Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m.m., m.m

1965-03-19 · 54 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 53 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:102, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m.m., m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

1

Nr 102

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152)

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

fastighet m.m., m.m.; given Stockholms slott

den 19 mars 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.;

2) lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring

av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet

m. m.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att i 1952 års lag om sammanföring av samfälld

vägmark med angränsande fastighet in. in. införes bestämmelser som medger

att sammanföringsinstitutet blir tillämpligt även på järnvägsmark, som

blivit onyttig för sitt ändamål till följd av trafiknedläggning eller av annan

orsak. I anslutning härtill föreslås ny lagstiftning om säkerhet för ersättning

enligt samma lag. Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 juli

1965.

I Jtihang till riksdagens protokoll li)t>5. 1 samt. Nr 102

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanför mg

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 18 april 1952 om

sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 1 § samt rubrikerna

närmast före 3 och 20 §§ i lagen skola erhålla ändrad lydelse enligt vad nedan

angives, dels att till lagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade

21—23 §§, och en ny rubrik närmast före 21 § av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Lag om sammanföring av samfälld vägmark

med angränsande fastighet m. m.

Inledande

1

Denna lag äger tillämpning på

mark, vilken vid lantmäteri- eller

mätningsförrättning undantagits till

väg för gemensamt behov, sd ock på

annan vägmark, som är samfälld

för två eller flera fastigheter.

(Föreslagen lydelse)

Lag om sammanföring av samfälld vägmark

och av järnvägsmark med

angränsande fastighet m. in.

bestämmelser

§•

Denna lag äger tillämpning dels

på mark, vilken vid lantmäteri- eller

mätningsförrättning undantagits till

väg för gemensamt behov, samt på

annan vägmark, som är samfälld för

två eller flera fastigheter, dels på

mark, som nyttjats för järnväg eller

som, utan att hava kommit till

sådan användning, exproprierats eller

eljest förvärvats för järnväg.

--mindre vattendrag.

Om sammanföring

Om sammanföring av vägmark

3 §•

Om inlösen

Om inlösen av vägmark

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965

3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om sammanföring av järnvägsmark

21 §.

Järnvägsmark som tillhör staten,

landskommun, stad, köping, landstingskommun,

municipalsamhälle,

kommunalförbund eller enskilt järnvägsföretag

må sammanföras med

angränsande fastighet, om marken

ej vidare erfordras för järnvägen.

Gränsar järnväg smarken till område

som är samfällt för två eller flera

fastigheter, må järnvägsmarken

sammanföras med dessa fastigheter

genom att tilläggas området.

Bestämmelserna om vägmark i 3 §

tredje stycket och å § första stycket

äga motsvarande tillämpning på

järn väg sm ark.

22 §.

Fråga om sammanföring prövas

vid lantmäteriörrättning. Rätt att

påkalla sådan förrättning tillkommer

ägaren av järnvägsmarken.

Sammanföring med fastighet,

vars ägare motsätter sig sammanföringen,

må ske endast om denna ej

länder till olägenhet för honom. Är

järnvägsmarken bebyggd eller belägen

inom område med stadsplan eller

byggnadsplan, må sammanföring

ej ske mot hans bestridande.

Häftar järnvägsmarken på grund

av inteckning eller eljest för fordran

eller besväras den av annan rättighet,

må sammanföring ej äga rum

utan att innehavaren av sådan fordran

eller rättighet lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart,

att sammanföringen icke kan lända

honom till förfång.

23 §.

Bestämmelserna om vägmark i

5 § andra och tredje styckena samt

6—8 och 10—19 §§ lända i tillämpliga

delar till efterrättelse i fråga om

järnvägsmark med iakttagande av

följande särskilda bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1. 1 ansökning om förrättning

skall angivas den järnvägsmark

som avses. Därjämte bär, med namn

och adress, uppgivas innehavare av

rättighet som avses i 22 § tredje

stycket, om hans rätt kan vara beroende

av förrättningen.

2. I kungörelse och kallelse böra

angivas sökanden och den järnvägsmark

ansökningen avser. Berör

förrättningen mark som är samfälld

för flera fastigheter med skilda ägare,

skall vad som är stadgat i 6 §

första stycket om kallelse till ägare

av fastighet med del i samfälld

vägmark äga motsvarande tillämpning.

3. Uteblir sökanden utan att hava

anmält laga förfall, skall förrättningen

ej inställas enligt 7 § andra

stycket, om frågan om sammanföring

finnes kunna prövas i hans

frånvaro.

4. Vad som stadgas i 7 § tredje

stycket gäller även när icke samtliga

sakägare infinna sig, om de som ej

infunnit sig blivit minst åtta dagar

förut bevisligen kallade till förrättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

o

Förslag

till

Lag

angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring av

samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande

fastighet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark

och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. in. blivit bestämt, att

ägare av fastighet med vilken mark sammanförts skall utgiva ersättning

för marken., och har den ersättnimgsberättigades fordran ej stått inne längre

än ett år efter förfallodagen, äger denne med samma förmånsrätt som enligt

17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast

egendom erhålla betalning ur fastigheten även om den kommit i annans

hand.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965, då lagen den 18 april 1952 (nr

153) angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. in.

upphör att gälla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 5 februari 1965. .

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Hermansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om sammanföring

av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. och anför därvid följande.

Under senare tid har trafiken på åtskilliga järnvägssträckor i vårt land

nedlagts. Med hänsyn till att dessa trafiknedläggningar fått betydande omfat

Ining och kan beräknas fortgå har frågan om den ledigblivna järnvägsmarkens

användning fått stor aktualitet. Behov har yppats av ett enkelt

och billigt sätt att rättsligen införliva marken med angränsande fastigheter.

Denna fråga har utretts inom justitiedepartementet. Resultatet av utredningen

har redovisats i en den 31 mars 1964 dagtecknad promemoria med utkast

till lag om sammanföring av viss järnvägsmark med angränsande fastighet

(Stencil Ju 1964: B 3).

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av Göta hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Skaraborgs och Västmanlands län, Svenska järnvägsföreningen,

Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen,

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund,

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen

i Kalmar län har avgivit sitt yttrande efter samråd med överlantmätaren

i länet. Övriga länsstyrelser har envar överlämnat yttrande av överlantmätaren

i länet. Frånsett länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län

har länsstyrelserna vid sina utlåtanden även fogat yttrande av lantbruksnämnden

i länet. Därjämte har länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och

Malmöhus län bilagt yttrande av vägförvaltningen i länet. Med respektive

länsstyrelsers yttranden har vidare inkommit yttranden av länsarkitekten

i Malmöhus län, skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län, Växjö stads drät
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 ur 1965

selkammare, som åberopat ett av byggnadsnämnden i staden avgivet yttrande,

Skaraborgs läns drätselkammarförbund, Kronobergs och Skaraborgs

länsavdelningar av Svenska kommunförbundet samt Uppsala och Skaraborgs

länsförbund av RLF.

Förslaget i allmänhet

Promemorian. I den inom departementet upprättade promemorian upplyses

till en början, att det trafikerade järnvägsnätets längd i Sverige för

närvarande uppgår till omkring 1400 mil. Den allra största delen eller

drygt 1310 mil ingår i statsbanenätet och något över 90 mil utgörs av enskilda

järnvägar. Den sammanlagda längden av de järnvägssträckor på

vilka trafiken nedlagts utgjorde den 1 februari 1964 omkring 280 mil,

varav 184 mil statsbanelinjer och 96 mil enskilda linjer. Beträffande statsbanelinjerna

har trafiknedläggningarna huvudsakligen skett under senare

tid. De har efter år 1950 omfattat 177 av nyssnämnda 184 mil. Ytterligare

nedläggningar är enligt promemorian aktuella. Den 1 februari 1964 förelåg

sålunda förslag av järnvägsstyrelsen om nedläggning av trafiken på

sträckor av sammanlagt 60 mils längd. Vidare pågick lönsamhetsundersökningar

beträffande omkring 75 mil, och en undersökningsplan för trafiksvaga

järnvägar omfattade ytterligare 150 mil.

I promemorian anförs vidare, att när efter en nedläggning av trafiken på

viss järnvägssträcka fråga uppkommer om j ärnvägsmarkens framtida användning,

det ligger nära till hands att marken återförs till angränsande fastigheter.

För järnvägsmarkens ägare är det av intresse att kunna avyttra

mark, som han ej längre har behov av men som medför allehanda förvaltningsbesvär.

Och ägarna av angränsande fastigheter är ofta intresserade aA

att förvärva marken för att bli kvitt det hinder som en järnvägsbank kan

utgöra för ett rationellt brukande av jorden eller för att över huvud få

bättre brukningsenheter. Även från allmän synpunkt är det av intresse att

ifrågavarande järnvägsmark så snart som möjligt inordnas i fastighetsindelningen.

I promemorian framhålls, att det emellertid för närvarande

krävs ett ganska omständligt och i förhållande till järnvägsmarkens värde

ofta kostsamt förfarande för att få marken rättsligen förenad med intillliggande

fastigheter. Marken skall sålunda först överlåtas. Därefter skall

ibland avstyckning komma till stånd. Vidare skall lagfart sökas för den nya

ägaren och slutligen sammanläggning ske med angränsande fastighet. För

sammanläggning erfordras medverkan av lantmätare, inskrivningsdomare

och ägodelningsdomare. Därtill kommer ändringar i fastighetsregistret, i

del att de fastigheter eller fastighetsdelar som ingår i sammanläggningen

förlorar sina hittillsvarande beteckningar och erhåller eu gemensam ny beteckning.

Förfarandet medför således besvär ej endast för den enskilde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

utan även för lantmäterimyndigheter och domstolar. Ett sådant förfarande

drar också ut på tiden. Avvecklingen av marken från de nedlagda järnvägarna

kan därför enligt promemorian icke förväntas komma till stånd så

snart som är påkallat.

Angående tillvägagångssättet i trafiknedläggningsfrågor nämns i promemorian,

att beslut om trafiknedläggning på viss del av statens järnvägar

meddelas av Kungl. Maj :t, efter förslag av järnvägsstyrelsen. Denna

samråder i regel med en eller flera statliga myndigheter såsom väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Kungl. Maj :t inhämtar

yttranden i ärendet från olika civila och militära myndigheter,

bland dem länsstyrelsen i länet efter vederbörandes hörande. De lokala

myndigheterna får därigenom tillfälle att framlägga sina synpunkter både

på själva trafiknedläggningsfrågan och på frågan om dispositionen av den

ledigblivna järnvägsmarken. I samband med beslut om trafiknedläggning

erhåller järnvägsstyrelsen i regel även medgivande att riva upp spåranläggningen.

I enlighet därmed brukar räls och sliprar avlägsnas, medan

själva järnvägsbanken vanligen lämnas orubbad. När det gäller avvecklingen

av järnvägsmarken brukar järnvägsstyrelsen ta kontakt med vederbörande

lantbruksnämnd för eventuell överlåtelse till nämnden av sådan

mark som kan erfordras för de intressen nämnden har att bevaka. Vanligtvis

kommer därvid i fråga obebyggd mark, som ej omfattas av byggnadslagens

bestämmelser. Kommer överlåtelse till stånd, underlättar detta

enligt järnvägsstyrelsens mening handläggningen av ifrågavarande försäljningsärenden

och torde även vara ägnat att på bästa sätt tillgodose olika

önskemål om järnvägsmarkens fördelning och användningssätt.

I promemorian erinras om att det av 1954 års fastighetsbildningskommitté

framlagda förslaget till ny fastighetsbildningslag (SOU 1963:68)

innefattar ett betydligt enklare och billigare förfarande än som nu är möjligt,

när det gäller att rättsligen förena mark från nedlagd järnväg med

angränsande fastigheter. Då det emellertid anses ovisst, när detta omfattande

förslag kan tänkas bli genomfört, och varje dröjsmål med enklare

regler är till betydande olägenhet, bör enligt promemorian särskilda bestämmelser

snarast genomföras. En reglering med denna begränsade räckvidd

skulle icke föregripa en ny fastighetsbildningslag eller menligt inverka

på dess genomförande. Att regleringen ej längre skulle behövas efter

införandet av en ny fastighetsbildningslag och sålunda endast få provisorisk

karaktär bör ej utgöra hinder, då den skulle bli till praktisk nytta under

ej så få år och kanske just under en tid då järnvägsnedläggningar synes

särskilt aktuella.

Vad beträffar formerna för en reglering erinras i promemorian om

att ett besläktat spörsmål tidigare lösts genom särskild lagstiftning, nämligen

i fråga om samfälld vägmark som ej längre erfordras till väg eller

för annat gemensamt ändamål. För att på ett enkelt sätt kunna rättsligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kanyl. Maj:ts proposition nr 102 år 1005

förena sådan vägraark med angränsande fastighet har tillskapats ett särskilt

institut, benämnt sammanföring, genom lagen den 18 april 1952 (nr

152) om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

in. m. Genom institutet sammanföring kan vägmärken rättsligen förenas

med angränsande fastighet utan att eljest erforderliga åtgärder för sammanläggning

av fastigheter behöver vidtagas. Någon överlåtelse av vägmärken

erfordras sålunda icke och ej heller krävs avstyckning i vanlig mening, lagfart

eller sammanläggning. Någon ändring i gällande fastighetsbeteckningar

sker ej heller. Efter sammanföringen är vägmärken fri från inteckningar

och andra gravationer, som dittills besvärat den. Dessa skall orubbade gälla

i återstoden av den besvärade egendomen, d. v. s. de fastigheter för vilka

vägmärken varit samfälld. Vägmärken skall i stället svara för de gravationer

som åvilar den fastighet med vilken sammanföring sker. Delägare i

vägmärken är berättigad till ersättning för sin andel, om han framställer

anspråk därpå. Fråga om sammanföring skall prövas vid lantmäteriförrättning.

Initiativ härtill kan tagas av ägaren till angränsande fastighet. Sammanföring

får ske endast i den mån lämpligare fastighetsindelning vinns

därigenom. Om denna förutsättning är för handen, kan den samfällda vägmärkens

ägare icke motsätta sig sammanföring. Förfarandet vid sammanföringsförrättning

är i flera avseenden enklare än vid förrättning enligt

jorddelningslagen. Gode män skall ej biträda och förrättningen skall ej

undergå fastställelse.

I promemorian anförs, att den tilltänkta lagstiftningen i väsentliga delar

torde böra få samma innehåll som nyssnämnda 1952 års lag. För att slippa

stifta en helt ny lag av nästan samma lydelse ifrågasätts, om icke nämnda

lag skulle kunna utvidgas till att omfatta även järnvägsmark. Efter närmare

prövning har dock i promemorian valts alternativet helt ny lag. Därigenom,

framhålls det, blir bestämmelserna mer lättlästa och överskådliga för dem

som enbart kommer att syssla med sammanföring av järnvägsmark. För

jämförelse har dock till promemorian fogats även ett utkast till lag angående

ändring i 1952 års lag. Det i promemorian förordade utkastet till ny

lag torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Remissyttrandena. Behovet av särskild lagstiftning i ämnet har i allmänhet

vitsordats av remissinstanserna, och den föreslagna lagstiftningen

har i sina huvuddrag så gott som genomgående tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge, anser det sålunda uppenbart,

att ett praktiskt behov föreligger av att kunna på etl enkelt sätt överföra

mark från nedlagd järnväg till annan fastighet, och menar, att förslaget

innebär eu ändamålsenlig lösning av problemet. Länsstyrelsen i Uppsala

län finner det synnerligen behövligt, att ett smidigt förfarande kommer till

stånd, när det gäller att sammanföra onyttig järnvägsmark med intilliggande

fastighet, och anser en tillfällig lösning av problemet i avhidan på eu ny

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

fastighetsbildningslag synnerligen påkallad. Ett enklare förfarande är i hög

grad välbefogat, framhåller även Uppsala länsförbund av RLF. Länsstyrelsen

i Kalmar län uttalar, att de i promemorian anförda synpunkterna i fråga

om behovet av en ny lag förtjänar att kraftigt understrykas. Länsstyrelsen

nämner bl. a., att en översiktlig bedömning av antalet försäljnings-,

avstycknings-, lagfarts- och sammanläggningsärenden vid den ändring i

fastighetsindelningen som blir en följd av t. ex. ölandsjärnvägens nedläggande

ger vid handen, att såväl domstols- som lantmäteriväsende kommer

att med nu användbara förfaringsmetoder tillföras en avsevärd arbetsbörda,

som medför ringa materiellt arbetsresultat men leder till allvarliga förseningar

av andra mera väsentliga ärenden. Lantbruksnämnden i länet, som

likaledes anser det angeläget att en lag med det föreslagna innehållet snarast

kommer till stånd, lämnar till belysning av förrättningskostnaderna enligt

nuvarande regler följande uppgifter. Genom avtal den 20 april 1964 med

järnvägsstyrelsen har nämnden för 23 040 kr. förvärvat banvalls- och bangårdsmarken

på Öland, utgörande omkring 198 ha fördelade på något mer

än 500 fastigheter. Värderingen av marken har gjorts efter schablonvärdena

1 öre per kvadratmeter för banvallsmark och 10 öre per kvadratmeter för

bangårdsmark. Distriktslantmätaren i Ölands distrikt har i samråd med

nämnden upprättat kalkyler över omfattningen av det arbete som enligt nu

gällande regler skulle krävas för avvecklingen av en del av marken. Kalkylerna

berör omkring 200 järnvägsfastigheter om tillhopa omkring 50 ha,

belägna norr om Borgholm. Resultatet har blivit, att avvecklingen skulle

komma att omfatta bl. a. 255 överlåtelser av hela fastigheter, avstyckade

områden eller styckningsfastigheter och lika många sammanläggningar, allt

till en kostnad av omkring 25 000 kr., d. v. s. i genomsnitt 500 kr. per ha. För

hela Öland skulle kostnaden uppgå till sammanlagt omkring 100 000 kr.

Enligt vad nämnden vidare anför kan fördelningen av marken enligt nuvarande

regler väntas kräva stor omgång och förhållandevis lång tid med hänsyn

bl. a. till att äganderättsförhållandena i fråga om angränsande fastigheter

kan vara oklara eller rätt ägare kan vara svåranträffbar eller en lämplig

köpare kan finna kostnaden för förvärvet onödigt stor. Lantmäteristyrelsen,

som framhåller det angelägna i att den allmänna revisionen av vår fastighetsbildningslagstiftning

ej onödigtvis fördröjs genom partiella reformer

eller särlagstiftning, tillstyrker den föreslagna provisoriska lagstiftningen

under förutsättning att den kan genomföras snabbt och ej menligt inverkar

på den allmänna revisionen.

Endast i några enstaka yttranden har behovet av den föreslagna lagstiftningen

ifrågasatts. Lantbruksnämnden i Kronobergs län anför —• till skillnad

från länsstyrelsen i länet — att sådana problem som föranleder behov

av särskild lagstiftning i avbidan på en ny fastighetsbildningslag hittills ej

uppstått i länet. Nämnden förklarar dock, att den med hänsyn till att förhållandena

kan vara annorlunda i andra län och kan ändras i det egna länet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965

ej har något att erinra mot förslaget. En liknande ståndpunkt intar länsstyrelsen

i Malmöhus län. Den finner lagstiftningsfrågan knappast vara av sådan

betydelse att en lösning därav icke lämpligen skulle kunna anstå, tills

en reglering sker genom ny lagstiftning om fastighetsbildning, men vill inte

motsätta sig en speciell lagstiftning i ämnet. Direkt avstyrkande uttalar sig

däremot överlantmätaren i länet. Enligt hans mening är olikheterna mellar

samfälld vägmark och järnvägsmark så stora, bl. a. i fråga om äganderättsoch

inteckningsförhållandena samt värdet, att sammanföringsinstitutet ej

passar bra som förebild. Eftersom behov av ägoutbyte kan uppstå vid sammanföring

av järnvägsmark med angränsande fastighet och ägoutbytesförrättning

torde inrymma de åtgärder med fastighetsindelningen som kan

vidtagas vid sammanföringsförrättning, bör man enligt överlantmätaren i

stället kunna tillgripa ägoutbyte. Enbart sammanföring ger enligt hans mening

ej möjlighet till de förbättringar av arronderingen som aktualiseras,

t. ex. när järnvägen skurit snett över ett ägoskifte, vars delar sedermera ingått

i olika fastigheter.

Vad beträffar formen för en lagstiftning i ämnet har samtliga remissmyndigheter

utom överlantmätaren i Malmöhus län tillstyrkt eller lämnat

utan erinran eu reglering i överensstämmelse med 1952 års lag. Beträffande

valet mellan en helt ny lag och en utvidgning av 1952 års lag

har flertalet av de remissinstanser som uttalat sig därom förordat en helt

ny lag. En del är dock mera tveksamma i sistnämnda fråga. Lantmäteristyrelsen

anför, att man vid nämnda val bör i första hand beakta möjligheterna

att snabbt genomföra den provisoriska lagstiftningen. Även om skäl

kan anföras mot att ytterligare splittra fastighetsbildningslagstiftningen, anser

sig styrelsen därför böra godtaga, att alternativet särskild lag kommer i

fråga. Även det förhållandet att den föreslagna lagstiftningen kan förväntas

få kort varaktighet kan enligt styrelsen tala för detta alternativ. Överlantmätaren

i Kronobergs län menar, att om bestämmelserna varit avsedda att

få längre giltighetstid det avgjort varit att föredraga en enda lag, gemensam

för vägmark och järnvägsmark. Som de emellertid i likhet med 1952 års lag

torde komma att upphävas i samband med tillkomsten av en ny fastighetsbildningslag,

anser sig överlantmätaren kunna godtaga eu särskild lag för

järnvägsmark, under förutsättning dock att den nya fastighetsbildningslagen

ej dröjer alltför länge. Överlantmätaren i Västmanlands län understryker

fördelen av så få lagar som möjligt. Med hänsyn därtill och då det är

lagtekniskt möjligt att nå eu tillfredsställande lösning genom komplettering

och ändring av 1952 års lag samt det dessutom är fråga om en provisorisk

lagstiftning, är enligt hans mening naturligast att välja alternativet utvidgning

av nämnda lag. Även byggnadsnämnden i Växjö, vars yttrande åberopats

av drätselkammaren i släden, förordar, att de tilltänkta bestämmelserna

inarbetas i 1952 års lag. Sveriges lantmätareförening anför, att det för förrättningsmännens

tillämpning av den föreslagna lagstiftningen är utan betv
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

delse, om den inarbetas i gällande lag eller meddelas i form av särskild provisorisk

lag.

Departementschefen. Utvecklingen inom kommunikationsväsendet liar

medfört, att järnvägsdriften på åtskilliga sträckor blivit olönsam och därför

måst läggas ned. Genom denna utveckling, som pågår alltjämt, blir åtskilliga

markområden fria för annan användning. Från skilda synpunkter är det

angeläget, att denna mark snarast möjligt avvecklas genom överlåtelse för

andra ändamål. Det är av betydelse för staten att ej vidare stå som ägare

till helt onyttig mark och behöva svara för de med markinnehavet förenade

besvären. Men även för fastighetsägarna i järnvägens grannskap är det av

intresse att marken avyttras. Därigenom skapas möjligheter att undanröja

de hinder för rationellt jord- och skogsbruk som järnvägsf as tigheterna, ofta

med särskilt uppbyggda järnvägsbankar, utgör. Från allmän synpunkt måste

det också anses vara av betydelse, att marken kommer till ändamålsenlig

användning och på lämpligt sätt ingår i fastighetsindelningen.

Som framgår av promemorian och har understrukits i remissyttrandena

stöter en snabb avveckling av järnvägsmarken och en i samband därmed

rationell anordning av f as t i g h el s f ör h ä 11 a n d e n a på vissa svårigheter av rättslig

natur. Redan de nödvändiga förhandlingarna och ingående av avtal med

ägarna till angränsande fastigheter kan möta hinder eller dröjsmål av olika

skäl. I inånga fall krävs avstyckning. Ytterligare erfordras lagfart för den

nya ägaren och ej sällan sammanläggning med angränsande fastighet. Det

arbete och de kostnader som allt detta medför är så mycket mer olägliga

som marken i allmänhet är av helt ringa värde. En viss olägenhet ligger

även däri, att angränsande fastighet efter sammanläggning måste åsättas

ny fastighetsbeteckning.

Om problemets räckvidd vill jag nämna, att enligt vad jag har inhämtat

marken till icke mindre än omkring 133 mil av de före februari 1964 nedlagda

omkring 184 mil av statens järnvägslinjer ännu ej avvecklats. Till

en del förklaras detta av att trafiknedläggningarna huvudsakligen har ägt

rum under de senaste fem åren. Efter den 1 februari 1964 har Kungl. Maj :t

meddelat beslut om trafiknedläggning på ytterligare omkring 40 mil av

statens järnvägar. Mot bakgrunden av gjorda trafikutredningar kan trafiknedläggningar

väntas ske i stor utsträckning (jfr prop. 1963: 191). I fråga

om de enskilda järnvägarna är så gott som all mark från nedlagda linjer

avvecklad.

Beträffande kostnaderna för en avveckling av den onyttiga järnvägsmarken

enligt nuvarande regler är det av lantbruksnämnden i Kalmar län anförda

exemplet för Öland belysande. Enbart för ölandsjärnvägen har sålunda

kostnaderna beräknats till omkring 100 000 kr. för mark värderad till

drygt 23 000 kr.

Den i promemorian redovisade utredningen och remissbehandlingen ger

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Knnt/l. Maj.-ts proposition nr 102 dr 1965

enligt min mening klart vid handen, att behov föreligger av ett enklare och

därmed billigare förfarande än som nu är möjligt för avveckling av sådan

järnvägsmark som blivit onyttig. Jag delar också uppfattningen, att en lösning

av problemet icke lämpligen bör anstå till dess ny fastighetsbildningslag

blivit genomförd. Särskild lagstiftning i ämnet bör komma till stånd nu.

Självfallet måste iakttagas, att en sådan lagstiftning inte föregriper en blivande

fastighetsbildningslag eller försvårar dess genomförande.

Det råder en sä gott som enhällig uppfattning om att en sådan lagstiftning

till innehållet bör utformas efter mönster av 1952 års lag om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. in. Institutet

sammanföring innebär, att marken uppgår i angränsande fastighet utan att

någon av de åtgärder som eljest krävs för markens överförande till sådan

fastighet behöver vidtagas, såsom överlåtelse, avstyckning, lagfart och sammanläggning.

Ej heller sker någon ändring i fastighetsbeteckningen för den

fastighet med vilken marken sammanförs. Förrättning för sammanföring

är dessutom i och för sig enklare än förrättning enligt jorddelningslagen och

även därför ägnad att nedbringa kostnaderna för markens avveckling. Som

framhölls vid tillkomsten av 1952 års lag uppfyller institutet sammanföring

kravet på enkelhet, samtidigt som rättssäkerhetskravet synes bli tillbörligen

beaktat. Av yttranden i detta ärende från såväl lantmäterihåll som andra

håll framgår, att erfarenheterna av 1952 års lag är goda.

Ett annat alternativ för en avveckling är som framhållits i något remissyttrande

att anlita ägoutbytesinstitutet. För att nå ett effektivt resultat denna

väg torde emellertid krävas vissa ändrade bestämmelser om ägoutbyte.

Det är enligt min mening ej lämpligt att nu företaga sådana ändringar och

därigenom föregripa pågående arbete på eu ny fastighetsbildningslag.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag, att en särskild reglering

efter mönster av 1952 års lag genomförs beträffande järnvägsmark. I

lagtekniskt hänseende anser jag, att man om möjligt bör undvika att ytterligare

splittra fastighetsbildningslagstiftningen genom en helt ny lag. De

nya bestämmelserna bör enligt min mening i stället inarbetas i 1952 års

lag
Frågan

om tillvägagångssättet vid avveckling av överflödig järnvägsmark

torde efter genomförandet av en ny lagstiftning komma i ett nytt läge, åtminstone

beträffande linjemarken. Anledning torde inte längre komma att

föreligga för järnvägsstyrelsen att som ibland skett överlåta marken till

lantbruksnämnderna för vidare avyttring, utan institutet sammanföring

kan naturligen direkt användas för markens avyttring. Eu annan sak är,

att lantbruksnämnderna vid sammanföringsförrättningar på samma sätt

som vid andra lantmäteriförrättningar kan behöva anlitas av förrättningsmannen

för samråd. Har lantbruksnämnden redan övertagit järnvägsmarken,

blir det nämndens sak att begära sammanföring enligt den nya lagstiftningen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. is proposition nr 102 år 1965

14

Lagstiftningens omfattning

Promemorian. Det vid promemorian fogade förslaget uppställer väsentligen

fyra villkor för den nya lagstiftningens tillämplighet, nämligen ail fråga

är om mark, som nyttjats för järnväg men ej längre erfordras därför, emedan

trafiken nedlagts eller banlinjen erhållit ändrad sträckning, alt marken

är obebyggd, att den tillhör kronan samt att varken järnvägsmarken

eller angränsande del av den fastighet med vilken sammanföring skall äga

rum är belägen inom stadsplan eller byggnadsplan.

Angående det förstnämnda villkoret, att marken nyttjats för järnväg

men av angivna anledningar blivit obehövlig, anförs i promemorian

bl. a., att därmed åsyftats att ange det grundläggande kravet på markens

anknytning till järnväg men ej avsetts att utsäga något om äganderätten

till marken. Det är tillräckligt att marken nyttjats för järnväg. I detta uttryck

tas järnväg i betydelsen kommunikationsled, d. v. s. viss järnvägssträcka

oavsett längd och belägenhet.

Kravet, att marken blivit obehövlig antingen därför att trafiken på järnvägen

nedlagts eller därför att banlinjen fått ändrad sträckning, bör enligt

promemorian ej tas alltför bokstavligt. Lagens tillämpning synes ej behöva

hindras av att någon del av marken vid tiden för trafikens nedläggning

ej nyttjats för järnvägen utan legat oanvänd kanske sedan åtskilliga år tillbaka.

Markens obehövlighet för järnvägen torde nämligen kunna sägas bli

definitiv först med trafiknedläggningen. Mark som här kommer i fråga är

trämst s. k. sidotag och liknande områden, från vilka t. ex. fyllnadsmassor

tagits för anläggning och underhåll av banvallen.

Beträffande villkoret, att marken skall tillhöra staten, framhålls

i promemorian, att det främst är mark för statens järnvägar som kommer

i fråga för avveckling. När det gäller enskilda järnvägar anses kunna antagas,

att den mark som blivit obehövlig till följd av trafiknedläggning i storl

sett redan sålts eller avvecklats på annat sätt. Framtida trafiknedläggningar

kommer troligen att endast till mindre del gälla enskilda järnvägar.

Om ägaren till enskild järnväg efter trafiknedläggning förfar så som staten

ibland gör i fråga om sina järnvägar, d. v. s. överlåter järnvägsmarken

på lantbruksnämnden, blir dock enligt promemorian lagens krav, att marken

skall tillhöra kronan, uppfyllt och lagen sålunda tillämplig även i detta

fall. Att endast staten tillhörig mark kan bli föremål för sammanföring

är enligt promemorian av vikt från flera synpunkter. Det uppordnande av

fastighetsindelningen som en sammanföring närmast innebär är främst

betingat av ett allmänt intresse, och det är då naturligt att det sker i statens

regi. Med en regel, att initiativet till sammanföring skall tagas av järnvägsmarkens

ägare, kommer ett statligt organ att svara ej endast för initiativet

till sammanföring utan även för den utredning som skall föregå en ansökan

därom. En sådan ordning medför vidgade möjligheter att bedriva det för

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

riket i dess helhet rätt omfattande arbetet på ett ändamålsenligt sätt, så

att tillgängliga arbetskrafter lämpligt fördelas och kostnaderna nedbringas

i all den utsträckning det kan ske. Förfarandet är även ägnat att främja

en allsidig och. omdömesgill handläggning av ärendena på det betydelsefulla

utredningsstadiet. Om endast statens mark kan bli föremål för sainmanföring,

vinns också ökad säkerhet för att, om någon trots allt skulle

lida förfång genom förrättningen, han kan förväntas komma att hållas

skadeslös. Genom kravet, att marken skall tillhöra staten, förekommes

vidare enligt promemorian, att en enskild person som förvärvat obehövlig

järnvägsmark kan påtvinga ägare av angränsande fastighet marken, något

som lagen ej bör medgiva.

Föreskriften, att marken skall vara obebyg g d, bär enligt promemorian

nära samband med markens värde. Är marken bebyggd, har den vanligen

ett helt annat värde än obebyggd mark. Det föreslagna förfarandet bör

enligt promemorian komma till användning endast på mark med relativt

obetydligt värde. Behovet av enklare och mindre kostnadskrävande regler

anses i promemorian med hänsyn till markens värde ej heller vara detsamma

för bebyggd mark som för obebyggd.

Villkoret, att varken järnvägsmarken eller angränsande del av den fastighet

varmed sammanföring skall ske får vara belägen inom område under

stadsplan eller byggnadsplan, har enligt promemorian tillkommit

av skäl liknande dem som lett till villkoret att marken skall vara obebyggd.

Mark inom sådant område torde nämligen vara mera värdefull än

annan mark. Vid förrättning inom sådant område kan också enligt promemorian

mera komplicerade spörsmål antagas uppkomma, vilka ej lämpar

sig för det tämligen summariska förfarande som det här är fråga om.

Remissyttrandena. Villkoret, att det skall vara fråga om mark som nyttjats

för järnväg, har i allmänhet lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Lantmäteristijrelsen anmärker dock, att lagen bör göras tilllämplig

ej endast på mark som verkligen nyttjats för järnväg utan även

pa mark som förvärvats till sidovägar för enskild trafik. I några yttranden

framförs vidare kritik mot att i promemorians utkast anges två särskilda anledningar

till att järnvägsmarken blivit onyttig, nämligen att trafiken nedlagts

eller att banlinjen erhållit ändrad sträckning. Att marken skall ha blivit onytlig

av endera av nu nämnda anledningar betraktas som eu onödig inskränkning.

Lantmäteristyrelsen framhåller sålunda, att det inte är ovanligt att till

järnväg hör vissa områden s. k. sidotag o. d. — som varken används eller

är erforderliga för järnvägen, trots alt denna är i drift. Sveriges Inntmätarcförening

anför likaledes, all det synes vara ett ej ovanligt förhållande, all

till järnväg hör områden som är belägna utanför det egentliga banområdet

och ligger oanvända av järnvägen eller till och med brukas tillsammans

med angränsande fastighet. Det väsentliga är, menar föreningen, alt marken

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1905

ej längre är behövlig för järnvägsändamål, ej anledningen till att så blivit

fallet. Liknande synpunkter anförs av Svenska kommunal-tekniska föreningen.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstyrelsen i Västmanlands

län vänder sig mot nämnda inskränkning. Överlantmätaren i

Kronobergs län påpekar, att begreppet järnväg ej är alldeles klart. Han

nämner, att inom länet i stor utsträckning förekommer spåranläggningar i

form av décauvillespår, stickspår och liknande till torvmossar och andra industrianläggningar,

och menar, att dessa ej torde omfattas av förslaget.

Även promemorians förslag, att lagen skall äga tillämpning enbart pa

mark som tillhör staten, har i allmänhet lämnats utan erinran i

remissyttrandena. I några yttranden görs dock invändning mot denna begränsning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser sålunda de i promemorian

anförda skälen för en begränsning till staten tillhörig mark ej

övertygande och framhåller, att de praktiska skälen för att kunna på ett

enkelt sätt sammanföra järnväg smark med angränsande fastighet är desamma,

vare sig marken tillhör staten eller är enskild. Att framtvinga en

överlåtelse till lantbruksnämnd för att lagen skall bli tillämplig synes enligt

hovrätten ej nödvändigt med hänsyn till den enskilda järnvägsmarkens

ringa omfattning. Lantbruksnämnden i Kronobergs län anför, att det inte

torde sakna betydelse att även järnvägsmark i enskild ägo kan sammanföras

med angränsande fastigheter. Till denna kategori synes enligt nämnden i

vissa fall böra hänföras industrispår och liknande anläggningar, som dragits

fram över mark tillhörig andra ägare än företaget. Överlantmätaren i Skaraborgs

län framhåller, att i åtskilliga fall kommun förvärvat den onödiga

järnvägsmarken helt eller till största delen och att även i sådana fall det

slutliga ordnandet bör kunna ske under förenklade former. Det synes

knappast motiverat att kommunen först skall behöva avyttra marken till

ett statligt organ, t. ex. lantbruksnämnden. Även Svenska järnvägsföreningen

anser den föreslagna lagen böra få tillämpning på mark för enskild järnväg.

Det allmänna intresse som i promemorian åberopas för ett uppordnande

av fastighetsindelningen gäller enligt föreningen lika väl i fråga om enskilda

järnvägar som för statens järnvägar. Med hänsyn till den utredning som

skall ske genom förrättningsmannens försorg saknas enligt föreningen anledning

antaga, att handläggningen skulle bli mindre allsidig och omdömesgill

i fråga om enskilda järnvägar än då det gäller statens järnvägar. Det

i promemorian anförda skälet, att om någon skulle lida förfång han kan

förväntas hållas skadeslös av staten, bemöts av föreningen med att lagförslaget

förutsätter att sammanföring ej får ske om förfång uppkommer.

Mot det i promemorian anförda skälet, att en enskild person ej bör få

möjlighet att påtvinga ägare av angränsande fastighet mark som han förvärvat,

anför föreningen, att det inte torde möta några svårigheter att ge

lagen sådan utformning att den blir tillämplig endast med avseende på

järnvägsföretagets ägare. Enligt Svenska kommunal-tekniska färeningen -

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1065

som anser det riktigt att en enskild person, som förvärvat järnvägsmark, ej

skall kunna framtvinga sammanföring — bör som villkor för sammanföring

stadgas, att marken tillhör staten, kommun eller det företag, t. ex. enskilt

järnvägsföretag eller spårvägsbolag, som tidigare svarat för trafiken. Föreningen

framhåller, att den föreslagna lagen är avsedd att vara tillämplig

även inom städer och samhällen och således kan komma att beröra mark,

som med hänsyn till läge, beskaffenhet och förhållanden i övrigt ej alls

är lämplig eller aktuell för lantbruks- eller skogsbruksändamål och därför

ej bör komma i fråga för förvärv av lantbruksnämnden. Även Sveriges lantbruksförbund

anser det önskvärt, att nedlagda banlinjer tillhöriga enskilda

järnvägar omfattas av lagen.

Det i promemorians utkast uppställda villkoret, att marken skall vara

obebyggd, har likaledes i allmänhet lämnats utan erinran i remissyttrandena.

I några yttranden anförs dock kritiska synpunkter. Lantmäteristgrelsen

framhåller sålunda, att en sammanföringsförrättning som regel

torde komma att omfatta en nedlagd järnväg i hela dess längd eller i visst

avsnitt och att det då kan medföra mindre ändamålsenliga resultat att utesluta

sådana delar av linjen som är bebyggda med stationsbyggnader, magasin

in. m. Visserligen kan järnvägens ägare vara angelägen att på vanligt

sätt avyttra bebyggd mark för att erhålla bästa möjliga pris, men denna

möjlighet förhindras ej, eftersom det står ägaren fritt att före sammanföringsförrättningen

träffa överenskommelse med köpare. Med tanke på de i

promemorian anförda betänkligheterna kan dock enligt styrelsen övervägas

att ej tillåta sammanföring av bebyggd mark mot mottagarens bestridande.

Även länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, om den föreslagna begränsningen

till obebyggd mark är nödvändig eller lämplig. Länsstyrelsen i

Malmöhus län åberopar av länsarkitekten i länet avgivet yttrande, enligt

vilket den föreslagna begränsningen till obebyggd mark i och för sig ej

föranleder erinran men enligt vilket sammanföringsinstitutet bör kunna

tillämpas på sådan mark inom bebyggd fastighet som ej nödvändigtvis erfordras

till lämplig tomtplats för byggnaden. Enligt Sveriges lantmätareförening

bör av skäl som anförts i promemorian sammanföring ej ske av mark

som är bebyggd, utan att överenskommelse träffats däroin. Att helt utesluta

möjligheten till sammanföring synes å andra sidan ej rationellt, eftersom

man t. ex. i fall då sammanföring sker med ett större egendomskomplex

skulle nödgas att omkring en enstaka byggnad tillskapa en restfastighel,

som ej är avsedd att användas som särskild fastighet.

Även promemorians förslag att sammanföring ej får ske inom stadsplan

eller by ggnadsplan har i flertalet remissyttranden lämnats

utan erinran. I åtskilliga yttranden framförs dock erinringar i denna del.

Enligt lantmäteristyrelsen medför en sådan begränsning samma olägenhet

vid avvecklingen av en nedlagd järnväg till hela dess längd eller i visst avsnitt

som den av styrelsen påtalade begränsningen till obebyggd mark. Be
2

Ilihant/ till riksdagens protokoll 19G.r>. 1 samt. Nr 102

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1065

hovet av sammanföring synes visserligen enligt styrelsen icke vara lika

trängande inom område med stadsplan eller byggnadsplan med hänsyn till

fastighetsbildningslagstiftningens och byggnadslagstiftningens plangenomförande

medel. Något men synes emellertid ej knnna uppstå av att lagen är

tillämplig, eftersom vid förrättningen skall prövas, att sammanföringen ej

länder till olägenhet för mottagaren, och kravet att lämplig fastighetsindelning

vinns får anses innebära, att sammanföring ej får ske på sätt som

motverkar syftet med gällande plan enligt byggnadslagen. Länsstyrelsen i

Uppsala län biträder av överlantmätaren i länet framförda synpunkter, att

promemorian framhåller lagförslagets betydelse för jordbruket och skogsbruket

men ej tar tillräcklig hänsyn till att liknande fastighetsbildning

inom bebyggelseområden är i särskilt behov av ett enkelt och snabbt förrältningsförfarande.

Om sammanföring blev tillåten inom planlagda områden

i fall, då den förvaltande myndigheten och fastighetsägarna är överens

om sammanföringen, skulle enligt överlantmätaren stora vinster göras

i förhållande till det nu tillämpade förfarandet med försäljning, eventuell

avstyckning, lagfart och sammanläggning. Även länsstyrelsen i Kronobergs

län ifrågasätter, liksom överlantmätaren i länet, om tillräckliga skäl finns

för det nu ifrågavarande undantaget. Länsstyrelsen framhåller, att i den

mån järnvägsmark inom planområde ej lämpligen bör hänskjutas till förrättning

enligt den föreslagna lagen, det ju ligger i markens ägares hand

att överlåta marken i annan ordning. Överlantmätaren påpekar, att erfarenheterna

från tillämpningen av 1952 års lag om sammanföring av vägmark

inom planområdena är enbart goda och att markvärdefrågorna ej förorsakat

några komplikationer. Ej heller i det av drätselkammaren i Växjö

åberopade yttrandet av byggnadsnämnden i staden anses motiverat att undantaga

planområdena från lagens tillämpning. Behovet av enkla former

för förändringar i fastighetsindelningen anses lika trängande inom planområden

som inom de egentliga landsbygdsområdena. Länsstyrelsen i Västmanlands

län anser liksom överlantmätaren i länet, att mark inom stadsplan

ej bör bli föremål för sammanföring utan bör överlåtas till kommun

och avvecklas i normal ordning. Däremot bör mark inom byggnadsplan falla

inom den föreslagna lagens tillämpningsområde. Plangenomförandet skulle

därigenom kunna underlättas.. Enligt Sveriges lantmätareförening innebär

undantaget för stadsplan och byggnadsplan vass inkonsekvens, eftersom de

anförda skälen för undantaget synes gälla över huvud för område, inom

vilket tätbebyggelse uppkommit. Lagstiftningens tillämpning på område

inom stadsplan eller byggnadsplan behöver ej medföra några oförmånliga

rättsverkningar, om endast sådan sammanföring tillåts som främjar stadsplanens

eller byggnadsplanens genomförande. Föreningen finner dock ej

något för tillämpningen mera väsentligt vara att vinna genom en ändrad

avgränsning och vill därför ej yrka på någon ändring, om avgränsningen

av andra skäl skulle befinnas lämpligt avvägd.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år l!)6.r>

Länsstyrelsen i Malmöhus län vill liksom länsarkitekten i länet gå längre

i begränsning av lagens tillämpningsområde än promemorians utkast. Enligt

det av länsstyrelsen åberopade yttrandet av länsarkitekten anses det

sålunda väsentligt att sammanföring ej heller iar ske inom område med

fastställd eller antagen generalplan. En liknande ståndpunkt intar Svenska

kommunal-tekniska föreningen, som anför, att man kanske kan ifrågasätta

om lagen skall vara tillämplig inom områden med fastställd generalplan,

eftersom detta kan tänkas medföra att kommun blir skyldig »inlösa»

områden i en vidsträcktare omfattning än som följer av 21 § byggnadslagen.

Departementschefen. Beträffande den föreslagna lagstiftningens omfattning

görs i promemorians utkast vissa betydelsefulla begränsningar. Enligt

utkastet kan sålunda sammanföringsinstitutet tillämpas endast på mark,

som nyttjats för järnväg men blivit obehövlig för ändamålet antingen därför

att trafiken nedlagts eller därför att banlinjen erhållit ändrad sträckning.

Tillämpningen begränsas vidare till mark, som är obebyggd och som

tillhör staten. Slutligen får sammanföring ej avse sådan järnvägsmark

eller sådan del av angränsande fastighet som ligger inom stadsplan eller

byggnadsplan. Dessa begränsningar i den föreslagna lagens tillämpningsområde

har i det övervägande antalet remissyttranden lämnats utan erinran.

Av en del remissinstanser, bland dem lantmäteristyrelsen, har de emellertid

utsatts för kritik. De framförda invändningarna synes böra föranleda eu

viss utvidgning av den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde.

Jag vill till en början framhålla, att kravet att marken skall ha nyttjats

för järnväg icke torde böra upprätthållas. I samband med byggandet

av järnvägarna har ej sällan förekommit, att mark exproprierats eller eljest

förvärvats för anläggande av vägar, ofta parallellt med järnvägen, som ersättning

för utfartsvägar, vilka blivit avskurna av järnvägen. Sådana sidovägar

vilka använts endast för vägtrafik kan knappast sägas ha blivit nyttjade

för järnväg, ehuru de varit nödvändiga för järnvägens framdragande.

På likartat sätt förhåller det sig med mark, som i samband med järnvägens

anläggande förvärvats för dikesomläggningar. Sådan mark bör också kunna

bli föremål för sammanföring. Även annan mark, såsom s. k. sidotag,

vilka förvärvats för upplagsplatser eller för grus- eller sandhämtning, bör

omfattas av lagen. Även om sådana områden aldrig kommit att nyttjas för

järnvägen, t. ex. därför att behovet kunnat tillgodoses på annat sätt eller de

ursprungliga planerna eljest blivit ändrade, bör de omfattas av lagen. Delsamma

gäller också annan mark som väl förvärvats för järnväg men av

någon anledning ej tagits i anspråk för ändamålet.

Enligt promemorian är den föreslagna lagstiftningen vidare begränsad

till sådan mark som blivit obehövlig därför alt trafiken nedlagts eller järnvägen

fält annan sträckning. Anledningen till afl järnvägsmarken blivit

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kangl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

obehövlig torde emellertid, såsom påpekats i en del remissyttranden, ej

böra inverka på lagens tillämplighet. Även sådan mark som ej vidare behövs

för en i brnk varande järnväg, bör kunna bli föremål för sammanföring.

En sådan utvidgning torde få betydelse främst i fråga om sidotag

och liknande områden, vilkas användning upphört, fastän järnvägen alltjämt

är i drift.

I enlighet med det anförda förordar jag, att den nya lagstiftningen skall

omfatta mark, som exproprierats eller eljest förvärvats för järnväg men

icke vidare erfordras därför.

Det i promemorian uppställda kravet, att järnvägsmarken skall tillhöra

staten, utesluter från lagens tillämpning utom mark som härrör

från enskild järnväg främst sådan mark som kommun förvärvat från nedlagd,

staten tillhörig järnväg. Enligt promemorian har så gott som all mark

från nedlagda enskilda järnvägar redan avyttrats och det blir under den

närmaste tiden knappast fråga om ytterligare trafiknedläggningar av någon

omfattning på enskilda järnvägar. Vissa fördelar skulle emellertid vinnas,

om den föreslagna ordningen görs tillämplig även på enskilda järnvägar.

Några olägenheter av betydelse torde en sådan utsträckt tillämpning ej

medföra. Den har förordats från flera håll. Med hänsyn till den prövning

som i varje särskilt fall skall ske rörande en ifrågasatt sammanförings

lämplighet från fastighetsbildningssynpunkt och den utredning som skall

göras av förrättningsmannen torde för bedömningen av frågan om lagens

utvidgning till enskilda järnvägar någon större betydelse ej behöva tillmätas

det förberedelsearbete som kan väntas bli utfört av den ena eller den

andra sökanden. Större vikt synes böra fästas vid det förhållandet att enskilda

järnvägar om möjligt får åtnjuta samma förmåner som statens järnvägar

i fråga om tillgången till ett enkelt och billigt förfarande för avveckling

av obehövlig järnvägsmark. Jag vill därför förorda, att sammanföring

skall kunna ske även i fråga om mark från enskild järnväg. Som framhållits

under remissbehandlingen torde dock i denna del vara lämpligt att begränsa

den tilltänkta lagens tillämpning till fall då marken ägs av vederbörande

järnvägsföretag eller, liksom i fråga om mark från statens järnvägar, av

kommun.

Promemorians krav, att järnvägsmarken skall vara obebyggd för att

sammanföring skall få ske, har mött erinringar från flera håll. Kravet torde

väl ej medföra några större olägenheter, eftersom sammanföring av bebyggd

järnvägsmark, åtminstone sådan på vilken någon mera värdefull

byggnad finns uppförd, endast sällan torde bli aktuell. Det torde vara fördelaktigare

för ägaren att i sådana fall avyttra marken i annan ordning.

Einns endast en mindre byggnad på marken, t. ex. ett skjul eller annan

obetydlig byggnad, kan dock sammanföringsinstitutet lämpa sig väl för avvecklingen.

Som framhållits under remissbehandlingen skulle vissa olägen
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

heter uppkomma, om sammanföring ej kan ske i sådana fall enbart därför

att marken är bebyggd, eller om för sammanföring skulle krävas, att byggnaden

undanskaffas. Det synes därför vara att gå för långt att för sammantöring

uppställda villkoret, att marken skall vara obebyggd. Som villkor

för sammanföring av bebyggd mark synes dock böra gälla, att ägaren

av den fastighet med vilken sammanföring är avsedd att äga rum medger

åtgärden. I fråga om järnvägsmark, på vilken finns byggnad som tillhör

annan än markens ägare, bör även beaktas den rätt till marken som tillkommer

byggnadens ägare. Till frågan om sådana och andra särskilda

rättigheters ställning vid sammanföring återkommer jag i det följande.

Även det undantag från lagens tillämpningsområde som i promemorian

gjorts beträffande område med stadsplan och byggnadsplan

har mött invändningar från flera håll. Som framhållits av lantmäteristyrelsen

kan det medföra olägenheter vid exempelvis en sammanföringsförrättning,

som omfattar en nedlagd järnväg i hela dess längd eller i visst avsnitt,

att under alla förhållanden behöva utesluta sådana delar av banlinjen

som sträcker sig genom område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Behovet av ett enkelt förfarande kan göra sig starkt gällande

även inom sådana områden. Jag vill därför förorda, att den tilltänkta lagstiftningen

görs tillämplig även beträffande område inom stadsplan och

byggnadsplan. Därigenom erhålls också principiell överensstämmelse med

1952 års lag. Mot en sådan utsträckt tillämpning kan åberopas, att ägare

till angränsande fastighet kan bli pliktig mottaga mark till jämförelsevis

högt värde. För att förebygga olägenhet i detta avseende vill jag föreslå,

att sammanföring beträffande område inom stadsplan eller byggnadsplan

skall, liksom i fråga om bebyggd mark, få äga rum endast efter medgivande

av ägaren till angränsande fastighet.

Det av ett par remissinstanser framförda önskemålet om undantag för

lagens tillämpning inom generalplan kan jag med nu angivna ståndpunkt

inte biträda.

Lagstiftningens verkan beträffande särskilda rättigheter

En fråga som påkallar särskild uppmärksamhet vid sammanföring biverkningarna

av sammanföringen beträffande särskilda rättigheter, som besvärar

den med sammanföringen avsedda marken. Frågan behandlades ingående

vid tillkomsten av 1952 års lag om sammanföring av vägmark. Till

grund för det till lagrådet remitterade lagförslaget låg ett av fastighetsbildningssakkunniga

upprättat förslag i ämnet. Enligt detta gällde som allmän

förutsättning för sammanföring, att vägmärken blivit onyttig för såväl av
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

sett ändamål som annan gemensam användning. En annan bestämmelse

innehöll, att om någon menade att vägmärken ej kunde anses onyttig för

gemensam användning och att sammanföring därför ej borde äga rum, yrkande

därom skulle framställas senast vid första sammanträdet. Vidare

skulle vägmärken efter sammanföringen anses ingå i den eller de fastigheter

varmed den sammanförts och vara fri från ansvar för inteckning, besvär

eller last som tidigare åvilat den. I stället skulle marken svara för samma

inteckning, besvär eller last som den eller de fastigheter varmed den sammanförts.

I anslutning härtill anförde de sakkunniga, att förslaget sålunda

innebar, att eventuellt befintliga servitut upphörde att gälla i den mån de

avsåg sammanförd vägmark. Var samfälld vägmark belastad av servitut,

innebärande exempelvis rätt till väg eller rätt att framdraga och hålla ledning

på vägmärken, måste emellertid enligt de sakkunniga detta förhållande

betraktas som ett uttryck för att behov av gemensam användning av marken

kunde föreligga och medföra, att förrättningsmannen ägnade denna

fråga särskild uppmärksamhet. Vidare anförde de sakkunniga i anslutning

till regeln, att marken skulle övergå fri från all rätt som tidigare besvärat

den, att den värdeminskning som en fastighet undergick genom sammanföring

av vägmark vari den hade del måste anses helt sakna betydelse för den

säkerhet som tillkom innehavare av penninginteckning i fastigheten. Däremot

kunde sammanföringen ha stor betydelse för den som innehade servitutsrätt

beträffande vägmärken, vare sig servitutet utgjorde jorddelningsservitut,

blivit intecknat eller grundade sig på en icke intecknad upplåtelse.

Detta förhållande måste noggrant beaktas vid prövning av frågan, huruvida

vägmärken kunde anses onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam

användning.

I det till lagrådet remitterade förslaget upptogs i anslutning till de sakkunnigas

förslag som förutsättning för sammanföring, att vägmärken ej

erfordrades för tillgodoseende vare sig av behov av väg eller av annat för

delägarna i vägmärken gemensamt behov eller också att avsett behov blev

tillgodosett utan att vägmärken bibehölls som samfälld. I övrigt innehöll

det remitterade förslaget den bestämmelsen beträffande särskilda rättigheter

att vägmärken, sedan beslut om sammanföring vunnit laga kraft, ingick

i den eller de fastigheter varmed den sammanförts fri från all rätt som

dittills besvärat den, och att sådan rätt skulle orubbad gälla i återstoden av

besvärad egendom. Förslaget utsattes för kritik av lagrådet, vilket i första

hand uppmärksammade servitutshavares rätt. Regeln, att servitut skulle

komma att upphöra beträffande vägmärken, föranledde ej någon invändning,

såvitt servitutet redan tidigare var onyttigt eller det eljest var utan

egentlig betydelse för servitutshavaren att marken undantogs från servitutets

utövning. Däremot mötte enligt lagrådet betänkligheter mot att tillåta

ett sådant ingrepp i servitutshavares rätt, om förfång därigenom tillskynda
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

des honom och han ej samtyckte till åtgärden. Detta kunde framför allt inträffa

i sådana fall då servitutets begagnande var lokaliserat just till den

ifrågavarande marken, såsom vid servitut innebärande rätt att använda marken

till utfartsväg för viss fastighet eller att hålla en kraft- eller avloppsledning

på området eller att där hämta vatten. Ett sådant förhållande skulle

enligt de sakkunnigas förslag betraktas som uttryck för att behov av gemensam

användning av marken kunde föreligga och medföra att förrättningsmannen

ägnade denna fråga särskild uppmärksamhet. Enligt lagrådets mening

förutsatte detta emellertid en så extensiv tolkning av bestämmelsen att

den knappast var försvarlig. Det kunde t. ex. inte gärna betraktas som en

omständighet, som gjorde marken erforderlig för ett delägarnas gemensamma

behov, att därå fanns väg- eller dikesservitut till förmån för hemman

i annat skifteslag, eller att det fanns ett till förmån för en främmande fastighet

gällande servitut att hålla kraftledning på marken. Att sammanföring,

som skulle lända till förfång för innehavare av servitut, inte fick genomföras

utan dennes samtycke syntes lagrådet dessutom vara en så betydelsefull

grundsats, att den borde komma till klart uttryck i lagtexten.

Lagrådet tog också upp frågan, om inte den rätt som tillkom andra rättsägare

än servitutshavare borde beaktas. Så hade, påpekade lagrådet, skett i

den då gällande lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande.

Där stadgades huvudsakligen, att ansökning om fridlysning av visst

område ej fick beviljas mot bestridande av någon, som visade sannolika skäl

att han på den fastighet vartill området hörde ägde nyttjanderätt, servitutsrätt

eller annan dylik rätt, som uppkommit före ansökningens ingivande

och genom fridlysningsåtgärden skulle lida intrång, såvida inte detta intrång

var att anse som oväsentligt. Lagrådet uppmärksammade särskilt den rätt

som en nyttjanderättshavare kunde äga till marken. Lagrådet ansåg emellertid,

att man var befogad antaga att det allenast undantagsvis kunde inträffa,

att en sammanföringsförrättning kom att medföra förfång för annan

rättsägare än servitutshavare. Och beträffande sådana undantagsfall kunde

man utgå från att merendels behov av området för gemensam användning

kunde anses föreligga, varvid hinder mot sammanföringen mötte i bestämmelsen,

att vägmark fick sammanföras endast om behov av marken ej förelåg

vare sig till väg eller för annat gemensamt ändamål. Dessutom var att

märka, att vid lantmäteriförrättning i allmänhet som regel gällde att —

utom jordägare och vissa med dem jämställda besittningshavare — endast

servitutshavare var att betrakta som sakägare. Nyttjanderättshavares rätt

tillgodosågs i viss mån på annat sätt. Lagrådet erinrade här om bestämmelsen

angående arrende i 2 kap. 27 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom,

att om den upplåtna fastighetens ägor till omfång eller läge genom lantmäteriförrättning

ändras så, att avkomsten och nyttan därav förringas för arrendatorn,

denne äger rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften och under

vissa betingelser är berättigad att uppsäga avtalet. Eftersom denna regel

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

fick anses vara uttryck för en allmän princip, torde den analogivis vara

tillämplig även på andra nyttjanderättsavtal. Vid dessa förhållanden ansåg

lagrådet, att särskilt skydd ej erfordrades för andra rättsägare än servitutshavare.

I enlighet med lagrådets förslag intogs i lagen en uttrycklig bestämmelse

till skydd för servitutshavare. Den upptogs som ett andra stycke i 4 § i 1952

års lag och innehåller, att om vägmärken besväras av servitut, sammanföring

ej får äga rum, utan att innehavaren av servitutet lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart, att sammanföringen icke kan lända till förfång

för den fastighet till vars förmån servitutet gäller. Vidare innehåller

1952 års lag i 17 § första stycket regeln, att då beslut om sammanföring

vunnit laga kraft, vägmärken ingår i den eller de fastigheter, varmed den

sammanförts, fri från all rätt som dittills besvärat den, samt att sådan rätt

skall orubbad gälla i återstoden av den besvärade egendomen.

Promemorian. I promemorian har i fråga om rättighetshavarnas ställning

valts en annan lösning än i 1952 års lag. Detta sammanhänger med att

järnvägsmark till skillnad från samfälld vägmark vanligen består av ett

antal särskilda fastigheter, som vid sammanföring helt försvinner. Etter

förrättningen finns normalt ej någon återstod av fastigheten som kan uppbära

inteckningen eller den särskilda rättigheten. Om dessa skall bestå, måste

de tvärtemot vad som gäller i fråga om samfälld vägmark alltjämt häfta

vid järnvägsmarken och följaktligen, om sammanföring sker, komma att

belasta den eller de fastigheter varmed järnvägsmarken sammanförts.

Järnvägsmarken kan enligt promemorian alltså ej förklaras fri från all rätt

som dittills besvärat den, utan andra regler krävs. I princip skulle dessa

gå ut på att den rätt för vilken järnvägsmarken häftar skulle besvära den

fastighet varmed sammanföring sker. Avser rätten emellertid en penninginteckning

eller över huvud fullgörandet av en betalningsförpliktelse och

liknande, kan nämnda fastighet icke förklaras skola svara därför utan att

samtidigt mer eller mindre vidlyftiga regler införs om företrädesordningen

mellan olika rättsägare och om eventuell kompensation till ägaren av fastigheten.

Lagstiftningen bör emellertid enligt promemorian inte kompliceras

med dylika regler, helst som ett sådant fall som det anförda måste antagas

bli synnerligen sällsynt. I stället bör som en förutsättning lör sammanföring

uppställas, att järnvägsmarken ej är besvärad av rätt som nu

angivits. Skulle ett sådant fall som det berörda inträffa, måste alltså inteckningen

eller den rätt varom eljest är fråga först avlösas. Angående särskilda

rättigheter anförs i promemorian, att de torde vara till så ringa men

för den fastighet varmed järnvägsmarken sammanförs att de kan förklaras

skola besvära denna fastighet. År rättigheten intecknad, uppkommer

emellertid samma behov av regler om företrädesordningen mellan olika

rättsägare som beträffande penninginteckningar. Sammanföring av mark,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1065

som besväras av intecknad särskild rättighet, torde därför lika litet böra få

ske som sammanföring av mark, som häftar för penninginteckning. Bestämmelse

om hinder mot sammanföring när järnvägsmarken häftar för

fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller besväras av särskild

rättighet, till säkerhet varför inteckning beviljats, har upptagits i 4 §

tredje stycket i utkastet.

Bland särskilda rättigheter som belastar järnvägsmark uppmärksammas

i promemorian särskilt rätten för televerket att ha ledning för teletrafik

framdragen över marken eller nedlagd i jorden. Såvitt angår statens järnvägar

grundar sig denna rätt på en allmän upplåtelse av järnvägsstyrelsen

till telestyrelsen utan några särskilda bestämmelser om exempelvis varaktigheten

av upplåtelsen. Vid försäljning av obehövlig järnvägsmark har televerket

brukat förbehållas rätt att tills vidare utan kostnad bibehålla exempelvis

befintliga stolplinjer över det försålda området. Därjämte har televerket

tillförsäkrats befogenhet att låta inteckna rättigheten, en befogenhet

som verket dock regelmässigt ej utnyttjat. I stället för sådant förbehåll

måste enligt promemorian vid sammanföring av marken träffas annan

anordning till bevarande av televerkets rätt. Eftersom rättigheten ej tillförsäkrats

televerket för bestämd tid, måste även rättighetens bestånd förstärkas

i fråga om varaktigheten för att hindra uppsägning,. De krav som

sålunda föreligger har enligt promemorian ansetts kunna tillgodoses genom

föreskrift, att televerket efter sammanföringen äger behålla ledningen på

samma villkor som förut, så länge verket har behov därav (16 § andra

stycket i utkastet).

1 fråga om andra särskilda rättigheter anförs i promemorian, att särskilt

i närheten av stationsområden och där järnväg korsar väg järnvägsmarken

ofta besväras av rättigheter av olika slag. De vanligaste avser nyttjande av

väg, brunn samt ledningar för skilda ändamål, framför allt för vatten, avlopp

och elektrisk kraft. Med hänsyn bl. a. till den på vissa platser ganska

omfattande förekomsten av rättigheter och svårigheten att överblicka konsekvenserna

av att rättigheterna ej får fortbestå samt till det sannolikt obetydliga

men, som rättigheternas bevarande skulle föranleda för den eller

de fastigheter varmed järnvägsmarken skall sammanföras, har det enligt

promemorian synts riktigast att i olikhet med vad förhållandet är i 1952

års lag meddela bestämmelser om rättigheternas bestånd. Föreskrift har

därför upptagits i 16 § andra stycket i utkastet om att dessa rättigheter

skall bibehållas orubbade.

Remissyttrandena. Endast ett fåtal remissinstanser har behandlat frågan

om rättigheternas ställning vid sammanföring. I det stora flertalet remissyttranden

lämnas de föreslagna bestämmelserna utan erinran. Göta hovrätt

anför bl. a., att det bör övervägas, om inte vid sammanföring av järnvägsmark

med flera fastigheter förrättningsmannen skall äga förordna att rättighet,

som skall bestå efter sammanföringen men som berör endast viss

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

del av järnvägsmarken, skall besvära endast fastighet med vilken den berörda

marken sammanförs. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser rörande

televerkets rätt, att rätten att behålla ledningen bör förbehållas kronan

och att detta bör ske genom att förrättningsmannen efter utredning i

förrättningsprotokollet meddelar beslut om förbehållet. En sådan ordning

synes hovrätten mera tilltalande med hänsyn till att kronan bör erhålla sakrättsligt

skvdd gentemot den som vid frivillig eller exekutiv försäljning förvärvar

den fasta egendomen. I fråga om andra rättigheter uttalar hovrätten

bl. a., att endast en förklaring i lagen att rättigheten skall bestå orubbad

kan utgöra ett för svagt skydd, då den icke därigenom blir under alla förhållanden

gällande mot envar. Hovrätten föreslår, att åt förrättningsmannen

ges möjlighet att, då så med hänsyn till rättighetens särskilda betydelse

prövas erforderligt, förbehålla rättigheten. Ett sådant i utlåtandet över

sammanföringen antecknat förbehåll skulle medföra, att rättigheten bereddes

samma skydd gentemot tredje man som hovrätten föreslagit beträffande

televerkets ledningar. Telestyrelsen anser det vara angeläget, att pa

lämpligt sätt föreskrift tillskapas om rätt för televerkets personal att för

underhålls- och reparationsarbeten äga tillträde till sina här ifrågavarande

ledningar, överlantmätaren i Uppsala län framhåller som mycket viktigt,

att omfattningen och arten av de rättigheter som skall besvära den eller de

fastigheter varmed järnvägsmarken sammanförts är klarlagda vid sammanföringsförrättningen,

eftersom utnyttjandet av rättigheterna kommer att

påverka värdet av järnvägsmarken och även möjligheterna för den blivande

ägaren att nyttja marken.. Svenska kommunal-tekniska föreningen erinrar

om att de fastigheter från vilka de i järnvägsfastigheten ingående områdena

härrör kan ha varit besvärade av olika särskilda rättigheter och att

det icke alltid torde varit fullt klart vad som hänt med dessa särskilda rättigheter

vid den sammanföring av de olika fastigheterna till en järnvägssladsäga,

som ägt rum vid fastighetsregistrets uppläggande och förande.

Anledning finns enligt föreningen att särskilt beakta detta förhållande.

Sveriges lantbruksförbund önskar, att det i lagtexten bl. a. för undvikande

av tolkningssvårigheter på lämpligt sätt klarläggs, huruvida järnvägsmark,

som är belastad av s. k. privilegierat servitut, får bil föremål för sammauföring.

Lantmäteristyrelsen behandlar de föreslagna bestämmelserna ingående

och anför följande.

Fastighetsbildningsåtgärder får ofta för därav berörda fastigheter konsekvenser

ur inskrivningssynpunkt och beträffande belastningar av olika slag,

för vilka fastigheterna häftar eller av vilka de besväras. Dessa konsekvenser

är till sin karaktär och omfattning beroende både av fastighetsbildningsåtgärdens

och belastningens art. Omreglerande fastighetsbildningsåtgärd

— från delning och sammanläggning av fastigheter kan i nu förevarande

sammanhang bortses — innebär att ett eller flera markområden, ingående

i viss fastighet, mot vederlag eller ersättning i pengar överflyttas till

annan fastighet som oberoende därav behåller sin fastighetsregisterbeteck
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

ning och sina i fastighetsboken införda inskrivningar. Dessa inskrivningar

gäller därefter i fastigheten med den förändrade omfattning och belägenhet

fastigheten erhållit genom fastighetsbildningsåtgärden. Samtidigt upphör

samtliga inskrivningar i den avstående fastigheten att gälla i den mark som

överförts till annan fastighet. Något system för överflyttning av inteckningsbelastning

i sådant fall genom åtgärd enligt fastighetsbildningslagstiftningen

finns icke och torde ej heller böra införas. I sakens natur ligger

att, då inskrivning ej längre äger giltighet beträffande visst markområde

som på angivet sätt överflyttats från fastighet till annan, även den

grundläggande rättigheten har upphört att gälla i området.

Vad nu sagts om konsekvenserna av omreglerande fastighetsbildning beträffande

rättighet som grundar sig på privat rättshandling och blivit föremål

för inskrivning i därav berörd fastighet torde äga tillämpning jämväl

på sådan rättighet som ej inskrivits.

Rättighet, som tillkommit genom fastighetsbildning (s. k. jorddelningsservitut),

annan förrättning eller domstols beslut, reagerar däremot på annat

sätt i de fall rättigheten blivit lokaliserad till viss plats på marken. Sådan

rättighet torde normalt belasta samma område som tidigare även om

området genom fastighetsbildning överflyttats till annan fastighet.

Med hänsyn till de konsekvenser omreglerande fastighetsbildning sålunda

kan ha på beståndet av särskild rättighet har i fastighetsbildningslagstiftningen

intagits bestämmelser som — utan att hindra ur allmän synpunkt angelägna

ändringar i fastighetsindelningen — i tillbörlig mån är avsedda att

skydda tredjemansintressen.

De ur allmän synpunkt angelägna fastighetsbildningsåtgärderna, vilka

kan vidtagas även utan medgivande av ägare till därav berörd fastighet, kan

i princip alltid genomföras utan hinder av förefintliga tredjemansintressen.

Därvid lämnas gottgörelse åt de rättighetsinnehavare, som kan få ersättning,

vid fördelning av det mot fastighetens värdeminskning svarande likvidbeloppet

efter nedsättning hos länsstyrelsen på i huvudsak samma sätt som

kan ske med expropriationsersättning (lösenbelopp och ersättning för intrång

på restfastighet). Detta gäller i första hand innehavare av fordringsrätter.

Servitutshavare kan få sin rätt beaktad genom de åtgärder som kan

vidtagas enligt fastighetsbildningslagstiftningen (upphävande, flyttning

in. in.). Nyttjanderättshavares rätt är avsedd att bli tillgodosedd genom

särskilda bestämmelser härom i nyttjanderättslagstiftningen.

Fastighetsbildningsåtgärd, som för genomförande förutsätter avtal därom

mellan berörda sakägare, är däremot enligt gällande rätt beroende av att

rättighetsinnehavare av olika slag lämnar sitt medgivande till åtgärden eller

av att oskadlighetsprövning sker (se t. ex. 8 kap. 4 § andra stycket jorddelningslagen).

Detta gäller såväl innehavare av intecknade rättigheter som

eljest innehavare av fordran och rättigheter, som tillkommit vid förrättning

eller genom domstols beslut i den mån de påverkas av åtgärden. Enligt lagrådsuttalande

är bestämmelser av detta slag ej tillämpliga på ointecknade

servitut och nyttjanderätter.

Vid tillskapande av ny lagstiftning inom den nuvarande fastighetsbildningslagstiftningens

ram synes det vara angeläget att bestämmelserna inte

bygger på principer i allmängiltiga frågor som strider mot gällande rätt och

som kan försvåra en allmän revision av hela lagstiftningen. Enligt styrelsens

mening kan så i viss utsträckning vara fallet med den nu föreslagna regleringen

av hänsynstagandet till tredjemansintresset. Denna reglering är intagen

i 4 K tredje stycket och 16 § andra stycket i lagutkastet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 är 1965

Enär den föreslagna lagen innehåller den nyheten i förhållande till gällande

rätt att all till fastighet hörande mark skall kunna överföras till annan fastighet,

synes det vara välbetänkt att, som föreslagits i avvaktan på en allmän

lagrevision, begränsa möjligheten till överföring med hänsyn till tredjemansintresset.

Då dessutom den föreslagna lagen ej ger kompetens att reglera

servitutsfrågor till skydd för servitutshavares intressen, synes de föreslagna

bestämmelserna i 4 § vara i stort sett lämpliga. Dock synes det vara

erforderligt med ett klart uttalande i vad mån ointecknade fordrings- och

avkomsträtter skall inrymmas i regleringen.

Beträffande 16 § andra stycket finner styrelsen det däremot angeläget med

ett ytterligare övervägande av frågan om bär avsedd sammanföringsförrättnings

rättsverkningar såvitt angår särskilda rättigheter. Självfallet torde

vara att rättighet av här avsett slag, som belastar järnvägsmark, utan undantag

är lokaliserad till visst område och att anledning saknas förmoda att

rättighetsinnehavaren skulle ha något intresse av en förflyttning av rättigheten

till annat område. Med hänsyn härtill torde det vara utan betydelse

för bedömning av detta spörsmål huruvida del av fastighet eller fastighet i

sin helhet överföres till annan fastighet. Samma problem möter ständigt i

fastighetsbildningsverksamheten då område av fastighet, vilken tagits i anspråk

för särskild rättighet, genom laga skifte eller ägoutbyte överflyttas till

annan lastighet. En särreglering av denna fråga, som sålunda är av allmängiltig

natur, torde icke böra ske. Än mindre synes det vara lämpligt att, som

skett, åt detta spörsmål ge en lösning som inte har någon motsvarighet i

gällande rätt och som ej heller torde vara av beskaffenhet att allmängiltigt

böra införas vid revision av lagstiftningen.

I praktiken torde ointecknade privata rättigheter till förmån för enskilda

inte annat än undantagsvis förekomma i järnvägsmark, som enligt den föreslagna

lagen kan sammanföras. Televerkets ledningar finns i stor utsträckning

i alla delar av landet. Rättigheterna har icke vållat några problem vid

ändringar i fastighetsindelningen. Ledningarna brukar godtagas av fastighetsägarna

och det anses naturligt att utan särskild lagföreskrift därom eu

sådan rättighet får kvarstå efter laga skifte eller ägoutbyte, Jfr eu i promemorian

lämnad upplysning att televerket efter försäljningen av järnvägsmark

regelmässigt icke utnyttjat därvid lämnade inteckningsmedgivanden.

Skulle i framtiden en särskild lagreglering av detta spörsmål visa sig erforderlig

synes den böra ges ett allmängiltigt innehåll och ej placeras i en lag

med den speciella karaktär varom här är fråga.

Departementschefen. Sammanföringsinstitutet innebär i princip detsamma

som andra omreglerande fastighetsbildningsåtgärder, genom vilka ett

eller flera markområden, som hör till viss fastighet, mot vederlag i jord

eller pengar överflyttas till annan fastighet. Fastigheterna på ömse sidor

behåller sina fastighetsbeteckningar och sina i fastighetsboken införda inskrivningar.

Frånsett s. k. jorddelningsservitut medför marköverflyttningen

ej någon överföring från den ena fastigheten till den andra av fordringsinteckning

eller annan sakrätt. Denna princip bör enligt min mening upprätthållas

även i fråga om sammanföring enligt nu förevarande lagförslag.

Jag anser därför i överensstämmelse med vad lantmäteristyrelsen anfört,

att sammanföring av järnvägsmark ej hör medföra någon överflyttning av

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965

rättigheter från den fastighet i vilken järnvägsmarken ingått till den fastighet

med vilken sammanföring sker. I enlighet härmed förordar jag för järnvägsmarken

samma regel som för vägmärken, nämligen att när beslut om

sammanföring vunnit laga kraft, järnvägsmarken ingår i den eller de fastigheter

varmed den sammanförts fri från all rätt som dittills besvärat den.

Denna regel kräver, att vid sammanföringsförrättning uppmärksamhet

ägnas åt frågan, huruvida fordringsinteckningar eller andra rättigheter besvärar

den järnvägsmark som omfattas av förrättningen och i vilken utsträckning

innehavare av sådana rättigheter bör skyddas mot skada genom

sammanför ingen.

I överensstämmelse med vad som enligt 1952 års lag nu gäller beträffande

vägmark bör sammanföring av järnvägsmark, som skulle lända till förfång

för innehavare av servitut, ej få genomföras utan dennes samtycke.

Vad angår innehavare av fordringsinteckningar och andra rättigheter är

tydligen skälen för att beakta deras rätt starkare vid sammanföring av

järnvägsmark än när det gäller sammanföring av samfälld vägmark, eftersom

sammanföringen här kan komma att omfatta större delen av eller

hel fastighets ägovälde. Därtill kommer, att med hänsyn till ändamålet

med den föreslagna lagstiftningen och till att initiativrätten tillkommer endast

järnvägsmarkens ägare, sammanföring av järnvägsmark blir att väsentligen

jämställa med frivillig överlåtelse. En regel till skydd för innehavare

av fordringsinteckningar och andra rättigheter, som besvärar järnvägsmarken,

synes därför böra införas. I den mån särskilda rättigheter besvärar

järnvägsmark, torde de i stor utsträckning ej vara säkerställda genom inteckning.

Regeln synes därför liksom i fråga om servitut böra gälla även

när inteckning för rättigheten ej meddelats. Frånsett servitut innebär en

sådan regel ett längre gående skydd för rättigheter än som eljest gäller

inom fastighetsbildningslagstiftningen. Den torde emellertid inom den speciella

lagstiftning som det nu är fråga om ej behöva möta avgörande principiella

betänkligheter. En ordning enligt vad j ag nu sagt kan antagas i allmänhet

medföra, att ägaren av järnvägsmarken träffar frivillig uppgörelse

med rättighetshavaren om avlösning av rättigheten eller att överenskommelse

om rättighetens fortbestånd träffas med ägaren till den fastighet med

vilken sammanföring skall äga rum.

I enlighet med det sagda förordar jag en bestämmelse av innehåll att, om

järnvägsmarken på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller

om den besväras av annan rättighet, sammanföring ej får äga rum utan att

innehavaren av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill

eller del är uppenbart, att sammanföringen ej kan lända honom till förfång.

Inom justitiedepartementet har på grundval av de överväganden för vilka

jag nu redogjort upprättats förslag till lag angående, ändring i lagen den

18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark med av
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965

gränsande fastighet in. in. och till lag angående säkerhet för ersättning enligt

samma lag. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende som bilaga 1. Beträffande den närmare innebörden av lagförslagen

får jag anföra följande.

Specialmotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

1 §•

Den utvidgning av lagens tillämpningsområde till järnvägsmark som avses

med den tilltänkta lagstiftningen bör komma till uttryck i denna paragraf.

På samma sätt som skett i fråga om vägmark bör dock här endast anges

tillämpningsområdet i stort, d. v. s. att lagen omfattar järnvägsmark.

Den närmare avgränsningen får ske i följande paragrafer. I enlighet härmed

innehåller 1 § i departementsförslaget helt allmänt, att lagen äger

tillämpning, förutom på vägmark av viss beskaffenhet enligt nuvarande

lydelse, på mark, som exproprierats eller eljest förvärvats för järnväg.

Någon närmare bestämning av begreppet järnväg, t. ex. i likhet med vad

som skett i 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift har ej gjorts. De föreslagna bestämmelserna torde få ges en jämförelsevis

vidsträckt tillämpning. Till skillnad från promemorians förslag

omfattar de såväl staten tillhörig som enskild järnväg. Av enskilda järnvägar

torde även sådana som ej krävt koncession böra komma i fråga. Industrispår

torde sålunda omfattas av bestämmelserna, oavsett om de upplåtits

för allmän trafik. I förevarande sammanhang torde uttrycket järnväg även

kunna omfatta spårväg. Däremot torde s. k. décauvillespår och liknande

transportbanor ej rymmas under uttrycket järnväg.

Med det i departementsförslaget valda uttrycket »som exproprierats eller

eljest förvärvats för järnväg» avses lika litet som med det i promemorians

utkast valda uttrycket »som nyttjats för järnväg» att utsäga något om äganderätten

till järnvägsmarken. Det väsentliga är att marken en gång förvärvats

för järnväg. Såvitt gäller enskilda järnvägar, för vilka erhållits

koncession som avses i förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36) innefattande

särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning och utmätning av järnväg,

m. in., omfattar lagen i första hand sådan mark som utvisas på den

e x j »r opri åt i onskart a som fogats vid Kungl. Maj :ts beslut om koncession.

Vidare omfattas sådan mark som senare förvärvats och enligt tilläggskoncession

tillagts järnvägsområdet. Men även mark som förvärvats till komplettering

av järnvägsområdet utan att ha tillagts detta enligt 1880 års förordning!,

t. ex. för anordning av tryckbankar för att möjliggöra högre belastning

på spåranläggningen, är avsedd att hänföras under lagen. Om mar
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

ken i något fall förvärvats annorledes än genom expropriation men aldrig

kommit att nyttjas för järnvägen, kan det måhända vara förenat med vissa

svårigheter att utreda huruvida marken förvärvats för järnväg. Alltför stora

krav på utredning härom torde dock ej böra upprätthållas.

Har marken en gång förvärvats för järnväg, får den anses ha behållit

denna natur oavsett om den, såsom stundom skett, överlåtits till kommun

för att genom dess medverkan inordnas i fastighetsindelningen i övrigt.

Genom den i 21 § föreslagna begränsningen till mark, som tillhör staten,

kommun eller enskilt järnvägsföretag, lärer några praktiska problem ej

uppstå i denna del. Har marken ingått i sammanläggning med annan fastighet,

torde dock vara klart att den förlorat sin natur av järn vägsmark i

här avsedd mening.

Sammanföring bör kunna omfatta även sådan mark som staten eller

enskilt järnvägsföretag hade i sin ägo redan när fråga uppkom om järnväg

gens anläggande och som således egentligen ej kan sägas ha »förvärvats för

järnväg».

21 §.

Med denna paragraf inleds den nya avdelning av lagen som innehåller

de närmare bestämmelserna om sammanföring av järnvägsmark. Paragrafen,

som närmast motsvarar 3 § och delvis även 1 § i utkastet, innehåller

liksom 3 § i lagen vissa grundläggande regler för sammanföring.

Första stycket

I första stycket anges närmare tillämpningsområdet för de nya bestämmelserna.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen

skall sammanföring få avse ej endast staten tillhörig järnvägsmark utan

även järnvägsmark som tillhör kommun eller enskilt järnvägsföretag. Alla

slag av kommuner kommer här i fråga, såsom landskommun, stad, köping

och landstingskommun. Med dessa bör jämställas municipalsamhälle och

kommunalförbund. Genom departementsförslaget görs sålunda en utvidgning

i förhållande till promemorians förslag, som är begränsat till statens

mark. En viss begränsning innebär dock även departementsförslaget, i det

att från lagens tillämpning utesluts mark, som förvärvats från staten eller

enskilt järnvägsföretag av annan än kommun.

Vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna på enskilda järnvägar,

för vilka erhållits koncession, måste uppmärksammas 1880 års förordning

innefattande särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, m. in. Sådan enskild järnväg som där avses skall enligt

1 § i förordningen i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder

och andra byggnader anses som en enda sammanhörande fast egendom.

Enligt 2 § i förordningen får ej utan Kungl. Maj :t''S tillstånd järnvägen

delas eller något av den mark som hör till järnvägen avsöndras därifrån.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

Även sammanföring enligt förevarande förslag kominer att omfattas av bestämmelsen.

I första hand gäller detta beträffande järnväg som är i drift.

Huruvida samma krav skall vara uppfyllt, när järnvägslinje nedlagts enligt

särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t, beror på innehållet i Kungl. Maj :ts

beslut. Innefattar beslutet medgivande för järn vägsägaren att avskilja marken

från järnvägen, torde ej erfordras något ytterligare tillstånd enligt 1880

års förordning. Detsamma torde gälla, om beslutet innebär, att meddelad

koncession i sin helhet upphävs i fråga om viss järnvägssträcka. Någon

erinran om nämnda bestämmelse i 1880 års förordning torde ej erfordras

i före va rån de lag.

Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen har en utvidgning av

tillämpningsområdet i förhållande till promemorians förslag skett även

därigenom, att sammanföring kan omfatta bebyggd mark och mark inom

planområden.

I första stycket av 21 § stadgas vidare, att mark som här avses får sammanföras

med angränsande fastighet, om marken ej vidare erfordras för

järnvägen. Som framhållits i den allmänna motiveringen har de i promemorians

utkast föreskrivna anledningarna till att järnvägsmarken ej längre

erfordras fått utgå. De av mig föreslagna bestämmelserna blir tillämpliga

även på mark, som väl förvärvats för järnväg men inte blivit nyttjad för

ändamålet, liksom på mark, vilken tillhör en järnväg som ännu är i drift

men likväl blivit onyttig för järnvägen.

1 andra punkten av första stycket upptages motsvarighet till 3 § första

stycket andra punkten i utkastet. Det senare innehåller i denna del, i överensstämmelse

med vad 1952 års lag stadgar om vägmark, att om järnvägsmarken

gränsar till område, vilket utgör gemensam ägolott för två

eller flera fastigheter eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid lantmäteri-

eller mätningsförrättning lämnats oskiftat utan att ha undantagits

för gemensamt ändamål, marken må sammanföras med de fastigheter som

äger del i området genom att tilläggas detta.

Mot denna bestämmelse har lantmäteristyrelsen anmärkt, att den liksom

1952 års lag utesluter sammanföring med område, som vid lantmäterieller

mätningsförrättning undantagits för gemensamt ändamål. Det torde

emellertid enligt styrelsen icke vara ovanligt, att t. ex. över ett järnvägsområde

sträcker sig en väg som avsatts såsom samfälld för det skifteslag

inom vilket järnvägsområdet är beläget. Det kan i sådant fall från skilda

synpunkter vara angeläget att sammanföring kan ske med den samfällda

vägmärken. Samma anmärkning har gjorts av Sveriges lantmätareförening.

Även enligt min mening bör sammanföring av järnvägsmark kunna ske

med område, som undantagits för gemensamt ändamål, t. ex. en samfälld

väg som korsar järnvägen. Att sådant område ej medtagits i 1952 års lag

torde ha sin förklaring däri, att behov ej ansetts föreligga av att kunna

sammanföra samfälld vägmark med mark som har samma natur av sam
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år W65

fällighet. Den nu förordade ändringen medger en väsentligt enklare avfattning.

Det torde vara tillfyllest att utsäga, att om järn vägsmarken gränsar

till område som är samfällt för två eller flera fastigheter, marken må sammanföras

med dessa fastigheter genom att tilläggas området.

I fråga om mark som exproprierats men som ej kommit till användning

för det avsedda ändamålet eller vars användande för ändamålet upphört

föreligger enligt 68 § lagen om expropriation lösningsrätt i vissa fall. När

hel fastighet exproprierats, tillkommer lösningsrätt den som närmast före

expropriationens fullbordande var fastighetens ägare eller hans rättsinnehavare.

Har en del av en fastighet exproprierats, tillkommer lösningsrätten

ägaren av återstående delen. För lösningsrätt krävs, att talan instämmes

inom tjugo år från det expropriationen fullbordats. Expropriation av sådan

järnvägsmark som kan antagas bli föremål för sammanföring har så gott

som alltid ägt rum längre tillbaka i tiden än 20 år. Skulle emellertid lösningsrätt

föreligga i något undantagsfall — t. ex. med anledning av någon

breddning som skett under senare tid — bör naturligtvis detta förhållande

beaktas av förrättningsmannen. Med hänsyn till frågans ringa praktiska

betydelse torde erinran härom ej behöva göras i lagen.

Andra stycket

Andra stycket innehåller endast en hänvisning till vad som stadgas om

vägmark i 3 § tredje stycket i lagen. Bestämmelsen har sin motsvarighet i

3 § tredje stycket i utkastet.

22 §.

Paragrafen motsvarar 4 § i utkastet. Liksom 4 § i lagen anger den de förutsättningar

för sammanföring som skall vara för handen i det särskilda

fallet.

Första stycket

I första stycket hänvisas till vad som stadgas om vägmark i 4 § första

stycket. Med den förut berörda utvidgningen av de nya bestämmelsernas

tillämpningsområde till stadsplan och byggnadsplan följer, att nyssnämnda

stadgande i sin helhet bör vara tillämpligt på järnvägsmark.

Andra stycket

Promemorian. Utkastet innehåller i 4 § andra stycket, att sammanföring

ej får ske, om ägaren av fastighet varmed sammanföringen är avsedd att

äga rum ej medgivit sammanföringen och denna skulle lända till olägenhet

för honom. Stadgandet, som innebär en begränsning i den skyldighet som

åligger ägaren av angränsande fastighet att tåla sammanföring, har viss motsvarighet

i 9 § i lagen. Där stadgas nämligen möjlighet till sammanföring

av vägmark även med annan fastighet än sökandens och föreskrivs i an
-

3 Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. AV 102

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

slutning därtill bl. a., att sammanföring med fastighet vars ägare ej påkallar

eller medgiver sammanföringen må ske endast om densamma ej länder till

olägenhet för ägaren. Om den i utkastet föreslagna regeln anförs i promemorian,

att sammanföringen ej behöver föranleda någon skada för att hinder

mot åtgärden skall föreligga, utan att det räcker med att »olägenhet»

uppkommer. Erhåller grannfastighetens ägare järnvägsmarken mot en helt

obetydlig ersättning eller kanske i något undantagsfall alldeles gratis, torde

enligt promemorian mera sällan kunna inträffa, att sammanföringen länder

honom till olägenhet.

Remissyttrandena. Det i utkastet föreslagna stadgandet har under remissbehandlingen

i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran. Endast

överlantmätaren i Västmanlands län har motsatt sig förslaget i denna del

och anfört, att eftersom sammanföring av järnvägsmark endast får påkallas

av kronan med ensidigt främsta intresse att bli av med marken, denna

synes ej böra kunna tvingas på annan fastighetsägare, överlantmätaren föreslår

därför, att sammanföring skall få ske endast om ägaren av angränsande

fastighet medger sammanföringen.

Departementschefen. Med hänsyn till det allmänna intresset av att en

lämplig fastighetsindelning vinns, bör såsom föreslås i utkastet ägare av angränsande

fastighet i princip vara skyldig tåla sammanföring. En viktig modifikation

i denna skyldighet utgör den föreslagna bestämmelsen, att sammanföring

mot fastighetsägarens bestridande får ske endast om den ej länder

till olägenhet för honom.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen anser jag lagens tillämpningsområde

böra i förhållande till vad som föreslås i promemorian utvidgas

till att omfatta även bebyggd mark samt mark under byggnadsplan och

stadsplan. I fråga om sådan mark bör dock, som jag förut nämnt, sammanföring

ej få ske utan att ägaren till den fastighet varmed sammanföringen

är avsedd att äga rum medger det.

I enlighet med vad jag nu anfört innehåller andra stycket i departementsförslaget,

att sammanföring med fastighet, vars ägare motsätter sig sammanföringen,

må ske endast om denna ej länder till olägenhet för honom

samt att, om järnvägsmarken är bebyggd eller belägen inom område med

stadsplan eller byggnadsplan, sammanföring ej får ske mot hans bestridande.

Tredje stycket

I tredje stycket upptages den i den allmänna motiveringen behandlade

regeln om beaktande av den rätt som tillkommer innehavare av fordringsinteckningar

och andra rättigheter. Enligt vad där utvecklats innehåller bestämmelsen,

att om järnvägsmarken på grund av inteckning eller eljest häf
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

tar för fordran eller om den besväras av annan rättighet, sammanföring

ej får äga rum, utan att innehavaren av sådan fordran eller rättighet lämnar

medgivande därtill eller det är uppenbart, att sammanföringen inte

kan lända honom till förfång. Även i detta sammanhang måste i förekommande

fall uppmärksammas 1880 års förordning angående lagfart, inteckning

och utmätning av järnväg, in. in. I 11 § nämnda förordning stadgas

nämligen, att från intecknad järnväg ej får avsöndras någon mark utan

att det visas, att den avsöndrade delen är fri från inteckning. Detta villkor

gäller även vid sammanföring av mark som avses i förordningen. Medgivande

eller oskadlighetsprövning är alltså ej tillfyllest beträffande sådan mark.

Någon särskild erinran härom synes dock ej behöva göras i förevarande

lag. Villkoret torde komma till tillräckligt klart uttryck genom att det intages

i Kungl. Maj :ts beslut om tillstånd till markens avskiljande från

j ä r n väg sf as t i gh e t en.

23 §.

Första stycket

Första stycket innehåller hänvisning till vissa bestämmelser i 5 §. Av dessa

föreskriver första stycket första punkten, att fråga om sammanföring

skall prövas vid lantmäteriförrättning. I 5 § andra stycket stadgas om förrättningsman

och i tredje stycket första punkten anges var ansökning om

sammanföringsförrättning skall göras. Ansökningen skall vara skriftlig.

Med nämnda bestämmelser i lagen överensstämmer motsvarande bestämmelser

i utkastet.

Andra stycket

I andra stycket meddelas föreskrift om vem som äger påkalla förrättning

för sammanföring.

Promemorian. Enligt 5 § första stycket andra punkten i utkastet tillkommer

rätt att påkalla förrättning för sammanföring myndighet som förvaltar

järn vägsmarken. I promemorian anförs härom, att initiativrätt till förrättningen

sålunda tillagts järnvägsmarkens ägare men ej ägare av angränsande

fastighet. Det förhållandet att enligt 1952 års lag initiativrätten i fråga

om vägmark tillkommer ägare av angränsande fastighet betyder inte, att

förrättningen kommer att begränsas till en sammanföring av den intill

nämnda fastighet liggande vägmärken. Lagen bereder nämligen möjlighet

till utsträckning av förrättningen på föranledande av såväl ägaren till annan

angränsande fastighet än sökandens som förrättningsmannen, vilken senare

kan ex officio besluta om förrättningens utsträckning. Vid sammanföring

av järnvägsmark är det enligt promemorian av särskild vikt, hur initiativet

till förrättningen ordnas. Det är nämligen angeläget, att det omfattande

arbete som sammanföring av milslånga markremsor föranleder kan planeras

i ett sammanhang för hela den nedlagda järnvägen eller större delar

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

därav med lämpligt avpassade områden för de olika erforderliga förrättningarna.

En sådan planering kan knappast ske, om varje ägare till de angränsande

fastigheterna tilläggs rätt att påkalla förrättning, även om möjlighet

bereds till utsträckning av förrättningen i överensstämmelse med

vad som nu gäller om vägmark. Mera rationellt och effektivt förefaller det

vara, om initiativet läggs på en hand, så att det redan vid ett sammanföringsärendes

anhängiggörande utan vidare är klart, hur vidsträckt en förrättning

skall bli. 1 promemorian anförs vidare, att då sammanföring av

marken tillgodoser ett allmänt intresse, det är av vikt att sammanföring

alltid genomförs, när anledning därtill föreligger, och att det sker utan

dröjsmål. Detta kan i de flesta fall antagas bli förhållandet, om järnvägsmarkens

ägare erhåller rätt att påkalla förrättning, eftersom järnvägsmarken

i allmänhet ägs av staten.

Remissyttrandena. Stadgandet om initiativrätt för järn vägsmarkens ägare

har i allmänhet lämnats utan erinran i remissyttrandena. Några remissinstanser

har dock ansett, att sådan rätt bör tillkomma även ägaren av angränsande

fastighet. Göta hovrätt anför sålunda, att eftersom sammanföring

enligt förslaget främst sker i statens intresse det synes böra övervägas, huruvida

det inte som motvikt mot skyldigheten för enskild fastighetsägare

att inlösa mark borde finnas rätt för denne att påkalla sådan inlösen, om

staten av någon anledning inte tar initiativ till sammanföring. En dylik rätt

kan enligt hovrätten göras beroende av att staten ej inom viss angiven tid

gör framställning om sammanföring. Svenska kommunal-tekniska föreningen

anför likaledes, att fall torde kunna förekomma, då det är ett påtagligt

intresse för ägaren till angränsande fastighet, att sammanföring

kommer till stånd. Sveriges lantbruks förbund framhåller såsom helt otillfredsställande,

att initiativrätt tillagts endast järnvägsmarkens ägare. Detta

torde dessutom, säger förbundet, under ogynnsamma betingelser kunna

motverka eller i varje fall försena sammanföringar, som eljest framstår

som angelägna.

Departementschefen. För att järn vägsmarken skall kunna förväntas bli

avvecklad inom rimlig tid, bör enligt vad som föreslås i utkastet rätt att påkalla

sammanföring tillkomma markens ägare. Någon erinran häremot har

ej heller framställts under remissbehandlingen. Några remissinstanser har

dock uttalat sig för att även ägare till angränsande fastighet erhåller initiativrätt.

När det gäller det praktiskt viktiga fallet att fråga är om staten

tillhörig järnvägsmark bör det emellertid liksom hittills tillkomma statens

organ att avgöra, när marken skall avyttras och i vilka former det skall

ske. För en sådan ordning talar också det förhållandet att en sammanföring

av mark från nedlagd järnväg kan genomföras med minsta besvär och

kostnad, om den sker i ett sammanhang för järnvägen i dess helhet eller

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

för lämpligt avpassade delar därav. Eu befogenhet även för angränsande

fastighets ägare att påkalla sammanföring skulle kräva vissa regler om

begränsning av denna rätt och om möjligheter för förrättningsmannen att

utsträcka förrättningen i fall då så är lämpligt eller rentav nödvändigt, t. ex.

för att bereda utfartsväg för annan järnvägsfastighet. Härigenom skulle

lagstiftningen komma att kompliceras, vilket i görligaste mån bör undvikas.

Den föreslagna ordningen torde emellertid ej innebära, att angränsande

fastighets ägare saknar all möjlighet att få en av honom önskad

sammanföring till stånd. Det finns anledning antaga, att järnvägsägaren ej

skall motsätta sig en sådan önskan, om den är välgrundad och sammanföringen

inte skäligen anses böra anstå till eu förrättning, som omfattar en

större del av ifrågavarande järnvägsmark. De anförda skälen gäller väsentligen

även i fråga om annan mark på vilken lagen är tillämplig. I andra

stycket av förevarande paragraf stadgas därför att rätt att påkalla förrättning

tillkommer ägaren av järnvägsmarken.

Tredje stycket

Tredje stycket innehåller vissa särskilda föreskrifter rörande ansökningen

om sammanföringsförrättning. Motsvarande stadgande finns i 5 §

tredje stycket andra punkten i utkastet.

Promemorian. Nämnda stadgande i utkastet innehåller i väsentlig överensstämmelse

med 1952 års lag, att i ansökningen skall anges den järnvägsmark,

om vars sammanföring är fråga, den eller de fastigheter som gränsar

till järnvägsmarken samt namn och adress på ägarna av fastigheterna. Därjämte

skall enligt en tredje punkt i samma stycke meddelande lämnas om

vilken eller vilka av fastigheterna som järnvägsmarken är avsedd att sammanföras

med.

Remissyttrandena. Angående förevarande bestämmelser har överlantmätaren

i Gotlands län ifrågasatt, om ansökningen skall behöva vara så omständlig

som där angivits. Det bör enligt honom i princip vara tillräckligt

att sökanden anger vilken järnvägssträcka sammanföringsförrättningen

skall avse. Utredning rörande de fastigheter som ingår i den nedlagda järnvägen

och som gränsar till denna kan enklast göras av förrättningsmannen,

som i alla fall måste kontrollera de uppgifter som sökanden lämnat. Han

bör också under förrättningen efter samråd med parterna ta ställning till

hur sammanföringen skall genomföras. Olika alternativ kan naturligtvis

komma i fråga och det kan ej vara lämpligt att redan i ansökningen ange

hur sammanföringen önskas genomförd. Även Göta hovrätt och lantmäteristyrelsen

anser kravet på uppgift om den eller de fastigheter varmed sammanföring

är avsedd att äga rum böra utgå. Hovrätten framhåller därvid,

att prövningen främst skall ske ur fastighetsbildningssynpunkt.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

Departementschefen. Som påpekats under remissbehandlingen skall det

ankomma på förrättningsmannen att under alla förhållanden närmare utreda

de frågor som avses med de nu berörda bestämmelserna. Dessa torde

därför kunna förenklas väsentligt. Det torde vara tillfyllest att ansökningen

innehåller uppgift om vilken järnvägsmark som avses. Med hänsyn till de

föreslagna bestämmelserna om sammanföringens verkningar beträffande

särskilda rättigheter bör i ansökningen även lämnas uppgift om innehavare

av sådana rättigheter.

24 §.

Genom hänvisning i denna paragraf till 6—8 och 10—18 §§ i lagen blir

främst bestämmelserna om förfarandet vid sammanföring av vägmark tilllämpliga

i fråga om sammanföring av järnvägsmark. Erinran görs dock

därjämte om vissa avvikelser som föreslås i 25 och 26 §§.

I nämnda hänvisning ingår bl. a. 10 §. Denna innehåller vissa bestämmelser

om ersättning för marken från ägaren till den fastighet varmed sammanföring

sker. Liksom beträffande vägmark bör anspråk på ersättning

framställas inom tid som sägs i 10 §. Eftersom det i fråga om järnvägsmark

är sökanden som är berättigad till ersättning, torde väl i regel anspråket

komma att framställas redan i ansökningen. En bestämmelse om

att så skall ske torde dock ej böra införas, då den kan medföra risk för

rättsförlust. I överensstämmelse med vad som gäller om ersättning för vägmark

föreslås särskilda regler om förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

för fordran på ersättning för järnvägsmark.

Bland övriga paragrafer till vilka hänvisning görs kan nämnas 17 §. Den

innehåller i första stycket den i den allmänna motiveringen berörda regeln,

att då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, vägmärken ingår i den

eller de fastigheter varmed den sammanförts fri från all rätt, som dittills

besvärat den, samt att sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av den

besvärade egendomen. I sistnämnda del torde paragrafen dock endast undantagsvis

få tillämpning på järnvägsmark, eftersom sammanföring i regel

torde omfatta hel fastighet.

25 g.

Genom hänvisningen i 24 § blir bestämmelserna i 6 § om kungörande av

och kallelse till förrättning för sammanföring av vägmark i tillämpliga delar

gällande även på järnvägsmark, i den män ej särskilda bestämmelser

meddelas. Vissa sådana bestämmelser torde erfordras. Sålunda torde genom

särskild föreskrift böra klargöras, att i kungörelsen och kallelser ej skall

angivas mera än sökanden och den järnvägsmark ansökningen avser. Vidare

bör vid sammanföring av järnvägsmark med område som är samfällt för

flera fastigheter med skilda ägare, förenklat kallelseförfarande kunna an
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

vändas. Bestämmelse härom torde kunna meddelas genom en hänvisning

till vad som enligt 6 § första stycket gäller i fråga om kallelse till delägare

i den samfällda vägmärken.

Utöver dessa särskilda bestämmelser kommer genom hänvisningen i 24 §

följande bestämmelser i 6 § att i tillämpliga delar gälla i fråga om järnvägsmark,

nämligen första stycket första och andra punkterna, andra

stycket — såvitt det avser sökanden, ägare till angränsande fastighet och

servitutshavare — tredje stycket andra punkten samt fjärde och femte

styckena.

26 §.

Denna paragraf innehåller regler om verkan av sakägares utevaro från

förrättningen.

Genom hänvisningen i 24 § avses 7 § första stycket i lagen bli tillämpligt

i fråga om järnvägsmark. I övrigt ersätts 7 § i lagen med särskilda bestämmelser

i förevarande paragraf.

I första stycket stadgas i stället för 7 § andra stycket i lagen att förrättningen

inställs, om sökanden uteblir utan att ha anmält laga förfall och frågan

om sammanföring finnes ej böra prövas i hans frånvaro eller det visar

sig, att sökanden ej äger påkalla förrättning om sammanföring. I sådant fall

åligger det sökanden att ersätta alla i ärendet uppkomna kostnader. Stadgandet

överensstämmer med 7 § andra stycket i utkastet såtillvida, att möjlighet

ges att verkställa förrättningen i sökandens utevaro. Huruvida detta

skall ske, avgörs av förrättningsmannen.

I andra stycket meddelas bestämmelse av innebörd att förrättningen i

vissa fall får företagas utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts

enligt 24 och 25 §§. I överensstämmelse med 7 § tredje stycket i utkastet

får det ske ej endast — såsom enligt 7 § tredje stycket i lagen — när

samtliga sakägare infinner sig utan även när de som ej infunnit sig blivit

minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen. Sistnämnda bestämmelse

har förebild i 19 kap. 7 § andra stycket jorddelningslagen rörande

avstyckning.

27 §.

Enligt 18 § i utkastet skall kostnaden för förrättningen gäldas av kronan.

Under remissbehandlingen har Göta hovrätt anfört, att även av sammanföring

föranledda särskilda kostnader för gränsbestämning bör gäldas av

kronan. Vidare har Sveriges lantbruksförbund, under hänvisning till att

den föreslagna lagstiftningen står tvångsförfoganderätten mycket nära, anfört

att ej endast kostnaden för själva förrättningen utan även uppkommande

processkostnader vid ägodelningsrätt hör drabba kronan. Som lämplig

analogi åberopar förbundet t. ex. stadgandet i 23 § andra stycket lagen

om allmänna vägar, enligt vilket väghållaren är pliktig vidkännas på ömse

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

sidor uppkomna kostnader å målet vid ägodelningsrätten, såvitt ej ägodelningsrätten

med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annorlunda.

Departementschefen. I de sannolikt få fall då gränsbestämning kan bli erforderlig

i samband med sammanföring av järnvägsmark, torde den bli till

nytta även för ägaren av angränsande fastighet. Med hänsyn härtill torde de

vanliga reglerna för kostnaderna vid gränsbestämning böra gälla, dvs. fördelning

ske efter skälighet. Jag vill därför ej förorda någon särskild bestämmelse

i denna del. Den väckta frågan om kostnaderna vid ägodelningsrätt

torde ha mycket liten praktisk betydelse. Någon särskild bestämmelse

torde därför ej heller böra införas i detta hänseende.

I överensstämmelse med promemorians förslag förordar jag, att kostnaden

för förrättning för sammanföring skall betalas av sökanden. Ehuru regeln

såvitt bär är i fråga är densamma som i 19 § i lagen, torde den böra

komma till uttryck genom en särskild bestämmelse med hänsyn till att sökanden

här är ägaren till järnvägsmarken och ej ägare till angränsande

fastighet.

Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft snarast möjligt. Tidpunkten

för ikraftträdandet föreslås därför till den 1 juli 1965.

Ehuru ändring föreslås i lagens rubrik, synes ej erforderligt att särskilt

anmärka, att i de fall då hänvisning görs till lagen med dess nuvarande

benämning hänvisningen skall avse lagen under den nya benämningen.

Förslaget till lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring

av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet

m. m.

I samband med 1952 års lag infördes en särskild lag om förmånsrätt enligt

17 kap. 6 § handelsbalken för sådan ersättning för vägmärken som skall

erläggas av ägaren till den fastighet med vilken sammanföring skett. Det i

nu förevarande lagstiftningsärende upprättade utkastet upptager ej någon

motsvarande bestämmelse i fråga om ersättning för järnvägsmark. Härom

sägs i promemorian, att den ersättningsberättigade enligt utkastet alltid är

kronan och att de ersättningsbelopp som det kan bli fråga om måste antagas

i stort sett bli obetydliga. Det anses kunna tagas för visst, att dessa

småbelopp i allmänhet kommer att frivilligt erläggas. Något egentligt behovav

förmånsrätt för kronan i fråga om beloppen finns därför inte. Vidare

anförs, att det i och för sig är mindre tilltalande att utvidga området för de

tysta förmånsrätterna.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965

Departementschefen. Någon anledning att göra skillnad mellan ersättning

för vägmark och ersättning för järn vägsmark när det gäller säkerhet för

den ersättningsberättigade förefaller mig knappast föreligga. Ersättningarna

torde merendels uppgå till ringa belopp i båda fallen. Med hänsyn härtill

och till att de av mig i det föregående föreslagna bestämmelserna skall

vara tillämpliga även på mark, som tillhör kommun eller enskilt järnvägsföretag,

torde de båda slagen av ersättning böra behandlas lika i förevarande

hänseende. Lagtekniskt synes det lämpligen böra ske genom att den nuvarande

lagen ersätts med en ny lag, som omfattar både ersättning för vägmark

och ersättning för järnvägsmark.

Hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.; och

2) lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring

av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet

m. m.

måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

4 Hihang till riksdagens protokoll 1965. I samt. Mr 102

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Mnj:ts proposition nr 102 år 1965

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 18 april 1952 om

sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 1 § samt rubrikerna

närmast före 3 och 20 §§ i lagen skola erhålla ändrad lydelse enligt vad nedan

angives, dels att till lagen skola fogas sju nya paragrafer, betecknade

21—27 §§, och en ny rubrik närmast före 21 § av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Lag om sammanföring av samfälld väg- Lag om sammanföring av samfälld vägmark

med angänsande fastighet in. m. mark och av järnvägsmark med

angränsande fastighet m. in.

Inledande bestämmelser

1 §•

Denna lag äger tillämpning på

mark, vilken vid lantmäteri- eller

mätningsförrättning undantagits till

väg för gemensamt behov, så ock på

annan vägmark, som är samfälld

för två eller flera fastigheter.

Vad i---------— —

Denna lag äger tillämpning dels

på mark, vilken vid lantmäteri- eller

mätningsförrättning undantagits till

väg för gemensamt behov, samt på

annan vägmark, som är samfälld för

två eller flera fastigheter, dels på

mark, som exproprierats eller eljest

förvärvats för järnväg.

mindre vattendrag.

Om sammanföring

Om sammanföring av vägmark

3 §•

Om inlösen

Om inlösen av vägmark

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om sammanföring av järnvägsmark

21 tf.

Järnvägsmark som tillhör staten,

landskommun, stad, köping, landstingskommun,

municipalsamhälle,

kommunalförbund eller enskilt järnvägsföretag

må sammanföras med

angränsande fastighet, om marken

ej vidare erfordras för järnvägen.

Gränsar järnvägsmarken till område

som är samfällt för två eller flera

fastigheter, må järnvägsmarken

sammanföras med dessa fastigheter

genom att tilläggas området.

Bestämmelserna om vägmark i 3 tf

tredje stycket äga motsvarande tilllämpning

på järnvägsmark.

22 tf.

Bestämmelserna om vägmark i 4 tf

första stycket äga motsvarande tilllämpning

på järnvägsmark.

Sammanföring med fastighet, vars

ägare motsätter sig sammanföringen,

må ske endast om denna ej länder

till olägenhet för honom. Är

järnvägsmarken bebyggd eller belägen

inom område med stadsplan eller

byggnadsplan, må sammanföring

ej ske mot hans bestridande.

Häftar järnvägsmarken på grund

av inteckning eller eljest för fordran

eller besväras den av annan rättighet,

må sammanföring ej äga rum,

utan att innehavaren av sådan fordran

eller rättighet lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart, att

sammanföringen icke kan lända honom

till förfång.

23 tf.

Bestämmelserna om vägmark i 5 tf

första stycket första punkten, andra

stycket och tredje stycket första

punkten äga motsvarande tillämpning

på järnvägsmark.

Rätt att påkalla förrättning för

sammanföring tillkommer ägaren av

järnvägsmarken.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Mai:ts proposition nr 102 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 ansökning om sådan förråttning

skall angivas den järnväg smark som

avses. I ansökningen bär också uppgivas

innehavare av rättighet som

avses i 22 § tredje stycket, om hans

rätt kan vara beroende av förrättningen,

jämte hans adress.

24 §.

Bestämmelserna om vägmark i 6

—8 och 10—18 §§ gälla i tillämpliga

delar i fråga om järnvägsmark, om

ej annat följer av bestämmelserna i

25 och 26 §§.

25 §.

I kungörelse och kallelse böra angivas

sökanden och den järnvägsmark

ansökningen avser.

Berör förrättningen mark som är

samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare, skall vad som är stadgat

i 6 § första stycket om kallelse

till ägare av fastighet, som har del

i där avsedd samfällighet, äga motsvarande

tillämpning.

26 §.

Uteblir sökanden utan att hava

anmält laga förfall och finnes frågan

om sammanföring icke böra prövas

i hans frånvaro, eller visar sig, att

sökanden ej äger påkalla förrättning

om sammanf öring, instålles förrättningen.

I sådant fall åligger det sökanden

att ersätta alla kostnader i

ärendet.

Infinna sig samtliga sakägare eller

hava de som ej infunnit sig blivit

minst åtta dagar förut bevisligen

kallade till förrättningen, må denna

företagas utan hinder av att kungörande

och kallelse ej verkställts enligt

21 och 25 §§.

27 §.

Kostnaden för förrättningen skall

betalas av sökanden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965

45

Förslag

till

Lag

angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sanunanföring av

samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande

fastighet in. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark

och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. blivit bestämt, att

ägare av fastighet med vilken mark sammanförts skall utgiva ersättning

för marken, äger den ersättningsberättigade för fordran, som ej stått inne

längre än ett år efter förfallodagen, erhålla betalning ur fastigheten med

samma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild

ränteägare för avgäld av fast egendom, även om fastigheten kommit i

annans hand.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

Genom lagen upphäves lagen den 18 april 1952 (nr 153; angående säkerhet

för utbekommande av viss ersättning enligt lagen om sammanföring av

samfälld vägmark med angränsande fastighet m. in. Sistnämnda lag skall

dock alltjämt äga tillämpning i fråga om ersättning på grund av sammanföring

som skett före den 1 juli 1965.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

Bilaga 2

Vid promemorian fogat

Utkast

till

Lag om sammanföring av viss järnvägsmark med angränsande fastighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på mark, som nyttjats för järnväg men icke

vidare erfordras därför på den grund att trafiken nedlagts eller banlinjen

erhållit ändrad sträckning.

2 §•

I denna lag förstås med fastighet vad som enligt gällande bestämmelser

skall redovisas i fastighetsregister såsom särskild fastighet.

Med ägare av fastighet jämställes den, som innehar fastighet under ständig

besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

» §•

Järnvägsmark må sammanföras med angränsande fastighet, såframt

marken är obebyggd och tillhör kronan. Gränsar järnvägsmarken till område,

vilket utgör gemensam ägolott för två eller flera fastigheter eller avsatts

till gemensamhetsskog eller vid lantmäteri- eller mätningsförrättning

lämnats oskiftat utan att hava undantagits för gemensamt ändamål, må

järnvägsmarken sammanföras med de fastigheter som äga del i området

genom att tilläggas detta.

Är järnvägsmarken eller angränsande del av den fastighet, varmed sammanföring

är avsedd att äga rum, belägen inom område med stadsplan eller

byggnadsplan, må sammanföring ej ske.

Järnvägsmark, som skall redovisas i fastighetsregister fört enligt de för

stad meddelade bestämmelserna, må ej sammanföras med fastighet, som

skall upptagas i annat register, och ej heller med fastighet, som hör till annan

församling än järnvägsmarken. Annan järnvägsmark må sammanföras

allenast med fastighet, som hör till samma socken och samma förvaltningsområde

som järnvägsmarken.

4 §•

Sammanföring må ske endast i den mån därigenom lämpligare fastighetsindelning

vinnes. Är järnvägsmarken så belägen att den kan sammanföras

med mer än en fastighet, skall sammanföring verkställas så att lämpligast

möjliga fastighetsindelning erhålles.

Har icke ägaren av fastighet, varmed sammanföring är avsedd att äga

rum, medgivit sammanföringen, och skulle denna lända till olägenhet för

honom, må den ej ske.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

Ej heller må sammanföring äga rum, om järnvägsmarken häftar för

fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller besväras av särskild

rättighet, till säkerhet varför inteckning beviljats.

5 §•

Fråga om sammanföring prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att påkalla

sådan förrättning tillkommer myndighet som förvaltar järnvägsmarken.

Förrättningen verkställes, i fråga om järnvägsmark i stad eller i samhälle

eller annan ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall

föras, av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att där

förrätta avstyckningar samt eljest av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,

där järnvägsmarken är belägen.

Ansökning om sammanföringsförrättning göres skriftligen, om förrättningen

skall verkställas av lantmätare, hos denne och eljest hos byggnadsnämnden,

som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen. I ansökningen

skola angivas den järnvägsmark, om vars sammanföring är fråga,

den eller de fastigheter som gränsa till järnvägsmarken samt namn och

adress å ägarna av fastigheterna. Därjämte skall meddelande lämnas om vilken

eller vilka av fastigheterna, varmed järnvägsmarken är avsedd att

sammanföras.

6 §•

Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen utfärda kungörelse

om tid och ställe för första sammanträdet. Kungörelsen skall minst fjorton

dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där den järnvägsmark

och de fastigheter som beröras av förrättningen äro belägna. Härjämte

skall förrättningsmannen minst fjorton dagar före sammanträdet

för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse till sammanträde

till sökanden och till ägare av fastighet, som angränsar den med

ansökningen avsedda järnvägsmarken.

1 kungörelse och kallelse böra angivas den järnvägsmark ansökningen

avser, sökanden samt den eller de fastigheter som gränsa till järnvägsmarken.

Därjämte hör uppgift lämnas om vilken eller vilka av fastigheterna,

varmed järnvägsmarken enligt ansökningen skall sammanföras.

Särskild underrättelse om tid och ställe för första sammanträdet skall

minst fjorton dagar förut av förrättningsmannen avsändas, därest järnvägsmarken

är belägen inom område med fastställd generalplan eller med

utomplansbestämmelser, till byggnadsnämnden.

Är ägare av fastighet, som angränsar den med ansökningen avsedda järnvägsmarken,

å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt vid

förrättningen, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att

för honom tala och svara, åligger förrättningsmannen att för förordnande

av god man för fastighetsägaren göra sådan anmälan, som avses i 18 kap.

4 § föräldrabalken.

7 §.

Uteblir annan än sökanden från lagligen kungjord förrättning, utgör det

ej hinder för förrättningens företagande.

Uteblir sökanden och finnes frågan om sammanföring icke böra prövas i

hans frånvaro, skall förrättningen inställas.

Infinna sig samtliga sakägare eller hava de, som ej infunnit sig, blivit

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen, må denna företagas

utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning,

som i 6 § sägs.

8 §•

Vid förrättningen skola de för laga skifte i 2 kap. 4 och 9—It §§ ävensom

3 kap. 4 § första och andra styckena samt 6—9 §§ lagen om delning

av jord å landet meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Avser sammanföringen järn vägsmark i stad eller i samhälle eller

annan ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, skall

tillika iakttagas vad i 5 kap. 2 § sista stycket lagen om fastighetsbildning i

stad stadgas.

Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat, skall, där

ej vid det förra tillkännagivits tid och ställe för det senare, förrättningsmannen

därom i god tid genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom

överenskommelse träffats vid sammanträde, underrätta dem, som inställt

sig vid förrättningen.

9 §•

Såsom ägare av järnvägsmarken är kronan berättigad till ersättning för

marken av ägaren till den fastighet, med vilken den sammanföres. Yrkande

härom skall dock, vid påföljd att kronan eljest går förlustig sin rätt, framställas

innan utlåtande, varom i 13 § sägs, blivit meddelat.

Ersättningens storlek bestämmes, där överenskommelse ej träffas, av

förrättningsmannen. Vid ersättningens bestämmande skall ej medräknas

värdet av den förbättring järnvägsmarken må hava vunnit genom arbete

eller kostnad, som nedlagts av ägare till den fastighet, med vilken järnvägsmarken

sammanföres.

Ersättningen skall gäldas inom tre månader från det beslut om sammanföringen

vunnit laga kraft.

10 §.

Yppas tvist om äganderätten till järnvägsmarken och har frågan betydelse

för förrättningens behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens

prövning. I underställt mål skola föreskrifterna i 21 kap. lagen

om delning av jord å landet rörande underställning enligt 3 kap. 12 §

samma lag äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Finnes nödigt att gräns bestämmes för fastighet, vartill järnvägsmarken

hör, må sammanföringsförrättningen ej avslutas förrän gränsen blivit i

laga ordning bestämd. Gränsbestämningen må i den mån så kan ske företagas

till gemensam handläggning med sammanföringsförrättningen.

12 §.

Den järnvägsmark, om vars sammanföring är fråga, skall med den noggrannhet

omständigheterna påkalla och, om så finnes lämpligt, med ledning

av befintligt kartmaterial av förrättningsmannen utmärkas på karta.

18 §.

Förrättningsmannen skall meddela utlåtande med besked, huruvida sammanföring

skall äga rum eller icke. Beslutas sammanföring, skall utlåtandet

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

tillika, med hänvisning till karta och därå tecknad beskrivning, angiva huru

sammanföringen skall ske ävensom, där ersättning enligt 9 § skall utgå,

innehålla bestämmelse om ersättningens storlek jämte erinran om den tid,

inom vilken ersättningen skall gäldas.

14 §.

Sedan gränser, som tillkommit genom sammanföringen, blivit, i den mån

så finnes erforderligt, utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen

hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas å sammanträde

med sakägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde angivits

eller om vilken sakägare, som inställt sig vid förrättningen, underrättats

genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom överenskommelse

träffats vid sammanträde. Vid avslutandet skall tillkännagivas vad som

skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar

av förrättningshandlingarna utgivas eller med posten avsändas till den

av sakägarna, som dessa eller, där de ej åsämjas, förrättningsmannen utser

att förvara handlingarna. Hos den utsedde äger envar sakägare rätt att

granska handlingarna och taga avskrift av dem.

15 §.

Talan mot sammanföringsförrättning må föras hos ägodelningsrätten genom

besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar

från den dag, då förrättningen blivit avslutad. Avser förrättningen järnvägsmark

belägen inom område med fastställd generalplan eller med utomplansbestämmelser,

må byggnadsnämnden föra talan mot förrättningen.

Förrättningsmannen skall inom tid som nyss sagts insända förrättningsaklen

till fastighetsregisterföraren. Hava besvär anförts, skall ägodelningsdomaren

ofördröj ligen och sist inom sex dagar härom underrätta registerföraren

samt infordra förrättningsakten från denne. I fråga om förfarandet

i målet och talan mot däri meddelat beslut gäller i tillämpliga delar vad

beträffande avslutad jorddelningsförrättning är stadgat.

Har jäv mot förrättningsmannen ogillats, skall beträffande fullföljd av

lalan vad för sådant fall är stadgat i lagen om delning av jord å landet äga

motsvarande tillämpning.

16 §.

Då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, ingår järnvägsmarken i

den eller de fastigheter, varmed den sammanförts.

Har televerket ledning för teletrafik framdragen över järnvägsmarken

eller nedlagd i jorden, skall televerket efter sammanföringen äga behålla

ledningen på samma villkor som förut, så länge verket har behov därav.

Häftar järnvägsmarken eljest för särskild rättighet, skall denna efter sainmanföringen

orubbad bestå och besvära den eller de fastigheter, varmed

järnvägsmarken sammanförts.

Sedan sammanföring skett, må talan om bättre rätt till den sammanförda

järnvägsmarken ej föras.

17 §.

Har sakägare före förrättningens avslutande framställt begäran därom,

är förrättningsmannen skyldig att inom fyrtiofem dagar från det förrätt
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1965

ningen vunnit laga kraft emot stadgad ersättning till honom utgiva eller

med posten avsända ett exemplar av kartan med därå tecknat bevis om

lagakraftvinnandet.

18 §.

Kostnaden för förrättningen skall gäldas av kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965

51

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 mars

1965.

Närvarande:

justitierådet Hagbergh,

regeringsrådet Wilkens,

justitieråden Riben,

Bergsten.

Enligt lagrådet den 8 inars 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 5 februari 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 18 april 1952

i nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

m. m. och 2) lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanföring

av samfälld vägmark och av jårnvägsmark med angränsande

fastighet m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade lagbyråchefen O. Höglund.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Den föreslagna lagstiftningen om avveckling av järnvägsmark, som blivit

onyttig för sitt ändamål, anknyter nära till 1952 års lag om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet. Enligt vad som

upplysts äro erfarenheterna av 1952 års lag goda, varför denna lag synes

väl ägnad att tjäna såsom mönster. I två väsentliga avseenden föreslås

emellertid i fråga om sammanföring av järnvägsmark regler som avvika

från 1952 års lag. Medan rätten att påkalla förrättning för sammanföring

av samfälld vägmark tillagts ägaren av angränsande fastighet, innebär förslaget

alt initiativrätten skall tillkomma järn vägsmarkens ägare. De skäl

som anförts för denna olikhet förefalla övertygande. Lagrådet vill i detta

sammanhang endast understryka angelägenheten av att järn vägsmarkens

ägare — i regel staten — icke utnyttjar initiativrätten på ett sätt som enbart

tillgodoser det egna intresset utan beaktar rimliga önskemål från angränsande

fastigheters ägare. Beträffande sammanföringens verkan i avseende

å särskilda rättigheter föreslås i likhet med vad som gäller för vägmark

att järnvägsmarken skall ingå i den eller de fastigheter, varmed den

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

sammanförts, fri från all rätt som förut besvärat den. Skyddsregeln för servitutshavare

i 4 § andra stycket avses emellertid när det gäller järn vägsmark

skola utsträckas att gälla alla slag av rättigheter, intecknade eller

ointecknade, som besvära järnvägsmarken. En så vidsträckt skyddsregel är,

som departementschefen framhåller, en nyhet inom fastighetsbildningslagstiftningen.

Med hänsyn till att sammanföring av järnvägsmark ofta kan

komma att avse större delen av eller hel fastighet och, icke minst, till att

initiativrätten skall ligga hos järnvägsmarkens ägare synes dock en sådan

regel ej kunna undvaras.

Vissa fördelar kunde vinnas med att, såsom föreslagits i departementspromemorian,

reglera frågan om sammanföring av järnvägsmark i en särskild

lag. Den i det remitterade förslaget valda metoden att komplettera

1952 års lag kan emellertid också godtagas, även om en sådan påbyggnad

möter vissa lagtekniska svårigheter. Lagrådet vill förorda viss redaktionell

omarbetning av förslaget, särskilt såvitt angår anknytningen till de gällande

bestämmelserna, i syfte att lagtexten skall bli mera överskådlig och lätttillgänglig.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 om sammanföring

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

1 §■

Enligt uttalande av föredragande departementschefen bör sammanföring

kunna omfatta även sådan mark som staten eller enskilt järnvägsföretag

hade i sin ägo redan när fråga uppkom om järnvägens anläggande. Detta

har dock ej kommit till klart uttryck i den lagtext som föreslås. Lagtexten

torde böra kompletteras, så att tvekan om dess innebörd i det angivna hänseendet

ej kan uppkomma.

21 27 §§.

Första stycket av 22 § kan lämpligen föras samman med 21 § andra stycket.

I 22 § första stycket bör i stället upptagas bestämmelse — motsvarande

23 § andra stycket i det remitterade förslaget —- med innehåll att för prövning

av fråga om sammanföring av järnvägsmark lantmäteriförrättning må

påkallas av järnvägsmarkens ägare. Innehållet i övrigt i 23—27 §§ torde

med viss formell omarbetning kunna sammanföras i en enda paragraf, betecknad

23 §. Denna paragraf bör inledas med hänvisning i tillämpliga delar

till 5 § andra och tredje styckena samt 6—8 och 10—19 §§ och därefter,

under särskilda punkter, upptaga motsvarighet till de särbestämmelser som

i det remitterade förslaget ingå i 23 § tredje stycket samt 25 och 26 §§. Genom

hänvisningen till 19 § blir 27 § i förslaget överflödig.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 102 år 1965

53

Förslaget till lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om

sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med

angränsande fastighet m. m.

Den föreslagna lagtexten är ej tillfredsställande i språkligt avseende.

Lagrådet hemställer, att lagtexten utformas i närmare överensstämmelse

med den gällande lagen.

I fråga om ikraftträdandet av lagen torde böra stadgas, att lagen träder i

kraft den 1 juli 1965, då lagen den 18 april 1952 (nr 153) angående säkerhet

för utbekommande av viss ersättning enligt lagen om sammanföring av

samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. upphör att gälla. Då

den nya lagen såvitt angår samfälld vägmark helt överensstämmer med den

äldre lagen, kan särskild övergångsbestämmelse beträffande äldre förhållanden

ej anses erforderlig.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1965

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 19 mars 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 18 mars

1965 avgivna utlåtande över de den 5 februari 1965 till lagrådet remitterade

förslagen till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 152)

om sammanföring av samfälld vågmark med angränsande fastighet m. m.

och till lag angående säkerhet för ersättning enligt lagen om sammanf öring

av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet

m. m.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

I enlighet med lagrådets hemställan bör 1 § sammanföringslagen förtydligas.

Även i övrigt bör vidtagas redaktionella jämkningar i huvudsaklig

överensstämmelse med vad lagrådet förordat. Lagens ingress bör jämkas i

anslutning härtill. Såsom lagrådet förordat bör i den föreslagna lagen om

säkerhet för ersättning enligt nyssnämnda lag vidtagas vissa redaktionella

jämkningar.

Föredraganden hemställer att lagförslagen, efter ändringar enligt det nu

sagda, måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650133

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1965:232 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om allmän folkoch bostadsräkning år 1965 a1 i texten
  2. 3LU 1965:25 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1965 s. 1 i texten