Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m

1965-10-01 · 126 sidor, varav 105 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 105 av 126 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:138, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

1

Nr 138

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m.;

given Stockholms slott den 1 oktober 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vin Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 19 maj 19bi (nr 219) om djurskydd,

3) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av

husdjur.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagändringar med syfte att i olika avseenden förbättra

vården och behandlingen av djur. Ändringarna som berör brottsbalken,

lagen om djurskydd och lagen angående slakt av husdjur innebär

att gärningsbeskrivningen vid djurplågeri skärps, att förbud införs

mot s. k. hällning och klubbning vid betesgång, att det skall krävas tillstånd

för att driva kennelrörelse och hundpensionat, att tvingande föreskrifter införs

beträffande löplina m. m. för bandhund och att bedövningst\ang införs

vid renslakt.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 13S

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

1) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 16 kap. 13 § brottsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

13

Om någon genom misshandel,

överansträngning, vanvård eller annorledes

utsätter djur för otillbörligt

lidande, dömes för djurplågeri

till böter eller fängelse i högst två

år.

Om någon, genom misshandel,

överansträngning eller vanvård eller

på annat sätt, otillbörligen utsätter

djur för lidande, dömes för djurplågeri

till böter eller fängelse i högst

två år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

3

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 4 §, 14 § 2 mom. och 21 § lagen den 19 maj

1944 om djurskydd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att i lagen skola införas två nya paragrafer, betecknade 8 a § och 8 b §,

med tillhörande rubriker, av nedan angiven lydelse.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §■

Djur må----------behövlig vila.

När djur är på betesgång, må dess

rörelsefrihet ej inskränkas genom

att tyngd eller dylikt hindrande föremål

fästes vid djuret eller genom

att olika delar av djurets kropp sammanbindas

eller genom att djuret

bindes vid annat djur.

Om yrkesmässig hunduppfödning

m. m.

8 a §.

Uppfödning eller försäljning av

hundar eller mottagande av hundar

till förvaring och utfodring må icke

drivas yrkesmässigt eller eljest i

större omfattning utan att tillstånd

därtill lämnats av hälsovårdsnämnden

i orten.

Om skäl äro därtill, må hälsovårdsnämnden

återkalla tillstånd

som avses i första stycket.

Talan mot beslut av hälsovårdsnämnden

enligt första och andra

styckena föres genom besvär hos

länsstyrelsen.

1 Senaste lydelse av 14 och 21 §§, se 1958:134.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om hållande av bandhund

14

2 mom. Åsidosätter någon vad i

2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden,

i den mån ej särskilda bestämmelser

äro gällande, meddela

erforderlig föreskrift om vad han

jämlikt nämnda paragrafer har att

iakttaga. Nämnden äger ock i sådant

fall stadga vite. Underlåter någon

att vidtaga föreskriven åtgärd, äger

nämnden, där det anses nödigt, verkställa

åtgärden på den försumliges

bekostnad. Nämnden äger förordna,

att dess beslut omedelbart skall lända

till efterrättelse. Den som är

missnöjd med nämndens beslut äger

däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

För avhjälpande

8 b §.

När hund annat än tillfälligt står

bunden utomhus, skall den i enlighet

med de närmare föreskrifter

veterinärstyrelsen meddelar vara

kopplad till löplina av minst tio meters

längd och ha tillgång till koja

eller annan viloplats, som erbjuder

tillfredsställande skydd mot väder

och vind.

1 fråga om hundar som användas

inom renskötseln äger veterinärstyrelsen

medge undantag från bestämmelserna

i första stycket.

§•

2 mom. Åsidosätter någon vad i

2—6 §§ eller 8 b § stadgas, äger hälsovårdsnämnden,

i den mån ej särskilda

bestämmelser äro gälllande,

meddela erforderlig föreskrift om

vad han jämlikt nämnda paragrafer

har att iakttaga. Nämnden äger ock

i sådant fall stadga vite. Underlåter

någon att vidtaga föreskriven åtgärd,

äger nämnden, där det anses

nödigt, verkställa åtgärden på den

försumliges bekostnad. Nämnden

äger förordna, att dess beslut omedelbart

skall lända till efterrättelse.

Den som är missnöjd med nämndens

beslut äger däröver anföra besvär

hos länsstyrelsen,

tillkommer hälsovårdsnämnden.

21

Den som bryter mot vad i 9, 10,

11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt 15

§ första stycket eller underlåter att

fullgöra vad honom åligger enligt 20

§ andra stycket, straffes med dagsböter.

Om straff för djurplågeri stadgas

i allmänna strafflagen.

§•

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,

10, 11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt

15 § första stycket eller underlåter

att fullgöra vad honom åligger

enligt 20 § andra stycket, dömes

till dagsböter.

Om straff för djurplågeri stadgas

i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966, såvitt avser 4 §, 8 b § och 14 §,

samt den 1 januari 1967, såvitt avser 8 a § och 21 §.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

5

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av husdjur

Härigenom förordnas, dels att 1, 3 och 5 §§ lagen den 4 juni 1937 angående

slakt av husdjur skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att 6 och 7 §§ sagda lag samt den i ikraftträdandebestämmelsen till lagen

upptagna föreskriften beträffande slakt av ren skola upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Vid slakt---------------från kroppen.

Föreskrifter om bedövning vid

3

Bör till följd av sjukdom eller

olycksfall djur utan uppskov nedslaktas,

må slakten äga rum utan

iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.

5

Förseelse mot denna lag straffes

med dagsböter, där ej å förseelsen

följer straff enligt allmän strafflag.

6 §.

Allmän åklagare åligger att åtala

förseelse mot denna lag.

7 §.

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

slakt av ren annorstädes än i offentligt

slakthus eller kontrollslakteri

meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av veterinärstyrelsen.

§•

Bör till följd av sjukdom eller

olycksfall djur utan uppskov nedslaktas,

må slakten äga rum utan

iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs

eller av föreskrift som meddelats

med stöd av 1 §.

§•

För förseelse mot denna lag eller

mot föreskrift som meddelats med

stöd av lagen dömes till dagsböter,

om ej för gärningen är stadgat straff

i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 7 ma j 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, vissa djurskyddsfrågor och

anför.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen

för justitiedepartementet den 6 juni 1953 f. d. justitierådet Erik Geijer att

som sakkunnig inom departementet utreda frågan om ett förbättrat djurskydd.

Sedan Geijer begärt och erhållit entledigande, tillkallades den 22

februari 1958 som sakkunnig dåvarande presidenten i hovrätten för övre

Norrland Mauritz Wijnbladh. Utredningen har antagit benämningen djurskyddsutredningen.

Den har biträtts av experter.1

Genom lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd, som trädde i kraft

den 1 januari 1945, skedde för första gången en allmän reglering av djurskyddsfrågorna.

Med utgångspunkt från den erfarenhet som vunnits vid lagens

tillämpning har djurskyddsutredningen enligt sina direktiv haft att

bedöma i vad mån ändringar och kompletteringar kan anses påkallade i

denna lag, den allmänna strafflagstiftningen och andra författningar som

berör djurskyddet. I direktiven nämndes särskilt en rad spörsmål av dels

allmän och dels speciell natur. I övrigt hänvisades till riksdagens behandling

av vissa hithörande frågor samt till framställningar från djurskyddsorganisationer

och andra.

Djurskyddsutredningen, som numera har slutfört sitt uppdrag, har avlämnat

fyra betänkanden. De båda först avlämnade betänkandena, Tillsynen

å djurskyddslagens efterlevnad (SOU 1956: 49) och Offentlig förevisning

av djur (SOU 1957: 38) har tidigare slutbehandlats. På grundval av det förra

1 Som sådana förordnades den 29 december 1953 numera byrådirektören i veterinärstyrelsen

Alf Danielsson, den 1 juni 1955 professorn i psykologi vid universitetet i Stockholm Gösta

Ekman, dåvarande förste stadsveterinären i Stockholm Richard Larsson och dåvarande professorn

i zoologi vid Stockholms högskola Torsten Pehrson samt den 30 september 1959 laboratorn

i fysiologi vid veterinärhögskolan Bengt Andersson. Danielsson har även varit sekreterare

i utredningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år W65

betänkandet framlades vid 1958 års riksdag proposition (1958: 35), som bifölls

av riksdagen (L3U 4, rskr 88) och föranledde vissa från och med den

1 januari 1959 gällande ändringar av framför allt djurskyddslagens bestämmelser

om tillsyn (SFS 1958: 134). Det senare betänkandet gällde sådana

frågor som inte behövde underställas riksdagens prövning och föranledde

kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning av djur.

Därefter har djurskyddsutredningen avlämnat betänkandena Djurplågeri,

vetenskapliga djurförsök samt djurskyddsordning (SOU 1961: 45) och Slakt

och kastrering av ren jämte andra djurskyddsfrågor (SOU 1963: 75). Jag

ämnar nu i ett sammanhang ta upp båda dessa betänkanden till behandling

och kommer därvid att förorda vissa lagändringar. Betänkandena ger dessutom

anledning till administrativa föreskrifter på olika områden. I dessa delar

behövs inte riksdagens medverkan men jag har funnit det lämpligt att i

detta sammanhang informera om mitt ställningstagande till olika i och för

sig betydelsefulla djur skyddsfrågor som utredningen har tagit upp till behandling.

Frågan om utfärdande av erforderliga föreskrifter kommer att

sedermera anmälas av vederbörande departementschefer.

I det förra av de båda sistnämnda betänkandena behandlas dels spörsmålen

om en jämkning i den allmänna strafflagstiftningens bestämmelse om

djurplågeri och om införande av en särskild straffpåföljd, innebärande att

den som gjort sig skyldig till djurplågeri kan förbjudas att ta befattning

med djur, dels frågan om en allmän komplettering av djurskyddslagen i

form av en av Kungl. Maj :t meddelad djurskyddsordning och dels frågan

om ändrade bestämmelser om användning av djur för vetenskapliga ändamål.

Över detta betänkande har — i vissa fall efter hörande av underlydande

och andra organ — remissyttranden avgetts av riksåklagarämbetet, Svea

hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,

Göteborgs rådhusrätt, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, lantbruksstyrelsen,

veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans lärarkollegium, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs,

Kalmar, Hallands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, kanslern

för rikets universitet, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i

rikets större städer, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges landsfogdar,

Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges veterinärförbund, Svenska allmänna djurskyddsföreningen,

Svenska kvinnors djurskyddsförening, De svenska skolornas djnrskyddsförbund,

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Föreningen

Djurens vänner, Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök,

Svenska hundskyddsföreningen och Svenska kennelklubben.

I betänkandet Slakt och kastrering av ren jämte andra djurskyddsfrågor

behandlas ett stort antal speciella och sins emellan artskilda frågor, som

hänför sig till djurskyddslagen eller specialförfattningar. I detta betänkan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1963

de har till förnyad behandling även tagits upp det mer allmänna spörsmålet

om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad, vilket utredningen tidigare

behandlat, över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande

och andra organ — remissyttranden avgetts av riksåklagarämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, överbefälhavaren,

medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen,

veterinärhögskolans lärarkollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges veterinärförbund, Svenska djurskyddsföreningen,

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Föreningarna Djurens vänners

riksorganisation, Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma

djurförsök, Svenska hundskyddsföreningen, Svenska kennelklubben, Svenska

samernas riksförbund, Svenska ridsportens centralförbund, Svenska galoppsportens

centralförbund, Svenska travsportens centralförbund och Husdjursförsäkringsföretagens

förening.

I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Bandhundskampanjen

och Föreningen Hundfrämjandet i Stockholm samt en gemensam

skrift från Gunnarps avdelning av RLF och Gunnarps jaktvårdskrets.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj. ts proposition nr 138 år 1965

9

Huvuddragen av gällande reglering av djurskyddet

Före tillkomsten av lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd fanns

i vår lagstiftning ingen annan allmän reglering av djur skyddsfrågorna än

bestämmelsen i strafflagen om brottet djurplågeri. När strafflagen den 1

januari 1965 ersattes med brottsbalken, överfördes bestämmelsen i sak oförändrad

till 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt detta lagrum dömes för djurplågeri

till böter eller fängelse i högst två år, om någon genom misshandel,

överansträngning, vanvård eller annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande.

Straffbestämmelsen om djurplågeri är alltjämt grundläggande för

den rättsliga regleringen av djurskyddet.

Från och med den 1 januari 1945 gäller lagen om djurskydd. Bortsett

från vissa ändringar vid rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari

1948 har i lagen endast skett vissa från och med den 1 januari 1959 gällande

ändringar av framför allt bestämmelserna i 14 och 15 §§ om tillsyn av lagens

efterlevnad. Enligt 1 § avser lagen vård och behandling av husdjur och

av andra djur som hålls i fångenskap. Lagen avser alltså inte såsom brottsbalkens

stadgande alla slag av djur. Lagen innehåller i 2—6 §§ allmänna

bestämmelser om behandlingen av djur och reglerar i 8—12 §§ en del särskilda

förfaranden med djur. Överträdelse av de speciella bestämmelserna i

9—12 §§ straffas enligt 21 § med dagsböter. Däremot stadgas i lagen ej

straff för överträdelse av de allmänna bestämmelserna. För att framtvinga

efterlevnad av dessa har lagen ett administrativt övervakningssystem. Bestämmelserna

härom finns i 14 och 15 §§. Djur som används inom försvarsväsendet

är enligt 16 § undantagna från övervakningssystemet men inte från

lagens bestämmelser i övrigt. Genom de från och med år 1959 gällande ändringarna

av 14 och 15 g § har övervakningsorganisationen och övervakningsorganens

befogenheter stärkts. Enligt 14- § har hälsovårdsnämnden i orten

att öva tillsyn över djurens vård och behandling. För sådant ändamål skall

nämnden utse en eller vid behov flera tillsvningsmän. Vid tillsynen medverkar

länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären. Länsstyrelsen

skall, med biträde av länsveterinären, vaka över att hälsovårdsnämnder och

tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden.

Högsta tillsynen över djurskyddet tillkommer veterinärstyrelsen, som har

att till ledning för övriga tillsynsorgan meddela erforderliga råd och anvisningar.

Åsidosätter någon vad som stadgas i de allmänna bestämmelserna i

2—6 gg, äger hälsovårdsnämnden, i den mån ej särskilda bestämmelser är

gällande, meddela erforderlig föreskrift om vad han enligt dessa paragrafer

har att iaktta. Nämnden äger i sådant fall också stadga vite. Underlåter någon

att vidta föreskriven åtgärd, äger nämnden verkställa åtgärden på den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

försumliges bekostnad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Enligt

15 § är den som har djur i sin vård skyldig att låta hälsovårdsnämnden,

tillsyningsman, de förut nämnda veterinärerna in. fl. besiktiga djuret samt

stall eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar som är

avsedda för djuret. Polismyndigheten meddelar handräckning för dylik besiktning.

Beslut som hälsovårdsnämnden meddelat enligt 14 § kan överklagas genom

besvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i anledning av besvär

eller beslut som länsstyrelsen meddelat omedelbart enligt 14 § kan överklagas

genom besvär hos regeringsrätten. Utdömande av förelagt vite ankommer

på allmän domstol.

Om överträdelse av djurskyddslagens bestämmelser — allmänna eller

speciella — innebär djurplågeri dömes, såsom erinras i 21 §, till straff enligt

brottsbalken. I sådant fall utesluts tillämpning av djurskyddslagens

straffbestämmelser.

Redan före djurskyddslagen tillkom lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående

slakt av husdjur, som trätt i kraft den 1 juli 1938. Även denna lag

har djurskyddskaraktär. I 7 § djurskyddslagen hänvisas till slaktlagen.

Djurskyddslagen kompletteras i övrigt av särskilda föreskrifter som utfärdats

på grund av bemyndigande i lagen. I 6 § ges vissa allmänna föreskrifter

om vad som skall iakttas vid transport av djur och i anslutning

därtill bemyndigas Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer

att meddela närmare bestämmelser i detta hänseende. Genom kungörelsen

den 15 december 1944 (nr 781) angående transport av vissa levande

djur med motorfordon m. in. (i det följande benämnd transport kungörelsen),

som trätt i kraft samtidigt med djurskyddslagen, har Kungl. Maj:t

sålunda meddelat föreskrifter om beskaffenhet och utrustning av motorfordon

eller släpfordon som används för djurtransport, om lastning av djur,

om djurs vård under transport in. m. Åsidosättande av dessa föreskrifter

straffas enligt 27 § kungörelsen med dagsböter. Den i 14 § djurskyddslagen

föreskrivna tillsynen avser även efterlevnaden av transportkungörelsen och

andra med stöd av lagen utfärdade specialförfattningar. I 29 § kungörelsen

erinras om vad som stadgas i 15 § djurskyddslagen angående skyldighet för

den som har djur i sin vård att tillåta besiktning av djuret eller förvaringsrum

för djuret. Kontroll av att kungörelsens föreskrifter om fordons beskaffenhet

och utrustning iakttas sker även i annan ordning, då fordonet enligt

vägtrafikförordningen undergår registreringsbesiktning eller efter omändring

ny registreringsbesiktning.

Med stöd av bemyndigande i 8 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:t utfärdat

kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisningav

djur (i det följande benämnd förevisningskungörelsen), som trätt i kraft

den 1 januari 1960. All offentlig förevisning av djur, vare sig den äger rum

i zoologisk trädgård, djurpark, cirkus eller varieté, i föreläsnings-, utställ
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1!)(>5

nings- eller affärslokal, på tävlingsbana eller annorstädes, skall enligt 1 §

kungörelsen stå under särskilt överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan

med övriga i djurskyddslagen nämnda tillsynsmyndigheter. Detta gäller

även filminspelning med djur och sådan övning med djur, som utgör

förberedelse till offentlig förevisning, ävensom djurens förvaring, transport

och behandling i övrigt under tid då förevisningen, filminspelningen eller

övningen inte pågår. Enligt 2 § åläggs veterinärstyrelsen att i erforderlig utsträckning

genom inspektioner låta undersöka hur djuren handhas. Utöver

bestämmelserna i 15 § djurskyddslagen gäller enligt 3 § kungörelsen att

skyldighet att tillåta besiktning omfattar även lokal eller plats för förevisning,

övning eller filminspelning ävensom djurens behandling därvid och

vid transport. Polisman hör inte till dem som enligt 15 § djurskyddslagen

äger företa besiktning för den allmänna djurskyddskontrollen, men enligt

3 § kungörelsen är även polisman behörig företa besiktning. För att

i särskilt fall kunna bedöma hur djur behandlas vid förevisning, övning eller

filminspelning, äger läns-, distrikts- eller stadsveterinär eller den som

för ändamålet utsetts av veterinärstyrelsen påkalla samt närvara vid demonstration

av tillvägagångssättet. Enligt 4 § har veterinärstyrelsen tillagts

befogenhet att under vissa förutsättningar förbjuda att djur förevisas offentligt

eller förs från ort till annan eller används vid övning eller filminspelning.

I övrigt innehåller kungörelsen föreskrifter om förbud mot eller

villkor för förevisning av djur i menagerier, zoologisk trädgård m. m. samt

straffbestämmelser in. m. Enligt It § ankommer det på polismyndigheten

att inställa förevisning, transport, övning eller filminspelning, som förbjudits

av veterinärstyrelsen eller eljest enligt särskilda föreskrifter i kungörelsen

inte må äga rum.

I 12 § djurskyddslagen stadgas om användning av djur för vetenskapligt

ändamål in. in., och på grund av bemyndigande i denna paragraf har Kungl.

Maj :t utfärdat kungörelsen den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser

om användning av djur för vetenskapligt ändamål in. m., som

trätt i kraft samtidigt med djurskyddslagen. Enligt lagparagrafens och kungörelsens

ursprungliga innehåll hade medicinalstyrelsen visst överinseende

beträffande sådan användning av djur, men enligt ändring som gäller från

och med den 1 januari 1959 ankommer tillsynen även i detta hänseende numera

på veterinärstyrelsen.

Med stöd av bemyndigande i 18 § djurskyddslagen har Kungl. Maj :t även

utfärdat kungörelsen den 17 november 1944 (nr 769) angående förfarandet

vid polismyndighets omhändertagande av djur in. in.

Enligt 14 § djurskyddslagen har såsom nämnts veterinärstyrelsen bemyndigats

att till ledning för övriga tillsynsorgan meddela erforderliga råd och

anvisningar. Med stöd av detta bemyndigande och ett liknande bemyndigande

avseende den allmänna hälsovården i 4 § hälsovårdsstadgan har utfärdats

vcterinårstgrelscns råd och anvisningar för hälsovårdsnämnd rörande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1963

tillsynen över hållonde av djur den 30 maj 1961 (samling av författningar

och cirkulär m. m. angående veterinärväsendet nr 19/1961).1 I den del som

rör djurskyddslagen ges råd och anvisningar beträffande de allmänna bestämmelserna

i lagens 2 och 4 §§ och berörs bl. a. ladugårdar och stallar för

djur, hundkojor och hundgårdar samt uppbindningsanordningar för djur

och hållande av bandhund. Allmänt framhålls, att veterinärstyrelsen ansett

sig endast i viss utsträckning kunna precisera anvisningarna samt att vad

som enligt författningarna och anvisningarna skall anses »tillfredsställande»,

»betryggande» e. d. stundom kan bedömas först efter utredning på platsen

av person med speciell sakkunskap på det aktuella området. Hälsovårdsnämndens

övervakning av djurskyddslagens efterlevnad har ansetts lämpligen

kunna samordnas med motsvarande övervakning beträffande bestämmelserna

ill kap. hälsovårdsstadgan om hållande av djur, och närmare anvisningar

lämnas rörande övervakningens utövande. De av veterinärstyrelsen

meddelade föreskrifternas karaktär av råd och anvisningar gör att de

inte är bindande för hälsovårdsnämnderna. Då 14 § djurskyddslagen år 1958

fick sin nuvarande utformning fann sålunda riksdagens tredje lagutskott

(L3U 1958: 4) angeläget framhålla att uttrycket råd och anvisningar inte

ges en annan innebörd än det har i det allmänna språkbruket. Det kunde

enligt utskottet inte råda någon tvekan om att inte bara länsstyrelser utan

även andra tillsynsorgan vid handläggningen av hithörande frågor inte är

bundna av annat än lag och författning och i övrigt har att följa givna råd

och anvisningar endast i den mån tillsynsorganen själva efter prövning finner

råden eller anvisningarna välgrundade.

Även i flera andra författningar än de förut nämnda finns bestämmelser

som syftar till att bereda djur skydd mot lidande eller som i varje fall har

sådan verkan. Särskilt må nämnas jaktstadgan och fiskeristadgan samt

kungörelsen den 21 november 1958 (nr 551) med vissa bestämmelser till förebyggande

av djursjukdomars införande i riket m. in. (veterinär införselkungörelse)

och kungörelsen samma dag (nr 552) med vissa bestämmelser

om utförsel ur riket av levande djur m. m. (veterinär utförselkungörelse).

Beträffande den förra kungörelsen må framhållas att det enligt 8 § förevisningskungörelsen

ålagts veterinärmyndighet att vid prövning enligt veterinära

införselkungörelsen av ansökan om tillstånd att till riket införa djur

för användning vid offentlig förevisning eller filminspelning även tillvarata

djurskyddsintresset samt att avslå ansökningen om det med skäl kan

befaras att djuret här skulle komma att utsättas för ångest eller annat lidande.

1 Cirkuläret har ersatt ett tidigare cirkulär nr 12/1959.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

13

Djurplågeri

Gällande rätt m. m.

Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt först genom en förordning

den 21 december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt

denna förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur

visade uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med etthundra

riksdaler riksmynt. Förordningen var alltså icke tillämplig beträffande

andra djur än husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat i 18 kap. 16 §

1864 års strafflag. Genom lag den 20 juni 1890 höjdes straffmaximum till

500 kronors böter och genom lag den 20 juni 1900 erhöll paragrafen ett tilllägg

enligt vilket straffet, därest omständigheterna var synnerligen försvårande,

skulle kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader. För att

misshandel av varje slag av djur skulle vara straffbelagd ersattes genom

lag den 12 juli 1907 uttrycket »egna eller andras kreatur» med ordet »djur».

Efter senare ändringar upptog bestämmelsen fram till år 1945 som brottsbeskrivning

att någon i behandling av djur visat uppenbar grymhet genom

misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes. Straffet för djurplågeri

var i normalfall böter. Var djurplågeriet av svår beskaffenhet eller

var omständigheterna eljest försvårande, kunde dock dömas till fängelse i

högst sex månader.

Samtidigt med att lagen den 19 maj 1944 om djurskydd trädde i kraft den

1 januari 1945 erhöll bestämmelsen mot djurplågeri, då i 11 kap. 13 § strafflagen,

den avfattning den hade då strafflagen med utgången av år 1964 upphörde

att gälla.

Från strafflagen har bestämmelsen utan ändring i sak överförts till 16

kap. 13 § brottsbalken. Enligt detta stadgande föreligger djurplågeri om någon

genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes utsätter

djur för otillbörligt lidande. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Det må anmärkas att stadgandet i strafflagen inte angav begränsningen

av fängelsestraffet till två år. En sådan begränsning följde emellertid av

allmänna regler.

Utredningsmannen

Vid behandlingen av frågan om en skärpning av straffbestämmelserna

mot djurplågeri tar utredningsmannen i sin framställning sikte på bestämmelserna

ill kap. 13 § strafflagen vilka ännu gällde, när hans betänkande

avgavs. För egen del håller utredningsmannen före att judikaturen väl inte

i och för sig ger anledning till en ändring i dessa bestämmelser. Emellertid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Knngl. Maj. ts proposition nr 138 år 1963

anser han att det å andra sidan inte kan förnekas, att avfattningen ger anledning

till erinringar. Uttrycket »otillbörligt lidande» leder enligt hans mening

språkligt sett till antagande, att ordet »otillbörligt» skall hänföras till

den som utsätts för lidandet. Begreppet otillbörlighet synes honom i stället

böra hänföras till den åtgärd som gett upphov till lidandet. Enligt utredningsmannen

kan detta lämpligen i lagtexten uttryckas så att den som otillbörligen

utsätter djur för lidande skall dömas för djurplågeri. Om det mått

av lidande, som i de olika fallen skall föreligga för att i förening med den

otillbörliga åtgärden medföra straffansvar, kan självfallet råda olika meningar.

Allmänt synes böra gälla att den smärta, för vilken djuret blivit

utsatt, haft en icke obetydlig intensitet och varaktighet.

Utredningsmannen anser vidare att det med skäl kan ifrågasättas, varför

beträffande djurplågeribrottet, som dock kan vara av högst varierande

beskaffenhet, skall saknas en särskild straffskala för de grövsta fallen. Han

fäster i sammanhanget uppmärksamheten på den danska utformningen av

motsvarande straffbud, där misshandelsfallen särskiljes från andra fall av

djurplågeribrott, och antar att härmed avses fall, där djurplågeri föreligger

utan att några — om än i och för sig objektivt ohållbara — skäl föreligger

för åtgärden. Enligt utredningsmannen kan man utan svårighet göra

en gränsdragning mellan exempelvis fall, då en körsven till övermått piskar

en häst för att förmå den att dra ett tungt lass, och fall då en person tränger

sig in i en ladugård och skär av kornas svansar.

Med den nu återgivna motiveringen har utredningsmannen föreslagit ändring

av 11 kap. 13 § strafflagen såväl i fråga om brottsbeskrivningen som i

fråga om de utsatta straffen. Enligt förslaget skall den som, genom misshandel,

överansträngning, vanvård eller annorledes, otillbörligen utsätter

djur för lidande, dömas för djurplågeri. I normalfall skall straffet vara böter

eller fängelse, dvs. fängelse i högst två år. I fall där brottet är att tillskriva

synnerlig råhet hos gärningsmannen eller omständigheterna eljest

är försvårande skall straffarbete i högst ett år kunna ådömas.

Vad beträffar ändringen i brottsbeskrivningen må här nämnas att förslag

i samma riktning tidigare har framförts, bl. a. av en ledamot av lagrådet

i samband med att brottsbeskrivningen fick sitt nuvarande sakinnehåll

(se prop. 1944: 43 s. 26).

Remissyttrandena1

Bland mera allmänna uttalanden i anledning av utredningsmannens förslag

må nämnas att Sven hovrätt föreslår en omformning och utökning av

gällande djurskyddslag och anser det lämpligt att strafflagens bestämmelser

om djurplågeri överförs till djurskyddslagen. Hovrätten erinrar om att

1 Remissyttrandena har avgetts före brottsbalkens antagande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 138 år 1965 15

i Danmark och Norge en sådan överföring har ägt ruin. Motsvarande gäller

beträffande den tyska djurskyddslagen av 1933.

Några remissinstanser har inskränkt sig till att lämna utredningsmannens

förslag i hithörande delar utan erinran, nämligen kanslern för rikets

universitet, medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala, matematisknaturvetenskapliga

fakulteterna vid Stockholms och Göteborgs universitet,

statens institut för folkhälsan, statsåklagaren i Göteborg, länsveterinärerna

i Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län,

hälsovårdsnämnderna i Jönköping och i Själevads kommun samt Uppsala

och Gävleborgs läns hushållningssällskap.

Utredningsmannens förslag beträffande brottsbeskrivningen vid djurplågeri

har lämnats utan erinran av hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna

i Stockholms och Södermanlands län, Sveriges veterinärförbund,

statsåklagaren i Stockholm samt Jönköpings läns hushållningssällskap.

Av de övriga remissinstanser, som uttalat sig i hänseendet, har det stora

flertalet funnit utredningsmannens formulering vara en förbättring och

anslutit sig till förslaget eller utan närmare motivering tillstyrkt detta. Hit hör

bl. a. riksåklagarämbetet, veterinärhögskolans lärarkollegium, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs, Västernorrlands och Norrbottens län,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfogdar.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler och

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler finner att den föreslagna ändringen,

som till synes innefattar endast en omredigering, i själva verket torde medföra

en icke obetydlig förskjutning av det straffbara området. Förslaget

torde enligt föreningen leda till tillfredsställande resultat.

Även Svea hovrätt anser att uttrycket »otillbörligt» inte som hittills bör

hänföras till djurets lidande. Då emellertid uttrycket »otillbörligen» knappast

är tidsenligt och i allt fall inte särskilt tjänligt som handledning, torde

det böra utbytas. I den danska djurskyddslagen upptas förutom motsvarigheter

till den svenska lagens uttryck (misshandel, överansträngning och

vanvård) också ordet oförsvarligt, vilket synes ge ett lämpligt uttryck

åt vad som åsyftas. Hovrätten vill därför föreslå att ordet »otillbörligen»

utgår och ersätts med en bestämmelse av innebörd att straff för djurplågeri

inträder då gärningen inte är försvarlig. En omformulering av stadgandet

föreslås även av förste stadsveterinären och hälsovårdsnämnden i

Stockholm, vilka anser att det bör utsägas att utsättande för överansträngning

eller vanvård, som medför skada eller sjukdom för djuret, är straffbart.

Ett par myndigheter, medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen, anmäler

tvekan beträffande den föreslagna ändringen av brottsbeskrivningen. En
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kangl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

ligt medicinalstyrelsen kan det inte uteslutas att vad som hittills brustit vid

tillämpningen av de nuvarande föreskrifterna hänför sig till utredningsoch

bevissvårigheter samt en alltför restriktiv inställning till straffbestämmelsen

för djurplågeri från de rättsvårdande myndigheternas sida. Det

är diskutabelt huruvida omformuleringen av rekvisitet »otillbörligt lidande»

till »otillbörligen utsätter djur för lidande» kan bidra till att påskynda

en strängare inställning till bedömningen av djurplågerifallen. Veterinärstyrelsen

vitsordar, att det av veterinärer och hälsovårdsnämnder då och då

görs gällande, att straffbestämmelsen för djurplågeri av domstolarna ges en

alltför restriktiv tillämpning. Inte heller styrelsen kan värja sig för intrycket,

alt ett strängare betraktelsesätt vore önskvärt. Som det nu är synes man

i rättstillämpningen i första hand för straffbarhet förutsätta, att det lidande,

som ett djur utsatts för, skall ha nått ett avsevärt mått i fråga om intensitet

och varaktighet. Enligt veterinärstyrelsens uppfattning bör emellertid

vid avgörande av frågan, om straffbarhet skall anses föreligga, ökat

beaktande fästas vid otillbörligheten i gärningen, dvs. gärningsmannens sinnelag

och avsikten med den påtalade handlingen. Det synes styrelsen inte

behöva vara uteslutet att en sådan i viss mån ändrad inställning till djurplågerimålens

bedömning kan utveckla sig inom ramen för gällande straffbestämmelse

på området. Veterinärstyrelsen anser sig inte kunna bedöma

om den föreslagna ändringen kan komma att påskynda denna önskvärda

utveckling.

En avvisande ståndpunkt gentemot ändringsförslaget har intagits av Göta

hovrätt, som erinrar om att den föreslagna formuleringen av brott sbeskrivningen

förordades inom lagrådet vid 1944 års lagändring men då avvisades.

Såvitt hovrätten kan finna har det inte därefter förekommit något som

gör det påkallat att göra en justering av detta slag; det kan inte antas att

den gällande brottsbeskrivningen föranlett några olägenheter eller missförstånd,

och justeringen skulle knappast kunna få någon betydelse i sak.

Mot den föreslagna lydelsen kan för övrigt enligt hovrättens mening resas

invändningar i formellt hänseende; det kan synas som om det kunde förekomma

även tillbörlig misshandel och vanvård.

Invändningen att enligt den föreslagna lydelsen misshandel eller vanvård

kunde tänkas i vissa fall tillåten, har framförts även av Svenska allmänna

djurskyddsföreningen, Svenska kvinnors djurskyddsförening, Svenska skolornas

djur sky dds förbund, Föreningen Djurens vänner samt hälsovårdsinspektören

i Solna, vilka samtliga framhållit att ordet »otillbörligen» bör helt

utgå.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler har väckt fråga om ytterligare utvidgning

av djurplågerilagstiftningen till att avse även vårdslösa handlingar.

Föreningen säger sig dock sakna tillräcklig överblick av denna fråga för

att kunna hysa någon säker mening om behovet av att även ovarsamhets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

handlingar kriminaliseras. Ett stadgande om straff för den som av grov

vårdslöshet gör sig skyldig till djurplågeri kan dock enligt föreningen förmodas

ha ett starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.

Av utredningsmannen framställda förslag i fråga om straffbestämmelserna

mot djurplågeri har till alla delar tillstyrkts av lantbruksstyrelsen,

länsstyrelsen i Kalmar län, länsveterinärerna i Kristianstads och Jamtlands

län samt Norrbottens läns hushållningssällskap.

Det stora flertalet remissinstanser har anslutit sig till förslaget om införande

av en särskild straffskala för de grövsta tallen. I allmänhet har man

därvid även gett skilda uttryck för stor tillfredsställelse med utredningsmannens

förslag. Från djurskyddshåll har sålunda uttalats, att törslaget fyllei

ett sedan länge känt behov.

Några remissinstanser, nämligen Svea hovrätt och hovrätten för Vastra

Sverige samt länsstyrelsen i Stockholms län, har i princip även anslutit sig

till införandet av en särskild högre straffskala för den svårare brottsligheten.

De har emellertid framställt vissa erinringar av lagteknisk art. Svea

hovrätt anser sålunda att behovet av en högre straffskala för den svårare

brottsligheten med hänsyn till brottsbalkens systematik bör tillgodoses genom

en gradindelning av brotten och inte genom att föreskriva straffhöjning

vid försvårande omständigheter. Straffmaximum torde enligt hovrätten

inte behöva sättas högre än sex månader för normala fält och två år för

grova fall.

Utredningsmannens förslag har avstyrkts av såväl riksåklagarämbetet

som Göta hovrätt och Föreningen Sveriges häradshövdingar. Enligt ämbetets

mening synes tillräckliga skäl inte föreligga att i lagrummet införa en

särskild straffskala för grövre brott. Göta hovrätt uttalar, att straffmaximum

på fängelse i två år måste anses till fyllest även för grova fall av djurplågeri.

Att i lagrummet söka beskriva de grova fallen — exempelvis, såsom

också föreslogs redan 1944, genom orden »synnerlig råhet» — och att för

dessa fall reservera en högre del av straffskalan, skulle enligt hovrättens

mening inte medföra några fördelar. Föreningen Sveriges häradshövdingar

anser att en straffskala med böter eller fängelse i högst två år — dvs. den

skala som gäller enligt brottsbalken — synes inrymma möjlighet till tillräcklig

bestraffning även av de grövsta fallen av djurplågeri.

Departementschefen

Bestämmelsen om straff för djurplågeri finns i 16 kap. 13 § brottsbalken.

Brottet består i att någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller

annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande. Straffet är böter eller

fängelse i högst två år. Samma brottsbeskrivning och strafflatitud gällde

enligt strafflagen. Enligt utredningsmannens förslag skall beskrivningen

av brottet djurplågeri ändras och en särskild strattskala lör de grövsta

fallen tilläggas.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 13S

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Vad gäller brottsbeskrivningen innebär ändringsförslaget att straff för

djurplågeri skall drabba den »som, genom misshandel, överansträngning,

vanvård eller annorledes, otillbörligen utsätter djur för lidande». Mot

detta förslag har vid remissbehandlingen riktats viss kritik av närmast

formell art. Dessutom har några remissinstanser anmält tvivel på att omformuleringen

av gärningsbeskrivningen kan påskynda utvecklingen i riktning

mot en önskvärd strängare bedömning av djurplågerifallen. Majoriteten

av remissinstanserna tillstyrker emellertid förslaget.

För egen del har jag blivit övertygad om att stadgandet om straff för

djurplågeri för närvarande tillämpas alltför restriktivt och att det därför är

motiverat att förtydliga stadgandet så att det ger ett mera lättillgänglig!

uttryck för det avsedda innehållet. Detta kan ske genom en omformulering

i den riktning som utredningsmannen har förordat. Den kritik av formell

art som vid remissbehandlingen har framförts mot förslaget väger enligt

min mening inte särskilt tungt. Jag föreslår därför att brottsbeskrivningen

andras så att djurplågeri anges föreligga, om någon, genom misshandel,

överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter

djur för lidande.

Utredningsmannens förslag om en särskild straffskala för de grövsta fallen

av djurplågeri går ut på att möjliggöra en strängare behandling, om

brottet är att tillskriva synnerlig råhet hos gärningsmannen eller omständigheterna

eljest är försvårande. Enligt förslaget, som tar sikte på strafflagen,

skall straffet i sådana fall kunna uppgå till högst ett års straffarbete.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

I de yttranden som går i avstyrkande riktning har framför allt understrukits

att nuvarande straffskala får anses tillfyllest även när det gäller

att utmäta straff för de grövsta fallen av djurplågeri. Också i tillstyrkande

yttranden har anförts tvekan om behovet och värdet av en särskild,

strängare straffskala.

Efter genomförandet av det enhetliga frihetsstraffet kan utredningsmannens

förslag inte realiseras i sin avsedda form. I stort råder nog enighet om

att det maximistraff som nu stadgas, fängelse i två år, är fullt tillräckligt

även för grövre former av brottet. Vad som kan övervägas, om man vill anpassa

förslaget till brottsbalkens system, är därför att reservera en övre

del av straffskalan för de grova fallen. En sådan reglering synes emellertid

inte medföra några nämnvärda fördelar. Den skulle närmast leda till att

latituden för normalfallen görs snävare och detta synes mig vara en påtaglig

olagenhet. Jag anser mig därför inte kunna förorda ändring av straffskalan

vid djurplågeri.

Den ändring av stadgandet om djurplågeri som jag nyss förordat torde

böra träda i kraft den 1 juli 1966.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

19

Förbud att handha djur

Frågans tidigare behandling

I det betänkande (SOU 1938: 36), som låg till grund för 1944 års ändringar

i djur skyddslagstiftningen, föreslog utredningsmannen, dåvarande

revisionssekreteraren G. A. Bouveng, att i strafflagen närmast efter djurplågeriparagrafen

skulle införas ett nytt stadgande, som skulle möjliggöra

för domstol att, då någon begått djurplågeri, meddela honom ett förbud att

ta befattning med djur. För att sådant förbud skulle få meddelas borde

— förutom brottet — krävas att gärningsmannen kunde antas vara tor

framtiden uppenbart olämplig att handha djur. Förbudet skulle gälla för

viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid och avse att äga, sköta,

köra, slakta eller eljest syssla med djur. överträdelse av förbudet skulle

straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Om denna bestämmelse, som har motsvarighet i dansk, norsk och tysk

djurskyddslagstiftning, anfördes i betänkandet att en möjlighet att ådöma

förbud skulle bli av värde i kampen för bättre förhållanden för djuren bl. a.

därigenom alt den skapade skydd mot att en person i framtiden begick

förnyat djurplågeri. Utredningsmannen medgav dock att invändningar kunde

resas och erinrade om att ett förbud kunde inverka menligt på den dömdes

försörjningsmöjligheter. Med hänvisning till bestämmelsen om indragning

av körkort ansåg dock utredningsmannen att alltför stort avseende inte

borde fästas vid denna verkan. Ytterligare två skäl kunde enligt utredningsmannen

anföras mot förbudsbestämmelsen, nämligen dels svårigheten att

övervaka förbudets efterlevnad, dels att ett förbud kunde drabba även tredje

man. Som exempel på det senare nämndes situationen, när en lantbrukare

i god tro hade som kreatursskötare anställt en person, som av domstol

förbjudits att syssla med djur. Intet av dessa motskäl fann utredningsmannen

böra föranleda att man avstod från en förbudsbestämmelse. För att effektivisera

bestämmelsen upptog utredningsmannen i förslaget till djurskyddslag

vissa regler om straff för den som medverkat till överträdelse av

meddelat förbud.

I de yttranden som lämnades över 1938 års betänkande avböjdes den föreslagna

förbudsbestämmelsen. Den ansågs utgöra ett alltför stort ingrepp

i människornas försörjningsmöjligheter. Vidare ansågs efterlevnaden av

meddelat förbud inte kunna kontrolleras och med hänsyn till att de som är

varaktigt olämpliga att handha djur ofta blev straffria, antogs bestämmelsen

om påföljd för överträdelse av förbudet bli ineffektiv.

Även under lagärendets fortsatta behandling avvisades förbudsbestäm
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

melsen. Härvid åberopades i huvudsak samma synpunkter som anförts under

remissbehandlingen.

Utredningsmannen

Även den nye utredningsmannen har upptagit frågan om förbud att handha

djur. Beträffande invändningen att sådant förbud i de flesta fall skulle

komma i fråga för personer som enligt strafflagen blev fria från ansvar

hänvisar utredningsmannen till de bestämmelser om abnorma lagöverträdare

som sedermera skulle komma att ingå i brottsbalken. Han uttalar att

dessa bestämmelser kan komma att rymma möjligheter till en ur social

synpunkt tillfredsställande reaktion. Det förefaller utredningsmannen otillfredsställande

att den som, måhända upprepade gånger, fällts för djurplågeri

och därigenom visat sig oemottaglig för straffet skall kunna fortsätta

med sitt lagstridiga handlingssätt, när det dock går att i praktiken om

inte helt förhindra så dock väsentligen beskära hans möjligheter till fortsatt

brottslighet. Att ett ingripande i detta fall skulle framstå som mera

vittgående än indragning av körkort för en yrkeschaufför, är enligt utredningsmannen

svårt att inse. Vad angår utformningen av bestämmelsen vill

utredningsmannen dock föreslå en avvikelse från det Bouvengska förslaget:

förbudet skall inte kunna avse ägandet av djur. Han finner det nämligen

tillräckligt att förbjuda även en för djurplågeri dömd ägare av djuret att

sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur, dvs. att över huvud taget

komma med sin hand vid djur. Gäller det en djurägare i någorlunda stor

skala, bör ett sådant förbud vara tillräckligt från djurskyddssynpunkt.

Ägaren kan anställa folk för djurens skötsel m. m. Är det fråga om eu

djurägare i mindre skala, kommer enligt utredningsmannen ganska visst ett

förbud att sköta djuren o. s. v. att rent faktiskt medföra att han måste avhända

sig dem. Men frånsett att detta i vissa fall skulle vara onödigt för syftet

med förbudet lär man vara nödsakad att till ett ägandeförbud anknyta

kompletterande bestämmelser om eventuell tvångsförsäljning. Denna följdverkan

har synts utredningsmannen kunna vara till förfång för bestämmelsens

praktikabilitet. Enligt utredningsmannens förslag liksom enligt Bouvengs

förslag skall förbud komma i fråga endast beträffande person som av

domstolen funnits ha begått djurplågeri. Förutsättningen att han skall kunna

antas vara för framtiden uppenbart olämplig att handha djur har fått

utgå. Den har ersatts av en mera allmän regel om att förbud må meddelas

om skäl är därtill. Straffsanktionen har utformats i enlighet med Bouvengs

förslag. Däremot har utredningsmannen inte ansett det erforderligt att efterbilda

bestämmelserna om straff för viss medverkan.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

21

Remissyttrandena

Flertalet remissorgan har intagit en positiv hållning till förslaget om eu

förbudsbestämmelse. Medicinalstyrelsen uttalar att förbudsbestämmelsen

synes öppna möjligheter i vissa fall för myndigheterna att inskrida även

mot sådana psykiskt sjuka eller defekta individer, som med hänsyn till sina

psykiska brister kan undgå bestraffning för lagöverträdelser. Effekten av

den föreslagna ändringen blir dock beroende på myndigheternas intresse

för och vilja att effektivt tillämpa de vidgade möjligheterna till ingripande.

Riksåklagarämbetet anser att möjligheten att meddela förbud torde vara

ägnad att förstärka straffbudets avhållande effekt.

Veterinärstyrelsen har understrukit att hänsyn inte bör tas till invändningen

att ett förbud skulle utgöra ett alltför stort ingrepp i människornas

försörjningsmöjligheter. Det synes tvärtom vara i hög grad önskvärt att möjligheter

åstadkommes att tvinga en notorisk djurplågare, som yrkesmässigt

har med djur att göra, att övergå till annan sysselsättning. Ett liknande uttalande

görs av överståthållarämbetet.

Några remissmyndigheter har inte velat direkt motsätta sig införandet av

den föreslagna bestämmelsen men anmält tvekan beträffande lämpligheten

och behovet av densamma. Sålunda anser länsstyrelsen i Kronobergs län

att de invändningar som tidigare framförts mot påföljden är berättigade

och att utredningsmannen inte har visat något mera påtagligt behov av att

den nu införs. Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att djurplågeri

numera torde få betraktas som ett ovanligt brott. Ännu mycket ovanligare

är återfall. Det synes med fog kunna antas att brottstypen med stigande

levnadsstandard och ökad folkbildning skall bii alltmera sällsynt. Stadgandet

torde därför enligt föreningen få liten praktisk betydelse. Sveriges veterinärförbund

framhåller att ett förbud av ifrågasatt slag här vissa drag av

förföljelse, att svårigheter föreligger för myndigheterna att övervaka efterlevnaden

samt att det är i hög grad tveksamt om man bör införa så drastiska

bestämmelser i ett land, där djuren med största sannolikhet vårdas bäst

i världen.

De remissinstanser, vilkas yttranden går i avstyrkande riktning, har framställt

såväl principiella som praktiska erinringar mot förslaget. I förstnämnda

hänseende har Göta hovrätt — som i likhet med Föreningen Sveriges

landsfogdar anser att förslaget leder till orimliga konsekvenser — invänt

att man torde kunna ifrågasätta, varför den som en gång förbrutit sig mot

djur skall kunna förbjudas att ens röra vid några sådana, medan den som

förbrutit sig mot människor, t. ex. mot barn genom otukt eller våld, icke

kan åläggas något förbud av sådant slag. Föreningen Sveriges landsfiskaler

har påpekat att ett förbud i enlighet med förslaget skulle innebära en

för svensk rätt helt ny påföljdsform. En utvidgning av påföljdssystemet

är eu synnerligen betydelsefull sak och kan icke komma till stånd på

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

grundval av en så knapphändig utredning som redovisats i betänkandet.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler har avstyrkt förbudet på grund av liknande

principiella betänkligheter och erinrar bl. a. om den starka återhållsamhet

som man på andra rättsområden visat i fråga om stadganden av liknande

art. Jämväl Riksförbundet Landsbygdens folk har funnit utredningsmannens

förslag få stor principiell betydelse och anser att tillräckliga skäl

inte anförts för en sådan speciell strafform som den föreslagna. Härjämte

bär RLF, och även andra remissorgan, anmärkt att utredningsmannens

jämförelse mellan förbudet och indragning av körkort inte är rättvisande.

En från praktisk synpunkt olycklig konsekvens av en förbudsbestämmelse

är enligt länsstyrelsen i Södermanlands län samt Sveriges lantbruksförbund

och Hallands läns hushållningssällskap att förbudet torde innebära ett

stort ingreppi i den för djurplågeri straffades försörjningsmöjligheter. Lantbruks]

örbundet anför härom att konsekvenserna för en mindre företagare

även om den föreslagna bestämmelsen ej stadgar förbud mot att äga

djur — blir att han måste avhända sig djuren, eftersom han som innehavare

av en mindre brukningsenhet har mycket små möjligheter att bära kostnaden

för en särskild djurskötare.

Det viktigaste praktiska skälet till att förbudsbestämmelsen inte bör

komma i fråga är emellertid enligt flertalet nu åsyftade remissinstanser de

svårigheter som föreligger för kontroll av att förbudet efterlevs. Stockholms

rådhusrätt har i detta sammanhang påpekat att de bristande möjligheterna

till kontroll medför att ett meddelat förbud ostraffat kan överträdas och att

därigenom fara uppkommer att respekten för av myndighet meddelade föreskrifter

minskar. Om en förbudsbestämmelse genomförs, bör därför samtidigt

meddelas föreskrifter angående kontrollen över efterlevnaden av meddelat

förbud. I viss motsats härtill har riksåklagarämbetet hävdat att i varje

fall på mindre orter och på rena landsbygden människor torde hålla så väl

reda på varandras göranden och låtanden att ett åsidosättande av meddelat

förbud ofta kan tänkas komma till myndighets kännedom.

Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök har framhållit

att hälsovårdsnämnderna måste, i egenskap av djurskyddande instans,

av domstolarna informeras om varje dom i djurplågerifall för att de skall

kunna inrikta sitt arbete därefter. I varje dom borde utses en övervakare

som kunde övervaka, upplysa och hjälpa den dömde till rätta.

Av de instanser som i princip tillstyrkt införandet av en förbudsbestämmelse

har några ansett, att förbudspåföljden bör anknytas endast till grova

brott eller återfall. Svea hovrätt anför att en dylik begränsning finns genomförd

i dansk, norsk och tysk djurskyddslagstiftning och synes motiverad

även för svensk rätts del.

Ett par myndigheter, länsstyrelsen i Norrbottens län och Föreningen Sveriges

landsfiskaler, har ifrågasatt, om inte förbudet borde meddelas i administrativ

ordning i stället för av domstol. Föreningen har härvid påpekat,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

att en sådan ordning gäller för redan existerande åtgärder av likartad karaktär

samt att ett beslut om förbud uppenbarligen måste grundas även på

andra faktorer än dem rättskipningsorganen har att utreda och beakta vid

bedömningen av djurplågeribrott och straff därför.

Även länsveterinären i Älvsborgs län har varit inne på tanken att förbudet

bör kunna meddelas administrativt och föreslagit att förbud i vart

fall bör kunna meddelas i sådan ordning att gälla till dess domstol beslutar

i frågan.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att administrativ myndighet bör kunna

besluta om upphävande av förbud, som meddelats av domstol.

Departementschefen

Med stöd av bestämmelser i djurskyddslagen kan polismyndighet i vissa

fall omhänderta eller döda djur som är utsatt för djurplågeri. Härigenom

kan det eller de djur som ett sådant brott avser, t. ex. en vanvårdad kreatursbesättning,

skonas från fortsatt lidande. Däremot finns inte för närvarande

någon möjlighet att förbjuda den som har begått djurplågeri att i fortsättningen

handha djur. Utredningsmannen har föreslagit att en sådan möjlighet

införs. Enligt förslaget skall det ankomma på domstolen i djurplågerimålet

att om det föreligger skäl därtill meddela förbud av ifrågavarande

slag. De former av befattning med djur som förbudet skall avse beskrivs som

att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. Förbudet skall bestämmas

att gälla för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid. Överträdelse

av meddelat förbud skall enligt förslaget straffas med böter eller

fängelse i högst sex månader,. Bestämmelserna i fråga skall upptas i en ny

paragraf omedelbart efter djurplågeriparagrafen.

Även i det nu berörda avseendet har utredningsmannen i huvudsak gått

tillbaka på förslag som varit aktuella i samband med 1944 års ändringar i

djurskyddslagstiftningen och som då avböjts. Under den nu företagna remissbehandlingen

har flertalet instanser lämnat förslaget om införande av

en förbudspåföljd utan erinran eller yttrat sig därom i tillstyrkande riktning.

Bl. a. har framhållits att möjligheten av att ett förbud meddelas är

ägnad att förstärka den avhållande effekten hos straffbudet mot djurplågeri,

att förbudsbestämmelsen skulle få särskild betydelse när det gäller

psykiskt defekta djurplågare samt att det är önskvärt att man kan tvinga

en notorisk djurplågare, som yrkesmässigt har med djur att göra, att över«å

till annan verksamhet.

o

Några myndigheter och sammanslutningar har inte velat direkt motsätta

sig den föreslagna förbudsbestämmelsen men anmält tvekan om behovet

och lämpligheten därav. Från domarhåll har sålunda uttalats, att förbudsbostämmelsen

torde få liten praktisk betydelse; djurplågeri är nämligen ett

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

ovanligt brott, återfall ännu mycket ovanligare, och det synes med fog kunna

antas att brottstypen med stigande levnadsstandard och ökad folkbildningskall

bli alltmera sällsynt. Den i ärendet hörda veterinärsammanslutningen

har understrukit svårigheterna att övervaka efterlevnaden av meddelade förbud

och vidare uttalat att det är i hög grad tveksamt, om man bör införa så

drastiska bestämmelser i ett land, där djuren med största sannolikhet vårdas

bäst i världen.

Ett antal remissinstanser har också förhållit sig klart avvisande till utredningsmannens

förslag. De betänkligheter som har andragits på denna sida

har varit både av principiell och av praktisk natur. Sålunda har invänts att

man kan fråga sig, varför den som en gång förbrutit sig mot djur skall kunna

förbjudas att ens röra vid några sådana, medan den som förbrutit sig mot

människor, t. ex. mot barn genom otukt eller våld, inte kan ges något motsvarande

förbud. Vidare har erinrats om att utredningsmannens förslag syftar

till en för svensk rätt helt ny påföljd. En utvidgning av påföljdssystemet

är en betydelsefull reform som inte kan komma till stånd på så knapphändig

utredning som redovisats i betänkandet. På andra rättsområden har iakttagits

stark återhållsamhet i fråga om stadganden av liknande art. En av utredningsmannen

gjord jämförelse med indragning av körkort har man ansett

missvisande, eftersom rätten att handskas med djur får räknas som en

medborgerlig rättighet i motsats till den av visad skicklighet och lämplighet

avhängiga rätten att framföra motorfordon. Som från praktisk synpunkt

olyckligt har man betecknat det förhållandet att ett förbud att syssla med

djur kan innebära ett starkt ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter.

Följden för innehavaren av en mindre brukningsenhet blir, har det sagts,

att han måste avhända sig djuren, även om förbudet inte skall kunna avse att

äga djur. Kontrollsvårigheterna har också i flertalet avstyrkande yttranden

åberopats som det viktigaste praktiska skälet mot en förbudsbestämmelse.

Det är säkerligen riktigt, att vårt land står sig gott vid en jämförelse

med andra länder i fråga om det sätt varpå djur i allmänhet behandlas.

Allt är dock inte väl beställt och möjligheter att uppnå förbättringar

av betydelse bör upptas till noggrant övervägande. Ett förhållande som

otta har beklagats är att myndigheterna mera sällan förfogar över medel att

förebygga djurplågeri genom att individuellt ingripa mot personer som,

efter vad man rätt säkert kan förutse, kommer att hemfalla åt sådan brottslighet.

Det har t. ex. inträffat att en person, som vanvårdat sin kreatursbesättning

och i samband med att han lagförts för djurplågeri tvingats

slakta ned denna, snart nog har skaffat sig nya kreatur och utsatt dessa för

vanvård som föranlett ny dom för djurplågeri, allt utan att något effektivt

har kunnat göras för att förhindra ett upprepande. En helt annan typ av fall

föreligger vid den s. k. tysta vanvården. Därmed syftar man på situationen

då personer, som på grund av hög ålder, sjuklighet eller annat har svårt att

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

reda sig själva, håller sig med husdjur utan att förstå eller förmå att ge dessa

erforderlig vård. I en del av dessa fall lär fortsatt djurplågeri förebyggas

genom att djurägaren för sin egen skull blir omhändertagen av anhöriga

eller genom ingripande av socialvårdande myndighet.

Med de nu anförda exemplen som bakgrund ter det sig uppenbart att det

i vissa fall vore värdefullt från djurskyddssynpunkt att ha möjlighet att beröva

en person rätten att handha djur. I sitt förslag beträffande en förbudsbestämmelse

har utredningsmannen konstruerat förbudet som en särskild

påföljd för djurplågeri och han har lagt beslutanderätten hos domstol. Under

remissbehandlingen har emellertid föreslagits att meddelandet av förbud

skall ske i administrativ ordning. För egen del anser jag att detta senare

alternativ i jämförelse med domstolsalternativet erbjuder vissa fördelar.

Bl. a. kan man utforma regeln så att den medger ingripande på ett tidigare

stadium, nämligen genom att släppa anknytningen till att ett djurplågeribrott

konstaterats och låta mera allmänna kriterier på olämplighet att handha

djur bli avgörande.

Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen råder bland remissorganen

delade meningar om behovet och lämpligheten av en förbudsbestämmelse.

Det torde framgå av vad jag redan har sagt att jag för egen del finner

det naturligt att, när man ser saken från djurskyddssynpunkt, inta en

positiv hållning till tanken på att införa en dylik bestämmelse. Det bör emellertid

påpekas att en så drastisk form av ingripande som förbud att handha

djur antagligen skulle komma att tillämpas sparsamt. Den individualpreventiva

verkan blir alltså totalt sett ganska ringa. Av samma anledning kan

man inte vänta sig att förbudsmöjligheten — om den anknyts till att någon

har begått djurplågeri — skall kunna i högre grad förstärka den allmänpreventiva

effekten hos straffbudet mot detta brott. Det har sagts att

en förbudspåföljd skulle ha särskilt värde genom att man i denna får tillgång

till en reaktion mot sådana djurplågare som med hänsyn till psykiska

defekter inte kan fällas till straff. Denna synpunkt är givetvis beaktansvärd

men den har numera delvis förlorat i betydelse genom alt brottsbalken

medger användning av bötesstraff eller skyddstillsyn i vissa av de

fall, där enligt strafflagen ingen kriminalpolitisk reaktion kom i fråga. Det

kan i detta sammanhang nämnas alt särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn

i viss utsträckning bör kunna användas för att törmå personer som

dömts för djurplågeri att ordna sina förhållanden så att risken för återfall

blir mindre.

Man torde sålunda få erkänna att de skäl som talar för eu förbudsbestämmelse

inte framträder med någon större styrka, om man ser på hur

bestämmelsen mera generellt skulle verka. De betänkligheter som principiellt

och praktiskt kan anföras mot en förbudsbestämmelse är å andra

sidan betydande. I detta hänseende torde det vara tillräckligt att i huvud
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

sak hänvisa till de invändningar som har framförts under remissbehandlingen.

Ett par synpunkter bör emellertid understrykas. Även om det kan påstås

att företeelser som i någon mån påminner om den föreslagna förbudspåföljden

finns på andra rättsområden, är det tydligt att man här står inför

något som är i stort sett främmande för den ordning vi nu har. Förbud att

handha djur skulle innebära att en person på grund av att han misstänks

komma att begå visst brott får för sig speciellt kriminaliserade själva de

situationer i vilka brottet kan tänkas inträffa. Under vissa omständigheter

skulle förbudet mycket kännbart begränsa hans försörjningsmöjligheter och

lrihet i andra avseenden och det hör till bilden av förbudsbestämmelsen att

sådana verkningar skulle drabba ojämnt. Man har uppenbarligen anledning

till stor tvekan om det över huvud taget kan vara berättigat att använda

denna drastiska metod för att motverka ett brott som djurplågeri. Vad gäller

den praktiska sidan av saken vill jag särskilt peka på svårigheterna att avgränsa

de konkreta förbuden så att orimligheter undviks och på de problem

som den nödvändiga kontrollen av meddelade förbud erbjuder. I sistnämnda

hänseende får man, om påföljden skall ha någon mening, räkna

med en ganska stor apparat och med ett system som starkt påminner om

övervakning inom kriminalvården utan att ha nämnvärt av de positiva, stödjande

momenten hos denna.

De betänkligheter och svårigheter som nu har berörts innefattar enligt min

mening övervägande skäl mot den föreslagna förbudsbestämmelsen. Jag

kan därför inte förorda att en sådan upptas i vår djur skyddslagstiftning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

27

Användning av djur för vetenskapligt ändamål

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om användning av djur för vetenskapligt

ändamål finns i 12 och 13 §§ djurskyddslagen. I 12 § stadgas sålunda

att djur inte utan veterinär styrelsens tillstånd får användas för vetenskaplig

forskning eller undervisning, sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel

eller annat härmed jämförligt ändamål, om användningen är förenad

med operativt ingrepp, insprutning eller blodtappning eller också eljest

medför ångest eller annat lidande för djuret. Kungl. Maj :t äger medge undantag

från denna regel för viss institution eller inrättning. Närmare bestämmelser

om tillstånd meddelas av Kungl. Maj :t. Enligt 13 § får vid operativt

ingrepp eller annan åtgärd som avses i 12 § inte större lidande tillfogas

djuret än som är oundgängligt. Kan det antas att avsevärt lidande

åsamkas djuret även sedan ingreppet eller åtgärden slutförts, skall djuret

därefter dödas snarast möjligt.

De närmare bestämmelserna om tillstånd enligt 12 § djurskyddslagen är

upptagna i kungörelsen den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser

om användning av djur för vetenskapligt ändamål in. m., i fortsättningen

benämnd tillämpningskungörelsen. Denna inleds med en undantagsbestämmelse.

Enligt 1 § skall nämligen vad som stadgas i 12 § djurskyddslagen

inte gälla med avseende på universitet, högskola eller sådant forskningsinstitut,

laboratorium eller sjukhus som drivs av staten, landsting eller

stad, som ej deltar i landsting, eller av hushållningssällskap. Vid dessa institutioner

och inrättningar skall dock iakttas vad som stadgas i 2—4 §§ tilllämpningskungörelsen.

Enligt 2 § tillämpningskungörelsen skall användningen av djur ske under

överinseende av föreståndare vid institutionen eller inrättningen eller underavdelning

därav. Om sådan föreståndare inte är legitimerad läkare, veterinär,

tandläkare eller apotekare, skall han vara av veterinärstyrelsen godtagen

för uppgiften. I 3 § stadgas om åtgärd som är förenad med operativt

ingrepp av någon betydelse, att den inte i undervisningssyfte får företas

på varmblodigt djur, om ändamålet kan uppnås på annan väg. Innan dylikt

operativt ingrepp av någon betydelse företas på varmblodigt djur,

skal! djuret, om ändamålet med åtgärden inte därigenom förfelas, så bedövas

att det såvitt möjligt mister förmågan av smärtförnimmelse. Enligt

4 § får hund eller katt som inköpts för åtgärd som sägs i 12 § djurskyddslagen

inte användas för ändamålet förrän fem dygn förflutit från inköpet.

Här må anmärkas att 9 § kungörelsen innehåller ett stadgande om skyldig
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

het för den som vidtar åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen med hundar

eller katter att föra särskild bok angående inköp av dylika djur. 1 boken

skall anges dagen för inköpet, säljarens namn och adress samt, vad

beträffar hundar, djurets kön, färg och, i den mån det kan ske, ras. Boken

skall förvaras viss tid och den skall på begäran företes för polismyndighet.

I 8 § tillämpningskungörelsen stadgas dels att, utöver vad som följer av

föreskrifterna i kungörelsen, vid åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen

skall iakttas vad som är stadgat i 13 § samma lag, dels att den som med

djur vidtar sådan åtgärd skall vara skyldig att underkasta sig den särskilda

inspektion som veterinärstyrelsen må finna skäl föreskriva. Utöver vad nu

nämnts innehåller tillämpningskungörelsen vissa närmare bestämmelser

angående veterinärstyrelsens tillståndsgivning samt straff- och processföreskrifter.

I 14—16 §§ djurskyddslagen finns bestämmelser om tillsyn av lagens efterlevnad.

Sålunda föreskrivs i 14 § 1 mom. att hälsovårdsnämnden i orten har

att öva tillsyn över djurens vård och behandling. För detta ändamål skall

nämnden utse en eller vid behov flera tillsynsmän. Vid tillsynen medverkar

länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären enligt vad som närmare

föreskrivs därom. Länsstyrelsen skall med biträde av länsveterinären vaka

över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer

fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen,

som har att meddela erforderliga råd och anvisningar till ledning

för övriga tillsynsorgan.

Om någon åsidosätter de allmänna bestämmelserna i 2—6 §§ om vården

och behandlingen av djur, äger hälsovårdsnämnden enligt 14 § 2 mom., i

den mån inte särskilda bestämmelser gäller, meddela erforderlig föreskrift om

vad han har att iaktta enligt 2—6 §§. Nämnden kan också stadga vite. Underlåter

någon att vidta föreskriven åtgärd, äger nämnden, om det kan anses

nödigt, verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. Nämnden kan

förordna att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse. Den som

är missnöjd med nämndens beslut äger anföra besvär över detta hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen har samma befogenheter som hälsovårdsnämnden

för avhjälpande av missförhållande med avseende på djurskyddet.

Vid hälsovårdsnämndens handläggning av ärende som rör vården eller

behandlingen av djur äger enligt 14 § 3 mom. länsveterinären och distriktseller

stadsveterinären vara tillstädes och delta i överläggningarna men inte i

besluten. Hans mening skall på begäran antecknas i protokollet. Sammanträde

skall skyndsamt äga rum, när länsstyrelsen eller länsveterinären begär

det.

Enligt bestämmelser i 15 § är den som har djur i sin vård skyldig att låta

hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot eller suppleant som nämnden

utser, tillsyningsmän, länsveterinären, distrikts- eller stadsveterinären eller

annan som länsstyrelsen eller veterinärstyrelsen förordnat besiktiga djuret

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

samt stall eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar som

är avsedda för djuret. För dylik besiktning meddelar polismyndigheten erforderlig

handräckning.

De nu återgivna bestämmelserna om tillsynen gäller inte med avseende

på djur som används inom försvarsväsendet. Stadgande härom finns i 16 §.

I det betänkande som bl. a. behandlar användningen av djur för vetenskapligt

ändamål finns en redogörelse för de bestämmelser i ämnet som gäller

i övriga nordiska länder (SOU 1961: 45 s. 27).

Utredningsmannen

Vid sin behandling av frågan om användningen av djur för vetenskapligt

ändamål utgår utredningsmannen från vissa till utredningen överlämnade,

från föreningar, andra sammanslutningar och enskilda inkomna framställningar,

som väsentligen avser denna fråga.

Utredningsmannen anser att, även om de skildringar av försöksdjurens lidanden,

som länmats i skilda framställningar, i många fall torde ha sin

grund mer i subjektivt färgade uppfattningar om vad som äger rum vid försöken

än i egentlig kännedom om vad som förekommer där, det är angeläget,

inte minst för forskarna själva, att grunden för ett misstroende, som

synes vara djupt rotat, undanröjs. Detta lär enligt utredningsmannen kunna

ske endast genom en kontroll så anordnad att å ena sidan alla skäl till berättigade

misstankar om djurplågeri undanröjs och å andra sidan forskarna

inte obehörigen hämmas i sitt arbete. Den första synpunkten leder till

att lekmannaintresset får i tillbörlig mån komma till sin rätt. Den senare

synpunkten torde enligt utredningsmannen böra leda till att formerna för

kontrollen blir sådana, att den inte leder till obehörigt hinder i försöksarbetets

gång. Improviserade besök i kontrollsyfte bör vara uteslutna och det

personliga momentet bör vara sådant att det innefattar en garanti för objektiviteten

i kontrollverksamheten. Det är vidare utredningsmannens mening

att hälsovårdsnämnderna genom sin egenskap av kommunala organ, tillkomna

till största delen genom val, knappast kan a priori anses ägnade att

omhänderha den speciella art av djurskyddskontroll som nu avses. Det kan

också enligt utredningsmannen med fog anföras, att de vetenskapliga institutionerna

merendels är statliga, varför det skulle framstå som i viss mån

oegentligt om deras befattningshavare skulle vara underkastade kontroll

från ett kommunalt organs sida. Vidare framhålls att angelägenheten av

enhetlighet i bedömningen bör beaktas.

De anförda synpunkterna leder enligt utredningsmannens åsikt till att en

hela riket omfattande nämnd för kontrollens utövning bör tillskapas. Härvidlag

anknyter utredningsmannen nära till det system som råder i Danmark.

Den föreslagna nämnden bör enligt utredningsmannen lämpligen inte

vara helt fristående utan knuten till veterinärstyrelsen och ställd under dess

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

överinseende. Nämnden skall bestå av sju ledamöter, tillsatta för tre år i taget,

nämligen en domarkompetent ordförande utsedd av chefen för justitiedepartementet,

två läkare utsedda av medicinalstyrelsen, två veterinärer utsedda

av veterinärstyrelsen och två ledamöter såsom representanter för

djurskyddsrörelsen. Sistnämnda två ledamöter skall utses av chefen för

justitiedepartementet på förslag av Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

I detta förslag skall endast få upptas den som är läkare eller veterinär.

I motiveringen beträffande djurskyddsrörelsens representation anför

utredningsmannen att denna rörelses talesmän uppenbarligen åsyftar att de

lekmannarepresentanter som skall delta i kontrollen själva skall vara lekmän.

Enligt utredningsmannen kan det emellertid med fog betvivlas, att en

sådan lösning vore den lyckligaste. Även om djurskyddsrörelsens förespråkare

är besjälade av den mest uppriktiga strävan till ett opartiskt bedömande,

lär det nämligen inte kunna förnekas att deras verksamhet inte sällan är

— om än omedvetet — präglad av en av deras allmänna inställning färgad

misstanke mot dem som i utövningen av sin gärning har att företa vetenskapliga

försök på djur. Otvivelaktigt skulle, anför utredningsmannen, under

angivna omständigheter ett rent lekmannainslag långt ifrån att gagna

kontrollverksamheten kunna inverka menligt på nämndens verksamhet och

auktoritet. Lekmannaintresset torde också enligt utredningsmannens mening

på ett fullgott sätt kunna komma till uttryck om nämnda riksförbund

har att inom läkar- eller veterinärkåren utse två representanter för vilka

man inom djur skyddsrörelsen hyser förtroende.

Beträffande nämndens befogenheter innehåller utredningsmannens förslag

i huvudsak följande. När nämnden efter anmälan eller eljest finner det

påkallat, skall nämnden äga att besiktiga försöksdjuren, deras förvaringsrum

och de lokaler där försöken äger rum. Beslut om besiktning skall fattas

av nämnden. Nämnden skall efter beslut därom av nämnden eller dess

ordförande äga att genom två eller flera av sina ledamöter övervara försök

eller andra forskningsåtgärder. Vederbörande försöksledare skall underrättas

i förväg. Över vad som förekommit vid besiktning eller besök skall föras

protokoll, varav ett exemplar skall tillställas institutionschefen och ett förvaras

hos nämnden. Nämnden skall inte äga att företa direkta ingripanden

för att få något uppdagat missförhållande avhjälpt, utan det föreslås att

nämnden, om enligt dess mening ett skyndsamt ingripande krävs, utan

dröjsmål skall skriftligen underrätta veterinärstyrelsen. I anslutning härtill

föreslås även en bestämmelse i tillämpningskungörelsen om att veterinärstyrelsen

skall äga meddela de föreskrifter som med anledning av framställning

från nämnden befinns påkallade samt att styrelsen i sådant fall äger

att stadga vite.

Den skyldighet att föra journal, vilken nu enligt 9 § tillämpningskungörelsen

åvilar den som använder djur för vetenskaplig forskning, bör enligt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

utredningsmannen utvidgas åtskilligt, såväl beträffande vilka försöksdjur

journalföringen skall avse som beträffande journalförda förhållanden. I

förstnämnda hänseende framhåller utredningsmannen att djurskyddssynpunkter

talar för att ingen åtskillnad görs mellan djur av olika slag. Bl. a.

av praktiska skäl bör emellertid journalföringsplikten begränsas till att avse

apor, hundar, katter, hästar och klövbärande djur. Vad angår de förhållanden

som skall journalföras innebär förslaget utom annat den utvidgningen

att vissa data som rör forskningsarbetet samt djurens behandling därunder

och efter avslutat försök skall antecknas.

Enligt utredningsmannens mening är det praktiskt att hålla anteckningarna

om inköp isär från anteckningarna om gjorda försök. Han föreslår därför

att inköpsjournal och försöksjournal skall föras särskilt. I inköpsjournalen

skall samtliga inköp av ifrågavarande djur bokföras löpande med dag

för inköpet, antal djur och djurslaget. I fråga om hundar och katter, alltså

ej endast som nu i fråga om hundar, skall även göras anteckning om kön,

färg och ras. Vidare skall beträffande hundar och katter införas säljarens

namn och adress samt av honom lämnad uppgift rörande hans fångesmans

namn och adress samt fångets beskaffenhet.

Att säljaren av hund eller katt sålunda skall avkrävas uppgift om fångesmannen

och fångets beskaffenhet har givetvis till syfte att förebygga att

olovligen åtkomna hundar och katter kommer till sådan användning varom

här är fråga. I samma syfte föreslår utredningsmannen att den tid som enligt

4 § tillämpningskungörelsen måste förflyta mellan inköpet av hund eller

katt och det tillfälle då djuret må användas för ändamålet, skall utsträckas

från fem till tio dygn, så att ägaren till ett försvunnet djur får bättre

rådrum för efterspaning. Att den, som befarar att hans hund eller katt stulits

och överlämnats till vetenskaplig institution för forskningsändamål,

skall äga erforderligt tillträde till förvaringsställe i efterforsknings- och

identifieringssyfte synes enligt utredningsmannen utan uttryckligt stadgande

härom vara uppenbart.

I försöksjournalen skall enligt förslaget införas uppgifter om dagen för

försökets början, antal djur och djurslaget. Beträffande hundar och katter

föreslås därjämte att i försöksjournalen skall införas från inköpsjournalen

hämtade uppgifter om djurets kön, färg och ras samt dagen för inköpet.

Härigenom skall möjliggöras kontroll av att tiodygnsregeln iakttas. Försöksjournalen

skall även innehålla uppgifter om ändamålet med försöket,

vidtagen åtgärds beskaffenhet och om vad som åtgjorts i djurskyddssyfte,

dvs. rörande företagen bedövning, bedövningens art och dess omfång. Vidare

fordras uppgift om när försöket avslutades och om vad som vidtagits med

försöksdjuret efter försökets slut. Utredningsmannen föreslår att undantag

från bestämmelserna om journalföring skall göras för sådana fall där läkare

eller veterinär med stöd av stadgande i 5 § tillämpningskungörelsen har erhållit

tillstånd av veterinärstyrelsen att verkställa vissa mindre ingrepp, så
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

som ympning för fastställande av sjukdomsdiagnos. Såväl inköps- som försöksjournalerna

skall enligt förslaget årligen insändas till den av utredningsmannen

föreslagna nämnden för granskning. Vidare föreslås i anslutning

till förslagen beträffande nämnden och journalföringen att undantag

från till synsbestämmelserna i 14 och 15 §§ djurskyddslagen skall göras beträffande

vetenskapliga försök på levande djur. Härom anför utredningsmannen

att det redan av principiella skäl inte förefaller lämpligt att försök

vid statliga inrättningar skall vara underkastade inspektion av kommunal

tillsynsmyndighet. Genom det föreslagna undantaget skall även elimineras

det tvivelsmål som — i varje fall inom djurskyddsrörelsen — hyses om tilllämpligheten

av 14 och 15 §§ djurskyddslagen på vetenskapliga försök. Ytterligare

föreslås att bestämmelsen i 8 § andra stycket tillämpningskungörelsen

om särskild av veterinärstyrelsen föreskriven inspektion skall utgå

och ersättas med den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen om befogenhet

för veterinärstyrelsen att meddela föreskrifter.

Remissyttrandena

Svea hovrätt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,

Kalmar, Hallands och Västemorrlands län, statsåklagaren i Stockholm, länsveterinärerna

i Uppsala, Hallands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,

Värmlands och Västemorrlands län, hälsovårdsnämnderna i Linköping och

Malmö samt Själevads, Stora Kopparbergs och Västra Vingåkers kommuner,

Södermanlands, Västmanlands, Gävleborgs och Västemorrlands läns hushållningssällskap

samt Älvsborgs läns norra hushållningssällskap tillstyrker

i princip inrättandet av en för hela riket gemensam tillsynsnämnd. Så gott

som samtliga dessa myndigheter kritiserar dock vad utredningsmannen har

föreslagit i fråga om nämndens sammansättning.

Med särskild tillfredsställelse har de remissmyndigheter, som företräder

den vetenskapliga forskningen, hälsat förslaget om inrättande av nämnden.

De finner i likhet med utredningsmannen att det är angeläget att grunden

för misstroende mot de vetenskapliga djurförsöken undanröjs. Hit hör medicinska

fakulteten vid Göteborgs universitet, karolinska institutets lärarkollegium

och lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm. Förstnämnda

lärarkollegium har varit i förbindelse med danska institutioner där

försöksdjur, särskilt katter och hundar, har en vidsträckt användning i vetenskapliga

försök. De danska kollegerna har meddelat att hittills endast

gynnsamma erfarenheter registrerats av nämndens verksamhet. Nyssnämnda

remissmvndigheter säger sig också helt dela utredningsmannens uppfattning

att vissa skildringar av försöksdjurens lidanden torde ha sin grund

mera i subjektivt färgade uppfattningar om vad som äger rum vid försöken

än i egentlig kännedom om vad som förekommer där.

Även veterinärhögskolans lärarkollegium, statens farmaceutiska labo
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

ratorium och statens bakteriologiska laboratorium tillstyrker nämndens inrättande,

varvid man anför att nämnden bör kunna verksamt bidra till att

undanröja ovederhäftiga och överdrivna uppfattningar eller misstankar om

djurplågeri. Det framhålls dock att några sakliga skäl eller vederhättiga

argument för en ändring i nu gällande kontrollbestämmelser inte har framlagts.

Statens bakteriologiska laboratorium har anfört i huvudsak följande.

Vid SBL utnyttjas flertalet försöksdjur för det rutinmässiga diagnostiserandet

av infektionssjukdomar och för framställning av vacciner och sera,

mindretalet används för forskning.. Djuren används därvid för att erhålla

blod och vävnader (operation omedelbart efter avlivande). Dessutom utnyttjas

de för injektion exempelvis av vacciner för erhållande av serum, för

styrke- eller oskadlighetsprövning och för injektion av provmaterial från

sjuka människor för fastställande av diagnos, i någon större skala numera

enbart vid tuberkulos. Vid sistnämnda försök avlivas djuren före sådana

stadier av sjukdomen, som kan förmodas förorsaka djuren lidande. Som regel

utsätts djuren således inte för större smärta eller lidande än som är förknippat

med en injektion. Några med konst framkallade infektioner för

framställning av sera såsom omnämnes i betänkandet förekommer således

inte. Vid SBL används förutom apor främst smådjur samt i avtagande utsträckning

hästar. Hundar och katter utnyttjas sällan eller aldrig''. Utvecklingen

inom mikrobiologien går mot ett minskat användande av djur för

andra ändamål är för erhållande av blod och vävnader. Det är sålunda en

allmän strävan att i görligaste mån utveckla in vitro metoder och att övergå

till vävnadskulturförfarande. För vävnadskulturerna utnyttjas alltmera

fasta cellinjer, varför behovet av färskt biologiskt material minskas. Denna

allmänna tendens som från djurskyddssynpunkt måste vara mycket värdefull

och glädjande borde enligt SBL:s uppfattning ha påpekats och framhävts

som en eftersträvansvärd princip i betänkandet. De förhållanden för

vetenskapliga djurförsök och de riktlinjer för kontrollverksamheten som

diskuterats och framförts i betänkandet har således föga anknytning till verksamheten

vid laboratorier av SBL:s karaktär utan mer till de slags försök

som utförs på exempelvis fysiologiska institutioner. Vad beträffar SBL och

de mikrobiologiska laboratorierna överhuvudtaget torde den föreslagna

nämnden därför i själva verket inte ha några väsentliga intressen att bevaka.

Nämnden skulle ha att granska inköpsdata för apor och hästar jämte

»för söks journaler» (= arbetsjournaler), där de vidtagna åtgärderna så gott

som uteslutande utförts på enahanda sätt.

Till detta uttalande har medicinalstyrelsen anslutit sig.

Veterinärhögskolans lärarkollegium framhåller, att de institutioner, där

djur används för försöksändamål, redan enligt nuvarande bestämmelser är

skyldiga att bl. a. underkasta sig veterinärstyrelsens kontroll. Det kan därför

ifrågasättas om ytterligare bestämmelser är av nöden. Som utredningsmannen

framhåller är det dock i allas intresse, såväl allmänhetens som

,3 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 138

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

torskarnas, att grunden för det misstroende, som på vissa håll hyses mot de

vetenskapliga djurförsöken, i görligaste mån undanröjs.

Föreningen Djurens vänner och Nordiska samfundet till bekämpande av

plågsamma djurförsök har i motsats härtill med skärpa hävdat att skildringarna

av törsöksdjurens lidanden inte har sin grund i »subjektivt färgade

uppfattningar». De åsyftade skildringarna bygger på forskarnas egna avhandlingar

om sina djurförsök och av dem framgår tydligt att försöken är

plågsamma.

Medicinska fakulteterna vid universiteten i Lund och Stockholm har uttalat

sin tillfredsställelse med den föreslagna kontrollnämnden. Uppsalafakuteten

har förklarat sig inte ha något att erinra mot utredningsmannens

förslag i denna del.

Ett par myndigheter, länsstyrelsen i Stockholms län och Norrbottens läns

hushållningssällskap, har förklarat sig icke vilja direkt avstyrka förslaget

men anmält tvekan angående såväl behovet som lämpligheten av den tilltänkta

nämnden.

En negativ hållning till förslaget om en kontrollnämnd har intagits av

medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och

Norrbottens län, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges veterinär förbund,

Svenska allmänna djurskyddsföreningen, Svenska kvinnors djurskyddsförening,

De svenska skolornas djurskyddsförbund, Svenska hundskyddsföreningen,

Svenska kennelklubben, medicinska fakulteten vid universitetet

i Uppsala, statsåklagaren i Göteborg, förste stadsveterinären och

hälsovårdsnämnden i Stockholm, länsveterinärerna i Stockholms, Östergötlands,

Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län, hälsovårdsnämnderna i

Jönköping, Solna och Växjö samt Uppsala och Malmöhus läns hushållningssällskap.

Medicinalstyrelsen har anmält viss tvekan vid sitt standpunktstagande

medan de övriga remissinstanserna funnit sig böra avstyrka

nämndens inrättande.

Beträffande utredningsmannens uttalande om det angelägna i att misstroendet

mot den vetenskapliga forskningen undanröjs har medicinalstyrelsen

i likhet med veterinärstyrelsen påpekat, att utredningsmannen inte

synes övertygad om att misstroendet är berättigat, samt framhållit att denna

misstro i själva verket är ogrundad. Veterinärstyrelsen har för sin del

inte haft anledning misstänka, att nuvarande föreskrifter inte följs vid de

vetenskapliga djurförsöken, dvs. i första hand att tillfredsställande bedövning

sker i alla fall där så är möjligt, att ingrepp utan bedövning sker i

minsta möjliga omfattning och att djur som utsatts för ingrepp, vilket kan

medföra lidande sedan ingreppet avslutats, omedelbart dödas. Hälsovårdsnämnden

i Solna anför att den, trots att inom staden finns ett flertal vetenskapliga

institutioner, vid vilka djurförsök bedrivs, hittills inte har funnit

anledning till något ingripande i anledning av sådana försök. Hälsovårdsnämnden

ifrågasätter därför behovet av den föreslagna tillsynsnämndcn

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

och anser att frågan däroin bör bli föremål för omprövning. Enligt länsveterinären

i Kronobergs län och hälsovårdsnämnden i Växjö föreligger inte

hos den stora allmänheten något sådant misstroende som har angetts i betänkandet.

Länsveterinären i Stockholms län vill framhålla att det för den

som följt försöksverksamhet med djur framstår som drastiskt att framlägga

förslag på så lösa grunder som allmänhetens misstanke. Enligt Föreningen

Sveriges häradshövdingar förefaller det som om man vill införa en onödigt

vidlyftig kontrollverksamhet på grund av överdriven misstro mot de vetenskapsmän,

som använder försöksdjur. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser

att det med fog kan ifrågasättas om djurskyddsintresset skulle vara mindre

utvecklat bland de vetenskapsmän och andra experter, som för sin forskning

sysslar med djurexperiment, än bland människor i allmänhet.

Medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och Sveriges veterinärförbund bär

påpekat att förhållandena i Sverige och Danmark på förevarande område

inte är helt jämförbara. Sverige har — i motsats till Danmark — en utbyggd

organisation för tillsyn enligt djurskyddslagstiftningen, överinseendet

över djurskyddstillsynen utövas av veterinärstyrelsen, som bland annat genom

länsveterinärerna kan kontrollera och ge råd beträffande hälsovårdsnämndernas

verksamhet på området. Veterinärstyrelsen är också utrustad

med en stab av sakkunniga inom olika grenar av veterinärmedicinen, vilka

kan lämna bistånd vid bedömningen av frågor om vetenskapliga djurförsök.

Liknande påpekande göres av länsveterinären i Stockholms län. Även

Svenska allmänna djurskyddsföreningen, Svenska kvinnors djurskyddsförening

och De svenska skolornas djurskyddsförbund hävdar, att en jämförelse

med danska förhållanden inte är hållbar.

Det i betänkandet gjorda uttalandet att hälsovårdsnämnderna av vissa

angivna skäl inte kan anses ägnade att ha ifrågavarande kontroll om hand,

har kritiserats av bt. a. veterinärstyrelsen, som erinrar om att statliga institutioner

redan i vissa andra avseenden är föremål för kontroll från hälsovårdsnämnd.

Djurhållning, stallar m. m. vid vetenskapliga institutioner

kan mycket väl inspekteras av nämndernas djurskyddstillsyningsmän och

för tillsyn av djurförsöken kan nämnderna begära biträde av veterinär enligt

vad därom är särskilt stadgat. Så torde också ha skett och sker fortfarande

och någon tveksamhet huruvida 14 och 15 §§ djurskyddslagen är

tillämpliga på alla institutioner där djurförsök bedrivs har i varje fall inte

rätt hos veterinärstyrelsen lika litet som beträffande länsveterinärernas

åligganden i detta sammanhang. Liknande synpunkter har framförts av

medicinalstyrelsen, vilken anser hälsovårdsnämnderna vara väl skickade

och lämpliga att medverka vid djurskyddstillsynen och framhåller att de

vetenskapliga institutionerna i regel är belägna på orter med egen tjänsteveterinär.

Svenska kennelklubben säger sig ha svårt att inse varför hälsovårdsnämnderna,

som ju har ett starkt lekmannainslag, inte skulle med stöd av

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

14 och 15 §§ djurskyddslagen kunna utöva ifrågavarande kontroll. Viktigt

är emellertid att dessa paragrafer så förtydligas att de klart ålägger hälsovårdsnämnderna

denna uppgift. Kennelklubben har vidare anfört att en

intensifiering av kontrollen inom ramen för den organisation och praxis,

som redan tinns, enligt klubbens uppfattning synes vara mera effektiv, ge

mera utrymme åt lekmannaintresset, vara mindre omständlig och mindre

kostsam än den föreslagna nämnden.

Endast ett par remissmyndigheter, nämligen hälsovårdsnämnden i Nyköping

och Malmöhus läns hushållningssällskap, har uttryckligen förklarat

sig ense med utredningsmannen om att hälsovårdsnämnderna inte är lämpliga

att handha ifrågavarande tillsyn.

Några remissorgan har understrukit veterinärstyrelsens betydelse i förevarande

sammanhang, medan andra framhållit att länsveterinärerna har

större möjligheter att utöva en effektiv tillsyn än den föreslagna nämnden

kan tänkas 1''å.

Svenska allmänna djurskyddsföreningen, Svenska kvinnors djurskyddsförening

och De svenska skolornas djurskyddsförbund anför sålunda att

kontrollverksamheten enligt förslaget torde komma att förutsätta personliga

besök på ett stort antal platser i landet, där vetenskapliga djurförsök bedrivs,

fortlöpande inspektioner av försöksdjurens förvaringslokaler, utfodring

m. m. samt tidsödande granskning av inköps- och försöksjournaler.

Länsveterinärerna finns redan på platsen i motsats till den föreslagna

nämnden, vilket medför en tidsbesparing, i synnerhet vid fall som kräver

snabbt ingripande. Länsveterinärerna handhar redan i stort sett den övervakning

som äger rum i förevarande hänseende och då de står ansvariga intör

veterinärstyrelsen, skulle den onödiga och tidsödande omväg, som

lörutses i utredningsmannens förslag, undvikas. Föreningarna anser därför

att övervakningsuppgifterna bör inrymmas i de åligganden som åvilar länsveterinärerna.

Föreningarna föreslår vidare att lekmannainsyn åstadkommes

genom att länsveterinär, när fog för misstanke om missförhållande kan anses

föreligga, snarast verkställer extra inspektion i närvaro av representanter

för hälsovårdsnämnd eller djurskyddsorganisation på den plats, där de

vetenskapliga djurförsöken bedrivs. Nämnda lekmannakategorier bör också

av länsveterinär beredas möjlighet att vid lämpliga tillfällen närvara vid ordinarie

inspektion.

Även Sveriges veterinärförbund håller före att det är tillräckligt att länsveterinärerna

intensifierar uppmärksamheten på hithörande frågor. De har

att bedöma djurskyddsärenden, har god kontakt med djurskyddsorganisationer

och har möjlighet att i alla frågor, där speciell sakkunskap erfordras,

få biträde av landets mest kvalificerade sakkunniga på olika ämnesområden.

Liknande uttalanden görs av Hushållningssällskapens förbund. För den

händelse kontrollen och tillsynen genom länsveterinärerna och veterinärstyrelsen

skulle anses tillräcklig, skulle enligt förbundets mening vederbörande

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

länsstyrelse kunna förordna lämplig person eller lämpliga personer, med

vilka länsveterinären kunde samråda. Även några andra remissorgan anvisar

olika former av lekmannamedverkan vid inspektion genom länsveterinärernas

försorg.

Några remissmyndigheter har mot den föreslagna nämnden invänt att

den, med hänsyn till sin storlek och till att dess verksamhet föreslås omspänna

hela riket, torde komma att brista i effektivitet och att nämnden

därför inte kan anses utgöra ett ändamålsenligt kontrollorgan. Från flera

håll har sålunda föreslagits att kontrollverksamheten skall decentraliseras

genom länsvis inrättade nämnder eller rapportörer eller andra kontrollorgan

på det lokala planet.

Till dem som ifrågasätter möjligheterna att bedriva en verklig kontroll

genom en riksnämnd hör länsveterinären i Norrbottens län, vilken finner

det vara orealistiskt att förvänta, att den föreslagna nämnden skulle kunna

utöva en effektiv kontroll över djurhållningen i de många institutioner och

försöksanstalter, där djur används för vetenskapligt ändamål.

Även beträffande riksnämndens storlek, sammansättning,

mandattiden för ledamöterna och andra organisatoriska

frågor har utredningsmannens förslag föranlett kritik

och motförslag från åtskilliga remissorgans sida.

Vad beträffar den föreslagna nämndens befogenheter har några remissorgan

framhållit att nämnden, även utan att särskild anledning till besiktning

föreligger, bör ha befogenhet eller skyldighet att göra rutinmässiga, fortlöpande

inspektioner vid försöksinstitutionerna.

Ett stort antal remissorgan har funnit det olämpligt att nämnden skall äga

att övervara djurförsök eller andra forskningsåtgärder endast efter föregången

tillsägelse.

Kritik har riktats även mot den föreslagna bestämmelsen att nämnden

skall äga att övervara försöken genom två eller flera av sina ledamöter. Såväl

medicinalstyrelsen som veterinärstyrelsen har framhållit att det torde bli

svårt för de vetenskapliga institutionerna att ta emot en nämnd på sju personer.

Med förslaget att försöken skall kunna övervaras av två eller flera ledamöter

uppkommer emellertid risk för bristande enhetlighet i nämndens

verksamhet.

Några remissmyndigheter har reagerat mot att nämnden enligt förslaget

inte äger företa direkta ingripanden för avhjälpande av ett uppdagat missförhållande.

Karolinska institutets lärarkollegium anser för sin del att ett

eventuellt missförhållande av den art som här diskuterats och som påpekas

av en högt kvalificerad nämnd omedelbart bör tillrättaläggas genom diskussion

om lämpliga åtgärder mellan de besiktigande nämndledamöterna och

den närvarande institutionschefen eller hans företrädare i omedelbar anslutning

till besöket. Härigenom skulle nämnden kunna få även en viss rådgivande

funktion.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kimgl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

En utvidgad j ournalföring har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av ett antal remissmyndigheter, nämligen länsstyrelsen i Norrbottens

län, matcmatisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg,

länsveterinärerna i Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och

Bohus, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län, hälsovårdsnämnderna

i Jönköping, Malmö, Norrköping, Örebro och Stora Kopparbergs

kommun samt Västmanlands läns hushållningssällskap.

Förslaget i denna del har tillstyrkts i princip även av Svea hovrätt, hovrätten

för Västra Sverige, veterinärstyrelsen, statens farmaceutiska laboratorium,

statens institut för folkhälsan, lärarkollegiet vid karolinska institutet

samt medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg. Flertalet nu angivna

myndigheter har dock —- i likhet med de remissmyndigheter i övrigt

som yttrat sig över förslaget — i skilda hänseenden kritiserat dess närmare

utformning.

Enligt Svea hovrätt bör sålunda i princip inte någon skillnad göras mellan

olika slag av djur, när det gäller att bestämma omfattningen av kontrollen

över att djuren inte utsätts för lidande. Denna kontroll bör i allt fall omfatta

åtskilligt flera grupper av djur än utredningsmannen upptagit. Samma

uppfattning hävdas av Föreningen Djurens vänner, vilken anfört, att förslaget

att många högt stående djurarter skall undandragas journalföringen inte

kan vara motiverat från djurskyddssynpunkt. Man bör ha anledning fordra,

att en lag mera tar hänsyn till objektivitet och rättvisesynpunkter än till

vad som i varje särskilt fall kan vinna allmänhetens större eller mindre sympati.

Liknande principiella synpunkter har anförts av statens bakteriologiska

laboratorium.

Såväl statens bakteriologiska laboratorium som matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid universitetet i Stockholm har förklarat sig ense med

utredningsmannen att journalföringen inte bör omfatta sådana djurarter

som fjäderfä, kaniner, marsvin, råttor och möss, eftersom en sådan journalföringsplikt

inte skulle vara praktiskt genomförbar. Medan nämnda fakultet

uttalar sin tillfredsställelse med att journalföringen föreslås omfatta även

apor, ställer sig laboratoriet däremot tveksamt till den föreslagna utvidgningen.

Laboratoriet anför att den under senare år ökade användningen av

apor för vetenskapligt bruk sammanhänger med att apvävnad numera i stor

utsträckning används för virusundersökningar och framställning av vacciner

mot virussjukdomar (vävnadskulturförfarande). Aporna försätts i narkos

genom injektion av bedövningsvätska i benmuskulaturen redan i buren

och avlivas därefter i annan lokal och opereras omedelbart. I Sverige används

apor i större utsträckning endast på statens bakteriologiska laboratorium.

Hästar och klövbärande djur utsätts inte för större ingrepp än injektion

av vacciner och avtappning av måttliga mängder blod, ingrepp, som inte

kan sägas vara förknippade med något lidande. För de mikrobiologiska laboratorierna

kan det med hänsyn härtill ifrågasättas om det administrativa

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

merarbete, som skulle orsakas av utvidgningen av journalföringsplikten att

gälla andra djurslag än hund och katt skulle motsvaras av några fördelar

från djurskyddssynpunkt eller ha någon större psykologisk betydelse. För

att ändock tillmötesgå önskemål om insyn och information föreslår laboratoriet

att den vid laboratoriet bedrivna verksamheten meddelas till nämnden

årligen i form av uppgift om totala antalet använda djur av djurslagen apa,

häst och klövbärande djur jämte en allmän redogörelse för ändamålet med

den verksamhet i vilken dessa djur använts, åtgärdernas beskaffenhet samt

uppgifter om bedövning och den slutliga åtgärd som vidtagits med djuren.

Några remissmyndigheter, som företräder den vetenskapliga forskningen,

har mot den utvidgade journalföringsplikten invänt att den torde komma

att innebära en betydande ökning av det redan ganska betungande expeditionsarbetet

för institutionerna och laboratorierna samt även medföra ett

vidlyftigt arbete för den föreslagna nämnden.

I motsats härtill anser statens farmaceutiska laboratorium att den föreslagna

journalföringen inte torde bli av en sådan omfattning, att den kan

betecknas som en nämnvärd merbelastning. Dock bör den kunna förenklas

utan att effektiviteten minskar.

Även en rad andra remissorgan har ansett att den föreslagna journalföringen

kan och bör förenklas och rationaliseras. Emellertid har också

framförts förslag om vissa utvidgningar av journalföringsplikten. Härjämte

har åtskilliga praktiska kontrollfrågor ingående diskuterats i samband med

journalföringen.

Enligt statsåklagaren i Stockholm vore det önskvärt att på de orter, särskilt

Stockholm, där inköpsverksamheten är fördelad på ett flertal institutioner,

en centralisering av inköpen och bokföringen därav kommer till

stånd. Djurägare skulle därigenom lättare kunna återfå sina bortkomna

djur.

Svenska allmänna djurskyddsföreningen, Svenska kvinnors djurskyddsförening

och De svenska skolornas djurskyddsförbund har framhållit att

det bör åligga vederbörande institution att — om det skulle visa sig att inköpt

djur orättmätigt åtkommits av säljaren — omedelbart göra polisanmälan

därom.

Vidare föreslår nämnda djurskyddsföreningar att kopior av de vetenskapliga

institutionernas inköps journaler varje vecka skall insändas till

veterinärstyrelsen för att där hållas tillgängliga för allmänheten, eventuellt

mot viss avgift. Riksåklagarämbetet och statsåklagaren i Göteborg anser

att den i 9 § tillämpningskungörelsen stadgade skyldigheten att förete inköpsbok

för polismyndighet bör bibehållas med avseende på i vart fall den

föreslagna inköpsjournalen. Även om förslaget om inrättande av särskild

nämnd genomförs, bör polismyndighet ha möjlighet att utöva viss kontroll.

Anteckning i försöksjournalen om företagen bedövnings art och omfång

är enligt länsstyrelsen i Hallands län och Sveriges djurskyddsföreningars

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition, nr 138 år 1965

riksförbund inte tillräcklig åtgärd för att undanröja den olustkänsla hos

allmänheten och den opposition som skapats genom bestämmelserna i 3 §

andra stycket tillämpningskungörelsen rörande bedövning vid operativt ingrepp

på varmblodigt djur. De båda remissorganen finner det angeläget att

anledningarna till misstro undanröjs och föreslår att 3 § kompletteras med

en föreskrift om anmälningsskyldighet, enligt länsstyrelsen för den som

ämnar utföra ingrepp eller försöksserier och enligt riksförbundet för den

som avser att tillämpa i paragrafen medgivet undantag från bedövningstvånget.

Anmälan skall ske till nämnden — länsstyrelsen ifrågasätter även

veterinärstyrelsen — lämplig tid innan försöket tar sin början. Riksförbundet

anser att även orsaken till undantaget från bedövning bör uppges i samband

med anmälan.

Svea hovrätt finner det önskemål som framställts av flera djurskyddsföreningar

om att bedövade försöksdjur i vissa fall skall avlivas, innan bedövningen

har upphört, vara starkt motiverat och föreslår att närmare bestämmelser

härom efter mönster av dansk och norsk rätt införs. Eventuellt

bör även mera allmänna regler om bedövning upptas i 13 § djurskyddslagen.

Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök har bl. a.

framfört krav på att djurförsök inte under några omständigheter skall få

äga rum utan bedövning, vilken skall ske så att djuren inte vållas smärta.

Detta skall gälla såväl när försöken sker för medicinskt som för annat ändamål.

Föreningen Djurens vänner anför att huvudfrågan om frihet att utföra

hur plågsamma försök som helst har förbigåtts i betänkandet. Vissa delproblem

har enligt föreningen getts eu lösning, som i de flesta fall gör bestämmelserna

illusoriska och lämnar djuren utan åsyftat skydd. Effekten av

de föreslagna bestämmelserna synes endast bli en lagstiftning, som söver allmänheten

i en falskt grundad föreställning om humanitet — inte att befria

djuren från plågor, utan att befria människorna från att plågas av sina samveten.

Utredningsmannens förslag att den i 4 § tillämpningskungörelsen angivna

tid, som måste förflyta mellan inköpet av hund eller katt och det tillfälle,

då djuret må användas för ändamålet, utsträcks från fem till tio dygn

har tillstyrkts av övervägande antalet myndigheter, som yttrat sig över förslaget.

Enligt Svea hovrätt är sålunda den föreslagna utökningen av fristen

lämplig, men hovrätten ifrågasätter om inte undantag bör stadgas för det

fall att det förvärvade djuret är svårt sjukt eller skadat. Nordiska samfundet

till bekämpande av plågsamma djurförsök har uttalat, att man under

senare år kunnat konstatera att försöksdjur — särskilt katter — i många

fall stulits och delvis genom s. k. fasta leverantörer vidarebefordrats till de

vetenskapliga institutionerna. Möjligheterna att efterforska djuren har varit

små, till dels beroende på att tidsfristen varit endast fem dygn. Utred
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

ningsmannens förslag öppnar möjligheter att i väsentlig grad avhjälpa

nu rådande missförhållanden. Liknande uttalande görs av Svenska kennelklubben.

Några remissorgan, bl. a. medicinska och matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna vid universitetet i Uppsala samt lärarkollegiet vid medicinska

högskolan i Umeå anser att den föreslagna tidsfristen är onödigt lång. Om

en förlängning av den nu gällande tiden anses erforderlig, bör en förlängning

högst till sju dagar ifrågakomma.

Medicinska fakulteterna vid universiteten i Lund och Göteborg, karolinska

institutets lärarkollegium och lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i

Stockholm har med utförlig motivering avstyrkt en förlängning av karenstiden

samtidigt som de diskuterat möjligheterna att på annat sätt komma

till rätta med de här aktuella problemen. Bl. a. har framhållits att förlängningen

är betänklig när det gäller katter. Karolinska institutets lärarkollegium

har sålunda anfört att katter, förutom virus som orsakar s. k. kattpest

mot vilken skyddsympning kan ske, regelbundet härbärgerar också en lång

rad mycket litet kända smittämnen, som bl. a. orsakar lunginflammation.

Mot dessa smittämnen saknas för närvarande effektivt skydd. Då man redan

enligt gällande lag tvingas hålla ett större antal katter kvar under en

tid av fem dygn och därmed bringar tillsammans friska bärare av smittämnen

med mottagliga djur inträffar flera gånger årligen epidemier och ideligen

sjukdomsfall bland djuren. Under den sista tvåårsperioden har vid karolinska

institutet cirka 30 % av katterna avlidit i infektionssjukdomar.

Dessa förhållanden har vållat ett inte oväsentligt lidande för djuren, och

den redan gällande karenstiden om fem dagar är således ej försvarlig från

djurskyddssynpunkt. Om karenstiden ökas till tio dagar kan det befaras att

under epidemitider antalet djur som avlider på ovan angivet sätt stiger upp

över 50 % av antalet till institutionen införda katter och att praktiskt taget

alla katter kommer att bli svårt sjuka.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet, som också befarar att infektionerna

kommer att öka, tillägger att det är synnerligen tveksamt om

en karenstidsförlängning skulle innebära några fördelar från djurägarsynpunkt.

Senare års erfarenheter har nämligen visat, att redan de nuvarande

för polisen tillgängliga inköpsjournalerna, om vars existens djurförsäljare

brukar göras underkunniga, nästan helt har eliminerat försäljningen av

stulna djur till de av fakultetens institutioner, som nyttjar hundar och katter.

Vidare synes den djurägande allmänheten numera tämligen genomgående

känna till 5-dagarskarensen, i det att förkomna djur brukar efterlysas

redan 1—2 dagar efter försvinnandet.

Liknande synpunkter har framförts av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan

i Stockholm och medicinska fakulteten vid universitetet i Lund, vilken

dessutom framhållit att institutionerna köper djur endast från av dem

kända försäljare samt att en förlängning av karenstiden även skulle inne
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

bära betydande merkostnader för underhåll och vård av djuren samt förutsätta

väsentliga utbyggnader av djuravdelningarna.

I stället för den föreslagna utökningen av karenstiden vill de båda lärarkollegierna,

medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet samt kanslern

för rikets universitet förorda sådana ändringar i gällande bestämmelser att

de katter, som infångats genom myndigheternas försorg på grund av att de

vållat sanitär olägenhet, i stället för att avlivas genom gasning eller narkos

överlämnas till vetenskaplig institution. På dessa djur, beträffande vilkas

ursprung således garanti skulle finnas, skulle institutionen äga rätt att utan

karenstid företa vissa försök, nämligen försök under narkos, i vilken djuret

avlivas. Med hänsyn till djuret föreligger ingen ändring, det upplever endast

narkosens inledande antingen detta sker på avlivningsanstalten, eller på institutionen.

Om sådan rätt medges institutionerna, skulle den enskilda handeln

med katter minska och kanske helt upphöra, något som vore en utomordentlig

fördel såväl för djurägarna som från medicinska och epidemiologiska

synpunkter.

För att underlätta för ägare av hund eller katt att uppspana försvunnet

djur innan det tas i anspråk för vetenskapliga försök har matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid universitetet i Uppsala föreslagit att institutioner

som använder ifrågavarande djurslag åläggs att till viss lokal instans

anmäla detta jämte uppgift på den tjänsteman vid institutionen, som kan

lämna önskade upplysningar om inköpta djur.

Riktigheten av utredningsmannens uttalande att det även utan uttryckligt

stadgande är uppenbart att ägare till hund eller katt, som befaras ha

stulits och överlämnats till vetenskaplig institution, skall äga tillträde till

förvaringsställe i efterforsknings- och identifieringssyfte har ifrågasatts såväl

av representanter för djurskyddsrörelsen som av företrädare för den vetenskapliga

forskningen. Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma

djurförsök anför att djurägarna i de flesta fall har vägrats tillträde till

djurens förvaringsrum och att djurägarens rätt därtill bör fastslås i lag.

Svenska hundskgddsföreningen finner det oriktigt att ägarens rätt är begränsad

till att beskriva djuret för polisman eller annat av försöksinstitutionen

godtaget »ombud» och låta detta söka efter djuret. Det bör inte förbises,

att en hunds i de flesta fall mycket påtagliga reaktion vid ägarens ankomst

utgör en värdefull hjälp i sökandet.

Medicinska fakulteterna vid universiteten i Lund och Göteborg har, då de

bemött den av utredningsmannen uttalade uppfattningen, framhållit att erfarenheten

visar att ett fritt tillträde till institutioners djurstallar emellanåt

missbrukats av fanatiska motståndare till vetenskapliga djurförsök. Detta

har bl. a. lett till att institutionerna utsatts för våldsamma och ovederhäftiga

rykteskampanjer av sådan art att djuranskaffningen höggradigt försvårats.

I de sällsynta fall då en djurägare vid efterlysande av ett förkommet

djur har visat misstro mot de uppgifter, som lämnats av institutionerna med

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

ledning av befintliga inköpsjournaler och djurbestånd, har en för vederbörande

helt tillfredsställande insyn kunnat skapas genom hänvändelse till

polisen. Kanslern för rikets universitet har anslutit sig till de sålunda framförda

synpunkterna.

Departementschefen

Användningen av djur för vetenskapliga försök och liknande ändamål bar

i våra dagar fått en mycket stor omfattning. Den utveckling som har skett

på detta område står i direkt samband med utvecklingen inom framför allt

den medicinska forskningen. Till försöksverksamheten kan varje slag av

djur komma i fråga. Av praktiska skäl, som bl. a. har att göra med hanterligheten

och fortplantningsförmågan, har vissa djur kommit till särskilt

stor användning, t. ex. möss, råttor, marsvin och kaniner. I olika sammanhang

används dock i växlande omfattning andra djur, såsom större däggdjur,

fåglar, reptiler och fiskar. Enligt uppgifter av 1960 års försöksdj ursutredning

torde den årliga förbrukningen av försöksdjur vid statliga institutioner

för närvarande utgöra minst 300 000 möss, 35 000 råttor, 90 000

marsvin, 15 000 kaniner, 5 500 katter och 2 000 hundar.

De grundläggande bestämmelserna om användning av djur för de ändamål

det nu gäller finns i 12 och 13 §§ djurskyddslagen. I princip fordras

tillstånd av veterinärstyrelsen om användningen är förenad med operativt

ingrepp, insprutning eller blodavtappning eller också medför ångest eller

annat lidande för djuret. Kungl. Maj:t äger dock medge undantag från tillståndstvånget.

Enligt stadgande i 13 § får vid operativt ingrepp eller annan

åtgärd som avses i 12 § inte större lidande tillfogas djuret än som är oundgängligt.

Kan det antas att avsevärt lidande åsamkas djuret även sedan ingreppet

eller åtgärden har slutförts, skall djuret därefter dödas snarast möjligt.

Genom kungörelse den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser

om användning av djur för vetenskapligt ändamål in. m. har Kungl.

Maj :t gjort sådant undantag som nyss avsågs beträffande vissa statliga och

kommunala institutioner. I samma kungörelse stadgas bl. a. att åtgärder

som är förenade med operativt ingrepp av någon betydelse inte får företas

på varmblodigt djur i undervisningssyfte, om ändamålet kan uppnås på annan

väg. Innan operativt ingrepp av någon betydelse företas på varmblodigt

djur, skall djuret, om inte ändamålet med åtgärden därigenom förfelas, bedövas

så att det såvitt möjligt mister förmågan av smärtförnimmelse. Hund

eller katt som har inköpts för åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen får

inte användas för ändamålet förrän fem dygn förflutit från inköpet. I övrigt

må nämnas att kungörelsen innehåller föreskrifter om viss journalföring

beträffande inköp av hundar och katter. Den som vidtar åtgärd av ifrågavarande

art är skyldig att underkasta sig den särskilda inspektion som veterinärstyrelsen

kan finna skäl föreskriva.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

I fråga om användningen av djur för vetenskapligt ändamål framlägger

utredningsmannen förslag som i första hand syftar till en förbättring av

kontrollen över de vetenskapliga djurförsöken. Enligt vad han föreslår skall

kontrollverksamheten främst bedrivas av en för hela riket gemensam

nämnd, vilken organisatoriskt skall anknytas till veterinärstyrelsen. Nämnden

skall bestå av sju ledamöter, nämligen en domare såsom ordförande, två

läkare utsedda av medicinalstyrelsen, två veterinärer utsedda av veterinärstyrelsen

och två representanter för djurskyddsrörelsen. De sistnämnda

skall utses inom läkar- och veterinärkårerna på förslag av Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund. Ehuru fackmän skall alltså dessa två ledamöter

medverka såsom representanter för lekmannaintresset. Nämnden

skall ha befogenhet att utföra förhandsanmälda besiktningar på institutioner,

där djur används för vetenskapliga och liknande ändamål. Nämnden

skall inte äga ingripa direkt mot uppdagade missförhållanden utan får

härom underrätta veterinärstyrelsen. Denna skall utrustas med särskild befogenhet

att utfärda erforderliga föreskrifter och att vid behov stadga vite

för att framtvinga rättelse. De allmänna tillsynsbestämmelserna i 14 och

15 §§ djurskyddslagen skall inte vara tillämpliga beträffande de vetenskapliga

djurförsöken.

1 övrigt innebär utredningsmannens förslag i förevarande del framför

allt att en ganska omfattande journalföring skall ske vid användningen avdjur

för försök o. dyl. För närvarande föreligger skyldighet att föra anteckningar

endast angående inköp av hundar och katter för ändamålet. Enligt

förslaget skall inköpsjournal föras även beträffande apor, hästar och klövbärande

djur. Jämte inköpsjournalen skall i fråga om samma djurslag

som den avser föras en särskild försöksjournal med bl. a. uppgifter om

ändamålet med försöket, vidtagen åtgärds beskaffenhet, bedövningens art

och omfång samt vad som gjorts med djuret efter försöket. Såväl inköpssom

försöksjournalen skall årligen insändas till tillsvnsnämnden för granskning.

Vad gäller hundar och katter föreslår utredningsmannen att den karenstid

om fem dagar, som enligt nuvarande bestämmelser skall förflyta innan

ett inköpt sådant djur får användas, skall förlängas till tio dagar.

De särskilda bestämmelser som enligt vad jag nyss har anfört gäller

användningen av djur för vetenskapliga och liknande ändamål måste ses

mot bakgrunden av straffstadgandet om djurplågeri, vilket både enligt gällande

lydelse och enligt den ändrade avfattning som jag tidigare har föreslagit

förutsätter att en avvägning sker mellan det intresse som påkallar viss

åtgärd och vad åtgärden innebär för djuret. Beträffande operativa ingrepp

in. m* som närmare regleras i djurskyddslagen krävs att det lidande som tillfogas

djuret inte är större än som är oundgängligt. Även här skall alltså ske

cn avvägning, vid vilken bedöms i vad mån det vetenskapliga eller därmed

likartade ändamål som är i fråga kan rättfärdiga en uppoffring av vad man

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

kallat djurets rätt. Institutionschefer och andra som har att utföra bedömningar

av detta slag måste bl. a. ta ställning till om ändamålet kan vinnas på

annan väg än genom åtgärder som medför lidande för djur och om nödvändiga

dylika åtgärder kan utföras på sådant sätt att lidandet begränsas. Vad

gäller ändamålet med åtgärderna erbjuder det givetvis särskilda svårigheter

att linna hållbara utgångspunkter för bedömningen, när det är fråga om

grundforskning och liknande verksamhet som mera indirekt siktar till förbättring

av levnadsvillkoren för människor eller djur.

Det torde vara tämligen sällsynt att personer som har sökt sätta sig in i

saken förkastar all användning av djur för ändamål av den art som här

åsyftas. Den kritik som emellanåt riktas mot denna användning avser

därför huvudsakligen det sätt varpå de nödvändiga avvägningarna sker.

Man menar alltså att den restriktivitet som får sägas prägla våra författningsbestämmelser

i ämnet inte alltid motsvaras av tillämpningen. Att

bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning denna kritik kan vara

berättigad är utomordentligt vanskligt. Delvis beror detta på att vetenskapliga

och andra förhållanden på området i och för sig är svåra att bedöma

men det är också uppenbart att den offentliga tillsynen över vad som äger

rum vid användningen av djur för ifrågavarande ändamål inte fungerar

sä effektivt att verksamheten kan sägas stå under fortlöpande kontroll och

under tillfredsställande insyn. Sådan kontroll och insyn är givetvis i hög

grad önskvärda för att förebygga eller beivra eventuella missbruk samt för

att undanröja oberättigad misstro. Jag anser det sålunda välmotiverat att

åtgärder vidtas för att göra tillsynen effektivare.

Utredningsmannens förslag att tillsynen skall anförtros åt en för hela

riket gemensam nämnd har under remissbehandlingen blivit föremål för

starkt skiftande omdömen. Även bland de remissinstanser som i princip har

gillat förslaget har man i stor utsträckning haft erinringar mot viktiga

moment däri, såsom bestämmelserna om nämndens organisation och befogenheter.

På några håll har man även ifrågasatt om det organisatoriskt är

möjligt att utöva tillsynen geniom en riksnämnd. Som alternativ har man

främst pekat på olika sätt att effektivisera tillsynen inom den nuvarande

organisationsramen eller i nära anslutning till denna.

När jag för egen del tar ställning till utredningsmannens förslag vill jag

gärna underslryka att systemet med en riksnämnd medför vissa beaktansvärda

fördelar. Dessa hänför sig dock enligt min mening huvudsakligen

till att nämnden skulle kunna helt allmänt verka för enhetlighet och god

ordning på det område som omfattas av dess tillsynsbefogenhet. Däremot

kan det knappast antas att en enda nämnd, låt vara att den arbetar med delegationer

för särskilda uppgifter, skall kunna utföra någon verkligt effektiv

kontroll över den konkreta försöksverksamheten och inte heller att genom

nämnden skall kunna förmedlas en från allmänhetens synpunkt till
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år W65

fredsställande insyn däri. Vad som främst talar för denna mening är att

den verksamhet som skulle bli föremål för tillsynen är alltför omfattande.

De sifferuppgifter beträffande vissa slag av försöksdjur som jag förut har

anfört torde ge klart besked härom. Till detta kommer att det synes vanskligt

att nå en sådan lösning av frågan om representation i nämnden att lekmannaintresset

blir företrätt på ett sätt som helt kan tillgodose allmänhetens

berättigade krav på insyn.

Jag anser sålunda att utredningsmannens förslag om en för hela riket gemensam

tillsynsnämnd inte är lämpligt att genomföra. Man bör i stället söka

åstadkomma den eftersträvade effektiviseringen inom den nuvarande tillsynsorganisationens

ram. Frågan hur detta skall ske ämnar jag uppta i ett

senare avsnitt av framställningen, där jag kommer att allmänt beröra spörsmålet

om vad som kan göras för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens

efterlevnad, bl. a. genom ökade insatser från tjänsteveterinärermas sida.

I förevarande sammanhang bör emellertid upptas ett par frågor som speciellt

rör tillsynen över användningen av djur för vetenskapliga och liknande

ändamål.

Utredningsmannen har såsom ett särskilt skäl för den av honom föreslagna

ordningen åberopat att det är i viss mån oegentligt att hälsovårdsnämnderna

som är kommunala myndigheter har att utöva kontroll över

befattningshavare vid statliga institutioner. Härom är att säga att något

undantag från tillsyn enligt djurskyddslagen inte för närvarande finns

stadgat beträffande statliga institutioner utom i vad gäller djur som används

inom försvarsväsendet, och att det på andra förvaltningsområden förekommer

att statliga institutioner är underkastade tillsyn genom kommunala

organ utan att detta har ansetts möta principiella betänkligheter. Efter

vad jag kunnat finna föreligger sålunda intet hinder från den av utredningsmannen

anförda synpunkten mot att låta hälsovårdsnämnderna handha

nu ifrågavarande tillsyn. Utredningsmannen har vidare antytt att man

på vissa håll hyser tvekan om huruvida djurskyddslagens tillsynsbestämmelser

är tillämpliga i fråga om användningen av djur för vetenskapligt ändamål.

Grunden för denna tvekan skulle väl närmast vara det förhållandet

att den till 12 § djurskyddslagen anknytande tillämpningskungörelsen innehåller

ett stadgande om skyldighet för den som vidtar åtgärd av nu avsett

slag att underkasta sig särskild inspektion som veterinärstyrelsen kan föreskriva.

En dylik administrativ bestämmelse kan emellertid inte återverka

på djurskyddslagen på det sättet att tillämpningsområdet för dess stadganden

inskränks. Inte heller kan det antas att en inskränkning i detta fall har

förutsatts vid tillkomsten av djurskyddslagen. I så fall hade den inskränkande

regel som nu finns i 16 § beträffande djur som används inom försvarsväsendet

uppenbarligen kompletterats så att paragrafen blivit uttömmande.

Det får sålunda anses klart att djurskyddslagens tillsynsbestäm
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

melser i nuvarande utformning även avser användningen av djur för vetenskapliga

och därmed jämställda ändamål. Något förtydligande av lagtexten

i detta hänseende finner jag därför inte erforderligt.

Utredningsmannen har inte föreslagit någon ändring i fråga om bestämmelsen

i 3 § nyssnämnda tillämpningskungörelse att, innan operativt ingrepp

av någon betydelse företas på varmblodigt djur, detta skall bedövas

på visst sätt, om inte ändamålet med åtgärden därigenom förfelas. Under

remissbehandlingen har emellertid framförts önskemål om skärpta regler

angående bedövning av försöksdjur. För egen del anser jag det påkallat att

bestämmelsen i nämnda 3 § omformuleras så att den ger tydligare uttryck

åt kravet på att försöksdjuren behandlas så skonsamt som över huvud taget

är möjligt. Det bör sålunda fastslås att undantag från bedövningstvånget är

medgivet endast när det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med det

operativa ingreppet. Stadgandet synes även böra utbyggas med en bestämmelse

om användning av smärtstillande och lugnande medel i fall där bedövning

inte kan ske. Härigenom kommer det bl. a. att framgå att snäva

kostnadssynpunkter inte får åberopas som ursäkt för underlåtenhet att i

möjlig mån begränsa djurens lidande.

Utredningsmannens förslag beträffande journalföringen vid användning

av djur för vetenskapligt och liknande ändamål har under remissbehandlingen

rönt ett i stort sett välvilligt mottagande även om viss kritik har

framförts mot detaljutformningen. Förslaget i denna del står givetvis i samband

med tanken på en gemensam tillsynsnämnd, vilken genom granskningen

av journalerna skall kunna följa och kontrollera ifrågavarande

verksamhet inom hela riket. Också om förslaget beträffande riksnämnden

avböjes och tillsynen huvudsakligen får utövas av lokala organ, torde utvidgningen

av journalföringsplikten efter ungefär de linjer utredningsmannen

har angett vara motiverad med hänsyn till de kontrollmöjligheter som

skapas därigenom. Härutöver torde man ha anledning räkna med att tvånget

att redovisa vidtagna åtgärder skall ha ett gynnsamt inflytande genom

att i viss mån poängtera ansvarigheten för att åtgärderna vidtas på ett från

djurskyddssynpunkt godtagbart sätt. Beträffande de särskilda utvidgningar

i journalföringen som gäller hundar och katter tillkommer ytterligare att

de är ägnade att motverka att olovligen åtkomna djur försäljs till vetenskapliga

institutioner och att de medför ökade möjligheter att identifiera djur

som har förkommit för ägarna.

Vad utredningsmannen har föreslagit angående vilka djurslag som den

utvidgade journalföringen skall omfatta har under remissbehandlingen

föranlett en del erinringar. Önskemål har härvid framförts både om utökningar

och om inskränkningar i förhållande till förslaget. För egen del

anser jag det ogörligt alt genomföra eu detaljerad journalföring beträffan
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

de alla slag av försöksdjur. Det torde inte heller vara möjligt att finna en i

detta sammanhang användbar, principiell skiljelinje mellan olika djurslag.

Utredningsmannens förslag har emellertid de praktiska fördelarna att journalföringen

kommer att omfatta de djurslag som förefaller viktigast från

kontrollsynpunkt samtidigt som den inte torde bli alltför betungande. Jag

har därför stannat för att ansluta mig till förslaget, dock med reservation

för smärre avvikelser därifrån. Med reservationen avser jag främst att lämna

utrymme för en förenklad journalföring eller annan summarisk redovisning

beträffande vissa djurslag.

Beträffande de anteckningar som bör inflyta i journalerna delar jag också

i stort sett utredningsmannens mening. Vid utarbetandet av bestämmelserna

om journalföringen, vilka torde böra upptas i tillämpningskungörelsen,

finns emellertid anledning att undersöka i vad mån praktiska förenklingar

kan göras, såsom genom användning av kodsystem och standardanteckningar

rörande särskilt vanliga försökstyper. Utöver vad utredningsmannen

har föreslagit torde böra föreskrivas att särskild j ournalanteckning

skall göras om anledning till att bedövning inte har använts vid smärtvållande

försök och om vad som i sådant fall har åtgjorts för att lindra försöksdjurets

lidande. Föreskrift bör meddelas om att journalerna skall sändas

till hälsovårdsnämnden i orten för granskning.

Till de övriga av utredningsmannen upptagna spörsmål som bör beröras

i detta sammanhang hör frågan om en utsträckning av karenstiden för

försök med hundar och katter. Den föreslagna förlängningen från fem till

tio dagar skulle givetvis kunna i någon mån förebygga att sådana djur som

har förkommit för ägarna används för försöksändamål. Under remissbehandlingen

har emellertid från fackkunnigt håll framförts allvarliga betänkligheter

mot förslaget med hänsyn till att den längre förvaringstiden på

institutionerna skulle öka risken för infektionssjukdomar bland djuren.

Med beaktande härav anser jag mig i varje fall inte för närvarande kunna

förorda att karenstiden förlängs.

Det nu anförda torde ge anledning till en mera allmän översyn av tilllämpningskungörelsen.

De förslag och synpunkter som utredningsmannen

och remissinstanserna har framfört men som inte närmare behandlats i det

föregående torde få upptas till prövning i detta senare sammanhang.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

49

Slakt av ren

Gällande rätt m. m.

I 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av husdjur föreskrivs,

att vid slakt av sådant djur detta skall bedövas omedelbart före blodets avtappande.

I eu promulgationsbestämmelse till lagen, vilken trädde i kraft

den 1 juli 1938, stadgas emellertid att lagen, såvitt angår slakt av ren, skall

tillämpas först från den dag Kungl. Maj :t bestämmer. Någon föreskrift om

lagens tillämpning på slakt av ren har ännu inte meddelats.

Av förarbetena till nämnda lag framgår, att det vid slakt av övriga husdjur

föreskrivna bedövningstvånget ansetts böra i princip gälla även vid renslakt.

Att slaktlagens tillämpning på sådan slakt gjordes beroende på särskilt

förordnande av Kungl. Maj :t hade sin grund i ovisshet om vilka bedövningsmetoder,

som var mest ändamålsenliga för renslakt. En övergångstid

borde enligt propositionen användas till demonstration av lämpliga bedövningsmetoder

och till att utröna ändamålsenliga apparater. Nackstick, vare

sig detta utfördes med rak kniv eller enligt ett i Norge infört tillvägagångssätt

med böjd kniv, ansågs dock inte vara en bedövningsmetod utan endast

en metod att göra renen orörlig.

1946 års köttbesiktningskommitté, som sedermera upptog frågor rörande

renslakt, delade departementschefens mening, att bedövningstvånget borde

gälla även vid renslakt och detta även i fråga om lapparnas husbehovsslakt.

Frågan vilken bedövningsverkan, som kunde uppnås med ett väl utfört

nackstick, blev inte tillfredsställande besvarad under den av kommittén företagna

utredningen. Svårigheterna att utföra sticket på ett sådant sätt, att

djuret inte tillfogas onödigt lidande, och den omständigheten att en fullt betryggande

bedövning kan ernås med de vid annan slakt gängse skjutapparaterna,

utgjorde dock enligt kommitténs uppfattning tillräckliga motiv för

att nackstick inte borde godkännas. Kommittén förordade, att lämpliga bedövningsapparater

skulle kostnadsfritt utdelas till ordningsmännen i lappbyarna

och för nedsatt pris försäljas till mindre bemedlade renägande husbönder.

Veterinärstyrelsen upprepade i remissyttrande över köttbesiktningskommitténs

betänkande 1947 sin för kommittén tidigare uttalade uppfattning,

dels att nacksticket inte bör godkännas vid renslakt, dels alt den enda godtagbara

bedövningsmetoden är skjutning. Beträffande lapparnas husbehovsslakt

eller hemslakt syntes det emellertid svårt att med omedelbar verkan

förbjuda nacksticket. Pin respittid av fem år borde därför användas för

upplysning och propaganda samt för att förse renägarna med skjutvapen.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1!)65. 1 samt. Nr ISS

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Utredningsmannen

På begäran av djurskyddsutredningen har genom statens veterinärmedicinska

anstalts försorg verkställts vissa undersökningar rörande renslakten.

Undersökningarna har utförts av konsulenten för renskötseln Magnus Nordkvist

under medverkan av laboratorn vid veterinärhögskolan Bengt Andersson.

Både Nordkvist och Andersson har vid undersökningarna funnit, att

såväl den specialtillverkade böjda kniven av norsk modell som den raka ej

nedslipade morakniven vid ett välriktat nackstick åstadkommer omedelbar

medvetslöshet eller död. Enligt Nordkvists uppfattning är emellertid förekomsten

av felstick en så allvarlig företeelse, att nacksticksmetodens tillrådlighet

bör ifrågasättas. Eftersom den raka kniven medför större risker för

felstick än den böjda kniven bör den förra enligt Nordkvists mening inte

accepteras som ett lämpligt bedövningsinstrument. Nackstick med böjd kniv

finner han böra, oberoende av den risk för felstick, som föreligger även med

detta redskap, för framtiden godkännas som bedövningsmetod vid nödslakt

och husbehovsslakt av enstaka renar, dvs. mindre än tio renar vid ett och

samma tillfälle. Vid all annan renslakt bör däremot bedövning ske med godkänd

slaktpistol.

Utredningsmannen finner det uppenbart, att, i den mån som renslakten

lörsiggår vid offentliga slakthus eller kontrollslakterier, denna slakt bör

äga rum på samma sätt som varje annan husdjursslakt. Detta innebär, att

bedövningstvånget i sådana fall skall gälla. Enligt utredningsmannen torde

man kunna hålla lör visst, att slakten här utförs med metoder som är anmärkningsfria

från djurskyddssynpunkt.

Beträffande renslakt, som eljest sker i större skala, kan det invändas, att

här till övervägande delen är fråga om slakt ute i markerna och att det därför

kan medföra svårigheter att efterleva en föreskrift om att endast vissa

typer av bedövningsredskap får användas. Förhållandena har dock enligt

utredningsmannens mening ändrats genom den framträngande motoriseringen

så att invändningen inte längre är bäiande. Inte heller kan kostnaden

för redskapen få tillmätas någon betydelse.

Utredningsmannen upptar därefter frågan, vilket redskap som är det för

ändamålet lämpligaste. Av vad som anförts från experthåll synes visserligen

framgå, att nackstick med kniv av viss utformning kan åstadkomma lika

effektiv bedövning som användandet av slaktpistol. Emellertid synes

den mänskliga faktorn vara av en väsentlig betydelse. För att renen i samband

med nackstickets utförande inte skall förorsakas svåra lidanden fordras

nämligen inte bara en betydande förtrogenhet med knivens rätta handhavande

och ingreppets utförande utan även att de som utför sticket och

deras medhjälpare uppfyller vissa krav, som garanterar en från djurskyddssynpunkt

tillfredsställande behandling. I annat fall föreligger uppenbarli
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

gen fara för djurplågeri. Av den utredning som företagits framgår, alt ansättningen

av slaktpistol mot djurets huvud inte innebär tillnärmelsevis

samma svårigheter som utförandet av nackstick. Skillnaden bedöms av utredningsmannen

som så iögonenfallande, att någon tvekan icke behöver råda

om att användande av slaktpistol bör anbefallas vid ifrågavarande slakttillfällen.

Beträffande husbehovsslakt kan de besvär och olägenheter bl. a. i kostnadshänseende,

som anses vara förenade med ett obligatoriskt användande

av slaktpistol, måhända vara av större betydelse.

Utredningsmannen finner emellertid, att de skäl som anförts mot att

nackstick skulle godtagas vid storslakter bör tillmätas samma avgörande

betvdelse, när det gäller husbehovsslakt. Att såsom renkonsulenten Nordkvist

föreslagit medge nackstick med böjd kniv vid husbehovsslakt av mindre

än tio renar vid samma tillfälle torde medföra stora kontrollsvårigheter

och därmed åtföljande risk för lagöverträdelser. Därtill kommer, att nackstick

med böjd kniv synes praktiskt taget ha kommit ur bruk i Västerbottens

och Norrbottens län. Ett godtagande av sådana nackstick vid husbehovsslakt

skulle alltså innebära att en från djurskyddssynpunkt otillfredsställande

bedövningsmetod skulle behöva inläras i dessa län.

Utredningsmannen finner sålunda att tiden är inne för ett förordnande,

varigenom slaktlagen görs tillämplig även på slakt av ren. I samband därmed

torde även böra intagas uttrycklig bestämmelse i slaktlagen om bedövningsmetoden

vid renslakt, som äger rum utanför de offentliga slakthusen

och kontrollslakterierna. I enlighet härmed föreslås en föreskrift att vid sådan

renslakt bara får användas slaktpistol, vars konstruktion blivit godkänd

av veterinärstyrelsen för ändamålet. Föreskrift bör också ges om att veterinärstyrelsen

har att meddela anvisningar om tillvägagångssättet vid bedövning

med sådan pistol.

Under en lång följd av år har förts eu ingående diskussion angående utsträckande

av slaktlagens bedövningstvång till att gälla också vid renslakt.

Utredningsmannen anser därför att någon anpassningsperiod utöver vad

som i realiteten redan förekommit inte torde vara påkallad. Om någon tid

fordras för framskaffande av slaktpistoler m. in., kan detta utan svårighet

tillgodoses genom att en lämpligt avvägd tidrymd får förflyta mellan författningsbestämmelsernas

utfärdande och deras ikraftträdande.

Vad till sist angår nödslakt, dvs. fall där djur till följd av sjukdom eller

olycksfall omedelbart bör avlivas, erinrar utredningsmannen om stadgandet

i 3 g slaktlagen, enligt vilket lagens bestämmelser om tillvägagångssättet

inte behöver iakttas vid sådan slakt. Enligt utredningsmannens mening

kan här lika litet för renar som för andra djur ges några bestämmelser

om tillvägagångssättet på grund av de högst varierande situationer,

som kan tänkas uppkomma.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1!)65

Remissyttrandena

Samtliga de remissinstanser som yttrat sig i denna del har i princip tillstyrkt

utredningsmannens förslag. Flertalet har helt anslutit sig till förslaget

och anser sålunda, att från den föreslagna regeln, att vid slakt av ren

utanför de offentliga slakthusen och kontrollslakterierna bedövning skall

ske med slaktpistol, inte bör medges annat undantag än som följer av bestämmelsen

om s. k. nödslakt i 3 § slaktlagen. Andra däremot har förordat

längre gående undantag eller andra jämkningar i den föreslagna regeln.

Remissinstanserna synes i allmänhet ha godtagit utredningsmannens uppfattning,

att de vid renslakt brukliga äldre metoderna, hjärtstick och nackstick

med kniv, är otillfredsställande från djurskyddssynpunkt. Statsåklagaren

i Malmö har anfört, att oavsett om djuren genom dessa metoder tillfogas

onödigt lidande eller inte, synes själva slaktmetoderna så motbjudande

att det redan av detta skäl är motiverat att införa bedövningstvång.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har tillika framhållit som en fördel, att

renslakt genom skjutning får ett lugnare förlopp och samlar färre åskådare,

varigenom motverkas att renslakten får karaktären av folkfest eller turistattraktion

med rituella inslag.

Även veterinärstyrelsen har funnit tiden nu vara inne att helt överge de

äldre metoderna vid renslakt men hemställt, att bedövning måtte få ske förutom

med slaktpistol även med annat skjutvapen, som styrelsen godkänt för

ändamålet. Föreskrifter om bedövningsmetoderna vid renslakt bör alltså

meddelas av styrelsen. Hälsovårdsnämnden i Boden har framhållit, att behov

att avliva ren med hjärtskott från kulgevär kan föreligga beträffande

kringströvande skogsrenar. Oaktat denna avlivningsmetod ansetts olämplig

trån djurskyddssynpunkt, finner nämnden, att frågan om dispensförfarande

vid slakt av skogsrenar bör tas under övervägande och bestämmelser

härom intagas i lagen. Enligt nämnden skulle den av utredningsmannen

föreslagna regeln i viss mån äventyra skogslapparnas möjligheter att under

september månad utföra höstslakt av skogsrenar.

Länsveterinären i Stockholms län har med hänsyn till den snabba utvecklingen

av bedövningsmetoderna vid renslakt ställt sig tveksam till lämpligheten

av att i lagtext slå fast, att bedövning vid sådan slakt skall ske med

pistol, samt ifrågasatt, huruvida inte i stället bör stadgas, att vid slakt av

ren annorstädes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri bedövning inte

må ske annorledes än med metod, som blivit godkänd av veterinärstyrelsen.

Sveriges veterinärförbund och länsveterinären i Blekinge län, som i princip

tillstyrkt förslaget, har ansett, att någon särbestämmelse om bedövningsmetoden

vid renslakt inte bör meddelas, utan föreslagit att i stället i slaktlagen

intages eu allmän bestämmelse om att veterinärstyrelsen har att meddela

anvisningar om tillvägagångssättet vid bedövning.

Å andra sidan har åtskilliga remissinstanser — vilka visserligen, såvitt av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år W65

ser renslakt i stor skala, lämnat det föreslagna stadgandet om användning

av slaktpistol utan erinran — påyrkat, att nackstick med kniv fortfarande

i varje fall under en övergångstid skall få användas vid husbehovsslakt eller

viss annan slakt i liten skala. För denna linje uttalar sig medicinalstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län,

Svenska samernas riksförbund, länsläkaren i Norrbottens län, rennäringsnämnden,

länsveterinären i Östergötlands län, statens veterinärmedicinska

anstalt och hälsovårdsnämnden i Linköping ävensom förste konsulenterna

vid lappväsendet i Jämtlands och Västerbottens län samt Norrbottens läns

samtliga distrikt. Ytterligare några andra remissinstanser, nämligen Hushållningssällskapens

förbund samt Jämtlands och Västerbottens läns hushållningssällskap

och länsveterinären i Västerbottens län, har — utan att

direkt uttala sig för nackstickets bibehållande vid slakt i liten skala — ifrågasatt,

huruvida inte i det föreslagna stadgandet om användning av slaktpistol

bör göras undantag för sådan slakt.

Beträffande de renägande lapparnas egna önskemål i nyss berörda fråga

har upplysningar lämnats i yttrandena av förste lappkonsulenterna i Jämtlands

och Norrbottens län, vilka hört fullmäktige i en del lappbyar inom

dessa län. Rörande uppfattningen bland fullmäktige i lappbyarna inom

Jämtlands län har förste lappkonsulenten sålunda meddelat bl. a. följande.

Bultpistolen anses av renägarna överlägsen andra bedövningsredskap men

har vissa olägenheter, i första hand tyngden (2,5 kg), inköpspriset (365 kr.)

och de ävenledes dryga kostnaderna för underhåll samt i andra hand den

omständigheten att bedövning med bultpistol visat sig kunna medföra uppstötning

av renens maginnehåll och besudling av köttet ävensom det förhållandet

att smällarna vid pistolens avfyrande menligt inverkar på de i

samband med slakten upphetsade djuren. Krokkniven, som används i länets

alla lappbyar, anses av renägarna vara ett ändamålsenligt bedövningsredskap

och är lätt att medföra även på långa vandringar i fjällen. Renägarna

önskar därför att även i fortsättningen få använda krokkniv vid husbehovsslakt.

Husbehovsslakten brukar föregå höstens avsaluslakter men försiggår

även under hela året i övrigt och mycket sällan i samband med avsaluslakt.

Detta innebär, att renarna oftast befinner sig långt inne i fjällen,

där bil- eller andra körvägar inte finns.

Förste konsulenten vid lappväsendet i Jämtlands län har även för egen

del anslutit sig till fullmäktiges uppfattning och ansett ett lämpligt sätt att

begränsa nackstickets användning vara, att i lagen intas föreskrift om att ren

inte får bedövas genom nackstick med annan kniv än dylik av norsk modell

och alt detta inte får ske vid de tillfällen då avsaluslakt försiggår på

platsen.

Förste konsulenten vid lappväsendet i Västerbottens län har framhållit, att

det vid storslakt inom länet numera är så vanligt att bultpistol används att

en föreskrift härom lätt kan genomföras men all vid slakt av ren i övrigt så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

som bedövningsmedel bör godkännas inte endast slaktpistol utan även

nackstick medelst böjd kniv av form som godkänts av veterinärstyrelsen.

Inom Norrbottens östra distrikt har förslaget behandlats vid årssammanträden

med skogslappbyarna Vittangi, Östra Kikkejaure, Västra Kikkejaure,

Mausjaure och Maskaure samt koncessionslappbyarna Muonio, Sattajärvi,

Tärendö, Kalix, Övertorneå och Sangis, varvid framhållits, att bedövningen

vid de kommersiella slakterna mycket väl kan ske med bultpistol eller

annan godkänd slaktpistol men att renskötarna vid sina egna småslakter,

som omfattar ett mindre antal s. k. matrenar, bör få utföra bedövningen

genom nackstick med kniv såsom hittills varit vanligt. I anslutning härtill

har förste konsulenten vid lappväsendet i samma distrikt i sitt efter samråd

med förste konsulenten vid lappväsendet i länets södra distrikt avgivna yttrande

anfört.

De renskötande lapparna i de lappbyar, som kunnat höras i ärendet, är

skogslappar som genomgående torde omfatta en rätt liberal ståndpunkt till

förändringar av det slag varom här är fråga, medan fjällapparna — såsom

befattningshavarna i lappväsendet uppfattar det — ganska allmänt mera

torde önska fasthålla vid äldre seder och bruk. Man kan därför anta,

att fjällapparna nästan genomgående torde vilja bibehålla möjligheten att

utföra bedövning medelst nackstick vid hemslakt och vid slakt av enstaka

matrenar.---- Praktiska förhållanden talar för att äldre bedövnings
metoder

tills vidare i varje fall under en övergångstid av cirka tio år borde

vara tillåtna i Norrbottens läns lappbyar.

Förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens norra fjälldistrikt har

vid sitt yttrande fogat protokollsutdrag från sammanträden med fullmäktige

i Talma och Norrkaitums lappbyar samt meddelat att han hört även

fullmäktige i Rautasvuoma, Kaalasvuoma och Mellanbyns lappbyar. Fullmäktige

i Norrkaitums lappby har intet haft att erinra mot utredningsmannens

förslag, medan fullmäktige i Talma lappby uttalat, att slaktpistol ännu

inte används vid lappbyns egen slakt, att det är svårt att medföra en slaktpistol

på färder, att fullmäktige motsätter sig tvång att använda slaktpistol

även vid hemslakt samt att vid sådan slakt åtminstone krokig kniv bör få

användas liksom förhållandet är i Norge. Förste konsulenten vid lappväsendet

har framhållit, att sistnämnda uttalande är representativt för den helt

övervägande meningen inom lappbyarna i distriktet, samt har i övrigt i allt

väsentligt anslutit sig till de synpunkter som anförts av förste konsulenterna

vid lappväsendet i östra och södra distrikten.

Däremot har förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens län erinrat

om att enligt vad såväl utredningsmannen som renkonsulenten Nordkvist

under utredningsarbetet framhållit nacksticket inte sällan utförs på

sådant sätt att det i sig självt förorsakar djuren lidande eller inte medför

fullständig bedövning samt uttalat, att tjänstemännen vid lappväsendet alla

torde ha gjort liknande iakttagelser.

Svenska samernas riksförbund, rennäring snämnden, statens veterinärme
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

dicinska anstalt och hälsovårdsnämnden i Linköping har anslutit sig till

det av renkonsulenten Nordkvist under utredningsarbetet framställda förslaget,

att nackstick med böjd kniv skulle få användas vid husbehovsslakt

av mindre än tio renar vid samma tillfälle. Gentemot utredningsmannens

uttalande, att ett genomförande av Nordkvists förslag skulle medföra stora

kontrollsvårigheter och därmed åtföljande risk för lagöverträdelser, har

statens veterinärmedicinska anstalt framhållit, att ett totalförbud mot nackstick

skulle medföra ännu större kontrollsvårigheter samt att, då nackstick

med böjd kniv är tillåtet enligt norsk lag, svenska renar på norskt område

även framgent skulle få avlivas med nackstick.

Departementschefen

Slaktlagen innehåller i 1 § en föreskrift om att vid slakt av husdjur detta

skall bedövas omedelbart före blodets avtappande. I en ikraftträdandebestämmelse

till lagen, vilken trädde i kraft den 1 juli 1938, stadgas emellertid

att den, såvitt angår slakt av ren, skall tillämpas först från den dag

Kungl. Maj :t bestämmer. Någon föreskrift om lagens tillämpning på slakt

av ren har ännu inte meddelats.

Av förarbetena till lagen framgår att det bedövningstvång som är föreskrivet

i 1 § har ansetts böra gälla i princip även vid renslakt. Att tillämpningen

i detta avseende fick anstå hade sin grund i att det rådde ovisshet

om vilken bedövningsmetod som är den för renslakt mest ändamålsenliga.

Under den gångna tiden har vid flera tillfällen frågan om bedövningstvång

vid renslakt varit under diskussion. Denna har i huvudsak gällt om den av

ålder tillämpade metoden att bedöva renar genom nackstick med kniv skall

godtagas från djurskyddssynpunkt. I anslutning härtill har man berört frågan

om förutsättningarna för att få denna bedövningsmetod ersatt med modernare

tillvägagångssätt.

På initiativ av utredningsmannen har nu utförts vissa expertundersökningar

rörande förfaranden vid renslakt och då särskilt beträffande nacksticksmetoden.

Undersökningarna finns utförligt redovisade i betänkandet.

Utredningsmannen har funnit det uppenbart att renslakten, i den mån som

den försiggår vid offentliga slakthus och kontrollslakterier, bör äga rum

på samma sätt som annan husdjursslakt. Bedövningstvånget enligt slaktlagen

bör alltså i sådana fall gälla även renslakt. Utredningsmannen anser

att det kan hållas för visst att slakten här utförs med metoder som är anmärkningsfria

från djurskyddssynpunkt.

Vad beträffar renslakt som inte äger rum i offentliga slakthus och kontrollslakterier

har utredningsmannen med ledning av de resultat som framkommit

vid nyssnämnda expertundersökningar ansett att användning av

slaktpistol som bedövningsredskap bör föreskrivas. Detta gäller såväl slakt

i större skala som husbehovsslakt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Enligt utredningsmannens förslag skall sålunda slaktlagen göras tillämplig

även på slakt av ren och i samband därmed i lagen intagas en uttrycklig

bestämmelse om alt vid slakt av ren annorstädes än i offentligt slakthus

eller kontrollslakteri bedövning inte må ske annorledes än med användande

av slaktpistol, vars konstruktion godkänts av veterinärstyrelsen för ändamålet.

Veterinärstyrelsen skall enligt förslaget även ha att meddela anvisningar

om tillvägagångssättet vid bedövning med sådan pistol.

Samtliga de remissinstanser som yttrat sig över utredningsmannens förslag

i fråga om renslakt har i princip tillstyrkt förslaget. I en del fall har

dock särskilda undantag från de föreslagna bestämmelserna eller jämkning

däri förordats. Man har sålunda bl. a. ansett att det bör i större utsträckning

överlämnas åt veterinärstyrelsen att bestämma om bedövningsmetoderna

vid renslakt och man har, i synnerhet från renägarhåll, hävdat

att nackstick med kniv i varje fall under en övergångstid bör få användas

vid husbehovsslakt eller annan slakt i mindre skala.

För egen del finner jag att tiden numera är inne för att göra bestämmelserna

om bedövningstvång tillämpliga även beträffande slakt av ren. Jag

delar även utredningsmannens uppfattning att hithörande frågor inte kräver

speciell reglering såvitt gäller slakt som försiggår i offentliga slakthus

och kontrollslakterier. Inte heller torde särskilda bestämmelser böra meddelas

i fråga om nödslakt av ren.

Av de undersökningar som närmare redovisas i betänkandet synes framgå

att den gängse äldre bedövningsmetoden — nacksticket — kan ge ett

tillfredsställande bedövningsresultat. Det är dock tydligt att härför fordras

betydande skicklighet och omdöme hos slaktmanskapet samt att bristande

kvalifikationer i detta hänseende kan medföra att djuren tillfogas svårt lidande.

Nacksticket måste därför betraktas som en från djurskyddssynpunkt

betänklig bedövningsmetod och dess användning bör begränsas så långt det

är praktiskt möjligt. Utredningen om förevarande spörsmål visar att såvitt

gäller slakt i större skala nacksticket numera utan olägenhet av betydelse

kan utbytas mot modernare bedövningsmetoder, vid vilka man använder

slaktpistoler eller liknande apparater. Föreskrift om att sådana redskap

skall användas bör därför meddelas. Det synes dock nödvändigt alt

skapa möjlighet till vissa undantag under en övergångstid. Ett sådant undantag

synes befogat för slakt enbart till husbehov. Denna äger inte sällan

rum under förhållanden, där slaktpistol eller liknande redskap av de typer,

som nu finns att tillgå, inte utan svårigheter kan medföras. Nacksticket

torde i dessa fall få godtagas till dess att man fått fram mera lätthanterliga

konstruktioner. Ett annat undantag kommer i fråga beträffande slakt av förvildade

renar och strövrenar. Dessa bör få nedläggas med skott från kulvapen

av typ som tillsynsmyndigheten godkänner.

Den relativt detaljerade reglering av hithörande frågor som sålunda sy
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj. ts proposition nr 138 år 1905

57

nes erforderlig bör lämpligen göras i administrativ ordning och då i första

hand genom Kungl. Maj :ts försorg. Vissa delfrågor, bl. a. rörande godkännande

av slaktredskap, torde lämpligen böra överlämnas till veterinärstyrelsens

avgörande. Det ingår i styrelsens uppgifter att följa utvecklingen på

förevarande område och ta initiativ till att givna föreskrifter blir reviderade

efter hand som de praktiska förhållandena medger en mera fullständig

övergång till modernare bedövningsmetoder vid renslakten.

Under remissbehandlingen har föreslagits att veterinärstyrelsen skulle få

i uppdrag att utfärda föreskrifter även beträffande bedövningen vid slakt

av andra djur än renar. Frågan härom har dock inte närmare belysts i det

föreliggande utredningsmaterialet. Jag anser därför att förslaget inte kan

upptagas till närmare övervägande i detta sammanhang.

I enlighet med det anförda bör i ett nytt andra stycke i 1 § slaktlagen

införas ett stadgande av innebörd att föreskrifter om bedövning vid slakt

av ren annorstädes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri meddelas

av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av veterinärstyrelsen.

Ansvarsbestämmelsen i 5 § bör med anledning härav ändras så att

den även avser förseelse mot ifrågavarande föreskrifter. Paragrafens lydelse

bör dessutom jämkas med hänsyn till brottsbalken. Det synes även erforderligt

att föreskrifterna beaktas i 3 §, som innehåller undantagsbestämmelser

beträffande nödslakt. I 6 och 7 §§ finns vissa processrättsliga och

straffrättsliga regler som numera saknar självständig betydelse och därför

bör upphävas i förevarande sammanhang.

Som förut nämnts innehåller ikraftträdandebestämmelsen till slaktlagen

bemyndigande för Kungl. Maj :t att bestämma den dag, från vilken lagen

skall tillämpas, såvitt gäller slakt av ren. Med hänsyn till att ändring i slaktlagen

nu föreslås, synes det naturligt att beslutet om tillämpning i nämnda

hänseende fattas i lagstiftningsväg. Detta kan formellt genomföras på det

sättet att den åsyftade ikraftträdandebestämmelsen upphävs.

Med hänsyn till den långa tid som förflutit efter principbeslutet om bedövningstvångets

utsträckande till renslakt torde i och för sig den ytterligare

anpassningsperiod som erfordras för anskaffning av redskap m. m.

kunna göras relativt kort. Den måste dock även lämna tillräckligt rådrum

för avfattandet och utfärdandet av tillämpningsföreskrifterna och utmätas

så att föreskrifternas innehåll hinner nå ut till renägare och andra som

är sysselsatta inom rennäringen. Med hänsyn härtill föreslår jag att ifrågavarande

bestämmelser får träda i kraft den 1 januari 1967.

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Kastrering av ren

Gällande rätt

I 9 § djurskyddslagen stadgas att kastrering av häst får utföras endast av

veterinär. Detsamma gäller i fråga om annat djur som har uppnått fyra

månaders ålder, om inte Kungl. Maj :t annorlunda förordnar. Enligt kungörelse

den 21 juni 1946 (nr 281) gäller för närvarande att kastrering av ren

får utföras av annan än veterinär, även om djuret har uppnått fyra månaders

ålder.

Utredningsmannen

Efter hänvändelse av djurskyddsutredningen har konsulenten för renskötseln

Magnus Nordkvist företagit vissa undersökningar rörande kastrering

av ren. I ett på dessa undersökningar grundat utlåtande har Nordkvist

redogjort för tillvägagångssättet vid de i Sverige praktiserade metoderna

för kastrering av ren, nämligen kastrering medelst bitning, kastrering

medelst kniv och kastrering medelst tång. Nordkvist har funnit att

bitningsmetoden bör utdömas från djurskyddssynpunkt, eftersom den innebär

ett både häftigt och långvarigt lidande för djuret. Även rent operativa

ingrepp med därav följande risker för infektioner och förblödningar måste

enligt Nordkvist bedömas som mindre lämpliga med hänsyn till att förhållandena

är sådana, att kastreringen även i fortsättningen bör få utföras av

lekmän (renskötarna). Då därtill kommer, att i synnerhet den metod, som

går ut på att operativt skilja testikel och bitestikel åt, torde vara mycket

smärtsam, synes enligt Nordkvist fullgoda skäl föreligga för att bedöma alla

former av kastrering med kniv som förkastliga. Oblodig kastrering med

tång finner han från djurskyddssynpunkt vara de övriga metoderna vida

överlägsen. Den är, rätt inlärd, lika effektiv och lätt att utföra.

Utredningsmannen har i betänkandet konstaterat, att kastrering av tamrenar

är en för rationell renskötsel nödvändig företeelse. Ett bibehållande av

undantagsbestämmelsen, att kastrering av ren får utföras av annan än veterinär,

även om djuret uppnått fyra månaders ålder, synes ofrånkomligt.

Övervägandena bör då inriktas på att firma en eller flera metoder, som är

ägnade att medföra minsta smärta och obehag för djuret. Enligt utredningsmannen

är det inte försvarligt att i fortsättningen låta varje renägare själv

bestämma vilken kastreringsmetod han skall använda. Kastrering med bitning

och kastrering med kniv bör inte vara tillåtna metoder. Kastrering med

tång synes vara de övriga metoderna betydligt överlägsen och bör kunna

godtagas från djur skydds synpunkt. Det bör emellertid ankomma på vete
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 1.38 år 1965

59

rinärstyrelsen att med uppmärksamhet följa utvecklingen och att föreskriva

vilka tänger, som får användas. Veterinärstyrelsen bör också meddela närmare

anvisningar om tillvägagångssättet vid kastrering med de godkända

tängerna. I enlighet med det sagda föreslår utredningsmannen ett tillägg till

kungörelsen den 21 juni 1946 av innebörd dels att kastrering av ren som

uppnått fyra månaders ålder, när den utförs av annan än veterinär, får ske

allenast med användande av tång, vars konstruktion blivit godkänd av veterinärstyrelsen

för ändamålet, dels att veterinärstyrelsen skall ha att meddela

anvisningar om tillvägagångssättet vid sådan kastrering.

Remissyttranden

Samtliga de remissinstanser som yttrat sig i denna del har i princip biträtt

förslaget. Genom remissyttrandena bekräftas, att även de renägande

lapparna själva i allmänhet är positivt inställda till metoden att utföra kastrering

med tång. Sålunda har bl. a. rennäring snämnden, med vilken Svenska

samernas riksförbund instämt, ävensom förste konsulenterna vid lappväsendet

i Jämtlands och Västerbottens län samt Norrbottens norra fjälldistrikt

framhållit, att de renägande lapparna numera tämligen allmänt har

övergett de äldre metoderna för kastrering med bitning eller kniv och övergått

till att använda tång. Förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens

östra distrikt har meddelat, att inom de lappbyar i distriktet som kunnat

höras i saken endast ett fåtal lappar har önskat behålla möjligheten att

utföra kastrering med bitning eller kniv medan övriga tillstyrkt förslaget.

Därvid har det emellertid varit fråga om skogslappar, vilka genomgående

torde intaga en rätt liberal hållning till reformförslag på detta område, medan

däremot fjällapparna ganska allmänt mera torde önska fasthålla vid

äldre seder och bruk. Enligt vad förste konsulenten vid lappväsendet uttalat

i sitt efter samråd med förste konsulenten vid lappväsendet i länets södra

distrikt avgivna yttrande kan man därför anta, att fjällapparna nästan genomgående

torde vilja behålla möjligheten att vid behov utföra kastrering

med äldre metoder.

Några remissinstanser har förklarat sig vara tveksamma, om metoden att

utföra kastrering med tång är den lämpligaste, men har i nuvarande läge

likväl ansett sig böra tillstyrka förslaget. Sålunda bär Sveriges veterinärförbund

anfört.

Veterinärförbundet vill först uttala som sin mening, att utredningens argumentering

för att kastrering av ren bör ske med tång är otillfredsställande

underbyggd. Innan utförligare utredning kan bestyrka, vilken kastreringsmetod

som innebär häftigast och långvarigast lidande för djuret, måste det

anses tveksamt, vilken metod som ur djurskyddssynpunkt är den lämpligaste.

Detta till trots innebär dock utredningsförslaget en avgjord fördel, eftersom

det nödvändiga accepterandet av renkastrering av lekmän innebär, att

kastrering med blodig metod rimligtvis ej kan rekommenderas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungi. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Veterinärstyrelsen och hälsovårdsnämnden i Piteå har uttalat, att även

om ingen av kastrationstängerna är invändningsfri från djurskvddssynpunkt

vid användning utan föregående bedövning, så synes dock tångmetoden

i förevarande fall vara den skonsammaste. Lantbruksstyrelsen har

framhållit, att risk för ändrad tillväxtförmåga synes kunna föreligga vid användning

av nu rekommenderade tänger, samt hemställt att renforskningen

ges möjlighet att försöka få fram en kastreringsteknik som inte tillfogar

djuret onödigt lidande men samtidigt inte heller hämmar tillväxtförmågan.

Ungefär samma synpunkter har anförts av Sveriges lantbruksförbund och

närmare utvecklats av rennäringsnämnden med instämmande av Svenska

samernas riksförbund.

För att bättre tillgodose djurskyddsintresset har några remissinstanser

förordat ändringar i förslaget eller kompletterande bestämmelser. Sålunda

har Föreningarna Djurens vänners riksorganisation hemställt, att det föreslagna

stadgandet ändras på sådant sätt att kastrering av ren inte skall få

utföras av annan än veterinär samt att ingreppet skall ske under bedövning.

Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök hav uttalat,

att dylika regler bör gälla inte bara beträffande kastrering av ren utan beträffande

all kastrering av djur över huvud taget. Andra remissinstanser,

vilka godtagit att renskötarna själva måste få utföra kastrering, har diskuterat,

om ingreppet kan ske under bedövning samt hur det kan tillses att ingreppet

i övrigt utförs så skonsamt som möjligt. Hälsovårdsnämnden i Södertälje

har anfört, att då det numera torde vara möjligt att för rimlig kostnad

få fram injektionssprutor för lokalbedövning avsedda för engångsbruk,

föreskrift bör meddelas om sådan bedövning. Svenska djurskyddsföreningen

har som ett önskemål framhållit, att veterinärstyrelsen bör utreda möjligheten

av att använda bedövning vid kastrering av ren samt, om bedövning

kan komma i fråga, inrycka bestämmelser därom i de anvisningar styrelsen

enligt förslaget har att medidela rörande tillvägagångssättet vid kastrering.

I samma riktning har hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat sig.

Behovet av instruktion för renskötarna har berörts av flera remissinstanser.

Hovrätten för Övre Norrland anför härom.

Även med tång lär — vid felaktig användning — djuret kunna åsamkas

lidande, och det bör därför måhända övervägas att genom veterinärstyrelsens

försorg icke blott meddela skriftliga anvisningar om tillvägagångssättet

vid kastrering medelst godkända tänger utan även lämna praktisk handledning

i de olika lappbyarna. Mot den bakgrunden bör, såsom utredningsmannen

framhållit, en icke obetydlig tid få förflyta mellan författningsbestämmelsernas

utfärdande och deras ikraftträdande.

Svenska djurskyddsföreningen har föreslagit, att en begränsad veterinärutbildning

avseende kastrering och nödslakt införs vid yrkesskolan för samer.

För att främja djurskyddsintresset har vidare föreslagits, att antalet

kastrationer nedbringas i största möjliga utsträckning samt att ingreppet

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 är 1965

utföres vid så låg ålder som möjligt. I delta syfte liar oeteriniirstyrelsen och

hälsovårdsnämnden i Piteå förordat, att pågående undersökningar rörande

lämpligaste slaktåldern för ren intensifieras och inriktas på att finna

en slaktålder som med tillbörligt tillgodoseende av ekonomiska synpunkter

är lämplig även med hänsyn till nyssnämnda önskemål. Liknande tankegångar

har närmare utvecklats av veterinärhögskolans lärarkollegium. I

likhet med lärarkollegiet anser Sveriges veterinärförbund att det kan ifrågasättas,

om fog finns för den bland renskötarna nu allenarådande uppfattningen,

att kastrering av ren bör ske efter det att djuret uppnått fyra

månaders ålder. I nuvarande läge har emellertid de nämnda båda remissinstanserna

funnit sig inte böra framställa någon erinran mot bestämmelsen

att kastrering av ren må utföras av annan än veterinär, även om djuret

uppnått fyra månaders ålder, men framhållit att denna undantagsbestämmelse

framdeles bör omprövas.

Mot avfattningen av det av utredningsmannen föreslagna stadgandet har

hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt att detta bör införas i djurskyddslagen,

varvid anledning saknas att begränsa dess tillämpning till

renar som uppnått fyra månaders ålder. Även länsveterinären i Östergötlands

län har uttalat sig mot sistnämnda begränsning.

Departementschefen

Enligt 9 § djurskyddslagen får kastrering av häst utföras endast av veterinär.

Detsamma gäller i fråga om annat djur, som uppnått fyra månaders

ålder, om inte Kungl. Maj :t förordnar annat. Med stöd härav har i

kungörelse den 21 juni 1946 förordnats att kastrering av ren får utföras av

annan än veterinär även om djuret har uppnått nämnda ålder.

Utredningsmannen har med utgångspunkt från verkställda expertundersökningar

föreslagit att föreskriften i nämnda kungörelse skall kompletteras

så att kastrering, som där avses, får ske endast med kastreringstång

som veterinärstyrelsen godkänt för ändamålet. Veterinärstyrelsen

skall enligt förslaget ha att meddela anvisningar om tillvägagångssättet.

Förslaget har i princip biträtts av samtliga de remissinstanser som yttrat

sig därom. Det har bl. a. framgått att renägarna själva i allmänhet intar

en positiv hållning till att utföra kastreringen med tång, även om det

på en del håll framhållits att man vill behålla möjligheten att vid behov

utföra kastreringen med äldre metoder, nämligen genom bitning eller med

användande av kniv.

Med hänsyn till förhållandena inom rennäringen torde det för närvarande

vara nödvändigt att bibehålla undantagsbestämmelsen att kastrering av

ren får utföras av annan än veterinär även om djuret har uppnått fyra månaders

ålder. Det synes dock rimligt att undantaget får gälla endast om

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

den kastreringsmetod som används är godtagbar från djurskyddssynpunkt.

Av de i vårt land tillämpade metoderna torde kastrering genom bitning

medföra häftigt och långvarigt lidande för djuret. Kastrering med kniv synes

ej heller vara en tillfredsställande metod, då den innebär risker för

infektion och förblödning samt dessutom i vissa fall torde vara mycket smärtsam.

Den tredje metod som förekommer och som till synes redan har vunnit

betydande utbredning, alltså kastrering med tång som är konstruerad

för krossning av sädessträngen utan blodigt inrepp, är enligt uttalanden av

veterinärmedicinsk expertis betydligt överlägsen de andra från djurskyddssynpunkt.

Det är därför enligt min mening motiverat att användning av

tångmetoden föreskrivs som villkor för att kastrering av ren skall få utföras

av icke-veterinär, om djuret har uppnått fyra månaders ålder. De

tänger som får användas bör vara av konstruktion som veterinärstyrelsen

godkänt. Det bör även ankomma på styrelsen att meddela föreskrifter om

tillvägagångssättet vid kastreringen. Bestämmelserna bör lämpligen träda i

kraft den 1 januari 1967, dvs. den dag jag föreslagit i fråga om nya bestämmelser

för slakt av ren.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om vissa andra åtgärder

i syfte att humanisera renkastreringen, bl. a. att ett bedövningstvång

skulle införas. Enligt min mening finns det emellertid för närvarande knappast

förutsättningar att gå längre än jag här förordat. I sammanhanget

vill jag dock understryka att de möjligheter till ytterligare humanisering

som yppas bör tillvaratas väl. Det bör få ankomma på veterinärstyrelsen

att för detta ändamål följa utvecklingen på det veterinärmedicinska området

och inom rennäringen. De förslag rörande ytterligare utredning, som

framförts under remissbehandlingen, torde få upptas till närmare behandling

i annat sammanhang.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1085

63

Vissa hästtävlingar

Gällande bestämmelser

Vissa slag av häst- och ryttartävlingar som äger rum offentligen — hinderlöpningar,

travtävlingar och kapplöpningar —- är underkastade bestämmelserna

i kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning

av djur. Enligt 1 § skall förevisning av djur på tävlingsbana stå under

särskilt överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan med de övriga

tillsynsmyndigheter som avses i djurskyddslagen. Vad som gäller om

förevisning gäller också en sådan övning med djur som utgör förberedelse

till förevisning. Veterinärstyrelsen skall enligt 2 § i erforderlig utsträckning

genom inspektioner låta undersöka hur djuren handhas. Beträffande

besiktning av djuren gäller 15 § djurskyddslagen. För att i särskilt fall kunna

bedöma hur djur behandlas vid förevisning eller övning äger enligt 3 §

andra stycket kungörelsen läns-, distrikts- eller stadsveterinär eller den

som för ändamålet utsetts av veterinärstyrelsen påkalla demonstration av

tillvägagångssättet och att närvara vid sådan demonstration. Om veterinärstyrelsen

finner att djur handhas i strid mot gällande djurskyddsbestämmelser,

äger den enligt 4 § förbjuda att djuret förevisas offentligt eller används

vid övning. Det ankommer enligt It § på polismyndighet att inställa

förevisning eller övning som blivit förbjuden av styrelsen.

Särskilda framställningar

I skrivelse den 27 augusti 1956 har Svenska allmänna djurskyddsföreningen

med hänvisning till olycka som drabbat en häst vid de olympiska

terrängritterna i Stockholm samma år anfört att så svåra hindertävlingar

som då ägt rum bör vara i lag förbjudna och att i lagstiftningen även bör

upptas föreskrift om att ridtävlingar oavsett tävlingsbestämmelserna skall

avbrytas om de yttre förhållandena kan medföra lidande för hästarna.

Samma djurskyddsförening har senare i skrivelse den 20 januari 1957 jämte

Svenska kvinnors djurskyddsförening ifrågasatt huruvida ryttartävlingar

numera över huvud taget har något berättigande och som ett steg i rätt

riktning, dvs. anot förebyggande av djurplågeri, föreslagit bestämmelser i

djurskyddslagen om medverkan av veterinär sakkunskap med beslutanderätt

vid kontrollen av deltagande hästar, av tävlingsbanor och hinder.

Svenska djurskyddsföreningen har i framställning den 8 juni 1962 hemställt

om förbud mot tävlingar i s. k. terrängritt eller bestämmelser som

på ett betryggande sätt omöjliggör ett upprepande av det djurplågeri

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

som förekommit bl. a. vid de olympiska spelen i Stockholm 1956 och i

Rom 1960 samt vid tävlingarna om svenska mästerskapet i Slcabersjö

1962.

Utredningsmannen

I anledning av nyss återgivna framställningar har utredningsmannen

övervägt om tävlingsgrenen terrängritt för framtiden bör förbjudas. Utredningsmannen

har funnit att något sådant förbud inte bör stadgas lika litet

som förbud bör meddelas mot andra tävlingar i vilka hästar — med

ryttare eller med körsven — deltager. I stället bör strävandena inriktas

på att i görligaste mån förebygga sådana olyckor i samband med

hästtävlingar som inträffat i vårt land. Ett av veterinärstyrelsen enligt

4 § förevisningskungörelsen meddelat förbud — som närmast hindrar att

konstaterade missförhållanden upprepas — är föga ändamålsenligt när det

gäller hästtävlingar. Eftersom vid dessa endast ett omedelbart ingripande

kan tillgodose djurskyddsintresset, är det angeläget att skapa möjlighet för

att en hästtävling skall kunna med omedelbar verkan helt eller delvis inställas

eller avbrytas. Befogenhet att göra detta bör anförtros åt läns-, distrikts-

och stadsveterinär samt av praktiska skäl även åt varje veterinär

som av vederbörande tävlingsledning anmodats att närvara vid tävlingsbana.

I enlighet härmed har utredningsmannen föreslagit att som en ny paragraf

i förevisningskungörelsen införs en bestämmelse att om läns-, distriktseller

stadsveterinär eller veterinär som av tävlingsledningen anmodats att

närvara vid tävlingsbanan finner att djur där utsätts för eller med hänsyn

till omständigheterna befaras kunna bli utsatt för djurplågeri, denne äger

att med omedelbar verkan helt eller delvis inställa eller avbryta tävlingen.

Remissyttrandena

Samtliga remissorgan utom Svenska djurskyddsföreningen och Nordiska

samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök har instämt med utredningsmannen

i att förbud inte bör meddelas mot tävlingar i terrängritt.

Djurskyddsföreningen har vidhållit sin tidigare uttalade uppfattning under

det att nordiska samfundet särskilt poängterat att tävlingsformen är av

sådan art att det torde vara praktiskt taget omöjligt att förhindra att djur

därvid tillfogas lidande.

Utredningsmannens förslag i övrigt har så gott som enhälligt tillstyrkts

i princip. Beträffande det föreslagna stadgandets utformning har dock olika

meningar gjort sig gällande.

Sveriges veterinärförbund, chefen för armén, hälsovårdsnämnden i Piteå

och länsveterinären i Blekinge län har förordat en sådan komplettering av

stadgandet att veterinär skall kunna förbjuda även visst eller vissa djurs

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

deltagande i tävling. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har anfört

att vad som föreslagits skola gälla vid tävling bör utsträckas att gälla

även vid träning av djur som skall deltaga i tävling.

Några remissinstanser, bland dem Svenska ridsportens centralförbund,

har funnit det tveksamt om ansvaret för att tävling inställs eller avbryts bör

läggas på veterinär ensam och ifrågasatt om inte för åtgärden bör krävas

samråd med tävlingsledningen. Andra remissorgan, såsom länsstyrelserna i

Malmöhus län samt i Göteborgs och Bohus län ävensom länsveterinärerna i

nu nämnda län och länsveterinären i Östergötlands län, har med hänvisning

till att betydande sportsliga och ekonomiska konsekvenser är förbundna

med att tävling inställs eller avbryts föreslagit bestämmelse av innehåll att

tävlingsbana skall vara godkänd av vederbörande tävlingsveterinär innan

den får tas i bruk.

Från många håll yrkas uttryckligt stadgande att veterinär skall närvara

vid djurtävling. I samband därmed föreslår några remissmyndigheter även

att tävlingsveterinär skall vara särskilt förordnad av veterinärstyrelsen. Uttalanden

i denna riktning har gjorts av bland andra chefen för armén med

instämmande av överbefälhavaren, av veterinärstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län samt hälsovårdsnämnderna i Göteborg, Malmö och

Piteå. Veterinärstyrelsen föreslår att det av utredningsmannen föreslagna

stadgandet kompletteras med föreskrift om att veterinär skall vara närvarande

under tävling med djur och att denne skall kunna förbjuda att visst

djur startar. Vidare bör enligt styrelsen föreskrivas att sådan veterinär skall

vara särskilt förordnad av veterinärstyrelsen samt att ersättning till honom

skall bestridas av vederbörande tävlingsarrangörer. I anledning av veterinärstyrelsens

yttrande har Svenska travsportens centralförbund anfört att banveterinär

bör kunna nomineras på ett enklare och smidigare sätt än styrelsen

föreslagit, nämligen av tävlingsledningen i samråd med vederbörande

läns- eller distriktsveterinär. Enligt chefen för armén och överbefälhavaren

bör närvaro av särskilt förordnad tävlingsveterinär krävas endast vid de

tävlingar vid vilka spel med totalisator förekommer medan vid övriga offentliga

hästtävlingar arrangören bör kunna träffa avtal med veterinär för

tjänstgöring under tävlingen.

Departementschefen

De olyckor som på senare år har inträffat inom den gren av hästsporten

som kallas terrängritt har i hög grad upprört den allmänna opinionen. Från

djurskyddshåll har yrkats totalförbud mot detta slag av ryttartävlingar. För

egen del anser jag i likhet med utredningsmannen att denna tävlingsgren

inte bör förbjudas. Däremot bör alla tänkbara åtgärder vidtas för att i görligaste

män förebygga olyckor vid denna tävlingsform liksom vid andra

hästtävlingar och tävlingar med djur över huvud taget.

5 nihang till riksdagens protokoll 1965. 1 sarnl. Nr 138

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Från djurskyddssynpunkt fungerar nu gällande bestämmelser i djurskyddslagen

och förevisningskungörelsen inte helt tillfredsställande i tävlingssammanhang.

En av anledningarna härtill synes vara att det saknas

fullgoda garantier för att en sakkunnig och effektiv övervakning sker av hur

djuren behandlas under själva tävlingen. Vissa sammanslutningar för hästsportens

utövande har redan nu i sina reglementen föreskrift om att veterinär

skall vara närvarande vid tävling. En sådan ordning bör genomföras för

alla slag av offentliga tävlingar med djur. Ytterligare en brist i nu gällande

bestämmelser synes vara att de inte tillräckligt beaktar att vid tävlingar endast

ett omedelbart ingripande kan tillgodose djurskyddsintresset. Utredningsmannens

förslag att veterinär skall tillerkännas befogenhet att med

omedelbar verkan helt eller delvis förbjuda tävlingen, om djur utsätts eller

kan befaras bli utsatt för djurplågeri, är ägnat att undanröja denna brist i

den nuvarande lagstiftningen och bör därför genomföras. Bestämmelsen

torde böra utformas så att befogenheten kommer att omfatta även att meddela

förbud för visst eller vissa djur att starta eller att i fortsättningen deltaga

i tävlingen. Däremot synes anledning inte föreligga att — som en remissinstans

har yrkat — i detta sammanhang särskilt beakta träning av

djur som skall deltaga i tävling. Med hänsyn till bestämmelsen i 3 § andra

stycket förevisningskungörelsen, vilken blir tillämplig på veterinär som

skall vara närvarande vid tävling, torde inte heller erfordras ytterligare föreskrifter

om besiktning av tävlingsbana eller föreskrift om att sådan bana

skall godkännas innan den får tas i bruk.

Olika meningar har framförts under remissbehandlingen om hur veterinär

med de befogenheter som nyss har angetts skall utses. För tillgodoseende

av djurskyddsintresset synes det angeläget att kontrollen över tävling utövas

genom en av tävlingsledningen helt oberoende veterinär. Förordnande

att tjänstgöra som tävlingsveterinär bör därför utfärdas av veterinärstyrelsen.

Som styrelsen har påpekat bör även beaktas frågan om ersättning för

uppdraget att tjänstgöra som tävlingsveterinär. Sådan ersättning bör erläggas

av tävlingsarrangören och utgå efter grunder som fastställs av veterinärstyrelsen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

67

Transport av levande djur

Gällande rätt

Om djurtransporter stadgas allmänt i djurskyddslagens 6 §, att med avseende

på transport av djur skall särskilt iakttas, att transportmedlet är

lämpat för ändamålet och att djuret såvitt möjligt skyddas mot stötar, skavning

och dylikt. Närmare bestämmelser är upptagna i kungörelsen den 15

december 1944 (nr 781) angående transport av vissa levande djur med motorfordon

m. m. (i det följande benämnd transportkungörelsen).

Enligt 1 § 1 mom. transportkungörelsen avser kungörelsen transport med

motorfordon eller släpfordon av husdjur och av andra djur som hålls i

fångenskap. Från kungörelsens tillämpning undantas enligt 1 § 2 mom. a)

sådana transporter om en sammanlagd längd av högst 40 km, som djurs

ägare eller stadigvarande innehavare själv eller genom hos honom anställd

person tillfälligt verkställer; b) militära transporter; c) transporter av djur

i personbil samt d) transporter av skadat eller sjukt djur till offentligt

slakthus eller kontrollslakteri eller till veterinär; dock må i intet fall

transport så anordnas, att djur genom transport, som avses under a)—c),

skadas eller plågas eller genom transport, som avses under d), utsätts för

onödigt lidande.

I författningen ges bestämmelser om bl. a. fordons beskaffenhet och utrustning,

såsom om lastflakets hållfasthet, om beskaffenheten av lastrummets

väggar, om anordnande av lastbrygga, om tak etc. Vidare ges bestämmelser

om burar, lådor och annat emballage, om lastning av djur och om

djurs vård under transport samt om rengöring. Slutligen upptas ansvarsbestämmelser,

varjämte i kungörelsens sista paragraf hänvisas till djurskyddslagens

bestämmelser om besiktning.

Utredningsmannen

Vad beträffar transport av levande djur med motorfordon anser utredningsmannen

att det genom föreskrifterna i transportkungörelsen är i det

stora hela väl sörjt för att dessa transporter är omgärdade med behövliga

skyddsföreskrifter. Vissa kompletteringar av transportkungörelsen synes

dock påkallade.

Starka skäl talar sålunda för en komplettering av transportkungörelsen

med en bestämmelse att, om lastrum för djurtransport är löstagbart, det

skall finnas sådana anordningar, alt lastrummet kan fastgöras vid last
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

flaket på betryggande sätt. I enlighet härmed föreslås ett tillägg av sådan

innebörd till 5 § transportkungörelsen.

Några särskilda bestämmelser om besiktning och godkännande av motorfordon

eller släpfordon innan det får användas för djurtransport har

utredningsmannen inte föreslagit. Såtillvida har han inte heller funnit anledning

överväga en efterbildning av den i norsk rätt förekommade bestämmelsen

om att godkänt motorfordon skall förses med skylt angivande

fordonets ändamål. Enligt utredningsmannen skulle emellertid en sporre

till iakttagande av transportkungörelsens föreskrifter otvivelaktigt ligga i en

skyldighet att på väl synlig plats utanpå fordon som används till djurtransport

föra en skylt angivande detta förhållande. Det kan förmodas, att tvånget

att föra en sådan skylt skall bidra till att bristfälliga djurtransportfordon

kommer att försvinna ur trafiken. Utredningsmannen föreslår i enlighet

med det sagda att i en ny paragraf, benämnd 11 a §, i transportkungörelsen

intas föreskrift att fordon, varmed djur befordras, skall på väl synlig

plats utanpå detsamma vara försett med skylt upptagande ordet Djurtransport.

De av utredningsmannen sålunda föreslagna bestämmelserna skulle, utan

att någon författningsändring erfordras, få straffsanktion genom bestämmelse

i 27 § transportkungörelsen.

Utredningsmannen framhåller, att djurtransporter med hästdrivet fordon

numera är mindre vanliga. Som framgår av för utredningsmannen tillgängligt

material, kan det dock under vissa omständigheter förekomma att renar

transporteras till slaktplatser med hästsläde. Härvid har enligt utredningsmannen

förekommit djurplågeri, som också blivit föremål för rättslig beivran.

Enligt utredningsmannen har den allmänna bestämmelsen i 6 § djurskyddslagen

inte varit tillfyllest i sin exemplifiering av de men och olägenheter

som bör förebyggas vid transport av djur. Betydande svårigheter möter

också att i författningstext utan vidlyftighet ge regler för de vitt skilda

förhållandena vid sådana transporter. Vid nyssnämnda transporter forslas

renarna i liggande ställning, varvid deras ben binds för att djuren skall kunna

hållas kvar på fordonet. Det föreligger då risk för att de placeras så att

någon del av kroppen skjuter ut utanför slädens kanter. Särskilt med hänsyn

till att hornkronorna kan fastna i föremål utmed färdvägen och till

äventyrs brytas av, innebär detta stor fara för att djuren skall utsättas för

lidanden och skador. Det är också påtagligt, att huvudet kan komma att ligga

utan stöd, något som uppenbarligen är till plåga för djuret. Det synes

utredningsmannen att mycket skulle vinnas i djurskyddshänseende om det,

inte minst i upplysande syfte, föreskrivs att vid transport av djur dessa inte

må med någon del skjuta ut över transportmedlet. Bestämmelsen, som enligt

utredningsmannen torde vara av värde även för transporter av andra

djur än renar, bör infogas i 6 § djurskyddslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

69

Remissyttrandena

Ett stort antal remissinstanser, som endast har yttrat sig mycket allmänt

rörande denna del av betänkandet, har lämnat de av utredningsmannen

framställda förslagen utan erinran. I övrigt har förslaget till bestämmelse

angående fastsättningsanordningar för löstagbara lastrum tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av ett flertal remissinstanser.

Ingen instans har avstyrkt detta förslag.

Även förslaget till bestämmelse angående skylt med ordet »Djurtransport»

har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Länsläkaren i Västerbottens lön har särskilt pekat på den fördel den föreslagna

skylten innebär vid trafikolycksfall eller trafikstörningar genom att

man vid behov snabbt kan insätta åtgärder för vård eller skydd av djuren.

Vidare har väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anfört, att om beslut skulle

fattas i enlighet med förslaget, styrelsen är beredd att utarbeta förslag till

skylt, som bör vara enhetlig vad beträffar utformning och placering. Även

länsveterinären i Östergötlands län och hälsovårdsnämnden i Hälsingborg

anser närmare föreskrifter angående skyltens utformning erforderliga.

I anslutning till förslaget har vidare överbefälhavaren förklarat sig för

sin del beredd att, om det föreslagna stadgandet införs i transportkungörelsen

— vilken inte äger tillämpning på militära transporter — anbefalla,

att motsvarande bestämmelse i fred skall tillämpas för krigsmaktens vidkommande;

den bör dock inte gälla obligatoriskt under beredskapstillstånd

och krig, då det kan komma att försvåra t. ex. undanförsel av djur från

invasionshotat område.

Förslaget till bestämmelse, att djur vid transport inte får med någon del

skjuta ut över transportmedlet har likaså tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av flertalet remissinstanser.

Länsveterinären i Malmöhus lån har anmärkt, att bl. a. hästar vid transport

gärna vill hålla nosen utanför fordonet, samt hemställt, att det föreslagna

stadgandet inskränks till att gälla djur som transporteras liggande.

Veterinärstyrelsen har i och för sig intet att invända mot vad utredningsmannen

anfört rörande olämpligheten av att delar av transporterat djur

skjuter ut över kanten av fordonet, men ifrågasätter, om inte motiven för att

inta bestämmelser härom i lag är överdrivna. I samma riktning har även

hälsovårdsnämnden i Piteå uttalat sig.

Länsveterinären i Älvsborgs län vill gå väsentligt längre än utredningsmannen

och föreslår förbud mot att med hästfordon transportera renar liggande

med sammanbundna ben.

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Departementschefen

I det avsnitt av betänkandet som avser transport av levande djur har utredningsmannen

upptagit dels vissa frågor rörande transport med motorfordon,

dels ett spörsmål avseende transport med hästfordon. I det förra hänseendet

har utredningsmannen funnit, att transportkungörelsen inte bör

ändras därhän att för djurtransport avsedda fordon skall ha besiktigats för

sådan användning. Däremot har han ansett lämpligt med en föreskrift i

kungörelsen om att fordon, varmed djur befordras, skall vara försett med

skylt upptagande ordet Djurtransport på väl synlig plats utanpå fordonet.

Vidare har föreslagits, att i samma kungörelse upptas bestämmelse att, om

lastrum för djurtransport är löstagbart, sådana anordningar skall finnas,

att lastrummet kan på betryggande sätt fastgöras vid lastflaket. Beträffande

transport av levande djur med hästfordon har utredningsmannen med

hänsyn till missförhållanden vid transport av slaktrenar med hästsläde ansett

att i djurskyddslagen bör intas en bestämmelse om att vid transport av

djur dessa inte må med någon del skjuta ut över transportmedlet.

De nu berörda förslagen har praktiskt taget genomgående tillstyrkts under

remissbehandlingen. Även jag anser att bestämmelser om skylt och om

fastsättningsanordningar för lastrum bör införas i transportkungörelsen i

huvudsaklig överensstämmelse med förslagen. Vad angår det sätt för transport

av slaktrenar på hästfordon som utredningsmannen har berört är det

visserligen uppenbart att det inte kan godtas från djurskyddssynpunkt. Den

föreslagna bestämmelsen om att djur inte med någon del får skjuta ut över

transportmedlet framhäver emellertid på ett oegentligt sätt en viss anledning

till att en djurtransport kan medföra risk för att djuren utsätts för lidande.

Även andra sådana anledningar är tänkbara. Med hänsyn härtill finner jag

mig inte lcunna förorda den föreslagna bestämmelsen. Jag utgår härvid från

att djurtransporter som företas på det angivna sättet likväl kan beivras som

djurplågeri och att vetskapen härom skall leda till att förfaringssättet kommer

ur bruk.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

71

Hällning och klubbning

Tidigare uttalanden m. m.

Redan i 1938 års betänkande med förslag rörande djur skyddslagstiftning

ägnades uppmärksamhet åt de anordningar som benämns hällning och

klubbning. Den dåvarande utredningsmannen anförde härom följande.

För djur som hålls på bete utan att därvid vara tjudrade är det i vissa fall

nödvändigt att vidta särskilda anordningar för att förhindra att djuren,

t. ex. genom att flöja över stängsel eller på annat sätt, avlägsnar sig från betesmarken.

Vissa av dessa anordningar är av den beskaffenhet, att utredningsmannen

funnit dem böra föranleda särskilt stadgande i förevarande

sammanhang. De åsyftade anordningarna är dels djurs förseende med s. k.

klubbor och dels hällning av djur.

En klubba utgörs av ett på olika sätt format trästycke, som fästs vid djurets

ben eller hals och som djuret alltså får släpa med sig. Klubbningen medför

givetvis ett visst, ibland ganska avsevärt besvär för djuret. Erfarenheten

visar dock, att med klubba försedda djur ganska snart anpassar sina rörelser

efter hindret. Egentlig smärta eller nämnvärt obehag orsakar därför redskapet

i regel inte, och förbud mot eller inskränkning i dess användande

har med hänsyn härtill inte ansetts behöva stadgas.

Vid hällning inskränks djurets rörelsefrihet på så sätt, att två av djurets

ben förbinds med en rem eller dylikt. Även härvidlag torde gälla, att djuret

ganska lätt vänjer sig vid hindret. I vissa trakter förekommer emellertid s. k.

nickhällning, som tillgår så att en rem eller lina fästs med den ena änden vid

djurets huvud eller kring dess hals och med den andra vid något av dess ben,

vanligen ett framben, och på sådant sätt, att djuret, om det vill hålla huvudet

i naturlig höjd, måste lyfta det fjättrade benet från marken; sätts åter

detta ben i marken måste djuret böja ned huvudet. Givet är att denna hällningsmetod

är ytterligt besvärande och plågsam för djuret. Som den dessutom

är helt onödig, ansåg utredningsmannen att den borde förbjudas.

I enlighet härmed upptogs i betänkandet förslag om ett stadgande med

förbud mot att inskränka djurs rörelsefrihet under betesgång genom att med

rem eller dylikt förbinda något av djurets ben med dess hals eller huvud.

Departementschefen uttalade emellertid, att något ovillkorligt förbud inte

torde böra meddelas. Av det av departementschefen förordade stadgandet att

djur inte må hållas bundet på ett plågsamt sätt (4 § djurskyddslagen) följde

emellertid, att en s. k. nickhällning, som verkligen kunde sägas innebära

plåga för djuret, inte var tillåten. Var olägenheten för djuret inte så stor, att

den kunde anses plågsam, kunde tillvägagångssättet ändå strida mot stad
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

gandet i 2 § första stycket samma lag om det med liänsyn till omständigheterna

maste anses onödigt att använda förfarandet i fråga och djurägaren

alltså inte kunde sägas behandla djuret så väl som man skäligen kunde

fordra.

Sedermera har spörsmålet om det kan anses påkallat att ändra gällande

regler om de sätt, varpå djurs rörelsefrihet får inskränkas, upptagits bland

de ämnen, som den år 1953 tillsatta djurskyddsutredningen enligt direktiven

borde uppmärksamma. Spörsmålet har även aktualiserats genom skrivelser

till utredningen från Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

Klubbning är för vissa fall uttryckligen medgiven dels genom stadgande i

18 § lagen den 20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning

av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående

flyttlapparnas rätt till renbetning, dels genom stadgande i 38 § lagen den

18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Enligt förstnämnda stadgande skall i Norrbottens och Västerbottens läns

lappmarker, under den tid då norska lappar uppehåller sig där med renar,

den bofasta befolkningens hundar på den ort där renarna uppehåller sig

hållas bundna eller vara försedda med klubba. Bestämmelser om storleken

av klubba och närmare föreskrifter i övrigt om klubbningen ges av länsstyrelsen.

Enligt det senare stadgandet skall, under den tid då lappar med sina

renar uppehåller sig på trakt där renar då må föras på bete, på denna trakt

och på trakter därintill hundar, som inte används i lapparnas renskötsel,

antingen hållas i band eller instängda eller vara försedda med klubba i enlighet

med närmare föreskrifter, som meddelas av länsstyrelsen.

Utredningsmannen

Det synes enligt utredningsmannen uppenbart, att både hållning och

klubbning kan innebära plåga för djuret. Hållningen och särskilt nickhällningen

kan under ogynnsamma omständigheter vålla djuret både skador och

annat men. Det kan inte gärna sägas vara förenligt med vedertagna djurskyddsprinciper,

att ett djur — som fallet är vid nickhällning —- för att

kunna stå med alla benen i marken skall behöva ha huvudet starkt nedböjt

eller för att kunna hålla huvudet i naturlig ställning skall nödgas hålla ett

ben upplyftat. Redan den vanliga hållningen kan hindra djuret från att freda

sig mot insekter. Risken för att djuret skall fastna i något hinder är näraliggande,

och faran för att djuret skall komma till skada är så mycket

större, som anordningen tillkommit just med hänsyn till att djuren inte kan

beredas tillsyn och övervakning.

Den omständigheten, att klubbning för vissa fall är uttryckligen medgiven,

utgör inte något hinder för en prövning av metodens tillåtlighet från djurskyddssynpunkt.

Klubbningen kan särskilt i stenig eller backig terräng medföra,

att klubban fastnar i ojämnheter i terrängen, och klubban kan ha di
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

mensioner eller vikt, som inte står i rimlig proportion till djurets storlek eller

kroppskrafter. Visserligen kan en klubbas tyngd anpassas till djurets

kroppskrafter och sannolikt också i övrigt ges en konstruktion, som förhindrar

skador på djuret och eliminerar risken att klubban fastnar. Men

kontrollen över att klubborna är utan anmärkning från djurskyddssynpunkt

måste bli synnerligen svår att genomföra.

Utredningsmannen finner att nu beskrivna begränsningar i djurs rörelsefrihet

inte synes vara påkallade av ett oundgängligt behov. Syftet med dem

torde kunna uppnås genom andra anordningar, som inte leder till plåga för

djuret. Vid betesgång synes tjudring med en lina eller kätting från en klave

om djurets hals till en i marken nedslagen påle, som kan flyttas efterhand,

vara eu lämplig anordning. Förfaringssättet torde i vissa delar av vårt land

inte vara ovanligt. Vidare pekar utredningsmannen på möjligheten att kring

ett relativt litet betesområde sätta upp ett provisoriskt stängsel som kan

flyttas sedan det på detta sätt inhägnade området blivit avbetat.

Utredningsmannen finner sig därför böra förorda, att i djurskyddslagen

införs förbud mot hällning och ldubbning. Självfallet bör dock alltjämt tilllåtas

att vid tillfällig uppställning av ett fordon med förspänd dragare sammanbinda

dess framben med en rem eller dylikt. Detta har i den av utredningsmannen

föreslagna lagtexten kommit till uttryck genom att förbudet

mot hällning begränsats till att avse betesgång. Bestämmelsen har upptagits

som en ny paragraf i djurskyddslagen, benämnd 7 a §. I anslutning härtill

föreslås att straffbestämmelsen i 21 § djurskyddslagen kompletteras med en

hänvisning till 7 a §.

Remissyttrandena

Bland remissinstanserna har en mycket stor majoritet godtagit ett allmänt

förbud mot hällning och klubbning i huvudsaklig överensstämmelse

med utredningsmannens förslag. Endast ett tiotal instanser har ställt sig

tveksamma till ett sådant förbud eller förordat undantag därifrån, i regel av

begränsad räckvidd. Ingen instans har helt motsatt sig lagstiftning i förslagets

syfte.

Lantbruksstijrelsen, som i princip tillstyrkt det föreslagna stadgandet,

har anmärkt, att detta, såvitt avser hällning, har blivit alltför generellt formulerat.

Enligt styrelsen skulle stadgandet med en vid tolkning hindra användning

av djur för att dra eller bära last. Styrelsen framhåller, att en anspänningsanordning

till en vagn lika väl som t. ex. klövjesadel otvivelaktigt

innebär en inskränkning i djurets rörelsefrihet samt att hästar vid kapplöpningar

brukar belastas med vikter som handikapp. Styrelsen ifrågasätter

därför, om det inte tydligare bör framgå, att förbudet skall gälla fall av kvalificerat

djurplågeri. En liknande anmärkning har gjorts av Riksförbundet

Landsbygdens folk. I övrigt har riksförbundet tillstyrkt utredningsmannens

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

förslag utom så till vida att riksförbundet påyrkat visst undantag från förbudet

mot klubbning. Allmänt har riksförbundet uttalat, att såväl hållning

som klubbning vid betesgång torde förekomma i ytterst begränsad omfattning

men att båda metoderna kan orsaka djuren onödigt lidande och — med

nyss antydda undantag — saklöst kan undvaras.

Länsveterinären i Jämtlands län anser att hållning innebär uppenbart

djurplågeri och anför därom.

Hållning med vidjor eller med järn- eller läderband med kedja mellan

framfötterna på häst har sedan långa tider tillbaka praktiserats i Härjedalen.

Det är nu inte en dag för tidigt att detta olämpliga förfarande stoppas.

Den som haft tillfälle att se hällade hästar söka ta sig fram i oländig

terräng tvekar ej att betrakta hållning som ett uppenbart djurplågeri. Upprepade

gånger har iakttagits akuta skador och kroniska förändringar kring

kronlederna på sålunda fängslade djur.

Att förbudet mot hållning begränsas till betesgång har godtagits av samtliga

remissinstanser, som yttrat sig i förevarande del, utom länsveterinären

i Jönköpings län. Denne anser, att förbudet även bör gälla vid rastning av

djur.

Också andra remissinstanser har förordat, att det föreslagna stadgandet

utvidgas att avse även andra metoder för hållning än som täcks av det

föreslagna stadgandets formulering. Sålunda befarar länsveterinären i Blekinge

län, att nya hällningsförfaranden kan tas i bruk, och föreslår därför

förbud mot att med rem eller dylikt förbinda några av ett djurs kroppsdelar

med varandra. Vidare hemställer länsveterinären i Hallands län, att det

föreslagna stadgandet utökas med förbud mot att under betesgång sammanlänka

djur med varandra.

I anslutning till dessa båda förslag har veterinärstyrelsen förordat, att det

föreslagna stadgandet erhåller följande ändrade lydelse: »Ej vare tillåtet att

inskränka djurs rörelsefrihet genom att vid djuret fästa tyngd eller liknande

hindrande föremål eller, vid betesgång, genom att med rem eller dylikt

förbinda några av djurets ben med varandra eller något av djurets ben med

dess hals, huvud eller svans, eller genom att sammanlänka två eller flera

djur med varandra».

I samma riktning som veterinärstyrelsen har Sveriges veterinär förbund

och hälsovårdsnämnden i Piteå uttalat sig. Yrkanden liknande länsveterinärens

i Hallands län nyss anförda förslag har gjorts av Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund och hälsovårdsnämnden i Halmstad.

Å andra sidan har ett par remissinstanser förordat, att det föreslagna stadgandet

begränsas att avse endast vissa former av hållning eller att hållning i

vissa fall undantas från stadgandets tillämpning. Sålunda har hälsovårdsnämnden

i Linköping som eget yttrande åberopat ett av stadsläkaren där

avgivet utlåtande, vari hävdas, att hållning av får genom att förbinda ett

framben med samma sidas bakben bör vara tillåten. Däremot anser stadslä
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

karen, att s. k. nickhällning måste anses ytterst besvärande och plågsam för

djuret samt bör förbjudas. Stadsläkaren finner sålunda, att ett förbud mot

hållning och klubbning bör omfatta endast hästar och nötkreatur samt att

beträffande får endast nickhällning bör förbjudas.

Vidare har förste konsulenten vid lappväsendet i Västerbottens län hävdat,

att vad angår hundar som används i renskötseln något förbud inte bör

stadgas mot vare sig hållning eller klubbning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förklarat sig i princip intet ha att

erinra mot det föreslagna förbudet mot hållning och klubbning. I anslutning

till yttrandet av förste konsulenten vid lappväsendet har länsstyrelsen

dock ansett att det bör övervägas om inte undantag från båda förbuden bör

göras såvitt angår hundar som används inom renskötseln.

Länsstyrelsen i Norrbottens län — som anser att klubbning bör vara tilllåten

beträffande samernas hundar — har i övrigt inte haft någon erinran

mot utredningsmannens förslag. Länsstyrelsen har således inte gått in på

frågan om hållning av hundar, som används i renskötseln. Frågan har däremot

berörts av förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens norra

fjälldistrikt och e. förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens län.

Den förre har åberopat ett uttalande av fullmäktige i Talma lappby, vilket

han anser representativt för den helt övervägande meningen i distriktets

lappbyar. Däri anförs bl. a., att hållning genom uppbindning av ett av hundens

framben inte längre bör tillåtas.

Vad härefter angår det föreslagna förbudet mot klubbning har hovrätten

för Övre Norrland och Jämtlands läns hushållningssällskap ställt sig tveksamma.

Hovrätten har sålunda anfört att klubbning inte med lika stor sannolikhet

som hållningen behöver medföra lidande för djuret. Enligt hovrättens

mening torde metoden, om den inte används på ett olämpligt sätt, regelmässigt

inte förorsaka djuret större obehag än om det varit tjudrat med

lina. Hovrätten beaktar även att klubbningen kan vara en ändamålsenlig

metod för samerna att hindra sina hundar från att springa bort eller att jaga

renar.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Svenska samernas

riksförbund, rennäring snämnden samt förste konsulenterna vid lappväsendet

i Västerbottens län och Norrbottens läns samtliga distrikt ävensom e.

förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens län har föreslagit, att

hund som används i renskötsel skall undantas från förbudet mot klubbning.

Därjämte har Riksförbundet Landsbygdens folk föreslagit, att från

förbudet undantas inte bara renhundar utan också vallhundar som används

i fårskötsel.

Beträffande metoden för klubbning har förste konsulenten vid lappväsendet

i Västerbottens län anfört.

Den s. k. klubban har formen av en mede, som bindes i halsbandet. Hunden

hindras på så sätt att förflytta sig i ett snabbare tempo men har ändå

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

möjlighet att själv välja plats för vila eller söka sig till ställe där den har

mat eller vatten att dricka. Vid kortare förflyttningar går hunden i regel

med klubban släpande på ena sidan eller mellan benen. Något lidande för

hunden förefaller detta ej vara. För hundföraren är det en stor fördel att

slippa passa hunden, särskilt vid tillfällen då föraren har behov av vila

efter ansträngande arbete.

Beträffande klubbning av renhundar i Norrbottens län anförs i det förut

nämnda uttalandet av fullmäktige i Talma lappby, vilket av förste konsulenten

vid lappväsendet i Norrbottens norra fjälldistrikt åberopats såsom

representativt för meningen i distriktets lappbyar, att klubban alltjämt behövs

vid omvårdnad av hund. Den är absolut inte farlig. Hunden vänjer sig

bra vid den. Den tämjer bra och bromsar på ett nyttigt sätt. Det skulle inte

gå utan klubba. Renskötarna måste få ha den kvar.

Också förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens östra distrikt

har tagit upp frågan vid årssammanträden med vissa lappbyar inom sitt

distrikt. Många renskötare har framhållit, att man vid dressyr av unghundar

måste använda s. k. klubba på olydiga och svårdresserade hundar och

att den möjligheten borde stå öppen även framdeles. Även förste konsulenten

vid lappväsendet själv har i sitt efter samråd med förste konsulenten

vid lappväsendet i Norrbottens södra distrikt avgivna yttrande anslutit sig

till denna uppfattning. Vidare har e. förste konsulenten vid lappväsendet

i Norrbottens län framhållit, att klubbning inte kan anses vålla smärtor eller

svårare besvär om man använder ett trästycke av måttlig storlek. Renskötarna

har av gammalt använt klubbning eller uppbindning av hundens

ena framben (hällning) vid dressyr av unga renhundar, och det förekommer

också, att dessa metoder tillämpas på äldre hundar med ilsket lynne.

Medan konsulenten anser den senare metoden olämplig, finner han däremot

önskvärt, att klubbning även i fortsättningen tillåts. Med hänsyn till

vad konsulenterna vid lappväsendet sålunda har anfört uttalar länsstyrelsen

i Norrbottens län, att samerna alltjämt synes böra tillåtas begagna

klubbning för att vid behov kunna begränsa sina hundars rörelsefrihet.

Vidare har rennäring snämnden med instämmande av Svenska samernas

riksförbund anfört, att undantag från ett eventuellt förbud mot klubbning

måste göras för renvallarhundar.

Uppfattningen att klubbning inte kan undvaras i fråga om renhundar

har emellertid bestritts av veterinärstyrelsen, som anför, att det inte synes

finnas anledning anta annat än att det genom förändringar i dressyrmetoden

skall gå att få fram renvallarhundar, för vilka klubbning inte är nödvändig.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 dr 1965

77

Departementschefen

Vanlig hållning innebär, att ett djurs rörelsefrihet inskränks genom att

två av djurets ben förbinds med eu rem eller dylikt. Nickhällning innebär,

att en rem eller lina fästes med den ena änden vid djurets huvud eller

kring dess hals och med den andra vid något av dess ben, vanligen ett

frambcn, och på sådant sätt att djuret, om det vill hålla huvudet i naturlig

höjd, måste lyfta det fjättrade benet från marken. Sätts detta ben i marken,

måste djuret böja ned huvudet. Vid klubbning fästes ett trästycke eller annat

tyngre föremål (klubban) vid djurets ben eller hals, varefter djuret måste

släpa klubban med sig vid förflyttning. Det har synts utredningsmannen

uppenbart, att såväl hållning som klubbning kan innebära plåga för djuret.

Hållningen och särskilt nickhällningen kan under ogynnsamma omständigheter

vålla djuret både skador och annat men. Det kan inte heller sägas

vara förenligt med vedertagna djurskyddsprinciper, att ett djur, som fallet

är vid nickhällning, för att kunna stå med alla benen i marken skall behöva

ha huvudet starkt nedböjt eller för att kunna hålla huvudet i naturlig

ställning skall nödgas hålla ett ben upplyftat. Redan den vanliga hållningen

kan hindra djuret från att freda sig mot insekter. Ivlubbningen kan särskilt

i stenig eller backig terräng medföra, att klubban fastnar i ojämnheter i terrängen,

och klubban kan ha dimensioner eller vikt, som inte står i rimlig

proportion till djurets storlek eller kroppskrafter. De angivna metoderna för

att begränsa djurens rörelsefrihet kan ersättas med andra, som inte leder till

plåga för djuret. Därför föreslår utredningsmannen en bestämmelse som

innebär förbud mot hållning och klubbning. Då det alltjämt bör vara tillåtet

att vid tillfällig uppställning av ett hästfordon binda hästen med en rem

om 1''rambenen, har det föreslagna förbudet mot hållning begränsats till att

avse betesgång.

Av de remissinstanser som yttrat sig över förslaget har ett litet fåtal ställt

sig tveksamma därtill. De övriga har i princip tillstyrkt förslaget. Vissa

önskemål om jämkningar har dock framförts.

Även jag anser att bestämmelser bör meddelas i syfte att begränsa användningen

av ifrågavarande, från djurskyddssynpunkt betänkliga metoder

att hindra djurs rörelsefrihet. Av praktiska skäl synes det emellertid lämpligt

att i fråga om både klubbning och hållning begränsa förbudsbestämmelserna

till att gälla metodernas användning vid betesgång. Härigenom skapas

även det undantag som efter vad remissyttrandena synes ge vid handen kan

vara motiverat med avseende på hundar som används inom rennäringen.

Utredningsmannen har utgått från att de nya föreskrifterna bör intas i

en särskild paragraf efter de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen

och att överträdelse av föreskrifterna bör beläggas med straff enligt 21 § i

lagen. För egen del anser jag det lämpligare att föreskrifterna inplaceras

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

bland de allmänna bestämmelserna som ett andra stycke i 4 §, vilken nu

endast innehåller stadgande att djur inte får hållas bundet eller tjudrat på

ett för djuret plågsamt sätt eller så att det inte kan få behövlig vila. Genom

denna placering kommer föreskrifterna att tillhöra dem, vid vilka efterlevnad

kan framtvingas genom föreläggande av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse.

Vad beträffar hållningen har den av utredningsmannen föreslagna lagtexten

fått sådan utformning att endast vissa typer av förfarandet synes åsyftade.

Förbudet i denna del bör emellertid ta sikte på varje åtgärd till förhindrande

av djurs rörelsefrihet, vid vilken olika delar av djurets kropp

förbinds med varandra. Härjämte bör förbudet åsyfta sådan hällning som

består i att djur parvis binds vid varandra.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

79

Taggtrådsstängsel

Utredningsmannen

Redan i 1938 års betänkande med förslag rörande djurskyddslagstiftning

föreslogs bestämmelser beträffande användningen av taggtråd i stängsel.

Några bestämmelser i ämnet blev dock inte upptagna i lagen. Erinringar

mot användningen av taggtråden har sedermera framställts från djurskyddshåll

och veterinärstyrelsen har hemställt om utredning i ämnet. Utredningsmannen

har funnit att vad som redan förekommit härom är ägnat

att bestyrka uppfattningen, att taggtrådsstängsel medför betydande

faror för att såväl tama som vilda djur skall komma till skada. Det har av

utredningens experter också bekräftats, att vad husdjur beträffar skador i

synnerhet tillfogas kornas juver och spenar och att ekonomiska förluster

tillfogas djurägarna genom att uppkomna rivsår medför ett minskat saluvärde

på hudarna. Det med dessa skador förbundna lidandet för djuren

utgör enligt utredningsmannens mening tillräckligt argument för att överväga

en lagregel i ämnet. Efter i betänkandet redovisade överväganden har

utredningsmannen förordat att i djurskyddslagen intas en bestämmelse om

förbud mot användande av taggtråd i stängsel avsedda som hägnad vid

betesgång. Förbudet skall gälla även redan befintliga stängsel. Någon särskild

respittid för borttagande av stängsel som strider mot den föreslagna bestämmelsen

anser utredningsmannen inte behövlig, om en lämpligt avvägd

tidrymd får förflyta mellan bestämmelsernas utfärdande och ikraftträdande.

Remissyttrandena

Förslaget har tillstyrkts utan reservation eller lämnats utan erinran av

statspolisintendenten, länsstyrelserna i Hallands, Jämtlands och Västerbottens

län, Svenska djurskyddsföreningen, Föreningarna Djurens vänners

riksorganisation, Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök,

Svenska hundskyddsföreningen, Svenska galoppsportens centralförbund,

statsåklagaren i Stockholm, länsläkarna i Kristianstads, Malmöhus

och Västerbottens län, föreståndaren för statspolisens avdelning i Luleå,

länsveterinärerna i Uppsala, Gotlands, Hallands, Skaraborgs och Gävleborgs

län, poliskammaren i Malmö samt hälsovårdsnämnderna i Borås, Göteborg,

Halmstad, Hässleholm, Jönköping, Kiruna, Linköping, Malmö, Motala, Norrköping,

Simrishamn, Solna, Sundsvall, Trelleborg, Uppsala och Östersund,

Höörs och Oskarströms köpingar samt Brösarps, Frostvikens, Gällivare, He
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

de, Märsta, Noraströms, Offerdals, Ragunda, Simlångsdalens, Själevads, Sorsele,

Tanums och Övertorneå kommuner.

Ett antal remissinstanser har ansett, att det av utredningsmannen föreslagna

förbudet mot taggtrådsstängsel som hägnad vid betesgång bör utvidgas

på ett eller annat sätt. Sålunda har man ansett att taggtråd bör förbjudas

bland annat även i stängsel vid rastfållor eller vid gruvhål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i princip uttalat sig för ett allmänt

förbud mot taggtrådsstängsel och ansett att utredningen bör fortsätta med

sikte på att helt avskaffa taggtrådsstängslen. I avbidan därpå synes kunna

övervägas att genom upplysning verka för att stängsel som innehåller taggtråd

uppsätts på ett sådant sätt att skador i görligaste mån undviks.

Sympatier för ett allmänt förbud mot taggtrådsstängsel har också uttalats

av medicinalstyrelsen och länsläkaren i Jämtlands län, vilka ansett att även

humanmedicinska synpunkter bör beaktas i detta sammanhang. Vidare har

rennäringsnämnden med instämmande av Svenska samernas riksförbund

uttalat, att av djurskyddsskäl taggtråd bör helt förbjudas i stängsel inom

renskötselområdena. Statsåklagaren i Malmö, länsveterinären i Jämtlands

län och hälsovårdsnämnden i Luleå har godtagit, att förbudet mot taggtrådsstängsel

begränsas till stängsel som hägnad vid betesgång, men hävdat att

förbudet bör kompletteras med bestämmelse om skyldighet att ta bort tråd,

som inte längre används till stängsel.

Några remissinstanser har förordat på skilda sätt mera begränsade förbud

mot taggtrådsstängsel än det av utredningsmannen föreslagna stadgandet.

Sålunda har hälsovårdsnämnden i Arvidsjaurs kommun föreslagit, att taggtrådsstängsel

skall tillåtas som hägnad vid betesgång, om stängslet är beläget

på sådant sätt att ständig uppsikt över det kan ske. Hälsovårdsnämnden

anser, att därigenom riskerna för skador på husdjur skulle helt elimineras.

Enligt hälsovårdsnämnden synes nämligen erfarenheten ge vid handen, att

risken för att betesdjur skadar sig på taggtrådsstängsel på sådant sätt att

därav vållas nämnvärt lidande som regel är synnerligen obetydlig. Länsveterinären

i Kronobergs län har förordat, att förbudsbestämmelsen får innehålla

att i stängsel som hägnad vid betesgång ej må ingå taggtråd under 80

cm höjd. Till stöd därför har länsveterinären anfört, att de vanligaste svårare

skadorna av taggtråd på djur synes vara juver skadorna på nötkreatur

men att från djurskyddssynpunkt allvarliga skador kan uppkomma även till

följd av att djuren inte inhägnas samt att det ännu synes vara svårt att undvara

taggtråd i stängsel för nötkreatur, framför allt ungdjur. Även hälsovårdsnämnden

i Hälsingborg har gjort gällande, att det i första hand är

mjölkkor som åsamkas lidande genom taggtrådsstängsel samt att rivskador

av taggtråd på spenar och juver hör till de vanligaste sjukdomsfallen sommartid

för en praktiserande veterinär, medan däremot andra husdjur mera

sällan får så svåra rivskador att veterinär behöver tillkallas och t. ex. hästar

är mycket försiktiga i närheten av taggtråd. Enligt hälsovårdsnämnden är

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

det därför angeläget att inte tillåta taggtrådsstängsel i varje fall för mjölkkor.

Däremot har hovrätten för Övre Norrland och hälsovårdsnämnden i

Kristianstad — vilka ansett det tveksamt om något som helst förbud mot

taggtrådsstängsel kan anses tillräckligt motiverat — hävdat att främst hästar

torde ådraga sig svåra skador av taggtråd.

Ett begränsat förbud förordas även av andra remissinstanser. Sålunda

anser Jämtlands läns hushållningssällskap, att taggtrådsstängsel bör tilllåtas

vid inhägnad av kulturbeten men förbjudas i terräng med vedartade

växter, som gör tråden svår att iaktta för såväl tama som vilda djur. Hushållningssällskapet

framhåller, att taggtrådsstängsel är en mycket billig

stängselform, som svårligen kan ersättas med annat stängsel. I samma riktning

har även Västerbottens läns hushållningssällskap uttalat sig. Hushållningssällskapet

anser, att man bör eftersträva att inte använda taggtråd som

stängselmaterial men att förbud mot dylik användning tills vidare bör gälla

endast stängsel i skogsmark. Enligt hushållningssällskapets mening är nämligen

taggtrådsskadorna i regel förorsakade av icke underhållna taggtrådsstängsel

eller av stängsel som uppsatts i skogsmark.

I motsats till sistnämnda båda remissinstanser anser däremot länsveterinären

i Kopparbergs län det tvivelaktigt, om taggtrådsstängsel helt kan undvaras

runt beten i tätbevuxna hagmarker, eftersom det är mycket svårt att få

elektriska stängsel att fungera i sådan terräng. Länsveterinären finner anmärkningsvärt,

att enligt det av utredningsmannen föreslagna stadgandet

taggtrådsstängsel skulle förbjudas som hägnad vid betesgång men skulle

vara tillåtet som stängsel omkring andra fållor. Länsveterinären framhåller,

alt vad angår samlingsfållor, mjölkningsfållor och rastgårdar stängsel av

fast material är lättare att anordna och mer ändamålsenligt. Inte heller länsveterinären

i Älvsborgs län anser lämpligt att förbjuda taggtrådsstängsel i

skogs- och hagmark men föreslår utredning i syfte att genom andra bestämmelser

än förbud minska riskerna för skador av taggtråd på kreatur.

Bland de remissinstanser som intagit en obestämd eller tveksam hållning

till förslaget har länsveterinären i Stockholms län å ena sidan framhållit,

att från djurskyddssynpunkt en utvidgning av det föreslagna förbudet bör

diskuteras, men å andra sidan från ekonomiska och andra synpunkter ifrågasatt,

om något förbud nu bör komma till stånd. Vidare anser länsveterinären

i Kristianstads län ytterligare utredning i ett par avseenden erforderlig,

innan ställning tas till det föreliggande förslaget. Länsveterinären hemställer

sålunda, att veterinärstyrelsen måtte för en period av minst ett år

infordra och sammanställa uppgifter från veterinärer rörande sådana av

dem behandlade skador på djur som orsakats av taggtråd och är av mera

allvarlig natur, såsom spen-, juver- och ledskador. Länsveterinären framhåller,

att resultatet av en sådan utredning kunde tänkas ge stöd för t. ex.

ett förhud mot att hålla betande mjölkkor inom taggtrådsstängsel. Enligt

länsveterinären borde jämväl ske en utredning rörande förbättrade stäng
6

Bihang till riksdagens protokoll 1:965. 1 samt. Nr lss

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

selanordningar. Till nyssnämnda remissinstanser hör vidare Husdjursförsäkringsföretagens

förening, som anför att ett väl anordnat taggtrådsstängsel

inte på något påfallande sätt förorsakar skador. Så blir däremot fallet,

när anordningarna är bristfälliga, exempelvis när taggtråden utan erforderlig

röjning dras fram i buskterräng med svårighet för djuren att se stängslet.

Detsamma gäller när taggtråden inte hålls sträckt utan hänger slakt

med olika höj dlägen över marken. Ett kategoriskt förbud mot användande

av taggtråd i betesstängsel skulle i hög grad försvåra utnyttjandet av mera

vidsträckta hagbeten. För bättre anordningar och bättre tillsyn av stängsel

är ökad upplysning och propaganda mycket önskvärda.

Även veterinärhögskolans lärarkollegium samt hälsovårdsnämnderna i

Eskilstuna och Västerås har funnit förbud mot taggtrådsstängsel önskvärt}

från djur skyddssynpunkt men med hänsyn till de praktiska konsekvenserna

ställt sig tveksamma till förslaget.

Förbud mot taggtrådsstängsel har avstyrkts av överbefälhavaren, lantbruksstyrelsen,

veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Kristianstads och Västernorrlands län, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

veterinärförbund, chefen för armén, länsveterinärerna i Jönköpings, Västernorrlands

och Norrbottens län, statens veterinärmedicinska anstalt, hälsovårdsnämnderna

i Gävle, Piteå, Klippans köping samt Hjärnarps, Lyhundra,

Ödeshögs, Österhaninge och Östra Orusts kommuner, Östergötlands läns

hushållningssällskaps nämnd för allmänna jordbruksärendcn, Jönköpings

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Kristianstads läns hushållningssällskap,

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ävensom samtliga till Riksförbundet Landsbygdens folk anslutna förbund,

vilka har avgett yttranden över betänkandet.

Chefen för armén har som ett belysande exempel anfört, att en krigsmakten

tillhörig hästgrupp på ca 70 hästar under de senaste 20 åren varje

sommar gått på gräsbete ca 2 månader i taggtrådshägnade beteshagar. Under

dessa år har, frånsett obetydliga sticksår av enstaka taggar, endast ett

tiotal mera allvarliga skadefall förekommit, där sjukskrivning fått ske. I

intet fall har bestående men eller hinder för hästarnas brukbarhet uppstått,

Lantbruksstyrelsen kan inte finna att utredningen styrkt, att ett taggtrådsförbud

skulle vara motiverat från djurskyddssynpunkt eller försvarbart med

hänsyn till dess konsekvenser för husdjursskötseln. Någon egentlig utredning

av ämnet synes inte ha gjorts utan förslaget läggs fram med hänvisning till vad

som har skrivits i ärendet för femton år sedan. Såväl tama som vilda djur kan

bli skadade om de kommer i häftig kontakt med taggtråden. Erfarenheten talar

emellertid för att tamdjur snabbt lär sig umgås med taggtråden liksom

med andra stängselformer. Skadorna torde mer uppkomma i samband med

att djuren drivs på ett olämpligt sätt vid förflyttningar, främst genom

trånga passager. Djurägaren bör vara angelägen om att hans djur inte

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

skadas. Slakteriorganisationen tillämpar dessutom avdrag för hudskador

som uppkommit genom taggtrådsrivning. Såväl ekonomiska som humanitära

skäl synes medverka till att taggtråden används på ett sådant sätt atl

riskerna för djuren blir de minsta möjliga. Vad som brister torde man lättare

komma till rätta med genom upplysning än genom ett förbud. Man bör

även genom upplysning om stängslens anordnande kunna minska riskerna

för taggtrådsrivning av villebråd i de fall där stängsel förekommer i viltrika

marker. Stängslen samt deras tillsyn och underhåll utgör ett stort problem

inom husdj ursskötseln. Stängsel med taggtråd torde för närvarande

vara de mest använda. Särskilt när det gäller långa stängsel förefaller det

svårt att finna någon lämplig ersättning. Utredningen har inte anvisat någon

framkomlig väg härvidlag. Ett föreläggande att skaffa bort nu befintliga

taggtrådsstängsel i betesmarker skulle medföra mycket betydande ekonomiska

konsekvenser för lantbrukarna, över huvud taget skulle ett taggtrådsförbud

försvåra de aktuella strävandena mot en alltmer rationell husdjursskötsel.

Veterinärstyrelsen finner fortfarande frågorna rörande taggtrådsskadornas

omfattning, orsaker och betydelse från djur skyddssynpunkt och ekonomisk

synpunkt för litet utredda. Något nämnvärt nytt synes inte ha tillförts

debatten om taggtråden under de senaste 30 åren. I avvaktan på ytterligare

utredning kunde styrelsen möjligen tänka sig att totalförbudet

ersätts med ett förbud att använda taggtråd med taggar över en viss längd.

Då det emellertid inte torde vara alldeles klart att i handeln förekommande

korttaggig tråd har den från alla synpunkter rätta utformningen av taggarna,

synes inte heller detta lämpligt. Styrelsen är av hänsyn till de praktiska

konsekvenserna och till att statistik inte föreligger rörande omfattningen av

skadorna vid rätt uppsatt taggtråd inte beredd att tillstyrka förbud.

Riksförbundet Landsbygdens folk anmärker, att problemet rörande taggIrådsstängsel

har blivit utomordentligt summariskt behandlat i betänkandet,

och anför bl. a. följande.

Inom landet finns ca 200 000 ha betesvall på åker, ca 160 000 kultiverad

betesmark samt ca 350 000 ha naturlig betesmark. Härtill kommer att efterslåttern

på vallen i stor utsträckning utnyttjas som bete. Till alldeles övervägande

del är dessa betesmarker inhägnade med olika typer av taggtrådsstängsel.

Utan närmare utredning kan ej fastställas, vilket värde som dessa

stängsel representerar, överslagsberäkningar tyder emellertid på, att enbart

taggtråden har ett åter anskaffningsvärde på 75—100 milj. kronor. Härtill

kommer kostnaderna för stolpar och nedlagd arbetskraft. Totala återanskaffningsvärdet

torde därmed uppgå till minst 300 milj. kronor. Beträffande

kostnader för stängsel kan här hänvisas till bl. a. vägmarksersättningskommitténs

den 5 december 1963 framlagda betänkande angående Ersättning

vid upplåtelse av jordbruksmark till allmän väg.

Om det föreliggande förslaget skulle genomföras tvingades jordbrukarna

att först riva sina taggtrådsstängsel och därefter sätta upp nya stängsel

av annan typ. Till stor del skulle stolpmaterialet i sådant fall få kasseras

och ersättas med nytt. Man vill knappast lägga ner arbete på att sälta upp

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

ett nytt stängsel med gamla stolpar. Redan på en ganska liten gård skulle

krävas hundratals nya stolpar, som man naturligtvis inte har i lager utan

finge nyanskaffa. Normalt har man givetvis inte heller tillgång på arbetskraft

för en så omfattande extrauppgift, som en snabb ombyggnad av

stängslen skulle innebära.

Riksförbundet anser att det av tekniska skäl inte är möjligt att helt ersätta

taggtråden med elstängsel. Kostnaden för elstängsel torde vidare vara

högre än för taggtrådsstängsel. I de fall andra typer av stängsel fick tillgripas,

skulle kostnaderna stiga ytterligare. Vidare uttalar riksförbundet

att det självklart från djurskyddssynpunkt kan vara motiverat, att en viss

åtgärd genomförs trots att de ekonomiska konsekvenserna blir betydande.

1 sådant fall är det dock rimligt att följderna blir klarlagda och att den

ekonomiska bördan blir fördelad. När det gäller användningen av taggtråd

som stängsel för betesdjur kan riksförbundet inte finna att riskerna för

skador och liknande är så stora, att de motiverar ett så drastiskt ingrepp

som här föreslagits. Därtill kommer att de ekonomiska följderna helt skulle

få bäras av en näringsgren, nämligen jordbruket. Det vore även orimligt

att tänka sig, att en stängseltyp, som under årtionden tillämpats och utan förbehåll

rekommenderats av de statliga rådgivningsorganen, plötsligt skulle

förbjudas.

Sveriges lantbruks förbund har anlagt i stort sett samma synpunkter och

bl. a. beräknat återanskaffningsvärdet för befintliga stängsel till ungefär

samma belopp som Riksförbundet Landsbygdens folk.

Departementschefen

Utredningsmannen har konstaterat att användningen av taggtrådsstängsel

medför risk för att husdjur och även vilda djur skadas genom att komma i

kontakt med sådant stängsel. Med hänsyn till vad sådana skador kan betyda

i form av lidande för djuren och förlust för djur ägare har utredningsmannen

föreslagit att i djurskyddslagen skall införas ett förbud mot användning

av taggtråd i stängsel som är avsedda som hägnad vid betesgång. Förslag i

liknande riktning framfördes även i samband med att gällande djurskyddslag

tillkom men avböjdes då.

De meningar om utredningsmannens förslag som har redovisats under remissbehandlingen

går starkt isär. Det råder visserligen i stort sett enighet

om att ett förbud mot taggtråd i hägnader ter sig motiverat, om man får se

saken uteslutande från djurskyddssynpunkt, men de instanser, som tagit

upp den ekonomiska aspekten på taggtrådsfrågan, har tämligen genomgående

ansett förslaget orealistiskt.

Varken utredningsbetänkandet eller remissyttrandena ger någon klar bild

av hur pass omfattande de skador kan vara som åberopats i motiveringen till

förslaget. Av vissa remissuttalanden att döma är dock frekvensen av mera

opaginerad Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

allvarliga skador inte påfallande stor om man tänker på hur allmänt taggtrådsstängsel

används. Jag anser därför att det i och för sig kan ifrågasättas

om djurskyddssynpunkterna i högre grad talar för en så drastisk åtgärd

som införandet av det föreslagna förbudet. Om den ekonomiska sidan av saken

får man däremot en mera bestämd föreställning genom beräkningar som

under remissbehandlingen har framlagts av organisationer inom jordbruksnäringen.

Enligt dessa beräkningar skulle återanskaffningsvärdet av befintliga

som beteshägnad använda taggtrådsstängsel i riket uppgå till omkring

300 miljoner kronor. Om man utgår från dessa siffror skulle alltså

ett taggtrådsförbud för närvarande innebära en synnerligen stor belastning

för jordbruksnäringen. Även om förbudet kunde modereras på ett eller annat

sätt, t. ex. genom att en lång övergångstid bestämdes, torde kostnaden

för en övergång från taggtråd till annat stängselmaterial bli så betydande, att

tanken på ett förbud för närvarande måste avvisas som ogenomförbar.

När jag sålunda inte kan biträda utredningsmannens förslag vill jag framhålla

att det är önskvärt att taggtrådsfrågan ägnas uppmärksamhet även i

fortsättningen. Bl. a. synes det lämpligt att det allmänna genom rådgivning

verkar för att såvitt möjligt få fram en från djurskyddssynpunkt anmärkningsfri

användning av taggtråden som stängselmaterial.

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Yrkesmässig hunduppfödning m. m.

Utredningsmannen

Såväl veterinärstyrelsen som Svenska kennelklubben och vissa djurskyddsorganisationer

har i yttranden som kommit utredningsmannen till

lianda framställt erinringar mot de förhållanden som råder i fråga om handeln

med hundar och driften av kennlar. Utredningsmannen finner dessa

erinringar ge vid handen att sagda näringsfång inte sällan drivs utan att

djurskyddslagens föreskrifter tillfredsställande beaktas. Enligt utredningsmannen

torde det inte kunna bestridas att en mål- och yrkesmedveten kennelrörelse

tyller ett verkligt behov i det moderna samhället. Men självfallet

kräver den yrkesmässiga uppfödningen av hundar och handeln med hundar

för att rätt fylla sin uppgift, att företagaren har såväl kynologiska insikter

av betydande mått som vissa personliga och materiella kvalifikationer. Ett

behörigt hänsynstagande inte bara till djurskyddsintresset utan också till de

kynologiska sammanslutningarnas strävan efter en god hundstam bör därför

föranleda att yrkesmässig hunduppfödning och handel med hundar inte

får komma till stånd utan garantier för att de antydda kraven är uppfyllda.

Detta kan enligt utredningsmannen åstadkommas genom ett stadgande

att yrkesmässig hunduppfödning eller försäljning av hundar inte må

drivas med mindre polismyndigheten i orten efter hälsovårdsnämndens hörande

lämnat tillstånd därtill. Polismyndigheten och hälsovårdsnämnden

skall pröva att förutsättningar för tillstånd är för handen med avseende såväl

på sökandens personliga egenskaper och ekonomiska resurser som på

hans möjligheter att tillgodose de speciella djurskyddssynpunkterna. Hälsovårdsnämnden

skall i förekommande fall söka den medverkan från länsveterinärs

och distrikts- eller stadsveterinärs sida, som är förutsatt i 14 § 1

mom. djurskyddslagen.

Utredningsmannen framhåller vidare att det i dagens samhälle har blivit

allt vanligare att hundägare i rekreationssyfte eller av annan orsak lämnar

hemorten för att vistas annorstädes inom eller utom landet, dit hunden inte

kan medföras. Detta har lett till att s. k. hundpensionat tillkommit, där hundar

förvaras och utfodras. De synpunkter som utredningsmannen har anlagt

på yrkesmässig uppfödning och försäljning av hundar gör sig enligt

hans mening gällande även i fråga om hundpensionaten. Han föreslår därför

en bestämmelse genom vilken också yrkesmässigt mottagande av hundar till

förvaring och utfodring blir beroende av särskilt tillstånd.

Utredningsmannen har föreslagit att de nya bestämmelserna upptas i en

ny paragraf i djurskyddslagen, betecknad 8 a §. Med hänsyn till redan exi
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

sterande rörelser av de slag det här gäller anser utredningsmannen att en

jämförelsevis lång tid bör förflyta mellan bestämmelsernas utfärdande och

ikraftträdande, överträdelse av bestämmelserna föreslås bli straffbelagd enligt

21 § djurskyddslagen.

Remissytt randena

Av de remissinstanser som yttrat sig i denna del har så gott som alla i

princip tillstyrkt utredningsmannens förslag. Endast ett fåtal instanser har

intagit en obestämd eller tveksam hållning till förslaget och en har avstyrkt

detsamma.

Hovrätten för Övre Norrland har framhållit, att de av utredningsmannen

anförda önskemålen väl i och för sig kan tänkas bli beaktade genom en effektiv

tillsyn enligt djurskyddslagens bestämmelser. Då det här är fråga om

ett yrkesmässigt innehav av hundar i inte ringa omfattning, har hovrätten

ändå velat tillstyrka förslaget.

Veterinärstyrelsen uttalar att det trots den saneringsverksamhet som på

detta område bedrivs främst av Svenska kennelklubben torde vara ostridigt

att åtgärder i det av utredningsmannen angivna syftet är påkallade. Styrelsen

vill därför i princip biträda förslaget. Även länsstyrelsen i Stockholms

län har tillstyrkt förslaget med liknande motivering.

Några remissinstanser har i och för sig intet haft att erinra mot att utövare

av yrkesmässig hunduppfödning och annan sådan verksamhet som

omfattas av förslaget underkastas särskild kontroll men velat utvidga området

för denna kontroll. Sålunda har hälsovårdsnämnden i Hälsingborg,

som i princip tillstyrkt förslaget, hemställt att det föreslagna stadgandet

omformuleras så att det kommer att innefatta även hundhållning vid t. ex.

vetenskapliga institutioner och läkemedelsfabriker. Länsläkaren i Västerbottens

län föreslår, att till diskussion i nu förevarande sammanhang upptas

även frågan, huruvida behov föreligger att reglera andra områden av

liknande beskaffenhet, varvid länsläkaren närmast syftar på pälsdj urshanteringen,

t. ex. uppfödning av mink och räv. Länsveterinären i Kopparbergs

län anmärker, att man måste fråga sig, vilken kompetens polisen har att bedöma

hithörande frågor. Enligt länsveterinären sker all yrkesmässig handel

med djur under betänkliga former. Han föreslår därför, att all yrkesmässig

handel med djur och yrkesmässigt mottagande av djur till förvaring

underkastas tillståndsprövning av veterinärmyndighet och hälsovårdsnämnd.

Vidare föreslår han förbud mot handel med sjuka eller ålderssvaga

djur. Undantag från bestämmelserna bör medges i fråga om sjuka och

gamla djur, som försäljs för omedelbar nedslaktning, samt i fråga om

mottagande av betesdjur. Förste stadsveterinären och hälsovårdsnämnden

i Stockholm har i annat sammanhang föreslagit, att all handel med djur

underkastas licenstvång.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Bland dem som har intagit en obestämd eller tveksam hållning till förslaget

befinner sig hovrätten över Skåne och Blekinge, som förklarat sig

dela utredningsmannens uppfattning, att kontroll bör etableras beträffande

uppfödning och handel med hundar, men ifrågasatt, om inte detta lämpligen

kan åstadkommas genom en effektiv tillsyn enligt djurskyddslagen.

Hushållningssällskapens förbund och Västerbottens läns hushållningssällskap

har ifragasatt, om andra bestämmelser bör gälla för uppfödning av

hundar än för annan djuruppfödning, samt framhållit, att det torde vara

svårt att finna en rättvis grund för beviljande av tillstånd och dra en klar

gräns mellan yrkesmässig uppfödning och hobbyartad sådan. I anslutning

därtill har Hushållningssällskapens förbund uttalat, att det torde vara till

fyllest, om vederbörande hälsovårdsnämnd genom sina tillsyningsmän utövar

en bättre tillsyn över befintliga kennlar.

Svenska kennclklubben delar utredningsmannens åsikt, att uppfödning

och försäljning av hundar inte sällan bedrivs utan tillfredsställande beaktande

av djurskyddslagens föreskrifter. Klubben framhåller, att den sedan

länge har sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden och även

sökt vidta åtgärder till förbättring därav bland annat genom upplysningsverksamhet

och utfärdande av regler angående vad som skall anses vara

god hundhållning. Klubben vill därför i princip inte motsätta sig, att den

helt yrkesmässiga verksamheten för uppfödning och försäljning av hundar

samt mottagande av hundar till förvaring och utfodring underkastas tillståndstvång.

Klubben anmärker dock, att begreppet »yrkesmässig» inte definierats

i betänkandet, och framhåller att ytterligare utredning behövs på

denna punkt.

Förslaget har avstyrkts av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser

att den föreslagna skyldigheten för utövare av yrkesmässig hunduppfödning

m. m. att underkasta sig tillståndsprövning innefattar ett onödigt intrång i

näringsfriheten, varvid enligt länsstyrelsens mening även bör beaktas, att

något tillståndstvång inte föreligger för annan djuruppfödning.

I remissyttrandena har — utöver vad redan anförts — i åtskilliga fall föreslagits

ändringar beträffande förslagets utformning på vissa punkter eller

eljest anlagts särskilda synpunkter beträffande förslagets innebörd och tilllämpning.

Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt, att det synes

mera lämpligt att tillståndsfrågor avgörs av länsstyrelsen såsom överordnat

kontrollorgan än av polismyndighet. Samma ståndpunkt har intagits av

Svenska djurskyddsföreningen som härjämte uttalat att, sedan tillstånd

meddelats, lokala myndigheter bör tas i anspråk för kontinuerliga inspektioner

hos uppfödare och försäljare av hundar.

Vidare har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsveterinärerna i

Kronobergs och Älvsborgs län, hälsovårdsnämnderna i Gävle och Västerås

samt Kristianstads läns hushållningssällskap hävdat, att tillståndsprövning
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

en bör ankomma icke på polismyndighet utan på hälsovårdsnämnd. Länsveterinären

i Stockholms län har anmärkt, att genom förslaget skapas en

dualism mellan polismyndighet och hälsovårdsnämnd beträffande tillståndsgivningen

för hundgårdar, vilket icke torde underlätta handläggningen.

Veterinärstyrelsen är tveksam, om polismyndighet eller hälsovårdsnämnd

skall vara tillståndsmyndighet. I detta sammanhang tar styrelsen även upp

frågan om skyldighet att i tillståndsärende inhämta yttrande av veterinär

och anför.

Enligt hälsovårdsstadgans 61 § skall anmälan åtföljd av beskrivning och

ritning göras hos hälsovårdsnämnd innan bl. a. hundgård får anordnas inom

hälsovårdstätort. Många kommuner ha i sina lokala hälsovårdsordningar

förbjudit inrättande av hundgård inom hela eller delar av kommunen.

Hälsovårdsnämnden handhar vidare den lokala tillsynen av djurhållningen

och bör besitta viss sakkunskap härför. Om det oaktat polisn^ndighet skall

vara tillståndsmyndighet undandrar sig styrelsens bedömande. Under alla

omständigheter torde tillstånd vare sig till yrkesmässig uppfödning och försäljning

av hundar eller till yrkesmässigt mottagande och förvaring av sådana

ej böra lämnas av tillståndsmyndighet utan att tjänsteveterinär eller

länsveterinär dessförinnan hörts i ärendet. Utredningsmannen synes utgå

från att så alltid blir fallet men det kan måhända ifrågasättas om icke tillvägagångssättet

bör inskrivas i lagen.

Uttrycklig föreskrift om skyldighet för polismyndighet eller hälsovårdsnämnd

att i tillståndsärende inhämta yttrande av veterinär föreslås från

flera håll.

Några remissinstanser har varit inne på tanken, att den föreslagna tillståndsgivningen

borde särskilt avse godkännande av de för rörelsen avsedda

lokalerna. Däremot anser länsveterinären i Södermanlands län, att den föreslagna

tillståndsgivningen inte bör göras beroende av veterinärs godkännande

av den lokal, vari rörelsen skall drivas. Länsveterinären framhåller,

att det vid starten av en kennel är mycket svårt att överblicka utvecklingen

och behovet av utrymmen samt att många kennlar, vari endast småvuxna

hundraser uppföds, är helt belägna inom uppfödarens egen bostad. Enligt

länsveterinären får man, sedan rörelsen har kommit i gång, helt lita till tillsynen

enligt djurskyddslagens bestämmelser.

Länsveterinärerna i Kalmar och Blekinge län har ansett att meddelat tillstånd

bör kunna omprövas. Behovet av fortsatt kontroll efter det tillstånd

meddelats har framhållits även av länsveterinären i Kalmar län samt hälsovårdsnämnderna

i Hässleholm och Luleå. Enligt den sistnämnda remissinstansen

borde det vara självklart, att de som har erhållit tillstånd enligt det

föreslagna stadgandet skall inspekteras minst en gång varje halvår av djurskyddstillsyningsmannen

samt minst en gång årligen av veterinär.

Beträffande termen »yrkesmässig» i det föreslagna stadgandet har många

remissinstanser framhållit, atl denna bör närmare definieras. Sålunda har

statsåklagaren i Göteborg anfört.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

Tvekan kan råda om vad som skall anses innefattas i termen yrkesmässig.

Avses därmed, att ersättning i en eller annan form skall utgå för visade

tjänster eller överlåtna djur, kan bestämmelsen komma att sträcka sig väl

långt och reglera även sådana enstaka fall, där ersättningen blott täcker havda

kostnader eller där försäljningen avser en eller annan valp, som ens egen

hund råkat föda. Termen yrkesmässig torde även i andra rättssammanhang

ha vållat svårigheter att tolka. Här må hänvisas till förordningen om yrkesmässig

automobiltrafik, i vilken definition lämnats på begreppets omfattning.

Det må därför ifrågasättas, huruvida icke även i djurskyddslagen bör

lämnas en definition på termen yrkesmässigs innehåll.

I anslutning härtill har riksåklagarämbetet uttalat, att yrkesmässighet synes

böra förutsätta att uppfödningen eller försäljningen eller mottagandet

till förvaring bedrivs som näringsfång. Enligt ämbetet torde de av statsåklagaren

i Göteborg angivna exemplen med denna tolkning inte gå in under begreppet

»yrkesmässig». Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att begreppet

»yrkesmässig uppfödning och handel med hundar» bör närmare bestämmas

till ledning för hälsovårdsnämnderna, samt föreslår, att en sådan

definition lämnas av veterinärstyrelsen i cirkulär. Även medicinalstyrelsen

uttrycker samma uppfattning.

Behovet av en definition av termen »yrkesmässig» i det föreslagna stadgandet

framhålls vidare av bl. a. länsveterinärerna i Stockholms, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Länsveterinären i Göteborgs och

Bohus län pekar på det fall, att en person i sin bostad har ett par tikar, vilka

regelbundet används i avel, och ställer frågan, huruvida detta fall skall

rubriceras som yrkesmässig uppfödning. Länsveterinären i Stockholms län

framhåller, att en mål- och yrkesmedveten kennelrörelse ofta drivs i innehavarens

bostad och köksutrymmen samt att även här inställer sig frågan,

hur yrkesmässigheten skall bedömas. Länsveterinären anser också, att det

föreslagna stadgandet om s. k. hundpensionat kräver ett förtydligande. Frågan,

när en hunduppfödning eller hundinackordering skall kallas yrkesmässig,

diskuteras närmare av länsveterinären i Älvsborgs län, som anför.

Det blir inte alltid rätt gränsdragning, om man endast kallar sådana rörelser

för yrkesmässiga, som utgör heltidssyssla för innehavaren. Stora

hundgårdar kan mycket väl drivas som bisyssla. Enligt min mening bör man

därför fastställa storleksgränser för hunduppfödningar och hundpensionat,

som klargör vilka rörelser, som skall anses som yrkesmässiga i författningens

mening. Små rörelser bör lämnas utanför lagbestämmelserna. Då hundarna

rymmas inom en normal familjebostad, finns i vanliga fall inte skäl

för det allmänna att befatta sig med rörelsen. Förslagsvis bör man med yrkesmässig

hunduppfödning mena en rörelse, som i genomsnitt omfattar

minst tre avelstikar och fem valpkullar per år. Beträffande hundpensionat

föreslår jag, att en rörelse anses som yrkesmässig, om minst fem pensionärer

periodvis finnas samtidigt i pensionatet.

I anslutning till länsveterinärernas yttranden anför veterinärstyrelsen att

svårigheten att definiera yrkesmässighet i det aktuella sammanhanget och

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

att avgränsa yrkesmässigt bedriven verksamhet från hobbyverksamhet är

uppenbar. Det kan befaras att en bestämmelse enligt förslaget på grund härav

inte blir så effektiv som önskvärt vore och kommer att föranleda överklaganden

och besvärliga bedömningsfrågor. Det bör emellertid inte vara

uteslutet att komma fram till en användbar definition.

Svenska kennelklubben som också anser att oklarhet råder om vad som

bör inläggas i uttrycket yrkesmässig, nämner att bestämmelser av i stort

sett samma innebörd — såsom utredningsmannen har angett — gäller i

Norge. Det är emellertid bekant för klubben, att tillstånd där ansetts erforderligt

bara för ett synnerligen ringa antal — under tio — uppfödare och

lörsäljare av hundar. De norska bestämmelserna kan därför inte anses ha

fått någon större betydelse.

Svenska djurskyddsföreningen har uttalat, att mottagande av hundar till

förvaring och utfodring skall vara att betrakta som yrkesmässigt, så snart

det gäller tre eller flera hundar.

Beträffande tillståndsprövningens sakliga innehåll i övrigt har länsveterinären

i Norrbottens län uttalat, att bedömningen måste bli svår och tillrtåndsbevil

jandet rent formellt, eftersom man måste ta hänsyn till att inte

några som helst kompetensvillkor gäller för yrkesmässig djurhantering i

övrigt. Länsläkaren i Västerbottens län — som har hävdat att området för det

föreslagna tillståndstvånget bör utvidgas till att avse även annan verksamhet

av liknande beskaffenhet, främst pälsdjurshanteringen — har i anslutning

därtill tramhållit, att Irågan om kompetenskraven för den ansvarige

yrkesutövaren måste noga övervägas. Länsläkaren anför, att kynologiska

insikter av betydande mått samt vissa personliga och materiella kvalifikationer

iörvisso är önskvärda men att bedömningen härutinnan kan vålla

svårigheter för de lokala polis- och hälsovårdsmyndigheterna och föranleda

eu slentrianmässig handläggning vid tillståndsgivningen. Enligt länsläkaren

vore därför trågan om samarbete med veterinär i detta hänseende särskilt

betydelsefull. Länsläkaren bar vidare pekat på att de omgivningshygieniska

synpunkterna måste beaktas och att det måste anses direkt olämpligt att

förlägga hundgårdar och liknande anläggningar i tät bebyggelse. Även medicinalstyrelsen

har understrukit de omgivningshygieniska synpunkterna

och betydelsen av samarbete polis-hälsovårdsnämnd-veterinär samt velat

lörutsätta, att veterinärstyrelsen i en tillämpningskungörelse till de nya lagbestämmelserna

beaktar, vad sålunda anförts. Vidare har länshälsovårdskonsulenten

i Kristianstads län med hänvisning till de omgivningshygieniska

synpunkterna ansett det angeläget, att medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen

utarbetar klara och entydiga anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna

i dessa ärenden. Även några andra remissorgan har betonat, att

vid tillståndsprövningen hänsyn måste tas inte endast till djur skyddssynpunkterna

utan även till omgivningshygieniska faktorer.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Departementschefen

Såväl av veterinärstyrelsen som av Svenska kennelklubben och ett flertal

djurskyddsorganisationer har erinringar framställts mot förhållanden inom

den yrkesmässiga uppfödningen av hundar och handeln med hundar. Utredningsmannen

har ansett att ett behörigt hänsynstagande till inte bara

djurskyddsintresset utan också de kynologiska sammanslutningarnas strävan

efter en god hundstam bör föranleda att yrkesmässig hunduppfödning

och handel med hundar inte får drivas utan att företagaren är i besittning

av såväl kynologiska insikter av betydande mått som vissa personliga och

materiella kvalifikationer. Utredningsmannen har därför föreslagit att för

ifrågavarande verksamhet skall krävas att polismyndigheten i orten etter

hälsovårdsnämndens hörande har lämnat tillstånd därtill. Med hänsyn till

att s. k. hundpensionat har blivit allt vanligare har utredningsmannen ansett

att ett likartat krav på tillstånd bör gälla även i fråga om mottagande av

hundar till förvaring och utfodring, när det sker yrkesmässigt. Enligt

förslaget skall bestämmelserna om tillståndstvång upptas i en ny paragraf

i djurskyddslagen.

Av det stora antal remissorgan som yttrat sig i denna del har så gott

som alla tillstyrkt förslaget i princip. Endast en myndighet har direkt avstyrkt

och ett fåtal har intagit en obestämd eller tveksam hållning.

Även jag anser det lämpligt att de former av hantering med hundar, som

utredningsmannen åsyftar, blir föremål för offentlig reglering. Härför talar

framför allt djurskyddssynpunkter, men även omgivningshygieniska synpunkter

torde kunna åberopas i sammanhanget. Under remissbehandlingen

har man påpekat att det kan finnas behov av en motsvarande reglering på

vissa andra områden, t. ex. beträffande pälsdj urshanteringen. Den anmärkningsvärda

ökning av antalet hundar i landet som har inträffat på senare

tid gör emellertid att en sanering av hundhanteringen framstår som

särskilt angelägen och det synes därför berättigat att i första hand ingripa

reglerande på detta område.

När det gäller att närmare utforma bestämmelserna om den föreslagna

regleringen torde det finnas anledning att på ett par punkter företa avvikelser

från vad utredningsmannen har förordat. Enligt hans förslag skall

de nya bestämmelserna bara gälla yrkesmässig verksamhet. Eftersom verksamheten

kan äga rum under så växlande förhållanden och eftersom det

är önskvärt att såvitt möjligt minska svårigheterna vid gränsdragningen

mellan tillståndskrävande och icke tillståndskrävande verksamhet, anser

jag att regleringen bör omfatta inte bara rent yrkesmässiga former utan

även sådana där verksamheten — utan att kunna anses som yrkesmässig

— äger rum i större omfattning. Härigenom kommer det enligt min mening

att framgå, å ena sidan, att den omständigheten att hanteringen ger ett eko
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

nomiskt utbyte inte behöver innebära att den är yrkesmässig i den mening

som här avses, och, å andra sidan, att en rörelse, som regelmässigt omfattar

mer än ett par tre avelstikar eller till förvaring och utfodring mottagna

djur, kan falla under tillståndstvånget, oavsett att den inte drivs av enbart

ekonomiska motiv. Utredningsmannen har vidare föreslagit att tillståndsfrågorna

skall prövas av polismyndighet. Denna skall höra hälsovårdsnämnden

innan tillståndsärende avgörs och det har förutsatts att nämnden i sin

tur skall söka medverkan av veterinär. Enligt min mening är det emellertid

mera rationellt att förlägga prövningen hos hälsovårdsnämnden. Denna

är särskilt lämpad för uppgiften genom sin ställning som tillsynsmyndighet

enligt djurskyddslagen. Härtill kommer att det genom lokala hälsovårdsordningar

i stor utsträckning är föreskrivet att hundgård inte får anordnas

inom hälsovårdstätorter och därmed jämställda områden utan att hälsovårdsnämnd

har lämnat sitt tillstånd. Den önskvärda samordningen mellan

djur skyddssynpunkter och omgivningshygieniska synpunkter kan i sådana

fall inte gärna åstadkommas på annat sätt än genom en samlad bedömning

hos hälsovårdsnämnden.

Innan nämnden fattar beslut bör den givetvis så snart det finns anledning

till det inhämta yttrande eller begära annan behövlig medverkan av länsveterinär

eller distrikts- eller stadsveterinär. Någon lagbestämmelse härom

torde inte behövas. Däremot synes det lämpligt att i anslutning till bestämmelsen

om tillståndstvånget uttryckligen stadga att meddelat tillstånd

kan återkallas. Det torde även böra finnas en regel om rätt för den som är

missnöjd med hälsovårdsnämndens beslut att fullfölja talan hos länsstyrelsen.

Besvär över länsstyrelsens beslut torde böra prövas av regeringsrätten.

I

I likhet med utredningsmannen anser jag det lämpligt att de nya bestämmelserna

intas i en ny paragraf i djurskyddslagen närmast efter bestämmelserna

i 8 § om förevisning av djur. Rubriken över den nya paragrafen

bör, som utredningsmannen har föreslagit, få lyda: Om yrkesmässig

hunduppfödning m. m.

Med hänsyn till redan existerande verksamhet av de slag som bör tillståndsregleras

i enlighet med det nu anförda synes de nya bestämmelserna

böra träda i kraft först den 1 januari 1967.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad

(iälJande rätt m. m.

Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad behandlades av djurskyddsutredningen

i dess den 1 december 1956 överlämnade betänkande

(SOU 1956:49). De där intagna förslagen föranledde vissa från och med

den 1 januari 1959 gällande ändringar av framför allt 14 och 15 §§ djurskyddslagen.

För närvarande gäller sålunda enligt 14 § som huvudprincip, att det är

hälsovårdsnämnden i orten som har att öva tillsyn över djurens vård och

behandling. Medan hälsovårdsnämnden tidigare bara hade befogenhet men

icke skyldighet att utse tillsyningsman, är det numera ålagt nämnden som en

plikt att utse en eller vid behov flera tillsyningsmän. Och medan tidigare

helt allmänt stadgades, att nämnden hade att i samverkan med länsoch

distrikts- eller stadsveterinären öva tillsyn, är det numera föreskrivet,

att länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären medverkar vid tillsynen

enligt vad därom närmare föreskrivs. Vidare är det ålagt länsstyrelsen

att med biträde av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och

tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden.

Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen, som har att meddela råd

och anvisningar till ledning för övriga tillsynsorgan. Om någon åsidosätter

de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagens 2—6 §§ äger hälsovårdsnämnden

inte bara som tidigare meddela erforderliga föreskrifter om vad

han har att iaktta utan även stadga vite. Samma befogenheter tillkommer

länsstyrelsen. Kretsen av personer, som djurägaren är pliktig tillåta att

verkställa besiktning, har utvidgats till att omfatta inte bara som tidigare

hälsovårdsnämnden, någon dess ledamot eller suppleant, tillsyningsman eller

tjänsteveterinär utan även annan som länsstyrelsen eller veterinärstyrelsen

förordnat.

I den till grund för 1959 års ändringar liggande propositionen (1958:35)

erinrade departementschefen om att djurskyddsutredningen hade kommit

till den uppfattningen, att de särskilda bestämmelserna i djurskyddslagen

om tillsyn av lagens efterlevnad inte kunde anses fullt effektiva och tillfredsställande.

Bristerna i fråga om tillsynen hade djurskyddsutredningen

ansett bero såväl på bestämmelsernas innehåll i och för sig som på frånvaron

av erforderlig livaktighet och handlingskraft hos de organ som har

ansvaret för tillsynen. Att tillsynsbestämmelserna var bristfälliga hade enligt

departementschefen bekräftats under remissbehandlingen. Departementschefen

anförde vidare bl. a. följande. Enligt utredningens mening syn
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1065

tes det vara en ganska utbredd åsikt, att hälsovårdsnämnderna — även om

naturligtvis undantag torde kunna påvisas — inte hade den initiativförmåga

och handlingskraft som deras nyckelställning beträffande tillsynen krävde.

Samma uppfattning hade kommit till uttryck i flera yttranden. Därvid hade

även gjorts gällande, att nämnderna ofta saknade ekonomiska och personella

resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna utöva tillsynen.

För att få till stånd en bättre ordning syntes det lämpligt att dels i olika

avseenden förstärka tillsynen på det kommunala planet och dels ställa denna

tillsyn under central ledning av vissa statliga myndigheter, nämligen

länsstyrelserna för de särskilda länen och veterinärstyrelsen för hela riket.

Tyngdpunkten beträffande tillsynen måste med nödvändighet vila hos hälsovårdsnämnden.

Av den borde kunna krävas, att den höll sig noga underrättad

om hur djurägarna i orten handskades med sina djur. Hälsovårdsnämndens

befogenheter gentemot försumliga djurägare och djurvårdare

borde stärkas genom att nämnden erhöll rätt att i samband med meddelande

av föreskrift om vidtagande av rättelse eller annan åtgärd jämväl utsätta

vite, att om så erfordrades verkställa föreskriven åtgärd på den försumliges

bekostnad samt att förordna att dess beslut omedelbart skulle lända till efterrättelse.

Det var uppenbart, att kunskap om de faktiska förhållandena i

orten säkrast inhämtades genom personliga iakttagelser och erfarenheter.

Enligt de gällande bestämmelserna ägde hälsovårdsnämnden utse särskild

tillsyningsman för att biträda med övervakningen. En fullt effektiv tillsyn

torde emellertid inte kunna utövas av hälsovårdsnämnden med mindre alltid

en av denna utsedd person hade att svara för den omedelbara övervakningen.

Hälsovårdsnämnden borde därför utan förbehåll vara skyldig att

utse minst en tillsyningsman. Departementschefen avböjde en i betänkandet

föreslagen bestämmelse om obligatorisk inspektionsverksamhet. Syftet

härmed syntes väsentligen kunna tillgodoses genom att hälsovårdsnämnden

lät verkställa besiktning.

Beträffande läns- samt distrikts- och stadsveterinärerna anförde departementschefen,

att en viss förstärkning av tillsynsorganisationen på det kommunala

planet skulle komma till stånd, om det ålåg tjänsteveterinärerna

att biträda vid tillsynens utövande. Därmed skulle markeras, att även tjänsteveterinärerna

hade att ta erforderliga initiativ vid försummat djurskydd

eller eljest för att få till stånd bättre förhållanden i fråga om djurens vård

och behandling. I administrativ ordning borde närmare föreskrifter meddelas

om tjänsteveterinärernas skyldigheter och befogenheter i förevarande

avseende.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Utredningsmannen

Det är utredningsmannens uppfattning, att djurskyddslagens nuvarande

föreskrifter om kontrollen av lagens efterlevnad har ett innehåll, som väl

täcker vad lagstiftaren åsyftat. Mot veterinärstyrelsens den 30 maj 1961 meddelade

råd och anvisningar kan heller ingen anmärkning riktas. Ändå är det

utredningsmannens mening, att det alltjämt i många fall brister i de lokala

myndigheternas djurskyddskontroll och att de möjligheter som lagstiftningen

lagt i deras hand inte utnyttjas. På annat sätt är det svårt att förklara,

att många brister i omvårdnaden av djur under tiden efter lagändringen

konstaterats utan att detta skett genom hälsovårdsnämnderna eller deras

tillsyningsmän. När behov således föreligger av åtgärder till ernående av

ett bättre sakernas tillstånd, riktas därför blicken på möjligheterna att intensifiera

verksamheten framför allt på det lokala planet, dvs. hälsovårdsnämnder

na-tillsyningsmännen.

Såsom tidigare omnämnts avböjde departementschefen i 1958 års proposition

en föreslagen bestämmelse om inspektionsverksamhet, eftersom syftet

härmed syntes kunna väsentligen tillgodoses genom att hälsovårdsnämnden

lät verkställa sådan besiktning, som det redan då fanns bestämmelser

om. Utredningsmannen har hyst någon tvekan om skillnaden mellan de

bägge begreppen inspektion och besiktning. Det kunde synas som om med

inspektion avsågs en undersökning av djurbeståndet och för detta gjorda

anordningar med vissa på ett eller annat sätt bestämda tidsintervaller utan

särskilt utifrån givet incitament. Med besiktning skulle förstås en undersökning

i samma omfattning, men där en särskild anledning till åtgärden

getts. Klart är enligt utredningsmannen att tillsynen skulle vinna i effektivitet

om kontrollmyndigheterna, i första hand hälsovårdsnämnderna, genom

en i lag inskriven regel förpliktades till en inspektionsverksamhet i den

mening som nyss sagts. Men lika klart torde vara, att en sådan skyldighet

skulle medföra en säkerligen icke obetydlig utgiftsökning för kommunerna,

eftersom inspektionsverksamheten sannolikt skulle medföra behov av heltidsanställda

tillsyningsmän. I den mån som kommunsammanslagningarna

medför större personella och ekonomiska resurser ter sig detta visserligen

genomförbart. Eljest kan möjligheten därav betvivlas. Värdet av en rutinmässig

inspektionsverksamhet kan dock inte nog framhållas.

I anslutning till det nu återgivna anför utredningsmannen följande allmänna

synpunkter. En lagstiftning sådan som den förevarande, där det

skyddade intresset i allmänhet inte kan tänkas bli tillfyllest beaktat utan

kontroll från det allmännas sida, har uppenbarligen inte stora utsikter att

verka effektivt, om den inte omfattas helhjärtat av de samhällsorgan som

är satta att utöva kontrollen. Det framstår då som en angelägenhet av vikt

att genom upplysning åstadkomma en personligt aktiv inställning till denna

från kontrollorganens sida. Uppenbarligen är det också av vikt, att till
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

syningsmän tillsätts som är i den ställning att de står helt obundna i förhållande

till de personer, vilkas djur och för djuren gjorda anordningar skall

vara föremål för tillsynen. Att detta krav i varje fall i mindre förhållanden

kan vålla svårigheter vid tjänstens tillsättande kan väl inte förnekas. Vikten

av att kravet beaktas kan man dock inte komma ifrån.

Utredningsmannen anser att det sannolikt är att beklaga, att tidigare förslag

om möjlighet för länsstyrelserna att förordna djurskyddsassistenter

att biträda vid tillsynen inte vann bifall. Utredningsmannen har emellertid

ansett det omöjligt att nu införa denna anordning. Med hänsyn till de praktiska

svårigheter, som uppenbarligen kan vara förknippade med anordnandet

av kontrollen i första linjen, har utredningsmannen övervägt en

anordning enligt vilken det skulle ankomma på polismännen i de särskilda

orterna att utöva tillsynen. Polismännen kan efter all sannolikhet i allmänhet

betraktas som mera fristående från de antydda intressekonflikterna än

de av hälsovårdsnämnd utsedda tillsyningsmännen. Redan nu är polismännen

ianspråktagna för tillsynen i samband med offentlig förevisning av djur.

Det är emellertid ofrånkomligt, att en polisiär dj ^skyddstillsyn även i övrigt

måste på ett eller annat sätt ställas under veterinärstyrelsens överinseende

och en sådan anordning skulle säkerligen kunna leda till icke önskvärda

komplikationer. Den måste för den skull avböjas. Inte heller torde en organisation

med uteslutande under veterinär styrelsen sorterande djurskyddsinspektörer

vara en framkomlig lösning.

Å andra sidan har det synts utredningsmannen vara angeläget att pröva

varje utväg att få en förstärkning av tillsynsmomentet på det lokala planet

och han har sökt nå en sådan effekt genom en mindre ändring i djurskyddslagens

bestämmelser om kretsen av dem som äger behörighet att verkställa

besiktning.

Som i det föregående antytts innehåller 3 § kungörelsen den 6 november

1959 om offentlig förevisning av djur en bestämmelse, att behörighet att företa

besiktning skall tillkomma — förutom dem som har sådan behörighet

enligt djurskyddslagen — även polisman. Med hänsyn till de offentliga

djurförevisningarnas speciella karaktär faller det sig naturligt att tillerkänna

sådan behörighet åt en tillstädesvarande polisman. Det kan dock

enligt utredningsmannen inte betvivlas, att det under vissa omständigheter

även inom området för den i djurskyddslagen avsedda allmänna djurskyddstillsynen

skulle lända till en ökad effektivitet, om polisman får behörighet

att verkställa besiktning. Utredningsmannen åsyftar inte, att polisman

skulle mera allmänt ha att lägga besiktningar enligt djurskyddslagen

till sina övriga tjänsteåligganden. Däremot avses, att om polisman själv finner

anledning till besiktning, vare sig på grund av någons hemställan eller

av annan orsak, han skall äga rätt att verkställa sådan. I enlighet med den

nu återgivna tankegången bär utredningsmannen föreslagit att i 15 § djurskyddslagen

skall införas ett stadgande om behörighet för polisman i orten

att utan särskilt förordnande verkställa besiktning.

7 Il i han g till riksdagens protokoll 1065. 1 samt. Nr lss

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Remissyttrandena

Vad utredningsmannen anfört om tillsynen har i remissyttrandena föranlett

många skiftande omdömen och synpunkter. Bortsett från de remissinstanser

som endast yttrat sig mera allmänt om betänkandet har förslaget

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av hovrätten för Övre Norrland, medicinalstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län, Sveriges

djurskyddsföreningars riksförbund, Föreningarna Djurens vänners riksorganisation,

Svenska kennelklubben, länsveterinärerna i Södermanlands,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och

Jämtlands län, poliskammaren i Stockholm, hälsovårdsnämnderna i Eskilstuna,

Luleå och Motala samt Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Sålunda har hovrätten för Övre Norrland uttalat att den föreslagna

anordningen, att polisman i orten skall utan särskilt förordnande vara

behörig verkställa besiktning enligt 15 § djurskyddslagen, är en utväg som

synes väl värd att prövas. Till de skäl utredningsmannen anfört kan enligt

hovrätten måhända läggas den synpunkten, att blotta vetskapen om att

polisman har behörigheten kan komma att främja de intressen lagen skall

skydda. Länsstyrelsen i Stockholms län har tillstyrkt förslaget med motivering,

att dess genomförande inte bara skulle vara ägnat att medföra ökad

effektivitet i fråga om tillsynen på det lokala planet utan också onödiggöra

ett från djurskyddsorganisationernas sida önskat arrangemang, varigenom

djurskyddsföreningarnas inspektörer skulle få polismans skydd och

befogenhet. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har framhållit, att

förutom den behörighet att företa besiktning, som redan nu tillkommer polisman

enligt 3 § kungörelsen om offenlig förevisning av djur, polismyndighet

enligt 17 § djurskyddslagen har vissa uppgifter vid omhändertagande

av djur, som är utsatt för djurplågeri. Det synes därför praktiskt, att

polisman får behörighet att verkställa besiktning också inom området för

den allmänna djurskyddstillsynen. Riksförbundet anser, att den föreslagna

utvidgade behörigheten för polisman väl överensstämmer med allmänhetens

uppfattning om polismyndighetens arbetsuppgifter. Poliskammaren

i Stockholm har uttalat, att förslagets genomförande torde medföra en effektivisering

av djur skyddsarbetet och att den nya arbetsuppgiften synes

väl förenlig med det allmänna stadgandet om polisens plikter i 1 § allmänna

polisinstruktionen. Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker livligt att

kretsen av djurskyddskontrollanter på sätt utredningsmannen föreslagit utvidgas

men framhåller samtidigt att det är nödvändigt med ett intimt samarbete

mellan hälsovårdsnämnderna och polisen.

Några remissinstanser har velat gå längre än utredningsmannen i fråga

om att anlita polisman för tillsyn av djurskyddslagens efterlevnad. Sålunda

har föreståndaren för statspolisens avdelning i Luleå, med vilken statspolis•

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 är 1965

intendenten instämt, samt länsstyrelsen i Malmöhus län och poliskammaren

i Malmö förklarat sig inte kunna dela utredningsmannens betänkligheter

mot att tillägga polismännen i de särskilda orterna uppgiften att allmänt

utöva sådan tillsyn.

Vidare har Svenska hundskyddsföreningen, som framhållit att ledamöterna

i hälsovårdsnämnderna emellanåt på grund av grannförhållandc

m. in. inte vågar utöva tillräcklig auktoritet vid djurskyddstillsynen, förordat

att tillsynen i stället läggs på polismakten.

Eu obestämd eller tveksam hållning till förslaget har intagits av länsstyrelserna

i Östergötlands och Västernorrlands län, Hushållningssällskapens

förbund, länsläkarna i Kristianstads, Västerbottens och Norrbottens

län, länsveterinärerna i Uppsala, Kronobergs, Kalmar och Hallands län samt

hälsovårdsnämnderna i Gävle och Västerås. Sålunda har länsveterinären i

Uppsala län — utan att direkt ingå på förslaget — diskuterat vissa praktiska

åtgärder för att förbättra den nuvarande djurskyddstillsynen genom

hälsovårdsnämnderna och därvid bl. a. framhållit såsom önskvärt, att polisman

tillsammans med den av hälsovårdsnämnden utsedde tillsyningsmannen

och tjänsteveterinären kunde bilda en tremannanämd, vilken skulle

företa vissa regelbundet återkommande besiktningar och därvid till hälsovårdsnämnden

avge förslag om erforderliga åtgärder. Vidare har länsveterinären

i Kalmar län funnit sig med viss tvekan kunna acceptera förslaget.

Enligt länsveterinären kan polismans medverkan i djurskyddstillsynen vara

av värde i vissa fall och även bli till hjälp för tjänsteveterinärerna och

länsstyrelsen. Länsveterinären förutsätter dock, att polismans deltagande i

tillsynen sker i samverkan med tjänsteveterinärerna. Länsveterinären i Hallands

län har i och för sig intet att erinra mot förslaget men ifrågasätter,

om förslaget såsom avsetts verkligen kommer att leda till intensifiering av

tillsynsverksamheten eller om det inte snarare kommer att verka i motsatt

riktning och medföra, att hälsovårdsnämnderna och deras tillsyningsmän

slappnar i sin verksamhet. Det borde hellre stadgas skyldighet för polisman

att till hälsovårdsnämnd eller dess tillsyningsmän anmäla missförhållande,

som kommit till polismannens kännedom, och eventuellt även skyldighet

alt på begäran av hälsovårdsnämnd deltaga i besiktning. Länsstyrelsen

i Östergötlands län framhåller, att polisman redan nu torde vara skyldig

att underrätta den lokala tillsynsmyndigheten om förhållanden, som kan

ge anledning till besiktning, och ifrågasätter på grund härav, om förslaget

i realiteten kommer att medföra åsyftad verkan. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län ifrågasätter värdet av den föreslagna bestämmelsen afl tillerkänna

polisman rätt att verkställa besiktning samt framhåller, alt därigenom

viss ytterligare uppdelning av ansvaret för tillsynen skulle uppkomma,

vilket torde vara mindre lämpligt. Länsstyrelsen förordar i stället

eu intensifierad tillsynsverksamhet inom ramen för gällande lagstiftning.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Länsveterinären i Kronobergs län betonar att tillsynsverksamhet av rådgivande

karaktär inte bör ankomma på polisman. Även Hushållningssällskapens

förbund ställer sig tveksamt till förslaget, då polismännen i allmänhet

inte torde ha de insikter och den praktiska erfarenhet i djurskötsel, som

måste krävas för besiktningar enligt djurskyddslagen. Förbundet anser,

att man i stället genom upplysnings- och rådgivningsverksamhet bör söka

uppnå de förbättrade förhållanden som eftersträvas.

Förslaget har avstyrkts av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och

Blekinge, veterinärstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens lön, Sveriges veterinärförbund,

Svenska djurskyddsföreningen, statsåklagarna i Stockholm

och Göteborg, länsveterinärerna i Stockholms, Blekinge, Älvsborgs, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och

Norrbottens län, förste stadsveterinären i Stockholm, hälsovårdsnämnderna

i Piteå och Stockholm samt Själevads och Sorsele kommuner ävensom

Kristianstads och Västerbottens läns hushållningssällskap. Skilda skäl har

anförts för denna ståndpunkt.

Sålunda har bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens län ansett att det från

djurskyddssynpunkt inte är erforderligt, att också polisman i orten skall

äga behörighet att verkställa besiktning. Länsstyrelsen hävdar, att eu i allt

väsentligt tillfredsställande djurtillsyn bör kunna utövas genom dem som

har behörigheten enligt lagrummets nuvarande lydelse. Kristianstads läns

hushållningssällskap anför att övervakningen av djurskyddslagens efterlevnad

synes vara väl tillgodosedd genom kommunernas tillsyningsmän,

som skött sitt grannlaga värv på ett utmärkt sätt, samt att ytterligare åtgärder

i form av polisiär övervakning därför inte synes motiverade.

Uppfattningen att tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad redan nu

skulle fungera tillfredsställande är dock inte gemensam för de avstyrkande

remissinstanserna. Tvärtom uttalar de sig i allmänhet — i likhet med de

tillstyrkande remissinstanserna — för en effektivisering av tillsynen men

finner att förslaget inte tillgodoser detta önskemål tillräckligt väl.

Sålunda har statsåklagare!i i Stockholm med instämmande av riksåklagarämbetet

anfört följande.

Den föreslagna behörigheten, vilken i speciella fall kan medföra vittgående

befogenheter jämförbara med rätten till husrannsakan, synes näppeligen

vara i adekvans med de stränga och begränsade regler som i övrigt gälla för

den enskilde polismannen att företaga husrannsakan eller tillgripa övriga

tvångsmedel. Mot den föreslagna behörigheten synes såvitt av förslagets

text framgår ej heller svara någon skyldighet för polismannen till det avsedda

ingripandet, varigenom öppnas möjlighet för ett icke önskvärt godtyckligt

handlande helt dikterat av den enskilde polismannens intresse och subjektiva

uppfattning i hithörande frågor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har inte blivit övertygad om lämpligheten

av att tillägga polisman en särskild behörighet att verkställa besikt
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

ning. Denna behörighet kan enligt hovrättens mening leda till en splittring

av ansvaret mellan de lokala organen. Liknande har åberopats även i andra

avstyrkande yttranden.

Länsveterinärerna i Stockholms, Västmanlands, Västernorrlands och

Norrbottens län samt hälsovårdsnämnderna i Själevads och Sorsele kommuner

har anlagt i huvudsak överensstämmande synpunkter och motiverat

sill avstyrkande av förslaget med att det vid besiktning enligt djurskyddslagen

i första hand gäller att genom råd och anvisningar till djurägaren

söka förmå denne att rätta till eventuella fel och brister, samt att rutinmässig

inspektion av polisman i tjänsteutövning i många tall skulle leda

till missförstånd och irritation, som skulle skada djurskyddsverksamheten.

Som huvudsakligt skäl mot förslaget har veterinärstyrelsen, förste stadsveterinären

i Stockholm, hälsovårdsnämnderna i Piteå och Stockholm samt

Västerbottens läns hushållningssällskap anfört, att polisman i många fall

inte torde ha sådana insikter i djurskötsel som bör krävas för besiktningsverksamhet

enligt djurskyddslagen. Veterinärstyrelsen konstaterar även, att

inkopplande av polis på sätt utredningsmannen föreslagit inte lär avhjälpa

det väsentligaste missförhållandet i fråga om djurskyddstillsynen, den bristande

intensiteten i hälsovårdsnämndernas verksamhet på området.

Remissinstanserna har, som nyss nämnts, i allmänhet inte riktat någon

gensaga mot utredningsmannens uttalande, att det alltjämt i många fall brister

i de lokala myndigheternas omhänderhavande av djurskyddskontrollen.

Länsveterinären i Stockholms län anser emellertid, att förhållandena visst

inte är så bristfälliga som antyds i betänkandet. Även andra remissinstanser

har funnit kritiken mot hälsovårdsnämnderna överdriven och pekat på

de svårigheter som alltid måste möta i arbetet på att åstadkomma en bättre

djurvård. I detta avseende har länsläkaren, länsveterinären och länshälsovårdskonsulenten

i Kristianstads län samt hälsovårdsnämnden i Brösarps

kommun anfört i stort sett överensstämmande synpunkter. Enligt dessa

remissinstanser är det inte riktigt och rättvist att hävda, att de i djurskyddstillsynen

direkt engagerade samhällsorganen inte helhjärtat skulle omfatta

djurskyddslagstiftningens syfte. Tvärtom har det stora flertalet av

dessa organ — hälsovårdsnämnderna, deras tillsyningsmän och de veterinära

tjänstemännen — visat storl intresse och idealitet inför den svåra uppgiften.

Även om alltjämt brister föreligger i betydande utsträckning, har

dock flertalet hälsovårdsnämnder under de senare åren undan för undan

intensifierat sitt arbete med djurskyddstillsynen.

1 andra yttranden betonas bristerna i den nuvaranda djurskyddskontrollen

starkare. Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök

uttalar, alt bristerna i tillsynen visat sig så allvarliga att effektiva

förbättringar är ofrånkomliga, framför all! i fråga om besiktningssystemet.

Enligt samfundet äventyras eljest hela djurskyddet, vars verkliga värde väsentligen

beror på den kraft och konsekvens med vilken man kräver lagens

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

efterlevnad och beivrar brott mot denna. Vidare anmärker Föreningarna

Djurens vänners riksorganisation, att hälsovårdsnämnderna i flera kommuner

ännu inte utsett någon tillsyningsman för djurskyddet och att på

andra håll, där tillsyningsman finns, tjänsten är kombinerad med så mycket

annat arbete att tiden för tillsynsarbetet blir ytterst minimal. Enligt

organisationen är antalet anmälningar om vanvård, djurplågeri och annan

olämplig djurhållning av sådan storleksgrad att kontrollen måste intensifieras.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anser, att — som även

utredningsmannen framhållit — det huvudsakligen är på det lokala planet

som kontrollen brister och att orsakerna härtill kan vara många: tillsyningsmännens

bristande kunskaper, tid och möjligheter att ägna kontrollen

erforderligt intresse samt i mindre landskommuner, där tillsynsuppgifterna

uppdragits åt ledamöter av hälsovårdsnämnderna, även en önskan att inte

behöva undersöka förhållandena beträffande djurhållningen hos grannar,

släktingar eller vänner. Sistnämnda svaghet i den lokala djurskyddsövervakningen

har framhållits också av Svenska djurskyddsföreningen.

Även medicinalstyrelsen har förklarat sig dela utredningsmannens uppfattning,

att hälsovårdsnämndernas tillsyn av djurskyddet inte är tillfredsställande

i alla avseenden. Stjrrelsen framhåller vikten av att sådana tillsyningsmän

tillsätts som är i den ställning att de står helt obundna i förhållande

till de personer vilkas djur skall vara föremål för deras tillsyn.

Brister i djurskyddskontrollen inom vissa län belyses i yttrandena av

några länsveterinärer. Sålunda anför länsveterinären i Uppsala län.

Någon planenlig och rutinmässig tillsyn har i detta län icke kommit i gång

på allvar såsom man tänkt sig. Orsakerna äro flera. Vid s. k. konventionell

drift anses inga missförhållanden av betydelse föreligga. Visserligen är man

medveten om att renhållning av djur och stallar icke överallt är vad den

borde vara, men man har full förståelse för bristen på arbetsfolk och dess

konsekvenser. En stort upplagd rutinkontroll kräver betydande kommunala

anslag och man menar, att pengarna behövs bättre för andra uppgifter, exempelvis

vatten-och avloppsanläggningar, som slukar stora summor. Att vara

tillsyningsman är inte attraktivt. Denne riskerar, om han uppträder osmidigt,

att bliva utvisad, när han å fastställt formulär tar upp status. Val av

tillsyningsman är svårt. Tar man en i djurskötsel icke sakkunnig person,

blir effektiviteten lidande. Vederbörandes anvisningar tas inte riktigt på allvar.

Väljer man en f. d. lantbrukare eller annan med djurskötsel förtrogen

person, blir denne ofta så förstående för djurägarens svårigheter, att inspektionen

även då rinner ut i sanden.

Länsveterinären i Södermanlands län omtalar, att tillsynsverksamheten

beträffande djurskyddet visserligen kommit i gång i samtliga kommuner

inom länet men att den i många fall sker halvhjärtat, samt anför vidare, att

tillsynsverksamheten måste intensifieras på ett eller annat sätt.

Länsveterinären i Kronobergs län anför, att inom detta län flera hälsovårdsnämnder

utövar en regelbunden rutinmässig tillfredsställande besiktning,

medan andra ännu endast utövar en mera sporadisk tillsyn. Enligt

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år W65

länsveterinärens mening måste emellertid också tas hänsyn till att tillsyningsmännen

och hälsovårdsnämndernas ledamöter, av vilka många är lantbrukare,

äger en allmän kännedom om djurhållningsförhållandena i bygden,

vilket i och för sig innebär en viss övervakning. Länsveterinären i Kalmar

län meddelar, att hälsovårdsnämnderna inom länet inte i allmänhet visat

sig vilja eller kunna tillfredsställande sköta djurskyddstillsynen. Länsveterinären

i Blekinge län anför, att inom länet finns nämnder, som av olika

anledningar hittills endast i ringa mån utövat någon mera organiserad

dj ^skyddstillsyn, men att å andra sidan också många nämnder lagt ned

ett stort arbete och intresserat fullföljt sitt inspektionsåliggande. Länsveterinären

i Älvsborgs län uttalar, att den nuvarande tillsynsorganisationen synes

ändamålsenlig men att i många kommuner inom länet hittills praktiskt

taget ingen tillsynsverksamhet bedrivits. Vidare omtalar länsveterinären i

Jämtlands län, att någon mera omfattande inventering av ladugårdsbeståndet

synes ha skett endast i en kommun inom länet.

Några remissinstanser har pekat på att ännu relativt kort tid förflutit

efter det de ändrade bestämmelserna om djurskyddskontrollen trätt i kraft

den 1 januari 1959 samt att måhända längre tid måste åtgå, innan de kommunala

tillsynsorganen hunnit helt anpassa sig till de nya bestämmelserna

och bygga ut sin verksamhet i enlighet därmed. Sålunda har länsstgrelsen

i Kristianstads län varit angelägen att betona, att hälsovårdsnämnderna i

största allmänhet gått till verket med stort intresse för uppgiften och att

man måhända skulle kunna ge sig till tåls med att avvakta ännu någon tids

erfarenhet. Länsstyrelsen — som tillstyrkt utredningsmannens förslag —

har dock funnit övervägande skäl tala för att man utan uppskov söker finna

vägar för en aktivering av djurskyddskontrollen. Veterinärstyrelsen har anfört

följande.

Det är riktigt att tillsynsverksamheten å djurskyddslagens efterlevnad

ännu icke fungerar tillfredsställande. Från början har det dock stått helt

klart att avsevärd tid skulle krävas innan förståelsen för tillsynsverksamheten

helt trängt igenom ute i kommunerna och än mera tid innan dessa

fått tillfredsställande resurser. Det råder emellertid ingen tvekan om att icke

förhållandena sakta undergått en avsevärd förbättring, som kan väntas fortskrida

sedan kommunsammanläggningarna skapat bättre ekonomiskt underlag

och informations- och tillsynsverksamheten avseende hälsovårdsnämnderna

själva intensifierats. I sistnämnda hänseende torde det förhålla

sig så att länsveterinärerna, även om nästan alla av dem anordnat eller medverkat

i upplysningsdagar m. m. för hälsovårdsnämnder i djurhållningsfrågor,

på grund av de senare årens snabba och intensiva omställning av

sitt arbete mot omgivningshygienen icke hunnit med att följa upp tagna

initiativ i djurskyddstillsynsarbetet och ej heller att i tillräcklig utsträckning

inspektera hälsovårdsnämndernas verksamhet avseende tillsynen. Det

synes finnas anledning att nu räkna med en förbättring i förevarande hänseenden.

Såsom eu väsentlig orsak Lill de nuvarande bristerna i de lokala myndigheternas

liandhavande av djurskyddskontrollen framhåller länsveterinärer
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

na i Uppsala, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands

län samt länshälsovårdskonsulenterna i Kristianstads län och hälsovårdsnämnden

i Brösarps kommun, att hälsovårdsnämnderna i många kommuner

haft svårt att hos de anslagsbeviljande kommunala organen erhålla tillräckliga

medel för denna del av sin verksamhet.

1 remissyttrandena diskuteras vidare skilda organisatoriska åtgärder för

att förbättra den nuvarande djurskyddskontrollen. Hovrätten över Skåne

och Blekinge delar utredningsmannens uppfattning, att en aktivering av

kontrollorganen, särskilt på det lokala planet, är angelägen, samt framhåller,

att överordnade organ bör bedriva en verksamhet av informativ

karaktär, ägnad att ge kunskap och intresse för uppgiften och att stimulera

de lokala organen till ökad aktivitet. Enligt medicinalstyrelsen är det viktigt,

att de av hälsovårdsnämnderna utsedda tillsyningsmännen har sådan utbildning,

att de med auktoritet kan hävda sina synpunkter samt att de uppträder

på ett sätt, som inte stöter djurägarna. Styrelsen framhåller, att inom

vissa län genom hälsovårdsförbundens eller hushållningssällskapens försorg

anordnats kurser för de av hälsovårdsnämnderna utsedda tillsyningsmännen.

Styrelsen betonar vikten av sådana kurser samt framhåller, att den

publicitet som ofta ägnas kurser av olika slag i den lokala pressen dessutom

ger den djurägande allmänheten information om lagar och förordningar,

som reglerar samhällets insyn i djurvården. Västerbottens läns hushållningssällskap

anser, att man genom ökad uppmärksamhet åt djurskyddsproblemen

från de centrala övervakningsorganen inom länen (länsveterinär, hälsovårdsförbund

etc.) samt genom effektivare upplysningsverksamhet bör kunna

förbättra förhållandena på området. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

rekommenderar sammankallandet länsvis av konferenser för detta ändamål.

Vad angår förhållandena på detta område inom Malmöhus län anför länsveterinären

i detta län, att vid länsstyrelsens inspektioner av hälsovårdsnämnderna

under senare år stor vikt lagts vid genomgång av nämndernas

uppgift enligt djurskyddslagen samt alt det torde vara att förvänta, att

nämnderna kommer att engagera sig mera aktivt i djurskyddsarbetet. Länsveterinären

i Älvsborgs län — vilken såsom tidigare nämnts framhållit, att

i många kommuner inom detta län hittills praktiskt taget ingen tillsynsverksamhet

bedrivits — har i detta sammanhang tillika anfört, att de viktigaste

åtgärderna för effektivisering av tillsynen är att genom upplysning

och propaganda få de nuvarande tillsynsorganen mera intresserade för uppgiften.

Länsveterinären i Jämtlands län uttalar däremot beträffande förhållandena

inom detta län, att vid de kurser som länets hälsovårdsförbund

emellanåt anordnar för hälsovårdsnämnderna vid flera tillfällen även tagits

upp frågor rörande djurskyddsövervakning och hygien i djurstallar men att

dessa försök att väcka intresse för djurskyddsfrågorna och förmå hälsovårdsnämnderna

till någon aktivitet i stort sett misslyckats.

Frågan om hälsovårdsnämnderna bör åläggas regelbunden eller obligatorisk

inspektionsverksamhet berörs i några remissyttranden. Föreningarna

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr i 38 är 196ö

Djurens vänners riksorganisation anser påkallat, att de av hälsovårdsnämnderna

utsedda tillsyningsmännen för djurskyddet åläggs skyldighet att utan

föregående anmälan regelbundet företa inspektioner inom sina distrikt samt

att föra journal däröver, vilken skulle kontrolleras av länsstyrelsen. Nordiska

samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök uttalar, att den

främsta åtgärden för att förbättra djurskyddstillsynen blir att tillräckligt

antal tillsyningsmän ställs till förfogande samt att hälsovårdsnämnderna

åläggs att verkställa rutinmässiga inspektioner. Enligt samfundet bör inspektioner

med särskilt tidsintervall omfatta kommunens husdjur, hundgårdar

och hästar, som används vid trav- och ryttartävlingar, samt deras behandling

i samband med träning och tävlingar. Samfundet anser, att anförandet

av ekonomiska skäl som hinder för förverkligandet av dessa krav

måste bestämt avvisas. Länsveterinären i Kristianstads län och hälsovårdsnämnden

i Brösarps kommun framhåller avsaknaden av klara direktiv till

hälsovårdsnämnderna om regelbunden inspektion såsom en av orsakerna

till den bristande djurskyddskontrollen. I anslutning därtill anför emellertid

länsstyrelsen i Kristianstads län, att det självfallet inte kan råda någon

tvekan om att en allmän återkommande genomgång av djurhållningen inom

en kommun skulle i och för sig vara ändamålsenlig. Länsstyrelsen delar

dock utredningsmannens uppfattning att man — även om värdet av en rutinmässig

verksamhet på detta område inte nog kan framhållas — för närvarande

av bl. a. kostnadsskäl bör avstå från en föreskrift om regelbunden

inspektion.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar utredningsmannens uppfattning,

att någon obligatorisk inspektionsverksamhet inte bör föreskrivas i lagen,

men anser, att det bör kunna komma i fråga, att de överordnade kontrollorganen

som ett led i sin strävan att stimulera de lokala organens aktivitet

meddelar föreskrifter t. ex. om successiv årlig genomgång av djurbeståndet

i kommunen. Länsveterinären i Uppsala län anför att missförhållanden i

fråga om djurvården är vanligare vid lösdrift av nötkreatur, hästar och

svin än vid konventionell drift. Enligt länsveterinären förekommer visserligen

vanvård av djur även vid konventionell drift, t. ex. av djurägare på ekonomiskt

obestånd eller envisa och mindre tillräkneliga åldringar, men ryktet

om sådana missförhållanden sprids tämligen snart till myndigheterna

genom grannar m. m. Länsveterinären anser, att de svåraste försummelserna

kan påträffas vid lösdriften, men att allmänheten därvidlag reagerar trögare

i den tron att lösdriften är sanktionerad av staten samt att det då får vara

hur som helst, bara djuren är ute och rör sig fritt. Länsveterinären föreslår

därför, att dessa objekt, utvalda efter inventering på basis av hälsovårdsnämndens

lokalkännedom, skall minst en gång årligen inspekteras av den av

länsveterinären föreslagna tremannanämnd, bestående av hälsovårdsnämndens

tillsyningsmän, tjänsteveterinären och polismannen i orten, som berörts

tidigare i denna redogörelse.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Beträllande hälsovårdsnämndernas tillgång till kvalificerad personal för

djurskyddstillsynen framhåller liinsläkaren i Västerbottens län, att den personalförstärkning

som de senaste åren ägt rum på så många kommunala

områden endast i mycket ringa utsträckning kommit hälsovårdsnämnderna

till godo, men att i stället tjänstemannakåren på detta område de senaste

åren i icke oväsentlig utsträckning reducerats. I likhet med utredningsmannen

har emellertid flera remissinstanser till kommunsammanslagningarna

knutit förhoppningen, att dessa skall medföra ökade personella och ekonomiska

resurser även för hälsovårdsnämnderna. Länsstyrelsen i Östergötlands

län har därvid anfört, att problemet om förstärkning av hälsovårdsnämndernas

personal tör djurskyddstillsynen bör lösas genom samarbete mellan

kommunerna. Enligt länsstyrelsen är behovet av heltidsanställda tillsyningsmän

en fråga av sådan storleksordning och angelägenhetsgrad att den bör

hänföras till de s. k. samarbetsfrågorna och tas upp till övervägande av samarbetsnämnderna

i de numera fastställda kommunblocken. Flera andra remissinstanser

har även framhållit att heltidsanställda djurskyddsinspektörer

skall kunna ge tillsynen betydligt större effektivitet.

Förstärkning av djurskyddsövervakningen på länsplanet genom möjlighet

att förordna biträdande länsveterinärer eller djurskyddsassistenter föreslås

av länsstgrelsen i Malmöhus län, länsläkaren i Kristianstads län samt

länsveterinärerna i Stockholms, Södermanlands och Malmöhus län.

Även om de allra flesta av de förut nämnda remissinstanserna har funnit

att brister vidlåder hälsovårdsnämndernas handhavande av den lokala

djurskyddskontrollen, har så gott som alla utgått från att kontrollen i första

hand måste åvila hälsovårdsnämnderna. Avvikande uppfattning har emellertid

anmälts av Svenska djurskyddsföreningen, vilken starkt betonat nödvändigheten

av att kontrollen utövas av personer som står helt fria från lokala

hänsyn. Föreningen föreslår sålunda, att de uppgifter beträffande djurskyddskontrollen

som nu åvilar hälsovårdsnämnderna överförs till länsveterinärerna.

Departementschefen

Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad har tidigare behandlats

av djurskyddsutredningen, nämligen i betänkande som avgavs år

1956. Detta ledde till vissa ändringar i lagen från och med den 1 januari

1959, vilka syftade till en effektivisering av tillsynen. Huvudprincipen enligt

gällande ordning är att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att

utöva tillsyn över djurens vård och behandling. Nämnden är skyldig att utse

en eller vid behov flera tillsyningsmän. Länsveterinären samt distriktseller

stadsveterinär medverkar vid tillsynen och länsstyrelsen skall med biträde

av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän

samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Veterinär
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

styrelsen liar högsta tillsynen och meddelar råd och anvisningar till ledning

för övriga tillsynsorgan.

Utredningsmannen har nu ansett sig kunna konstatera att det — trots de

ändrade bestämmelserna — alltjämt brister i fråga om djurskyddskontrollen

på det lokala planet och att de möjligheter som lagstiftningen lägger i

kontrollmyndigheternas hand inte utnyttjas. Efter att ha övervägt vissa

andra förslag till ändrade bestämmelser har utredningsmannen stannat för

att förorda en regel enligt vilken polisman i orten utan särskilt förordnande

skall vara behörig att göra sådan besiktning som avses i 15 § djurskyddslagen,

dvs. besiktning av djur samt stallar, födoämnen, redskap m. in. Polismannen

skulle med andra ord få samma behörighet i detta avseende som

hälsovårdsnämndernas tillsyningsmän.

Utredningsmannens förslag har vunnit ganska stor anslutning under remissbehandlingen.

Det förefaller emellertid som om man därvid i stor utsträckning

har gått förbi frågan om polisen kan engageras för en mera systematisk

besiktningsverksamhet och räknat med ganska omfattande arbetsinsatser

från polisens sida. Det är då att märka, att utredningsmannen inte

avsett att polisman sknlle mera allmänt ha att till sina övriga tjänsteåligganden

lägga besiktningar enligt djurskyddslagen. Han har i betänkandet

inte gått in närmare på vilka skäl som kan anföras för denna ståndpunkt.

Läget har emellertid numera klarnat i samband med polisväsendets förstatligande.

En ledande synpunkt vid denna reform har nämligen varit att söka

renodla polisens huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet

och att i detta syfte undvika att belasta polisen med uppgifter som inte

har direkt anknytning till den primära verksamheten eller kräver användning

av polisiära maktmedel. Jag får hänvisa till närmare uttalanden härom

i propositionen 1964: 101 (s. 77—78), vilken i denna del inte föranledde någon

erinran från riksdagens sida. Med hänsyn till den målsättning som varit

bestämmande i det nu berörda sammanhanget svnes det uteslutet att infoga

tillsyn enligt djurskyddslagen som ett led i den reguljära polisverksamheten.

Då man således inte kan räkna med att skapa en mot den föreslagna behörigheten

svarande skyldighet för polisman att utföra besiktningarna, finner

jag det tvivelaktigt om något står att vinna på ett genomförande av utredningsmannens

förslag. Det måste nämligen ifrågasättas om den fördel,

som det någon gång kan innebära att besiktning görs av polisman i stället

för tillsyningsmän eller annan som no har behörighet därtill, förmår uppväga

olägenheten av att tillsynen splittras på flera händer med den risk för

försvagning av det personliga engagemanget som detta oundvikligen medför.

Jag kan på grund härav inte förorda att polisman tilläggs den föreslagna

behörigheten. I detta sammanhang vill jag erinra om den befogenhet som

allmänt tillkommer polisman att ingripa för att hindra brott.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

Utredningsmannen har ansett att djurskyddslagens nuvarande föreskrifter

beträffande kontrollen över lagens efterlevnad har ett innehåll som val

täcker vad lagstiftaren åsyftat. Jag delar denna uppfattning och jag har

även i ett tidigare avsnitt av denna framställning uttalat mig för att den effektivisering

av tillsynen som krävs i fråga om de vetenskapliga djurförsöken

bör äga rum inom ramen för nuvarande ordning.

Intrycket att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas

handhavande av tillsynen enligt djurskyddslagen har i stort sett bestyrkts

genom uttalanden under remissbehandlingen. När man bedömer detta läge

får man komma ihåg att de nu gällande tillsynsbestämmelserna, som bl. a.

har medfört att utseende av tillsyningsmän blivit obligatoriskt, bär varit i

kraft så pass kort tid som från och med 1959. Även om det på sina håll synes

förekomma en verklig eftersläpning bör man kunna utgå från att den

fortsatta utvecklingen skall innebära att intentionerna bakom bestämmelserna

blir mera fullständigt förverkligade. I detta avseende har man också

anledning att fästa stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna,

som skapar förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda tillsyningsmän.

Härigenom bör det bli möjligt att efter hand bygga upp en kår

av kunniga och i förhållande till lokala intressemotsättningar relativt fria

befattningshavare som förmår att hävda djurskyddsintresset med erforderlig

kraft. Det är emellertid inte tillräckligt att avvakta de förbättringar som

kan väntas komma på detta sätt utan åtgärder bör vidtas för att påskynda

den önskvärda utvecklingen.

Det viktigaste blir då att genom upplysning söka väcka och stärka det

personliga intresset och känslan av ansvar för tillsynsuppgifterna hos dem

som i olika egenskaper ombesörjer tillsynen på det lokala planet, dvs. i första

hand hälsovårdsnämndernas ledamöter och tillsyningsmän. I detta svtte

bör enligt min mening anordnas en informationskampanj i central regi.

lämpligen genom veterinärstyrelsens försorg. Härjämte synes det motiverat

att främst med tanke på tillsyningsmännen anordna en utbildningsverksamhet

som mera inriktas på instruktion beträffande praktiska tillsynsfrågor.

Den informations- och instruktionsverksamhet som jag sålunda vill förorda

torde i lämpliga former böra utsträckas till att avse även tjänsteveterinärerna.

Härigenom ges bl. a. tillfälle till mera ingående behandling av de särskilda

problem som gäller tillsynen över användning av djur för vetenskapliga

och liknande ändamål. Det förtjänar att understrykas att den särskilda

aktivisering som krävs i fråga om detta avsnitt av tillsynsuppgifterna

inte kan komma till stånd utan betydande insatser från tjänsteveterinärernas

sida.

I övrigt finns knappast anledning att nu ingå på detaljerna i de åtgärder

som enligt det anförda bör vidtas för att förbättra djurskyddstillsynen. Det

synes lämpligt att veterinärstyrelsen får i uppdrag att närmare planlägga

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

åtgärderna samt att inkomma till Kungl. Maj :t med förslag härom jämte erforderliga

kostnadsberäkningar.

Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har man framfört

vissa förslag om att en intensivare tillsynsverksamhet skulle framtvingas

genom föreskrifter om regelbundet återkommande, rutinmässiga inspektioner

av djurhållningen. Jag anser att frågan härom bör få vila till

dess att man prövat möjligheterna att gå fram efter den mjukare lmje som

jag här har förordat.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Bandhundsfrågan

I 1938 års betänkande rörande djurskyddslagstiftning upptogs förslag om

ett stadgande i djurskyddslagen enligt vilket hund, som hölls bunden eller

instängd, dagligen skulle erhålla tillfälle till nödig motion genom tillgång

till rymlig hundgård, genom rastning eller på annat lämpligt sätt. Vid remissbehandlingen

av betänkandet anfördes från flera håll erinringar mot

bestämmelsen. Det hävdades såväl att stadgandet var obehövligt som att det

skulle kunna läggas till grund för åtal mot de flesta ägare av sällskapshundar.

Flera remissinstanser ansåg att det var bättre med ett förbud mot

att hålla bandhund. Det föreslogs vidare förbud även mot att ha hundvalpar

under sex månaders ålder i kort bindsle samt föreskrift att, när hund under

kortare tid måste hållas bunden, detta borde ske på så sätt, att den kedja

eller lina som hunden var bunden med fästes med en lätt löpande ring

vid en minst tio meter lång löplina.

I propositionen (1944: 43) uttalade departementschefen, att den föreslagna

särskilda bestämmelsen om skyldighet att bereda hund tillfälle till motion

inte syntes erforderlig och därför kunde utgå ur lagförslaget. Inte heller

ansåg departementschefen att något stadgande om förbud att hålla

bandhund eller särskild föreskrift om bindsle för hund borde meddelas.

Föi sta lagutskottet, vars utlåtande (1944: 28) godkändes av riksdagen, fann

inte anledning till erinran mot det i propositionen framlagda förslaget, så\itt

nu är i fråga. Utskottet framhöll emellertid att det på grund av bestämmelsen

i 4 § djurskyddslagen om att djur inte får hållas bundet på ett för

djuret plågsamt sätt blev förbjudet att hålla bandhund bunden med så kort

lina att hunden inte kunde erhålla tillräcklig rörelsefrihet, och att på samma

sätt enligt 2 § kunde ställas vissa krav på hundkojornas beskaffenhet.

Det var enligt utskottets uppfattning också angeläget att hälsovårdsnämnderna

ägnade uppmärksamhet åt dessa förhållanden.

Spörsmålet om bandhundarna upptogs senare av djurskyddsutredningen

i dess betänkande angående tillsynen å djurskyddslagens efterlevnad (SOU

1956:49). Den dåvarande utredningsmannen konstaterade efter återgivande

av nämnda utskotts utlåtande att de sålunda uttalade förhoppningarna

långt ifiån blivit i önskvärd grad infriade. Att råda bot på missförhållandena

i fråga om bandhundarna genom en närmare författningsreglering

var emellertid enligt utredningsmannen vanskligt i flera hänseenden och

innan man inlät sig på något sådant syntes det honom böra prövas om inte

ett tillfredsställande resultat stod att vinna genom att man på allvar försökte

förbättra tillsynsorganisationen. Den föreslagna reformeringen av tilIsynsbestämmelserna

i djurskyddslagen föranledde som förut nämnts vissa

trån och med den 1 januari 1959 gällande lagändringar.

Frågan om bandhundarna har också tagits upp i motioner vid 1963 års

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

riksdag (1:173 och 11:42, ej likalydande), vari framfördes önskemål om

bestämmelser för att motverka djurplågeri i samband med bruket att hålla

bandhund. Tredje lagutskottet som behandlade motionerna (uti. nr 12)

fann motionärernas syfte värt allt beaktande och ansåg det därför erforderligt

att vidta ytterligare åtgärder för att förhindra att hundar behandlas på

ett från djurskyddssynpunkt ovärdigt sätt. Det fick ankomma på Kungl.

Maj :t att föranstalta om närmare utredning av de problem som berörts i

motionerna och att därefter vidta de åtgärder som kunde finnas påkallade.

På förslag av utskottet hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

om utredning och åtgärder snarast möjligt rörande det i motionerna berörda

spörsmålet. Ärendet har därefter överlämnats till djurskyddsutredningen.

Till utredningen har även överlämnats vissa från djurskyddsorganisationer

inkomna framställningar angående bandhundsfrågan.

Som tidigare nämnts har veterinärstyrelsen med stöd av bl. a. 14 § djurskyddslagen

meddelat råd och anvisningar för hälsovårdsnämnd rörande

tillsynen över hållande av djur. I anvisningarna uttalas att systemet att

hålla bandhund bör motarbetas. Då hund hålls på sådant sätt bör kopplet

för medelstor hund vara minst fyra meter långt. Lämpligen bör s. k. löplina

spännas upp. Vidare lämnas vissa anvisningar om hur hundkoja bör

vara beskaffad.

Utredningsmannen

De framställningar som kommit utredningsmannen tillhanda ger enligt

hans mening otvetydigt vid handen, att bandhundar i alltför många fall inte

omhänderhas i enlighet med djurskyddslagens syften eller uttryckliga stadganden.

Anmärkningarna avser inte bara bristande möjligheter till erforderlig

motion för hundarna (sättet för hundarnas hållande i band) och bristfälliga

anordningar, där hundarna har att söka tak över huvudet, utan även

den vanvård i allmänhet, för vilken hundarna utsätts. Utredningsmannen

framhåller att det inte synes lätt alt förklara den ringa hörsamhet mot lagens

bud, som därigenom lagts i dagen, och han beklagar att de lokala tillsynsmyndigheterna

av allt att döma inte heller på detta speciella område

utnyttjat djurskyddslagens förbättrade regler om övervakning och kontroll.

Bl. a. de i det föregående nämnda motionerna och tredje lagutskottets utlåtande

däröver har bekräftat utredningsmannens uppfattning om den bristfälliga

vården och tillsynen av bandhundarna. Av materialet framgår också

att en stark opinion finns för ett förbud mot hållande av bandhund.

Den ibland åberopade nödvändigheten att använda bandhund för vaktändamål

är enligt utredningsmannen långt ifrån självklar. Han vill dock

inte bestrida, att under speciella omständigheter bevakning med hund kan

vara både nyttig och nödig. Men en icke fjättrad vakthund, som nattetid

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

hålls inomhus, synes vara mera effektiv än den traditionella bandhunden.

I fall, då det skyddade intresset är särskilt kvalificerat, lär väl också bevakningen,

om den inte sker med hund som fritt rör sig inom ett slutet bevakningsområde,

inte sällan utövas med hund som förs i koppel av sin

förare.

Utredningsmannen föreslår därför att i princip stadgas förbud mot hållande

av bandhund. Utformandet av en förbudsregel är emellertid enligt

utredningsmannen förbundet med vissa svårigheter. Vid tidpunkten för riksdagsbehandlingen

av ovannämnda motioner, då diskussioner i ämnet pågick

med utredningens experter, var utredningsmannen benägen att föreslå, att

jämte ett förbud skulle meddelas bestämmelser om ett dispensförfarande,

som skulle möjliggöra för polismyndighet i orten att efter ansökan lämna

tillstånd att hålla bandhund, om den fann synnerliga skäl därtill. Polismyndigheten

skulle i samband med prövningen av dispensansökningen förvissa

sig om att hunden var av lämplig ras och att den skulle få en med

hänsyn till förhållandena fullt tillfredsställande hundkoja. Syftet med denna

möjlighet till dispens var att t. ex. äldre personer och ensligt boende

skulle kunna få denna form av skydd. Utredningsmannen har dock inte

kunnat bortse från att en dispensmöjlighet skulle medföra betydande svårigheter

för en rättvis avvägning vid tillståndsprövningen och, i fall där

dispens medgåves för ensligt boende, äventyra en effektiv tillsynsverksamhet.

Dispensmöjligheten måste för den skull avvisas.

Även utformningen av en absolut förbudsregel erbjuder enligt utredningsmannen

vissa svårigheter. Det är visserligen knappast någon tvekan

om vad som i det allmänna språkbruket förstås med bandhund. Härmed

torde avses hund, som hålls fastkedjad utomhus dygnet runt. Men till bandhund

måste också räknas hund, som hålls kedjad men som för kortare intervaller

släpps lös.

Enligt dansk rätt är det numera förbjudet »til stadighed åt holde en hund

bundet». Mot uttrycket »til stadighed bundet» och dess direkta svenska

motsvarighet »stadigvarande bunden» kan, anför utredningsmannen, invändas,

att det kan befaras leda till olika meningar om hur ofta och

hur länge en bandhund skall vara frikopplad för att förbudet att hålla

bandhund skall anses iakttaget. Utredningsmannen förordar i stället en bestämmelse,

att hund inte må stå i band nattetid eller under hela eller större

delen av dagen. Förbudet skulle begränsas till hållande av bandhund utomhus.

I enlighet med det sagda föreslår utredningsmannen, att som en ny paragraf

i djurskyddslagen under en rubrik »Om anordningar till inskränkande

av djurs rörelsefrihet» upptas bestämmelse om att hund inte må stå

i band utomhus nattetid eller under hela eller större delen av dagen.

Det föreslagna stadgandet skall enligt förslaget straffsanktioneras genom

en komplettering av 21 § djurskyddslagen.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Med de sålunda föreslagna bestämmelserna kräver frågan om hundkojornas

beskaffenhet enligt utredningsmannen inte annan reglering än vad som

är föreskrivet därom i veterinärstyrelsens råd och anvisningar.

Remissyttrandena

Beträffande utredningsmannens förslag i denna del är remissutfallet

ganska negativt. Om man bortser från de remissinstanser, som endast yttrat

sig mycket allmänt om betänkandet, har flertalet avstyrkt förslaget eller

ställt sig tveksamma därtill. I stort sett samma kritiska synpunkter på förslaget

som anlagts i dessa remissyttranden har anförts även av en stor

grupp andra remissinstanser, vilka förordat mera begränsade förbud mot

hållande av bandhund än vad utredningsmannen föreslagit. De instanser,

som särskilt yttrat sig beträffande detta kapitel i betänkandet och lämnat

förslaget utan erinran eller tillstyrkt detsamma, är statspolisintendenien,

länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund,

Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök, statsåklagaren

i Malmö, länsläkarna i Kristianstads, Jämtlands och Västerbottens län,

föreståndaren för statspolisens avdelning i Luleå, länsveterinären i Jämtlands

län, Norra Ångermanlands djurskyddsförening samt hälsovårdsnämnderna

i Hälsingborgs stad och Själevads kommun.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund framhåller att de i riksförbundets

tidigare framställningar i denna fråga uttalade önskemålen har blivit

uppfyllda genom förslaget, samt finner detta synnerligen glädjande från

dj ur skyddssynpunkt.

Till stöd för sitt tillstyrkande av förslaget framhåller Nordiska samfundet

till bekämpande av plågsamma djurförsök, att en stark och välgrundad opinion

fördömer det nuvarande systemet för hållande av bandhundar. Enligt

samfundets mening måste vad utredningsmannen har föreslagit betraktas

som minimikrav för den som fortfarande envisas med att hålla sig med

bandhund.

De remissinstanser som yttrat sig rörande nu förevarande kapitel har i

allmänhet inte gått in på frågan, i vad mån missförhållanden beträffande

bandhundar är vanligare i vissa delar av landet än i andra. Statsåklagaren

i Malmö pekar dock på att bruket att hålla bandhund torde vara särskilt

utbrett i södra Sverige. Han framhåller emellertid, att djurskyddsorganisationerna

under en följd av år har lagt ner ett intresserat arbete för att bekämpa

vanan att hålla bandhund och därvid har nått goda resultat. Enligt

statsåklagaren har sålunda antalet bandhundar minskat avsevärt. Han anser

dock, att man svårligen enbart genom djurskyddsorganisationernas arbete

helt kan komma till rätta med frågan, och då därtill det praktiska

värdet av bandhundar synes ringa, finner han det föreslagna förbudet mot

hållande av bandhund böra införas.

8 Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr lss

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Ett par remissinstanser har i likhet med utredningsmannen förordat ett

absolut förbud mot hållande av bandhund men velat gå längre i förslagets

riktning. Sålunda anmärker Föreningarna Djurens vänners riksorganisation,

att formuleringen »icke stå i band---under hela eller större delen av

dagen» är vag och att det blir svårt att kontrollera, hur länge en hund har

stått bunden. Riksorganisationen framhåller, att hunden inte bara behöver

materiell vård utan också ett visst mått av intresse från ägarens sida men

att i otaliga fall anskaffande av bandhund inte sker på grund av intresse

för djuret utan av gammal vana och slentrian. Riksorganisationen önskar

därför ett fullständigt förbud mot att hålla hund stadigvarande bunden

och hävdar, att därigenom sådana i hög grad olämpliga hundägare som nyss

nämnts skulle automatiskt försvinna. Riksorganisationen pekar även på

att det föreslagna förbudet mot att hålla hund bunden nattetid i praktiken

kan leda till att hunden på kvällen stängs in i en källare eller uthus samt

att ett sådant förvaringsställe inte kan anses vara bättre än den koja som

tidigare använts. Riksorganisationen hemställer därför, att det föreslagna

stadgandet ändras på så sätt att hund inte får hållas kopplad som vakthund

och inte heller förvaras i uthus eller källare. Enligt riksorganisationen bör

hund under tjänlig väderlek få vistas några timmar dagligen i rastgård,

vars storlek och utformning anges av veterinärstyrelsen. Vidare har hälsovårdsnämnden

i Höörs köping i och för sig inte haft något att erinra mot

det föreslagna förbudet mot hållande av bandhund men ansett att förbudet

bör gälla även hållande av hund i mindre rastgård.

Här må nämnas, att i de i samband med remissbehandlingen inkomna

yttrandena från Bandhundskampanjen och Föreningen Hundfrämjandet i

Stockholm även förordas ett absolut förbud mot hållande av bandhund

samt tillika föreslås vissa kompletterande bestämmelser. Bandhundskampanjen

hälsar sålunda med tillfredsställelse utredningsmannens radikala

behandling av bandhundsproblemet men anser, att begreppet »stå i band»

bör definieras så att minimimått och konstruktion beträffande hundkoja

och hundgård liksom minimimått på löplina stadgas i lag. Man önskar vidare

en definition av begreppet »utomhus», varav klart framgår att utrymme

där hund vistas skall vara uppvärmt, samt lagstadgande, att hund skall erhålla

nödig daglig motion, men inte, som ofta förekommer, löpande efter motorfordon.

Även Föreningen Hundfrämjandet i Stockholm uttrycker stor

tillfredsställelse med förslagets principiella ståndpunkt. Enligt föreningen

är särskilt det absoluta förbudet mot att låta hund stå i band utomhus nattetid

betydelsefullt. Då emellertid förslagets syfte skulle kunna kringgås,

om hunden placeras i en alltför liten rastgård, föreslår föreningen, att det

föreslagna stadgandet ändras på sådant sätt att hund placerad i otillräcklig

rastgård uttryckligen jämställs med hund som hålls bunden. Föreningen

anser, att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att i särskild kungörelse med
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

dela närmare föreskrifter om fordringarna på rastgård. Föreningen anser

vidare, att samtidig lagstiftning om beskaffenhet av hundkoja och dennas

placering behövs.

Häi må också nämnas, att några i det följande nämnda remissinstanser,

som i princip har godtagit tanken på förbud mot hållande av bandhund men

velat ge möjlighet till dispens, i övrigt har förordat skärpning av den av utredningsmannen

föreslagna förbudsregeln. Sålunda anser förste stadsveterinären

och hälsovårdsnämnden i Stockholm, att förbudet mot hållande

av bandhund — bortsett från nyssnämnda dispensmöjlighet — bör vara totalt.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Kristianstads län, att det föreslagna

förbudet mot hållande av bandhund visserligen torde inrymma det övervägande

antalet fall som det gäller att komma till rätta med, men inte inbegriper

de inte så sällsynta fallen, där bandhunden har sin fasta »boplats»

i en ladugård varifrån han sällan får bege sig, och inte heller de fall,

där bandhunden saknar hundkoja men i stället har möjlighet att nattetid

eller vid dålig väderlek söka sig in genom en öppning i något uthus. Länsstyrelsen

föreslår därför, att det föreslagna stadgandet om möjligt utformas

så att det täcker i varje fall sistnämnda kategori bandhundar. I samma

riktning har också Svenska hundskyddsföreningen och länsveterinären i

Kronobergs län uttalat sig. Hälsovårdsnämnden i Brösarps kommun, som

även förordat en förbudsbestämmelse med dispensmöjlighet, har i övrigt

hemställt om en sådan skärpning av det föreslagna stadgandet, att hund

som står ute under dagen skall ha en stor, inhägnad rastgård med liggplats,

att rastgården skall anordnas på lämplig plats samt att inhägnadens storlek

skall vara beroende av hundens ras och storlek. Enligt hälsovårdsnämnden

bör vidare anmälningsplikt föreligga.

Såsom redan nämnts har ett antal remissinstanser förordat mera begränsade

förbud mot hållande av bandhund än vad utredningsmannen föreslagit.

Hit hör hovrätten över Skåne och Blekinge, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna

i Kristianstads, Malmöhus och Västerbottens län, Svenska djurskyddsföreningen,

Svenska hundskyddsföreningen, statsåklagaren i Göteborg, länsveterinärerna

i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs län, förste stadsveterinären

i Stockholm, förste konsulenten vid lappväsendet i Västerbottens län

samt hälsovårdsnämnderna i Hässleholm, Linköping, Motala, Stockholm,

Sundsvtdl och Brösarps kommun.

Flertalet remissinstanser i denna grupp har tagit upp den av utredningsmannen

avvisade tanken alt stadga principiellt förbud mot hållande av

bandhund men medge möjlighet till dispens därifrån.

Vidare har medicinalstyrelsen samt länsstyrelsen och förste konsulenten

vid lappväsendet i Västerbottens län förordat cn sådan begränsning av det

föreslagna stadgandet att därifrån undantas i renskötsel använda hundar,

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

helt eller under den tid visst renskötselarbete pågår. Liknande synpunkter

har anlagts av bl. a. rennäringsnämnden med instämmande av Svenska samernas

riksförbund. I övrigt har medicinalstyrelsen anfört, att den från

omgivningshygienisk synpunkt med tillfredsställelse accepterar bestämmelsen,

att hund inte må stå i band nattetid. Inte heller statsåklagaren i Göteborg

har i och för sig haft något att anmärka mot det föreslagna förbudet,

såvitt gäller flertalet hundar. Då det emellertid har uppgetts, att vissa hundraser,

t. ex. grönlandshunden, skulle vara så beskaffade att de helst vill vistas

utomhus, finner statsåklagaren, att det måhända skulle framstå som eu

olägenhet, att dessa hundar inte får hållas i band utomhus nattetid.

Andra remissinstanser i förenämnda grupp har på olika sätt velat göra

undantag från förbudet, såvitt gäller hund som är kopplad till löplina. Sålunda

anser hälsovårdsnämnden i Hässleholm, att det föreslagna förbudet

mot hållande av bandhund bör begränsas till nattetid medan däremot hund

i löplina bör kunna tillåtas under dagen. Länsveterinären i Värmlands län

— vilken som nämnts förordat dispensmöjlighet — har även hemställt om

en sådan allmän begränsning av det föreslagna stadgandet att det skulle

vara tillåtet att under den varmare årstiden låta hund, bunden i koppel med

löplina, nattetid vistas i hundkoja. Enligt länsveterinären bör alltså ett förbud

mot hållande av bandhund begränsas t. ex. till tiden oktober—april och

i övrigt gälla förbud att under dagen ha hund stadigvarande bunden. Vidare

anför Svenska djurskyddsföreningen, att en klar skillnad bör göras

mellan hundar i fast koppel och hundar hållna i löplina med tillgång till

hundkoja av godtagbar typ. Enligt föreningen bör förbudet inte omfatta

sistnämnda hundar, eller också bör dispens att hålla sådan hund kunna

efter noggrann behovsprövning medges personer, som är beroende av vakthund.

Även länsveterinärerna i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar och

Skaraborgs län hävdar, att endast hållande av bandhund i andra former än

genom uppbindning med löplina bör förbjudas.

Följande remissinstanser har avstyrkt förslaget eller ställt sig tveksamma

därtill, nämligen hovrätten för Övre Norrland, överbefälhavaren, lantbruksstyrelsen,

veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans lärarkollegium,

länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Västernorrlands, Jämtlands och

Norrbottens län, Riksförbundet Landsbygdens folk, Hushållningssällskapens

förbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges veterinärförbund, Svenska

kennelklubben, Svenska samernas riksförbund, Husdjursförsäkringsföretagens

förening, chefen för armén, länsläkaren i Norrbottens län, rennäringsnämnden,

länsveterinärerna i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, statens veterinärmedicinska

anstalt, hälsovårdsnämnderna i Gävle, Göteborg, Halmstad, Luleå,

Malmö, Piteå, Västerås, Klippans köping och Onsala kommun, länshälsovårdskonsulentcn

i Kristianstads län, Östergötlands läns hushållningssäll
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1065

skaps nämnd för allmänna jordbruksärenden samt Jämtlands och Västerbottens

läns hushållningssällskap.

Om de invändningar av skilda slag som har anförts mot förslaget må följande

nämnas.

Förslaget har kritiserats med hänvisning till att det föreslagna stadgandet

skulle erbjuda tolkningssvårigheter och möjlighet till skiftande tillämpning.

Från denna synpunkt har riksåklagarämbetet — som inte uttalat sig om

behovet eller önskvärdheten av ett förbud mot hållande av bandhund — anmärkt,

att det inte är klart, om med begreppet »nattetid» skall avses den

mörka delen av dygnet eller den tid som normalt används för nattvila. Ämbetet

har också velat ifrågasätta om inte »stå i band» borde utbytas mot

»hållas bunden» i överensstämmelse med lokutionen i 4 § djurskyddslagen.

Såväl tolkningssvårigheter som omöjlighet att övervaka stadgandets

efterlevnad har vidare åberopats av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Liknande synpunkter har anlagts av bl. a. veterinärstyrelsen, länsstyrelsen

i Hallands län, länsveterinärerna i Malmöhus, Hallands och Västerbottens

län, hälsovårdsnämnden i Gävle och länshälsovårdskonsulenten i Kristianstads

län.

Farhågor att det föreslagna förbudet mot hållande av bandhund skulle

leda till att hundar i stället hålls instängda i ladugårdar, uthus e. d. har

uttalats av många remissinstanser. Från samma utgångspunkt har länsveterinären

i Södermanlands län framhållit, att sådana personer som nu är

orsak till det s. k. bandhundseländet kunde tänkas i stället binda upp hunden

inomhus i ett dragigt skjul eller en kall lada. Enligt länsveterinären

bör därför ordet »utomhus» utgå ur det föreslagna stadgandet, men inte

heller ett så utformat förbud har länsveterinären velat förorda, då han anser

oriktigt att förbjuda, att hund hålls bunden utomhus vid löplina. Vidare

har Sveriges veterinärförbund, som avstyrkt förslaget, varnat för att man

genom det föreslagna förbudet kan komma att skapa ett »bandhundselände

inomhus».

Liknande synpunkter har framhållits av bl. a. veterinärstyrelsen, länsstyrelsen

i Hallands län, Svenska kennelklubben, chefen för armén, länsveterinärerna

i Blekinge och Hallands län, hälsovårdsnämnderna i Gävle,

Halmstad och Klippans köping samt länshälsovårdskonsulenten i Kristianstads

län, vilka avstyrkt förslaget, och av länsveterinären i Värmlands län,

vilken förordat en förbudsbestämmelse med dispensmöjlighet.

Några av de remissinstanser som påyrkat möjlighet till dispens från det

föreslagna förbudet mot hållande av bandhund, nämligen länsstyrelsen i

Malmöhus län, länsveterinärerna i Kronobergs och Värmlands län, förste

stadsveterinären i Stockholm samt hälsovårdsnämnderna i Linköping, Stockholm

och Sundsvall, har som ett av skälen härför åberopat behovet att hålla

bandhund som vakthund. Av samma skäl har andra remissinstanser avstyrkt

förslaget eller ställt sig tveksamma därtill, däribland hovrätten för

opaginerad Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 1,“18 år 1965

Övre Norrland, överbefälhavaren, lantbriiksstyrelsen, Riksförbundet Landsbygdens

folk, chefen för armén, länsveterinären i Kopparbergs län, hälsovårdsnämnden

i Malmö och Jämtlands läns hushållningssällskap.

Vidare har lantbriiksstyrelsen och hälsovårdsnämnden i Sundsvall anfört

hl. a., att de inte delar utredningsmannens uppfattning, att en icke fjättrad

vakthund, som nattetid hålls inomhus, skulle vara mera effektiv än den traditionella

bandhunden. Hälsovårdsnämnden finner det ganska uppenbart,

att eu vakthund t. ex. på en bondgård lättare fullgör sin uppgift, om den

vistas utomhus, samt att hundens behov av fri rörelse och trivsel på ett

fullt tillfredsställande sätt tillgodoses genom hundens förseende med koja

och tillräcklig löplina. Länsveterinären i Jönköpings län — som förordat att

hund bunden med löplina under vissa förutsättningar undantas från det

föreslagna förbudet — har anfört, att cn sådan hund kan göra tjänst som

vakthund men att en hund instängd i hundgård inte kan användas för detta

ändamål.

De remissinstanser som ställt sig kritiska till förslaget har i stor utsträckning

till stöd för sin ståndpunkt åberopat, att det för vissa hundraser är

lämpligare att vistas utomhus än i uppvärmda lokaler. Man har därvid pekat

i första hand pa sadana särskilt i Norrland vanliga långhåriga raser som

olika spetsraser, gråhundar och grönlandshundar men i övrigt även på vakthundar

av skilda slag, t. ex. S:t Bernhardshundar och schäfrar, samt jakthundar,

däribland även vissa korthåriga raser, t. ex. stövare. Med hänsyn

till sådana hundar samt även till kennlar och andra fall, där så många hundar

hålls av samme ägare att de inte får plats inomhus, bär Svenska hundskyddsföreningen

förordat undantag eller möjlighet till dispens från det

föreslagna förbudet. Föreningen framhåller till en början, att man hör skilja

mellan hundar av olika raser, som hålls fastkedjade praktiskt taget för livstid,

något som speciellt förekommer i södra delarna av landet, å ena, samt

tjockhåriga hundar, närmast avsedda för jakt, vilka särskilt förekommer i

mellersta och norra delarna av landet, å andra sidan. Föreningen anser det

välbetänkt, att s. k. bandhundar av det förra slaget helt förbjuds. Efter att

ha föreslagit, att förbudet mot hållande av bandhund kompletteras med bestämmelse,

att hund inte heller får stängas in i uthus, källare e. d., uttalar

föreningen, att det föreslagna stadgandet även bör bli föremål för sådan

ändring, att den kategori av tjockhåriga hundar som särskilt förekommer

i mellersta och norra delarna av landet alltjämt får vistas utomhus dygnet

om. Enligt föreningen kan det för denna kategori hundar vara en direkt

plåga att vistas i uppvärmda bostadsrum eller på loge eller dylikt. Föreningen

anför vidare bl. a. att för dylika hundar i stället bör finnas eu lämplig

dragfri koja med en löplina om minst tio meters längd och med ett koppel

om minst tre meter. För den kategori av hundar vars ägare har så många

djur, att de inte kan beredas plats inomhus, och för kennlar bör enligt hundskyddsföreningen

bestämmelser ges angående hundhus och hundgård, samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 19G5

eventuellt rastgård, varjämte det vore önskvärt att erhålla riktlinjer för motionering

av dylik hund.

Även länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län, länsveterinären

i Värmlands län samt hälsovårdsnämnderna i Linköping och Sundsvall har

bl. a. med hänsyn till vissa hundrasers behov att vistas utomhus förordat

möjlighet till dispens från det föreslagna förbudet.

Länsveterinären i Örebro län anser med hänsyn till grönlandshundar,

lapphundar samt andra tät- eller långhåriga raser det inte möjligt att helt

förbjuda hållande av bandhund. För att underlätta hälsovårdsnämndernas

övervakning föreslår emellertid länsveterinären skyldighet för alla som måste

använda bandhund att anmäla detta till hälsovårdsnämnd.

Liknande synpunkter beträffande vissa hundrasers behov att vistas utomhus

har föranlett en rad andra remissinstanser att avstyrka förslaget eller

ställa sig tveksamma därtill, däribland veterinärhögskolans lärarkollegium,

länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län, Hushållningssällskapens

förbund, Sveriges veterinärförbund, Svenska kennelklubben, länsläkaren

i Norrbottens län, länsveterinärerna i Blekinge, Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, hälsovårdsnämnderna i

Göteborg, Halmstad, Luleå och Piteå samt Jämtlands och Västerbottens läns

hushållningssällskap. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län framhåller

sålunda, att spetsar, gråhundar och andra långhåriga hundraser föredrar att

ständigt, även vid relativt sträng kyla, vistas utomhus samt att, om en sådan

hund hålls inomhus under en stor del av dygnet, den får en tunnare hårrem,

som sedan inte ger den tillräckligt skydd vid utomhusvistelse. Vidare hävdar

länsveterinären i Västerbottens län, att även vissa korthåriga hundar,

t. ex. stövare, mår bättre av att vistas utomhus, under förutsättning att de

kan motionera i lämplig löplina. Länsveterinären anser, att hundar över huvud

inte bör stå i band vid koja men att bruks-, jakt- och liknande hundar

utan tidsbegränsning bör få kopplas vid lämplig löplina, som har anslutning

till väl utformad och ombonad koja, helst försedd med ridåskydd för öppningen.

Påståendet att i Norrland vanliga hundar, såsom gråhundar och jämthundar,

inte vill eller tål vistas inomhus nattetid eller större delen av dagen

ifrågasätts av länsveterinären i Jämtlands län. Han vill däremot inte bestrida

att det utan större olägenheter kan gå att ha jämthund utomhus även

vid kylig väderlek, om den har en i alla avseenden lämplig koja till sitt förfogande.

Som redan framgått har de remissinstanser som ställt sig kritiska till förslaget

till mycket stor del tillika hävdat den uppfattningen, att hållande av

bandhund försedd med s. k. löplina och hundkoja kan vara eu lämplig form

av hundhållning. I denna riktning har ytterligare uttalat sig bl. a. hovrätten

för Övre Norrland, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans

lärarkollegium, länsstyrelserna i Hallands, Västernorrlands och Jämt
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

lands län, Sveriges veterinärförbund, Svenska djurskyddsföreningen, Svenska

kennelklubben, Husdjursförsäkringsföretagens förening, länsveterinärerna

i Kronobergs, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro och

Kopparbergs län, statens veterinärmedicinska anstalt, hälsovårdsnämnderna

i Gävle, Göteborg, Halmstad, Luleå, Piteå och Sundsvall samt Jämtlands läns

hushållningssällskap.

Statens veterinärmedicinska anstalt framhåller att vakt- och jakthundar

inte kan hållas lösgående utan uppsikt. De måste således antingen hållas inomhus,

vilket är emot deras natur, eller i hundgård, vilket torde försätta

dem i en än svårare konfliktsituation med hänsyn till deras starkt utvecklade

revirförsvarsinstinkt. En hundgård kan därför tänkas innebära en svårare

form av infängsling än bindning vid löplina. En väl tilltagen löplina

med en bra hundkoja är i alla avseenden acceptabel från djurskyddssynpunkt.

På en löplina får hunden intimare kontakt med husbondfolket än

den får genom nätet i en hundgård. En löplina kan sättas upp, där man ofta

passerar, till båtnad för människokontakten och vakthållningen. Medelst

löplina kan ett större och mera omväxlande område ställas till hundens förfogande

än i en hundgård.

Att uppbindning av hund med löplina är en godtagbar form av hundhållning,

hävdas i mera allmänna och kortfattade ordalag även av lantbruksstyrelsen,

veterinärhögskolans lärarkollegium, länsstyrelserna i Västernorrlands

och Jämtlands län, Husdjursförsäkringsf öretagens förening, länsveterinärerna

i Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Örebro län samt

hälsovårdsnämnderna i Göteborg, Halmstad, Luleå och Piteå. Dessa remissinstanser

synes vidare utgå från att en förbättring av bandhundarnas förhållanden

genom en allmän övergång till uppbindning med löplina skulle kunna

uppnås inom ramen för gällande lagstiftning genom övervakningen av

djurskyddslagens efterlevnad.

Hovrätten för övre Norrland, som likaledes anser att ett utnyttjande av

djurskyddslagens tillsynsbestämmelser erbjuder möjlighet att komma till

rätta med bandhundsproblemet, föreslår, att till ledning för tillsynsmyndigheterna

vissa allmänna normer rörande hundkojas beskaffenhet och föreskrift

om bandhunds förseende med löplina intas i sådan djurskyddsordning,

varom utredningsmannen tidigare framlagt förslag, men att detaljregleringen

av dessa frågor liksom hittills skall ske genom veterinärstyrelsens

anvisningar.

Veterinärstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands län, Sveriges veterinärförbund,

länsveterinären i Kopparbergs län, hälsovårdsnämnden i Gävle och

Jämtlands läns hushållningssällskap, vilka avstyrkt utredningsmannens förslag,

har förordat lagbestämmelser om uppbindningssätt och andra anordningar

vid hållande av bandhund. Veterinärstyrelsen föreslår för sin del

att i djurskyddslagen införs ett stadgande av följande lydelse. »Hund som

hålles i band utomhus skall vara kopplad till löplina av minst 15 meters

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965 121

längd samt hava tillgång till hundkoja utformad enligt veterinärstyrelsens

anvisningar.»

Länsveterinären i Kopparbergs län, hälsovårdsnämnden i Gävle och Jämtlands

läns hushållningssällskap föreslår lagbestämmelser av mera allmänt

innehåll, såsom att bandhund skall ha tillräcklig rörelsefrihet och skyddad

liggplats. Sveriges veterinärförbund önskar i första hand en väsentligt utökad

upplysning samt anvisningar av veterinärstyrelsen med normer för

kojor, hundhus, hundgårder och övriga detaljer. I andra hand förordar förbundet

en lagtext så utformad att vissa minimimått påbjuds beträffande såväl

storleken av hundkojor som längden av hundkoppel och s. k. löplina.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att det möjligen skulle kunna vara tillfyllest

med en föreskrift om att hund, som mera stadigvarande hålls bunden,

skall ha löplina, vilken medger godtagbar rörelsefrihet. I fråga om andra

med bandhundssystemet sammanhängande missförhållanden, såsom brist

på vatten åt hunden, skadliga temperaturförhållanden och otillräckligt regnskydd,

framhåller länsstyrelsen, att den allmänna bestämmelsen om straff

för djurplågeri torde innebära det erforderliga korrektivet.

Departementschefen

Frågan hur man skall kunna stävja den vanvård av hundar som förekommer

i samband med bruket att hålla bandhund var föremål för övervägande

redan vid tillkomsten av djurskyddslagen. I lagen som trädde i kraft år

1945 finns bestämmelser dels om att djur inte får hållas bundet på ett för

djuret plågsamt sätt dels om att djurs förvaringsrum skall erbjuda tillräckligt

utrymme och skydd samt hållas tillfredsställande rent. Vid lagens tillkomst

ställde man förhoppningar på att bestämmelserna skulle råda bot på

vad som kallats bandhundseländet. Dessa blev emellertid långt ifrån infriade,

och med hänsyn härtill skärptes år 1959 djurskyddslagens regler om

hälsovårdsmyndigheternas tillsyn över lagens efterlevnad. Med stöd av stadgande

i lagen har veterinärstyrelsen år 1961 utfärdat råd och anvisningar

beträffande tillsynen, i vilka bl. a. framhålls att systemet att hålla bandhund

bör motarbetas. Vidare lämnas vissa föreskrifter om hur hundkoja bör vara

beskaffad m. m.

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner med önskemål om bestämmelser

för att motverka djurplågeri i samband med bruket att hålla bandhund. I

anledning av motionerna hemställde riksdagen hos Kungl. Maj :t om utredning

och åtgärder snarast möjligt rörande det i motionerna berörda spörsmålet.

Ärendet har överlämnats till djurskyddsutredningen. Till utredningen

har även insänts eller överlämnats ett antal skrivelser från olika djurskyddsorganisationer

angående bandhundsfrågan.

Utredningsmannen har med ledning av de framställningar som kommit

honom till handa konstaterat att bandhundar fortfarande i alltför många

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

fall inte omhänderhas i enlighet med djurskyddslagens syften och uttryckliga

stadganden. De anmärkningar som har framförts avser inte bara bristande

möjligheter till motion för hundarna och bristfälliga kojor m. m. utan

också den vanvård i allmänhet som hundarna utsätts för. Utredningsmannen

finner också att det existerar en stark opinion för ett förbud mot hållande

av bandhund. Efter vissa överväganden som närmare redovisats i betänkandet

har utredningsmannen stannat för att förorda en bestämmelse i

djurskyddslagen om att hund inte må stå i band utomhus nattetid eller under

hela eller större delen av dagen. Bestämmelsen skulle straffsanktioneras

genom 21 § i lagen. Med den ståndpunkt utredningsmannen sålunda intagit

har han ansett att frågan om hundkojors beskaffenhet inte kräver annan

reglering än vad som är föreskrivet i veterinärstyrelsens råd och anvisningar.

De remissinstanser som gått närmare in på utredningsmannens förslag i

denna del har i allmänhet intagit en kritisk hållning till tanken på ett så

vittgående förbud som utredningsmannen har förordat. Härvid har man

hl. a. erinrat om att det finns fall där det föreligger ett verkligt behov av att

använda bandhundar för bevakningsändamål. Man har vidare framhållit att

åtminstone hundar av vissa ifrågakommande raser är väl lämpade för att i

huvudsak vistas utomhus och även finner sig bättre till rätta härmed än med

att ständigt vistas inomhus i t. ex. uppvärmda bostadsutrymmen. I detta

sammanhang har kraftigt varnats för att skapa ett bandhundselände inomhus

genom ett totalt eller nästan totalt förbud mot att hålla hund bunden

utomhus. I påfallande stor utsträckning har man ansett att undantag från

en förbudsbestämmelse i vart fall bör gälla, om hunden är kopplad till en

löplina av tillräcklig längd och har tillgång till en koja eller annan viloplats,

där den kan få tillfredsställande skydd mot kyla, blåst och fuktighet.

För egen del är jag övertygad om att det krävs särskilda åtgärder för att

komma till rätta med de missförhållanden som uppenbarligen alltjämt förekommer

vid hållande av bandhundar. När det gäller att ta ställning till vilka

åtgärder som är lämpligast torde det finnas anledning att fästa stort avseende

vid varningarna mot att skapa ett bandhundselände inomhus. Om ett totalt

eller nästan totalt förbud mot att hålla hund stående i band utomhus

medför att hundarna blir placerade inomhus på sätt som är otillfredsställande

från djurskyddssynpunkt, kanske i trånga bostäder eller i källare och

liknande lokaler, betyder det en försämring av situationen, eftersom kontrollen

över djurens vård och behandling försvåras. Under sådana förhållanden

torde det vara motiverat att även i fortsättningen tillåta att hund hålls

bunden utomhus, men ge tvingande föreskrifter i fråga om de anordningar

som skall vidtas för att bereda hunden en dräglig tillvaro. I samma riktning

talar även de övriga nyss anförda synpunkterna som har framförts vid remissbehandlingen.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965 123

Vid övervägande av frågan om ordningen för hållande av bandhund har

jag funnit att systemet med löplina, kompletterad med koja eller dylikt av

tillfredsställande beskaffenhet, innebär den bästa lösningen. Föreskrifterna

på omiådet bör för att få största möjliga praktiska värde gå ganska mycket

i detalj. Möjligen är det också lämpligt att föreskrifterna i vissa avseenden

differentieras för olika slag av hundar och för skilda delar av landet. De

närmare bestämmelserna i dessa hänseenden bör enligt min uppfattning

meddelas av veterinärstyrelsen. Det blir tillräckligt att i djurskyddslagen

fastslå det huvudsakliga innehållet i den tilltänkta regleringen och hänvisa

till detalj föreskrifterna. Som minimikrav i fråga om löplinans längd torde

sålunda tio meter kunna fastställas. Beträffande koja eller liknande anordning

bör anges att den skall erbjuda tillfredsställande skydd mot väder och

vind. Bestämmelserna bör givetvis inte avse fall där hund blott tillfälligt

står bunden utomhus. Med hänsyn till förhållandena inom renskötseln torde

särskilda undantag från bestämmelserna vara påkallade, såvitt gäller

hundar som används i denna näring. Veterinärstyrelsen bör bemyndigas att

meddela föreskrifter härom. Ifrågavarande lagstadganden torde lämpligen

kunna upptas i en ny paragraf omedelbart efter de förut föreslagna bestämmelserna

om yrkesmässig hunduppfödning m. in. och under en särskild

rubrik »Om hållande av bandhund».

Det av utredningsmannen förordade förbudet mot alt hålla bandhund

skulle enligt förslaget vara straffsanktionerat. De bestämmelser som jag nu

har uttalat mig för ansluter närmare till de allmänna bestämmelserna i

djurskyddslagen, som en påbyggnad eller precisering av dessa. Med hänsyn

härtill torde efterlevnaden av de nya bestämmelserna böra övervakas och

framtvingas på samma sätt som gäller i fråga om de allmänna bestämmelserna,

alltså genom tillsyn och ingripanden från i första hand hälsovårdsnämndernas

sida. Frågan om en effektivisering av denna verksamhet har

jag behandlat i ett tidigare avsnitt av framställningen. Hålls en hund bunden

under sådana förhållanden att det kan sägas att den otillbörligen utsätts

för lidande, kan givetvis fallet bli att bedöma som djurplågeri.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.

Under remissbehandlingen har framförts förslag om att hållande av hundai

skulle underkastas särskild reglering i flera andra avseenden, bl. a. genom

föreskrifter om hur hundgård bör vara beskaffad. Enligt min mening

torde emellertid frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder för att förbättra

hundhållningen kunna vila till dess att man har hunnit samla erfarenheter

från en effektiviserad tillsynsverksamhet.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom justitiedepartementet

utarbetats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 19 maj 19U (nr 219) om djurskydd, samt

3) lag om ändring i lagen den A juni 1937 (nr 313) angående slaki av

husdjur.

Förslagen torde få fogas vid detta protokoll såsom bilaga.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de upprättade förslagen

måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Martti Heino

1 Förslagen, som bortsett från redaktionella jämkningar är likalydande med de vid propositionen

fogade förslagen, har uteslutits här.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

125

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 augusti

1965.

Närvarande:

justitieråden Hagbergh,

Dennemark,

regeringsrådet Wilkens,

justitierådet Riben.

Enligt lagrådet den 3 juni 1965 tillhandakominet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 7 maj 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken, 2) lag

om ändring i lagen den 19 maj 19U (nr 219) om djurskydd, samt 3) lag

om ändring i lagen den h- juni 1937 (nr 313) angående slakt av husdjur.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föiedragits

av hovrättsassessorn Anders Wigelius.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1065

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober

1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 23 augusti

1965 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 7 maj 1965 remitterade förslagen

till

1) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 19 maj 19U (nr 219) om djurskydd,

3) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av

husdjur.

Med förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer

föredraganden, att de med vissa redaktionella jämkningar måtte jämlikt

87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Martti Heino

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650275

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1965:408 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m. jämte i ämnet väckt s. 1 i texten
  2. 3LU 1965:31 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten