Sök i Ratio Lex

Angående åldrings vårdsfrågor m. m

1964-02-28 · 52 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 52 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:85, Angående åldrings vårdsfrågor m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964

1

Nr 85

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åldrings vårdsfrågor

m. mgiven Stockholms slott den 28 februari

1964.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa reformer inom åldringsvården m. m. Utgångspunkten

är det utredningsmaterial som lagts fram av socialpolitiska

kommittén.

Ett statligt lånestöd till byggande av sjukhem för långtidssjukvården förordas

i syfte att snabbt få till stånd en ökad utbyggnadstakt. Lånen föreslås

vara rånte- och amorteringsfria under fem år.

Vidare föreslås olika åtgärder för att skapa bättre bostadsförhållanden åt

åldringar. Åtgärderna avser bl. a. en inventering av åldringsbostäder, en intensifierad

bostadsförbättringsverksamhet och i samband därmed anordnande

av temporära bostäder.

Slutligen förordas statsbidrag till kommunernas kostnader för hemhjälp.

Bidraget föreslås utgå med 35 procent av kostnaderna för hemhjälpsverksamheten

i dess helhet, dvs. för hemhjälpen åt såväl åldringar och invalider

som barnfamiljer.

Statens årskostnad för de föreslagna reformerna beräknas till sammanlagt

drygt 100 milj. kr., varav 50 milj. kr. i lånemedel till sjukhem.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 85

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 februari

1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, vissa frågor inom åldringsvården

m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Socialpolitiska kommittén1 erhöll den 2 december 1960 i uppdrag att utföra

en kartläggning av vårdbehov och vårdmöjligheter för åldringar samt

att inkomma med de förslag som kommittén med anledning därav fann

påkallade.

Resultatet av kommitténs kartläggning har redovisats i Åldringsvårdens

läge (SOU 1963: 47), som avlämnades den 24 september 1963. Kommittén

har därefter den 23 november 1963 framlagt ett förslag angående statligt

stöd till byggande av sjukhem. Vidare har kommittén tillsammans med

bostadsstyrelsen den 27 december 1963 i en promemoria föreslagit särskilda

åtgärder för förbättring av åldringarnas bostäder. Kommittén har

slutligen den 30 december 1963 framlagt förslag om statligt stöd till hemhjälp

åt åldringar och invalider. Kommitténs förslag i fråga om sjukhem,

bostäder och hemhjälp har sammanförts i ett gemensamt betänkande, kallat

Bättre åldringsvård (SOU 1964: 5). Jag anhåller nu att till behandling få

ta upp dessa förslag från socialpolitiska kommittén, vilka varit föremål

för remissbehandling.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan (bil.

7 s. 201, 286 och 421) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, för budgetåret 1964/65 beräkna följande anslag, nämligen

till Bidrag till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka ett

1 Kommittén består av statssekreteraren Ernst Michanek, ordförande, riksdagsledamöterna

Torsten Bengtson, Ingemund Bengtsson, Einar Rimmerfors, Elisabet Sjövall, TCO-sekreteraren

Britt-Marie Bystedt, förbundsordföranden Gunnar Hallström, direktören i SAF Sven Hydén,

folkskolläraren Hans Nyhage och byråchefen Reidar Tilert. Sekreterare är byrådirektören

Birger Forslund.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964

reservationsanslag av 110 000 kr., till Bidrag till driften av sjukhem för

lättskötta psykiskt sjuka ett förslagsanslag av 2 300 000 kr., till Bidrag till

anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka ett reservationsanslag

av 500 000 kr., till Bidrag till driften av sjukhem för långvarigt kroppssjuka

ett förslagsanslag av 5 500 000 kr. samt till Lån till byggande av sjukhem ett

investeringsanslag av 50 000 000 kr. Även dessa frågor torde i detta sammanhang

få upptas till fortsatt behandling.

II. Långtidssjukvården

Kommittén har i sitt förslag redovisat utvecklingen av långtidssjukvården

för kroppssjuka och lättskötta psykiskt sjuka samt framlagt förslag

till stimulerande åtgärder i syfte att öka utbyggnaden av sjukhem för dessa

grupper.

Nuvarande läge

Sjukhem för långvarigt kroppssjuka

Under början av 1900-talet tillgodosågs vården av de långvarigt sjuka,

»kroniskt sjuka», principiellt utanför sjukhusväsendet i egentlig mening.

De hörde hemma i fattigvården. Det ålåg fattigvårdssamhällena att ta hand

om den som på grund av sjukdom inte kunde försörja sig själv och som

saknade underhåll och vård av andra. Den fattige, kroniskt sjuke hamnade

i brist på bättre på ålderdomshemmet, »fattigstugan». Småningom växte

emellertid den uppfattningen fram, att man måste ordna med sjukhusvård

för kroniskt och obotligt sjuka. Landstingen började — frivilligt — inrätta

enstaka kronikerhem 1910. Den nya synen kom till praktiskt uttryck i 1927

års kungörelse om statsbidrag till anordnande av sjukhem för långvarigt

kroppssjuka. Vården av dessa började därmed överföras från fattigvården

till sjukvården. Är 1945 ändrades bestämmelserna så att staten i

princip begränsade sina bidrag till sådana hem, som uppfördes, inrättades

eller drevs av landsting och städer utanför landsting. Möjligheten att i särskilda

fall bevilja bidrag även till andra primärkommuner bibehölls dock.

Fr. o. m. år 1952 ålades landstingen och städerna utanför landsting huvudmannaskapet

för vården av de kroniskt sjuka. Under 1950-talet har anknytningen

till sjukvården och sjukhusvården blivit allt fastare. Sjukvårdshuvudmännen

har i stor utsträckning inlemmat långtidssjukvården i lasarettsvården.

Antalet vårdplatser

Antalet platser för långvarigt kroppssjuka uppgick vid slutet av år 1950

till ca 9 200 och hade vid utgången av 1961 stigit till 19 600. Utbyggnaden

har relativt sett varit störst i fråga om vårdplatser vid lasarett och sjuk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196i

stugor. Platsantalet vid lasaretten har ökat från ca 600 till över 3 100, vid

sjukstugorna från 220 till 950 samt vid sjukhemmen från 8 400 till 14 400.

Utbyggnaden har till en del åstadkommits genom att andra institutioner,

främst sanatorier, tagits i anspråk för långtidssjukvården. Även epidemivårdanstalter

har utnyttjats för ändamålet.

Räknat i promille av befolkningen har sammanlagda antalet vårdplatser

inom långtidssjukvården ökat från 1,3 år 1950 till 2,6 år 1961.

Antalet platser vid sjukhem, drivna av landsting och landstingsfria städer,

har ökat med ca 4 000 till 8 458 under perioden. Landstingen och de

nämnda städerna har emellertid under samma tid byggt ut lasaretten med

över 2 500 vårdplatser för långvarigt kroppssjuka och sjukstugorna med

över 700 platser för långtidsvård. Samtidigt har över 1 000 vårdplatser på

sanatorier och epidemisjukhus tagits i anspråk för långtidsvården. Antalet

långtidsplatser i landstingens och de landstingsfria städernas regi, som 1950

uppgick till 5 140, hade vid slutet av år 1961 ökat till sammanlagt 13 625

eller med 165 procent.

Antalet vårdplatser på sjukhem i primärkommunal regi, som 1950 uppgick

till 3 416, hade 1955 minskat till 1 138. Platsantalet har därefter ökat

och utgjorde 4 436 vid slutet av år 1961. De enskilda sjukhemmens platsantal

ökade från 619 till 1 540.

Sjukhemmens standard

Uppgifter om sjukhemmens diagnostiserings- och behandlingsresurser

föreligger beträffande 175 av totalt 182 sjukhem.

Antal hem

med

utan

Röntgen...................

......... 54

121

Fysikalisk terapi............

......... 54

121

Laboratorium..............

......... 62

113

Arbetsterapi................

......... 110

65

Sjukgymnastik.............

......... 152

23

Summa 175

Röntgen saknas helt på sjukhemmen i 9 sjukvårdsområden, fysikalisk

terapi i 8 samt laboratorium i 9. Anordningar för arbetsterapi saknas på

sjukhemmen i 3 sjukvårdsområden och för sjukgymnastik i 3 områden.

Drygt två femtedelar av vårdplatserna finns i en- och två-bäddsrum,

medan en knapp femtedel av dem är belägna i rum med 5 bäddar och mer.

Drygt 3 100 patienter har enkelrum eller dubbelrum, medan nära 1 400 bor

i salar med minst 5 patienter.

Största andelen vårdplatser i enkelrum (20 procent) föreligger i Kalmar

läns södra landstingsområde och Hallands län; lägsta andelen redovisar

Göteborgs stad (3 procent). Största antalet vårdplatser i rum om minst

5 bäddar redovisar Malmö stad (83 procent), Göteborgs stad (62 procent)

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196k

samt Göteborgs och Bohus län (61 procent). I Malmö finns 14 salar med vardera

12 vårdplatser. I genomsnitt finns i riket 2,4 vårdplatser per rum.

Centralradio och TV-apparater förekommer på nästan alla sjukhem.

I rapporter till medicinalstyrelsen konstateras på sina håll brister som

hänger samman med sjukhemmens omoderna disposition. Bilden är det

oaktat ganska ljus, i synnerhet i jämförelse med den sjukvård som bedrivs

vid ålderdomshemmen.

Platsbehovet

Statens sjukhusutredning uppskattade 1947 (SOU 1947:61) antalet kroniskt

sjuka till 3 å 4 promille av befolkningen och föreslog en utbyggnad

av kronikervården till 3 promille — vid den tiden motsvarande 20 000

platser.

På grundval av en av medicinalstyrelsen gjord undersökning beräknades

1959 behovet av långtidsvårdplatser till minst 2,9 promille av befolkningen

eller 40 promille av antalet personer fyllda 70 år.

Läkarprognosutredningen (SOU 1961:8) räknade med att vårdplatsbehovet

i långtidssjukvården — inkl. vissa grupper lättskötta mentalt sjuka

(senila demenser, som ansågs böra överföras från mentalsjukvården till

kroppssjukhemmen) — motsvarade 4 promille av totalbefolkningen eller

55 promille av befolkningen i åldern 70 år och däröver. Detta skulle innebära

ett behov av ca 40 000 platser 1970.

Antalet vårdplatser inom långtidssjukvården — inkl. de enskilda sjukhemmen

— motsvarade i april 1962 2,6 promille av hela befolkningen och

34,7 promille av dem som fyllt 70 år.

Utbyggnaden av vårdgrenen sedan 1950 har varit större i vissa sjukvårdsområden

än i andra. Totalt har den varit störst i Örebro län med ett nettotillskott

av 736 platser. För Malmö stad redovisas 468 platser. Den minsta

utbyggnaden redovisas för Gotlands län (40 platser), Malmöhus län (115

platser), Kalmar läns norra landstingsområde (132 platser) och Gävle stad

(128 platser).

Totala antalet vårdplatser för långvarigt kroppssjuka på institutioner

drivna av landstingen och sjukvårdsstyrelserna i de landstingsfria städerna

utgjorde den 1 oktober 1963 nära 15 500. Medtas 4 000 platser på sjukhem

i socialnämndernas regi och 1 500 vårdplatser på enskilda sjukhem omfattar

långtidsvården över 21 000 vårdplatser.

Av landstingens och sjukvårdsstyrelsernas vårdplatser finns hälften eller

7 500 platser på fristående sjukhem. Den andra hälften fördelar sig på lasarettskliniker

(3 300 platser), avdelningar vid delade (1 600 platser) och

odelade (600 platser) lasarett, sanatorier och epidemisjukstugor (1 200

platser) samt på sjukhem i anslutning till sjukstuga (1 200 platser).

Antalet patienter i alla åldrar inom långtidssjukvården i länen — de

landstingsfria städerna ej inräknade — uppgick till 13 025. Av dessa ansågs

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

948 behöva vård i annan form. De övriga 12 077 bedömdes erhålla adekvat

vård. I öppen vård fanns 556 åldringar och 171 invalider, för vilka ansökan

gjorts om plats inom långtidssjukvården. På ålderdomshemmen vårdades

1 812, som ansågs vara i behov av långtidsvård, på akutsjukhus 1 339 och

inom mentalsjukvården 379. Det sammanlagda platsbehovet på grundval

härav avser alltså 16 300 patienter, motsvarande 2,7 promille av hela befolkningen

i länen och 35,3 promille av antalet personer i åldern 70 år och däröver.

De nämnda kategorierna utgör alltså sammanlagt 16 300 personer och om

man utgår från att även de ca 8 000 med hemsjukvårdsbidrag behöver plats

på långtidssjukhemmen blir resultatet ett behov av 24 000 vårdplatser inom

långtidssjukvården inom landstingsområden. Det skulle således enligt denna

beräkningsmetod saknas ca 10 000 vårdplatser inom långtidssjukvården i

de nämnda områdena. Bortser man från hemsjukvårdsfallen skulle platsbristen

ändå vara ca 2 500. Skulle landstingen och kommunerna ensamma

svara för långtidsvården behövde de 3 500 vårdplatser fler än de nu har.

Enligt läkarprognosutredningens sätt att beräkna vårdplatsbehovet skulle

antalet vårdplatser för hela landet behöva uppgå till totalt 30 000, om man

räknar med 4 promille av totalbefolkningen. Beräknat efter 55 promille av

antalet personer i åldern 70 år och däröver skulle vårdplatsantalet inom

långtidssjukvården behöva uppgå till mer än 31 000.

Socialpolitiska kommitténs undersökningar och läkarprognosutredningens

bedömningar ger i stort sett samma resultat, nämligen en platsbrist på

minst ca 10 000 platser inom långtidssjukvården. När det gäller kommitténs

undersökningar har därvid antalet personer med hemsjukvårdsbidrag medräknats.

Bortser man från dessa uppgår hela antalet i behov av långtidssjukvård

enligt kommitténs undersökningar till minst ca 22 300, dvs. motsvarande

3,0 promille av befolkningen och 39,4 promille av antalet personer

fyllda 70 år. Kommittén betonar emellertid svårigheterna att göra en mera

exakt beräkning av platsbehovet och framhålles att dess uppskattning ej

har karaktär av prognos.

Planerad utbyggnad

Av uppgifter från landstingen och de landstingsfria städerna framgår att

antalet före den 1 oktober 1963 beslutade, men inte färdigställda platser inom

somatisk långtidsvård utgjorde 5 300 i hela riket. 1963 års landsting har

fattat beslut om inrättande av ytterligare 4 200 vårdplatser. Totalt föreligger

sålunda beslut om utbyggnad med 9 500 platser, motsvarande drygt 60 procent

av platsbeståndet den 1/10 1963. Nettotillskottet för tiden t. o. m. 1966

uppges till 6 000, motsvarande en årlig ökning av 2 000. Hälften av nettoökningen

faller på platser vid fristående sjukhem.

Nettotillskottet platser fördelar sig med 1 750 på tiden 1/10 1963—31/12

1964, 1 550 på 1965 samt 2 700 platser på 1966.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

Den 1 oktober 1963 var totalt 2 400 långtidsplatser under byggnad medan

2 600 befann sig på projekteringsstadiet. Om utbyggnaden genomförs i

beräknad takt kommer antalet vårdplatser i promille av uppskattade antalet

personer fyllda 70 ar att öka från f. n. 25,3 till 32,4 den 1/1 1967.

Av 5 500 platser anges drygt hälften (2 800) tillkomma genom nybyggnad,

drygt en tredjedel (1 900) genom om- eller tillbyggnad som är att jämställa

med nybyggnad, 4 procent (200) genom annan om- eller tillbyggnad,

en tiondel (500) genom ianspråktagande av i vederbörandes ägo befintlig

institution samt 35 vårdplatser genom övertagande av kommunalt ålderdomshem.

Fastställd plan för vården av långvarigt kroppssjuka föreligger

i samtliga sjukvårdsområden utom Gotlands län, Värmlands län och Göteborgs

stad.

Kostnader

Bvggnadskostnaderna under perioden 1953—1960 uppgick till sammanlagt

29 milj. kr., avseende 1 250 vårdplatser, samtliga i nybyggnad. Kostnaden

per vårdplats uppgick i genomsnitt till 23 400 kr. Räknat per vårdplats

var kostnaden under perioden lägst 13 700 och högst 43 300 kr. Låga

kostnader hänför sig i allmänhet till om- och tillbyggnader eller nybyggnad

i anslutning till redan befintlig institution, varigenom värmeanläggningar,

köks- och ekonomilokaler etc. kunnat göras gemensamma. Höga kostnader

avser vanligen fristående sjukhem samt sjukhem med läkarmottagning

m. m. Byggnadskostnaderna per vårdplats uppgick under första halvåret

1961 i genomsnitt till 23 900 kr. med variationer mellan 5 800 (ombyggnad

av sjukstuga) och 42 100 kr. (sjukhem med läkarmottagning). Under

tiden 1/1—30/9 1962 var byggnadskostnaderna per vårdplats 28 000 kr.

(varierande mellan 13 000 och 30 400 kr.) samt under tiden 1/1—30/9 1963

33 600 kr. (varierande mellan 21 800 och 55 100 kr.).

Statsbidragsbes tämmelser

Bestämmelser om statsbidrag till anordnande av sjukhem för långvarigt

kroppssjuka finns meddelade i kungörelse den 21 december 1951 (nr 820,

ändr. 1954:505) angående statsbidrag till uppförande eller inrättande av

anstalter för kroniskt sjuka. Statsbidragets storlek är beroende av om nybyggnad

uppförs, byggnad köps eller i sökandens ägo befintlig byggnad tas

i anspråk. I alla tre fallen gäller den gemensamma begränsningen för bidragets

storlek att detta inte får överstiga hälften av kostnaderna vid nybyggnad,

vari utgifter för anskaffande av tomt och inventarier inte får inräknas,

köpesumman vid köp av byggnad, i vad avser själva byggnaden jämte

kostnaderna för erforderliga om- eller tillbyggnadsarbeten, samt vid ianspråktagande

av befintlig byggnad i sökandens ägo kostnaden för erforderliga

om- eller tillbyggnadsarbeten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Klingl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964

Bidragets storlek är emellertid dubbelt begränsat, nämligen så att det

utöver hälften-begränsningen maximerats till visst belopp per vårdplats, vid

nybyggnad 2 000 kr., köp 1 500 kr. samt vid ianspråktagande av i sökandens

ägo befintlig byggnad 1 000 kr.

Statsbidrag får inte utgå till fler vårdplatser än som motsvarar en viss

andel av folkmängden, i landstingsfri stad 0,75 promille av folkmängden

och i landstingsområde 1,5 promille. Kvoterna har senast fastställts 1945

och därigenom ökade antalet platser, för vilka bidrag skulle kunna utgå,

från 5 800 till 8 700.

För statsbidrag har t. o. m. budgetåret 1962/63 anvisats sammanlagt ungefär

3 215 700 kr. Under budgetåren 1950/51—1962/63 utanordnades sammanlagt

4 811 617 kr.

Sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka

Mentalsjukvården har huvudsakligen ombesörjts vid statliga mentalsjukhus.

Vid sidan härom har landstingen emellertid inrättat särskilda sjukhem

för lättskötta psykiskt sjuka. Statsbidrag till sådana sjukhem infördes 1937.

Antalet vårdplatser

Platsantalet på landstingens mentalsjukhem var vid slutet av 1950 3 271

och vid slutet av 1961 5 230. För 1950 motsvarade antalet 46 per 100 000 av

folkmängden och för 1960 69. På enskilda anstalter hade platsantalet under

perioden 1950—1961 stigit från 724 till 1 320.

Följande sjukvårdsområden har i stort sett haft oförändrade platsantal

under perioden, nämligen Kalmar läns södra landstingsområde, Södermanlands,

Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs och Västerbottens läns landstingsområden.

För Gotlands län har under perioden inte redovisats något sjukhem drivet

av landstinget. Göteborgs stad redovisar först 1960 ett hem med 77 platser.

Platsbehovet

Enligt en inventering av medicinalstyrelsen 1942 skulle antalet lättskötta

psykiskt sjuka, som krävde omhändertagande på vårdhem, uppgå till 1,12

promille av befolkningen. Behovet av vårdplatser på sådana vårdhem beräknades

uppgå till 6 000, de tre största städerna därvid inte medräknade.

Mentalsjukvårdsdelegationen utgick 1958 i betänkande angående mentalsjukvården

(SOU 1958: 38) från att 4 promille av befolkningen behöver vård

på mentalsjukhus och att 1 promille kan omhändertas på vårdhem eller i

familjevård. Andelen vårdbehövande är enligt delegationen större i stor
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196b

städerna, uppskattningsvis 4,5 promille för mentalsjukhus och 1 å 1,5 promille

för vårdhem och familjevård.

1962 redovisades inom mentalsjukvården ca 30 500 vårdplatser på lasarettskliniker

och mentalsjukhus och något över 6 000 på sjukhem. Platsantalet

på totalt 36 500 motsvarar 5 promille av hela befolkningen. Antalet

patienter var sammanlagt 36 100, varav en tredjedel i åldern 67 år och däröver.

1,4 procent av antalet personer fyllda 67 år redovisades som patienter

inom mentalsjukvården.

Av de 36 100 patienterna ansågs 4 100 böra få vård i annan form inom

mentalsjukvårdens ram. Av dessa var en fjärdedel fyllda 67 år. För nära

2 600 av patienterna på mentalsjukhus, varav över 800 i åldern 67 år och

däröver, angavs mentalsjukhem som adekvat vårdform. För över 500 bedömdes

vård på psykiatrisk lasarettsklinik vara adekvat, för ca 400 kontrollerad

familjevård samt för över 500 efterbehandling och konvalescentvård

eller öppen vård. Något över 500 borde ges vård inom kroppssjukvården.

Å andra sidan fanns på olika håll utanför mentalsjukvården redovisade

behov av vård inom denna vårdform. Bortsett från storstäderna redovisades

sålunda bland de åldringar, som fick hjälp av hemsamarit o. d., sammanlagt

86, för vilka ansökan gjorts om intagning på mentalsjukhus eller mentalsjukhem.

På ålderdomshemmen vårdades 203 åldringar, för vilka ansökan

ingetts om plats på mentalsjukhus, samt 128, för vilka ansökan gjorts

om intagning på mentalsjukhem. Enligt läkares bedömande borde 256 vårdas

på mentalsjukhus och 483 på mentalsjukhem. Vidare angavs 1 210 våldtagare

ha anpassningssvårigheter på grund av senil demens.

På lasarettskliniker eller sjukhem för långvarigt kroppssjuka redovisades

närmare 400 patienter, de flesta fyllda 67 år, vilka borde vårdas inom mentalsjukvården.

Med hänsyn till dessa uppgifter skulle platsbehovet på mentalsjukhus

vara 26 000 å 27 000 motsvarande 3,6 promille av befolkningen. På mentalsjukhem

borde finnas plats för omkring 9 000 patienter, motsvarande 1,2

promille av befolkningen. Det totala platsbehovet vore 35 000 å 36 000 eller

4,8 promille. I förhållande till nuläget borde alltså en omfördelning av platsresurser

ske från mentalsjukhus till mentalsjukhem.

Med hänsyn till mentalsjukvårdens omorganisation är det särskilt vanskligt

att beräkna det framtida platsbehovet på sjukhem för lättskötta psykiskt

sjuka.

Planerad utbyggnad

Enligt uppgifter från landstingen beräknas 680 platser tillkomma under

åren 1964, 1965 och 1966. Därmed skulle antalet vårdplatser i förhållande

till folkmängden — vid slutet av 1961 69 per 100 000 invånare — vid slutet

av 1966 ha stigit till 77. Sjukvårdsområden med någon nämnvärd plats
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964

ökning under de kommande åren är Stockholms län, Kalmar läns södra

landstingsområde och Göteborgs stad. Plan för vården av lättskötta psykiskt

sjuka har fastställts för 18 sjukvårdsområden medan sådan plan saknas för

11 sjukvårdsområden.

Statsbidragsbestämmelser

Statsbidrag till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka utgår

enligt kungörelse den 4 juni 1937 (nr 296; ändr. 1943:298 och 1950:

277) endast med belopp motsvarande halva anordningskostnaden, dock

högst med visst belopp per vårdplats. Maximibeloppet är 1 500 kr. vid nybyggnad,

1 000 kr. vid köp och 750 kr. vid ianspråktagande av i vederbörandes

ägo befintlig byggnad. Ingen kvotregel finns. I statsbidrag har t. o. m.

budgetåret 1962/63 anvisats sammanlagt 1 960 500 kr. Under budgetåren

1950/51—1962/63 utanordnades sammanlagt 1 968 500 kr.

Kommitténs förslag

Socialpolitiska kommittén framhåller att det numera inte torde råda

några delade meningar om att de patienter, som enligt gången tids terminologi

betecknades som kroniskt sjuka, skall erhålla undersökning och aktiv

behandling på sjukhus med kvalificerade diagnostiserings- och behandlingsresurser.

Inga möjligheter får lämnas oprövade. Å andra sidan är för

långvarigt sjuka det vanliga akutsjukhuset inte alltid den bästa vårdformen.

Vård på ett sjukhem kan vara lämpligare.

Långtidssjukvården intar en nyckelställning inom både sjukvården och

den sociala åldringsvården. Utbygges denna vårdgren i tillräcklig omfattning

frigöres platser på akutsjukhusen för diagnostisering och behandling.

Personer som nu vårdas på ålderdomshem eller i öppen vård kan ges en

mera adekvat vård.

Snabb utbgggnad erfordras

Platsbehovet enligt kommitténs undersökning är totalt i varje fall 10 000

vårdplatser utöver vad som nu finns. Utgår man från nuvarande förhållanden

och räknar med att samma andel bland åldringarna som nu skall vårdas

inom långtidssjukvården, kan ökningen av platsbehovet enbart på grund av

befolkningsutvecklingen beräknas uppgå till i genomsnitt ca 500 platser

per år.

Genom beslutade åtgärder skulle den 1 januari 1967 — om platsantalet

vid kommunala och enskilda sjukhem blir oförändrat — totalt finnas 27 000

platser. Platsbehovet kan emellertid under ingå förhållanden antas vara

mindre än 35 000 platser. Trots den beslutade utbyggnaden skulle ändå

finnas ett platsunderskott på minst 8 000 platser den 1 januari 1967.

En viss osäkerhet i bedömningen av när platserna kan tas i bruk medför

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

att nettotillskottet kan bli mindre och platsbehovet den 1 januari 1967 fortfarande

vara minst 10 000 över det då befintliga antalet. De nuvarande statsbidragens

storlek kan inte stimulera tillkomsten av nya vårdplatser inom

långtidssjukvården. Beloppen utgör en ringa del av de faktiska byggnadskostnaderna

av i dag. Statsbidragen har inte bara förlorat effektiviteten

som stimulans till utbyggnad av långtidssjukvården, utan det föreligger

tvärtom risk för att systemet numera verkar återhållande på utbyggnaden.

Genom kvotbestämmelserna —• grundade ursprungligen på undersökningar

av 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté — är landstingen nu i ringa

utsträckning berättigade till bidrag på grund av att de fyllt sin kvot.

Statligt lånestöd

Platssituationen inom långtidssjukvården samt det snabbt ökande antalet

åldringar kräver extraordinära insatser från sjukvårdshuvudmännens och

statens sida. Staten bör medverka till att sjukvårdshuvudmännen snabbt

kan genomföra den utbyggnad som beslutats så att först och främst det

beräknade nettotillskottet på ca 6 000 vårdplatser på sjukhem fram till den

1 januari 1967 verkligen kommer till stånd. Staten bör stimulera till en

utbyggnad härutöver så att alla som är i behov därav skall kunna beredas

adekvat vård inom denna vårdgren.

Ett särskilt stöd från statens sida bör vara tidsbegränsat så att det understryker

statsmakternas önskan att stimulera till en omedelbar kraftinsats.

Stödet bör lämnas i form av lån och begränsas till anordnande av separata

sjukhem för långvarigt sjuka. De platser för långtidsvård, som är planerade

inom andra sjukhusenheter, bör finansieras på samma sätt som de sjukhus

i vilka de ingår. Det statliga stödet till fristående sjukhem får inte ha till

effekt att utbyggnaden av andra vårdformer inom långtidssjukvården eftersättes.

Kommittén anser sig inte ha anledning att pröva frågan om finansieringen

av sjukhusbyggen i allmänhet.

Det föreligger ett påtagligt behov av en utbyggnad även av mentalsjukhemmen.

På ålderdomshemmen bor f. n. enligt tillgängliga uppgifter åtskilliga

personer med senil demens. Det synes därför rimligt att staten lämnar

lån till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller för

patienter med senil demens. Villkoren bör i dessa fall bli desamma som vid

lån till anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka.

Kommittén föreslår, att statliga lån lämnas landsting och landstingsfria

städer för anordnande av sjukhem i nybyggnader eller häremot svarande

till- och ombyggnader, vilka påbörjas under tiden fr. o. m. den 25 november

1963 t. o. m. den 31 december 1966. Lån bör kunna lämnas med högst 30 000

kr. för varje vårdplats, som utgör ett nettotillskott till platsantalet. Är

byggnadskostnaden lägre, begränsas lånet till den verkliga kostnaden. Ersättandet

av gamla platser bör finansieras av sjukvårdshuvudmännen.

Kommittén räknar med att det planerade nettotillskottet vårdplatser i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196b

fristående sjukhem vilka — bortsett från platser under byggnad — uppgår

till 2 200 i sjukhem för långvarigt kroppssjuka och 300 vid mentalsjukhemmen

i första hand kommer till stånd inom ifrågavarande tidsperiod.

Det statliga stödets viktigaste uppgift är emellertid att stimulera till

ökade insatser från sjukvårdshuvudmännens sida utöver de redan beslutade.

ökningen av platsantalet bör snabbt bringas upp till åtminstone 2 000

å 3 000 per år, alltså årligen med ungefär det platsantal, som nettotillskottet

enligt planerna uppgår till under år 1966. Man torde få räkna med att ca

50 å 60 procent av dessa platser anordnas i fristående sjukhem. Med hänsyn

till dels den redan planerade utbyggnaden, dels den ytterligare utbyggnad,

som det ekonomiska stödet kan stimulera, bör man räkna med lån till

anordnande av ca 5 000 vårdplatser i fristående sjukhem under treårsperioden

1964—1966. För ändamålet bör beräknas maximalt lånebelopp, dvs.

sammanlagt 150 milj. kr., att fördelas under en period av 4 å 5 år.

Den utbyggnad av långtidssjukvården, som är syftet med förslaget, kommer

att belasta sjukvårdshuvudmännen dels med de kostnader i samband

med själva anordnandet, som inte täckes av lånet, dels med ökade driftkostnader

för långtidssjukvården. Dessa kostnader kommer att vara betungande,

allrahelst som landstingen under senare år fått nya kostnadskrävande

uppgifter. Kommittén anser det därför skäligt att de föreslagna statliga

lånen göres rånte- och amorteringsfria de första fem åren efter utbetalningen.

Därefter bör statens normalränta tillämpas. Amorteringstiden bör

vara 25 år. Kommittén framlägger därjämte förslag till bestämmelser om

förfarandet vid prövningen av låneansökningar samt föreslår i samband

härmed att Kungl. Maj :t skall äga medge undantag från stipulerade villkor.

Kommittén anser att nuvarande anordnandebidrag kan slopas om förslaget

genomföres.

Kommittén föreslår, att medel för anordnande av sjukhem för långtidssjuka

för budgetåret 1964/65 anvisas under fonden för låneunderstöd.

Sjukhemmens utrustning och standard

Den långtidssjukvård som landstingen bör uppmuntras att planera för

och förverkliga bör utmärkas av en klar kvalitetsförbättring i jämförelse

med såväl sjukvård på ålderdomshem som sjukvård i enskilda hem särskilt

med hänsyn till att på sjukhemmen skall svårare sjuka åldringar tas om

hand. Landstingens planering bör därför avse tekniskt och personellt välutrustade,

väl belägna institutioner för långtidssjukvård. Som regel torde

gamla övergivna institutionsbyggnader inte vara lämpade. Långtidssjukvården

måste byggas ut inte minst genom nybyggnader så utformade, att

de verkligen gör skäl för namnet sjukhem. De bör inrättas på ett sådant

sätt att de har verklig hemkaraktär, ger god sjukvård samt är lokaliserade

och utrustade under hänsynstagande till att patienterna skall vistas där

under lång tid.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

Man bör sträva efter att så långt möjligt skapa hematmosfär på sjukhemmen.

De långvarigt sjuka har rätt att ställa krav på en ljusare och trivsammare

miljö än den som nu finns på många sjukhem. Sjukhemmen bör

utrustas med dagrum och andra gemensamhetslokaler, och patientrummen

bör vara sådana att de ger patienten hemkänsla. Man bör sträva efter att

få bort anstaltsprägeln på sjukhemmen.

Även om sjukhemmen enligt sjukvårdslagen skall ta hand om patienter,

som kräver sjukhusvård främst i form av personlig skötsel, torde det vara

angeläget att sjukhemmen i viss utsträckning kan ge sina patienter en aktiv

behandling. Ju mera behandling man kan ge på sjukhemmen, desto flera

tillfälligt sjuka kan få vård på akutsjukhusen och utnyttja deras kvalificerade

resurser för diagnostisering och behandling. Det är därför angeläget,

att man planerar och utformar nya sjukhem så att de har goda diagnostiserings-

och behandlingsresurser samt goda tekniska hjälpmedel för att

underlätta vårdarbetet. Detta innebär också, att de kan behöva förläggas i

närheten av andra vårdenheter.

Planeringen av långtidssjukvården

Kommittén anser att som ytterligare villkor för lån bör gälla, att sjukvårdshuvudmännen

företer en långsiktig plan för långtidssjukvården.

Planeringsarbetet bör centralt ledas av medicinalstyrelsen, som bör få i

uppdrag att fortlöpande inhämta uppgifter om planeringsarbetet inom långtidssjukvården

hos landsting och storstäder. Styrelsen bör även med råd

och upplysningar bidra till att åstadkomma ett program för långtidsvården

inom varje sjukvårdsområde av sådan karaktär, att det kan ligga till grund

för den framtida utbyggnaden. Kommittén anser det angeläget att vårdgrenens

funktioner på längre sikt prövas på nytt med hänsyn till den medicinska

utvecklingen. Under tiden måste emellertid utbyggnaden av vårdresurserna

fortgå.

Även om förslaget innebär statligt stöd till byggande av fristående sjukhem,

är därmed inte sagt, att dessa som vårdform skall ges företräde inom

långtidssjukvården. Utbyggnaden av andra former, såsom lasarettskliniker

och lasarettsavdelningar, måste fortsättas i oförminskad eller ökad takt.

Även andra grenar av sluten eller öppen vård, som rör åldringar, måste

byggas ut. Alla ökade resurser, som skapas, torde snabbt tas i anspråk av

det ökande antalet åldringar.

En förutsättning för utbyggnaden av långtidssjukvården är liksom inom

andra vårdområden att personal finns att tillgå. Nya sjukhem bör förläggas

så att tillgången till personal och behandlingsresurser så långt det är möjligt

tryggas. I en del fall torde det ur dessa synpunkter vara lämpligt att förlägga

sjukhem i närheten av andra vårdenheter. Kommittén understryker,

att den föreslagna utbyggnaden av långtidssjukvården inte torde medföra

minskade personalbehov inom andra vårdområden. Förslaget innebär därför

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964

att ytterligare ansträngningar måste göras för att i snabb takt öka personaltillgången.

Yttranden

Över kommitténs förslag om statligt stöd till byggande av sjukhem för

långtidssjuka har yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, statskontoret,

centrala sjukvårdsberedningen, mentalsjukvårdsberedningen, Svenska

landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, Göteborgs sjukvårdsstyrelse, Malmö

stads sjukvårdsstyrelse, Norrköpings stads sjukvårdsstyrelse och sjukvårdsstyrelserna

i samtliga landsting utom två.

Angelägenheten av en snabb och kraftig utbyggnad av

vårdresurserna för de långtidssjuka framhålles allmänt i remissvaren. Åtgärder

i detta syfte hälsas därför med tillfredsställelse i flertalet yttranden.

Medicinalstyrelsen finner det särskilt angeläget att ett ökat antal platser

för långvarigt kroppssjuka skyndsamt kommer till stånd och anser i likhet

med centrala sjukvårdsberedningen att jämsides härmed bör hemsjukvården

i möjligaste mån utbyggas. Medicinalstyrelsen förordar vidare, att en

utbyggnad sker i enlighet med läkarprognosutredningens organisationsförslag

och accepterar där framlagda behovssiffror.

Mentalsjukvårdsberedningen anser att en intensifierad utbyggnad av mentalsjukhemsplatser

i och för sig är motiverad men framhåller att en samordning

med den pågående upprustningen av hela mentalsjukvården

måste ske.

Statskontoret finner att läget inom åldringsvården och prognoserna för

den framtida utvecklingen måste inge bekymmer och delar därför kommitténs

uppfattning att extraordinära insatser krävs. Dessa får dock inte

leda till minskade vårdinsatser på andra områden. Problemet bedömes dock

med hänsyn till befolkningsutvecklingen såsom mera långsiktigt. Ojämnheten

mellan sjukvårdsområdena ifråga om befintlig och planerad utbyggnad

ger också anledning till en viss tveksamhet inför förslaget. Betydelsefulla

avvägningsproblem och beröringspunkter med de utredningar som

bedrivs av kroppssjukvårdens statsbidragsutredning och 1958 års skatteutjämningskommitté

finns och ämbetsverket ifrågasätter därför om icke

problemet om ökade insatser för åldringsvården måste bedömas i samband

med dessa utredningar. Situationen är dock så prekär att omedelbara åtgärder

får anses påkallade.

Svenska landstingsförbundet framhåller att den utbyggnad som skett

från 9 000 vårdplatser år 1950 till 21 000 år 1963 får anses utgöra ett belägg

för att huvudmännen är starkt medvetna om riktigheten av att utbyggnadsbehovet

är trängande. De beslut som föreligger om ytterligare utbyggnad

med 9 500 platser visar ytterligare de stora ansträngningar som gjorts och

planeras för att tillgodose behoven av speciella resurser för långtidssjuk
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964

vården. Långtidssjukvården måste emellertid ses i sitt sammanhang med

sjukvården i övrigt. Den ständigt fortgående kvantitativa och kvalitativa expansionen

påkallar en hög angelägenhetsgradering. Inte minst de långtidssjuka

är beroende av goda resurser för undersökningar och intensifierad

behandling som en integrerande del av den mera långsiktiga vården. Det är

därför principiellt riktigt att i första hand bygga ut den långtidsvård som är

ansluten till lasaretten.

Ett statligt stöd i form av lån till byggande av sjukhem

för långtidsvården tillstyrkes eller lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen,

mentalsjukvårdsberedningen, Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och flertalet sjukvårdsstyrelser.

I stort sett anses förslaget väl ägnat att stimulera en utbyggnad av långtidssjukvården.

Sålunda finner sjukvårdsstyrelsen i Stockholms stad stödet innebära en

väsentlig förbättring som bör underlätta finansieringen av nya projekt.

Sjukvårdsstyrelsen i Göteborg anser att förslaget är väl utformat, och sjukvårdsstyrelsen

i Stockholms lans landsting framhåller, att långivning på

förmånliga villkor möjliggör en synnerligen önskvärd koncentration av utbyggnaden

till de nämnda åren. Liknande synpunkter framföres av sjukvårdsstyrelsen

i Kristianstads läns landsting och Svenska kommunförbundet.

Sjukvårdsstyrelsen i Malmöhus läns landsting anser, att förslaget innebär

en viss finansieringslättnad även om lånen inte täcker produktionskostnaden.

En viss tveksamhet i fråga om effekten och syftet med långivningen kommer

till uttryck i en del remissyttranden.

Statskontoret har övervägt en förstärkning av det nuvarande bidraget

om 2 000 kr. per plats till exempelvis 10 000 kr. per plats under en femårsperiod

men har — därför att stödets tillfälliga karaktär bör klart markeras

-— stannat vid att tillstyrka den föreslagna lösningen.

Enligt centrala sjukvårdsberedningen bör stödåtgärderna medföra en

intensifierad utbyggnad av vårdplatser, som dock torde mera begränsas av

tillgången på byggnadsarbetare och vårdpersonal än av bristande ekonomiska

resurser. Beredningen befarar också en snedvridning mot ett alltför

stort antal vårdplatser på fristående sjukhem på bekostnad av de ur vårdsynpunkt

minst lika betydelsefulla lasarettsanslutna avdelningarna.

Även sjukvårdsstyrelsen i Blekinge läns landsting anser, att stödåtgärderna

kommer att öka byggandet av vårdplatser för långtidsvård men befarar

att den begränsade tillgången på vårdpersonal och byggnadsarbetare

kommer att inverka på byggnadstakten inom andra områden. Svenska

landstingsförbundet — som finner förslaget i princip vara ett tacknämligt

stöd i huvudmännens strävanden att tillgodose vårdbehovet — anser det

vanskligt att förutsäga vilken effekt långivningen kommer att få och finner

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

det knappast möjligt att under en treårsperiod få fram väsentligt större

antal platser än som nu planeras.

Några sjukvårdsstyrelser som ställer sig positiva till låneförslaget anser,

att statsbidragen till långtidsvården därjämte bör höjas och den nuvarande

kvotgränsen bör slopas eller i varje fall vidgas. Hit hör bl. a. sjukvårdsstyrelserna

i Kalmar läns södra samt Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

läns landsting.

Sjukvårdsstyrelsen i Södermanlands läns landsting anser, att lån bör

ges ej för att stimulera utbyggnaden utan för att ge förtursrätt åt vårdområdet.

Sjukvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anser att förslaget utan tvekan innebär

en stor förbättring av huvudmännens möjligheter att bygga ut men

anser trots delta den stimulerande effekten tvivelaktig.

Låneförslaget lär inte komma att få någon stimulerande effekt på huvudmännens

insatser enligt sjukvårdsstyrelsen i Östergötlands läns landsting.

Samma uppfattning framföres av sjukvårdsstyrelserna i Hallands,

Värmlands, Örebro och Kopparbergs läns landsting.

Sistnämnda huvudmän avstyrker förslaget och förordar i stället i regel

direkta statsbidrag per vårdplats. Skälen härför är enligt sjukvårdsstyrelsen

i Hallands läns landsting sjukvårdsorganisatoriska, personalpolitiska

och ekonomiska. Separata sjukhem är icke den lämpligaste lösningen så

länge icke alla akutsjukhus kompletterats med avdelningar för långtidssjuka.

Vidare torde personalbristen vara den främsta återhållande faktorn

för utbyggnaden. Slutligen utgör kapitalkostnaderna en liten del av de

totala kostnaderna. Driftkostnaderna betyder långt mera och det skulle

innebära en verklig ekonomisk förmån att få dessa minskade. Sjukvårdsstyrelsen

i Örebro läns landsting framhåller att det med hänsyn till personalbristen

verkar föga genomtänkt att föreslå stimulansbidrag för anordnande

av flera vårdplatser. De medel som avses härför bör i stället

användas för en ökning av utbildningen av vårdpersonal. Samma uppfattning

angående driftkostnadernas och personalbristens betydelse har framförts

av ett stort antal huvudmän, som i övrigt har en positiv inställning till

förslaget.

Beträffande samordningen med nuvarande anordnandebidrag ifrågasätter

medicinalstyrelsen om inte dessa bör inräknas i maximibeloppet 30 000

kr.

Ett slopande av anordnandebidragen tillstyrkes av sjukvårdsstyrelsen i

Södermanlands läns landsting men avstyrkes av Svenska landstingsförbundet,

sonx — i likhet med sjukvårdsstyrelsen i Malmöhus läns landsting —

anser att denna fråga inte kan tagas upp till prövning förrän i samband

med att kroppssjukvårdens statsbidragsutredning avgiver sitt förslag. Sjukvårdsstyrelsen

i Östergötlands läns landsting föreslår, att statsbidragen i

stället samordnas med bidragen inom mentalsjukvården.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

I fråga om lånens utformning och villkor yrkas allmänt

att den föreslagna långivningen skall få avse inte endast fristående sjukhem

utan även lasarettsanslutna långtidsvårdsavdelningar och centrala

kliniker.

Medicinalstyrelsen anser det böra övervägas, om inte lånemöjligheterna

bör stå till buds även för utbyggnad av långtidsvårdskliniker vid lasarett.

Den föreslagna begränsningen kan nämligen medföra risk för att anordnandet

av sådana vårdplatser i de tio sjukvårdsområden där de alltjämt

saknas kommer att bli eftersatt till förmån för byggandet av fristående

sj uldiem. En sådan utveckling kan enligt styrelsen inte anses tillfredsställande.

Begreppet fristående bör över huvud taget inte tagas i alltför bokstavlig

bemärkelse utan möjliggöra anslutning till andra vårdenheter. Till denna

uppfattning ansluter sig centrala sjukvårdsberedningen, Svenska landstingsförbundet

— som anser att lasarettens vårdavdelningar för långtidssjuka i

första hand bör utbyggas — mentalsjukvårdsberedningen — beträffande

mentalsjukhemmens förläggning — Svenska stadsförbundet och samtliga

sjukvårdsstyrelser, som yttrat sig i frågan.

Sjukvårdsstyrelsen i Stockholms stad anser, att lån bör kunna utgå även

till sjukhem i direkt anslutning till eller som en del av en sjukhusanläggning

eller en åldringsinstitution. Liknande synpunkter framföres vidare

av sjukvårdsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge,

Älvsborgs, Skaraborgs, Malmöhus, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands

och Norrbottens läns landsting. Sjukvårdsstyrelsen i Jämtlands läns

landsting finner det nödvändigt att kombinera ett planerat sjukhem med

annan uppgift, t. ex. inrättande av en provinsialläkarstation, och förutsätter

att så kan ske utan att därigenom rätten till det statliga stödet förloras.

Svenska stadsförbundet och sjukvårdsstyrelsen i Stockholms stad anser,

att lån bör kunna utgå även till anordnande av sjukhem i socialnämnds regi.

Centrala sjukvårdsberedningen framhåller, att en förläggning enligt kommitténs

förslag i närheten av andra vårdenheter synes naturlig och ej bör

utesluta möjligheten att erhålla lån.

Medicinalstyrelsen föreslår att lån skall kunna ges även för motsvarande

hem inom vårdsektorn för psykiskt efterblivna.

Lån bör kunna utgå även till ersättningsbyggnader för redan befintliga

uttjänta sjukhem enligt Svenska stadsförbundet. Till denna mening ansluter

sig även centrala sjukvårdsberedningen, sjukvårdsstyrelserna i Stockholms

stad, i Stockholms, Södermanlands, Blekinge och Malmöhus läns

landsting samt i Kalmar läns norra landsting.

I fråga om sjukhemmens anordnande framhåller medicinalstyrelsen att

antalet vårdplatser i ett sjukhem bör vara minst 50 medan sjukvårdsstyrelsen

i Stockholms läns landsting anser, att ett rationellt utnyttjande av personal

och andra resurser kräver sjukhem med 100—180 platser.

Att sjukhemmen bör utformas så att de får hematmosfär ligger enligt

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 85

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196i

sjukvårdsstyrelsen i Stockholms stad helt i linje med huvudmännens intentioner.

Enligt centrala sjukvårdsberedningen bör hemmiljön i första

hand avse dagavdelningarna medan man i fråga om vårdrummen bör lägga

huvudvikten vid rationalitet för att minska behovet av vårdpersonal. Sjukvårdsstyrelsen

i Södermanlands län ifrågasätter — eftersom lånen gäller

nybyggnad och motsvarande — om det är motiverat att uppställa dylika

villkor för långivningen och avstyrker att så sker. Enligt sjukvårdsstyrelsen

i Blekinge läns landsting måste man i detta avseende taga hänsyn till kravet

på att en adekvat och rationell sjukvård skall kunna ges. Även sjukvårdsstyrelsen

i Malmöhus läns landsting understryker denna uppfattning.

Föreslaget maximibelopp, 30 000 kr., bör höjas eftersom de verkliga kostnaderna

betydligt överstiger nämnda belopp, framhåller sjukvårdsstyrelsen

i Jönköpings läns landsting som finner ett belopp av 45 000 kr. inte vara

i överkant i dagens prisläge. Sjukvårdsstyrelsen i Malmö stad — som dock

ej har någon erinran mot att lånet sättes till 30 000 kr. — framhåller att

kostnaden per vårdplats i Malmö uppgår till 00 000 kr.

I Stockholms läns landsting uppgår kostnaden enligt sjukvårdsstyrelsen

till 50 000 kr.

Den räntefria tiden bör utökas till 10 år föreslår sjukvårdsstyrelsen i

Jämtlands läns landsting.

Den föreslagna tidsramen för långivningen har föranlett kritik från flera

håll. Medicinalstyrelsen förordar — med hänsyn till svårigheten att vid

sidan av annan utbyggnad förse även långtidsvården med personal — att

tiden utsträckes att gälla förslagsvis fem år.

Senaste tidpunkten för påbörjande av byggnadsåtgärderna bör enligt

Svenska stadsförbundet utsträckas t. o. m. utgången av år 1967. Sjukvårdsstyrelsen

i Stockholms stad anser, att ingen annan tidsbegränsning bör

göras än vad som betingas av avvecklingen av bristsituationen. I varje fall

bör mera vittgående dispensmedgivanden än som föreslagits kunna lämnas.

Sjukvårdsstyrelsen i Södermanlands läns landsting — som ställer frågan

vad som avses med att byggnad påbörjats — och sjukvårdsstyrelsen i Värmlands

läns landsting förordar lån till nya vårdplatser som blir klara under

åren 1964—1968. Enligt sjukvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landsting

borde tidsramen gälla förslagsvis fr. o. m. den 1 juli 1963 och avse sjukhem

som påbörjas eller färdigställes före utgången av år 1966. Sjukvårdsstyrelsen

i Kalmar läns södra landsting anser sig inte kunna instämma i den

föreslagna tidsbegränsningen med hänsyn till svårigheterna på byggnadsfronten.

Farhågor för att byggrestriktionerna skall kunna lägga hinder i vägen

för en planerad utbyggnad ger även sjukvårdsstyrelsen i Kristianstads läns

landsting i likhet med flera andra huvudmän uttryck för.

Kraven på planering som villkor för lånen bör ej vara för stora framhåller

sjukvårdsstyrelsen i Skaraborgs läns landsting.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

Det formella förfarandet vid ansökning om lån bör förenklas enligt sjukvårdsstyrelsen

i Kronobergs läns landsting.

III. Åldringarnas bostäder

Socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen föreslår — med sikte särskilt

på glesbygder och avfolkningsområden — att en rad åtgärder omedelbart

vidtas för att förbättra åldringarnas bostadssituation.

Nuvarande läge

Vid en jämförelse mellan bostadsräkningarna 1945 och 1960 framträder

den stigande bostadsstandarden som det mest påfallande draget i utvecklingen.

1960 års bostadsräkning visar emellertid också att den höga standarden

är ojämnt fördelad. De kvarstående bristerna är särskilt stora bland

åldringarna och i synnerhet bland landsbygdens åldringar.

Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning av åldringsvåx-den saknar

av de f. n. 800 000 åldringarna omkring 130 000 varje som helst modernitet

i bostaden. Ytterligare 110 000 saknar både wc och centralvärme men har

vatten och avlopp. Sammanlagt skulle 315 000 sakna wc i bostaden, 130 000

sakna vatten och avlopp samt 285 000 sakna centralvärme. Enligt gjorda

beräkningar skulle omkring 85 procent av åldringarna med bostäder utan

bad, wc, centralvärme, vatten och avlopp bo på landsbygden. Minst en fjärdedel

av åldringarna kan beräknas bo i bostäder, som på sin höjd har vatten

och avlopp men inte wc, centralvärme eller andra bekvämligheter.

Åldringarna bor sämre ju äldre de är. I åldersgruppen 65—69 år saknar

14 procent alla moderna bekvämligheter. För åldersgrupperna 80—84 år

samt 85 år och däröver är motsvarande procenttal 21 och 28. — Åldringshushållen

i enfamiljshus har sämre bostäder än övriga hushåll. Knappt

190 000 hushåll med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver har bostad

i enfamiljshus, som de själva äger. Drygt 65 000 (35 procent) av dessa

190 000 hushåll har bostäder som saknar alla moderniteter.

Glesbygdens bostäder är sämre än tätorternas. Hushållen med bostadsföreståndare

i åldern 65 år och däröver har avsevärt sämre bostäder i glesbygden

än i tätorterna. I glesbygden har 74 000 åldringshushåll (43 procent)

bostäder av lägsta kvalitet mot 25 000 (6 procent) i tätorterna. I de kvarvarande

bostäderna av lägsta kvalitet i tätorter bor emellertid förhållandevis

många åldringar. Av samtliga hushåll i tätorterna utgjorde åldringshushållen

20 procent, men av hushållen med bostäder av lägsta kvalitet var

de 34 procent.

I de mindre tätorterna är åldringarnas bostäder avsevärt sämre än i de

större tätorterna fastän betydligt bättre än i glesbygden. I tätorter med under

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

2 000 invånare finns knappt 70 000 åldringshushåll. Nära 20 procent av

dessa har bostäder, som saknar alla moderna bekvämligheter. I tätorter med

minst 2 000 invånare har 3 procent av åldringshushållen sådana bostäder.

Gällande regler om statligt stöd till bostäder

Som förutsättning för beviljande av statliga bostadslån gäller, att huset

uppfyller vissa krav i fråga om god bostadsstandard och bostadsmiljö, skäliga

kostnader m. m.

Bostadslånets storlek bestämmes på grundval av ett låneunderlag, vilket

motsvarar en schablonmässigt beräknad produktionskostnad. Det förutsattes

att låntagaren som regel på den allmänna lånemarknaden erhåller primäroch

sekundärlån (underliggande kredit) till 70 procent av låneunderlaget.

Bostadslånet placeras i förmånsrättsordning närmast efter den underliggande

krediten och utgår med följande andel av låneunderlaget, nämligen

30 procent för kommuner och allmännyttiga bostadsföretag, 25 procent för

vissa bostadsrättsföreningar, 20 procent för enskilda personer i de fall då

lånet avser småhus som skall bebos av låntagaren samt 15 (undantagsvis

20) procent för övriga låntagare. Den sammanlagda belåningen kommer

härigenom att utgöra resp. 100, 95, 90 eller 85 procent av låneunderlaget.

Räntan på bostadslån är som regel 4 procent för bostäder och 5 procent

för lokaler. Amorteringstiden är i allmänhet 30 år.

I fråga om lån till pensionärsbostäder gäller att lägenheterna skall ha sådan

utrustning — bl. a. kök eller kokvrå, badrum eller duschrum — att de

kan fungera som självständiga bostadsenheter. Låneunderlaget kan omfatta

även mindre vårdavdelningar för akuta sjukdomsfall. Hus med anstaltskaraktär

är i princip uteslutna från långivningen.

Genom statliga räntebidrag erhåller låntagarna ersättning för sina räntekostnader

för primär- och sekundärlån, i vad ränta utgår efter högre procentsats

än den s. k. basräntan, vilken f. n. i fråga om primärlån utgör

3,5 procent för nya hus. För sekundärlån är basräntan en halv procentenhet

högre.

Förbättring slån avser att främja ombyggnad och annan förbättring av enoch

tvåfamiljshus i sådana fall, där bostadslån ej kan utgå. Förbättringslångivningen

omfattar i enlighet härmed i huvudsak dels ombyggnader och

andra förbättringsåtgärder av ringa omfattning, dels omfattande förbättringsarbeten,

som inte kan stödjas med bostadslån, emedan det inte föreligger

ett varaktigt behov av bostaden eller arbetena inte ger ett med nybyggnad

likvärdigt resultat. Förbättringslån bör företrädesvis utgå för hus

med avsevärda brister.

Genom förbättringslånet lämnas i första hand stöd till kostnaderna för

förbättringsarbetena. Lån kan utgå med högst 90 procent av dessa kostnader.

Förbättringslånet kan också innefatta en subvention till nedbringande

av den årliga bostadskostnaden. Subventionen utgår i den formen att lånet,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1965

helt eller delvis, får vara fritt från ränta och amortering under en tid av tio

år, varefter det rånte- och amorteringsfria beloppet avskrives. I övrigt skall

förbättringslån förräntas efter 4 procent och amorteras på högst 25 år.

Rånte- och amorteringsfritt lånebelopp beviljas efter behovsprövning. För

denna prövning gäller bl. a., att den statligt beskattningsbara inkomsten inte

får överstiga 6 000 kr. För låntagare i allmänhet är subventionsbeloppet

maximerat till 4 000 kr. I vissa fall kan större subvention beviljas; detta

gäller framför allt bostäder åt sådana mindre bemedlade åldringar och förtidspensionärer,

som avses i kungörelsen om pensionärsbostadsbidrag. Lån

till förbättring av sådan bostad kan vara rånte- och amorteringsfritt upp till

ett belopp av 10 000 kr.

Undantagsvis utgår förbättringslån även för förbättring av hus med mer

än två lägenheter, under förutsättning att lägenheterna är avsedda för sådana

åldringar och pensionärer som nyss nämnts. Subventionsbeloppet är i

dessa fall högst 4 000 kr. per lägenhet.

Pensionärsbostadsbidrag utgår i form av årliga bidrag, avsedda att minska

hyreskostnaderna för mindre bemedlade pensionärer. Härmed avses i detta

sammanhang personer, som uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått

nämnda ålder åtnjuter folkpension och som därjämte kan antagas vara ur

stånd att med egna medel förskaffa sig godtagbar bostad. Den som erhåller

kommunalt bostadstillägg anses som regel tillhöra denna kategori.

Bidrag utgår endast för lägenhet, som av kommun eller under medverkan

av kommun genom hyresavtal upplåtes till pensionär. Lägenheten skall efter

ny- eller ombyggnad ha färdigställts tidigast den 1 juli 1946. Huset skall ha

uppförts eller ombyggts med stöd av bostadslån, egnahemslån eller tertiärlån,

eller också skall statligt räntebidrag för huset ha beviljats. Lägenhet för

en person skall innehålla minst ett rum och kokvrå. Bebos lägenheten av

två eller tre personer skall den innehålla minst ett ruin och kök eller två rum

och kokvrå. Är antalet boende större än tre kräves minst två rum och kök.

Beträffande utrustningsstandarden i övrigt gäller som regel krav på att

centraluppvärmning skall vara anordnad samt att inom lägenheten skall

finnas vatten- och avloppsledningar, wc och badrum eller duschrum.

Det årliga bidragsbeloppet per lägenhet är beroende av antalet skattekronor

per invånare i kommunen och kan enligt gällande bestämmelser utgå

med belopp mellan 625 och 175 kr. I flertalet kommuner utgår numera det

lägsta beloppet.

Verksamhetens omfattning

Vid socialpolitiska kommitténs kommunundersökning i april 1962 redovisades

32 400 lägenheter i pensionärshem med 36 000 åldringar. Vidare

fanns 11 400 i vanliga flerfamiljshus insprängda pensionärslägenheter med

12 500 åldringar. Sammanlagt bodde alltså 4S 500 åldringar i bostäder av

detta slag. Antalet bostäder med pensionärsbostadsbidrag uppgick vid slutet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år L%‘4

av 1962 till 14 600. Flertalet av pensionärshemmen torde ha tillkommit med

stöd av de särskilda statsbidrag till uppförande av pensionärshem, som utlämnades

under åren 1939—1958.

Förbättringslåneverksamheten, som i nuvarande form började 1948, omfattade

totalt ca 10 000 lägenheter per år under förra delen av 1950-talet.

Därefter har antalet årligen förbättrade lägenheter successivt sjunkit till

6 000—7 000.

En av bostadsstyrelsen gjord undersökning visar, att 25 procent av dem

som vid mitten av 1950-talet fick stöd till bostadsförbättring var i åldern

65 år och däröver. Därefter har de äldres andel gradvis ökat och uppgick

budgetåret 1961/62 till 38 procent. Lånens sammanlagda antal har emellertid

samtidigt gått ned. Antalet årligen förbättrade bostäder för åldringar har

därför i stort sett varit oförändrat 2 500.

Av de äldre låntagarna fick 1961/62 nära tre fjärdedelar räntefria lån och

en fjärdedel lån, i vilka subvention ingick.

Det totala lånebeloppet har sedan mitten av 1950-talet legat vid ca 40 milj.

kr. per år, varav omkring 25 milj. kr. utgjort subvention. I genomsnitt uppgick

lånen under 1962/63 till 7 200 kr. De räntefria lånedelarna till de äldre

har de senaste åren stigit till i genomsnitt över 4 000 kr.

Grovt räknat på föreliggande material kostar bostadsförbättringsverksamheten

för åldringar per år ca 15 milj. kr., varav 10—12 milj. kr. är subvention.

Efter förbättringsarbetenas karaktär fördelade sig lånen till åldringar

under 1961/62 på följande sätt. Drygt 70 procent av låntagarna fick stöd till

byggnadsarbeten, varmed avses rekonstruktion av grund, bjälklag, väggar,

tak etc. I nära 70 procent av fallen ingick vatten och avlopp, dvs. anslutning

till kommunalt nät, uppsättande av hydrofor, grävning av brunn etc. I drygt

50 procent av ärendena ingick sanitär installation och i lika många fall

elinstallation. I ca 40 procent hörde centralvärme till förbättringsarbetena.

Flertalet lån avser flera olika slags arbeten.

Vid kommitténs kommundersökning inhämtades uppgifter om åldringsbostäder

med förbättringslån 1959 eller senare. Det uppgavs att 6 600 lägenheter

fått förbättringsstöd och att 9 300 åldringar bodde i dessa bostäder.

Förslaget

I den av socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen utarbetade promemorian

anföres, att dagens åldringsbostadsfråga inte endast är en fråga

om bostädernas kvalitet. Det är i hög grad en lokaliseringsfråga. Många

åldringar bor i dåliga bostäder i trakter, där dyrbara bostadsförbättringsåtgärder

är ekonomiskt diskutabla och där det är svårt att ordna hemhjälp

och annan service. Problemet med åldringarnas dåliga bostäder är i hög grad

koncentrerat till ensamma, gamla människor i omoderna stugor långt från

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

annan bebyggelse och möjlighet till hjälp. I inånga fall är det omöjligt för

dem att mera regelbundet få hjälp i sitt hushåll av hemsamariter. Ofta är det

svårt för åldringarna att bryta sin isolering och flytta till pensionärsbostäder,

där de kan få mer tillsyn och hjälp. I de kommuner om vilka det här

huvudsakligen är fråga saknas inte sällan pensionärshem eller finns det för

få pensionärslägenheter för att ta emot alla åldringar som önskar sådan bostad.

Hyresmarknad i vanlig mening finns i allmänhet inte i sådana kommuner.

Dessa åldringar blir då hänvisade att antingen bo kvar i sina omoderna

ensligt belägna stugor eller flytta till ålderdomshemmets kollektivhushåll

— om där finns rum för dem.

Också i tätorterna finns många dåliga åldringsbostäder, även om antalet

omoderna bostäder där är relativt sett mindre än på landet. I större tätorter

finns bättre möjligheter att med hjälp av statliga lån bygga pensionärshem

och insprängda pensionärslägenheter. I dessa orter äger en fortlöpande sanering

av bebyggelsen rum. Det torde vanligen vara lättare att organisera

hemhjälp på tätbebyggda platser.

Inventering av åldringsbostädcrnu

Socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen framhåller, att det i dagens

läge krävs snabba åtgärder för att möjliggöra för den nuvarande aldringsgenerationen

att bo i egna bostäder under drägliga förhållanden. Man

måste inrikta sig på lösningar som sätts in punktvis och snabbt och som

delvis är av interimistisk karaktär. Enligt förslaget bör inom varje kommun

göras en inventering av de bostäder, i vilka åldringar bor. Syftet med inventeringen,

vilken bör utgöra början till en kontinuerlig bevakning av åldringarnas

bostadssituation, är att få en bild av de enskilda åldringarnas bostadsförhållanden

i kommunen. Den bör utföras så att den kan läggas till

grund för en bedömning av de åtgärder, som bör vidtas för att bereda åldringarna

bättre bostäder.

Den omedelbara följden av inventeringen bör bli en serie åtgärder i syfte

att åstadkomma en förbättring av bostadssituationen i första hand för de

åldringar som nu bor sämst. Inventeringen bör också på längre sikt väsentligt

underlätta kommunernas planering både i fråga om bostäder och öppen vård.

Ökad förbättringslåneverksamhet

Vid inventeringen hör enligt förslaget utrönas vilka åldringsbostäder som

kan rustas upp inom ramen för förbättringslåneverksamheten. Ibland kan

inoderniseringsåtgärder av den art som förbättringslånen är avsedda att

finansiera inte lämpligen ifrågakomma. Man bör i sådana fall med enklare

medel kunna höja bostadens kvalitet. Särskilt bör beaktas behovet av lättskött

spis, bekväma uppvärmningsanordningar, vatten och avlopp samt

toalett. Moderna utrustningsdetaljer minskar behovet av hemhjälp, framhålles

det i förslaget. Besök av hemsamariter kan vara kortvarigare om

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196b

hemmet är lättskött. De enklare förbättringsanordningarna bör enligt förslaget

bestridas från statsanslaget till bostadsförbättringsverksamhet. Det

kan övervägas om stödet skall utgå i form av förbättringslån med räntefri

stående del eller såsom ett särskilt lån eller bidrag vid sidan av nu gällande

bestämmelser.

I många fall är det angeläget att ordna med installation av kylskåp och

telefon. Kommunen bör, när saken inte ordnas på annat sätt, vara beredd att

ta på sig kostnaden för inköp av kylskåp eller installation av telefon. Kylskåp

liksom andra rörliga nyttoföremål av större värde kan av kommunerna ställas

till åldringarnas förfogande som lån. — 1 förslaget framhålles, att en

åldrings inkomstläge inte löser kommunerna från deras ansvar. Oavsett del

ekonomiska hjälpbehovet bör kommunen föreslå och hjälpa de gamla att

skaffa sig de förbättringar som behövs.

Ny bostad

Om bostaden är i så dåligt skick, att det inte går alt förbättra den till godtagbar

standard för en rimlig kostnad eller åldringen behöver mer omedelbar

och kontinuerlig omvårdnad än som är möjlig att ordna i en avsides belägen

stuga, kan det enligt förslaget vara lämpligt att erbjuda den gamle en god

bostad i närheten av annan bebyggelse, t. ex. i kyrkbyn eller intill ålderdomshemmet.

I samband med bostadsinventeringen bör undersökas i vilka fall åldringar

lämpligen inte bör bo kvar i sina bostäder. I sådana fall måste man inrikta

sig på att skaffa andra, goda bostäder åt dessa åldringar. I första hand bör

man öka tillgången på permanenta åldringsbostäder. Med hänsyn till kravet

på snabbhet kan emellertid även temporära anordningar förtjäna övervägas.

En lösning för kommuner i glesbygd och utflyttningsområden är att uppföra

välutrustade monteringsfärdiga bostäder för åldringar. Sådana bostäder

kan med fördel anordnas intill ålderdomshem eller annan institution, där

möjlighet till tillsyn finns. Närhet till befintliga byggnader är också ägnad

att förbilliga dessa nya bostäder. Ledningsnätet kan utnyttjas och husen kan

få sin värmeförsörjning ordnad från institutionsbyggnaden. Husen kan, om

det behov de är avsedda för inte längre är aktuellt, flyttas och utnyttjas för

andra ändamål. De monteringsfärdiga husen bör avses för sådana orter, där

man har anledning att räkna med att byggande av permanenta åldringsbostäder

i den omfattning som svarar mot det föreliggande behovet inte är

motiverat på lång sikt. Rekommendationen av monteringsfärdiga hus framföres

med tanke på att lösa en akut situation i områden, där man står inför

eller redan upplever en relativt stor ökning av antalet av de åldringar, som

behöver bekvämare och bättre belägna bostäder.

Det föreslås, att kommunen får lån av staten till hela kostnaden enligt de

regler och intill de maximibelopp, som bostadsstyrelsen fastställer. Staten

bör vidare stimulera tillkomsten av bostäder av angivet slag genom att inom

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

långivningens ram lämna en subvention på 10 000 kr. per lägenhet. Amorteringstiden

för lånedelen bör vara 15 år. Räntesatsen bör vara densamma som

vid förbättringslån i övrigt eller 4 procent.

Socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen nämner vidare att egnahem,

som myndigheterna inlöser inom ramen för den rörlighetsfrämjande

arbetsmarknadspolitiken, bör kunna ställas till förfogande för kommunerna,

som där kan erbjuda åldringar bostäder. I en del fall kan dessa bostäder

behöva ändras eller förbättras för att bli lämpliga. Förbättringslånemedel

föreslås kunna utnyttjas för ändamålet.

De vanliga åldringsbosiäderna

I förslaget framhålles, att byggande av olika slags åldringsbostadshus med

högre eller lägre grad av kollektiva inslag bör uppmuntras genom att den

statliga långivningen får omfatta även de kollektiva anordningarna. Målet

bör vara att skapa en sådan kombination av goda, ändamålsenliga bostäder

och samhällelig tillsyn, hjälp och omvårdnad i dessa bostäder att åldringarna

så länge som möjligt kan bo i sina egna hem.

Med hänsyn till det stora behovet av bostäder av olika slag för åldringar

bör även enskilda ideella organisationer stimuleras till ökat byggande av

pensionärsbostäder. Till underlättande av ideella organisationers möjligheter

att bygga pensionärsbostäder föreslås att de lånebeviljande myndigheterna

som regel beviljar dylika organisationer bostadslån intill 90 procent

av låneunderlaget.

För att möjliggöra en ökad produktion av åldringsbostäder i glesbygdsområdena

föreslås, att kommunblocken aktiviseras på bostadsområdet. I

en del fall kan små kommuner inte var för sig klara problemen, t. ex. att

bilda förvaltningsföretag för bostäder. Där bör en lösning sökas i samverkan

mellan kommunerna. Vilka former ett sådant samgående bör ha kan, heter

det i förslaget, variera från fall till fall. Skall mer än en kommun gentemot

staten stå som garant för bostadslånet, måste troligen en viss översyn göras

av bostadslånekungörelsens bestämmelser om ansvarsfördelningen mellan

stat och kommun vid förlust på statslånet.

Tidsbegränsning

De särskilda åtgärder som avser enklare bostadsförbättringar och uppförandet

av monteringsfärdiga hus syftar, framhålles det, till att snabbt lösa

ett akut problem. Den mera långsiktiga förbättringen av bostadsstandarden

för åldringar får inte påverkas negativt. Det ordinära bostadsbyggandet för

åldringar bör snarare befordras genom den föreslagna inventeringen. Det

bör tillses att pensionärsbostädernas standard upprätthålles på en hög nivå.

De särskilda anordningarnas ändamål är att avsevärt förbättra om också

inte slutgiltigt lösa problemen för dem som nu bor allra sämst och kanske

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 19(>b

har de minsta förutsättningarna att inom den ordinarie verksamhetens ram

få sina bostads- och hemhjälpsproblem lösta inom rimlig tid.

Med hänsyn härtill bör detta statliga stöd vara tidsbegränsat. Det föreslås

att det får en varaktighet av högst fem år. Detta innebär att kommunerna

bör få klart för sig, att möjligheterna till statligt stöd för mindre bostadsförbättringar

och till monteringsfärdiga bostäder endast kommer att stå till

förfogande under de närmaste åren.

Kostnader

Den offensiv mot dåliga åldringsbostäder, som föreslås, kommer, framhåller

förslagsställarna, att kräva avsevärda kostnader. Att ange dem annat

än rent uppskattningsvis är omöjligt, ökade lönekostnader hos de bostadspolitiska

organen uppskattas till 600 000 kr.

En intensivare förbättringsverksamhet av det slag som hittills bedrivits

bör kunna bli av sådan omfattning, att den medför en höjning av anslagsförbrukningen

för subventioner på ett år med ca 50 procent, dvs. omkring 10

milj. kr., och för lån med ett lika stort belopp. De enklare förbättringsanordningarna

kommer att belasta dels staten, dels kommunerna. En förbrukning

av statsmedel under ett år för dessa ändamål med mer än 10 milj. kr. innebär

en avsevärd verksamhet: detta belopp skulle —• för att göra ett par

räkneexempel — räcka till att vidta förbättringsåtgärder i 4 000 fall, om genomsnittskostnaden

är 2 500 kr. och i 10 000 fall med en medelkostnad av

1 000 kr. För monteringsfärdiga hus bör man räkna med en kostnad för staten

av ca 25 000 kr. per lägenhet, varav 10 000 kr. som subvention

och 15 000 kr. som lån. Ett tusental sådana bostäder skulle alltså kosta

25 milj. kr.

Det har på samtliga punkter förutsatts, att de ordinära anslagen får utnyttjas.

Yttranden

Över socialpolitiska kommitténs och bostadsstyrelsens promemoria har

efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

länsbostadsnämnderna i Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, bostadsförbättringsutredningen,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet

och Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

Förslagen i promemorian har i allt väsentligt biträtts av remissorganen.

Betydelsen av snabba och effektiva åtgärder för en omedelbar och systematisk

upprustning av åldringarnas bostäder framhålles allmänt. I flera yttranden

understryks att effektiv hemhjälp är beroende av en ändamålsenlig

bostad.

Den föreslagna inventeringen bedöms bli betydelsefull inte bara

när det gäller att spåra upp de dåliga åldringsbostäderna och bestämma vad

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964

som skall göras för att bereda åldringarna bättre bostäder. Viktigt är även,

framhåller länsbostadsnämnden i Örebro län, att kommunala undersökningar

av detta slag visat sig stimulera till ökad kommunalpolitisk aktivitet.

Inventeringen ökar intresset inte minst hos åldringarna själva att ta initiativ

för att ordna bostadsfrågan, anför länsbostadsnämnden i Västerbottens län.

Socialstyrelsen betonar, att även åldringarnas hälsotillstånd bör beaktas

vid inventeringen, då det är en väsentlig faktor för att bedöma hur deras

bostadsfråga bör lösas. Styrelsen framhåller vidare, att kommunerna inte bör

avvakta, att inventeringen slutförs inom hela kommunen, innan förbättringsarbetena

sätts igång. De måste påbörjas snarast.

Några länsbostadsnämnder meddelar, att en del kommuner redan i januari

var i färd med inventeringen.

Remissorganen är ense om att förbätt ringsverk sa in heten bör

intensifieras. De åtta hörda länsbostadsnämnderna uppger, att behov av

modernisering av bostäder med stöd av förbättringslån alltjämt föreligger i

avsevärd omfattning. Fyra nämnder konstaterar, att kostnaden för förbättring

av en bostad till godtagbar standard numera ofta överstiger 10 000 kr.

och framför tanken på en höjning, åtminstone temporärt, av förbättringslånens

räntefria del till högst 15 000 kr. Länsbostadsnämnden i Norrbottens

län framhåller, att det finns åtskilliga åldringar, som redan erhållit maximal

förbättringssubvention till sin bostad men som har behov av ytterligare

hjälp för angelägna förbättringar. Länsbostadsnämnden i Örebro län ifrågasätter

om inte många åldringars obenägenhet att belasta sin fastighet med

inteckningar bör föranleda en uppmjukning av kravet på inteckningssäkerhet

för förbättringslån.

Bostadsförbättringsutredningen erinrar om att utredningen enligt sina

direktiv har att pröva, om byggnadsföretag som nu finansieras med förbältringslån

i stället kan inordnas i bostadslångivningen. Utredningen har funnit

en sådan omläggning tekniskt möjlig. Det standardfrämjande bostadsstöd,

som nu har formen av en kapitalsubvention, skulle därvid i stället lämnas i

form av pensionärsbostadsbidrag med ett vidgat tillämpningsområde. Om

sådana bestämmelser blir gällande och nu ifrågavarande förslag till intensifiering

av förbättringslåneverksamheten samtidigt förverkligas, blir följden

två samtidiga, med varandra konkurrerande stödformer för förbättring

av åldringarnas bostäder. Utredningen anser detta kunna medföra administrativa

komplikationer och risk för att åldringarna nöjer sig med lägre

bostadsstandard för att få kapitalsubvention. Utredningen betonar emellertid,

att behovet av snabba åtgärder till förbättring av åldringarnas bostadssituation

motiverar, att man övergångsvis bör acceptera dessa olägenheter.

Utredningen understryker dock, i likhet med flera andra remissorgan, att

de föreslagna åtgärderna bör få tidsbegränsad tillämpning.

Det föreslagna stödet till mindre förbättringar torde, anför

några länsbostadsnämnder, kunna utgå enligt gällande bestämmelser om

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

förbättringslån. Sveriges folkpensionärers riksorganisation framhåller, att

särskilt eldstäder bör utformas så, att risk för olycksfall elimineras. Organisationen

framhåller tillika, att god belysning längs vägen till bostaden är

betydelsefull lör åldringarna. Socialstyrelsen och länsbostadsnämnden i

Örebro län förordar statsbidrag även till installation av telefon. Bostadsförbättringsutrcdningen

anför, att statligt stöd i form av förbättringslån inte

bör ifrågakomma för utrustningsdetaljer, som utgör lös egendom.

Flertalet remissorgan tillstyrker förslaget om uppförande av monterings

färdiga hus för åldringar. Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att

sådana bostäder bör kunna ifrågakomma i tätorter jämsides med hus av

traditionell typ. Genom att lägga beställningarna på lämplig tid kan en

gynnsam sysselsättningseffekt erhållas vid de företag som tillverkar monteringsfärdiga

hus och som ofta har överskottskapacitet under vintern, framhåller

styrelsen.

En placering av de monteringsfärdiga husen intill ålderdomshem är fördelaktig

med tanke på värmeförsörjning, matdistribution och arbetsterapi

anser socialstyrelsen, som dock menar, att hemhjälp inte bör ordnas från

ålderdomshemmet utan ombesörjas på gängse sätt. Sveriges folkpensionärers

riksorganisation varnar för alltför stark koncentration av pensionärsbostäder

vid ålderdomshemmen med tanke på det intryck av »åldringsreservat»

som sådan bebyggelse kan komma att ge.

Några länsbostadsnämnder, bl. a. nämnden i Göteborgs och Bohus län,

hyser farhågor för att de monteringsfärdiga husens provisoriska karaktär

skall vidga klyftan i standard mellan åldringarnas och andras bostäder och

hämma byggandet av pensionärslägenheter av vanligt slag. Länsbostadsnämnden

i Norrbottens län påpekar, att länet har gott om arbetskraft, och

säger att det på platsen byggda huset av lösvirke blir billigare än de monteringsfärdiga

husen.

Bostadsförbättringsutredningen, som konstaterar, att långivningen avseende

åldringsbostäder i monteringsfärdiga hus enligt förslaget i huvudsak

skall följa förbättringslånereglerna, utgår från att lånereglerna såvitt möjligt

bör vara lika för ombyggnad och nybyggnad. Om lån till monteringstärdiga

hus skall utgå med 100 procent av kostnaden och subventionsbeloppet

utgöra 10 000 kr. per lägenhet bör enligt utredningens mening den övre

lånegränsen för förbättringslån till kommun —- nu 90 procent —- generellt

höjas till 100 procent och subventionsbeloppet till 10 000 kr. mot nu i regel

4 000 kr. Eftersom amorteringstiden för förbättringslån är fastställd till

högst 25 år, bör annan amorteringstid inte fixeras för lån av nu ifrågavarande

slag. Om kortare amorteringstid — förslaget upptar 15 år — anses

erforderlig, kan föreskrift därom meddelas i anvisningarna till förbättringslånekungörelsen.

Om förbättringslånereglerna ändras i dessa hänseenden,

sammanfattar utredningen, synes det lämpligt, att den särskilda långivningen

för anordnande av åldringsbostäder i monteringsfärdiga hus inord
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kiingl. Maj.ts proposition nr 85 år 196''i

nas i förbättringslånekungörelsen, vilken i denna och övriga delar, som avses

i förslaget, övergångsvis kan gälla i fråga om åldringsbostäder, även om

förbättringslångivningen i allmänhet skulle upphöra.

I fråga om de vanliga åldringsbostäder na uttalar länsbostadsnämnderna

samstämmigt, att antalet pensionärslägenheter är otillräckligt.

Länsbostadsnämnden i Blekinge län efterlyser fler konkreta förslag

i syfte att stimulera sådant byggande. Länsbostadsnämnden i Örebro län

förordar, att statligt bidrag till kommun införs för förvärv av äldre bostadshus

som är lämpliga att iordningställa som pensionärsbostäder. Länsbostadsnämnden

i Kopparbergs län anser, att staten ekonomiskt bör stimulera kommunerna

att upprusta dylika bostäder i tredje mans ägo, under förbehåll

att fastighetsägaren tillåter kommunen att disponera dem som pensionärslägenheter.

Länsbostadsnämnden i Älvsborgs län menar, att övre gränsen för bostadslån

till enskilda ideella organisationer bör höjas till 95 procent

av låneunderlaget.

Förslaget att kommunbiocken skall aktiviseras har inte föranlett

några erinringar. Socialstyrelsen anser, att ett samarbete blockvis bör gälla

även ålderdomshem. Samtliga länsbostadsnämnder understryker behovet av

personalförstärkning för hjälp åt kommunerna vid inventeringen

och på grund av ökat antal ärenden angående förbättringslån.

IV. Hemhjälpen

I sitt nu föreliggande förslag tar socialpolitiska kommittén upp frågan

om åtgärder från statens sida för att stimulera en intensifierad utbyggnad av

hemhjälpen för åldringar och invalider och för att bidra till en utveckling

av verksamheten i fastare former.

Nuvarande läge

Verksamhetens omfattning

Hemhjälpen till åldringar och invalider lämnas i flertalet fall genom timanställda

s. k. hemsamariter. Dessa är som regel engagerade enbart för

vården av åldringar och invalider i deras hem. Dessutom lämnas hemhjälp

även genom hemvårdarinnor, men i allmänhet först i den mån dessa inte

har tillräcklig sysselsättning bland barnfamiljerna. I en del kommuner

finns hemvårdarinnor anställda särskilt för den öppna åldringsvården, t. ex.

som arbetsledare för hemsamaritverksamheten. Verksamhetens utveckling

belyses i följande tabell, som bygger på socialstyrelsens statistik och visar

antalet hjälpta per år. Man skiljer i statistiken inte på åldringar och invalider.

övervägande antalet hjälpta är emellertid åldringar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196i

Antalet hjälpta åldringar och invalider per dr

År

av hemsamariter

av hemvårdarinnor

Städer

Övriga

kommuner

Totalt

Städer

Övriga

kommuner

Totalt

1954

12 600

5 700

18 300

4 500

16 700

21 200

1957

26 500

12 700

39 200

4 500

17 000

21 500

1960

37 700

17 800

55 500

4 800

19 200

24 000

1961

41 500

18 500

60 000

5 400

18 800

24 200

1962

44 300

22 600

66 900

5 800

20100

25 900

En åldring kan under samma år få hjälp dels av en hemsamarit och dels

av en hemvårdarinna. Detta gör att det totala antalet hjälpta är mindre än

summan av de båda talen för resp. år.

Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning av åldringsvården, vilken

i sin helhet redovisats i Åldringsvårdens läge (SOU 1963:47), förekom i

april 1962 hemhjälpsverksamhet för åldringar och invalider i samtliga kommuner

utom 26. De kommuner, som inte redovisade någon verksamhet, tillhör

i flertalet fall de lägre tätortsgraderna. T några fall finns det mer än

500 personer över 67 år i kommunen. I sammanlagt 784 kommuner lämnades

hjälpen till åldringarna helt eller delvis genom hemsamariter. I 671

kommuner drevs hemsamaritverksamheten i enbart kommunal regi, i 35

kommuner i både kommunal och enskild regi samt i 75 kommuner i enbart

enskild regi. Röda korset var huvudman för den enskilda verksamheten i

101 kommuner, medan någon annan enskild organisation, t. ex. en husmodersförening,

stod som huvudman för verksamheten i 11 kommuner.

Genom uppgifter från kommunerna sökte kommittén erhålla en uppfattning

om antalet gamla, som i april 1962 ansågs vara aktuella inom hemhjälpsverksamheten

samt hemsjukvården. Man skilde därvid på varaktiga

och kortvariga hjälpfall, varvid som varaktiga betecknades fall där hjälp

lämnats fortlöpande under sex månader eller där hjälpbehovet beräknades

fortgå under påföljande sex månader. Kommittén kom därvid fram till att

det totala antalet aktuella hjälpfall bland landets åldringar kunde uppskattas

till ca 46 300, varav ca 12 000 hänförde sig till Stockholm, Göteborg och

Malmö. 170 kommuner redovisade inte några aktuella hjälpfall. Av de 34 400

aktuella hjälpfallen utanför de tre storstäderna betecknades 75 procent som

varaktiga fall och 25 procent som kortvariga. Av de hjälpta åldringarna

bodde 24 procent i pensionärshem, 5 procent i insprängda pensionärslägenheter

samt 71 procent i andra bostäder.

Andelen aktuella hjälpfall bland samtliga personer fyllda 67 år uppgick

för hela landet till 6,1 procent. Andelen hjälpta åldringar varierade mellan

kommunerna från 0 till 28 procent och genomsnittstalen för länen från 3,4

till 9,2 procent av antalet personer fyllda 67 år. Antalet hemsamariter angavs

i kommitténs kartläggning till sammanlagt 16 500 i hela landet, därav

nära 4 900 i de tre storstäderna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

Av undersökningen framgår att normerna för avgiftssättningen för hemhjälpen

till åldringarna är mycket varierande. På en del håll uttages ingå

avgifter. Ofta tillämpas avgifter avpassade efter inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Kommunernas kostnader för hemhjälpen till åldringar beräknas

av kommittén ha uppgått till ca 43 milj. kr. år 1961.

Behovet av hemhjälp

Vid socialpolitiska kommitténs kartläggning i april 1962 framkom att

beslut om utbyggnad av den öppna åldringsvården förelåg i 41 kommuner.

Oftast gällde utbyggnadsbesluten hemsamaritverksamheten. På en fråga

om kommunernas syn på behovet av särskilda anordningar för den öppna

åldringsvården under de närmaste åren svarade 316 kommuner att behov

av utbyggnad förelåg. Av dessa kommuner hade 84 konstaterat behoven genom

särskilda utredningar. I 98 fall avsågs inte någon bestämd verksamhetsgren

utan endast en utbyggnad av den öppna åldringsvården i allmänhet.

Av övriga kommuner avsåg 174 en utbyggnad av hemsamaritverksamheten.

Socialpolitiska kommittén framhåller, att det är en allmänt omfattad

mening att de gamla skall beredas tillfälle att så länge som möjligt bo i sina

egna hem. Då vårdbehovet blivit så stort, att det inte på ett tillfredsställande

sätt kan tillgodoses i det egna hemmet, skall institutionsvård stå till

förfogande. Kommittén betonar emellertid att detta inte får innebära, att de

gamla skall bo i dåliga bostäder och utan särskild hjälp och tillsyn när sådan

behövs. Samhället har här i många fall ett stort ansvar för att speciella

åtgärder vidtas till åldringarnas hjälp i hemmen.

Kommittén konstaterar att aktiviteten på hemvårdens område har spritt

sig snabbt över landet. Hemhjälp för åldringar — avseende städning, inköp

och i viss mån personlig hygien o. d. —- finns i nästan alla kommuner och

omfattar totalt ca 6 procent av åldringarna men med stora variationer mellan

olika kommuner och län. Enligt kommitténs kartläggning får totalt ca

20 procent av åldringarna samhällelig hjälp i fråga om bostad, öppen vård

eller långvarig institutionsvård. Om de övriga 80 procenten åldringar reder

sig själva bra eller dåligt står öppet.

Kommittén finner det inte möjligt att med hjälp av siffror mäta effektiviteten

i åldringsvården eller graden av behovstäckning. Bakom uppgifter

om antalet bostäder, antalet hjälpta i öppen vård och antalet vårdade vid

ålderdomshem eller sjukhem ligger mycket skiftande insatser, påkallade av

mycket olika behov. Variationerna är stora och så fördelade över landet, att

de inte kan tänkas vara resultatet av överväganden enbart med hänsyn till

åldringarnas behov. Man finner det inte möjligt att ange storleken av behovet

av insatser på hemhjälpens område. Med hänsyn till de höga tal för andelen

åldringar med hemhjälp, som redovisats från en del håll, och till uttalanden

som kommunerna gjort i samband med kommitténs enkät nödgas

dock kommittén konstatera, att behoven av hemhjälp långt ifrån är tillfredsställda.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:Is proposition nr 85 år 196b

Intensifierade insatser för en förbättring av åldringarnas bostäder måste

enligt kommitténs mening kompletteras med åtgärder för en effektivare

omvårdnad av åldringarna i deras hem. En särskild inventering vid sidan

av den av socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen föreslagna bostadsinventeringen

kan behövas för att uppspåra de åldringar som kan vara i behov

av hemhjälp eller annan omvårdnad. Det avses ankomma på socialstyrelsen

och socialvårdskonsulenterna att ge kommunerna de råd och det bistånd

i övrigt, som därvid kan vara erforderligt. Större kommuner eller ett

samgående av kommuner kan ge ett bredare underlag för verksamheten,

som därmed kan anordnas och organiseras på ett annat sätt än i små kommuner.

Ett fullföljande av socialpolitiska kommitténs intentioner på åldringsvårdens

område förutses komma att öka kravet på personal för hjälp och tillsyn

i hemmen. Därtill kommer det ökade hjälpbehov som följer med det

stigande antalet åldringar och de på grund av stigande levnadsålder alltmer

komplicerade vårdfallen.

Kommitténs förslag

Hemh jälpsorganisationen

Kommittén framhåller att de gamla ofta är isolerade och att ensamheten

är det svåraste problemet för många åldringar, som heller inte alltid vet

vart de skall vända sig med sina bekymmer. Kommittén föreslår därför att

kommunerna undersöker möjligheten och lämpligheten av att inom kommunen

bygga upp en särskild organisation för tillsyn av åldringarna. Kommunen

kan t. ex. indelas i distrikt (byar, kvarter etc.) med en särskilt utsedd

person med uppgift att svara för åldringarna i distriktet genom att

hålla kontinuerlig kontakt med dem, hjälpa dem med råd och upplysningar

samt anmäla framkomna hjälp- och vårdbehov. Kommittén finner det vara

en lämplig uppgift även för enskilda organisationer att i samråd inbördes

och med kommunen organisera sådan verksamhet.

Samordningen mellan den öppna åldringsvården och den institutionella

vården bör beaktas. Vidare bör man enligt kommitténs mening sträva efter

en fastare organisation för den öppna åldringsvården, bl. a. genom att

skapa en kår av personal anställd på heltid eller klart angiven deltid. Reglerade

anställningsförhållanden kan förbättra rekryteringen. Kommittén framhåller

också lämpligheten av att utnyttja även manlig personal för arbetsuppgifter

inom detta område.

Insatser från statens sida

Till den sociala hemhjälpsverksamheten genom hemvårdarinnor, vilken

i första hand avser barnfamiljer, utgick tidigare särskilt statsbidrag. Detta

upphörde 1960 och uppgick i lärarlönebidraget som i samband därmed höjdes.

Något särskilt statsbidrag har inte utgått till hemsamaritverksamheten.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196i

Staten stöder emellertid såväl hemvårdarinne- som hemsamaritverksamheten

indirekt genom att delta i kostnaderna för personalens utbildning. Enligt

kommitténs mening räcker dock inte detta i dagens läge.

Ansvaret för åldringsvården kan innebära en tung ekonomisk börda särskilt

för glesbygdskommuner, där det relativa antalet åldringar är stort. De

störa variationerna i aktivitet på åldringsvårdens område i kommunerna

kan också bero på bristande resurser. För att stimulera kommunerna till

planering samt ökade insatser på den öppna åldringsvårdens område bör

staten enligt kommitténs mening ta på sig en del av kostnaderna för denna

form av åldringsvård. Kommittén föreslår, att staten bidrar med 50 procent

av kommunernas nettokostnader för hemhjälp åt åldringar och invalider.

Bidraget bör avse direkta kostnader för arbete i form av hemhjälp hos åldringar

och invalider i deras enskilda bostäder. I de fall sådan verksamhet

bedrives av enskilda organisationer med kommunala bidrag bör möjlighet

till statligt stöd föreligga även vad gäller dessa bidrag, förutsatt att verksamheten

i fråga står öppen för alla. Hemsjukvård som faller inom sjukvårdshuvudmännens

ansvar avses inte bli bidragsgrundande liksom inte

heller kostnader för institutionsvård eller annan öppen vård än direkt hemhjälp.

Beräkning av statsbidraget föreslås ske på grundval av uppgifter om antalet

arbetstimmar och kommunens nettokostnader härför. Med nettokostnader

avses därvid kommunens bruttokostnad minskad med inkomsten av

avgifter. Uppgifterna skall vara bestyrkta av kommunens revisorer. Ansökan

om statsbidrag skall göras kalender årsvis i efterskott hos socialstyrelsen.

Till ansökan bör fogas en plan för åldringsvården inom kommunen

med uppgifter om åtgärder för att förbättra åldringarnas bostadssituation,

verksamheten vid ålderdomshem och om den öppna vården.

Socialstyrelsen bör vid sidan om prövningen av statsbidragsärenden och

utanordning av bidragen ha till uppgift att som centralorgan för den sociala

åldringsvården följa verksamheten ute i landet samt vidta de åtgärder som

kan anses erforderliga. Styrelsen bör lämna råd till kommunerna samt bedriva

upplysnings- och informationsverksamhet i olika former. En av dess

uppgifter bör vara att befrämja en enhetlig utveckling och en utjämning av

de stora olikheterna kommunerna emellan. Bl. a. bör socialstyrelsen enligt

kommitténs mening studera avgiftssättningen för hemhjälpen och utfärda

de rekommendationer den finner påkallade.

Bestämmelserna om statsbidrag föreslås träda i kraft den 1 juli 1964. Den

föreslagna bidragsgivningen avses få karaktären av försöksverksamhet.

Kostnaderna

Med ledning av tillgängliga uppgifter för åren 1961 och 1962 uppskattar

kommittén att kostnaderna för det föreslagna statsbidraget till hemhjälpsverksamheten

skall uppgå till ca 30 milj. kr. under ett år. Kommittén

3 — Bihang till riksdagens protokoll J964. 1 samt. Nr 85

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kung!. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

framhåller emellertid svårigheterna att uppskatta kostnaderna för de närmaste

åren, bl. a. därför att det är vanskligt att beräkna utbyggnadstakten

för verksamheten.

Yttranden

Beträffande kommitténs förslag om hemhjälpen har yttranden avgivits av

socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,

överstyrelsen för yrkesutbildning, familjeberedningen, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska röda

korset samt Handikapporganisationernas centralkommitté. Socialstyrelsen

har till sitt yttrande bifogat en skrivelse från rådgivande nämnden för social

hemhjälpsverksamhet.

Flertalet remissinstanser instämmer i vad socialpolitiska kommittén anfört

om utbyggnadsbehovet inom den öppna åldringsvården. Däremot

har delade meningar framkommit om behovet av särskilda

stimulansåtgärder för att få till stånd en ökad utbyggnad av hemhjälpsverksamheten

för åldringar. Socialstyrelsen finner, liksom rådgivande

nämnden för social hemhjälpsverksamhet, det vara motiverat att införa ett

särskilt stimulansbidrag. Statskontoret är något tveksamt om behovet av

sådana stimulansåtgärder men pekar samtidigt på den ekonomiska belastning

som åldringsvården kan utgöra för vissa kommuner. Svenska röda

korset understryker behovet av statligt stöd till kommunerna för hemhjälpsverksamheten.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att något

behov av särskilda stimulansåtgärder inte föreligger med hänsyn till de

senare årens snabba utbyggnad av hjälpen till åldringarna. Det förhållandet

att verksamheten nu inte svarar mot hjälpbehovet betraktas inte som ett

tecken på initiativlöshet hos kommunerna utan anses ha sina orsaker framförallt

i svårigheterna att erhålla kvalificerad arbetskraft i tillräcklig omfattning.

Kommitténs förslag om införande av ett särskilt statsbidrag till

hemhjälpen åt åldringar och invalider tillstyrkes i princip av flertalet

remissinstanser. I några remissyttranden framföres dock invändningar mot

förslaget. Riksrevisionsverket kan inte finna att förslaget står i överensstämmelse

med 1957 års statsbidragsreform. Även Svenska kommunförbundet

finner det inkonsekvent att återinföra statsbidrag på ett område där

sådant bidrag nyligen avlösts i förenklingssyfte. Förbundet kan inte tillstyrka

förslaget med hänsyn till de olägenheter från administrativ synpunkt,

som synes vara förenat med detta, och de inskränkningar i kommunernas

bestämmanderätt, som kan följa med det föreslagna bidraget. Svenska stadsförbundet

anser inte att bidragsgivningen bör sägas ha till syfte att väcka

intresse för en verksamhet som redan kommit till stånd, men kan tillstyrka

ett statsbidrag med utgångspunkt i att bidraget bör vara ett uttryck för statens

medansvar för kostnaderna.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

Beträffande statsbidragets omfattning har socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen och familjeberedningen funnit, att bidrag bör

utgå också till hemhjälp åt barnfamiljerna. Därvid framhålles betydelsen

av en samordning av hela hemhjälpsverksamheten. Vidare pekas på de

administrativa olägenheterna samt de negativa verkningar för hjälpen till

barnfamiljerna, som kan följa med den föreslagna avgränsningen. Socialstyrelsen

förordar att frågan om statsbidrag till hjälpen åt barnfamiljerna

tas upp till förnyad prövning. Arbetsmarknadsstyrelsen och familjeberedningen

anser att det nya statsbidraget bör utgå till kommunernas nettokostnader

för den sociala hemhjälpsverksamheten som helhet. Familjeberedningen

yttrar, att det inom samma kostnadsram, som skulle gälla för

ett 50-procentigt statsbidrag enbart till hemhjälp åt åldringar och invalider,

är möjligt att inrymma ett bidrag även för hemhjälpen till barnfamiljerna,

om statsbidraget utgår till kommunernas totala nettokostnader och fastställes

till ca en tredjedel av ifrågavarande kostnader. Även Svenska stadsförbundet

pekar på de administrativa olägenheterna med den föreslagna

avgränsningen av bidraget.

Socialstyrelsen föreslår, att statsbidrag skall utgå med 50 procent även

till kostnaderna för installation av telefon hos åldringar, därest kommunen

bidrar med resten. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller betydelsen av en

effektiv organisation för hemhjälpsverksamheten och föreslår att visst statsbidrag

skall utgå även till administrationskostnaderna.

Svenska landstingsförbundet uttalar sin anslutning till de tankegångar

som ligger till grund för kommitténs förslag.

Betydelsen av att statsbidragsbestäm melserna göres enkla

betonas av flera remissinstanser. Bl. a. framhålles att några villkor beträffande

hemhjälpspersonalens utbildning eller anställningsförhållanden inte

bör uppställas. Svenska stadsförbundet anser att villkorsbestämmelser inte

bör knytas till statsbidraget i syfte att uppnå större enhetlighet i fråga om

administration, avgiftssättning o. d., utan dessa frågor kan lösas rådgivningsvägen

och efter kommunernas fria bedömanden. Statskontoret understryker

angelägenheten av enhetliga normer för åldringsvårdens utformning

inom kommunerna och framhåller betydelsen av de insatser socialstyrelsen

i samarbete med kommunförbunden kan göra för att stimulera kommunerna

till åtgärder. Riksrevisionsverket ifrågasätter huruvida inte en för hela landet

gemensam normbildande taxa bör utfärdas. Socialstyrelsen anser att

uppgiften att studera avgiftssättningen och utfärda de rekommendationer,

som kan finnas påkallade, kan lösas av kommunförbunden.

Socialstyrelsen och Svenska röda korset reser invändningar mot förslaget

att statsbidraget skulle få formen av försöksverksamhet. Utan

vissa garantier om att statsbidraget kommer att bestå, befaras att många

ekonomiskt svaga kommuner inte vågar satsa på en utbyggnad av verksamheten

i önskvärd omfattning. Svenska stadsförbundet finner inte förslaget

om försöksverksamhet stå i överensstämmelse med principen om ett delat

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196b

ekonomiskt ansvar för verksamheten och hävdar att bidraget bör kunna

påräknas intill dess frågorna om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

nått sin slutliga lösning. Statskontoret anser däremot att statsbidraget

bör få provisorisk karaktär i avvaktan på resultatet av skatteutjämningskommitténs

arbete.

I sitt remissvar tar Svenska stadsförbundet även upp det förhållandet att

hemhjälpen för åldringar saknar formell grund i gällande lagstiftning.

Förbundet förordar en särskild lagstiftning för den kommunala

åldringsvården, vilken ger klart uttryck för kommunernas kompetens att

bedriva hemhjälpsverksamhet för åldringar.

Handikapporganisationernas centralkommitté, som tillstyrker kommitténs

förslag, tar i sitt remissyttrande också upp olika frågor som berör

de handikappades problem.

V. Departementschefen

Samhällets insatser inom åldringsvården syftar till att åt de gamla bereda

ekonomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig

vård och omvårdnad. För att fylla dessa uppgifter är ett fortsatt reformarbete

angeläget. Även om mycket har uträttats under senare år återstår

stora behov av förbättrad åldringsvård, ökningen av antalet åldringar skärper

behovet av samhällsinsatser. Jag vill nu, på grundval av det utredningsmaterial

som socialpolitiska kommittén lagt fram, ta upp till behandling

några viktiga frågor inom åldringsvården.

En undersökningsrapport om åldringsvårdens läge överlämnades av socialpolitiska

kommittén i september 1963. Den handlar om hur åldringarna

bor och vilka möjligheter till vård och service de har i sina hem, på ålderdomshem

och i sjukvården. Kommittén har grundat sin kartläggning på ett

omfattande material, som insamlats hos landets kommuner, landsting och

sjukvårdsinrättningar. Rapporten bygger dessutom på 1960 års folk- och

bostadsräkningar och specialbearbetningar därav med sikte på åldringarna

och deras förhållanden.

Sammanställningar av undersökningsresultaten skickades ut till kommunerna,

landstingen och länsstyrelserna redan omkring årsskiftet 1962

—1963. Undersökningsrapporten har gett upphov till en livlig debatt om åldringsvården.

Att fästa uppmärksamheten på åldringsvården och stimulera

till diskussion, planering och åtgärder har också varit ett huvudsyfte

med undersökningarna.

Kartläggningen av åldringsvårdens läge redovisas mot bakgrunden av

redogörelser för utvecklingen på olika områden under senare år. Utvecklingen

har sedan 1950-talets början präglats av en kraftig ökning av resurserna

för öppen vård och service. Till denna del av åldringsvården räknas

åtgärder för att bereda åldringarna goda bostäder, där de lättare kan klara

sig själva. Dit räknas vidare verksamhet för att befordra och bevara åld
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b 37

ringarnas hälsa och aktivitet samt hemhjälp för dem som behöver bistånd

i sådan form.

Kommittén konstaterar, att långtidssjukvården har byggts ut kraftigt.

Också sjukvården på ålderdomshemmen har förbättrats. Hemsjukvård har

organiserats på ett sätt, som ger bättre förutsättningar än tidigare för vård

i hemmet när sjukhusvård inte är nödvändig. Ålderdomshemmen har i avsevärd

omfattning förnyats, och platsantalet för de normalt åldrande har

ökats.

Samtidigt med denna utveckling inom vårdområdena har den allmänna

försäkringen — främst pensioneringen — möjliggjort för åldringarna att i

ekonomiskt avseende nå större oberoende och större valmöjligheter i sin

konsumtion.

Kartläggningen visar emellertid, att åldringsvårdens innehåll och omfattning

företer stora skillnader mellan olika kommuner och olika landstingsområden.

De nuvarande åtgärderna för åldringsvård omfattar totalt omkring

20 procent av våra 800 000 åldringar. Procenttalet varierar i länen mellan 13

och 27 procent. Kommunerna emellan är variationerna ännu större. Skillnaderna

är störst när det gäller bostadsåtgärder och öppen vård. I fråga om

institutionsvården på ålderdomshem och sjukhem är olikheterna mindre

men ändå betydande. Skillnaderna i vad avser åldringsvårdens omfattning

på olika håll i landet är en fråga som förtjänar ökad uppmärksamhet. Det

gäller att finna vägar för att uppnå större likställighet i fråga om åldringarnas

möjligheter att få önskad vård. Kommunernas och landstingens strävanden

att bredda vårdmöjligheterna verkar i denna riktning. Den nya kommunreformen

bör också kunna öka förutsättningarna för en fortsatt sådan utveckling.

När det gäller åldringarnas ekonomi konstaterar kommittén, att folkpensionen

f. n. spelar den största rollen för flertalet åldringar. I framtiden förändras

förhållandena genom den allmänna tilläggspensioneringen. Men de

närmaste åren får man, som kommittén framhållit, vid bedömningen av

åldringarnas läge räkna med att flertalet har att reda sig på folkpensionen.

En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensionerna är därför av

grundläggande betydelse för att åldringarna skall få del av välståndsutvecklingen.

Ett uttryck för dessa strävanden är det förslag om en ny höjning

av folkpensionerna fr. o. m. den 1 juli 1964, som framlagts i årets statsvexksproposition.

Jag har i samband därmed gett uttryck för den meningen,

att standardhöjningar av folkpensionerna bör genomföras inte endast fram

till den av statsmakterna för år 1968 angivna målsättningen utan även för

tid därefter. Detta ställningstagande grundar sig bl. a. på det förhållandet,

att vid denna tid endast en mindre del av pensionärerna kommer att ha allmän

tilläggspension utöver folkpensionen.

Rapporten om åldringsvårdens läge visar, att ökade insatser krävs på

vårdområdena. Kommitténs undersökningar ger utgångspunkter för ett fort4

— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 85

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 85 år 196-''r

satt reformarbete. Här vilar ansvaret i hög grad på kommunerna och landstingen.

För att underlätta en snabb utbyggnad är vissa statliga stödåtgärder

motiverade. Det är mot denna bakgrund som socialpolitiska kommittén

har lagt fram tre särskilda förslag med syfte att genom statligt

stöd snabbt få till stånd ökade insatser när det gäller långtidssjukvården,

åldringarnas bostäder och hemhjälpen.

Kommitténs undersökningar tiar visat, att långtidssjukvården intar en

nyckelställning inom åldringsvården. En ytterligare utbyggnad av långtidssjukvården

är därför enligt kommitténs mening angelägen som ett första

steg i åldringsvårdens vidare upprustning. Platssituationen inom långtidssjukvården

och det snabbt ökande antalet åldringar kräver extraordinära

insatser från sjukvårdshuvudmännens och statens sida. Kommittén föreslår

därför ett statligt lånestöd till byggande av sjukhem med syfte att snabbt

få till stånd en väsentligt ökad utbyggnadstakt.

Beträffande åldringarnas bostäder framgår det av kommitténs undersökningar,

att många inom den nuvarande åldringsgenerationen har dåliga

bostäder trots de betydande förbättringar av bostadsstandarden som

skett. Detta gäller särskilt i glesbygder och avfolkningsområden. Kommittén

framhåller, att man på längre sikt kan räkna med att åldringarnas bostadsstandard

ändras till det bättre. De som utgör nästa åldringsgeneration

bor bättre än dagens åldringar och kan betala för bättre bostäder då de blir

pensionärer. På kort sikt är snabba och omfattande åtgärder för alt förbättra

de nuvarande åldringarnas bostadssituation enligt kommitténs mening

ett verksamt sätt att bedriva aktiv åldringsvård. Mot denna bakgrund

har kommittén och bostadsstyrelsen lagt fram förslag till åtgärder i syfte

att skapa bättre bostäder åt åldringar. Därvid föreslås en inventering av

åldringsbostäderna med inriktning på de dåliga bostäderna, en intensifierad

bostadsförbättringsverksamhet i olika former, anordnande av temporära

bostäder m. m.

En aktiv bostadspolitik för att förbättra åldringarnas bostäder måste

kompletteras med åtgärder för en effektivare omvårdnad av åldringarna i

deras hem. För att kommunerna skall stimuleras till planering samt ökade

och nya åtgärder för den öppna åldringsvården har kommittén föreslagit,

att staten lämnar ekonomiskt stöd till kommunerna för hemhjälp och tillsyn

av åldringar och invalider i deras hem.

Statens årskostnad för de av socialpolitiska kommittén föreslagna åtgärderna

kan beräknas till sammanlagt drygt 100 milj. kr.

De förslag som socialpolitiska kommittén nu lagt fram på vårdområdena

syftar till att snabbt nå resultat på de områden, där behoven är mest framträdande.

Andra frågor återstår att lösa. En del av dem tar kommittén upp

i sitt pågående arbete. Det gäller bl. a. ålderdomshemmens ställning och

uppgifter samt finansieringen av ålderdomshemsbyggande. Kommittén torde

också komma att överväga en särskild vårdlagstiftning, som bl. a. kan inne
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1965

bära ett utbrytande av bestämmelserna om ålderdomshem ur socialhjälpslagen.

Det bör nämnas, att kommittén i sitt arbete har utgått från ett oförändrat

huvudmannaskap för åldringsvården. Det innebär, att landstingen

svarar för åldringssjukvården, medan primärkommunerna ansvarar för

annan åldringsvård, bostadsförsörjningen inbegripen. Det är min förhoppning,

att landsting och kommuner med kraft kommer att fortsätta arbetet

på åldringsvårdens utveckling.

Jag övergår härefter till att behandla de nu föreliggande förslagen i fråga

om långtidssjukvården, åldringarnas bostäder och hemhjälpen.

Långtidssjukvården

Kommitténs förslag om åtgärder i syfte att stimulera till en snabbare

utveckling av långtidssjukvården innebär, att statligt lånestöd lämnas

till landstingen och städerna utanför landsting. Statliga lån föreslås utgå

för anordnande av separata sjukhem för långvarigt kroppssjuka samt sjukhem

för lättskötta psykiskt sjuka i nybyggnader eller häremot svarande

till- och ombyggnader, vilka påbörjas under tiden den 25 november

1963—31 december 1966. Lån bör kunna lämnas med högst 30 000 kr. för

varje vårdplats som utgör ett nettotillskott till platsantalet. Lånen föreslås

vara ränte- och amorteringsfria under fem år och skall därefter återbetalas

på tjugofem år.

Kommittén har understrukit svårigheterna att beräkna vårdbehovet inom

långtidssjukvården. Enligt kommitténs mening behövs emellertid redan i

dagens läge minst 10 000 vårdplatser utöver de ca 21 000 som nu finns. Den

av huvudmännen beslutade utbyggnaden -—- ett nettotillskott av 6 000 platser

— innebär att det skulle finnas omkring 27 000 vårdplatser vid utgången av

år 1966. Den fortgående stegringen av platsbehovet enbart på grund av att

åldringarnas antal ökar kan beräknas till i genomsnitt 500 platser per år.

Platsbehovet kan därför under inga omständigheter vara mindre än 35 000

vid den nämnda tidpunkten. Det skulle alltså då fattas minst 8 000 vårdplatser

även om den beslutade utbyggnaden genomföres.

Angelägenheten av en snabb och kraftig utbyggnad av antalet sjukhemsplatser

vitsordas allmänt av de myndigheter och sjukvårdshuvudmän som

yttrat sig över förslaget. Mot kommitténs uttalanden om vårdplatsbehovet

har inga invändningar rests. De angivna siffrorna användes på denna grund

som utgångspunkt för en bedömning av förslaget.

Ett statligt stöd i form av lån till byggande av sjukhem har hälsats med

tillfredsställelse av flertalet remissinstanser, som anser att sådana lån

skulle innebära en betydelsefull stimulans för en önskad utveckling. Åtskilliga

huvudmän har visserligen framhållit, att förhöjda direkta statsbidrag

borde utgå jämsides med eller i stället för lån, men i allmänhet anser

man, att den föreslagna långivningen skulle underlätta huvudmännens

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år t96i

finansiering av utbyggnaden. Även för egen del finner jag det uppenbart,

att lånen skulle komma att innebära betydande fördelar för huvudmännen,

och jag tror mig därför ha skäl att hysa förhoppningar om att lånestödet

skall medverka till att ett välbehövligt nettotillskott av vårdplatser för långvarigt

kroppssjuka och lättskötta psykiskt sjuka kommer till stånd utöver

dem som redan nu planeras.

Såsom kommittén själv berört kommer en ytterligare ökad utbyggnad

av långtidssjukvården att vara beroende av att utbildad vårdpersonal finns

att tillgå. Vid remissbehandlingen har också av flera huvudmän den invändningen

gjorts, att orsaken till den alltjämt otillräckliga upprustningen

av långtidsvården snarare ligger i bristen på personal för nya vårdenheter än

i finansieringssvårigheter. Staten borde därför jämsides med eller i stället

för de föreslagna lånen sätta in ett kraftigt stöd för att öka utbildningen

av bl. a. lärarpersonal för sjuksköterskeskolorna. Till detta vill jag framhålla,

att strävandena att avhjälpa bristen på sjuksköterskor och annan vårdpersonal

givetvis måste fortgå oavbrutet inte minst hos de för sjukvården

ansvariga huvudmännen själva. Som tidigare i olika sammanhang framhållits

bör man inom sjukvården verka för att arbetet rationaliseras och att

t. ex. de gifta sjuksköterskorna — genom införande av sammanhängande

arbetstider m. m. -— stimuleras att stanna kvar eller återgå i tjänst. Såsom

jag redogjort för i årets statsverksproposition (bil. 7 s. 314) har en undersökning

utvisat, att landets sjukhusresurser medger en ganska betydande

ökning av elevintagningen vid sjuksköterskeskolorna. Med tanke

på behovet av sjuksköterskor framhöll jag därför angelägenheten av att huvudmännen

tar till vara alla möjligheter att öka utbildningskapaciteten. En

förutsättning härför är givetvis att tillgången på lärare kan förbättras. Jag

vill i denna fråga erinra om att antalet kurser för utbildning av lärare de senaste

åren kontinuerligt utökats. I årets statsverksproposition har framlagts

förslag om ytterligare extra kurser för blivande lärare vid undersköterskeoch

sjukvårdsbiträdesutbildningen. Sedan några år pågår även reaktiveringskurser

för sjuksköterskor, som varit borta från sjukvårdsarbetet men

önskar återinträda i tjänst. Avsikten är att väsentligt utöka denna kursverksamhet.

Mot bakgrund av de vittgående åtgärder, som sålunda vidtages

för att öka tillgången på sjukvårdspersonal och som redan avsatt betydelsefulla

resultat, bör man enligt mitt förmenande inte tveka inför en ytterligare

utbyggnad av ett så utomordentligt viktigt vårdområde som långtidssjukvården.

Några huvudmän har vidare framfört farhågor för att byggnadsrestriktionerna

skall kunna lägga hinder i vägen för den tänkta utbyggnaden av

långtidsvården. Jag förutsätter emellertid att byggnadsföretag av så hög

angelägenhetsgrad som de här avsedda inräknas bland de objekt som skall

ges förtur även vid ett mycket ansträngt läge på byggnadsmarknaden.

Kommittén har föreslagit att lånen skall avse uppförande av separata

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

sjukhem. Denna utformning av lånemöjligheten har särskilt uppmärksammats

vid remissbehandlingen och ett betydande antal remissinstanser

— däribland medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen och

de sjukvårdshuvudmän som särskilt yttrat sig i frågan — har yrkat, att

lån skall kunna utgå även till avdelningar för långtidssjukvård vid lasarett

och till sjukhem, som uppföres i anslutning till andra vårdinstitutioner.

Med sitt förslag har kommittén velat underlätta sjukvårdshuvudmännens

strävanden att snabbt bygga nya sjukhem för långvarigt sjuka. Däremot

har kommittén inte ansett sig ha anledning att pröva frågan om finansieringen

av sjukhusbyggnader i allmänhet. De platser för långtidsvård, som

är planerade inom andra sjukhusenheter, bör enligt kommittén finansieras

på samma sätt som de sjukhus i vilka de ingår. Med detta uttalande

har kommittén uppenbarligen inte avsett att en organisatorisk anknytning

av sjukhemmet till ett sjukhus eller annan vårdinstitution i och för sig

skall utgöra ett hinder mot erhållande av lån vid sjukhemmets uppförande.

Kommittén har tvärtom utgått ifrån att sjukhemmen i många fall kan tänkas

förlagda i nära anslutning till ett sjukhus för att patienterna där skall få

tillgång till diagnostiserings- och behandlingsresurser av hög klass.

För egen del finner jag den av kommittén gjorda avgränsningen principiellt

riktig. Samtidigt vill jag betona att den föreslagna långivningen även

kommer akutsj ukvården till godo, eftersom en ytterligare utbyggnad av långtidssjukvården

medför att akutplatser, som nu beläggs av långtidssjuka,

kan frigöras för sitt egentliga ändamål.

Som framgår av remissvaren är det givetvis många gånger svårt att i

praktiken göra en klar åtskillnad mellan fristående sjukhem, å ena, samt

sjukhusanslutna vårdenheter för eftervård och rehabilitering, å andra sidan.

Klara och entydiga riktlinjer för långivningens omfattning förutsätter

därför en i viss mån schematisk gränsdragning. Jag föreslår, att

det avgörande kriteriet för att sjukhemmet skall betraktas som fristående

skall vara att det uppförts som en särskild byggnad. Självfallet bör motsvarande

gälla ett befintligt sjukhem, som om- eller tillbygges. Att man av

organisatoriska eller praktiska skäl låtit sjukhemmet få samma ledning eller

styrelse som ett intilliggande lasarett eller annan vårdinstitution skall

sålunda inte ha någon betydelse i detta hänseende. I analogi härmed bör

lån kunna ges även till ett sjukhem som förlagts i nära anslutning till ett

ålderdomshem, en läkarstation eller annan institution, förutsatt att sjukhemmet

uppförts som en separat byggnad. I likhet med kommittén finner

jag det i detta sammanhang angeläget understryka, att den särskilda stimulans

för uppförandet av sjukhem som långivningen innebär inte bör få inverka

på det fortsatta inrättandet av bl. a. centrala lasarettskliniker för eftervård

och rehabilitering. Tvärtom bör utbyggnaden av dessa fortgå med oförminskad

takt för att alla möjligheter att aktivera och rehabilitera långtidspatienterna

skall tillvaratagas.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1961

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att lån skall kunna utgå även till sjukhem

inom sektorn för psykiskt efterblivna. Till uppförande av vårdhem

för denna kategori utgår f. n. statsbidrag med 9 000 kr. per vårdplats. .lag

anser mig inte kunna tillstyrka medicinalstyrelsens förslag.

I nära samband med den nyss berörda frågan om sjukhemmens förläggning

står de föreslagna villkoren rörande hemmens närmare utformning.

Dessa villkor måste bedömas från utgångspunkten att sjukhemmen är avsedda

för långvarigt sjuka personer, som behöver personlig omvårdnad under

avsevärd lid. Kommittén har därför lagt stor vikt vid att sjukhemmen —

samtidigt som de förutsättes utrustade med goda diagnostiserings- och behandlingsresurser

— får en så hemlik miljö som möjligt. Flera huvudmän

har också framhållit att detta ligger helt i linje med deras intentioner för

utbyggandet av denna vårdgren. Även för min del anser jag ett väsentligt

syfte med förslaget vara att främja byggandet av sjukhem med en miljö

som har så lite sjukhusprägel som möjligt. Man måste därvid ha i blickpunkten

att sjukhemmet för många patienter ofrånkomligt blir deras hem

för mycket lång tid, kanske för återstoden av deras liv. Visserligen kan behovet

av goda sjukvårdsresurser på sjukhemmen i viss mån tänkas motverka

strävandena att ge dessa hemmiljö men enligt min mening synes det

vara möjligt att — utan att ge avkall på kravet på nämnda resurser — inrätta

hemmen så att patientrum och dagrum får en betydligt mera hemliknande

och trivsam miljö än vad som nu finns på många håll. Det måste

därför som förutsättning för lån angivas att sjukhemmen skall planeras så

att de får en hemliknande miljö.

Sammanfattningsvis vill jag alltså uppställa följande villkor rörande sjukhemmens

utförande. De skall för det första vara avsedda för långvarigt

kroppssjuka och lättskötta psykiskt sjuka personer, som behöver vård under

avsevärd tid. För det andra skall de utföras så att de är byggnadsmässigt

fristående från andra institutioner utan att hinder därför föreligger att de

organisatoriskt anslutes till sådana institutioner, t. ex. ett lasarett — en

sådan anslutning kan tvärtom ur flera synpunkter vara till stor fördel för

sjukhemmet. För det tredje bör sjukhemmen inrättas och utrustas så att de

får en hemliknande miljö.

Såsom redan nämnts skall lånen enligt förslaget utgå med 30 000 kr. för

varje vårdplats som utgör ett nettotillskott till platsantalet. Lånebeloppet får

dock ej överstiga den verkliga kostnaden för uppförandet av sjukhemmet.

Från flera huvudmän har uppgivits, att kostnaden per vårdplats uppgår till

betydligt högre belopp än 30 000 kr. Med sitt förslag till lånestöd har kommittén

avsett en stimulans för utbyggnaden av långtidssjukvården men därvid

i och för sig ej en fullständig kostnadstäckning. Med hänsyn härtill och

då beloppet 30 000 kr. per vårdplats synes väl avvägt tillstyrker jag, att lånen

maximeras till detta belopp.

Även i fråga om räntevillkoren och sättet för återbetalning av lånen an
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 19tU

sluter jag mig till förslaget. Lånen bör således vara rånte- och amorteringsfria

under fem år och därefter återbetalas på tjugofem år.

Kommittén har vidare föreslagit, att lån skall utgå till uppförande av

sjukhem, som påbörjats under tiden den 25 november 1963—31 december

1966. Att begynnelsedagen satts till den 25 november 1963 — tiden för avgivandet

av kommitténs förslag — och ej något senare sammanhänger med

önskemålet, att en huvudman, som vid denna tidpunkt just stod i begrepp

att påbörja ett sjukhemsbygge, inte skulle behöva uppskjuta byggnadsarbetena

för att kunna komma i åtnjutande av lånestödet. Mot den angivna

tidsramen har kritik framförts från flera håll. Ett par huvudmän har velat

knyta långivningen till en tidigare tidpunkt medan andra ansett att ramen

bör vidgas att avse en längre tidrymd eller att man inte bör sätta någon

gräns alls framåt i tiden. Såsom kommittén framhållit bör emellertid det

statliga lånestödet sättas in som en kortvarig tidsbegränsad stimulans för att

snabbt åstadkomma en ökning av sjukhemsbyggandet. Med hänsyn härtill

biträder jag kommitténs förslag också i fråga om tidsramen.

En särskild fråga i detta sammanhang gäller vad som avses med alt uppförandet

av ett sjukhem påbörjats. Enligt min mening bör detta bestämmas

så att byggnadsarbetena skall anses ha påbörjats när schaktning för nveller

tillbyggnad igångsatts.

Kommittén har föreslagit såsom ytterligare villkor för lånen, att en långsiktig

planering av långtidssjukvården skall göras av huvudmännen och

centralt ledas av medicinalstyrelsen. Jag finner det i princip riktigt att en

plan för långtidsvården skall finnas inom varje sjukvårdsområde. Det torde

få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta i denna fråga samt meddela närmare

föreskrifter i fråga om planeringsarbetet liksom beträffande övriga

lånevillkor.

Den granskning av ritningsförslag som bör föregå beslut om långivning

torde böra utföras av centrala sjukvårdsberedningen. Härigenom kommer

arbetsbelastningen för beredningen att öka så att en viss tillfällig förstärkning

av beredningens personal blir erforderlig. Förslag härom torde i annat

sammanhang böra föreläggas riksdagen.

Ett genomförande av den föreslagna långivningen kan enligt kommitténs

beräkningar medföra kostnader för statsverket om sammanlagt omkring

150 milj. kr. Medelsbehovet för långivningen för nästa budgetår beräknar jag

i likhet med kommittén till i runt tal 50 milj. kr. Beloppet bör anvisas såsom

investeringsanslag under fonden för låneunderstöd.

Kommittén har slutligen framhållit, att de nuvarande statsbidragen till

anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka och till anordnande av

sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka kan upphöra att utgå om låneförslaget

genomföres. Beträffande denna fråga väll jag erinra om att kroppssjukvårdens

statsbidragsutredning enligt meddelade direktiv har att pröva

möjligheten att avveckla nuvarande anläggningsbidrag på kropps- och men
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år J96i

talsjukvårdens område. I fråga om driftbidrag har utredningen att söka

genomföra en sammanslagning av samtliga driftbidrag inom nämnda områden

till ett gemensamt bidrag. I avvaktan på resultatet av utredningen

torde några förändringar i utgående anordnande- och driftbidrag inte böra

ske nu. Anordnandebidrag till de här aktuella sjukhemmen bör dock inte

ges jämsides med lån.

Medicinalstyrelsen har för nästa budgetår uppskattat medelsåtgången

under anslagen Bidrag till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt

sjuka till oförändrat 110 000 kr., Bidrag till driften av sjukhem för lättskötta

psykiskt sjuka till oförändrat 2 300 000 kr., Bidrag till anordnande

av sjukhem för långvarigt kroppssjuka till 200 000 kr., innebärande en

minskning med 300 000 kr., och Bidrag till driften av sjukhem för långvarigt

kroppssjuka till 5 600 000 kr., innebärande en ökning med 100 000 kr.

Medelsbehovet för ifrågavarande ändamål torde inte komma att påverkas

av förslaget om lån till byggande av sjukhem. Medicinalstyrelsens medelsberäkningar

har ej heller givit mig anledning till erinran. Jag tillstyrker

därför, att anslagen för nästa budgetår uppföres med av medicinalstyrelsen

föreslagna belopp.

Åldringarnas bostäder

Med anledning av förslagen i socialpolitiska kommitténs och bostadsstyrelsens

promemoria om åldringarnas bostäder får jag, efter samråd med

chefen för inrikesdepartementet, anföra följande.

Bostäder för åldringar utgör en del av den allmänna bostadsförsörjning,

för vilken kommunerna bär ansvaret. Åldringarnas bostadsbehov skall därför

beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet. Kommunerna

skall enligt särskilda bestämmelser upprätta kommunala bostadsbyggnadsprogram,

vilka avser en period av fem år och förnyas årligen.

Det finns skäl att anta att ramen för dessa program i många fall efter

hand bör sammanfalla med gränserna för de nya kommunblocken. Med all

säkerhet kommer det också, såsom antydes i promemorian, att framstå som

nödvändigt att i viss utsträckning samordna själva bostadsproduktionen

inom kommunblocken. Att kommunblockens formella status inte är sådan

att de f. n. kan åtaga sig uppgifter, som medför ekonomiskt ansvar, hindrar

inte att de kan fylla viktiga funktioner i fråga om planering och samordning

bl. a. på åldringsvårdens område.

Kommittén och styrelsen har föreslagit att en inventering av åldringarnas

bostäder skall företagas ute i kommunerna. Syftet är att få bättre underlag

för att bedöma vilka åtgärder som erfordras för att åstadkomma

en snabb förbättring av åldringarnas bostadsförhållanden. Tanken på en

sådan inventering har mötts av stort intresse hos remissorganen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

För egen del finner jag det angeläget att den inventering förslagsställarna

avser kommer till stånd. Socialpolitiska kommitténs redovisning av åldringarnas

bostadsförhållanden visar klart, att det föreligger behov av en

snabb och omfattande upprustning av åldringsbostäderna. Åldringarnas bostadsstandard

torde, såsom kommitténs undersökningar visar, variera rätt

avsevärt olika kommuner emellan. En inventering av de gamlas bostadsförhållanden

bör få stor betydelse framför allt därigenom att den klarlägger

behovet av de insatser som behövs i de enskilda fallen.

Inventeringen bör i enlighet med förslaget utföras av kommunerna.

Bostadsstyrelsen bör lämna anvisningar för inventeringen. Såsom förslagsställarna

anfört kan det bli nödvändigt att länsbostadsnämnderna i vissa fall

lämnar biträde vid inventeringen. Särskilt kan detta bli fallet i mindre glesbygdskommuner,

som inte förfogar över teknisk sakkunskap för att bedöma

vilka konkreta förbättringsåtgärder som är möjliga och lämpliga. Den

omedelbara följden av inventeringen bör, såsom framhållits i förslaget, bli

en serie åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring av åldringarnas bostadssituation.

Inventeringen kan i första hand väntas leda till en intensifiering av den

statliga förbättringslångivningen. Härigenom torde befintliga brister i fråga

om åldringarnas bostäder i väsentlig mån kunna avhjälpas. Förslagsställarna

har anfört, att förbättringslån bör kunna komma i fråga även för vissa

mindre omfattande upprustningsåtgärder. Det synes angeläget att sådana

mindre förbättringar ges stöd i ökad utsträckning. Kommitténs och bostadsstyrelsens

förslag torde kunna genomföras utan ändring av grunderna för

förbättringslåneverksamheten. De närmare reglerna för den verksamhet

som förslaget tar sikte på torde få utarbetas av bostadsstyrelsen.

I årets statsverksproposition (bil. 13, s. 131) har anförts att kommunerna

borde stimuleras till aktivare åtgärder för att få till stånd upprustning av

de gamlas bostäder. Bostadsstyrelsen har nu sänt ut en cirkulärskrivelse till

kommunerna i detta syfte.

I vissa remissyttranden har föreslagits att statsbidrag bör utgå även för

installation av telefon och kylskåp. Bostadsförbättringsutredningen har yttrat,

att stöd i form av förbättringslån inte bör utgå för anskaffande av lös

egendom. I anslutning till bostadsförbättringsutredningens yttrande vill jag

anföra, att förbättringslånen i princip inte bör omfatta lös egendom. Detta

torde inte hindra att man vid behov lämnar förbättringslån för installation

av kylskåp eller andra jämförliga utrustningsdetaljer, som är avsedda till

stadigvarande bruk för byggnaden. Däremot synes det lämpligt att kommunen

själv svarar för kostnader för telefoninstallation, om kommunen finner

att telefon bör installeras hos en åldring och kostnadsfrågan inte kan

lösas på annat sätt.

En del länsbostadsnämnder har ifrågasatt, om inte en möjlighet bör öppnas

att i särskilda fall lämna räntefri stående del av förbättringslån till

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

högre belopp än 10 000 kr. Enligt gällande förbättringslånekungörelse kan

den räntefria delen i vissa undantagsfall överstiga 10 000 kr. Mot bakgrunden

härav och med hänsyn till pågående utredning rörande bostadsförbättringsstödet

bör någon ändring på denna punkt inte vidtas.

I fråga om pensionärsbostäder som uppföres i form av monteringsfärdiga

hus synes det inte möta något hinder att bevilja statligt bostadslån

i vanlig ordning, under förutsättning alt bostadslånekungörelsens standardkrav

blir tillgodosedda och övriga förutsättningar för lån uppfylles.

Om detta är fallet, erhåller kommunen genom det statliga bostadslånet kredit

intill 100 procent av låneunderlaget. Dessutom blir kommunen såsom låntagare

berättigad till räntebidrag, vilket innebär en inte oväsentlig sänkning av

de årliga bostadskostnaderna. Slutligen kan kommunen i förekommande fall

erhålla pensionärsbostadsbidrag för lägenhet i huset. I de fall där ett permanent

behov av åldringsbostäder kan förutses bör denna finansieringsmetod

komma till användning.

Det i promemorian framförda förslaget angående monteringsfärdiga hus

avser ett slags temporära bostäder, liknande den typ av flyttbara bostäder,

som arbetsmarknadsstyrelsen uppfört för flyttande arbetskraft. Såsom förslagsställarna

framhållit bör temporära anordningar givetvis inte komma i

fråga där det föreligger ett långsiktigt behov av åldringsbostäder. Det saknas

skäl att beträffande det permanenta bostadsbehovet på en ort söka lösningen

i provisoriska åtgärder. Däremot synes temporära bostäder erbjuda

en godtagbar lösning i avflyttningskommuner, där det inte finns anledning

att räkna med ett för längre tid bestående bostadsbehov, och i kommuner,

där antalet åldringar inom befolkningen i framtiden kan beräknas minska.

I utpräglade glesbygdskommuner kan de temporära bostäderna innebära en

bättre lösning av åldringarnas bostadsfråga än att upprusta avlägset liggande,

nr vård- och servicesynpunkt dåligt lokaliserade bostäder.

För bostäder av nu ifrågavarande art bör förbättringslån kunna beviljas

till 100 procent av den godkända kostnaden. Lånets subventionsdel bör, såsom

föreslagits i promemorian, utgöra 10 000 kr. Såsom påpekats vid remissbehandlingen

kan i vissa fall lösvirkeshus bli billigare än monteringsfärdiga

hus. Vid lånen bör därför ej fästas något villkor att husen skall vara monteringsfärdiga.

En förutsättning för lån bör dock vara, att kostnaderna för

husens uppförande bedömes vara skäliga med hänsyn till den beräknade

användningstiden och övriga omständigheter. Såsom bostadsförbättringsutredningen

föreslagit bör villkoren för förbättringslån till kommun i detta

sammanhang ändras så, att den övre lånegränsen generellt sättes till 100

procent, den lånegräns som redan gäller för bostadslån till kommun, samt

subventionen till högst 10 000 kr. per lägenhet. De nya bestämmelserna bör

tråda i kraft den 1 juli 1964. I övrigt bör nuvarande förbättringslåneregler

gälla även för lån till temporära bostäder.

Såsom förslagsställarna anfört bör en god standard eftersträvas även i

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 106b

dessa bostäder. Några fixerade standardkrav bör dock inte uppställas. Frågan

om de temporära bostädernas standard bör bedömas i de enskilda fallen,

varvid hänsyn bör tagas till de vård- och servicemöjligheter, som kan stå åldringarna

till buds i närbelägna vårdinstitutioner.

I den mån det visar sig ändamålsenligt att såsom åldringsbostäder använda

bostäder, som staten inlöser inom ramen för arbetsmarknads- eller

jordbrukspolitiken, bör hinder härför ej möta. De bestämmelser som kan

bli erforderliga för att reglera upplåtelsen till vederbörande kommun i sådana

fall torde få fastställas av Kungl. Maj :t.

I fråga om vanliga åldringsbostäder har socialpolitiska kommittén och

bostadsstyrelsen föreslagit, att det statliga bostadslånet skall omfatta även

sådana kollektiva anordningar för omvårdnad och service, som ingår i bostadsbebyggelsen.

Vidare har i förslaget anförts, att ideella organisationer,

som uppför åldringsbostäder, i ökad utsträckning bör beviljas bostadslån

intill 90 procent av pantvärdet. För beslut härom påkallas ej riksdagens

medverkan. Enligt vad jag erfarit kommer chefen för inrikesdepartementet

att föranstalta om de ändringar i anvisningarna till bostadslånekungörelsen

som i detta sammanhang blir erforderliga.

Kommittén och styrelsen har föreslagit, att de förordade särskilda åtgärderna

i fråga om mindre bostadsförbättringar och temporära bostäder

skall vara tidsbegränsade. Bestämmelserna skulle enligt förslaget gälla

högst fem år.

Det är angeläget, att upprustningen av åldringarnas bostäder sker snabbt.

Såsom förslagsställarna framhållit är det också viktigt, att åtgärder av

mera kortsiktig karaktär inte får en negativ effekt på de långsiktigare strävandena

att ge åldringarna en god bostadsförsörjning. Det synes därför

motiverat, att det särskilda stödet för temporära bostäder tidsbegränsas i

enlighet med förslaget. Bostadsförbättringsutredningen har att se över förbättringslånebestämmelserna

och stödet i övrigt till åldringsbostäderna. Utredningen

har förutskickat att dess blivande förslag tar sikte på att ersätta

förbättringslånens kreditfunktion med vanliga bostadslån för ombyggnad,

varvid det stöd som den räntefria stående delen utgör skulle ersättas av pensionärsbostadsbidrag

med ett vidgat tillämpningsområde. De åtgärder som

här förordats bör inte hindra att utredningens arbete fullföljes. Enligt vad

jag inhämtat torde utredningen komma att närmare överväga de övergångsanordningar

som blir nödvändiga, om två olika stödsystem för samma ändamål

under en begränsad tid kommer att finnas vid sidan av varandra.

Såsom anförts i promemorian är det önskvärt med en årlig rapportering

som möjliggör en samlad överblick av utvecklingen på åldringsbostädernas

område. Detta önskemål bör beaktas vid utformningen av bostadsstyrelsens

statistik.

Kostnaderna för en ökad förbättringslångivning har delvis redan beaktats

genom att ökade anslag föreslagits i årets statsverksproposition. I av
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

vaktan på erfarenheter av de nu föreslagna åtgärdernas effekt synes ytterligare

medel ej böra äskas. Skulle ytterligare medelsanvisning under budgetåret

1964/65 visa sig erforderlig torde anslag på tilläggsstat få äskas senare.

Länsbostadsnämndernas personal behöver såsom anförts i det föregående

förstärkas för att biträde vid den kommunala inventeringen av åldringsbostäderna

skall kunna lämnas i vissa fall. Den ökning av antalet låneansökningar

som inventeringen kan väntas framkalla medför också ett ökat personalbehov.

Medel för detta ändamål kan ställas till förfogande med anlitande

av den i länsbostadsnämndernas avlöningsstat upptagna anslagsposten

till tillfällig personal.

Hemhjälpen

De nu behandlade åtgärderna för att förbättra åldringarnas bostadssituation

bör kompletteras med åtgärder för en effektivare tillsyn och vård

av de gamla i deras hem.

Samhällets hjälp till åldringar och invalider i deras hem lämnades intill

början av 1950-talet i huvudsak endast genom de kommunalt anställda

hemvårdarinnorna. Eftersom hemvårdarinneverksamheten främst var inriktad

på att tillgodose akuta hjälpbehov bland barnfamiljerna och därtill

hade otillräcklig kapacitet, blev hjälpinsatserna bland åldringarna av mindre

omfattning. För att bättre tillgodose hjälpbehovet hos denna senare kategori

har under senare år en särskild hemhjälpsverksamhet för åldringar och invalider

byggts upp i flertalet kommuner. Denna verksamhet, som bygger

på timanställda s. k. hemsamariter, har expanderat kraftigt sedan starten

i början av 1950-talet och kan nu beräknas svara för omkring tre fjärdedelar

av den kommunala hemhjälpsverksamheten för åldringar och invalider.

Under samma period har hemvårdarinnornas insatser inom detta

område ökat endast i mindre omfattning.

Totalt sett har alltså en betydande utbyggnad skett av hemhjälpen till

åldringarna under det senaste årtiondet. Socialpolitiska kommitténs kartläggning

visar emellertid, att det inte kan sägas att befintliga hjälpbehov nu

kan tillgodoses. Fortfarande finns kommuner där hemhjälpsverksamhet

för åldringar tydligen helt saknas, trots att behov av sådan rimligen måste

finnas. Bland de kommuner, som har sådan verksamhet, föreligger dessutom

stora variationer i utbyggnadsgraden. Enligt kommitténs mening kan

de störa variationerna i aktivitet på åldringsvårdens område i kommunerna

ha sin orsak i vissa kommuners bristande resurser och kommittén föreslår

därför ett statligt bidrag motsvarande hälften av nettokostnaderna för hemhjälp

till åldringar och invalider.

Det är uppenbart att på detta område föreligger hjälpbehov som inte är

tillgodosedda. En betydande utbyggnad av hemhjälpsverksamheten bör därför

komma till stånd. För att underlätta för kommunerna att åstadkomma

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964

en sådan utbyggnad av verksamheten, att denna över hela landet bättre

svarar mot det verkliga behovet, finner jag i likhet med kommittén skäligt

att staten träder in och tar på sig en del av kommunernas kostnader för

denna del av åldringsvården. Självfallet är även möjligheterna att erhålla

personal i tillräcklig omfattning av största betydelse för utbyggnadstakten.

I detta sammanhang må nämnas att familjeberedningen hösten 1963 lagt

fram förslag angående personalutbildning för hemhjälpsverksamheten. I

enlighet med beredningens förslag, vilket anmäldes av chefen för ecklesiastikdepartementet

i anslutning till anslagen till yrkesutbildningen i årets

statsverksproposition, avses att vissa omläggningar av denna utbildning

skall ske fr. o. m. budgetåret 1964/65.

Socialpolitiska kommitténs förslag om statsbidrag avser kostnaderna för

hemhjälp åt åldringar och invalider. I sin tidigare omnämnda promemoria

har familj eberedningen påvisat behovet av en väsentlig utbyggnad även när

det gäller hemhjälpen till barnfamiljerna. Starka skäl talar för att ett statsbidrag

till hemhjälpen utformas så, att det också omfattar denna del av

hemhjälpsverksamheten. Därigenom undvikes en konkurrens på olika villkor

mellan två angelägna behov. Även från administrativ synpunkt är det

en avgjord fördel att två verksamhetsgrenar, som delvis bedrives med gemensam

personal, i bidragshänseende behandlas på samma sätt. Bidragssystemet

kan då ytterligare förenklas, .lag finner det därför lämpligt, att

kommunernas kostnader för den sociala hemhjälpsverksamheten i dess

helhet lägges till grund för statsbidraget. Kommunerna bör därvid tillföras

totalt sett samma bidragsbelopp som enligt kommitténs förslag.

Detta uppnås om bidragets storlek fastställes till 35 procent av ifrågavarande

nettokostnader.

Jag förordar sålunda, att kommunerna tills vidare erhåller statsbidrag

med 35 procent av nettokostnaderna för hemhjälp till åldringar, invalider

och barnfamiljer. Bidraget bör avse kommunernas personalkostnader för

hjälp i de enskilda hemmen, med avdrag för avgifter och andra inkomster.

Kommunerna bör vidare erhålla statsbidrag till sina kostnader i form av

bidrag till enskilda sammanslutningar för personal i av dessa bedriven hemhjälpsverksamhet.

En förutsättning bör därvid vara att särskilda villkor inte

uppställts för erhållande av ifrågavarande hemhjälp. Däremot bör hemsjukvård,

som faller inom sjukvårdshuvudmännens ansvar, inte bli bidragsgrundande.

Bidragsbestäminelserna bör i övrigt i huvudsak följa kommitténs

förslag.

För att det här föreslagna stödet till kommunerna skall få åsyftad verkan,

bör detta kompletteras med intensifierade åtgärder av rådgivande karaktär.

Inte minst betydelsefullt är det, att kommunerna kan erhålla vägledning

vid genomförandet av den behovsinventering som kommittén föreslagit

och som jag finner synnerligen angelägen. Vidare framstår de nuvarande

stora olikheterna kommunerna emellan i skilda avseenden beträffande

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964

åldringsvården som mindre tillfredsställande, och det är önskvärt att större

enhetlighet kan komma till stånd t. ex. när det gäller avgiftssystemet. Socialstyrelsen

bör erhålla i uppdrag att i lämplig form ta upp dessa frågor till

behandling i samråd med kommunförbunden och rådgivande nämnden för

social hemhjälpsverksamhet. Vad i övrigt gäller den öppna åldringsvårdens

organisatoriska utformning m. m., kan jag i stort sett ansluta mig till de

synpunkter som i detta sammanhang framförts av kommittén.

Bestämmelserna om statsbidrag till hemhjälpsverksamheten bör gälla

fr. o. m. den 1 juli 1964, och ansökan om bidrag göras till socialstyrelsen

kalenderårsvis i efterskott.

Kommunernas nuvarande nettokostnader för hemhjälpen till åldringar

och invalider torde böra uppskattas till ett något högre belopp än vad socialpolitiska

kommittén gjort, sannolikt till närmare 80 milj. kr. för år 1964.

För hjälpen till barnfamiljerna torde motsvarande kostnader kunna uppskattas

till ca 40 milj. kr. Årskostnaden för det förordade statsbidraget kan

sålunda under nuvarande förhållanden beräknas uppgå till 35 procent av

120 milj. kr. eller till ca 40 milj. kr. Med det föreslagna ansökningsförfarandet

kommer halva årskostnaden att belasta nästa budgetår. Jag beräknar därför

anslagsbehovet för budgetåret 1964/65 till 20 milj. kr.

VI. Hemställan

Med hänvisning till vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

I. a) godkänna de av mig förordade reglerna för lån till

byggande av sjukhem;

b) på kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd,

socialdepartementet, till Lån till byggande av sjukhem för

budgetåret 1964/65 anvisa ett investeringsanslag av

50 000 000 kr.;

II. a) till Bidrag till anordnande av sjukhem för lättskötta

psykiskt sjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvudtiteln

anvisa ett reservationsanslag av 110 000 kr.;

b) till Bidrag till driften av sjukhem för lättskötta psykiskt

sjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av 2 300 000 kr.;

c) till Bidrag till anordnande av sjukhem för långvarigt

kroppssjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvudtiteln

anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kr.;

d) till Bidrag till driften av sjukhem för långvarigt

kroppssjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av 5 600 000 kr.;

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 106A

III. godkänna de i det föregående angivna riktlinjerna

för åtgärder i syfte att förbättra åldringarnas bostäder;

IV. a) godkänna de av mig förordade reglerna för bidrag

till hemhjälpsverksamheten;

b) till Bidrag till social hemhjälp för budgetåret 1964/65

under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

20 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

J. P. Wieselgren

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning ........................................................ 2

II. Långtidssjukvården ................................................ 3

Nuvarande läge .................................................. 3

Kommitténs förslag .............................................. 10

Yttranden ...................... 14

III. Åldringarnas bostäder.............................................. 19

Nuvarande läge .................................................. 19

Förslaget ...................................................... 22

Yttranden ...................................................... 26

IV. Hemhjälpen ...................................................... 29

Nuvarande läge.................................................. 29

Kommitténs förslag .............................................. 32

Yttranden ..................................................... 34

V. Departementschefen .............................................. 36

Långtidssjukvården .............................................. 39

Åldringarnas bostäder........,................................... 44

Hemhjälpen ................................................... 48

VI. Hemställan ........................................................ 50

E6SELTE AB. STHLM 64

412166

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:245 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 196It/65 till fortifikationsförvaltningen. a1 i texten
  2. SU 1964:108 Statsutskottets utlåtande nr 108 år 196t s. 9 i texten
  3. ABU 1964:14 Memorial angående överlämnande till statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet remitterade motioner. s. 1 i texten