Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vattenlagen

117 sidor, varav 107 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 107 av 117 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:42, Med förslag till lag om ändring i vattenlagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

1

Nr 42

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vattenlagen; given Stockholms slott den 30

december 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget syftar främst till att bereda bättre

skydd för vattenförsörjningen. Enligt förslaget skall länsstyrelserna ha

befogenhet att fastställa skyddsområden för vattentäkter och grundvattentillgångar

samt meddela skyddsföreskrifter med generell giltighet inom sådana

områden. Vidare föreslås, att vattendomstolar skall kunna helt förbjuda

utsläpp av kloakvatten i ytvattenområden för att skydda vattenförsörjning

för samhällen eller för livsmedelsindustrier och liknande inrättningar.

Vattendomstolarna skall enligt förslaget kunna mellan vattentäktsägare

och dem som avleder eller ämnar avleda kloakvatten efter skälighet

fördela merkostnader som uppkommer för att ytvattentäkter skall befrias

från tillförsel av kloakvatten eller för att särskilt långtgående kloakvattenrening

skall vidtagas av hänsyn till vattenförsörjning.

Slutligen föreslås ändringar i vattenlagen i syfte att sätta strålskyddsmyndigheten

i tillfälle att följa de ärenden rörande radioaktivt avloppsvatten,

som behandlas vid syneförrättningar eller av vattendomstolar. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 42

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 196A

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas beträffande vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523)1, dels att 2 kap. 58 § skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 45 §,

8 kap. 23, 28 och 29 §§, 10 kap. 44, 68 och 74 §§, 11 kap. 17 och 59 §§ samt

62 § 3 mom. ävensom 13 kap. 14 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels att i 2 kap. skola införas sju nya paragrafer, betecknade

62—68 §§, av den lydelse här nedan angives, dels att i 2 kap. 38, 42—

44, 47—56 och 59—61 §§, 9 kap. 46 § 1, 2, 3 och 5 mom., 11 kap. 30, 36,

37, 50, 60, 63 och 83 §§, 13 kap. 1, 3, 4, 8 och 11—13 §§ samt 14 kap. 6 §

ordet »vattentäkt» eller böjningsformer av detta ord skola ersättas med

ordet »grundvattentäkt» eller motsvarande former härav, dels ock att rubriken

till 2 kap. och överskriften före 2 kap. 42 § skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives samt att i 2 kap. skola införas två nya överskrifter,

en omedelbart före 42 § och en omedelbart före 62 §, med nedan angiven

lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

Om byggande i vatten och om Om byggande i vatten och om

vattentäkt, grundvattentäkt.

Om vattentäkt.

Om grundvattentäkt.

Om anordnande och nyttjande av

gi undvattentäkt.

42 §.

45 §.

Tarvas för----—--— är stadgat.

Erfordras till skydd mot förorening

av grundvatten, att å annan

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 38 § SFS 1941:614, 2 kap. 42—45, 47_56 och

58—61 §§ 1939: 146, 8 kap. 23 § 1956 : 581, 8 kap. 28 § 1941:614, 8 kap. 29 § 1955 : 315,

9 kap. 46 § 1939: 146, 10 kap. 44 § 1961:548, 10 kap. 68 och 74 §§ 1956 : 581, 11 kap. 17 §

1954: 124, 11 kap. 30 § 1948: 479, 11 kap. 36 § 1956: 581, 11 kap. 37 § 1954: 124, 11 kap. 50

och 59 §§ 1961: 548, 11 kap. 60 § 1939: 146, 11 kap. 62 § 3 mom. och 63 § 1944: 87, 11 kap.

83 § 1948: 479, 13 kap. 1, 3 och 4 §§ 1939: 146, 13 kap. 8 och 11 §§ 1961: 48, 13 kap. 12 §

1954: 124, 13 kap. 13 och 14 §§ 1939: 146 samt 14 kap. 6 § 1954: 124.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillhörig fastighet lägges besvär eller

last, skall ock vad i första stycket

är stadgat äga tillämpning. Meddelas

beslut härom, skall vattenrättsdomaren

ofördröjligen göra anmälan

om beslutet hos inskrivningsdomaren;

och varde med anmälan

så förfaret, som om bevis

angående verkställd utmätning av

fast egendom finnes föreskrivet.

Om skydd för grundvatten.

62 §.

Erfordras till skydd mot förorening

av grundvatten, att å annan tillhörig

fastighet lägges besvär eller

last, vare fastighetens ägare pliktig

att tåla sådant intrång mot ersättning,

som sägs i 9 kap.

Meddelas beslut som avses i första

stycket, skall vattenrättsdomaren

ofördröjligen göra anmälan om beslutet

hos inskrivningsdomaren. Med

anmälan skall så förfaras, som finnes

föreskrivet om bevis angående

verkställd utmätning av fast egendom.

63 §.

Vill någon utföra grävning eller

sprängning eller anordna upplag eller

vidtaga annan åtgärd, som kan

befaras medföra menlig inverkan å

grundvattentillgång, vilken tillgodogöres

eller kan antagas komma att

framdeles tillgodogöras, vare han

skyldig att till skydd för grundvattnet

vidtaga de anordningar och tåla

den begränsning av verksamheten

ävensom i övrigt iakttaga de försiktighetsmått,

som skäligen föranledas

av omständigheterna.

64 §.

Konungens befallningshavande

äger för att bereda skydd för grundvattentillgång,

som tillgodogöres eller

kan antagas komma att framdeles

tillgodogöras för vattenförsörjningen

inom tätbebyggelse, fastställa erfor
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

derligt skyddsområde för grundvattentillgången

samt med giltighet

inom detta område meddela allmänna

föreskrifter rörande vad som jämlikt

63 § skall iakttagas.

65 §.

Konungens befallningshavande

äger, om ansvar ej finnes stadgat,

vid vite tillhålla den, som ämnar

vidtaga åtgärd varom sägs i 63 §,

att iakttaga vad honom åligger enligt

nämnda paragraf eller enligt föreskrift

som meddelats med stöd av

64 §.

Har försummelse förelupit i hänseende

som angives i första stycket,

äger Konungens befallningshavande

efter vad som finnes tjänligast antingen

förordna om rättelse på den

försumliges bekostnad eller vid vite

tillhålla den försumlige att själv vidtaga

rättelse.

66 §.

Innan allmänna föreskrifter meddelas

för skyddsområde enligt 64 §,

skall förslag till sådana föreskrifter

upprättas samt skriftlig underrättelse

om förslagets innehåll genom

Konungens befallningshavandes försorg

sändas till varje ägare av fastighet

inom skyddsområdet samt till

de kända nyttjanderättshavare, vilkas

rätt beröres. Är mark samfälld

för flera fastigheter, erfordras ej

underrättelse till de särskilda delägarna

i den samfällda egendomen;

finnes för denna känd styrelse, skall

styrelsen underrättas. I underrättelsen

skall angivas vad sakägare,

som vill framföra erinran mot förslaget,

har att iakttaga.

67 §.

När skyddsområde enligt 64 §

fastställts eller tidigare meddelade

bestämmelser för sådant område

ändrats eller upphävts, skall

Konungens befallningshavande oför
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dröjligen införa beslutet härom i

länskungörelserna ävensom ombesörja

att kungörelse om beslutet

anslås å anslagstavla för kommun,

som beröres av beslutet, och införes

i en eller flera ortstidningar. Genom

Konungens befallningshavandes försorg

skola tryckta exemplar av föreskrifter,

som meddelats för visst

skyddsområde, finnas att tillgå för

allmänheten mot betalning.

Har beslut som i första stycket

sägs meddelats i anledning av ansökan,

skola kostnaderna för kungörandet

bestridas av sökanden.

68 §.

Har kommunal myndighet meddelat

beslut jämlikt föreskrift utfärdad

med stöd av 64 §, må däröver anföras

besvär hos Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavandes

beslut enligt 64 eller 65 § så ock

kommunal myndighets beslut, som

avses i första stycket, skola omedelbart

lända till efterrättelse och gälla

intill dess annorlunda förordnas.

8 KAP.

23 §.

— enskild synpunkt.

Till vattendrag, sjö eller annat

vattenområde, vars vatten användes

eller kan antagas komma att framdeles

användas för samhälles vattenförsörjning

eller i fabrik eller

annan inrättning för framställning

av varor avsedda att förtäras av allmänheten,

må kloakvatten icke avledas,

om därigenom kan uppkomma

fara för spridning av smitta eller

eljest våda ur hälsosynpunkt.

---utan olägenhet.

28 §.

Har, där--------prövas skäligt.

Nödgas någon på grund av vad i

23 § första eller andra stycket är

Den, som

Kloakvatten som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

29

Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i

fråga om två eller flera samhällen

skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å två eller flera fastigheter

så ock beträffande samhälle

och en eller flera fastigheter, som

äro belägna utom samhället.

(Föreslagen lydelse)

stadgat att ao hänsyn till vattenförsörjningen

för samhälle eller inrättning,

som i 23 § andra stycket sägs,

vidkännas ökad kostnad för kloakvattens

avledande eller för åtgärd

till motverkande av förorening genom

kloakvatten, må samhället eller

ägaren av inrättningen förpliktas att

utgiva bidrag till den ökade kostnaden

efter vad prövas skäligt.

§•

Vad i 27 § och 28 § första stycket

är stadgat i fråga om två eller

flera samhällen skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å

två eller flera fastigheter så ock beträffande

samhälle och en eller flera

fastigheter, som äro belägna utom

samhället.

10 KAP.

44 §.

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens vatteninspektion.

Avskrift av

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens vatteninspektion och, där

fråga är om avledande av radioaktivt

avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.

Konungens befallningshavande.

68 §.

Har i--------angående företaget.

Har fiskeritjänsteman---------av företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till vatteninspektionen.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till vatteninspektionen.

Avser företaget avledande

av radioaktivt avloppsvatten, skall

avskrift som nu sagts sändas även

till strålskyddsmyndigheten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

74 §.

Avskrift av________nämnda ställen.

I andra________avskrift därav.

Har fiskeritjänstenian----

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses

i 43 § tredje stycket, eller är fråga

om företag enligt 8 kap., skall avskrift

av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i första

stycket sägs, översändas till vatteninspektionen.

----av företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande till förrättningsmanncn

angående företag, som avses

i 43 § tredje stycket, eller är fråga

om företag enligt 8 kap., skall avskrift

av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i första

stycket sägs, översändas till vatteninspektionen.

Avser företaget avledande

av radioaktivt avloppsvatten,

skall avskrift eller meddelande

jämte underrättelse som nu sagts

sändas även till strålskyddsmyndigheten.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansöknings mål:

A. ansökningsmål:

7. ansökan om prövning jämlikt

2 kap. 47 §, huruvida och under

vilka villkor vattentäkt må anläggas

eller nyttjas;

8. ansökan om prövning jämlikt

2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig

vattentäkt;

9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 §

första stycket om meddelande av

bestämmelser angående den omfattning,

i vilken grundvatten må tillgodogöras

vid annan tillhörig vattentäkt;
10.

ansökan jämlikt 2 kap. 59 §

andra stycket om prövning, under

vilka villkor vattentäkt må tagas

ur bruk;

7. ansökan om prövning jämlikt

2 kap. 47 §, huruvida och under

vilka villkor grundvattentäkt må

anläggas eller nyttjas;

8. ansökan om prövning jämlikt

2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig

grundvattentäkt;

9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 §

första stycket om meddelande av

bestämmelser angående den omfattning,

i vilken grundvatten må tillgodogöras

vid annan tillhörig

grundvattentäkt;

10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 §

andra stycket om prövning, under

vilka villkor grundvattentäkt må tagas

ur bruk;

B. stämningsmak B. stämningsmak

31. talan om borttagande eller 31. talan om borttagande eller

ändrande av annan tillhörig vatten- ändrande av annan tillhörig grund
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

täkt, som ej är avsedd allenast för

viss fastighets förseende med vatten

till husbehovsförbrukning, eller

om förbud mot tillgodogörande av

grundvatten vid sådan vattentäkt,

såframt talan grundas därå att vattentäkten

icke tillkommit i laga ordning

eller icke är av laga beskaffenhet

eller att grundvatten vid vattentäkten

tillgodogöres till större

myckenhet än lagligen är tillåten;

32. talan om ersättning för skada

eller intrång av sådan vattentäkt,

som under 31 sägs;

33. talan om ansvar för det sådan

vattentäkt anlagts eller ändrats eller

nyttjats i strid mot stadgande i denna

lag eller mot föreskrift, som med

stöd av denna lag meddelats;

34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om

ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen

meddelat tillstånd, eller

om ändrade föreskrifter rörande

tillgodogörande av grundvatten vid

sådan vattentäkt;

35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra

stycket om meddelande av föreskrifter

rörande tillgodogörande av

grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt

eller ändrande av förut givna

sådana föreskrifter;

36. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

45 § om rätt till intrång å annans

fastighet i vissa avseenden;

56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om

ändring i vad förut bestämts angående

vederlag för vatten, som skall

tillhandahållas i ersättning för förlust

av grundvatten, eller om rätt att

åter komma i åtnjutande av möjlighet

att vid egen vattentäkt tillgodogöra

grundvatten;

(Föreslagen lydelse)

vattentäkt, som ej är avsedd allenast

för viss fastighets förseende

med vatten till husbehovsförbrukning,

eller om förbud mot tillgodogörande

av vatten vid sådan grundvattentäkt,

såframt talan grundas

därå att grundvattentäkten icke tillkommit

i laga ordning eller icke är

av laga beskaffenhet eller att vatten

vid grundvattentäkten tillgodogöres

till större myckenhet än lagligen är

tillåten;

32. talan om ersättning för skada

eller intrång av sådan grundvattentäkt,

som under 31 sägs;

33. talan om ansvar för det sådan

grundvattentäkt anlagts eller ändrats

eller nyttjats i strid mot stadgande

i denna lag eller mot föreskrift,

som med stöd av denna lag

meddelats;

34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om

ändrande av grundvattentäkt, vartill

vattendomstolen meddelat tillstånd,

eller om ändrade föreskrifter rörande

tillgodogörande av vatten vid sådan

grundvattentäkt;

35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra

stycket om meddelande av föreskrifter

rörande tillgodogörande av

grundvatten vid annan tillhörig

grundvattentäkt eller ändrande av

förut givna sådana föreskrifter;

36. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

45 eller 62 § om rätt till intrång å

annans fastighet i vissa avseenden;

56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om

ändring i vad förut bestämts angående

vederlag för vatten, som skall

tillhandahållas i ersättning för förlust

av gundvalten, eller om rätt att

åter komma i åtnjutande av möjlighet

att vid egen grundvattentäkt tillgodogöra

vatten;

C. besvärsmål:

C. besvärsmål:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Knngl. Maj:ts proposition nr 42 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

D. underst&IIninggmåli D. underställniugsmål:

Hurusom, efter

i 68 §.

59

De handlingar — -------

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens vatteninspektion.

62

3 mom. Vad i-------

I mål rörande vattentäkt skall, såframt

medgivande att vid vattentäkten

tillgodogöra grundvatten lämnas,

utslaget tillika, där ersättning

skall utgå genom tillhandahållande

av vatten eller det eljest kan anses

erforderligt, angiva fastighet, med

vilken rätten till tillgodogörandet

skall för framtiden vara förenad

(vattentäktsfastighet). Vattenrättsdomaren

bör fördenskull, när omständigheterna

därtill föranleda, i

mål, som nu nämnts, tillse att, såvitt

möjligt, en för ändamålet lämpad

fastighet varder under målets handläggning

bildad. I

I utslag — — —----— 10

§•

--angivna ställena.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens vatteninspektion

och, där företaget avser

avledande av radioaktivt avloppsvatten,

till strålskyddsmyndigheten.

§•

— andra ansökningsmål.

I mål rörande grundvattentäkt

skall, såframt medgivande att vid

grundvattentäkten tillgodogöra

grundvatten lämnas, utslaget tillika,

där ersättning skall utgå genom

tillhandahållande av vatten eller

det eljest kan anses erforderligt,

angiva fastighet, med vilken rätten

till tillgodogörandet skall för

framtiden vara förenad (vattentäktsfastighet).

Vattenrättsdomaren bör

fördenskull, när omständigheterna

därtill föranleda, i mål, som nu

nämnts, tillse att, såvitt möjligt, en

för ändamålet lämpad fastighet varder

under målets handläggning bildad.

kap. 67 §.

13 KAP.

14

Borttager eller fördärvar någon

uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör

eller särskilt anbragt fixpunkt,

vartill domstols eller annan

myndighets beslut om byggande i

vatten eller anläggande av vattentäkt

eller vattenreglering eller rörande

hushållning med eller tillgodogörande

av vatten hänför sig, straffes med

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

§•

Borttager eller fördärvar någon

uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör

eller särskilt anbragt fixpunkt,

vartill domstols eller annan

myndighets beslut om byggande i

vatten eller anläggande av grundvattentäkt

eller vattenreglering eller

rörande hushållning med eller tillgodogörande

av vatten hänför sig,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

Har Konungens befallningshavanäe

förordnat att överträdelse av fö
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr ii åt 196i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

reskrift som meddelats med stöd av

2 kap. 6i § skall föranleda ansvar,

dömes den som överträder föreskriften

till böter, högst trehundra kronor,

eller, om förseelsen avsett åliggande

av större vikt eller därigenom

förorsakats avsevärd skada eller olägenhet,

till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

Har fråga om villkoren för avledande av kloakvatten före ikraftträdandet

blivit av vattendomstol eller synemän slutligen prövad, skall vid fullföljd

av talan eller vid underställning äldre lag äga tillämpning.

Ändå att avledande påbörjats före ikraftträdandet, skall 8 kap. 23 § i nya

lydelsen gälla, dock allenast därest frågan om åtgärder till motverkande

av vattenförorening icke blivit prövad i ansöknings- eller underställningsmål

före ikraftträdandet och ej heller därefter med tillämpning av äldre lag.

Ej må på grund av vad i 8 kap. 28 § andra stycket stadgas bidragsskyldighet

åläggas för ökad kostnad, som uppkommit före ikraftträdandet

eller inträtt därefter i anledning av beslut som meddelats före ikraftträdandet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i2 år 196t

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 18 oktober

1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling,

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ny lagstiftning

rörande skydd för vattenförsörjningen m. m. och anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 januari 1953 har dåvarande

statsrådet Hjalmar Nilson tillkallat särskilda sakkunniga för att

verkställa utredning och avgiva förslag om åtgärder till motverkande av

förorening av sjöar och vattendrag. Efter att tidigare ha avgivit tva betänkanden

angående lagstiftnings- och organisationsfrågor inom vattenvårdens

område har de sakkunniga, som antagit benämningen vattenvårdskommittén,

den 6 december 1960 avgivit ett betänkande med titeln

»Skydd för vattenförsörjningen» (SOU 1960: 38).1

Vattenvårdskommittén föreslår i betänkandet vissa ändringar i vattenlagen

för att bereda bättre skydd för vattenförsörjningen. Förslagen avser

att såvitt möjligt mot förorening skydda grundvatten och ytvatten, som

användes eller avses skola användas för konsumtion inom tätbebyggelse

eller av livsmedelsindustri o. d. Betänkandet bilagt förslag till lag om ändring

i vattenlagen torde få fogas som bilaga till detta protokoll (Bilaga B).

Över betänkandet jämte vid detta fogat lagförslag har efter remiss yttranden

avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattendomstolarna,

medicinalstyrelsen (med överlämnande av yttranden från statens bakteriologiska

laboratorium, Förste provinsialläkarnes förening, Svenska

stadsläkarföreningen, Svenska provinsialläkarföreningen samt förste provinsialläkarna

i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävle
1

Betänkandet är undertecknat av vattenrättsdomaren Gösta Schirén, ordförande, överinspektören

Sven Andersson, direktören Torsten Andersson, ledamoten av riksdagens första

kammare, chefredaktören Torsten Bengtsson, laboratorn G. Laurell, ledamoten av riksdagens

andra kammare greve T. G. von Seth, förutvarande distrilctsingenjören för vatten och avlopp

Ossian Svensson, förutvarande överinspektören Sten Vallin och direktören Gösta Åqvist.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 42 dr 1064

borgs och Jämtlands län, förste stadsläkarna i Göteborg, Malmö och Norrköping,

två hälsovårdskonsulenter samt medlemmen av styrelsens vetenskapliga

råd professor L. Friberg), statens institut för folkhälsan, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen,

veterinärstyrelsen (med yttranden från Svenska länsveterinärföreningen

och Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien),

statens vatteninspektion, kommerskollegium (med yttranden från Stockholms

handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare,

Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren

i Karlstad, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län,

handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare),

Sveriges geologiska undersökning, överståthållarämbetet (med yttrande

från Stockholms stadskollegium), länsstyrelsen i Stockholms län (med

yttranden från Stockholms läns och stads lantbruksnämnd, Stockholms

förorters samarbetsnämnd och Stockholms norra förorters vattenverksförbund),

länsstyrelsen i Uppsala län (med yttranden från förste provinsialläkaren

samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i länet ävensom

från hälsovårdsnämnderna i Uppsala och Enköpings städer, i Tierps

köping samt i Upplands-Bro och Älvkarleby kommuner), länsstyrelsen i

Södermanlands län (med yttranden från förste provinsialläkaren och

distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen

i Kalmar län (med yttranden från lantbruksnämnden, förste provinsialläkaren

och distriktsingenjören i länet samt från hälsovårdsnämnderna i

Kalmar, Oskarshamn och Västervik), länsstyrelsen i Kristianstads län

(med yttranden från förste provinsialläkaren, länsveterinären, länsarkitekten

och distriktsingenjören i länet samt från hälsovårdsnämnderna i

Osby och Åstorps köpingar och kommunalnämnden i Barkåkra kommun),

länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Hallands län (med yttranden

från förste provinsialläkaren, länsarkitekten och hushållningssällskapet

i länet samt drätselkammaren i Halmstad), länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län (med yttranden från förste provinsialläkaren, länsveterinären

och distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Älvsborgs län (med

yttrande från distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Örebro län (med

yttranden från förste provinsialläkaren, länsarkitekten och distriktsingenjören

i länet, drätselkamrarna i Örebro och Karlskoga samt kommunalnämnderna

i Hällefors köping och Linde kommun), länsstyrelsen i Kopparbergs

län (med yttranden från förste provinsialläkaren och distriktsingenjören

i länet), länsstyrelsen i Västernorrlands län (med yttranden

från vägförvaltningen, förste provinsialläkaren, distriktsingenjören och

naturskyddsrådet i länet, Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott,

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt från

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

stadsfullmäktige i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik ävensom från

kommunalfullmäktige i Timrå och Sköns köpingar samt Ytterlännäs, Selångers

och Själevads landskommuner), länsstyrelsen i Västerbottens län

(med yttranden från förste provinsialläkaren och distriktsingenjören i länet

samt drätselkammaren i Skellefteå och hälsovårdsnämnderna i Lycksele

stad samt i Umeå och Stensele landskommuner), naturvårdsutredningen,

institutionerna för vatten och avloppsteknik vid tekniska högskolan

i Stockholm och vid Chalmers tekniska högskola, Ingeniörsvetenskapsakademien,

Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunaltekniska föreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Föreningen för vattenhygien, Svenska naturskyddsföreningen

(med yttrande från Skaraborgs läns naturskyddsförening), Svenska

petroleum institutet, Svenska konsulterande ingenjörers förening samt

Svenska distriktsingenjörers förening.

Kungl. Maj:t har den 14 juni 1962 uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att upprätta förslag till normalskyddsbestämmelser för

grundvattentillgång i anslutning till vad som anförts i vattenvårdskommitténs

betänkande om skydd för vattenförsörjningen. Styrelsen har den

1 december 1962 avgivit förslag till skyddsbestämmelser för grundvattentillgång.

Förslaget torde få fogas som bilaga till detta protokoll (Bilaga

C).

över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen,

medicinalstyrelsen (med yttranden från statens bakteriologiska

laboratorium, länsläkarna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands,

Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län samt från

två hälsovårdskonsulenter), statens institut för folkhälsan, järnvägsstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen (med yttranden

från Stockholms läns och stads lantbruksnämnd samt från lantbruksnämnderna

i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,

Malmöhus och Hallands län, i Älvsborgs läns norra område samt i Skaraborgs

och Västernorrlands län), veterinärstyrelsen, statens vatteninspektion,

kommerskollegium, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen i

Stockholms län (med yttranden från länsläkaren, länsveterinären samt

från distriktsingenjören för vatten och avlopp i Stockholms och Gotlands

län), länsstyrelsen i Uppsala län (med yttranden från länsläkaren och

distriktsingenjören samt från hälsovårdsnämnderna i städerna Uppsala och

Enköping, i Tierps köping samt i Håbo och Älvkarleby landskommuner),

länsstyrelsen i Malmöhus län (med yttranden från biträdande länsläkaren

och från distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län (med yttranden från distriktsingenjören i länet) vattenvårdskommittén,

Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska vatten- och

avloppsverksföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksför
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1964

bund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska naturskyddsföreningen,

Samfundet för hembygdsvård samt Svenska petroleum institutet.

Vattenvårdskommittén har den 23 februari 1962 avgivit ytterligare ett

betänkande. I detta, som har titeln »Tillsyn över radioaktiv vattenförorening»

(stens. Jo 1962: 2) föreslår kommittén bl. a. viss ändring av vattenlagen

i syfte att sätta strålskyddsmyndigheten i tillfälle att följa de ärenden

rörande radioaktivt avloppsvatten, som behandlas vid syneförrättningar

eller av vattendomstol. Detta betänkande bilagt förslag till lag om

ändring i vattenlagen torde få fogas som bilaga till detta protokoll (Bilaga

D).

över betänkandet med därvid fogat lagförslag har efter remiss yttranden

avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattenrättsdomarna i

Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar, försvarets

forskningsanstalt, medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska

institut, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, statens

lönenämnd, fiskeristyrelsen, statens vatteninspektion, länsstyrelsen

i Stockholms län (med yttranden från överståthållarämbetets och länsstyrelsens

civilförsvarssektion, Stockholms läns och stads lantbruksnämnd,

förste provinsialläkaren, länsveterinären och distriktsingenjören för vatten

och avlopp i Stockholms och Gotlands län, Stockholms läns liälsovårdsförbund,

Stockholms förorters samarbetsnämnd och Stockholmstraktens

vattenverksförbund), länsstyrelsen i Södermanlands län (med

yttranden från förste provinsialläkaren och distriktsingenjören i länet),

länsstyrelsen i Östergötlands län (med yttranden från förste provinsialläkaren

och distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Kalmar län, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län (med yttranden från förste provinsialläkaren,

länsveterinären och distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen

i Skaraborgs län (med yttranden från förste provinsialläkaren, distriktsingenjören

i länet, fiskeriintendenterna i övre södra distriktet och nedre

södra distriktet samt från Skaraborgs läns hushållningssällskap), länsstyrelsen

i Västmanlands län (med yttranden från förste provinsialläkaren

och distriktsingenjören i länet), professor W. Rodhe vid Uppsala

universitets limnologiska institution, professor S. Thunmark vid Lunds

universitets limnologiska institution, delegationen för atomenergifrågor,

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Ingenjör svetenskapsakademien,

Sveriges industriförbund, Atomkraftkonsortiet Krångede aktiebolag

och Co, aktiebolaget Atomenergi, Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges

fiskares riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för

hembygdsvård samt Föreningen för vattenhygien.

Sedan de nu avsedda frågorna varit föremål för övervägande i justitiedepartementet,

anhåller jag att få upptaga desamma.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1964

15

I. Översikt av gällande bestämmelser m. m.

1 skilda lagar och förordningar återfinnes bestämmelser som direkt eller

indirekt tjänar att bereda skydd för vattenförsörjningen. Vattenlagen den

28 juni 1918 innehåller i 2 kap. vissa stadganden av betydelse för ägare och

brukare av fastigheter i grannskapet av en vattentäkt eller grundvattentillgång.

Såsom en allmän aktsamhetsregel stadgas i 58 § första stycket att, om

någon vill utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga

annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan på

grundvattentillgång, han är skyldig iakttaga de försiktighetsmått, som

skäligen föranledes av omständigheterna. Länsstyrelse har möjlighet att

vid vite ålägga vederbörande att iakttaga denna aktsamhetsregel och kan

förordna om rättelse i fall av försumlighet. — Till skydd mot förorening

av grundvatten kan ägare till anläggning för grundvattentäkt, enligt 45 §

andra stycket, hos vattendomstol utverka att besvär eller last lägges på

annan tillhörig fastighet. Angående möjlighet att för en ytvattentäkt

bereda skydd på enahanda sätt stadgas i 14 § tredje stycket. I den mån

ägare av fastighet lider skada eller intrång till följd av sådan inskränkning

i rådigheten över fastigheten, nämligen i form av besvär eller last, skall ersättning

lämnas av vattentäktsägaren.

Skyddsbehov som är förenade med vattenområdes egenskap av ytvattentäkt

tillgodoses i vattenlagen, förutom genom nyss angivna stadgande i 2

kap. 14 §, i viss omfattning genom bestämmelser i 8 kap. angående spillvattenavledande.

Enligt 8 kap. 23 § första stycket skall vid bedömande av

vilka åtgärder som är erforderliga för rening av kloakvatten som avledes till

ett vattenområde beaktas beskaffenheten av vattenområdet och förhållandena

i övrigt. Att området har användning som ytvattentäkt kan därigenom

föranleda skyldighet att vidtaga längre gående åtgärder än som eljest skulle

ha krävts. I andra stycket av samma paragraf stadgas förbud att avleda vissa

slags kloakvatten med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. —

Beträffande utsläpp av industriellt avloppsvatten gäller bestämmelser med

annan utformning. Enligt huvudregeln i 32 § råder principiellt förbud att

avleda industriellt avloppsvatten så att genom förorening av ytvatten uppkommer

olägenhet av någon betydelse; endast om föroreningens förebyggande

skulle kräva åtgärder, som ej skäligen kan fordras, får avledandet

äga rum. Kan industriellt avloppsvatten befaras medföra förorening av ytvatten

så att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller

eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, får avledande medgivas

endast under förutsättning att Kungl. Maj :t efter hemställan av vattendomstol

förklarat att, med hänsyn till ifrågavarande industriinrättnings betydelse

för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, hinder

ej möter mot avledandet. Enligt stadgande i 37 § kan Kungl. Maj:t, där

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

det från naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, förbjuda

all förorening genom industriellt avloppsvatten inom visst område. Sådant

förbud får dock meddelas endast under förutsättning att innehavare av

fabrik eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, icke lider

oskäligt intrång.

Beträffande utsläpp av avloppsvatten råder icke någon allmän skyldighet

att begära förprövning vid vattendomstol. Det har i stället överlämnats till

vederbörande att i första hand själv bedöma vilka reningsåtgärder som enligt

lagen bör komma i fråga. Eftersättes skyldigheten i detta hänseende kan

den som avleder avloppsvatten — på talan av skadelidande eller det allmänna

— av vattendomstol förpliktas vidtaga av vattendomstolen bestämda åtgärder.

I vissa fall har det emellertid ansetts innebära alltför stor risk att

överlåta bedömningen åt vederbörande själv. Kungl. Maj:t har därför i 8

kap. 38 § vattenlagen bemyndigats att meddela förbud mot vissa avloppsföretag,

innan reningsfrågan prövats enligt vattenlagen. Med stöd härav har

Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning

rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m., den s. k. förprövningskungörelsen.

I denna uppräknas vissa slag av industriella inrättningar,

som icke får anläggas innan frågan om erforderliga åtgärder till

motverkande av vattenförorening blivit lagligen prövad. Bland de uppräknade

anläggningarna märks anrikningsverk, cellulosafabriker, slakterier,

oljeraffinaderier samt fabriker eller inrättningar med radioaktivt avloppsvatten.

Skyldighet att begära förprövning beträffande kloakvatten har icke

stadgats. Förprövningskungörelsen innehåller härjämte bestämmelser om

skyldighet att göra anmälan till statens vatteninspektion beträffande tillämnade

utsläpp av vissa slags avloppsvatten. Sådan skyldighet åvilar, förutom

innehavare av fabriker inom en rad industriella verksamhetsgrenar,

den som vill utföra ledning i avsikt att leda kloakvatten till ytvattenområde,

om kloakvattnet härrör från bebyggelse med mer än 200 invånare eller från

vissa allmänna inrättningar beräknade för mer än 200 personer. Även utsläpp

av kloakvatten måste i förväg anmälas till vatteninspektionen, såframt

fråga är om kloakvatten som ej undergått s. k. slamavskiljning och som

härrör från tätbebyggelse eller som innehåller avloppsvatten från vattenklosett.

Rörande ytvattenskydd har föreskrifter meddelats även i lagen den 6 april

1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Syftet med denna lagstiftning

är främst att förhindra oljeutsläpp från fartyg men bestämmelser

är riktade också mot att vatten förorenas genom annat än oljehaltigt avfall.

Det bör anmärkas, att tillämpligheten icke är begränsad till havsområdet;

skyddet gäller även inlandsvattnen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kanyl. Maj.ts proposition nr 72 dr 1967

Hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 innehåller .särskilda kapitel om

vattenförsörjning och vattenundersökning samt avledande av flytande orenlighet.

I stadgans 6 kap. finnes intagna materiella bestämmelser rörande

brunnar, vattenverk, vattenledningar och förbud mot förorenande av vattentillgångar

samt grundläggande stadganden om kontroll av vattenledningsvatten.

Allmänna bestämmelser som grundval för hälsovårdsnämndernas befattning

med avloppsfrågor upptages i 7 kap. Hälsovårdsnämnd har härvidlag

att tillse, att skäliga åtgärder vidtages för att motverka vattenförorening

inom kommunen. Till undvikande av sanitär olägenhet skall vidtagas särskilda

anordningar och åtgärder för avledande av spillvatten och annan

flytande orenlighet och av dagvatten samt för rening av avloppsvatten, allt

där så skäligen finnes påkallat. Formella föreskrifter angående hälsovårdsnämnds

befogenhet att meddela förelägganden och förbud i vattenförsörjnings-

och avloppsärenden inrymmes bland stadganden i 14 kap. om hälsovårdskontroll.

Med hälsovårdsstadgans föreskrifter avses att motverka föroreningsrisker

i allmänhet och i fråga om vattenförsörj ningens skyddsbehov göres icke

någon principiell skillnad mellan ytvatten och grundvatten.

Lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar innehåller

bestämmelser om skyldighet för kommun att ombesörja eller tillse,

att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart omständigheterna

det medgiver, där så är påkallat till förekommande av sanitär

olägenhet. I övrigt finnes i lagen bestämmelser rörande förhållandet mellan

sådan anläggnings huvudman och innehavare av fastigheter inom anläggningens

verksamhetsområde samt rörande anläggningens utförande och

nyttjande.

1 byggnadslagen den 30 juni 1977 och byggnadsstadgan samma dag meddelas

vissa bestämmelser av innehåll att förutsättningarna för vattenförsörjning

och för anordnande av avlopp skall beaktas vid såväl översiktlig

planläggning av bebyggelse som vid detaljplanläggning liksom vid bebyggelses

reglering genom utomplansbestämmelser. I byggnadsstadgan uppställes

fordran på att det utredningsmaterial, som skall åtfölja planförslag och förslag

till utomplansbestämmelser, skall omfatta bl. a. sådan utredning rörande

vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening,

som kan erfordras för förslagets prövning.

Bestämmelser i byggnadsstadgan rörande skyldighet att söka byggnadslov

för nybyggnader, mer omfattande ändringsarbeten m. m. innefattar möjlighet

för kommunala organ att bevaka vattenförsörjningens skyddsintressen.

Vissa stadganden i lagen den 12 maj 1917 om expropriation angår expropriation

för vattenförsörjningsändamål och för behov att hindra förorenande

av vattenledning.

2 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 42

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1965

Bestämmelserna i förordningen den 1 december 1961 om brandfarliga varor

sj’ftar till att motverka, att befattningen med brandfarliga varor ger

upphov till fara för skada genom brand och annorledes. Förordningens tekniska

bestämmelser avser brandfaran, men de har avfattats så, att de skall

ge utrymme för hänsyn även till fara för bl. a. vattenförorening. På grund

av sitt sakliga innehåll är en teknisk bestämmelse av särskilt intresse för

grundvattenskyddet, nämligen 23 § 3 mom. sista stycket, varigenom föreskrives

att i marken kring underjordisk cistern för förvaring av brandfarlig

vätska skall, där det med hänsyn till förhållandena är nödvändigt, särskilt

skydd vara anordnat som verksamt förhindrar skada till följd av

läckage från cisternen.

För alla underjordiska oljecisterner krävs särskilt tillstånd, som sökes

hos byggnadsnämnden. Tillstånd beviljas för högst tio år i sänder; avsyning

av underjordisk cistern skall ske, innan den får användas. För cisterner

under jord, vilka tagits i bruk före den 1 januari 1963, gäller att de utan

tillstånd kan användas till utgången av år 1964, men innehavare måste dessförinnan

ansöka om tillstånd hos byggnadsnämnden på samma sätt som

gäller för ny anläggning.

I förordningen stadgas, att kommerskollegium skall utfärda de närmare

föreskrifter som erfordras för tillämpning av förordningen ävensom de allmänna

anvisningar till förordningen vilka må finnas erforderliga. Vidare

stadgas, att, innan kollegium meddelar föreskrift eller förordnande som berör

annan myndighets ämbetsområde, kollegium skall samråda med denna

myndighet. Förarbetena till förordningen ger vid handen, att vattenvårdsintresset

intager en framträdande plats bland de intressen som genom denna

samverkan avses bli tillgodosedda.

Såvitt gäller frågor om skydd för grundvatten mot förorening genom

brandfarliga varor är tillämpningskungörelse till förordningen och anvisningar

för närvarande under utarbetande inom kommerskollegium.

I fråga om handläggning av ärenden rörande tillstånd till bl. a. förvaring

och hantering av brandfarliga varor är också sörjt för samverkan med företrädare

för skilda allmänna intressen. Sålunda åligger det tillståndsmyndigheten

att, i den mån det erfordras med hänsyn till tillståndsärendes beskaffenhet

och betydelse, samråda med andra myndigheter, vilkas ämbetsområde

beröres av den åtgärd som avses med ansökningen i ärendet. Mot beslut,

varigenom tillstånd beviljats, har särskild klagorätt tillagts, förutom

tre andra statliga myndigheter, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens

vatteninspektion.

Enligt stadgande i naturskgddslagen den 21 november 1952 äger länsstyrelse

beträffande utvalda områden förordna, att täkt av sten, grus, sand,

jord eller därmed jämförliga nyttigheter ej får utföras utan länsstyrelsens

tillstånd. I samband med tillstånd äger länsstyrelsen meddela föreskrifter

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kuiujl. Maj.ts proposition nr 42 dr 1964

avsedda att begränsa förelagets menliga inverkan på landskapsbilden. Ehuru

stadgandet avser den yttre landskapsvården, kan det i tillämpningen komma

grundvattenskyddet tillgodo såsom en följd av geohydrologiska förhållanden.

I det förslag till ny naturvårdslag, som avlämnats av naturvårdsutredningen

år 1962, inrymmes bestämmelse angående generell tillståndsplikt för

all sådan grusbrytning och liknande täktverksamhet, som är av någon betydelse.

Länsstyrelserna förutsattes beträffande grusutvinning genomföra

eu översiktlig planering, för vilken är utmärkande, att den berör viktiga

samhällsintressen, däribland vattenförsörjningen.

Angående den verksamhet vatteninspektionen har att utöva stadgas i lagen

den 30 november 1956 om tillsgn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Enligt denna skall vatteninspektionen utöva tillsyn över ylvattenområden

till motverkande av vattenförorening. Inspektionen äger meddela

råd och anvisningar och kan hos länsstyrelse göra framställning om förbud

enligt hälsovårdsstadgan mot utsläpp av avloppsvatten utan erforderlig

behandling eller om åtgärd till motverkande av olägenhet genom avloppsutsläpp.

Inspektionen äger även vid vattendomstol föra förbudstalan eller

talan om reningsåtgärder. Med stöd av lagen kan också företagas inspektion

av fabriker och reningsanläggningar.

Enligt lagen den 1 juni 1956 om rutt att utvinna atomenergi m. m. erfordras

tillstånd av Kungl. Maj :t för att uppföra och driva atomreaktor. Med

tillstånd kan förbindas de villkor som finnes påkallade av säkerhetsskäl eller

eljest ur allmän synpunkt. Tillsyn å efterlevnaden av lagen och av

uppställda villkor skall utövas av den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer.

Förordnande att utöva sådan tillsyn har meddelats för atomenergidelegationen.

I strälskijddslagen den 14 mars 1958 återfinnes bestämmelser om tillstånd

till radiologiskt arbete och om tillsyn å sådant. Med radiologiskt arbete förstås

även arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi, men tillstånd

enligt strålskyddslagen erfordras icke för vad som omfattas av tillstånd enligt

atomenergilagen. Tillsynsbestämmelserna i strålskyddslagen gäller däremot

även atomenergianläggningar.

Tillståndsgivning och tillsyn enligt strålskyddslagen ankommer på en särskild

strålskyddsmyndighet. När tillstånd beviljats enligt atomenergilagen,

äger strålskyddsmyndigheten meddela sådana föreskrifter som, utöver de

för tillståndet gällande villkoren, kan erfordras för strålskyddet.

Kungl. Maj :t har den 28 juli 1958 förordnat, att medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd

skall vara strålskyddsmyndighet.

Med avseende på radioaktiv vattenförorening bör vidare omnämnas, att

jämte stadganden om atomenergianläggningar och radiologiskt arbete gäl
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år ti)61

ler sådana bestämmelser inom annan lagstiftning, med vilka åsyftas att

motverka vattenförorening överhuvudtaget (jfr prop. 1958:29 s. 38, 561.

Frågor om tillstånd att utsläppa radioaktivt avloppsvatten och med dylikt

utsläpp förbundna frågor om slcadeförebyggande åtgärder in. in. skall sålunda

prövas av vattendomstol enligt föreskrifterna i vattenlagen. Ävenså

gäller, att den tillsynsskyldighet som åvilar vatteninspektionen enligt den

särskilda lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

avser vattenförorening utan undantag för sådan som består i radioaktivitet.

II. Förslagets allmänna grunder

A. Skycld för vattenförsörjningen

V atten vårdskommittén

1 sitt betänkande »Skydd för vattenförsörjningen» lämnar vattenvårdskommittén

efter en översikt över grundvattnets och ytvattnets betydelse

tör vattenförsörjningen eu redogörelse för en av kommittén gjord undersökning

rörande grundvattenföroreningarna i landet. Om de föroreningsfall

som inträffat i Sverige framhåller kommittén sammanfattningsvis,

att någon mera utbredd grundvattenförorening, som lett till spolierade

vattentäkter i större omfattning och som därför orsakat stora skador, ej

synes ha förekommit. Exempel finns dock på att vattentäkter måst överges

på grund av förorening med betydande ekonomiska förluster.

De vanligaste tillbud och risker som förekommit kan enligt kommittén

hänföras till i huvudsak följande föroreningskällor: infiltration av avloppsvatten,

gödselvatten, pressaft från siloanläggningar, dräneringsvatten

från soptippar och sopstationer samt liknande avfallsprodukter, utsläpp

från träimpregneringsanläggningar, av växtbekämpningsmedel o. d.

samt spill i samband med lagring och hantering av petroleum- och tjärprodukter,

väglut och andra kemiska vätskor. En allvarlig fara utgöres

av att grustag förlägges alltför nära vattentäkter och utnyttjas alltför

hårt, så att något skyddslager över grundvattenytan ej kvarlämnas. Vidare

framhåller kommittén faran av att övergivna grustäkter användes

som soptippar samt att i grustag uppställes oljedrivna maskiner, asfaltverk

och liknande. För glesbebyggda områden utgöres den största faran för

grundvattnet av bristande hygien. Kommittén har emellertid funnit, att

en betydande förbättring åstadkommits genom den upplysningsverksamhet

för bättre brunnshygien, som bedrives av hälsovårdande myndigheter

och sammanslutningar. Att mera utbredd förorening av grundvattentillgångarna

har knnnat undvikas får enligt kommitténs uppfattning ej tagas

till intäkt för att skyddsåtgärder ej skulle behövas. Riskerna ökar näm
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Knngl. Miij:Is proposition nr V2 år Ullil

ligen hastigt, dels beroende på att allt större grundvattenförande områden

tas i anspråk för vattenförsörjningen och dels emedan föroreningskällorna

ökar. Särskilt framhålles den delvis av beredskapsskäl betingade

snabba tillkomsten av lagringsbehållare för oljeprodukter för såväl

civila som militära ändamål. Beträffande dessa inträder ökad risk i den

mån behållarna blir äldre och utsatta för korrosion. I varje fall större

sådana torde dock numera utföras med tillbörligt beaktande av grundvattenskv

ddels krav.

Angående den nuvarande lagstiftningens brister i vad

gäller möjligheter att bereda skydd för grundimttentillgångnr anmärker

kommittén, att tillämpliga bestämmelser är spridda på ett flertal författningar

och därför svåröverskådliga. Generella föreskrifter med giltighet

inom större områden kring en grundvattentillgång kan meddelas i form av

särskilda hälsovårdsordningar, utfärdade med stöd av hälsovårdsstadgan.

Emellertid är det enligt kommitténs mening högst ovisst om man på

detta sätt kan bereda skydd för andra grundvattentillgångar än sådana

som redan tillgodogöres; det framstår givetvis som en avsevärd brist att

det ej är möjligt att i denna ordning skydda även grundvattenförekomster,

som blott hålles i reserv för framtida bruk. I rättspraxis har fastslagits

den principen, att inskränkningar som genom lokal hälsovårdsordning

kan föreskrivas i befogenheten att nyttja fastigheter och anläggningar

icke får gå längre än vad vederbörande fastighetsägare eller företagare

enligt allmänna rättsgrundsatser är skyldig att tåla.

I fråga om möjlighet att jämlikt vattenlagen tillskapa skyddsområden

påpekar kommittén, att generella skyddsföreskrifter kan meddelas i form

av servitutsbestämmelser enligt 2 kap. 45 § andra stycket. Vanligen fastställes

i denna ordning enhetliga servitutsbestämmelser för ett område

kring eu vattentäkt. Servitutet måste dock, till skillnad från de föreskrifter

som utfärdas i form av lokala hälsovårdsordningar, anknytas till de särskilda

fastigheterna inom området. Kommittén framhåller, att längre

gående inskränkningar i rätten att förfoga över egendom kan åstadkommas

genom servitut än som är möjligt med hälsovårdsföreskrifter. Om så

befinnes erforderligt kan som servitut utverkas totalt förbud mot verksamhet

som är till fara för grundvattnet. Dock skall ersättning utgå för

intrång som vållas annan, när intrånget är mer omfattande än vad fastighetens

ägare på grund av allmänna regler är skyldig att finna sig i.

Kommittén erinrar om att servitutsbegreppet innesluter ett krav på att

servitutet skall tillgodose vissa primära och varaktiga behov hos den dominerande

fastigheten såsom sådan eller någon därå befintlig anläggning.

Innan vattentäkt anlagts på en fastighet eller i vart fall innan beslut fattats

om att begagna fastigheten för sådant ändamål kan nämnda krav ej

anses uppfyllt. Möjligheterna att skydda outnyttjade grundvattentillgång
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:is proposition nr 12 år 1964

ar finner kommittén således vara lika begränsade enligt 2 kap. 45 § andra

stycket vattenlagen som enligt hälsovårdsstadgan.

Beträffande möjligheterna att ingripa i individuella fall, d. v. s. mot fastighetsägare

eller annan som står i begrepp att utföra åtgärd som kan skada

grundvatten, framhåller kommittén, att besvär eller last enligt 2 kap. 45 §

andra stycket vattenlagen givetvis kan läggas även på enstaka fastighet,

ehuru skyddsbestämmelserna vanligen drabbar ett flertal fastigheter.

Enligt sin lydelse synes 2 kap. 58 § vattenlagen närmast vara avsedd att

möjliggöra ingripanden i individuella fall, då risk för skada på grundvattnet

uppkommer. Med hänvisning till förarbetena till 2 kap. 58 § vattenlagen

nämner kommittén, att den i lagrummets första stycke stadgade

skyldigheten att vidtaga skäliga försiktighetsmått närmast ansetts utgöra

ett lagfästande av vad som gäller enligt allmänna grannelagsrättsliga

grundsatser. I praxis har stadgandet givits stor räckvidd, såtillvida att eu

fastighetsägare eller företagare ansetts pliktig att av hänsyn till grundvattnet

utan ersättning tåla omfattande inskränkningar i rådigheten över

sin egendom. Lagrummet synes kommittén ha fått en tillämpning som

i åtskilliga stycken går vida utöver vad som täcks av uttrycket »försiktighetsmått».

I frågan huruvida enligt gällande lagstiftning ingripande kan ske mot redan

utförda anläggningar, exempelvis befintliga oljeupplag, uttalar kommittén

:

Vad först gäller tillämpningen av 2 kap. 45 § andra stycket vattenlagen

må framhållas att för servitutsbegreppet är karakteristiskt att det besvär,

som lägges på den tjänande fastigheten, i regel endast kan bestå i skyldighet

att tåla visst intrång eller att underlåta viss verksamhet. Däremot

anses servitut i allmänhet icke kunna innefatta förpliktelse att vidtaga

positiva åtgärder i den härskande fastighetens intresse. Med denna grundsats

låter sig svårligen förenas den tillämpningen av 2 kap. 45 § andra

stycket vattenlagen att fastighetsägare ålägges borttaga befintliga anordningar

eller vidtaga skyddsåtgärder vid sådana. Däremot föreligger knappast

hinder att — såsom i vissa fall förekommit — fastighetsägaren ålägges

tåla att vattentäktsägaren inom hans fastighet på egen bekostnad utför

och vidmakthåller erforderliga skyddsanordningar.

Beträffande innebörden av 2 kap. 58 § i detta hänseende ger lagrummets

lydelse besked om att detsamma ger möjlighet till visst ingripande

mot befintliga anläggningar. I andra stycket stadgas att länsstyrelse äger

att, om försummelse i sådant hänseende som i paragrafens första stvcke

sägs förelupit, förordna om rättelse på den försumliges bekostnad efter

ty tjänligast finnes.

Om tillämpningen av hälsovårdsstadgan härvidlag uttalas:

De för kommittén kända lokala hälsovårdsordningar, som utfärdats till

skydd för grundvatten, innehåller icke några bestämmelser rörande åtgärder

i avseende på befintliga anläggningar. Föreskrifterna riktar sig mot

anordnandet av upplag, uppställandet av maskiner o. s. v. Om ett hälsovårdsintresse

så kräver synes hinder knappast föreligga att i lokala hälso
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 är 1964

vårdsonlningar även inrymma bestämmelser rörande skyddsåtgärder vid

befintliga anläggningar. Sådana bestämmelser får emellertid, liksom lokala

hälsovårdsföreskrifter i övrigt, ej gå längre än anläggningarnas agare

är skyldiga tåla enligt allmänna rättsgrundsatser.

Med avseende på gällande lagstiftnings möjligheter att bereda skydd

för ytvatten anmärker kommittén, att det endast i obetydlig omfattning

förekommer bestämmelser som avser att tillgodose det särskilda krav pa

skydd mot förorening som ett vattenområdes egenskap av ytvattentakt föranleder.

Frånsett vissa detaljregler i hälsovårdsstadgan är endast servitutsbestämmelsen

i 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen av någon betydelse.

Kommittén påpekar, att sistnämnda bestämmelse icke fått större

användning. Den förutsätter nämligen för sin tillämpning, att vattentäktsägaren

tager initiativ härtill genom att väcka talan vid vattendomstol och

det intrång servitutet innebär kan leda till att han får betala betydande

ersättningar, i synnerhet om totalförbud krävs mot åtgärder som kan förorena

vattnet. I detta sammanhang framhålles även, att stadgandena i 8

kap. vattenlagen ger allenast begränsade möjligheter att förhindra tillförsel

av avloppsvatten, särskilt i fråga om kloakvatten, till ett vattenområde

som begagnas för vattenförsörjning.

Kommitténs förslag till ny lagstiftning till skydd för vattenförsörjningen

upptager en allmän aktsamhetsregel beträffande

grundvattnet, vilken till sin innebörd ganska nära överensstämmer

med den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 58 § första stycket vattenlagen.

Om någon vill utföra åtgärd som kan befaras leda till menlig inverkan på

grundvattentillgång, vilken är eller kan antagas bli tillgodogjord, skall det

enligt den av kommittén förordade nya regeln åligga honom att vidtaga de

anordningar och tåla den begränsning av verksamheten och i övrigt iakttaga

de försiktighetsmått, som skäligen föranleds av omständigheterna.

Kommittén framhåller därvid, att den nuvarande regeln i 58 § enligt kommitténs

egen mening är tillämplig även beträttande ännu icke ianspi åktagen

grundvattentillgång men att det i vässa yttranden till kommittén yppats

osäkerhet i detta hänseende. Utformas bestämmelsen på det sätt kommittén

enligt vad nyss nämnts förordat framgår det klart, att stadgandet är tilllämpligt

såväl i fråga om tillgodogjord som beträffande ännu icke utnyttjad

grundvattentillgång. Vidare får man enligt kommitténs mening med

den "föreslagna avfattningen en tydlig beskrivning av vad den som utför

i lagrummet angivna åtgärder har att iakttaga för att icke orsaka skada

på grundvattnet.

Det verksammaste medlet i strävandena att skydda landets grundvattentillgångar

avses enligt kommitténs förslag skola bli en befogenhet för länsstyrelserna

att fastställa skyddsområden samt meddela skyddsfö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ls proposition nr t2 år 1061

leskiiflei med generell giltighet inom sädana områden. Kommittén anför

följande angående förslaget att genom ändrad lagstiftning vidga myndigheternas

befogenheter i detta hänseende.

Enligt kommitténs mening bör eu riktpunkt för en bättre skyddslagstiftning

vara att möjliggöra ingripanden för att skydda grundvattnet i

god tid innan åtgärder och anläggningar, som kan medföra skadeverkningar,

ännu hunnit utföras. Man kan därför ej nöja sig med en befogenhet

för myndigheterna att, som 2 kap. 58 § vattenlagen medger, endast

inS|*Pa '' individuella fall. Ett fullgott skydd kan icke ernås med mindre

möjlighet finns att meddela generella skyddsbestämmelser för större sammanhängande

delar av en grundvattenströms tillrinningsområde utan anknytning

till någon viss fastighet eller skadehotande anläggning. Men önskemålet

om att kunna inskrida i god tid nödvändiggör också att skvddsforeskrifter

kan meddelas till förmån för en grundvattentillgång som ännu

icke börjat tillgodogöras men kan väntas i framliden bli behövlig för vatten

försörjningen.

Enligt kommitténs uppfattning bör skyddsområde alltså kunna fastställas

för grundvattentillgång som sådan, om detta anses behövligt för att

trygga vattenförsörjningens icke alltför avlägsna behov.

Införandet av bestämmelser som möjliggör fastställande av skyddsområden

bör enligt kommitténs mening icke utesluta all möjlighet bör finnas

att ingripa medelst förelägganden, som riktar sig mot någon viss fastighetsägare

eller företagare. Förhållandena kan vara sådana, att det icke

finns skal att vänta att några andra föroreningskällor än den som föranleder

ingripandet kommer till stånd och att det därför icke är påkallat att

fastställa ett skyddsområde. Men även av andra skäl bör möjligheten till

ett direkt ingripande bibehållas. Sålunda anser kommittén att det beträffande

redan utförda anläggningar, som kan skada grundvattnet, i vissa

fall kan vara en lämpligare väg att inskrida med förelägganden på sätt

- kap. 58 § latlenlagen stadgar än med generellt verkande bestämmelser

för större områden. A idare är det enligt kommitténs mening lämpligt att

bibehålla denna möjlighet för att skydda vattentäkter för enstaka fastigheter

eller för industrianläggningar. Det synes nämligen icke befogat att

låta bestämmelserna om skyddsområden gälla för andra fall än då skyddsändamålet

är av så stor betydelse, att ett påtagligt allmänt intresse av att

freda vattenförsörjningen föreligger. Var gränsen skall dragas kan givetvis

vara föremål för olika meningar. Kommittén har för sin del stannat

för den uppfattningen att möjlighet att fastställa skyddsområden bör finnas

i de fall grundvattentillgångar tillgodogöres eller behöver för framtiden

reserveras för att tillgodose vattenbehovet för samhällen och andra

mera sammanhängande bebyggelseområden. När det gäller att skydda vattenförsörjningen

för enstaka fastigheter eller för mindre grupper av fastigheter,

som ännu icke fått tätbebyggelsekaraktär, samt för industrier

bor däremot enligt kommitténs mening möjlighet alltjämt finnas att in
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kunt/I. Maj.ls proposition nr i''2 dr

gripa med individuella förelägganden av samma art som nu stadgas i 2

kap. 58 § andra stycket vattenlagen. Möjlighet för länsstyrelserna att meddela

sådana förelägganden bör därför bibehållas i den nya lagstiftningen.

Om administrationsspörsmålet anför kommittén följande.

Vid bedömande av frågan vilken myndighet som bör ha befogenheten att

fastställa skyddsområden anser kommittén att denna befogenhet bör tillkomma

länsstyrelserna, vilka redan nu på grund av 2 kap. 58 § vattenlagen

och hälsovårdsstadgan har väsentliga uppgifter i sammanhanget.

Befogenheten synes icke böra preciseras närmare än så att länsstyrelserna

får rätt att, då så krävs för att skydda en vattentäkt eller en grundvattentillgång,

som ännu icke är tillgodogjord men som kan väntas bli ianspråktagen

framdeles, fastställa skyddsområde av erforderlig omfattning och alt

med generell giltighet inom detta område föreskriva bestämmelser om vad

som av hänsyn till grundvattnet skall iakttagas av dem som anordnar upplag,

bedriver grustäkt, anlägger avloppsledningar in. in. inom området. Liksom

nu är fallet beträffande länsstyrelses befogenhet alt utfärda vitesförelägganden

enligt 2 kap. 58 § andra stycket vattenlagen bör befogenheten

att fastställa skyddsområden anknyta till en allmän regel om den försiktighet

en fastighetsägare eller företagare är skyldig att iakttaga då han utför

åtgärder eller bedriver verksamhet, som är av sådan art att menlig inverkan

kan uppkomma på grundvattnet.

Kommittén betonar också, att länsstyrelserna kan förfoga över den medicinska

och tekniska sakkunskap — i sistnämnt hänseende distriktsingenjörerna

för vatten och avlopp — som behövs för prövningen och frågan

om skyddsområden.

Den nyss berörda allmänna aktsamhetsregeln bildar enligt kommittéförslaget

en rättslig grund för länsstyrelsernas befogenhet att fastställa skyddsområden

och beträffande dessa meddela generellt giltiga skyddsföreskrifter.

T fråga om ytvatten finner kommittén angeläget, att i lagstiftningen mot

vattenförorening vidtages en sådan skärpning, att man under vissa förhållanden

kan erhålla förbud in o t kloak v ätten utsläpp till

skydd för viktiga y t vattentäkter. Angående härför erforderliga

nya bestämmelser anför kommittén följande.

Skyddsbestämmelserna synes böra rikta sig mot sådant avloppsvatten som

kan medföra risk för spridning av smitta eller eljest våda ur hälsosynpunkt.

Det är därvid i första hand kloakvalten som kommer i betraktande.

Bakteriella föroreningar kan visserligen förekomma även i vissa industriella

avloppsvatten, t. ex. från slakterier och garverier. Emot sistnämnda slag av

förorening torde emellertid redan nu finnas goda möjligheter att ingripa med

stöd av 8 kap. 82 § vattenlagen. Sålunda torde hinder icke möta för vattendomstol

att jämlikt 8 kap. 32 § första stycket vattenlagen förbjuda utsläpp i

visst vattenområde, om detta krävs för att skydda ett viktigt intresse och

annan lösning av avloppsfrågan slår till buds utan oskälig kostnadsökning.

Möjligheterna att genom behandling av industriellt avloppsvatten eller annorledes

oskadliggöra hälsofarliga avfallsprodukter torde även i regel vara större

än för kloakvatten. Kommittén anser sig därför kunna begränsa sitt förslag

till nya skyddsbestämmelser till att avse endast kloakvatten.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

Beträffande de intressen som bör erhålla förbättrat skydd anser kommittén

det i första hand angeläget att värna om städers och andra orters försörjning

med dricks- och annat förbrukningsvatten. Det är nämligen just i

sådana fall då större mängder vatten bortledes från ett vattenområde och

genom samhälles ledningsnät tillhandahålles en mångfald människor som

risken för spridning av smittämnen är särskilt stor. Kommittén fortsätter:

Ett särskilt skyddsbehov uppstår vidare om vattnet användes i exempelvis

en livsmedelsindustri. Kraven på vattnets kvalitet måste självfallet då

ställas högt. Även beträffande vattentäkter som sålunda användes för industriella

och liknande ändamål vilka av medicinsk-hygieniska skäl fordrar

ett högklassigt fabrikationsvatten föreligger ett starkt allmänt intresse

av att kunna bereda ett längre gående skydd än nu är möjligt. Liksom i

fråga om samhällenas vattenförsörjning är det därvid den konsumerande

allmänheten som man ytterst vill skydda.

Om det skall anses nödvändigt att förbjuda kloakutsläpp eller ej måste

bedömas efter rådande lokala förhållanden. I tillräckligt stora sjöar och

vattendrag och på betryggande avstånd från vattenintag torde utsläpp av

behandlat och vid behov klorerat kloakvatten i allmänhet kunna tålas, trots

att recipientens vatten måste begagnas för vattenförsörjning. Däremot är

förbud uppenbarligen påkallat, om förhållandena är sådana att vattenförbrukarna

till följd av utsläppet utsättes för hälsofara genom smittsamma

sjukdomar eller om våda ur hälsosynpunkt eljest kan uppstå, t. ex. genom

alt kloakvattnet innehåller giftiga eller radioaktiva ämnen.

När en ytvattentillgång användes för vattenförsörjning sker det oftast

genom att vattnet pumpas till ett samhälles vattenverk eller till eu fabrik.

Men ett vattenområde kan också på indirekt väg tillgodose vattenförsörjningen.

I stor utsträckning användes nämligen ytvatten för att genom infiltration

förstärka grundvattentillgångar. Som exempel på större förbrukare

som nödgats anlita denna utväg kan nämnas följande städer i Mellansverige:

Södertälje, Nynäshamn, Uppsala, Gävle, Västerås och Örebro. Även

ytvatten som sålunda endast indirekt användes för vattenförsörjningen bör

enligt kommitténs mening kunna skyddas mot nedsmittning eller annan

förorening lika väl som de vattenområden som direkt utgör vattentäkter.

Infiltration från ett ytvattenområde till en närbelägen grundvattentillgång

kan, som tidigare nämnts, också ske på naturlig väg. I de fall ett sådant

naturligt samband föreligger kan samma behov av att skydda ytvattnet göra

sig gällande som då infiltrationen sker på konstlad väg. Bestämmelserna

bör därför utformas så att de täcker såväl konstgjord som naturlig infiltration.

Kommittén upptager i detta sammanhang fråga om viss kostnadsfördelning

mellan vatten fö rsörjningsin tresse och

avloppsintresse. Konflikt kan uppstå mellan å ena sidan ett intresse

att nyttja ett vattenområde för ytvattentäkt och å andra sidan ett intresse

att begagna samma område som recipient för avloppsvatten. I regel väljer

ett samhälle den recipient för sitt avloppsvatten som är från ekonomisk

synpunkt fördelaktigast. Vägras samhället att använda denna recipient kan

därför uppkomma mer eller mindre betydande merkostnader för att avleda

avloppsvattnet åt annat håll. Det ter sig icke rimligt att dessa merkostnader

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

K it ny l. Maj: Is proposition nr M2 ur 190\

alltid skall bäras av det samhälle ensamt, som avleder avloppsvattnet. Detta

samhälle hindras att begagna sig av det från dess utgångspunkter gynnsammaste

alternativet på grund av att ett annat intresse av liknande allmännyttig

art gör anspråk på vattenområdet. Särskilt otillfredsställande ter det

sig enligt kommitténs mening om eu liten kommun ensam måste svara tör

stora merkostnader för att avleda avloppsvatten åt annat håll än det i första

hand avsedda av hänsyn till en större stads vattenförsörjning. För kommunens

invånare kan dessa merkostnader bli kännbara under det att kostnaderna

utslagna på stadens vattenförbrukare kanske icke blir av märkbar

storlek. I sådant fall synes det kommittén rimligare att merkostnaderna

till huvudsaklig del eller kanske helt drabbar den som vill förhindra att

vattenområdet användes som recipient. Även andra faktorer än de båda

samhällenas storlek kan tänkas motivera en fördelning av merkostnaderna,

t. ex. prioriteten mellan de konkurrerande företagen. Har avloppsvatten av

gammalt avletts till vattenområdet synes det rimligt att det samhälle eller

den industri som vill börja använda området som vattentäkt tar del i de

ökade kostnader som drabbar »avloppssamhället» för den händelse avloppsvattnet

måste överföras till annan recipient.

Kommittén anser det alltså lämpligt att möjlighet ges att mellan de kolliderande

intressena fördela merkostnaderna för att befria en ytvattentäkt

från tillförsel av avloppsvatten. Hur fördelningen skall ske synes icke böra

fastställas närmare än så att vattendomstolen får möjlighet att handia etter

vad som framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt fall. De viktigaste faktorer, som härvid bör beaktas, är de som

nyss berörts i det föregående. Vattendomstolen bör vidare ha iria händer

att fastställa deltagningsskyldigheten till ett kapitaliserat engångsbelopp

eller på annat sätt, t. ex. årliga belopp eller viss andel av årskostnaderna.

Den lösning kommittén nu förordar överensstämmer med det förfaringssätt

som har följts vid några godvilliga uppgörelser rörande skydd för ytvattentäkter.

De föreslagna reglerna får, framhåller kommittén, sin främsta betydelse i

sådana fall då ett samhälle vill avleda avloppsvatten till ett vattenområde,

som redan användes såsom vattentäkt. De bör emellertid utformas så att de

även skall kunna tillämpas för det fall att avloppsvatten redan avledes till

vattenområdet, när fråga uppkommer om att skydda befintlig eller planerad

vattentäkt. Det är klart att det i det senare fallet ofta är förenat med så betydande

merkostnader att lägga om avloppssystemet att det samhälle, som

äger vattentäkten och som kanske kommer att belastas med en avsevärd del

av dessa merkostnader, föredrar att lösa sin vattentäktsfråga på annat sätt.

Även då konkurrerande ansökningar föreligger till bedömande samtidigt

synes den föreslagna bidragsregeln utgöra en lämplig grundval för den

jämkning mellan de stridiga intressena som vattendomstolen enligt 2 kap.

38 § vattenlagen har att företaga.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:Is proposition nr i 2 år 196i

Enligt kommitténs mening bör man emellertid icke stanna vid att införa

bidragsskyldighet enbart för de fall då utsläpp av kloakvatten förbjudes.

Ett vattenområdes egenskap av ytvattentäkt kan motivera längre gående

reningsåtgärder än eljest skulle ha krävts. Åläggandet måste dock även i sådant

fall hålla sig inom ramen för vad som bedöms vara skäligt med hänsyn

tagen jämväl till kostnaderna för reningsåtgärderna. I vattenmål rörande

förorening brukar ofta denna kostnadssynpunkt mycket starkt framhållas

av den som utsläpper avloppsvattnet. Det torde enligt kommitténs

mening vara uppenbart att det blir lättare att få den kommun som förorenar

vattnet att pålaga sig långt gående reningsåtgärder, om möjlighet finns

att erhålla bidrag till kostnaderna från motstående intressenter. Eu bidragsregel

skulle vidare innebära att vattendomstol icke behöver i lika hög grad

som hittills beakta kostnadssynpunkten. Om hänsyn också tages till den

föreslagna förbudsbestämmelsen, beredes vattendomstolen betydligt större

möjligheter än nu att lösa varje föroreningslall på det sätt som med hänsyn

till samtliga kolliderande intressen ger det från allmän och enskild

synpunkt rimligaste resultatet. Det synes också befogat antaga att frivilliga

lösningar skall underlättas genom de möjligheter till inbördes jämkningar

som den förordade bidragsregeln öppnar.

Kommittén förklarar sig vidare ha övervägt om en motsvarande bidragsregel

bör införas för de industriella föroreningsfallen men har stannat för

att icke föreslå detta. Utgångsläget är ett helt annat när det gäller industriella

föroreningar. Kommittén erinrar om ett uttalande i den proposition

som låg till grund för 1941 års lagstiftning mot vattenförorening. I anledning

av ett remissyttrande framhöll föredragande departementschefen (prop.

1941:45 s. 114 f), att om särskilt höga krav måste ställas på vattenbeskaffenheten

i recipienten det kunde tänkas alt åläggande enligt 8 kap.

82 § om mera långtgående åtgärder, utan att servitut tillskapades, ansågs

böra givas allenast under förutsättning att bidrag därtill erhölles från de

intressen som påkallade åtgärden. Något särskilt stadgande som ger stöd

åt en sådan tillämpning ansåg departementschefen ej erforderligt. Enligt

kommitténs förslag skall den törordade koslnadsfördelningsregeln icke

medtagas bland de bestämmelser rörande kloakvatten, vilka äger tillämpning

även beträffande industriellt avloppsvatten.

Kommittén föreslår slutligen bestämmelser om fridlysning av

vt vattentäkter. Vad kommittén enligt det föregående förordat i

fråga om skydd för ytvattentäkter avser det fall att eu aktuell konfliktsituation

föreligger mellan vattenförsörjnings- och avloppsintressen. Enligt

kommitténs mening finnes emellertid även behov av bestämmelser som

möjliggör att eu ytvattentäkt, som ännu är opåverkad av föroreningar,

kan för framtiden fredas från tillförsel av avloppsvatten. Genom ett fridlysningsförfarande

bör området kunna reserveras för vattenförsörjningen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 19it4

Kommittén föreslår i detta hänseende viss utvidgning av fridlysningsbestämmelsen

i 8 kap. 87 § vattenlagen, enligt vilken Kungl. Maj :t kan, där

det ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, förbjuda

all förorening genom industriellt avloppsvatten inom visst område. Enligt

kommittéförslaget skall bestämmelsen utvidgas så, att den kan tilllämpas

icke blott då det påkallas för att tillvarataga naturskyddsintressen

utan även då det erfordras för att bereda skydd för samhälles vattenförsörjning.

Förutom denna lagändring föreslås införande i vattenlagen

av ett stadgande som möjliggör samma fridlysningsförfarande när det

gäller förorening genom kloakvatten.

Yttrandena

I remissyttrandena över vattenvårdskommitténs betänkande med förslag

till lagstiftning angående skydd för vattenförsörjningen uttalas en tämligen

enhällig anslutning till kommitténs uppfattning om de allmänna

grunderna för skyddslagstiftningen. Det vitsordas

överlag, att lagstiftningen på området behöver förtydligas och fullständigas.

Remissinstanserna har genomgående förordat, att ny lagstiftning i

enlighet med det framlagda kommittéförslaget snarast kommer till stånd.

En gentemot förslagets väsentliga delar mer avvisande hållning intager

Riksförbundet Landsbygdens folk. Förbundet anser nämligen skyddsområden

för grundvattentillgångar icke böra fastställas i administrativ

ordning och finner någon skärpning av bestämmelserna mot ytvattenförorening

icke vara erforderlig för närvarande.

Ett antal remissinstanser har funnit sig böra ifrågasätta lämpligheten

av att även för framtiden skall gälla olika regler för grundvattenskydd

och för ytvattenskydd. Förste provinsialläkarna

i Stockholms och Malmöhus län, industriverksstyrelsen i Stockholm.

Stockholms norra förorters vattenverksförbund, Svenska landskommunernas

förbund och Svenska kommunaltekniska föreningen anser det önskvärt,

att lagbestämmelserna rörande grnndvattenskvddet samordnas och

om möjligt sammanföres med bestämmelserna om ytvattenskyddet. Därmed

skulle ytvattentäkternas likställighet med grundvattentäkterna markeras.

— Nyssnämnda remissinstanser och därjämte Sveriges geologiska

undersökning, länsstyrelsen i Stockholms län, Ingeniörsvetenskapsakademien

och Föreningen för vattenhygien ger uttryck för den uppfattningen,

att kommittén har övervärderat grundvattnets betydelse i förhållande till

ytvattnets och att detta föranlett kommittén att ställa skyddet av ytvattentillgångarna

något i bakgrunden. Sålunda framhåller Sveriges geologiska

undersökning, att grundvatten icke alltid har en ur fysikalisk-lcemisk

synpunkt för mänskligt bruk lämpad sammansättning, som över
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ls proposition nr 42 dr 1964

träffar ytvattens; åtskilliga grundvatten är på grund av sin geologiska

miljö järn-, mangan- eller kloridhaltiga och i dessa avseenden ytvattnet

underlägsna. I fråga om grundvattentillgångarnas betydelse kvantitativt

sett göres i yttrandena vanligen gällande, att ytvattnet i framtiden kommer

att få allt större betydelse antingen direkt för ytvattentäkter eller för

konstgjord infiltration som förstärkning av grundvattentillgångarna.

Svenska kommnnaltekniska föreningen betonar, att det är till följd av

ökande tätbebyggelse och stigande vattenförbrukning per capita som

vattenbehovet i allt större utsträckning framdeles kommer att få tillgodoses

genom ytvattentäkter. Grundvattnets överlägsenhet som råvatten gäller

i första hand spridd bebyggelse och mindre samhällsbildningar, för vilka

framställning av renvatten ur ytvatten tämligen undantagslöst medför

högre kostnader än om grundvatten kan användas. Däremot kan för

större samhällen de teknisk-ekonomiska faktorerna ofta tala för att

vattenförsörjningen skall baseras på ytvatten. Enligt föreningen framstår

det icke minst på längre sikt inom södra och mellersta Sverige som

lika angeläget att skydda ytvatten som grundvatten. Den enligt förslaget

föreliggande skillnaden mellan grund- och ytvatten i skyddshänseende

framstår för föreningen som ur vattentäktssynpunkt sakligt ogrundad,

icke minst med hänsyn bl. a. till att gränsen mellan yt- och grundvatten

stundom är svårbestämd, att ytvatten ofta infiltreras till eller eljest påverkar

eu grundvattenförekomst och att ytvatten användes för konstgjord

infiltration. Om exempelvis eu oljeförorening drabbar ett ytvatten, som

användes som rå vattentäkt eller för konstgjord infiltration, kan skadan

och svårigheterna bli av delvis samma art och omfattning som vid oljeskada

på grundvatten. Föreningen anser, att yt- och grundvattenskyddet

av dessa skäl bör utformas efter så långt möjligt samma principer.

För ytvattentäkter lika väl som för grundvattentäkter bör enligt flera

remissinstansers mening kunna fastställas skyddsområden i administrativ

ordning och meddelas generellt giltiga skyddsföreskrifter utan anknytning

till de särskilda fastigheterna inom områdena. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt statens vatteninspektion anser angeläget vara, att

länsstyrelse beredes möjlighet att taga initiativ i frågor om ytvattenskyddet

i likhet med vad som föreslås beträffande grundvattenskyddet. Uttalanden

av innebörd att lagstiftning om skyddsområden för ytvattentäkter

bör övervägas återfinnes i yttrandena från överståthållarämbetet,

industriverksstyrelsen i Stockholm, länsstyrelsen i Stockholms län, förste

provinsialläkaren i samma län, Stockholms norra förorters vattenverksförbund,

distriktsingenjören i Uppsala län, distriktsingenjören i Södermanlands

län med instämmande av länsstyrelsen i länet, distriklsingenjören

i Kalmar län, förste provinsialläkaren samt distriktsingenjören i Örebro

län, distriktsingenjören i Kopparbergs län med instämmande av länsstyrelsen

i länet, Svenska kommnnaltekniska föreningens vatten- och av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.''il

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 är 1''Jti''r

loppsavdelning, Föreningen för vattenhygien, Svenska konsulterande ingenjörers

förening och från Distriktsingenjörers förening.

Kommitténs förslag till allmän aktsam hetsregel i fråga o in

grundvatten tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

I yttrandena framhålles genomgående såsom särskilt förtjänstfullt,

att stadgandets avfattning utvisar, att skyddet gäller även icke tillgodogjorda

grundvattentillgångar.

Den närmare utformningen av aktsamhetsregeln behandlas i några remissyttranden.

Mellanbygdens vattendomstol och Riksförbundet Landsbygdens folk anser,

att det bör uttryckligen angivas, att skyldighet att vidtaga försiktighetsmått

i förevarande hänseende är begränsad till vad sakägaren på grund av

allmänna regler är skyldig att iakttaga, österbygdens vattendomstol intar en

liknande ståndpunkt. Distriktsingenjörcn för vatten och avlopp i Uppsala

län anser det önskvärt, att lagrummet innehåller föreskrifter om skyddsåtgärder

med avseende även på befintliga, skadehotande anläggningar och

länsarkitekten i Kristianstads län finner, att den föreslagna lydelsen icke

innebär något förtydligande i frågan huruvida aktsamhetsregeln kan tillämpas

på befintliga anläggningar.

Sveriges lantbruksförbund hävdar, att den föreslagna aktsamhetsregeln

får en mer begränsad tillämpning än det nuvarande stadgandet i 2 kap. 58 §

första stycket vattenlagen. Då det föreslagna stadgandet åsyftar skydd för

grundvattentillgång, som kan antagas bliva tillgodogjord, blir skyddet i detta

hänseende enligt förbundets mening inskränkt till endast så exploateringsmogna

vattentäkter, att planer på utnyttjandet redan börjat utarbetas.

Förbundet vill föreslå, att skyddet utsträckes att gälla vattentäkter, för vilka

man kan konstatera ett behov inom överskådlig tid.

Förslaget att skyddsområden skall kunna fastställas för grundvattenförekomster

har hälsats med tillfredsställelse av remissinstanserna.

I praktiskt taget alla yttranden göres positiva uttalanden angående den föreslagna

skyddsformens betydelse för landets nuvarande och framtida vattenförsörjning.

Man tillstyrker enhälligt, att bestämmelser utfärdas som

möjliggör den åsyftade aktiveringen av vattenskyddsverksamheten.

I den mån erinringar framställes mot kommittéförslaget i denna del är de

vanligen uttryck för önskemål om vidare tillämpning av skyddsformen än

som avses med förslaget. Som tidigare omnämnts, göres nämligen av ett

stort antal remissinstanser gällande, att någon principiell skillnad i lagstiftningens

utformning ej bör göras mellan skydd av grundvattentillgångar och

skydd av sådana ytvattentillgångar som behöver tagas i anspråk för vattenförsörjning

och att i enlighet härmed skyddsområden hör kunna fastställas

i administrativ ordning även för ytvattentäkter.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 är 196i

I clt par remissyttranden föreslås, att tillämpligheten av skyddsområdesbestämmelsen

icke skall begränsas till vattenförsörjning för enbart tätbebyggelse.

Sålunda framhåller medicinalstyrelsen, att det vid tätbebyggelse är

allmänna medel som anlitas för att ordna vattenförsörjningen medan motsvarande

kostnader för landsbygdens del bestrids av enskilda medel. Därest

på landsbygden tillgängliga grund- och ytvatten blir otjänliga till vattentäkter,

stöter det för den enskilde på stora — främst ekonomiska — svårigheter

att lösa vattenförsörjningsfrågan. Tillgången till fullgott dricksvatten är

av vital betydelse även för människor bosatta inom glesbebyggelse och styrelsen

finner det därför böra övervägas, att vattenskyddet utsträckes att omfatta

även sådan bebyggelse. I samma riktning uttalar sig Svenska provinsialläkar

före ningen.

I frågan om vilken myndighet som bör ha befogenhet att fastställa skyddsområden

och meddela föreskrifter angående grundvattenskyddet har remissinstanserna

överlag godtagit kommitténs förslag, såtillvida att det stora

flertalet av dem antingen lämnat förslaget i denna del utan erinran eller uttalat

uppskattning av frågans tilltänkta lösning. Vattenöverdomstolen yttrar

för sin del, att om länsstyrelserna blir de myndigheter som anförtros beslutanderätten

på hithörande område, vinnes i förhållande till nuvarande ordning,

att skyddsföreskrifter enligt vattenlagen kan tillskapas av myndigheter

som äger taga initiativ till erforderliga åtgärder. Det allt större behovet

att uppnå planmässighet och effektivitet i fråga om grundvattenskyddet

skulle icke kunna tillgodoses om det framgent skulle ankomma på vattendomstolarna

— vilkas verksamhet ju huvudsakligen är inriktad på rättsskipning

— att fastställa sådana generellt giltiga skyddsföreskrifter varom

nu är fråga.

I några remissyttranden riktas kritik mot förslaget i vad det innebär, att

administrativt förfarande kommer att tillämpas i skyddsområdesärenden.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig visserligen till förslaget i organisationsfrågan

men finner det vara en nackdel, att de skyddsbestämmelser

som länsstyrelse utfärdar icke får gå längre än vad fastighetsägare och företagare,

som bestämmelserna riktar sig emot, kan anses skyldiga att tåla

utan ersättning. Länsstyrelsen framhåller det olämpliga i att länsstyrelserna

vid bestämmandet av skyddsföreskrifter eller vitesålägganden skall nödgas

att taga ställning till den för skyddsbehovets tillgodoseende i och för sig

ovidkommande frågan, huruvida en föreskrift eller ett åläggande skall vara

förenat med rätt till intrångsersättning eller icke och att anpassa ingripandets

art och omfattning därefter. Länsstyrelserna borde i stället ha möjlighet

att, obundna av ersättningsfrågorna, meddela de beslut som skyddsbehovet

påkallar. Däremot borde alla såsom konsekvens av besluten uppkommande

frågor om ersättning för skada och intrång — bedömningar av typiskt

judiciell karaktär — avgöras av domstol. Länsstyrelsen finner både effektivitetsskäl

och rättssäkerhetskrav tala för en sådan kompetensfördelning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunijl. Maj:ts proposition nr ri2 år 33

Mellanbygdens vattendomstol anser i likhet med kommittén länsstyrelsen

vara det organ som bör handha frågor om fastställande av skyddsområden.

Eu förutsättning för att länsstyrelsen jämväl skall kunna anförtros

uppdraget att meddela de allmänna föreskrifter, som skall gälla inom områdena,

synes dock denna vattendomstol vara, alt viss möjlighet öppnas

till prövning inför domstol av föreskrifternas innehåll. Härom anför vattendomstolen

följande.

En grundtanke i kommitténs förslag till lagstiftning om skyddsområden

är att''de för områdena meddelade skyddsföreskrifterna icke får innebära

större intrång för berörda sakägare än vad dessa enligt allmänna rättsgrundsatser

är pliktiga att tåla utan ersättning. Bedömandet av denna avvägningsfråga

är uppenbarligen av judiciell natur; några fasta normer för

vad en sakägare är skyldig att utan ersättning tala finnes icke, utan avgörande

härvidlag blir den praxis som kommer att utbildas på grundval

av lagstiftningen inom detta område. Frågan borde därför i och för sig

avgöras av domstol. På de av kommittén anförda skälen synes det emellertid

lämpligt att hela frågan om fastställande av skyddsområden och därmed

sammanhängande spörsmål handhaves av'' länsstyrelsen. De olägenheter

som kan följa därav, att en rättsfråga således skall avgöras av en

administrativ myndighet och ej av en domstol — bl. a. må härvid framhållas,

att en administrativ praxis vid bedömandet av gränsen för ersättningsskyldighetens

inträde skulle kunna uppkomma, som ej överensstämmer

med motsvarande domstolspraxis i frågor om servitut till skydd för

grundvatten — torde kunna undvikas genom införande av en bestämmelse

av följande innebörd.

Om en sakägare anser, att i administrativ ordning meddelade skyddsföreskrifter

för hans vidkommande innebär sådana inskränkningar i hans

rätt, som han ej kan anses skyldig att tåla utan ersättning, bör han äga

rätt att hos vattendomstol påkalla prövning av denna fråga och därvid

yrka sådan jämkning av föreskrifterna att »ersättningsgränsen» ej överskrides.

Talan bör föras genom stämning och riktas antingen mot den

kommun eller vattentäktsägare, på vars ansökan skyddsområde fastställts,

eller, i det fall då skyddsområde fastställts på initiativ av länsstyrelsen,

mot det allmänna, lämpligen företrätt av kammarkollegiet.

Vattenöverdomstolen behandlar i sitt remissyttrande det av Mellanbygdens

vattendomstol sålunda väckta förslaget. Den framförda meningen

finnes beaktansvärd från rättsskyddssynpunkt, men vattenöverdomstolen

anser frågan icke vara av beskaffenhet att böra upptagas i förevarande

sammanhang. Spörsmålet om förhållandet mellan administrativa och dömande

myndigheter — särskilt frågan om domstolsmässig överprövning

av förvaltningsorgans avgöranden av rättsfrågor — står i samband med

det utrednings- och reformarbete som pågår framför allt på det administrativa

besvärsinstitutets och förvaltningsförfarandets områden. Vattenöverdomstolen

anser det ej vara lämpligt att ur detta större sammanhang

lösbryta ett speciellt rättsskyddsproblem och för ett särfall sådant som

det nu framställda möjliggöra domstolsprövning av administrativa avgöranden.

3 Bihang till riksdagens protokoll 196/t. 1 saml. Nr 42

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr ''i2 år 1961

Förslaget att skyddsområden skall fastställas av länsstyrelserna avstyrkes

av länsstyrelsen i Malmöhus län, Riksförbundet Landsbygdens folk

och Svenska petroleum institutet.

I yttrandet från länsstyrelsen i Malmöhus län anföres, att kommitténs

ställningstagande icke röjer någon förståelse för angelägenheten av att lagstiftningen

icke vidgar omfattningen av de administrativa myndigheternas

befogenheter inom rättsområden, där specialdomstolar är tillfinnandes för

handläggning av svårbedömbara och grannlaga rättsförhållanden enskilda

emellan eller mellan enskilda och det allmänna. Länsstyrelsen, som håller

före att meddelande av skyddsföreskrifter kommer att aktualisera ersättningsfrågor

i olika avseenden, finner att starka både principiella och praktiska

skäl talar för att fastställelse av skyddsområde och meddelande av

skyddsföreskrifter i anslutning till sådant område skall ankomma på vattendomstol

med möjlighet för domstolen att hänskjuta sådant ärende till

handläggning vid syneförrättning, som avses i 10 kap. vattenlagen. Länsstyrelserna

synes endast böra tilläggas befogenhet att hos vattendomstol

väcka fråga om fastställande av skyddsområde för grundvattentillgång.

Svenska petroleum institutet hänvisar till ett yttrande som institutet avgivit

till vattenvårdskommittén under det utredningsarbetet pågick. I yttrandet

anförde institutet angående länsstyrelsers befattning med skyddsområdesärenden,

att den expertis, som länsstyrelserna skulle ha till sitt

förfogande för dessa ärenden, i första hand utgöres av distriktsingenjören

för vatten och avlopp och att det torde stå klart, att denne i berörda frågor

skulle komma att uppträda som företrädare för allmänna intressen. Om

distriktsingenjören således på länsstyrelseplanet skulle taga initiativ till

och bevaka det allmännas intressen vid erforderligt skyddande av betydelsefulla

vattentäkter, borde på vattendomstol läggas uppgiften att fastställa

skyddsområden och göra avvägningen mellan allmänna och enskilda

intressen. Institutet förklarade vidare, att för vattendomstolarnas handläggning

av dessa ärenden talade den omständigheten, att vattendomstol

handlägger mål om vattentäkt och att man härigenom kunde samla rättsoch

intressefrågorna i ett mål. Därest länsstyrelserna skulle fastställa

skyddsområden, torde enligt vad institutet yttrade en rad intressefrågor

— ersättningar för intrång, förluster eller kostnader — komma att behöva

upptagas av allmän domstol. — I sitt nu avgivna remissyttrande behandlar

institutet spörsmålet ånyo. Institutet framhåller, att även om det förutsattes,

att de av länsstyrelse för skyddsområde meddelade föreskrifterna

till skydd för grundvattnet icke får innebära kraftigare intrång än vad

fastighetsägare och företagare enligt allmänna rättsgrundsatser är skyldiga

att tåla, så kan man utgå från att de, mot vilka föreskrifterna riktar

sig, ofta kommer att göra gällande, att föreskrifterna skall mildras eller

alternativt, att de har rätt till ersättning för det dem orsakade intrånget.

Den avvägning, som härvidlag måste göras beträffande »tillåtet» intrång

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Ma j :ls proposition nr ''/2 är 19<i ''i •’”>

och intrång, som medför rätt till ersättning, är självfallet mycket vansklig,

dä den måste bygga på eu ännu icke stadgad praxis, uttalanden i förarbeten,

doktrin m. in. Institutet vidhåller med anledning härav sin uppfattning,

att vattendomstol är den myndighet, som bäst lämpar sig att avgöra

dessa frågor.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser sig ej kunna dela kommitténs

uppfattning att länsstyrelserna skulle vara de myndigheter som är bäst

lämpade att omhänderha frågor om skyddsområden och generella föreskrifter.

Länsstyrelserna kan väl i viss omfattning förfoga över medicinsk

sakkunskap men denna torde, enligt vad förbundet har sig bekant, vara

fullt utnyttjad för andra arbetsuppgifter. Det är visserligen riktigt, att

distriktsingenjörerna för vatten och avlopp finnes att tillgå, när det gäller

teknisk sakkunskap, men det oaktat anser förbundet, att vattendomstolarna

är bättre lämpade än länsstyrelserna för de här aktuella arbetsuppgifterna.

Då skyddsområde skall fastställas till skydd för vattentäkt och

grundvattentillgång, torde ofta ett stort antal fastighetsägare och andra

sakägare bli berörda. De skyddsföreskrifter, som kan komma att fastställas

för skyddsområdet, torde i många fall komma att innebära inskränkningar

i fastighetsägarnas förfoganderätt med avseende å deras fastigheter

samt där uppförda anläggningar och bedriven verksamhet. Otvivelaktigt

kommer den omständigheten att viss fastighet beröres av ett skyddsområde

att medföra en mer eller mindre klart uttalad nedgång av fastighetens

värde. Frågan om en viss skyddsföreskrift ålägger fastighetsägaren

eller annan strängare förpliktelse än vad denne är skyldig att tåla utan

ersättning torde i och för sig vara svårbedömbar även för vattendomstolarna,

men de besitter dock stor erfarenhet av här aktuella bedömningar.

Förbundet anser, att länsstyrelserna däremot torde sakna erfarenhet i dessa

hänseenden. Härjämte anför förbundet, att länsstyrelsehandläggningen

synes betänklig från vissa sakägarsynpunkter. Förbundet finner nämligen,

att den enskilde kommer att ha mycket mindre möjligheter att tillvarataga

sin rätt vid den summariska typ av process som den administrativa

utgör, detta dels därigenom att skyldighet icke föreligger för länsstyrelserna

att delgiva ansökan om utfärdande av skyddsföreskrifter med varje

fastighetsägare som beröres av dessa, dels ock på grund därav att länsstyrelserna

icke såsom vattendomstolarna handlägger ärenden vid muntliga

huvudförhandlingar. Ett annat skäl som enligt förbundets mening talar

för att vattendomstolarna framför länsstyrelserna bör erhålla befogenhet

att fastställa skyddsområden är det att vid länsstyrelsehandläggning

sakägarna icke har möjlighet att få ersättning för de nödiga kostnader som

åsamkas dem för deras tillvaratagande av sin rätt. överföres handläggningen

av frågor om fastställande av skyddsområden till vattendomstolarna

blir däremot vattenlagens regler om process- och utredningskostnaderna

tillämpliga. Även om detta skulle medföra kostsamma processer för vat
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1964

tentäktsintresset är enligt förbundets mening vanligtvis sådana kostnader

försvinnande små i förhållande till de ekonomiska värden som skall skyddas.

I anslutning härtill må anmärkas, att upprättande av normalförslag till

skyddsbestämmelser förordats på några håll. Länsstyrelsen i Uppsala län

understryker sålunda, att man vid utarbetandet av skyddsföreskrifter av

praktiska skäl icke alltid kan eftersträva en »individuell» lösning utan

antagligen i relativt stor utsträckning måste nöja sig med allmänna erfarenhetsnormer.

Länsstyrelsen förordar därför att ett normalförslag till

skyddsföreskrifter upprättas till länsstyrelsernas ledning. Länsstyrelsen i

Stockholms län uttalar som sin mening att kommittén borde ha utarbetat

ett eget förslag till normerande föreskrifter. Svenska stadsförbundets styrelse

framhåller, att även om visst stöd kan hämtas ur hittillsvarande

praxis, där i vart fall relativt enhetliga linjer utformats för de generella

skyddsföreskrifter som kan intagas i lokala hälsovårdsordningar, det måhända

skulle ha varit av ett visst värde om några närmare riktlinjer kunde

utformas att tjäna till vägledning för bedömandet i det särskilda fallet.

Kommitténs förslag angående förbud mot kloakvattenutsläpp

till skydd för viktiga ytvatten täkter har remiss

instanserna merendels funnit vara en välmotiverad skärpning av skyddslagstiftningen.

Oreserverad anslutning till kommittéförslaget i denna punkt

är emellertid icke den vanligaste inställningen och yttrandena innefattar

åtskilliga framställningar om ändringar och tillägg i förhållande till vad

kommittén ansett sig böra föreslå.

Några remissinstanser inom veterinärväsendet önskar, att förbudet

skall utvidgas att gälla till förmån även för annat vatten än sådant som

samhällen och livsmedelsindustrier tillgodogör. Svenska länsveterinärföreningen

påpekar sålunda att genom forskning och erfarenhet bär framhävts

betydelsen av att våra husdjur har tillgång till foder och vatten av

tillfredsställande hygienisk kvalitet. Under betesgång kan infekterat, översvämmat

avloppsvatten ge anledning till sjukdomar; ett mer eller mindre

utspätt kloakvatten kan understundom vara det enda som finns att tillgå,

när det gäller att sörja för betesdjurens vattenbehov. Svenska veterinärföreningen

för kött- och mjölkhygien framhåller, att det icke kan anses tillfyllest

att endast skydda vattentäkter avsedda för konsumtionsändamål;

lika viktigt är att det vatten, som användes i ladugårdar eller andra djurstallar

eller som kan översvämma lågt liggande betesmarker, icke besudlas

med smittämnen. Enligt föreningen finns talrika exempel på att nedsmittat

flod- och åvatten vid översvämningar infekterat strandbeten, där

betande djur upptagit smittämnet. De risker för epidemier, som är förknippade

härmed, är uppenbara. Föreningen betonar nödvändigheten att

förhindra, att vattenburna smittämnen via husdjur tillföres konsumenter
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:l.i proposition nr {12 år 19ti''i 37

na. EU tillägg bör göras till det framlagda kommittéförslaget, så att skydd

kan skapas mot smittspridning på denna väg. Länsveterinären i Kristianstads

län ifrågasätter om icke förbudsmöjligheten bör utsträckas att gälla

jämväl för vattenområden, där vattnet oundgängligen måste användas som

dricksvatten för husdjur eller för rengöring av mjölkkärl på lantgårdar.

Även statens institut för folkhälsan fäster uppmärksamhet vid de speciella

problem som uppkommer för jordbruksnäringen genom vattenföroreningarna.

Veterinärstyrelsen finner de av veterinärföreningarna framförda

synpunkterna värda allt beaktande, men anser att ett förbud mot utsläpp

av kloakvatten i syfte att motverka vattenförorening av enskilda betesmarker

torde komma att medföra så vittgående konsekvenser, att det i praktiken

knappast synes genomförbart. Där ett vattendrag är så förorenat, att

det medför hygieniska vådor genom att vara tillgängligt som dricksvatten

för djur, torde enligt styrelsen frågan få lösas genom lämpliga avstängningsanordningar

och tillförsel av dricksvatten från annat håll.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län samt provinsialläkaren och distriktsingenjören

i länet poängterar faran av ytvattenförorening genom utläckning

från upplag på stränder av t. ex. olja och andra petroleumprodukter. Distriktsingenjören

förklarar att, även om oljeinblandning i vatten, som intages

i ett vattenverk, icke kan anses orsaka direkt hälsofara det dock är

möjligt att därav uppkommer rubbningar i verkets funktion; vidare kan

mycket små mängder fenolhaltig olja ge upphov till klorfenoler i vattnet,

varigenom detta blir oanvändbart på grund av dålig lukt och smak. Risken

för förorening av ytvatten på annat sätt än genom utsläpp av avloppsvatten,

exempelvis genom upplag eller andra anläggningar på stränderna,

framhålles också av länsstyrelsen i Södermanlands län och av distriktsingenjören

i samma län. Av distriktsingenjören i Kopparbergs län föreslås

utvidgning av skyddet att gälla icke blott mot kloakvattenutsläpp utan

även mot t. ex. upplag av virke samt av bark och sågspån, mot anläggning

av motorbåtsbryggor och mot badning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

ansluter sig till detta distriktsingenjörens förslag.

Svenska kommunaltekniska föreningen förklarar sig icke kunna helt

ansluta sig till förslaget i vad det avser förbud mot kloakvattenutsläpp av

hänsyn till samhälles behov av vatten. Säkerhetsanordningarna vid ett

vattenreningsverk torde kunna drivas upp till vilken ekonomiskt motiverad

grad av tillförlitlighet som helst, varför tekniska missöden ej behöver befaras.

Fara av förorening av en ytvattentäkt genom virus med avloppsvatten

anser föreningen ej böra överdrivas. Den omständigheten att man

inte känner virusarterna närmare och att man ej har tekniska möjligheter

att med säkerhet oskadliggöra dem i ett vattenverk, synes föreningen

knappast motivera så långtgående försiktighetsmått som absolut förbud

mot avloppsutsläpp i ett större vattenområde.

Riksförbundet Landsbygdens folk avstyrker helt förslaget i fråga om

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr ''i2 år 19(>i

skydd mot förorening av ytvattentäkter. Förbundet anser de föreslagna

lagändringarna i detta hänseende ej erforderliga för närvarande, emedan

den skärpning av 8 kap. vattenlagen som genomfördes år 1956 synes

fullt tillräcklig. Förbundet förklarar en jdterligare skärpning av lagbestämmelserna

böra anstå, till dess det klart framgår, att den nuvarande

lagstiftningen ej är tillfyllest.

Remissinstanserna lämnar i allmänhet utan erinran kommitténs förslag

om viss kostnadsfördelning mellan vatte n försörj

ningsintresse och av loppsintresse. I några yttranden

beklagas, att kommittén underlåtit att närmare uttala sig om den

föreslagna kostnadsfördelningsregelns praktiska innebörd; det anses skola

lia varit av värde både för berörda parter och för tillämpande myndigheter

att anvisningar lämnats om grunderna för fördelning av merkostnader

som kan uppkomma för att en ytvattentäkt skall befrias från

kloakvatten eller för att särskilda åtgärder skall vidtagas till motverkande

av ytvattentäkts förorening genom kloakvatten.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens vatteninspektion samt förste

provinsialläkaren och distriktsingenjören i Örebro lån anför, att så länge

det saknas egentliga riktlinjer för hur den nya bidragsregeln skall tilllämpas,

det synes tveksamt om ytvattentäktsägare kommer att taga initiativ

i skyddsfrågorna i större utsträckning än hittills. Det förfaringssätt

som i praktiken brukar tillämpas är att intressenterna förhandlingsvägen

söker nå överenskommelser, vilka sedan underställs vattendomstolarna.

Möjligheterna att nå sådana överenskommelser torde ha kunnat underlättas,

om kommittén något hade ingått på principerna för tillämpningen av

bidragsregeln. Gatunämnden i Stockholm, Stor-Stockholmsdelegationen

och Stockholms norra förorters vattenverksförbund uttalar sig på liknande

sätt. Svenska kommunaltekniska föreningen finner naturligt att den

kostnad som kan uppstå för avloppsintresset, om utsläpp förbjudes i visst

vattenområde, skall delas upp mellan avlopps- och vattentäktsintressena

och att även merkostnader för särskilt långtgående rening skall delas mellan

dessa intressen, när den långtgående reningen är påkallad av vattentäktsintresset.

Emellertid finner föreningen det vara att beklaga, att denna

kostnadsfördelning angivits skola ske endast efter skälighetsprövning.

Föreningen uttalar, att det hade varit i hög grad önskvärt, att kommittén

angivit sin principiella uppfattning hur denna kostnadsfördelning skall

ske och i vilka fall regeln skall träda i tillämpning. I remissyttrandet påpekas,

att en kostnadsfördelningsfråga, som kommittén icke berört, uppstår

när ny eller ökad tillförsel av avloppsvatten till en recipient, som samtidigt

utgör råvattentäkt för ett vattenverk, medför behov av ökade eller

eljest fördyrade reningsåtgärder vid vattenverket. Föreningen håller före

att det i dylika fall understundom kan vara rimligt, att avloppsintresset

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 42 år l!tti''i 39

lar bidraga till vattenverkets ökade kostnader. Åtminstone teoretiskt är

det tänkbart, att valet kan sta mellan ökade kostnader för reningsförfarandet

antingen på avlopps- eller på renvattenssidan. Väljer man därvid

att vidtaga åtgärderna på renvattenssidan, anser föreningen att avloppsintresset

självfallet skall deltaga i dessa kostnader. Samma bör gälla om

avloppsutsläppet av ekonomiska eller andra skäl befinnes böia cihålla

prioritet, men detta medför, att det berörda råvattenbehovet måste tillgodoses

från annan vattentäkt, vilket föranleder ökade kostnader för \attenförsörj

ningen.

Svenska naturskyddsföreningen vill ifrågasätta om ej förutsättningarna

för inträdet av den föreslagna bidragsplikten för vattentäktsintresset bör

skärpas. Föreningen understryker, att man primärt är skyldig att på egen

bekostnad motverka olägenheter genom avledande av kloakvatten.

Icke så få remissyttranden behandlar frågan huruvida icke bestämmelsen

om bidrag från vattentäktsägare till kostnader för avloppsrening och

liknande uttryckligen bör göras tillämplig såväl då förorening uppkommer

genom kloakvatten som då skada vållas av industriellt avloppsvatten. Sveriges

industriförbund förordar, att det kommer till uttryck i själva lagtexten,

att industriellt avloppsvatten i förevarande hänseende är principiellt likställt

med kloakvatten. Skulle så icke ske, befarar förbundet att den uppfattningen

vinner insteg, att rätt till bidrag för industri i detta fall skulle

vara utesluten. Förbundet vill bestrida riktigheten av uttalanden i samband

med tillkomsten av 1941 års lagstiftning därom, att den som vill utföra en

industriell anläggning har möjlighet att välja mellan flera platser och därvid

förlägga industrin till sådan plats, att föroreningsproblemen blir av

mindre betydelse. Förbundet framhåller, att den antydda valmöjligheten vid

etablering av ett industriföretag väl understundom kan föreligga men att sådana

fall sannolikt är undantag. Vid bedömningen av lokaliseringsfrågan

måste hänsyn tagas till en rad olika faktorer förutom föroreningsproblemet,

såsom närheten till råvaror och marknader, transportförhållanden, tillgången

till arbetskraft och andra lokala förhållanden. Företaget måste självfallet

sträva efter att förlägga produktionen till den plats där det ekonomiska

resultatet av verksamheten med hänsyn till samtliga föreliggande faktorer

blir så gynnsamt som möjligt. Det är enligt förbundets åsikt oriktigt

att antaga att en industri som regel utbygges på en gång till en för längre

lid bestående storlek; de allra flesta av våra stora industriföretag har i ett

tidigare skede varit relativt små anläggningar, och utbyggnader av bestående

företag pågår ständigt, ofta i samband med nedläggelse av andra tillverkningsställen.

Någon principiell skillnad mellan industriföretag och samhällen

i nu förevarande hänseende synes förbundet därför knappast föreligga.

Även Österbygdens vattendomstol, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

Stockholms handelskammare och handelskammaren i Karlstad samt Föreningen

för vattenhygien företräder alla den meningen att bidrag bör kun
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

na komma i fråga beträffande industriellt avloppsvatten och förordar, att

lagtexten erhåller eu avfattning som utesluter motsatt tolkning.

Förslaget angående fridlysning av ytvattentäkter har remissinstanserna

i allmänhet kunnat tillstyrka. Vattenöverdomstolen betonar

i sitt yttrande, att den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj :t att i vissa

fall förbjuda all förorening genom kloakvatten respektive industriellt avloppsvatten

av vattenområde som behöver förbehållas vattenförsörjningen

synes vara den utväg som står till buds, när det gäller att i fråga om ytvatten

erhålla någon motsvarighet till det skydd som i administrativ ordning

skall kunna utverkas för grundvatten.

Österbygdens vattendomstol anser däremot behov av den föreslagna fridlysningsbestämmelsen

icke kunna anses föreligga om det, i enlighet med

kommitténs förslag, gives en möjlighet för vattendomstol att helt förbjuda

utsläpp av kloakvatten i ett vattenområde, när så befinnes nödvändigt för

att skydda vattenförsörjningen för ett samhälle eller en livsmedelsindustri

eller liknande inrättning. I samband härmed finner domstolen böra framhållas,

att även stadgandet i 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen kan tilllämpas

för att skydda ett vattenområde mot förorening.

överståthållarämbetet påpekar, att fridlysningsförfarandet kan tillämpas

endast om oskäligt intrång i visst hänseende icke uppkommer, vilket inskränker

användningsområdet. Förfarandets begränsade praktiska betydelse

understrykes vidare av distriktsingenjörerna i Kalmar, Hallands, Örebro

och Västernorrlands län samt av Distriktsingenjörers förening, i vilkas yttranden

även föreslås att, i den mån erforderliga fridlysningsområden ligger

helt inom ett län, det skall ankomma på länsstyrelsen att genomföra fridlysningen

och att Kungl. Maj :ts ingripande skall erfordras endast i fall då

mer än ett län beröres. Svenska kommunaltekniska föreningen finner förslagen

till fridlysningsbestämmelser välmotiverade men anser förbudsmöjligheten

sällan kunna komma till användning. Föreningen anför:

Dylika förbud må ju endast meddelas, där de icke medför oskäligt intrång

för den som, innan förbudet meddelats, redan släpper ut industriellt avloppsvatten

eller kloakvatten. När det gäller industri eller bebyggelse, inom

»vattentäktsavstånd» från samhälle, kan det emellertid knappast tänkas, att

ett dylikt förbud icke skulle medföra påtagligt intrång. Eftersom bestämmelserna

om befogenheten för Konungen att utfärda dylika förbud icke är

förenade med någon ersättningsklausul, kan förbudsmöjligheten följaktligen

icke tillgripas, där intrånget blir ersättningsgillt. Man torde således i stället

som regel bli hänvisad att i enlighet med huvudstadgandet utverka förbud

att utsläppa sådant vatten i viss recipient och därmed framtvinga, att det

ledes till annan recipient, varvid man får bestrida eller deltaga i merkostnaden.

Alternativt torde expropriation av ägande- eller servitutsrätt få tillgripas.

Om än föreningen förutser, att de föreslagna förbudsmöjligheterna icke

torde bli av större praktisk betydelse, vill föreningen tillstyrka dem såsom

ur allmänna synpunkter önskvärda, icke minst som uttryck för lagstiftning
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kimgl. Maj:ts proposition nr ''r2 år 1964

ens inställning till det växande behovet av skydd för våra vatten. På lång sikt

kan de måhända även bli av större reell betydelse.

Såsom tidigare nämnts, avstyrker Riksförbundet Landsbygdens folk kommittéförslaget

i allt vad gäller bestämmelser om skydd mot förorening av ytvattentäkter.

Departementschefen

Som en följd av den alltmer omfattande föroreningen av landets ytvatten

liksom av den flerstädes förekommande grundvattensänkningen föreligger

på flera håll inom landet en brist på naturligt rena, opåverkade vattentillgångar,

varmed de ökande behoven av vatten för konsumtion och andra

försörjningsändamål kan tillgodoses. För att trygga vattnets kvalitet kräves

därför särskilda åtgärder. Samtidigt som anspråken på rent konsuintionsvatten

ökar, gör sig emellertid behovet av områden, där avloppsvatten

kan släppas ut, i allt högre grad gällande. I tekniskt hänseende torde de

motsättningar mellan vattenförsörjnings- och avloppsintressena som uppkommer

därvid med hänsyn till framstegen på vatten- och avloppsteknikens

område icke vara oövervinneliga. Ofta synes de kunna begränsas till att

gälla frågor om reningsåtgärder. Beträffande de rättsliga förhållandena

föreligger däremot som vattenvårdskommittén ådagalagt i sitt år 1960 avgivna

betänkande vissa brister. I det föregående har framhållits, att bestämmelser

som direkt eller indirekt tjänar till att bereda skydd för vattenförsörjningen

har meddelats såväl i vattenlagen som i ett tlertal andra författningar.

Enligt kommitténs uppfattning är det bestämmelserna i vattenlagen

som bör förtydligas och fullständigas för att de påtalade bristerna

bäst skall avhjälpas. Till denna mening, som genomgående biträtts vid remissbehandlingen,

kan även jag ansluta mig.

Kommitténs förslag till ändringar i vattenlagen syftar i första hand till

att skapa möjligheter att effektivt skydda vattentillgångar vilka har betydelse

för försörjningen med vatten för hushållsändamål och andra ändamål

som förutsätter vatten av hög kvalitet. Detta utredningens förslag synes mig

i huvudsak väl ägnat att läggas till grund för den önskvärda lagrevisionen.

Beträffande utformningen av den nya lagstiftningen vill jag till en början

beröra frågan om olika regler för grundvattenskydd

och för ytvatten skydd. Vattenvårdskommittén har i överensstämmelse

med gällande rätt för sin del föreslagit en lösning efter olika linjer

för grundvattentäkter och för ytvattentäkter. Som den föregående redogörelsen

visar har vissa remissinstanser kritiserat kommitténs uppläggning

på denna punkt och framfört önskemål om enhetliga bestämmelser. Med

hänsyn till att ytvattentäkterna redan nu spelar en stor roll för vår vattenförsörjning

och att deras betydelse med all sannolikhet kommer att öka,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Ma j.ls proposition nr 12 är

framstår det i och för sig som önskvärt att genom enhetlig lagstiftning

markeras, att grundvatten och ytvatten från skyddssynpunkt bör betraktas

som lika betydelsefulla. En sådan uppläggning skulle emellertid stämma

mindre väl överens med vattenlagens allmänna systematik. Den vattenrättsiiga

lagstiftningen rörande vattenförsörjning och avledande av spill vatten

har tillkommit etappvis. Vattenlagen innehöll vid sin tillkomst bestämmelser

om byggande i vatten och såsom ett särskilt fall av byggande upptogs

bortledande av vatten ur sjöar och vattendrag. Av de företag som nu är i

fråga är således tillgodogörande av ytvatten för försörj ningsändamål del

som tidigast blev föremål för lagstiftning. Bestämmelser om rätt till underjordiska

vattentillgångar och om villkoren för utnyttjande av sådana infördes

i vattenlagen år 1939. Huvudsakligen genom lagstiftning år 1941

tillkom stadgandena om avledande av avloppsvatten till ytvattenområden.

De sålunda etterhand utarbetade reglerna om företag med olika ändamål —

ytvattenbortledning, grundvattentäkt och avloppsföretag — bestämmer de

förutsättningar under vilka företagen må komma till stånd och anger villkor

som bör gälla för att vatten skall få tillgodogöras för de med företagen

avsedda ändamålen. I den lagstiftning som ägnats visst slag av företag enligt

vattenlagen ingår därför de principiella stadgandena om företagarens

skyldighet gentemot motstående intressen. Avpassade efter de olika företagstypernas

beskaffenhet och ändamål är bestämmelserna om skydd för

motstående intressen icke primära i systematiskt hänseende; vattenlagens

systematik bygger icke på arten av skyddsobjekt utan på företagens ändamål.

Om man i dagens läge inom detta område över huvud taget skall kunna

genomföra reformer, som betraktas såsom angelägna, måste dessa bygga

på den nuvarande systematiken. I annat fall måste reformarbetet på detta

rättsområde ställas på en oviss framtid. Jag kan därför icke nu förorda,

att tillämnade ändringar i lagstiftning om skydd för vattenförsörjning skall

föranleda en lagteknisk anordning som avviker från vattenlagens nuvarande

regelsystem.

Som framgår av vad tidigare sagts har kommittén föreslagit en allmän

aktsamhetsregel till skydd för grundvatten, vilken avses

skola ersätta den nu i 2 kap. 58 § första stycket vattenlagen intagna

skyddsregeln. I förhållande till denna innebär förslaget en ändring i förtydligande

syfte och en anpassning till den nuvarande regelns i praxis utformade

innebörd. Förslaget har genomgående biträtts vid remissbehandlingen

och jag vill även för egen del uttala min anslutning till detsamma.

Yppad tvekan huruvida den nuvarande regeln avser skydd också för grundvattentillgång,

som ännu ej tagits i anspråk, har föranlett kommittén att

föreslå, att såsom skyddsobjekt skall uttryckligen angivas vattentillgång,

som kan antagas bli tillgodogjord. Det föreslagna tillägget, som torde undanröja

all oklarhet, synes mig böra intagas i lagtexten. Däremot torde ej

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. \Iaj:l.s proposition nr ''t2 år l!)(i''i 43

böra angivas såsom förutsättning att utnyttjandet av vattentillgången kan

antagas ske inom någon på vissl sätt angiven tidrymd.

Av förarbetena till del nuvarande stadgandet i 2 kap. 58 § synes framgå,

att frågan om omfattningen av de inskränkningar i verksamheten som företagaren

måste underkasta sig med hänsyn till förekommande grundvattentillgångar

avsetts skola bedömas enligt de allmänna regler som får anses

gälla inom grannskapsrätten eller beträffande farlig verksamhet (jtr prop.

1939:9 s. 67). De nu tillämnade ändringarna i stadgandet bör enligt min

mening ieke föranleda någon ändring i detta förhållande. Att uttryckligen

betona detta i själva lagen torde emellertid ej vara erforderligt.

Några remissinstanser har funnit det böra föreskrivas, att den allmänna

regeln om aktsamhet till skydd för grundvatten ej blott har avseende på

tillämnad verksamhet ulan även äger tillämpning på befintliga, skadehotande

anläggningar. Med anledning härav vill jag erinra om att länsstyrelse

har befogenhet att förordna om rättelse i fall av försummelse mot aktsamhetsstadgandet.

Merendels torde i vetskap om detta, som avses gälla oförändrat,

innehavare av bristfälliga anläggningar självmant vidtaga sådana

åtgärder som eljest skulle kunna framtvingas till skydd för grundvatten.

Den av kommittén förordade bestämmelsen om anordnande av s k y d d sområden

för grundvattentillgångar är en huvudpunkt i kommittéförslaget

och åsyftar att avhjälpa väsentliga brister i den nuvarande skyddslagstiftningen.

Av vattendomstolarna kan skyddsområden för närvarande fastställas i

den formen att besvär eller last lägges på de särskilda fastigheterna inom

ett område kring en vattentäkt på begäran av dess ägare; rådigheten över

de besvärade fastigheterna kan härigenom begränsas i den mån det är erforderligt

för att skydda vattentillgången mot faror som hotar av anordningar

eller verksamhet på fastigheterna. För intrång, som sålunda tillskapat

servitut innebär, har vattentäktsägaren att utgiva ersättning. Till följd

av servitutskonstruktionen kan skydd i denna form icke tillskapas för vattentillgångar

som ej är tagna i anspråk eller vilkas utnyttjande icke är

aktuellt. Genom hälsovårdsordningar, utfärdade med stöd av hälsovårdsstadgan,

är det vidare möjligt att meddela generella skyddsföreskrifter för ett

område utan anknytning till de särskilda fastigheterna därinom. Icke heller

denna skyddsform lärer vara att begagna för sådana vattentillgångar, som

ej har tagits i anspråk för vattenförsörjning.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen innebär, att vattenförsörjningen

inom samhällen och andra mera sammanhängande bebyggelseområden

skall kunna beredas skydd — annorledes än servitutsvägen — genom

att allmänna föreskrifter, med giltighet inom ett fastställt område, utfärdas

angående vad som är att iakttaga jämlikt den allmänna aktsamhetsregeln.

Stadgandet föreslås skola uttryckligen gälla även i fråga om grundvatten
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr i2 år 1964

tillgångar som blott utgör reserv för framtida behov. Förslaget har tillvunnit

sig allmänt gillande bland remissinstanserna. Vattenförsörjningens skyddsbehov

torde också enligt min mening effektivt kunna tillgodoses genom ingripanden

i den föreslagna formen.

Som framgår av redogörelsen för remissyttrandena har på flera håll föreslagits,

att skyddsområden av nu ifrågavarande slag skall kunna fastställas

icke blott som kommittén förutsatt för grundvattentillgångar utan också

för ytvattenområden, som tjänar försörjningsändamål. Från tekniska och

hydrologiska synpunkter torde det emellertid föreligga avsevärda svårigheter

att fastställa skyddsområden för ytvattentäkter. I fråga om grundvattentillgångar

kan skyddsområdens erforderliga utsträckning fastställas efter

bedömning av strömningshastigheter och markbeskaffenhet. Genom grundvattnets

låga slrömningshastighet och därav följande långa uppehållstid i

marken bör avgränsning av skyddsområden kunna ske med tämligen stor

säkerhet och områdena ej behöva givas en betydande utsträckning. Vid ytvattentäkter

är däremot förhållandena annorlunda. Många gånger är här

strömningshastigheterna höga, särskilt vid flöden. Föroreningar kan därlör

i ytvatten snabbt spridas över stora områden och medföra skadliga

verkningar för vattentäkter, långt avlägsna från föroreningsplatserna. Om

effektivt skydd skall åvägabringas genom införande av skyddsområde, torde

detta oftast icke vara möjligt med mindre skyddsområdet utsträckes att omlatta

hela eller avsevärd del av tillrinningsområdet för ytvattentäkten. Att

meddela generella skyddsföreskrifter med giltighet inom så vidsträckta områden

vore en allför ingripande och administrativt omständlig åtgärd. Ett

lämpligare tillvägagångssätt att skapa skydd för ytvattentäkter är enligt

min mening ingripanden i särskilda skadefall med stöd av lagstiftningen mot

ytvattenförorening. Som exempel på fall, då skyddsområden svårligen skulle

kunna fastställas må nämnas ytvattentäkterna i Mälaren för Stockholm

och \ ästeras samt Göteborgs vattentäkt i Göta älv. Härtill kommer att vattenlagens

systematik såsom jag tidigare berört försvårar införandet av helt

likartade skyddsregler för olika slag av vattentillgångar. Jag är sålunda icke

beredd att för närvarande förorda någon lagändring för att möjliggöra att

skyddsområden av här ifrågavarande typ tillskapas för ytvattentäkter.

Mot förslaget att skyddsområdet skall kunna fastställas i syfte att skydda

vattenförsörjningen endast inom vissa samhällsbildningar har vid remissbehandlingen

anmärkts, att landsbygdens vattenförsörjning ej kan anses

vara mindre skyddsvärd än tätorternas samt att det är ett vitalt intresse

även för glesbygdernas befolkning att kunna säkra tillgången till

fullgott konsumtionsvatten. Såsom kommittén betonat bör det emellertid

alltjämt finnas möjlighet att till skydd för vattentäkterna för enskilda fastigheter

eller industrianläggningar inskrida med individuella förelägganden

av det slag, varom nu är stadgat i 2 kap. 58 § andra stycket vattenlagen.

Det kan enligt min mening då icke finnas något verkligt behov av

s. 45 Kontrollera mot PDF

!(untjl. Maj:la proposition nr ''i2 dr I()l>i 45

att utvidga stadgandet om skyddsområdes inrättande atl gälla i fråga om

vattenförsörjningen för bebyggelse som ej är samlad.

Spörsmålet om skyddsföreskrifternas sakliga innehåll vill jag upptaga

senare i samband med redogörelsen för förslaget till normalskyddsbestämmelser.

Stort intresse har ägnats organisationsfrågan. Kommittén har i detta

hänseende föreslagit, att befogenheten att fastställa skyddsområden bör anförtros

åt länsstyrelserna, som enligt kommitténs mening utan tvekan är

de myndigheter som är bäst lämpade att omhänderha dessa frågor. Denna

ståndpunkt har accepterats i flertalet remissyttranden, häribiand vattenöverdomstolens.

Bland remissinstanserna har dock röster också höjts för

uppfattningen att uppgiften i stället bör tillkomma vattendomstolarna. För

egen del vill jag framhålla att syftet med den nya lagstiftningen är att aktivera

skyddsverksamheten och skapa bättre möjligheter att planmässigt tillgodose

vattenförsörjningens skyddsbehov, så att tillgången på tillfredsställande

konsumtionsvatten kan säkerställas för framtiden. Otvivelaktigt är

länsstyrelserna med deras möjligheter att taga egna initiativ bättre ägnade

att fullgöra sådana förvaltningsmässiga uppgifter än vattendomstolarna, vilkas

huvudsakliga uppgift självfallet är rättsskipning. Den omständigheten

att länsstyrelserna har flerfaldiga uppgifter beträffande verksamhet,

som äger sakligt samband med skyddet för vattenförsörjningen, och dessutom

såsom kommittén påpekat äger tillgång till för ändamålet lämpad

medicinsk och teknisk expertis ger dem ett klart försteg framför vattendomstolarna

i fråga om möjlighet till samordning och översiktlig planering.

Enligt kommitténs förslag skall länsstyrelsens befogenhet att fastställa

skyddsområden anknytas till den allmänna aktsamhetsregeln, som berörts

i det föregående. Därigenom blir befogenheten i så måtto begränsad, att

skyddsföreskrifterna icke får medföra ett större intrång än som berörda

fastighetsägare och andra sakägare är skyldiga att tåla utan ersättning.

Med anledning av kommitténs förslag på denna punkt har länsstyrelsen i

Stockholms län framhållit, att det måste vara en onöjaktig anordning, att

länsstyrelserna vid bestämmandet av skyddsföreskrifter skall nödgas anpassa

det sakliga innehållet efter den för skyddsbehovets tillgodoseende

ovidkommande frågan huruvida rätt till ersättning föreligger. Länsstyrelserna

bör enligt samma remissmyndighet kunna meddela de beslut skyddsbehovet

påkallar helt obundna av ersättningsfrågorna, som i förekommande

fall bör prövas av domstolar. Från vattendomstolshåll har betonats, att

bedömandet av vad sakägare är pliktiga att tåla utan ersättning är av så

utpräglat rättslig natur, att det borde skapas möjlighet för sakägare att

få innehållet i länsstyrelses skyddsföreskrifter prövat av domstol i första

instans. T # ■

Beaktar man att vattentäkts ägare liksom hittills skall vara oförhind
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungi. Maj.ts proposition nr i2 är 196 i

rad att hos vattendomstol utverka skydd för sin vattentäkt i form av servitut,

varvid domstolen också prövar uppkommande frågor om ersättning

för det intrång som servitutet föranleder, kan enligt min mening ett godtagbart

skydd för våra grundvattentillgångar i de flesta fall beredas inom

ramen för den ordning kommittén förordat. Vissa fördelar skulle måhända

stå att vinna, om länsstyrelserna tillädes befogenhet att meddela skyddsföreskrifter

utan att behöva taga hänsyn till intrång, medan det skulle få

ankomma på domstol att i efterhand pröva ersättningsfrågan. Likväl synes

mig en sådan ordning svårligen kunna komma i fråga med hänsyn

till de komplikationer i ersättningshänseende som skulle uppkomma, om

länsstyrelse i syfte att tillgodose skyddsbehovet meddelade skyddsbestämmelser

som ginge längre än grundvattentillgångens ägare begärt eller önskat.

Jag ansluter mig sålunda till kommitténs förslag på ifrågavarande

punkt.

Besvär i ärenden om fastställande av skyddsområden och meddelande

av skyddsbestämmelser avser rättsfrågor och bör därför prövas av regeringsrätten.

önskemålet om möjlighet för sakägare att få frågor om gränsdragningen

mellan ersättningsgillt och icke ersättningsgillt intrång hänskjutna

till domstols prövning torde härigenom bli tillgodosett i erforderlig

utsträckning. Förslag om erforderlig ändring i regeringsrättslagen torde få

anmälas i annat sammanhang.

För ytvattenskyddets vidkommande torde eu bestämmelse angående

förbud mot avlopps utsläpp i vissa fall till skydd för

viktiga y t vattentäkter få anses motsvara ett betydande praktiskt

behov. Med stigande förbrukning tvingas efter hand allt fler samhällen

att begagna ytvatten för vattenförsörjning, direkt eller genom någon

form av infiltration i grunden. Oundgängliga behov av ytvatten för

konsumtion och liknande ändamål lärer framgent icke utan svårighet

kunna tillgodoses, om icke vattenförsörjningen genom ändrad skyddslagstiftning

beredes en från rättslig synpunkt bättre ställning. Framförallt

gäller detta i förhållande till intresset att begagna ytvattenområden som

recipienter för avloppsvatten. Jag vill därför tillstyrka en närmare rättslig

reglering, så vitt avser utsläpp av kloakvatten. Beträffande industriellt

avloppsvatten torde däremot enligt gällande lagstiftning tillräckliga

möjligheter stå till buds att skapa skydd för ytvattentäkter. I fråga om annan

förorening, som kan vara till skada för ytvattentäkt, än sådan som

sker genom avloppsutsläpp, har i ett par remissyttranden förordats, att

bestämmelser skall meddelas därom i samband med de tillämnade ändringarna

i skyddslagstiftningen. Närmast åsyftas förorening som vållas genom

utstjälpning av fast avfall i vatten samt genom nedsmutsning av

stränder och uppläggning av skadliga ämnen på strandfastigheter. I anledning

av dessa framställningar vill jag framhålla, ad vad i vattenlagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

•17

Ktrnyl. Maj:Is proposition nr b 2 år 196b

föreskrivits om motverkande av ytvattenförorening jämlikt 8 kap. 2 § i

tillämpliga delar skall gälla i fråga om utkastande, utsläppande eller

uppläggande av fast avfall från samhälle eller fastighet så, att vattnet kan

förorenas; åt länsstyrelserna har uppdragits att meddela föreskrifter som erfordras

till förebyggande av att ylvattenförorening sker på sätt som nu

sagts. Av betydelse i förevarande sammanhang är även föreskrifterna till

förhindrande av alt vatten förorenas genom avfall från fartyg. Ytvattenskydd

i den form som kan åvägabringas med stöd av fridlysningsstadganden,

av lokalt utfärdade hälsovårdsföreskrifter och av vattenlagens bestämmelse

angående servitut med ändamål att hindra förorening, är ej begränsat

att gälla enbart skydd mot utsläpp av avloppsvatten. Åtminstone för

närvarande synes ej vara av något behov påkallat att lagstiftningsvägen

förbättra skyddet för ytvattentäkter gentemot andra föroreningsfaror än

sådana som är hänförliga till kloakvattenutsläpp.

Såsom skyddsobjekt bör upptagas främst ytvatten som behöver användas

för samhälles vattenförsörjning. Därjämte bör den nya bestämmelsen

bli tillämplig på ytvatten, som livsmedelsindustri eller annan liknande inrättning

behöver tillgodogöra genom egen vattentäkt. Syftemålet är i båda

fallen att förekomma risk för smittspridning och annan fara från hälsosynpunkt.

Distribution av vatten och livsmedel möjliggör uppenbarligen

smittspridning. Hälsovåda i övrigt kan uppkomma därigenom, att avloppsvatten

från samhälle innehåller gifter och radioaktiva ämnen, härrörande

från speciell, inom samhället bedriven verksamhet. Sammanblandning av

kloakvatten med ytvatten som användes för vattenförsörjning kräver således

långtgående försiktighetsåtgärder och kan under vissa omständigheter

vara något så riskfyllt från hälsosynpunkt, att det måste helt undvikas.

Företrädare för veterinärväsendet har påpekat, att de risker av kloakvattentillförsel

som bestämmelsen tager sikte på kan anses föreligga i någon

mån även då ytvatten användes för kreatursvattning och i samband

med livsmedelsframställning på lantgårdar. Någon utvidgning av förbudsmöjligheten

till förmån för livsmedelsframställning som sker annorledes

än industriellt eller för boskapshållning har jag dock ej ansett mig

böra tillstyrka. I den mån skydd mot förorening är påkallat i fråga om vatten

för angivna behov, torde det vara tillfyllest med de möjligheter som

erbjudes enligt lagstiftningen i övrigt angående åtgärder mot ytvattenförorening.

Förslaget till bestämmelse om viss kostnadsfördelning mellan

vattenförsörjningsintresse och a v loppsintresse

har närmast föranletts av det stadgande kommittén föreslagit om förbud

mot kloakvattenutsläpp till skydd för viktiga ytvattentäkter. Därjämte har

redan med nuvarande lagstiftning ansetts föreligga ett behov av en lagstadgad

bidragsmöjlighet i de fall särskilt långtgående reningsåtgärder

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1961

krävs för att hindra menlig inverkan för en ytvattentäkt. Det synes vara

av stort värde att förslaget i denna del genomföres. Med hänsyn till den

samhälleliga och tekniska utveckling som kan väntas torde vattenförsörjnings-

och avloppsintressena i ökad utsträckning komma att konkurrera

om ytvattenområden. Vanligtvis kan de icke utesluta varandra utan är tvingade

att jämte varandra nyttja det ytvatten som kan vara att tillgå. Förhållandena

är alltför skiftande för att genom lagstiftning skall vara möjligt reglera

vid vilka faktorer avgörande vikt skall läggas för bestämmande av

bidragspliktens omfattning. Vad som i varje särskilt fall kan anses skäligt

får enligt de linjer som kommittén dragit upp bedömas med hänsyn

till de motstridande intressenas betydelse från allmän synpunkt, förutsättningar

för olika tekniska anordningars utförande, relationer emellan intressena

i fråga om ekonomisk bärkraft samt ortsförhållanden av betydelse

för frågor om vattenbeskaffenheten. Endast i undantagsfall bör prioriteten

avgöra vilket intresse som skall ha företräde; vanligen är de konkurrerande

samhällsintressena av lika vikt och det förhållandet att ett ytvattenområde

har kommit att tidigare användas som recipient än för

vattenförsörjningsändamål är oftast en följd endast av stegvis teknisk utveckling

inom vatten- och avloppsväsendet. Efter det tio år förflutit från

det villkor fastställts för ldoakvattenföretag — och under väsentligt ändrade

förhållanden redan dessförinnan — kan villkoren ändras efter vad

som finnes skäligt. Ehuru omprövning av villkoren ej kan föranleda att

tillståndet till avloppsutsläpp återtages, begränsas dock härigenom möjligheterna

för avloppsföretag att göra gällande anspråk på prioritet i förhållande

till motstående intressen. Vattenlagen innehåller en regel som

är likartad den föreslagna i stadgandet, att där kloakvatten avledes till

samma vattenområde från två eller flera samhällen och något samhälle

vidtagit reningsåtgärder men ett annat icke, bidragsplikt kan föreskrivas

för det förorenande samhället till det förstnämndas reningskostnader. Ej

heller här har funnits anledning att föreskriva annat än att bidragspliktens

omfattning skall bestämmas efter skälighetsprövning. Stadgandet kan

det oaktat antagas ha spelat en icke obetydlig roll som medel att uppnå

ekonomiska uppgörelser.

Som Kommunaltekniska föreningen framhållit är det åtminstone teoretiskt

tänkbart, att man beträffande något ytvattenområde kan ha att

välja mellan avloppsvattenrening och rening av råvatten för försörjningsändamål.

Med hänsyn till de risker som måste anses förbundna med

kloakvattenutsläpp i en ytvattentäkt, därvid särskilt faran av virusspridning

är att beakta, torde alternativet att tillgripa de särskilda reningsåtgärderna

först i samband med produktionen av konsumtionsvattnet så

sällan komma i fråga, att någon lagregel om bidragskyldighet i sådant fall

för avloppsföretag ej bör införas.

Gällande bestämmelser angående de förutsättningar under vilka indu
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

liungl. Maj.ts proposition nr 42 år 11) (ib

slriellt avloppsvatten må utledas i vattenområde utesluter icke tolkningen,

att vidtagande av sådan särskild åtgärd för att motverka förorening, som

är behövlig till skydd för visst intresse, kan göras i rättsligt hänseende

beroende därav, att kostnadsbidrag utgår från den som påkallat åtgärderna.

Vid genomförande av 1941 års lagstiftning ansågs något särskilt stadgande,

som skulle ge stöd åt en sådan tillämpning, icke erforderligt. Ej

heller har nu kommittén för de industriella föroreningsfallen upptagit en

kostnadsfördelningsregel motsvarande den som föreslagits beträffande fall

av kloakvattenförorening. För egen del finner jag riktigt, att åtgärder, vilka

eljest icke skäligen hade kunnat fordras av ett industriföretag till förebyggande

av vattenförorening, bör kunna föreskrivas därest bidrag till

kostnaderna utgår från motpart. Tvekan kan emellertid uppkomma angående

de rättsliga förutsättningarna för ett sådant avgörande, om kommittéförslaget

genomföres oförändrat. Bidragsregeln torde visserligen kunna

utformas med avseende på kloakvatten och intagas bland hithörande

regler i vattenlagen, men något undantag, såsom föreslagits av kommittén,

bör icke göras för dess tillämpning beträffande industriellt avloppsvatten.

Med kommittéförslaget angående fridlysning av y t vattentäkter

har främst avsetts att möjliggöra att sådana ytvattentäktcr för

samhällsbehov, som ännu är opåverkade av föroreningar, kunde för framtiden

fredas från tillförsel av avloppsvatten. Ingripande genom fridlysning

skulle enligt förslaget kunna riktas mot såväl kloakvattenutsläpp som avledande

av industriellt avloppsvatten. Förutom orörda vattenområden

skulle genom fridlysning kunna skyddas vattenområden, som redan innan

förbudet meddelats tillföres avloppsvatten, mot fortsatt förorening. I sistnämnda

fall vore dock en förutsättning att den som börjat avleda avloppsvattnet

icke lider oskäligt intrång.

Endast i tämligen sällsynta fall skulle såvitt jag kunnat finna fridlysning

jämlikt den föreslagna bestämmelsen kunna komma i fråga för vattenområden,

som redan nyttjas för kloakvattenutsläpp. Det får nämligen

antagas att ett ingripande, som har den verkan att påbörjad kloakvattenavledning

måste inställas, ofta skulle innebära ett oskäligt intrång för den,

som redan börjat avledningen. I den mån tillämnat kloakvattenutsläpp i

något opåverkat vattenområde anses böra förhindras, gives rättslig möjlighet

därtill för de praktiskt betydelsefulla fallen genom tillämpning av

den nu föreslagna bestämmelsen om förbud mot kloakvattenutsläpp; även

med den förbudsbestäminelsen åsyftas att skapa skydd för samhälles behov

av vatten.

Utsläpp av industriellt avloppsvatten sker vanligen efter prövning enligt

8 kap. 38 § vattenlagen. Att med stöd av en fridlysningsbestämmelse

meddela förbud mot fortsättande av utsläppet låter sig väl sällan, om över

huvud taget någonsin, göra utan att företagaren därigenom kommer att

4 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 42

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr b2 år 196i

lida intrång av större betydelse. Företagaren torde merendels ha nedlagt

särskilda kostnader för avloppsanordningar och om sådana kostnader blir

helt eller delvis onyttiga, innebär det en förlust som ej skäligen bör åsamkas

honom. Således torde icke heller till motverkande av påbörjad industriell

förorening den föreslagna fridlysningsbestämmelsen få någon praktisk

betydelse. Om slutligen det vattenområde som behöver förbehållas ett

samhälles vattenförsörjning är opåverkat, men fråga uppkommer om att

däri utleda industriellt avloppsvatten, torde vattenförsörjningsintresset enligt

min mening kunna tillgodoses i skälig mån genom tillämpning av gällande

bestämmelser om skydd mot industriell vattenförorening.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden kan de av kommittén föreslagna

fridlysningsbestämmelserna icke anses motsvara något behov av särskild

skyddslagstiftning. Jag finner mig därför icke böra biträda kommitténs

förslag på ifrågavarande punkt.

B. Skyddsbestämmelser för grundvattentillgång

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag till normalskyddsbestämmelser

för grundvattentillgång skall skyddsområde indelas i tre zoner,

betecknade brunnsområde samt inre och yttre skyddsområde.

För brunnsområde föreslås gälla, att där endast får bedrivas vattentäktsverksamhet.

För inre skyddsområde upptager förslaget bestämmelse att

lagring av oljeprodukter, tjärprodukter, organiska lösningsmedel, industriella

avfallsämnen, dammbindningsmedel, djur- och växtbekämpningsmedel

samt andra för grundvattnet skadliga kemikalier icke får ske. I fråga

om fastighets lager av eldningsolja och lantgårds lager av drivmedel må

undantag från förbudet medgivas av byggnadsnämnden efter särskild prövning.

Vidare skall enligt förslaget gödselstad och ensilageanläggning icke

få anordnas inom inre skyddsområde och där icke utan tillstånd av hälsovårdsnämnden

få spridas naturgödsel, ensilagesaft, dammbindningsmedel

samt djur- och växtbekämpningsmedel. Tippning av avfall eller annat som

kan skada grundvattnet skall icke få ske och utan tillstånd av hälsovårdsnämnden

skall avloppsanläggning icke få anordnas. Maskin som är driven

med flytande bränsle skall enligt bestämmelse i förslaget icke få ställas

upp inom inre skyddsområde för stadigvarande bruk, men till kortare, tidsbegränsad

uppställning skall hälsovårdsnämnden kunna giva tillstånd. Beträffande

exploatering av grus- eller sandtag inom inre skyddsområde föreslås

att grävning icke skall få ske till större djup än ungefär en meter över

den beräknade högsta grundvattenytan. Skyldighet skall föreligga att taga

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:Is proposition nr 42 år 1!)(>4

tillvara det översta växtbärande marklagret och i mån av exploateringens

fortskridande utbreda det på botten- och släntytorna.

För yttre skyddsområde skall enligt de föreslagna bestämmelserna

gälla, att sådan lagring av grundvattenfarliga ämnen, som for inre

skyddsområde skall vara principiellt förbjuden, skall kunna få ske, om åtgärder

som kan godkännas av hälsovårdsnämnden vidtages för att hindra

ämnena att tränga ned i marken; i fråga om brandfarliga varor föreslås

byggnadsnämnden vara den myndighet som har att lämna godkännande.

Inom yttre skyddsområde skall tippning av fast avfall och annat

som kan skada grundvattnet icke få ske utan tillstånd av hälsovårdsnämnden

och, liksom inom inre skyddsområde, skall icke heller avloppsanläggning

få anordnas utan sådant tillstånd. Där maskin driven med flytande

bränsle skall uppställas för stadigvarande bruk inom yttre skyddsområde,

skall sådana skyddsåtgärder vidtagas som kan godkännas av hälsovårdsnämnden.

Exploatering av grus- eller sandtag föreslås icke skola få ske utan

hälsovårdsnämndens tillstånd till större djup än det som motsvarar den

beräknade högsta grundvattenytan.

I skriftliga kommentarer till förslaget framhåller styrelsen att förslaget

utformats på sådant sätt, att anpassning av bestämmelserna efter förhållandena

i varje särskilt fall lätt kan ske. I kommentarerna uttalas vidare,

att bestämmelserna ej har gjorts strängare än att de enligt allmänna rättsgrundsatser

skall tålas utan ersättning. Tillgängliga prejudicerande rättsfall

synes styrelsen innebära, att innehavare av befintlig anläggning med

föroreningsrisk, i synnerhet sådan anläggning som inneburit kapitalinvestering,

ej kan åläggas att utan ersättning vidtaga skyddsåtgärder i samma

utsträckning som är fallet i fråga om nyanläggning.

Styrelsen förklarar, att de tekniska förutsättningarna för ett gott grundvattenskydd

varierar starkt från fall till fall och är främst beroende av

marklagrens struktur och mäktighet över grundvattenytan samt vegetationstäckets

beskaffenhet. Fortsättningsvis anföres:

Den viktigaste delen i det naturliga markfiltret är ytlagret, därnäst den

luftfyllda grusmassan ned till grundvattenytan och sist det grus, varigenom

grundvattnet passerar i horisontell led. Finkornigt material ger bättre skydd

än grövre. Den i ytiagret verksamma bakteriefloran förekommer huvudsakligen

i det övre halvmctersskiktct och praktiskt taget icke alls vid ett

djup av mer än eu meter. Det är sålunda av största vikt, att efter avslutad

grusexploatering det växtbärande marklagret såvitt möjligt återställs. För

att man skall kunna erhålla ett nytt vegetationstäcke erfordras visst dräneringsdjup,

vilket i allmänhet ej bör vara mindre än en meter. Detta senare

torde även helt sammanfalla med det allmänna naturvårdsintresset. En

måttlig förorening i form av lätt nedbrytbara organiska ämnen minskas

väsentligt vid passage genom ett matjordslager jämte ett 2—3 in tjockt finkornigt

och luftfyllt sandlager. Utan matjordslager torde för likvärdig effekt

behövas ett 4—5 m mäktigt lager av finkornig sand över grundvattenytan.

Har bakteriell förorening nedförts direkt till grundvattnet, torde er
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr i 2 år 1961

fordras en uppehållstid av ungefär 2 månader för att man skall få en så stor

bakteriereduktion, att grundvattnet kan användas för framställning av

dricksvatten.

Varje risk för att grundvattnet inom tillrinningsområdet tillförs sådana

föroreningar (t. ex. petroleumprodukter), som föga påverkas av reningsprocesserna

i marken, skall såvitt möjligt elimineras, och dylika föroreningar

måste helt förhindras att nå fram till brunnsområdet.

Det många gånger starkaste ekonomiska intresset, som kolliderar med

vattenintresset, är grusexploateringen. Dennas skadliga inverkan sammanhänger

med att det skyddande täckskiktet minskas och att driften kan

medföra föroreningsrisker.

Yttrandena

Vid remissbehandlingen har förslaget till normalskyddsbestämmelser i

några fall funnits kunna oförändrat tillstyrkas, så av veterinärstyrelsen,

länsstyrelsen i Stockholms län samt några lantbruksnämnder, men har i

icke ringa utsträckning kritiserats såväl i fråga om formen för meddelande

av bestämmelser i ämnet som om förslagets sakliga innehåll.

Vattcnöverdomstolen erinrar om att länsstyrelsernas befogenheter att

fastställa skyddsområden för grundvattentillgångar och att meddela allmänna

föreskrifter rörande vad som där skall iakttagas icke är avsedda

att gälla andra begränsningar i en fastighetsägares rörelsefrihet än sådana,

som denne enligt allmänna rättsgrundsatser är skyldig att tåla utan ersättning.

Utfärdandet av normalskyddsbestämmelser nödvändiggör följaktligen

en gränsdragning mot ersättningsgrundande former av intrång. Var

och en av de föreslagna bestämmelserna måste granskas ur den synpunkten,

att den icke får innebära annat intrång än sådant, beträffande vilket

det på förhand kan bedömas såsom klart, att det bör tålas utan ersättning.

Förekomsten av normalskyddsbestämmelser kan lätt leda till schematiska

bedömningar, så att å ena sidan skyddsföreskrifterna kan bli onödigt

stränga eller, å andra sidan, i det aktuella fallet särskilt påkallade föreskrifter

utelämnas. Vattenöverdomstolen finner sig icke kunna tillstyrka,

att normalskyddsbestämmelser utfärdas såsom vägledning för länsstyrelserna

utan anser lämpligare, att länsstyrelserna vid sitt arbete med utfärdande

av skyddsbestämmelser hämtar ledning från särskilda anvisningar,

erhållna genom en bearbetning och komplettering av en till vattenvårdskominitténs

betänkande fogad bilaga med tekniska synpunkter på skyddet

för vattenförsörjningen. Även statens vatteninspektion anser, att i stället

för normalskyddsbestämmelser bör utfärdas råd och anvisningar om hur

skyddsbestämmelser i enskilda fall kan tänkas böra utformas. Vattenvårdskommittén

ifrågasätter om ordet normalskyddsbestämmelser är eu lämplig

beteckning. Som jämförelse nämner kommittén, att beteckningarna normalhälsovårdsordning

enligt 67 § hälsovårdsstadgan och normallivsmedelsordning

enligt 104 § livsmedelsstadgan användes i fråga om bestämmelser,

från vilka väsentlig avvikelse får ske endast under vissa förutsättningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 42 år 14 >r)3

För att icke förleda till missuppfattningen att de nu ifrågasatta bestämmelserna

är på liknande sätt tvingande eller normerande anser kommittén, att

de snarast bör betecknas som exempel på skyddsbestämmelser. Det framlagda

förslaget synes kommittén kunna ha värde för att belysa bär skyddsbestämmelser

kan avfattas och vilka slag av risker som bör beaktas m. m.;

i sak torde vattenvårdskommitténs betänkande SOU 19(50: 38 och den tekniska

bilagan därtill innehålla de fullständigare redogörelser och anvisningar

som må anses behövliga.

Sveriges industriförbund intager likaledes den ståndpunkten, att de i förslaget

upptagna bestämmelserna bör som exempel på detaljerade föreskiifter,

vilka i olika fall kan ifrågakomma, utgivas i form av anvisningar.

Medicinalstyrelsen önskar att länsstyrelserna skall utfärda sa likartade

bestämmelser som möjligt. Styrelsen anser, att inom samtliga län böi tilllämpas

samma indelningsgrund, nämligen brunnsområde samt inre respektive

yttre skyddsområde, och att i huvudsak enhetliga bestämmelser bör

bli gällande för respektive typer av områden. Denna enhetlighet anser styrelsen

vara av utomordentlig betydelse då det gäller efterlevnaden och kontrollen

av givna föreskrifter, speciellt som frågan om efterlevnad icke bara

berör de i området fast bosatta utan även i stor utsträckning gäller för tillfälliga

besökare. Enligt styrelsens uppfattning skulle det medföra betydande

olägenheter därest inom länen olika nomenklatur, indelningsgrund

och starkt avvikande föreskrifter bleve gällande.

Kammarkollegiet finner för sin del önskvärt, att normalskyddsbestämmelserna

medger viss elasticitet i tillämpningen, så att lokala förhållanden

skall kunna beaktas. Även statens institut för folkhälsan berör frågan i vad

mån ett enhetligt utformat grundvattenskydd är att åvägabringa genom

normalskyddsbestämmelserna. Institutet påpekar i detta avseende, att det

framlagda förslaget hänför sig enbart till vattentäkter i lösa marklager, såsom

sand och grus, och att beträffande bergborrade, djupa brunnar föreligger

speciella problem, särskilt såtillvida att skyddsavstånd svårligen kan

bedömas, enär såväl bakteriologiska som kemiska föroreningar snabbt kan

transporteras över långa avstånd genom sprickor i berget.

Vattenvårdskommittén understryker, att normalskyddsbestämmelser skall

avse endast nytillkommande grundvattenfarliga anläggningar, ej redan befintliga,

och att bestämmelserna skall avfattas med hänsyn härtill. Sveriges

industriförbund ger uttryck för en likartad uppfattning. Statens vatteninspektion

framhåller, att olika bedömning måste ske om en farlig anläggning

är redan befintlig eller är nytillkommande, och ifrågasätter om man icke

dessutom måste skilja mellan å ena sidan grundvattentillgångar som redan

är eller snart kan väntas bli tagna i anspråk och å andra sidan tillgångar

som utgör reserver för framtiden. Det synes inspektionen möjligt att i sistnämnda

fall kunna begränsa skyddsbestämmelserna till att avse mer beständig

förorening.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 196i

I fråga om normalskyddsbestämmelsernas sakliga innehåll hävdar Riksförbundet

Landsbygdens folk, att förslaget upprättats utan att därvid till

fullo iakttagits den förutsättningen, att bestämmelserna icke skulle vara

strängare, än att de enligt allmänna rättsgrundsatser skulle tålas utan ersättning.

Sveriges lantbruksförbund håller före, att med den uppläggning

bestämmelserna fått i förslaget det i hög grad torde komma att bero på hälsovårdsnämnderna,

huruvida bestämmelserna göres till föremål för en

sträng eller mild tillämpning.

Remissinstanserna har vid granskning av de föreslagna bestämmelsernas

sakliga innehåll i ett flertal fall funnit anledning anmärka, att särskilda

föreskrifter går längre än vad som motsvarar icke ersättningsgillt intrång

och att de av den anledningen bör omarbetas eller utmönstras. Några punkter

i förslaget har härigenom speciellt tilldragit sig uppmärksamhet vid remissbehandlingen.

Även i andra hänseenden har vissa delar av normalskyddsbestämmelsernas

sakliga innehåll blivit särskilt ingående behandlade.

Kommerskolleginm yttrar sig uteslutande angående de delar av förslaget

som avser brandfarliga varor. Kollegium uttalar till en början, att förslaget

i fråga om brunnsområde torde innebära, att brandfarliga vätskor alls icke

skall förekomma inom sådant område, och kollegium har intet att erinra

emot, att en föreskrift av denna innebörd upptages i skyddsbestämmelser

för grundvattentillgång. För inre skyddsområde har föreslagits förbud mot

lagring av oljeprodukter med möjlighet för byggnadsnämnd att medgiva

undantag från förbudet såvitt gäller fastighets lager av eldningsolja och

lantgårds lager av drivmedel. Kollegium ifrågasätter, huruvida skyddsbestämmelser

bör innehålla ett så avfattat stadgande. Det synes kollegium icke

lämpligt att stadga ett generellt förbud mot lagring av oljeprodukter, eftersom

det torde komma att bli nödvändigt att medgiva undantag i ganska betydande

utsträckning, främst för lagring av olja för oljeeldningsanläggningar

i fastigheter inom området. Det synes icke heller lämpligt och knappast

formellt riktigt att i bestämmelser av detta slag upptaga påbud att

byggnadsnämnden efter prövning skall äga besluta om undantag från det

generella förbudet. Ett eventuellt förbud mot befattning med brandfarliga

varor inom inre skyddsområde anser kollegium böra begränsas till att avse

nyanläggning av oljehamn, raffinaderi, cisternområde, och andra industriella

anordningar, där olja i större mängder förekommer. Kollegium kan

godtaga, att ett sålunda begränsat förbud upptages i normalskyddsbestämmelserna.

I händelse det inflyter i utfärdade skyddsbestämmelser bör det

i princip upprätthållas utan undantag. Kollegium föreslår, att för icke förbjuden

befattning med brandfarliga varor inom inre skyddsområde skall

gälla, att denna skall vara ordnad så att varorna — det torde regelmässigt

vara fråga om vätskor — med särskilda åtgärder effektivt hindras att

rinna ut. Förvaring i underjordisk cistern synes som regel böra undvikas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr V2 år 196''4

För yttre skyddsområde anser kollegium böra gälla, att förvaring oeh annan

befattning med brandfarliga varor skall ske på sådant satt, att varorna,

om läckage skulle uppkomma, med säkerhet kan hindras att nå brunnsområdet.

Kollegium anför, att de yttre skyddsområdena synes kunna bil

ganska omfattande och att redan på grund härav skyddsbestämmelserna

icke kan göras rigorösa. Det yttre skyddsområdet torde dessutom ligga på

sådant avstånd från vattentäkten, att de allmänna bestämmelser som skall

utfärdas enligt förordningen om brandfarliga varor rörande forvaringsanordningars

beskaffenhet och vad som eljest i allmänhet bör iakttagas vid

befattning med brandfarliga varor i regel torde kunna vara tillfyllest.

Vidare anföres i fråga om de bestämmelser som avser befattning med

brandfarliga varor av Svenska petroleum institutet, att möjlighet till dispens

måste finnas beträffande förbudet mot lagring av oljeprodukter inom

inre skyddsområden. Institutet understryker, att dessa områden enligt forslaget

skulle få en icke obetydlig areal och att inom ett område på flera

hektar i åtskilliga fall lagring av petroleumprodukter kan behöva ske for

legitima ändamål. Av institutet framhålles vidare, att ur nslcsynpunkt stor

skillnad förefinnes mellan olika slag av lagring. Den för vattentakter mest

riskabla lagringen sker enligt institutets mening under jord, och i fråga

om sådan lagring har förordningen om brandfarliga varor infört obligatorisk

tillståndsprövning. Betydligt mindre risk torde föreligga vid lagring

ovan jord — antingen inomhus i källare eller utomhus på öppen lagerplats

— där läckage lätt kan upptäckas. Institutet framhåller även, att jordlagrens

beskaffenhet och oljans viskositet är av stor betydelse för risken

för en förorening av vattentäkt. Det är känt, att sammanhängande lager av

lera och mjäla är relativt ogenomsläppliga och att tjocka eldningsoljor,

smörjolja och bitumen på grund av sin höga viskositet över huvud taget

icke kan tränga ned i marken. Därjämte måste det beaktas, att olika jordarter

har olika förmåga att upptaga och kvarhålla nedträngande olja. Vidare

erinrar institutet om den erfarenheten, att utrunnen olja i marken undergår

en mikrobiologisk nedbrytning, som är av stor betydelse för skyddet

av grundvattnet.

Valtenvårdskommittén anser, att lager av eldningsolja för fastighet samt

drivmedel för lantgård bör kunna få anordnas inomhus i rum med betonggolv

utan avlopp och utomhus där tät skyddsanordning utförts, vilken kan

innehålla hela mängden möjligen utläckande olja. I övrigt bör galla de föreskrifter

som meddelas av byggnadsnämnden. Statens vatteninspektion finner

anmärkningsvärt, att förslaget upptager bestämmelser angående lagring

av bl. a. oljeprodukter men saknar föreskrifter om transport och hantering

av sådana varor.

Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar som sin mening, att förbudet

mot lagring av oljeprodukter inom inre skyddsområden icke bör omfatta

fastighets lager av eldningsolja och icke heller lantgårds lager av drivme
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 ur 1964

del. 1 förslaget har visserligen delegerats till byggnadsnämnderna att meddela

dispens ifrån förbudet i dessa delar, men förbundet anser anordningen

vara betänklig från rättssäkerhetssynpunkt. Det är förbundets mening, att

därest behov föreligger att utfärda förbud mot oljelagring, som nu är \ fråga,

eller stadga särskilda villkor för att sådan lagring skall få äga rum,

tillräckliga möjligheter att genomföra detta står till buds genom att servitut

jämlikt vattenlagen kan läggas å fastigheter, där det erfordras till skydd

mot förorening av grundvatten.

I fråga om upplag av andra ämnen än oljeprodukter föreslås i några remissyttranden,

att normalskyddsbestämmelsernas uppräkning av grundvattenfarliga

ämnen skall erhålla viss komplettering. Sålunda förordar medicinalstyrelsen

att lager av ben och bark skall medtagas. Styrelsen förklarar,

att benmjölsfabrikernas lagring av råvara visserligen avser ett relativt ringa

antal platser men att råvarans karaktär innebär en påtaglig föroreningsnsk.

Bark är visserligen att anse som ett industriellt avfallsämne men kräver

måhända ett särskilt omnämnande i exemplifieringen, enär man eljest

latt kan komma att bortse därifrån. Barkning sker nämligen numera i allt

storre utsträckning vid själva industrierna i stället för som tidigare vid

avverknings- och avläggningsplatserna. Kommunaltekniska föreningen finner

det vara oklart, huruvida vägbeläggningsmaterialet oljegrus kan anses

hänförligt till gruppen oljeprodukter och sålunda omfattat av lagringsbestammelserna.

I yttrandet från Svenska naturskyddsföreningen förordas,

att jämte dammbindningsmedel andra kemiska medel för behandling av

vagar och for upptining av is på vägar skall medtagas i uppräkningen av

ämnen, som icke alls eller endast under vissa förutsättningar får lagras inom

skyddsområden.

Förslaget att bl. a. naturgödsel, dammbindningsmedel samt djur- och

vaxtbekampningsmedel icke skall få spridas inom inre skyddsområden utan

tillstånd av hälsovårdsnämnd har kritiserats av flera remissinstanser. Vattenvardskommittén

anser förbudet mot spridning av naturgödsel böra utgå.

Sadan gödsling bör nämligen anses som en i jordbruksdriften normal åtgärd,

vilken icke bör förbjudas annorledes än genom beslut av vattendomstol

jämlikt vattenlagens servitutsregel, därvid markägaren kan få frågan

om ersättning för intrånget prövad. Kommittén ifrågasätter om en i normalt

vägunderhåll ingående spridning av dammbindningsmedel bör vara

beroende av hälsovårdsnämnds tillstånd. Likaledes torde normalt bruk av

djur- och ^^bekämpningsmedel sällan utgöra en fara för grundvattnet,

varför bestämmelsen, såvitt avser dessa, enligt kommitténs mening bör

kunna utgå.

Även Riksförbundet Landsbygdens folk ger uttryck för den meningen, att

de bestämmelser i förslaget som riktar sig mot spridning av vissa ämnen

bor utga. Bestämmelserna kan uppenbarligen medföra att praktiskt taget

varje slag av jordbruk och skogsbruk omöjliggöres, vilket enligt förbundets

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:Is proposition nr 42 år HltU

mening måste innebära, ntt de föreslagna förbuden medför intrång som ej

skall behöva tålas utan ersättning.

Lantbruksstyrelsen vill understryka att normalt användande av djur- och

växtbekämpningsmedel i regel icke bör förbjudas utan bestämmelserna om

sådana ämnen bör närmast vara till för att fästa uppmärksamheten på riskerna

vid tillredning och ovarsam användning. Det förutsättes av styrelsen

att motsvarande skall galla normal spridning av naturlig gödsel.

Yttrandet från lantbruksnämnden i Hallands län berör en fråga om tidsbegränsning

av skyldigheten att söka tillstånd för gödsling. Nämnden påpekar,

att vattnets strömningar i de övre jordlagren under senvåren och

sommaren huvudsakligen rör sig uppåt, samtidigt som sönderdelningen och

omvandlingen av den naturliga gödseln i jorden under denna tid är livlig.

Med hänsyn härtill synes risken för skada å vattentäkt genom spridning av

naturlig gödsel under samma tid närmast vara obefintlig. Nämnden vill

därför ifrågasätta om icke hälsovårdsnämndens tillstånd till spridning av

naturlig gödsel utan olägenhet ur skyddssynpunkt kan tidsbegränsas till

exempelvis 1 oktober—1 april.

Några remissyttranden, i vilka förutsättes att normalskyddsbestämmelser

i enlighet med vad som föreslagits skall innehålla principiellt förbud

mot spridning av naturgödsel, upptager förslag om utvidgning av

förbudet att gälla även andra gödningsämnen. Sveriges geologiska undersökning

anför, att spridning av vissa slags konstgödsel, exempelvis kali-,

kväve- och fosforhaltiga, kan kemiskt påverka högt beläget grundvatten.

Därigenom kan vattnets användbarhet som dricks- och bruksvatten bli

influerat. Det är känt, att kemiska föroreningar medför gynnsamma betingelser

för vissa slag av bakterier. Av denna anledning bör spridningsförbudet

avse även konstgödsel. Älvkarleby och Björklinge hälsovårdsnämnder

förordar, att utan hälsovårdsnämnds tillstånd icke heller skall

få spridas rötslam och kloakslam. Att sprida sådant slam på åkerjord har

funnits bli ett alltmer vanligt destruktionssätt.

Också beträffande de bestämmelser i förslaget som åsyftar att begränsa

utvinning av grus och sand inom skyddsområden göres gällande, att

det intrång som förorsakas blir alltför betydande. Riksförbundet Landsbygdens

folk uttalar med avseende på förbudet mot utvinning av grus och

sand under en meter över den beräknade högsta grundvattenytan inom

inre skyddsområden följande.

Detta schaktningsförbud såsom det utformats torde i flertalet fall, då

fråga är om ett redan öppnat sand- eller grustag, direkt innebära ett intrång

av så allvarlig art, att det icke behöver tålas utan ersättning. Även

då förbudet drabbar en ej påbörjad täkt, torde det gå längre än vad vederbörande

fastighetsägare är skydig att tåla. Givetvis kan det vara svårt att

generellt ange, hur långt ett schaktningsförbud kan utsträckas, utan att

ersättningsskyldighet uppstår för grundvattentäktsintresset. Men då det

gäller en icke påbörjad grus- och sandtäkt, torde ett förbud att gräva till

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1964

större djup än vad som motsvarar den beräknade högsta grundvattenytan

icke kunna antastas såsom gående längre än vad vederbörande är skyldig

att tåla.

Lantbruksnämnden i Kronobergs län hävdar, att bestämmelserna om

grusutvinning helt bör utgå. I stället skall behövliga inskränkningar i

grustäktverksamhet genomföras med stöd av vattenlagens servitutsbestämmelse.

Grus- och makadamföreningen anser, att de i förslaget till

normalskyddsbestämmelser angivna djupen för schaktning icke skall vara

att fatta som absoluta gränser. Grusutvinning bör enligt föreningens mening

kunna ske även under grundvattennivån, därest sökanden förebringar

utredning som styrker, att grundvattenförekomsten icke kommer att skadas

genom sådan utvinning. Vad gäller det yttre skyddsområdet finner

också statens institut för folkhälsan, att schaktning under grundvattenytan

torde kunna ske utan att därigenom uppkommer fara för hygieniska

olägenheter. Det yttre skyddsområdet förutsättes nämligen motsvara tillrinningsområdet

och få betydande utbredning. Till följd härav kommer

vattnets filtreringstid att bli så lång, att risker för smittspridning genom

grundvattnet ej synes föreligga, åtminstone icke där grusutvinningen sker

i det yttre skyddsområdets periferi. För statens vatteninspektion synes

den nedersta gränsen vid exploatering av grus- och sandtag lämpligen

skola göras mer beroende av omständigheterna i varje särskilt fall än vad

som förutsättes i förslaget.

Bland remissinstanser som intager den ståndpunkten, att normalskyddsbestämmelserna

bör innehålla föreskrifter till begränsning av grustäktverksamhet

märks kammarkollegiet. Om en allmängiltig regel skall givas,

bör gränsen under vilken grävning ej få ske, enligt kollegiets mening

bestämmas till minst en meter över den beräknade högsta grundvattenytan.

Kollegiet ifrågasätter, om icke de för det inre skyddsområdet upptagna

bestämmelserna om tillvaratagande och utbredande av det översta växtbärande

marklagret bör äga tillämpning även för det yttre skyddsområdet.

Statens institut för folkhälsan uttalar sig också angående enmetersgränsen

vid schaktning inom inre skyddsområdet och finner förslaget otillfredsställande

i denna del. Institutet anför:

Gränsen torde närmast ha valts med tanke på att tillräckligt dräneringsdjup

skall erhållas för att återställa ett vegetationsskikt. Ur hygienisk-bakteriologisk

synpunkt är det föreslagna schaktningsdjupet i vissa

fall ej godtagbart inom det inre skyddsområdet. Vid utvinning av grus och

sand kommer alltid betydande ytor att sakna vegetationsskikt. Enligt

styrelsens mening synes det riktigare att angiva, att inom det inre skyddsområdet

exploatering av grus- och sandlager som regel ej bör ske. I de fall,

sådan kan tillåtas av hygieniska skäl, bör schaktning ej medgivas längre

ned än intill en meter över grundvattenytan, dock först efter särskilt medgivande

av vederbörande myndighet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr \2 är 196 i

59

I yttrandet från medicinalstyrelsen förordas, att bestämningen gruseller

sandtag kompletteras med lertag. Samma behov av grundvattenskydd

gör sig nämligen gällande vid alla de nämnda formerna av fältverksamhet.

Departementschefen

Förslaget att länsstyrelserna skall ha att fastställa skyddsområden för

grundvattentillgångar och att meddela föreskrifter att gälla inom de olika

skyddsområdena innebär, att på länsstyrelserna lägges en i viss mån ny

uppgift. Såsom antytts bl. a. i vissa yttranden över vattenvårdskommitténs

år 1960 avgivna betänkande skulle länsstyrelsernas handläggning av dessa

frågor otvivelaktigt underlättas, om normalskyddsbestämmelser kunde

upprättas till länsstyrelsernas ledning. Även andra fördelar skulle stå

att vinna. Sålunda skulle säkerligen vattentäktsägarna, om normalskyddsbestämmelser

funnes att tillgå, vara mera hågade att taga initiativ till

fastställande av skyddsområden än eljest, då de i så fall lätt skulle på förhand

kunna bedöma, vilket innehåll och vilken utformning skyddsföreskrifterna

för deras vattentäkt kunde få. Självfallet skulle normalskyddsföreskrifterna

också komma att bidraga till enhetligheten på området, en

enhetlighet vilken såsom medicinalstyrelsen betonat skulle vara av stor

betydelse då det gäller efterlevnaden och kontrollen av givna föreskrifter.

I syfte att skapa en bas för bedömningen av hithörande frågor har vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen på Kungl. Maj :ts uppdrag upprättat ett preciserat

förslag till normalskyddsbestämmelser, upptagande delvis olika

föreskrifter för område i vattentäkts omedelbara närhet, s. k. brunnsområde,

och för inre och yttre skyddsområden.

Vid remissbehandlingen av förslaget har mot tanken på normalskyddsbestämmelser

invänts, att varierande lokala förhållanden svårligen låter

sig beaktas inom ramen för sådana bestämmelser. Otvivelaktigt förhåller

det sig även så, att man i sammanhanget aldrig kan bortse från att vissa

faktorer varierar starkt från plats till plats. Ytvegetationens natur och

jordlagrens beskaffenhet ävensom grundvattenströmmarnas utbredning,

riktning och strömningshastighet må nämnas såsom exempel på dylika

faktorer. Även befarade föroreningars biologiska, kemiska och fysikaliska

verkningar är variabla faktorer. I ett yttrande har särskilt understrukits att

gränsdragningen mellan ersättningsgillt och icke ersättningsgillt intrång

genom skyddsföreskrifterna med hänsyn till de ofta skiftande omständigheterna

knappast kan ske i form av generella stadganden, i varje fall om

man vill undvika att dessa blir så uttunnade, att de ej i nämnvärd grad

kan fylla sin uppgift. Vidare har framhållits, att förekomsten av normalskyddsbestämmelser

lätt kan leda till schematiska bedömanden, så att

skyddsföreskrifterna i det särskilda fallet kan bli onödigt stränga eller

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Knngt. Maj:ts proposition nr 42 år 196t

ofullständiga. Vad sålunda framhållits synes mig ha den styrka, att det

måste tillmätas en avgörande betydelse. Jag anser mig därför icke böra

förorda, att särskilda normalskyddsbestämmelser utfärdas.

Låter man tanken på utfärdande av normalskyddsbestämmelser falla,

innebär detta emellertid ingalunda, att länsstyrelser och vattentäktsägare

blir ställda helt utan ledning. Framhållas må att det redan nu finnes avgöranden

i högsta instans av betydelse i sammanhanget (se t. ex. NJA I

1962 s. 508 ff och RÅ 1956 s. 52 ff). Vidare må erinras om att redogörelser

och anvisningar finnes meddelade i fackpressen samt i 1960 års

betänkande av vattenvärdskommittén och den därvid fogade tekniska

bilagan. Självfallet kan också väg- och vattenbyggnadsstyrelsens här ifrågavarande

förslag och remissyttrandena däröver vara till betydande hjälp

vid skyddsföreskrifters upprättande.

För egen del vill jag såsom komplement till det sålunda berörda materialet

framlägga vissa sammanfattande synpunkter på frågan om skyddsföreskrifters

innehåll. Dessa synpunkter kan sammanställas i följande olika

punkter.

1. Skyddsområdena synes böra givas den utbredning som är erforderlig

för att grundvattnets uppehållstid skall vara tillräcklig för oskadliggörande

av olika, grundvattnet förorenande ämnen. Länsstyrelserna har sålunda

främst att sammanställa de geohydrologiska förutsättningarna för grundvattenskyddet

med de arter av föroreningsrisker, som bedömes vara de

mot vilka skydd behöver tillskapas. Stora variationer föreligger i fråga om

den tid som åtgår för naturlig reduktion av föroreningar av olika typer.

Med hänsyn härtill torde det oftast vara lämpligt, att skyddsområdet indelas

i skilda zoner och att för var och en av dessa gives föreskrifter, som

anpassas efter skyddszonens avstånd från befintlig vattentäkt eller tillämnad

uttagsplats. På så sätt är möjligt att undvika onödiga inskränkningar

i nyttjandet av fastigheterna inom skyddsområdet. Liksom beträffande

yttre avgränsning av skyddsområde kan zonindelning ske allenast

med utgång från de lokala betingelserna för grundvattenskyddet.

2. Markområdet i vattentäktens omedelbara närhet torde böra skyddas

mot varje fara för grundvattenförorening. I vissa fall lärer det visa sig erforderligt

att för erhållande av ändamålsenliga bestämmelser för dessa

brunnsområden hänföra sig till den servitutsregel, som nu finnes upptagen

under 2 kap. 45 § vattenlagen.

3. Inom hela det skyddade området bör vara förbjudet att anordna förråd

av petroleumprodukter och andra brandfarliga varor annorledes än i

överensstämmelse med kommerskollegiets tillämpningsföreskrifter till

förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor. Härvidlag

torde således endast en hänvisning till dessa föreskrifter vara erforderlig.

4. Anordnande av förråd av andra för grundvattnet skadliga ämnen torde

böra anmälas till hälsovårdsnämnd och ej få ske med mindre nämnden

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1$64 61

efter särskild, prövning meddelat tillstånd. Såsom exempel på ämnen, som

nu avses, må nämnas tjärprodukter, organiska lösningsmedel, industriella

avfallsämnen, dammbindningsmedel samt gifter för bl. a. skadedjurs bekämpning

och växtulrotning, allt i den mån dessa ämnen ej skall hänföras

till gruppen brandfarliga varor. På nämnden bör ankomma att dels bestämma

intill vilken mängd ämnena får lagras på fastighet, dels ock föreskriva

de skyddsåtgärder som i förekommande fall måste vidtagas.

5. För uppställning av stationära, med flytande bränsle drivna maskiner

torde böra föreskrivas att säkerhetskärl för spill skall anordnas under

motorer och bränslebehållare. Kärlen bör rymma hela den vid maskinen

förekommande bränslemängden och vara så beskaffade, att uppsamlat

bränsle med säkerhet hindras nedtränga i marken. Det bör åligga innehavaren

av maskinen att tillse, att uppsamlingsanordningen icke genom

vattenfyllning eller annorledes bringas ur funktionsdugligt skick.

6. Gödselstäder och ensilageanläggningar bör få anordnas endast i den

mån det är möjligt att vidtaga helt betryggande åtgärder mot grundvattenförorening.

Det synes erforderligt att föreskriva, att avloppsvattnet skall

kunna bortledas i slutna ledningar från det skyddade området. Skyddsåtgärderna

torde utföras enligt av hälsovårdsnämnden för varje särskilt fall

lämnade anvisningar.

7. Spridning av naturgödsel och andra gödningsämnen, av djur- och

växtbekämpningsmedel och dammbindningsmedel torde väl i regel icke

kunna förbjudas utan att därav uppkommer intrång för vilket ersättning

bör utgå. Åtminstone där fråga är om normalt nyttjande av fastigheter inom

skyddsområdet för jordbruk och skogsbruk och om sedvanligt underhåll

av vägar inom området, synes begagnande av ämnen och medel, som

nyss sagts, rätteligen kunna förhindras blott medelst servitut. Beträffande

sådana grundvattentillgångar som hålles i reserv för framtida bruk, lärer

väl icke vara av förhållandena påkallat, att redan innan tillgodogörandet

börjat, tillskapa ett föroreningsskydd i form av förbud mot gödselspridning

och liknande. Därför synes fråga om sådana förbud ej heller behöva

uppkomma i andra fall än då ägare av en vattentäkt tillgodogör grundvatten

och lagliga förutsättningar finnes att utverka servitut vid vattendomstol.

8. Tippning av sopor och annat avskräde bör hindras äga rum där grundvattnet

kan förorenas genom urlakning av avfallet. Sålunda bör avfall alls

icke få läggas i grusgropar och på andra platser med ringa markskikt som

skydd för grundvattnet. Om ej heller ytlagren inom skyddsområdet i övrigt

bedömes vara tillräckligt tätande eller filtrerande, bör generellt föreskrivas

skyldighet att regelbundet bortskaffa avfallet till förhindrande att

ansamling sker någonstädes på mark inom skyddsområdet.

9. Förbud mot utsläpp av avloppsvatten i grunden torde behöva stadgas

med giltighet inom skyddsområden i deras helhet. Sagda förbud bör avse

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 196b

såväl det fallet att spillvatten och annan flytande orenlighet direkt slås ut

på markytan som det att avloppsvatten efter att ha passerat en slambrunn

infiltreras i marken. Det bör krävas att spillvattenförande ledningar inom

skyddsområde utföres av tätt material och med täta fogar.

Hälsovårdsnämnd bör ha möjlighet att lämna dispens från de i denna

punkt berörda skyddsområdesföreskrifterna. Med hänsyn till markbeskaffenheten,

grundvattnets strömningsförhållanden och liknande lokalt betingade

faktorer kan nämligen förbud mot spillvatteninfiltration understundom

framstå som ett onödigt ingrepp i fastigheternas nyttjande. Ej heller kan

antagas vara behövligt att undantagslöst upprätthålla förbud, som nu är

i fråga, till skydd för grundvattentillgångar som blott hålles i reserv för

framtida bruk.

10. Liksom andra utnyttjare av fastigheter med grundvattenförande

marklager har den som bedriver grus-, sand- eller lertäkt inom ett skyddsområde

att utan ersättning iakttaga skäliga försiktighetsmått för att skada

på grundvattnet skall undvikas. Skyddsbestämmelse i detta hänseende

torde i regel kunna givas formen av en föreskrift, att täkt tillätes blott

ned till viss nivå, bestämd i förhållande till högsta grundvattenytan (jfr

RÅ 1956 s. 52 ff). Ofta torde det kunna krävas, att ett till sin mäktighet

bestämt skyddsskikt skall lämnas orört av exploatören. Då länsstyrelse har

att fastställa bestämmelse av denna innebörd måste den beakta — förutom

grundvattentillgångens betydelse från allmän och enskild synpunkt —

mot vilka föroreningsrisker skydd skall åvägabringas. Avgörande för vilken

omfattning det täckande skiktet skall ha bör också vara beskaffenheten

av marklagret och den därav beroende förmågan att oskadliggöra tillförda

föroreningar. Det är att märka, att med skyddsföreskrifterna i övrigt

avses att skapa skydd mot de mest påtagliga föroreningsriskerna,

såsom oljespill från stationära maskiner, ansamling av avskräde i grusgropar

och infiltration av avloppsvatten i grunden. Mången gång torde

fördenskull ej vara påkallat att som säkerhetsåtgärd kräva något mera

betydande skyddsskikt. I allmänhet bör dock åligga exploatören att över

grundvattenytan kvarlämna ett skikt av sådant djup, att tillräcklig dränering

kan erhållas för att vegetation skall återkomma och därmed på

längre sikt grundvattenskyddet säkerställas. Regelmässigt lärer kravet på

skäliga försiktighetsmått i förevarande hänseende uppfyllas, därest man

avstår från utvinning av grus, sand och lera på lägre nivå än en meter

över den högsta grundvattenytan.

Till följd av att geologiska och andra förutsättningar för att hålla grundvattnet

fritt från föroreningar kan variera inom ett och samma skyddsområde

bör länsstyrelsen kunna förbehålla sig att pröva huruvida grus-,

sand- eller lertäkt i särskilda fall bör tillåtas under den nivå som länsstyrelsen

av skyddshänsyn fastställt som den generellt lägsta. Sådana dispensärenden

bör avgöras av länsstyrelsen själv efter hörande av hälso
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 196b

vårdsnämnden i orten. Härför talar att länsstyrelserna redan nu enligt

21 § naturskyddslagen och 14 a § kungörelsen den 30 december 1952 med

närmare bestämmelser rörande tillämpningen av naturskyddslagen har

att taga befattning med täktfrågorna ävensom att dessa arbetsuppgifter

kan väntas få ökad omfattning enligt den väntade nya naturvårdslagen,

varigenom generell tillståndsplikt för grusbrytning torde komma att införas

(jfr SOU 1962: 36 s. 292 ff och prop. 1963: 71 s. 108 f). Av betydelse

i sammanhanget är också att länsstyrelserna har tillgång till speciell sakkunskap

genom anknytningen till länsläkar- och länsingenjörsorganisalionerna.

C. Tillsyn över radioaktiv vattenförorening

Vattenvårdskommittén

I vattenvårdskommitténs år 1962 avgivna betänkande »Tillsyn över radioaktiv

vattenförorening» lämnas som bakgrund till kommitténs förslag en

redogörelse för den radioaktiva föroreningens natur och verkningar. Sammanfattningsvis

anföres, att de aktivitetskoncentrationer, som förorsakas

av ett utsläpp av reaktoravfall i en sjö eller havet, är beroende av en mångfald

faktorer, som kan inordnas under tre huvudrubriker, nämligen vattenomsättning,

bottenfällning och biologisk aktivitet. I fortsättningen uttalas

följande.

Vattenomsättningen åstadkommer en utspädning, bottenfällningen och

den biologiska aktiviteten en återkoncentration av aktiviteten. Hur länge

aktiviteten förblir i verklig lösning, hur hastigt den kommer att sedimenteras

och var detta sker, hur hög aktivitetskoncentrationen blir vid jämviktstillståndet,

hur mycket av aktiviteten som kommer att upptagas i biologiska

kretslopp och hur fort detta går, om risk finnes för att aktivitet

sköljes upp på stränderna med planktoniska alger, vilka aktivitetsnivåer

som kommer att uppstå i fisk etc., beror i hög grad på vattenområdets

egenskaper och på dess växt- och djurvärld. Varje vattenområde har sin

speciella kombination av egenskaper.

Det är därför inte möjligt att utan föregående undersökning bedöma hur

radioaktiva lösningar vid utsläpp i en sjö eller i ett havsområde kommer

att transporteras, återkoncentreras, bottenfällas o. s. v. På grund av skillnader

i växt- och djurvärld, fysiska och kemiska miljöförhållanden o. dyl.

är det heller inte möjligt att direkt använda utländska erfarenheter vid en

sådan bedömning. På många för bedömningen viktiga punkter saknas för

övrigt forskningsresultat totalt.

Väsentligt olika synpunkter måste läggas på utsläpp som företas i insjöar

och på utsläpp som företas i havet. Självfallet är härvid viktigast att beakta

att sötvatten kan komma att utnyttjas för direkt konsumtion av människor

och djur. Vid utsläpp i havet har man dels att räkna med risken för

aktivitetsförorening av det fiskkött som användes till människoföda, dels

risken för fiskbeståndet som sådant.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj: ta proposition nr 42 år 1961

Vidkommande behovet av tillsyn över radioaktiv vattenförorening framhåller

kommittén, att av hittillsvarande erfarenheter att döma det synes vara

oundvikligt, att atomenergiens nuvarande och framtida fredliga användning

i viss utsträckning måste medföra utsläpp av avfallsprodukter i vattenområden.

För att undvika skador därav måste beträffande sådana utsläpp,

i den mån de anses kunna tillåtas, villkoren noggrant övervägas och

därvid sörjas för omsorgsfull kontroll och övervakning. Största möjliga

trygghet måste också skapas mot oavsiktliga utsläpp. Kommittén erinrar

om att då det gäller radioaktiva avfallsprodukter, som i vatten eller annorstädes

kan vålla direkta skador för människan, finns kontroll ordnad genom

medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd, medan på det vattenbiologiska

området hittills ingen systematisk kontroll eller övervakning har stått till

förfogande. Såvitt gäller sistnämnda område har man varit nödsakad tilllämpa

ett provisorium, som inneburit att statens vatteninspektion och vattendomstolarna

förordnat särskild sakkunnig i varje särskilt ärende. Utbyggnaden

och planeringen av atomkraftanläggningarna har nu nått så

långt, att detta provisorium icke kan tillgodose förefintliga behov. Kommittén

finner oundgängligen nödvändigt, att vederbörlig expertis ställes till

förfogande för en opartisk tillsynsverksamhet. Erforderlig personal måste

heltidsanställas och kvalificeras för sina uppgifter.

I fråga om expertisens organisatoriska anknytning anför kommittén:

Denna sakkunskap kan tänkas knuten till endera av de båda tillsynsmyndigheterna

på området, således strålskyddsnämnden eller vatteninspektionen.

Eftersom radioaktivt utsläpp kan medföra menliga ekonomiska följder

för fisket är också en anknytning till fiskeristyrelsen tänkbar. En anknytning

till strålskyddsnämnden vore motiverad ur den synpunkten att

hela tillsynsverksamheten då samlades hos en och samma myndighet. Detta

kunde dock befaras leda till att vederbörande personal snart förlorade kontakten

med annan vattenbiologisk och vattenkemisk verksamhet. Vid överläggning

med representanter för nämnda myndigheter har också enighet

nåtts om att bland annat ur sistnämnda synpunkt den ifrågasatta personalen

bör knytas till vatteninspektionen. EU nära samarbete mellan de tre

nämnda myndigheterna förutsättes dock komma till stånd på hithörande

område.

De viktigaste arbetsuppgifterna för det expertorgan som föreslås skola

biträda vatteninspektionen med övervakningen av radioaktiva föroreningar

i vatten kan enligt kommittén sammanfattas på detta sätt:

1) Att inom vatteninspektionen verkställa de utredningar beträffande

direkt och indirekt radioaktiv förorening av recipienter som erfordras för

utlåtanden till koncessionsbeviljande myndighet, vattendomstolar, administrativa

myndigheter in. fl.; dock icke att behandla frågor om tillåtliga

aktivitetskoncentrationer i och för sig, vilket ankommer på strålskvddsmvndigheten;
2)

att efter förordnanden i särskilda fall fungera som sakkunnigt organ

åt vattendomstolarna och att i samarbete med andra tillsynsmyndigheter

utarbeta program för övervakning av recipienter;

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Moj. ts proposition nr 42 år 1964

3) att utföra och/eller övervaka kontrollundersökningar;

4) att följa den utländska och inhemska forskningen beträffande den

joniserande strålningens biologiska effekt på vattenorganismer, ackumulation

av radioaktiva ämnen i vattenbiota och sediment, metoder för avfallsbehandling,

etc.;

5) att biträda myndigheter som har att ingripa vid olyckor i atomanläggningar

och vid spridning av radioaktivitet;

6) att biträda vederbörande myndigheter med information till allmänheten;
7)

att bedriva viss programforskning, t. ex. beträffande anrikning av

isotoper i vattenorganismer under varierande miljöbetingelser, anrikning

av aktivitet i suspenderat material, transport av aktivitet i näringskedjor,

anrikning av aktivitet i bottensediment, graden av stabilitet av adsorptionen

till olika typer av sediment, m. m.

Kommittén förklarar, att för övervakningen av radioaktiv vattenförorening

erfordras inom överskådlig tid endast en förhållandevis begränsad personalorganisation.

Denna bör vidare uppbyggas endast i den takt som motiveras

av atomprogrammets genomförande. I betänkandet framlägges ett

förslag till kontrollorganisation. Kommittén förutsätter, att kostnaden för

tillsynsverksamheten betalas av statsmedel. Emellertid påvisas också möjligheten

att, om så anses lämpligt, täcka statens utgifter för kontrollverksamheten

genom avgifter för atomanläggningar.

Kommittén föreslår slutligen vissa ändringar av vattenlagen i syfte att

bereda strålskyddsmyndigheten tillfälle att följa de ärenden rörande radioaktivt

avloppsvatten, som behandlas vid syneförrättningar eller av vattendomstol.

I motivering för lagförslaget erinrar kommittén om förekomsten

av vissa stadganden i vattenlagen, genom vilka är sörjt för att vatteninspektionen

såsom central tillsynsmyndighet på vattenvårdens område skall

få kännedom om syneförrättningar och vattenmål rörande avledande av

avloppsvatten och om avgöranden i sådana ärenden och mål. Vidare nämner

kommittén, att den i strålskyddslagen omförmälda strålskyddsmyndigheten

är tillsynsorgan rörande användningen av radioaktiva ämnen och

arbete vid bl. a. atomenergianläggningar. Vid lagstiftningens tillkomst har

förutsatts, att denna tillsyn även skall avse behandlingen av radioaktiva

avfall sprodukter. Det synes därför kommittén lämpligt att för mål och

ärenden rörande radioaktivt avloppsvatten stadga samma skyldighet att

underrätta strålskyddsmyndigheten som gäller beträffande vatteninspektionen.

Remissyttrandena

Behovet av att särskild expertis ställes till förfogande för bl. a. tillsyn

över radioaktiv vattenförorening omvittnas enstämmigt av remissinstanserna.

I frågan om den erforderliga expertisens organisatoriska anknytning,

såvitt gäller tillsynsverksamhet, går meningarna däremot isär. Mot uppfattningen

att de särskilda sakkunniga i enlighet med kommitténs förslag bör

5 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 42

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

knytas till vatteninspektionen står främst den meningen att alla slag av

kontrollverksamhet beträffande radioaktivitet bör samordnas och även ifrågavarande

tillsyn ankomma på den centrala strålskyddsmyndigheten.

Den förstnämnda ståndpunkten företrädes uttryckligen av vattenöverdomstolen,

vatienrättsdomarc i Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens

vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, statens vatteninspektion,

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Föreningen

för vattenhygien samt Atomkraftkonsortiet Krångede AB och Co. För sitt

ställningstagande åberopar dessa remissinstanser merendels samma skäl

som anförts av kommittén, nämligen det att anknytningen till vatteninspektionen

bereder möjlighet för den personal som har tillsynen om hand att

hålla önskvärd kontakt med annan vattenbiologisk och vattenkemisk verksamhet.

Vattenfallsstyrelsen uttalar för sin del, att den föreslagna anknytningen

till vatteninspektionen bör komma till stånd med hänsyn till att den

aktuella tillsynsverksamheten består av arbetsuppgifter som till sin karaktär

är likartade med dem, som förekommer vid vattenföroreningar från större

industrianläggningar och beträffande vilka tillsyn redan nu ingår i vatteninspektionens

verksamhet.

Att ansvaret för tillsynsverksamheten inom strålskyddets område icke

bör uppdelas på flera myndigheter är avgörande för andra remissorgans inställning.

Medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd uttalar sig på följande sätt.

Beträffande utredningens förslag till kontrollorganisation vill strålskyddsnämnden

framhålla nödvändigheten av att all kontrollverksamhet beträffande

radioaktivitet samordnas under en myndighet. Om så ej sker, kan

oklarhet komma att råda både beträffande ansvarsfördelningen olika myndigheter

emellan och beträffande de strålskyddsåtgärder som kan krävas

av en anläggningsinnehavare. Den kontrollerande verksamheten bör ligga

under den centrala strålskyddsmyndigheten, även om kontrollens tekniska

verkställande i en del fall bör förläggas till andra institutioner. Den kontrollverksamhet,

vars praktiska utövande sålunda i vissa fall synes böra

överlåtas på andra fackorgan, torde i den ordning som befinnes lämplig

med jämna intervaller böra bli föremål för rapporter till strålskyddsnämnden.

Kontrollarbetet bör organiseras i samarbete mellan de ifrågavarande

fackorganen och strålskyddsnämnden.

Även Sveriges industriförbund och AB Atomenergi förordar, att den tillämnade

expertisen organisatoriskt hänföres till strålskyddsmyndigheten

och att tillsynsverksamheten utan undantag omhänderhaves av denna myndighet.

Försvarets forskningsanstalt förklarar, att bestämmandet av tillåtliga aktivitetsnivåer

och dosbelastningar icke kan splittras på flera myndigheter.

Anstalten finner det vara ett oavvisligt krav att en enda myndighet är ansvarig

härför, då endast på så sätt den totala dosbelastningen för individer,

grupper av individer och hela folket kan fullständigt överblickas. Det är

vidare önskvärt, att tillsynen å efterlevnaden ligger hos denna myndighet,

så att den erforderliga överblicken av läget skall kunna vara så aktuell och

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

rättvisande som möjligt. Enär på strålskyddsmyndigheten, enligt vad som

är förutsatt, skall ankomma att bedöma tillåtliga aktivitetsnivåer, bör nämnda

myndighet tillika vara tillsynsorgan, detta även när det gäller utsläpp

av radioaktiva ämnen i vattenområden. Atomenergidelegationen ger uttryck

för samma tankegång i sitt yttrande. Ingeniörsvetenskapsakadcmien utgår

från att det är av stor betydelse, att tillsynsmyndigheten blir ansvarig för

den totala dosbelastningen som kan drabba befolkningen i vårt land och

föreslår likaså, att strålskyddsmyndigheten blir organ för tillsynen över

radioaktiv vattenförorening.

En icke ovanlig uppfattning bland remissinstanserna är att kommitténs

förslag angående organisationsformen kan godtagas blott tills vidare i avvaktan

på ny behandling av frågan, då mer erfarenhet vunnits. Länsstyrclserna

i Stockholms, Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län intager

denna ståndpunkt. Fiskeristyrelsen yttrar för sin del, att det på något längre

sikt naturligtvis kan diskuteras, huruvida kontrollorganisationen på

förevarande område bör uppbyggas med självständiga enheter alltefter arten

av de skyddsvärda objekten — fiskevatten, jord, luft, livsmedel o. s. v.

Styrelsen kan i nuläget ansluta sig till det föreliggande organisationsförslaget,

men härför är en förutsättning, att samordningen av strålskydd och

strålkontroll uppmärksammas av statsmakterna.

De föreslagna ändringarna av vattenlagen i syfte att bereda strålskyddsmyndigheten

tillfälle att följa mål och ärenden om radioaktiv vattenförorening

har uttryckligen tillstyrkts av ett flertal remissinstanser och har lämnats

utan erinran av de övriga. Dock har vattenrättsdomarna i Söderbygdens

vattendomstol ifrågasatt, om icke lagändringarna borde så utformas,

att behandlingen av mål om radioaktiva utsläpp förbehålles vattendomstol

och syneförrättning icke förekommer som handläggningsform, eller särskilda

kvalifikationskrav införas för behörighet att handlägga syneförrättning

om radioaktivt avloppsvatten.

Vattenöverdomstolen finner strålskyddsmyndigheten böra underrättas

även om vissa andra mål och ärenden än sadana som gäller avloppsutsläpp

och anför i detta hänseende följande.

Genom de föreslagna lagändringarna beredes strålskyddsmyndigheten tillfälle

att — såvitt angår företag enligt 8 kap. vattenlagen — följa hos synemän

eller vid vattendomstol anhängiga ärenden, vari fråga uppkommer om

radioaktiv vattenförorening. Det måste emellertid antagas, att även andra

företag enligt vattenlagen än sådana, som äro hänförliga till 8 kap., kunna

leda till hälsofarlig radioaktiv förorening. Om exempelvis en sjö, vari efter

vederbörligt tillstånd utsläppes radioaktivt avloppsvatten, blir föremål för

avsänkning, uttappning eller reglering, torde den möjligheten ej kunna uteslutas

att t. ex. ändrad vattenomsättning i sjön medför ökade olägenheter

av radioaktivt avloppsvatten. Det synes befogat, att strålskyddsmyndigheten

också i ett sådant fall beredes tillfälle att följa ärendet.

Ett uttalande av liknande innebörd gör länsstyrelsen i Södermanlands län.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

Departementschefen

Efter förslag i 1963 års statsverksproposition bär för budgetåret 1963/

64 anvisats medel för särskild expertis såsom förstärkning av vatteninspektionen

för forskning och behandling av ärenden rörande utsläpp i

vatten av radioaktiva ämnen. Enligt uttalanden av föredragande departementschefen

är personalens anknytning till vatteninspektionen motiverad

av det önskvärda i en nära kontakt mellan radioaktivitetsforskningen

på vattenområdet och övrig forskning inom vatten- och fiskevården. I

frågan om vilken myndighet som bör åläggas att handhava tillsynen över

de radioaktiva vattenföroreningarna var departementschefen icke beredd

att taga ställning; tills vidare borde vatteninspektionen i förekommande

fall i enlighet med gällande bestämmelser utöva tillsynen (prop. 1963: 1

bil. 11 p. 127). Jag får nu anföra följande rörande organisationen av tillsynen

över radioaktiv vattenförorening och den lagstiftning som äger samband

därmed.

I samband med förslaget till ändringar i vattenlagen i syfte att bereda

strålskyddsmyndigheten tillfälle att följa ärenden om radioaktiv vattenförorening

har spörsmålet om tillsyn över sådana föroreningar ytterligare

övervägts. Med tillsyn, som nu är i fråga, åsyftar jag övervakning i gemen

av vattendrag, sjöar och andra vattenområden, däremot icke den särskilda

tillsynsverksamhet varom förordnas av vattendomstolar och andra organ

i avgöranden om företag som påverkar vattenförhållanden.

Den aktivitetskontroll som ankommer på strålskyddsnämnden såsom

central strålskyddsmyndighet har den allmänna hälsovården som ändamål

och gäller radioaktivitet oavsett i vad slags materia sådan förekommer.

Strålningsnivån i landet studeras under medverkan av ett flertal

myndigheter och institutioner, som bl. a. sörjer för provtagning och kontroll

inom särskilda verksamhetsområden. Även vatteninspektionens tillsynsuppgifter

omfattar radioaktiv förorening utan att det i detta hänseende

har gjorts undantag för förorening av beskaffenhet att vara till skada

för människor. Formellt sett har således både strålskyddsnämnden och

vatteninspektionen övervakningsuppgifter inom den sektor av tillsynsverksamheten

som avser hälsovådlig radioaktiv vattenförorening. Någon

olägenhet härav torde hittills icke ha förmärkts.

Om således kontroll över radioaktiv vattenförorening, såvitt nu är i

fråga, i dagens läge icke innebär något problem blir förhållandena måhända

ändrade i framtiden till följd av atomenergiens ökade användning.

Atomteknikens utveckling och forskningens framsteg ökar efterhand kunskaperna

om vad som är betydelsefullt för kontrollen av radioaktivitet.

Ännu synes emellertid icke tillräcklig erfarenhet och överblick ha vunnits

för att tillsynsverksamheten genom lagstiftning lämpligen skall givas en

annan utformning än den har för närvarande. Om utvecklingen föranleder

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kangl. Maj:Is proposition nr i 2 år 196b

det torde framdeles få övervägas att författningsmässigt närmare reglera

strålningskontrollen beträffande vattenområden. Tillsynsmyndigheternas arbetsförhållanden

och funktioner, liksom ansvarsfördelningen mellan myndigheterna,

kan därvid fastläggas, detta såvida icke uppdelning på särskilda

organ visats vara en anordning som bör ersättas med koncentration

av all tillsynsverksamhet till eu enda strålningskontrollerande myndighet.

Intill dess så kan ske, bör emellertid de arbetsuppgifter som nu

behandlas i 1956 års tillsynslag odelat ligga kvar hos vatteninspektionen.

Varken detta förhållande eller den omständigheten att inspektionen

som nyss nämnts tillförts särskild expertis för behandling av ärenden rörande

radioaktiv vattenförorening innebär emellertid, att inspektionen

får underlåta att vid fullgörande av sina nu ifrågavarande arbetsuppgifter

på lämpligt sätt samråda med andra fackorgan, däribland främst strålskyddsmyndigheten.

När det gäller sådana vitala frågor på strålskyddsområdet

som fastställandet av tolerabla aktivitetsnivåer och dosbelastningar

måste självfallet ett intimt samråd äga rum mellan inspektionen och strålskyddsmyndigheten.

Inspektionen torde sålunda icke böra fatta något beslut

i dessa frågor utan att dessförinnan intimt ha samrått med strålskyddsmyndigheten

såsom den på området främsta instansen i landet.

Hålles strålskyddsmyndigheten successivt orienterad om aktuella mål

och ärenden rörande radioaktiv vattenförorening, torde detta vara till

fromma för effektiviteten i samarbetet mellan de båda myndigheterna.

Strålskyddsmyndigheten sätts därigenom i tillfälle att själv taga erforderliga

initiativ till samverkan med de myndigheter som äger föra det allmännas

talan. Såsom vattenvårdskommittén föreslagit bör därför bestämmelser

intagas i vattenlagen av innebörd, att strålskyddsmyndigheten

framgent skall hållas underrättad om mål och ärenden rörande radioaktiv

vattenförorening.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har ifrågasatts om icke

från handläggning vid syneförrättning skall undantagas ärenden rörande

utsläpp av avloppsvatten med radioaktivt innehåll. Ärendena skulle i så

fall helt förbehållas vattendomstols prövning. Den omständigheten att avloppsvatten

är radioaktivt förorenat synes mig dock icke böra medföra att

det i förevarande hänseende skall intaga en särställning i förhållande till

annat svårbemästrat avloppsvatten. Genom föreskrift i vattenlagen om

underställningsskyldighet är sörjt för att utlåtanden om företag för avledande

av avloppsvatten städse prövas av vattendomstol.

Enligt gällande regler skall till förrättningsman förordnas person som

på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet av Kungl.

Maj :t förklarats behörig att hålla syneförrättning rörande avledande av

avloppsvatten. Vidare är stadgat, att därest vid syneförrättning förekommer

fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fackkunskaper synemännen

äger hos länsstyrelse begära förordnande för sakkunnig person att

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

biträda dem. Med nu angivna regler är det enligt min mening icke erforderligt

att, såsom föreslagits, i vattenlagen införa särskilda kvalifikationskrav

för syneförrättare i fråga om avledande av spillvatten med radioaktivt

innehåll.

Företag enligt vattenlagen vilka kan direkt orsaka radioaktiv förorening

av vatten torde utan undantag vara att hänföra under bestämmelserna

om avledande av avloppsvatten. Indirekt lär väl sådan skadeverkan

kunna uppkomma även genom andra typer av företag i vatten. Detta torde

dock knappast förekomma i den omfattning, att föreskrift om skyldighet

att underrätta strålskyddsmyndigheten är påkallad. Det bör framhållas, att

vatteninspektionen enligt vattenlagen skall underrättas även om andra företag

än avledande av spillvatten, om de kan antagas leda till ökad vattenförorening.

Med denna ordning torde tillräckligt uppmärksammas de

föroreningsfaror som nu är i fråga. Jag finner mig fördenskull icke böra

tillstyrka ett under remissbehandlingen framfört förslag, att skyldigheten

att underrätta strålskyddsmyndigheten skall omfatta andra mål och

ärenden än sådana som gäller avledande av radioaktivt avloppsvatten.

III. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i vattenlagen. Beträffande

de särskilda stadgandena får jag, utöver vad som framgår av den tidigare

framställningen, anföra följande.

Lagens ingress

Departementsförslaget omfattar ändring i ett antal paragrafer i vattenlagen

vilka innehåller termen vattentäkt.

Kommittén anmärker i sitt betänkande »Skydd för vattenförsörjningen»,

att fråga huru anläggning för tillgodogörande av grundvatten lämpligen

skall betecknas upptagits i samband med tidigare lagstiftning. Sålunda

ansåg de sakkunniga, som år 1937 avgav betänkande angående

grundvattenlagstiftning, att beteckningen vattentäkt vore lämplig att använda.

Enligt vad de sakkunniga uttalade förefanns ett praktiskt behov

att införa en kort sammanfattande benämning i vattenlagen för anläggningar

för tillgodogörande av grundvatten, medan något dylikt behov ej

förefanns i fråga om motsvarande anläggningar för tillgodogörande av

ytvatten; tvärtom måste det, enligt de sakkunnigas mening, anses mindre

lämpligt att utan något tvång rubba den terminologi som i sistnämnda

hänseende begagnades i vattenlagen (SOU 1937:35 s. 53 f). Under remissbehandlingen

av de sakkunnigas förslag framställdes, påpekar kommittén

vidare, från några håll den anmärkningen, att anläggning för till
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Knngl. Maj:ts proposition nr 42 år 196b

godogörande av grundvatten borde benämnas grundvattentäkt. Departementschefen

ansåg emellertid tillräcklig anledning icke föreligga alt frångå

de sakkunnigas terminologi (prop. 1939:9 s. 50). För egen del förklarar

sig kommittén nu icke ha funnit anledning föreslå någon ändring av

den terminologi vattenlagen innehåller i förevarande hänseende. Kommittén

framhåller dock att lagens definition av begreppet grundvatten

icke helt överensstämmer med den definition, som brukar användas i

den tekniska litteraturen. Någon olägenhet har dock ej visat sig folja harav

i den praktiska tillämpningen.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag rörande

skydd för vattenförsörjningen göres framställningar om ändring av vattenlagens

beteckning för anläggning, vid vilken uttages grundvatten. Kammarkollegiet,

länsstyrelsen i Stockholms län, förste provinsialläkaren i

samma län, distriktsingenjören i Uppsala län, Svenska kommunaltekniska

föreningen och Föreningen för vattenhygien uttalar sig för att termen

vattentäkt, såsom i tekniskt språkbruk omfattande även anläggning för

tillgodogörande av ytvatten, i förtydligande syfte borde i vattenlagen utbytas

mot beteckningen grundvattentäkt. Uttalanden av innebörd, att häijämte

bör införas termen ytvattentäkt i vattenlagen, gör kammarkollegiet,

Sveriges geologiska undersökning och Svenska länsveterinärföreningen.

Departementschefen. Enligt 2 kap. 42 § vattenlagen förstås i samma lag

med vattentäkt anläggning för tillgodogörande av grundvatten. I allmänt

tekniskt språkbruk menas emellertid numera med vattentäkt anläggning

för tillgodogörande av vatten, oavsett om vattnet förekommer som grundvatten

eller ytvatten. Termen grundvattentäkt har däremot den begränsade

betydelse som ligger däri, att enbart grundvattenuttag kan förekomma

vid anläggningen. Så länge ytvattnet spelade en helt underordnad roll

i vattenhushållningen, lades väl icke särskild vikt vid denna språkliga

distinktion. Emellertid synes mig lagtexten nu böra bringas i överensstämmelse

med gängse tekniska språkbruk och jag förordar därför, att ordet

»vattentäkt» på de ställen det förekommer i vattenlagen utbytes mot ordet

»grundvattentäkt». Det ankommer på Kungl. Maj :t att föranstalta om

motsvarande ändring i 1 § kungörelsen den 8 oktober 1954 (nr 622) om

vattenbokens inrättande och förande.

Förutom i vattenlagen och sistnämnda kungörelse återfinnes ordet »vattentäkt»

i förevarande betydelse i övergångsbestämmelserna till lagen den

5 maj 1939 (nr 146) om ändring i vissa delar av vattenlagen. Någon

ändring i dessa övergångsbestämmelser synes dock icke vara erfordeilig.

Förslaget att i vattenlagen införa termen »ytvattentäkt» finner jag mig

ej böra biträda.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

2 KAP.

De föreskrifter i 2 kap. vattenlagen som behandlar frågor om grundvatten

skall enligt kommittén uppdelas på två underavdelningar, den

ena omfattande nuvarande 42—61 §§ med rubriken »Om anordnande av

och nyttjande av vattentäkt» och den andra omfattande de föreslagna

62—68 §§ med rubriken »Om skydd för grundvatten». Den för dessa underavdelningar

gemensamma rubriken har i kommittéförslaget lydelsen

»Om vattentäkt m. m.». Även huvudrubriken till 2 kap. vattenlagen föreslås

jämkad på motsvarande sätt.

Departementschefen. Beträffande de nya underrubrikernas lydelse har

jag icke funnit anledning frångå kommittéförslaget annat än såtillvida att,

i överensstämmelse med vad jag anfört i det föregående, ordet »vattentäkt»

utbytes mot ordet »grundvattentäkt». För de båda rubriker som behöver

ändras till följd av den nya underavdelningens tillkomst vill jag förorda

lydelser som fullständigare än vad kommittéförslaget innebär redovisar innehållet.

Rubriken till 2 kap. torde sålunda böra erhålla lydelsen »Om byggande

i vatten och om grundvatten» och kapitlets andra huvudavdelning

rubriceras »Om grundvatten».

45 och 62 §§.

Den nuvarande servitutsregeln i 2 kap. 45 § andra stycket vattenlagen

bör med oförändrat sakligt innehåll överflyttas till den nya avdelning som

omfattar regler om skydd för grundvatten. Stadgandet, som i kommittéförslaget

upptagits under 65 §, torde såsom hittills böra placeras före

övriga bestämmelser om grundvattenskyddet.

63 §.

Forevarande paragraf motsvarar nuvarande 58 § första stycket och 62 §

i kommittéförslaget.

Kommittén framhåller utöver vad som anförts i redogörelsen för

förslagets allmänna grunder — beträffande denna paragraf, att stadgandet

bör ges en mera positiv och mot dess nuvarande innebörd, såsom denna

utformats i praxis, bättre svarande lydelse än lydelsen av gällande regel

i 58 §. Genom förslaget att orden »iakttaga de försiktighetsmått» skall

utbytas mot »till skydd för grundvattnet vidtaga de anordningar och tåla

den begränsning av verksamheten ävensom i övrigt iakttaga de försiktighetsmått»

framhäves enligt kommitténs mening särskilt skyldigheten _

exempelvis vid anordnande av oljeupplag — att utföra skyddsanordningar

för att förhindra läckage, spill o. d. samt skyldigheten — exempelvis

vid exploatering av eu grusfyndighet -— att begränsa grävningsarbetena

sa att i i sk lör skada pa grundvattnet ej uppkommer.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:Is proposition nr i2 är 1964-

Departementschefen. Som jag tidigare förklarat, tillstyrker jag den av

kommittén föreslagna ändringen i den allmänna aktsamlietsregeln så att

den kommer att bättre svara mot den innebörd som givits åt densamma i

rättstillämpningen och klart anger att den gäller även i fråga om grundvattentillgångar

som ännu icke börjat utnyttjas för vattenförsörjningen.

Vilka försiktighetsmått som kan erfordras beträffande grundvattentillgångar,

som hålles i reserv för framtida behov, torde få bedömas med

hänsyn till bl. a. tidpunkten för exploatering. För grundvatten, som med

säkerhet kan antagas bli utnyttjat först långt fram i tiden, bör skyddet

såvitt gäller förorening kunna begränsas till att motverka mer bestående

skada, såsom förorening genom petroleumprodukter och andra mot kemiska

och biokemiska förändringar beständiga organiska ämnen. Onödigtvis

bör icke förhindras tillförsel av lättsönderdelbara organiska substanser

och av ämnen som utan större svårighet kan avlägsnas eller oskadliggöras.

Däremot kan för grundvatten som tämligen snart kommer att

brukas för vattenförsörjning skydd behöva anordnas även mot jämförelsevis

övergående skador, exempelvis bakteriologiska föroreningar.

64 §.

Denna paragraf motsvarar 63 § i kommittéförslaget.

Kommittén framhåller som den väsentligaste nyheten i förslaget befogenheten

för länsstyrelserna att fastställa skyddsområden för vattentäkter

och grundvattentillgångar samt meddela skyddsföreskrifter med generell

giltighet inom sådana områden. Det betonas i betänkandet, att de lokala

hälsovårdsordningar som utfärdats till skydd för vattentäkter i viss

mån tjänat som förebild.

Enligt kommitténs mening bör som tidigare anmärkts tillämpningsområdet

för det nya stadgandet om skyddsområden begränsas såtillvida, att

skyddsområde skall kunna fastställas först då ett mera påtagligt samhälleligt

intresse kräver detta. Å andra sidan får tillämpningsområdet icke

heller göras för snävt. Kommittén har ansett att bestämmelsen får en lämplig

avvägning om dess tillämplighet anknytes till begreppet »tätbebyggelse».

Beträffande innebörden av detta begrepp hänvisar kommittén till den

grundläggande definitionen i 6 § byggnadslagen, vari stadgas att med tätbebyggelse

förstås sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda

anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Kommittén erinrar

i sammanhanget också om ett uttalande av föredragande departementschefen

i proposition 1956: 173 s. 61, vari på förekommen anledning anmärktes,

att tätbebyggelse med den innebörd detta begrepp givits i rättstillämpningen

ofta torde föreligga långt innan bebyggelsen omfattade mer

än 200 invånare. Enligt kommitténs mening kan man genom att anknyta

till begreppet tätbebyggelse nå den fördelen att skydd kan beredas

grundvattentillgångar, icke blott då de tages i anspråk av städer och andra

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 106i

orter med verklig samhällsbildning utan även då de tillgodogöres för att

täcka vattenbehovet inom bebyggelseområden, som ännu inte utvecklats

till samhällsbildningar men dock är av sådan storlek och art att gemensamma

anläggningar för bl. a. vattenförsörjning är påkallade. Detta innebär

icke att gemensam vattenförsörjningsanläggning skall utgöra förutsättning

för stadgandets tillämplighet. Så snart tätbebyggelse i nyss angiven

bemärkelse föreligger är stadgandet tillämpligt, oavsett om gemensamma

anordningar för vattenförsörjning ännu kommit till stånd eller ej.

För fastställande av skyddsområden enligt förevarande paragraf bör enligt

kommitténs mening icke krävas kommunal medverkan såsom förhållandet

är beträffande utfärdandet av lokala hälsovårdsordningar. Kommittén

fortsätter:

Kommittén har ansett att utfärdandet av föreskrifter för skydd av grundvattnet

är en angelägenhet av så stort samhälleligt intresse att obligatorisk

medverkan från berörda kommuners sida icke bör stadgas i lag. Det

kan förutsättas att ägarna av anlagda vattentäkter samt kommuner som

avser att framdeles tillgodogöra grundvattentillgångar kommer att själva

ha så starkt intresse av att få skyddsområden fastställda att initiativ härtill

i regel kommer att tagas av dem. I detta sammanhang må erinras om

att kommitténs förslag innebär att de skyddsbestämmelser länsstyrelse utfärdar

inte får gå längre än vad fastighetsägare och företagare som bestämmelserna

riktar sig mot kan anses skyldiga att tåla utan ersättning.

De kommuner eller andra som har intresse av att få grundvattentillgångar

skyddade behöver alltså inte hysa farhågor för att taga erforderliga

initiativ på grund av ovisshet om följderna i ersättningshänseende.

Särskilt när det gäller ännu icke tillgodogjorda grundvattentillgångar

kan befaras att det ej alltid kommer att föreligga tillräckligt intresse hos

kommun eller annan för att begära fastställande av skyddsområde. Föreligger

emellertid ett påtagligt allmänt intresse av att skydda grundvattentillgång

bör det vara länsstyrelsens sak att självmant föranstalta om

att erforderliga skyddsbestämmelser kommer till stånd. Detta får enligt

kommitténs mening anses följa av länsstyrelsens ställning såsom central

hälsovårdsmyndighet i länet. I de fall länsstyrelsen sålunda själv tager

initiativ till fastställande av skyddsområde får förutsättas att länsstyrelsen

icke underlåter att inhämta vederbörande kommuns åsikt.

Kommittén har ej ansett erforderligt att — såsom gäller då länsstyrelse

utan kommuns medverkan förordnar om lokal hälsovårdsordning — föreskriva

underställning av länsstyrelsens beslut. Det synes vara från rättssäkerhetssynpunkt

tillräckligt att beslutet kan överklagas i vanlig administrativ

ordning.

Beträffande erforderlig utredning i ärenden om inrättande av skyddsområden

framhåller kommittén att det — för att länsstyrelse skall kunna

tillförlitligen bestämma hur stort skyddsområde som fordras i det särskilda

fallet och vilka närmare föreskrifter som bör gälla inom sådant

område —- ofta torde krävas ingående undersökningar av teknisk och annan

art. I de fall frågan om fastställande av skyddsområde väckes av

kommun eller annan intressent genom framställning till länsstyrelsen

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

torde enligt kommittén av allmänna regler följa att sökanden har att förebringa

den utredning som erfordras i ärendet. Kommitténs förslag förutsätter

emellertid även att länsstyrelsen skall kunna utan ansökan fastställa

skyddsområde. För sådana fall anser kommittén att erforderlig utredning

bör införskaffas av länsstyrelsen själv och bekostas av allmänna

medel. Det får emellertid förutsättas att länsstyrelserna för ifrågavarande

ändamål skall kunna tillgodogöra sig den sakkunskap på området som

distriktsingenjörerna för vatten och avlopp besitter.

Det torde enligt vad kommittén uttalar vara klart att länsstyrelsen —

på sätt brukar ske vid utfärdandet av hälsovårdsordningar — äger förbehålla

sig rätt att i särskilda fall medge undantag från skyddsföreskrifter

som fastställes enligt denna paragraf.

Slutligen må i förevarande sammanhang också anmärkas, att kommittén

i sitt betänkande tagit upp frågan om en inventering av våra grundvattentillgångar.

Därom anföres följande.

Även om initiativ till fastställandet av skyddsområden i regel kommer

att tagas av kommuner och andra som äger vattentäkter eller avser att

tillgodogöra grundvatten, får — som tidigare framhållits — förutsättas

att länsstyrelserna i viss utsträckning själva måste vara verksamma för

att skyddsområden skall komma till stånd. Särskilt gäller naturligtvis

detta beträffande ännu outnyttjade grundvattentillgångar. För att möjliggöra

en tillförlitlig bedömning av vilka sådana grundvattentillgångar

som bör hållas i reserv och skyddas för framtida tillgodogörande för vattenförsörj

ningsändamål torde det vara erforderligt med en inventering av

de grundvattentillgångar som finns inom olika län och som kan behöva

tagas i anspråk för vattenförsörjningen.

Det kan enligt kommitténs mening vara lämpligt att denna inventering

kopplas samman med den inventering av grusåsarna, som pågår inom

vissa län.

Svenska stadsförbundets styrelse, som ansluter sig till förslaget om att

tilldela länsstyrelserna befogenheten att fastställa skyddsområden och

meddela skyddsföreskrifter med generell giltighet inom sådana områden,

utgår därvid såsom självfallet från att hälsovårdsnämndernas befogenhet

att utfärda motsvarande föreskrifter i form av lokala hälsovårdsordningar

enligt hälsovårdsstadgan icke därigenom i praktiken blir beskuren. Vidare

förutsätter styrelsen i anslutning till kommitténs uttalanden att om

länsstyrelsen på eget initiativ upptar frågan om skyddsföreskrifter man

redan på det förberedande stadiet upptar erforderligt samråd med de därav

berörda kommunerna, så att föreskrifterna får en ur kommunal synpunkt

lämplig utformning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen betonar, att den av kommittén berörda

inventeringen av våra grundvattentillgångar är synnerligen angelägen.

I samma riktning uttalar sig bl. a. Övre Norrbygdens vattendomstol, medicinalstyrelsen,

några länsstyrelser och Svenska petroleum institutet. Stats
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 är 1964

kontoret uttalar, att om en inventering anses böra företagas, bör enligt ämbetsverkets

mening medel härför anvisas i särskild ordning.

Flera länsstyrelser anmärker, att den föreslagna förbättringen i grundvattenskyddet

icke torde kunna ernås utan personalförstärkningar.

Departementschefen. Den nya bestämmelsen om länsstyrelses befogenhet

att fastställa skyddsområde för grundvattentillgång och att meddela

skyddsföreskrifter för sådant område torde kunna avfattas i enlighet med

kommitténs förslag. Såsom kommittén anfört torde en lämplig avgränsning

av bestämmelsens tillämpningsområde vinnas, om tillämpligheten

anknytes till begreppet »tätbebyggelse» sådant detta definierats i byggnadslagen.

Som framgår av vad jag tidigare bär anfört är länsstyrelsernas möjligheter

att taga egna initiativ en viktig omständighet till stöd för att bestämmanderätten

i fråga om skyddsområden och skyddsföreskrifter skall åvila

dem och icke exempelvis vattendomstolarna. Från denna utgångspunkt

anser jag det vara riktigt att i enlighet med kommitténs förslag icke kräva

kommunal medverkan vid tillkomsten av beslut i skyddsområdesfrågor.

Självfallet utesluter detta icke att kommunerna kan och bör såväl taga

egna initiativ som medverka aktivt i utredningsarbetet på det sätt kommittén

förutsatt. Med anledning av vad Svenska stadsförbundet uttalat i

sitt remissyttrande vill jag i detta sammanhang understryka angelägenheten

av att länsstyrelserna — även i de fall då de självmant upptar en

skyddsområdesfråga — på ett tidigt stadium av utredningsarbetet samråder

med berörda kommunala organ.

Redan tidigare har förekommit, att länsstyrelser fastställt skyddsföreskrifter

med giltighet inom bestämda områden kring grundvattentillgångar,

nämligen i form av särskilda hälsovårdsordningar, utfärdade med stöd

av 1919 års hälsovårdsstadga. Enligt den nya hälsovårdsstadgan skall föreskrifter

avseende den allmänna hälsovården, vilka för kommun eller

del därav finnes erforderliga utöver stadgan, också meddelas i form av

lokal hälsovårdsordning. Hälsovårdsstadgan innehåller bestämmelse om

att sådana lokala föreskrifter icke må avse förhållanden som reglerats

genom annan allmän författning än hälsovårdsstadgan. Härmed åstadkommes

en gränsdragning i fråga om de lokala särbestämmelsernas innehåll

mot föreskrifter som tillkommit i annat syfte än att direkt förebygga

sanitär olägenhet. Begränsningen är däremot icke så att förstå att med hänsyn

till grundvattenlagstiftningen icke skulle kunna meddelas lokala hälsovårdsföreskrifter

som riktar sig mot grundvattenförorening. Möjligheten

att jämlikt vattenlagen tillskapa skyddsområden kommer väl i de allra

flesta fall att onödiggöra reglering med stöd av hälsovårdsstadgan. I den

mån särskilda föreskrifter angående grundvattenskydd finnes otvetydigt

sanitärt påkallade för något område bör emellertid icke möta något for
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 106i

mellt hinder att utfärda dein såsom lokal hälsovårdsordning. I sammanhanget

förtjänar att framhållas, att det kan tänkas löreligga behov av

skyddsområden för vattenförsörjning inom bebyggelse, som icke motsvarar

beteckningen tätbebyggelse. Om exempelvis två eller flera fastigheter

genom egna brunnar utnyttjar en och samma grundvattentillgång utan att

det finnes något behov av gemensamma anordningar, synes grundvattenskyddet

kunna tillgodoses — förutom servitutsvägen enligt 62 § i departementsförslaget

eller genom individuella förelägganden av det slag som

åsyftas i nästa paragraf —• genom föreskrifter i lokal hälsovårdsordning,

t. ex. innebärande förbud mot vissa upplag eller grundvattenfarlig infiltration

av avloppsvatten. Skydd av grundvattentillgångar som ännu icke

börjat utnyttjas torde emellertid kunna beredas blott med stöd av vattenlagen.

Skyddet bör då avse såväl det fallet, att en grundvattentillgång

behöver reserveras för att trygga den framtida vattenförsörjningen inom

befintlig tätbebyggelse, som det fallet, att en grundvattentillgång behöver

hållas i beredskap för en tätbebyggelse som ännu icke kommit till stånd, men

som kan förutses.

Såväl kommittén som flera remissorgan har understrukit behovet av en

noggrann inventering av våra grundvattentillgångar. Även enligt min mening

är det betydelsefullt att en sådan kommer till stånd, i varje fall inom

områden där knapphet på fullgott konsumtionsvatten redan föreligger eller

är att vänta. Ståndpunkt i denna fråga kan emellertid icke tagas på

grundval av den i lagstiftningsärendet föreliggande utredningen. Frågan

torde liksom väckta frågor om personalförstärkningar få upptagas i annat

sammanhang.

65 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 58 § andra stycket och 64 § i kommitténs

förslag.

Kommittén framhåller att det föreslagna stadgandet innehåller vissa

förändringar i förhållande till dess nuvarande motsvarighet. Sålunda har

den i nämnda stycke angivna förutsättningen för länsstyrelses befogenhet

att meddela vitesföreläggande, nämligen att ansvar ej finnes särskilt

stadgat, uteslutits i den nya lydelsen. Detta överensstämmer med 31 § i

den nya allmänna ordningsstadgan och med 75 § i den nya hälsovårdsstadgan.

Rörande fördelen härmed återger kommittén följande uttalande i

propositionen med förslag till ny hälsovårdsstadga (prop. 1958: B 46

s. 316).

Möjlighet finnes alltså att meddela föreläggande vid vite för att framtvinga

iakttagandet av en bestämmelse, som redan är straffsanktionerad.

Vitesförelägganden är i sådana fall framför allt av betydelse för att man

skall komma till rätta med fortsatt tredska efter utdömande av straff men

kan också tillgripas då ett åtal t. ex. icke skulle kunna medföra tillräckligt

snabbt resultat eller då ett kanske relativt ringa bötesstraff icke kan

förväntas förmå vederbörande att vidtaga viss åtgärd.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

Vidare har, framhåller kommittén, i förevarande lagrum länsstyrelsen

utrustats med befogenhet att, i avseende på anläggningar som utförts

utan iakttagande av vederbörlig aktsamhet, framtvinga rättelse även medelst

vitesföreläggande. Detta överensstämmer med vissa under utredningsarbetet

uttalade önskemål, som kommittén funnit välgrundade. I

många fall torde det befinnas lämpligare och enklare att åvägabringa rättelse

på denna väg än genom att länsstyrelsen själv föranstaltar om åtgärd

på den försumliges bekostnad.

Genom den avfattning lagrummet erhållit i kommitténs förslag kan

det — något som icke är fallet beträffande dess motsvarighet i gällande

lagstiftning — enligt kommittén användas även för att medelst vitesföreläggande

genomdriva efterlevnaden av bestämmelser, som meddelats för

ett skyddsområde, därest exempelvis en företagare trots stadgad påföljd

medvetet åsidosätter dessa bestämmelser.

Departementschefen. Vad kommittén föreslagit synes ej giva anledning

till erinran, varför stadgandet, efter viss redaktionell jämkning, bör upptagas

i överensstämmelse med kommittéförslaget. Då stadgandet såsom

kommittén framhållit kan bli av betydelse för genomdrivande av efterlevnaden

av skyddsområdesbestämmelser, torde det böra placeras efter den

paragraf, som gäller sådana bestämmelser.

I det fall att för ett skyddsområde gäller straffsanktionerad bestämmelse

torde, enligt allmänna grundsatser, vite ej böra föreläggas med mindre underlåtenhet

att efterkomma bestämmelsen förelupit.

66 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Kommittén framhåller, att de ingripanden som länsstyrelse skall kunna

företaga enligt de av kommittén föreslagna bestämmelserna i 63 och

64 §§ (i departementsförslaget 64 och 65 §§) visserligen icke får gå längre

än vad fastighetsägare och företagare redan enligt allmänna rättsgrundsatser

är skyldiga att tåla. Erfarenheten har dock visat att starka intressemotsättningar

kan uppkomma vid sådana ingripanden, särskilt när dessa

avser exploateringen av grusfyndigheter. Med hänsyn härtill bör länsstyrelsen

på lämpligt sätt bereda sakägare som berörs av ingripandet tillfälle

att yttra sig innan ärendet avgöres. Denna regel kan dock enligt kommitténs

mening knappast upprätthållas undantagslöst. Ibland torde förhållandena

vara sådana att bestämmelser måste utfärdas ofördröj ligen,

om skada å grundvattnet skall förhindras, och att sakägarnas yttrande

därför icke kan avvaktas. Det får förutsättas, framhåller kommittén, att

länsstyrelserna, när undantagsfall som nyss sagts ej föreligger, kommer

att bereda sakägarna tillfälle att yttra sig utan att särskild föreskrift härom

meddelas.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Knngl. Maj.ts proposition nr i2 år 1964

Mellanbygdens och österbygdens vattendomstolar förordar eu uttrycklig

föreskrift om att sakägarna skall lämnas tillfälle att yttra sig hos länsstyrelse

i ärende om fastställelse av skyddsområden. Samma ståndpunkt

intar vattenöverdomstolen, som i sitt yttrande anför följande.

Oaktat vissa allmänna bestämmelser om behandling av länsstyrelseärenden

återfinnas i länsstyrelseinstruktionen, anser vattenöverdomstolen

i likhet med de båda vattendomstolarna ett särskilt stadgande av angiven

innebörd erforderligt. Detta synes påkallat bland annat med hänsyn

till att skyddsföreskrifter kunna medföra ett från sakägarsynpunkt icke

blott mycket omfattande utan även jämförelsevis oväntat ingrepp i rådigheten

över fastigheterna. Särskilt med avseende på befintliga anläggningar,

som kunna utgöra fara för grundvattenskyddet, torde tillämnade

skyddsföreskrifter ofta kunna föranleda sådant intrång att fråga om ersättning

kan uppkomma och därmed också genast fråga om jämkning av

skyddsföreskrifterna så, att de icke orsaka ersättningsgill grad av intrång.

Icke minst för dessa fall framstår det som synnerligen angeläget att fastighetsägare

och andra som beröras av påkallad åtgärd redan vid ärendets

handläggning av länsstyrelsen få tillfälle att klargöra vilka intressen som

kunna vara att beakta vid länsstyrelsens avgörande angående skyddsföreskrifternas

innehåll. Vattenöverdomstolen vill därför förorda, att alla

sakägare erhålla personliga underrättelser om anhängiggörande av dylika

ärenden.

Kammarkollegiet anser att inskränkning i fråga om personlig underrättelse

är betänklig ur allmän rättsskyddssynpunkt. Därav kan enligt kollegiet

också följa ökad besvärsfrekvens.

Departementschefen. Icke minst från rättsskyddssynpunkt är det angeläget,

att de som kan komma att beröras av tilltänkta föreskrifter till skydd

för vattenförsörjningen blir underrättade om föreliggande förslag och sättes

i tillfälle att yttra sig över dem. Fördelar av processekonomisk karaktär

står också att vinna därigenom. Kommittén har emellertid icke ansett

det påkallat att i lagen stadga skyldighet för länsstyrelserna att bereda

sakägarna tillfälle att yttra sig, varvid kommittén framhållit att snabba

ingripanden kan vara nödvändiga, om skada på grundvattnet skall förhindras,

ävensom att sakägarnas yttrande icke kan avvaktas i sådana fall.

När det gäller att fastställa skyddsområden och meddela skyddsföreskrifter

för sådana områden lärer emellertid, såsom kommittén själv i annat

sammanhang berört, ofta krävas ingående undersökningar av teknisk och

annan art. önskemålet att icke hindra snabba beslut synes mig i dessa

ärenden vara av underordnad betydelse. Jag vill därför ansluta mig till den

mening som framförts i några remissyttranden att bestämmelser bör meddelas

om skyldighet för länsstyrelse att bereda sakägarna tillfälle att yttra

sig över förslag om inrättande av skyddsområde och om skyddsföreskrifter.

Däremot är jag ense med kommittén i så måtto, att jag icke finner

nödvändigt att föreskriva en motsvarande skyldighet i fråga om till
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

tänkta ingripanden i enskilda fall med stöd av bestämmelsen i departementsförslagets

65 §. Även i fall av sistnämnt slag bör dock självfallet

länsstyrelsen höra berörda sakägare, därest icke omständigheterna föranleder

annat (jfr 36 § 3 mom. och 38 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen

den 30 maj 1958).

Den bestämmelse som på grund av vad jag nu anfört bör införas i lagen

synes kunna upptagas under denna paragraf och — delvis efter mönster

av föreskriften i 11 kap. 33 § andra stycket — avfattas såsom ett påbud

om att, innan allmänna föreskrifter må meddelas för skyddsområde, förslag

till sådana föreskrifter skall upprättas och skriftlig underrättelse om

förslagets innehåll genom länsstyrelsens försorg sändas till varje ägare av

fastighet inom skyddsområdet samt till de kända nyttjanderättshavare, vilkas

rätt beröres. Huruvida förslaget i enlighet med vad i det föregående anförts

upprättats inom länsstyrelsen eller av annan, exempelvis av en kommun

i egenskap av sökande, bör i förevarande sammanhang vara utan

betydelse. Huruvida andra sakägare än fastighetsägare och nyttjanderättshavare

— t. ex. innehavare av gruvrätt eller annan begränsad sakrätt utom

nyttjanderätt —- skall underrättas, bör överlämnas åt länsstyrelsens eget

bedömande i det särskilda fallet. Detsamma torde böra gälla i frågan om

ärendet bör bringas till vidare kännedom genom kungörelse i ortstidning

eller annorledes, exempelvis genom anslag å kommunens anslagstavla.

I paragrafen torde vidare, utöver vad nyss nämnts, böra föreskrivas att

i underrättelsen till sakägarna skall anges vad de har att iaktta för att

bevaka sin rätt. Sådan uppgift bör avse bl. a. den tid inom vilken sakägaren

skall inkomma med sitt yttrande för att länsstyrelsen skall vara

skyldig att beakta hans synpunkter.

67 §.

Denna paragraf svarar mot 66 § i kommitténs förslag.

Kommittén föreslår en bestämmelse om publicering av länsstyrelses beslut

i ärende om skyddsområde för grundvattentillgång, vilken är utformad

efter mönster av vad i 69 § hälsovårdsstadgan föreskrivits i avseende

på lokala hälsovårdsordningar. Kommittén anser dock lämpligt,

eftersom beslut om fastställande, ändring eller upphävande av skyddsbestämmelse

kan ha meddelats av länsstyrelse utan föregående ansökan, att

länsstyrelsen själv ombesörjer samtliga publiceringsåtgärder. Har beslutet

meddelats på grund av ansökan skall enligt kommittéförslaget sökanden

svara för de kostnader som är förenade med kungörelseförfarandet.

Motsvarande regler anses ej erforderliga beträffande tryckningskostnaderna

för de exemplar av föreskrifterna som skall tillhandahållas allmänheten,

eftersom länsstyrelsen skall äga taga betalt härför.

Kammarkollegiet föreslår, att tryckt exemplar av föreskrifter, som med
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kmujl. Maj.ts proposition nr 42 år lt)6l 81

delats för visst skyddsområde, kostnadsfritt skall tillhandahållas sakägare.

Departementschefen. Jag förordar att bestämmelsen med en mindre redaktionell

jämkning avfattas i överensstämmelse med kommitténs förslag.

Någon anledning att i vattenlagen meddela föreskrift om rätt för sakägare

att kostnadsfritt få tryckt exemplar av skyddsföreskrifterna synes mig

ej föreligga. I administrativ ordning torde få övervägas att föreskriva, att

alla enligt 66 § delgivna sakägare skall gratis tillställas avskrift av beslut i

ärende om skyddsföreskrifter.

68 §.

Kommittén upptager under denna paragraf i sitt förslag törst ett stadgande

om besvär över länsstyrelses beslut.

Vidare föreslår kommittén ett stadgande av innehåll att, då kommunal

myndighet meddelat beslut jämlikt bestämmelser, vilka utfärdats av länsstyrelse

såsom skyddsföreskrifter för grundvattentillgång, över beslutet

må anföras besvär hos länsstyrelsen. Kommittén påpekar, alt de föreskrifter

till skydd för grundvatten som meddelats i form av lokala hälsovårdsordningar

och som kommittén förmenat skola tjäna till förebild brukar

utformas så, att hälsovårdsnämnden tillägges befogenhet att meddela erforderliga

tillståndsbeslut eller andra beslut i de särskilda fall, varå föreskrifterna

blir tillämpliga. Sådana beslut anser kommittén böra kunna

överklagas, i första hand hos länsstyrelsen.

I förslaget upptages slutligen i ett tredje stycke ett stadgande som motsvarar

det nuvarande 2 kap. 58 § tredje stycket vattenlagen men omfattande

såväl länsstyrelses som kommunal myndighets beslut.

Departementschefen. Den föreslagna bestämmelsen angående besvär över

länsstyrelses beslut avviker ej till sitt innehåll från vad som är stadgat

i 57 § länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 och torde fördenskull

kunna utgå.

Ofrånkomligt synes vara att till hälsovårdsnämnder och andra kommunala

myndigheter i viss utsträckning delegeras att bestämma vilka villkor

som i de särskilda fallen skall gälla för grundvattenfarlig verksamhet

på fastigheter inom skyddsområden. Den enskilda fastighetsägaren

måste emellertid tillerkännas rätt att få sådant avgörande prövat av länsstyrelsen.

Ärendet torde vanligtvis innefatta lämplighetsfrågor, och besvär

bör kunna anföras även på andra grunder än de för kommunalbesvär

stadgade. Länsstyrelsen bör också ha möjlighet att sätta annat beslut i

det överklagade beslutets ställe. Stadgandet i vattenlagen om besvärsrätt

i fråga om kommunal myndighets beslut torde därför icke kunna undvaras.

Det har i departementsförslaget upptagits som första stycke i föreva
6

Bihang till riksdagens protokoll 196/t. 1 samt. Nr 42

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 196b

rande paragraf. I andra stycket har upptagits en bestämmelse, som i sak

överensstämmer med kommittéförslagets tredje stycke.

Beträffande besvärstid torde få gälla de allmänna reglerna enligt lagen

den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets

beslut.

8 KAP.

23 §.

Kommittén erinrar om att första stycket i förevarande paragraf nu innehåller

en bestämmelse om skyldighet för den som avleder eller ämnar

avleda kloakvatten att vidtaga skäliga åtgärder till motverkande av vattenförorening

och i andra stycket bestämmelse om förbud mot utsläpp

av vissa slag av kloakvatten. Med åtgärder till motverkande av förorening

menas i första hand åtgärder som avser att förebygga olägenhet genom

förorening, t. ex. särskild behandling av avloppsvattnet i renande

syfte innan det släpps ut i vattenområdet. Men uttrycket åsyftar även

åtgärder som går ut på att avhjälpa verkningarna av den förorening som

uppkommer. Dit hör rensning i recipienten och även t. ex. inplantering av

fiskyngel i vattendraget och liknande åtgärder för att bota skador i detta.

Däremot torde, framhåller kommittén, icke ha åsyftats att förbud mot

utsläpp i önskad recipient skall kunna meddelas. Kommitténs förslag härom

innebär därför en betydande utvidgning av stadgandet. Den nya bestämmelsen

synes lämpligen böra upptagas som nytt andra stycke i lagrummet,

varefter det nuvarande andra stycket kommer att utgöra tredje

stycke.

Kommittén förklarar, att det nya stadgandet skall vara tillämpligt såväl

när fråga är om att hindra ett planerat utsläpp av kloakvatten i ett

vattenområde som när det gäller att befria vattenområdet från kloakvatten

som börjat utsläppas däri, samt fortsätter:

Stadgandet är endast avsett att träda i tillämpning, när man icke genom

rimliga reningsåtgärder kan räkna med att befria kloakvattnet från bakteriologiska

och andra föroreningar i sådan utsträckning att trygghet vinnes

för en från hälsosynpunkt tillfredsställande kvalitet å det vatten som

tillhandahålles förbrukarna eller utnyttjas i livsmedelstillverkning eller

liknande verksamhet. Särskilt är det den hittills tämligen outforskade

frågan om faran av virussmitta genom vatten som manar till stor försiktighet

när det gäller förorening av en vattentäkt.

Stadgandet är icke begränsat till redan befintliga ytvattentäkter utan

avser även att bereda skydd för vattenområden, som kan antagas framdeles

bli nyttjade för vattentäktsändamål. Vidare är stadgandet tillämpligt

på vattenområde, varifrån vatten genom infiltration på konstlad eller

naturlig väg tillföres grundvattentillgång. Även i fråga om sådant vatten

kan uppenbarligen sägas att det användes för vattenförsörjning.

För att ett vattenområde skall skyddas mot ett avloppsföretag, ehuru

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Mnj.ts proposition nr 42 är W64

området ännu icke begagnas för vattenförsörjning, torde böra krävas att

ett sådant nyttjande är nära förestående eller i varje fall att planerna

därpå nått eu viss grad av bestämdhet. Att låta avloppsintresset vika för

endast obestämda projekt i eu avlägsen framtid synes i regel icke böra

ifrågakomma. Fall kan emellertid tänkas, som motiverar avsteg från sistnämnda

princip, t. ex. om vattenområdet utgör den på lång sikt enda eller

klart fördelaktigaste reservtillgången för det samhälle som företräder vattentäktsintresset.

Det kan då vara lämpligt att vattenområdet skyddas mot

nedsmutsning för att tillgodose ett framtida vatenförsörjningsintresse.

Om, såsom kommittén tänkt sig, ett inskridande bör kunna ske även

mot påbörjade avloppsutsläpp, uppkommer frågan vilken verkan som skall

tillmätas det förhållandet att tillstånd till utsläppandet meddelats i laga

ordning. Meddelat tillstånd kan omprövas efter tio år eller när eljest väsentligt

ändrade förhållanden inträtt. Genom denna bestämmelse har man

avsett att föreskrifterna om reningsåtgärder skall kunna skärpas efter

vad vattendomstolen finner skäligt med hänsyn till nya erfarenheter och

ändrade förhållanden i recipienten. Kommittén anser, med hänsyn till det

synnerligen starka allmänna intresset av ett tillförlitligt vattentäktsskydd,

att hinder icke bör möta mot en sådan tillämpning av nämnda bestämmelse

att det meddelade tillståndet kan återkallas och avloppsföretaget

hänvisas till en annan recipient. Något oskäligt intrång i bestående rättigheter

behöver en sådan omprövning icke innebära, eftersom vattendomstolen

med stöd av den föreslagna kostnadsfördelningsregeln i 8 kap. 28 § andra

stycket kan låta merkostnaderna för en annan lösning av avloppsfrågan bäras

till huvudsaklig del eller kanske helt av det samhälle som företräder

vattentäktsintresset. Det förtjänar dock understrykas, att ett så radikalt

ingripande mot bestående avloppsföretag — och i synnerhet lagligen tillstadda

sådana — som ett förbud mot fortsatt utsläppande innebär, endast

bör ske i undantagsfall och sedan en noggrann avvägning av samtliga på

frågan inverkande omständigheter gett vid handen att en omläggning av

avloppsföretaget till annan recipient jämte skälig fördelning mellan intressenterna

av merkostnaderna härför är den från allmän synpunkt enda

rimliga lösningen.

De industrier och andra inrättningar som avses i stadgandet är i första

hand fabriker för framställning av livsmedel och drycker av skilda slag.

Men även vissa inrättningar som enligt vanligt språkbruk icke kan sägas

vara industriella åsyftas, t. ex. slakterier, bagerier och mejerier. Stadgandet

är i främsta rummet tillämpligt i de fall vattnet användes i själva tillverkningsprocessen,

antingen så att det ingår som en ingrediens i varan

eller kommer i direkt kontakt med födoämnet. Även de fall då vattnet användes

för t. ex. diskning av kärl, vari varan skall förvaras, eller för liknande

ändamål bör emellertid omfattas av stadgandet. I vilketdera fallet

gäller dock som förutsättning att det skall föreligga risk för smittspridning

eller eljest fara ur hälsosynpunkt.

I kommitténs betänkande fästes också uppmärksamheten på att uttrycket

»samhälle» i lagtexten har en betydelse som icke överensstämmer med

dess innebörd i allmänt språkbruk. Enligt 8 kap. 2 § sista stycket vattenlagen

avses nämligen i 8 kap. med »samhälle» verksamhetsområdet för

allmän vatten- och avloppsanläggning samt, såvitt angår utövandet av rättigheter

och fullgörandet av skyldigheter, som stadgas beträffande sam
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

hälle, huvudmannen för sådan anläggning. Kommittén påpekar, att det

nytillkomna stadgandet härigenom kan tillämpas i avseende på viss orts

vattenförsörjning endast i den mån denna baseras på gemensam anläggning

och icke på för olika fastigheter separata vattentäkter. Någon praktisk

olägenhet av betydelse anser kommittén detta icke innebära, i synnerhet

som utbyggnaden av gemensamma anläggningar för vattenförsörjningen

nu fortskrider i snabb takt. Beträffande innebörden av begreppet

allmän vatten- och avloppsanläggning hänvisas till lagen den 3 juni 1955

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Statens vatteninspektion framhåller i sitt remissyttrande, att det finnes

åtskilliga industrier av annat slag än livsmedelsindustri som av hygieniska

skäl har mycket höga krav på fabrikationsvatten. Vatteninspektionen ifrågasätter

därför, om icke formuleringen »varor avsedda att förtäras av

allmänheten» i det föreslagna stadgandet blivit alltför snäv.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län gör gällande, att stadgandet borde

såtillvida skärpas, att till de faror som kan föranleda förbud mot kloakvattenutsläpp,

nämligen smittorisk och annan hälsovåda, bör läggas

risk för att vatten på annat sätt blir otjänligt eller mindre tjänligt för

ett samhälles eller en livsmedelsindustris vattenförsörjning. Härvid åsyftas

faran av att tillförsel av oljeprodukter och andra kemiska ämnen till

ett ytvattenområde kan försvåra produktionen av renvatten från området,

detta utan att fall av hälsovåda är för handen.

Departementschefen. Med den avfattning kommittén givit sitt förslag till

bestämmelse om förbud mot utsläppande av kloakvatten, betingat av hänsynen

till viktiga ytvattentäkter, kan samhälles vattenförsörjning på grund

av den definition, som lämnas i 2 § sista stycket, skyddas endast om den

baseras på allmän vatten- och avloppsanläggning. Då detta som kommittén

anmärkt icke torde innebära någon större olägenhet, lärer det kunna

godtagas.

Jag finner icke anledning att förorda någon skärpning av den i kommittéförslaget

intagna bestämmelsen i enlighet med vad som föreslagits

i ett par remissyttranden. Kommitténs förslag synes mig innebära en lämplig

avvägning mellan vattenförsörjnings- och avloppsintressena.

Någon särskild straffbestämmelse torde ej böra införas med anledning

av det nya stadgandet. Med detta stadgande avses att vattendomstol skall

kunna under angivna förutsättningar förbjuda kloakvattenutsläpp. Förbud

som meddelas i denna ordning kommer att omfattas av straffbestämmelsen

i 13 kap. 12 § andra stycket vattenlagen.

28 §.

Kommittén föreslår, att till nuvarande 28 § lägges ett nytt andra stycke

som omfattar stadgandet rörande fördelning av kostnadsökning för klo
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 är 196i

akvattens avledande in. in. mellan, å ena sidan, den som avleder eller ämnar

avleda avloppsvatten och, å andra sidan, sådana samhällen samt livsmedelsindustrier

och liknande inrättningar, som har behov av ytvatten för

sin vattenförsörjning. Kommittén framhåller, att ökad kostnad för kloakvattens

avledande kan uppkomma om, på grund av det nya förbudsstadgandet

i 23 § andra stycket, avloppet måste läggas om till annan recipient

eller till annan del av den recipient som skall skyddas. Som exempel

på åtgärd av sistnämnda innebörd kan anföras att ett samhälle, som vill

släppa ut sitt kloakvatten i en älv uppströms ett annat samhälles vattenintag,

för att skydda vattenförsörjningen i stället blir nödsakat att leda

avloppet nedströms vattenintaget. Med ökad kostnad för åtgärd till motverkande

av förorening, som också omfattas av fördelningsregeln i kommittéförslaget,

avses enligt kommitténs uttalande t. ex. att det samhälle

som avleder avloppsvatten får vidkännas längre gående och dyrbarare reningsåtgärder

av hänsyn till vattenförsörjningen än som eljest kunnat

krävas.

Det intresse vardera kontrahenten har av att bidragsskyldigheten, där

denna fastställts i årliga belopp eller till viss andel av årskostnaden, kan

anpassas efter ändrade förhållanden tillgodoses genom stadgandet i 8 kap.

44 § andra stycket.

Departementschefen. Den av kommittén förordade kostnadsfördelningsregeln

i andra stycket av paragrafen torde kunna avfattas i enlighet med

förslaget. Beträffande innebörden av uttrycket samhälle må hänvisas till

vad som anförts därom vid behandlingen av 23 §.

Anmärkas må, att tillämpningen av kostnadsfördelningsregeln icke nödvändigtvis

förutsätter, att även företrädaren för avloppsintresset är ett

samhälle. Bidrag bör också principiellt kunna komma i fråga till avledare

av kloakvatten oavsett huruvida gemensamma anordningar tillskapats för

utsläppet. Detta kan vara av betydelse för avloppsförhållanden vid glesbebvggelse.

Stränder invid jämförelsevis opåverkade vattenområden är

självfallet särskilt lockande för fritidsbebyggelse. Samma områden kan

just till följd av vattnets beskaffenhet vara begärliga som vattentäkter

för samhällen och andra sådana förbrukare. I den mån vattentäktsintresset

icke kan godtaga avloppsutsläpp från glesbebyggelsen eller det kräver

särskilt långtgående reningsåtgärder synes bidrag från detsamma till den

enskilde fastighetsägaren för ordnandet av hans avloppsförhållanden böra

kunna ifrågakomma.

29 §.

Till skillnad från övriga stadganden i 27 och 28 §§ avser den föreslagna

kostnadsfördelningsregeln i 28 § andra stycket icke enbart förhållandet

mellan två eller flera samhällen. Jämkning torde därför böra ske i 29 §.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1964

10 KAP.

44, 68 och 74 §§.

Kommittén föreslår, att i tillägg till dessa lagrum skall stadgas skyldighet

att vid syneförrättningar, där fråga är om avledande av radioaktivt

avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten översända avskrift av ansökningshandlingarna

jämte förrättningsmannens kungörelse om företaget

ävensom avskrift av förslag till utlåtande och av slutligt utlåtande.

Departementschefen. De av kommittén förordade tilläggen till ifrågavarande

paragrafer torde böra införas. Det synes ej vara påkallat att lämna

föreskrifter om strålskyddsmyndighetens åligganden i förevarande sammanhang.

Förutom genom strålskyddsiagen har i Kungl. Maj :ts brev den

28 juli 1958 meddelats bestämmelser om myndighetens verksamhet. Enligt

nämnda brev skall myndigheten tjänstgöra såsom ett centralt samordnande

organ för olika strålskyddsintressen i riket och i detta hänseende

ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt de faror och olägenheter, som kan uppkomma

till följd av joniserande strålning, samt intimt samverka med av

strålskyddsfrågor berörda myndigheter och sammanslutningar. Med hänsyn

icke minst till dessa strålskyddsmyndighetens uppgifter att samordna

olika strålskyddsintressen är angeläget, att myndigheten kan erhålla

överblick över förekommande ärenden rörande radioaktiv vattenförorening.

11

11 KAP.

17 §.

Kommittén föreslår en jämkning i redaktionellt hänseende av punkten

36 i förevarande paragraf såsom en följd av att 2 kap. 45 § andra stycket

föreslås upphävt och ersatt av ett stadgande med annat paragrafnummer.

Söderbygdens och Österbygdens vattendomstolar förklarar i remissyttranden,

att de finner mindre tillfredsställande, att fristående talan om

rätt till sådant servitutsintrång, varom är stadgat i nuvarande 2 kap. 45 §

andra stycket, enligt den föreslagna lydelsen av 11 kap. 17 § 36 även

framgent skall vara stämningsmål. För att handläggningen skall ske i de

för målen bäst avpassade formerna, bör enligt domstolarnas mening den

ändringen vidtagas i förhållande till nu gällande, motsvarande bestämmelse,

att angiven talan hänföres till ansökningsmål. Särskilt betydelsefullt

finnes vara, att reglerna om rättegångskostnader i stämningsmål

icke kan anses lämpliga i mal beträffande den sorts tvångsingripande som

det här är fråga om. österbygdens vattendomstol påpekar härjämte, att

andnng på samma sätt bör vidtagas beträffande talan, som utan samband

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr \2 år 196i

med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen

om rätt till intrång å annans fastighet.

Vattenöverdomstolen yttrar med avseende på de båda vattendomstolarnas

framställning, att goda skäl talar för domstolarnas ändringsförslag.

Vattenöverdomstolen framhåller dock, att det kan finnas aven andra, liknande

fall av talan utan samband med ansökningsmål, som bor överforas

till ansökningsmål och förordar, att denna fråga blir föremål för en

samlad översyn.

Departementschefen. I paragrafens punkt 36 torde ändring böra ske i

enlighet med kommittéförslaget. Därjämte bör ordet »vattentakt» enligt

vad förut nämnts ändras till »grundvattentäkt» i de punkter det förekommer.

Den av några vattendomstolar väckta frågan om att överföra fristående

servitutstalan till ansökningsmål anser jag mig icke bor a upptaga

i förevarande sammanhang.

19 §.

Ändringen i denna paragraf är betingad av det föreslagna tillägget i

13 kap. 14 §.

59 §.

Bestämmelsen om översändande till strålskyddsmyndigheten av ansökningshandlingar

och kungörelse vid syneförrättning bör äga motsvarande

tillämpning i mål som handlägges vid vattendomstol; genom hanvisningen

i nuvarande 11 kap. 36 § sista stycket till 10 kap. 44 § er

fordras icke någon lagändring för att detta skall bil fallet. Särskild föreskrift

om översändande till strålskyddsmyndigheten av vattendomstols

avgörande av mål angående radioaktivt avloppsvatten torde som

kommittén föreslagit böra fogas till bestämmelsen i 11 kap. 59 § andra

stycket.

62 §.

Rörande utbyte av ordet vattentäkt mot ordet grundvattentäkt torde

få hänvisas till vad därom tidigare anförts i samband med lagens ingress.

Någon terminologisk ändring torde icke böra vidtagas i sammansättningen

vattentäktsfastighet.

13 KAP.

14 §.

Kommittén upptager under 2 kap. 67 § i sitt förslag eu bestämmelse

som ger länsstyrelse rätt att i samband med utfärdande av föreskrifter

avseende skyddsområde för grundvattentillgång stadga bötespåföljd för

överträdelse.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

Departementschefen. Enligt min mening bör bestämmelsen om straff

för överträdelse av bestämmelser som meddelats med stöd av 2 kap.

64 § införas i vattenlagen. Länsstyrelsen torde i bestämmelserna endast

böra hänvisa till vattenlagens straffbud. Denna lagtekniska anordning

har sin motsvarighet i vad som är stadgat om påföljder för överträdelser

av lokala ordningsstadgor och hälsovårdsanordningar. Även med avseende

på redaktionell utformning bör bestämmelsen bringas i överensstämmelse

med denna lagstiftning. Straffbestämmelsen i vattenlagen bör givas

en såtillvida begränsad giltighet, att det åt länsstyrelsen överlämnas att

avgöra, huruvida viss skyddsföreskrift skall vara straffsanktionerad eller

icke. Härigenom erhåller länsstyrelsen möjlighet att beträffande skyddsområde

för grundvattentillgång meddela såväl föreskrifter av anvisningskaraktär

som bestämmelser vilkas åsidosättande anses böra föranleda

ansvar.

Straffbestämmelsen torde böra placeras såsom ett andra stycke i förevarande

paragraf.

I paragrafens första stycke i departementsförslaget har ordet »vattentäkt»

ändrats till »grundvattentäkt» i överensstämmelse med vad tidigare

anförts.

Övergångsbestämmelserna

Kommittén finner särskilda övergångsbestämmelser erforderliga endast

i fråga om de nya reglerna i 8 kap. vattenlagen. Dessa regler bör,

framhåller kommittén, i princip gälla även om avloppsvatten börjat

avledas före ikraftträdandet, men vissa undantag härifrån bör dock föreskrivas.

Har frågan om villkoren för avledandet prövats i första instans

före ikraftträdandet bör äldre regler gälla vid fullföljd eller underställning.

Föreligger lagakraftvunnet beslut i sådan fråga, när de nya bestämmelserna

träder i kraft, bör enligt kommittén stadgandet i 8 kap.

2.3 § andra stycket tillämpas endast i den mån omprövning kan ske

enligt 8 kap. 40 § vattenlagen. Bidragsskyldighet enligt 28 § andra stycket

skall kunna komma i fråga även i fall som avses i 23 § första stycket,

d. v. s. då någon som redan avleder avloppsvatten får vidtaga längre

gående åtgärder av hänsyn till vattenförsörjning än eljest skulle ha

krävts. Med hänsyn härtill anser kommittén ett särskilt övergångsstadgande

erforderligt för att hindra att bidragsregeln blir tillämplig, om

åtgärder tdl motverkande av förorening föreskrivits eller utan föreskrift

kommit till stånd före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.

Departementschefen. Kommittén föreslår, att det nya stadgandet i 8 kap.

23 § andra stycket, vilket ger vattendomstol möjlighet att helt förbjuda

utsläpp av kloakvatten till skydd för viktiga ytvattentäkter, skall vara

tillämpligt beträffande avloppsutsläpp, som blivit föremål för lagakraft
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr i2 år 196i

vunnet beslut före ikraftträdandet, såvida omprövning kan ske enligt 8

kap. 40 § vattenlagen. Det bör emellertid erinras om att stadgandet i sistnämnda

lagrum gäller rättskraften hos vattendomstols beslut endast såvitt

detta avser villkoren för utsläppande av avloppsvatten i vederbörande recipient.

Ett laga tillstånd att utsläppa avloppsvatten skall icke kunna upprivas,

så att utsläppandet förbjudes; vid omprövning skall blott villkoren

för utsläppet kunna jämkas efter ändrade förhållanden. Omprövningsstadgandet

i 8 kap. 40 § kan dock komma att erhälla en annan och vidare innebörd,

därest nu införes en bestämmelse som gör det möjligt att vid omprövning

av tillstånd att avleda avloppsvatten helt återtaga tillstånden genom

tillämpning av den nya förbudsregeln. För dem som anordnat avloppsutsläpp

i enlighet med givna föreskrifter bör den lagstadgade omprövningsskyldigheten

icke gå utöver vad som i detta hänseende varit gällande, då

villkoren för avledandet fastställdes. Regeln i 8 kap. 23 § andra stycket

bör därför icke bli tillämplig vid omprövning av sådana villkor för avloppsutsläpp,

som fastställts före ikraftträdandet.

Övriga av kommittén föreslagna övergångsbestämmelser föranleder ingen

erinran.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1964.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört föreligger nu förslag

till lag om ändring i vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (Bilaga A), måtte för det

i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans.

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas beträffande vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523)1, dels att 2 kap. 58 § skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 45 §,

8 kap. 23, 28 och 29 §§, 10 kap. 44, 68 och 74 §§, 11 kap. 17, 19 och 59 §§

samt 62 § 3 mom. ävensom 13 kap. 14 § skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives, dels att i 2 kap. skola införas sju nya paragrafer,

betecknade 62—68 §§, av den lydelse här nedan angives, dels att i 2 kap.

38, 42—44, 47—56 och 59—61 §§, 9 kap. 46 § 1, 2, 3 och 5 mom., 11

kap. 30, 36, 37, 50, 60, 63 och 83 §§, 13 kap. 1, 3, 4, 8 och 11—13 §§

samt 14 kap. 6 § ordet »vattentäkt» eller former av detta ord skola ersättas

med ordet »grundvattentäkt» eller motsvarande former härav, dels

ock att rubriken till 2 kap. och överskriften före 2 kap. 42 § skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i 2 kap. skola införas

två nya överskrifter, en omedelbart före 42 § och en omedelbart före

62 §, med nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

Om byggande i vatten och om

vattentäkt.

Om byggande i vatten och om

grundvatten.

Om vattentäkt.

Om grundvatten.

Om anordnande och nyttjande av

grundvattentäkt.

42 §.

45 §.

Tarvas för-------------är stadgat

Erfordras till skydd mot förorening

av grundvatten, att å annan

‘Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 38 § SFS 1941: 614, 2 kap. 42—45, 47—56 och

58—61 §§ 1939:146, 8 kap. 23 § 1956 : 581, 8 kap. 28 § 1941:614, 8 kap. 29 § 1955:315,

9 kap. 46 § 1939: 146, 10 kap. 44 § 1961: 548, 10 kap. 68 och 74 §§ 1956:581, 11 kap. 17 §

1954:124, 11 kap. 30 § 1948:479, 11 kap. 36 § 1956:581, 11 kap. 37 § 1954: 124, 11 kap. 50

och 59 §§ 1961: 548, 11 kap. 60 § 1939: 146, 11 kap. 62 § 3 mom. och 63 § 1944: 87, 11 kap.

83 § 1948:479, 13 kap. 1, 3 och 4 §§ 1939: 146, 13 kap. 8 och 11 §>§ 1961:48, 13 kap. 12 §

1954: 124, 13 kap. 13 och 14 §§ 1939: 146 samt 14 kap. 6 § 1954: 124.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 är 1961

(Gällande lydelse)

tillhörig fastighet lägges besvär eller

last, skall ock vad i första stycket

är stadgat äga tillämpning. Meddelas

beslut härom, skall vattenrättsdomaren

ofördröjligen göra anmälan

om beslutet hos inskrivningsdomaren;

och varde med anmälan

så förfaret, som om bevis

angående verkställd utmätning av

fast egendom finnes föreskrivet.

(Föreslagen lydelse)

Om skydd för grundvatten.

62 §.

Erfordras till skydd mot förorening

av grundvatten, att å annan tillhörig

fastighet lägges besvär eller

last, vare fastighetens ägare pliktig

att tåla sådant intrång mot ersättning,

som sägs i 9 kap.

Meddelas beslut om besvär eller

last, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen

göra anmälan om beslutet

hos inskrivningsdomaren. Med anmälan

skall så förfaras, som finnes

föreskrivet om bevis angående verkställd

utmätning av fast egendom.

63 §.

Vill någon utföra grävning eller

sprängning eller anordna upplag eller

vidtaga annan åtgärd, som kan

befaras medföra menlig inverkan å

grundvattentillgång, vilken är eller

kan antagas bliva tillgodogjord, vare

han skyldig att till skydd för

grundvattnet vidtaga de anordningar

och tåla den begränsning av verksamheten

ävensom i övrigt iakttaga

de försiktighetsmått, som skäligen

föranledas av omständigheterna.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

64 §.

Konungens befallningshavande

äger för att bereda skydd för grundvattentillgång,

som tillgodogöres eller

kan antagas bliva tillgodogjord

för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse,

fastställa erforderligt

skyddsområde för grundvattentillgången

samt med giltighet inom detta

område meddela allmänna föreskrifter

rörande vad som jämlikt

63 § skall iakttagas där.

65 §.

Konungens befallningshavande

äger vid vite tillhålla den, som ämnar

vidtaga åtgärd, varom sägs i

63 §, att iakttaga vad honom åligger

ävensom, i den händelse försummelse

i sådant hänseende förelupit,

efter vad som finnes tjänligast

antingen för ordna om rättelse på den

försumliges bekostnad eller vid vite

tillhålla den försumlige att själv

vidtaga rättelse.

66 §.

Innan allmänna föreskrifter meddelas

för skyddsområde enligt 64 §,

skall förslag till sådana föreskrifter

upprättas samt skriftlig underrättelse

om förslagets innehåll genom

Konungens befallningshavandes försorg

sändas till varje ägare av fastighet

inom skyddsområdet samt

till de kända nyttjanderättshavare,

vilkas rätt beröres. 1 underrättelsen

skall angivas vad sakägarna hava att

iakttaga för att bevaka sin rätt.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 dr 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

67 §.

När skyddsområde enligt 64 §

fastställts eller tidigare meddelade

bestämmelser för sådant område

ändrats eller upphävts, skall

Konungens befallningshavande ofördröjligen

införa beslutet härom i

länskungörelserna ävensom ombesörja

att kungörelse om beslutet

anslås inom kommun, som berörcs

av beslutet, och införes i en eller

flera ortstidningar. Genom Konungens

befallningshavandes försorg skola

tryckta exemplar av föreskrifter,

som meddelats för visst skyddsområde,

finnas att tillgå för allmänheten

mot betalning.

Har beslut som i första stycket

sägs meddelats i anledning av ansökan,

skola kostnaderna för kungörandet

bestridas av sökanden.

68 §.

Har kommunal myndighet meddelat

beslut jämlikt föreskrift utfärdad

med stöd av 64 § för visst skyddsområde,

må däröver anföras besvär

hos Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavandes

beslut enligt 64 eller 65 § så ock

kommunal myndighets beslut, som

avses i första stycket, skola omedelbart

lända till efterrättelse och gälla

intill dess annorlunda förordnas.

8 KAP.

23 §.

Den, som — —------enskild synpunkt.

Till vattendrag, sjö eller annat

vattenområde, vars vatten användes

eller kan antagas komma att fram
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

Kloakvatten som

Har, där----

29

Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i

fråga om två eller flera samhällen

skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å två eller flera fastigheter

så ock beträffande samhälle

och en eller flera fastigheter, som

äro belägna utom samhället.

(Föreslagen lydelse)

deles användas för samhälles vattenförsörjning

eller i fabrik eller

annan inrättning för framställning

av varor avsedda att förtäras av allmänheten,

må kloakvatten icke avledas,

om därigenom kan uppkomma

fara för spridning av smitta eller

eljest våda ur hälsosynpunkt.

utan olägenhet.

prövas skäligt.

Nödgas någon på grund av vad i

23 § första eller andra stycket är

stadgat att av hänsyn till vattenförsörjningen

för samhälle eller inrättning,

som i 23 § andra stycket sägs,

vidkännas ökad kostnad för kloakvattens

avledande eller för åtgärd

till motverkande av förorening genom

kloakvatten, må samhället eller

ägaren av inrättningen förpliktas att

utgiva bidrag till den ökade kostnaden

efter ty prövas skäligt.

§•

Vad i 27 § och 28 § första stycket

är stadgat i fråga om två eller

flera samhällen skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å

två eller flera fastigheter så ock beträffande

samhälle och en eller flera

fastigheter, som äro belägna utom

samhället.

28 §.

10 KAP.

44

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens vatteninspektion.

§.

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens vatteninspektion och, där

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 196i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

fråga är om avledande av radioaktivt

avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.

Avskrift av--------------Konungens befallningshavande.

68 §.

Har i--—• —------- angående företaget.

Har fiskeritjänsteman--------av företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till vatteninspektionen.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till vatteninspektionen.

Avser företaget avledande

av radioaktivt avloppsvatten, skatt

avskrift som nu sagts sändas även

till strålskyddsmyndigheten.

74 §.

Avskrift av--------— — nämnda ställen.

I andra —--------avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman--------— av företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses

i 43 § tredje stycket, eller är fråga

om företag enligt 8 kap., skall avskrift

av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i första

stycket sägs, översändas till vatteninspektionen.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses

i 43 § tredje stycket, eller är fråga

om företag enligt 8 kap., skall avskrift

av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i första

stycket sägs, översändas till vatteninspektionen.

Avser företaget avledande

av radioaktivt avloppsvattent

skall avskrift eller meddelande

jämte underrättelse som nu sagts

sändas åven till strålskyddsmyndigheten.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

Till vattenmål hänföras följande

A. ansökningsmål:

7. ansökan om prövning jämlikt

2 kap. 47 §, huruvida och under

vilka villkor vattentäkt må anläggas

eller nyttjas;

8. ansökan om prövning jämlikt

2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig

vattentäkt;

9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 §

första stycket om meddelande av

bestämmelser angående den omfattning,

i vilken grundvatten må tillgodogöras

vid annan tillhörig vattentäkt;
10.

ansökan jämlikt 2 kap. 59 §

andra stycket om prövning, under

vilka villkor vattentäkt må tagas

ur bruk;

§•

mål:

A. ansökningsmål:

7. ansökan om prövning jämlikt

2 kap. 47 §, huruvida och under

vilka villkor grundvattentäkt må

anläggas eller nyttjas;

8. ansökan om prövning jämlikt

2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig

grundvattentäkt;

9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 §

första stycket om meddelande av

bestämmelser angående den omfattning,

i vilken grundvatten må tillgodogöras

vid annan tillhörig

grundvattentäkt;

10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 §

andra stycket om prövning, under

vilka villkor grundvattentäkt må tagas

ur bruk;

B. stämningsmak

B. stämningsmak

31. talan om borttagande eller

ändrande av annan tillhörig vattentäkt,

som ej är avsedd allenast för

viss fastighets förseende med vatten

till husbehovsförbrukning, eller

om förbud mot tillgodogörande av

grundvatten vid sådan vattentäkt,

såframt talan grundas därå att vattentäkten

icke tillkommit i laga

ordning eller icke är av laga beskaffenhet

eller att grundvatten vid

vattentäkten tillgodogöres till större

myckenhet än lagligen är tillåten;
-

31. talan om borttagande eller

ändrande av annan tillhörig grundvattentäkt,

som ej är avsedd allenast

för viss fastighets förseende

med vatten till husbehovsförbrukning,

eller om förbud mot tillgodogörande

av vatten vid sådan grundvattentäkt,

såframt talan grundas

därå att grundvattentäkten icke tillkommit

i laga ordning eller icke är

av laga beskaffenhet eller att vatten

vid grundvattentäkten tillgodogöres

till större myckenhet än lagligen är

tillåten;

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

32. talan om ersättning för skada

eller intrång av sådan vattentäkt,

som under 31 sägs;

33. talan om ansvar för det sådan

vattentäkt anlagts eller ändrats eller

nyttjats i strid mot stadgande i denna

lag eller mot föreskrift, som med

stöd av denna lag meddelats;

34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om

ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen

meddelat tillstånd, eller

om ändrade föreskrifter rörande

tillgodogörande av grundvatten vid

sådan vattentäkt;

35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra

stycket om meddelande av föreskrifter

rörande tillgodogörande av

grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt

eller ändrande av förut givna

sådana föreskrifter;

36. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

45 § om rätt till intrång å annans

fastighet i vissa avseenden;

(Föreslagen lydelse)

32. talan om ersättning för skada

eller intrång av sådan grundvattentäkt,

som under 31 sägs;

33. talan om ansvar för det sådan

grundvattentäkt anlagts eller ändrats

eller nyttjats i strid mot stadgande

i denna lag eller mot föreskrift,

som med stöd av denna lag

meddelats;

34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om

ändrande av grundvattentäkt, vartill

vattendomstolen meddelat tillstånd,

eller om ändrade föreskrifter rörande

tillgodogörande av vatten vid sådan

grundvattentäkt;

35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra

stycket om meddelande av föreskrifter

rörande tillgodogörande av

grundvatten vid annan tillhörig

grundvattentäkt eller ändrande av

förut givna sådana föreskrifter;

36. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

45 eller 62 § om rätt till intrång å

annans fastighet i vissa avseenden;

56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om

ändring i vad förut bestämts angående

vederlag för vatten, som skall

tillhandahållas i ersättning för förlust

av grundvatten, eller om rätt att

åter komma i åtnjutande av möjlighet

att vid egen vattentäkt tillgodogöra

grundvatten;

56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om

ändring i vad förut bestämts angående

vederlag för vatten, som skall

tillhandahållas i ersättning för förlust

av grundvatten, eller om rätt att

åter komma i åtnjutande av möjlighet

att vid egen grundvattentäkt tillgodogöra

grundvatten;

C. besvärsmål:

C. besvärsmål:

D. underställmngsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter —-------i 68 §.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 42

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

Om gärning, som är belagd med

straff enligt 13 kap. 11, 12 eller 13 §,

är straffbar jämväl enligt stadgande

i allmänna strafflagen, vilket innehåller

strängare straffskala än vattenlagens,

varde åtal för sådan gärning

jämte vad med den talan hör

samman icke räknad till vattenmål.

Om gärning, som är belagd med

straff enligt 13 kap. 11, 12 eller 13 §

eller 14 § andra stycket, är straffbar

jämväl enligt stadgande i allmänna

strafflagen, vilket innehåller

strängare straffskala än vattenlagens,

varde åtal för sådan gärning

jämte vad med den talan hör samman

icke räknat till vattenmål.

59 §.

De handlingar-------

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens vatteninspektion.

3 mom. Vad i

I mål rörande vattentäkt skall, såframt

medgivande att vid vattentäkten

tillgodogöra grundvatten lämnas,

utslaget tillika, där ersättning

skall utgå genom tillhandahållande

av vatten eller det eljest kan anses erforderligt,

angiva fastighet, med vilken

rätten till tillgodogörandet skall

för framtiden vara förenad (vattentäktsfastighet).

Vattenrättsdomaren

bör fördenskull, när omständigheterna

därtill föranleda, i mål, som nu

nämnts, tillse att, såvitt möjligt, en

för ändamålet lämpad fastighet varder

under målets handläggning bildad.

I utslag —

— angivna ställena.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens vatteninspektion

och, där företaget avser

avledande av radioaktivt avloppsvatten,

till strålskyddsmyndigheten.

andra ansökningsmål.

I mål rörande grundvattentäkt

skall, såframt medgivande att vid

grundvattentäkten tillgodogöra

grundvatten lämnas, utslaget tillika,

där ersättning skall utgå genom

tillhandahållande av vatten eller det

eljest kan anses erforderligt, angiva

fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet

skall för framtiden vara

förenad (vattentäktsfastighet).

Vattenrättsdomaren bör fördenskull,

när omständigheterna därtill föranleda,

i mål, som nu nämnts, tillse

att, såvitt möjligt, en för ändamålet

lämpad fastighet varder under målets

handläggning bildad.

10 kap. 67 §.

62 §.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

14 §.

Borttager eller fördärvar någon

uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör

eller särskilt anbragt fixpunkt,

vartill domstols eller annan

myndighets beslut om byggande i

vatten eller anläggande av vattentäkt

eller vattenreglering eller rörande

hushållning med eller tillgodogörande

av vatten hänför sig, straffes med

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

Borttager eller fördärvar någon

uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör

eller särskilt anbragt fixpunkt,

vartill domstols eller annan

myndighets beslut om byggande i

vatten eller anläggande av grundvattentäkt

eller vattenreglering eller

rörande hushållning med eller tillgodogörande

av vatten hänför sig,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

Bryter någon mot föreskrift som

av Konungens befallningshavande

meddelats jämlikt 2 kap. 64 §, och

är ansvar för förseelsen stadgat

av Konungens befallningshavande,

dömes till böter, högst trehundra

kronor. Har förseelsen avsett åliggande

av större vikt eller har därigenom

förorsakats avsevärd skada

eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

Har fråga om villkoren för avledande av kloakvatten före ikraftträdandet

blivit av vattendomstol eller synemän slutligen prövad, skall vid

fullföljd av talan eller vid underställning äldre lag äga tillämpning.

Ändå att avledande påbörjats före ikraftträdandet, skall 8 kap. 23 § i

nya lydelsen gälla, dock allenast därest frågan om åtgärder till motverkande

av vattenförorening icke blivit prövad i ansöknings- eller underställningsmål

före ikraftträdandet och ej heller därefter med tillämpning av

äldre lag.

Ej må på grund av vad i 8 kap. 28 § andra stycket stadgas bidragsskyldighet

åläggas för ökad kostnad, som uppkommit före ikraftträdandet

eller inträtt därefter i anledning av beslut som meddelats före ikraftträdandet.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Knngl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

Bilaga B

Vid vattenvårdskommitténs betänkande om skydd för vattenförsörjninqen

(SOU 1960:38) fogat förslag till

Lag om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 58 § vattenlagen den 28 juni 1918

(nr 523) skall upphöra att gälla, dels att rubriken till 2 kap. och rubriken

närmast före 2 kap. 42 § vattenlagen samt 2 kap. 45 §, 8 kap. 23, 28, 29,

33 och 37 §§»11 kap. 17 § 36. ävensom 13 kap. 8 och 11 §§ samma lag

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i 2 kap.

vattenlagen skola införas en ny underrubrik närmast före 42 § och nya

paragrafer, betecknade 62—68 §§, jämte ny underrubrik närmast före 62 §

samt att i 8 kap. samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 30 a §,

allt av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 kap. Om byggande i vatten och 2 kap. Om byggande i vatten och

om vattentäkt om vattentäkt m. m.

Om vattentäkt Om vattentäkt m. m.

Om anordnande och nyttjande av vattentäkt

45 §. Tarvas för —--är stad
gat.

Erfordras till skydd mot förorening

av grundvatten, att å annan tillhörig

fastighet lågges besvär eller

last, skall ock vad i första stycket

är stadgat äga tillämpning. Meddelas

beslut härom, skall vattenrättsdomaren

ofördröjligen göra anmälan

om beslutet hos inskrivningsdomaren;

och varde med anmälan så

förfaret, som om bevis angående

verkställd utmätning av fast egendom

finnes föreskrivet.

Om skydd för grundvatten

62 §. Vill någon utföra grävning

eller sprängning eller anordna upplag

eller vidtaga annan åtgärd, som

45 §. Tarvas för---är stad
gat.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 196)

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan befaras medföra menlig inverkan

å grnndvattentillgång, vilken är

eller kan antagas bliva tillgodogjord,

vare han skyldig att till skydd för

grundvattnet vidtaga de anordningar

och tåla den begränsning av verksamheten

ävensom i övrigt iakttaga

de försiktighetsmått, som skäligen

föranledas av omständigheterna.

63 §. Konungens befallningshavande

äger för att bereda skydd för

grundvattentillgång, som tillgodogöres

eller kan antagas bliva tillgodogjord

för vattenförsörjningen inom

tätbebyggelse, fastställa erforderligt

skyddsområde för grundvattentillgången

samt med giltighet inom detta

område meddela allmänna föreskrifter

rörande vad som jämlikt

62 § skall där iakttagas.

64 §. Konungens befallningshavande

äger vid vite tillhålla den, som

ämnar vidtaga åtgärd, varom i 62 §

sägs, att iakttaga vad honom åligger

ävensom, i den händelse försummelse

i sådant hänseende förelupit, efter

ty tjänligast finnes antingen förordna

om rättelse på den försumliges

bekostnad eller vid vite tillhålla den

försumlige att själv vidtaga rättelse.

65 §. Erfordras till skydd mot förorening

av grundvatten, att å annan

tillhörig fastighet lägges besvär eller

last, vare fastighetens ägare pliktig

att tåla sådant intrång mot ersättning,

som i 9 kap. sägs.

Meddelas beslut om besvär eller

last, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen

göra anmälan om beslutet

hos inskrivningsdomaren; och varde

med anmälan så förfaret, som om

bevis angående verkställd utmätning

av fast egendom finnes föreskrivet.

66 §. Då skyddsområde enligt 63 §

fastställts eller tidigare meddelade

bestämmelser för sådant område

ändrats eller upphävts, skall Konungens

befallningshavande ofördröjligen

införa beslutet härom i

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Mcij. ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

läns kungörelserna ävensom ombe- sörja att kungörelse om beslutet an- slås inom berörd kommun och in- föres i en eller flera ortstidningar.

Genom Konungens befallningsha- vandes försorg skola tryckta exem- plar av föreskrifter, som meddelats

för visst skyddsområde, finnas att

mot betalning tillgå för allmänhe- ten.

Har beslut som i första stycket

sägs meddelats i anledning av an- sökan, skola kostnaderna för kun- görandet bestridas av sökanden.

67. §. För överträdelse av bestäm- melse som utfärdas för skyddsom- råde må Konungens befallning sha- vande föreskriva dagsböter eller,

där förseelsen är ringa, böter, högst

trehundra kronor.

68 §. Mot beslut, som meddelats

enligt 63 eller 64 §, må besvär an- föras hos Kungl. Maj:t.

Har kommunal myndighet medde- lat beslut jämlikt bestämmelser som

med stöd av 63 § utfärdats för visst

skyddsområde, må däröver anföras

besvär hos Konungens befallnings- havande.

Beslut, som i första och andra

styckena avses, skola omedelbart

lända till efterrättelse och gälla in- till dess annorlunda varder förord- nat.

8 kap. Om avloppsvatten

23 §. Den, som---

synpunkt.

enskild 23 §. Den, som ----— enskild

synpunkt.

Till vattendrag, sjö eller annat

vattenområde, vars vatten användes

eller kan antagas komma att fram- deles användas för samhälles vat- tenförsörjning eller i fabrik eller an- nan inrättning för framställning av

varor avsedda att förtäras av all- mänheten, må kloakvatten icke av- ledas, om därigenom kan upppkom-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1904

103

(Gällande lydelse)

Kloakvatten som — — — utan

olägenhet.

(Föreslagen lydelse)

ma fara för spridning av smitta eller

eljest våda nr hälsosynpunkt.

Kloakvatten som — — — utan

olägenhet.

28 §. Har, där — — — prövas

skäligt.

29 §. Vad i 27 och 28 §§ är stadgat

i fråga om två eller flera samhällen

skall äga motsvarande tilllämpning

med avseende å två eller

flera fastigheter så ock beträffande

samhälle och en eller flera fastigheter,

som äro belägna utom samhället.

28 §. Har, där — — — prövas

skäligt.

Nödgas någon på grund av föreskrift

i 23 § första eller andra stycket

av hänsyn till vattenförsörjningen

för samhälle eller inrättning, som

i 23 § andra stycket sägs, vidkännas

ökad kostnad för kloakvattens

avledande eller för åtgärd till motverkande

av förorening genom kloakvatten,

må samhället eller ägaren

av inrättningen förpliktas att utgiva

bidrag till den ökade kostnaden efter

ty prövas skäligt.

29 §. Vad i 27 § och 28 § första

stycket är stadgat i fråga om två eller

flera samhällen skall äga motsvarande

tillämpning med avseende

å två eller flera fastigheter så ock

beträffande samhälle och en eller

flera fastigheter, som äro belägna

utom samhället.

33 §. Vad i 24—29 §§ är föreskrivet

om åtgärder till motverkande

av förorening genom kloakvatten

samt kostnaden därför skall äga

motsvarande tillämpning beträffande

industriellt avloppsvatten. Avledes

avloppsvattnet — — —- utom

samhället.

30 a §. Konungen må, där det med

hänsyn till samhälles behov av vatten

finnes vara av särskild betydelse,

med avseende å visst område

meddela förbud mot all förorening

genom kloakvatten, såvitt det prövas

kunna ske utan att den, som börjat

avleda kloakvatten innan förbudet

meddelats, lider oskäligt intrång.

33 §. Vad i 24 —27 §§, 28 § första

stycket och 29 § är föreskrivet om

åtgärder till motverkande av förorening

genom kloakvatten samt kostnaden

därför skall äga motsvarande

tillämpning beträffande industriellt

avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet

—---utom samhället.

37 §. Konungen må, där det med 37 § Konungen må, där det med

hänsyn till landets djur- eller växt- hänsyn till samhälles behov av vatvärld

eller eljest ur naturskydds- ten eller till landets djur- eller växt
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

(Gällande lydelse)

synpunkt finnes vara av särskild betydelse,

med avseende å visst område

meddela förbud mot all förorening

genom industriellt avloppsvatten,

såvitt det prövas kunna ske utan

att innehavaren av fabrik eller inrättning,

som anlagts innan förbudet

meddelats, lider oskäligt intrång.

(Föreslagen lydelse)

värld eller eljest ur natur skyddssynpunkt

finnes vara av särskild betydelse,

med avseende å visst område

meddela förbud mot all förorening

genom industriellt avloppsvatten, såvitt

det prövas kunna ske utan att

innehavaren av fabrik eller inrättning,

som anlagts innan förbudet

meddelats, lider oskäligt intrång.

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål

17 §. Till vattenmål hänföras föl- 17 §. Till vattenmål hänföras följande

mål: jande mål:

B. stämningsmål:

B. stämningsmål:

36. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

45 § om rätt till intrång å annans

fastighet i vissa avseenden;

36. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

45 § eller 65 § .om rätt till intrång å

annans fastighet i vissa avseenden;

13 kap. Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för

överträdelse av denna lag

8 §. Bygger någon--- — olag
ligen

skett.

Där byggande---rätt krän
kes.

Vad ovan--— givna föreskrif
ter.

Lag samma vare, där någon utsläpper

kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde i strid mot föreskrift,

som meddelats av Konungen

jämlikt 8 kap. 37 § eller 38 § fjärde

stycket, eller någon, sedan prövning

enligt denna lag ägt rum

angående villkoren för utsläppande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,

utsläpper avloppsvatten

i strid mot föreskrift, som därvid

meddelats.

I fråga — — -— avsedda fall. 11

8 §. Bygger någon —--- olag
ligen

skett.

Där byggande —--rätt krän
kes.

Vad ovan —- — — givna föreskrifter.

Lag samma vare, där någon utsläpper

kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde i strid mot föreskrift,

som meddelats av Konungen

jämlikt 8 kap. 30 a §, 37 § eller 38 §

fjärde stycket, eller någon, sedan

prövning enligt denna lag ägt rum

angående villkoren för utsläppande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,

utsläpper avloppsvatten

i strid mot föreskrift, som därvid

meddelats.

I fråga----avsedda fall.

11 §. Den, som —---sex må- 11 §. Den, som---sex månader.

nåder.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 2 år 1961

(Gällande lydelse)

Till samma straff dömes den, som

utsläpper kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö

eller annat vattenområde i strid mot

föreskrift, som av Konungen meddelats

jämlikt 8 kap. 37 § eller 38 §

fjärde stycket.

(Föreslagen lydelse)

Till samma straff dömes den, som

utsläpper kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö

eller annat vattenområde i strid mot

föreskrift, som av Konungen meddelats

jämlikt 8 kap. 30 a § 37 g eller

38 § fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den

Har fråga om villkoren för avledande

av kloakvatten före ikraftträdandet

blivit av vattendomstol eller

svnemän slutligen prövad, skall vid

fullföljd av talan eller vid underställning

äldre lag äga tillämpning.

Ändå att avledande påbörjats före

ikraftträdandet, skola 8 kap. 23 § i

nya lydelsen, 30 a g och 37 g i nya

lydelsen gälla, förstnämnda lagrum

dock allenast därest frågan om åtgärder

till motverkande av vattenförorening

icke blivit prövad i ansöknings-

eller underställningsmål

före ikraftträdandet och ej heller

därefter med tillämpning av äldre

lag eller ock, då dylik prövning skett,

förutsättningar föreligga för sådan

omprövning, som avses i 40 g samma

kap.

Ej må på grund av vad i 8 kap.

28 g andra stycket stadgas bidragsskyldighet

åläggas för ökad kostnad,

som uppkommit före ikraftträdandet

eller inträtt därefter i anledning

av beslut som meddelats före

ikraftträdandet.

8 iBihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 42

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1964

Bilaga C

Väg- och vattenbyggnadsstyrclsens förslag till

Skyddsbestämmelser för grundvattentillgång

Länsstyrelsen fastställer med stöd av 2 kap. 63 och 67 §§ vattenlagen

följande skyddsbestämmelser avseende grundvattentillgång för vattenförsörjningen

för ..............................(samhälle och kommun).

Enligt 2 kap. vattenlagen gäller1 följande.

Vill någon utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag

eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan

å grundvattentillgång, vilken är eller kan antagas bliva tillgodogjord,

vare han skyldig att till skydd för grundvattnet vidtaga de

anordningar och tåla den begränsning av verksamheten ävensom i

övrigt iakttaga de försiktighetsmått som skäligen föranledas av omständigheterna.

(62 §)

Konungens befallningshavande äger vid vite tillhålla den, som ämnar

vidtaga åtgärd, varom i 62 § sägs, att iakttaga vad honom åligger

ävensom, i den händelse försummelse i sådant hänseende förelupit, efter

ty tjänligast finnes antingen förordna om rättelse på den försumliges

bekostnad eller vid vite tillhålla den försumlige att själv vidtaga

rättelse. (64 §)

1 §•

Nedan angivna bestämmelser skola gälla inom det skyddsområde, som

utmärkts på bifogade karta. Skyddsområdet indelas i brunnsområdet (heldragen

gräns), inre skyddsområde (streckad gräns) och yttre skyddsområde

(punkterad gräns).

2 §.

Inom brunnsområdet får endast vattentäktsverksamhet bedrivas.

3 §■

Inom inre skyddsområdet skall gälla

a) att lagring av oljeprodukter, tjärprodukter, organiska lösningsmedel,

industriella avfallsämnen, dammbindningsmedel, djur- och växtbekämpningsmedel

samt andra för grundvattnet skadliga kemikalier icke får ske.

Undantag må av byggnadsnämnden efter särskild prövning medgivas för

fastighets lager av eldningsolja och lantgårds lager av drivmedel.

b) att gödselstad och ensilageanläggning icke får anordnas, samt att naturgödsel

och ensilagesaft icke få spridas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.

c) att dammbindnings- samt djur- och växtbekämpningsmedel icke få

spridas utan hälsovårdsnämndens tillstånd.

d) att tippning av fast avfall eller annat som kan skada grundvattnet

icke får ske.

’ Tills vidare endast förslag av vattenvårdskommittén (SOU 1960: 38)

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år i96\ 107

e) att avloppsanläggning icke får anordnas utan hälsovårdsnämndens

tillstånd.

f) att maskin driven med flytande bränsle icke får uppställas för

stadigvarande bruk. För kortare, tidsbegränsad uppställning erfordras

hälsovårdsnämndens tillstånd.

g) att vid exploatering av grus- eller sandtag grävning icke får ske

till större djup än vad som finnes angivet på skyddsområdeskartan och

som motsvarar ungefär en meter över den beräknade högsta grundvattenytan,

samt att det översta, växtbärande marklagret skall tillvaratagas och

i mån av exploateringens fortskridande utbredas på botten- och släntytorna,

sedan dessa först avjämnats.

4 §•

Inom yttre skyddsområde skall gälla

a) att lagring av oljeprodukter, tjärprodukter, organiska lösningsmedel,

industriella avfallsämnen, dammbindningsmedel, djur- och växtbekämpningsmedel

samt andra för grundvattnet skadliga kemikalier endast

får ske om åtgärder, som kunna godkännas av hälsovårdsnämnden (i

fråga om brandfarliga varor byggnadsnämnden), vidtagas till förhindrande

av att dessa ämnen nedtränga i marken.

b) att tippning av fast avfall eller annat som kan skada grundvattnet

icke får ske utan hälsovårdsnämndens tillstånd.

c) att avloppsanläggning icke får anordnas utan hälsovårdsnämndens

tillstånd.

d) att vid för stadigvarande bruk uppställd maskin, driven med flytande

bränsle, åtgärder som kunna godkännas av hälsovårdsnämnden

skola vidtagas till förhindrande av att för grundvattnet skadliga ämnen

nedtränga i marken.

e) att exploatering av grus- eller sandtag ej utan hälsovårdsnämndens

tillstånd får ske till större djup än vad som finnes angivet på skyddsområdeskartan

och som motsvarar den beräknade högsta grundvattenytan.

5 §•

Det åligger ägare eller nyttjare av fastighet inom skyddsområdet att

tillse, att den som å fastigheten ansvarar för förvaring eller hantering

av ämne, varom sägs i 3 § a och b, till vederbörande hälsovårdsnämnd

eller vattenverksstyrelse omedelbart anmäler inom fastigheten inträffad

händelse, som kan skada grundvattnet.

6 §. , t

Om tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 2—5 §§ stadgas i 2 §

hälsovårdsstadgan.

7 §•

Den som överträder bestämmelserna i 2—4 §§ straffas med dagsböter.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr i2 år 1961

Bilaga D

Vid vattenoårdskommitténs betänkande om tillsyn över radioaktiv vattenförorening

(stenc. Jo 1962:2) fogat förslag till

Lag om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas att 10 kap. 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 59 §

vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 kap. Om syneförrättning

Om syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 och 8 kap.

44 §. Beträffande företag, som avses

i 32 § 4 mom., skall avskrift av

ansökningshandlingarna jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens vatteninspektion.

Avskrift av---Konungens

befallningshavande.

44 §. Beträffande företag, som avses

i 32 § 4 mom., skall avskrift av

ansökningshandlingarna jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens vatteninspektion och, där

frågan är om avledande av radioaktivt

avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.

Avskrift av---Konungens

befallningshavande.

68 §. Har i — — — angående

företaget.

Har fiskeritjänsteman — — —

av företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till vatteninspektionen.

68 §. Har i — — — angående

företaget.

Har fiskeritjänsteman — — —

av företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till vatteninspektionen.

Avser företaget avledande av radioaktivt

avloppsvatten skall avskrift

som nu sagts även avsändas till strålskyddsmyndigheten.

74 §. Avskrift av---nämn- 74 §. Avskrift av---nämnda

ställen. da ställen.

I andra---avskrift därav. I andra —--avskrift därav.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr \2 år 1961

(Gällande lydelse)

Har fiskeritjänsteman---av

företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses i

43 § tredje stycket, eller är fråga

om företag enligt 8 kap., skall avskrift

av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i första

stycket sägs, översändas till vatteninspektionen.

(Föreslagen lydelse)

Har fiskeritjänsteman---av

företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses i

43 § tredje stycket, eller är fråga

om företag enligt 8 kap., skall avskrift

av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i första

stycket sägs, översändas till vatteninspektionen.

Avser företaget avledade

av radioaktivt avloppsvatten

skall avskrift eller meddelande jämte

underrättelse som nu sagts även

avsändas till strålskyddsmyndigheten.

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål

Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål.

59 §. Av de---angivna stäl
len.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens vatteninspektion.

59 §. Av de---angivna stäl
len.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens vatteninspektion

och, där företaget avser

avledande av radioaktivt avloppsvatten

till strålskyddsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr t2 år 196i

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 27 december

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 31 oktober 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 18 oktober 1963, hade Kungl.

Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om

ändring i vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Göran Herner.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Rubrikerna till 2 kap.

Lagrådet föreslår att i huvudrubriken till 2 kap. och rubriken till kapitlets

andra avdelning användes ordet »grundvattentäkt» i stället för ordet »grundvatten».

2 kap. 64 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har upprättat ett förslag till normalskyddsbestämmelser,

avsedda att tjäna till vägledning då länsstyrelserna

jämlikt förevarande lagrum fastställa skyddsområde och i samband därmed

skola utforma allmänna föreskrifter om vad som skall iakttagas inom området.

Departementschefen har på anförda skäl avböjt tanken att normalskyddsbestämmelser

skulle utfärdas men framlagt vissa sammanfattande

synpunkter i fråga om innehållet i de skyddsföreskrifter som i de individuella

fallen måste utformas. I anslutning till vad departementschefen uttalat

vill lagrådet understryka vikten av att föreskrifternas innehåll anpassas

efter vad som kan vara påkallat inom olika delar av skyddsområdet; härigenom

undvikas, såsom departementschefen framhållit, onödiga inskränkningar

i fastigheternas nyttjande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr i2 år 1961

2 kap. 65 §.

Justitieråden liomanus, Digman och Nordström:

L motsats till vad som är fallet beträffande det nuvarande stadgandet i

2 kap 58 § andra stycket om Konungens befallningshavandes ratt att lorelägga

vite upptages icke i 2 kap. 65 § av förslaget såsom förutsättning

för befogenheten att förelägga vite att ansvar ej finnes särskilt stadgat.

Fråga kan härigenom uppkomma huruvida dubblering av påtöljd lör samma

förfarande inträffar. Departementschefen uttalar emellertid i motiven

till 65 § att, i det fall att för ett skyddsområde gäller straffsanktionerad

bestämmelse, enligt allmänna grundsatser vite icke torde hora forelaggas

med mindre underlåtenhet att efterkomma bestämmelsen förelupit. Denna

förutsättning synes dock böra komma till uttryck i lagtexten.

Det praktiska behovet av vitesföreläggande i de sålunda åsyftade situationerna

torde kunna hänföras till vad som angives i senare ledet av 65 §,

där det sägs att Konungens befallningshavande, i händelse försummelse att

iakttaga en föreskrift förelupit, äger efter vad som finnes tjanhgast antingen

förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhalla

den försumlige att själv vidtaga rättelse. Därest såsom är fallet i det remitterade

förslaget denna bestämmelse göres tillämplig, oavsett om den

föreskrift som försummelsen rört är straffsanktionerad eller ej, kommei

vitesföreläggande att kunna riktas mot fortsatt underlåtenhet att iakttaga

en straffbelagd föreskrift som innebär skyldighet att vidtaga en positiv åtgärd;

rättelse innefattar här vidtagande av den åtgärd som underlåtits.

Straff och vite komma i dessa fall att hänföra sig till åtminstone delvis olika

tidsperioder, och på grund härav har i flera fall en dylik utformning av bestämmelser

om vitesföreläggande godtagits i lagstiftningen, se 30 § i 1954

års allmänna förfogandelag (prop. 20/1954 s. 160 och 204), 10 § i 1956 års

atomenergilag (prop. 178/1956 s. 32 och 33) och 78 § i 1960 års civilförsvarslag

(prop. 5/1960 s. 211); i samtliga dessa fall har i själva lagtexten

såsom förutsättning för vitesföreläggande angivits att underlåtenhet redan

förekommit. Även vitesbestämmelsen i 31 § av 1956 års allmänna ordningsstadga

innefattar samma konstruktion (prop. 143/1956 s. 134), och bestämmelsen

om vitesföreläggande i 75 § av 1958 års hälsovårdsstadga — vid vars

tillkomst 31 § allmänna ordningsstadgan åberopades — behöver icke avse

någon principiell avvikelse härifrån (prop. B 46/1958 s. 316).

Den i senare ledet av 65 § upptagna bestämmelsen om vitesföreläggande

kommer vidare att innebära möjlighet att, när någon åsidosatt en förbudsföreskrift,

vare sig straffsanktionerad eller ej, medelst vite framtvinga rättelse

d. v. s. undanröjande av den skada som kan ha vållats genom det törbjudna

handlandet. Däremot synes icke böra öppnas möjlighet att, när en

förbudsföreskrift är straffsanktionerad, i förväg meddela ett vitesföreläggande

som avser identiskt samma positiva handlande som det, vilket ar

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

straffbelagt; eu dylik regel torde icke stå i god överensstämmelse med allmänna

rattsgrundsatser. (Se närmare angående de problem som uppkomma

vid kombination av straff och vite en uppsats av Håkan Strömberg i

Förvaltningsrättslig tidskrift 1955 s. 197). Vid utformningen av skyddsföreskrit

terna torde Konungens befallningshavande ha att bedöma vilka förbudsföreskrilter

som böra straffsanktioneras och vilka som böra överlåtas

åt vitesföreläggande i de enskilda fallen. Har Konungens befallningshavande

valt alt förse förbudsföreskrift med straffsanktion enligt 13 kap. 14 § andra

stycket, kan straff utdömas för varje gång förbudet äsidosättes, och vitesloreiäggande

torde i dylikt fall böra användas för att framtvinga rättelse

av vad som redan skett.

I enlighet med det anförda hemställa vi att 2 kap. 65 § uppdelas på två

stycken, varvid i första stycket utsäges, att Konungens befallningshavande

äger, om ansvar ej finnes stadgat, vid vite tillhålla den, som ämnar vidtaga

åtgärd varom sägs i 63 §, att iakttaga vad honom åligger enligt nämnda

Paragraf eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av 64 §, och i andra

stycket stadgas, att om försummelse förelupit i hänseende som angives i

forsta stycket, Konungens befallningshavande äger efter vad som finnes

tjänligast antingen förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller

vid vite tillhålla den försumlige att själv vidtaga rättelse.

Regeringsrådet Holmgren:

I detta stadgande har Konungens befallningshavare erhållit befogenhet

att vid vite tillhålla den som ämnar vidtaga åtgärd enligt 63 § — t. ex. grävning

eller sprängning eller annan åtgärd med antaglig menlig inverkan å

grundvattentillgång — att iakttaga vad honom (enligt bl. a. skvddsområdestoreskrifter

på grund av 64 §) åligger i fråga om återhållsamhet eller nödiga

försiktighetsmått. Stadgandet innehåller också att Konungens befallningshavande

i händelse av försummelse i berört hänseende äger antingen

förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla

den försumlige att själv vidtaga rättelse.

Stadgandets första led skiljer sig i så måtto från motsvarande bestämmelser

i gällande rätt (se 58 § andra stycket i början) som en för närvarande

uppställd förutsättning för vitesföreläggande, nämligen att ansvar

ej finnes särskilt stadgat, uteslutits i den nya lydelsen. Vattenvårdskommittén,

från vars betänkande den nya föreskriften är hämtad, har motiverat

förändringen bl. a. med hänvisning till ett uttalande i proposition rörande

ny hälsovårdssladga (prop. B 46/1958 s. 316). Enligt detta är möjligheten

att förelägga vite visserligen framför allt av betydelse, för att man

skall komma till rätta med fortsatt tredska efter utdömande av straff

men kan också tillgripas, då ett åtal t. ex. icke skulle kunna medföra tilliäckligt

snabbt resultat eller då ett kanske relativt ringa bötesstraff icke

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år J96i

kan väntas förmå till viss åtgärd. Kommittén har själv tillagt att det föreslagna

stadgandet — till skillnad från vad som är fallet beträffande dess

motsvarighet i gällande lagstiftning — kan användas även för att medelst

vitesföreläggande genomdriva efterlevnaden av bestämmelser, som meddelats

för ett skyddsområde (enligt remissförslagets (54 §), därest eu företagare

trots stadgad påföljd medvetet åsidosätter dessa bestämmelser. Härvidlag

torde kommittén ej minst haft i tankarna sådana fall då en företagare,

t. ex. den som driver ett grustag, bar ett starkt ekonomiskt intresse att

så långt som möjligt utnyttja marken i fråga, ett intresse som är avgjort

starkare än obehaget att nödgas erlägga böter.

Någon invändning mot kommitténs förslag i denna del har ej redovisats

från remissinstansernas sida.

Departementschefen har förklarat, att kommittéförslaget ej synes giva

anledning till erinran och kan vara av betydelse för efterlevnaden av skyddsområdesbestämmelser.

Emellertid har departementschefen tillagt att, i det

fall att för ett skyddsområde gäller straffsanktionerad bestämmelse, vite

enligt allmänna grundsatser ej torde böra föreläggas med mindre underlåtenhet

att efterkomma bestämmelsen förelupit.

Huru sistnämnda uttalande bör tolkas kan, med hänsyn till den invecklade

beskaffenheten av olika spörsmål berörande förhållandet mellan straff

och vite (se t. ex. prop. 20/1954 s. 160, 205 samt Strömberg i Förvaltningsrättslig

tidskrift 1955 s. 209—12), möjligen vara föremål för tvekan. Enligt

min mening ligger det närmast till hands att fatta uttalandet efter ordalagen;

det skulle då utgöra ett råd till länsstyrelserna att ej begagna möjligheten

att ålägga vite förrän vederbörande redan en gång, t. ex. genom

för djup grävning i grustag nära vattentillgång, åsidosatt straffbestämmelsen

och det alltså blir fråga om att avskräcka från fortsatt verksamhet av

samma slag. Länsstyrelserna skulle alltså ej böra begagna vitesförlägganden

i de av kommittén åsyftade fall — ingalunda opraktiska — då man

kan antaga att hotet om det måttliga bötesstraff, som generellt gäller för

överträdelser mot skyddsområdesföreskrifter, och som kanske räcker bra

i flertalet fall (se förslaget till skyddsbestämmelser, särskilt 3 § g), 4 § e)

samt 7 §), ej kommer att avhålla vederbörande från ett ekonomiskt givande

ingrepp i grustaget. För egen del finner jag visserligen uttalandet, fattat som

ett råd för normalfallet, motiverat men jag är särskilt efter departementschefens

av riksdagen utan erinran lämnade uttalande i 1958 års proposition

om ny hälsovårdsstadga obenägen medge, att allmänna rättsgrundsatser

skulle utesluta användningen av vitesförelägganden i hela den omfattning

65 § första ledet enligt ordalagen möjliggör. Mot vad vattenvårdskommittén

i sak åberopat vågar jag i varje fall ej antaga, att det praktiska behovet av

vitesförelägganden skulle kunna tillgodoses genom bestämmelserna i 65 §

andra ledet; det praktiska önskemålet är ju att direkt avskräcka vederbörande

från ekonomiskt inbringande men för vattenvården skadliga (fort
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj.ts proposition nr t2 år 196\

satta) grävningar; att efteråt råda bot för vållad skada lär i många fall ej

ens vara möjligt.

Allmänt vill jag framhålla att det inom det ekonomiska livet i våra da*

gar ej sällan förekommer situationer, då medborgaren har ett så starkt

ekonomiskt intresse av en otillåten gärning, att han finner det förmånligt

att utföra gärningen och betrakta väntade böter som en överkomlig kostnad

i rörelsen. Att länsstyrelsen eller annan administrativ myndighet för sådana

fall kan förstärka de avhållande faktorerna genom föreläggande av

kännbara viten — såsom i kommittéförslaget avsetts och såsom även eljest

förekommit t. ex. i den nya hälsovårdsstadgan och i 1943 års lag om tillståndstvång

för byggnadsarbete -—- finner jag enbart tillfredsställande. Utvägen

att vinna den önskade effekten genom ändring i straffskalorna är

av lätt insedda praktiska skäl ofta oframkomlig. För att vitesmöjligheten

ej missbrukas är i riklig måtto sörjt dels genom att beslutet om vitesföreläggandet

kan överklagas till regeringsrätten och dels genom att frågan

om utdömande av vite också skall prövas av behörig myndighet, som regel

de allmänna domstolarna.

Ett spörsmål för sig blir frågan, huru i här avsedda fall en mindre önskvärd

dubblering av vite och böter skall kunna undvikas. Praktiskt torde

emellertid detta spörsmål icke vara, och jag finner ej påkallat att ifrågasätta

ett särskilt stadgande av innebörd t. ex. att sedan vite förelagts böter

ej må utdömas för en gärning som innebär åsidosättande av föreläggandet.

Åt rättstillämpningen torde kunna överlämnas att sörja för att den totala

samhälleliga reaktionen icke blir för hård i de sannolikt mycket sällsynta

fall, då en dubblering hotar uppstå.

Lagrådet:

2 kap. 66 §.

I fall då fråga är om samfälld mark bör ett förenklat underrättelseförfarande

kunna användas; jfr 10 kap. 8 § första stycket och 40 § samt 11 kap.

33 § fjärde stycket. Lagrådet föreslår därför att i paragrafen upptages en

bestämmelse av innehåll att, om mark är samfälld för flera fastigheter, underrättelse

till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen ej erfordras

och att, om för denna finnes känd styrelse, styrelsen skall underrättas.

11 kap. 19 §.

Av förarbetena till 13 kap. 14 § första stycket framgår, att stadgandet är

subsidiärt i förhållande till bestämmelser i strafflagen. Detta torde vara

anledningen till att förevarande paragraf ej innehåller någon hänvisning

till nämnda lagrum. Enligt lagrådets mening måste även straffstadgandet

i det nya andra stycket av 13 kap. 14 § anses vara subsidiärt i förhållande

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr \2 år 196b

till strafflagens bestämmelser; det bör sålunda exempelvis icke tillämpas

å gärning, som är straffbar enligt 19 kap. 8 § strafflagen. Med hänsyn härtill

torde den föreslagna ändringen i förevarande paragraf böra utgå ur lagförslaget.

I så fall måste förslagets ingress jämkas.

13 kap. U §.

Den avsedda innebörden av det föreslagna stadgandet i andra stycket

torde komma till bättre uttryck om stadgandet gives den lydelsen att, om

Konungens befallningshavande förordnat att överträdelse av föreskrift

som meddelats med stöd av 2 kap. G4 § skall föranleda ansvar, den som överträder

föreskriften dömes till böter, högst trehundra kronor, eller, om förseelsen

avsett åliggande av större vikt eller därigenom förorsakats avsevärd

skada eller olägenhet, till dagsböter.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1964

Utdrag av protokollet över justitidepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 december 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling,

Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 27 december

1963 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18 oktober 1963 remitterade

förslaget till lag om ändring i vattenlagen.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför därefter följande.

Lagrådet har understrukit betydelsen av att föreskrifter för skyddsområde,

vilka länsstyrelserna avses skola utfärda med stöd av 2 kap. 64 §,

till sitt innehåll anpassas efter vad som kan vara påkallat inom skilda

delar av skyddsområdet. I anslutning härtill vill jag framhålla, att länsstyrelserna

förutsättes skola alltefter grundvattenskyddets växlande betingelser

avgöra såväl huruvida föreskrift i något visst hänseende alls är

erforderlig som i vad mån det är möjligt att begränsa en föreskrifts giltighet

till blott någon del av det totala skyddsområdet. Begränsning som

nu sagts kan vara motiverad exempelvis i fråga om föreskrifter som gäller

anordnande av slutna ledningar för avloppsvatten från gödselstäder och

ensilageanläggningar eller avser skyldighet att regelbundet bortskaffa sopor

och annat avskräde. Likaså kan förbud mot utsläpp av avloppsvatten i

grunden finnas böra föreskrivas endast för någon särskild del av ett

skyddsområde.

I fråga om utformning av vitesbestämmelserna i 2 kap. 65 § delar jag

uppfattningen, att det från rent praktiska synpunkter kunde vara av

värde att möjliggöra vitesföreläggande på förhand om i något fall straffhot

ej kan antagas förmå en person att efterleva viss föreskrift till skydd

för grundvatten. Härvidlag förefinnes icke någon principiell skillnad mellan

det fall att någon överträdelse av skyddsområdesföreskrift alls ännu icke

skett och det att en tidigare företagen straffbar verksamhet befaras bli

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 196b

upprepad. Kmellertid kan jag icke tillstyrka att denna rent praktiska syn

på behovet av ingripanden föranleder, att man överger rättsgrundsatsen,

att dubbla påföljder ej stadgas för en och samma förseelse. Om överträdelse

av straffsanktionerad skyddsföreskrift består däri, att en prestation

underlåtes, torde man vid fortsatt underlåtenhet ej ha att räkna med

att straff och vite kan komma att sammanträffa. Länsstyrelserna har ock

beretts möjlighet förelägga vederbörande vid vite att fullgöra den underlåtna

skyldigheten. Lagförslaget torde i detta hänseende ha erhållit en

nöjaktig avfattning. Däremot torde den nyss berörda begränsningen av

vitesmöjlighetens användning böra komma till uttryck genom att lagtexten

i förtydligande syfte omarbetas så som tre av lagrådets ledamöter

hemställt.

Rubrikerna till 2 kap. samt bestämmelserna i 2 kap. 66 § och 13 kap.

14 § torde böra jämkas i enlighet med lagrådets hemställan.

På det skäl lagrådet anfört kan jag tillstyrka, att någon ändring i 11

kap. 19 § icke nu vidtages.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagförslaget få ske

vissa redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget efter ändring i enlighet med

vad sålunda anförts måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Mats Larsson

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolae 631288

Doktrin (1)

  1. SVENSK RÄTTSPRAXIS VATTENRÄTT 1959—1963, SvJT 1964 s. 695, på s. 697 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:123 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen jämte i ämnet väckta motioner, dels väckt m a1 i texten
  2. 3LU 1964:14 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen jämte i ämnet väckta motioner, dels väckt motion om utbygg s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1964 s. 695 SVENSK RÄTTSPRAXIS VATTENRÄTT 1959—1963 s. 697 i texten