moj:ts proposition nr H\ år 1 It ti b

utföra arbete i arbetshem. Sådant föreläggande kan dock inte riktas mot

den som ej fyllt 21 år (41 §). Föreläggandet skall skriftligen delges den som

avses därmed samt, om han är omyndig, hans förmyndare. Polismyndighet

har att på begäran av socialnämnden ombesörja delgivningen (42 §). Underlåter

den, som förelagts att utföra arbete i arbetshem, att inställa sig

där eller avviker han utan lov från hemmet, har polismyndigheten att på

begäran meddela handräckning för hans hämtande. Handräckning får också

påkallas för att överföra den, som är intagen i ett arbetshem, till ett annat

sådant hem (43 §). Den som intagits i arbetshem må, oavsett om socialhjälp

upphört att utgå, kvarhållas i hemmet till dess grundad anledning

föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga försörja sig och

de sina. Han får dock inte kvarhållas i oavbruten följd under längre tid än

ett år (44 §).

Det åligger landstingskommunerna och de städer, som ej tillhör landstingskommun,

att var för sig eller två eller flera i förening anordna och

driva erforderligt antal arbetshem. Kungl. Maj :t kan medge befrielse från

skyldigheten att ha eget arbetshem eller del i sådant hem (45 §). Arbetshem

skall stå under ledning av en styrelse och ha ett av Kungl. Maj :t fastställt

reglemente. Styrelsen beslutar om intagning i och utskrivning från hemmet

(47 §). Styrelsen äger inte rätt att pröva frågan om den försumlige är skyldig

att inställa sig i hemmet, men intagning kan vägras på grund av platsbrist.

Arbetshemmen står enligt 53 § socialhjälpslagen under uppsikt av socialstyrelsen.

Om den intagne undandrar sig att utföra anvisat arbete eller visar tredska

att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande som

strider mot sedlighet eller god ordning eller utan tillstånd lämnar arbetshemmet,

äger hemmets styrelse tilldela honom varning med erinran om den

påföljd, som kan inträda jämlikt 49 § i lagen (48 §). Om någon som tilldelats

varning ej låter sig rätta därav, kan arbetshemmets styrelse hos länsstyrelsen

göra framställning om hans dömande till tvångsarbete (49 §). I

anledning av sådan framställning kan länsstyrelsen, efter utredning, ålägga

den felande tvångsarbete eller, om omständigheterna är mildrande, låta bero

vid varning. Ålägges tvångsarbete, skall tiden bestämmas till minst en och

högst sex månader. Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning

gjorts, avvikit från arbetshem, där han varit intagen, eller förekommer

eljest anledning antaga att han håller sig undan, må länsstyrelsen

förordna om hans häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom

han dömts till tvångsarbete, vinner laga kraft (50 §).

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Om den dömde

på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning inte lämpligen

bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han i stället intagas i fångvårdsanstalt

och där hållas till lämpligt arbete (51 §).

Socialnämnds beslut om arbetsföreläggande får ej överklagas (54 § andra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1964

stycket). Däremot tår talan föras mot polismyndighets beslut om handräckning

för överförande till arbetshem. Talan skall föras hos länsstyrelsen

och är inte inskränkt till viss tid. Beslut av länsstyrelsen i handräckningsfrågan

går i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga

kraft (55 §). Likaså får talan föras hos länsstyrelsen mot beslut som styrelse

för arbetshem meddelat i ärende rörande intagning eller utskrivning.

Däremot får varning som avses i 48 § ej överklagas, men länsstyrelsen äger

i målet angående ådömande av tvångsarbete pröva, om varningen varit befogad

(56 §).

I länsstyrelsens beslut i frågor angående arbetsföreläggande må ändring

sökas hos Kungl. Maj:t (62 §). Besvären prövas av regeringsrätten. Mot

länsstyrelses beslut varigenom någon dömts till tvångsarbete skall dock talan

fullföljas i vederbörande hovrätt (61 §).

Barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) innehåller i 100 § bestämmelser

om arbetsföreläggande. Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnd

efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem är dels den som av lastbarhet,

vårdslöshet, lättja eller liknöj dhet så försummar sina skyldigheter mot sitt

barn, som ej fyllt 16 år, att samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager

sig att fullgöra honom härför åliggande ersättningsskyldighet,

dels den som enligt dom, vilken vunnit laga kraft, eller enligt skriftligt, av

två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

utge underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt 16 år,

men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och därigenom

föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran som

lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas

påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggande må ej meddelas den som ej fyllt 21 år. Den som intagits i

arbetshem ma kvarhållas där till dess grundad anledning föreligger till antagande

att han skall söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter mot barnet.

Han får dock inte kvarhållas i oavbruten följd under längre tid än ett år.

Vad i socialhjälpslagen är stadgat om delgivning av föreläggande, om

handräckning, varning och tvångsarbete samt om besvär skall äga motsvarande

tillämpning.

Frågans tidigare behandling

De enligt äldre utsökningsrätt gällande reglerna om s. k. personalexekution

innebar möjlighet att ålägga en gäldenär att genom arbete hos fordringsägaren

avtjäna en civilrättslig skuld eller att genom frihetsberövande i form

av bysättning framtvinga betalning för sådan fordran. Dessa regler upphävdes

vid ikraftträdandet av nu gällande utsökningslag år 1879.

Enligt 1847 och 1871 års fattigvårdsförordningar hade kommunerna befogenhet

att tillgodogöra sig de försörjningspliktigas arbetsförmåga. Denna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Iiuinjl. Maj.ts proposition nr M är 196b

befogenhet ansågs följa av faltigvårdsstyrelsens husbonderätt. Ytterst ansåg

man sig kunna falla tillbaka på 1833 års legostadga och dess bestämmelse, att

husbonde ägde hålla tjänstehjon till skäligt arbete.

Frågan om åtgärder mot försumliga försörj are var enligt 1871 års tattigvårdsförordning

löst på följande sätt. Om någon genom lättja eller liknöjdhet

hade ådragit sitt minderåriga barn eller sin hustru sådan nöd, att obligatorisk

fattigvård hade måst lämnas dem, skulle han stå under fattigvårdsstyrelsens

husbondevälde till dess kostnaden blivit gottgjord. Den försumlige

försörj aren var skyldig att uttöra arbete som fattigvårdsstyrelsen föreläde

honom. Han kunde emellertid inte med tvång och mot sin vilja kvarhållas

till fullgörande av förelagt arbete. Om han vägrade att fullgöra arbetet

eller eljest visade tredska, självsvåld, oordentlighet eller sturskhet, kunde

fattigvårdsstyrelsen, då varning inte hjälpte, anmäla saken till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen kunde ålägga den försumlige försörj aren tvångsarbete minst

en och högst sex månader eller också låta bero vid varning.

Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog i sitt betänkande år 1915 en

skärpning av arbetsskyldigheten i det att försumlig försörj are, som i laga

ordning förelagts arbete, med tvång skulle kunna hållas till sådant arbete.

Kommittén uttalade att arbetsskyldigheten inte hade till uppgift att skaffa

fattigvårdsstyrelsen ersättning för lämnad fattigvård utan att förmå den försumlige

försörjaren att för framtiden fullgöra försörjningsskyldigheten.

Som det yttersta medlet att framtvinga fullgörandet av försörjningsplikten

föreslogs en möjlighet att döma till tvångsarbete.

Fattigvårdslagen av år 1918 utformades i huvudsaklig överensstämmelse

med kommitténs förslag. Huvudstadgandet rörande arbetsskyldighet innehöll

att, om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrog sitt minderåriga barn

eller- adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att obligatorisk fattigvård måste

lämnas, han var skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen efter

sin förmåga fullgöra anvisat arbete. Han kunde krarhållas i arbetet till

dess grundad anledning förelåg till antagande att han skulle söka efter förmåga

försörja sig själv och de sina. I 1918 års lag infördes skyldighet för

landsting och landstingsfria städer att anordna arbetshenr, där försumliga

försörj are skulle kunna fullgöra sin arbetsplikt.

Bestämmelser om arbetsföreläggande för försumliga försörj are upptogs

också i 1924 års barnavårdslag. Dessa utformades efter mönster av fattigvårdslagen

och innehöll därjämte en nyhet. Arbete kunde föreläggas även

den som enligt domstols utslag eller skriftligt avtal var pliktig att till fullgörande

av lagstadgad underhållsskyldighet utge underhållsbidrag till sitt

barn, som inte hade fyllt IG år, men av lättja eller liknöjdhet underlät att

fullgöra denna plikt och därigenom föranledde sådan försämring av barnets

uppehälle och uppfostran, att särskild åtgärd mot den försumlige prövades

påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande. Här var

det alltså fråga om civilrättslig underhållsskyldighet mellan föräldrar och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 31 är 1964

barn, medan fattigvårdslagstiftningens bestämmelser hänförde sig till sam

hällets fordran mot den enskilde medborgaren.

Socialvårdskommittén framlade i ett år 1946 avgivet betänkande (SOU

1946: 52) ett preliminärt förslag att försummelse av försörjningsplikt skulle

kriminaliseras. Till förmån härför åberopades två huvudskäl. Det första

var att den försumliges rättssäkerhet skulle bli bättre tillgodosedd genom

behandling vid domstol och det andra att man genom en kriminalisering

skulle kunna få bättre behandlingsformer, varvid bland annat hänvisades

till de möjligheter till differentierad behandling som 1939 års lag om villkorlig

dom erbjöd. I sitt år 1950 framlagda slutliga förslag (SOU 1950: 11)

frångick emellertid socialvårdskommittén sin tidigare ståndpunkt och föreslog

ett bevarande i huvudsak av institutet arbetsföreläggande i den form

det redan hade, dock att åtgärden skulle få användas endast i fall då försummelsen

medfört kostnad för samhället. Beträffande förfarandet föreslogs

att beslutanderätten skulle överflyttas på länsstyrelserna.

Socialhjälpslagen av år 1956 kom i stort sett att stå kvar på samma ståndpunkt

som fattigvårdslagen. Reglerna om tvångsåtgärder mot försumliga försörj

are gjordes till föremål endast för en huvudsakligen formell översyn.

Som skäl härför angav departementschefen att fattigvårdslagens regler borde

kunna galla tills vidare i avbidan på resultatet av utredningen om administrativa

frihetsberövanden samt revisionen av barnavårdslagen. Han var

dock angelägen att betona att bibehållandet av de äldre reglerna var av rent

provisorisk karaktär och att frågan om åtgärder mot försumliga försörjare

borde tagas upp till prövning i hela sin vidd så snart de angivna utredningarna

hade slutförts.

Barnavårdskommittén behandlade i sitt år 1956 framlagda förslag till ny

barnavårdslag (SOU 1956: 61) utförligt frågan om åtgärder mot försumliga

försörjare men föreslog inte några bestämmelser om arbetsföreläggande.

Kommittén ansåg nämligen, alt sådana bestämmelser borde upptagas i en

särskild lag och brytas ut ur socialhjälps- och barnavårdslagarna. Till tanken

på en kriminalisering av försummelse av försörjningsplikt ställde sig

kommittén avvisande.

Vid tillkomsten av 1960 års barnavårdslag hade utredningen om administrativa

frihetsberövanden ännu inte avslutat sitt arbete, varför bestämmelserna

om arbetsföreläggande i 1924 års barnavårdslag såsom ett provisorium

i huvudsak oförändrade överfördes till den nya lagen. Några jämkningar

vidtogs dock. Sålunda höjdes åldersgränsen såväl i barnavårdslagen

som i socialhjälpslagen, så att arbetsföreläggande ej kan riktas mot den

som är under 21 år.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden föreslog i sitt betänkande

»Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden» (SOU

1960: 19) en långtgående omläggning av instansordningen och förfarandet

när det gäller administrativa frihetsberövanden med bland annat inrättande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

K ungt. Maj.ts proposition nr M är 196 i

av socialdomstolar. 1 detta sammanhang framlades förslag till eu särskild

lag om åtgärder mot försumliga försörjare, avsedd att ersätta socialhjälpslagens

och barnavårdslagens regler i detta ämne. Enligt förslaget, som inte

närmare gick in på skälen för och emot administrativt frihetsberövande som

korrektiv mot försummelse av försörjningsplikt, skulle beslut om intagning

i arbetshem, på ansökan av socialnämnd eller barnavårdsnämnd, meddelas

av socialdomstol. Betänkandet har remissbehandlats och överlämnats

till förvaltningsdomstol skommittén för att tagas i beaktande vid fullgörande

av dess uppdrag.

Riksdagens justitieombudsman har på senare år ägnat lagstiftningen om

arbetsföreläggande en ingående uppmärksamhet. I framställning till Kungl.

Maj :t den 5 juni 1959 anförde justitieombudsmannen bland annat, att lagstiftningen,

som i och för sig framstod såsom otillfredsställande ur rättsskyddssynpunkt,

kommit att i praxis tillämpas på ett sätt som innebär

påtagliga risker för obefogade frihetsförluster och som inger allvarliga betänkligheter

även i övrigt. Ett frihetsberövande på upp till ett år beslutas

av ett kommunalt organ utan att den enskilde bär rätt att anföra besväi

däröver. Den enskilde kan visserligen genom besvär över polismyndighetens

handräckningsbeslut dra frågan under länsstyrelsens prövning men då har

han redan införpassats till arbetshem. Garantier saknas att abnormiteter i

vederbörandes sinnestillstånd eller eljest föreliggande vårdbehov blir beaktade.

Vid verkställd undersökning hade framkommit att flera nämnder, fastän

de var tveksamma rörande sin rätt att utfärda arbetsföreläggande, likväl ansåg

sådant föreläggande vara av värde såsom ett påtryckningsmedel, som

kunde tillgripas mera generellt utan avsikt att omedelbart pakalla handräckning

för verkställighet. Justitieombudsmannen såg häri ett missbruk av

lagen och anförde att lagstiftningens konstruktion inte medger att arbetsföreläggandet,

som nu i stor utsträckning sker, fungerar såsom påtryckningsmedel.

Vidare hade vid undersökningen framkommit att en intagen, som erlade

ett visst belopp av sin skuld, ofta redan efter några dagar fick lamna arbetshemmet.

Det syntes som om en avbetalning med omkring 500 kronor

i praxis skulle leda till att den intagne omedelbart blev utskriven. För dessa

utskrivningar krävdes alltså icke någon viss tids vistelse på anstalten. Att

denna praxis kunnat framväxa torde kunna förklaras endast därigenom att

man uppfattat eller eljest ansett sig böra utnyttja arbetsföreläggande väsentligen

såsom ett medel att indriva det allmännas fordran för utgivet

barnbidragsförskott eller erlagd socialhjälp. Nu berörda praxis att göra utskrivning

från arbetshem beroende av viss avbetalning var enligt justitieombudsmannens

uppfattning oförenlig med lagstiftningens syfte. Den

kränkte principen om medborgarnas likabehandling under lagen och framstod

över huvud såsom främmande för svensk rättsuppfattning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 3i år 196i

Med hänsyn till den då pågående utredningen om administrativa frihetsberövanden

föreslog justitieombudsmannen inte någon lagändring utan syftade

endast till att inom ramen för gällande lagstiftning åstadkomma en ur

rättssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande handläggning av ärendena.

Med anledning av justitieombudsmannens framställning utfärdade Kungl.

Maj .t den 13 november 1959 ett cirkulär till samtliga socialnämnder och

barnavårdsnämnder angående handläggningen av ärenden rörande försörj - ningspliktigas intagande i arbetshem (SFS nr 493). I cirkuläret föreskrevs

att omsorgsfull utredning i olika avseenden borde företagas och den försörj

ningspliktige erhålla tillfälle att yttra sig, innan arbetsföreläggande meddelas.

Vidare uttalades, att handräckning för verkställighet inte borde påkallas

senare än sex månader efter dagen för beslutet.

I en ny framställning den 8 november 1962 ifrågasatte justitieombudsmannen,

huruvida ett så allvarligt ingrepp som frihetsberövande i form av

intagning i arbetshem borde bibehållas vid en genomgripande reform av lagstiftningen

på detta område. Det borde därför närmare undersökas, om tiden

var inne för att avskaffa frihetsberövande såsom ett medel mot försumliga

försörj are. Till stöd för ett avskaffande av arbetstvånget åberopades i huvudsak

följande. Under de senaste decennierna har de sociala hjälpformerna

väsentligt utbyggts. De underhållsberättigade har ökade möjligheter

att erhålla bidragsförskott och socialhjälp. Från deras synpunkt är det numera

i allmänhet inte lika nödvändigt som förr att den underhållspliktige

genom arbetsföreläggande förmås att fullgöra sina skyldigheter. Den faktiska

målsättningen vid användande av arbetsföreläggande har i samband

därmed i viss mån förändrats. Arbetsföreläggandena har i praktiken i allt

större utsträckning kommit att tjäna som medel att söka förhindra uppkomsten

av kostnader för det allmänna samt att ge eftertryck åt anspråk på

återbetalning. Mot bakgrunden härav torde frågan om det berättigade i att

begagna frihetsberövande som ett medel mot försumliga försörj are ha komnnt

i ett annat läge. Frihetsberövande! har i ett stort antal fall inte någon

individuellt rättande funktion. Det nu praktiserade systemet medför ej sällan

att försörjningsbördan faktiskt övervältras på den underhållspliktiges

anhöriga eller andra personer, som ställer medel till förfogande. De angivna

konsekvenserna av gällande lagstiftning var enligt justitieombudsmannens

uppfattning i hög grad otillfredsställande, varför justitieombudsmannen

hemställde om en utredning rörande samhällets åtgärder mot försumliga försörjare

samt i avbidan härpå förordade vissa provisoriska lagstiftningsåtgärder.

Arbetshemmen och deras klientel

Antalet arbetshem var på 1920-talet 12. Under åren 1945—1952 nedlades

verksamheten vid 8 av dessa. I slutet av 1950-talet fanns tre arbetshem för

man, nämligen Långmora, Västergården och Limhamn med sammanlagt

omkring 160 platser samt i Malmköping ett arbetshem för kvinnor med 21

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3b år 196b 13

platser. Från och med 1960 har emellertid försumliga försörj are från arbetshemmet

i Limhamn hänvisats till Västergårdens arbetshem och från utgången

av februari 1962 likaså de försumliga försörj arna från Långmora

arbetshem. Västergårdens arbetshem har sålunda numera hela riket som

upptagningsområde. På arbctshemmen bär tidigare jämte de försumliga

försörjarna vårdats sådana störande vårdtagare på ålderdomshem, för vilkas

vård landstingskommunerna och de landstingsfria städerna enligt 21 §

socialhjälpslagen har att sörja. Dylik klientelblandning förekommer inte

numera. Arbctshemmen i Limhamn och Malmköping har helt övergått till

att fungera som hem för sådana störande vårdtagare.

Angående beläggningen på arbetshemmen må anföras att hemmen för

män den 1 januari 1958 hade sammanlagt 130 intagna och den 1 januari

1961 sammanlagt 60. Antalet på Malmköpingshemmet intagna kvinnliga

försumliga försörjare har varit 1 eller 2. Den 1 januari 1962 var antalet

på arbetshem intagna manliga försörjare 26 och den 1 november 1963 15.

Antalet arbetsförelägganden per år överstiger väsentligt siffran för de i

arbetshem intagna. Under 1950-talets sista ar meddelades enligt gjorda beräkningar

ca 1 500 förelägganden årligen, de flesta av barnavårdsnämnd

och därav det övervägande antalet på grund av underlåtenhet att fullgöra

i dom eller avtal fastställd underhållsplikt. Tendensen är sjunkande och enligt

senast tillgängliga siffror utgjorde antalet arbetsförelägganden, meddelade

av barnavårdsnämnd, år 1960 1 031, år 1961 743 och år 1962 621, den

sista uppgiften enligt preliminära beräkningar.

Sommaren 1946 gjordes av socialläkaren Gunnar Inghe en undersökning

av klientelet på arbetshemmen. Undersökningen omfattade 75 män. Sammanfattningsvis

uttalades i redogörelsen för undersökningen (SOU 1949: 37)

att tre faktorer dominerade såsom orsaker till intagning på arbetshem, nämligen

avancerat spritmissbruk, fysiska skavanker samt psykiska egenheter

och sjukdomstillstånd. I endast 9 procent av fallen ansågs medicinsk eller

annan särskild vård obehövlig. De senare iakttagelser, som i skilda sammanhang

redovisats angående de på arbetshem intagna, bekräftar i stort

sett resultatet av den nämnda klientelundersökningen.

Utredningsmannen

I sina överväganden rörande vilka åtgärder samhället bör och kan vidtaga

mot de försumliga försörjarna anför utredningsmannen till en början i

fråga om arbetsföreläggandet såsom administrativ påföljd, att

bestämmelserna om kommunernas befogenhet att tillgodogöra sig de försörj

ningspliktigas arbetsförmåga före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag

i stort sett endast torde ha varit bestämmelser på papperet. Fattigvårdsstyrelserna

begagnade sig av dem i ytterst obetydlig utsträckning. Under år2*_Bihang

till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 3b

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1961

tiondena närmast efter 1918 synes man emellertid inom socialvården ha

satt värde på de mojligheter till tvångsingripanden mot försumliga försörj

are som lagstiftningen erbjöd. Endast sällan tog man upp frågan om

man kunde undvara detta tvångsmedel. Under de senaste åren har en viss

omsvängning skett. Framför allt har man kritiserat förfarandet i dessa ärenden.

Men man har också ifrågasatt huruvida det inom modern socialvård

finns plats för tvångsmedel av denna typ. Numera kritiseras denna form av

administrativt frihetsberövande från skilda utgångspunkter.

En utgångspunkt för kritiken har varit, säger utredningsmannen, att förhållandena

radikalt förändrats på senare tid. Samhället har påtagit sig ansvar

för att alla vårdbehövande erhåller erforderlig vård. Detta gäller dem

s°m kommer i svårigheter på grund av försörjarens försummelser men även

de försumliga försörjarna själva och andra som gjort sig skyldiga till asocialt

beteende eller asocial livsföring. I en tid då samhällets resurser var otillräckliga

och den sociala omvårdnaden inte kunde utsträckas lika långt, som

nu är fallet, kunde det vara motiverat att lagstiftningen på annat sätt sökte

trygga underhållet åt familjen. Behov av tvångsmedel mot familjeförsörjare,

som visat bristande ansvarskänsla, ansågs föreligga. Numera kan det

inte längre påstås att försörjarens bidrag är av utslagsgivande betvdelse för

de underhållsberättigades möjligheter att föra en dräglig tillvaro. De genom

arbetsförelägganden indrivna underhållsbeloppen spelar en underordnad

roll i kommunernas och statsverkets budget. Sedan de sociala välfärdsanordningarna

blivit utbyggda och underhåll åt barn blivit tryggat genom

bidragsförskott, kan man inte längre påstå att det praktiska behovet nödvändiggör

att de försumliga försörjarna genom en speciallagstiftning hålles till

arbete.

En annan utgångspunkt för kritiken har varit, fortsätter utredningsmannen,

att de sociala nämnderna varit alltför benägna att tillgripa arbetsföreläggande

och att föreläggandena har meddelats på grundval av en bristfällig

utredning, som inte visat att lagens förutsättningar för arbetsföreläggande

varit för handen. Till nämndernas försvar kan man anföra att det kan

vara mycket svårt att objektivt fastställa, om en betalningsförsummelse

verkligen går att föra tillbaka till lättja, lastbarhet eller liknöjdhet. Nämndernas

arbete att komma till rätta med de försumliga försörjarna är på det

hela taget besvärligt. Till sin ursäkt kan de sociala nämnderna också åberopa

att lagstiftningen på området är oklar och otidsenlig och att den i viss

mån inbjuder till missbruk. Lagen favoriserar nämnderna genom att tillägga

dem befogenhet att döma i egen sak. I en tvist med en enskild medborgare

kan nämnderna fatta beslut att motparten skall berövas sin frihet, intill dess

att han är beredd att göra rätt för sig. Slutligen bör man i detta sammanhang

besinna att lagstiftaren med all sannolikhet från början avsåg, att

nämnderna skulle gå hårt fram mot de tredskande försörjarna.

Trots vad som nyss har anförts har, säger utredningsmannen, de sociala

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr M är 196b

nämndernas utnyttjande av möjligheterna till arbetsföreläggande säkerligen

lämnat rum för en berättigad kritik. Det har visserligen förelegat ett

praktiskt behov att använda påtryckningsmedel mot tredskande försörjare.

Men ett hot, som har karaktär av repressalier, komprometterar socialvården.

Det har visat sig att en omsorgsfull handläggning av ärendena har lett till

en väsentligt lägre frekvens av arbetsförelägganden. Man kan därför sluta

sig till att en stor del av arbetsföreläggandena — kanske huvuddelen — har

kommit till stånd därför att utredningen har varit bristfällig. Det är uppenbart

att arbetsföreläggande eller hot därom inte får användas för att bespara

de sociala nämnderna besväret att utreda ärendet eller att undersöka

andra möjligheter att lösa konflikten. Det har i något sammanhang sagts att

arbetsföreläggandet är ett medel att överflytta bevisbördan på försörjaren;

sedan föreläggande givits, skulle det ankomma på denne att bevisa, att han

har giltig ursäkt för betalningsförsummelsen. För sådant ändamål får arbetsföreläggande

givetvis inte användas. Skyldigheten att sörja för en fullständig

utredning vilar helt på de sociala nämnderna. Om man godtar invändningen

att de sociala nämnderna saknar resurser att åstadkomma goda

utredningar i dessa ärenden, får man också ta konsekvensen att arbetsföreläggande,

i brist på utredning, ej kan beslutas. Det kan inte accepteras att

föreläggande ges så att säga på försök, i förvissning att den dömde frivilligt

inställer sig till verkställighet eller att vid begäran om polishandräckning en

tillfredsställande utredning skall komma fram genom polisens försorg.

Ett argument för arbetstvång kan på sin tid ha varit, heter det fortsättningsvis,

att samhället hade små möjligheter att genom lämplig vård och

behandling till en samhällsnyttig tillvaro återföra dem som hade visat bristande

social anpassning. Numera har samhället bättre möjligheter att ta

hand om och återanpassa personer med ett asocialt levnadssätt. En del av de

försumliga försörjarna är själva i behov av socialvård. Andra är i behov

av kroppssjukvård eller mentalsjukvård. En betydande del av de försumliga

försörjarna uppfyller förutsättningarna för samhällelig nykterhetsvård.

En reformerad lösdriverilagstiftning kan erbjuda vissa möjligheter att

bereda lämplig vård åt vissa asociala. I en del fall torde resultat kunna nås

genom omskolning och arbetsträning. De nu antydda formerna för vård

och stöd bör ha företräde framför en vårdform av arbetsföreläggandets typ.

Utredningsmannen sammanfattar därefter sina överväganden i följande

slutsatser. En förnuftig synpunkt på arbetshemmen är att de kan bereda

vård och rehabilitering åt internerna. Om man godkänner denna målsättning

har man lämnat lagstiftarens intentioner långt bakom sig. Klientelet är

mycket heterogent och kräver en differentierad behandling, såsom nykterhetsvård,

kroppssjukvård, mentalsjukvård, psykopatvård, omskolning och

arbetsträning. Det är inte rationellt att för att tillgodose dessa skilda vårdbehov

sammanföra ett ringa antal försumliga försörjare till särskilda anstalter.

Arbetshemmens utrustning och de intagnas behandling har följt med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 34 år 1964

i den allmänna standardhöjningen, och nuinera råder sådana förhållanden

att man inte kan tala om att behandlingen har någon avskräckande verkan.

En reform i avsikt att höja avskräckningseffekten kan inte komma i fråga.

Det enda man skulle kunna reflektera på vore en förlängning av tiden för

frihetsberövandet. Även tanken på en sådan reform måste bestämt avvisas.

Antalet av dem som för närvarande intages på arbetshem är ringa. Det är

en orimlig tanke att man genom en hårdhänt behandling av detta fåtal medborgare

skulle sprida skräck bland de försumliga försörjarna i allmänhet.

De intagna på arbetshemmen utgör ett negativt urval, ett restklientel bland

de försumliga försörj arna. De är fysiskt klena och psykiskt belastade. På

grund därav och till följd av sin bristande yrkesskicklighet har de svårt att

erhålla stadigvarande arbete och drabbas ofta av arbetslöshet. Deras ekonomi

är oftast så dålig att det inte finns mycket utrymme för att tillgodose

statens eller kommunens krav pa återbetalning. Kostnaderna för arbetshemmen

är sådana att det ur ekonomisk synpunkt är oförsvarligt att uppehålla

den nuvarande ordningen.

På grundval av det anförda föreslår utredningsmannen, att bestämmelserna

om arbetsföreläggande snarast möjligt upphäves. Någon annan form av

administrativt frihetsberövande bör inte träda i stället.

Skulle utredningsmannens förslag inte följas utan lagstiftaren bestämma

sig för att behålla systemet med arbetsföreläggande, är det enligt utredningsmannen

ofrånkomligt att reglerna angående förfarandet omarbetas.

Garantier måste skapas för att målen avgöres snabbt och av samhällsorgan

som odiskutabelt har karaktär av domstolar. I processen måste

den enskilde åtnjuta rättsskyddsgarantier, som inte i något avseende är

sämre än dem som är tillförsäkrade personer som åtalas för brott varå kan

följa fängelse. Det förslag till lag om åtgärder mot försumliga försörjare,

som framlagts i betänkandet angående administrativa frihetsberövanden,

kan enligt utredningsmannens mening inte anses i alla avseenden tillfredsställande.

Vid övervägandet av åtgärder, som skulle kunna tänkas träda i stället för

arbetsföreläggande, anför utredningsmannen, att en kriminalisering

av försummelse av försörjningsplikt liksom av lösdriveri förutsätter att man

kan utforma en gärningsbeskrivning, som klart avgränsar de straffbara

asociala beteendena från övriga former av asocialitet. I fråga om åtgärder

mot lösdriveri ligger en första avgränsning redan däri, att det gäller särskilda

grupper såsom bettlare, prostituerade, sutenörer, spritlangare osv.

En ytterligare begränsning kan åstadkommas genom föreskrift att frihetsinskränkande

ingripanden är tillåtna endast i fall av uppenbar samhällsfara.

Man kan hålla möjligheten öppen att samhället i alla oklara fall avstår

från att ingripa med straff eller därmed jämförbar påföljd.

Därest man vill kriminalisera försummelse av försörjningsplikt, vållar

avgränsningsfrågan större svårigheter. De försumliga försörjarna utgör en

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:Is proposition nr .''ii är W6i

mycket heterogen samling av medborgare. Man kan inte tala om någon for

dem karakteristisk livsföring. Vid en avgränsning av det straffbara området

kan man inte anknyta till uppenbar samhällsfara, eftersom de försumliga

försörjarna i regel inte är samhällsfarliga. Efter mönstret av en del

gällande straffbestämmelser skulle man kunna lå en praktiskt användbar

begränsning av det straffbara området genom att endast grova iall av försummelse

gjordes straffbara. Till grova fall skulle då främst hänföras sådana

då försummelsen föranlett att den underliållsberättigade blivit utsatt

för uppenbar nöd eller vanvård. Risken för att någon till följd av försörjarens

försummelse skall bli utsatt för uppenbar nöd eller vanvård är emellertid

numera avsevärt mindre än för en eller två generationer sedan. Vid

sidan av den försörj ningspliktige har samhället ansvar för att ingen utsättes

för nöd eller vanvård. Kriminalisering av försummelse av försörjningseller

vårdnadsplikt kan därför knappast motiveras av hänsyn till de försörj

ningsberättigades intressen. Under dessa förhållanden skulle alltså en

kriminalisering få karaktären av en straffrättslig påföljd för betalningsförsummelse

i förhållande till stat och kommun. En speciallagstiftning av

denna karaktär kan utredningsmannen inte tillstyrka.

Bland andra möjligheter, som kan ifrågakomma därest administrativt

frihetsberövande och kriminalisering avvisas, iramhåller utredningsmannen,

att en åtgärd som alltid bör företagas vid försummelse av

försörjningsplikt är att vederbörande nämnd sätter sig i förbindelse med

den försumlige och utreder omständigheterna kring försummelsen. En bedömning

bör göras i vad mån försummelsen beror på betalningsoförmåga.

Däremot synes det inte vara påkallat att göra en bedömning om det föreligger

lättja eller liknöjdhet eller andra jämförbara orsaker till betalningsförsummelsen.

Om den försumlige anses ha en viss betalningsförmåga, bör

han såvitt möjligt förmås att betala ett skäligt belopp samt att godta en rimlig

betalningsplan såvitt angår resterande belopp.

Med hänvisning till den i den nya brottsbalken upptagna påföljden skyddstillsyn

anför utredningsmannen, att från denna kan hämtas förebild till vissa

åtgärder beträffande försumliga försörj are. Det måste dock beaktas att sådana

i skyddstillsyn ingående moment, som innebär ingrepp i den personliga

friheten, inte kan sättas in mot de försumliga försörjarna. övervakning

utgör ett dylikt ingrepp, och de sociala nämnderna kan inte förordna om

övervakning på grund av betalningsförsummelse. Nämnderna äger inte heller

rätt att ge bindande föreskrifter rörande den försumlige försörjarens

arbetsanställning, förfogande över arbetsförtjänst eller yrkesutbildning och

omskolning. De bör emellertid söka att hjälpa honom till rätta i dessa avseenden.

I samarbete med arbetsförmedlingsorganen bör vederbörande

nämnd, om så erfordras, anvisa den försumlige ett lämpligt arbete. Nämnden

kan också tillhålla honom att icke utan nämndens tillstånd lämna arbetet

eller avbryta en yrkesutbildning. I vissa fall kan det vara lämpligt att

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 1964

överenskommelse träffas mellan nämnden, försörjaren och dennes arbetsgivare

om att arbetsgivaren innehåller ett skäligt belopp, som översändes till

nämnden för att tillställas den underhållsberättigade.

För att kunna sköta en anställning och skaffa sig en normal arbetsinkomst

ar, fortsätter utredningsmannen, många bland de försumliga försörjarna

i behov av yrkesutbildning eller omskolning. De sociala nämnderna bör

vara verksamma för att bereda arbetsvärd i form av yrkesutbildning åt sådana

försumliga försörj are som är arbetslösa eller endast partiellt arbetsföra.

Arbetsmarknadsstyrelsen har meddelat närmare bestämmelser rörande

yrkesutbildningsverksamheten för arbetslösa, partiellt arbetsföra in. fl„

och åtskilliga försumliga försörj are torde kunna beredas arbetsvärd i denna

ordning om de vill begagna sig av dessa möjligheter.

_ Utredningsmannen framhåller, att de åtgärder som nyss berörts förutsätter

frivillig medverkan från försörjarens sida. Såsom påtryckningsmedel

kan den sociala nämnden tillgripa allenast en erinran om möjligheterna till

exekutiva åtgärder mot försörjarens lön och andra tillgångar.

I den mån de försumliga försörjarna uppfyller förutsättningarna för

tvångsingripande enligt lösdriverilagstiftningen eller nykterhetsvårdslagen,

bor de sociala namnderna enligt utredningsmannens mening ta upp frågan

om ett sådant ingripande. Frågan huruvida ett tvångsingripande bör komma

till stånd bör avgöras i vanlig ordning. Försummelse av försörjningsplikt

får inte läggas vederbörande till last såsom en försvårande omständighet.

Ingripandet skall ske för att tillgodose de syften, som bär upp den ifrågakomna

lagstiftningen. Tvångsingripande eller hot därom får ej utnyttjas

såsom påtryckningsmedel i indrivningssyfte. De sociala nämnderna bör

också vara aktiva för att skaffa den försumlige försörjaren frivillig nykterhetsvård,

då sådan är motiverad.

De sociala nämnderna bör, heter det vidare i promemorian, inte enbart

intressera sig för åtgärder som kan sättas in mot den försumlige försörjaren.

De bor även undersöka vad samhället kan göra till hans förmån. Inte

minst bor namnderna noga pröva vad som åligger dem själva i fråga om

social omvårdnad om detta speciella klientel. Det kan vara fråga om läkarundersökning

eller observation för klarläggande av kroppsliga eller själsliga

brister och defekter. Det kan föreligga behov av kropps- eller mentalsjukvård.

Det ar i samhällets eget intresse att förebygga att dessa personer blir

permanenta socialvårdsfall. Om den försumlige försörjaren redan är ett socialvårdsfall,

skall handläggningen av ärendet rörande betalningsförsummelsen

lämpas därefter.

I de tidigare reformförslagen har man ägnat stor uppmärksamhet åt de

exekutiva åtgärder, främst införsel och utmätning, som står till buds beträffande

de försumliga försörj arna. Att indrivningsverksamheten bedrives

med maximal energi kan, säger utredningsmannen, förordas såvitt angår

tredskande försörjare, alltså sådana försumliga försörjare som utan

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr M är 1961

svårighet kan göra rätt för sig men som begagnar alla utvägar att undgå

att betala. Beträffande åtskilliga andra försumliga försörjare bör man emellertid

hålla i minnet att de har andra skulder, att den samlade skuldbördan

ofta överstiger vad de kan bära samt att det inte utan vidare är klart att de

sociala nämnderna skall äga företräde framför andra fordringsägare.

Även om alla tillgängliga vårdformer effektivt utnyttjas måste det, anför

utredningsmannen avslutningsvis, bland de försumliga försörjarna uppstå

ett restklientel, för vilket ingen vårdform passar. Ett restklientel måste

också uppstå på så sätt att olika vårdformer tagits i anspråk utan att några

bestående resultat uppnåtts. En viss reducering av restklientelet kan förmodligen

uppnås genom utbyggnad av vårdsystemet. Härvidlag kan man

särskilt fästa sig vid förbättringen av mentalsjukvården. Även en reformering

av lösdriverilagstiftningen kan möjligen bli av betydelse. Problemet

kommer likväl att finnas kvar. Man måste utgå från att det i samhället alltid

kommer att finnas en större eller mindre grupp av människor, som inte kan

inordnas i arbetslivet och som inte heller kan omhändertagas för vård.

Bland dem kommer också att finnas ett antal försumliga försörjare. Samhället

kan tåla den belastning som denna grupp av medborgare kan komma

att utgöra.

Remissyttranden

Det stora flertalet remissorgan tillstyrker eller förklarar sig inte

ha något att erinra mot förslaget att ar betsföreläggandet avskaffas

såsom administrativ påföljd för försumliga försörjare. Till dessa remissorgan

hör justitiekansler sämbetet, riksåklagarämbetet, socialstyi elsen, medicinalstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Västmanlands och Gävleborgs

län, socialpolitiska kommittén, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska socialvårds förbundet,

direktionerna för Västergårdens och Långmora arbetshem samt Svenska

psykiatriska föreningen. Av de sammanlagt cirka 30 kommunala organ, som

yttrat sig i ärendet, tillstyrker omkring hälften utredningsmannens förslag.

De tillstyrkande remissorganen åberopar i huvudsak likartade skäl för

sitt ståndpunktstagande. Otidsenligheten i bestämmelserna om arbetsföreläggande

påpekas i många yttranden. Justitiekanslersåmbetet framhåller i

detta hänseende, att varken i fråga om de samhällsorgan, på vilka handläggningen

av hithörande ärenden i första hand ankommer, eller beträffande

det förfarande som tillämpas berättigade krav i rättssäkerhetshänseende

kan anses uppfyllda. Härtill kommer att lagstiftningen inte står i god överensstämmelse

med de förpliktelser som Sverige iklätt sig genom sin anslutning

till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättig
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 34 år 1964

heterna och grundläggande friheterna. På grund av det anförda anser ämbetet

att bestämmelserna om arbetsföreläggande snarast bör upphävas.

Länsstyrelsen i Östergötlands lön framhåller att frihetsberövande såsom påföljd,

för betalningsförsummelse är eu kvarleva från äldre tid som mindre

\äl lämpar sig i ett modernt rättssamhälle. Länsstyrelsen är medveten om

att det förekommer fall där betalningsförsummelsen beror på avsiktlig tredska

och som ur moralisk synpunkt ter sig stötande. Länsstyrelsen anser

emellertid inte att det finns tillräckliga skäl för att göra skillnad mellan

betalningsförsummelse i allmänhet och betalningsförsummelse som hänför

sig till försörjningsplikt. Även länsstyrelsen i Gotlands län anser bestämmelserna

om arbetsföreläggande otidsenliga. Den under de senaste decennierna

alltmer utbyggda socialvården har möjliggjort en för den enskilde

tillfredsställande ekonomisk kompensation för den försummelse av försörjningsplikt,

vars fullgörande avsetts bli framtvingad genom frihetsberövandet.

Därjämte torde det avskräckande moment, som vistelsen på arbetshem

tidigare inneburit för den försumlige såsom medel att framtvinga ett fullgörande

av underhållsskyldigheten, numera ha väsentligt neddämpats genom

den upprustning av arbetshemmen som i olika avseenden ägt rum.

Kostnaderna för arbetshemmens drift är vidare förhållandevis stora och resultatet

beträffande fullgjord försörjningsplikt ringa.

Enligt överståthållarämbetets åsikt är institutet arbetsföreläggande otidsenligt

med hänsyn till samhällets nuvarande resurser för social omvårdnad,

därvid icke blott den underhållsberättigade utan även försörj aren bör

kunna komma i betraktande. Antalet meddelade arbetsförelägganden har

också successivt minskat och i fråga om beläggningen på arbetshemmen är

tendensen starkt sjunkande. Den försumlige försörjarens vistelse på arbetshem

synes inte heller vare sig ägnad att förbättra den underhållsberättigades

ekonomiska situation eller ge den intagne ökade förutsättningar att för framtiden

fullgöra små skyldigheter. Arbetsföreläggandeinstitutet torde således i

väsentliga avseenden ävenledes sakna praktisk betydelse. Socialnämnden i

Södertälje anser också, att arbetsföreläggandet förlorat all praktisk betydelse

inom socialhjälpen. I de fall socialhjälp måste beviljas under längre

tid på grund av att försörjningsplikten försummas krävs nästan alltid rehabilitenngsåtgärder

för den försörjningspliktige och sådana åtgärder kan

inte nu beredas vid arbetshem. Enligt social- och barnavårdsnämnderna i

Norrköping hör arbetsföreläggandet inte hemma i modern sociallagstiftning.

Ur vårdsynpunkt synes ett intagande på arbetshem vara meningslöst. Mentalvård,

nykterhetsvård eller andra sociala åtgärder av i huvudsak arbetsvårdskaraktär

kan i flertalet fall leda till bättre samhällsanpassning än

vård på arbetshem, om nu behandling över huvud taget är möjlig. Nämnderna

delar utredningsmannens uppfattning, att arbetsföreläggandet också

ur exekutiv synpunkt är olämpligt. Den moderna sociallagstiftningen säkerställer

att en enskild inte behöver lida nöd på grund av försörj ningsskyl
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr .''14 år 1964

digs försummelse. Samhället träder på olika sätt in i stället lör den försumlige

försörjaren och övertar därmed den enskildes fordran på underhåll. Att

samhället genom ett frihetsherövande skall tvinga fram ersättning för lörskotterat

underhåll synes nämnderna inte rimligt. Stockholms stads barnavårdsnämnd

upplyser, att nämnden under de senaste tre åren ej i något fall

meddelat arbetsföreläggande. Nämnden erinrar om att den vid flera tillfällen

förordat slopande av institutet arbetsföreläggande, bl. a. i yttrande

över betänkandet om administrativa frihetsbcrövanden.

Svenska psykiatriska föreningen förklarar sig till fullo instämma i vad

utredningsmannen anfört till stöd för avskaffande av intagning på arbetshem

såsom eu påföljd för försummad försörjningsplikt. Föreningen har

själv vid tidigare tillfällen eftertryckligt framhållit, att frihetsberövande är

olämpligt som reaktionsform vid försummelse av försörjningsplikt och helt

oförenligt med i bästa mening modern socialvård. Socialvårdschefen i Hallstahammar

anser, att åtgärder av fiskalisk karaktär i ökad utsträckning

bör avföras från socialvården. I vår tid då människor allt oltare vänder sig

till den kommunala socialvården för att få hjälp med sina personliga problem

motverkas kontaktsökandet av att fiskaliska möjligheter i myndighetens

hand skapar dåligt renommé. En från tvångsmöjligheter befriad socialvård

skulle säkerligen i ökad omfattning på ett tidigare stadium få kontakt

med hjälpbehövande och i det fortsatta arbetet med klienten kunna följa

fruktbärande samförståndslinjer. Borttagandet av arbelsföreläggande är i

konsekvens med ett modernt betraktelsesätt inom socialvården.

Medicinalstyrelsen uppehåller sig utförligt vid vårdmöjligheterna och

framhåller att det sista decenniets utveckling medfört en betydande utbyggnad

av mentalsjukvården och vården av psykiskt efterblivna. Härvid har

även möjligheten att omhändertaga det s. k. psykopatklientelet ökat. Också

de resurser som står till arbetsvärdens förfogande fortsätter att öka. Därtill

har nya lagar beträffande nykterhetsvård, undervisning och vård avpsykiskt

eftex-blivna, socialhjälp och barnavård tillkommit, varigenom

samhällets resurser att inskrida mot människor som uppvisar ett så kallat

asocialt beteende ökat. Vidare är sinnessjukvårdslagstiftningen föremål för

omarbetning och översyn och en ny brottsbalk har antagits. Mot bakgrunden

av dessa reformer torde enligt medicinalstyrelsens mening behovet av

nu gällande lagstiftning beträffande s. k. försumliga försörj are komma att

reduceras i betydande grad. Vid bedömningen av hithörande frågor bör dock

understrykas, att den nuvarande lagstiftningen i varje fall när det gäller det

mer lättskötta klientelet i viss utsträckning torde ha verkat som påtryckningsmedel.

När det gäller möjligheten att komma till rätta med den mer

svårskötta delen av klientelet torde det däremot vara mera tveksamt, huruvida

hot om arbetsföreläggande och intagning på arbetshem utgör ett effektivt

påtryckningsmedel. Även om det är möjligt att svårigheter under en

övergångstid kan uppstå när det gäller att komma till rätta med de försum
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr .‘It år 1961

liga försörjarna, anser sig medicinalstyrelsen böra förorda, att bestämmelserna

om arbetsföreläggande upphävs. Som vårdform är institutet arbetsföreläggande

enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening, med hänsyn till det

ur skilda synpunkter heterogena klientelet, ineffektivt och rehabiliteringseffekten

synes vara obetydlig. Möjligheterna att ge en grundlig yrkesutbildning

på arbetshemmen måste med hänsyn till klientelets beskaffenhet in. in.

vara i det närmaste obefintliga.

Frågan om samhällets skyddsbehov när det gäller en grupp sådan som

de försumliga försörjarna behandlas av socialstyrelsen. Till en början

tramhåller styrelsen, att ett beslut om frihetsberövande omöjligen kan få

användas som ett påtryckningsmedel. Detta är emellertid inte ett tillräckligt

skäl att motsätta sig en lagstiftning om ingripande med frihetsberövande

i hithörande fall. Styrelsen anser emellertid att ett sådant ingripande

överhuvudtaget icke kan godtagas annat än på grund av ett samhällets

skyddsbehov av viss styrka, av uppenbart vårdbehov eller, beträffande ungdom,

i uppfostringssyfte. Vårdbehovet hos försörjningsklientelet har aldrig

tillerkänts något speciellt beaktande som motivering för arbetsföreläggande.

Vårdbehov föreligger ofta, men då inom andra vårdområden. Lagstiftningen

bär aldrig ifrågasatts skola gälla för ungdom. Vad slutligen samhällets och

de underhållsberättigades skyddsbehov beträffar må till en början konstateras

att statens och kommunernas fiskaliska intressen givetvis inte kan

motivera frihetsberövande i indrivningssyfte. Men inte heller den underhållsberättigades

i och för sig starka skyddsintresse kan, med den utbyggnad

vår sociala omvårdnad numera uppnått, enligt styrelsens mening anses

vara av sådan styrka att ett ingripande med frihetsberövande är motiverat.

En fråga som tilldragit sig stort intresse gäller arbetsföreläggandets betydelse

som påtryckningsmedel för att förmå försumliga försörj are att fullgöra

sina skyldigheter. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser inte att tillräckliga

skäl föreligger att bibehålla bestämmelserna om arbetsföreläggande

och intagning på arbetshem såsom ett tvångsmedel mot personer, som inte

behörigen fullgör sina underhållsplikter, även om själva arbetsföreläggandet

säkerligen i vissa fall utgjort en effektiv press på den försumlige att

bättre fullgöra sin underhållsplikt. Under senare år har de sociala hjälpformerna

utbyggts i betydande omfattning och de underhållsberättigade

har beretts ökade möjligheter att erhålla ekonomiskt stöd. Det är därför

inte lika angeläget nu som tidigare att genom arbetsföreläggande och intagning

på arbetshem söka förmå försumliga försörjare att fullgöra sina skyldigheter.

Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet.

Socialstyrelsen framhåller, att ökade rättssäkerhetsgarantier är nödvändiga

därest åtgärder mot försumliga försörjare överhuvud skall kunna vidtagas

i administrativ väg. I så fall torde man få räkna med en begränsning i

påtryckningseffekten. En omständighet som tyder härpå är den minskning

av antalet intagna på arbetshem som ägt rum under tiden för justitieom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2:i

Kungl. M<ij:ts proposition nr 34 ur 1964

bildsmannens aktivitet i frågan. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning

kan det med rätta ifrågasättas om det är samhället värdigt att använda

ett administrativt frihetsberövande för indrivning av samhällets fordringar.

De av utredningsmannen anförda skälen talar enligt Svenska landskommunernas

förbund starkt för att arbetsföreläggandet avvecklas, men förbundet

anser att man dock inte kan bortse från att arbetsföreläggande är

ett effektivt påtryckningsmedel mot försumliga försörj are, särskilt vid indrivning

av bidragsförskott, och ibland den enda till buds stående möjligheten

att förmå den underhållspliktige att göra rätt för sig. För övrigt har

institutet arbetsföreläggande redan i sig självt från indrivningssynpunkt

en gynnsam effekt på tredskande underhållspliktiga genom det latenta hot

som ständigt vilar över dem genom institutets blotta förekomst. Den försämrade

indrivning av bidragsförskott, som i viss utsträckning torde bli

en följd av att kommunerna avhändes detta verkningsfulla påtryckningsmedel,

får enligt förbundets mening inte medföra att vederbörande kommuner

går förlustiga rätten till den häremot svarande delen av gottgörelsen

av statsverket för bidragsförskotten. Detta synes kräva en viss uppmjukning

av den ganska hårda och formbundna praxis som f. n. tillämpas vid

prövningen av kommunernas ansökningar om ersättning för utgivna bidragsförskott.

Enligt Svenska landstingsförbundets uppfattning torde den

reella effekten av arbetsföreläggandet i praktiken väsentligen vara att hänföra

till den helt dominerande grupp försumliga försörjare som inför hotet

om ett arbetsföreläggande respektive en hemställan om handräckning för

intagning på arbetshem söker uppfylla sina försörjningsförpliktelser. Att

en befogenhet att besluta om frihetsberövande är ett synnerligen effektivt

påtryckningsmedel vid indrivandet av fordran hos en tredskande gäldenär

är ställt utom allt tvivel. Huruvida ett dylikt på den personliga friheten inriktat

påtryckningsmedel i ett skuldförhållande står i full överensstämmelse

med vår allmänna rättsuppfattning, torde emellertid enligt förbundets

mening kunna ifrågasättas och detta gäller även om själva skuldförhållandet

har sin uppkomst i underlåtenhet att efter förmåga fullgöra förpliktelser,

vilka i det allmänna rättsmedvetandet framstår som moraliskt självskrivna.

Ett upphävande av bestämmelserna om arbetsföreläggande kan förutsättas

komma att menligt påverka möjligheterna för det allmänna att indriva

sina fordringar i anledning av utgivna bidragsförskott och socialhjälpsbidrag

och detta i en utsträckning som ej helt låter sig bedöma med

utgångspunkt från vare sig antalet meddelade beslut om arbetsföreläggande

eller antalet intagningar på arbetshem. Det oaktat vill förbundet inte motsätta

sig att arbetsföreläggandet avskaffas.

Svenska stadsförbundet erinrar om att förbundet redan i yttrande över

betänkandet angående administrativa frihetsberövanden ifrågasatt huruvida

systemet med intagning på arbetshem överhuvudtaget förtjänade att bibehållas.

I annat sammanhang har förbundet uttalat den förhoppningen att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 34 år 1964

socialvårdsorganen skulle finna effektiva medel att komma till rätta med

försummad försörjningsplikt utan att tillgripa dessa tvångsåtgärder. Det

stöter enligt förbundets mening på stora svårigheter att ens uppskattningsvis

bedöma de nu gällande bestämmelsernas förebyggande effekt. Det förefaller

dock antagligt, att avskaffandet av arbetsföreläggandet kommer att

innebära inte bara eu minskning i de frivilligt fullgjorda inbetalningarna för

utgående socialhjälp och bidragsförskott samt den del av ådömt eller avtalat

underhållsbidrag, som inte täckes genom bidragsförskott, utan även ett

ökat krav på dessa hjälpformer i sådana fall, där betalningsskyldigheten hittills

fullgjorts i medvetande om de risker för tvångsingripande som föreligger.

Enligt förbundets mening utgör emellertid inte nu angivna förhållanden

något godtagbart skäl för att bibehålla arbetsföreläggandet som påtryckningsmedel.

De kommuner, som sedan en längre tid tillämpat en sträng återhållsamhet

vid utnyttjande av möjligheten till arbetsföreläggande, har inte

heller givit uttryck för att en ökad betalningsovillighet uppträtt. Även om

garantier skapas för ett ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande förfarande,

skulle för de enstaka intagningarna alla övriga invändningar mot arbetsföreläggandet

kvarstå. Enligt socialnämnden i Malmö kan man ifrågasätta,

om inte arbetsföreläggandet i första hand drabbar dem som är helt

oskyldiga till den iråkade betalningssituationen. Friköpande från ett arbetsföreläggande

kan, säger nämnden, ske med bistånd från någon anhörig, varigenom

samhället övervältrar sitt sociala ansvar på helt ovidkommande personer.

Likaså kan hot om tvångsingripande spoliera en familjs sammanhållning

och ekonomi, i den mån familjeförsörjaren är belastad med försörjningsplikt

enligt tidigare åtaganden. Barnavårdsnämnden i Bollnäs anser,

att frågan om den försumliges betalningsskyldighet till enskild, stat och kommun

bör kunna lösas på ett humanare och effektivare sätt än genom hot

eller genom intagning på arbetshem. Nuvarande bestämmelser är enligt

nämndens uppfattning en speciallagstiftning för fattiga. Full betalning för

skuld till underhållsberättigad eller till samhället medför ju ovillkorligen

att frihetsinskränkande åtgärder avbrytes. Social- och barnavårdsnämnderna

i Överluleå anför, att arbetsföreläggandet otvivelaktigt varit ett påtryckningsmedel

mot den försumlige försörj aren att fullgöra honom åvilande försörjningsplikt.

Genom att följa de olika besluten om arbetsförelägganden

kan man emellertid utläsa, att påtryckningsmedlet endast haft en temporär

verkan och att en återgång till försumlighet i betalningen inträtt. Arbetsföreläggandeinstitutet

har därför inte verksamt bidragit till en försumlig försörj

ares tillrättaförande på längre sikt och de små belopp, som åtminstone

för kommunens del kunnat utkrävas av försörjarna genom detta förfarande,

synes sakna större ekonomisk betydelse. Viktigare är då, att bidragsmyndigheterna

— såväl statliga som kommunala — visar större tolerans mot en

försumlig försörj are och större förståelse för de försök, som från nämndernas

sida göres för att genom hjälpande och stödjande åtgärder tillrätta
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition nr 3b är 196b 25

föra en försumlig försörj are så, att han för framtiden kan förbättra sin betalningsförmåga

och bli eu god försörjare, även om detta under en övergångsperiod

skulle medföra ytterligare kostnader i form av förskotterade försörj

ningsbidrag.

Förslaget att avskaffa arbetsföreläggandet a v styrkes av länsstyrelserna

i Stockholms, Göteborgs- och Bohus, Värmlands samt Norrbottens

län, familjerättskommittén samt omkring halva antalet av de kommunala

organ som avgivit yttranden.

I princip säger sig länsstyrelsen i Värmlands län kunna godta de skäl och

överväganden, som utredningsmannen lagt till grund för sitt förslag om att

avskaffa arbetsföreläggandet. Länsstyrelsen anser det dock omöjligt att

bortse från de praktiska konsekvenser, som ett sådant slopande skulle få

då det gäller att komma till rätta med de försumliga försörjare, vilka av

tredska underlåter att fullgöra sina lagliga förpliktelser. Framför allt barnavårdsnämnderna

torde i dagens läge ha betydande svårigheter i detta hänseende.

En indrivning utförd med »maximal effekt» skulle kanske kunna

lösa de föreliggande problemen utan tillgång till arbetsföreläggandets avskräckande

verkan. Att avhända de berörda sociala nämnderna denna möjlighet

till påtryckning, innan resultatet av en intensiv indrivningsverksamhet

kan avläsas, synes dock inte tillrådligt. Här krävs i första hand en väsentlig

utbyggnad av både de kommunala och de statliga resurserna på indrivningens

område. Även barnavårdsnämnden i Malmö delar i princip de

synpunkter utredningsmannen anfört till stöd för ett upphävande av bestämmelserna

om arbetsföreläggande. Det kan sålunda enligt nämndens förmenande

med fog ifrågasättas, huruvida ett tvångsmedel, innebärande frihetsberövande,

enligt modern uppfattning skall vara att tillgå för bevakande

av fiskaliska intressen. Det finns en hel del skadeståndsfordringar av

minst lika behjärtansvärd natur som underhållsbidraget, för vilkas uttagande

ingenting annat står till buds än vanliga exekutiva åtgärder. Nämnden

vill dock framhålla att det bland de försumliga försörj arna finns ett

icke ringa antal, som inte kan betecknas vare sig som mentalt sjuka eller socialt

missanpassade och vilka år efter år genom olika åtgärder målmedvetet

undandrar sig underhållsplikten. Med hänsyn till dessa vill nämnden klart

redovisa sina farhågor för att avskaffa arbetsföreläggandet utan att sätta

något annat i stället. Eftersom lagstiftningen i våra nordiska grannländer

innehåller bestämmelser av motsvarande innebörd, borde frågan dessutom

göras till föremål för internordiska överläggningar för ernående av om möjligt

likartade bestämmelser.

Kommunernas ökade vårdresurser tages av stadsfullmäktige i Linköping

till utgångspunkt för följande resonemang. I samarbete med arbetsmarknadsmyndigheter

och landsting ökar möjligheterna till placering vid träningsverkstäder

och skyddade verkstäder. Genom anlitande av psykiatrisk

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1961

och socialmedicinsk expertis inom socialbyråerna ökar möjligheterna till

snabb och riktig diagnostisering och behandling av socialvårdens klienter.

Allt detta innebar att arbetsföreläggandet utgör ett extraordinärt medel i

verksamheten och endast det yttersta ledet i eu rad av samhällsåtgärder.

Detta sista led skall vara ägnat att bringa en underhållspliktig till insikt

om hans skyldighet att fullgöra vad på honom ankommer för att tillgodose

sina anhörigas levnadsbehov. Stadsfullmäktige anser, att många underhållsskyldiga

är medvetna om risken av ett frihetsberövande och att de ofta endast

på grund härav fullgör sina skyldigheter. Lagstiftningen om arbetsföreläggande

är därför alltfort nödvändig ur allmänpreventiv synpunkt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att arbetsföreläggandet ur vårdsynpunkt

medfört fördelen av viss läkarkontroll av den intagne samt hans inpassning

i ordnade förhållanden.

Arbetsföreläggandets roll för att inskärpa den familjerättsliga underhållsskyldigheten

är för flera remissorgan huvudgrunden för avstyrkandet. Enligt

länsstyrelsen i Stockholms län måste det vara av synnerlig vikt att det

elementära moraliska och juridiska kravet på föräldrar att vårda och underhålla

sina barn hålles levande. För att detta skall ske lär det vara nödvändigt,

att samhället förfogar över tillräckligt verkningsfulla medel att tvinga

uppenbart försumliga föräldrar att tillbörligen försörja sina barn. Vad nu

sagts galler i princip även en mans fullgörande av underhållsskyldigheten

mot sin hustru. På sätt utredningsmannen själv framhåller har arbetstvånget

visat sig vara ett på det hela taget effektivt medel att förmå försumliga

försörj are att fullgöra sina plikter. Så länge man ej kan anvisa någon

annan form for ingripande mot ifrågavarande försörjningsskyldiga av någorlunda

jämförlig verkningsgrad, är det inte tillrådligt att ur lagstiftningen

utmönstra institutet arbetsföreläggande. Liknande synpunkter anföres av

lansstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Det finns, framhåller länsstyrelsen,

dessvärre en ganska stor kategori försörj are, vilkas försumlighet att

betala underhållsbidrag ingalunda beror på oförmåga till följd av sjukdom,

alkoholmissbruk eller grövre mentala defekter. Här avses försörj are med

god arbetsförmåga och goda inkomster, som av tredska — kanske i vissa

fall grundad på att de anser den dom, varigenom faderskap och underhållsskyldighet

påbördats dem, som materiellt oriktig — eller av allmän nonchalans

söker komma ifrån sina förpliktelser. För dessa utgör hotet om arbetsföreläggande

i många fall den enda faktor, som kan förmå dem att fullgöra

sm underhållsskyldighet. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning att

befara att, om arbetsföreläggandet utmönstras ur lagstiftningen, det sammanlagda

belopp som nu trots allt inflyter från de försörjningsskyldiga

kommer att väsentligt minska. Vad som utfås genom den betalningsfrämjande

effekt, som förefintligheten av institutet arbetsföreläggande utgör, är

visserligen svårt att siffermässigt uppskatta. Klart torde vara att kostnaderna

för arbetshemmen är blygsamma i jämförelse med antydda belopp.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Muj.ts proposition nr .''Ii ur 1t)(H

Länsstyrelsen åberopar, atl barnavårdsnämnderna under år 1961 utbetalade

sammanlagt ca 53 milj. kr. i bidragsförskott, varav 25 milj. kr. återbetalades.

Detta tyder enligt länsstyrelsen på att i ett stort antal fall underlåtenheten

att betala inte berott på oförmåga. Länsstyrelsen anför vidare, att arbetet

med indrivningen av utbetalade bidragsförskott redan nu är mycket arbetskrävande

och kostsamt för samhället och att fråga är om stat och kommun

bör ta på sig ytterligare arbete och kostnader i detta avseende.

Även familjerättskommittén framhåller betydelsen av att den familjerättsliga

underhållsskyldigheten mot make och barn fullgöres. Indrivningen

av oguldna underhållsbidrag bör därför vara så effektiv som möjligt. Efter

förslag av lagberedningen har nyligen i detta syfte genomförts vissa lagändringar,

vilka medger ökade möjligheter till utmätning och införsel för

uttagande av underhållsbidrag. Där förutsättningar saknas för indrivning av

underhållsbidrag genom utmätning eller införsel återstår som sista tvångsmedel

arbetsföreläggande. Kommittén känner sig inte övertygad om att man

kan avhända sig detta tvångsmedel. Exempel finns, att enbart hotet om arbetsföreläggande

medfört att en underhållsskyldig erlagt underhållsbidrag

som stått ute för lång tid. Det kan nämnas, att motsvarande tvångsmedel i

Danmark visat sig synnerligen verksamt. Detsamma torde gälla för Finlands

del. Utredningsmannen har helt förbigått att jämföra med grannländerna

eller pröva vad minskad indrivningseffektivitet betyder ur nordisk

synpunkt. Att det danska systemet medfört fördelar för underhållsberättigade

i Sverige som har underhållskrav mot någon som vistas i Danmark är

känt. Familjerättskommittén kan inte med anledning av föreliggande utredning

tillstyrka, att man avhänder sig varje tvångsmedel av den art som här

är i fråga. Det är sannolikt fullt riktigt att man ej uppnår någon särskild

effekt genom själva anstaltsvistelsen, men hotet med arbetsföreläggande

har utan minsta tvekan sin stora betydelse när det gäller ett klientel, som

inte hör till det allra sämsta men ändå vill draga sig undan sina skyldigheter

om det går. Nämnda klientel kan vara ganska stort och det skulle kunna

verka stötande, om åtskilliga underhållsskyldiga slinker undan. En sådan

företeelse inverkar nedsättande på betalningsmoralen i allmänhet och bör

motarbetas. Socialnämnden i Hälsingborg finner det också otillfredsställande

att försummelse av en så elementär plikt som skyldigheten att sörja

för make och barn inte skall kunna leda till ingripande tvångsvis ens när

underlåtenheten lett till att samhället måst helt eller delvis i den försumliges

ställe fullgöra hans underhållsskyldighet. Särskilt otillfredsställande är

detta, när de former av exekution, utmätning och införsel, som kan riktas

mot den försumliges egendom och arbetsförtjänst, blir resultatlösa genom

hans egna åtgöranden. Med hänsyn härtill anser nämnden att arbetsföreläggandet

bör bibehållas som en sista möjlighet att av försumliga försörj are

framtvinga fullgörandet av underhållsskyldigheten. Liknande synpunkter

anföres av länsstyrelsen i Norrbottens län, barnavårdsnämnden i Göteborg

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 196b

och drätselkammaren i Solna. Enligt drätselkammarens uppfattning finns

ett antal ärenden, där den försörj ningsskyldige egentligen inte är beredd att

frivilligt betala och där inte heller införsel i lön eller utmätning i egendom

kan göras, fastän vederbörande uppenbarligen har goda levnadsomständigheter

och förmåga att fullgöra sin försörjningsplikt. Försörjningsovilliga av

denna typ torde man endast ytterst sällan möta på arbetshemmen; de driver

inte saken så till sin spets. Men utan samhällets möjlighet till någon åtgärd

bortom indrivning och utmätning torde det bli åtskilliga som framhärdar i

att inte betala utan att detta förhållande kan korrigeras. Det står därför

klart att det ekonomiska resultatet av arbetsföreläggandena inte kan mätas

på det sätt utredningsmannen gör.

De remissorgan, som anser att arbetsföreläggandet bör bibehållas, är överens

om att det nuvarande förfarandet vid meddelande av arbetsföreläggande

inte ger tillräckliga garantier ur rättssäkerhetssynpunkt utan

måste förbättras. Flertalet av dem anvisar en reform efter i huvudsak de

riktlinjer som uppdragits av utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Familjerättskommittén framhåller vikten av att våra internationella förpliktelser

fullgöres i fråga om kravet på domstolsprövning.

Så gott som samtliga remissorgan har tagit avstånd från tanken på en

kriminalisering av försummad underhållsplikt. Utredningsmannens

synpunkter godtages allmänt och till stor del anföres samma skäl mot kriminalisering

som dem som anförts för avskaffande av arbetsföreläggandet.

Från flera håll påpekas, att det måste bli svårt att komma fram till en tillräckligt

klar gärningsbeskrivning.

Några kommunala myndigheter uttalar sig emellertid för en ytterligare

utredning av frågan om kriminalisering. Enligt barnavårdsnämnden i Malmö

talar visserligen så starka skäl mot en kriminalisering, att den vägen inte

utan tvingande skäl bör beträdas, men om arbetsföreläggandet avskaffas

synes dock problemet om kriminalisering böra upptagas till förnyat övervägande.

Sistnämnda uppfattning delas av barnavårdsnämnden i Göteborg

och stadsfullmäktige i Motala.

När det gäller frågan vilka andra möjligheter det finns att komma

till rätta med de försumliga försörjarna har utredningsmannens synpunkter

inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. Från många

håll understrykes, att sådana åtgärder som utredningsmannen förordar —

undersökning och vårdåtgärder av olika slag, yrkesutbildning och arbetsanskaffning,

exekutiva åtgärder — inte innebär någon nyhet och att de alltid

prövas innan arbetsföreläggande meddelas.

Ett flertal remissorgan diskuterar om åtgärder av nu angiven art är tillfyllest,

därest arbetsföreläggandet slopas. Enligt justitiekanslersämbetet

kan det vara föremål för någon tvekan, huruvida bestämmelserna om arbetsföreläggande

bör upphävas utan att man samtidigt tillskapar andra former

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj.ts proposition nr 3b år 196b 29

för samhällsingripande mot försumliga försörjare. Behovet av ingripande i

annan ordning än genom vanliga exekutiva åtgärder har emellertid, lortsätter

ämbetet, avsevärt minskat genom utbyggnaden av reglerna om socialhjälp

och om förskottering från det allmänna av underhållsbidrag till barn.

Särskilda, mot försörjarens person riktade tvångsåtgärder är enligt ämbetets

mening inte motiverade enbart av statens och kommunernas intresse att erhålla

betalning för fordran på socialhjälp eller bidragsförskott. Med hänsyn

härtill finner ämbetet inte tillräckliga skäl föreligga att ersätta arbetsföreläggandeinstitutet

med någon ny form för samhällsingripande. I detta sammanhang

framhåller ämbetet, att fortsatta åtgärder för att förbättra socialvården,

särskilt nykterhetsvården, och mentalsjukvården torde ytterligare

minska behovet av särskilda former för samhällsingripande mot försumliga

försörjare. Socialstyrelsen anser i likhet med utredningsmannen att

några andra åtgärder mot försumliga försörjare inte kan anses påkallade ur

samhällelig synpunkt. Styrelsen framhåller emellertid att det torde komma

att uppstå behov av ökad aktivitet hos barnavårdsnämnderna och socialnämnderna,

enär avskaffandet av arbetsföreläggandet otvivelaktigt kan komma

att medföra en minskad benägenhet att fullgöra försörjningsplikten.

I flera remissyttranden påtalas behovet av särskilda åtgärder för att förbättra

indrivningen hos tredskande försörjare. Bland remissorgan som uttalar

sig i denna riktning märkes Svenska landstingsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska socialvårdsförbundet, socialnämnden

i Stockholm och barnavårdsnämnden i Hälsingborg.

Svenska psykiatriska föreningen rekommenderar att de praktiska möjligheterna

till indrivning förbättras. Det bör i mindre utsträckning än nu

kunna förekomma att den försumlige sticker sig undan. Man bör få bättre

resurser att spåra honom. Däremot vill föreningen varna mot ett schablonmässigt

utnyttjande av dessa möjligheter. Samtliga samhällsåtgärder för att

tillrättaföra en försumlig försörjare bör samordnas. För närvarande händer

det då och då att en — formellt helt berättigad — indrivningsåtgärd torpederar

en någorlunda gynnsamt fortskridande resocialisering. Här diskuterade

klientel är genomsnittligt sämre rustat än ordinära medborgare att förstå

bakgrunden till och tolerera motstridighet i åtgärder från skilda samhällsorgan.

På liknande sätt yttrar sig barnavårds- och socialnämnderna i Norrköping.

Departementschefen

Skyldighet för försumlig försörjare att utföra arbete som förelagts honom

av kommunal myndighet har funnits i vårt land sedan lång tid tillbaka och

betraktades ursprungligen som ett utflöde av en kommunens husbonderätt

över den som försummade sin försörjningsplikt så, att familjen måste erhålla

fattigvård. Kommunen kunde göra sig betald för sin fordran på ersättning

för den lämnade fattigvården genom att utnyttja försörjarens arbets
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr Sb år 196b

kraft. Den försumlige försörjaren kunde inte mot sin vilja kvarhållas i arbetet,

men däremot kunde han dömas till tvångsarbete, om han nekade att

utföra av fattigvårdsstyrelsen anvisat arbete. Genom 1918 års fattigvårdslag

skärptes bestämmelserna angående arbetsföreläggande så att den försumlige

försörjaren kunde tvingas till det arbete, som förelagts honom av

fattigvårdsstyrelsen. Landstingen blev skyldiga att hålla särskilda anstalter,

arbetshem, i vilka av fattigvårdsstyrelsen förelagt arbete skulle kunna

utföras. Möjligheten att i sista hand döma till tvångsarbete i tvångsarbetsanstalt

kvarstod. Enligt motiven till fattigvårdslagen var arbetsskyldighetens

uppgift inte att skaffa kommunen ersättning för lämnad fattigvård utan att

förmå den försörjningspliktige att för framtiden fullgöra sina plikter mot

de anhöriga.

Då barnavården bröts ut ur fattigvården år 1924 infördes motsvarande

bestämmelser i barnavårdslagen. Samtidigt tillkom den nyheten att barnavårdsnämnd

fick befogenhet att meddela arbetsföreläggande även för den

som underlät att betala i dom eller avtal fastställt underhållsbidrag till

barn. Det var alltså här fråga om underlåtenhet att fullgöra en civilrättslig

förpliktelse och något krav på att samhället skulle ha åsamkats kostnader

genom försummelsen uppställdes inte.

Reglerna om arbetsföreläggande har i stort sett oförändrade överförts

till 1956 års socialhjälpslag och 1960 års barnavårdslag. Enligt nu gällande

bestämmelser kan socialnämnd förelägga den arbete i arbetshem som av

lättja eller liknöjdhet försummat sin försörjningsplikt mot hustru eller

barn under 16 år, så att kommunen måst lämna socialhjälp. Barnavårdsnämnd

kan meddela arbetsföreläggande för den som av lastbarhet, vårdslöshet,

lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot barn

under 16 år, att samhällsvård måst beredas barnet, och tillika undandrar

sig att fullgöra sin ersättningsskyldighet för vården. Vidare kan arbetsföreläggande

av barnavårdsnämnd meddelas den som av lättja eller liknöjdhet

underlåter att betala i dom eller avtal fastställt underhållsbidrag till barn

under 16 år. Den sistnämnda grunden för arbetsföreläggande är den i praktiken

viktigaste, eftersom barnavårdsnämnderna för utgivet bidragsförskott

inträder i barnets rätt till underhållsbidrag gentemot den bidragspliktige.

Om den försumlige försörjaren inte frivilligt inställer sig på arbetshemmet

eller avviker därifrån, kan polismyndigheten meddela handräckning

för hans hämtande. På arbetshemmet skall den som förelagts arbete stanna

kvar tills det finns grundad anledning anta att han i fortsättningen skall

fullgöra sin försörjningsplikt. Han får dock inte hållas kvar längre tid i

oavbruten följd än ett år. Den som missköter sig på arbetshem och inte tar

rättelse av varning kan i sista hand dömas till tvångsarbete av länsstyrelsen.

Det är inte tillåtet att överklaga den kommunala nämndens beslut om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj: Is proposition nr .74 år It Mit .11

arbetsföreläggande. Om den som förelagts arbete inte frivilligt inställer sig

på arbetshemmet och nämnden därför begär polishandräckning, prövar polismyndigheten

huruvida arbetsföreläggandet var lagligen grundat. Polismyndighetens

beslut kan överklagas hos länsstyrelsen och vidare hos regeringsrätten.

Antalet arbetsförelägganden har under senare år sjunkit. Under slutet av

1950-talet meddelades i genomsnitt ca 1 500 arbetsförelägganden om året,

det stora flertalet av barnavårdsnämnd. År 1961 meddelade barnavårdsnämnderna

sammanlagt 743 förelägganden och motsvarande siffra för år

1962 beräknas preliminärt till 621. De flesta arbetsförelägganden leder aldrig

till intagning i arbetshem. I slutet av 1950-talet intogs i genomsnitt omkring

300 personer om året, medan motsvarande siffra för år 1962 var 92.

Den 1 november 1963 var antalet intagna på Västergårdens arbetshem —

det enda som nu användes — endast 15. Sommaren 1946 företog dåvarande

socialläkaren Gunnar Inghe en undersökning av klientelet på arbetshemmen.

I stort sett var resultatet av undersökningen att cirka 90 procent av de intagna

var i behov av vård i någon form, såsom nykterhetsvård eller mentalsjukvård.

Senare iakttagelser angående de på arbetshem intagna har i stort

sett bekräftat resultatet av den nämnda klientelundersökningen.

Vid olika tillfällen har ifrågasatts huruvida lagstiftningen om arbetsföreläggande

står i överensstämmelse med vissa av Sverige ratificerade konventioner,

nämligen dels Internationella arbetsorganisationens konvention nr

29 angående tvångs- eller obligatoriskt arbete, enligt vilken sådant arbete

får åläggas endast genom en i judiciell ordning meddelad dom, dels Europarådets

konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna, vari det föreskrives att ingen får berövas friheten

utan att ha möjlighet att snabbt få sin sak prövad av domstol. Även från

andra synpunkter har under senare tid kritiska röster höjts mot institutet

arbetsföreläggande. Kritiken har i huvudsak gällt själva förfarandet och

dess brister i rättssäkerhetsavseende. Med anledning av en framställning

från riksdagens justitieombudsman utfärdade Kungl. Maj :t år 1959 ett

cirkulär till social- och barnavårdsnämnderna i riket med föreskrifter om

omsorgsfull utredning i olika avseenden, innan arbetsföreläggande meddelas.

För barnavårdsnämndernas del innebar vidare bestämmelserna i

1960 års barnavårdslag skärpta krav på förfarandet i samtliga ärenden,

som handlägges av barnavårdsnämnd.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden föreslog i sitt år 1960

avgivna betänkande en långtgående omläggning av förfarandet och instansordningen

när det gällde administrativa frihetsberövanden, med bland annat

inrättande av socialdomstolar. I samma betänkande framlade utredningen

förslag till eu särskild lag om åtgärder mot försumliga försörj are, avsedd

att ersätta socialhjälpslagens och barnavårdslagens regler i detta ämne. I

sina huvuddrag innebar förslaget att de kommunala nämnderna inte vidare

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 34 år 196U

skulle meddela arbetsföreläggande och att beslut om intagning i arbetshem

skulle meddelas av socialdomstol. Bestämmelserna om intagning i och utskrivning

från arbetshem anslöt sig till motsvarande regler i nykterhetsvårdslagen

beträffande allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Betänkandet

ledde inte till lagstiftning och förfarandet vid administrativa frihetsberövanden

övervägs nu av förvaltningsdoinstolskommittén.

Några delade meningar råder inte om att den nuvarande ordningen för

ingripanden i administrativ väg mot försumlig försörjare är otillfredsställande.

Innan man närmare går in på möjligheterna för ett från rättssäkerhetssynpunkt

mera tillfredsställande förfarande, finns det anledning att

allvarligt överväga om administrativt frihetsberövande över huvud har någon

plats i modern lagstiftning som ett medel för att garantera underhållsskyldighetens

fullgörande.

I samband med remissbehandlingen av det betänkande, som avgavs av

utredningen om administrativa frihetsberövande^ ställdes från några håll

frågan om arbetsföreläggandet hade något berättigande i dagens samhälle.

Riksdagens justitieombudsman ifrågasatte i en förnyad framställning i

ämnet år 1962, huruvida ett så allvarligt ingrepp som ett frihetsberövande

i form av intagning på arbetshem borde bibehållas vid försummelse av försörjningsplikt.

Den utredning, som samma år tillsattes och vars förslag jag

i det föregående redogjort för, fick i uppdrag att undersöka huruvida arbetsföreläggandet

med därtill anknutna regler alltjämt borde bestå.

Utredningsmannen framhåller i sin promemoria, att samhället i dag på

ett helt annat sätt än tidigare sörjer för att familjemedlemmarna inte behöver

lida nöd på grund av den försörjningspliktiges försummelse. Han

visar även på de allt större möjligheterna att hjälpa de försumliga försörjarna

själva till rätta genom t. ex. arbetsvärd, nykterhetsvård eller mentalsjukvård.

Arbetsföreläggandet har, säger utredningsmannen, alltmer

kommit att få karaktären av ett påtryckningsmedel mot de försumliga försörjarna

för att förmå dem att återgälda stat och kommun deras utlägg,

främst i form av bidragsförskott, och denna utveckling strider mot lagstiftarens

intentioner. Det är enligt utredningsmannens uppfattning ovärdigt

ett rättssamhälle att för indrivning av sina fordringar mot enskilda använda

hot om frihetsberövande som påtryckningsmedel. Han föreslår därför

att arbetsföreläggandet avskaffas och förslaget vinner anslutning

hos det stora flertalet remissorgan.

Jag kan för egen del instämma i vad utredningsmannen anfört. Det är

förståeligt om möjligheten till kännbart ingripande mot försumliga försörjare

ansågs oundgängligt i eu tid, då samhällets vilja och förmåga att

bistå människor i nöd var avsevärt mycket mindre än de nu är och då det

verkligen gällde att värna familjens rätt till försörjning. I våra dagar är

läget ett helt annat. I betydande omfattning träder samhället i den försörjningspliktiges

ställe för att säkra en dräglig tillvaro för familjen. Av sär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 är 1964 >13

skild betydelse härvidlag är bidragsförskotten. Även för socialhjälpens och

den samhälleliga barnavårdens del torde ett i viss män likartat resonemang

kunna föras. Socialpolitiska kommittén har nyligen lagt fram förslag, som

innebär en avsevärd höjning av bidragsförskotten samtidigt som förskotten

ändrar karaktär och övergår till en grundgaranti för barns försörjning

oavsett försörjarens ekonomiska förhållanden. Vetskapen om att lagstiftningen

medger särskilda tvångsåtgärder mot den som försummar sin underhållsplikt

kan naturligtvis ha den verkan att frivillig betalning kommer till

stånd även av underhållsbidrag överstigande de belopp som kan utgå i bidragsförskott.

Denna effekt av bestämmelserna är svår att mäta och torde

inte påverka den principiella bedömningen av reglerna om arbetsföreläggande.

Ett genomförande av socialpolitiska kommitténs förslag kommer

att begränsa det antal fall då bidragsförskotten inte täcker det fastställda

underhållsbidraget. Med hänsyn till det anförda torde det finnas fog för

påståendet att de nuvarande reglerna om åtgärder mot försumliga försörjare

inte spelar någon avgörande roll för de underhållsberättigades trygghet

i ekonomiskt avseende.

Häremot har invänts att ett borttagande av arbetsföreläggandet kommer

att undanskymma den familjerättsliga principen om underhållsskyldighet

gentemot make och barn som, samhällets stödåtgärder till trots, alltfort

måste vara grundläggande. För min del finner jag det starka tvivel underkastat.

om de nuvarande åtgärderna mot försumliga försörj are har någon

egentlig betydelse för att hos ett ovilligt klientel skapa förståelse för de förpliktelser

som familjebanden grundar. Enligt stadgad praxis kan den som

förelagts arbete i arbetshem undgå intagning eller uppnå frigivning, om han

gör en avbetalning på sin skuld. Det är ett känt faktum att de i allmänhet

inte alltför betydande belopp, som härvidlag erfordras, i många fall ställes

till den försumlige försörjarens förfogande av andra personer. En lagtilllämpning

sådan som den nu angivna torde knappast vara ägnad att stödja

en moralbildning i anslutning till de familjerättsliga underhållsreglerna.

Tillämpningen av bestämmelserna om arbetsföreläggande leder till att

andra försumliga försörjare knappast tages in på arbetshem än sådana som

saknar varje möjlighet att driva upp medel för avbetalning på skulden. De

på arbetshem intagna utgör ett utpräglat restklientel. Personer tillhörande

denna kategori, med markerade svårigheter till anpassning i ett normalt

arbetsliv, kan i viss mån sägas vara de för vilka vistelsen på arbetshem

är minst ändamålsenlig. Gjorda iakttagelser bekräftar att de intagna

i regel är i behov av kroppssjukvård, mentalsjukvård, nykterhetsvård eller

annan specialvård. Det riktiga maste vara att söka aterföra dessa människor

till arbete genom att bereda dem den vård de behöver framför att hålla dem

på anstalter av den typ arbetshemmen representerar. Det ligger i sakens natur

att vistelsen på arbetshem inte kan tillgodose behovet av medicinsk eller

liknande vård, men vistelsen torde inte heller ägna sig särskilt väl som för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 1964

beredelse iör eu arbetsplacering efter utskrivningen. I arbetsmarknadsorganens

arbetsvårdande åtgärder finns numera ett instrument som på långt

bättre sätt bör kunna bereda vägen till arbetsmarknaden.

Om således åtgärderna i administrativ väg mot försumliga försörjare kan

sägas ha mindre betydelse från de underhållsberättigades synpunkt och

vara olämpliga såsom behandling för det fåtal personer, som kan tänkas

bli föremål för frihetsberövande, återstår frågan om dessa åtgärders roll som

ett led i indrivningen av fordringar. Som förut antytts har arbetsföreläggandet

sitt viktigaste användningsområde såsom påtryckningsmedel i samband

med kommunernas återkrav av utgivna bidragsförskott. En kommunal

myndighet har alltså här möjlighet alt för indrivning av kommunens

egen fordran utnyttja ett hot om frihetsberövande. Detsamma gäller de

övriga fall, i vilka arbetsföreläggande är medgivet, nämligen då kommunerna

haft kostnader för socialhjälp eller samhällsvård åt make eller barn

till den som avses med föreläggandet.

Det torde stå klart för alla att den nu angivna särställningen för kommunerna

knappast kan bibehållas. Den senast av utredningen om administrativa

frihetsberövande!! förordade ordningen, enligt vilken en statlig myndighet

skulle kunna på ansökan av socialnämnd eller barnavårdsnämnd besluta

om en försumlig försörjares intagande på arbetshem, lämnar också

rum för stor tvekan. På intet annat område förekommer eller ifrågasättes

någon möjlighet till frihetsberövande för att ge eftertryck åt indrivningen

av fordringar. I fråga om andra civilrättsliga fordringar än krav på underhållsbidrag

till barn har man sedan mer än 80 år kunnat undvara detta påtryckningsmedel

inom exekutionsförfarandet. Inte heller för de offentligrättsliga

anspråkens del står ett sådant tvångsmedel till förfogande i andra

fall än då arbetsföreläggande nu kan tillämpas. Jag finner det för min del

svårt att motivera att samhället just på detta område skulle tillerkänna

sina fordringsanspråk en dylik förmånsställning i indrivningshänseende.

Även om det nuvarande systemet kan ha visat sig effektivt som påtryckningsmedel,

är detta inte något tillräekligt skäl för att behålla ett förfarande,

vari frihetsberövande ingår, helst som effektiviteten torde vara i hög

grad beroende på den från rättssäkerhetssynpunkt icke godtagbara anordningen

att de kommunala organen själva utfärdar arbetsföreläggandet.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningsmannens förslag om

att de nu gällande bestämmelserna om åtgärder mot försumliga försörjare

skall utgå ur lagstiftningen.

Vid övervägandet i vad mån det administrativa frihetsberövande! bör ersättas

med ingripande i annan form mot försumliga försörjare har utredningsmannen

tagit upp frågan om kriminalisering. Tanken på att

göra försummelse av underhållsplikt straffbar enligt svensk lag har vid

olika tillfällen dryftats utan att några lagstiftningsåtgärder vidtagits. Även

denna gång har kriminaliseringstanken avvisats såväl från utredningsman
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr Ji dr 0)6*1

nens som remissorganens sida. De invändningar som kan riktas mot administrativ

påföljd för försummelse av underhållsplikt gäller i mycket

också för straffrällslig påföljd, och jag anser mig sakna anledning att närmare

gå in på kriminaliseringsaltei nativet.

Därest som jag förordar reglerna i socialhjälps- och barnavårdslagarna

angående åtgärder mot försumliga försörjare upphäves utan att ersättas av

nya bestämmelser, som medger frihetsinskränkningar, måste samhället givetvis

söka tillvarata de andra möjligheter, som kan begagnas för

att förmå försumliga försörjare att fullgöra sina förpliktelser. Såsom utredningsmannen

framhållit kan rehabiliteringsåtgärder av olika slag • medicinsk

vård, nykterhetsvård, arhetsvård m. in. — vara ägnade att återföra

en del av de försumliga försörjarna till arbetsmarknaden och därigenom sätta

dem i stånd att bättre bidra till de anhörigas försörjning.

De nuvarande särskilda åtgärderna mot försumliga försörjare har som

nämnts sin egentliga betydelse som ett led i indrivningsförfarandet. Detta

förfarande bygger i första hand på de normala exekutiva åtgärderna utmätning

och införsel. Redan nu har Stockholms stads barnavårdsnämnd,

som utger omkring 20 procent av samtliga bidragsförskott i riket, kunnat

nöja sig med det vanliga utsökningsförfarandet och avstå från att anlita

arbetsförcläggande. En omfattande revision av utsökningslagstiftningen

förbereds av lagberedningen. Syftet med denna revision är bl. a. att åstadkomma

ett effektivare och efter moderna förhållanden bättre anpassat utsökningsväsen.

På grundval av förslag från lagberedningen har vid årets

riksdag beslutats vissa lagändringar, som medför en förbättrad ställning

i utsökningshänseende för familjerättsliga underhållsbidrag. De förändringar

av utsökningsväsendets organisation, som torde bli genomförda i

samband med polisväsendets förstatligande, kan också väntas verka i riktning

mot ett effektivare förfarande.

I överensstämmelse med det anförda har inom socialdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2)

om socialhjälp samt förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29

april 1960 (nr 97), innebärande att bestämmelserna om åtgärder mot försumliga

försörjare upphäves fr. o. m. den 1 juli 1964. Efter denna tidpunkt

kan ett dessförinnan meddelat arbetsföreläggande inte leda till intagning

på arbetshem, och om någon försumlig försörjare skulle vara intagen på

sådant hem eller fullgöra tvångsarbete, skall han omedelbart friges.

Av lagförslagen, vilka torde få fogas såsom bilaga1 till detta protokoll, är

förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen av den natur att lagrådets

utlåtande däröver bör inhämtas.

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 34 år 1964

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,

att lagrådets yttrande över förenämnda inom socialdepartementet

upprättade förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29

april 1960 (nr 97) måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ingemar Lindberg

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 1964

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 januari

1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 8 januari 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 29

november 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

lagbyråchefen Ingrid Hilding.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 196b

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 januari

196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 14 januari

1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 29 november 1963 remitterade

förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr

97).

Med förmälan att lagrådet lämnat det remitterade lagförslaget utan erinran

och med hänvisning i övrigt till vad som anförts i statsrådet den 29

november 1963 vid behandlingen av frågan om åtgärder mot försumliga

försörjare hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels antaga ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag angående

ändring i lagen den b januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans

Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Lindberg

ESSELTE AB. STHLM 64

813588

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1964:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om personundersökning i brottmål, m. m. s. 35 i texten
  2. Rskr. 1964:111 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den It januari 1956 a1 i texten
  3. 2LU 1964:12 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 s. 1 i texten