Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman för skada å kläder, m. m

14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:4, Med förslag till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman för skada å kläder, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1965

1

Nr 4

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179)

om ersättning till polisman för skada å kläder, m. m.;

given Stockholms slott den 18 december 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag angående upphävande av lagen

den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman för skada å kläder,

dels bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att polisman skall få rätt till ersättning av statsverket,

när lös egendom som tillhör honom skadas under hans tjänsteutövning

eller på grund av hans tjänst, vare sig skadan uppkommit av våda eller

genom annans vållande. Ersättningsrätten skall dock omfatta skada på motorfordon,

som tillhör polismannen, endast om han fått medgivande att vid

tjänsteresa med egen bil åtnjuta resekostnadsersättning för detta färdsätt.

Jämkning av ersättning skall kunna ske om polismannen varit medvållande

till skadan eller om särskilda skäl i annat fall föreligger för jämkning.

Enligt propositionen bör ersättningsrätten efter polisväsendets förstatligande

inte längre regleras i lag utan på samma sätt som andra frågor mellan

staten och dess anställda. Lagen om ersättning till polisman för skada å

kläder föreslås därför skola upphävas. Anslagsfrågan tas upp i 1965 års

statsvcrksproposition.

Den nya ersättningsregleringen skall enligt förslaget gälla från och med

den 1 juli 1965.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 1965

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning

till polisman för skada å kläder

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1925 om ersättning till polisman

för skada å kläder skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1965. Lagens

bestämmelser skola dock även därefter äga tillämpning beträffande

skada som inträffat dessförinnan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1965

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 16 oktober 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

ehefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ersättning

till polisman för vissa skador samt anför.

I skrivelse den 28 mars 1958 (nr 172) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t

måtte föranstalta om utredning angående ersättning till polisman för kroppsskador,

som åsamkats honom vid tjänsteutövning, samt för riksdagen lägga

fram förslag till bestämmelser i ämnet vilka utredningen kunde föranleda.

Utredningsuppdraget gavs av Kungl. Maj :t åt polisverksamhetsutredningen,

som dock befriades därifrån den 2 februari 1961, då uppdraget i stället anförtroddes

en särskilt tillkallad sakkunnig, numera biträdande häradshövdingen

L. I. Jönsson. Till expert åt den sakkunnige förordnades den 8 maj

1961 ombudsmannen i Svenska polisförbundet M. Lindell.

Till den sakkunnige överlämnades sedermera även en till Kungl. Maj :t

ingiven framställning från Svenska polisförbundet och föreningen Sveriges

landsfiskaler angående ersättning till befattningshavare inom polisväsendet

för skador, vilka åsamkats polismännens egna i tjänsten använda bilar.

Den sakkunnige har i promemoria (stencilerad) den 20 maj 1963 föreslagit,

att polisman skall ha rätt till viss ersättning då han skadas under

tjänsteutövning samt att rätt till ersättning när hans tillhörigheter skadas

under tjänsteutövningen skall föreligga inte bara som f. n. i fråga om skada

på kläder utan även i fråga om skada på hans övriga tillhörigheter, bl. a.

fordon.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av riksrevisionsverket,

generaltullstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet efter

hörande av Stockholms stads rätts- och polisdirektion, länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och

Jämtlands län, utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga frågor

(skadeståndskommittén), Statstjänarkartellen, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska polisförbundet, föreningen Sveriges

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1965

landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsfiskafer,

föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges tullmannaförbund.

Som framhållits i första lagutskottets utlåtande 1958: 14, som åberopats

i nyssnämnda riksdagsskrivelse, har frågan om ersättning med anledning

av kroppsskada som tillfogas någon i tjänsten betydande räckvidd. Den

förut nämnda promemorian ger inte underlag för den allsidiga bedömning

som med hänsyn härtill är erforderlig. Med anledning härav bör med utgångspunkt

i promemorieförslaget göras den ytterligare utredning som är

nödvändig för att få en allmän överblick rörande problematiken beträffande

skadeersättning till statliga befattningshavare i allmänhet. Innan ett sådant

utredningsarbete slutförts är jag inte beredd att ta ställning till det i promemorian

framlagda förslaget att vidga polismännens ersättningsrätt vid

kroppsskada.

Jag anhåller därför att i förevarande sammanhang få till närmare behandling

uppta endast frågan om polismännens ersättningsskydd när de på

grund av tjänsten får sina tillhörigheter skadade.

Nuvarande förhållanden, reformkrav

När polisman under utövning av polistjänst fått honom tillhörig egendom

skadad kan han på anställningsförhållandet grunda anspråk mot det allmänna

endast i fråga om kläder. Enligt lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om

ersättning till polisman för skada å kläder har polisman, som fått sina kläder

sönderrivna eller eljest skadade under tjänsteutövning, rätt till ersättning

för skadan. Ersättningsrätten föreligger oavsett om skadan tillskyndats

polismannen genom annans vållande eller om skadan uppstått av våda.

Endast för det fall att polismannen vållat skadan själv eller skadan uppstått

genom förslitning saknar han ersättningsrätt. Framställning med begäran

om ersättning skall göras hos länsstyrelsen inom tre månader från skadetillfället

om inte sökanden visar laga förfall. Det ankommer på domstol att

i mål mot skadevållaren om ansvar på yrkande av allmän åklagare pröva om

och intill vilket belopp skadevållaren skall återgälda belopp, som utgetts

eller kan komma att utges enligt lagen.

Polismän, vilka fått annan egendom än kläder skadad under tjänsteutövning,

har i flera fall, när de inte utfått utdömt skadestånd, hos myndigheterna,

i sista hand hos Kungl. Maj :t, hemställt om ersättning av allmänna medel.

De skador, som här främst kommit i fråga, har avsett i tjänsten använda

privatbilar. Kungl. Maj :t har i en del fall genom anlitande av förslagsanslaget

Anordnande av polisbevakning i annan än den i polislagen stadgade

ordningen utanordnat belopp till ersättning för bilreparationer.

I den förut nämnda framställningen till Kungl. Maj :t den 10 februari

1961 hemställde Svenska polisförbundet och föreningen Sveriges landsfiskaler

att erforderliga åtgärder snarast möjligt måtte vidtas för att bereda

opaginerad Kontrollera mot PDF

.)

Kungl. Maj.ts proposition nr l år 1965

sådana befattningshavare inom polisväsendet, som använder egen bil för

resor i tjänsten, ersättning för skador vilka uppstår genom omhändertagna

personers förvållande.

I framställningen sägs bl. a.

Inom polisväsendet förekommer det i stor utsträckning att befattningshavare

för resor i tjänsten använda egen bil. Härunder inträffar ofta att befattningshavarna

måste använda bilarna också för transport av personer,

som av olika anledningar omhändertagits, t. ex. berusade personer, sinnessjuka,

för brott misstänkta in. fl. Om vid dylik transport bilen nedsmutsas

eller skadas genom den omhändertagnes förvållande — genom uppkastningar

av en berusad eller genom våldsamheter från den omhändertagnes

sida — har för närvarande bilägaren, såvida gällande försäkringar icke kunna

utnyttjas (vilket sällan torde vara fallet), ingen annan möjlighet att göra

sin ersättningsrätt gällande än att föra skadeståndstalan i vanlig ordning,

vilket innebär att bilägaren icke alls kan få ut sin ersättning om den skadevållande

är insolvent och kan få vänta mycket lång tid på ersättningen om

den betalningsskyldige skulle befinnas ha utmätningsbara tillgångar. Detta

förhållande måste anses utgöra en oskälig belastning för befattningshavarna

i fråga. Bilskador av detta slag torde vara av speciellt polisiär natur och

det torde vara rimligt att bilägaren hålles skadeslös genom vederbörande

huvudmans försorg (stat eller kommun) efter i huvudsak samma principer,

som gäller enligt lagen om ersättning till polisman för skada å kläder.

Utredningsmannen

Utredningsmannen redovisar inledningsvis som ett tämligen allmänt uttalat

önskemål att rätt till ersättning bör föreligga inte bara i fråga om kläder

utan även beträffande andra personliga tillhörigheter, som kan komma

till skada under utövande av polistjänst, t. ex. glasögon och armbandsur.

Utredningsmannen finner att de skäl som anförts till stöd för ersättningsrätt

vid skada på kläder gör sig gällande också i fråga om skada på polismans

andra personliga tillhörigheter. Enligt utredningsmannens förslag skall ersättningsrätten

därför utvidgas i enlighet härmed. Fråga uppkommer emellertid

om skyddet skall avse all personlig egendom, som kan skadas under

polistjänsten. Denna fråga anser utredningsmannen främst vara av betydelse

beträffande ersättning för skada, som tillfogas polismans i tjänsten

använda privata motorfordon.

Det kan, sägs det i promemorian, måhända göras gällande att samma ersättningsnormer

som gäller annan personlig lösegendom även bör gälla i

fråga om i tjänsten nyttjade privata personbilar och att ersättning av allmänna

medel bör utgå för varje skada, som uppstått på en i tjänsten använd

privatbil, oavsett om skadan orsakats av annan eller uppstått av våda.

Bara om polismannen själv orsakat skadan eller den uppstått genom förslitning

skulle ersättning vägras. Frågan om utformningen av ett sådant

ersättningsskydd finner utredningsmannen emellertid föranleda vissa pro
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kiingl. Maj.ts proposition nr i är 1965

blem. Till en början observeras det fall att eu kollision inträffar mellan eu

av polismannen förd personbil och ett annat motorfordon. I promemorian

anförs.

Den obligatoriska motorfordonsförsäkringen täcker intill vissa belopp

varje skada, som ägare eller förare av motorfordon med detta åsamkar annan

person eller annat motorfordon. Härvid gäller att ersättning utgår, så snart

ägaren respektive föraren anses vållande till skadan eller icke förmår bevisa

att han icke vållat skadan. Vid kollision mellan två motorfordon, där

ingendera sidan kan »exculpera» sig, jämkas ersättningen efter skälighet.

(5 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada genom automobiltrafik).

Reglerna för bilansvarigheten räknar sålunda överhuvudtaget

inte med några fall av »våda». Antingen är ägaren eller föraren ansvarig för

viss skada, i vilket fall motorfordonsförsäkringen täcker hans ansvar, eller

också är han fri från ansvar, i vilket fall motparten i kollisionen inte kan

antagas vara fri från ansvar.

När bilansvarighetsreglerna är aktuella anser utredningsmannen att det

knappast kan bli tal om att införa vidgat ersättningsskydd för polismän,

som använder egna personbilar i tjänsten. Att söka utifrån andra skadeståndsrättsliga

grunder nå ett fördelaktigare ersättningssystem anses knappast

möjligt.

Om en i tjänsten använd personbil skulle skadas genom dikeskörning

eller liknande kan måhända läget anses vara ett annat, fortsätter utredningsmannen.

Bilansvarighetsreglerna träder då inte i funktion, och det kan diskuteras

om dikeskörningen skett »av våda» eller inte. I detta sammanhang

betonas emellertid svårigheterna att tillfredsställande utröna de närmare

omständigheterna och frågan om inverkan av förslitning. En annan omständighet

som spelar in är att ersättning för nyttjandet av privatbil i tjänsten

normalt är beräknad på grundval av antagandet att bilen är hélförsäkrad.

Med hänsyn härtill anser utredningsmannen det motiverat att utgå från att

helförsäkring också skall föreligga i skadefall, som kan komma i fråga.

Detta innebär alt det högsta belopp, som en polisman i händelse av bilolycka

av nu antytt slag får antas ha att utge, utgörs av stipulerad självrisk

jämte eventuell förlust av s. k. bonus.

Det anförda finner utredningsmannen motivera att ersättningsfallen vid

skada på i tjänsten brukat privat motorfordon uttryckligen begränsas till

dem som uppkommit genom annans vållande och som inte ersätts enligt

den obligatoriska motorfordonsförsäkringen. Ersättningsrätten kommer då

i första hand att avse just de fall, som hittills vållat polismännen de största

bekymren, nämligen då omhändertagna personer gjort åverkan på privatbil

eller smutsat ned dess inredning. Utredningsmannen anser inte att medvållande

hos polisman till ersättningsgill skada bör medföra jämkning i ersättningen.

Utredningsmannen föreslår att administrationen av ersättningsskyddet

liksom förhållandet är beträffande lagen om ersättning till polisman för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1905 7

skada å kläder skall handhas av länsstyrelserna. Om något lämpligt centralt

polisorgan tillskapas ställer sig dock utredningsmannen inte främmande för

tanken att låta detta organ få hand om uppgiften att tillämpa den nya lagstiftningen
Vidare

föreslås i promemorian att ersättning enligt den nya lagstiftningen

skall utgå av statsmedel. Motivet härför är polisväsendets förestående förstatligande.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag har vunnit anslutning från flertalet remissorgan.

Den avsedda utvidgningen av ersättningsrätten till att avse även

andra personliga tillhörigheter än kläder anses i remissvaren naturlig. I

fråga om ersättning för skada på polismans egen i tjänsten använda bil har

dock i en del yttranden erinringar gjorts mot förslaget. Skadeståndskommittén

angriper sålunda tanken, att ersättning för bilskada — till skillnad från

vad som skall gälla för annan sakskada — skall utgå endast om skadan vållats

av annan. Enligt kommitténs mening borde här liksom beträffande

andra sakskador jämväl vådafallen ersättas. I kommitténs yttrande heter det.

I fråga om ersättningsreglerna beträffande egendomsskador vill kommittén

ifrågasätta, om det finns skäl att särskilt beträffande motorfordon generellt

begränsa tillämpningsområdet till fall av annans »förvållande». De

flesta fall av mera omfattande skador på motorfordon uppkommer vid kollisioner

med andra fordon eller vid dikeskörningar och liknande olyckor. I

kollisionsfallen torde det höra till rena undantagen, att olyckan anses ha

inträffat av våda. T allmänhet kan vållande påvisas hos åtminstone den ena

föraren. Då dylikt vållande undantagsvis ej kan styrkas och blott presumerat

vållande föreligger på polismannens sida, finns knappast skäl att frånkänna

honom rätt till ersättning för den del av skadan på fordonet som ej ersätts

av det andra fordonets trafikförsäkring. Har polismannen lyckats exculpera

sig, är det än större skäl att han får ersättning, men i regel får han då full

ersättning ur motpartens trafikförsäkring, eftersom det i kollisionsfallen

torde vara sällsynt att båda förarna lyckas föra exculpalionsbevisning. Anförda

synpunkter äger giltighet också vid dikeskörningar och andra liknande

olyckor. År fordonet kaskoförsäkrat, inskränker sig ersättningen till beloppet

av eventuell självrisk jämte eventuell förlust av s. k. bonus. Om dylik

försäkring saknas, kan detta beaktas inom ramen för 11 § andra stycket

i förslaget. Också då det gäller skador genom nedsmutsning o. 1. har man att

räkna med fäll då ersättning skäligen bör utgå, oaktat något vållande till

skadan icke föreligger, t. ex. då en polisman i egen bil transporterar en

skadad person till sjukhus. Av praktikabilitetshänsyn kan visserligen vara

påkallat att föreskriva vissa begränsningar — utredningsmannen har bl. a.

uppmärksammat frågan om verkan av förslitning. Dylika hänsyn behöver

likväl ej föranleda en generell inskränkning till skada genom annans

vållande.

Enligt kommitténs mening skulle man vinna en mer tilltalande reglering,

om ersättningsskyddct även när det gäller skada på privat motorfordon i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1965

princip fick omfatta också vådafallen. Kommittén hävdar vidare att det

föreslagna undantaget från ersättning för skada som ersätts på grund av

obligatorisk trafikförsäkring bör utvidgas att omfatta även fall då sådan

försäkring inte föreligger, om detta beror på att försäkringsplikten försummats

eller att fordonets ägare befriats från försäkringsplikt, såsom fallet är

beträffande stat och kommun. I förra fallet utger trafikförsäkringsföreningen

ersättning, och i senare fallet är ägaren skyldig att till den skadelidande

utge vad denne ägt utfå av försäkringsgivaren, om försäkring funnits. Polismannen

har därför, menar kommittén, inte i någotdera fallet behov av att i

nu förevarande ordning kunna få ersättning av statsmedel.

Överståthållarämbetet framhåller att ett betydande antal förpassningsresor

i Stockholm företas med polismännens egna bilar, varvid ersättning

utgår enligt allmänna resereglementet, sålunda efter jämförelse med billigaste

färdsätt. Ämbetet påpekar att det framlagda förslaget, även om det

närmast tar sikte på de fall då myndighet medgivit användande av egen bil

utan kostnadsjämförelse, inte utesluter rätt till ersättning även i det förstnämnda

fallet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, skadeståndskommittén och föreningen

Sveriges landsfogdar har ställt sig tveksamma till utredningsmannens förslag,

att hänsyn principiellt inte skall tas till polismans eventuella medvållande

vid bestämmande av ersättning. Skadeståndskommittén, som anser

att person- och sakskadefall bör behandlas lika i detta hänseende, finner

det svårt att tinna sakliga skäl för utredningsmannens ståndpunkt. Den

omständigheten, att stadgande om verkan av medvållande inte upptagits

i 1925 års lag om ersättning för skada på kläder, bör enligt kommittén inte

hindra en självständig prövning av spörsmålet i samband med att ersättningsskyddet

väsentligt utvidgas. I kommitténs yttrande anförs vidare.

Icke minst vid kollisionsskador på motorfordon synes det omotiverat, att

staten skall träda in och betala ersättning för den del av skadan som — därför

att polismannen själv funnits vållande — ej utgår ur motpartens trafikförsäkring,

låt vara att det i regel endast kommer att gälla självrisk och förlorad

bonus. Om polismannen är ensam vållande till en dikeskörning, får

han ju icke ersättning enligt förslaget. Också i andra fall synes rimligt att

polismannen själv får i viss utsträckning bära följderna av att han överskridit

gränserna för det tillåtna. Det kan någon gång vara fråga om mycket

graverande förfaranden från polismannens sida, då det skulle verka direkt

stötande om staten utgav full ersättning för skadan.

Åtskilliga remissorgan, bland dem statspolisintendenten, uttalar i fråga

om prövningen av ersättningsanspråk sympati för tanken, att rikspolisstyrelsen

i stället för länsstyrelserna bör anförtros tillämpningen av ersättningsreglerna.

Ingen erinran göres mot förslaget att ersättningen helt skall

bekostas av statsverket.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1965

9

Departementschefen

Inom flera grenar av offentlig verksamhet föreligger på grund av verksamhetens

art betydande risker för de anställda att åsamkas skada i olika

hänseenden. Detta förhållande har särskilt uppmärksammats i fråga om

polisens verksamhet. Här erbjuder redan de normala verksamhetsformerna

påtagliga skaderisker. Med hänsyn härtill har polismännen sedan länge

en speciell rätt till ersättning för skada på kläder enligt en särskild lag därom

från 1925. I en framställning till Kungl. Maj :t 1961 hemställdes att rätt

till ersättning skulle föreligga även när polismän som använder egna bilar

i tjänsten får bilarna skadade genom omhändertagna personers vållande.

Framställningen överlämnades till en särskilt tillkallad sakkunnig, som i

en promemoria lagt fram förslag till generell reglering av polismans rätt

till ersättning när hans lösa egendom skadas i eller på grund av tjänsten.

Det synes till en början uppenbart, att en reform avseende polismans rätt

till ersättning vid egendomsskada inte bör innefatta någon inskränkning av

betydelse i den nuvarande rätten att få ersättning för skada på kläder. Utredningsmannen

har föreslagit att sakskadeskyddet får omfatta även andra

polismannens egna tillhörigheter, som kan komma till skada vid tjänsteutövningen.

Här avses främst sådana saker som glasögon och armbandsur.

Förslaget har inte mött någon invändning vid remissbehandlingen. Jag har

inte heller för egen del något att erinra mot förslaget.

Som utredningsmannen framhållit bör, i enlighet med vad f. n. gäller

beträffande klädskador, sakskada enligt huvudregeln ersättas såväl när

den vållats av annan som när den uppkommit av våda. Har skadan däremot

vållats av polismannen själv eller uppkommit genom förslitning skall

rätt till ersättning inte föreligga. Denna ståndpunkt leder enligt min mening

till att möjlighet att jämka skadeersättning med hänsyn till polismannens

medvållande bör föreligga. Den praxis som härutinnan utvecklats i

fråga om klädskadorna bör i huvudsak kunna vara vägledande vid bedömning

även av andra ersättningsanspråk vid sakskada.

Ett särskilt problem uppkommer i de fall då polisman tillhörig bil skadas

i samband med att polismannen använder den under tjänsteutövningen.

En frekvensundersökning visar att sådana skador inte är ovanliga. Under

femårsperioden 1956—1960 har 107 skadefall inrapporterats.

Vad angår bilskadefallen vill jag till en början framhålla, att privatbil

kan användas i tjänsten under två helt skilda förutsättningar. Tjänsteman

som har egen bil kan, om han så vill, använda den för tjänsteresa och får

då reseersättning efter billigaste färdsätt, i regel för kostnaden för tågresa.

I dessa fall skall enligt min mening skada på bilen över huvud taget

inte ersättas av det allmänna, eftersom det står polismannen fritt att använda

annat färdsätt. Om polismannen däremot fått medgivande att använda

egen bil i tjänsten och få gottgörelse därför utan jämförelse med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1965

kostnaden för andra färdmedel anser jag att skadeersättning skall kunna

utgå.

Enligt utredningsmannens förslag skall ersättning för skada på polismans

eget i tjänsten brukade motorfordon utgå endast om skadan uppkommit

genom annans vållande och inte ersätts på grund av försäkring

enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Ersättning skall alltså inte

såsom i fråga om andra sakskador utgå när skada uppkommit av våda. I

likhet med skadeståndskommittén vill jag ifrågasätta om det finns skäl att

generellt inskränka ersättningsrätten vid skada på motorfordonen till att

avse endast fall då vållande förekommit. Vid bilkollisioner kan i allmänhet

vållande påvisas hos åtminstone den ena föraren. Kan så undantagsvis inte

ske finns det knappast anledning att frånkänna polismannen rätt till ersättning

för den del av skadan, som inte ersätts på grund av det andra fordonets

trafikförsäkring. Endast visat vållande från polismannens sida skall alltså

liksom i fråga om andra sakskador utesluta ersättningsrätt eller föranleda

jämkning av ersättningen. Jag föreslår därför att huvudregeln i fråga om

ersättning för sakskada i princip skall gälla även med avseende på motorfordon.

Ersättning skall utgå oavsett om vållande från annan persons sida

föreligger eller inte. Det är att märka att det allmänna inte därigenom blir

sämre ställt än om tjänstebil stått till förfogande.

Ersättning bör utgå endast i den mån skadan inte täcks enligt lagen om

trafikförsäkring. Privatbil, som används i tjänsten under sådana förhållanden

att ersättning för skada enligt vad jag förut sagt skall kunna utgå, förutsätts

vara helförsäkrad genom polismannens egen försorg. Härav följer

att skadeersättning av allmänna medel inte kan överstiga stipulerad självrisk

jämte eventuell förlust av s. k. bonus.

Beträffande den närmare regleringen av polismans ersättningsrätt vill jagytterligare

anföra följande.

1925 års lag om ersättning till polisman för skada å kläder reglerar

främst de kommunalanställda polismännens ersättningsrätt. Efter polisväsendets

förstatligande blir alla polismän statstjänstemän. Deras ersättningsrätt

vid skada på grund av tjänsten blir alltså nu närmast en fråga

mellan staten och dess anställda och bör inte längre regleras i lag utan på

samma sätt som andra sådana frågor regleras i administrativ ordning. Lagen

om ersättning till polisman för skada å kläder bör alltså upphävas samtidigt

med att polismännen får rätt till ersättning vid skada på grund av tjänsten

i enlighet med vad jag anfört i det föregående.

Statsverkets kostnader för ersättning till polisman för skada på kläder

uPP»år till förhållandevis blygsamma belopp. Den förordade vidgningen

av ersättningsrätten föranleder givetvis viss ökning av kostnaderna. Det är

emellertid inte möjligt att f. n. med någon grad av säkerhet beräkna kostnadsökningen.

I utredningsförslaget har under polistjänst såvitt gäller landsbygden in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Knngl. Maj:ts proposition nr i år 1965

begripits handräckningsverksamhet i utsökningsmål och vid indrivning.

Efter omorganisationen av polis- och exekutionsväsendet den 1 januari

1965 ingår denna handräckningsverksamhet inte längre i polisverksamheten

utan överlämnas helt åt de exekutiva befattningshavarna. Polisman

förutsätts dock skola biträda vid exekutiv förrättning, som måste genomföras

med våld. Eftersom de inom exekutionsverksamheten särskilt riskfyllda

arbetsmomenten alltså torde komma att åvila polismän anser jag det

inte påkallat att utsträcka skadeskyddet att omfatta även tjänstemännen

inom exekutionsväsendet.

Ersättning bör bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

Härav följer bl. a. att möjlighet skall finnas att jämka ersättningen på grund

av medvållande. Utredningsmannen har dessutom föreslagit att en särskild

jämkningsmöjlighet skall införas. Om särskilda skäl föranleder det skall

enligt förslaget ersättning bestämmas till lägre belopp an som motsvarar

skadans värde. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt. Rätt till ersättning

för sakskador bör självfallet främst vara avsedd för skada på lös egendom

som polisman har rimlig anledning att föra med sig under tjänsteutövningen,

t. ex. klocka och glasögon. Att helt utesluta rätt till ersättning för andra

tillhörigheter torde dock inte vara möjligt bl. a. med hänsyn till att ersättning

bör utgå även vid skada på grund av tjänsten. Även i andra fall kan det

vara rimligt att ersättning utges för tillhörigheter som inte kan anses behövliga

för tjänsten. Här torde det å andra sidan ibland vara befogat att ersättning

uteblir eller utgår endast med ett reducerat belopp. I sådana fall bor

ersättningen kunna jämkas. Jämkningsmöjlighet bör finnas också då ersättning

begärs för skada på motorfordon, som polismannen medgivits att

använda i tjänsten men som han underlåtit att hålla kaskoförsäkrat.

Rätt till ersättning av staten kommer enligt vad jag förordat att föreligga

även när polismannen har möjlighet att kräva skadestånd av den som vållat

skadan. Jag delar utredningsmannens mening att statsverket bör inträda i

den skadelidandes rätt mot skadevållaren såvitt avser ersättning som statsverket

utgett i enlighet med vad jag anfört i det föregående.

Den föreslagna ordningen för ersättning till polisman för vissa egendomsskador

bör gälla från och med den 1 juli 1965. Lagen den 6 juni 1925 (nr 179)

om ersättning till polisman för skada å kläder bör samtidigt upphora att

gälla. Lagens bestämmelser skall dock enligt förslaget även därefter äga

tillämpning beträffande skada på kläder vilken inträffat dessförinnan.

Frågan om anslag till ersättningskostnaderna från och med den 1 juli

1965 torde böra upptas i nästa års statsverksproposition.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1965

Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag

till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning

till polisman för skada å kläder. Förslaget torde få fogas som bilaga1

vid protokollet i detta ärende.

Lagen om ersättning till polisman för skada å kläder har utfärdats efter

lagrådets hörande. På grund därav bör lagrådets yttrande inhämtas över

förslaget till lag angående upphävande av nämnda lag.

Jag hemställer därför att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl.

Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Lars Almer

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, bär uteslutits här.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 1965

13

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 december

196b.

Närvarande:

justitierådet Hagbergh,

regeringsrådet Wilkens,

justitieråden Riben,

Bergsten.

Enligt lagrådet den 20 november 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 16 oktober 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående upphävande

av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman för skada

å kläder.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

tillförordnade lagbyråchefen Rune Berggren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1965

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december

1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kung, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 8 december

1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 oktober 1964

remitterade förslaget till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925

(nr 179) om ersättning till polisman för skada å kläder och upplyser, att lagrådet

lämnat förslaget utan erinran.

Föredraganden anför ytterligare.

Vid anmälan av detta ärende den 16 oktober 1964 anförde jag, att frågan

om polismännens ersättningsrätt vid kroppsskada inte borde avgöras förrän

den ytterligare utredning verkställts som behövs för att man skall få en allmän

överblick över problematiken beträffande skadeersättning till statliga

befattningshavare i allmänhet. Anstalter har nu vidtagits för att få till stånd

en sadan utredning inom de departement som närmast berörs av frågan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte föreslå 1965

års riksdag att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till lag angående

upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 179) om ersättning till polisman

för skada å kläder,

dels godkänna de i ärendet den 16 oktober 1964 angivna grunderna för

polismans rätt till ersättning, när lös egendom som tillhör honom skadas

under tjänsteutövningen eller på grund av tjänsten.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans

Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Reimer

ESSELTE AB. STHLM 64

414868

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1965:74 Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning. a1 i texten
  2. 1LU 1965:4 Utlåtande i anledning av Kangl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående upphävande av lagen den 6 juni 1925 s. 1 i texten