Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 6i8)

1965-11-05 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:170, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 6i8)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1965

1

Nr 170

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 6i8); given

Stockholms slott den 5 november 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändrad

lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr

648).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändring i straffbestämmelserna för överlast på

fordon. Enligt förslaget skall fordonsägaren straffas, när han inte visar att

han gjort vad som ankommer på honom för att förekomma förseelsen. Föraren

skall straffas om han kände eller bort känna till att fordonet var för

tungt lastat. Även medverkan till att fordon förs med överlast skall kunna

bestraffas. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1.965. 1 samt. Nr no

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september

19511 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

67 §.

Med dagsböter------ —-----4 mom.

Med böter,------------— 3 mom.

Förseelse mot — —-----— trehundra kronor.

Befordras med fordon last i strid Befordras med fordon last i strid

mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom.,

skall föraren straffas med dagsböter,

och vare även ägaren förfallen

till sådant straff, då omständigheterna

göra sannolikt, att förseelsen

skett med hans vetskap och vilja.

68

Bryter någon mot sådan av myndighet

meddelad bestämmelse, som

avses i 61 § eller 63 § 2 mom., straffes

med dagsböter, dock att överträdelse

av bestämmelse, som avses

i 61 § 1 mom. b), straffes med böter,

högst trehundra kronor.

För någon---------

Denna förordning träder i kraft den

1 Senaste lydelse av 67 § se 1961: 297.

mot 54 § 1 mom. eller 57 g 1 mom.,

skall ägaren straffas med dagsböter,

om han ej visar att han iakttagit

vad på honom ankommit för att

förekomma förseelsen. Även föraren

är förfallen till sådant straff, om

han kände eller bort känna till hindret

för fordonets brukande.

För medverkan till gärning som

avses i fjärde stycket dömes till ansvar

enligt 23 kap. brottsbalken.

§•

Bryter någon i annat fall ån som

sägs i andra stycket mot sådan av

myndighet meddelad bestämmelse,

som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,

straffes med dagsböter, dock att överträdelse

av bestämmelse, som avses

i 61 § 1 mom. b), straffes med böter,

högst trehundra kronor.

Rör bestämmelsen fordons axeltryck

eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna

i 67 § fjärde och

femte styckena motsvarande tillämpning.

med dagsböter.

1 januari 1966.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet på Stockholms slott den 5 november

1965.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lange, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen och anför.

Inledning

Inom vägtrafiken har övergång till tyngre fordon i förening med under

senare år genomförda höjningar av högsta tillåtna axel- och boggitryck

medfört avsevärt ökad belastning av vägar och broar. Förändringarna är

väsentligen transportekonomiskt motiverade men har för vägarna och särskilt

för brobeståndet medfört att tidigare marginaler mellan tillåten belastning

och bärighet har minskat, överlastning av fordon är därför såväl

från allmän trafiksäkerhetssynpunkt som med hänsyn till vägars och broars

bestånd numera väsentligt farligare än tidigare. Denna utveckling har

aktualiserat frågan om effektivare åtgärder för att förebygga överlastning

av fordon. Svenska transportarbetareförbundet har bl. a. i skrivelse den

21 maj 1965 hemställt om åtgärder syftande till att ansvar för brott mot

gällande bestämmelser om lastning av fordon i första hand drabbar den

som beordrat eller utfört lastningen.

Med anledning härav har inom kommunikationsdepartementet utarbetats

en promemoria (stencilerad) med vissa förslag i ämnet.

Över innehållet i promemorian har efter remiss yttrande avgetts av justitiekanslersämbetet

(JK), riksåklagarämbetet (RÅ), hovrätten för Västra

Sverige, hovrätten för övre Norrland, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens trafiksäkerhetsråd, statens biltrafiknämnd, rikspolisstyrelsen, utredningen

rörande specialstraffrätten, trafikmål skommittén, Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges

stadsdomare, Föreningen Sveriges polismästare, Landsorganisationen i Sverige

(LO), Svenska transportarbetareförbundet, Näringslivets trafikdelegalion,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Nationalföreningen för Tra
lj-

Iiihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 170

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1965

fiksäkerhetens Främjande (NTF). RÅ har bifogat yttranden från tre länsåklagare

och statens biltrafiknämnd yttranden från arbetsgivareförbund

och företag inom godstrafikrörelsen.

Gällande bestämmelser

I 54 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

— VTF — ges förbud mot att föra motordrivet fordon eller därtill kopplat

fordon på allmän väg, gata eller annan allmän plats, om fordonets axeltryck

eller bruttovikt överstiger vissa angivna värden.

Enligt 57 § 1 mom. första stycket VTF får med motordrivet fordon eller

därtill kopplat fordon inte befordras last, vars vikt överstiger den maximilast

som fastställts för fordonet.

Vad som förstås med bruttovikt och maximilast framgår av 1 § 6 mom.

VTF. Med axeltryck avses även den sammanlagda vikt som uppbärs av två

på mindre inbördes avstånd än två meter belägna hjulaxlar (boggi).

Befordras last i strid mot 54 § 1 mom. eller 57 § 1 mom. straffas föraren

enligt 67 § fjärde stycket med dagsböter. Sådant straff stadgas också för

ägaren då omständigheterna gör sannolikt, att förseelsen skett med lians

vetskap och vilja.

De i 54 § 1 mom. angivna viktsgränserna kan enligt 61 § 1 mom. sänkas

eller höjas genom lokala trafikföreskrifter. För den som bryter mot sådan

lokal trafikföreskrift stadgas dagsbotsstraff i 68 § utan att förares eller

ägares ansvar särskilt nämns.

Polisman har enligt 57 § 1 mom. andra stycket under vissa förutsättningar

befogenhet eller skyldighet att förbjuda fortsatt färd med fordon som framförs

med överskridande av tillåtna värden för maximilast eller axeltryck.

När det gäller överlastning av fordon i yrkesmässig trafik blir även vissa

bestämmelser i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. — YTF — aktuella.

1 5 § YTF föreskrivs att yrkesmässig trafik får bedrivas endast efter

vederbörligt tillstånd, vilket när det inte gäller linjetrafik för personbefordran

skall innefatta föreskrift om det antal bilar och släpfordon som får användas

i trafiken och om den största last eller det största antal personer

som får befordras med varje fordon. Överträds en sådan föreskrift straffas

den felande enligt 34 § 2 mom. YTF med dagsböter. Trafikutövare eller förare

som fälls till ansvar för brott mot YTF :s bestämmelser riskerar också

— som närmare framgår av 19 § och 27 § 5 mom. — att utfärdat trafiktillstånd

resp. trafikkort återkallas. I anslutning härtill åläggs i 39 § biltrafiknämnden,

länsstyrelser och polismyndigheter att göra framställning till vederbörande

myndighet när anledning föreligger bl. a. till återkallelse eller

indragning av trafiktillstånd eller trafikkort.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1965

I fråga om de för fordonsägaren stadgade ansvarsbestämmelserna i såväl

VTF som YTF gäller, att då fordonet tillhör bolag, förening eller annat samfund

eller stiftelse eller annan sådan inrättning straffreglerna skall tillämpas

på den eller dem som äger företräda samfundet eller inrättningen. Möjlighet

föreligger emellertid att erhålla länsstyrelses godtagande av viss person

som bärare av ägareansvaret. Bestämmelser i nu angivna hänseenden

återfinns i 70 § 3 mom. VTF och 37 § 3 mom. YTF.

Varken VTF eller YTF innehåller någon bestämmelse om ansvar för

det fall att annan än fordonets förare eller ägare medverkat till förseelse

mot gällande lastningsregler.

Vissa tidigare förslag och uttalanden

En strängare regel om ägares ansvar för överlaster föreslogs på sin tid

av 1957 års trafikförfattningssakkunniga i betänkandet med förslag till vägtrafikförordning

in. m. (SOU 1948: 34) som låg till grund för nuvarande

VTF. Bakgrunden härtill var att antalet förseelser av detta slag visat en påtaglig

tendens till stegring med de vådor från trafiksäkerhetssynpunkt detta

innebar. Det uttalades också, att den ekonomiska vinsten av ett fordons överlastning

i regel tillföll fordonets ägare, varför denne kanske kunde frestas

att påverka fordonets förare. Förslaget innebar, att för ägarens frihet från

ansvar skulle krävas att omständigheterna skulle göra sannolikt att förseelsen

skett utan hans vetskap och vilja. Föredragande departementschef en

fann emellertid denna utformning av ansvarsregeln alltför sträng. Samtidigt

uttalade sig departementschefen för en strängare bedömning av förseelser

mot hjultrycks- och maximilastbestämmelserna än som dittills stundom

syntes ha förekommit. (Prop. 1951: 30 s. 257, L2U 30, rskr 336).

1953 års trafiksäkerhetsutredning tog i sitt betänkande »Trafiksäkerhet»,

del I (SOU 1954: 38), också upp frågan om betydelsen från trafiksäkerhetssynpunkt

av att gällande regler mot överlastning efterlevs. Man konstaterade,

att det nyss refererade departementschefsuttalandet om en strängare bedömning

av förseelserna inte åstadkommit någon mer påtaglig förändring

av domstolarnas och körkortsmyndigheternas praxis. En skärpning av bedömningen

såväl hos åklagare och domstolar som när det gällde myndigheternas

åtgärder med avseende på trafiktillstånd och körkort fann utredningen

nödvändig. Dessutom förordades en intensifierad polisövervakning. Utredningen

övervägde tanken alt införa frihetsstraff i straffskalan men föreslog

ingen annan lagstiftningsåtgärd än att, som sedermera skett, bestämmelser

skulle införas om rätt för polisman att hindra fortsatt färd med överlastat

fordon.

i sitt betänkande »Arbetstid och arbetsinspektion för vägtrafiken» (SOU

1965: 48), avgivet den 30 juni 1965, redovisar körtidsutredningen, som enligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1965

sina direktiv haft att beakta behovet av ökad tillsyn över efterlevnaden av

gällande bestämmelser om maximilaster m. m., resultatet av en enkät i

ämnet. I fråga om ansvarsreglerna och påföljdspraxis framgår av de synpunkter

som utvecklats i enkätsvaren, att enligt en utbredd uppfattning

reaktionen mot överlastförseelser är för ringa. Förutom önskemål om en

skärpning av de nuvarande påföljderna har i flera uttalanden vid enkäten

anförts, att fordonsägarnas ansvar för överlastförseelser bör utvidgas. Körtidsutredningen

inskränker sig för egen del till att förorda, att överlastkontrollen,

liksom hittills, omhänderhas av polisen och framlägger inte något

förslag i frågan.

Transportarbetareförbundets framställning

Förbundet anser de nu gällande bestämmelserna leda till att förarna

i alltför stor utsträckning får bära hela ansvaret för brott mot lastningsregler,

där arbetsgivaren-åkeriägaren är den reellt ansvarige, överlaster

är enligt förbundets mening ofta i betydligt högre grad ett ägarens än ett

förarens intresse. Det förekommer därför inte sällan, att föraren handlar

på direkt order av arbetsgivaren och att han riskerar sin anställning om

han inte följer direktiven. Den gällande regeln om ägarens ansvar — som

innebär att ägaren straffas om det görs sannolikt att förseelsen skett med

hans vetskap och vilja — medför enligt förbundets erfarenheter sådana

bevissvårigheter att ägarna går fria i alltför stor utsträckning och i de

allra flesta fall inte ens åtalas. Förbundet åberopar bl. a. ett fall som på

dess framställning hänskjutits till RÅ:s bedömande. Enligt framställningen

hade där föraren fällts till ansvar men fordonsägaren ej åtalats trots att

han skriftligen beordrat överlastning och tillsagt föraren, att åtlydnad av

ordern var en förutsättning för fortsatt anställning. Förbundet hänvisar

också till ett rättsfall, refererat i Svensk Juristtidning 1965 rf s. 4, där chauffören

fälldes för överskridande av tillåtna boggitrycket, bruttovikten och

maximilasten, medan fordonsägaren, som övervakat och beordrat lastningen,

frikändes från ansvar.

Vidare har förbundet påtalat vissa särskilda förhållanden som utmärker

den fjärrgående yrkesmässiga lastbilstrafiken, där lastning och lossning

av gods i stor utsträckning utförs av särskild personal, s. k. lotsar. Dessa

avlöser förarna vid bilarnas ankomst till terminalpunkterna medan förarna

går till vila för att efter fullbordad lossning och lastning åter överta bilarna

för fortsatt färd. Det synes förbundet stridande mot rättsmedvetandet, att

förarna döms till straff för ett förfarande som de haft små eller inga möjligheter

att kontrollera, eftersom uppgifterna i de s. k. frakthandlingarna

ofta är bristfälliga. Det anförs också, att det kan inträffa att en lots fälls

till ansvar för överlast trots att lastningen utförts på annan ort av annan

lots eller av den ordinarie föraren.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 dr 1965

7

Departementspromemorian

I promemorian konstateras till en början att enligt rapporter och uttalanden

som i skilda sammanhang under senare tid getts till kommunikationsdepartementet

förseelser mot gällande bestämmelser om största last och

hjultryck för transportfordon alltjämt förekommer i en omfattning som inte

kan tolereras från trafiksäkerhetssynpunkt. Förhållandet leder inte bara

till alt vägars och broars bestånd äventyras utan innebär också allvarlig

påfrestning på fordonen. Transportarbetareförbundets framställning förtjänar

övervägande inte bara från rättvisesynpunkt utan även därför att det

måste anses vara av väsentlig betydelse för att överlaster på fordon skall

kunna motverkas, att straff rättslig påföljd drabbar den som har intresse

av och kan bestämma om lastningen.

Vad gäller ansvarsfördelningen mellan förare och ägar

e upptar promemorian i huvudsak följande synpunkter.

De eventuella ackordsförtjänster en anställd lastbilsförare kan vinna genom

överlast torde i regel vara oväsentliga i förhållande till det ekonomiska

intresse bilägaren kan ha av att utnyttja fordonets lastkapacitet utöver vad

som är tillåtet. Risken för bötesstraff är till följd av ansvarsreglernas utformning

större för föraren. Bötesstraffet torde också för förarna framstå

som mer kännbart än för ägarna. I fråga om förarnas körkort och i vissa

fall trafikkort medför förseelser av detta slag en belastning som kan leda

till att korten återkallas. Fordonsägaren riskerar, när det är fråga om yrkesmässig

trafik, sitt trafiktillstånd men löper annars ingen motsvarande risk.

När det gäller brott mot enbart VTF:s bestämmelser finns emellertid inga

regler som garanterar att brotten kommer till tillståndsmyndigheternas kännedom.

Det ligger med hänsyn till det sagda nära till hands att anta, att initiativet

till för stora fordonslaster i många fall tas av fordonsägaren eller åtminstone

att överlast sker med ägarens samtycke. I VTF uppställs visserligen

inte krav på full bevisning om ägarens vetskap och vilja men dennes

uppsåt måste i det enskilda fallet göras sannolikt för att ansvar skall kunna

ådömas. I fråga om föraren är ansvarsregeln däremot utformad så att denne

för att gå fri åtminstone torde ha att göra sannolikt att han handlat varken

oaktsamt eller uppsåtligt. Det kan t. o. m. ifrågasättas, om inte domstolarna

kan anse strikt ansvar böra tillämpas, eftersom författningen är av relativt

sent datum och bestämmelsen inte uttryckligen uppställer krav på uppsåt

eller oaktsamhet. Om transportarbetareförbundets uppfattning angående

tillämpningen av ansvarsreglerna är riktig synes en ändring av lagstiftningen

påkallad.

I och för sig förefaller det vara en naturlig princip, att den som framför

ett fordon bör så långt hans kontrollmöjligheter sträcker sig bära ansvaret

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1965

för att fordonet i alla avseenden fyller de krav vägtrafiklagstiftningen uppställer.

Denna princip är emellertid inte genomgående i VTF, som bl. a. i

fråga om brukande av fordon med bristfällig utrustning i första hand ställer

ägaren ansvarig och stadgar straff för föraren bara för det fall att denne

haft vetskap om bristen. För ägarens ansvar gäller att denne går fri, om han

kan visa att han iakttagit vad på honom ankommit för att hindra fordonets

brukande. (65 § 2 och 3 mom. VTF).

Eu motsvarande konstruktion av ansvaret för fordonens behöriga lastning

skulle uppenbarligen tillmötesgå förbundets önskemål. Den synes emellertid

föra för långt i fråga om inskränkning i förarens straffbarhet. Det

kan inte vara förenligt med önskemålet alt nedbringa antalet förseelser mot

lastningsbestämmelserna om en förare kan utföra lastningen utan tillbörlig

omsorg men ändå gå fri från ansvar därför att han inte vetat, att den

tillåtna lasten överskridits. När lastningen utförs av annan måste det vidare

åligga föraren att göra den kontroll som med hänsyn till omständigdigheterna

i varje särskilt fall rimligen kan fordras av honom.

Efter mönster av 65 § 2 och 3 mom. VTF med viss modifikation när det

gäller förares ansvar föreslås i promemorian sådan ändrad lydelse av 67 §

fjärde stycket VTF att, om last befordras med fordon i strid mot 54 §

1 mom. eller 57 § 1 mom. VTF, ägaren skall straffas med dagsböter, när han

ej visar, att han iakttagit vad på honom ankommit för att förekomma förseelsen,

och föraren vara förfallen till sådant straff, om han känt till eller

bort förvissa sig om hindret för fordonets brukande.

Det tilläggs att frågan huruvida och på vilket sätt eu kontroll från förarens

sida bort ske får bedömas från praktiska synpunkter från fall till

fall. Kontroll genom avlastning eller andra sådana vittgående åtgärder

kan enligt promemorian givetvis inte normalt anses erforderligt.

Promemorian behandlar vidare frågan om straffbarhet för in edverkan

av7 annan än ägare och förare vid förseelser som här angetts. Huruvida

de allmänna regler om straff för medverkan till brott vilka numera upptagits

i brottsbalken kan anses tillämpliga på detta område av specialstraffrätten

synes inte vara helt klarlagt i praxis. Med utgångspunkt från den ingående

redogörelse och de överväganden i frågan som redovisas i brottsbalkens

förarbeten (NJA II 1962 s. 33) förutsätts emellertid för de fortsatta

resonemangen, att brottsbalkens regler inte kan tillämpas analogt på de

aktuella fallen och att f. n. alltså endast den kan straffas för åsidosättande

av lastningsbestämmelserna som fyller bestämmelsernas krav på gärningsmannaskap,

dvs. såvitt rör ägaren under den särskilda förutsättning som

anges i 67 § fjärde stycket VTF.

Förbundets framställning tar i denna del närmast sikte på speditionsföretagen

och de s. k. lotsar som arbetar för dessa företags räkning. Fastän dessa

företags ställning i förhållande till bilföraren och deras möjligheter att på
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965

verka denne inte är desamma som bilägaren-arbetsgivarens, torde enligt

promemorian deras ekonomiska intresse av att fordonen tar så stor last som

möjligt många gånger inte vara mindre än ägarens.

I promemorian erinras om att de tillstånd till transportförmedling som

statens biltrafiknämnd meddelar innehåller förbnd för tillståndshavaren att

ombesörja befordran av gods på sådant sätt att den största last som må

befordras med det för transporten begagnade fordonet överskrids. I den

män medverkan till överlast innebär risk för förlust av tillstånd till transportförmedling

måste detta enligt promemorian givetvis vara en starkt

återhållande faktor. Å andra sidan framhålls att risken får ses mot bakgrund

av att med de nu gällande straffbestämmelserna transportförmedlarnas

eventuella medverkan knappast torde närmare utredas i de enskilda fallen.

Även om det säkerligen kan förutsättas att de firmor det här gäller är

högst angelägna om att följa gällande bestämmelser anses med hänsyn till

det sagda en regel om ansvar för medverkan behövlig för de undantagsfall

som ändå inte är helt uteslutna. Denna regel bör enligt promemorian omfatta

även andra medverkande än transportförmedlarna, bl. a. anställda inom

speditionsföretagen och kunder som i eget intresse uppger för låg vikt

på godset.

I promemorian föreslås därför ett tillägg till G7 § VTF, enligt vilket den

som medverkar til! gärning som enligt det förut sagda straffbeläggs i paragrafens

fjärde stycke döms till ansvar enligt bestämmelserna i 23 kap.

brottsbalken.

Det ifrågasätts i promemorian, om inte i sammanhanget också 68 g VTF,

såvitt avser ansvar för brott mot lokal trafikföreskrift

om fordons last, bör ändras till överensstämmelse med de föreslagna

nya bestämmelserna i 67 § VTF.

I fråga om stadgandet i 34 § 2 mom. YTF att, när den största last

överskrids som är tillåten enligt gällande trafiktillstånd,

den felande straffas med dagsböter anses någon ändring inte

påkallad från de synpunkter förbundet företrätt.

Remissyttrandena

Så gott som alla remissinstanser delar uppfattningen att eu reformering

av straffbestämmelserna i fråga om överlaster är påkallad för att man skall

komma till rätta med nu rådande missförhållanden. Det råder emellertid

mycket delade meningar om hur ansvarsreglerna för fordonsägare och förare

skall utformas. Däremot godtas på de flesta håll eu allmän bestämmelse

om medverkan sådan som föreslagits i promemorian.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965

En majoritet av remissinstanserna anser, att en ändring bör ske i fråga

om både ägares och förares ansvar.

Rikspolisstyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare och NTF ansluter

sig därvid helt till förslaget i promemorian.

JIi betecknar den nuvarande regeln om ägares ansvar som mindre ändamålsenlig

och anser därför skäl för en skärpning föreligga. Införande av

en regel om strikt ansvar med möjlighet för ägaren att gå fri bara om

han kan visa, att han iakttagit vad på honom ankommit för att förekomma

förseelsen, innebär emellertid ett avsteg från allmänna straffrättsliga principer.

JK hänvisar till ett uttalande av lagrådet den 22 mars 1950 i anledning

av en föreslagen straffbestämmelse i den s. k. frölagen (prop. 1950:

206 s. 26, L°U 19 s. 9, rskr 269). Detta uttalande torde enligt ämbetet vara

att förstå så att specialstraffrättsliga stadganden i princip bör begränsas till

att avse den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår straffbar gärning.

Ämbetet finner inte att det i förevarande fall föreligger några särskilda skäl

att frångå denna grundsats och föreslår, att ägareansvaret inte utsträcks att

omfatta mer än uppsåtligt och oaktsamt handlande. Detsamma hör gälla

förarens ansvar. Det synes ämbetet tveksamt, om i lagtexten bör uttryckligen

anges att förare och ägare straffas endast för uppsåtligt eller oaktsamt

handlande, främst med hänsyn till den tvekan som därigenom kan uppkomma

vid tolkningen av andra straffstadganden i VTF i vilka det subjektiva

rekvisitet ej anges. Om emellertid gällande rätt sådan den utformats i

rättspraxis måste anses innebära strikt ansvar för föraren, bör tydligen 67 §

sista stycket VTF ges sådan avfattning att det klart framgår att endast uppsåtligt

eller oaktsamt handlande ryms under stadgandet.

Hovrätten för Västra Sverige betonar vådorna från trafiksäkerhetssynpunkt

av överträdelser mot lastningsbestämmelserna. För att i möjlig mån

förhindra sådana överträdelser bör enligt hovrätten det straffrättsliga ansvaret

utformas pa sadant sätt att det i törsta hand drabbar den som äger

ett avgörande inflytande på lastningen och som av ekonomiska skäl har ett

intresse av att största möjliga last befordras med fordonet. Det synes därför

hovrätten naturligast att fordonsägaren i ansvarshänseende skjuts i

förgrunden. Beträffande reglernas utformning anmärker hovrätten främst,

att regeln om förares ansvar för det fall att »han känt till eller bort förvissa

sig om hindret för fordonets brukande» är för vagt angiven och kan medföra

svårigheter i tillämpningen. Enligt hovrättens mening är det eu bättre

lösning att i ansvarshänseende jämställa ägare och förare och därvid

för straffrihet uppställa kravet, att vederbörande visar att han gjort vad

av honom skäligen kunnat fordras för att förekomma förseelsen.

Statens trafiksäkerhetsråd och statens biltrafiknämnd finner inte tillräckliga

skäl töreligga för en så radikal ändring i fråga om ansvarsregeln för

ägare som införandet av föreskrifter om omvänd bevisbörda skulle innebära.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1965

L tredningen rörande specialstraffrätten påpekar, att med nuvarande bestämmelser

ägaren skall frikännas även om del slår fullt klart att han handlat

oaktsamt men inte uppsåtligt, t. ex. när han med någon liten reflexion bort förstå

att fordonet överlastats. Den föreslagna regeln med strikt ansvar och omkastning

av bevisbördan till ägarens nackdel bör emellertid inte tillgripas

utan att ett starkt intresse att förebygga lagöverträdelse föreligger och

andra medel ej står till buds. Också utredningen hänvisar här till det lagrådsuttalande

som åberopats av JK. Den valda formuleringen, som har

gamla anor i vägtrafiklagstiftningen, finner utredningen vidare osäker till

sin innebörd. Redan med hänsyn härtill ifrågasätts lämpligheten av att

utvidga tillämpningsområdet för denna mycket speciella typ av straffstadgandc.

Såväl förare som ägare kan ha ett ekonomiskt intresse av att ett

fordon körs med överlast men utredningen finner det svårt att avgöra

lör vem intresset är störst och anser därför lämpligast att lägga ansvaret

på ägare och förare på samma sätt med möjlighet att göra skillnad

dem emellan vid straffmätningen. Det huvudsakliga ändamål man vill uppnå

med lagändringen, nämligen ökade möjligheter att göra ägaren ansvarig

för överlast, ernås utan avkall på sedvanliga straffrättsliga grundsatser,

om ägaren liksom föraren görs ansvarig redan vid bevisad oaktsamhet.

Enligt utredningen kan redan den nu gällande bestämmelsen för förare fattas

så att ansvar inträder, då föraren varit oaktsam. Emellertid kan kraven

på aktsamhet ställas så högt att föraren för att undgå ansvar praktiskt sett

måste åberopa omständigheter som talar för att han inte varit oaktsam. Utredningen

förordar därför att den i promemorian föreslagna utformningen

av förareansvaret får gälla såväl förare som ägare, dvs. båda görs ansvariga,

om de känt till eller bort förvissa sig om hindret för fordonets brukande.

Föreningen Sveriges polismästare betecknar ansvarsskärpningen för fordonsägarna

som välmotiverad och tillägger, att ägarna med nuvarande utformning

av dessa regler i allt för stor utsträckning går fria från ansvar. I

fråga om förarna godtar föreningen inte påståendet att de under hot om avsked

skulle känna sig tvingade att i ägarnas intresse ta överlast, eftersom

brist på arbetskraft föreligger i detta liksom i många andra fack. Det är enligt

föreningens mening med hänsyn till gällande ackordssystem inte heller

riktigt att förarens intresse av överlast regelmässigt är mindre än ägarens.

Då föraren ofta är ensam om att bestämma lastens storlek kan den föreslagna

ansvarsregeln befaras leda till att åtal i många fall ej kommer alt kunna

väckas på grund av bevissvårigheter. Enligt föreningens mening bör ansvaret

för förarna vara så gott som strikt. Möjlighet bör dock ges även för dem

■dt visa att de iakttagit vad som rimligen kan krävas för att kontrollera vikten.

LO och Svenska transportarbetareförbundet har vissa erinringar mot promemorians

förslag i fråga om förares ansvar. LO anser den valda formuleringen

svårtolkad och framhåller att, om det bedöms som ogörligt att från
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Ma j. ts proposition nr 170 år 1905

gå den föreslagna texten, vägledning om kraven på kontroll bör ges i författningen

eller genom uttalande av departementschefen. Transportarbetareförbundet

finner regeln tillfredsställande från trafiksäkerhetssynpunkt men

anser att den ger för vida möjligheter att liksom hittills alltför ensidigt övervältra

ansvaret på föraren. För att förare som inte medverkat vid lastningen

skall kunna undgå åtal anser förbundet det erforderligt med författningsregler

om skyldighet att överlämna frakthandlingar till förare som övertar

lastad bil. Vidare är det enligt förbundet — för att skydda förare som under

trycket av hot, som han kan ställas inför på grund av sin beroendeställning,

forslar otillåtet stor last — nödvändigt att en bestämmelse ges om straffrihet

för förare som själv gör anmälan härom till polisen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar vitsordar, att starka sakliga skäl

föreligger för en lagändring i den riktning som anges i promemorian, men

anser att detta inte kan ske utan en samtidig översyn av andra bestämmelser

i VTF och YTF. Den föreslagna formuleringen finner föreningen annars

i och för sig godtagbar.

Tre remissinstanser finner en ändring av ägareansvaret motiverad men

anser den nu gällande regeln om förares ansvar böra bibehållas.

RÄ framhåller att det är angeläget att genom effektivare samhällsingripanden

genomdriva bättre efterlevnad av lagstiftningen och finner skärpta

ansvarsregler kunna vara ett medel bland flera andra att nå detta mål. Möjligheterna

att nu ingripa mot ägare till fordon, som framförts med överlast,

synes emellertid ämbetet inte så begränsade som transportarbetareförbundet

vill göra gällande. Vad särskilt angår det i promemorian anmärkta, av förbundet

omtalade överprövningsärendet hänvisar ämbetet till sitt yttrandet

bilagda beslut i ärendet, enligt vilket åtal skall väckas mot lastbilsägaren.

Med hänsyn till att det i första hand torde vara ägaren som har ekonomiskt

intresse av överlast finner RÅ det dock inte omotiverat att öka möjligheterna

till ingripande mot denne. Därvid bör man emellertid inte gå så långt som

i det föreliggande förslaget. Enligt ämbetets mening skulle det kunna innebära

en lämplig avvägning, om man i enlighet med vad som föreslogs av

1944 års trafikförfattningssakkunniga nöjde sig med att omkasta bevispresumtionen

och alltså stadgade, att ägaren skulle straffas då omständigheterna

ej gjorde sannolikt att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

1 fråga om förare hävdar RÅ att den nu gällande bestämmelsen måste tolkas

så att åtminstone oaktsamhet förutsätts för ansvar. Med hänsyn därtill

och då föraren är den som närmast synes ha att bära ansvaret för överlast

finner ämbetet ingen anledning att ändra den nuvarande bestämmelsen.

Hovrätten för Övre Norrland uttalar att, om fordonsägarens ansvar skärps

på föreslaget sätt, detta bör främja en önskad utveckling mot större trafiksäkerhet.

Då förhållandena för ägarens vidkommande kan växla i hög

grad från fall till fall, förutsätter hovrätten att det skall finnas utrymme för

en sådan tolkning av bestämmelsen att ägarens möjligheter att undgå an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 19(15

svar inte blir allttör begränsade. Beträffande förarens ansvar ställer sig

hovrätten däremot tveksam. Visserligen måste nuvarande bestämmelser te

sig orättvisa om de leder till att föraren i alltför stor utsträckning får bära

hela ansvaret för sådana förseelser där fordonsägaren är den reellt ansvarige.

Denna obillighet torde emellertid försvinna om ägarens ansvar skärps enligt

förslaget. Hovrätten befarar att om förslaget genomförs ansvaret i stor

utsträckning kommer att bäras enbart av ägaren. Det kan medföra, att föraren

i alltför stor utsträckning kommer att förlita sig på ägarens direktiv

om lasten och dess vikt. Regeln att föraren vid överlast inte kan undgå straff

om han bort förvissa sig om hindret för fordonets brukande är så vagt utformad

att den knappast torde undanröja risken för att föraren kan komma

att undandra sig den kontroll som bör åligga honom. Bestämmelsen skulle

också ställa rättstillämpningen inför vanskliga avgöranden. Övervägande

skäl talar därför enligt hovrättens mening för att vid sidan av de föreslagna

skärpta reglerna om ägarens ansvar behålla nu gällande bestämmelser om

föraransvaret.

Trafikmålskommittén påpekar att överträdelser av bestämmelserna angående

fordons last, bruttovikt och axeltryck är vanligt förekommande och

anger som exempel att enbart statspolisen under år 1962 rapporterade ca

4 000 sådana förseelser. Kommittén efterlyser uppgift på i vilken utsträckning

straff för ägareansvar utdömts men finner välgrundad anledning anta,

att detta ej förekommit i någon större omfattning. I medvetande om alt

ägaren enligt gällande rätt många gånger kommer för lindrigt undan anser

kommittén en effektiver ing av gällande bestämmelser i detta avseende

önskvärd. Från principiell synpunkt synes emellertid böra krävas styrkt

uppsåt eller oaktsamhet. I fråga om föraren varnar kommittén från trafiksäkerhetssynpunkt

för att skjuta dennes ansvar i alltför hög grad i bakgrunden.

Förarens praktiska möjligheter att med ledning av bilens fjädrar

bedöma, om väsentlig överlast föreligger, får ej underskattas. Kommittén

anser därför att föraren bör ha ett direkt ansvar för bilens funktionsduglighet.

Kommittén har en rad ytterligare erinringar emot promemorians

innehåll och anser att förslagen hör göras till föremål för förnyade överväganden.

Bl. a. anser kommittén att de föreslagna ändringarna skulle medföra

ett väsentligt mer tidsödande arbete för polisen än tidigare, eftersom

frågan om ägareansvaret i varje enskild utredning i fortsättningen måste

närmare beaktas. Med hänsyn till polisens ansträngda arbetsläge skulle

detta innebära, att inte ens så många transporter som f. n. skulle kunna

kontrolleras. Den minskade övervakningen skulle leda till en ökning av antalet

överträdelser. Vidare menar kommittén, att man i promemorian utgått

från ett konventionellt straffrättsligt tänkande och inte tagit hänsyn

till att bötesstraffet inte är eu fullt adekvat reaktionsform vid förseelser

där stor ekonomisk vinst ej sällan uppstår för den som gör överträdelsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mnj:ts proposition nr 170 år 1965

Sveriges advokatsamfund och Svenska lasttrafikbilägareförbundet avstyrker

ändring i regeln om ägares ansvar men finner en modifikation i straffbestämmelsen

motiverad i fråga om förare. Lasttrafikbilägareförbundet ingår

särskilt på de praktiska svårigheter som många gånger föreligger för såväl

förare som transportör att exakt kunna bedöma lastens vikt och därmed

också den sammanlagda vikten av fordonet jämte last. Transportarbetareförbundets

synpunkter på det alltför strikta ansvaret för förarna är därför

värda allt beaktande. Att överlasterna skulle ha sin grund i direkt initiativ

från fordonsägarna är däremot enligt förbundets mening felaktigt. Med den

struktur svensk åkerinäring nu har och f. ö. sedan över ett decennium haft

drivs den absoluta majoriteten av företagen som enbilsåkerier och då många

gånger med ägaren själv som förare. Vidare har f. n. de medelstora och

större åkeriföretagen på flera håll i landet brist på förare. Att företagen då

skulle mer eller mindre medvetet vilja utsätta sina onekligen kvalificerade

medhjälpare för risken att mista kör- och trafikkort finner förbundet mindre

troligt. Dessutom framstår det varken driftsekonomiskt eller taxemässigt

som eftersträvansvärt eller motiverat från åkeriägarnas synpunkt att överlasta

fordon, något som förbundet och dess länsorganisationer i sin verksamhet

städse understrukit och som också omfattats med fullt erkännande

bland medlemmarna. Införandet av eu rättsregel om ägareansvar baserad

på omvänd bevisbörda avstyrker förbundet därför med bestämdhet.

Negativ till någon ändring över huvud taget är endast väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som anser de nuvarande bestämmelserna väl avpassade.

Styrelsen konstaterar visserligen att av de fordonsvägningar som kontinuerligt

utförs i syfte att få underlag för beräkning av trafikflödena på det allmänna

vägnätet framgår, att lastningsbestämmelserna överträds i inte ringa

omfattning. Med påpekande av de nackdelar som följer härav för trafiksäkerheten

och för väghållningen framhåller styrelsen sitt ansvar på dessa

områden och det väsentliga intresse styrelsen därför har av att reglerna

respekteras. Styrelsen betvivlar emellertid att den stora omfattningen av

överträdelser skulle ha sin grund i påtryckningar från arbetsgivarna mot

förare. Skulle påtryckningarna i undantagsfall ta sig så allvarligt uttryck

som hot om avsked bör föraren inkoppla sitt fackförbund, varigenom risken

för att rättelse skall utebli förefaller styrelsen helt utesluten. Styrelsen känner

sig inte övertygad om att de arbetstagarintressen transportarbetareförbundet

företräder är av sådan natur att de lämpligen bör tillgodoses genom

en ändring av en lagbestämmelse som enligt styrelsens mening inte i och

för sig ger anledning till någon väsentlig erinran. Det ifrågasätts t. o. m.

i yttrandet om inte en viss fara föreligger för att efterlevnaden av lastoch

axeltrycksbestämmelserna kommer att negativt på\Terkas, om straffbestämmelserna

ändras på det sätt som föreslagits i promemorian. Styrelsen

är införstådd med att fall kan inträffa då förare i fjärrgående lastbilstrafik

har små eller inga möjligheter att kontrollera om överlast förekommer. Så
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1965

15

dana fall är dock enligt styrelsens uppfattning inte vanligt förekommande.

Om av detta skäl någon ändring över huvud taget skall ske bör endast ett

mindre tillägg göras till regeln om förares ansvar.

Näringslivets trafikdelegation slutligen finner frågan om lagändring bör

ske inte kunna avgöras utan en mer fullständig utredning. Enligt delegationens

uppfattning torde det vara utomordentligt vanskligt att uttala någon

mening i frågan om bilägaren har elt större intresse än föraren av att fordonets

lastkapacitet utnyttjas utöver vad som är tillåtet. Härför fordras en

ingående undersökning av de faktiska förhållandena inom lastbilstrafiken.

Delegationen framhåller emellertid, att en överlastning bl. a. torde medföra

en snabbare förslitning av fordonen. Av detta och andra skäl torde ägarna

i betydande utsträckning ha intresse av att hos sina anställda inskärpa betydelsen

av att gällande bestämmelser om högsta axel-, boggi- och bruttovikt

iakttagas. Vidare framhålls att det oftast skulle vara i det närmaste omöjligt

för verkställande direktören eller den till vilken ansvaret delegerats i ett

större företag att »visa att han iakttagit vad på honom ankommit för att

förekomma förseelsen». Situationen är här annorlunda än då det gäller kontroll

av fordons utrustning, där det genom fortlöpande rutinkontroller och

grundliga genomgångar i stor utsträckning är möjligt att förebygga, att sådana

fordon används som är behäftade med mera allvarliga fel. Ökningen

av antalet förseelser mot gällande bestämmelser om största last och hjultryck

förklaras enligt delegationens mening i huvudsak av lastbilstrafikens

fortlöpande ökning. En fortsatt förbättring av polisövervakningen och ytterligare

ökning av åklagarväsendets resurser synes delegationen vara verksamma

medel att komma till rätta med de förhållanden som påtalats på

transportarbetarehåll.

Förslaget i promemorian om en generell bestämmelse rörande

ansvar för medverkan tillstyrks i ett tiotal yttranden.

Fastän andra remissinstanser är tveksamma om behov föreligger av en sådan

bestämmelse vill man inte på något håll direkt motsätta sig att den införs.

JK, hovrätten för Övre Norrland, statens trafiksäkerhelsråd, statens biltrafiknämnd,

utredningen rörande specialstraffrätten, Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,

LO, Svenska transportarbetareförbundet och NTF ställer sig positiva

till införande av den föreslagna regeln. Häradshövdingeföreningen anser

emellertid författningsändringen inte böra genomföras utan en samtidig

översyn av andra bestämmelser i VTF och YTF för prövning av motsvarande

behov av hänvisning till brottsbalken.

Viss tvekan om det praktiska behovet av en särskild medverkansregel uttalar

RÅ, hovrätten för Västra Sverige, Föreningen Sveriges polismästare

och Svenska lasttrafikbilägareförbundet. RÅ är benägen biträda den i pro
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1005

memorian uttalade uppfattningen, att brottsbalkens medverkansbestäminelser

ej utan särskild föreskrift är tillämpliga vid förseelse mot bestämmelser

om största last, men ifrågasätter om behov av medverkansbestämmelser

föreligger för annan än ägaren. I vart fall synes det ämbetet knappast

vara anledning att gå längre än till att med ägare jämställa utövare av

transportförmedling. Om emellertid ett allmänt medverkansstadgande anses

erforderligt är det tydligt att de i bestämmelsens föregående stycke upptagna

bevispresumtionerna inte skall tillämpas på den medverkande. Enligt

ämbetets mening bör, under förut angivna förutsättning, stadgandet utformas

så att därav framgår, att endast sådan medverkan skall straffas för

vilken uppsåt blivit styrkt. I sammanhanget anmärks, att det i promemorian

som medverkan angivna förfarandet, att kund vid överlämnande

av gods i eget intresse uppger för låg vikt på godset torde vara av beskaffenhet

att ådra kunden bedrägeriansvar.

RÅ, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland, rikspolisstyrelsen,

Föreningen Sveriges polismästare, LO och Svenska transportarbetareförbundet

förordar att 68 § VTF ändras så att brott in o t lokal

trafikföreskrift om fordons last straffas på samma sätt som

föreslagits för motsvarande brott mot bestämmelserna i VTF. Rå anser ändringen

enklast kunna ske genom en hänvisning till den föreslagna bestämmelsen

i 67 §. Föreningen Sveriges häradshövdingar finner starka sakliga skäl

för en sådan ändring men anser att den liksom övriga ändringar bör föregås

av ytterligare utredning.

JK uttalar — mot bakgrund av sin inställning att såväl ägare som förare

bör svara endast för uppsåtligt eller oaktsamt handlande — att någon ändring

av 68 § VTF inte synes erforderlig, då bestämmelsen sådan den nu

lyder för sin tillämpning torde förutsätta uppsåt eller oaktsamhet och omfatta

såväl ägare som förare. Utredningen rörande specialstraffrätten är

tveksam rörande behovet av eu omarbetning av 68 § VTF. Också utredningen

anser den nuvarande bestämmelsen för sin tillämpning kräva uppsåt

eller oaktsamhet hos den ansvarige. Då det gäller överlast torde ansvaret

kunna drabba såväl förare som ägare. En omarbetning skulle, menar utredningen,

bli tämligen komplicerad, eftersom de lokala trafikföreskrifterna

kan innehålla regler för vilka ägaren inte bör ansvara, och synes därför inte

vara nödvändig.

Uttalandet i promemorian, att från de synpunkter transportarbetareförbundet

företrätt anledning ej synes föreligga till ändring i Y T F : s regler

om ansvar för överskridande av största last enligt meddelat trafiktillstånd,

har inte mött någon gensaga. Hovrätten för Västra Sverige

finner emellertid innebörden av förevarande regler i 34 § 2 mom. YTF

oklar och anser en översyn av dem påkallad i lämpligt sammanhang.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 är 1965

17

Departementschefen

Möjligheterna att utföra godstransporter på väg begränsas i lagstiftningen

dels med hänsyn till fordonen som sådana och dels med tanke på vägars

och broars bärighet. Maximilast som fastställts för motordrivet fordon eller

därtill kopplat fordon får enligt 57 § 1 mom. VTF inte överskridas. Vidare

gäller förbud mot överskridande av de värden för axel- och boggitryck samt

bruttovikt som framgår av 54 § 1 mom. VTF eller de lokala trafikföreskrifter

som med avvikelse därifrån meddelats för särskilda vägavsnitt.

Att de givna föreskrifterna noga följs är i hög grad ett trafiksäkerhetsintresse.

Ett fordon som lastas utöver sina tekniska förutsättningar kan

ofta inte föras på ett betryggande sätt bl. a. till följd av nedsatt bromseffekt.

Vid upprepad överlastning kan eu onormal förslitning av fordonet befaras

som kan försämra det från trafiksäkerhetssynpunkt. Vad angår den tillåtna

belastningen på vägarna har jag med uppmärksamhet följt utvecklingen

och kan konstatera en strävan hos berörda myndigheter att så långt möjligt

tillmötesgå de transportekonomiska intressena. Som jag anfört i inledningen

ligger de medgivna värdena för axel- och boggitryck och bruttovikt nu i allmänhet

så högt att de inte kan överskridas utan att vägars och broars bestånd

äventyras. Eftersätts bestämmelserna innebär det, förutom en allvarlig

risk för vederbörande fordonsförare och andra trafikanter, också att betydande

kostnader åsamkas vägväsendet.

Det många gånger stora ekonomiska intresse fordonsägare och även förare

kan ha av att reducera antalet transporter genom att maximalt utnyttja

varje enhet ställer särskilda krav på den lagstiftning som skall förhindra

överträdelser mot lastningsföreskrifterna. Redan vid VTF:s tillkomst

övervägdes ansvarsbestämmelserna mot bakgrund av en konstaterad

tendens till ökning av antalet sådana överträdelser. I propositionen frångicks

visserligen ett utredningsförslag om skärpning av ägareansvaret men

departementschefen uttalade sig för en sträng bedömning av detta slags

förseelser. 1953 års trafiksäkerhetsutredning såg allvarligt på problemet och

övervägde tanken på införande av frihetsstraff i straffskalan. På dess

initiativ tillkom bestämmelsen i 57 § 1 mom. VTF om polismans befogenhet

och skyldighet i vissa fall att förbjuda fortsatt färd med överlastat fordon.

Som jag förut nämnt har eu undersökning som körtidsutredningen under

senare tid företagit visat, att enligt en utbredd uppfattning påföljderna för

överlastförseelser bör skärpas hl. a. genom eu utvidgning av fordonsägares

ansvar.

Den nu gällande bestämmelsen i 67 § fjärde stycket VTF ställer, utan

närmare angivande av de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, föraren

i första hand ansvarig för brott mot 54 § 1 inom. eller 57 § 1 mom.

VTF och föreskriver ansvar för ägare endast om omständigheterna gör san
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965

nolikt, att förseelsen skett med dennes vetskap och vilja. Transportarbetareförbundet

har påtalat, att denna konstruktion av ansvaret leder till att

ägarna på grund av bevis svårigheter mestadels går fria, medan förarna

fälls utan hänseende till vilka faktiska möjligheter de haft att förebygga

brottet. Förbundet anser detta så mycket mer orättmätigt som enligt dess

erfarenheter förarna i flera fall med hot om avskedande mer eller mindre

tvingats av ägarna att ta överlast. Man vill därför få till stånd en ändring

av bestämmelserna så att fordonsägarna i första hand får bära ansvaret

och så att förarna inte straffas och riskerar sina kör- och trafikkort

annat än då det är rimligt med hänsyn till deras praktiska möjligheter att

kontrollera lastningen. Vidare vill man att ansvar skall kunna drabba också

andra som medverkar till överlastning och syftar därvid främst på speditionsföretag

och där anställda s. k. lotsar samt kunder som uppger för låg

vikt på godset.

I den departementspromemoria som upprättats med anledning av bl. a.

transportarbetareförbundets framställning har förbundets synpunkter funnits

värda beaktande inte minst därför att det måste anses väsentligt för

att förekomma förseelser av denna typ att ansvar drabbar den som har intresse

av och kan bestämma om lastningen. I promemorian föreslås, efter

mönster av 65 § 2 och 3 mom. VTF med viss modifiering i fråga om förareansvaret,

sådan ändrad lydelse av 67 § fjärde stycket VTF att ägare straffas,

om han inte visar att han iakttagit vad på honom ankommit för att

förekomma förseelsen, och förare, om han känt till eller bort förvissa sig

om hindret för fordonets brukande. Vidare föreslås en generell bestämmelse

i samma författningsrum om ansvar för medverkan.

Som närmare framgår av min redogörelse för innehållet i remissyttrandena

vitsordas på så gott som alla håll, att de nuvarande möjligheterna att

motverka överlaster inte är tillräckligt effektiva. De allra flesta remissinstanserna

ansluter sig också till uppfattningen att bestämmelsen i 67 §

fjärde stycket VTF om ägarens ansvar bör få en annan lydelse. Det råder

emellertid delade meningar om hur en ny ansvarsbestämmelse bör utformas.

Den kritik vissa remissinstanser riktat mot promemorians förslag gäller

främst, att man inte finner en så allvarlig skärpning faktiskt motiverad.

Kritiken är emellertid också av rent principiell natur. Med hänvisning till

ett uttalande av lagrådet år 1950 hävdar JK och utredningen rörande specialstraffrätten,

att en omvänd bevisbörda strider mot vedertagna principer

inom straffrätten, där man inte utan starka skäl bör föreskriva ansvar annat

än för de fall då uppsåt eller vårdslöshet kan bevisas. Den valda formuleringen

förordas emellertid i ett stort antal remissyttranden, bl. a. av de

båda hovrätterna och rikspolisstyrelsen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965

Den föreslagna ansvarsregeln för förare godtas av de flesta remissinstanserna.

I ett par yttranden befarar man dock att den skall möta svårigheter

i tillämpningen. Några instanser, bland dem JK, RÅ och utredningen rörande

specialstraffrätten, anser att redan den nuvarande bestämmelsen vid

en riktig tolkning innebär krav på åtminstone vårdslöshet från förarens

sida för att fällande dom skall kunna meddelas. JK och RÅ finner därför eu

ändring onödig. Utredningen rörande specialstraffrätten framhåller emellertid,

att kraven på aktsamhet kan ställas så högt att föraren för att undgå

ansvar praktiskt sett måste åberopa omständigheter som talar för att

han inte varit oaktsam, och tillstyrker av det skälet promemorians förslag.

Av vad jag förut anfört torde framgå, att jag främst med tanke på trafiksäkerheten

men också med hänsyn till kostnaderna för väghållningen anser

det vara av synnerlig vikt att gällande bestämmelser om fordons last

respekteras. Remissyttrandena i förevarande ärende bestyrker klart min

uppfattning att överträdelser alltjämt sker i en oroväckande stor omfattning.

1955 års ändring i 57 § VTF, som gav polisen möjligheter att stoppa

för tunga transporter, måste i och för sig anses väl ägnad att motverka förseelserna.

En förutsättning är dock en effektiv tillämpning av bestämmelsen.

Därigenom minskas emellertid inte betydelsen av att straffbestämmelserna

utformas så att ansvar drabbar den för överlastningen reellt ansvarige.

Remissyttrandena måste anses utvisa, att fordonsägarna med nuvarande

bestämmelser i allt för stor utsträckning går fria från ansvar. Jag finner

därför en skärpning av ansvarsregeln i enlighet med förslaget i departementspromemorian

påkallad. Mot den allvarliga bakgrund jag förut skisserat

kan jag inte ansluta mig till uppfattningen att tillräckliga skäl inte

föreligger att här införa en speciell bevisregel. Inte heller kan jag dela

trafikmålskoinmitténs uppfattning att den föreslagna utformningen i högre

grad än den nu gällande skulle medföra ett vidlyftigt utredningsarbete

för polisen. Effektivare bestämmelser bör dessutom kunna bidra till att

minska antalet faktiska överträdelser. Jag vill understryka vad som anförts

i yttrandet från hovrätten för Övre Norrland om att utrymme bör ges för eu

sådan tolkning av den nya bestämmelsen att ägarens möjligheter att undgå

ansvar inte blir alltför begränsade. Vad som i det enskilda fallet skall anses

ha ankommit på fordonsägaren i den mån denne inte tillika är förare

måste bli beroende av omständigheterna. En åkare som inte är personligen

närvarande vid lastningen men som otvetydigt och med tillräcklig

skärpa tillhållit vederbörande förare att följa gällande föreskrifter har enligt

min mening uppfyllt vad som kan krävas av honom för straffrihet. Ansvarig

ledning i transportföretag bör på motsvarande sätt kunna undgå

ansvar genom att konsekvent och uttryckligen tillhålla sina anställda förare

att följa lastningsbestämmelserna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1965

Vid övervägande av de synpunkter som framkommit rörande förareansvaret

har jag bl. a. på de skäl utredningen rörande specialstraffrätten anfört

stannat för att föreslå en författningsändring som i sak överensstämmer

med promemorians förslag. Som där anmärkts får frågan om och på vilket

sätt en kontroll från förarens sida bort ske bedömas från praktiska synpunkter

från fall till fall. En bestämmelse om ansvar för annan medverkande

sådan som föreslagits i promemorian bör underlätta tillämpningen av regeln

om förares ansvar, eftersom den möjliggör en rimlig avvägning med beaktande

av de särskilda förhållandena inom transportväsendet. En sådan

medverkansbestämmelse har tillstyrkts i ett stort antal yttranden. Jag finner

den väl motiverad och föreslår dess införande.

Nästan alla remissinstanser som uttalat sig i frågan har förordat en

ändring också av bestämmelsen i 68 § VTF i vad den avser ansvar för överträdelse

av lokal trafikföreskrift som innebär undantag från 54 § 1 mom.

VTF. JK och utredningen rörande specialstraffrätten utgår från att ansvaret

i 67 § fjärde stycket VTF anges på samma sätt för ägare och förare

så att för straffbarhet krävs styrkt uppsåt eller vårdslöshet och finner med

beaktande därav ingen ändring behövlig i 68 § VTF. Med det förslag jag

förordat synes emellertid en omarbetning av 68 § VTF nödvändig.

Som anförts i promemorian synes ändringarna i VTF inte böra föranleda

någon ändring i YTF :s ansvarsbestämmelser.

Hemställan

Under åberopande av vad jag tidigare anfört hemställer jag att Kungl.

Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande över ett inom kommunikationsdepartementet

upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och

68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Holmquist

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650634

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1965:455 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■\proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 se a1 i texten
  2. 3LU 1965:34 Utlåtande i anledning av Knngl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 s. 1 i texten