Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i sjölagen m.m

133 sidor, varav 127 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 127 av 133 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:35, Med förslag till lag om ändring i sjölagen m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 1961

1

Nr 35

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i sjölagen m.m.; given Stockholms slott den

17 januari 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

förslag till

1) lag om ändring i sjölagen och

2) lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen,

dels ock föreslå, att riksdagen godkänner härvid fogade den 10 oktober

1957 antagna konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare

av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av sjölagens regler om begränsning

av redares ansvarighet. Samtidigt föreslås, att riksdagen skall godkänna en

i Bryssel den 10 oktober 1957 antagen konvention härom.

De föreslagna reglerna innebär, att området för de ersättningar, beträffande

vilka redaren kan begränsa sin ansvarighet, väsentligt minskas. Möjligheten

att bestämma ansvarighetsgränsen till ett belopp motsvarande fartygets

värde slopas och begränsningsbeloppet skall angivas i visst antal

Poincaré-francs för ton av fartygets dräktighet. Genom de föreslagna bestämmelserna

skapas ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans

fartyg göres till föremål för kvarstad eller annan handräckning flera gånger

och i olika länder till säkerhet för fordringar, som härrör från en och samma

händelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. samt 216, 224, 273, 274 och 323 §§i

sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 264_

266 §§ samma lag skola upphöra att gälla.

216 §.

(Gällande lydelse)

Angående begränsning av redareansvaret

i fråga om haveribidrag,

som skall gäldas av fartyg och frakt,

stadgas i 10 kap. Skall haveribidrag

gäldas av last eller annat gods, häfte

ägaren med godset, men svare ej

personligen.

216 §.

(Föreslagen lydelse)

Skall haveribidrag gäldas av last

eller annat gods, häftar ägaren med

godset men svarar ej personligen.

(Gällande lydelse)

Var som-----

Den, som

Bärgarlön skall,

Åligger det

Angående begränsning av redareansvaret

i fråga om lön för bärgning

av fartyg eller något, som hört till

fartyg, stadgas i 10 kap. Har gods

eller något, som hört till gods, bärgats,

häfte ägaren med det bärgade,

men svare ej personligen.

Kunna parterna-------

224 §.

(Föreslagen lydelse)

— deras räddning,

till bärgarlön.

detta senare.

av avtalet.

Har gods eller något, som hört till

gods, bärgats, häftar ägaren med

det bärgade men svarar ej personligen.

--av domstol.

TIONDE KAPITLET

Om begränsning av redares ansvarighet.2

254 §.3

1 mom. Föreligger ansvarighet för redare enligt denna eller allmän lag,

är ansvarigheten begränsad vad angår

X. ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på fartvget

för att medfölja detta, och för skada å egendom ombord;

1 Senaste lydelse se beträffande 216, 224, 256—266, 273 och 274 §§ SFS 1928:161, beträf1946*847^

§ SFS 1936:276, beträffande 255 § SFS 1953:57 samt beträffande 323 § SFS

2 Gällande lydelse av 10 kap. se bilaga D.

2 Denna paragraf motsvarar 254 § i gällande sjölag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kmujl. Maj.ts proposition nr 35 är It) til

2. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av

någon som befinner sig ombord på fartyget;

3. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av

omständighet som hänför sig till navigeringen eller handhavandet av fartyget

eller till lastningen, befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen,

befordringen eller landsättningen av passagerarna;

4. ersättning för skada å hamnanläggning, bassäng eller segelbar vattenväg;

samt

5. ersättning på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket,

strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej ansvarighet på grund av skada som åsamkats

befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller någon person

i redarens tjänst, som befinner sig ombord eller vilkens åligganden stå i

samband med fartygets tjänst. Den avser ej heller ansvarighet på grund av

fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller

försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess besättning.

Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken.

2 mom. Har redaren motfordran mot borgenären och grunda sig fordran

och motfordran på en och samma händelse, skall begränsningen avse allenast

det belopp varmed fordringen överstiger motfordringen.

255 §.J

1 mom. Är ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett belopp beräknat

efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst etthundrafemtiotusen

francs.

Inträffar skada å person, höjes ansvarighetsgränsen i vad avser sådan

skada med tvåtusenetthundra francs för ton, dock med minst sexhundratrettiotusen

francs.

2 mom. Med franc förstås en enhet innehållande sextiofem och ett halvt

milligram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkning till svenskt

mynt skall ske efter kursen den dag då redaren ställer säkerhet för sin ansvarighet

eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker.

Med dräktighet avses nettodräktigheten, för maskindrivet fartyg ökad

med det maskinrum som vid bestämmandet av nettodräktigheten dragits

från bruttodräktigheten.

256 g.2

Den ansvarighetsgräns, varom stadgas i 255 §, gäller beträffande fordringar,

vilka uppkommit på grund av en och samma händelse.

Fordringar på grund av skada å person skola i första hand tillgodoses

med det ansvarighetsbelopp som avses i 255 § 1 mom. andra stycket. Förslår

ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans med övriga fordringar

tillgodoses ur det belopp som avses i nämnda mom. första stycket.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till fordringarnas

storlek.

Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf, skall han anses

träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och fordringsbeloppet

medtagas vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvitt

1 Denna paragraf ersätter 255, 258 och 260 §§ i gällande sjölag. Till 256 och 257 §§ i

gällande sjölag saknas motsvarighet i förslaget.

2 Denna paragraf motsvarar 259 § i gällande sjölag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren. Visar redaren

att han, oaktat krav ännu ej skett, framdeles har att betala fordran som avses

i denna paragraf, skall jämväl den fordringen medtagas vid fördelningen.

257 §.i

Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten

är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd skall hävas,

om redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer säkerhet

för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte ett av myndigheten bestämt

tillägg för ränta och kostnader i saken. Säkerheten må åberopas gentemot

alla borgenärer, för vilkas fordringar gäller begränsning till samma

ansvarighetsbelopp, och skall anses vara ställd till förmån för alla sådana

borgenärer.

Har redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första stycket avses

och ställer han därefter hos samma myndighet säkerhet för återstoden, skall

ock vad i första stycket stadgas äga tillämpning.

Om redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller andra stycket sägs,

skall på hans yrkande tidigare ställd säkerhet för fordran som avses med

den fulla säkerheten frigivas.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om

säkerheten ställts hos vederbörlig myndighet i Danmark, Finland eller

Norge.

258 §.2

Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten

är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd hävas, om

redaren visar, att han, innan åtgärden genomförts, utom riket ställt betryggande

och för borgenären tillgänglig säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet

enligt 255 § i någon av följande hamnar:

1. den hamn där den händelse inträffat varå fordringen grundas eller,

om händelsen ej ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget anlöpt efter

händelsen;

2. landsättningshamnen, om fordringen avser skada å person;

3. lossningshamnen, om fordringen avser skada å last.

Har i fall som avses i första stycket säkerheten ställts i annan ort än där

angives, prövar rätten eller överexekutor med hänsyn till omständigheterna,

huruvida handräckningsåtgärd, som nu sagts, skall vägras eller hävas.

Vad i första och andra styckena är stadgat gäller även, om den utom

riket ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet enligt

255 § men redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer betryggande

säkerhet för återstoden jämte ett av rätten eller överexekutor

bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.

Vad i denna paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåtgärd

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet, som

ställts inom riket till befrielse från handräckningsåtgärd.

259 §.s

Tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är begränsad

enligt 255 §, eller om fördelningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenä
1

Denna paragraf motsvarar 262 § i gällande sjölag.

2 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag.

3 Denna paragraf motsvarar 261 § i gällande sjölag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kiuujl. Maj:Is proposition nr 35 år W6\ •>

rci- må hänskjutas till utredning ocli avgörande av dispaschör i tarlygets

hemort eller där dispasch för den orten vanligen upprättas. Har fartyget ej

hemort här i riket, uppgöres dispaschen av dispaschören i Stockholm. Om

ärende angående gemensamt haveri med anledning av den händelse, vaiå

ansvarigheten grundas, är anhängigt eller väntas bliva anhängiggjort hos

viss dispaschör i riket, skall dock ankomma på denne att uppgöra jamval

dispasch som här avses.

Redaren skall hos dispaschören uppgiva namn och adress pa kanda sakägare.

, , .. .

Dispaschören skall, om det ej är uppenbart att okanda sakagare ej lmnas,

genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna och i tidning inom

orten, anmana sakägarna att inom viss förelagd tid skriftligen bevaka sin

rätt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa. Särskilt meddelande

skall genom brev tillställas kända sakägare. I övrigt skall i tillämpliga

delar gälla vad som är stadgat om dispasch vid gemensamt haveri.

Kostnaden för dispasch, som avses i denna paragraf, är redaren skyldig

att ersätta, såframt ej borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken till dispaschör

eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

260 §.!

Har redaren utbetalt vad som åligger honom att utgiva enligt ovan givna

bestämmelser om begränsning av ansvarigheten och visar sig sedan annan

borgenär hava ägt rätt till betalning av ansvarighetsbeloppet, har redaren

dock icke någon ytterligare betalningsskyldighet, därest redaren, då betalningen

erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch,

denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning

kunnat få kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad som rätteligen bort tillkomma annan,

svarar därmed för den andres fordran, såvida han ägde kunskap om

fordringen, när han erhöll betalningen.

261 §.2

Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares ansvarighet

äger tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets ägaie,

som ej är redare, eller befraktare eller den som i redaies ställe handhar

fartygets drift.

Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller medlem av

besättningen eller lots eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren, betraktaren

eller den som i redares ställe handhar fartygets drift, såframt

ansvarigheten uppkommit i tjänsten. Sådan ansvarighet må begränsas,

oaktat den uppkommit på grund av fel eller försummelse.

Det sammanlagda belopp till vilket redare och övriga i denna paragiat

omförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för fordringai, som

uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla

ansvarighetsbeloppet enligt 255 §.

262 §.3

Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när begränsning av ansvarighet

åberopas inför svensk myndighet.

Beträffande ansvarighet som avses i 254 § 1 mom. andra stycket törsta

1 Denna paragraf motsvarar 263 § i gällande sjölag.

a Denna paragraf motsvarar 265 § i gällande sjölag.

3 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

c

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

punkten skall dock frågan, huruvida och till vilket belopp ansvarigheten är

begränsad, avgöras efter den lag, som gäller för tjänsteavtalet, om tjänsteavtalet

regleras av lagen i annan stat, som är ansluten till 1957 års internationella

konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av

fartyg som användas till fart i öppen sjö.

263 §.!

Konungen äger förordna, att i stället för bestämmelserna i detta kapitel

andra regler skola här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande

i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig till 1957

års internationella konvention angående begränsningen av ansvarigheten

för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

(Gällande lydelse)

Har redaren-----

Vad i 263 § är stadgat skall i sådant

fall äga motsvarande tillämpning.

Har äganderätten

Vad i 263 § är stadgat skall i sådant

fall äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

273 §.

uppburna beloppet.

Vad i 260 § är stadgat skall i sådant

fall äga motsvarande tillämpning.

för överlåtelsen.

Vad i 260 § är stadgat skall i sådant

fall äga motsvarande tillämpning.

274 §.

323 S.

Om rådstuvurätts behörighet att

upptaga tvistemål enligt denna lag

gälle i tillämpliga delar vad angående

laga domstol i tvistemål i allmänhet

är stadgat. Talan må ock väckas

vid rådstuvurätten i den ort, där

fartyget finnes. Finnes ej rådstuvurätt

å ort, där svaranden enligt vad

sålunda är föreskrivet må sökas,

äge käranden instämma tvisten till

den rådstuvurätt, som är närmast

den orten.

Äro flera 1

Om rådhusrätts behörighet att

upptaga tvistemål enligt denna lag

gäller i tillämpliga delar vad som är

stadgat angående laga domstol i

tvistemål i allmänhet. Talan må ock

väckas vid rådhusrätten i den ort

där fartyget finnes eller, såvitt angår

fordran för vilken hos myndighet

säkerhet ställts till befrielse från

kvarstad eller annan handräckning,

hos rådhusrätten i den ort där säkerheten

ställts. Talan må väckas hos

sistnämnda rådhusrätt angående

fordran som säkerheten avsett, oaktat

säkerheten frigivits. Finnes ej

rådhusrätt i ort, där svaranden må

sökas enligt vad sålunda är föreskrivet,

äger käranden instämma tvisten

till den rådhusrätt, som är närmast

den orten.

— rederiets hemvist.

1 Denna paragraf motsvarar 266 § i gällande sjölag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år WC>''i

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. 10 kap. sjölagen i dess nu gällande

lydelse skall dock fortfarande äga tillämpning i fall då den händelse,

varå ansvarigheten grundas, inträffat före ikraftträdandet.

Vad i 323 § stadgas därom att talan må väckas hos rådhusrätten i den

ort, där säkerhet ställts, skall ej gälla, om säkerheten ställts före lagens

ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 62 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

62 §.

Av gäldenärs--------med lösören.

Häftar på —-----:--övriga tillgångar.

Hurusom med utmätning för fordran,

för vars betalning redare står i

begränsat anstfar, kan komma att

anstå såvitt angår annan egendom

än fartyget, frakten och sådana

fordringar, i vilka enligt 268 § sjölagen

sjöpanträtt åtnjutes, därom

stadgas i nämnda lag.

Vid utmätning--------avbetalningsköp iakttagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. 1

1 Senaste lydelse se SFS 1955: 234.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Convention Internationale sur la limitaion

de la responsabilite des propriétaires

de navires de mer

Les Hautes Parties Contractantes,

Ayant reconnu 1’utilité de fixer

d un commun accord certaines régles

uniformes concernant la limitation

de la responsabilité des propriétaires

de navires de mer;

Ont décidé de conclure une Convention

å cet effet, et en conséquence

ont convenu ce qui suit:

Article 1.

(1) Le propriétaire d’un navire de

mer peut limiter sa responsabilité

au montant déterminé par 1’article

3 de la présente Convention pour les

créances qui résultent de l’une des

causes suivantes, å moms que l’événement

donnant naissance å la créance

ait été causé par la faute personelle

du propriétaire:

(a) mort ou lésions corporelles de

toute personne se trouvant å bord

pour étre transportée, et pertes ou

dommages de tous biens se trouvant

å bord du navire;

(b) mort ou lésions corporelles de

toute autre personne sur terre ou

sur 1’eau, pertes ou dommages ä tous

autres biens ou atteintes å tous

droits causés par le fait, la négligence

ou la faute de toute personne se

tromant ä bord du navire, dont le

propriétaire est responsable, ou de

toute autre personne ne se trouvant

pas å bord et dont le propriétaire esf

responsable, pourvu que, dans ce

dernier cas, le fait, la négligence ou

la faute se rapportent å la navigation,

å 1 administration du navire,

au chargement, au transport ou au

déchargement de la cargaison, å

International Convention relating to the

iimitation of the liability of owners

of sea-going ships

The High Contracting Parties,

Having recognised the desirability

of determining by agreement certain

uniform rules relating to the limitation

of the liability of owners of seagoing

ships;

Have decided to conclude a Convention

för this purpose, and thereto

have agreed as follows:

Article 1.

(1) The owner of a sea-going ship

may limit his liability in accordance

with Article 3 of this Convention in

respect of claims arising from any

of the following occurrences, unless

the occurrence giving rise to the

claim resulted from the actual fault

or privity of the owner:

(a) Loss of life of, or personal injury

to, any person being carried in

the ship, and loss of, or damage to,

any property on board the ship;

(b) Loss of life of, or personal injury

to, any other person, whether

on land or on water, loss of or damage

to any other property or infringement

of any rights caused by

the act, neglect or default of anv

person on board the ship for whose

act, neglect or default the owner is

responsible or any person not on

board the ship för whose act, neglect

or default the owner is responsible:

Provided however that in regard to

the act, neglect or default of this

last class of person, the owner shall

°nly be entitled to limit his liability

when the act, neglect or default is

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196f

9

Internationell konvention angående begränsningen

av ansvarigheten för ägare

av fartyg som användas till fart i öppen sjö

De höga fördragsslutande parterna,

vilka insett önskvärdheten av att

genom avtal fastställa vissa likformiga

regler för begränsning av ansvarigheten

för ägare av fartyg som

användas till fart i öppen sjö, hava

beslutat att avsluta en konvention

för detta ändamål och därför överenskommit

om följande.

Artikel 1

(1) Fartygsägaren må begränsa

sin ansvarighet till det belopp, som

bestämmes i artikel 3 i denna konvention,

beträffande fordringar vilka

uppkomma på grund av någon

av följande händelser, såframt ej

den händelse som giver upphov till

fordringen har orsakats genom fel

eller försummelse av ägaren själv:

(a) dödsfall eller personskada

som drabbar den, vilken befinner sig

ombord på fartyget för att medfölja

detta, samt förlust av eller skada å

egendom ombord på fartyget;

(b) dödsfall eller personskada

som drabbar annan, vare sig på land

eller på vattnet, förlust av eller skada

å annan egendom eller intrång i

rättighet, om dödsfallet, skadan, förlusten

eller intrånget orsakats genom

handling, fel eller försummelse

av någon, som befinner sig ombord

på fartyget och för vars handling,

fel eller försummelse fartygsägaren

svarar, eller av någon som icke befinner

sig ombord på fartyget och

för vars handling, fel eller försummelse

fartygsägaren svarar; i sistnämnda

fall dock under förutsättning

att handlingen, felet eller för
1-f

Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 35

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

1’embarquement, au transport ou au

débarquement des passagers;

(c) Toute obligation ou responsabilité

imposée par une loi relative

å 1’enlévement des épaves et se rapportant

au renflouement, å 1’enlévement

ou å la destruction d’un navire

coulé, échoué ou abandonné (y compris

tout ce qui se trouve å bord),

ainsi que toute obligation ou responsabilité

résultant des dommages

causés par un navire de mer aux

ouvrages d’art des ports, bassins et

voies navigables.

(2) Dans la présente Convention,

l’expression “dommages corporels”

désigne les créances d’indemnité résultant

de mort et de lésions corporelles;

1’expression “dommages

matériels” désigne toutes les autres

créances mentionnées au paragraphe

(1) ci-dessus.

(3) Le droit d’un propriétaire de

navire de limiter sa responsabilité

dans les cas visés au paragraphe (1)

du présent article lui est reconnu

méme si sa responsabilité dérive de

la propriété, de la possession, de la

garde ou du controle du navire, sans

preuve de sa fante ou de celle de

personnes dont il doit répondre.

(4) Le présent article ne s''applique

pas:

(a) aux créances du chef d’assistance,

de sauvetage ou de contribution

en avarie commune;

(b) aux créances du capitaine,

des membres de 1’équipage ou de

tous autres préposés du propriétaire

du navire se trouvant å bord ou dont

les fonctions se rattachent au service

du navire, ainsi qu’aux créances de

leurs héritiers et ayants cause, si,

selon la loi régissant le contrat d’engagement,

le propriétaire n’a pas le

droit de limiter sa responsabilité relativement

ä ees créances, ou, si, se
-

one which occurs in the navigation

or the management of the ship or in

the loading, carriage or discharge of

its cargo or in the embarkation, carriage

or disembarkation of its

passengers;

(c) Any obligation or liability imposed

by any law relating to the removal

of wreck and arising from or

in connection vvith the raising, *-emoval

or destruction of any ship

which is sunk, stranded or abandoned

(ineluding anything which

may be on board such ship) and any

obligation or liability arising out of

damage caused to harbour works,

basins and navigable waterways.

(2) In the present Convention the

expression »personal claims» means

claims resulting from loss of life

and personal injury; the expression

»property claims» means all other

claims set out in paragraph (1) of

this Article.

(3) An owner shall be entitled to

limit his liability in the cases set

out in paragraph (1) of this Article

even in cases where his liability

arises, without proof of negligence

on the part of the owner or of persons

for whose conduct he is responsible,

by reason of his ownership,

possession, custody or control

of the ship.

(4) Nothing in this Article shall

apply:

(a) To claims for salvage or to

claims for contribution in general

average;

(b) To claims by the master, by

members of the erew, by any servants

of the owner on board the ship

or by servants of the owner whose

duties are connected with the ship,

ineluding the claims of their heirs,

personal representatives or dependents,

if under the law governing the

contract of service between the

owner and such servants the owner

is not entitled to limit his liability

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

summelsen hänför sig till navigeringen

eller liandhavandet av fartyget

eller till lastningen, befordringen

eller lossningen av lasten eller till

inskeppningen, befordringen eller

landsättningen av passagerarna;

(c) förpliktelse eller ansvarighet

som ålägges i lagstiftning rörande

avlägsnandet av vrak och som hänför

sig till lyftandet, avlägsnandet

eller förstörandet av sjunket, strandat

eller övergivet fartyg (inbegripet

det som finnes ombord på sådant

fartyg) samt varje förpliktelse eller

ansvarighet som härrör från skada

tillfogad hamn-, bassäng- eller vattenvägsanläggningar.

(2) I denna konvention betecknar

uttrycket »personfordringar» fordringar

som följer av dödsfall och

personskada; uttrycket »egendomsfordringar»

betecknar alla övriga

fordringar som angivas vid (1) i

denna artikel.

(3) Fartygsägare skall vara berättigad

att begränsa sin ansvarighet i

de vid (1) i denna artikel omnämnda

fallen även om hans ansvarighet,

utan att fel eller försummelse av

fartygsägaren eller någon för vilken

han svarar visats föreligga, härflyter

ur äganderätten till eller besittningen

eller vården av fartyget eller ur

kontrollen över detsamma.

(4) Denna artikel skall icke tilllämpas
(a)

å fordringar på bärgarlön eller

bidrag i gemensamt haveri;

(b) å fordringar tillkommande befälhavaren,

medlemmar av besättningen

eller andra personer i fartygsägarens

tjänst vilka befinna sig

ombord på fartyget eller vilkas åligganden

stå i samband med fartygets

tjänst, inbegripet fordringar tillkommande

dylika personers arvingar och

rättsinnehavare, såframt enligt den

lag som reglerar tjänsteavtalet fartygsägaren

icke har rätt att begränsa

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

lon cette loi, il ne peut le faire qu’å

concurrence d’un montant supérieur

å celui prévu å 1’article 3 ci-aprés.

(5) Si le propriétaire d’un navire

est autorisé ä faire valoir å l’égard

d’un créancier une créance pour un

dommage resultant du méme événement,

les créances respectives seront

eompensées, et les dispositions de la

présente Convention ne s’appliqueront

qu’au solde éventuel.

(6) La lex fori déterminera la personne

å qui incombe la preuve que

1’événement donnant lieu ä la créance

a été ou non causé par la fante

personnelle du propriétaire.

(7) Le fait d’invoquer la limitation

de sa responsabilité n’emporte

pas la reconnaissance de cette responsabilité.

Article 2.

(1) La limitation de la responsabilité

déterminée par 1’article 3 de

la présente Convention, s’applique å

1’ensemble des créances du chef de

dommages corporels et de dommages

matériels nées d’un méme événement,

sans avoir égard aux créances

nées ou å naitre d’un autre événement.

(2) Lorsque l’ensemble des créances

resultant d’un méme événement

dépasse les limites de la responsabilité

telles qu’elles sont déterminées

par 1’article 3, le montant global correspondant

å ees limites pourra étre

constituté en un fonds de limitation

unique.

(3) Le fonds ainsi constitué est

affeeté exelusivement au réglement

des créances auxquelles la limitation

de la responsabilité est opposable.

(4) Apres la constitution du

fonds, aucun droit ne peut étre exercé,

pour les mémes créances, sur

d’autres biens du propriétaire par

in respect of such claims or if he is

by such law only permitted to limit

his liability to an amount greater

than that provided for in Article 3

of this Convention.

(5) If the owner of a ship is entitled

to make a claim against a

claimant arising out of the same occurrence,

their respective claims

shall be set off against each other

and the provisions of this Convention

shall only apply to the balance,

if any.

(6) The question upon whom lies

the burden of proving whether or

not the occurrence giving rise to the

claim resulted from the aetual fault

or privitv of the owner shall be

determined by the lex fori.

(7) The act of invoking limitation

of liability shall not constituté an

admission of liability.

Article 2.

(1) The limit of liability prescribed

by Article 3 of this Convention

shall apply to the aggregate of

personal claims and property claims

which arise on any distinet occasion

without regard to any claims which

have arisen or may arise on any

other distinet occasion.

(2) When the aggregate of the

claims which arise on anv distinet

occasion exceeds the limits of liability

provided for by Article 3 the

total sum representing such limits

of liability may be constituted as

one distinet limitation fund.

(3) The fund thus constituted

shall be available only för the payment

of claims in respect of which

limitation of liability can be invoked.

(4) After the fund has been constituted,

no claimant against the

fund shall be entitled to exercise

any right against any other assets

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1!)6i

sin ansvarighet beträffande sådana

fordringar eller endast må begränsa

ansvarigheten till ett högre belopp

än i artikel 3 sägs.

(5) Om fartygsägaren är berättigad

att mot en fordringsägare göra

gällande fordran som uppkommit

på grund av samma händelse, skola

deras respektive fordringar avräknas

mot varandra och bestämmelserna

i denna konvention tillämpas endast

å eventuellt överskott.

(6) Enligt lex fori skall avgöras

vem det åligger att bevisa att den

händelse, som givit upphov till fordringen,

orsakats eller icke orsakats

genom fel eller försummelse av fartygsägaren

själv.

(7) Åberopandet av ansvarighetsbegränsning

innebär icke medgivande

av ansvarighet.

Artikel 2

(1) Den i artikel 3 i denna konvention

föreskrivna an svari ghetsbegränsningen

skall tillämpas å det

sammanlagda beloppet av de personfordringar

och egendomsfordringar

som uppkomma på grund av en och

samma händelse, utan hänsyn till

fordringar som uppkommit eller

kunna uppkomma på grund av annan

händelse.

(2) När det sammanlagda beloppet

av de fordringar, som uppkomma

på grund av en och samma händelse,

överstiger de i artikel 3 bestämda

ansvarighetsgränserna, må

hela det belopp, som motsvarar dessa

gränser, avsättas såsom en särskild

begränsningsfond.

(3) Den sålunda bildade fonden

skall vara tillgänglig endast för betalning

av fordringar beträffande

vilka begränsning av ansvarigheten

kan åberopas.

(4) Sedan fonden bildats, må

fordringsägare, åt vilka fonden är

förbehållen, icke för samma fordran

göra gällande rätt mot annan, far
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år i96 i

les créanciers auxquels le fonds est

réservé, å condition que le fonds de

limitation soit effectivement disponible

au profit du demandeur.

Article 3.

(1) Les montants auxquels le propriétaire

d’un navire peut limiter sa

responsabilité dans les eas prévus å

1’article 1 sont:

(a) au cas ou l’événement n’a

donné lieu qu’å des dommages matériels,

une somme totale de 1 000

francs par tonneau de jauge du navire

;

(b) au cas ou 1’événemcnt n’a

donné lieu qu’å des dommages corporels,

une somme totale de 3 100

francs par tonneau de jauge du navire

;

(c) au cas ou Févénement a donné

lieu ä la tois å des dommages

corporels et å des dommages matériels,

une somme totale de 3 100

tiancs par tonneau de jauge du navire,

dont une premicre partie de

2 100 francs par tonneau de jauge

sera exclusivement affectée au réglement

des créances du chef de dommages

corporels, et dont une seconde

partie de 1 000 francs par tonneau

de jauge du navire sera affectée

au paiement des créances du

chef de dommages matériels; toutefois,

lorsque la premicre partie est

insuffisante pour payer intégralement

les créances du chef de dommages

corporels, le solde impayé de

celles-ci viendra eu concurrence avec

les créances du chef de dommages

matériels pour étre payé par la seconde

partie du fonds.

(2) Dans chaque partie du fonds

de limitation, la reparation se fera

entre les créanciers, proportionellement

au montant de leurs créances

reconnues.

(3) Si, avant la répartition du

tonds, le propriétaire d’un navire a

payé eu tout ou en partie une des

créances indiquées å 1’article 1, paragraphe

(1), il esf autorisé å pren
-

of the shipowner in respect of his

claim against the fund, if the limitation

fund is actually available for

the benefit of the claimant.

Article 3.

(1) The amounts to which the

owner of a ship may limit his liability

under Article 1 shall be:

(a) Where the occurrence has

only given rise to propertv claims

an aggregate amount of 1.000 francs

för each ton of the ship’s tonnage;

(b) Where the occurrence has

only given rise to personal claims

an aggregate amount of 3.100 francs

for each ton of the ship’s tonnage;

(c) Where the occurrence has

giren rise both to personal claims

and propertv claims an aggregate

amount of 3.100 francs for each ton

of the ship’s tonnage, of which a

first portion amounting to 2.100

francs for each ton of the ship’s

tonnage shall be exclusively appropriated

to the pavment of "personal

claims and ot which a second portion

amounting to 1.000 francs for

each ton of the ship’s tonnage shal!

be appropriated to the pavment of

propertv claims: Provided however

that in cases where the first portion

is insufficient to pav the personal

claims in full, the unpaid balance of

such claims shall rank rateablv with

the propertv claims for payment

against the second portion of the

fund.

(2) In each portion of the limitation

fund the distribution among the

claimants shall be made in proportion

to the amounts of their established

claims.

(3) If before the fund is distributed

the owner lias paid in whole

or in part any of the claims set out

in Article 1 paragraph (1), he shall

pro tanto be placed in the same

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 dr 196i

tygsägaren tillhörig egendom, förutsatt

att begränsningsfonden verkligen

är tillgänglig för tillgodoseende

av fordringsägaren.

Artikel 3

(1) De belopp, till vilka fartygsägaren

må begränsa sin ansvarighet

i de i artikel 1 avsedda fallen,

äro

(a) där händelsen endast har givit

upphov till egendomsfordringar, ett

sammanlagt belopp av 1 000 francs

för ton av fartygets dräktighet;

(b) där händelsen endast har givit

upphov till personfordringar, ett

sammanlagt belopp av 3 100 francs

för ton av fartygets dräktighet;

(c) där händelsen har givit upphov

till både personfordringar och

egendomsfordringar, ett sammanlagt

belopp av 3 100 francs för ton av

fartygets dräktighet, av vilket en

första del om 2 100 francs för ton av

fartvgets dräktighet skall anslås uteslutande

till betalning av personfordringar

och en andra del om

1 000 francs för ton av fartygets

dräktighet till betalning av egendomsfordringar;

dock skall, i fall

där den första delen ej förslår till

full betalning av personfordringarna,

den obetalda återstoden av sådana

fordringar gällla lika med

egendomsfordringarna för betalning

ur den andra delen av fonden.

(2) I vardera delen av begränsningsfonden

skall fördelningen mellan

fordringsägarna göras i förhållande

till beloppen av deras styrkta

fordringar.

(3) Om fartygsägaren före fondens

fördelning helt eller delvis betalat

någon av de i artikel 1 (1)

nämnda fordringarna, är han berättigad

att träda i fordringsägarens

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

dre, å due concurrence, les lieu et

place de son créancier dans la distribution

du fonds, mais seulement

dans la mesure ou, selon le droit du

pays ou le fonds est constitué, ce

créancier aurait pu faire reconnaitre

en justice sa créance contre le

propriétaire.

(4) Lorsque le propriétaire établit

''in il pourrait étre ultérieurement

contraint de payer en tout ou en

partie une des créances indiquées ä

1’article 1, paragraphe (11, le tribunal

ou toute autre autorité compétente

du pays ou le fonds est constitué

pourra ordonner qu’une somine

suffisante sera provisoirenient

i éservée pour pennettre au propriétaire

de faire ultérieurement valoir

ses droits sur le fonds, aux conditions

indiquées dans le paragraphe

précédent.

(o) Pour déterminer la limite de

la iesponsabilité d un propriétaire

de navire, conformément aux dispositions

du présent artide, tout navire

de moins de 1100 tonneaux de

jauge sera assimilé å un navire de ce

tonnage.

(61 Le franc mentionné dans cet

aiticle est consideré comme se rapportant

å une unité constituée par

soixante-cinq inilligrammes et demi

d’or au titre de neuf cent milliémes

de fin. Les inontants mentionnés au

paragraphe (1) du présent artide

seront convertis dans Ia monnaie

nationale de 1’Etat dans lequel la limitation

de la responsabilité est invoquée;

la conversion s’effectuera

suivant la valeur de cette monnaie

par rapport å 1’unité définie ci-dessus,

å la date ou le propriétaire de

na\iie aura constitué le fonds, effectué

le paiement ou fourni, conformément

ä la loi de cet Etat, toute

garantie équivalente.

(7) Pour 1’application de cette

Convention, le tonnage sera calculé

comme suit:

pour les navires ä vapeur ou au
tres

navires å propulsion mécani
-

position in relation to tlie fund as

the claimant whose claim he has

paid, but only to the extent that the

claimant whose claim he has paid

would have had a right of recovery

against him under the national law

of the State where the fund has

been constituted.

(4) Where the shipowner establishes

that he may åt a later date be

compelled to pay in whole or in part

anv of the claims set out in Artide

1 paragraph (1) the Court or other

competent authority of the State

where the fund has been constituted

may order that a sufficient sum

shall be provisionally set aside to

enable the shipowner åt such later

date to enforce his claim against the

tund in the manner set out in the

preceding paragraph.

(5) For the purpose of ascertainjng

the limit of an owner’s liability

in accordance with the provisions of

this Artide the tonnage of a ship of

less than 300 tons shall be deemed

to be 300 tons.

(6) The franc mentioned in this

Artide shall be deemed to refer to a

unit consisting of sixty five and a

half milligrams of gold of millesimal

fineness nine hundred. The

amounts mentioned in paragraph

(1) of this Artide shall be converted

into the national currency of the

State in which limitation is sought

on the basis of the value of that

currency by reference to the unit

defined above åt the date on which

the shipowner shall have constituted

the limitation fund, made the payment

or given a guarantee which

under the law of that State is equivalent

to such payment.

(7) For the purpose of this Convention

tonnage shall be calculated

as follows:

in the case of steamships or

other mechanically propelled

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1064

ställe med samma rätt som denne

vid fondens fördelning, dock endast

i den utsträckning som denne fordringsägare

skulle ha kunnat göra sin

fordran mot fartygsägaren rättsligen

gällande enligt lagen i den stat där

fonden bildats.

(4) Där fartygsägaren styrker att

han vid en senare tidpunkt kan bliva

nödsakad att helt eller delvis betala

någon av de i artikel 1 (1)

nämnda fordringarna, må domstol

eller annan behörig myndighet i den

stat, där fonden har bildats, förordna

att ett tillräckligt belopp skall

tillsvidare avsättas för att möjliggöra

för fartygsägaren att vid en

sådan senare tidpunkt göra gällande

sina rättigheter mot fonden på de

under föregående punkt angivna

villkoren.

(5) Vid fastställandet av gränsen

för fartygsägares ansvarighet enligt

bestämmelserna i denna artikel

skall dräktigheten av ett fartyg om

mindre än 300 ton anses vara 300

ton.

(6) Den franc, som nämnes i denna

artikel, skall anses hänföra sig

till en enhet bestående av sextiofem

och ett halvt milligram guld av niohundra

tusendelars finhet. De vid

(1) i denna artikel nämnda beloppen

skola omräknas till inhemskt

myntslag i den stat, i vilken begränsning

sökes, på grundval av myntslagets

värde i förhållande till den ovan

definierade enheten å den dag, då

fartygsägaren bildade begränsningsfonden,

verkställde betalningen eller,

i överensstämmelse med lagen i den

staten, ställde likvärdig säkerhet.

(7) Vid tillämpningen av denna

konvention skall dräktigheten beräknas

sålunda:

— Beträffande ångfartyg eller

andra mekaniskt framdrivna fartyg

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

que, le tonnage net augmenté du

volume qui, å raison de 1’espace

occupé par les appareils de force

motrice, a été déduit du tonnage

brut eu vue de déterminer le

tonnage net;

pour tous autres navires, le tonnage

net.

Article 1.

Sans préjudice des dispositions

prévues å 1’article 3, paragraphe (2)

de la présente Convention, les régles

relatives å la constitution et å la distribution

du fonds éventuel et toutes

les régles de procédure sont déterminées

par la loi nationale de 1’Etat

oii le fonds est constitué.

Article 5.

(1) Dans tous les cas ou un propriétaire

est autorisé ä limiter sa

responsabilité, en vertu de la présente

Convention, et lorsque le navire

ou tout autre navire ou tout autre

bien appartenant au méme propriétaire,

a été saisi dans le ressort

d’un Etat contractant, ou qu’une

caution ou une autre garantie a été

fournie pour éviter la saisie, le tribunal

ou toute autre autorité compétente

de cet Etat peut ordonner ''la

mainlevée de la saisie du navire ou

de tout autre bien ou la libération

de la garantie donnée, å condition

qu’il soit prouvé que le propriétaire

a déjä fourni une caution suffisante

ou toute autre garantie pour une

somme égale å la pleine limite de sa

responsabilité, telle qu’elle résulte de

la présente Convention et que la caution

ou la garantie ainsi fournie est

effectivement disponible au profit

du demandeur, conformément å ses

droits.

(2) Lorsque, dans les circonstances

mentionnées sons le paragraphe

(1) du présent article, une caution

ou autre garantie a déjä été donnée:

ships there shall be taken the

net tonnage with the addition of

the amount deducted from the

gross tonnage on account of

engine room space för the purpose

of ascertaining the net tonnage;
—

in the case of all other ships

there shall be taken the net tonnage.

Article 1.

Without prejudice to the provisions

of Article 3, paragraph (2) of

this Convention, the rules relating

to the constitution and distribution

of the limitation fund, if any, and all

rules of procedure shall be governed

by the national law of the State in

which the fund is constituted.

Article 5.

(1) Whenever a shipowner is entitled

to limit his liability under

this Convention, and the ship or

another ship or other property in

the same ownership has been arrested

within the jurisdiction of a Contracting

State or bail or other security

has been given to avoid

arrest, the Court or other competent

authority of such State may order

the release of the ship or other property

or of the security given if it is

established that the shipowner has

already given satisfactory bail or

security in a sum equal to the full

limit of his liability under this Convention

and that the bail or other

security so given is actually available

for the benefit of the claimant

in accordance with his rights.

(2) Where, in circumstances mentioned

in paragraph (1) of this

Article, bail or other security has

already been given:

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 4

tages nettodräktiglieten, ökad med

den rymd som med hänsyn till det

utrymme, vilket upptages av maskineriet

för drivkraften, dragits från

bruttodräktigheten för att bestämma

nettodräktigheten;

— Beträffande alla andra fartyg

tages nettodräktigheten.

Artikel 4

Där ej annat följer av bestämmelserna

i artikel 3 (2) i denna konvention,

skola reglerna för bildandet

och fördelningen av den eventuella

begränsningsfonden samt alla regler

avseende förfarandet bestämmas av

lagen i den stat i vilken fonden är

bildad.

Artikel 5

(1) Närhelst fartygsägare är berättigad

att begränsa sin ansvarighet

enligt denna konvention, och

fartyget eller annat fartyg eller annan

egendom som tillhör samme fartygsägare

har blivit föremål för

handräckningsåtgärd inom fördragsslutande

stats jurisdiktionsområde

eller borgen eller annan säkerhet

har ställts för att undvika handräckningsåtgärd,

må domstol eller annan

behörig myndighet i denna stat förordna

om hävande av handräckningsåtgärden

beträffande fartyget

eller annan egendom eller om frigivande

av den ställda säkerheten, om

det styrkes att fartygsägaren redan

har ställt tillräcklig borgen eller säkerhet

för hela det belopp vartill

hans ansvarighet må begränsas enligt

denna konvention och att den

borgen eller annan säkerhet, som

sålunda ställts, verkligen är tillgänglig

för tillgodoseende av fordringsägarens

rätt.

(2) Har, under omständigheter

som angivas vid (1) i denna artikel,

borgen eller annan säkerhet redan

ställts

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

(a) au port ou s’est produit 1''accident

donnant lieu å la créance;

(b) au premier port d’escale apres

1’accident si celui-ci n’a pas eu lieu

dans un port;

(c) au port de débarquement ou

de déchargement, s’il s’agit d’une

créance relative å des dommages

corporels ou å des dommages aux

marchandises;

le tribunal ou toute autre autorité

compétente ordonnera la mainlevée

de la saisie du navire ou la libération

de la caution ou autre garantie

lorsque les conditions indiquées au

paragraphe (1) du present article

seront réunies.

(3) Les dispositions des paragraphes

(1) et (2) du présent article

seront également applicables, si la

caution ou toute autre garantie déjå

donnée est inférieure å Fentiére limite

de la responsabilité sons l’empire

de la présente Convention, å

condition qu’une caution ou toute

autre garantie suffisante soit donnée

pour la différence.

(4) Lorsque le propriétaire a donné

caution ou fourni une autre garantie

pour un montant correspondant

å la pleine limite de sa responsabilité

conformément å la présente

Convention, cette caution ou cette

autre garantie pourront servir au

paiement de toutes les créances dérivant

d’un méme événement et pour

lesquelles le propriétaire peut limiter

sa responsibilité.

(5) La procédure relative aux actions

engagées par application des

dispositions de la présente Convention

et les délais dans lesquels ees

actions doivent étre exercées, seront

réglés par la loi nationale de l’Etat

contractant dans lequel le procés a

lieu.

(a) åt the port where the accident

giving rise to the claim occurred;

(b) åt the first port of call after

the accident if the accident did not

occur in a port;

(c) åt the port of disembarkation

or decharge if the claim is a

personal claim or relätes to damage

to cargo;

the Court or other competent authority

shall order the release of the

ship or the bail or other security

given, subject to the conditions set

forth in paragraph (1) of this

Article.

(3) The provisions of paragraphs

(1) and (2) of this Article shall

apply likewise if the bail or other

security already given is in a sum

less than the full limit of liability

under this Convention: Provided

that satisfaetory bail or other security

is given for the balance.

(4) When the shipowner has given

bail or other security in a sum equal

to the full limit of his liability under

this Convention such bail or other

security shall be available for the

payment of all claim s arising on a

distinet occasion and in respect of

which the shipowner mav limit liis

liability.

(5) Questions of procedure relating

to actions brought under the provisions

of this Convention and also

the time limit within which such

actions shall be brought or prosecuted

shall be decided in accordance

with the national law of the Contraeting

State in which the action

takes place.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

(a) i den hamn där den olycka

inträffade, som givit upphov till

fordringen;

(b) i den första hamn soin fartyget

anlöpte efter olyckan, om olyckan

icke skedde i hamn;

(c) i landsättnings- eller lossningshamnen,

om fordringen utgör

personfordran eller hänför sig till

skada å lasten;

skall domstol eller annan behörig

myndighet förordna om hävande av

handräckningsåtgärden beträffande

fartyget eller om frigivande av ställd

borgen eller annan säkerhet på de

villkor som angivas vid (1) i denna

artikel.

(3) Bestämmelserna vid (1) och

(2) i denna artikel skola äga motsvarande

tillämpning, om borgen

eller annan säkerhet, som redan

ställts, understiger det belopp vartill

ansvarigheten må begränsas enligt

konventionen, under förutsättning

att tillräcklig borgen eller annan säkerhet

ställes för återstoden.

(4) När fartygsägaren har ställt

borgen eller annan säkerhet för ett

belopp motsvarande hela det belopp

vartill hans ansvarighet må begränsas

enligt denna konvention, skall

sådan borgen eller annan säkerhet

vara tillgänglig för betalning av alla

fordringar, som uppkomma på grund

av en och samma händelse och beträffande

vilka fartygsägaren må begränsa

sin ansvarighet.

(5) Förfarandet vid rättsliga åtgärder

enligt bestämmelserna i denna

konvention och de tidsfrister, inom

vilka sådana åtgärder skola ridtagas,

regleras av lagen i den fördragsslutande

stat där åtgärderna

vidtagas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Article 6.

(1) Dans la présente Convention,

la responsabilité du propriétaire du

navire inclut la responsabilité du

navire lui-méme.

(2) Sons réserve du paragraphe

(3) du present article, les dispositions

de cette Convention seront

applicables å 1’affréteur, å 1’armateur,

å l''arniateur gérant, ainsi

qu’aux capitaine, membres de 1’equipage

et autres préposés du propriétaire,

de 1’affrétur, de 1’armateur ou

de 1’armateur gérant, agissant dans

1’exercice de leurs fonctions, de la

méme maniére qu’elles s’appliquent

au propriétaire lui-méme, sans que

le montant global de la responsabilité

limitée du propriétaire et de

toutes ees autres personnes du chef

de dommages corporels et matériels,

résultant d’un méme événement,

puisse excéder les montants fixés

conformément å 1’article 3 de la présente

Convention.

(3) Lorsqu’une action est dirigée

contre le capitaine ou les membres

de 1’équipage, ceux-ci peuvent limiter

leur responsabilité méme si

l’événement qui est å 1’origine de la

créance, a pour cause leur faute personnelle.

Toutefois, si le capitaine ou

le membre de 1’équipage est en méme

temps seul propriétaire, copropriétaire,

affréteur, armateur ou armateur

gérant, la disposition du present

paragraphe ne s’applique que

lorsqu’il s’agit d’une faute commise

en sa qualité de capitaine ou de

membre de Péquipage.

Artide 7.

La présente Convention s’appliquera

chaque fois que le propriétaire

d’un navire ou toute autre personne

ayant le méme droit en vertu

Artide 6.

(1) In this Convention the liability

of the shipowner ineludes the liability

of the ship herself.

(2) Subject to paragraph (3) of

this Article, the provisions of this

Convention shall apply to the charterer,

manager and operator of the

ship, and to the master, members of

the erew and other servants of the

owner, charterer, manager or operator

acting in the course of their

employment, in the same way as

they apply to an owner himself:

Proyided that the total limits of

liability of the owner and all such

other persons in respect of personal

claims and property claims arising

on a distinet occasion shall not exceed

the amounts determined in accordance

with Article 3 of this Convention.

(3) When actions are brought

against the master or against members

of the erew such persons may

limit their liability even if the occurrence

which gives rise to the

claims resulted from the aetual fault

or privity of one or more of such

persons. If, however, the master or

member of the erew is åt the same

time the owner, co-owner, charterer,

manager or operator of the ship the

provisions of this paragraph shall

only apply where the act, neglect

or default in question is an act, neglect

or default committed by the person

in question in his eapacity as

master or as member of the erew of

the ship.

Artide 7.

This Convention shall apply

whenever the owner of a ship, or

any other person having by virtue

of the provisions of Article 6 hereof

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 196A

Artikel 6

(1) 1 denna konvention inbegriper

fartygsägarens ansvarighet fartygets

egen ansvarighet.

(2) Där ej annat följer av vad som

stadgas under (3) i denna artikel,

skola bestämmelserna i denna konvention

tillämpas å befraktaren, redaren

och den som i redares ställe

handhaver fartygets drift samt å befälhavaren,

medlemmar av besättningen

och andra personer i tjänst

hos befraktaren, redaren eller den

som i redares ställe handhaver fartygets

drift, när de utöva sin tjänst,

på samma sätt som bestämmelserna

tillämpas å fartygsägaren själv;

dock skall det sammanlagda beloppet

av fartygsägarens och alla dessa

andra personers begränsade ansvarighet

för personfordringar och

egendomsfordringar, som uppkomma

på grund av en och samma händelse,

icke överstiga de i överensstämmelse

med artikel 3 i denna

konvention bestämda beloppen.

(3) När talan riktas mot befälhavaren

eller medlemmar av besättningen,

må dessa begränsa sin ansvarighet

även om den händelse,

som giver upphov till fordringen,

har orsakats av en eller flera sådana

personers eget fel eller egen försummelse.

Om emellertid befälhavaren

eller besättningsmedlemmen är på

samma gång ägare, delägare, befraktare

eller redare i avseende å fartyget

eller i redares ställe handhaver

fartygets drift, skola bestämmelserna

i detta stycke endast tillämpas

när felet eller försummelsen begåtts

av personen i fråga i hans egenskap

av befälhavare eller medlem av besättningen

å fartyget.

Artikel 7

Denna konvention skall äga tilllämpning

närhelst fartygsägaren eller

annan person, vilken i kraft av

bestämmelserna i artikel 6 har sam
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

de 1’article 6, limite ou clierche å

limiter sa responsabilité devant les

tribunaux de I’un des Etats contractants

ou tente de faire libérer un

navire ou tout autre bien saisi ou

une caution ou toute autre garantie,

dans le territoire de l’un de ees

Etats.

Néanmoins, tout Etat contractant

aura le droit d’exclure totalement ou

partiellement du bénéfice de cette

Convention tout Etat non contractant

ou toute personne qui n’a pas,

au moment ou elle prend des mesures

pour limiter sa responsabilité ou

pour obtenir, conformément å l’article

5, la libération d’un navire, ou

de tout autre bien saisi ou d’une

caution ou de toute autre garantie,

sa résidence habituelle ou son siége

principal d’exploitation dans l’un des

Etats contractants ou dont le navire

å raison duquel elle veut limiter sa

responsabilité ou dont elle veut obtenir

la libération, ne bat pas, å la

date ci-dessus prévue, le pavillon de

l’un des Etats contractans.

Article 8.

Tout Etat contractant se réserve

le droit de déterminer quelles sont

les autres catégories de navires qui

seront assimilées aux navires de mer

pour les besoins de la présente Convention.

Article 9.

La présente Convention est ouverte

å la signature des Etats représentés

å la dixiéme session de la Conférence

diplomatique de Droit Maritime.

the same rights as an owner of a

ship, limits or seeks to limit his

liability before the Court of a Contraeting

State or seeks to procure

the release of a ship or other property

arrested or the bail or other

security given vvithin the jurisdiction

of any such State.

Nevertheless, each Contracting

State shall have the right to exelude,

vvholly or partially, from the benefits

of this Convention any nonContracting

State, or any person

who, åt the time when he seeks to

limit liis liability or to secure the

release of a ship or other property

arrested or the bail or other security

in accordance with the provisions

of Article 5 hereof, is not ordinarie

resident in a Contracting

State, or does not have his principal

place of business in a Contracting

State, or any ship in respect of

which limitation of liability or release

is sought which does not åt

the time specified above fly the flag

of a Contracting State.

Article 8.

Each Contracting State reserves

the right to decide what other classes

of ship shall be treated in the

same manner as sea-going ships for

the purposes of this Convention.

Article 9.

This Convention shall be open för

signature by the States represented

åt the tenth session of the Diplomatic

Conference on Maritime Law.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Knngl. Mnj:ts proposition nr 35 år 196\

ma rättigheter som fartygsägare, begränsar

eller söker begränsa sin ansvarighet

inför domstol i fördragsslutande

stat eller söker nlverka frigivandet

av fartyg eller annan egendom

som blivit föremål för handräckningsåtgärd

eller av borgen eller

annan säkerhet som ställts inom

sådan stats jurisdiktionsområde.

Fördragsslutande stat har dock

rätt att från förmåner som tillförsäkrats

genom denna konvention

helt eller delvis utesluta icke-fördragsslutande

stat, eller person som,

vid den tid då han vidtager åtgärder

för att begränsa sin ansvarighet eller

för att i överensstämmelse med

artikel 5 utverka frigivandet av ett

fartyg eller annan egendom som blivit

föremål för handräckningsåtgärd

eller av borgen eller annan säkerhet,

icke stadigvarande vistas eller har

sin huvudsakliga rörelse i en fördragsslutande

stat, eller vars1 fartyg,

beträffande vilket ansvarighetsbegränsning

eller frigivande sökes,

vid den tid, som ovan bestämts, icke

seglar under en fördragsslutande

stats flagga.

Artikel 8

Envar fördragsslutande stat förbehåller

sig rätten att bestämma, vilka

andra kategorier av fartyg som vid

tillämpningen av denna konvention

skola jämställas med fartyg som användas

till fart i öppen sjö.

Artikel 9

Denna konvention står öppen för

undertecknande av de stater som

voro företrädda vid den diplomatiska

sjörättskonferensens tionde session.

1 Den franska konventionstexten har på denna punkt ett från den engelska texten avvikande

innehåll. Spörsmålet, vilkendera av de båda texterna som härvidlag skall anses vara den riktiga,

utredes för närvarande genom belgiska regeringens försorg. För det framlagda lagförslaget

saknar frågan betydelse. Vid översättningen i denna del har den franska versionen följts.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

Article 10.

La présente Convention sera ratifiée

et les instruments de ratification

seront déposés auprés du Gouvernement

beige qui en nolifiera le

dépot par la voie diplomatique ä

tous les Etats signataires et adhérents.

Artide 11.

(1) La présente Convenlion entrera

en vigueur six mois apres la date

du dépot d’au moins dix instruments

de ratification dont au moins cinq

émanant d’Etats qui possédent

chacun un tonnage global égal eu

supérieur ä un million de tonneaux

de jauge brute.

(2) Pour chaque Stat signataire,

ratifiant la Convention apres la date

du dépot de 1’instrument de ratification

déterminant 1’entrée en vigueur

telle qu’elle est fixée au paragraphe

(1) du présent article, elle

entrera en vigueur six mois apres

le dépot de son instrument de ratification.

Artide 12.

Tout Etat non représenté ä la

dixiéme session de la Conférence

diplomatique de Droit Maritime

pourra adhérer å la présente Convention.

Les instruments d’adhésion seront

déposés auprés du Gouvernement

beige qui en avisera par la voie diplomatique

tous les Etats signataires

et adhérents.

La Convention entrera en vigueur

pour l’Etat adhérent six mois apres

la date du dépot de son instrument

d’adhésion, mais pas avant la date

d’entrée en vigueur de la Convention

telle qu’elle est fixée å 1’article

11 (1).

Artide 13.

Chacune des Hautes Parties Contraetantes

aura le droit de dénoncer

la présente Convention å tout mo
-

Article 10.

This Convention shall be ratified

and the instruments of ratification

shall be deposited with the Belgian

Government which shall notifv

through diplomatic channels ail

signatory and acceding States of

their deposit.

Artide 11.

(1) This Convention shall come

into force six months after the date

of deposit of åt least ten instruments

of ratification, of which åt least five

shall have been deposited by States

that have each a tonnage equal or

superior to one million gross tons

of tonnage.

(2) For each signatory State

which ratifies the Convention after

the date of deposit of the instrument

of ratification determining the

coming into force such as is stipulated

in paragraph (1) of this Article,

this Convention shall come into

force six months after the deposit

of their instrument of ratification.

Artide 12.

Any State not represented åt the

tenth session of the Diplomatic Conference

on Maritime Law mav accede

to this Convention.

The instruments of accession shall

be deposited with the Belgian Government

which shall inform through

diplomatic channels all signatory

and acceding States of the deposit

of any such instruments.

The Convention shall come into

force in respect of the acceding State

six months after the date of the deposit

of the instrument of accession

of that State, but not before the date

of entry into force of the Convention

as established by Article 11 (1).

Artide 13.

Each High Contracting Party shall

have the right to denounce this Convention

åt any time after the com
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

27

Artikel 10

Denna konvention skall ratificeras

och ratifikationsinstrumenten

skola deponeras hos belgiska regeringen,

som på diplomatisk väg skall

underrätta alla signatärmakter och

anslutna stater om sådan deposition.

Artikel 11

(1) Denna konvention skall träda

i kraft sex månader efter den dag då

deposition skett av minst tio ratifikationsinstrument,

av vilka minst

fem skola avse stater som var för

sig ha ett tonnage av en miljon bruttoregisterton

eller däröver.

(2) För signat ärmakt, vilken ratificerar

konventionen efter dagen för

depositionen av det ratifikationsinstrument

som jämlikt (1) ovan sätter

konventionen i kraft, skall konventionen

träda i kraft sex månader

efter depositionen av dess ratifikationsinstrument.

Artikel 12

Stat, som icke var företrädd vid

den diplomatiska sjörättskonferensens

tionde session, må ansluta sig

till denna konvention.

Anslutningsinstrumenten skola

deponeras hos belgiska regeringen,

som på diplomatisk väg skall underrätta

alla signatärmakter och anslutna

stater om sådan deposition.

För stat som ansluter sig skall

konventionen träda i kraft sex månader

efter dagen för depositionen

av anslutningsinstrumentet, dock tidigast

dagen för konventionens

ikraftträdande jämlikt artikel It

(1).

Artikel 13

Varje hög fördragsslutande part

äger uppsäga konventionen när som

helst efter det att den trätt i kraft

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj ds proposition nr 35 år 196b

ment apres son entrée en vigueur å

son égard. Toutefois, cette dénoncialion

ne prendra effet qu’un an apres

la date de réception de la notification

de dénonciation au Gouvernement

beige, qui en avisera par la

voie diplomatique tous les Etats

signataires et adhérents.

Article lb.

(1) Toute Haute Partie Contractante

peut, au moment de la ratification,

de 1’adhésion, ou å tout moment

ultérieur, notifier par écrit au

Gouvernement beige que la présente

Convention s’applique aux territoires

ou å certains territoires dont elle assure

les relations internationales.

La Convention sera applicable aux

dils territoires six mois apres la date

de réception de cette notification par

le Gouvernement beige, mais pas

avant la date d’entrée en vigueur de

la présente Convention å 1’égard de

cette Haute Partie Contractante;

(2) Toute Haute Partie Contractante

qui a souscrit une déclaration

au titre du paragraphe (1) du présent

article, étendant 1’application de

la Convention aux territoires ou å

certains territoires dont elle assure

les relations internationales, pourra

å tout moment aviser le Gouvernement

beige que la Convention cesse

de s’appliquer aux territoires en

question. Cette dénonciation prendra

effet un an apres la date de réception

par le Gouvernement beige de

la notification de dénonciation;

(3) Le Gouvernement beige avisera

par la voie diplomatique tous

les Etats signataires el adhérents de

toute notification recue par lui au

titre du présent article.

Article 15.

Toute Haute Partie Contractante

pourra, ä 1’expiration du délai de

ing into force thereof in respect of

such High Contracting Party. Nevertheless,

this denunciation shall only

take effect one year after the date

on which notification thereof has

been received by the Belgian Government

which shall inform through

diplomatic channels all signatory

and acceding States of such notification.

Article lb.

(1) Anv High Contracting Party

mav åt the time of its ratification

of or accession to this Convention

or åt any time thereafter declare by

written notification to the Belgian

Government that the Convention

shall extend to any of the territories

for whose international relations it

is responsible.

The Convention shall six months

after the date of the receipt of such

notification by the Belgian Government

extend to the territories named

therein, but not before the date of

the coming into force of this Convention

in respect of such High Contracting

Party;

(2) Any High Contracting Party

which has made a déclaration under

paragraph (1) of this Article extending

the Convention to any territorv

for whose international relations it

is responsible may åt any time thereafter

declare by notification given

to the Belgian Government that the

Convention shall cease to extend to

such territory. This denunciation

shall take effect one year after the

date on which notification thereof

has been received by the Belgian

Government;

(3) The Belgian Government shall

inform through diplomatic channels

all signatory and acceding States

of any notification received by it under

this article.

Article 15.

Any High Contracting Party may

fhree years after the coming into

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kuiujl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

för dess vidkommande. Uppsägningen

skall dock icke medföra verkan

förrän ett år efter den dag, då meddelandet

om uppsägningen mottogs

av belgiska regeringen, som på diplomatisk

väg skall därom underrätta

alla signatärmakter och anslutna

stater.

Artikel 14

(1) Varje hög fördragsslutande

part må vid tidpunkten för ratifikationen

eller anslutningen eller när

som helst därefter skriftligen underrätta

belgiska regeringen, att konventionen

skall äga tillämpning å

område för vars internationella förbindelser

parten svarar.

Konventionen skall sex månader

efter den dag då belgiska regeringen

mottog underrättelsen bliva tillämplig

å sådant område, dock tidigast

den dag då konventionen träder i

kraft för den fördragsslutande parten

själv.

(2) Fördragsslutande part, som

jämlikt (1) i denna artikel avgivit

förklaring att konventionen skall utsträckas

att gälla jämväl för område,

för vars internationella förbindelser

parten svarar, äger att när

som helst därefter skriftligen underrätta

belgiska regeringen, att konventionen

skall upphöra att gälla för

sådant område. Uppsägningen medför

verkan ett år efter den dag, då

meddelandet om uppsägningen mottogs

av belgiska regeringen.

(3) Belgiska regeringen skall på

diplomatisk väg lämna alla signatärmakter

och anslutna stater meddelande

om underrättelse som den

mottagit jämlikt denna artikel.

Artikel 15

Varje hög fördragsslutande part

äger att tre år efter det konventio
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

trois ans qui suivra 1’entrée eu vigueur

ä son égard de la présente

Convention, demander la réunion

d’une Conférence chargée de statuer

sur toutes les propositions tendant å

la révision de la présente Convention.

Toute Haute Partie Contractante

qui désirerait faire usage de cette

faculté en avisera le Gouvernement

beige qui se chargera de convoquer

la Conférence dans les six mois.

Article 16.

La présente Convention reniplace

et abroge, pour les relations entre les

Etats qui la ratifient ou y adhérent,

la Convention internationale pour

l’unification de certaines régles concernant

la limitation de la responsabilité

des propriétaires de navires

de mer, signée å Bruxelles, le 25

aout 1924.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires,

dument autorisés, ont signé

la présente Convention.

Fait ä Bruxelles, le 10 octobre

1957, en langues francaise et anglaise,

les deux textes faisant également

foi, en un seul exemplaire, qui restera

déposé dans les archives du

Gouvernement beige qui en délivrera

des copies certifiées conformes.

Protocole de signature

(1) Tout Etat pourra, lors de la

signature, de la ratification ou de

1’adhésion å la présente Convention,

formuler les réserves prévues au paragraphe

(2). Aucune autre réserve

å la présente Convention ne sera recevable.

(2) Les réserves suivantes seront

seules recevables:

force of this Convention in respect

of such High Contracting Party or

åt any time thereafter request that

a conference be convened in order

to consider amendments to this Convention.

Any High Contracting Party proposing

to avail itself of this right

shall notify the Belgian Government

which shall convene the Conference

within six months thereafter.

Article 16.

In respect of the relations between

States which ratify this Convention

or accede to it, this Convention shall

replace and abrogate the International

Convention for the unification

of certain rules concerning the limitation

of the liability of the owners

of sea-going ships, signed åt Brussels,

on the 25th of August 1924.

In Witnesss whereof the Plenipotentiaries,

duly authorized, have

signed this Convention.

Done åt Brussels, this tenth day

of October 1957, in the French

and English languages, the two texts

being equally authentic, in a single

copv, which shall remain deposited

in the archives of the Belgian Government,

which shall issue certified

copies.

Protocol of signature

(1) Any State, åt the time of

signing, ratifying or acceding to this

Convention may make any of the reservations

set forth in paragraph

(2). No other reservations to this

Convention shall be admissible.

(2) The following are the only reservations

admissible:

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kiuujl. Maj. ts proposition nr 35 år l(J6å

31

nen trätt i kraft för dess vidkommande

eller när som helst därefter

begära, att en konferens sammankallas

för att överväga förslag till

ändring av konventionen.

Varje hög fördragsslutande part,

som önskar- begagna sig av denna

rätt, skall därom underrätta belgiska

regeringen, som har att sammankalla

konferensen inom sex månader.

Artikel 16

I förhållandet mellan stater, som

ratificera eller ansluta sig till denna

konvention, skall densamma ersätta

och upphäva den i Bryssel den 25

augusti 1924 undertecknade internationella

konventionen rörande

fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om begränsningen

av ansvarigheten för ägare

av fartyg, som användas till fart i

öppen sjö.

Till bekräftelse härav hava de befullmäktigade,

därtill vederbörligen

bemyndigade, undertecknat denna

konvention.

Som skedde i Bryssel den 10 oktober

1957 i ett exemplar, vars franska

och engelska texter skola äga lika

vitsord och vilket skall förbliva deponerat

i belgiska regeringens arkiv,

vilken skall utfärda bestyrkta avskrifter

därav.

Signaturprotokoll

(1) Varje stat äger vid undertecknande

eller ratifikation av eller anslutning

till denna konvention göra

de förbehåll som angivas nedan vid

(2). Annat förbehåll gentemot denna

konvention tillätes ej.

(2) Följande förbehåll äro de enda

tillåtna:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

(a) Réserve du droit d’exclure

l’application de 1’article 1, paragraphe

(1) (c).

(b) Réserve du droit de régler par

la loi nationale le systéme de limitation

de responsabilité applicable

aux navires de moms de 300 tonneaux

de jauge.

(c) Réserve du droit de donner

effet å la présente Convention, soit

en lui donnant force de loi, soit en

incluant dans la législation nationale

les dispositions de la présente

Convention sous une forme appropriée

å cette législation.

(a) Reservation of the right to exclude

the application of Article 1

paragraph (1) (c).

(b) Reservation of the right to

regulate by specific provisions of

national law the system of limitation

of liability to be applied to ships

of less than 300 tons.

(c) Reservation of the right to

give effect to this Convention either

by giving it the force of law or by

including in national législation, in

a form appropriate to that legislation,

the provisions of this Convention.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196''i

(a) Förbehåll om rätt att utesluta

tillämpning av artikel 1 (1) (c).

(b) Förbehåll om rätt att genom

särskilda bestämmelser i inhemsk

lagstiftning reglera det system för

ansvarighetens begränsning, vilket

skall tillämpas å fartyg med en

dräktighet understigande 300 ton.

(c) Förbehåll om rätt att bringa

denna konvention i tillämpning antingen

genom att upphöja den till

lag eller genom att i inhemsk lagstiftning

upptaga konventionens bestämmelser

i en efter samma lagstiftning

lämpad form.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 35

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 november 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om begränsning av

redares ansvar samt anför därvid följande.

Inledning

Bestämmelser om begränsning av redares ansvar är intagna i 10 kap. sjölagen.

Till grund för dessa ligger en i Bryssel år 1924 antagen konvention

rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsning

av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen

sjö. Konventionen har ratificerats av Sverige år 1938. Även Danmark,

Finland och Norge har ratificerat konventionen och inarbetat dess bestämmelser

i sin lagstiftning.

På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel antogs den 10 oktober 1957

en ny konvention rörande begränsning av redares ansvar. Denna konvention,

som undertecknats av bl. a. Sverige, Danmark, Finland och Norge, skall

i förhållandet mellan konventionsstaterna ersätta och upphäva 1924 års

Brysselkonvention. På grundval av 1957 års Brysselkonvention har sjölagskommittén1

i betänkande angående redareansvarets begränsning (SOU

1961: 33) framlagt förslag till ändring i 10 kap. sjölagen m. m. Lagförslaget

överensstämmer väsentligen med lagförslag, som framlagts i Danmark, Finland

och Norge.

Yttranden över sjölagskommittens betänkande har efter remiss avgivits

av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt,

överståthållarämbetet, som inhämtat yttrande av förste stadsfogden i

Stockholm, överexekutor i Göteborg, lagberedningen samt sjöfartsstyrelsen

1 Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenander,

sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktören Carl

Erik Ahmansson. Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 ur 1961

som inhämtat yttrande av Svenska seglarförbundet, Svenska kryssarklubben,

Sveriges motorbåts union och Svenska vattenskidklubben — Statstjänstemannaförbundet,

samtliga lotsdirektörer, Svenska sjöfolksförbundet,

Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening, Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska ostkustfiskarnas

centralförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sjöassuradörernas

förening, Sveriges ångfartygs assurans förening, dispaschören

i Stockholm, Svenska hamnförbundet, styrelsen för Sveriges advokatsamfund,

handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare. Näringslivets

trafikdelegation, som beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet,

har i ärendet upprättat en promemoria, som åberopats av Kooperativa

förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, handelskamrarna

i Gävle och Karlstad samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare

och Gotlands handelskammare.

Frågan om redareansvarets begränsning har under våren 1963 varit föremål

för överläggningar mellan berörda departement i Sverige, Danmark,

Finland och Norge. I enlighet med vad därvid överenskommits har efter beslut

av Kungl. Maj :t den 5 juni 1963 vårt land liksom nämnda länder sagt

upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den 1 juli 1964.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan om ändrade regler om redareansvarets

begränsning till behandling.

Konventioner

Sjörätten innehåller olika grupper av regler, som syftar till att utjämna

och fördela de ekonomiska följderna av inträffad skada. Bland dessa regler

intar bestämmelserna om begränsning av redarens ansvar en central plats.

Regler om ansvarsbegränsning återfinnes i praktiskt taget alla sjörättsliga

system. Under skilda tider och i skilda länder har framförts olika motiveringar

för detta rättsinstitut. För Sveriges del har i motiven till 1891 års

sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk förenad näring som

sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån beräkna, vad han

riskerar. Enligt senare nordisk doktrin utgöres den rättspolitiska grunden

för ansvarsbegränsningen av önskemålet att befria redaren från ansvarighet

för katastrofrisker, som han icke rimligen kan täcka genom försäkring.

Skilda sjörättsordningar har under tidernas lopp uppvisat betydande inbördes

olikheter både i fråga om bestämmandet av de slag av fordringar,

som faller inom området för ansvarsbegränsningen, och beträffande sättet

för begränsningens genomförande. Ursprungligen kom begränsningsområdet

jämlikt engelsk rätt att omfatta endast de för sjöfarten centrala riskerna,

medan de kontinentala sjölagarna tillät begränsning med avseende på ett

större antal slag av fordringar. Vad angår sättet för begränsningens genom
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 19(it

förande uppkom tre olika huvudmetoder, nämligen det engelska systemet,

abandonsystemet och exekutionssystemet. De två förstnämnda byggde på

en personlig ansvarighet för redaren. Det engelska systemet lät redaren begränsa

denna ansvarighet till ett visst antal pund för ton av fartygets dräktighet

(pundregeln). Abandonsystemet, som var förhärskande i den romanska

rättskretsen, innebar att redaren ägde frigöra sig från ansvarigheten genom

att till borgenärerna överlämna sjöförmögenheten, d. v. s. fartyg och

frakt. Enligt exekutionssystemet, som gällde i Tyskland och Norden, var

redaren icke personligen ansvarig utan häftade endast med sjöförinögenheten.

Detta system låg till grund för 1891 års svenska sjölag.

Det engelska systemet tog sikte på de begränsningsbara förpliktelser som

uppkommit på grund av en och samma händelse. Om flera olyckshändelser

skedde beträffande fartyget, kunde redaren sålunda få utgiva begränsningsbeloppet

flera gånger. Enligt abandon- och exekutionssystemen avsåg begränsningen

i princip de begränsningsbara förpliktelser till vilka fartyget

under alla sina resor givit upphov. Pundregeln var baserad på ett uppskattat

generellt värde av fartyg i gott skick vid den tid då lagstiftningen genomfördes.

Det fartygsvärde, som enligt abandon- och exekutionssystemen låg

till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen, var värdet efter olyckan.

Olikheterna mellan de skilda rättssystemen medförde betydande praktiska

olägenheter för sjöfartsnäringen. I slutet på förra århundradet framträdde

allt starkare krav på en unifiering av reglerna om ansvarsbegränsningen.

År 1897 bildades en särskild internationell sammanslutning för sjörättsfrågor,

Comité Maritime International (CMI). Arbetet framför allt inom

denna organisation ledde till att en internationell konvention rörande fastställande

av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av

ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen sjö, antogs

på en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år 1924. Konventionen innebar

en kompromiss mellan engelsk och kontinental uppfattning såväl i fråga

om tillämpningsområdet för begränsningsreglerna som rörande sättet för

begränsningens genomförande. Begränsningsområdet blev minskat i förhållande

till vad som gällde enligt de kontinentala systemen. Beträffande sättet

för begränsningens genomförande föreskrevs, att begränsningen skulle

avse förpliktelser som uppkommit på grund av en och samma händelse och

att personlig ansvarighet skulle gälla för redaren i förening med rätt för

honom att beträffande ansvarighet för egendomsskador välja mellan begränsning

till värdet av sjöförmögenheten, varvid fartygets värde efter olyckan

utgjorde beräkningsgrund, eller begränsning till ett belopp, beräknat

efter visst antal engelska guldpund för ton av fartygets dräktighet. Vad angick

personskador skulle oberoende av sjöförmögenheten inträda en ytterligare

ansvarighet intill visst antal engelska guldpund för ton av fartygets

dräktighet.

I Sverige utfärdades år 1928 en på 1924 års konvention grundad lagstift
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

ning. Reglerna i ämnet intogs i 10 kap. sjölagen. Ikraftträdandet av lagstiftningen

—- vilken tillkommit under nordiskt lagsamarbete — gjordes beroende

av Kungl. Maj:ts förordnande och som ett villkor för sädant förordnande

ansågs böra gälla att ett större antal av de makter, med vilka vi stod i beröring

i sjöfartshänseende, tillträdde konventionen. Vårt land ratificerade

konventionen först år 1938 och lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari

1939. Bland de mera betydande sjöfartsländerna har, förutom de nordiska

staterna, endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till konventionen.

Utanför densamma står således bl. a. U. S. A., Storbritannien, Västtyskland,

Nederländerna, Italien, Grekland och Japan samt de s. k. flags of convenience-länderna.

Den ringa anslutningen till 1924 års konvention föranledde GMI att i slutet

av 1940-talet gripa sig an med arbetet på en ny konvention rörande redareansvarets

begränsning. På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel

år 1957 antogs en internationell konvention angående begränsningen av ansvarigheten

för ägare av fartyg, som användes till fartyg i öppen sjö. Den undertecknades

av sjutton stater, däribland Sverige, Belgien, Brasilien, Canada,

Danmark, Finland, Frankrike, Indien, Italien, Nederländerna, Norge, Polen,

Spanien och Västtyskland.

Den nya konventionen innebär, i jämförelse med 1924 års konvention, att

begränsningsområdet minskas samt att möjligheten att lägga sjöförmögenhetens

värde till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen bortfaller.

Beräkningen skall ske efter viss kvantitet guld för ton av fartygets dräktighet.

Ansvarighetsgränsen ligger beträffande sakskador på en obetydligt högre

nivå än enligt 1924 års konvention men har väsentligt höjts i fråga om

personskador. Vidare medför 1957 års konvention ökade möjligheter för redaren

att förhindra att hans fartyg göres till föremål för handräckning flera

gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, härrörande från en

och samma händelse.

1957 års konvention skall ratificeras och träder i kraft sex månader

efter den dag då deposition skett av minst tio ratifikationsinstrument, av

vilka minst fem skall härröra från stater som var för sig har ett tonnage

av en miljon bruttoton eller däröver. Konventionen har ratificerats av

Frankrike, Ghana, Spanien och Storbritannien samt föranlett lagstiftning i

sistnämnda land.

Till fullföljande av syftet att övergå till den nya konventionens regelsystem

har Sverige såsom tidigare anförts efter beslut av Kungl. Maj :t

den 5 juni 1963 sagt upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den

1 juli 1964.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

Sjölagens bestämmelser

Enligt 7 § sjölagen svarar fartygets redare, där ej annorlunda stadgas

i sjölagen, personligen och utan begränsning för de förpliktelser, som

han själv eller genom annan ingår eller ådrager sig med avseende på fartyget.

Reglerna om redares ansvar för skada framgår förutom av allmän

lag av 8 § sjölagen. Enligt detta stadgande är redaren ansvarig för skada,

som åstadkommes av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom

fel eller försummelse i tjänsten. Detsamma gäller, om eljest skada åstadkommes

av någon som, utan att tillhöra besättningen, på grund av redares

eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

Regler som begränsar redarens sålunda fastslagna ansvar är intagna i

10 kap. sjölagen.

I 254 § angives de olika slag av gäld, beträffande vilka redare åtnjuter

rätt till ansvarsbegränsning. Så är fallet i fråga om: 1. ersättning för

skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller annan, som utför

arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last, som avlämnats

till befälhavaren för befordring, samt å ombordvarande gods av vad slag

det vara må; 2. ersättning som eljest, på annan grund än avtal, skall utgå

för skada, tillfogad person eller egendom till sjöss eller på land genom

fel eller försummelse av någon, som utför arbete i fartygets tjänst; 3.

ersättning för skada, som härrör därav, att ett avtal, till följd av fel eller

försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen fullgjort; 4. förpliktelse,

som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter; 5. förpliktelse att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket

och förpliktelser, som sammanhänger med denna; 6. bärgarlön; 7. bidrag

till gäldande av gemensamt haveri; 8. förpliktelse, som grundar sig därpå,

att befälhavaren utom fartygets hemort slutit avtal eller träffat annan

åtgärd med hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande

kräves, utan så är att behovet härrör av att fartygets proviantering eller

utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig eller

ock redaren till åtgärden givit särskilt bemyndigande eller godkännande.

Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänsteavtal

med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Den

avser ej heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren

själv, med mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller försummelsen

är av nautisk art.

Enligt 255 och 257 §§ bestämmes ansvarighetsgränsen till ett belopp

motsvarande fartygets värde efter den ansvarighetsgrundande händelsen

med tillägg av dels tio procent av värdet vid resans början dels ersättning

eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit å fartyget efter

resans början och blivit avhjälpta (fartvgsvärderegeln). I de viktigaste be
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

gränsningsfallen, (i. v. s. fallen under 1—5 i 254 §, äger emellertid redaren

enligt 255 § åberopa eu alternativ gräns, beräknad efter 145 kronor (motsvarande

8 engelska pund) i guld för ton av fartygets dräktighet (pundregeln).

Har personskada uppstått höjes ansvarighetsgränsen med ytterligare

145 kronor för ton av fartygets dräktighet. Detta helopp är avsett

enbart för att täcka personfordringar. I 255 § sista stycket har införts

en reciprocitetsregel av innehåll att guldansvarigheten icke skall gälla

med mindre detta följer av fördrag med främmande stat och denna stat

genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare.

256 § innehåller utförliga bestämmelser om hur fartygets värde skall

beräknas.

Enligt 258 § skall med dräktighet förstås nettodräktigheten, för maskindrivet

fartyg ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktigheten

dragits från bruttodräktigheten.

I 259 § gives föreskrifter angående fördelning av ansvarighetsbeloppet,

då flera fordringar, som härrör av en och samma olyckshändelse eller

flera i samband med varandra stående olyckshändelser, konkurrerar om

betalning. Enligt första stycket är huvudregeln att fordringarna skall

njuta betalning jämte varandra ur ett gemensamt ansvarighetsbelopp

efter den förmånsrätt som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Beträffande

ersättning för skada å person stadgas i andra stycket, att fordringarna

skall jämte varandra njuta betalning ur det särskilda ansvarighetsbelopp

som är föreskrivet för sådana fordringar. Förslår ej detta, skall

borgenärerna för återstoden njuta betalning jämte övriga borgenärer enligt

vad som gäller för dessa.

Enligt 260 § åligger det redare, som vill åtnjuta begränsning av ansvarigheten,

att styrka fartygets värde vid de avgörande tidpunkterna, storleken

av eventuell ersättning, med vilken fartygets värde skall ökas, samt

fartygets dräktighet.

261 § innehåller bestämmelser om särskilt förfarande för beräkning av

det belopp, vartill redareansvaret är begränsat, eller för beloppets fördelning,

s. k. dispasch. Sålunda föreskrives, att vid tvist härom saken må

hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets hemort

eller där dispasch för den orten vanligt upprättas. Det åligger dispaschören

att genom kungörelse, som tre gånger införes i allmänna tidningarna

samt i annan tidning, genom vilken offentliggörande på ändamålsenligaste

sätt kan ske, anmana dem som saken angår att inom viss förelagd tid

skriftligen bevaka sin rätt och ingiva de handlingar som de vill åberopa.

Kostnaden för sådan dispasch är redaren skyldig ersätta, med mindre borgenär

utan skälig orsak hänskjutit saken eller föranlett dess hänskjutande

till dispaschör.

I 262 § första punkten sjölagen stadgas att, om redare till befrielse från

kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken an
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

svårigheten är begränsad, ställt säkerhet för fulla ansvarsbeloppet, säkerheten

må av honom åberopas jämväl till hans fredande mot samtliga övriga

borgenärer, vilkas betalningsrätt är inskränkt till samma ansvarsbelopp.

Vidare föreskrives att envar sådan borgenär äger begära förklaring att

säkerheten avser även hans fordran. Andra punkten innehåller föreskrift

av innebörd att, om säkerhet har ställts för lägre belopp eller om särskild

säkerhet är ställd för envar av flera fordringar, verkan därav i nu angivna

hänseenden skall, där parterna ej åsämjas, bedömas efter omständigheterna,

med iakttagande likväl av att säkerhet utöver fulla ansvarsbeloppet

ej må krävas.

Enligt 263 § första stycket gäller, för det fall att redaren har utbetalat

vad som enligt bestämmelserna i 10 kap. sjölagen om begränsning av ansvarigheten

ålåg honom att utgiva och annan borgenär sedan visar sig äga

lika eller bättre rätt till betalningen, att redaren dock icke skall vara vidare

betalningsskyldig, om det må antagas, att han när betalningen erlades

eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch, när denna

meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning

kunnat få kunskap om den andres fordran. Enligt andra stycket skall

borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan,

svara därmed för den andres fordran, om han ägde kunskap om fordran,

när han erhöll betalningen.

I 264 § gives vissa bestämmelser om anstånd med verkställighet i avbidan

på försäljning av fartyget.

Enligt 265 § skall vad i 10 kap. är stadgat äga tillämpning jämväl beträffande

underbortfraktare av ett fartyg, den, till vilken fartygs ägare överlåtit

fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning eller fartygs ägare, som ej

är redare.

266 § innehåller en retorsionsregel av innehåll att, om i främmande

stats lag ar för svenskt fartyg givna strängare ansvarighetsregler än i

10 kap. sjölagen stadgas, Kungl. Maj :t äger förordna att motsvarande

regler skall tillämpas här i riket för fartyg som hör hemma i den främmande

staten.

Enligt 323 § första stycket skall beträffande rådhusrätts behörighet att

upptaga tvistemål enligt sjölagen i tillämpliga delar gälla vad är stadgat angående

laga domstol i tvistemål i allmänhet. Talan må även väckas vid rådhusrätten

i den ort, där fartyget finnes. Om rådhusrätt ej finnes i ort där

svaranden må sökas enligt vad sålunda är föreskrivet, äger käranden instämma

tvisten till den rådhusrätt, som är närmast den orten. Andra stycket

innehåller föreskrift att, om i ett fartyg är flera redare, fartygets hemort

skall anses som rederiets hemvist.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 19(>i

41

Allmän motivering

1957 års Brysselkonvention

Såsom tidigare anförts avses 1924 års Brysselkonvention bli ersatt av

en den 10 oktober 1957 i Bryssel antagen konvention angående begränsningen

av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen

sjö. Texten till konventionen torde jämte svensk översättning få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende (bilaga B)1. Den nya konventionen skiljer

sig från 1924 års konvention i flera avseenden.

När det gäller begränsningsområdet har sålunda en väsentlig

inskränkning gjorts beträffande de krav gentemot vilka redaren kan åberopa

begränsningsrätt (jfr sjölagen 254 § första stycket). Redaren kan

inte längre begränsa sitt ansvar för skada, som härrör därav att ett avtal

till följd av fel eller försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen

fullgjort (jfr punkt 3), förpliktelse som grundar sig på att i konossement

lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter (jfr punkt 4), bärgarlön

(jfr punkt 6), bidrag till gäldande av gemensamt haveri (jfr punkt 7)

samt förpliktelse som befälhavaren har ådragit redaren i kraft av sin legala

fullmakt (jfr punkt 8).

I fråga om ansvarighetsgränsen föreligger betydande avvikelser.

Sålunda bortfaller möjligheten att lägga sjöförmögenhetens värde

till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen. Beräkningen skall ske

efter viss kvantitet guld för ton av fartygets dräktighet. Det engelska systemet

har sålunda i betydande mån segrat över de tidigare kontinentala

uppfattningarna. Ansvarighetsgränsen ligger beträffande sakskador på en

obetydligt högre nivå än enligt 1924 års konvention men har väsentligt

höjts i fråga om personskador.

Begränsningbeloppen angives (artikel 3 (1)) i visst antal francs för ton

av fartygets dräktighet. Uttrycket »francs» betecknar i konventionen en

guldmängd — motsvarande den s. k. Poincaréfrancen — om 65 1/2 milligram

med finheten 900 tusendelar. Francen avser alltså icke något nationellt

mynt utan tjänstgör enbart såsom räkneenhet. Omräkning till nationell

valuta får icke ske generellt utan skall göras i varje särskilt begränsningsfall.

Genom denna anordning har man sökt att såvitt möjligt

ernå garanti för en gemensam och fast värdegräns, som icke paverkas

av valutafluktuationer.

I 1957 års konvention stadgas, i principiell överensstämmelse med 1924

års konvention, skilda ansvarighetsgränser för det fall, att endast egendomsskada

uppkommit, och det fall att personskada, enbart eller i förening

med egendomsskada, uppstått. Om endast egendomsskada föreligger,

uppgår den begränsade ansvarigheten till ett belopp beräknat efter 1 000

1 Då konventionstexten fogats till propositionen, har denna bilaga uteslutits.

2t Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

francs för ton av fartygets dräktighet. I fall av personskada, enbart eller i

förening med egendomsskada, beräknas den begränsade ansvarigheten efter

3 100 francs för ton av fartygets dräktighet. Vid fastställandet av ansvarighetsgränsen

skall dock dräktigheten av ett fartyg om mindre än 300 ton anses

vara 300 ton (artikel 3 (5)). Genom sistnämnda regel har ansvarigheten

1 fråga om mindre fartyg avsevärt höjts i förhållande till 1924 års konvention,

som icke föreskriver någon minimigräns. Till frågan om småfartygens

ansvarighet återkommer jag i det följande. Om såväl egendomsskada som

personskada uppkommit, skall ett belopp av 2 100 francs för ton användas

enbart för att täcka personskador och återstoden, 1 000 francs för ton, användas

för att efter proportionell fördelning tillgodose återstoden av personfordringarna

och egendomsfordringarna.

I förhållande till 1924 års konvention medför den nya konventionen vidare

ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres

till föremål för handräckning flera gånger och i olika länder till säkerhet

för fordringar härrörande från en och samma händelse. Härtill återkommer

jag i det följande.

1957 års konvention grundar sig på principen att konventionsstaterna

skall i internationellt privaträttsligt hänseende tillämpa 1 e x f o r i (se

artikel 7). Fördragsslutande stat har emellertid rätt att utesluta ickefördragsslutande

stat från de förmåner som tillförsäkrats genom konventionen.

1957 års konvention överlämnar åt den nationella rätten att

reglera vissa frågor. Vad först beträffar småfartygen, d. v. s. fartyg, vars

dräktighet understiger 300 ton, äger fördragsslutande stat enligt punkt

2 b i signaturprotokollet förbehålla sig rätten att meddela regler som

avviker från den förut nämnda konventionsregeln att dräktigheten av ett

fartyg om mindre än 300 ton vid bestämmande av ansvarighetsgränsen

skall anses vara 300 ton. Enligt artikel 8 i konventionen förbehåller sig

vidare envar fördragsslutande stat att bestämma, huruvida andra fartyg

än som användes i öppen sjö skall jämställas med sådana fartyg. I motsats

till 1924 års konvention saknas vidare bestämmelser, huruvida konventionen

äger tillämpning på krigsfartyg. Beträffande skada på hamnanläggningar

och liknande anordningar samt skyldigheten att avlägsna

förolyckat fartyg stadgas i artikel 1 (1) c i konventionen rätt till ansvarsbegränsning

men enligt punkt 2 (a) i det till konventionen fogade

signaturprotokollet äger fördragsslutande stat att förbehålla sig rätt att

utesluta tillämpning av dessa stadganden. Artikel 1 (4) b i konventionen

överlåter åt varje konventionsstats lagstiftning att för fall, då dess lagstiftning

reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och anställda ombord,

jämväl avgöra i vad mån fartygsägarens ansvarighet på grund av

skada, som åsamkats en anställd, skall vara underkastad begränsning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964 43

Sjölagskommitténs förslag

När det gäller frågan om vårt land skall ratificera 1957 års Brysselkonvention

framhåller sjölagskommittén, alt det på grund av sjöfartsnäringens

internationella karaktär är av stor betydelse, att en så vidsträckt

internationell enhetlighet som möjligt uppnås på förevarande område. Mot

konventionens materiella innehåll torde från svensk synpunkt icke kunna

resas några mera vägande invändningar. Konventionen innebär tvärtom

viktiga förbättringar. Särskilt framstår en höjning av ansvarighetsgränsen

för personskador såsom i hög grad önskvärd. Kommittén konstaterar, att

uttryckt i pappersvaluta ansvarighetsgränsen blir 343 kronor 16 öre för

ton i fall av enbart egendomsskada och 1 063 kronor 80 öre för ton i fall

då personskada inträffat, samt anför:

Det belopp, som i 1957 års konvention upptagits med avseende å enbart

egendomsskada (1 000 francs = 343 kronor 16 öre) svarar värdemässigt i

stort sett mot det för enahanda fall i 1924 års konvention stadgade beloppet

åtta guldpund (efter nu gällande kurs 341 kronor 1 öre). Om endast personskada

uppkommit, innebär 1957 års konvention att ansvarighetsgränsen

höjes från sexton guldpund (682 kronor 1 öre) till 3 100 francs (1 063

kronor 80 öre). Har såväl personskada som egendomsskada uppstått,

höjes ansvarighetsgränsen likaledes från sexton guldpund (682 kronor

1 öre) till 3 100 francs (1 063 kronor 80 öre). I sistnämnda fall skall ett

belopp av 2 100 francs (720 kronor 64 öre) för ton användas enbart för

täckande av personskador och återstoden, 1 000 francs (343 kronor 16 öre)

för ton användas för tillgodoseende, efter proportionell fördelning, av kvarstående

personfordringar och av egendomsfordringarna; motsvarande belopp

enligt 1924 års konvention utgör åtta guldpund (341 kronor 1 öre)

för täckning av enbart personfordringar samt enahanda belopp för tillgodoseende

av kvarstående personfordringar och av egendomsfordringarna.

Kommittén framhåller, att den nya konventionen såvitt angår ansvarighetsgränsen

för enbart egendomsskada inte innebär någon väsentlig ändring

i förhållande till 1924 års konvention. För det fall att blott personskada

har uppstått, medför den nya konventionen däremot att ansvarighetsgränsen

höjes med något över 56 procent. Har såväl personskada som

egendomsskada uppkommit, ökas den andel av begränsningsbeloppet som

är avsedd för att täcka personfordringarna med något över 111 procent,

varemot den andel som står till förfogande för att tillgodose återstående

personfordringar samt egendomsfordringarna förblir i stort sett oförändrad.

Kommittén anser att med en så jämförelsevis hög ansvarighetsgräns

för personskador begränsning av personfordringar knappast kommer i

fråga annat än vid stora katastrofer. Kommittén påpekar alt man ansett

att det endast är i dylika sammanhang som skälen för ansvarighetsbegränsning

väger tyngre än det starka sociala intresset av att personskador fullt

ersättes. Eftersom katastrofer av den omfattning, varom här är fråga, säl
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

lan inträffar och då redaren i betydande omfattning äger friskriva sig

från ansvarighet för skada som åsamkas passagerare, har höjningen av

ansvarighetsgränsen för personskador bedömts icke komma att få någon

nämnvärd inverkan på redarnas utgifter för ansvarighetsförsäkring.

På grund av det anförda anser kommittén, att 1957 års Brysselkonvention

bör ratificeras av Sverige, under förutsättning att övriga nordiska

länder vidtager samma åtgärd. Kommittén har utarbetat de förslag till ändringar

i bl. a. 10 kap. sjölagen som föranleds av en anslutning till konventionens

bestämmelser.

Beträffande principen att konventionsstaterna skall tillämpa lex fori och

bestämmelsen i konventionens artikel 7 att fördragsslutande stat har rätt

att utesluta icke-fördragsslutande stat och sådana personer, som saknar viss

angiven anknytning till fördragsslutande stat, från en på konventionen grundad

lagstiftning uttalar kommittén, att med hänsyn till önskvärdheten av

enhetlighet, enkelhet och reda anledning saknas att utnyttja de angivna

möjligheterna till undantag från lagstiftningens tillämpningsområde. Kommittéförslagets

bestämmelser är därför i princip generellt tillämpliga i berörda

avseenden.

Emellertid framhåller kommittén, att reglerna i 10 kap. sjölagen kan

leda till att främmande fartyg av svensk myndighet erhåller en förmånligare

behandling än som i motsvarande situation kommer ett svenskt fartyg

till del i det främmande fartygets hemland. Dylika fall kan uppkomma

främst i fråga om fartyg hemmahörande i stat, som icke biträtt konventionen,

men även beträffande fartyg hemmahörande i stat, som biträtt

konventionen men därvid gjort förbehåll enligt punkterna 2 (a) och (b)

i slutprotokollet. Kommittén anser det lämpligt att — i principiell överensstämmelse

med 266 § sjölagen —- en möjlighet hålles öppen att föreskriva

undantag för dessa fall. Kommittén föreslår därför att Kungl.

Maj :t skall äga förordna att i stället för bestämmelserna i 10 kap. sjölagen

andra regler skall här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande

i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig

till 1957 års konvention. I

I fråga om ansvarigheten för småfartygen framhåller kommittén,

att gruppen fartyg under 300 ton omfattar ett mycket stort antal fartyg

av skilda typer. Här återfinnes praktiskt taget alla fiskefartyg och

bogserbåtar samt flertalet motorseglare. Till denna kategori hör därjämte

exempelvis vissa maskindrivna lastfartyg och passagerarfartyg samt lustfartyg.

Kommittén uttalar att dessa fartygs redare eller ägare ofta representerar

en jämförelsevis ringa ekonomisk bärkraft, och att det från denna

synpunkt framstar sasom mindre tilltalande att i överensstämmelse med

konventionen behandla alla ifrågavarande fartyg som om de hade en dräktighet

av 300 ton. Å andra sidan måste beaktas, att även de små fartygen

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är l!K>i

kan åstadkomma mycket betydande skador. Det är angeläget, att ansvarighetsgränsen

icke sättes så lågt, alt därigenom skadeståndets funktion blir

i väsentlig mån overksam. Särskilt gäller detta i fråga om personskador.

Kommittén anser, alt konventionen i princip bör följas så\itt angår peisonskada,

oavsett huruvida skadan orsakas av fartyg, som användes till

personbefordran, eller av annat fartyg, men att beträffande egendomsskada

en lägre ansvarighetsgräns är rimlig ocli lämplig. Med avseende närmast

på egendomsskada föreslår kommittén därför en reduktionsregel av

innebörd, att fartyg, vars dräktighet understiger 150 ton, likställes med

fartyg om 150 ton samt att för fartyg med en dräktighet från 150 upp till

300 ton det verkliga tontalet lägges till grund för ansvarighetsgränsens

beräkning. Förslaget förutsätter att vårt land utnyttjar den i punkt 2 (b)

i signaturprotokollet angivna reservationsmöjligheten.

Den regel angående ansvarighetsgränserna som kommittén föreslår innebär

sålunda, att redaren svarar till ett belopp beräknat efter 1 000

francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst 150 000 francs, samt att

ansvarighetsgränsen, då personskada inträffat, höjes i vad avser sådan skada

med 2 100 francs för ton, dock med minst 630 000 francs. Sistnämnda regel

är tillämplig, vare sig jämväl egendomsskada uppkommit eller ej.

Kommittén framhåller, att beloppet 150 000 francs samtidigt som det

beträffande fartyg om högst 150 ton angiver redarens maximala ansvarighet

för egendomsskada utgör ett minimibelopp i den meningen att fartyg

under 150 ton behandlas som om deras dräktighet uppgick till 150 ton.

För fartyg mellan 150 och 300 ton lägges det verkliga tontalet till grund.

I fall av personskada, enbart eller i förening med egendomsskada, uppgår

den begränsade ansvarigheten till ett på nyss angivet sätt beräknat

belopp (1 000 francs för ton, dock minst 150 000 francs) med

tillägg av ett konstant belopp om 630 000 francs (300 ton X 2 100 francs).

Kommittén påpekar, att även detta tillägg kan sägas utgöra ett minimibelopp,

ty i avseende å detsamma behandlas varje fartyg — i överensstämmelse

med artikel 3 (5) i konventionen — såsom om dess dräktighet

uppgick till 300 ton. Den omständigheten att enligt förslaget tillägget för

personskada skall läggas ovanpå ett belopp, beräknat med tillämpning

av den närmast med tanke på fall av enbart egendomsskada konstruerade

reduktionsregeln, medför emellertid att, oaktat tillägget beräknas i enlighet

med konventionen, en sänkning av ansvarighetsgränsen i förhållande

till konventionen inträder även i fall då personskada uppkommit. Kommittén

anför ett par exempel för att belysa förslagets verkningar beträffande

småfartygen.

För ett fartyg i storleksgrupp högst 150 ton föreligger, i fall då endast

egendomsskada uppkommit, en ansvarighetsgräns om 150 000 francs

(51 474 kronor). Om personskada — enbart eller i förening med egendomsskada

— har uppstått, höjes den sålunda angivna ansvarighetsgränsen

med det för personskada stadgade tillägget 630 000 francs (216 190

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

kronor 80 öre) till 780 000 francs (267 664 kronor 80 öre). En tillämpning

av artikel 3 (5) i konventionen, utan den i förslaget upptagna reduk”

tionsregeln, skulle ha medfört en ansvarighetsgräns i fall av allenast egendomsskada

om 300 000 francs (102 948 kronor) och i fall av personskada

om 930 000 francs (319 138 kronor 80 öre). Förslaget innebär sålunda att

i förhållande till konventionen ansvarigheten minskas för enbart egendomsskada

med (102 948 — 51 474 =) 51 474 kronor eller 50 procent och

i fall av personskada med (319 138:80 — 267 664:80 =) 51 474 kronor

eller ungefär 16,1 procent.

För ett fartyg 0111 ^00 ton ligger enligt förslaget ansvarighetsgränsen

beträffande allenast egendomsskada vid 200 000 francs (68 632 kronor)

och beträffande personskada — enbart eller i förening med egendomsskada

— vid 830 000 francs (förutnämnda belopp om 200 000 francs + det

för personskada stadgade tillägget 630 000 francs) = 284 822 kronor 80 öre.

Motsvarande siffror enligt konventionens reglering för småfartygen skulle,

om ej förslagets reduktionsregel upptoges, utgöra vid allenast egendomsskada

300 000 francs (102 948 kronor) och, i fall av personskada, sagda

belopp ökat med tillägget 630 000 francs eller tillhopa 930 000 francs

(319 138 kronor 80 öre). Minskningen i jämförelse med konventionen uppgår

i fall av enbart egendomsskada till (102 948 — 68 632 =) 34 316 kronor

eller 33,33 procent och i fall av personskada till (319 138:80 —

284 822: 80 =) 34 316 kronor eller omkring 10,8 procent.

Ett fartyg om 250 ton får enligt förslaget eu ansvarighetsgräns, som i

fall av endast egendomsskada uppgår till 250 000 francs (85 790 kronor)

och i fall av personskada — enbart eller i förening med egendomsskada —

till 880 000 francs (förutnämnda belopp om 250 000 francs -j- det för personskada

stadgade tillägget 630 000 francs) = 301 980 kronor 80 öre. Enligt

konventionens reglering för småfartygen skulle, om förslagets reduktionsregel

ej funnes, motsvarande siffror utgöra vid enbart egendomsskada

300 000 francs (102 948 kronor) och, i fall av personskada, sagda belopp

okat med tillägget 630 000 francs eller tillhopa 930 000 francs (319 138

kronor 80 öre). Minskningen av ansvarigheten, jämfört med konventionen,

blir vid enbart egendomsskada (102 948 — 85 790 =) 17 158 kronor

eller ungefär 16,7 procent och i fall av personskada (319 138:80 _

301 980: 80 =) 17 158 kronor eller c:a 5,4 procent.

Enligt kommittén visar de anförda exemplen, att sänkningen av förslagets

ansvarighetsgräns i förhållande till konventionens ansvarighetsgräns

enligt artikel 3 (5), räknat i absoluta tal, för varje särskilt fartyg blir

lika stor, vare sig allenast egendomsskada föreligger eller fråga är om

personskada, enbart eller i förening med egendomsskada. Procentuellt

sett blir i fall av personskada sänkningen betydligt mindre än då endast

egendomsskada uppkommit och överstiger aldrig 16,1 procent; i fall av

enbart egendomsskada kan sänkningen uppgå till högst 50 procent. Detta

sammanhänger med att enligt förslaget, liksom enligt artikel 3 (5) i konventionen,

tillägget för personskada konstant beräknas på grundval av

cn antagen dräktighet om 300 ton och alltid är mer än dubbelt så stort

som det belopp, vilket utgör ansvarighetsgränsen vid enbart egendomsskada

och vilket lägges i botten vid beräknandet av ansvarighetsgränsen

i fall av personskada.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:Is proposition nr 35 år 106b

Kommittén påpekar, att skillnaden mellan törslagets och konventionens

ansvarighetsgränser såväl absolut som procentuellt sett är störst for fartygen

om högst 150 ton. Inom denna grupp är skillnaden oföränderlig,

oavsett tontalet. Därefter avtager den med stigande dräktighet för att helt

upphöra vid trehundratonsgränsen.

Vidare framhåller kommittén, att den minskning av ansvarigheten för

personskada, som förslaget i jämförelse med konventionen innebär för

fartyg under 300 ton, för det fall att såväl personskada som egendomsskada

uppstått, får betydelse endast om det med konventionen överensstämmande

tillägget 630 000 francs icke förslår till personskadeborgenärernas

förnöjande. Skulle endast personskador föreligga, utan att samtidigt

skada å egendom uppkommit, medför förslaget i förhållande till

konventionen en minskning av ansvarigheten för personskadorna, oaktat

det särskilda, för personskador avsedda beloppet 630 000 francs bibehållits

oförändrat enligt konventionens regler.

Kommittén anför sammanfattningsvis att förslaget för småfartygens

vidkommande innebär en lägsta ansvarighetsgräns om 51 474 kronor for

egendomsskada och 267 664 kronor 80 öre för personskada. En dylik ansvarighet

kan stundom förefalla betungande för fartygsägaren. Inom kommittén

har framförts tanken att i lagstiftningen borde införas en regel

enligt vilken ansvarighetsgränsen, om i visst fall synnerliga skäl föranleder

därtill, skulle kunna av domstol nedsättas under det legala minimibeloppet.

Kommittén anser det emellertid angeläget, att lagstiftningen i

förevarande avseende intager en sträng ståndpunkt. Det bör enligt kommittén

ankomma på fartygsägaren att skaffa sig försäkring som täcker ansvarighetsbeloppen.

Kommittén påpekar att både 1924 års och 1957 års konventioner tar sikte

på fartyg som användes i öppen sjö och att möjlighet föreligger

att jämställa fartyg som användes i inre farvatten med fartyg som

användes i öppen sjö. Kommittén erinrar om att det vid 1928 års lagstiftning

ansågs, att den svenska lagen icke borde göra åtskillnad mellan

dessa fartygskategorier, och anser att samma ståndpunkt bör intagas nu.

Beträffande krigsfartyg och andra sådana statens fartyg, som är

avsedda uteslutande för offentligt ändamal, påpekar kommittén, att i

1924 års konvention uttryckligen undantagits dessa kategorier av fartyg,

medan såväl sjölagen som 1957 års konvention lämnat frågan öppen. Kommittén

anser sig heller icke böra framlägga förslag i ämnet.

Kommittén erinrar om att när det gäller skada å hamnanläggninga

r och liknande anordningar samt skyldigheten att avlägsna förolyckat

fartyg fördragsslutande stat har möjlighet att utesluta till
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

lämpning av konventionens bestämmelser om ansvarighetsbegränsning

men anser inte att denna möjlighet bör utnyttjas utan förordar att begränsningsrätt

liksom hittills medgives i förevarande avseenden. Kommittén påpekar,

att de bestämmelser som föreslås härutinnan blir tillämpliga icke

blott på svenska utan även på utländska fartyg, beträffande vilka begränsning

åberopas inför svensk myndighet. När det gäller främmande stat, som

icke bereder svenska fartyg förmånen av en motsvarande begränsningsrätt,

hänvisar kommittén till den förut nämnda möjligheten för Kungl.

Maj :t att förordna, att i stället för bestämmelserna i sjölagens begränsningskapitel

andra regler skall tillämpas här i riket i fråga om fartyg hemmahörande

i den staten. En förutsättning för dylikt förordnande är att vårt

land gör förbehåll enligt 2 (a) i signaturprotokollet.

Beträffande konventionens bestämmelse (artikel 1 (4) (b)), enligt vilken

åt varje konventionsstats lagstiftning överlåtes att, i det fall då sagda

lagstiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och anställda

ombord, jämväl avgöra i vad mån en skada som förorsakats en

anställd skall vara underkastad begränsningsrätt, framhåller kommittén

att syftet främst är att inom konventionsstaternas krets åt de anställda

säkra de förmåner, som lagstiftningen i en rad länder berett dem i händelse

av olycksfall i arbetet. Å andra sidan medför den också skyldighet

för konventionsstat att åt redare i annan konventionsstat, vars lagstiftning

reglerar tjänsteavtalet, medgiva den ansvarsbegränsning vartill han

enligt det egna landets lagstiftning är berättigad.

Kommittén anför vidare:

Enligt svensk internationell privaträtt torde frågan, vilket lands lag

som reglerar tjänsteavtalet, få avgöras efter en värdering av de moment

som ger avtalet anknytning till olika länder (den s. k. individualiserande

metoden). Det är sålunda icke otänkbart att en person, som är anställd ombord

på svenskt fartyg, anses vara i avseende å sitt tjänsteavtal underkastad

utländsk lagstiftning, och att en person, anställd å fartyg tillhörigt

konventionsstat, bedömes i förevarande hänseende lyda under lagstiftningen

i en icke-konventionsstat.

Jämlikt 254 § 1 sjölagen är ersättning för skada å befälhavaren, någon

av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, underkastad

begränsning. Däremot stadgas i 254 § andra stycket att begränsningen

ej gäller förpliktelse som grundar sig på tjänsteavtal med

besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Sistnämnda bestämmelse,

som närmast avser löneförmåner och annan dylik gottgörelse

på grund av anställning å fartyget, har i praktiken erhållit en alltmer

vidsträckt tolkning, så att den kommit att omfatta även sådan skada som

avses i 254 § 1 sjölagen. Enligt sjölagskommitténs mening talar vägande

sociala skäl för att ansvarighet som avses i artikel 1 (4) (b) undantages

från den svenska begränsningslagstiftningens område så långt konventionen

det medgiver.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén eu bestämmelse

enligt vilken rätten till ansvarsbegränsning ej gäller ansvarighet på grund

av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller

lots eller någon hos redaren anställd person, då han befinner sig ombord

eller utför arbete i fartygets tjänst. Vidare föreslår kommittén ett undantag

från den förut nämnda principen om lex fori, av innehåll, att frågan

om ansvarighet för fordran som nu sagts skall avgöras efter den lag, som

gäller för tjänsteavtalet, såframt fartyget hör hemma i främmande stat

och tjänsteavtalet regleras av lagen i stat ansluten till 1957 års konvention.

Kommittén framhåller, att det förra stadgandet blir tillämpligt i

fråga om svenska fartyg samt i övrigt för det fall, att svensk lag eller

lagen i ett icke-konventionsland äger tillämpning på tjänsteavtalet, och

att det senare stadgandet tar sikte på det fall att fartyget hör hemma i

främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i ett konventionsland.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén upprättat förslag

till lag om ändring i sjölagen in. m. Förslaget jämte motsvarande danska,

finska och norska kommittéförslag torde få biläggas detta protokoll (Bilaga

C).

Remissyttrandena

Kommittéförslaget har i huvudsak godtagits av remissorganen. I olika avseenden

framföres emellertid erinringar mot detaljer i förslaget.

Förslaget om ratificering av 1957 års Brysselkonvention tillstyrkes

eller lämnas utan erinran av remissorganen. Från vissa håll anföres

emellertid vissa kritiska synpunkter.

Sålunda framhåller lagberedningen, att det i våra dagar är föga motiverat,

att sjöfartsnäringen privilegieras genom begränsning av redareansvaret.

Sjöfarten framstår icke längre som en exceptionellt riskfylld verksamhet,

och genom försäkringsväsendets utveckling finns goda möjligheter

att skydda sig genom försäkring. Redarens ansvar torde också tidigare

ha ansetts strängare än andra företagares. Redaren svarar nämligen

även för skada till följd av underlydandes fel eller försummelse. Med tiden

har emellertid sådant ansvar kommit att gälla också på andra områden,

även om fullt principalansvar ännu ej finns hos oss. Det förekommer även,

att företagare svarar strikt, d. v. s. oberoende av om fel eller försummelse

kan påvisas hos ledningen eller någon underlydande. Någon motsvarighet

till reglerna om redareansvarets begränsning finns emellertid icke på andra

områden. Det synes på tiden, att även sjöfartsnäringen får bära sina

kostnader i form av försäkringsavgifter eller på annat sätt. I avbidan på

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

avskaffandet av redareansvarets begränsning bör eftersträvas att så långt

möjligt mildra de stötande konsekvenserna därav. I anslutning härtill

framhåller lagberedningen, att konventionen i flera hänseenden innefattar

en mindre långtgående ansvarsbegränsning än som medgives av vår nu

gällande sjölag. Konventionen är därför ett steg i rätt riktning. Då vårt

land svårligen kan ställa sig utanför konventionen, tillstyrker lagberedningen,

att konventionen ratificeras och lagstiftning genomföres i enlighet

med konventionens principer.

Även i den förut nämnda av Näringslivets trafikdelegation upprättade

promemorian ifrågasättes, om motiven för redarens rätt till ansvarighetsbegränsning

i dagens läge och med den tekniska utveckling som skett av

navigerings- och telehjälpmedlen längre har någon större bärkraft. I promemorian

anföres vidare:

Inom svensk skadeståndsrätt liksom inom motsvarande rättsområden

i de andra nordiska länderna och världen i övrigt med rättssystem efter

europeiska förebilder gäller den principen, att en skadevållare har ett obegränsat

ansvar för de ekonomiska konsekvenserna av skadan. Inom sjörätten

har man likväl sedan lång tid tillbaka haft regler som syftat till ett

begränsat ansvar för redaren med hänsyn bl. a. till att rörelsen förr ansetts

vara av särskilt farlig natur och med tanke på svårigheten för redaren

att under resa övervaka fartyget och kontrollera befäl och besättning

in. m. Någon stark motivering kan dock numera knappast anföras för att

redaren i fråga om sitt ansvar för underlydandes fel eller försummelser

skall ställas i annan och förmånligare ställning än andra företagare som

driva annan väl så riskfylld näring. Trafikdelegationen vill dock härvid

särskilt även framhålla, att skäl kan finnas för att redarens ansvar icke

skall vara obegränsat utan bör kunna jämkas i en katastrofsituation. Man

skulle sålunda mycket väl kunna tänka sig en generell regel inom svensk

skadeståndsrätt, som lade i domstolens hand att i en katastrofsituation efter

omständigheterna jämka ett skadestånd. Sådana regler finnas exempelvis

i sjölagen och sjömanslagen för befälhavarens och besättningens

personliga ersättningsskyldighet för vållad skada. I

I likhet med lagberedningen anser emellertid trafikdelegationen, att vårt

land med hänsyn till den internationella sjöfarten bör ratificera konventionen

och inarbeta dess regler i sjölagen.

Liknande synpunkter som de av lagberedningen och Näringslivets trafikdelegation

anförda uttalas av Stockholms rådhusrätt och Skånes handelskammare.

Sjöfartsstyrelsen tillstyrker ratificering av konventionen under förutsättning

att de övriga nordiska länderna vidtar samma åtgärd. Stockholms

rådhusrätt ifrågasätter däremot, emedan konventionen redan vunnit anslutning

hos ett flertal av de stora sjöfartsnationerna, om nordisk enhet

på området skall behöva utgöra ett oeftergivligt krav för ratificering och

lagstiftning.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar, att fördelen med regler om redare
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 51

ansvarets begränsning, vilka mera allmänt än de nuvarande accepteras av

de stora sjöfarande nationerna, är uppenbar. Denna fördel måste enligt

hovrätten köpas till priset av att åtskilligt i konventionen från speciellt

svensk synpunkt kan le sig mindre önskvärt.

Sveriges advokatsamfund har i stort sett intet att invända mot innehållet

i konventionen, som enligt advokatsamfundet på vissa punkter har betydande

praktiska fördelar. Sålunda framhåller advokatsamfundet, att

slopandet av fartygsvärderegeln innebär, att man i fortsättningen undgår

besvärliga tvister rörande bestämmandet av fartygets värde. Om — såsom

föreslagits — endast tonnageregeln lägges till grund vid beräkningen av begränsningssumman,

kommer tvister om fastställandet av denna att förekomma

i betydligt mindre omfattning än vad som nu är fallet. Vidare innebär

konventionens regel att bestämma begränsningsbeloppen i så kallade

Poincaré-francs eu avgjord förbättring i förhållande till nu gällande regler,

som innebär att begränsning sker omväxlande i guldkronor och papperskronor.

Beträffande principen att konventionsstaterna skall tillämpa lex fori och

bestämmelsen i artikel 7 att fördragsslutande stat har rätt att utesluta

icke-fördragsslutande stat från de förmåner som tillförsäkrats genom konventionen

anför advokatsamfundet emellertid en avvikande mening. Advokatsamfundet

anser det synnerligen olämpligt att försöka skapa internationell

enhetlighet genom att i konventionen intaga bestämmelser om lex fori,

särskilt som denna regel icke står i samklang med modern rättsuppfattning

på den internationella privaträttens område. För närvarande torde sålunda

ett flertal länder tillämpa flaggans lag för att bestämma redareansvarets

begränsning. Advokatsamfundet framhåller, att den moderna sjölagstiftningen

i Italien (Codice della navigazione den 30 mars 1942) föreskrivit

flaggans lag för begränsningen av redareansvaret och att Norges hpyesterett

valt flaggans lag med åsidosättande av lex loci (ND 1958: 1). För svensk

rätts vidkommande hänvisar advokatsamfundet till att Stockholms rådhusrätt

tillämpat flaggans lag för redareansvarets begränsning, när det gällde

en kollision på internationellt vatten (ND 1958: 445).

Efter en helhetsbedömning av konventionens innehåll samt med hänsyn

till det stora värdet av en internationell unifiering på detta rättsområde uttalar

dock advokatsamfundet som sin bestämda uppfattning, att konventionen

snarast bör ratificeras av Sverige och att konventionens regler bör

läggas till grund för lagstiftning i samarbete med de övriga nordiska länderna.

Advokatsamfundet påpekar vidare, att kommittén med stöd av artikel 7

andra stycket i konventionen föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga förordna

att andra regler skall tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande i ickekonventionsstater,

medan däremot kommittén icke föreslagit att man i själva

lagtexten redan nu inför en ömsesidighetsregel. Advokatsamfundet hän
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

visar till att i nuvarande 255 § genom lagändring den 27 februari 1953 intagits

en ömsesidighetsregel av innebörd att guldvärdeberäkning ej skall ske,

med mindre detta följer av fördrag med den främmande staten och denna

genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare.

Advokatsamfundet anser att samma skäl, som år 1953 motiverade införandet

av nämnda ömsesidighetsregel, nu talar för att man i lagtexten bestämmer

att de nya lagregler som föranledes av konventionen icke skall gälla

i förhållande till fordringsägare, som tillhör främmande stater, vilka icke

genomfört motsvarande förmåner för svenska fordringsägare.

Vad därefter beträffar de frågor, vilkas reglering i konventionen överlämnats

åt den nationella rätten, har i olika avseenden delade meningar framkommit

under remissbehandlingen. Detta gäller framför allt frågan om begränsningsreglerna

beträffande småfartygen.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund, med vilket övriga fiskareorganisationer

instämmer, framhåller att i gruppen fartyg under 300 ton praktiskt

taget alla fiskefartyg återfinnes samt att fiskefartygens redare representerar

en mindre ekonomisk bärkraft i jämförelse med redarna för de

större fartygen. De förhöjda ansvarsbeloppen kommer därför enligt förbundet

att medföra vissa ekonomiska påfrestningar för det svenska fiskets utövare.

Förbundet anför emellertid följande.

Av sociala skäl vill vi icke motsätta oss den kraftigt förhöjda gränsen i

fråga om personskador. Möjlighet synes föreligga att till överkomliga premier

arrangera en effektiv ansvarighetsförsäkring för personskada för de

svenska fiskefartygen. Vi är däremot tveksamma beträffande 150 tonsgränsen

för egendomsskada. Vissa skäl kan tala för en lägre gräns. Vi är emellertid

fullt på det klara med att en rätt för småfartyg att begränsa efter

verkligt tonnage kan ge upphov till stötande resultat. Med hänsyn härtill

och då vi ej önskar bryta den nordiska rättsenheten, kan vi för vår del godkänna

150 tonsgränsen. Vi vill särskilt framhålla att vi vid vårt ställningstagande

i denna del har tagit stor hänsyn till att det norska fiskets organisationer

och assuradörer godkänt den norska kommitténs regler av motsvarande

innehåll samt att de ömsesidiga sjöförsäkringsbolag på den svenska

västkusten där huvudparten av västkustens fiskefartyg är försäkrade, för

sin del vid ett sammanträde i Göteborg den 23 oktober 1961 beslutat godtaga

kommitténs förslag till nya ansvarsbelopp. Det kan här tillfogas att

kaskoförsäkringsvillkoren för fiskefartygen kommer att överses i belysning

av kommittéförslaget.

En annan mening uttalas av hovrätten för Västra Sverige, som framhåller,

att den lindring i jämförelse med konventionens regel som föreslagits

beträffande småfartygens ansvarighet berör icke blott nyttosjöfarten utan

även praktiskt taget all nöjesfart. Hovrätten anser inte, att några övertygande

rättspolitiska grunder kan anföras för en så långtgående ansvarsbegränsning

som den föreslagna, och påpekar att begränsningsbeloppet vid egendomsskada

i svenskt mynt uppgår till något över 100 000 kronor, om 300-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 dr lHG''t 515

lonsgränsen lagges till grund, och till något över 50 000 kronor, om 150- tonsgränsen lågges till grund. Hovrätten anför vidare:

I varje fall det senare beloppet förefaller helt otillräckligt med tanke på

de stora skador som racerbåtar och liknande nöjesfarkoster kan åstadkomma.

För ägare till sådana farkoster skulle väl eu ansvarighet som båtägare

summamässigt jämförbar med den invanda ansvarigheten som bilägare förefalla

tämligen naturlig. Några svårigheter att lösa ansvarsproblemen försäkringsvägen

kan inte heller antas föreligga. När kommittén ändå velat

begagna möjligheten att gynna småfartygen mera än konventionen gör, torde

detta bottna i hänsyn till den yrkesmässiga småsjöfarten, särskilt fisket.

Att konventionen och även den föreslagna lagtexten hela tiden har den yrkesmässiga

sjöfarten i sikte framgår av flera bestämmelser. Särskilt må

erinras om 261 § första st., enligt vilket redarens förmån av begränsningen

utsträckes till fartygets ägare eller befraktare eller den som i redares ställe

handhar fartygets drift. Tillämpad på nöjesfarkoster kan denna regel tydligen

medföra ett alltför gynnsamt läge. Exempelvis kan den som kör en

lånad plastracer tänkas få begränsa sitt ansvar så snävt som här är i fråga.

Bestämmelsen förefaller därför godtagbar blott när den tillämpas på kommersiell

sjöfart.

Hovrätten ifrågasätter emellertid, om det finns skäl att ens beträffande

den yrkesmässiga sjöfarten underskrida konventionens 300-tonsgräns. Visserligen

saknar måhända vissa för fiskebåtar alltjämt begagnade försäkringsformer

tillräcklig ekonomisk bärkraft för det högre ansvaret men detta

förhållande kan knappast betraktas som ett övertygande rättspolitiskt skäl

för att gå längre i fråga om lättnader än konventionens — i jämförelse med

vad som gäller trafiken på land — synnerligen gynnsamma regler. Det torde

inte stöta på svårigheter att finna försäkringsformer som kan ge det erforderliga

skyddet. Hovrätten förordar därför, att konventionens minimigräns

om 300 ton bibehålies utan undantag.

Sjöassuradörerncis förening, med vilken Försäkringsbolagens riksförbund

instämmer, anser kommitténs motivering till den föreslagna regeln för småtonnaget

föga övertygande och framhåller, att hänsyn i första hand bör tagas

till den skadelidande och ej endast till skadevållaren. Föreningen påpekar,

att fartygsägarna — liksom bilägarna, vilka också har varierande ekonomisk

bärkraft — har möjlighet att till rimlig kostnad erhålla en ansvarighetsförsäkring.

Om det emellertid i frågans nuvarande skede icke finns

möjlighet att nå nordisk enighet om 300-tonsgräns även för egendomsskada,

är föreningen beredd att acceptera det föreliggande förslaget.

Lagberedningen uttalar, att man inte utan tvingande skäl bör gå utöver

konventionen och medge rätt till ansvarsbegränsning i andra fall eller till

lägre belopp än som är obligatoriskt enligt konventionen. Lagberedningen

förordar alt ansvaret även för egendomsskador alltid bestäms efter en antagen

dräktighet av minst 300 ton. Förslaget om en lägre ansvarsgräns torde

enligt lagberedningen ha föranletts av att det mindre tonnaget ofta är försäkrat

i ömsesidiga försäkringsbolag med ringa bärkraft. Möjlighet torde

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

emellertid finnas, att dessa bolag skyddar sig genom återförsäkring, och den

premiehöjning som föranleds av att begränsningsbeloppet höjs kan förmodas

vara blygsam.

I samma riktning uttalar sig Näringslivets trafikdelegation och Stockholms

rådhusrätt. Rådhusrätten erinrar om att det i olika sammanhang har

dryftats, huruvida den skadegörandes ekonomiska ställning hör beaktas vid

bestämmandet av ett skadestånds storlek samt att sjölagskommittén diskuterat,

att i lagstiftningen införa en regel, enligt vilken ansvarighetsgränsen,

om synnerliga skäl föranleder därtill, skulle kunna av domstol nedsättas under

det legala minimibeloppet. Rådhusrätten ansluter sig till kommitténs uttalande,

att det är angeläget att lagstiftningen i detta avseende intar en

sträng ståndpunkt och att det bör ankomma på fartygsägaren att skaffa sig

försäkring, som täcker ansvarighetsbeloppet, men finner i konsekvens härmed

än mindre skäl föreligga för den föreslagna särskilda reduktionsregeln.

I varje fall anser rådhusrätten att utvägar bör prövas, varigenom nöjesbåtar

uteslutes från begränsningsrätt.

Sveriges advokatsamfund anser icke, att det föreligger några som helst

rättspolitiska skäl, varför ansvarsbegränsning skall få åtnjutas av nöjesfarkoster,

och föreslår att dessa icke skall omfattas av ansvarsbegränsningen.

Svenska hamnförbundet finner de för småfartygen föreslagna begränsningsreglerna

mindre tillfredsställande ur hamnarnas synpunkt.

Sjöfartsstyrelsen är icke övertygad om att ansvarigheten för småbåtar bör

vara begränsad. De motiv, som en gång uppställts för införandet av begreppet

redareansvarets begränsning, kan enligt styrelsen icke med någon större

styrka göras gällande vid den nu snabbt expanderande nöjesbåtstrafiken,

som endast undantagsvis har karaktären av näringsfång och där i stället

rekreations-, nöjes- och sportmomenten dominerar. Mot redareintresset står

här ett icke negligerbart intresse från tredje man att utan inskränkning erhålla

full ersättning för uppkommande skador. Sjöfartsstyrelsen skulle med

hänsyn härtill närmast vara benägen att förorda att nöjesbåtarna undantoges

från ansvarighetsbegränsningen. Betydande praktiska svårigheter uppkommer

emellertid vid försök att avgränsa olika kategorier småbåtar från

varandra. Med hänsyn bl. a. härtill vill styrelsen icke motsätta sig att ansvarigheten

i fråga om mindre fartyg bestämmes på det sätt som sjölagskommittén

föreslagit.

Sjösportens organisationer tillstyrker kommittéförslaget angående småbåtarnas

ansvarighet; dock anser Sveriges motorbåtsunion att ansvaret för

egendomsskador bör bestämmas efter en antagen dräktighet av 50 ton i stället

för 150 ton.

Flera remissorgan ifrågasätter införandet av någon form av obligatorisk

försäkring för småfartyg. Sålunda uttalar lagberedningen, att

även om begränsningsbeloppet höjs såsom beredningen föreslagit starka

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kurigl. Maj.ts proposition nr 35 år 11)64

betänkligheter ändock kvarstår mot de förmånligare ansvarsreglerna. Beredningen

tänker särskilt på s. k. sjöbussar — fartyg med ringa dräktighet

som tar ett stort antal passagerare —- färjor och snabbgående nöjesbåtar.

1 den mån ansvaret får begränsas blir begränsningsbeloppet lågt. Vare sig

rätt till ansvarsbegränsning inträder eller ej, gäller vidare, att det kan vara

svårt eller omöjligt för den skadelidande att utfå ersättning för skadan. Fartyget

har i de angivna fallen icke så stort värde, allra minst efter en allvarlig

skada. En jämförelse med motorfordonstrafiken och lufttrafiken ligger

här nära till hands. Det verkar enligt lagberedningen besynnerligt, att resande

är skyddade t. ex. under färd till och från en färja men under färjturen

är underkastade sjölagens hårda ansvarsbegränsning. Lagberedningen

anser därför starka skäl tala för att man inför någon form av obligatorisk

försäkring. Vid bestämmandet av minsta försäkringsbelopp behöver man

därvid icke vara bunden av konventionens begränsningsregler. Lagberedningen

förordar, att beloppet bestämmes så att man om möjligt får ett skydd

motsvarande vad som gäller för motorfordonstrafiken. En sådan ordning

lär redan tillämpas av Göteborgs stad för stadens färjor. Hur försäkringsplikten

bör utformas i detalj och om den bör omfatta alla fartyg eller blott

vissa kategorier, kräver närmare utredning. Enligt lagberedningen bör hinder

icke möta mot att låta försäkringsplikten omfatta även större fartyg. I

stor utsträckning torde de redan för närvarande vara ansvarsförsäkrade.

Den förordade försäkringen bör emellertid, för att skyddet skall uppnås, gå

utöver ramen för ansvarsförsäkring. För dem som håller sig med nöjesbåtar

torde enligt lagberedningen premien för en tillfredsställande försäkring

vara föga kännbar.

Även andra remissorgan tar upp frågan om obligatorisk försäkring för

vissa båtar. Sålunda uttalar sjöfartsstyrelsen, att det kan bli aktuellt att införa

en försäkringsplikt för vissa nöjesbåtar liksom för motorfordon och

i samband därmed obligatorisk registrering av dessa båtar samt någon form

av obligatoriskt förarbevis. Svenska hamnförbundet framhåller, att även små

fartyg kan vålla hamnarna betydande skador och att en allmän försäkringsplikt

i varje fall beträffande smärre fartyg skulle innebära ett väsentligt

ökat skydd för hamnarna, även om en dylik försäkringsplikt av praktiska

skäl måste begränsas till fartyg, vilka enligt 2 § sjölagen skall vara registrerade.

Svenska seglar förbundet uttalar förhoppningen, att frågan om obligatoriskt

försäkringsskydd för båtar så snart som möjligt blir föremål för utredning.

I

I anslutning till frågan om begränsningsrätt för småtonnaget diskuterar

ett par remissorgan, huruvida begränsningsreglerna över huvud taget skall

gälla för fartyg som användes i inre farvatten. Sålunda

erinrar Stockholms rådhusrätt om att man redan vid införlivandet med

svensk rätt av 1924 års ansvarsbegränsningskonvention övervägde att ordna

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

den rent interna lagstiftningen oberoende av reglerna i denna konvention

samt att göra skillnad mellan fartyg, som användes i öppen sjö, och fartyg,

som navigeras i de inre farvattnen, men att man då stannade vid att icke

använda sig av denna möjlighet med hänsyn till önskvärdheten av fasta och

enhetliga regler. När nu sjölagskommittén intager samma ståndpunkt vill

rådhusrätten dock för sin del ifrågasätta, huruvida verkligen alltjämt den

tanken bör avvisas att från lagstiftningens tillämpningsområde undantaga

fartyg, som användes i inre farvatten. Rådhusrätten uttalar, att även med de

nu föreslagna höjda ansvarighetsbeloppen begränsningsreglerna innefattar

risker för obilliga och egendomliga resultat, samt ifrågasätter i likhet med

lagberedningen, varför exempelvis ett skadestånd, som härrör från trafik

med landsvägsfärjor, skall begränsas, då skadestånd, som hänför sig till

färd till eller från färja, skall utgå helt.

Lagberedningen förordar, att begränsningsreglerna inte görs tillämpliga

på andra fartyg än sådana som enligt sin konstruktion är avsedda och lämpade

för fart i öppen sjö.

Sistnämnda två remissorgan behandlar även frågan om begränsningsrätt

beträffande krigsfartyg. Lagberedningen påpekar, att varken konventionen

eller lagen särskilt nämner krigsfartyg. Med hänsyn till hittillsvarande

praxis torde man enligt lagberedningen kunna antaga, att om ej förbehåll

görs, rätt till ansvarsbegränsning kommer att anses föreligga även

för sådana fartyg, trots att krigsfartygen ej har med sjöfartsnäringen att

göra. Tveksamt är dock, om detta gäller även skottskador och andra skador

som härrör från krigsfartygets särskilda beskaffenhet. I sak är det naturligtvis

ovidkommande, om t. ex. ett skadebringande skott avlossas från ett

fartyg eller från land. Lagberedningen finner det otillfredsställande, att kronan

skall kunna begränsa sitt ansvar för skada, som orsakats av krigsfartyg,

vare sig det är fråga om skottskador eller andra skador.

Samma uppfattning uttalas av Stockholms rådhusrätt, som erinrar om att

enligt rättspraxis begränsningsrätt föreligger även för krigsfartyg och andra

sådana statens fartyg, som är avsedda att användas uteslutande för offentliga

ändamål. Det ter sig enligt rådhusrättens mening otillfredsställande,

att staten i sin offentliga verksamhet gentemot medborgarna icke skall vara

ansvarig för hela den ekonomiska skada, som kan härröra från sagda

verksamhet. Beaktas bör enligt rådhusrätten också att krigsfartygens förhållandevis

ringa nettotonnage för deras del medför exceptionellt låga begränsningsbelopp.

Önskvärdheten av enhetlighet och den synpunkten att

konventionens regler innebär ett betydande framsteg i fråga om enkelhet

och reda, finner rådhusrätten vara skäl som icke väger tyngre än skälen

mot begränsningsrätt, i allt fall såvitt gäller krigsfartyg och andra fartyg

för uteslutande offentliga ändamål. I enlighet härmed föreslår rådhusrätten,

att bestämmelser härutinnan upptages i lagförslaget.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kangl. Maj. ts proposition nr .‘15 ur WtU

Svenska hamnförbundet erinrar om att enligt signaturprotokollet till konventionen

fördragsslutandc stat medgives rätt att utesluta tillämpning av

artikel (1) (c), vilken innefattar begränsningsregler beträffande skada på

hamnanläggningar och skyldighet att avlägsna förolyckat

fartyg, men att denna icke begagnats i kommittéförslaget. Hamnförbundet

anför:

Detta spörsmål dryftades vid förhandlingar mellan deltagare från de nordiska

länderna, varvid förslag framfördes att eventuellt utesluta skador å

hamnanläggningar från begränsningsreglerna. Härom kunde enighet emellertid

icke uppnås. Den danska kommittén ansåg det sålunda olyckligt att

genom sådant uteslutande bryta den internationella rättsenhet, som konventionen

strävade till. Härutöver anfördes, att det måhända kunde få skadliga

verkningar för danska företagareintressen m. m. därest på detta område

strängare ersättningsregler uppehölles än som normalt komme att gälla

för de länder, som stodo utanför konventionen. Den svenska sjölagskommittén

har sannolikt på enahanda grunder ansett det vara av vikt, att förevarande

begränsningsrätt, liksom hittills, medgives redare. Begränsningsrätten

avser »ersättning för skada, som av ett fartyg orsakats å hamnars,

bassängers och segelbara vattenvägars konstanläggningar».

I syfte att utröna verkningarna av nuvarande begränsning i redareansvaret

för här ifrågavarande skador har hamnförbundet från trettioen svenska

hamnar inhämtat uppgifter avseende förhållandena under de senaste tio

åren. Härav framgår, att gällande begränsning för tjugosju av hamnarna

icke medfört någon ekonomisk olägenhet under omförmäld tidsperiod, att

för två hamnar sådana skador inträffat att risk för ekonomisk förlust förelegat

samt att likaledes två hamnar drabbats av direkt förlust till ett sammanlagt

belopp av runt 54 000 kronor. I de två fall, då risk för förlust förefunnits,

har i det närmaste full ersättning för reparationskostnader erhållits.

Frånsett resultatet av nyss nämnda undersökning torde emellertid böra

framhållas, att begränsningsregler i hithörande hänseende icke te sig gynnsamma

för hamnarna med hänsyn till de höga belopp, till vilka skador på

hamnanläggningar av olika slag kunna komma att uppgå. Förslaget förutsätter,

att skadelidanden — hamnen — och icke skadevållaren — redaren

— genom försäkring får gardera sig mot skador av här förevarande slag.

Detta torde icke överensstämma med allmänna skadestånds- och försäkringsprinciper.

Redareansvarets begränsning avser jämväl »ersättning på grund av laglig

förpliktelse att avlägsna sjunket, strandat eller övergivet fartyg eller

egendom ombord på sådant fartyg». Med hänsyn till de svåra avbräck, som

kunna åsamkas hamnarna, då fartyg strandar eller sjunker i hamninfarter

och de mycket betydande kostnader, som härvid kunna uppkomma,

kan begränsning av redareansvaret härvidlag icke anses tillfredsställande.

Även lagberedningen uttalar tveksamhet, om tillräcklig anledning finns

att medge rätt till ansvarsbegränsning i dessa fall. I

I fråga om rätt att åberopa ansvarsbegränsning gentemot

anställda ombord uttalar hovrätten för Västra Sverige en mot kom
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

mittén avvikande mening. Hovrätten erinrar om att frihet har lämnats åt

de fördragsslutande staterna att välja, huruvida ansvarsbegränsningen skall

gälla även gentemot den egna besättningen och andra anställda ombord

eller arbetande i fartygets tjänst. Hovrätten ifrågasätter, om det är en

rättspolitiskt lycklig lösning att undantaga denna krets av skadelidande

från redarens rätt till ansvarsbegränsning. När man väl har accepterat

principen att redaren skall få begränsa sitt ansvar, synes det hovrätten mest

ändamålsenligt, att begränsningen får gälla även i förhållande till de egna

anställda. De av kommittén anförda sociala skälen synes snarare böra tillgodoses

genom ett tillfredsställande försäkringsskydd åt de anställda.

Samma uppfattning uttalas av Sveriges advokatsamfund, som anför:

Om man nu i svensk rätt betager redaren hans begränsningsrätt gentemot

befälhavaren, medlem av besättningen, lots eller annan hos redaren

anställd person, på sätt sjölagskommittén föreslagit genom 254 § andra

stycket, skulle betydande svårigheter kunna uppstå för den svenske redaren.

Med sjölagskommitténs förslag skulle t. ex. vid en fartygskollision,

varigenom besättningen skadas, denna kunna få ett betydande ekonomiskt

intresse av att vända sig mot den egna redaren och icke mot den främmande

redaren, som ju fortfarande skulle ha möjlighet att begränsa sitt ansvar för

skador, som vållats besättningen på ett främmande fartyg. Om vid en fartygskollision

personskador skulle drabba besättningen på båda fartygen och

båda fartygsägarna skulle sakna möjlighet att begränsa sitt ansvar i förhållande

till den egna besättningen, skulle den märkliga situation uppstå att

båda parterna sannolikt skulle erhålla det bästa stödet för sin sak hos vittnen,

som åberopats av motparten vid sammanstötning mellan ett svenskt

fartyg och ett fartyg tillhörande stat, som i hithörande hänseenden icke genomfört

motsvarande bestämmelser i sin lagstiftning.

Lagberedningen föreslår, att villkoret för tillämpning av utländsk lag, att

fartyget hör hemma i främmande stat, får utgå såsom mindre väl förenligt

med konventionen. Lagberedningen anför härutinnan:

Såsom kommittén anför (s. 26) är det icke otänkbart, att en person, som

är anställd ombord på svenskt fartyg, är underkastad utländsk lagstiftning

i avseende å sitt tjänsteavtal. Det må för övrigt framhållas, att den skadelidande

icke nödvändigtvis behöver ha varit anställd ombord. Vidare måste

man räkna med möjligheten av att den anvarige är utlänning trots att fartyget

är svenskt. Det kan t. ex. röra sig om en delägare i fartyget (jfr 1 §

sjölagen), en befraktare eller en anställd. Enligt konventionen synes den

ansvarige kunna påkalla, att frågan om ansvarsbegränsning bedöms enligt

den lag som reglerar tjänsteavtalet, om detta leder till förmånligare resultat

för honom. Konventionen torde visserligen icke hindra en avvikande reglering

för rent interna svenska förhållanden, men så snart ett utländsk intresse

är inblandat lärer man vara bunden av konventionen, även om fartyget

är svenskt. Att uppställa en avvikande regel för det fall att den ansvarige

är svensk synes icke behövligt ocli kan även vålla komplikationer,

om det finns flera ansvariga.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år

59

Departementschefen

Regler som begränsar det ansvar som åvilar en fartygsredare enligt sjölagen

eller enligt allmän lag finns lios oss liksom i andra sjörättsliga system

sedan lång tid tillbaka. Dessa regler har i olika länder haft ett mycket skiftande

innehåll. Med hänsyn till sjöfartsnäringens internationella karaktär

bär det redan tidigt varit ett starkt intresse att förenhetliga de olika regelsystem

som gällt i skilda länder. Såsom framgått av den tidigare redogörelsen

har dessa strävanden resulterat i en konvention som antogs i Bryssel

1924 om begränsning av redares ansvarighet. Denna konvention har emellertid

vunnit relativt ringa anslutning och en ny konvention om begränsning

av redares ansvar har antagits i Bryssel den 10 oktober 1957.

Sverige har ratificerat 1924 års Brysselkonvention och inarbetat dess regelsystem

i 10 kap. sjölagen. Samma är förhållandet i Danmark, Finland

och Norge. Bland de mera betydande sjöfartsnationerna har förutom de nordiska

länderna endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till konventionen.

Efter samarbete med de nämnda nordiska länderna har sjölagskommittén

föreslagit, att Sverige skall ratificera 1957 års konvention, samt framlagt

förslag till de ändrade regler i sjölagen som föranledes av en anslutning till

konventionen. Motsvarande kommittéförslag har framlagts i Danmark, Finland

och Norge.

Det svenska kommittéförslaget har i vanlig ordning varit föremål för remissbehandling.

Förslaget om ratificering av 1957 års Brysselkonvention

och om därav föranledda ändringar i sjölagen har därvid tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga remissorgan.

En del remissorgan har emellertid framfört vissa kritiska synpunkter på

det berättigade i ett legalt begränsat redareansvar.

Motiveringarna för en ansvarsbegränsning har varierat starkt under skilda

tider och i olika länder. Någon ingående analys därav kan givetvis här icke

ifrågakomma men med hänsyn till frågans allmänt skadeståndsrättsliga betydelse

synes det i dagens läge, då de skadeståndsrättsliga problemen aktualiseras

alltmer i lagstiftning och offentlig debatt, icke opåkallat att med

några ord beröra motiven för det särskilda rättsinstitut som den legala ansvarsbegränsningen

för fartygsredare utgör. Härvid bortses emellertid från

de skäl av närings- eller handelspolitisk art som i vissa länder kan tänkas

motivera ett gynnande av sjöfartsnäringen eller viss gren av denna näring.

Vissa av de skäl som åberopats grundar sig på föreställningen om culparegeln

som den helt dominerande principen för skadeståndsskyldighet.

Mot bakgrunden härav har framhållits, att redarens ansvar är strängare

än andra företagares genom att han svarar även för skada till följd av

underiydandes fel eller försummelse. Denna ansvarighet har ansetts bli sä

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196 i

mycket mera betungande som redaren i motsats till flertalet andra företagare

icke har möjlighet att öva kontroll över fartyget och de anställda

ombord. Såsom bl. a. lagberedningen framhållit har emellertid ett ansvar

av samma art som redarens med tiden kommit att gälla även på andra

områden och det förekommer även att företagare svarar strikt, d. v. s.

oberoende av om fel eller försummelse kan påvisas hos ledningen eller någon

underlydande. Härtill kommer att redarens möjligheter att öva fortlöpande

kontroll över fartyget på ett genomgripande sätt har förbättrats

genom teknikens utveckling. Olikheterna i nu nämnda avseenden mellan

sjöfartsnäringens och andra företagare har sålunda i väsentlig mån utjämnats.

Det har även som ett led i diskussionen om det berättigade i ett begränsat

redareansvar tidigare anförts, att borgenärernas intresse av en oinskränkt

betalningsrätt icke skulle vara så stort, emedan dessa i praktiken

har stora svårigheter att göra sin fordringsrätt gällande i annat än det

objekt som befinner sig inom det egna jurisdiktionsområdet, d. v. s. sjöförmögenheten.

Även i detta avseende har emellertid ändrade förhållanden

inträtt, dels genom förbättrade kommunikationer, dels genom ökade möjligheter

till verkställighetsåtgärder utanför det egna landet.

Ett ofta återkommande argument för begränsning av redarens ansvar

är vidare rederirörelsens särskilt riskfyllda natur. Sålunda har i motiven

till 1891 års sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk förenad

näring som sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån

beräkna vad han riskerar. Man har inom doktrinen också anfört, att det

är ett önskemål att befria redaren från katastrofrisker som han icke rim

ligen kan täcka genom försäkring. Härvidlag bör emellertid framhållas atl

genom teknikens utveckling såväl när det gäller hjälpmedel för navigering

som i andra avseenden sjöfartsnäringen icke längre ovedersägligen

framstår som särskilt riskfylld. Den anförda synpunkten har vidare avseende

närmast på mindre rederier och i mycket liten utsträckning på våra dagars

storrederier.

Problemets tyngdpunkt synes i stället ligga på frågan hur sjöfartsnäringens

försäkringsskydd lämpligen bör anordnas. Lagberedningen har i sitt remissyttrande

härutinnan anfört, att det synes vara på tiden att även rederinäringen

får bära sina kostnader i form av försäkringsavgifter eller på annat

sätt. Beträffande detta omfattande spörsmål inskränker jag mig av naturliga

skäl till endast några kortfattade allmänna synpunkter.

Genom den legala ansvarsbegränsningen erhålles en högsta gräns för redarens

behov av försäkringsskydd och redaren besparas kostnaden av eu

till beloppet obegränsad ansvarighetsförsäkring. En av dem som främst

drabbas av ansvarsbegränsningen är lastägaren. Det har framhållits, att denne

under alla förhållanden har ett behov att genom försäkring av lasten

skydda sig för sådana förluster som inte ger upphov till någon skadestånds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 196b Cl

fordran och att det ställer sig lättare för lastägaren, som känner värdet av

det transporterade godset, att teckna försäkring för detta än för redaren,

som i varje fall icke kan förutse värdet av lasten på det fartyg, med vilket

hans eget fartyg kan kollidera. Synpunkter av detta slag, d. v. s. angående

vem som ligger närmast till att teckna försäkring, kan emellertid läggas inte

bara på sjöbefraktningen utan även på befordran till lands och i luften.

Någon motsvarighet till det system som gäller beträffande redares ansvar

finnes emellertid icke inom frakträtten i övrigt.

När det gäller försäkringsskyddet är det även i övrigt av intresse att jämföra

sjötrafiken med trafiken till lands. Därvid vill jag endast erinra om att

inom motorfordonsförsäkringen maximibeloppen utan avgiftshöjning nyligen

höjts så att ansvarigheten i praktiken blivit obegränsad. Även i andra

länder är skadelidandeskyddet inom motorfordonstrafiken bättre tillgodosett

än inom sjötrafiken.

Vad nyss anförts gäller framför allt sakskada. Beträffande personskadorna

gör sig skälen mot en ansvarighetsbegränsning ännu starkare gällande

än beträffande sakskador. Det förtjänar emellertid påpekas att den nya konventionen

i detta avseende utgör en avsevärd förbättring i förhållande till

de nu gällande reglerna genom att ansvarighetsgränserna höjes väsentligt

vid personskador.

Den av lagberedningen aktualiserade frågan, i vad mån den legala begränsningsrätten

bör eller kan ersättas med en maritim ansvarighetsförsäkring,

inrymmer såsom framgår av det sagda stora problem. Dessa — liksom

hela frågan om det berättigade i en legal ansvarsbegränsning — kan

emellertid icke lösas uteslutande med utgångspunkt från vad som ter sig

rimligt för den svenska skadeståndsrättens del. Frågan måste lösas på internationellt

plan och är avhängig bl. a. av sammansättningen av skilda länders

fartygsbestånd, sjöförsäkringens uppbyggnad i olika länder m. fl. faktorer.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag mig kunna konstatera,

att den nya konventionen innebär betydande förbättringar i förhållande

till de gällande reglerna. Sålunda har begränsningsområdet väsentligen

minskats. Redaren kan i motsats till vad som för närvarande

gäller icke längre begränsa sitt ansvar för skada, som härrör därav att ett

avtal till följd av fel eller försummelse av nautisk art icke blivit behörigen

fullgjort, förpliktelse, som grundar sig på att i konossement lämnats

oxåktiga eller ofullständiga uppgifter, bärgarlön, bidrag till gäldande

av gemensamt haveri samt förpliktelse som befälhavaren har ådragit redaren

i kraft av sin legala fullmakt. Härefter kan begränsningsområdet sägas

omfatta i huvudsak endast de centrala riskerna för sjöfarten.

Ansvarighetsgränsen bestämmes enligt gällande regler till ett belopp

motsvarande fartygets värde efter den ansvarighetsgrundande händelsen

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

med tillägg av tio procent av värdet före händelsen, den s. k. fartygsvärderegeln.

I de viktigaste begränsningsfallen äger emellertid redaren åberopa

en alternativ gräns, beräknad efter åtta engelska guldpund för ton av

fartygets dräktighet, den s. k. pundregeln. Har personskada uppstått, höjes

ansvarighetsgränsen med ytterligare åtta engelska guldpund för ton.

Detta belopp är avsett att enbart täcka personfordringar. Om det inte förslår

skall personborgenärerna erhålla betalning jämte övriga borgenärer ur

återstoden av ansvarighetsbeloppet. I sjölagen har pundbeloppen omvandlats

till kronor i guld. Detta sj^stem är såsom framgått av vad tidigare anförts

en kompromiss mellan det engelska och de kontinentala systemen.

Pundregeln har emellertid i praktiken i allmänhet givit det för redaren

förmånligaste resultatet och fartygsvärderegeln har därför fått ringa tilllämpning.

Den nya konventionen upptager ingen fartygsvärderegel utan begränsningsbeloppen

angives i visst antal Poincaré-francs för ton av fartygets

dräktighet. Det engelska systemet har sålunda givits företräde framför de

kontinentala uppfattningarna men för vårt lands vidkommande torde såsom

framgått av vad nyss anförts denna ändring i praktiken icke bli av någon

genomgripande betydelse. Å andra sidan torde, därest anslutningen —

såsom är att antaga — blir större till den nya konventionen än till den gamla,

väsentliga fördelar vinnas genom internationellt enhetligare regler.

Poincaréfrancen är icke något nationellt mynt utan tjänstgör endast som

räkneenhet. Omräkning från Poincaréfranc till nationell valuta skall göras

i varje särskilt begränsningsfall. Härigenom vinnes så långt möjligt garanti

för en gemensam och fast värdegräns.

I överensstämmelse med 1924 års konvention föreskrives skilda ansvarighetsgränser

för egendoms- och personskador. Om endast egendomsskada

föreligger, uppgår den begränsade ansvarigheten till ett belopp beräknat

efter 1 000 francs för ton av fartygets dräktighet. I fall av personskada,

enbart eller i förening med egendomsskada, beräknas den begränsade ansvarigheten

efter 3 100 francs för ton av fartygets dräktighet. Såsom tidigare

antytts innebär detta i förhållande till gällande regler en väsentlig

höjning av ansvarigheten för personskador. Enligt de nya reglerna kommer

begränsning av personfordringar icke att komma i fråga annat än vid

stora katastrofer. Detta måste av sociala skäl anses vara en betydande förtjänst

hos de nya reglerna.

Den nya konventionen medför även såsom närmare framgår i det följande

ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres

till föremål för handräckning flera gånger och i olika länder till säkerhet

för fordringar, som härrör från en och samma händelse. Detta är givetvis

ägnat att medföra ett bättre utnyttjande av fartygstonnaget.

Av vad sålunda anförts framgår, att väsentliga fördelar är att vinna vid

en anslutning till den nya begränsningskonventionens regler. Sjölagskom
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 nr 196b 63

mitténs förslag, att vårt land skall ratificera konventionen och inarbeta

dess regler i sjölagen, bär såsoin framgått vunnit anslutning från samtliga

remissorgan.

Beträffande en detalj i konventionen, nämligen principen att lex fori

skall gälla för redareansvarets begränsning, har emellertid Sveriges advokatsamfund

framhållit, att detta icke står i samklang med modern rättsuppfattning

på den internationella privaträttens område. Advokatsamfundet

har emellertid uttalat, att detta förhållande icke bör utgöra hinder för

ett accepterande av konventionens i övrigt ändamålsenliga regelsystem.

Liksom kommittén och remissorganen anser jag, att vårt land i likhet

med vad som föreslås i Danmark, Finland och Norge bör tillträda den nya

konventionen. Beträffande den nyss nämnda lexforiprincipen bör framhållas,

att denna kommit till uttryck i artikel 7 första stycket och måste ses

i samband med den i artikel 7 andra stycket intagna regeln, att fördragsslutande

stat har möjlighet att från en på konventionen grundad lagstiftning

helt eller delvis utesluta icke-fördragsslutande stat och sådana personer,

som saknar viss angiven anknytning till fördragsslutande stat.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att vårt land ratificerar

1957 års Brysselkonvention om begränsning av redares ansvar och genomför

de ändringar i sjölagen som betingas härav.

Sjölagskommittén har föreslagit, att den förut nämnda möjligheten att

från lagstiftningen undantaga icke-fördragsslutande stat eller personer

som saknar anknytning till fördragsslutande stat icke skall utnyttjas utan

att bestämmelserna i princip skall vara generellt tillämpliga. Kommittén

har emellertid icke ansett att vårt land bör avstå från möjligheten att förhindra,

att främmande fartyg av svensk myndighet erhåller en förmånligare

behandling än som i motsvarande situation kommer ett svenskt fartyg

till del i det främmande fartygets hemland. Dylika fall kan uppkomma

främst i fråga om fartyg hemmahörande i stat som icke biträtt konventionen

men även beträffande fartyg hemmahörande i stat, som biträtt konventionen

men därvid gjort förbehåll enligt punkterna 2 (a) och (b) i slutprotokollet.

Sjölagskommittén har ansett det lämpligt att en möjlighet

hålles öppen att föreskriva undantag för dessa fall. Kommittén har därför

föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga förordna att i stället för bestämmelserna

i 10 kap. sjölagen andra regler skall här i riket tillämpas i fråga om

fartyg hemmahörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll

anslutit sig till 1957 års begränsningskonvention.

Kommitténs förslag överensstämmer i princip med den gällande bestämmelsen

i 266 § sjölagen och jag tillstyrker förslaget. Detta förutsätter att

vårt land vid ratificeringen av konventionen gör förbehåll enligt punkterna

2 (a) och (b) i signaturprotokollet till konventionen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

När det gäller de frågor, soin konventionen lämnar fritt för den

nationella rätten att reglera har spörsmålet om småfartygens ansvarighet

tilldragit sig största intresset. Såsom framgått skall enligt konventionen

fartyg vars dräktighet understiger 300 ton vid bestämmandet av

ansvarighetsgränsen anses ha en dräktighet av 300 ton. Detta innebär i förhållande

till vad som gäller för närvarande en väsentlig skärpning av redarens

ansvarighet. Fördragsslutande part äger dock enligt punkt 2 (b) i signaturprotokollet

förbehålla sig rätten att meddela avvikande bestämmelser

beträffande fartygen under 300 ton.

Kommittén har beträffande småfartygen uttalat, att dessa fartygs redare

eller ägare ofta representerar en jämförelsevis ringa ekonomisk bärkraft

men att å andra sidan måste beaktas att även de små fartygen kan

åstadkomma mycket betydande skador. Sjölagskommittén har kommit

till den uppfattningen att konventionen i princip bör följas såvitt angår

personskada men att beträffande egendomsskada en lägre ansvarighetsgräns

är rimlig och lämplig. Med avseende närmast på egendomsskada har

kommittén därför föreslagit en reduktionsregel av innebörd att fartyg, vars

dräktighet understiger 150 ton, likställes med fartyg om 150 ton samt att

för fartyg med en dräktighet från 150 upp till 300 ton det verkliga tontalet

lägges till grund för ansvarighetsgränsens beräkning.

Om detta förslag har framkommit delade meningar under remissbehandlingen.

Fiskareorganisationerna har av sociala skäl icke velat motsätta

sig den förhöjda gränsen i fråga om personskada men uttalat tveksamhet

beträffande höjningen av ansvarigheten för egendomsskada. Med

hänsyn till den nordiska rättsenheten har man emellertid ansett sig kunna

godkänna även detta förslag. Å andra sidan har flera remissorgan uttalat

sig för att konventionens 300-tonsregel helt skall godtagas. Bland

dessa har några framhållit, att i varje fall beträffande nöjessjöfarten anledning

saknas att avvika från konventionen. Från försäkringshåll har anförts,

att 300-tonsregeln är att förorda men att, om nordisk enighet icke

kan nås om denna, det föreliggande förslaget får accepteras. Sjöfartsstyrelsen

har förklarat sig närmast benägen att förorda, att nöjesbåtar undantages

från ansvarighetsbegränsning men framhållit att betydande praktiska

svårigheter skulle uppkomma vid försök att avgränsa de olika kategorierna

småbåtar från varandra. Med hänsyn härtill har sjöfartsstyrelsen

icke motsatt sig kommittéförslaget. Lagberedningen har gjort en jämförelse

med motorfordons- och lufttrafiken och uttalat, att starka skäl

föreligger för en obligatorisk försäkring för småfartyg. Lagberedningen

har föreslagit eu närmare utredning härom. Sjöfartsstyrelsen har uttalat,

att det kan bli aktuellt att införa försäkringsplikt beträffande vissa nöjesbåtar

och i samband därmed obligatorisk registrering av dessa båtar samt

någon form av förarbevis.

När det gäller småfartygen kan konstateras, att de föreslagna reglerna

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

innebär en väsentlig höjning av den ansvarighet som nu gäller. Det torde

endast undantagsvis komma att inträffa att full täckning för skada icke erhålles.

Frågan om småfartygens ansvarighet har varit föremål för behandling

vid de förhandlingar som hållits med representanter för berörda departement

i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Därvid har framkommit, att

beträffande nyttosjöfarten, företrädesvis fisket, nordisk enighet icke torde

kunna nås om någon annan lösning än den av kommittén föreslagna. Sådan

enighet är enligt min mening synnerligen angelägen. Beträffande nojessjofarten

kan väl med fog sägas, att denna bör kunna bära det fulla ansvaret

för uppkommande skador. Emellertid synes en tillfredsställande gränsdragning

mellan nöjes- och nyttosjöfart stöta på mycket stora praktiska svårigheter.

På grund av vad nu anförts och då de föreslagna ansvarighetsgränserna

synes utgöra en rimlig avvägning av de olika intressen som gör sig gällande

i denna fråga, föreslår jag, att kommittéförslaget på denna punkt lägges

till grund för lagstiftning. Detta förutsätter att vårt land även av denna anledning

vid ratificering av konventionen enligt punkt 2 (b) i signaturprotokollet

förbehåller sig rätten att meddela från konventionen avvikande regler

för fartyg, vars dräktighet understiger 300 ton.

Frågan om obligatorisk ansvarighetsförsäkring sammanhänger med problemet

om registrering av småbåtar. Härom har chefen för handelsdepartementet

uttalat (prop. 1962: 94), att ytterligare erfarenheter av trafiken till

sjöss bör avvaktas, innan frågan prövas. På grund av vad sålunda anförts

och då väsentliga administrativa problem uppstår vid ett genomförande av

en obligatorisk ansvarighetsförsäkring, kan ståndpunkt icke tagas till frågan

i detta sammanhang.

I fråga om fartyg, som användes i inre farvatten, gäller för närvarande

samma begränsningsregler som beträffande fartyg, som användes i öppen

sjö. Detta motiveras av önskvärdheten av fasta och enhetliga regler. Det

nu framlagda förslaget intager samma ståndpunkt. Ett par remissorgan

har under hänvisning till olikheten mellan reglerna för trafiken till lands

och till sjöss ifrågasatt, att från lagstiftningens tillämpning borde undantagas

fartyg som användes i inre farvatten. Härvidlag bör emellertid beaktas,

att enligt gällande regler redarna i stor utsträckning kan fritaga sig från

ansvar gentemot den krets av skadelidande som närmast åsyftas, nämligen

passagerarna. För att en ändrad ordning skall få avsedd effekt, torde därför

även sistnämnda regler böra ändras. Jag anser icke det anförda utgöra

tillräckligt skäl att avvika från det gällande systemet1.

Icke heller anser jag, att särskilda bestämmelser bör införas för krigsfartyg.

När det gäller skada å hamnanläggningar och liknande anordningar samt

1 Angående trafik med landsvägsfärja se NJA 1961 s. 686.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 saml. Nr 35

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

skyldigheten att avlägsna förolyckat fartyg har fördragsslutande part möjlighet

att utesluta konventionens bestämmelser om ansvarighetsbegränsning.

Sjölagskommittén har föreslagit, att Sverige icke skall begagna sig

av denna möjlighet. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen

med undantag av Svenska hamnförbundet. Lagberedningen har uttalat

tveksamhet härvidlag. Enligt min mening bör man inte utan starka

skäl avvika från konventionens regler. På grund härav och då enligt vad

som framgår av hamnförbundets yttrande begränsningsrätten hittills icke

medfört några betydande olägenheter för hamnarna anser jag mig böra

tillstyrka kommitténs förslag härutinnan. Påpekas bör att vid bristande

reciprocitet Kungl. Maj :t enligt vad som tidigare framgått har möjlighet att

från begränsningsrätten undantaga fartyg i främmande stat, som icke

bereder svenska fartyg förmånen av en motsvarande begränsningsrätt.

Enligt artikel 1 (4) (b) lämnas åt varje konventionsstat fritt att, i det

fall då dess lagstiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och

anställda ombord, avgöra i vad mån en skada som förorsakats en anställd

skall vara underkastad redarens begränsningsrätt.

Kommittén har ansett, att vägande sociala skäl talar för, att ansvarighet

för skada som åsamkats anställda ombord så långt konventionen medgiver

icke skall omfattas av redarens begränsningsrätt, och därför föreslagit

en särskild undantagsbestämmelse härom. Vidare har kommittén föreslagit

ett undantag från den i det föregående nämnda lexforiprincipen av

innehåll, att frågan om ansvarighet för fordran som nu sagts skall avgöras

efter den lag som gäller för tjänsteavtalet, om fartyget hör hemma i

främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i stat som är ansluten

till 1957 års konvention.

Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande flertalet

remissorgan. Hovrätten för Västra Sverige har emellertid givit uttryck

för en avvikande mening och uttalat, att de anförda sociala skälen

bör tillgodoses genom ett tillfredsställande försäkringsskydd för de anställda.

Samma uppfattning har framförts av Sveriges advokatsamfund.

Advokatsamfundet har ansett det olämpligt att exempelvis vid en fartygskollision,

varigenom besättningen skadats, denna kan få ett ekonomiskt

intresse att vända sig mot den egna redaren och icke mot den främmande

redaren och att i vissa fall märkliga processlägen kan uppkomma till följd

av besättningens ekonomiska intressen. Lagberedningen har förordat, att

det av kommittén för tillämpning av utländsk lag föreslagna villkoret, att

fartyget hör hemma i främmande stat, utgår såsom mindre väl förenligt

med konventionen.

I likhet med kommittén anser jag, att av socialpolitiska skäl skada, som

åsamkats anställda ombord, icke bör drabbas av begränsning. Denna synpunkt

tillgodoses lämpligast genom att — i den utsträckning som konventionen

möjliggör — i vår lagstiftning undantag från begränsningsrätten

göres beträffande skada som drabbat anställda ombord. I anledning av

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 dr 196b

advokatsamfundets invändning mot förslaget kan framhållas, att det förhållandet

att olika i eu rättegång deltagande personer — parter, vittnen eller

sakkunniga — har skilda ekonomiska intressen inte är ovanligt och att

en domstol ofta har att ta hänsyn härtill vid sin bedömning av ett mål. På

grund av det anförda tillstyrker jag kommitténs förslag, att ansvarighet

för skada som drabbat anställda ombord skall undantagas från begränsningsrätt.

I likhet med lagberedningen anser jag däremot den av kommittén

föreslagna undantagsbestämmelsen från lex foriprincipen mindre väl

förenlig med konventionen. Jag föreslår därför att denna jämkas i enlighet

med vad lagberedningen förordat.

Lagförslag

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom

justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om ändring i sjölagen den

12 juni 1891 (nr 35 s. 1) och lag om ändrad Igdelse av 62 § utsökningslagen.

Förslagen grundar sig på de lagförslag som sjölagskommittén upprättat

på grundval av bestämmelserna i 1957 års Brysselkonvention.

Kommittén påpekar, att konventionen på några punkter ger anledning

till tveksamhet beträffande dess rätta innebörd. Kommittén har i allmänhet

icke ansett sig böra i lagförslaget undanröja dessa otydligheter. Ej

heller har kommittén strävat att besvara frågor, som konventionen lämnar

öppna, med mindre konventionen uttryckligen överlämnar åt den nationella

lagstiftningen att lösa dessa frågor. Det får enligt kommittén alltså

ankomma på domstolarna att, med beaktande av internationell praxis,

taga ställning till sådana spörsmål.

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund har uttalat, att advokatsamfundet

icke helt kan dela kommitténs uppfattning, att otydligheter i konventionen

icke bör undanröjas i lagtexten. Advokatsamfundet framhåller, att man

säkerligen icke kan räkna med att domstolarna i de olika konventionsstaterna

kommer att känna sig skyldiga att följa ett avgörande i en viss fråga,

som tidigare träffats av en domstol tillhörande en annan konventionsstat.

Den fördel som består i att möjligheterna till en enhetlig rättstillämpning

eventuellt förbättras genom att frågorna av lagstiftaren lämnas öppna,

torde därför enligt advokatsamfundet icke vara så väsentlig att den uppväger

den nackdel som uppstår för enskild part, som ju — om kommitténs

riktlinje följes — i många fall måste inleda en kostsam process för att

få besked om sin rättsställning. Advokatsamfundet anser därför, att den

svenska lagtexten bör skapa klarhet och att den bör undanröja otydligheter,

där så lämpligen kan ske.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

Departementschefen. När det gäller att inordna bestämmelser i en internationell

konvention i vår interna rätt har på sjörättens område i allmänhet

den metoden tillämpats att konventionsbestämmelserna omsatts i svensk

lagtext. Därvid uppstår av naturliga skäl betydande svårigheter av det slag

som antytts av kommittén och Sveriges advokatsamfund. I likhet med vad

som tillämpats vid tidigare tillfällen då konventionsbestämmelser införlivats

med sjölagen bör enligt min mening även nu oklarheter som vidlåder

konventionstexten i möjligaste mån undanröjas. Det kan heller icke undvikas

att i vissa fall en tolkning av konventionsbestämmelserna måste göras

vid utformningen av lagtexten. Därvid måste emellertid av hänsyn till reglernas

internationella omfattning och betydelse stor försiktighet iakttagas.

Det kan vidare icke undvikas, att tolkningsfrågor i viss utsträckning får

överlämnas åt rättstillämpningen.

Beträffande den närmare innebörden av de inom justitiedepartementet

upprättade lagförslagen, vilka torde få fogas till detta protokoll som bilaga

(Bilaga A)1, må anföras följande.

Specialmotivering

Sjölagen

216 och 224 §§.

Departementschefen. I 216 § hänvisas beträffande begränsning av redareansvaret

1 fråga om haveribidrag till 10 kap. sjölagen samt föreskrives att

om haveribidrag skall gäldas av last eller annat gods, ägaren skall häfta

med godset men ej svara personligen. 224 § femte stycket innehåller motsvarande

bestämmelse beträffande bärgarlön. Enligt vad jag föreslagit i

det föregående skall begränsning i dessa hänseenden icke äga rum. Hänvisningarna

i förevarande stadganden föreslås därför skola utgå.

254 §.

Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 254 §, innehåller i 1 mom.

första stycket en uppräkning i fem punkter av de slag av fordringar som

är föremål för begränsning. Bestämmelserna grundar sig på artikel 1 (1)

och (3) i 1957 års konvention. I 1 mom. andra stycket stadgas vissa på ingressen

till artikel 1 och på artikel 1 (4 b) och 6 (3) grundade undantag

från det sålunda angivna begränsningsområdet. Tredje stycket av 1

mom. innefattar en bestämmelse angående ränta och kostnader i saken. I 2

mom. upptages en bestämmelse, grundad på artikel 1 (5) i konventionen,

för det fall att redaren har motfordran mot borgenär.

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här

uteslutits.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Knngl. Maj:ts proposition nr 35 år l!)6k

Kommittén anför, att paragrafen tar sikte på frågan, när redarens ansvarighet

må begränsas. Att begränsning kan åberopas jämväl av annan

än redaren framgår av 261 § i förslaget. Spörsmålet, huruvida ansvarighet

över huvud föreligger, regleras ej i begränsningskapitlet utan får enligt

kommittén bedömas jämlikt andra lagrum i sjölagen — främst 8 § och

enligt allmän lag. Kommittén har icke ansett det erforderligt att låta detta

förhållande komma till särskilt uttryck i lagtexten. I följd härav har kommittén

i ingressen till paragrafen icke medtagit orden »där sådan enligt

denna eller allmän lag föreligger».

Kommittén framhåller, att bestämmelserna i princip avser såväl kontraktuella

som utomkontraktuella förhållanden. De äger tillämpning, vare

sig ansvarigheten grundar sig på fel eller försummelse eller icke.

Vidare framhålles, att bestämmelserna i 1 mom. första stycket under

punkterna 1—5 i viss mån griper in på varandras områden samt att detta

sammanhänger med strävandena att erna en redaktionellt enkel lagtext.

Kommittén uttalar, att det under punkterna 1—3 använda uttrycket

»skada å person» (enligt konventionens ordalag »loss of life or personal

injury»; »mort ou lésions corporelles») avser dödsfall och fysisk skada.

Huruvida uttrycket jämväl skall anses omfatta psykisk skada, uppkommen

med eller utan samband med fysiskt trauma, anser kommittén tveksamt

och påpekar att »lésions corporelles» endast torde täcka kroppsskada, varemot

»personal injury» möjligen täcker även psykisk skada. Kommittén

anmärker, att »lésion corporelle» i artikel 17 i den i Warszawa den 12 oktober

1929 undertecknade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran motsvaras

av »bodily injury».

Med »skada å egendom» förstås enligt vad kommittén uttalar, förutom

materiell skada å fast eller lös egendom samt förlust eller minskning av

sådan egendom, även intrång i rättighet (»infringement of any rights»;

»atteintes å tous droits»). Kommittén framhåller, att nämnda uttryck i

konventionen icke torde taga sikte på skada som uppkommer genom redarens

underlåtenhet att uppfylla avtal men däremot t. ex. det fall att fartyget

skadar en kaj anläggning och på så sätt förhindrar annan än kajens

ägare att utöva en rätt att nyttja kajen för sitt fartyg. Jämväl indirekt

ekonomisk skada, exempelvis genom tidsförlust i följd av sammanstötning,

anser kommittén omfattas av uttrycket »skada å egendom».

Beträffande de olika punkterna i 1 mom. första stycket anför kommittén:
Punkt

1 motsvarar artikel 1 (1) (a) i konventionen.

I artikel 1 (1) (a) användes, beträffande personer, i den franska texten

orden »se trouvant å bord pour étre transportée» och i den engelska »being

carried in the ship». Det franska uttrycket tager möjligen sikte endast på

passagerare, medan dess engelska motsvarighet torde ha en vidsträcktare

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 19(H

syftning. Orden »carried in the ship» innehåller sålunda enligt uttalande

i ett engelskt rättsfall »the concept of status; ''carried’, that is to say, in

some contractual form or by reason of some contractual arrangement;

carried as a member of the crew, carried as a passenger». Vid upprättandet

av konventionen kom den franska texten på denna punkt att utgöra en

översättning av den engelska, som härvidlag var den ursprungliga versionen.

Företräde torde därför få givas åt den engelska konventionstexten i

denna del.

Enligt sjölagskommitténs förslag äger redaren begränsa sin ansvarighet

i avseende å ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på

fartyget för att medfölja detta, och för skada å egendom ombord. Uttrycket

»för att medfölja detta» avser att återgiva betydelsen av »being carried

in the ship». Har redaren blivit ansvarig för skada som avses i detta lagrum,

äger han åberopa begränsning oavsett huru eller av vem skadan orsakats;

det är den skadade personens eller den skadade egendomens befintlighet

ombord på fartyget — såvitt angår skadad person i förening med

den omständigheten att han befann sig ombord för att medfölja fartyget

— som ger den för begränsningsrätt nödvändiga anknytningen till fartygets

drift.

I vad angår personskada kommer ansvarsbegränsningen enligt punkt 1 i

praktiken som regel endast att omfatta de fall, då skadan åsamkats passagerare,

ty ersättning för skada å person, som är anställd ombord, är

jämlikt andra stadgandet i förslaget vanligen undantagen från begränsning

(jfr 254 § 1 mom. andra stycket första punkten). Personskada, som åsamkats

exempelvis besökare, stuveriarbetare eller fripassagerare, faller icke

under punkt 1; skada å dylik person underkastas begränsning allenast i

den mån bestämmelserna under punkterna 2 och 3 föranleder därtill.

Skada å egendom ombord omfattas av stadgandet under punkt 1, vare

sig egendomen skulle medfölja fartyget eller ej och vare sig den förts ombord

med eller utan befälhavarens vetskap eller tillstånd. Sin praktiska

tillämpning får bestämmelsen i fråga om last och passagerares resgods.

Punkt 2 motsvarar viss del av artikel 1 (1) (b) i konventionen.

Artikel 1(1) (b) skulle efter ordalagen (»whether on land or on water»;

»sur terre ou sur l’eau») kunna sägas innebära att begränsningsrätt icke

föreligger i vad avser skada å personer som befinner sig i luften eller under

vattnet, varemot skada å egendom i luften eller under vattnet omfattas av

begränsningen. Någon avsikt att på detta sätt inskränka konventionens tilllämpningsområde

torde emellertid icke ha förelegat. De nyssnämnda uttrycken

saknar därför motsvarighet i sjölagskommitténs förslag.

Under förevarande punkt i förslaget stadgas begränsningsrätt beträffande

skada å person eller egendom, om skadan orsakats av någon som befinner

sig ombord på fartyget. För att stadgandet skall bli tillämpligt kräves sålunda

att den, som orsakat skadan, skall ha vid skadetillfället befunnit sig ombord

på fartyget. Denna omständighet anses i och för sig giva honom en sådan

anknytning till fartyget, att begränsningsrätt skall inträda, även om den

skadegörande handlingen icke hade samband med fartygets drift. Under bestämmelsen

faller som regel den ojämförligt största och viktigaste gruppen

av händelser som föranleder tillämpning av begränsningsreglerna, nämligen

kollisioner mellan fartyg.

Punkt 3 motsvarar artikel 1 (1) (b) i vad sagda konventionsbestämmelse

icke täckes av regeln under punkt 2.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 19CA

Under denna punkt stadgas begränsningsrätt såvitt angår ersättning for

skada å person eller egendom, om skadan orsakats av omständighet som

hänför sig till navigcringen eller handhavandet av fartyget eller till lastningen,

befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen, befordringen

eller landsättningen av passagerarna. Bestämmelsen avser narmast

de fall, då den som orsakar skadan därvid icke befinner sig ombord på tartyget;

det är skadeorsakens anknytning till fartygsdriftens centrala tunttioner

som medför att begränsningsrätt föreligger.

Punkterna 4 och 5 motsvarar artikel 1 (1) (c) i 1957 års konvention. Sagda

artikel stadgar rätt att begränsa ansvarighet, som sammanhanger med

avlägsnande av förolyckat fartyg eller med skada å hamnanläggningar och

liknande anordningar.

Enligt punkt 2 (a) i det vid konventionen fogade signaturprotokollet ager

fördragsslutande stat förbehålla sig rätten att utesluta tillämpning av artikel

1 (1) (c). Denna reservationsrätt kommer måhända att medföra, att enhetlighet

mellan samtliga fördragsslutande stater ej åstadkommes i denna

del.

Kommittén påpekar vidare, att ansvarighet beträffande ersättning föi skada

å hamnanläggningar o. dyl. oftast torde uppkomma under sådana omständigheter,

att punkt 2 eller punkt 3 i förslaget blir tillämplig men anser

icke anledning föreligga att avvika från konventionen i detta hänseende.

Kommittén erinrar om att i den franska konventionstexten talas om »des

dommages causés par un navire de mer aux ouvrages d’art des ports, bassins

et voies navigables», medan den engelska texten använder uttrycket »damage

caused to harbour works, basins and navigable waterways». Kommittén

uttalar, att den franska konventionstexten på denna punkt är den ursprungliga,

och kommittén har följt denna men ansett det överflödigt att återgiva

orden »causés par un navire».

I enlighet med det anförda upptages under punkt 4 i förslaget stadgande

om rätt att begränsa ansvarigheten beträffande ersättning för skada å

hamn-, bassäng- eller vattenvägsanläggning.

Under punkt 5 i förslaget återfinnes föreskrift om begränsning av ansvarigheten

för ersättning på grund av laglig förpliktelse att avlägsna sjunket,

strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord å sådant fartyg. Kommittén

uttalar, att det här är fråga om redarens förpliktelse att avlägsna

fartyget eller egendomen, medan hans förpliktelse att gälda ersättning enligt

ett av honom ingånget avtal med exempelvis ett bärgningsbolag, som

åtagit sig att avlägsna fartyget eller egendomen, icke omfattas av stadgandet.

För att stadgandet skall vara tillämpligt fordras enligt kommittén vidare,

att förpliktelsen skall åvila redaren ex lege, vare sig det är jämlikt lag,

administrativ författning eller allmänna rättsgrundsatser. Ett enbart på avtal

grundat åtagande av redaren att avlägsna fartyget eller egendomen faller

icke in under bestämmelsen. Stadgandet är vidare tillämpligt oavsett graden

av den skada som drabbat fartyget. Det kräves sålunda icke att fartyget

skall ha skadats i sådan utsträckning att det utgör vrak. Orden »avlägsna»

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

torde täcka konventionens uttryck »raising, removal or destruction». Med

strandat fartyg lärer få jämställas grundstött fartyg.

Den i den allmänna motiveringen nämnda undantagsregeln beträffande

ansvarigheten för anställda ombord har i kommittéförslaget upptagits i 1

mom. andra stycket första punkten. Denna bestämmelse kompletteras av det

förutnämnda undantaget från lexforiprincipen, vilket intagits som ett andra

stycke i 262 §.

I enlighet med det anförda skall enligt förslaget begränsningen ej gälla

ansvarighet på grund av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av

besättningen eller lots eller någon hos redaren anställd person. Kommittén

uttalar, att konventionens uttryck »servants of the owner» närmast betecknar

personer, som är skyldiga att efterkomma fartygsägarens order och föreskrifter

och för vilkas åtgärder fartygsägaren är ansvarig. Ett civilrättsligt

arbetsavtal behöver icke föreligga mellan en »servant» och fartygsägaren.

Den viktigaste gruppen av dylika »servants» är befälhavare och besättning,

vilka också nämnts särskilt i konventionstexten. Agenter och andra självständiga

företagare, som anlitas av fartygsägaren, omfattas enligt kommittén

icke av ifrågavarande begrepp. I överensstämmelse med konventionen

stadgas den förutsättningen, att skadan åsamkats, då den skadade befinner

sig ombord eller utför arbete i fartygets tjänst.

Kommittén framhåller att uttrycket »besättningen» innefattar ej blott den

egentliga besättningen utan även den s. k. oegentliga besättningen, vare sig

denna är anställd hos redaren eller hos annan person, exempelvis hos en

självständig restauratör. »Lots» inbegriper kronolots, hamnlots och den som

eljest lämnar biträde med lotsning. Orden »någon hos redaren anställd person»

täcker bl. a. det fall att avlösningsmanskap, som är anställt hos redaren,

befordras å ett redaren tillhörigt fartyg. Med »skada» avses, liksom eljest

i förslaget, såväl skada å person som skada å egendom. Att jämväl ersättning

till arvinge eller rättsinnehavare faller utanför begränsningsområdet,

om ansvarigheten grundas på skada åsamkad befälhavaren eller annan

person som här avses, följer av stadgandets ordalag. I

I 1 mom. andra stycket andra punkten har kommittén i enlighet med ingressen

till artikel 1 samt artikel 6 (3) andra punkten i konventionen intagit

en bestämmelse, att begränsningen ej avser ansvarighet på grund av fel

eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller försummelsen

i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess besättning.

Kommittén framhåller, att bevisbördan för att redaren gjort sig skyldig

till fel eller försummelse kommer att åvila borgenären men att det ankommer

på redaren att visa att felet eller försummelsen begåtts i redarens

egenskap av befälhavare eller besättningsmedlem. För svenska domstolars

vidkommande torde enligt kommittén frågan om bevisbördans fördelning

numera, efter genomförandet av principen om fri bevisprövning, bli av täm
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 19Gb

ligen underordnad belydeles. Kommittén uttalar, alt om redaren begått felet

eller försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess

besättning begränsningsrätt föreligger även om felet eller försummelsen icke

varit av nautisk art.

Kommittén påpekar, att frågan, huruvida redaren är skyldig att utöver

det belopp, vartill hans ansvarighet är begränsad, svara för ränta och kostnader

i saken, i likhet med 1924 års konvention icke besvaras av 1957 års

konvention. Denna får därför anses möjliggöra för varje fördragsslutande

stat att reglera dessa problem i sin nationella lagstiftning.

Kommittén föreslår, att begränsningen icke gäller ränta eller kostnader

i saken. Bestämmelse härom har intagits i 1 mom. sista stycket. Enligt

kommittén innebär detta, att ränta, om enligt allmänna regler sådan utgår,

skall gäldas av redaren utöver det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §

samt att det fulla ansvarighetsbeloppet slås ut på fordringarnas kapitalbelopp.

Kommittén anser, att det är av stor praktisk betydelse, att man icke

behöver lägga summan av kapital- och räntefordringarna till grund för

fördelningen å de olika borgenärerna. Räntan skall beräknas på det belopp,

till vilket den särskilda fordringen begränsas, och icke på fordringens

nominella belopp. I fråga om kostnader i saken innebär förslaget att

uppgörelse härom i princip får träffas vid sidan av fördelningen av det

fulla ansvarighetsbeloppet jämte eventuell ränta. Kommittén framhåller,

att förslaget i förevarande delar i huvudsak överensstämmer med den

praxis som nu tillämpas.

Kommittén behandlar även det fall, att redaren har en motfordran mot

borgenären och motfordringen grundas på samma händelse som huvudfordringen.

Därvid uppkommer fråga, huruvida begränsningen först skall

tillämpas på borgenärens fordran och motfordringen därefter avräknas

från dennes sålunda begränsade fordringsbelopp (»cross liability») eller

om fordringarna först skall avräknas mot varandra och begränsningen

därefter tillämpas på det saldo som vid avräkningen må ha uppkommit

till borgenärens förmån (»single liability»).

Kommittén framhåller att spörsmålet icke är löst i 1924 års konvention

eller gällande sjölag, samt att i praxis båda metoderna kommer till användning.

1957 års konvention har i artikel 1 (5) avgjort frågan till förmån

för single liability. I överensstämmelse härmed upptager kommitténs

förslag i 2 mom. stadgande att, om redaren har motfordran mot borgenären

samt fordran och motfordran grundar sig på en och samma händelse, begränsningen

skall avse allenast det belopp varmed fordringen må överstiga

motfordringen.

Yttrandena. Några remissorgan anför inledningsvis vissa allmänna synpunkter

på bestämmelserna i denna paragraf och dessa bestämmelsers för
3-f

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

hållande till den grundläggande regeln i 8 § sjölagen om redares ansvarighet.

Vad beträffar de föreslagna konventionsbestämmelsernas införlivande

med sjölagen framhåller sålunda Sveriges advokatsamfund, att den i konventionen

begagnade metoden, som i huvudsak baserar sig på enumerationsprincipen,

är främmande för svensk lagstil och att situationer lätt

kan uppkomma, för vilka bestämmelsernas upphovsmän tänkt sig att reglerna

skulle vara tillämpliga men som på grund av bestämmelsernas ordalydelse

råkar falla utanför tillämplighetsområdet. Advokatsamfundet hänvisar

därvid till rättsfallet NJA 1951 s. 319 samt anför följande exempel

på tveksamma fall som kan uppkomma, om den föreslagna texten bibehålies.

a) Antag att fartyget är behäftat med ett sjövärdighetsfel men att detta

fel inte berott på fel eller försummelse av redaren själv utan av en person

i underordnad ställning, som tillhör redarens landpersonal. Antag vidare

att felet förorsakar en skada, som drabbar person eller egendom, som

icke befinner sig ombord på fartyget. Ansvar föreligger för redaren på

grund av 8 § sjölagen. Punkterna 1 och 2 i 254 § 1 mom. är under de angivna

förutsättningarna otillämpliga och frågan blir då om uttrycket »navigeringen

eller handhavandet av fartyget» i tredje punkten är tillämpligt.

Styrelsen anser att det icke föreligger några skäl att vägra redaren ansvarsbegränsningsrätt

i det angivna fallet, och konventionens upphovsmän torde

sannolikt ha ansett detsamma. Emellertid kan man knappast i syfte

att tillerkänna redaren begränsningsrätt tillämpa det senast angivna rekvisitet

utan att i det närmaste helt frångå lagrummets språkliga utformning.

b) Redaren kan i många fall bli ansvarig för skada å last efter den tid
punkt

då befordringen avslutats och lasten lossats. I praxis förekommer

även tendenser att utsträcka de tvingande ansvarsreglerna till tidpunkt

efter lossningen. Frågan är då, om dylikt ansvar blir täckt av rekvisitet »om

skadan orsakats av omständighet, som hänför sig till ...... befordringen

eller lossningen av lasten......».

Ehuru lydelsen av det föreslagna lagrummet enligt advokatsamfundet

är olämplig anser samfundet med hänsyn till den principiella metod som

bör användas vid införlivandet av konventioner i svensk rätt, att man i huvudsak

icke bör frångå konventionstexten. Emellertid ifrågasätter advokatsamfundet,

om man icke genom smärre ändringar i det föreslagna lagrummet

bör kunna skapa klarhet för fall av det slag som advokatsamfundet

angivit genom förutnämnda exempel.

Även lagberedningen behandlar frågan om överensstämmelse med regeln

i 8 § sjölagen och hänvisar till att den inledande meningen i 254 §

i gällande sjölag stadgar, att redares ansvarighet, »där sådan enligt denna

eller allmän lag föreligger», skall vara begränsad i de fall som sägs i paragrafen.

Lagberedningen erinrar om att förslaget saknar motsvarighet till

de citerade orden, och ifrågasätter, om det är tillrådligt att avvika från

gällande lags formulering på denna punkt. Dessa ord kan sägas antyda,

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 106b

att det skall vara fråga om ett ansvar på grund av lag i motsats till ett

ansvar som enbart härleder sig från avtal. Lagberedningen tror ej, att man

kan generellt inbegripa kontraktsförhållanden, och hemställer därför, att

de citerade orden försiktigtvis får kvarstå.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att den omedelbara skadegörarens

person tillmätts betydelse endast i 1 mom. första stycket punkt 2, enligt

vilken begränsning inträder, om skadan orsakats av någon som befinner

sig ombord på fartyget. Hovrätten konstaterar, att det däremot icke

kräves att skadegöraren arbetat i fartygets tjänst. Begränsningsregeln blir

därför mera vidsträckt än ansvarsregeln i detta avseende. Att stadga begränsning

av ett ansvar som över huvud icke föreligger kan enligt hovrätten

verka förvillande.

Även i andra avseenden ställer hovrätten frågan, hur den föreslagna lagtexten

kommer att samspela med sjölagen i övrigt. Hovrätten håller för

troligt, att man i detta avseende måste vänta icke alldeles obetydliga svårigheter.

I likhet med advokatsamfundet anser hovrätten, att man inte har

möjlighet att frångå konventionens system med korsande indelningar i

första mom. men att det måste tillses att sådant, som hittills varit omfattat

av begränsningsrätt och inte är avsett att föras undan, inte på grund av

begränsningsreglernas redaktionella utformning råkar bli uteslutet. Hovrätten

påpekar att inom den grupp av folk, som arbetar i fartygets tjänst,

det finns åtskilliga presumtiva skadegörare, som ådrager redaren principalansvar

men som enligt den föreslagna lydelsen icke omfattas av begränsningsreglerna.

Sålunda ansvarar redaren för en linjeagent, som före

lastning eller efter lossning inom ramen för redarens transportförpliktelse

tar hand om gods och försummar dess rätta vård. Hovrätten framhåller

att, ehuru de olika punkterna i den föreslagna 254 § i hög grad täcker

varandra, det icke finns någon punkt, under vilken angivna situation kan

föras. Detta torde innebära en förändring i förhållande till gällande rätt,

men intet i betänkandet synes ge stöd för att man avsett att företa en dylik

ändring.

Slutligen påpekar hovrätten att en avgränsning av en persongrupp, motsvarande

den i 8 § sjölagen, möter i det föreslagna 1 mom. andra stycket

och att enligt detta begränsningen icke skall gälla »ansvarighet på grund

av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller

lots eller någon hos redaren anställd person, då han befinner sig ombord eller

utför arbete i fartygets tjänst». Hovrätten frågar sig hur denna personkrets

är avgränsad jämfört med den som åsyftas i 8 § sjölagen samt anför:

Det räcker enligt ordalagen icke, att det rör sig om en annan än besättning

etc. som arbetar i fartygets tjänst, utan vederbörande måste vara hos redaren

anställd. Är han då »anställd», så snart han på redarens uppdrag »utför

arbete i fartygets tjänst»? Tag som exempel en entreprenadstuvare, som

anlitas av redaren för lastnings- eller lossningsarbete. Enligt motivuttalan
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

den (s. 25) är det tydligen inte meningen, att dylika personer skall innefattas.

Att det är tjänsteavtalsförhållanden som åsyftas framgår väl också av

konventionens hänvisning till »den lag som reglerar tjänsteavtalet» och hänvisningen

i motiven till nuvarande 254 § andra st. rörande förpliktelse som

grundar sig på tjänsteavtal. Syftet är att tillgodose »vägande sociala skäl»

(s. 26). En viss motsägelse kan kanske spåras i motiven. Termen »anställda»

(»servants of the owner») heskrives nämligen också såsom närmast betecknande

»personer som är skyldiga att efterkomma fartygsägarens order

och föreskrifter». Denna beskrivning passar inte illa på en entreprenadstuvare

i den meningen, att stuveriet i avseende på godshanteringen är underkastat

redarens kontroll. I flera avgöranden har Högsta domstolen tillmätt

just denna kontrollsynpunkt och redarens ledning av arbetet i denna mening

särskild betydelse (NJA 1952 s. 12 och 1956 s. 274).

Tillämpningen av 1 mom. andra stycket på stuvare behandlas även av

Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten påpekar för sin del, att till sådan kategori

för vilken undantagsregeln i fråga skulle gälla synes kommittén räkna

stuvare, som arbetar i fartygets tjänst. Enligt rådhusrättens mening är

det också av sociala skäl motiverat, att dylika stuvare icke skall behöva vidkännas

reducering av dem tillkommande skadestånd. Emellertid ifrågasätter

rådhusrätten om den föreslagna lagtexten »någon hos redaren anställd

person, då han befinner sig ombord eller utför arbete i fartygets tjänst»

verkligen omfattar dessa stuvare. Såväl de i konventionens engelska och

franska texter använda uttrycken »servants of the owner» och »préposés du

propriétaire» som det i den svenska översättningen nyttjade uttrycket »andra

personer i fartygsägarens tjänst» måste enligt rådhusrätten anses vidsträcktare

till sin innebörd än uttrycket »någon hos redaren anställd person».

Beträffande den begagnade terminologien i övrigt erinrar lagberedningen

om att kommittén ansett det tveksamt om uttrycket »skada å person» skall

anses omfatta även psykisk skada, uppkommen med eller utan samband

med fysiskt trauma. Enligt lagberedningens mening talar sakliga skäl för

att vid tillämpning av begränsningsreglerna rätt till ansvarsbegränsning

skall föreligga även vid psykisk skada. Här regleras ju icke frågan, huruvida

sådan skada är ersättningsgill. Föreligger skadeståndsskyldighet, finns

det emellertid enligt lagberedningen icke någon anledning att låta ansvaret

för psykisk skada vara obegränsat i motsats till vad fallet är vid fysisk skada.

Uppdelningen skulle medföra besynnerliga konsekvenser.

När det gäller personskada påpekar lagberedningen även att översättningen

av konventionstextens ord »being carried in the ship» till »som befinner

sig ombord på fartyget för att medfölja detta» passar illa för det fall att fråga

är om en debarkerande passagerare. Uttrycket bör därför enligt lagberedningen

jämkas.

I fråga om uttrycket »skada å egendom» påpekar hovrätten för Västra

Sverige, att enligt kommittén detta uttryck skall anses inbegripa även fall,

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

som är hänförliga under kategorien allmän förmögenhetsskada. Med termen

»skada å egendom» avser man emellertid i svensk skadeståndsrättslig terminologi

icke allmän förmögenhetsskada utan hlolt skada på sak. Sålunda

talas i doktrinen genomgående om annan ekonomisk skada än skada på sak

eller person, t. ex. allmän förmögenhetsskada. Hovrätten framhåller, att en

avvikelse från denna hävdvunna terminologi kan förorsaka missförstånd

och tvister.

Denna fråga behandlas även av Sveriges advokatsamfund, som ifrågasätter

riktigheten av kommitténs uttalande, att även indirekt ekonomisk skada,

exempelvis genom tidsförlust i följd av sammanstötning, omfattas av

uttrycket »skada å egendom». Advokatsamfundet förordar att lagrummets

lydelse närmare anslutes till konventionstexten, av vilken framgår att fartygsägaren

skall äga rätt att begränsa hela den ansvarighet som uppstått i

de angivna fallen.

Lagberedningen föreslår att i 1 mom. första stycket punkt 5 ordet »laglig»

utbytes mot »i lag stadgad».

Stockholms rådhusrätt framhåller beträffande den i 2 mom. fastslagna

single liabilityprincipen, att varken lagtexten eller motiven ger besked, huruvida

en förutsättning för stadgandets tillämpning är att motfordringen är

begränsningsbar. Ej heller konventionen ger besked på denna punkt, och

ovisshet härom kan enligt rådhusrätten komma att medföra olägenhet.

Svenska seglarförbundet tar upp frågan, vilka som bör hänföras till besättning

på nöjesfartyg, och framhåller, att det torde höra till undantagsfallen,

att det finns någon besättning i den mening som avses med lagbestämmelsen,

d. v. s. en hos båtägaren enbart för båtens handhavande anställd

person. Enligt förbundets mening vore det önskvärt med ett förtydligande

härvidlag.

Departementschefen. Såsom jag tidigare anfört uppstår ofta svårigheter

vid överföring av konventionsbestämmelser till svensk lagtext. Så har varit

fallet vid utformningen av de gällande reglerna i sjölagen, vilka ju bygger

på bestämmelserna i 1924 års Brysselkonvention, och såsom framgått föreligger

delade meningar i olika avseenden, när det nu gäller att omsätta bestämmelserna

i 1957 års Brysselkonvention till svensk lagtext. I stort sett

har dock kommitténs förslag godtagits av remissorganen och enighet råder

om att den i konventionen begagnade enumerationsmetoden vid angivande

av begränsningsfallen måste bibehållas. Även jag anser att kommitténs förslag

till lagtext i allt väsentligt kan godtagas. Emellertid bör sambandet mellan

ansvarsbegränsningsreglerna och sjölagens bestämmelser i övrigt, särskilt

dess 8 §, uppmärksammas.

I likhet med lagberedningen anser jag icke anledning föreligga att ur lagtexten

utmönstra uttrycket »där sådan enligt denna eller allmän lag föreligger».

En redaktionell jämkning bör dock göras i ingressen till 1 mom.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196i

Vad beträffar det första av de av Sveriges advokatsamfund angivna fallen

torde det bäst överensstämma med grundtanken i konventionen att i den

mån ansvarighet föreligger i den antydda situationen tillåta ansvarsbegränsning.

Den föreslagna formuleringen i 1 mom. punkt 3 torde icke lägga

hinder i vägen för en sådan tolkning. Beträffande sådana fall av skador

på last, som advokatsamfundet anfört, synes frågan om såväl ansvarsreglernas

som begränsningsreglernas tillämplighet mera tveksam. Detta spörsmål

torde utan närmare direktiv få överlämnas åt rättstillämpningen.

Med anledning av det påpekande som gjorts av hovrätten för Västra Sverige,

att begränsningsregeln i 1 mom. andra punkten blir mera vidsträckt

än ansvarsregeln i 8 §, vill jag framhålla att konventionstexten på denna

punkt tillägger »för whose act, neglect or default the ovvner is responsible».

Det kunde givetvis ifrågakomma att göra ett motsvarande tillägg i den svenska

lagtexten men detta synes enligt min mening icke erforderligt; paragrafen

skall ju endast gälla i de fall där ansvarighet över huvud föreligger för

redaren enligt vad som nämnts i det föregående. Ä andra sidan kan givetvis

inträffa, att ansvar för redaren kan föreligga utan att begränsningsrätt gäller.

Sålunda synes enligt konventionen begränsningsrätt icke föreligga beträffande

redarens eventuella principalansvar för en linjeagents åtgärder

eller försummelse. Detta torde även framgå av den av kommittén föreslagna

lagtexten.

Även beträffande den i 1 mom. andra stycket angivna personkretsen har

fråga uppstått om förhållandet till de personer som åsyftas i 8 § sjölagen.

Undantagsbestämmelsen i 254 § andra stycket torde enligt min mening böra

utformas i nära anslutning till konventionstexten och omfattningen av ifrågavarande

bestämmelse får avgöras med ledning av konventionen. Huruvida

enligt denna krävs ett anställningsförhållande synes tveksamt. Det bör

beaktas att syftet med konventionsbestämmelsen — som uttryckligen hänvisar

till den lag som reglerar tjänsteavtalet — är att de som är sysselsatta

inom sjöfartsnäringen icke skall intaga en sämre ställning i fråga om förmåner

vid olycksfall i arbetet än andra anställda. Huruvida ansvar för skada

som drabbat stuvare skall vara underkastat begränsning får med ledning

av det anförda avgöras från fall till fall.

Avfattningen av paragrafen ger här utöver anledning till följande påpekanden.

I likhet med lagberedningen anser jag, att begränsningsreglerna bör gälla

ansvar för såväl fysisk som psykisk skada.

Det har framhållits, att uttrycket i 1 mom. punkt 1 »person, som befinner

sig ombord på fartyget för att medfölja detta» icke passar beträffande en

debarkerande passagerare. Uttrycket är emellertid en ordagrann översättning

från den franska konventionstexten och överensstämmer även väl med

den engelska texten. Framhållas bör också, att det fall, då fråga är om de
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år l!)6i

barkerande passagerare, även inbegripes under tredje punkten. Uttrycket

torde därför böra bibehållas.

När det gäller frågan vad som är att hänföra till »skada å egendom» ma

framhållas, att den engelska konventionstexten begagnar uttrycket »damage

to any other property or infringement of any rights». Huruvida detta uttryck

inbegriper vad vi brukar benämna allmän förmögenhetsskada eller indirekt

ekonomisk skada synes oklart. Jag är dock närmast böjd för att antaga, att

så är fallet. I avsaknad av full klarhet på denna punkt kunde emellertid, såsom

advokatsamfundet anfört, ifrågasättas att anknyta lagtexten till konventionstexten.

Den däri begagnade terminologien synes emellertid fram

mande för svenskt språkbruk och torde kunna ge anledning till missförstånd.

Jag vill därför förorda, att det av sjölagskommittén föreslagna uttrycket,

vilket överensstämmer med vad som föreslagits i de övriga nordiska länderna,

bibehålies i lagtexten.

Beträffande punkt 4 anser jag, att man med utgångspunkt från den

engelska konventionstexten bör begagna uttrycket ersättning för skada å

hamnanläggning, bassäng eller segelbar vattenväg. Härigenom vinnes även

överensstämmelse med vad som föreslås i de övriga nordiska länderna.

Stadgandet under punkt 5 är avsett att tillämpas vare sig förpliktelsen

grundar sig på lag eller på administrativ författning. Huruvida förpliktelse,

som åvilar någon enligt allmänna rättsgrundsatser, omfattas av konventionens

begränsningsregler synes mera tveksamt. Det engelska uttrycket

»by any law» torde omfatta även allmänna rättsgrundsatser, medan

däremot det franska uttrycket »par une loi» torde täcka endast lag och administrativ

författning. Jag föreslår följande formulering av lagtexten: ersättning

på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket, strandat

eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.

För tillämpningen av den i 2 mom. fastslagna single liabilityprincipen

synes det icke vara en förutsättning att motfordringen är begränsningsbar.

Frågan, hur uttrycket »besättningen» skall tolkas, när det gäller dem som

biträder vid handhavandet av nöj esf artyg, torde icke kunna besvaras generellt

utan ett bedömande får i rättstillämpningen göras från fall till fall.

255 §.

Departementschefen. De i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna

har sin motsvarighet i nuvarande 255, 258 och 260 §§. Till 256 och

257 §§ i gällande sjölag saknas motsvarighet i förslaget. 1 mom. innehåller

bestämmelser om ansvarighetsbeloppens beräkning. Härom hänvisas till den

allmänna motiveringen.

I 2 mom. ges en definition — i överensstämmelse med artikeln 3 (6) och

17) i konventionen — av begreppen franc och dräktighet.

Jämlikt första stycket förstås med franc en enhet innehållande sextiofem

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

och ett halvt milligram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkningen

till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då redaren ställer säkerhet

för sin ansvarighet eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker. Har

redaren ställt säkerhet, sker ingen ny omräkning vid betalningstillfället. Risken

för en kursändring under mellantiden ligger alltså på borgenären.

I andra stycket upptages föreskrift, att med dräktighet avses nettodräktigheten,

för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid bestämmandet

av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten.

256 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om tillämpning av ansvarighetsgränsen

och fördelning av ansvarighetsbeloppet. Enligt första stycket, som

motsvarar artikeln 2 (1) i konventionen, skall den ansvarighetsgräns, varom

stadgas i 255 § tillämpas i fråga om fordringar vilka uppkommit på

giund av en och samma händelse. Till andra stycket finnes motsvarighet

i artikel 3 (1) (c) i konventionen. Förslaget upptar här en bestämmelse

att fordringar på grund av skada å person i första hand skall tillgodoses

med det ansvarighetsbelopp som avses i 255 § 1 mom. andra stycket samt

att, om beloppet ej förslår, de återstående personfordringarna skall tillsammans

med övriga fordringar tillgodoses med det i 255 § 1 mom. första

stycket avsedda beloppet. I tredje stycket, som motsvarar artikel 3 (2),

stadgas att fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till

fordringarnas storlek.

Fjärde stycket motsvarar artikel 3 (3) och 3 (4) i konventionen och innehåller

bestämmelser om att redaren träder i borgenärs ställe vid fördelningen

av ansvarighetsbeloppet, om han betalat fordran som avses i

denna paragraf eller om han visar att han, oaktat krav ännu ej skett,

framdeles kan bli nödsakad att gälda fordran som avses i denna paragraf.

De i förevarande paragraf föreslagna bestämmelser har viss motsvarighet

i nuvarande 259 §.

Kommittén framhåller, att bestämmelsen i första stycket avser fordringarnas

sammanlagda kapitalbelopp, medan däremot ränta och kostnader icke

skall tagas med i beräkningen. Har flera skilda händelser inträffat, som

givit upphov till begränsningsbara fordringar, blir redaren för varje händelse

ansvarig intill det fulla begränsningsbeloppet enligt 255 §.

Beträffande stadgandet i andra stycket uttalar kommittén, att om det

belopp som är avsett för personskadeborgenärerna inte åtgår till dessas

förnöjande, överskottet skall tillfalla redaren. Föreligger inte någon egendomsfordran,

står hela ansvarighetsbeloppet till förfogande för tillgodoseende

av personfordringarna. Egendomsfordringarna är alltid hänvisade enbart

till det i 255 § 1 mom. första stycket avsedda beloppet. Föreligger inte

några fordringar på grund av personskada, skall egendomsfordringarna

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 År 196i

ensamma tillgodoses med detta belopp. Föreligger personfordringar, kan

egendomsfordringarna få vidkännas konkurrens av personfordringarna,

dock endast i den mån dessa fordringar icke täckes av det i 255 § 1 mom.

andra stycket angivna, för personskador särskilt avsedda beloppet.

I samband med bestämmelserna i fjärde stycket berör kommittén en

fråga som behandlats i konventionen men icke upptagits i kommittéförslaget,

nämligen vissa regler om att det fulla ansvarighetsbeloppet må avsättas

såsom en särskild begränsningsfond (artikel 2 (2), (3) och (4) i konventionen).

Kommittén framhåller, att dessa regler bl. a. innebär, att en

dylik fond ej må användas till annat än gäldande av fordringar, gentemot

vilka ansvarighetsbegränsning kan åberopas. Bestämmelserna är sålunda

enligt kommitténs mening icke förenliga med svenska konkursrättsliga

principer. Kommittén uttalar, att då bestämmelserna är av fakultativ natur

det ej heller är erforderligt att införa dem i den svenska lagstiftningen.

Kommittén anför, att syftet med de i artikel 2 (2), (3) och (4) upptagna

reglerna om begränsningsfond främst är att bestämmandet av och uppgörelse

om de krav, vartill en olyckshändelse givit upphov, skall koncentreras

till den stat, där fonden upprättats. Kommittén påpekar, att såsom

komplement till dessa regler meddelas i artikel 3 (3) och (4) vissa bestämmelser

för det fall, att uppgörelse angående viss fordran ändock skett

eller kan förväntas ske vid sidan av begränsningsfonden, samt framhåller,

att dessa bestämmelser torde ha tillkommit med tanke främst på fordringar,

beträffande vilka betalning framtvingats i stat som ej anslutit sig till

konventionen. Ehuru kommitténs förslag icke innehåller några regler om

begränsningsfond, anser kommittén att, om vårt land ratificerar 1957 års

konvention, förpliktelse dock lärer föreligga att i fråga om betalningar

som avses i artikel 3 (3) och (4) tillämpa en reglering som överensstämmer

med föreskrifterna i nämnda konventionsrum. Mot bakgrunden av vad

nu anförts har kommittén utformat de bestämmelser som intagits som ett

fjärde stycke av förevarande paragraf. Bestämmelserna är enligt kommittén

tillämpliga även på verkställd eller framtida delbetalning av fordran.

Kommittén anför härutinnan:

Redaren äger sålunda att beträffande fordran, som han måst betala eller

framdeles har att betala, uppträda såsom borgenär vid fördelningen av

ansvarighetsbeloppet; om redaren betalat eller framdeles har att betala

allenast del av fordran, äger han åberopa den ifrågavarande delbetalningen.

Härigenom ernås att hans ställning icke på grund av en — framtvungen

— betalning vid sidan av uppgörelsen i övrigt försämras i vidare mån

än som må följa därav att en honom såsom borgenär tillkommande fordran

underkastas begränsning. Att endast sådan fordran, som kunnat enligt

svensk rätt göras gällande mot redaren, får beaktas, kan i det särskilda

fallet framstå som obilligt, men det synes icke vara möjligt att avvika

från konventionens reglering på denna punkt.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

Yttrandena. Lagberedningen /örklarar sig ha svårt att inse, att konventionens

bestämmelser om en särskild begränsningsfond skulle vara oförenliga

med svenska konkursrättsliga principer. Lagberedningen framhåller,

att inbetalningen till fonden givetvis måste kunna bringas att återgå

i händelse av konkurs inom viss kortare tid men att en sådan ordning icke

synes strida mot konventionen. En annan sak är, att konkurslagens återvinningsregler

måhända behövt ändras.

Sveriges advokatsamfund påpekar, att paragrafens fjärde stycke förutsätter,

att den fordran, som betalats, enligt svensk rätt kunnat göras gällande

mot redaren, för att denne skall få tillgodoräkna sig ett utbetalat belopp.

Advokatsamfundet framhåller, att redaren sålunda blir lidande om

han, antingen genom ett domstolsutslag, som icke grundar sig på svensk

rätt, eller genom en ofördelaktig förlikning, fått betala för mycket. Med

tanke härpå kan det synas rimligt, att redaren, om han betalat en borgenär

ett mindre belopp än det som denne kunnat utfå, om saken prövats

med tillämpning av svensk rätt, också får tillgodoräkna sig hela fordringens

värde. Advokatsamfundet framhåller, att Högsta domstolen i ett avgörande

refererat i NJA 1951 s. 138 stannat för denna senare ståndpunkt,

samt uttalar, att såväl konventionstexten som den föreslagna lagtexten

synes utgå från att det i och för sig är ovidkommande, vad redaren har

erlagt för den fordran som han bevakar vid fondens fördelning. Den föreslagna

lagtexten är emellertid enligt advokatsamfundet icke alldeles klar

på denna punkt.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna anser

jag mig i allt väsentligt kunna godtaga. Beträffande reglerna om begränsningsfond

torde visserligen kunna sägas, att dessa inte är helt förenliga

med svenska konkursrättsliga principer, såtillvida att vissa borgenärer

blir gynnade genom ett dylikt förfarande, men å andra sidan bör beaktas,

att reglerna om sjöpanträtt i huvudsak medför samma resultat. Oaktat

den praktiska betydelsen av de gjorda invändningarna mot reglerna om

begränsningsfond sålunda icke bör överskattas, anser jag mig emellertid —

bl. a. enär det kan ifrågasättas om reglerna helt överensstämmer med gällande

sjöpanträttsregler — kunna ansluta mig till den ståndpunkt som

från nordiskt håll tagits vid den förberedande behandlingen av frågan.

För närvarande gäller, att om flera fordringar finns, dessa skall jämte

varandra njuta betalning ur ett gemensamt ansvarighetsbelopp efter den

förmånsrätt som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Enligt bestämmelsen

i tredje stycket skall fördelningen av ansvarighetsbeloppet hädanefter

ske i förhållande till fordringarnas storlek. Detta innebär, att en med

sjöpanträtt förenad fordran, genom att den inte längre är prioriterad vid

fördelningen av ansvarighetsbeloppet, skulle kunna bli tillgodosedd i mindre

utsträckning än vad den blir enligt gällande regler. Något praktiskt fall

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

torde detta dock icke vara.Panträtten och de rättigheter, som härledes ur

denna, beröres givetvis icke av ändringen. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att enligt 271 § panträttshavare, som har sjöpanträtt, vid försäljning

i samband med utmätning visserligen är oförhindrad att bevaka

sin fordran till fulla beloppet men icke erhäller utdelning utöver ansvarighetsbeloppet.

Ett par smärre ändringar i den föreslagna lagtexten synes böra göras.

För att i överensstämmelse med gällande internationellträltsliga principer

under stadgandet i fjärde stycket inbegripa även fordring, som visserligen

icke kunnat göras gällande enligt svensk rätt men som fastställts genom

utländsk dom, som är exigibel i Sverige, förordar jag, att orden »enligt

svensk rätt» utbytes mot »här i riket». I avsikt att tillgodose de synpunkter

som framförts av Sveriges advokatsamfund vill jag vidare föreslå, att

i anslutning till konventionstexten ett tillägg göres till den föreslagna lagtexten.

Fjärde stycket första punkten torde i enlighet härmed böra erhålla

följande lydelse: Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf,

skall han anses träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne

och fordringsbeloppet medtages vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet,

såvitt fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren.

257 §.

Artikel 5 (1)—(4) i konventionen innehåller föreskrifter som syftar

till att möjliggöra för redaren att förhindra att »arrest» (»saisie») verkställes

flera gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, härrörande

från en och samma händelse. I förevarande paragraf och i 258 § upptages

bestämmelser, att ställande av säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet

förhindrar kvarstad eller annan handräckning för fordran. De i 257 § upptagna

bestämmelserna har i huvudsak icke någon direkt grund i konventionen

utan motsvarar i stort sett bestämmelserna i nuvarande 262 §. På leonventionsbestämmelserna

grundade regler har upptagits i 258 §.

Kommittén uttalar, att artikel 5 (4) närmast synes avse säkerhet som

ställes inom riket. Den rör samtliga begränsningsborgenärers rätt och torde

därför taga sikte endast på säkerhet, som ställes inför myndighet, och icke

på säkerhet som ställes i privat ordning.

Kommittén framhåller vidare, att konventionen får anses överlämna åt

de nationella lagarna att lösa frågan, i vad mån det skall krävas att säkerhet

ställes jämväl för ränta på begränsningsbeloppet samt för kostnader i

saken. Den svenska lagstiftningen har alltså frihet att välja den lösning som

förefaller mest ändamålsenlig. Enligt gällande praxis ställes som regel säkerhet

även i nu förevarande hänseenden. På grund härav och då dessa belopp

ofta uppgår till betydande storlek anser kommittén det böra föreskrivas,

att säkerhet, varom här är fråga, skall vara så avpassad att den täcker

även ränta och kostnader.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

I överensstämmelse med vad sålunda anförts stadgar kommitténs förslag

i första stycket av förevarande paragraf att, om redaren till befrielse från

utmätning, kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken

ansvarigheten är begränsad, inom riket hos rätten eller överexekutor

har ställt säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte ett av

rätten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken,

säkerheten må åberopas gentemot alla borgenärer för vilkas fordringar gäller

begränsning till samma ansvarighetsbelopp. Vidare föreskrives, att säkerheten

skall anses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer.

Kommittén framhåller, att bestämmelserna förutsätter att ansökning om

utmätning, kvarstad eller annan handräckning har gjorts. De är tillämpliga

både beträffande handräckning som sökes hos överexekutor och i fråga om

handräckning i rättegång.

Kommittén uttalar, att med »det fulla ansvarighetsbeloppet» förstås ett

belopp beräknat efter 3 100 francs för ton, dock minst 780 000 francs. Har

allenast egendomsskador uppkommit är emellertid ett belopp beräknat efter

1 000 francs för ton, dock minst 150 000 francs, tillfyllest. Tillägget för ränta

och kostnader bestämmes gemensamt för dessa båda poster. I vad avser

ränta torde tillägget böra täcka räntan på det fulla ansvarighetsbeloppet under

tiden från det säkerheten ställes och till dess slutlig uppgörelse angående

de begränsningsbara fordringar, som grundar sig å händelsen, må antagas

komma till stånd mellan redaren och hans borgenärer. Visar borgenär,

att ränta löper från en tidigare tidpunkt än nu sagts, bör emellertid den tidpunkten

läggas till grund. Beräkningen torde böra ske enligt en räntefot av

fem procent. Såvitt gäller kostnader bör tillägget avse alla de av händelsen

föranledda kostnader för vilka redaren kan antagas bli ansvarig gentemot

borgenärerna. Beräkningen av tillägget måste tydligen grundas på en skönsmässig

uppskattning.

Kommittén anför:

Av förevarande bestämmelse följer att, sedan inom riket hos rätten eller

överexekutor säkerhet ställts för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte

tillägg för ränta och kostnader, utmätning, kvarstad eller annan handräckning

ej må beviljas på grund av fordran som avses med säkerheten. Utmätning,

kvarstad eller annan handräckning, som redan beviljats, skall genast

hävas (jfr 189 § utsökningslagen). Redaren behöver alltså ställa säkerhet

endast en gång för att inom riket undgå handräckningsåtgärd i fråga

om begränsningsbar fordran. Rörande verkan i annan konventionsstat av

säkerhet, som ställts enligt 257 §, torde få hänvisas till artikel 5(1) och (2)

i konventionen.

Vidare följer av den föreslagna bestämmelsen att säkerheten ej kan utan

samtliga borgenärers medgivande återtagas, förrän redaren erlägger full betalning

(jfr 259 § 2 mom. i förslaget) eller ställer enahanda säkerhet hos

annan rätt eller överexekutor inom riket eller säkerhet som möjliggör för

honom att åberopa 258 § fjärde stycket.

Om redaren har ställt säkerhet, som understiger det fulla ansvarighets
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kunijl. Maj.ts proposition nr 35 år It)6''4

beloppet enligt 255 §, gäller dylik delsäkerhet endast till förmån för borgenär,

som begärt handräckningsåtgärden, och den kan ej heller av redaren

åberopas mot andra borgenärer. Om emellertid redaren kompletterar säkerheten,

så att densamma kommer att uppgå till det fulla ansvarighetsbeloppet

jämte tillägg för ränta och kostnader, inträder de i första stycket stadgade

rättsverkningarna, under förutsättning att kompletteringen sker hos

samma myndighet. Dylik komplettering kan ske, vare sig hos myndighet göres

ny ansökan om handräckningsåtgärd eller ej. Uttryckliga bestämmelser

i dessa avseenden torde icke vara erforderliga; i detta sammanhang är att

märka att regeln i 2G2 § andra punkten sjölagen grundar sig å ett i 1924

års konvention upptaget stadgande (artikel 8 tredje stycket) som saknar

motsvarighet i den nya konventionen.

Kommittén framhåller emellertid, att det förekommer att redaren, för att

undgå handräckningsåtgärd beträffande en begränsningsbar fordran, hos en

myndighet ställer säkerhet, som visar sig understiga det fulla ansvarighetsbeloppet,

och att hans fartyg eller annan honom tillhörig egendom därefter

hos myndighet på en annan ort göres till föremål för ny ansökan om handräckning

för en annan begränsningsbar fordran, grundad på samma händelse.

För dylikt fall föreslår kommittén i paragrafens andra stycke en bestämmelse

av innebörd, att redaren äger värja sig mot den nya handräckningsansökningen

genom alt hos den förra myndigheten komplettera den

därstädes ställda delsäkerheten, så att den täcker det fulla ansvarighetsbeloppet

jämte ränta och kostnader. Sker en dylik komplettering, blir regeln i

första stycket även i övrigt tillämplig.

Att redaren, om han så önskar, äger hos den senare myndigheten nedsätta

full säkerhet enligt första stycket, torde enligt kommittén icke behöva

utsägas i lagtexten. Givetvis kan han också nöja sig med att hos denna myndighet

ställa säkerhet för den fordran, beträffande vilken handräckning därstädes

sökes; en dylik säkerhet kan kompletteras, så att den kommer att

utgöra full säkerhet enligt första stycket. Men redaren kan icke ernå de i

första stycket stadgade rättsverkningarna genom att hos myndigheten ställa

säkerhet till komplettering av den förut hos annan myndighet ställda säkerheten.

Kommittén föreslår även, att redaren, om han ställt full säkerhet, äger

påfordra frigivande av tidigare ställd säkerhet för fordran, som avses med

den fulla säkerheten. Bestämmelsen avses gälla, vare sig den tidigare säkerheten

ställts hos myndighet eller i privat ordning.

Slutligen föreslår kommittén, att vad i förevarande paragraf är stadgat

om säkerhet, som inom riket ställts hos rätten eller överexekutor, skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om säkerhet, som ställts hos vederbörlig

myndighet i Danmark, Finland eller Norge. Denna bestämmelse, vartill motsvarighet

förutsättes skola inflyta i de danska, finska och norska sjölagarna,

bär tillkommit såsom ett led i den nordiska rättsgemenskapen på sjörättens

område. Anledning att från bestämmelsens tillämpning undantaga

borgenär i utomnordiskt land föreligger enligt kommitténs mening icke.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

Yttrandena. Lagberedningen anför, att avfattningen av första stycket ger

vid handen, att avsikten med stadgandet icke är att reglera förutsättningarna

för att redaren skall kunna hindra utmätning, kvarstad eller annan handräckning

genom att ställa säkerhet. Ordalagen tyder på att man endast velat

mot övriga borgenärer med begränsningsbara fordringar reglera verkningarna

av att redaren — i huvudsaklig överensstämmelse med eljest gällande

regler inom exekutionsrätten — ställer säkerhet, och denna ställs för

fulla ansvarsbeloppet jämte vissa tillägg. Såvitt angår säkerhet som ställts

till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran anser lagberedningen

det ej vara något att erinra mot förslaget.

Lagberedningen anför emellertid vidare:

Däremot måste beredningen ifrågasätta lämpligheten av att i detta sammanhang

medtaga säkerhet som ställs till befrielse från utmätning. Om

stadgandet, såsom beredningen antagit, icke avser att införa en helt ny möjlighet

att ställa säkerhet, är det tydligt, att dess tillämpningsområde blir

ganska begränsat såvitt angår utmätning. Föreligger lagakraftvunnen dom,

kan sålunda enligt utsökningslagen utmätning icke avvärjas genom att säkerhet

ställs. Detsamma gäller, om sökanden kan åberopa hovrätts icke-lagakraftvunna

dom. Med anledning av ett av kommittén gjort motivuttalande

(s. 39 nederst o. f.) vill beredningen vidare påpeka, att den omständigheten

att säkerhet ställs icke medför att redan verkställd utmätning skall hävas.

Att i detta sammanhang medtaga säkerhet mot utmätning medför också vissa

komplikationer. Av mindre betydelse är härvid måhända, att 39 § UL,

enligt vad allmänt antages, förutsätter att säkerheten ställs hos utmätningsmannen.

En säkerhet som ställts hos rätten eller överexekutor bör rimligen

också kunna godtagas, om sökanden hos utmätningsmannen visar att så

skett. 39 § UL kräver emellertid, att säkerheten även omfattar »skada, som

genom uppehållet vållas kan». Det torde därför få ankomma på gäldenären

att komplettera säkerheten hos utmätningsmannen. Vidare må påpekas, att

enligt 48 § UL löftesskrift må omhändertagas av den till vars säkerhet den

gäller. Stadgandet passar ej väl för det fall att säkerheten skall gälla till

förmån för ett flertal, kanske ännu delvis okända borgenärer.

Om åter avsikten med stadgandet, i strid mot vad beredningen antagit,

är att införa en helt ny möjlighet att vinna befrielse från utmätning genom

ställande av säkerhet, måste denna avsikt komma till tydligare uttryck. Det

torde också bli nödvändigt att ge utförligare bestämmelser i ämnet. Att härvid

hindra även utmätning på grund av lagakraftvunnen dom vore i sak föga

rimligt. Under alla förhållanden måste verkställighet kunna vinnas i säkerheten.

Denna kan emellertid utgöras av borgen. Eftersom en mot redaren

riktad dom icke kan verkställas mot borgensman, skulle alltså — med antydda

system — borgenären bli tvungen att anhängiggöra ny rättegång mot

borgensmännen, om dessa ej betalar frivilligt.

Det förefaller beredningen som om det knappast kan föreligga något behov

av en regel om att säkerhet som ställts till befrielse från utmätning skall

under vissa förutsättningar kunna aberopas även mot andra borgenärer än

sökanden. I allt fall torde behovet här vara avsevärt mindre än när säkerhet

ställts för att hindra kvarstad m. m. Innehållet i konventionen synes icke

nödvändiggöra, att man medtager även säkerhet som ställts för att hindra

utmätning. 1924 års konvention om begränsning av redaransvarigheten upp
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år li)6\

tager under art. 8 liknande bestämmelser om verkan av säkerhet, »en cas de

saisie», och 262 § sjölagen — som grundar sig på konventionen — återger

uttrycket med »befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran».

Beredningen vill därför förorda, att bestämmelsen om säkerhet till befrielse

från utmätning får utgå. Med hänsyn till innehållet i sista stycket i

257 § kan möjligen vissa olägenheter tänkas uppkomma, om Sverige ensamt

genomför den föreslagna ändringen. Det är därför önskvärt, att enighet på

denna punkt vinnes inom Norden.

I samma riktning uttalar sig Göteborgs rådhusrätt, överexekutor i Göteborg

och förste stadsfogden i Stockholm, i vilket sistnämnda yttrande överståthållarämbetet

instämmer.

Departementschefen. I 189 § utsökningslagen stadgas, att kvarstad och

skingringsförbud skall upphöra, då gäldenären ställer pant eller borgen. Bestämmelserna

i 257 § synes i anslutning härtill böra ge redaren en uttrycklig

rätt att vara befriad från kvarstad eller annan handräckning i det angivna

fallet. I övrigt synes kommitténs förslag, som väsentligen har sin motsvarighet

i gällande lag, i sak kunna godtagas såvitt angår säkerhet, som ställts

till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran. Beträffande

säkerhet, som ställts till befrielse från utmätning, vill jag anföra följande.

Artikel 8 i 1924 års konvention upptager en bestämmelse om verkan av

säkerhet »en cas de saisie». Ordet »saisie» begagnas även i artikel 5 i 1957

års konvention. Den på 1924 års konvention grundade bestämmelsen i 262 §

sjölagen avser befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran.

I den finska sjölagen användes samma uttryck. Motsvarande bestämmelser i

den danska sjölagen avser »arrest», vilket i huvudsak synes svara mot kvarstad.

I den norska sjölagen däremot har bestämmelsen en vidare tillämpning.

Där avses sålunda »arrest eller tvangsfullbyrdelse». Sistnämnda uttryck

avser bl. a. utmätning. Den norska sjölagskommittén föreslår, att ifrågavarande

bestämmelse skall avse även säkerhet, som ställts för att hindra

utmätning. Detta innebär såsom framgått icke någon utvidgning i förhållande

till vad som för närvarande gäller. Så skulle däremot bli fallet i Sverige,

Danmark och Finland. Enligt min mening saknas anledning att för Sveriges

del frångå vad som för närvarande gäller i detta avseende. Bestämmelsen

torde därför icke böra avse säkerhet till befrielse från utmätning. Då det

norska regeringsförslaget enligt vad jag erfarit torde komma att avse även

säkerhet till befrielse från utmätning och »annen tvangsforretning», skulle

skiljaktiga regler på denna punkt icke kunna undvikas. Denna skiljaktighet,

vilken som framgått föreligger även för närvarande, synes dock icke

medföra några betydande olägenheter.

Enligt min mening bör således i lagtexten uttryckligen angivas, att kvarstad

eller annan handräckning för fordran beträffande vilken ansvarigheten

är begränsad icke får beviljas eller bestå, om redaren inom riket ställer sä
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

kerhet för fulla ansvarighetsbeloppet. Vissa andra i huvudsak redaktionella

jämkningar av den föreslagna lagtexten synes även böra göras.

Jag föreslår, att paragrafen utformas i enlighet med vad nu anförts.

258 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande sjölag, innehåller

regler, som syftar till att undvika att fartyg eller annan redaren tillhörig

egendom blir föremål för handräckningsåtgärd flera gånger i olika länder.

Paragrafen grundar sig på artikel 5 (1), (2) och (3) i 1957 års konvention.

Artikel 5 (1) innehåller en fakultativ bestämmelse som närmast avser

beaktande av säkerhet, som ställts utom riket. I artikel 5 (2) upptages

ett stadgande om obligatoriskt beaktande av säkerhet, som ställts på

ort med viss nära anknytning till den ansvarighetsgrundande händelsen.

Artikel 5 (3) innehåller en bestämmelse rörande komplettering av redan

ställd säkerhet. Bestämmelserna innebär såväl att handräckningsåtgärd

skall hävas som att ställd säkerhet skall frigivas.

Kommittén. En väsentlig olägenhet med den nuvarande bristen på internationell

samordning av begränsningsreglerna är att en och samma händelse

kan föranleda att fartyget eller annat fartyg i samme redares ägo

—- eller annan egendom som tillhör redaren — blir föremål för handräckningsåtgärd

flera gånger i olika länder. Härigenom kan redaren tvingas

att i varje land, där handräckning sker, ställa säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet

enligt vederbörande lands begränsningsregler. För att råda

bot härpå hade man i konventionsutkast, utarbetade under åren 1954

och 1955, infört regler av innebörd att myndighet i fördragsslutande stat

ägde möjlighet att, då fråga om handräckning uppkom, beakta säkerhet

som ställts i annan stat. Från nordiskt håll hävdades att dessa regler icke

var tillfyllest utan borde ändras till att avse en skyldighet att upphäva

eller underlåta handräckningsåtgärd, om tillfredsställande säkerhet ställts

i annan stat. Häremot invändes att en dylik bestämmelse kunde bli alltför

oförmånlig för borgenärerna i de fall då säkerheten ställts å avlägsen

ort. Resultatet blev en kompromiss.

Kommitténs förslag upptager i första stycket en fakultativ bestämmelse

av innehåll att, om redaren tillhörig egendom bär utmätts eller belagts

med kvarstad eller eljest underkastats handräckning för fordran, beträffande

vilken ansvarigheten är begränsad, och redaren förmår visa, att han

utom riket har ställt tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet för

fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §, utmätningen, kvarstaden eller

handräckningen må hävas.

Regeln om obligatorisk frigivning upptages i andra stycket. Där stadgas,

att om redaren förmår visa att han utom riket ställt tillräcklig och för

borgenären tillgänglig säkerhet, kvarstaden eller handräckningen skall hä
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 är 196b

vas, om säkerheten ställts i någon av följande hamnar: 1. den hamn där

den händelse inträffat varå fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt

rum i hamn, i den första hamn som fartyget anlöpt efter händelsen; 2.

landsättningsliamnen, om fordringen avser skada å person; 3. lossningshamnen,

om fordringen avser skada å last.

Kommittén framhåller, att bestämmelserna i första och andra styckena

gäller, vare sig säkerheten ställts i konventionsstat eller i stat som ej

biträtt konventionen. Icke blott säkerhet som ställts inför myndighet utan

även säkerhet som ställts i privat ordning åsyftas med bestämmelserna.

Av bestämmelserna följer enligt kommittén att begärd kvarstad eller annan

handräckning må respektive skall vägras, om redaren förmår visa

att tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet redan har ställts.

Kommittén föreslår vidare att såsom ett tredje stycke skall intagas en

bestämmelse motsvarande artikel 5 (3), i vad densamma avser komplettering

inom riket av säkerhet som ställts utomlands. Vid dylik komplettering

torde, liksom vid ställande av säkerhet enligt 257 §, böra krävas att

säkerheten omfattar jämväl tillägg för ränta och kostnader i saken. Eftersom

detta tillägg skall så avpassas, att det kan väntas täcka samtliga begränsningsborgenärers

fordringar på ränta och kostnader, tager bestämmelsen

endast sikte på kompletteringssäkerhet, som ställes inför myndighet.

Däremot kan kompletteringen avse säkerhet som i utlandet ställts i

privat ordning. I överensstämmelse med det anförda föreslår kommittén

en bestämmelse att vad i första och andra styckena är stadgat jämväl skall

gälla, därest den utomlands ställda säkerheten icke motsvarar det fulla

ansvarighetsbeloppet enligt 255 § men redaren inom riket hos rätten eller

överexekutor ställer betryggande säkerhet för återstoden jämte ett av rätten

eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.

Såsom ett fjärde stycke föreslår kommittén en bestämmelse motsvarande

artikel 5 (1), (2) och (3) i vad dessa konventionsrum anser frigivande

av ställd säkerhet. Kommittén framhåller, att om redaren ställt säkerhet

enligt bestämmelserna i första, andra och tredje styckena för fulla ansvarighetsbeloppet

jämte, där så erfordras, tillägg för ränta och kostnader,

hans möjligheter att återfå en inom riket tidigare ställd säkerhet för fordran,

som är underkastad begränsning till det ifrågavarande ansvarighetsbeloppet,

bör bedömas på samma sätt som om det var fråga om frigivande

av kvarhållet fartyg. Kommittén föreslår därför en regel av innehåll att,

om redaren begär frigivande av säkerhet som han inom riket ställt till

befrielse från utmätning, kvarstad eller annan handräckning, vad i denna

paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåtgärd skall äga motsvarande

tillämpning.

Yttrandena. I överensstämmelse med vad som anförts under 257 § om

utmätning uttalar lagberedningen, att det inte är lämpligt att här medtaga

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år J96t

utmätning. Lagberedningen finner ordalydelsen närmast tyda på att även

utmätning på grund av lagakraftvunnen dom åsyftas. Såsom framhållits

under 257 § anser lagberedningen det vara föga rimligt att hindra utmätning

i sådant fall. I detta sammanhang tillkommer, att säkerheten förutsättes

vara ställd utom riket och att svensk dom i regel icke kan exekveras

utomlands. Borgenär, som efter en kanske kostsam rättegång i Sverige fått

sin fordran fastställd, kan därför bli nödsakad anhängiggöra ny process i

utlandet för att utfå sin fordran ur säkerheten. Enligt första stycket skall

säkerheten visserligen vara »för borgenären tillgänglig» men däri kan — enligt

vad lagberedningen antager —- icke inläggas, att exekution skall kunna

erhållas i säkerheten på grund av svensk dom. Lagberedningen anser även

betänkligheter möta mot att göra reglerna tillämpliga vid utmätning på

grund av icke lagakraftvunnen dom och hemställer därför, att reglerna om

hävande av utmätning får utgå.

Förste stadsfogden i Stockholm anför med instämmande av överståthållarämbetet,

att det i likhet med vad som gäller beträffande 257 § förefaller

dunkelt, varför bestämmelsen kommit att omfatta utmätning. Stadsfogden

anser, att det under alla omständigheter väl icke torde vara fråga om att

häva en utmätning, som gjorts på grund av en lagakraftvunnen dom.

Även Göteborgs rådhusrätt och överexekutor i Göteborg anser, att bestämmelsen

icke bör avse utmätning.

Under hänvisning till att bestämmelserna i första och andra styckena gäller

även om säkerheten ställts i stat som ej biträtt konventionen anmärker

de sistnämnda remissorganen, att stadgandet synes kunna bli mycket svårtillämpligt.

Förhållandet att de nämnda bestämmelserna gäller, vare sig säkerheten

ställts i konventionsstat eller i stat som inte biträtt konventionen, påtalas

även av lagberedningen, som dessutom påpekar, att även säkerhet som

ställts i privat ordning åsyftas. Lagberedningen anser därför, att stor vikt

kommer att ligga på att borgenären verkligen har effektiv möjlighet att utnyttja

säkerheten för hela sin fordran efter verkställd begränsning. Det i

förslaget använda uttrycket »tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet»,

är enligt lagberedningen i behov av en förstärkning för att motsvara

konventionens ordalag, t. ex. »tillräcklig och på betryggande sätt tillgänglig».

Lagberedningen anser, att i kravet på att säkerheten skall vara

»tillgänglig» rimligen bör kunna inläggas, att möjlighet finns att föra rättegång

om fordringen i det land där säkerheten ställts och att med stöd av

domen vinna exekution i säkerheten. Tänkbart är, att säkerheten ställs i

ett icke konventionsbundet land, vars lag icke medger ansvarsbegränsning

eller tillämpar helt andra regler än de svenska. Av konventionen torde då

följa, att redaren får visa, att borgenären verkligen har effektiv möjlighet

att ur säkerheten utfå det belopp, vartill hans fordran efter begränsning enligt

svensk lag uppgår. Borgenär skall icke behöva riskera att helt eller del
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 0)61 91

vis få vika för fordringsägare, som enligt svensk lag icke har rätt till säkerheten.

Även paragrafens innehåll i övrigt ger lagberedningen anledning till vissa

erinringar. Lagberedningen påpekar sålunda att meningen synes vara, att

redaren kan framtvinga hävande av redan verkställd kvarstad eller annan

handräckning genom att vid en senare tidpunkt ställa säkerhet i ort som anges

i andra stycket och att en borgenär, som utverkat kvarstad på fartyget

eller annan egendom inom riket och här börjat process i tro, att han nu har

säkerhet för sitt krav, alltså riskerar, att redaren ställer säkerhet utomlands

och framtvingar att lcvarstaden häves. I en sådan situation kan det framstå

som lönlöst att fortsätta processen i Sverige, nedlagda kostnader blir

onyltiga och käranden får regelmässigt betala även motpartens kostnader,

om talan nedlägges. Syftet med regeln kan möjligen vara att på indirekt

väg framtvinga, att eventuella processer förläggs just till den ort som anges

i andra stycket. Lagberedningen anmärker emellertid, att det icke finns någon

garanti för att talan där kan upptagas till prövning. Om redaren ännu

icke ställt säkerhet och icke eljest har egendom där, torde domstolen i orten

i regel icke anse sig behörig. Lagberedningen erinrar om, att i artikel 5 i

konventionen talas om att säkerhet »redan» ställts. Betydelsen av det inskjutna

ordet finner lagberedningen oviss och anser därför, att en viss frihet

vid tolkningen är försvarbar. Lagberedningen förordar, att man — för

att undgå de stötande konsekvenser som påtalats —• stadgar, att hävande av

handräckningsåtgärden skall vara obligatorisk endast om säkerheten ställts

innan åtgärden genomfördes. Motsvarande ändring anser lagberedningen

icke krävas i första stycket.

Sveriges advokatsamfund anser, att det av texten icke framgår, om ställande

av säkerhet i den hamn där händelsen inträffat eller i den första hamn

som fartyget anlöpt efter händelsen, skall vara tillräckligt, även om det rör

sig om personskador eller lastskador, vilka behandlas i punkterna 2 respektive

3. Punkterna kan nämligen enligt advokatsamfundet läsas antingen på

så vis att de ger redaren alternativa möjligheter att ställa säkerhet, då det

rör sig om personskador och lastskador, eller också på så vis att redaren

för dessa senare fall är uteslutande hänvisad till att ställa säkerhet i landsättningshamnen

respektive lossningshamnen. Advokatsamfundet anser att

texten bör förtydligas, så att det klart framgår vad som avses.

Departementschefen. Innebörden av de konventionsbestämmelser som de

föreslagna reglerna avses motsvara är i vissa avseenden icke fullt klar. Det

är därför naturligt att olika meningar kommit till uttryck, när det gäller utformningen

av den svenska lagtexten på denna punkt. Beträffande frågan

om förevarande paragraf bör omfatta utmätning delar jag den av flera remissorgan

uttalade uppfattningen, att bestämmelse härom icke bör upptagas

i förslaget. I övrigt torde kommitténs förslag till bestämmelser i sak

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

kunna godtagas. I ett par avseenden har jag emellertid en från kommittén

avvikande mening.

Sålunda torde kravet på en noggrann prövning av att den utomlands ställda

säkerheten verkligen är sådan, att den kan utnyttjas för borgenärens hela

fordran, icke i erforderlig grad framgå av den av kommittén föreslagna

formuleringen »tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet». I överensstämmelse

med vad som torde komma att föreslås i de övriga nordiska

länderna, anser jag, att ordet »tillräcklig» bör ersättas av »betryggande».

Det kan det oaktat icke bestridas, att svårigheter kan uppstå vid tillämpningen

av denna bestämmelse. Detta gäller särskilt, om säkerheten ställts

i stat som ej biträtt konventionen. Då det emellertid icke synes överensstämma

med konventionen att kräva att säkerheten ställts i konventionsstat, torde

de av några remissorgan anförda synpunkterna icke kunna beaktas på

annat sätt än genom att betona kravet på försiktighet när det gäller att godtaga

säkerhet som avses med bestämmelsen.

Vad beträffar frågan, när säkerheten skall ha ställts, för att den skall

kunna åberopas till befrielse från handräckningsåtgärd, är att märka, att i

artikel 5 i konventionen angives att säkerheten »redan» ställts. Lagberedningen

har -— under framhållande att kommittéförslaget medför ur processuell

synpunkt olämpliga konsekvenser —- föreslagit, att konventionsbestämmelsen

skall tolkas så att ett hävande av handräckningsåtgärd skall vara

obligatoriskt, endast om säkerheten ställts innan åtgärden genomfördes.

Detta innebär en väsentlig inskränkning av bestämmelsens tillämplighet i

förhållande till vad kommittén föreslagit. Konventionens ståndpunkt i denna

fråga synes oklar. För den av kommittén föreslagna lösningen talar det

förhållandet att artikel 5 (3) ger möjlighet till komplettering av utom riket

ställd säkerhet utan att vare sig tidsgräns eller plats för kompletteringen angives.

En restriktiv tolkning av ifrågavarande konventionsbestämmelse kan

emellertid — förutom av konventionens ordalydelse — motiveras med

utgångspunkt från konventionens grundläggande syfte att i större utsträckning

än för närvarande beakta borgenärsintressena. Vid övervägande av vad

sålunda anförts anser jag mig — ehuru med tveksamhet — böra biträda lagberedningens

förslag. Något stöd för att begränsa kravet på att säkerheten

skall ha ställts innan handräckningsåtgärden genomförts, till att avse endast

den obligatoriska regeln finnes emellertid icke i konventionen. I förevarande

paragraf torde därför ett krav härpå böra uppställas såväl i den fakultativa

som den obligatoriska bestämmelsen.

Den obligatoriska bestämmelsen bör föregå den fakultativa. I lagtexten

bör också uttryckligen angivas inte bara att beviljad handräckningsåtgärd

skall eller må hävas utan också att begärd åtgärd skall eller må vägras. Härutöver

synes vissa redaktionella ändringar erforderliga bl. a. för att tillgodose

det av Sveriges advokatsamfund framförda önskemålet.

Jag föreslår att paragrafen utformas i enlighet med vad nu anförts.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b 93

259 §.

Denna paragraf, som motsvarar 201 § i gällande sjölag, innehåller regler

om dispasch.

Kommittén. Eu förutsättning för upprätthållandet av materiella regler

om redares ansvarighetsbegränsning måste vara, att borgenärerna har tillgång

till förfarande som möjliggör för dem att hävda sina intressen. De

måste sålunda kunna bevaka sina egna fordringar och klandra medborgenärernas.

Vidare måste de ha möjlighet att få till stånd en opartisk beräkning

av ansvarighetsbeloppets storlek och av dess fördelning mellan olika fordringsägare.

De måste också i det konkreta fallet kunna bestrida att rätt för

redaren att begränsa sin ansvarighet över huvud taget föreligger.

Kommittén påpekar, att den i Sverige gällande ordningen innebär att —

därest parterna ej enas om att själva handlägga begränsningsuppgörelsen —

bevakning av borgenärernas fordringar sker hos dispaschör, som också har

att beräkna ansvarighetsbeloppets storlek och fördelning. Dispaschörs beslut

kan överklagas hos domstol. Särskilda regler angående klander inför

dispaschör av bevakade fordringar saknas. Prövningen av fråga, huruvida

i visst fall rätt till ansvarighetsbegränsning föreligger, ankommer ej på dispaschör

utan på domstol. Kommitténs förslag till bestämmelser, vilka upptagits

som ett första moment av denna paragraf, anknyter i huvudsak till

det nu rådande svenska systemet.

Kommittén framhåller emellertid, att utredningen i begränsningsärenden

oftast är av tämligen invecklad art och kräver lång tid. Den kan också fördröjas

av oenighet mellan borgenärerna inbördes eller av andra omständigheter

som icke hänför sig till redaren. Det synes enligt kommittén vara föga

rimligt att redaren ovillkorligen skall vara skyldig att betala löpande ränta

å fordringarna under hela den tid som utredningen tager i anspråk. Kommittén

föreslår därför såsom en nyhet regler — upptagna som ett andra moment

av denna paragraf — vilka innebär, att redaren äger fullgöra betalning genom

att hos dispaschör nedsätta det fulla ansvarighetsbeloppet jämte tillägg

för ränta och kostnader i saken. Dylik nedsättning är icke en förutsättning

för att begränsning skall få åberopas.

I huvudsaklig överensstämmelse med gällande bestämmelse i 261 § första

stycket föreslår kommittén, att tvist om beräkning av belopp, vartill redares

ansvarighet är begränsad enligt 255 §, eller om fördelningen av ansvarighetsbelopp

mellan borgenärer må hänskjutas till utredning och avgörande av

dispaschör i fartygets hemort eller där dispasch för den orten vanligen upprättas.

Stadgandets avfattning ger enligt kommittén vid handen att parterna,

om de är ense, själva äger ombesörja beräkningen och fördelningen av ansvarighetsbeloppet.

Hänvisningen till 255 § innebär att dispaschörens skyldighet

avser beräkning och fördelning endast av begränsat ansvarighetsbelopp

jämlikt svensk rätt. Förevarande lagrum torde få analog tillämpning i

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år i96i

fråga om ansvarighetsbelopp, som fastställes enligt regler utfärdade med

stöd av 263 § i förslaget.

Hänskjutande kan avse såväl ansvarighetsbeloppets beräkning som dess

fördelning eller endera av dessa frågor. Om endast fördelningen hänskjutes

till dispasch, måste den, som begär dispaschen, styrka att överenskommelse

mellan parterna föreligger därom att ett begränsat ansvarighetsbelopp av

viss angiven storlek skall läggas till grund för fördelningen. Dispasch kan begäras

av redaren eller av borgenär.

Förslaget förutsätter att dispaschören skall vara skyldig att avgöra vid

dispaschförfarandet förekommande tvister, vilkas lösning utgör villkor för

beräkningen av det begränsade ansvarighetsbeloppets storlek eller fördelning.

Dispaschören skall sålunda icke hänvisa part att vid domstol väcka

talan härom. Å andra sidan är part självfallet oförhindrad att, där allmänna

processuella regler det medgiver, anhängiggöra rättegång i anledning

av uppkommen tvist i hänseende varom nu är fråga. Har så skett, torde det

understundom vara lämpligt att dispaschören avvaktar lagakraftvunnen

dom i målet. Fråga, huruvida i visst fall redarens ansvarighet över huvud

taget må begränsas, måste alltid — där parterna ej enas — avgöras av

domstol.

Den föreslagna forumbestämmelsen avser endast svenska fartyg. Förslaget

upptar emellertid en ny forumföreskrift, som tar sikte på utländska

fartyg. Detta sammanhänger med att kommittéförslaget som ett andra

moment av förevarande paragraf innehåller regler om att redaren äger fullgöra

sin betalningsskyldighet genom nedsättning av ansvarighetsbeloppet

jämte visst tillägg hos dispaschör. Kommittén framhåller, att dylik nedsättning

i allmänhet torde ifrågakomma endast i samband med att tvist

om beräkning eller fördelning av ansvarighetsbeloppet hänskjutes till dispaschören.

I syfte att så långt det är förenligt med svenska konkursrättsliga

principer tillgodose ändamålet med konventionsbestämmelserna om

begränsningsfond öppnar förslaget möjlighet även för redare i utländskt

fartyg att anlita nedsättningsförfarandet. Sålunda föreslår kommittén att,

om fartyget ej har hemort här i riket, dispaschen skall uppgöras av dispaschören

i Stockholm.

Kommittén föreslår vidare en särbestämmelse för det fall att ärende angående

gemensamt haveri med anledning av den händelse, varå ansvarigheten

grundas, redan är anhängigt eller väntas bli anhängiggjort hos viss

dispaschör i riket. Det föreslås skola ankomma på denne att även uppgöra

dispasch som avses i denna paragraf.

1 mom. andra stycket kommittéförslaget motsvarar 261 § andra stycket

sjölagen. Sålunda stadgas att det åligger dispaschören att genom kungörelse,

som en gång införes i tidning genom vilken offentliggörande på ändamålsenligt

sätt kan ske, anmana sakägarna att inom viss förelagd tid

skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt aktar nödigt ävensom

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 1064

ingiva de handlingar, vilka de vill åberopa. Den i 261 § andra stycket sjölagen

upptagna bestämmelsen om att kungörelse skall ske i allmänna tidningarna

bar ansetts onyttig och därför utgått. Det har ej heller befunnits

erforderligt alt bibehålla föreskriften om alt kungörelsen i annan tidning

skall införas tre gånger. I andra punkten av förevarande stycke upptages

föreskrift, att i övrigt i tillämpliga delar skall gälla vad om dispasch

vid gemensamt haveri är stadgat.

Enligt 1 inom. tredje stycket kommittéförslaget — som motsvarar 261 §

tredje stycket sjölagen — är redaren skyldig att ersätta kostnaden för

dispasch, som avses i förevarande moment, såframt ej borgenär utan skälig

orsak hänskjutit saken till dispaschör eller eljest särskilda skäl föranleder

till annat. Stadgandet avser såväl ersättningen till dispaschören som

sakägarnas egna kostnader för tillvaratagandet av sina intressen i förfarande

inför dispaschören; däremot gäller stadgandet icke beträffande

dispaschprocess inför domstol. Såsom exempel på »särskilda skäl» nämner

kommittén det förhållandet, att borgenär utan skälig orsak föranlett

sakens hänskjutande till dispaschör, samt omständigheter som avses i 18

kap. 6 § rättegångsbalken.

I 2 mom. upptar kommittéförslaget som förut nämnts regler om rätt

för redaren att fullgöra betalningsskyldighet genom att nedsätta penningar

hos dispaschör. Huruvida nedsättning av penningar hos dispaschör

kan — i anslutning till viss gällande praxis — ske annorledes än med

tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelser beröres icke av förslaget.

Kommittén anför:

Enligt 2 mom. första stycket första punkten äger redaren, därest tvist

om beräkningen av belopp, vartill hans ansvarighet är begränsad enligt

255 §, hänskjutits till dispaschör, fullgöra sin betalningsskyldighet genom

att hos dispaschören för borgenärernas räkning nedsätta ett belopp motsvarande

hans fulla ansvarighet enligt 255 § jämte vissa tillägg. Nedsättningen

kan ske i omedelbart samband med tvistens hänskjutande eller

senare. Att även spörsmålet angående beräkningen av ansvarighetsbeloppets

fördelning mellan borgenärerna hänskjutes till dispaschör är icke en

förutsättning för att nedsättning skall få verkställas, utan sakägarna må

själva beräkna fördelningen av beloppet, om de så önskar.

Det i 255 § i förslaget avsedda ansvarighetsbeloppet kan utan större

svårighet exakt beräknas, om de för beräkningen erforderliga uppgifterna

angående nettodräktighet, maskinrum och guldkurs finnes tillgängliga.

Dessa uppgifter torde som regel lätt kunna inhämtas. För att nedsättning

av ansvarighetsbelopp skall få ske, uppställer förslaget därför icke krav

att beloppet redan fastställts genom dispasch. Det synes emellertid vara

lämpligt att dispasch rörande beloppets storlek snarast möjligt upprättas.

Har jämväl tvist om beloppets fördelning hänskjutits för dispaschering,

kan det sålunda bli erforderligt att utfärda två dispascher. Några nämnvärda

olägenheter torde icke vara förenade härmed.

Den i 255 § stadgade ansvarighetsgränsen gäller endast ansvarighetens

kapitalbelopp. För att redarens betalningsskyldighet skall anses vara full
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

gjord synes böra fordras att redaren nedsätter ett belopp motsvarande såväl

det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § som ränta och kostnader

i saken; av praktiska skäl torde nedsättningen jämväl böra täcka ersättningen

till dispaschören. För ränteberäkningen torde i förevarande sammanhang

en schematisk regel få läggas till grund. I överensstämmelse

med det anförda föreslås stadgande av innebörd att det belopp, som nedsättes,

skall motsvara ej blott det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §

utan även ränta därå, beräknad efter fem procent om året från dagen för

den händelse, som grundat ansvarighet, till dagen för nedsättningen, samt

ett av dispaschören bestämt tillägg för kostnader i saken. Angående beräkningen

av tillägget för kostnader må hänvisas till motiven till 257 § första

stycket.

Det kan inträffa att det nedsatta beloppet beräknats för lågt, så att

detsamma icke täcker redarens ansvarighet gentemot borgenärerna för

kapitalbelopp, ränta och kostnader. I dylikt fall bör det åligga dispaschören

att då bristen upptäckes genast anmana redaren att nedsätta det felande.

Föreskrift härom upptages i 2 mom. första stycket andra punkten. Skyldighet

att vid nedsättning av felande belopp jämväl nedsätta ränta därå

stadgas icke.

Någon lagregel för det fall, att redaren underlåter att inom rimlig tid

efter anmaning nedsätta felande belopp, har icke ansetts av det praktiska

behovet påkallad. Skulle en dylik situation inträffa, ankommer det på

dispaschören att — efter avdrag för honom tillkommande ersättning —- fördela det nedsatta men otillräckliga beloppet jämte därå upplupen bankränta

mellan borgenärerna och till dem utanordna deras andelar i de tillgängliga

medlen.

Det är icke praktiskt möjligt att genomföra en skyldighet för dispaschör

att underrätta borgenärerna om brist i nedsatt belopp. Det ligger emellertid

i sakens natur att borgenär, som efter förfrågan hos dispaschör fått

kännedom om dylik brist, är berättigad att beträffande den del av bristen,

som belöper på borgenären, föra talan mot redaren. Rörande storleken av

den del av borgenärens fordran, som sålunda kvarstår ogulden, torde en

av dispaschören verkställd ungefärlig uppskattning få äga vitsord.

I 2 mom. första stycket tredje punkten stadgas skyldighet för dispaschör

att ofördröj ligen göra nedsatt belopp räntebärande genom att detsamma

i svenskt mynt insättes i svensk bankinrättning. Har exempelvis en utländsk

redare i London deponerat ett belopp i pund för dispaschörens räkning,

skall alltså detta överföras till svensk bank och omvandlas till

svenskt mynt. Dylik omvandling torde som regel vara en förutsättning för

att den svenska banken skall betala ränta å beloppet.

Medel, varom här är fråga, synes regelmässigt böra placeras å räkning

som giver högsta gällande inlåningsränta. Avsteg härifrån bör göras endast

då i visst fall särskilda skäl föranleder därtill. Särskilt bankkonto bör

användas i ettvart begränsningsärende. Föreskrifter i dessa hänseenden

torde få utfärdas i administrativ ordning.

Enligt 2 mom. andra stycket första punkten åligger det dispaschören

att, sedan fördelningen blivit bestämd genom lagakraftvunnen dispasch

eller dom eller genom överenskommelse mellan sakägarna, utanordna det

tillgängliga beloppet (det nedsatta beloppet jämte därå upplupen bankränta)

till borgenärerna. Andra punkten innehåller förbud mot återbetalning till

redaren i vidare mån än det tillgängliga beloppet överstiger summan av

hans ansvarighet enligt 255 § jämte ränta därå, beräknad efter fem pro
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kiingl. Maj.ts proposition nr .15 nr

cent om året från (lagen för den händelse, vrarå ansvarigheten grundas,

och av hans ansvarighet för kostnader i saken. Bestämmelse om den tidpunkt,

intill vilken ränta skall beräknas, meddelas icke; lösningen av

detta spörsmål torde få ankomma på dispaschör. Föreligger överskott, är

dispaschören givetvis gentemot redaren redovisningsskyldig för detsamma.

Förbudet mot återbetalning gäller icke återvinning i redarens konkurs.

Förevarande lagrum utgår från att begränsning jämlikt 255 § i förslaget

tillämpas. Det kan emellertid tänkas förekomma att, sedan nedsättning

verkställts, kapitalbeloppet av redarens fulla ansvarighet visar sig

understiga den legala ansvarighetsgränsen, så att begränsning över huvud

taget ej behöver åberopas. I dylikt fall föreligger icke någon skyldighet

för dispaschören att befatta sig med ärendet i vidare mån än att han

återbetalar nedsatt belopp jämte därå upplupen bankränta, med avdrag

för ersättning till dispaschören. Dispaschören är emellertid oförhindrad

att, om det påkallas och han så finner lämpligt, uppgöra dispasch angående

fördelningen av tillgängligt belopp och ombesörja dess utanordnande.

Föreliggande överskott i förhållande till den ansvarighet, som åvilar redaren,

skall därefter återgå till denne, även om det tillgängliga beloppet ej överstigit

summan av redarens ansvarighet enligt 255 § jämte ränta därå och

av hans ansvarighet för kostnader i saken.

Det kan tänkas förekomma att viss borgenär är okänd eller att det eljest

icke är möjligt att få kontakt med honom. I sådant fall torde det fa anses

åligga dispaschören att insätta det borgenären tillkommande beloppet å

särskilt bankkonto och låta beloppet där innestå till dess utbetalning till

borgenären kan ske eller fordringen preskiberats. Sedan preskriptionstiden

utgått, skall beloppet jämte upplupen ränta tillställas redaren. Ett

dylikt förfaringssätt tillämpas i praxis av dispaschörerna i ärenden angående

gemensamt haveri. Särskilda författningsbestämmelser i förevarande

hänseende torde kunna undvaras.

I 2 mom. tredje stycket upptages bestämmelser för den händelse att

mellan redaren och borgenärerna träffats särskild överenskommelse angående

storleken av det belopp, vartill redarens begränsade ansvarighet

skall anses uppgå. Även i dylikt fall äger redaren — oavsett om tvist angående

beloppets fördelning'' hänskjutes till utredning genom dispasch —- fullgöra sin betalningsskyldighet genom att för borgenärernas räkning nedsätta

beloppet hos dispaschör, och vad i 2 mom. första och andra styckena

är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Tillägg för ränta och kostnader

torde av dispaschören böra krävas, om ej av överenskommelsen uttryckligen

framgår, att det överenskomna beloppet skall täcka jämväl dessa

poster.

Yttrandena. Dispaschören i Stockholm delar inte kommitténs uppfattning,

att dispaschören icke skall hänvisa part att vid domstol väcka talan i

tvister, vilkas lösning utgör villkor för beräkningen av det begränsade ansvarighetsbeloppets

storlek eller fördelning. Dispaschören i Stockholm säger

sig ha svårt all riktigt föreställa sig vilka tvister som kan uppkomma

i samband med begränsningsärenden hos dispaschören. För en snabb och

effektiv behandling av ärendena hos dispaschören är det utan tvivel önskvärt,

att dispaschören har en vidsträckt möjlighet att avgöra uppkommande

tvistefrågor, men det är icke uteslutet att tvister kan uppkomma av be
4

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt Nr 35

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

skaffenhet att det helt skriftliga dispaschförfarandet icke lämpar sig för

deras prövning. Det bör, om sådant fall inträffar, finnas möjlighet för dispaschören

att hänvisa part att väcka talan vid domstol.

Dispaschören i Stockholm vänder sig även mot kommitténs uttalande

att avgörandet av fråga, huruvida i visst fall rätt till ansvarighetsbegränsning

föreligger, ej skall ankomma på dispaschör, utan, där parterna ej

enas, hänskjutas till domstol. Dispaschören i Stockholm påpekar, att med

detta uttalande närmast torde åsyftas avgörandet av fråga, huruvida redare

på grund av någon sin åtgärd eller underlåtenhet gått miste om den

begränsningsrätt, som eljest skulle tillkommit honom, men att enligt sin

ordalydelse uttalandet avser varje fråga om rätt till begränsning av ansvarighet,

t. ex. även begränsningsrätt i fråga om viss fordran. I den mån frågor

av sistnämnda slag är av så invecklad och svårbedömd natur att de icke

kan eller bör avgöras dispaschvägen, är det lämpligt att prövningen kan

hänskjutas till domstol. Dispaschören kan ändock icke helt undvika att

taga ställning till frågor om rätt till ansvarighetsbegränsning. Dispaschörens

upptagande av fordringar såsom andelsberättigade i begränsningsbelopp

måste ju, i den mån rätten till begränsning i fråga om dessa fordringar

icke redan är avgjord genom dom eller överenskommelse mellan samtliga

berörda parter, förutsätta en viss prövning från dispaschörens sida även av

själva begränsningsrätten. Detta innebär i allmänhet icke någon olägenhet

utan är tvärtom en förutsättning för att fördelningsärendena snabbt

skall kunna avgöras.

De nu angivna synpunkterna framföres även av lagberedningen. Även i

flera andra avseenden har lagberedningen erinringar mot vad som föreslagits

under förevarande paragraf.

Sålunda föreslår lagberedningen, att andra stycket 1 mom. kompletteras

med föreskrift om att redaren skall hos dispaschören uppge namn och adress

på kända sakägare samt att dispaschören skall genom brev underrätta kända

sakägare om att dispasch påkallats. Enligt gällande lag skall kungörelse

i saken intagas dels i allmänna tidningarna och dels i annan lämplig tidning.

Lagberedningen är icke övertygad om lämpligheten av att ge avkall

på kravet, att kungörelsen skall införas i allmänna tidningarna. Anses emellertid

kungörelse i allmänna tidningarna angående begäran om dispasch

icke erforderlig, ifrågasätter lagberedningen, om skäl finns att upprätthålla

kravet på att kungörelse om upprättad dispasch skall intagas i allmänna

tidningarna. Lagberedningen ifrågasätter i detta sammanhang, om det kan

anses nödvändigt att förfarandet alltid inleds med kungörelse i tidning, då

ju situationen kan vara sådan, att det är uppenbart att inga okända borgenärer

finns.

Beträffande det processuella förfarandet framhåller Sveriges advokatsamfund

särskilt frågan om skyldigheten att betala kostnaden för dispasch.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Advokatsamfundet påpekar, att tvister om beräkning av begränsningssumman

kan bli föremål för prövning av dispaschör eller domstol och att dispaschmål,

som överklagas, kommer under domstols prövning. Det tramstår

därför som riktigast att bestämmelserna om kostnaderna samordnas

med rättegångsbalkens bestämmelser. Detta bör lämpligen ske genom att

man väljer de regler som gäller för tvister i allmänhet. Vissa skäl kan emellertid

anföras för att redaren som huvudregel skall betala kostnaderna. Dessa

skäl motiverar emellertid icke att redaren skall stå för kostnaderna även

då avgörandet av tvisten utfaller till hans förmån. Skulle man likväl välja

att bibehålla den nuvarande regeln, bör samordning ske, så att samma regler

gäller oavsett om tvisten prövas av dispaschör eller domstol. I detta sammanhang

erinrar advokatsamfundet om att beräkningen av ansvarighetssumman

med tillämpning av konventionens regel knappast kommer att ge

upphov till tvister i större omfattning eller av svårare art, varför denna

fråga kanske är av mera principiellt än praktiskt intresse.

Beträffande kommitténs förslag till bestämmelser om nedsättning av ansvarighetsbeloppet

hos dispaschör framföres åtskilliga kritiska synpunkter

av remissorganen. Sålunda vänder sig lagberedningen mot kommitténs

uttalande att dispaschören, om det visar sig att kapitalbeloppet av redarens

fulla ansvarighet understiger den legala ansvarsgränsen så att någon begränsning

ej behöver åberopas, icke skulle vara skyldig att fördela och utanordna

beloppet utan kunna återbetala det till redaren. En sådan ordning

kan enligt lagberedningen föra med sig allvarliga olägenheter. Borgenärerna

får i dylikt fall icke någon säkerhet i det nedsatta beloppet. För den

enskilde borgenären kan det ställa sig svårt eller vara omöjligt att på förhand

beräkna sammanlagda beloppet av de deltagande borgenärernas godtagbara

fordringar. Även i de fall då ansvarsbegränsning blir aktuell kommer

han därför att vara oviss, om depositionen alls utgör någon säkerhet

för honom. Systemet medför svårigheter också för redaren. Om borgenär

begär kvarstad på redarens egendom, torde redaren icke kunna till sitt fredande

åberopa depositionen, om han icke förmår visa att de berättigade

borgenärernas fordringar är så stora att ansvarsbeloppet med säkerhet överskrids.

De som är ansvariga jämte redaren blir också satta i en otrygg position.

Enligt lagberedningens mening bör vad redaren utan förbehåll nedsatt

innefatta en oåterkallelig betalning så långt beloppet erfordras för att

gälda redarens enligt lag begränsningsbara skuld jämte ränta därå och kostnadsersättning.

Vad härefter angår kommitténs förslag beträffande räntan säger sig lagberedningen

ha svårt att förstå motiven därtill samt anför:

Den ränta som redaren har att deponera torde väl böra beräknas på ett

schematiskt sätt, ungefärligen i överensstämmelse med förslaget. En annan

sak är vad borgenärerna är berättigade att lyfta. Att, såsom kommit
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

ten tycks mena, ränta alltid skulle räknas från dagen för händelsen i fråga,

efter fem procent om året, torde icke stämma med gällande regler. Det

normala torde vara, att ränta löper från den dag då fordringen kom under

dispaschörens behandling (jfr 284 § sista st. sjölagen) eller stämning dessförinnan

delges redaren. Understundom bör ränta i stället räknas från

dagen för händelsen eller annan dag, då fordringen skall anses ha förfallit

till betalning. Räntesatsen kan också växla. Räntan bör räknas på de

begränsade fordringarna fram till den dag, då nedsättningen skedde och

betalning skall anses vara gjord. Borgenärerna bör även ha rätt till därefter

upplöpande bankränta på sina fordringar beräknade enligt vad nu

sagts. De bör med andra ord, såvitt möjligt, försättas i samma läge som

om de på nedsättningsdagen fått sina fordringar betalda till kapital och

ränta. Kapitalbelopp bör alltid ha företräde framför ränte- och kostnadsanspråk;

jfr art. 3 (2) i konventionen.

Enligt lagberedningens mening bör återbetalning till redaren komma i

fråga endast om och i den mån nedsatt kapitalbelopp jämte ränta in. m.

överstiger vad som tillkommer borgenärerna i kapital, ränta och kostnadsersättning

samt ersättningen till dispasehören. Den bankränta som upplöper

på eventuellt överskjutande belopp bör tillkomma redaren.

Lagberedningen kritiserar vidare förslaget alt beloppet skall nedsättas hos

dispasehören, som sedan skall insätta beloppet i bank. Mera betryggande är

enligt lagberedningen i stället att beloppet t. ex. nedsättes i Sveriges kreditbank,

att utanordnas efter dispaschörens bestämmande.

Beträffande bestämmelsen i 2 mom. tredje stycket ifrågasätter lagberedningen,

om villkoret att särskild överenskommelse träffats om storleken av

ansvarsbeloppet är nödvändigt för att nedsättning skall få ske. Situationen

kan exempelvis vara den, att ingen bestritt riktigheten av redarens uträkning

av ansvarsbeloppet, medan ovisshet råder om beloppets fördelning.

Även i ett sådant fall bör enligt lagberedningen deposition få ske. Mot förslaget

anmärker lagberedningen också, att garanti saknas för att överenskommelsen

biträtts av alla borgenärer. Någon kan ha varit okänd och framträda

först sedan dispasehören fått befattning med saken.

Med anledning av vad kommittén anfört om att, då viss borgenär är okänd

eller oanträffbar, dispasehören bör insätta det belopp som tillkommer borgenären

på särskilt bankkonto och om fordringen preskriberas utbetala beloppet

till redaren, framhåller lagberedningen slutligen, att ett fullföljande

av tankegången att fordringen blivit betald genom nedsättning av ansvarsbeloppet

hos dispasehören leder till att fordringen mot redaren utslocknat.

Lagberedningen anser, att frågan om preskription av borgenärens rätt att

utfå det för hans räkning avsatta beloppet såsom förslaget utformats är att

bedöma enligt lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till medel, som

innestår hos offentlig myndighet. Utbetalning till redaren torde därför kunna

ske först efter tjugo år.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida preskription kan inträda i

ett fall som det nyss anförda.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

K ungt. Maj.ts proposition nr .''få år 1!)<H

Liksom lagberedningen liar Sveriges advokatsamfund invändningar mot

den i 2 mom. föreslagna bestämmelsen i vad avser nedsättning av ränta beräknad

från dagen för den händelse, som grundat ansvarighet, till dagen lör

nedsättningen. Advokatsamfundet erinrar om att enligt svensk rätt ränta

skall utgå efter 5 procent från dagen för stämningens delgivning. I tvister

som drar ut på tiden förekommer, att parterna avtalar om viss ränta, som i

allmänhet brukar utgå tidigast från den dag då borgenärerna kan precisera

sina krav. Det torde sällan — om ens någonsin — förekomma att ränta utgår

räknat från dagen för den händelse som grundat ansvarigheten. Den löreslagna

bestämmelsen om nedsättningen av ett räntebelopp räknat från sådan

tidpunkt är onödigt komplicerad. I många fall är det icke fullt klart, vilken

dag en viss händelse, som grundat ansvarighet, inträffat, t. ex. vid lastskador

uppkomna under transporten. Advokatsamfundet förordar därför en

bestämmelse av innebörd att, i den mån borgenärerna är berättigade till ränta,

denna får utgå utöver begränsningssumman i vanlig ordning.

Departementschefen. Dispaschförfarandet vid ansvarighetsbegränsning

är för närvarande reglerat i 261 § sjölagen. Då de hittillsvarande erfarenheterna

av förfarandet i allt väsentligt är gynnsamma, synes några genomgripande

ändringar av de nuvarande bestämmelserna i och för sig icke erforderliga.

Jag anser mig därför med ett par smärre undantag, till vilka jag

återkommer, kunna godtaga de regler motsvarande 261 § sjölagen, vilka

kommittén föreslagit.

Däremot ställer jag mig tveksam till den utvidgning av dispaschörens befattning

med ansvarighetsfrågorna som kommittén föreslagit och jag ifrågasätter,

huruvida de föreslagna reglerna om nedsättning av ansvarighetsbeloppet

hos dispaschören över huvud taget är erforderliga. I praxis har redan

för närvarande ett dylikt nedsättningsförfarande i viss utsträckning

tillämpats utan stöd av uttryckliga lagregler. Något mera konkret behov av

en lagreglering har såvitt känt icke framträtt. Icke heller torde anslutningen

till 1957 års Brysselkonvention medföra någon skyldighet att införa regler

av detta slag. Det ändamål som de för övrigt icke obligatoriska konventionsbestämmelserna

om begränsningsfond fyller torde tillräckligt tillgodoses genom

de möjligheter till nedsättning som i övrigt finnes. På grund härav

och då såsom framgått i olika avseenden stark kritik framförts mot de

föreslagna reglerna om nedsättning hos dispaschör, anser jag icke att kommitténs

förslag härutinnan bör genomföras.

Återstår således att ta ställning till hur reglerna om dispaseh i övrigt bör

utformas. Då av hänsyn till svenska borgenärsintressen möjlighet bör föreligga

till dispaschförfarande även beträffande utländska fartyg, bör den av

kommittén föreslagna forumbestämmelsen för det fall, att fartyget ej har

hemort här i riket, införlivas med lagtexten. De föreslagna bestämmelserna

bör emellertid kompletteras med föreskrift att redaren skall uppge namn

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

och adress på kända sakägare och att dispaschören skall genom brev underrätta

kända sakägare om att dispasch påkallats. Vidare torde anledning saknas

att slopa det för dylika situationer allmänt gällande kravet på kungörelse

i allmänna tidningarna. Däremot torde kungörelseförfarande som nu

sagts helt kunna undvaras, när det är uppenbart, att några okända borgenärer

icke finnes.

Ett par remissorgan har berört frågan om dispaschörens möjlighet att

hänvisa part att väcka talan vid domstol. Enligt min mening torde i de fall,

dä dispaschförfarandet visar sig mindre lämpligt för prövning av uppkommande

frågor, problemet i praktiken lösas därigenom att någon av parterna

själv finner det förenligt med sina intressen att väcka talan vid domstol.

Dispaschören torde då i regel böra avvakta lagakraftvunnet avgörande i

denna fråga. Några särskilda bestämmelser härom synes icke erforderliga.

Med anledning av vad som härutinnan i övrigt anförts under remissbehandlingen

kan erinras om att det givetvis endast är när tvist uppkommer mellan

parterna i dispaschärendet som en domstolsprövning blir aktuell.

Jag föreslår, att paragrafen utformas i enlighet med vad sålunda anförts.

260 §.

Denna paragraf, som motsvarar 263 § i gällande sjölag, innehåller bestämmelser

för det fall att, sedan redaren utbetalat ansvarighetsbeloppet, annan

borgenär än sådan som erhållit betalning visar sig ha haft rätt till betalning.

Kommittén. I förevarande paragraf har — förutom ett par redaktionella

jämkningar — vidtagits den ändringen att orden »lika eller bättre rätt till

betalning» ersatts med »rätt till betalning». Ändringen betingas därav att

enligt 1957 års konvention de begränsningsbara fordringarna icke konkurrerar

med varandra på grundval av inbördes olika förmånsrätter.

Yttrandena. Lagberedningen anser, att ordalagen »äga rätt till betalning»

icke är lämpliga, då i angivet fall borgenären icke skall få betalning. Lagberedningen

förordar i stället uttrycket »hava ägt rätt till betalning».

Stockholms rådhusrätt framför invändningar mot att stadgandet förutsätter

skyldighet för redaren att verkställa »vederbörlig undersökning» för

erhållande av kunskap om borgenärs fordran. Lagtexten är enligt rådhusrätten

något oklar. Om exempelvis dispasch påkallas och proklamaförfarande

enligt 259 § således skall äga rum, finns föga utrymme för krav på redaren

att vara positivt verksam för att uppdaga eventuella »efterbevakare».

I överensstämmelse med gängse bevisregler om ond eller god tro hos redaren

föreslår rådhusrätten följande formulering: »därest redaren, då betalning

erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dispasch eller dom,

denna meddelades, icke ägde kunskap om den andres fordran och ej heller

hade skälig anledning antaga att fordran var för handen».

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 <ir Uttii

Departementschefen. I kommitténs förslag torde de av lagberedningen

förordade justeringarna samt vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas.

261 §.

Denna paragraf, som motsvarar 265 § i gällande sjölag innehåller bestämmelser,

som med redaren jämställer ägare, befraktare, besättning m. fl. när

det gäller rätt till ansvarsbegränsning. Enligt artikel 6 (2) i 1957 års konvention

skall konventionens regler, vilka i sin engelska version tager omedelbart

sikte på »the owner», även tillämpas å »the charterer, manager and operator

of the ship, and----the master, members of the crew and other servants

of the owner, charterer, manager or operator acting in the course of their

employment, in the same way as they apply to an owner himself». Enligt

artikel 6 (3) gäller ansvarighetsbegränsningen befälhavaren och medlem av

besättningen, även om ansvarigheten grundar sig på fel eller försummelse.

Det sammanlagda beloppet av redarens och övriga personers begränsade ansvarighet

på grund av samma händelse skall icke överstiga det i artikel 3 bestämda

beloppet.

Kommittén. Den nya konventionen har vidgat kretsen av begränsningsberättigade

subjekt. Syftet med denna utvidgning är att begränsningsrätten

icke skall göras illusorisk genom att talan, i stället för att riktas direkt mot

fartygsägaren, redaren eller huvudbefraktaren, föres mot personer vilka fartygsägaren,

redaren eller huvudbefraktaren anser sig vara moraliskt skyldig

eller eljest nödsakad att hålla skadeslösa.

Ordet »owner» motsvarar både »fartygsägare» och »redare». »Charterer»

torde närmast få återgivas med »befraktare». Uttrycket »manager and operator»

är vanskligt att översätta med någon högre grad av exakthet. Otvivelaktigt

omfattar detsamma s. k. disponentredare samt myndighet som efter

rekvisition nyttjar fartyget. Konventionens mening i denna del torde vara

att envar, som i redares ställe handhar driften av ett fartyg, skall ha rätt att

begränsa sin ansvarighet som om han vore redare.

Enligt kommittén bör första stycket i denna paragraf avse fartygsägare

som icke är fartygets redare. Det bör dessutom motsvara artikel 6 (2) första

punkten i vad angår begränsningsrätt för »charterer, manager and operator».

Kommittén föreslår således, att vad i förevarande kapitel är stadgat

skall äga tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet, som åvilar fartygets

ägare eller befraktare eller den som i redares ställe handhar fartygets drift.

Förutom tidsbefraktare kommer enligt kommittén endast helbefraktare

och delbefraktare i betraktande. Om flera av de personer, som avses i förevarande

lagrum, är gemensamt ansvariga och händelsen orsakats genom fel

eller försummelse av en bland dem, är de övriga det oaktat bibehållna vid

sin begränsningsrätt. Fel eller försummelse medför begränsningsrättens förlust

endast för den, som begått felet eller försummelsen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl, Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

Som ett andra stycke föreslår kommittén eu bestämmelse motsvarande

artikel 6 (2), i vad avser begränsningsrätt för »the master, members of the

crew and other servants of the owner, charterer, manager or operator acting

in the coursc of their employment», samt artikel 6 (3). Angående innebörden

av ordet »servants» hänvisar kommittén till vad som anförts under

254 §. Rätten att åberopa begränsning även vid eget fel och egen försummelse

föreslås omfatta alla »servants» som över huvud taget erhållit begränsningsrätt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslår kommittén, att vad

i detta kapitel är stadgat skall äga tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet

vilken, även om den grundar sig på fel eller försummelse, åvilar befälhavare

eller medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd

hos redaren, ägaren, befraktaren eller hos den soin i redarens ställe handhar

fartygets drift, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten.

För att stadgandet skall bli tillämpligt kräves enligt kommittén icke att

ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst — även om detta torde vara det

normala fallet — utan det är tillräckligt att densamma uppkommit i tjänsten

hos redaren eller fartygsägaren in. fl. Kommittén anför vidare:

Befälhavare eller medlem av besättningen, som samtidigt är redare i eller

ägare eller befraktare av fartyget eller som i redares ställe handhar fartygets

drift, äger begränsa ansvarighet, grundad på eget fel eller egen försummelse,

allenast i de fall då han begått felet eller försummelsen i egenskap av befälhavare

å fartyget eller medlem av dess besättning; jfr artikel 6 (3) andra

punkten i konventionen. Detta framgår av 254 § 1 inom. andra stycket andra

punkten samt första och andra styckena i förevarande paragraf.

Av första och andra styckena i denna paragraf, jämförd med 254 § 1 mom.

andra stycket första punkten, följer — såvitt angår skada som avses i sistnämnda

lagrum — alt redare, ägare, befraktare och den som i redares ställe

handhar fartygets drift ej äger begränsa sin ansvarighet för ersättning till

befälhavare, medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd

hos någon av dem. Befälhavaren äger ej begränsa sin ansvarighet för ersättning

till medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos

redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe handhar

fartygets drift. Medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd

hos redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe handhar

fartygets drift äger ej begränsa sin ansvarighet för ersättning till befälhavaren,

medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos

redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe handhar

fartygets drift. I övrigt föreligger, i förhållande mellan personer som avses

i 261 § första och andra styckena, ingen inskränkning i rätten att begränsa

ansvarigheten.

Slutligen föreslår kommittén som ett tredje stycke en bestämmelse av innehåll,

att det sammanlagda beloppet av redares och övriga i paragrafen omförmälda

personers ansvarighet för fordringar, som uppkommit på grund av

en och samma händelse, ej skall överstiga det fulla ansvarighetsbeloppet enligt

255 §. Stadgandet gäller enligt kommittén även om borgenärskretsen ej

är gemensam för olika gäldenärer, som äger åberopa begränsning.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år t96''i

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund gör gällande, att den i forsta stycket

föreslagna lagtexten kan vara förvillande med hänsyn till att fartygets

ägare i allmänhet också är dess redare och föreslår därför att man i enlighet

med nuvarande 265 § efter »fartygets ägare» inskjuter »som ej är redare».

Beträffande andra stycket påpekar advokatsamfundet, att delta motsvaras

av konventionens artikel 6 (2), vari bestämmes att bland andra »befälhavaren,

medlemmar av besättningen och andra personer i tjänst hos befraktaren,

redaren eller den som i redarens ställe handhaver fartygets drift» skall

åtnjuta ansvarsbegränsningsrätt, »när de handla i tjänsten», medan i den

föreslagna lagtexten den gynnade personkretsen innefattar »befälhavare eller

medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos redaren,

ägaren, befälhavaren eller hos den som i redarens ställe handhaver fartygets

drift, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten». Advokatsamfundet

framhåller, att den föreslagna lagtexten genom uttrycket »anstalld» avgränsar

personkretsen snävare än konventionstexten, och förordar att lagtexten

på denna punkt bättre anslutes till konventionstexten.

Vad sålunda anförts utvecklas ytterligare av hovrätten för Vastra Sverige,

som påpekar, att avfattningen av lagtexten här är något avvikande gentemot

254 § 1 mom. andra stycket. Med hänvisning till kommitténs uttalande, att

det inte krävs att ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst utan räcker

att denna uppkommit i tjänsten hos redaren eller fartygsägaren m. fl., diskuterar

hovrätten, hur detta ställer sig beträffande det under 254 § namnda

entreprenadstuveriet. Hovrätten frågar sig, om en entreprenadstuvare är anställd

i och med uppdragsavtalet eller om det krävs ett tjänsteavtal i förhållande

till redaren. Ä ena sidan kan det ligga nära till hands att tolka stadgandet

i överensstämmelse med 254 § 1 mom. andra stycket, i fråga om vilket

man enligt uttalande i motiven ju undantagit självständiga företagare.

Å andra sidan har syftet med bestämmelsen i 261 § i motiven angivits så, att

begränsningsrätten icke skall göras illusorisk genom att den skadelidande i

stället för att söka redaren söker andra personer, vilka redaren sedan i sin

tur anser sig vara »moraliskt skyldig eller eljest nödsakad att hålla skadeslösa».

Hovrätten anser goda skäl tala för att här inbegripa stuveriet i den angivna

personkretsen — något som för övrigt redan sker i åtskilliga konossement

genom s. k. Himalaya-klausuler. Den svenska översättningen av konventionen

talar här allmänt om »andra personer i tjänst» hos redaren etc.,

vilket språkligt kan inrymma stuverifallet, medan den föreslagna lagtexten

talar om »någon som är anställd hos redaren», vilket tyder på att man kräver

ett tjänsteavtal. Den svenska lagtexten bör i fall, där tvekan kan uppkomma,

närmare anslutas till konventionstexten.

Lagberedningen framhåller, att det angivna skälet för den föreslagna utvidgningen

av begränsningsreglerna till ansvar som åvilar befälhavare m. fl.

icke träffar det fallet, att befälhavaren eller annan åsyftad person ar ansva
5

Dihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

rig för skada pa det egna fartyget. Lagberedningen hävdar också, att en begränsning

av ansvaret till ett efter fartygets dräktighet bestämt belopp här

ter sig ganska irrationell. Ordalydelsen i förslaget — liksom vad kommittén

uttalat tyder likväl enligt lagberedningen närmast på att rätt till ansvarsbegränsning

skall föreligga även i detta fall. I den mån möjlighet icke

föreligger att jämka skadeståndet — lagberedningen hänvisar här till 59 §

sjölagen och 50 § sjömanslagen — har frågan viss betydelse och ett klargörande

uttalande är därför önskvärt.

Frågan om jämkning av skadeståndet enligt 59 § sjölagen och 50 § sjömanslagen

behandlas även av Statstjänstemannaförbundet. Förbundet hänvisar

till att lots har intagits i den personkrets som angives i 254 § 1 mom.

andra stycket och 261 § och finner det orimligt, att lots icke skulle få samma

möjlighet till jämkning av skadestånd som befälhavaren eller medlem

av besättningen. Därför hemställer förbundet om ändring av 59 § sjölagen

alternativt 50 § sjömanslagen av innehåll, att lots jämställes med befälhavaren

eller medlem av besättningen i fråga om möjlighet till jämkning avskadestånd.

Förbundet anser det uppenbart, att kommittén icke avser att

rubba möjligheten till jämkning av skadestånd för befälhavaren och medlem

av besättningen, och förmodar, att det icke kan vara något att erinra

mot att samma möjlighet till jämkning införes för lots.

Sjofartsstyrelsen uttalar med anledning av vad Statstjänstemannaförbundet

anfört, att frågan om ändringar av 59 § sjölagen och 50 § sjömanslagen

icke torde påkalla prövning i förevarande sammanhang utan böra närmare

övervägas av sjölagskommittén under dess fortsatta arbete med revision av

sjölagen m. in.

Beträffande tredje stycket föreslår lagberedningen, att det med hänsyn

till formuleringen av artikel 6 i konventionen angives, att fråga är om sammanlagda

beloppet av redares och andra vederbörandes begränsade ansvarighet,

enar någon kan vara obegränsat ansvarig på grund av vederbörandes

egen culpa.

Departementschefen. De bestämmelser kommittén föreslagit på grundval

av artikel 6 i konventionen och vad kommittén anfört i anslutning härtill

torde i allt väsentligt kunna godtagas. Ett par ändringar och förtydliganden

bör dock göras. Sålunda torde uttrycket »som ej är redare» böra inskjutas

efter orden »fartygets ägare» i första stycket. Vidare bör vad lagberedningen

anfört beaktas genom en justering av texten i tredje stycket.

Vad beträffar den krets av personer som avses med konventionens uttryck

»servants ot the owner» in. fl. hänvisar jag till det vid 254 § anförda. 1

motsats till vad som gäller enligt sistnämnda stadgande kräves emellertid

icke enligt vad man kan utläsa av konventionstexten på de olika punkterna

— att ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst, för att förevarande

bestämmelse skall bli tillämplig.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år t!)(ii

Såsom lagberedningen funnit överensstämmer det ieke helt med grunderna

vare sig för ifrågavarande bestämmelse eller regeln om ansvarighetsbegränsning

efter fartygets drälctighet all lata befälhavare, besättning in. 11.

begränsa sin ansvarighet för skada på det egna fartyget. Med hänsyn till

utformningen av konventionsbestämmelsen synes emellertid möjlighet icke

föreligga att undantaga sådan ansvarighet.

Starka skäl talar onekligen för att lots jämslälles med befälhavare och

medlem av besättningen i fråga om möjlighet till jämkning av skadestånd.

Denna fråga torde böra närmare övervägas av kommittén under dess fortsatta

arbete.

262 §.

Denna paragraf innehåller förslagets internationellt privaträttsliga bestämmelser.

Beträffande paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande

rätt, hänvisas till den allmänna motiveringen.

263 §.

Departementschefen. Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 266 § sjölagen,

innehåller den i den allmänna motiveringen föreslagna befogenheten

för Kungl. Maj :t att utfärda retorsionsbestäinmelser. Då det kan vara svårt

att avgöra, om ansvarighetsreglerna i en främmande stats lag generellt sett

är strängare än de svenska eller ej, har stadgandet erhållit eu från 266 §

något avvikande utformning.

273 och 274 §§.

Departementschefen. Dessa paragrafer innehåller hänvisningar till bestämmelser

i 10 kap., vilka ändras genom det framlagda förslaget. I anledning

härav torde erforderliga justeringar få göras i 273 och 274 §§.

323 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om laga domstol i tvistemål

enligt sjölagen.

Kommittén. Enligt gällande rätt föreligger icke någon generell möjlighet

för käranden alt i mål rörande betalningsskyldighet söka svaranden där

denne har ställt säkerhet till undvikande av att handräckning beträffande

fartyg beviljas till säkerhet för fordringen; bestämmelsen i 10 kap. 3 §

rättegångsbalken, att svaranden må sökas där honom tillhörig egendom

finnes, avser endast svarande som icke äger känt hemvist inom riket. Erfarenheten

har visat, att behov av en dylik möjlighet föreligger. 1 första

stycket andra punkten av förevarande paragraf har sjölagskommittén föreslagit

ett tillägg av innehåll att, såvitt angår fordran för vilken hos behörig

myndighet säkerhet ställts till befrielse från kvarstad eller annan hand
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

räckning beträffande fartyget eller frakten, talan må väckas hos rådhusrätten

i den ort där säkerheten ställts. Vidare föreskrives att, ändå att säkerheten

frigivits, talan må hos samma rådhusrätt väckas angående fordran

som säkerheten avsett.

I övrigt har paragrafen undergått vissa ändringar av redaktionell karaktär.

Yttrandena. Lagberedningen anför, att villkoret att säkerheten skall ha

ställts till befrielse från kvarstad eller annan handräckning beträffande

fartyget eller frakten innefattar en onödig och olämplig inskränkning, enär

säkerhet som avses i 257 § kan ha ställts till befrielse från kvarstad eller

handräckning beträffande annan egendom, som tillhör den skadeståndsskyldige,

och talan lämpligen alltid bör få anhängiggöras där säkerheten är.

Departementschefen. Vad kommittén föreslagit vill jag tillstyrka med den

av lagberedningen föreslagna ändringen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Departementschefen. Angående ikraftträdandet av den nya lagstiftningen

hänvisas till vad som anförts i det föregående. Hittills gällande regler om

begränsning av redareansvaret torde böra gälla, om den händelse, som

grundar ansvarighet, inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Vidare föreslår jag, att de i 323 § införda nya forumreglerna, vilka anknyter

till ställd säkerhet, ej skall gälla, om säkerheten ställts före den nya lagens

ikraftträdande.

Lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen

Departementschefen. Tredje stycket i denna paragraf innebär en hänvisning

till 264 § sjölagen, vilket stadgande saknar motsvarighet i det nu

framlagda förslaget till ny lydelse av 10 kap. sjölagen. 62 § tredje stycket

utsökningslagen torde därför böra utgå.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft samtidigt med ändringarna

i 10 kap. sjölagen.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 ur 1964

109

Hemställan

Föredraganden hemställer alt lagrådets utlåtande över de i bilaga A1 upptagna

förslagen till lag om ändring i sjölagen och lag om ändrad lydelse av

62 § utsökningslagen måtte för det i § 87 regeringstormen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Mats Larsson

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har har

uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Bilaga C

De svenska, danska, finska och norska sjölagskommittéernas förslag

till ändring i sjölagens begränsningskapitel

(svensk text)

254 §.

1 inom. Redares ansvarighet vare

begränsad vad angår:

1. ersättning för skada å person,

som befinner sig ombord på fartyget

för att medfölja detta, och för skada

å egendom ombord;

2. ersättning för skada å person

eller egendom, om skadan orsakats

av någon som befinner sig ombord

på fartyget;

3. ersättning för skada å person

eller egendom, om skadan orsakats

av omständighet som hänför sig till

navigeringen eller handhavandet av

fartyget eller lastningen, befordringen

eller lossningen av lasten eller inskeppningen,

befordringen eller

landsättningen av passagerarna;

4. ersättning för skada å hamn-,

bassäng- eller vattenvägsanläggning;

samt

5. ersättning på grund av laglig

förpliktelse att avlägsna sjunket,

strandat eller övergivet fartyg eller

egendom ombord å sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej ansvarighet

på grund av skada som

åsamkats befälhavaren eller medlem

av besättningen eller lots eller någon

hos redaren anställd person, då han

befinner sig ombord eller utför arbete

i fartygets tjänst. Den avser ej

heller ansvarighet på grund av fel

eller försummelse av redaren själv,

med mindre denne begått felet eller

försummelsen i egenskap av fartygets

befälhavare eller medlem av

dess besättning.

(finlandssvensk text)

13 §.

Redares ansvarighet vare begränsad

vad angår:

1. ersättning för skada å person,

som befinner sig å fartyget för att

medfölja detta, så ock för skada å

egendom ombord;

2. ersättning för skada å person

eller egendom, om skadan orsakats

av någon, som befinner sig å fartyget;
3.

ersättning för skada å person

eller egendom, om skadan uppstått

i samband med navigeringen eller

handhavandet av fartyget eller vid

lastningen, befordringen eller lossningen

av lasten eller vid inskeppningen,

befordringen eller landsättningen

av passagerarna;

4. ersättning för skada å hamnanläggning,

bassäng eller segelbar vattenväg;

samt

5. ersättning på grund av laglig

förpliktelse att avlägsna sjunket,

strandat eller övergivet fartyg eller

egendom ombord å sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej "ansvarighet

på grund av skada, som

åsamkats befälhavaren eller medlem

av besättningen eller lots eller

någon hos redaren anställd person,

då han befinner sig ombord eller utför

arbete i fartygets tjänst. Den avser

ej heller ansvarighet på grund

av fel eller försummelse av redaren

själv, med mindre denne begått felet

eller försummelsen i egenskap

av fartygets befälhavare eller medlem

av dess besättning.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

111

(dansk text)

§ 254.

Det ansvar, der påhviler rederen,

er begraenset, for så vidt angår:

1. erstatning för skade på person,

som befinder sig om bord for åt f0lge

med skibet, og på ej endom, som

befinder sig om bord i skibet,

2. erstatning for skade på person

eller ej endom forårsaget af nogen,

som befinder sig om bord i skibet,

3. erstatning for skade på person

eller ejendom opstået i förbindelse

med navigeringen eller behandlingen

af skibet, lastningen, befordringen

eller lösningen af ladningen eller

indskibningen, befordringen eller

landssetningen af passagererne,

4. erstatning för skade tilf0j et

havneanlaeg, bassiner eller sejlbare

vandveje,

5. krav i anledning af lovbestemt

forpligtelse til åt fjerne et sunket,

strandet eller forladt skib eller ejendom

om bord i et sådant skib.

Stk. 2. Begraensningen gaelder ikke

ansvar för skade, som påf0res skibsf0rer,

mandskab eller lods eller nogen,

der er ansat hos rederen, når

vedkommende befinder sig om bord

eller udf0rer arbejde i skibets tjeneste.

Den gaelder ej heller ansvar,

som grunder sig på fejl eller fors0mmelse

af rederen selv, medmindre

denne gjorde tjeneste som f0rer

eller medlem i0vrigt af skibets besaetning,

og f ej len eller fors0mmelsen

blev begået i denne hans egenskab.

(norsk text)

§ 254.

Det ansvar som påhviler rederen,

er begrenset for så vidt angår:

1. erstatning for skade på person

som befant seg ombord for å medfölge

skipet, og for skade på eiendom

som befant seg ombord;

2. erstatning for skade på person

eller eiendom forårsaket av noen

som befant seg ombord på skipet;

3. erstatning for skade på person

eller eiendom oppstått i förbindelse

med navigeringen eller behandlingen

av skipet, lastingen, befordringen

eller lossingen av lasten, eller innskipningen,

befordringen eller landsetningen

av passasjerene;

4. erstatning for skade tilföyet

havneanlegg, bassenger eller seilbare

vannveier;

5. ansvar som har sammenheng

med lovbestemt plikt til å fjerne et

sunket, strandet eller forlatt skip

eller eiendom ombord i slikt skip.

Begrensningen gjelder ikke ansvar

for skade påfört skipsförer,

mannskap eller los eller noen ansatt

hos rederen, mens vedkommende

befant seg ombord eller utförte

arbeid i skipets tjeneste. Den gj elder

heller ikke ansvar som grunner seg

på feil eller forsömmelse av rederen

selv, medmindre han bär begått feilen

eller forsömmelsen i egenskap

av för er av skipet eller medlem av

mannskapet.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

(svensk text)

Begränsningen gäller icke ränta

och kostnader i saken.

2 mom. Har redaren motfordran

mot borgenären, och grunda sig

fordran och motfordran på en och

samma händelse, skall begränsningen

avse allenast det belopp varmed

fordringen må överstiga motfordringen.

255 §.

1 mom. Är ansvarigheten begränsad,

svarar redaren intill ett belopp

beräknat efter 1 000 francs för ton

av fartygets dräktighet, dock minst

150 000 francs.

Inträffar skada å person, höjes

ansvarighetsgränsen i vad avser sådan

skada med 2 100 francs för ton,

dock med minst 630 000 francs.

2 mom. Med franc förstås en enhet

innehållande sextiofem och ett

halvt milligram guld av niohundra

tusendelars finhet. Omräkning till

svenskt mynt skall ske efter kursen

å den dag då redaren staller säkerhet

för sin ansvarighet eller, om

säkerhet icke ställes, då betalning

sker.

Med dräktighet avses nettodräktigheten,

för maskindrivet fartyg

ökad med det maskinrum som vid

bestämmandet av nettodräktigheten

dragits från bruttodräktigheten.

256 §.

Den ansvarighetsgräns, varom i

255 § stadgas, skall tillämpas i fråga

om fordringar beträffande vilka

ansvarigheten är begränsad och vilka

uppkommit på grund av en och

samma händelse.

Fordringar på grund av skada å

person skola i första hand tillgodoses

med det ansvarighetsbelopp som

(finlandssvensk text)

Begränsningen gäller icke ränta

och kostnader i saken.

Har redaren motfordran mot borgenären,

och grunda sig fordran och

motfordran på en och samma händelse,

skall begränsningen avse allenast

det belopp, varmed fordringen

må överstiga motfordringen.

14 §.

Är ansvarigheten begränsad, svare

redaren intill ett belopp, beräknat

efter 1 000 francs för ton av fartygets

dräktighet, dock minst 150 000

francs.

Inträffar skada å person, höjes

ansvarighetsgränsen i vad avser sådan

skada med 2 100 francs för ton,

dock med minst 630 000 francs.

Med franc förstås en enhet innehållande

sextiofem och ett halvt

milligram guld av niohundra tusendelars

finhet. Omräkning till finskt

mynt skall ske efter kursen å den

dag, då redaren ställer säkerhet för

sin ansvarighet, eller, om säkerhet

icke ställes, då betalning sker.

Med dräktighet avses nettodräktigheten,

för maskindrivet fartyg

ökad med det maskinrum, som vid

bestämmandet av nettodräktigheten

dragits från bruttodräktigheten.

15 §.

Den ansvarighetsgräns, varom i

14 § stadgas, skall tillämpas i fråga

om fordringar, beträffande vilka ansvarigheten

är begränsad och vilka

uppkommit på grund av en och

samma händelse.

Fordringar på grund av skada å

person skola i första hand tillgodoses

med det ansvarighetsbelopp, som

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 nr l!)6b

(dansk text)

Stk. 3. For renter og sagsomkostninger

hsefter rederen uden begravning.

Stk. i. Har rederen et modkrav

mod fordringshaveren, og er krav og

modkrav opstået ved samme haendelse,

kan begransningen kun g0res

gaeldende for den del af kravet, som

måtte overstige modkravet.

(norsk text)

For renter og saksomkostninger

hefter rederen liten begrensning.

Hvis rederen kan gjöre gjeldende

et motkrav mot vedkommende fordringshaver,

og krav og motkrav er

oppstått ved samme hendelse, kan

begrensningen bare gjöres gjeldende

for den del av kravet som överstiger

motkravet.

§ 255.

Når ansvaret er begranset, haefter

rederen med indtil 1 000 francs pr.

ton af skibets dragtighed, dog med

mindst 150 000 francs.10

Stk. 2. För skade på person forhpjes

ansvarsgransen med 2 100

francs pr. ton, dog med mindst

630 000 francs.

Stk. 3. Ved franc forstås en m0ntenhed,

som består av 65 1/2 milligram

guld af nihundrede tusindedels

finhed. Den omregnes til dansk

m0nt efter kursen på den dag, da

rederen stiller sikkerhed for sit ansvar,

eller, hvis sikkerhed ikke stilles,

på den dag, da betaling finder

sted.

Stk. 4. Ved skibets dragtighed forstås,

når det gselder maskindrevne

skibe, nettotonnagen med tillaeg af

det rum for maskineriet, der ved beregning

af nettotonnagen er trukket

fra bruttotonnagen, og når det

gselder andre skibe, nettotonnagen.

§ 256.

Ansvarsgransen gselder for alle

fordringer af den i § 254 nsevnte

art, som er opstået ved en og samme

hsendelse. Hvis summen af disse

fordringer överstiger ansvarsgransen,

bliver de alle åt nedssette forholdsmsessigt.

Stk. 2. Fordringer i anledning af

skade på person skal dsekkes af det

i § 255, stk. 2, nsevnte bel0b. Er det
10

I vad avser fartyg med en dräktighet

definitivt.

§ 255.

Når ansvaret er begrenset, hefter

rederen med inntil 1 000 francs pr.

tonn av skipets drektighet, dog

med minst 150 000 francs.

For skade på person forhöyes ansvarsgrensen

med 2 100 francs pr.

tonn, dog med minst 630 000 francs.

Med franc menes en enhet som

består av 65 1/2 milligram gull avfinhet

nihundre tusendeler. Den

skal omregnes til norsk mynt etter

kursen på den dag da rederen stiller

säkerhet for sitt ansvar, eller, hvis

sikkerhet ikke stilles, på den dag da

betaling finner sted.

Med skipets drektighet menes nettodrektighet,

for maskindrevet skip

med tillegg av det rom for maskineriet

som er trukket fra bruttotonnasjen

ved beregningen av nettotonnasjen.

§ 256.

Den ansvarsgrense som er fastsatt

i § 255, gjelder for alle fordringer

som er oppstått ved en og samme

hendelse, og som er av den art som

er mevnt i § 254.

Fordringer på erstatning for skade

på person skal dekkes av det belöp

som er nevnt i § 255 annet ledd.

av högst 150 ton är förslaget i denna del icke

5f Bihang titt riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 35

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

(svensk text)

avses i 255 § 1 inom. andra stycket.

Förslår ej detta, skall återstoden

tillsammans med övriga fordringar

tillgodoses med det i nämnda mom.

första stycket avsedda beloppet.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp

skall ske i förhållande till fordringarnas

slorlek.

Visar redaren att han måst gälda

fordran som avses i denna paragraf,

skall fordringsbeloppet medtagas

vid beräkningen av ansvarigheten

gentemot övriga borgenärer, såvitt

fordringen kunnat enligt svensk rätt

göras gällande mot redaren. Visar

redaren att han, oaktat krav ännu ej

skett, framdeles har att gälda fordran

som avses i denna paragraf,

skall jämväl den fordringen tagas i

beräkning.

257 §.

Har redaren till befrielse från utmätning,

kvarstad eller annan handräckning

för fordran, beträffande

vilken ansvarigheten är begränsad,

inom riket hos rätten eller överexekutor

ställt säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet

enligt 255 § jämte

ett av rätten eller överexekutor

bestämt tillägg för ränta och kostnader

i saken, må säkerheten åberopas

gentemot alla borgenärer för vilkas

fordringar gäller begränsning

till samma ansvarighetsbelopp; och

skall säkerheten anses vara ställd

till förmån för alla sådana borgenärer.

Om redaren i fall, varom i första

stycket förmäles, har ställt säkerhet

för ett mindre belopp än där avses,

äger han hos samma myndighet

ställa säkerhet för återstoden. Därest

så sker, gäller i övrigt vad i första

stycket stadgas.

Har redaren ställt full säkerhet

efter vad i första eller andra stycket

sägs, äger han påfordra frigivande

(finlandssvensk text)

avses i 14 § 2 mom. Förslår ej detta,

skall återstoden tillsammans med

övriga fordringar tillgodoses med

det i nämnda paragraf 1 mom. avsedda

beloppet.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp

skall ske i förhållande till fordringarnas

storlek.

Visar redaren, att han måst gälda

fordran, som avses i denna paragraf,

skall fordringsbeloppet medtagas

vid beräkningen av ansvarigheten

gentemot övriga borgenärer, såvitt

fordringen kunnat enligt finsk

rätt göras gällande mot redaren. Visar

redaren, att han, oaktat krav ännu

ej framförts, framdeles har att

gälda sådan fordran, skall jämväl

den fordringen tagas i beräkning.

16 §.

Har redaren till befrielse från utmätning,

kvarstad eller annan handräckning

för fordran, beträffande

vilken ansvarigheten är begränsad,

här i landet hos överexekutor ställt

säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet

enligt 14 § jämte ett av överexekutor

bestämt tillägg för ränta

och kostnader i saken, må säkerheheten

åberopas gentemot alla borgenärer,

för vilkas fordringar gäller

begränsning till samma ansvarighetsbelopp;

och skall säkerheten anses

vara ställd till förmån för alla

sådana borgenärer.

Där redaren i fall, varom i 1 mom.

förmäles, ställt säkerhet för ett

mindre belopp än där avses, äger

han hos samma överexekutor ställa

säkerhet för återstoden. Därest så

sker, gäller i övrigt vad i 1 mom.

stadgas.

Har redaren ställt full säkerhet efter

vad i 1 eller 2 mom. sägs, äger

han påfordra frigivande av tidigare

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 196b

(dansk text)

te ikke tilstraekkeligt, dsekkes resten

af fordringerne på lige fod med andre

fordringer af det i § 255, stk. 1,

nsevnte belpb.

Stk. 3. Har rederen helt eller delvis

måttet betale en fordring af den

i § 254 naevnte art, eller godtgpr

han, åt han senere vil blive n0dsaget

til åt betale en sådan fordring,

kan han krseve, åt fordringen medtages

ved beregningen af ansvaret

overfor de 0v|rige fordringshavere,

forsåvidt fordringen kunne have

vseret gjort gseldende mod ham efter

dansk ret.

§ 257.

Har rederen for åt afvserge en arrest

eller for åt få en arrest ophaevet

stillet sikkerhed her i riget for

det fulde ansvarsbegrsensningsbe10b

tilligemed et efter rettens sk0n

fastsat bel0b til dsekning af renter

og sagsomkostninger, gselder sikkerheden

som stillet til fordel for alle

de fordringshavere, over for hvem

begrsensningen kan påberåbes, og

ingen af disse kan kraeve yderligere

sikkerhed.

(norsk text)

Strekker delte ikke til, dckkes resten

på like linje med de övrige fordringer

av det belöp som er nevnt i

§ 255 förste ledd.

Hvert av de i § 255 förste og annet

ledd nevnte belöp skal fordeles

forholdsmessig på vedkommende

fordringer.

Hvis rederen har måttet betale,

helt eller delvis, en fordring av den

art som er nevnt i § 254, og som

kunne ha vaert gjort gjeldende mot

ham etter norsk rett, eller godtgjör

han åt han senere kan bli nödt til å

betale en slik fordring, kan han kreve

åt fordringen medtas ved beregningen

av ansvaret overfor de övrige

fordringshavare.

§ 257.

Hvis rederen, for å avverge eller

oppheve arrest eller utlegg her i riket

for en fordring som han hefter

begrenset for, stiller säkerhet overfor

retten for det fulle ansvarsbelöp

med tillegg av et etter rettens skjönn

fastsatt belöp til dekning av renter

og saksomkostninger (fellessikkerhet),

kan sikkerhetsstillelsen påberopes

overfor alle andre fordringshavere

hvis fordringer er undergitt

begrensning til det samme belöp, og

sikkerheten ansees stilt til fordel for

alle disse fordringshavere.

Har rederen under forhold som

angitt i förste ledd stilt sikkerhet

for et mindre belöp enn der nevnt,

har han adgang til overfor vedkommende

rett å stille sikkerhet for resten.

Reglene i förste ledd får i så

fall tilsvarende anvendelse.

Har rederen stilt full sikkerhet

etter förste eller annet ledd, kan han

kreve frigitt alle sikkerheter som

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

(svensk text)

av tidigare ställd säkerhet för fordran

som avses med den fulla säkerheten.

Vad i denna paragraf är stadgat

om säkerhet som inom riket ställts

hos rätten eller överexekutor skall

äga motsvarande tillämpning i fråga

om säkerhet som ställts hos vederbörlig

myndighet i Danmark,

Finland eller Norge.

258 §.

Har redaren tillhörig egendom utmätts

eller belagts med kvarstad eller

eljest underkastats handräckning

för fordran, beträffande vilken

ansvarigheten är begränsad, och förmår

redaren visa, att han utom riket

ställt tillräcklig och för borgenären

tillgänglig säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet

enligt 255 §, må utmätningen,

kvarstaden eller handräckningen

hävas.

I fall, som avses i första stycket,

skall utmätningen, kvarstaden eller

handräckningen hävas, om säkerheten

ställts:

1. i den hamn där den händelse

inträffat varå fordringen grundas,

eller, om händelsen ej ägt rum i

hamn, i den första hamn som fartyget

anlöpt efter händelsen;

2. i landsättningshamnen, om

fordringen avser skada å person; eller
3.

i lossningshamnen, om fordringen

avser skada å last.

(finlandssvensk text)

ställd säkerhet för fordran, som avses

med den fulla säkerheten.

Vad i denna paragraf är stadgat

om säkerhet, som här i landet ställts

hos överexekutor, skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om säkerhet,

som ställts hos vederbörlig

myndighet i Danmark, Norge eller

Sverige.

17 §.

Har redaren tillhörig egendom utmätts

eller belagts med kvarstad eller

eljest underkastats handräckning

för fordran, beträffande vilken

ansvarigheten är begränsad, och

förmår redaren visa, att han utom

landet ställt tillräcklig och för borgenären

tillgänglig säkerhet för fulla

ansvarighetsbeloppet enligt 14 §, må

utmätningen, kvarstaden eller handräckningen

hävas.

I fall, som avses i 1 mom., skall

utmätningen, kvarstaden eller handräckningen

hävas, om säkerheten

ställts:

1. i den hamn, där den händelse

inträffat, varå fordringen grundas,

eller, om händelsen ej ägt rum i

hamn, i den första hamn, som fartyget

anlöpt efter händelsen;

2. i landsättningshamnen, om

fordringen avser skada å person; eller
3.

i lossningshamnen, om fordringen

avser skada å last.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 7.964

(dansk text)

Stk. 2. Reglerne i denne paragraf

finder tilsvarende anvendelse, når

sikkerheden er stillet i Finland,

Norge eller Sverige.

§ 258.

Er skibet eller anden ej endom,

som tilhprer rederen, blevet genstand

for arrest for en fordring som

naevnt i § 254, eller er sikkerhed

blevet stillet til afvaergelse af sådan

arrest, kan arresten haeves eller sikkerheden

frigives, hvis det godtgpres,

åt rederen allerede har stillet betryggende

sikkerhed i udlandet for

det fulde ansvarsbegraensningsbe10b,

jfr. § 255, og åt sikkerheden er

tilgaengelig for fordringshaveren.

Daekker den f0rst stillede sikkerhed

ikke hele dette ansvar, gaelder det

samme, hvis rederen stiller betryggende

sikkerhed for den manglende

del med tillaeg af et efter rettens

sk0n fastsat bel0b til daekning af

renter og sagsomkostninger.

Stk. 2. Arrest, som naevnt i stk. 1

skal haeves, og sikkerhedsstillelse til

afvaergelse af sådan arrest skal frigives,

hvis betryggende, tilstraekkelig

og tilgaengelig sikkerhed allerede

er stillet,

a) i den havn, hvor den haendelse

indtraf, som medf0rte fordringens

opståen, eller, hvis haendelsen ikke

indtraf i havn, i den fprste havn,

skibet anl0b efter haendelsen;

b) i landsaetningshavnen, hvis fordringen

gaelder personskade;

c) i lossehavnen, hvis fordringen

gaelder ladningsskade,

(norsk text)

tidligere måtte vaere stilt for fordringer

som er undergitt begrensning

og kan kreves dekket av fellessikkerheten.

Det verneting som er oppnådd

som fölge av tidligere stilt säkerhet,

bortfaller ikke om sikkerheten

1''rigis.

Reglene i denne paragraf får tilsvarende

anvendelse når sikkerheten

er stilt i Danmark, Finnland eller

Sverige.

§ 258.

Hvis skipet eller annen eiendom

som tilhörer rederen, sökes arrestert

i anledning av en fordring som han

hefter begrenset for, kan begjaeringen

om arrest forkastes hris det godtgjöres

åt rederen allerede har stilt

betryggende sikkerhet i utlandet for

hele sitt ansvar i henhold til § 255,

og åt sikkerheten er tilgjengelig for

vedkommende fordringshaver.

Arrestbegjaeringen skal forkastes

hvis sikkerhet som nevnt i förste

ledd er stilt i:

1) den havn hvor den hendelse

inntraff som förte til åt fordringen

oppsto, eller, dersom hendelsen ikke

inntraff i havn, den förste havn skipet

anlöp etter hendelsen, eller

2) landsetningshavnen, dersom

fordringen gjelder skade på person,

eller

3) lossehavnen, dersom fordringen

gj elder skade på last.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

(svensk text)

Vad i första och andra styckena

är stadgat skall ock gälla, därest den

utomlands ställda säkerheten icke

motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet

enligt 255 § men redaren inom

riket hos rätten eller överexeltutor

ställer betryggande säkerhet för

återstoden jämte ett av rätten eller

överexekutor bestämt tillägg för ränta

och kostnader i saken.

Begär redaren frigivande av säkerhet

som han inom riket ställt till

befrielse från utmätning, kvarstad

eller annan handräckning, skall vad

i denna paragraf är stadgat om hävande

av handräckningsåtgärd äga

motsvarande tillämpning.

259 §.

1 mom. Tvist om beräkning av belopp,

vartill redares ansvarighet är

begränsad enligt 255 §, eller om fördelningen

av ansvarighetsbelopp

mellan borgenärer må hänskjutas

till utredning och avgörande av dispaschör

i fartygets hemort eller där

dispasch för den ort vanligen upprättas.

Har fartyget ej hemort här i

riket, uppgöres dispaschen av dispaschören

i Stockholm. Om ärende

angående gemensamt haveri med

anledning av den händelse, varå ansvarigheten

grundas, är anhängigt

eller väntas bliva anhängiggjort hos

viss dispaschör i riket, skall dock

på denne ankomma att uppgöra jämväl

dispasch som här avses.

Det åligger dispaschören att genom

kungörelse, som en gång införes

i tidning genom vilken offentliggörande

på ändamålsenligt sätt kan

ske, anmana sakägaren att inom

viss förelagd tid skriftligen anföra

vad de till bevakande av sin rätt akta

nödigt ävensom ingiva de handlingar,

vilka de vilja åberopa. I övrigt

skall i tillämpliga delar gälla

vad om dispasch vid gemensamt haveri

är stadgat.

(finlandssvensk text)

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat

skall ock gälla, därest den utomlands

ställda säkerheten icke motsvarar

det fulla ansvarighetsbeloppet

enligt 14 §, men redaren här i

landet hos överexekutor ställer betryggande

säkerhet för återstoden

jämte ett av överexekutor bestämt

tillägg för ränta och kostnader i saken.

Begär redaren frigivande av säkerhet,

som han här i landet ställt

till befrielse från utmätning, kvarstad

eller annan handräckning,

skall vad i denna paragraf är stadgat

om hävande av handräckningsåtgärd

äga motsvarande tillämpning.

18 §.

Uppstår tvist om beräkningen av

det belopp, vartill redares ansvarighet

är begränsad, eller om beloppets

fördelning mellan borgenärerna, må

saken hänskjutas till utredning och

avgörande av dispaschör, därvid i

tillämpliga delar skall gälla vad om

dispasch vid gemensamt haveri är

stadgat.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är W64-

(dansk text)

for så Vidt den pågaeldende havn

er beliggende i et land, der har tiltrådt

Bruxelles-konventionen af

1957 om begraensning af rederes ansvar.

§ 259.

Rederen kan til enhver tid foreIsegge

sp0rgsmålet om graensen tor

sit ansvar eller om fordelingen åt

ansvarsbel0bet til afgprelse af en

dispach0r. Har han gjort dette, kan

dog enhver fordringshaver anlaegge

spgsmål til fastsaettelse af, hvor stor

hans fordring ville vaere, hvis rederens

ansvar ikke var begraenset, og

rederen kan forlange, åt dispachpren

skal saette bestemte fordringshavere

en passende frist, inden hvilken de

skal have anlagt sådant spgsmål.

Stk. 2. Finder dispachpren grund

dertil, kan han med et varsel af

hpjst tre måneder indkalde fordringshaverne

på den måde, han i det

enkelte tilfaelde anser det for mest

hensigtsmaessigt.

Stk. 3. Enhver af de interesserede

er pligtig til åt meddele dispachpren

alle de oplysninger og bevisligheder,

som han anser for npdvendige.

119

(norsk text)

Selv om sikkerheten ikke dekker

hele ansvaret i henhold ti! § 255,

kommer besteminelsene i förste og

annet ledd til anvendelse dersom

rederen nå overfor retten stiller betryggende

sikkerhet for den resterende

del av ansvaret med tillegg

av et etter rettens skjönn fastsatt

belöp til dekning av renter og saksomkostninger.

Er det tatt arrest eller stilt sikkerhet

til unngåelse av arrest, kan

eller skal arresten oppheves eller

sikkerheten frigis etter tilsvarende

regler som ovenfor fastsatt.

§ 259.

Har rederen her i riket stilt sikkerhet

i henhold til § 257, kan han

reise söksmål til fastsettelse av

grensen for det ansvar som måtte

påhvile ham, og til fordeling av ansvarsbelöpet,

gjennom stevning under

ett til alle fordringshavere overfor

hvem samme begrensning påberopes.

Saken reises i den rettskrets der

sikkerheten er blitt stilt. Er det gått

en måned etter den hendelse som

förte til åt fordringene oppsto, uten

åt det er begjaert arrest eller utlegg,

kan rederen reise sak etter förste

ledd i den rettskrets hvor skipet har

sitt hjemsted, dersom han der stiller

sikkerhet i henhold til § 257. Har

skipet ikke hjemsted i riket, reises

saken i den havn der hendelsen inntraff,

eller, dersom hendelsen ikke

inntraff i havn, i den förste havn

skipet anlöp etter hendelsen; kommer

skipet ikke til noen havn i riket,

reises saken for Oslo byrett.

Rederen skal gi retten oppgave

over alle som må antas å ville kunne

gjöre krav gjeldende mot ham i

anledning av vedkommende hendelse,

og overfor hvem han påberoper

begrensningen.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

(svensk text)

Kostnaden för dispasch, som avses

i detta moment, vare redaren

skyldig att ersätta, såframt ej borgenär

utan skälig orsak hänskjutit

saken eller eljest särskilda skäl till

annat föranleda.

2 mom. Har tvist om beräkningen

av belopp, vartill redares ansvarighet

är begränsad enligt 255 §, hänskjutits

till dispaschör, äger redaren

fullgöra sin betalningsskyldighet

genom att hos dispaschören för

borgenärernas räkning nedsätta ett

belopp motsvarande hans fulla ansvarighet

enligt 255 § jämte ränta

därå, beräknad efter fem procent

om året från dagen för den händelse,

som grundat ansvarighet, till dagen

för nedsättningen, samt ett av

dispaschören bestämt tillägg för

kostnader i saken. Om det nedsatta

beloppet sedermera visar sig ej förslå

till att täcka det fulla ansvarighetsbeloppet

enligt 255 § jämte ränta,

beräknad på sätt nyss sagts,

ävensom redarens ansvarighet gentemot

borgenärerna för kostnader i

saken, åligger det dispaschören att

genast anmana redaren att nedsätta

det felande. Dispaschören skall ofördröj

ligen göra nedsatt belopp räntebärande

genom att detsamma i

svenskt mynt insättes i svensk

bankinrättning.

Sedan fördelningen blivit bestämd

genom lagakraftvunnen dispasch eller

dom eller genom överenskommelse

mellan sakägarna, åligger det

dispaschören att utanordna det tillgängliga

beloppet till borgenärerna.

Ej må återbetalning till redaren ske

i vidare mån än det tillgängliga beloppet

överstiger summan av hans

ansvarighet enligt 255 § jämte ränta

därå, beräknad efter fem procent om

året från dagen för den händelse,

varom fråga är, och av hans ansvarighet

för kostnader i saken; dock

skall vad nu sagts ej verka inskränkning

i rätten till återvinning

i redarens konkurs.

(finlandsvensk text)

Kostnaden för sådan dispasch vare

redaren skyldig att ersätta, där

ej borgenär utan giltigt skäl hänskjutit

saken eller föranlett dess

hänskjutande till dispaschör.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

(dansk text) (norsk text)

Stk. 4. Omkostningerne ved dispacheringen

baeres af rederen.

Stk. 5. Tvistigheder om rigtigheden

af dispachprens afgprelser kan

indbringes for domslolene.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

(svensk text)

Har mellan redaren och borgenärerna

träffats särskild överenskommelse

angående storleken av det belopp,

vartill redarens begränsade ansvarighet

skall anses uppgå, äger

redaren fullgöra sin betalningsskyldighet

genom att för borgenärernas

räkning nedsätta beloppet hos dispaschören

i ort varom i 1 mom.

första stycket förmäles; och skall

vad i 2 mom. första och andra styckena

är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

260 §.

Har redaren utbetalt vad enligt

ovan givna bestämmelser om begränsning

av ansvarigheten ålåg honom

att utgiva och visar sig sedan

annan borgenär äga rätt till betalning,

är redaren dock icke till vidare

betalningsskyldighet förbunden,

där antagas må att han då betalningen

erlades eller, om den

skedde enligt lagakraftvunnen dispasch

eller dom, denna meddelades

icke ägde och ej heller genom vederbörlig

undersökning kunnat få kunskap

om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit

vad rätteligen bort tillkomma annan,

svarar därmed för den andres

fordran, där han om samma fordran

ägde kunskap då han erhöll betalningen.

(finlandsvensk text)

19 §.

Har redaren utbetalt vad enligt

ovan givna bestämmelser om begränsning

av ansvarigheten ålåg honom

att utgiva och visar sig sedan

annan borgenär äga rätt till betalning,

är redaren dock icke till vidare

betalningsskyldighet förbunden,

där antagas må, att han, då betalningen

erlades eller, om den skedde

enligt laga kraft vunnen dom eller

dispasch, denna meddelades icke

ägde och ej heller genom vederbörlig

undersökning kunnat få kunskap

om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit

vad rätteligen bort tillkomma annan,

svare därmed för den andres

fordran, där han om samma fordran

ägde kunskap, då han erhöll betalningen.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år t96i

(dansk text) (norsk text)

§ 260.

Har rederen udbetalt alt, hvad der

efter reglerne om begravning af

ansvaret påhvilede ham, og viser det

sig senere, åt andre fordringshavere

havde ret til andel i ansvarsbelpbet,

er rederen ikke pligtig åt betale noget

yderligere, såfremt det må antages,

åt han, da udbetalningen

fandt sted, ikke kendte til disses

krav og ikke ved behprig underspgelse

kunne have skaffet sig kundskab

om dem.

Stk. 2. Den fordringshaver, der

har oppebåret, hvad der rettelig tilkom

en anden, må tilsvare denne

det oppebårne belpb, såfremt han

havde knndskap om den andens

fordring, da han modtog betaling.

§ 260.

Retten skal la stevningen med

innkallelse kunngjöre i Norsk Lysingsblad

med et varsel av minst to

måneder. Retten kan også kunngjöre

innkallelsen i et eller flere andre

blad. Videre skal retten la stevningen

med innkallelse forkynne for

hver av de oppgitte fordringshavere

gjennom anbefalt brev. I innkallelsen

skal retten gjöre oppmerksom

på bestemmelsene i denne paragrafs

fjerde ledd.

Hovedforhandling kan holdes

uten saksforberedelse. Pådömmelsen

kan deles således åt grensen for ansvaret

fastsettes först.

Tvist om fordring för hvilken rederens

ansvar er begrenset til den

stilte fellessikkerhet, pådömes särskilt

av retten; dommen er gjenstand

for sserskilt anke. Sserskilt sak

om slik fordring kan ikke reises etter

åt söksmål i henhold til § 259

er reist. Heller ikke kan en fordringshaver,

uten samtykke av rederen

og andre interesserte, etter dette

tidspunkt kreve dekning av sjöpanterett

eller av utlagte formuesgjenstander,

för det er rettskraftig

avgjort hvor meget som faller på

hans fordring.

Fordring for hvilken rederens ansvar

er begrenset til den stilte fel
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

(svensk text) (finlandsvensk text)

261 §.

Vad i detta kapitel är stadgat

skall äga tillämpning jämväl i fråga

om ansvarighet som åvilar fartygets

ägare eller befraktare eller den

som i redares ställe handhaver fartygets

drift.

Detsamma gäller ansvarighet vilken,

även om den grundar sig på fel

eller försummelse, åvilar befälhavare

eller medlem av besättningen eller

lots eller någon som är anställd

hos redaren, ägaren, betraktaren eller

hos den som i redares stälje

handhaver fartygets drift, såframt

ansvarigheten uppkommit i tjänsten.

Det sammanlagda beloppet av redares

och övriga i denna paragraf

omförmälda personers ansvarighet

för fordringar, som uppkommit på

grund av en och samma händelse,

skall ej överstiga det fulla ansvarighetsbeloppet

enligt 255 §.

262 §.

Vad i detta kapitel är stadgat äger

tillämpning närhelst begränsning av

ansvarighet åberopas inför svensk

myndighet.

Beträffande ansvarighet som avses

i 254 § 1 mom. andra stycket

första punkten skall dock frågan,

huruvida och till vilket belopp ansvarigheten

är begränsad, avgöras

efter den lag, som gäller för tjänste
-

20 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om

redares begränsade ansvarighet

skall äga tillämpning jämväl i fråga

om ansvarighet, som åvilar fartygets

ägare eller befraktare eller den, som

i redares ställe handhar fartygets

drift.

Detsamma gäller ansvarighet, vilken,

även om den grundar sig på fel

eller försummelse, åvilar befälhavare

eller medlem av besättningen eller

lots eller någon, som är anställd hos

redaren, ägaren, befraktaren eller

hos den, som i redares ställe handhar

fartygets drift, såframt ansvarigheten

uppkommit i tjänsten.

Det sammanlagda beloppet av redares

och övriga i denna paragraf

omförmälda personers ansvarighet

för fordringar, som uppkommit på

grund av en och samma händelse,

skall ej överstiga det fulla ansvarighetsbeloppet

enligt 14 §.

21 §.

Vad i detta kapitel är stadgat äger

tillämpning närhelst begränsning av

ansvarighet åberopas inför finsk

myndighet.

22 §.

Vad beträffar ansvarighet, som

avses i 13 § 2 mom. första meningen,

skall dock frågan, huruvida och

till vilket belopp ansvarigheten är

begränsad, avgöras efter den lag,

som gäller för tjänsteavtalet, så
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

(dansk text)

§ 261.

Reglerne om begraensning af rederens

ansvar finder tilsvarende anvendelse

i tilfaelde, hvor ansvar som

naevnt i § 254 påhviler skibets ejer,

bruger, befragter eller disponent.

Det samme gaelder ansvar, som påhviler

skibsf0rer, mandskab eller

lods eller nogen, som er ansat hos

rederen, ejeren, brugeren, befrakteren

eller disponenten, for så vidt angår

ansvar i förbindelse med udf0- relsen af tjenesten, selv om ansvaret

er opstået som f0lge af fejl eller

fors0mmelse af den pågaeldende.

Stk. 2. Summen af det ansvar,

som påhviler rederen og de 0vrige

personer, der ifplge stk. 1, kan begraense

deres ansvar, skal for fordringer

opstået ved en og samme

haendelse ikke kunne overstige de i

§ 255 fastsatte bel0b.

§ 262.

Reglerne i dette kapitel kommer

til anvendelse i alt fal, hvor ret til

begraensning af ansvar påberåbes

ved dansk domstol.

Stk. 2. För så vidt angår ansvar

som naevnt i § 254, stk. 2, 1. punktum

skal sp0rgsmålet om, hvorvidt

ansvaret er begraenset, og i bekraeftende

fald til hvilket bel0b, afg0res

efter lovgivningen i det land, hvis

(norsk text)

lessikkerhet, faller bort hvis ikke retten

har moltatt meddelelse om fordringen

innen saken ble tatt opp til

doms i förste instans. Rettskraltig

dom i saken har bindende virkning

for alle fordringshavere overfor

hvem rederens ansvar ville vaere begrenset

til fellessikkerheten, uten

hensyn til om de har meldl seg under

saken.

§ 261.

Reglene om begrensning av rederens

ansvar får tilsvarende anvendelse

för ansvar som påhviler skipets

eier, befrakter eller disponent.

Det samme gjelder for ansvar som

påhviler skipsförer, mannskap eller

los eller noen ansatt hos eieren, rederen,

befrakteren eller disponenten,

forutsatt åt ansvaret er oppstått

i tjenesten. Ansvaret kan i disse

tilfelle begrenses selv om det bygger

på feil eller forsömmelse utvist

av vedkommende.

Summen av de ansvarsbelöp som

rederen og de i förste og annet ledd

nevnte personer hefter for, skal for

förpliktelser som er oppstått ved en

og samme hendelse, ikke overstige

de belöp som er fastsatt i § 255.

§ 262.

De foranstående regler kommer

til anvendelse i alle tilfelle hvor

begrensning av ansvar gjöres gjeldende

ved norsk domstol.

For så vidt angår ansvar som

nevnt i § 254 annet ledds förste

punktum, skal spörsmålet om hvor

vidt ansvaret er begrenset, og i tilfelle

til hvilket belöp, avgjöres etter

loven i vedkommende fremmede

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

(svensk text)

avtalet, såframt fartyget hör hemma

i främmande stat och tjänsteavtalet

regleras av lagen i stat ansluten till

1957 års internationella konvention

angående begränsningen av ansvarigheten

för ägare av fartyg som användas

till fart i öppen sjö.

263 §.

Konungen äger förordna, att i

stället för bestämmelserna i detta

kapitel andra regler skola här i riket

tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande

i annan främmande stat

än sådan, som utan förbehåll anslutit

sig till 1957 års internationella

konvention angående begränsningen

av ansvarigheten för ägare

av fartyg som användas till fart i

öppen sjö.

(finlandsvensk text)

framt fartyget hör hemma i främmande

stat och tjänsteavtalet regleras

av lagen i stat, ansluten till

1957 års internationella konvention

angående begränsning av ansvarigheten

för ägare av fartyg, som användas

till fart i öppen sjö.

23 §.

Genom förordning må bestämmas,

att i stället för bestämmelserna i

13—22 §§ andra regler skola här i

landet tillämpas i fråga om fartyg,

hemmahörande i annan främmande

stat än sådan, som utan förbehåll

anslutit sig till den i 22 § nämnda

konventionen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

(dansk text)

lovgivning finder anvendelse på tjcnesteaftalen,

såframt det pågaeldende

land har tiltrådt Bruxelleskonventionen

af 1957 om begraensning

af rederes ansvar.

§ 263.

Ved kongelig anordning kan det

bestemmes, åt andre ansvarsregler

end i dette kapitel fastsat skal finde

anvendelse på skibe hjemmehprende

i lande, som ikke uden forbehold

har tiltrådt og gennemfprt konventionen.

(norsk text)

land hvis lovgivning i tilfelle regulerer

tjenesteavtalen, når dette er et

land som har slnttet seg til Brusselkonvensjonen

av 1957 om begrensning

av rederes ansvar.

§ 263.

Kongen kan bestemme åt andre

regler enn i dette kapittel fastsatt

skal finne anvendelse for skip hjemmehörende

i land som ikke uten forbehold

har tiltrådt og gjennomfört

konvensjonen.

§§ 264—266 oppheves.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

Bilaga D

Gällande lydelse av

10 kap. Om begränsning av redareansvaret

254 §.

Redares ansvarighet, där sådan enligt denna eller allmän lag föreligger,

vare begränsad vad angår:

1. ersättning för skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller

annan, som utför arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last,

som avlämnats till befälhavaren för befordring, samt å ombordvarande

gods av vad slag det vara må;

2. ersättning, som eljest, på annan grund än avtal, skall utgå för skada,

tillfogad person eller egendom till sjöss eller på land genom fel eller försummelse

av någon, som utför arbete i fartygets tjänst;

3. ersättning för skada, som härrör därav att ett avtal, till följd av fel

eller försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen fullgjort;

4. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga

eller ofullständiga uppgifter;

5. förpliktelse att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och förpliktelser,

som med denna sammanhänga;

6. bärgarlön;

7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri;

8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att befälhavaren utom fartygets

hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn till vad för fartygets

bevarande eller resans fortsättande kräves, utan så är att behovet

härrör av att fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans

början varit otillräcklig eller bristfällig eller ock redaren till åtgärden

givit särskilt bemyndigande eller godkännande.

Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänsteavtal

med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Den avser

ej heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren själv,

med mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller försummelsen

är av nautisk art.

255 §.

Är ansvarigheten begränsad, svare redaren intill beloppet av fartygets

värde, ökat på sätt i 257 § sägs. För de fordringar, som i 254 § 1—5 avses,

må dock ansvarigheten ej överstiga etthundrafyrtiofem kronor i guld för

ton av fartygets dräktighet.

I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för skada å person,

svare redaren intill ett belopp av etthundrafyrtiofem kronor i guld för ton

av fartygets dräktighet utöver den gräns, som i första stycket angivits.

I förhållande till fordringsägare som tillhör främmande stat skall vad i

första stycket andra punkten och andra stycket stadgas om att där angivna

belopp skola beräknas efter guldvärde ej gälla, med mindre detta följer av

fördrag med den främmande staten och denna genomfört motsvarande

beräkning till förmån för svenska fordringsägare.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 ti

Att redaren kan nödgas för samma resa utgiva ansvarsbeloppet liera

gånger framgår av 256 och 259 §§.

256 §.

Fartygets värde skall för bestämmande av redareansvaret beräknas sålunda:
1.

Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse beräknas värdet efter

fartygets tillstånd vid ankomsten till första hamn beträffande alla fordringar,

som sammanhänga med händelsen och som uppkommit före ankomsten

till hamnen eller ock äro att hänföra till gemensamt haveri.

Har före ankomsten till hamnen ny olyckshändelse, som icke står i samband

med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna

minskning lämnas obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga

med den föregående händelsen.

Timar olyckshändelse under fartygets uppehåll i hamn, skall beträffande

fordringar, som sammanhänga med händelsen, värdet beräknas efter fartygets

tillstånd i hamnen sedan händelsen inträffat.

2. För fordringar, som grunda sig på oriktiga eller ofullständiga uppgifter

i konossement eller eljest angå lasten och ej falla in under 1, beräknas

värdet efter fartygets tillstånd i lastens bestämmelsehamn eller å den

ort, där resan avbrytes, dock att om lasten är bestämd till olika hamnar

och fordringar härröra av en och samma orsak, värdet skall beräknas efter

fartygets tillstånd i den första av dessa hamnar.

3. För alla övriga fordringar beräknas värdet efter fartygets tillstånd vid

resans slut.

257 §.

För bestämmande av redareansvaret skall fartygets värde ökas med:

1. tio procent av värdet vid resans början;

2. ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit

å fartvget efter resans början och icke blivit avhjälpta.

258 §.

Med dräktighet förstås i detta kap. nettodräktigheten, för maskindrivet

fartyg ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktigheten

dragits från bruttodräktigheten.

259 §.

Härröra fordringar, som avses i 256 § 1, av en och samma eller flera i

samband med varandra stående olyckshändelser och skall förty, enligt vad

där sägs, redareansvaret för var av dem på enahanda sätt bestämmas,

njute de jämte varandra betalning ur ett gemensamt ansvarsbelopp efter

den förmånsrätt, som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Samma

lag vare beträffande fordringar, varom i 256 § 2 och 3 sägs och för vilka

fartygets värde i en och samma hamn är bestämmande.

De, som äga rätt till ersättning för skada å person i följd av en och

samma eller flera i samband med varandra stående olyckshändelser, skola

jämte varandra njuta betalning ur det särskilda belopp, varom i 255 §

andra stycket sägs. Förslår det ej, njute de för återstoden betalning jämte

övriga borgenärer efter ty ovan sägs.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

260 §

Vill redare åtnjuta begränsning av ansvarigheten, ligge å honom att föra

erforderlig bevisning om fartygets värde vid de avgörande tidpunkterna,

om storleken av de i 257 § 2 avsedda belopp och om fartygets dräktighet.

261 §.

Uppstår tvist om beräkningen av det belopp, vartill redareansvaret är

begränsat, eller om beloppets fördelning mellan särskilda fordringsägare,

må saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets

hemort eller där dispasch för den ort vanligen upprättas.

Dispaschören åligger att genom kungörelsen som tre gånger införes i

allmänna tidningarna samt i annan tidning, genom vilken offentliggörande

på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem, vilka saken angår, att

mom viss förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt

akta nödigt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolande

dispaschören i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utredning

av gemensamt haveri är stadgat i 214 §.

Kostnaden för sådan dispasch vare redaren skyldig ersätta, med mindre

borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken eller föranlett dess hänskj litande

till dispaschör.

262 §.

Har redare till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för

fordran, beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, ställt säkerhet för

fulla ansvarsbeloppet, må den av honom åberopas jämväl till hans fredande

mot samtliga övriga borgenärer, vilkas betalningsrätt är inskränkt till

samma ansvarsbelopp; och äge envar sådan borgenär äska förklaring att

säkerheten avser även hans fordran. Har säkerhet ställts för lägre belopp

eller är särskild säkerhet ställd för envar av flera fordringar, vare verkan

därav i hänseenden som nu sagts, där parterna ej åsämjas, att bedöma

efter omständigheterna, med iakttagande likväl av att säkerhet utöver fulla

ansvarsbeloppet ej må krävas.

263 §.

Har redalen utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begränsning

av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borge"- när äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare redaren dock icke till

vidare betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att han när betalningen

erlades eller, om den skedde enligt laga kraftvunnen dom eller

dispasch, när denna meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig

undersökning kunnat fa kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan,

svare darmed för den andres fordran, där han om samma fordran ägde

kunskap, när han erhöll betalningen.

264 §.

I mål om gäld, för vilken ansvarigheten är begränsad, må, där redaren det

äskar, förordnas att med verkställighet skall, såvitt angår annan egendom

än fartyget, frakten och sådana fordringar, i vilka enligt 268 § sjöpanträtt

åtnjutes, anstå under tid, som prövas nödig för försäljning av fartyget

och fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna. Är sådant förordnande

ej meddelat, må, där utmätning sökts, utmätningsmannen på

begäran medgiva anstånd, varom nu sagts.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

265 §.

Vad i detta kapitel stadgas skall äga tillämpning jämväl där underbortfraktare

av ett fartyg, den, till vilken fartygs ägare överlåtit fartyget att

nyttja det till sjöfart för egen räkning, eller fartygs ägare, som ej är redare,

är ansvarig i fall, som omförmälas i 254 §.

266 §.

Om i främmande stats lag äro för svenskt fartyg givna strängare ansvarighetsregler

än ovan stadgas, äger Konungen förordna, att motsvarande

regler skola här i riket tillämpas för fartyg, som hör hemma i den främmande

staten.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 14 januari

1964.

Nä rvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 december 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 22 november 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) lag om ändring i sjölagen och 2) lag om

ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen Ove Rainer.

Lagrådet lämnade förslagen ntan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

133

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet d Stockholms

slott den 17 januari 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 14 januari

1964 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 november 1963 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i sjölagen och

2) lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen.

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. I enlighet med vad jag anfört

till statsrådsprotokollet den 22 november 1963 bör vid ratificering av

1957 års Brysselkonvention angående redareansvarets begränsning förbehåll

göras enligt (2) (a) och (b) i slutprotokollet till konventionen. Vidare torde

förbehåll böra göras enligt (2) (c) i slutprotokollet.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition till

riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga lagförslagen,

dels ock föreslå, att riksdagen godkänner den i Bryssel den 10 oktober

1957 antagna konventionen angående begränsningen av ansvarigheten för

ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö, dock med förbehåll enligt

(2) (a), (b) och (c) i slutprotokollet till konventionen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631141

Doktrin (3)

  1. Lennart Pålsson, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna samt Bryssel I-förordningen, SvJT 2005 s. 1095, på s. 1104 · Fritt tillgänglig
  2. Christer Rune, Haag-Visby-reglerna, SvJT 1969 s. 12, på s. 18 · Fritt tillgänglig
  3. Christer Rune, Revision av sjölagen, SvJT 1968 s. 361, på s. 365 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:107 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen TO. TO. s. 1 i texten
  2. 1LU 1964:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen m. m. a1 i texten

Doktrin (4)

4 kopplingar i 3 dokument.

  1. SvJT 1968 s. 361 Christer Rune, Revision av sjölagen s. 361 · s. 365 i texten
  2. SvJT 2005 s. 1095 Lennart Pålsson, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna samt Bryssel I-förordningen s. 1104 i texten
  3. SvJT 1969 s. 12 Christer Rune, Haag-Visby-reglerna s. 18 i texten