Sök i Ratio Lex

Angående ackord och eftergift beträffande vissa statens fordringar, m. m

1965-10-08 · 73 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 62 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:160, Angående ackord och eftergift beträffande vissa statens fordringar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

1

Nr 160

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ackord och

eftergift beträffande vissa statens fordringar, m. m.;

given Stockholms slott den 8 oktober 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen den 5 juni

1953 (nr 272);

2) förordning om ackord och avskrivning rörande vissa skatter;

3) förordning om ändrad lydelse av 30 § förordningen den 18 december

1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän

försäkring, m. m.;

dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås regler om ackord rörande skatt samt avskrivning

av sådana skatter som ej omfattas av bestämmelserna om avskrivning

i uppbördsförordningen. Det föreslås att samma bestämmelser för ackord

och avskrivning skall gälla i fråga om alla skatter. Ackordsbestämmelserna

beträffande skatter föreslås vidare skola gälla även avgifter som avskrivs

enligt uppbördsförordningens avskrivningsbestämmelser.

Beträffande andra statens fordringar än skatter, böter och lån av statsmedel

m. m. föreslås i propositionen att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.

Maj :t att dels under vissa villkor antaga ackordsförslag och meddela eftergift,

dels uppdraga åt underordnad myndighet att under samma villkor besluta

om ackord och eftergift.

Det föreslås vidare att försvarets civilförvaltning och kammarkollegiet

skall vara centrala myndigheter för bevakning och indrivning av vissa statens

fordringar.

De föreslagna bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1966.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 62 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Finner länsstyrelsen---

Länsstyrelsen må----

62 §.

-----därtill äro.

----bör göras.

Bjuder skattskyldig eller arbetsgi- vare, som enligt denna förordning

är ansvarig för arbetstagares skatt,

ackord som rör skatt, må länsstyrel- sen antaga ackordsförslaget i denna

del, om det kan anses vara till fördel

för det allmänna. Ackordsförslag,

som icke framställes i konkurs eller

enligt lagen om ackordsförhandling

utan konkurs, må dock antagas en- dast på villkor att även övriga bor- genärer som ackordet angår god- känna detta.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

3

Förslag

till

Förordning

om ackord och avskrivning rörande vissa skatter

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Bestämmelserna i 62 § tredje stycket uppbördsförordningen den 5 juni

1953 (nr 272) om förutsättningarna för antagande av ackordsförslag samt

i 66 § första stycket och 67 § andra stycket samma förordning om avskrivning

gälla även annan skatt än sådan som avses i 1 § första stycket uppbördsförordningen,

även om det ej är särskilt föreskrivet.

Med skatt förstås i denna förordning statsmedel som i riksstaten hänföres

till bevillning med undantag av postmedel och andra tullmedel än tull.

2 §•

Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 § är, om

annat ej föreskrivits, den centrala beskattningsmyndigheten eller, om sådan

ej finnes, länsstyrelsen.

3 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 30 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552)

angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om

allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 30 § förordningen den 18 december 1959 angående

uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring in. m.,1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

30

Vad i uppbördsförordningen och

föreskrifter angående tillämpningen

av nämnda förordning stadgas

om restavgift, indrivning och redovisning

av restförd skatt, avkortning

och avskrivning av skatt samt

upprättande av balanslängd skall

äga motsvarande tillämpning i fråga

om avgiftsbelopp som avses i 29 §;

dock skall befogenhet, som enligt

58 § 2 mom. angivna förordning tillkommer

länsstyrelse eller riksräkenskapsverket,

i stället utövas av

riksförsäkringsverket. Angående efterkrav

och preskription skall vad

i 70 och 71 §§ uppbördsförordningen

stadgas äga motsvarande tillämpning,

dock att vad i 70 § 2 mom.

nämnda förordning sägs beträffande

länsstyrelse i stället skall gälla

riksförsäkringsverket.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad i uppbördsförordningen och

föreskrifter angående tillämpningen

av nämnda förordning stadgas om

restavgift, indrivning och redovisning

av restförd skatt, avkortning

och avskrivning av skatt, antagande

av ackordsförslag som rör

skatt samt upprättande av balanslängd

skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om avgiftsbelopp som

avses i 29 §; dock skall befogenhet,

som enligt 58 § 2 mom. angivna förordning

tillkommer länsstyrelse eller

riksrevisionsverket, i stället utövas

av riksförsäkringsverket. Angående

efterkrav och preskription skall vad

i 70 och 71 §§ uppbördsförordningen

stadgas äga motsvarande tillämpning,

dock att vad i 70 § 2 mom.

nämnda förordning sägs beträffande

länsstyrelse i stället skall gälla

riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Ny lydelse av rubriken och förordningen omtryckt, se 1962: 396.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 8 oktober 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, KliNg,

Edenman, Hermansson, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ackord och eftergift

beträffande vissa statens fordringar samt anför.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallade

dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet P. E. Sköld, såsom

sakkunniga regeringsrådet Enar Eckerberg (ordförande), numera f. d. kammarrättsrådet

Thorsten Wikström och byråchefen i riksrevisionsverket Bertil

Ehnbom med uppdrag att verkställa utredning rörande redogöraransvaret

och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande frågor. I direktiven

framhölls bl. a. att i anslutning till utredningen en översyn borde ske

av formerna för eftergift och avskrivning beträffande statens fordringar.

Handläggningen av dylika frågor syntes vara alltför omständlig och kännetecknades

av viss osäkerhet från myndigheternas sida, enär bestämmelser på

området antingen helt saknades eller var föråldrade. Även formerna för bevakningen

av statsverkets fordringsanspråk borde inbegripas i utredningen.

Den 5 juli 1960 uppdrogs åt krigsrådet i försvarets civilförvaltning Curt

Nilsson att såsom expert biträda de sakkunniga, som antagit benämningen

utredningen angående redogöraransvaret m. in.

Utredningen avlämnade den 20 februari 1960 betänkande med förslag till

förordning om förfarandet i anmärkningsmål m. m. (SOU 1960: 7). Betänkandet

anmäldes för riksdagen i prop. 1961: 119 och förslaget antogs i

huvudsak oförändrat av riksdagen (IAU 41, rskr 335). Den härigenom genomförda

lagstiftningen innebar bl. a. att det s. k. redogöraransvaret avskaffades

(SFS 1961:313).

Genom berörda betänkande SOU 1960: 7 avslutade utredningen sitt uppdrag

i vad det avsett redogöraransvaret och anmärkningsprocessen. Uppdra
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

get i övrigt avsåg såsom nyss nämnts formerna för bevakning, avskrivning

och eftergift av statens fordringar. Utredningen har fattat sitt uppdrag i denna

del så att bär avses sådana statens fordringar, beträffande vilka beslutanderätten

i sista hand ligger hos Kungl. Maj :t eller Kungl. Maj :t och riksdagen,

men inte fordringar som hänför sig till statliga inrättningar, vilka

utgör särskilda, från Kungl. Maj :t fristående rättssubjekt, t. ex. riksdagens

verk. Utredningen har i sina författningsförslag för den förstnämnda gruppen

använt beteckningen kronans fordringar.

Med skrivelse den 9 november 1962 har utredningen överlämnat betänkandet

»Bevakning, avskrivning och eftergift av kronans fordringar» (SOU

1962:49).

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts av justitiekanslersämbetet,

hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, fångvårdsstyrelsen

(numera kriminalvårdsstyrelsen), dåvarande arméintendenturförvaltningen,

armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse, fortifikationsförvaltningen,

socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,

bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,

generalpoststyrelsen (numera poststyrelsen), telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, luftfartsstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksrevisionsverket,

kontrollstyrelsen, sjömansskattenämnden, domänstyrelsen,

lantbruk sstyrelsen, lantinäteristyrelsen, sjöfartsstyrelsen, rikets allmänna

kartverk, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, Sveriges geologiska

undersökning, statens provningsanstalt, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, Karolinska

sjukhuset, universitetet i Uppsala, Alnarps lantbruks-, mejeri- och

trädgårdsinstitut, statens veterinärmedicinska anstalt, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens

riksförbund (SR), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges kronokamrerare,

Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska

exekutionsmännens riksförbund, Svenska företagares riksförbund och

Stockholms handelskammare.

Vid remissbehandlingen har utredningens betänkande fått ett i huvudsak

gynnsamt mottagande.

Utredningen har föreslagit att bestämmelser om bevakning och indrivning

av kronans fordringar meddelas i en kungörelse samt att regler om avskrivning

och medgivande av ackord rörande kronans fordringar i allmänhet

ges i en förordning. Bestämmelser om ackord rörande skatter bör enligt

utredningen dels infogas i uppbördsförordningen och dels utfärdas i en

särskild förordning, som även upptar bestämmelser om avskrivning av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

vissa skatter m. m. Författningsförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilagor 1—4. Utredningen anser att rätt att

efterge vissa slags fordringar, hl. a. af färsfordringar och skadeståndsf ordringar,

bör tillkomma Kungl. Maj :t med behörighet att i viss utsträckning

delegera sådan eftergiftsrätt till myndighet. Utredningen förordar att sådant

bemyndigande utverkas hos riksdagen. Författningsförslag i fråga om eftergift

av fordringar har därför inte framlagts i betänkandet.

Utredningens författningsförslag innehåller endast till mindre del bestämmelser

som kräver riksdagens medverkan. Bestämmelser om bevakning

och indrivning av statens fordringar äger Kungl. Maj :t meddela utan att

höra riksdagen. (Med indrivning förstås här och i det följande alla åtgärder

för utfående av betalning. Begreppet tas alltså i en betydelse som är vidare

än vad som menas med indrivning i uppbördsförordningen och bötesindrivningsförordningen.

) Gällande generella avskrivningsregler har likaledes meddelats

av Kungl. Maj:t. Däremot fordras för utfärdandet av bestämmelser

om medgivande av ackord och meddelande av eftergift i fråga om statens

fordringar i princip riksdagens medverkan. Jag ämnar därför i det följande

föreslå att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att anta ackordsförslag

och meddela eftergift samt att uppdra åt myndighet att besluta

härom.

Vad utredningen och remissinstanserna anfört i förevarande spörsmål har

väsentlig betydelse för bedömningen av en hemställan hos riksdagen om

sådana bemyndiganden för Kungl. Maj :t, som jag nu bär antytt. Jag kommer

därför i det följande att, även i de delar där riksdagens beslut ej

behövs, beröra vad som anförts om såväl bevakning och indrivning som

avskrivning, ackord och eftergift i den utsträckning som erfordras för att erhålla

tillräcklig uppfattning om innebörden av sådana bemyndiganden. Jag

avser att därefter ingå på vad utredningen och remissinstanserna föreslagit

om ackord rörande skatter m. in. samt avskrivning av vissa skatter.

Historik

Beträffande den historiska bakgrunden till nuvarande rättsläge i fråga

om avskrivning samt bevakning och indrivning av kronans fordringar ävensom

medgivande av ackord och meddelande av eftergift av kronans fordringsanspråk

lämnas en utförlig redogörelse i utredningens betänkande,

vartill jag hänvisar (s. 15—44). Här må blott erinras om följande.

Avskrivnings förf arandet grundar sig i väsentliga hänseenden på den ännu

gällande förordningen den It december 1830 (nr 85) angående behandlingen

av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål. Förordningen

tillkom i anledning av två särskilda skrivelser den 7 december 1829 av rikets

ständer med begäran om förslag till allmän stadga om avskrivningar i sta
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

tens räkenskaper. Samtidigt med utfärdandet av 1830 års förordning uppdrog

Kungl. Maj :t åt vissa ämbetsverk att inkomma med förslag till bestämdare

föreskrifter rörande grunderna och villkoren för avskrivningar i statens

räkenskaper och eftergift av kronans fastställda fordringar. Sistnämnda

fråga ansåg Kungl. Maj :t vara föremål för sin och ständernas gemensamma

prövning. Ämbetsverken inkom år 1834 med gemensamt yttrande i anledning

av uppdraget, men ärendet synes därefter inte ha föranlett vidare

åtgärd.

Den grundläggande bestämmelsen i 1830 års förordning stadgar att extraordinarie

avskrivning må beviljas endast då den förlust i penningar eller

persedlar varom fråga är utreds vara tillkommen utan någons förvållande

eller då tillgång till förlustens ersättning brister hos den eller dem, som därtill

är lagligen förpliktade.

I anledning av en anmärkning av 1896 års riksdagsrevisorer begärde 1897

års riksdag (rskr 97) att Kungl. Maj :t måtte överväga vidsträcktare möjligheter

till avskrivning av kronans fordringar. Framställningen ledde till

utfärdandet av kungörelsen den 3 maj 1901 (nr 28) angående viss ändring

i förenämnda förordning av år 1830. I kungörelsen stadgades att avskrivning

fick ske — förutom i de fall då sådan redan förut varit medgiven —

tio år efter fordringens uppkomst därest upprepade krav i viss ordning

varit resultatlösa.

Då avskrivningsmöjligheterna enligt 1901 års kungörelse likväl visade

sig otillräckliga ersattes den med kungörelsen den 29 september 1911 (nr

106) angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar,

som alltjämt gäller vid sidan av 1830 års förordning. Redogörelse för

kungörelsens huvudsakliga innehåll lämnas i det följande.

Avskrivningsförfarandet har senare vid några tillfällen berörts av riksdagens

revisorer. I anledning av vad revisorerna anfört i sin berättelse år 1936

begärde riksdagen en översyn av bestämmelserna rörande avskrivning av

kronans fordringar (rskr 1937: 311, 5:o). Behovet av en utredning i ämnet

underströks senare av 1945 års riksdag (rskr 352, 8:o).

Vad beträffar bevakning och indrivning av andra kronans fordringar än

skatter och böter finns inte några enhetliga och allmänt gällande bestämmelser.

Även denna fråga uppmärksammades av riksdagens revisorer i deras

berättelse till 1937 års riksdag, vari revisorerna ansåg en ingående utredning

på området erforderlig. Denna uppfattning delades av riksdagen, som gjorde

framställning i saken hos Kungl. Maj :t (rskr 1937: 311, 7:o).

1 anledning härav uppdrogs åt dåvarande riksräkenskapsverket att avge

utlåtande och förslag, vilket skedde i promemoria den 8 augusti 1942. Promemorian

utmynnade vad angår bevakning och indrivning i ett diskussionsförslag

till författning, för vilket redogörelse lämnas på s. 30—31 i utredningens

betänkande. Förslaget föranledde dock inte några åtgärder.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Riksdagsrevisorerna har senare berört frågan om indrivning av kronans

fordringar, nämligen i sin berättelse till 1960 års riksdag. Revisorerna ifrågasatte

bl. a., om den nuvarande organisationen för tillvaratagande av kronans

rätt i förevarande hänseende var den effektivast möjliga och fann

önskvärt att en utredning i ämnet kom till stånd. I denna riktning uttalade

sig även riksdagen (rskr 1960:368).

Frågan om bestämmelser rörande medgivande av ackord på kronans vägnar

och meddelande av eftergift av kronans fordringar har uppmärksammats

först under senare tid. Sålunda upptogs dessa frågor till behandling i

riksräkenskapsverkets nyssnämnda promemoria år 1942. Verket framhöll

därvid bl. a. att Kungl. Maj:ts möjligheter att biträda ackord och att meddela

eftergift av fordringsanspråk borde utvidgas.

Dessförinnan hade dock ackordsfrågan uppmärksammats i samband med

att riksdagen bemyndigat Kungl. Maj :t att biträda ackord beträffande fordringar

avseende lån av statsmedel. Det första bemyndigandet av detta slag

tillkom år 1929 (prop. 1929: 149, SU 44, rskr 97). Även beträffande frånträdande

av kronans fordringar genom eftergift föreligger vissa bemyndiganden

från riksdagen. Så t. ex. har riksdagen sedan år 1945 för ett budgetår

i sänder bemyndigat Kungl. Maj :t att besluta om avstående av vissa

kronans skadeståndsanspråk, uppkomna inom försvarsväsendet. Vidare

har riksdagen lämnat Kungl. Maj :t visst bemyndigande att efterge skyldighet

att återbetala felaktigt utbetalda löner och pensioner (prop. 1946:

375, SU 305, rskr 565).

Bevakning och indrivning

Gällande bestämmelser och praxis

Såsom framgår av det föregående finns inga enhetliga och allmänt gällande

bestämmelser om bevakning och indrivning av de kronans fordringar

som avser annat än skatter och böter. Det ligger emellertid i sakens natur

att varje myndighet har att verka i detta syfte beträffande fordringar

som uppkommit inom dess förvaltningsområde. Har myndighet erhållit

Kungl. Maj :ts uppdrag att förvalta statliga lån innebär detta vanligen

även skyldighet att bevaka och indriva förfallna räntor och amorteringar

på lånen. Vidare finns närmare ehuru tämligen sparsamma bestämmelser

om bevakning och indrivning i en del instruktioner och arbetsordningar

för statliga myndigheter samt i låneförfattningar. Med stöd av

sådana bestämmelser har flera myndigheter utarbetat föreskrifter om det

närmare förfarandet i berörda hänseenden, och i andra fall har en fast praxis

utbildat sig.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

I betänkandet lämnas på s. 44—59 en redogörelse för särskilda bestämmelser

om bevakning och indrivning beträffande ett antal verk samt för hur

det praktiska törtarandet härför utbildats i dessa fall. Från denna redogörelse

torde här få återges följande.

Som exempel på verk, som enligt sin instruktion har att handlägga hithörande

ärenden, anges försvarets civilförvaltning. Civilförvaltningens åligganden

avser skaderegleringsverksamhet, indrivningsverksamhet och övriga

rättsliga angelägenheter inom krigsmakten. Civilförvaltningen har utfärdat

föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål m. m.,

vilka gäller för försvarets regionala och lokala myndigheter samt i tillämpliga

delar vid centrala förvaltningsmyndigheter i såväl fred som krig. Reglerna

innebär att då militär befattningshavare eller domstol ålagt någon ersättningsskyldighet

bevakas fordringen av befattningshavare som av vederbörande

förbandschef fått i uppdrag att handlägga bevakningsärenden. För

bevakningens utförande har meddelats närmare bestämmelser i anvisningarna.

Blir krav på betalning resultatlöst, överlämnas ärendet till försvarets

civilförvaltning för fortsatt handläggning. För denna indrivningsverksamhet

finns inga bestämmelser utfärdade men en viss på erfarenhet grundad

praxis har givetvis utbildat sig. Rörande omfattningen av verksamheten

må nämnas att varje år bokförs ca 1 000 nya ärenden, vilka är i specifik

mening indrivningsärenden, enär tidigare krav på betalning visat sig resultatlösa.

Ärendena avser vitt skilda typer av fordringar; ca 55 % av deras

antal avser ersättning för förkomna persedlar, 8 % förpassningskostnader

och 10 % för mycket erhållen lön; ca 17 % avser betalning för varor,

hyra eller arrende, medan återstående 10 % utgör skadeståndsfordringar.

De större af färsdrivande verken omhänderhar vart för sig bevakning och

indrivning av sina fordringar genom sin juridiska byrå eller ombudsman.

Normalt börjar emellertid indrivningsarbetet hos vederbörande lokala organ

resp. andra centrala byråer än de juridiska men fullföljs hos de sistnämnda.

Beträffande frekvensen av indrivningsärendena hos de affärsdrivande verken

lämnas i betänkandet bl. a. följande uppgifter.

Av ca 2 900 ärenden, som år 1960 inkom till telestyrelsens ombudsmannaexpedition,

föranledde 2 400 ansökan om betalningsföreläggande, 2 lagsökning

och 27 stämning. Hos statens järnvägar inkom år 1960 till distriktens

ombudsmän 1 828 indrivningsärenden, av vilka 348 föranledde ansökan om

betalningsföreläggande, 44 lagsökning och 400 stämning. Till vattenfallsstyrelsen

inkom samma år 848 indrivningsärenden; 412 föranledde ansökan

om betalningsföreläggande, 3 lagsökning och 2 stämning. Antalet till domänfiskalen

år 1960 inkomna indrivningsärenden utgjorde 808, varav 331

föranledde ansökan om betalningsföreläggande och 77 lagsökning. Dessa

domänverkets fordringsärenden, som på grund av utebliven betalning o. d.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965 11

överlämnats till domänfiskalen, avsåg huvudsakligen köpelikvider och arrendeavgifter.

Inom statsförvaltningen finns ett antal smärre inrättningar, vilka mot

avgift enligt taxor tillhandagår allmänheten med vissa tjänster. Ofta saknar

dessa myndigheter möjlighet att själva vidta rättsliga åtgärder mot gäldenär.

I dylika fall överlämnas ärendet i allmänhet till inkassofirma.

Som exempel på verk, som handhar förvaltningen av statliga lån med därmed

följande skyldighet att ombesörja bevakning och indrivning, anges i betänkandet

bl. a. poststyrelsen, som bevakar statens fordringar på grund av

utlämnade studielån, flyktinglån och garantilån. Vidare nämns arbetsmarknadsverket,

som handhar ett antal socialt betingade lån, samt medicinalstyrelsen,

som bevakar vissa lån till tandläkare och utländska läkare.

En omfattande verksamhet avseende bevakning och indrivning av fordringar

utövas av bostadsstyrelsen och dess lokala organ, länsbostadsnämnderna.

Verksamheten grundar sig i första hand på utfärdade instruktioner.

Enligt uppgift i betänkandet utgjorde antalet lagsökningar under budgetåren

1959/60 och 1960/61 på grund av bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas

låneverksamhet sammanlagt ca 700, varav ca 400 fullföljdes.

Det totala influtna ränte- och amorteringsbeloppet uppgick nämnda budgetår

till ca 202 resp. 232 milj. kr. Av sistnämnda belopp utgjorde ca 613 000

resp. 729 000 kr. resultaten av indrivningsverksamhet i egentlig mening.

För jordbruksnäringen utlämnade lån bevakas huvudsakligen av lantbruksnämnderna,

som det instruktionsmässigt åligger att företräda Kungl.

Maj :t och kronan gentemot den som erhållit lån eller bidrag eller eljest är

skyldig att erlägga betalning till sådan nämnd. Nämnderna skall vidare, i

den mån förhållandena föranleder därtill, vidta åtgärder för indrivning av

förfallna belopp och i sådant syfte besluta om lagsökning, konkursansökning

eller annan lämplig åtgärd ävensom på Kungl. Maj :ts och kronans

vägnar tala och svara för den egendom, som de förvaltar.

En omfattande förvaltning av fordringar handhas av statskontorets fondbyrå.

Beträffande denna verksamhet må nämnas att största delen av lånerörelsen

avser att hjälpa företagare med svag ekonomi. På grund härav undviks

såvitt möjligt lagsökning.

Vidare må nämnas att vissa statliga lån bevakas av riksbanken. Dessa

statslån utgör till största delen sådana som avser att möjliggöra bostadsförbättring

samt rationalisering och utvidgning av jordbruket.'' Med stöd av

riksdagens beslut (prop. 1940:281, SU 210, rskr 373) har Kungl. Maj :t

den 24 mars 1949 bemyndigat riksbanken att beträffande flertalet av dessa

— efter prövning av omständigheterna i varje föreliggande fall — på vissa

villkor biträda ackord i eller utom gäldenärs eller löftesmäns konkurs

ävensom eljest vid gäldenärs eller löftesmäns obestånd helt eller delvis

efterge långivarens rätt, så ock, där särskilt vägande skäl därtill föranle
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

der, medge betalningsanstånd även i fall då dylikt anstånd ej påkallas av

gäldenärs eller löftesmäns iråkade obestånd.

Vad nu sagts om bevakning grundar sig på den nyss berörda, i sakens natur

liggande skyldigheten för varje statlig myndighet att bevaka sådan kronans

fordran som uppkommit inom dess förvaltningsområde eller eljest omhänderhas

av myndigheten. För vissa myndigheter finns emellertid en allmän

skyldighet att bevaka kronans rätt. Till en början må erinras om det

för justitiekanslern i instruktionen den 30 december 1947 (nr 1014) för

justitiekanslersämbetet stadgade åliggandet att under Kungl. Maj :t bevaka

kronans rätt — en skyldighet som givetvis dock inte kan avse bevakning

i detalj. I instruktionen den 6 december 1957 (nr 651) för kammarkollegiet

finns bestämmelse om skyldighet för kollegiet att bevaka det

allmännas intressen vid förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen

samt att bevaka rätten till viss fast egendom. Nu nämnda skyldighet torde

i förekommande fall även avse fordringsbevakning.

En omfattande skyldighet att bevaka kronans rätt i olika avseenden åligger

länsstyrelse. Sålunda föreskrivs i 6 § länsstyrelseinstruktionen den 30

maj 1958 (nr 333) bl. a., att det åligger länsstyrelse att, i den mån detta

ej ankommer på annan myndighet, förvalta av statsmedel utlämnade lån

och förskott, vaka över att avgivna skuldförbindelser bibehålls i gällande

kraft och att lämnade säkerheter är betryggande, vidta vederbörliga åtgärder

för utkrävande av kronans rätt samt tillse att sådan inom länet

befintlig fast och lös egendom, som tillhör staten eller varöver staten eljest

har vård och inseende, inte vanvårdas eller obehörigen disponeras.

Enbart den omständigheten att myndigheten skall i visst avseende bevaka

kronans rätt innebär emellertid ej, att myndigheten äger föra talan

inför domstol i mål som avser sådan rätt. Sålunda har landsfiskal inte ansetts

äga föra kronans talan i rättegång som uppkommit i konkurs vari

landsfiskalen bevakat kronans fordringar.

I betänkandet anförs i nämnda hänseende bl. a.

De myndigheter som äger föra kronans talan i civilmål är — förutom justitiekanslern

samt överståthållarämbetet och länsstyrelserna — såvitt utredningen

kunnat utröna fångvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,

riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, djurgårdsnämnden, kammarkollegiet, statskontorets fondbyrå,

generaltullstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, jordbruksnämnden,

sjöfartsstyrelsen och exportkreditnämnden. Erinras må, att då

t. ex. universitet eller domkapitel för talan inför domstol, torde saken inte

gälla någon kronans rätt. Behörigheten att föra talan framgår i allmänhet

av vederbörande myndighets instruktion. Som exempel på mer inskränkt

behörighet må nämnas stadgandet i 4 § instruktionen för fortifikationsförvaltningen,

att det tillkommer förvaltningen att inom sitt ämbetsområde bevaka

kronans rätt samt tala och svara i mål och ärenden som rör krigsmak
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

13

tens fasta egendom. I vissa instruktioner har behörigheten att föra talan inför

domstol inte tillagts myndigheten som sådan utan viss myndighetens

befattningshavare.

Myndighet som inte själv äger behörighet av nämnda slag har att när fråga

uppkommer om domstolsprocess hos vederbörande länsstyrelse begära

förordnande av ombud som skall föra talan inför domstol. Enligt 7 § 2 mom.

första stycket länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelsen nämligen att i

mål, där kronans rätt skall bevakas av länsstyrelsen, därtill förordna ombud

med den befogenhet som i varje särskilt fall erfordras; det åligger även

länsstyrelsen att tillse, att erforderliga åtgärder till fullföljd av kronans talan

behörigen vidtas.

I fortsättningen erinras i betänkandet om att nämnda bestämmelser i

länsstyrelseinstruktionen alltmer kommit ur bruk, bl. a. beroende på att

praxis utvecklat sig i den riktningen att även myndigheter som saknar behörighet

att föra talan inför rätta likväl själva handlägger åtminstone sådana

i indrivningsverksamhet förekommande ärenden som ansökan vid

domstol om betalningsföreläggande eller lagsökning.

Enligt 2 § instruktionen för j ustitiekanslersämbetet skall j ustitiekanslern

i mål, som rör kronans rätt — där det ej ankommer på annan myndighet

— föra eller låta föra Kungl. Maj :ts talan samt, på sätt därom är

stadgat, besluta om fullföljande av talan i sådana mål. Därest underdoinstol

meddelat dom i rättegång, i vilken kronans talan förts av ombud som

förordnats av länsstyrelse, tillkommer det justitiekanslern att avgöra frågan

om fullföljd av kronans talan till högre instans. Annan processbehörig myndighet

än länsstyrelse prövar däremot själv fullfölj dsfrågan. Justitiekanslersämbetets

rätt att företräda kronan i överrätterna gäller vare sig kronan

är kärande eller svarande.

Utredningen

Enligt utredningens bedömande ombesörjs bevakning och indrivning av

kronans fordringar på ett i huvudsak tillfredsställande sätt av de myndigheter,

som är organiserade för sådan verksamhet. Utredningen anser detta

särskilt gälla de större affärsdrivande verken samt försvarets civilförvaltning

och statskontorets fondbyrå, vilka på grund av fordringarnas stora

antal måst anställa speciell personal för ändamålet. Härom anför utredningen

bl. a.

Enligt utredningens mening är härvidlag organisationen av indrivningsverksamheten

inom försvarsväsendet förebildlig, enär den i sista hand ombesörjs

centralt av juridiska byrån hos försvarets civilförvaltning. Någon

motsvarande organisation finns emellertid inte inom den civila statsförvaltningen,

i följd varav vissa smärre myndigheter se sig nödsakade att anlita

inkassoföretag för indrivning av sina fordringar. Det synes därför önskvärt

att sådana myndigheter, vilka inte ha personal som utbildats till experter på

indrivning av fordringar, skall kunna överlämna sina indrivningsärenden

till statlig myndighet som förfogar över dylik expertis. En sådan myndighet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

skulle även kunna lämna andra myndigheter råd och anvisningar i fall då

dessa myndigheter själva anses böra indriva sina fordringar. Behovet av en

sådan anordning synes bestyrkas därav, att t. ex. försvarets civilförvaltning

i stor utsträckning får förfrågningar i rättsärenden från andra myndigheter,

däribland även sådana som inte tillhör försvarsväsendet. Klart är, att enligt

det nu rådande systemet tjänstemän som normalt har andra arbetsuppgifter

än handläggning av indrivningsärenden, när sådana likväl förekommer,

tvingas öda tid på att inhämta kunskaper om indrivning m. m. för

vilka de endast sällan har användning i sin tjänsteutövning.

Utredningen föreslår på grund härav inrättandet av en bevakningsmyndighet

med uppgift att bevaka och indriva den civila statsförvaltningens

fordringar samt att kammarkollegiet får detta åliggande. Även

försvarets civilförvaltning bör få ställning av bevakningsmyndighet, nämligen

vad gäller försvarsväsendet. Då avsaknaden av närmare bestämmelser

om innebörden av myndigheternas åliggande att indriva fordringar, som

uppkommit inom vederbörandes ämbetsområde, vållat svårigheter i indrivningsverksamheten,

föreslår utredningen att denna fråga regleras i

författning (se bilaga 1). Utredningen anser vidare att den nuvarande ordningen,

enligt vilken länsstyrelse har att förordna rättegångsombud att företräda

kronan när vederbörande myndighet ej äger att själv stämma till

domstol, inte är rationell. Den upplyser om att praxis utbildat sig högst

olika hos olika myndigheter i fråga om betalningsanstånd liksom eljest beträffande

indrivningsförfarandets närmare utformning. Enligt utredningens

mening är denna skillnad, förutom att den ur gäldenärens synpunkt

kan te sig omotiverad och obillig, i stort sett omotiverad även ur synpunkten

av ett effektivt indrivningsförfarande. Utredningen finner behov och möjlighet

föreligga att tillskapa i dessa avseenden allmänt gällande regler.

Slutligen förordar utredningen att man genom en författningsbestämmelse

söker åstadkomma ett intimare samarbete mellan de myndigheter som i

större omfattning har att utöva indrivningsverksamhet.

Utredningen erinrar om att det f. n. finns bestämmelser som utförligt

reglerar indrivningsförfarandet beträffande böter och viten samt skatter.

Utredningen finner det uppenbart, att indrivning av sådana fordringar på

grund av deras karaktär bör gestaltas i viss mån annorlunda än indrivning

av kronans fordringar i allmänhet. Särbestämmelser för indrivningsverksamhet

av förstnämnda slag är därför berättigade. De gällande bestämmelserna

om indrivning av dessa fordringar medför ett särskilt förfarande,

som betingas av fordringarnas art och omfattning samt det förhållandet

att de är omedelbart exigibla. Utredningen har därför ansett,

att böter och viten samt skatter uttryckligen bör undantas från tillämpningsområdet

för de bestämmelser som utredningen föreslår. Detsamma

bör enligt utredningens mening gälla lån av statsmedel, enär dessa fordringar

redan f. n. handhas av myndigheter som antingen inrättats för

bl. a. fordringarnas bevakning och indrivning, såsom länsbostadsnämn
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965 15

derna och lantbruksnämnderna, eller som fått denna uppgift sig anförtrodda

just därför att de ansetts väl skickade att sköta densamma.

Med skatter bör enligt utredningen i detta sammanhang förstås sådana

intäkter som i riksstaten anges vara bevillning. Fordringar som författningsenligt

skall indrivas i samma ordning som skatter, t. ex. folkpensionsavgifter,

arbetsgivaravgifter m. m., omfattas inte av de föreslagna bestämmelserna.

Däremot avser de sådan fordran som kronan i egenskap av

arbetsgivare kan äga hos arbetstagare jämlikt 76 § uppbördsförordningen,

dvs. på grund av att kronan betalt skatt, för vilken kronan i egenskap

av arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteavdrag.

Med viten avses givetvis endast offentligrättsliga sådana, ej t. ex. kontraktsviten.

Genom att skatter, böter och viten samt lån av statsmedel föreslås undantagna

kommer bestämmelserna om bevakning och indrivning i likhet

med förslaget om avskrivning och ackord (bilaga 2) att i huvudsak ha

tillämpning på sådana kronans fordringar, vilka härflyter från statens

affärsverksamhet eller dess tillhandahållande i övrigt av olika slags tjänster

eller vilka grundar sig på skadestånds- eller annan ersättningsskyldighet.

Beträffande förslaget att kammarkollegiet skall vara bevakningsmyi^

dighet för den civila statsförvaltningen framhåller utredningen.

Behovet av en central myndighet, som kan omhänderha bevakning och indrivning

av fordringar uppkomna hos sådana civila myndigheter vilka inte

själva äger erfarenhet av fordringsindrivning, torde vara obestridligt. Enligt

utredningens mening skulle antingen statskontoret, nämligen dess fondbyrå,

eller kammarkollegiet kunna i första hand komma i fråga för erhållande av

nämnda uppgift. Emellertid är frågan om fondbyråns ställning och handhavandet

av dess arbetsuppgifter föremål för utredning. Med hänsyn till

ovissheten i fråga om fondbyråns framtida ställning torde statskontoret

inte böra ifrågakomma som bevakningsmyndighet. Men även oavsett detta

synes kammarkollegiet vara att föredraga som bevakningsmyndighet. För

en sådan anordning har utredningen funnit särskilt stöd däri, att det redan

f. n. och av ålder åligger kollegiet att bevaka kronans rätt på olika

områden, vilket medfört att kollegiet å sitt advokatfiskalskontor förfogar

över jurister med sådan processvana som måste anses önskvärd för eu framgångsrik

indrivningsverksamhet. Utredningen har inte ansett påkallat att

i förevarande sammanhang behandla frågan huruvida, därest kammarkollegiet

blir bevakningsmyndighet, utökning av dess personal blir erforderlig.

Utredningen föreslår att varje Kungl. Maj :t direkt underordnad myndighet

i förekommande fall skall äga påkalla utmätning eller annan verkställighet

samt bevaka fordran i gäldenärens eller löftesmäns konkurs. I denna

del grundas förslaget på gällande rätt. Beträffande behörigheten i övrigt,

som f. n. är oklar, föreslår utredningen att varje självständig myndighet

skall få medge eif års anstånd med betalning av fordran samt äga rätt att

ansöka om betalningsföreläggande eller göra lagsökning samt uppdra åt all
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

män åklagare att i samband med talan om ansvar utföra kronans målsägandetalan.

Myndighet bör även kunna överlämna fordringsärende till bevakningsmyndighet

för fortsatt indrivning.

Vidare framhåller utredningen, att det när en förfallen fordran under

längre tid förblir ogulden är av vikt att indrivningen handhas av sakkunnig

myndighet. Myndighet som erhållit särskilt förordnande enligt 7 § i den föreslagna

avskrivningsförordningen — dvs. är behörig att verkställa avskrivning

och medge ackord oavsett beloppets storlek —• får anses vara

sakkunnig i nämnda hänseende. Bedömandet av vilka myndigheter som

skall erhålla dylikt förordnande avses ankomma på Kungl. Maj :t. Myndigheter

med vederbörligt förordnande kan förutsättas hålla sin hand över

sina underordnade förvaltningsorgan och vid behov ingripa i deras verksamhet,

så att även av dem omhänderhavda fordringar kan anses stå under

sakkunnig vård.

I fortsättningen anför utredningen.

För övriga myndigheter däremot har utredningen ansett böra gälla, att

av dem förvaltade fordringar skall senast ett år efter förfallodagen överlämnas

till bevakningsmyndighet för vidtagande av de åtgärder som denna

myndighet må finna påkallade. Har emellertid betalningsanstånd medgetts,

måhända att gälla under hela året närmast efter fordringens ursprungliga

fcrfallodag, och kan det — exempelvis på grund av gäldenärens under respittiden

visade vilja och förmåga att genom avbetalningar nedbringa fordringsbeloppet

— med fog antas att fordringen inom rimlig tid kommer att

inflyta, synes det inte påkallat att fordringsärendet överlämnas till bevakningsmyndighet.

Remissyttrandena

Utredningens förslag till allmän uppläggning av bevakning och indrivning

av kronans fordringar tillstyrks av remissinstanserna, som i allmänhet

finner förslaget välgrundat och ägnat att åstadkomma en effektiv och

enhetlig tillämpning.

Riksförsäkringsverket framhåller att enhetliga bestämmelser om bevakning

och indrivning av kronans fordringar saknas och anser att utredningens

förslag i stort sett är väl ägnat att tjäna som allmänt rättesnöre. För det

stora antal myndigheter, som saknar större erfarenhet av indrivningsverksamhet,

torde klargörandet av vilka åtgärder myndigheterna själva äger vidta

ävensom den föreslagna möjligheten till rättslig assistans från bevakningsmyndighet

komma att medföra en effektivisering av indrivningsarbetet.

Kammarkollegiet tillstyrker förslaget och anför.

Såsom framgår av betänkandet föreligger ett påtagligt behov av enhetliga

och allmänt gällande bestämmelser rörande myndigheternas behörighet och

skyldigheter i fråga om bevakning och indrivning av kronans fordringar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Enligt kollegiets mening innebär utredningens förslag till dylika bestämmelser

ett effektivt och rationellt förfarande för bevaknings- och indrivningsverksamheten.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.

Befattningen med statsverkets fordringar inom länsstyrelsens förvaltningsområde

har hittills i vissa betydelsefulla avseenden bl. a. hämmats av

inte blott en känsla av osäkerhet om de befogenheter, som därvidlag kan

tillkomma länsstyrelsen, utan även av avsaknad av befogenhet att vidtaga

önskvärda åtgärder, som inte tål dröjsmål för att på bästa sätt tillgodose

statsverkets intressen. De föreliggande förslagen måste därför hälsas med

tillfredsställelse, enär desamma skapar klarhet i förut ovissa förhållanden

och ger länsstyrelsen utökade möjligheter i den sin verksamhet, som avses

med förslagen. Länsstyrelsen vill därför tillstyrka, att desamma i huvudsak

genomförs.

Förslaget tillstyrks även av länsstyrelsen i Örebro län, som finner det

föga rationellt, att tjänstemän, som normalt har andra arbetsuppgifter än

indrivningsärenden, skall tvingas att offra avsevärd tid och arbete på att

tillägna sig nödiga kunskaper om indrivningsärendenas handläggning, då

dylika kunskaper kanske för myndighetens del kommer till användning endast

i relativt sällsynta fall. Länsstyrelsen påpekar att sådana ärenden, som

avses i utredningens förslag till kungörelse, kan beräknas förekomma i mycket

ringa omfattning. Länsstyrelsen understryker särskilt utredningens uttalande,

att den nuvarande ordningen, enligt vilken länsstyrelsen har alt

förordna rättegångsombud att företräda kronan, när vederbörande myndighet

ej själv äger stämma till domstol, inte är rationell. F. ö. kan länsstyrelsen

själv knappast anses ha någon för processföring särskilt utbildad personal

och är med sin ständigt ökade arbetsbörda ej i tillfälle att avstå från

personal för en för länsstyrelsens normala verksamhet främmande indrivningsverksamhet.

Tolkningen av begreppet skatt har föranlett vissa uttalanden. SACO finner

detta begrepp oklart och påpekar att viss skatt enligt motiveringen till

författningstexten trots undantagandet ändå avses skola falla in under författningen.

Begreppet skatt bör enligt SACO definieras i författningstexten.

Generaltnllstyrelsen framhåller att de till egentliga statsinkomster hänförliga

riksstatsmedel, som uppbärs av tullverket, redovisas antingen som

skatter under titeln för tullmedel resp. någon av titlarna för de särskilda

skatterna, eller ock som uppbörd i statens verksamhet under någon

av titlarna för växtskyddsavgifter, skeppsmätningsavgifter samt fyr- och

båkmedel. Införsel-, kompensations- och reglcringsavgifter på jordbrukets

och fiskets område upptas över huvud taget ej i riksstaten. Av de nämnda

titlarna i riksstaten rubriceras tullmedel och titlarna avseende de särskilda

skatterna som bevillning. Styrelsen vill emellertid framhålla, att som tu 11 - medel redovisas, förutom tull, åtskilliga intäkter av olika slag, såsom anståndspenningar

enligt 158 § tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391),

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

bokföringspenningar enligt 177 § tullstadgan och provianteringsfrilagersavgift

m. in. Därest under begreppet skatt inbegrips allt som i riksstaten

formellt anges utgöra bevillning, skulle fordringar avseende medel av nyssnämnda

slag komma att behandlas i den för skatter stadgade ordningen.

Enär av tullmedlen endast tull torde vara att anse som bevillning i egentlig

bemärkelse, kan det ifrågasättas, om det inte vore lämpligare att av tullmedlen

betrakta endast tull som skatt.

I statskontorets yttrande framhålls att kungörelsen enligt 1 § inte skall

tillämpas beträffande bl. a. statens reguljära låneverksamhet. Fordringar till

följd av statliga kreditgarantier har däremot ej särskilt undantagits. Statskontoret

utgår därför ifrån att kungörelsen avses inbegripa sådana fordringar.

Liknande synpunkter anförs av lantbruksstyrelsen.

Även riksrevisionsverket anser att utformningen av 1 § ger detta resultat.

Emellertid anser verket att sådana statsverkets fordringar som uppkommit

genom inlösen av garantilån bör handläggas efter de bestämmelser som gäller

för lånets indrivning och bevakning. Fordran på grund av statlig kreditgaranti

bör därför undantas från tillämpningsområdet för bestämmelser i

förevarande ämne.

Förslaget att inrätta särskilda bevaknings myndigheter och

att som sådana utses försvarets civilförvaltning resp. kammarkollegiet

godtas i allmänhet av remissinstanserna. Kammarrätten erinrar om att

förslaget att inrätta särskilda bevakningsmyndigheter tillgodoser ett gammalt

önskemål. Vidare framhålls att om civilförvaltningen blir bevakningsmyndighet

för försvarsväsendet detta inte innebär någon saklig ändring.

Vad beträffar bevakningsmyndigheten för den civila statsförvaltningen anser

kammarrätten på av utredningen anförda skäl att kammarkollegiet närmast

bör ifrågakonuna.

Kammarkollegiet framhåller att uppgiften för kollegiet att fungera såsom

bevakningsmyndighet för den civila statsförvaltningen ligger väl i linje

med kollegiets instruktionsenliga arbetsuppgifter och med det förhållandet

att kollegiet sedan länge och i ökande utsträckning nyttjas av andra enheter

inom förvaltningen såsom konsulterande organ i skilda rättsfrågor.

Statskontoret anför i denna fråga att behovet av en central myndighet,

som kan omhänderha bevakning och indrivning av kronans fordringar, är

obestridligt. Statsförvaltningens olika myndigheter behöver emellertid inte

endast hjälp med dithörande arbetsuppgifter. Även i andra fall, då fråga

uppkommer hos myndighet om tillvaratagandet av statsverkets rätt, exempelvis

vid krav mot staten och i liknande situationer, föreligger ofta ett behov

av rättshjälp. Riksdagens revisorer har flera gånger framhållit vikten av

ökad rationalisering och samordning vid tillgodoseende av kronans intressen

(1959 års riksdagsrevisorers berättelse, § 31, och 1962 års riksdagsrevisorers

berättelse, § 1, jfr även statskontorets utlåtande den 29 januari

1963 över sistnämnda paragraf). Inrättandet av en bevakningsmyndighet

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1065

för den civila statsförvaltningens indrivningsverksamhet öppnar möjlighet

att tillgodose myndigheternas rättshjälpsbehov inom ett vidare område.

Den föreslagna lösningen tillstyrks vidare av riksrevisionsverket, Sveriges

geologiska undersökning och länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands

och Jönköpings län samt av LO. Därvid förordas från några håll att

personalen på statskontorets fondbyrå överförs till kammarkollegiet.

Principen att till en bevakningsmyndighet sammanföra statliga fordringar

från de myndigheter, där fordringsförvaltning förekommer endast i

mindre omfattning, anser fullmäktige i riksbanken riktig, men fullmäktige

finner det vanskligt att ha en mening om genomförandet av principen med

hänsyn till svårigheterna att mera konkret föreställa sig vilka fordringar det

är fråga om och dess antals- och beloppsmässiga fördelning. Fullmäktige

anför fortsättningsvis.

Om den gemensamma bevakningsmyndigheten främst bör vara en processinstans,

kompetent att bedöma rättsfrågor och utföra rättegångar och

att genomföra förlikningar, väsentligen grundade på juridiska bedömningar,

synes ej något vara att invända mot förslaget att såsom statens allmänna

civila bevakningsmyndighet skall utses kammarkollegiet. Är däremot

önskemålet — såsom riksdagsrevisorerna i sin berättelse till 1960 års riksdag

närmast torde ha avsett — att åstadkomma en myndighet för inkassoverksamhet,

vilken skall kunna på ett effektivt sätt driva på försumliga betalare

— om så erfordras även med begagnande av lagsökning, betalningsföreläggande

eller utmätning — men utan egentliga resurser för genomförande

av kvalificerade rättegångar, synes förslaget tveksamt. Fullmäktige

fäster därvid mindre avseende vid det förhållandet att kammarkollegiet torde

sakna av riksdagsrevisorerna efterlyst »personal med långvarig och omfattande

erfarenhet på området», vilken brist väl tiden kan avhjälpa, än vid den

organisatoriska bristen, att kollegiet saknar lokalorgan. Riksbankens erfarenhet

beträffande indrivningsverksamhet rörande skilda låneformer ger

nämligen klart vid handen, att sådan verksamhet effektivt kan bedrivas endast

av lokalt arbetande instanser med särskild inriktning härpå. Statligt

centralt bedriven indrivningsverksamhet kan blott alltför lätt leda till att

såsom normal arbetsrutin antas, att först skaffar man sig en exekutionstitel,

sedan konstaterar man genom ett utmätningsförsök att utmätningsbar egendom

saknas, och därefter läggs ärendet åt sidan. Decentraliserade indrivningsorgan

har däremot möjligheter att genom direkta kontakter med gäldenären

och hans omgivning liksom genom att allmänt följa vad som lokalt

sker kunna bedöma när och hur ett mera framgångsrikt indrivningsförsök

kan insättas. Ändrade arbets- och inkomstförhållanden, skatteåterbäringar

och tillfälliga kapitalinkomster genom t. ex. arv eller lotterivinster

är sådana förhållanden som lättast bevakas lokalt. Har en fordran ursprungligen

uppkommit hos eu lokal myndighet, lär en central civil bevakningsmyndighet,

som övertagit bevakningen av fordringen, i allmänhet visserligen

kunna påräkna bistånd från den lokala myndigheten. Men bakom

den utredning som nu skett ligger tydligen uppfattningen att dessa lokala

instanser, för vilka enstaka förekommande indrivningsuppgifter ter sig

främmande, ej kunna på tillbörligt sätt ta hand om denna verksamhets
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

gren. Från nu antagen utgångspunkt — att det främst är den statliga inkassoverksamheten

som bör befrämjas —- vill fullmäktige därför ifrågasätta,

om det framlagda förslaget är upplagt på lämpligt sätt.

Departementschefen

Generella regler om bevakning och indrivning har hittills saknats i fråga

om andra fordringar än skatter och böter. Behovet av sådana bestämmelser

även för andra statsverkets fordringar får anses tydligt framgå av betänkandet.

I detta understryks, att bristen på regler om bevakning och indrivning

torde ha inverkat menligt på myndigheternas aktivitet när det gällt

att hävda statsverkets fordringsanspråk. Särskilt hämmande synes därvid

ha varit tveksamheten beträffande myndighets rätt att företräda statsverket

inför domstolar och exekutiva myndigheter. Men även den omständigheten

att bevakning och indrivning av fordringar i stor utsträckning omhänderhas

av personal, vars utbildning och normala arbetsuppgifter avser

helt annan verksamhet, torde enligt vad utredningen uttalar motverka att

det bästa indrivningsresultatet uppnås.

Utredningen har föreslagit bestämmelser som syftar till att råda bot på

nämnda brister och även i övrigt effektivisera indrivningen av statsverkets

fordringar. Varje självständig myndighet skall aktivt verka för att fordringar

betalas samt får rätt att påkalla verkställighet och i viss utsträckning

medge betalningsanstånd och yrka betalning inför domstol. En viktig

punkt i förslaget är inrättandet av bevakningsmyndighet för den civila

statsförvaltningens del. Till denna myndighet skall ärende angående obetald

fordran i princip överlämnas sedan ett år förflutit från förfallodagen

och även tidigare när myndighet som har fordringen om hand finner det

påkallat. För försvarsväsendets del föreslås att försvarets civilförvaltning

blir bevakningsmyndighet. Kammarkollegiet föreslås som bevakningsmyndighet

för den civila statsförvaltningen. Vissa myndigheter — nämligen sådana

som skall äga rätt att avskriva fordran och medge ackord utan hänsyn

till beloppsgräns — är dock enligt förslaget inte i något fall skyldiga att överlämna

fordringsärende till bevakningsmyndigheten. Utredningen anser att

detta bör gälla beträffande större myndigheter, bl. a. de affärsdrivande verken,

som redan f. n. har särskild personal för bevakning och indrivning av

fordringar.

Den principiella uppläggningen av det föreslagna systemet har mötts med

gillande av remissinstanserna. Jag anser liksom dessa att utredningens förslag

är väl ägnat att läggas till grund för omorganisation av bevakningsoch

indrivningsförfarandet. Vad som föreslagits om myndighets behörighet

att i rättsligt avseende göra fordran gällande innebär enligt min mening en

i stort sett lämplig avvägning. Inrättandet av bevakningsmyndighet torde

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

för försvarsväsendets del knappast innebära någon ändring i sak. För den

civila statsförvaltningen bör däremot denna ordning medföra en väsentlig

effektivisering av indrivningen. Rent praktiskt vinns också den fördelen att

tjänstemän som normalt bär andra arbetsuppgifter än att indriva fordringar

inte behöver offra avsevärd tid på att tillägna sig kunskaper om handläggning

av sällan förekommande indrivningsärenden.

Fullmäktige i riksbanken har i denna fråga gjort ett uttalande av principiell

karaktär. Fullmäktige gör gällande, att decentraliserade indrivningsorgan

har större möjligheter än ett centraliserat sådant att genom direkta

kontakter med gäldenären och hans omgivning kunna bedöma när och

hur ett mera framgångsrikt indrivningsförsök kan insättas. Jag anser fullmäktiges

uttalande i och för sig vara riktigt. Emellertid vill jag betona, att

överlämnande av fordringsärenden till bevakningsmyndighet skall äga rum

först sedan indrivning på det lokala planet misslyckats. En decentralisering

av indrivningsverksamheten torde dessutom, om verksamheten skall bedrivas

effektivt, kräva mer personal än en centralt bedriven. Man torde nämligen

inte kunna räkna med, att en tjänsteman som normalt har andra arbetsuppgifter

än fordringsindrivning vid sidan av dessa skall kunna effektivt

tillgodose statsverkets rätt gentemot försumliga gäldenärer.

Jag anser att försvarets civilförvaltning bör få ställning av bevakningsmyndighet

för de myndigheter som hör till försvarsdepartementet. Lämpligast

är det enligt min mening att kammarkollegiet blir bevakningsmyndighet

för den civila statsförvaltningen. Riksdagens godkännande härav

torde böra inhämtas. Jag kan f. n. inte ta ställning till spörsmålet i vad

mån statskontorets fondbyrå eller dess personal bör få uppgifter hos kammarkollegiet

såsom bevakningsmyndighet. Frågan om fondbyrån är nära

ligen föremål för utredning.

Huruvida utökning av kammarkollegiets personal blir nödvändig på

grund av dess uppgifter som bevakningsmyndighet har jag något berört

i prop. 1965: 1 (bilaga 9 s. 10). Jag har därvid beräknat ett belopp av

115 000 kr. såsom en reserv under kollegiets avlöningsanslag för att efter

Kungl. Maj :ts medgivande ställas till förfogande för bl. a. de personalförstärkningar

som kan bli följden av nu berörda förslag under budgetåret

1965/66. Riksdagen har bifallit Kungl. Maj :ts anslagsframställning på denna

punkt (SU 47, rskr 153). För försvarets civilförvaltnings del torde uppgiften

att vara bevakningsmyndighet i varje fall inte omedelbart få några

verkningar i personalhänseende.

Det saknas anledning att i förevarande sammanhang gå in på detaljerna

i utredningens förslag utom i ett avseende, nämligen frågan om tillämpningsområdet

för de bestämmelser om bevakning och indrivning som utredningen

föreslagit. Bestämmelserna i detta sistnämnda ämne bör nämligen

enligt min mening avse samma slags fordringar som skall omfattas

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

av de riksdagens bemyndiganden angående ackord och eftergift som jag berört

i det föregående. Jag vill därför närmare redovisa min uppfattning i

denna fråga.

Från tillämpningsområdet bör uttryckligen nndantas, förutom fordringar

som tillhör riksdagen och dess verk samt, såsom utredningen föreslagit, böter,

viten, skatter och lån av statsmedel, även medel, som utan att vara bevillning

enligt särskilda föreskrifter skall avskrivas enligt 66 och 67 §§ uppbördsförordningen

eller indrivas som böter. Här avses vissa avgifter som tidigare

uppburits i samband med den allmänna uppbörden (2 § kungörelsen

den 4 december 1953, nr 685, angående inbetalning av vissa avgifter, som tidigare

uppburits i samband med den allmänna uppbörden) och arbetsgivaravgift,

som uppbärs av riksförsäkringsverket (30 § förordningen den 18

december 1959, nr 552, angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om

allmän försäkring, m. m.). Vidare syftas på de särskilda avgifter m. in.,

som enligt 1 § uppbördsförordningen är att anse som skatt i uppbördsförordningens

mening, och medel som avses i 1 § 3 mom. bötesindrivningsförordningen

den 14 december 1917 (nr 915).

Såsom ett par remissinstanser påpekat behövs i detta sammanhang en legal

definition av vad som menas med »skatt». Jag anser utredningens i motiveringen

framförda förslag härvidlag godtagbart. Med skatt bör således förstås

medel som i riksstaten anges vara bevillning med undantag av postmedel.

Generaltullstyrelsen har erinrat om att som tullmedel, dvs. bevillning,

redovisas i riksstaten av praktiska skäl även annat än tull, såsom anståndsoch

bokföringspenningar in. in. Detta bör föranleda ett påpekande, att andra

tullmedel än tull inte heller skall behandlas som skatt vad angår bevakning

och indrivning m. m. Härigenom skapas en klar gräns mellan tillämpningsområdet

för å ena sidan nu ifrågasatta bestämmelser och å andra sidan

uppbördsförordningens avskrivningsregler, som i huvudsak bör gälla skatter

och tull.

I detta sammanhang vill jag beröra ett uttalande av SACO, att viss skatt

skulle komma att omfattas av författningen trots att skatt undantagits i författningstexten.

Härmed torde avses fordran som statsverket kan ha gentemot

arbetstagare på grund av att statsverket betalt skatt enligt bestämmelserna

om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt. Till grund

för skattebetalningen ligger i detta fall en försummelse från myndighets

sida. Motsvarande regressrätt mot en arbetstagare tillkommer emellertid

även annan arbetsgivare än staten. Härav framgår att del inte är fråga om

skattefordran i egentlig mening.

Liksom utredningen anser jag att lån av statsmedel helt bör undantas

från tillämpningsområdet för bestämmelser i berörda ämne. Likaså ansluter

jag mig till riksrevisionsverkets mening att författningen inte bör gälla

fordringar som uppkommit genom statsverkets inlösen av lån med statlig

kreditgaranti. Den bör ej heller avse återbetalningspliktiga studiemedel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Med det nu anförda har jag redovisat huvuddragen av utredningens förslag

om hur bevakning och indrivning bör ordnas beträffande de statens

fordringar som förslaget avser. Jag har redan uttalat att jag i princip godtar

förslaget. Som jag inledningsvis har framhållit tillkommer det Kungl.

Maj :t ensam att besluta i detta ämne. Min redogörelse har avsett att lämna

riksdagen en viss bakgrund för att bedöma frågorna om inrättande av bevakningsmyndigheter,

vilket berör anslagsfrågor. Vidare bör framställningen

ha gett riksdagen underlag för att ta ställning till de bemyndiganden för

Kungl. Maj :t beträffande ackord och eftergift som jag tidigare berört. Det

är därvid av vikt att observera, att ackordsfrågor beträffande större belopp

och — såsom kommer att framgå av det följande — även frågor om eftergift

av fordran i överensstämmelse med utredningens förslag i princip bör

koncentreras till ett fåtal myndigheter med personal som är särskilt kvalificerad

för att bedöma sådana frågor. Inom ramen för den här antydda organisationen

torde dessa synpunkter kunna tillgodoses på ett smidigt sätt.

Avskrivning och ackord

Gällande bestämmelser och praxis

Avskrivning

Gällande avskrivningsbestämmelser har tillkommit vid skilda tidpunkter

och av olika anledningar. De grundar sig inte på någon enhetlig uppfattning

om avskrivningens innebörd. Ehuru de inte är uttryck för någon

enhetlig systematik kan de efter ordalagen, indelas i tre grupper beroende

på om de avser alla slags fordringar, alla av vissa myndigheter förvaltade

fordringar eller endast fordringar av visst slag. I betänkandet lämnas på

s. 68—74 en utförlig översikt över gällande bestämmelser och praxis i enlighet

med denna indelning. Härav må erinras om följande.

Avskrivningsbestämmelser som i princip gäller alla slags statliga fordringar

finns i förordningen den It december 1830 (nr 85) angående behandlingen

av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål samt

kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående extra ordinarie avskrivning

av vissa kronans utestående fordringar. Tillämpningsområdet för

dessa författningar är enligt deras ordalydelse obegränsat. I praktiken torde

de dock inte tillämpas beträffande fordringar, för vilka speciella avskrivningsregler

finns, t. ex. sådana skatter och avgifter som avses i uppbördsförordningen.

Tillkomsten av 1830 års förordning får ses mot bakgrunden av

att under de närmast föregående årtiondena avskrivningar förekommit i anmärkningsvärt

stor omfattning. Förordningens bestämmelser är därför inskränkande.

Bl. a. får extraordinarie avskrivning beviljas endast i de fall då

den förlust i penningar eller persedlar, varom fråga är, utreds vara tillkom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

men utan någons förvållande, eller då tillgång till förlustens ersättande brister

hos den eller dem som därtill är lagligen förpliktade. Rätten att efter

verkställd utredning avskriva fordran ställde sig från början olika om myndigheten

var ett kollegium eller ej. Ett kollegium ägde att självt pröva och

avgöra avskrivningsfrågor. Övriga förvaltningsmyndigheter ägde visserligen

meddela beslut i sådana frågor, men innan avskrivning fick ske i räkenskaperna

skulle beslutet underställas kammarrättens prövning och godkännande.

Genom kungörelsen den 12 december 1924 (nr 530) med vissa bestämmelser

angående handläggningen av avkortnings-, avskrivnings-, restitutions-

och reskontreringsmål har kravet på sådant underställande emellertid

bortfallit. I kungörelsen föreskrivs att förvaltningsmyndigheternas avskrivningsbeslut

skall jämte handlingarna i målen biläggas vederbörliga räkenskaper

för att undergå granskning i »riksräkenskapsverket».

I motsats till 1830 års förordning, som närmast avsåg att begränsa möjligheterna

till avskrivning, stadgas i 1911 års kungörelse angående extra

ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar en verklig

rätt att under vissa villkor, som i huvudsak avser att utröna gäldenärens

ekonomiska ställning, avskriva kronans fordringar. Den i kungörelsen stadgade

avskrivningsrätten gäller fordran ej överstigande 1 000 kr. — dock

för fordran på skillnadsarrende oavsett dess belopp — och skall enligt uttrycklig

bestämmelse inte tillämpas då vederbörande myndighet finner särskilda

förhållanden ge anledning anta, att fordringen framdeles kan komma

att gäldas. Kungörelsens oftast tillämpade avskrivningsregel återfinns i 3 §.

Enligt denna må avskrivning av fordran ske, då fordringen inte kunnat indrivas

oaktat två utmätningsförsök blivit verkställda och minst fem år förflutit

mellan varje. Med utmätningsförsök jämställs det fall, att den betalningssltyldige

gjort konkurs, vari utdelning å kronans bevakade fordran

ej alls eller endast delvis kunnat erhållas. Bestämmelsen i 3 § är alltså den

enda avskrivningsregel av egentlig praktisk betydelse, som står alla myndigheter

till buds.

Det formella och omständliga förfarande som gäller för avskrivning enligt

1911 års kungörelse har föranlett vissa myndigheter, som har ett stör

re antal fordringar att bevaka, att hos Kungl. Maj :t hemställa om rätt att

avskriva fordringar utan iakttagande av detta förfarande. På grund härav

har Kungl. Maj :t för varje budgetår efter budgetåret 1952/53 bemyndigat

arbetsmarknadsstyrelsen att, utan hinder av gällande bestämmelser angående

avskrivning av kronans fordringar, besluta om avskrivning av fordran,

uppkommen inom arbetsmarknadsverket, till belopp ej överstigande 500 kr.

beträffande vilken antingen omständigheterna ger vid handen, att vederbörande

inte kan betala sin skuld och enligt styrelsens bedömande ingen eller

ringa möjlighet föreligger att framdeles utfå betalning, eller ock åtgärder

för fordringens bevakande och indrivande bedöms förenade med arbete och

kostnader i sådan utsträckning att åtgärderna ej är ekonomiskt lönande, allt

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

såvitt dylika åtgärder ändock ej anses påkallade av andra än ekonomiska

förhållanden. Det åligger styrelsen att före viss angiven tidpunkt till Kungl.

Maj :t inkomma med redogörelse för de avskrivningar som verkställts med

stöd av bemyndigandet. Liknande bemyndiganden har lämnats försvarets

civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse och luftfartsstyrelsen.

Ett särskilt behov av mindre formbundna avskrivningsregler har visat sig

föreligga beträffande fordringar som avser ersättning för utförda uppdrag

eller tjänster. I ett flertal författningar, t. ex. lantbruksnämndstaxan, finns

därför specialbestämmelser rörande avskrivning av ej erlagda avgifter.

För de flesta affärsverken finns bestämmelser om rätt att avskriva fordringar

på avgifter inom affärsrörelsen. Poststyrelsen äger sålunda enligt

sin instruktion medge avskrivning, avkortning eller restitution av postavgifter.

Liknande bestämmelser beträffande avgifter gäller för telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Däremot saknar domänstyrelsen

rätt att avskriva i vidare mån än som gäller för alla statliga myndigheter.

Vad beträffar den rättsliga innebörden av begreppet avskrivning enligt nu

antydda regler anser utredningen det uppenbart att sådan avskrivning inte

inverkar på fordringsrättens bestånd. Beslut om avskrivning enligt dessa

regler medför i första hand en bokföringsåtgärd, i det att fordringen avförs

ur huvudbok, fordringsförteckning e. d. Den mest betydande konsekvensen

av avskrivningen är emellertid, att arbetet med indrivning och bevakning

upphör; preskription av fordringen behöver ej avbrytas, om inte särskilda

skäl föreligger därtill. Givetvis har denna innebörd av avskrivning

stor betydelse för vederbörande statstjänstemäns ansvar för sina tjänsteåtgärder

beträffande fordringen och för frågan huruvida klandervärd underlåtenhet

att vidta dylika åtgärder föreligger.

Emellertid finns bestämmelser enligt vilka avskrivning, som skett på

grund av gäldenärs ekonomiska situation, tillika innebär eftergift av del

avskrivna beloppet. Detta gäller bl. a. angående värnpliktslån, lån med

statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig

examen, och studielån med statlig kreditgaranti. Även en mellanform förekommer,

enligt vilken avskrivning delvis har innebörd av enbart bokföringsåtgärd.

Som exempel kan anges statliga bosättningslån och stödlån åt jordbrukare.

Dessutom finns fall, där med avskrivning av lån uppenbarligen menas

eftergift av detsamma, ehuru detta inte uttryckligen sagts. Så t. ex. beträffande

statslån till kollektiva tvätterier.

Ackord

Beträffande myndighets rätt att medge ackord saknas generella regler.

Enär antagande av ackordsförslag har till följd att fordran upphör till den

del den inte skall betalas enligt förslaget, innebär beslut att medge ackord

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

avstående av fordringsrätt och innefattar således i viss bemärkelse eftergift

av fordran. Medgivande av ackord kräver därför i princip riksdagens medverkan.

Kungl. Maj :t äger dock enligt vissa uttryckliga riksdagsbemyndiganden

biträda ackord beträffande fordringar avseende åtskilliga lån av

statsmedel; de bemyndiganden som här avses innefattar emellertid även

rätt att eljest vid gäldenärs eller löftesmäns obestånd helt eller delvis efterge

statens rätt. En närmare redogörelse för dessa bemyndiganden lämnas

vid behandlingen av frågan om eftergift av statens fordringar (se s. 42).

Utredningen

Avskrivning

Kungörelsen år 1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans

utestående fordringar är enligt utredningens mening i motsats till 1830

års förordning i ämnet utformad med hänsyn tagen till önskemålet om en

rationell indrivningsverksamhet. Kungörelsens bestämmelser är emellertid

föråldrade. Härom anför utredningen.

Kritiken brukar i första hand riktas mot att beloppsgränsen för fordran,

som kan avskrivas enligt kungörelsens bestämmelser, alltjämt är densamma

som vid dess tillkomst, nämligen 1 000 kr. (utom för fordran för skillnadsarrende;

beträffande sådan gäller förordningen oavsett fordringens belopp).

Berättigad kritik kan emellertid även framföras mot utformningen

av villkoren för avskrivning enligt kungörelsen. Enligt ett av dessa villkor

må fordran avskrivas om gäldenären blivit eftersökt i mantalsskrivningsorten

två gånger och senaste gången minst fem år efter det åtgärd i

ärendet först vidtagits utan att han anträffats eller kännedom om hans

vistelseort här i riket kunnat erhållas. Regeln avser som synes ett speciellt

fall, som nuförtiden inte torde vara vanligt. Större betydelse har regeln, att

avskrivning må ske, då fordran inte kunnat indrivas oaktat två utmätningsförsök

blivit verkställda och minst fem år förflutit mellan varje; med utmätningsförsök

jämställs konkurs. Denna bestämmelse, som avser att innebära

garanti för att gäldenärens insolvens konstaterats, kan anses otillfredsställande

ur två synpunkter. Den förorsakar statsverket kostnader och

besvär för utmätningsförsök även i sådana fall, i vilka gäldenärens insolvens

är uppenbar; är fordringen dessutom ringa, framstår bestämmelsen

ännu tydligare som onödigt stel. Å andra sidan innebär den att avskrivningsåtgärd

som vidtagits efter rutinmässiga utmätningsförsök är oangriplig

såsom förvaltningsåtgärd betraktad. Det kan då ligga nära till hands, att

vederbörande underlåter att utröna andra möjligheter att utfå betalning.

Utredningen erinrar om att nu påtalade brister i kungörelsen i praxis

medfört att en del myndigheter ansett sig kunna såväl överskrida den stipulerade

beloppsgränsen som godta annan bevisning om gäldenärens insolvens

än två fruktlösa utmätningsförsök.

Bland andra brister i nu angivna författningar nämner utredningen att

begreppet avskrivning inte preciserats samt att 1911 års kungörelse inte in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965

nehåller någon bestämmelse om dess tillämpningsområde eller om myndighets

kompetens att verkställa avskrivning. Ingen skillnad görs sålunda mellan

myndigheter med stor erfarenhet av indrivningsärenden och andra myndigheter.

Utredningen har hos ett antal statliga myndigheter efterhört deras behov

av ändrade avskrivningsbestämmelser. Därvid har särskilt styrelserna för

flertalet affäirsdrivande verk, nämligen poststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

anmält behov av väsentligt vidgade befogenheter att avskriva fordringar.

Vid flera tillfällen har även begäran om åtgärder i denna riktning ingetts

till Kungl. Maj.t. Av övriga myndigheter, som utredningen hört om

behovet av ändrade avskrivningsregler, har särskilt kriminalvårdsstyrelsen,

försvarets civilförvaltning, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, sjöfartsstyrelsen

samt Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut uttalat sig

såväl för en utvidgning av befogenheterna att avskriva som för ett enklare

avskrivningsförf arande.

Beträffande sitt förslag till avskrivningsregler (bilaga 2) anför utredningen

inledningsvis att den ansett det varken möjligt eller önskvärt att

tillskapa avskrivningsbestämmelser som skulle gälla alla kronans fordringar.

Det torde ligga i öppen dag att skälen för avskrivning är andra i

t. ex. affärsförhållanden än i offentligrättsliga förhållanden. Utredningen

har därför ansett sig böra utarbeta avskrivningsbestämmelser, som skall

gälla endast för sådana fordringar beträffande vilka särskilda dylika bestämmelser

f. n. saknas. Tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna

blir då detsamma som i praktiken gäller för de nuvarande generella

författningarna om avskrivning. Skatter, böter och viten samt lån av statsmedel

har uttryckligen undantagits från tillämpningsområdet för de föreslagna

generella avskrivningsreglerna. Beträffande skatter föreslår utredningen

nya särbestämmelser, vilka behandlas i det följande.

Med hänsyn till bl. a. den skiftande betydelsen av begreppet avskrivning

i olika författningar har utredningen ansett påkallat att definiera begreppet

och uttalar i denna del bl. a.

Avskrivning anges i förslaget innebära att vidare åtgärd för fordringens

bevakning och indrivning inte behöver vidtas med mindre anledning uppkommer

till antagande att fordringen kan gäldas. Detta torde även f. n. vara

avskrivningens sakliga innebörd, om inte annan betydelse därav framgår

av uttrycklig bestämmelse. Från nu avsedd avskrivning bör emellertid särskiljas

det fallet, att fordrings- eller indrivning sär ende »avskrivs» eller avförs

på den grund, att påstådd fordran preskriberats eller prekluderats eller

att den eljest slutligen ansetts vara rättsligen obefintlig eller oklar; i dylika

fall grundas beslutet på ett rättsligt bedömande. Såväl beslut av sistnämnda

slag som avskrivning enligt utredningens förslag har regelmässigt

till följd alt den berörda fordringen avförs ur räkenskap eller annan handling

där den må finnas uppförd, vilken åtgärd även brukar betecknas avskrivning.

Utredningen har inte ansett del vara sin uppgift att reglera ord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

ningen för fordrans avförande ur räkenskap eller annan redovisningshandling

såsom följ dåtgärd till avskrivning.

För tydlighets skull har utredningen ansett sig böra precisera de fall då

fordran skall avskrivas på grund av att tillgång till förlustens ersättande

brister hos den eller dem som är lagligen förpliktade därtill. Enligt förslaget

inträffar detta då gäldenär avlidit utan att efterlämna dödsbodelägare

som lagligen svarar för gälden samt fordringen eller någon del av densamma

inte kunnat helt gäldas ur den avlidnes tillgångar eller med anlitande av

ställd säkerhet samt då fordran hos juridisk person, som trätt i likvidation,

inte kunnat helt gäldas vid likvidationen och betalningsskyldighet ej föreligger

för annan. I sådana fall är det visserligen tänkbart, att tillgångar sedermera

framkommer, som kan tas i anspråk för fordringens täckande, men

den ytterst ringa möjligheten härvidlag bör enligt utredningens mening

inte hindra att fordringen avskrivs. Härjämte föreslås eu mer generell

avskrivningsregel, vilken utformats med beaktande av erfarenheterna av den

särskilda avskrivningsrätt som tillagts försvarets civilförvaltning, försvarets

fabriksstyrelse och arbetsmarknadsstyrelsen. Avskrivning må sålunda ske,

om ingen eller ringa möjlighet anses föreligga att omedelbart eller framdeles

utfå betalning eller — vilket har särskild betydelse när gäldenärens vistelseort

är okänd — om indrivning av fordringen skulle vålla mer arbete

och kostnad än som är skäligt. För att förhindra en enbart rutinmässig

handläggning har emellertid föreslagits, att avskrivning på nu anförda grunder

förutsätter att indrivning ej är påkallad av principiella skäl.

Behörighet att avskriva bör enligt utredningens mening, i likhet med vad

f. n. torde vara praxis, tillkomma varje under Kungl. Maj:t direkt lydande

myndighet såvitt avser fordringar, uppkomna inom myndighetens ämbetsområde.

Myndighet med sådan behörighet bör emellertid äga förordna, att

behörigheten skall helt eller delris tillkomma jämväl myndigheten underlydande

förvaltning. Sistnämnda regel har ansetts böra gälla särskilt med

hänsyn till de större affärsdrivande verken.

Såsom huvudregel föreslår utredningen att en beloppsgräns om 1 000 kr.

skall gälla för rätt att avskriva, detta med hänsyn till åtskilliga myndigheters

bristande erfarenhet av värdering och indrivning av fordringar. Myndighet,

som handlägger ett större antal indrivningsärenden, avses efter förordnande

av Kungl. Maj :t få verkställa avskrivning av fordringar, som myndigheten

har att bevaka eller indriva, oavsett beloppets storlek men eljest

med tillämpning av de föreslagna avskrivningsbestämmelserna. Förslaget i

denna del betingas även av vad utredningen föreslagit beträffande ordningen

för bevakning och indrivning av fordringar.

Enligt utredningens förslag medför avskrivning att vidare åtgärd för

fordringens bevakning och indrivning inte behöver vidtas med mindre anledning

uppkommer till antagande att fordringen kan gäldas. På vilket

sätt man skall göra möjligt, att avskrivna fordringar sedermera men före

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

preskriptionstidens utgång i förekommande fall skall kunna göras gällande,

får bli beroende av vederbörande myndighets åtgöranden under hänsynstagande

till antalet avskrivna fordringar, myndighetens tillgång till arbetskraft

m. in. Utredningen anser önskvärt att något slags register förs över åtminstone

större avskrivna fordringar.

Granskning av avskrivningsbeslut skall utövas vid statlig revision. För att

vederbörande revisionsorgan skall ha tillgång till handlingarna i avskrivningsärenden

utöver vad som framgår av räkenskaper har utredningen föreslagit,

att besked om avskrivning jämte den till grund härför liggande utredningen

och övriga handlingar i ärendet skall biläggas vederbörande myndighets

räkenskaper. Liknande bestämmelse gäller redan beträffande sådana

avskrivningsbeslut som berör hos riksrevisionsverket granskade räkenskaper

enligt berörda kungörelse den 12 december 1924, nr 530.

Ackord

Utredningen erinrar om att statliga myndigheter f. n. ej äger bifalla ackordsförslag''

i andra fall än då fordran kan efterges av vederbörande myndighet.

I de flesta fall ankommer det på Kungl. Maj :t att medge ackord eller

fordrar ackordsförslags godkännande riksdagens medverkan. Härom anför

utredningen bl. a.

En sådan ordning medför i praktiken, att s. k. underhandsackord som

anses vara den billigaste och mest arbetsbesparande ackordsformen, ofta

inte kan genomföras, därest staten har fordran hos den ackordsbjudande

gäldenären. Anledningen härtill är givetvis att alltför lång tid skulle förflyta

mellan ackordsförslagets framställande och dess antagande, därest

vederbörligt statligt tillstånd härför skulle avvaktas. Man väljer då hellre

sedvanligt konkursförfarande. Ytterligare hindras ackords genomförande

i förevarande fall därav, att en framställning till riksdagen i saken skulle

ge densamma en offentlighet, som man oftast vill undvika. Även då ackord

bjuds i konkurs eller enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs

är statlig myndighet i de allra flesta fall förhindrad att bifalla ackordsförslaget.

Behovet av bestämmelser om rätt för statlig myndighet att medge ackord

understryks av de flesta av utredningen hörda myndigheter, särskilt sådana

vilkas verksamhet är av affärsmässig art. Att dylikt behov uppkommit torde

sammanhänga med den statliga verksamhetens expansiva karaktär under de

senaste decennierna, såsom utökad låne- och affärsverksamhet. Tidigare, när

kronans fordringar huvudsakligen utgjordes av skatter, kunde de vid gäldenärens

insolvens ofta uttas på grund av deras förmånsrätt i konkurs. I

samma mån som kronans fordringar fått civilrättslig karaktär bär de statliga

myndigheternas behov av alt kunna medverka till ackordsuppgörelser

ökat. Läget torde f. n. stundom vara det, att kronan åsamkas förlust genom

att myndigheterna inte äger medge ackord (jfr riksdagsrevisorernas berättelse

till 1960 års riksdag s. 305 f.).

Utredningen anser att införandet av rätt för statliga myndigheter att

medge ackord överensstämmer med statens intressen i egenskap av borgenär

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

liksom möjligheten för borgenär att anta ackordsförslag i och för sig tillgodoser

hans eget intresse, ehuru genomfört ackord i motsats till konkursförfarande

har till följd att fordran bortfaller till den del den inte skall gäldas

enligt ackordsförslaget. Ackord torde ej medges, därest konkursförfarande

kan antas ge högre utdelning än ackordet.

Ackordsförslag bör enligt utredningen kunna godtas om det bedöms

vara fördelaktigt från kronans synpunkt. Beloppsgränsen för rätten att

medge ackord föreslås till 1 000 kr., som emellertid enligt utredningens mening

inte bör avse fordringens hela belopp utan det kapitalbelopp som avstås

genom att ackordsförslag godtas. Förslaget har utformats med beaktande av

att s. k. underhandsackord kan genomföras endast om det godtas av samtliga

därav berörda borgenärer. I övrigt har beträffande ackord föreslagits

motsvarande bestämmelser som rörande avskrivning. De föreslagna ackordsbestämmelserna

skall sålunda gälla samma slags fordringar som omfattas

av de föreslagna avskrivningsreglerna. Myndighet med större antal indrivningsärenden

må förordnas av Kungl. Maj :t att medge ackord oavsett beloppets

storlek.

Huruvida ett ackordsförslag skall anses fördelaktigt är beroende av ett

flertal omständigheter, uttalar utredningen. Som exempel på sådana omständigheter

anges värdet och arten av gäldenärens tillgångar, den ställning

kronans fordran intar i förmånsrättsordningen m. m. Har kronan bevakat

såväl kapitalbelopp som ränta, skall vid tillämpning av den föreslagna beloppsgränsen

även utdelning på räntefordran enligt ackordsförslaget anses

vara utdelning på kapitalbeloppet — något som har betydelse för frågan,

huruvida myndighet med hänsyn till 1 000-kronorsgränsen är behörig att

medge ackord. Om en och samma myndighet har flera fordringar hos en

gäldenär avses motsvarande regel som beträffande avskrivning skola gälla

för myndighetens behörighet att medge ackord, dvs. hänsyn skall tas till

sammanlagda kapitalbeloppen och totala utdelningen på de av mvndigheten

bevakade fordringarna enligt ackordsförslaget.

Speciella frågor

Utredningen föreslår att förordnande att oavsett beloppets storlek få verkställa

avskrivning och medge ackord skall meddelas försvarets civilförvaltning,

poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet och

domänstyrelsen. Utredningen anför härom.

Spörsmålet vilka myndigheter, som bör erhålla förordnande att utöva

den vidsträcktare rätten att avskriva fordringar och medge ackord och

som till följd härav även skall äga bedriva fullt självständig indrivningsverksamhet,

är givetvis en bedömningsfråga. Vägledande för utredningens

förslag härutinnan har varit, att onödig koncentration av indrivningsärenden

till en myndighet bör undvikas samt att rätten i fråga bör tillkomma

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

myndighet som bedriver sådan verksamhet att ett större antal indrivningsärenden

normalt uppkommer i densamma och som har för ändamålet

lämplig juridisk sakkunskap.

Utredningen föreslår att bl. a. 1830 års förordning om extraordinarie avskrivning

skall upphävas i samband med införandet av nya bestämmelser

om avskrivning. Utredningen erinrar om att nämnda förordning har viss

betydelse för begreppet avskrivningsmål, dvs. mål i vilka fråga uppkommit

om ersättningsskyldighet för tjänsteman, t. ex. hos de affärsdrivande

verken, på grund av att avskrivning av viss förlust eller brist vägrats. Denna

ersättningsskyldighet motsvaras numera av det s. k. uppbördsmannaansvaret,

vilket utkrävs —- förutom i avskrivningsmål — i reskontreringsmäl,

dvs. mål angående överskott och brister i försvarsväsendets persedelförråd.

Uppbördsmannaansvaret har emellertid sedan decennier tillbaka tilllämpats

endast inom försvarsväsendet och utkrävs numera inte heller

där. Enligt utredningens mening är denna utveckling sakligt berättigad.

Efter redogöraransvarets avskaffande torde uppbördsmannaansvaret vara

den enda typ av statstjänstemans ersättningsskyldighet som kan slutgiltigt

åläggas i administrativ ordning. De skäl som verkat för redogöraransvarets

avskaffande kan enligt utredningen även åberopas för avskaffande av

uppbördsmannaansvaret såsom det kommit till uttryck i avskrivningsoch

reskontreringsmål. Utredningen anser därför att detta ansvar bör avskaffas

även formellt och föreslår övergångsbestämmelser i enlighet härmed.

Enligt utredningens mening föreligger inte efter uppbördsmannaansvarets

avskaffande behov av ett administrativt processuellt förfarande

motsvarande avskrivnings- och reskontreringsmålen. Utredningen åberopar

i detta sammanhang, att möjlighet föreligger att handlägga ärenden angående

brist i förråd i den för anmärkningsmål stadgade ordningen.

I de föreslagna övergångsbestämmelserna regleras förfarandet beträffande

vid ikraftträdandet pågående, avskrivnings- och reskontreringsmål. Därvid

föreslås att vederbörande myndighet skall äga nedsätta uppbördsmans

ersättningsskyldighet efter skälighetsprövning. Utredningen framhåller att

detta stadgande torde komma att sakna betydelse genom att dylika mål

inte längre förekommer i praktiken. Vidare föreslår utredningen bl. a., att

avskrivnings- och reskontreringsmål skall upphöra som särskilda institut.

Remissyttrandena

Avskrivning

Även de föreslagna bestämmelserna om avskrivning har fått ett gynnsamt

mottagande av remissinstanserna. De tillstyrks uttryckligen av bl. a.

kriminalvårdsstyrelsen, fortifikations förvaltningen, järnvägsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet, kammarrätten, sjöfartsstyrelsen, Sveri
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

ges geologiska undersökning, statens provningsanstalt, riksgäldsfullmäktige,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kristianstads, Västmanlands,

Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Alnarps lantbruks-,

mejeri- och trädgårdsinstitut, statens veterinärmedicinska anstalt,

Karolinska sjukhuset samt TCO. Rikets allmänna kartverk finner förslaget

rörande avskrivning ändamålsenligt och väl ägnat att åstadkomma större

effektivitet och smidighet i förvaltningen.

Arméintendenturförvaltningen anför.

Genom den föreslagna avskrivningsförordningen kommer bestämmelserna

om avskrivning av kronans fordringar — med undantag av vissa särskilda

slag av fordringar — att bli samlade i en författning. Dessutom har bestämmelserna

om avskrivning anpassats efter det behov av befogenheter på

ifrågavarande område som utvecklingen inom den statliga sektorn

fört med sig, sedan nu gällande avskrivningsbestämmelser meddelades.

Såväl sammanförandet av bestämmelserna som moderniseringen

av desamma torde vara ägnade att i hög grad underlätta myndigheternas

arbete.

SR, som likaledes tillstyrker förslaget, erinrar om att de affärsdrivande

verken och försvarets civilförvaltning samt andra myndigheter, vilkas inkasseringsverksamhet

är av mycket betydande omfattning, länge önskat väsentligt

bättre möjligheter att efter skälighet avskriva fordringar.

Ersättande av de nuvarande formella villkoren för avskrivning med ett

bedömande från fall till fall av möjligheterna att indriva en fordran är enligt

poststyrelsen med hänsyn till arbetet och kostnaderna för indrivningsåtgärderna

utan tvivel ägnat att medföra avsevärda besparingar för statsverket.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller bl. a.

De sakkunniga har föreslagit vidgade möjligheter till avskrivning av kronans

fordringar. I sådant syfte har bl. a. villkoren för avskrivning getts

en mera allmän avfattning och i stor utsträckning gjorts beroende av myndigheternas

eget bedömande. Härigenom torde förutsättningar ha skapats

för en smidigare handläggning av sådana fordringsärenden, där fortsatt

indrivning kan antas bli resultatlös men där nuvarande avskrivningsregler

verkar tyngande och fördröjande på ärendenas behandling. Länsstyrelsen

delar de sakkunnigas uppfattning om olämpligheten att uppehålla rigorösa

formkrav, som under alla förhållanden måste vara uppfyllda, innan avskrivning

får ske. Då kronans fordringar kan vara av skiftande slag, bl. a.

ej lagfästa eller tvistiga fordringar, synes det naturligt att myndigheterna

tillerkänns en såvitt möjligt obunden prövningsrätt vid bedömning av avskrivningen.

Frågan i vilken utsträckning de föreslagna bestämmelserna bör vara tilllämpliga

på fordringar på grund av statliga lån har tilldragit sig uppmärksamhet

från åtskilliga remissinstansers sida. Länsstyrelsen i Örebro län anser

det praktiskt och smidigt om förordningens bestämmelser skulle kunna

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

tillämpas på lånefordringar åtminstone i sådana fall då för viss lånekategori

särskilda föreskrifter om avskrivning och ackord ej meddelats.

Vad utredningen anfört rörande innebörden av begreppet avskrivning

har i allmänhet lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. Statskontoret

understryker att avskrivning enligt förslaget närmast blir att fatta som

en ensidig intern redovisningsåtgärd — detta i motsats till såväl eftergift

som ackord — vilken inte leder till fordringshandlingarnas återställande

eller ens gäldenärens underrättande.

Beträffande den av utredningen föreslagna beloppsgränsen om 1 000 kr.

för avskrivningsrätt föreligger skilda uppfattningar bland remissinstanserna.

Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Gävleborgs län och statens provningsanstalt

anser utredningens förslag väl avvägt och att det åtminstone

tills vidare bör kunna godtas. Ett stort antal myndigheter finner emellertid

skäl föreligga för en högre gräns än 1 000 kr. Från vissa håll ifrågasätts

om inte beloppsgränsen helt kunde slopas åtminstone för länsstyrelsernas

del. Bland de myndigheter, som förordar en höjning av gränsen, må

nämnas kammarrätten, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Värmlands län ävensom Alnarps

lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Därvid förordas i allmänhet en

höjning till 2 000 kr. samt alt motsvarande höjning sker av den i 4 § (bilaga

2) angivna beloppsgränsen för medgivande av ackord. Det understryks

att risken för missbruk i fråga om avskrivning får bedömas som

förhållandevis ringa. Om tvekan uppstår hos någon myndighet i avskrivningsfråga

har myndigheten möjlighet att vända sig till bevakningsmyndigheten

för att få råd och anvisningar. En till beloppet vidgad avskrivningsrätt

förordas även av länsstyrelsen i Norrbottens län med tanke särskilt

på de fordringar som uppkommit genom domstols utslag i brottmål

och avser kronan tilldömda skadestånd o. d. Länsstyrelsen påpekar att det

därvid ofta kan röra sig om betydande belopp samtidigt som det står klart,

att fordringen har ytterst ringa värde för kronan.

Som motivering för en höjning av beloppsgränsen åberopar länsstyrelserna

i Kronobergs och Kalmar län bl. a. att 1 000 kr. utgjorde gräns även enligt

1911 års avskrivningskungörelse samt att — såsom utredningen framhållit

— den kritik, som från vissa håll riktats mot denna kungörelse inte

minst avsett just alt beloppsgränsen alltjämt är densamma som råd kungörelsens

tillkomst. Vidare erinras om utredningens påpekande att denna

kritiska inställning medverkat till att i praxis en del myndigheter ansett sig

kunna överskrida 1 000-kronorsgränsen. Länsstyrelsen i Kronobergs län tilllägger.

Med l>eaktande härav och med hänsyn till den penningvärdesförsämring,

som ägt rum efter tillkomsten av 1911 års kungörelse, synes det enligt länsstyrelsens

mening väl motiverat att höja den föreslagna beloppsgränsen

till minst den dubbla. Detta gäller i särskilt hög grad vid avskrivning av

3 Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

fordran, enär avskrivningen inte inverkar på fordringsrätten som sådan

utan endast avser att åstadkomma effekt i förvaltningen. Ytterligare kan

iramhållas, att de saltkunniga uttalat önskemål om att något slags register

förs över avskrivningar. Ett dylikt register synes välbetänkt och skulle

utgöra en viss garanti för att en avskriven fordran indrivs, därest gäldenärens

ekonomi förbättrats. Risken att höja beloppsgränsen för åtminstone

avskrivning synes därför inte stor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att länsstyrelse, när fråga är om

skatter, inte sällan nödgas besluta om avskrivning till väsentligt högre belopp

än 1 000 kr. och förordar att i vart fall länsstyrelserna får möjlighet

att verkställa avskrivning m. m. av belopp på högst 5 000 kr., därest länsstyrelsen

finner omständigheterna i ärendet inte vara så beskaffade att de föranleder

ärendets överlämnande till bevakningsmyndighet.

Ackord

Den föreslagna befogenheten att anta ackordsförslag har i allmänhet

tillstyrkts av de myndigheter, som särskilt har yttrat sig däröver, och av övriga

lämnats utan erinran. Sålunda anser försvarets civilförvaltning förslaget

i denna del från flera synpunkter väl motiverat. Om det genomförs kommer

kronan antagligen, att tillföras avsevärda belopp, som i annat fall inte

skulle komma kronan till handa. Enligt vunnen erfarenhet har i konkurs,

som följt efter ackordsförhandling utan resultat, kronan mestadels ej erhållit

utdelning. Möjligheten att medge ackord är således enligt civilförvaltningens

mening ägnad att främja kronans fördel. Liknande synpunkter

anförs av riksförsäkringsverket.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.

Möjlighet att godta ackord har för länsstyrelsen vid flera tillfällen och

särskilt i fråga om skatteskulder visat sig ha varit enda möjligheten att

delvis få betalning för en statsverkets fordran. Länsstyrelsens bristande

befogenhet härvidlag har medfört att statsverket med stor sannolikhet

åsamkats förluster, vars storlek dock ej kan närmare uppskattas. Avskrivningsförordningen

och den föreslagna ändringen i uppbördsförordningen

lämnar här en länge önskad ytterligare möjlighet att befordra indrivningsresultatet,

då andra åtgärder bedöms inte vara användbara.

Frågan om rätt att medge ackord rörande kronans fordringar blir allt

emellanåt aktuell, uttalar länsstyrelsen i Jönköpings län. Att uttryckliga

bestämmelser härom saknas är en påtaglig olägenhet och länsstyrelsen vitsordar

därför behovet av bestämmelser i detta avseende. Mot de föreslagna

bestämmelsernas utformning har länsstyrelsen intet att erinra.

Stockholms handelskammare framhåller att en reform i fråga om rätt att

anta ackordsförslag måste anses väl överensstämma med statens intressen.

Härtill kommer att den ligger helt i linje med näringslivets önskemål. Han
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

delskammaren erinrar om att den i elt enkätsvar till lagberedningen i anledning

av översyn av ackordslagstiftningen starkt understrukit de svårigheter

statliga fordringar bereder för underhandsuppgörelser och tvångsackord.

Föreningen Sveriges stadsfogdar uttalar bl. a.

Ackordserbjudande ifrågakommer endast, då gäldenären är på obestånd

men likväl vill göra rätt för sig eller undvika konkurs med hänsyn till den

publicitet och de ökade kostnader ett konkursförfarande medför. En redogörelse

för gäldenärens ekonomiska situation lämnas vanligen i samband

med ackordsförslag, varigenom borgenärerna kan bilda sig en uppfattning

om huruvida förslaget är förmånligt eller ej. Det är ej ovanligt, att förslaget

innehåller uppgift om att gäldenären genom lån skall uppbringa erforderligt

belopp för ackordets fullgörande. Om det av gäldenärens utredning sålunda

framgår, att ackordsförslaget är förmånligt för borgenärerna, synes

det otillfredsställande, att detsamma ej på ett snabbt och smidigt sätt kan

antas av statsverket. Det kan nämligen leda till en oundviklig och för alla

berörda parter oförmånlig konkurs.

Utredningens förslag beträffande nedsättning av fordran genom ackord

liksom om avskrivning innebär enligt domänstgrclsen att vad verket hos

Kungl. Maj:t begärt att få inskrivet i sin instruktion redan år 1955 har

tillgodosetts. Styrelsen tillstyrker förslagen.

Ett flertal instanser har föreslagit höjning eller slopande av beloppsgränsen

vid medgivande av ackord. Till dessa hör bl. a. järnvägsstyrelsen, länsstyrelserna

i Värmlands och Norrbottens län samt Stockholms handelskammare.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som anser en beloppsgräns för länsstyrelsernas

del onödig, erinrar om att länsstyrelserna avses skola erhålla

vidsträckta befogenheter i fråga om avskrivning och ackord beträffande

skattefordringar. Att beloppsgränsen är för snäv kan bli särskilt framträdande

om en länsstyrelse mot en och samme gäldenär har att pröva fråga

om ackord beträffande såväl skatt som annan kronans fordran. Från andra

håll understryks att en tillfredsställande utredning om konkursgäldenärens

ekonomiska förhållanden i regel föreligger då fråga är om ackord

i konkurs. Det ekonomiska resultatet för kronan av ett ackord kan därför

ofta lätt överblickas.

Stockholms handelskammare anför.

Med hänsyn till tidsfaktorns stora betydelse i förevarande sammanhang

torde den snäva gränsen för myndigheternas rätt att själva medge ackord

inte sällan komma att medföra att fördelaktiga ackord ej kan genomföras.

För att reformen skall få den praktiska betydelse som avsetts,

synes beloppsgränsen böra sältas betydligt högre, förslagsvis till 5 000

kr. Att för berörda myndigheters avskrivningsrätt gäller beloppsgränsen

1 000 kr., synes inte behöva vara ett hinder för en sådan höjning. Beaktas

bör nämligen att ett ackord inte bara innebär ett avstående av ett belopp

utan framför allt utgör ett sätt att indriva en fordran. Genom den föreslagna

höjningen av beloppsgränsen skulle vinnas ökat utrymme för myndigheterna

att i indrivningsarbetet utnyttja ackordslön arande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Statskontoret som likaså anser att en höjning av beioppsgränsen är befogad

och i detta sammanhang nämner beloppet 5 000 kr., erinrar om att avskrivning

redan enligt 1911 års kungörelse kunde ske av fordringar upp till

1 000 kr.

Lantmäteristyrelsen erinrar om att bestämmelser f. n. saknas om rätt för

styrelsen att medge ackord. Enligt styrelsens mening finns inom densamma

tillräcklig erfarenhet för att styrelsen skall kunna ges sådan befogenhet

oavsett beloppets storlek.

Speciella frågor

Ett flertal remissinstanser föreslår utökning av kretsen av de myndigheter

som bör äga den vidsträcktare behörigheten att avskriva fordran

och medge ackord. Till en början må redovisas länsstyrelsens i Norrbottens

län mer principiella anmärkning att om beioppsgränsen för den generella

avskrivningsrätten sätts så lågt som till 1 000 kr. bör förordnande enligt

7 § i den föreslagna avskrivningsförordningen kunna lämnas i betydande

omfattning.

Även kammarrätten ifrågasätter om kretsen av myndigheter med förordnande

enligt 7 § bör begränsas så som föreslagits. Kammarrätten framhåller

härutinnan.

Det får anses naturligt och i linje med det föreslagna systemet, att endast

vissa myndigheter bör tilläggas mera vidsträckta befogenheter såväl

med avseende å rätt att avskriva fordringar m. m. som i fråga om fullt

självständig indrivningsverksamhet. Avgörandet härvidlag är, såsom utredningen

framhåller, en bedömningsfråga. Något tveksamt synes emellertid

vara, huruvida kretsen av här avsedda myndigheter bör begränsas till —

förutom de båda bevakningsmyndigheterna — styrelserna för affärsverken

och därmed närbesläktade verk. Även vissa andra myndigheter torde

bedriva indrivningsverksamhet och ha tillgång till lämplig sakkunskap i

sådan utsträckning, att det kan framstå som motiverat att tillägga dem behörighet

i omförmälda hänseenden.

Riksrevisionsverket håller före att frågan om en utvidgning av kretsen

av myndigheter med den vidsträcktare behörigheten bör upptas till prövning

så snart närmare erfarenheter föreligger av verksamheten.

Ett stort antal myndigheter — utöver de av utredningen föreslagna —

anser sig böra ifrågakomma för sådant förordnande som avses i paragrafen.

Sjöfartsstyrelsen anser alt avskrivningsbehörigheten enligt 7 § liksom

den i det föregående behandlade skyldigheten att överlämna bevakningsärende

bör anknytas till sådana myndigheter, som äger inför domstol föra

kronans talan i civilmål.

Försvarets fabriksstyrclse erinrar om att fabriksverket utgör ett från försvaret

i övrigt fristående affärsdrivande verk inom vars arbetsområde regelmässigt

uppkommer ett ej obetydligt antal indrivningsärenden, i vissa

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

37

fall uppgående till betydande belopp. Med hänsyn härtill finner styrelsen att

skäl föreligger att tillerkänna styrelsen den obegränsade avskrivningsrätten.

Likaså anser byggnadsstyrelsen sådana skäl föreligga för styrelsens del.

En uppdelning av myndigheterna i sådana som saknar eller äger endast

ringa erfarenhet av indrivningsverksamhet och sådana med mycket stor erfarenhet

på området finner riksförsäkringsverket alltför schematisk. För

sin del anser sig verket ha en betydande erfarenhet av indrivningsarbete,

framför allt på grund av den i många år bedrivna regressverksamheten. Det

ifrågasätts därför, om inte även riksförsäkringsverket borde erhålla den

vidsträcktare rätten att avskriva fordringar, ev. förenad med en skyldighet

att före avskrivning av större fordringar samråda med bevakningsmyndighet.

Bostadsstyrelsen påpekar att dess ombudsmannasektion äger allsidig erfarenhet

av indrivningsverksamhet. Med hänsyn härtill synes det styrelsen

finnas fog för att tillerkänna styrelsen behörighet att avskriva och medge

ackord utan beloppsgräns. Den verksamhet styrelsen måste bedriva för indrivning

i vissa fafl av felaktigt utbetalda familj Bostadsbidrag utgör enligt

styrelsens mening ett särskilt skäl härför.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a.

Vägledande för utredningens förslag sägs ha varit att onödig koncentration

av indrivningsärenden till en myndighet bör undvikas samt att

rätten i fråga bör tillkomma myndighet som bedriver sådan verksamhet att

ett större antal indrivningsärenden normalt uppkommer i densamma och

som har för ändamålet lämplig juridisk sakkunskap. Det ter sig mot denna

bakgrund överraskande att utredningen inte föreslagit arbetsmarknadsstyrelsen

som en av de myndigheter som bör tilldelas nu ifrågavarande befogenheter,

helst som styrelsen nu tillhör det fåtal myndigheter som meddelats

befogenhet att på vissa grunder själv besluta om avskrivning av fordringar

upp till 500 kr. Att styrelsen bör räknas till de myndigheter som

har en stor indrivningsverksamhet torde framgå av hilagda sammanställning

över vid senaste budgetårsskifte utestående fordringar; antalet fordringar

var då 7 765 och det sammanlagda beloppet 3 677 000 kr. Det torde

inte heller kunna ifrågasättas annat än att styrelsen äger erforderlig

juridisk expertis på området. Då vidare på grund av fordringarnas natur

kännedom om verkets intentioner på resp. områden krävs för ett riktigt

handhavande av fordringsverksamheten, anser styrelsen det vara erforderligt

att styrelsen anges bland de myndigheter, som uppräknas i 7 §.

Det nu sagda innebär också att styrelsen jämlikt 7 § förslaget till avskrivningsförordning

bör ingå bland de myndigheter, som Kungl. Maj:t förordnar

att med tillämpning av bestämmelserna i denna förordning verkställa

avskrivning och medge ackord beträffande fordringar inom myndighetens

ämbetsområde.

Starka skäl föreligger enligt statskontorets mening att bland myndigheter

med särskild behörighet vad angår avskrivning och ackord innefatta

även de myndigheter, som för sin lånerörelse har särskild organisation för

bevakning och indrivning av lånefordringar. I (ivrigt har kontoret ulgålt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

från att bevakningsmyndigheten, sedan dess verksamhet tagit sin början,

med ledning av erfarenheterna kommer att föreslå de ändringar av utfärdade

bestämmelser i detta ämne, som befinns påkallade.

Generaltullstyrelsen ifrågasätter huruvida inte styrelsen i fortsättningen

liksom hittills bör vara behörig att bevaka och indriva sådana inom dess

verksamhetsområde uppkomna fordringar, som omfattas av de föreslagna

bestämmelserna.

Av de länsstyrelser som yttrat sig i förevarande fråga anser länsstyrelsen

i Kalmar län det inte uteslutet att kammarkollegiet i dess egenskap av bevakningsmyndighet

kommer att i mycket stor utsträckning belastas med

ärenden av indrivningsnatur. Det ligger nära till hands att utöka de föreslagna

ämbetsverken med särskild behörighet med åtminstone bostadsstyrelsen

och lantbruksstyrelsen i deras egenskap av chefsmyndigheter för

länsarbetsnämnderna resp. lantbruksnämnderna. Länsstyrelsen i Jönköpings

län tillstyrker däremot uttryckligen den gjorda gränsdragningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om inte länsstyrelserna med

sin juridiska sakkunskap bör ingå bland de myndigheter som avses i 7 §.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför.

Utredningen framhåller i skilda sammanhang att fordringar, som avses

i förslaget, bör bevakas och indrivas av myndighet, som äger erfarenhet av

sådana ärenden, även om fordringarna uppkommit inom annan myndighets

verksamhet. Häremot är i och för sig intet att erinra. Däremot måste det

ifrågasättas om länsstyrelserna kan anses sakna erfarenhet av angivet

slag. Sålunda har länsstyrelserna enligt skilda författningar sedan lång

tid tillbaka haft att förvalta vissa av staten lämnade lån. Vidare ombesörjer

länsstyrelserna genom underordnade organ indrivning av skattefordringar

i en omfattning som vida överträffar den fordringsindrivning, som ornhänderhas

av de i förevarande författningsförslag angivna myndigheterna.

Erinras kan också därom att länsstyrelserna i sin egenskap av överexekutor

har betydande erfarenhet på förevarande område.

Enligt länsstyrelsens mening bör det därför inte möta något hinder att i

princip överlämna indrivning och bevakning av fordringar til! länsstyrelserna.

I fråga om förande av kronans talan i rättegång synes däremot, inte minst

ur likformighetssynpunkt, behörighet härtill inte böra tillkomma länsstyrelserna

utan anförtros central myndighet exempelvis, såsom föreslagits,

kammarkollegiet.

Utredningens förslag om avskaffande av uppbördsmannaansvaret samt

därmed även av avskrivnings- och reskontreringsmål har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kammarrätten lämnar förslaget

utan erinran under påpekande att ett bifall därtill bör föranleda vissa ändringar

i den för domstolen gällande stadgan. Ej heller justitiekanslersämbetet

har något att erinra mot förslaget i denna del.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

39

Departementschefen

Som utredningen påpekat kan berättigad kritik riktas mot de gällande

generella bestämmelserna om avskrivning av statsverkets fordringar

enligt kungörelsen angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans

utestående fordringar. För rätt att avskriva erfordras enligt dessa bestämmelser

bl. a. att utmätning för uttagande av fordringen misslyckats två

gånger och minst fem år förflutit mellan varje misslyckat utmätningsförsök.

Utredningen påpekar att de efter nutida uppfattning avsevärda bristerna

i kungörelsens innehåll medfört att några myndigheter ansett sig

kunna frångå dess bestämmelser i olika avseenden. Behovet av nya regler

om avskrivning har understrukits av de myndigheter som utredningen hört

i denna fråga.

De bestämmelser om avskrivning av fordringar som utredningen föreslagit

ansluter sig innehållsmässigt nära till vad som gäller enligt särskilda kungl.

brev om rätt för arbetsmarknadsstyrelsen, försvarets civilförvaltning och

luftfartsstyrelsen att avskriva fordringar, som ej överstiger 500 kr. Villkoren

för avskrivning anknyter till möjligheten att utfå betalning samt till

vad fortsatt indrivning kan beräknas kosta. Fordran skall enligt utredningen

kunna avskrivas om ingen eller ringa möjlighet anses föreligga att

omedelbart eller framdeles utfå betalning eller om indrivning av fordran

skulle vålla mer arbete och kostnad än som är skäligt. En beloppsgräns om

1 000 kr. har föreslagits för myndighets allmänna rätt att avskriva fordran.

Den avser dock inte det fallet då gäldenär avlidit eller juridisk person

gått i likvidation och det inte finns någon annan som är betalningsskyldig

än den ursprunglige gäldenären. En viktig punkt i förslaget är eu bestämmelse,

att avskrivning innebär att vidare åtgärd för fordringens bevakning

och indrivning inte behöver vidtas om inte anledning uppkommer till antagande

att fordringen kan betalas. Därmed skulle det bli klart utsagt, att

avskrivning av fordran inte medför någon ändring i gäldenärens betalningsskyldighet,

vilket hittills varit i viss mån tveksamt.

De statliga myndigheterna saknar f. n. rätt att medge ackord. Behörighet

liärutinnan tillkommer Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt, enär

godtagande av ackordsförslag rörande fordran innebär att fordringen upphör

till den del den inte skäll betalas enligt förslaget. Utredningen uttalar

i anslutning härtill, att en sådan ordning i praktiken ofta omöjliggör s. k.

underhandsackord — som anses vara den billigaste och mest arbetsbesparande

ackordsformen — om staten har fordran hos den ackordsbjudande

gäldenären. Utredningen uppger vidare, att statsverket stundom åsamkats

förlust genom att myndigheterna inte kan biträda ackordsförslag.

Utredningens förslag i denna del innebär bl. a. att varje under Kungl.

Maj :t direkt lydande myndighet — som enligt förslaget också får avskriva

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1965

fordran upp till 1 000 kr. — får rätt att bifalla ackordsförslag som bedöms

vara fördelaktigt och innebär avstående av belopp ej överstigande 1 000 kr.

En av utredningen föreslagen bestämmelse som gäller båda förevarande

ämnen är den att Kungl. Maj:t skall äga förordna att vissa myndigheter

må verkställa avskrivning och medge ackord oavsett beloppets storlek.

Utredningen har ansett, att sådan behörighet bör tillkomma försvarets civilförvaltning,

poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet

och domänstyrelsen. Beslut om avskrivning och medgivande av ackord skall

enligt förslaget biläggas den beslutande myndighetens räkenskaper, vilket

innebär att sådana beslut kan revideras i vanlig ordning.

Förslaget om avskrivning och ackord har i princip tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga remissinstanser. Det har framhållits av flera

remissinstanser att ett starkt behov föreligger av bestämmelser på de områden

som förslaget avser.

Jag anser de löreslagna bestämmelserna om avskrivning vara ägnade att

undanröja oklarhet i rådande praxis och även i övrigt innebära en klar förbättring.

Att den nuvarande ordningen för antagande av ackordsförslag beträffande

statsverkets fordringar är otillfredsställande får anses uppenbart.

Frågor om ackord kräver ofta snabbt avgörande och hinner sällan underställas

riksdagen. Eftersom antagande av ett ackordsförslag för en statens

gäldenär kan vara till fördel för det allmänna, kan den nuvarande ordningen

medföra förlust för staten. Den har f. ö. även olägenheter för andra

borgenärer m. fl. Det bör därför, som utredningen föreslagit, öppnas möjlighet

för vissa statliga myndigheter att pröva frågor om ackord. Jag föreslår

att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att anta ackordsförslag,

som kan anses vara till fördel för det allmänna, och att uppdra åt

myndighet att besluta om sådana ackordsförslag.

Vissa detaljer i utredningens förslag ämnar jag närmare beröra i det

följande.

Jag har tidigare uttalat att de bestämmelser om bevakning och indrivning

som nu är i fråga bör avse samma slags fordringar som de ifrågasatta

bestämmelserna om avskrivning, ackord och eftergift. Det är enligt min mening

sakligt berättigat och även praktiskt att bestämmelser rörande ifrågavarande

ämnen utformas olika för var och en av de fyra huvudgrupperna

statliga fordringar, nämligen dels skatter och medel som avskrivs som

skatt, dels böter och medel som indrivs som böter, dels lån av statsmedel

och dels övriga statliga fordringar. De nu avsedda bestämmelserna om avskrivning

och antagande av ackordsförslag bör avse endast sistnämnda

slags fordringar. Jag kan alltså inte förorda vad en remissinstans föreslagit

alt nu berörda regler bör kunna tillämpas på lån för vilka saknas sär
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungi. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

skilda bestämmelser om avskrivning och ackord. Bestämmelser om avskrivning,

ackord och eftergift på låneområdet bör utformas med hänsyn till

speciella faktorer, såsom fordringarnas karaktär och sättet för bevakning

och indrivning av dem, som inte i samma grad kommer i fråga vid införandet

av generella bestämmelser i dessa ämnen rörande andra fordringar.

Enligt min mening bör ej heller lånegarantifordringar beröras av nu ifrågasatta

bestämmelser. De har i stort samma karaktär som statslån.

I remissyttrandena har framförts olika meningar särskilt om de föreslagna

beloppsgränserna för avskrivning och medgivande av ackord samt

om vilka myndigheter som bör äga rätt att besluta i dessa frågor utan hänsyn

till beloppsgränser. Utredningens förslag i dessa avseenden bygger på

principen att en och samma beloppsgräns bör gälla för alla myndigheter

som inte får den obegränsade rätten att avskriva fordran och godta ackord.

Enligt min mening medför en sådan princip vissa opraktiska konsekvenser.

Det torde nämligen föreligga behov av betydligt mer differentierade

bestämmelser beträffande myndigheternas behörighet i berörda avseenden,

varvid hänsyn kan tas till myndigheternas nuvarande uppgifter och organisation

in. m. Vad remissinstanserna sålunda uttalat i sistberörda frågor

bör kunna förutsättningslöst övervägas i samband med utarbetandet av

bestämmelser om avskrivning och ackord.

Utredningen har föreslagit att det s. k. uppbördsmannaansvaret skall

upphävas i samband med införandet av nya bestämmelser om avskrivning.

Förslaget har inte mött någon erinran från remissinstansernas sida. Då

uppbördsmannaansvaret torde sakna praktisk betydelse och även från andra

synpunkter är otidsenligt, förordar jag att detsamma avskaffas i samband

med att de nya reglerna om avskrivning m. in. införs. Huruvida riksdagens

medgivande härtill erfordras eller ej synes oklart. Jag förordar

emellertid att sådant medgivande inhämtas, i likhet med vad som föregick

avskaffandet av redogöraransvaret.

Enligt 2 § 5:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt

tillhör bl. a. besvär i reskontreringsmål och mål om avskrivning

regeringsrättens upptagande och avgörande. Enligt 3 § kungörelsen den 12

december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i

vissa besvärs- och anmärkningsmål får kammarrättens beslut i bl. a. avskrivningsmål

och reskontreringsmål inte överklagas. I dessa båda typer av

mål kan uppbördsmannaansvaret aktualiseras. Efter upphävandet av detta

ansvar bör enligt utredningen också upphävas vad som finns stadgat om

avskrivnings- och reskontreringsmål samt besvär i dylika mål. Utredningen

har föreslagit en övergångsbestämmelse av dylikt innehåll. Detta förutsätter

emellertid en ändring av regeringsrättslagen. Frågan härom ankommer

på chefen för justitiedepartementet. Att avskrivning av den innebörd som

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

utredningen avsett inte bör ge upphov till »avskrivningsmål» torde vara obestridligt.

För att förebygga tveksamhet härom bör Kungl. Maj :t föreskriva

att talan inte får föras mot beslut rörande sådan avskrivning som här berörts.

Eftergift

Gällande bestämmelser och praxis

Gällande bestämmelser om eftergift har inte kunnat utformas så generellt

som vissa avskrivningsbestämmelser. Medan frågan om formerna och villkoren

för avskrivning av kronans fordringar faller under Kungl. Maj :ts avgörande,

anses eftergift av sådan fordran i princip kräva riksdagens godkännande.

Det föreligger emellertid flera riksdagens bemyndiganden för

Kungl. Maj:t att meddela eftergift. Eftergjftsbestämmelser, som även de

grundas på riksdagens beslut, finns i flera författningar.

Som exempel på riksdagsbemyndiganden om eftergift kan nämnas bemyndigande

för Kungl. Maj :t att efterge kronans rätt till återbetalning av

löne- och pensionsbelopp, som utbetalts i strid mot bestämmelser som tillkommit

med riksdagens medverkan (prop. 1946:375, SU 305, rskr 565).

Bemyndigandet avser endast fordringar av nämnda slag, som ej överstiger

5 000 kr., och förutsätter att vid tillämpningen iakttas de riktlinjer som

angetts i propositionen. I denna har såsom en allmän regel uttalats, att

Kungl. Maj :t, såvitt angår utbetalningar som skett i strid mot bestämmelser

tillkomna under riksdagens medverkan, får utan riksdagens hörande

besluta om befrielse från återbetalningsskyldighet endast i ärenden av mindre

ekonomisk räckvidd, såvida inte samtidigt anvisas täckning från anslag

till extra utgifter eller liknande anslag.

Ett vidsträckt bemyndigande för Kungl. Maj :t har lämnats beträffande

flertalet lån av statsmedel (prop. 1940: 281, SU 210, rskr 373). Enligt detta

bemyndigande äger Kungl. Maj :t, i den mån ej annat föranleds av för viss

låneverksamhet meddelade särskilda bestämmelser, biträda ackord i eller

utom gäldenärs eller löftesmäns konkurs samt även eljest vid gäldenär

eller löftesmäns obestånd helt eller delvis efterge statens rätt så ock, där

särskilt vägande skäl därtill föranleder, medge betalningsanstånd även i fall

då dylikt anstånd ej påkallas av gäldenärs eller löftesmäns iråkade obestånd.

Bemyndigandet omfattar såväl de flesta lån från statens utlåningsfonder

som åtskilliga lån under fonden för låneunderstöd och vissa specificerade

fonder. Beslutanderätten kan av Kungl. Maj:t delegeras till den förvaltande

myndigheten.

Liknande bemyndigande har lämnats Kungl. Maj:t såvitt gäller garantiåtagande

för lån avseende jordbrukets yttre och inre rationalisering samt

för jordbruksegnahemslån och driftslån (prop. 1959: 148, JU 30, rskr 284).

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Vidare har Kungl. Maj :t bemyndigats att med anlitande av medel från

postverkets understödskassa helt eller delvis meddela befrielse från återhetalningsskyldighet

vid brist i kassa inom postverket, då anledning finnes

anta att bristen uppkommit genom felräkning och omständigheterna i det

särskilda fallet i övrigt är sådana, att synnerliga skäl för befrielsen prövas

föreligga (prop. 1952: 55, SU 147, rskr 295).

Det må vidare erinras om att Kungl. Maj:t sedan ett antal år tillbaka bemyndigats

att för ett budgetår i sänder efterge speciella fordringar, uppkomna

inom försvarsväsendet. Fordringen må dock i det särskilda fallet

inte överstiga 5 000 kr. (Om senaste bemyndigande i detta ämne se prop.

1965: 15, SU 18, rskr 55.)

Särskilda eftergiftsbestämmelser finns meddelade i ett flertal författningar

avseende statliga eller av staten garanterade lån. Till en början må

nämnas att avskrivning enligt vissa bestämmelser även medför eftergift.

Detta gäller bl. a. lån, som med statlig kreditgaranti beviljats den som

avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen (SFS 1946:676; prop.

1946: 190, SU 151, rskr 289), samt vidare studielån med statlig kreditgaranti

(SFS 1950:469; prop. 1950:99, SU 172, rskr 314) och lån från

värnpliktslånefonden (SFS 1945:494; prop. 1945:198, SU 139, rskr 285).

Beträffande vissa studielån till utlänningar (SFS 1957:276 och 1959:436;

prop. 1957: 148, SU 101, rskr 259, resp. prop. 1959: 93, SU 82, rskr 230) gäller

att Kungl. Maj:t äger befria låntagares dödsbodelägare från skyldighet

att återbetala lånesumman, där särskilt ömmande omständigheter är för

handen. Liknande villkor hav stadgats för poststyrelsens befogenhet att

befria från skyldighet att återbetala räntefria lån för universitetsstudier

(SFS 1939: 290 och 1965: 384; prop. 1939: 1, SU 111, rskr 200, resp. prop.

1964: 138, SäU 1, rskr 290) samt vissa lån ur allmänna studielånefonden

(SFS 1964: 616; likaledes rskr 1964: 290). Av annan karaktär är den Kungl.

Maj :t tillkommande eftergiftsrätten beträffande vissa statliga lån, som lämnas

av närings- eller socialpolitiska grunder. Några villkor för eftergift av

dylika lån har i allmänhet inte föreskrivits. Som exempel må nämnas lån

av statsmedel för främjande av beredning, förvaring och avsättning av fisk

(SFS 1934: 138; prop. 1934: 173, JU 57, rskr 186), statslån för anordnande

av allmänna samlingslokaler in. in. (SFS 1957:367; prop. 1957: 1, SU 83,

rskr 232) samt lån av statsmedel för inrättande av alkoholfria restauranger

(SFS 1955: 145; prop. 1955: 22, SU 31, rskr 106), vilka lån till viss del kan

efterges av Kungl. Maj:t. Beträffande egnahemslån (SFS 1957:359; prop.

1957: 100, SU 102, rskr 272) har eftergiftsrätten fått den formen, att därest

Kungl. Maj :t inte meddelar bestämmelser om amortering av räntefri

stående del skall densamma avskrivas. Från det bostadssociala området kan

nämnas avskrivning — dvs. eftergift — av statsbidrag till anordnande

av pensionärshem m. in. (SFS 1958: 484; prop. 1958 B 1, SU B 37, rskr

B 59); dylik avskrivning är villkorslös.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Ytterligare må framhållas att Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl.

Maj:t förordnar enligt 7 § förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om

allmän varuskatt äger medge befrielse från eller återbäring av sådan skatt,

när synnerliga skäl föranleder därtill.

Riksbanken har av Kungl. Maj:t bemyndigats att beträffande ett flertal

lånerörelser, som banken förvaltar, utöva den rätt till eftergift och medgivande

av betalningsanstånd, som tillkommer Kungl. Maj:t på grund av

riksdagens nyssnämnda bemyndigande beträffande flertalet lån av statsmedel.

Domänstyrelsen äger rätt att efterskänka viss del av inventarielån

till kronotorpare under förutsättning att denne vid besiktning befunnits ha

fullgjort sina skyldigheter för de gångna upplåtelseåren (SFS 1943: 532;

prop. 1943: 138, JU 48, rskr 303). Sociala synpunkter har motiverat den

eftergiftsrätt, som tillkommer utrikesdepartementets understödsnämnd beträffande

belopp som av statsmedel lämnats svensk såsom ekonomiskt bistånd

i utlandet (SFS 1953: 475; prop. 1952: 209, SU 196, rskr 416). Emellertid

stadgas därjämte i den kungörelse som reglerar denna eftergiftsrätt,

att chefen för arvs- och ersättningsbyrån äger besluta om eftergift av dylik

fordran, om han finner uppenbart att kostnaderna för indrivning av fordringen

inte skulle stå i rimligt förhållande till fordringens storlek. Bestämmelsen

torde vara unik så till vida som indrivningssvårigheter vanligen

inte grundar eftergiftsrätt utan endast rätt att avskriva fordran. Ävenledes

torde sociala synpunkter vara bakgrunden till rätten att efterge skyldighet

att återbetala för hög ersättning enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring (20 kap. 4 § sistnämnda lag). Liknande rätt äger socialstyrelsen

enligt 12 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag

vad angår skyldighet att återbetala felaktigt uppburet sådant bidrag.

Nu berörda bestämmelser avser en generell eftergiftsrätt beträffande olika

typer av fordringar. Emellertid förekommer dessutom årligen ett antal riksdagsärenden,

som avser eftergift av fordringar i individuella fall. Vanligen

har dylika ärenden sin uppkomst i Kungl. Maj :ts propositioner om eftergifter

och »avskrivningar»; även »avskrivning» torde här avse ett avstående

från fordringsrätt. Utredningen har genomgått riksdagsärenden av dylikt

slag, som behandlats under åren 1950—1960. Av den därom lämnade redogörelsen

må nämnas följande.

Under nämnda tidrymd har riksdagen fattat beslut i anledning av ca 160

framställningar från Kungl. Maj :t om eftergift, helt eller delvis, av olika

slags fordringar. Största antalet av dessa fordringar, nämligen 57 %, har

avsett skadestånd, medan affärsfordringar, frånsett skadestånd till följd

av kontraktsbrott, utgjort 25 %. Vidare nämns fordringar avseende rättegångskostnader

(5 %) samt lån och statsbidrag (6 %). Ärenden rörande

skattefordringar har utgjort endast 2,5 % och huvudsakligen avsett eftergift

av nöjesskatt. Återstående 4,5 % av eftergiftsärendena har gällt mera

ovanliga frågor, t. ex. eftergift av arvsmedel och skuldebrevsfordran av spe
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr i60 år 1965

•ciellt slag. Bland skadeståndsfordringarna har ca 35 stycken uppkommit

inom krigsmakten, huvudsakligen till följd av olyckor i militär verksamhet.

Beträffande skälen för eftergift framhålls, att i de fall då gäldenären

varit enskild person eller dödsbo så gott som genomgående ekonomiska eller

sociala synpunkter har haft betydelse för meddelande av eftergiften.

Understundom har dock eftergift meddelats därför att rättspraxis ändrats

etter tordringens tillkomst. Andra än ekonomiska eller sociala skäl, vilka

mera hänfört sig till fordringens uppkomstsätt eller vederbörandes grad av

försumlighet, har anförts för nedsättning av skadestånd. För eftergift av

militära skadestånd har bl. a. åberopats de särskilda omständigheter som

rådde vid den övning varunder skadan inträffade, samt att botande av skada

på materielen ofta föranledde så stor kostnad, att dess gäldande av enskild

person tedde sig som en orimlig påföljd av ådagalagd försumlighet.

Därmed torde vara uttalat ett skäl, som många gånger medfört eftergift

av skadestånd för förstörd statens egendom. Ofta har som grund för eftergift

även åberopats vederbörandes välförhållande i tjänsten och stora arbetsbörda.

För eftergift av skadestånd på grund av kontrakt har i ett par

fall ansetts tala, att kontraktet inte kunnat fullföljas på grund av hrist på

arbetskraft eller vid eljest ändrade konjunkturer.

Beträttande rena affärsfordringar synes sociala synpunkter ha varit dominerande

vid eftergift av domänverkets fordringar på arrenden, virkesköp

o. d. Det har här oftast rört sig om gamla fordringar, i flera fall från 1920- talet, varvid räntan ofta utgjort minst lika stort belopp som den ursprungliga

fordringen.

Utredningen

En väsentlig skillnad föreligger enligt utredningens mening mellan skälen

för avskrivning och för eftergift. I huvudsak beskrivs denna skillnad så,

att avskrivning sker i statens intresse av effektivitet i förvaltningen, nämligen

då ingen eller ringa möjlighet föreligger att utfå betalning eller då

indrivning av fordringen i fråga skulle förorsaka mer arbete och kostnad än

vad som kan anses skäligt, medan vid eftergift av fordran syftet i allmänhet

torde vara att av humanitära eller andra skäl befrämja gäldenärens sociala

eller ekonomiska intressen. Det kan t. ex. i dylika fall vara ekonomiskt

möjligt att få avbetalningar på fordringen under gäldenärens hela återstående

levnad, men av humanitära skäl anses gäldenären inte böra betungas

med en alltför stor skuldbörda. Härtill kan komma beträffande skadeståndsfordran

att den skuld som gäldenären bär att betala inte står i rimlig

proportion till den oaktsamhct eller försummelse som förorsakat skadan.

Det förekommer dock sällan att en fordran helt efterges, utan eftergiften

meddelas vanligen i den formen, att om ett mindre belopp inbetalas före viss

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

tidpunkt så skall återstående del av fordringen anses eftergiven. Eu annan

typ av eftergift är sådan som författningsenligt skall äga rum av t. ex. vissa

statliga lån, då stadgade förutsättningar därför är för handen. Bestämmelserna

härom är oftast grundade på närings- eller socialpolitiska skäl,

och eftergiften står därför nära statsbidraget såsom ekonomisk företeelse.

Utredningen erinrar härefter om att några allmänna bestämmelser om

hur det skall förfaras med statens tvistiga fordringar inte är meddelade.

Det torde därför f. n. ankomma på vederbörande myndigheter att under

sedvanligt ämbetsansvar handlägga uppkommande frågor härom efter sakens

beskaffenhet i varje särskilt fall. Utredningen anser inte att något

större behov av bestämmelser härutinnan föreligger. Det alldeles övervägande

antalet tvistiga fordringar är nämligen otvivelaktigt att hänföra till

sådana myndigheters ämbetsområden vilka äger fullgod förmåga och erfarenhet

att omdömesgillt avgöra hur det lämpligen bör förfaras med sådana

fordringar. Och annan myndighet har ju möjlighet att beträffande sådana

spörsmål inhämta råd och anvisningar hos någon sakkunnig myndighet, en

utväg som redan f. n. anlitas och som, därest utredningens förslag till

kungörelse om bevakning och indrivning av vissa kronans fordringar blir

antaget, kommer att motsvaras av en rättighet att erhålla resp. skyldighet

för vissa myndigheter att lämna svar på bl. a. spörsmål av förevarande slag.

Något förslag framläggs alltså inte av utredningen i förevarande fråga.

Utredningen har ej heller funnit påkallat att föreslå någon ändring i

de eftergiftsbestämmelser som f. n. finns meddelade beträffande fordringar

av särskilt slag, t. ex. gällande vissa lån av statsmedel eller grundade på

taxor eller andra avgifter. Dessa bestämmelser är antingen uttryck för

det ändamål, som man avsett att uppnå med en statlig åtgärd, eller eljest

betingade av humanitära eller affärsmässiga skäl. Förefintliga bestämmelser

av nämnda slag synes vara välgrundade och fylla praktiska behov.

Vad utredningen ansett sig böra särskilt överväga är i första hand frågan,

huruvida behov föreligger av ändrade eller utvidgade bestämmelser av generell

art om eftergift av statens fordringar. Härutinnan anförs bl. a.

Utredningen har funnit starka skäl tala för att vissa typer av eftergiftsärende.

n skall få avgöras annorledes än i form av riksdagsbeslut. Härigenom

skulle åstadkommas viss lättnad i såväl riksdagens som Kungl. Maj:ts

arbetsbörda, varjämte ärendena skulle kunna handläggas snabbare. Av särskild

betydelse i sistnämnda hänseende vore, om frågor rörande ackord inte

behövde underställas riksdagens prövning. Det lär inte kunna göras gällande,

att eftergiftsärendena i allmänhet är av sådan betydelse att de alltid

bör underkastas riksdagens prövning; dylika ärenden torde tvärtom — ur

statshushållningens synpunkt — vara av mindre vikt än åtskilliga ärenden

beträffande disposition av statsmedel, i vilka Kungl. Maj :t eller annan myndighet

äger besluta. I synnerhet gäller detta om det slags ärenden som utredningen

i första hand här avser, nämligen rörande skadestånd, affärs-,

arrende- och hyresfordringar samt fordringar å rättegångskostnader, vilka

ärenden tillsammans utgjorde 87 % av riksdagens eftergiftsärenden åren

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1065

1950—1960. Ytterligare avser utredningen här eftergift av fordringar hos befattningshavare

å felaktigt utbetalda löne- och pensionsbelopp. Härvidlag

gäller f. n., att Kungl. Maj :t äger viss eftergiftsrätt, vilken dock är begränsad

till ärenden rörande belopp om högst 5 000 kr. (rskr 1946: 565) samt torde

avse fordran hos såväl betalningsmottagaren (sakägaren) som redogöraren.

Efter redogöraransvarets avskaffande synes ev. fordran hos redogörare

på grund av dennes felaktiga disposition vara att hänföra till fordran å

skadestånd. En mer allmän rätt att utan riksdagens medverkan efterge statens

fordringar av t. ex. sociala eller andra humanitära skäl torde däremot

inte böra ifrågakomma med hänsyn till svårigheten att åstadkomma en

jämn och rättvis tillämpning samt risken att obehöriga hänsyn skulle påverka

avgörandet i enskilda fall.

En ändrad ordning för eftergift av statens fordringar bör enligt utredningens

mening i första hand åstadkommas genom att Kungl. Maj :t erhåller

riksdagens bemyndigande att avgöra nu angivna ärenden rörande eftergift

av fordringar uppkomna inom affärs-, arrende- eller hyresförhållanden,

skadeståndsfordringar, fordringar avseende rättegångskostnader samt fordringar

avseende felaktigt utgivna löne- eller pensionsbelopp.

Utredningen erinrar i detta sammanhang bl. a. om att en viss praxis utbildats

beträffande riksdagens eftergiftsärenden och att någon motsättning

mellan Kungl. Maj :t och riksdagen angående principerna härför inte synes

föreligga. I de eftergiftsärenden som riksdagen behandlat under åren 1950—

1960 har Kungl. Maj :ts hemställan genomgående bifallits, och i ett par fall

har riksdagen t. o. m. medgett större eftergift än Kungl. Maj :t föreslagit.

Insyn i tillämpningen av ett bemyndigande att efterge nu ifrågavarande

kategorier av fordringar kan beredas riksdagen genom att Kungl. Maj :t årligen

informerar riksdagen om de eftergiftsbeslut som meddelats med stöd

av bemyndigandet. Av praktiska skäl synes emellertid dylik redovisning

ej böra avse eftergift av fordringar vilkas kapitalbelopp ej överstiger

5 000 kr.

Andra kategorier eftergiftsärenden än sådana som enligt utredningen bör

kunna avgöras utan riksdagens medverkan hänför sig till fordringar som

gäller lån, statsbidrag, skatter och kronan tillfallna arv. Beträffande sistnämnda

slags ärenden har utredningen ansett den nuvarande ordningen för

eftergift böra bibehållas, inte minst på grund av ärendenas ringa antal.

Beträffande möjligheten att delegera beslutanderätten i eftergiftsärenden

anför utredningen.

Enligt utredningens mening bär möjlighet härtill beredas, enär därigenom

åtskilligt dubbelarbete skulle kunna undvikas. Garantier mot missbruk av

en dylik rätt kan åstadkommas genom att dels eftergiftsrätten delegeras

endast till myndigheter med tillräcklig kännedom om praxis i eftergiftsärenden,

dels Kungl. Maj :t meddelar närmare villkor för rättens utövande,

dels rätten begränsas till att avse smärre fordringar och dels skyldighet

åläggs ifrågavarande myndigheter att redovisa sina eftergiftsbeslut för

Kungl. Maj :t. Huruvida en delegerad eftergiftsrätt skall avse samtliga eller

endast vissa typer av de fordringar som Kungl. Maj:t äger efterge bör

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G0 år 1965

prövas från fall till fall, främst med hänsyn till de fordringar som brukai

uppkomma inom vederbörande myndighets ämbetsområde.

Beträffande frågan till vilka myndigheter eftergiftsrätt må delegeras vill

utredningen förorda, att sådan rätt tilläggs de myndigheter som enligt utredningens

förslag till bevakningskungörelse skall få behörighet att oavsett

beloppets storlek avskriva fordran och medge ackord, dvs. försvarets civilförvaltning,

generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet

och domänstyrelsen. Enligt utredningens mening måste dessa myndigheter

anses väl skickade att även handlägga eftergiftsärenden. De flesta

av de eftergiftsärenden som f. n. blir föremål för riksdagens prövning hänför

sig till fordringar, uppkomna hos de affärsdrivande verken eller inom

försvarsväsendet.

Utredningen understryker slutligen att vid meddelande av villkoren för

myndighets eftergiftsrätt bör betonas, att eftergift av fordran skall medges

endast i undantagsfall, varvid bör komma i betraktande gäldenärens ekonomiska

och sociala situation, särskilt sådana ömmande omständigheter

som kan föreligga när gäldenär avlidit och efterlämnat mindre bemedlade

arvingar, fordringens art och sättet för dess uppkomst samt gäldenärens

villighet att betala o. d. Vid skadeståndsfor dr ingår må särskilt beaktas

graden av visad oaktsamhet eller försumlighet i förhållande till skadeståndets

storlek. Delegationsrätten bör inte avse fordran, vars kapitalbelopp

överstiger 5 000 kr., och vidare bör en redovisning för beslut om eftergift för

varje budgetår avlämnas till chefen för vederbörande statsdepartement.

Remissyttrandena

Vad utredningen förordat beträffande eftergift av kronans fordringar tillstyrks

i princip av samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Utredningens

uttalande lämnas helt utan erinran av bl. a. hovrätten för Västra

Sverige, arméintendenturförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, vattenfallsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, rikets allmänna kartverk,

veterinärmedicinska anstalten och LO.

En utvidgning av möjligheterna till eftergift förordas av vissa instanser.

Sålunda anser arbetsmarknadsstyrelsen att den av utredningen gjorda

uppräkningen av fordringar, som skall kunna handläggas av Kungl. Maj:t

i sista hand, bör kompletteras med fordringar uppkomna i samband med

social hjälpverksamhet. Här måste, framhåller styrelsen, ofta mera speciella

regler tillämpas och det kan förekomma ärenden där eu kortare

tidsomgång kan vara av inte ringa psykologisk betydelse. Vidare anser

socialstyrelsen att fordringar i s. k. garantifall bör kunna generellt efterges

av Kungl. Maj :t efter bemyndigande.

Statskontoret anser att föreskrifter om ackord och eftergift bör meddelas

i en gemensam kungörelse och anför härom.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

49

I utredningen har eftergift av statens fordringar särskilts från ackord,

men förutsättningarna för eftergift och förfarandet därvid har inte reglerats

författningsmässigt. Som i utredningen framhålls, är ackord i tekniskt

hänseende en form av eftergift. Skillnaden dem emellan torde många

gånger vara svår att dra, särskilt om vederbörande gäldenär endast har

en större borgenär. Statskontoret anser för sin del, att regler om eftergift

bör arbetas in i en kungörelse »om biträdande av ackord eller annat eftergivande

av statens rätt (jfr SFS 1940: 677) så ock om avförande ur räkenskaperna

av fordringar».

Kammarrätten ifrågasätter om inte kretsen av de myndigheter, till vilka

eftergiftsrätt må delegeras, kan behöva vidgas utöver vad som föreslagits

och hänvisar härutinnan till vad från kammarrättens sida anförts

beträffande den vidsträcktare behörigheten för myndighet att avskriva fordran

och medge ackord.

Den föreslagna beloppsgränsen, 5 000 kr., för Kungl. Maj :ts befogenhet att

delegera sin eftergiftsrätt synes järnvägsstyrelsen för låg med hänsyn till de

höga belopp som skadeståndsfordringar ofta uppgår till. I detta sammanhang

erinrar styrelsen om att den i anmärkningsmål alltjämt har möjlighet

att avstå från att göra fordringsrätt gällande. Så är fallet om den anmärkta

åtgärden prövas ha varit från verkets synpunkt gagnelig eller skälig eller

om eljest särskilda skäl föreligger. Möjligheten att i denna form efterge

vad som annars skulle ha indrivits är ej begränsad till ärende rörande

visst högsta belopp.

Även länsstyrelsen i Kalmar län föreslår höjning av beloppsgränsen i

lämplig utsträckning med hänsyn till att de myndigheter, till vilka eftergiftsrätten

skulle delegeras, avses skola vara de myndigheter som angetts

i 7 § förslaget till kungörelse om bevakning och indrivning (bilaga 1).

Enligt domänstyrelsens mening bör Kungl. Maj :ts delegeringsbefogenhet

gälla utan beloppsmässig inskränkning. Styrelsen förutsätter vidare att redovisningen

av eftergiftsbesluten inskränks till uppgifter om gäldenär och

belopp, då i annat fall den med delegeringen åsyftade rationaliseringsvinsten

kan komma att bortfalla. Sådana uppgifter kommer även att återfinnas i

specifikationerna till styrelsens huvudbok liksom uppgifter om avskrivningar

och ackord.

Departementschefen

Till grund för utredningens förslag rörande eftergift av vissa kronans

fordringar har legat en undersökning av praxis i de eftergiftsärenden som

Kungl. Maj :t förelagt riksdagen under åren 1950—1960.

En ändrad ordning för eftergift av statens fordringar bör enligt utredningens

mening åstadkommas genom att Kungl. Maj :t erhåller riksdagens

bemyndigande att avgöra ärenden rörande eftergift av fordringar uppkomna

4 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

inom affärs-, arrende- eller hyresförhållanden, skadeståndsfordringar, fordringar

avseende rättegångskostnader samt fordringar avseende felaktigt utgivna

löne- eller pensionsbelopp. Vidare bör Kungl. Maj :t bemyndigas alt i

lämplig omfattning uppdra åt underordnad myndighet att besluta i fråga om

eftergift av fordringar av nämnda slag, vilkas kapitalbelopp inte överstiger

5 000 kr.

Som skäl för förslaget har utredningen i huvudsak åberopat, att dess genomförande

skulle innebära viss lättnad i såväl riksdagens som Kungl.

Maj :ts arbetsbörda, att eftergiftsärendena skulle kunna handläggas snabbare,

att dylika ärenden i allmänhet inte är av sådan vikt att de alltid bör

underställas riksdagens prövning samt att en fast praxis utbildat sig vid

Kungl. Maj :ts bedömande av eftergiftsärenden, vilken inte mött gensaga

från riksdagen. Den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj :t att delegera

rätten att efterge fordran skulle enligt utredningen förhindra åtskilligt

dubbelarbete.

Beslut om eftergift bör enligt utredningen medföra redovisningsskyldighet

inför riksdagen beträffande eftergifter över 5 000 kr. resp. redovisning

till chefen för vederbörande statsdepartement av myndighets beslut

med stöd av delegerad rätt att efterge fordran. Enligt utredningens mening

bör sådan rätt kunna delegeras till bevakningsmyndigheterna och de övriga

myndigheter som får rätt att avskriva fordran och medge ackord utan

hänsyn till beloppsgräns.

Utredningens förevarande förslag har i princip tillstyrkts av samtliga

remissinstanser som yttrat sig i frågan. Framförda erinringar riktar sig i

huvudsak mot att utredningens förslag inte går tillräckligt långt.

De skäl som utredningen åberopat för att överföra beslutanderätten i de

eftergiftsfrågor som det här gäller till Kungl. Maj :t synes mig bärande.

Kriterierna för en eftergiftsrätt av förevarande slag bör utformas med

hänsynstagande till de skäl som varit avgörande för riksdagens beslut om

eftergift. Jag föreslår att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande

att meddela eftergift av fordran på grund av gäldenärens sjukdom eller

därmed jämförlig orsak eller när det av annan anledning måste anses uppenbart

obilligt att utkräva betalning. Med en sådan utformning torde bemyndigandet

vara avgränsat på lämpligt sätt.

Beträffande omfattningen av beslutanderätten i eftergiftsfrågor anser

jag mest rationellt, att den får avse samtliga de fordringar, som omfattas

av det föreslagna bemyndigandet för Kungl. Maj :t att anta ackordsförslag,

alltså i princip andra statsverkets fordringar än skatter, böter och viten

samt lån av statsmedel och fordringar som uppkommit genom statens inlösen

av lån med statlig kreditgaranti. I praktiken torde en sådan avgränsning

i stort sett sammanfalla med vad utredningen föreslagit angående det

slags fordringar som skall omfattas av eftergiftsrätten.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr WO år 1965

Den av utredningen föreslagna rätten för Kungl. Maj :t att delegera eftergiftsrätt

till myndighet kan jag i och för sig förorda. Emellertid anser jag

att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att därvidlag föreskriva om och i vad

mån beloppsgräns skall gälla för myndighets rätt att efterge fordran. Jag

vill erinra om att det tidigare berörda bemyndigandet för Kungl. Maj:t att

efterge statens rätt beträffande flertalet lån av statsmedel (se s. 42) även

innefattar möjlighet att utan avseende på beloppsgräns delegera eftergiftsrätten

till myndighet.

Den föreslagna behörigheten för Kungl. Maj :t att till myndighet delegera

rätten att meddela eftergift torde i huvudsak få betydelse i fall där behov av

sådan beslutanderätt redan visat sig föreligga, såsom angående posttjänstemans

ersättningsskyldighet för brist av kassamedel eller då det gäller skadeståndsskyldighet

till kronan på grund av förlust av eller skada på krigsmakten

tillhörig egendom m. m. Allmänt sett anser jag emellertid, att möjligheten

att delegera eftergiftsrätt bör begagnas restriktivt.

Avskrivning och ackord rörande skatter m. in.

Gällande bestämmelser

Enligt 66 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) får avskrivning

av skatt inte äga rum förrän efter utgången av viss tidrymd, nämligen

i fråga om preliminär skatt andra uppbördsåret efter det, under vilket

skatten förfallit till betalning, samt i fråga om kvarstående eller tillkommande

skatt det uppbördsår, under vilket skatten förfallit till betalning.

Villkoren i övrigt för avskrivning hänför sig till den skattskyldiges

ekonomiska situation eller svårigheten att anträffa honom. I stort sett

innebär paragrafen, att avskrivning må äga rum då den skattskyldige saknar

utmätningsbara tillgångar till skattens gäldande, då upplysning inte

kunnat vinnas om skattskyldigs vistelseort samt då skattskyldig vistas å

utrikes ort och skatten inte kunnat uttas av honom därstädes eller inte

uppgår till 200 kr. Då arbetsgivare jämlikt 75 § förordningen är ansvarig

för arbetstagares skatt, må avskrivning inte äga rum förrän det befunnits

att skatten av anledning som i 66 § sägs ej heller kan utfås av arbetsgivaren.

Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att pröva frågan om

avskrivning av skatt. Uttryckligen har stadgats, att om avskrivning av

skatt ägt rum så kvarstår likväl den skattskyldiges och, i förekommande

fall, arbetsgivarens betalningsskyldighet (67 §). Enligt 42 § uppbördskungörelsen

den 16 oktober 1953 (nr 628) skall avskriven skatt åter uppföras

i räkenskaperna för indrivning och redovisning, om anledning uppkommer

anta, att skatten kan uttas.

Uppbördsförordningens avskrivningsbestäinmelser äger tillämpning —

4f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1065

förutom på de skatter och avgifter som omnämns i 1 § förordningen _

på ett flertal andra skatter och avgiftsbelopp på grund av föreskrifter i vederbörliga

författningar, såsom automobilskatt, sjömansskatt, allmän varuskatt,

som fastställs av länsstyrelse, samt avgifter enligt 29 § förordningen

den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt

lagen om allmän försäkring. Även i sådant fall tillkommer i regel avskrivningsrätten

länsstyrelsen, dock att rätten att avskriva sjömansskatt är anförtrodd

sjömansskattenämnden.

Beträffande avskrivning av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen,

har utfärdats särskilda bestämmelser, som i väsentliga hänseenden

har samma innebörd som de i uppbördsförordningen meddelade

(3 § kungörelsen den 19 juni 1942, nr 531, med vissa bestämmelser rörande

uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen,

m. m.). Avskrivningsbestämmelser saknas helt beträffande åtskilliga skatter

som kupongskatt, arvs- och gåvoskatt samt stämpelskatt samt beträffande

tull och vissa indirekta skatter som uppbärs av tullverket.

Nämnda författningar av år 1830 och år 1911 om avskrivning saknar

enligt praxis betydelse för skattefordringar.

Medgivande av ackord beträffande skattefordringar kräver riksdagens

medverkan.

Rörande behovet av bestämmelser om ackord beträffande skatter har

utredningen hört överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser, vilka därvid

ställt sig tveksamma till eller avstyrkt att sådana bestämmelser införs.

Utredningen

Till en början erinrar utredningen om att nuvarande avskrivningsregler

beträffande skatter kan indelas i tre grupper, nämligen dels de i

uppbördsförordningen meddelade, dels de som gäller för kontrollstyrelsens

skatteuppbörd och dels de generella, för alla statens fordringar gällande

reglerna. Skillnaderna i reglernas innehåll har synts utredningen bero på

tillfälligheter. Utredningen har inte funnit några bärande skäl för att olika

avskrivningsregler för skilda slag av skatter bör bibehållas. Vidare framhålls

att vid utformningen av avskrivningsregler för skatter bör beaktas

vissa speciella omständigheter, såsom att de flesta skatter är periodiskt

återkommande fordringar mot en och samme gäldenär och att ett särskilt,

kontinuerligt indrivningsförfarande finns beträffande skatter. Enligt utredningens

mening bör särskilda avskrivningsregler beträffande skatter

inte saknas om den föreslagna avskrivningsförordningen blir antagen samt

1830 och 1911 års författningar om avskrivning i samband därmed upphävs.

Utredningen tillägger.

Behovet av sådana avskrivningsbestämmelser synes lämpligen kunna tillgodoses

genom att uppbördsförordningens stadganden om avskrivning blir

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

gällande på hela skatteområdet. De nuvarande avskrivningsreglerna beträffande

av kontrollstyrelsen uppburna skatter och acciser bör därvid upphävas.

Som skäl härför kan främst åberopas, att flera skatter av samma

slag uppbärs såväl av kontrollstyrelsen som av tullverket. Jämväl önskvärdheten

av enhetliga bestämmelser om avskrivning av skatter talar för

upphävande av kontrollstyrelsens särskilda avskrivningsrätt.

Med skatt enligt 1 § i förevarande författningsförslag (bilaga 4) avser utredningen

detsamma som i förslaget till avskrivningsförordning, nämligen

vad som i riksstaten anges vara bevillning.

Såsom tidigare framhållits har utredningen funnit den nuvarande ordningen

för medgivande av ackord beträffande kronans fordringar irrationell

och betungande för indrivningsarbetet. Den negativa inställning, som

några i saken hörda länsstyrelser enligt vad i det föregående nämnts intagit

till tanken att införa ackordsbestämmelser beträffande skatter, har synts

utredningen framför allt bottna i farhågan, att ackordsmöjligheten skulle

komma att missbrukas och att indrivningsförfarandet kunde försvåras om

möjligheten till ackord blev bekant för gäldenärerna. Enligt utredningens

mening beror emellertid denna farhåga på ett missförstånd. Så gott som

undantagslöst kan ett ackordsförfarande komma i fråga endast då gäldenären

verkligen är på obestånd. I sådana fall är väl kronan i samma läge

som gäldenärens övriga borgenärer. Vanligen torde indrivning av fordringar

inte försvåras mera genom gäldenärens kännedom om möjligheten att

erhålla ackord än genom hans kunskap om konkursförfarandet. Utredningen

understryker att det från samhällelig synpunkt är önskvärt att ett billigt

och tidsbesparande ackordsförfarande ej omöjliggörs enbart av den anledningen

alt kronan har skattefordringar på gäldenären.

Utredningen anför vidare.

Vad angår frågan huruvida skillnad bör göras mellan prioriterade och

oprioriterade skattefordringar synes den kunna lösas genom en föreskrift

om att ackordsförslag må bifallas endast därest det är förmånligt. Ett ackord,

som frångår förmånsrättsordningen i konkurs, torde nämligen sällan

bjudas. Om så likväl sker, är ackordsförslaget oftast att anse som oförmånligt

och bör då inte bifallas.

Som skäl för utredningens åsikt i förevarande fråga må ytterligare framhållas,

att de skatter som är underkastade relativt kort och obrytbar preskriptionstid

i de flesta fall torde vara värdelösa efter konkurs. Skillnaden i

värde mellan en skattefordran som kvarstår efter konkurs och en fordran

av sådant slag som upphört att gälla efter ackordsförfarande är således ofta

tämligen illusorisk.

Utredningen föreslår afl en bestämmelse om antagande av ackordsförslag

beträffande skatter skall intas som ett nytt stycke i 62 § uppbördsförordningcn.

I motsats till motsvarande bestämmelse i förslaget till avskrivningsförordning

innehåller den nu föreslagna bestämmelsen ingen beloppsgräns.

Enligt utredningens mening kan nämligen prövningen av varje ackordsför
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

slag beträffande sådana skatter som avses i uppbördsförordningen utan

olägenhet kunna anförtros länsstyrelserna. Närmare bokföringsföreskrifter

i anledning av utredningens förslag anser utredningen böra kunna utfärdas

av riksrevisionsverket.

Enligt utredningen bör den bestämmelse om ackord, som föreslås skola

intas i uppbördsförordningen, gälla på hela skatteområdet samt även för

vissa avgifter. Bestämmelsen i 2 § i utredningens förslag till förordning om

avskrivning av vissa skatter, in. m. åsyftar — förutom skatter enligt 1 §

samma förslag — dels skatter beträffande vilka uppbördsförordningens

stadganden om avskrivning äger tillämpning på grund av särskilda bestämmelser

och dels vissa avgifter som inte är skatter men som på grund av särskilda

bestämmelser dock avskrivs enligt uppbördsförordningens avskrivningsregler.

Förslaget har till följd att även sistnämnda avgifter helt undantas

från den föreslagna avskrivningsförordningens tillämpningsområde.

I fråga om vilken myndighet som bör vara behörig att besluta om avskrivning

och ackord enligt författningsförslaget anför utredningen bl. a.

Avskrivningsrätt skall enligt 3 § författningsförslaget tillkomma vederbörande

centrala beskattningsmyndighet där sådan finns. Med beskattningsinyndighet

avses här, liksom i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,

den myndighet som enligt vad i vederbörande skatteförfattning

eller annorledes stadgas har att besluta om skattens fastställande.

Avskrivning bör enligt utredningens mening endast kunna beslutas av

central beskattningsmyndighet, således inte av t. ex. kontrollstyrelsens och

tullverkets lokala organ. Nu förevarande bestämmelse innebär exempelvis,

att kupongskattenämnden äger avskriva kupongskatt, generalpoststyrelsen

särskild skatt på vissa lotterivinster m. fl. stämpelskatter samt sjöfartsstyrelsen

fartygsstämpel.

Beträffande sådana skatter, såsom t. ex. arvsskatt och gåvoskatt samt lagfarts-

och inteckningsstämpel, vilka inte fastställs av central beskattningsmyndighet

eller sådan myndighet underordnad förvaltning, föreslås vederbörande

länsstyrelse skola äga avskrivningsrätt. Med vederbörande länsstyrelse

avses den länsstyrelse som fastställt skatten i fråga eller länsstyrelsen

i det län där vederbörande beskattningsmyndighet, t. ex. underdomstol, är

belägen. Utredningen har funnit det rationellt att åt länsstyrelserna anförtro

rätten att avskriva sådana skatter som fastställs av vissa lokala beskattningsmyndigheter,

i synnerhet som indrivning av dessa skatter vid bristande

betalning redan f. n. i viss utsträckning handhas av länsstyrelserna, t. ex.

indrivning av arvsskatt.

Remissyttrandena

Utredningens förslag beträffande avskrivning av vissa skatter tillstyrks

i princip av alla remissinstanser som yttrat sig i frågan. Länsstyrelsen

i Kristianstads län anser det både nödvändigt och lämpligt, att uppbördsförordningens

bestämmelser om avskrivning blir gällande över hela

skatteområdet. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det välbetänkt att

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

sammanföra samtliga sådana skatter, som inte avses i uppbördsförordningen,

i en särskild författning. Förslaget tillstyrks även av bl. a. länsstyrelserna

i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Älvsborgs, Våsternorrlands

och Västerbottens län samt av LO.

Även förslaget att införa möjlighet till ackord beträffande skatter

har i allmänhet i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Bland dem som tillstyrkt förslaget återfinns justitiekanslersämbetet,

ett stort antal länsstyrelser, Sveriges advokatsamfund, Föreningen

Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar samt Föreningen

Sveriges kronokamrerare. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att enligt

länsstyrelsens erfarenhet behov av ett dylikt ackordsförfarande otvivelaktigt

föreligger. Länsstyrelsen understryker vidare att en sådan ordning

måste anses tidsbesparande och i åtskilliga fall leda till ett förbilligande

av statens indrivningskostnader. Liknande synpunkter anförs av ett flertal

andra länsstyrelser. Det understryks från vissa håll att en sålunda öppnad

möjlighet bör utnyttjas med försiktighet och först efter ingående undersökningar

från fall till fall. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner den tveksamhet

och de farhågor, som riktas mot det ifrågavarande ackordsförfarandet,

vederlagda av utredningen. Länsstyrelsen vitsordar att fall inom

länet förekommit då länsstyrelsen på grund av gällande bestämmelser varit

hänvisad till att avvisa ett framlagt förslag till ackord, som skulle varit

för statsverket avgjort mera förmånligt än det konkursförfarande, som sedermera

följt och som skulle kunnat undvikas, om skattefordringen inte

funnits.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som likaledes tillstyrker förslaget, anser

att föreskriften att ackordsförslaget skall bedömas vara fördelaktigt inte

bör tillämpas från alltför snäva fiskala synpunkter. I fortsättningen anförs

bl. a.

Å andra sidan måste betydande försiktighet iakttas så att inte ett drag

av »schackrande» framkommer vid skatteindrivningen. En betydande restriktivitet

bör tillämpas i synnerhet när kronan är den huvudsaklige fordringsägaren.

För att i görligaste mån likformighet skall ernås vid antagande

av ackord beträffande skatter torde centrala anvisningar från riksrevisionsverket

böra utfärdas. Vidare torde frågor om ackord inte böra hos

länsstyrelserna handläggas såsom s. k. enmansärenden.

Eu ytterst restriktiv tillämpning av ackordsmöjligheten anser länsstyrelsen

i Gävleborgs län motiverad. Länsstyrelsen finner dock den föreslagna

ändringen i uppbördsförordningen vara eu länge önskad ytterligare möjlighet

att befordra indrivningsresultatet, när andra åtgärder bedöms inte

vara användbara.

Länsstyrelsen i Stockholms län. som i svar på utredningens rundfråga

funnit det tveksamt om behov förelåg av särskilda bestämmelser på förevarande

område, vill — med hänsyn till vad utredningen anfört i frågan —

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

inte nu motsätta sig bestämmelser om medgivande av ackord beträffande

skatter. Därvid har länsstyrelsen särskilt beaktat att förslaget synes göra

skillnad mellan prioriterade och oprioriterade skattefordringar genom föreskriften

att ackordsförslag må bifallas endast därest det bedöms fördelaktigt,

dvs. om förmånsrättsordningen i konkurs inte frångås.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget men understryker

att länsstyrelserna vid prövning av ackordsfrågorna kommer att ställas

inför många svåra avgöranden av delvis annan natur än tidigare. Det torde

enligt länsstyrelsens mening bli nödvändigt att närmare direktiv utfärdas om

på vilka grunder och villkor myndigheterna skall ha rätt att biträda ackord

och vilka intressen som de därvid skall äga rätt att ta hänsyn till.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län uppehåller sig vid de praktiska

tillämpningssvårigheterna och framhåller att länsstyrelserna vid sitt bedömande

av om ett ackordserbjudande är fördelaktigt eller ej i hög grad

torde vara hänvisade till de informationer, som vederbörande utmätningsman

kan ge. Det är då av yttersta vikt att denne har den kunnighet och erfarenhet,

att han skyndsamt kan lämna länsstyrelsen erforderliga upplysningar.

I detta sammanhang må nämnas att Föreningen Sveriges stadsfogdar föreslår

att länsstyrelsen i likhet med vad som redan gäller enligt 62 § andra

stycket uppbördsförordningen bör kunna uppdra åt utmätningsman att

själv avgöra om ackordsförslag bör biträdas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som tillstyrker förslaget, framhåller

bl. a.

Det torde vara ganska vanligt, att en företagare, som kommit på obestånd,

gör försök att erhålla ackord med hänsyn till de gynnsamma rättsverkningar,

som ett dylikt för med sig för ackordstagaren. I ett förslag till

ackord upptas som regel prioriterade fordringar för sig och beräknas full

likvid för dem. Enär vissa skatter äger förmånsrätt jämlikt 17 kap. 12 §

handelsbalken, torde det i praktiken inte bli aktuellt att beträffande dylika

skatter kronan accepterar förslag till ackord, som likställer de prioriterade

skatterna med oprioriterad fordran, innebärande, att kronan erbjuds endast

viss del av sin fordran som full betalning.

Sveriges advokatsamfund anför vissa principiella synpunkter på förevarande

fråga. Samfundet uttalar bl. a.

Enligt styrelsens mening bör kronan såsom innehavare av såväl skattefordringar

som andra fordringar av vad slag det vara må i princip kunna

— genom vederbörande bevakningsmyndighet — uppträda såsom vilken

vanlig fordringsägare som helst och efter affärsmässig prövning avgöra

frågor om fordringsförhållandets avveckling. Bevakningsmyndigheten bör

sålunda i alla aktuella fall av gäldenärs insolvens kunna ta ståndpunkt

till framlagda förslag om moratorium, ackord och avveckling, utan hinder

av bestämmelser om visst förfaringssätt för att konstatera en kvarvarande

fordrans värdelöshet. Det är självklart att bevakningsmyndigheten inte

skall — lika litet som annan fordringsägare — känna sig förpliktad att

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

godta ett bjudet ackord, som inte till beloppet eller beträffande ev. säkerhet

är tillfredsställande, eller ett föreslaget avvecklingsförfarande, som inte kan

förväntas bli handlagt på betryggande sätt.

Om man vill uppnå nämnda syfte, får inte i s. k. avskrivningsförordningar

eller eljest finnas bestämmelser, som förhindrar eller inskränker

bevakningsmyndighetens fria handlande för kronan såsom borgenär. Det

nu sagda bör gälla även i fråga om skattefordringar.

Den föreslagna möjligheten till ackord beträffande skatter avstyrks å

andra sidan av några länsstyrelser, medan vissa andra länsstyrelser är tveksamma.

Direkt avstyrkande yttranden har avgetts av länsstyrelserna i Östergötlands

samt Göteborgs och Bohus län. Förstnämnda länsstyrelse åberopar

i sitt yttrande avstyrkande skrivelser från stadsfogden i Linköping

och andre stadsfogden i Norrköping och uttalar att länsstyrelsen inte kan

dela de sakkunnigas uppfattning att införande av bestämmelser om godtagande

av ackordserbj udande beträffande skatter skulle vara till fördel för

statsverket. Länsstyrelsen anför bl. a.

Erfarenheterna vid skatteindrivning ger knappast vid handen, att något

angeläget behov av sådana bestämmelser för närvarande föreligger. I själva

verket torde den omständigheten att skatt inte kan bli föremål för ackordsförhandling

innebära en kraftig påtryckning på den skattskyldige att

fullgöra sin betalningsskyldighet och på så sätt underlätta indrivningen.

Med hänsyn till skatternas karaktär av löpande allmänna avgifter, i huvudsak

anpassade efter den skattskyldiges betalningsförmåga, synes det inte

obefogat att skatteindrivningen fullföljs efter relativt stränga linjer. Godkännande

av ackordserbj udande i fråga om skattefordringar skulle i många

fall sannolikt komma att gynna enskilda fordringsägare på statsverkets bekostnad.

Införandet av bestämmelser om ackord kan även befaras verka

försvårande och fördröjande på skatteindrivningen.

Vid sammanträffande av såväl skatter som andra statens fordringar

skulle handläggningen av ackordsärendet kompliceras, enär såväl länsstyrelse

som bevakningsmyndighet måste pröva ärendet.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker som nyss nämnts

förslaget om ackord beträffande skatter. Länsstyrelsen åberopar vad den

framhållit hos utredningen i anledning av dess förfrågan i ämnet och uttalar

i fortsättningen bl. a.

Länsstyrelsen hyser fortfarande starka tvivel om lämpligheten av att tillskapa

ett ackordsförfarande på nu ifrågavarande område. Skattefordringar

kan nämligen inte jämställas med andra slag av fordringar, då det får

anses vara en medborgerlig plikt att betala skatt. Från denna synpunkt

ter det sig stötande, att staten beträffande vissa medborgare skulle vara

beredd att förhandla om pliktens fullgörande och avstå från att göra skatteanspråket

fullt ut gällande. Det stora flertalet medborgare, som fullgör sin

skatteplikt utan anmärkning, måste finna den föreslagna anordningen orättvis

för att inte säga omoralisk. Möjligheten att erhålla ackord beträffande

skatter skulle helt visst verka uppluckrande på viljan att betala skatt och

medföra en försämring av uppbördsrcsultatct.

Ytterligare må framhållas, att det föreslagna ackordsförfarandet beträf
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

fande skatter torde bli svårt att bemästra efter objektiva grunder. Att

objektivt avgöra vad som i det ena eller andra ackordsfallet kan vara fördelaktigt

för kronan torde erbjuda avsevärda svårigheter. Vederbörande

myndigheter torde stundom komma att bli utsatta för stark press av

ackordbjudande gäldenärer och deras oprioriterade borgenärer, då det ligger

i sakens natur att dessa personer på alla sätt inför kronan såsom prioriterad

borgenär vill förespegla hur fördelaktigt ett ackord är. Risken för

missbruk av ackordsmöjligheterna kan inte anses vara utesluten. Det nuvarande

konkursförfarandet är från likformighetssynpunkt att föredraga.

Även om det i det enskilda fallet kan tänkas vara till fördel för kronan att

acceptera ett bjudet ackord beträffande skatter, kan det betvivlas att staten

totalt sett har något att ekonomiskt vinna på det föreslagna systemet i förhållande

till det som nu tillämpas. För det första torde ett ackordsförslag

enligt den föreslagna lagstiftningen vara till förmån för kronan endast i de

s. k. tillskottsfallen, dvs. i de fall då gäldenären saknar tillgångar och en

utomstående person lovar att träda emellan och betala en viss del av gäldenärens

skulder. Det kan då tänkas att kronan genom att anta ackordsförslaget

erhåller mera än vad som skulle ha bekommits genom utdelning i

konkurs. Tillskottsfallen torde emellertid vara ganska sällsynta. För det

andra kan det på goda grunder antas, att staten f. n. erhåller betalning för

skatter, som inte skulle betalas, om det nya systemet skulle införas. Mången

skattskyldig torde nämligen känna sig mera tvungen att betala en skatteskuld,

om han vet att det enda sättet att undgå konkurs är att betala denna

skuld.

Länsstyrelsen vill således avråda från att den föreslagna lagstiftningen

om ackord beträffande skatter genomförs. Skulle det emellertid befinnas

ofrånkomligt att lagstifta i ämnet, föreslår länsstyrelsen att lagtexten jämkas

därhän, att ackordsförslag må bifallas, där det bedöms uppenbart fördelaktigt

för kronan. Länsstyrelsen föreslår därjämte, att ett uttalande görs

om att för antagande av ackordsförslag förutsätts betryggande utredning,

exempelvis av ackordscentral.

Bland de instanser, som ställer sig tveksamma till huruvida kronan i

verkligheten kommer alt få någon påtaglig fördel av att länsstyrelserna

ges möjlighet att bifalla ackordsförslag rörande skattefordringar, befinner

sig länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen framhåller.

Då det bör ligga i gäldenärs intresse att till undvikande av utmätning

erbjuda ackord, finns anledning förmoda, att många företagare kommer

att göra enträgna försök att komma i åtnjutande av eftergift av viss del

av kronans skattefordran genom ackord — till förmån för övriga borgenärer.

Länsstyrelsen anser det dessutom troligt, att indrivningen av skatter

kan komma att fördröjas genom förhandlingar om ackord. Dröjsmålet kan

tänkas förorsakat såväl av ofullständiga utredningar — särskilt vid s. k.

underhandsackord — som därigenom, att tilltänkt utmätning för skatter,

böter eller viten uppskjuts i avvaktan på besked om antagande av erbjudet

ackord.

Det torde vara ofrånkomligt, att svårigheter kan komma att uppstå vid

bedömningen av huruvida ett erbjudet ackord är från kronans synpunkt

anlagbart. Hänsyn måste vid bedömningen tas till skilda omständigheter,

såsom beräknad ökad utdelning på oprioriterade fordringar med hänsyn

till insparade kostnader för ett konkursförfarande, möjligheten att

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

— om konkurs skulle inträffa — efter konkursen utfå i denna bevakad

skatt genom införsel i lön i fråga om gäldenär, som kan beräknas komma

att få en förhållandevis välavlönad anställning, möjligheten att före preskriptionstidens

utgång kunna ta i anspråk överskjutande preliminär

skatt, den tidsfrist, som efter en ev. konkurs skulle stå till buds för uttagande

av skatt etc. Om utredningen visar, att av oguldna skattefordringar

vid ackordstillfället större belopp beräknas kunna indrivas före

preskriptionstidens utgång än det belopp utgör, som erbjuds i ackord,

kan ackordet såsom varande ofördelaktigt för kronan inte antas.

Länsstyrelsen tillägger att den hittills gällande ordningen inte kan sägas

ha medfört några praktiska olägenheter för indrivningen.

Hovrätten för Västra Sverige understryker att medgivande av ackord

dock innebär en eftergift av fordran och uttalar att den inte finner de

principiella betänkligheter mot sådant medgivande beträffande skatter,

som framkommit då utredningen under sitt arbete hört vissa myndigheter,

helt oberättigade. Dessa förhållanden manar enligt hovrättens mening till

en viss försiktighet vid utformningen av bestämmelser om sådant ackord.

Hovrätten ifrågasätter därför om ej eu beloppsgräns bör stadgas på samma

sätt som vid ackord enligt utredningens förslag i övrigt.

Även riksförsäkringsverket ifrågasätter lämpligheten av underhandsackord

beträffande skatter och därmed även för arbetsgivaravgifter med

hänsyn till de svårigheter som vid dylikt erbjudande möter att erhålla en

säker uppfattning om gäldenärens solvens. Det synes verket ej innebära

någon trygghet att jämväl övriga borgenärer godkänner förslag om sådant

ackord. Det kan förhålla sig så att oguldna skatter och avgifter utgör den

huvudsakliga delen av gäldenärens skulder. Övriga borgenärers godkännande

kan då sakna nämnvärd betydelse.

Några instanser har uppehållit sig vid frågan om en genom ackordsförfarande

bortfallen skatt bör avkortas eller — såsom utredningen föreslagit

— avskrivas. Länsstyrelsen i Värmlands län anser inte att ett avskrivningsförfarande

av en inte längre bestående fordran står i samklang med bestämmelserna

om avkortning och avskrivning i uppbördsförordningen, genom

vilka en värdefull terminologisk reda uppnåtts. För att det skall stå

fullt klart exempelvis vid kvittningsförfarande enligt 68 § 4 mom. uppbördsförordningen

att genom ackordsförfarande bortfallen restförd skatt

inte får medräknas, synes det länsstyrelsen lämpligt att den bortfallna

skatten avkortas och inte avskrivs.

På samma ståndpunkt som utredningen i denna fråga stäiler sig däremot

länsstyrelsen i Stockholms län, som alltså delar uppfattningen att den

genom ackordet bortfallna fordringsdelen i bokföringshänseende bör behandlas

på samma sätt som fordran, vilken avskrivits enligt 66 § uppbördsförordningen.

Då emellertid, sedan ackord genomförts, fordran bortfaller

till den del den inte skolat gäldas enligt ackordsförslaget och därför

inte — såsom fallet är med andra avskrivningar enligt uppbördsför
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

ordningen — åter bör kunna uppdebiteras, synes särskilda föreskrifter

böra lämnas om speciell beteckning av genom ackord bortfallen skattefordran.

Därigenom kan utmärkas, att sådan fordran inte bör kunna återuppdebiteras,

om inom preskriptionstiden anledning därtill eljest skulle

uppkomma.

I fråga om utformningen av förslaget till förordning om avskrivning av

vissa skatter, m. m., (bilaga 4) framhålls av hovrätten för Västra Sverige,

kammarrätten och länsstyrelsen i Södermanlands län, att innebörden av

begreppet skatt i tydlighetens intresse bör anges i författningstexten.

Kammarkollegiet uttalar i denna fråga — med utgångspunkt från att utredningen

med skatt förstår vad som i riksstaten anges vara bevillning —

bl. a.

I 1 § författningsförslaget föreskrivs sålunda, att vad i 66 § första stycket

och 67 § andra stycket uppbördsförordningen stadgas om avskrivning avskatt

skall gälla jämväl annan än i nämnda förordning avsedd skatt. Av den

föreslagna bestämmelsen följer emellertid en komplikation, som inte synes

ha beaktats av utredningen. Såsom framgår av utredningens redogörelse i

ämnet är redan nu på grund av hänvisning i andra författningar uppbördsförordningens

avskrivningsbestämmelser tillämpliga på ett flertal skatter

och avgifter. Förevarande paragraf innebär beträffande avskrivning av sådana

skatter och avgifter en dubbelhänvisning till uppbördsförordningen;

en metodik som synes kollegiet mindre tillfredsställande. För undvikande

av denna olägenhet kan olika möjligheter tänkas. En möjlighet skulle vara

att förekommande hänvisning i dessa andra författningar upphävdes, i

vad avser avskrivning. En annan tänkbar utväg vore att beträffande de

skatter, för vilka avskrivningsbestämmelser helt saknas, i vederbörliga författningar

infördes en hänvisning till uppbördsförordningens föreskrifter

härutinnan.

Vad angår 3 § uttalar länsstyrelsen i Södermanlands län att uttrycket

»vederbörande länsstyrelse» bör förtydligas. Tveksamhet synes länsstyrelsen

eljest kunna uppstå, vilken länsstyrelse, som har att bifalla ackordsförslag

för det fall, att skatter, som fastställts inom skilda län, är föremål för

indrivning genom en och samme utmätningsman.

Riksförsäkringsverket har tagit upp frågan om behandlingen av arbetsgivaravgifter

och anför härom bl. a.

Arbetsbelastningen på verkets avgiftsbyrå har sedan flera år medfört en

arbetsbalans, som bl. a. haft till följd att indrivningsförteckningarna till

länsstyrelserna kunnat överlämnas först fyra å fem månader efter resp. förfallodag.

På grund härav har vid inträffad konkurs bl. a. de avgiftsbelopp,

som ej hunnit överlämnas för indrivning men varit förfallna till betalning

före konkursutbrottet, bevakats av riksförsäkringsverket med förmånsrätt

enligt handelsbalken 17 kap. 12 §. De av verket sålunda bevakade avgifterna

uppgår stundom till mycket betydande belopp. Av utredningens förslag

synes ej utan vidare följa att det skulle ankomma på länsstyrelserna

att jämväl medge ackord i fråga om de av verket i konkurs bevakade

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

avgiftsbeloppen. Skall detta gälla måste kommunikation mellan verket och

vederbörande länsstyrelse förutsättas äga rum såväl i fråga om ackord i

konkurs som vid ackordsförhandling utan konkurs.

Departementschefen

Allmän motivering

Från tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna om avskrivning

och medgivande av ackord har utredningen undantagit skatter,

böter och viten samt lån av statsmedel. Vad angår skatter har emellertid

utx-edningen föreslagit att i uppbördsförordningen skall införas bestämmelse

om rätt för länsstyrelse att anta ackordsförslag som bedöms vara fördelaktigt.

Vidare har utredningen föreslagit att uppbördsförordningens avskrivningsbestämmelser

skall gälla alla slags skatter och att sistnämnda

ackordsbestämmelse skall avse såväl samtliga skatter som de avgifter som

enligt nuvarande stadganden avskrivs enligt bestämmelserna om avskrivning

i uppbördsförordningen.

Utredningen påpekar att särskilda avskrivningsbestämmelser saknas beträffande

åtskilliga skatter, såsom kupongskatt, arvs- och gåvoskatt, stämpelskatt

och vissa indirekta skatter, liksom för tull. Utredningen, som inte

funnit några bärande skäl för att olika avskrivningsregler skall bibehållas

för skilda slag av skatter, anser att behovet av avskrivningsbestämmelser

för skatter lämpligen kan tillgodoses genom att uppbördsförordningens

stadganden om avskrivning blir tillämpliga på hela skatteområdet.

Utredningens förslag om avskrivning av skatter har rönt ett positivt mottagande

av remissinstanserna. Jag förordar att förslaget i princip genomförs.

Även utredningens förslag om antagande av ackordsförslag beträffande

skatter har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande antalet

remissinstanser, däribland flertalet länsstyrelser. De skäl som utredningen

åberopat för införande av möjlighet att godta ackordsförslag angående

andra statsverkets fordringar har därvid ansetts gälla även i förevarande

fråga. Ett par länsstyrelser har förordat en restriktiv tillämpning

av reglerna, medan andra har understrukit de svårigheter som

kommer att uppstå vid prövning av ackordsfrågor. Liknande synpunkter

har anlagts av de båda länsstyrelser som avstyrkt förslaget. Några av de

myndigheter, som framfört kritiska synpunkter på förslaget, har även

framhållit, att något angeläget behov inte föreligger av ackordsbestämmelser

beträffande skatt. Godkännande av ackordserbjudande i fråga om

skattefordringar skulle enligt eu remissmyndighet i många fall sannolikt

komma att gynna enskilda fordringsägare på statsverkets bekostnad.

En annan myndighet har ifrågasatt om inte det stora flertalet medborgare,

5 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. iVr 160

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

som fullgör sin skatteplikt utan anmärkning, skulle finna den föreslagna

anordningen orättvis.

Det kan inte bestridas att de anförda argumenten mot införande av regler

om ackord för skatter har visst fog. Särskilt gäller detta vad som anförts

om svårigheten att bedöma ett erbjudet ackord. Emellertid är det

otillfredsställande med hänsyn till att ackordsförfarande kan äga rum

både i den särskilda ordning som regleras i lag och genom överenskommelse

att det inte finns någon myndighet som kan företräda statsverket i

fråga om ackord. Det sagda gäller även skattefordran. Att det behövs en

möjlighet att bifalla ackordsförslag rörande skatter har ett stort antal

remissinstanser understrukit. Vad här synes väsentligt är vidare frågan

huruvida det allmänna har något att vinna genom att möjlighet införs

att medge ackord beträffande skatter. Flera myndigheter har uttalat att

så skulle vara fallet. Jag vill erinra om att långt ifrån all skatt äger förmånsrätt

i konkurs; förmånsrätten är därjämte begränsad till skatt som

debiterats inom viss tidrymd före konkursansökningen. De uttalade farhågorna

mot införande av ifrågavarande regler torde i viss mån grunda

sig på missförstånd beträffande deras egentliga syfte. F. n. görs ofta

konkursansökningar för att framtvinga skattebetalning från försumliga

gäldenärer. Självklart bör inte de föreslagna reglerna om medgivande

av ackord ha samma funktion. De bör tillämpas endast när en gäldenär

—- i flertalet fall sannolikt en företagare eller affärsman — på grund av

sin ekonomiska situation enligt sina borgenärers och måhända även sin

egen åsikt bör försättas i konkurs och ackordsförslag framläggs, som utvisar

att borgenärerna genom att godta förslaget kommer att få större

utdelning än de har att räkna med vid konkurs. Ett bedömande av ett

ackordsförslag enligt dessa riktlinjer torde kunna ske efter objektiva grunder.

Vid bedömningen av ackordsförslag spelar givetvis ytterligare in den

civilrättsliga följden, att fordran bortfaller i den mån den inte skolat betalas

enligt ackordsförslaget. Detta faktum torde väl stundom motivera

att ackordsförslag avvisas. Emellertid vill jag allmänt sett ansluta mig till

den av utredningen uttalade åsikten, att de skatter, som är underkastade

relativt kort och obrytbar preskriptionstid, i de flesta fall torde vara värdelösa

efter konkurs, varför skillnaden i värde mellan en skattefordran som

kvarstår efter konkurs och en fordran som upphört att gälla efter ackordsförfarande

ofta torde bli tämligen illusorisk. Givetvis förutsätter antagande

av ackordsförslag beträffande skatt, liksom eljest, att till grund för bedömandet

av ackordsfrågan föreligger betryggande utredning, exempelvis

genom ackordscentral.

Jag föreslår därför att bestämmelser meddelas om rätt för länsstyrelse

eller central beskattningsmyndighet att anta ackordsförslag beträffande

skatter i enlighet med utredningens förslag. Någon beloppsgräns bör inte

gälla för denna behörighet liksom länsstyrelses behörighet att avskriva

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

skatt enligt gällande regler inte är begränsad till något högsta belopp. Bevakning,

indrivning och avskrivning av skatt samt ackord rörande skatt

hänger så nära samman, att frågor härom såvitt möjligt bör bedömas av

samma myndighet.

Den föreslagna bestämmelsen om ackord rörande skatt bör såsom utredningen

föreslagit gälla även avgifter som enligt särskilda bestämmelser

avskrivs enligt bestämmelser i uppbördsförordningen.

Specialmotivering

62 § uppbördsförordningen. I det föregående har jag i princip anslutit

mig till utredningens förslag och skall nu endast ingå på några detalj spörsmål.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som i första hand avstyrkt förevarande

förslag, har i andra hand förordat en ändring av författningstexten

därhän, att ackordsförslag må antas, där det bedöms uppenbart fördelaktigt

för kronan. Jag anser emellertid en sådan ändring av förslaget inte

påkallad. Staten såsom borgenär torde inte böra ställa andra krav för godtagande

av ackordsförslag än varje omdömesgill fordringsägare måste uppställa.

Jag kan i princip instämma i vad Sveriges advokatsamfund uttalat

i sitt remissyttrande, att kronan såsom innehavare av såväl skattefordringar

som andra fordringar bör kunna uppträda såsom vilken vanlig fordringsägare

som helst och efter affärsmässig prövning avgöra frågor om

fordringsförhållandets avveckling. Om man vill uppnå nämnda syfte får inte

enligt samfundets mening finnas bestämmelser som förhindrar eller inskränker

bevakningsmyndighetens fria handlande för kronan såsom borgenär.

Jag kan endast såtillvida biträda samfundets sist återgivna uttalande

som meddelade bestämmelser i förevarande ämne enligt min mening bör utformas

med hänsyn till affärsmässiga synpunkter. Bestämmelsen om ackord

beträffande skatt innehåller sålunda, att ackordsförslag må antas endast

om det befinns vara till fördel för det allmänna. Vid denna bedömning är

givetvis de ekonomiska synpunkterna avgörande.

Utredningen har i sitt betänkande uttalat, att skattefordran bör avskrivas

och inte avkortas till den del den inte skall betalas enligt medgivet

ackord. I sådant fall liksom vid avskrivning enligt 66 § uppbördsförordningen

är nämligen skälet till att fordringen inte kunnat uttas ytterst

gäldenärens insolvens. Ett antal remissinstanser har uttalat motsatt uppfattning

och härvid i huvudsak åberopat, att skattefordran som bortfallit

enligt nuvarande terminologi avkortas medan avskrivningsbeslut inte

inverkar på vederbörandes betalningsskyldighet och avskriven skatt därför

kan uppdebitcras ånyo.

Avkortning enligt 65 § uppbördsförordningen sker på grund av nedsätt
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

ning i taxering eller meddelad befrielse från skyldighet att erlägga skatt,

medan avskrivning betingas av skattskyldigs eller arbetsgivares bristande

betalningsförmåga. I motsats till avkortning påverkar avskrivning av skatt

inte skattedebiteringen. Till grund för kommuns rätt att uppbära kommunalskatt

av statsverket ligger storleken av den debiterade kommunalskatten,

vilket betyder att inte avskrivning men väl avkortning av kommunalskatt

inverkar på det skattebelopp som tillkommer kommun. Staten

står så att säga risken för skattskyldigs insolvens beträffande kommunalskatt.

Vidare är förhållandet mellan debiterad skatt och avskriven

skatt av betydelse för statistiken angående resultatet av skatteindrivning.

Det sagda understryker lämpligheten i utredningens förslag att skatt som

bortfallit efter ackord bör avskrivas i likhet med vad som redan gäller för

skatt som inte kan uttas på grund av att den preskriberats. Det må understrykas

att anteckning om grunden för avskrivningen bör göras för att undvika

att det bortfallna skattebeloppet ånyo uppdebiteras.

Förordningen om ackord och avskrivning rörande vissa skatter. I likhet

med ett antal remissinstanser anser jag att begreppet skatt bör definieras i

författningstexten. Därvid bör samma definition ges som den som enligt

vad jag tidigare uttalat bör gälla vid utfärdande av bestämmelser om bevakning

och indrivning in. m., dvs. med skatt bör förstås statsmedel som

i riksstaten hänförs till bevillning med undantag av postmedel och andra

tullmedel än tull.

Såsom kammarkollegiet påpekat bör 1 § utformas under hänsynstagande

till den komplikation, som uppstår vid hänvisningen till avskrivningsbestämmelserna

i uppbördsförordningen, därigenom att sådan hänvisning

redan finns i vissa skatteförfattningar.

Den allmänna bestämmelsen om behörighet för central beskattningsmyndighet

eller länsstyrelse att avskriva skatt bör gälla endast där ej annat

är stadgat på grund av att särskilda regler härom redan gäller för

vissa skatter. Såsom exempel må anges sjömansskatten. Trots att sjömansskattenämnden

inte är att anse som central beskattningsmyndighet, har

nämnden f. n. att besluta om avkortning och avskrivning av ogulden sjömansskatt.

En länsstyrelse har ansett att det i 2 § bör tydligare än som skett anges

vilken länsstyrelse som avses. Jag anser emellertid att tveksamhet i detta

hänseende inte rimligen kan uppkomma. Med »länsstyrelsen» måste avses

den länsstyrelse som fastställt skatten i fråga eller den som uppdebiterat

eller kan uppdebitera skatten för indrivning.

Särskilda föreskrifter torde böra utfärdas för förordningens tillämpning.

I samband därmed bör gällande avskrivningsbestämmelse för kontrollstyrelsens

skatter (3 § kungörelsen den 19 juni 1942, nr 531) upphävas.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

Ackord rörande vissa avgifter. I motsats till utredningen anser jag att bestämmelser

om ackord rörande avgifter och annat, som utan att vara bevillning

enligt vad särskilt stadgats avskrivs enligt 66 och 67 §§ uppbördsförordningen,

inte bör infogas i en förordning som avser ackord beträffande

vissa skatter. I fråga om andra avgifter av sådant slag än de i 1 § uppbördsförordningen

omnämnda erfordras särskilda bestämmelser om att den

föreslagna bestämmelsen i uppbördsförordningen om antagande av ackordsförslag

skall gälla dessa avgifter.

De avgifter, varom här är fråga, är bl. a. arbetsgivaravgifter som uppbärs

av riksförsäkringsverket. Detta påkallar ändring i 30 § förordningen

den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt

lagen om allmän försäkring, m. m.

Enligt uttalande av riksförsäkringsverket i dess remissyttrande skulle

av utredningens förslag ej utan vidare följa, att det ankommer på länsstyrelserna

att anta ackordsförslag även i fråga om avgiftsbelopp som verket

bevakat i konkurs. Av den sist föreslagna författningsändringen torde

klart framgå, att sådan behörighet beträffande arbetsgivaravgifter tillkommer

enbart länsstyrelse.

Statsmedel som avses i kungörelsen den 4 december 1953 (nr 685) angående

inbetalning av vissa avgifter, som tidigare uppburits i samband med

den allmänna uppbörden, avskrivs också enligt uppbördsförordningens avskrivningsbestämmelser.

De utgör rester av grundskatter men även vissa

avgifter av ålderdomlig karaktär och uppgår till mycket obetydliga belopp

(jfr SU 1948: 153, 17:o, rskr 332 samt kungörelsen den 30 juni 1955,

nr 526, om upphörande av debitering och uppbörd av vissa grundskattebelopp

m. m.). I förevarande sammanhang torde samtliga dessa statsmedel

kunna betraktas som skatter och får således även utan särskild föreskrift

härom anses falla in under de föreslagna bestämmelserna om ackord rörande

vissa skatter.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

genom proposition föreslå riksdagen att

1. antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

a) förordning om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen den 5

juni 1953 (nr 272),

b) förordning om ackord och avskrivning rörande vissa skatter,

c) förordning om ändrad lydelse av 30 § förordningen den 18 december

1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän

försäkring, in. in.;

2. godkänna att åt försvarets civilförvaltning och kammarkollegiet upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1965

dragés att vara bevakningsmyndigheter enligt de av mig förordade riktlinjerna;
3.

bemyndiga Kungl. Maj :t att beträffande statens fordringar med undantag

av

riksdagens och dess verks,

skatt, varmed förstås medel som i riksstaten hänföres till bevillning utom

postmedel och andra tullmedel än tull,

andra medel som avskrives enligt 66 och 67 §§ uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272),

böter eller annat som enligt särskilda bestämmelser indrives i samma

ordning som böter,

lån av statsmedel, inbegripet återbetalningspliktiga studiemedel,

fordringar som uppkommit på grund av statlig kreditgaranti,

dels antaga ackordsförslag som kan anses vara till fördel för det allmänna,

dels meddela eftergift av fordran på grund av gäldenärens sjukdom

eller därmed jämförlig orsak eller när det av annan anledning måste anses

uppenbart obilligt att utkräva betalning,

dels uppdraga åt myndighet att under nämnda villkor besluta i fråga

om ackord och eftergift;

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna att vad som enligt författning

eller på annan grund gäller beträffande särskilt ansvar för statlig uppbördsman

(uppbördsmannaansvar) icke längre skall äga tillämpning.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Sellvall

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

67

Bilaga 1

Utredningens förslag till

Kungörelse om bevakning och indrivning av vissa kronans fordringar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Om bevakning och indrivning av kronans fordringar skall, där ej annat är

stadgat, gälla vad i denna kungörelse sägs.

Kungörelsen äger icke tillämpning å skatter, böter och viten samt lån av

statsmedel.

2 §•

Gäldas icke fordran i rätt tid, skall gäldenären omedelbart anmanas att

fullgöra sin betalningsskyldighet.

Erlägges ändock icke betalning, skola lämpliga åtgärder vidtagas, varvid

skall beaktas vad nedan sägs

3 §•

Kungl. Maj :t direkt underordnad myndighet samt, i den utsträckning

myndigheten förordnat, jämväl underlydande förvaltning må beträffande

fordran uppkommen inom dess ämbetsområde medgiva skäligt —- dock högst

ett års — betalningsanstånd, ansöka om betalningsföreläggande eller göra

lagsökning, påkalla utmätning, konkurs eller annan verkställighet, bevaka

fordringen i konkurs samt uppdraga åt allmän åklagare att i samband med

talan om ansvar utföra kronans målsägandetalan. Har myndigheten icke erhållit

behörighet enligt 7 § avskrivningsförordningen, må den för åtgärd

som ovan sägs samt för fortsatt indrivning överlämna fordringsärende till

bevakningsmyndighet samt skall, såvitt den ej eljest äger inför domstol föra

kronans talan, till bevakningsmyndighet överlämna sådant ärende som hänskjutits

till eller anses böra föranleda rättegång i vilken kronans talan icke

såsom målsägandetalan utföres av allmän åklagare.

Bevakningsmyndigheter äro kammarkollegiet för den civila statsförvaltningen

och försvarets civilförvaltning för försvarsväsendet.

Bevakningsmyndighet ävensom annan myndighet med behörighet enligt

7 § avskrivningsförordningen äger beträffande av myndigheten omhändcrliavda

fordringar vidtaga varje laga åtgärd för utkrävande av kronans rätt

samt medgiva längre betalningsanstånd än i första stycket sägs.

4 §■

Ärende avseende ogulden fordran, som icke omhänderhaves av myndighet

med behörighet enligt 7 § avskrivningsförordningen eller sådan myndighet

underordnad förvaltning, skall senast ett år efter förfallodagen för fortsatt

handläggning överlämnas till bevakningsmyndighet.

Har betalningsanstånd medgivits skall dock ärendet, sedan ett år förflutit

från den ursprungliga förfallodagen och därest det icke finnes grundad an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

ledning antaga, att fordringen inom rimlig tid kommer att inflyta, utan oskäligt

dröjsmål överlämnas till bevakningsmyndigheten.

5 §•

Då fordringsärende överlämnas till bevakningsmyndighet, skall samtidigt

tillhandahållas de beträffande gäldenären och fordringen tillgängliga upplysningar

som kunna vara av betydelse för ärendets fortsatta behandling.

Myndighet som överlämnat ärendet har att på anmodan bistå bevakningsmyndigheten

vid ärendets handläggning.

6 §•

Bevakningsmyndighet skall på begäran lämna annan myndighet råd och

anvisningar rörande bevakning och indrivning av fordran och därmed sammanhängande

frågor, såsom om betalningsanstånd, ackord och t vistig fordrans

värde.

Bevakningsmyndigheterna och andra myndigheter med behörighet enligt

7 § avskrivningsförordningen skola sinsemellan samarbeta för åstadkommande

av effektivitet och besparingar i indrivningsarbetet.

7 §■

Behörighet enligt 7 § avskrivningsförordningen tillkommer försvarets civilförvaltning,

generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet

och domänstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

69

Bilaga 2

Utredningens förslag till

Förordning om avskrivning av vissa kronans fordringar samt medgivande av

ackord rörande sådan fordran (avskrivningsförordning)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Om avskrivning av kronans fordringar samt medgivande av ackord rörande

sådan fordran skall, där ej beträffande vissa fordringar därom är särskilt

stadgat, gälla vad i denna förordning sägs.

Förordningen äger icke tillämpning å skatter, böter och viten samt lån av

statsmedel.

2 §•

Avskrivning innebär att vidare åtgärd för fordringens bevakning och indrivning

icke behöver vidtagas med mindre anledning uppkommer till antagande

att fordringen kan gäldas.

3 §•

Har gäldenär avlidit och finnes ej dödsbodelägare, som svarar för gälden,

skall fordringen avskrivas till den del den icke kunnat gäldas ur den avlidnes

tillgångar eller med anlitande av ställd säkerhet. Fordran hos juridisk

person, som trätt i likvidation, skall avskrivas till den del den icke kunnat

gäldas vid likvidationen och betalningsskyldighet för annan ej föreligger.

Annan till betalning förfallen fordran må avskrivas, om fordringens kapitalbelopp

icke överstiger 1 000 kronor samt ingen eller ringa möjlighet anses

föreligga att omedelbart eller framdeles utfå betalning eller indrivning av

fordringen skulle vålla mer arbete och kostnad än skäligt är och icke är påkallad

av principiella skäl. Har myndighet att gentemot samme gäldenär bevaka

flera till betalning förfallna fordringar, må dock dessa avskrivas endast

om deras sammanlagda kapitalbelopp icke överstiger 1 000 kronor.

4 §•

Bjuder gäldenär eller löftesmän ackord i konkurs eller enligt lagen om

ackordsförhandling utan konkurs, må ackordsförslaget bifallas, därest det

bedömes vara fördelaktigt och vad å kronans fordran, ränta däri inräknad,

bjudes i betalning med högst 1 000 kronor understiger fordringens kapitalbelopp.

Har myndighet att gentemot gäldenären eller löftesmannen bevaka

flera fordringar, må dock förslaget bifallas endast om vad å fordringarna

bjudes i betalning med högst 1 000 kronor understiger fordringarnas sammanlagda

kapitalbelopp.

Vad i första stycket sägs gäller även då gäldenär eller löftesmän eljest

bjuder ackord; dock att förslaget härom må bifallas endast på villkor att

jämväl övriga därav berörda borgenärer godkänna detsamma.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

5 §•

Har fordran avskrivits eller guldits enligt medgivet ackord, skall beslutet

om avskrivningen eller medgivandet av ackordet jämte den till grund härför

liggande utredningen och övriga handlingar i ärendet biläggas den beslutande

myndighetens räkenskaper.

6 §•

Behörig att avskriva fordran samt att medgiva ackord är varje under

Kungl. Maj :t direkt lydande myndighet såvitt avser fordringar, uppkomna

inom myndighetens ämbetsområde.

Myndighet med sådan behörighet äger förordna, att behörigheten skall

helt eller delvis tillkomma jämväl myndigheten underlydande förvaltning.

7 §•

Konungen äger förordna, att därför särskilt lämpad myndighet må oavsett

beloppets storlek men med tillämpning i övrigt av bestämmelserna i denna

förordning verkställa avskrivning och medgiva ackord beträffande fordringar,

som myndigheten har att bevaka och indriva.

8 §•

Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående tillämpningen av

denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den , från och med vilken

dag vad som på grund av författning eller eljest gäller beträffande särskilt

ansvar för statlig uppbördsman (uppbördsmannaansvar) icke längre skall

äga tillämpning.

Genom förordningen upphävas

förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen av

extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål,

kungörelsen den 12 december 1924 (nr 530) med vissa bestämmelser angående

handläggningen av avkortnings-, avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål,

vad som eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stadgat om avskrivnings-

och reskontreringsmål samt besvär i dylika mål, samt

kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående extra ordinarie avskrivning

av vissa kronans utestående fordringar.

Beträffande sådana anmärkningar vid uppbördsmäns räkenskaper, vilka

utställts till delgivning före förordningens ikraftträdande, skall vad dessförinnan

varit gällande angående avskrivnings- och reskontreringsmål fortfarande

tillämpas; dock må förvaltningsmyndighet som äger framställa sådan

anmärkning, om det finnes skäligt, underlåta att utkräva ersättning av uppbördsman

på grund av anmärkning, som fastställts efter ikraftträdandet.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

71

Bilaga 3

Utredningens förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 62 § uppbördsförordningen skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

62 §.

Finner länsstyrelsen efter anmälan

av utmätningsman eller eljest sådana

omständigheter föreligga, att skattskyldig

eller arbetsgivare, som jämlikt

denna förordning är ansvarig

för arbetstagares skatt, bör försättas i

konkurs här i riket för utfående av

skatt, skall länsstyrelsen förordna,

att utmätningsmannen skall göra

framställning därom; dock att, då

skattebelopp, för vilket den skattskyldige

eller arbetsgivaren häftar, understiger

etthundra kronor, sådan framställning

ej må ske, med mindre i det

föreliggande fallet synnerliga skäl

därtill äro.

Länsstyrelsen må, där så finnes

med hänsyn till föreliggande omständigheter

böra ske, uppdraga åt utmätningsman

att själv avgöra huruvida

framställning, som i föregående stycke

sägs, bör göras.

Föreslagen lydelse:

62 §.

Finner länsstyrelsen---där
till

äro.

Länsstyrelsen må--— bör gö
ras.

Bjuder skattskyldig eller arbetsgivare

som i första stycket sägs ackord,

må länsstyrelsen, såvitt fråga är om

skatt, bifalla ackordsfårslaget, därest

det bedömes vara fördelaktigt; dock

att ackordsförslag, som icke framställes

i konkurs eller enligt lagen

om ackordsförhandling utan konkurs,

må bifallas endast på villkor

att jämväl övriga därav berörda borgenärer

godkänna detsamma.

Denna förordning träder i kraft den

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungi. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Bilaga 4

Utredningens förslag till

Förordning om avskrivning av vissa skatter, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vad i 66 § första stycket och 67 § andra stycket uppbördsförordningen

stadgas om avskrivning av skatt skall gälla jämväl annan än i nämnda förordning

avsedd skatt.

2 §•

I 62 § tredje stycket uppbördsförordningen angivna villkor för medgivande

av ackord rörande skatt skola gälla även beträffande övriga fordringar å

vilka nämnda förordnings avskrivningsbestämmelser äga tillämpning enligt

vad ovan eller eljest särskilt stadgats.

3 §.

Behörig att avskriva skatt enligt 1 § är vederbörande centrala beskattningsmyndighet

eller, där sådan icke finnes, vederbörande länsstyrelse.

Beslutanderätt i fråga som avses i 2 § tillkommer den myndighet som

äger avskriva fordringen.

4 §.

Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående tillämpningen av

denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den

Genom förordningen upphäves 3 § kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 531)

med vissa bestämmelser rörande uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas

till kontrollstyrelsen, m. m.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 160 år 1965

73

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1

Författningsförslag ............................ 2

Inledning ...................................................... 5

Historik ....................................................... 7

Bevakning och indrivning ...................................... 9

Gällande bestämmelser och praxis.............................. 9

Utredningen.................................................. 13

Remissyttrandena ............................................ 16

Departementschefen .......................................... 20

Avskrivning och ackord ........................................ 23

Gällande bestämmelser och praxis .............................. 23

Utredningen.................................................. 26

Remissyttrandena ............................................ 31

Departementschefen .......................................... 39

Eftergift ...................................................... 42

Gällande bestämmelser och praxis .............................. 42

Utredningen.................................................. 45

Remissyttrandena ............................................ 48

Departementschefen .......................................... 49

Avskrivning och ackord rörande skatter in. m..................... 51

Gällande bestämmelser....................................... 51

Utredningen.................................................. 52

Remissyttrandena ............................................ 54

Departementschefen .......................................... 61

Allmän motivering ......................................... 61

Specialmotivering .......................................... 63

Hemställan .................................................... 65

Bilagor. Av utredningen utarbetade författningsförslag ............ 67

MARCUS BOKTA. STHLM IW5 64057*

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1965:429 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ackord och eftergift beträffande vissa statens fordringar, m. m., såvitt propositionen a1 i texten
  2. BevU 1965:56 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ackord och eftergift beträffande vissa statens fordringar, in. m., såvitt propositionen hänvisats t s. 1 i texten
  3. SU 1965:180 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ackord och eftergift beträffande vissa statens fordringar, m. in., såvitt propositionen hänvisats ti s. 1 i texten