Sök i Ratio Lex

Angående utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

1964-03-13 · 110 sidor, varav 99 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 99 av 110 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:73, Angående utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

1

Nr 73

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utbildning av arbetsterapeuter

och sjukgymnaster; given Stockholms slott

den 13 mars 1964.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om en väsentligt förbättrad utbildning av

arbetsterapeuter. Utbildningen föreslås bli treårig och innefatta dels utbildning i

skilda arbetstekniker, dels utbildning i medicinska och socialmedicinska ämnen

samt i arbetsterapins teori och teknik. Som huvudmän för denna utbildning liksom

för sjukgymnastutbildning anordnad på nya orter föreslås landstingen inträda.

Arbetsterapeututbildning förutsättes starta läsåret 1965/66 i Göteborg,

Örebro och Linköping samt eventuellt vid Mörby lasarett i Danderyd. Intagning

beräknas ske av 160 elever årligen. Under läsåret 1964/65 föreslås utbildning

anordnas av arbetsterapeuter till lärare vid de blivande arbetsterapeutinstituten.

Intagningen av elever vid sjukgymnastinstituten i Stockholm och Lund föreslås

utökad läsåret 1964/65 från 110 till 190 elever. Fr. o. m. läsåret 1965/66 förutsättes

sjukgymnastutbildning bli anordnad även i Göteborg.

Förslag om principbeslut om en professur i medicinsk rehabilitering fr. o. m.

1 juli 1965 framlägges.

För budgetåret 1964/65 beräknas investeringskostnaderna till 800 000 kr.

Driftkostnaderna beräknas öka med 1 616 000 kr.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 78

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

Utdrag av protokollet över ecklesiastilcärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 13 mars 1964-

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling,

Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga angående utbildning

av arbetsterapeuter och sjukgymnaster och anför därvid följande.

I årets statsverksproposition (bilagan 10, punkt 197) har Kungl. Maj:t föreslagit

riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret

1964/65 till Sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning beräkna ett belopp av

1 586 000 kr. för tillkommande utbildningsanordningar på ifrågavarande områden.

Då beredningen av denna fråga numera avslutats, anhåller jag att få närmare

redogöra för densamma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 73 år 1964

I. Inledning

I gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 mars 1959 framhöll medicinalstyrelsen

och överstyrelsen för yrkesutbildning, att behovet av sysselsättningsoch

arbetsterapeuter skulle komma att stiga kontinuerligt och att redan med

hänsyn till dåvarande behov ett otillräckligt antal terapeuter utbildades. Myndigheterna

uppskattade det aktuella behovet enbart inom hälso- och sjukvården

till ca 1 000 terapeuter. Härutöver framhölls, att den dåvarande utbildningen inte

blott till sin omfattning utan också till sitt innehåll var behäftad med allvarliga

brister. Myndigheterna föreslog, att en utredning skulle komma till stånd med

uppgift att dels beräkna storleken av det framtida utbildningsbehovet och om

möjligt föreslå åtgärder för att uppnå en tillfredsställande utbildningskapacitet,

dels ock undersöka utbildningens innehållsmässiga utformning och framlägga förslag

till nya undervisningsplaner. I sistnämnda hänseende borde undersökas, i

vad mån en differentiering och specialisering av utbildningen fordrades.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 21 maj 1960

såsom sakkunniga för att verkställa ifrågavarande utredning arbetsterapeuten

Kerstin Degerman, numera förste inspektören Arne Friberg, landstingsdirektören

Lars Goth. Nilsson, byråchefen Arne Sönnerlind och överläkaren Curt Åmark

samt uppdrog åt Sönnerlind att vara de sakkunnigas ordförande.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1960 års arbetsterapeututredning,

har den 2 november 1962 avlämnat betänkandet Utbildning av arbetsterapeuter

(SOU 1962:50).

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 juni 1960 uttalade medicinalstyrelsen, att

stora svårigheter alltjämt förelåg att tillgodose behovet av sjukgymnaster inom

hälso- och sjukvården. Bristen på sjukgymnaster var enligt styrelsen i viss mån

ägnad att hindra genomförandet av den medicinska rehabiliteringen, vars utbyggnad

var aktuell inom ett flertal landstingsområden. Dessutom fordrade den

föreslagna organisationen av cp-vården tillgång till ett antal sjukgymnaster. Styrelsen,

som tidigare i anslutning till en uppskattning av behovet av nya sjukgymnasttjänster

bedömt det behövliga årliga tillskottet av yrkesverksamma

sjukgymnaster till ca 130, fann tiden vara inne att en förnyad uppskattning av

sjukgymnastbehovet under den närmaste tioårsperioden gjordes och att i samband

därmed togs under övervägande vilka åtgärder, som kunde befinnas erforderliga.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade departementschefen den

15 mars 1961 professorn vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet O. T. Sjö
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196A

strand för att utreda frågan om ökad utbildning av sjukgymnaster och därmed

sammanhängande spörsmål.

Med skrivelse den 31 oktober 1962 har den sakkunnige överlämnat betänkande

(stencil) med utredning och förslag rörande ökad utbildning av sjukgymnaster

och därmed sammanhängande spörsmål.

Över de båda bctänkandena har infordrade utlåtanden avgivits av statskontoret,

kanslersämbetet för rikets universitet, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för

yrkesutbildning, byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, riksförsäkringsverket, nämnden för undervisningssjukhusens

utbyggande, direktionen över Karolinska sjukhuset, direktionen

över Akademiska sjukhuset i Uppsala, lokaliseringsutredningen rörande statlig

verksamhet, socialpolitiska kommittén, centrala rehabiliteringsberedningen, centrala

sjukvårdsberedningen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och mentalsjukvårdsberedningen.

Härjämte har yttranden över de båda betänkandena avgivits av Svenska

stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, SACO, TCO, Stockholms läns

landsting, Malmöhus läns landsting, Västerbottens läns landsting, Uppsala läns

landsting, Östergötlands läns landsting, Örebro läns landsting, Jönköpings läns

landsting, föreningen Sveriges arbetsterapeuter, Sveriges förenade studentkårer

och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund.

Vissa av de statliga myndigheterna har avgivit sina utlåtanden sedan de först

inhämtat yttranden från underordnade myndigheter med flera. Sålunda har

kanslersämbetet för rikets universitet bifogat yttranden från medicinska fakulteterna

vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg samt av lärarkollegierna

vid karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå. Överståthållarämbetet

har inhämtat yttrande från stadsfullmäktige i Stockholm. Länsstyrelsen i

Malmöhus län har bifogat yttranden från stadsfullmäktige i Malmö samt biträdande

länsläkaren i Malmöhus län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har

bifogat yttrande från stadsfullmäktige i Göteborg.

Dessutom har skrivelser inkommit från riksförbundet Sveriges föräldraförening

för CP-barn, leg. sjukgymnasters riksförbund, vårdföreståndarnas förening,

styrelsen för Älvsborgs läns landstings centrala yrkesskola i Steneby, Östersunds

skolstyrelse och terapiföreståndare H. Carse, Växjö, m. fl.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

5

II. Utbildning av arbetsterapeuter

A. Utredningens synpunkter och förslag

1. Arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter

a. Begreppen rehabilitering och arbetsterapi

Utredningen tar inledningsvis upp vissa definitionsfrågor och framhåller bl. a.

följande.

Ett förslag om en reformerad utbildning av arbetsterapeuter måste bygga på

överväganden av vad arbetsterapi egentligen är eller bör vara. Dessa överväganden

bör inbegripa ett klarläggande av arbetsterapins verksamhetsområde, arbetsmetoder

och syfte. De bör också innefatta en bestämning av arbetsterapins roll

i det större sammanhang, varav arbetsterapin är en del. Detta större sammanhang

utgör vad man med en numera hävdvunnen, men till sin innebörd alltjämt

oklar term benämner rehabilitering.

Det har visat sig vålla stora svårigheter att skapa en enhetlig och allmängiltig

bestämning av detta socialmedicinska begrepp. En mera fullständig bestämning

av begreppet torde kräva ett klarläggande av rehabiliteringens klientel, dess syfte

och dess medel för uppnående av sitt syfte.

Rehabiliteringens klientel kan, med ett försök till allmän definition, sägas omfatta

i princip varje under vård varande individ — utan anseende till ålder, samhällsfunktion

eller den i fallet engagerade vårdsektorn — som företer inbördes

betingade medicinska och sociala problem. Större delen av det salunda definierade

klientelet återfinnes inom sjukvårdssektorn. En icke ringa del av klientelet

finns emellertid inom andra vårdsektorer, exempelvis åldringsvården, fångvården

och alkoholistvården. Varje vårdsektor företer sina huvudtyper av rehabiliteringsfall

med vissa kombinationer av medicinska och sociala problem såsom återkommande

karakteristiska. Sjukdomens art, längd och svårighetsgrad samt dess

i form av invaliditet eller annan form bestående karaktär är några av de omständigheter

som tillsammans med sådana faktorer som yrke, ålder, ekonomi,

bostads- och familjeförhållanden samt social position och attityd ingår i bedömningen

av patienten från rehabiliteringssynpunkt.

Till övervägande del utgöres rehabiliteringsklientelet av patienter, som genom

sjukdom blivit varaktigt eller långvarigt oförmögna att arbeta eller klara sig

själva. En stor grupp utgöres av patienter med inskränkt rörelseförmåga, vare

sig denna orsakas av sjukdomar i nervsystem, muskler, ben eller leder. En viktig

grupp utgöres av patienter med hjärt- och lungsjukdomar, som medfört nedsatt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964.

allmän funktionsförmåga. Den kvantitativt största gruppen torde dock utgöras

av patienter med psykiska och nervösa sjukdomar. Under nämnda grupper faller

ej blott den egentliga sjukvårdens klientel utan också en stor del av åldringsvårdens

och en icke ringa del av nykterhets- och fångvårdens klientel. Rehabiliteringsbehovet

ökar väsentligt i högre åldersgrupper. Slutligen utgöres en viktig

grupp — närmast att karakterisera såsom ett huvudsakligen socialt rehabiliteringsklientel

— av personer med arbetssvårigheter och andra svårigheter i sin livsföring,

orsakade av brister i den sociala miljön eller andra omständigheter av

social natur.

Rehabiliteringens syfte är att återföra individen till bästa möjliga fysiska

och psykiska hälsa samt optimal aktivitet och anpassning till omvärlden. Som

framgår av denna definition har rehabiliteringen dels en medicinsk målsättning,

dels en social målsättning. Det angivna syftet kan visserligen sägas vara

detsamma för medicinsk vård och i viss mån för sociala hjälpåtgärder över huvud

taget. Det för rehabiliteringen härvidlag specifika är emellertid, att de däri

ingående åtgärderna så medvetet inriktas på ett kombinerat medicinskt och

socialt mål och att åtgärderna gemensamt syftar till ett fullständigt uppföljande

av vårdfallet i såväl medicinskt som socialt hänseende.

Ej sällan sättes likhetstecken mellan rehabilitering och återanpassning i arbete.

Med avseende på en betydande del av rehabiliteringsklientelet kan sistnämnda

uttryck sägas svara mot rehabiliteringens syfte. Kanske vill det också

synas som återanpassning i arbete är den från såväl ekonomisk som social synpunkt

viktigaste formen av och syftet med rehabiliteringen. Likväl utgör återanpassning

i arbete dock endast en del av ett vidare syfte. I åtskilliga fall har

rehabiliteringen en mer begränsad målsättning, exempelvis att en patient sättes

i stånd att helt eller delvis klara sin dagliga personliga livsföring, ehuru utan

egentlig produktiv insats. Även en sålunda begränsad rehabilitering kan representera

betydande ekonomiska och humanitära värden.

Rehabiliteringens medel för uppnåendet av ovan angivna syften består av dels

åtgärder av medicinsk natur, dels därmed samordnade åtgärder av social natur.

Kännetecknande för de medicinska rehabilitenngsatgärderna är den fysiska

och psykiska aktiveringen av patienten tillsammans med de särskilda åtgärder

exempelvis operativa ingrepp, medikamentell behandling, applicering av tekniska

hjälpmedel, psykoterapi m. m. — som i vissa fall erfordras, för att aktiveringen

skall kunna komma till stånd och leda till åsyftat resultat. Två viktiga

aktiverande behandlingsformer är sjukgymnastik och arbetsterapi.

För de sociala, rehabiliteringsåtgärderna kännetecknande kan anses vara karaktären

av hjälp till självhjälp, insatt efter, alternativt i slutskedet av eller

jämsides med den medicinska vården. Åtgärderna kan vara av engångskaraktär,

temporära eller utsträckta över individens återstående livstid. En viktig

kategori av sociala rehabiliteringsåtgärder utgör vad som betecknas med den

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

sammanfattande termen arbetsvärd. Anskaffande av lämplig bostad eller viss

omändring och utrustning av befintlig bostad, hemhjälpsverksamhct samt ekonomiskt

stöd är exempel på andra slag av hjälpåtgärder inom den sociala rehabiliterings

verksamheten. Åtgärdernas nyss angivna karaktär av hjälp till självhjälp

innebär i vissa fall att full självständighet och aktiv produktionsinsats åsyftas

och uppnås, i andra fall endast att en högre grad av självständighet och aktivitet

uppnås än om de ifrågavarande åtgärderna ej vidtagits.

Det är viktigt, framhåller utredningen, att den medicinska rehabiliteringen ej

betraktas, dvs. planeras och administreras, såsom något för sig och den sociala

rehabiliteringen såsom något för sig. Rehabiliteringen måste ses som en enhet,

inom vilken teknisk och organisatorisk samordning utgör en förutsättning för en

god funktionell samverkan mellan dess olika delar. Ett viktigt led utgör härvidlag

en rätt organiserad och bedriven arbetsterapi.

Termen arbetsterapi utgör, liksom termen rehabilitering, den svenska motsvarigheten

till en från de anglo-sachsiska länderna hämtad benämning, »occupational

therapy». Det har yppats och torde alltjämt råda delade meningar

om, huruvida ordet arbetsterapi utgör en fullgod motsvarighet till den engelska

benämningen eller, vilket är väsentligare, huruvida ordet arbetsterapi väl svarar

emot den därmed åsyftade verksamheten. Utredningen har ansett sig böra stanna

för arbetsterapi såsom ett med exempelvis sjukgymnastik sidoordnat begrepp

och såsom ett begrepp omfattande även vissa slag av verksamhet beträffande

vilka, tagna var för sig, termen måhända kan synas mindre adekvat. Arbetsterapi

är en behandlingsform, dvs. en medicinsk verksamhetsgren. Detta ligger utsagt

i det i termen ingående ledet -terapi. Härav förstås att den åsyftade verksamheten

innebär en målinriktad verksamhet från den behandlande personalens sida

i syfte att aktivera patienten. I begreppet terapi måste ligga den innebörden, att

patientens aktivitet skall initieras, ledas och kontrolleras av vård- och rehabiliteringssakkunnig

personal.

Något sidoordnande av termen arbets- och sysselsättningsterapi såsom beteckning

för i viss mån artskilda aktiviteter bör icke ifrågakomma. Erfarenheten

visar, att detta skapar förvirring och ett olösligt gränsdragningsproblem. Ej

heller bör sysselsättningsterapi beteckna någon specialitet av arbetsterapin.

Arbetsterapi bör vara den samlande beteckningen för hela denna behandlingsform,

vars centrala mål och metoder ligger utsagda i ordet arbete men som alltefter

arten av sitt klientel också verkar med andra mål och metoder. Arbete

liksom sysselsättning av andra slag, t.ex. lek, representerar enligt detta betraktelsesätt

olika aktiveringsformer inom behandlingsformen arbetsterapi. Det understrykes

starkt, att förekommande variationer i fråga om den realiserbara

målsättningen och det därav betingade metodvalet icke är en fråga om olika

kvalificerad utan om olika inriktad arbetsterapi.

Arbetsterapins målsättning har av arbetsterapeuternas världsorganisation specificerats

på följande sätt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

1. Aktivering av mentalt sjuka patienter genom verksamhet av yrkesbetonad eller rekreativ

karaktär;

2. förbättring av ledrörligheten, muskelstyrkan samt den neuromuskulära rörelsekoordineringen

hos vissa rörelsehindrade;

3. förbättring av rörelseförmågan hos rörelsehindrade (såväl av kroppsliga som psykiska

orsaker) genom undervisning och träning i »self-help-activities» (att kunna äta själv,

kläda sig själv, skriva samt använda tekniska hjälmedel och proteser på rätt sätt);

4. förenkling av handikappade husmödrars hushåll genom arbetsrationalisering samt genom

anskaffning av och instruktion om rätt användning av tekniska hjälpmedel;

5. utvecklande av arbetstolerans (träning) samt vidmakthållande av färdigheter som

fordras för patientens yrke;

6. bestämning av handikappades anlag och arbetsförmåga genom inledande yrkesteknisk

arbetsprövning;

7. psykisk stimulering av deprimerade eller oroliga patienter genom lämpligt arbete eller

annan sysselsättning.

Punkterna 1—3 samt 5 och 6 omfattar vad som numera brukar benämnas

funktionell arbetsterapi, varav den under 3 nämnda s. k. ADL-träningen (Activities

of Daily Living) utgör en del. Den funktionella arbetsterapin kan vara

inriktad såväl på förbättringar av fysisk art som förbättringar av psykisk art.

b. Arbetsterapi — ett led i modern sjukvård ocli socialvård

Utredningen anknyter till det tidigare anförda om betydelsen av god samordning

av medicinsk och social rehabiliteringsverksamhet samt anför härom bl. a.

följande.

En god samordning innebär, att i varje skede av rehabiliteringsprocessen bör

de medicinska och sociala åtgärder sättas in, som fordras för att driva den medicinska

rehabiliteringen framåt och för att undanröja eller mildra eventuella

hämmande omständigheter av social natur. Vidare innebär en god samordning,

att rehabiliteringsprocessens olika skeden med därtill hörande åtgärder på ett

smidigt sätt bör gripa in i och avlösa varandra. Vad det gäller är sålunda dels att

etappvis uppnå bästa möjliga resultat, dels att på bästa sätt tillvarata dessa

resultat och föra rehabiliteringen vidare mot dess slutmål. Särskilt i sistnämnda

hänseende har allvarliga svagheter hittills förelegat. Detta gäller framför allt

samordningen av den medicinska rehabiliteringsverksamheten och arbetsvärden.

En anledning till de problem som mött i samarbetet mellan sjukvård och

arbetsvärd är, att sjukvården saknat tillräckliga resurser för medicinsk rehabilitering,

varför patienter utskrivits från sjukhusen i sådant tillstånd att de icke

varit mogna för arbetsvårdande åtgärder. Vidare har kontakten mellan sjukvård

och arbetsvärd varit bristfällig, vilket medfört att arbetsvårdsproblemen ofta

beaktas alltför sent. Arbetsvärden har å sin sida haft för litet tillgång till medicinsk

sakkunskap.

Det måste anses högeligen angeläget, att ett samarbete mellan sjukvården

och arbetsvärden — liksom även övriga för rehabiliteringen betydelsefulla in
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.''tv proposition nr 73 år 1964

stitutioner inom den sociala sektorn — kommer till stånd i hela landet. Detta

är dels en fråga om administrativ samplancring av verksamheten, dels också en

fråga om utbildning av erforderlig personal. Bristerna i sistnämnda hänseende

är synnerligen allvarliga, icke minst i vad gäller välutbildade arbetsterapeuter.

Den moderna arbetsterapin är av grundläggande betydelse för den medicinska

rehabiliteringen. Den fysiska och psykiska uppträning, som ingår i rehabiliteringen,

kan icke nås enbart genom sjukgymnastik. För att nå ett tillfredsställande

resultat är det ofta nödvändigt med en så långvarig upprepning av de

tränande rörelsemönstren, att patienten vid enbart sjukgymnastisk behandling

tröttnar och träningen förlorar i värde. Användandet av arbete eller annan

sysselsättning som terapeutisk teknik stimulerar patienten till aktiv och ihållande

träning och kan sålunda leda till goda resultat, när det gäller att avlägsna eller

minska funktionella defekter.

På grund av sin inriktning — såväl i fråga om metoder som målsättning —

mot arbetslivet och det dagliga livets övriga aktiviteter har arbetsterapin, utöver

sin betydelse såsom terapeutiskt medel inom medicinsk rehabilitering, en likaledes

viktig funktion att fylla såsom förmedlande länk mellan sjukvården och

socialvården, främst arbetsvärden.

När det gäller återanpassningen av fysiskt och/eller psykiskt handikappade i

arbete — vilket kan innebära antingen återgång till tidigare arbete eller omplacering

i nytt arbete — har arbetsterapeuten framför allt tva funktioner. Hon

skall genomföra en så effektiv förberedande träning som möjligt av patienten

med ett arbetsmål i sikte. Hon skall vidare medverka till en förberedande bedömning

av patientens arbetsförmåga och av vilken typ av arbete som från bl. a.

denna synpunkt skulle kunna vara lämplig. Härvidlag måste också vikt läggas

vid att patienten i möjligaste mån klarar sådana dagliga aktiviteter som att klä

på sig själv, äta själv och ombesörja den personliga hygienen utan onödig hjälp

från anhöriga eller vårdpersonal.

Den skicklighet, som patienten eventuellt förvärvar i handaslöjder eller enklare

former av hantverk inom den »konventionella arbetsterapin», kan endast i

sällsynta undantagsfall utnyttjas av patienten i förvärvssyfte. Såväl från träningssynpunkt

som från önskvärdheten att kunna göra en realistisk bedömning av

patientens arbetsmöjligheter kräves därför, att man så snart som möjligt prövar

och övar honom i arbetsmetoder, som han skall kunna framgent använda sig av

i förvärvssyfte. Det är därför nödvändigt att skapa resurser för industriell eller

mot andra yrkesområden inriktad arbetsterapi. Detta innebär att arbetsterapeuterna

måste utbildas härför.

c. Arbetsterapin som behandlingsform

Utredningen redogör tämligen utförligt för arbetsterapin som behandlingsform

vid såväl fysiska som psykiska sjukdomstillstånd. Här redovisas endast, närmast

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 196Jf.

som bakgrund till det härefter följande avsnittet, utredningens inledande synpunkter

på arbetsterapin som behandlingsform.

Med funktionell arbetsterapi menas metoder som stimulerar och leder patienten

till att med hjälp av manuella arbetstekniker avlägsna eller minska funktionella

defekter. Dessa arbetsmetoder kan bestå i textilarbete, lerarbete, trä- och

metallarbete m. m. och alla dessa arbetsformer har sina bestämda för- och nackdelar.

Ordet manuell inriktar uppmärksamheten på handen, vars olika funktioner

onekligen har en central roll vid arbetsterapi och rehabilitering i allmänhet.

Genom olika arrangemang kan dock arbetsterapin utnyttjas för att träna även

andra muskelgrupper i kroppen eller mer allmänna funktioner som t. ex. andning

och kondition.

Funktionsdefekterna kan vara av en påtaglig art som t. ex. muskelsvaghet,

inskränkningar i rörelseomfånget och den svårighet att samordna muskelarbetet

till målinriktade rörelser som man brukar beteckna som koordinationsrubbningar.

Men de kan också vara av mer »psykisk» art såsom bristande koncentrationsförmåga,

uthållighet i arbetet, arbetsglädje etc.

Även om här i huvudsak kommer att behandlas den förra typen av funktionsdefekter

skall även något beröras det fundamentala värdet av arbetsterapi när

det gäller bemästrandet av de psykiska problem man möter vid försöken att

så långt som möjligt kompensera det handikapp en sjukdom medfört.

Det är välbekant för läkaren och lätt för lekmannen att förstå, att den psykiska

påfrestning som en allvarligare sjukdom medför mycket ofta leder till ett

reaktivt depressionstillstånd hos den drabbade, särskilt om sjukdomen hotar att

medföra ett bestående handikapp. Detta depressionstillstånd ter sig mycket

olika beroende på vederbörandes personlighet, hans sociala situation, handikappets

art och en rad andra omständigheter. Typiskt är att det vid allvarligare

sjukdomstillstånd uppträder med en ofta ganska lång tidsfördröjning, medan

det vid mindre allvarliga kan uppträda omedelbart. Man kan finna en flicka

med lindrig barnförlamning som gråter, därför att hon tror att hon aldrig kan

dansa mer. I sängen bredvid ligger en patient med svåra förlamningar, som på

ytan företer en »beundransvärd» sinnesjämvikt för att sedan så småningom

sjunka ner i ett svårartat depressionstillstånd. Denna depression med oro, ängslan,

grubblerier, apati och bristande förmåga till verklighetsanpassning kan i

åratal ligga som en tät dimma över patienten och förhindra varje rationellt försök

till rehabilitering. Den utgör en lika påtaglig realitet som exempelvis ett

svårartat liggsår, en urinvägsinfektion eller liknande och den kan medföra betydande

kostnader i form av förlängd vårdtid, otillfredsställande utnyttjande av

tränings- och behandlingsmöjligheter, kostnader för bestående arbetsoförmåga

eller oförmåga att klara sig själv. Här skall inte närmare redogöras för hur en

sådan reaktiv depression behandlas. Det må emellertid framhållas att det icke

torde finnas någon medicinsk behandlingsform vid dessa tillstånd som i effekt

kan mäta sig med en riktigt ledd arbetsterapi.

d. Anspråken på en arbetsterapeut

Utredningen lämnar följande sammanfattande redogörelse för de anspråk, som

bör ställas på en arbetsterapeut i olika hänseenden.

Arbetsterapeuten ingår i sjukvårdspersonalen och bör således för att kunna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

arbeta effektivt ha god insikt i sjukvård, sjukhusorganisation och andra personalgruppers

arbete, inom såväl kroppssjukvården som mentalsjukvården.

Arbetsterapeuten arbetar med patienter, som lider av sjukdomar eller följder

av sjukdomar och måste följaktligen ha en god insikt i sjukdomsläran.

En huvuduppgift för arbetsterapeuten är att stimulera och leda patienterna

att rationellt utnyttja sin rörelseapparat för träning. På grund härav krävs

mycket goda kunskaper om rörelseapparatens anatomi, fysiologi och patologi.

Detta gäller ben, leder, sonor, muskler, nerver och det centrala nervsystemet.

Vidare erfordras goda kunskaper om effekten av muskelarbete på lungor,

hjärt-kärlsystemet och övriga organsystem i friskt och sjukt tillstånd.

Goda teoretiska kunskaper i psykiatri är nödvändiga. Arbetsterapeuten måste

känna till de vanligaste psykiska sjukdomarna och deras symtom och därigenom

ha möjlighet att förstå patienten och dennes reaktionssätt.

Kunskaper i socialmedicin är också behövliga. Viktigast är i detta avseende

kunskaper om arbetsvärden, dess organ och möjligheter.

Ett viktigt ämnesområde är psykologin. Den medicinska psykologin ger kunskaper

om personlighetstyper och psykodynamiska tankegångar. Men en tilllämpad

normalpsykologi ger kanske den bästa förståelsen för patientsituationen

och för de svårigheter, som sjukdomen försätter en människa i.

Arbetsterapeutens arbetsmetoder består av manuella arbetstekniker. Dessa

utgör ett mycket stort och mångfacetterat område, där arbetsterapeuten måste

ha gedigna teoretiska och praktiska kunskaper. Utöver de traditionella handaslöjdema

måste här införas även andra arbetsformer, främst av industriell art.

En stor del av arbetsterapeutens arbete består i att förbereda och träna

patienten för ett socialt liv och lämpligt arbete. Härför kräves mycket goda insikter

i de anspråk som den dagliga livsföringen och olika arbetsformer ställer på

patienterna.

Det är viktigt, att arbetsterapeuten kan arbeta i team. Hon måste kunna

samordna sitt arbete med andra terapiformer. Ett särskilt nära samarbete bör

etableras med läkare, sjukgymnaster och kuratorer.

Slutligen måste arbetsterapeuten kunna balansera egna problem och konflikter

så, att de inte ogynnsamt påverkar patientens situation. Den psykologiska utbildningen

är av stor betydelse i detta sammanhang. Från denna synpunkt är

det också viktigt, att arbetsterapeuten är så allmänt orienterad och så skolad,

att hon på ett objektivt sätt kan framlägga synpunkter i en diskussion och redogöra

för sin uppfattning rörande en patient.

2. Behovet av arbetsterapeuter

Av medicinalstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning gemensamma

skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 mars 1959 och en till denna skrivelse fogad

promemoria framgick, att det sammanlagda behovet av terapeuter inom hälso
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

och sjukvården då preliminärt uppskattades till minst ca 1 000 med följande

fördelning.

Kroppssjukhusen ....................................... ca 400

Mentalsjukhusen ....................................... » 400

Den öppna vården och kronikervården.................... » 150

Sinnesslövården (minst en arbetsterapeuttjänst per anstalt) .. » 130

a. Beräkningsmetoder

Utredningens beräkning av arbetsterapeutbehovet har skett med användande

av tre olika metoder.

För det första har utredningen riktat en enkät till myndigheter, sjukhus och

sjukvårdshuvudmän i syfte att få upplysning om dels nuvarande tillgång och

brist på arbetsterapeuter samt arten och omfattningen av nu bedriven arbetsterapi,

dels det beräknade framtida behovet av ifrågavarande personal.

För det andra har utredningen sökt beräkna det år 1970 föreliggande behovet

av arbetsterapeuter inom sjukvården genom att tillämpa den framskrivning av

hittillsvarande utvecklingstendenser med avseende på konsumtions- och arbetskraftsutveckling

inom hälso- och sjukvården, som företagits av läkarprognosutredningen

(SOU 1961:8). Utvecklingen av arbetsterapeutbehovet har därvid

beräknats utifrån ett nuläge, som antagits svara mot summan av befintlig personal

och aktuell brist. Till det på så sätt framräknade behovstalet för sjukvårdens

del har därefter lagts det behov för övriga vårdsektorer som framkommit

genom behovsenkäten.

För det tredje har utredningen grundat en beräkning av arbetsterapeutbehovet

på samma siffror för sjukvårdens utveckling fram till år 1970, på vilka läkarprognosutredningen

grundade sin programmatiska beräkning av läkarbehovet.

Arbetsterapeututredningen har sålunda utifrån läkarprognosutredningens uppfattning

om de olika sjukvårdsavsnittens utveckling gjort en motsvarande beräkning

rörande det framtida behovet av arbetsterapeuter.

Utredningen har vägt resultaten av de olika beräkningarna emot varandra

och på denna grund tagit ståndpunkt till frågan om det årliga utbildningsbehovet

i fråga om arbetsterapeuter. Ingen av de använda beräkningsmetoderna har

givit någon tillfredsställande grund för en beräkning av behovet av hjälppersonal

för arbetsterapi.

När det gällt att bedöma den föreliggande bristen på arbetsterapeuter har den

säkraste metoden synts utredningen vara att efterhöra de för ifrågakommande

vårdsektorer och institutioner ansvarigas uppfattning härom. Detta har skett

genom enkäten. De siffror angående den aktuella bristen, som härigenom erhållits

och som framgår av det följande, anses stå som ett tämligen pålitligt uttryck för

hur många ytterligare arbetsterapeuter som borde ha funnits anställda, därest

tillgång på utbildade sådana hade funnits.

I fråga om behovet på längre sikt anses däremot enkätresultatet vara avsevärt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196J+

mer osäkert. Till följd härav bedömes det vara till fördel, om beräkningar av det

framtida behovet kan ske även på andra grunder och med andra metoder. Utredningen

har i de av läkarprognosutredningen (LP) gjorda prognoserna (SOU

1961: 8) ansett sig finna ett underlag för dylika beräkningar. I det följande redovisas

utredningens beräkningar enligt två olika metoder, bada med LP som

grund.

Framskrivning av hittillsvarande arbetskrafts trend inom hälso- och sjukvården.

En av de metoder, genom vilka LP sökte beräkna läkarbehovets utveckling,

var att klarlägga, hur sjukvårdskonsumtionen (huvudsakligen beräknad i antal

vårddagar) samt arbetskraftsvolymen inom hälso- och sjukvården utvecklat sig

sedan ett antal år tillbaka och därefter göra en framskrivning av dessa båda

trender. Detta underlag, på vilket LP baserade en prognos rörande läkarbehovet,

kan användas för prognoser rörande även andra grupper av sjukvårdspersonal.

Om man antar, att behovet av arbetsterapeuter i fortsättningen följer samma

utveckling som beträffande vårdpersonalen i dess helhet, skulle det ar 1970 föreliggande

behovet ligga ca 50 % högre än ar 1960 och det ar 1975 föreliggande

behovet drygt 75% högre än år 1960.

Av behovsenkäten framgår att antalet anställda arbetsterapeuter inom kroppssjukvård

och mentalsjukvård år 1960 utgjorde 290. Den aktuella bristen uppgick

till sammanlagt 152 arbetsterapeuter för dessa bada vårdområden. Som redan

framhållits utvisar denna siffra, vilket antal arbetsterapeuter som skulle funnits

anställda, om tillgång på utbildade sådana hade funnits. Utredningen anser

riktigast att vid bedömningen av den framtida behovsutvecklingen utgå ifrån,

inte bara antalet anställda år 1960 utan också den då föreliggande bristen. Om

man sålunda utgår från summan av det uppgivna antalet anställda (290) och

den redovisade bristen (152), dvs. 442 arbetsterapeuter, skulle en ökning av

behovet med 50% ge ett behov år 1970 av 663 arbetsterapeuter och en ökning

med 75 % ge ett behov år 1975 av 774 arbetsterapeuter inom sjukvården. Om till

dessa behovstal lägges det i enkäten redovisade framtida behovet för övriga

vårdområden tillsammantagna, 425 arbetsterapeuter (beträffande dessa vårdområden

saknas underlag för en motsvarande framskrivning), skulle det beräknade

totalbehovet bli 1 085 år 1970 och 1 199 år 1975.

Beräkning av arbetsterapeutbehovet på basis av underlaget för LP:s programmatiska

bedömning av läkarbehovet. LP har företagit en beräkning av läkarbehovet

på grundvalen av uppgjorda program för utvecklingen inom olika

fält av hälso- och sjukvården. Detta underlag för LP:s läkarbehovsbedömning

redovisas i följande tabell över ett beräknat vardplatsbehov ar 1970 specialitet

för specialitet i syfte att tjäna som grund för en uppskattning av det framtida

arbetsterapeutbehovet. Det må dock framhållas, att LP själv ansåg tveksamt,

huruvida det skisserade hälso- och sjukvårdsprogrammet skulle kunna förverkligas

till år 1970. En förskjutning till omkring år 1975 antyddes såsom icke

osannolik.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

Antal vårdplatser ar 1960 och beräknat platsbehov år 1970 inom sjukvården

(avrundade tal). Platsbehovet 1970 enligt regionsvårds- och läkarprognosutredningama,

samt i vad gäller mentalsjukvården enligt mentalsjukvårdsdelegationen.

Område

Antal vård- platser 1960

Platsbehov

1970

Allmän kirurgi (inklusive urologi) ....................

10 571

11 200

Intern medicin .........................

0 042

Reumatologi .........................

1 191

Lungkliniker .........................

5 528

Epidemiologi ......................

3 524

Öronsjukdomar ............................

1 431

Ögonsjukdomar .......................

876

950

Pediatrik ..........................

2 328

Ortopedi...........................

Obstetrik ...................

3 532

Gynekologi .........................

1 836

Lasarettspsykiatri .....................

1 468

3 200

Neurologi ..............................

368

Dermatologi .........................

710

Kardiologi .........................

Neurokirurgi ..........................

245

Radiologi (cancerklinik) .................

420

650

Thoraxkirurgi ...................

274

Plastikkirurgi .....................

170

Andra avdelningar och allmänna platser.................

5 397

2 700

Summa

50 807

54 000

Långtidssjukvård varav:

18 647

40 000

Kliniker ..............................

Centrala sjukhem ......................

12 000

Perifera sjukhem ........................

26 000

Mentalsjukvård (exklusive lasarettspsykiatri) ..........

32 940

40 000

Vård av psykiskt efterblivna och epileptiker.........

14 287

19 000

Utredningen har, med detta program som grund, sökt beräkna det framtida

behovet av arbetsterapeuter genom att göra en bedömning av hur stort antal

vårdplatser, som genomsnittligt inom varje särskild vårdspecialitet kan betjänas

av en arbetsterapeut. Utredningen framhåller, att en bedömning av detta slag

givetvis kan kritiseras, då den grundläggande bestämningen av antalet vårdplatser

per terapeut måste företagas utan stöd av en gedigen erfarenhet. Ändå

finner utredningen denna metod äga ett visst företräde framför de båda föregående

därigenom att den ger möjlighet till en bedömning av det framtida arbetsterapeutbehovet

utifrån den uppfattning om arbetsterapins uppgifter och

verksamhetsformer som utredningen företräder. Behovsbedömningen, sålunda

utförd, är att uppfatta såsom uttryck för en preliminär målsättning med avseende

på utvecklandet av ifrågavarande behandlingsform i Sverige.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196Jr

Utredningen lämnar följande redogörelse för de beräkningar, som verkställts

enligt denna metod. I fråga om de specialiteter som upptages i tablån över vårdplatsbchovct

inom den svenska akutsjukvården kan göras gällande, att låga vårdplatsantal

per arbetsterapeut är motiverade inom reumatologi, ortopedi, lasarettspsykiatri,

neurologi, dermatologi, kardiologi, neurokirurgi, thoraxkirurgi och

plastikkirurgi. Dessa specialiteter representerar tillsammans ca It 500 vårdplatser.

Om man för dessa räknar med 60 vårdplatser per arbetsterapeut, vilket torde

vara ett ganska högt tal, uppkommer ett behov av 190 arbetsterapeuter. Itäknar

man för återstående del av akutsjukvården med 150 vårdplatser per arbetsterapeut

uppkommer ett ytterligare behov av 280 arbetsterapeuter. Sammanlagt

skulle alltså akutsjukvården år 1970 kräva 470 arbetsterapeuter. Amerikanska

normer — 25 % av vårdplatserna belagda med klientel i behov av rehabilitering

och 8—15 patienter per arbetsterapeut och dag — skulle vid en beläggning om

90 % ge ett behov av ca 1 000 arbetsterapeuter. Det synes emellertid i nuvarande

läge knappast realistiskt att tillämpa dessa beräkningsgrunder.

Långtidssjukvården är upptagen med sammanlagt 40 000 vårdplatser i LP:s

prognos. Utredningen har som en provisorisk beräkningsgrund funnit sig böra

räkna med 100 vårdplatser per arbetsterapeut, vilket ger ett behov för långtidssjukvården

av 400 arbetsterapeuter.

I mentalsjukvårdsdelegationens betänkande III (SOU 1958:38) räknades med

3 arbetsterapeuter per överläkaravdelning. Eftersom en överläkaravdelning enligt

delegationens uppfattning borde omfatta 280—300 vårdplatser, skulle antalet

vårdplatser per arbetsterapeut bli 90—100. Utredningen finner sig böra räkna

med 100 vårdplatser per arbetsterapeut, vilket betyder att med 40 000 vårdplatser

år 1970 (räknat efter 5 %o på en befolkning av 8 miljoner invånare) ett behov

av 400 arbetsterapeuter skulle föreligga för mentalsjukvårdens del.

Beträffande vården av psykiskt efterblivna räknar utredningen med 200 vårdplatser

per arbetsterapeut som en rimlig siffra. Med 19 000 vårdplatser år 1970

skulle det då föreligga ett behov av 95 arbetsterapeuter. Härtill torde böra läggas

ett av medicinalstyrelsen angivet behov av 35 konsulterande arbetsterapeuter,

vilket ger ett sammanlagt behov av 130 terapeuter.

Den programmatiska beräkningen eller uppskattningen av arbetsterapeutbehovet

ger vid handen att det år 1970 skulle föreligga ett behov av 470 + 400 +

400 + 130 = 1 400 arbetsterapeuter inom sjukvården. Hänsyn har därvid

icke tagits till behovet av personal för den öppna sjukvården.

Härtill skall så läggas behovet av arbetsterapeuter för övriga vårdområden.

Detta behov har av uppgiftslämnarna vid utredningens behovsenkät uppskattats

till 45 inom fångvården, 30 inom nykterhetsvården och 200 inom åldringsvården.

Beträffande sistnämnda vårdområde anföres följande.

Huvudparten av arbetsterapeutbehovet utanför den egentliga sjukvården hänför

sig till åldringsvården. Här må framhållas den vikt som 1952 års åldringsvårdsutredning

(SOU 1956:1) lagt vid utvecklandet av former för aktivering

av detta vårdklientel. Att arbetsterapin för detta klientel ofta är av förströelsebetonad

karaktär innebär, som i det föregående framhållits, icke att verksam
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196b

heten generellt sett är av okvalificerad art och att den sålunda ej skulle ställa

anspråk på välutbildad arbetskraft. Utförandet av arbetsterapi bland gamla är

en ofta svår och grannlaga uppgift, som reser betydande krav på medicinsktpsykologiskt

kunnande, förfarenhet i lämpliga arbetstekniker samt personlig

lämplighet. Det av socialstyrelsen anmälda framtida behovet av minst 200 arbetsterapeuter

inom åldringsvården torde därför, trots den planerade utbyggnaden

av långtidssjukvården, verkligen representera ett absolut minimum av fullt

utbildade arbetsterapeuter, vilka i betydande utsträckning måste kompletteras

med hjälpkrafter, om en fungerande arbetsterapi skall kunna etableras.

För undervisning i förutbildningskurser, vid arbetsterapeutinstitut och i fortbildningskurser

räknar utredningen med ett framtida behov av omkring 60

arbetsterapeuter som lärare.

Totalbehovet år 1970 skulle enligt ovanstående beräkningar bli 1 400 -f 45 _|_

-f- 30 -}- 200 -)- 60 = 1 735 arbetsterapeuter.

b. Slutsatser beträffande behovet av arbetsterapeuter

De i det föregående redovisade beräkningarna sammanfattas i följande tabell

under rubrikerna Enkät och Program. En svaghet i enkätresultatet anser utredningen

vara frånvaron av tidsuppgifter, till vilka det framtida behovet hänför

sig. Det bedömes emellertid sannolikt att den »överblickbara framtiden» icke

sträcker sig mycket längre än till år 1965. Såsom hållpunkt för en beräkning av

utbildningsbehovet har enkätresultatet den fördelen, att det uttrycker de olika

vårdsektorernas sannolika förutsättningar att under den tidsrymd uppgiftslämnarna

ansett sig kunna överblicka faktiskt absorbera ett ökat antal arbetsterapeuter

och sålunda, icke blott ett »idealt» behov.

Beräkning av arbetsterapeutbehovet

Vårdområde

Enkät

Program

Antal an- ställda 1960

Aktuellt

behov

Framtida

behov

Sjukvård:

akutsjukvård ...........

1 o,«

470

långtidssjukvård ........

| 219

281

410

400

mentalsjukvård .........

71

1C1

250

400

vård av psyk. efterblivna

samt epileptiker ......

35

82

114

130

Ungdomsvård ............

6

6

6

Arbetsvärd ...............

11

15

30

Fångvård ................

33

33

45

45

Nykterhetsvård ...........

12

20

30

30

Åldringsvård .............

84

90

200

200

Undervisning .............

—

—

—

60

Summa

471

688

1 085

1 735

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:U proposition nr 73 ur 1004

Den programmatiska metoden lider, framhåller utredningen, av den svagheten

att de antagna relationerna mellan antal vårdplatser och antal arbetsterapeuter

icke vilar på crfarenhetsunderlag. Begränsar man sig till denna invändning synes

emellertid, med hänsyn till de mycket försiktigt antagna relationstalen, den

närmast till hands liggande risken vara, att det beräknade behovet är för lågt,

vilket dock i och för sig är allvarligt nog. En ytterligare invändning, som kan

riktas mot denna beräkningsmetod, är att den — utifrån antagna utgångspunkter

— ger upplysning om det ideala behovet, ej det faktiska. Det framhålles

som tveksamt, huruvida övriga personella och materiella resurser för rehabilitering

kan öka i en takt, som möjliggör ett ianspråktagande av drygt 1 700 arbetsterapeuter

år 1970 och erinras om att EP såsom icke osannolikt räknade med en

förskjutning av det skisserade hälso- och sjukvårdsprogrammets förverkligande

fram till omkring år 1975. Vid sin bedömning av utbildningsbehovet tar utredningen

därför sikte på att täcka ett behov av drygt 1 700 arbetsterapeuter år

1975.

c. Behovet av hjälpkrafter

I fråga om behovet av hjälpkrafter anför utredningen följande synpunkter.

Förekomsten av hjälppersonal gör det möjligt att bättre utnyttja en arbetsterapeut

för kvalificerade arbetsuppgifter. Arbetsterapin kan då bedrivas på ett

effektivare sätt, dvs. man kan öka arbetsterapins kvalitet och intensitet och måhända

även antalet behandlade patienter per arbetsterapeut och dag. Det måste

förutsättas, att arbetsterapeuten själv, med det antal vårdplatser som i det föregående

beräknats per arbetsterapeut, kan ägna endast mycket begränsad tid åt

varje patient. För att inte värdet av behandlingen skall gå förlorat, är det följaktligen

nödvändigt, att det finns personal, som kompletterar arbetsterapeutens

direkta insatser genom att efter hennes direktiv fortsätta övervakningen och

handledningen av patienternas deltagande i de arbetsterapeutiska aktiviteterna.

Det må erinras om att en av de i det föregående antydda fördelarna med arbetsterapin

som behandlingsmetod ligger däri, att arbetsterapin möjliggör den långvariga

upprepning av de tränande rörelsemönstren som ofta är nödvändig för att

nå ett tillfredsställande resultat.

Det torde vara väsentligt, att vårdpersonalen i dess helhet blir införstådd med

rehabiliteringens motiveringar, syften och metoder. Det är också angeläget, att

denna personal, såvitt möjligt med hänsyn till övriga arbetsuppgifter, medverkar

1 rehabiliteringsverksamheten, sålunda även arbetsterapin, särskilt i den mån

denna bedrives på vårdavdelningarna. För att dessa önskemål skall kunna infrias

bör utbildning häri ingå i den ordinarie utbildningen för vårdpersonal av olika

kategorier, inte bara inom sjukvården utan också inom andra vårdområden.

Detta är synnerligen viktigt, för att inte rehabiliteringen under ett långt utvecklingsskede

skall framstå såsom ett i förhållande till vården i övrigt främmande

element.

2 -— Bihang till riksdagens protokoll 1''JGi. 1 samt. AV 7S

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

Det är mycket svårt för att inte säga omöjligt att nu göra en kvantitativ

beräkning av de insatser, som kan påräknas från vårdpersonalens sida. Hittillsvarande

mycket begränsade erfarenheter av rehabiliteringsverksamhet i Göteborg

och Borås tyder på att man med hänsyn till vårdpersonalens många och

omfattande arbetsuppgifter knappast kan bygga upp en arbetsterapi på den

förutsättningen att denna personal skall kunna utnyttjas såsom hjälpkraft i

mer reguljär mening. Detta torde dock te sig olika för olika vårdsektorer. Skäl

talar emellertid för att man bör räkna med ett icke obetydligt behov av personal,

som är primärt avsedd för medverkan i arbetsterapin. I viss utsträckning bör

hjälppersonalen för övrigt kunna utnyttjas för assistans såväl inom arbetsterapin

som sjukgymnastiken.

Antalet vid varje tidpunkt praktiserande blivande arbetsterapeuter blir sannolikt

inte så stort. Hjälppersonalbehovet torde därför få tillgodoses huvudsakligen

genom anställande av stadigvarande personal. Varje försök att siffermässigt bestämma

storleken av detta behov — under hänsynstagande till förekomsten av

arbetsterapeutpraktikaner, omfattningen av vårdpersonalens medverkan samt

arten och omfattningen av de arbetsuppgifter som kan anförtros åt hjälppersonal

— måste emellertid i nuvarande läge få formen av mycket lösa antaganden.

Utredningen nöjer sig därför med att deklarera den uppfattningen, att behovet

av fast anställd hjälppersonal sannolikt blir större, möjligen dubbelt större, än

behovet av arbetsterapeuter.

d. Utbildningsbehovet

Utgående från att det enligt enkäten hösten 1960 fanns i runt tal 470 yrkesverksamma

arbetsterapeuter och att därefter utbildats ytterligare ca 240 arbetsterapeuter,

sålunda tillsammans ca 700 arbetsterapeuter, redovisar utredningen

sina beräkningar av det framtida utbildningsbehovet på följande sätt.

Om man inriktar sig på att år 1975 fylla ett behov av drygt 1 700 arbetsterapeuter

uppkommer frågan i vad mån man kan räkna med de i utgångsläget

befintliga 700. Vad man här måste bedöma är dels i vilken utsträckning dessa

besitter tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter som behovet av 1 700

arbetsterapeuter avser, dels vilken avgång från yrkesverksamheten man har att

räkna med fram till år 1975.

Utredningen antager, att 600 av de i utgångsläget befintliga ca 700 arbetsterapeuterna

år 1975 skulle kunna äga tillräcklig yrkeserfarenhet och ett genom

vidareutbildning tillräckligt förstärkt kunnande för att fylla en motsvarande del

av det till 1 700 arbetsterapeuter kalkylerade behovet. De borträknade antages

befinna sig bland dem av de 470 anställda hösten 1960, som saknade utbildning

för arbetsterapi. Då uppkommer emellertid frågan, hur många av dessa 600 som

år 1975 kommer att finnas kvar i yrket. Besvarandet av denna fråga liksom av

frågan om den erforderliga utbildningskapaciteten förutsätter kännedom om

yrkesverksamhetsgraden bland arbetsterapeuterna. För att få en uppfattning

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 19G4-

19

härom har utredningen den 18 september 1961 företagit en enkät riktad till samtliga

dittills utbildade arbetsterapeuter.

Enkäten utvisar, att den genomsnittliga verksamhetsgraden för samtliga ligger

vid knappt 70 %. De åren 1957—1960 examinerade redovisar en något lägre

arbetsintensitet (67 %) än de under åren 1951—1956 examinerade (71 %). Med

hänsyn till de låga frekvenserna i de båda fördelningarna kan denna diskrepans

dock icke betraktas som verifierad.

Med ledning av enkätens resultat beräknar utredningen att det år 1975

kommer att finnas kvar i runt tal 470 av de i utgångsläget befintliga arbetsterapeuterna.

En förutsättning härför torde dock vara, att dessa beredes möjlighet

att på gynnsamma villkor vidareutbilda sig och att de med avseende på

lönegradsplacering samt rätt att söka och inneha tjänst jämställes med de »nya»

arbetsterapeuterna. Återstående behov, dvs. ca 1 250 arbetsterapeuter, skall

följaktligen täckas genom nyutbildning. De faktorer, som måste kompenseras

för att man verkligen skall nå detta tal är bortfall under utbildningen samt skillnaden

mellan faktisk och 100 % yrkesverksamhetsgrad. Utredningen räknar med

ett bortfall av 5 % under utbildningen och bedömer vidare som sannolikt att

yrkesverksamhetsgraden kommer att ligga högre hos de nya arbetsterapeuterna

jämfört med de befintliga.

Det sammanlagda intaget för de examinationsomgångar som skall föreligga

färdiga år 1975 (antal år X årligt intag) måste vid de två alternativ för yrkesverksamhetsgraden

som angives i följande tablå uppgå till de för varje alternativ

i tablån angivna talen, om behovet av 1 250 arbetsterapeuter skall täckas.

Bortfall under

utbildningen

Yrkesverk-

samhetsgrad

Erforderligt intag

med examination

senast 1975

5%

70%

1 880

5%

80%

1 640

5%

90%

1 460

Utredningen föreslår, att den nya utbildningen påbörjas hösten 1964. Eftersom

utbildningen avses bli tvåårig hinner då 10 årskullar examineras t. o. m.

år 1975. De angivna alternativen skulle sålunda kräva ett genomsnittligt

årligt intag av respektive 188, 164 och 146 elever. Mittenalternativet, dvs. ett

intag av i runt tal 165 elever per år bedömes representera en rimlig riktpunkt.

Utredningen förordar, att utbildningen om möjligt dimensioneras så, att under

den angivna tioårsperioden i genomsnitt 165 elever årligen kan antagas vid arbetsterapeutinstitut.

Utredningen räknar med, att de fast anställda hjälpkrafterna skall rekryteras

på huvudsakligen två vägar. Dels bör sjukvårdsbiträden, undersköterskor m. fl.,

som befinnes lämpliga, kunna vidareutbildas i kurser av begränsad omfattning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964-

— upp till ett halvt års längd — och dels bör de som genomgått den i det följjande

föreslagna förutbildningen för blivande arbetsterapeuter kunna erhålla

fast anställning såsom hjälpkrafter. Dessa fast anställda hjälpkrafter benämnes

i det följande arbetsterapiassistenter. Denna benämning är tillämplig även på

praktikanter anställda vid arbetsterapiavdelning.

I det föregående har antytts svårigheterna att beräkna behovet av fast anställda

hjälpkrafter. Detta har emellertid antagits vara större, möjligen dubbelt

större än behovet av arbetsterapeuter. En beräkning av utbildningsbehovet

måste självfallet i än högre grad präglas av osäkerhet. Antar man, att yrkesverksamhetsgraden

är lägre än för arbetsterapeuterna, vilket synes troligt, anses

en utbildning av 400—500 arbetsterapiassistenter om året vara ungefär lagom.

Enligt utredningens mening bör man i princip vid rekryteringen av ifrågavarande

personalkategori lägga huvudvikten vid vidareutbildning av vårdpersonal, som

sedan kan anställas som arbetsterapiassistenter. Förutbildningen för blivande

arbetsterapeuter — varmed åsyftas den ettåriga tekniska kurs utredningen föreslår

— bör icke erhålla en större kapacitet än som är motiverad med hänsyn till

dess primära funktion av just förutbildning.

3. Utbildningens uppläggning och innehåll

a. Hittillsvarande utbildning i Sverige

Utredningen redogör för den hittills bedrivna arbetsterapeututbildningen i Sverige

och framhåller därom bl. a. följande.

År 1947 framlade kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning

i gemensamt betänkande (SOU 1947:44) angående sysselsättnings- och

arbetsterapi förslag om anordnande av arbetsterapeututbildning förlagd till

Slöjdföreningens skola i Göteborg. I överensstämmelse härmed föreslogs i propositionen

1949:42 att en utbildningskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter

försöksvis skulle anordnas vid nämnda skola.

Den första kursen, som var tvåårig, började i augusti 1949. För att vinna

inträde vid kursen krävdes att sökande skulle ha fyllt 19 år, vara svensk medborgare,

ha normalskolekompetens, realexamen eller två teoretiska kurser vid

folkhögskola eller därmed jämförlig utbildning, ha tjänstgjort minst sex månader

vid sjukhus som biträde eller i liknande tjänst, äga intresse för pedagogiskt

arbete och visa gott handlag i slöjd och teckning. Elevantalet fastställdes till 20

och intagning skulle ske vartannat år med början 1949. Kursen ställdes under

överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning och under direkt tillsyn av en

särskild kursnämnd, som bl. a. skulle besluta om intagning av kursdeltagare.

Rektor vid Slöjdföreningens skola skulle vara kursföreståndare. Denna organisation

gäller alltjämt. Kursen anordnades såsom en statlig kurs, till vars kostnader

för lärararvoden m. m. ett särskilt årligen återkommande anslag upptogs

först under elfte och sedermera under åttonde huvudtiteln.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 196''+ -''

År 1954 beslöts att kurstiden skulle minskas till ett år. För att utbildningsstandarden

skulle kunna bibehållas föreskrevs att viss utbildning i olika slöjdämnen

skulle vara inhämtad före inträdet vid den ettåriga kursen. Sammanlagt

krävdes sålunda minst 870 timmars förutbildning i dylika ämnen. Genom

denna förkortning av utbildningstiden möjliggjordes intagning av elever i nya

kurser varje år. Som eu ytterligare motivering för att en del av utbildningen

i konsttekniska ämnen lades som en förutbildning, dvs. skulle utgöra en förutsättning

för inträde, anfördes att det visat sig, att ett mycket stort antal

sökande till de tvååriga kurserna hade genomgått en mängd kurser i dylika

ämnen. Arbetsterapeutkursen blev i sin tvååriga form för dem delvis cn upprepning

av vad de redan lärt sig.

De tidigare nämnda kraven för inträde utbyggdes — förutom med nyssnämnda

konsttekniska förutbildning — med bestämmelser om, att vederbörande borde

ha minst åtta månaders sjukhuspraktik fördelade på två månader vid mentalsjukvård

och sex månader inom valfri sjukvård, varav dock minst tva manadei

inom arbetsterapi.

Någon reducering av utbildningens omfattning ansågs denna omläggning inte

innebära, då kursåret dessutom förlängdes med ytterligare sju veckor. Den

sålunda införda utbildningsgången är alltjämt gällande. Den nya timplanen omfattar

173 timmars utbildning i medicinska ämnen (inkl. 40 timmar i arbetsterapins

teori och teknik), 76 timmar i sociala ämnen och 1 060 timmar (exkl.

förutbildningen) i konsttekniska ämnen.

I och med omläggningen ökades elevantalet till 22 och senare till 24 per år.

Från hösten 1959 har en likadan utbildningskurs anordnats vid Örebro läns

landstings yrkesskola och från hösten 1961 också vid Jönköpings läns landstings

yrkesskola. Till dessa kurser utgår statsbidrag från anslaget Bidrag till driften av

centrala yrkesskolor. Genom tillkomsten av dessa kurser kan åvligen utbildas ca

70 terapeuter. Antalet sökande är betydligt större.

Förutom den beskrivna ettåriga arbetsterapeututbildningen anordnas även

vissa andra kurser i arbetsterapi.

Sedan år 1954 anordnas en kurs i arbetsterapi för personal inom sinnessjukvården.

Denna utbildning omfattar dels ca 8 veckors utbildning vid Älvsborgs

läns landstings yrkesskola (Steneby) i skilda slöjdarter, dels ca 8 veckors utbildning

vid Slöjdföreningens skola i Göteborg i medicinska, sociala och konsttekniska

ämnen. Av kursens 620 timmar upptar 40 timmar medicinska ämnen, 40

tunnlar arbetsterapins teori och teknik, 50 timmar social och psykologisk utbildning

samt 490 timmar slöjd och konsttekniska ämnen.

Kurs för barnterapeuter. För att möta behovet av arbetsterapeuter inriktade

på vården av sjuka barn har Älvsborgs läns landsting igångsatt en utbildning av

dylik personal. Utbildningen är förlagd dels till barnsjukhuset, dels till i regionen

befintliga institutioner för specialvård av barn.

Ifrågavarande utbildning bygger på genomgången utbildning till förskollärare

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

eller socialpedagog (barnhemsföreståndarinna). Utbildningen står under tillsyn

av överstyrelsen för yrkesutbildning. Kurstiden omfattar 13 veckor och rymmer

dels praktisk, dels teoretisk undervisning.

Förberedande kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Vid Örebro läns

landstings yrkesskola har, med början läsåret 1961/62, igångsatts en förberedande

kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Denna kurs, som omfattar

ett normalläsår om 42 veckor, avser att bibringa eleverna de färdigheter som

krävs för inträde vid den egentliga arbetsterapeutkursen. Den förberedande

kursen omfattar därför så gott som uteslutande hantverksämnen enligt av överstyrelsen

för yrkesutbildning fastställd plan. Vid kursen intages årligen omkring

20 elever. Till kursen utgår statsbidrag enligt för central yrkesskola stadgade

grunder.

En härmed i allt väsentligt överensstämmande kurs bedrives vid Nyckelviksskolan

på Lidingö. Vid denna kurs intages årligen omkring SO elever. Denna

skola är i statsbidragshänseende hänförd till kategorien enskild B-skola enligt

kungörelsen om statsbidrag till yrkesskolor.

I direktiven för arbetsterapeututredningen har i korthet antytts den kritik

som riktats mot den nuvarande arbetsterapeututbildningens uppläggning och

innehåll. De sålunda antydda bristerna hos nuvarande utbildning har ytterligare

blivit belysta genom två av utredningen företagna enkäter, nämligen dels en

enkät av den 21 juli 1960, utsänd till vissa centrala myndigheter, sjukvårdshuvudmän

m. fl., dels en den 12 januari 1962 företagen enkät, riktad till ett

antal arbetsterapeuter. Härom anför utredningen följande.

Mot den nuvarande utbildningen har riktats huvudsakligen tre invändningar.

Den ena invändningen avser utbildningens uppdelning på en förutbildning och

en huvudkurs. Det hävdas, att utbildningen av arbetsterapeuter bör från början

till slut, med undantag eventuellt för viss inledande sjukvårdspraktik, vara förlagd

till en och samma skola. Härigenom skulle främjas en samordning av utbildningens

olika delar såväl från pedagogisk som organisatorisk synpunkt.

Denna ståndpunkt, ganska allmänt företrädd hos, bland andra, de hörda arbetsterapeuterna,

synes dock icke omfattas av alla. Åtskilliga accepterar, av organisatoriska

eller andra skäl, en särskild förutbildning förlagd till verkstadsskola

eller annan lämplig yrkesskola.

Den andra invändningen avser den tidsmässiga proportionen mellan utbildningens

olika huvuddelar. Det framhålles, att utbildningen i konsttekniska ämnen

(arbetstekniker) representerar en mycket för stor del av utbildningen i

förhållande till den medicinska utbildningen samt utbildningen i arbetsterapins

teori och teknik. Flertalet anser dock icke, att utbildningen i arbetstekniker, som

helhet betraktad, i och för sig är för lång; åtskilliga vill ha den ännu längre.

Däremot anser man de andra delarna av utbildningen alldeles för knappt tilltagna.

En tredje invändning gäller den bristande pedagogiska samordningen av ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7d är lt)G4 2;?

bildningens olika delar. Detta gäller ej blott förhållandet mellan förutbildning

och huvudkurs utan också mellan de olika ämnesgrupperna.

Beträffande den i förutbildningen ingående sjukvårdspraktiken om åtta månader

har framhållits, att en sjukvårdspraktik, som icke innefattar en ordnad utbildning

inte ger så mycket behållning. En nackdel med praktiken anges vidare

vara, att denna inte ger annan kompetens än den som ligger i uppfyllandet av

ett inträdeskrav för arbetsterapeutkursen.

I fråga om den i förutbildningen och arbetsterapeutkursen ingående hantverksutbildning

en eller konsttekniska utbildningen har genom den till ett antal

arbetsterapeuter riktade enkäten inhämtats åtskilliga synpunkter. Härvid har

framkommit förslag om ändring av timtalen för vissa ämnen, införande av nya

samt uteslutande av vissa befintliga ämnen.

b. Utbildning av arbetsterapeuter i några andra länder

Utredningen anser, att utbildningen av arbetsterapeuter i länder, där man

funnit skäl att utveckla och främja denna utbildning, är väsentligt överlägsen

motsvarande utbildning i Sverige.

Innan utredningen redogör för förhållandena på området i några främmande

länder redovisas följande minimikrav beträffande utbildningen av arbetsterapeuter,

som den internationella arbetsterapeutorganisationen uppställt.

Undervisningslokalerna skall vara tillfredsställande i fråga om antal och art

och bör icke användas för behandling av patienter. Tillfredsställande bibliotek

skall vara tillgängligt.

Ledarna av utbildningen skall vara utbildade vid en skola för arbetsterapeuter,

vars undervisning omfattar medicinska ämnen, terapeutisk verksamhet och k 1- nisk praktik. Vederbörande skall ha minst två års klinisk erfarenhet efter examen

och av denna tid ha verkat som handledare av elever under ett ar samt vara

kvalificerad för anställning inom alla områden för arbetsterapi.

I de medicinska ämnena skall undervisningen bedrivas av väl kvalificerad medicinsk

personal (läkare, arbetsterapeuter) och instruktörerna i terapeutisk verksamhet

skall såvitt möjligt vara kvalificerade arbetsterapeuter.

Som villkor för att bliva antagen som elev bör krävas skolkunskaper av erkänd

standard. En prövotid för eleverna av minst tva manaders längd rekommenderas.

Utbildningen skall omfatta en tid av minst 2V2 år (30 månader), varav en

tredjedel skall användas för pre-medicinska ämnen (studiet av den friska människan)

och medicinska ämnen (patologi och behandling av psykologiska och

fysiologiska abnormiteter), en tredjedel till terapeutisk verksamhet samt en

tredjedel till klinisk praktik. .

Utbildningen skall omfatta 1) medicinska ämnen: anatomi och fysiologi, rore - selära, medicin, kirurgi, neurologi, ortopedi samt psykiatri och psykologi (mentalhygien

och psykopatologi), 2) arbetsterapins teori samt rehabilitering, 3) terapeutisk

verksamhet: handarbete och hantverk av skilda slag, konsthistoria in. m.,

rekreativa sysselsättningar och studievägledning, (vid denna undervisning böi

antalet elever per grupp icke överstiga 15), 4) klinisk praktik, som skall omfatta

både det psykiatriska och det somatiska området. De avdelningar för arbetsterapi,

där eleverna praktiserar, skall ledas av en arbetsterapeut, som har tjänst
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

gjort minst ett ar efter examen och har nödvändiga kvalifikationer för undervisningen.

De länder, i vilka den mest kvalificerade utbildningen erbjuds, och som lämnat

viktiga bidrag till utvecklingen på arbetsterapins område, är enligt utredningen

Canada, U.S.A., Storbritannien och Danmark. Följande upplysningar

lämnas om utbildningen i dessa länder.

I Canada utbildas arbetsterapeuter vid 3 universitet, vid vilka också sjukgymnaster

utbildas. Utbildningstiden omfattar minst 3 år. Som lärare användes

till universiteten knutna lärarkrafter och arbetsterapeuter. De sistnämnda skall

ha genomgått en speciell 2-årig lärarutbildning, vilken bl. a. omfattar ett pensum

i anatomi, av samma omfattning som för läkarexamen. Undervisningen i medicinska

ämnen omfattar ca 733 timmar.

I V.S.A. finns ett 30-tal erkända institutioner för utbildning av arbetsterapeuter.

Med något undantag är de knutna till universitet, vilka i regel har direkt

anknytning till sjukhus. Studierna avslutas antingen med »certificate» eller

»degree». Den senare kräver universitetsstudier och en sammanlagd utbildningstid

av minst 4 år. Certifikat kan erhållas efter cn studietid av 3 år. Omfattningen

av undervisningen i medicinska ämnen varierar men kan normalt anges

omfatta ca 500 timmar.

I Skottland, där utbildning meddelas vid två sjukhusanknutna skolor under

en 3-årig utbildningstid, omfattar undervisningen i medicinska ämnen 454 timmar.

I Århus i Danmark upprättades 1959 Institutet vid Århus universitet för

terapiassistenter. Utbildning bedrives här parallellt av sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

Utbildningen av arbetsterapeuter omfattar 3 skolår om 10 månader.

Under det första skolaret och 4 manader av det andra bedrives undervisning

uteslutande vid institutet. Resten av andra året har eleverna halvdagspraktik

på sjukhus jämsides med undervisning vid institutet. Under det tredje läsårets

första 4 månader meddelas halvdagsundervisning i verkstadspraktik jämsides

med undervisning vid institutet. Därefter har eleverna 4 månaders heldagspraktik

På psykiatriska avdelningar, varefter följer 2 månaders avslutande undervisning

vid institutet.

Den teoretiska undervisningen i medicinska och vissa andra ämnen är till

mycket stor del gemensam för sjukgymnast- och arbetsterapeuteleverna. Undervisningen

i medicinska ämnen m. m. omfattar följande ämnen och timtal: anatomi

(260), fysiologi (190), sjukdomslära (340), socialmedicin (20), arbetsterapins

teori (150), rehabiliteringens teori (00), totalt drygt 1 000 timmar.

c. Förslag till utbildningsgång

Inledande överväganden

När det gäller huvudlinjerna i utbildningsgången har utredningen först övervägt,

om behov föreligger av arbetsterapipersonal på olika nivåer och om i så fall

dessa nivåer även bör representera etapper i en sammanhängande utbildningsgång.

Den förstnämnda frågan har utredningen besvarat jakande. Beträffande

den andra frågan har utredningen från olika synpunkter funnit skäl tala för, att

arbetsterapeututbildningen bör uppdelas på två etapper och att genomgång av

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kumjl. May.ts ''proposition nr 73 ur 1964

25

den första etappen bör kunna innefatta eu i sig avslutad utbildning för arbetsterapiverksamhet

i mindre kvalificerade funktioner. Vidare har utredningen

prövat, huruvida tjänstgöringen inom skilda vårdområden kräver eu för dessa

specialiserad arbetsterapeututbildning och, om så är fallet, på vilken punkt i

utbildningsgången en specialisering, dvs. en differentiering av utbildningen, bör

sätta in. Utredningen har funnit, att eu specialutbildning för vissa arbetsuppgifter

torde vara önskvärd men att denna ej bör intagas i den grundläggande

arbetsterapcututbildningen utan i stället ske i form av vidareutbildningskurser.

Förutbildning av arbetsterapeuter samt

utbildning av hjälppersonal

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att det föreligger behov,

förutom av arbetsterapeuter med en relativt omfattande utbildning, också av

hjälppersonal för arbetsterapi med en mindre kvalificerad utbildning. Sistnämnda

personalkategori har utredningen benämnt arbetsterapiassistenter, en personalgrupp,

som skall ha till huvuduppgift att ägna sig åt arbetsterapi men som skall

utöva denna verksamhet under ledning av utbildade arbetsterapeuter.

Utredningen har räknat med att behovet av fast anställda arbetsterapiassistenter

skall kunna tillgodoses på två vägar. En av dessa innebär att sjukvårdspersonal,

som visar intresse och handlag för detta slag av verksamhet, genomgår en

kompletterande utbildning och därefter anställes såsom arbetsterapiassistenter.

En annan väg att rekrytera denna personalgrupp skulle gå via förutbildningen

för blivande arbetsterapeuter. Utredningen räknar med att av dem som genomgår

denna förutbildning inte alla kommer att gå vidare till arbetsterapeututbildning.

Det framhålles därför som mycket betydelsefullt, dels att denna förutbildning

utformas såsom en i sig fullständig yrkesutbildning, dels att personal med

dylik utbildning kan beredas tillfredsställande anställningsförhållanden.

Utredningen har, som tidigare nämnts, funnit övervägande skäl tala för en

uppdelning av utbildningen på två etapper. Som motivering härför anför utredningen

att arbetsterapeutyrket utgör en specialitet inom sjukvården samtidigt

som det innefattar en praktisk-teknisk verksamhet med starka pedagogiska

inslag, vilket gör det synnerligen viktigt, att den som tänker bli

arbetsterapeut ges tillfälle att pröva och visa sitt intresse och sin fallenhet för

en på så sätt kombinerad verksamhet. Detta skulle enligt utredningens mening

bäst ske genom deltagande i dels en grundläggande sjukvårdsutbildning, dels en

utbildning i de tekniska färdigheter en arbetsterapeut bör behärska. Härigenom

skulle urvalet av deltagare i den egentliga arbetsterapeututbildningen kunna

göras på basis av ej bara skolbetyg utan också betyg över sjukvårdsutbildning

och teknisk utbildning.

Utredningen räknar med att förutbildningen skall kunna avklaras på två år,

varav det ena ägnat åt huslig utbildning och sjukvårdsutbildning och det andra

ägnat åt teknisk utbildning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 196k

Den egentliga a r b e t s t e r a p e u t u t b i 1 d n i n g e n

I fråga om den egentliga arbetsterapeututbildningens uppläggning och omfattning

uttalar utredningen bl. a. följande.

Syftet med den egentliga arbetsterapeutkursen bör vara att vidareutveckla

elevens kunnande och färdigheter, så att hon, utifrån givna läkarordinationer

och under läkares överinseende men eljest självständigt, kan utforma och genomföra

olika arbetsterapiprogram i enlighet med de intentioner, som betingas av

den medicinska och sociala problematiken i varje enskilt fall. Denna vidareutveckling

av inhämtade tekniska färdigheter till självständigt utövad behandlingsteknik

förutsätter bl. a. en grundlig utbildning i arbetsterapins teori och teknik.

Detta ämne är det för en blivande arbetsterapeut centrala och specifika och

undervisningen däri bör därför vara den kärna, kring vilken arbetsterapeututbildningen

i övrigt uppbygges.

En självständig utövning av behandlingsformen arbetsterapi förutsätter ett

icke ringa mått av medicinskt kunnande. Utan en föregående eller jämsides

bedriven medicinsk utbildning kan arbetsterapeuteleven ej heller tillgodogöra sig

undervisningen i arbetsterapins teori och teknik. Arbetsterapeutkursen bör följaktligen

innehålla en medicinsk utbildning av tillräcklig omfattning, dels en

teoretisk del och dels en praktisk-tillämpad del, vilken sistnämnda bör ingå såsom

en del av den tillämpade undervisningen i arbetsterapins teori och teknik.

Arbetsterapins betydelse som en i rehabiliteringen ingående länk mellan sjukvården

å ena sidan samt arbetsvärden, arbetslivet och den sociala gemenskapen

motiverar, att i arbetsterapeututbildningen ingår en grundlig orientering om de

olika sektorer av samhällslivet, mot vilka rehabiliteringsverksamheten vetter och

om de samhällsfunktioner, som medverkar i eller beröres av denna verksamhet.

Denna del av utbildningen upptages i det efterföljande förslaget till undervisningsplan

under rubriken Socialmedicin m. m. Härunder upptages även undervisning

i medicinsk rehabilitering, arbetsledning, instruktionsmetodik och sjukhusorganisation.

Den erforderliga utbildningen i ovannämnda huvudgrupper av ämnen kan

enligt utredningens bedömning icke rymmas inom en kortare sammanlagd utbildningstid

än två år. Inom en tvåårig utbildning kan rymmas en medicinsk undervisning

av i stort sett samma omfattning som inom sjukgymnastutbildningen.

Utredningen anser detta väsentligt, enär enligt utredningens mening arbetsterapin

ställer väsentligen samma krav på medicinskt kunnande som sjukgymnastiken.

Sistnämnda förhållande motiverar en samordning av arbetsterapeututbildning

och sjukgymnastutbildning, dels på så sätt att utbildningsinnehållet

göres lika i de avseeenden som yrkesverksamheten ställer samma krav på kunnande

och dels på så sätt att en samverkan i organisatoriskt och pedagogiskt

hänseende etableras.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts -proposition nr 73 är 1961).

Det första utbildningsåret bör ägnas åt teoretisk-medieinsk undervisning samt

en grundläggande allmän undervisning i arbetsterapins teori och teknik. Sistnämnda

ämnesgrupp beräknas även innefatta viss repetition av undervisningen i

olika tekniska färdigheter, ehuru dock med begynnande inriktning på deras

tillämpning såsom terapeutiska tekniker. Under det första året lägges sålunda

grunden för utbildningens praktiska, tillämpade avsnitt, vilka infaller under det

andra kursåret. Detta avses omfatta klinisk praktik samt, jämsides därmed,

dels fortsatt undervisning i arbetsterapins teori och teknik tillämpad på olika

kategorier av sjukvårdsklientel, dels undervisning i socialmedicinska ämnen.

Utredningen anser, att en specialisering av utbildningen inom ramen för en

förlängd arbetsterapeutkurs icke är att rekommendera, vare sig såsom obligatorisk

eller frivillig överbyggnad på den gemensamma kursen. Detta innebär inte

att utredningen avvisar tanken på en specialiserad utbildning. Denna bör emellertid

komma till stånd i form av vidareutbildningskurser, avsedda för personal

som efter genomgång av arbetsterapeutkurs varit praktiskt verksam några år.

Utredningen finner icke möjligt att nu bedöma vilka vidareutbildningskurser,

som blir behövliga och än mindre att framlägga förslag rörande dylika kursers

längd och innehåll. Förslag härom bör, allteftersom behoven låter sig preciseras,

bli framlagda av de myndigheter m. fl., inom vilkas verksamhetsområden arbetsterapi

bedrives.

d. Utbildningens innehåll

Förutbildningen

Förutbildningen för blivande arbetsterapeuter bör enligt utredningens mening

omfatta tre huvuddelar, nämligen utbildning i sjukvård, hushåll och arbetstekniker.

Denna utbildning, som har beräknats kräva en tid av två år, bör bedrivas

vid yrkesskolor, där grundläggande sjukvårdsutbildning respektive hushållsutbildning

samt utbildning i arbetstekniker är förlagd eller lämpligen kan

förläggas.

Utredningen har funnit både lämpligt och möjligt att i vad gäller sjukvårdsutbildning

och hushållsutbildning bygga på existerande utbildningsformer. Sjukvårdsutbildningen

bör sålunda kunna utgöras av sjukvårdsbiträdesutbildning.

Hushållsutbildningen utgöres lämpligen av cn 18 veckors husmoderskurs. Den

tekniska utbildningen torde däremot kräva uppläggning av cn härför särskilt

avsedd kurs av ungefär den typ som anordnas i Örebro.

För en anknytning till sjukvårdsbiträde sutbildning en anföres flera omständigheter.

Sjukvårdsbiträdesutbildningen är en över hela landet spridd utbildning,

vilket gör att varje ungdom som avser att utbilda sig till arbetsterapeut kan

genomgå denna del av förutbildningen på en ort i relativ närhet av hemorten.

Utredningen håller för troligt, att sjukvårdsbiträdesutbildningen borde kunna

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

utgöra en lämplig förutbildning också för andra vårdyrken. Det vore till fördel

för sjukvårdsarbetet, om en normalisering kunde uppnås, så att sjukvårdsbiträdesutbildning

(eller annan tänkbar grundutbildning) blev den normala formen

av sjukhuspraktik för fortsatt utbildning inom sjukvården på samma sätt som

barnsköterskekurs blivit den normala foimen av grundutbildning för dem som

avser att skaffa sig fortsatt utbildning inom barnavården.

Utredningen anser, att genomgång av sjukvårdsbiträdesutbildning med fördel

även skulle kunna ersätta nuvarande krav på tre månaders praktik för inträde

vid sjukgymnastinstitut. Sjukvårdsbiträdesutbildningen skulle därmed komma

att utgöra en för arbetsterapeutyrket och sjukgymnastyrket gemensam grundläggande

sjukvårdsutbildning.

Utredningen anser på anförda skäl, att förutbildningen också bör omfatta

utbildning i husligt arbete, varmed här avses sådant arbete som normalt ingår i

skötseln av hem och familj. Anledning att skapa en för detta ändamål speciell

form av huslig utbildning föreligger icke. Avsikten med den husliga utbildningen

är endast att ge arbetsterapeuten den grundläggande insikt i husligt arbete, som

fordras, för att hon skall kunna medverka i rehabiliteringsarbetet på det mycket

viktiga husliga området. Utredningen har funnit en husmoderskurs om 18 veckor

(terminskurs) svara emot detta behov och samtidigt kunna inpassas i en tvåårig

förutbildning.

Utbildningen i olika tekniker har föreslagits bli meddelad i härför särskilt

anordnade kurser, omfattande alla i arbetsterapeututbildningen ifrågakommande

tekniker. Dylika kurser, omfattande ett normalläsår om 42 veckor, finnes för

närvarande anordnade i Örebro vid landstingets yrkesskola samt i Lidingö vid

den av en enskild stiftelse drivna Nyckelviksskolan. Utredningen, som tagit del

av verksamheten vid dessa kurser, anser att de i stort kan utgöra modell för

uppläggningen av de kurser utredningen vill föreslå.

Efter genomgång av vilka tekniska ämnen som bör ingå i utbildningen och

vilken omfattning undervisningen i ettvart av dessa bör ha, har utredningen

funnit, att den tekniska förutbildningskursen bör omfatta ett normalläsår.

Det har konstaterats, att arbetsterapeutens tekniska kunnande bör omfatta

såväl vissa aktiviteter av industriell karaktär som färdigheter av konstteknisk

art. Det tekniska kunnandet måste inriktas på att kunna bilda underlaget för

sådana olika former av arbetsterapi som yrkesmässig återanpassning, upplåning

av kroppsliga funktioner samt psykisk stimulering och aktivering.

Vid sina överväganden om vad den tekniska förutbildningen bör innehålla har

utredningen med utgångspunkt i det nyss anförda resonerat på följande sätt.

Vissa tekniker är ovedersägligen av central betydelse genom sina mångsidiga

användningsmöjligheter inom den funktionella arbetsterapin och genom sin nära

anknytning till arbetet i hem och industri. Detta är förhållandet med ämnena

vävning, sömnad, metallarbete och träarbete.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964 29

Ett ständigt återkommande moment i all arbetsterapi utgör instruktion i handhavandet

av förekommande verktyg och maskiner. Man måste räkna med, att

ett stort antal patienter inte besitter några färdigheter därvidlag. I arbetsterapeutens

uppgifter ingår också att anpassa verktyg och maskiner efter patientens

handikapp (adaptation) och att lämna instruktioner om deras handhavande i

adapterat skick. Allt detta kräver god praktisk förtrogenhet med verktygens

funktion, sammansättning och skötsel. Vad här framhållits motiverar enligt utredningens

mening, att man i förutbildningen — eftersom här antydda krav på

tekniskt kunnande även bör gälla arbetsterapiassistenterna — såsom ett särskilt

ämne infogar undervisning i verktygslära med adaptationsteknik.

Utöver utbildningen i de ovan berörda centrala tekniska färdigheterna kräves

utbildning i en rad andra tekniker, om önskemålet rörande ett brett register av

färdigheter skall kunna tillgodoses. Undervisningen i dessa tekniker måste få

karaktären mera av introduktion än en grundlig utbildning, eljest skulle utbildningstiden

bli orimligt lång. Utredningen framlägger följande förslag till timplan

för den tekniska förutbildningskursen.

Timplan

Läroämnen

Antal timmar Antal timmar

i medeltal för hela

per vecka kursen

..... 7

294

..... 6

252

..... 6

252

Sömnad med mönsterkomposition............

..... 4

2

168

84

2

84

..... i

42

...................................

..... i

42

...... i

42

...... i

42

xr idSLd.1 uc tc ...........

...... i

42

...... 2

84

Kontors- och distributionsarbete............

Konsthistoria och stillära...................

...... 3

...... 3

126

63

126

Arbetsterapins teori och målsättning........

...... 0,5

21

Summa timmar 42 1764

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964- Den egentliga arbetsterapeututbildningen

Förslaget innebär, att denna utbildning skall omfatta en tid av två år, varunder

de blivande arbetsterapeuterna skall erhålla undervisning och praktisk

utbildning i medicinska ämnen, i arbetsterapins teori och teknik samt i socialmedicinska

ämnen. Det första utbildningsåret bör ägnas åt teoretisk medicinsk

undervisning samt en grundläggande undervisning i arbetsterapins teori och teknik.

Det andra kursåret avses omfatta klinisk praktik samt, jämsides därmed,

dels fortsatt undervisning i arbetsterapins teori och teknik, tillämpad på olika

kategorier av sjukvårdsklientel, dels undervisning i socialmedicinska ämnen.

Någon differentiering av denna utbildning på olika specialiteter bör enligt utredningens

mening icke ifrågakomma.

Utredningen räknar med att det första läsåret skall omfatta dels en inledande

repetitionskurs om 3 veckor i olika tekniska ämnen (sammanlagt ca 125 timmar),

dels utbildning i medicinska ämnen samt arbetsterapins teori och teknik m. m.

under 39 veckors effektiv studietid, vilket sistnämnda svarar emot sjukgymnastutbildningens

första läsår. Den inledande repetitionskursen bör avklaras innan

den övriga undervisningen tar sin början. Det andra läsåret föreslås omfatta

42 veckor, vilket anses ge tillräckligt utrymme för klinisk praktik jämsides med

fortsatt undervisning. Per vecka räknas med en schemabunden undervisning

under det första läsaret av ca 32 timmar utom under repetitionskursen, som

kommer att omfatta ca 42 timmar per vecka under de 3 veckor den pågår.

En redovisning av vad utbildningen, ämne för ämne, i huvudsak föreslås innehålla

ges i följande tablå.

Utredningen framlägger en redovisning av vad utbildningen ämne för ämne, i

huvudsak bör innehålla under respektive läsår samt föreslår, att det uppdrages

åt företrädare för de olika ämnena att utarbeta detaljerade förslag till kursplaner.

Av denna redovisning återges här följande.

Utbildningen under det första läsåret

Teoretisk medicinsk undervisning

Anatomi. Undervisningen i detta ämne avser framför allt att ge eleven grundläggande

kunskaper om rörelseorganens anatomi. Gedigen och bestående förtrogenhet

med denna del av anatomin är en nödvändig förutsättning för att arbetsterapeuten

skall kunna fullgöra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Det är

fördelaktigt, om kursen i anatomi börjar med en genomgång av skelettets, ledernas,

musklernas och nervernas anatomi. Kännedomen om denna är nämligen

nödvändig för att eleven skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i arbetsterapins

teori och teknik, som bör igångsättas tidigast möjligt. Kursen bör vidare

ge så goda kunskaper om nervsystemets anatomi, att eleven kan tillgodogöra sig

undervisning om rörelseapparatens fysiologi och om effekten av de skador på den

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

Första året: 42 veckor; 1 365 tim.

C. Arbetsterapins teori och

A. Medicinska ämnen

Anatomi .............

Fysiologi .............

Hygien och bakteriologi

Psykologi ............

Tim.

150

100

30

50

Tim.

Sjukdomslära:

Psykiatri ......

.... 70

Medicin ......

.... 40

Kirurgi .......

.... 25

Ortopedi ......

.... 40

Neurologi .....

.... 40

Pediatrik .....

.... 15

Geriatrik .....

.... 20

Dermatologi ...

. ... 10

Ögon, öron ....

. ... 10

270

B. Estetisk och teknisk

utbildning

Konsthistoria ............. 40

Allmän mönsterkomposition

med materiallära........ 50

Linearritning (praktisk till

liimpning) .............. 30

Teckning, målning, skrivtek
nik

.................... 35

Vävning och knyttekniker .. 20

Sömnad och knyppling ---- 10

Träarbete ................ 20

Metallarbetc ............. 20

Lerarbete ................ 15

Läderarbete .............. 10

Papparbete ............... 8

Korg- och annat fiberarbete 7

Arbete med syntetiska

terial .................. 3

Maskinskrivning och

räkning ................ 10

teknik.

Grundläggande del

Tim.

Allmän orientering om rehabilitering

och arbetsterapi,

definitioner, historik, arbetsformer

............. 10

ADL-träning ............. 40

Hushållsarbetsterapi ...... 30

Industriell arbetsterapi ---- 40

Kontorsarbetsterapi ....... 30

Spel och lekar ............ 10

15

65

25

65

65

20

10

10

10

10

10

Andra året: 42 veckor

600

300 |

465

A. Klinisk praktik

Vec-

kor

B. Arbetsterapins teori och

teknik.

Tillämpad del

Tim-

mar

C. Socialmedicin m. m.

Tim-

mar

8

30

Orientering i sjukhusarbete .

30

Ortopedi (handkirurgi,

Sjukhus- och sjukvårds-

70

organisation ............

10

Mentalsjukhus ...........

Plastikkirurgi ............

20

Arbetsledning och instruk-

20

tionsmetodik ...........

80

Långvårdsavdelning .......

Rehabiliteringsklinik ......

16

Reumatologi .............

30

Medicinsk rehabilitering ...

70

(ev. allmän 2 mån. och

Neurologi ................

50

neurologisk 2 mån.)

Medicin .................

30

Socialmedicin .............

300

Genomgående halvtids-

Psykiatri .................

70

(I vilket ingår studiebesök

tjänstgöring

Syn- och hörselskador .....

10

och ev. praktik på olika

Talrubbningar ............

10

sociala institutioner och

Geriatrik .................

40

verkstäder etc.)

401

380

490

1 Under dessa 40 veckor beräknas kvarstå sammanlagt 800 timmar (20 tim./veck.) för utbildningen

under B och C. Med ytterligare 2 veckor å 35 timmar erhålles 870 timmar.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts -proposition nr 73 år 1964

neuromuskulära apparaten, som vållas av olika nervsjukdomar. Dessutom bör

kursen innehålla en grundlig översikt över andnings- och cirkulationsorganens

anatomi, medan övriga organsystem måste beröras mer i korthet.

Fysiologi. Vid undervisningen i detta ämne bör tonvikten läggas dels på nervsystemets

och rörelseapparatens fysiologi och dels på andnings- och cirkulationsapparatens

fysiologi. Kunskaper i den förra delen av ämnet utgör en nödvändig

förutsättning för att eleven rätt skall kunna utnyttja manuella arbetstekniker

för patientens träning. Kännedom om den senare delen av ämnet ger eleven möjlighet

att förstå muskelarbetets allmänna effekt på organismen. Den blivande arbetsterapeuten

bör framför allt få kännedom om de restriktioner, som olika sjukdomstillstånd

ger på patientens arbetsförmåga och de olika möjligheterna att

mäta dessa restriktioner.

Sjukdomslära. Kursen i psykiatri bör vara upplagd så, att eleverna erhåller

grundläggande kunskaper rörande hela den psykiatriska sjukdomsläran. Eftersom

en del av arbetsterapeuterna kommer att erhålla arbetsuppgifter inom mentalsjukvård

och angränsande vårdområden på det socialmedicinska fältet, bör

kunskaperna rörande de svåra psykiska sjukdoms- och abnormtillstånden vara

tillräckligt omfattande för att ge eleven förståelse för de psykiskt sjukas beteende

och behandlingsbehov.

Tyngdpunkten för undervisningen i sjukdomslärans övriga ämnen bör läggas

på de somatiska sjukdomstillstånd, där arbetsterapin har eller kan väntas få

praktisk betydelse. Detta gäller flertalet av de sjukdomar som berör rörelseapparatens

funktioner samt de andra somatiska sjukdomar som har tendens att

bli långvariga och eventuellt följas av ett bestående handikapp. Det är viktigt,

att kurslärarna i dessa ämnen har praktisk erfarenhet av arbetsterapins betydelse

och användbarhet inom sin specialitet. Om så icke är förhållandet, bör

kurserna uppläggas och genomföras i nära samarbete med rehabiliteringsläkare

eller annan läkare med motsvarande sakkunskap. Självskrivna och stora ämnen

är här internmedicin, kirurgi, ortopedi och neurologi. Viss utbildning bör även

ges i pediatrik, geriatrik, dermatologi samt ögon- och öronsjukdomar.

Estetisk och arbetsteknisk utbildning

Under förutbildningen skall arbetsterapeuteleven, enligt utredningens i det

föregående framlagda förslag, ha fått en ganska omfattande utbildning i både

estetiska och tekniska ämnen. Utbildningen i de mer allmänna estetiska ämnena

konsthistoria, mönsterkomposition med materiallära, teckning och målning bör

fortsätta under arbetsterapeutkursen i syfte att vidareutveckla elevens stilkänsla

och nyskapande förmåga. En kort inledande repetitionskurs i de olika teknikerna

med sikte på återupplivande av tidigare inhämtat kunnande är därför enligt

utredningens mening motiverad. Denna kurs föreslås omfatta sammanlagt 125

timmar och bör inleda den första terminen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

33

Arbetsterapins teori och teknik

Denna ämnesgrupp är, som framhållits i det föregående, kärnan i arbetsterapeututbildningen.

Utbildningen inom ämnesgruppen består av tre huvuddelar,

nämligen dels en orienterande och på vissa huvuduppgifter inom arbetsterapin

inriktad del, dels vad man skulle kunna kalla en arbetsteknisk del omfattande

vidareutvecklingen av inlärda tekniker till behandlingstekniker men alltjämt

utan systematisk inriktning på olika sjukdomstillstånd och dels en tillämpad del

varunder de olika behandlingsteknikernas användning vid olika sjukdomstillstånd

inläres och övas. De två förstnämnda delarna avses bli förlagda till det

första utbildningsåret och står i efterföljande timplan upptagna under den gemensamma

rubriken Arbetsterapins teori och teknik — grundläggande del. Den

tillämpade delen bör förläggas till det andra utbildningsåret jämsides med klinisk

praktik.

Utbildningen under det andra läsåret

Under andra läsåret föreslås undervisningen bli upplagd så, att eleven under

halva tiden — antingen halva dagen eller halva veckan beroende på lokala förhållanden

— erhåller klinisk praktik av olika slag. Resten av läsåret ägnas åt

undervisning i den tillämpade delen av arbetsterapins teknik samt i socialmedicin

m. m.

Klinisk praktik

Den kliniska praktiken bör fördelas så att eleverna får erfarenhet av såväl

psykiatriskt som somatiskt klientel. Om man räknar med en kurs på 20 ä 25

elever kan eleverna indelas i fem grupper, som cirkulerar på olika kliniker. En

sådan cirkulation kan lämpligen vara upplagd på följande sätt:

1. Psykiatrisk klinik 2 månader.

2. Mentalsjukhus 2 månader.

3. Långvårdsklinik 2 månader.

4. Medicinsk rehabiliteringsavdelning 4 månader eventuellt uppdelad på neurologisk

och allmän rehabilitering.

Kortare tid än två månaders tjänstgöring på varje ställe bedömes icke lämpligt.

På varje avdelning bör eleverna under ledning av en arbetsterapeut till en

början sätta sig in i arbetet. Var och en får sig sedan tilldelad en eller två patienter.

Efter att ha satt sig in i sjukdomshistoria och sjukdomsbild får de föreslå

behandling och deltaga efter förmåga i denna behandling. Patientens sjukdomsbild,

de föreslagna arbetsterapeutiska åtgärderna och målet för dessa skall sedan

redovisas i muntlig redogörelse inför läkare, arbetsterapeut och övrig personal

på avdelningen. På så sätt bör eleverna få någorlunda god kännedom icke blott

om egna patienter utan även om dem som tilldelats de andra eleverna.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 196Jf. 1 saml. Nr 73

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196J/.

Eleverna skall dessutom beredas tillfälle att deltaga i rehabiliteringssammanträden

på de avdelningar där sådana förekommer. Vid dessa redogör läkare,

sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut för de olika patienternas problem

och överenskommer om vidare åtgärder. Vid tjänstgöring på rehabiliteringsavdelning

bör eleverna dessutom ha möjlighet att deltaga i arbetsvårdssammanträde.

Vid detta medverkar sjukhuskurator och representanter för arbetsvärd och eventuellt

socialvård, vilket bör ge eleverna en fyllig bild av hur arbetet bedrives på

en sådan avdelning.

Arbetsterapins teori och teknik, tillämpad del

Undervisningen bör inledas med en mera avancerad föreläsningsserie om

rörelseläran, som samtidigt utgör en repetition och sammanfattning av elevens

kunskaper om musklernas och nervsystemets funktioner. Därefter börjar

en systematisk undervisning i arbetsterapins tillämpning vid olika sjukdomstillstånd.

Redogörelsen för varje sjukdomsgrupp inledes av en redogörelse för de

speciella symptom i varje sjukdomsgrupp som ställer arbetsterapeuten inför problem

som måste lösas, syftet med den arbetsterapeutiska behandlingen och det

mål som kan och bör uppnås. Därefter följer en mer ingående redogörelse för

vilka behandlingsmetoder, som bör komma till användning på olika typer av

patienter inom sjukdomsgruppen. Olika arbetsteknikers användbarhet och effekt

på olika slags klientel och sjukdomsfall bör därvid belysas. Samordningen och

avvägningen mellan olika behandlingsformer — operativa ingrepp, medikamentell

behandling, psykoterapi, sjukgymnastik och arbetsterapi — klarlägges noga,

så att eleverna för varje sjukdomstyp får klart för sig arbetsterapins roll i ett

större behandlingssammanhang.

Undervisningen bör omhänderhas dels av läkare, som är speciellt förtrogen

med arbetsterapi inom sjukdomsgruppen i fråga, dels av arbetsterapeut. I undervisningen

bör ingå genomgångar och praktiska demonstrationer av lämpliga fall.

Socialmedicin m. m.

Socialmedicin. Undervisningen i detta ämne avses ge en orientering om de olika

sektorer av samhällslivet mot vilka rehabiliteringsverksamheten vetter och om

de samhällsfunktioner, som medverkar i eller beröres av denna verksamhet. Den

bör också förmedla sociala aspekter på olika slag av sjukdomstillstånd. Undervisningen

föreslås ske i form av dels teoretiska lektioner, dels studiebesök, helst

åtföljda av genomgångar och/eller diskussioner. Den teoretiska undervisningen

beräknas omfatta högst ett 50-tal timmar. Återstående del av den för ämnet

socialmedicin beräknade tiden bör ägnas åt studiebesök på olika sociala institutioner

och arbetsplatser samt genomgångar och/eller diskussioner i anslutning

härtill.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

35

Rehabilitering

Den undervisning som meddelas i medicinska ämnen, i arbetsterapins teori

och teknik samt i socialmedicinska ämnen ger eleverna, utöver den direkt åsyftade

kunskapen inom respektive ämnesområden, även aspekter på rehabiliteringens

syfte och verksamhetsformer. Det är viktigt, att de sålunda givna aspekterna

på rehabiliteringen sammansmältes till en helhetsbild, till ett samlat bestående

kunnande. Under den sista terminen bör därför undervisning ges i ämnet

rehabilitering varvid dittills vunnen kunskap härom sammanfattas, kompletteras

och penetreras. Såväl den medicinska som den sociala rehabiliteringens

organisation, arbetsformer och syfte bör härvid behandlas. Stor uppmärksamhet

bör ägnas samarbetet inom rehabiliteringsteamet, läkare, arbetsterapeut, sjukgymnast

och kurator, liksom även samarbetet med arbetsvärden. Exempel på

rehabiliteringsfall, praktiska demonstrationer, deltagande i (ev. fingerade) arbetsvårdskonferenser

m. m. bör komma till användning i syfte att göra undervisningen

åskådlig och intresseväckande.

e. Undervisningsformer och lärarkategorier

I vissa av de ämnen som den egentliga arbetsterapeututbildningen föreslagits

omfatta, framför allt teoretiska ämnen eller avsnitt, sker undervisningen lämpligen

i form av föreläsningar eller lektioner med hela årskursen samlad. (Eftersom

utredningen föreslår intagning av elever två gånger per läsår bör påpekas, att

ordet »årskurs», i betydelsen elevgrupp, här och i det följande avser en »intagningsomgång»

elever.) I andra ämnen, framför allt praktiska eller tillämpade

ämnen eller avsnitt, talar enligt utredningen däremot såväl pedagogiska skäl som

den begränsade storleken av till buds stående arbetslokaler för en uppdelning av

årskursen på mindre undervisningsgrupper. Utredningen räknar sålunda med att

årskursen i vissa ämnen uppdelas på 3 grupper om 6—8 deltagare i vardera och i

ett ämne i 2 grupper om 10—12 deltagare. Det sagda innebär, att antalet lärartimmar

i vissa ämnen kommer att överstiga det på timplanen angivna timantalet.

Likaledes kommer beläggningen av undervisningslokalerna att bli högre än

vad timplanen utvisar.

Det anförda åskådliggöres i följande tablå av vilken framgår lärartimtalen i

olika ämnesgrupper samt timtalens fördelning på olika lokaler och lärarkategorier.

Som lärare räknar utredningen huvudsakligen med läkare och arbetsterapeuter,

i mindre utsträckning med annan personal.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj ds ''proposition nr 73 år 1964

Beräknat timantal vid ett med två årskurser utbyggt arbetsterapeutinstitut

med 20 å 25 elever i varje årskurs; (en intagning somgång per år).

Antal lärotimmar

Beläggning i timmar

på olika undervisningslokaler

Ämne eller

ämnesgrupp

enligt

timpla-

uttryckta i lärar- timmar i form av

Före-

läsnings-

Säl för

vävning

Trä-

Metall-

slöjd-

slöjd-

nen (elev-

föreläsn.

övningar

i grupp

eller lek-

och textil-

timmar)

el. lek- tioner

tionssal

slöjd

sal

sal

l:a läsåret:

a) Teoretiska medicinska

600

600

600

b) Konsthistoria, möns- terkomposition, linearrit- ning, skrivteknik, teck- ning och målning, maskin- skrivning och maskinräk-

185

185

185

c) Teknisk repetitionskurs

d) Arbetsterapins teori och

115

345

90

135

120

teknik — grundläggande

del ....................

465

95

1 no

155

270

315

315

S:a läsåret:

(40 veckor

på halvtid)

b) Arbetsterapins teori och

teknik — tillämpad del .

380

250

390

250

150

120

120

c) Socialmedicin m. m. ..

490

4401

100

190

20

40

40

2 235

1 570

1945

1380

330

610

595

3 515

1 Inklusive studiebesök.

Ämne eller ämnesgrupp

(enligt beteckning ovan)

Antalet lärartimmar schematiskt fördelat på lärarkategorier

Läkare

Arbetsterapeut

Annan sjuk- huspersonal

Specialföreläsare

eller facklärare

l:a läsåret:

a) ...................

600

b) ...................

185

c) ...................

345

(alternativt)

d) ...................

10

1 020

175

2:a läsåret:

a) ...................

handledare

b) ...................

150

490

c) ...................

100

355

50

35

Summa

860

2 210

50

395

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 73 år 196\

37

f. Inträdeskrav

Utredningen liar ej funnit skiil att närmare diskutera kraven för inträde vid

förutbildningskurs. Beträffande sjukvårdsbiträdeskurs och husmoderskurs måste

givetvis, framhåller utredningen, de eljest gällande inträdeskraven tillämpas. I

fråga om kursen i arbetstekniker kan det enda formella krav, som bör uppställas,

vara att vederbörande fullgjort sin skolplikt. Vid konkurrens mellan sökande bör

emellertid hänsyn tagas till såväl skolbetyg som ådagalagd personlig lämplighet

vid genomgång av sjukvårdsbiträdesutbildning och vid eventuell tjänstgöring

inom sjukvården.

Utredningen konstaterar däremot, att vissa svårigheter gör sig gällande i fråga

om de krav, som bör fastställas för rätt till inträde vid arbetsterapeutkurs. De

krav som ifrågakommer gäller teoretisk utbildning (skolgång), praktisk utbildning

(förutbildning jämte eventuell tjänstgöring) samt ålder, hälsotillstånd m. m.

Det är huvudsakligen beträffande kraven på teoretisk utbildning, som problem

uppkommer.

Utredningen anser klarlagt, att arbetsterapeuterna bör ha en teoretisk medicinsk

utbildning av i huvudsak samma omfattning och inriktning som sjukgymnasterna.

I det föregående har förslag framlagts till en sådan utbildning. Bakom

utredningens ställningstagande till omfattningen av den medicinska utbildningen

ligger en bedömning av de krav den åsyftade yrkesverksamheten, jämfört med

sjukgymnastiken, uppställer. En konsekvens av detta ställningstagande är, anser

utredningen, att man för genomgång av arbetsterapeututbildning nödgas förutsätta

samma utgångsläge med avseende på kunskapsnivå, studiekapacitet och

praktisk erfarenhet som för bedrivandet av sjukgymnastutbildning. Detta gäller

givetvis i än högre grad om man, som utredningen gör, förordar en samundervisning

av arbetsterapeuter och sjukgymnaster i medicinska ämnen.

Enligt gällande bestämmelser angående utbildning av sjukgymnaster kräves

för inträde vid sjukgymnastinstitut avlagd realexamen eller motsvarande kunskaper

(slutbetyg från försöksskolans årskurs 9a eller 9g eller normalskolekompetens).

Tidigare gällde studentexamen som inträdeskrav i likhet med vad som

även gällde för inträde vid gymnastikdirektörsutbildning. Det stora antalet inträdessökande

har emellertid lett till att det alltjämt i praktiken är endast undantagsvis

som elever utan studentexamen med goda betyg blir antagna. Enligt

vad utredningen inhämtat är sjukgymnastutbildningen anpassad till elevernas

faktiska förkunskaper dvs. studentexamenskunskaper. Det bedömes därför sannolikt,

att en elev med endast grundskolekunskaper, om också väl inhämtade, icke

skulle kunna följa sjukgymnastutbildningen sådan denna utbildning för närvarande

är upplagd.

Med utgångspunkt i den uppfattningen att arbetsterapeututbildningen i medicinskt

avseende bör vara i stort sett likvärdig med sjukgymnastutbildningen kan

å andra sidan med fog hävdas att man icke bör fastställa högre formella krav

för inträde vid arbetsterapeutinstitut än som gäller för inträde vid sjukgymnastinstitut,

dvs. avlagd realexamen eller motsvarande. Därvid ställes man cmeller
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196h

tid — eftersom man icke på förhand bör utgå från att sökandenas faktiska

meriter skall avvika nämnvärt från de formella kraven — inför problemet, hur

man skall kunna samordna en arbetsterapeututbildning utformad på basis av

realexamens- eller grundskolekunskaper med en sjukgymnastutbildning som i

praktiken byggts upp med studentexamen som grund.

Utredningen har tagit kontakt med företrädare för de medicinska fakulteterna

i Stockholm, Lund och Göteborg i syfte att utröna, vilka teoretiska förkunskaper

som är behövliga för inhämtandet av de medicinska kunskaper yrkesverksamheten

såsom arbetsterapeut respektive sjukgymnast kräver. Därvid har inhämtats

att redan med nuvarande elevurval vid sjukgymnastinstituten har krav på

en förlängning av undervisningen framförts från de båda sjukgymnastinstitutens

lärare, på grund av att undervisningen måste forceras i alltför hög grad och att

viktiga delar av särskilt den praktiska undervisningen ej medhinnes. Skulle

elevernas läsvana och förkunskaper bli lägre, finge man därför räkna med minst

tre års utbildningstid för att kunskaperna vid examinationen skulle kunna hållas

vid önskvärd nivå. Dels skulle nämligen den medicinska undervisningen i sig

kräva avsevärt mer tid, dels finge man räkna med anordnande av kompletterande

undervisning i de grundläggande skolämnena vid sidan av den egentliga

arbetsterapeut- respektive sjukgymnastutbildningen. Dylik kompletterande undervisning

har, enligt erhållen upplysning, måst anordnas i ämnet fysik för sjukgymnastelever,

som inte studerat detta ämne upp till studentexamen.

De ämnen beträffande vilka kraven på goda kunskaper är särskilt framträdande

har angivits vara matematik, fysik, kemi, biologi och engelska. Uppfattningen

om de krav som bör uppställas i dessa ämnen och om angelägenhetsordningen

mellan ämnena varierar något.

Gemensamt för de avgivna yttrandena är, att krav på fullständig studentexamen

ej uppställes, däremot på studentexamensbetyg i vissa ämnen. Av yttrandena

framgår, att kraven på viss skolutbildning avser, icke blott förvärvande

av vissa kunskaper utan också förvärvande av läsvana och dokumenterande av

studiebegåvning.

Utredningen uttalar för egen del den uppfattningen, att läsvana samt gedigna

förkunskaper i vissa ämnen, framför allt i matematik, fysik och kemi men också

i engelska och biologi, är nödvändiga förutsättningar för ett bedrivande av studier

på avsedd nivå, särskilt i teoretiska medicinska ämnen. Utredningen finner

dock övervägande skäl tala för att inte i nuvarande läge uppställa krav på

studentexamen eller fackskolekompetens. Utvecklingen på gymnasieområdet och

framväxandet av fackskolor kan emellertid motivera en omprövning av intagningskraven

senare. Denna bör i så fall självfallet innebära en samtidig prövning

av kraven för inträde vid sjukgymnastkurs.

Det anses emellertid ådagalagt, att i vissa ämnen är de kunskaper som

inhämtas i grundskolan icke tillräckliga för bedrivande av här avsedda medicinska

studier. Detta anses i än högre grad vara fallet, om det mellan avslutandet

av grundskolan och påbörjandet av arbetsterapeutkursen skall förflyta minst

två år, som åtgår för den föreslagna praktiska förutbildningen. Dessutom synes

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 73 år 196k ''39

tveksamt om grundskolebetygen ensamma utgör tillräckligt underlag, när det

gäller att bedöma sökandenas studieförutsättningar. Utredningen finner det

anförda tala för att vissa krav uppställes utöver minimikravet pa godkanda

grundskolebetyg.

Utredningen har därför övervägt, om det icke vore möjligt att anordna en

kompletteringskurs i dessa ämnen avsedd dels att preparera blivande sökande

till arbetsterapeutkursen, dels att ge underlag för en bedömning av deltagarnas

studiekapacitet. För att fylla detta dubbla syfte måste kursen för det första ges

en tillräcklig omfattning och för det andra drivas med en sådan grad av forcering,

att deltagarnas varierande studiekapacitet klart framträder.

Räknat efter 35 timmar per vecka skulle en kurs om 600 timmar avklaras på

17 veckor, dvs. 4 månader. Det är utredningens uppfattning, att en dylik kurs i

de berörda ämnena, utom engelska, bör kunna ge studentexamenskunskaper i

alla de delar, som är av betydelse som grund för den fortsatta arbetsterapeututbildningen.

I engelska bör undervisningen koncentreras till mlarande av ett sa

stort glosförråd som möjligt, även facktermer, i syfte att underlätta studier av

engelsk och amerikansk facklitteratur.

Kurser av här förordat slag bör anordnas i yrkesskolornas regi, lämpligen

yrkesskolor dit förutbildning för blivande arbetsterapeuter förlägges. Som lärare

bör anlitas gymnasielärare på orten. Över genomgången kurs bör graderade vitsord

lämnas. _

I anslutning till det ovan anförda föreslår utredningen följande behörighetskrav

för rätt till inträde vid arbetsterapeutinstitut:

Behörig att antagas som elev vid arbetsterapeutinstitut är den som

dels avlagt realexamen eller erhållit betyg om normalskolekompetens eller erhållit

slutbetyg från grundskolans årskurs 9g, 9h, 9t, 9m eller 9s eller ock på

annat sätt styrkt sig ha förvärvat minst motsvarande kunskaper,

dels genom deltagande i särskild preparandkurs omfattande ämnena matematik,

fysik, kemi, biologi och engelska eller på annat likvärdigt sätt styrkt sig

äga nödiga förutsättningar för bedrivande av medicinska studier,

dels genomgått förutbildning omfattande huslig utbildning, sjukvårdsbiträdesutbildning

eller annan därmed likvärdig sjukvårdsutbildning samt utbildning i

arbetsterapeutiska tekniker,

dels ock är fri från sådan sjukdom eller så beskaffat lyte som kan utgöra hinder

för ett framgångsrikt bedrivande av studier vid arbetsterapeutinstitut eller

göra sökanden olämplig för arbetsterapeutyrket.

Antagas må endast den som under första läsåret av den kurs till vilken inträde

sökes fyller minst 19 år, såvida ej särskilda skäl föranleda undantag.

I anslutning till sina förslag till intagningskrav framhåller utredningen

att kvantiteten av hopsamlade meriter icke bör vara avgörande vid valet

mellan de inträdessökande. Avgörande bör vara den teoretiska, praktiska och

personliga lämpligheten, som eleven ådagalagt under sin föregående teoretiska

och praktiska utbildning gärna tillika med en begränsad tids praktisk tjänstgöring.

Det understrykes, att därest eleven företer en markant svaghet i

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 196Jf

något av de tre nämnda hänseendena, kan detta näppeligen kompenseras genom

företräden i de båda andra. För att bli en bra arbetsterapeut måste man besitta

såväl intellektuella och kunskapsmässiga kvalifikationer som god praktisk begåvning

och personlig lämplighet.

Utredningen föreslår, att elevintagningen omhänderhas av en för alla arbetsterapeutinstitut

gemensam intagningsnämnd.

4. Förläggningsorter och utbildningsorganisation

a. Förutbildningens förläggning och ledning

I vad gäller husmoderskurs och sjukvårdsbiträdeskurs innebär utredningens

ställningstagande, att något nytt i utbildningsväg icke behöver skapas eller anordnas.

Husmoderskurser anordnas redan vid ett stort antal yrkesskolor och

motsvarande gäller, ehuru i mindre utsträckning, beträffande sjukvårdsbiträdeskurser.

Några överväganden angående lokaliseringen och dimensioneringen av

förutbildningen i denna del har utredningen därför ej gjort.

Annorlunda är förhållandet med den föreslagna tekniska förutbildningskursen.

För närvarande finnes kurser av liknande typ anordnad på endast två ställen,

nämligen vid landstingets yrkesskola i Örebro och vid Nyckelviksskolan i

Lidingö. Därjämte är den vid Slöjdföreningens skola i Göteborg och vid centrala

verkstadsskolan i Jönköping bedrivna arbetsterapeututbildningen delvis av ungefär

samma innehall som den föreslagna tekniska kursen.

Utredningen, som hävdar den uppfattningen, att tekniska förutbildningskurser

icke bör anordnas i större omfattning än som är motiverat med hänsyn till

deras primära funktion av just förutbildning för blivande arbetsterapeuter, har

preliminärt räknat med att antalet utbildningsplatser vid den tekniska förutbildningen

bör vara högst dubbelt så stort som vid arbetsterapeutinstituten. Enär

utredningen beräknat det årliga utbildningsbehovet av arbetsterapeuter till 165,

föreslås de tekniska förutbildningskursernas kapacitet avse omkring 300 elever

per läsår.

Ehuru anordnandet av ifrågavarande kurser är beroende av kommunala initiativ

förordar utredningen, att dessa anordnas med i stort sett följande fördelning

av elevantalet på olika orter.

Stockholm ................

Göteborg .................

Malmö—Lund ............

Umeå ....................

Uppsala ..................

Linköping ................

Örebro ...................

Jönköping ................

2 ytterligare orter i Norrland

1 ort i sydöstra Sverige.....

60

40

40

20

20

20

20

20

40

20

300

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

Utredningens förslag innebär, att tekniska förutbildningskurscr i första hand

bör förläggas till de orter — de sju regionsjukhusorterna — där arbetsterapeututbildning

nu eller framdeles kan tänkas bli anordnad (jfr utredningens efterföljande

överväganden). Detta skulle möjliggöra ett värdefullt utbyte av synpunkter

och erfarenheter mellan företrädare för de båda utbildningsetapperna

och underlätta eu fortgående anpassning av dessa etapper till varandra och till

yrkesverksamhetens krav. Fördelarna härav bör givetvis komma även de på

andra orter förlagda tekniska kurserna till godo.

Utöver de sju regionsjukhusorterna föreslår utredningen teknisk förutbildning

på ytterligare ca fyra orter för att en från rekryteringssynpunkt lämplig geografisk

spridning av utbildningen skall uppnås.

De tekniska kurserna föreslås förlagda till yrkesskolor på respektive orter.

Statsbidrag bör utgå för kurserna enligt för central yrkesskola stadgade grunder.

Med hänsyn till hittills gjorda erfarenheter av motsvarande utbildning bör statsbidrag

utgå för uppdelning av teknisk kurs på undervisningsgrupper om ca 10

deltagare vid undervisningen i olika arbetstekniker. Beträffande de till Stockholm

och Göteborg förlagda kurserna framhålles värdet av att tillvarata de

resurser samt den erfarenhet och det fackkunnande, som Nyckelviksskolan respektive

Slöjdföreningens skola kan uppvisa. Överenskommelse bör därför träffas

mellan de båda städerna och dessa skolor angående skolornas medverkan i utbildningen

och förutsättningarna härför.

b. Erforderliga resurser för den egentliga arbetsterapeututbildningen

Utredningen har gjort en bedömning av vad arbetsterapeututbildningen kräver

i fråga om lokaler, institutioner-kliniker och lärare av olika slag. Denna bedömning

framlägges i det följande. Med utgångspunkt i denna bedömning har utredningen

dragit vissa slutsatser beträffande vilka orter, som över huvud taget

kan komma i fråga som utbildningsorter. En undersökning har sedan verkställts

rörande de tillgängliga utbildningsresurserna på dessa orter. Vad sålunda framkommit

utgör grunden för utredningens ställningstaganden i förläggnings- och

organisationsfrågan.

Lokalbehov

Frågan om lokalbehovet innefattar enligt utredningen huvudsakligen följande

delfrågor: Vilka slag av lokaler behövs, hur bör dessa vara belägna och hur stora

bör de vara? Utredningen anför härom följande.

De slag av lokaler som behövs är undervisningslokaler samt lokaler för administration,

lärare och elever. För undervisningen behövs undervisningssalar dels

för den teoretiska, i föreläsnings- eller lektionsform bedrivna undervisningen, dels

för undervisningen i vävning och annan textilslöjd, respektive i träslöjd och

metallslöjd m. m. I anslutning till dessa salar bör finnas förrådsutrymmen.

Därutöver bör finnas dagrum, bibliotek-läsrum, omklädningsrum med toaletter,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

kök eller pentry, expeditions- och kollegierum, rum för skrivbiträde, lärarrum

samt kapprum med toaletter.

När det gäller att ta ställning till frågan om lokalernas belägenhet betonar

utredningen, att arbetsterapeututbildningen är en utbildning för den medicinska

rehabiliteringens behov och att den ställer anspråk på lärare med kvalificerad

medicinsk utbildning och erfarenhet samt institutioner och kliniker av

olika slag m. m. Utbildningslokalerna bör således vara belägna i omedelbar anslutning

till utbildningssjukhuset och detta gäller inte bara lokalerna för den

medicinska undervisningen utan även lokalerna för den tekniska undervisningen.

Lolcalemas omfattning är beroende av om intagning av elever skall ske en eller

två gånger varje läsår samt av hur många elever som skall tas in varje gång.

En annan avgörande omständighet är undervisningsgruppernas storlek. Utredningen

har räknat med att den teoretiska, i föreläsnings- och lektionsform hållna

undervisningen skall bedrivas med årskursen (intagningsomgången) samlad och

att den praktiska, i form av demonstrationer och övningar hållna undervisningen

skall bedrivas med årskursen uppdelad på tre grupper om 6—8 deltagare.

Räknat med ett läsår av 39 veckors effektiv studietid — här bortses följaktligen

från den tekniska repetitionskursen om 3 veckor under det första läsåret

— bör en lokal kunna utnyttjas upp till ca 1 700 timmar per läsår.

Följande uppställning rörande lokalbehovet anger med ungefärliga mått

vad som enligt utredningens uppfattning utgör detta behov för ett arbetsterapeutinstitut,

dels vid intagning av 20 elever per läsår, dels vid intagning (höstoch

vårtermin) av 2 X 20 = 40 elever per läsår. I förstnämnda fall kommer

vid institutet att finnas sammanlagt 40 elever och i sistnämnda fall sammanlagt

80 elever. Beträffande själva undervisningslokalerna bortses emellertid i

uppställningen från ett vid enstaka tillfällen eventuellt uppkommande behov

av en sal stor nog att rymma alla institutets elever.

Det framgår av tablån, att arbetsterapeutinstitutet vid en intagning per läsår

behöver en föreläsnings- eller lektionssal och vid två intagningar per läsår två

dylika salar. Detta är det lokalbehov, som svarar mot den framräknade beläggningen

i timmar räknat. Eventuellt kan lokalbehovet övergångsvis begränsas

till en lektionssal även vid två intagningar per läsår, om det första läsårets teoretiska

medicinska undervisning och det andra läsårets föreläsningsundervisning

i arbetsterapins teori och teknik samt i socialmedicin i tillräcklig utsträckning

kan hållas i föreläsningssalar tillhörande respektive institutioner eller kliniker.

Av tablån framgår vidare, att behovet av övningssalar för vävning och sömnad,

träarbete samt metallarbete icke blir större vid två intagningar per läsår

än vid en intagning. Även vid två intagningar håller sig nämligen beläggningstalen

under den övre gränsen (1 700 timmar) för lokalernas utnyttjande.

Sådana lokaler som dagrum, bibliotek-läsrum och omklädningsrum med toaletter

påverkas däremot av huruvida intagning sker en eller två gånger per läsår.

Detsamma gäller antalet behövliga lärarrum. Antalet rum för expeditionen och

deras storlek torde däremot icke påverkas.

Undervisningslokalerna bör vara så belägna och så anordnade, att demonstra
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196-4

tioner under medverkan av patienter är möjliga. Ehuru den till övningssalarna

förlagda undervisningen enligt utredningens förslag avses ske i grupper om 6—8

deltagare, bör dessa salar helst också medge, att praktiska demonstrationer kan

äga rum med årskursen samlad.

Lokalbehovet för ett arbetsterapeutinstitut

Lokal

(ändamål)

Antal

elever

samtidigt

Utnyttjande i antal

lektionstimmar vid:

Lokalbehov

1 intag- ning per

läsår

2 intag- ningar per

läsår

Vid 1 intagning

per läsår:

Vid 2 intagningar

per läsår:

Antal rum

m2

Antal rum

m’

Undervisningslokaler

1. Föreläsnings- eller lek-

tionssal med materiel-

rum----.........

20

1 380

2 760

1

85

2

140

2. Sal för vävning och

sömnad ...........

6—8

530

1060

1

55

1

55

3. Sal för träarbete m. m.

6—8

610

1 220

1

75

1

75

4. Sal för metallarbete

m. m..............

6—8

595

1 190

1

80

1

80

Anm. Förrådsutrym-

men inberäknade

Elevlokaler

Avsedd för antal elever:

Vid 1 intag-

Vid 2 intag-

ning per

läsår

ningar per läsår

5. Dagrum ...........

40

80

1

50

2

100

6. Bibliotek-läsrum____

40

80

1

40

1

60

7. Omklädningsrum med

dusch och toaletter .

40

80

1

40

2

70

8. Kök ..............

—

—

1

20

1

20

Övriga lokaler

9. Kombinerat expeditions- och kollegierum .

1

30

1

30

10. Rum för skrivbiträde, tillika väntrum

1

20

1

20

11. Rum för föreståndare ........

1

15

1

15

12. Rum för övriga lärare .......

2

20

4

40

13. Kapprum jämte toaletter för manlig resp. kvinnlig per-

sonal .............

1

10

1

15

Summa antal rum resp. nr

14

540

19

720

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

Det sammanlagda lokalbehovet utgör vid en intagning per läsår 14 rum och

540 m2 och vid två intagningar per läsår 19 rum och 720 m2. I dessa ytor är

trapputrymmen och korridorer m.m. icke inräknade. Det erinras om att

lokalbehovet vid två intagningar eventuellt kan minskas med en föreläsningseller

lektionssal, nämligen om man kan utnyttja redan befintliga föreläsningssalar.

Kvarstående lokalbehov blir då 665 m2. Utredningen fäster uppmärksamheten

på, hur mycket mindre lokalyta som åtgår per elev vid två intagningar i

jämförelse med en intagning per år.

Dessa lokalbehovsberäkningar angives vara gjorda med återhållsamhet men

ändå på ett sådant sätt, att de i rimlig mån tillgodoser de med utbildningen förknippade

behoven. Utredningen föreslår, att dessa beräkningar lägges till grund

för den planering av mer stadigvarande utbildningslokaler för arbetsterapeututbildningen,

som bör ingå i totalplaneringen för utbyggnaden av de ifrågakommande

utbildningssjukhusen.

Vid en samordning med sjukgymnastutbildningen kan ett gemensamt utnyttjande

av vissa lokaler leda till vissa besparingar.

Till det ovan beräknade lokalbehovet för arbetsterapeutinstitutet kommer ett

behov av åtminstone ett lärarrum på envar av de kliniker, där arbetsterapeuternas

kliniska praktik skall äga rum.

Behov av institutioner och kliniker m.m.

Av utredningens förslag till utbildningsplan framgår, att utbildningen avses

omfatta en råd medicinska ämnen och specialiteter. Detta innebär, att motsvarande

institutioner och kliniker måste finnas representerade vid utbildningssjukhuset

eller därmed samverkande sjukhus. Utredningen begränsar sig därför

till att peka på två, enligt dess mening mycket betydelsefulla förutsättningar för

bedrivandet av arbetsterapeututbildning.

En av dessa är, att re habilitering sv erksamhet innefattande arbetsterapi bedrives

vid utbildningssjukhuset eller därmed i utbildningshänseende samverkande

sjukhus i sådan omfattning och med sådan inriktning på olika huvudtyper av

vårdklientel — jfr förslaget till klinisk praktik — att ett tillräckligt verksamhetsunderlag

för undervisningen föreligger. Om så ej är fallet saknas möjligheter

till anordnande av den kliniska praktik, som föreslagits ingå i utbildning. Man

kan därjämte förutsätta, att personella förutsättningar för utbildningen i form

av lärare, införstådda med och inriktade på rehabiliteringens speciella behandlingsmetoder

blir svåra att uppbringa, om inga eller knappa materiella resurser

för dylik verksamhet finns.

Utredningen är medveten om att rehabiliteringsverksamhet av det slag utredningen

avser ännu bedrives i endast bgränsad omfattning. Samtidigt som detta

innebär, att endast ett fåtal orter kan ifrågakomma såsom utbildningsorter,

uppkommer också ett krav på att de där föreliggande resurserna utnyttjas så

ändamålsenligt som möjligt.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 73 ur 1904 45

Eu andra fråga, som utredningen ansett nödvändigt att överväga vid bedömningen

av olika orters lämplighet såsom utbildningsorter, har varit, huruvida

undervisningen i skilda medicinska ämnen liksom även i ämnet arbetsterapins

teori och teknik kräver resurser för forskning, Resurser för forskning inom rehabiliteringens

område, vilka nu i stort sett saknas, måste enligt utredningens mening

skapas, då det anses uppenbart, att en kvalificerad utbildning på detta,

i vårt land tämligen nya och i stort sett oprövade område inte kan igångsättas

eller med framgång bedrivas utan en nära kontakt med denna nya forskning.

En samordning av de begränsade resurserna för utbildning och forskning måste

således te sig mycket angelägen.

Det sagda innebär enligt utredningens mening icke, att resurser för forskning

på området i lika mån måste föreligga på alla de orter, där utbildning av arbetsterapeuter

anordnas.

Lärarbehov

Av den sammanfattande tablån på sidan 36 framgar, att utredningen räknar

med följande lärarkategorier vid ett arbetsterapeutinstitut; (inom parentes angives

den för varje kategori sammanlagda undervisningsbördan uttryckt i antal

timmar vid en respektive två intagningar varje läsår): läkare (860—1 720 timmar),

arbetsterapeut/lärare (2 210—4 420 timmar), arbetsterapeut/handledare

(1 för varje grupp om 4—5 praktikanter), annan sjukhuspersonal (50—100 timmar)

samt specialföreläsare eller facklärare (395—790 timmar).

Utredningen tänker sig kategorierna »annan sjukhuspersonal» respektive »specialföreläsare

eller facklärare» knutna till arbetsterapeututbildningen såsom timarvoderade

lärare. Det anses ej vara anledning att beträffande dessa lärare

uttala andra krav än att de bör besitta goda kunskaper och färdigheter i sina

ämnen samt skicklighet såsom föreläsare och undervisare. Problemet att rekrytera

dessa slag av lärare torde vara relativt ringa i jämförelse med problemet att

rekrytera för undervisningen lämpade och intresserade läkare och arbetsterapeuter.

Utredningen behandlar därför huvudsakligen sistnämnda problem.

Kravet på goda kunskaper och färdigheter samt skicklighet såsom föreläsare

och undervisare gäller självfallet även lärarna inom kategorierna läkare och

arbetsterapeuter. Beträffande läkarna, särskilt undervisarna i psykiatri och i

sjukdomslärans olika delämnen under det första läsaret samt i de pa olika sjukdomstillstånd

inriktade föreläsningarna i arbetsterapins teori och teknik under

andra läsåret, har utredningen dessutom i det föregående uttryckt önskemål

om förtrogenhet med arbetsterapi inom vederbörandes kliniska område. Brister

i detta avseende har förutsatts kunna i viss utsträckning kompenseras genom

samarbete mellan de skilda ämnesföreträdarna och en till utbildningssjukhuset

— och arbetsterapeutinstitutet — knuten rehabiliteringsläkare.

Behovet av en till varje arbetsterapeutinstitut knuten rehabiliteringsläkare

motiveras genom ett angivande av de huvuduppgifter, som bör åvila honom.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

Dessa huvuduppgifter är undervisning, samordning och organisatoriskt ansvar.

Beträffande den på rehabiliteringsläkaren fallande undervisningen framgår att.

den är ganska omfattande. Omfattningen blir dock i viss grad beroende av tillgången

på andra lärare med insikt i arbetsterapins tillämpning inom olika medicinska

specialiteter. Uppgiften att samordna undervisningen skilda ämnen och

lärare emellan är för utbildningsresultatet väsentlig.

En hela det medicinska fältet omspännande specialitet utgör socialmedicinen,

som intar en förmedlande ställning mellan den medicinska och den sociala människovärden.

Såsom lärare i teoridelen (till skillnad från studiebesöken) av detta

ämne har utredningen räknat med lärare från socialmedicinsk institution samt

person, som denne därtill utser. Vilka gränser som bör uppdragas mellan å

ena sida rehabiliteringsläkarens och å andra sidan socialmedicinarens undervisningsområde

anses få prövas med hänsyn till personliga och andra förutsättningar

på de olika utbildningsorterna. Det understrykes, att den socialmedicinske

läraren har en betydelsefull funktion inte bara såsom undervisare

och organisatör av utbildningen inom sitt på undervisningsplanen uppförda

ämne utan också — det bör i vart fall eftersträvas — såsom komplement

till undervisarna i andra ämnen, där en god förståelse för de till ämnet

anknytande socialmedicinska företeelserna och problemen kan bidra till att göra

undervisningen mer målinriktad och meningsfylld.

Det är angeläget, att de kompetenta lärarkrafter på läkarsidan, som utbildningen

behöver, på ett någorlunda permanent sätt anknytes till undervisningen.

Erfarenheterna av det vid sjukgymnastinstituten hittills tillämpade systemet

med timarvoderade lärare talar för att detta system ersättes av en fastare organisation,

i den mån det genom nu ifrågavarande utbildning tillkommande undervisningsbehovet

ger tillräckligt underlag härför. Utbildningen bör därför om

möjligt bedrivas i enheter av en sådan storlek att undervisningsbehovet vid

varje utbildningsenhet bildar tillräckligt underlag för en fastare lärarorganisation.

Av det nu anförda framgår, att behovet av lärare för arbetsterapeututbildningen

icke bör diskuteras sasom en isolerad företeelse. Utredningen erinrar om

sitt tidigare aviserade förslag om en samordning mellan arbetsterapeut- och

sjukgymnastutbildning. En sådan samordning kan sägas inte bara skapa ett

underlag för en fastare lärarorganisation utan gör också en sådan nödvändig.

Vidare måste observeras behovet av lärare för läkarutbildningen på rehabiliteringsområdet,

vilket även bör beaktas vid ett övervägande av i vilka former

behovet av lärare för arbetsterapeututbildningen bör tillgodoses. Det framhålles

emellertid, att redan tillkomsten av en mot utbildningsbehovet någorlunda svarande

arbetsterapeututbildning i och för sig oundgängligen kräver personella

förstärkningar av permanent art.

Till detta kommer den redan berörda fragan om behovet av personella resurser

för forskning och betydelsen av en nära anknytning mellan undervisning och

forskning.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 196Jj.

Vid sidan av läkare utgör arbetsterapeuter naturligt nog den viktigaste lärarkategorien

vid ett arbetsterapeutinstitut. Beträffande denna kategori har i det

föregående konstaterats, att den fördelar sig på dels lärare för lektionsmassig

undervisning — i det följande kallade »undervisningsterapeuter» — dels handledare

för instruktion av eleverna i samband med klinisk praktik. Det må dock

framhållas, att antalet arbetsterapeuter i Sverige, som genom utbildning och

praktisk verksamhet här och/eller i utlandet förvärvat ett tillräckligt fackkunnande

är mycket begränsat. Utbildning för och erfarenhet av undervisning saknas

praktiskt taget helt inom den nuvarande yrkeskåren.

Nuvarande bristläge i fråga om tänkbara undervisningsterapeuter gör nödvändigt,

att dessa övergångsvis tas i anspråk helt för utbildning och först efter

hand inpassas såsom aktiva medarbetare i sjukvården i enlighet med därom

träffade överenskommelser med vederbörande sjukvårdshuvudmän.

Det bedömes motiverat, att undervisningsskyldigheten icke sättes högre än

i genomsnitt 30 veckotimmar. Beträffande en undervisningsterapeut vid varje

institut räknar utredningen med arbetsuppgifter såsom biträdande föreståndare.

Denna bör ha en lägre undervisningsskyldighet, förslagsvis 20 veckotimmar vid

institut med en intagning varje läsår och 10 veckotimmar vid institut med två

intagningar varje läsår. Inklusive biträdande föreståndare skulle därvid behövas,

vid institut med en intagning varje läsår 2 och vid institut med tva intagningar

4 heltidsanställda undervisningsterapeuter. Dessa skulle täcka 2 100 respektive

4 200 timmars undervisning, vilket skulle lämna kvar 110 respektive 220 timmar

att bestridas av timarvoderade undervisningsterapeuter. Detta synes vara ett

lagom utrymme för rörlighet i fråga om val av lärare för särskilda ändamål.

Tänkbara timlärare är exempelvis handledarna av den kliniska praktiken ellei

arbetsterapeut som specialiserat sig i något avseende.

Antalet handledare bör vara minst 5 vid en intagning varje läsår, om den

kliniska praktiken kan koncentreras till en klinik av varje slag, eljest fler. Vid

två intagningar varje läsår kan man till nöds klara sig med samma antal, om

man dubblerar den till varje klinik förlagda halvtidspraktiken genom att låta

två praktikantgrupper avlösa varandra. Under i övrigt oförändrade förutsättningar

behövs då inte fler handledare än vid en intagning varje läsår. Vid brist

på handledare kan en sådan anordning fa godtagas. Snarast möjligt bör dock

handledarkadern utökas, så att varje handledare kan ha sjukvårdsarbetet såsom

huvudfunktion och handledarskapet såsom bifunktion.

c. Tillgängliga resurser

Utredningens undersökning rörande de för utbildningen tillgängliga resurserna

har begränsats till regionsjukhusorterna, dvs. Stockholm, Göteborg, Uppsala,

Lund, Umeå, Örebro och Linköping, de enda orter, vid vilka samtliga för utbildningen

erforderliga resurser av detta slag ansetts kunna föreligga.

Utredningen har i skrivelse den 15 mars 1962 till de medicinska fakulteterna

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

och vederbörande sjukvårdshuvudmän anhållit om information rörande i vad

mån resurser för anordnande av arbetsterapeututbildning föreligger eller kan

föi väntas komma att föreligga pa de nämnda orterna. I skrivelsen begärdes

upplysning angående framför allt 1) mobiliserbara lokaler, lärare och handledare,

2) vid lärosätet eller sjukhuset representerade, för utbildningen relevanta specialiteter,

3) förefintliga vårdresursr i fråga om rehabilitering samt möjligheter till

klinisk praktik m. m. Vidare anfördes följande:

Av intresse att få veta, mot bakgrund av vad som konstateras beträffande

nyssnämnda resurser är, om arbetsterapeututbildning kan anordnas för närvarande,

inom en nära framtid eller först efter en lång övergångstid samt hur

många elever som för närvarande respektive framdeles årligen skulle kunna antagas.

Om under en övergångstid provisoriska anordningar skulle möjliggöra

igångsättandet av en arbetsterapeututbildning, som eljest ej skulle kunna komma

till stånd, vore upplysningar härom även av stort intresse. De nämnda frågorna

torde även böra bedömas mot bakgrund av de anspråk en utbyggnad av

sjukgymnastutbildningen kan ställa. 13eaktas bör naturligtvis också den förutsatta

samordningen av arbetsterapeututbildning och sjukgymnastutbildning.

De svar, som inkom med anledning av denna skrivelse, gav vid handen, att

det i Uppsala och Umeå skulle dröja ca 5 år, innan tillräckliga resurser fanns för

anordnande av arbetsterapeututbildning.

Beträffande övriga orter har utredningen däremot funnit de inkomna upplysningarna

erbjuda vissa aktuella möjligheter. I syfte att få dessa närmare

belysta har direkta kontakter tagits med vederbörande fakulteter och sjukvårdshuvudmän.

Som allmänt omdöme i fråga om de tillgängliga resurserna uttalar utredningen,

att dessa är mycket begränsade i fråga om såväl lokaler och läkare/lärare

som möjligheter till klinisk praktik. Undervisningsterapeuter och handledare

saknas i stort sett helt. Särskilda åtgärder blir nödvändiga, om ett tillräckligt

antal av denna för utbildningen nödvändiga lärarkategori skall kunna rekryteras.

Då utbildningsresurserna i utgångsläget är så begränsade förutsätter utredningen,

att de totala resurser, som står till förfogande för en samtidig utbyggnad

av sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningen, från statsmakternas sida blir

iöremal för en noggrann kvantitativ avvägning mellan dessa slag av utbildning

med hänsyn tagen till utbildningsbehovet av respektive kategori befattningshavare.

Av de ifrågavarande orterna är ingen i sådan avsaknad av lokal- eller markresuiser

att man på denna grund kan konstatera att utbildning ej kan förläggas

dit. Däremot framstar vissa orter, nämligen Göteborg och i viss mån Örebro

och Linköping såsom i lokal- respektive markhänseende bättre försedda än

Stockholm och Lund.

Samtliga för utbildningen erforderliga medicinska specialiteter har befunnits

föreligga vid undervisningssjukhusen i Stockholm, Göteborg och Lund. Det har

dock beträffande alla dessa sjukhus omvittnats att den utbildningsbörda, som

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Knngl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

åvilar dem är mycket stor och det står klart, att den kommer att bli ännu större.

Vårdresursernas begränsade kapacitet som underlag för en växande utbildningsverksamhet

vid undervisningssjukhusen har även understrukits. Särskilt gäller

detta Lund—Malmö. Vid sjukhusen i Örebro och Linköping gör sig inte detta

förhållande gällande i samma grad. Å andra sidan saknas där vissa av de medicinska

specialiteter, som erfordras för utbildningen. Det bedömes emellertid vara

en fråga om blott 2 ä 3 år till dess erforderliga specialiteter finns företrädda även

där, dock ej den teoretiska specialiteten anatomi, vilket påkallar särskilda åtgärder,

om man beslutar sig för att förlägga arbetsterapeututbildning till dessa

orter. Frånsett detta finner utredningen, att Örebro och Linköping efter genomförandet

av den för de närmaste åren planerade utbyggnaden kommer att i allt

väsentligt disponera de resurser med avseende på företrädda medicinska specialiteter,

som är av betydelse för utbildningen av arbetsterapeuter. En självklar

förutsättning måste då också vara, att erforderliga tjänster finns inrättade och

tillsatta.

I fråga om läkare-lärare har utredningen angivit två tänkbara konstruktioner

av lärarbefattningarna, nämligen antingen lärare som mot arvode beräknat

efter antalet undervisningstimmar deltar i utbildningen vid sidan av sin

huvuduppgift såsom läkare eller lärare som i fastare form anknytes till utbildningen

såsom innehavare av lönegradsplacerad lärarbefattning med vilken förenas

befattning såsom läkare vid utbildningssjukhuset. Förstnämnda konstruktion

har varit den som huvudsakligen kommit till användning vid hittillsvarande

utbildning av sjukgymnaster och är den som torde få tillgripas, därest ej genom

samordning med sjukgymnastutbildning eller genom dubblering av den årliga

elevintagningen ett tillräckligt utbildningsunderlag för lärartjänster erhålles. Av

utredningens undersökningar framgår, att läkarna i Örebro och Linköping är beredda

att åtaga sig dylik arvoderad undervisning men att däremot företrädarna

för de medicinska fakulteterna anser förstärkning i form av lärartjänster nödvändig.

Utredningen hävdar den åsikten, att de kompetenta lärarkrafter utbildningen

behöver på ett någorlunda permanent sätt bör anknytas till undervisningen och

att utbildningen om möjligt bör bedrivas i enheter av en sådan storlek, att undervisningsbehovet

vid varje utbildningsenhet bildar tillräckligt underlag för en

fastare lärarorganisation. Några hinder mot ett tillskapande av en dylik lärarorganisation

med befattningshavarna på lämpligt sätt inordnade i sjukvården

synes inte föreligga på de aktuella universitetsorterna och, efter genomförandet

av nära förestående utbyggnadsåtgärder, ej heller i Örebro eller Linköping. Utredningen

understryker angelägenheten av att så sker och förutsätter samtidigt,

att utbildningsenheterna genom dubblering av det årliga intaget skall ges en

sådan storlek, att underlag för lärartjänsterna föreligger och att de begränsade

personella resurserna för utbildning på ifrågavarande område tillvaratages på

bästa sätt. Detta innebär en åsyftad årlig utbildningkapacitet på varje utbildningsort

av omkring 40 elever. Det av utredningen beräknade utbildningsbeho
4

— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 73

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196U

vet, svarande mot en årlig intagning av sammanlagt 165 elever, skulle således

i stort sett kunna täckas genom utbildning på 3 orter, om det i Stockholm visar

sig möjligt att anordna utbildning både vid Karolinska sjukhuset och Mörby

lasarett, eljest 4 orter.

I det föregående har framhållits den vikt utredningen fäster vid att man vid

konstruktionen av lärarorganisationen beaktar, förutom den förutsatta samordningen

med sjukgymnastutbildningen, även läkarutbildningens och forskningens

behov. Betydelsen av en samordning emellan utbildning och forskning har därvid

understrukits. Utredningen betonar i anslutning härtill, att man på varje ort, där

utbildning i rehabilitering bedrives, bör eftersträva en för all denna utbildning

avpassad, gemensam lärarorganisation och sålunda undvika att konstruera tjänster

avsedda för utbildning av den ena men inte den andra personalkategorien.

Ett betraktande av utbildnings- och forskningsbehovet som en helhet måste vid

uppbyggandet av den erforderliga lärarorganisationen leda till mer ändamålsenliga

lösningar såväl i rent organisatoriskt hänseende som från vidare utbildningsoch

forskningssynpunkter.

Från ovan anförda synpunkter anses en förläggning av arbetsterapeututbildningen

till undervisningssjukhus välmotiverad. Å andra sidan finns det skäl som,

även frånsett bättre resurser i andra avseenden, kan tala för en förläggning också

till regionsjukhusen i Örebro och/eller Linköping. Det har i det föregående

konstaterats, att en lärarorganisation med fasta tjänster bör kunna byggas upp

även där. Därmed skapas även vid dessa sjukhus, som ju i materiellt hänseende

är och blir väl utrustade, förutsättningar för en forskning och ett utvecklingsarbete

på ifrågavarande område, som får gynnsamma återverkningar inte endast

på den vid respektive sjukhus bedrivna arbetsterapeututbildningen och sjukvården

utan på all sjukvårdsutbildning och sjukvård främst inom men även

utom regionen. Dessa faktorer bör enligt utredningens uppfattning också beaktas

vid ett ställningstagande till utbildningens förläggning och organisation.

Beträffande undervisning sterapeuter och handledare befinnes att dylika så

gott som helt saknas. För att det skall bli möjligt att igångsätta arbetsterapeututbildning

måste sådana följaktligen utbildas. För utbildning av 160 arbetsterapeuter

årligen vid enheter om 40 elever i varje årskurs krävs vid full utbyggnad

med en andra årskurs minst 16 undervisningsterapeuter. Av dessa måste 12

finnas fr. o. in. det första utbildningsåret och 4 tillkomma det följande året.

Fr. o. m. sistnämnda år krävs därutöver ett antal handledare för den kliniska

praktiken. Teoretiskt sett krävs minst 20 handledare men den uppsplittring på

kliniker som blir nödvändig med hänsyn till de begränsade tillgängliga resurserna

motiverar en utbildning av åtminstone 30. Härför måste man lita till befintliga

personalresurser och söka att genom särskilda kurser göra ett tillräckligt antal

arbetsterapeuter lämpade för utbildningsuppgifter. Först om detta visar sig

omöjligt att genomföra i erforderlig utsträckning bör en begränsning av utbildningskapaciteten,

dvs. cn fördröjning av utbildningens igångsättande på någon

eller några orter komma i fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Muj:ts proposition nr 73 år 1964

En av de viktigaste förutsättningarna för bedrivandet av arbetsterapeututbildning

har utredningen bedömt vara att rehabiliteringsverksamhet innefattande

arbetsterapi bedrives vid utbildningssjukhuset eller därmed i utbildningshänseende

samverkande sjukhus i sådan omfattning och med sådan inriktning på

olika huvudtyper av vårdklientel att ett tillräckligt verksamhetsunderlag för

undervisningen föreligger. Detta är nödvändigt för att den i utbildningen ingående

kliniska praktiken skall kunna anordnas men det är också viktigt för

utbildningen i övrigt. Utan närheten till det egna verksamhetsfältet kommer

utbildningen att sakna verklighetsanknytning och därigenom förlora i åskådlighet

och praktisk effekt. I Göteborg och Stockholm föreligger tillfredsställande

resurser i detta avseende, även om Karolinska sjukhuset måste betecknas såsom

underförsörjt. I Lund-Malmö är resurserna otillräckliga och synes så förbli under

de närmaste 5 åren. I Örebro och Linköping finns för dagen tillräckliga resurser

i vissa avseenden men inte i andra. Båda orterna saknar för närvarande rehabiliteringskliniker.

Sådana skall emellertid tillkomma under de närmaste 2 åren.

När även dessa förutsättningar uppfyllts, inberäknat tillsättande av erforderliga

tjänster, kommer resurserna för medicinsk rehabilitering i Örebro och Linköping

att för några år framåt vara mer omfattande än i Lund-Malmö och till motsats

mot sistnämnda utbildningsort kunna bära en utbildning av 40 elever (2 X 20)

om året.

d. Samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning

De skäl som talar för att en samordning mellan arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning

kommer till stånd anser utredningen vara tämligen uppenbara.

Arbetsterapeuter och sjukgymnaster är två viktiga personalkategorier inom rehabiliteringen,

mellan vilka ett intimt samarbete skall äga rum. För uppnåendet av

en dylik samverkan ute på arbetsfältet måste en samordnad utbildning vara av

stort värde. Den nära överensstämmelsen i fråga om arbetsterapeuternas respektive

sjukgymnasternas medicinska utbildning gör, att en samordning av dessa ter

sig naturlig även med hänsyn till kostnader och lärarresurser. Även den vanligen

hårda belastningen, tidsmässigt sett, på tillgängliga föreläsningslokaler gör angeläget,

att dessa om möjligt utnyttjas för båda kurserna samtidigt.

Utredningen bedömer gemensam undervisning vara möjlig i fråga om en del

av det första läsårets teoretiska undervisning i medicinska ämnen. Vidare bör

vissa av läkare liållan genomgångar av olika sjukdomsfall under andra läsåret,

inom huvudämnet arbetsterapins teori och teknik, kunna hållas gemensamt för

båda elevkategorierna. Därvid bör fallen genomgås och behandlingsprogram

läggas upp på ett sådant sätt att såväl sjukgymnastens som arbetsterapeutens

arbetsuppgifter klarlägges. Slutligen bör gemensam föreläsningsundervisning

kunna förekomma i ämnena rehabilitering respektive socialmedicin.

Utredningen finner emellertid nödvändigt ta upp frågan om man inte, med

hänsyn till de begränsade utbildningsresurserna på vissa orter, särskilt i Lund,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

och därav föranledda praktiska svårigheter att åstadkomma en samordning av

arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning, bör räkna med möjligheten att på

någon ort anordna arbetsterapeututbildning, som övergångsvis inte är samordnad

med sjukgymnastutbildning. Utredningens uppfattning i denna fråga är att,

om det på ort där sjukgymnastutbildning bedrives saknas förutsättningar för

anordnande av arbetsterapeututbildning, bör sistnämnda utbildning i stället anordnas

på ort som äger förutsättningar härför, även om sjukgymnastutbildning

övergångsvis icke skulle bedrivas där. Detta ser utredningen såsom ett bättre

alternativ än att antingen begränsa utbildningskapaciteten eller att förlägga utbildning

till plats, där vissa härför nödvändiga förutsättningar saknas. Möjligheter

bör finnas att genom medverkan av sjukgymnaster i utbildningen och

genom framhävande i undervisningen av de olika personalktegoriemas funktioner

inom rehabiliteringen kompensera frånvaron av en samverkande sjukgymnastutbildning

på ett sätt som övergångsvis får anses fullt godtagbart.

e. Förslag till förläggning av utbildningen

Utredningen föreslår, att utbildning av arbetsterapeuter förlägges till Stockholm

i anslutning till Karolinska sjukhuset och till Göteborg i anslutning till

Sahlgrenska sjukhuset. På dessa orter bör en samordning mellan arbetsterapeutoch

sjukgymnastutbildning komma till stånd.

Vidare föreslår utredningen, att arbetsterapeututbildning anordnas på två av

följande utbildningsställen: Mörby—Karolinska, Örebro och Linköping. Vilka två

utbildningsställcn som skall väljas bör bli beroende av fortsatt detalj utredning

rörande utbildningsresurserna.

Utredningen räknar med att utbildningen skall kunna igångsättas fr. o. m.

höstterminen 1964, eventuellt med uppskov på någon ort till höstterminen 1965.

Vid genomförande av detta förslag beräknas utbildningskapaciteten bli omkring

160 elever om året.

Slutligen förordar utredningen, att dess behovsberäkningar blir föremål för en

fortlöpande revidering och att åtgärder vidtages för en anpassning av utbildningskapaciteten

till de förändringar i behovet, som därigenom kan påvisas. Vid

behov av en ökad utbildningskapacitet synes en förläggning av utbildning till

andra regionsjukhusorter än de i första omgången aktuella böra äga rum.

f. Huvudmannaskap och ledning

H uvudmannaskap

Utbildningen kan tänkas anordnad antingen såsom en statlig utbildning eller

såsom en kommunal utbildning. Sjukgymnastutbildningen är statlig. Någon

förändring härvidlag avses inte skola ske. Utredningen finner det naturligt, att

även arbetsterapeututbildningen drives i statlig regi. Detta bör gälla inte bara

den till nuvarande undervisningssjukhus förlagda utbildningen utan också den

utbildning, som kan komma att förläggas till Örebro och/eller Linköping och

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

som även får en klar rikskaraktär. Avtal bör träffas mellan staten och utbildningssjukhusens

huvudmän angående rätten att för utbildningen disponera över

sjukhusens personella och materiella resurser samt angående förutsättningarna

härför.

Central ledning

Sjukgymnastutbildningen står under tillsyn av universitetskanslersämbetet.

Utredningen finner detta naturligt med hänsyn till utbildningens nivå och organisatoriska

anknytning till akademiska utbildningsinstitutioner.

En till Örebro och/eller Linköping förlagd utbildning av arbetsterapeuter bör

inte ges en annan ställning i detta avseende. Utredningen föreslår sålunda, att

arbetsterapeututbildningen i sin helhet ställes under universitetskanslersämbetets

tillsyn.

Lokal ledning

Den arbetsterapeututbildning, som förlägges till universitetsort, bör stå under

ledning av vederbörande medicinska fakultet. Under fakulteten bör ansvaret

för utbildningen åvila en särskild föreståndare, som bör vara en av de i utbildningen

fast engagerade lärarna, lämpligen läraren i rehabilitering, om ej särskilda

förhållanden motiverar ett annat val. Utredningen anser lämpligt, att föreståndaren

är ledamot av fakulteten och förordar, att den för honom avsedda lärarbefattningen

konstrueras med hänsynstagande härtill. Föreståndaren bör vara

gemensam för den på orten anordnade sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningen.

Dessa båda slag av utbildning bör sålunda ingå i ett organisatoriskt sammanhållet

sjukgymnast- och arbetsterapeutinstitut. Föreståndaren bildar tillsammans

med institutets lärare ett lärarkollegium. Utredningen förutsätter, att

universitetets och den medicinska fakultetens administrativa resurser skall stå

till förfogande även för detta till universitetet anknutna institut. De förstärkningar

och utgiftsökningar, som kan föranledas härav, bör redovisas i universitetens

anslagsäskanden för budgetåret 1964/65. Vissa expeditionella resurser bör

stå till institutets direkta förfogande. Utredningen räknar för detta ändamål med

ett behov av två fasta biträdestjänster.

Den arbetsterapeututbildning, som förlägges till Örebro och/eller Linköping,

bör stå under ledning av en särskild styrelse. Utredningen föreslår, att denna

styrelse skall bestå av ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t efter förslag av universitetskanslersämbetet,

samt 4 ledamöter, varav 2 representerande medicinsk

fakultet bör utses av Kungl. Maj:t och 2 bör utses av vederbörande sjukvårdshuvudman.

Under denna styrelse bör ansvaret för utbildningen åvila en särskild

föreståndare, som även här bör vara en av de i utbildningen fast engagerade

lärarna, lämpligen läraren i rehabilitering. Föreståndaren bör ha rätt och skyldighet

att närvara vid styrelsens sammanträden. Föreståndaren bildar tillsammans

med övriga lärare arbetsterapeutinstitutets lärarkollegium. Utredningen

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964.

förutsätter, att vederbörande landstings administrativa resurser för dess egen

utbildning, skall kunna utnyttjas även för arbetsterapeututbildningens behov

och räknar med att avtal härom träffas. Att så kan ske är motiverat inte minst

av den i praktiska hänseenden nödvändiga samordningen mellan arbetsterapeututbildningen

och landstingets egen utbildningsverksamhet. För arbetsterapeutinstitutets

eget behov räknar utredningen med en fast biträdestjänst.

g. Lärartjänster m. m.

Utredningen har i fråga om den för utbildningen erforderliga lärarorganisationen

samratt med den sakkunnige för utredning rörande en utökad sjukgymnastutbildning,

professor Torgny Sjöstrand. Utredningens förslag och överväganden

sammanfaller nära med dem som Sjöstrand framlagt i betänkandet den

31 oktober 1962 om ökad utbildning av sjukgymnaster m. m. Den sakkunniges

förslag baseras nämligen på förutsättningen att sjukgymnaster och arbetsterapeuter

i medicinska ämnen skall kunna utbildas av samma lärare. Vissa avvikelser

är emellertid nödvändiga, beroende bl. a. på skiljaktigheter beträffande omfattningen

av arbetsterapeuternas och sjukgymnasternas utbildning i vissa ämnen.

Utgångspunkterna för utredningens förslag till lärarorganisation är sammanfattningsvis:
För

undervisningen bör inrättas fasta lärartjänster.

Lärartjänsterna bör inrättas med tanke på både arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningens

behov.

Vid konstruktionen av lärartjänsterna bör även beaktas behoven för andra

slag av medicinsk utbildning samt forskningens behov.

Lärartjänsterna bör konstrueras så, att innehavarna kan inordnas på lämpliga

läkartjänster i sjukvården.

I ämnen där fasta lärartjänster inte ifrågakommer bör undervisningen som

hittills bestridas av lärare mot arvode, vilket bör beräknas på sätt som säkerställer

en tillfredsställande lärarrekrytering.

Beträffande föreståndaren har utredningen uttalat, att denne bör vara ledamot

av fakulteten och att den för honom avsedda lärarbefattningen bör konstrueras

med hänsynstagande härtill.

Utredningen finner de här redovisade grunderna för en bedömning av lärarorganisationen

i och för sig tala mot att ett detaljerat förslag i denna fråga framlägges

utifrån det begränsade betraktelsesätt utredningen med hänsyn till sitt

utredningsuppdrag kan lägga härpå. De förslag, som i det följande redovisas

bör därför bli föremål för prövning ur en vidare synvinkel och sålunda inarbetas

i kommande anslagsäskanden från de medicinska fakulteternas och universitetskanslersämbetets

sida.

Utredningen har vid bedömningen av här aktuella frågor funnit nödvändigt

att beakta å ena sidan rehabiliteringens utomordentliga sociala och samhälls
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

ekonomiska betydelse och å andra sidan det tillstand av osäkerhet och bristande

insikt, som hittills präglat utvecklingen i Sverige på detta område. Dessa förhållanden

utgör en stark motivering för de krav på forskningsresurser, som utredningen

i det föregående framfört. Det kan enligt utredningen inte rada nagon

som helst tvekan om att insatser för att skapa forskningsmöjligheter och goda

utbildningstillfällen för olika personalkategorier på detta område mycket snabbt

kommer att betala sig många gånger om. Utredningen finner därför starka skäl

tala för att professurer nu inrättas i medicinsk rehabilitering. Innehavarna av

dessa tjänster bör tillika vara föreståndare för och lärare vid de till undervisningssjukhusen

förlagda arbetsterapeut- och sjukgymnastinstituten. Utredningen

föreslår, att en första professorstjänst i medicinsk rehabilitering inrättas vid endera

universitetet i Göteborg eller vid Karolinska institutet. Principebslut om

tjänstens inrättande bör fattas snarast med sikte på dess tillsättande fr. o. m.

den 1 juli 1964.

Beträffande de andra utbildningsorterna föreslår utredningen inrättande av

tjänster såsom föreståndare i Bo 1, vilkas innehavare bör vara knutna till sjukvården

såsom överläkare vid rehabiliteringsavdelning eller på annat lämpligt

sätt. Utöver lönen räknar utredningen med avlöningsförstärkning om 2 760 kr.

Undervisningsskyldigheten föreslås bli 130 timmar för ar och avse ämnet rehabilitering

samt arbetsterapins och sjukgymnastikens teori. Föreståndare på utbildningsort,

där medicinsk fakultet finns, bör vara ledamot av denna.

Med hänsyn till undervisningens omfattning anser utredningen det därutöver

nödvändigt med fasta lärartjänster i ämnena anatomi, fysiologi, klinisk psykologi

och psykiatri, medicin, ortopedi, neurologi och socialmedicin. Vid instituten i

Stockholm och Göteborg torde utöver föreståndaren böra inrättas ännu en fast

tjänst såsom lärare i rehabilitering samt arbetsterapins och sjukgymnastikens

teori.

I fråga om ämnena anatomi och fysiologi har utredningen ansett sig böra räkna

med lektorstjänster. Med en dylik tjänst i vartdera ämnet täcks utbildningsbehovet

såväl för cn fristående som en med sjukgymnastutbildning samordnad

arbetsterapeututbildning. Utredningen är införstådd med de invändningar som,

såvitt utredningen bedömer, på goda grunder kan riktas mot denna tjänstetyp.

För utredningens del saknas emellertid underlag för framläggandet av förslag

om tjänster av annat slag. Det föreslås ankomma pa de medicinska fakulteterna

och kanslern att om så befinnes motiverat från andra utgångspunkter,

inkomma med förslag till annan organisation av undervisningen i dessa ämnen.

I fråga om de övriga fasta lärartjänsterna anser utredningen behov föreligga

av en tjänst i varje ämne. Utredningen räknar med, att dessa tjänster konstrueras

såsom kliniska lärartjänster med innehavarna inordnade i sjukvården såsom

biträdande överläkare. Därest från vidare synpunkter skäl föreligger för en

annan organisation bör förslag även härom framläggas från fakultetens sida

lämpligen i samband med nästa års anslagsäskanden.

Utöver här redovisade tjänster beräknas behov föreligga dels av assistent
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

lärare i form av l:e och 3:e amanuenser, dels av lärare som fullgör undervisning

mot arvode.

Utöver läkare-lärare kräver undervisningen undervisningsterapeuter samt

handledare. Som tidigare angivits anser utredningen, att det vid ett fullt utbyggt

institut med dubbla intagningar föreligger behov av 4 heltidstjänstgörande undervisningsterapeuter

samt minst 5 handledare, därest den kliniska praktiken

kan begränsas till 5 praktikställen och bedrivas genom växling mellan halvtidspraktiserande

elevgrupper. I själva verket blir handledarbehovet större, särskilt

i Stockholm, där en uppsplittring på fler praktikställen blir nödvändig. Utredningen

räknar därför med sammanlagt 30 handledare fördelade på de olika utbildningsorterna.

5. Anordnande av viss lärarutbildning

Beträffande frågan om utbildning av arbetsterapeuter till lärare och handledare

uttalar utredningen bl. a. följande.

Av vad som anförs i det föregående framgår, att en för arbetsterapeututbildningen

nödvändig tillgång nästan helt saknas, nämligen arbetsterapeuter vilka

kan fungera som lärare och handledare. Beträffande de här i landet hittills utbildade

arbetsterapeuterna har ju konstaterats att den fackutbildning de fått

är otillräcklig. Knappast någon av dessa har heller utbildning för eller erfarenhet

av undervisning eller handledning. En del har visserligen efter sin utbildning

befäst och kompletterat sitt kunnande genom fortsatta studier och yrkesverksamhet

under kvalificerad ledning och ett begränsat antal har bedrivit studier

och yrkesverksamhet utomlands. Man måste emellertid konstatera, att det i

Sverige för närvarande knappast finns någon arbetsterapeut, som är färdig att

påtaga sig uppgiften som undervisningsterapeut och endast ett fåtal, som direkt

skulle kunna fungera såsom handledare. För att det skall vara möjligt att börja

en arbetsterapeututbildning hösten 1964, som utredningen föreslagit, måste

följaktligen ett antal arbetsterapeuter utbildas för dylika läraruppgifter.

Den föreslagna utbildningsorganisationen har bedömts kräva dels minst 16

undervisningsterapeuter, varav minst 12 fr. o. m. hösten 1964 och resten fr. o. m.

hösten 1965, dels omkring 30 handledare fr. o. m. hösten 1965. För envar av

dessa bada arbetsuppgifter maste salunda, före de angivna tidpunkterna, ett

minst lika stort, helst något större antal arbetsterapeuter erhålla särskild utbildning.

Utredningen föreslår, att särskild utbildning anordnas för 20 arbetsterapeuter

till undervisningsterapeuter och för 40 arbetsterapeuter till handledare.

Lärarutbildningen skall tjäna tva syften. För det första måste de blivande

lärarnas eget yrkeskunnande befästas och utvidgas. För det andra erfordras en

lärarutbildning i ordets egentliga bemärkelse.

De största kraven pa mångsidigt och gediget yrkeskunnande samt lärarkompetens

maste ställas pa de blivande undervisningsterapeutema. Utredningen

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

räknar med, att den särskilda utbildning dessa behöver inte kan rymmas inom

kortare tid än ett läsår och då förutsättes, att deltagarna i utbildningen hämtas

bland de i fråga om yrkeskunnande och personlig lämplighet mest kvalificerade

befintliga arbetsterapeuterna. Lika stora krav på förmåga som utbildare torde

ej behöva ställas på handledarna. En särskild utbildning omfattande en termin

bör därför vara tillräcklig för dessa.

Uttagningen av elever i de båda slagen av kurser bör ske under hänsynstagande

såväl till vederbörandes utbildning och praktiska tjänstgöring som till

deras personliga lämplighet som undervisare och arbetsledare. Denna uttagning

bör verkställas av en av Kungl. Maj:t för ändamålet särskilt utsedd nämnd.

Utredningen framlägger följande förslag rörande utbildningen av envar av

dessa båda lärarkategorier.

Plan för utbildning av undervisning sterapeuter

Kurslängd 35 veckor ä 30 timmar = 1 050 timmar.

Huvuddelar: Timantal

A. Medicinsk utbildning m. m..................................... 360

B. Pedagogik, metodik m. m....................................... 230

C. Arbetsterapins teori och teknik m. m............................. 240

D. Undervisningsövningar ......................................... 220

1 050

Undervisningsplan för handledarkurs

Kurslängd 20 veckor å 30 timmar = 600 timmar.

Huvuddelar: Timantal

A. Medicinsk utbildning ............................................ 220

B. Pedagogik, metodik m. m......................................... 110

C. Arbetsterapins teori ................................... 120

D. Undervisningsövningar .......................................... 150

600

Beträffande handledarutbildningen föreslår utredningen, att den här framlagda

planen skall bilda underlag för en detaljutformning av två typer av utbildning,

den ena med sikte på handledare inom vården av primärt somatiskt

klientel och den andra med sikte på handledare inom vården av primärt psykiatriskt

klientel. Utredningen förordar, att två av kurserna läggs upp för blivande

handledare av den ena och två för handledare av den andra kategorien.

Lärarutbildningskursen bör vara förlagd till ort, där tillgång finns på undervisningskompetenta

lärare, lokaler för utbildningen samt sjukvårdsinstitutioner

med en fungerande medicinsk rehabiliteringsverksamhet. Här i Sverige finns

enligt utredningens mening endast två orter att välja mellan, nämligen Stock
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964.

holm och Göteborg. Utredningen har funnit övervägande skäl tala för att utbildningen

av undervisningsterapeuter förlägges till Göteborg och handledarutbildningen

till Stockholm.

Enligt vad utredningen inhämtat finns det ett antal utländska arbetsterapeuter,

som besitter hög kompetens och som praktiskt medverkat vid igångsättandet

av arbetsterapeututbildning i länder, som förut saknat sådan utbildning.

Utredningen föreslår, att två av dessa arbetsterapeuter engageras för att

leda utbildningen av lärare och handledare. Vederbörandes uppgift bör vara att

granska och tillsammans med respektive ämnesföreträdare överarbeta och detaljutforma

de av utredningen framlagda utbildningsplanerna. De bör vidare svara

för utbildningens organisatoriska och pedagogiska samordning samt själva såsom

lärare medverka i utbildningen. Utredningen betraktar detta förslag såsom ytterst

väsentligt för genomförandet av den planerade lärar- och handledareutbildningen.

Utredningen förordar vidare att möjligheterna att förlägga en del av kursen

för svenska blivande undervisningsterapeuter till Danmark undersökes och att

erforderliga överenskommelser träffas, därest detta visar sig lämpligt och möjligt.

6. Övriga frågor

a. Vidareutbildning

Utredningen anser det vara av stor betydelse, att de hittills utbildade arbetsterapeuterna

genom vidareutbildningskurser av olika slag beredes möjlighet att förbättra

sitt kunnande. De kurser, som anordnas i detta syfte, torde i första hand

böra läggas upp med sikte på att göra arbetsterapeuten bättre rustad för sin

uPPgift inom det arbetsområde, där hon redan verkar. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen,

sjukvårdshuvudmännen och vederbörande personalorganisation

m. fl. att i samverkan upprätta ett program för denna vidareutbildningsverksamhet.

Sannolikt erfordras ett ganska stort antal olika kurser. Utredningen

anser sig inte böra framlägga förslag beträffande dessa kursers innehåll och omfattning.

Det torde emellertid vara skäl att vid igångsättandet av vidareutbildningskurser

ha i minnet de knappa resurser, som står till buds för utbildning på

detta område.

Utredningen har övervägt frågan om legitimation av arbetsterapeuter. Genom

legitimationen skapas ett skydd för yrkesbeteckningen, vilket kan vara av intresse

såväl från yrkesutövarnas som från allmänhetens synpunkt. Trots det

värde utredningen anser ligga i ett införande av legitimation för arbetsterapeuter,

har utredningen icke funnit det möjligt att i nuvarande läge framlägga

något förslag härom.

b. Övcrgångsproblem

Vid igångsättandet av arbetsterapeututbildning enligt den föreslagna nya

ordningen hösten 1964 kommer det sannolikt att finnas ett ganska stort antal

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

personer, som nedlagt tid och arbete på en förberedande utbildning enligt hittills

gällande ordning. Utredningen rekommenderar beträffande dessa personer,

dels att de fram till den angivna tidpunkten söker komplettera sin förberedande

utbildning till överensstämmelse med den av utredningen föreslagna

förutbildningen, dels att eventuellt föreliggande avvikelser inte utan påtagliga

sakskäl skall föranleda en för dessa sökande ofördelaktig meritbedömning vid

tillträde till arbetsterapeututbildning.

7. Kostnadsberäkningar

a. Engångskostnader

Byggnader

Vid sin beräkning av byggnadskostnaderna har utredningen utgått från att

lokaler för utbildning av arbetsterapeuter skall anordnas dek i Stockholm vid

Karolinska sjukhuset samt i Göteborg vid Sahlgrenska sjukhuset, dek på två

andra orter.

Den till Karolinska sjukhuset förlagda utbildningen bör kunna disponera en

redan befintlig föreläsningssal för teoretisk undervisning i medicinska ämnen

m. m. Någon möjlighet att disponera ytterligare befintliga lokaler synes man ej

kunna räkna med. Återstående lokalbehov, som måste tillgodoses genom nybyggnad,

lämpligen i form av en barack, utgör 665 m2 exklusive kommunikationsytor.

Räknat efter 850 kr./m2 blir kostnaden 565 000 kr. Med hänsyn till

kostnaden för yttre lednings- och planeringsarbeten räknar utredningen med en

kostnad av 600 000 kr.

Även i Göteborg räknar utredningen med att de för arbetsterapeututbildningen

erforderliga provisoriska lokalerna skall hålla sig inom 665 m2. För sjukgymnast-

och arbetsterapeututbildning kunde, då utredningen gjorde sina undersökningar,

ställas till förfogande 1 070 m2 genom ombyggnad av befintliga lokaler

för en beräknad kostnad av 515 000 kr. och ytterligare 300 m2 om barack

uppföres i två plan. Utredningen räknade med att arbetsterapeututbildningens

lokalbehov kunde tillgodoses dels genom en barack av angiven storlek till en

kostnad av (300 X 850 =) 255 000 kr., uppräknat till 270 000 kr. för yttre ledningsarbeten

m. m. Återstående 365 m2 skulle inrymmas i nyssnämnda befintliga

lokaler. Den på arbetsterapeututbildningen fallande kostnaden härför beräknas

till 35 % av 515 000 kr., dvs. 180 000 kr. (Detta belopp ingår dock i de beräknade

kostnaderna för sjukgymnastutbildningen.) Den sammanlagda byggnadskostnaden

i Göteborg blir A50 000 kr.

Med hänsyn till de på övriga orter redovisade möjligheterna att disponera

föreläsningssalar reduceras utbildningens lokalbehov på båda dessa orter med

en föreläsningssal. Med hänsyn till att valet av orter lämnats öppen göres inga

ytterligare reduceringar av lokalbehovet, som sålunda här beräknas omfatta

uppförande av en barack om 665 m2 på vardera orten till en kostnad av 850

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

kr./m2. Totalkostnaden för dessa två baracker inklusive yttre lednings- och

planeringsarbeten beräknas till 1 200 000 kr.

De sammanlagda byggnadskostnaderna har beräknats till (600 000 -f- 450 000 +

1 200 000 ~) 2 250 000 kr.

Inredning och utrustning

Inredningskostnaderna beräknar utredningen till 200 000 kr.

Utrustningskostnaden beräknas till 105 000 kr. per arbetsterapeutinstitut.

Detta belopp fördelar sig på följande huvudposter:

Böcker ........................................................ 3 000

Audivisuella hjälpmedel ......................................... 5 500

Planscher och preparat m. m..................................... 4 000

Kontorsutrustning .............................................. 2 300

Klädskåp .......................................... 4 400

Möbler och inventarier för lektionssal............................. 4 500

Utrustning för arbetssalar ....................................... 60 000

Övriga möbler och inventarier.................................... 21 300

Summa kr. 105 000

Kostnaden för utrustning till fyra arbetsterapeutinstitut belöper sig följaktligen

till 4^0 000 kr.

Den sammanlagda inrednings- och utrustningskostnaden kan beräknas till

620 000 kr.

Lärarutbildning

Utredningen betraktar kostnaderna för utbildning av undervisningsterapeuter

och handledare såsom en engångskostnad. Visserligen kommer ett kontinuerligt

behov av lärarutbildning att föreligga, men endast av ringa storlek. Den av

utredningen föreslagna lärarutbildningen torde därför såväl till form som till

omfattning få anses utgöra en insats av engångskaraktär.

Lärarutbildningskostnaderna utgöres av dels kostnader för utbildning av undervisningsterapeuter,

dels kostnader för utbildning av handledare. I fråga om

båda dessa slag av utbildning fördelar sig kostnaderna på lärararvoden, omkostnader

samt ersättning till deltagare.

I fråga om lärararvoden har utredningen räknat med ett årsarvode till var och

en av två heltidsengagerade utländska arbetsterapeuter å 30 000 kr. I fråga om

de ämnen i vilka dessa arbetsterapeuter ej medverkar räknar utredningen med

timarvoderade lärare. Arvodeskostnaden har beräknats efter i genomsnitt 60

kr./timme. Omfattningen av den timarvoderade undervisningen beräknas till

ca 750 timmar inom kursen för undervisningsterapeuter och 400 timmar inom

handledarkursen. Två handledarkurser avses skola anordnas vartdera av läsåren

1963/64 och 1964/65. De engagerade utländska arbetsterapeuterna förutsättes

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

ensamma omhänderha huvuddelen av undervisningen i ämnesgruppen arbetsterapins

teori och teknik m. m. samt en stor del av undervisningsövningarna.

De skall emellertid också närvara vid och medverka i den av övriga lärare

bedrivna utbildningen.

De sammanlagda lärararvodeskostnadema för lärarutbildningen blir för läsåret

1963/64 (30 000 + 30 000 + 60 X 750 + 2 X 60 X 400 =) 153 000 kr. och

för läsåret 1964/65 (30 000 + 2 X 60 X 400 =) 78 000 kr.

Omkostnaderna, för lokaler, administration, förbrukningsmateriel m. m. beräknas

till 35 000 kr. 1963/64 och 10 000 kr. 1964/65.

Ersättning till deltagare beräknas efter 1 020 kr. för månad. Kursen för undervisningsterapeuter

omfattar ca 9 månader inklusive juluppehåll, handledarkurserna

vardera nästan 5 månader. Deltagarantalet har föreslagits bli 20 i kursen

för undervisningsterapeuter och 10 i varje handledarkurs. Kostnaden för läsaret

1963/64 blir: (20 X 9 X 1 020 + 2 X 10 X 5 X 1 020 =) 285 600 kr. Kostnaden

för läsåret 1964/65 blir: (2 X 10 X 5 X 1 020 —) 102 000 kr. Härtill kommer

mindre belopp för reseersättningar.

Den sammanlagda lärarutbildningskostnaden beräknas sålunda till 475 000 kr.

för läsåret 1963/64 och 190 000 kr. för läsåret 1964/65.

Sammanfattning av engångskostnader

De beräknade engångskostnaderna för anordnande av arbetsterapeututbildning

sammanfattas i följande uppställning.

1963/64 1964/65

Byggnader ................................... 2 250 000

Inredning och utrustning ...................... 620 000 —

Lärarutbildning .............................. 475 000_190 000

Summa kostnader 3 345 000 190 000

b. Driftkostnader

Avlöningar

Det erinras om att utredningen föreslagit en samundervisning av arbetsterapeuter

och sjukgymnaster i medicinska ämnen. De i det följande redovisade

kostnaderna för undervisning i anatomi, fysiologi samt flertalet av sjukdoms1

ärans delämnen inkluderar därför i huvudsak motsvarande kostnader för sjukgymnastutbildningen.

Detta gäller i fråga om såväl fasta tjänster som åtskillig

arvoderad undervisning.

Lärarlönekostnaderna vid ett arbetsterapeutinstitut framgår av följande uppställning.

Arvode har i förekommande fall beräknats efter 60 kr ./timme för

föreläsningsundervisning hållen av läkare, administrativ personal, specialföreläsare

och facklärare. För arbetsterapeuternas undervisning samt övningsundervisning

meddelade av specialföreläsare och facklärare har arvode beräknats efter

i genomsnitt 40 kr ./timme.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

Undervisningsämnen

Befattningshavare eller

arvodesundervisning

Kostnad

l:a läsåret

Full

utbyggnad

Arbetsterapins teori samt medic.

rehabilitering ..............

Föreståndare i Bol (1 tj. i Bo 3]

Avlöningsförstärkning ........

49 720

2 760

49 720

2 760

Anatomi ....................

42 660

42 660

3 600

6 000

182 950

3 300

42 660

42 660

3 600

6 000

182 950

13 500

Fysiologi ....................

Hygien ......................

Psykologi ....................

Sjukdomslära och arbetsterapins

teori ......................

Arvode till kliniska lärare.....

Socialmedicin samt medic. reha-

Arvode till övriga lärare......

9 600

16 200

bilitering ..................

1 klinisk lärare ..............

36 590

Arvode för övertimmar.......

—

3 900

Arbetsterapins teori och teknik

3 undervisningsterapeuter fr.o.m.

76 520

76 520

samt teknisk repetitionskurs .

l:a läsåret; ytterl. 1 fr.o.m.

2:a läsåret (Lön efter Ae 14 -f- 5 800 kr. i instruktionsarvode)

25 510

Arvoderade timmar ..........

—

8 000

En av undervisningsterapeuterna

bitr. förest, i Ae 16 (merkostn.)

2 140

2140

övrig föreläsningsundervisning .

Annan sjukhuspersonal samt spe- cialföreläsare eller facklärare .

3 300

8 400

övrig övningsundervisning ....

Specialföreläsare eller facklärare

12 200

12 200

Klinisk praktik ..............

30 handledararvoden ä 4 500 kr.

135 000

Bitr. lärarkrafter .............

28 740

28 740

37 000

2 klin. amanuenser ...........

2 kanslibiträden i Ae7 .......

26 500

26 500

Summa

492 640

760 550

De totala avlöning sko stnadema vid 4 institut skulle uppgå till 2 000 000 kr.

det första läsåret och till 3 047 000 kr. vid full utbyggnad.

Omkostnader

Utredningen beräknar de årliga omkostnaderna vid ett arbetsterapeutinstitut

för läsåret 1964/65 till 22 000 kr. och vid full utbyggnad till 29 000 kr. Dessa

kostnader avser sjukvård, reseersättningar till befattningshavare, bränsle-lysevatten,

städning samt övriga expenser.

De sammanlagda årliga omkostnaderna beräknas sålunda vid 4 institut bli,

för läsåret 1964/65 88 000 kr. och vid full utbyggnad 116 000 kr.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ta proposition nr 73 år 196^

63

Materiel

Härunder beräknas kostnaderna för löpande anskaffning av förbrukningsmateriel

samt komplettering av utrustning och nyanskaffning av försliten utrustning.

För de närmaste åren anses endast löpande anskaffning av förbrukningsmateriel

komma i fråga. Utredningen begränsar sin kostnadsberäkning härtill.

Utredningen beräknar kostnaden för löpande anskaffning av materiel vid ett

institut till 10 000 kr. såväl läsåret 1964/05 — då vissa extra initialkostnader

torde uppväga den lägre förbrukningen —• som vid full utbyggnad.

Den sammanlagda årliga materielkostnaden beräknas följaktligen vid 4 institut

bli lfl 000 kr.

Sammanfattning av driftkostnader

De beräknade driftkostnaderna för arbetsterapeututbildningen sammanfattas

i följande uppställning.

Första året Vid full

utbyggnad

Avlöningar ................................... 2 000 000 3 047 000

Omkostnader ................................. 88 000 116 000

Materiel ..................................... 40 000 40 000

Summa kostnader 2 128 000 3 203 000

B. Remissyttranden

1. Arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter

Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till de synpunkter, som utredningen

framfört i avsnittet om arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter,

så bl. a. medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Karolinska institutets

lärarkollegium samt TCO och Föreningen Sveriges arbetsterapeuter.

Medicinalstyrelsen tillfogar, att man inte får underskatta betydelsen av terapiverksamhetens

sysselsättningssida, eftersom denna anses ha stor betydelse

för de långtidssjuka, icke minst inom mental- och åldringssjukvården. I nära

anslutning härtill framför socialstyrelsen farhågor för att den föreslagna utbildningens

sjukvårdsbetonade karaktär kan medföra en överkvalificering av dem,

som kommer att ägna sig åt sysselsättningsterapi bland den stora gruppen gamla

vårdbehövande. Fångvårdsstyrelsen framhåller, å sin sida, att endast en mindre

del av de intagna på fångvårdsanstalternas psykiatriska och kroppsjukavdelningar

behöver längre tids vård där, varför arbetsterapins sociala sida anses vara

primär för detta klientel.

Beträffande den av utredningen accepterade allmänna målsättningen för utbildningen

och arbetsuppgifterna, d. v. s. den som uppställts av arbetsterapeuternas

världsorganisation, ansluter sig medicinalstyrelsen i princip till denna men

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196.!,.

framhåller samtidigt, att den är så omfattande, att den bör erfordras endast för

dem, som sysslar med egentlig arbetsterapi. Liknande meningsyttringar kommer

till uttryck också i en del andra yttranden. Sålunda anser t. ex. Malmöhus läns

landsting, att de riktlinjer, som fastställts av världsorganisationen, och den arbetsterapeututbildning,

som bedrives utomlands, bör tillämpas med försiktighet

på svenska förhållanden.

2. Behovet av arbetsterapeuter

Flertalet av remissorganen godtar eller lämnar utan erinran utredningens beräkningar

av utbildningsbehovet och den på grundval därav föreslagna kapaciteten,

d. v. s. en intagning under den närmaste tioårsperioden med 165 elever

årligen eller tillhopa cirka 1 650. Förslaget härom tillstyrkes sålunda av bl. a.

riksförsäkringsverket, socialpolitiska kommittén, de medicinska fakulteterna i

Uppsala och Lund, stadsförbundet, Stockholms läns och Uppsala läns landsting

samt direktionen för S:t Lars sjukhus och Sydsvenska sjukgymnastinstitutet.

Socialpolitiska kommittén framhåller bl. a. följande.

För att täcka den radande bristen på sjukgymnaster och arbetsterapeuter

samt för att tillgodose den ökade efterfrågan på dylik personal behövs en väsentlig

utökning av utbildningsramarna. Arbetsterapeututredningen har grundat

sina beräkningar av arbetsterapeutbehovet på dels en enkät till myndigheter,

sjukhus och sjukvårdshuvudmän, dels läkarprognosutredningen. 1 fråga om

långtidssjukvården har utredningen därvid räknat med 100 vårdplatser per

arbetsterapeut, vilket synes vara högt med tanke på att man i Danmark räknar

med 50 vårdplatser per terapeut. För åldringsvården beräknas behovet till minst

200 arbetsterapeuter. Som utredningen framhållit, torde detta antal få anses

som ett absolut minimum. I fråga om såväl sjukgymnaster som arbetsterapeuter

synes man vid beräkningarna inte tillräckligt ha beaktat behovet inom den

öppna vården. Å andra sidan kan, som arbetsterapeututredningen gjort, ifrågasättas

om det med hänsyn till personella och materiella resurser i övrigt är möjligt

att i snabb takt bygga ut rehabiliteringsverksamheten. För utbyggnaden av

utbildningen av sjukgymnaster och arbetsterapeuter under de närmaste åren

torde de nu föreliggande uppskattningarna av behovet därför få godtas. Det

synes emellertid angeläget, att nya prognoser och beräkningar görs efter en tid.

Erfarenheten de första åren av den nya pensionslagstiftningen kan därvid bli

till stor nytta.

I vissa andra yttranden åter betecknas utredningens beräkningar av utbildningsbehovet

såsom otillfredsställande. I de flesta av dessa yttranden anses, att

behovet beräknats för högt men också den motsatta uppfattningen finns representerad.

Medicinalstyrelsen anser, att utredningens enkät till olika myndigheter borde

ha upplagts så, att man därigenom kunnat särskilja behovet av, å ena sidan

sysselsättningsterapeuter och, å andra sidan, egentliga arbetsterapeuter. Styrelsen

förutsätter, att båda kategorierna inräknats i det totala behovet och anser

därför, att den framräknade behovssumman är missvisande. Man framhåller

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1UG^

vidare, att behovet av arbetsterapeuter inom långtidsvården och framför allt

rehabiliteringsklinikerna visserligen är synnerligen stort men att motsvarande

behov inom akutsjukvården är väsentligt mindre än vad utredningen förutsatt.

Medicinalstyrelsen anser, under hänvisning till här anförda omständigheter, att

ny beräkning av utbildningsbehovet bör verkställas.

Karolinska institutets lärarkollegium anför bl. a. följande.

Enligt utredningens programmatiska beräkning skulle behovet för kroppssjukvärden

1975 vara 870 arbetsterapeuter, vartill skall läggas antalet fast anställda

arbetsterapiassistenter för att få en total siffra som är jämförbar med siffran

på den för närvarande för arbetsterapi anställda personalen. Man kommer då

till siffran 2 610, vilket innebär eu ökning med 12 gånger den nuvarande inom

akut- och långtidssjukvården för arbetsterapi anställda personalen.

Karolinska sjukhuset, som för närvarande har 5 såsom arbetsterapeuter anställda

befattningshavare, skulle med oförändrat platsantal ha 60 härför anställda

personer, d. v. s. en på c:a 30 inlagda patienter. Eftersom hälften av

sjukhusets patienter är inskrivna kortare tid än 14 dagar och det övervägande

antalet patienter är sängliggande med mycket begränsade möjligheter att utföra

mera invecklade arbetsuppgifter, framstår denna siffra såsom orimlig.

Man kan även beträffande utredningens beräkningar över personalbehovet för

mentalsjukvården och åldringsvården framföra kritik beroende på att utredningen

ej utgått ifrån det totala behovet av arbetskraft och därefter beräknat

i vilken utsträckning detta måste täckas med högt kvalificerade arbetsterapeuter

respektive med huvudsakligen i de olika arbetsteknikerna utbildad personal.

Man kan också invända att utredningen ej gör något försök till en avgränsning

av arbetsuppgifterna för arbetsterapeuter och sjukgymnaster.

Lärarkollegiet anser mot den sålunda tecknade bakgrunden, att utredningens

beräkningar inte kan läggas till grund för ett förslag till utbildning av arbetsterapeuter.

Universitetskanslern framhåller, att den kritik, som framförts från vissa fakulteter,

icke synes sakna fog och föreslår därför, att utredningens beräkningar

överarbetas, varvid skillnad bör göras mellan egentliga arbetsterapeuter, sysselsättningsterapeuter

och terapiassistenter. Kanslern tillägger, att även en gränsdragning

mellan sjukgymnasternas och de egentliga arbetsterapeuternas arbetsuppgifter

framstår såsom önskvärd.

Även landsting sförbundet anser, att utbildningsbehovet beräknats för högt.

Samma uppfattning framförs av direktionen för Karolinska sjukhuset, som uppskattar

det totala behovet av arbetsterapeuter år 1975 till 1 300 ä 1 400.

Emot här refererade yttranden, vari alltså hävdas, att utredningen uppskattat

behovet av arbetsterapeuter för högt, står, såsom tidigare nämnts, vissa synpunkter

i andra yttranden, vilka närmast tyder på en motsatt uppfattning. Sålunda

uttrycker några remissinstanser farhågor för att utredningen uppskattat

yrkesverksamhetsgraden för högt (80 %), vilket i så fall verkat sänkande på

beräkningen av totalbehovet. Örebro läns landsting anser sålunda, under hänvisning

till motsvarande förhållande inom vissa närliggande yrkeskategorier, att

utredningen varit alltför optimistisk på denna punkt och förordar, att utbild
5

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 73

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts •proposition nr 73 år 196 j.

ningen om möjligt redan från början dimensioneras för ett genomsnittligt årligt

intag av cirka 190 elever. Också andra remissinstanser, bland dem arbetsmarknadsstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning och TCO, anmäler tveksamhet

ifråga om tillförlitligheten av utredningens uppskattning av yrkesverksamhetsgraden.

Vad angår behovet av arbetsterapeuter inom mentalsjukvården framhåller

direktionen för Falbygdens sjukhus, att utredningens beräkningsgrund — en

terapeut per 100 vårdplatser — inte är tillfyllest. Detsamma är enligt direktionens

mening förhållandet ifråga om terapiassistenterna.

Fångvårdsstyrelsen uppskattar det årliga behovet av nya arbetsterapeuter på

fångvårdens område till cirka 40.

3. Utbildningens uppläggning och innehåll

Utredningens förslag till arbetsterapeututbildningens uppläggning och innehåll

har under remissbehandlingen blivit föremål för varierande bedömningar.

Tämligen representantivt för helhetsintrycket är medicinalstyrelsens uttalande,

att, även om arbetsterapeututbildningen hittills både kvantitativt och kvalitativt

varit alltför bristfällig och följaktligen kräver en genomgripande omorganisation

och förbättring, så ger dock den i betänkandet föreslagna utbildningsplanen

anledning till stor tveksamhet.

a. Utbildningens längd

Vad angår den föreslagna utbildningens sammanlagda längd påpekar medicinalstyrelsen,

att denna kommer att bli fyra år och fyra månader eller fyra år

för dem, som har högre skolunderbyggnad än grundskolan. Eftersom utredningen

rekommenderar cirka ett års tjänstgöring såsom terapiassistent före den

egentliga terapeututbildningen skulle, framhåller styrelsen, den sammanlagda

utbildningstiden för den färdigutbildade arbetsterapeuten komma att uppgå till

omkring fem år. Överstyrelsen för yrkesutbildning och Karolinska institutets

lärarkollegium konstaterar detsamma och ifrågasätter, liksom medicinalstyrelsen,

nödvändigheten av en så lång utbildningstid. Häri instämmer ytterligare ett antal

remissinstanser, nämligen mentalsjukvårdsberedningen, landstingsförbundet,

Stockholms läns, Västerbottens läns och Östergötlands läns landsting samt direktionerna

för vissa sjukhus. Medicinska fakulteten i Uppsala anser, att den

föreslagna utbildningstiden är motiverad endast under förutsättning, att rekryteringen

har grundskolan som bas. Universitetskanslern framhåller, att enbart

egentliga arbetsterapeuter torde ha behov av en så omfattande utbildning som

den föreslagna och anser, att en kortare utbildning bör övervägas för sysselsättningsterapeuterna.

Kanslern finner också den för terapiassistenter föreslagna

utbildningstiden alltför lång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196H7

b. Utbildningens uppdelning i två etapper

Förslaget att arbetsterapeututbildningen skall uppdelas i två etapper — förutbildning

och egentlig arbetsterapeututbildning — emottas negativt av flera

remissinstanser. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar i denna fråga bl. a. följande.

Intagningen till förutbildningen avses vara närmare dubbelt så stor som till

den egentliga utbildningen. Utredningen anser sig härigenom skapa såväl ett

gott elevurval till den egentliga utbildningen som ett underlag för rekryteringen

av arbetsterapiassistenter. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens erfarenheter är en

uppdelning av utbildningen på detta sätt mycket olycklig. Det kan nämligen

förutsättas, att så gott som samtliga som genomgår förutbildningen har för avsikt

att bli arbetsterapeuter. De som inte blir antagna till den egentliga utbildningen

torde i stor utsträckning komma att söka sig till yrken utanför sjukvården,

varvid förutbildningen blir av mindre värde. Av denna anledning anser

arbetsmarknadsstyrelsen att förutbildningen bör integreras med den egentliga

utbildningen.

Utredningens förslag i denna del kritiseras också av överstyrelsen jör yrkesutbildning,

TCO och Jönköpings läns landsting. Däremot intar Örebro läns

landsting en mera positiv attityd, under hänvisning till erfarenheter, som vunnits

genom den vid landstingets yrkesskola bedrivna utbildningen i konsttekniker.

c. Förutbildningen

Förslaget att förutbildningen inte enbart skall ingå som ett led i arbetsterapeututbildningen

utan dessutom tjäna såsom utbildning av terapiassistenter

tillstyrkes av en del remissinstanser. Medicinska fakulteten i Lund

ställer sig sålunda positiv till inrättandet av tjänster såsom arbetsterapiassistenter

och anser, att tjänstgöring såsom sådan bör tillmätas visst meritvärde vid

intagning till arbetsterapeutinstitut. Direktionen för Akademiska sjukhuset i

Uppsala finner förslaget synnerligen välbetänkt. Direktionen för Karolinska

sjukhuset anser förutbildningen vara i huvudsak väl avvägd och anser, att den

torde ge en tillräckligt omfattande utbildning för blivande arbetsterapiassistenter.

Uppsala läns och Östergötlands läns landsting ger uttryck för samma uppfattning

och tillstyrker båda utredningens förslag. I andra yttranden åter ges

uttryck för den motsatta uppfattningen. Sålunda framhåller arbetsmarknadsstyrelsen,

att man inte ansett sig kunna bedöma denna fråga, eftersom utredningen

enligt styrelsens uppfattning inte närmare klarlagt behovet av och arbetsuppgifterna

för terapiassistenterna. Det anses däremot motiverat att i här

avsett syfte anordna vidareutbildningskurser för sjukvårdsbiträden och undersköterskor

m. fl. Detta skulle, menar arbetsmarknadsstyrelsen, samtidigt ha den

fördelen, att det därigenom skulle skapas bättre avancemangsmöjligheter för

dessa yrkesgrupper. Medicinalstyrelsen ger också uttryck för uppfattningen, att

sjukvårdsbiträden och motsvarande personal inom mentalsjukvården bör ges

möjlighet att genomgå en för ifrågavarande ändamål anpassad vidareutbildning..

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ls proposition nr 73 år 1964.

Direktionen för Ulleråkers sjukhus i Uppsala finner det högst betänkligt, att

terapiassistenterna enligt förslaget skulle komma att sakna både teoretiska

kunskaper och praktisk erfarenhet i mentalsjukvård. TCO avstyrker förslaget,

eftersom man anser det olämpligt ur patientsynpunkt att utöka antalet personalkategorier

vid sjukhusen. Organisationen anser det riktigare att tillgodose

behovet av terapiassistenter genom att öka antalet sjukvårdsbiträden och undersköterskor.

Föreningen Sveriges arbetsterapeuter framför som sin bestämda

uppfattning, att det föreligger ett behov av hjälpkraft till arbetsterapeuterna,

speciellt inom långtidssjukvård och mentalsjukvård, men anser å andra sidan,

att utbildningen av denna hjälpkraft bör ordnas helt fristående från arbetsterapeututbildningen.

Ifråga om den föreslagna förutbildningens innehåll — sjukvårdsutbildning,

huslig utbildning och utbildning i olika arbetstekniker — anser

flertalet remissorgan den föreslagna sjukvårdsutbildningen vara värdefull. Dock

framhåller mentalsjukvårdsberedningen och fångvårdsstyrelsen, att avsaknaden

av utbildning i mentalsjukvård utgör en allvarlig brist. Den husliga utbildningen

såsom ett moment i förutbildningen anses i flertalet yttranden vara ur skilda

synpunkter diskutabel. Medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen hänvisar till

den begränsning av möjligheterna att rekrytera manlig personal, som detta förutbildningskrav

anses komma att medföra. TCO och Föreningen Sveriges arbetsterapeuter

anser, att den husliga utbildningen i vart fall inte bör vara obligatorisk.

Frågan om förutbildning i arbetstekniker berörs endast i ett mindre

antal yttranden. Mentalsjukvårdsberedrungen finner förslaget i denna del väl

avvägt. Samma uppfattning anmäler Medicinska fakulteten i Lund. Också Uppsala

läns och Örebro läns landsting ställer sig positiva. Länsläkarorganisationen

i Malmöhus län framhåller behovet av närmare anknytning till arbetsvärden

med skyddad yrkesverksamhet samt till industrin och anser det oerhört viktigt,

att de blivande arbetsterapeuterna praktiskt känner till de möjligheter, som

arbetsvärden och industrin har att placera in olika individer i produktionen.

Landstingsförbundet är något tveksamt inställt till ifrågavarande förutbildningsavsnitt

och anser, att en beskärning av detsamma bör diskuteras. Fångvårdsstyrelsen

anför vissa från förslaget avvikande synpunkter.

d. Den egentliga arbetsterapeututbildningen

Beträffande längden av den föreslagna egentliga arbetsterapeututbildningen,

d. v. s. två år, anser universitetskanslern och medicinska högskolan i Umeå att

endast de egentliga arbetsterapeuterna är i behov av en så omfattande specialutbildning.

Kanslern framhåller, att en kortare utbildning bör övervägas för

sysselsättningsterapeuterna. Landstingsförbundet finner en reduktion av de

föreslagna timplanerna möjlig utan eftersättande av utbildningens kvalitet.

Mentalsjukvårdsberedningen hävdar, att arbetsterapeutkursen med fördel kan

reduceras i väsentlig mån och anser, att kurstiden för det övervägande antalet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 19C>\ 09

arbetsterapeuter bör kunna begränsas till cirka ett är. Örebro läns landsting

ansluter sig med tvekan till förslaget om tvåårig utbildning. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

framlägger förslag till en egentlig terapeututbildning,

omfattande 3Ig år och föregången av sjukvårdsutbildning, huslig utbildning och

viss praktik, TCO ansluter sig i princip till detta förslag.

Vad beträffar innehållet i den egentliga arbetsterapeututbildning, som utredningen

föreslagit, framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att förslaget i alltför hög

grad tillgodoser kroppssjukvårdens önskemål på bekostnad av mentalsjukvården

och åldringsvården. Synpunkter av liknande slag framföres också av mentalsjukvårdsberedningen,

socialstyrelsen, Stockholms stad och Malmöhus läns

landsting. I motsättning härtill framför medicinalstyrelsen bl. a. följande synpunkter.

Den kliniska utbildningens innehåll bör bli föremål för en omprövning med

anlitande av erforderlig medicinsk expertis. Med tanke på det stora antal arbetsterapeuter

som kommer att ha sin verksamhet förlagd till andra sjukvårdsområden

synes det styrelsen, att utredningen lagt för stor vikt vid den kliniska

utbildningen i mentalsjukvård. Det bör vidare beaktas att behovet av utbildning

i medicinska ämnen, särskilt anatomi och fysiologi, för verksamhet vid

rehabiliteringsklinik och ortopedisk, neurologisk eller reumatisk avdelning är

väsentligt avvikande från vad som i allmänhet erfordras inom mentalvården

och vården av psykiskt efterblivna.

Medicinalstyrelsen anser en möjlig lösning av det angivna problemet vara att

koncentrera utbildningen och låta den föregås av en orienteringskurs i sjukvård.

Klart positiva ställningstaganden till utredningsförslaget i här avsett hänseende

framföres av Direktionen för Karolinska sjukhuset, Styrelsen för Slöjdföreningens

skola i Göteborg och Östergötlands läns landsting, liksom av Föreningen

Sveriges Arbetsterapeuter, som dock framför vissa smärre ändringsförslag.

Statskontoret har ingen erinran mot den föreslagna utbildningens uppläggning

och innehåll. I en del yttranden, bl. a. av mentalsjukvårdsberedningen och stadsförbundet,

framförs uppfattningen, att den teoretiska utbildningen överdimensionerats

i förslaget. Härom anför stadsförbundet bl. a. följande.

En utbildning bör ges ett innehåll, som svarar mot de krav man har att ställa

på den utbildade. Enligt utredningens egna beräkningar är ungefär hälften av

arbetsterapeuterna sysselsatta eller beräknas komma att arbeta inom vårdområden,

där verksamheten hittills huvudsakligen är inriktad pa aktiviserande

sysselsättning och förströelse. Styrelsen anser sig därför böra ifrågasätta behovet

av en så kvalificerad utbildning som förslaget innebär. Detta gäller i synnerhet

utredningens krav på medicinsk utbildning. — Med utgångspunkt från dessa

synpunkter och styrelsens uppfattning att man bör fästa avsevärd vikt vid krav

på praktiskt handlag hos en arbetsterapeut anser styrelsen att arbetsterapeututbildningen

bör ges en mindre teoretisk och mera praktisk inriktning än vad

utredningen föreslår.

I nära anslutning till dessa synpunkter framhåller socialpolitiska kommittén,

att utbildningens kvantitativa sida bör ges tillräckligt beaktande med tanke på

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196i

att behoven är stora och snar hjälp för många är viktigare än mycket kvalificerad

hjälp. Fångvårdsstyrelsen har visserligen inte någon erinran emot förslaget

i stort men framhåller betydelsen av att arbetsterapeuterna inom fångvården

bibringas betydligt djupare insikter i industriell arbetsterapi än vad den föreslagna

utbildningen skulle ge.

e. Inträdeskrav

Utredningens förslag ifråga om krav för rätt till inträde vid arbetsterapeutinstitut

har av flertalet remissinstanser ägnats stort intresse. Mestadels anmäles

avvikande meningar. Förslaget lämnas emellertid utan erinran, om än med viss

tvekan, av medicinska fakulteten i Lund och universitetskanslern, samt tillstyrkes

av Göteborgs sjukvårdsstyrelse med tillägget, att utvecklingen på gymnasieområdet

och framväxandet av fackskolor senare kan tänkas komma att motivera

en omprövning. Föreningen Sveriges arbetsterapeuter är inne på ungefär samma

linje och menar, att de föreslagna inträdeskraven bör kunna tillämpas under en

övergångstid.

De avstyrkande remissinstanserna fördelar sig på två huvudgrupper, nämligen

dels sådana som anser de föreslagna kraven på teoretisk utbildning otillräckliga,

dels sådana som finner utredningens förslag om särskild preparandkurs

innebära en omotiverad skärpning av inträdeskraven.

Flertalet remissorgan tillhörande den förstnämnda gruppen framför krav på

studentexamen såsom grund för arbetsterapeututbildningen. Hit hör Karolinska

institutets lärarkollegium och direktionen för Karolinska sjukhuset, medicinska

fakidteten i Göteborg samt SACO. Andra remissinstanser tillhörande denna

grupp ställer sina anspråk något lägre och föreslår lämplig fackskoleutbildning

ovanpå grundskolan, så skolöverstyrelsen (under förutsättning att kompletterande

utbildning ovanför grundskolan anses erforderlig), medicinalstyrelsen och

Sveriges förenade studentkårer. Såsom skäl för större anspråk på teoretiska

kunskaper än vad utredningen föreslagit framhålles genomgående den tilltänkta

samordningen med sjukgymnastutbildningen. I detta avseende anför Karolinska

institutets lärarkollegium bl. a. följande.

Sedan flera år tillbaka har sjukgymnastundervisningen kunnat baseras på

studentexamen och efter ett urval bland ett mycket större antal inträdessökande

än vad den av utredningen föreslagna förutbildningen av arbetsterapeuter kan

möjliggöra. Lärarkollegiet anser därför att de av utredningen fastställda inträdesfordringarna

och den föreslagna organisationen för förutbildningen ej ger

garantier för att arbetsterapeuteleverna får tillräckliga förkunskaper och har

sådan lässkicklighet att de kunna undervisas tillsammans med sjukgymnastelever

i de medicinska ämnena anatomi, fysiologi och sjukdomlära. Härmed saknas

en viktig förutsättning för en samordning av undervisningen av sjukgymnaster

och arbetsterapeuter.

Till de remissinstanser, som intar den motsatta ståndpunkten och alltså inte

finner den särskilda preparandkursen erforderlig ovanpå grundskolan, hör stats
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196i

kontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, överstyrelsen jör yrkesutbildning,

centrala rehabilitering snämnden och medicinska fakulteten i Uppsala samt

stadsförbundet och landstingsförbundet jämte vissa landsting. I flertalet av dessa

yttranden förordas, att den utbildning, som kan befinnas erforderlig utöver

grundskolan, antingen förläggs till förutbildningsskedet eller byggs in i den

egentliga arbetsterapeututbildningen. Såsom skäl för uppfattningen, att lämpliga

grundskolekunskaper bör vara tillfyllest, anför Örebro läns landsting bl. a.

följande.

Om undervisningsformerna anpassas till elevernas förutsättningar, om lämplig

litteratur med grundböckerna på svenska iordningställes, om för undervisningen

anlitas lärare med vana att undervisa elever med realexamen eller motsvarande

som teoretisk grund, vagar förvaltningsutskottet hävda att den föreslagna

kompletteringskursen ej är erforderlig. Detta påstående bestyrkes av

erfarenheterna från utbildningen av andra kategorier sjukvårdspersonal. Förvaltningsutskottet

kan också bestyrka, att det är förvånande hur väl eleverna

vid arbetsterapeututbildningen i Örebro har kunnat tillgodogöra sig den mycket

koncentrerade medicinska undervisning, som där meddelas. Resultaten torde

emellertid till väsentlig del fa tillskrivas det förhållandet, att undervisningen

icke meddelas av på undervisning av medicine studerande inställda lärare, utan

av läkare med vana att undervisa elever med motsvarande teoretisk grundutbildning

i sjuksköterskeskola och annan sjukvårdsutbildning vid lasarettet i

Örebro.

4. Förläggningsorter och organisation

Remissinstansernas ställningstaganden till de under denna rubrik sammanförda

frågorna är i hög grad beroende av hur de bedömt utredningens förslag, att arbetsterapeututbildningen

skall samordnas med utbildningen av sjukgymnaster

och i anslutning härtill drivas i statlig regi, under central tillsyn av universitetskanslersämbetet

och med lokal ledning, på universitetsort av den medicinska

fakulteten och på annan ort av en särskild kursstyrelse. I stället för denna samordning

och organisation av utbildningen har nämligen ett stort antal remissinstanser

— i nära anslutning till ett av ledamoten i arbetsterapeututredningen herr

Nilsson reservationsvis framfört förslag — förordat, att inte bara arbetsterapeututbildningen

utan också utbildningen av sjukgymnaster samordnas med utbildningen

av annan sjukvårdspersonal på samma allmänna nivå, liksom att denna

samordnade utbildning inordnas inom yrkesskolorna, med landsting och storstäder

som huvudmän, samt ställes under tillsyn av den centrala yrkesskolemyndigheten.

I den följande framställningen kommer de avgivna remissvaren i stor utsträckning

att grupperas kring dessa båda alternativa förslag.

a. Samordning med annan sjukvårdsutbildning

Utredningens förslag om samordning med sjukgymnastutbildningen tillstyrkes

av universitetskanslern, såvitt avser de egentliga arbetsterapeuterna. De medicinska

fakulteterna i Uppsala och Lund finner en partiell samordning möjlig och

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196f

medicinska fakulteten i Göteborg förordar, att utbildningen av arbetsterapeuter

och sjukgymnaster samordnas i möjligaste mån. Medicinska högskolan i Umeå

finner den föreslagna samordningen lämplig och Överläkarföreningen vid Lunds

lasarett förordar varmt utredningens förslag. Detta tillstyrkes också av Göteborgs

stad, även om dess skolstyrelse anser starka skäl tala för en samordning

med utbildningen av också annan sjukvårdspersonal än sjukgymnasterna. Östergötlands

läns landsting tillstyrker en viss samordning med sjukgymnastutbildningen

men anser en mera omfattande samundervisning olämplig. Malmöhus läns

landsting säger sig i och för sig inte ha någon erinran mot den föreslagna samordningen

men betonar vikten av att all utbildning av sjukvårdspersonal samordnas.

SACO ställer sig positivt till utredningsförslaget, under förutsättning dock att

fordringarna pa de teoretiska förkunskaperna sätts högre än utredningen föreslagit.

TCO finner för sin del en samordning med sjukgymnastutbildningen ändamålsenlig

i vad det gäller medicinska ämnen. Föreningen Sveriges arbetsterapeuter

framför samma uppfattning och styrelsen för avd. V av statens sjukhuspersonals

förbund betecknar en viss samutbildning med sjukgymnasterna såsom ett

nödvändigt underlag för det kliniska arbetet.

Ltan framförande av annat förslag till samordningsfrågans lösning avstyrkes

utredningsförslaget i denna del av statskontoret, fångvårdsstyrelsen och mentalsjukvårdsberedningen

liksom av Karolinska institutets lärarkollegium och Direktionen

för Karolinska sjukhuset samt av Sveriges förenade studentkårer och

Legitimerade sjukgymnasters riksförbund. Karolinska institutets lärarkollegium

anför som skäl för sitt avståndstagande bl. a. följande.

Lärarkollegiet har ingående dryftat frågan om det kan åtaga sig den föreslagna

utbildningen av arbetsterapeuter. Skäl kunna anföras för en samordning av

arbetsterapeuter och sjukgymnaster. En förutsättning härför måste emellertid

vara att elevmaterialet är någorlunda enhetligt. I annat fall skapas redan på

utbildnmgsstadiet ett konkurrensförhallande mellan de båda yrkesgrupperna

vilket man med samordningen i första hand velat undvika. Som ovan framhållits

anser lärarkollegiet att den av utredningen föreslagna förutbildningen liksom

elevurvalet ej ger garantier för att arbetsterapeutelever och sjukgymnastelever

bil jamstallda ur studiesynpunkt. Det förhållandet att en samordning av utbildningen

föreslås ske vid endast två av sjukgymnastinstituten innebär också att

utredningen ej ansett samordningen i och för sig vara av större betydelse. Förslaget

att undervisningen dessutom bör förläggas till särskilda arbetsterapeutinstitut

vid sjukhus som ej äro utrustade för högre medicinsk undervisning,

maste mnebara att två kategorier arbetsterapeuter komma att utbildas i landet!

Detta kan ej vara önskvärt.

Till de remissinstanser, som hävdar, att samordningen av arbetsterapeuternas

utbildning inte bör begränsas till en samordning med sjukgymnastutbildningen

hör medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och

mentalsjukvårdsberedningen. Medicinalstyrelsen anför i detta sammanhang bl. a.

följande.

bör undersökas i vilken utsträckning samordning kan ske avseende utbildningens

organisation av samtliga icke akademiska vårdyrken. Medicinalsty
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1 DO t

relsen finner ej tillräckligt starka skäl tala för att inom sjukvården jämställda

grupper skall sortera under olika tillsynsmyndigheter. Styrelsen vill framhålla

angelägenheten av att för de icke akademiska vårdyrkena inrättas ett särskilt

utbildningsorgan. Styrelsen har redan tidigare i sitt yttrande över skolväsendets

centrala ledning framhållit detta och finner det naturligt att det åt 1062 års

kommitté för sjuksköterskeutbildningen uppdrages att lämna förslag i hithörande

frågor.

Även landstingsjörbundet och stadsjörbundet ansluter sig till medicinalstyrelsens

uppfattning. Landstingsförbundet uttalar sålunda bl. a. följande.

Den splittring, som för närvarande förefinnes på detta område, när det gäller

utbildningen av personal för såväl kroppssjukvård som mentalsjukvård, är icke

rationell och leder till konstlade gränser mellan olika personalgrupper. För närvarande

pågår en rad utredningar rörande utbildning för sjukvårdspersonal. Det

framstår enligt styrelsens mening som ett angeläget behov, att en .samordning

mellan de olika utbildningarna kommer till stånd så att lokaler, lärare och undervisningsmateriel

kunna rationellt utnyttjas och en systematisk utbildningsgång

tillskapas.

Stockholms, Uppsala, Jönköpings och Örebro läns landsting samt Stockholms

stad sluter, liksom direktionen för Akademiska sjukhuset i Uppsala, upp kring de

här återgivna synpunkterna. Örebro läns landsting anför härom närmare bl. a.

följande.

Om man samordnar arbetsterapeututbildningen med annan sjukvårdsutbildning

skapas förutsättningar att gemensamt för dessa utbildningsgrenar, av vilka

flertalet kräver realexamenskompetens eller motsvarande som grund, bygga upp

en fast lärarstab. Det är nämligen vid de större utbildningscentra svårt att bland

nuvarande kliniska läkare uppbringa tillräckligt antal timlärare. Annan utbildning

inom sjukvården är lika viktig som arbetsterapeututbildningen. Det är följaktligen

lika angeläget att tillgodose lärarbehovet för utbildningen av sjuksköterskor,

laboranter, tekniska assistenter av olika slag som sjukgymnaster och

arbetsterapeuter. En samordning av dessa olika utbildningar gör det möjligt att

mera rationellt tillgodogöra utbildningen den tid som de kvalificerade läkarna

kan ägna åt undervisning. Den ger även möjlighet att i ökad omfattning för utbildningen

utnyttja pedagogiskt skolade läkare.

b. Central ledning och huvudmannaskap

EU ställningstagande till frågorna om arbetsterapeututbildningens centrala

ledning och huvudmannaskapet för densamma är helt naturligt beroende av hur

man bedömer de i sammanhanget aktuella samordningsfrågorna. De av remissinstanserna

i här avsedda hänseenden intagna ståndpunkterna ansluter i enlighet

härmed i allt väsentligt till vad de anfört rörande arbetsterapeututbildningens

samordning med annan utbildning. I stort är alltså förhållandet det, att medan

de remissorgan, som ställt sig mer eller mindre positiva till utredningens förslag

i samordningsfrågan också ansluter sig till utredningens förslag rörande utbildningens

centrala ledning och huvudmannaskapet för den, så anser å andra sidan

de, som avstyrkt utredningens förslag — med eller utan samtidigt framfört

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196-1

önskemål om en gemensam utbildning av all i sammanhanget berörd sjukvårdspersonal

— att utbildningen av arbetsterapeuter bör inordnas under yrkesskoleväsendet,

med vederbörande överstyrelse såsom central tillsynsmyndighet samt

med landsting och storstäder såsom huvudmän. Mot denna bakgrund torde det

här vara tillfyllest att hänvisa till den redogörelse, som i närmast föregående

avsnitt lämnats för de skilda remissinstansernas ställningstaganden och synpunkter.

Anmärkas bör doek, att de instanser, som förordar en bredare samordning

av sjukvårdspersonalens utbildning i enlighet med sin grundläggande uppfattning

anser, att också sjukgymnastutbildningen bör ges yrkesskolkaraktär.

c. Utbildningens förläggning

Beträffande utredningens förslag ifråga om förläggningsorter för den i förutbildningen

ingående utbildningen i olika tekniker uttalar sig i stort endast

landstingsförbundet, som inte finner det nödvändigt att nu låsa fast platserna

för denna utbildning.

Av naturliga skäl har närmast berörda remissinstanser ägnat stort utrymme åt

utredningens förslag om förläggningen av den egentliga arbetsterapeututbildningen.

Utredningens utgångspunkt för ställningstagandet i

denna fråga, nämligen att endast orter med regionssjukhus kan komma i fråga,

godtas eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Dock hävdar universitetskanslern

och de medicinska fakulteterna liksom SACO, att endast orter med medicinsk

fakultet eller högskola och därtill hörande undervisningssjukhus har

för den föreslagna utbildningen erforderliga resurser. Å andra sidan anser nämnden

för undervisningssjukhusens utbyggande och Jönköpings läns landsting, att

även orter med andra sjukhus än regionssjukhus bör kunna ifrågakomma, om

erforderliga resurser finns att tillgå.

Förslaget att arbetsterapeutinstitut i ett första skede skall upprättas i Stockholm

och Göteborg, i förening med sjukgymnastinstitut, samt på två av utbildningsställena

Karolinska-Mörbv, Örebro och Linköping möter, såvitt avser de

två sistnämnda orterna, motstånd från de tidigare nämnda remissinstanser, som

vill begränsa utbildningen till städer med medicinsk fakultet eller högskola. De

medicinska fakulteterna i TJppsala, Lund och Göteborg samt lärarkollegiet vid

medicinska högskolan i Umeå uttalar samtliga, att de är beredda att påta sig en

arbetsterapeututbildning av föreslagen typ.

I flera yttranden beklagas, att utredningen ej föreslagit inrättande av ett arbetsterapeutinstitut

i Lund. Detta gäller sålunda yttrandena av direktionen för

S:t Lars sjukhus i Lund, Länsläkarorganisationen i Malmöhus län, Överläkarföreningen

vid Lunds lasarett och Sydsvenska sjukgymnastinstitutet (i Lund).

Direktionen för Lunds lasarett delar däremot utredningens uppfattning, att det

tills vidare inte är möjligt att förlägga arbetsterapeututbildning till Lund, med

motivering att erforderliga lokaler saknas samt att såväl patienter som personal

i sådant fall skulle utsättas för alltför hård belastning. Liksom lärarkollegiet vid

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

medicinska högskolan i Umeå förordar Västerbottens läns landsting, att ett arbetsterapeutinstitut

förläggcs till Umeå. Förslag härom framförs också av skolöverstyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen samt Karolinska institutets lärarkollegium.

Mot förslaget, att ett arbetsterapeutinstitut upprättas i Göteborg finns inte

någon erinran. De alternativt föreslagna utbildningsorterna Örebro och Linköping

godtages såsom lämpliga utbildningsorter av arbetsmarknadsstyrelsen, mentalsjulcvårdsberedningen,

lokaliseringsutredningen, nämnden jör undervisningssjukhusens

utbyggande, landstingsförbundet och TCO liksom av Örebro läns

respektive Östergötlands läns landsting. Dessa remissinstanser anser det alltsa

inte nödvändigt med anknytning till högre medicinsk utbildning och nuvarande

undervisningssjukhus.

Den eventuellt föreslagna dubbleringen av arbetsterapeututbildningen i Stockholm

avstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen och lokaliseringsutredningen. Härtill

kommer att de faktiskt föreliggande omständigheterna tycks vara sådana, att

man, i vart fall för närvarande, överhuvudtaget inte kan räkna med någon sådan

utbildning i Stockholm. Sålunda anför Karolinska sjukhusets lärarkollegium bl. a.

följande.

Den mycket omfattande och för lärarna betungande undervisningen av olika

slag av sjukvårdspersonal som för närvarande sker vid Karolinska institutets undervisningssjukhus

gör det angeläget att ytterligare åtaganden av detta slag

begränsas. Endast då mycket vägande skäl föreligger, t. ex. då likvärdig undervisning

ej kan meddelas vid andra sjukhus, bör ytterligare åtagande ske. Under

de förutsättningar, som utredningen angivit för arbetsterapeututbildningen föreligga

ej sådana skäl, varför lärarkollegiet, vars nuvarande ledamöter icke inom

ramen för sina fullmakter synes ha skyldighet att taga befattning med arbetsterapeututbildning,

ej anser sig böra åtaga sig den undervisning av arbetsterapeutelever

som utredningen föreslagit.

Beträffande övriga förslag om förläggningsorter för arbetsterapeututbildningen

anser lärarkollegiet, att utredningen överdrivit nackdelen med att förlägga undervisning

till Umeå och Uppsala. Även om utbildning på dessa orter ej kan

komma igång förrän 1960 respektive 1967, då sjukgymnastutbildning kan väntas

starta, bör detta uppskjutande av tidpunkten för förverkligandet av utredningens

förslag motsvara den fördröjning som måste ske på grund av att förutbildningen

tager tre år, och tillräckligt många böra ha fullgjort denna för att ett

gott urval av elever till den egentliga arbetsterapeututbildningen skall föreligga.

Även Borås, vars lasarett täcker de behövliga ämnesområdena med differentierad

sjukvård, rehabiliteringsavdelning och möjlighet att erhålla lärare i teoretiska

ämnen från Göteborg, kan övervägas som utbildningsort.

De svårigheter, som sålunda anförts emot att förlägga ett arbetsterapeutinstitut

till Stockholm, understrykes ytterligare i yttrandet av direktionen för

Karolinska sjukhuset, som bl. a. framför följande synpunkter.

Direktionen har i det föregående — ehuru med stor tvekan — ansett sig kunna

acceptera en utökning av elevintaget vid sjukgymnastinstitutet i Stockholm till

att omfatta 50 elever per termin. En förutsättning härför har varit anordnandet

opaginerad Kontrollera mot PDF

7*5 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1904

av nya lokaler för den s. k. arbetsberedningen, vilket nu ifrågavarande utredning

utgått ifrån vid avgivande av sitt förslag. De ledigblivna utrymmena synes emellertid

i sin helhet komma att bli ianspråktagna för sjukgymnastutbildningen. Att

därutöver ställa dessa i och för sig begränsade utrymmen till förfogande för eu

undervisning av 2 X 20 eller — i det större alternativet 2 X 40 arbetsterapeut - elever varje läsår synes direktionen svårgenomförbart, för att icke säga omöjligt.

Enda tänkbara platsen för uppförande av den föreslagna baraekbyggnaden är ett

område väster om centrallaboratoriernas djurstallar i närheten av maskinanläggningen.

Platsen är kuperad och relativt perifert belägen i förhållande till sjukhusets

huvudkomplex. Svårigheterna att draga fram ledningar för vatten, avlopp

m. m. är påtagliga, varför byggnadskostnadema kommer att betydligt överstiga

den av utredningen beräknade summan. Utredningen har ansett det väsentligt

att demonstrationer sker under patientmedverkan. Barackens läge är emellertid

olämpligt med hänsyn till transporten av de ofta rörelsehindrade patienterna.

Sjukhusets få återstående markreserver måste f. ö. förbehållas sjukhusets egna,

synnerligen trängande lokalbehov. Utredningen har själv framhållit, att resurserna

för klinisk praktik vid sjukhuset är begränsade, även om de nybyggda

nervklinikema kommer att ge förbättrade möjligheter. Direktionen vill understryka

detta och samtidigt fästa uppmärksamheten vid den synnerligen omfattande

utbildning av olika personalkategorier, som redan äger rum vid sjukhuset

och som kommer att ytterligare intensifieras. Med hänsyn härtill och under

förutsättning att möjligheter föreligger att anordna utbildningen annorstädes

anser direktionen sig i princip icke kunna förorda, att ytterligare utbildning f. n.

förlägges till sjukhuset, därest icke svårigheterna för sjukhuset att rekrytera

personal till vissa kategorier av tjänster likväl skulle nödvändiggöra en sådan

åtgärd. Några svårigheter att besätta lediga arbetsterapeuttjänster vid karolinska

sjukhuset har hittills icke förelegat. Vidkommande möjligheterna att anordna

utbildningen vid andra sjukhus synes övriga av utredningen framlagda

förläggningsaltemativ kunna erbjuda väsentligt mycket bättre lokalmässiga resurser

än karolinska sjukhuset. Läkarna vid dessa sjukhus torde ha mera tid att

avsätta på arbetsterapeututbildningen än de undervisningsmässigt hårt belastade

läkarna vid undervisningssjukhusen. Den för förläggningsfrågan väsentliga faktorn

synes vara att utbildningsanstalten har tillgång till huvuddelen — men

måhända icke alla — av de kliniker, som utredningen funnit nödvändiga för den

kliniska praktiken. Utöver Linköping och Örebro torde även andra icke-undervisningssjukhus

i landet kunna komma i fråga.

Mot bakgrund av det anförda kan direktionen icke tillstyrka att arbetsterapeututbildning

förlägges till karolinska sjukhuset. I vart fall bör en förläggning

till sjukhuset av angivna utbildning icke äga rum förrän den planerade nya

rehabiliteringskliniken kommit till stånd, vilket kan beräknas ske tidigast om

5—C år.

Beträffande de av utredningen berörda 1 o k a 1 f r a g o r n a anför byggnadsstyrelsen

följande allmänna synpunkter.

Arbetsterapeututredningen söker bedöma lokalbehovet för ett arbetsterapeutinstitut.

Mot det föreslagna utnyttjandet av lokalerna torde ej något vara

att erinra. I synnerhet undervisningslokalerna torde komma att utnyttjas kraftigt.

Det upptagna lokalbehovet synes i stort sett kunna godtagas.

I betänkandena föreslås, att såväl arbetsterapeut- som sjukgymnastinstituten

med hänsyn till behovet av ett omfattande patientmaterial förlägges i nära anslutning

till större sjukhus. Byggnadsstyrelsen finner sådan förläggning lämplig

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. May.ts proposition nr 78 år 1904

jämväl med hänsyn till möjligheterna att i större sjukhusanläggningar tillfälligt

lösa uppkommande lokalfrågor. .

Behovet av lokaler för instituten föreslås bliva täckt provisoriskt antingen

genom ombyggnad av befintliga lokaler eller genom uppförande av baracker.

Byggnadsstyrelsen finner det beklagligt att lokalfragan för sa viktiga utbildningsgrenar

som de ifrågavarande skall behöva lösas genom provisorier men inser

samtidigt, att detta är den enda lösningen av lokalfrågor om de föreslagna stora

elevkullama skall kunna tagas emot redan vid de tider, som förutsatts.

d. Lärartjänster m. m.

Utredningens förslag om inrättande av en professur i medicinsk

rehabilitering mottages övervägande positivt av remissinstanserna och

tillstyrkes av bl. a. universitetskanslern, Karolinska institutets lärarkollegium

och av de medicinsfca fakulteterna i Göteborg och hund samt av Göteborgs stads

sjukvårds- och skolstyrelser, vilka båda föreslår, att en professur av här avsett

slag snarast inrättas i Göteborg. Även remissinstanser, som hävdar, att saväl

arbetsterapeut- som sjukgymnastutbildningen — samordnade med varandra och

med utbildningen av viss annan sjukvårdspersonal — bör förläggas till yrkesskolorna,

ställer sig klart positiva till förslaget om ökade forskningsresurser på det

medicinska rehabiliteringsområdet, så t. ex. Örebro läns och Jönköpings läns

landsting. Medicinska fakulteten i Uppsala anser, att tills vidare endast principbeslut

bör fattas om inrättande av den föreslagna professuren men framhåller

samtidigt, att forskningen på området omedelbart bör förstärkas genom inrättande

av flera tjänster såsom forskare inom ämnet vid statens medicinska forskningsråd.

Statskontoret säger sig utgå från att, i betraktande av rehabiliteringens

stora sociala och samhällsekonomiska betydelse, ett tillgodoseende av ifrågavarande

forskningsbehov måste anses intaga en ur angelägenhetssynpunkt framskjuten

plats vid fördelningen av det forskningsanslag, som står till medicinska

forskningsrådets förfogande.

Även utredningens synpunkter och förslag ifråga om inrättande av fasta

lärartjänster och om lärarrekryteringen i övrigt betraktas av remissinstanserna

överlag såsom väl motiverade. I motsats till flertalet medicinska fakulteter

och högskolan i Umeå framhåller dock de remissorgan, som önskar inordna bl. a.

arbetsterapeutbildningen inom yrkesskoleväsendet, att det inte kan anses nödvändigt

att de för utbildningen erforderliga lärarkrafterna måste hämtas enbart

från de medicinska fakulteterna och undervisningssjukhusen.

5. Övriga frågor

Utredningens förslag ifråga om utbildning av undervisningsterapeuter

och handledare berörs i endast ett mindre antal yttranden.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser, att ifrågavarande utbildning bör

samordnas med den under överstyrelsens inseende i övrigt bedrivna lärarutbild
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196^

ningen. Östergötlands läns och Örebro läns landsting tillstyrker i stort utredningens

förslag. Föreningen Sveriges arbetsterapeuter hävdar, att här avsett

lärarbehov bör tillgodoses genom fortlöpande utbildning och anför i anslutning

därtill följande.

Utbildningen bör vara gemensam under en första termin, varefter klinisk

handledarkompetens är nådd. Under en därpå följande termin bör sedan de, som

avser att bli undervisningsterapeuter åtnjuta undervisning, som gör dem kvalificerade

för läraruppgift. Föreningen delar utredningens uppfattning om behovet

att inkalla utländska arbetsterapeuter med hög kompetens vid igångsättandet

av lärar- och handledarutbildningen.

Behovet av vidareutbildning i arbetsterapi vitsordas av flera

remissinstanser, bland dem medicinalstyrelsen, som emellertid anser, att frågan

huruvida det bör ankomma pa styrelsen att svara för vidareutbildningen bör

ytterligare övervägas. Fångvårdsstyrelsen understryker speciellt behovet av vidareutbildning

i industriell terapi. TJppsala läns landsting utgår från att den

av utredningen föreslagna arbetsterapeututbildningen skall krävas av alla arbetsterapeuter

och att man maste räkna med att det ovanpå denna behöver anordnas

särskild utbildning för terapeuter verksamma inom vissa speciella vårdområden,

sasom barnpsykiatri, cp-vard och mentalvård. Liknande synpunkter framföres

av Örebro läns landsting och Föreningen Sveriges arbetsterapeuter samt understrykes

alldeles speciellt av Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cpbam.

De av utredningen verkställda kostnadsberäkningarna behandlas

endast i ett fåtal yttranden. Stadsförbundet uttalar, som en konsekvens av sin

uppfattning i huvudmannaskapsfrågan, att bestämmelserna om statsbidrag till

yrkesskolor bör ändras så, att full täckning erhålles för lärarkostnadema. Från

samma utgångspunkt framhåller Örebro läns landsting, att en arbetsterapeututbildning

i landstingskommunal regi rimligen bör förenas med en anpassning av

statsbidragen till de faktiska lärarlöne- och materielkostnadema.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

79

III. Utbildning av sjukgymnaster

A. Sakkunnigförslaget

1. Behovet av sjukgymnaster

a. Nuvarande utbildningskapacitet

Utbildningen av sjukgymnaster bedrives för närvarande dels vid sjukgymnastinstitutet

i Stockholm, förlagt till karolinska sjukhuset, och under ledning av

karolinska institutets lärarkollegium, dels vid sydsvenska sjukgymnastinstitutet,

förlagt till lasarettet i Lund, och under ledning av medicinska fakulteten vid

Lunds universitet.

Privata massage- och sjukgymnastinstitut har särskilt tidigare utbildat elever i

Stockholm, Göteborg och Malmö utan att ha av Kungl. Maj:t beviljad examensrätt.

En del av dem som fått utbildning vid dessa institut och vid vissa utländska

institut har sedermera erhållit legitimation av medicinalstyrelsen att

bedriva sjukgymnastik i landet. Antalet examinerade, som per år sökt legitimation

hos medicinalstyrelsen under 1950-talet, framgår av efterföljande tablå.

Antal per år legitimerade sjukgymnaster åren 1951—60

År 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960

Antal 58 68 70 62 67 70 78 70 88 91

Under större delen av denna period har antalet legitimerade hållit sig tämligen

konstant vid omkring 70 per år. I och med omorganisationen av sjukgymnastutbildningen

1958—59 har en ökning av utbildningen skett, som påverkat

siffrorna under de senaste två åren. Under denna tid har 65 elever antagits vid

sjukgymnastinstitutet i Stockholm och 45 vid sydsvenska sjukgymnastinstitutet,

vilket med det bortfall, som av olika anledningar sker, ger en examination av ca

106 sjukgymnaster per år.

b. Nuvarande tillgång på sjukgymnaster

Det övervägande flertalet sjukgymnaster bedriver sitt yrke de första åren

efter examinationen men därefter slutar ett stort antal med sin yrkesverksamhet.

Således var under slutet av 1950-talet 90 % yrkesverksamma första året efter

examinationen men endast omkring 50 % 4 år därefter. I genomsnitt var år 1961

65,4 % av de 714 under åren 1951—60 utexaminerade sjukgymnasterna yrkesverksamma

enligt medicinalstyrelsens register.

Av de yrkesverksamma sjukgymnasterna fullgör endast en del ett heldagsarbete.

Således var år 1961 av 714 under 1951—1960 utexaminerade sjukgymnaster

284 (40 %) anställda på sjukhus med hel- eller halvdagstjänst, 82 (11 %)

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

verksamma enbart med privatpraktik av ej närmare fastställbar omfattning och

100 (14%) tillfälligt verksamma på vikariattjänster o. d.

I medicinalstyrelsens register över legitimerade sjukgymnaster fanns i oktober

1961 allt som allt 3 071 sjukgymnaster upptagna. Av dessa var 1 911 yrkesverksamma

dvs. 62,2 %, således i stort sett samma relativa värde som för den

senaste 10-årsperioden. I dessa siffror ingår 198 sjukgymnaster som legitimerats

på dispens.

Bristen på yrkesverksamma sjukgymnaster framgår bl. a. av uppgifterna till

medicinalstyrelsen om vakanta sjukgymnasttjänster på sjukhusen i landet, som

inhämtas två gånger om året. Enligt dessa var 13,6 % av sjukgymnasttjänsterna

vakanta och utan vikarie den 2 april 1962. Vakanssiffran har visat en i stort

sett kontinuerlig ökning under senare år, som framgår av följande serie: 7,3 %

(1/4 1960), 8,3 (1/10 1960), 12,7 (10/4 1961), 12,6 (2/10 1961, 13,6 (2/4 1962).

Att trots ökad utbildning antalet vakanta tjänster ökat sammanhänger med att

antalet tjänster väsentligt ökat under de senaste åren. Den 10 april 1961 fanns

sammanlagt, omräknat till heltidstjänster, 517 sjukhustjänster och den 2 april

1962 601. Antalet vakanta tjänster utan vikarie har samtidigt ökat från 65,5 till

82, vilket visar att det totala antalet sjukgymnaster verksamma på sjukhusen

ökat med 67 V2 (beräknat såsom heltidsarbetande).

Antalet vakanta tjänster varierar i hög grad på olika sjukhus i Götaland och

Svealand men utgjorde 1961 i genomsnitt 8,8 %. På sjukhusen i Norrland var

motsvarande siffra 41,4 %. Under 1961—62 har vakanssiffran för Norrlands del

minskat till omkring hälften. Den likväl mycket höga siffran visar att det är av

vikt att geografiska synpunkter beaktas vid planläggningen av utbildningen av

sjukgymnaster.

c. Beräkning av behovet av sjukgymnaster vid mitten av 1970-talet

Beträffande behovet av sjukgymnaster vid mitten av 1970-talet uttalar den

sakkunnige bl. a. följande.

För att få fram en siffra över det verkliga behovet av sjukgymnaster måste

man försöka skaffa sig en uppgift om antalet tjänster vid fullt utvecklad sjukvård

och fri tillgång på arbetskraft. Skall beräkningen dessutom gälla en 10-årsperiod

framåt måste hänsyn även tagas till den pågående och väntade utbyggnaden

av sjukvården. Denna utbyggnad innebär att bl. a. vårdplatser för kroniskt

sjuka och avdelningar för rehabilitering tillkommer, vilka i hög grad är

beroende av sjukgymnastik arbetskraft. För att få garantier för tillgång på

sjukgymnaster inom den öppna vården har medicinalstyrelsen därför föreslagit

inrättandet av ett antal distriktssjukgymnasttjänster. Även mom mentalsjukvården,

industrihälsovården, skolsjukvården, förebyggande mödra- och barnavården

samt åldringsvården har sjukgymnasterna viktiga uppgifter, som bör

beaktas vid en beräkning av utbildningsbehovet.

Den följande beräkningen, som beträffande den väntade utbyggnaden av sjukvården

framför allt grundas på läkarprognosutredningens betänkande »Om läkar
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1904

behov och läkartillgång» (SOU 1901:8), framlägges därför med all reservation

för de många ovissa faktorerna rörande den framtida utformningen av sjukvården.

Det totala behovet av sjukgymnasttjänster inom kroppssjukvården kan beräknas

på grundval av antalet vårdplatser i landet och förhållandet mellan vårdplatser

och sjukgymnasttjänster. Det bereder emellertid stora svårigheter att få

fram ett fullt tillfredsställande relationstal för nuvarande behov av sjukgymnaster

och ännu mera för sjukvårdens behov om 10 år. Antalet sjukgymnaster i

förhållande till vårdplatser varierar nämligen i mycket hög grad på olika sjukhus

i landet.

Antal vårdplatser i genomsnitt per sjukgymnasttjänst vid vissa sjukhus

Sjukhustyp

Antal vårdplatser

per tjänst

100

89

94

240

67

Av denna tablå framgår det genomsnittliga antalet vårdplatser per sjukgymnast

på sjukhus av olika slag. Bortser man från epidemisjukhus och sanatorier

varierar antalet mellan 89 och 100, således mellan väsentligt snävare

gränser än beträffande de enskilda sjukhusen. Med hänsyn till att faktorer

föreligger, som kan verka i negativ riktning beträffande inrättandet av sjukgymnasttjänster,

synes det rimligt att för den närmaste framtiden antaga

en optimal genomsnittlig siffra, som ligger strax under medeltalet för delade och

odelade lasarett, således vid 80 vårdplatser per sjukgymnasttjänst.

Enligt beräkningar, som baserats på av läkarprognosutredningen lämnade

uppgifter, kan antalet väntade vårdplatser på kroppssjukhusen, exklusive långtidssjukvård,

vid en ideal utbyggnad av sjukvården i landet väntas uppgå till i

runt tal 54 000 år 1970. Beräknas antalet vårdplatser per sjukgymnast till 80

skulle detta innebära att totalt 675 sjukgymnasttjänster borde finnas på kroppssjukhusen,

när samtliga utbyggts enligt den angivna prognosen. I den beräknade

siffran ingår ej tjänster på avdelningar för rehabilitering och långtidssjukvård.

Behovet av sjukgymnaster inom kroppssjukvården har av den sakkunnige

också beräknats på ett programmatiskt sätt. Således har en bedömning gjorts

av behovet av sjukgymnaster för olika patientkategorier. Vid beräkningen har

hänsyn i första hand tagits till erfarenheten på karolinska sjukhuset, som emellertid

ej beträffande patientbeläggning på olika kliniker kan anses representativt

för sjukhusen i landet för övrigt. Avvikelser härvid kommer emellertid att utjämnas

i siffran för totala antalet sjukgymnaster. På detta sätt har, med ut6

— Bihang till riksdagens ''protokoll 1964. 1 saml. Nr 73

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196Jf

gångspunkt i det av regionvårds- och läkarprognosutredningen beräknade antalet

vårdplatser 1970, sjukgymnastbehovet nämnda år uppskattats till 701 inom

akutsjukvården.

Det synes den sakkunnige rimligt att med stöd av de gjorda beräkningarna

angiva ett totalt antal sjukgymnasttjänster för kroppssjukvården, exklusive

speciella avdelningar för rehabilitering och långtidsvård, till ca 700 sjukgymnasttjänster

vid den tidpunkt då det av läkarprognosutredningen deklarerade vårdbehovet

tillgodosetts. Det förefaller realistiskt att förlägga denna tidpunkt till

omkring år 1975 med hänsyn till den hittillsvarande utbyggnadstakten, trots att

läkarprognosutredningens beräkningar hänföres till år 1970.

Läkarprognosutredningen har bedömt det erforderliga antalet vårdplatser för

långtidsvården år 1970 till 40 000. Behovet av sjukgymnaster för denna del av

kroppssjukvården kan endast approximativt beräknas, enär erfarenheten härav

är mycket otillräcklig för närvarande. Med hänsyn till olika faktorer har det

bedömts realistiskt att under 1970-talet räkna med 1 sjukgymnast på 80 vårdplatser

inom långtidsvårdens centrala vårdenheter, dvs. klinikerna och de centrala

sjukhemmen, med ett antaget vårdplatsantal av 14 000. Detta skulle innebära

ett behov av 175 sjukgymnasttjänster. De perifera delarna av organisationen

kunna väntas få sina behov tillgodosedda genom den distriktsorganisation,

som medicinalstyrelsen planerat.

Bristande erfarenhet gör det ävenledes svårt att bedöma behovet av sjukgymnasttjänster

på de speciella rehabiliteringsavdelningama. I läkarprognosutredningen

har behovet av läkare för rehabilitering (allmän och neurologisk) och

Cp-vård, angivits till 100. Rimligt synes vara att beräkna behovet av sjukgymnaster

till 6 per läkare, vilket motsvarar förhållandet på en sjukgymnastisk

avdelning för närvarande. Detta skulle innebära att vid mitten av 1970-talet

skulle sammanlagt ca 600 sjukgymnasttjänster finnas inrättade på rehabiliteringsavdelningarna.

Det synes emellertid mindre sannolikt att rehabiliteringen

kommer att utbyggas i denna takt vid sidan av den övriga sjukvården under

det närmaste årtiondet. Till en del kommer rehabiliteringsläkarna sannolikt att

ansvara för de sjukgymnastiska behandlingarna på sjukhusen och således på

patienter, som ingår i ovan anförda beräkningar över kroppssjukvårdens behov

av sjukgymnaster. Det synes därför rimligt att reducera siffran på sjukgymnaster

speciellt för rehabiliteringsavdelningama till 400.

I planeringen av den framtida sjukvården har medicinalstyrelsen framhållit

behovet av distriktssjukgymnaster som i samarbete med tjänsteläkarna skulle

behandla patienter inom delar av landsbygden utan nära tillgång till sjukhus.

Medicinalstyrelsen beräknade i skrivelse till Konungen den 8 mars 1956 behovet

av distriktssjukgymnaster under 1960-talet till 400, en siffra som synes ha

aktuell giltighet.

Inom mentalsjukvården finnes ävenledes ett behov av sjukgymnaster. För närvarande

synes det emellertid endast finnas en sjukgymnasttjänst på de psykiatriska

sjukhusen i landet, om man bortser från de psykiatriska klinikerna vid

kroppssjukhusen. Medicinalstyrelsen har beräknat behovet under 1960-talet till

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196

omkring 70 sjukgymnasttjänster i nyss citerade skrivelse till Konungen. Mental*

sjukvårdsdelegationen har emellertid i sitt betänkande (SOU 1958: 38) angivit

behovet till 1 sjukgymnast vid varje överläkaravdelning, vilket skulle motsvara

drygt 100 sjukgymnaster.

Det är knappast troligt att de av medicinalstyrelsen föreslagna distriktssjukgymnasterna

helt täcker den öppna sjukvårdens behov. Företagshälsovården,

skolsjukvården, vilo- och kurorterna och den enskilda verksamheten kan väntas

kräva ökade tillskott på sjukgymnastisk arbetskraft. Det har därför synts rimligt

att räkna med ytterligare 200 årsverken speciellt för den privata sektorn.

De ovan gjorda beräkningarna innebär att totalt (700 -j- 175 -f- 400 100 -j
400

=) 1 775 sjukgymnasttjänster, beräknade som heltids-helårstjänster, skulle

komma att behövas för att tillgodose behovet inom kommunal och statlig sjukvård

enligt den planerade utbyggnaden av sjukvården under en 10-årsperiod.

Härtill kommer ett väntat ökat behov av sjukgymnaster inom den privata sektorn

som uppskattats till 200 årsverken. Detta innebär en ökning av ca 1175

tjänster och ca 1 450 årsverken, om de nuvarande vakanserna och den privata

sektorns behov tillägges.

d. Beräkning av tillgången på sjukgymnaster under 1970-talet vid

nuvarande utbildningskapacitet

Underlag för beräkningarna av tillgången på sjukgymnaster utgör de uppgifter

om beståndet av legitimerade sjukgymnaster, som redovisas i efterföljande

tablå.

Legitimerade sjukgymnaster fördelade efter ålder, kön,

civilstånd och arbetstid. Oktober 1961

Kvinnor

Män

Ålder

År

Gifta eller förut gifta

Ogifta

Samt-

liga

Heltids-

arbe-

tande

Deltids-

arbe-

tande

Ej yr- kesverk-

samma

Heltids-

arbe-

tande

Deltids-

arbe-

tande

Ej yr- kesverk- samma

Heltids-

arbe-

tande

Deltids-

arbe-

tande

Ej yr- kesverk- samma

20—24

33

12

i

156

13

2

_

_

_

217

25—29

96

59

61

117

11

5

6

—

—

355

30—34

82

58

101

40

—

4

2

—

—

287

35—39

78

50

89

29

3

2

1

—

—

252

40—44

75

50

98

22

2

4

6

4

2

263

45—49

56

57

138

22

4

13

4

7

3

304

50—54

80

76

158

20

4

33

11

9

20

411

55—59

60

53

123

33

10

21

17

10

10

337

60—64

31

52

106

36

8

35

25

5

5

303

65—69

20

41

81

19

16

33

11

12

10

243

70—

5

28

1

5

30

—

9

20

—

98

Total

616

536

957

499

101

152

92

67

50

3 070

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

Som underlag för tillgångsberäkningar fordras också ett mått på yrkesverksamheten,

som tar hänsyn till de för denna betydelsefulla faktorerna ålder och

civilstånd hos en given fördelning av sjukgymnaster. Ett sådant mått har konstruerats

genom att antalet årsverken utförda av 100 sjukgymnaster beräknats

med ledning av uppgifterna i den nyss angivna tablån.

Antal årsverken utförda av 100 sjukgymnaster i olika åldrar under

verksamhetsåret oktober 1961—oktober 1962

Ålder

År

Antal årsverken av 100

gifta

ogifta

20—24 .........

70

85

25—29 .........

45

85

30—34 .........

35

85

35—39 .........

35

80

40—44 .........

35

65

45—49 .........

30

50

50—54 .........

30

50

55—59 .........

30

50

60—64 .........

20

50

65—69 .........

20

35

Genom en successiv framskrivning av sjukgymnastbeståndet har antalet sjukgymnaster

under 70 års ålder vid oförändrad utbildningskapacitet uppskattats

för åren 1970, 1975 och 1980 på sätt, som framgår av efterföljande tablå.

Antal sjukgymnaster 1970,1975 och 1980 vid oförändrad utbildningskapacitet

Slutet

av år

Antal sjukgymnaster i en ålder

av

Total

20—24

25—29

30—34

35—39

40—44

45—49

t)0—o4

55—59

60—64

65—69

1970 .....

227

595

578

341

260

250

253

317

400

303

= 3 524

1975 .....

227

595

603

575

339

255

246

248

307

380

= 3 775

1980 .....

227

595

603

600

572

333

251

241

241

292

= 3 955

Med oförändrad yrkesverksamhet kan dessa sjukgymnasters arbetsprestation

för åren 1970, 1975 och 1980 uppskattas till respektive 1 475, 1 575 och 1 665

årsverken. Detta innebär en ökning jämfört med år 1961 av ca 225, 325 respektive

415 årsverken. Effekten av eventuell reaktivering av icke yrkesverksamma

legitimerade sjukgymnaster har bortsetts ifrån enär denna ej med någon säkerhet

kan bedömas för närvarande.

Ovan beräknades behovet av sjukgymnasttjänster vid en utbyggnad av sjukvården

enligt läkarprognosutredningen och enligt av medicinalstyrelsen upp
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

gjorda planer för den öppna sjukvården till totalt 1 775 tjänster vartill koin en

ökning av 200 årsverken för den privata sektorn. Antalet kommunala och statliga

tjänster motsvarade i april 1902 001 heltidstjänster. Om man antager, att

den av läkarprognosutredningen redovisade utbyggnaden av sjukvården genomförts

år 1975 skulle detta (med beaktande av vakanta tjänster) innebära ett

deficit mellan tillgång på och väntat behov av arbetskraft på (1 975 + 82 —

601 — 325 —) ca 1 130 årsverken.

2. Utvidgning av utbildningskapaciteten

a. Inledande synpunkter

Rörande behovet av ökad sjukgymnastutbildning framför den sakkunnige i

huvudsak följande synpunkter och förslag.

Av den tidigare lämnade redogörelsen för behovet av sjukgymnastisk arbetskraft

och väntad tillgång därpå vid nuvarande utbildning har framgått, att sjukgymnastutbildningen

snarast måste ökas avsevärt för att täcka nuvarande brist

och de behov som uppkommer i samband med den fortgående utbyggnaden av

sjukvården. Möjligheterna att utöka sjukgymnastutbildningen vid de platser

som kunna tänkas komma i fråga under de närmaste åren har därför prövats.

Vid bedömning av olika platsers lämplighet i detta avseende har hänsyn tagits

bl. a. till följande.

1. Sjukgymnastutbildningen måste baseras på fullt utvecklad regionsjukvård

enligt regionsjukvårdsplanen för att undervisningen skall kunna täcka hela verksamhetsområdet.

2. Sjukgymnastutbildningen fordrar tillgång på lärare med akademisk kompetens

och institutioner för teoretisk undervisning, bl. a. i anatomi och fysiologi.

3. Den praktiska undervisningen skall inlemmas i den ordinarie sjukhusorganisationen

och antalet elever avpassas efter patientunderlaget.

4. Sjukgymnastutbildningen kräver tillgång på väl utbyggda rehabiliteringsavdelningar

baserade på bl. a. omfattande och varierande industriell verksamhet

på platsen.

5. Koncentrering av utbildningen till färre institut innebär, att dessa kan få

större stab av fast anställda lärare och undervisningen därigenom kan förbättras.

6. Liksom all annan högre utbildning bör sjukgymnastutbildningen vara förenad

med vetenskaplig forskning på läroanstalterna.

7. Bristen på sjukgymnaster varierar för närvarande i hög grad i olika delar

av landet. Det är därför önskvärt att förlägga utbildningen så att för närvarande

missgynnade delar av landet om möjligt kan fa sitt behov tillgodosett.

8. Önskemålet om en decentralisering av statlig verksamhet bör beaktas.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

b. Utvidgningsmöjligheter på nuvarande utbildningsorter

I betänkandet rörande den till sydsvenska gymnastikinstitutet förlagda sjukgymnastutbildningen

avgivet 1957 anfördes som alternativ till inrättandet av ett

sjukgymnastinstitut vid Lunds lasarett en ökning av utbildningen vid sjukgymnastinstitutet

i Stockholm genom dubbla intag per år av 50 elever per kurs.

Dubbleringen ansågs förutsätta att de enskilda kurserna minskades från 65 till

50. Även om redan nu brist på lokaler försvårar sjukgymnastutbildningen på

karolinska sjukhuset är förutsättningarna för en utökning av elevantalet gynnsamma

jämfört med andra alternativ till en ökning av sjukgymnastutbildningen.

En dubblering av intaget skulle kunna genomföras fr. o. m. 1964 genom antagning

av en elevkurs i januari detta år.

I samband med upprustningen av karolinska sjukhuset kan man förvänta sig

att även avdelningen för fysioterapi och medicinsk rehabilitering, till vilken

sjukgymnastinstitutet är förlagt, kommer att utbyggas. Därigenom kan förutsättningarna

för sjukgymnastutbildningen i framtiden väntas bli synnerligen

goda.

En dubblering av kurserna vid sjukgymnastinstitutet i Stockholm och samtidig

minskning av de enskilda kurserna från 65 till 50 skulle medföra en ökning

av utbildningen per år med 35 sjukgymnaster.

Vid sydsvenska sjukgymnastinstitutet intages för närvarande 45 elever per år

i en kurs. Förutsättningar för att även i Lund anordna dubbelt intag med 2

kurser per år om 45 elever har prövats och detta har befunnits möjligt under

förutsättning att 45 elever kan få sin praktiska undervisning förlagd till allmänna

sjukhuset i Malmö. Sjukvårdsstyrelsen i Malmö har ställt sig positiv till

att för denna del av undervisningen emottaga 30 elever per år och enligt under

hand erhållen uppgift, om så befinnes nödvändigt, ytterligare 15 elever.

En dubblering av intaget vid sydsvenska sjukgymnastinstitutet skulle kunna

genomföras fr. o. m. januari 1964 och innebära en ökning av utbildningen med

maximalt 45 sjukgymnaster per år.

c. Förutsättningar för utbildning på andra orter

Genom hänvändelse till universitetets medicinska fakultet och Göteborgs sjukvårdsstyrelse

ha förutsättningarna för inrättande av ett sjukgymnastinstitut i

Göteborg prövats av den sakkunnige. Båda myndigheterna har därvid ställt sig

positiva till förslaget och mycket goda förutsättningar i fråga om lärare, patientbeläggning,

lokaler och möjligheter för en snabb utbyggnad av rehabiliterings\

erksamheten anses finnas. Mnn har ansett sig kunna emottaga 45 elever två

gånger per år.

Inrättande av ett sjukgymnastinstitut i Göteborg skulle kunna ske från 1 juli

1963 och innebära en ökning av utbildningen av sjukgymnaster med 90 elever

per år.

Hänvändelse har också gjorts till medicinska fakulteten vid universitetet i

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kurujl. May.ta proposition vr 73 år 1 964-

Uppsala och direktionen för akademiska sjukhuset med förfrågan om möjligheterna

för inrättande av ett sjukgymnastinstitut och konferenser har hållits med

ledamöter av fakulteten. Fakulteten har ställt sig positiv härtill liksom direktionen.

För närvarande finns emellertid ej de nödvändiga lokala förutsättningarna,

men man har hänvisat till den pågående utbyggnaden av sjukhuset. Den sakkunnige

anser att man ej kan räkna med att förutsättningar för inrättande av ett

sjukgymnastinstitut i Uppsala finns förrän omkring år 1967, varefter ett mtag av

45 elever per år skulle vara möjligt.

Hänvändelse har även gjorts till lärarkollegiet vid medicinska högskolan i

Umeå, landstingets planeringsutskott, organisationskommittén för högskolan och

konferenser har hållits med representanter för lärarkollegium och landsting. Den

sakkunnige framhåller, att man visat stort intresse för inrättande av ett sjukgymnastinstitut

vid lasarettet under ledning av lärarkollegiet. För närvarande

finns emellertid ej några lokaler som kan disponeras härför men man väntar att

efter 1965 lokaler skulle kunna ställas till förfogande, om detta beaktas vid utbyggnaden

av lasarettet. 1965 tages också de prekliniska institutionerna i anspråk.

År 1966 skulle därför vara en lämplig tidpunkt för startandet av ett sjukgymnastinstitut.

Den sakkunnige erinrar om att enligt föreliggande planer för den regionala

utbyggnaden av sjukvården skulle lasaretten i Linköping och Örebro bli regionsjukhus.

Lasarettet i Linköping har inom en nära framtid tillförts praktiskt

taget samtliga regionspecialiteter. Från Östergötlands läns landsting har också

intresse visats för inrättande av ett sjukgymnastinstitut i Linköping. Det förefaller

emellertid, anför den sakkunnige, som om den sjukgymnastiska verksamheten

på lasarettet ej har den omfattningen att man för närvarande kan räkna

med tillräckligt stor utbildningskapacitet för att undervisning vid lasarettet skall

anses försvarlig ur ekonomisk synpunkt.

I Linköping har man ej heller lokaler, lärare eller institutioner för den teoretiska

undervisningen av sjukgymnaster och en avdelning för rehabilitering saknas

för närvarande vid lasarettet. Även om beslut härom föreligger kan man med

nuvarande svårighet att besätta läkartjänster vid dessa avdelningar ej ange när

en sådan avdelning kan komma att fungera för undervisning av sjukgymnaster.

När sjukvården byggts ut med bl. a. en avdelning för mera omfattande sjukgymnastik

verksamhet än för närvarande och en fullt organiserad rehabiliteringsavdelning

inrättats och dessa avdelningar erhållit kompetenta föreståndare

samt institutioner för kvalificerad undervisning i anatomi och fysiologi inrättats,

menar den sakkunnige att undervisning av sjukgymnaster kommer att kunna

förläggas till Linköping. När detta blir fallet kan emellertid ej angivas för närvarande.

Den sakkunnige har således ej ansett det möjligt att framlägga förslag

om inrättande av ett sjukgymnastinstitut i Linköping.

Beträffande Örebro är, anför den sakkunnige, förutsättningarna för inrättande

av ett sjukgymnastinstitut ännu mindre än för Linköping.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964.

d. Samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning

Den sakkunnige anser det vara i hög grad önskvärt att utbildningen av sjukgymnaster

och arbetsterapeuter samordnas på så sätt att den förlägges till gemensamma

institutioner. För undervisningen såväl av sjukgymnaster som arbetsterapeuter

kräves tillgång på kvalificerade akademiska lärare och en sjukhusorganisation

med ett regionsjukhus’ alla specialiteter samt en välutbyggd

rehabiliteringsverksamhet omfattande såväl den medicinska som sociala sidan.

Dessa rehabiliteringsavdelningar bör ha ett varierande klientmaterial från bl. a.

större industriella företag. Dessa krav på undervisningsanstalterna innebär att

endast städer med fullt utbyggd regionsjukvård, till vilka medicinsk undervisning

förlagts, och med omfattande industrier kan komma i fråga härför. Den sakkunnige

anser det med hänsyn till dessa krav vara uppenbart, att man bör

eftersträva att förlägga undervisningen i första hand till Stockholm, LundMalmö

och Göteborg. Med hänsyn till de geografiska förhållandena bör därnäst

Umeå komma i fråga, därefter Uppsala och i den mån tillgång på akademiska

lärare förefinnes även Linköping. För närvarande kan emellertid endast

Stockholm, Lund-Malmö och Göteborg ifrågakomma.

Frågan om lämpligheten av en gemensam undervisning av sjukgymnaster och

arbetsterapeuter i vissa ämnen, framför allt de teoretiska ämnena anatomi,

fysiologi och sjukdomslära, bör enligt den sakkunniges mening bedömas med

hänsyn till dels elevernas förkunskaper och läsvana och dels eventuella organisatoriska

fördelar. Ett krav för samundervisning som framförts med skärpa från

de tillfrågade lärarnas sida är, att de båda elevgrupperna med samma lätthet

skall kunna tillgodogöra sig undervisningen så att samma tentamensfordringar

kan uppställas. Endast under förutsättning att arbetsterapeutelevema i dessa

avseenden har samma grundläggande skolutbildning bör man således enligt den

sakkunniges mening söka sammanföra sjukgymnast- och arbetsterapeutelever i

gemensamma kurser.

Den sakkunnige anför vidare.

I beaktande av den stora brist på sjukgymnaster som förefinnes för närvarande

kan det ej heller vara lämpligt att för ernående av en eventuell samundervisning

med arbetsterapeutelever reducera kursernas storlek.

Det kan också framhallas att man ej vinner någon organisatorisk fördel om

intaget av arbetsterapeutelever avpassas efter storleken på de kurser som kunna

tänkas vara gemensamma med sjukgymnasteleverna i stället för efter storleken

pa de speciella kurserna för arbetsterapeuteleverna. Endast i den mån som gemensamma

kurser ej reducera utbildningskapaciteten för de båda elevkategorierna

bör därför en samundervisning komma i fråga.

I avvaktan på Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut angående den framtida

arbetsterapeututbildningen och den förändring beträffande arbetsterapeutelevernas

skolutbildning och förkunskaper som kan bli en följd därav, synes det ej

vara realistiskt att räkna med mera omfattande samundervisning utan huvudsakligen

med parallella kurser för de båda elevgrupperna. Trots detta kan man

emellertid väl tänka sig att de båda elevgrupperna i stor utsträckning kunna

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tv proposition nr 73 år 19GJj 89

sammanföras under undervisning såsom vid demonstrationer av fall, som bli föremål

såväl för sjukgymnastik som arbetsterapi, vid konferenser och i kamratlivet.

Vid en gemensam utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter böra

institutens namn ändras till förslagsvis fysioterapeutinstitut.

e. Den sakkunniges förslag

Den sakkunnige föreslår, att en utökning av sjukgymnastutbildningen planeras

i enlighet med den gjorda inventeringen av möjligheterna så långt denna sträckt

sig, nämligen t.o.m. 1967. Den därvid erhållna kapacitetsökningen, fördelad på

de ifrågakommande orterna och tidpunkterna för utvidgningen på respektive orter

redovisas i efterföljande tablå. Av tablån framgår även det tillskott av sjukgymnaster

åren 1970, 1975 och 1980 som därigenom skulle erhållas. Med hänsyn

till att den privata sektorns behov ej närmare kunnat preciseras och till den

osäkerhet som även för övrigt vidlåder de uppgjorda beräkningarna föreslås att

det får ankomma på resultatet av en förnyad prognosbedömning vid denna tidpunkt,

huruvida ytterligare sjukgymnastinstitut, förslagsvis i Linköping, skall

inrättas eller om en eventuell minskning kan ske av den enligt förslaget maximalt

utnyttjade utbildningskapaciteten vid de inrättade sjukgymnastinstituten.

Tillskott av sjukgymnaster vid olika alternativ för ökad utbildning

Ort

Utb.

fr. o. m.

Tillskott

till utb.

Antal sjukgymnaster

Antal årsverken

1970

1975

1980

1970

1975

1980

Göteborg .

sept. 1963

+ 90

504

924

1 342

330

530

700

Stockholm

jan. 1964

+ 35

198

363

527

130

205

275

Lund ....

jan. 1964

-f- 45

252

462

671

165

265

350

Umeå ....

sept. 1966

+ 35

99

264

429

70

165

235

Uppsala ..

sept. 1967

+ 45

84

294

504

65

190

280

Summa

1 137

2 307

3 473

760

1 355

1840

Med maximal utbildning enligt tablån skulle alltså antalet sjukgymnaster

under 70 års ålder vara 4 661 (3 524 + 1 137) år 1970, 6 082 (3 775 + 2 307) år

1975 och 7 428 (3 955 -j- 3 473) år 1980. Av större intresse är emellertid hur stort

antal årsverken dessa sjukgymnaster kunna beräknas tillföra sjukvården. Tidigare

har här beräknats att vid oförändrad utbildning ett deficit mellan tillgång

och efterfrågan skulle föreligga år 1975 på 1130 årsverken. Denna brist skulle

således vara täckt strax före 1975. Skulle sjukgymnastinstitut ej inrättas i Uppsala

uppnås balans mellan efterfrågan och tillgång på sjukgymnaster först under

år 1975.

Det föreslås även att utbildningen av arbetsterapeuter förlägges till de nuvarande

och de föreslagna nya sjukgymnastinstituten, som därvid böra benämnas

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj ds proposition nr 73 år 196 b

jysioterapeutinstitut, samt att undervisningen för de båda yrkesgrupperna samordnas

och meddelas i gemensamma kurser i den utsträckning som de olilca

lärarna anse lämpligt.

Den sakkunnige förutsätter att överenskommelse träffas mellan staten och

huvudmännen för berörda sjukvårdsinrättningar om upplåtelse av lokaler och

anställning av personal samt beträffande fördelningen av kostnaderna för ombyggnad,

personal m. m.

3. Utbildning av instruktionsgymnaster

Undervisningen i rörelseterapins praktik ställer stora krav på de instruerande

sjukgymnasternas förmåga att handleda eleverna och att demonstrera olika behandlingsformer.

Den sakkunnige anser det därför i hög grad önskvärt att någon

form av utbildning av instruktionsgymnaster kommer till stånd. Med den i

betänkandet föreslagna ökningen av sjukgymnastutbildningen skulle mer än 100

sjukgymnaster i landet komma att göra tjänst vid utbildningen av sjukgymnastelever.

På längre sikt kommer det säkerligen att bli nödvändigt med en organiserad

fortbildning av sjukgymnaster för att tillgodose behovet av väl utbildade

lärare i sjukgymnastikens praktik. Denna fråga bör enligt den sakkunniges mening

behandlas av sjukgymnastinstitutens lärarråd och förslag härom framläggas.

Den sakkunnige anför i denna fråga vidare följande.

Om nya sjukhus skola utnyttjas för sjukgymnastutbildningen är det emellertid

angeläget att personalen på dessa, som ej har någon erfarenhet av undervisning,

får en viss instruktion härom även om denna ej kan få formen av en speciell

utbildning till instruktionsgymnast. Lämpligast synes emellertid vara att ifrågavarande

sjukgymnaster beredes tillfälle att under förslagsvis en månad följa

undervisningen på de sjukhus, till vilka för närvarande sjukgymnastutbildningen

är förlagd. Detta kan ordnas så att sjukgymnasterna få tjänstledighet från sin

befattning med bibehållen lön eller att löneförlusten vid tjänstledigheten, liksom

rese- och uppehållskostnadema, täckes genom anslag. Fördelas denna utbildning

under hösten 1963, dvs. innan de första elevernas patientbehandlingar vid de

nytillkomna undervisningssjukhusen börja, kan den säkerligen genomföras utan

större avbräck för sjukvården på dessa sjukhus. För sjukgymnasterna på allmänna

sjukhuset i Malmö behöver kostnaderna för utbildningen ej nämnvärt

överstiga den ordinarie månadslönen. Kostnaderna för sjukgymnasterna på Sahlgrenska

sjukhuset kommer däremot att även omfatta rese- och dagtraktamenten.

Ett anslag för detta ändamål har beräknats uppgå till högst 65 000 kr. Medel

bör sökas från detta anslag med specificerande av omkostnaderna för var och en

av de anslagssökande.

4. Lärare och lokaler

a. Lärare

Den sakkunnige understryker, i anslutning till frågan om lärarorganisationen

för den föreslagna utbyggnaden av sjukgymnastutbildningen, behovet av forsk
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 196\

ning inom ämnesområdet och framhåller, att denna bör stödjas på alla sätt. Det

har emellertid ej ansetts rimligt att i förevarande sammanhang tillgodose framförda

önskemål om högre akademiska tjänster. Den sakkunnige anser, att det

bör ankomma på fakulteter och lärarkollegier att, efter avvägning emot andra

forskningsbehov och med beaktande av vetenskaplig meritering hos dem som

kan komma ifråga för tjänsterna, göra framställning om högre forskningstjänster.

För att tillgodose undervisningens direkta behov har det ansetts lämpligt att i

större utsträckning än hittills basera undervisningen på fast anställda lärare. Det

har nämligen, enligt den sakkunnige, visat sig allt svårare att få kompetenta

lärare att åtaga sig en serie föreläsningar med examination m. m. emot ett arvode

beräknat per föreläsningstimme. Många gånger har det blivit nödvändigt att

förordna lärare utan undervisningskompetens. Lärarna har också varierat från

ena året till nästa på grund av bristande tid, förflyttning till annan tjänst eller

tjänstledighet. Sammanhängande undervisning i en del ämnen har måst uppdelas

på flera lärare, emedan ingen velat åtaga sig hela undervisningen. Den sakkunnige

finner det uppenbart, att undervisningen blivit lidande av dessa förhållanden.

Jämväl den föreslagna ökningen av utbildningen med intagning av elever två

gånger om året anses medföra en så omfattande undervisningsvolym i vissa

ämnen, att anställning av särskilda lärare vid sjukgymnastinstituten är motiverad.

Mot denna bakgrund föreslår den sakkunnige, att det vid sjukgymnastinstituten

inrättas fasta tjänster såsom universitetslektor i ämnena anatomi och

fysiologi, såsom klinisk lärare i sjukdomslärans olika ämnen, såsom amanuens i

anatomi, fysiologi och sjukdomslärans ämnen, såsom förste assistent i patologi

samt såsom chefsgymnast i gruppgymnastik och rörelseterapins praktik. Beträffande

ämnet rörelseterapins teori föreslås vissa förbättringar för och utökningar

av den särskilt anställda lärarpersonal, som finns redan i den nuvarande organisationen.

Kompletterande undervisningsbehov i de nämnda ämnena liksom all

undervisning i övriga ämnen förutsättes liksom nu komma att bestridas av

arvoderade lärarkrafter.

Beträffande de föreslagna tjänsterna såsom universitetslektor och klinisk läkare

anföres följande. Enligt den nuvarande undervisningsplanen skulle de föreslagna

lärarnas undervisningsskyldighet ej helt utnyttjas. Följande sammanställning

anger den icke utnyttjade katedrala undervisningen i timmar för universitetslektorerna

och de kliniska läkarna. Den överskjutande undervisningsskyldigheten

kan tänkas utnyttjad antingen för undervisning av medicine studerande,

sjuksköterskor, laboranter, tandläkare m. fl. grupper, som utbildas på respektive

undervisningssjukhus, eller för undervisning av arbetsterapeutelever. Det senare

synes mest ändamålsenligt och skulle väsentligt underlätta den samordning av

undervisningen för sjukgymnast- och arbetsterapeutelever som tidigare förordats.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

Lärare

Undervisnings- skyldighet

tim. per år

Undervisning

vid sjukg.inst.

tim. per år

Återstående

undervisning

tim. per år

Universitetslektor i anatomi ............

396

300

96

Universitetslektor i fysiologi ............

396

232

164

Klinisk lärare i kirurgi .................

130 (+65)

130

(65)

Klinisk lärare i ortopedi................

130 (+ 65)

ca Ilo1

20 + (65)

Klinisk lärare i neurologi ...............

130 (+65)

1201

10 + (65)

1 Summan av katedral undervisning och handledning av eleverna, varvid 2 timmars handledning

med demonstration = 1 timme katedral undervisning.

b. Lokaler

Beträffande möjligheterna att anskaffa erforderliga lokaler för den föreslagna

sjukgymnastutbildningen i Stockholm, Lund och Göteborg framhåller den sakkunnige

följande.

Vid karolinska sjukhuset är lokalerna vid avdelningen för fysioterapi och rehabilitering

i minsta laget för det nuvarande elevintaget. Vid ökat intag måste därför

ytterligare omklädningsrum för eleverna ställas till förfogande liksom lokaler

för den föreslagne läraren i rörelseterapins teori. Det synes lämpligt att för detta

ändamål förlägga vissa verkstadslokaler för arbetsterapin och den verksamhet,

som går under benämningen arbetsberedning, till en barack inom sjukhusområdet.

Denna kan placeras mellan laboratorieblocket och byggnaden för thoraxkliniken,

väster om vägen mellan dessa byggnader. Baracken bör ha en effektiv golvyta på

ca 300 m2. De lokaler, som därigenom friställes, föreslås bli omändrade till omklädningsrum

och dagrum för eleverna. Elevernas nuvarande dagrum föreslås till

föreläsningssal och den ena av de nu använda föreläsningssalarna föreslås bli uppdelad

på rum för lärare och demonstrationer av patienter. Den sålunda föreslagna

omändringen vid karolinska sjukhuset är att betrakta som ett provisorium

i väntan på den större ombyggnad och upprustning av sjukhuset, som förestår

och som torde innebära inrättandet av helt nya lokaler för avdelningen fysioterapi

och medicinsk rehabilitering.

För att bereda plats för elever och lärare vid dubblerat elevintag vid sydsvenska

sjukgymnastinstitutet krävs ett utrymme på 325 m2. Enligt under hand

inhämtade uppgifter från byggnadsstyrelsen torde provisoriska lokaler kunna

ställas till förfogande härför på gamla lasarettsområdet. Alternativt kan även här

en barackbyggnad tänkas uppföras på lasarettsområdet. Definitiva lokaler för

sydsvenska sjukgymnastinstitutet kunna väntas erhållas i samband med utbyggnaden

av Lunds lasarett och allmänna sjukhuset i Malmö.

För inrättandet av lokaler för ett sjukgymnastinstitut i Göteborg har stadens

sjukvårdsstyrelse anvisat gamla lokaler vid Sahlgrenska sjukhuset, vilka tidigare

använts bl. a. för röntgenavdelningen. Ritningar över lokalernas ombyggnad har

uppgjorts. Även för Göteborgs del utgör den föreslagna ombyggnaden ett provisorium,

som kan väntas ersättas av definitiva lokaler vid den fortsatta utbyggnaden

av Sahlgrenska sjukhuset eller eventuellt vid uppförandet av det andra

undervisningssjukhuset i Göteborg.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

5. Kostnadsberäkningar

Den sakkunnige har beräknat merkostnaderna under det budgetår, då utbyggnaden

av sjukgymnastinstituten i Stockholm och Lund samt inrättandet av ett

nytt institut i Göteborg förutsatts bli samtidigt genomförda i enlighet med förslaget.

Engångskostnaderna har uppskattats till sammanlagt ca 1 900 000 kr., fördelade

på sätt som framgår av följande sammanställning.

Sjukgymnastinstitutet i Stockholm

Inköp och uppförande av barack........

Ombyggnad av lokaler i sjukhuskomplexet

Utrustning, bl. a. skåp för 70 elever......

350 000

300 000

20 000

Sydsvenska sjukgymnastinstitutet

Lokaler vid lasarettet i Lund....................................

Utrustning och inredning av lokaler vid Malmö allmänna sjukhus ..

Utrustning av lokaler vid Lunds lasarett .........................

300 000

50 000

50 000

Sjukgymnastinstitutet i Göteborg

Ombyggnad av lokaler ..................

Utrustning av lokaler...................

Anskaffning av undervisningsmateriel m. m

515 000

200 000

50 000

Sjukgymnastinstituten i Lund och Göteborg

Omkostnader för instruktion av blivande instruktionsgymnaster---- 65 000

(Specifikation: ersättning av inkomstbortfall 40 000, dagtraktamenten

22 500, resekostnader 2 500)

Summa kr. ca 1 900 000

De löpande merkostnaderna har beräknats till sammanlagt ca 1 592 000 kr.

och fördelar sig i enlighet med följande sammanställning.

Sjukgymnast-

institut

Löner

Materiel

Summa

merkostnad

Nu

Förslag

Ökning

Nu

Förslag

Ökning

Stockholm ....

305 000

751 000

446 000

16 000

33 000

17 000

463 000

Lund .........

183 000

613 000

430 000

15 000

33 000

18 000

448 000

Göteborg ......

—

624 000

624 000

—

57 000

57 000

681 000

Summa kr.

488 000

1 988 000

1 500 000

31 000

123 000

92 000

1 592 000

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964

B. Remissyttranden

I de yttranden, som avgetts under remissbehandlingen av den sakkunniges

förslag, beröres huvudsakligen tre av de i betänkandet avhandlade frågorna,

nämligen behovet av sjukgymnaster och den med anledning därav föreslagna

utbyggnaden, förslaget om utbildningsorter och frågan om samordning med

arbetsterapeututbildningen. Dessutom har i de yttranden, som avgetts av remissinstanser

på orter, som i första hand berörs av förslaget till utbildningens förläggning,

framförts en rad önskemål rörande lärarbefattningar och lokaler m. m. Det

finns emellertid inte anledning att i detta sammanhang närmare redogöra för

dessa.

1. Behov av sjukgymnaster och utbildningskapacitet

Behovet av en väsentligt ökad utbildning av sjukgymnaster understrykes i

praktiskt taget samtliga yttranden. Behovsberäkningarna godtages allmänt.

Likaledes råder med ett fåtal undantag enighet om den föreslagna intagningsökningen.

Centrala sjukvårdsberedningen anför bl. a. följande.

I den mån utbyggnaden av sjukvården genomföres på antaget sätt och tillräckligt

antal läkarkrafter kan inriktas på rehabiliteringsverksamhet är det angivna

behovet enligt beredningens mening säkerligen ej för högt tilltaget. Beredningen

vill i fråga om utökningen av utbildningskapaciteten vidare uttala som

sm åsikt, att det måste betecknas som mycket angeläget, att den snarast kommer

till stånd.

De flesta remissinstanserna understryker vikten av den sakkunniges förslag,

att en förnyad behovsprognos bör göras inom någon tid, och i många yttranden

framföres önskemål om att en sådan företages på ett tidigt stadium. Medicinalstyrelsen

yrkar på en fortlöpande prognosverksamhet och framhåller härom i

huvudsak följande.

För att planeringen av ytterligare sjukgymnastinstitut skall kunna anpassas

till utvecklingen inom sjukgymnastiken med dess alltmer ökade användning vid

medicinsk behandling och för att förhindra eventuell risk för underdimensionering

av utbildningskapaciteten kräves en fortlöpande prognosverksamhet. Denna

bör bedrivas pa sadant sätt, att man i god tid kan planera och dimensionera

eventuella sjukgymnastinstitut i Örebro och Linköping, så snart förutsättningar

härför föreligger.

2. Utbildningsorter

Beträffande förslaget till sjukgymnastutbildningens förläggning är remissinstanserna

mte eniga. Till den sakkunniges förslag ansluter sig bl. a. universitetskanslern,

medicinalstyrelsen, statskontoret och de medicinska fakulteterna. Kanslern

påpekar dessutom följande.

Medicinska fakulteten i Uppsala har i sitt yttrande vitsordat, att någon definitiv

förläggning av sjukgymnastutbildning till Uppsala icke är möjlig förrän år

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964 95

1907, men har samtidigt antytt möjligheten av eu provisorisk förläggning till

Uppsala dessförinnan. Lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå har framhållit,

att det med hänsyn till den planerade utbyggnaden av lasarettet darstädes

torde vara möjligt att öka årsintaget från föreslagna 35 till 45 elever. Jag

anser angeläget, att nu nämnda möjligheter tillvaratages vid ärendets fortsatta

behandling.

Medicinalstyrelsen understryker vikten av att planerna på nya sjukgymnastinstitut

i Umeå (år 1960) och Uppsala (år 1967) fullföljes utan dröjsmål.

Beträffande förslaget om sjukgymnastutbildning i Umeå framhåller å andra

sidan nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande, att undervisningslokaler

knappast, såvida inte härför särskilt avsedda provisoriska utrymmen skapas,

torde komma att finnas disponibla vid den tidpunkt som förslaget förutsätter.

Västerbottens läns landsting upplyser emellertid, att man är beredd att omedelbart

upptaga överläggningar om förutsättningarna och villkoren för landstingets

medverkan samt anser, att lokaler kan inrymmas i viss planerad nybyggnad vid

Umeå lasarett. Såsom universitetskanslern erinrat om anser lärarkollegiet vid

medicinska högskolan i Umeå, att det torde vara möjligt, att redan det föreslagna

begynnelseåret 1966 klara ett intag av 45 i stället för föreslagna 35 elever.

Ifråga om möjligheterna att förlägga sjukgymnastutbildning till Uppsala

fr. o. m. år 1967 anser, såsom likaledes framgår av universitetskanslerns yttrande,

medicinska fakulteten i Uppsala, att vissa förutsättningar finns för att redan

dessförinnan starta utbildningen där. Direktionen för akademiska sjukhuset i

Uppsala föreslår, att dessa förutsättningar klarlägges.

Angående förslaget om inrättande av ett nytt sjukgymnastinstitut i Göteborg

framhåller stadens sjukvårdsstyrelse bl. a. följande.

Genom den tidsförskjutning av ärendet, som ägt rum, och den tid, som ytterligare

väntas komma att förflyta, innan frågan blir avgjord, får man numera

utgå från att lokalerna icke kan hinna bli färdigställda förrän tidigast till vårterminens

början 1964 med motsvarande försening av utbildningens anordnande

såsom följd. , ....

Ingen erinran anmäles emot den föreslagna dubbleringen av mtagnmgskapaciteten

vid sjukgymnastinstitutet i Lund.

Vad däremot beträffar utbyggnaden av sjukgymnastinstitutet i Stockholm

påtalas betydande svårigheter från flera håll. Sålunda ställer sig bl. a. direktionen

för karolinska sjukhuset tvekande till en utökning av utbildningskapaciteten däi

i den omfattning som föreslagits och framhåller bl. a. följande.

Redan nu har sjukhusorganisationen att bära en mycket betungande utbildning

av olika personalkategorier. Enär en utökning av sjukgymnastutbildningen

vid befintliga utbildningsinstitut otvivelaktigt ställer sig ekonomiskt betydligt

gynnsammare än alternativet att inrätta nya undervisningsanstalter och därutöver

skapar förutsättningar att åstadkomma en kvantitativ och kvalitativ förstärkning

av lärarkrafter och forskningsresurser vid de befintliga instituten, har

direktionen — trots de föreliggande svårigheterna — icke velat motsätta sig utredningsmannens

förslag i fråga om sjukgymnastinstitutet i Stockholm. Den

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

tidsrymd, som vid ett realiserande av detta förslag skulle stå till buds för uppförandet

av en barack in. in., synes dock alltför kort. Intagningsökningen bör

därför icke komma till stånd förrän fr. o. m. höstterminen 1964.

Stadskollegiet i Stockholm framhåller, att det inte klarlagts, att stockholmssjukhusen

kan åtaga sig att i avsedd utsträckning lämna den medverkan, som

förutsatts för den praktiska undervisningen vid sjukgymnastinstitutet i Stockholm.

Sveriges förenade studentkårer avstyrker en ökad intagning vid detta.

Örebro och Linköping förordas såsom lämpliga utbildningsorter av bl. a. lokalisering

sutredning en, som bl. a. anför följande.

Lokaiiseringsutredningen anser, att frågan om sjukgymnastutbildningen bör

samordnas med utbyggnad och lokalisering av de högre utbildningsresurserna i

stort. Behovet av minst en ny medicinsk högskola i mellansverige är påtagligt.

Lokaiiseringsutredningen har i sitt remissyttrande över läkarutbildningsberedningens

program för ökad läkarutbildning varmt tillstyrkt utbyggnad med en

medicinsk högskola i Örebro eller Linköping. Utredningen hyser den uppfattningen,

att medicinsk högskola, sjukgymnast- och arbetsterapeutinstitut bör

kunna byggas upp i nära anslutning till varandra på ny högskoleort. Tillsammans

kan dessa läroanstalter utgöra begynnelsen till ett mera fullständigt nytt universitet.

Från dessa utgångspunkter finner utredningen det mera angeläget att inrätta

sjukgymnastinstitut i Örebro och/eller Linköping än att i enlighet med utredningsmannens

förslag utöka sjukgymnastutbildningen i Stockholm och på

längre sikt upprätta ett nytt institut i Uppsala. Då det i såväl Örebro som Linköping

finns regionsjukhus med alltmer fullständig utrustning i berörda hänseenden,

synes det möjligt att utan dröjsmål vidta förberedelser för inrättande av

sjukgymnastinstitut i de båda städerna. I övrigt kan lokaiiseringsutredningen

tillstyrka den regionvisa fördelning, som föreslagits men vill särskilt understryka,

att utbygnaden i Umeå bör ges förtur.

Även centrala sjukvårdsberedningen föreslår, att sjukgymnastutbildning förläggs

till Örebro och Linköping, liksom mentalvårdsberedningen samt Örebro

läns respektive Östergötlands läns landsting.

Däremot avvisas denna möjlighet av SACO, Sveriges förenade studentkårer

och Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, de båda sistnämnda organisationerna

med hänvisning till att man önskar anslutning av sjukgymnastutbildningen

till en medicinsk fakultet eller högskola. Riksförbundet framhåller härom

bl. a. följande.

Sjukgymnastutbildningen bör förenas med vetenskaplig forskning på läroanstalterna.

Detta maste förutsätta, att utbildningsanstalterna förläggs i anslutning

till medicinsk fakultet. Det är framför allt detta önskemål som gjort, att förbundet

bestämt avvisar tanken på att sjukgymnastinstitut förläggs till Linköping

och Örebro. Därtill kommer de faktorer som utredningsmannen nämner, exempelvis

avsaknad av avdelningar för rehabilitering samt kompetenta läkare för undervisning.

Även om förbundet inser de stora praktiska svårigheter, som är förenade

med en dubblering av kurserna i Stockholm, Lund och det föreslagna nya

institutet i Göteborg, har förbundet funnit denna lösning vara den enda utvägen

att snabbt öka tillgången på sjukgymnaster.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

3. Samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen

Remissinstansernas åsikter är delade också ifråga om den föreslagna samordningen

av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen. Förslaget tillstyrkes av

universitetskanslern och de medicinska fakulteterna. Kanslern anför bl. a. följande.

Jag vill härvidlag erinra om att medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och

Göteborg samt lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå i sina yttranden

uttalat sig positivt beträffande förläggning av arbetsterapeututbildningen till

respektive orter men att karolinska institutets lärarkollegium på anförda skäl ej

ansett sig böra åtaga sig den undervisning av arbetsterapeutelever som arbetsterapeututredningen

föreslagit. I sistnämnda hänseende torde därför särskilda

överväganden bli nödvändiga.

Så långt det är möjligt förordas den föreslagna samordningen av bl. a. byggnadsstyrelsen,

centrala rehabilitering snämnden, socialpolitiska kommittén, Stockholms

läns, TJppsala läns, Västerbottens läns och Östergötlands läns landsting,

Göteborgs sjukvårdstyrelse och SACO. Härvid förutsätter dock SACO, att inträdeskraven

vid en samordning blir desamma för båda grupperna och att dessa

fixeras till studentexamen.

Ett stort antal remissinstanser ställer sig å andra sidan tveksamma inför de

praktiska konsekvenserna av en samordning. Centrala sjukvårdsberedningen och

mentalsjukvårdsberedningen hör till denna grupp, liksom flera instanser med i

förhållande till förslaget skiljaktiga uppfattningar rörande kraven på skolunderbyggnad

samt rörande lämpliga orter för utbildningens förläggning. Sjukvårdsberedningen

sammanfattar sina synpunkter sålunda.

Beredningen anser det orimligt antaga, att den för blivande arbetsterapeuter

föreslagna kompletteringskursen skall ge samma grundval för vidareutbildning

som det i praktiken tillämpade studentexamenskravet ger och vilket anmärkningsvärt

nog lagts till grund för studieplanerna vid sjukgymnastinstituten i

stället för det formella kravet. En samundervisning av de både elevgrupperna

torde på grund härav icke kunna komma till stånd.

7 — Bihan g till riksdagens protokoll 1361

1 samt.

Sr 73

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964-

Departementschefen

Betydelsen såväl för individ som samhälle av en välutvecklad rehabiliteringsverksamhet

har i allt högre grad blivit uppenbar. Denna betydelse ligger dels

på det ekonomiska, dels på det humanitära planet. Åtskilligt har redan satsats

på utvecklandet av de olika slag av verksamhet som innefattas i begreppet rehabilitering.

Inom det sociala fältet bör främst pekas på den uppbyggnad som ägt

rum av arbetsvärdens resurser. Inom det medicinska fältet har vikten av aktiverande

behandlingsåtgärder alltmer uppmärksammats, vilket lett till ett ökat

ianspråktagande av personal med särskild utbildning härför, bl. a. sjukgymnaster

och arbetsterapeuter. Vid planeringen av sjukhus och vårdkliniker avsättes

numera i allt större utsträckning resurser i fråga om lokaler och utrustning för

den medicinska rehabiliteringens behov. Härvidlag befinner vi oss emellertid

endast i början av en utveckling. Mycket stora insatser i fråga om investeringar,

personalutbildning samt planering och samordning torde återstå, innan en tillräckligt

omfattande och välfungerande rehabiliteringsverksamhet skapats i vårt

land.

Två viktiga personalkategorier inom rehabiliteringen är, som framgått av det

föregående, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. I fråga om båda dessa kategorier

föreligger en avsevärd brist. Beträffande arbetsterapeuterna kan dessutom

konstateras att utbildningen, sådan den för närvarande är utformad, långt

ifrån svarar mot de krav, som följer av arbetsterapeuternas uppgifter inom

modern rehabilitering. Utan tillräcklig personal med en tillfredsställande utbildning

kan de insatser, som göres för att skapa de erforderliga materiella resurserna

för rehabiliteringsverksamheten, inte ge avsett resultat. Det är därför nödvändigt

att öka kapaciteten för utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

samt att förbättra arbetsterapeuternas utbildning.

Medan sjukgymnastiken numera får anses vara en behandlingsform, som vunnit

allmänt erkännande och som erhållit en accepterad funktion i behandlingssystemet

inom skilda vårdsektorer, kan detsamma för vårt lands vidkommande

inte sägas vara fallet med arbetsterapin. Ett uttryck härför, liksom även en

orsak härtill, är den stora kvalitetsskillnaden i fråga om utbildningens utformning

och innehåll när det gäller dessa båda personalkategorier. På grund härav

har det för arbetsterapeututredningen varit en väsentlig uppgift att klarlägga

arbetsterapins funktion i det större sammanhang, rehabiliteringen, varav den

utgör en del. Jag anser i likhet med flertalet remissinstanser, att utredningen på

ett klarläggande sätt analyserat arbetsterapin som behandlingsform och som ett

viktigt funktionsled mellan medicinsk och social rehabiliteringsverksamhet. Åtskilliga

remissinstanser har understrukit betydelsen av s. k. sysselsättningsterapi

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:tv proposition nr 73 år 1964- 99

och menat, att utredningen vid sin bedömning av personalbehov och erforderlig

utbildning förbisett denna sida av rehabiliteringen. Ehuru jag i likhet med dessa

remissinstanser inser värdet av sysselsättning, i betydelsen förströelsebetonad

verksamhet, för stora kategorier av vårdklientel, kan jag dock inte finna, att

denna värdering äger relevans såsom invändning mot utredningens överväganden.

Av utredningen framgår att arbetsterapi är en målinriktad behandlingsverksamhet,

att behandlingsformerna kan skifta och sålunda även innefatta förströelsebetonade

aktiviteter, att behovet av arbetsterapeuter relativt till antalet

vårdbehövande — arbetsterapeuttätheten — är mycket olika inom olika vårdsektorer

samt att de kvalificerade insatserna från arbetsterapeuternas sida måste

kompletteras med insatser av hjälppersonal med kortare utbildning och av reguljär

vårdpersonal. Utifrån ett sådant synsätt bör det enligt min uppfattning

finnas utrymme för såväl den målinriktade, innehållsmässigt mångskiftande behandlingsformen

arbetsterapi, för vars utövande i dagens läge personella resurser

saknas, som för den allmänt förströelsebetonade icke målinriktade verksamhet

som hittills kunnat anordnas vid våra sjukhus och andra slag av vårdinstitutioner.

Vad utredningen anfört rörande arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter

bör därför enligt min uppfattning bilda underlaget för ett ställningstagande

till frågan om arbetsterapeututbildningens omfattning och innehåll.

För båda de här aktuella utredningarna har en huvuduppgift varit att beräkna

behovet av respektive personalkategori. Utredningarna har därvid använt sig

av samma underlag för sina bedömningar, nämligen föreliggande prognoser för

den kvantitativa utvecklingen på längre sikt inom olika vårdsektorer. Med

detta underlag har, utifrån antaganden om det antal vårdplatser, som en arbetsterapeut

respektive en sjukgymnast kan betjäna inom varje särskild vårdsektor,

en beräkning kunnat göras av det erforderliga antalet arbetsterapeuter och sjukgymnaster.

Utifrån kännedom om nu befintligt antal utbildade samt beräkningar

av yrkesverksamhetsgraden har så gjorts beräkningar av utbildningsbehovet.

Jag är medveten om den osäkerhet som vidlåder dessa beräkningar,

liksom fallet är med alla andra arbetskraftsprognoser på längre sikt. Jag anser

dock, att utredningarnas beräkningar och bedömningar tills vidare bör godtagas

som underlag för dimensioneringen av utbildningen.

Arbetsterapeututredningen har, förutom beräkningar av behovet av arbetsterapeuter,

även gjort vissa uppskattningar av behovet av hjälpkrafter. Utredningen

har framhållit att osäkerhet vidlåder också dessa uppskattningar. Av

bland annat denna anledning vill jag, i än högre grad än utredningen gjort, förorda,

att utbildning av hjälpkrafter till den helt övervägande delen sker genom

vidareutbildning av härför lämpade personer.

Jag övergår så till arbetsterapeututredningens överväganden och förslag rörande

utformningen av arbetsterapeututbildningen.

Den kritik som riktats mot hittillsvarande utbildning av arbetsterapeuter gäller

i huvudsak utbildningens uppdelning på en förutbildning och en huvudkurs,

den tidsmässiga disproportionen mellan olika huvudmoment i utbildningen samt

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964

den bristande pedagogiska samordningen mellan utbildningens olika huvuddelar.

Utredningen har efter prövning av för- och nackdelar funnit övervägande

skäl tala för att utbildningen även framgent skall innefatta en förutbildning och

en egentlig arbetsterapeututbildning. De skäl som enligt utredningen talar härför

är dels vissa resurssynpunkter, dels rekryteringsskäl, dels ock värdet av att

genom förutbildningen samtidigt erhålla en avslutad yrkesutbildning för hjälpkrafter.

De nackdelar, som varit förbundna med hittillsvarande, i stor utsträckning

oorganiserade förutbildning, har utredningen ansett kunna undanröjas

genom att förutbildningen innehållsmässigt och organisatoriskt ges en fast form.

I fråga om arbetsterapeututbildningens innehåll har utredningen föreslagit betydande

utvidgningar av de medicinska och socialmedicinska momenten samt av

utbildningen i arbetsterapins teori och teknik, dvs. arbetsterapin såsom behandlingsform.

En förbättrad samordning mellan utbildningens olika delar avses

komma till stånd genom en följdriktig uppbyggnad av utbildningen i innehållsmässigt

avseende samt genom tillskapandet av en fastare utbildningsorganisation,

innefattande en för utbildningen ansvarig sakkunnig ledning samt fast anställda

lärare i utbildningens huvudämnen.

Jag anser, att vad utredningen föreslagit i fråga om utbildningens innehåll

och omfattning i stort sett väl svarar mot de krav som inom en modernt inriktad

rchabiliteringsverksamhet bör kunna ställas på ifrågavarande personalkategori.

Under remissbehandlingen har den uppfattningen kommit till uttryck att den

föreslagna kvalificerade utbildningen skulle vara erforderlig för endast ett

mindre antal arbetsterapeuter, medan det för en betydande del, i yttrandena

betecknade såsom sysselsättningsterapeuter, borde räcka med en mindre kvalificerad

utbildning. Utan att därmed vilja ingå på en diskussion rörande olika

detaljer i utredningsförslaget anser jag mig böra avvisa en dylik ståndpunkt.

Uppenbarligen föreligger avvikelser mellan olika vårdsektorer och vårdspecialiteter

i fråga om intensiteten och arten av erforderlig rehabiliteringsverksamhet.

Att behov av en rehabiliteringsverksamhet, inbegripande arbetsterapi med eu

efter klientelets art utformad målinriktning, föreligger inom de olika vårdsektorer,

som angivits av utredningen, synes mig emellertid ovedersägligt och det

synes likaledes helt klart, att därmed följer ett behov av kvalificerad personal

härför. Hur stort detta behov är kan givetvis diskuteras. Som framgår av vad

jag tidigare anfört, anser jag emellertid de relationstal utredningen använt som

uttryck för den erforderliga arbetsterapeuttätheten på ett i stort sett välavvägt

sätt ange behovet av kvalificerade arbetsterapeuter inom olika verksamhetsfält.

Till detta behov kommer behovet av assistentpersonal med en mindre kvalificerad

utbildning, i huvudsak vårdpersonal med erforderlig vidareutbildning.

Någon anledning att för denna personal lansera beteckningen sysselsättningsterapeuter,

och därmed ett begrepp som leder tanken till en särskild definierbar

terapiform, finnes emellertid inte.

Ehuru jag sålunda biträder utredningens ståndpunkt med avseende på utbildningens

omfattning och huvudsakliga innehåll, kan jag inte ansluta mig till

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kunijl. Maj:tu proposition nr 73 ur 1 96 b 101

det förslag till utbildningsgång utredningen framlagt. Som redan påpekats utgör

en huvudpunkt i kritiken mot nuvarande utbildning dess uppdelning på två

etapper. Även om utredningens förslag kan anses eliminera åtskilliga av de

olägenheter, som är förbundna med den nuvarande uppläggningen av förutbildningen,

finner jag dock de av, bland andra, arbetsmarknadsstyrelsen påtalade

olägenheterna med ett bibehållande av uppdelningen på två skilda utbildningsetapper

vara så stora, att en annan lösning bör eftersträvas. Jag föreslår, att den

utbildning i olika arbetstekniker, som enligt utredningens förslag skulle ligga

inom förutbildningen, sammanlägges och närmare samordnas med den av utredningen

föreslagna egentliga arbetsterapeututbildningen till en sammanhängande,

treårig utbildning. Vissa rationaliseringar och tidsbesparingar, bl. a. genom slopande

av vissa tekniska repetitionsmoment i den föreslagna egentliga arbetsterapeututbildningen,

bör därigenom kunna vinnas, varigenom även behovet av

viss hushållsutbildning skulle kunna tillgodoses inom den treåriga utbildningens

ram, i stället för att utformas såsom en del av en förutbildning. Kvar står då

den i utredningens förslag till förutbildning ingående sjukvårdsbiträdesutbildningen.

Härtill återkommer jag i det följande vid behandlingen av frågan om

kraven för inträde vid arbetsterapeututbildningen.

Utredningen har inte ansett sig kunna föreslå någon specialisering av arbetsterapeututbildningen

i den formen att utbildningen differentieras med sikte på

skilda verksamhetsfält eller skilda typer av arbetsuppgifter. Enligt utredningens

uppfattning bör en specialisering ske, förutom genom yrkesarbetet, i form av

vidareutbildningskurser, anordnade på initiativ av de för skilda vårdområden

ansvariga huvudmännen och tillsynsmyndigheterna, allteftersom behov därav

uppkommer och låter sig preciseras. Jag biträder i huvudsak utredningens uppfattning

och anser sålunda, att arbetsterapeututbildningen bör utgöra en för

verksamhet såsom arbetsterapeut inom förekommande olika verksamhetsfält

gemensam, grundläggande yrkesutbildning. Vissa mindre modifikationer av

denna huvudprincip bör emellertid övervägas vid den slutliga detaljutformningen

av utbildningen. Jag syftar härvidlag på att en viss begränsad valfrihet

möjligen bör kunna råda mellan vissa i den praktisk-tekniska utbildningen ingående

moment, exempelvis mellan hushållsutbildning och en utvidgad verkstadsteknisk

utbildning eller mellan olika slöjdarter.

Mot utredningens förslag och synpunkter beträffande utbildningens ämnesinnehåll

och undervisningens bedrivande har jag, bortsett från vad som följer av

vad jag i det föregående anfört, ingen erinran. Det är min uppfattning, att en

utbildning med det innehåll utredningen föreslagit bör ge en god reell kompetens

åt de blivande arbetsterapeuterna, därest undervisningen läggs upp och meddelas

på ett pedagogiskt tillfredsställande sätt. Jag tar i detta sammanhang inte ställning

till avvägningen i detalj mellan olika ämnen, ej heller till undervisningens

innehåll inom varje särskilt ämne, utan jag begränsar mig här till att uttala, att

förslaget enligt min uppfattning innebär en god avvägning inom den föreslagna

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 196h

tidsramen mellan de olika behov utbildningen skall tillgodose. Det torde få

ankomma på Kungl. Maj:t att, på grundval av förslag, som utarbetas inom

arbetsterapeututredningen med stöd av särskilt tillkallad expertis, besluta om

fastställandet av läroplaner för utbildningen.

I fråga om vilka krav som bör gälla för inträde vid den föreslagna arbetsterapeututbildningen

har under remissbehandlingen mycket skiljaktiga uppfattningar

kommit till uttryck. Å ena sidan har hävdats att den medicinska undervisningen

förutsätter studentexamenskunskaper som grund, åtminstone i de

matematisk-naturvetenskapliga skolämnena. Å andra sidan har den uppfattningen

anförts, att om den medicinska undervisningen bedrives i pedagogiskt

tillfredsställande former, ett gott utbildningsresultat bör kunna uppnås med utgångspunkt

i avslutad grundskola. Utredningen, som i detta sammanhang haft

att beakta frågan om en samordning med sjukgymnastutbildningen, har konstaterat,

att gällande föreskrifter uppställer realexamen eller godkänt betyg från

grundskolan som villkor för inträde vid sjukgymnastinstitut medan de faktiska

kraven till följd av konkurrensen mellan de inträdessökande i själva verket kommit

att bli studentexamen med kvalificerade betyg. Utredningens allmänna

ståndpunkt har varit den, att utbildningen förutsätter ett gott begåvningsurval

och en god kunskapsgrund, dock ej nödvändigtvis studentexamen. Utredningens

praktiska slutsats härav har lett till ett förslag om krav på dels slutbetyg från

teoretisk linje av grundskolans årskurs 9, dels vissa kompletterande kunskaper

i matematik, fysik, kemi, biologi och engelska. — För egen del ansluter jag mig

till utredningens allmänna ståndpunkt i fråga om de krav som bör ställas på en

inträdessökande till arbetsterapeutkurs. Den föregående skolutbildning man

enligt min uppfattning bör inrikta sig på är genomgång av fackskola. I avvaktan

på fackskolans mer allmänna genomförande bör emellertid avgångsbetyg

från teoretisk linje av grundskolan ge behörighet till inträde på samma sätt som

för närvarande gäller för inträde vid sjukgymnastinstitut. Genom anordnande

av kompletteringskurser i vissa skolämnen på sätt utredningen föreslagit, och

som i begränsad utsträckning redan förekommit som förberedelse för annan

yrkesutbildning, bör övergångsvis möjlighet öppnas för blivande inträdessökande

att förstärka sin kunskapsgrund i vissa betydelsefulla ämnen. Såsom inträdeskrav

bör genomgång av sådan kompletteringskurs emellertid inte uppställas.

Det bör slutligen framhållas, att vid konkurrens mellan ett flertal inträdessökande

företräde självfallet måste lämnas den som, bland annat med avseende på

skolutbildning och skolbetyg, företer de bästa studie- och yrkesmässiga förutsättningarna.

Härvidlag måste hänsyn tagas inte bara till skolbetyg utan också

till vederbörandes personliga lämplighet för yrket. Som ett underlag för en

bedömning av sökandena i detta avseende har utredningen betraktat den sjukvårdsbiträdesutbildning

eller därmed likvärdig sjukvårdsutbildning som föreslagits

ingå i förutbildningen. Remissinstansernas uppfattning om utredningens

förslag i denna del är delad. För egen del anser jag det angeläget, att en blivande

arbetsterapeutelev skaffar sig en viss föregående erfarenhet av sjukvårdsarbete,

opaginerad Kontrollera mot PDF

10.''i

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 är 19G4

både för att själv kunna göra ett mer realistiskt yrkesval och för att i någon män

visa sin lämplighet för arbete inom ett vårdyrke. För närvarande gäller för inträde

vid arbetsterapeutkurs ett krav på minst 8 månaders sjukvårdspraktik.

Utredningen har föreslagit sjukvårdsbiträdesutbildning om 23 veckor, dvs. ca 5

månader. För inträde vid sjukgymnastinstitut krävs minst 3 månaders sjukvårdspraktik.

Enligt min uppfattning är längden av den grundläggande sjukvårdsutbildningen

eller sjuk vårdspraktiken inte i och för sig av avgörande betydelse.

Vad som är viktigt är, att ett underlag för en någorlunda säker allmän

bedömning av en sökandes personliga förutsättningar kan erhållas. För detta

ändamål synes ett krav på tre månaders sjukvårdspraktik utgöra det minimum

som bör uppställas. Genomgång av sjukvårdsbiträdesutbildning eller fullgörande

av en längre tids sjukvårdspraktik måste givetvis vara till fördel, om också

enligt min uppfattning något krav härpå inte bör uppställas. Jag vill understryka

utredningens uttalande, att kvantiteten av hopsamlade meriter inte

bör vara avgörande vid valet mellan de inträdessökande.

Utredningens överväganden och förslag i fråga om arbetsterapeututbildningens

förläggning och organisation har betingats av den föreslagna utbildningens

innehåll och de utbildningsresurser, som erfordras med hänsyn härtill.

Motsvarande förhållande har varit avgörande vid bedömningen av möjligheterna

att utbygga sjukgymnastutbildningen. De båda utredningarna, i vilkas uppdrag

det ingått att undersöka lämpligheten och möjligheterna av en samordning mellan

arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning, har stannat i delvis olika uppfattningar

angående förutsättningarna på skilda orter för anordnande av ifrågavarande

slag av utbildning. Ehuru delvis betingade av en skiljaktig värdering

av vissa utbildningsfaktorer synes utredningarnas olika ställningstaganden i

frågan om valet av förläggningsorter också vara motiverade av faktiska olikheter

i fråga om förutsättningarna för anordnande av det ena respektive det

andra slaget av utbildning.

Jag ansluter mig i allt väsentligt till arbetsterapeututredningens allmänna

synpunkter i fråga om de resurser i olika avseenden som krävs för anordnande

av arbetsterapeututbildning. Från denna utgångspunkt finner jag styrkt, att

sådan utbildning inom de närmaste åren kan anordnas på endast ett fåtal orter

nämligen, såvitt nu kan bedömas, Stockholm (Mörby), Göteborg, Linköping och

Örebro. Utredningen har bedömt det vara möjligt att anordna arbetsterapeututbildning

även i anslutning till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Vad som

framkommit under remissbehandlingen har emellertid övertygat mig om att

detta bör anstå till dess bättre förutsättningar härför föreligger. Såvitt gäller utbyggnaden

av sjukgymnastutbildningen har den företagna utredningen utmynnat

i ett förslag om dubblering av utbildningen i Stockholm (Karolinska institutet)

och Lund samt om upprättande av ett nytt sjukgymnastinstitut i Göteborg.

Mot de i utredningen gjorda bedömningarna av möjligheterna att på detta sätt

öka den nuvarande utbildningskapaciteten har jag ingen erinran.

Innan jag slutligt redovisar mina ställningstaganden till utredningarnas för
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Majrts proposition nr 73 år 196J

slag i nyss berörda avseenden, skall jag gå in på en för planeringen av utbildningen

på längre sikt viktig fråga, nämligen frågan om huvudmannaskapet för

utbildningen och den centrala tillsynen däröver. Denna fråga hai’ i remissyttrandena

ingående behandlats, varvid två varandra motsatta uppfattningar kommit

till uttryck. Enligt den ena uppfattningen, som ansluter sig till arbetsterapeututredningens

förslag, bör utbildningen av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

bedrivas i anslutning till medicinsk fakultet och med staten som huvudman och

universitetskanslersämbetet som tillsynsmyndighet. Enligt den andra uppfattningen

bör utbildningen bedrivas under sjukvårdshuvudmännens ansvar och

under tillsyn av den centralmyndighet, som utövar tillsyn över yrkesutbildningen.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till sistnämnda uppfattning,

dock med undantag för den i Stockholm och Lund nu bedrivna sjukgymnastutbildningen,

vilken tills vidare bör drivas i statlig regi. Utbildningen av arbetsterapeuter

liksom den sjukgymnastutbildning som startas på nya orter bör däremot

bedrivas av sjukvårdshuvudmännen. Till sådan utbildning, som är att

betrakta som specialkurs enligt kungl. brev den 18 november 1963 angående

bestämmelser om yrkesskolornas lärare, bör statsbidrag utgå enligt för central

yrkesskola gällande grunder. Det administrativa och pedagogiska överinseendet

över denna utbildning bör ligga hos skolöverstyrelsen. Vid sin sida bör överstyrelsen

emellertid ha ett sakkunnigorgan med ansvar för utbildningens enhetlighet

och i första hand medicinska kvalitet. Beträffande den närmare utformningen

av detta organ torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag, att statsbidrag enligt nyssnämnda

grunder må utgå till en arbetsterapeututbildning med här föreslagen utformning,

anordnad under sjukvårdshuvudmännens huvudmannaskap i Göteborg, Linköping

och Örebro samt vid Mörby lasarett i Danderyd. Jag räknar med att

utbildningen på flertalet av dessa orter skall kunna igångsättas läsåret 1965/66.

Att börja arbetsterapeututbildning i ny form läsåret 1964/65 är inte möjligt,

enär, som utredningen framhåller, detta läsår måste ägnas åt utbildning av ett

antal arbetsterapeuter till lärare.

Om efter hand förutsättningar för anordnande av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning

på andra orter än de nyss angivna visar sig finnas och behov

av en ökad utbildningskapacitet konstateras, skall givetvis hinder inte föreligga

för Kungl. Maj.t att medge statsbidrag till sådan utbildning.

En utökning av kapaciteten för utbildning av sjukgymnaster bör komma till

stånd genom att, på sätt föreslagits, intagningen av elever vid sjukgymnastinstituten

i Stockholm och Lund dubbleras. Denna dubblering bör genomföras

under läsåret 1964/65. Jag räknar vidare med att en utvidgning av utbildningskapaciteten

sker genom anordnande av en med utbildning av arbetsterapeuter

samordnad sjukgymnastutbildning i Göteborg fr. o. in. läsåret 1965/66.

Frågan om en fortsatt utvidgning av sjukgymnastutbildningen lämnar jag tills

vidare öppen. Utökningen av sjukgymnastutbildningen i Stockholm förutsätter

överläggningar och överenskommelser med Stockholms stad angående ianspråk
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 19(iå

tagande av sjukvårdsresurserna i staden för den praktiska utbildningen av sjukgymnasterna.

Utökningen av sjukgymnastutbildningen i Lund kräver vissa

överläggningar och överenskommelser med Malmöhus läns landsting och Malmö

stad.

Arbetsterapeututbildningen kan, vid genomförande av vad jag förordat, beräknas

få en sammanlagd kapacitet av ca 160 elever årligen. Sjukgymnastutbildningens

kapacitet kommer läsåret 1964/65 att öka från nuvarande 110 till

190 intagna och kan fr. o.m. läsåret 1965/66 beräknas öka med en intagning av

ytterligare åtminstone ett 50-tal elever.

Med hänsyn till att jag föreslagit, att arbetsterapeututbildningen skall anordnas

genom sjukvårdshuvudmännens försorg, finns inte anledning för mig att

göra något preciserat ställningstagande till utredningens förslag om lärartjänster

för denna utbildning. Av vad jag tidigare anfört rörande utbildningens innehåll

och standard följer dock, att jag i princip ansluter mig till vad utredningen

anfört i fråga om lärarbehov och lärarkompetens. För att intentionerna bakom

den av mig här förordade utbildningsreformen skall kunna fullföljas är det således

av vikt att kvalificerade lärare i relativt permanent form knytes till och bär

ansvar för utbildningen av arbetsterapeuter.

Den föreslagna utvidgningen av sjukgymnastutbildningen i Stockholm och

Lund förutsätter en förstärkning av lärarresurserna. Jag föreslår, att denna förstärkning

sker i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag,

dock att ordinarie tjänster tills vidare inte bör inrättas. Med hänsyn till att

det beträffande vissa av de föreslagna personalförstärkningarna fordras överenskommelse

med vederbörande sjukvårdshuvudman torde Kungl. Maj:t erhålla

bemyndigande att fatta slutligt beslut beträffande inrättandet av tjänster m. m.

för ifrågavarande ändamål.

I överensstämmelse med arbetsterapeututredningens förslag tillstyrker jag,

att beslut nu fattas om inrättande fr. o.m. budgetåret 1965/66 av en professur

i medicinsk rehabilitering. Jag föreslår, att professuren inrättas vid universitetet

i Göteborg. Genom inrättandet av denna tjänst skapas förutsättningar

för en kvalificerad forskning på den medicinska rehabiliteringens område, vilket

är nödvändigt för en ändamålsenlig vidareutveckling av detta verksamhetsfält.

Utbildning av arbetsterapeuter till lärare bör anordnas under läsåret 1964/65

enligt de riktlinjer arbetsterapeututredningen föreslagit. För detaljutformningen

av denna utbildning har på framställning av arbetsterapeututredningen ett antal

experter tillkallats. Enligt under hand lämnat besked från företrädare för Göteborgs

stads sjukvårdsstyrelse har styrelsen ställt sig positiv till att den av utredningen

föreslagna ettåriga kursen för blivande undervisningsterapeuter anordnas

vid Sahlgrenska sjukhuset i staden. Medicinska fakulteten i Göteborg har utlovat

fakultetens medverkan i denna utbildning. Jag förordar, att ifrågavarande

lärarutbildning anordnas under närmaste ledning av medicinska fakulteten i

Göteborg i enlighet med de föreskrifter för utbildningen som Kungl. Maj:t fastställer.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196b

Arbetsterapeut utredningen har också föreslagit att handledarkurser om en

termin skall anordnas i anslutning till Stockholms läns centrallasarett (Mörby

lasarett) i Danderyd. Förutsättningarna för ett förverkligande av utredningens

förslag i denna del är inte klarlagda på samma sätt som beträffande den föreslagna

kursen i Göteborg. Det måste emellertid anses mycket angeläget att även

denna utbildning kommer till stånd under läsåret 1964/65. Ett fortsatt utrednings-

och förberedelsearbete kommer att bedrivas i syfte att så skall kunna

ske. Närmare föreskrifter angående denna utbildning torde få meddelas av

Kungl. Maj:t.

Viss utbildning av instruktionsgymnaster har av den sakkunnige föreslagits

ske i den formen att sjukgymnaster, som är anställda vid sjukhus, där praktisk

sjukgymnastutbildning är avsedd att komma till stånd, skall få auskultera under

förslagsvis en månad vid sjukhus, där utbildning av sjukgymnaster för närvarande

bedrives. Denna utbildning har av den sakkunnige tänkts ordnad antingen

så, att sjukgymnasterna får tjänstledighet med bibehållen lön eller så, att löneförlusten

vid tjänstledigheten samt rese- och uppehållskostnaderna täckes genom

särskilt bidrag. Jag har ingen erinran mot detta förslag. I likhet med den sakkunnige

förutsätter jag att, därest behov av en fastare organiserad utbildning av

instruktionsgymnaster bedömes föreligga, förslag härom senare framlägges, lämpligen

i samband med anslagsäskandena för sjukgymnastinstituten.

Med den föreslagna omläggningen av arbetsterapeututbildningen följer vissa

övergångsproblem. Sålunda måste övervägas dels hur länge arbetsterapeututbildning

i hittillsvarande form skall bedrivas, dels hur de som genomgått arbetsterapeututbildning

i denna form skall beredas möjlighet att komplettera sin utbildning

dels ock hur de som påbörjat en utbildning i nuvarande utformning

skall beredas möjlighet att på lämpligt sätt fullborda sin utbildning.

Med hänsyn till det stora behovet av arbetsterapeuter anser jag, att den

nuvarande utbildningen av arbetsterapeuter skall bedrivas i varje fall t. o. m.

läsåret 1965/66. Läsåret därefter bör nämligen vid genomförande av den övergångsanordning

jag i det följande avser att föreslå, den första omgången arbetsterapeuter

komma att examineras enligt den nya ordningen.

Beträffande de i hittillsvarande form utbildade arbetsterapeuterna förordar

jag, i överensstämmelse med utredningens förslag, att ett program för en vidareutbildningsverksamhet

uppgöres i samverkan mellan vederbörande myndigheter

och sjukvårdshuvudmän. Till denna vidareutbildningsverksamhet bör statsbidrag

utgå enligt samma grunder som till den reguljära arbetsterapeututbildningen.

De som påbörjat eu arbetsterapeututbildning i hittillsvarande form och som

sålunda förskaffat sig vissa kunskaper och färdigheter — sannolikt huvudsakligen

i praktisk-tekniska ämnen — bör äga möjlighet att bygga på den påbörjade

utbildningen med den nya kvalificerade arbetsterapeututbildningen. Jag

föreslår sasom en engångsföreteelse, att intagning av elever för arbetsterapeututbildning

läsåret 1965/66, i den utsträckning som är möjlig, sker i både års
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 19t>4

kurs 1 och årskurs 2 av den treåriga arbetsterapeututbildningen. I årskurs 2

skulle då intagas elever, som redan skaffat sig utbildning i huvudsak motsvarande

den som är avsedd att inhämtas under det första av de tre utbildningsår som

den av mig förordade nya utbildningen skall omfatta. En sådan anordning är

möjlig endast under det läsår, då den nya utbildningen startar på respektive

utbildningsorter. I mån av utbildningsplatser i årskurs 2 bör även under de

följande läsåren möjlighet beredas den som genomgått erforderlig praktisk-teknisk

utbildning att såsom extra-elev följa undervisningen och erhålla slutbetyg

från denna.

De för nuvarande arbetsterapcututbildning förberedande kurser, som för närvarande

anordnas i Örebro och Jönköping samt vid Nyckelviksskolan i Lidingö

och som planeras i Luleå, bör lämpligen anordnas i nuvarande form tills vidare

med hänsyn till vad jag i det föregående uttalat angaende det fortsatta bedrivandet

under ännu några läsår av arbetsterapeututbildning i hittillsvarande

form. Frågan om en omläggning av kurserna till vidareutbildningskurser för

vårdpersonal, främst vid sjukvårds- och åldringsvårdsinstitutioner, bör tagas upp

till prövning i samråd mellan huvudmännen för ifrågavarande skolor, huvudmännen

för aktuella vårdinstitutioner och tillsynsmyndigheten för arbetsterapeututbildningen.

I det sammanhanget torde även frågan om statsbidrag till

sådan vidareutbildning få upptagas till prövning. Till nuvarande utbildning bör

bidrag få utgå som till en central yrkesskola.

Ett genomförande av den föreslagna utvidgningen av sjukgymnastutbildningen

förutsätter, att ytterligare lokaler ställes till förfogande för denna utbildning.

Vid Karolinska sjukhuset kan erforderliga lokaler anskaffas genom att den

s. k. arbetsberedningen flyttas ut från sjukhusets centralkomplex till en paviljong,

som uppföres på sjukhusområdet och de lokaler i centralkomplexet, som

därigenom friställes, utnyttjas för den föreslagna dubbleringen av sjukgymnastutbildningen.

Viss ombyggnad inom centralkomplexet erfordras.

Olika möjligheter att erhålla nödvändigt lokaltillskott för en utvidgning av

sjukgymnastutbildningen i Lund har undersökts. Därvid har framkommit, att

den enda till buds stående möjligheten att tillgodose detta lokalbehov inom de

allra närmaste åren är att uppföra en paviljong för ändamålet. Den med hänsyn

till den föreslagna dubbleringen av utbildningen erforderliga storleken av denna

barack är omkring 300 m2.

Jag tillstyrker, att de angivna byggnadsåtgärderna vidtages. Det torde få

uppdragas åt vederbörande myndigheter att skyndsamt projektera och genomföra

dessa åtgärder.

Vid bifall till vad jag föreslagit, räknar jag för nästa budgetår med ett sammanlagt

medelsbehov av 2 416 000 kr. för ifrågavarande ändamål, därav 800 000

kr. för uppförande av två paviljonger samt vissa ombyggnadsarbeten och

1 616 000 kr. för kostnader på driftbudgeten. Sistnämnda kostnader fördelar sig

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1964

med 765 000 kr., huvudsakligen avlöningskostnader, för den föreslagna utvidgningen

av sjukgymnastutbildningen i Stockholm och Lund, 65 000 kr. för viss utbildning

av instruktionsgymnaster, 300 000 kr. för utbildning av arbetsterapeuter

till lärare och handledare vid den tillämnade arbctsterapeututbildningen, 336 000

kr. för ersättning till deltagare i nyssnämnda lärar- och handledarutbildning

beräknad efter 1 200 kr. för deltagare och månad, dvs. som för deltagare i yrkeslärarutbildning,

samt 150 000 kr. för inredning och utrustning av lokaler vid

sjukgymnastinstituten i Stockholm och Lund.

För erforderliga byggnadsarbeten bör under statens allmänna fastighetsfond

anvisas ett investeringsanslag av 800 000 kr., rubricerat Byggnadsarbeten vid

sjukgymnastinstituten. Det bör emellertid framhållas, att gjorda beräkningar

av byggnadskostnaderna utgör preliminära beräkningar på grundval av upprättade

lokalprogram.

Jag förordar vidare, att på riksstaten för nästa budgetår uppföres ett förslagsanslag

av 1 616 000 kr., rubricerat Sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning.

Av praktiska skäl bör emellertid den ökning av avlönings- och omkostnaderna

som följer av utvidgningen av sjukgymnastutbildningen bestridas från de till

Lunds universitet respektive Karolinska institutet anvisade anslagen för motsvarande

ändamål, vilka anslag därigenom kommer att belastas med högre belopp

än de i riksstatsförslaget upptagna. Det av mig här förordade anslaget

kommer ifråga om dessa kostnader att fungera som s. k. täckningsanslag för

riksstaten. Kostnaderna för materiel m. m., utbildning av instruktionsgymnaster,

undervisningsterapeuter och handledare samt inredning och utrustning av lokaler

bör däremot bestridas från förevarande anslag.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat, hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) besluta, att en omläggning av utbildningen av arbetsterapeuter

skall genomföras i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig i det föregående angivna riktlinjer;

b) besluta, att en lärar- och handledarutbildning för arbetsterapeuter

skall anordnas under budgetåret 1964/65 i huvudsaklig

överensstämmelse med vad jag i det föregående förordat;
c)

besluta, att en ökning av intagningen till sjukgymnastutbildningen

skall genomföras i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig i det föregående angivna riktlinjer;

d) besluta, att utbildning av instruktionsgymnaster må anordnas

under budgetåret 1964/65 i huvudsaklig överensstämmelse

med vad jag i det föregående förordat;

e) besluta, att vid universitetet i Göteborg skall, fr. o. m.

den 1 juli 1965, finnas inrättad en professur i medicinsk rehabilitering;
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196h

f) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad jag i det föregående anfört, besluta om inrättande

av de lärartjänster vid Lunds universitet och Karolinska

institutet, som erfordras vid den av mig förordade utökningen

av sjukgymnastutbildningen, ävensom att vidtaga de förändringar

i personalförteckningarna för Lunds universitet och Karolinska

institutet, som föranledes därav;

g) bemyndiga Kungl. Maj:t att fatta de beslut och vidtaga

de åtgärder i övrigt, som erfordras för genomförandet av vad

jag i det föregående förordat;

h) till Sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning m. m. för

budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 1 616 000 kr.;

i) till Byggnadsarbeten vid sjukgymnastinstituten för budgetåret

1964/65 under statens allmänna fastighetsfond anvisa

ett investeringsanslag av 800 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regentcn att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet

Jan-Mats Lindahl

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning .................................................... 3

II. Utbildning av arbetsterapeuter.................................... 5

A. Utredningens förslag...................... 5

1. Arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter......... 5

2. Behovet av arbetsterapeuter................................ n

3. Utbildningens uppläggning och innehåll...................... 20

4. Förläggningsorter och utbildningsorganisation ................ 40

5. Anordnande av viss lärarutbildning ......................... 56

6. Övriga frågor.............. 5g

7. Kostnadsberäkningar ...................................... 59

B. Remissyttranden ............................................. 63

1. Arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter........ 63

2. Behovet av arbetsterapeuter............................... 64

3. Utbildningens uppläggning och innehåll...................... 66

4. Förläggningsorter och organisation .......................... 71

5. Övriga frågor ........................................... 77

III. Utbildning av sjukgymnaster ..................................... 79

A. Sakkunnigförslaget ........................................... 79

1. Behovet av sjukgymnaster ................................. 79

2. Utvidgning av utbildningskapaciteten ....................... 85

3. Utbildning av instruktionsgymnaster ........................ 90

4. Lärare och lokaler......................................... 90

5. Kostnadsberäkningar ...................................... 93

B. Remissyttranden............................................. 94

1. Behov av sjukgymnaster och utbildningskapacitet............ 94

2. Utbildningsorter .......................................... 94

3. Samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning .... 97

IV. Departementschefen ............................................. 98

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:216 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. a1 i texten
  2. SU 1964:96 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1964:55 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag för budgetaret 1964/65 till högre utbildning och forskning jäm s. 15 i texten