Angående ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden
1965-03-19 · 72 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 72 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1965:100, Angående ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
1
Nr 100
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrad organisation
av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
och trädgårdsnäringens områden; given Stockholms
slott den 19 mars 1965.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
BERTIL
Eric Holmqvist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framläggs principförslag till ändrad organisation för jordbrukets
och trädgårdsnäringens rationalisering. Härvid förordas att hushållningssällskapets
och lantbruksnämndens uppgifter på området förs samman
i ett organ. Däremot anses det inte lämpligt att nu infoga skogsvårdsstyrelserna
i ett för jordbruk och skogsbruk gemensamt regionalt organ.
Det nya regionalorganet föreslås få karaktär av statlig myndighet och benämnas
lantbruksnämnd. Hushållningssällskapen avses bestå och ha till huvudsaklig
uppgift att vara kontaktorgan mellan lantbruksnämnderna och
näringsutövarna inom jordbruk och trädgårdsnäring.
De nya lantbruksnämndernas närmare organisation m. m. avses bli föremål
för särskild utredning. Den nya organisationen beräknas kunna genomföras
tidigast den 1 juli 1967. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 100
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
19 mars 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad organisation
av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden samt anför.
I. Inledning
Sedan 1959 års riksdag (JoU 29, rskr 283) aktualiserat frågan om en
utredning av den framtida jordbrukspolitiken, tillsattes 1960 års jordbruksutredning.
Enligt utredningsdirektiven, som återfinns i 1961 års riksdagsberättelse
s. 285, skulle bl. a. den statliga och statsunderstödda administrationen
för jordbrukets rationalisering överses.
Jordbruksutredningen1 har den 11 november 1964 avlämnat betänkandet
Organisationen av rationaliseringsverksamheten m. m. på jordbrukets,
skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden (SOU 1964:55). Utredningen
har samtidigt överlämnat dels särskilt yttrande av ledamoten Yngve
Persson, dels skrivelse rörande namn på de nya organ som utredningen föreslår.
Yttranden har avgetts av arbetsmarknadsstyrelsen, samtliga länsstyrelser,
statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket (RRV), riksarkivet,
skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteri- 1
1 Ledamöter: landshövdingen Gösta Netzén, ordf., advokaten Ture Bengtsson, förbundsordföranden
Sune Eriksson, riksdagsmännen Einar Haeggblom och Nils G. Hansson, direktörerna
Sven Holmström och Harald Håkansson, förbundsordförandena Ewald Jansson
och Anton Johansson, generaldirektören Folke Johansson, byråchefen Lars Juréen, professorn
Assar Lindbeck, direktören Carl Lindskog, agr. lic. Clas-Erik Odhner, t.f. förbundsordföranden
Sigge Oscarsson, riksdagsmannen Sven Persson, förbundsordföranden
Yngve Persson, riksdagsmannen Waldemar Svensson, direktören Kurt Söderberg, expeditionschefen
Karl-Olof Wahlfisk, överdirektören Hans Wetterhall, direktörerna Sten
Zachrison och Halvdan Åstrand samt generaldirektören Lars Öjborn.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 700 ar 77)65
styrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd,
styrelsen för skogshögskolan, styrelsen för statens växtskyddsanstalt,
styrelsen för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, styrelsen för
lantbrukshögskolan, jordbrukets upplysningsnämnd, styrelsen för veterinärhögskolan,
statens veterinärmedicinska anstalt, statens institut för konsumentfrågor,
statens konsumentråd, länsförvaltningsutredningen, länsindelningsutredningen,
yrkesutbildningsberedningen, trädgårdsnäringsutredningen,
skogsbruksutredningen, skogsbrukets yrkesutbildningskommitté,
fritidsfiskeutredningen, Hushållningssällskapens Förbund, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Riksförbundet Landsbygdens Folk gemensamt med
Sveriges Lantbruksförbund och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund
(RLF m. fl.), Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen, Skogsindustriernas
Samarbetsutskott, Skogsvårdsstyrelsernas Förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska Lantarbetareförbundet, Svenska Skogsarbetareförbundet,
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges
Handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund,
Sveriges Industriförbund, Sveriges lantmätareförening, Sveriges Länsskogvaktareförbund
gemensamt med Skogsstyrelsens och Skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemannaförening, Sveriges Skogsägareförbund, Sveriges Yrkesfruktodlares
Riksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
Flera länsstyrelser har bilagt yttranden av olika länsorgan. Lantbruksstyrelsen
har bifogat yttranden av samtliga lantbruksnämnder och hushållningssällskap,
lantmäteristyrelsen av samtliga överlantmätare och skogsstyrelsen
av samtliga skogsvårdsstyrelser.
II. Nuvarande förhållanden
För de statliga åtgärderna på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens
områden svarar främst fyra ämbetsverk, som lyder under jordbruksdepartementet.
Statens jordbruksnämnd har hand om prisregleringen
på jordbruksprodukter, medan lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen och lantmäteristyrelsen
har uppgifter i fråga om brukningsenheternas och produktionens
rationalisering.
Lantbruksstyrelsen. Ämbetsverket fick i huvudsak sin nuvarande organisation
år 1948. Vissa ändringar genomfördes dock så sent som år 1960
(prop. 1960: 96, JoU 22, rskr 304).
Enligt instruktionen den 28 oktober 1960 (nr 634) för lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna åligger det styrelsen bl. a. att leda och kontrollera
de statliga åtgärderna för att förbättra brukningsenheternas storlek och
ägosammansättning, alt främja varaktiga förbättringar av jord och ekonomibyggnader
och att i samarbete med hushållningssällskapen främja öv
-
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
riga åtgärder för att förbättra driftsförhållandena och det ekonomiska utbytet
av jordbruket.
Under styrelsen sorterar lantbruksnämnderna, statens hingstdepå och
stuteri samt lappväsendet, i vad det avser rennäringen. Styrelsen har vidare
överinseende över Alnarpsinstitutet, statens centrala frökontrollanstalt, statens
maskinprovningar och jordbrukets upplysningsnämnd samt statens
och med statsmedel understödda lantbruksundervisningsanstalter med undantag
av lantbrukshögskolan. Under styrelsens tillsyn står dessutom hushållningssällskapen
samt med statsmedel understödda lokala frökontrollanstalter
och lantbrukskemiska kontrollstationer.
Lantbruksstyrelsen utgörs av en generaldirektör och chef, två överdirektörer,
varav en är souschef, och fyra av Kungl. Maj :t förordnade särskilda
ledamöter. Vid behandling i plenum av ärende, som rör statens jordbruksnämnds,
lantmäteristyrelsens, skogsstyrelsens eller kammarkollegiets verksamhetsområde,
äger chefen för den berörda myndigheten närvara.
överdirektörerna förestår var sin avdelning, nämligen rationaliseringsavdelningen
med en byrå för yttre rationalisering och en för inre rationalisering
samt lantbruksavdelningen med en lantbruksbyrå, en husdjursbyrå,
en undervisningsbyrå och en jordbruksekonomisk byrå. Vid sidan av avdelningarna
finns en administrativ byrå. Till denna är knuten jordbrukets
upplysningsnämnds kansli.
Lantbruksnämnderna. I enlighet med beslut av 1947 års riksdag (prop.
1947: 75, SäU 2, rskr 424) inrättades år 1948 lantbruksnämnder, som fick
till huvuduppgift att handha jordbrukets yttre och inre rationalisering.
Lantbruksnämnderna och den samtidigt inrättade rationaliseringsavdelningen
vid lantbruksstyrelsen utgör tillsammans den s. k. lantbruksorganisationen.
Nämndernas organisation regleras i instruktionen för lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna. Det finns en lantbruksnämnd i varje län utom i
Älvsborgs län, där det finns två.
Lantbruksnämnd utgörs av sju ledamöter, varav tre — däribland ordföranden
— utses av Kungl. Maj :t och två av hushållningssällskapet. Lantbruksdirektören
och hushållningssällskapets direktör är självskrivna ledamöter.
I alla lantbruksnämnder är länets landshövding f. n. ordförande.
Även annan representant för länsstyrelsen äger närvara vid nämndens
sammanträden. Också länsjägmästaren, överlantmätaren och representant
för annan länsmyndighet får närvara, när ärende behandlas som rör hans
arbetsområde.
Inom varje lantbruksnämnd skall normalt finnas två delegationer, en
för yttre och en för inre rationalisering. Lantbruksdirektören och direktören
för hushållningssällskapet är självskrivna ledamöter i yttre resp. inre
delegationen. I plenum handläggs flertalet ärenden rörande yttre rationali
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965 5
sering och andra viktiga ärenden. Övriga ärenden avgörs av delegation eller
i vissa fall av lantbruk sdirektör, konsulent eller kamrerare.
Nämndens fältarbete är uppdelat på en yttre och en inre avdelning, som
vardera förestås av en konsulent. Totalt finns vid lantbruksnämnderna ca
620 befattningshavare, varav omkring 130 med akademisk examen. För sina
lokala kontakter med jordbrukarna utser nämnderna ortsombud.
Lantbruksnämnd skall uppmärksamt följa lantbrukets tillstånd och utveckling
och själv vidtaga eller hos lantbruksstyrelsen göra framställning
om erforderliga åtgärder.
För att fullgöra dessa uppgifter utför nämnderna översiktliga utredningar
och planeringar. Dessa syftar till att översiktligt kartlägga rådande förhållanden
och utvecklingstendenser rörande bl. a. produktionsunderlaget i
mark, brukningsenheter, befolkning och arbetskraft i jord- och skogsbruk.
Utredningarna ger underlag för handlingsprogram och konkreta rationaliseringsinsatser.
Som ett led i nämndernas uppgift att ta initiativ till olika
åtgärder för att förbättra fastighetsstrukturen inom jordbruk och skogsbruk
genomför de individualplanering, dvs. förslag till sådana åtgärder
inom ett relativt begränsat område. För att kunna stå jordbrukarna till
tjänst med tekniska planer för investeringar i jord och byggnader bedriver
nämnderna även projekteringsverksamhet. I första hand för att bedöma
lönsamheten av de fastighetsköp och de investeringar i jord eller byggnader,
vartill statligt stöd söks, utförs ekonomiska kalkyler.
Som ett hjälpmedel i rationaliseringsverksamheten bedriver lantbruksnämnderna
rådgivning och upplysning. Detta sker dels individuellt, dels genom
kurser som ofta ordnas i samarbete med hushållningssällskapen.
Nämnderna bereder årligen ca 370 ärenden enligt 1925 års bolagsförbudslag,
som avgörs av Kungl. Maj :t eller i vissa fall av länsstyrelse. Vidare
handlägger nämnderna i första instans årligen ca 6 500 ärenden enligt
1955 års jordförvärvslag samt ärenden enligt 1947 års lag om uppsikt
å jordbruk.
Lantbruksnämnderna har ett generellt bemyndigande att med anlitande
av eu särskild kapitalfond, jordfonden, köpa och sälja fast egendom för
rationaliseringsändamål. Den inköpta marken skall i princip snarast överlåtas
till jordbrukare som är i behov av tillskottsjord. Det har emellertid
visat sig lämpligt att genom markinköp skapa en viss rationaliseringsreserv.
I medeltal stannar de inköpta fastigheterna kvar i nämndernas ägo
i drygt två år.
Även strukturrationalisering, som avser att främja såväl storleksrationalisering
som omarrondering av skogsmark för alla skogsägarekategorier, ingår
i nämndernas verksamhet. De beviljar statligt ekonomiskt stöd till yttre
och inre rationalisering samt till förvärv av jordbruk och inventarier.
Nämnderna svarar närmast för handläggningen av ärenden rörande de
lägenheter på kronoinark i Norrlands fjälltrakter, som står under lanl
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1965
bruksstyrelsens förvaltning. Den del av det särskilda stödet till mindre
jordbruk, som utgår i form av arealtillägg och övergångsbidrag, administreras
av lantbruksnämnderna. Nämnderna tar vidare mot ansökningar om ersättning
och behovsprövade bidrag vid skördeskada samt kontrollerar riktigheten
av lämnade uppgifter.
Hushållningssällskapen. Flertalet hushållningssällskap inrättades i början
av 1800-talet. Under 1800-talets senare del kom verksamheten att spänna
över ett brett register inom jordbruk, skogsbruk, fiske, hemvård m. in.
Efter hand avskildes den skogliga verksamheten, huvuddelen av veterinärverksamheten,
mejerikonsulentverksamheten och egnahems verksamheten.
Den inre rationaliseringen överfördes år 1948 till lantbruksnämnderna.
Hushållningssällskapen behöll dock sin karaktär av regionala, statsunderstödda
sammanslutningar men deras självbestämmanderätt inskränktes
och det allmännas insyn i och inflytande över verksamheten ökades. Ytterligare
ett steg i samma riktning togs år 1961, från vilket år Kungl. Maj :t
eller lantbruksstyrelsen tillsätter direktörs- och konsulentbefattningar.
Hushållningssällskapens organisation regleras i första hand av stadgar
som fastställs av Kungl. Maj :t. Stadgarna skall stå i huvudsaklig överensstämmelse
med kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder
för hushållningssällskaps organisation. Vissa bestämmelser om sällskapens
organisation finns i kungörelsen den 1 december 1961 (nr 620) om
statsbidrag till hushållningssällskapsorganisationen, m. m.
Sällskapens verksamhetsområde omfattar ett län. Dock är Älvsborgs län
uppdelat på två sällskap. Varje kommunalt röstberättigad äger mot erläggande
av årlig avgift vinna inträde i hushållningssällskap. Antalet medlemmar
uppgick vid 1963 års utgång till 145 500.
Hushållningssällskapets beslutanderätt skall, i den mån den ej tillkommer
förvaltningsutskottet (styrelsen), utövas av lantbruksombud jämte
förvaltningsutskottets ledamöter. Val av lantbruksombud sker i stort sett
efter samma regler som gäller vid allmänna val. Kungl. Maj :t utser sällskapets
ordförande, som även är ordförande i förvaltningsutskottet. Det
senare består av elva ledamöter. Sällskapets direktör och lantbruksdirektören
är självskrivna ledamöter, medan fyra utses av hushållningssällskapet
och fyra av landstinget.
Vid sällskapen finns 376 personalförtecknade tjänstemän som helt avlönas
med statsmedel. Övrig fast personal, som den 31 december 1963 uppgick
till omkring 800, avlönas med anlitande av från statligt eller annat häll
särskilt anvisade medel, taxeinkomster eller andra inkomster av verksamheten
eller medel från sällskapens fonder. Främst under växtodlingssäsongen
finns ett betydande antal tillfälligt anställda.
Flertalet sällskap disponerar försöks-, kurs- eller demonstrationsgårdar.
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
Dessutom är vissa sällskap huvudmän för lantbruks- och lanthushållsskolor,
kemiska stationer och frökontrollanstalter.
Hushållningssällskapens verksamhet omfattar främjande av jordbruk och
därtill hörande binäringar samt fiske, hemslöjd och hemvård. Sällskapens
huvuduppgift är att sprida kunskaper på driftsrationaliseringens område.
Detta sker främst genom en omfattande rådgivnings-, upplysnings- och kursverksamhet,
varvid används såväl individuell rådgivning som grupp- och
massmetoder.
Till grund för insatserna i fråga om växtodlingen ligger i stor utsträckning
fältförsök och markkarteringsverksamhet. Verksamheten på maskinområdet
har utvecklats starkt i samband med den snabba mekaniseringen
av jordbruket och rör numera allt mer frågor, som hänger samman med
inomgårdsarbetenas mekanisering. På husdj ursskötselns område sysslar
sällskapen med frågor rörande avel och produktionskontroll samt djurens
utfodring och vård. Den veterinära verksamheten avser främst svinhälsooch
juverhälsokontroll. Vid tolv sällskap finns veterinärbakteriologiska laboratorier
som används för undersökningar i anslutning till verksamheten.
Under senare år har sällskapens befattning med jordbruksekonomiska frågor
kraftigt vidgats. På jordbruksstatistikens område har sällskapen en rad
uppgifter, av vilka fältarbetet med de s. k. provyteundersökningarna är mest
arbetskrävande.
Inom trädgårdsskötseln främjar sällskapen den yrkesmässiga odlingen
men lämnar också biträde i frågor rörande prydnadsträdgårdar m. in. Sällskapens
uppgifter inom fisket rör såväl yrkesfiske som fritidsfiske. Inom
hemvården förekommer en betydande kursverksamhet.
Grunden för hushållningssällskapens finansiering är statliga medel, som
ställs till förfogande dels genom anslag över budgeten dels genom statliga
myndigheter såsom ersättning för utförda uppdrag. Sällskapen har, såsom
framgår av följande tabell, även betydande taxeinkomster.
Sammanställning av hushållningssällskapens inkomster
Inkomst
Belopp 1000-tal kr.
Procent
1962
1963
1962
1963
1. Statliga anslag till den egentliga
verksamheten..................
18 889
20 155
50,2
48,2
2. Dito för bidragsförmedling......
3 002
2 328
8,0
5,6
3. Landstingsanslag ..............
995
1 265
2,6
3,0
4. Räntor och fondmedel..........
1 084
2 467
4,5
5,9
5. Avkastning från fastigheter......
1 191
1 052
3,2
2,5
6. Ledamotsavgifter..............
776
795
2,1
1,9
7. Förrättningsavgifter o. d.......
9 827
11 316
26,1
27,0
8. Övriga inkomster..............
1 233
2 465
3,3
5,9
Summa
37 597
41 843
100,0
100,0
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1065
Hushållningssällskapens nettotillgångar uppgår till inemot 50 milj. kr.
Större delen härav är placerad i jordbruks- och stadsfastigheter. Därtill
kommer av sällskapen förvaltade fonder vilkas sammanlagda behållning utgör
drygt 18 milj. kr.
Som centralt samarbets- och serviceorgan har sällskapen bildat Hushållningsällskapens
Förbund.
Skogsstyrelsen. Genom beslut av 1941 års riksdag (prop. 1941: 94, JoU
31, rskr 220) inrättades skogsstyrelsen. Enligt instruktionen den 28 juni
1962 (nr 427) för skogsstyrelsen skall denna leda de statliga åtgärderna för
att främja det enskilda skogsbruket, vara centralmyndighet för den skogliga
yrkesutbildningen samt leda och samordna skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.
Skogsstyrelsen består av en generaldirektör och chef samt fem av Kungl.
Maj :t förordnade ledamöter. Inom styrelsen finns två skogsbyråer, en administrativ
byrå samt en fristående avdelning för yrkesutbildning. En avdelning
för virkesmätningsärenden och skoglig statistik ingår i första skogsbyrån.
Till styrelsen är knutna två rådgivande nämnder, nämligen nämnden
för skoglig flygbildteknik samt samarbetsnämnden för skoglig växtförädling
och genetik.
Styrelsens plenum utgörs av generaldirektören och övriga ledamöter. I plenum
avgörs ärenden av större vikt. Vid behandling i plenum av ärenden,
som rör domänstyrelsens, lantbruksstyrelsens eller lantmäteristyrelsens
verksamhetsområde äger chefen för den berörda myndigheten närvara.
Skogsvårdsstyrelserna. I samband med att en skogsvårdslagstiftning för
hela landet infördes år 1903 inrättades skogsvårdsstyrelser i de flesta länen.
Styrelserna skulle inom ramen för sina ekonomiska resurser arbeta för den
enskilda skogshushållningens främjande. Verksamheten, som anpassades
efter de lokala förhållandena, ökade förhållandevis snabbt. 1960 års riksdag
(prop. 1960: 106, BevJoU 1, rskr 326) beslöt om vissa ändringar i skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet. Genom nya regler i fråga om
styrelsernas sammansättning och personalorganisation samt besvärsrätt
ändrades deras förvaltningsrättsliga ställning så att den i stort sett blev
samma som för statliga länsorgan.
Skogsvårdsstyrelsernas organisation regleras genom förordningen den 3
juni 1960 (nr 267) angående skogsvårdsstyrelser och genom reglementet den
3 juni 1960 (nr 322) för skogsvårdsstyrelserna. I varje län finns en skogsvårdsstyrelse,
som utgörs av sju ledamöter. Kungl. Maj :t utser tre, däribland
ordföranden, och landstinget tre, varjämte länsjägmästaren är självskriven
ledamot. Landshövdingen och landssekreteraren eller annan representant
för länsstyrelsen äger närvara vid dess sammanträden. Vid handläggning
av frågor av större vikt, som rör annan länsmyndighets arbetsom
-
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1005
råde, skall representant för myndigheten beredas tillfälle deltaga i styrelsens
överläggningar.
För varje skogsvårdsstyrelse finns en av Kungl. Maj :t fastställd organisationsplan,
som i regel förutsätter sektionsindelning för skilda slag av ärendegrupper.
Antalet sektioner växlar mellan olika län. Inom skogsvårdssektionerna
är arbetet uppdelat på ett antal geografiskt avgränsade distrikt,
vart och ett under ledning av en skogsvårdskonsulent.
Hos skogsvårdsstyrelserna finns ca 815 personalförtecknade tjänster. Härutöver
får skogsvårdsstyrelserna i mån av behov och tillgång på medel anställa
annan personal. Sammanlagt omfattar skogsvårdsstyrelseorganisationen
f. n. ca 1 430 tjänstemän, varav i runda tal 150 har högskoleutbildning
och 900 har lägre skoglig utbildning. Härjämte finns ca 1 000 skogsförmän,
varav omkring 300 är i huvudsak heltidsanställda. Förmännen och den stora
grupp arbetarpersonal, som är knuten till styrelsernas plantskolor m. in.,
är anställda enligt kollektivavtal.
Skogsvårdsstyrelserna skall främja och stödja den enskilda skogshushållningen
samt verka för att skogsvårdsarbetet i de enskilda skogarna bedrivs
på ett planmässigt sätt. 1 viss utsträckning rör verksamheten alla skogsägarekategorier.
Den skogliga yrkesutbildningen tjänar således i stort sett hela
skogsbruket, övervakandet av skogslagarnas efterlevnad, skogsvägsplaneringen
samt regional utredningsverksamhet rör privatägda skogar, bolagsskogar
och allmänningsskogar. Styrelsernas frö- och plantanskaffning tjänar
förutom privatskogsbruket i växlande omfattning även bolags- och allmänningsskogar.
Den enskilda rådgivningen och biträdesverksamheten är
dock nästan helt begränsad till de privatägda skogarna.
Rådgivnings- och upplysningsverksamheten tar tillsammans med utbildningsverksamheten
f. n. i anspråk ungefär 25 % av arbetsinsatsen. Verksamheten
bedrivs i form av allmän skogsupplysning, enskild rådgivning,
grupprådgivning, yrkesorientering samt förberedande och egentlig yrkesutbildning.
Praktisk yrkesorientering och förberedande yrkesutbildning ges
under medverkan av skogsvårdsstyrelserna i de allmänna skolorna och i
ungdomsorganisationernas klubbverksamhet. Den egentliga skogliga yrkesutbildningen
bedriver skogsvårdsstyrelserna vid omkring 35 fasta undervisningsanstalter,
nämligen skogsbruksskolor och kursgårdar, och i form av
rörlig kursverksamhet. Utbildningen är i stort sett uppdelad på grundutbildning,
vidareutbildning och förmansutbildning. I grundutbildningen deltog
läsåret 1963/64 omkring 1 000 elever.
Skogsvårdsstyreisernas medverkan i beståndsvård och avverkning beslår
av allmän rådgivning och upplysning, av anvisningar för hur avverkningarna
skall bedrivas samt av arbetsledning vid utsyning av skog och vid röjningsgallring
i ungskog. För denna verksamhetsgren går åt 35—45 % av arbetsinsatsen.
Omkring en tredjedel av privatskogarnas avverkning stämplas av
skogsvårdsstyrelserna. Styrelserna skall också handha återväxtfrågorna och
10
Kungl. .1 laj.ts proposition nr 100 år 1965
svara för att det finns tillräcklig tillgång på skogsfrö och skogsplantor. Fröoch
plantanskaffningen bedrivs under fullt affärsmässiga former. Omslutningen
är ca 15 milj. kr. per år. När det gäller återväxtarbetena i fält medverkar
styrelserna bl. a. genom en brett upplagd propaganda, genom rådgivning
till enskilda skogsägare samt ibland genom direkt arbetsledning.
Återväxtarbetena kräver 20 % av skogsvårdsstyrelsernas hela arbetsinsats.
Styrelserna utför vägnätsplaneringar för skogsvägar inom större områden
och projekterar praktiskt taget alla skogsvägföretag. Ca 4 % av arbetsinsatsen
ägnas åt dessa frågor. Uppgifterna med skogsbruksplanläggning och
skogsvärdering har ökat under senare år och är av ungefär samma storlek
som skogsvägverksamheten.
Skogsvårdsstyrelserna övervakar att skogsvårdslagens avverknings- och
återväxtregler följs. Uppgifterna härmed samt med viss annan lagövervakning
tar i anspråk ca 5 % av arbetsinsatsen.
Gällande system för skogsvårdsstyrelsernas finansiering skiljer på skogsvärdsstyrelsernas
offentliga uppgifter, för vilka staten skall bestrida kostnaderna,
och deras serviceuppgifter som skogsägarna helt skall betala. Fröoch
plantproduktionen drivs fristående från den övriga verksamheten efter
fullt affärsmässiga grunder. De offentliga uppgifternas del av antalet lorrättningsdagar
uppgår till ca 30 %. Hur styrelsernas inkomster fördelar sig
framgår av följande tabell.
Sammanställning av skogsvårdsstyrelsernas inkomster
Inkomstpost
Belopp milj. kr.
Procent
1962/63
1963/64
1962/63
1963/64
Statsanslag ......................
29,5
41,5
35
40
Anslag från landsting m. fl.......
3,0
2,5
4
2
Förrättningsavgifter m. m.........
49,5
58,5
59
57
Upptagna lån ....................
1,5
0,5
2
I
Summa
83,5
103,0
100
100
Skogsvårdsstyrelsernas nettotillgångar uppgår till ca 49 milj. kr., varav
26 milj. kr. avser anläggningar och lager för frö- och plantverksamheten.
Återstoden är till mycket stor del placerad i skolbyggnader och övnings
skogar.
Såsom ett diskussionsforum för frågor av gemensamt intresse för skogsvårdsstyrelserna
fungerar Skogsvårdsstyrelsernas Förbund.
Lantmäteriväsendet. Lantmäteriväsendets organisation och verksamhet
regleras i instruktionen den 28 oktober 1960 (nr 596) för lantmäteristyrelsen
och lantmäteristaten. Lantmäteriet är organiserat i tre led, nämligen
11
Kungl. Mnj:ts proposition nr 100 år 1065
lantmäteristyrelsen, överlantmätare med länslantmäterikontor samt lantmäteriets
förrättningsorganisation, bestående av distriktsenheter och speciaienheter.
Vid sidan av det statliga lantmäteriväsendet finns för motsvarande
verksamhet i städer och vissa stadsliknande samhällen ett kommunalt
mätnings- och fastighetsregisterväsende.
Arbetsuppgifterna utgörs av fastighetsbildning för skilda ändamål, fastighetsredovisning,
kartläggning m. m., i huvudsak på landsbygden. På jordbrukets
och skogsbrukets område har lantmäteriet under senare år i stor
omfattning medverkat i strukturrationaliseringen. Lantmäteriets uppgifter
på jord- och skogsbruksområdet utgör 25 å 30 % av hela dess verksamhet.
Lantmäteristyrelsen utövar den centrala ledningen av lantmäteriväsendet
samt övar tillsyn över jordregistret. Styrelsen har även överinseendet
över mätningsväsendet i rikets städer och köpingar. Styrelsen utgörs av en
generaldirektör och chef samt, såsom ledamöter, fyra överingenjörer, vilka
förestår var sin byrå, nämligen administrativa byrån, landsbygdsbyrån,
stadsbyrån och utredningsbyrån.
I varje län finns ett länslantmäterikontor som förestås av en överlantmätare.
Överlantmätaren har samordnande och ledande fuktioner och har
i förrättningsproceduren uppgiften att granska och fastställa lantmäteriförrättningar.
Arbetet på länslantmäterikontoren omfattar uppgifter i samband
med det legala förrättningsförfarandet, medverkan i arbetet inom länsförvaltningen,
förvaltningsmässiga och andra administrativa uppgifter
inom lantmäteriorganisationen samt serviceuppgifter.
Huvuddelen av lantmäteriverksamheten bedrivs inom förrättningsorganisationcn.
Lantmäteridistrikten, som till antalet är 110, har enligt jorddelningslagen
att ombesörja all slags förrättningsverksamhet. Denna är av judiciell
art och överinstanserna utgörs därför av domstolar (ägodelningsrätt,
hovrätt, högsta domstolen). I mån av behov och tillgång på personal har
lantmäteristyrelsen möjlighet att vid sidan av distrikten inrätta särskilda
specialenheter med uppgift att omhänderha vissa större uppgifter eller uppgifter
av speciellt slag inom visst område. Specialenheterna bildas främst
för att verkställa sådana av enskilda och lantbruksnämnder aktualiserade
lantmäteriförrättningar med anknytning till den yttre rationaliseringen,
som inte utan nämnvärd väntetid kan utföras av lantmäteripersonal inom
vederbörande distrikt. F. n. finns 37 specialenheter.
Antalet befattningshavare i lantmäteriet uppgår till ca 1 900.
Statens jordbruksnämnd. 1947 års riksdag fattade principbeslut om att ett
särskilt centralt organ, statens jordbruksnämnd, skulle svara för den prisreglerande
verksamheten på jordbrukets område. Nämnden, som inrättades
den 1 juli 1950 genom omorganisation av statens livsmedelskommission,
svarar också för den prisreglerande verksamheten på fiskets område och för
vissa beredskapsuppgifter i fråga om livsmedelsförsörjningen.
12
Kungl. Mnj. ts proposition nr 100 år W65
Jordbruksnämnden består av eu generaldirektör och fem av Kungl. Maj:t
utsedda ledamöter. Av dessa kommer två från jordbrukets organisationer,
två från den kooperativa och enskilda handeln samt en från den största löntagarorganisationen.
Nämndens kansli består enligt instruktionen den 15 juni 1956 (nr 376)
för statens jordbruksnämnd av fem byråer, nämligen animaliebyrån med en
fisksektion och en fettvarusektion, vegetabiliebyrån, administrativa byrån
med en beredskapssektion och en kanslisektion, utredningsbyrån med en
statistiksektion samt utrikeshandelsbyrån. Med hänsyn till uppgifterna
inom totalförsvaret har hos nämnden placerats en militärassistent. Antalet
anställda utgör omkring 150 personer.
Till nämnden är knuten dels en expertdelegation för att handha kalkylerna
över jordbrukets intäkter och kostnader, kalkylsakkunniga, dels ett råd
för prisregleringsfrågor på fiskets område, dels också sedan år 1963 en konsumentdelegation.
Denna har till uppgift bl. a. att till nämnden framföra
synpunkter och önskemål med särskild hänsyn till förbrukarsidans intressen.
Jordbruksnämnden i plenum deltar i alla viktigare förhandlingar och
överläggningar i ärenden som rör nämndens verksamhet. Ärenden, som ej
är pleniärenden, avgörs av generaldirektören eller tjänsteman. Vid behandling
i plenum av ärende, som berör lantbruksstyrelsens eller fiskeristyrelsens
verksamhetsområde, äger chefen för den berörda myndigheten närvara.
Det åligger jordbruksnämnden att samråda med näringslivets organisationer
och att lämna inhemska och utländska myndigheter meddelande i frågor,
som faller inom nämndens verksamhetsområde.
Övriga organ. Lantbrukets yrkesskolor utgörs av lantbruks-, trädgårdsoch
lanthushållsskolor. I varje län finns i princip en regional skolstyrelse
som är gemensam för länets nu ifrågavarande skolor. I styrelsen ingår fyra
av skolornas huvudmän utsedda ledamöter samt en representant för vardera
hushållningssällskapet, skogsvårdstyrelsen och länsskolnämnden. Vidare
äger lantbruksnämndens direktör rätt att delta i skolstyrelsens överläggningar.
De statliga skolorna, Alnarpsinstitntet och trädgårdsskolan i Norrköping,
har särskilda styrelser.
Av de 50 lantbruksskolor, som f. n. finns, är landstingen lokal huvudman
för 38, medan bl. a. hushållningssällskap och stiftelser är huvudman för övriga.
Vid lantbruksskolorna anordnas förberedande yrkesutbildning, grundläggande
yrkesutbildning samt vidareutbildning, dels i form av specialkurser,
dels i form av allsidig utbildning av blivande driftsledare. I den grundläggande
utbildningen deltog under läsåret 1963/64 1 770 elever.
Lantbrukshögskolan svarar vid sidan av forskning och undervisning för
den hela landet omfattande jordbruksförsöksverksamheten. Hushållningssällskapen
medverkar mot ersättning i det praktiska utförandet av försö
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
ken. En vid högskolan år 1961 inrättad arbetsenhet, benämnd specialrådgivningen,
har huvudsakligen till uppgift att vara kontaktorgan mellan
forskningen och den allmänna rådgivningsverksamheten på jordbrukets område.
För kontakterna mellan skogshögskolan och de administrativa organen
finns inte någon särskild organisation. I anslutning till forskningen bedriver
högskolan praktisk försöksverksamhet, vari skogsvårdsstyrelserna medverkar.
På det veterinära området bedriver såväl veterinärhögskolan som statens
veterinärmedicinska anstalt upplysningsverksamhet, som riktar sig till veterinärer,
rådgivare vid hushållningssällskapen och jordbrukare. Veterinärstgrelsen
har bl. a. överinseendet över hushållningssällskapens veterinära
verksamhet.
I statens centrala frökontrollanstalts verksamhet med kontroll av utsädesodlingar
medverkar hushållningssällskapen. Därjämte är tre hushållningssällskap
huvudmän för lokala frökontrollanstalter. Statens växtskyddsanstalt
lämnar genom en särskild upplysningsavdelning råd och upplysning
inom växtskyddsområdet. Bl. a. anordnas kurser för hushållningssällskapens
rådgivare.
Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt och kemiska analyslaboratoriet
vid lantbruk shögskolan skall enligt riksdagsbeslut sammanföras till en
institution benämnd statens lantbrukskemiska laboratorium. Vid sidan av
de statliga organen finns f. n. fem lokala lantbrukskemiska kontrollstationer
under huvudmannaskap av hushållningssällskap.
III. Jordbruksutredningens förslag
Analys av den nuvarande organisationen. Såsom framgår av beskrivningen
i det föregående svarar hushållningssällskap, lantbruksnämnder, lantmäteri
och skogsvårdsstyrelser för de statliga rationaliseringsinsatserna på
jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden. Dessa organ
understöds centralt av lantbruksstvrelsen, skogsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.
Redan i utredningens direktiv anfördes att den nuvarande organisationen
på nämnda områden var alltför splittrad. Utredningen har därför inledningsvis
sökt analysera lämpligheten av den nuvarande uppdelningen av
rationaliseringsverksamheten i olika grenar samt av den därpå grundade organisationsutformningen
på länsplanet.
Vid omorganisationen år 1948, då den nuvarande arbetsfördelningen
mellan organen fastställdes, skilde man på tre olika rationaliseringsgrenar,
nämligen yttre rationalisering, inre rationalisering och driftsrationalisering.
Med yttre rationalisering avsågs sådana åtgärder, som syftade till att
öka brukningsenheters storlek eller förbättra arronderingen. Till inre rationalisering
hänfördes sådana åtgärder av mer permanent art i fråga om
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 är 1005
jord och byggnader in. in., som hade till ändamål att förbättra produktions-
och driftsförhållandena på befintliga eller planerade brukningsenheter.
I åtgärder för driftsrationalisering innefattades sådana åtgärder för
förbättring av driftsresultatet på en till storlek och gränser given brukningsenhet,
vilka inte mer permanent berörde brukningsenhetens jord eller byggnader.
Denna uppdelning torde enligt utredningen ha varit av värde såsom underlag
för det statliga rationaliseringsprogrammets uppbyggnad och för
den inbördes avvägningen mellan de olika rationaliseringsinsatserna. Samtidigt
har emellertid uppdelningen varit en källa till missförstånd och vid
upprepade tillfällen kritiserats. Utredningen redovisar, att de olika rationaliseringsgrenarna
delvis griper in i varandra, men påpekar att det också
finns uppgifter som inte klart kan hänföras till någon speciell gren. Exempel
härpå är verksamheten på företagsekonomins område samt markanvändningsfrågor.
De nuvarande organens befattning med rationaliseringsgrenarna grundar
sig på den fördelning, som skedde år 1948 och som innebär att lantbruksnämnderna
handhar den yttre och inre rationaliseringen samt hushållningssällskapen
driftsrationaliseringen på jordbrukets område. Skogsvårdsstyrelserna
sköter den speciella skogliga rationaliseringen. Lantmäteriet
medverkar i den yttre rationaliseringen i fråga om ändring av fastighetsindelningen.
I det stora hela har dessa riktlinjer för arbetsfördelningen också följts i
praktiken. Redan i definitionen av rationaliseringsgrenarna föreligger dock
vissa oklarheter samt risk för att åtgärder, som nära hör samman, förs till
olika grenar. Uppspaltningen av sådana åtgärder på olika myndigheter
måste ur effektivitetssynpunkt anses olämplig och för näringsutövarna verka
förvirrande. Ärenden av enkel beskaffenhet och om vilka ingen tvekan
behöver råda beträffande lönsamhet och allmän lämplighet går som regel
lätt att hänföra till en bestämd rationaliseringsgren och ett bestämt organs
verksamhetsfält. Med de många handlingsalternativ beträffande produktionens
omfattning, inriktning och intensitet, som numera finns att välja
mellan, blir emellertid den enskilde näringsutövaren vid många och kanske
just Aid de för hans ekonomi mest avgörande tillfällena föga hjälpt av en
isolerad, ensidig studie eller plan inom blott ett rationaliseringsavsnitt. Detta
kan leda till att bättre möjligheter inom annan sektor av företaget förbises
eller försummas. I praktiken har också svårigheterna att frikoppla de skilda
rationaliseringsgrenarna från varandra efter hand blivit uppenbara, vilket
lett till en av statsmakterna påbjuden närmare samverkan mellan rationaliseringsorganen.
Utredningen finner att en mera strikt uppdelning av organens arbete
med utgångspunkt från rationaliseringsuppgifternas nuvarande gruppering
skulle vara svår att göra fullt logisk och än svårare att tillämpa. En sådan
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1005
sträng åtskillnad mellan de olika slagen av rationaliseringsåtgärder skulle
dessutom enligt utredningen vara till mera hinder än hjälp i verksamheten.
Samarbetsformerna mellan organen skulle sannolikt kunna utvecklas och
förbättras men knappast dithän att de ger garanti för ett fullgott resultat.
Utredningen drar den slutsatsen att en indelning i skilda rationaliseringsgrenar
inte lämpligen kan utnyttjas som underlag för den fortsatta diskussionen
om den framtida rationaliseringsorganisationen.
Utredningen överväger vidare den nuvarande organisationens lämplighet
ur andra synpunkter. Därvid begränsar sig utredningen till att beröra följande
frågor, som bör uppmärksammas, när den framtida organisationen
på området utformas.
1. Även om jordbruket i Sverige i stort sett kan uppvisa samma produktivitetsförbättring
som i andra högt utvecklade länder, har dock de produktionstekniska
förbättringarna varit mindre framträdande under senare
år. Detta torde delvis bero på att realvärdet av de statliga insatserna på
driftsrationaliseringens område varit i det närmaste oförändrat under 1950- talet. Sålunda är antalet rådgivare per arealenhet åker betydligt lägre i
Sverige än i Danmark och Nederländerna.
2. På flera håll i utlandet har man sökt analysera rationaliseringsverksamhetens
arbetsformer m. in. i syfte att bättre kunna utnyttja insatta resurser.
Med hänsyn till de avsevärda belopp, som i vårt land satsas på jordbrukets
upprustning, är det forsknings- och utvecklingsarbete som vi bedriver
på metodikområdet alldeles otillräckligt.
3. Det material, som på rådgivningsområdet kommit fram i andra länder,
skulle kunna i högre grad än som skett omsättas till svenska förhållanden.
Bland de mest uppmärksammade utländska erfarenheterna är att en god
kontakt mellan rationaliseringsorganen och näringsutövarna är av utslagsgivande
betydelse för ett effektivt utnyttjande av de insatta resurserna. När
man därför i andra länder stärkt samarbetet mellan rationaliseringsorganen
och näringen, har man sökt sig fram längs två parallella vägar, nämligen
dels genom att anpassa organisationen så att näringsutövarna knyts
närmare till densamma, dels genom att utveckla sådan arbetsmetodik att
näringsutövarna engageras i organens verksamhet. Även om det på detta
område föreligger skillnader mellan de olika svenska organen, kan inget
av dessa sägas ha kommit långt i fråga om att engagera yrkesutövarna för
medverkan vid spridandet av kunskap.
4. De gjorda effektivitetsanalyserna har visat att påtagliga svårigheter
föreligger att någorlunda snabbt få nya rön från forskning och försök tilllämpade
i praktiken. Ett väsentligt gap föreligger sålunda mellan känd och
tillämpad teknik. De brister i fråga om kunskapsförmedling, som detta lyder
på, kan bero dels på att ett stort antal vetenskapliga institutioner utgör
primärkällor för nytt vetande, dels på att den regionala rationaliseringsorganisationen
är alltför splittrad.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
5. Hittills har varje organs verksamhet omspänt endast en del av hela
rationaliseringsfältet. Uppdelningen av verksamheten på olika rationaliseringsgrenar
gör att ett organs insatser inom dess avsnitt kunnat vara berättigade
sett ur begränsad synvinkel men kan ha inneburit att ett bättre
alternativ inom en annan sektor försenats eller rent av omöjliggjorts. Det är
också så att jord- och skogsbruksföretagen av i dag ofta ger en bild av en
disharmonisk produktionsapparat, där insatserna inom olika sektorer av
företaget är dåligt avvägda. Även om orsakerna härtill är många, kan man
inte frigöra sig från tanken att förhållandet att flera organ var för sig medverkar
till att utforma olika delar av företaget knappast är ägnat att ge
företaget önskvärd balans i resursfördelningen.
Framtida verksamhet. Avgörande för hur den framtida organisationen
skall byggas upp är arten och mängden av arbetsuppgifter. Även den arbetsmetodik,
som tillämpas, är av betydelse i sammanhanget. Utredningen
utgår från att nuvarande arbetsuppgifter i huvudsak kommer att kvarstå.
I den mån nya sådana tillkommer eller tyngdpunkten i den nuvarande verksamheten
förskjuts i den ena eller andra riktningen som en följd av utredningens
kommande förslag och därpå grundade beslut om den framtida
jordbrukspolitiken, torde hänsyn få tas härtill vid den slutliga utformningen
av organisationen.
Även om den prisreglerande verksamheten intar en mycket viktig plats i
den statliga jordbrukspolitiken, bereder den med hänsyn till sin begränsade
administrativa apparat inte några större problem ur organisationssynpunkt.
I fråga om jordbrukets rationalisering och den därmed mer eller mindre
intimt sammanvävda verksamheten av motsvarande slag på skogsbrukets
och trädgårdsnäringens områden framhåller utredningen att översiktlig planering
framdeles torde bli en uppgift av betydelse för allt flera områden.
Den initiativverksamhet beträffande olika effektiviseringsstödjande åtgärder
från samhällets sida, som kommer att åvila rationaliseringsorganisationen,
måste byggas på en ingående kunskap om resp. områdes produktionsförutsättningar,
avsättningsförhållanden och arbetskraftssituation liksom
om utvecklingstendenser inte bara inom jordbruk utan också beträffande
landsbygdsförhållanden i övrigt.
Goda yrkeskunskaper hos de inom jord- och skogsbruk verksamma är ett
grundvillkor för framgång i rationaliseringsverksamheten. Allt eftersom
större kapital- och markresurser knyts till företagen ökar behovet härav.
I första hand erfordras en grundläggande yrkesutbildning. Det som brister
i grundutbildning får kompletteras genom upplysnings- och rådgivningsverksamheten.
I framtiden torde det bli än mer viktigt än hittills att uppbyggandet av
rationella lantbruksföretag och den successiva anpassningen av företagens
17
Kungl. Ma j. ts proposition nr 100 år 1965
produktionsformer baseras på ekonomiska bedömningar av skilda handlingsalternativ.
En företagsekonomisk planering, som omspänner företagets
samtliga grenar, måste göras. Ofta bör den få utmynna i ett handlingsprogram,
där ordningsföljden av olika steg i förbättringsarbetet avvägts med
hänsyn till kapitaltillgång in. m.
För att bl. a. i samband med strukturrationalisering få fram konkreta
förslag för överväganden om företagsutformningen inom begränsade områden
erfordras även viss planering, s. k. individualplanering. Med utgångspunkt
från bedömningar rörande lämplig markanvändning, befintliga anläggningar
in. m. bör med stöd av företagsekonomiska beräkningar göras
alternativa förslag till uppbyggandet av bestående brukningsenheter. Genom
finansieringsstöd i olika former kan rationaliseringsorganen möjliggöra
eller stimulera till de ofta stora investeringar som erfordras vid sådant
uppbyggande. Med hänsyn till det ökande kapitalbehovet inom jord- och
skogsbruket och då en god kapitalförsörjning är en förutsättning för framgång
i rationaliseringsarbetet torde finansieringsstödjande åtgärder framdeles
få en ökad omfattning. Köp och försäljning av mark har visat sig vara
det mest verksamma medlet från det allmännas sida, då det gällt att åstadkomma
strukturförbättringar. Det f. n. starkt ökande utbudet av fastigheter
och en i samband därmed väntad ytterligare ökad takt i strukturomvandlingen
pekar mot ett vidgat utrymme för denna inköps- och försäljningsverksamhet.
1 vissa avseenden, t. ex. i fråga om markförvärv och skogsvård,
är samhällets intresse för jord- och skogsbrukets rationalisering så
framträdande att det ansetts erforderligt att reglera spörsmålen i lag. Lagtillämpning
blir därigenom en viktig del av rationaliseringsorganens uppgifter.
Som komplement till övriga insatser erfordras på vissa arbetsavsnitt insatser
från rationaliseringsorganens sida i form av serviceverksamhet såsom
projektering, uppgörande av planer och kalkyler, laboratorier änst i
form av analyser, tillhandahållande av skogsfrö och skogsplantor etc., på
vilka områden brister eljest skulle uppstå med en minskad rationaliseringstakt
som följd.
Utredningen behandlar även vissa metodikfrågor, som bedöms vara av
betydelse för den framtida organisationsutformningen i stort, och uppehåller
sig därvid huvudsakligen vid rådgivningsverksamheten.
Rådgivningens former måste enligt utredningen varieras efter de förutsättningar
som föreligger i de enskilda fallen beträffande ämnesområdet,
mottagarna och tillgängliga resurser för rationaliseringsarbetet. Viktigt är
att befintliga förutsättningar för eu snabb kunskapsspridning utnyttjas.
Bl. a. bör de mest aktuella frågeställningarna och problemen bearbetas, förefintliga
organisationer och deras kanaler till medlemmarna utnyttjas samt
föregångsmännen i bygderna anlitas i arbetets planering och såsom förc2
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. AV 100
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
döme vid genomförande av praktiska åtgärder. För att initiera olika rationaliseringsprocesser
fordras vidare från rådgivningens sida en bred kontaktyta
till näringsutövarna. Framstegstakten synes i hög grad betingas av
att man parallellt utnyttjar olika framkomstvägar och kombinerar olika
metoder så att dessa understöder varandra.
Grundläggande för snabb spridning av kunskaper i form av nya fakta
m. m. är upplysning genom massmedia. Denna form kan i eu del fall ge
omedelbara resultat men är framför allt ett sätt att väcka intresse. För
mera konkreta resultat erfordras grupprådgivning eller individuell rådgivning.
Om personalresurserna skall räcka till, torde grupprådgivningen
få bli den vanligaste vägen. Individuell rådgivning torde främst få utnyttjas
vid mera omfattande planeringar, exempelvis i anslutning till någon större
omläggning av produktionsinriktningen, utökning av markinnehav och
större investeringar, vid vilka tillfällen risken för felinvestering eller felaktig
långsiktig uppläggning av driftsformen kan vara överhängande.
Det är viktigt att kunskapsvägarna förbättras särskilt på de punkter, där
nu flaskhalsar finns som fördröjer tillämpningen i praktiken av nya driftsmetoder,
försöksresultat etc. Sålunda synes kontakten mellan försöks- och
forskningsinstitutioner och rådgivningsorganisationen böra ytterligare förbättras
och en lämplig arbetsfördelning dem emellan åstadkommas. Vidare
bör eftersträvas en bättre kontakt mellan rådgivarna och näringsutövarna.
Detta kan ske bl. a. genom att antalet lokalt placerade rådgivare ökas och
att näringsutövarna aktivt engageras i rådgivningsverksamheten. Vidare
bör massmedia — inte minst televisionen — utnyttjas i ökad utsträckning.
Den regionala organisationen. Vid övervägandena om hur den regionala
rationaliseringsorganisationen bör utformas, har utredningen haft följande
allmänna utgångspunkter.
1. De nuvarande länsorganens samtliga uppgifter skall fullgöras.
2. Den nya organisationens primära uppgift blir att ettektuera de beslut
som statsmakterna fattar om mål och medel i rationaliseringsverksamheten.
8. Rationaliseringsåtgärderna skall liksom hittills i främsta rummet vara
en de berörda näringarnas egen verksamhet som statsmakterna genom särskilda
organ och åt dessa anvisade medel stöder.
4. Organisationen skall fylla de krav på anpassningsbarhet och effektivitet
som måste ställas på den från såväl näringarnas som det allmännas
sida.
Analysen av den nuvarande organisationen visar att bristerna i denna till
stor del beror på uppdelningen av rationaliseringsåtgärderna på olika organ.
De av statsmakterna under senare år vidtagna anpassningarna av organisationen
har i stor utsträckning just tagit sikte på att sammanknyta
enskilda grenar till gemensamma insatser. Utredningen har frågat sig, om
denna utveckling varit ändamålsenlig och om den kan tas till utgångs
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
punkt för uppbyggandet av eu ny organisation. Alternativt har prövats, om
det i eu tid med klara tendenser till mera specialiserade produktionsformer
är lämpligare att särbehandla de enskilda rationaliseringsgrenarna.
Utvecklingen på det tekniska och biologiska området bildar fortfarande
grundvalen för framåtskridandet och rationaliseringsverksamheten, men beträttande
många spörsmål på dessa områden måste man se insatserna på
de enskilda områdena i deras större sammanhang, dvs. deras återverkningar
på hela företaget. Detta gäller givetvis särskilt de ekonomiska övervägandena,
som inte tyller sin uppgift med mindre produktionsresursernas
alternativa användning beaktas. En isolerad analys av enbart jordbrukssidan
i ett kombinerat företag kan leda till helt andra slutsatser än om också
skogsdelen tas med. Även om många effektiviseringsfrågor kan avgränsas
till en specifik gren av rationaliseringsverksamheten och kan lösas inom
dennas ram, torde det helt övervägande antalet företag inom eu nära framlid
komma att beröras av åtgärder av mer genomgripande slag. I det sammanhanget
kan ingen rationaliseringsgren sättas främst. Alla grenar måste
utnyttjas och olika effektiviseringsvägar jämbördigt prövas.
De statliga ekonomiska insatserna inom skilda rationaliseringsgrenar
måste avvägas i förhållande till varandra, vilket är ägnat att ytterligare
binda samman de olika åtgärderna. Detta lörhållande torde också vara en
anledning till att man i de flesta högt utvecklade jordbruksländer i allt
större utsträckning arbetar efter organisationsformer, där de förut skilda
rationaliseringsgrenarna knyts samman.
Utredningen har kommit till den slutsatsen, att det mera är sambandet
mellan de olika rationaliseringsgrenarna än skillnaderna dem emellan som
bör utgöra grunden lör den framtida rationaliseringsorganisationens utformning.
För att finna en organisationsform, som ur såväl samhällets som
berörda näringars synpunkt är lämpligare än den nuvarande, har eftersträvats
dels eu mera samlad organisation, dels eu klarare gränsdragning och
förbättrad samordning mellan olika berörda organ.
Med utgångspunkt från det anförda har utredningen diskuterat en rad
olika organisationsalternatin. Inledningsvis har övervägts, i vilken utsträckning
näringsutövarna själva såsom i Danmark genom sina organisationer
och med hjälp av statsbidrag skulle kunna svara för rationaliseringsverksamheten.
Då detta inte torde vara möjligt beträffande sådana delar
av verksamheten som strukturrationalisering och finansieringsstöd, är systemet
enligt utredningen inte tänkbart för våra förhållanden. Vidare har diskuterats
möjligheterna att såsom i USA anknyta rådgivningsverksamheten
till högskolorna samt att föra den översiktliga planeringen och tillämpningen
av jordlagstiftningen till länsstyrelserna. Intetdera har befunnits lämpligt.
Utredningen har härefter inriktat sig på att sammanföra uppgifterna
med jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering till
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
organ, som har karaktär av allmänna institutioner och i vilka näringsutövarnas
inflytande är tryggat genom lämpligt avvägd representation. Frågan
om alla uppgifterna skall samlas i ett organ eller delas på två organ
har övervägts. Samtidigt har särskilt behandlats frågan om lantmäteriet
hör ingå i de nya organen.
På grundval av en analys av de olika arbetsuppgifterna och deras funktionella
samband presenterar utredningen tre huvudalternativ, benämnda
A, B och C.
Alternativ A innebär att ett organ bildas, som övertar hushållningssällskapets,
lantbruksnämndens och skogsvårdsstyrelsens arbetsuppgifter. Lantmäteriet
förblir fristående i sin nuvarande organisationsform men med en
utbyggd samverkan med nämnda organ. Det nya organets uppgifter kommer
att ha skiftande karaktär, från rent statliga insatser till arbete, som
betingas av näringarnas direkta efterfrågan.
Övervägandena om arbetsuppgifternas gruppering i det nya organet har
lett fram till följande organisationsförslag. Den verkställande ledningen av
organet skall utövas av en chef. Ett kansli får till uppgift att handlägga
ärenden som inte nödvändigtvis kräver för organets uppgifter fackutbildad
personal. Omfattningen av och karaktären på de produktionstekniska frågorna
motiverar att dessa uppgifter uppdelas på två särskilda enheter, eu
skoglig avdelning och en jordbruksavdelning. Eu avdelning bör inrättas lör
strukturfrågor och för samordning av de ekonomiska stödåtgärder som har
betydelse för strukturutvecklingen. Eu särskild arbetsenhet förutsätts komma
att sammanhålla och programmera rådgivningen, inkl. kursverksamheten.
Vidare bör finnas från avdelningsindelningen fristående expertis dels
för speciella och större uppgifter avseende företagsekonomisk kalkylering,
dels för en framåtsyftande planering av anpassningsvägarna inom jord- och
skogsbruk. En lokal organisation bör byggas ut med i distrikt verksamma
fackutbildade rådgivare. Separata rådgivare för skogssidan och jordbrukssidan
bör finnas.
Rationaliseringsorganets kontakt med näringsutövarna skall bl. a. bygga
på en medlemsorganisation efter förebild av hushållningssällskapen.
Organets styrelse bör omfatta elva ledamöter. Av dessa bör fem, däribland
ordföranden, utses av Kungl. Maj :t, två av landstinget och fyra av medlemmarna.
Härjämte skall organets chef alltid delta i styrelsens överläggningar
men inte i omröstningar. Beslutanderätten förutsätts i stor utsträckning
komma att överlåtas åt särskilda delegationer.
Alternativ B innebär att två organ för jord- och skogsbrukets rationalisering
bildas, nämligen ett som handhar det allmännas insatser för strukturrationaliseringen
men också innefattar hela lantmäteriets nuvarande
verksamhet samt ett som övertar i huvudsak den verksamhet som hushållningssällskap
och skogs vårdsstyrelser nu svarar för. Det förra, som be
-
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 är 1965
nämns slrukturrationaliseringsorgan eller SR-organ, förutsätts vara helstatligt.
Det senare, som i stor utsträckning kommer att verka genom upplysning
och rådgivning och som benämns UR-organ, förutsätts få eu i förhållande
till staten mer fristående ställning, dock med bibehållande av ursprungsorganens
officiella karaktär.
Reroende på hur avgränsningen mellan dessa båda organs arbetsområden
görs, särskilt i fråga om finansieringsstöd till investeringar i mark och
anläggningar samt projektering av sådana åtgärder, erhålls olika underallernativ.
Av dessa redovisar utredningen två. I det ena, benämnt B 1, förs huvuddelen
av investeringsfrågorna till UR-organet, medan till SR-organet
knyts enbart verksamhetsavsnitt med uppgifter av övervägande offentligrättslig
karaktär. SR-organet bildas genom att en del av lantbruksnämnden
överförs till lantmäteriorganisationen. I det andra underalternativet,
benämnt R 2, sammanhålls inom SR-organet i princip alla de arbetsuppgifter,
som avser ändringar i den fasta egendomen. SR-organet bildas genom
att lantbruksnämnd och lantmäteri sammanförs i ett organ. UR-organet
blir därvid ett mer renodlat rådgivningsorgan med tyngdpunkt på driftsrationaliseringsfrågor
i jordbruk, skogsbruk och trädgårdsbruk.
SR-organet i alternativ B 1 blir ett organ med tyngdpunkt på fastighetsbildning
utökat med i första hand lantbruksnämndernas yttre rationaliseringsverksamhet.
Verksamheten uppdelas på två huvudavdelningar, nämligen
en lön ättningsorganisation, som motsvarar den nuvarande fältorganisationen
i lantmäteriet, och en allmän avdelning.
Ledningen av verksamheten skall åvila en chefstjänsteman. Denne får
till sitt förfogande ett kansli och en utredningssektion. Förrättningsorganisationen
förutsätts liksom f. n. omfatta distriktsenheter och specialenheter.
Den allmänna avdelningen skall inrymma dels länslantmäterikontorets
arbetsuppgifter, dels huvuddelen av organets befattning med strukturrationaliseringsfrågor,
dels också vissa tekniska ärenden, överlantmätarens
funktioner skall övertas av SR-organet med chefstjänstemannen som ansvarig.
Detta förutsätter att organets chef eller chefen för den allmänna avdelningen
är lantmäteriutbildad med särskild kompetens på plan- och fastighetsrättsliga
frågor. Besluten i strukturfrågor inom jord- och skogsbruk
förutsätts ankomma på organets styrelse.
SR-organets styrelse måste ges en sammansättning, som gör den kompetent
att bedöma förutom jordbruks- och skogsbruksärenden även frågor
rörande markanvändning för andra ändamål än jord- och skogsbruk.
Styrelsen förutsätts omfatta ordförande och tre andra av lvungl. ,Mpj :t utsedda
ledamöter, två ledamöter valda av UR-organet samt, såsom självskrivna
ledamöter, SR-organets och UR-organets chefer.
UR-organet i alternativ B 1 övertar huvuddelen av den med statsmedel
bedrivna verksamheten för utveckling av produktionsteknik och arbetsorganisation
inom jordbruk, skogsbruk och Irädgärdsbruk, inkl. ärenden ro
-
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
rande fasta anläggningar, samt med dessa uppgifter sammanhängande serviceverksamhet.
Under organets chef skall finnas två avdelningar, en för
skogs- och en för jordbruksfrågor. För service- och stabsfunktioner skall
finnas ett kansli, en utredningssektion och en sektion för samordning av
kursverksamhet och utbildning. I utredningssektionen skall ingå företagsekonomisk
sakkunskap. Liksom i alternativ A bör rådgivare utplaceras i
distrikt.
Hushållningssällskapens medlemsförsamling bibehålls. UR-organets styrelse
bör bestå av elva ledamöter. Kungl. Maj :t bör utse tre ledamöter, däribland
ordföranden, landstinget två ledamöter och medlemsförsamlingen
tyra ledamöter. Cheferna för UR- och SR-organen bör vara självskrivna
ledamöter i styrelsen.
För att trygga samordningen mellan SR- och UR-organen i B 1-alternativet
krävs mer eller mindre fast organiserat samarbete mellan olika arbetsenheter
i de båda organen. Det kan gälla allmän planering, investeringsfrågor,
kursverksamhet in. in.
SR-organet i alternativ B 2 skall innefatta lantbruksnämnd och lantmäteri,
varvid lantmäteriets distriktsenheter skall ingå i organet med i princip
oförändrad ställning. Det innebär att dessa enheter självständigt skall
fullgöra sina uppgifter utan att vara underställda organets styrelse.
Chefstjänstemannen får liksom i B 1-alternativet ett kansli och en utredningssektion
till sitt förfogande. Länslantmäterikontorets uppgifter övertas
av ett fastighetskontor. Lantbruksnämndernas nuvarande uppgifter fördelas
på två avdelningar, en för strukturrationalisering och kalkylverksamhet
samt en för teknisk projektering m. in. De specialenheter, som från lantmäteri
t avdelas för uppgifter inom jord- och skogsbruk, skall vara underställda
organets styrelse. Övriga specialenheter avses få samma ställning som
distriktsenheterna.
Beslutanderätten i organet skall utom i laga förrättningar åvila en styrelse
bestående av sju ledamöter. Av styrelsens ledamöter förutsätts Kungl.
Maj :t utse tre, däribland ordföranden, och UR-organet två. UR-organets chef
och SR-organets chef skall vara självskrivna ledamöter.
UR-organet får i alternativ B 2 mera begränsade uppgifter än i alternativ
B 1 genom att de till inre rationalisering nu hänförliga uppgifterna inordnas
i SR-organet. UR-organet kommer närmast att fungera som hushållningssällskapen.
Organets inre organisation blir samma som i alternativ B 1. Dess
styrelse och status bör vara samma som hushållningssällskapens. Skogsnäringen
stk»r dock få representation. — Liknande anordningar för samordning
mellan SR- och UR-organen som i alternativ B 1 bör vidtas.
Alternativ C innebär att skogsvårdsstyrelserna förblir självständiga organ.
Organisationen i övrigt anknyts till de lösningar som förut angetts för A-alternativet
resp. B-alternativet. Detta innebär antingen en sammanslagning av
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
lantbruksnämnder och hushållningssällskap (C/A-fallet) eller av lantmäteriet
och del av eller hela lantbruksnämnderna (C/B-fallet).
I fråga om utformningen av organen i alternativ C hänvisas i tillämpliga
delar till vad som anförts om A- och B-alternativen. Samordningen mellan
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och övrig rationaliseringsverksamhet hör
ske genom att det nya rationaliseringsorganet och skogsvårdsstyrelsen får
gemensam ordförande och ett antal gemensamma ledamöter. Chefstjänstemännen
i resp. organ bör kallas till sammanträdena, översiktliga utredningar
av intresse för båda organen bör bedrivas i samarbete. Samråd rörande
företagsplanering och kalkylering skall ske i en särskild samarbetsgrupp.
Skogsvårdsorganet skall på beställning medverka i strukturrationaliseringen.
I markanvändningsfrågor skall strukturorganet avgöra om mark får tas
ur jordbruksproduktionen, medan skogsvårdsorganet skall avgöra om skogsodling
bör ske. Rådgivnings- och upplysningsarbetet inom hela rationaliseringsområdet
bör samordnas genom gemensam programmering av kursverksamheten
och genom att utbildningssektionen i strukturorganet även står
skogsvårdsorganet till tjänst.
Jordbruksutredningen har inte tagit ställning till de framtida rationaliseringsorganens
personalstyrka. Antalet befattningshavare i ett genomsnittslän
anges för de olika alternativen dock till följande.
A-alt. Bl-alt. B 2-alt.
SR UR SR UR
130 90 120 105 105
Om skogsvårdsstyrelserna förblir fristående minskas antalet befattningshavare
i A-alternativet och i UR-organet i B-alternativen med 55 å 60.
Utredningen har vid sin bedömning av organisationsalternativen sökt finna
den organisation, som bäst fyller kraven på lämplighet ur såväl samhällets
som berörda näringars synpunkt.
I alternativ A samlas huvuddelen av de statliga insatserna för jordbrukets,
skogsbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering i ett organ. Utredningen
har fäst särskild vikt vid att rationaliseringsorganet får en helhetsbild av företagen.
Det är såväl ur den enskilda företagarens som ur samhällets synpunkt
angeläget att rationaliseringsverksamheten får en företagsekonomisk
inriktning. Det kan nämligen väntas att strävandena att effektivisera jordbruks-
och skogsproduktionen i ökad utsträckning kommer att ta sikte på
stora omställningar. Innan sådana mera omfattande åtgärder sker, är det för
att bästa möjliga resultat skall nås nödvändigt att företagsekonomiskt pröva
alternativa vägar. Eftersom eu stor del av företagen är kombinerade jordoch
skogsbruksföretag, kräver en sådan prövning att sakkunskap på jordbrukets
och skogsbrukets områden samverkar. Denna samverkan fungerar
bäst om sakkunskapen är samlad i ett organ.
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1065
För alternativ A talar vidare att hela rationaliseringsverksamheten får god
kontakt med näringsutövarna genom eu medlemsorganisation och genom
lokalt placerade rådgivare. För näringsutövarna underlättas kontakten även
genom att de har ett i stället för tre organ att vända sig till.
Det är vidare för samhället en fördel att kunna samla planering och programmering
av verksamheten i ett organ. Detta ger underlag för samlade insatser
i syfte att på begränsad lid nå väsentliga resultat i en bygd och för
samordnade investeringar inom de enskilda företagen.
Mot A-alternativet har anförts att det nya organet skulle bli för stort och
svårhanterligt. Det blir dock enligt utredningens uppfattning inte nämnvärt
större än i B-alternativen. Vidare har ifrågasatts om sådan offentligrättslig
verksamhet som berör kontroversiella frågor samt hela rådgivnings- och serviceverksamheten
kan förenas i ett organ. Det har också gjorts gällande att
det kan vara förenat med olägenheter att det nya organet och lantmäteriet
kommer att ha näraliggande uppgifter i samband med strukturrationaliseringen.
Fördelarna med B-alternativen hänger vad gäller strukturfrågorna samman
med att fastighetsbildningen och de direkta hjälpmedlen för yttre rationalisering
samlas i ett organ och under gemensam ledning. Detta bör ge
bättre möjligheter än nu att välja lämpligaste sätt för att genomföra strukturrationalisering.
Genom att expertis på lantmäteriets och lantbruksnämndernas
verksamhetsområden förs samman i det nya strukturorganet, bör
goda förutsättningar finnas att samordna den allmänna samhällsplaneringen
och strukturrationaliseringen. På det produktionstekniska området ger B-alternativen
en bättre samordning än nu av kursverksamheten för jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering. Möjligheterna till samordning blir dock
inte så goda som i A-alternativet.
Olägenheterna med B-alternativen beror främst på att strukturrationaliseringen
och arbetet med produktionstekniska förbättringar inte organisatoriskt
kopplas samman. Härigenom riskeras att möjligheterna att välja
mellan olika rationaliseringsvägar inte blir tillräckligt väl klarlagda för företagarna.
Näringsutövarna kommer alltjämt att ha olika organ att vända sig
till i rationaliseringsfrågor. Strukturorganets kontakter med och förankring
hos näringsutövarna blir svaga, vilket är en avgjord brist.
Betänkligheter mot B-alternativen har framförts med hänsyn även till att
strukturorganet huvudsakligen blir ett fastighetsbildningsorgan med tyngdpunkten
på frågor som ligger utanför jord- och skogsbrukets rationalisering.
Därjämte har lantmäteriet nyligen genomgripande omorganiserats och förslag
till ny fastighetsbildningslagstiftning framlagts. Lantmäteriet synes därför
inte utan mycket starka skäl nu böra inbegripas i en omorganisation.
Med hänsyn till det anförda och sedan det befunnits möjligt att dra upp
klara riktlinjer för gränsdragning och samordning mellan lantmäteriet och
ett särskilt organ för jord- och skogsbrukets rationalisering utgår utredningen
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
vid de fortsatta övervägandena från att lantmäteriet skall förbli fristående.
Att ha ett särskilt strukturorgan vid sidan av lantmäteriet anses inte böra
komma i fråga. Utredningen förordar därför att strukturanpassning och övrig
rationaliseringsverksamhet inordnas i ett och samma organ.
Kvar står då frågan om skogsvårdsstyrelsen skall ingå i det nya organet
eller enligt alternativ C förbli fristående. För alternativ C har anförts att
huvuddelen av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter är av sådant slag, att
de inte i större utsträckning behöver samordnas med övriga berörda organs
insatser för skogsbrukets och jordbrukets rationalisering. Därvid har framhållits
att utvecklingen av skogsbrukets driftsfrågor går snabbt, medan
exempelvis strukturförändringarna sker långsammare och endast berör ett
mindre antal företag. Det har vidare ansetts vara fördelaktigt med en liten
och enhetlig organisation, eftersom den är mera anpassningsbar och avståndet
mellan allmänheten och den beslutande instansen blir mindre. En geografisk
indelning av skogsvårdsstyrelseorganisationen med hänsyn till de
speciella skogliga förhållandena har ansetts vara lättare att genomföra vid eu
fristående organisation. Vidare antas en sådan lösning ge större möjligheter
att till verksamheten knyta en mera allsidig representation för skogsnäringen.
Skäl för alt skogsvårdsstyrelsen skall ingå i det nya organet är att utvecklingsplanering
samt frågor rörande arbetskraft, markanvändning och
kapital m. in. ofta måste behandlas gemensamt för jord- och skogsbruk. Eu
betydande del av produktionsenheterna utgör kombinerade jord- och skogsbruksföretag.
För att bygga ut och förbättra sådana företag är det nödvändigt
att göra eu samlad företagsekonomisk bedömning. Väsentliga uppgifter
i fråga om strukturrationaliseringen, framför allt den aktiva inköpsverksamheten
och tillämpningen av jordförvärvslagstiftningen, måste has om hand
av samma organ beträffande såväl jord som skog. Strukturrationaliseringen
bör, bl. a. för att personalen skall kunna utnyttjas på bästa möjliga sätt, organisatoriskt
kopplas samman såväl med jordbrukets som med skogsbrukets
produktions- och driftsrationalisering. Skogsägarna övertar slutligen genom
sina egna organisationer i ökad utsträckning arbetsuppgifter avseende skogsvård
och service. Detta minskar förutsättningarna för att på längre sikt behålla
fristående skogsvårdsstyrelser i varje län.
Utredningen finner det anförda starkt tala för att rationaliseringsåtgärderna
i jordbruket och skogsbruket integreras genom att det allmännas insatser
fullgörs av ett organ i varje län. Utredningen föreslår därför att hushållningssällskap,
lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse enligt alternativ
A förs samman till ett länsorgan, i det följande benämnt regionalorgan.
Härefter behandlar jordbruksulredningen del föreslagna regionalorganets
utformning. Utredningen konstaterar att skäl finns för att åtminstone
några av de blivande organen bör ges större geografiska verksamhetsområden
än de nuvarande länen. Då eu särskild indelningsgrund för dessa
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1005
organ kan försvåra samarbetet med övrig länsförvaltning, föreslår utredningen
dock att länen behålls som indelningsgrund. Samtidigt erinras om
att översyn av länsindelningen pågår. Utredningen föreslår i detta sammanhang
alt de båda hushållningssällskapen, de båda lantbruksnämnderna
och skogsvärdsstyrelsen i Älvsborgs län sammanförs till ett för hela länet
gemensamt organ.
Utredningen behandlar regionalorganets principiella uppbyggnad, men
däremot inte organisationens dimensionering. En utgångspunkt för utredningens
överväganden är dock att statens insatser för rationaliseringsverksamheten
totalt sett inte kommer att minska.
Regionalorganets uppgifter kommer i huvudsak att motsvara den verksamhet
som hittills bedrivits av lantbruksnämnd, hushållningssällskap och
skogsvårdsstyrelse. För samtliga dessa organ utgör statliga medel grunden
för hela verksamheten. Denna domineras därför av uppgifter inom ramen
för den statliga rationaliseringspolitiken, såsom lagtillämpning, liidragsoch
låneverksamhet, rådgivnings- och upplysningsarbete m. in. Även det nya
organet kommer i första hand att svara för uppgifter av detta slag. En annan
uppgift för regionalorganet måste vara att göra det möjligt att fullfölja och
främja näringsutövarnas egna initiativ. Vikten härav helyses bäst av att flera
av hushållningssällskapens verksamhetsgrenar vuxit fram genom sällskapens
initiativ.
Inom de tre organens nuvarande verksamhet finns dock uppgifter, vars
inordnande i regionalorganet kan ifrågasättas. Detta gäller i första hand
vissa uppgifter, som inte har direkt samband med rationaliseringen, liksom
arbetet med småbruksstöd, skördeskadeskydd, planering för beredskapsarbeten
m. in. För regionalorganet är det ur vissa synpunkter fördelaktigt
om det kan avlastas flertalet av dessa arbetsuppgifter. De kommer att tynga
organet organisatoriskt och volymmässigt och kan i viss mån inkräkta på
dess huvuduppgifter. Med hänsyn till samhällets behov av ifrågavarande
verksamhet är det dock realistiskt att räkna med att flera av de angivna
uppgifterna kommer att åvila regionalorganet, åtminstone tills annan lämplig
huvudman övertar verksamheten.
De nuvarande organen fullgör på beställning en råd uppgifter, bland vilka
kan nämnas markkartering, produktionskontroll i animalieproduktionen,
byggnads- och täckdikningsprojektering samt tillhandahållande av frö och
plantor för skogsbruket. Det är självfallet angeläget att markkartering verkställs,
att frö- och plantförsörjningen på skogens område tryggas osv., men
del är knappast eu regionalorganets uppgift att handha dessa funktioner i
sådana fall, då verksamheten med tillfredsställande resultat kan hedrivas
inom den privata sektorn. Regionalorganet bör därför endast utföra beställningsarbeten
i den mån dessa rör betydelsefulla rationaliseringsavsnitt och
behovet av sådan service inte på ett tillfredsställande sätt kan tillgodoses på
annat håll. Det allmännas serviceverksamhet bör kunna minskas i fråga om
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
.bokföring, planering av hemträdgårdar, parkanläggningar o. d. Kontrollverksamhet,
stambokföring in. in. hör bedrivas i samverkan mellan jordbrukets
föreningar och regionalorganet. I övrigt räknar utredningen inte med
att någon nämnvärd minskning av beställningsverksamheten f. n. kan ske.
Det bör i första hand ankomma på forsknings- och försöksinstitutionerna
att planera försöksverksamheten på jordbrukets och skogsbrukets områden.
De helt statliga och de statsunderstödda försöken bör planeras gemensamt.
Av praktiska skäl bör försöksinstitutionerna kunna anlita regionalorganet
för vissa uppgifter i samband med försökens genomförande.
Hushållningssällskapen bedriver genom fiskerikonsulenterna verksamhet
på fiskets område. Fisket har numera samband med jordbruk i huvudsak
endast genom att det är äganderättsligt knutet till jordbruksfastigheterna.
Det förekommer sällan att fisket är en produktionsgren i egentlig bemärkelse
vid jordbruksföretag. Utom till fiskevattensägare är fiskerikonsulenternas
rådgivning riktad till eu stor grupp av yrkesfiskare, som saknar
varje anknytning till jord- och skogsbruk, och till fritidsfiskare. Utredningen
finner vägande skäl tala för att i vart fall den centrala ledningen för
fiskerikonsulenterna och den statliga fiskeriadministrationen sammanfogas.
Ledningen är f. n. splittrad på fiskeri- och lantbruksstyrelserna. Oavsett hur
frågan om den regionala fiskeriorganisationen löses, kan dock fiskerikonsulenterna
placeras vid regionalorganen och därigenom få anknytning till
rationaliseringsverksamheten.
Även på det veterinära området är organisationen splittrad. Huvuddelen
av hushållningssällskapens uppgifter på detta område, dvs. djurhälsokontroll
och laboratorieverksamhet, anser utredningen kunna falla utanför ralionaliseringsorganets
verksamhet. Regionalorganet behöver dock ha veterinär
sakkunskap för rådgivning. Denna uppgift har närmast anknytning till
husdjursspecialisternas och byggnadsteknikernas funktioner inom organet.
De fältarbetande veterinärernas behov av laboratorieservice torde kunna
ordnas oavsett om regionalorganet har egna laboratorier eller om dessa finns
vid andra organ.
Hemkonsulentverksamheten kan enligt utredningen delas upp på allmän
konsumentupplysning och på insatser för jordbrukets rationalisering genom
bättre hushållning med arbetskrafts- och kapitalresurser. Den första delen
av verksamheten har inte någon särskild anknytning till jordbruket och dess
rationalisering. Det finns därför inte anledning att inordna denna del i regionalorganet,
utan den bör i princip avskiljas. Den andra delen av verksamheten
är av större intresse i förevarande sammanhang och bör behållas vid regionalorganet.
Utredningen finner det inte motiverat att infoga hemslöjdsverksamheten
i det nya regionalorganet.
Jordbruksutredningen har sökt skapa ett organ som är lämpat att handha
de förut nämnda arbetsuppgifterna. Med hänsyn till relationerna med
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1965
främst yrkesutövarna föreslår utredningen att organet får sådan status,
att det blir ett av det allmänna reglerat organ med inflytande från berörda
intressenter. Inom den samlade organisationen bör beslutanderätt i stor utsträckning
decentraliseras till regionalorganet.
Organets styrelse bör ha ett övervägande lekmannainslag. Med hänsyn till
arbetsuppgifternas art bör Kungl. Maj :t äga ett betydande inflytande på styrelsens
sammansättning. Därjämte bör såväl näringsutövarna som landstinget
utse styrelseledamöter. Styrelsen bör bestå av elva ledamöter, varav
Kungl. Maj :t utser ordförande och fyra andra ledamöter, landstinget två
och näringsutövarna genom en medlemsorganisation fyra. Organets chefstjänsteman
avses inte vara ledamot i styrelsen. Han skall dock äga delta i
sammanträdena samt äga rätt och skyldighet att anteckna avvikande mening
till protokollet, överlantmätaren bör äga delta i överläggningarna, då
frågor som rör hans verksamhet behandlas.
Styrelsen i plenum skall ange riktlinjerna för organets verksamhet, besluta
i frågor av principiell natur samt avgöra andra viktigare ärenden. Beslutanderätten
i övrigt bör ankomma på delegationer, nämligen skogsdelegation,
jordbruksdelegation, strukturdelegation och utbildningsdelegation, samt på
tjänstemän. I delegation bör normalt vederbörande avdelnings- eller sektionschef
ingå som ledamot. Organets chef, som skall äga delta i delegationernas
sammanträden, bör äga påfordra att ärende prövas i styrelsen.
Slrukturdelegationen bör enligt utredningen bestå av fyra ledamöter ur
organets styrelse, varav två bland de av Kungl. Maj :t utsedda, överlantmätaren,
chefen för strukturavdelningen och, såsom adjungerad, en väl kvalificerad
jurist. Därjämte skall eu företrädare för länsstyrelsens planeringsavdelning
äga närvara vid delegationens sammanträden. Delegationen skall
besluta i de enskilda strukturärenden som avser tillämpning av förvärvslagstiftning,
inköp och försäljning av mark m. in. samt svara för den samlade
bedömningen av åtgärder av betydelse för strukturutvecklingen. Frågor
rörande översiktlig planering skall beredas i delegationen innan de behandlas
i plenum.
De övriga delegationernas sammansättning bör kunna variera med skittande
förutsättningar. Vissa ärenden bör kunna beredas i rådgivande nämnder
av samma typ som nu finns. Lokala ombud, som motsvarar de nuvarande
ortsombuden och gillesombuden, bör knytas till organet.
Till regionalorganet bör knytas en medlemsorganisation. Envar kommunalt
röstberättigad skall genom att erlägga fastställd årsavgift kunna vinna
inträde i medlemsorganisationen. Medlemmarnas inflytande på organets verksamhet
bör, i likhet med vad nu är fallet inom hushållningssällskapen, utövas
genom en församling (årsmöte). Denna tilläggs beslutsbefogenheter
genom att den bl. a. utser ett visst antal styrelseledamöter. Vidare bör årsmötet
bestämma, hur organets icke-statliga medel skall användas, samt fungera
som rådgivande församling. Medlemmarnas representanter vid årsmötet
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
bör utses enligt regler vilka motsvarar de som gäller för val av lantbruksombud
inom hushållningssällskapen. Lokala föreningar efter mönster av de
nuvarande hushållningsgillena bör kunna fylla en väsentlig funktion som
lokal anknytning mellan näringsutövare och rationaliseringsorgan.
Inom regionalorganet bör finnas en skogsavdelning för de skogliga frågorna
utom strukturrationaliseringen. För de produktionstekniska frågorna beträffande
växtodling, husdjursskötsel och trädgårdsskötsel, inkl. tekniska
frågor rörande byggnader, maskiner och markanläggningar, bör eu
jordbruksavdelning svara. Strukturavdelningen skall ha jord- och skogsbrukets
strukturfrågor om hand. En utbildningssektion får till uppgift att
samordna upplysnings- och kursverksamheten inom hela arbetsfältet samt
med utbildningsverksamheten vid jordbrukets och skogsbrukets yrkesskolor.
En utrednings- och kalkylsektion skall svara för långsiktig planering avorganets
verksamhet och för uppgifterna på det företagsekonomiska området.
För hl. a. de kamerala ärendena bör finnas ett kansli.
Befintlig personal vid hushållningssällskap, lantbruksnämnder och skogsvärdsstyrelscr
bör i huvudsak ingå i det nya regionalorganet. Huvuddelen
av personalen bör vara stationerad på kansliorten. För att få en god kontakt
med näringsutövarna bör dock finnas lokalt placerade rådgivare med jordbruksutbildning
resp. skogsutbildning.
Utredningen framhåller vikten av att organisationen kan anpassas till uppkommande
behov. Personalen bör vara uppförd på en för hela landet gemensam
personalstat, varigenom det blir möjligt att omdisponera personalresurserna.
Medel bör vidare anvisas för tillfälliga personalförstärkningar. Beställningsverksamheten
bör kunna anpassas till efterfrågan genom att organisationen
får behålla inflytande taxeinkomster eller får motsvarande anslag.
Hushållningssällskapens egna tillgångar bör enligt utredningen i fortsättningen
användas för i princip samma ändamål som hittills. Detta kan ske
antingen genom att sällskapen överlåter dessa tillgångar på regionalorganen
eller genom att tillgångarna överförs på fristående stiftelser som är (ill nytta
för jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen. På motsvarande sätt bör
förfaras med de egna tillgångar skogsvårdsstyrelserna disponerar.
Egna medel liksom även andra icke-statliga medel, som regionalorganet
får, bör kunna användas för att förstärka organets ordinarie resurser. Kungl.
Maj :t bör fastställa stadgar som reglerar organets funktioner.
I särskild skrivelse bär utredningen redovisat tre förslag till namn på
regionalorganet, nämligen lantbrukssällskap, med tillägget regionalorgan
för skogsbruk och jordbruk, eller länsjordnämnd eller skogs- och lantbruksnämnd.
Utredningens majoritet uttalar sig för den förstnämnda benämningen.
Den centrala organisationen. Utredningen behandlar i första hand de ämbetsverk
som svarar för den centrala ledningen av jordbrukets, skogsbrukets
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1065
och trädgårdsnäringens rationalisering, nämligen lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen
och lantmäteristyrelsen. Därjämte överväger utredningen den
lämpligaste organisatoriska anknytningen till dessa ämbetsverk av statens
jordbruksnämnd och andra centrala organ med uppgifter, som rör denna
rationalisering.
Enligt utredningens mening torde det vara lämpligt att efter hand sammanföra
vissa uppgifter centralt. Detta gäller arbeten som lätt kan utföras
centralt för att tillgodose flera länsorgans gemensamma behov. Vidare bär
centralt skötas verksamhet, som kräver specialister, dyrbar utrustning etc.
Även uppgifter över vilka de enskilda länsorganen ej har tillräcklig överblick
för att ensamma handlägga bör handhas centralt. Vid sidan av huvuduppgiften
att administrativt leda och samordna regionalorganens insatser
får således den centrala myndigheten en viktig uppgift i att lämna dessa service.
Det kan gälla sådana verksamhetsområden som översiktlig planering,
ekonomisk kalkylering, kameral verksamhet in. m.
Utredningen har mot bakgrunden av den föreslagna regionala organisationen
övervägt två alternativ för den centrala organisationen. Det ena är afl
föra samman lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen till ett verk, det andra
att behålla båda ämbetsverken. Såsom skäl för det senare alternativet anförs
bl. a., att de nuvarande myndigheterna på grund av sin begränsade storlek
arbetar smidigt och att det kan vara av värde för statsmakterna in. fl. att
ha ett remissorgan för jordbruks- och ett för skogsfrågor. I fråga om motiven
för det förstnämnda alternativet hänvisar utredningen till de skäl, som
anförts för att sammanföra länsorganen. Om förslaget till regional organisation
genomförs, talar starka skäl för att även den centrala ledningen knyts
samman. 1 annat fall blir administrationen säkerligen tungrodd och en stor
del av vinsten med den regionala omorganisationen går förlorad. Särskilt
komplicerat blir att inom den kameralt-administrativa sektorn behålla uppdelningen
av den centrala ledningen på två organ.
Utredningen konstaterar också att behovet av att samordna jordbrukets
och skogsbrukets yrkesutbildning ökar. Detta talar i sin tur för en ökad samordning
av den centrala ledningen på de båda utbildningsområdena. Detta är
även motiverat inför den överflyttning av tillsynen över utbildningen till
skolöverstyrelsen, som riksdagen i princip beslutat.
Utredningen föreslår att lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen sammanslås
till ett ämbetsverk, benämnt skogs- och lantbruksstyrelsen.
Det kan enligt utredningen inte vara aktuellt att sammanföra lantmäteristyrelsen
med skogs- och lantbruksstyrelsen. Redan lösningen av den regionala
organisationen talar för att en fristående lantmäterislyrelse bibehålls.
Därtill kommer att i lantmäteristyrelsen jord- och skogsbruksfrågorna endast
upptar en mindre del av arbetsfältet.
Samband mellan den statliga verksamheten för jordbrukets rationalisering
och för prisregleringen på jordbrukets område har hittills i huvudsak
31
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
endast ansetts föreligga, när ställning las till de allmänna riktlinjerna för
prisregleringen. Enligt hittillsvarande erfarenheter synes eu ökad samordning''
av prispolitik och rationaliseringspolitik vara önskvärd. Denna samordning
kan ta formen av eu organisatorisk sammansmältning av de håda funktionerna,
av ett utbyggt samrådsförfarande eller av en samordnande planeringsinstans.
Framför allt på det internationella området finns tendenser,
som pekar mot mer invecklade och omfattande pris- och marknadsregleringar
på jordbruksområdet. Detta ökar prisregleringsorganets arbete. Det synes
därför vara mest ändamålsenligt att behålla statens jordbruksnämnd som eu
självständig myndighet för prisreglerings- och marknadsfrågor. Utredningen
förordar dock en ökad samordning mellan jordbruksnämnden och det
centrala rationaliseringsorganet.
En arbetslördelningsfråga, som rör flera organ, är frågan var den jordbruksekonomiska
undersökningen organisatoriskt skall höra hemma. Lantbruksstyrelsen
har nu den centrala ledningen av undersökningen. Denna är
f. n. främst ett instrument vid prisförhandlingarna och har därigenom sin
huvudanknytning till jordbruksnämnden. Även med ett ändrat prissättningssystem
torde det kunna förväntas att material av detta slag blir erforderligi.
Materialets användningsområde kan emellertid även komma att förskjutas
eller vidgas så att det mera utnyttjas för analyser om produktivitetsutvecklingen,
för andra vetenskapliga undersökningar etc. Med beaktande av detta
kan såsom alternativ till nuvarande placering övervägas att organisatoriskt
knyta den jordbruksekonomiska undersökningen till jordbruksnämnden, till
lantbrukshögskolans företagsekonomiska institution eller till statistiska
centralbyrån.
Utredningen erinrar om det av statens skogsföretagsutredning (SOU
1964: 7) framlagda förslaget till ändrad organisation för förvaltning av statens
skogar och skogsindustrier. Om förslaget genomförs, skulle domänverkets
jordbruksförvaltning och huvuddelen av dess markinköpsverksamhet
överföras till rationaliseringsorganisationen.
Eu nära sammankoppling av de jordbrukspolitiska och arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna anser utredningen nödvändig. Samordningen av jordoch
skogsbruksorganens samt arbetsmarknadsmyndigheternas verksamhet
bör därför förbättras. Berörda ämbetsverks kompetensområden behöver
däremot inte ändras.
Grunden för arbetsfördelningen mellan skogs- och lantbruksstyrelsen
samt högskolorna på jord- och skogsbruksområdet bör liksom hittills vara
att de administrativa uppgifterna inom rationaliseringsverksamheten samlas
hos det förra organet, medan forsknings- och försöksverksamhet åvilar
de vetenskapliga institutionerna.
Viss service, som Hushållningssällskapens Förbund nu lämnar länsorganen,
liksom även förmedling av statliga medel bör enligt utredningen för
framtiden skötas av den centrala myndigheten. Utredningen förväntar all
förbundet anpassar sin verksamhet efter de nya organisationsförhållandena.
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
1 fråga om skogs- och lantbruksstyrelsens inre organisation innebär utredningens
förslag i sina huvuddrag följande.
Ämbetsverket bör ha en styrelse med en ordförande och sex andra ledamöter.
Den verkställande ledningen bör ankomma på en generaldirektör,
som samtidigt är ordförande i styrelsen. Med hänsyn till verksamhetens omfall
ning bör finnas en ställföreträdande chef i överdirektörs ställning, som
adjungeras till styrelsen. Cheferna för lantmäteristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
och statens jordbruksnämnd bör äga närvara vid behandling av
ärende, som berör resp. verks arbetsfält.
De administrativa byråerna vid lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
torde mycket enkelt kunna förenas. I samband därmed bör finnas möjligheter
att spara in viss personal. Oavsett hur frågorna om yrkesutbildningens
ledning löses måste förutsättas att i det nya ämbetsverket finns en byrå för
utbildnings- och rådgivmingsfrågor. En sammansmältning av de båda nuvarande
verkens resurser för dessa frågor bör kunna ge vinster genom förbättrad
central planläggning och ökad samordning av jordbruks- och skogsbruksutbildningen.
Dessa två byråer bör sammanföras till en gemensam avdelning.
I övrigt synes det mest ändamålsenligt att tills erfarenheter vunnits behålla
den nuvarande ärendegrupperingen i stort. De skogliga produktionstekniska
frågorna bör bilda en särskild avdelning. Som en andra avdelning kan
urskiljas produktionstekniska frågor inom jordbrukssektorn. I en tredje
avdelning bör ingå strukturfrågorna och i huvudsak de övriga uppgifter,
som lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning nu har. Var och en av de
tre avdelningarna bör indelas i två byråer. Vid sidan av avdelningarna bör
finnas en särskild planerings- och utvecklingsbyrå för hela organisationens
behov.
Huvuddelen av lantbruksnämndernas kamerala uppgifter och vissa personalärenden
liksom också i stor utsträckning motsvarande uppgifter vid
skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen kan enligt utredningen
överföras till centralmyndigheten. Detta ger inte obetydliga fördelar, särskilt
om lämpliga maskinella hjälpmedel utnyttjas. Vissa kamerala uppgifter
kommer likväl att ligga kvar hos regionalorganen.
Samordning av rationaliseringsorganens och andra organs verksamhet. För
att regionalorganen skall fungera effektivt behöver de fortlöpande informeras
om nya rön. Härför erfordras informationsservice från centrala organ.
Denna service är enligt utredningen nu svagt utvecklad på flera områden,
vilket delvis kan ha sin grund i att en lång rad myndigheter, institutioner
och enskilda organisationer är primärkällor för informationen.
Utredningen framhåller att viss information från de centrala organen kan
rikta sig direkt till yrkesutövarna, t. ex. via massmedia, men att rådgivning
m. m. normalt får gå genom regionalorganen. Dessa är därvid beroende av
att från centralt håll få sammanställningar av resultat från försök och torsk
-
33
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
iiing, reieral av in- och utländsk litteratur, modeller för hur tillgängligt
vetande bör användas i rådgivningen osv.
Det kan hävdas att informationen från de centrala organen fungerar bäst
och ettektivast, om var och en av dem har sin egen kontakt- och informationsverksamhet.
När kunskapskällorna är många och resurserna splittrade,
föreligger emellertid risk både för dubbelarbete och för att informationen inte
når alla. Bl. a. för att undvika sådana olägenheter måste informationen samordnas.
Detta bör ske genom en fristående central samarbetskommitté med
stadgar som fastställs av Kungl. Maj:t. I kommittén bör ingå representanter
för ämbetsverk, forskningsorgan och enskilda organisationer som har central
intormationsverksamhet på sitt program. Kommitténs huvuduppgift bör
vara att verka för att erforderligt upplysningsmaterial står till förfogande
och se till att önskvärd samordning och arbetsfördelning sker. Härutöver
bör kommittén svara för sådan informationsverksamhet som inte självklart
kan sägas höra hemma vid visst organ. Det kan bl. a. gälla framställning av
upplysningsmaterial för massdistribution till näringsutövama, t. ex. artiklar
för pressen, broschyrer in. in.
Kontakterna mellan rationaliseringsorganen och forsknings- och försöksorganen
måste även på andra områden fungera väl. Arbetet bör enligt utredningen
i princip fördelas så, att forsknings- och försöksinstitutionerna utvecklar
metodik och modeller för hur framkommet material kan användas,
medan regionalorganen utformar praktiska handlingsalternativ. Vid sidan av
personliga kontakter har fortbildningskurser för personalen visat sig vara
till nytta för samarbetet. Denna kursverksamhet bör som hittills bedrivas
av den centrala myndigheten i samarbete med forskningsorganen. Vidare bör
centralmyndigheten och vederbörande högskoleinstitution samråda, när
forsknings- och försöksuppgifter av större omfattning aktualiseras av verksamheten
inom regionalorganen.
Ansvaret för och ledningen av försöksarbetet bör åligga de särskilda forsknings-
och försöksinstitutionerna. Av praktiska och ekonomiska skäl torde
det vara lämpligt att institutionerna såsom hittills anlitar regionalorganen
ior vissa uppgifter. Då forsknings- och försöksinstitutioner önskar uppgifter
av större omfattning från regionalorganen bör av praktiska skäl den
centrala myndigheten anlitas.
I fråga om samordningen pa yrkesutbildningens område betonar utredningen
att vid den snabba omvandlingen inom jordbruket, trädgårdsbruket
och skogsbruket ett av de mest framträdande problemen är hur yrkeskunnigheten
hos företagarna skall kunna förbättras. Vid lantbrukets och
skogsbrukets yrkesskolor meddelas förberedande och grundläggande utbildning
för blivande företagare och anställda samt specialutbildning för vissa
personalkategorier. Dessa skolor sysslar också med vidareutbildning och
specialutbildning av redan yrkesverksamma. Det är därvid att märka alt
3 Hihann till riksdagens protokoll 1065. I sand. Nr 100
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1065
jordbruket och privatskogsbruket inte existerar i företagsformer, som medger
att företagen själva tar hand om den specialiserade vidareutbildningen.
Skolorna deltar också i den fortbildning, som på jordbrukets och trädgårdsskötselns
områden i första hand utgör en uppgift för hushållningssällskapen.
På skogens område har ett sådant samarbete varit än mer självklart
med hänsyn till att skogsvårdsstyrelserna är huvudmän för skogsbruksskolorna.
Utredningens förslag till ny organisation på länsplanet innebär att de nya
regionalorganen från skogsvårdsstyrelserna och vissa hushållningssällskap
kommer att få överta huvudmannaskapet för ett antal yrkesskolor. Utredningen
anser att samma ordning bör gälla i fråga om huvudmannaskapet
för jordbrukets och skogsbrukets skolor. Utvecklingen går i den riktningen,
att kommunerna i allt större utsträckning övertar huvudmannaskapet för
yrkesskolorna. Med hänsyn till att rekryteringsområdet för utbildning inom
jord- och skogsbruk i betydande omfattning utgörs av län, är enligt utredningens
mening landstingskommunerna, som under senare år i allt större
utsträckning engagerat sig i yrkesutbildningen på bl. a. lantbrukets område
lämpliga som huvudmän, överföringen till landstingen föreslås ske i samband
med att den nya organisationen genomförs.
Utredningen har med hänsyn till behovel av nära kontakt med ralionaliseringsarbetet
funnit övervägande skäl tala för att regionalorganen alltjämt
skall svara för fortbildningsverksamlieten. Grundutbildning och vidareutbildning
bör däremot yrkesskolorna svara för. Avgörande för gränsdragningen
bör var kursens innehåll och syftet med densamma.
Den centrala ledningen för lantbrukets och skogsbrukets yrkesskolor
skall enligt beslut av 1963 års riksdag (prop. 1963: 144, SU 146, rskr 334 )
överföras från lantbrukssstyrelsen och skogsstyrelsen till skolöverstyrelsen.
Någon tidpunkt härför har dock inte fastställts. Utredningen anser att skäl
inte föreligger att ompröva detta riksdagsbeslut. 1 fråga om tidpunkten för
beslutets genomförande uttalar utredningen att den omdaning, som pågår
av berörda näringar påkallar alldeles särskilda insatser på utbildningsområdet,
framför allt i form av omskolning och fortbildning. Behovet av samordning
mellan rationaliseringsorganen och skolorna är under denna omdaning
stort, eftersom en betydande del av de nuvarande yrkesutövarna
behöver inte bara fortbildning utan även teoretisk grundutbildning. En smidigare
samordning kan sannolikt åstadkommas, om den nuvarande organisationen
behålls ytterligare någon tid.
Vissa tillsynsuppgifter bör delegeras till regional organen. De centrala och
regionala rationaliseringsorganen bör i frågor rörande yrkesutbildning ha
fortlöpande kontakt med skolöverstyrelsen resp. länsskolnämnderna.
Behov av samarbete mellan regionalorganen och länsstyrelserna föreligger
enligt utredningen framför allt på planeringsområdet. Regionalorganets
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965 35
verksamhet med utvecklingsplanering bör nämligen bedrivas mot bakgrunden
av hela samhällsutvecklingen på landsbygden. Det är att vänta att länsstyrelsernas
planeringsavdelning byggs ut och att till denna knyts eu nämnd
eller ett råd, som behandlar principiella frågor rörande hela samhällsplanerings-
och lokaliseringspolitiken. Regionalorganets chef bör liksom överlantmätaren
ingå i rådet eller nära knytas till delta.
Samordningen mellan regionalorganet och lantmäteriet inom jord- och
och skogsbrukssektorn bör fungera inom ramen för den planering som regionalorganet
skall bedriva. I organets uppgifter skall i princip ingå den
översiktliga planeringen beträffande jord- och skogsbrukets rationalisering
samt detaljplaneringen för utformning av jord- och skogsbruksföretagen
etter företagsekonomiska grunder. Samordningen mellan lantmäteriets och
1 egionalorganets verksamhet garanteras genom att överlantmätaren deltar
i beiedning och beslut inom organet. Vid detaljplanering förutsätts direkta
kontakter ske mellan berörda tjänstemän. Förrättningslantmätare bör givetvis
kunna anlitas som föredragande i strukturdelegationen. I de fall rationaliseringen
kräver ändringar i fastighetsindelningen skall överlantmätaren
med ledning av den angelägenhetsgradering, som skett inom strukturdelegationen,
medverka till att erforderlig förrättning sker utan onödigt dröjsmål,
böi att ö\erlantmätaren skall ha möjlighet att på ett auktoritativt sätt företräda
lantmäteriet i delegationen, bör hans administrativa ställning inom
lantmäteriet lörstärkas. Han bör därför ges befogenhet att ange turordningen
mellan angelägna ärendegrupper inte enbart inom specialenheterna
utan inom hela törrättningsorganisationen. Utredningen pekar vidare på det
dubbelarbete som kan förekomma beträffande den jordpolitiska kontrollen
enligt jordförvärvs- och fastighetsbildningslagarna. Det bör vid pågående
översyn av de båda lagarna tillses att detta undviks.
Behov av samordning föreligger också mellan lantmäteristyrelsen och
den nya centralmyndigheten. Förutsättningarna härför synes vara goda vid
den föreslagna organisationen.
Beträffande samarbetet mellan rationaliseringsorganen och arbetsmarknadsmyndigheterna
framhåller utredningen att först under senare år åtgärder
vidtagits för att underlätta omställning av arbetskraft från ej lönsamma
jordbruk till en mera lönande sysselsättning. Den fortsatta strukturomvandlingen
påkallar ökade insatser av arbetsmarknadspolitiska medel
lör att underlätta omflyttning av den arbetskraft, som är bunden vid jordbruk
med alltför svagt försörjningsunderlag. Härför fordras ett utbyggt
och tast organiserat samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna. Det bör
därför i varje länsarbetsnämnd finnas en kontaktman, som tillsammans med
1 cgionaloiganels tjänstemän skall söka lösa de omställningsproblem,
uppkommer i samband med strukturändringarna.
som
36
Kungl. \Iaj:ls proposition nr 100 ur 1965
De statliga rationaliseringsinsatserna bör — såsom särskilt under senare
år varit fallet — bedrivas i nära samverkan med jord- och skogsbrukets
organisationer. Framför allt bör och kan dessa organisationer även framdeles
göra insatser för att genom upplysning underlätta regionalorganens
verksamhet. Organisationerna kan också svara för olika serviceuppgifter
inom näringarna.
Reservationer och särskilda yttranden. I en gemensam reservation har ledamöterna
Hseggblom och Folke Johansson dels motsatt sig förslaget att
centralt och regionalt sammanföra de skogliga organen med jordbruksorganen,
dels redovisat avvikande uppfattning rörande organisationen av
den skogliga yrkesutbildningen. Reservanterna uttalar i den första frågan
att utredningen i princip har begränsat sina överväganden till sådant skogsbruk,
som anknyter till jordbruk. Varken skogsvårdsstyrelsernas eller skogsstyrelsens
funktioner avser dock enbart den enskilda sektorn av skogsbruket
utan i flera hänseenden också den återstående, allmänna delen. Även om
den med jordbruk förenade delen av skogen är synnerligen vägande i produktionshänseende,
bör man inte förbise att det i avsevärd omfattning bedrivs
skogsbruk i former, som har föga eller intet samband med jordbruksdrift.
Undersökningar inom utredningen har dessutom visat en tendens till
åtskillnad i brukningshänseende mellan jord och skog. Vidare kan påvisas
att i skogsbruket en fortlöpande förskjutning sker från säsongarbetare till
helårsanställd arbetskraft. Detta sker främst inom storskogsbruket men eu
motsvarande trend kan iakttas även i det mindre skogsbruket, särskilt inom
skogsbruks- och samverkanområden.
Skogsbrukets rationalisering rymmer såväl strukturåtgärder som insatser
på driftssidan. Ett samband mellan dessa båda rationaliseringsformer
finns i sådana fall där stark ägosplittring råder. Strukturrationaliseringen
kan dock inte drivas med särskilt stor hastighet utan går fram punktvis.
Behov av driftsrationalisering föreligger ständigt och kan tillgodoses med
snabbt genomförda och verkande åtgärder. Om inte en skadlig uppbromsning
av driftsrationaliseringen skall bli följden måste en direkt sammankoppling
med strukturförbättringen ske i begränsad omfattning. Av det stora
antalet driftsfrågor och arbetsuppgifter i ett av jordbruk och skogsbruk
sammansatt företag är endast eu begränsad del gemensam för de båda produktionsgrenarna.
Vid en bedömning av sltogsvårdsstyrelserna i förhållande till de föreslagna
regionalorganen bör hållas i minne, att styrelserna till helt övervägande
del sysslar med skoglig driftsrationalisering. Skogsvårdsstyrelseorganisationen
motsvarar i hög grad de krav på anpassningsförmåga som utredningen
uppställt såsom önskemål. Motiven för att vidta mera omfattande organisationsändringar
bör då rimligen vara antingen att genomgripande, snabba
förskjutningar i arbetsuppgifterna är nödvändiga, att samarbetet med and
-
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
ra offentliga organ oavvisligen kräver det, att effektiviteten beräknas kunna
avsevärt höjas eller att beaktansvärda kostnadsbesparingar kan nås. 1 fråga
om arbetsuppgifterna har utredningen räknat med att de huvudsakligen
blir oförändrade. En av skogsstyrelsen utförd analys visar att skogsvårdsstyrelsernas
kontaktbehov med offentliga institutioner täcker ett vidsträckt
fält och att hushållningssällskap och lantbruksnämnder därvid ej intar någon
framskjuten plats. Den ökade samverkan, som kan komma att erfordras
med ett regionalorgan som inte innesluter skogsvårdsstyrelserna, bedöms
kunna vidtas med enkla medel. Genom att regionalorganet ovanför
skogsdelegationen har en chefstjänsteman och en styrelse, tillkommer i
vissa frågor två beslutsnivåer utöver dem som finns i skogsvårdsstyrelsen.
Detta måste medföra en tungrodd administration för den skogliga verksamheten
som till övervägande del är oberoende av de övriga avdelningarnas
arbete. Skogsvårdsstyrelserna, som är störst av de tre länsorganen, har goda
inre möjligheter till funktionell effektivitet. Det nuvarande finansieringssystemet
synes i väsentliga avseenden vara en förutsättning för skogsvårdsstyrelsernas
mångsidiga verksamhet och även för den nödvändiga anpassningen
till det ofta snabbt och starkt växlande behovet av mera löst anställd
personal för särskilda uppgifter. Det är tveksamt om detta finansieringssystem
går att förena med rent statliga arbets- och ekonomiformer.
Det anförda ger enligt reservanterna vid handen, att något framträdande
behov av genomgripande organisationsändringar nu inte föreligger. De tilllägger
att den kommande utvecklingen inom skogsnäringen kan föra med
sig åtskilligt nytt. Att behålla nuvarande elastiska organisationsform är
ägnat att underlätta en anpassning till ändrade villkor framdeles. Efter
hand bör man kunna bilda sig en säkrare uppfattning om styrelsernas framtida
uppgifter. Förr eller senare torde även en översyn av skogsvårdslagstiftningen
bli aktuell.
Den skogliga yrkesutbildningen och rådgivningen bör enligt reservanterna
liksom hittills hållas samman av skogsvårdsstyrelserna. Samverkan med
jordbrukets motsvarande verksamhet synes kunna säkerställas genom ett
utbyggt samråd. Eftersom dessa frågor behandlas inom både yrkesutbildningsberedningen
och skogsbrukets yrkesutbildningskommitté, bör resultaten
härav avvaktas.
I konsekvens med ställningstagandet till den regionala organisationen
vill reservanterna behålla den centrala administrationen oförändrad.
Med anledning av utredningens förslag om central informationsservice
förordar reservanterna att det bör undersökas om informationsuppgifterna
för skogsbrukets del kan fyllas av de båda ideella föreningarna, Svenska
skogsvårdsföreningen och Norrlands skogsvårdsförbund.
Ledamoten Söderberg yrkar i reservation att skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
behålls som självständiga organ. Enligt reservanten har
jordbruksnäringens samhällsekonomiska betydelse i vårt land minskat och
38
Kiingl.
minskar i takt med den stigande industrialiseringen. Inom industrisektorn
intar skogshanteringen och den därmed nära förbundna skogsindustrin alltjämt
en synnerligen betydelsefull ställning i folkhushållet och torde framdeles
komma att spela en ännu större roll för vår försörjning. Åtgärder för
att stärka skogsindustrins internationella konkurrenskraft är mer än någonsin
angelägna. Såväl inom skogsindustrin som skogsbruket ankommer
det givetvis i första hand på företagen själva att hära ansvaret härför men
detta utesluter inte att också staten kan och bör göra insatser för att underlätta
och påskynda rationaliseringssträvandena.
Utredningens förslag vilar i hög grad på premisser rörande jord- och
skogsbrukets inbördes relationer som inte längre gäller. Utredningen har
överdrivit den företagsekonomiska betydelsen av den kombinerade företagsformen
jordbruk-skogsbruk och därav föranletts att föreslå en organisationsform,
som möjligen kan vara försvarlig med tanke på vissa kombinerade
företag men mindre väl passar för skogsbrukets utövare i gemen. Härvid
har utredningen inte heller tillräckligt beaktat, att den kombinerade företagstypen
av allt att döma framdeles kommer att få minskad utbredning,
särskilt i de skogrika länen i norra och mellersta Sverige. Det är vidare
otillfredsställande att ett och samma organ skulle behandla frågor för två
skilda näringar, jordbruk och skogsbruk, med i stort sett ganska olikartade
rationaliserings- och driftsproblem, med helt olika känslighet för den internationella
konkurrensen samt med i ena fallet ett långtgående statligt regleringssystem
och i andra fallet en relativt fri näring.
Det anförda visar enligt reservanten att en organisationsändring, som omfattar
även skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen, knappast medför några
nämnvärda fördelar vare sig för skogsbruket eller ur mera allmänna synpunkter,
men att den nya organisationens effektivitet och handlingskraft
inte minst för skogsbrukets del med fog kan ifrågasättas. Skulle emellertid
statsmakterna i princip godtaga det av utredningen förordade alternativet,
bör det enligt reservanten vara ett oeftergivligt krav, att skogsnäringens intressen
blir på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda i de beslutande instanserna.
Det måste redan från början sörjas för att regionalorganets styrelse
och strukturdelegation får en sammansättning, som i stort sett återspeglar
jordbrukets och skogsnäringens inbördes betydelse inom regionalorganets
verksamhetsområde. Vidare bör några av de styrelseledamöter, som Kungl.
Maj :t utser, representera samhällsekonomisk sakkunskap och allmänna
samhällsintressen. Det är otillfredsställande att bestämmelserna om rätt
att vinna inträde i medlemsorganisationen måste befaras leda till, att storskogsbruket
inte kan få något nämnvärt inflytande inom organisationen.
I ett särskilt yttrande har även ledamoten Yngve Persson anfört synpunkter
på bl. a. frågan om skogsvårdsstyrelserna bör sammanföras med jordbruksorganen.
Samhällets omfattande stöd till det enskilda jord- och skogs
-
39
Kungl. Maj.is proposition nr 100 år 1965
bruket synes i allt väsentligt vara betingat av den ogynnsamma företagsstrukturen
samt den ur samhälls- och näringsekonomisk synpunkt olyckliga
bindningen av större delen av vårt skogsbruk till jordbruket. Skogsbruket
skulle, rätt utformat, inte behöva något som helst stöd från samhället utom
till forskning in. m. Under sådana förhållanden måste samhällets huvuduppgift
inom jord- och skogsbruk vara att konsekvent och kraftfullt befordra
utvecklingen mot en för resp. näringar tjänlig drifts- och företagsstruktur
och därigenom i möjligaste mån göra samhällsstöd överflödigt.
Det är tveksamt om detta kan bli fallet i de föreslagna regionalorganen.
Det kan befaras, att jordbruksintresset får ett dominerande inflytande. Även
om ett lekmannainflytande bör finnas kan det ifrågasättas om inte lekmannarepresentationen
inom regionalorganen med fördel kan vara mindre
än utredningen föreslagit. Sålunda bör antalet av näringsutövarna utsedda
styrelseledamöter minskas från fyra till två, chefstjänstemannen i vissa fall
ingå såsom ledamot i styrelsen och antalet lekmän i strukturdelegationen
minskas från fyra till två.
Det är svårt att ta ställning till organisationsförslaget bl. a. med hänsyn
till att organisationens utformning, åtminstone i vissa avseenden, bör bero
på den förvärvs- och rationaliseringspolitik, som statsmakterna bestämmer
sig för. Om man exempelvis nyinriktar förvärvspolitiken i fråga om skogsmarken,
så att man inte längre ger jordbruket prioritet, förefaller det ganska
självklart, att man bör behålla ett särskilt organ för skogsbruksfrågorna.
I särskilt yttrande har ledamoten Hseggblom anfört att han anser alternativet
B 1 vara den bästa lösningen av regionalorganets organisation.
Även ledamoten Waldemar Svensson har i ett särskilt yttrande ansett att
utredningen bort välja alternativ B 1 som sitt huvudalternativ.
I reservation av ledamoten Wahlfisk förordas att såväl den centrala som
den regionala ledningen av fiskerikonsulentorganisationen övertas av den
statliga fiskeriadministrationen. Utformningen och omfattningen av organisationen
bör — med hänsyn till den strukturförändring som fisket genomgår
— särskilt utredas. Vidare bör de veterinärmedicinska laboratorierna
som självbärande enheter inordnas under statens veterinärmedicinska
anstalt och regionalorganen tilldelas medel för att anlita veterinär sakkunskap.
Hemkonsulentverksamheten, som inte endast berör lantbrukarhustrurna
utan även andra kvinnor, bör övertas av landstingen.
Regionalorganet bör enligt reservanten vara statligt, eftersom det bl. a.
kommer att ha till uppgift att inom angiven ram ange inriktningen av organets
verksamhet, förvalta betydande statliga medel och verkställa viss
lagtillämpning. Med hänsyn härtill bör Kungl. Maj :t äga ett avgörande inflytande
på styrelsens sammansättning. För att styrelsen skall bli arbctsduglig
bör antalet ledamöter begränsas. Med utgångspunkt härifrån bör
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1065
Kungi. Maj :t utse fem ledamöter, däribland ordföranden, landstinget två och
medlemmarna två ledamöter. Regionalorganets chefstjänsteman bör ingå
som ledamot av styrelsen vid behandling av lagtillämpningsärenden och
principiella frågor av större vikt. I strukturdelegationen bör ingå chefen
för strnkturavdelningen, överlantmätaren och två ledamöter ur organets styrelse,
varav en av dem Kungl. Maj :t utsett. Till regionalorganets förfogande
bör ställas medel för att göra det möjligt för bl. a. strukturdelegationen att
anlita väl kvalificerad jurist.
I ett särskilt yttrande har ledamoten Wahlfisk föreslagit att centralorganet
skall benämnas lantbruksstyrelse och regionalorganet lantbruksnämnd.
Ledamoten Lindbeck har i ett särskilt yttrande anslutit sig till ledamoten
Wahlfisks förslag om regionalorganets statliga karaktär och om sammansättningen
av dess styrelse.
I ett särskilt yttrande har även ledamoten Wetterhall framhållit att regionalorganet
bör vara statligt. Vidare har han anfört att det ankommer på
hushållningssällskapen att själva besluta om de vill fortsätta sin verksamhet
på underlag av sina tillgångar eller om de vill upplösas, och i det senare
fallet hur deras tillgångar skall disponeras. Om hushållningssällskap skulle
välja att tills vidare fortsätta sill verksamhet, torde det kunna anförtros de
funktioner, som föreslagits för regionalorganets medlemsförsamling. Om
hushållningssällskap upplöses och dess uppgifter i stort sett övertas av de
nya organen, synes det lämpligast att sällskapens egna tillgångar överförs i
stiftelseform. Eventuellt kan sällskapen överlåta sina tillgångar till de nya
regionalorganen.
IV. Remissyttrandena
Allmänna synpunkter. Att behov av omorganisation föreligger
i fråga om rationaliseringsorganen på jordbrukets och skogsbrukets områden
framhålls av flertalet remissinstanser. Några anser dock att utredningen
överbetonat bristerna i den nuvarande organisationen. Framför
allt anser nästan alla remissinstanser med skoglig anknytning att anledning
saknas att dra in skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen i omorganisationen.
Hushållningssällskapens Förbund anför att den uppdelning av åtgärderna
för jordbrukets rationalisering på hushållningssällskap och lantbruksnämnder,
som genomfördes år 1948, inneburit åtskilliga nackdelar som
blivit allt mer uppenbara. Organisatoriska brister torde i lika hög grad gälla
i fråga om rationaliseringsinsatserna för kombinerade jord- och skogsbruksförctag
som för rena jordbruksföretag. Förbundet framhåller att nackdelar
-
41
Knngl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
na av att de skogliga åtgärderna handläggs fristående är väl så påtagliga
som att jordbruksinsatserna är fördelade på två organ. Framför allt försvåras
den överblick och helhetssyn, som bör ligga till grund för de väsentliga
och ekonomiskt betydelsefulla åtgärderna. Länsstyrelsen i Södermanlands
län anser att den splittring av den regionala administrationen, som skett särskilt
under de senaste decennierna, har varit menlig för översiktligheten och
försvårat samordningen av den statliga verksamheten. Länsstyrelsen anser
att en radikal omläggning är nödvändig. Synpunkter liknande dessa framförs
av hl. a. styrelsen för lanthrukshögskolan och RLF m. fl.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län och ett par andra länsorgan anser att det
inte föreligger något påtagligt behov av att omorganisera rationaliseringsorganen.
Samarbetet mellan befintliga organ fungerar tillfredsställande bl. a.
till följd av det samråd som sker inom länsrådets ram.
Beträffande tidpunkten för omorganisationen har skogsstyrelsen,
Sveriges Skogsägareförbund, SACO, ett flertal länsstyrelser samt
andra länsorgan framfört invändningar mot att beslut nu fattas i organisationsfrågan.
Man vill avvakta jordbruksutredningens huvudbetänkande, liksom
även länsindelningsutredningens och länsförvaltningsutredningens förslag.
Länsindelningsutredningen räknar med att principbeslut i länsindelningsIrågan
kan fattas tidigast vid 1966 års riksdag. Indelningsändring anses
kunna genomföras först i början av 1970-talet. Vid den praktiska utformningen
av lantbruksorganen bär man beakta den situation som kommer att
föreligga vid ändrad länsindelning. Beslut i dessa frågor bör därför inte
fattas förrän principbeslut om ny länsindelning föreligger. Länsförvaltningsutredningen
har intet att erinra mot att rationaliseringsorganen nu
omorganiseras.
Hushållningssällskapens Förbund och ett antal hushållningssällskap anser
att förslag till principlösning i organisationsfrågan bör föreläggas 1965
års riksdag, trots att målsättningen för den framtida rationaliseringsverksamheten
ännu ej klarlagts. Förbundet anser ej heller att förslag från länsindelningsutredningen
bör avvaktas, eftersom detta troligen skulle avsevärt
fördröja organisationsfrågans lösning. Däremot bör omorganisationen anstå,
om tiden inte anses mogen för att även skogsorganen skall ingå i de nya
organen.
Lantbrukss t yreisen och TCO förordar snabbast möjliga behandling av
utredningens förslag med hänsyn till den långa tid som frågan varit aktuell.
Den regionala organisationen. 1 valet mellan de av utredningen angivna
organisationsalternativen är remissinstanserna i det närmaste ense om att
hushållningssällskap och lantbruksnämnd skall sammanföras till ett organ
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
men att lantmäteriet bär bibehållas i sin nuvarande organisation. Däremot
är meningarna starkt delade i frågan om även skogsvårdsstyrelsen bör ingå
i det nya organet.
Genom sina ställningstaganden för en oförändrad lantmäteriorganisation
tar flertalet remissinstanser även avstånd från utredningens
B-alternativ. Länsstyrelsen i Skaraborgs lön anser dock att den
yttre rationaliseringen har starkare anknytning till den allmänna fastighetsbildningsverksamheten
än till jordbruksrationaliseringen i övrigt. Länsstyrelsen
förordar därför att den yttre rationaliseringen inordnas under lantmäteriet.
Två överlantmätare talar för alternativ B 1, dvs. ett rådgivningsorgan
och ett strukturorgan som svarar för den yttre rationaliseringen och
lantmäteriverksamheten.
Några lantbruksnämnder anser att på längre sikt även lantmäteriet bör
ingå i det nya regionalorganet. Även lantbruksstyrelsen överväger denna
fråga. I ett av lantmäteri, lantbruksnämnd, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse
sammanfogat organ skulle enligt styrelsen de alltmer svårbedömda
avvägningsfrågorna rörande markanvändningen för jord- och skogsbruk,
fritidsändamål och andra intressen lättare kunna lösas. Mot detta
alternativ talar bl. a. att organet, genom att lantmäteriet f. n. till större delen
verkar inom tätorter, skulle komma att innesluta betydande arbetsuppgifter,
som är främmande för jord- och skogsbruksintressena. Styrelsen vill
därför inte nu förorda en dylik lösning av organisationsfrågan.
Samman f öring av hushållningssällskap och lantbruksnämnd
tillstyrks av så gott som alla remissinstanser,. Såsom
exempel på uttalanden i denna fråga kan nämnas att länsstyrelsen i Norrbottens
län framhåller att begreppen jordbrukets inre rationalisering och
driftsrationalisering numera knappast är så distinkta och naturligt avgränsade
från varandra, att de lämpar sig för att bestämma skilda organs
kompetensområden. Med den obestämda uppgiftsfördelning, som råder
mellan hushållningssällskap och lantbruksnämnder, har olägenheter för
verksamheten med jordbrukets rationalisering inte kunnat undvikas. Länsstyrelsen
anser det därför vara ställt utom allt tvivel att en sammansmältning
av dessa närstående organ bör ske. Länsstyrelsen förordar dock att
hushållningssällskapen behålls såsom ideella medlemsorganisationer vilka
bl. a. har att utse ledamöter i regionalorganets styrelse. Även länsstyrelsen
i Hallands län ifrågasätter, om man inte bör låta de nuvarande hushållningssällskapen
fortleva som rent frivilliga organisationer.
Hushållningssällskapens Förbund tillstyrker utredningsförslaget under
förutsättning att även skogsvårdsstyrelserna infogas i det nya länsorganet.
Det kan nämligen enligt förbundet — på samma sätt som skett beträffande
skogsvårdsstyrelserna — anföras en rad argument för att lämna hushållningssällskapen
utanför omorganisationen. Liknande synpunkter har
anförts av ett antal hushållningssällskap.
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
Mot förslaget att skogs vårdsstyrelserna skall ingå i det föreslagna
nya rationaliseringsorganet vänder sig med något undantag samtliga
remissinstanser med anknytning till skogsnäringen, medan de instanser som
har sin närmaste anknytning till jordbruket tillstyrker utredningsförslaget.
Bland de övriga är meningarna delade.
Bland dem som tillstyrker utredningens förslag i denna del märks statskontoret,
som fäster särskilt avseende vid att den föreslagna lösningen skapar
förutsättningar för en samlad bedömning av förekommande rationaliseringsbehov
samt för en välavvägd användning av tillgängliga resurser. Även
lantbrnksstyrelsen finner helt övertygande skäl tala för utredningsförslaget.
Endast genom att det nya organet får hand om även de skogliga arbetsuppgifterna
kan garanti skapas för att de svårlösta strukturrationaliseringsfrågorna
verkligen kommer att fullt ut bedömas även ur skogliga synpunkter.
Eftersom strukturrationaliseringen i skogsmarken torde vara en av de
mest betydelsefulla frågorna för vårt skogsbruk, anser styrelsen att man
bör undvika eu organisationslösning, där skogsvårdsstyrelserna stannar
utanför det organ som handlägger dessa frågor. Det kombinerade jord- och
skogsbruksföretaget torde enligt styrelsen ha möjlighet att långsiktigt hävda
sig ur rent ekonomisk synpunkt inom betydande delar av landet. Rådande
fastighetsindelning och befolkningsförhållanden gör att insatserna för
att förbättra sådana kombinerade företag under lång tid kommer att vara
en mycket betydelsefull uppgift för rationaliseringsorganen. Om statsmakterna
skulle besluta sig för att behålla skogsvårdsstyrelserna fristående, anser
styrelsen att det är nödvändigt, att skoglig sakkunskap med högre utbildning
finns tillgänglig inom det nya regionalorganet.
Styrelsen för lantbrnkshögskolan tillstyrker utredningsförslaget och framhåller
att genomförda analyser visar att de svenska lantbruksföretagen i
stor utsträckning kännetecknas av mindre rationella proportioner mellan
tillgängliga produktionsresurser. För att i rationaliserings- och rådgivningsverksamheten
kunna komma till rätta med detta är det angeläget att utredningens
organisationsförslag genomförs. Endast därigenom kan tillgängliga
personalresurser rationellt utnyttjas och erforderlig expertis tillhandahållas.
RLF in. fl. tillstyrker utredningsförslaget och anför att det behövs en
fortsatt storleksrationalisering såväl beträffande den odlade jorden som
skogsmarken för att få fram bärkraftiga enheter. Nödvändig samordning
kan dock inte uppnås, om man har ett särskilt organ på skogssidan som
inte tar aktiv del i verksamheten. Förbunden fastslår att, om statsmakterna
önskar åstadkomma eu fortsatt snabb och långtgående strukturrationalisering
av det enskilda jord- och skogsbruket, det är nödvändigt att bedriva
verksamheten gemensamt för jord och skog. Förbunden framhåller även
vikten av en på kombinerade jord- och skogsbruksföretag inriktad rådgivnings-
och upplysningsverksamhet. Uppgiften i reservationen av ledamöter
-
44
Kungl. Ma j. ts proposition nr 100 år 1965
na Haeggblom och Johansson om det ringa behovet av kontakt mellan skogsvårdsstyrelserna
samt lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen anser
förhunden vara synnerligen anmärkningsvärd.
Även LO förordar den av jordbruksutredningen föreslagna sammanslagningen
av länsorganen. Möjligheten till en samlad företagsekonomisk bedömning
av det kombinerade jord- och skogsbruksföretaget framstår nämligen
som en central väg att skapa rationella företag. För det bondeägda
jord- och skogsbruket är sammanföringen därför enbart till fördel. Risk
föreligger emellertid att det nya regionalorganet blir så jordbrukardomineral
att storskogsbrukets väsentliga intressen kommer att eftersättas. LO gör
därför vissa förbehåll beträffande sammansättningen av organets styrelse.
Även med hänsyn till den föreslagna, nya jordförvärvslagen har man enligt
LO anledning att räkna med att huvuddelen av skogsproduktionen från
de områden, vars verksamhet täcks av skogsvårdsstyrelseorganisationen,
under överskådlig framtid kommer att ske i småföretagets former, även om
dessa småföretag så småningom kan organiseras i någon form av skogssamverkan.
En nära kontakt med rationaliseringsverksamheten inom småskogsbruket
anses därför vara ett livsintresse för skogsindustrin för att den skall
kunna följa och påverka utvecklingen av sin råvarubas. LO anför vidare att
det givetvis måste vara ett centralt intresse för skogsbruket att få ett ord
med i laget vid handläggningen av frågor enligt jordförvärvslagen. Om
skogsvårdsorganisationen behålls såsom en separat organisation minskar
starkt storskogsbrukets möjlighet till inflytande på lagtillämpningen, eftersom
denna lagtillämpning måste skötas av rationaliseringsorganisationen.
LO finner därför att det måste ligga även i storskogsbrukets intresse att
rationaliseringsorganen sammanförs till en organisation på det regionala
planet.
TCO ansluter sig också till utredningens förslag men framhåller vikten av
att jordbruks- och skogsintressena blir i lika mån tillgodosedda. Vägledande
för TCO:s ställningstagande har varit de administrativa rationaliseringsvinster,
som är förbundna med den längre gående sammanslagningen.
På skäl, som i huvudsak överensstämmer med de anförda, tillstyrks utredningsförslaget
även av drygt halva antalet länsstyrelser, Skogs- och
Lantarbetsgivareföreningen, Svenska Lantarbetareförbundet, Hushållningssällskapens
Förbund, Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund, omkring
hälften av överlantmätarna, det övervägande antalet lantbruksnämnder och
hushållningssällskap samt två skogsvårdsstyrelser.
De remissinstanser, som avstyrker utredningsförslaget i denna del, är inte
övertygade om att skogsvårdsstyrelsernas sammanförande med jordbruksorganen
medför påtagliga fördelar. Denna uppfattning hyser arbetsmarknadsstyrelsen,
som anser att organisationen av rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets och skogsbrukets oinåde bör bedömas med hänsyn till de näringspolitiska
målsättningarna för de båda näringarna. De ekonomiska för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1965
45
utsättningarna är i viktiga avseenden andra för skogsbruket än för jordbruket.
Rationaliseringsproblemen kommer därför att bli olikartade för de
båda näringarna. Utvecklingen synes också gå mot en minskad integration
dem emellan.
Skogsstyrelsen, som ansluter sig till vad som anförts i bl. a. ledamöterna
fkeggbloins och Johanssons reservation, anser att utredningen starkt överskattat
både möjligheterna och behoven av att genomföra fullständiga företagsekonomiska
kalkyler för kombinerade jord- och skogsbruksföretag såsom
grund för olika ställningstaganden. Jordbruket har många produktionsalternativ,
medan skogsbruket under de korta kalkylperioder, som kommer
i fråga, endast har ett, nämligen att producera skog inom ramen för strängt
biologiska lagar. När man från skogsbrukshåll betonar att jordbruk och
skogsbruk är två skilda näringar, som rent driftsmässigt har sina särskilda
förutsättningar och problem, innebär detta dock inte att man är benägen att
skilja mellan jordbruk och skogsbruk, när det gäller strukturrationaliseringsfrågornas
handläggning. Skogsstyrelsen anser det emellertid mycket
angeläget, att eu allsidig skoglig representation finns i de beslutande församlingarna
på detta område, dvs. styrelsen för lantbruksorganet och strukturdelegationen.
Skogsvårdsstvrelserna bör biträda strukturorganen i deras
arbete av skoglig natur på liknande sätt som utredningen förutsätter beträffande
lantmäteriet. Styrelsen anser den gemensamma sektorn vara alldeles
för liten för att väga tungt som argument för att inlemma skogsvårdsorganisationen
i lantbrukets organ. Den hittillsvarande utvecklingen jävar påståendet,
att skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter kan väntas komma att successivt
minska inom en näraliggande framtid. EU eventuellt bortfall av vissa
undervisningsuppgifter skulle uppvägas av den intensifiering av andra
offentliga uppgifter som är nödvändig. Ur organisatorisk synpunkt skulle
den föreslagna sammanslagningen bli en komplicerad och otymplig organisation.
Om utvecklingen framdeles ger vid handen att det kan vara önskvärt
att sammanföra skogsvårdsstvrelserna med jordbruksorganen, torde eu
sådan åtgärd kunna genomföras utan alltför stor omgång. Om däremot ett
sammanförande sker brådstörtat och åtgärden sedermera befinns olämplig
ur verksamhetssynpunkt, torde det erbjuda betydligt större svårigheter att
tillrättalägga misstaget och ur den sammanslagna organisationen bryta ut
de skogliga organen.
Skogsbruks utred ningen finner att något ställningstagande till skogsorganens
sammanföring med jordbruksorganen knappast kan grundas på nu föreliggande
utredningsmaterial. Beslut i frågan bör därför anstå.
Domänstyrelsen anser att utredningen inte tillräckligt beaktat utvecklingstendenserna
inom jordbruket och skogsbruket. Den rationaliseringsprocess,
som pågår inom skogsbruket, verkar upplösande på sambandet
mellan jord och skog. Det svenska skogsbrukets förvaltningsstruktur och
ägarefördelning anses hädanefter väsentligen böra behandlas ur andra syn
-
46
Kungl. Maj. ts proposition nr JOO år 1965
punkter än jordbrukets. Förvärvs- och strukturfrågorna bör likväl liand1
äggas gemensamt för jord- och skogsbruket av ett objektivt arbetande organ,
där skogsbruket bereds ett inflytande som svarar mot dess betydelse.
Domänstyrelsen anser att dessa frågor bör överföras från lantbruksnämnderna
till länsstyrelserna. Lantmäteristyrelsen ifrågasätter med hänsyn till
skogsfrågornas allmänna betydelse, om det inte inom varje län bör finnas
en särskild myndighet eller nämnd, som representerar samtliga skogsägarkategorier
och som har till huvudsaklig uppgift att fungera som allmänt
skogligt remissorgan på länsplanet, att i samråd med andra organ utföra
utredningar och prognoser för länets skogsbruk samt att i övrigt bevaka
skogsbrukets intressen på länsplanet.
Skogsindustriernas Samarbetsutskott anser att det i det dynamiska utvecklingsskede
på såväl jordbrukets som skogens områden, som nu pågår och
som uppenbarligen kommer att i betydande omfattning föra de båda näringsgrenarna
alltmer isär, knappast kan stå i överensstämmelse med någondera
näringens intressen att sammanslå de för dem inrättade självständiga
organen. I takt med jordbrukets successiva avveckling i skogsbygderna
ökar den skogsareal, som inte är förbunden med jordbruk. Inom
mycket stora områden dominerar skogsbruket, medan jordbruket spelar en
helt underordnad roll. För dessa områden anser utskottet den föreslagna,
för jord- och skogsbruk gemensamma organisationen vara direkt olämplig.
Skogs vårdsstyrelsernas Förbund anser att utredningen i mycket hög
grad avfattat sina motiveringar med utgångspunkt från enbart jordbrukets
synpunkter och att organisationsförslaget för skogsbrukets del innebär en
allvarlig försämring. Förbundet delar dock utredningens uppfattning att
aktiv inköpsverksamhet och tillämpningen av jordförvärvslagstiftningen
bör handläggas av ett organ. Några svårigheter bör inte på grund härav
föreligga att behålla fristående skogsvårdsstyrelser, om dessa av lantbruksnämnden
utnyttjas som serviceorgan. Förbundet anför att vid ingången a\
år 1964 6,9 % av den privata skogsmarksarealen var ansluten till skogsbruksområden.
Den anslutna arealen hade under 1963 ökat med 1,2
Skogsvårdsstyrelserna svarade den 1 januari 1964 för ca 60 % av serviceverksamheten
inom det privata skogsbruket och skogsägareföreningarna
för ca 30 %. Förbundet anser det vara önsketänkande att tro, att skogsvårdsstyrelsernas
serviceverksamhet inom överskådlig tid kan övertas av
exempelvis skogsägarnas organisationer.
På i allt väsentligt liknande skäl avstyrks utredningens förslag av Sveriges
Industriförbund, SACO, Sveriges Skogsägareförbund, Svenska Skogsarbetareförbundet,
sju länsstyrelser, fem överlantmätare, alla skogsvårdsstyrelser
utom två, ett hushållningsssällskap och en lantbruksnämnd.
Utredningens principuttalanden rörande verksamhetsområdets
omfattning och inriktning vid de nya regionalorganen föranle
-
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
der i allmänhet ingen erinran från remissinstanserna. RLF m. fl. framhåller
att intresset för strukturfrågorna inte får undanskymma värdet av informations-
och rådgivningsverksamheten. Denna får doek aldrig ges formen av
propaganda eller indoktrinering med syfte att driva utvecklingen i en för
statsmakterna önskvärd riktning, som inte samtidigt obetingat är till fördel
för näringsutövarna. Bedömningar av marknadsläget för olika produkter
bör inte ingå i regionalorganens rådgivningsverksamhet utan bör i stället
ske genom lantbrukarnas egna organisationer. Hushållningssällskapens Förbund
framhåller att även för framtiden lokalt framkomna uppslag, inte
minst på driftsrationaliseringens område, kan komma att spela en väsentlig
roll för frainstegstakten. Enligt förbundet är det därför synnerligen angeläget
att även de nya länsorganen får möjlighet att, vid sidan av de mera
instruktionsmässigt bundna arbetsuppgifterna, ta upp och engagera sig i sådana
utvecklings främjande åtgärder. Förbundet och ett flertal hushållningssällskap
pekar på den stora betydelse beställningsverksamheten har för kontakterna
mellan näringsutövarna och befattningshavarna samt för de senares
möjligheter att följa och bli insatta i de aktuella problemställningarna
inom näringarna. Flertalet hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser
samt många lantbruksnämnder önskar behålla beställningsverksamheten i
oförändrad omfattning. Statskontoret framhåller att, om det skall vara möjligt
att avväga regionalorganets befattning med serviceuppgifter och affärsmässig
verksamhet med hänsyn till behovet, det är av vikt att taxesättningen
för regionalorganets tjänster av detta slag särskilt uppmärksammas och
följs upp.
Styrelsen för lantbrukshögskolan, trädgårdsnäringsutredningen, Sveriges
Handelsträdgårdsmästareförbund och Sveriges Yrkesfruktodlares Riksförbund
förutsätter att vid uppbyggandet av det nya regionalorganet även
trädgårdsnäringen tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser att uppgiften att stödja den kommersiella
trädgårdsskötseln naturligt hör hemma hos regionalorganet. Även för hemträdgårdsverksamheten,
som anses vara av inte ringa miljömässig betydelse,
finns behov av fortsatt stimulans. Svenska Lantarbetareförbundet anser däremot
att planering av hemträdgårdar m. in. inte bör ingå i det nya organets
uppgifter, då sådan service nu kan erbjudas av trädgårdsanläggningsfirmor.
Enligt förbundet bör endast den direkt yrkesmässiga trädgårdsodlingen betjänas
av det nya organet.
Styrelsen för lantbrukshögskolan förutsätter att all egentlig förs ö k sverksamhet
inom jordbruks- och trädgårdsnäringarnas områden inordnas
i lan t bni k shögskolans riksförsöksprogram. Detta bör leda till bättre
samordning och rationellare planläggning av verksamheten. Styrelsen förutsätter
även att de nya regionalorganen på samma sätt, som hushållningssällskapen
f. n. gör, skall deltaga i distriktsförsöksnämndernas verksamhet
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1965
och bilräder i princip förslaget att försöksinstitutionerna skall kunna anlita
regionalorganen för vissa uppgifter. Styrelsen framhåller dock att ett förverkligande
av lantbrukshögskolans nyligen uppställda målsättning för försöksverksamheten
förutsätter större och mera omfattande för söksserier.
Detta medför att distriktsförsöksstationerna i större utsträckning än hittills
själva måste utföra försöksarbetet.
Ett flertal hushållningssällskap understryker försöksverksamhetens betydelse
för rådgivningen. Hushållningssällskapet i Malmöhus län framhåller
att, även om fältförsöken i allmänhet står under lantbrukshögskolans ledning,
lokala problem ständigt uppträder som för sin lösning kräver eif
snabbt insättande av försök. Sällskapet anser det därför angeläget att regionalorganet
kan medverka med att utföra sådana försök.
I fråga om regionalorganets befattning med olika slag av kon trol 1- verksamhet anser styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt att
i detta sammanhang bör övervägas att till anstalten överföra huvudmannaskapet
för de statsunderstödda lokala frökontrollanstalterna. Styrelsen för
statens lantbrukskemiska kontrollanstalt delar inte utredningens uppfattning
att markkarteringen på ett tillfredsställande sätt kan bedrivas i den privata
sektorn. Styrelsen framhåller att genom tillkomsten av statens lantbrukskemiska
laboratorium med därtill hörande filialer förutsättningar
skapas för att markkarteringsverksamheten skall grundas på tillförlitliga
jordanalyser.
Utredningens förslag om att sammanfoga den centrala ledningen för fiskeriadministrationen
tillstyrks i allmänhet, liksom även förslaget
att placera fiskerikonsulenterna vid regionalorganen. Beträffande dessa
konsulenters organisatoriska ställning råder dock delade meningar. Fritidsfiskeutredningen,
Svenska Lantarbetareförbundet samt ett mindre antal
länsstyrelser och hushållningssällskap förordar att fiskerikonsulenterna organisatoriskt
infogas i den statliga fiskeriadministrationen. Hushållningssällskapens
Förbund, några länsstyrelser samt flertalet hushållningssällskap
rekommenderar däremot att de inordnas i regionalorganet. Fiskeristyrelsen
anser att fiskerikonsulenternas lokala anknytning och placering bör
övervägas av den blivande organisationskommittén. Enligt länsstyrelsen i
Norrbottens län bör fiskeriadministrationen utredas i särskild ordning samtidigt
som rationaJiseringsorganisationen detaljplaneras.
Styrelsen för veterinärhögskolan, RLF m. fl., Hushållningssällskapens
Förbund samt flertalet hushållningssällskap anser att regionalorganet bör
utrustas med veterinära rådgivare. Sambandet mellan rådgivning och
laboratorieverksamhet på veterinärområdet framhålls allmänt. Några hushållningssällskap
anser att laboratorierna bör behållas vid regionalorganen,
under det att styrelsen för veterinärhögskolan liksom även statens veterinärmedicinska
anstalt föreslår att frågan om laboratoriernas ställning och
omfattning ytterligare utreds. Anstalten förordar därvid att laboratorierna
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1065
underställs veterinärstyrelsen och inte vare sig regionalorganen eller anstalten.
Veterinärstyrelsen anser i likhet med utredningen att renodlad hälsokontroll
inte ligger så väl i linje med ett rationaliseringsorgans uppgifter.
I varje fall synes det styrelsen orealistiskt att under ett viktigt upprustningsskede
i jordbruksrationaliseringen belasta dessa organ med sådan verksamhet.
SACO och RLF m. fl. delar utredningens uppfattning att den del av h e mkonsulentverksamheten
som innefattar konsumentupplysning
bör avskiljas från regionalorganets verksamhet. Detta bör dock inte ske,
förrän man funnit något annat organ på länsplanet till vilken verksamheten
kan knytas. Liksom utredningen anser dessa remissinstanser det utomordentligt
angeläget, att den del av hemkonsulentverksamheten som syftar till
en bättre hushållning med produktionsresurserna på landsbygden kvarstår
i det nya organet. Hushållningssällskapens Förbund är tveksamt i fråga om
möjligheten alt i det praktiska arbetet upprätthålla den föreslagna uppdelningen.
Förbundet erinrar vidare om att 1964 års riksdag uttalat, att hushållningssällskapen
i ökad utsträckning bör anlitas som lokala replipunkter
för den allmänna konsumentupplysning som det statliga konsumentinstitutet
bedriver. En organisatorisk förändring på området måste enligt förbundet
föregås av ytterligare utredning. Flertalet hushållningssällskap vill
att hemkonsulentverksamhet skall ingå i regionalorganets uppgifter.
Statens institut för konsumentfrågor tillstyrker att hela hemkonsulentverksamheten
tills vidare inordnas i den föreslagna nya organisationen.
Samtidigt framhåller dock institutet det angelägna i att den konsumentupplysande
delen av hemkonsulentverksamheten snarast får en ändamålsenlig
uppbyggnad och organisation och föreslår att en särskild utredning tillsätts
härom. Även statens konsumentråd förordar en sådan utredning. Rådet anser
det vara svårt att genomföra en tudelning av hemkonsulenternas verksamhet.
Det föreligger inte någon större skillnad i behovet av konsumentupplysning
mellan jordbrukarhushåll och övriga hushåll. Eftersom hemkonsulenternas
verksamhet bör rikta sig till alla hushåll, bör denna inte vara
knuten till ett jordbruksorgan. Liknande synpunkter anför Sveriges Husmodersföreningars
Riksförbund och Svenska Lantarbetareförbundet.
Utredningens förslag att arbetet med h e in s 1 ö j dens främjande inte
hör infogas i regionalorganet tillstyrks av flertalet remissinstanser som yttrat
sig i frågan. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser dock alt resultatet av
pågående heinslöjdsutredning bör avvaktas, innan slutlig ståndpunkt tas till
hemslöjdens ställning i den föreslagna organisationen.
Utredningens förslag beträffande r e g i o n a I o r g a n e t s stal u s innebär
enligt bl. a. lantbruksstyrelsens uppfattning, att organet får övervägande
statlig karaktär men också kommer att innehålla väsentliga drag från
-t Ii ihan tf till riksdagens protokoll / samt. \r lön
50
Kanyl. Maj:ts proposition nr 100 år 1005
hushållningssällskapen. RRV anser övervägande skäl tala för att regionalorganet
hlir statligt. Om det skulle erhålla samma status som de nuvarande
hushållningsällskapen och skogsvårdsstyrelserna, skulle detta innebära
hl. a., att den nu statligt anställda personalen hos lantbruksnämnderna finge
överföras till icke statlig anställningsform. Det har nämligen hittills inte
förekommit att personalorganisationen i ett halvstatligt organ består av
statsanställd personal. TCO förordar att den nya organisationen fullt ut inlemmas
i den statliga förvaltningen på samma sätt som nu är fallet med
lantbruksnämnderna. Förbundet anser det under alla omständigheter angeläget
att personalen ges eu likvärdig status, oavsett om viss verksamhet finansieras
med statsmedel eller med medel från annat håll. Även länsstyrelserna
i Hallands, Värmlands och Västernorrlands län anser att det nya organet
bör vara helstatligt.
Att på sätt utredningen föreslagit knyta en medlemsorganisation
till regionalorganet tillstyrks av lantbruksstijrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan,
styrelsen för statens uäxtskyddsanstalt, RTF in. fl., Hushållningssällskapens
Förbund, nio länsstyrelser, samtliga hushållningssällskap samt
flertalet lantbruksnämnder. Därvid anför t. ex. RLF m. fl. att de erfarenheter,
som vunnits i samband med tillkomsten av lantbruksnämnderna, visar
att ett helt fristående statligt organ har svårt att få kontakt med näringsutövarna.
Förbunden anser att det förtroende, som lantbrukarna genom tiderna
visat hushållningssällskapen, utan tvivel berott på att de ägt inte endast
insyn i utan även inflytande på verksamheten. Liknande synpunkter framförs
av Hushållningssällskapens Förbund. Hushållningssällskapet i Örebro
län anser att många missförstånd om organets verksamhet kan undvikas genom
eu öppen överläggning om planerade eller vidtagna åtgärder.
Utredningens förslag om medlemsorganisation avstyrks av statskontoret,
RRV, domänstyrelsen, skogsbruksutredningen, TCO, Skogsvårdsstyrelsernas
Förbund, sex länsstyrelser samt sex skogsvårdsstyrelser. Enligt statskontorets
mening skapar eu medlemsorganisation enligt de förutsättningar
och med de befogenheter, som utredningen angett, betydande oklarhet i fråga
om regionalorganets offentligrättsliga ställning och torde principiellt sett
vara främmande för den statliga förvaltningen. RRV framhåller att, om regionalorganet
blir statligt, torde medlemsorganisationen ej kunna ingå i organet.
Den bör i stället få karaktär av eu från myndigheten fristående stödorganisation.
Skogsvårdsstyrelsernas Förbund framhåller att det för skogsbruket inte
föreligger behov av någon ny arbetsform för lokal förankring och att man
knappast kan påräkna något större intresse för medlemsorganisationen från
skogsägarhåll. Å andra sidan kan befaras att eu medlemsorganisation, med
så stort inflytande som ifrågasätts, kan komma att politiskt styra regionalorganet.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1965
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att önskemålen om en fortsatt formlös
stöd- och stimulansverksamhet bäst tillgodoses inom ramen för hushållningssällskapens
medlemsorganisation. Om denna ideella organisation behålls,
innebär detta en smidig lösning också därigenom att den vanskliga
frågan om dispositionen av sällskapens fonder in. in. ej behöver ställas på
sin spets. Länsstyrelsen framhåller, att tillgångarna inom Norrbottens läns
hushållningssällskap skapats genom insatser, som rör fiske, hemträdgårdar
och hemslöjd, dvs. aktiviteter som inte avses få motsvarighet i den nya organisationen.
En möjlighet till fortsatt dylik verksamhet inom medlemsorganisationens
ram kan säkerligen verka stimulerande på medlemsanslutningen.
Vidare skulle bl. a. vinnas att hela uppbyggnaden med lokal förankring i
hushållningsgillen, ombud och personliga kontakter kvarstår. Även samordningen
uppåt i en riksorganisation, Hushållningssällskapens Förbund, gagnar
säkerligen den regionala medlemsorganisationens arbete. Även länsstyrelsen
i Hallands län hyser liknande uppfattning.
Lantbruksstyrelsen samt hushållningssällskapet och lantbruksnämnden i
Jönköpings län anser att det bör utredas, om inte medlemsbasen kan vidgas
genom att organisationer, företag och kommuner får tillfälle att bli medlemmar.
Två ledamöter i lantbruksstyrelsen ifrågasätter om det är lämpligt
att kräva avgift för erhållande av medlemskap. Lantbruksstyrelsen förordar,
i likhet med några lantbruksnämnder och hushållningssällskap, alt
möjligheterna att åstadkomma ett enklare förfarande vid val av lantbruksombud
undersöks. För att medlemsanslutningen skall bli god redan från
början anser bl. a. lantbruksstyrelsen att hushållningssällskapens medlemmar
vid omorganisationen automatiskt bör erhålla medlemskap i de nya regionalorganen.
Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen framhåller att problem rörande
näringsutövarnas inflytande på representationen lär uppkomma i de fall
medlemsantalet är ringa i förhållande till hela antalet yrkesutövare. Del
finns skäl alt tro att medlemsantalet kommer att variera lika starkt, som
det nu gör för hushållningssällskapen, om åtgärder inte vidtas som medför
en tillfredsställande medlemsanslutning. Föreningen föreslår att frågan om
medlemsorganisationen ytterligare utreds.
Jordbruks!!Iredningens förslag, att näringsutövarnas representanter i regionalorganets
styrelse skall ulscs av medlemsorganisationen, tillstyrks av
dem som stöder förslaget om en sådan organisation. Länsstyrelsen i Östergötlands
län anser det däremot vara mycket ovisst om den lokala medlemsorganisationen
får den anslutning, som är nödvändig för alt den skall bli
representativ såsom valförsamling. Fn annan ordning för att utse dessa styrelseledamöter
bör därför övervägas, varvid möjligen jordbrukets intresseorganisationer
kan få rätt att utse dessa ledamöter. Denna uppfattning delas
av bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län.
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1965
I fråga om utformningen av styrelse och delegationer har en
mängd synpunkter och önskemål framförts.
Statskontoret anser att en så vidlyftig styrelse som den föreslagna inger
betänkligheter ur arbetssynpunkt och ifrågasätter om inte antalet styrelseledamöter
bör minskas. Det i och för sig önskvärda medinflytandet från näringsidkarnas
sida kan lämpligen tillgodoses genom att Kungl. Maj :t och
landstinget utser styrelseledamöter på sådant sätt att jordbruks- och skogsintressena
blir företrädda. Även domänstyrelsen anser att styrelseledamöterna
bör utses av Kungl. Maj:t och vederbörande landsting bl. a. med hänsyn
till att regionalorganet skall disponera statliga medel.
Svenska Lantarbetareförbundet anser det vara till fyllest om styrelsen
beslår av nio ledamöter, varav Kungl. Maj:t utser fem (däribland ordföranden),
landstinget två och medlemmarna två. Samma uppfattning redovisar
bl. a. Sveriges Industriförbund, Skogsindustriernas Samarbetsutskott samt
länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Lantbruksstyrelsen anser att det ur arbetssynpunkt givetvis varit fördelaktigare
med en mindre styrelse. Med hänsyn till de många intressen, som
bör tillgodoses, anses det dock knappast möjligt att utan olägenhet minska
representationen från någondera sidan. Även antalet delegationer, som skall
rekryteras från styrelsen, talar för ett relativt stort antal ledamöter. Också
RLF m. fl., Hushållningssällskapens Förbund, ett antal länsstyrelser samt
en rad andra länsmyndigheter tillstyrker utredningsförslaget på denna
punkt. RLF in. fl. framhåller att en begränsning av antalet medlemsrepresentanter
till två säkert också medför att representationen i de särskilda delegationerna
minskar. Därmed skulle näringsutövarnas insyn i verksamheten
i hög grad begränsas. Förbunden anser det tveksamt om man i ett sådant
läge över huvud taget skulle kunna upprätthålla eu medlemsorganisation.
Länsstyrelsen i Jönköpings lön anser däremot att medlemmarna inte bör
få ett så dominerande inflytande på styrelsens sammansättning som utredningen
tänkt sig. Om det av utredningen föreslagna antalet lokali utsedda
ledamöter i styrelsen godtas, anser styrelsen det rimligare att landstinget
utser fyra och medlemsorganisationen två. Även länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län förordar annan sammansättning av regionalorganets styrelse.
Kungl. Maj :t bör utse tre ledamöter, landstinget fyra och medlemsorganisationen
fyra. En mera fyllig representation från landstingets sida svarar
bättre mot principerna för länsdemokrati.
Synpunkter i övrigt på styrelsens sammansättning framförs bl. a. av LO,
som framhåller att den måste tillgodose de väsentligaste sidorna av samhällsintresset.
Eftersom de av medlemsorganisationen valda styrelsemedlemmarna
får förutsättas representera huvudsakligen jordbruk och småskogsbruk,
måste Kungl. Maj :t och i viss mån även landstingen tillse att
övriga kategorier blir i tillfredsställande grad representerade bland de av
dem tillsatta ledamöterna. Detta gäller såväl storskogsbruk och skogsin
-
53
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
dustri som handel, distribution och inte minst konsumenter. Även TCO
understryker angelägenheten av att konsumentintresset blir företrätt inom
styrelsen. Detta bör ske genom representation från de större löntagarorganisationerna.
Skogsstyrelsen och andra skogliga organ understryker angelägenheten
av att skogsbruket tillförsäkras ett sådant medinflytande som
svarar mot näringens berättigade krav. Bl. a. Sveriges Industriförbund
framhåller vikten av skälig skoglig representation i regionalorganet, även
om skogsvårdsstyrelsen behålls som fristående organ.
Lantbruksstyrclsens majoritet anser det nödvändigt, bl. a. av samordningsskäl,
att regionalorganets chef ingår som ledamot av styrelsen.
Denna uppfattning delas av styrelsen för lantbrukshögskolan, Svenska
Skogsarbetareförbundet, Hushållningssällskapens Förbund, sju länsstyrelser,
18 lantbruksnämnder och tolv hushållningssällskap. Lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet i Västernorrlands län pekar på att chefstjänstemannen
under tiden mellan sammanträdena av skilda omständigheter
tvingas avgöra ärenden med eller utan kontakt med styrelsens ledamöter.
Hushållningssällskapet i Hallands län framhåller att avdelningscheferna
töreslås ingå som ledamöter i resp. delegationer och således äga
beslutanderätt i frågor, där chefstjänstemannen endast får rätt anteckna avvikande
mening. Underordnade tjänstemän skulle således erhålla större
befogenheter än chefstjänstemannen, vilket synes vara inkonsekvent.
Hushållningssällskapens Förbund, som också anser att chefstjänstemannen
bör tillhöra styrelsen, föreslår att i stället de av Kungl. Maj :t utsedda
ledamöterna minskas med en. Några lantbruksnämnder och hushållningssällskap
är av samma mening.
Utredningen har föreslagit att över lantmätaren bör äga delta i
styrelsens överläggningar, då frågor behandlas som berör hans verksamhetsområde.
Mot detta förslag har inte framkommit annan erinran än att
överlantmätaren i Kronobergs län anser att överlantmätaren vid dessa tillfällen
bör ingå som ledamot i styrelsen samt alt överlantmätarna i Kristianstads
och Norrbottens län förordar att överlantmätarcn skall ha befogenhet
att närvara vid alla sammanträden.
Förslaget att beslut i vissa frågor skall fattas av delegationer och
tjänstemän tillstyrks i stort av de remissinstanser som yttrat sig i frågan.
Lantbruks styr elsen framhåller att det är angeläget att delegering till
tjänstemän av beslutanderätt utnyttjas så långt det med hänsyn till ärendenas
art anses möjligt. Länsstyrelserna i Kristianstads och Kopparbergs
län befarar att den reella beslutanderätten kan komma att förskjutas till
delegationerna. Vid avvägningen av hur ärendena skall fördelas på olika
beslutsnivåer bör därför beaktas styrelsens ställning som huvudansvarig för
verksamheten.
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
Remissinstanserna liar i allmänhet intet att erinra mot att chefstjänstemannen
skall äga rätt påfordra att ärende förs från delegation för beslut i
styrelsen. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Kalmar län anser
dock att även en majoritet inom delegation bör ges denna rätt. Bl. a.
länsstyrelsen i Kristianstads län förordar att varje delegationsledamot får
rätt att påkalla prövning i styrelsen. Lantmäteristyrelsen anser däremot att
möjligheterna att från strukturdelegationen föra ärenden vidare till styrelsen
bör begränsas. I viss män liknande uppfattning hyser lantbruksstyrelsen,
som framhåller att strukturdelegationen i högre grad än styrelsen
utformats just för att träffa kvalificerade avgöranden i förvärvsfrågor. Styrelsen
föreslår att jordförvärvsärenden skall behandlas i styrelsen endast
om en majoritet av delegationen påfordrar detta. Vidare bör i så fall samtliga,
som deltagit i ärendets behandling i delegationen, beredas tillfälle att
närvara och yttra sig, då ärendet avgörs i styrelsen. Om statsmakterna inte
anser en sådan beslutsordning tillfredsställande, föreslår styrelsen att
strukturdelegationen i dessa ärenden får fungera som sista instans på länsplanet.
Det senare alternativet förordas även av Skogsindustriernas Samarbetsutskott
och överlantmätaren i Kronobergs län.
Lantbruksnämnden i Värmlands län anser att det inte bör föreskrivas
att ett bestämt antal delegationer skall inrättas. Det bör ankomma på centralorganet
att besluta härom.
Trädgårdsnäringsutredningen, Sveriges H andels t rädgårdsmästareförbund,
Sveriges Yrkesfruktodlares Riksförbund och hushållningssällskapet i Malmöhus
län föreslår att i län, där den yrkesmässiga trädgårdsodlingen har
väsentlig storlek och betydelse, främst i Malmöhus och Stockholms län.
inrättas en speciell trädgårdsdelegation.
I fråga om strukturdelegationens sammansättning anser
bl. a. lantbruksstyrelsen, ett antal länsstyrelser och lantbruksnämnder
att även regionalorganets chef bör ingå. Samma uppfattning har överlantmätaren
i Kronobergs län, som framhåller att samordningen mellan lantmäleriets
och regionalorganets verksamhet i stor utsträckning torde komma att
ske genom samråd mellan överlantmätaren och organets chef. Det måste
därför vara en brist, att den som vid samråd svarar för organet ej ingår som
ledamot i delegationen. Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter om inte
landssekreteraren bör vara självskriven ordförande i strukturdelegationen.
om landshövdingen inte själv vill ta på sig detta uppdrag. Under alla förhållanden
bör landssekreteraren beredas tillfälle närvara vid delegationens
sammanträden.
I fråga om överlantmätarens engagemang i strukturdelegationen framhåller
överlantmätaren i Örebro län, att han såsom ledamot måste delta i handläggning
och prövning av ett stort antal ärenden, som inte gäller strukturfrågor
eller fastighetsbildning, exempelvis beträffande fastighetsförvaltning,
55
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
kreditsäkerhetsfrågor m. m. Med hänsyn till det ekonomiska ansvaret torde
detta förutsätta ett omfattande engagemang i delegationens arbete och frågan
om en begränsning bör därför övervägas, överlantmätaren i V ästernorrlands
län anser att ett direkt ledamotskap i strukturdelegationen kan vara
mindre väl förenligt med överlantmätarens övriga uppgifter inom samhällsplanering
och fastighetsbildning.
Skogsbruket bör enligt bl. a. skogsstyrelsen erhålla representation i strukturdelegationen.
Bl. a. länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att länsjägmästaren
bör ingå i delegationen, om skogsvårdsstyrelserna blir kvar.
Analogt med vad som förordats beträffande styrelsen bör enligt TCO även
i strukturdelegationen ingå företrädare för konsumenterna.
Lantbruksstyrelsen, Sveriges Industriförbund samt länsstyrelsen och
överlantmätaren i Norrbottens län förordar en mindre delegation än den
som utredningen föreslagit.
I fråga om sammansättningen av övriga delegationer
anser lantbruksstyrelsen. länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län
samt ett antal lantbruksnämnder att chefstjänstemannen bör ingå som ledamot
i delegationen. Lantbruksstyrelsen finner även att personer utanför
styrelsen, som har speciella kvalifikationer, bör kunna inväljas i delegationerna.
Styrelseledamöterna bör dock ha majoritet. Lantbruksnämnden i
Värmlands län hävdar däremot att delegation skall besluta på styrelsens
vägnar och att ansvar för beslut inte bör få åvila andra än styrelsens ledamöter
och tjänstemän. Lantbruksnämnden ifrågasätter även om inte länsarbetsdirektören
bör medverka vid ärenden angående investeringar i mark
eller fasta anläggningar på samma sätt som överlantmätaren i strukturfrågor.
Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund och Sveriges Yrkesfruktodlares
Riksförbund anser att representant för trädgårdsnäringen regelmässigt
bör ingå i jordbruks- och utbildningsdelegationerna.
Förslagen om regionalorganets personalorganisation
lämnas i huvudsak utan erinran. St<itskontoret ifrågasätter dock om inte organisationen
på olika nivåer inom regionalorganet bör samordnas i större
utsträckning än vad utredningen föreslagit, i första hand genom alt skogsoch
jord bruk.savdelningarna förs samman. Ett flertal lantbruksnämnder
anför att byggnads- och markanläggningsfrågor numera är så intimt förknippade
med strukturfrågorna att de därför bör tillhöra strukturavdelningens
arbetsuppgifter. Hushållningssällskapet och lantbruksnämnden i
Jönköpings län framhåller önskvärdheten av att personal med lantmäteriutbildning
normalt ingår i det nya organets strukturavdelning, så att beredningen
av ärenden där kan ske genom samverkan mellan specialister på
fastighetsbildning, jordbruk och skogsbruk.
Trädgårdsnäringsutredningen, Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund
och Sveriges Yrkesfruktodlares Riksförbund anser att vid regionalorgan
56 Kungl. Maj:is proposition nr 100 år 1005
med flera trädgårdskonsulenter dessa bör utgöra en särskild trädgårdsavdelning.
Systemet med lokalrådgivare kan enligt RLF in. fl. vara lämpligt i vissa
områden av landet. I slättbygdsområden, där specialiserad drift är vanlig
och där jordbruket generellt står på en mycket hög teknisk nivå, är det
emellertid ytterst tveksamt om denna typ av rådgivare kan fylla någon
egentlig uppgift. Hushållningssällskapet i Östergötlands län delar denna
tveksamhet och framhåller att, om de skickligaste näringsutövarna med specialiserad
driftsinriktning förlorar förtroendet för lokalrådgivarna, så kan
svårigheter uppstå att få kontakt med denna grupp, som ofta bestämmer
rationaliseringstakten i en bygd. Hushållningssällskapet i Malmöhus län
anser att genom central placering i regionen förutsättningar skapas för att
i varje fall flertalet rådgivare kan vara specialutbildade. Liknande synpunkter
anförs av ett flertal hushållningssällskap och lantbruksnämnder i slättbygderna.
Särskilt understryks önskvärdheten av att regionalorganet ges
stor frihet vid utformningen av den lokala rådgivningsorganisationen.
Utredningens förslag rörande lokalrådgivare förordas i allt väsentligt av
lantbruksstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan samt ett antal hushållningssällskap
och lantbruksnämnder i främst de skogrikare länen. Lantbruksstyrelsen
framhåller att lokalrådgivarorganisationen måste ges tillräckliga
dimensioner, så att rådgivardistriktens storlek kan begränsas. Hushållningssällskapet
i Kopparbergs län pekar på att systemet har fungerat
inom sällskapets område sedan mitten av 1950-talet. Även om distrikten varit
alltför stora, har sällskapet goda erfarenheter av verksamheten. Specialister
har mer eller mindre regelbundet besökt lokalrådgivarna och med
dessa genomgått och löst svårare problem. Sällskapet anser att lokalrådgivarsystemet
torde vara det enda som kan förordas inom områden med stora
avstånd om eu fullgod rådgivningsverksamhet skall kunna bedrivas.
Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund framhåller angelägenheten av
att även för trädgårdsnäringen inrättas tjänster som lokalrådgivare. Dessa
bör framför allt placeras inom områden med specialiserad produktion.
RRV framhåller att taxeinkomsterna från ett statligt regionalorgan
bör tillföras inkomsttitel på samma sätt som nu sker beträffande
lantbruksnämndernas taxeinkomster. Lantbruksstyrelsen anser att det sannolikt
blir nödvändigt att i fråga om taxeinkomsterna tillämpa ett system
som utgör en kombination av utredningsförslagets båda alternativ. Styrelsen
pekar på att taxeinkomsterna inte får behandlas schablonmässigt. Om
så skulle ske, måste följden bli att ett stort antal uppgifter, som nu handhas
av hushållningssällskapen och bekostas av dessa med hjälp av taxeinkomster
och icke-statliga anslag, antingen får uteslutas eller omorganiseras på
ett genomgripande sätt i fråga om finansieringen. Hushållningssällskapens
Förbund anser att eu förutsättning för att de nya organen skall kunna fun
-
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
gera med erforderlig smidighet och anpassningsbarhet är att de själva får
behålla och disponera inflytande taxeinkomster. Förbundet förutsätter vidare
att regionalorganen på likartat sätt som f. n. skall finansiera de verksamhetsuppgifter
som ej bekostas av det allmänna.
RRV framhåller vidare att om regionalorganet blir statligt hushållningssällskapens
och skogsvårdsstyrelsernas egna
tillgångar bör överföras till statsverket i den utsträckning så kan ske.
Andra tillgångar bör överlåtas till särskilda stiftelser eller föreningar med
uppgift att tillgodose de ändamål som tillgångarna avsetts för. Lantbruksstyrelsen
framhåller, att det torde ankomma på hushållningssällskapen
själva att besluta, om de önskar fortsätta sin verksamhet på underlag av
sina tillgångar eller om de vill överlåta dem till de nya regionalorganen eller
välja annan dispositionsform. Styrelsen anser det nödvändigt att dessa
frågor närmare utreds och att för den framtida verksamheten lämpliga lösningar
åstadkommes genom förhandlingar med hushållningssällskapen. Liknande
synpunkter anförs av RLF m. fl. och Hushållningssällskapens Förbund,
som i princip och i avvaktan på den närmare detaljutformningen av
organisationen anser att det är lämpligast om tillgångarna disponeras för
de nya regionalorganens samlade insatser.
Till utredningens förslag att sammanföra lantbruk sstyrelsen
och skogsstyrelsen har remissinstanserna tagit ställning på
samma sätt som till förslaget om skogsvårdsstyrelsernas inlemmande i regionalorganen.
Länstyrelsen i Norrbottens län anser att, vilken organisatorisk lösning
som än kommer att väljas för domänverket, det är naturligt att skogsstyrelsen
tillförs vissa ytterligare arbetsuppgifter. I avvaktan på ställningstagande
beträffande domänverket bör inga organisatoriska ingrepp göras i skogsstyrelsen.
Utredningens förslag angående centralmyndighetens styrelse
m. m. tillstyrkts allmänt. Trädgårdsnäringsutredningen och Sveriges
Handelsträdgårdsmästareförbund anser att starka skäl talar för att en representant
för trädgårdsnäringen skall ingå i styrelsen. Förbundet föreslår
att, om detta inte är möjligt, en fast rådgivande nämnd för trädgårdsfrågor
inrättas. Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att även högskolan bör vara
representerad i styrelsen, med tanke på de kontakter och den samordning
som i stor utsträckning fordras mellan högskolan och centralmyndigheten.
Utredningens förslag till inre organisation accepteras allmänt som utgångspunkt
för vidare utredning. Hushållningssällskapens Förbund anser
dock att den regionala och den centrala uppbyggnaden så långt möjligt bör
överensstämma. TCO förordar att två överdirektörstjänster inrättas, en för
5 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 100
58
Iiungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1065
skogsfrågor och en för jordbruksfrågor. Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund
anser att en särskild trädgårdsbyrå bör finnas.
Med anledning av förslaget om en samarbetskommitté för central
informationsservice ifrågasätter statskontoret om inte
samordningsfunktionen lämpligen i stället bör fullgöras av den centrala rationaliseringsmyndigheten.
Lantbruksstyrelsen, som tillstyrker utredningens
förslag, anser att det bör övervägas, om inte vissa åtgärder för bättre
samordning kan genomföras utan avvaktan på slutligt beslut om organisationen
av rationaliseringsverksamheten. RLF in. fl. framhåller att tillkomsten
av den s. k. specialrådgivningen betytt mycket på jordbruksområdet och att
avsaknaden av motsvarande verksamhet för skogsbrukets del måste betecknas
som en stor brist. Förbunden finner det synnerligen angeläget att den nu
avsedda samordningen sker och förutsätter att frågan utreds vidare i samverkan
med berörda parter. Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att
hjälpmedel för rådgivningen lämpligen bör framställas och distribueras av
affärsdrivande företag. Jordbrukets upplysningsnämnd finner att man bör
pröva möjligheten att låta nämnden bilda stommen för den föreslagna samarbetskommittén.
Styrelsen för skogshögskolan framhåller att informationsverksamheten
rörande de skogliga forskningsresultaten i första hand bör utformas
genom intimt samarbete mellan de skogliga organen och forskarna
själva. Högskolestyrelsen anser att skoglig informationstjänst genom ett
speciellt organ knutet till skogshögskolan bör övervägas.
Statskontoret anser att den förordade centraliseringen av vissa
kamerala uppgifter har övervägande fördelar. I och med att
datamaskinanläggningar framdeles kommer att finnas hos länsstyrelserna
torde det dock inte vara uteslutet att berörda arbetsuppgifter skulle kunna
fullgöras lika fördelaktigt regionalt. Även RRV och lantbruksstyrelsen tillstyrker
förslaget. Några hushållningssällskap avstyrker dock centraliseringen
och Hushållningssällskapens Förbund framhåller att all centralisering av
kamerala arbetsuppgifter bör föregås av ingående prövning av vad som är
fördelaktigast.
Vad utredningen föreslagit om rationaliserings organens
sam arbe te med andra organ lämnas på flertalet punkter utan
erinran. Statskontoret förordar dock med hänsyn till pågående utredning om
länsförvaltningens framtida utformning viss återhållsamhet med att inrätta
organ för samarbete med olika myndigheter. Enligt länsförvaltningsutredningens
mening kommer det föreslagna sammanförandet av rationaliseringsorganen
att underlätta deras samordning med andra länsorgan.
Vad gäller samordning med länsstyrelserna framhåller länsstyrelsen
i Gävleborgs län att det finns risk för att strukturdelegationens ar
-
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1965
betsuppgifter i mycket kan komma alt sammanfalla med de arbetsuppgifter,
som tillagts länsstyrelsens planeringsråd. Det är därför nödvändigt att omfattningen
av strukturdelegationens arbetsområde tas under förnyat övervägande
för att undvika kompetenskonflikter och dubbelarbete. Länsstyrelsen
i Jämtlands län pekar på att samordningsbehovet kommer att öka i och
med att länsstyrelserna efter den 1 juli 1965 erhåller en central ställning
som planeringsorgan i lokaliseringsfrågor. Länsstyrelsen anser att en breddning
av kontakterna måste eftersträvas, helst genom någon form av gemensamt
beredningsförfarande. Länsstyrelsen och överlantmätaren i Västerbottens
län anser att kontaktfrågorna bäst löses genom att de nuvarande lösligl
organiserade länsråden ges en något fastare form och afl dit hänskjuts viktigare
ärenden såväl från länsstyrelsen som strukturorganet.
Lantmäteristyrelsen tillstyrker de föreslagna formerna för samverkan
med lantmäteriet. Styrelsen avser att vid beslut om genomförande av
det framlagda förslaget föreslå erforderliga ändringar i lantmäteriinstruktionen
för att göra det möjligt för överlantmätarna alt medverka i rationaliseringsverksamheten
på föreslaget sätt. Styrelsen understryker dock att det
är viktigt att samarbetet inte begränsas till endast överlantmätarens insatser
utan att även tjänstemännen i övrigt liksom hittills bör samverka. Lantbruksstyrelsen
anser den föreslagna samordningen med lantmäteriet vara
den bästa, som under givna förhållanden kan åstadkommas. Styrelsen framhåller
också nödvändigheten av att personal med lantmäteriutbildning normalt
ingår i det nya organets strukturavdelning, så att beredningen av ärenden
där kan ske som lagarbete mellan specialister på fastighetsbildning,
jordbruk och skogsbruk.
I fråga om samarbetet med arbetsmarknadsmyndigheterna
framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att det vid de flesta länsarbetsnämnderna
redan finns sådana kontaktmän som föreslagits av utredningen. Styrelsen
vitsordar också att samarbetet mellan jord- och skogsbruksorganen
samt arbetsmarknadsverket är det allra bästa. Länsstyrelsen i Norrbottens
län erinrar om att vid länsarbetsnämnderna redan finns s. k. skogsbruksdelegationer.
Länsstyrelsen finner det lämpligt att dessa delegationer utnyttjas
för mer krävande samrådsverksamhet, medan den av utredningen föreslagna
lösningen med kontaktman normalt torde vara tillfyllest. Länsarbetsnämnden
i Norrbottens län anser att skogsbruksdelegationen bör kunna ta
upp även jordbrukspolitiska frågor sedan den tillförts jordbrukssakkunnig
representant från rationaliseringsorganet. Lantbruksnämnderna i Kalmar
och Värmlands län ifrågasätter om inte exempelvis länsarbetsdirektören bör
ges samma ställning i regionalorganet, som föreslagits för överlantmätaren
och planassessorn.
I anledning av utredningens förslag rörande h u v u d in annaskapet
f ö r s k o g s b r u k s s k o 1 o r n a upplyser yrkesutbildningsberedningen
60
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1905
och skogsbrukets yrkesutbildningskommitté att den frågan f. n. behandlas
av dem men att de ännu inte tagit ställning. Yrkesutbildningskommittén anser
dock skäl tala för att, såsom jordbruksutredningen föreslagit, landstingen
övertar huvudmannaskapet. Detta tillstyrks av skolöverstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, TCO, RLF m. fl., Hushållningssällskapens
Förbund samt vissa länsorgan.
Skogsstyrelsen och domänstyrelsen vill i avvaktan på resultatet av pågående
utredningar inte nu ta ställning i frågan, under det att flertalet skogsvårdsstyrelser
avstyrker förslaget. Skogsvårdsstyrelsernas Förbund anser att
utredningens förslag innebär en försämring av den skogliga yrkesutbildningen.
Vad utredningen föreslagit beträffande avgränsning mellan yrkesskolornas
och rationaliseringsorganens utbildningsverksamhet tillstyrks av bl. a.
Svenska landstingsförbundet. Skolöverstyrelsen ifrågasätter lämpligheten
av den föreslagna gränsdragningen och förordar att även jord- och skogsbrukets
yrkesskolor bör ges möjligheter att bedriva fortbildning. Skogsstyrelsen
anser att det är ett förstahandsintresse att den skogliga utbildningsverksamheten
hålls ihop under en och samma ledning. Utbildningen utgör
en samlad enhet med olika komponenter vävda i varandra och består inte av
två från varandra skilda grenar såsom utredningen anfört. Liknande synpunkter
anförs av flertalet skogsvårdsstyrelser.
Statskontoret anser att tillsynen över lantbrukets och
skogsbrukets yrkesskolor bör överflyttas till skolöverstyrelsen
utan onödig tidsutdräkt. Denna uppfattning delas av yrkesutbildningsberedningen
och skolöverstyrelsen. Den senare framhåller att länsskolnämndernas
och överstyrelsens organisation ger möjligheter att planera och leda
även jord- och skogsbrukets yrkesutbildning.
Lantbruksstyrelsen anser att både skolornas och rationaliseringsorganens
verksamhet i hög grad främjas om den centrala rationaliseringsmyndigheten
även framdeles centralt leder vidareutbildningen. Erforderligt samband
med skolöverstyrelsen anses lätt kunna erhållas genom att de bestämmelser
som gäller för övriga skolor också görs tillämpliga på jord- och skogsbrukets
skolor. Lantbruksstyrelsen vill dock inte påyrka att 1963 års riksdagsbeslut
i ämnet rivs upp men framhåller att den förestående intensifieringen
av omskolning och vidareutbildning talar för att den föreslagna centralmyndigheten
under ytterligare någon tid bör vara central tillsynsmyndighet för
lantbruks- och skogsbruksundervisningen.
Styrelsen för lantbrukshögskolan förordar att den centrala ledningen av
lantbrukets yrkesskolor alltjämt knyts till lantbruksstyrelsen. Högskolan
understryker särskilt vikten av att lantmästarutbildningen behålls under
jordbruksdepartementet. Det är dock angeläget att denna utbildning inordnas
under lantbrukshögskolans styrelse. Skogsstyrelsen, Skogsvårdsstyrel
-
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
sernas Förbund samt ett antal hushållningssällskap och flertalet skogsvåirdsstyrelser
anser att nuvarande ordning för tillsyn över lantbrukets och
skogsbrukets yrkesskolor bör behållas, vilket innebär att 1963 års riksdagsbeslut
i frågan bör omprövas.
Utredningens förslag om samordning av jordbruks- och skogsbruksutbildningen
tillstyrks av skolöverstyrelsen, yrkesutbildningsberedningen, styrelsen
för lantbrukshögskolan samt Svenska landstingsförbundet. Eftersom det
är fråga om små skolenheter bör rationaliseringsvinster kunna göras i fråga
om t. ex. elevinternat och administration. Skogsvårdsstyrelsernas Förbund
avstyrker däremot förslaget och framhåller att den skogliga yrkesutbildningen,
och icke minst grundutbildningen, i mycket hög grad är en ren
skogsbruksfråga.
Lantbruksstyrelsen betonar vikten av ett gott samarbete med näringsorganisationerna.
Kontakterna med dessa har enligt lantbruksstyrelsens
bedömning ökat under senare år, särskilt sedan våren 1963,
då jordbrukets organisationer i överenskommelse med staten åtog sig att
främst genom upplysningsverksamhet befordra jordbrukets rationalisering.
Bortsett från programnämnderna för upplysnings- och rådgivningsverksamheten
synes man tills vidare inte behöva tillskapa särskilda, för hela landet
likartade organ för nämnda kontakter. Erfarenheterna bör få utvisa i vilken
mån och på vilket sätt ytterligare riktlinjer bör dras upp. Även RLF m. fl.
betonar vikten av samarbete.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker den föreslagna samordningen
av länets jord- och skogsbruk sorgan, under det att de
båda hushållningssällskapen samt lantbruksnämnden i södra länsdelen anser
att frågan bör uppskjutas i avvaktan på ändrad länsindelning.
Bl. a. länsstyrelsen föreslår att, om sammanföring sker, personalen får
behålla sina nuvarande stationeringsorter i avvaktan på ny länsindelning.
V. Departementschefen
Behovet av eu fortsatt intensiv rationaliseringsverksamhet på jordbrukets,
trädgårdsnäringens och skogsbrukets områden är stort. Detta framgår
1)1. a. av de undersökningar av expertgrupper, som 1960 års jordbruksutredning
redovisat i betänkandena Det svenska lantbrukets effektiviseringsvägar
(SOU 1963: 66) och Lantbrukets struklurutveckling (SOU 1964: 37).
Den tekniska och den ekonomiska utvecklingen kan väntas föra med sig
nya rationaliseringsbehov. Mot denna bakgrund står det klart att för överskådlig
lid eu omfattande rationaliseringsverksamhet behövs inom berörda
näringar. Ur samhällets, näringsutövarnas och konsumenternas synpunkter
är det angeläget att denna verksamhet sker i samma takt som in
-
62
Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1065
om övriga delar av näringslivet. Endast härigenom torde jordbruks- och
skogsbruksnäringarna kunna på sikt hävda sig i den ökade konkurrens om
bl. a. arbetskraft som är att vänta inom det svenska näringslivet.
Enligt nu gällande jordbrukspolitiska riktlinjer, som i huvudsak grundar
sig på beslut av 1947 års riksdag, är rationaliseringen inom jordbruket en
näringens egen angelägenhet. Statens medverkan är dock av stor omfattning.
Behov av sådan medverkan torde kvarstå under den tid som nu går
att överblicka.
Under de senaste åren har det varit möjligt att kraftigt öka de resurser
som staten ställer till förfogande för rationaliseringsverksamheten. Även
inriktningen av statens medverkan har fortlöpande anpassats efter utvecklingen.
Den organisatoriska utformningen av den statliga och statsunderstödda
verksamheten på området är däremot i sina huvuddrag densamma
som år 1948.
1960 års jordbruksutredning har i ett delbetänkande framlagt resultatet
av sina överväganden rörande organisationen av statens medverkan i den
fortsatta rationaliseringsverksamheten på såväl jordbrukets och trädgårdsnäringens
som skogsbrukets områden. Såsom framgår av redogörelsen i
det föregående har utredningen föreslagit genomgripande ändringar i gällande
organisation. Nära nog samtliga remissinstanser har förklarat sig
anse att tiden är mogen för en omorganisation vad gäller jordbruket och
trädgårdsnäringen, under det att meningarna bland remissinstanserna gått
starkt isär i fråga om skogsbruket.
Den nuvarande regionala organisationen för statens medverkan i jordbrukets
och trädgårdsnäringens rationalisering grundar sig på eu uppdelning
av verksamheten i olika grenar. Således svarar de statliga lantbruksnämnderna
för den yttre och den inre rationaliseringen och de statsunderstödda
hushållningssällskapen för driftsrationaliseringen. Denna uppdelning
förutsätter att rationaliseringsbehovet kan tillgodoses genom åtgärder
som var för sig kan hänföras till viss rationaliseringsgren, såsom att köpa
till mark, att investera i byggnader eller täckdikning eller att ändra driftsinriktningen.
Valet mellan åtgärderna måste dock ofta ske efter en företagsekonomisk
prövning som omfattar jordbruksföretagets totala förutsättningar.
Omdaningsprocessen inom jordbruket har i många fall fört med
sig att en kombination av förbättringar, som sker i ett sammanhang eller i
nära anslutning till varandra, är nödvändig för att nå lönsamhet. Svårigheterna
att hålla isär den yttre och den inre rationaliseringen samt driftsrationaliseringen
har således blivit allt mer framträdande.
Med hänsyn till denna utveckling anser jag i likhet med jordbruksutredningen
att den nuvarande grunden för uppdelning av verksamheten mellan
lantbruksnämnder och hushållningssällskap inte längre är lämplig. Splittringen
medför att de resurser, som staten ställer till förfogande, inte kan
63
Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
bli optimalt utnyttjade. För den enskilde jordbrukaren torde det ibland
vara svårt att avgöra till vilket av de båda organen han bör vända sig. Berörda
olägenheter av den nuvarande organisationen kan, såsom jordbruksutredningen
funnit, inte lämpligen avhjälpas på annat sätt än att de båda
organens uppgifter i fråga om rationaliseringen förs samman.
Såsom jag inledningsvis anfört torde för överskådlig tid behov föreligga
av statlig medverkan i jordbrukets rationalisering. Med hänsyn bl. a. härtill
delar jag jordbruksutredningens uppfattning att principbeslut i förevarande
organisationsfråga bör kunna fattas utan att man avvaktar utredningens
förslag rörande de allmänna jordbrukspolitiska riktlinjerna. Vid remissbehandlingen
av utredningsförslaget har ej heller framkommit bärande
skäl för att vänta med att avgöra frågan om organisationen för jordbrukets
rationalisering. Detta gäller även för motsvarande verksamhet på trädgårdsnäringens
område.
Jordbruksutredningen har förordat att även skogsvårdsstyrelsernas uppgifter
skall sammanföras med lantbruksnämndernas och hushållningssällskapens
rationaliseringsuppgifter. Tre reservanter har dock ansett att
skogsvårdsstyrelserna bör kvarstå som självständiga organ. Vid remissbehandlingen
har, såsom redan nämnts, meningarna i frågan gått starkt isär.
Därvid har remissinstanser med jordbruksanknytning i allmänhet tillstyrkt
utredningens förslag, medan nära nog alla de som har skoglig anknytning
anslutit sig till reservanternas ställningstagande.
Som skäl för utredningsförslaget har i betänkandet och remissyttrandena
i huvudsak anförts att frågorna om jordbrukets och skogsbrukets
strukturrationalisering, som nu ombesörjs av lantbruksnämnderna, ej kan
skiljas åt. Vidare har ansetts att ett nära samband finns mellan denna
uppgift och övrig skoglig rationalisering. Skogsnäringens intressen har befunnits
bäst kunna tillgodoses, om samma organ svarar för all skoglig rationalisering.
Härjämte har framhållits att utvecklingsplanering, arbetskraftsfrågor,
markanvändningsfrågor och företagsekonomisk planering ofta måste
behandlas gemensamt för jordbruk och skogsbruk.
Mot utredningsförslaget har sammanfattningsvis ansetts tala att skogsbruket
är en självständig näring med väsentligen andra rationaliseringsproblem
än jordbruket. Det har vidare anförts att utvecklingen går mot ett
ökat särskiljande av jordbruk och skogsbruk i vad gäller brukningsförhållanden,
arbetskraft och mekanisering. Huvuddelen av skogsvårdsstyrelsernas
arbete har ej heller ansetts vara av den arten, att det behöver inordnas
i samma organ som verksamheten för jordbrukets rationalisering.
Enligt senast tillgängliga uppgifter sambrukas endast omkring 35 % av
skogsmarksarealen med jordbruk, vars åkerareal överstiger två hektar. Det
är att vänta att utvecklingen, liksom hittills varit fallet, för med sig att
jord och skog än mer kommer att brukas var för sig. Utan tvivel kommer
64
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
även i framtiden att finnas ett stort antal kombinerade jordbruks- och
skogsbruksföretag och självfallet föreligger inom dessa företag behov av att
samordna jordbruks- och skogsdriften så att bästa möjliga lönsamhet nås.
A andra sidan kan konstateras att produktionsförhållandena inom jordbruket
och skogsbruket är helt olikartade. Härav följer att beröringspunkterna
mellan den skogliga driftsrationalisering, som är en av skogsvårdsstyrelsernas
huvuduppgifter, och motsvarande verksamhet inom jordbruket
är relativt få. Den omständigheten att de skogliga struktur- och driftsrationaliseringsfrågorna
f. n. handläggs i skilda organ har såvitt jag kunnat
finna inte medfört olägenheter i samma utsträckning som motsvarande
uppdelning på jordbrukssidan. Skälen för att foga samman skogsvårdsstyrelsernas
nuvarande arbetsuppgifter med lantbruksnämndernas framstår
därför inte lika starka som skälen för att sammanföra nämndernas och
hushållningssällskapens uppgifter.
Enligt min mening är det således tveksamt om ens skogsvårdsstyrelsernas
nuvarande arbetsuppgifter bör föras samman med de båda andra organens
uppgifter. Härtill kommer att skogsvårdsstyrelsernas framtida arbetsuppgifter
i dagens läge är svårare att ange än jordbruksorganens.
Detta beror på att den framtida omfattningen och inriktningen av statens
medverkan i rationaliseringen av det svenska skogsbruket i dess helhet f. n.
inte kan överblickas. Bl. a. dessa frågor bör behandlas av den utredning
om riktlinjerna för den framtida skogspolitiken, som jag inom kort ämnar
begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla. De anförda omständigheterna
gör att det enligt min mening inte är lämpligt att nu infoga skogsvårdsstyrelserna
i ett för jordbruk och skogsbruk gemensamt regionalt organ.
Jordbruksutredningen har även behandlat lantmäteriets ställning i förhållande
till länsorganen på jordbrukets och skogsbrukets områden. Därvid
har utredningen ingående prövat om det är möjligt och lämpligt att sammanföra
den regionala lantmäteriverksamheten med lantbruksnämndernas
uppgifter i fråga om strukturrationaliseringen men kommit till att lantmäteriet
bör behålla sin nuvarande organisation. I likhet med nära nog
samtliga remissinstanser delar jag utredningens uppfattning i denna fråga.
Av det anförda framgår att jag anser omorganisationen av de regionala
rationaliseringsorganen böra begränsas till att omfatta lantbruksnämnder
och hushållningssällskap. Jag övergår därför till att behandla principerna
för den nya organisationen och samordningen av dess verksamhet med andra
berörda länsorgans uppgifter.
När det gäller att bedöma det nya regionalorganets ställning måste avgörande
vikt fästas vid att dess huvudsakliga uppgift blir att svara för statens
medverkan i jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering. Detta
innebär att det nya organet kommer att besluta bl. a. i ärenden enligt
65
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1905
jordförvärvslagstiftningen. Det kommer vidare att för rationaliseringsändamål
köpa, förvalta och sälja fast egendom samt bevilja statsbidrag och
statlig kreditgaranti. Omfattningen av denna verksamhet blir stor. Delta
framgår av att lantbruksnämnderna under budgetåret 1963/64 köpte fastigheter
för omkring 80 milj. kr., beviljade statsbidrag med inemot 25 milj.
kr. och statlig kreditgaranti med nära 100 milj. kr. I fråga om det statliga
engagemanget kan vidare nämnas att statens utgifter för löner och omkostnader
vid hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna för nästa
budgetår beräknas till i runt tal 40 milj. kr. De icke-statliga medel som
används för hushållningssällskapens olika verksamheter torde, bortsett
från inflytande taxeinkomster, uppgå till 7 å 8 milj. kr. årligen.
Med hänsyn till statens stora kostnader för och omfattningen i övrigt av
statens ekonomiska åtaganden i samband med rationaliseringsverksamhcten
kan denna inte rimligen ankomma på annat än ett helstatligt organ. Jag
vill särskilt framhålla att organet kommer att besluta i en mängd ärenden
av stor betydelse för enskilda personer, t. ex. rörande tillstånd att förvärva
jordbruksfastighet. Det nya organet bör alltså vara en statlig myndighet.
Såväl i betänkandet som i flertalet remissyttranden understryks att goda
kontakter mellan näringsutövare och rationaliseringsorgan utgör en viktig
förutsättning för framgång i verksamheten. Jordbruksutredningen har föreslagit
att till det nya organet knyts en medlemsorganisation med i huvudsak
samma uppbyggnad som de nuvarande hushållningssällskapen. Denna
organisation skall enligt utredningen ha till uppgift att utse vissa styrelseledamöter
i det nya organet, att vara en rådgivande församling till detta
samt att besluta om hur vissa av hushållningssällskapens tillgångar skall
användas. Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt alt en medlemsorganisation
knyts till det nya organet men har delade meningar om hur
detta lämpligen bör ske.
Jag finner det självfallet att rationaliseringsverksamheten bör bedrivas i
god kontakt med näringsutövarna. Sådana kontakter både kan och bör
upprätthållas i olika former. Det är således bl. a. angeläget att rationaliseringsorganet
har förbindelser med jordbrukets organisationer i länet och
den s. k. föreningsnämnd, som är ett samarbetsorgan för jordbrukets fackliga
och ekonomiska föreningsrörelse på länsplanet. Det är dock av värde
för den kontinuerliga kontaktverksamheten att ha tillgång till en särskild
organisation. En sådan finns redan i hushållningssällskapens medlemsorganisation.
I dagens läge synes det därför vara lämpligt att utgå från denna
organisation.
Att direkt knyta eu medlemsorganisation till en statlig myndighet är,
såsom statskontoret framhållit, principiellt främmande för den statliga förvaltningen.
En möjlighet att anknyta en sådan organisation synes dock vara
alt ge den formen av ett råd, som endast har till uppgift att svara för kon
-
66
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1065
takter med näringsutövarna och att medverka när styrelseledamöter utses.
Ett råd av detta slag kan emellertid inte förvalta hushållningssällskapens
nuvarande tillgångar. Bl. a. till följd härav anser jag denna lösning inte vara
lämplig.
Eu annan möjlighet, som har framkommit vid remissbehandlingen, är
alt låta kontaktorganisationen vara formellt fristående från myndigheten.
Vid denna lösning kan hushållningssällskapen fungera som en dylik organisation.
Genom sällskapen kan då myndigheten sprida information om verksamheten
till näringsutövarna och från dessa inhämta allmänna synpunkter
på rationaliseringsarbetets bedrivande i olika hänseenden. Sällskapen hör
också kunna medverka, när styrelsen för det statliga organet utses. Dessutom
kan sällskapen självfallet behålla och disponera de tillgångar som
inte överförs till staten i samband med att verksamhet övertas. De kan
vidare alltjämt själva bedriva sådan verksamhet som inte kan anses vara
en statlig angelägenhet. A andra sidan bortfaller behovet av direkta statsbidrag
till hushållningssällskapen för deras verksamhet på jordbrukets
och trädgårdsnäringens områden. Ersättning för sällskapens tjänster såsom
kontaktorgan kan utgå genom att det statliga organet utför de administrativa
uppgifter hos sällskapen som hänger samman med kontaktverksamheten.
Vid denna lösning behålls en institution, som verkat under
mer än 150 år inom det svenska jordbruket.
.lag förordar att kontaktorganisationen utformas på nyss angivet sätt.
Sällskapens stadgar bör fortfarande fastställas av Kungl. Maj :t eller av
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Det är enligt min mening inte erforderligt
att Kungl. Maj :t eller landsting i fortsättningen utser ledamöter i
sällskapens styrelser. Stadgarna bör innehålla föreskrifter om vilka som
äger bli medlemmar samt om val inom sällskapen. Den nuvarande, komplicerade
valproceduren torde kunna radikalt förenklas. Vidare bör i stadgarna
anges sällskapens ändamål och uppgifter. Dessa uppgifter bör givetvis
inte innefatta verksamhet som rationaliseringsorganet bedriver. Ny verksamhet
bör sällskapen inte äga ta upp utan särskilt tillstånd.
Det lämpligaste namnet på det nya regionalorganet är enligt min mening
lantbruksnämnd. Nämndens ledamöter bör så gott som helt utgöras av lekmän.
Med hänsyn till nämndens och dess arbetsuppgifters karaktär anser
jag, i likhet med flera remissinstanser, att Kungl. Maj :t bör utse ordförande
och huvuddelen av de andra ledamöterna. Liksom fallet är i nuvarande lantbruksnämnd
bör i regel landshövdingen vara ordförande. För att tillgodose
regionala intressen bör även landstingen äga utse ledamöter i nämnden. Hushållningssällskapens
inflytande på valet av ledamöter anser jag böra ske via
landstingen. En sådan samordning kan enligt min uppfattning ske genom
att landstingen, innan de utser ledamöter, samråder med hushållningssällskapen.
Slutligen bör, såsom flertalet remissinstanser förordat, chefstjänste
-
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1065
mannen vara ledamot i nämnden. Härigenom tryggas samordningen mellan
nämnden och dess kansliorganisation.
En mängd synpunkter har anlagts på frågan om vilka intressen som bör
vara representerade i nämnden. För min del anser jag det självfallet att berörda
näringar såvitt möjligt bör vara allsidigt företrädda. Det är också viktigt
att konsumenterna blir representerade. Jag finner det emellertid inte
lämpligt att vare sig Kungl. Maj :t eller landstingen i förevarande hänseende
binds genom närmare föreskrifter.
Enligt jordbruksutredningens förslag skulle antalet ledamöter i regionalorganets
styrelse vara elva. Några av utredningens ledamöter och flera remissinstanser
har uttalat sig för att antalet borde begränsas i syfte att nå
bättre arbetsmöjligheter för styrelsen. Vid överväganden rörande antalet ledamöter
i den nya lantbruksnämnden måste beaktas att dess verksamhet enligt
vad jag förordat i det föregående inte skall omfatta skogsvårdsstyrelsens
uppgifter. Vidare är att märka att antalet ledamöter i den nuvarande lantbruksnämnden
inte är fler än sju. I andra statliga länsorgan, länsbostadsnämnd
och länsarbetsnämnd, är antalet ledamöter sex. Mot bakgrunden av
det anförda har jag stannat för att det är tillräckligt med sju ledamöter även
i den nya lantbruksnämnden. Såsom jag förut nämnt bör i regel landshövdingen
i länet utses till ordförande och chefstjänstemannen vara självskriven
ledamot. En lämplig avvägning är enligt min mening att av de återstående
fem ledamöterna Kungl. Maj :t utser tre och landstinget två.
För att tillgodose behovet av samordning bör vid nämndens behandling av
frågor, som rör annan länsmyndighets verksamhet, representant för den andra
myndigheten beredas tillfälle att deltaga i överläggningarna. Detta gäller
särskilt överlantmätaren, länsjägmästaren och länsarbetsdirektören som
bör äga närvara vid nämndens behandling av ärenden, som rör lantmäteriets,
skogsvårdsstyrelsens resp. länsarbetsnämndens uppgifter. Jag vill erinra om
att lantbruksnämndens inflytande på ärende, som handläggs av skogsvårdsstyrelse
eller överlantmätare, är tillgodosett genom föreskrifter som gäller
för resp. myndighet.
Redan nu är beslutanderätten i frågor, som rör jordbrukets rationalisering,
i stor utsträckning decentraliserad till länsplanet. Enligt min mening
bör möjlighet finnas att till den nya lantbruksnämnden överföra rätten att
besluta i vissa ytterligare ärenden. Antalet ärenden blir så stort att nämnden
in pleno inte bör belastas med samtliga. Den bör huvudsakligen dra upp
de närmare riktlinjerna för nämndens verksamhet, besluta i frågor av principiell
natur samt avgöra andra viktigare ärenden. Beslut i övriga ärenden
bör, liksom fallet är inom nuvarande lantbruksnämnd, fattas av delegationer.
Rutinärenden bör dock kunna avgöras av tjänstemän.
Vid varje lantbruksnämnd bör finnas en delegation för ärenden rörande
strukturrationalisering. Vidare bör i regel finnas en jordbruks- och en ut
-
68
Kimgl. Maj. ts proposition nr 100 år 1965
bildningsdelegation. Därutöver bör vid behov kunna inrättas ytterligare delegationer,
t. ex. i vissa län för frågor rörande trädgårdsnäringen.
I delegationerna bör ingå ledamöter i nämnden samt vissa tjänstemän.
Nämnden bör själv utse de ledamöter som skall ingå i delegationerna. Vid
handläggning av frågor rörande näringsgrenar, som inte är företrädda i
nämnden, bör lämplig person kunna adjungeras till delegationen. Chefstjänstemannen
bör, för att god samordning skall nås, ingå i samtliga delegationer.
Han bör dock efter nämndens medgivande äga sätta annan tjänsteman
hos nämnden i sitt ställe. Varje i delegation ingående nämndledamot
bör äga påfordra att ärende hänskjuts till nämnden för avgörande.
Strukturdelegationens ärenden är av speciell karaktär och av särskild vikt
för rationaliseringsverksamheten. Därjämte rör dessa ärenden i särskilt hög
grad vissa andra länsorgans verksamhet. Med hänsyn härtill anser jag att
denna delegations sammansättning bör närmare behandlas i detta sammanhang.
I delegationen, som till följd av ärendenas antal torde komma att sammanträda
relativt ofta, bör enligt min mening inte ingå fler än fem personer.
Utöver chefstjänstemannen bör ytterligare två nämndledamöter beredas
plats. Behovet att samordna delegationens arbete med lantmäteriets är, såsom
jordbruksutredningen framhållit, så framträdande att överlantmätaren,
eller den han sätter i sitt ställe, bör ingå i delegationen. Härigenom kominer
hela den regionala lantmäteriorganisationen att på ett auktoritativt sätt kunna
företrädas i lantbruksnämndens verksamhet. Av vad jag tidigare anfört
framgår att det också är av vikt med god kontakt mellan strukturdelegationens
och skogsvårdsstyrelsens verksamhet. Även länsjägmästaren eller ställföreträdare
för honom bör därför ingå i delegationen. Denna kommer således
att bestå av två lekmän och tre tjänstemän. Det bör dock även för strukturdelegationens
ärenden gälla att de skall kunna hänskjutas till nämndens
prövning, om någon av nämndledamöterna i delegationen påfordrar detta.
Det synes lämpligt att nämnden till ordförande i delegationen idser en av
lekmannaledamöterna.
De frågor, som strukturdelegationen handlägger, har betydelse för arbetet
även inom andra länsmyndigheter än de redan nämnda, t. ex. länsstyrelse,
länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd. Kontaktbehovet är dock enligt min
mening inte så stort att det är motiverat att företrädare för dessa myndigheter
ingår i delegationen. De bör däremot vid behov kunna närvara vid delegationens
sammanträden. Det behov av juridisk sakkunskap, som framhållits
av jordbruksutredningen, kan tillgodoses genom att utomstående expertis
anlitas i erforderlig omfattning.
Den närmare utformningen av övriga delegationer bör kunna anpassas efter
förhållandena inom olika verksamhetsområden. Antalet ledamöter i varje
delegation bör dock inte överstiga fem.
I vissa särskilda frågor, t. ex. uppläggning av kursverksamhet, finns be
-
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
hov av organiserat samarbete mellan lantbruksnämnden och företrädare för
skilda intressen. För sådana ändamål bör arbetsgrupper kunna bildas.
Lantbruksnämnderna bör liksom nu ha ortsombud med uppgift att bl. a.
bistå nämnderna med upplysningar om de lokala förhållandena. Det är enligt
min mening värdefullt för nämnderna att få kontakt med primärkommunerna.
Lantbruksnämnd bör därför bereda vederbörande kommunalnämnd
tillfälle att föreslå ortsombud. Det bör eftersträvas att till ortsombud
utses kommunal förtroendeman.
Den närmare utformningen av de nya lantbruksnämndernas organisation
in. m. bör övervägas av en särskild utredning. Om riksdagen biträder förslaget
till ny organisation avser jag att inhämta Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillsätta en sådan utredning. I detta sammanhang bör dock anges riktlinjer
för de fortsatta övervägandena i vissa frågor som jordbruksutredningen
behandlat.
Jordbruksutredningen har ingående diskuterat om alla de mångskiftande
verksamhetsgrenar, som hushållningssällskapen har, bör övertas av det nya
regionalorgan som utredningen har föreslagit. I remissyttrandena bär en
råd synpunkter framförts i frågan. Enligt min mening bör den nya lantbruksnämnden
i princip överta uppgifter, som är av sådan betydelse för
jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering i vid bemärkelse att de
bör handhas av staten. Annan ur statens synpunkt i och för sig angelägen
verksamhet, som hushållningssällskap nu driver, bör överföras till annat organ
än lantbruksnämnden. Är detta f. n. inte möjligt, bör verksamheten tillfälligt
inordnas i nämnden, övrig verksamhet kan, såsom förut nämnts, ligga
kvar hos hushållningssällskapet.
Mot bakgrunden av det anförda anser jag, att det bl. a. bör övervägas om
hushållningssällskapens befattning med sådan statsunderstödd verksamhet
som kontrollföreningsverksamhet, svinstamkontroll, stambokföring m. m.
över huvud taget bör övertas av lantbruksnämnden. Det kan nämligen enligt
min mening ifrågasättas om angivna verksamheter bör vara en uppgift för
staten.
Såsom jordbruksutredningen uttalat, bör ansvaret för och ledningen av
försöksverksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden åvila
lantbrukshögskolan. Lantbruksnämnderna synes därför i regel inte böra driva
egen försöksverksamhet. De bör dock kunna medverka i planeringen av
högskolans och andra statliga forskningsinstitutioners försöksverksamhet
samt biträda vid försökens genomförande. Nämnderna bör givetvis få utnyttja
försöken för demonstrationer.
Hushållningssällskapens befattning med fislcerifrågor kan i erforderlig
omfattning antingen infogas i den statliga fiskeriadministrationen eller i
lantbruksnämnderna. I avvaktan på resultat av de överväganden i särskild
ordning, som kan visa sig erforderliga rörande fiskerifrågorna, bör de kunna
handläggas av lantbruksnämnderna.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1965
Jag har i annat sammanhang anmält min avsikt att begära bemyndigande
att tillkalla en särskild utredning rörande den veterinära fältorganisationen.
Utredningsuppdraget avses omfatta även den veterinära verksamhet som
hushållningssällskapen nu driver.
Frågan om den framtida ställningen för de lantbrukskemiska kontrollanstalter,
som tillhör hushållningssällskapen, berörs delvis av redan pågående
utredning.
I remissyttranden av bl. a. statens institut för konsumentfrågor har uttalats
att hemkonsulentverksamhetens organisatoriska ställning bör särskilt
utredas. Även jag anser att behov av en sådan utredning föreligger.
Det statliga stödet till hemslöjden och därmed sammanhängande frågor
utreds f. n. av hemslöjdsutredningen.
I den mån ej annat angetts bör spörsmålen om den närmare avgränsningen
av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter övervägas av den i det föregående
nämnda organisationsutredningen. Bl. a. bör därvid omfattningen av
nämndernas beställningsverksamhet inom skilda områden särskilt prövas.
Organisationsutredningen bör även behandla frågan om det nya regionalorganets
kansliorganisation. Likaså måste de nya lantbruksnämndernas behov
av personal för olika uppgifter prövas i detalj. Särskild uppmärksamhet
bör därvid ägnas åt hur nämndernas upplysnings- och rådgivningsverksamhet
lämpligast bör fullgöras.
Det av jordbruksutredningen framlagda förslaget att sammanföra de båda
lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen i Älvsborgs län bör enligt
min mening slutligt prövas när ställning tas till organisationsutredningens
förslag.
I denna utrednings uppgifter bör även ingå att framlägga förslag till den
anslagstekniska konstruktionen av medelsanvisningen till lantbruksnämnderna.
Hinder bör ej möta mot att nämnderna efter vederbörlig prövning för
viss verksamhet tar emot medel som ställs till förfogande av t. ex. hushållningssällskap,
landsting eller organisationer.
Såsom förut berörts anser jag starka skäl tala för att hushållningssällskapens
tillgångar, i den mån de är hänförliga till verksamhet som övertas av
staten, överlåts till staten. Organisationsutredningen bör få till uppgift att
ta upp överläggningar med hushållningssällskapen i denna fråga.
I fråga om den centrala organisationen för rationaliseringsverksamheten
har jordbruksutredningen föreslagit att lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
skall föras samman till ett ämbetsverk. Av mitt ställningstagande till
den regionala organisationens utformning följer att sådan sammanföring ej
nu bör övervägas. Lantbruksstyrelsens inre organisation bör dock prövas av
den förut nämnda organisationsutredningen. Även styrelsens arbetsuppgifter
bör överses mot bakgrunden av vad jag anfört om de nya lantbruksnämndernas
uppgifter. Nämndernas behov av central teknisk och annan
service bör särskilt uppmärksammas.
71
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
Jordbruksutredningen har understrukit behovet av central informationsverksamhet
om rönen från forskning och försök och om annat material av
betydelse för rationaliseringsverksamheten. I likhet med remissinstanserna
delar jag utredningens uppfattning att informationsverksamheten behöver
på ett effektivt sätt samordnas. För att samordna och sprida informationsmaterial
bör därför finnas ett särskilt samarbetsorgan. I detta bör ingå representanter
för bl. a. berörda myndigheter och vetenskapliga institutioner
samt näringsutövarna. Samarbetsorganet bör enligt min mening ha resurser
för bl. a. redaktionellt arbete. Organisationsutredningen bör närmare överväga
denna fråga och de ändringar i fråga om jordbrukets upplysningsnämnd
som kan vara erforderliga.
I betänkandet har jordbruksutredningen behandlat vissa frågor rörande
yrkesutbildningen på lantbrukets och skogsbrukets områden. Utredningen
har bl. a. föreslagit att huvudmannaskapet för skogsbruksskolorna skall
övergå från skogsvårdsstyrelserna till landstingen. Flertalet remissinstanser
har ansett att man bör avvakta resultatet av de båda utredningar som arbetar
på området, nämligen yrkesutbildningsberedningen och skogsbrukets yrkesutbildningskommitté.
Med hänsyn härtill och eftersom skogsvårdsstyrelsernas
organisation i övrigt inte berörs av mina i det föregående redovisade
förslag är jag inte beredd att nu ta ställning till frågan om huvudmannaskapet
för skogsbruksskolorna.
Enligt beslut av 1963 års riksdag (prop. 1963: 144, SU 146, rskr 334) skall
den centrala tillsynen över yrkesutbildningen på lantbrukets och skogsbrukets
områden överföras till skolöverstyrelsen. Någon tidpunkt härför har inte
bestämts. Jordbruksutredningen har föreslagit att nuvarande ordning behålls
ännu någon tid. På grund av den genomgripande omvandling inom
jordbruks- och skogsbruksnäringarna, som nu sker, anser jag liksom utredningen
det vara viktigt att ledningen av yrkesutbildningen och rationaliseringsverksamheten
är nära samordnad. Såsom nyss nämnts pågår också utredningar
som rör ifrågavarande yrkesutbildning. Beslut bör således inte nu
fattas om den tidpunkt, vid vilken förut nämnda riksdagsbeslut bör genomföras.
Vad jordbruksutredningen i övrigt anfört rörande bl. a. samordningen av
rationaliseringsorganens och andra myndigheters verksamhet behöver enligt
min mening inte behandlas i detta sammanhang. Såsom utredningen uttalat
kan frågan om ändringar i statens jordbruksnämnds organisation inte prövas
förrän ställning tagits till den framtida utformningen av prisregleringen
på jordbrukets område.
Såsom framgår av det föregående blir de överväganden rörande lantbruksnämndernas
organisation in. in., som den särskilda organisationsutredningen
skall göra, relativt omfattande. Jag räknar med att de förslag i ämnet_
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965
som är av beskaffenhet att böra prövas av riksdagen, skall kunna framläggas
till 1967 års vårsession. Den nya organisationen kan således i sin helhet
genomföras tidigast den 1 juli 1967.
Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att godkänna de i det föregående angivna grunderna för
omorganisation av de statliga och statsunderstödda rationaliseringsorganen
på jordbrukets och t r ä d går d s n är in ge ns
områden.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bo S. Hedström
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650247
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1965:256 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående ändrad organisation av rationalisering sverksamheten på jordbrukets och trädgårdsnär a1 i texten
- JoU 1965:17 Jordbruksutskottets utlåtande nr 17 år 1965 s. 1 i texten
- 3LU 1965:22 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till jordförvärvslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 33 i texten