Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om kommunal beredskap m. m

160 sidor, varav 145 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 145 av 160 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:4, Med förslag till lag om kommunal beredskap m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 dr 1964

1

Nr 4

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

kommunal beredskap m. m.; given Stockholms slott

den 19 december 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om kommunal

beredskap,

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1. lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. och

2. lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en reglering i en lag om kommunal beredskap av

de uppgifter inom totalförsvaret, som skall fullgöras av kommunerna och

som icke är specialreglerade i särskild lagstiftning. Uppgifterna hänför sig

främst till sådana verksamhetsområden, vilka vid avgränsningen åren 1959

och 1960 av civilförsvarets uppgifter överfördes från detta till de ordinarie

samhällsorganen. Omhändertagande i olika hänseenden av utrymd eller

krigsdrabbad befolkning efter det inkvarteringen genomförts av civilförsvaret

regleras härvid som en kommunal beredskapsuppgift. Tidpunkten för

ansvarsövergången från civilförsvaret till inkvarteringskommunen bestämmes

närmare. Såsom en kommunal uppgift upptages att registrera befolkning,

som tvingats lämna sin bostad.

Vidare föreslås skyldighet för kommun att lämna annan kommun bistånd

under civilförsvarsberedskap, dels i form av förberett bistånd av utrymningskommun

åt inkvarteringskommun, dels såsom improviserat bistånd mellan

närbelägna kommuner i situationer med akuta svårigheter.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196i

Skyldighet föreslås åvila kommunerna att redan i fredstid planlägga

och på annat sätt förbereda verksamheten i krig eller vid krigsfara, bl. a.

att förbereda reparation av kommunaltekniska anläggningar efter krigsskador.

Planläggningsskyldigheten skall gälla generellt och för alla kommunala

verksamhetsområden av betydelse för totalförsvaret. Efter länsstyrelsens

förordnande skall planerna redovisas.

Särskilda regler föreslås för den kommunala organisationen i krig eller

vid krigsfara, vilka ger kommunstyrelsen möjligheter att omfördela kommunens

personella och materiella resurser och att ge direktiv för inriktningen

av fackorganens verksamhet.

I fråga om kostnaderna föreslås att kommun skall vara berättigad till

statsbidrag med minst två tredjedelar av kostnaden för särskild anordning,

som kommunen efter länsstyrelsens beslut ålagts vidtaga för att bl. a. trygga

de inkvarterades vattenförsörjning. Statsbidrag med skäligt belopp föreslås

vidare skola utgå för planläggningskostnaderna, om planerna godkänts

av länsstyrelsen och kostnaderna är att anse som betungande. Kostnader i

verkställighetsskedet för omhändertagande av inkvarterad befolkning liksom

kostnader för lämnat bistånd åt annan kommun föreslås skola helt ersättas

av staten.

I en lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig in. m. föreslås

regler, som tryggar de inkvarterades innehav av anvisad bostad. Upplåtelseskyldigheten

anknytes till civilförsvarets anvisning men kan också

aktualiseras genom anvisning av kommunalt organ.

I lagen föreslås vidare en reglering av inkvarteringsvärdens rätt till ersättning

av den inkvarterade ävensom en ordning för bestämmandet av ersättningens

storlek, när parterna ej kunnat enas. Den föreslagna ordningen

anknyter till förfarandet vid utövning av civilförsvarets förfoganderätt. Skada

som uppstått till följd av inkvarteringen föreslås skola ersättas av statsmedel.

Slutligen föreslås vissa begränsade följdändringar i civilförsvarslagen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1964.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196t

3

Förslag

till

Lag

om kommunal beredskap

Härigenom förordnas som följer.

Vissa kommunala uppgifter under civiltörsvarsberedskap

1 §•

Kommun är under civilförsvarsberedskap skyldig att i de hänseenden,

i vilka kommunen är verksam för kommunens egna medlemmar eller dem

som eljest äro bosatta i kommunen, utöva verksamhet jämväl till förmån

för sådan befolkning från annan kommun, som till följd av krigsskada, utrymning

eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande utomoidentliga

förhållanden tagit uppehåll inom kommunen. Härvid skola dock

gälla de begränsningar, som följa av att vistelsen i kommunen icke är avsedd

att fortgå, när de utomordentliga förhållandena upphört, eller av

föreskrifter, vilka meddelats i eller med stöd av lag eller författning, avsedd

att tillämpas under nämnda förhållanden.

2 §•

Det åligger kommun under civilförsvarsberedskap att bistå den som till

följd av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara

sammanhängande utomordentliga förhållanden blivit i behov av särskilt

bistånd, i den mån hans behov icke skola tillgodoses genom civilförsvarets

försorg eller enligt särskild lag eller författning genom annan än kommunen.

Vid kommuns biståndsverksamhet skall särskilt tillses att behoven

av bostad och uppehälle bliva tillgodosedda samt att vård eller tillsyn beredes

den, som är i behov därav.

Skyldighet som i första stycket sägs åvilar den kommun, i vilken den

hjälpbehövande uppehåller sig annat än tillfälligt.

3 §•

Såvitt gäller den som till följd av krigsskada eller utrymning lämnat sin

bostad inträder den i 2 § stadgade skyldigheten för kommun, då den hjälpbehövande

efter anvisning av civilförsvaret eller på annat sätt blivit in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

■* Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

kvarterad inom kommunen. Har inkvartering skett i förläggning, som civilförsvaret

upprättat för vårdbehövande, skall dock, i den mån förläggningen

ej utgör specialinternat som kvarstår under särskild huvudman,

ansvaret for driften övergå till kommunen först en vecka efter det civilforsvarsmyndighet

anmält till kommunen att förläggningen tagits i bruk.

Pa framställning av kommunen äger länsstyrelsen, om särskilda skäl förelgga

därtill, förordna att kommunens övertagande av ansvaret för förläggningen

skall anstå under ytterligare högst en vecka.

4 §.

Enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, är kommun under civilförsvarsberedskap

skyldig att registrera befolkning, som till följd av

kngsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhangande

utomordentliga förhållanden lämnat sin bostad och uppehåller

sig i kommunen annat än tillfälligt.

5 §•

Kommun, varifrån utrymning sker, är under civilförsvarsberedskap

s yldig att, i den mån förhållandena medgiva det, lämna bistånd åt kommun,

där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i större omfattning.

Biståndet skall särskilt avse tillhandahållande av personal och

utrustning för verksamheten för de inkvarterade. Enas ej kommunerna

om biståndet, ager länsstyrelsen i det län, där utrymningskommunen är belägen,

förordna därom.

Blir tiu föIJ''d av krigsskada, inkvartering av utrymmande eller andra

med krig eller krigsfara sammanhängande utomordentliga förhållanden för

totalförsvaret viktig kommunal verksamhet i viss kommun så betungande,

att bistånd i verksamheten oundgängligen erfordras, är under civilförsvarsberedskap

annan kommun skyldig att efter särskilt förordnande därom tillfälligt

lamna sådant bistånd. Om dylikt bistånd förordnar länsstyrelsen i det

lan, där den biståndslämnande kommunen är belägen.

Planläggning och andra förberedelser

6 §•

Det åligger kommun att redan i fredstid vidtaga de förberedelser, som

erfordras for att kommunen skall kunna såväl fullgöra sina uppgifter enligt

1, 2 och 4 §§ samt 5 § första stycket denna lag som upprätthålla eller

utova annan för totalförsvaret viktig verksamhet, vilken åligger kommunen

enligt särskild lag eller författning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr A år 196A

Kommun, som ombesörjer distribution av gas, värme, vatten eller elektricitet

eller ombesörjer renhållning eller ansvarar för samfärdsleder, kommunikationer

eller avlopp eller som utövar annan därmed jämförlig verksamhet,

skall även vidtaga förberedelser för att verksamheten i erforderlig

omfattning skall kunna återupptagas efter krigsskador.

Efter länsstyrelsens förordnande är kommun skyldig att vidtaga med

hänsyn till planlagd inkvartering i kommunen erforderliga särskilda anordningar

eller förberedelser för vattenförsörjningen och den allmänna

hälsovården.

Förberedelserna skola anpassas efter de förhållanden, som kunna förutses

komma att råda i kommunen, allteftersom civilförsvarets planer för

utrymning och inkvartering verkställas. Såvitt avser förberedelser enligt

andra stycket skola förberedelserna ske under beaktande jämväl av den risk

för krigsskador, för vilken verksamheten kan antagas vara utsatt.

7 §•

Finner länsstyrelsen det erforderligt med hänsyn till beredskapsuppgifternas

omfattning eller betydelse i viss kommun, att dennas förberedelser

redovisas i särskild plan, skall kommunen efter länsstyrelsens förordnande

upprätta och antaga sådan plan samt underställa länsstyrelsen denna för

godkännande.

Länstyrelsen äger förordna om revision av kommunala beredskapsplaner,

då det påkallas av ändrade förhållanden.

Uppgifternas handhavande

8 §.

Uppgift som enligt denna lag ankommer på kommun under civilförsvarsberedskap

skall, därest uppgiften motsvarar eller i huvudsak motsvarar

fredstida kommunal uppgift, fullgöras av det kommunala organ, på vilket

uppgiften ankommer i fredstid.

9 §•

Uppgift som kommun skall fullgöra under civilförsvarsberedskap och

som saknar motsvarighet i fredstid skall, i den mån föreskrifter för uppgiftens

handhavande ej meddelats i särskild lag eller författning, handhavas

av en beredskapsnämnd.

Kommun äger tillsätta särskild beredskapsnämnd. Beredskapsnämnd må

tillsättas redan i fredstid.

Där särskild beredskapsnämnd ej inrättas, skall kommunens styrelse

vara beredskapsnämnd; kommun dock obetaget att uppdraga åt annat kommunalt

organ att vara beredskapsnämnd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

10 §.

Ledamöter och suppleanter i särskild beredskapsnämnd väljas av kommunens

fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter

må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det

begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,

om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat

med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning,

i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om beredskapsnämnd i annan kommun än Stockholm skall därjämte

vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse

ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där

avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt

att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och

beslutet i varje ärende.

Beträffande beredskapsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i första

stycket sägs, bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm äga tilllämpning,

varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av

stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll behöver dock ej upptaga annat

än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

11 §•

Under civilförsvarsberedskap äger kommun övergå till krigsorganisation.

Om beslut, varigenom kommun övergått till krigsorganisation eller återgått

till fredstida organisation, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

I kommuns krigsorganisation skola ingå kommunens styrelse och sådana

förvaltande och verkställande kommunala organ i övrigt, vilka fullgöra med

försvarsberedskapen sammanhängande uppgifter.

Då kommun övergått till krigsorganisation, ankommer ledningen av

den kommunala beredskapsverksamheten på kommunens styrelse. Denna

äger meddela kommunens nämnder och andra organ, dock ej fullmäktige,

föreskrifter rörande verksamhetens inriktning och bedrivande samt fördela

kommunens tillgångar i fråga om personal och utrustning mellan de

i krigsorganisationen ingående organen alltefter uppkommande behov. Av

styrelsen utsedd företrädare äger närvara vid och deltaga i överläggningarna

inom kommunalt organ, som ingår i krigsorganisationen.

Om överflyttning av uppgifter, som tillkomma viss kommunalmyndighet,

till annan sådan myndighet stadgas i lagen med särskilda bestämmelser

angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid

krig eller krigsfara m. m.

12 §.

Finner länsstyrelsen under civilförsvarsberedskap att kommun bör övergå

till eller bibehålla krigsorganisation, äger länsstyrelsen förordna därom.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196b

13 §.

Kommunens styrelse skall övervaka att erforderlig planläggning sker

och övriga nödvändiga förberedelser vidtagas för den kommunala verksamheten

i krig eller vid krigsfara. Det åligger styrelsen eller det kommunala

organ, som kommunen bestämmer, att genom anvisningar till planläggande

organ sörja för att erforderlig samordning kommer till stånd mellan de olika

verksamhetsområdena.

14 §.

Inom varje län åligger det länsstyrelsen att följa tillämpningen av denna

lag. Länsstyrelsen skall därvid tillse att såväl förberedelsearbetet som

själva verksamheten bedrives på ett ändamålsenligt sätt samt samordnas

med annan beredskapsplanläggning och försvarsverksamhet.

Under civilförsvarsberedslcap äger länsstyrelsen, om det anses oundgängligt

för samordning av försvarsansträngningarna, meddela kommun föreskrift

i avseende å verksamhetens bedrivande och inriktning.

Kostnaderna för verksamheten m. m.

15 §.

För kostnad som kommun fått vidkännas för åtgärd enligt 6 § tredje stycket

äger kommunen erhålla statsbidrag med två tredjedelar eller den större

del av kostnadens belopp som Konungen medgiver, allt i den mån kostnaden

kan anses skälig.

Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag, må skyldighet

för kommun att vidtaga åtgärd enligt 6 § tredje stycket ej göras gällande

mot kommunen.

16 §.

Har kommun jämlikt 7 § upprättat särskild plan, som godkänts av länsstyrelsen,

och äro planläggningskostnaderna att anse som betungande för

kommunen, utgår ersättning av statsmedel med skäligt belopp.

17 §.

Vad i 42 § civilförsvarslagen är stadgat om ordningen för fastställande och

utbetalning av statsbidrag för kommunala civilförsvarsåtgärder skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om ersättning enligt 15 och 16 §§ denna

lag.

18 §.

För kostnader, som under civilförsvarsberedskap uppkomma för kommun

till följd av verksamhet för inkvarterad befolkning från annan kom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

mun, ävensom för kostnader, som föranledas av påbjuden utrymning eller

annan omflyttning av befolkningen inom den egna kommunen, skall ersättning

utgå av statsmedel.

Kommun äger av länsstyrelsen utfå förskott å ersättning som avses i

första stycket.

19 §.

Kommun, som jämlikt 5 § andra stycket lämnat annan kommun bistånd,

är berättigad till ersättning härför.

Ersättningen skall utgå av statsmedel och utgivas av den länsstyrelse som

förordnat om biståndet.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Underlåter kommun att fullgöra skyldighet, som åvilar kommunen enligt

denna lag eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av denna, äger

länsstyrelsen, om rättelse ej vinnes på annat sätt, förelägga kommunen

lämpligt vite eller ock i kommunens ställe vidtaga den åtgärd, som skyldigheten

avser, samt i den mån kommunen icke är berättigad till ersättning

av statsmedel för åtgärden uttaga kostnaden för denna av kommunen.

21 §.

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos

Konungen.

Under civilförsvarsberedskap äger myndighet, som meddelat beslut enligt

denna lag, förordna att beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.

22 §.

Konungen meddelar närmare bestämmelser för tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

Inrättar kommun särskild beredskapsnämnd, skall val av ledamöter,

som första gången förrättas, avse tiden intill utgången av året näst efter det,

då allmänna val av kommunens fullmäktige äga rum första gången efter den

tidpunkt från och med vilken ledamöterna blivit valda. Vad nu sagts skall

ej äga tillämpning beträffande beredskapsnämnd i Stockholm.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

9

Förslag

till

Lag

om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den

riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skola tillämpas; dock skall vad nu sagts ej gälla i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr

att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess

prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet

icke inom två månader från det underställningen skett gillat av riksdagen,

är det förfallet. Upphör krigsfaran, upphäver Konungen meddelat förordnande

inom en månad.

Hava under krig, vari riket befunnit sig, bostäder förstörts i större omfattning,

äger Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i

2_9 §§ stadgas skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

2 §•

Ägare eller innehavare av byggnad eller del därav är skyldig att för inkvartering

upplåta bostad, som civilförsvarsmyndighet eller i lagen om kommunal

beredskap omförmäld beredskapsnämnd anvisat för sådant ändamål.

Anvisning av inkvarteringsbostad enligt denna lag må meddelas endast den

som på grund av utrymning eller krigsskada eller annan krigshändelse icke

äger eller icke kan återvända till sitt hem och må ej avse utrymme, som

oundgängligen erfordras för inkvarteringsvärden och hans familj eller honom

närstående.

Upplåtelse av inkvarteringsbostad medför även skyldighet för inkvarteringsvärden

att tillåta den inkvarterade att nyttja sådan inkvarteringsvär1*—Bihang

till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr b

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196k

dens utrustning, som är oundgängligen nödvändig för att den inkvarterades

dagliga behov skola kunna tillgodoses.

Anvisning av inkvarteringsbostad må återkallas av civilförsvarsmyndighet

eller beredskapsnämnden.

Konungen bestämmer vilka civilförsvarsmyndigheter som skola äga meddela

och återkalla anvisning av inkvarteringsbostad.

3 §.

Vägrar ägare eller innehavare av byggnad eller del därav att upplåta inkvarteringsbostad

enligt 2 § och kan inkvartering ej komma till stånd med

tillämpning av civilförsvarets förfoganderätt, äger beredskapsnämnden

förelägga ägaren eller innehavaren att upplåta inkvarteringsbostaden.

I föreläggandet må utsättas vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet

till efterrättelse.

Efterkommes icke föreläggandet inom tid, som föreskrivits däri, äger

länsstyrelsen förordna om erforderlig handräckning.

4 §•

För upplåtelse av inkvarteringsbostad enligt denna lag är inkvarteringsvärden

berättigad till skälig ersättning av den inkvarterade, i den mån

ersättning ej utgår av statsmedel till följd av ianspråktagande med förfoganderätt.

Om inkvarteringsvärd och inkvarterad ej enas om annat, skall ersättningen

beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande

av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. Har sådant

ianspråktagande ej förekommit eller har inkvarteringsförhållandet väsentligt

ändrats efter sådant ianspråktagande, skall, om parterna ej enas om

ersättningen, denna bestämmas såsom om inkvarteringsbostaden nyttjades

efter ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt.

I fall som avses i andra stycket fastställes ersättningen, om den skall

utgå efter taxa, av beredskapsnämnden och eljest av allmän lokal värderingsnämnd,

som omförmäles i rekvisitionslagen.

5 §•

Inkvarteringsersättning skall erläggas i efterskott för månad.

Åtnjuter den inkvarterade krigshjälp eller annan social förmån, som utbetalas

av inkvarteringskommunen, äger inkvarteringsvärden därav uppbära

det belopp, som motsvarar ersättning, vilken jämlikt 4 § tillkommer honom.

6 §.

För skada, som uppkommit å upplåten bostad eller utrustning till följd

av upplåtelsen, är den skadelidande, om skadan ej är att anse såsom ringa,

berättigad till skälig ersättning av statsmedel.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

Anspråk på ersättning prövas och ersättningen gäldas i den ordning

som är föreskriven i fråga om ersättning för skada å egendom, vilken tagits

i anspråk enligt rekvisitionslagen.

7 §•

Den som driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan vårdanstalt

inom område, som utrymts, är skyldig att utan ersättning tillhandahålla

inkvarteringskommunen utrustning, som efter utrymningen icke erfordras

för anstaltens verksamhet inom området, för förläggning, i vilken

personer från anstalten inkvarterats.

8 §•

Vid tillämpningen av denna lag skall tillses att den, vars rätt beröres

därav, icke lider större förfång än som föranledes av omständigheterna.

9 §•

Talan mot beslut av beredskapsnämnd om ersättning, som skall utgå

efter taxa, föres genom besvär hos den allmänna lokala värderingsnämnden.

Mot annat av kommun meddelat beslut enligt denna lag föres talan genom

besvär hos länsstyrelsen; klagan må dock ej föras över anvisning av

inkvarteringsbostad.

Talan mot beslut av allmän lokal värderingsnämnd föres hos riksvärderingsnämnden.

över beslut, som meddelats av civilförsvarsmyndighet enligt denna lag,

ävensom över länsstyrelsens eller riksvärderingsnämndens beslut må klagan

ej föras.

Av beredskapsnämnd meddelat återkallelsebeslut enligt 2 § eller föreläggande,

som meddelats med stöd av 3 §, skall, om sa bestämts i beslutet

eller föreläggandet, lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

10 §.

Konungen meddelar närmare bestämmelser för tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas att 36 §, 40 § 1 mom., 68 § och 73 § civilförsvarslagen

den 22 april 1960 skola erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Inom civilförsvarsområde---sammanhängande förhållanden.

Då biståndsverksamhet som avses

i första stycket övertages av inkvarteringskommunen,

skall utrustning,

som civilförsvaret anskaffat för verksamheten,

i erforderlig omfattning

ställas till kommunens förfogande.

40 §.

1 mom. Det åligger kommun att

a) genom sina------och dylikt;

b) i enlighet------i organisationsplanen;

c) utföra källarmursgenombrott---enskilda skyddsrum;

d) vårda och---omförmälda anordningarna;

e) förvara och underhålla sådan

för det allmänna civilförsvarets ordnings-

och bevakningstjänst, brandtjänst

samt tekniska tjänst anskaffad

materiel, som icke utgör personlig

utrustning för tjänstegrenarnas

personal;

f) tillhandahålla lämpliga---inom civilförsvaret;

g) svara för---kommunal anställning;

h) under civilförsvarsberedskap---egendom; samt

i) å trafikled---under mörkläggning.

e) förvara och underhålla sådan

för det allmänna civilförsvarets ordnings-

och bevakningstjänst samt

brandtjänst anskaffad materiel, som

icke utgör personlig utrustning för

tjänstegrenarnas personal;

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

68 §.

Civilförsvarschef och — — — hörande civilförsvarsområde.

Ianspråktagande enligt första slyc
-

I den mån det prövas nödigt för

fullgörande av kommuns skyldigheter

enligt 40 § 1 mom. b) och c) att

egendom tages i anspråk för kommuns

räkning, skall vad i nästföregående

stycke sägs äga motsvarande

tillämpning såvitt gäller egendom,

som finnes inom kommunen. Vad sålunda

stadgats skall i fråga om utförande

av byggnadsanordning och

källarmursgenombrott gälla jämväl

under tid, då civilförsvarsberedskap

icke råder; förfoganderätten må härvid

dock endast utövas av länsstyrelsen.

ket av byggnad eller del därav för inkvartering

av vårdbehövande i särskild

förläggning ävensom ianspråktagande

av utrustning, som erfordras

för sådan förläggning, må bestå intill

två veckor från det att driften av förläggningen

upphört att vara en civilförsvarsuppgift.

I den mån det prövas nödigt för

fullgörande av kommuns skyldigheter

enligt 40 § 1 mom. b) och c) att

egendom tages i anspråk för kommuns

räkning, skall vad i första stycket

sägs äga motsvarande tillämpning

såvitt gäller egendom, som finnes

inom kommunen. Vad sålunda

stadgats skall i fråga om utförande

av byggnadsanordning och källarmursgenombrott

gälla jämväl under

tid, då civilförsvarsberedskap icke råder;

förfoganderätten må härvid

dock endast utövas av länsstyrelsen.

73 §.

Har egendom-------ej förutsetts.

Ersättning gäldas, om egendomen

tagits i anspråk för kommuns räkning,

av kommunen och eljest av staten.

Ersättning gäldas, om egendomen

tagits i anspråk för kommuns räkning,

av kommunen och eljest av staten.

Vid fortsatt ianspråktagande enligt

68 § andra stycket gäldas ersättningen

av staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr b år 196b

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars

1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om lagstiftning

angående kommunal beredskap m. m. samt anför därvid följande.

1. Inledning

Genom statsmakternas beslut år 1956 rörande civilförsvarets förebyggande

verksamhet i fråga om skyddsrumsbyggande och utrymning fastslogs

att spridning av befolkningen genom utrymning av tätorterna erbjuder de

bästa möjligheterna att skydda befolkningen under krig, i vilket atomvapen

kan komma till användning. Härmed inleddes ett nydaningsarbete inom civilförsvaret,

som 1959 fullföljdes genom att en ny organisation för civilförsvaret

bestämdes i enlighet med de principer som dragits upp i prop.

1959: 114. Påföljande ar antogs en ny civilförsvarslag efter förslag i prop.

1960:5.

I samband med att civilförsvarets nya organisation beslöts avgränsades

civilförsvarets uppgifter i förhållande till andra samhällsorgans verksamhet.

Den vägledande principen var härvid att civilförsvaret skulle inrikta

sin verksamhet på förebyggande och skadeavhjälpande åtgärder, syftande

till att skydda och rädda liv och egendom, medan däremot ansvaret för att

samhällsverksamheten hölls i gång eller återupptogs efter krigsskador eller

andra krigshändelser skulle åvila de ordinarie samhällsorganen. Denna

princip ledde till att åtskilliga uppgifter, som dittills ansetts höra till civilförsvarets

ansvarsområde, avskildes från detta och i stället kom att åvila

bl. a. kommunerna. Det stod härvid klart att kommunerna skulle komma

att belastas med uppgifter under beredskapstillstånd och i krig av en karaktär

och omfattning, som icke beaktats vid den författningsmässiga regleringen

av motsvarande eller närmast motsvarande kommunala verksamhet

under normala förhållanden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr A ur 196i

För bl. a. en närmare undersökning av vilka uppgifter som sålunda skulle

komma att åvila kommunerna ävensom av behovet av särskild lagstiftning

på området tillkallade jag den 12 mars 1959 med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 23 januari samma år landshövdingen Thorwald Bergquist,

ledamoten av riksdagens första kammare, direktören Carl Albert Anderson,

numera ledamoten av andra kammaren, direktören C. W. Carlsson,

ledamoten av första kammaren Nils-Eric Gustafsson, dåvarande ledamoten

av första kammaren, kaptenen Axel Mannerskantz och ledamoten av andra

kammaren Olof Wiklund såsom sakkunniga. De sakkunniga, vilkas arbete

letts av Bergquist såsom ordförande, antog benämningen kommunalrättskommittén.

Såsom experter i förevarande del av kommitténs arbete har

preceptorn Fritz Kaijser, förste sekreteraren i Svenska stadsförbundet Rolf

Romson och kanslirådet Ossian Larnstedt varit knutna till kommittén.

I ett i januari 1962 avlämnat enhälligt betänkande, till vilket kommitténs

experter anslutit sig, »Kommunal beredskap» (SOU 1962: 7), har

kommittén redovisat sina överväganden och förslag på förevarande område.

Till betänkandet har fogats av kommittén utarbetade förslag till lag om

vissa kommunala beredskapsuppgifter och till lag om ändring i civilförsvarslagen.

Lagförslagen torde få fogas till detta protokoll såsom bilagor

A och B.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av överbefälhavaren,

socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statskontoret, statens jordbruksnämnd, överstyrelsen for ekonomisk försvarsberedskap,

lantmäteristyrelsen, vattenfallsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, civilbefälhavarna i andra och fjärde civilområdena, föredraganden

hos civilbefälhavaren i första civilområdet, överståthållarambetet

och samtliga länsstyrelser, 1960 års försvarsledningsutredning, svenska

stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska socialvårdsförbundet, landsorganisationen i Sverige, svenska

arbetsgivareföreningen, svenska kommunal-tekniska föreningen, svenska

hamnförbundet och distriktsingenjörers förening.

Sveriges civilförsvarsförbund och centralförbundet Folk och Försvar har

beretts tillfälle yttra sig över betänkandet men icke inkommit med något

yttrande.

Till överståthållarämbetets remissvar har fogats yttrande av Stockholms

stad och till länsstyrelsernas remissvar yttranden av ett antal städer och

landskommuner. Medicinalstyrelsens remissutlåtande har åtföljts av yttranden

av länsläkarna i Södermanlands, Östergötland, Jämtlands, Västernorrlands

och Norrbottens län, förste stadsläkaren i Malmö, statsepidemio
logen

och sjukvårdsberedskapsnämnden.

I förevarande ärende torde jämväl en den 30 december 1959 avlämnad

promemoria med förslag angående befolkningsregistrering under krigsför
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

hallanden m. m. böra beaktas. I promemorian, som upprättats av numera

kammarrättsrådet Sten von Otter såsom särskilt tillkallad sakkunnig enligt

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 27 juni 1957, föreslås nämligen skyldighet

för kommun att upprätta befolkningsregister rörande bl. a. inkvarterade,

över promemorian har remissyttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, chefen

för försvarsstaben, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen, statens jordbruksnämnd,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,

överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, statspolisintendenten,

civilförsvarsstyrelsen, statens utlänningskommission, kommunalrättskommittén,

svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,

föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivarförening

och överstyrelsen för Svenska röda korset.

Ytterligare bör i ärendet beaktas en av en kommitté, som tillsatts av civilförsvarsstyrelsen,

under aren 1958—1962 företagen utredning rörande

vattenhygienen i krig, vilken styrelsen överlämnat till Kungl. Maj :t med

skrivelse den 23 augusti 1962. Kommitténs uppgift har varit att undersöka

vattenförsörjningens inverkan på inkvarteringsmöjligheterna och kommittén

hai anvisat vissa åtgärder för att i möjligaste mån söka säkerställa de

vatten- och avloppshygieniska förhållandena för de inkvarterade. Vid överlämnandet

av undersökningsmaterialet har civilförsvarsstyrelsen framhållit,

att undersökningen påbörjats vid en tidpunkt, då ansvaret för de inkvarterades

förhållanden i nämnda hänseenden ansågs åvila civilförsvaret,

men att ansvaret härvidlag numera bör åvila inkvarteringskommunerna under

tillsyn av annan central myndighet än civilförsvarsstyrelsen.

Civilförsvarsstyrelsens skrivelse, med vilken styrelsen överlämnar utredningen

för den åtgärd, som Kungl. Maj :t kan finna påkallad, har icke remissbehandlats.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga kommitténs förslag och

övriga berörda förslag i den mån de innefattar åtgärder av beredskapsnatur,

som föreslås skola ankomma på kommunerna.

2. Översikt av nu rådande förhållanden

Civilförsvarets huvuduppgift — såsom den numera är formulerad i 1960

års civilförsvarslag — är att i de hänseenden Kungl. Maj:t bestämmer utöva

sådan verksamhet för rikets försvar, som avser att skydda och rädda

liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten.

Denna beskrivning av uppgiften överensstämmer i sak med den som gällde

enligt 1944 års civilförsvarslag men klargör uttryckligen civilförsvarets humanitära

inriktning. I ingen av civilförsvarslagarna har utsagts när civil
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

försvaret skall anses ha löst en skydds- eller räddningsuppgift. Frågan

härom har besvarats olika alltefter de möjligheter som rymts inom den

aktuella civilförsvarsorganisationen att fullfölja en skydds- eller räddningsuppgift.

Sålunda har civilförsvaret ansetts och anses alltjämt ha skilt sig

från en räddningsuppgift, när de vid ett anfall skadade tagits fram ur

skadeområdet och överbringats till sjukhusvård, även om de även därefter

skulle vara i behov av särskilt bistånd på grund av sina skador. Civilförsvarets

uppgifter beträffande befolkning, som utrymmer hotade områden,

har däremot tidigare icke ansetts avslutade i och med att befolkningen förts

bort från det hotade området. Här har föreskriften i 36 § i den tidigare

civilförsvarslagen om att åtgärder skall vidtagas för inkvartering och utspisning

samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov därav på grund av

utrymning, ansetts grundlägga ett långtgående och i tiden utsträckt ansvar

för civilförsvaret för utrymmande befolknings väl och ve. I den gällande

civilförsvarslagen har stadgandet visserligen upptagits med oförändrad

lydelse, men det står klart att det nu har en väsentligt mera begränsad

innebörd. Vid fastställandet av den nya civilförsvarsorganisationen förklarades

nämligen uttryckligen att civilförsvarets uppgifter i samband med

utrymning inskränkte sig till den av civilförsvaret ledda utrymningsrörelsen

och följaktligen skulle anses avslutade i och med att de utrymmande

erhållit inkvartering i tryggare områden. Ansvaret för att de inkvarterades

behov tillgodosågs skulle därefter åvila de ordinarie samhällsorgan, vilkas

uppgifter var att bistå människor i nöd.

På motsvarande sätt har civilförsvarets ansvar för utbombade eller på

grund av krigshändelser eljest hemlösa personer tidigare ansetts vara mycket

vidsträckt men vid fastställandet av den nya organisationen begränsats

till det omedelbara omhändertagandet av de hemlösa, såsom borttransport,

anskaffning av inkvarteringsbostad och tillgodoseende av de mest akuta

behoven i övrigt.

Även civilförsvarets skadeavhjälpande uppgifter har tidigare ansetts innefatta

ett långtgående ansvar för civilförsvaret. Sålunda har det ansetts ankomma

på civilförsvaret att sätta skadade kommunikationsleder och samfärdsmedel

samt lindrigt skadade byggnader i stånd och att reparera produktions-

och distributionsanordningar för gas, vatten och elektricitet. Avgränsningen

av civilförsvarets uppgifter på detta område har skett så, att

reparationsuppgifter numera icke åvilar civilförsvaret annat än när sådana

uppgifter ingår i räddningsarbetet.

Den begränsning av civilförsvarets ansvarsområde, som sålunda skett genom

statsmakternas principbeslut vid fastställandet av den nya civilförsvarsorganisationen

år 1959 och som på enskilda punkter närmare behandlats

i förarbetena till den nu gällande civilförsvarslagen, har omedelbart

överfört för vår försvarsberedskap och försvarsförmåga mycket betydelsefulla

arbetsuppgifter på de ordinarie samhällsorganen, främst kommunerna.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196i

På dessa vilar sålunda på det lokala planet ansvaret för att de inkvarterade

i samma utsträckning som kommunens egna medlemmar får sina oundgängliga

behov tillgodosedda i fråga om bostad, utrustning och andra förnödenheter,

penningmedel, ransoneringskort m. m., att de beredes erforderlig

vård eller tillsyn, att de hygieniska förhållandena blir efter omständigheterna

tillfredsställande etc. Vidare har kommunernas ansvar såsom

huvudmän för kommunalteknisk verksamhet utvidgats till att omfatta

iståndsättning efter krigsskador i den mån röjning och reparation icke ingår

i civilförsvarets räddningsverksamhet och skadeavhjälpande insatser.

Som exempel på sådan iståndsättning, där ansvaret för inriktningen av den

kommunala verksamheten tillfälligt åvilar civilförsvaret, må nämnas röjning

och reparation av vägar, vilka måste göras framkomliga för civilförsvarets

räddnings- och brandenheter, samt reparation av vattenledningar

och andra anordningar för brandförsvarets vattenförsörjning.

Att de beredskaps- och försvarsuppgifter, som enligt det sagda avskilts

från civilförsvarets ansvarsområde, numera skall åvila kommunerna har

hittills icke erhållit något författningsmässigt uttryck. I den mån verksamheten

har motsvarighet under normala förhållanden, finnes på skilda områden

bestämmelser i lag eller annan författning, vilka ålägger kommunerna

skyldighet att utöva viss verksamhet; som exempel må nämnas socialhjälpslagen

och hälsovårdsstadgan. I en del fall regleras i författning

verksamheten såsom sådan utan att det anges, huruvida verksamheten skall

avse kommunens medlemmar, inom kommunen bosatta eller alla som vistas

i kommunen, i andra fall anges uttryckligen den personkrets som den kommunala

verksamheten skall avse. Emellertid torde vid författningarnas utformning

endast sådan anknytning till kommunen, som är av fredsmässig

karaktär, ha beaktats. På grund härav kan tveksamhet uppkomma,

huruvida det skall anses åligga kommunen att utöva verksamheten i fråga

även till förmån för befolkning, vilkens vistelse i kommunen beror helt av

utrymningar eller krigshändelser eller således är betingad uteslutande av

försvarsåtgärder. Sådan tveksamhet kan så mycket mera anses naturlig

som försvaret i princip är en statlig uppgift.

Motsvarande osäkerhet kan i brist på författningsmässig reglering antagas

föreligga i fråga om kommuns skyldighet att iståndsätta krigsskadade

anordningar för kommunalteknisk verksamhet. Såvitt rör produktionssidan

föreligger dock på detta område en viss reglering i lag. Med stöd av

allmänna förfogandelagen kan nämligen produktionsålägganden meddelas

även kommun, och den skyldighet som åvilar innehavare av industriell

anläggning att på anfordran biträda vid planeringen på det ekonomiska

försvarets område gäller också för kommunerna i den mån de innehar sådana

anläggningar.

Innan civilförsvaret upprättades år 1944 låg ansvaret för omhändertagandet

av inkvarterade enligt 1941 års utrymningslag på inkvarteringskom
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

mimerna, vilka var skyldiga att genom kommunal inkvarteringsnämnd

fullgöra de arbetsuppgifter, som vid utrymning eller planläggning därför

erfordrades för att ordna inkvartering, handha frågor om utrymningshjälp

och i övrigt bistå utrymmande. Genom att utrymningslagen upphävdes vid

den första civilförsvarslagens tillkomst föll denna kommunala organisation

för bistånd åt utrymmande bort. För kommunala uppgifter på det kommunaltekniska

området i krig har någon särskild organisation icke funnits.

De arbetsuppgifter, som nu kan förutses uppkomma i inkvarteringskommunerna

efter verkställda utrymningar, vilka enligt upprättade planer kan

komma att omfatta totalt ca 3,2 milj. människor, är uppenbarligen av en

helt annan omfattning än de arbetsuppgifter, vilka skulle fullgöras av kommunerna

under utrymningslagens giltighetstid. Likaså måste de problem,

som uppkommer på det kommunaltekniska området vid krigsskador i ett

nutida kärnvapenkrig, antagas bli av en väsentligt annan karaktär än de

problem, som kommunerna skulle ha ställts inför under ett krig på den tid,

då ansvaret för ifrågavarande verksamhet ännu icke överförts till civilförsvaret.

Kommunernas förmåga att lösa de arbetsuppgifter, som nu återgått till

dem från civilförsvaret, måste i hög grad bli beroende av den kommunala

ledningsorganisationens utformning under beredskap och krig. Inom

den statliga förvaltningen har omfattande förberedelser vidtagits bl. a. i

organisatoriskt avseende för att skapa förutsättningar för en kraftfull ledning

och ändamålsenlig samordning mellan totalförsvarets alla grenar och

för en fördelning av landets samlade resurser efter uppkommande behov.

Dessa förberedelser har successivt kunnat anpassas efter krigsteknikens utveckling

och efter de försvarsåtgärder, som beslutats inom totalförsvarets

olika grenar. På det kommunala planet har motsvarande förberedelser däremot

självfallet icke kunnat äga rum, enär försvarsuppgifterna med enstaka

undantag efter civilförsvarets tillkomst ansetts ankomma på detta. Den

kommunala organisationen och förvaltningen är därför utformade efter

vad som ansetts ändamålsenligt eller önskvärt under normala förhållanden

och föreskrifter saknas i stort sett för en organisation, ägnad att handha de

omfattande beredskapsuppgifter, som numera kommit att åvila kommunerna.

Härvid bortses från de jämkningar i kommunal organisation och

förvaltning vid krig eller krigsfara, som medges av lagen den 13 mars 1942

med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna

och deras verksamhet vid krig eller krigsfara, den s. k. administrativa fullmaktslagen.

Samhällets omställning till försvar, en omställning som vid hastigt inträdande

världspolitiska kriser måste kunna ske snabbt, kräver planläggning

och andra förberedelser under fred. I avseende å kommunernas skyldighet

att verkställa beredskapsplanläggning gäller f. n. — bortsett från

sjukvården — inga bestämmelser i lag, men i tillämpningskungörelsen till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

administrativa fullmaktslagen har generellt föreskrivits att myndighet skall

planlägga de ändringar eller inskränkningar i verksamheten samt de övriga

åtgärder, som kan antagas bli erforderliga under krig eller vid krigsfara

eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Inom

kommun skall planläggningen ske under inseende av kommunens styrelse.

Det är emellertid att märka att denna föreskrift meddelats redan 1943, då

de på kommun ankommande beredskapsuppgifterna icke alls hade den karaktär

och omfattning som numera, då civilförsvarets utrymnings- och inkvarteringsplanläggning

för ca 3,2 milj. människor tillkommit och riskerna

för ödeläggelse av stora områden ökat oerhört genom kärnvapnens tillkomst.

Bestämmelsen har självfallet ej heller varit gällande för sådana

verksamhetsområden, som ansetts ligga under civilförsvarets ansvar. En

författningsmässig reglering av kommunernas planläggningsskyldighet

saknas således i stort sett.

De inkvarterades möjligheter att få inkvarteringsbostad och att få behålla

denna har under civilförsvarets ansvarstid varit säkrade genom civilförsvarets

förfoganderätt. När ansvaret för de inkvarterade övergår på inkvarteringskommunerna

utgör tillhandahållandet av inkvarteringsbostad

icke längre en civilförsvarsuppgift och därmed upphör i princip civilförsvarets

förfoganderätt. (Jfr prop. 1960:5 s. 159.) Någon reglering av de inkvarterades

rätt till inkvarteringsbostad även efter det förfoganderätten

upphört har icke skett. De vanliga civilrättsliga reglerna för hyra torde därför

f. n. bli tillämpliga på förhållandet mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad.

Alltsedan statsmakterna år 1956 bestämt att civilbefolkningens

skydd i krig i första hand skall tillgodoses genom utspridning över landet

och grunden därmed lagts för den nuvarande utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen,

har det förutsatts att de inkvarterade skall ersätta inkvarteringsvärden

för inkvarteringsbostaden jämte rätt att nyttja erforderlig

utrustning för matlagning och andra personliga behov. Senast har

denna princip kommit till uttryck i broschyren sOm kriget kommer», som

hösten 1961 spreds till landets alla innevånare.

Vidare är frågan om kostnaderna för den beredskaps- och försvarsverksamhet,

som kommunerna nu fått övertaga från civilförsvaret, oreglerad.

Under den tid, då civilförsvaret bar ansvaret för verksamheten i fråga,

åvilade kostnaderna helt staten med undantag av kostnaderna för reservanordningar

för viss kommunalteknisk verksamhet, vilka kostnader enligt

civilförsvarslagen till en tredjedel belastade och alltjämt belastar kommunerna.

Pa vissa områden, vilka icke omedelbart hänför sig till sådan verksamhet,

som kommunerna nu fått övertaga från civilförsvaret, föreligger emellertid

föreskrifter om kommunala uppgifter av beredskaps- eller försvarsnatur.

Av väsentlig betydelse är härvid lagen den 15 juni 1939 om skyldighet

för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsupp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

gifter, den s. k. k o m m u n a 1 a fullmaktslage n. Med stöd av lagen

äger Kungl. Maj :t föreskriva att kommunerna skall fullgöra sådana

uppgifter, som är erforderliga för att fylla befolkningens eller produktionens

behov av viktiga förnödenheter, för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbetskraft

eller för att tillgodose annat ändamål av betydelse för tolkförsörjningen.

Lagen träder automatiskt i kraft i krig; vid krigsfara kan Kungl.

Maj :t förordna att lagen skall träda i tillämpning. Samma befogenhet

äger Kungl. Maj :t även under de övriga förhållanden, som anges i ransoneringslagen

såsom förutsättning för förordnande om dennas tillämpning,

dvs. Kungl. Maj :t äger även sätta lagen i tillämpning, då till följd av krig

mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig

händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom

riket på viktig förnödenhet. Detta sammanhänger med att lagen utgör

grunden för kommunernas skyldighet att inrätta kristidsnämnder, på vilka

ransoneringsväsendet bygger. De kommunala skyldigheterna enligt lagen

kan således tagas i anspråk även under fredsförhållanden, exempelvis vid

naturkatastrofer i utlandet, som avbryter vår import av viktig förnödenhet.

I den mån kommunerna bedriver sjukvård, vilket är fallet främst för de

landstingsfria städernas del, har särskilda beredskapsuppgifter ålagts dem

i krigssju k vårdslagen den 27 november 1953 och dess

tillämpningskungörelse den 17 juni 1955. I lagen ges föreskrifter för hälsooch

sjukvårdens omorganisation i krig eller vid krigsfara. Ansvaret för

omorganisationen åvilar i regel fredshuvudmannen, vilken tillika är skyldig

att i fredstid planlägga omställningen enligt anvisningar av medicinalstyrelsen

och dess sjukvårdsberedskapsnämnd. För det allmänt civila medicinalväsendet

gäller särskilda beredskapsgrader, för vilka olika åtgärder

för övergång till krigsorganisation är föreskrivna. Då medicinalväsendet

är krigsorganiserat äger medicinalstyrelsen centralt samt civilbefälhavare

och länsstyrelse regionalt besluta om förflyttning av medicinalpersonal

eller omfördelning av läkemedel eller andra förnödenheter för hälso- och

sjukvården ävensom i övrigt bestämma om utnyttjandet av landets, respektive

civilområdets och länets sjukvårdsresurser. Fredshuvudmännens ledning

av sjukvården kan genom sådana direktiv liksom genom direktiv från

militär chef komma att bli väsentligt inskränkt; ansvaret för själva verksamheten

vid sjukvårdsinrättningarna kvarligger dock regelmässigt hos

fredshuvudmännen.

Särskilda kommunala arbetsuppgifter på beredskapsområdet är vidare

reglerade i civilförsvarslagen, enligt vilken kommun är skyldig

bl. a. att bygga skyddsrum, vidtaga vissa reservanordningar för vatten-,

gas- och elektricitetsförsörjningen, att förvara och underhålla viss civilförsvarsmateriel

och att tillhandahålla civilförsvaret kommunen tillhörig materiel

under civilförsvarsberedskap. Ytterligare uppgifter åläggs kommun

i rekvisitionslagen, nämligen att biträda vid viss uttagning för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr b år 196b

krigsmaktens behov, och i familjebidragsförordningen, enligt

vilken familjebidrag och vissa andra förmåner till värnpliktiga och

civilförsvarspliktiga prövas och utbetalas av kommun.

I ett av socialberedskapskommittén avgivet betänkande (SOU 1962:58)

föreslås särskilda uppgifter skola ankomma på kommun i avseende å socialvården

under beredskap och krig. Bl. a. skall enligt ett av kommittén

framlagt förslag till lag om krigshjäip kommun genom en

krigshjälpsnämnd ombesörja utbetalning av krigshjäip till den som i anledning

av krigsskada, utrymning, avbrott i den allmänna samfärdseln, produktionsomläggning

eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande

förhållanden saknar tillgängliga medel till sitt livsuppehälle och erforderlig

vård.

3. Vissa riktlinjer för lagstiftningen om kommunal beredskap

Huvuddragen av de framlagda förslagen

Kommunalrättskommitténs utredning avser de uppgifter,

som efter avgränsningen år 1959 av civilförsvarets ansvarsområde skall

ankomma på kommunerna. För dessa uppgifter använder kommittén beteckningen

kommunala beredskapsuppgifter men framhåller att kommunerna

vid sidan av dessa har även andra uppgifter av beredskapsnatur,

nämligen inom civilförsvaret. Sistnämnda uppgifter, huvudsakligen skyddsrumsbyggande

och skyldighet att tillhandahålla civilförsvaret viss materiel

och lokaler, regleras emellertid av civilförsvarslagen och lämnas därför

åsido av kommittén. De kommunala beredskapsuppgifter, som regleras i

kommunala fullmaktslagen sammanförs däremot av kommittén med de

beredskapsuppgifter som kommunerna fått övertaga från civilförsvaret. På

de skyldigheter, som enligt krigssjukvårdslagen åvilar kommuner med

sjukvårdande verksamhet, går kommittén icke in, liksom den ej heller berör

kommunala skyldigheter av beredskapskaraktär enligt speciella stadganden

i särskilda författningar såsom rekvisitionslagen och familjebidragsförordningen.

Ej heller tar kommittén upp förutsättningarna och formerna

för den kommunala verksamhet bland kommunens fasta befolkning, som

under beredskap och krig kan anses utgöra en fortsättning av författningsreglerad

fredsmässig verksamhet, exempelvis inom social-, barna-, hälsooch

nykterhetsvården. Den organisation av kommunen, som kommittén

föreslår för de — enligt kommitténs beteckning —- kommunala beredskapsuppgifterna,

utgör således en speciell organisation, som arbetar vid

sidan av de ordinarie kommunala organen. Härmed upprätthålles den av

kommittén antagna principen, att de från civilförsvaret övertagna uppgifterna

bör avgränsas från den mera ordinarie kommunala verksamheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964 -*1

I vissa fall finner dock kommittén alt en dylik åtskillnad icke bör upprätthållas.

Enligt kommitténs förslag skall kommunernas skyldigheter i fråga om

de från civilförsvaret övertagna uppgifterna ävensom uppgifterna inom

folkförsörjningen regleras i en fullmaktslag om vissa kommunala bcredskapsuppgifter.

I lagförslaget upptages vidare bestämmelser om planläggning

och andra förberedelser för verksamheten inom detta uppgiftsområde,

vilka bestämmelser skall gälla redan i fredstid, samt regler för själva

verksamheten och organisationen för denna, vilka avses skola träda i

tillämpning först i krig eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, vid krigsfara.

Bestämmelserna om uppgifter på folkförsörjningens område, vilka

utgör grundvalen för upprättandet av kristidsnämnderna, skall enligt förslaget

kunna sättas i tillämpning också då knapphet eller betydande fara

för knapphet uppkommit i fråga om viktig förnödenhet, även om krig eller

krigsfara ej föreligger. I sådant fall skall dock i motsats till nuvarande ordning

riksdagens samtycke alltid erfordras.

De kommunala beredskapsuppgifter, som kommittén avser att reglera,

indelas av kommittén i tre huvudgrupper, nämligen uppgifter på det kommunaltekniska

området, uppgifter i fråga om bistånd åt hemlös befolkning

och uppgifter för folkförsörjningen och det ekonomiska försvaret

i övrigt. I fråga om de kommunaltekniska uppgifterna finner kommittén

det icke erforderligt att stadga någon skyldighet för kommunerna att bedriva

verksamheten utan föreslår endast en skyldighet att vidtaga förberedelser

för att sådan verksamhet skall kunna upprätthållas. Härvid anser

kommittén att kommunerna bör vidtaga ej blott skadeavhjälpande åtgärder

utan också åtgärder för att upprätthålla drift och distribution.

Vad beträffar verksamheten för utrymda eller eljest hemlösa föreslår kommittén

lagbestämmelser om skyldighet för inkvarteringskommunen att

lämna dem erforderligt bistånd, främst i fråga om bostad, uppehälle och

vård. Bestämmelsen om kommuns skyldighet att biträda på folkförsörjningens

område skall, såsom nämnts, enligt kommitténs mening överflyttas

till den av kommittén föreslagna lagen. Härvid skall emellertid möjligheten

för Kungl. Maj :t att föreskriva att kristidsnämnder skall inrättas

i kommunerna bortfalla och tillsättandet av kristidsnämnder bli fakultativt.

För handhavandet av de uppgifter under beredskap och krig, som kommunerna

övertagit från civilförsvaret, föreslår kommittén en särskild

krigsorganisation, bestående av kommunens styrelse och de nämnder, åt

vilka kommunen eventuellt uppdragit att fullgöra vissa beredskapsuppgifter.

Möjlighet öppnas för kommun att inrätta särskild kommunal beredskapsnämnd

med beredskapsuppgifter enligt kommunens bestämmande.

Har uppdrag att omhänderha beredskapsuppgifter icke meddelats annan

nämnd består kommunens krigsorganisation av enbart kommunens sty
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr b år 196b

relse, som då skall handha samtliga beredskapsuppgifter och även ombesörja

själva verksamheten i verkställighetsläget. Består krigsorganisationen

av styrelsen och andra nämnder utövas ledningen inom krigsorganisationen

av styrelsen, som därvid äger meddela nämnderna föreskrifter

beträffande deras verksamhet. I trängande fall äger styrelsen besluta i sådan

nämnds ställe. Om det är oundgängligen påkallat äger styrelsen efter

länsstyrelsens godkännande övertaga uppgifter som kommunen uppdragit

åt annan nämnd att fullgöra.

Den föreslagna ordningen för uppgifternas handhavande — det må

understrykas att det enligt kommitténs förslag endast är fråga om sådana

uPP8*fter, som tidigare ankommit på civilförsvaret —- motiveras av kommittén

med att verksamheten kräver en koncentrerad organisation under

enhetlig ledning och att de särskilda nämnderna inom de olika verksamhetsgrenarna

genom inkallelser, utrymningar eller andra krigshändelser

kan vara satta ur stånd att fullgöra sina uppgifter. Utgångspunkten för

uppbyggnaden av den kommunala organisationen i krig bör därför vara

att såväl ledningen av verksamheten som själva utövandet av denna skall

ankomma på kommunens styrelse. Denna kan emellertid enligt kommittén

härigenom komma att ställas inför övermäktiga arbetsuppgifter och kommunen

bör då äga uppdraga uppgifter åt annan nämnd. Det kan dock inträffa

att även denna nämnd visar sig icke rå med uppgifterna. Kommunens

styrelse bör då — efter länsstyrelsens godkännande -— kunna återtaga

ansvaret för verksamheten i fråga och i nämndens ställe fullgöra uppgifterna.

I fall, då kommunen ej uppdragit viss verksamhet åt facknämnd, leder

kommitténs förslag till att facknämnden handhar verksamheten såvitt

gäller kommunens egna innevånare, medan kommunens styrelse ansvarar

för motsvarande verksamhet bland de inkvarterade.

Övergång till krigsorganisation beslutas enligt kommitténs förslag i första

hand av kommunen själv. Länsstyrelsen skall emellertid äga förordna

om sådan övergång, om länsstyrelsen finner det erforderligt.

Enligt lagförslaget skall vissa former av interkommunalt bistånd kunna

anordnas, nämligen dels så att utrymningskommun skall vara skyldig att

bistå kommun, där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i

större omfattning, dels så att kommun som råkat i ett trängt läge skall

tillfälligt kunna erhålla hjälp från annan kommun, där resurser kan avstås.

På det regionala planet skall den kommunala beredskapsverksamheten

ledas av länsstyrelsen, som skall äga föreskriva att kommun skall vidtaga

viss åtgärd eller bedriva verksamheten på visst sätt.

Enligt kommitténs mening erfordras också ett centralt organ, en riksnämnd

för kommunal beredskap, för att centralt samordna den kommunala

beredskapsverksamheten och planläggningen med andra grenar av total
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är 1961

försvaret. Riksnämnden skall icke ha direktivrätt utan dess verksamhet skall

i huvudsak omfatta hlott meddelande av råd och anvisningar till länsstyrelserna.

Kommittén betonar att länsstyrelserna måste ha stor frihet att anpassa

kommunernas planläggning efter varierande lokala förhållanden och

att utrymmet för centrala direktiv med generell räckvidd därför torde vara

tämligen begränsat. I verkställighetsläget skall riksnämndens uppgifter decentraliseras

i den mån Kungl. Maj :t ej utrustar nämnden med direktivrätt.

I riksnämnden skall ingå företrädare för socialvårdsområdet, för civilförsvaret

och för det ekonomiska försvaret samt för kommunförbunden. Riksnämndens

kansli förlägges till civilförsvarsstyrelsen.

Kommittén har även ägnat uppmärksamhet åt frågan, hur de inkvarterades

rätt till inkvarteringsbostad skall kunna tryggas efter det civilförsvaret

lösts från ansvaret för inkvarteringen. Under en övergångstid från

det inkvarteringen skett bör enligt kommitténs mening civilförsvarets förfoganderätt

bestå, varefter den kan avlösas av en av länsstyrelsen utövad

förfoganderätt. Denna skall gälla ett större eller mindre antal bostäder,

lämpliga för inkvartering, varefter det skall ankomma på inkvarteringskommunens

styrelse att fördela de ianspråktagna bostäderna och därvid

ange vilken ersättning, som den inkvarterade bör erlägga till inkvarteringsvärden.

Ersättningen skall anges efter taxa. Vid endera partens missnöje

med ersättningens storlek, skall denna kunna prövas av en inom

varje inkvarteringskommun inrättad värderingsnämnd för upplåtelse av

inkvarteringsbostad. över sådan värderingsnämnds beslut skall talan kunna

föras hos en länsvärderingsnämnd för upplåtelse av inkvarteringsbostad.

I kommitténs förslag upptages vidare föreskrifter om att ersättningen

för inkvarteringsbostaden skall erläggas av den inkvarterade. Dröjer

emellertid denne med betalningen skall ersättningen utgå av statsmedel

och utbetalas av kommunen. Kommittén förutsätter att den inkvarterades

ersättningsskyldighet gentemot statsverket för utgiven inkvarteringshyra

skall regleras särskilt. I särskilt stadgande ålägges den inkvarterade att

väl vårda inkvarteringsbostaden. Skada å denna ersättes emellertid av

statsmedel efter länsstyrelsens prövning.

Har den inkvarterade åsidosatt sina skyldigheter gentemot inkvarteringsvärden

eller behöver denne själv oundgängligen bostaden, skall kommunens

styrelse äga jämka eller upphäva sitt förordnande om att den av länsstyrelsen

med förfoganderätt ianspråktagna bostaden skall upplåtas till

den inkvarterade.

I kommittéförslaget regleras också fördelningen mellan stat och kommun

av kostnaderna för den kommunala beredskapsverksamheten och för

förberedelserna för denna. Kostnaderna för verksamheten i inkvarteringskommunerna

till förmån för befolkning från andra kommuner bör enligt

kommitténs mening ersättas helt av statsmedel, medan någon reglering

icke föreslås i fråga om kostnaderna för kommunalteknisk verksamhet

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

eller för insatser till förmån för hemlös befolkning i hemorterna. Planläggningskostnaderna

bör enligt kommitténs mening i allmänhet bäras av

kommunerna själva. Blir dessa kostnader särskilt betungande bör emellertid

skäligt statsbidrag utgå. För reservanordningar, som kommun ålagts

vidtaga på det kommunaltekniska området, skall statsbidrag utgå med 90 %

mot f. n. två tredjedelar av kostnaden enligt civilförsvarslagen.

Enligt promemorian med förslag angående befolkningsregistreringen

under krigsförhållanden m. m.

skall i princip alla, som byter vistelseort till följd av utrymning eller krigshändelser

eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden,

registreras. Registreringen skall ske inom den kommun, där vederbörande

blir varaktigt inkvarterad eller eljest slår sig ned. Kommunerna

skall ansvara för att de, som blir inkvarterade genom myndigheternas

försorg, också blir registrerade medan andra personer blott skall ha

möjlighet att anmäla sig till registrering. Registreringshandlingen skall

upprättas i tre exemplar, av vilka ett skall ingå i vistelsekommunens inflyttningsregister,

ett i ett upplysningsregister i kyrkobokföringskommunen

och ett skall utgöra eftersändningsuppgift och tillställas hemortens

postanstalt för att där ingå i ett eftersändningsregister.

Skötseln av inflyttnings- och upplysningsregistren bör enligt promemorian

anförtros det kommunala organ, som — efter de lokala förhållandena

— är bäst lämpat för uppgiften, i regel socialnämnden.

Utredningen angående vattenhygienen i krig påvisar

att i åtskilliga områden, där inkvartering är planlagd, tillgången på godtagbart

vatten icke är tillräcklig för den befolkning, som vid verkställighet

av inkvarteringsplanerna kommer att vistas där. Utredningen utmynnar

i förslag att medel ställes till förfogande för att trygga vattenförsörjningen

för de inkvarterade, främst för statlig lagerhållning länsvis av viss reservutrustning

och reningsapparatur vid gemensamma vattenverk samt för anordnande

av kompletterande vattentäkter inom glesbygdsområden, som ej

kan förses med kontrollerat vatten från gemensamt vattenverk. I frågan

vilka organ som skall svara för att nödvändiga förberedelser blir vidtagna

innehåller utredningen inga förslag.

Remissyttrandena

Kommunalrättskommitténs förslag har givit en del remissinstanser anledning

till allmänna uttalanden rörande behovet av lagstiftning om kommunal

beredskap och rörande de allmänna principer som bör gälla, när

den kommunala beredskapen och verksamheten under krig skall inpassas

i totalförsvaret i övrigt. Härvid behandlas regelmässigt den kommunala

verksamheten under krig eller krigsfara utan att någon åtskillnad upprättliålles

mellan uppgifter, som kommunerna övertagit från civilförsvaret,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

ocli sådana som kan betecknas som eu fortsättning på den fredstida kommunala

verksamheten. Remissinstanserna synes med enstaka undantag ha

gått ut ifrån att kommitténs lagförslag behandlar de kommunala arbetsuppgifterna

under beredskap och krig överhuvudtaget, liksom att planläggningsskyldigheten

enligt förslaget gäller alla de områden, inom vilka

kommunerna kommer att vara verksamma i krig.

Kommitténs utredning betecknas med få undantag som en förtjänstfull

och upplysande redovisning av de olika uppgifter, som kan komma att

åligga kommunerna i krig. Allvarligare anmärkningar för bristande fullständighet

framförs endast av medicinalstyrelsen, sjukvårdsberedskapsnämnden,

statsepidemiologen och vissa länsläkare, varvid kritiken riktas

mot behandlingen av hälsovårdsfrågorna i inkvarteringskommunerna. I enstaka

andra yttranden anses också att kommittén icke ägnat erforderlig

uppmärksamhet åt frågorna rörande vattenförsörjning och allmänhygien

i inkvarteringsområdena.

Ett stort antal remissorgan framhåller rörande behovet av lagstiftning

på området att den kommunala beredskapen utgör en synnerligen

viktig del av totalförsvaret men att den f. n. är en allvarligt eftersatt

sektor. Frånvaron av bestämmelser i ämnet anges ha utgjort ett avgörande

hinder för nödvändig planläggning och för samordning med annan

försvarsverksamhet, vilket erfarits som en besvärande brist. Beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar uttalar att endast få initiativ till en beredskapsplanläggning

hittills torde ha tagits av kommunerna och finner

det vara av stor betydelse att problemen nu tagits upp till behandling.

En lagstiftning på området betecknas av överbefälhavaren, överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap, civilbefälhavaren i IV. civo samt länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Göteborgs och

Bohus, Västernorrlands och Västerbottens län m. fl. som ytterst angelägen

eller eljest mycket väsentlig för att täcka en allvarlig lucka i totalförsvaret.

Från intet håll har behovet av lagstiftning rörande de av kommittén upptagna

spörsmålen satts i fråga, överbefälhavaren och socialstyrelsen liksom

ett flertal andra remissorgan understryker att en planläggning på de

av kommittén genomarbetade områdena måste igångsättas snarast.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och länsstyrelsen i Uppsala

län m. fl. finner det lämpligt, att lagstiftningen, som icke kan återfalla

på erfarenheter av kommunal verksamhet på området, får en allmän

karaktär utan detaljföreskrifter. Nämnden anser sig ha

anledning antaga att kommunerna på ett ändamålsenligt sätt kommer att

lösa detaljfrågorna, sedan riktlinjerna dragits upp i lagstiftningen, och

påpekar i detta sammanhang att förhållandena gestaltar sig mycket olika

i utrymnings- och inkvarteringskommuner. Enligt nämndens mening måste

tyngdpunkten anses ligga på inkvarteringskommunerna, som kommer att

ställas inför mycket svårbemästrade uppgifter vid beredskap och i krig.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196-1

Å andra sidan framhålles i vissa remissyttranden att det med hänsyn till

kommunernas bristande förtrogenhet med beredskapsfrågor föreligger ett

stort behov av detaljerade föreskrifter och anvisningar. Även om länsstyrelserna

i väsentlig omfattning måste gå kommunerna tillhanda med

upplysningar, råd och anvisningar, bör tillämpningsföreskrifter meddelas

i administrativ ordning. Länsstyrelsen i Gotlands län finner det sålunda

erforderligt med dylika föreskrifter, som normerar vad som konkret skall

kunna utkrävas av kommunerna.

I formellt hänseende har i några remissyttranden, bl. a. i

det som avgivits av länsstyrelsen i Östergötlands län, framhållits att lagen

bör erhålla en rubrik, som anger att den reglerar icke blott frågor av beredskapsnatur

utan även skyldigheten för kommunerna att utöva själva verksamheten

i verkställningsskedet. Andra remissinstanser har reagerat mot

att kommittén i sitt lagförslag, stundom rentav i eu och samma paragraf,

blandat bestämmelser, som skall gälla endast under beredskap och krig,

med bestämmelser, som skall tillämpas redan i fred. En större överskådlighet

har härvid efterlysts.

I frågan vilka områden som den föreslagna lagstiftningen

bör omfatta, såvitt rör kommunernas skyldigheter, torde

såsom redan anmärkts flertalet remissinstanser ha utgått från att lagen

skall gälla kommunal verksamhet överhuvudtaget vid beredskap och i

krig, i den mån den icke är reglerad i särskild författning, som är avsedd

att tillämpas under beredskapstillstånd eller som eljest är av beredskapskaraktär.

En viss tveksamhet synes ha rått om kommitténs avsikt härvidlag

med hänsyn till att kommittén uttryckligen förklarat sig icke beteckna

den »mera ordinarie kommunala verksamheten» under beredskap och krig

som en kommunal beredskapsuppgift och därjämte anfört att utanför

kommitténs utredning fallit kommunernas liandhavande av uppgifter för

egen i orten kvarboende befolkning. Länsstyrelsen i Västerbottens län uppehåller

sig närmare vid frågan vad kommittén kan ha avsett med uttrycket

»kommunal beredskapsverksainhet» men finner icke något entydigt

svar. Länsstyrelsen anser det dock klart att kommittén lämnat socialvård,

hälsovård och civilförsvar enligt de för dessa verksamhetsområden gällande

författningarna utanför regleringen. Ett förtydligande på denna

punkt anser länsstyrelsen nödvändigt vid lagens slutliga utformning, överbefälhavaren

yrkar att kommunerna åläggs skyldighet att medverka inom

alla totalförsvarets grenar och således även att bistå krigsmakten, exempelvis

vid ianspråktagande med förfoganderätt och vid rekvisition, överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap anser i motsats till kommittén att

lagen icke bör avse skyldigheter för kommunerna att upprätthålla produktion

av exempelvis elektricitet och gas, då produktionsområdet faller

under det ekonomiska försvarets ansvar och produktionsålägganden kan

meddelas kommunerna såsom företagare. Kommunernas uppgifter på det

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr \ år 1964

kommunaltekniska området bör enligt överstyrelsen i princip endast gälla

reparation och således vara rent skadeavhjälpande.

Några remissmyndigheter, bland dem länsstyrelsen i Gävleborgs län samt

städerna Katrineholm och Nyköping anser att också kommunernas medverkan

i civilförsvaret, som nu regleras i civilförsvarslagen, bör inskrivas

i den aktuella lagen. Förslaget motiveras med att det måste anses vanskligt

att göra åtskillnad mellan civilförsvarsuppgifter och kommunala beredskapsuppgifter

av annat slag. Katrineholms stad finner det önskvärt

att det av socialberedskapskommittén framlagda förslaget till lag om

krigshjälp inarbetas i en lag om kommunala beredskapsuppgifter. Denna

bör i övrigt reglera all kommunal verksamhet i krig eller vid krigsfara.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker att den kommunala krigsadministrationen

på alla områden måste regleras och förberedas samtidigt

med att de materiella reglerna för de kommunala skyldigheterna kommer

till stånd.

Socialstyrelsen framhåller såvitt rör kommunernas skyldigheter att bistå

dem som råkat i nöd eller svårigheter under beredskap eller krig, att

någon särbehandling av de inkvarterade ej bör stadfästas, utan skyldigheten

bör omfatta bistånd åt alla hjälpbehövande vare sig de tillhör kommunens

egen befolkning och har ett mera permanent hjälpbehov eller vistas

i kommunen till följd av de onormala förhållandena och har ett av

dessa betingat behov av bistånd.

Beträffande verksamheten på hälso- och sjukvårdens område under beredskap

och krig erinrar medicinalstyrelsen om att krigssjukvårdslagen

ålägger fredshuvudmännen, dvs. även vissa kommuner, ansvaret för verksamheten

men att de befogenheter som med stöd av nämnda lag tillagts

sjukvårdsberedskapsnämnden att ge kommunerna anvisningar för planläggningen

av övergången till krigsorganisation icke torde innefatta rätt

för nämnden att ge föreskrifter rörande hälsovårdsnämndernas organisation

i krig eller om kommunal planläggning för dessa nämnders utflyttning

såsom arbetsenheter till skyddad krigsuppehållsplats. En lag om

kommunal beredskap bör ge underlaget för en planläggning även i dessa

hänseenden. Behov av motsvarande bestämmelse föreligger också såvitt

rör landstingens krigsorganisation. Styrelsen anser att lagen bör kompletteras

med regler för landstingens krigsorganisation. Även sjukvårdsberedskapsnämnden

understryker betydelsen av att en planläggning kommer

till stånd för hälsovårdsnämndernas verksamhet i krig, då de kommer att

få mycket betydelsefulla uppgifter, särskilt i samband med den stora befolkningsökningen

vid inkvartering av utrymmande, vid omhändertagandet

av flyktingar etc. Statsepidemiologen framhåller afl förhållandena under

krig kommer att kräva ett nära samarbete mellan hälsovårdens företrädare

och vissa kommunala organ samt mellan hälsovårdsnämnderna och

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

kommunala organ för kommunalteknisk verksamhet. Hälsovårdsnämnderna

måste därför planlägga tillsammans med sådana organ.

Svenska stadsförbundet hänför sig till sina tidigare yttranden i anslutning

till civilförsvarets omorganisation år 1959 under erinran om att själva

ramen för kommunernas uppgifter bestämts redan då. Förbundet tillstyrker

att kommitténs förslag läggs till grund för lagstiftning. Svenska

landstingsförbundet konstaterar att utredningen endast berör primärkommunala

uppgifter och ingår därför icke på någon närmare granskning av

förslaget. Förbundet uttalar sig icke för någon motsvarande lagstiftning

rörande landstingens verksamhet under beredskap och i krig. Svenska

landskommunernas förbund tillstyrker kommitténs förslag utan att närmare

ingå på spörsmålet om lagstiftningens omfattning.

I frågan vilka principer som bör gälla för den kommunala organisationen

för utövningen av verksamheten under beredskap och

krig uttalar sig flera remissorgan, överbefälhavaren framhåller sålunda

att man icke bör skapa nya organ inom kommunerna med samma uppgifter

som civilförsvaret. Även länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands

län understryker att regleringen av den kommunala beredskapen

icke får leda till att dubbla organisationer för omhändertagandet av

inkvarterade kommer till stånd.

Åtskilliga remissyttranden hänför sig i organisationsfrågorna till den

inom totalförsvaret i övrigt ledande principen att det organ, som i fred

handhar viss verksamhet, också i krig skall svara för denna och att överflyttning

i sidled av ansvaret icke bör ske. Sålunda framhåller beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar att det för viss verksamhet ordinarie

kommunala organet bör handha samma verksamhet också vid beredskap

och i krig, ehuru då under mera direkt inseende av kommunens styrelse.

Specialorganen bör också sköta planläggningen för verksamheten inom

sina ansvarsområden. Att fredsorganet i stället för, såsom kommittén föreslagit,

regelmässigt kommunens styrelse skall ha motsvarande uppgifter

även i krig yrkas också uttryckligen av städerna Sigtuna, Nyköping, Gävle

och Sundsvall samt av några landskommuner, där inkvartering planlagts.

Härvid understryks att endast fredsorganen är förtrogna med verksamhetsområdet

i fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län framför liknande tankegångar

vid sin behandling av kommitténs förslag rörande ordningen för

anskaffning av inkvarteringsbostäder. Länsstyrelsen uttalar nämligen härvid

att kommunens styrelse ej bör handlägga enskilda sådana fall utan

detta bör ske inom den föreslagna kommunala beredskapsnämnden, på vilken

planläggningen inom detta område bör ankomma som ordinarie uppgift.

Likaså understryker statsepidemiologen och länsläkaren i Jämtlands

län att hälsovårdsnämnderna måste fortsätta att fungera; deras uppgifter

får icke övertagas av annan nämnd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

:ji

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

Den stora frihet som enligt förslaget lämnas kommunerna att bestämma

vilket organ som skall handha viss verksamhet föranleder jordbruksnämnden

och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap att anföra betänkligheter.

Dessa myndigheter framhåller att valfriheten är ägnad att skapa

svårigheter för en planmässig central ledning av verksamheten på det lokala

planet inom skilda områden. Planläggningen för försörjningen, bl. a.

ransoneringsväsendet, bygger f. n. på en enhetlig organisation i kommunerna,

nämligen kristidsnämnderna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

ifrågasätter om icke en fastare kommunal krigsorganisation borde föreskrivas

med specialorganen såsom ansvariga för de olika verksamhetsområdena.

Länsstyrelsen antar att kommunerna själva önskar mera bestämda

anvisningar om organisationen än kommitténs lagförslag ger.

Å andra sidan uttalas i flera remissyttranden tillfredsställelse med att

kommitténs förslag överlämnar åt kommunerna själva att bestämma hur

arbetsuppgifterna i verkställighetsläget skall fördelas mellan olika kommunala

organ.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framför förslaget att alla kommunala

beredskapsuppgifter samlas hos en nämnd, nämligen den föreslagna kommunala

beredskapsnämnden. Denna bör således också vara civilförsvarsnämnd.

Behovet av ett samlande och ledande kommunalt organ för såväl verksamheten

i verkställighetsskedet som planläggningen i fredstid understrykes

starkt av alla de remissorgan, vilka uttalat sig i frågan. Någon erinran

mot att kommunens styrelse skall vara detta ledande organ framförs icke.

Nyköpings stad anser att i trängda lägen den ledning, som eljest bör ankomma

på kommunens styrelse, bör kunna övergå till en enda person inom

nämnden.

Kommitténs förslag att länsstyrelsen såsom regionalt ledningsorgan

skall ha tillsyn över den kommunala verksamheten av betydelse

för försvaret och vissa befogenheter gentemot kommunerna härvidlag

har vunnit allmän anslutning.

Däremot är meningarna delade i frågan om det av kommittén föreslagna

centrala ledningsorganet, en riksnämnd för kommunal beredskap,

bör komma till stånd. Medan flera remissorgan finner ett klart

behov föreligga av ett dylikt centralt ledningsorgan och i vissa fall, såsom

socialstyrelsen och länsstyrelsen i Kalmar län, föreslår en förstärkning av

detta med en representant för socialstyrelsen eller, såsom arbetsmarknadsstyrelsen,

med en företrädare för denna eller, såsom beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar, med en ytterligare representant för kommunerna,

eller slutligen såsom civilbefälhavaren i IV. civo med en representant för

civilbefälhavarna, anser andra remissorgan att den centrala ledningen bör

läggas hos något redan befintligt organ eller att en samlad central ledning

icke alls erfordras, överbefälhavaren finner att nämnden bör kunna ersät
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

tas med en samarbetsgrupp med företrädare för de olika centrala organ,

inom vilkas verksamhetsområden kommunerna kommer att ha uppgifter.

Länsstyrelserna i Hallands och Gävleborgs lån anser att den centrala ledningen

bör kunna läggas hos civilförsvarsstyrelsen. Den förra länsstyrelsen

anser det betänkligt att inrätta ett nytt centralorgan, vilket skulle kunna

leda till splittring i ledningen av totalförsvaret. Överstyrelsen för ekonomisk

försvarsberedskap uttalar att en riksnämnd skulle bryta gällande

uppdelning av totalförsvaret och leda till kompetenskonflikter. Svenska

arbetsgivareföreningen framhåller att erforderlig samordning lämpligen

bör komma till stånd på de reguljära vägar, som redan finns, utan något

nytt centralorgan, överståthållarämbetet ifrågasätter värdet av nämnden

och förordar, för den händelse central ledning skulle anses erforderlig,

att denna lägges hos civilförsvarsstyrelsen. Sjöfartsstyrelsen uttalar också

tveksamhet men anser att det kan vara motiverat med ett särskilt centralorgan

för att leda planläggningen för omhändertagandet av utrymda.

Ledningen av planläggningen för kommunalteknisk verksamhet borde däremot

kunna ankomma på civilförsvarsstyrelsen. Eftersom denna emellertid

nyligen befriats från uppgifter just på detta område, bör den föreslagna

riksnämnden anförtros också detta avsnitt. Nämnden bör dock ej göras

till ett permanent organ och föreskrifter om nämnden bör ej upptagas i

lagen. Alsens kommun anser det önskvärt att centralorganets uppgifter

begränsas så mycket som möjligt och framhåller att den kommunala planläggningen

bör ske med utgångspunkt i de lokala förhållandena och i nära

samarbete med den regionala myndigheten.

Av de remissorgan, som avstyrker förslaget om riksnämnden, anser vidare

länsstyrelsen i Västerbottens län att socialstyrelsen bör ge anvisningar

för socialvårdsområdet och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

anvisningar för kommunalteknisk verksamhet, medan den centrala ledningen

i övrigt bör ligga hos civilförsvarsstyrelsen. Inom denna bör enligt

länsstyrelsen bildas en arbetsgrupp med företrädare även för kommunerna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som icke motsätter sig att en riksnämnd

kommer till stånd, förutsätter att styrelsen det oaktat skall äga ge

anvisningar för kommunernas väghållning i krig. Statsepidemiologen, som

ej heller avstyrker förslaget om en riksnämnd, framhåller att medicinalstyrelsen

och sjukvårdsberedskapsnämnden centralt kan ge kommunerna

ledning för planläggningen och verksamheten på hälsovårdsområdet.

Civilbefälhavaren i IV. civo anser att erforderliga anvisningar bör meddelas

icke av nämnden utan av Kungl. Maj :t efter förslag av nämnden.

Kommitténs förslag till lösning av problemet att tillförsäkra

de utrymmande inkvarteringsbostad, sedan civilförsvarets

förfoganderätt upphört lämnas visserligen i flertalet remissyttranden

utan erinran eller tillstyrkes uttryckligen. De remissorgan som tar upp

problemet till särskild granskning framför emellertid delvis mycket all
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är 1964

varlig kritik mot kommitténs förslag. Sålunda betecknas förslaget som

orealistiskt, opraktiskt, tillkrånglat, alltför invecklat, omständligt eller

tungrott eller alltför formellt av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands,

Kristianstads, Malmöhus, Örebro och Norrbottens län. Föredraganden

hos civilbefälhavaren i 1. civo, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt Gävleborgs oeh Västernorrlands län ävensom städerna Katrineholm,

Gävle och Bollnäs samt vissa landskommuner framhåller, en del med eftertryck,

att en enklare ordning måste tillskapas, då den av kommittén föieslagna

ordningen icke medger tillräcklig snabbhet eller innebär en alltför

stor belastning på länsstyrelserna. Det påpekas att länsstyrelserna i det

läge, då den av kommittén föreslagna ordningen skulle tillämpas, sannolikt

just krigsorganiserats på nya uppehållsplatser och därtill överhopats

med sådana uppgifter på totalförsvarets alla områden, som kräver skyndsamma

avgöranden. Erinringar i skilda hänseenden mot kommitténs förslag

i denna del framförs vidare av civilförsvarsstyrelscn, länsstyrelserna

i Södermanlands och Hallands län, städerna Nyköping och Västerås samt

Berga och Bettna in. fl. kommuner, i vilka inkvartering planlagts.

Av det fåtal remissinstanser, som framfört förslag till en annan lösning

av problemet, anser majoriteten att civilförsvarets förfoganderätt bör bestå,

ehuru uppgiften att sörja för de inkvarterade övergått på kommunerna.

Det yrkas sålunda på en omprövning av statsmakternas beslut 1959

och 1960 vid omorganisationen av civilförsvaret. Förslag framförs också

att kommunerna bör tilläggas förfoganderätt i fråga om inkvarteringsbostäder.

Förste stadsläkaren i Malmö ifrågasätter om icke Kungl. Maj :t i

verkställighetsskedet bör utfärda bestämmelser om generell skyldighet att

upplåta inkvarteringsbostad med rimliga inskränkningar med hänsyn till

inkvarteringsvärdens behov i stället för rekvisionsförfarandet enligt kommitténs

förslag, som måste medföra fördröjningar i ett akut läge.

I remissyttrandena över promemorian angående bef olkningsregistrering

under krig tillstyrks genomgående att kommunerna åläggs

skyldighet att ombesörja registreringen. Kommunalrättskommittén finner

det av praktiska skäl ofrånkomligt att inkvarteringskommunerna åläggs

huvudansvaret för insamlandet av registeruppgifterna och handhavandet

av inflyttningsregistret men anser att alla möjligheter att underlätta kommunernas

arbete måste tillvaratagas, särskilt med hänsyn till att inkvarteringskommunerna

genom registreringsarbetet betungas med uppgifter,

som icke har något samband med deras fredstida verksamhet. Registrering

av utrymmande bör enligt länsstyrelsen i Västerbottens län icke ske

förrän varaktig inkvartering beretts dem. Det bör därför i princip åligga

inkvarteringskommunerna att verkställa registreringen. Däremot är meningarna

delade i frågan, huruvida ett särskilt upplysningsregister vid sidan

av postens eftersändningsregister är nödvändigt i utrymningskommunerna

och om ett upplysningsregister, därest det skall anordnas, skall föras av

2—■ Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 4

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

kommunen. Tveksamhet rörande behovet av upplysningsregister uttalas

av bl. a. kommunalrättskommittén, arbetsmarknadsstyrelsen, beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar och svenska landskommunernas förbund.

Bestyret att föra upplysningsregistret bör enligt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län läggas på den myndighet som ombesörjer mantalsskrivning

eller kyrkobokföring och enligt länsstyrelsen i Västerbottens län

på städernas uppbördsverk respektive häradsskrivarna. Sistnämnda mening

företräds också av länsstyrelsen i Södermanlands län, svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund. Kommunalrättskommittén

anser det lämpligt med en lösning, som medger att ansvaret lägges

på den myndighet som i varje särskilt fall framstår som mest skickad för

uppgiften, varvid den lokala skattemyndigheten kan komma i fråga.

Departementschefen

Efter den avgränsning av civilförsvarets uppgifter, som skedde i samband

med att en ny organisation för civilförsvaret fastställdes år 1959,

gäller som en ledande princip att civilförsvaret icke skall svara för uppgifter,

vilka kan utföras av ordinarie samhällsorgan. Civilförsvarets verksamhet

inriktas sålunda numera på —- förutom olika förebyggande åtgärder

— sådana skadeavhjälpande och räddande insatser, som måste göras

i omedelbart samband med krigsskador och som kräver enhetlig ledning.

Iståndsättning av skadade anläggningar såsom byggnader, samfärdsleder,

gas-, vatten- eller elektricitetsverk eller distributionsnät i anslutning till

dessa eller andra anordningar inom det s. k. kommunaltekniska området

måste följaktligen ankomma på de ordinarie samhällsorgan, som i fred

ansvarar för underhåll och drift av samma anläggningar, dvs. oftast kommunerna.

Självfallet skall civilförsvarets resurser dock kunna sättas in till

hjälp åt de ordinarie samhällsorganen, om dessa ställs inför övermäktiga

uPPgifter och resurserna kan friställas från civilförsvarsverksamhet. Ansvaret

för iståndsättningen ligger härvid icke hos civilförsvaret utan hos

de ordinarie samhällsorganen.

I fråga om den del av civilförsvarets förebyggande åtgärder, som utrymningarna

representerar, har civilförsvaret likaledes numera en mera operativ

inriktning. På civilförsvaret ankommer sålunda att genomföra själva

utrymningen och inkvarteringen av de utrymmande, dvs. att leda själva

utrymningsrörelsen. Häri ingår att förse de utrymmande med transportmedel,

att ordna utspisning under utrymningen, att bereda vårdbehövande

vård under förflyttningen, att genomföra tillfällig inkvartering under denna

och varaktig inkvartering på bestämmelseorten samt att i övrigt i skilda

hänseenden sörja för de utrymmande under utrymningsrörelsen. När denna

avstannat genom att de utrymmande nått fram till inkvarteringskom
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr b år i06b

muncrna och där erhållit inkvarteringsbostad, vare sig hos enskilda eller

— såsom måste bli fallet i fråga om vårdbehövandc — i befintliga eller

särskilt upprättade internat, har utrymningen passerat sitt operativa skede

och de ordinarie samhällsorgan, som har alt sörja för att mänskliga behov

i olika hänseenden blir tillgodosedda, kan träda till. Verksamheten

bland och för de inkvarterade måste i princip bli av samma karaktär som

den verksamhet, vilken de ordinarie samhällsorganen bedriver i fråga om

den i orten bosatta befolkningen, ehuru de inkvarterades hjälpbehov och

problem i övrigt måste förutses få helt andra proportioner än den fasta befolkningens.

Verksamheten från samhällets sida i detta läge till hjälp för

de inkvarterade kan emellertid snarast betecknas såsom förvaltande i motsats

till den operativa verksamhet, som civilförsvaret primärt är inriktat

på. För denna mera förvaltande verksamhet blir det främst kommunerna,

som kommer att få bära ansvaret, liksom de gör det i fråga om motsvarande

verksamhet bland den egna befolkningen.

Att uppgifter enligt det sagda kommer att åvila kommunerna är sålunda

en konsekvens av statsmakternas ställningstagande, när civilförsvarets uppgifter

närmare bestämdes år 1959, och det är nu i princip icke fråga om

att pålägga kommunerna några ytterligare skyldigheter.

Kommunernas ansvar för uppgifter, som de efter civilförsvarets tillkomst

icke haft, framstår emellertid f. n. närmast såsom en biprodukt av

den tidigare avgränsningen av civilförsvarets ansvarsområde. Kommunernas

skyldigheter i nu aktuella hänseenden har nämligen hittills icke kommit

till författningsmässigt uttryck i positiva bestämmelser. Då det har

rör sig om ett område av synnerligen stor betydelse för totalförsvaret, för

kommunerna och icke minst för de enskilda personer, som kan komma

att tvingas lämna sin hemort under orostider, synes det i hög grad angeläget

att en reglering i lag av kommunernas skyldigheter

kommer till stånd. Först då så skett får man inom totalförsvarets olika

grenar en klar bild av ansvarsförhållandena ned till de minsta enheterna i

samhället, och planläggningen inom andra områden av totalförsvaret kan

ske med erforderlig säkerhet i fråga om organisation och resurser även

på det lägsta lokala planet. Likaså får kommunerna först efter en lagreglering

klart besked om sina uppgifter och sätts i tillfälle att arbeta igenom

de problem, som de kan komma att ställas inför, och att förbereda sig för

uppgifterna genom planläggning och på annat sätt. Under remissbehandlingen

av kommitténs förslag har det framhållits att nuvarande brist på bestämmelser

lett till osäkerhet både hos kommunerna och hos sådana organ,

som arbetar med vår försvarsberedskap. Behovet av en lagreglering på området

är sålunda ställt utom all diskussion.

Kommitténs utredning har avsett endast primärkommunernas uppgifter

under beredskap och krig. I vad mån en reglering bör ske även av

landstingens beredsk apsu p p g i fter och planlägg
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

ningsskyldighet vid sidan av de föreskrifter som ges i krigssjukvårdslagen

och dess tillämpningsföreskrifter kan knappast nu komma under

bedömande, ehuru det står klart att även landstingen måste sörja för

att deras ledningsorgan icke sätts ur funktion genom utrymningar och att

de skyddas i krig. Sedan behovet av särskilda föreskrifter för landstingens

del närmare undersökts kan det eventuellt ifrågakomma att inarbeta erforderliga

bestämmelser i den lag som nu är aktuell för den primärkommunala

beredskapen.

Liksom kommittén och det stora flertalet remissinstanser anser jag att

lagstiftningen om de kommunala skyldigheterna bör ha karaktären av e n

ramlagstiftning utan detaljföreskrifter. Förhållandena

i de olika kommunerna -— det gäller här både utrymnings- och inkvartermgskommuner

och kommuner som endast i ringa mån berörs av planerade

befolkningsomflyttningar, kommuner med en utvecklad kommunalteknisk

verksamhet och kommuner som helt saknar sådan — är så skiftande

att det knappast kan överblickas vilka resultat detalj föreskrifter skulle

leda till. Det kan emellertid förutses att behov kommer att föreligga av tilllämpningsföreskrifter

i skilda hänseenden, vilka torde få meddelas i administrativ

ordning.

När ställning skall tagas till omfattningen av den nu aktuella

lagstiftningen måste beaktas att det på vissa områden

redan finns bestämmelser, som ålägger kommunerna skyldigheter att medverka

inom totalförsvaret. Sålunda har kommunerna uppgifter inom folkförsorjnmgen

enligt den s. k. kommunala fullmaktslagen, inom krigssjukvården

enligt krigssjukvårdslagen, inom civilförsvaret enligt civilförsvarslagen,

vid rekvisition enligt rekvisitionslagen etc. Det kan vidare förutses

att särskilda arbetsuppgifter kommer att åläggas kommunerna i samband

med att en för beredskap och krig lämpad reglering av olika sociala förmåner

kommer till stånd. Kommittén har med utgångspunkt i de för kommittén

meddelade direktiven begränsat sitt förslag till att gälla endast en

reglering av de uppgifter, som kommunerna övertagit från civilförsvaret,

dock med det väsentliga undantaget att de kommunala uppgifterna inom

folkförsörjningen inarbetats i kommitténs förslag. Under remissbehandlingen

av förslaget har yrkanden framförts om en utvidgning av den föreslagna

lagen till att omfatta även de kommunala civilförsvarsuppgifterna

och vissa andra områden inom totalförsvaret. Emellertid torde det på vart

och ett av de områden, som f.n. är specialreglerade med föreskrifter bl. a.

om kommunal medverkan, vara nödvändigt med en sådan speciell reglering

för att enhetlighet skall uppnås, som möjliggör central eller regional

ledning. Bestämmelser i speciallagstiftningen om vilka organ som skall

svara för verksamheten i fråga torde regelmässigt ej heller kunna undvaras.

Jag förordar med hänsyn härtill och då en ändrad ordning skulle

föranleda väsentliga rubbningar i den omfattande planläggning, som skett

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kuiujl. Maj.ts proposition nr J år 106b

på olika områden av totalförsvaret, att den kommunala medverkan däri,

som f. n. är reglerad i särskilda lagar eller författningar, alltfort lar förbli

reglerad i denna ordning. Detta innebär bl. a. att den nu aktuella lagen —

i motsats till vad kommittén föreslagit — icke bör reglera den kommunala

skyldigheten att medverka inom folkförsörjningen. För denna ståndpunkt

föreligger så mycket större skäl, som ifrågavarande skyldighet måste kunna

tagas i anspråk icke blott under beredskap och krig utan även under de

övriga förutsättningar, under vilka ransoneringslagen kan träda i tillämpning.

Å andra sidan finner jag att kommitténs förslag är alltför begränsat såvitt

det anger de kommunala skyldigheterna gentemot befolkning, som

tvingats utrymma sin hemort eller drabbats av krigshändelser, ävensom

såvitt det reglerar kommunernas skyldighet att planlägga för krigsförhållanden.

Enligt förslaget skall kommunerna åläggas att »vidtaga åtgärder

för försorg om dem, som blivit i behov av särskilt bistånd» till följd

av de extraordinära förhållandena samt att planlägga för fullgörandet av

denna skyldighet. Det synes något oklart vad kommittén avsett härmed,

särskilt med hänsyn till att kommittén uttryckligen förklarat sig behandla

endast sådana uppgifter, som kommunerna fått övertaga från civilförsvaret,

och till att kommittén i organisatoriskt hänseende lägger den verksamhet,

som uppgifterna föranleder, i första hand hos kommunens styrelse

med förbigående av de ordinarie kommunala organen inom olika specialområden.

Tveksamhet kan sålunda uppkomma — och synes också ha uppkommit

bland remissinstanserna — huruvida kommunernas skyldigheter

gentemot krigsdrabbad befolkning från andra kommuner enligt lagförslaget

avser också verksamhet inom barna-, nykterhets- och hälsovården, inom

undervisningsväsendet och andra områden med särskilda organ, där det

icke i egentlig mening är fråga om att ge bistånd. Flertalet remissinstanser

synes dock ha utgått från att kommunerna skall ha skyldighet att vara

verksamma för den utrymda eller krigsdrabbade befolkningen i alla de hänseenden,

i vilka kommunerna utövar verksamhet för den befolkning i kommunen,

som icke tvingats till omflyttningar eller eljest varit omhändertagen

av civilförsvaret. Jag finner också en sådan ordning vara den enda tänkbara

och förordar att kommun — med endast vissa begränsade undantag,

till vilka jag senare återkommer •— skall vara skyldig att i alla hänseenden,

i vilka kommunen är verksam för de egna kommunmedlemmarna, utöva

verksamhet även till förmån för sådan befolkning från annan kommun,

som på grund av de extraordinära förhållandena tagit uppehåll i kommunen.

Härmed undanröjes så långt möjligt riskerna för att de inkvarterade från

annan kommun får en särställning i förhållande till inkvarteringskommunernas

fasta befolkning. Man vinner också den fördelen att det alltid finns

en kommun som är ansvarig för den enskilde, vilket är särskilt betydelsefullt,

om förbindelserna med hemkommunen avbrutits eller dess organ

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

satts ur funktion genom slutlig utrymning eller krigshändelser. Förberedelser

i form av planläggning eller i vart fall en genomarbetning av problemställningarna

måste då också med nödvändighet ske på alla kommunala

verksamhetsområden, där verksamheten kan förutses bli upprätthållen

även under krig, och avse verksamheten för såväl den egna befolkningen

som den befolkning, som skall inkvarteras i kommunen. Det synes

mig för övrigt knappast rationellt att bygga upp en speciell kommunal beredskap

inom den sektor, där uppgifterna tidigare ankommit på civilförsvaret,

men lämna beredskapen i övrigt på det kommunala planet därhän.

Att uppgifterna tidigare hänförts under civilförsvaret är ju närmast blott

av historiskt intresse. Jag anser alltså att den aktuella lagstiftningen bör

gälla den kommunala beredskapen överhuvudtaget i den mån den icke är

specialreglerad för särskilda verksamhetsområden.

Det sagda utesluter emellertid icke att, såsom kommittén funnit, vissa

särbestämmelser bör meddelas när det gäller kommunernas skyldigheter

att bistå inkvarterad befolkning. Inkvarteringen medför otvivelaktigt uppgifter,

som icke har någon direkt motsvarighet i den ordinarie kommunala

verksamheten och endast i vissa hänseenden kan dessa uppgifter antagas

komma att bli specialreglerade på grundval av socialberedskapskommitténs

förslag. För inkvarteringskommunernas del finner jag det också nödvändigt

att i lagen speciellt reglera skyldigheten att registrera de inkvarterade. Då

ett av postverket upplagt eftersändningsregister bör kunna tjäna även som

upplysningsregister i de utflyttades hemort, finner jag ej anledning att i

lagen inskriva också en skyldighet för kommun att föra register över dem

som lämnat kommunen. Det bör vidare enligt särskilt stadgande i lagen

åligga inkvarteringskommunerna att vidtaga erforderliga särskilda förberedelser

för att de inkvarterades tillgång till godtagbart vatten skall tryggas

och för att de sanitära problemen efter inkvarteringen skall kunna bemästras.

I organisatoriskt hänseende är det inom all beredskapsplanläggning

en genomgående princip att det organ, som handhar viss

verksamhet i fred, också skall handha verksamheten under beredskap och

krig, och att överflyttning av ansvaret i sidled icke skall förekomma. För

att avsteg skall göras från denna princip måste mycket starka motiv föreligga.

Endast med denna ordning kan sakkunskapen på olika områden tillvaratagas

i ett läge, som måste förutses bli kännetecknat av svåra störningar

i den samhälleliga verksamheten. Det förutsattes också då civilförsvaret

avlastades vissa uppgifter, att dessa skulle åvila ordinarie samhällsorgan.

Kommittén har emellertid förordat att den verksamhet, som

kommun måste utöva till följd av begränsningen av civilförsvarets ansvarsområde,

i första hand skall ankomma icke på de ordinarie kommunala organen

för motsvarande verksamhet utan på kommunens styrelse. Om denna

härigenom kommer att ställas inför alltför omfattande arbetsuppgifter,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungi. Maj.ts proposition nr b år 196b

skall dock kommunen — dvs. fullmäktige — äga uppdraga verksamheten

åt de särskilda nämnderna, varvid endast ledningen av kommunens verksamhet

skall ligga hos styrelsen. Vid sådan delegering kan olika verksamhetsområden

sammanföras till viss eller vissa nämnder. Under särskilda

förutsättningar skall styrelsen kunna ge andra nämnder direktiv och besluta

i dessas ävensom i fullmäktiges ställe. På särskild nämnd ankommande

verksamhet i dess helhet skall styrelsen kunna övertaga efter länsstyrelsens

godkännande. En uppgift, som ursprungligen ligger på en facknämnd

och i heredskapsläget övertages av kommunens styrelse, skall sålunda

enligt förslaget kunna återlämnas av fullmäktige till en facknämnd och

därefter av styrelsen med länsstyrelsens medgivande återföras till kommunens

styrelse.

Även om det otvivelaktigt är nödvändigt under svåra lägen att ha möjligheter

att laga efter lägligheten utan att vara bunden av stela föreskrifter,

synes mig dock den av kommittén föreslagna ordningen för handhavandet

av kommunala uppgifter under beredskap och krig alltför löslig, i det

att ansvaret för viss verksamhet kan komma att vandra eller rentav utskiftas

mellan olika kommunala organ. Såväl för totalförsvarsorgan utanför

kommunen som för de enskilda, som vistas i kommunen, måste en

sådan ordning skapa en besvärande oklarhet och rådvillhet. Det kan också

förutses att de kommunala organen själva och deras tjänstemän kan bli

osäkra om sitt ansvarsområde och risk föreligger möjligen för att den

situationen uppkommer att inget organ känner sig ansvarigt för en viss

uppgift. Förslaget lämnar heller icke garantier för att den sakkunskap

inom skilda områden — socialvård, barnavård, hälsovård etc. — som representeras

av de skilda nämnderna i kommunerna blir tillvaratagen i de

mest besvärliga lägena. Kommitténs förslag sammanhänger tydligen med

den åtskillnad som kommittén principiellt gjort mellan »ordinarie» kommunala

uppgifter och sådana som övertagits från civilförsvaret, en åtskillnad

som jag enligt det förut sagda icke anser böra upprätthållas. Jag kan

sålunda icke finna att man vinner några fördelar med att kommunens

styrelse enligt huvudregeln skall svara för ledningen av exempelvis socialvård,

barnavård och hälsovård bland de inkvarterade medan socialnämnden,

barnavårdsnämnden och hälsovårdsnämnden skall svara för motsvarande

uppgifter bland den fasta befolkningen. Enligt min menig, vilken

vinner stöd av åtskilliga remissinstanser, bör fördelningen av uppgifterna

inom den kommunala organisationen under beredskap och krig helt ansluta

till fredsorganisationen. Eventuellt erforderliga omfördelningar av arbetsuppgifterna

bör ske i den ordning och under de förutsättningar, som är

angivna i administrativa fullmaktslagen.

Däremot delar jag helt kommitténs mening att det under beredskap och

krig krävs ett kommunalt ledningsorgan med särskilda

befogenheter och att detta ledningsorgan bör vara kommunens sty
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

relse. De befogenheter som bör tillkomma styrelsen i dess egenskap av ledningsorgan

bör få sådan utformning att en kraftfull ledning kan utövas; de

bör således innefatta en långtgående rätt att ge direktiv till andra nämnder

rörande verksamhetens inriktning och bedrivande samt att fördela och

omfördela kommunens resurser i fråga om personal och materiel mellan

de olika organen. Styrelsen skall, för att låna eu militär term, kunna åstadkomma

en kraftsamling i sådana lägen, då någon sektor av den kommunala

verksamheten är eller väntas bli ställd inför särskilt svåra eller betydelsefulla

uppgifter.

Kommitténs förslag att länsstyrelserna skall tilläggas ett väsentligt

inflytande på såväl kommunernas planläggning och andra förberedelser

som deras verksamhet under beredskap och krig har icke mött

någon gensaga bland remissinstanserna. Även jag finner det nödvändigt

att länsstyrelserna, som har erforderlig överblick över läget i stort, får

vissa befogenheter i avseende å den kommunala beredskapen och verksamheten,

liksom de också måste tillhandagå kommunerna med utgångsmaterialet

för deras planläggning och med råd och anvisningar i skilda

hänseenden. Den närmare regleringen av länsstyrelsernas medverkan i sistnämnda

hänseende torde emellertid få ske i administrativ ordning.

Delade meningar har däremot yppats om kommitténs förslag att en riksnämnd

för kommunal beredskap skall inrättas såsom ett särskilt

centralt organ med uppgift att — ehuru utan befogenhet att meddela

bindande föreskrifter — leda framförallt den kommunala planläggningen

och Övriga förberedelser samt sörja för att erforderlig samordning

härvid sker med annan totalförsvarsplanläggning. Den kommunala beredskapen,

särskilt med den omfattning som den enligt min mening bör få

i det den bör omfatta alla kommunala verksamhetsområden, där krigsvikhga

uppgifter kan förutses uppkomma, är otvivelaktigt en nyhet, som

måste antagas medföra behov av centralt utfärdade riktlinjer, bland annat

för att nödvändig samordning skall komma till stånd med annan försvarsplanläggning.

De verkligt betydelsefulla samordningsproblemen aktualiseras

emellertid först på det regionala och lokala planet, och måste där

lösas med utgångspunkt i de lokala förutsättningarna. Centralt är det redan

väl sörjt för att totalförsvarets olika grenar samordnas med varandra och

regionalt loper praktiskt taget all försvarsplanläggning på den civila sidan

samman i länsstyrelserna, där också erforderlig samordning med den militära

planläggningen sker. Enligt min mening har några övertygande skäl

för att inrätta ett särskilt centralt organ för den kommunala beredskapen

icke anförts. Erforderliga centrala anvisningar för kommunernas planläggning

bör kunna utfärdas av de olika centrala fackmyndigheterna: socialstyrelsen

inom social-, barna- och nykterhetsvården, medicinalstyrelsen

och dess sjukvårdsberedskapsnämnd inom hälsovården, civilförsvarsstyrelsen

såvitt rör samordningen med civilförsvaret, väg- och vattenbygg
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196b

nadsstyrelsen inom vissa områden av koinmunalteknisk verksamhet, skolöverstyrelsen

inom undervisningsväsendet etc. Härvid bör man -— såsom

eljest i totalförsvarssammanhang —- söka ordna den erforderliga samordningen

centralt genom samråd mellan de olika centrala organ, vilkas verksamhetsområden

berörs. Samordningsfrågor av principiell karaktär kan

också finna sin lösning i den chefsnämnd, som numera är inrättad för att

verka för samordningen inom totalförsvaret. I den mån de kommunala uppgifterna

under beredskap och krig saknar direkt motsvarighet i fred såsom

är fallet med inkvarteringsverksamheten hör erforderlig vägledning

för kommunernas planläggning och handlande i verkställighetsskedet

kunna ges i tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av Kungl. Maj :t och i

anvisningar av länsstyrelserna. I central instans blir emellertid med denna

ordning kommunerna ej företrädda, vilket otvivelaktigt måste betecknas

som en olägenhet. Det kan dock förutsättas att de centrala myndigheter,

som utfärdar anvisningar, håller erforderlig kontakt med kommunförbunden

och att dessa å sin sida kommer att bevaka kommunernas intressen

även på detta område samt att de kommer att verka för önskvärd enhetlighet

i den kommunala beredskapens uppbyggnad. Det bör heller icke vara

uteslutet utan snarare regel att företrädare för kommunförbunden inbjudes

att deltaga i överläggningar i befintliga centrala samordningsorgan när frågor

om den kommunala beredskapen är aktuella. Jag finner mig på grund

av det anförda icke böra förorda att en riksnämnd för kommunal beredskap

inrättas men vill understryka att det genom tillämpningsbestämmelser till

lagen, i instruktionsform eller i annan ordning måste sörjas för att den

kommunala beredskapen blir samordnad med annan beredskap. Då jag är

medveten om att de åtgärder jag har förordat för att få en tillfredsställande

sådan samordning och för att ge kommunerna erforderlig ledning för planläggningen

kan visa sig otillräckliga, förutsätter jag att utvecklingen noggrant

följes i chefsnämnden och försvarsdepartementets samordningsavdelning.

Härvid bör nära kontakt hållas med de berörda kommunförbunden.

Skulle det visa sig att speciella anordningar i angivet syfte anses nödvändiga,

är jag beredd att ompröva min ståndpunkt i frågan. Jag vill vidare redan

i detta sammanhang understryka vikten av att företrädare för kommunerna

får delta i försvarshögskolans kurser och i krigsspel och övningar med totalförsvaret

på olika nivåer.

Ett besvärligt problem utgör frågan hur de inkvarterade skall kunna tillförsäkras

rätt till inkvarteringsbostaden, sedan civilförsvarets

förfoganderätt upphört. Visserligen är det säkerligen befogat att räkna

med att det stora flertalet av invånarna i inkvarteringskommunerna kommer

att visa en stark solidaritet med de utrymmande och frivilligt upplåter

inkvarteringsbostad och att de utrymmande så långt de har möjlighet gör

rätt för sig gentemot sitt värdfolk. Det måste emellertid förutses att svårigheter

kan uppkomma, särskilt om inkvarteringen blir av längre varaktig2*

— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr b

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

het. Inkvarteringsvärdar kan tänkas vilja bli kvitt sina påtvungna gäster

och de inkvarterades förhållanden kan motivera omflyttningar för att utjämna

motsättningar eller åvägabringa en lämpligare fördelning av tillgängliga

inkvarteringsbostäder. När civilförsvarets förfoganderätt kan utövas

eller består föreligger garantier såväl för att de utrymmande eller hemlösa

får tak över huvudet som för att inkvarteringsvärden får ersättning för

upplåtelsen. Ett ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt innebär

nämligen att polishandräckning kan anlitas för att bereda tillträde till

inkvarteringsbostaden och ersättningen utgår av allmänna medel. Så länge

civilförsvaret utan tidsbegränsning ansvarade för att de utrymmande erhöll

inkvarteringsbostad, kunde alltid förfoganderätt utövas. I samband

med att ansvaret för de inkvarterade efter inkvarteringens genomförande

överfördes på kommunerna bestämdes att civilförsvarets förfoganderätt,

som utövas av civilförsvarets lokala och regionala organ, icke skulle utövas

för att tillgodose uppgifter, som icke längre skulle vara civilförsvarsuppgifter.

Något skäl att frånfalla denna ståndpunkt torde icke föreligga.

Detta innebär emellertid att de inkvarterades rätt till inkvarteringsbostaden

och inkvarteringsvärdens rätt till ersättning för upplåtelsen numera torde

följa helt civilrättsliga regler och följaktligen bli beroende av att avtal, uttryckligen

eller underförstått, kommer till stånd mellan parterna. Uppsäges

den inkvarterade till avflyttning, blir han också skyldig att flytta, och myndigheterna

kan icke vägra att förhjälpa inkvarteringsvärden till hans rätt.

Att utan tillgång till tvångsmedel bereda den inkvarterade ny inkvarteringsbostad

torde i inkvarteringskommuner, vilkas befolkning kanske tredubblats,

oftast bli en hart när omöjlig uppgift. Jag finner därför liksom kommittén

och samtliga remissinstanser, som tagit ställning i denna fråga, att

en rättslig reglering måste komma till stånd, som tillförsäkrar de inkvarterade

fortsatt rätt till inkvarteringsbostaden och som möjliggör sådana

omflyttningar av de inkvarterade, vilka av olika skäl kan bli nödvändiga,

exempelvis för att förena familjer eller hushåll, som skingrats under utrymningen,

eller för att vinna en lämpligare fördelning av tillgängliga utrymmen.

Kommittén har sökt lösa det aktuella problemet genom att föreslå en särskild

förfoganderätt för länsstyrelsen, avsedd att tillämpas i form av ianspråktagande

av ett större eller mindre antal inkvarteringsbostäder. Inom

den ram som länsstyrelsens ianspråktagande angivit skulle kommunens

styrelse sedan äga fördela bostäderna bland de bostadsbehövande. Ehuru

det enligt kommitténs förslag är fråga om ett ianspråktagande för kronans

räkning med förfoganderätt, skulle inkvarteringshyran erläggas av de inkvarterade

med en särskilt utsedd ansvarig person i varje hushåll. För ersättningens

bestämmande har kommittén föreslagit särskilda organ i kommunerna

och i länen.

Kommitténs förslag har under remissbehandlingen utsatts för delvis myc
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196b

ket allvarlig kritik. För egen del kan jag icke biträda kommitténs förslag,

som jag finner icke vara anpassat etter det läge, som måste antagas låda

när den föreslagna ordningen skulle tillämpas. Det synes mig sålunda uteslutet

alt belasta länsstyrelserna, soin under beredskap och krig utgör for

försvarsansträngningarna utomordentligt viktiga regionala organ, med pi övning

av individuella ärenden om förfogande över inkvarteringsbostäder.

Kommitténs förslag torde i själva verket innebära, att en uppgift som tidigare

lösts av lokala organ, nämligen civilförsvarscheferna, skulle föras upp

till de regionala organen, en ordning som skulle strida mot de principer om

decentralisering, som eljest på utomordentligt tungt vägande skäl är förhärskande

inom totalförsvarsplaneringen. Problemet måste därför lösas

efter andra linjer.

Alltsedan ställning togs i frågan, hur långt befolkningens skydd under

krig skulle tillgodoses genom utrymningar, har det förutsatts att de utrymmande

i princip själva skulle svara för den ersättning, som inkvarteringsvärdarna

kunde anses berättigade till. Endast i den mån inkvarteringsbostäder

togs i anspråk med förfoganderätt skulle ersättningen — enligt

vad som eljest gäller vid ianspråktagande med förfoganderätt — utgå av

allmänna medel. Skälen till denna ståndpunkt torde ha varit både av allmän

karaktär och rent praktiska. Det torde sålunda ha ansetts att den enskildes

eget initiativ och egen förmåga så långt möjligt skall tillvaratagas

och att han sålunda skall så långt han förmår ansvara för sig själv och sina

närmaste även under de svåra påfrestningar som krigsfara eller krig medför.

Det har också förutsetts att de samhälleliga organen skulle ställas inför

övermäktiga uppgifter vid sidan av de svårigheter och störningar, som

läget oundgängligen måste medföra, om de skulle belastas med allehanda

angelägenheter, som rörde den enskildes personliga förhållanden. Dessa

synpunkter gör sig alltjämt gällande och har i dag måhända en ännu större

giltighet, när planläggningen för utrymningarna omfattar omkring 3,2 miljoner

människor. Jag finner därför att man alltjämt måste upprätthålla

principen att de inkvarterade själva skall svara för ersättningen till sina

tillfälliga värdar.

Ianspråktagande av inkvarteringsbostäder med förfoganderätt innebär

emellertid en ordning, som dels utesluter att den enskilde inkvarterade själv

ersätter inkvarteringsvärden -— vid förfogande utgår ersättningen av allmänna

medel — dels framtvingar individuella beslut om inspråktagandet

och om ersättningens storlek, dels också medför administrativ omgång med

utbetalningen av ersättningen. Ett system med förfoganderätt för att säkra

de inkvarterades rätt att bo kvar i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostäderna

skulle otvivelaktigt leda till ett mycket stort antal individuella

ärenden och följaktligen bli en svår belastning på myndigheterna,

vilket organ som än utsågs att utöva förfoganderätten. Genom att påkalla

förfoganderätt skulle nämligen inkvarteringsvärden få garanti för ersätt
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

ningen. Även för den inkvarterade skulle det bli en direkt fördel att förfoganderätt

kom till användning; därmed skulle han undgå att själv betala

inkvarteringsvärden ersättningen. Ett särskilt förfarande skulle — såsom

kommittén förutsett — bli nödvändigt för att det allmänna skulle kunna

av den inkvarterade utkräva till värden erlagd ersättning. Systemet skulle

sålunda medföra en med hänsyn till läget orimlig administrativ apparat.

Jag kan därför icke finna ändamålsenligt att de inkvarterades rätt att kvarbo

i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostäderna säkras genom förfoganderätt.

För de fall, då inkvarteringsbostäder måste kunna upplåtas i

samband med omflyttningar bland de inkvarterade, synes mig någon förfoganderätt

ej erforderlig. Här är det ju i första hand frågan om en omfördelning

av redan upplåtna utrymmen bland en befolkning, vars mest trängande

behov av tak över huvudet redan blivit tillgodosett, och ett sådant nödläge,

som förfoganderätten i allmänhet tar sikte på, föreligger ej. Kommer

efter det att själva utrymningsrörelsen avslutats mindre grupper eller

enstaka utrymmande eller hemlösa till inkvarteringskommunen, bör i allmänhet

civilförsvaret vara ansvarigt för att de får inkvarteringsbostad

även om deras förflyttning icke skett under civilförsvarets ledning. Civilförsvaret

äger då utöva förfoganderätt för att avhjälpa akuta behov av

bostad. Det synes ej heller erforderligt att tillskapa en särskild förfoganderätt

för de såvitt kan bedömas fåtaliga fall, då civilförsvarets förfoganderätt

ej kan utövas, ehuru vederbörande är helt utan bostad, exempelvis om

hans inkvarteringsbostad förstörs av vådeld.

Det synes mig som om en praktisk lösning av förevarande problem endast

kan nås genom att i lag stadgas skyldighet för ägare eller innehavare

av byggnad eller del därav att upplåta inkvarteringsbostad, som av civilförsvaret

eller kommun anvisats den som på grund av utrymning eller

krigsskada eller annan krigshändelse icke äger eller icke kan återvända till

sitt hem. Skyldigheten bör sanktioneras genom att befogenhet tillägges

kommun att vid vite förelägga den upplåtelseskyldige att mottaga den som

skall inkvarteras ävensom genom att länsstyrelsen berättigas att, om föreläggandet

ej iakttages, förordna om erforderlig handräckning.

En lösning efter dessa linjer medför att inkvarteringsbostad kan tas i

anspråk såväl genom förfoganderätt som genom anvisning, vilken grundar

upplåtelseskyldighet. I båda fallen aktualiseras skyldigheten att avstå

bostadsutrymme av civilförsvaret. Med hänsyn till de olika rättsverkningarna

av förfoganderätt och anvisning måste i varje enskilt fall civilförsvaret

tydligt ange på vilken grund upplåtelsen skall ske.

Jag är medveten om att en upplåtelseskyldighet enligt det sagda kan

väcka betänkligheter, då den kan leda till långtgående ingrepp i den enskildes

förhållanden. Ser man till resultatet av skyldigheten finner man

emellertid att detta — bortsett från inkvarteringsvärdens möjligheter att

få ut ersättningen — icke skiljer sig från det resultat som ianspråktagande

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196k

med förfoganderätt leder till. Förfoganderätt har hittills varit accepterad

för alt bereda utrymmande och hemlösa tak över huvudet. Det måste också

beaktas att de ingrepp, som de utrymmande måste underkasta sig, har en

än allvarligare karaktär i det de tvingas lämna sina hem och praktiskt taget

alla sina ägodelar och berövas sina förvärvsinöjligheter, låt vara att detta

sker för att bereda dem skydd undan hot mot livet. Vid eu jämförelse mellan

de utrymmandes och de i inkvarteringskommunerna kvarboendes situation

synes de sistnämnda icke vara de sämst lottade. I tider, då nationens

existens står på spel, måste också alla vara beredda till uppoffringar.

Skall de inkvarterades rätt till bostad tryggas genom lagbestämmelser om

skyldighet för envar att upplåta inkvarteringsbostad, synes bestämmelserna

härom knappast höra hemma i en lag som i övrigt riktar sig till kommunerna

med en reglering av deras skyldigheter och organisation. Jag förordar

därför att bestämmelserna om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad

intages i en särskild lag.

De överväganden, som jag redovisat i det föregående, föranleder mig

således att förorda att i en lag av kommunallags karaktär regleras i särskilda

avsnitt dels vissa av kommunernas uppgifter under civilförsvarsberedskap,

nämligen i den mån specialreglering ej skett eller framdeles kommer

att ske, dels kommunernas skyldighet att planlägga och vidtaga andra

erforderliga förberedelser för hela det kommunala verksamhetsområdet,

dels den kommunala krigsorganisationen för samma verksamhetsområde,

dels ock kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Med hänsyn till den

centrala betydelse för den kommunala beredskapen, som lagen avses få,

synes den böra benämnas lag om kommunal beredskap, oaktat den även

reglerar kommunal verksamhet under krig. Lagen bör -—• liksom fallet är

med civilförsvarslagen — vara i kraft redan under normala förhållanden

men de för krigsfara och krig avsedda bestämmelserna bör erhålla en sådan

redigering, att de blir tillämpliga endast under de nämnda utomordentliga

förhållandena och först sedan civilförsvarsberedskap inträtt. Det är nämligen

först då som utrymningar, vilka påkallar den kommunala aktiviteten,

blir aktuella. I en särskild lag av fullmalctskaraktär, betecknad lag om skyldighet

att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m., bör nämnda skyldighet

regleras. Regelmässigt måste lagen sättas i tillämpning när utrymningar anbefalles.

Slutligen bör samtidigt med tillkomsten av en lag om kommunal

beredskap vissa ändringar ske i civilförsvarslagen.

De nya lagarna jämte följdändringar torde böra träda i kraft den 1 juli

1964, då erforderliga tillämpningsföreskrifter och anvisningar av centrala

myndigheter kan förutses föreligga.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de olika frågorna i lagstiftningsärendet

och tar därvid först upp innehållet i den föreslagna lagen

om kommunal beredskap.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

4. Lagstiftning om kommunal beredskap

A. Uppgifter inom vissa verksamhetsområden

Kommunalrättskommitténs förslag

Kommittén har, såsom förut angivits, begränsat sitt förslag i fråga om

kommunernas skyldigheter gentemot inkvarterad befolkning till att avse

»åtgärder för försorg om dem, som blivit i behov av särskilt bistånd» i anledning

av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara

sammanhängande förhållanden, men däremot icke reglerat omfattningen

av kommunernas verksamhet i andra hänseenden, såvitt rör befolkning,

som endast på grund av de utomordentliga förhållandena tagit uppehåll i

kommunen. Emellertid har kommittén i sina allmänna överväganden funnit

att det vid en reglering av de kommunala beredskapsuppgifterna —

med vilken term kommittén endast åsyftar de uppgifter som kommunerna

övertagit från civilförsvaret — icke finns anledning att snävt begränsa området

för dessa uppgifter gentemot området för mera ordinarie kommunal

verksamhet. Det måste dock enligt kommittén hållas klart att uppgifterna

på det sistnämnda området — utom när det gäller den kommunaltekniska

verksamheten — i princip ej är kommunala beredskapsuppgifter.

Till kommunala beredskapsuppgifter enligt kommitténs terminologi hänför

kommittén i sin allmänna motivering till förslaget — förutom kommunalteknisk

verksamhet — anordnandet av enskild inkvartering och internat,

i den mån dessa uppgifter ej ombesörjes av civilförsvaret, drift av

vissa allmänna internat för barn, åldringar och andra vårdbehövande, kollektiv

utspisning, vård och tillsyn av de inkvarterade, rådgivning och annan

kurativ verksamhet till förmån för dem, tillgodoseende av deras behov av

kontanta medel, anordnande av undervisning, arbetsanskaffning, åtgärder

inom hälsovårdsväsendet, vattenförsörjningen och renhållningen, inom försörjningen

och ransoneringsväsendet samt av denna verksamhet föranledda

uPP§pfter av expeditionell och kameral natur, däri inkluderat uppläggning

av befolkningsregister. Ehuru kommittén sålunda ansett uppgifter inom

ransoneringsväsendet och för försörjningen såvitt rör de inkvarterade vara

kommunala beredskapsuppgifter, som kommunerna övertagit från civilförsvaret,

konstaterar kommittén att folkförsörjningsuppgifterna icke har

betydelse endast för inkvarteringskommunernas del. Dessa uppgifter bör

enligt kommittén få en mera allmän reglering. De måste därför betraktas

såsom en vid sidan av de kommunaltekniska uppgifterna och inkvarteringsuppgifterna

»fristående» grupp av kommunala beredskapsuppgifter.

De kommunala beredskapsuppgifterna hänför kommittén sålunda till

tre skilda verksamhetsfält: kommunalteknisk beredskap, åtgärder till stöd

för utrymd eller eljest hemlös befolkning och uppgifter för folkförsörjningen

och det ekonomiska försvaret i övrigt.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 106b

Såvitt rör kommunernas uppgifter på det komunaltekniska

området erinrar kommittén om alt vissa uppgifter ombesörjes a^

kommunerna på grund av lagstadgad skyldighet medan andra uppgifter

fullgörs utan sådan skyldighet. Kommunalteknisk verksamhet hedrives

också genom enskilda företag. I den mån skyldighet att bedriva viss verksamhet

är inskriven i lag kommer skyldigheten att bestå även i krig. Att

verksamheten då kan förutses komma att få en avvikande karaktär finner

kommittén ej utgöra skäl för en särskild reglering av skyldigheten under

krigsförhållanden. Är skyldigheten ej lagfäst under normala förhållanden,

bör enligt kommittén ej heller laglig skyldighet föreskrivas för krigsföihållanden,

då det ligger i den kommunala verksamhetens natur att alla

ansträngningar kommer att göras från kommunalt håll att upprätthålla

verksamheten även i krig. Särskilda skäl kan emellertid föreligga för en

reglering av kommunalteknisk verksamhet, som bedrives av enskilda företag

och som på grund av brist på resurser inte kan upprätthållas i ansträngda

lägen. Med hänsyn till de möjligheter till ingripanden från samhällets

sida, som allmänna förfogandelagen ger, finner emellertid kommittén det ej

erforderligt med en lagreglering för själva verksamheten i dessa fall.

I fråga om den kommunaltekniska verksamheten begränsar kommittén

sitt förslag till att avse skyldighet för kommunerna att planlägga och vidtaga

andra förberedelser för verksamheten under beredskap och krig. Förslagen

i denna del behandlas närmare i ett följande avsnitt.

Kommittén tar också upp frågan huruvida kommunerna skall åläggas

att sörja för tillsyn av fastigheter, som övergivits vid utrymning,

och att omhändertaga och begrava döda. Emellertid

finner kommittén att dessa uppgifter ej utgör uppgifter för kommunerna.

Såvitt rör tillsynen av fastigheter anser kommittén, att kommunerna bör

fästa fastighetsägare- och hyresgästorganisationernas uppmärksamhet på

behovet av en särskild organisation för sådan tillsyn och, därest en sådan

organisation kommer till stånd, summariskt redovisa denna i de kommunala

beredskapsplanerna. Genom det av kommittén föreslagna centrala

ledningsorganet för kommunal beredskap bör vidare riktlinjer dragas upp

för dylika lokala organisationer eller för avtal mellan företrädare för fastighetsägare-

och hyresgästintressen, å ena sidan, och företag som kan åtaga

sig tillsynen, å den andra. Redovisningen av en tillsynsorganisation i den

kommunala planläggningen kan enligt kommittén sägas innebära en viss

auktorisation av organisationen.

Kommittén erinrar om att omhändertagande och begravning av döda under

fredstid icke ankommer på den borgerliga kommunen. Anordnandet

av begravningsplatser är, utom i Stockholm, en kyrklig angelägenhet. Församlingarna

bör enligt kommittén få riktlinjer från civdförsvaret — som

enligt nu gällande ordning bär ansvaret för att en planläggning pa detta

område kommer till stånd — och från de borgerliga kommunerna om hur

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

uppgiften bör fullgöras och samordnas med den borgerliga kommunens

planläggning. Eventuellt uppkommande frågor om bistånd från den borgerliga

kommunens sida torde härvid enligt kommitténs mening kunna lösas

utan en särskild reglering i lag.

Såvitt avser kommunernas skyldigheter gentemot utrymd

eller eljest hemlös befolkning uttalar kommittén

att de kommunala insatserna på detta område knappast kan sägas ha någon

fastare anknytning till den fredstida verksamheten till förmån för kommunernas

egen befolkning. Kommunerna har visserligen skyldigheter i

social vårdshänseende också gentemot andra än deras egna medlemmar

Socialhjälpsverksamheten är emellertid främst organiserad för hjälp åt

kommunens egna invånare. Verksamheten för inkvarterad befolkning har

en helt annan bakgrund, omfattning och inriktning än den fredstida hjälpverksamheten

och går långt utöver dennas syften och förutsättningar. Kommittén

finner det därför nödvändigt att själva skyldigheten till insatser för

hemlös befolkning får en särskild reglering i lag. Kommittén anser att uppgifterna

kan bestämmas såsom »åtgärder för försorg om» hemlös befolknmg,

varmed det antyds att kommunernas uppgifter har en vidare omfattning

än civilförsvarets, vars uppgifter i civilförsvarslagen beskrivs som »åtgärder

för inkvartering och utspisning av samt annat bistånd åt» ifrågavarande

befolkning. I den bestämmelse, vari skyldigheten bör regleras, bör

enligt kommittén de mest centrala uppgifterna anges, nämligen uppgifter

i fråga om bostäder, omvårdnad och uppehälle. Genom att dessa uppgifter

särskilt anges har kommittén velat antyda angelägenheten av en koncentration

på dessa uppgifter och tillika ge en bestämning av minimikraven på

insatser. Bestämmelsen bör emellertid utgöra den grund, på vilken specialbestammelser

för verksamheten på visst område bör kunna utfärdas av

Kungl. Maj :t, i den mån specialreglering i lag ej skett eller sker.

Vid kommitténs genomgång av frågorna om kommunala skyldigheter

gentemot hemlös befolkning har främst förhållandena i inkvarteringskommunerna

tjänat som utgångspunkt. Kommittén finner emellertid att insatser

kan bli erforderliga också i utrymningskommunerna, nämligen i de

fall då samma kommun har både en utrymnings- och en inkvarteringsdel

eller då omflyttning sker inom en kommun som ett led i utrymningen.

Verksamheten har då enligt kommittén större anknytning till fredstida

uppgifter men förhållandena anses dock så särpräglade att skyldigheten att

hjälpa inkvarterade som blivit i behov av särskilt bistånd bör regleras. Detta

bör härvid ske på samma sätt som beträffande befolkning, som utrymmes

till annan kommun.

Aven för det fall att mera permanenta hjälpbehov skulle uppkomma

bland kommunens fasta befolkning utan egentligt samband med krigsförhållandena

bör enligt komittén undantagsvis den bestämmelse kunna tilllämpas,

som är avsedd att reglera kommunernas skyldighet att lämna in
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196\

kvarterade hjälp. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att bestämmelsen

får avse den som blivit i behov av särskilt bistånd i anledning av krigsskada

etc.

Kommittén konstaterar att skyldigheten för inkvarteringskommunerna

att taga hand om de inkvarterade leder till krav på en väsentligt ökad kapacitet

hos inkvarteringskommunerna. Ehuru en del socialvårdspersonal enligt

kommittén bör stanna kvar i utrymningsorterna för alt bistå dem som

icke utrymt, bör dock ett överskott på personal uppkomma där. Denna

personal bör tillföras inkvarteringsorterna i form av interkommunalt

bistånd. Skyldigheten till sådant bistånd hör författningsmässigt regleras.

Kommittén finner emellertid eu mera generell dirigering av de kommunala

överskottsresurserna motiverad endast om ulrymningskommunernas

resurser kan tagas i anspråk för deras egen utrymda befolkning och om

detta kan i någon utsträckning planläggas på förhand. Så bör enligt kommitténs

uppfattning kunna ske med hänsyn till den stadga som utrymningsplanläggningen

äger. Vid utrymning till ett mindre antal orter kan

övérskottspersonalen medfölja de utrymmande. När utrymningen däremot

sker från en större tätort till ett större antal kommuner får frågorna om

bistånd i stor utsträckning handhas av inkvarteringsorternas länsstyrelser.

De genom interkommunalt bistånd tillhandahållna resurserna, som bör omfatta

både personal och materiel, bör enligt kommittén på lämpligt sätt inordnas

i den organisation, som inkvarteringskommunen håller för verksamheten.

Denna form av bistånd tillmäter kommittén särskild betydelse

för inkvarteringskommunernas möjligheter att upprätta och driva internat

för vårdbehövande.

Kommittén anser att det i svåra lägen också kan vara nödvändigt att påKalla

tillfälligt bistånd från annan kommun, som utan att dess egen beredskap

eftersättes kan avstå resurser i personal eller materiel. Biståndet för

dylika tillfälliga behov bör också lagregleras men kunna mera fritt dirigeras

av länsstyrelsen mellan närbelägna kommuner.

För att erforderlig klarhet skall föreligga rörande ansvarsfördelningen

mellan civilförsvaret och kommunerna såvitt rör hemlös befolkning finner

kommittén det erforderligt med uttryckliga bestämmelser om tidpunkten

för ansvarsövergången. Denna tidpunkt anser kommittén

böra bestämmas olika för enskilt inkvarterade och internatinkvarterade. 1

fråga om de enskilt inkvarterade föreslås kommunernas ansvar inträda, när

de utrymmande flyttat in i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostäderna.

En tidigare ansvarsövergång, exempelvis vid de utrymmandes ankomst

till de rotelokaler, där civilförsvaret anvisar inkvarteringsbostäderna,

finner kommittén av flera skäl ej lämplig, bl. a. enär förfoganderätt

kan behöva utövas för att genomföra inkvarteringen, en rätt som bör utövas

av civilförsvaret. Redan i detta skede bör emellertid kommunerna samverka

med civilförsvaret för att få en tidig kontakt med de utrymmande. När det

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

gäller inkvartering i internat, som särskilt upprättas av civilförsvaret för

vårdbehövande, finner kommittén att ansvaret icke kan övergå på kommunerna

lika tidigt som ifråga om enskilt inkvarterade. Kommunerna antas

nämligen icke kunna så snabbt mobilisera sina resurser i fråga om personal

och utrustning att de redan då de vårdbehövande anvisas internatplats

kan påtaga sig ansvaret för dem. Civilförsvaret bör därför ha ansvaret

för att driften av internaten kommer igång. Tidpunkten för ansvarsövergången

bör i lagen anges helt entydigt, och kommittén föreslår en regel

om att ansvaret skall övergå på kommunen sedan åtta dagar förflutit från

dagen för kungörandet av den utrymning, som föranlett upprättandet av

förläggningen. I undantagsfall — exempelvis när utrymningen blir tidsödande

på grund av lång utrymningsväg -—- bör länsstyrelsen kunna förlänga

civilförsvarets ansvarstid. När det gäller specialinternat, dvs. internat

för speciella kategorier vårdbehövande, som sammanhållits under utrymningen,

såsom utrymmande från sjukvårdsinrättningar, särskolor, döv- och

blindskolor, ungdomsvårdsskolor, fångvårdsanstalter etc., bör enligt kommittén

kommunernas ansvar begränsas och erforderliga förberedelser för

upprättandet och driften av dessa internat ske av huvudmännen inom vederbörande

specialområde. I särskild författning bör Kungl. Maj :t ange

vilka internat som skall vara undantagna från kommunernas ansvar.

Kommittén framhåller att, ehuru gränsen mellan civilförsvarets och kommunernas

ansvarsområden måste fixeras, det likväl är nödvändigt med ett

långtgående samarbete och bistånd mellan organen å ömse håll. I praktiken

måste verksamheten bedrivas med samma personal; endast ledningen

av verksamheten skiftar.

Med hänsyn till att kommunernas uppgifter inom folkförsörjningen i

tidigare avsnitt hänförts till de specialreglerade områdena redovisas kommitténs

förslag i ifrågavarande del ej här.

Utredningen om befolkningsregistreringen i krig

Utredningsmannen konstaterar att de av statsmakterna år 1956 uppdragna

riktlinjerna för utrymning får till följd — därest utrymningsplanerna

sätts i verket — att stora svårigheter kommer att uppstå att upprätthålla

kontakt med de utrymda. Envar enskild utrymmandes inkvarteringsadress

kan icke anges på förhand, ej ens om utrymningarna kan verkställas

helt enligt planerna och sålunda ostörda av krigshändelser. Vid

snabbutrymning av storstäderna kan det på grund av den begränsade tillgången

på transportmedel dröja avsevärd tid innan den definitiva inkvarteringen

sker. Ett mycket stort behov kan emellertid förutses föreligga både

för allmänheten och för myndigheter och företag att få upplysning om var

utrymda personer vistas och att kunna nå dem med meddelanden. Utredningsmannen

anser att allt bör göras från samhällets sida, som är ägnat

att underlätta kontakt- och efterforskningsmöjligheterna i samband med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 19C>1

befolkningsomflyttningar. Det eftersträvade målet synes utredningsmannen

icke kunna nås på annan väg än genom en registrering av dem, som

byter vistelseort.

Registreringen bör ske snarast möjligt efter ankomsten till inkvarteringsorten

och åvila inkvarteringskommunen. I)ct intlyttningsregister, som inkvarteringskommunen

därvid skall lägga upp, skall kunna betjäna även

andra myndigheter än inkvarteringskommunens organ såsom folkbokförings-,

försörjnings-, civilförsvars-, arbetsmarknads-, polis- och skolmyndigheter

in. fl. För inkvarteringskommunen förutses registret bli av särskild

betydelse i samband med utbetalning av sociala bidrag av olika slag

och utdelning av ransoneringskort samt överhuvudtaget underlätta inkvarteringskommunens

verksamhet bland de inkvarterade.

Registrering bör enligt utredningsmannen ske av alla obligatoriskt utrymda,

som varaktigt inkvarteras genom myndigheternas försorg eller själva

ordnar sin inkvartering. Då enligt utrymningsplanläggningen inkvartering

i viss utsträckning kommer att kunna ske i hemortskommunen har

utredningsmannen ansett att obligatoriskt utrymda bör registreras, oavsett

om inkvarteringen skett i hemortskommunen eller i annan kommun. Utrymmande

som tillfälligt inkvarteras i genomgångsområden i avvaktan på

vidare transport bör däremot ej registreras där. Även de som utrymt frivilligt

bör registreras, liksom befolkning, som blivit hemlös genom krigsskador.

Behov av registrering av personer, som efter beredskapsutrymning av de

största städerna blivit omflyttade till dessas ytterområden, bör regelmässigt

icke föreligga, men de bör, om de så önskar, kunna låta registrera sig. Utredningsmannen

behandlar vidare frågor om registrering av dem som är

intagna på internat av olika slag.

Beträffande tidpunkten för registreringen anför utredningsmannen att

någon registrering icke torde kunna påbörjas förrän efter ankomsten till

inkvarteringskommunen, där de utrymmande på mottagningsplatser blir

fördelade av civilförsvaret på de olika inkvarteringsrotarna. Det vore i och

för sig önskvärt att registreringen kunde påbörjas redan vid ankomsten

till rotelokalen och innan de utrymmande börjat bege sig till inkvarteringsbostäderna.

Anvisning av inkvarteringsbostad och registrering skulle därvid

kunna ske i ett sammanhang. Utredningsmannen finner emellertid att

själva inkvarteringen icke får fördröjas genom registreringen. Registreringsorganet

bör ha frihet att välja lämplig tidpunkt för registreringen.

Samarbete mellan detta organ och civilförsvarets inkvarteringsombud, som

anvisar de utrymmande inkvarteringsbostad, måste dock förutsättas.

Remissyttrandena

I föregående avsnitt om vissa riktlinjer för lagstiftningen om kommunal

beredskap har redogjorts för de remissyttranden, som behandlar frågan

vilka kommunala verksamhetsområden som bör omfattas av lagregleringen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 1961

Mot kommitténs ståndpunkt att skyldighet icke bör åläggas kommunerna

att under beredskap och krig bedriva sådan kommunalteknisk

verksamhet, som ej är föreskriven i fred, har erinringar framförts endast

av länsstyrelsen i Jämtlands län. Denna förklarar sig helt dela kommitténs

uppfattning i fråga om kommunernas lojalitet och beredvillighet

att upprätthålla sin verksamhet även på detta område men vill trots delta

ifrågasätta, om icke kommunernas skyldighet härvidlag borde vara lagligt

reglerad. Det synes nämligen länsstyrelsen principiellt oriktigt att såsom

enligt kommitténs förslag föreskriva skyldighet att planlägga för verksamhet,

som upprätthålles frivilligt. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

påpekar att medan skyldighet att producera och distribuera kan

läggas även kommunala organ med stöd av allmänna förfogandelagen,

har någon skyldighet att vidtaga skadeavhjälpande åtgärder —- vilket tidigare

varit civilförsvarets uppgift — icke ålagts kommunerna i kommitténs

lagförslag. Det ifrågasättes om icke den ändrade ordningen bör komma till

synes i lagtexten.

\ attenfallsstyrelsen påpekar att förhållandena inom kraftförsörjningen

under beredskap och krig gestaltar sig något annorlunda än på andra områden

av kommunalteknisk verksamhet. Vattenfallsstyrelsen är central

civilförsvarsmyndighet för kraftverkens civilförsvar, i vilket ingår bl. a.

flera kommunala elverk. Till kraftverkens civilförsvar hör också en linjereparationsberedskap

för reparation av skador på kraftledningar från 40

kilovolt och uppåt. Reparation av distributionsnäten måste därför planläggas

och ske i samarbete med elblockcheferna såsom regionala ledningsorgan

inom kraftförsörjningen i krig. Styrelsen erinrar vidare om att distribution

av elkraft i stor utsträckning handhas av enskilda distributionsföreningar,

och anser att kommunernas skyldigheter gentemot dessa föreningar

bör på lämpligt sätt regleras.

I åtskilliga remissyttranden framhålles att kommunerna inom området

för kommunalteknisk verksamhet kommer att ställas inför svårlösta uppgifter

när det gäller försörjningen med hushållsvatten och i fråga om sanitära

anordningar inom inkvarteringsområdena. För dessa vttranden, som

huvudsakligen betonar nödvändigheten av planläggning och andra förberedelser,

lämnas en redogörelse i det följande i anslutning till regleringen

av kommunernas skyldigheter att förbereda verksamheten under beredskap

och krig.

Likaså uppehåller sig ett stort antal remissorgan vid frågan, hur kommunerna

skall kunna tillförsäkras erforderliga personella och materiella

resurser för att kunna sätta anordningar för kommunalteknisk verksamhet

i stånd efter krigsskador. Även för dessa yttranden, som i allmänhet anvisar

planläggning och reservering på förhand av tillgängliga resurser såsom

lösning på problemen, lämnas en redogörelse i avsnittet om förberedelseskyldigheten.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr h år 196b

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag i fråga om tillsynen

av övergivna fastigheter har det visat sig råda olika uppfattningar

om vilket ändamål tillsynen avser tjäna. En del remissmyndigheter

inlägger i uttrycket tillsyn betydelsen bevakning oeli annan verksamhet för

att förhindra eller uppdaga brott i de övergivna fastigheterna. Andra remissinstanser

utgår från att tillsynen syftar till att upptäcka skador eller

risker för att skador skall uppkomma på fastigheterna och att avhjälpa

smärre skador eller eliminera upptäckta risker. Eu tredje grupp utgår från

att tillsynen skall omfatta båda de nämnda områdena. Sålunda framhåller

länsstyrelsen i Östergötlands län, som finner kommitténs förslag alltför

lösligt, att den tillsyn, som avser att förhindra brott i fastigheterna, är en

polisuppgift, medan avhjälpande av skador bör vara en kommunal uppgift.

Civilförsvarsstyrelsen, som torde utgå från att tillsynen icke innebär

bevakning, ställer sig skeptisk till den av kommittén förordade ordningen

med en särskild frivillig organisation för tillsynen. Länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus samt Örebro län ävensom Nyköpings stad anser från samma

utgångspunkt att tillsynen bör utgöra en kommunal uppgift och få en

fast reglering. Kommunaltekniska föreningen ifrågasätter, med hänsyn till

de stora värden som står på spel, om icke kommunerna borde åläggas att

ta en mera aktiv del i tillsynen.

Frågan om omhändertagande och begravning av döda

anses av Bollnäs stad böra ytterligare utredas. Medicinalstyrelsen framhåller

att oklarhet om ansvarsfördelningen på detta område råder i praktiken

och att klarläggande bestämmelser måste meddelas. Länsläkaren i Södermanlands

län förklarar, att kommittén här har berört ett eftersatt område

men antar att läget skall klarläggas genom den pågående kyrkoberedskapsutredningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län erinrar om att begravning

av döda är den kyrkliga kommunens uppgift men finner det nödvändigt

att såväl hälsovårdens som den kommunaltekniska verksamhetens resurser

under krig dimensioneras med hänsyn till behoven på förevarande område.

Nyköpings stad anser att den kyrkliga kommunen bör underställas

den borgerliga såvitt rör de uppgifter, som den kyrkliga kommunen har

när det gäller omhändertagande av döda.

Bortsett från de fåtaliga, tidigare redovisade remissyttranden, i vilka

kommittén ansetts ha dragit för snäva gränser för de kommunala

uppgifterna ifråga om inkvarterad befolkning, har

kommitténs förslag till bestämning av dessa uppgifter lämnats utan erinran

eller tillstyrkts under remissbehandlingen. Enighet råder sålunda om

att det är påkallat att i lag inskriva särskild skyldighet för kommunerna

att lämna bistånd åt den som till följd av krigsskada eller utrymning eller

andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden blivit i behov

av särskilt bistånd samt att härvid särskild uppmärksamhet skall ägnas

behoven av bostad och nödigt uppehälle samt, i förekommande fall, av vård.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

Civilbefälhavaren i IV. civo och länsstyrelsen i Stockholms län har särskilt

behandlat frågan, huruvida kommunerna skall inträda i ansvaret också

för utrymmande, som tillfälligt inkvarteras i genomgångsområden i anslutning

till de största tätorterna i avbidan på vidare transport, och finner

att så bör vara fallet. Det påpekas härvid att vistelsen i genomgångsoinrådena

enligt planerna beräknas vara i 2 å 3 veckor men att vistelsen, beroende

på läget, kan bli längre. Då det kan starkt ifrågasättas huruvida civilförsvaret

utan kommunal medverkan kan klara av de problem, som uppstår härvid,

bör sådan medverkan säkerställas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att de kommunala skyldigheterna

bör få en vidare omfattning än enligt kommitténs förslag, såtillvida att även

hjälpverksamhet bland kvarboende i utrymningsorterna

bör vara en kommunal skyldighet. Länsstyrelsen påpekar att kollektiv

utspisning i kommunal regi planlägges äga rum i slutligt utrymda

städer i länet.

Att behov av en laglig reglering av interkommunalt bistånd

föreligger råder det enighet om. Nödvändigheten av sådant bistånd för att

tillgängliga resurser på ett ändamålsenligt sätt skall kunna tillvaratagas

understrykes av praktiskt taget alla remissinstanser, som yttrat sig i frågan.

Nyköpings stad går i sitt yttrande till och med så långt att staden anser,

att utrymningskommunerna själva bör etablera en organisation i inkvarteringskommunerna

för att hjälpa dessa med arbetet bland de inkvarterade.

Föredraganden hos civilbefälhavaren i I. civo och länsstyrelsen i

Malmöhus län framhåller att de särskilda förhållanden, som utrymningsplanläggningen

för de sydligaste delarna av landet medför, måste beaktas

vid regleringen av skyldigheten för utrymningskommunerna att lämna inkvarteringskommunerna

bistånd. Det erinras om att det icke är möjligt att

med säkerhet förutse i vilka kommuner befolkningen från denna landsdel

kommer att inkvarteras och att sannolikheten för rubbningar i inkvarteringsplanerna

där är stor. Även om det i och för sig är ett intresse att en

utrymningsorts överskottsresurser kommer den egna utrymda befolkningen

till godo, anses det dock viktigare att resurserna kommer till användning,

där de bäst behövs. Det föreslås att ifrågavarande resurser ställs till länsstyrelsens

eller civilbefälhavarens förfogande för att fritt kunna insättas

där behov uppkommer i det akuta läget.

De sistnämnda två remissinstanserna har också invändningar mot kommitténs

förslag att skyldigheten att lämna tillfälligt interkommunalt bistånd

skall vara beroende av att den biståndslämnande kommunens egen

beredskap ej eftersättes. Det framhålles, att den egna beredskapen alltid

måste eftersättas genom att kommunen avstår resurser, och yrkas att möjligheterna

att taga skyldigheten i anspråk vidgas.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att det måste klart utsägas vilken

länsstyrelse som skall besluta om interkommunalt bistånd, när biståndsgivande

och biståndstagande kommun ligger i olika län.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964 55

Beträffande tidpunkten för kommunernas övertagande

av ansvaret för de utrymmande har olika synpunkter

framkommit. Medan det stora flertalet remissmyndigheter delar kommitténs

uppfattning att ansvaret hör övergå först då inkvarteringen avslutats

och i fråga om inkvartering i internat först viss tid efter det internatet upprättats,

anser en liten grupp remissmyndigheter att kommunen bör övertaga

ansvaret redan vid de utrymmandes ankomst till mottagningsplatsen

i inkvarteringskominunen. Till denna grupp hör länsstyrelsen i Östergötlands

län, som anser att en sådan ordning skapar bättre reda i tids- och

ansvarsbegreppen och medför förenkling i organisatoriskt avseende. Anskaffning

av inkvarteringsbostäder och utplacering av de utrymda synes

länsstyrelsen lättare kunna ske genom inkvarteringskommunens försorg

än genom civilförsvaret. Denna ståndpunkt intages också av länsstyrelsen

i Skaraborgs län som påpekar, att en dubbel roteorganisation därmed undvikes.

Beredskapsnämndcn för psykologiskt försvar ifrågasätter däremot,

om icke civilförsvarets ansvar bör bestå under minst två dagar från det den

inkvarterade inflyttat i inkvarteringsbostaden och motiverar sin tanke med

hänsyn till den belastning som den kommunala administrationen i det

åsyftade läget kommer att vara utsatt för. I sammanhanget framhåller

nämnden också att i denna liksom i övriga gränsdragningsfrågor bör, oavsett

gällande normalregler, finnas bestämmelser om att den ena parten skall

behålla ansvaret till dess den andra träder till. Även länsstyrelsen i Malmöhus

län önskar smidigare regler för ansvarsövergången med hänsyn till att

å ena sidan inkvarteringskommunen kan av krigshändelser bli satt ur stånd

att påtaga sig ansvaret för de inkvarterade samt å andra sidan civilförsvarets

personal, åtminstone såvitt rör personal för skötsel av internaten, kan

bli ianspråktagen för andra civilförsvarsuppgifter före den tidpunkt, som

regelmässigt skall gälla för ansvarsövergången.

Vad särskilt beträffar tidpunkten för inträdet av kommunernas ansvar

för särskilt upprättade internat finner överbefälhavaren med hänsyn till

intresset av att så tidigt som möjligt kunna frigöra civilförsvarspersonal

för andra uppgifter, att länsstyrelsen efter samråd med civilförsvaret och

kommunen bör äga förordna om tidigare ansvarsövergång än enligt den av

kommittén föreslagna huvudregeln åtta dagar efter kungörandet av utrymningen.

Kommitténs förslag rörande utgångspunkten för tidsberäkningen

har föranlett erinringar av medicinalstyrelsen och dess sjukvårdsberedskapsnämnd,

länsstyrelsen i Gotlands län och Eskilstuna stad m. fl., vilka

anser att tiden icke skall räknas från kungörandet av utrymningen utan

från det internatet trätt i verksamhet. Det påpekas att transporterna av de

utrymmande genom oförutsedda händelser kan draga ut pa tiden och att

svårigheter kan föreligga i inkvarteringskommunerna att hålla reda på

tiden för kungörandet av utrymningar i andra orter. Civilförsvarsstyrelsen

och länsstyrelsen i Gotlands län finner att tidsbestämningen enligt kommit
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

téns förslag är oklar. Länsstyrelsen förordar att tiden anges till en vecka

i stället för åtta dagar. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att, om ansvaret

för de enskilt inkvarterade enligt länsstyrelsens förslag skall inträda

redan vid deras ankomst till kommunen, så bör det kommunala ansvaret

för särskilt upprättade internat inträda redan på internatets första verksamhetsdag.

Anundsjö kommun framhåller att då inkvartering i internat sker

i exempelvis befintliga åldersdomshem bör administrationen av internatet

redan från början ligga hos socialnämnden och ej hos civilförsvaret.

Enighet råder bland remissinstanserna om att kommunerna ej skall påläggas

ansvar för specialinterna t.

I ett tidigare avsnitt har redovisats de remissyttranden över utredningen

angående befolkningsregistreringen i krig, vilka berör frågor

av mera central betydelse för regleringen av den kommunala medverkan

på förevarande område. Under remissbehandlingen har emellertid liksom i

utredningsmannens promemoria berörts åtskilliga frågor, vilkas lösning

återverkar på omfattningen av det arbete, som kommunerna får att utföra,

då de fullgör sin av alla remissmyndigheter tillstyrkta skyldighet att

upprätta och föra inflyttningsregister. Härvid berörs frågor bl. a. om vilka

kategorier personer som skall registreras. Länsstyrelsen i Jämtlands län

finner det oklart i vilken omfattning registrering skall ske av personal

hos statliga och kommunala myndigheter. Generalpoststyrelsen anser att

sådan utrymd postpersonal bör registreras, som kommer att anlitas för

tjänstgöring utanför postverket eller som erhåller tjänstledighet tills vidare.

Chefen för försvarsstaben betonar att även personer som utrymt frivilligt

eller ordnat inkvartering genom egen försorg bör obligatoriskt registreras,

enär myndigheterna kan behöva nå dem exempelvis i värnpliktsärenden.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke

registreringen bör vara utan undantag obligatorisk och sålunda också omfatta

inflyttade som icke inkvarterats genom myndigheternas försorg. Länsstyrelsen

pekar härvid på inflyttningsregistrets betydelse som källa för

upplysning om reservarbetskraft.

Generalpoststyrelsen framhåller, att det givetvis skulle vara till fördel

för postverket, om registreringen kunde göras obligatorisk för all befolkning,

som till följd av utrymning tvingas lämna sin ordinarie bostadsort,

då postverkets behov av adressuppgifter därigenom skulle bli bättre tillgodosett.

Styrelsen anser sig emellertid icke böra föreslå ett sådant obligatorium

med hänsyn till svårigheten att genomföra det.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör självfallet i princip ingen registrering

göras av de efter en snabbutrymning tillfälligt inkvarterade, även

om vistelsetiden för dem kan komma att utsträckas över den normalt beräknade

om 8—10 dagar.

I flera remissyttranden framhålles värdet av att registreringen kommer

till stånd så snart som möjligt efter ankomsten till inkvarteringskommu
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år l‘J64

nen. Med enstaka undantag uttalar remissmyndigheterna att registreringen

icke får fördröja själva inkvarteringsverksamheten och att den därför måste

ske först efter det de inkvarterade flyttat in i inkvarteringsbostäderna. Chefen

för försvarsstaben — som föreslår alt registerförare i inkvarteringskommun

även skall tillse att värnpliktig personal, som inkvarteras inom

kommunen, snarast avlämnar adressanmälan till truppregistreringsmyndigheten

— anser det önskvärt, att åtminstone personal i värnpliktsåldern

blir registrerad omedelbart vid ankomsten till inkvarteringsområdet med

hänsyn till den militära betydelsen av att adressanmälan omgående kommer

de militära registreringsmyndigheterna till handa och eftersändningsregistret

snabbt kommer i funktion.

Vad registrering av frivilligt utrymda beträffar förklarar länsstyrelsen i

Gotlands län att den icke torde böra äga rum förrän myndigheterna anbefallt

obligatorisk utrymning. Länsstyrelsen antar nämligen att frivillig utrymning

påbörjas i tämligen god tid inför ett spänt läge och framhåller

att de utrymmande då både har tid och möjlighet att ordna adressanmälan

i vanlig ordning, varför en mobilisering av en planerad registreringsorganisation

vid sådan tidpunkt synes onödig.

Beträffande sättet för registreringen förklarar sig civilförsvarsstyrelsen

beredd medverka till befollcningsregistreringen, som enligt styrelsen icke

i och för sig kan sägas vara ett primärt civilförsvarsintresse, genom att låta

utforma blanketten till anvisningssedel för enskild inkvartering, som utskrives

i rotelokalen, så att den kan uppta samtliga uppgifter som är önskvärda

för registreringen och sålunda bilda underlag för denna. Även kommunalrättskommittén

och svenska stadsförbundet m. fl. förordar att civilförsvaret

skall tillhandahålla kommunerna visst primärmaterial i form

av kopior av civilförsvarets anvisningssedlar. Generalpoststyrelsen förklarar

sig beredd att i mån av tillgång ställa postpersonal till förfogande som biträden

åt vederbörande myndighet, som ombesörjer registreringen. En dylik

samverkan bör enligt styrelsens uppfattning vara till gagn för alla

parter och medföra att man snabbast möjligt får fram riktiga adressuppgifter.

Styrelsen ifrågasätter om icke postpersonalen skulle i förekommande

fall kunna överföra eftersändningsuppgifterna till postverkets adressanmälningsblanketter.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att civilförsvaret

bör insamla registeruppgifterna i rotelokalerna och därefter överlämna

dem till kommunen.

Departementschefen

Såsom jag redan framhållit vid mitt ställningstagande till de allmänna

riktlinjerna för en lagstiftning om kommunal beredskap anser jag det erforderligt

att stadga en skyldighet för kommunerna att låta den kommunala

verksamheten generellt omfatta också sådan befolkning från annan

kommun, som på grund av de utomordentliga förhållandena tvingats taga

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

uppehåll i kommunen. Ehuru kommittén i sitt lagförslag begränsat d e

kommunala skyldigheterna gentemot inkvarterade

till sådana fall, då dessa blivit i behov av särskilt bistånd, synes dock även

kommitténs förslag vila på den grundläggande förutsättningen att de inkvarterade

icke skall vara utestängda från den verksamhet, som kommunerna

bedriver i övrigt och som icke kan sägas innebära att behov av särskilt bistånd

tillgodoses. Regleringen av de kommunala skyldigheterna gentemot

inkvarterade eller eljest hemlösa torde böra inledas med ett stadgande av

nu avsedd allmän räckvidd. Det ligger dock i sakens natur att vissa begränsningar

måste gälla i fråga om den kommunala verksamheten till förmån

för inkvarterade från annan kommun. Kommunen bör sålunda icke vara

skyldig att tillhandahålla sådana förmåner, som uppenbarligen förutsätter

stadigvarande bosättning i kommunen, åt den som enbart på grund av de

utomordentliga förhållandena vistas där. Såsom exempel må nämnas sociala

stödåtgärder som icke avser att tillgodose löpande behov utan är avsedda

att på längre sikt förebygga hjälpbehov eller att höja standarden. Vidare

måste vid en sådan generellt utformad skyldighet, som nu är i fråga, en

begränsning göras för de fall, då i särskild lag eller författning, avsedd att

tillämpas just under nu åsyftade utomordentliga förhållanden, tillskapats

eu särskild ordning, i vilken personkretsen för den kommunala verksamheten

bestämts. Gäller det däremot icke någon för krigsförhållanden särskilt

utarbetad ordning inom visst verksamhetsområde, bör den kommunala

verksamheten för de i kommunen bosatta utsträckas till att omfatta även

befolkning från annan kommun.

Under remissbehandlingen har i några yttranden berörts frågan om kommunalt

ansvar för omhändertagandet av dem som vid snabbutrymning

av de största tätortsområdena blir tillfälligt inkvarterade i

s. k. genom gångsområden i avbidan på vidare transport. Medan

kommittén ansett att det kommunala ansvaret bör inträda först då de utrymmande

blivit definitivt inkvarterade, har i dessa yttranden framhållits

önskvärdheten av kommunalt ansvar även vid tillfällig inkvartering i genomgångsområdena.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs ståndpunkt.

En övergång av ansvaret för de tillfälligt inkvarterade skulle nämligen

enligt min mening leda till en icke önskvärd splittring i ansvarsförhållandena,

helst som ansvaret måste återgå till civilförsvaret, så snart vidaretransporten

blir aktuell. Det måste fasthållas att inkvarteringen i detta

fall blott är ett avgränsat skede i en fortgående utrymningsrörelse, som ledes

av civilförsvaret. Otvivelaktigt kommer emellertid den tillfälliga inkvarteringen

att ställa civilförsvaret inför mycket svåra uppgifter och det är

sannolikt att även tillgängliga kommunala resurser i fråga om personal

och materiel måste tagas i anspråk. Detta bör emellertid ske under civilförsvarets

ledning, varvid om så blir erforderligt personalen kan anlitas

med civilförsvarsplikt och de materiella tillgångarna tagas i anspråk med

civilförsvarets förfoganderätt.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr \ år 196b

I likhet med kommittén och remissorganen finner jag det erforderligt

alt i lagen särskilt reglera den ojämförligt viktigaste av de kommunala

skyldigheterna gentemot utrymda eller eljest hemlösa, nämligen u p p g i fleii

att tillgodose de särskilda behov, som är en följd av

att de tvingats lämna sina hem och berövals sina förvärvsmöjligheter. Den

verksamhet, som härvid skall ankomma på kommunerna, skiljer sig uppenbarligen

så väsentligt från dessas normala socialvårdande uppgifter,

att den icke kan anses innefattad i ett generellt stadgande av den karaktär,

som jag nyss berört. Därjämte bör denna skyldighet taga sikte icke blott

på befolkning från annan kommun utan även på befolkning från den

egna kommunen, som blivit hemlös eller eljest försatts i särskilda svårigheter

genom utrymning, krigshändelser eller andra av de utomordentliga

förhållandena betingade omständigheter men som alltjämt är kvar inom

kommunen. Biståndsskyldigheten kommer således att gälla även för rena

utrymningskommuner och sådana kommuner, som är både utrymningsoch

inkvarteringskommun för den egna befolkningen. Det särskilda bistånd,

som här avses, skall såsom kommittén framhållit syfta till att tillgodose

de hemlösas eller eljest krigsdrabbades mest elementära behov i

fråga om bostad och uppehälle samt erforderlig vård. Att dessa uppgifter

är de väsentligaste bör framgå av lagens bestämmelser.

Det bör emellertid anmärkas att kommunerna endast undantagsvis kommer

att primärt få sörja för att inkvarteringsbostad beredes den hemlöse.

Såväl vid vanlig utrymning som vid evakuering på grund av krigsskador

är nämligen civilförsvaret i första hand ansvarigt för omhändertagandet

av de drabbade och har därvid att anskaffa inkvarteringsbostad åt dem.

Vad som härvidlag kan ankomma på kommunerna är närmast att företaga

sådana jämkningar i den av civilförsvaret genomförda inkvarteringen som

föranledes av individuella behov och av inträffade förändringar i sammansättningen

av de inkvarterade, exempelvis födslar, återförening av familjemedlemmar,

som skingrats under utrymningen, och ökning eller minskning

— genom annat än krigshändelser -— av tillgången på inkvarteringsbosläder.

Vad beträffar skyldigheten att sörja för de hemlösas uppehälle torde, såvitt

rör kontanthjälp, en särskild för krigsförhållanden ägnad ordning komma

att tillskapas, där kommunernas medverkan blir närmare reglerad. Såsom

ej särskilt reglerade kommunala uppgifter för de krigsdrabbades uppehälle

kan emellertid ifrågakomma att anordna kollektiv utspisning, att distribuera

särskilda förnödenheter, som tillhandahållits av det ekonomiska försvarets

organ, etc. Ansvaret för att livsmedel och andra förnödenheter finns

att tillgå för distribution bland de behövande avses emellertid ej skola övergå

på kommunen utan alltjämt åvila det ekonomiska försvarets organ. Självfallet

får det dock anses ingå i de kommunala skyldigheterna på området

att rapportera uppkommande behov. De kommunala skyldigheterna på vårdområdet

måste i första hand gå ut på att övervaka att vårdfallen bland

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

de inkvarterade blir upptäckta och omhändertagna antingen inom kommunens

egen vårdorganisation — ålderdomshem, barnhem etc. eller av kommunen

drivna särskilt upprättade internat för vårdbehövande _ eller för

vård under annan huvudman än kommunen, exempelvis sjukvård, kronikervård

etc. Med hänsyn till de förutsedda svårigheterna för inkvarteringskommunerna

att omhändertaga alla de fall, som under de rådande, ofta

primitiva förhållandena skulle ha betecknats som vårdfall efter fredsmässiga

bedömningsgrunder, synes såsom alternativ till vården också uttryckligen

böra nämnas tillsyn genom kommunens försorg.

Av det sagda torde ha framgått att i åtskilliga fall de särskilda behov,

som det i princip bör åligga vistelsekommunen att avhjälpa, skall tillgodoses

av annan än kommunen. De kommunala skyldigheterna att lämna särskilt

bistånd bör följaktligen begränsas till de fall, då annat organ icke

är ansvarigt enligt särskilda bestämmelser.

Liksom kommittén, vars mening härutinnan delats av i det närmaste

alla remissorganen, anser jag det erforderligt att en fast regel ges för den

tidpunkt, då ansvaret för de utrymmande eller eljest

hemlösa skall övergå från civilförsvaret till i nkvarteringskommunerna.

Det kan förutses att då ansvarsövergången

skall ske läget ofta kommer att vara svårt att överblicka. Detta nödvändiggör

entydiga regler för gränsen mellan civilförsvarets och kommunernas

ansvarsområden. Självfallet måste denna gräns också bestämmas så

att den praktiskt sett lämpligaste ordningen vinnes. Enligt min mening

har kommittén, såvitt rör den enskilda inkvarteringen, funnit

en lämplig tidpunkt för ansvarsövergången, i det denna föreslås ske i och

med att den utrymmande tagit anvisad inkvarteringsbostad i besittning.

En tidigare ansvarsövergång, som ifrågasatts i vissa remissyttranden, synes

mig knappast lämplig, enär civilförsvaret — men däremot icke kommunerna

'' äger utöva förfoganderätt för att taga inkvarteringsbostäderna i anspråk.

Om inkvarteringsvärden vägrar att lämna den utrymmande tillträde

till bostaden, kan civilförsvarschefen omedelbart utöva förfoganderätt och

polisen kan likaså utan dröjsmål realisera ianspråktagandet. Endast civilförsvaret

torde vidare ha de erforderliga möjligheterna att snabbt ordna

utspisning vid stockningar i verksamheten och att ombesörja erforderliga

transporter och vägvisning genom ordonnanser till inkvarteringsbostäderna.

En senare ansvarsövergång, varom förslag också framkommit under

remissbehandlingen, synes mig ej heller lämplig, då den kunde leda

till att civilförsvaret belastades med allehanda önskemål och förfrågningar

från dem, som redan flyttat in i anvisade utrymmen. För behandling av dylika

framställningar, som i allmänhet icke torde kräva omedelbara åtgärder,

synes kommunerna ligga närmare till. Såvitt gäller de enskilt inkvarterade

bör alltså ansvarsövergången äga rum i och med att de utrymmande blir

inkvarterade. I de fall, då det ej är fråga om någon överflyttning av an
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Maj:Is proposition nr A är 106A 61

svaret, enär detta icke någon gång åvilat civilförsvaret, dvs. då den utrymmande

på egen hand sörjt för sin inkvartering, bör kommunens ansvar

likaledes inträda, då den utrymmande inflyttat i sin bostad i kommunen.

Först därmed bar ban vunnit sådan anknytning till denna, att dess skyldigheter

mot honom bör kunna aktualiseras. Det kan givetvis inträffa att

frivillig utrymning och på egen band ordnad inkvartering skett innan civilförsvarsberedskap

anbefalles. i dessa fall får de kommunala skyldigheterna

enligt lagen anses inträda samtidigt med förordnandet om civilförsvarsberedskap.

Inkvartering, som icke sker i enskilda hem utan i befintliga anstalter

i inkvarteringskommunen, exempelvis av vårdbeliövande i kommunens ålderdomshem,

bör i fråga om tidpunkten för ansvarsövergången jämställas

med enskild inkvartering, varvid kommunen alitså omedelbart vid inkvarteringen

övertar ansvaret för den vårdbehövande. Detsamma bör gälla vid

kollektiv inkvartering, exempelvis i skolbyggnader, kapell o. dyl., av personer

som icke är vårdbehövande. De särskilda arrangemang, som härvid

kan bli erforderliga för utspisning av de inkvarterade, bör då ligga under

''kommunens ansvar, men självfallet bör civilförsvaret i dessa fall bistå

med tillgänglig utrustning. Någon personal för drift av sådan kollektiv

förläggning bör däremot icke tillhandahållas vare sig av civilförsvaret eller

kommunerna. De inkvarterade måste här liksom vid enskild inkvartering

i princip sköta sig själva.

Annorlunda förhåller det sig med inkvartering av vårdbehövande i särskilt

upprättade interna t. Här föreligger ett kontinuerligt behov

av personal för vården av de intagna och det måste obetingat tillses att detta

behov blir fortlöpande täckt. Att det måste ankomma på civilförsvaret att

upprätta ifrågavarande internat synes ställt utom allt tvivel, enär civilförsvaret

annars icke kan sörja för inkvarteringen av de vårdbehövande,

som icke kan beredas plats genom överbeläggning av befintliga vårdinrättningar.

Det är också civilförsvaret som i civilförsvarsplikten och förfoganderätten

har de erforderliga medlen för att kunna anskaffa lokaler och

personal. Innan kommunerna kan övertaga ansvaret för driften av dylika

internat måste kommunerna ha satts i tillfälle att säkra dispositionsrätten

till lokalerna och att binda den erforderliga personalen till internatet. Inkvarteringskommunerna

måste följaktligen få en frist för att ordna dessa

angelägenheter, för att försäkra sig om livsmedelsleveranser till internaten

o. dyl. Jag finner det därför ofrånkomligt att civilförsvarets ansvar får bestå

någon tid efter det internatet upprättats och dess drift kommit i gång,

ehuru det naturligtvis kan finnas skäl att så snart som möjligt friställa civilförsvarspersonalen

för andra uppgifter. Regelmässigt synes det dock;

icke behöva bli någon särskild belastning för civilförsvaret att under en

kortare övergångstid driva de särskilt upprättade internaten, enär personalbehovet

för dem under civilförsvarsberedskap alltid kan täckas med

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

anlitande av civilförsvarsplikten och försörjningen av internaten kan ordnas

genom användning av förfoganderätten. Utgångspunkten för fastställandet

av den tidpunkt, då ansvaret skall övergå på kommunerna, anser

jag böra vara den dag, då kommunen mottagit anmälan från civilförsvaret

att internatet tagits i bruk, dvs. att internatet iordningställts och att inkvartering

skett där. Härigenom får såväl civilförsvaret som kommunen alltid

en dag fixerad, då ansvaret skall övergå till kommunen och särskild utredning

om vilken utrymning, som föranlett upprättandet av internatet, och

när den utrymningen kan ha kungjorts undvikes. Den tid, som bör stå

kommunen till buds för att bereda sig för övertagandet av internatet, synes

böra bestämmas till en vecka och bör beräknas enligt eljest gällande regler

för beräkning av lagstadgad tid. Om särskilda svårigheter föreligger för

kommunen att övertaga ansvaret enligt huvudregeln bör länsstyrelsen ha

möjlighet att förlänga tiden med ytterligare högst en vecka.

Då inkvartering sker i särskilt upprättat internat, vars drift redan övertagits

av kommunen bör ansvarsövergången ske enligt huvudregien. Kommunen

blir alltså då ansvarig i och med att inkvarteringen verkställts.

Det kan naturligtvis till följd av krigshändelser eller andra störningar

i enskilda fall visa sig ogenomförbart med en ansvarsövergång enligt de nu

angivna reglerna. Härvid befinner man sig emellertid i ett sådant nödläge,

som kan inträffa inom praktiskt taget alla lag- eller förfatlningsmässigt

reglerade områden, och någon annan utväg än att handla efter vad som

ter sig mest ändamålsenligt med hänsyn till förhållandena i varje särskilt

fall står då icke till buds. Att med hänsyn enbart till dylika nödlägen göra

tidpunkten för ansvarsövergången mera flexibel anser jag icke lämpligt, då

det kan leda till ovisshet om vilket organ som skall vara ansvarigt i skilda

lägen. Jag vill i detta sammanhang understryka att den omständigheten att

ansvaret för viss verksamhet enligt regleringen i lag ligger på ena eller

andra sidan givetvis icke får utgöra något hinder för samverkan mellan

civilförsvar och kommuner. Har den ena sidan resurser, som står outnyttjade,

medan den andra sidan lider brist, är det självklart att en utjämning

skall komma till stånd genom samverkan.

Att det icke blir aktuellt med någon övergång av ansvaret till kommunerna

såvitt rör specialinternat för vissa kategorier vårdbehövande

torde ha framgått av det förut sagda. I dessa fall kvarstår internatet

under särskild huvudman — landsting, socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen

etc. — som i allmänhet också upprättar internatet, varvid civilförsvarets

uppgifter begränsar sig till medverkan vid transporten av de intagna. Det

kan emellertid stundom bli aktuellt att även dylika internat måste upprättas

av civilförsvaret, exempelvis vid icke planlagda utrymningar som

framtvingas av krigshändelserna. Efter upprättandet återgår dock i dessa

fall ansvaret till den ordinarie huvudmannen.

Jag har redan angivit, att jag anser det nödvändigt att uppdraga åt kom
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

mimerna att upprätta och föra register över dem, som till

följd av de utomordentliga förhållandena lämnat sina hem och uppehåller

sig i kommunen. Eu sådan registrering torde vara eu förutsättning för kontakter

med och mellan alla de människor, som vid samhällets omställning

till försvar byter vistelseort. Då registreringen icke bör få fördröja inkvarteringen

synes mig registreringen regelmässigt icke böra sammankopplas

med denna utan bör ske då läget stabiliserat sig. Härvid bör kommunerna

ha de bästa förutsättningarna att skaffa erforderliga registreringsuppgitter

och att sammanställa registret. Detta bör också vara till särskild nytta för

inkvarteringskommunerna, som genom registren får en överskådlig bild

av inkvarteringsförhållandena.

Kommunernas skyldigheter att registrera befolkning, som lämnat sitt

hem, bör omfatta samma kategorier som skyldigheten att lämna särskilt

bistånd, dvs. inkvarterade såväl från annan kommun som från den egna

kommunen. Även här bör skyldigheten endast omfatta dem som erhållit

definitiv inkvartering i kommunen. I vad mån registrering bör ske av dem,

som omflyttats till de större tätorternas ytterområden i anslutning till beredskapsutrymning,

är jag f. n. icke beredd att taga ställning till. Vid en

beredskapsutrymning fungerar ju i princip den fredsmässiga ordningen

och de omflyttade bör själva kunna sörja för att de kan nås av anförvanter,

myndigheter och andra. Den närmare utformningen av befolkningsregistreringen

kräver ytterligare överväganden och torde få ske i administrativ

ordning. Det är sålunda nu endast fråga om att fastställa ramen för de

uppgifter, som i detta hänseende måste läggas på kommunerna. Jag vilt

emellertid framhålla att varje möjlighet bör tillvaratagas att utnyttja för

registreringen användbart material rörande de inkvarterade, som kan framkomma

vid civilförsvarets inkvartering. I den mån möjlighet föreligger för

kommunerna att erhålla biträde även av andra organ, exempelvis postverket,

bör givetvis också sådana möjligheter utnyttjas.

Redan vid en beredskapsutrymning, som enligt planerna omfattar sjuka,

barn och åldringar jämte vårdare samt andra icke förvärvsarbetande personer,

kommer inkvarteringskommunerna att utsättas för en betydande

belastning när det gäller omhändertagandet i skilda hänseenden av de utrymda.

Visserligen bör i detta läge försörjningen av de inkvarterade i stort

komma att fungera på vanligt sätt, enär förbindelserna med utrymningsorterna

och deras olika samhälleliga organ kan förutsättas vara obrutna,

men på bostads-, vård-, hälsovårds- och skolområdena m. fl. områden kommer

besvärliga problem att uppstå. Samtidigt kommer utrymningskommunerna

att avlastas väsentliga arbetsuppgifter i och med att vård- och socialfallen

in. fl. lämnar dessa kommuner. Vid en slutlig utrymning blir denna

överföring av uppgifter från utrymnings- till inkvarteringskommunerna i

det närmaste total, enär i utrymningsorterna endast sådana personer kommer

att vara kvar, som ingår i någon försvarsorganisation eller är syssel
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196b

satta i någon för totalförsvaret oundgänglig verksamhet. Det är uppenbart

att de resurser i fråga om framför allt personal, som friställes i utrymningskommunerna,

måste nyttiggöras i de belastade inkvarteringskommunerna.

Såväl kommittén som remissinstanserna har ansett att detta kan

och bör ske genom att regler ges för interkommunalt bistånd,

innebärande att utrymningskommunerna skall vara skyldiga att lämna bistånd

åt inkvarteringskommunerna. Jag har också denna uppfattning och

förordar bestämmelser i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs

förslag. Denna form av interkommunalt bistånd synes mig i första

hand böra vara en angelägenhet mellan den biståndstagande och den biståndsgivande

kommunen, vilka vid direkta kontakter i skilda lägen bör

kunna nå överenskommelse om biståndets art och omfattning. Först om

de ej kan enas bör länsstyrelsen kunna ingripa med föreskrifter om biståndet.

Med denna ordning, som självfallet förutsätter planläggning på ömse

håll, bör biståndet kunna lämnas på ett smidigt sätt och alltid anpassas efter

de aktuella behoven och möjligheterna. Med anledning av vad som anförts

i några remissyttranden om att utrymningskommunernas överskottsresurser

bör ställas till länsstyrelsens eller civilbefälhavarens förfogande vill jag

framhålla, att i de fall, då krigshändelser medför att biståndspersonalen icke

når fram till inkvarteringskommunerna enligt planerna, bör personalen

kunna fångas upp genom arbetsförmedlingarna och på denna väg dirigeras

till de kommuner, där den bäst behövs. Det blir emellertid då icke fråga om

interkommunalt bistånd utan om en arbetskraftsfråga, som handlägges i

vanlig ordning.

Kommittén har också belyst behovet av tillfälligt bistånd från en kommun

till en närbelägen annan kommun i sådana fall, då den senare kommunen

blivit utsatt för en exceptionell tillfällig belastning. Det råder enighet

också om behovet av denna form av interkommunalt bistånd och jag

anser det erforderligt med föreskrifter även därom. En förutsättning för att

bistånd i dessa fall skall lämnas bör emellertid vara att den biståndsgivande

kommunen icke genom att lämna bistånd försättes eller inom kort

skulle komma att försättas i samma situation som den kommun, som begärt

biståndet. För bedömningen härav är det erforderligt att ha överblick

över läget i stort med möjlighet att något förutse den närmaste utvecklingen.

Denna överblick finnes hos länsstyrelsen. Det tillfälliga biståndet bör

därför enligt min mening göras beroende av länsstyrelsens förordnande,

vilket bör föregås av en allmän lämplighetsprövning.

I fråga om den kommunaltekniska verksamheten, som

regelmässigt är starkt differentierad och väl utvecklad inom utrymningskommunernas

tätorter men också förekommer i inkvarteringsområdenas

tätorter, har kommittén icke föreslagit någon skyldighet för kommunerna

att bedriva verksamheten under krig eller krigsfara. Kommittén har i stället

inskränkt sig till att på detta område föreslå skyldighet för kommunerna

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Knntjl. Maj.ts proposition nr \ år 196t

att vidtaga förberedelser för att de skall kunna torlsätta med den konimunaltekniska

verksamhet, som de faktiskt bedriver i fred, vare sig detta

sker på grund av lagstadgad skyldighet eller efter eget åtagande. I den mån

laglig skyldighet föreligger för kommunerna att utöva viss kommunalteknisk

verksamhet, såsom kan vara fallet med exempelvis väghållning och

drift av vatten- och avloppsanläggningar, kommer sådan skyldighet att bestå

även i krig. Jag delar den av kommittén framförda och av remissmyndigheterna

med ett undantag utan erinran lämnade uppfattningen, att behov

ej föreligger av att stadga skyldighet för kommunerna att fortsätta sin

kommunaltekniska verksamhet under krig eller krigsfara. Det synes mig

nämligen ställt utom tvivel att kommunerna kommer att göra vad som

står i deras makt för att i erforderlig omfattning fullfölja den verksamhet,

som de bedriver under normala förhållanden, även under krigsförhållanden.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att den planläggning, som sedan

lång tid tillbaka skett inom det ekonomiska försvaret och andra grenar

av totalförsvaret, också bygger på den förutsättningen att den kommunaltekniska

verksamheten skall upprätthållas utan att fördenskull någon lagstadgad

skyldighet för kommunerna att bedriva verksamheten ansetts erforderlig.

Lika litet som en allmän plikt att under krig eller krigsfara utöva

verksamhet åligger enskilda företagare, som driver industriell rörelse,

utför transporter eller utövar annan verksamhet av betydelse för totalförsvaret,

bör en sådan generell skyldighet föreskrivas för kommunerna.

På det kommunaltekniska området har det tidigare ansetts ankomma

på civilförsvaret att iståndsätta kommunaltekniska anläggningar, som

krigsskadats. Detta skall nu regelmässigt vara en kommunal uppgift och

det skulle därför möjligen kunna övervägas att ge en uttrycklig föreskrift

därom. Av de skäl, som föranlett mig att icke förorda någon skyldighet för

kommunerna att bedriva kommunalteknisk verksamhet, finner jag det

emellertid ej heller erforderligt med föreskrifter om skyldighet för kommunerna

att sätta skadade anläggningar i stånd. Skulle en kommun underlåta

att avhjälpa skador på en betydelsefull kommunalteknisk anläggning

för produktion eller distribution synes f. ö. möjlighet föreligga att genom

ett produktions- eller forslingsåläggande med stöd av allmänna förfogandelagen

framtvinga erforderlig reparation.

'' Liksom kommittén anser jag alltså att man vid lagstiftning om kommunal

beredskap bör inom det kommunaltekniska området begränsa sig

till att reglera kommunernas skyldigheter att planlägga och vidtaga andra

förberedelser för verksamhetens behöriga fortgång under krig, dock med

den begränsningen i förhållande till kommitténs förslag, att förberedelserna

ej skall taga sikte på åtgärder, som faller under det ekonomiska försvaret,

exempelvis beredskapslagring av förnödenheter för den kommunal tekniska

verksamheten. Jag finner det härvid icke möta principiella betänkligheter

att stadga planläggnings- och förberedelseskyldighet i fråga om verk;>

— Bihang till riksdagens protokoll 196''i. 1 samt. Nr i

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 1964

samhet, för vars bedrivande skyldighet icke föreligger. Det måste nämligen

beaktas att en skyldighet att bedriva verksamheten faktiskt kan komma

att göras gällande i verkställighetsskedet med stöd av -allmänna förfogandelagen.

Till frågan om planläggnings- oeh förberedelseskyldighetens omfatning

återkommer jag i det föl jande.

En den kommunaltekniska verksamheten närstående uppgift utgör tillsynen

av fastigheter, som övergivits i samband med utrymning.

Härmed avses icke bevakning för att förhindra att brott begås i de övergivna

hemmen — detta är en klar polisuppgift, som måste ankomma på

den ordinarie polisen och civilförsvarspolisen i samverkan — utan sådan

tillsyn, som avser att förebygga, upptäcka och avhjälpa skador på fastigheterna

och i dem kvarlämnad egendom. Kommittén har tänkt sig att för

denna uppgift skulle kunna anordnas särskilda frivilliga organisationer

eller att uppgiften skulle lösas genom avtal mellan intresseorganisationer

för fastighetsägare och hyresgäster å ena sidan och särskilda företag å den

andra. Kommitténs förslag har i det fåtal yttranden, som berört frågan,

mötts med tveksamhet. För egen del finner jag det uteslutet, åtminstone

vid utrymning som kan förutses bli tämligen temporär, att i slutligt utrymda

orter, där de kvarvarande i regel skall bo i befolkningsskyddsrum, hålla

kvar ett stort antal personer för tillsyn av fastigheterna. Enligt min mening

måste envar fastighetsägare och hyresgäst själv se till att fastigheterna

och hemmen är i sådant skick då de överges, att risken för svårare skador

blir den minsta möjliga. Vid slutlig utrymning måste således vatten- och

värmesystem tömmas och huvudkranar för vatten och gas etc. stängas.

De skador, som likväl inträffar och som icke kan avhjälpas av personer,

som för andra uppgifter måste stanna kvar efter slutlig utrymning, måste

tålas; alternativet är att riskera människoliv genom att hålla kvar särskild

servicepersonal i utrymningsorterna. Jag finner sålunda att det icke bör

göras till en kommunal skyldighet att utöva tillsyn av övergivna fastigheter.

Remissbehandlingen av kommitténs förslag har visat, att också frågan

om omhändertagande och begravning av döda vållat

osäkerhet. Då civilförsvarets ansvarsområde bestämdes år 1959 framhöll

jag att denna uppgift i största möjliga utsträckning skulle åvila de ordinarie

samhällsorganen, som därvid kunde påräkna hjälp av civilförsvaret,

men att det syntes mig ofrånkomligt att civilförsvaret ålades ansvar för att

den erforderliga planläggningen kom till stånd. Man skulle också från civilförsvarets

sida vara beredd att i svårare fall självständigt vidtaga nödvändiga

åtgärder för att omhändertaga och begrava döda. De ordinarie samhällsorganen

på detta område är, såvitt gäller anordnandet av begravningsplatser,

de kyrkliga kommunerna och för själva begravningsförrättningarna

regelmässigt kyrkan. Emellertid har i krig omhändertagandet av döda

en mycket starkt framträdande hälsovårdsaspekt och härvid är hälsovårds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr h <ir t*>7

nämnderna de ordinarie samhällsorganen. IJet synes mig uppenbart att i

sådana fall, då de ordinarie samhällsorganen ställs intör övermäktiga uppgifter

på detta område, civilförsvaret måste påtaga sig ansvaret för att uppgifterna

löses. Civilförsvaret kan med civilförsvarsplikt snabbt mobilisera

erforderlig arbetskraft och med förfoganderätt taga nödvändig tillgänglig

maskinell utrustning i anspråk. På de kyrkliga och borgerliga kommunerna

bör det däremot även i dessa svåra fall ankomma att anvisa begravningsplatser

och på den borgerliga kommunen ensam att bevaka hälsovårdsfrågorna

i samband med omhändertagandet och begravningen av de döda. Sålunda

synes hälsovårdsnämnden vara det ordinarie samhällsorgan, som —

i den mån civilförsvaret ej redan påtagit sig uppgiften — bör begära civilförsvarets

ingripande för att de döda skall bli begravda på anvisad begra\- ningsplats. En nära samverkan mellan civilförsvar, den kyrkliga och den

borgerliga kommunen samt kyrkan synes i dessa fall bli i hög grad påkallad.

Om antalet döda icke är större än att den kyrkliga kommunen kan

ombesörja begravningen med den borgerliga kommunens bistånd, synes

medverkan av civilförsvaret icke böra påkallas; detta bör då ostört få koncentrera

sig på att rädda de levande.

Med den allmänna skyldighet som jag i detta lagstiftningsärende förordar

för kommun att planlägga för uppgifter, som under krig kan ankomma

på kommunen, synes civilförsvaret icke längre böra ha att sörja för

att erforderlig planläggning kommer till stånd i fråga om omhändertagande

och begravning av döda. Däremot bör civilförsvaret i sin planläggning beakta

att kommunerna kan komma att begära bistånd av civilförsvaret på

denna punkt.

De nu berörda uppgifterna för kommunerna torde komma att bli närmare

belysta i den pågående kyrkoberedskapsutredningen. Jag finner det emellertid

icke sannolikt att den kommer att påvisa något behov av lagregler,

enligt vilka kommunerna skulle åläggas särskilda skyldigheter i avseende

å omhändertagandet och begravningen av döda. F. n. kan jag icke finna

att något behov av lagbestämmelser härom föreligger, då de kommunala

uppgifterna på detta område väl ansluter till vad som gäller redan i fredstid.

B. Planläggning och andra förberedelser

KommunalräUskommittéas förslag

För att kommunerna skall kunna fullgöra de uppgifter, som enligt kommitténs

förslag skall åvila dem vid krig eller krigsfara, finner kommittén

det erforderligt att planläggning sker och andra förberedelser vidtages

redan i fred. Förberedelserna måste emellertid, framhåller kommittén, på

varje beredskapsområde begränsas av kraven på återhållsamhet i arbetsoch

kostnadshänseende. Kommittén pekar härvid på att många kommuner

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196i

nu har en liten förvaltningsorganisation och små ekonomiska resurser. Det

understrykes att kommunerna bör erhålla stöd och bistånd av andra organ

i sitt beredskapsarbete.

Kommunernas skyldighet att planlägga och att vidtaga

andra förberedelser för krigsförhållandena skall enligt kommitténs

förslag omfatta dels den kommunala verksamhet, som avser att omhändertaga

dem som blivit i behov av särskilt bistånd i anledning av krigsskada,

utrymning etc., dels lämnande av såväl varaktigt som tillfälligt interkommunalt

bistånd, dels uppgifter, som enligt Kungl. Maj :ts bestämmande

kan komma att åläggas kommunerna och som rör tillämpningen

av allmänna förfogandelagen, allmänna ransoneringslagen eller lagen om

allmän tjänsteplikt eller som eljest äger samband med ransoneringsväsendet

eller med arbetskraftens utnyttjande, dels ock kommunalteknisk verksamhet.

Däremot föreslås ingen planläggningsskyldighet ifråga om den,

kommunala verksamhet, som — bortsett från det kommunaltekniska området

— utgör en fortsättning på kommunernas fredsmässiga verksamhet,

och ej heller för administrationen i dess helhet i kommunerna.

När det gäller verksamhet av kommunalteknisk art, som

ombesörjes av enskilt företag, anser kommittén, att det i

första hand bör ankomma på innehavaren av företaget att planlägga för

dess verksamhet under krig, och erinrar om att skyldighet redan gäller för

enskilda företagare att lämna uppgifter av betydelse för den ekonomiska

försvarsberedskapen och att biträda vid planläggningen för denna. Kommittén

finner det ej påkallat att genom särskild bestämmelse stadga planläggningsskyldighet

för enskild innehavare av rörelse men anser att kommunerna

bör åläggas att vara verksamma för att tillfredsställande planläggning

sker för viktigare enskilda kommunaltekniska företag. Kommunerna

bör vidare lämna bistånd vid denna planläggning. Uppgjorda planer bör

också granskas av kommunen.

Kommittén framhåller att anspråken på fullständighet i planläggningen

måste ställas olika för olika orter. För vissa orters del behöver någon egentlig

planläggning normalt icke ske medan för andra orter rätt detaljerade

förberedelser erfordras. Bedömningen härav måste ske med utgångspunkt i

annan försvarsplanläggning och följa normer, som ger en jämn och riktigt

avvägd beredskap. För ett sådant grundläggande bedömande saknar kommunerna

ofta tillräckliga hållpunkter. Först sedan utgångspunkterna för

krigsverksamheten och beredskapskraven blivit preciserade kan kommunerna

bedöma, vilka åtgärder som för ortens del bör vidtagas för att fylla

beredskapskraven. Skyldigheten att upprätta särskilda planer bör därför

enligt kommitténs mening göras beroende av initiativ från länsstyrelsens

sida. I orter, där krigsförhållandena icke antages medföra

några avsevärda förändringar och där uppkommande svårigheter

hjälpligt kan bemästras genom improviserade åtgärder, bör någon egentlig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr \ är l!)6i <>9

planläggning icke vara erforderlig. Skyldigheterna att iörbereda sig lör

krigsförhållanden bör i dessa tall upplattas blott som eu skyldighet att i

skilda sammanhang beakta beredskapssynpunkterna och att avhjälpa uppenbara

brister. Skyldighet att upprätta särskilda planer bör således enligt

kommitténs mening föreligga först då länsstyrelsen anmodat kommunen

därtill, varvid länsstyrelsen bör ange utgångsläget för planläggningen och

de krav, som kan ställas på kommunens organisation och dess kapacitet i

krig. Denna ordning med initiativ från länsstyrelsen anser kommittén medge

en successiv uppbyggnad av beredskapen, nämligen genom att länsstyrelsen

påkallar planläggning inom de mest angelägna verksamhetsområdena

först och sedermera påkallar en utvidgad planläggning.

Det av länsstyrelsen initierade planläggningsarbelet skall enligt kommitténs

förslag beträffande ordningen för planläggningen

ombesörjas av kommunens styrelse och andra i ledningsorganisationen ingående

nämnder. Nämnder, som tillägges ansvar för beredskapen på visst

delområde, bör själva verkställa delområdets planläggning och sedan redovisa

verkställd planläggning till kommunens styrelse. Under planläggningsarbetet

bör samråd kunna äga rum med länsstyrelsen och bistånd skall

kunna erhållas från denna i form av rådgivning och annan hjälp. Den

samlade planläggningen skall därefter enligt kommitténs mening genomgås,

samordnas och sammanfattas av kommunens styrelse samt underställas

fullmäktige i sina centrala delar.

De planer, som antagits av kommunen, föreslås skola underställas länsstyrelsen,

som kan fastställa planerna eller vidtaga åtgärder för att planerna

skall bli fullständiga eller rättade.

Om de underställda planerna är ofullständiga eller otillfredsställande

bör länsstyrelsen i första hand söka åstadkomma komplettering eller rättelse

utan anlitande av tvångsmedel. Länsstyrelsens befogenheter att framtvinga

planläggning bör emellertid enligt kommittén inrymma möjligheter

till att såväl verkställa planläggningen på kommunens bekostnad som att

förelägga vite.

När godkända planer föreligger måste, framhåller kommittén, kommunerna

vidtaga åtgärder för att genomföra planerna. Personal, som skall

vara verksam under krig, måste sålunda instrueras bl. a. om sina uppgifter,

beredskapskalendrar upprättas, reservanordningar utföras etc.

Beträffande det läge, som de kommunala förberedelserna

bör taga sikte på, framhåller kommittén att utrymnings- och inkvarteringsförhållandena

samt riskerna för krigsskador här liksom inom

civilförsvaret måste utgöra utgångspunkterna. För planläggningen för den

kommunaltekniska verksamheten i utrymningsorterna anser kommittén att

det läge, som föreligger sedan all planlagd utrymning, alltså även slutlig utrymning,

verkställts, bör utgöra det läge, på vilket planläggningen bör inriktas.

Kommittén erinrar emellertid om att civilförsvaret i planläggningen

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

för sin räddningsverksamhet i utrymningsorterna utgår från det läge, som

råder efter verkställd beredskapsutrymning. Då detta sker för att nå en

godtagbar katastrofberedskap, medan kommunernas uppgifter i huvudsak

skall gå ut på att avhjälpa materiella skador, finner kommittén att parallellitet

ej föreligger. Drabbas en utrymningsort av skador efter beredskapsutrymning

antar kommittén att utrymningen kommer att fortsätta med slutlig

utrymning, om sådan är planlagd, varför återställandet av samhällsfunktionerna

i huvudsak ej behöver taga sikte på ett fortsatt läge med endast beredskapsutrymning.

På några specialområden anser kommittén det emellertid

erforderligt att inrikta planläggningen på förhållandena efter endast

beredskapsutrymning, exempelvis i fråga om kommunikationer och ej närmare

angiven kommunaiteknisk produktion.

När det gäller inkvarteringskommunernas planläggning anser kommittén

att denna bör inriktas på det läge som råder, då all av civilförsvaret planlagd

inkvartering genomförts. Härmed blir planläggningen ägnad att underlätta

för kommunerna att bemästra även förhållandena under mindre

omfattande inkvartering.

Den bedömning av skaderiskerna, som även den kommunala

planläggningen måste förutsätta, kan enligt kommittén nära ansluta

till motsvarande bedömningar inom totalförsvaret i övrigt, särskilt civilförsvaret.

Kommittén finner det påkallat att sätta en yttersta gräns för kommunernas

planläggningsskyldighet inom det kommunaltekniska området, då

det icke är möjligt för kommunerna att återställa samhällsfunktionema

efter skador av mycket stor omfattning, exempelvis efter kärnvapenanfall

eller anfall med massinsats av konventionella vapen. Begränsningen av de

kommunala skyldigheterna härvidlag bör ske så, att det föreskrives att

kommunerna icke skall vara skyldiga att svara för förberedelser för avhjälpande

av skador, som innefattar förstörelse av avsevärda delar av orten

eller eljest är av förödande omfattning.

Graden av den kommunala beredskapen inom det kommunaltekniska

området måste enligt kommittén bestämmas för varje

kommun för sig och kan icke bindas genom annat än de förut berörda allmänna

reglerna. Vid denna individuella bedömning av kraven på planläggning

och andra förberedelser bör enligt kommittén i viss utsträckning den

bedömning, som skett vid dimensioneringen av civilförsvarets enheter,

kunna tjäna till ledning. För den egentliga landsbygden och för tätorter

med mindre än 5 000 invånare finner kommittén det regelmässigt tillfyllest

att kommunen allmänt överser sina resurser och söker avhjälpa uppenbara

brister i beredskapshänseende. I dylika områden eller orter kan emellertid

planlagd inkvartering påkalla särskild planläggning eller andra förberedelser.

I orter med 5 000—10 000 invånare kommer förhållandena under

krig eller krigsfara att i högre grad än på andra håll likna förhållandena

opaginerad Kontrollera mot PDF

7!

Kangl. Maj:ts proposition nr 1 <ir 10(Wr

i fredstid, enär varken utrymning eller inkvartering regelmässigt kominer

alt ske där. Kommittén påpekar att i dessa kommuner viss kommunalteknisk

beredskap måste hållas, men anser den i allmänhet icke påkalla någon

särskilt ingående planläggning. Orter med 10 000—ISO 000 invånare samt

vissa mindre orter skall i regel bcredskapsutrymmas men icke slutligt utrymmas.

Med hänsyn till skaderiskerna erfordras här särskilda beredskapsåtgärder

på det kommunaltekniska området och kommittén anser

att det kan ifrågakomma att planlägga en höjning av den fredstida kapaciteten.

För tätorter med mer än 00 000 invånare samt vissa mindre orter,

för vilka även slutlig utrymning och i vissa fall omflyttning planlägges,

måste eu omfattande omställning av den kommunala verksamheten planläggas.

_

Kommittén framhåller att de kommunala skyldigheterna att vidtaga

förberedelser på det kommunaltekniska området icke kan inskränkas till

en planläggningsskyldighet utan också måste omfatta skyldighet att föranstalta

om vissa reservanordningar för driften. Vidare berör kommittén frågor

om anordnande av skyddade uppehållsplatser för ledning och arbetsstyrkor.

Kommittén erinrar härvid om att civilförsvarslagen for närvarande stadgar

skyldighet för kommunerna att inrätta och underhålla reservanordningar

för vatten-, gas- och elektricitetsförsorjn

ingen. Kommunerna har samma skyldigheter beträffande allmänna

skyddsrum, för de kommunala anläggningarna avsedda enskilda skyddsrum

samt ledningscentraler och andra uppehållsplatser för verkskyddet vid kommunala

företag. Civilförsvarets behov av reservanordningar synes emellertid

kommittén nu, då civilförsvaret icke längre skall bara ansvaret for den

kommunaltekniska verksamheten, uteslutande böra bedömas med utgångspunkt

från anordningarnas betydelse för civilförsvarets skadeavhjälpande

verksamhet. Nu rådande förhållanden belyses av kommittén med ett exempel

från vattenförsörjningens område. På detta område skall civilförsvarets

anordningar numera avse endast behoven av vatten för brandförsvaret

under krig, medan vidtagandet av anordningar, som behövs för dricksvattenförsörjningen,

i princip får uppfattas såsom en angelägenhet för den

kommunala beredskapsverksamheten. Enligt kommitténs mening bör eftersträvas

en sådan gränsdragning mellan civilförsvarets och kommunernas

ansvarsområden, som så långt detta är möjligt håller isär de bägge områdenas

anordningar.

När det gäller reservanordningarna finner kommittén behoven av dessa

till övervägande del hänföra sig till den kommunala beredskapsverksamheten.

På vattenförsörjningens område begränsas civilförsvarets intressen

till behoven för brandförsvaret. För den kommunaltekniska verksamheten

finns behov av anordningar också på andra kommunaltekniska områden

än dem, som omfattas av civilförsvarslagens nuvarande bestämmelser om

reservanordningar. Kommittén förordar därför att huvudbestämmelsen

om reservanordningar får sin plats i föreskrifterna om den kommunala

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

beredskapsverksamheten. Civilförsvarslagens motsvarande bestämmelse

anser kommittén kunna utgå och ersättas av en bestämmelse om skyldighet

iör kommun att såsom en civilförsvarsuppgift sörja för de särskilda reservanordningar,

som hänför sig uteslutande till brandförsvarets behov.

I fråga om anordningar för skyddet av kommunal personal,

som erfordras för den kommunala verksamheten under krig, finner

kommittén, att det är motiverat att viss del av den kommunala beredskapens

personal skyddas i civilförsvarets skyddsrum. Kommunal personal

skall nämligen ge civilförsvaret bistånd i dess skadeavhjälpande verksamhet.

Den kommunala personalen i övrigt bör, i den mån samlad förläggning

är nödvändig, beredas plats i de kommunaltekniska anläggningarnas

ledningscentraler och skyddsrum. Det blir härvid närmast fråga om

en fördelning av erforderliga skyddsutrymmen. Enligt kommitténs mening

saknas anledning att i bestämmelserna om kommunala beredskapsuppgifter

upptaga föreskrifter om ledningscentraler och skyddsrum. Vid

handläggningen inom civilförsvaret av skyddsrumsfrågorna bör, utan att

detta behöver särskilt inskrivas i civilförsvarslagen, hänsyn kunna tagas

till den kommunala beredskapsverksamhetens behov. I den mån särskilda

bestämmelser kan erfordras, bör dessa kunna utfärdas av Kungl. Maj :t

med stöd av den i 40 § 3 mom. civilförsvarslagen meddelade befogenheten

att reglera samordningen mellan de kommunala myndigheternas verksamhet

och civilförsvaret.

Den skyldighet att vidtaga reservanordningar för den kommunaltekniska

verksamheten, som kommittén föreslagit, anser kommittén ej skola gälla

lagerhållning av reservdelar eller arhetsmateriel in. in. Kommunerna

bör enligt kommitténs uppfattning ej betungas med lagerhållning utan denna

bör ske såsom en del av det ekonomiska försvarets förberedelser.

När det gäller anskaffning i inkvarteringskommunerna av utrustning för

de inkvarterades behov anser kommittén att en viss obligatorisk lagerhållning

knappast kan undvaras. Lagerhållning erfordras i någon utsträckning

också för civilförsvarets insatser på detta område. Frågan om lagerhållning

av dylik utrustning bör därför lösas gemensamt av civilförsvaret och kommunerna.

Kommittén finner dock att civilförsvaret har de bästa förutsättningarna

att anskaffa och lagerhålla utrustningen och förordar att dessa

uPPgifter skall ankomma på civilförsvaret. Såsom en civilförsvarsuppgift,

reglerad i civiltörsvarslagen, bör det i gengäld ankomma på kommunerna att

utan ersättning ställa lagerutrymmen till civilförsvarets förfogande.

Kommittén har även behandlat frågan hur kommunerna skall kunna

täcka behoven av personal för att de skall kunna fullgöra sina

uppgifter vid krig eller krigsfara. Härvid har kommittén särskilt beaktat

de problem som uppkommer i samband med utrymning och genom att kommunala

förtroendemän och anställda inkallas till krigsmakten eller civilförsvaret

eller till andra uppgifter inom totalförsvaret.

Förtroendemän och anställda, som tilldelats uppgifter inom kommunens

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj ds proposition nr b år 196b

beredskapsverksamhet, måste enligt kommittén vid utrymning kvarstanna

där. Tjänstepliktslagen kan härvid komma till användning lör att i särskilda

fall hålla anställda kvar. Anledning saknas att särskilt för den kommunala

beredskapsverksamheten införa möjligheter att genom bortflyttningsförbud

och liknande åtgärder förhindra att personalen lämnar orten

vid utrymning.

Kommittén erinrar om att uppskov från militärtjänstgöring nu meddelas

i begränsad omfattning för kommunal verksamhet. De ökade kraven på

kommunernas totalförsvarsinsatser måste föranleda en vidgad uppskovsgivning.

Redan från början måste tillses att dessa nytillkomna anspråk

ej kommer till korta i den konkurrens om personaltillgångarna, som råder

inom totalförsvaret. Uppskov måste meddelas såväl personer inom den

kommunala ledningsorganisationen som anställda i nyckelpositioner inom

kommunal förvaltning och verksamhet. När det gäller ledningsorganisationens

förtroendemän måste uppskov kunna ifrågakomina för ordförandena

i de i organisationen ingående nämnderna och i viss utsträckning även

för andra ledamöter, som finnes böra anlitas för mera fortlöpande arbete

med beredskapsverksamheten. I den mån i nämnderna i övrigt finns värnpliktiga

ledamöter får dessa ersättas av fredstida eller vid krigsfall utsedda

suppleanter eller också får nämnderna arbeta med mindre antal ledamöter.

Uppskov bör även ifrågakomma för personal med specialuppgifter eller

speciella yrkeskvalifikationer. Behoven av uppskov kan enligt kommittén

överblickas först då kommunerna verkställt sin planläggning. På det av

kommittén föreslagna centrala ledningsorganet bör ankomma att på grundval

av en sammanställning av de kommunala beredskapsplanerna göra

framställning hos Kungl. Maj :t om vidgad uppskovsram.

Kommittén framhåller att också civilförsvarstjänsten kan taga personal

från den kommunala verksamheten. Tidigare tillämpade principer att den

kommunalanställda personalen i viss utsträckning uttages i första hand

har kommit till uttryck även i den nya civilförsvarslagen. Då kommunerna

nu tillagts självständiga uppgifter inom totalförsvaret bör enligt kommittén

kommunernas behov av deras egen personal endast i begränsad utsträckning

stå tillbaka för civilförsvarets anspråk. Att uttagning till viktig civilförsvarstjänst

redan skett och vederbörande undergått utbildning eller på

annat sätt närmare knutits till civilförsvarsuppgifterna torde emellertid

i allmänhet böra medföra att de kommunala anspråken får vika. Civilförsvaret

bör också äga företräde när fråga är om uppgifter, som icke gärna

kan lösas utan att kommunal personal anlitas eller då en uttagning är särskilt

motiverad för att säkerställa samordning med den kommunala verksamheten.

Kommittén antar dock att antalet sådana uppgifter är begränsat,

då det företrädesvis torde ha varit de kommunaltekniska uppgifterna,

som hittills gjort en uttagning av kommunal personal särskilt befogad.

Viss personal anser kommittén å andra sidan med fördel kunna utnytt3*—Bihang

till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr b

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196A

jas såväl av kommunerna som av civilförsvaret. Så är särskilt fallet med

personal i inkvarteringsorterna, vilken sedan civilförsvarets uppgifter med

inkvarteringen slutförts bör kunna övergå till den kommunala inkvarteringsverksamheten.

Förutsättningar torde många gånger också finnas att

gemensamt utnyttja personal i de kommunaltekniska företagens verkskydd

och den kommunaltekniska beredskapen. När det gäller gemensam personal

betonas vikten av att klara regler för användningen uppställes redan

på förhand. De överenskommelser, som kan träffas härom mellan kommunerna

och civilförsvaret, bör i viktigare fall redovisas i de kommunala

planerna.

När det gäller att anskaffa tillskottspersonal anvisar kommittén möjligheterna

att anlita bl. a. förtroendemän i nämnder, som icke ingår i den

kommunala ledningsorganisationen. Kommittén har övervägt en bestämmelse,

enligt vilken sådana förtroendemän skulle vara skyldiga deltaga

i beredskapsarbetet men räknar med att sådana förtroendemän frivilligt

kommer att ställa sig till förfogande. Det synes därför kommittén icke erforderligt

med en sådan regel.

Kommittén pekar vidare på möjligheterna för inkvarteringsorternas del

att anlita den personal, som anländer från utrymningsorterna. Anvisning på

lämplig sådan personal kan erhållas från biståndspliktiga utrymningsorter

och genom förmedling av länsstyrelserna. Personaltillskott kan vidare

tillföras kommunerna genom avtal med pensionerad personal och andra

lämpliga personer. Viktiga uppgifter kan också anförtros särskild roteorganisation

och frivilliga organisationer.

Att kommunerna genom avtal eller på annat sätt under fred binder personalen

till beredskapsuppgifterna anser kommittén betydelsefullt. Personal,

som kan namneligen anges, bör fullständigt redovisas i planerna

och beredskapsregistreras. Den personal, som erfordras utöver den på detta

sätt erhållna stommen, måste i ett akut läge — såsom sker inom andra

delar av totalförsvaret -—■ anskaffas genom arbetsmarknadsverket. Planerna

bör ange de personalbehov, som skall täckas på detta sätt.

Även frågan hur kommunernas behov av fordon, arbetsmaskiner

och annan utrustning för den kommunaltekniska

verksamheten skall kunna täckas har behandlats av

kommittén. Den erinrar om att sådan utrustning nu uttages i viss omfattning

för att nyttjas inom annan totalförsvarsverksamhet. En sådan uttagning

bör enligt kommittén i fortsättningen icke äga rum beträffande tillgångar,

som behövs för den kommunala verksamheten. Då kommunerna

så finner erforderligt måste redan verkställda uttagningar hävas.

Kommunernas maskintillgångar anser kommittén vara på många håll helt

otillräckliga. För den kommunala verksamheten förhyrs maskiner i betydande

utsträckning. Särskilt är detta förhållandet med grävmaskiner och

andra större maskiner. Den kommunala verksamheten under krig anses

därför kräva ett icke obetydligt tillskott av maskiner.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

Den del av tillskottet till maskinparken, som måste vara fortlöpande

bunden vid den kommunala verksamheten, bör enligt kommittén tdlforas

genom direkt uttagning till förmån för vederbörande kommun. Uttagningen

bör ske enligt civila uttagningsförordningen med ledning av de kommunala

planerna; förordningen bör därför göras tillämplig för ifrågavarande

ändamål. Återstående del av tillskottsresurserna behöver ej ständigt

anlitas i den kommunala verksamheten och skulle närmast få karaktären

av reservutrustning. Särskilt när det gäller större arbetsmaskiner, såsom

grävmaskiner o. d., anser kommittén det icke lämpligt att tillgångarna lielt

bindes vid vissa arbetsplatser och där kanske tidvis får stå overksamma.

Förutsättningar bör emellertid enligt kommittén finnas för ett gemensamt

utnyttjande under krig av maskintillgångar olika totalförsvarsmyndigheter

emellan och kommittén utgår från att hithörande frågor uppmärksammas

inom BRB-organisationen vid den fortlöpande uppbyggnaden och tillsynen

av beredskapen på byggnads- och reparationsområdet.

I den mån fullgörandet av de kommunala beredskapsuppgifterna kräver

ianspråktagande av utrustning, som ej tillhör kommunen, bör enligt kommittén

kommunen hänvända sig till länsstyrelsen, som antingen själv eller

genom annat organ bär anskaffa den erforderliga utrustningen, eventuellt

genom att utnyttja förfoganderätt.

Civilförsvarsstyrelsens utredning om ■vattenhygienen i krig

Utredningen, i vilken ingått företrädare för civilförsvarsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens institut för folkhälsan

och försvarets forskningsanstalt, har företagit landsomfattande undersökningar

och inventeringar beträffande vattenverk, vattentäkter, avloppsförhållanden

m. m. På grundval av resultatet av dessa undersökningar

har utredningen framlagt förslag till lösning av vissa problem i samband

med vattenförsörjningen i inkvarteringskommunerna, vilka problem enligt

utredningens mening snarast måste lösas om planlagd inkvartering skall

kunna genomföras i full omfattning. Utredningen har sålunda funnit att

befintliga gemensamma vattenverk, till vilka de inkvarterade i mycket stor

utsträckning måste bli hänvisade för sin försörjning med godtagbart hushållsvatten,

har en mycket bristfällig lagerhållning av reservutrustning.

Endast ca 10 % av vattenverken har reservlager av vattenrör,

ca 5 % har reservvattentäkter och ca 10 % har reservanordningar för

elavbrott. Utredningen anser att redan under normala förhållanden reservlager

för hastigt uppkommande behov bör finnas vid alla gemensamma vattentäkter

och omfatta ca 5 % av vattenverkets totala rörlängd. Att hålla

dylika reservlager bör vara en kommunal angelägenhet och utredningen

föreslår att varje gemensamt vattenverk anmodas att hålla normalt lager

om 5 % av dess totala rörlängd.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

För krigsförhållanden bör enligt utredningen centrala länslager av rör

uppläggas för att tillgripas, då kommunalt lager icke förslår för reparation

efter krigsskador. Lagerhållningen länsvis bör vara en statlig uppgift.

Beträffande pumpar anför utredningen att dess inventering visat att i

flertalet fall, då gemensamt vattenverk är försett med reservpump, denna

är inmonterad på plats och normalt inkopplas växelvis med den ordinarie

pumpen. Vid krigsskador på vattenverk är risken därför stor att båda pumparna

sätts ur funktion samtidigt. Reservanordningar för strömavbrott och

för vattenrening saknas så gott som helt. Utredningen anser det icke ekonomiskt

genomförbart att låta varje vattenverk hålla sig med pumpar och

vattenreningsaggregat i reserv. Lagerhållning av dylika reservanordningar

bör därför ordnas länsvis såsom en statlig uppgift.

Vad beträffar vattenförsörj ningen för de inkvarterade i glesbygdsområden

utan gemensamma vattenverk har utredningen

kommit till den uppfattningen, att de enskilda vattenbrunnarna

icke i erforderlig utsträckning har sådan standard, att de kan trygga vattenförsörjning

för de inkvarterade. En ingående provundersökning i en kommun

i Östergötlands län har visat att 45 % av gårdarna saknar brunn med

erforderlig kapacitet och 59 % brunn av godtagbar hygienisk standard. Vid

sammanlagt icke mindre än 64 % av gårdarna blir förhållandena otillfredsställande

i dessa eller nagot av dessa hänseenden. Vattenförsörjningen inom

inkvarteringsområden av ifrågavarande typ måste enligt utredningen i

forsta hand baseras på de gemensamma vattenverken. Dessa bör härvid

kunna försörja kringliggande områden intill ett avstånd av 1 mil från varje

vattenverk även om detta kommer att medföra en omfattande vattendistribution

inom dessa områden. Inkvarteringsområden, som saknar tillgång —

beräknad på angivet sätt — till gemensamt vattenverk, måste enligt utredningen

förses med kompletterande vattentäkter med kontrollerat vatten.

Företagna undersökningar har pekat på att kompletterande vattentäkter

genomsnittligt erfordras inom 9,3 % av inkvarteringsytan. Då emellertid

härvid medräknats stora glesbebyggda områden, finner utredningen att man

vid en försiktig bedömning kan räkna med att inkvarteringskapaciteten på

grund av brist på vatten är för landet i dess helhet 5—7 % lägre än som antagits

i inkvarteringsplanläggningen. För att avhjälpa detta missförhållande

föreslår utredningen att kompletterande vattentäkter anordnas i de fall, då

efter ett detalj studium av inkvarteringsplanläggning och vattentillgång sådana

anordningar framstår såsom oundgängliga.

Utredningen har approximativt beräknat kostnaderna för uppläggning

länsvis av reservdelar, reningsaggregat, kemikalier m. m. för gemensamma

vattenverk till 12,4 milj. kronor och för anordnande av kompletterande

vattentäkter till 3,0 milj. kronor. Utredningen föreslår att erforderliga

medel successivt anvisas under den 10-årsperiod, som avsetts för uppbyggnaden

av det nya civilförsvaret.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i är l!)Gb

77

Remissyttrandena

Från intet liåll har nödvändigheten av planläggning och andra förberedelser

eller behovet av bestämmelser om skyldighet för kommun att vidtaga

dylika förberedelser satts i fråga. Däremot bär åtskilliga remissinstanser,

hland dom överbefälhavaren och socialstyrelsen, understrukit betydelsen

av att planläggningen snarast påbörjas.

Det fåtal synpunkter som framförts i frågan vilka områden

planläggningsskyldig heten bör gälla har gått i skärpande

riktning. Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit att den kommunaladministrativa

beredskapen över hela fältet måste planläggas samtidigt

med planläggningen för själva verksamheten inom de områden, för

vilka kommittén föreslagit särskild planläggningsskyldighet.

Med kommunerna bör enligt länsstyrelsen i Östergötlands län och Linköpings

stad de kommunägda företagen jämställas i fråga om

planläggningsskyldighet och därmed också i fråga om rätt till statsbidrag.

Frågan om kommunalteknisk verksamhet genom andra företag än kommunerna

beröres också av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att

kommuner, som utlämnat sådan verksamhet på entreprenad, bör ha skyldighet

att teckna krigskontrakt med entreprenören för att därmed säkra

verksamheten vid krig eller krigsfara. Vattenfallsstyrelsen erinrar om att

distributionen av elkraft i stor utsträckning ombesörjes av enskilda distributionsföreningar

och anser att kommunernas skyldigheter gentemot dessa

bör regleras på lämpligt sätt.

Frågan huruvida kommunerna skall vara skyldiga att planlägga på eget

initiativ eller om skyldigheten skall vara beroende av initiativ av

länsstyrelsen finner statens jordbruksnämnd tämligen oklart besvarad

av kommittén, i det kommittén i motiven uttryckligen förklarat

planläggningen beroende av länsstyrelsens initiativ men i förslaget till författningstext

ålagt kommun att utan vidare i fredstid vidtaga nödiga förberedelser.

Åtskilliga remissinstanser utgår från att all planläggning enligt

kommitténs förslag skall vara beroende av länsstyrelsens initiativ och

en del finner en sådan ordning icke tillfredsställande. Sålunda anser länsstyrelsen

i Västmanlands län och Berga kommun att upprättandet av särskilda

planer skall vara obligatoriskt. Styrelserna för flera av Stockholms

stads kommunaltekniska verk framhåller att planer för deras del bör upprättas

oberoende av initiativ av överståthållarämbetet.

Beträffande planläggningsordningen har kommitténs förslag

icke föranlett några erinringar under remissbehandlingen. Påpekanden

har emellertid gjorts i skilda hänseenden. Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands

län framhållit att ledningen av och tillsynen över planläggningen

klart och entydigt måste läggas på kommunens styrelse, så att länsstyrelsen

alltid skall kunna vända sig till denna och icke vara hänvisad till att

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kangl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

taga kontakt med de olika kommunala fackorganen. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län anser att planläggning av interkommunalt bistånd

mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner regelmässigt torde komma

att ske genom länsstyrelsens förmedling och få erforderlig stadga genom

att intagas i de kommunala planer, som fastställs av länsstyrelsen.

Nyköpings stad förutsätter ett intimt samarbete direkt mellan de av interkommunalt

bistånd berörda kommunerna. Gävle stad understryker det

stora intresse, som utrymningskommunerna har av att inkvarteringskommunerna

får en ändamålsenlig och riktig planläggning, och anser att länsstyrelsen

bör få befogenhet att ge inkvarteringskommun direktiv om samarbete

med utrymningskommun. Alternativt bör utrymningskommun få

rätt att direkt hos vederbörande inkvarteringskommun påfordra samarbete.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det ekonomiskt fördelaktigt

att kommunerna inom de planerade kommunblocken samverkar vid planläggningsarbetet.

Planläggningen för reparationer inom elkraftförsörjningen bör enligt

vattenfallsstyrelsen samordnas av elblockcheferna med hänsyn till detta

verksamhetsområdes anknytning till kraftförsörjningen i stort.

Frågan på vilket läge den kommunala planläggningen

skall taga sikte beröres av civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsen

i Västmanlands län. Dessa anser att planläggningen inom det kommunaltekniska

området måste ske för det svåraste läget, nämligen krigsskador

sedan endast beredskapsutrymning verkställts. Civilförsvarsstyrelsen

erinrar härvid om att civilförsvarets räddningsenheter dimensionerats för

insatser vid anfall efter endast beredskapsutrymning och att räddningsverksamheten

är baserad på kommunernas tekniska resurser i fråga om

tung materiel och dennas betjäning. Styrelsen åberopar att det vid beslutet

om civilförsvarets nya organisation uttryckligen förutsatts att civilförsvaret

skall ha möjlighet att vid behov taga de kommunala resurserna

i anspråk för röjningsarbete. Länsstyrelsen motiverar sin ståndpunkt på

liknande sätt.

Kommitténs ståndpunkt att planläggningen i inkvarteringskommunerna

bör inriktas på förhållandena sedan all planlagd inkvartering verkställts

har icke mött någon erinran.

Eskilstuna stad påpekar att kommunernas planläggning för kristidsnämndernas

verksamhet ej kan anpassas efter det läge, som råder då slutlig

utrymning skett. Ransoneringar måste nämligen sannolikt genomföras

redan innan några utrymningar alls företagits.

Enighet råder om att graden av beredskap i form av större

eller mindre fullständighet i planläggningen måste avvägas från fall till

fall med hänsyn till de olika kommunernas karaktär av utrymnings- eller

inkvarteringskommuner, risk för krigsskador och förutsedd belastning på

de kommunala organen. Civilbefälhavaren i IV. civo har intet att erinra

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1964

mot kommitténs uttalande att i vissa kommuner någon egentlig planläggning

ej behöver ske men finner det erforderligt med detaljerad planläggning

på det kommunaltekniska området i alla orter, där skyldighet föreligger

att anordna enskilda skyddsrum. Likaså bör planläggning ske i alla

inkvarteringskommuner och, inom folkförsörjningsområdet, i alla kommuner

med antingen skyddsrumsbyggnadsskyldighet eller planlagd inkvartering.

Länsstyrelsen i Stockholms lön, som icke har någon invändning

mot att redovisning av kommuns planer sker endast efter länsstyrelsens

särskilda förordnande, ifrågasätter om icke Kungl. Maj :t bör utfarda föreskrifter

rörande planläggningens art och omfattning för olika typer av områden

på samma sätt som skett i fråga om utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen

och skyldigheten att anordna skyddsrum. Samma länsstyrelse

finner det i övrigt erforderligt med en mycket detaljerad planläggning

för interkommunalt bistånd mellan utrymnings- och inkvarteringskommun.

Vad kommittén föreslagit rörande gränsdragningen mellan reservanordningar

för civilförsvarets behov och sådana för den kommunaltekniska

verksamheten har icke föranlett någon erinran under remissbehandlingen.

Däremot har i ett ganska stort antal remissyttranden berörts frågan om

särskilda anordningar för att trygga de inkvarterades

tillgång till hushållsvatten, varvid framhållits att man

här står inför ett svårt problem, som kräver sin lösning. Civilforsvarsstyrelsen

uttalar att kommittén förbigått frågan och länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, några länsläkare samt distrikt singenjör ers förening och

ett flertal enskilda distriktsingenjörer framhåller att närmare föreskrifter

erfordras på detta område, så att det klarlägges vilka uppgifter som skall

ankomma på kommunerna och vilka som skall åvila centrala och andra

organ. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker nödvändigheten av

en planläggning på detta område, som av länsstyrelsen i Stockholms län

betecknas såsom innefattande brännande problem. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län framhåller att en planläggning för snabbt anordnande av

vattentäkter måste komma till stånd. Några kommuner, där inkvartering

planlägges, har också framhållit behovet av planer och anordningar för vattenförsörjningen.

Hälsovårdsaspekterna betonas särskilt av länsläkarna i

Södermanlands, Östergötlands och Jämtlands län, vilka också beror behovet

av planläggning för inkvarteringskommunernas hälsovårdande verksamhet

i allmänhet, för anordningar för destruktion av avfall och for andra sanitära

anläggningar i kommuner, vilkas befolkning kan bli upp till tredubblad.

Statsepidemiologen uttalar, att vattenförsörjningen kommer att ställa

stora krav på kommunernas tekniska beredskap. Epidemiriskerna i oförberedda

inkvarteringskommuner framhålles också av länsstyrelsen i Uppsala

län.

Frågan om skydd för sådan kommunal personal och så
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

dana maskinella tillgångar, soin krävs för kommunala uppgifter,

har behandlats av några remissinstanser. Länsstyrelsen i Malmöhus

län anser att kommittén tagit alltför lätt på detta spörsmål och hänvisar

tdl att civilförsvaret är i hög grad beroende av de kommunaltekniska resurserna,

framför allt såvitt gäller de rörliga enheterna, för att kunna

genomföra den röjning, som erfordras för räddningsarbetet. Allt måste

goras för att bevara dessa resurser intakta. Det krävs därför en omsorgsfull

planläggning efter i stort sett samma grupperings- och skyddsprinciper,

som gäller för civilförsvarets enheter. I den mån utgångsgruppering icke

kan ske utanför orten måste skydd anordnas inne i denna liksom för civilförsvarets

framskjutna enheter, en omfattande och säkerligen också kostnadskrävande

kommunal beredskapsuppgift, som kommittén enligt länsstyrelsens

mening ej beaktat tillräckligt. Liknande synpunkter framföres

av föredraganden hos civilbefälhavaren i I. civo. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus lan framhåller också såsom i hög grad önskvärt att man rent

generellt fastställer samma skyddskrav i en ort oberoende av om det gäller

civilförsvar eller kommunala beredskapsanordningar. Länsstyrelsen

påpekar i detta sammanhang att ett utnyttjande av gemensam central för

civilförsvars- och kommunal beredskapsledning skulle medföra betydelsefulla

fördelar, framför allt från samråds- och sambandssynpunkt men även

med hänsyn till driftskostnaderna i fred. Också Eskilstuna stad påpekar

att civilförsvar och kommunal verksamhet i krig måste nära samordnas

i fråga om såväl personal som lokaler. I kommuner med huvudcentral för

civilförsvaret bör åtminstone de viktigaste kommunala myndigheterna förlaggas

i eller i omedelbar anslutning till sådan central. Staden framhåller

i detta sammanhang att den hittills icke kunnat taga ställning till behovet

av lokaler för förläggning av stadsförvaltningen vid utrymning, enär det

varit oklart vilka uppgifter som skulle komma att åvila staden i krig och

därmed hur stor personal, som staden måste hålla kvar vid utrymning.

Fordelarna av att civilförsvarets ledningsorgan och de kommunala ledningsorganen

grupperas tillsammans eller i nära anslutning till varandra

framhålles också av länsstyrelserna i Örebro, Västmanlands och Norrbottens

län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker behovet av att vid

planläggningen krigsuppehållsplatser utses för de kommunala organ, som

eljest arbetar i orter, vilka blir slutligt utrymda.

Även om civilförsvaret vid sitt skyddsrumsbyggande beaktar behovet

av plats för kommunala organ kan det enligt kommunaltekniska föreningen

bli aktuellt att nu öka antalet skyddsrumsplatser med hänsyn till den

kommunala verksamhetens behov. Civilförsvarsstyrelsen intager den ståndpunkten

att, i den mån särskilda skyddsrum behövs för den kommunala

verksamheten, dessa måste betraktas som en enbart kommunal angelägenhet,

och anser att denna fråga bör regleras genom föreskrifter i en lag

om de kommunala beredskapsuppgifterna och ej i civilförsvarslagen. I de

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ls proposition nr k år 1!)64

fall då fråga är om ett så ringa behov av skyddsrumsplatser alt behovet

utan svårighet kan täckas i civilförsvarets befintliga eller blivande skyddsrum

är det emellertid självfallet att civilförsvaret ulan laglig förpliktelse

söker tillgodose också det kommunala skyddsrumsbehovet.

Frågan huruvida kommunerna bör vara skyldiga att lager hålla

reservdelar och andra förnödenheter har berörts i ett fåtal

remissyttranden, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap förklarar

sig ense med kommittén om alt man i den tillämnade lagen icke

bör ålägga kommunerna lagringsskyldighet, som icke skulle äga någon

motsvarighet för enskilda företagare inom samma verksamhetsområden.

Då kommittén emellertid synes ha förutsatt, att det ekonomiska försvarets

myndigheter lagerhåller reservdelar, arbetsinateriel och liknande, framhåller

överstyrelsen att den planlägger tillgångar av vissa viktigare allmänbruksvaror,

medan däremot tillgången på reservdelar, arbetsmateriel av

mera speciell karaktär och dylikt i regel måste planläggas av det behövande

företaget självt. Denna planläggning bör ske i samråd med det ekonomiska

försvarets myndigheter.

Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig icke övertygad om att beredskapen

i fråga om reservdelar för kommunalteknisk verksamhet blir godtagbar

med den av kommittén föreslagna ordningen. Länsstyrelsen anser,

att lagen bör ge länsstyrelsen befogenhet att föreskriva viss mindre lagerhållning

hos kommunerna av åtminstone de viktigaste reservdelarna, och

stöder sig härvid på att det redan i fred visat sig vara av stor betydelse att

kommunerna ständigt och snabbt har tillgång till reservdelar.

överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap tar vidare upp kommitténs

förslag, att civilförsvaret anförtros uppgiften att anskaffa och lagerhålla

utrustning för inkvarterad befolkning, men finner det icke utan vidare

klart, att erforderliga tillgångar härvidlag skall säkras genom civilförsvarets

försorg. Även det ekonomiska försvaret torde enligt överstyrelsen

få ha visst ansvar i denna fråga och överstyrelsen avser att ytterligare

och i samråd med andra berörda myndigheter överväga spörsmålet.

Ett flertal remissinstanser uttalar sig rörande vilka åtgärder som bör

vidtagas för att i verkställighetsläget tillgodose kommunernas behov

av personal för de olika kommunala beredskapsuppgifterna.

Från flera håll understrykes fördelarna av att kommunerna och civilförsvaret

såvitt möjligt anlitar samma personal. Sålunda betonar överbefälhavaren,

att den omständigheten att kommunerna övertar vissa av civilförsvarets

tidigare uppgifter i princip icke bör leda till ökade sammanlagda

personalbehov för civilförsvaret och kommunerna, men vitsordar att det

dock kan vara motiverat med en ökning av personalbehovet på kommunernas

administrativa sida. Uppbyggnaden av den kommunala beredskapsorganisationen

får icke innebära, att man skapar nya organ med sammansättning

och uppgifter liknande dem som redan ingår i civilförsvaret.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

En gemensam planläggning måste göras av kommunerna och civilförsvaret

och personalen bör så långt möjligt utnyttjas gemensamt.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar sig vilja starkt understryka angelägenheten

av att samma personal utnyttjas såväl av kommunerna som av civilförsvaret.

Styrelsen uttalar att det endast härigenom öppnar sig en utväg

att rationellt tillgodose det icke obetydliga kravet på arbetsinsatser på

förevarande område vid beredskap och krig. Civilförsvarsstyrelsen anser att

samgåendet om personalen bör begränsa sig till civilförsvarets roteombud,

som handlägger inkvarteringsfrågor, och kommunernas motsvarande personal

för verksamheten bland de inkvarterade.

Civilbefälhavaren i IV. civo, flera länsstyrelser samt ett antal städer och

landskommuner anser det ofrånkomligt att uppskov från militärtjänstgöring

beviljas såväl kommunala förtroendemän som tjänstemän inom verksamhetsområden,

där kommunerna nu fått betydelsefulla beredskapsuppgifter.

Med hänsyn till konkurrensen om personalen mellan totalförsvarets

olika grenar och den nedskärning av uppskovsgivningen, som förordats

av 1954 års utredning om totalförsvarets personalbehov, finner länsstyrelsen

i Kronobergs län det synnerligen önskvärt med bestämmelser för

beräkningen av kommunernas personalbehov för de beredskapsuppgifter,

som kan åläggas dem. Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd upplyser

att en företagen undersökning visat, att på sina håll omkring 50 %

av hälsovårdsnämndernas ledamöter blir inkallade vid mobilisering, och

finner det med hänsyn härtill oundgängligt att uppskov beviljas i ökad

omfattning.

Svenska hamnförbundet framhåller att personal måste friställas från

direkta militära uppgifter för att sköta hamnar och hamnutrustning, i den

mån hamnorten ej blir slutligt utrymd och hamnens verksamhet därmed

lägges ned.

Kommitténs förslag till lösning av problemet att säkra tillgången

på fordon, maskiner och annan utrustning för den kommunaltekniska

verksamheten genom undantagande från uttagning för andra

totalförsvarsbehov och genom särskild uttagning med stöd av civila

uttagningsförordningen har föranlett överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

att påpeka att hela uttagningsförfarandet på detta område

f. n. är under översyn genom centrala civila transportkommittén. Åtgärder

i fråga om sådan uttagning synes därför överstyrelsen icke böra övervägas

i förevarande sammanhang. Överstyrelsen framhåller vidare att vid

den uttagning av maskiner och arbetsredskap, som sker för särskilt betydelsefull

verksamhet inom totalförsvaret, beaktas även annan viktig samhällsverksamhets

behov, däribland kommunernas. Vad därefter återstår

av maskiner och arbetsredskap reserveras i erforderlig omfattning genom

det ekonomiska försvarets försorg för BRB-organen, vilka skall fullgöra

uppgifter för hela totalförsvaret, således även för kommunerna. Denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

s:i

Kungl. Mtij.ts proposition nr \ ur 1964

ordning synes överstyrelsen kunna hestå även sedan kommunerna övcitagit

den skadeavhjälpande verksamheten på det kommunaltekniska området.

överbefälhavaren, som vitsordar konkurrens mellan totalförsvarsmyndigheterna

om den otillräckliga tillgången på arbetsmaskiner, förklarar

sig icke kunna godtaga kommitténs förslag att redan verkställda uttagningar

av kommunerna tillhörig materiel skall hävas i den mån kommunerna

finner det erforderligt. Även överbefälhavaren uttalar att översynen

av ultagningsförfarandet icke bör föregripas, överbefälhavaren anför

i övrigt liknande synpunkter som överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

med tillägg att en representant för kommunerna bör ingå

i lägre regionala fältarbetsledningen för att bevaka kommunernas intressen

vid fördelningen av BRB:s resurser. Länsstyrelsen i Jönköpings län

förordar att uttagningen av fordon begränsas till ett minimum och att i stället

transportbehoven anmäles till länsstyrelsens krigstrafikdetalj och där intages

i vägtrafikombudens beställningslistor. I verkställighetsläget kan

krigstrafikdetaljen då disponera över fordonen och maskinerna och vid behov

ställa dem till vederbörande kommuns förfogande.

Å andra sidan uttalar sig civilbefälhavaren i IV. civo, länsstyrelserna i

Södermanlands och Kronobergs län, Skövde stad samt kommunaltekniska

föreningen för att fordons- och maskintillgångar reserveras för eller eljest

förbehålles kommunerna. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att uttagningen

av kommunernas maskinutrustning i vissa fall drivits så långt, att

civilförsvarets räddningsverksamhet, som bygger på de kommunala tillgångarna,

blivit en chimär.

Sjöfartsstyrelsen anför att många mindre hamnar och lastageplatser är

belägna i kommuner med små resurser att själva iståndsätta hamnanordningarna

efter krigsskador. Styrelsen understryker därför betydelsen av

en efter de lokala förhållandena riktig avvägning mellan de kommunala

iståndsättningsuppgifterna och de uppgifter som bör åvila BRB. Styrelsen

anser också att planläggningen på detta område erbjuder möjligheter till en

samordning jämväl med de resurser, som de av sjöfartsverket i krig organiserade

hainnreparationsavdelningarna förfogar över.

Frågan om hemlighållande av de kommunala planern

a behandlas av överbefälhavaren, som konstaterar att gällande bestämmelser

för säkerhetstjänst i huvudsak gäller blott statliga civila och militära

myndigheter. Det anses därför önskvärt att säkerhetsintresset beaktas

främst vid planläggningsarbetet och att erforderliga bestämmelser inarbetas

i tillämpningsföreskrifter. Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker

också behovet av sekretess kring de kommunala planerna och uttalar att

endast personal, som berörs av planerna i tjänsten, bör få taga del av dem.

Slutligen beröres i några yttranden utbildning och övning av

kommunernas personal. Vikten härav understrykes av överbefälhavaren,

socialstyrelsen, föredraganden hos civilbefälhavaren i I. civo, länsstyrel
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196b

serna i Malmöhus och Västmanlands län, Katrineholms stad in. fl., av

vilka några uttalar sig för införande av skyldighet för kommunerna att

medverka i övningar eller att anordna utbildning. Länsläkaren i Södermanlands

län anser det nödvändigt att man i varje fall när det gäller ledamöter

i tekniskt betonade nämnder, t. ex. hälsovårdsnämnderna, vidtalar ett

lämpligt antal personer att genom deltagande i kurser skapa förutsättningar

för ett aktivt deltagande i nämndens arbete i krig.

Departementschefen

Samhällets omställning till försvar innebär så genomgripande förändringar

och är i vissa delar så komplicerad att det närmast ter sig som en

självklarhet att omställningen måste vara förberedd genom en omfattande

planläggning. Likaså är det uppenbart att själva verksamheten i ett för

försvar omställt samhälle måste vara planlagd redan i fred för att samordningen

av de totala resurserna och samverkan mellan de olika samhällsorganen

skall i största möjliga utsträckning vara säkrade. Mera tidskrävande

förberedelser såsom särskilda anordningar för skydd, för iståndsättning

efter skador och för andra särskilda behov, som icke föreligger under

normala förhållanden, måste också vara vidtagna i fred, om beredskapen

skall få något reellt innehåll. Behovet av planläggning och

andra förberedelser synes mig vara minst lika framträdande på

det kommunala planet som på det statliga; det är ju på det kommunala

planet som arbetet med att tillgodose de krigsdrabbade civila människornas

skilda behov i största utsträckning kommer att bedrivas. Behovet av

planläggning och andra förberedelser har ej heller bestritts från något håll.

Jag finner det också nödvändigt att stadga skyldighet för kommunerna att

planlägga och vidtaga andra förberedelser samt att närmare reglera skyldighetens

omfattning.

Vad beträffar fragan på vilka områden av kommunal verksamhet

förberedelser bör vidtagas synes det mig knappast

möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig planläggning för endast

vissa verksamhetsområden utan att samtidigt beakta såväl tillgängliga

resurser som förutsedd belastning inom andra grenar av kommunal verksamhet.

Planläggningens syfte måste uppenbarligen vara att nå fram till

bästa möjliga fördelning av de kommunala tillgångarna i fråga om personal

och materiel. Det kan då icke vara rationellt att lämna en del av den

kommunala verksamheten utanför planläggningen; där kan uppenbarligen

finnas resurser som kan användas för att täcka brister inom andra verksamhetsgrenar.

Jag finner därför — och har härvid stöd av några remissmyndigheter

— att planläggningsskyldigheten bör omfatta icke blott de

uPPgifter> som särskilt läggs på kommunerna genom förevarande lagstiftning,

utan också den verksamhet i övrigt, som kommunerna utövar

och som är av betydelse för totalförsvaret. Detta innebär planläggnings
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 ur li)6k

skyldighet såvitt avser — förutom de uppgifter som särskilt regleras i lagen

om kommunal beredskap — den kommunala förvaltningsapparaten i dess

helhet, social- och hälsovård även för kommunens egna medlemmar, folkförsörjningen,

familjebidragsväsendet, de kommunala civilförsvarsuppgifterna,

krigshjälp eller annan blivande socialförmån för krigsförhållanden,

sjukvård, skolväsendet m. in. Inom sjukvården är planläggningsskyldighet

redan föreskriven i krigssjukvårdslagen och det kan icke uteslutas att

sådan skyldighet framdeles kommer att närmare regleras genom speciallagstiftning

för olika verksamhetsområden. I dylika fall kommer planläggningsskyldigheten

att grunda sig såväl på det mera generella stadgandet i

förevarande lag som på speciallagstiftningen. Jag finner det emellertid icke

erforderligt att i det generella stadgandet göra undantag för de fall, då specialreglering

föreligger, och därtill knappast lämpligt eftersom ett sådant

undantagande kunde verka vilseledande.

Vid planläggningen för de krigsviktiga verksamhetsområdena måste beaktas

att verksamheten inom andra områden regelmässigt måste inskränkas.

Planläggningen måste därför beröra också de icke krigsviktiga områdena,

såtillvida att resurser som friställes där bör tillgodogöras inom de

viktiga avsnitten.

Ett speciellt problem vid planläggningen på det kommunaltekniska området

utgör sådan verksamhet, som kommunerna bedriver genom kommunala

bolag eller genom avtal uppdragit åt enskilt företag. Planläggningsskyldighet

gäller ju icke för enskilda rättssubjekt. Även i dessa

fall är emellertid kommunerna huvudmän för verksamheten och det torde

i denna egenskap böra åligga kommunerna att själva svara för planläggningen

och för andra erforderliga förberedelser. Skyldighet att vidtaga förberedelserna

bör därför icke åläggas ifrågavarande företag och kommunen

bör ej heller såsom kommittén föreslagit genom särskilt stadgande åläggas

skyldighet att sörja för att företaget vidtar förberedelserna, en skyldighet

som kommunen saknar medel att efterkomma, därest företaget skulle vägra.

Om däremot ansvaret för planläggning och andra förberedelser vilar direkt

på kommunen, har denna möjlighet att själv verkställa förberedelserna eller,

vid entreprenad, att teckna krigskontrakt. När det gäller verksamhet av kommunalteknisk

art, som bedrives helt utan medverkan av kommun, exempelvis

eldistribution genom distributionsförening, kan planläggningsskyldighet

näppeligen åläggas kommun. Här får det ekonomiska försvarets organ

med de medel, som står dessa till buds, tillse att erforderlig planläggning

kommer till stånd.

Skyldigheten att planlägga bör gälla för alla kommuner.

Vissa krigsviktiga uppgifter kommer nämligen att åvila alla kommuner,

oavsett om de i större omfattning berörs av utrymningar eller icke.

Så måste t. ex. alla kommuner medverka inom folkförsörjningen vid utdelning

av ransoneringskort och i andra sammanhang, alla kommuners admi
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungi. Maj.ts proposition nr b år 196b

nistration kommer att beröras av inkallelser och alla kommuner blir berörda

av de särskilda åtgärder, som måste vidtagas för penningmedelsförsörjningen

i krig. Praktiskt taget alla kommuner kommer också att beröras av omställningarna

inom sjukvården, då en del av deras föreståndarinnor och annan

mera kvalificerad personal på vårdhem och andra inrättningar kan komma

att tagas i anspråk med tjänsteplikt på annat håll. Det synes vara av så

stort värde att kommunerna får arbeta igenom förändringarna vid samhällets

omställning till försvar och därmed göra sig förtrogna med uppkommande

problem, att planläggningsskyldiglieten bör gälla generellt. Däremot

delar jag helt kommitténs uppfattning att en redovisning till länsstyrelsen

av upprättade planer icke är erforderlig annat än i särskilda fall, exempelvis

då det sätt, på vilket kommunen avser att lösa sina uppgifter, har större

betydelse för andra totalförsvarsorgans möjligheter att fullgöra sina operativa

uppgifter. Så t. ex. är det uppenbart att vissa kommuners planläggning för

omhändertagandet av inkvarterade är av den största betydelse för civilförsvaret,

som har att besluta om den utrymning, som föranleder inkvarteringen.

Likaså måste de kommunala planerna för iståndsättning av gator och

vägar vara utomordentligt betydelsefulla för civilförsvarets möjligheter att

genomföra utrymningar eller räddningsinsatser. I dylika fall bör den kommunala

planläggningen redovisas till länsstyrelsen för att möjliggöra en noggrann

samordning med annan totalförsvarsplanläggning. Då kommunerna i

allmänhet saknar underlag för bedömningen av planläggningens betydelse i

detta vidare sammanhang, finner jag det riktigt att initiativet till en redovisning

av planläggningen, som då måste förutsättas vara mera omfattande,

skall utgå från länsstyrelsen.

Beträffande planläggningsordningen, vare sig planerna skall

redovisas till länsstyrelsen eller ej, finner jag det i princip böra ankomma

på det kommunala organ, som i verkställighetsläget skall svara för en

viss uppgift, att också ombesörja planläggningen för denna. Därmed vinnes

garantier för att sakkunskapen inom kommunen tillgodogöres och själva

planläggningen får ett värdefullt inslag av utbildning. Vissa organ, som

skall vara i verksamhet under krigsförhållanden, saknas emellertid i fredstid;

så är fallet med exempelvis kristidsnämnderna. Kommunen bör i sådana

fall ha frihet att själv bestämma, var planläggningsarbetet skall ske.

Det synes mig emellertid erforderligt att ansvaret för att planläggningen

kommer till stånd alltid får åvila kommunens styrelse. Denna eller av

kommunen utsett särskilt samordningsorgan måste också leda planläggningsarbetet

och genom anvisningar och på annat sätt tillse att den kommunala

planläggningen blir samordnad dels de olika verksamhetsområdena

inbördes, dels med annan totalförsvarsplanläggning. Att erforderlig kontakt

härvid tages med länsstyrelsen och andra regionala lotalförsvarsorgan och

att dessa å sin sida också själva i samordningssyfte tar kontakt med kommunstyrelserna

eller vederbörande samordningsorgan måste förutsättas såsom

givet.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr h år 196i

Det interkommunala bistånd, som är möjligt alt planlägga i fred, nämligen

bistånd från utrymningskommun till inkvarteringskommun, måste

uppenbarligen planläggas med särskild stadga. Intet bör här hindra att

planerna upprättas under samverkan direkt mellan de berörda kommunerna.

Ivräves länsstyrelsens medverkan bör denna påkallas av kommun. De

medel, som står till länsstyrelsens förfogande för att åvägabringa en ändamålsenlig

planläggning i övrigt, bör stå till buds även i dessa fall.

I de fall, då planläggningen skall redovisas till länsstyrelsen, torde det

vara erforderligt att planerna antas av kommunen. I övrigt hör det få

ankomma på kommunen själv att avgöra huruvida planerna bör formligen

fastställas av kommunen eller om tillräcklig stadga i planerna kan

vinnas utan att sådan fastställelse sker. En granskning och sammanställning

av planerna genom kommunstyrelsens försorg torde dock icke kunna

undvaras. I åtskilliga fall torde det också bli nödvändigt med särskilda

beslut rörande förhållanden som ingår i planerna, exempelvis om iordningställande

av krigsuppehållsplatser för kommunala organ vid slutlig utrymning

av deras ordinarie verksamhetsort.

Kommittén har föreslagit att den kommunala planläggningen skall inriktas

på förhållandena sedan civilförsvarets planer för utrymning och inkvartering

verkställts. Under remissbehandlingen har avvikande meningar

anmälts. För egen del anser jag att på detta område — liksom eljest i totalförsvarsplanläggningen

— förberedelserna generellt sett bör

ta sikte på det läge, som bedöms medföra de svåraste

problemen. Det är ju i de svåraste lägena som det största behovet

föreligger av de lättnader som fredsförberedelser kan innebära. Med

en på det svåraste läget inriktad planläggning bör också de mindre svåra

lägena kunna bemästras. Med denna principiella riktpunkt för den kommunala

planläggningen måste denna anpassas efter de olika verksamhetsområdena.

I inkvarteringskommunerna uppkommer det svåraste läget när

all planlagd inkvartering skett, i utrymningskommunerna — såvitt rör

kommunalteknisk verksamhet — däremot när endast beredskapsutrymning

verkställts. I fråga om kommunala uppgifter inom folkförsörjningen

kan det svåraste läget komma att inträffa, innan utrymningar alls skett

men är nära förestående, och det gäller att snabbt dela ut ransoneringskort

innan befolkningen skingras. För den kommunala administration, som

måste finnas kvar i kommun som icke slutligt utrymts i sin helhet, inträder

det svåraste läget, då organen skall betjäna kvarvarande befolkning

från krigsuppehållsplatser. Stundom kan det visa sig nödvändigt med

dubbla planer, nämligen en för läget efter beredskapsutrymning och en för

läget efter slutlig utrymning. Det sagda torde visa att det icke är lämpligt

att fixera något bestämt läge i förhållande till olika former av utrymning,

på vilket planläggningen skall inriktas. Planläggningen måste emellertid

anknytas till de omställningar, som utrymning och inkvartering med
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

för, men detta bör göras pa ett mera flexibelt sätt än kommittén föreslagit.

Såvitt rör den kommunaltekniska verksamheten bör också planerna utformas

under beaktande av risken för krigsskador.

Såsom jag antytt i avsnittet om kommunernas skyldigheter bör kommunernas

uppgifter på det kommunaltekniska området begränsas till att gälla

förberedelser för iståndsättning efter krigsskador.

Det kan självfallet icke komma ifråga att låta denna skyldighet gälla hur

omfattande skadegörelse som helst. Kommittén har också föreslagit en begränsning

härvidlag. Begränsningen synes emellertid böra få en något annan

karaktär än kommittén föreslagit och sättas i relation till behoven av

den kommunaltekniska verksamheten. Behovet av reparation av kommunaltekniska

anläggningar torde i allmänhet vara obetydligt i en slutligt utrymd

tätort, medan behovet däremot är mycket stort om orten blott skall

beredskapsutrymmas. Efter förödande skadegörelse på en tätort torde

några människor icke längre kunna bo i denna och behovet av att reparera

kommunaltekniska anläggningar bortfaller därmed automatiskt. Planläggningen

för iståndsättning av kommunaltekniska anläggningar bör således

inriktas på iståndsättning i den omfattning, som behov av anläggningen

kan antagas föreligga efter skadan.

Sasom kommittén anfört bör de grunder som gäller för civilförsvarets

planläggning för olika typer av orter ge vägledning vid bestämmandet av

graden av beredskap på det kommunaltekniska området. Beredskapen

i övrigt i form av en större eller mindre detaljplanläggning bör avvagas

från fall till fall med hänsyn till omfattningen och betydelsen av de

uPPSifteri som under krigsförhållanden skall ankomma på vederbörande

kommun. Genom att länsstyrelsen skall taga initiativ till sådan planläggning,

som skall redovisas till länsstyrelsen, måste en individuell bedömning

ske där av beredskapskraven för varje kommun. Då även de kommuner,

som icke ålägges att redovisa sin planläggning, torde bli beroende av

uppgifter från länsstyrelsen rörande de förutsättningar, på vilka deras

planläggning skall bygga, bör också länsstyrelsens bedömning av beredskapskraven

för kommunen komma till dess kännedom.

På det kommunaltekniska området är det stundom icke tillräckligt med

planläggning av reparationsberedskap. Reservanordningar kan

behöva vidtagas för att snabbt ersätta maskiner, som förstörts, eller för

att på annat sätt än det fredsmässiga tillgodose det behov, som den kommunaltekniska

verksamheten täcker. Skyldighet att vidtaga sådana reservanordningar

åvilar f. n. kommunerna enligt civilförsvarslagen. Kommittén

har föreslagit att skyldigheten i framtiden regleras i en lag om kommunal

beredskap. Tillräckliga skäl kan emellertid icke anses föreligga för en sådan

omreglering och jag förordar alltså att kommunernas skyldighet att vidtaga

reservanordningar inom kommunalteknisk verksamhet alltjämt regleras i

civilförs\arslagen och betraktas som en kommunal civilförsvarsuppgift.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 4 år 1064 89

Det kan i detta sammanhang vara skäl att understryka betydelsen av att

kommunerna beaktar också beredskapsintresset, då de utför kommunaltekniska

anläggningar. Möjligheterna att vid ny- eller ombyggnad utan

särskild kostnad eller till en ringa merkostnad vinna väsentligt skydd

hör även på detta område tillvaratagas, även om särskilda föreskrifter därom

ej föreligger.

Det nu anförda har gällt åtgärder för att såvitt möjligt trygga kommunalteknisk

verksamhet, som kommunerna bedriver redan i fred. Den omfattande

inkvartering, som planlägges ske i glesbygderna eller i mindre tätorter,

kommer — såsom civilförsvarsstyrelsens utredning om vattenförsörjningen

i krig visar och åtskilliga remissmyndigheter framhållit — att

medföra stora problem inom vattenförsörjningen och den allmänna hälsovården.

Dessa problem har det hittills ankommit på civilförsvaret att lösa.

Begränsningen av civilförsvarets uppgifter medför emellertid att ansvaret

även för dessa frågor nu kommer att åvila kommunerna. Den företagna

utredningen om vattenförsörjningen och vad i övrigt framkommit synes

mig ge belägg för att det kan vara nödvändigt att redan i fred vidtaga

speciella anordningar i inkvarteringsområdena för att trygga

vattenförsörjningen och undanröja epidemirisker

vid inkvartering, däribland förberedelser för nya vattentäkter. Det är här

icke fråga om reservanordningar för befintliga anläggningar utan om helt

nya anordningar, motiverade enbart av planlagd inkvartering. I förevarande

sammanhang torde det icke vara påkallat att taga ställning till vilka eller i

vilken omfattning som särskilda anordningar måste vidtagas. Det synes

emellertid vara ofrånkomligt att sådana anordningar vidtas och att ansvaret

för att anordningarna kommer till stånd ytterst får åvila kommunerna.

Liksom då det är fråga om reservanordningar för befintliga anläggningar

bör skyldigheten att vidtaga särskilda anordningar med hänsyn enbart till

de inkvarterades behov göras beroende av särskilt förordnande. Till frågan

om statsbidrag återkommer jag i det följande.

Frågan om skydd för den kommunala personalen torde i

allmänhet icke utgöra något svårlöst problem. Från inkvarteringskommunerna

kan helt bortses, då dessa ju valts med hänsyn till att risken

för anfall där bedömts vara liten. För utrymningskommunernas del torde

frågan få lösas olika för olika kategorier av kommunal personal och med

hänsyn till huruvida slutlig utrymning sker eller ej. Sådan kommunalteknisk

personal, som nu skall fullgöra uppgifter, vilka tidigare ankommit på

civilförsvaret, bör i princip ha samma skydd som bereddes motsvarande

civilförsvarspersonal. I den mån skyddsrumsplatscr anordnades eller beräknades

för denna, måste platserna nu kunna ställas till den avlösande

kommunala personalens förfogande. Med hänsyn till att det torde vara eu

absolut förutsättning för att civilförsvaret skall kunna utföra sina uppgif
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Rungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196i

ter att det har tillgång till ifrågavarande personal, bör skyddsrumsplatserna

för denna anses som platser för civilförsvarets verksamhet. Regleringen

av detta skyddsrumsbehov bör följaktligen alltjämt ske i civilförsvarslagen.

Tillgodosågs däremot skyddet för civilförsvarspersonalen genom

gruppering utanför det hotade området, bör skyddet för motsvarande

kommunala personal tillgodoses på samma sätt. Skaderiskerna har ju icke

ökat genom den omfördelning av ansvaret för uppgifterna som nu skett.

Självfallet bör all gruppering av civilförsvarsenheter och kommunala enheter

ske så att samråd och samverkan underlättas.

Emellertid torde förevarande lagstiftning medföra att behovet av skydd

för kommunala organ, som normalt arbetar i utrymningsorter och som

skall vara verksamma i krig, kommer att uppmärksammas på ett helt annat

sätt än tidigare i samband med att en kommunal krigsorganisation

kommer till stånd. För dessa organ torde skyddet vid slutlig utrymning i allmänhet

få tillgodoses genom utflyttning till särskilda krigsuppehållsplatser

i kommunen eller utanför denna. I de fall då utrymningskommunen

slutligt utrymmes i sin helhet synes dock regelmässigt den kommunala förvaltningen

kunna reduceras till några få organ. Det fåtal människor, som

är kvar i den slutligt utrymda kommunen, är nämligen — bortsett från

arbetande i krigsviktig produktion — inordnade i försvarsorganisationer

och torde få sina behov tillgodosedda genom dessa. Det torde icke vara

påkallat att anordna särskilt skydd för kommunala administrativa organ

efter enbart beredskapsutrymning; i detta läge fortgår samhällsfunktionerna

i stort sett i fredsmässiga former och det skydd, som är nödvändigt

med hänsyn till riskerna för överraskande anfall, erbjudes i befölkningsskyddsrum

och enskilda skyddsrum.

I likhet med kommittén anser jag det icke böra åläggas kommunerna att

lagerhålla reservdelar och arbets materiel för kommunalteknisk

verksamhet. På detta område bör erforderlig planläggning ske

genom det ekonomiska försvarets organ, som torde ha den bästa överblicken

över i vilken omfattning och i vilket led reserver bör uppläggas för

krigsbruk. Att det är i hög grad fördelaktigt, icke minst med hänsyn till

rent fredstida behov, att exempelvis kommunala vattenverk håller reservlager

av rör in. in. behöver icke framhållas. I detta sammanhang må vidare

erinras om att länsstyrelsen enligt 4 § i lagen den 17 maj 1940 med vissa

bestämmelser till skydd för försvaret in. m. äger ålägga den som driver industriell

eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller

folkförsörjningen att vidtaga särskilda åtgärder för att säkerställa driften,

bl. a. anordnande av reservförråd.

Anskaffning och lagring av utrustning för de inkvarterades behov bör

icke heller ankomma på kommunerna utan bör vara en sådan uppgift för

civilförsvaret, som avses i 36 § första stycket civilförsvarslagen. Då det här

är fråga om lagerhållning uteslutande med hänsyn till de inkvarterades

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 4 dr 196i ''•*1

behov anser jag det icke motiverat att ålägga kommunerna skyldighet alt

utan ersättning tillhandahålla civilförsvaret lagerlokaler. Lagringen torde

f. ö. totalt sett kunna ske till lägre kostnader, om den centraliseras åtminstone

inom civilförsvarsområdena.

Uppbyggnaden av en kommunal beredskap kommer att aktualisera frågan

hur kommunerna skall kunna täcka sitt behov av personal

för att fullgöra de kommunala uppgifterna under krigsförhållanden. Jag

delar den under remissbehandlingen framförda synpunkten att civilförsvarets

och kommunernas sammanlagda personalbehov nu i princip icke

bör överstiga de personalbehov, som civilförsvaret ensamt redovisade, när

uppgifterna ankom på detta, och att personalen i största möjliga utsträckning

bör utnyttjas gemensamt. Det sagda gäller emellertid endast i den

mån man inskränker sig till de uppgifter, som kommunerna övertagit från

civilförsvaret. Eftersom den kommunala beredskapen nu skall byggas upp

inom hela det kommunala verksamhetsområdet, i den mån det är av betydelse

för totalförsvaret, måste nya personalbehov yppa sig, och det kan

Mi nödvändigt att uppskov från militärtjänstgöring meddelas kommunala

förtroendemän och anställda i större utsträckning än hittills. Förutsättningar

för sådana uppskov torde också föreligga i och med att planer upprättas

för den kommunala krigsorganisationen. Jag utgår emellertid från

att användningen av värnpliktiga i kommunala befattningar i krigsorganisationen

begränsas så långt det är möjligt genom att kvinnlig och annan

icke värnpliktig personal uttages i första hand.

En ökning av antalet uppskov kan främst bli aktuell i inkvarteringskommunerna.

För att minska olägenheterna härav för krigsmakten synes

det böra övervägas, huruvida uppskoven lämpligen kan göras tidsbegränsade.

Med uppskov av sådan typ kan inkvarteringskommunerna behålla

sin personal åtminstone till dess förhållandena där stabiliserat sig och

lämplig arbetskraft hunnit rekryteras bland de inkvarterade eller biståndspersonal

från utrymningskommunerna anlänt.

För civilförsvarets del torde den ändrade ordningen böra medföra att

— om ett gemensamt utnyttjande av personalen ej ger sig självt eller kan

arrangeras — rekryteringen får ske på annat håll än bland de kommunalanställda.

Även tillgången på fordon och maskiner måste såvitt

möjligt säkerställas för kommunerna genom planläggning och reservering

i fred. På detta område torde det emellertid vara helt klart att de samlade

behoven icke ökat genom att kommunerna övertagit reparationsuppgifter

från civilförsvaret. Utrustning som tidigare reserverats för civilförsvaret

att användas för uppgifter, som nu ankommer på kommunerna, bör nu i

princip i stället reserveras för kommunernas räkning. Frågan om kommunernas

behov torde få beaktas då riktlinjerna för uttagningen fastställs

och jag finner med hänsyn härtill icke anledning att närmare ingå på frågan

hur tillgängliga resurser bör fördelas mellan olika intressenter.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196b

I likhet med annan planläggning inom totalförsvaret måste de kommunala

beredskapsplanerna hållas aktuella. Till sådan revision av planerna,

som föranleds av att den kommunala organisationen ändras eller

av andra interna förändringar, bör kommunerna själva taga initiativet.

Måste däremot beredskapsplanerna ändras med hänsyn till omläggningar

i annan totalförsvarsplanläggning bör det ankomma på länsstyrelsen att

bevaka att kommunernas planläggning anpassas efter de nya förhållandena

och detta vare sig kommunernas planläggning blivit fastställd av länsstyrelsen

eller ej. Jag finner det med hänsyn härtill erforderligt att stadga befogenhet

för länsstyrelsen att förordna om revision av kommunala beredskapsplaner,

då det påkallas av ändrade förhållanden.

Frågan om behovet av sekretesskydd för kommunala beredskapsplaner

synes böra särskilt uppmärksammas. Av planerna

torde nämligen åtskilliga uppgifter av hemlig natur kunna utläsas rörande

civilförsvarets och det ekonomiska försvarets planläggning. Det är även

möjligt att de kommunala planerna i sig själva blir av sådan karaktär att

de bör sekretesskyddas. Denna fråga torde emellertid böra regleras i annat

sammanhang.

För den kommunala beredskapen är det givetvis viktigt att personalen

instrueras om sina krigsuppgifter samt får utbildning och övning

för dessa. Jag anser det emellertid icke påkallat att föreskriva någon skyldighet

för kommunerna att utbilda eller öva personalen, då jag mot bakgrunden

av det livliga intresse för beredskapsfrågorna, som kommunernas

remissyttranden i ärendet återspeglar, anser mig ha goda skäl att räkna

med att ansvarskännande kommuner även utan formlig skyldighet i erforderlig

grad beaktar utbildningsbehovet. Sedan en kommunal beredskap

byggts upp, torde också kommunerna i betydligt större utsträckning än hittills

komma att engageras i statligt ledda totalförsvarsövningar på regional

nivå och i lokala övningar, som rör samordning och samverkan mellan civilförsvar

och kommun.

C. Organisationsfrågor

Komiminalrättskommittén

Kommittén uttalar att den kommunala organisationen

för beredskapsuppgifterna kan anordnas på två i princip skilda

sätt. Man kan sålunda antingen förlägga uppgifterna i stort och på delområdena

till de fredstida organ, inom vilkas verksamhetsområden uppgifterna

närmast faller, eller med frångående av den fredstida organisationen

skapa en starkare koncentrerad kommunal ledning. Det förra alternativet

anser kommittén ha uppenbara fördelar genom dess förankring i

en beprövad kommunal organisation och genom att det tillgodoser kraven

på fackkunskap inom de olika specialområdena. Emellertid finner kommittén

att det kan bli svart att bibehalla den fredstida organisationen ge
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i är IDOt Hd

nom att inkallelser och utrymningar minskar personalen samtidigt som,

särskilt i inkvarteringskommunerna, arbetsuppgifterna ökar kraftigt. Vidare

tillkommer uppgifter som icke har motsvarighet i fred. Härtill kommer

att beredskapsverksamheten för sin effektivitet kan kräva samling under

något eller några koncentrerade ledningsorgan. Inför utsikterna att

svårigheterna i ett akut läge icke kan bemästras av den ordinarie kommunala

organisationen och att denna organisation av olika skäl kan bli

försatt ur tillfredsställande funktion, kan det enligt kommittén vara atl

föredraga att man redan på förhand förberett och kan falla tillhaka på en

förenklad och koncentrerad ledningsorganisation. Man måste räkna med

att det i de svåraste lägena icke finns tillgång till andra organ än dem,

för vilkas bibehållande och funktion man genom planläggning träffat särskilda

föranstaltningar. Kommittén bär därför funnit det ofrånkomligt

att ledningsfrågorna närmast löses efter principen med en koncentrerad organisation.

I mindre svåra lägen kan emellertid förutsättningar finnas för

att bedriva verksamheten i former, som mera överensstämmer med de fredstida.

Det kan då finnas möjligheter att tills vidare bibehålla en mera fredsmässig

organisation eller att i ett stabiliserat läge återgå till en sådan.

I den koncentrerade organisationen måste enligt kommitténs mening en

enda kommunal nämnd tilläggas uppgiften att närmast såsom topporgan

svara för de allmänt ledande och sammanhållande uppgifterna.

Detta organ måste ansvara för samordning av insatserna på skilda områden

och träffa avgöranden om avvägningen av delinsatsernas omfattning och

om utnyttjandet av allmänt disponibla resurser. I försvarsarbetet i olika

instanser engagerade myndigheter skall i totalförsvarsfrågor alltid kunna

vända sig till detta kommunala topporgan.

På delområden, som nära motsvarar fredstida kommunala verksamhetsområden,

bör enligt kommittén de ordinarie fredstida organen kunna tillläggas

uppgifter att mer eller mindre självständigt svara för verksamheten.

På andra områden, där uppgifterna saknar en klar anknytning till de i

den fredstida organisationen ingående nämnderna, kan uppgifterna antingen

helt förläggas direkt till topporganet eller också anförtros någon

fredstida eller särskilt inrättad kommunal nämnd.

På ledningsorganisationens topporgan faller, framhåller kommittén, sådana

uppgifter att som topporgan icke gärna kan ifrågakomma annan kommunal

nämnd än kommunens styrelse. Att denna fungerar som högsta ledningsorgan

är särskilt motiverat med hänsyn till att detta organ måste

tilläggas vissa befogenheter att i ansträngda lägen självständigt disponera

över de kommunala resurserna och träffa andra avgöranden, som eljest

ankommer på kommunens fullmäktige. Den allmänna ledningen måste vidare

vara förenad med viss rätt att ingripa i andra nämnders verksamhet.

Det ligger närmast till hands och kan säkerligen lättast godtagas att nödiga

sådana ingrepp göres av det organ, som utgör kommunens styrelse. Ingen

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

annan nämnd har samma auktoritet och ställning eller samma överblick

över förhållandena som kommunens styrelse. Enligt kommitténs mening

bör kommunerna anförtros att i största möjliga utsträckning själva avgöra

hur beredskapsuppgifterna skall lösas. Kommittén har övervägt om

något utrymme bör finnas för kommunerna att utse annan nämnd än styrelsen

till högsta ledningsorgan. Alla skäl synes emellertid kommittén tala

för att ett sådant överlämnande icke bör ske. Bestämmelserna om den kommunala

organisationen bör därför som grundföreskrift innehålla att ledningen

skall ankomma på kommunens styrelse. Eu frihet att utforma

organisationen efter de lokala förhållandenas krav bör emellertid kunna

bevaras genom en rätt för kommunerna att tillägga andra nämnder ett ansvar

för de särskilda delområdenas beredskap.

En bestämmelse att kommunens styrelse skall vara ledningsorgan avser

kommittén skola medföra att styrelsen har att direkt bära ansvaret för

alla uppgifter inom ledningsverksamheten i vidsträckt bemärkelse, varmed

kommittén förstår också verksamhet av osjälvständig verkställighetsnatur.

På styrelsen skall sålunda om annat ej bestämmes i princip falla också

verksamheten på såväl sådana specialområden, vilka motsvarar fredstida

verksamhetsområden, som områden utan närmare anknytning till någon

fredsverksamhet. Mycket ofta torde det emellertid enligt kommittén icke

vara möjligt att så starkt koncentrera organisationen. I krigsorganisationen

måste då inlemmas en eller flera andra

kommunala nämnder. Bestämmelsen om ledningsverksamheten

måste därför medge möjligheter för kommunerna att utbygga organisationen

efter vad som är påkallat med hänsyn till verksamhetens omfattning

och de lokala förhållandena. Denna frihet vid valet av organisation

synes kommittén böra komma till uttryck i en rätt att uppdraga ansvaret

på ett eller flera delområden åt andra nämnder. Bestämmelsen om ett sådant

överlämnande bör medge att verksamheten på visst delområde så

långt detta är möjligt kan med självständigt ansvar omhänderhavas avannan

nämnd. Det självständiga ansvaret bör ej vidkännas andra inskränkningar

än dem, som följer av författningsreglerade befogenheter för styrelsen

att i undantagsfall ingripa i verksamheten. Valfriheten bör sträcka sig

så långt att kommunerna får möjligheter att vid krigsorganisationens utformning

avvika från fredstida indelning i ansvarsområden. Uppgifterna på

visst område bör sålunda då detta finnes ändamålsenligt kunna läggas på

annan nämnd än den, som i fredstid handhar motsvarande uppgifter, och

verksamheten på delområden sammanföras till en nämnd. Särskilda nämnder

bör också kunna inrättas för handhavande av uppgifter på ett eller flera

delområden. Kommittén framhåller att kommunerna icke bör välja en alltför

vittförgrenad krigsorganisation. Det finns därför anledning att bestämmelsen

innehåller en rekommendation om ett sammanhållande av verksamheten

på områden, som äger samband med varandra.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i år I9(i''i

Det liar synts kommittén lämpligt att möjligheter lämnas öppna lör säiskild

komplettering av organisationen efter specialreglering. Därest specialreglering

på något område kommer till stånd, är det emellertid angeläget

att härav föranledd organisation anslutes till den allmänna krigsorganisationen.

Av särskild betydelse synes det kommittén vara att organ, som genom

sådan reglering tillföres organisationen, på sanuna sätt som andra

krigsorganisationens nämnder underordnas styrelsens ledning.

Kommittén utvecklar närmare de befogenheter gentemot andra i

krigsorganisationen ingående nämnder som bör tillkomma ko inni

u n e n s styrelse, nämligen att meddela andra nämnder föreskrifter

för verksamheten och att i trängda lägen fatta direkta beslut i annan

nämnds ställe eller övertaga de på sådan nämnd ankommande uppgifterna.

Någon direktivrätt bör enligt kommittén ej förekomma annat än i fall,

då ett inskridande oundgängligen erfordras för beredskapsverksamhetens

effektivitet i syfte att samla alla de kommunala resurserna kring de angelägnaste

uppgifterna. Direktivrätten bör icke innefatta en rätt att inskrida

i avgörandet av enskilda löpande ärenden utan avse allenast eu rätt

att meddela föreskrifter för verksamhetens allmänna uppläggning och inriktning.

På planläggningsstadiet bör uppkommande frågor kunna lösas

utan någon direktivrätt.

Även befogenheterna för styrelsen att latta beslut i annat organs ställe

bör enligt kommittén i största möjliga utsträckning begränsas. Behovet

av här avsedda befogenheter hänför sig främst till fall, då kommunens

krigsorganisation är av sådan omfattning att det är förenat med alltföi

stor omständlighet och tidsutdräkt att i ett ansträngt läge träffa tillräckligt

snabba avgöranden. Det är också tänkbart att i ett sadant läge nagot

organ i en vittförgrenad organisation av olika skäl kan sättas ur tillfredsställande

funktion. I sådana lägen kan styrelsen ha behov av att kunna

handla icke bara å andra nämnders utan också å fullmäktiges vägnar.

Vid ett längre gående inskridande synes det kommittén nödvändigt att

detta får avse ett övertagande av eu nämnds hela beredskapsverksamhet.

Ett så vittgående övertagande bör knappast kunna komma ifråga så vitt

gäller på fullmäktige ankommande uppgifter. Ett fullständigt övertagande

av annat i krigsorganisationen ingående organs beredskapsuppgifter innefattar

ett så betydelsefullt ingrepp att för detta bör krävas länsstyrelsens

medgivande.

För effektivisering av verksamheten i verkställighetsläget anser kommittén

det erforderligt att styrelsen erhåller rätt att sända särskild företrädare

till nämnder som har beredskapsuppgifter med rätt att närvara och deltaga

i överläggningarna och att anteckna reservation till nämndens protokoll. Da

i undantagsfall också annan med beredskapsarbetet förtrogen person än ledamot

i styrelsen kan vara en lämplig företrädare, bör styrelsen äga Irihet

vid utseendet av representant.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

Vid en uppdelning av beredskapsuppgifterna på olika nämnder kan det

enligt kommittén komma ifråga att hos en nämnd samla vissa

av de kommunala beredskapsuppgifterna och de kommunala

uppgifterna på andra områden av totalförsvaret,

exempelvis att sammanföra beredskapsuppgifterna med uppgifterna

hos civilförsvarsnämnder och kristidsnämnder. Den kommunala beredskapsverksamheten

och civilförsvarets verksamhet har många beröringspunkter

och kräver särskilda samordningsåtgärder. Åtskilliga för ortens

beredskap grundläggande bedömanden är gemensamma för de bägge verksamheterna.

På ömse håll är en ingående kännedom om verksamheten och

förberedelserna på det andra hållet av stor betydelse. Även försörjningsuppgifterna

har anknytning särskilt till inkvarteringsverksamheten. Särskilda

civilförsvarsnämnder och kristidsnämnder inrättas enligt gällande

ordning under beaktande endast av deras behövlighet för respektive specialuppgitter.

Med hänsyn härtill och till den särskilda tyngd som beredskapsuppgifterna

har från kommunal synpunkt synes det kommittén icke

fullt tillfredsställande att ett sammanförande sker genom att beredskapsuppgifterna

överlämnas till här avsedda specialnämnder. Sammanförandet

synes kommittén i stället lämpligen böra ske genom att beredskapsuppgifterna

och specialuppgifterna samlas hos särskilt inrättad nämnd. Kommittén

föreslår att i organisationsbestämmelserna intages föreskrifter om en

sådan nämnd, vilken synes kommittén kunna erhålla benämningen kommunal

beredskapsnämnd.

Att inrätta en särskild nämnd eller särskilda nämnder finner kommittén

kunna komma ifråga också i andra fall än då beredskapsuppgifterna sammanföres

med andra totalförsvarsuppgifter. Sålunda kan kommuner kanske

finna lämpligt att för större delområden av beredskapsuppgifterna — såsom

på socialvårdsområdet — inrätta särskild nämnd, i vilken får ingå

företrädare för olika fredstida nämnder. Beteckningen kommunal beredskapsnämnd

synes kommittén kunna väljas också för en dylik nämnd.

Kommittén uppmärksammar att bestämmelser, som kan möjliggöra att

krigsorganisationen delvis utformas efter de av kommittén angivna linjerna,

tinns i administrativa fullmaktslagen och tillämpningskungörelsen

till denna. En mera ingående reglering av organisationen för beredskapsllPP»ffterna

anser emellertid kommittén erforderlig. Kommittén finner sig

därför böra i sitt författningsförslag upptaga grundläggande bestämmelser

om organisationen. Administrativa fullmaktslagen och tillämpningskungörelsen

kommer emellertid att i skilda hänseenden äga betydelse också

för den kommunala beredskapsverksamheten. Kommittén framhåller såsom

exempel härpå att då ett ökat antal suppleanter behöver utses detta kan

ske med stöd av bestämmelserna i dessa författningar.

Kommittén anser att ledamöter i särskilt inrättade nämnder — kommunala

beredskapsnämnder och kristidsnämnder — bör utses redan under

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

fred. Förutom av beredskapsskäl kan detta vara motiverat med hänsyn till

att dessa nämnder måste deltaga i planläggning och förberedelser i övrigt.

Kommittén förordar att övergång till krigsorganisation

icke obligatoriskt sammankopplas med att verkställighetsbestämmelserna i

kommitténs lagförslag, vilket är uttormat som en fullmaktslag, träder i

tillämpning. Kommittén framhåller att läget då ingalunda behöver vara sådant

att det är påkallat för kommunerna att ha tillgång till den fasta ledning,

som krigsorganisationen medför. Huruvida en övergång till krigsorganisation

är motiverad synes kommittén i stor utsträckning bero av lokala

förhållanden. Det bör därför ligga i kommunernas egen makt att besluta

om en sådan övergång. Emellertid kan också lägets allmänna utveckling

och förhållandena i central och regional instans nödvändiggöra en övergång.

Länsstyrelserna bör därför ha befogenheter att förordna därom. En

återgång till fredstida organisation måste ske när verkställighetsbestämmelserna

träder ur tillämpning. En tidigare återgång bör emellertid kunna

ske när kommunen eller länsstyrelsen så beslutar. Verkställighetsläget bör

enligt kommittén under alla omständigheter medföra att kommunens styrelse

har att sörja för de i beredskapslagen angivna uppgifterna och åtnjuter

däri stadgade befogenheter.

Vad särskilt beträffar inkvarteringskommunerna finner kommittén det

påkallat att genom en särskild bestämmelse anvisa dem möjligheter att

genom en särskild organisation med inkvarteringsombud

bemästra svårigheterna vid omhändertagandet av de inkvarterade.

Kommittén erinrar om att civilförsvaret såsom lägsta organ för inkvarteringsverksamheten

har roteombud och medhjälpare till dem. Dessa

ombud synes kommittén i stor utsträckning kunna anlitas inom en motsvarande

kommunal organisation, sedan civilförsvaret genomfört inkvarteringen.

I organisationen kan efter hand ingå också lämpliga personer ur

de inkvarterades led. Organisationen bör kunna användas för det praktiska

handhavandet av inkvarteringsverksamheten och för praktiskt bistånd åt

de inkvarterade. Den kan vara verksam för utjämning av motsättningar,

som kan uppkomma mellan inkvarteringsvärdar och inkvarterade. Genom

roteorganisationen kan också de kommunala myndigheterna få kännedom

om inkvarteringsförhållandena och de inkvarterade. Organisationen kan vidare

utgöra en förmedlande institution mellan kommunerna och de inkvarterade.

Bestämmelsen om inkvarteringsombud avser kommittén främst skola

tjäna som grund för en roteorganisation med indelning av kommunen i

mindre områden, rotar, lämpligen anslutande till rotarna för mantalsskrivningen

och för civilförsvarets inkvarteringsverksamhet.

Uppdraget att vara verksam i roteorganisationen anser kommittén närmast

få uppfattas som ett förtroendeuppdrag. Inkvarteringsombuden och

deras medhjälpare bör ej användas för uppgifter, för vilka normalt anlitas

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 4

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungi. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

anställd arbetskraft. Ombud och medhjälpare skall dock enligt förslaget

vara berättigade till ersättning enligt grunder, som Kungl. Maj :t bestämmer.

Uppgifternas art gör att det knappast kan vara lämpligt med en mera

tvångsmässig rekrytering. Kommittén har på grund härav ej funnit det erforderligt

med några bestämmelser om skyldighet att åtaga sig uppdraget

och att reglera rätten till avsägelse. Personalen bör enligt kommittén till

viss del utses redan vid planläggningen. Bestämmelserna om inkvarteringsombuden,

deras åligganden och rätt till ersättning hör till de föreskrifter i

kommitténs förslag, som avses vara i tillämpning redan i fred.

Det kommunala beroendet av ett regionalt ledningsorgan

när det gäller kommunernas verksamhet under krigsförhållanden betonas

starkt av kommittén. De regionala uppgifterna finner kommittén tveklöst

böra ankomma på länsstyrelsen, som intar en nyckelställning inom totalförsvaret

på det regionala planet. Länsstyrelsen måste tilläggas vissa befogenheter

när det gäller den kommunala beredskapsverksamheten. Kommittén

finner det erforderligt att länsstyrelserna redan i planläggningsskedet

far rätt att ingripa för att få planläggning till stånd eller för att få denna

fullständig. Likaså måste länsstyrelsen tilläggas uppgifter beträffande statsbidrag

for vissa förberedelser och bör enligt kommitténs mening tillerkännas

befogenheter att föreskriva att reservanordningar skall vidtagas.

I verkställighctsläget måste enligt kommittén vissa möjligheter finnas

att regionalt dirigera de kommunala insatserna. Som exempel på fall då

behov föreligger av regionalt förfogande över kommunala resurser nämner

kommittén sådana lägen, då omfattande skador måste avhjälpas och då

tillfälligt bistånd måste lämnas av en kommun till en annan.

Vissa invändningar finner kommittén kunna göras mot en direktivrätt

på områden, där kommunerna ej har någon i lag fastslagen skyldighet till

verksamhet. En direktivrätt bör emellertid kunna godtagas med hänsyn till

de extraordinära förhållandena. Kommittén erinrar om att liknande konstruktioner

förekommer också inom annan krislagstiftning och nämner de

befogenheter som allmänna förfogandelagen ger.

Kommittén behandlar även, såvitt rör den regionala ledningen, vissa frågor

om förstärkning av länsstyrelserna såväl när det gäller fredsorganisationen

med hänsyn till länsstyrelsernas omfattande uppgifter i samband

med uppbyggnaden av en kommunal beredskap som i fråga om krigsorganisationen.

Den sistnämnda bör enligt kommittén tillföras särskild sakkunskap

for skilda delar av det kommunala beredskapsområdet. I krigsorganisationen

bör vidare ingå en särskild företrädare för kommunala intressen.

På det regionala planet förutsätter kommittén slutligen att såväl i fred

som under krigsförhållanden initiativ och åtgärder kan komma ifråga från

civilbefälhavarnas sida när det gäller insatser, som är gemensamma

för flera län.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1904

99

Remissyttrandena

För de remissyttranden, som berör principerna för handhavandet av den

kommunala verksamheten och den kommunala organisationen under krigsförhållanden,

har redogörelse lämnats i tidigare avsnitt. Har redovisas följaktligen

endast yttranden, i vilka synpunkter framförts rörande enskildheter

i kommitténs förslag.

Beträffande förslaget om en kommunal beredskapsnämnd

anför beredskapsnämnden för psykologiskt försvar som förklarar sig

uppfatta denna kommunala nämnd såsom ett organ for uppgifter utan direkt

anknytning till fredsförhållanden — att inrättandet av sådan nämnd

redan under fredstid i hög grad måste vara ägnat att påskynda den kommunala

beredskapsplaneringen. I remissyttrandet föreslås att kommunerna

skall åläggas att utse en sådan nämnd, som bör kunna få samma sammansättning

som kommunens styrelse eller bestå av särskilt valda ledamöter.

Att kommunal beredskapsnämnd skall vara obligatorisk anser också fänsstyrelsen

i Västernorrlands län. Gävle stad anser möjligheten att tillsatta

en särskild kommunal beredskapsnämnd värd att utnyttjas, icke minst under

planeringsstadiet, då det kan förutsättas att kommunens styrelse icke

har möjlighet att ägna erforderlig tid åt planeringen.

Anundsjö kommun finner särskild kommunal beredskapsnämnd knappast

påkallad för landskommunernas del annat än för planläggningen i

fredstid. Nämndens uppgift bör då begränsas till planläggningsarbetet. I

nämnden bör kommunstyrelsen vara företrädd.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som funnit det dunkelt vad kommittén

åsyftat med begreppet ledning, uttalar att, därest kommittén med ledning

avsett uppgiften att svara för samordning av verksamheten, så bör ledningen

undantagslöst ligga hos kommunens styrelse. En särskild kommunal

beredskapsnämnd bör med hänsyn härtill icke få inrattas under krig.

Om under krigsförhållanden socialnämnden, kommunstyrelsen eller civilförsvar

snämnden icke anses kunna omhänderha de speciella, med den enskilda

inkvarteringen sammanhängande problemen, bör dessa enligt länsstyrelsen

anförtros en särskild inkvarteringsnämnd. En beredskapsnämnd

finner länsstyrelsen däremot befogad i de större kommunerna under fredstid

med uppgift att svara för samordningen av all beredskapsplanläggning

och att bistå de olika fackorganen i deras planläggning.

De föreslagna reglerna för kommuns övergång till krigsorganisation

beröres av några remissinstanser. Civilbefälhavaren i IV. cwo

anser att det regelmässigt bör tillkomma länsstyrelsen att besluta härom

med undantag endast för det fall, då kommunala myndigheters beredskap

är reglerad särskilt i beredskapsgrader enligt beredskapskungörelsen.

Länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län ävensom Anundsjö kommun

uttalar sig också för att det skall vara förbehållet länsstyrelsen att för
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

ordna om kommuns övergång till krigsorganisation. Härvid framhålles att

det endast är länsstyrelsen som har överblicken över läget i stort och därför

kan bedöma när en övergång bör ske.

Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Västernorrlands län påpekar

att kommitténs förslag icke hindrar en kommun, som enligt länsstyrelsens

förordnande skall övergå till krigsorganisation, att efter någon tid

besluta om återgång till fredstida organisation. Då denna ordning ej torde

vara åsyftad bör bestämmelserna förtydligas.

Bortsett från tidigare redovisade uttalanden om vikten av att civilförsvar

och kommuner såvitt möjligt utnyttjar samma personal, särskilt i verksamheten

för de inkvarterade, har kommitténs förslag med anvisning i lag

om en organisation med inkvarteringsombud föranlett yttranden

endast av ett fåtal myndigheter. Bland dem må nämnas länsstyrelsen i Västernorrlands

län, som anser att inkvarteringsombud alltid bör finnas i inkvarteringskommun,

och länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ifrågasätter

om det icke borde uttryckligen fastslås i lagen att kommunernas eventuella

roteorganisation skall ansluta till civilförsvarets motsvarande organisation.

Även civilbefälhavaren i IV. civo understryker fördelarna av att civilförsvaret

och kommunerna har samma personal för verksamheten bland de

inkvarterade och anser att rekryteringen av denna personal bör ske bland

mantalsombuden. Dessa bör därför utses bland icke värnpliktiga i kommunen.

Markaryds köping anser att inkvarteringsombuden bör utses av kommunens

styrelse och ej av fullmäktige.

Behovet av förstärkning av länsstyrelserna understrykes

av socialstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för

ekonomisk försvarsberedskap, civilbefälhavaren i IV. civo, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs och Gävleborgs län, av vilka flertalet pekar

på de väsentliga uppgifter, som länsstyrelserna kommer att ha för att

leda kommunernas planläggning och bistå dem vid denna. Även ett antal

städer och landskommuner framhåller att länsstyrelserna måste få arbetskraftsförstärkning

för att kunna aktivt hjälpa kommunerna i deras planläggningsarbete.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det påkallat med ytterligare

utredning om länsstyrelsernas arbetskraftsbehov för planläggningen.

Socialstyrelsen anser att också länsstyrelsernas krigsorganisation måste

förstärkas med hänsyn till de uppgifter av socialvårdande natur, som kommunerna

nu far sig ålagda under krigsförhållanden, och anvisar härvid

rekrytering av personal från centrala myndigheter, vilkas verksamhet inskränkes

vid beredskap.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 196i

101

Departementschefen

I det föregående har jag haft anledning att taga ställning till de principer,

efter vilka den kommunala organisationen för krigsförhållanden enligt

min mening bör uppbyggas ävensom till frågan hur den centrala ledningen

av den kommunala beredskapen bör anordnas. Jag kan därtör nu

inskränka mig till att behandla organisationsfrågorna i olika mera speciella

hänseenden.

Det torde kunna förutses såsom det mest sannolika fallet vid en utrikespolitisk

kris att en skärpning av vår beredskap sker successivt. Utrymningarna

börjar då såsom frivilliga utrymningar, varvid samhällsfunktionerna

kan upprätthållas i stort sett i normal omfattning både på den statliga

och den kommunala sidan. För kommunernas del torde detta läge icke

innebära några väsentliga svårigheter; de frivilligt utrymmande ordnar

regelmässigt själva sin inkvartering och uppehåller förbindelse med hemorten,

varifrån de alltjämt kan erhålla medel till sin försörjning. Kommunernas

organisation och förvaltning kan fungera i fredsmässiga former i såväl

utrymnings- som inkvarteringskommuner, låt vara att inkallelser av personal

otvivelaktigt kommer att medföra vakanser. Dessa torde dock komma

att ganska jämnt fördela sig över den kommunala förvaltningen och knappast

aktualisera överföringar av personella tillgångar från ett förvaltningsområde

till ett annat. När däremot utrymningar blir obligatoriska uppkommer

i inkvarteringskommunerna genast besvärliga problem med omhändertagandet

i olika hänseenden av de inkvarterade, särskilt i den mån

företagna utrymningar varit slutliga utrymningar. Även i utrymningskommunerna

blir problemen stora efter slutliga utrymningar, åtminstone

i de fall, då utrymningskommunen måste bibehålla en förvaltningsapparat

för att betjäna befolkning, som bor kvar i delar av kommunen,

vilka icke slutligt utrymts eller vilka rentav kan ha mottagit inkvarterade

från kommunens tätorter eller från andra kommuner. Efter slutlig

utrymning av hemorten kan de inkvarterade ej längre få sin försörjning från

denna. Det kan därför förutses att en speciell belastning mycket snart uppkommer

inom inkvarteringskommunernas socialvårds- eller krigshjälpsverksamhet

men också inom andra områden såsom inom hälsovården och

skolväsendet. För detta läge synes det föreligga ett stort behov av en

särskild kommunal krigsorganisation, inom vilken verksamheten

snabbt kan anpassas efter lägets växlingar och arbetet bedrivas

effektivt och samordnat under ett särskilt ledningsorgan. I krigsorganisationen

bör ingå ledningsorganet, som enligt vad jag förut anfört skall vara

kommunens styrelse, och de nämnder och andra fackorgan med förtroendemän

och anställda, som fullgör uppgifter av betydelse för försvarsberedskapen,

exempelvis socialnämnd, vilken handhar särskilt upprättade internat

för vårdbehövande och vilken i regel torde komma att tjänstgöra som krigs
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

hjälpsnämnd, eventuellt inrättad särskild krigshjälpsnämnd, barnavårdsnämnd,

kristidsnämnd, hälsovårdsnämnd, familjebidragsnämnd och särskild

nämnd — beredskapsnämnd — som inrättats för speciella kommunala uppgifter.

I utrymningskommun, som endast beredskapsutrymts, måste i krigsorganisationen

också ingå organ för kommunalteknisk verksamhet. I kommun,

som i sin helhet slutligt utrymts, kan å andra sidan krigsorganisationen

reduceras kraftigt, möjligen till att omfatta, förutom kommunstyrelsen,

endast civilförsvarsnämnd och organ för oundgänglig kommunalteknisk

verksamhet. Krigsorganisationens omfattning måste, såsom torde ha

framgått av det anförda, variera alltefter kommunernas olika uppgifter; dess

sammansättning bör också inom en och samma kommun ändras alltefter

företagna utrymningar och dessas återverkningar på de kommunala uppgifterna.

Vid genomförd krigsorganisation bör kommunens styrelse kunna ge

fackorganen direktiv rörande verksamhetens inriktning och bedrivande

samt fördela kommunens tillgångar i personal och

materiel mellan de i krigsorganisationen ingående organen. Dessa befogenheter

bör självfallet i första hand gälla gentemot de organ, som är inordnade

i krigsorganisationen. Det bör emellertid även gälla gentemot kommunala

organ, som faller utanför denna, dock ej fullmäktige. Endast med så vittgående

befogenheter får kommunens styrelse möjlighet att snabbt tillföra

en utsatt sektor inom krigsorganisationen förstärkning med resurser som

kan avstås av en annan sektor inom denna eller som ligger hos ett utanförstående

— och alltså ej krigsviktigt — kommunalt organ.

Däremot synes det mig icke erforderligt att vid sidan av kommunstyrelsens

direktivrätt stadga en rätt för styrelsen att besluta i fackorganens

ställe eller att öppna en generell möjlighet för styrelsen att övertaga på

annat organ ankommande uppgifter i deras helhet. Genom att tillföra ett

organ, som ställs inför övermäktiga uppgifter, resurser från annat, mindre

belastat kommunalt organ och genom att ge det sålunda uppstöttade organet

direktiv för dess verksamhet synes styrelsen på ett lämpligare sätt än

genom beslut i organets ställe kunna nå åsyftat resultat. Fackorganets sakkunskap

när det gäller arbetet ute på fältet tillgodogöres sålunda alltjämt

och kommunstyrelsen slipper att splittra sig genom att tvingas besluta i

individuella ärenden. Endast för det fall att fackorganet är helt utslaget,

är det motiverat att annat organ inträder i dess ställe. Denna situation är

emellertid förutsedd i administrativa fullmaktslagen. Överflyttning

av arbetsuppgifter från ett ordinarie organ till ett annat — vilket

säkerligen endast undantagsvis bör vara kommunstyrelsen, som först och

främst skall vara ett ledningsorgan — bör således ske under de förutsättningar,

som anges i nämnda lag och i tillämpningsföreskrifter till denna.

Jag delar kommitténs uppfattning att det är av värde att kommunens styrelse

får möjlighet att sända företrädare till fackorganen för att deltaga i

opaginerad Kontrollera mot PDF

loa

Kanyl. Maj.ts proposition nr 4 ur 1964

dessas överläggningar. Samordningen mellan olika verksamhetsområden

torde väsentligt främjas om möjligheten utnyttjas. Däremot kan det icke

anses påkallat att ge kommunstyrelsens observatör reservationsrätt. Genom

direktivrätten kan styrelsen åvägabringa sådana ändringar i fackorganens

beslut, som är väsentliga, och en reservationsrätt i fråga om övriga beslut

av fackorganet torde sakna mening.

Kommittén bär föreslagit att möjlighet skall öppnas för kommunerna att

tillsätta en kommunal bereds k apsnämnd, i vilken skulle kunna

sammanföras uppgifter, som eljest tillhör andra specialreglerade nämnder,

både fredsmässiga uppgifter och sådana som tillkommer under krigsförhållandcn.

Såsom framgått av vad jag förut anfört anser jag mig icke kunna

förorda en sådan ordning utan menar att man skall fasthålla vid principen

att fredsorganet också skall vara kompetent organ i krig för sitt verksamhetsområde.

Denna grundläggande princip anser jag böra framgå av lagtexten.

Emellertid uppstår, åtminstone i inkvarteringskommunerna, under

krigsförhållanden uppgifter, som icke har motsvarighet under fred och

följaktligen ej heller har något fredsorgan. Jag avser härvid de uppgifter

som sammanhänger med omhändertagandet av de enskilt inkvarterade såsom

att tillgodose deras behov av bostad och att registrera dem. För handhavandet

av dessa specifika beredskapsuppgifter torde i enhetlighetens intresse

ett bestämt organ böra angivas. Detta organ synes lämpligen kunna

betecknas beredskapsnämnd.

Beredskapsnämndens kompetensområde skall enligt det sagda omfatta

sådana uppgifter, som kommunen ställs inför under krigsförhållanden och

som saknar motsvarighet i fredstid. En ytterligare förutsättning för att beredskapsnämnden

skall handha sådana uppgifter bör vara, att föreskrifter

om kompetent organ ej givits i särskild lag eller författning; exempel härpå

utgör folkförsörjningsuppgifterna, vilka skall handhavas av kristidsnämnd.

Vissa kommuner kommer icke att i större utsträckning ställas inför

sådana uppgifter som saknar motsvarighet i fred och som icke är specialreglerade.

Det bör därför icke föreskrivas såsom obligatoriskt att kommun

skall tillsätta särskild beredskapsnämnd. Det torde få ankomma

på vederbörande kommun själv att avgöra huruvida beredskapsnämnd skall

anordnas såsom en särskild nämnd eller vara identisk med redan befintlig

nämnd. Med hänsyn till planläggningsarbetet, som bör kunna utföras av

nämnden själv för dess verksamhetsområde, bör beredskapsnämnd kunna

utses redan i fredstid. Inrättas ej särskild beredskapsnämnd, bör kommunens

styrelse vara sådan nämnd, dock att kommunen enligt det sagda bör

äga uppdraga åt annan nämnd att tillika vara beredskapsnämnd. Beredskapsnämnden

bör självfallet alltid ingå i den kommunala krigsorganisationen.

Jag delar kommitténs uppfattning att det i första hand bör ankomma på

kommunerna själva att avgöra när de bör övergå till krigsorg a
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196i

ni sa tion, vilket emellertid endast bör kunna komma i fråga under

civilförsvarsberedskap. Läget torde ofta successivt bli sådant att kommunerna

finner sig böra utnyttja möjligheterna att genom övergång till

krigsorganisation stärka ledningen och öka handlingskraften. Å andra sidan

bör också länsstyrelsen äga föreskriva att kommun skall övergå till

krigsorganisation. Länsstyrelsen kan nämligen genom sin överblick över

laget i stort förutse, att en kommun kommer att bli utsatt för särskild belastning,

och länsstyrelsen bör då kunna höja kommunens beredskap genom

en dylik föreskrift. Kommun bör ofördröjligen underrätta länsstyrelsen

om övergång till krigsorganisation och om återgång till fredsorganisation.

Det måste förutsättas att kommunerna ej motsätter sig länsstyrelsens

föreskrift om krigsorganisation genom att, utan att läget ändrats, besluta

om återgång till fredstida ordning. Länsstyrelsen har emellertid alltid möjlighet

att möta ett återgångsbeslut med nytt förordnande om krigsorganisation.

Kommittén har föreslagit att i lagen intages en anvisning om att kommun

kan upprätta en särskild organisation av i n kvart eringsombud

och medhjälpare till dem att inom kommunen

eller del därav, rote, fullgöra uppgifter för bistånd åt inkvarterad befolkning.

Förslaget har icke mött några invändningar under remissbehandlingen.

För egen del anser jag det synnerligen lämpligt med en dylik organisation

under förutsättning att den väl ansluter till civilförsvarets roteorganisation

för genomförandet av inkvarteringen och anlitar samma personal

som denna organisation. När inkvarteringen verkställts och roteombuden

därmed fullgjort sina civilförsvarsuppgifter, kan de övergå till att

i egenskap av företrädare för kommunen befatta sig med de problem, som

kan antagas fortlöpande uppkomma bland de inkvarterade. Jag finner det

emellertid icke påkallat att behandla denna organisation i lagen eller att

där fastslå att inkvarteringsombud skall väljas av fullmäktige och att de

skall aga rätt till ersättning. Det synes mig naturligare att organisationen

närmare regleras i kommunens planläggning, eventuellt efter anvisningar,

som utfärdats i administrativ ordning, och att ombuden får fullgöra sina

uppgifter på grund av uppdrag av det kommunala organ, som skall svara

för de inkvarterades bostadsförhållanden, dvs. beredskapsnämnden.

På det regionala planet bör det ankomma på länsstyrelsen att

utöva tillsyn över kommunernas beredskapsplanläggning och tillämpningen

av lagen i övrigt. Betydelsefulla samordningsuppgifter kommer härvid att

åvila länsstyrelsen såväl under planläggningsskedet som under krigsförhållanden

och det är därför nödvändigt att tillägga länsstyrelsen vissa befogenheter

gentemot kommunerna. Under civilförsvarsberedskap bör länsstyrelsen

äga rätt, förutom att förordna om kommuns övergång till krigsorganisation,

att meddela kommun direktiv för den kommunala verksamhetens

bedrivande och inriktning under förutsättning dock att sådana di
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 19Gb

rektiv anses oundgängliga för att försvarsansträngningarna skall kunna

samordnas. Då länsstyrelsen tillika är regional civilförsvarsmyndighet kan

samordningen mellan civilförsvar och kommunal verksamhet i stora drag

bli säkrad denna väg. På det lokala planet torde emellertid också eu direktivrätt

för civilförsvaret gentemot kommun bli erforderlig, åtminstone såvitt

rör kommunalteknisk verksamhet, varav civilförsvarets räddningsverksamhet

är beroende. Denna samordningsfråga kan dock lösas i administrativ

ordning enligt vad som förutsatts i civilförsvarslagen.

Såsom tvångsmedel, som bör stå länsstyrelsen till buds, om kommun

underlåter att fullgöra sina skyldigheter, vare sig i fråga om planläggning

eller såvitt rör verkställighet, föreslår kommittén vitesföreläggande

och rätt att på kommunens bekostnad vidtaga den försummade åtgärden.

Detta förslag biträder jag, men förutsätter liksom kommittén att

andra utvägar att åvägabringa rättelse i första hand skall försökas.

De omfattande arbetsuppgifter, som länsstyrelserna kommer att få med

att leda uppbyggnaden av den kommunala beredskapen och biträda kommunerna

vid deras planläggning kommer otvivelaktigt att ställa krav på

länsstyrelsernas personal, åtminstone under planläggningsskedet.

Detta har förutsetts av kommittén och starkt understrukits under

remissbehandlingen. Innan en första genomgång av de konkreta uppgifterna

för länsstyrelserna skett, torde det emellertid icke vara möjligt att taga

ställning till hur dessa kan påverka personalbehovet vid länsstyrelserna.

Till denna fråga torde jag därför få återkomma i annat sammanhang.

D. Kostnadsfrågor

Gällande ordning

En särskild reglering av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

föreligger f. n. endast såvitt rör kommunernas medverkan i civilförsvaret,

varvid regleringen begränsar sig till i stort sett skyddsrum och andra byggnadsanordningar,

reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen,

källarmursgenombrott, tillhandahållande av lokaler och avlöning

av kommunalt anställd personal, som tjänstgör i civilförsvaret. Då

reparationsuppgifter och uppgiften att svara för inkvarterade ankom på

civilförsvaret, hade detta också att bära kostnaderna för fullgörandet av

uppgifterna. Något uttalande rörande kostnadsfördelningen mellan stat

och kommun gjordes icke i samband med att civilförsvaret avlastades

nämnda uppgifter och dessa i stället kom att åvila kommunerna. Emellertid

föreskrevs att civilförsvarets då gällande organisationsplaner, i vilka

bl. a. inkvartering och skadeavhjälpande verksamhet inom det kommunaltekniska

området redovisades, skulle gälla intill dess de ersattes av nya

organisationsplaner. Detta torde ha inneburit att civilförsvaret också hade

att svara för kostnaderna så länge de äldre organisationsplanerna gällde.

4*_Biliang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 4

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

Med uppgifternas övergång på kommunerna torde också kostnaderna ha

överflyttats på dem.

Civilförsvarslagens regler om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

innebär, såvitt nu är av intresse, följande.

Kommun som enligt gällande organisationsplan för civilförsvaret är skyldig

att vidtaga reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen

äger erhålla statsbidrag för kostnaden med två tredjedelar av dennas

belopp, i den mån kostnaden kan anses skälig. Innan medel finnes tillgängliga

för beräknat statsbidrag må skyldighet för kommun att vidtaga dylik

åtgärd ej göras gällande mot kommunen. Statsbidrag fastställes för varje

år av länsstyrelsen om Kungl. Maj :t ej förordnar annorlunda. Ansökan om

statsbidrag för visst kalenderår skall göras före utgången av nästa kalenderår.

När skäl är därtill må dock ansökan prövas, oaktat den göres senare.

Finner länsstyrelsen ansökningen såsom för sent inkommen ej böra upptagas

till prövning, skall awisningsbeslutet underställas Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen äger till kommunen utgiva förskott å statsbidrag i enlighet

med de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelar.

Om särskilda omständigheter föranleder det äger Kungl. Maj:t medgiva

högre statsbidrag än två tredjedelar av skälig kostnad.

Då kommun tillhandahåller lokaler för civilförsvarets administration

eller för förvaring av materiel eller utrustning eller för civilförsvarsutbildning

utgår i vissa fall skälig ersättning av statsmedel.

Kommimalrättskommitten

Kommittén erinrar om att kostnaderna för det militära försvaret åvilar

staten och att utvecklingen i fråga om kostnaderna för civilförsvaret gått i

samma riktning. Det uttalas att det också när det gäller totalförsvarsverksamheten

genom kommunerna finns skäl att kostnaderna i betydande utsträckning

skall bäras av alla gemensamt. Om kostnaderna skulle helt

drabba de särskilda kommunerna, skulle bördorna bli ytterst ojämnt fördelade.

Att ansvaret för viss försvarsverksamhet lägges på kommunerna

måste emellertid föra med sig att kostnaderna till en del drabbar kommunerna.

Ett statsbidragssystem måste enligt kommittén ges en i någon

mån schablonmässig utformning. Vissa kostnader är så obetydliga eller till

sin natur sådana att statsbidrag för dem icke gärna kan ifrågakomma. I

många hänseenden måste en av praktiska skäl förestavad avvägning ske

mellan statens ansvar och kommunernas.

Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun finner kommittén böra

ske olika för olika typer av kostnader. Kostnaderna för planläggningen kan

sålunda lättare bäras av kommunerna och drabbar dessa efter enhetligare

normer än kostnaderna för verksamheten under krig. Vidare har kostnaderna

för den kommunaltekniska verksamheten ett större samband med

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är l!)6i

den 1''redstida kommunala verksamheten oeh kommer i högre grad ortens

egen befolkning till godo än kostnaderna för verksamheten för inkvarterad

befolkning. Inkvarteringskommunerna har ofta små ekonomiska resurser

och kostnaderna för verksamheten blir avsevärda. Det kan därför, anför

kommittén, finnas anledning att inkvarteringskostnaderna i särskild

grad avlastas kommunerna.

Kostnaderna för förberedelserna kommer enligt kommitténs

förslag att åvila statsverket i icke obetydlig mån, enär betydande uppgifter

föreslås ankomma på den centrala ledningen, länsstyrelserna och

civilförsvaret, som enligt kommitténs förslag skall svara för anskaffandet

av utrustning för inkvarteringen. Kostnaderna för verksamhetens förberedande

bedöms — om det bortses från kostnaderna för reservanordningar

— i övrigt bli förhållandevis obetydliga. Det rör sig främst om kostnader

för personal som sysselsättes med planläggningen. Särskild personal kan

erfordras endast i orter av sådan storlek att kostnaderna saknar egentlig

betydelse. Planläggningskostnaderna anses av kommittén i stort sett drabba

kommunerna efter mera enhetliga normer än andra kostnader för verksamheten.

Visserligen skulle planläggningskostnaderna i inkvarteringskommuner

med ringa ekonomiska resurser kunna bli förhållandevis betungande.

Dessa kostnader synes emellertid kunna i viss mån hållas nere och utjämnas

genom att det biträde, som länsstyrelserna skall lämna vid planläggningen,

särskilt inriktas på sådana kommuner. Kommittén finner på de angivna skälen

att planläggningskostnaderna i allmänhet bör stanna på kommunerna.

Lagen bör dock innehålla en bestämmelse, som medger att visst statsbidrag

i undantagsfall kan utgå för planläggningskostnader. Bestämmelsen bör

möjliggöra statsbidrag för omfattande förberedelser med kostnader, som

avsevärt överstiger genomsnittskostnaderna eller eljest är betungande för

en kommun. Bestämmelsen bör främst komma till användning när det gäller

planläggningen i inkvarteringskommunerna.

En särskild reglering finner kommittén nödvändig för kostnaderna för

reservanordningar inom kommunalteknisk verksamhet och för särskilda

anordningar, som kan erfordras för förbättring av inkvarteringsförhållandena.

Då reservanordningarna nu till övervägande del kommer att hänföra

sig till den kommunala beredskapsverksamheten, har bestämmelserna om

reservanordningar ansetts böra i sin helhet ha sin plats i författningen om

beredskapsverksamheten och ej i civilförsvarslagen som för närvarande är

fallet.

Kommittén ifrågasätter om man vid bestämmandet av storleken av statsbidragen

för reservanordningar och särskilda anordningar bör känna sig

obetingat bunden av den nuvarande fördelningen med två tredjedelar på

staten och en tredjedel på kommunerna. Med hänsyn till bl. a. att civilförsvarets

behov av reservanordningar är väsentligt minskat, sedan iståndsättning

av kommunaltekniska anordningar blivit en kommunal uppgift,

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

finner kommittén att fragan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

måste anses stå öppen för en förutsättningslös reglering.

Vid denna reglering finner kommittén det böra beaktas att utvecklingen

i och för sig fört med sig en ökning av behovet av reservanordningar. Den

ändrade ansvarsfördelningen mellan civilförsvar och kommuner och den

ökade uppmärksamhet som den kommunaltekniska beredskapen kommer

att tilldraga sig kan väntas föranleda ökade anspråk på reservanordningar.

Vid statsbidragsfrågans avgörande måste hänsyn också tagas till

att den moderna försvarsplanläggningen medfört att anspråken på åtgärder

i större utsträckning än förr varierar från ort till annan. Under tidigare

skeden av utvecklingen var bördorna förhållandevis jämnt fördelade. Utrymningarna

och den omfattande omställning, som erfordras vid ett nutida

krig, medför att ett antal kommuner nödgas i avsevärt högre grad än andra

sörja för att viktig totalförsvarsverksamhet kan fortgå där. Anspråken på

reservanordningar torde i särskild grad hänföra sig till sådana orter. Det

synes därför kommittén skäligt med ett i största utsträckning gemensamt

ansvar för kostnaderna för reservanordningar. Hänsyn måste slutligen

också tagas till den allmänna ökning av kommunernas totalförsvarskostnader,

som oundvikligen föranledes av de kommunala beredskapsuppgifterna.

Kostnaderna för civilförsvaret betungar redan kännbart många kommuner.

Höga statsbidrag för reservanordningar torde vara en förutsättning

för att de nu tillkommande uppgifterna icke skall medföra betydande påfrestningar

för den kommunala ekonomin.

Kommittén anser därför att kommunerna bör erhålla statsbidrag med

90 procent av skäliga kostnader för reservanordningar och andra särskilda

anordningar för beredskapsverksamheten. Liksom på civilförsvarets område

bör skyldigheten att vidtaga anordning vara avhängig av att statsbidrag

ställes till förfogande.

Kommittén behandlar vidare kostnaderna för verksamheten

under krigsförhållanden och tar först upp spörsmålen

om de kommunaltekniska kostnaderna, med vilka kommittén jämställer

övriga kostnader i hemorterna, såsom kostnaderna för verksamhet för där

hemlös befolkning. Det framhålles att mycket stora variationer är tänkbara

för kostnaderna, beroende på i vilken utsträckning kommunerna drabbas

av krigshandlingar. Det framstår enligt kommittén som nödvändigt att

kostnaderna genom statsmedel eller på annat sätt utjämnas orterna emellan.

Då det emellertid icke är möjligt att på förhand utforma regler, efter

vilka en sadan efter skilda förhållanden betingad utjämning kan komma

till stånd, måste utjämningen väsentligen ske genom ett förfarande i efterhand.

Frågorna om kostnaderna för verksamheten i inkvarteringskommunerna

anser däremot kommittén redan nu kunna regleras i lagen. Inkvarteringsorterna

saknar ofta helt resurser för en verksamhet av ifrågakommande

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år l''J6t

omfattning och kan icke anses närmast att bära dessa kostnader. En utjämning

orterna emellan måste ske och kan knappast åvägabringas annorledes

än genom statsmedel. Riktlinjerna bör enligt kommitténs uppfattning

vara att kostnaderna skall i största utsträckning betalas av statsmedel.

Vissa kostnader, som svarar mot fredstida kostnader för kommunal verksamhet,

bör emellertid icke omfattas av en statsbidragsregel. Hit hör kostnader

för befattningshavare, som kommunen anställt redan under fredstid,

för lokaler samt för fredstida kommunal utrustning, som kommer till

användning vid inkvarteringsverksamheten. Om lokaler eller utrustning

används i sådan omfattning eller för sådant ändamål att förslitningen avsevärt

överstiger vad fredstida bruk skulle medfört, bör emellertid ersättning

kunna utgå. Ersättningsgilla bör vidare vara kostnader för särskilt

anlitad personal.

De statsbidragsberättigade kostnaderna måste enligt kommittén bokföras

särskilt. För kostnaderna bör förskott av statsmedel kunna utgå.

Ansvaret för hemlös befolkning skall enligt kommitténs förslag åvila

den kommun, där sådan befolkning varaktigt inkvarteras. Kommittén anser

att det saknas anledning att ge de kostnader, som hänför sig till utrymningskommunernas

bistånd till inkvarteringskommunerna, en särställning

och låta dem stanna på utrymningskommunerna. Att undantaga biståndskostnaderna

från statsbidrag skulle kunna föranleda motsättningar och

andra svårigheter då biståndsfrågorna skall lösas. Kommittén anser därför

att statsbidragen för inkvarteringskommunernas kostnader bör omfatta

också kostnaderna för bistånd från annan kommun. Statsbidragen bör jämväl

i denna del utbetalas till inkvarteringskommunen, som skall ha att i

sin tur ersätta utrymningskommunen. Ersättningsfrågorna bör enligt kommittén

regleras på detta sätt också när det gäller tillfälligt bistånd åt inkvarteringskommun.

Bistånd åt utrymningskommunerna bör — ehuru statsbidragsfrågorna

ej reglerats — ersättas av den kommun, som erhåller biståndet.

Utrymningskommunerna bör enligt kommitténs mening icke kunna erhålla

ersättning av inkvarteringskommunerna för förberedelsekostnader.

Planläggningskostnaderna skall i princip bäras av kommunerna själva. Ett

ytterligare undantag bör föreligga när det gäller vissa kostnader för bistånd

vid internatinkvarteringen. Enligt kommitténs förslag skall utrymningskommunerna

vara skyldiga att ställa utrustning, som ej erfordras för

verksamheten vid fredstida hem och inrättningar, till förfogande för motsvarande

verksamhet i inkvarteringskommunerna. Utrymningen medför

här en klart avgränsbar minskning av utrymningsorternas kostnader och

det synes därför motiverat att ersättning av statsmedel ej erhålles för nu

ifrågavarande bistånd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungi. Maj.ts proposition nr A år 196A

Remissyttrandena

Kommitténs förslag till kostnadsfördelning mellan stat och kommun har

föranlett åtskilliga remissinstanser, framför allt kommuner, att framhålla

att den kommunala beredskapen är ett led i totalförsvaret och därför en

statlig uppgift för vilken i princip full ersättning bör utgå av statsmedel.

Denna princip kommer till uttryck i yttranden av länsstyrelserna i Stockholms

och Uppsala län, städerna Uppsala, Sigtuna, Nyköping, Gävle och

Luleå m. fl. samt ett antal landskommuner ävensom i svenska stadsförbundets

yttrande. Länsstyrelsen i Uppsala län anser emellertid att undantag

bör göras från principen såtillvida att kommunerna bör svara för kostnaderna

för sådana uppgifter, som de har i fred. Svenska stadsförbundet medger

också undantag från principen i det förbundet godtar att planläggningskostnaderna

i allmänhet får stanna på kommunerna. Länsstyrelsen i Stockholms

län godtar kommitténs förslag till kostnadsfördelning oaktat sitt uttalande

i principfrågan.

Gällivare och övertorneå kommuner framhåller att regleringen av den

kommunala beredskapen icke får medföra någon överföring av kostnader,

som hittills burits av staten, till kommunerna.

Såvitt rör de föreslagna reglerna för fördelningen av planläggningskostnaderna

finner länsstyrelsen i Älvsborgs län reglerna

alltför vagt utformade. Länsstyrelsen uttalar sålunda, att det i praktiken

blir vanskligt att avgöra om en viss kommuns planläggningskostnader överstiger

kostnaderna för jämförliga orter eller om kostnaden är särskilt betungande

för kommunen. Tillämpningen inom skilda län kan svårligen bli

likformig. Därjämte befarar länsstyrelsen att kommunernas beredvillighet

att planlägga kan bli beroende av förhandsbesked till kommunen, om statsbidrag

kommer att utga eller ej. Länsstyrelsen förordar att bedömningen av

ersättningsfrågor i avsedda fall sker centralt, varigenom likformighet i

bedömningen skulle säkerställas.

De remissinstanser som utan begränsningar anslutit sig till principen att

kostnaderna för försvarsuppgifter i sin helhet skall belasta staten har i konsekvens

därmed yrkat att full ersättning av statsmedel skall utgå även för

planläggningskostnaden. Den del av planläggningskostnaden, som hänför sig

till kommunernas omhändertagande av inkvarterade bör enligt Ydre kommun

till hög procent ersättas med statsmedel. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län finner däremot att något statsbidrag ej bör utgå till kommunernas

planläggning för omhändertagandet av inkvarterade, enär inkvarteringsplanläggningen

sker inom civilförsvaret och behov därför ej föreligger av

någon omfattande planläggning på detta område genom kommunernas försorg.

Sävsjö stad anser att planläggningskostnaderna alltid skall ersättas av

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 196i

statsmedel, när länsstyrelsen förordnat att kommunen skall upprätta och

redovisa särskilda planer.

Kommitténs förslag att kostnaderna för reservanordningar för

kommunalteknisk verksamhet i allmänhet skall ersättas med statsmedel

till 90 %, medan kostnaderna för reservanordningar vid kommunaltekniska

anläggningar av betydelse för civilförsvaret, nämligen för brandförsvarets

vattenförsörjning, skall ersättas endast till två tredjedelar, har

föranlett statskontoret att påpeka att samma samhälleliga intresse av anordningarna

föreligger i båda fallen. Statskontoret ifrågasätter därför om

icke statsbidraget bör vara lika, vare sig reservanordningen är av ena eller

av andra slaget.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller att komplikationer kan uppstå i de fall

då hithörande anordningar är gemensamma för kommun och civilförsvar

såvitt gäller materiel, ledningscentraler och andra skyddsrum. Detsamma

gäller också statsbidraget för kostnader för kommunala reservanordningar,

som kompletterar motsvarande anordningar, vilka anskaffats av civilförsvaret.

Styrelsen finner kommitténs skäl för olika statsbidrag knappast bärande

och förordar att statsbidraget begränsas till två tredjedelar av skälig

kostnad med rätt för Kungl. Maj :t att i enskilda fall medge högre bidrag.

Även överståthållarämbetet ifrågasätter om det finns sakliga skäl att frångå

hittills gällande normer för statsbidrag till reservanordningar. Civilbefälhavaren

i IV. civo finner ej heller skäl föreligga för olika statsbidragsgrunder,

men förordar att bidraget i båda fallen skall utgå med 90 %. Några

kommuner uttalar sig för ersättning med 100 % utan att därvid åberopa att

det är fråga om en försvarsuppgift, som principiellt är statlig.

Vad beträffar sådana särskilda anordningar i inkvarteringskommunerna,

som icke har karaktären av reservanordningar till befintliga

kommunaltekniska anläggningar utan avses endast för de inkvarterades

behov, uttalar länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län

ävensom Hälsingborgs stad och Östergötlands länsavdelning av landskommunernas

förbund att kostnaderna bör ersättas helt av staten, den förstnämnda

länsstyrelsen dock utan att yrka på ändring i kommitténs lagförslag,

enär enligt detta full ersättning skall kunna utgivas efter Kungl. Maj :ts

beslut. Länsstyrelsen i Västernorrlands län yrkar däremot bestämt på en

ändring och åberopar härvid att det icke finnes någon som helst anledning

att belasta inkvarteringskommunerna med kostnader för anordningar, vilka

endast kommer befolkningen från andra kommuner till del. Skall kostnaden

ej åvila staten synes det länsstyrelsen naturligare att den får bäras av

vederbörande utrymningskommuner.

Kommunaltekniska föreningen, som förutsätter att regleringen av den

kommunala beredskapen kommer att medföra ökat skyddsrumsbehov, finner

det påkallat med statsbidrag även till dessa nya kommunala skyddsrum.

Den föreslagna regleringen av kostnadsfördelningen under

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

krigsförhållanden har föranlett endast ett fåtal remissyttranden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt Östersunds stad och Lits kommun finner

skäl föreligga för ersättning av statsmedel för all sådan kommunal verksamhet

under krigsförhållanden, som icke har motsvarighet i fredstid.

Fjällsjö och Bergs kommuner reagerar mot kommitténs förslag att inkvarteringskommun

skall ersätta utrymningskommun för lämnat bistånd,

för att sedan begära ersättning av statsmedel för utgiften. Bergs kommun

anser kommitténs förslag medföra onödigt administrativt krångel kommunerna

emellan och förutser att den kommunala personalen måste tillvaratagas

för viktigare uppgifter. Ersättningen bör därför direkt utgivas av

staten.

Nyköpings stad finner i kommitténs förslag icke något svar på frågan,

huruvida ersättning av statsmedel skall utgå till kommun för verksamhet

bland egen befolkning, som utrymt en del av sin kommun och inkvarterats

i en annan del av samma kommun. Staden förordar att ersättning utgår

även i dessa fall, då eljest till arealen stora kommuner skulle bli missgynnade.

Departementschefen

Även när det gäller kostnaderna har avgränsningen av civilförsvarets

ansvarsområde betydande konsekvenser för kommunerna. Så länge en viss

uppgift ankom på civilförsvaret, hade detta också — bortsett från de i civilförsvarslagen

särskilt reglerade fall, då ett kommunalt kostnadsansvar

inträder — att bära kostnaderna för att fullgöra uppgiften, dvs. kostnaderna

belastade staten. Då vissa verksamhetsområden avskildes från civilförsvaret

och övertogs av de ordinarie samhällsorganen gjordes inga uttalanden

rörande kostnadsfördelningen. Det är därför nu påkallat att reglera denna.

Den vägledande principen synes mig härvid böra vara att man icke bör

belasta kommunerna med sådana kostnader av försvarsnatur, som tidigare

legat helt på civilförsvaret och som hänför sig till åtgärder, vilka icke i första

hand kommer kommunernas egna medlemmar till del. Sådana kostnader

synes i princip alltjämt böra bäras av staten i form av särskilda statsbidrag

till kommunerna.

Uppbyggnaden av en kommunal beredskap innefattar, såsom jag tidigare

anfört, icke endast planläggning på de områden, som kommunerna övertagit

från civilförsvaret utan också en administrativ beredskap för de kommunala

organen överhuvudtaget. I denna del har lagstadganden tidigare

saknats och följaktligen har det ej heller funnits några regler om rätt för

kommunerna att erhålla statsbidrag för planläggningskostnad

e r eller andra förberedelsekostnader. De föreskrifter om kostnaderna,

som nu bör meddelas, bör såvitt möjligt vara enhetliga för all planläggning>

vare sig den föranleds av de från civilförsvaret övertagna uppgifterna

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

eller av uppbyggnaden av eu kommunal beredskap i övrigt. Planläggningen

måste ju uppenbarligen ske i ett sammanhang och det låter sig säkerligen i

allmänhet ej göra att med någon grad av exakthet avgöra hur mycket av

planläggningskostnaderna som hänför sig till det ena eller andra området.

Enhetliga regler kan visserligen leda till att kostnader, som enligt huvudprincipen

bort kvarbliva på staten, får bäras av kommunerna och omvänt,

men det finns anledning antaga att resultatet i stort blir tillfredsställande.

Allmänt sett torde kostnaderna för planläggning av kommunernas förvaltning

under krigsförhåflanden böra bäras av kommunerna själva, låt vara

att det är ett starkt försvarsintresse att en administrativ kommunal beredskap

kommer till stånd. I första hand får emellertid kommunerna själva

nytta av att de förberett sin organisation och förvaltning under krigsförliållanden.

Planläggningskostnaderna i denna del torde ej heller bli särskilt

betungande, ej ens om planläggningen enligt länsstyrelsens förordnande

skall redovisas i särskild plan. Huvudregeln bör följaktligen vara att planläggningskostnaderna

skall stanna på kommunerna. Liksom kommittén

finner jag det emellertid skäligt att statsbidrag skall kunna utgå i de undantagsfall,

då planläggningskostnaderna blir betungande för kommunen. Detta

torde i allmänhet endast komma att gälla mindre kommuner, som skall

planera för inkvartering i större omfattning. I den utsträckning länsstyrelsens

administrativa biträde icke förslår bör alltså statsbidrag i dessa fall

kunna utgå med skäligt belopp. En förutsättning bör emellertid vara att

kommunens planer godkänts av länsstyrelsen.

I enlighet med vad jag tidigare anfört blir någon särskild reglering i lagen

om kommunal beredskap icke nödvändig såvitt gäller reservanordningar

inom kommunalteknisk verksamhet, där ersättning

för närvarande utgår till kommunerna med regelmässigt två tredjedelar

av skälig kostnad. Att vidtaga sådana reservanordningar skall alltjämt

betraktas som en kommunal civilförsvarsuppgift och statsbidraget bör

följaktligen regleras i civilförsvarslagen. Vägande skäl att frångå hittillsvarande

bidragsnorm torde icke föreligga.

Såsom jag tidigare anfört kan det visa sig erforderligt att vidtaga särskilda

anordningar i inkvarteringskommunerna för

att förbättra inkvarteringsförhållandena, exempelvis förbereda vattentäkter

och sanitära anläggningar. Handhavandet av dessa anordningar måste också

ankomma på kommunerna. Även i dessa fall bör statsbidrag utgå till

kommunerna och det synes bär böra bli regel att full ersättning skall utgivas

för skäliga kostnader. Stundom kan det emellertid inträffa att anordningarna

är till nytta för kommunen alldeles oavsett att anordningarna i det aktuella

läget vidtages uteslutande med hänsyn till de inkvarterades behov. I dylika

fall kan det anses skäligt att kommunen själv får bära någon del av kostnaderna.

Regleringen av statsbidraget till dylika särskilda anordningar synes

mig därför lämpligen böra helt anknyta till motsvarande reglering i

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

fråga om reservanordningar, men jag vill betona att det här kommer att vara

naturligt att utnyttja möjligheten att ge högre statsbidrag än två tredjedelar.

Ordningen för bestämmande och utbetalning av statsbidrag såväl för

planläggningskostnad som för särskilda anordningar torde böra ansluta till

den ordning som gäller för statsbidrag för civilförsvarsanordningar. Kostnaderna

för nu ifrågavarande bidrag bör ligga utanför kostnadsramen för

civilförsvaret.

I likhet med kommittén finner jag det vanskligt att reglera fördelningen

av kostnaderna för verksamheten under verkställighetsskedet

annat än i vissa hänseenden. Sålunda finner jag det kunna

fastslås att inkvarteringskommun bör vara berättigad till ersättning av

statsmedel för kostnader, som kommunen fått vidkännas för verksamhet till

förmån för inkvarterade. Emellertid synes skäl ej föreligga att — såsom

kommittén föreslagit — begränsa ersättningsrätten i dessa fall till verksamhet

för inkvarterade från annan kommun. Rätt till ersättning bör föreligga

även vid utrymning och inkvartering inom den egna kommunen.

Kommittén har slutligen föreslagit en ordning enligt vilken inkvarteringskommun,

som mottager bistånd från utrymningskommun, skall ersätta

denna för biståndet. Jag kan icke ansluta mig till detta förslag, som medför

den egendomliga konsekvensen att en utrymningskommun, som befriats

från sina vård- och socialfall och därmed kunnat avstå personal och materiella

resurser, får ersättning för vad den avstått, ehuru biståndet kommit

dess egen befolkning till godo. Kommittén torde ha förutsatt att den biståndslämnande

kommunen alltfort skall avlöna personalen, även när denna

avståtts som biståndspersonal. Det synes mig riktigare att biståndspersonalen

avlönas av inkvarteringskommunen, där personalen befinner sig, att

denna kommun får ersättning direkt av statsmedel för sina kostnader för

de inkvarterade och att utrymningskommunen — som f. ö. om den slutligt

utrymts i sin helhet knappast torde ha någon förvaltning kvar — blir utan

ersättning.

Då tillfälligt bistånd lämnas en hårt belastad kommun av en närbelägen

kommun bör ersättningen till den biståndslämnande kommunen utgå av

statsmedel oavsett vilka uppgifter biståndet gällt. Det kan nämligen förutsättas

att belastningen uppkommit till följd av krigshändelser och att det

varit från totalförsvarssynpunkt betydelsefullt att förhållandena i den belastade

kommunen retts upp.

Med den av mig nu förordade ordningen för krigsförhållanden behöver

kommunerna icke sinsemellan reglera några ekonomiska mellanhavanden,

vilket jag ser som en betydande fördel.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr l ur 1961

115

E. Specialmotivering

I enlighet med det anförda har kommunalrättskommitténs förslag till lag

om vissa kommunala beredskapsuppgifter överarbetats inom inrikesdepartementet,

varvid bestämmelserna rörande den kommunala beredskapen

sammanförts i ett lagförslag och de bestämmelser, som rör upplåtelse av

inkvarteringsbostad, upptagits i ett annat lagförslag, till vilket jag skall

återkomma i ett senare avsnitt. Jag övergår nu till att behandla de särskilda

bestämmelserna i departeinentsförslaget till lag om kommunal beredskap.

Lagens rubrik och disposition

Såsom jag utvecklat i det föregående bör lagen reglera den kommunala

beredskapen överhuvudtaget och icke inskränka sig till de uppgifter, som

kommunerna fått övertaga från civilförsvaret. Då lagen därmed utgör grunden

för den kommunala beredskapen, synes dess rubrik lämpligen böra

lyda »lag om kommunal beredskap», oaktat den även reglerar kommunala

skyldigheter och verksamhetsformer i verkställighetsskedet. Inom den civila

sektorn av totalförsvaret råder, även om krigstillstånd inträtt, högsta

graden av beredskapstillstånd; det kan därför icke anses oegentligt att tala

om kommunal beredskap även i verkställighetsskedet.

För att bättre överskådlighet över lagens innehåll skall vinnas torde under

särskilda underrubriker böra behandlas de i lagen reglerade kommunala

uppgifterna under civilförsvarsberedskap, planläggning och andra förberedelser

i fredstid, organisationen för handhavandet av uppgifterna samt

kostnaderna för verksamheten. Under en sista underrubrik, särskilda bestämmelser,

bör regler ges för de tvångsmedel, som bör stå länsstyrelsen

till buds vid tillsynen av lagens efterlevnad, och erforderliga formella föreskrifter

meddelas. Vidare bör där inskrivas ett bemyndigande för Kungl.

Maj :t att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Vissa kommunala uppgifter under civilförsvarsberedskap

i §•

Lagen inleds med ett generellt avfattat stadgande, enligt vilket vistelsekommunen

under civilförsvarsberedskap blir skyldig att i stort sett behandla

personer från annan kommun på samma sätt som den egna befolkningen

under förutsättning att vederbörande tagit uppehåll i kommunen

till följd av de utomordentliga förhållandena. Uttrycket »tagit uppehåll»

ansluter till terminologien i 34 § civilförsvarslagen, där det sägs att utrymmande

kan åläggas att taga uppehåll utom utrymningsområdet. Paragrafen

reglerar däremot icke kommuns skyldigheter gentemot egen befolkning i

sådana fall, då befolkningen efter utrymning av en del av kommunen inkvarterats

i en annan del av samma kommun. Något behov av att stadga att

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

kommunen skall omhändertaga sin egen befolkning i dylika fall kan knappast

anses föreligga.

Från den generella skyldigheten har gjorts sådana undantag, som erfordras

med hänsyn till att vistelsen i kommunen är betingad uteslutande av

de utomordentliga förhållandena och av att kommunernas skyldigheter

gentemot befolkning från annan kommun kan vara eller framdeles kan bli

särskilt reglerade i författningar, som tar sikte just på de utomordentliga

förhållanden, under vilka förevarande paragraf träder i tillämpning. Även

undantagen måste ges en tämligen generell avfattning; det torde emellertid

framgå att undantagen icke kan åberopas för att avvisa anspråk från krigsdrabbad

befolknings sida på att få akuta behov täckta.

Liksom de övriga kommunala skyldigheterna enligt 2, 4 och 5 §§ inträder

skyldigheten enligt förevarande paragraf automatiskt, då civil försvarsberedskap

inträder. Tillämpning av paragrafen — liksom av de övriga

nämnda paragraferna —- blir emellertid ej aktuell med mindre befolkningsomflyttningar

förekommit.

2 §•

I denna paragraf behandlas kommunernas skyldighet att hjälpa dem som

blivit i behov av särskilt bistånd på grund av de utomordentliga förhållandena.

Biståndet avser företrädesvis att hjälpa de drabbade till bostad och

uppehälle samt i förekommande fall vård. Undantag göres för de fall, då

civilförsvaret har ansvaret för de hjälpbehövande, såsom är fallet i omedelbar

anslutning till krigsskador, vid genomförandet av inkvartering och då

utrymningsrörelsen pågår men de utrymmande tillfälligt tvingats stanna i

kommunen. Vidare undantages de fall, då enligt särskild lag eller författning

annan än kommunen har att svara för att den hjälpbehövandes behov

tillgodoses. Exempel härpå erbjuder sjukvården. Militär personals behov

skall också tillgodoses i annan ordning än genom kommunens försorg.

Paragrafen gäller ej endast personer från annan kommun utan även personer

bland den egna befolkningen skall åtnjuta hjälp genom kommunens

försorg, därest de blir i behov av särskilt bistånd.

Krigsdrabbad befolknings rätt till hjälp till uppehälle torde komma att

regleras i en särskild lag om krigshjälp. Det kan förutses att kommunerna

får till uppgift att distribuera krigshjälpen. Kommunernas skyldighet att

bistå krigsdrabbade kommer härigenom att bli reglerad såväl i förevarande

paragraf som i krigshjälpslagen. Det synes emellertid ej påkallat att enbart

av formella skäl här göra undantag för de fall då kommunernas skyldighet

att draga försorg om krigsdrabbade blir reglerad i särskild ordning.

3 §•

Paragrafen reglerar närmare tidpunkten, då de kommunala skyldigheterna

inträder, och har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Mnj. ts proposition nr 4 år t96i

4 §■

I denna paragraf åläggs kommunerna skyldighet att ombesörja registrering

av befolkning, som till följd av de utomordentliga förhållandena lämnat

sin bostad. Skyldigheten gäller såväl befolkning från annan kommun

som egen befolkning, som befinner sig i den angivna situationen. Det förutsätts

att närmare föreskrifter om registreringen meddelas i administrativ

ordning.

5 §■

Det interkommunala biståndet i båda dess former regleras i denna paragraf.

Hur biståndet skall anordnas och förutsättningarna för att bistånd

skall lämnas har närmare behandlats i den allmänna motiveringen. Det må

emellertid understrykas att biståndet enligt första stycket, som är avsett att

vara av mera varaktig karaktär och som förutsätts ha blivit planlagt av de

berörda kommunerna gemensamt, regelmässigt bör utlösas av kommunerna

själva. Utrymningskommunen bör sålunda i sin planläggning se till

att resurser i personal och — i mån av transportmöjligheter — utrustning

ställs till inkvarteringskommunernas förfogande allteftersom utrymningen

friställer resurserna. I det läge, då biståndet skall utlösas, kommer automatik

otvivelaktigt att vara av det största värde, då de regionala ledningsorganen

därmed kan befrias från vanskliga avgöranden.

Bistånd enligt paragrafens andra stycke förutsätter däremot alltid särskilt

förordnande på regional nivå.

Planläggning och andra förberedelser

6 §.

Planläggningsskyldigheten enligt denna paragraf gäller, såsom utvecklats

i det föregående, alla kommuner och avser all för totalförsvaret viktig verksamhet,

som åligger kommun enligt förevarande lag eller enligt särskild lag

eller författning. Därmed följer också en skyldighet för kommunen att

planlägga för sina egna organ under krigsförhållanden, dvs. att bygga upp

en kommunal administrativ beredskap.

Med denna vida planläggningsskyldighet kan planläggningsföreskrifter

i allmänhet undvaras i specialförfattningar, som ålägger kommunerna krigsviktiga

uppgifter, exempelvis i kommunala fullmaktslagen och en blivande

lag om krigshjälp.

Tillfälligt interkommunalt bistånd förutsättes komma i fråga endast då

kommun genom krigshändelser eller eljest ställes inför oförutsedda svårigheter.

Någon planläggning kan icke ske för dylika fall och paragrafen bör

därför ej heller omfatta tillfälligt bistånd. Däremot omfattar den bistånd

från utrymnings- till inkvarteringskommun. I fråga om sådant bistånd är

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 106i

det, såsom redan framhållits, av största vikt att en detaljerad planläggning

kommer till stånd.

De kommuner, som bedriver kommunalteknisk verksamhet, blir enligt

paragrafens andra stycke skyldiga att vidtaga förberedelser för att kunna i

erforderlig omfattning sätta anordningarna i stånd efter krigsskador. Någon

reparationsskyldighet är däremot ej inskriven i lagen av skäl som anförts i

den allmänna motiveringen. De förberedelser som här åsyftas innebär —

förutom planläggning för en i förekommande fall med civilförsvarets räddningsverksamhet

samordnad reparationstjänst — exempelvis planer för

spridning av befintlig reparationsmateriel till mera skyddade platser och

reservering av personal och maskinell utrustning för reparationsarbetet.

Reservanordningar i anslutning till befintliga anläggningar och särskilda

anordningar utan sådan reservkaraktär åsyftas icke i andra stycket utan

regleras såvitt gäller reservanordningar i civilförsvarslagen och i fråga om

särskilda anordningar i tredje stycket. Skyldighet att vidtaga sådana särskilda

anordningar förutsätter ett länsstyrelsens förordnande i det konkreta

fallet, varmed också följer rätt till statsbidrag.

Föreskriften i paragrafens sista stycke att planläggningen skall anpassas

efter de förhållanden som kan förutses komma att råda i kommunen

allteftersom civilförsvarets planer för utrymning och inkvartering verkställs

medför åtminstone för de kommuners del, som planläggs för slutlig

utrymning, att en plan maste upprättas för läget efter beredskapsutrymning

och en annan plan för läget efter slutlig utrymning. I det förra läget,

da alla förvärvsarbetande, frånsett dem som inkallats, är kvar i kommunen,

måste den kommunala förvaltningen fungera på nästan alla fredstida områden.

I det senare läget kan den däremot kraftigt reduceras och inom

flertalet verksamhetsområden helt nedläggas, under förutsättning dock att

kommunen slutgiltigt utrymts i sin helhet.

7 §•

Denna paragraf tar sikte på de fall, då en kommuns planläggning är särskilt

betydelsefull med hänsyn till de uppgifter, som kommunen är tilldelad

i verkställighetsskedet. Länsstyrelsen skall i sådana fall äga förordna

att kommunens planläggning och övriga förberedelser skall redovisas

i särskild plan, som skall prövas av länsstyrelsen. Dylikt förordnande

bör ifrågakomma i första hand, därest kommunens planläggning har särskild

betydelse för samordningen med annan försvarsplanläggning, företrädesvis

med utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen, men också om

kommunens planläggning är av betydelse för en förhållandevis stor befolkning

och kommunen kan anses särskilt utsatt för risk för störningar.

Enligt paragrafens andra stycke äger länsstyrelsen förordna att kommunernas

planläggning skall revideras. Sådant förordnande kan avse också

sådan planläggning, som icke redovisats till länsstyrelsen i särskild plan,

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj. ts proposition nr b år 196b

och förordnandet behöver icke nödvändigtvis medföra att de reviderade

planerna skall redovisas till länsstyrelsen. Skall de reviderade planerna

redovisas måste särskilt förordnande givas därom. Har de ursprungliga

planerna fastställts av länsstyrelsen torde regelmässigt även ändringarna

böra fastställas.

Uppgifternas handlinvande

8 g.

I denna paragraf fastslås huvudprincipen för handhavandet av de uppgifter,

som lagen ålägger kommunerna, nämligen att fredsorganet också

skall vara krigsorgan, därest uppgiften motsvarar eller i huvudsak motsvarar

fredstida kommunal uppgift.

9 §.

För uppgifter, som saknar motsvarighet i fred, skall enligt denna paragraf

en beredskapsnämnd vara kompetent organ, därest särskilt organ ej

bestämts i särskild lag eller författning. Regeln innebär bl. a. att uppgiften

att sörja för att de inkvarterades bostadsförhållanden ordnas på lämpligaste

sätt och att ombesörja befolkningsregistreringen kommer att åvila

beredskapsnämnden.

Beredskapsnämnd är obligatorisk endast under civilförsvarsberedskap.

Då uppgifterna inom folkförsörjningen är specialreglerade och även uppgifterna

i avseende å krigshjälp torde bli specialreglerade med angivande av

vilket kommunalt organ som skall handha uppgifterna, nämligen kristidsnämnd

respektive krigshjälpsnämnd, kommer dessa uppgifter ej att åvila

beredskapsnämnd.

Med hänsyn till att kommunens styrelse skall vara ett utpräglat ledningsorgan

i verkställighetsskedet torde det ofta vara lämpligt att kommun

inrättar särskild beredskapsnämnd eller uppdrager åt annan nämnd än

kommunstyrelsen att vara beredskapsnämnd.

Om kommun ej utser beredskapsnämnd i fred bör det framgå av kommunens

planläggning, när beredskapsnämnd skall tillsättas. Detta bör lämpligen

ske redan innan läget blir så skärpt att civilförsvarsberedskap inträder

och nämnden därmed ställes inför sina arbetsuppgifter.

10 §.

Paragrafen har den utformning, som är bruklig då nya specialreglerade

kommunala nämnder inrättas.

11 och 12 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen,

där frågorna om den kommunala krigsorganisationen och kommunstyrelsens

ledning inom denna utförligt behandlats.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

13 §.

I denna paragraf åläggs kommunens styrelse tillsynen över att erforderlig

planläggning kommer till stånd och att övriga förberedelser vidtages.

Någon direktivrätt gentemot fackorganen föreligger icke för kommunstyrelsen

i detta skede men väl en rätt och en skyldighet att ge fackorganen anvisningar

för att samordningen skall säkras. Självfallet bör fackorganen,

även om formlig direktivrätt ej gäller, beakta kommunstyrelsens anvisningar

och önskemål; i verkställighetsskedet kan ju styrelsen efter övergång

till krigsorganisation genomdriva sina intentioner.

I större kommuner med omfattande planläggning kan det vara lämpligt

att samordningen av planläggningen anförtros ett särskilt kommunalt organ.

Paragrafen öppnar möjlighet för kommunen att utse sådant samordningsorgan.

Även kommunstyrelsen själv måste planlägga, nämligen för sin egen

verksamhet under civilförsvarsberedskap.

14 §.

Länsstyrelsens ställning såsom tillsynsorgan och, under civilförsvarsberedskap,

jämväl såsom ledningsorgan för den kommunala beredskapen

regleras i denna paragraf.

Direktivrätt för länsstyrelsen föreligger endast under civilförsvarsberedskap.

Under planläggningsskedet har emellertid länsstyrelsen enligt

20 § befogenhet att medelst vitesföreläggande förmå kommun att fullgöra

sina skyldigheter enligt lagen. Det måste då konstateras att kommun brustit

i sina förpliktelser, medan direktivrätten icke förutsätter någon försummelse

från kommunens sida.

Kostnaderna för verksamheten m. m.

15 §.

I denna paragraf regleras kommunernas rätt till statsbidrag för särskilda

anordningar, som påkallas för att förbättra inkvarteringsförhållandena.

För sådana anordningar bör såsom tidigare anförts statsbidraget regelmässigt

kunna utgå med högre belopp än två tredjedelar av skälig kostnad.

Kommunerna bör alltså här få svara för andel i kostnaden endast om anordningen

jämväl är till nytta för kommunen.

Liksom när det gäller civilförsvarsanordningar bör skyldigheten för

kommun att vidtaga särskild anordning ej kunna göras gällande mot kommunen

med mindre medel finns tillgängliga för beräknat statsbidrag. Det

torde regelmässigt ej heller finnas anledning för länsstyrelserna att förordna

om nu avsedd anordning förrän det kan förutses att anslag för ändamålet

kommer att beviljas.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

16 §.

Paragrafen föreskriver rätt till statsbidrag för vissa planläggningskostnader,

nämligen sådana som hänför sig till särskilt redovisad och av länsstyrelsen

godkänd plan, dock endast i den mån planläggningskostnaden

är att anse som betungande för kommunen. Ersättning torde regelmässigt

icke kunna utgå för annat än kostnader, som hänför sig till planläggning

för kommunens anpassning till utrymningar och inkvartering.

Skyldigheten att redovisa särskild plan för länsstyrelsen är icke beroende

av att medel finns tillgängliga för beräknat statsbidrag.

17 §.

Genom denna paragraf anknytes ordningen för utbetalning av statsbidrag

till vad som gäller för statsbidrag för civilförsvarsåtgärder.

18 och 19 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som behandlar kommuns rätt till ersättning

av statsmedel för verksamhet under krigsförhållanden, hänvisas till

den allmänna motiveringen.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Paragrafens innehåll har berörts under 14 § och torde i övrigt icke

kräva någon kommentar.

21 §.

I paragrafen regleras besvär över länsstyrelsens beslut enligt lagen. Vidare

tillägges myndighet befogenhet att under civilförsvarsberedskap förordna

att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse. Med stöd av

bestämmelsen kan således kommunalfullmäktige eller länsstyrelse, som

beslutat om kommuns övergång till krigsorganisation, bringa beslutet i

omedelbar tillämpning.

De beslut, som kommunens styrelse äger fatta i sin egenskap av ledningsorgan

inom kommunens krigsorganisation, torde alltid vara av den

operativa karaktär att utrymme för överklagande icke finnes.

22 §.

Paragrafen erinrar om att Kungl. Maj :t äger meddela tillämpningsföreskrifter.

Den första mandatperioden för ledamöter och suppleanter i särskilt inrättad

beredskapsnämnd bör bestämmas så, att överensstämmelse kommer

att råda med den allmänna mandattiden inom kommunala nämnder. En

regel härom har intagits i lagens slutstadganden.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungi. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

5. Lagstiftning om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad in. m.

Kommunalrättskommittén

Kommittén erinrar om att det alldeles övervägande antalet utrymda skall

inkvarteras enskilt och konstaterar att detta kommer att medföra att flertalet

familjer i inkvarteringskommunerna måste taga emot utrymda och

bereda dem nödiga bostadsutrymmen jämte möjligheter att — enskilt eller

tillsammans med värdfamiljen — sköta matlagning och andra hushållsangelägenheter.

Att ansvaret under inledningsskedet ligger hos civilförsvaret, som kan

genomföra inkvarteringen med förfoganderätt, finner utredningen i hög

grad underlätta de kommunala insatserna under den fortsatta inkvarteringen.

Den kommunala verksamheten kan starta från ett utgångsläge, där

de första behoven blivit hjälpligt tillgodosedda. Den enskilda inkvartering,

som sker genom civilförsvarets försorg under ett hektiskt inledningsskede,

måste emellertid bli i viss utsträckning provisorisk. Sedan civilförsvaret

slutfört sitt arbete måste kommunerna kontrollera hur inkvarteringen utfallit.

Därvid och under inkvarteringens fortbestånd kan behov av förändringar

och jämkningar yppa sig. Man måste också räkna med att motsättningar

mellan inkvarteringsvärdar och inkvarterade nödvändiggör ingripanden.

Under skedet för kommunernas ansvar för de inkvarterade kan enligt

kommittén ytterligare inkvarteringsbostäder behöva anskaffas. Till detta

kommer, anför kommittén, att hela inkvarteringen under denna ansvarstid

utan särskild förfoganderätt troligen med nuvarande ordning får anses

sakna rättsligt underlag. Allmänna förfogandelagen innehåller ej någon

bestämmelse om förfoganderätt för inkvartering och civilförsvarets förfoganderätt

skall enligt statsmakternas beslut numera avse endast civilförsvarets

egen verksamhet. I det ögonblick ansvaret för de inkvarterade övergår

till kommunerna upphör inkvarteringen att vara en civilförsvarsangelägenhet

och därmed upphör civilförsvarets förfoganderätt. De inkvarterade

torde för att kvarbo under den följande tiden sålunda knappast kunna åberopa

de förfoganden, som skett genom civilförsvaret vid deras ankomst. I

vart fall synes enligt kommittén frågorna om dessa förfogandens bestånd

och handhavande under den fortsatta inkvarteringen påkalla uppmärksamhet.

Kommittén antar att man kan räkna med att flertalet inkvarteringsvärdar

lojalt skall upplåta inkvarteringsbostad men anser att man likväl icke kan

helt avvara lagliga möjligheter att tvångsvis genomföra

erforderliga förändringar i inkvarteringen och att

bereda inkvarterade rätt att kvarbo mot värdens önskan.

Även om sådana tvångsbefogenheter ej behöver anlitas i någon större ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1215

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

sträckning, anses möjligheterna till tvångsgenomförande vara av stor betydelse

som stöd för verksamheten.

Något alternativ till förfoganderätt för att tillförsäkra de inkvarterade

rätt till inkvarteringsbostad diskuteras icke av kommittén. Däremot uppehåller

sig kommittén vid olika alternativ för utformningen av förfoganderätten,

nämligen inom ramen för civilförsvarets förfoganderätt, i form av

en länsstyrelsens fastställelse av de ianspråktaganden med förfoganderätt,

som civilförsvaret genomfört, i form av tillägg till allmänna förfogandelagen

och slutligen i form av särskilda bestämmelser i en lag om vissa kommunala

beredskapsuppgifter, varvid förfoganderätten utövas av länsstyrelsen.

Av alternativen stannar kommittén för det sist nämnda.

Emellertid finner kommittén att förfoganderätten i detta fall måste skilja

sig från annan förfoganderätt, i det nyttigheten icke skall tagas i anspråk

för det allmännas räkning utan för att nyttjas av enskilda. Denna omständighet

finner kommittén böra föranleda särskild reglering av förhållandet

mellan de av förfogandet berörda enskilda parterna och av det allmännas

ansvar i anslutning till förfogandet. Den ordning, som eljest gäller för bestämmandet

av ersättning vid förfogande, finner kommittén ej heller tilllämplig

på inkvarteringsförhållandet, enär kommittén antar att ersättningen

icke alltid kan bestämmas efter taxa utan i icke få fall måste bestämmas

efter individuell prövning. För denna prövning anser kommittén

det erforderligt med särskilda nämnder. Förfogandet i nu avsedda fall

måste, anför kommittén, skilja sig från annat förfogande också däri att särskilda

regler måste meddelas för utbetalningen av ersättningen till inkvarteringsvärden.

En tvångsvis genomförd inkvartering vill kommittén betrakta såsom innefattande

två led, nämligen dels ett förfogande från det allmännas sida gentemot

innehavaren av bostadsutrymme och dels en upplåtelse från det allmänna

till den enskilde inkvarterade. Ehuru den enskilde skall svara för

inkvarteringshyran gentemot inkvarteringsvärden, finner kommittén det

dock nödvändigt att det allmänna står som garant för hyran vid tvångsmässig

upplåtelse. Denna garanti anser kommittén väl ansluta till dess sätt att

betrakta den tvångsvis genomförda inkvarteringen såsom bestående av

två led.

Vid behandlingen av förhållandet mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad

uttalar kommittén att de inkvarterades nyttjanderätt i väsentliga hänseenden

skiljer sig från den fredstida hyresrätten. Bestämmelserna i nyttjanderättslagen

och annan hyreslagstiftning synes därför icke kunna vinna

direkt tillämpning. I bestämmelserna om inkvarteringsbostäder bör därför

enligt kommitténs mening ingå vissa föreskrifter om nyttjandet.

En bestämmelse bör sålunda finnas att de inkvarterade skall

vårda anförtrodda utrymmen samt iakttaga ordning och skick jämte vad

i övrigt är av betydelse för vidmakthållande av ett gott förhållande till in
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

kvarteringsvärden. En av de inkvarterade bör ha att gentemot inkvarteringsvärden

och det allmänna närmast svara för inkvarteringen och för att

inkvarterade, som tillhör hans familj och hushåll, iakttager nyssnämnda

skyldigheter. Den för nyttjandet ansvarige bör utses vid fördelningen av

ianspråktagna utrymmen.

Ett allvarligt åsidosättande av skyldigheterna bör enligt kommittén kunna

medföra att inkvarteringen upphör. Denna måste kunna upphöra även i

andra fall, såsom då bostaden oundgängligen erfordras för inkvarteringsvärden

eller för inkvartering av annan. För sådana fall skall kommunen

äga jämka de förfogandebeslut, som länsstyrelsen meddelat.

Vad beträffar bestämmandet av ersättningen för upplåtelsen

antar kommittén, såsom förut angivits, att ersättning efter

taxa icke genomgående kan ifrågakomma men att parterna i flertalet fall

torde åtnöjas med taxans belopp. Kommittén finner emellertid att det kan

erbjuda svårigheter även att bestämma ersättning efter taxa. Vid inkvarteringsförhållandets

början bör därför parterna från myndighet erhålla uppgift

om den efter taxa ifrågakommande ersättningen. Det synes kommittén

lämpligast att kommunstyrelsen, som enligt kommitténs förslag skall fördela

bostäderna, därvid underrättar parterna om den ersättning, som bör

utgå. Om parterna ej åtnöjes med den föreslagna ersättningen, bör de inom

viss tid kunna påkalla prövning av värderingsnämnd. Av faktorer, som bör

inverka på ersättningens storlek och komma till uttryck i taxan, nämner

kommittén inkvarteringsortens belägenhet, antalet inkvarterade samt bostadens

storlek och utrustning. Förhållandena varierar i sådan utsträckning

att det enligt kommittén icke kan ifrågakomma att tillerkänna taxan

bindande verkan beträffande ersättningen. När kommunens styrelse meddelar

uppgift om ersättningen efter taxa, får meddelandet sålunda uppfattas

allenast såsom ett förslag om ersättning. Skulle parterna anse att annan

taxeersättning eller en av taxan obunden ersättning bör utgå, måste särskilt

prövningsförfarande kunna påkallas inom viss tid efter det att meddelandet

mottagits.

Nämnd för prövning av ersättningsfrågor bör enligt kommittén finnas

i varje kommun och bestå av en ordförande, utsedd av länsstyrelsen, och

två kommunalt utsedda ledamöter. Finns i kommunen hyresnämnd, bör

denna kunna anförtros värderingsuppgifterna.

Möjligheter måste enligt kommittén finnas att överklaga värderingsnämndens

avgöranden. Särskilda länsvärderingsnämnder bör inrättas i anslutning

till länsstyrelserna och utgöra högsta instans i dessa frågor. Länsvärderingsnämnderna

bör bestå av tre ledamöter som utses av länsstyrelsen.

Kommittén framhåller att värderingsnämndens huvudsakliga arbetsuppgifter

hänför sig till frågor om ersättning vid upplåtelse genom förfogande.

Kommittén har övervägt om en motsvarande prövning bör kunna äga rum

även vid frivillig upplåtelse av inkvarteringsbostad. Det synes emellertid

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1 Uti-i

kommittén ej erforderligt att prövningsmöjligheterna utsträckes till den

frivilliga inkvarteringen. Om parterna vid eu frivillig upplåtelse ej kan enas

om ersättningen, kan nämligen endera parten få en prövning till stånd genom

att påkalla alt upplåtelsen sker med förfoganderätt.

Det är lämpligt, framhåller kommittén, att samordning sker av ersättningsreglerna

för civilförsvarets inkvartering och kommunernas. Denna

samordning bör i första hand åstadkommas genom att eu och samma taxa

tillämpas på de bägge områdena. Skulle på civilförsvarsområdet tillämpning

av taxa innefatta synnerlig obillighet på grund av särskilda omständigheter,

kan nu riksvärderingsnämnden enligt 15 § rekvisitionslagen på

framställning bestämma ersättningen till högre belopp. Denna möjlighet

hör enligt kommittén kvarstå, främst med tanke på de fall, då civilförsvarets

förfogande ej följs av förfogande vid den kommunala inkvarteringen.

Vid prövning inför kommunal värderingsnämnd av ersättning för upplåtelse

till följd av förfogande vid den kommunala inkvarteringen bör emellertid

finnas möjlighet att i samma ärende pröva också ersättningen för inkvarteringen

under tid, då denna grundats på ett förfogande av civilförsvaret.

Anvisning om denna prövningsmöjlighet bör enligt kommittén finnas i

civilförsvarslagen.

Kommittén behandlar vidare frågan om ersättning till inkvarteringsvärden

för skada som den inkvarterade åstadkommer.

Kommittén anser att då förfogandet uppbyggts såsom ett iansprålttagande

för kronans räkning, ersättning för skador å det upplåtna bör

kunna erhållas av statsmedel, om den inkvarterade ej gör rätt för sig. Frågorna

om skadestånd är av sådan art att en prövning av domstol stundom

måste bli nödvändig. I flertalet fall bör emellertid det allmänna kunna utbetala

ersättning utan sådan prövning. Länsstyrelsen bör handlägga sådana

ersättningsanspråk från inkvarteringsvärdar och utbetala ersättning. Länsstyrelsen

bör därvid införskaffa erforderlig utredning genom att höra den

kommunala värderingsnämnden. Om ersättningsanspråken ej kan göras

upp, måste de prövas i rättegång mellan inkvarteringsvärdar och kronan

och mellan kronan och inkvarterade.

Ersättningen för upplåtelsen bör enligt kommittén i första

hand utbetalas av den inkvarterade och synes kommittén

kunna utgå i efterskott för en tid av två veckor. Statsverkets ansvar för

upplåtelsen bör komma till uttryck i att dröjsmål med ersättningen medför

rätt till ersättning av statsmedel. Om den inkvarterade erhåller kontantunderstöd

av det allmänna, kan det tänkas att det allmänna kan fullgöra

sina skyldigheter gentemot inkvarteringsvärden genom att den del av understödet,

som avser bostadskostnader, betalas direkt till värden. Då ersättning

betalas av det allmänna utan samband med understöd åt inkvarterad,

erhåller kronan ett anspråk gentemot den inkvarterade. Att staten generellt

skulle utkräva ersättning av de inkvarterade anser kommittén knappast

kunna ifrågakomma med hänsyn till deras brist på medel.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj. ts proposition nr i år 196i

Problemet att tillförsäkra de enskilt inkvarterade tillgång till erforderlig

personlig utrustning upptages också av kommittén,

som finner att behoven härvidlag i viss utsträckning kan tillgodoses genom

att inkvarteringen i regel får avse möblerade utrymmen. Till de inkvarterades

förfogande måste inkvarteringsvärdarna då ställa bl. a. sängar och

sängutrustning samt hushållsutrustning. Skyldigheten härvidlag bör enligt

kommittén regleras av samma bestämmelser som skyldigheten att tillhandahålla

bostadsutrymmen. Inkvarteringsvärdarnas skyldigheter måste

inskränka sig till utrustning, som de redan innehar och som icke oundgängligen

erfordras för deras egna behov. Anskaffning av kompletterande

utrustning, som ej kan uppbringas i orten, får ske under medverkan av

civilförsvaret.

Såvitt gäller utrustning för dem, som inkvarterats i

i n t e r n a t, vilka särskilt upprättats av civilförsvaret för vårdbehövande,

framhåller kommittén att kommunerna här övertar internat, som redan är

i drift och som därför torde ha fått sitt utrustningsbehov täckt. Civilförsvaret

bör ha en i civilförsvarslagen inskriven skyldighet att utlåna internatens

utrustning till kommunerna, när dessa övertar internaten. Utrustning

till internaten kan vidare erhållas genom att sådan ställs till förfogande

från utrymningsorterna. Huvudmännen för fredstida hem och inrättningar

har enligt 59 § andra stycket civilförsvarslagen skyldighet att tillhandahålla

civilförsvaret viss sådan utrustning. En motsvarande skyldighet

för huvudmannen bör enligt kommittén finnas jämväl gentemot inkvarteringskommunen.

Slutligen berör kommittén frågan huruvida det kan vara erforderligt

att låta civilförsvarets ianspråk tagande av i nkvarteringsbostäder

bestå under en övergångstid efter

det att civilförsvaret fullgjort sin del av uppgiften att sörja för de inkvarterade.

Kommittén anför att det möjligen kan befaras att upphörandet

av civilförsvarets förfoganden kan föranleda betydande svårigheter för

kommunerna under ett känsligt skede av verksamheten. Särskilda svårigheter

kan uppkomma också därigenom att krigsförhållandena kan tvinga

fram utrymningar och inkvarteringar av annan omfattning och fördelning

än uppgjorda planer förutsatt. Det måste tillses att möjligheter finns att

komma till rätta med kritiska situationer av detta slag. Enligt kommitténs

mening synes en lämplig utväg vara att förläna civilförsvarets förfoganden

en i tiden något utsträckt giltighet. En generell giltighetstid på två veckor

synes kommittén vara tillfyllest, om länsstyrelsen tillägges befogenhet att i

extraordinära fall förlänga giltigheten i ytterligare perioder om fjorton dagar.

En bestämmelse om giltighetstiden och om länsstyrelsens befogenheter

att utsträcka denna bör enligt kommittén finnas i civilförsvarslagen.

Någon avgörande betydelse anser kommittén ej behöva tillmätas de betänkligheter

av formell art, som kan anföras mot att civilförsvarets förfo
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

ganden tilläggcs giltighet utöver tiden för civilförsvarets ansvar för inkvarteringen.

Civilförsvarets inkvartering skall nämligen taga sikte på ett varaktigt

boende och det synes därför kommittén rimligt att inkvarteringen

skall ha en viss i lag reglerad orubblighet. Kommittén understryker i detta

sammanhang att den utsträckta giltighetstiden på intet sätt skall innebära

någon förlängning av civilförsvarets ansvarstid. Innebörden skall endast

vara den att de av civilförsvaret gjorda förfogandena kvarstår, varvid det

allmänna skall företrädas av länsstyrelsen och kommunala myndigheter

och icke, såsom när förfogandena gjordes, av civilförsvaret.

Remissyttrandena

De remissyttranden, i vilka gjorts uttalanden av allmän innebörd, har

sammanfattande redovisats i avsnittet om allmänna riktlinjer för lagstiftningen.

Här redovisas således endast mera speciella synpunkter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar att det finns anledning tro

att förfogande behöver tillgripas endast i undantagsfall. I dessa fall blir

det emellertid nödvändigt att beslut fattas mycket snabbt. Det synes länsstyrelsen

riktigt att förfoganderätt ej tillägges kommunerna men vid sådant

förhållande är det av stor vikt att länsstyrelserna kan handlägga ärendena

utan några tidskrävande formaliteter. Länsstyrelsen i Hallands län, som

betecknar den av kommittén föreslagna ordningen som omständlig, antar

att behovet av att tvångsvis säkra de inkvarterades rätt att kvarbo kommer

att öka sedan inkvarteringen varat någon tid. Från praktisk synpunkt

bör därför tvångsbefogenheterna tillkomma lokala organ i stället för länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som anser det föreslagna förfarandet

vara alltför invecklat och föga realistiskt, befarar att det leder till skriftväxling

och tidsförluster och kanske svårigheter för de bostadsbehövande

i de fall då bostadshavaren brister i lojalitet. Även länsstyrelsen i Gotlands

län påpekar att kommitténs förslag leder till ovisshet för den inkvarterade

huruvida han äger kvarbo efter det civilförsvarets förfoganderätt upphört.

För att undanröja ovissheten blir kommunen tvungen att begära ianspråktagande

med förfoganderätt i varje enskilt fall, vilket skulle komma att

innebära en svår belastning för länsstyrelsen. En bättre ordning vore enligt

länsstyrelsen att civilförsvarets förfoganden finge bestå och kommunen

tillädes befogenhet att göra erforderliga jämkningar i dessa.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att frågan, huruvida civilförsvarets

förfoganderätt kan bestå även efter det kommunerna övertagit ansvaret

för de inkvarterade, bör omprövas.

Att civilförsvarets förfoganderätt upphör och ersättes med annan förfoganderätt

accepteras av länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län, som emellertid

i anslutning till ett yrkande om förenkling av förfarandet ifrågasät
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

ter, om icke förfoganderätten bör kunna utövas av civilförsvarschefen eller

civilförsvarets distriktschefer. Dessa har nämligen bättre kännedom om de

lokala förhållandena än länsstyrelsen som är krigsorganiserad i någon

undandragen del av länet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att, därest kommitténs förslag om

särskild förfoganderätt godtages, beredskapsnämnden bör tillerkännas kompetens

att hos länsstyrelsen påkalla ianspråktagande med sådan rätt. Beredskapsnämnden

torde nämligen ha planlagt verksamheten bland de inkvarterade

och därmed — i motsats till kommunstyrelsen, som enligt kommitténs

förslag skall vara ensamt kompetent organ —- ha blivit väl insatt

i frågorna.

Kommitténs förslag beträffande ordningen för bestämmandet

av inkvarteringsersättningen har föranlett Nyköpings

stad att förorda att de föreslagna värderingsnämnderna blir kompetenta

att bestämma ersättningen även vid frivillig upplåtelse av inkvarteringsbostad.

Om parterna ej enas om ersättningen, tvingas de eljest begära utövning

av förfoganderätt och därmed kommer länsstyrelsen att onödigtvis belastas.

De föreslagna bestämmelserna för inkvarterads skyldigheter

gentemot inkvarteringsvärden kan enligt länsstyrelsen

i Norrbottens län bli svåra att tillämpa. Ansvarigheten bör enligt länsstyrelsen

i stället på lämpligt sätt anslutas till fredstida lagstiftning om hyresoch

nyttjanderätt.

Civilförsvarsstyrelsen uttalar i denna del att civilförsvaret icke kan åtaga

sig att utse en person i varje inkvarteringshushåll att gentemot inkvarteringsvärden

vara ansvarig för att de inkvarterade iakttar sina skyldigheter.

En sådan ansvarig kan enligt styrelsen utses först sedan någon tid förflutit

och de inkvarterades kvalifikationer för förtroendeuppdraget närmare

kan bedömas.

Departementschefen

I samband med att jag tagit ställning till de allmänna riktlinjerna för

en lagstiftning om kommunal beredskap har jag redovisat de skäl, som

föranlett mig att förorda en annan utväg än förfoganderätt för att trygga

de inkvarterades möjligheter att få behålla de inkvarteringsbostäder, som

civilförsvaret anvisar dem i samband med att utrymningsrörelsen avslutas

eller i anslutning till att ny bostad måst beredas dem i egenskap av utbombade.

Jag kan därför nu begränsa mig till att närmare ange hur enligt min

mening en lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad bör utformas.

Lagen torde böra utformas såsom en fullmaktslag, som är i kraft redan

i fredstid men vars materiella bestämmelser träder i tillämpning först i

krig eller, vid krigsfara, först efter Kungl. Maj :ts förordnande. Förordnandet

bör underställas riksdagens prövning inom en månad vid äventyr att

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kiirujl. Maj:ts proposition nr i är 1964

det eljest förfaller. Denna verkan bör även inträda, därest riksdagen icke

inom två månader efter underställningen gillat förordnandet. Om krigsfaran

upphör, bör förordnandet upphävas av Ivungl. Maj:t inom eu månad;

de utrymmande kan ju i detta läge genast återvända till sina hem. När

krig, vari riket befunnit sig, upphört bör lagen likaså sättas ur tillämpning

inom viss tid, försåvitt krigsfara ej alltjämt föreligger. Emellertid kan det

förutses som sannolikt att svår brist på bostäder råder efter ett krig till

följd av att bostäder förstörts genom krigshandlingar. De inkvarterade kan

då icke återflytta utan måste alltjämt bo kvar i inkvarteringsområdena,

intill dess nya bostäder byggts. Lagen bör med hänsyn till denna situation

kunna fortfara att äga tillämpning efter Kungl. Maj :ts förordnande, till

vilket riksdagen dock bör lämna sitt samtycke. Förordnandet bör gälla viss

tid, högst ett år varje gång.

Enligt förslaget till lag om kommunal beredskap skall kommuns skyldighet

att sörja för att de inkvarterades bostadsförhållanden ordnas tillfredsställande

inträda automatiskt vid civilförsvarsberedskap. För civilförsvarsberedskap

förutsättes enligt civilförsvarslagen krig eller krigsfara.

Förevarande lag, som torde vara en förutsättning för att kommunerna

skall kunna fullgöra nämnda skyldighet, skall enligt det förut sagda också

kunna komma i tillämpning vid krigsfara och träder automatiskt i tillämpning

i krig. När kommunernas skyldighet inträder kan alltså alltid förevarande

lag, som jag fortsättningsvis benämner inkvarteringslagen, sättas

i tillämpning för att de skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Det

är emellertid icke givet att inkvarteringslagen alltid måste träda i tillämpning

när kommunernas skyldigheter inträder, eftersom behov av inkvarteringslagen

uppkommer först då utrymningar företages. Dessförinnan blir

det emellertid icke heller aktuellt att taga kommunernas skyldighet att omhändertaga

inkvarterad befolkning i anspråk. Då utrymningar företages

måste regelmässigt inkvarteringslagen sättas i tillämpning.

Skyldigheten att upplåta inkvarteringsbostad bör, såsom jag tidigare

berört, gälla för ägare eller innehavare av byggnad eller del därav. Skyldigheten

bör emellertid ej kunna aktualiseras av den enskilde bostadsbehövande

utan endast av myndighet. Fråga uppkommer då vilka myndigheter

som bör ha rätt att göra u p p 1 å t e 1 s e s k y 1 d i gheten

gällande.

Civilförsvaret har att svara för att de som blivit hemlösa genom krigshandlingar

eller utrymning får bostad genom inkvartering. Det torde därför

vara naturligt att civilförsvarets organ blir berättigade att göra upplåtelseskyldigheten

gällande, oaktat civilförsvaret enligt civilförsvarslagen även

har tillgång till förfoganderätt för ändamålet. Om en allmän upplåtelseskyldighet

är stadgad och kan tagas i anspråk av civilförsvaret, torde av psykologiska

skäl antalet fall då förfoganderätt måste utövas komma att väsentligt

minska. Detta måste anses som en betydande fördel.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 4

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 196i

Sedan civilförsvaret berett de hemlösa inkvarteringsbostad upphör civilförsvarets

ansvar för dem och övergår på inkvarteringskommunen. Under

inkvarteringens fortbestånd torde det emellertid uppkomma behov av omflyttningar

inom ramen för de av civilförsvaret vid inkvarteringen anvisade

bostäderna. Undantagsvis kan det, även om civilförsvarets inkvarteringsplanläggning

varit väl genomarbetad, bli erforderligt att företaga omflyttningar

till lämpligare bostäder, som icke anvisats av civilförsvaret. Förändringar

kan vidare förutses inträda i den inkvarterade befolkningens

och värdfamiljernas sammansättning, vilka föranleder jämkningar i den

ursprungligen skedda inkvarteringen. Med hänsyn härtill torde det vara

nödvändigt att tillägga också kommun befogenhet att aktualisera upplåtelseskyldigheten,

varvid det bör ankomma på den i lagen om kommunal

beredskap stadgade beredskapsnämnden att handha uppgiften. Beredskapsnämnden

är nämligen det organ, som i kommunen skall svara för bl. a.

att de hemlösas bostadsbehov är tillfredsställande täckt.

Efter det att upplåtelseskyldigheten aktualiserats genom anvisning av

civilförsvaret eller kommunen och den hemlöse flyttat in i den anvisade bostaden

saknar inkvarteringsvärden, så länge upplåtelseskyldigheten består,

möjlighet att få den inkvarterade avhyst. Det torde emellertid böra finnas

möjlighet att bringa upplåtelseskyldigheten att upphöra

såväl efter prövning i enskilda fall, då missförhållanden uppkommit,

som utan sådan individuell prövning, nämligen då hela befolkningsgrupper

kan återvända till sina hem. Upphävandet av upplåtelseskyldigheten synes

lämpligen kunna anknytas till en återkallelse av den anvisning av inkvarteringsbostad,

varigenom upplåtelseskyldigheten en gång aktualiserats. I

de fall, da upplåtelseskyldigheten skall upphöra efter individuell prövning

bör det ankomma på beredskapsnämnden att besluta om återkallelse av anvisningen,

och i övriga fall bör det vara civilförsvarets uppgift att bringa

inkvarteringen att upphöra. Det anförda leder till att beredskapsnämnden

måste kunna återkalla anvisning, som civilförsvaret meddelat, och omvänt.

Effekten av en återkallad anvisning blir att upplåtelseskyldigheten upphör

och den inkvarterade kan avhysas, om han icke flyttar frivilligt. Möjligheten

att efter prövning i det enskilda fallet upphäva upplåtelseskyldigheten får

givetvis under inga omständigheter utnyttjas så, att missförhållanden flyttas

över från en inkvarteringsvärd till en annan. Den bör komma till användning

endast för att såvitt kan bedömas definitivt eliminera missförhållanden.

När anvisningar återkallas av civilförsvaret för hela befolkningsgrupper,

vilka kan återvända till sin hemort, låter det sig knappast göra att meddela

individuella beslut och underrätta var och en om återkallelsen. Denna måste

därför kunna ske på samma sätt som åläggande att utrymma, dvs. genom ett

civilförsvarets förordnande som kungöres i radio och andra massmedia.

Upplåtelseskyldigheten bör gälla endast till förmån för en be
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är 1964

stämd kategori hemlösa, nämligen dem som till följd av utrymning

eller krigsskada eller annan krigshändelse icke äger eller icke kan

återvända till sitt hem. Genom att upplåtelseskyldigheten kan tagas i anspråk

endast av myndighet kommer prövningen huruvida den bostadsbehövande

tillhör den kategori, till vars förmån skyldigheten gäller, att ankomma

på myndigheten. Inträder sådan förändring, att den inkvarterade äger

eller kan återvända till sitt hem, exempelvis då utrymningsförordnandet

för hans hemort upphäves, hör anvisningen av inkvarteringsbostaden återkallas.

Objektet för upplåtelseskyldigheten synes såvitt rör

själva bostaden knappast kunna bestämmas med hänsyn till de inkvarterades

behov utan torde i stället få bestämmas med utgångspunkt i vad inkvarteringsvärden

kan avstå. I vissa inkvarteringskommuner kommer nämligen

invånarantalet att tredubblas genom inkvartering. Det torde härvid

bli nödvändigt att taga alla tillgängliga inkvarteringsutrymmen i anspråk

och endast ett minimum av bostadsutrymme kan reserveras för den fasta

befolkningen. Att utrymme som oundgängligen erfordras för inkvarteringsvärdens

egna behov icke får tagas i anspråk med upplåtelseskyldighet torde

böra komma till uttryck genom en föreskrift i inkvarteringslagen att anvisning

av inkvarteringsbostad ej får avse sådant utrymme.

De utrymmande eller av andra krigshändelser drabbade kan i allmänhet

icke föra med sig mer personlig utrustning än de kan bära. Efter

krigsskador torde de i många fall vara helt utblottade. För sina dagliga behov

blir de därför regelmässigt hänvisade till att gemensamt med inkvarteringsvärden

använda dennes köksutrustning, husgeråd, sängutrustning och

annan utrustning. Med den inkvarterades rätt till inkvarteringsbostaden

måste därför följa en rätt att nyttja också sådan inkvarteringsvärdens utrustning,

som är oundgängligen nödvändig för att den inkvarterades elementära

behov skall kunna tillgodoses. Denna rätt torde i lagen böra utformas

som en skyldighet för inkvarteringsvärden att, då upplåtelse skett

av inkvarteringsbostad, tillåta den inkvarterade att använda utrustningen.

Redan i själva begreppet inkvarteringsbostad torde ligga att den inkvarterade

får tillgång till uppvärmningsanordningar, elektricitet och sanitära anordningar,

vilka är en förutsättning för att det upplåtna utrymmet skall

kunna användas för bostadsändamål.

I normalfallet torde inkvarteringen genomföras utan att några tvångsmedel

behöver tillgripas. Vägrar den tillämnade inkvarteringsvärden att

mottaga den bostadsbehövande medan civilförsvaret alltjämt har ansvaret

för att han får bostad kan civilförsvaret med förfoganderätt, som medger

omedelbar polishandräckning, genomdriva inkvarteringen. Det akuta behovet

av bostad blir därigenom tillgodosett. Inkvarteringsvärden saknar därefter

möjlighet att få den inkvarterade avhyst, eftersom upplåtelseskyldighet

gäller för honom. För dessa fall behöver upplåtelseskyldigheten icke

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

någon sanktion. Annorlunda förhåller det sig emellertid, när upplåtelseskyldigheten

skall aktualiseras av kommun. Denna har icke förfoganderätt

och kan alltså ej heller med polishandräckning bereda den bostadsbehövande

tillträde till inkvarteringsbostaden. Vid vägran från den tillämnade

inkvarteringsvärdens sida synes det emellertid i allmänhet i dessa fall

icke erforderligt med tillgång till så drastiska medel som omedelbar polishandräckning.

Den som avses skola få den anvisade bostaden bör med ytterligt

få undantag ha sitt behov av bostad nödtorftigt tillgodosett; det är ju

här fråga om en omplacering av dem som redan blivit inkvarterade genom

civilförsvarets försorg. Såsom undantagsfall, i vilka vederbörande står helt

utan bostad, kan endast tänkas sådana fall såsom då hans ursprungliga inkvarteringsbostad

förstörts av vådeld eller blivit obeboelig av annan orsak,

som ej sammanhänger med krigshändelser. Om han står ulan bostad på

grund av krigshändelse, exempelvis förnyad utrymning eller krigsskador på

den ursprungliga inkvarteringsbostaden, är det ånyo civilförsvaret som är

ansvarigt för att han får ny inkvartering; härmed kan också förfoganderätt

komma till omedelbar användning för att täcka det akuta behovet. Det

tvångsmedel som bör stå kommunen till buds för att realisera upplåtelseskyldigheten

synes kunna inskränkas till vitesföreläggande. Då det måste

förutsättas att det i de åsyftade situationerna föreligger ett angeläget ehuru

icke akut behov av den utsedda inkvarteringsbostaden bör dock kommunen

kunna förordna att föreläggandet skall lända till omedelbar efterrättelse.

Om föreläggandet icke efterkommes inom däri utsatt tid bör länsstyrelsen

på kommunens begäran kunna förordna om handräckning. Med stöd av

administrativa fullmaktslagen kan i trängda lägen länsstyrelsen avlastas

befattningen med handräckning i dylika fall och uppgiften läggas på den

lokala polismyndigheten. Det torde kunna antagas att kommunerna först

prövar alla tänkbara möjligheter att på frivillig väg anskaffa lämplig inkvarteringsbostad

innan förelägganden tillgripes eller handräckning begäres.

Denna effekt av den föreslagna ordningen synes i hög grad önskvärd,

enär förutsättningarna för ett acceptabelt förhållande mellan inkvarteringsvärd

och inkvarterad naturligtvis är de sämsta tänkbara, när inkvarteringen

kommit till stånd mot värdens bestridande.

Det hittills anförda har tagit sikte på att tillgodose de hemlösas behov av

bostad. Inkvarteringsvärden bör emellertid genom ersättning i pengar

i någon mån kompenseras för det intrång, som inkvarteringen innebär.

Ersättningen bör enligt vad jag förut anfört utgivas av den inkvarterade

själv direkt till inkvarteringsvärden. Med reglerna om upplåtelseskyldighet

måste därför förbindas föreskrifter om att värden är berättigad till skälig

ersättning av den inkvarterade. Under tid då inkvarteringsbostaden är

tagen i anspråk med civilförsvarets förfoganderätt utgår dock ersättning

av statsmedel. Inkvarteringsvärden bör följaktligen icke under samma tid

vara berättigad till ersättning av den inkvarterade.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 19(>i

Särskilda regler torde också vara erforderliga för att ersättningens

storlek skall kunna bestämmas i administrativ ordning, om parterna

ej enas. Man bör naturligtvis bärvid eftersträva en ordning som i minsta

möjliga utsträckning belastar myndigheterna. I den mån myndighetsbeslut

blir oundvikliga bör de meddelas av redan befintliga organ och prövningen

bör så långt möjligt ske på det lokala planet. Det synes finnas goda möjligheter

att vid utformningen av ett system för att bestämma ersättningen

följa dessa riktlinjer.

När inkvarteringsbostad tages i anspråk med civilförsvarets förfoganderätt,

skall ersättningen bestämmas i den ordning, som gäller vid rekvisition

för krigsmaktens behov, dvs. rekvisitionslagens bestämmelser skall gälla.

Detta innebär att taxor i stor utsträckning blir tillämpliga och att, då taxa

ej kunnat tillämpas, ersättningen bestämmes av den allmänna lokala värderingsnämnden.

Tillämpas taxa bestämmes ersättningen av den som utövat

förfoganderätten, dvs. civilförsvarschefen. Till denna ordning torde man

böra ansluta bestämmandet av ersättning även i de fall, då upplåtelsen

ej äger rum på grund av förfoganderätt, vilket ju blir fallet, sedan det efter

inkvarteringens genomförande upphört att vara en civilförsvarsuppgift att

tillse att de inkvarterade har sitt bostadsbehov tillgodosett.

Ny prövning av frågan om ersättningens storlek torde helt kunna undvikas

i de fall, då inkvarteringsbostaden varit ianspråktagen med förfoganderätt.

De då bestämda ersättningsgrunderna, vare sig de — såsom i

normalfallet —■ bestämts av civilförsvarschefen med tillämpning av taxa

eller, då taxa ej varit tillämplig, bestämts av lokal värderingsnämnd, bör

gälla mellan parterna, även sedan förfoganderätten upphört. Lagen bör

alltså föreskriva att, om parterna ej enas om annat, ersättningen skall

beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande

av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. 1 flertalet fall torde

det emellertid, såsom jag förut framhållit, icke bli erforderligt att utnyttja

förfoganderätt, därför att inkvarteringsvärden mot bakgrunden av upplåtelseskyldigheten

frivilligt mottager den hemlöse. Någon fixerad ersättning

finns i detta läge icke att falla tillbaka på. Vidare kan, även om förfoganderätt

utövats när inkvarteringen genomfördes, förhållandena ha förändrats

så väsentligt att den en gång fastställda ersättningen icke längre

är skälig. Så kan till exempel antalet familjemedlemmar i den inkvarterades

hushåll ha ökat eller minskat. Om parterna i dessa fall ej enas om

ersättningen bör denna bestämmas såsom om ianspråktagande med förfoganderätt

ägde rum, dvs. den med stöd av rekvisitionslagen utfärdade taxan

bör bli tillämplig och, i den mån taxan ej går att tillämpa, bör den allmänna

lokala värderingsnämnden bestämma ersättningen. I flertalet fall

torde parterna själva kunna tillämpa taxan, varvid enighet uppnås om ersättningen,

och myndighetsprövning kommer följaktligen icke att påkallas.

Kvarstår oenigheten även sedan de upplysts om taxan blir emellertid myn
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

dighetsbeslut oundvikligt. Är taxan tillämplig bör det kommunala organ,

som svarar för inkvarteringen i kommunen, dvs. beredskapsnämnden, besluta

om ersättningen. Är taxan däremot ej tillämplig, bör den allmänna lokala

värderingsnämnden bestämma ersättningen. Denna bestämmer ju ersättningen

i de fall, då vid förfoganderätt taxan ej kan tillämpas och är

följaktligen förtrogen med värdering av ifrågavarande slag.

Liksom då förfoganderätt utövas och ersättning bestämmes med tillämpning

av taxa av den som utövar förfoganderätten bör kommuns beslut enligt

taxan kunna överklagas till den allmänna lokala värderingsnämnden

och dennas beslut, vare sig det innebär en överprövning av kommunens

beslut eller utgör ett beslut i första instans, kunna överklagas till riksvärderingsnämnden.

Med det av mig nu förordade systemet tillförsäkras den inkvarterade rätt

till inkvarteringsbostaden och en ordning tillskapas för att bestämma inkvarteringshyrans

belopp. Det återstår att såvitt möjligt tillförsäkra inkvarteringsvärden

hans ersättning. Det synes icke tillfredsställande att inkvarteringsvärden

skulle vara hänvisad enbart till den eljest gällande ordningen

för att få ut förfallen hyra, dvs. att gå till domstol och få dom på

beloppet och därefter begära utmätning hos den inkvarterade, som f. ö.

regelmässigt icke torde ha några tillgängliga utmätningsbara tillgångar.

Denna ordning synes så mycket mindre tillfredsställande som inkvarteringsvärden

— mot bakgrunden av upplåtelseskyldigheten — icke kan få

den inkvarterade avhyst vid bristande hyresbetalning. Det möter emellertid,

såvitt jag kan finna, mycket stora svårigheter att trygga inkvarteringsvärdens

rätt till ersättning av den inkvarterade. Att såsom kommittén

föreslagit ställa det allmänna som garant för ersättningen skulle otvivelaktigt

omedelbart medföra att samhällsorganen överhopades med betalningsanspråk.

Den inkvarterade skulle ju då utan förfång för honom själv

eller för värden kunna underlåta att göra rätt för sig och principen att de

enskilda så långt möjligt skall svara för sig själva skulle genombrytas.

Jag kan därför icke heller på denna punkt ansluta mig till kommitténs

förslag. Emellertid synes en möjlighet yppa sig att åtminstone i vissa fall

tillförsäkra inkvarteringsvärden hans ersättning, nämligen i de fall, då

den inkvarterade uppbär sådan krigshjälp, som föreslagits av socialberedskapskommittén,

eller annan social förmån, som utbetalas av inkvarteringskommunen.

Inkvarteringsvärden bör i dessa fall bli berättigad att

direkt hos kommunen lyfta inkvarteringshyran i avräkning på den inkvarterades

förmån. Om inkvarteringen blir av längre varaktighet — och

det är först då, som inkvarteringshyran kan antagas bli av någon egentlig

betydelse för inkvarteringsvärden — torde ett stort antal av de inkvarterade

bli hänvisade till krigshjälp för sin försörjning och därmed ökas

också inkvarteringsvärdarnas möjligheter att på ett enkelt sätt få ut ersättningen.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Ktingl. Maj. ts proposition nr i år 196 i

I de hänseenden, i vilka särskilda regler ej meddelas i inkvarteringslagen

för förhållandet mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad, får de

regler som eljest gäller för hyra anses tillämpliga. Upplåtelseskyldigheten

eliminerar emellertid den väsentliga sanktion, som uppsägning till avflyttning

utgör gentemot en inkvarterad som missköter sig. Endast i grava fall

och då annan lämpligare inkvarteringsmöjlighet står till buds kan enligt

vad jag förut anfört upplåtelseskyldigheten gentemot viss inkvarterad upphävas

genom att kommunen återkallar anvisning av inkvarteringsbostaden.

Med hänsyn härtill finner jag det skäligt att det allmänna ikläder sig ersättningsansvar

gentemot inkvarteringsvärden för det fall, att den inkvarterade

åstadkommer skada på upplåten bostad eller utrustning,

dock endast under förutsättning att skadan ej är ringa. Ersättningsanspråk

bör prövas och ersättningen utbetalas i den ordning, som

är föreskriven för motsvarande fall av skada på rekvirerad egendom, dvs.

ersättningen bestämmes av den allmänna lokala värderingsnämnden och

utbetalas i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Enligt 59 § civilförsvarslagen är efter utrymning den som inom utrymningsområdet

driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan vårdanstalt

skyldig att utan ersättning tillhandahålla civilförsvaret utrustning

som icke längre behövs för anstaltens verksamhet inom området,

för förläggning, i vilken personer från anstalten skall inkvarteras.

Skyldigheten är sanktionerad genom att länsstyrelsen kan förelägga vite

eller förordna om handräckning eller ombesörja åtgärden på den försumliges

bekostnad. När civilförsvaret upprättat dylikt internat övergår ansvaret

för dess drift i normalfallet efter en vecka på inlcvarteringskommunen.

Utrustning som stått till civilförsvarets förfogande med stöd av ifrågavarande

paragraf bör då också stå till kommunens disposition. Med hänsyn

härtill finner jag i likhet med kommittén erforderligt att i inkvarteringslagen

stadga skyldighet för den som driver dylik anstalt att utan ersättning

avstå utrustningen till inkvarteringskommunen. Någon sanktion finner

jag i detta fall icke erforderlig. Dels är nämligen huvudmännen för

dylika anstalter med få undantag offentligrättsliga, dels torde utrustningen

redan ha avståtts till civilförsvaret av huvudmannen, när kommunen övertar

driften av förläggningen. När civilförsvaret överlämnar internatet till

kommunen kommer också utrustningen i kommunens besittning. Av skyldigheten

för huvudmannen att avstå utrustningen följer att han därefter

icke kan fråntaga kommunen utrustningen.

Jag övergår härefter till att behandla de särskilda stadgandena i lagförslaget.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är 196i

Specialmotivering

Lagen» rubrik

Sånär som på en paragraf, nämligen 7 §, som handlar om skyldighet för

huvudman för vårdanstalt att avstå sådan utrustning som efter utrymn*n8

ej erfordras på anstaltens ordinarie verksamhetsplats, hänför sig lagens

paragrafer till skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad jämte utrustning.

Ifrågavarande undantag torde vara av så ringa betydelse att lagens

rubrik utan olägenhet kan lyda »lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad

i krig m. m.».

1 §•

Paragrafens lydelse ansluter till den brukliga i fullmaktslagar, avsedda

att träda i tillämpning automatiskt i krig och efter särskilt förordnande

— som skall underställas riksdagen — vid krigsfara. En väsentlig skillnad

föreligger dock såtillvida att den tid, inom vilken lagen skall upphöra

att vara i tillämpning när endast krigsfara förelegat, gjorts så kort som en

månad efter krigsfarans upphörande, medan eljest meddelat förordnande

om tillämpning av fullmaktslag skall hävas av Kungl. Maj:t senast före

nästkommande riksdagssessions avslutande. Anledningen härtill är att om

krigsfaran upphört finnes icke längre någon befolkning, till vars förmån

upplåtelseskyldigheten enligt 2 § gäller. Några krigsskador har ej inträffat

i ett läge med endast krigsfara — de ordinarie bostäderna kan följaktligen

omedelbart åter användas — och då krigsfara ej föreligger kan företagna

utrymningar ej upprätthållas. Det synes vid sådant förhållande mest

konsekvent att lagen sättes ur tillämpning i det närmaste omedelbart efter

krigsfarans upphörande.

Har riket däremot varit i krig kan det förutsättas att en återflyttning

till de ordinarie bostäderna möter väsentliga svårigheter på grund av skador

på bostäder, och även om bostäder ej förstörts kan det i praktiken

vara omojligt att genomföra en återflyttning omedelbart efter krigets slut,

enär trafikapparaten kan vara skadad och försörjningen av de utrymda

tätorterna störd. En längre övergångstid erfordras då, under vilken lagen

måste vara i tillämpning. Denna övergångstid måste självfallet bli särskilt

lång om bostäder förstörts i större omfattning. Med hänsyn härtill bör efter

krig lagen enligt huvudregeln träda ur tillämpning före avslutandet av den

riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, men möjlighet öppnas att

förlänga övergångstiden vid omfattande krigsskador på bostäder.

2 §.

I denna paragraf regleras upplåtelseskyldigheten. Denna gäller endast

inkvarteringsbostad som anvisats av civilförsvarsmyndighet eller kommun.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

Hur anvisningen, som lämnas den hemlöse, skall ske torde få närmare regleras

i tillämpningsföreskrifter, varvid möjlighet till delegation av anvisningsrätten

från den lokala civilförsvarsmyndigheten till civilförsvarsorgan på

det lägsta lokala planet icke torde kunna undvaras. Inom civilförsvaret har

utarbetats särskilda anvisningssedlar, vilka avses skola tillhandahållas de

utrymmande eller utbombade vid ankomsten till inkvarteringskommunerna

och vilka de utrymmande därefter skall förete för inkvarteringsvärden.

Motsvarande anvisningssedlar torde få utarbetas för att användas av kommunerna,

då de måste taga upplåtelseskyldigheten i anspråk. På den som

utfärdar anvisningssedeln ankommer det att pröva, huruvida den som begär

inkvarteringsbostad tillhör sådan kategori av hemlösa, till vars förmån

upplåtelseskyldigheten gäller.

Lika litet som åläggande att utrymma kan överklagas enligt civilförsvarslagen

bör anvisning av inkvarteringsbostad kunna överklagas. I 9 §

inkvarteringslagen avskäres därför besvärsrätten i dessa fall. Om inkvarteringsvärden

efter den inkvarterades inflyttning begär att anvisningen av

bostaden skall återkallas och denna begäran avslås har han däremot möjlighet

att besvära sig.

Det är att märka att upplåtelseskyldigheten icke får tagas i anspråk till

förmån för annan än den som på grund av utrymning eller krigsskada eller

annan krigshändelse icke äger eller icke kan återvända till sitt hem. Den som

i ett skede av frivillig utrymning lämnat sitt hem kan således icke utnyttja

upplåtelseskyldigheten utan är hänvisad till att på frivillig väg ordna sin

inkvartering. Blir hans hemort sedermera obligatoriskt utrymd är han dock,

om han då skulle bli bostadslös, jämställd med dem som lämnat sitt hem på

grund av åläggande och kan alltså då begära att få sig bostad anvisad. Ej

heller gäller upplåtelseskyldigheten till förmån för personal i försvarsorganisation,

som på grund av order i tjänsten måst lämna sitt hem, eller för

sådan arbetskraft som omflyttats med tjänsteplikt. Förläggningsfrågan för

nu nämnd personal måste följaktligen lösas på annat sätt, varvid rekvisitionslagen

respektive allmänna förfogandelagen erbjuder möjligheter till

ingripanden.

Med upplåtelseskyldighet får icke utrymme tagas i anspråk som oundgängligen

erfordras för inkvarteringsvärdens egna behov eller för hans familj

eller honom närstående. Detta innebär självfallet icke att den inkvarterade

äger göra anspråk på vad som salunda ej undantagits utan endast

att med upplåtelseskyldighet kan tagas i anspråk vad inkvarteringsvärden

ej själv oundgängligen behöver. Av civilförsvarets eller kommuns anvisningssedel

måste framgå i hur stor utsträckning upplåtelseskyldighet göres

gällande i det enskilda fallet. Stadgandet i denna paragraf måste ses mot

bakgrunden av 8 §, vari föreskrives att det vid tillämpningen av inkvarteringslagen

skall tillses, att den vars rätt beröres därav icke lider större förfång

än som föranledes av omständigheterna.

5*—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr b

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

Upplåtelse av inkvarteringsbostad skall enligt paragrafens andra stycke

även medföra skyldighet för inkvarteringsvärden att tillåta den inkvarterade

att använda sådan inkvarteringsvärdens utrustning, som är oundgängligen

nödvändig för att den inkvarterades dagliga behov skall kunna tillgodoses.

I den mån den inkvarterade själv har sådan utrustning, vilket undantagsvis

kan vara fallet, kan han självfallet icke göra anspråk på att få använda

inkvarteringsvärdens. Upplåtelse torde regelmässigt få ske i den formen

att den hemlöse anvisas möblerad inkvarteringsbostad med tillgång till

kök och husgeråd. I sådana fall, då inkvartering sker i ödegårdar, torde det

få ankomma på kommunen att i samverkan med civilförsvaret anskaffa

oundgängligen erforderlig utrustning. Upplåtelsen innebär emellertid att

inkvarteringsvärden, om det är praktiskt genomförbart, kan få avstå överskottsutrustning

till den inkvarterade.

Enligt paragrafens sista stycke kan anvisning av inkvarteringsbostad

återkallas av civilförsvaret eller beredskapsnämnd. Vid återkallelse upphör

upplåtelseskyldigheten och inkvarterad, som icke flyttar frivilligt, kan avhysas,

såvida annat icke följer av avtal som parterna kan ha träffat. Befogenheten

att återkalla anvisning är icke inskränkt till anvisningar, som

meddelats av det organ, där återkallelsen aktualiserats. Sålunda äger civilförsvaret

återkalla beredskapsnämndens anvisningar och omvänt.

Återkallelsebeslut, som meddelats av beredskapsnämnd, kan enligt 9 §

givas omedelbar verkan, vilket kan vara motiverat i sådana fall, då förhållandet

mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad måste betecknas som olidligt

för värden eller då det är uppenbart att den inkvarterade omedelbart

kan återvända till sitt hem. över civilförsvarets återkallelsebeslut kan talan

enligt samma paragraf ej föras; det blir här regelmässigt fråga om beslut

som berör hela befolkningsgrupper, vilka kan återvända till sina hemorter.

3 §•

Paragrafen reglerar de tvångsmedel som står kommun till buds att förverkliga

upplåtelseskyldigheten, därest denna icke godvilligt iakttages. Däremot

ställes icke här något tvångsmedel till civilförsvarets disposition, enär

detta har tillgång till förfoganderätt enligt civilförsvarslagen och genomför

inkvarteringen i ett akut läge, då förfoganderätten uppenbarligen är det

enda realistiska tvångsmedlet.

Upplåtelseskyldigheten aktualiseras enligt 2 § genom anvisning av inkvarteringsbostad.

Vägrar den utsedde inkvarteringsvärden att mottaga den

hemlöse äger enligt förevarande paragraf beredskapsnämnden förelägga inkvarteringsvärden

att upplåta bostaden. Det skall dock först konstateras att

det icke är civilförsvarets uppgift att sörja för att inkvarteringen kommer

till stånd. Så är fallet om det är fråga om en nyanländande person, som är

hemlös på grund av utrymning eller krigsskada. Den hemlöse befinner sig

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kurujl. Maj:ts proposition nr 4 år W64 139

då i en akut nödsituation och civilförsvarets förfoganderätt måste kunna

komma till användning såsom tvångsmedel.

I detta sammanhang må anmärkas att den omständigheten, att civilförsvaret

i första hand har att sörja för alt inkvartering beredes hemlösa,

icke utgör något hinder för kommun att göra upplåtelseskyldigheten gällande

men att i dylika fall något tvångsmedel ej står kommunen till buds,

därest den utsedde inkvarteringsvärden skulle vägra att ställa sig anvisningen

till efterrättelse. Enstaka utrymmande, som anländer till kommunen

efter det att den egentliga utrymningsrörelsen avslutats, kan således

beredas bostad genom beredskapsnämndens försorg utan att civilförsvaret

behöver kopplas in, under förutsättning dock att de utsedda inkvarteringsvärdarna

lojalt iakttar upplåtelseskyldigheten.

Beredskapsnämndens föreläggande kan men behöver icke nödvändigtvis

sanktioneras med vite. Då själva anvisningen emellertid i viss mån har karaktären

av ett föreläggande torde oftast vite böra utsättas i föreläggandet.

Det kan också och torde regelmässigt bli nödvändigt för beredskapsnämnden

att med stöd av 9 § förordna att föreläggande skall lända till efterrättelse

utan hinder av anförda besvär. Däremot kan självfallet utdömande

av vite, vilket ankommer på domstol, ej ifrågakomma förrän vitesföreläggandet

vunnit laga kraft och vitet försuttits.

Efterkomines icke föreläggande kan enligt tredje stycket länsstyrelsen

förordna om handräckning. Motsvarande befogenhet äger länsstyrelsen enligt

78 § civilförsvarslagen, då någon underlåter att fullgöra vad som åligger

honom enligt vissa stadganden i nämnda lag.

Vitesförelägganden och handräckning enligt denna paragraf bör såsom

antytts i den allmänna motiveringen tillgripas endast i undantagsfall. Endast

i sådana fall torde det f. ö. överhuvudtaget bli påkallat med förelägganden.

I de brådskande situationerna, dvs. då vederbörande helt saknar bostad,

kan nämligen så gott som undantagslöst civilförsvarets förfoganderätt komma

till användning, och i andra fall — vid omflyttningar inom den inkvarterade

befolkningen — bör vitesförelägganden ej användas för att överflytta

besvärliga inkvarterade från en inkvarteringsvärd till en annan.

4 §•

Beträffande denna paragi''af, som handlar om inkvarteringsvärdens rätt

till ersättning för upplåtelsen och om ordningen för ersättningens bestämmande,

hänvisas till den allmänna motiveringen. Det må dock påpekas

att paragrafen för sin tillämpning förutsätter att inkvarteringsförhållandet

kommit till stånd på grundval av upplåtelseskyldighet enligt inkvarteringslagen.

En ursprungligen frivillig upplåtelse, exempelvis efter frivillig utrymning,

kan dock övergå till en upplåtelse, varå lagen blir tillämplig,

nämligen om hyresvärden i det frivilliga förhållandet säger upp den hemlöse

till avflyttning och denne därefter utverkar en anvisning på bostaden

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

såsom inkvarteringsbostad. Ersättningen för upplåtelsen skall då vid oenighet

fastställas i den ordning förevarande paragraf stadgar.

5 §.

I paragrafens första stycke föreskrives att inkvarteringsersättningen skall

erläggas i efterskott för månad. Med hänsyn till de osäkra förhållandena

under tid, då inkvarteringslagen är i tillämpning, kan förskottsbetalning

som eljest gäller vid hyra ej föreskrivas. De inkvarterade torde ofta icke

kunna betala inkvarteringsersättningen redan vid inflyttningen. Först sedan

läget stabiliserat sig och de erhållit krigshjälp eller annan social förmån,

avsedd för krigsförhållanden, får de i många fall möjlighet att göra

rätt för sig. Det är naturligt att inkvarteringsersättningen därefter fortsätter

att utgå i efterskott.

Inkvarteringsvärdens möjligheter att utfå ersättning av den inkvarterade

på annat sätt än genom domstols och exekutiv myndighets medverkan

regleras vidare i denna paragraf, enligt vilken värden berättigas att i avräkning

på den inkvarterades krigshjälp eller annan social förmån som

utbetalas av inkvarteringskommunen utfå inkvarteringshyran. Belopp som

utbetalas till den inkvarterade av andra organ, såsom försäkringskassa

eller postverket, eller som den inkvarterade innehar, kan däremot ej åtkommas

av inkvarteringsvärden annat än i den mån det enligt vanliga

regler är möjligt. Paragrafen förutsätter att krigshjälp skall beräknas så

att den täcker även bostadskostnad och att krigshjälpstaxan och taxan

för inkvarteringsersättning samordnas.

Då beredskapen på det sociala området ännu icke slutligt utformats

nämnes i paragrafen även annan social förmån än krigshjälp som kan

komma att utbetalas av kommunen till inkvarterad befolkning.

6 §•

Enligt denna paragraf är staten ersättningsskyldig för annan än ringa

skada, som uppkommit på inkvarteringsbostad till följd av inkvarteringen.

Skyldigheten att ersätta uppkommen skada är icke beroende av den inkvarterades

vållande men orsakssammanhang skall föreligga mellan inkvarteringen

och skadan. Har skadan uppkommit genom den inkvarterades

vållande, är inkvarteringsvärden självfallet oförhindrad att vid domstol

väcka skadeståndstalan mot den inkvarterade, för att av honom utfå hela

skadeståndet eller den del därav, som värden anser sig berättigad till men

icke kunnat utfå efter prövning i den ordning, som paragrafens andra

stycke anvisar.

7 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

8 §.

Paragrafen har kommenterats i anslutning till 2 §.

9 §•

Paragrafen, som innehåller bestämmelser av formell natur, har berörts

under 2 § ävensom i den allmänna motiveringen. Besvärsordningen vid beslut

om avräkning av inkvarteringsersättning å krigshjälp torde komma

att regleras i krigshjälpslagen. Bestämmelsen i paragrafens första stycke,

att annat kommuns beslut än sådant som rör tillämpning av taxa får överklagas

hos länsstyrelsen, täcker emellertid även beslut om avräkning på

krigshjälp.

10 §.

I paragrafen, som är i tillämpning redan i fredstid, erinras om att Kungl.

Maj :t äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av lagen.

6. Följdändringar

Kommunalrättskommittén

I sitt betänkande föreslår kommunalrättskommittén att 36 § civilförsvarslagen

ändras så, att därav framgår, när civilförsvarets ansvar för utrymmande

eller eljest hemlösa upphör. Kommittén föreslår härvid regler,

som helt ansluter till motsvarande regler i lagstiftningen om kommunernas

beredskapsuppgifter, såvitt rör tidpunkten för kommunernas övertagande av

ansvaret för inkvarterade. I samma paragraf föreslår kommittén därjämte

ett stadgande, enligt vilket civilförsvaret skall ställa utrustning, som genom

dess försorg anskaffats för att tillgodose de inkvarterades behov, till

inkvarteringskommunens förfogande för motsvarande ändamål i den mån

utrustningen ej vidare erfordras för civilförsvarets verksamhet.

Vidare föreslår kommittén vissa smärre ändringar i 40 § civilförsvarslagen,

nämligen en begränsning i fråga om kommuns skyldighet att såsom

civilförsvarsuppgift vidtaga reservanordningar för kommunaltekniska anläggningar

och en utvidgning av kommuns skyldighet att utan ersättning

förvara och underhålla materiel. I det förstnämnda hänseendet skall enligt

kommitténs förslag såsom en kommunal civilförsvarsuppgift kvarstå endast

att vidtaga särskilda reservanordningar för brandförsvarets försörjning

med vatten, medan skyldigheten att vidtaga övriga reservanordningar —

för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen — regleras i den lag, vari

de kommunala beredskapsuppgifterna bestämmes. Utvidgningen av skyldigheten

att lagra och underhålla utrustning skall enligt kommitténs förslag

avse sådan utrustning som erfordras för att tillgodose de inkvartera
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

des behov och som civilförsvaret enligt förslaget till ändring av 36 § skall

överlämna till inkvarteringskommunen.

Kommittén föreslår än vidare att 68 § civilförsvarslagen, i vilken paragraf

civilförsvarets förfoganderätt regleras, ändras så att paragrafen kommer

att föreskriva att civilförsvarets förfoganden såvitt gäller bostäder avsedda

för varaktig inkvartering skall äga giltighet under 14 dagar från

ianspråktagandet med rätt för länsstyrelsen att om särskilda skäl föreligger

tillägga förfogandena giltighet under ytterligare tid, högst 14 dagar

varje gång. Kommittén motiverar sitt förslag på denna punkt med att ett

upphörande av civilförsvarets ianspråktagande med förfoganderätt i och

med att ansvaret för de inkvarterade övergår på inkvarteringskommunen

kan vålla denna stora svårigheter och att kommunen kan behöva en övergångstid

för att utverka länsstyrelsens ianspråktagande med förfoganderätt

att träda i civilförsvarsförfogandenas ställe.

Slutligen föreslår kommittén att i 73 § civilförsvarslagen intages en erinran

om att prövning av ersättning för ianspråktagande enligt kommitténs

förslag till lösning av frågan om de inkvarterades rätt till bostad i vissa fall

kan ske i annan ordning än den som föreskrives i rekvisitionslagen.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag till ändringar i civilförsvarslagen har icke föranlett

några särskilda anmärkningar under remissbehandlingen.

Departementschefen

Vad beträffar de föreslagna ändringarna i 36 § civilförsvarslagen finner

jag det påkallat med en föreskrift att utrustning som civilförsvaret anskaffat

för att tillgodose de inkvarterades behov skall i erforderlig omfattning

ställas till inkvarteringskommunens förfogande, när ansvaret för de

inkvarterade övergår på kommunen. Då det här kan vara fråga om egendom,

som kommunal eller enskild huvudman för vårdinrättning enligt 59 § andra

stycket civilförsvarslagen avstått till civilförsvaret, synes bestämmelsen

böra ha sin plats i lag. Skyldigheten för huvudmannen att ställa egendomen

till inkvarteringskommunens förfogande är inskriven i 7 § inkvarteringslagen.

Däremot anser jag det icke erforderligt att i civilförsvarslagen reglera

tidpunkten för kommunernas övertagande av ansvaret för de inkvarterade.

Reglerna härom hör närmast hemma i lagstiftningen om kommunernas

skyldigheter och kräver icke någon komplettering i civilförsvarslagen.

Kommitténs förslag till ändringar i 40 § civilförsvarslagen har jag berört

i avsnittet om kommunernas skyldighet att planlägga och vidtaga

andra förberedelser. Av vad jag därvid anfört framgår att jag icke biträder

kommitténs förslag till omreglering av skyldigheten att vidtaga reservanord
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr i år l‘J6i

ningar och ej heller förslaget om skyldighet för kommunerna att lagerhålla

och vårda utrustning, avsedd att tillgodose de inkvarterades behov.

Såsom framgår av vad som anförts i tidigare avsnitt ankommer löjning

och reparation numera icke på civilförsvaret ulan på de ordinarie samhällsorganen.

Civilförsvaret har därför ej längre någon tjänstegren benämnd

teknisk tjänst. Med hänsyn härtill bör lydelsen av 40 § första stycket e)

civilförsvarslagen jämkas.

Förslaget att civilförsvarets ianspråktaganden med förfoganderätt av

inlcvarteringsbostäder skall bestå under 14 dagar efter det inkvarteringskommunen

övertagit ansvaret för de inkvarterade har med den av mig

förordade ordningen med upplåtelseskyldighet fått en annan bakgrund

än enligt kommitténs förslag. Såvitt gäller enskild inkvartering medför

upplåtelseskyldigheten att en dylik övergångstid kan undvaras. Något annorlunda

förhåller det sig vid inkvartering i internat, vilka särskilt upprättats

av civilförsvaret i byggnader, som tagits i anspråk med förfoganderätt.

För dylika internat inträder inkvarteringskommunens ansvar en

vecka efter det civilförsvaret anmält, att internatet tagits i bruk; om särskilda

skäl föreligger kan dock länsstyrelsen förlänga tiden med en vecka.

Självfallet kan det föreligga svårigheter för kommunen att på så kort tid

som två veckor träffa avtal med byggnadens ägare om förhyrning av byggnaden

för internatändamål eller att, om överenskommelse ej nås, utverka

ianspråktagande med allmän förfoganderätt. Motsvarande svårigheter kan

föreligga i fråga om utrustning som civilförsvaret med förfoganderätt anskaffat

för internatet. Även om driften av internatet övergår på kommunen

först efter förlängd frist, synes möjlighet böra finnas att låta civilförsvarets

förfoganden bestå under högst två veckor efter det civilförsvaret överlåtit

driften av internatet på kommunen. 68 § torde därför tillföras ett stycke av

nämnda innehåll.

Vad kommittén föreslagit rörande ändring av 73 § civilförsvarslagen

hänför sig helt till den av kommittén föreslagna ordningen med särskilda

värderingsnämnder i kommunerna och saknar aktualitet om upplåtelseskyldighet

stadgas. Däremot bör paragrafen tillföras en regel, enligt vilken

ersättning vid fortsatt ianspråktagande jämlikt 68 § — som ju faktiskt

äger rum för kommunens räkning, enär driften av förläggningen icke längre

är en civilförsvarsuppgift — skall utgå av statsmedel till den, som avstått

egendomen. Härmed undvikes administrativ omgång; kommunen skulle

eljest först ersätta sakägaren och sedan med stöd av 18 § lagen om kommunal

beredskap begära ersättning av statsmedel.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196b

7. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående har upprättats förslag

till

1) lag om kommunal beredskap;

2) lag om skgldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m.; och

3) lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 7b).

Av dessa förslag, vilka torde få fogas till protokollet i detta ärende som

bilagor C—E1, är de under 2) och 3) av den natur att lagrådets utlåtande

över dem bör inhämtas.

Jag hemställer därför, att lagrådets utlåtande över sistnämnda lagförslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Göran Hedelius

1 Bilagorna, som bortsett från några redaktionella jämkningar i de under 2) och 3) upptagna

lagförslagen, är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har här uteslutits.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

145

Bilaga A

Kouimunalrättskonimitténs förslag

till

Lag

om vissa kommunala beredskapsuppgiftcr

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—4 §§, 8 § fjärde stycket,

9 § fjärde och femte styckena, 14—20 §§ samt 24—27 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den

riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det

eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av

frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två

månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma

förfallet. Upphör krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas

senast före nästkommande riksdagssessions avslutande.

Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit

knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet,

som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller

som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen

med riksdagens samtycke förordna om tillämpning av 4 § under viss tid,

högst ett år varje gång.

När de i första stycket omnämnda bestämmelserna äro i tillämpning äger

kommun besluta om övergång till för beredskapsverksamheten planlagd

krigsorganisation. Återgång till fredstida organisation skall ske när bestämmelserna

ej vidare skola tillämpas eller vid tidpunkt dessförinnan, som beslutas

av kommunen. Beslut om övergång eller återgång skall omedelbart

översändas till länsstyrelsen.

Finner länsstyrelsen att kommun bör övergå till krigsorganisation eller

återgå till fredstida organisation, äger länsstyrelsen förordna därom.

Då förordnande meddelats enligt tredje stycket äger kommun besluta att

i 4 § angivna uppgifter skola handhavas av den nämnd, som inom krigsorganisationen

skall svara för dem. Uppgifterna skola i annat fall handhavas

av kommunens styrelse.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

Kommunernas skyldigheter

2 §■

Det åligger kommun att vidtaga åtgärder för försorg om dem, som blivit

i behov av särskilt bistånd i anledning av krigsskada eller utrymning eller

andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden. Därvid skall

särskilt tillses att behoven av bostad och nödigt uppehälle bliva tillgodosedda

samt att erforderlig vård beredes dem, som äro i behov därav.

Den i första stycket angivna skyldigheten åvilar den kommun, inom vilken

den hjälpbehövande uppehåller sig och avses kunna varaktigt vistas.

Skyldigheten för kommun inträder, såvitt gäller den som till följd av krigsskada,

utrymning eller omflyttning lämnat sin bostad, då han efter anvisning

av civilförsvaret eller på annat sätt för sådan vistelse erhållit bostad

och inflyttat i denna.

Ansvaret för driften av förläggning, som upprättats för varaktig, med

vård förenad inkvartering av utrymd eller eljest hemlös befolkning, skall,

i den mån driften ej ankommer på annan, övergå till kommunen då åtta dagar

förflutit sedan dagen för kungörandet av den utrymning, som föranlett

förläggningens upprättande, eller, då upprättandet ej omedelbart föranledes

av sådan kungörelse, från det förläggningen trätt i verksamhet. Beträffande

förläggning, vid vilken verksamheten på grund av särskilda förhållanden beräknas

ej kunna tillfredsställande igångsättas inom tid som här sagts, må

länsstyrelsen förordna att kommunens övertagande skall anstå under ytterligare

högst åtta dagar.

3 §•

Kommun, varifrån utrymning sker, är skyldig att i mån av möjlighet

lämna bistånd åt kommun, där befolkning från utrymningskommunen i

större omfattning inkvarteras. Biståndet skall särskilt avse tillhandahållande

av personal och utrustning för verksamheten för de inkvarterade.

Blir till följd av inkvartering av utrymda, skadegörelse eller annan liknande

orsak krigsviktig kommunal verksamhet i viss kommun av sådan

omfattning att bistånd i verksamheten oundgängligen erfordras, är annan

kommun, i den mån så kan ske utan eftersättande av kommunens egen beredskap,

skyldig att tillfälligt lämna sådant bistånd.

4 §•

Kommun är skyldig att i den omfattning Konungen bestämmer fullgöra

uppgifter, som avse tillämpningen av allmänna förfogandelagen, allmänna

ransoneringslagen eller lagen om allmän tjänsteplikt eller som eljest äga

samband med ransoneringsväsendet eller med arbetskraftens utnyttjande.

Kommun skall därvid jämväl lämna sådant biträde åt det ekonomiska försvarets

myndigheter, som kan erfordras för tryggande av ortens försörjning

med livsmedel och andra viktiga förnödenheter.

5 §•

Kommun skall under fredstid vidtaga nödiga förberedelser för fullgörandet

av i 2—4 §§ omförmälda uppgifter.

Förberedelser skola ock vidtagas för fullgörandet av uppgifter, som kommun

ombesörjer med avseende å gas-, värme-, vatten- och elektricitetsförsörjning,

samfärdsleder och samfärdsmedel, avlopp och renhållning eller

annat härmed jämställt ändamål.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr \ år 1964

Förberedelserna skola med avseende å omfattning och inriktning i huvudsak

anpassas efter de förhållanden, som beräknas komma att råda i orten

sedan planlagda utrymningar verkställts eller planlagd inkvartering ägt rum,

och efter den risk för skador, för vilka orten kan beräknas vara utsatt. Kommun

är dock ej skyldig svara för förberedelser för avhjälpande av skador,

som innefatta förstörelse av avsevärda delar av orten eller eljest äro av förödande

omfattning.

Ombesörjes i andra stycket avsedd verksamhet av enskild, skall kommunen

tillse att förberedelser vidtagas av denne och därvid lämna det biträde,

som kan erfordras för förberedelsernas fullgörande.

6 §■

Är med hänsyn till verksamhetens omfattning eller betydelse erforderligt

att förberedelserna för viss ort redovisas i särskild plan, skall kommunen

efter länsstyrelsens förordnande upprätta och antaga sådan plan samt underställa

länsstyrelsen denna för godkännande.

Kommun har ock skyldighet att i enlighet med länsstyrelsens förordnande

vidtaga de särskilda anordningar, som oundgängligen erfordras för

verksamheten, såsom reservanordningar för i 5 § andra stycket avsedd verksamhet

eller anordningar för förbättring av inkvarteringsförhållandena.

Uppgifternas handhavande

7 §•

Den centrala ledningen av den kommunala beredskapsverksamheten utövas,

i den mån Kungl. Maj :t annat ej förordnar, under Kungl. Maj :t av

riksnämnden för kommunal beredskap.

Nämnden skall utgöras av en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande och fyra

av Kungl. Maj :t särskilt utsedda ledamöter, ävensom chefen för civilförsvarsstyrelsen

samt chefen för överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.

En av de särskilt utsedda ledamöterna skall företräda sakkunskap på

socialvårdsområdet. Av övriga ledamöter skall en utses efter förslag av

Svenska stadsförbundet, en efter förslag av Svenska landskommunernas förbund

och en efter förslag av Svenska landstingsförbundet. För ordföranden

och de särskilt utsedda ledamöterna skola finnas suppleanter.

Riksnämnden, ävensom verk eller styrelse, som anförtrotts ledningsuppgifter

beträffande beredskapsverksamheten, skall vid ledningens utövande

bland annat meddela erforderliga råd och anvisningar för verksamheten

och dess planläggning, öva tillsyn över verksamheten, verka för vidtagandet

genom andra myndigheter av åtgärder till stöd för verksamheten samt tillse

verksamhetens samordning med annan verksamhet på totalförsvarets område.

Samarbete skall äga rum med verk eller styrelse, vars verksamhetsområde

äger samband med den kommunala beredskapsverksamheten.

8 §•

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av den kommunala beredskapsverksamheten.

Det ankommer på länsstyrelsen bland annat att tillse att kommunerna

tillfredsställande fullgöra i denna lag omförmälda uppgifter samt att åtgärder

inom länet vidtagas för stöd åt den kommunala verksamheten.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

Vid förordnande enligt 6 § första stycket om upprättande av plan skall

länsstyrelsen angiva utgångspunkterna för planläggningen och de krav, som

i särskilda hänseenden höra ställas pa verksamheten. Finnes samverkan

olika kommuner emellan höra redan pa förhand planläggas, skall länsstyrelsen

fästa berörda kommuners uppmärksamhet härpå. Länsstyrelsen skall

lämna kommunen de uppgifter och det bistånd, som kan erfordras vid planläggningens

genomförande. Upprättad plan ävensom ändring däri, som ej

är av allenast ringa betydelse, skall granskas och godkännas av länsstyrelsen.

Fyller underställd plan ej nödiga anspråk med avseende å ortens beredskap,

skall länsstyrelsen angiva i vilka hänseenden ändringar eller tillägg skola

vidtagas.

Länsstyrelsen äger, där så oundgängligen erfordras, meddela kommun

föreskrift om vidtagande av viss åtgärd eller om sättet för dess fullgörande,

ävensom förordna om bistånd enligt 3 § andra stycket.

9 §-

Ledningen inom kommun av verksamheten och dess planläggning ankommer

på kommunens styrelse. Där i särskild författning meddelas föreskrift

om handhavandet av beredskapsuppgifter, skall vad sålunda finnes stadgat

lända till efterrättelse.

Finnes med hänsyn till omfattningen av förekommande uppgifter eller

andra förhållanden erforderligt att verksamheten och planläggningen beträffande

vissa beredskapsuppgifter uppdrages åt annan nämnd, äger kommunen

besluta därom. Vid överlämnande av uppgifter till andra nämnder

bör eftersträvas att ledningen och planläggningen sainmanhålles för verksamhetsområden,

som äga samband med varandra. Nämnd, som anförtrotts

till beredskapsverksamheten hörande uppgifter, skall till styrelsen redovisa

verkställd planläggning och eljest hålla styrelsen underrättad om för verksamheten

vidtagna förberedelser.

Kommun äger i fall, som i andra stycket sägs, uppdraga uppgifter åt särskilt

inrättad kommunal beredskapsnämnd. Sådan nämnd kan anförtros

också andra uppgifter, som beröra totalförsvaret.

Vid handläggningen av frågor om kommunal beredskapsverksamhet inom

annan nämnd än kommunens styrelse äger av styrelsen utsedd företrädare

rätt alt närvara och deltaga i överläggningarna. Är sådan företrädare av avvikande

mening från det beslut, som i ärendet fattas, äger han få sin skiljaktiga

mening antecknad till protokollet.

Kommunens styrelse skall följa och övervaka verksamheten samt själv

handhava de uppgifter, som ej ombesörjas av annan nämnd. Där så finnes

oundgängligen erforderligt för uppgifternas fullgörande eller för verksamhetens

samordning äger styrelsen meddela annan nämnd föreskrifter beträffande

verksamheten. Kan i viss angelägenhet beslut av annan nämnd

eller av kommunens fullmäktige ej utan avsevärd olägenhet avvaktas, äger

styrelsen fatta beslut i ärendet att gälla till dess nämndens eller fullmäktiges

beslut föreligger. Då för beredskapsarbetets fortgång så är oundgängligen

påkallat, äger styrelsen efter länsstyrelsens godkännande övertaga på

annan nämnd ankommande beredskapsuppgifter.

10 §.

För de i 4 § angivna uppgifterna och därav föranledd planläggning äger

kommunen inrätta särskild kristidsnämnd.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år W6i

149

11 §•

Ledamöter och suppleanter i särskilt inrättad kommunal beredskapsnämnd

och i särskilt inrättad kristidsnämnd väljas av kommunens fullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke

vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst

så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes

antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet

vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av

suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken

suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om nämnd i annan kommun än Stockholm skall därjämte vad i

32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse ävensom

i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd

äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt att protokoll

upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje

ärende.

Beträffande nämnd i Stockholm skola, utöver vad i första stycket sägs,

bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte

skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i

sagda lag föreskriva. Protokoll behöver dock ej upptaga annat än förteckning

å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

12 §.

Kommun äger utse inkvarteringsombud och medhjälpare till dem att

inom kommunen eller del därav, rote, fullgöra uppgifter för bistånd åt inkvarterad

befolkning.

Det åligger inkvarteringsombuden och deras medhjälpare att med uppmärksamhet

följa de inkvarterades förhållanden, att lämna de inkvarterade

råd och hjälp samt att hos kommunens myndigheter anmäla iakttagna missförhållanden

och föreslå åtgärder till förbättring av förhållandena, ävensom

att fullgöra de uppgifter i övrigt, som kunna bliva dem ålagda i av kommunen

antagen instruktion.

Inkvarteringsombud och medhjälpare väljas av kommunens fullmäktige.

Till medhjälpare må utses jämväl den, som är röstberättigad inom annan

kommun. Valet gäller tills vidare.

Inkvarteringsombud och medhjälpare äga rätt att för sitt arbete åtnjuta

ersättning efter av Kungl. Maj :t bestämda grunder.

13 §.

Vid handhavandet av kommunala beredskapsuppgifter skola kommunerna

samverka med myndigheter, som ombesörja uppgifter på totalförsvarets

område. Där samverkan med annan kommun finnes böra ske, bör överenskommelse

härom träffas.

Vid planläggningen för den kommunala beredskapsverksamheten skall

samordning ske med planläggning, som erfordras för annan kommunal

verksamhet.

lnkvarteringsbostäder

14 §.

Kan vid kommuns verksamhet enligt 2 § uppkommet behov av bostad ej

tillgodoses genom frivillig upplåtelse, äger länsstyrelsen att efter fram
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

[Ställning av kommunens styrelse förordna om skyldighet att till kronan

upplåta bostadsutrymmen jämte utrustning. Upplåtelsen må ej avse utrymmen

eller utrustning, som oundgängligen erfordras för bostadens ägare eller

innehavare och dennes familj. För upplåtelsen skall skälig ersättning utgå.

Framställning om förfogande skall innehålla de uppgifter, som erfordras

för bedömande av huruvida och i vilken mån ifrågavarande utrymmen böra

tagas i anspråk för inkvartering.

Vid förordnandet skall meddelas föreskrifter beträffande omfattningen av

tillåten inkvartering och angivas de villkor, som i övrigt finnas böra gälla

för upplåtelsen. Länsstyrelsen äger att i avvaktan på förfogandefrågans slutliga

avgörande meddela förordnande att gälla tills vidare.

Inkvarteringsbostad, som tagits i anspråk till följd av förfogande enligt

denna lag, må nyttjas av inkvarterade, som bestämmas av kommunens styrelse.

Styrelsen skall i samband därmed angiva den ersättning, som bör utgå

för upplåtelsen, samt bestämma vem som skall utgiva ersättningen och i

övrigt ansvara för vad som upplåtits.

15 §.

Ersättning för upplåtelsen skall av styrelsen angivas efter av Kungl.

Maj :t fastställd taxa.

Den, som är missnöjd med sålunda angiven ersättning, äger påkalla

prövning av frågan om ersättning hos värderingsnämnd för upplåtelse av

inkvarteringsbostad. Ansökan om sådan prövning skall ingivas till nämnden

inom fyra veckor från det förordnande om nyttjandet meddelades enligt

14 § fjärde stycket.

Hos värderingsnämnd må i samband med prövning av fråga om ersättning

för upplåtelse enligt 14 § prövas jämväl fråga om ersättning, som skall

utgå för tid, då ifrågavarande utrymmen av samma person nyttjats till följd

av förordnande av civilförsvarsmyndighet.

16 §.

Värderingsnämnd för upplåtelse av inkvarteringsbostad skall finnas inom

varje kommun och bestå av tre ledamöter. En av dessa ledamöter, tillika

ordförande, skall utses av länsstyrelsen och övriga ledamöter av kommunen.

För envar av ledamöterna skall utses suppleant. Till ledamot av värderingsnämnd

må utses jämväl den, som är röstberättigad inom annan kommun.

Finnes i kommunen hyresnämnd eller annan nämnd med liknande arbetsuppgifter,

äger länsstyrelsen efter framställning av kommunen förordna att

ifrågavarande nämnd skall fullgöra på värderingsnämnd ankommande

göromål.

I ärende inför nämnden skall den som beröres av beslutet beredas tillfälle

till yttrande. Kronans rätt skall bevakas av den länsstyrelsen förordnar.

17 §.

Över kommunal värderingsnämnds beslut må talan föras hos länsvärderingsnäinnd

för upplåtelse av inkvarteringsbostad. Besvären skola ingivas

till den kommunala värderingsnämnden inom fyra veckor från det klaganden

erhöll del av dess beslut.

Mot länsvärderingsnämnds beslut må talan ej föras.

Länsvärderingsnämnd skall finnas inom varje län och bestå av tre ledamöter.

För dem skola finnas suppleanter. Nämndens ordförande och supp
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 106i 151

leant för honom utses av Konungen, övriga ledamöter oeh suppleanter utses

av länsstyrelsen.

18 §.

Ersättning för upplåtelse av inkvarteringsbostad skall utgivas till inkvarteringsvärden

i efterskott för fjorton dagar. Dröjer den som ansvarar för

nyttjandet av inkvarteringsbostaden med ersättningsskyldighetens fullgörande,

skall ersättning utgå av statsmedel och därvid utbetalas av den kommun,

inom vilken inkvarteringsbostaden är belägen.

Om skyldighet för inkvarterad att ersätta statsverket utgiven ersättning

för upplåtelse av inkvarteringsbostad är särskilt stadgat.

19 §.

Inkvarterad skall väl vårda inkvarteringsbostaden och till denna hörande

utrustning samt iakttaga vad i övrigt erfordras för bevarande av sundhet,

ordning och skick inom fastigheten eller eljest är av betydelse för vidmakthållande

av ett gott förhållande till inkvarteringsvärden. Den som enligt 14 §

fjärde stycket utsetts att ansvara för vad som upplåtits skall tillse att till

hans hushåll hörande inkvarterade iakttaga vad sålunda stadgats.

För skada eller avsevärd försämring, som uppkommit å bostaden eller

utrustningen till följd av upplåtelsen, skall ersättning utgå av statsmedel.

Framställning om sådan ersättning skall göras hos länsstyrelsen, som äger

att efter hörande av den kommunala värderingsnämnden utbetala vad som

finnes skäligt. Vad sålunda stadgats utgör ej hinder för ersättningsanspråkets

prövning inför domstol.

20 §.

Upplåtelsen skall gälla tills vidare och upphöra senast då bestämmelserna

om förfogande ej vidare skola tillämpas. Frågor om ersättning för upplåtelse

må dock jämväl därefter prövas i den ordning denna lag stadgar.

Förordnande om nyttjande enligt 14 § fjärde stycket må av kommunens

styrelse upphävas eller jämkas då bostaden oundgängligen erfordras för

inkvarteringsvärdens behov eller för inkvartering av annan eller då den inkvarterade

åsidosatt honom enligt 19 § första stycket åvilande skyldigheter

och därigenom förorsakat inkvarteringsvärden skada, som ej är av allenast

ringa betydenhet.

Kostnaderna för verksamheten

21 §.

För kostnader, som kommun fått vidkännas för inrättande av särskild anordning

enligt 6 § andra stycket, äger kommun erhålla statsbidrag med 90

procent av kostnadens belopp, i den mån kostnaden kan anses skälig. Är

kostnaden för kommun särskilt betungande eller föreligger eljest särskilda

skäl härtill, äger Konungen medgiva att högre bidrag skall utgå.

Från statsbidrag skall dragas ersättning, som i annan ordning utgår av

statsmedel.

Kommun är ej skyldig vidtaga i första stycket avsedd åtgärd innan medel

finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungi. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

22 §.

Åsamkas kommun på grund av omfattande förberedelser enligt 6 § första

stycket kostnader, som överstiga kostnaderna för liknande orter eller eljest

äro för kommunen betungande, skall skälig ersättning utgå av statsmedel.

23 §.

Statsbidrag fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, om ej Konungen

annorlunda förordnar. Ansökan om statsbidrag för visst kalenderår

skall göras före utgången av nästa kalenderår. När skäl äro därtill, må dock

ansökan prövas, oaktat den göres senare. Finner länsstyrelsen ansökningen

såsom för sent inkommen ej böra upptagas till prövning, skall awisningsbeslutet

underställas Konungen.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet

med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

24 §.

För kostnader, som uppkomma för kommun till följd av verksamhet för

där inkvarterad befolkning från annan kommun, skall ersättning utgå av

statsmedel. Härvid skall ersättas kostnader, som särskilt hänföra sig till

denna verksamhet, såsom kostnaderna för särskilt anställd eller anlitad personal

eller för utrymmen och utrustning, som särskilt anskaffats för verksamheten,

eller för utgiven ersättning för erhållet bistånd från annan kommun.

Förorsakar användningen i inkvarteringsverksamheten av utrymmen

eller utrustning, som kommunen eljest nyttjar för annat ändamål, eller anlitandet

av för annat ändamål anställd personal att kostnaden härför överstiger

fredstida kostnader, skall ersättning för sådan merkostnad utgå.

Kommunen äger att av länsstyrelsen utfå förskott å i första stycket angiven

ersättning av statsmedel.

Om skyldighet för den som erhållit bistånd enligt 2 § första stycket att

ersätta statsverket härför är särskilt stadgat.

25 §.

Kostnader, som uppkomma för kommun till följd av bistånd enligt 3 §

åt annan kommun, skola ersättas av den senare kommunen. Vad nu sagts

skall ej gälla kostnader, som hänföra sig allenast till förberedelser, eller

kostnader för fullgörande av i 26 § angivna skyldigheter.

Särskilda bestämmelser

26 §.

Den som driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan vårdanstalt

är skyldig att för förläggning för utrymda från anstalten eller för verksamheten

för dem tillhandahålla utrustning, som efter utrymning ej erfordras

för anstaltens verksamhet.

Erfordras med hänsyn till vid anstalt eller inrättning bedriven verksamhet

för vård, utbildning eller fostran att utrymda därifrån inkvarteras i särskild

förläggning eller att eljest särskilda åtgärder vidtagas för verksamheten

för dem, skall den som driver anstalten eller inrättningen svara för

driften av och verksamheten vid förläggningen och för vidtagandet av erforderliga

särskilda åtgärder.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 196t

27 §.

Då skadeavhjälpande civilförsvarsverksamhet eller utrymnings- eller inkvarteringsverksamhet

under civilförsvarsmyndighets ledning pågår inom

kommun är kommunen skyldig att efter civilförsvarschefens bestämmande

biträda civilförsvaret med personal och utrustning, som vid den kommunala

planläggningen anvisats för sådant bistånd. Erfordras att ytterligare personal

och utrustning tages i anspråk, äger länsstyrelsen eller — om så är

oundgängligen påkallat och länsstyrelsens beslut ej kan avvaktas — civilförsvarschefen

förordna härom.

Vid verksamhet för civilförsvaret skola de kommunala styrkor, som anlitas

härför, stå under civilförsvarsmyndighets ledning.

28 §.

Underlåter kommun att efter länsstyrelsens förordnande verkställa planläggning

eller vidtaga anordning för verksamheten eller fyller av kommun

härutinnan vidtagen åtgärd ej nödiga anspråk med avseende å ortens beredskap,

äger länsstyrelsen, där rättelse ej annorledes kan ernås, förelägga

kommun lämpligt vite eller ombesörja planläggningen eller vidtaga anordningen

samt uttaga kostnaderna härför av kommunen.

Vad i första stycket är stadgat skall gälla jämväl där kommun underlåter

att följa föreskrift eller förordnande, som meddelats av länsstyrelsen enligt

8 § fjärde stycket.

29 §.

över beslut av kommunal myndighet i ärende, som avses i denna lag, må

besvär anföras hos länsstyrelsen.

Beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen eller av riksnämnden

för kommunal beredskap, må överklagas hos Konungen.

Förordnande enligt 14 § fjärde stycket eller enligt 20 § andra stycket må

upphävas eller ändras där förordnandet för någon, som beröres därav, föranleder

avsevärt men.

30 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Genom denna lag upphävas lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet

för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,

Kungl. Maj :ts kungörelse den 8 september 1939 (nr 658) om kristidsnämnder

samt Kungl. Maj :ts kungörelse den 8 september 1939 (nr 659) om kommunala

kristidsförbund.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

Bilaga B

Kommunalrättskommitténs förslag

till

Lag

angående ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas, att 36, 40, 68 och 73 §§ civilförsvarslagen den 22

april 1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Inom civilförsvarsområde---- sammanhängande förhållanden.

I första stycket angivna åtgärder

skola, såvitt gäller envar som är i

behov av bistånd, ankomma på civilförsvaret

intill dess bostad, avsedd

att kunna nyttjas för varaktig inkvartering,

erhållits och tagits i besittning.

Ansvaret för driften av förläggning,

som upprättats för varaktig,

med vård förenad inkvartering av

utrymd eller eljest hemlös befolkning,

skall åvila civilförsvaret under

åtta dagar från dagen för kungörandet

av den utrymning, som föranlett

förläggningens upprättande, eller, då

upprättandet ej omedelbart föranledes

av sådan kungörelse, från det förläggningen

trätt i verksamhet. Beträffande

förläggning, vid vilken

verksamheten på grund av särskilda

förhållanden beräknas ej kunna tillfredsställande

igångsättas under tid

som här sagts, må länsstyrelsen förordna

att driften under ytterligare

högst åtta dagar skall ankomma på

civilförsvaret.

Utrustning, som anskaffats av civilförsvaret

för tryggande av tillgångarna

till nödig utrustning för i

första stycket avsedd verksamhet,

skall i den mån den ej vidare erfordras

för civilförsvarets verksamhet

ställas till förfogande för motsvarande

verksamhet genom kommun.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

40 §.

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Det åligger kommun att

a) genom sina------och dylikt;

b) i enlighet med gällande organisationsplan

inrätta och utrusta allmänna

skyddsrum samt vidtaga andra

byggnadsanordningar ävensom

reservanordningar för vatten-, gasoch

elektricitets försörjningen så ock

under civilförsvarsberedskap, i den

omfattning civilförsvarsstyrelsen

eller efter dennas allmänna anvisningar,

länsstyrelsen bestämmer,

utföra skyddsrum och vidtaga andra

byggnadstekniska åtgärder avseende

det lokala civilförsvaret, oaktat åtgärderna

icke upptagits i organisationsplanen;
c)

utföra källarmursgenombrott

(Föreslagen lydelse)

b) i enlighet med gällande organisationsplan

inrätta och utrusta allmänna

skyddsrum samt vidtaga andra

byggnadsanordningar ävensom

särskilda reservanordningar för

brandförsvarets försörjning med vatten

så ock under civilförsvarsberedskap,

i den omfattning civilförsvarsstyrelsen

eller efter dennas allmänna

anvisningar, länsstyrelsen bestämmer,

utföra skyddsrum och vidtaga

andra byggnadstekniska åtgärder

avseende det lokala civilförsvaret,

oaktat åtgärderna icke upptagits i

organisationsplanen;

enskilda skyddsrum;

d) vårda och------omförmälda anordningarna;

e) förvara och underhålla sådan

för det allmänna civilförsvarets ordnings-

och bevakningstjänst, brandtjänst

samt tekniska tjänst anskaffad

materiel, som icke utgör personlig

utrustning för tjänstegrenarnas

personal;

e) förvara och underhålla sådan

för det allmänna civilförsvarets ordnings-

och bevakningstjänst, brandtjänst

samt tekniska tjänst anskaffad

materiel, som icke utgör personlig

utrustning för tjänstegrenarnas

personal, ävensom i 36 § sista stycket

avsedd utrustning;

inom civilförsvaret;

f) tillhandahålla lämpliga---

g) svara för-------kommunal anställning;

h) under civilförsvarsberedskap------egendom; samt

i) å trafikled------under mörkläggning.

2 mom. Därest åtgärd — —-----kostnaderna därför.

I den-----— •— belöpande andelar.

Vad i--------nu sagts.

3 mom. Närmare bestämmelser------av Konungen.

68 §.

Civilförsvarschef och------hörande civilförsvarsområde.

I den--------av länsstyrelsen.

I första stycket omnämnda förfoganden

skola såvitt gäller bostäder,

avsedda för varaktig inkvartering,

äga giltighet under fjorton dagar från

ianspråktagandet. Länsstyrelsen äger

att då särskilda skäl därtill föreligga

tillägga förfogandena giltighet under

ytterligare tid, varje gång högst

fjorton dagar.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr i- år 196i

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har egendom------

Ersättning gäldas----

73 §.

— ej förutsetts.

Om särskild prövning i vissa fall

av frågor om ersättning för bostad,

som tagits i anspråk för inkvarte- ring, är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

157

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 december

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 6 november 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 1

mars 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig

m. m. och 2) lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen Eskil Hellner.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr A år 196A

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 december

1963.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist,

Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 13

december 1963 avgivna utlåtande över de den 1 mars 1963 till lagrådet remitterade

förslagen till lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig

m. m. och lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 7A) samt

hemställer att förslagen som lagrådet lämnat utan erinran — jämlikt § 87

regeringsformen — ävensom det i statsrådsprotokollet för den 1 mars 1963

omförmälda förslaget till lag om kommunal beredskap måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Norborg

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

159

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen............................ *

Propositionens huvudsakliga innehåll................... 1

Författningsförslag.......................... 3

Förslag till lag om kommunal beredskap................ 3

Förslag till lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. 9

Förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 ..... 12

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 mars 1963............... 14

1. Inledning............................ 14

2. översikt av nu rådande förhållanden................ 16

3. Vissa riktlinjer för lagstiftningen om kommunal beredskap....... 22

Huvuddragen av de framlagda förslagen.............. 22

Remissyttrandena....................... 26

Departementschefen...................... 34

4. Lagstiftning om kommunal beredskap................ 46

A. Uppgifter inom vissa verksamhetsområden............ 46

Kommunalrättskommitténs förslag............... 46

Utredningen om befolkningsregistreringen i krig......... 50

Remissyttrandena...................... 61

Departementschefen..................... 67

B. Planläggning och andra förberedelser............... 67

Kommunalrättskommitténs förslag............... 67

Civilförsvarsstyrelsens utredning om vattenhygienen i krig .... 75

Remissyttrandena...................... 77

Departementschefen..................... 34

C. Organisationsfrågor...................... 92

Kommunalrättskommittén.................. 92

Remissyttrandena...................... 99

Departementschefen.....................161

D. Kostnadsfrågor........................165

Gällande ordning......................165

Kommunalrättskommittén..................106

Remissyttrandena......................116

Departementschefen.....................112

E. Specialmotivering.......................116

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

Sid.

5. Lagstiftning om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad m. m. ... 122

Kommunalrättskommittén...................122

Remissyttrandena.......................127

Departementschefen......................128

Specialmotivering..........................

6. Följdändringar.............................

Kommunalrättskommittén...................141

Remissyttrandena..........................

Departementschefen.........................

7. Departementschefens hemställan..................144

Kommunalråttskommitténs författningsförslag...............145

Förslag till lag om vissa kommunala beredskapsuppgifter........145

Förslag till lag angående ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 . . . 154

XJtdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd.............157

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 december 1963 ............ 158

ESSELTE AB. STHLM 64

312177

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:90 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om krigshjälp. a1 i texten
  2. 2LU 1964:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunal beredskap m. m. s. 1 i texten