Sök i Ratio Lex

Angående vissa frågor rörande älgjakt m. m

1965-01-22 · 22 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:19, Angående vissa frågor rörande älgjakt m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

1

Nr 19

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa frågor

rörande älgjakt m. m.; given Stockholms slott den

22 januari 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avl&tande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas vissa överväganden rörande älgjakten. En

minskning av älgstammen anses motiverad inom vissa områden pa grund

av den betvdande skadegörelse som älgarna förorsakar. Försöksverksamhet

med reglerad älgjakt avses efter vissa ytterligare överväganden komma till

stånd i några län där intresse föreligger. Även uppmjukning av nuvarande

bestämmelser i fråga om s. k. licensjakt efter alg avses ske.

Förslag framläggs om ändrade bestämmelser för ersättningar pa grun

av älgskador och om höjning av avgiften för fällda algar.

Vidare berörs i propositionen frågorna om bevarandet av kronhjorten

samt om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare.

Slutligen föreslås, att principbeslut fattas att överföra tillsynen över jakten

och viltvården från domänstyrelsen till statens naturvårdsnamnd.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1965

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

22 januari 1965.

■ >>• m Vhl tit -''

Närvarande:

- O''! j} { • , V ''

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

- • •''•<< >U . f • r! *. ;''i • ,J4 - tf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor rörande

älgjakt m. m. samt anför.

I. Inledning

Genom beslut den 14 januari 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t cliefen

för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för utredning rörande

vissa särskilt angivna jaktlagstiftningsfrågor. Utredningen skulle även äga

uppta sådana spörsmål rörande jakträtt och jaktvård, som kunde uppkomma

under utredningsarbetet och som inte berörde grunderna för jaktlagstiftningen.

Med stöd av detta bemyndigande har tillkallats, såsom utredningsman

överdirektören G. A. Bouveng och såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens

andra kammare, småbrukaren N. A. Andersson, godsägaren, friherre

O. Bennet, ledamöterna av riksdagens andra kammare E. Jönsson i Ingemarsgården,

skogsinspektoren H. Larsson och numera framlidne förbundsordföranden

P. A. Sköldin samt byråchefen J. T. D. Wennmark och direktören

C. Wikström.

Utredningen, som antagit benämningen 1949 års jaktutredning, har den

21 februari 1964 avgett betänkandet Älgfrågan (SOU 1964: 11). Vid betänkandet

har fogats särskilda yttranden av herr Sköldin samt av herrar

Wennmark, Sköldin, Wikström och Bennet.

Över betänkandet har yttranden avgetts av statskontoret, riksrevisionsverket,

domänstyrelsen, skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen,

statens naturvårdsnämnd, samtliga länsstyrelser med undantag av länsstyrelsen

i Gotlands län, viltforskningsrådet, Svenska jägareförbundet, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Jägarnas riks
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

förbund och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund. Länsstyrelserna har

till sina yttranden fogat skrifter från bl. a. vissa jaktvårdsorganisationer.

Slutligen har en skrift i ärendet inkommit från A. Norman, Vilhelmina.

1961 års riksdag (JoU 30, rskr. 272) ansåg önskvärt att frågan om bevarande

av kronhjorten m. m. undersöktes. I anledning därav bemyndigade

Kungl. Maj :t den 26 maj 1961 chefen för jordbruksdepartementet att

tillkalla en sakkunnig för att utreda frågan om reservat för kronhjortar

in. in., varjämte uppdrogs åt viltforskningsrådet att företa undersökningar

rörande bl. a. möjligheterna att genom förebyggande åtgärder minska kronhjortens

skadegörelse på skog.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunnig landssekreteraren

O. Hulterström. Utredningen, som antagit benämningen 1961

års kronhjortsutredning, har den 2 juni 1964 avlämnat betänkandet Kronhjortsreservat

m. m. (SOU 1964: 23).

Över betänkandet hav yttranden avgetts av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens naturvårdsnamnd,

styrelsen för skogshögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelsen

i Malmöhus län, viltforskningsrådet, Svenska jägareförbundet och

Riksförbundet Landsbygdens folk. Vidare har landshövdingen i Malmöhus

län inkommit med skrivelse i ämnet.

II. Älgjaktens organisation

Gällande bestämmelser m. m. Älg får jagas dels under allmän jakttid, dels

under särskild jakttid. Jakttiderna regleras dels i jaktstadgan den 3 juni

1938 (nr 279), dels i årliga kungörelser om fridlysning av vissa djurarter,

den senaste utfärdad den 21 maj 1964 (nr 120). I Norrland samt i de fem

i nordvästra Dalarna belägna kommunerna Älvdalen, Lima, Transtrand,

Särna och Idre äger jakten rum i september, som regel med början månadens

andra måndag. I övriga delar av landet börjar jakten regelmässigt

andra måndagen i oktober. Under den allmänna jakten gäller förbud att fälla

årskalv efter älg utom i vissa länsområden. Den allmänna jakttidens

längd varierar för landets olika delar i allmänhet mellan två och sex dagai.

Länsstyrelsen kan på förslag av s. k. älgskadenämnd utsträcka den allmänna

jakttiden med högst tio söckendagar i områden där särskilda åtgärder

är nödvändiga för att hålla efter älgstammen. Länsstyrelsen kan under sådana

förhållanden också medge att årskalv efter älg får fällas under allmän

jakttid.

Bestämmelserna om jakt efter älg under särskild tid, s. k. licensjakt,

återfinns i 15 och 16 §§ jaktstadgan. Licens lämnas av domänstyrelsen beträffande

kronans marker och i fråga om al 1 annan mark av länsstyrelsen.

Till grund för licensgivningen beträffande den normala licensjakten liggei

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

främst jaktvardsskäl. Jakttiden, som normalt kan uppgå till högst en månad,

får som regel inte börja tidigare än första dagen för den allmänna

jakten. En särskild form av licensjakt är den s. k. havreälgjakten, vilken

är avsedd att minska älgarnas skadegörelse på odlad mark. Havreälgjakten

tår företas på annan tid av året än normal licensjakt men får inte bedrivas

annorstädes än på eller i omedelbar närhet av åker. Om den växande skogen

tillfogats mera omfattande skador av älg, kan licens meddelas för längre

tid än en månad. Vidare kan licens innefatta rätt att fälla årskalv. Område,

där lövskogsbruk av större betydenhet drivs, kan förklaras för lövskogsområde

av länsstyrelsen. Inom sådant område äger den jaktberättigade

fälla älg under hela året.

Utvecklingen av älgstammen och den årliga avskjutningen framgår av

följande tabeller.

Antal älgar

1945 ................ca 47 000

1953 ................ca 90 000

1961/62 ..............ca 120 000

Antal fällda älgar

1947 .................... 12 937

1957 .................... 26 015

1962 .................... 31 298

1963 .................... 31 241

1964 .................... i29 731

Utredningens förslag. Till grund för sina förslag beträffande älgjaktens

organisation lägger utredningen tre huvudfaktorer.

Främst bör eftersträvas en stark älgstam, som dock inte bör tillåtas

växa till sådan storlek, att den tillfogar jordbruk eller skogsskötsel avsevärd

skada. Vidare bör älgstammen beskattas på ett biologiskt riktigt sätt

för att få god kvalitet. Slutligen måste jakten utövas humant gentemot villebrådet

och stå under sådan ledning att olycksfall förebyggs.

Utredningen anför vidare, att länsstyrelsen måste ha tillräcklig överblick

över älgstammens tillstånd och fördelning för att kunna handha älgvården

i länet och svara för avvägningen mellan älgstammens storlek och

dess skadegörelse. Det är enligt utredningen inte nog med de kunskaper

länsstyrelsen i dessa avseenden erhåller beträffande områden, där licensjakt

bedrivs. Den allmänna jakten utgör en faktor, till vars oberäkneliga

utfall hänsyn alltid måste tas vid licensgivningen. Detta har bl. a. medverkat

till för låg avskjutning. Man kan alltså inte, enligt utredningen,

göra en riktig avvägning mellan älgstammens storlek och dess skadegörelse

endast genom en punktvis reglerad avskjutning, utan hela länet

måste komma med i bedömningen.

Till grund för sina förslag om reglerad älgjakt har utredningen bl. a.

lagt en utredning, benämnd 1955 års omarbetade älgbetänkande, utarbetad

av en inom Svenska jägareförbundet utsedd älgjaktkommitté. De i detta

betänkande framlagda förslagen är i huvudsak följande.

1 Preliminär uppgift.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Kommittén föreslår att den allmänna jakttiden slopas och att all algjakt

blir beroende av särskilt tillstånd, vilket i princip skall kunna erhallas av

envar jakträttsinnehavare. Sådant tillstånd skall förutsätta ej blott att

vederbörande mark godkänts utan även att ansvarig jaktledare utsetts tor

varje älgjaktområde. Denne skall bl. a. tillse att jaktdeltagarna ager godtagbar

skjutskicklighet och använder sig av vapen och ammunition, som

är lämpliga för älgjakt. . , .

Målet för den reglerade jakten är att alla landets algmarker indelas i

älgjaktområden, vilka emellertid inte bör tillkomma tvångsvis utan pa tn
I

varje kommun, där älg förekommer, bör tillsättas en älgnämnd till

vilken alla ansökningar om tillstånd till älgjakt inom kommunen inges.

Älgnämnden skall väl känna till samtliga älgjakten berörande problem

inom kommunen. Den skall beräkna hur stor avskjutningen lämpligen bor

vara och se till att indelningen i älgjaktområden blir ändamålsenlig. Sannolikt

kommer älgjaktområdena — bortsett från storre agoinnehav oen

jaktvårdsområden där licens jakt hittills bedrivits att bildas av de marker,

där de jaktberättigade brukat sammansluta sig i jaktlag. Jakträttsinnehavare,

som inte tillhör någon av dessa grupper och som anda vill utöva

älgjakt, bör genom nämndens medverkan genom överenskommelse

kunna få sin mark ansluten till lämpliga älgjaktområden, bor varje algjaktområde

skall nämnden föreslå vilket antal älgar som skall la tallas.

Varje älgnämnd skall ha fem ledamöter. Kostnaderna for nämndernas

verksamhet skall bestridas ur älgskadefonderna. o

Ärendena skall enligt kommitténs förslag handläggas pa följande satt.

Älgnämnderna översänder de inkomna ansökningarna om tillstånd till algjakt

jämte egna yttranden till länsjaktvårdsföreningen. Efter granskning

avger länsjaktvårdsföreningen till länsstyrelsen förslag rörande jakttidens

längd och det högsta antal älgar, som må fallas inom länet. Sedan länsstyrelsen

fattat beslut i ärendet prövar länsjaktvårdsföreningen vilka algjaktsområden,

som kan godkännas, och hur många älgar som skall fa skjutas

inom varje område. I god tid före algjaktens början tillställs sökandena

beslutet. Den som är missnöjd med länsjaktvårdsföremngens beslut kan anföra

besvär över detta hos länsstyrelsen.

Avskjutningens storlek skall bestämmas med hänsyn främst tillförekomsten

av älg i markerna samt behovet ur skogsvårds- och jordbrukssynpunkt

att nedbringa älgstammen. Jakttiden, som i regel bor omfatta

högst trettio dagar, bör kunna uppdelas i två skilda perioder. Under sonoch

helgdagar, som infaller under jakttiden, bör jakt i regel vara förbjuden

Med hänsyn till den reglerade avskjutning som föreslås föreligger

inte längre något behov att generellt förbjuda fällande av arskalv.

Vad kommittén sålunda föreslagit avser den skola trada i stallet för

den jakt som f. n. bedrivs under allmän jakttid och pa grund av licens

enligt 15 § jaktstadgan. Vad beträffar nuvarande bestämmelser i 16 §

jaktstadgan föreslås inte några genomgripande förändringar Särskilda tillstånd

skall således i fortsättningen kunna meddelas för tal ande av havreälgar

och skogsskadeälgar. Däremot har vad som nu stadgats om lövskogsområden

strukits. Det har nämligen visat sig, att dessa bestämmelser varit

mindre lyckliga. , , ,. ,,

För att undanröja möjligheter till spekulation forcslas, att g

fälls efter föreläggande eller förordnande jämlikt 24 § jaktlagen alltid skall

tillfalla kronan.

it

llihang till riksdagens protokoll 1965. I samt. Nr 19

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Kommittén föreslår slutligen en övergångstid, under vilken det nya systemet

prövas i några län och licensjakten uppmuntras i övriga delar av

landet.

Utredningen framhåller, att den såsom förberedande åtgärd till försök

med reglerad älgjakt bett Svenska jägareförbundet att inkomma med förslag

till försökslän för reglerad jakt. I anledning härav har jägareförbundet

inkommit med en skrivelse till utredningen.

Av innehållet i nämnda skrivelse anför utredningen bl. a. följande.

Förbundet har remitterat utredningens begäran till samtliga av älgfrågan

berörda länsjaktvårdsföreningar. Föreningarna i Kronobergs, Västmanlands,

Gävieborgs och Jämtlands län har förklarat sig villiga att genomföra

försök. Föreningarna i Värmlands och Kopparbergs län har ännu inte

tagit slutlig ställning till frågan. Övriga föreningar har avböjt försöksverksamhet.

Da handläggningen av ärendet inom Gävleborgs läns jaktvårdsförening

inte skett i enlighet med förbundets anvisningar och det är tveksamt

huruvida föreningens förklaring omfattas av en tillräcklig majoritet,

vilket däremot torde vara fallet inom Kronobergs, Västmanlands och

Jamtlands län, föreslår förbundet att försök med reglerad jakt kommer

till utförande i sistnämnda tre län. Förbundet föreslår vidare att varje

annat län, där länsjaktvårdsföreningen med en betryggande majoritet bland

de direkt anslutna medlemmarna gör framställning om försöksverksamhet,

utses till försökslän, oaktat antalet sådana län därigenom kan bli större

an det av jaktutredningen angivna.

I fråga om försökets genomförande anser förbundet, att all älgjakt bör

vara reglerad. Regleringen måste emellertid utformas på ett sådant sätt,

att ingens jakträtt träds för när. Att skapa ett licenssystem, som utan inskränkningar

i jakträtten tillgodoser biologiska synpunkter och skogsnäringens

och lantbrukets intressen, kräver försöksverksamhet inom särskilda

älgjaktområden. Det är sannolikt att utan ändring av målsättningen

delvis olika bestämmelser måste tillämpas i olika län. Oberoende av bestämmelsernas

utformning i övrigt måste två ting vara grundläggande

nämligen att jakträtten skall bevaras intakt och älgjakten bedrivas endast

som hcensjakt. 1 övrigt bör bestämmandet över älgjakten decentraliseras

sa långt detta är möjligt, d. v. s. detaljutformningen av licensbestämmelserna

för försöksverksamheten överlämnas åt länsstyrelserna i samråd med

vederbörande länsjaktvårdsföreningar. Försöksverksamheten skall följas

no§Sra|jt och från varje försökslän skall redogörelse årligen avges snarast

möjligt efter älgjaktsäsongen. Förbundet påtar sig uppgiften att infordra

och sammanställa berörda länsjaktvårdsföreningars redogörelser

samt att göra motsvarande bearbetning av länsstyrelsernas berättelser, därest

sådana skall ifrågakomma.

Förbundet anför vidare, att det är väl medvetet om att övergång till uteslutande

reglerad älgjakt kommer att möta visst motstånd och ait ett antal

jakträttsinnehavare kommer att vägra anslutning av sina marker till

älgjaktområde. Dessa jakträttsinnehavare får uppenbarligen inte berövas

sin jakträtt. Om försöksverksamheten, vilken bör pågå under åtminstone

tie år, skall ge ett tillförlitligt resultat är det emellertid nödvändigt att

reglera jakträtten även för dem, som avböjer medverkan i försöksverksamheten.

Detta får dock inte ske på så sätt att dessa jakträttsinnehavare

favoriseras genom att få bedriva ett slags allmän jakt efter älg. Ett sådant

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

medgivande skulle förrycka försöket. Om därför en jakträttsinnehavare avböjer

att ansluta sina marker till licensområde men förfogar över marker,

vilka enligt länsstyrelsens bedömning är väl arronderade och av tillräcklig

storlek, skall dessa marker kunna förklaras utgöra ett älgjaktområde. Förbundet

uttalar att de krav som hittills uppställts beträffande minimiareal

för älglicensområde måste mildras avsevärt. Även vid ett sådant mindre

restriktivt betraktelsesätt skall givetvis det antal älgar, som får fällas på

varje älgjaktområde, bestämmas med hänsyn till areal, arrondering och

älgbestånd.

Om innehavare av jakträtt på marker, som ej kan förklaras utgöra eget

älgjaktområde, vägrar att ansluta sina marker till licensområde, bör han

enligt förbundet efter därom gjord ansökan kunna meddelas tillstånd att

fälla en älg under del av den särskilda jakttiden, omfattande en sammanhängande

tid av högst sex dagar. Förfogar sådan jakträttsinnehavare över

flera skilda markområden, av vilka intet fyller fordringarna på särskilt

älglicensområde, kan han uppenbarligen inte få tillstånd att fälla en älg

på varje område utan tilldelas endast en älg på den samlade arealen.

Det kan vidare tänkas inträffa, anför förbundet, att jakträttsinnehavare

av olika anledningar, exempelvis markernas belägenhet m. in. eller

rent personliga förhållanden, vägras att ansluta sina marker till älgjaktområde.

Därvid skall i första hand undersökas, om markerna i fråga kan

förklaras utgöra särskilt älglicensområde, samt i andra hand, om överenskommelse

om anslutning kan träffas. Där utestängandet uppenbarligen är

utan saklig grund och överenskommelse ej kan träffas, bör länsstyrelsen

vara behörig att efter noggrann prövning av föreliggande omständigheter

förordna, att den avvisade, såsom eget licensområde otillräckliga marken

skall anslutas till älgjaktområdet. Slutligen skall länsstyrelsen kunna medge

den utestängde rätt alt fälla en älg under förkortad särskild jakttid.

Utredningen har den uppfattningen, att en helt reglerad avskjutning kan

lösa de problem som älgfrågan innesluter. En sådan ordning är emellertid

helt oprövad i vårt land. Utredningen finner det därför synnerligen

angeläget att en försöksverksamhet med sådan reglerad avskjutning kommer

till stånd.

Utredningen föreslår därför att länsstyrelserna i Kronobergs, Västmanlands

och Jämtlands län bemyndigas verka för att länets jaktvårdsförening

i samarbete med älgskadenämnden fortsätter förberedelserna för övergång

till försöksverksamhet med helt reglerad avskjutning. Länsstyrelserna i

övriga län bör bemyndigas att — så snart betryggande majoritet finns

bland vederbörande länsjaktvårdsförenings direkt anslutna medlemmar för

övergång till försöksverksamhet med helt reglerad avskjutning — besluta

om organisationsarbetets igångsättande enligt plan som länsstyrelsen finner

vara mest lämpad för länet. Då organisationsarbetet i länet är slutfört

skall länsstyrelsen göra anmälan därom till Kungl. Maj:t, som då bör ta

upp frågan om fridlysning av älgen i länet.

Utredningen förordar vidare att länsstyrelserna anmodas verka för ett

bättre utnyttjande av möjligheten till den punktvis reglerade avskjutning,

som licensjakten innebär. Kraven på licensområdenas storlek in. in. bör

därvid kunna modifieras något.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1965

Slutligen hemställer utredningen, att erforderliga medel ställs till Svenska

jägareförbundets förfogande för att möjliggöra det organisationsarbete, som

försöksverksamheten pålägger länsföreningarna. Någon författningsändring

synes, enligt utredningens mening, inte vara erforderlig i nuvarande läge.

III. Älgavgifterna

Gällande bestämmelser m. m. För att få medel att ersätta skador, som

förorsakas av älg, bl. a. på gröda, uttas en älgavgift.

Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om älgavgifter

m. m. skall för varje fälld älg erläggas en av Kungl. Maj :t bestämd

avgift på lägst 15 och högst 100 kr. Avgifterna skall erläggas till länsstyrelsen

och sammanföras länsvis till älgskadefonder. Av de medel som inflyter

till en sådan fond skall viss av Kungl. Maj:t bestämd del, högst tio

procent, föras till en för samtliga län gemensam regleringsfond. Älgskadefonden

förvaltas av vederbörande länsstyrelse medan regleringsfonden förvaltas

av statskontoret. Älgavgifternas storlek inom olika län samt regleringsfondens

utgifter och inkomster under de senare budgetåren framgår

av följande tabeller.

Älgavgifter för budgetåren 1961/62—1963/64

För

För annan älg som fällts under

årskalv

allmän

särskild

jakttid

jakttid

De fem norrlandslänen jämte Kopparbergs län

15

15

30

Värmlands län........................

25

30

45

Stockholms län och stad ..............

25

35

50

Malmöhus län..........................

25

40

55

Uppsala, Södermanlands och Kalmar län....

35

50

65

Västmanlands län ......................

40

65

80

Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Älvs-

borgs län..........................

45

75

90

Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristi-

anstads, Hallands, Skaraborgs och Örebro

län ..........................

50

85

100

Ä Ig skader egleringsf onden

Budgetår

Ingående

behållning

Inkomster

Utgifter

1958/59 .......

....... 370 454:15

117 017: 17

110 018: 50

1959/60 .......

....... 377 452: 82

149 428: 55

11 919: 25

1960/61 .......

....... 514 962:12

116 655: 48

33 328: 58

1961/62 .......

....... 598 289: 02

145 789: 84

86 005: —

1962/63 .......

....... 658 073: 86

133 505: 97

283 204: —

1963/64 .......

....... 508 379: 83

124 999: 20

494 379: 03

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1965

Ur älgskadefonden ulgår ersättning för skada som förorsakats av alg inom

länet. I den mån fondens medel räcker till, kan bidrag beviljas aven

till åtgärder för att förebygga älgskador och till jaktvårdsändamål. Om algskadefonden

inte förslår kan Kungl. Maj :t efter förslag av lansstyrelsen

bestämma att medel skall överföras till denna fond från regleringsfonden.

Beslut om bidrag till jaktvårdsändamål ur älgskadefonden fattas likaså

av Kungl. Maj :t medan övriga beslut om bidrag från fonden meddelas av

vederbörande länsstyrelse.

I samband med att älgavgifter erläggs till vederbörande länsstyrelse skall

uppges det antal älgar som jakträttsinnehavaren fällt inom lanet. Innehas

jakträtten av flera, är var och en av dessa ansvarig for att denna skyldighet

fullgörs. .

Ersättning kan beviljas innehavare av mindre brukningsdel for algs a
dor

på växande eller avmejad men inte inbärgad gröda om denne inte genom

att tillgodogöra sig jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadeslös. Den

vars brukningsdel omfattar mer än 20 hektar odlad jord eller 200 hektar

annan jord kan få ersättning endast om särskilda skäl föreligger. Ersättning

kan även utgå för älgskador på fruktodling eller annan trädgårdsodling

med därtill hörande särskilda anläggningar. Skadan får inte vara av

ringa beskaffenhet eller ha kunnat förebyggas genom rimliga åtgärder från

den skadelidandes sida.

För värdering av älgskador skall inom varje kommun där sådana skador

kan befaras uppkomma finnas två gode män. Den ene skall vara nämndemän,

ägodelningsnämndeman, god man vid lantmäteriförrattmng, tjänstemän

vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse, polisman eller ordförande

i kommunalnämnd.

Den som gör anspråk på älgskadeersättning skall snarast låta gode mannen

syna och värdera skadan och inom fjorton dagar efter det att denna

skedde inge ansökning om ersättning. Vid ansökningen skall fogas varderingsinstrument

och de handlingar i övrigt som sökanden önskar aberopa.

Den som underlåter att uppge antalet fällda älgar eller lämnar oriktiga

uppgifter skall straffas med dagsböter samt förpliktas att betala högsta algavgift.

Också den som döms för olaga eller olovlig jakt, varvid alg blivit

fälld, skall förpliktas utge sådan älgavgift.

Inom landstingsområde, där älgskador förekommer i större omfattning,

skall länsstyrelsen enligt 15 § 4 mom. jaktstadgan utse eu älgskadenamnd

bestående av tre personer. Nämnden har till uppgift att folja förekomsten

av älgskador och att lägga fram förslag till åtgärder för att förebygga sådana

skador samt att i övrigt biträda länsstyrelsen i hithörande frågor. Forsla»

av nämnden förutsätts bl. a. för beslut av länsstyrelsen att utstracka

den allmänna jakttiden för älg med högst tio söckendagar. Älgskadenamnder

har tillsatts i samtliga län med undantag av Hallands lan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Utredningens förslag. Utredningen föreslår till en början vissa ändringar

I frfga °m viUk0ren för att erhålla älgskadeersättning. Bl. a. föreslås att

retsen av ersattmngsberättigade vidgas genom att arealgränsen för odlad

jord hojs från 20 till 30 hektar. Innehavare av större enheter bör dock

fortfarande kunna få ersättning om särskilda skäl föreligger. Ersättningen

skall därvid reduceras i förhållande till vederbörandes innehav av odlad

jord over 30 hektar. Slutligen föreslås att den skadelidande skall ha att stå

självrisk på 100 kr. Såsom motiv för dessa förslag anförs i betänkandet i

huvudsak.

«^yti''e-dniinfft=iarfÖr att det kan antas att man när högsta arealgränsen för

d afd J0.yd 1951 fastställdes till 20 hektar avsåg att knyta ersättningsrätten

l.hlmdJ jordbruk. Ltredmngen finner den pågående utvecklingen inom

^r att^O hektar^"11 starkt m°*iv för en höjning av arealgränsen och angräns.

1 30 h k baSt anSlUteF tlU den angivna grunden för gällande areal
Beträffande

forslaget att reducera ersättningen i förhållande till innehavet

av odlad jord over 30 hektar anför utredningen, att större innehav

av odlad jord i allmänhet gör det lättare att bära inträffade älgskador Ut
SreSl

T r,V aue’ att möJlighelen för innehavaren att genom

jakt erhålla ekonomisk och annan kompensation som regel står i relation

h ™arkens stoi''lek. Enligt utredningens mening bör länsstyrelsen utforma

en för lanet genereUt gällande regel för reduceringen me/hänsyn till de

särskilda forhållandena inom länet. y

J]TSlfget att..e1nV?r som gör anspråk på ersättning ur älgskadefonden

ka ®ta VISS självrisk motiveras med att man på detta område måste ha

en enhetlig och lattadmmistrerad ordning som samtidigt effektivt förebv<*- ger ansökningar avseende småbelopp.

Självriskbeloppet finner utredningen inte kunna sättas lägre än 100 kr

Utredningen anser det dock vara ändamålsenligt att man redan från början

dSrf WH8 al0t ymnigare penningvärdeförändring. Beloppet 100 kr. bör

darfor galla såvida Kungl. Maj :t ej bestämmer annat.

Även i fråga om värderingsförfarandet lägger utredningen fram vissa förs

ag tiedningen föreslår, att det inom kommunen skall finnas gode män

i det antal länsstyrelsen finner nödvändigt på grund av kommunens utsträckning.

Det är därjämte enligt utredningen av betydelse att samtliga

ar fortrogna med skördeuppskattning eller eljest med jordbruk eller trädgårdsskötsel.

Jaktutredningen förordar vidare, att länsstyrelserna rekommenderas

samla gode männen till instruktionsdagar samt bereda älgskadenamnderna

i angränsande län tillfälle att sammanträffa för överläggningar

Utredningen föreslår vidare, att ersättning för värderingskostnader i fort
7

,“!??“ SkaU Utgä tU1 den skadelidande av medel ur älgskadefonden i

de fall då skadeersättning beviljas. Utredningen framhåller, att nuvarande

praxis att sökanden själv står för värderingskostnaden måste anses otillfredsställande

både principiellt och ur billighetssynpunkt.

Beträffande algavgifterna föreslår utredningen vissa ändringar. Enligt

orslaget bor algavgift uttas med lägst 30 kr. och högst 200 kr. per fälld älg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Befogenheten att fastställa älgavgiften föreslås överflyttad från Kungl.

Maj :t till länsstyrelserna. Vidare föreslår utredningen, att länsstyrelserna,

efter Kungl. Maj:ts medgivande, skall för visst jaktår få ta ut högre algavgift

än 200 kr., när synnerliga skäl föreligger. I betänkandet anförs som

motiv för dessa förslag i sammandrag följande.

När dessa förslag utformats har utredningen främst beaktat två synpunkter.

Avgifterna måste dels anpassas till nuvarande penningvärde, dels

möjliggöra balans mellan inflvtande avgifter och godkända skadeersättningsanspråk

i samtliga län. Det måste enligt utredningens mening finnas

möjlighet att bestämma avgifterna så att anspråk på bidrag från regleringsfonden

inte blir en för länet permanent företeelse.

Vad beträffar älgskadefondernas ekonomi anför utredningen, att laget

i vissa län måste betecknas såsom otillfredsställande. Även om man inte

skulle vidga kretsen av ersättningsberättigade blir det ofrånkomligt att

söka få bättre balans mellan älgavgifter och skadeersättningar. Risk föreligger

annars för att inte heller regleringsfonden kommer att förslå i lang
I

fråga om förslaget att länsstyrelserna skall få fastställa älgavgifter erinrar

utredningen om att 1951 års riksdag godtagit två huvudprinciper rörande

älgskadefrågorna, nämligen dels att sådana mindre jordbrukare som

inte genom jakt kan få kompensation för älgskador i stället bör erhålla

full ersättning i pengar, dels att varje län självt bör bära sina älgskador.

Dessa principer finner utredningen alltjämt bärande och tillämpbara. Om

länsstyrelsen i samarbete med älgskadenämnd och länsjaktvårdsföremng

påläggs ansvaret för att länets älgskadeproblem blir behandlade i enlighet

med nämnda huvudprinciper anser utredningen att länsstyrelsen även bör

besluta om storleken av de älgavgifter som — inom en fastställd ram

bör uttas i länet.

Såsom motiv för sitt förslag att högre älgavgift än 200 kr. skall kunna

uttas då synnerliga skäl föreligger anför utredningen, att det f. n. är ogöiligt

att förutse utvecklingen vare sig av älgvärdena eller priserna på de

grödor och andra produkter, som skadas av älg. .....

Vidare föreslår utredningen, att älgavgifterna skall fastställas i lan med

mer betydande älgskador årligen men i övrigt för en treårsperiod. Beslut

härom bör kungöras i god tid, lämpligen före den 1 april, då licensansökan

skall vara inlämnad.

I detta sammanhang berör utredningen även frågan om älgavgift böi uttas

med olika belopp under allmän och under särskild jakttid. Utredningen

anför därvid att skillnaden mellan avgiften för älg, fälld under allmän jakttid,

och avgiften för älg, som fälls under särskild jakttid, inte får göras

större än vad som tillämpats alltsedan 1938, dvs. 15 kr. Enligt utredningens

åsikt bör länsstyrelserna få avgöra om över lnivud eu högre avgift skall

uttas för älgar, som fälls under liccnsjakt.

Även i fråga om regleringsfonden föreslår utredningen vissa ändringar.

Enligt gällande kungörelse om älgavgifter in. in. kan regleringsfonden användas

endast till att förstärka älgskadefond, vars tillgångar inte räcker till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1905

att ersätta inträffade älgskador. Utredningen föreslår nu att Kungl. Maj:t

skall äga bestämma om bidrag ur regleringsfonden även för åtgärder till

att förebygga älgskador och för jaktvårdsändamål inom län, vars älgskadefond

redovisar underskott.

Det kan enligt utredningens mening inte vara riktigt att åtgärder, som

skapar bättre underlag för bedömning av älgavskjutningen eller bidrar till

en humanisering av älgjakten, inte skall kunna genomföras av brist på

medel. Vad särskilt beträffar de humanitära intressena erinrar utredningen

om att sedan den 1 juli 1961 avlagt godkänt prov för älgskyttemärke

ar ett obligatoriskt krav för tillstånd att inneha älgvapen eller tillfälligt lån

av dylikt vapen. En någorlunda bekväm tillgång till älgskyttebanor anses

därför vara nödvändig.

I övrigt föreslår utredningen att liksom nu viss av Kungl. Maj:t bestämd

del av de till älgskadefond inflytande älgavgifterna skall föras till en för

samtliga län gemensam regleringsfond. Fonden bör liksom nu förvaltas av

statskontoret och stå till Kungl. Maj :ts förfogande för de föreslagna ändamålen.

Liksom nu bör enligt utredningens mening högst tio procent av de

inflytande älgavgifterna avsättas till regleringsfonden.

Utredningen berör även frågan om ersättning för skador, som uppkommit

på motorfordon vid sammanstötning med älg. F. n. upptas och prövas

sådana ansökningar av Kungl. Maj:t från fall till fall och bidrag utgår

ur jaktvårdsfonden. Utredningen konstaterar att det är betydande belopp

som härigenom belastar denna fond. Sålunda bifölls under budgetåret

1962/63 152 ansökningar till ett sammanlagt belopp av 92 325 kr. Utredningen

finner att bidragsgivningen bör fortsätta men ifrågasätter om man

för dessa bidrag skall anlita jaktvårdsfonden. Utredningen föreslår, att

bidrag i stället skall utgå ur älgskadefonden i det län, där sammanstötningen

inträffat, eller, om denna fond visar brist, ur regleringsfonden. Utredningen

förutsätter därvid, att nuvarande restriktiva bedömning av bidragsansökningarna

alltjämt kommer att tillämpas.

Slutligen har utredningen tagit upp frågan om ersättning för älgskador

på annat än gröda eller trädgårdsodling. Härom anför utredningen bl. a.

följande.

Utredningen finner det inte vara möjligt av praktiska och ekonomiska

skal att mfora en allmän rätt till ersättning för älgskador på skog. Om synnerliga

skäl föreligger bör emellertid enligt utredningens mening Kungl.

Maj :t kunna lämna bidrag ur regleringsfonden för älgskador på skogsodling.

Som ett exempel nämner utredningen älgskador på skogsodlingar, belägna

på svarföryngrade marker inom landets nordliga delar.

Särskilda yttranden har avgivits av herr Sköldin rörande arealgränsen

samt av herrar Wennmark, Sköldin, Wikström och Bennet rörande ersättning

för älgskador på skog.

Enligt Sköldins mening är det oriktigt att föreslå en arealhöjning i ett

läge, då en betydande avgiftshöjning i flera län är nödvändig för att skapa

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition nr 19 år 1965

balans i dessa läns älgskadefonder redan vid nuvarande arealgräns. Förslaget

om arealhöjning synes därför åstadkomma ännu flera bristlän. Sköldin

förordar därför oförändrade arealgränser.

Enligt Wennmark in. fl. är det framlagda förslaget beträffande ersättning

för älgskador på skogsodling principiellt betänkligt. Någon utredning

om förslagets ekonomiska betydelse finns ej. På grund härav framhålls afl

hittills gällande undantagslösa princip bör bibehållas.

IV. Remissyttranden

Bland de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över utredningens

förslag, råder allmän enighet om behovet av åtgärder i älgfrågan.

I fråga om älgjaktens organisation har flertalet remissinstanser

tillstyrkt principen om övergång till reglerad älgjakt. Invändningar har

dock rests mot förslaget att övriga län skall kunna övergå till försöksverksamhet

innan resultatet av denna verksamhet i de tre försökslänen framkommit.

Några myndigheter har varit kritiska mot eller helt avstyrkt förslaget.

Enligt statskontoret synes väsentliga fördelar vara förbundna med reglerad

jakt och ämbetsverket framhåller de administrativa fördelar, som bör

följa med den förutsatta organisationen av älgjakten i fråga om bl. a. uppbörden

av älgavgifterna. Domänstijrelsen framhåller, att det är önskvärt att

även något län eller del av län i övre Norrland kommer med i försöksverksamheten.

Vidare framhåller styrelsen angelägenheten av att den beträttande

egen mark får behålla befogenheten att besluta om avskjutningens

storlek. I licensoinråde, där marken är delad mellan domänverket och andra,

bör länsstyrelsen äga rätt att besluta. Styrelsen anser emellertid, att representant

för domänverket bör kallas att delta i älgskadenämndens och länsjaktvårdsföreningens

sammanträden, då avskjutningens storlek inom sådana

områden skall bestämmas. Skogsstyrelsen anför att, då jakttiden vid

reglerad älgjakt kan utsträckas över en relativt lång tidsperiod, allmänheten

bör varnas genom t. ex. varningsskyltar. Statens nät ur vård snämnd hävdar,

att ingen älgjakt bör äga rum under lördagar och söndagar. Länsstyrelsen i

Kronobergs län anför, att en jakträttsinnehavare som vägrar att ansluta sig

till älgjaktområde inte bör få särskilt tillstånd att fälla älg.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, om tillräckliga skäl föreligger

alt på sätt utredningen föreslagit ändra det nuvarande systemet för älgjaktens

bedrivande. Den av utredningen uppställda målsättningen bör i allt väsentligt

kunna uppnås utan reglerad avskjutning. Enligt länsstyrelsen innebär

förslaget väsentliga intrång i den fria jakträtt, som tillkommer mark
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

ägarna. Förslaget innebär vidare, att möjligheterna att få delta i älgjakt försvåras

för de jägare, som saknar jaktmarker.

Sveriges lantbruksförbund uttalar att förbundet i och för sig inte har

någon erinran mot att försöksverksamhet påbörjas i de tre angivna länen

men att redogörelse bör lämnas för de under försöksperioden vunna erfarenheterna

och att tillfälle bör beredas att yttra sig över det slutliga förslag

som kommer att framläggas. Liknande synpunkter framförs av flertalet

länsstyrelser.

Att fragan pa nytt bör tas upp efter tillräcklig försökstid betonas av

Riksförbundet Landsbygdens folk, som med hänsyn till att förarbetena till

försöksverksamhet påbörjats inte vill motsätta sig en sådan. Förbundet finner

emellertid utredningens förslag inte vara tillräckligt väl underbyggt

och anför härom bl. a. följande.

Korta jakttider för den allmänna älgjakten och stränga bestämmelser

rörande licensjaklens utövande är med bestämdhet grundorsakerna till älgstammens

starka tillväxt. Om man Irån myndigheternas sida intar en annan

hållning, torde älgslammen snabbt kunna nedbringas utan några särskilda

kostnader eller svårigheter. Kostnaderna för att länsstyrelserna skall få en

bättre uppfattning om älgstammens storlek måste vara i proportion till fördelarna.

Det synes förbundet som om utredningen helt bortsett från kostnadsfrågan

i alla avseenden vid genomförandet av organisationen och nöjt

sig med att hemställa, att erforderliga medel måtte ställas till Svenska jägareförbundets

förfogande.

Utredningens uppfattning att älgjaktområdena skall kunna byggas upp

på frivillig anslutning synes orealistisk. Visserligen framhålls av utredningen

att någon tvångsanslutning inte avses och att ingen skall berövas sin

jakträtt, om han inte vill jaga på det sätt länsstyrelsen bestämmer. Detta

innebär också ett tvång och att avstå från att utöva älgjakt för att slippa

ingå i ett älgjaktomrade är också ett tvång. De försökslän som uttagits har

tillkommit genom att majoriteten av medlemmar, direkt anslutna till länsjakt\årdsföreningar,

har uttalat sig härför. Vad övriga delen av länets jägare

ansett är obekant. Även detta förhållande torde innebära en tvångssituation.

Förbundet uttalar slutligen sin förvåning över att utredningen inte velat

basera älgjaktens ordnande på en fortsatt utbyggnad av jaktvårdsområdena.

Inom ett jaktvårdsområde skulle praktiskt taget alla problem kunna lösas,

som den föreslagna formen lämnar olösta eller otillfredsställande lösta.

Jägarnas riksförbund avstyrker till alla delar förslaget om reglerad älgjakt.

Erfarenheten visar att älgvård är möjlig även där man använder sig av

enbart allmän jakt. Utredningens förslag innebär, enligt förbundet, ett stort

ingrepp i de små markägarnas och de marklösas rätt till älgjakt. Alla tillgängliga

resurser bör sättas in på att göra jaktvårdsområdena mera demokratiska

och tilltalande i stället för att införa älgjaktområden. Enligt förbundets

mening är större delen av landets jägare emot reglerad jakt.

Slutligen har domänstyrelsen och länsstyrelserna i Västerbottens och

Norrbottens län anmärkt, att i de delar av norra Sverige, där samerna har

tillerkänts jakträtt, denna rätt skapar hinder för att genomföra en reglerad

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1965

älgjakt. Då älgskadeproblemet hör till det mest bekymmersamma inom övre

lappmarkens skogsland, synes det angeläget att detta spörsmål får en tillfredsställande

lösning vid blivande revidering av renbeteslagen.

De ändringar, som utredningen föreslagit i fråga om älgavgiften,

har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Vissa kompletterande

synpunkter anförs dock i åtskilliga yttranden.

Vad beträffar villkoren för att få älgskadeersättning anför lantbruksstyrelsen,

att genom den föreslagna höjningen av arealgränsen 92 procent

av brukningsenheterna kommer att bli ersättningsberättigade och att det

för de återstående aldrig torde bli tal om någon ersättning eftersom dessa

större brukningsenheter antingen är belägna i utpräglade jordbruksområden,

som inte berörs av älgskador, eller har möjlighet att kompensera skador

genom att tillgodogöra sig jakträtt. Styrelsen föreslår därför, att arealgränsen

för odlad jord helt slopas. Liknande synpunkter framförs av Sveriges

lantbrnksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk. Domänstyrelsen,

skogsstyrelsen, viltforskningsrådet, Svenska jägareförbundet och

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs, Örebro,

Kopparbergs och Västernorrlands län anser att arealgränsen bör bibehållas

vid 20 hektar.

Beträffande förslaget om självrisk föreslår lantbruksstyrelsen och länsstyrelserna

i Kristianstads och Hallands län, att beloppet fastställs till 200

kr., medan viltforskningsrådet anser, att beloppets storlek inte bör låsas fast.

Enligt lantbrukssiyrelsens mening är det svårt att åstadkomma enhetliga

och objektiva värderingar genom användning av lokala gode män. Det torde

ha varit bättre om man kunnat utnyttja statligt avlönade tjänstemän, t. ex.

hushållningssällskapens personal. Denna personal torde dock inte kunna belastas

med ytterligare arbetsuppgifter. Styrelsen understryker nödvändigheten

av att gode männen erhåller utförlig instruktion för sitt värderingsarbete.

Även domänstyrelsen uttalar önskvärdheten av att länsstyrelserna

lämnar värderingsmännen klara anvisningar hur värderingen skall utföras.

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anför, att förbundet i sina distrikt

har utvalda besiktningsmän och att minst en av dessa bör ingå som

god man vid skada på trädgårdsodlingar.

Domänstyrelsen, flertalet länsstyrelser, viltforskningsrådet och Jägarnas

riksförbund tillstyrker, att ersättning för skada på motorfordon vid sammanstötning

med älg skall utgå ur älgskadefonderna. Enligt Riksförbundet

Landsbygdens folk bör dock motorfordonsförsäkringar kunna utökas att omfatta

även dessa kollisionsskador.

I fråga om älgavgifternas storlek anser länsstyrelsen i Kronobergs län, att

minimiavgiften bör vara 50 kr., medan länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår

25 kr. Länsstyrelsen i Hallands län, som inte har någon erinran mot den

föreslagna storleken av älgavgifterna, finner det önskvärt att, med hänsyn

till den möjlighet till överblick över situationen i hela riket som finns hos

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

central myndighet, den nuvarande ordningen vid avgiftens bestämmande bibehålls.

Viss risk synes annars föreligga, att avsättningarna till regleringsfonden,

genom att hänsyn endast tas till förhållandena i det egna länet, kan

komma att nedgå i sådan utsträckning, att full täckning inte kan beredas

för skador i de s. k. bristlänen. Domänstyrelsen anser, att samma älgavgift

bör utgå vid allmän som vid särskild jakt. Liknande synpunkt har framförts

av lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsnämnd.

Förslaget att bidrag ur regleringsfonden skall kunna ges beträffande skador

på skogsodlingar avstyrks av flertalet remissmyndigheter. Lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk anser, att frågan bör ytterligare utredas. Flertalet länsstyrelser,

statens naturvårdsnämnd och viltforskningsrådet ansluter sig till

de synpunkter, som anförts i det särskilda yttrandet av Wennmark in. fl.

V. Kronhjortens bevarande

Kronhjortsutredningen. Enligt av utredningen redovisade undersökningar

torde antalet frigående kronhjortar i Skåne inte överstiga 200. Utredningen

har sökt efter lämpliga områden för att anordna reservat för kronhjort.

I Skåne anses möjligheter finnas att ordna reservat på den Malmö

stad tillhöriga fastigheten Vomb 501 i Vombs socken samt på vissa angränsande,

kronan tillhöriga markområden. Vidare bör kronoparken Böda på

Öland kunna tas i anspråk som reservat. Härjämte anser utredningen förutsättningar

finnas att i ökad utsträckning överföra kronhjortar till kronoparken

Halle- och Hunneberg i Västergötland.

Om kronhjortsreservat anordnas, bör avtal om fångst av den i Skåne frigående

kronhjorten kunna träffas med det helt övervägande antalet av de

enskilda markägare, som har fast stam av kronhjort på sina marker. Utan

erforderlig kännedom om de skadeförebyggande åtgärder, som kan komma

att vidtas i anledning av viltforskningsrådets arbete, vill utredningen dock

inte uttala någon mening om i vilken omfattning kronhjortar bör infångas.

Enligt utredningen innebär härjämte själva fångsten av djuren speciella

problem. Så länge viltforskningsrådets uppdrag inte slutförts innefattar

spörsmålet hur det skånska kronhjortsproblemet bör lösas flera ovissa

faktorer. För den händelse att statsmakterna vill lösa kronhjortsproblemet

genom reservat bör i anslutning till beslut i ämnet utses en arbetsgrupp

med uppdrag att uppgöra ett handlingsprogram m. m. Kostnaderna för

bl. a. reservat anser utredningen böra till dominerande del bestridas med

statsmedel, som dock bör kunna kompletteras med medel ur jaktvårdsfonden.

Utredningen föreslår härjämte, att skador av kronhjort på jordbrukets

grödor och anläggningar i princip skall ersättas med statsmedel enligt samma

grunder som gäller för ersättningar i fråga om älgskador.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser är ense om att ett slutligt

ställningstagande till frågan om reservat för kronhjort bor anstå till dess

resultatet av viltforskningsrådets arbete föreligger. Sålunda uttalar skogsstyrelsen,

att styrelsen inte förrän viltforskningsrådet framlagt sina undersökningar

vill uttala någon mening om i vilken omfattning en förflyttning

av kronhjortar bör ske. Liknande synpunkter har statens naturvårdsnämnd,

länsstyrelsen i Malmöhus lön, styrelsen för skogshögskolan och

statens veterinärmedicinska anstalt.

Viltforskningsrådet upplyser, att rådets undersökningar rörande kronhjorten

ännu inte slutförts. Rådet finner det dock angeläget, att en mindre

grupp av kronhjortar finns som reserv i annan del av riket än Skåne och

anser, att en utvidgning av kronhjortsgruppen på kronoparken Halle- och

Hunneberg är välbetänkt. Även lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen

för skogshögskolan och statens veterinärmedicinska anstalt biträder

principiellt förslaget om att överföra kronhjortar till reservat. Statens naturvårdsnämnd

föreslår, att domänstyrelsen får i uppdrag att undersöka

möjligheterna att till några områden överföra ett begränsat antal djur.

Nämnden efterlyser dock en utredning av kostnaderna för reser\aten. För

att kunna ta ställning till kronhjortsstammens framtid måste man väga

dessa kostnader mot kostnaderna för eventuellt skadeförebyggande åtgärder.

Även styrelsen för skogshögskolan uttalar, att det f. n. är omöjligt att

väga de olika alternativen mot varandra, då det inte finns någon ekonomisk

kalkyl.

Förslaget att skadegörelse av kronhjorten skall ersättas med statsmedel

har inte föranlett någon erinran av remissinstanserna.

VI. Departementschefen

Sedan lång tid tillbaka har rätten till jakt efter älg reglerats i syfte att

skydda älgstammen mot utrotning men också att förhindra dess tillväxt och

utbredning i inte önskvärd omfattning. Under efterkrigstiden har älgstammen

vuxit från omkring 47 000 djur 1945 till f. n. ungefär 120 000. Antalet

fällda älgar har under den senaste femårsperioden uppgått till omkring

30 000 per år.

1949 års jaktutredning har i sitt betänkande rörande älgfrågan, för vilket

redogjorts i det föregående, lagt fram förslag om ändrade regler för älgjaktens

organisation. Utredningen har därvid framhållit, att nuvarande ordning

för denna jakt är förenad med åtskilliga brister. Denna uppfattning delas

av nära nog samtliga remissinstanser. Bl. a. bär uttalats, att det visat

sig svårt att med nuvarande bestämmelser reglera älgstammens storlek. Särskilt

har anmärkts, att den korta allmänna jakttiden medverkat till för låg

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungi. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

avskjutning och försvårat en rationell och biologiskt riktig beskattning av

älgstammen.

Enligt min mening är det angeläget, att i landets fauna alltjämt ingår en

livskraftig älgstam. Den lämpliga storleken och lokaliseringen av denna

måste givetvis avvägas med hänsyn till de betydande skador som kan orsakas

av en alltför talrik älgstam. Utöver skador av materiell art på gröda och

annan egendom uppkommer inte sällan personskador vid kollisioner mellan

motorfordon och älgar. Under senare år har älgskadorna visat en tendens

att öka. Enhgt senast tillgängliga uppgifter har ersättningarna för skador på

grödor uppgått till i runt tal 1,2 milj. kr. per år och antalet ansökningar om

bidrag på grund av kollisioner till över 250. Mot bakgrunden härav och då

älgstammen f. n. synes öka relativt snabbt anser jag, att i vart fall inom

vissa områden en icke obetydlig minskning av stammen är motiverad.

Jaktutredningens förslag innebär, att den allmänna jakttiden för älg i

vissa län på försök slopas och att i stället jakten i sin helhet regleras genom

att länsstyrelsen utfärdar licens för att inom angiven tid fälla visst antal

djur inom särskilda älgjaktområden. Försöksverksamheten bör enligt utredningen

el ter hand utsträckas till övriga län. Utredningen anser, att genom

denna ordning avskjutningen bättre kan anpassas efter de lokala förhållandena

och att djur skyddssynpunkter kan tillgodoses i större utsträckning.

Ett flertal remissinstanser har ställt sig positiva till en försöksverksamhet

i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Andra

remissinstanser åter har pekat på de problem utredningens förslag kan medtöra

för jakträttsinnehavare som endast disponerar mindre markområden.

Det har även anmärkts att kostnaderna för administrationen av den reglerade

älgjakten ej utretts.

kör min del anser jag, att det är värdefullt att pröva en reglerad älgjakt

enligt utredningens tankegångar i några län där intresse föreligger. Med

hänsyn till de invändningar som framkommit vid remissbehandlingen bör

dock formerna för regleringen ytterligare övervägas innan försöksverksamheten

igångsätts. Vid övervägandena bör också beaktas, alt administrationskostnaderna

för försöksverksamheten i möjlig mån begränsas. Jag avser

att töreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt den centrala tillsynsmyndigheten

för jakten att efter överläggningar med berörda myndigheter och organisationer

undersöka hithörande frågor. När uppdraget redovisats, vill jag ånyo

anmäla frågan om försöksverksamheten. I samband därmed bör även prövas

om beslutanderätt i fråga om försöksverksamheten kan delegeras till

underordnad myndighet. Administrationskostnaderna för försöksverksamheten

bör bestridas ur regleringsfonden.

Den nu angivna begränsade försöksverksamheten löser inte helt frågan

att i erforderlig omfattning minska älgstammen. I viss anslutning till jaktutredningens

nyss nämnda förslag synes det lämpligaste sättet att nå en

sadan minskning vara att utvidga den licensreglerade jakten. Särskilt inom

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

områden, där älgskador på grödor eller kollisioner mellan motorfordon och

älg är ofta förekommande, bör därför nuvarande bestämmelser i fråga om

licensgivning uppmjukas. Sålunda bör kraven på licensområdes storlek och

beskaffenhet mildras. Jakträttsinnehavare, som var för sig inte disponerar

tillräcklig areal, bör ha möjlighet att få licens om de går samman för att gemensamt

bedriva älgjakt inom lämpligt område. Nu angivna principer för

licensgivning bör i tillämpliga delar även iakttas då domänstyrelsen upplåter

jakträtt till älg på kronomark. Den ökade licensjakten kan medföra vissa

olägenheter för allmänhetens friluftsliv. Det bör därför vid prövning av licensansökningar

övervägas att i vart fall inom områden, som är attraktiva

ur friluftssynpunkt, i licenserna föreskriva att jakt ej får ske lördagar och

söndagar.

Om det visar sig att utvidgad licensjakt ej är till fyllest för att inom ett

område nedbringa älgstammen till lämplig omfattning, bör med stöd av särskilda

bestämmelser i jaktstadgan den allmänna jakttiden för älg inom området

utsträckas.

Sedan erfarenheter vunnits av såväl försöken med helt reglerad älgjakt

som den liberalare licensgivningen bör hela frågan om älgjaktens organisation

prövas på nytt. Jag avser därför att föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt

den centrala tillsynsmyndigheten att följa utvecklingen på området och då

så bedöms lämpligt inkomma med förslag.

Angivna ändringar i fråga om regleringen av älgjakten torde ej kräva

medgivande av riksdagen.

I fråga om ersättning för älgskador samt storleken och användningen av

avgifterna för fällda älgar har jaktutredningen föreslagit vissa ändringar i

nu gällande bestämmelser. I likhet med utredningen anser jag, att ersättning

regelmässigt bör kunna utgå även till innehavare av brukningsenhet

där den odlade arealen är större än 20 hektar. Vid min prövning av de förslag

till ny arealgräns, som framförts av utredningen och remissinstanserna,

har jag stannat för att i viss överensstämmelse med vad som gäller för bidrag

till jordbrukets rationalisering ersättning som regel bör erhållas för skador

på brukningsenheter av högst tvåfamiljsjordbruks storlek. Med hänsyn till

att tvåfamilj sjordbruks areal kan variera är det dock av administrativa skäl

lämpligt att i förevarande sammanhang tillämpa en fast arealgräns. F. n.

synes denna böra bestämmas till 40 hektar odlad jord men Kungl. Maj :t

bör äga vidta av utvecklingen motiverade anpassningar. Även i fortsättningen

bör möjlighet finnas att, om särskilda skäl föreligger, medge ersättning

även om arealen är större. Såsom särskilt skäl bör kunna anses

att eu anmärkningsvärt stor skada inträffat eller att en arrendator på grund

av bestämmelser i arrendekontraktet saknar möjlighet att genom jakt el ter

älg eller på annat sätt erhålla kompensation. Frågan om i sådant fall ersättningen

bör utgå med jämkat belopp får prövas i varje ärende.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

Jaktutredningen liar föreslagit, att den skadelidande vid älgskada skall

stå självrisk med 100 kr. men att den som får ersättning, till skillnad från

vad som nu gäller, skall gottgöras även kostnaderna för skadans värdering.

För min del anser jag, att ersättning inte bör utgå vid skador av ringa omfattning.

Med hänsyn härtill bör Kungl. Maj :t äga fastställa ett belopp under

vilket ersättning ej utgår. F. n. synes detta belopp, såsom bl. a. lantbruksstyrelsen

förordat, böra bestämmas till 200 kr. Med hänsyn till att

något generellt avdrag från ersättningen på grund av självrisk ej bör ske

finner jag ej skäl biträda förslaget att ändra nuvarande ordning för bestridande

av värderingskostnaden. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att

meddela bestämmelser rörande värderingsförfarandet.

I likhet med nära nog samtliga remissinstanser anser jag, att hittillsvarande

princip att ersättning inte skall utgå för skador på skog inte bör frångås.

I det föregående har jag berört den stigande frekvensen av sammanstötningar

mellan motorfordon och älg. Utöver en minskning av älgstammen

inom berörda områden anser jag, att även andra åtgärder bör vidtas i syfte

att förebygga dessa olyckor. Det torde behövas intensifierade undersökningar

och försök för att utröna lämpliga åtgärder för att hålla älgarna borta

från livligt trafikerade vägar. Därjämte torde ökad upplysning om älgarnas

vanor kunna vara till gagn. Jag tillstyrker jaktutredningens förslag, att

älgskadefonden i vederbörande län tas i anspråk för de bidrag med anledning

av skador vid kollisioner inom länet mellan motorfordon och älg, vartill

medel nu disponeras ur jaktvårdsfonden. Därutöver bör den centrala

regleringsfonden få utnyttjas för att bestrida kostnaderna för undersökningar,

försök och upplysning för att förebygga älgskador av bl. a. förevarande

slag.

Den centrala regleringsfonden, som alltjämt bör tillföras högst 10 procent

av inflytande älgavgifter, bör vidare användas för att täcka brist i länens

älgskadefonder på medel för skadeersättningar och för jaktvårdsändamål,

som hänger samman med älgjakten. Såsom förut nämnts bör ur den centrala

fonden även bestridas administrationskostnaderna för försök med reglerad

älgjakt. Beslut om ersättning för älgskador och om disposition i övrigt

av medel ur fonderna bör fattas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer.

Den avgift som skall erläggas för varje fälld älg har genom beslut av

1951 års riksdag (prop. 189, L3U 14, rskr. 327) fastställts till lägst 15 kr.

och högst 100 kr. Med hänsyn till det ökade medelsbehovet för skadeersättningar

tillstyrker jag jaktutredningens förslag att fastställa älgavgiftens

minimi- och maximibelopp till 30 respektive 200 kr. Såsom utredningen

föreslagit förordar jag vidare, att Kungl. Maj :t skall äga rätt att, då särskilda

skäl föreligger, fastställa högre maximibelopp än 200 kr. Det bör ankomma

på Kungl. Maj :t eller myndighet Kungl. Maj :t bestämmer att årli
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

gen för varje län besluta om älgavgift. Den älgavgift, som skall erläggas

vid underlåtenhet att lämna uppgift om antal fällda älgar eller vid oriktig

sådan uppgift, bör liksom för närvarande utgå med maximibelopp. Motsvarande

bör gälla för älg som fälls vid olaga jakt eller vid olovlig jakt på

annans jaktområde.

De myndigheter och organisationer som yttrat sig över betänkandet

angående kronhjortsreservat m. m. är i stort sett ense om att frågan om

kronhjortens bevarande inte ännu tillräckligt belysts och att ställning i

reservatfrågan inte bör tas förrän resultatet av viltforskningsrådets undersökningar

föreligger.

Jag delar remissinstansernas nyss angivna åsikt. Ställning till frågekomplexet

bör sålunda inte tas förrän vissa ytterligare överväganden skett. Jag

avser därför föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt domänstyrelsen och statens

naturvårdsnämnd att i samråd med viltforskningsrådet fortsätta undersökningarna

rörande kronhjortens bevarande.

Mot denna bakgrund är jag inte beredd förorda förslaget om ersättning

av statsmedel för kronhjortens skadegörelse. Om mera betydande skador

förekommer på gröda bör enligt min mening länsstyrelsen äga meddela vederbörande

jakträttsinnehavare särskilt tillstånd att fälla kronhjort. Jag

ämnar återkomma till Kungl. Maj :t med förslag till ändrade bestämmelser

i ämnet.

I prop. 1963: 136 uttalade jag, på anförda skäl, att den länge aktuella

frågan om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare eller ett speciellt

jaktskadeskydd i annan form enligt min mening kunde avföras från dagordningen.

Riksdagen intog emellertid en annan ståndpunkt och anhöll

(rskr. 1963:387) att frågan om jaktskadeskydd ånyo skulle tas upp till

övervägande. Sedan dess har Svenska jägareförbundet med ett försäkringsbolag

slutit ett ramavtal som ger de till förbundet anslutna länsjaktvårdsföreningarna

möjlighet att på angivna villkor teckna kollektiv ansvarighetsförsäkring

för sina direkt anslutna medlemmar i deras egenskap av jägare.

Riksdagens anhållan synes nu lämpligen böra föranleda den åtgärden, att

den centrala tillsynsmyndigheten för jakten får i uppdrag att följa skadeutvecklingen

och göra de framställningar i ämnet, som därvid kan finnas

påkallade. Jag avser därför att återkomma till Kungl. Maj :t med förslag

att sådant uppdrag lämnas.

Slutligen vill jag ta upp frågan om att överföra den centrala tillsynen av

jakten och viltvården från domänstyrelsen till statens naturvårdsnämnd.

Denna fråga berördes av 1960 års naturvårdsutredning. Vid remissbehandlingen

av utredningens betänkande uttalade sig domänstyrelsen lör eu sådan

överföring. Liknande uppfattning hyste Svenska jägareförbundet och

Jägarnas riksförbund. Vid anmälan av betänkandet i prop. 1963: 71 uttala
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1965

de jag, att det utan tvekan förelåg ett nära samband mellan naturvården

samt jakt- och viltvården. Jag finner det lämpligt, att principbeslut nu

fattas att överföra tillsynen över jakten och viltvården från domänstyrelsen

till statens naturvårdsnämnd. Om riksdagen bifaller vad jag förordat, bör

de med överförandet sammanhängande detaljfrågorna kunna utredas i sådan

tid att de förslag, som är av beskaffenhet att böra underställas riksdagen,

kan föreläggas 1966 års riksdag och överförandet ske den 1 juli

1966. I samband därmed bör även prövas i vilken omfattning en ytterligare

delegering av beslutanderätt i jakt- och viltvårdsfrågor kan ske från Kungl.

Maj :t till underlydande myndigheter.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som förordats i det föregående utfärda

bestämmelser beträffande användningen av älgskadefonderna

och regleringsfonden,

2) godkänna vad i det föregående förordats i fråga om

älgavgift,

3) godkänna vad i det föregående förordats om överförande

av tillsynen över jakten och viltvården till statens

naturvårdsnämnd.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Siöalth

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650055

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1965:144 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående vissa frågor rörande älgjakt m.m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. JoU 1965:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande älgjakt m. m., jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten